Prop. 1979/80:1

om socialtjänsten

Regeringens proposition 1979/80: 1

om socialtjänsten;

beslutad den 28 juni 1979.

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

På regeringens vägnar

OLA ULLSTEN GABRIEL ROMANUS

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en ny social vårdlagstiftning. Nuvarande barnavårdslag, nykterhetsvårdslag och socialhjälpslag samt barnomsorgs- lag föreslås bli ersatta av en ny socialtjänstlag, som skall vara gemen- sam för hela vårdområdet. Benämningen socialvård utgår ur lagtexten. Verksamheten kallas enligt förslaget socialtjänst.

Helhetssynen blir utmärkande för socialtjänsten. Det innebär bl. a. att en enskilds eller grupps sociala situation skall ses i förhållande till hela den sociala miljön. Socialarbctaren skall sträva efter att finna en sam- lad lösning på sociala svårigheter i den enskildes eller gruppens totala situation. Ett annat grunddrag i reformen är att all vård och behandling inom socialtjänsten skall ske i frivilliga former. Endast när det gäller barn och ungdom behålls möjligheterna till vård mot den enskildes vilja.

Socialtjänstlagen föreslås få karaktären av målinriktad ramlag. I la- gens inledande paragraf sägs att samhällets socialtjänst på demokratins och solidaritetens grund skall främja människornas ekonomiska och sociala trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor och aktiva deltagande i sam- hällslivet. Det heter vidare att socialtjänsten under hänsynstagande till människans ansvar för sin och andras sociala situation skall inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser. Verk- samheten skall bygga på respekt för människornas självbestämmande- rätt och integritet.

Varje kommun skall svara för socialtjänsten inom sitt område. Kom- munen skall ha det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver. För att fullgöra kommunens

Prop. 1979/80: 1

Prop. 1979/80: 1 Huvudsakligt innehåll 2

uppgifter inom socialtjänsten skall det i varje kommun finnas en social- nämnd. Denna nämnd ersätter den nuvarande lagstiftningens barna- vårds-, nykterhets- och socialnämnder.

De bestämmelser i socialtjänstlagen som hittills har nämnts bildar ra- men för socialtjänsten. Inom denna ram får kommunen i stort ordna verksamheten efter egna förutsättningar och behov. Socialtjänstens me- ra betydelsefulla uppgifter anges dock i lagen.

Inom socialvården har man huvudsakligen arbetat med individuellt inriktade insatser. Ökad vikt skall nu läggas vid strukturinriktade in- satser som medverkan i samhällsplaneringen, fält— och grannskapsarbete och uppsökande verksamhet samt åt allmänt inriktade insatser som in- formation och åtgärder som verkar för den enskildes rätt till arbete, bostad och utbildning.

Till de individuellt inriktade insatserna inom socialtjänsten hör om- sorger om barn och ungdom, äldre människor och människor med han- dikapp samt stöd och vård, ekonomisk hjälp och annat bistånd åt fa- miljer och enskilda som behöver det.

Av central betydelse är bestämmelsen om den enskildes rätt till bi- stånd för sin försörjning och sin livsföring i övrigt, om hans behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Den enskilde skall genom biståndet till- försäkras en skälig levnadsnivå. Biståndet skall utformas så att det stär- ker hans resurser för ett självständigt liv.

I socialtjänstlagen anges vissa allmänna riktlinjer för socialtjänsten. Det sägs att socialnämndens insatser för den enskilde skall utformas och genomföras tillsammans med honom och vid behov i samverkan med andra samhällsorgan och med organisationer och andra föreningar. Socialnämnden bör i sin verksamhet underlätta för den enskilde att bo hemma och ha kontakter med andra. Nämnden skall kunna utse en särskild person (kontaktperson) eller familj med uppgift att hjälpa den enskilde och hans närmaste i personliga angelägenheter, om den enskil- de begär eller samtycker till det. Övervakning mot den enskildes vilja skall däremot inte kunna förekomma inom socialtjänsten.

Till omsorgerna om barn och ungdom hör förskole- och fritidshems- verksamhet. De viktigaste bestämmelserna i barnomsorgslagen flyttas över till socialtjänstlagen utan några sakliga ändringar. I socialtjänstla- gen ges socialnämnden ett särskilt ansvar att verka för att barn och ung- dom växer upp under trygga och goda förhållanden. Barn och ungdom som riskerar att utvecklas ogynnsamt skall få det skydd och det stöd som de behöver. Om hänsynen till den unges bästa motiverar det, skall socialnämnden sörja för att den unge får vård och fostran utanför det egna hemmet.

Inom äldreomsorgen skall socialnämnden verka för att äldre männi- skor får möjlighet att leva och bo självständigt och till en aktiv och me-

Prop. 1979/80: 1 Huvudsakligt innehåll 3

ningsfull tillvaro i gemenskap med andra. De nuvarande ålderdoms- hemmen föreslås bli ersatta av bostäder med gemensam service'(service— hus). Övergången från ett yrkesverksamt liv skall underlättas.

I fråga om människor med handikapp anges i lagen att socialnämnden skall verka för att människor som av fysiska, psykiska eller andra skäl möter betydande svårigheter i sin livsföring får möjlighet att delta i samhällets gemenskap och att leva som andra.

För människor — unga eller vuxna — som behöver vårdas eller bo i annat hem än det egna skall det finnas familjehem och hem för vård eller boende. Med familjehem avses såväl de nuvarande fosterhemmcn som andra enskilda hem. Hem för vård eller boende blir det samman- fattande begreppet för socialtjänstens institutioner. Det innesluter nu— varande barn- och ungdomshem, ungdomsvårdsskolor, nykterhetsvårds- anstalter, inackorderingshcm för narkotikamissbrukare m. rn.

Kommunerna och landstingskommunerna skall enligt lagförslaget ha ansvar för att behovet av hem för vård eller boende inom socialtjänsten blir tillgodosett. Behovet av sådana hem och ansvaret för deras inrät- tande och drift skall redovisas i en plan för varje landstingskommun. Huvudmannaskapet för de nuvarande statliga ungdomsvårdsskolorna och allmänna vårdanstalterna för alkoholmissbrukare föreslås bli över- fört till i första hand landstingskommunerna. Förhandlingar om ett sådant överförande pågår f.n. mellan statens förhandlingsnämnd och landstings- och kommunförbunden.

I lagen ges särskilda regler till skydd för underåriga. De ersätter framför allt de nuvarande reglerna om fosterbarnsvård i barnavårdsla- gen. Fosterbarnsbegrcppet föreslås avskaffat. Åldersgränsen höjs från 16 till 18 är bl. a. när det gäller krav på socialnämndens medgivande till att barn får tas emot för vård och fostran i hem som inte tillhör någon av hans föräldrar eller någon annan som har vårdnaden om honom.

Den föreslagna socialtjänstlagen innehåller också bestämmelser om nämndorganisationen, handläggning av ärenden och register. Kommu— nerna ges möjlighet att inrätta sociala distriktsnämnder under social- nämnden. Liksom distriktsnämnderna enligt nuvarande lagstiftning skall de främst handlägga ärenden om vård eller andra åtgärder beträffande enskilda personer. Distriktsnämnderna föreslås emellertid också kunna få vidgade uppgifter jämfört med nu.

Vissa regler kompletterar på socialtjänstens område bestämmelserna i den sekretesslag som regeringen denna dag har föreslagit om handlings- sekretess och tystnadsplikt inom den offentliga sektorn. Socialnämnder- nas rutinmässiga rapporteringsskyldighet i körkortsärenden ersätts av en möjlighet att inhämta yttrande från socialnämnden i vissa fall. Det föreslås också regler som, med vissa undantag, förbjuder att det i personregister hos socialnämnden tas in uppgifter om ömtåliga person-

Prop. 1979/80: 1 Huvudsakligt innehåll 4

liga förhållanden. Anteckningar och andra uppgifter i personakter och personregister hos socialnämnden skall av hänsyn till den enskildes in- tegritet gallras efter fem år. Undantag görs bl. a. för forskningsändamål.

I propositionen behandlas även forskning och utvecklingsarbete samt statistik inom den nya socialtjänsten.

Socialstyrelsen föreslås ha tillsynen över socialtjänsten i riket. Till ledning för socialtjänstlagens tillämpning skall styrelsen utfärda allmän- na råd.

Länsstyrelserna föreslås få i uppgift att följa lagens tillämpning, in- formera och ge råd till allmänheten i frågor som rör socialtjänsten, bi- träda socialnämnderna i deras verksamhet och se till att nämnderna fullgör sina uppgifter på ett ändamålsenligt sätt.

En omfattande omorganisation av socialstyrelsen kommer senare att föreslås i en särskild proposition. En särskild social enhet inrättas vid länsstyrelserna.

Socialtjänstlagen föreslås slutligen innehålla bestämmelser om rätt för den enskilde att hos länsrätten överklaga socialnämndens beslut i ären— den om rätt till bistånd rn. 111.

En fristående lag med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) föreslås för att garantera behövlig vård när sådan inte kan ges med den unges eller föräldrarnas samtycke. Bestämmelserna ersätter i viss ut- sträckning barnavårdslagens bestämmelser om omhändertagande för samhällsvård. Vård med stöd av LVU skall beredas den som är under 18 år, om brister i omsorgen om den unge eller hans eget beteende med- för risker för hans hälsa eller utveckling. För den som behöver vård p. g. a. sitt beteende kan vård med stöd av lagen beslutas tills den unge fyller 20 år.

Vård med stöd av LVU beslutas av länsrätten efter ansökan av social- nämnden. Kan länsrättens beslut inte avvaktas, får nämnden i vissa fall besluta att omedelbart omhänderta den unge. Sådana beslut skall under- ställas länsrättens prövning.

Beslut om omhändertagande eller om vård enligt lagen medför rätt för socialnämnden att bestämma hur vården skall ordnas och. var den unge skall vistas under vårdtiden. Nämnden skall noga följa vården av den unge och regelbundet pröva om vården enligt lagen kan upphöra. I fråga om unga som bereds vård p. g. a. sitt eget beteende skall nämn- den minst en gång i halvåret pröva om vården kan upphöra. När vård enligt lagen inte längre behövs, skall nämnden förklara vården avslutad.

När det gäller personer över 20 års ålder skall det inte längre vara möjligt att besluta om vård utan samtycke enligt sociallagstiftningen. I stället föreslås att lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV) skall kompletteras med vissa bestämmelser om missbrukare..

Enligt lagförslaget skall den som är beroende av alkohol eller narko-

Prop. 1979/80: 1 H uvudsakligt innehåll 5

tika och till följd härav är i trängande behov av avgiftning och annan psykiatrisk vård i samband med dennä kunna beredas vård oberoende av samtycke, om utebliven vård skulle innebära allvarlig fara för hans hälsa eller liv eller för någon annans personliga säkerhet eller hälsa. Vård med stöd av lagen skall kunna pågå i högst fyra veckor. Som regel skall sjukhuset meddela socialnämnden om intagning av en miss- brukare. Socialnämnden blir skyldig att upprätta en plan för den värd som missbrukaren kan behöva efter det att sjukhusvistelsen har upp- hört. Vid överklagande av beslut om intagning för vård enligt den nya regeln gäller en rätt till särskilt snabb besvärsprövning.

I avvaktan på en översyn av lagstiftningen föreslås vissa andra änd- ringar i LSPV. Bestämmelsen om ansökan som förutsättning för intag- ning på sjukhus slopas. Möjlighet öppnas att bereda vård vid andra in- stitutioner än de sjukhus som nu omfattas av lagen. Ändrade regler fö- reslås vidare i bl. a. de s.k. konverteringsfallen. Reglerna om utskriv- ning och utskrivning på försök får ett något ändrat innehåll.

De nuvarande utskrivningsnämnderna får en avsevärt ökad roll i bevakningen av patienternas rättssäkerhet. Nämnderna får därvid fler lekmannaledamöter. Bl.a. skall en ledamot ha särskild erfarenhet av sociala frågor. Nämnderna byter också namn till psykiatriska nämnder. Lagen föreslås bli benämnd lag om psykiatrisk vård i vissa fall (LPV).

Slutligen innehåller propositionen förslag om ökad användning av offentligt biträde i mål och ärenden om vård oberoende av samtycke bl. a. enligt LVU och LPV. Brottsbalkens bestämmelse om överlämnan— de för vård enligt barnavårdslagen som påföljd för brott av unga er- sätts av överlämnande för vård inom socialtjänsten. Bestämmelsen om överlämnande för vård enligt lagen om nykterhetsvård upphör att gälla. Den nya socialtjänstlagen medför också följdändringar i ett stort antal andra lagar.

Samtliga lagförslag föreslås träda i kraft den 1 januari 1981. Förbe- redelser för en omfattande utbildning av förtroendevalda och anställda har redan inletts. En särskild information till allmänheten förbereds också.

Prop. 1979/80: 1 Socialtjänstlagen6

1. Förslag till Socialtjänstlag

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

Socialtjänstens mål 1 % Samhällets socialtjänst skall på demokratins och solidaritetens grund främja människornas

ekonomiska och sociala trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor och aktiva deltagande i samhällslivet. Socialtjänsten skall under hänsynstagande till människans ansvar för sin och andras sociala situation inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser.

Verksamheten skall bygga på respekt för människornas självbestäm- manderätt och integritet.

Kommunens ansvar

2 5 Varje kommun svarar för socialtjänsten inom sitt område. .3 % Kommunen har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kom- munen får det stöd och den hjälp som de behöver.

Detta ansvar innebär ingen inskränkning i det ansvar som vilar på andra huvudmän. 4 5 För att fullgöra kommunens uppgifter inom socialtjänsten skall det i varje kommun finnas en socialnämnd.

Socialtjänstens innehåll

Socialnämndens uppgifter 5 5 Till socialnämndens uppgifter hör att

göra sig väl förtrogen med levnadsförhållandena i kommunen, medverka i samhällsplaneringen och i samarbete med andra samhälls- organ, organisationer, föreningar och enskilda främja goda miljöer i kommunen,

informera om socialtjänsten i kommunen, genom uppsökande verksamhet och på annat sätt främja förutsätt- ningarna för goda levnadsförhållanden,

svara för omsorg och service, upplysningar, råd, stöd och vård, eko- nomisk hjälp och annat bistånd till familjer och enskilda som behöver det.

Rätten till bistånd 6 % Den enskilde har rätt till bistånd av socialnämnden för sin för- sörjning och sin livsföring i övrigt, om hans behov inte kan tillgodoses på annat sätt.

Den enskilde skall genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Biståndet skall utformas så att det stärker hans resurser att leva ett självständigt liv.

Prop. 1979/80: 1 Socialtjänstlagen 7

Allmänna riktlinjer för socialnämndens verksamhet 7 5 Socialnämndens medverkan i samhällsplaneringen skall bygga på nämndens sociala erfarenheter och särskilt syfta till att påverka utform- ningen av nya och äldre bostadsområden i kommunen. Nämnden skall också verka för att offentliga lokaler och allmänna kommunikationer utformas så att de blir lätt tillgängliga för alla.

Socialnämnden skall även i övrigt ta initiativ till och bevaka att åt— gärder vidtas för att skapa en god samhällsmiljö och goda förhållanden för barn och ungdom, äldre och andra grupper som har behov av sam- hällets särskilda stöd. Socialnämnden skall i sin verksamhet främja den enskildes rätt till arbete, bostad och utbildning. 8 % Socialnämnden skall i den uppsökande verksamheten upplysa om socialtjänsten och erbjuda grupper och enskilda sin hjälp. När det är lämpligt skall nämnden härvid samverka med andra samhällsorgan och med organisationer och andra föreningar. 9 % Socialnämndens insatser för den enskilde skall utformas och ge- nomföras tillsammans med honom och vid behov i samverkan med andra samhällsorgan och med organisationer och andra föreningar. 10 & Socialnämnden bör genom hjälp i hemmet, färdtjänst eller annan service underlätta för den enskilde att bo hemma och ha kontakter med andra.

Nämnden bör även i övrigt tillhandahålla sociala tjänster genom råd- givningsbyråer, socialcentraler och liknande, social jour eller annan där- med jämförlig verksamhet.

Nämnden kan utse en särskild person (kontaktperson) eller en familj med uppgift att hjälpa den enskilde och hans närmaste i personliga angelägenheter, om den enskilde begär eller samtycker till det.

Omsorger om barn och ungdom 11 % Socialnämnden skall

verka för att barn och ungdom växer upp under trygga och goda för- hållanden,

i nära samarbete med hemmen främja en allsidig personlighetsutveck- ling och en gynnsam fysisk och social utveckling hos barn och ungdom och

sörja för att barn och ungdom som riskerar att utvecklas ogynn- samt far det skydd och stöd som de behöver och, om hänsynen till den unges bästa motiverar det, vård och fostran utanför det egna hemmet. 12 5 För barn som stadigvarande vistas i kommunen skall bedrivas förskole- och fritidshemsverksamhet.

Förskoleverksamheten avser barn som inte har uppnått skolpliktig ålder och barn vilkas skolgång har uppskjutits enligt 32 å andra styc- ket skollagen(1962: 319).

FritidshemSVerksamheten avser skolpliktiga barn till och med tolv års ålder. 13 % Barn skall anvisas plats i förskola från och med höstterminen det år då de fyller sex år. Förskolan Skall omfatta minst 525 timmar om året.

De barn vilkas skolgång har uppskjutits enligt 32 å andra stycket skol- lagen (1962: 319) skall anvisas plats i förskola. 14 5 De barn som av fysiska, psykiska eller andra skäl behöver sär- skilt stöd i sin utveckling skall anvisas plats i förskola tidigare än som

Prop. 1979/80: 1 Socialtjänstlagen :;

anges i 13 5 första stycket eller med förtur anvisas plats i fritidshem, om inte barnens behov av sådant stöd tillgodoses på något annat sätt. 15 % Kommunen skall genom en planmässig utbyggnad av förskole- och fritidshemsverksamheten sörja för att de barn som på grund av för- äldrarnas förvärvsarbete eller studier eller av andra skäl behöver om- vårdnad utöver vad som följer av 13 och 14 %% får sådan omvårdnad, när inte behovet tillgodoses på annat sätt.

I kommunen skall finnas en av kommunfullmäktige antagen plan för förskole- och fritidshemsverksamheten. Planen skall avse en period av minst fem år. ' 16 å Om ett barn vårdas på sjukhus eller i någon annan institution, skall huvudmannen för institutionen sörja för att barnet får tillfälle att delta i verksamhet som motsvarar den som erbjuds i förskola eller fri- tidshcmsverksamhet. 17 5 Regeringen meddelar ytterligare föreskrifter om förskole- och fritidshemsverksamhetens organisation.

Omsorger om äldre människor 18 & Socialnämnden skall verka för att äldre människor får möjlighet att leva och bo självständigt och att ha en aktiv och meningsfull tillvaro i gemenskap med andra. 19 % Socialnämnden skall verka för att äldre människor får goda bo- städer och ge dem som behöver det stöd och hjälp i hemmet och annan lättåtkomlig service.

För äldre människor med behov av särskilt stöd skall kommunen in- rätta bostäder med gemensam service (servicehus).

Övergången från ett yrkesverksamt liv skall underlättas genom infor- mation och annat stöd.

Omsorger om människor med handikapp 20 & Socialnämnden skall verka för att människor som av fysiska, psykiska eller andra skäl möter betydande svårigheter i sin livsföring får möjlighet att delta i samhällets gemenskap och att leva som andra. Socialnämnden skall medverka till att den enskilde får en meningsfull sysselsättning och att han får bo på ett sätt som är anpassat efter hans behov av särskilt stöd.

Vård i familjehem och i hem för vård eller boende 21 & Socialnämnden skall sörja för att den som behöver vårdas eller bo i ett annat hem än det egna tas emot i ett familjehem eller i ett hem för vård eller boende.

Socialnämnden ansvarar för att den som genom nämndens försorg har tagits emot i ett annat hem än det egna får god vård.

Vården bör utformas så att den främjar den enskildes samhörighet med de anhöriga och kontakt med hemmiljön. 22 å Det behov av hem för vård eller boende som är gemensamt för kommunerna inom en landstingskommun skall tillgodoses av landstings- kommunen och kommunerna i området.

Behovet av sådana hem och ansvaret för deras inrättande och drift skall redovisas i en plan. Planen upprättas av landstingskommunen och

Prop. 1979/80: 1 Socialtjänstlagen 9

kommunerna i området gemensamt. Den skall redovisas för länsstyrel- sen. _ 23 5 Vård i familjehem och hem för vård eller boende skall bedrivas i samråd med socialnämnden.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar ytterligare föreskrifter om vård i sådana hem.

Särskilda regler till skydd för underåriga

24 % Var och en som får kännedom om att en underårig misshandlas i hemmet eller annars behandlas där på ett sådant sätt att det är fara för hans hälsa eller utveckling bör anmäla detta till socialnämnden.

Myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdom samt de som är anställda hos sådana myndigheter är skyldiga att genast till social- nämnden anmäla om något gör att socialnämnden behöver ingripa till en underårigs skydd. Detta gäller även läkare, lärare, sjuksköterskor och barnmorskor som inte har sådan anställning i fråga om vad de får veta i sin yrkesverksamhet.

Anmälningsplikt gäller även för dem som är verksamma inom kom-

munal familjerådgivning, om de i sin verksamhet får kännedom om att en underårig misshandlas i hemmet. 25 5 En underårig får inte utan socialnämndens medgivande tas emot för stadigvarande vård och fostran i ett enskilt hem som inte tillhör någon av hans föräldrar eller någon annan som har vårdnaden om honom. Som ett medgivande anses socialnämndens beslut att bereda den underårige vård i ett visst familjehem.

Är det fråga om att ta emot ett utländskt barn i syfte att adoptera det, skall medgivandet inhämtas innan barnet lämnar sitt hemland. Medgi- vandet upphör att gälla om inte barnet har tagits emot i hemmet inom ett år från det medgivandet lämnades. 26 % Socialnämnden skall

medverka till att de underåriga som avses i 25 5 får god vård och fostran och i övrigt gynnsamma uppväxtförhållanden,

verka för att de får lämplig utbildning och lämna vårdnadshavarna och dem som vårdar sådana underåriga råd, stöd och annan hjälp som de behöver. 27 5 När ett barns bästa kräver det, får socialnämnden förbjuda en person som har sitt hem inom kommunen att utan nämndens medgivan- de ta emot andras underåriga barn för sådan vistelse i hemmet som inte är tillfällig. 28 & Socialnämnden får för viss tid eller tills vidare förbjuda den som har vårdnaden om en underårig att ta denne från ett hem som avses i 25 &, om det finns risk som inte är ringa för att barnets kroppsliga eller själsliga hälsa skadas om det skiljs från hemmet.

Om det finns sannolika skäl för att en sådan risk föreligger men den behövliga utredningen inte har kunnat slutföras, får ett tillfälligt förbud meddelas att gälla i avvaktan på att ärendet kan slutligt avgöras, dock högst fyra veckor.

Ett förbud enligt denna paragraf hindrar inte att barnet skiljs från hemmet på grund av ett beslut enligt 21 kap. föräldrabalken . 29 % Socialnämndens ordförande får meddela förbud enligt 28 &, om socialnämndens prövning inte kan avvaktas utan fara eller allvarlig olägenhet.

Prop. 1979/80: 1 Socialtjänstlagen 10

Ett förbud som ordföranden har meddelat gäller tills vidare i avvaktan på nämndens prövning. Nämnden skall pröva förbudet utan dröjsmål och senast inom tio dagar från ordförandens beslut. 30 5 Ett medgivande enligt 25 5 första stycket meddelas av social— nämnden i vårdnadshavares hemkommun. Om nämndens prövning gäller ett hem i en annan kommun, skall nämnden rådgöra med socialnämnden i den kommunen innan den fattar sitt beslut.

Ett medgivande enligt 25 5 andra stycket meddelas av socialnämnden i de blivande adoptivföräldrarnas hemkommun.

Den nämnd som har lämnat medgivande enligt 25 & fullgör skyldig— heterna enligt 26 5 samt beslutar i frågor som avses i 28 5. 31 & Enskilda personer eller sammanslutningar får inte bedriva verk- samhet som syftar till att förmedla underåriga till hem som avses i 25 5.

Om rätt för auktoriserade sammanslutningar att i vissa fall lämna för- medlingshjälp m.m. finns bestämmelser i lagen (1979: 552) om inter— nationell adoptionshjälp. 32 % Bestämmelser om vård av unga i vissa fall finns i lagen (1979: 000) med särskilda bestämmelser om vård av unga.

Avgifter m. m.

33 % Socialnämnden får återkräva ekonomisk hjälp som den enskilde har erhållit enligt 6 5, endast om den har lämnats som förskott på en förmån eller ersättning eller till den som är indragen i arbetskonflikt.

Har ekonomisk hjälp lämnats i annat fall än som avses i 6 5, får socialnämnden återkräva hjälpen, om den har getts under villkor om återbetalning. 34 % Stöd- och hjälpinsatser av behandlingskaraktär som socialnämn- den har beslutat om medför inte kostnadsansvar för den enskilde vård- .tagaren.

Om en underårig genom socialnämndens försorg får vård i ett annat hem än det egna, är föräldrarna skyldiga att i skälig utsträckning delta i kommunens kostnader enligt grunder som regeringen föreskriver. 35 5 För andra sociala tjänster får kommunen ta ut skäliga avgifter enligt grunder som kommunen bestämmer. Avgifterna får dock inte över- stiga kommunens självkostnader.

För sådana platser i förskola som avses i 13 och 14 55 får avgift tas ut endast i den mån verksamheten överstiger 15 timmar i veckan eller 525 timmar om året.

Om avgifter för platser i servicehus för äldre människor finns sär- skilda bestämmelser. 36 5 Vill socialnämnden föra talan om ersättning som en enskild inte betalar godvilligt för ekonomisk hjälp som avses i 33 5 eller för vård- kostnad som kommunen har haft enligt 34 å andra stycket, skall talan väckas hos länsrätten inom tre år från det kommunens kostnad uppkom. Talan väcks vid länsrätten i det län där den enskilde är bosatt.

Talan om ersättning får inte bifallas, om den ersättningsskyldige ge- nom att återbetala kostnaden eller en del av denna kan antas bli ur stånd att klara sin försörjning eller sin dagliga livsföring i övrigt eller annars synnerliga skäl talar mot bifall till ersättningsanspråket. 37 5 Socialnämnden får helt eller delvis efterge den ersättningsskyldig- het som avses i 33 å och 34 å andra stycket.

Prop. 1979/80: 1 Socialtjänstlagen 11

Nämndorganisationen Socialnämnden

385. Följande bestämmelser i 3 kap. kommunallagen (1977: 179) gäl- ler i tillämpliga delar socialnämnd

2 5 om antalet ledamöter rn. m., 3 5 första stycket om valbarhet m. m., 4 ?; om rätt till ledighet från anställning, 5 5 första stycket om mandattid, 5 ?; tredje stycket om verkan av ledamots avgång,

6 5 om ordförande och vice ordförande, 7 5 om tid och plats för sammanträde samt om närvarorätt vid sam-

manträde,

8 5 om suppleants tjänstgöring m. m., 9 5 första stycket om beslutförhet, 10 & om beslutsförfarande och protokoll rn. m., 11 5 om delgivning m. m., 12 S om reglemente och delegation. För Stockholms kommun gäller dock inte 3 kap. 5 & första stycket eller 6 & kommunallagen. 39 & Socialnämnden skall själv eller genom ombud föra kommunens talan i mål och ärenden som enligt denna lag eller annan författning an- kommer på socialnämnden.

Socialnämnden skall även i övrigt ha hand om förvaltning och verk- ställighet inom sitt verksamhetsområde, i den mån dessa uppgifter inte tillkommer någon annan enligt beslut som avses i 3 kap. 14 5 kommu- nallagen (1977: 179). 40 & Socialnämnden skall hos fullmäktige, kommunstyrelsen och övri- ga nämnder och hos andra myndigheter göra de framställningar som nämnden finner påkallade.

Socialnämnden får inhämta yttranden och upplysningar från kom— munstyrelsen och övriga nämnder och från beredningar och tjänstemän i den egna kommunen, när det behövs för nämndens verksamhet.

Social distriktsnämnd 41 & Kommunfullmäktige får besluta att i kommunen inrätta två eller flera sociala distriktsnämnder, var och en för ett geografiskt distrikt. 42 5 En social distriktsnämnd skall följa utvecklingen inom distriktet och hos socialnämnden anmäla behovet av åtgärder beträffande sam- hällsmiljön, den sociala planeringen och den allmänt förebyggande verk- samheten. 43 5 De sociala distriktsnämnderna avgör ärenden som enligt denna lag eller annan författning ankommer på socialnämnden och som avser vård eller någon annan åtgärd beträffande en enskild person, om inte kommunfullmäktige har beslutat annorlunda beträffande en viss grupp av ärenden. 44 % Om kommunfullmäktige beslutar det, får socialnämnden uppdra åt distriktsnämnderna att

1. göra framställningar till fullmäktige,

2. besluta i frågor som gäller den allmänt förebyggande verksamheten i distriktet,

3. handha förvaltning och verkställighet i fråga om egendom som an- nars förvaltas av socialnämnden,

Prop. 1979/80: 1 Socialtjänstlagen 17

4. handlägga frågor om anställning, ledighet, vikariat eller skiljande från tjänst samt andra frågor beträffande personal inom distriktsnämn- dens verksamhetsområde. 45 5 Om distriktsnämnder har inrättats, får kommunfullmäktige före- skriva att distriktsnämnderna skall lämna sina budgetförslag till social- nämnden inom den tid som kommunstyrelsen har bestämt. Socialnämn- den skall i sådant fall med eget yttrande överlämna distriktsnämndernas budgetförslag till kommunstyrelsen. 46 % Vad som sägs i denna lag eller annan författning om socialnämnd tillämpas också på sociala distriktsnämnder. 1 frågor som avses i 39 5 andra stycket och 40 & första stycket gäller dock bestämmelserna i 44 5.

Om det i lag eller annan författning har meddelats någon bestämmelse som avviker från vad som har sagts nu, gäller den bestämmelsen.

Delegation

47 å Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får inte avse vad som ankommer på nämnden enligt 2, 5 och 6 55, 11 5 första och andra styckena, 17 & tredje stycket samt 18 5 lagen (1979: 000) med särskilda bestämmelser om vård av unga.

I de kommuner där sociala distriktsnämnder inte har inrättats får dock beslutanderätten i frågor som avses i första stycket uppdras åt en särskild avdelning som består av ledamöter eller suppleanter i nämnden. 48 % Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får när det gäller föräldrabalken avse endast uppgifter som anges i följande lagrum

] kap. 4 & föräldrabalken, 2 kap. föräldrabalken, dock inte uppgifter enligt 7 5 eller beslut att inte påbörja utredning eller att lägga ned en påbörjad utredning enligt 9 &,

3 kap. föräldrabalken, 7 kap. 2 5 och 7 % föräldrabalken, dock inte om avtalet innefattar åta- gande att utge engångsbelopp, samt 11 & föräldrabalken.

Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får inte heller omfatta befogenhet att meddela beslut i frågor som avses i 25, 27 eller 28 å den- na lag eller att fullgöra vad som ankommer på nämnden enligt 5 5 lagen (1947: 529) om allmänna barnbidrag eller enligt 9 & lagen (1964: 143) om bidragsförskott. 49 5 Om rätt att i vissa fall fatta beslut i socialnämndens ställe finns bestämmelser i 29 & första stycket och i lagen (1979: 000) med särskilda bestämmelser om vård av unga.

Handläggning av ärenden m. m. 50 % Socialnämnden skall utan dröjsmål inleda utredning av vad som genom ansökan eller på annat sätt har kommit till nämndens kännedom och som kan föranleda någon åtgärd av nämnden. 51 % Vad som har kommit fram vid utredning och som har betydelse för ett ärendes avgörande skall tillvaratas på ett betryggande sätt. Handlingar som rör enskildas personliga förhållanden skall förvaras så att den som är obehörig inte får tillgång till dem. 52 5 Den enskilde bör hållas underrättad om de journalanteckningar och andra anteckningar som förs om honom. 53 5 I ärenden hos socialnämnd gäller 4 och 5 %% förvaltningslagen

(1971: 290) om jäv.

Prop. 1979/80: 1 Socialtjänstlagen13

Dessutom skall, utan hinder av 2 5 2 förvaltningslagen, i alla ärenden enligt denna lag följande bestämmelser i förvaltningslagen tillämpas 6 _8, om ombud och biträde, ' 8 & om vägledning av part, 9 5 om tolk, 10 5 om remiss. 54 5 Om ett ärende hos socialnämnden avser myndighetsutövning mot enskild, skall följande bestämmelser i förvaltningslagen(1971: 290) till- lämpas

14 S om parts rätt till insyn, 15 5 om kommunikation, 16 _S, om parts rätt att meddela sig muntligen, 17 5 om beslutsmotivering, 19 & om rättelse av beslut, 20 5 om ansvar. Bestämmelserna i 15 & förvaltningslagen gäller dock inte uppgifter som har lämnats av någon annan sökande i ett ärende om plats i för— skola eller fritidshem eller i servicehus eller om någon annan liknande social tjänst. " Vad som sägs i första stycket gäller också när det är fråga om en an- sökan eller ett yttrande till en annan myndighet i ett mål eller ärende som rör myndighetsutövning mot enskild hos denna. 55 5 Den som enligt vad som sägs i 54 5 skall ges tillfälle att yttra sig enligt 15 & förvaltningslagen(1971: 290) har rätt att få företräde in- för nämnden, om inte särskilda skäl föranleder annat. Den som ges tillfälle att yttra sig skall underrättas om sin rätt att få företräde inför nämnden. 56 & Barn som har fyllt 15 år har rätt att själva föra sin talan i mål och ärenden enligt denna lag. Barn som är yngre bör höras, om det kan vara till nytta för utred- ningen och barnet inte kan antas ta skada av det. 57 & Socialnämnden har rätt att av de allmänna försäkringskassorna eller erkända arbetslöshetskassorna få uppgifter om ekonomisk hjälp som har lämnats till enskilda, som har ärenden hos nämnden. 58 5 I mål och ärenden enligt denna lag får delgivning inte ske med tillämpning av 12 eller 15 % delgivningslagen(1970: 428).

Register m. m. 59 å I sådana personregister hos socialnämnden som utgör samman- ställningar av uppgifter får inte tas in uppgifter om ömtåliga personliga förhållanden.

Detta hindrar inte att det i ett personregister tas in uppgifter om åtgär- der som har beslutats inom socialtjänsten och som innebär myndighets- utövning och den bestämmelse på vilken ett beslut om en sådan åtgärd grundas.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar ytterligare föreskrifter om registren. 60 & Anteckningar och andra uppgifter i en personakt som tillhör so- cialnämndens personregister skall gallras ut fem år efter det sista anteck— ningen gjordes i akten. När ansvaret för socialtjänsten har gått över till en annan socialnämnd, skall tiden för gallringsplikten räknas från den sista anteckningen i akten hos den nämnden.

Prop. 1979/80: 1 Socialtjänstlagen14

Uppgifter i personregister som avses i 59 & första stycket skall gallras ut fem år efter det att de förhållanden som uppgiften avser har upphört.

Gallringen Skall vara avslutad senast kalenderåret efter det att gall- ringsskyldigheten inträdde. 61 % I fråga om personregister som förs med hjälp av automatisk data- behandling finns bestämmelser i datalagen (1973: 289). 62 % Originalhandlingar som rör utredning om att fastställa faderskap eller om underhållsbidrag får inte gallras med stöd av bestämmelserna i 60 &.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får före- skriva andra undantag från gallringsskyldigheten. 63 % Socialnämnden skall, enligt vad regeringen närmare föreskriver, ur personregister lämna ut uppgifter till statistiska centralbyrån för an- gelägna statistiska ändamål. 64 % Socialnämnden skall lämna ut uppgifter ur personregister till stat— liga myndigheter, när detta begärs för forskningsändamål och det kan ske utan risk för att den enskilde eller någon honom närstående lider men. 65 % Socialnämnden skall på begäran av en annan myndighet till den- na lämna uppgifter om utgiven ekonomisk hjälp, om syftet är att und- vika felaktiga utbetalningar från det allmänna. 66 & Bestämmelserna i 7 kap. 4 & sekretesslagen (1979: 00) hindrar inte socialnämnden att polisanmäla brott som är riktade mot social- nämnden eller berör den verksamhet som nämnden har ansvar för.

Socialstyrelsens och länsstyrelsens uppgifter 67 å Socialstyrelsen har tillsyn över socialtjänsten i riket. Styrelsen skall följa och vidareutveckla socialtjänsten. Till ledning för tillämp- ningen av denna lag utfärdar socialstyrelsen allmänna råd. 68 % Länsstyrelsen skall inom länet

följa socialnämndernas tillämpning av denna lag, informera och ge råd till allmänheten i frågor som rör socialtjänsten, biträda socialnämnderna med råd i deras verksamhet, främja samverkan på socialtjänstens område mellan kommunerna och andra samhällsorgan,

även i övrigt se till att socialnämnderna fullgör sina uppgifter på ett ändamålsenligt sätt.

Hem för vård eller boende som drivs av en kommun eller landstings- kommun står under länsstyrelsens tillsyn. 69 5 Vill en enskild person eller sammanslutning inrätta ett hem för vård eller boende, skall tillstånd sökas hos länsstyrelsen. Ett sådant hem står under tillsyn av socialnämnden i den kommun där hemmet är belä- get. Nämnden har rätt att inspektera verksamheten vid hemmet.

Vad som sägs i första stycket gäller även hem som har inrättats för vård under en begränsad del av dygnet.

Om enskilda vårdhem finns särskilda bestämmelser. 70 & Om det föreligger något missförhållande vid ett hem för vård eller boende, skall länsstyrelsen förelägga ledningen för hemmet att av- hjälpa missförhållandet.

Om missförhållandet är allvarligt och länsstyrelsens föreläggande inte efterkoms, får länsstyrelsen förbjuda fortsatt verksamhet.

Prop. 1979/80: 1 Socialt jänstlagen 15

Övriga bestämmelser

Överflyttning av ärende 71 5 Ett ärende som avser vård eller någon annan åtgärd beträffande en enskild person kan flyttas över till en annan socialnämnd, om denna nämnd samtycker till det.

Överklagande av beslut 72 5 Socialnämndens beslut överklagas hos länsrätten genom besvär, om nämnden har meddelat beslut i fråga om

bistånd enligt 6 5, medgivande enligt 25 &, förbud enligt 27 eller 28 & eller eftergift enligt 37 5. 73 & Länsstyrelsens beslut i ärenden om tillstånd enligt 69 & eller om föreläggande eller förbud enligt 70 & får överklagas hos kammarrätten genom besvär.

Länsstyrelsens beslut om föreläggande eller förbud enligt 70 å och kammarrätts motsvarande beslut gäller omedelbart.

Böter

74 & Till böter döms den som

1. åsidosätter bestämmelserna i 25 5 eller 31 & första stycket, om inte gärningen i sistnämnda fall är belagd med straff i lagen (1979: 552) om internationell adoptionshjälp,

2. överträder förbud som har meddelats med stöd av 27 eller 28 5,

3. utan tillstånd driver ett sådant hem för vård eller boende som avses i 69 5,

4. i strid mot ett förbud som har meddelats enligt 70 & fortsätter verk- samheten vid ett hem för vård eller boende.

Allmänt åtal får väckas endast om gärningen har anmälts till åtal av socialnämnden, länsstyrelsen eller socialstyrelsen.

Kommuner utanför landsting 75 5 Vad som sägs i denna lag om landstingskommun skall tillämpas också på en kommun som inte tillhör någon landstingskommun.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981. Genom lagen upp- hävs ]. barnavårdslagen (1960: 97),

2. lagen (1954: 579) om nykterhetsvård,

3. lagen (1956: 2) om socialhjälp,

4. lagen (1970: 296) om social centralnämnd m. m.,

5. lagen (1976: 381) om barnomsorg,

6. lagen (1936: 56) om socialregister.

2. Bestämmelserna i 60 5 om gallring tillämpas tidigast den 1 januari 1986 i fråga om uppgifter och andra anteckningar som avser tiden före den 1 januari 1981.

3. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om en kommuns rätt till ersättning från en annan kommun för kostnader som har uppkommit före utgången av år 1980 för socialhjälp enligt 12 & lagen (1956: 2) om

Prop. 1979/80: 1 Socialtjänstlagen 15

socialhjälp eller för utgifter i samband med omhändertagande för sam- hällsvård enligt barnavårdslagen (1960: 97).

4. Bestämmelserna i lagen (1956: 2) om socialhjälp gäller fortfaran- de i fråga om kommuners rätt till ersättning av enskilda för socialhjälp som har lämnats före utgången av år 1980. Talan om ersättning som förs efter denna tidpunkt skall dock väckas vid länsrätten. I fråga om mål som vid ikraftträdandet är anhängiga vid länsstyrelsen gäller bestämmel- serna i punkt 5.

5. Sådana mål vid länsstyrelserna som avser besvär över en social- nämnds beslut om socialhjälp eller ersättning för utgiven socialhjälp och som inte har avgjorts före utgången av år 1980 skall efter den tidpunkten prövas av länsrätterna.

6. Om det i lag eller annan författning hänvisas till en föreskrift som har ersatts genom en bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen. Bestämmelser i lag eller annan författning om fosterbarn, fosterför- äldrar eller fosterhem tillämpas dock i den betydelse som de har i den författningen.

Prop. l979/80:1 LVU 17

2. Förslag till

Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga

Hänvisningar till S2

Härigenom föreskrivs följande.

Beredande av vård

l i? Den som är under 18 år skall beredas vård med stöd av denna lag, om det kan antas att behövlig vård inte kan ges den unge med samtycke av den eller dem som har vårdnaden om honom och, när den unge har fyllt 15 år. av honom själv.

Vård skall beredas den unge om

1. brister i omsorgen om honom eller något annat förhållande i hemmet medför fara för hans hälsa eller utveckling eller

2. den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för allvarlig fara genom missbruk av beroendeframkallande medel. brottslig verksamhet eller något annat därmed jämförbart beteende.

Vård med stöd av andra stycket 2 får även beredas den som har fyllt 18 men inte 20 år, om vård inom socialtjänsten med hänsyn till den unges behov och personliga förhållanden i övrigt är uppenbart lämpligare än annan vård.

2 5 Beslut om vård med stöd av denna lag meddelas av länsrätten efter ansökan av socialnämnden. Ansökan skall innehålla en redogörelse för den unges förhållanden, tidigare vidtagna åtgärder och den värd som socialnämnden avser att anordna.

3 5 Om vården inte har påbörjats inom fyra veckor från den dag då beslutet har vunnit laga kraft. gäller beslutet inte längre.

4 & Beträffande vårdens innehåll och utformning gäller bestämmelserna i socialtjänstlagen(1979: 00) och föreskrifterna i 11— 16 55.

5 & Socialnämnden skall noga följa vården av den som har beretts vård med stöd av denna lag. När vård enligt lagen inte längre behövs. skall nämnden besluta att vården skall upphöra.

Har den unge beretts vård med stöd av ] å andra stycket 2 eller tredje stycket, skall socialnämnden inom sex månader från dagen för verkstäl- lighet av vårdbeslutet pröva frågan om vård med stöd av lagen skall upphöra. Denna fråga skall därefter prövas fortlöpande inom sex månader från senaste prövning.

Vård som har beslutats med stöd av lä andra stycket 1 skall upphöra senast när den unge fyller 18 år.

Vård som har beslutats med stöd av 15 andra stycket 2 eller tredje stycket skall upphöra senast när den unge fyller 20 år. Har sex månader då inte förflutit från det rätten beslutade om vård eller socialnämnden senast prövade frågan om vårdens upphörande. får dock vård med stöd av lagen pågå längst tills denna tid har gått ut. 2 Riksdagen [979/80. ] saml. Nr ]. DeIA

Prop. 1979/80:1 LVU 18

Omedelbart omhändertagande

6 & Socialnämnden får besluta att den som är under 20 år skall omhän- dertas omedelbart

om det är sannolikt att den unge behöver beredas vård med stöd av denna lag och

rättens beslut inte kan avvaktas med hänsyn till risken för den unges hälsa eller utveckling eller till att den fortsatta utredningen allvarligt kan försvåras eller vidare åtgärder hindras.

Kan socialnämndens beslut om omhändertagande inte avvaktas. får beslut om omhändertagande fattas av nämndens ordförande eller någon annan ledamot som nämnden har förordnat. Beslutet skall anmälas vid nämndens nästa sammanträde. 7 5 Ett beslut om omedelbart omhändertagande skall underställas läns- rätten inom en vecka från den dag då beslutet fattades. Därvid skall bcslutetjämte handlingarna i ärendet tillställas rätten.

Länsrätten skall pröva beslutet så snart det kan ske och. om synnerliga hinder inte föreligger, inom en vecka från den dag då beslutet och hand- lingama har kommit in till rätten.

Om underställning inte har skett inom föreskriven tid, upphör omhän-

dertagandet. 8 Gå Om länsrätten fastställer ett beslut om omedelbart omhänderta- gande, skall socialnämnden inom fyra veckor från den dag då omhänderta- gandet verkställdes ansöka hos länsrätten om att den ttnge skall beredas vård med stöd av denna lag.

Omhändertagandet upphör. om

1. ansökan om vård inte har gjorts inom den tid som anges i första stycket,

2. ansökan om vård inte bifalls,

3. den unge häktas. Om det inte längre finns skäl för omhändertagandet. skall socialnämn- den besluta att detta genast skall upphöra.

Målens handläggning 9 5 Mål om vård med stöd av denna lag skall prövas skyndsamt.

Om den unge är omhändertagen, skall länsrätten hälla förhandling i målet inom tVå veckor från den dag då ansökan om vård kom in. Länsrät- ten får förlänga denna tid. om ytterligare utredning eller annan särskild omständighet gör det nödvändigt. 10 Q' 1 mål om vård enligt denna lag skall länsrätten och kammarrätten hålla muntlig förhandling, om detta inte är uppenbart obehövligt.

Muntlig förhandling skall alltid hållas, om någon part begär det. Parterna skall upplysas om sin rätt att begära muntlig förhandling.

Uteblir enskild part som har kallats vid vite att inställa sig personligen vid förhandling. får rätten förordna att han skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till en senare dag.

Värden

]] 5 När ett beslut har fattats om omhändertagande eller om vård enligt denna lag, bestämmer socialnämnden hur vården av den unge skall ordnas och var han skall vistas under vårdtiden.

Nämnden får medge att den unge vistas i sitt eget hem, om detta kan antas vara bäst ägnat att främja vården av honom. Vård med stöd av denna lag Skall dock alltid inledas utanför den unges eget hem.

Prop. 1979/80:l LVU 19

Nämnden eller den åt vilken nämnden har uppdragit vården skall ha uppsikt över den unge och. i den mån det behövs föratt genomföra värden. bestämma om hans personliga förhållanden. 12 5 För vård av unga som på någon grund som anges i l å andra stycket 2 eller tredje stycket behöver stå under särskilt noggrann tillsyn skall det finnas hem som är anpassade för sådan tillsyn. Regeringen eller. efter regeringens bestämmande. socialstyrelsen beslutar vilka hem som skall anses som hem för sådan särskild tillsyn. 13 5 Om omedelbart omhändertagande eller vård av den unge har beslu- tats på någon grund som anges i 1 å andra stycket 2 eller tredje stycket och han vistas i ett sådant hem som avses i 12.5. får han hindras att lämna hemmet och i övrigt underkastas den begränsning av rörelsefriheten som är nödvändig för att värden skall kunna genomföras. Den unges rörelsefri- het får också inskränkas när det påkallas av övriga intagnas eller persona- lens säkerhet. 14 5 Den för vilken bestämmelserna i 13 & gäller får inte inneha alkohol- haltiga drycker eller andra berusningsmedel. injektionssprutor eller ka- nyler. som kan användas för insprutning i människokroppen. eller något annat som kan vara till men för vården eller ordningen vid hemmet. Påträffas sådan egendom hos den unge. får den omhändertas.

Den unge får kroppsvisiteras när han kommer till hemmet för kontroll att han inte bär på sig något som han inte får inneha där. Detsamma gäller om det under vistelsen i hemmet uppkommer misstanke att sådan egendom skall påträffas hos honom.

Vid visitering skall iakttas all den hänsyn som omständigheterna medger. Om möjligt skall ett vittne närvara. 15 & Den för vilken bestämmelserna i Bs" gäller får underkastas över- vakning av sina brev och andra försändelser. om detta är påkallat med hänsyn till ordningen vid hemmet eller den unges särskilda förhållanden. För detta ändamål får den som förestår vården vid hemmet öppna och ta del av försändelser som ankommer till eller avsänds från den unge. Om en ankommande försändelse innehåller något som den unge inte får inneha. skall detta omhändertas.

Brev mellan den unge och en svensk myndighet eller advokat eller hans offentliga biträde skall vidarebefordras utan föregående granskning. 16 å Om det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vård eller omhändertagande med stöd av denna lag. får socialnämnden

I. bestämma hur den rätt till umgänge med den unge som kan tillkomma en förälder eller någon annan Som har vårdnaden om honom skall utövas eller

2. bestämma att den unges vistelseort inte skall röjas för föräldern eller vårdnadshavaren.

Övriga bestämmelser

17 ä 1 ett ärende enligt denna lag får socialnämnden besluta om läkarun- dersökning av den unge samt utse läkare för undersökningen. (.)m under- sökningen inte lämpligen kan genomföras i den unges hem. får nämnden bestämma någon annan plats för den. 1 ett mål enligt denna lag har rätten samma befogenhet.

Läkarundcrsökning skall. om den inte av särskilda skäl är obehövlig. äga rum innan nämnden gör ansökan enligt 2 ;.

Polismyndigheten skall på begäran av socialnämnden eller nämndens ordförande eller av rätten lämna biträde för att bereda läkaren tillträde till den unges hem eller för att inställa den unge till läkarundersökningen.

Prop. 1979/80zl L VU 20

18.5 Polismyndigheten skall på begäran av socialnämnden eller av någon ledamot eller tjänsteman som nämnden har förordnat lämna biträde för att genomföra beslut om vård eller omhändertagande med stöd av denna lag. Om omedelbart omhändertagande eller vård av den unge har beslutats på någon grund som anges i 1 å andra stycket 2 eller tredje stycket och den unge är intagen i ett sådant hem som avses i 12.5. skall polismyndigheten på begäran av den som förestår vården vid hemmet lämna biträde för att efterforska och återhämta den unge. om denne har avvikit från hemmet. eller för att ombesörja annan förflyttning av honom. 19 & Har den unge fyllt 15 år. har han rätt att själv föra sin talan i mål och ärenden enligt denna lag. 20 & Socialnämndens beslut får överklagas hos länsrätten genom besvär. när nämnden har

1. beslutat om var vården av den unge skall inledas eller beslutat att flytta den unge från det hem där han vistas.

2. beslutat i en fråga om vård med stöd av lagen skall upphöra,

3. med stöd av 165 beslutat om umgänget med den unge eller beslutat att dennes vistelseort inte skall röjas.

Andra beslut av nämnden enligt denna lag får inte överklagas. Rättens beslut enligt 17.5. om läkarundersökning får inte överklagas. 21 s' Socialnämndens beslut enligt denna lag gäller omedelbart. om nämnden inte förordnar något annat. Detsamma är fallet med sådana beslut om omedelbart omhändertagande som har meddelats av ordföran- den eller någon ledamot i nämnden.

Rätten får förordna att ett beslut som rätten har meddelat skall gälla omedelbart. 22 & Om offentligt biträde och annan rättshjälp i mål och ärenden enligt denna lag finns bestämmelser i rättshjälpslagen(1972: 429). 23 5 Vid handläggning i kammarrätt av mål enligt denna lag skall nämn- demän ingå i rätten. 24 så Om alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel har omhän- dertagits enligt 14 eller 15 5 eller påträffats inom ett sådant hem som avses i 12å utan att det finns någon känd ägare till dem. skall den som förestår vården vid hemmet låta förstöra eller försälja egendomen enligt bestäm- melsema om beslagtagen egendom i 25% 1 första stycket lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. Belopp som har erhållits vid försäljning tillfaller staten.

Detsamma skall gälla i fråga om injektionssprutor och kanyler. som kan användas för insprutning i människokroppen.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träderi kraft den 1 januari 1981.

2. Om det före den ljanuari 1981 har meddelats beslut om förebyggande åtgärder eller om samhällsvård enligt barnavårdslagen (1960:97l. gäller barnavårdslagens regler i fråga om åtgärderna eller vården längst till den 1 jtili 1981. Om rätten efter underställning eller besvär över ett beslut. som har meddelats av en barnavårdsnämnd före den 1 januari. efter denna tidpunkt beslutat om förebyggande åtgärder eller samhällsvård gäller bar- navårdslagens regler i fråga om åtgärderna eller vården längst till den ljuli 1981.

3. Om rätten efter underställning eller besvär har fastställt en barna- vårdsnämnds beslut om omhändertagande för samhällsvård enligt barna- vårdslagen (1960: 97). skall beslutet anses som ett beslut om vård med stöd

Prop. 1979/80: 1 LVU 21

av den nya lagen. Beslut enligt 25 *; första stycket a) barnavårdslagen anses härvid som beslut med stöd av.1 & andra stycket 1 den nya lagen och beslut enligt 25s' första stycket b) barriavårdslagen som beslut med stöd av 1 så andra stycket 2 eller tredje stycket den nya lagen. Den i Så andra stycket den nya lagen angivna tiden sex månader skall därvid räknas från den 1 januari 1981.

4. Har enligt barnavårdslagen (1960: 97) beslutats om omhändertagande för utredning. gäller barnavårdslagens bestämmelser om sådant omhänder— tagande även efter den 1 januari 1981. Dessutom tillämpas reglerna i flå den nya lagen om ansökan till länsrätten och omhändertagandets upphö- rande samt 95 andra stycket samma lag.

5. 1 fråga om underställning och överklagande av beslut som har medde- lats före den 1 januari 1981 gäller bestämmelserna i barnavåi'dslagen (1960:97). Om beslutet avser omhändertagande för samhällsvård. skall prövningen ske enligt den nya lagens regler om beredande av vård. Andra beslut prövas enligt äldre bestämmelser.

3. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1964: 167) med särskilda bestäm- melser om unga lagöverträdare

dels att i 4 och 13 st ordet "barnavårdsnämnd" i olika böjningsformer skall bytas ut mot ordet ”socialnämnd" i motsvarande form.

dels att 1, 3 och 6 åå skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lyda/.te

Har brott begåtts av någon som vid tiden för brottet ej fyllt aderton år. må. utöver vad som följer av 20 kap. 7 & rättegångsbalken. åklagare besluta att ej tala å brottet.

om den underårige ställe.: under ("it'ert'akiiing jämlik! 26 s' barna- t'årdslagen. oriiliiiiidcrlugcs _l'ör .i'um/iiillxrånl enligt 29.6 sagda lag eller blir föremål för annan därmed jämförlig åtgärd eller utan dylik åt- gärd blir föremål för annan hjälp- och stödåtgärd samt det med skäl kan unmgus att härigenom i'idmgvs vad som är lämpligast för Ira/is rill- riirmj'r'iraiide. eller

Hänvisningar till S3

Härav/dern lydelse

Har brott begåtts av någon som vid tiden för brottet ej fyllt aderton år,]iir, utöver vad som följer av 20 kap. 7 s rättegångsbalken. åklagare besluta att ej (itu/u brottet.

om den underårige bereds vård med stöd (It' lagen (1979: 000) med särskilda bestämmelser ()"1 vård av ringa eller blir föremål för annan därmed jämförlig åtgärd eller utan dylik åtgärd blir föremål för annan hjälp- och stödåtgärd samt det med skäl kan antas att därigenom vidtas vad som är lämpligast för honom. eller

om brottet uppenbarligen skett av okynne eller förhastande. Åtal skall dock väckas. om det finnes påkallat iir allmän synpunkt.

' Senaste lydelse 1971: 241.

Prop. 1979/80zl L VU

Nuvarande lydelse

3:

Föreligger skälig anledning att ej tulu i'i' brott. skall åklagaren, innan han beslutar i ärendet. från barna- vårdsnämndwt i den kommun. där den tinderårige vistas. inhämta ytt- rande. huruvida nämnden vidtagit eller avser att vidtaga åtgärd beträf— fande den underårige samt huruvi- da enligt nämndens mening sådan åtgärd kan anses vara lämpligast för hans til/riitta/i'irandc.

Föreslagen lydelse

Föreligger skälig anledning att ej lita/a brott. skall åklagaren. innan han beslutar i ärendet. från social— nämnden i den kommun, där den underårige vistas. inhämta yttran- de. huruvida nämnden vidtagit eller avser att vidta åtgärd beträffande den underårige samt huruvida en- ligt nämndens mening sådan åtgärd kan anses vara lämpligast för ho- nom.

Nämndens yttrande skall. om åklagaren begär det eller nämnden finner det erforderligt. även innefatta redogörelse för den underåriges personliga utveckling santt hans vandel och Ievnadsomständigheter i övrigt.

Det åligger nämnden att avgiva sitt yttrande skyndsamt.

Är brottet ringa. må åklagaren titan att burnatvirdsniinindvns ytt- rande inhämtats besluta att ej tala ii brottet.

Är brottet ringa. får åklagaren utan att sofia[nämndens yttrande inhämtats besluta att ej äta/(t brot— 101.

6.5

Angående prövning huruvida åtal bör väckas mot den som inskri- vits vid ungdomsvårdsskolu eller som intagits (? all/niin vårdanstalt för (ilkoho/tnissbrukore iir särskilt stadgat.

Misstänks någon som med stöd av [# andra stycket 2 eller tredje stycket lagen (l979.'()()t)) med sär- skilda bestämmelser om vård (it-' unga har intagits i ett sådant hem som avses i [2 s' sagda lagför att ha begått brott innuti vården vid hem— ma! har avslutats och hör brottet under allmänt åtal. skull åklagaren pröva om åtal lämpligen bör ske. Illlltlll åtalsjrtigan avgörs. skall den som förestår vården vid hemmet höras. om det iiitefinns obehövligt.

Denna lag träderi kraft den Ijanuari 1981. I fråga om den som vid lagens ikraftträdande är inskriven som elev vid ungdomsvårdsskola skall bestämmelserna i 69% barnavårdslagen ( 1960: 97) gälla vid prövning av åtal för brott som har begåtts före den ljtili 1981.

Prop. 1979/80:l LPV

4. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall

dels att rubriken till lagen skall lyda lag om psykiatrisk vård i vissa fall. dels att i 25. 27 och 33 åå ordet "tttskrivningsnämnd" i olika böjnings- former skall bytas ut mot orden "psykiatrisk nämnd" i motsvarande form, dels att i 25. 31 och 33 ååå orden "psykiatrisk nämnd" i olika böjnings- former skall bytas ut mot orden "central psykiatrisk nämnd" i motsvaran- de form.

dels att nuvarande 37 och 38 åå skall betecknas 38 respektive 395.5'. dels att I — 12. 14 — 24. 26, 28 — 30. 32. 34 — 35 och 36 3.5.5 Skall ha nedan angivna lydelse.

dels att rubriken närmast före 3ä skall sättas närmast före 4 5. och rubriken närmast före 13% sättas närmast före 12 9". dels att i lagen skall införas två nya paragrafer. 20 a och 37 ss. av nedan

Hänvisningar till S4

angivna lydelse.

Till följd härav kommer lagen att ha följande lydelse från och med den dag då denna lag träder i kraft.

Nuvarande lydelse

Lag om beredande av sluten psykiat- risk vård i vissa fall

Föreslagen lydelse

Lag om psykiatrisk vård i vissa fall

Inledande bestämmelser

lå”

Den som lider av psykisk sjuk- dom får oberoende av eget sam- tycke bcredas sluten psykiatrisk vård med stöd av denna lag. om sådan vård är oundgängligen påkal- lad med hänsyn till sjukdomens art och grad och till att han

a) dels till följd av sjukdomen up- penbarligen saknar sjukdomsinsikt eller till följd av beroende av narko- tiska medel uppenbarligen är ur stånd att rätt bedöma sitt behov av vård, dels kan få sitt tillstånd avse- värt förbättrat genom värden eller avsevärt försämrat om vården utc- blir.

' Senaste lydelse av 375 1969: 212. Senaste lydelse av 385 1974: 581. 2 Senaste lydelse 1971: 638.

Den som lider av psykisk sjuk- dom fär oberoende av eget sam- tycke beredas psykiatn'sk vård med stöd av denna lag. om sådan vård är oundgängligen påkallad med hän- syn till sjukdomens art och grad och till att han

&) dels till följd av sjukdomen up- penbarligen saknar sjukdomsinsikt. dels kan få sitt tillstånd avsevärt förbättrat genom värden eller avse- värt försämrat om värden uteblir,

Prop. l979/80:1 LPV

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

h") till följd av sjukdomen är farlig för annans personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa eller för eget liv.

c) till följd av sjukdomen är ur stånd att laga vård om sig själv.

d) till följd av sjukdomen har ett för närboende eller andra grovt störande levnadssätt eller

c) till följd av sjukdomen är farlig för annans egendom eller annat av lagstiftningen skyddat intresse som icke avses under b).

Med psykisk sjukdomjämställes i denna lag psykisk abnormitet. som icke är psykisk sjukdom eller utgöres av hämning i förståndsut- vecklingen.

Vård beredes på sjukhus som drives av staten, landstingskom- mun eller kommun som ej tillhör landstingskommun.

Vad som sägs om överläkare i denna lag avser även biträdande överläkare som anförtrotts särskilt! sjukavdelning.

2

För behandling av vissa frågor enligt denna lag finnas utskriv- ningsnämnder med de verksam- hetsomräden regeringen bestäm- mer och en för riket gemensam psy- kiatrisk nämnd.

Med psykisk sjukdomjämställs i denna lag psykisk abnormitet, som icke är psykisk sjukdom eller ut- görs av hämning i förståndsutveck- lingen.

än

Den som är beroende av alkohol eller narkotika och til/följd härav är i trängande behov av avgiftning och annan psykiatrisk vård i sam- band med denna får oberoende av eget samtycke beredas vård med stöd av denna lag, om utebliven vård innebär allvarlig/bränn hans hälsa eller liv eller för annans per- sonliga säkerhet eller hälsa.

Intagning

35

Intagning på sjukhus med stöd av denna lag äger rum efter ansä- kan eller på grund av domstols för- ordnande enligt 31 kap. 35 brotts- balken. Intagning efter ansökan får icke ske på grund av omständighet som avses i I #första stycket e).

” Senaste lydelse 1974: 58].

Vård enligt denna lag bereds på sjukhus som drivs av sluten, lands- tingskommun eller kommun som ej tillhör landstingskommun. Vårdfår i den mån regeringar: föreskriver det även beredas på annan värd— institution. Vad i denna lag sägs om sjukhus gäller även sådan insti- tutum.

Prop. l979/80:l LPV

Nuvarande lydelse

IQ '.!]

Föreslagen lydelse

Vad som sägs om överläkare i denna lag avser även biträdande överläkare sotn har an/örtrotts sär- skild sjukavdelning. Regeringen el- ler myndighet som regeringen be- stämmerför uppdra åt annan läka- re attfullgöra uppgifter som enligt dental lag ankommer på överläka- re.

För behandling av vissa frågor enligt denna lag firats psykiatriska nämnder med de verksamhetsom- råden som regeringen bestämmer och en för riket gemensam central psykiatrisk nämnd.

Intagning

454

Ansökan om intagning får göras av make till den som ansökningen avser. om makarna sammanbo, av annan som stadigvarande sam- manbor med honom eller av hans barn. fader. moder, syskon. för— myndare eller gode man. Ansökan får göras även av ordförande i soci- alnämnd. barnavårdsnämml. nyk— Ierhetsnämnd eller hälsovårds— nämnd eller av polismymlig/tet. Om kommunfu/Imäklige besluta det, äger socialnämnden uppdraga ät annan ledamot i nämnden än ordföranden eller ät tjänsteman i ledande ställning Itos kommunen att göra ansökan om intag/ting.

Läkare vid sjukhus eller klinik. där sluten psykiatrisk vård icke meddelas, eller vid sjukhem för lättskötta psykiskt sjuka eller spe- cialsjukhus för psykiskt utveck— lingsstörda eller rektorför särskola eller föreståndare för vårdhem för psykiskt utvecklingsstördaför göra ansökan ifråga om den för vars värd han svarar. Militär chef. dock lägst kompanichefeller motsvaran- de chef. för göra ansökan beträf-

" Senaste lydelse l979: 000

Intagning på sjukhus enligt den- na Iag äger rum med stöd av vård— intyg eller på grund av domstols förordnande enligt 3] kap. 3 # brottsbalken .

Intagning med stöd av t-'årdint_vg får icke ske på grund av omständig- ltet som avses i I #första stycket e ).

Undersökning för att utförda värdintyg jörföretas endast om det finns skälig anledning därtill.

Undersökningsläkaren skall se till att vårdintyget kommer in till det sjukhus där infogning avses ske.

Prop. l979/80:1 LPV

Nuvarande lydelse

_fande den som står under hans be- _fäl.

Ifråga om den som genom la- gakraftvunnen dottt dömts till skyddstillsyn eller som villkorligt frigivits _frän krimittalvärdsanstalt eller villkorligt utskrivits _frän arbetsanstalt eller som överförts till vård utom anstalt efter att lta dömts till internering för ansökan göras av ordföranden i den över- vakningsnämmi under vars tillsyn ltan står.

Beträffande den som är intagen i kriminalvärdsanstalt, arbetsan- stalt, häkte. allmän vårdanstalt för alkoltolmissbrukare eller ungdoms- vårdsskola och vistas inom anstal- ten _fär ansökan göras endast av tjänsteman som ltar att sörja för den itttagne. Sådan tjänsteman/ör i annat _fall än som avses i tredje stycket göra ansökan även ifråga om den som vistas utom anstalten utatt att vara slutligt utskriven där- ifrån.

Regeringen ägerförordna om be- hörig/tet att vid krig eller krigsfara göra ansökan ifråga om den som tillhörförsvarsntakten.

€

Ansökan om intagtting göres skriftligen. Vid ansökningshund- lingen skall fogas värdintyg an- gående dett som ansökningen avser. Värdintyget för icke vara äldre än en månad. ttiir ansökning- en göres.

Vardintyg skall. om annat ej följer av 7 så andra stycket. innehål- la dels uttalande att sannolika skäl föreligga för att den som ansök- ningen avser lider av psykisk sjuk- dom och för att sluten psykiatrisk vård är oundgängligen påkallad med hänsyn till sjukdomens art och grad och till någon eller några av de

5 Senaste lydelse l974z58l.

Föreslagen lydelse

55

Vårdintyg skall ifall som avses i I 9" om annat ej följer av 7 å andra stycket, innehålla dels uttalande att sannolika skälföreligger för att den som intyget avser lider av psykisk sjukdom och för att psykiatrisk vård på sjukhus är oundgängligen påkallad med hänsyn till sjukdo- mens art och grad och till någon

Prop. 1979/80:l LPV

Nuvarande lydelse

i l ä första stycket a)—d) angivna omständigheterna. dels redogörelse för sjukdomen och de omständighe- ter i övrigt som .Riranleda vårdbe- hovet.

Regeringen äger förordna att vårdintyg vid krig eller krigsfara icke behöver innehålla redogörelse som avses i andra stycket.

Föreslagen lydelse

eller några av de i l 5 första stycket a)—d) angivna omständigheterna. dcls redogörelse för Sjukdomen och de omständigheter i övrigt somför- anleder vårdbehovet.

[fall som avses i 2 55 skall värdin- tyget innehålla dels uttalande att sannolika skäl föreliggerför att den sotn intyget avser är beroende av alkohol eller narkotika och til/följd härav är i trängande behov av av- giftning och annan psykiatrisk vård i samband nted denna och att ute- bliven vård innebär allvarlig fara för hans hälsa eller liv ellerlför att- nans personliga säkerhet eller häl- sa, dels redogörelse för de omstän- digheter i övrigt som föranleder vårdbehovet.

Regeringenfår förordna att vård- intyg vid krig eller krigsfara icke behöver innehålla redogörelse som avses iförsta och andra styckena.

6 56

Behörig att utfärda vårdintyg är legitimerad läkare samt den som utan att vara legitimerad ärförord- nad att uppehålla befattning som läkare i allmän tjänst och genom- gått för medicine licentiatexamen föreskriven kurs i psykiatri. Från sistnämnda krav äger socialstyrel- sen medge undantag. om särskilda skälföreligga. Vårdintyg med åbe- ropande av omständighet som avses i l 9" första stycket a) får dock utfärdas endast av läkare som har specialistkompelens avseende psy- kiska och nervösa sjukdomar eller erhållit socialstyrelsens tillstånd att utfärda vårdintyg av detta slag.

Vårdintyg får utfärdas endast i omedelbar anslutning till personlig undersökning av den som ansök- ningen avser. Den som får göra an- sökan otn intagning äger föran- stalta om sådan undersökning.

6 Senaste lydelse 197]: 638.

Behörig att utfärda vårdintyg är legitimerad läkare. Från detta krav får socialstyrelsen medge undan- tag. om särskilda skäl föreligger. Vårdintyg med åberopande av om- ständighet som avses i l 5 första stycket a) får dock utfärdas endast av läkare som har specialistkompe- tens avseende psykiska och ner- vösa sjukdomar eller erhållit social- styrelsens tillstånd att utfärda vård- intyg av detta slag.

Vårdintyg får utfärdas endast i omedelbar anslutning till personlig undersökning av den som intyget avser.

Prop. 1979/80:1 LPV

Nuvarande lydelse

Vårdintyg utfärdat av läkare, som tjänstgör inom den slutna psy— kiatriska värden, får icke got/tagas för intagning på det sjukhus där lä- karen är verksam. Om betydande olägenhet skulle uppstå genom an- litande av annan läkare, fiir dock värdintyg utfärdat av läkare vid sjukhuset godtagas för intagning på annan klinik än den där han är verksam.

Värdintygfär icke got/tagas, om det är utfärdat av den som gör an— sökan om intagning.

Bestämmelserna i 4 och 5 åå för- valtningslagen tl97l119tll äga icke tillämpning i ärende om utfärdande av vårdintyg.

I-"öreslagen lydelse

Värdintyg får godtas för intag- ning på det sjukhus där den läkare som har utfärdat intyget tjänstgör endast under förutsättning att itt— tagning sker på annan klinik än den där han är verksam.

Är patient intagen för psykiatrisk värd på sjukhus på egen begäran eller med stöd av 2 s*". får undantag göras från bestämmelsen i tredje stycket, om det skulle uppstå bety— dande olägenhet av att anlita an- nan läkare.

Vid utfärdande av värt/intyg gäl- ler bestämmelserna i 4 och 5 ss för— valtningslagen (l97l : 290) även för läkare som utövar yrket enskilt.

7.5

Föreligga sannolika skäl för att någon lider av psykisk sjukdom och är farlig för annans personliga sä- kerhet eller eget liv. äger polismyn- dighet omhändertaga honom, om fara är t' dröjsmål.

Friges den omhändertagne icke omedelbart, skall polismyndigheten genast föranstalta om undersökning som avses i 6 5 andra stycket. Ut- färdas vårdintyg. skall polismyn- digheten genast ansöka om den om- händertagnes intagning på sjukhus för sluten psykiatrisk vård. 1 fall som avses i denna paragraf behö- ver vårdintyget icke innehålla annat än uttalande att sannolika skälföre- ligga för att den omhändertagne på grund av psykisk sjukdom är i be- hov av sluten psykiatrisk vård och för att han är farlig för annans per- sonliga säkerhet eller eget liv jämte

Föreligger sannolika skäl för att någon lider av psykisk sjukdom ett- ligt ! 5 eller tillföljd av beroende av alkohol eller narkotika är i trängan- de behov av avgiftning och annan psykiatrisk vård i samband med denna enligt 2 s)" samtför att ltan är farlig för annans personliga säker- het eller cget liv. får polismyn— dighet omhänderta honom i bräds- kande fall.

Friges den omhändertagne icke omedelbart, skall polismyndigheten genast föranstalta om undersökning som avses i 6 & andra stycket. Ut- färdas vårdintyg, skall polismyn- digheten genast föranstalta om att den omhändertagne tas in på sjuk- hus för psykiatrisk vård. l fall som avses il å behöver vårdintyget icke innehålla annat än uttalande att sannolika skäl föreligga för att den omhändertagne på grund av psy- kisk sjukdom är i behov av psykia— trisk vård och för att han är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv jämte en redogörelse för de

Prop. 1979/8():l LPV

Nuvarande lydelse

en redogörelse för de iakttagelser på vilka läkaren grundar sin tipp— fattning.

Sker intagning enligt 8 s. skall polismyndigheten senast andra da- gen efter dagen för intagningen till- ställa överläkaren protokoll röran- de de omständigheter som föranlett ansökningen.

Utfärdas icke värdintyg eller av- släs ansökningen om intagning, får den omhändertagne icke längre kvarhållas av polismyndigheten med stöd av denna lag.

Bestämmelserna i andra—fjärde styckena äga icke tillt'impnin_t,'. om den omhändertagne redan intagits på sjukhus med stöd av denna lag och icke utskrivits därifrån enligt lö &. Frigcs den omhändertagne i sådant fall icke omedelbart av po- lismyndigheten. skall han genast föras till sjukhuset.

Öt'ere/1sstäntuta ansökan och vårt/intyg med föreskrifterna i 4— 7 ås" och föreligga sannolika skäl för att värd kan beredas med stöd av denna lag. får den ansökningen avser intagas på sjukhus.

Ont intagning beslutar överläka- ren. ()m särskilda skäl föreligga. äger han överlåta på annan läkare vid sjukhuset att besluta om intag- ning.

Sker intag/ting enligt 855. skall överläkaren efter undersökning av

F t'ireslagen lydelse

iakttagelser på vilka läkaren grun- dar sin uppfattning.

Sker intagning enligt 8 s. skall polismyndigheten senast andra da- gen cfter dagen för intagningen till- ställa överläkaren protokoll röran- de de omständigheter som föranlett att värdintyg har utfärdats.

Utfärdas icke vårdintyg eller be- slutas att intagning ej skall ske. får den omhändertagne icke längre kvarhållas av polismyndigheten med stöd av denna lag.

Bestämmelserna i andra—fjärde styckena skall icke tillämpas. om den omhändertagne redan intagits på sjukhus med stöd av denna lag och icke tttskrivits därifrån enligt lo s. Frigcs den omhändertagne i sådant fall icke omedelbart av po- lismyndigheten. skall denna genast _/i)'rttnstttlta om att han får behövlig

värd.

:l]:

Öl'erensstämmer värt/intyget med föreskrifterna i5—7 åå och-fö- religger sannolika skäl för att vård på sjukhus kan beredas med stöd av !# eller. om värt/intyget ltar det innehåll som anges i 5 s* andra stycket, med stöd av 2 6, får den som vårt/intyget avser tas in på sjukhus.

Värt/intyg för ej godtas som un- derlag för intagningsbeslut_ om det är utfärda! mer än fjorton dagar före beslutet.

(_)m intagning beslutar överläka— ren. ()m särskilda skäl _f't'ireligger. får han överlåta på annan läkare vid sjukhuset att besluta om intagning.

Beslut om intag/ting får ej med- delas av santnta läkare. som ltar utfärdat värt/intyget, såvida det ej _föreliggerfhll som avses iö #fjärde stycket.

95

Beslutas enligt 8 # inlagning med stöd av ls", skall överläkaren efter

Prop. l979/80:l LPV

Nuvarande lydelse

patienten snarast möjligt och senast tiottde dagen efter dagenför intag- ningen pröva om vård kan beredas patienten med stöd av denna lag. Har som grundför ansökningen om intag/ting åberopats att patienten är farlig för annans personliga sä- kerhet. fär nted prövningen anstå till femtonde dagen efter dagen för intagningen. om särskilda skäl fö- religga och intagningen icke beslu- tats med stöd av värt/intyg av inne- håll som avses i 75; andra stycket.

Finner överläkaren att värd kan beredas med stöd av denna lag. skall ltatt besluta att patienten även ifbrtsättningen skall vara intagen på sjukhuset. lannatfall skall över- läkaren omedelbart utskriva ho- nont.

Föreslagen lydelse

undersökning av patienten snarast möjligt och senast åttonde dagen efter intagningsheslutet pröva om vård kan beredas patienten med stöd av lå. Finner överläkaren att detta ärfa/let. skall ltan besluta att patienten även i fortsättningen skall vara intagen pä sjukhuset. I annat fall skall han omedelbart skriva ut patienten.

Beslutas enligt 85 itttagttittg med stöd av 25. skall överläkaren efter undersökning av patientett snarast möjligt och senastfjärde dagen ef- ter intagningsbeslutet pröva om pa— tietttett är i behov av psykiatrisk vård. Finner överläkaren att detta ärfallet. skall han besluta att pati-' ettten även i fortsättningen skall vara intagen på sjukhuset. [ attnat fall skall han omedelbart skriva ut patienten.

Den prövning som avses ifärsta och andra stycketta skall i stället göras av psykiatriska nämnden om

I. intagningen ifall som avses i 6.6 fjärde stycket ltar grundats på vårdintyg utfärdat av läkare som är verksam vid den klinik där intag- ningen har gjorts.

2. värt/intyget ltar utfärdats eller intagningen beslutats trots att omständighet sotn gruttdlägger jäv enligt 4.6 förvaltningslagen (I97l : 290) harfi'irelegat.

3. överläkaren själv ltar utfärdat vän/intyget eller jäv enligt 45 för- valtttittgslagett föreligger mot Ito- ttont.

lll &

Beslut enligt 8 eller % får icke meddelas av läkare sotn utfärdat värdintyget.

ll

Beslut enligt 8 eller 99' ägerfbrt- satt giltighet, om patienten över-

Beslut enligt 8 eller 9 s skall gälla ifortsältningen. om patienten över- förs till annat sjukhus tttatt att ha utskrivits ett/igt lö s.

& Har någon nted stöd av 3] kap. 3.5 brottsbalken genom lagakraft-

Prop. 1979/80:1 LPV

Nuvarande lydelse

jöres till annat sjukhus utatt att lta utskrivits ett/igt 10.5.

Föreslagen lydelse

vunnen dom överlämnats till psyki- atrisk vård enligt dettna lag, skall sm't'alstyrelsen föranstalta attt att ltan utan dröjsmål intas på sjukhus för sådan vård. Är han redan inta- gen på sjukhus för psykiatrisk vård, skall han ifortsättningett anses in- tagen på grund av dontstolensför— ordnande.

Bestämmelser om patienterna

12 v

Har någon genom lagakraftvun- ttett dom överlämnats till sluten psykiatrisk vård. skall socialstyrel- sen föranstalta om att han utatt dröjstttål images på sjukhus för så- dan vård. Är ltatt redan intagen på sjukhus för sluten psykiatrisk vård, skall han ifortsättningen anses itt- tagen på grund av domstolens för- ordnande.

Bestämmelser om patienterna

Överläkare/t eller den han har bemyndigat skall utatt dröjsmål un- derrätta socialnämnden om patient som bereds vård med stöd av 25 behöver stöd och hjälp genom so- cialtjänsten. Soda/nämnden skall senast inom en vecka från under- rättelsen efter samråd med läkaren och tillsamntans med patienten upprätta en plan för den eftervård som bedöms nödvändig.

Bä

Den som är intagen på sjukhus med stöd av denna lag får hindras att lämna sjukhuset och får i övrigt underkastas det tvång som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med värden eller för att skydda honom själv eller omgivningen.

l45

Patient kan få tillstånd att vistas p.": egen hand utom sjukhusområdet under viss del av dygnet eller tillfälligt under visst antal dygn. om det icke medför fara för annans personliga säkerhet eller hans eget liv. Sådant tillstånd får förbindas med särskilda föreskrifter.

Ont tillstånd att vistas på egen hand utom sjuk/tusomrädet beslu— tar överläkaren. om anttat ejföljer av tredje stycket. Ont särskilda skäl föreligga. äger han beträffande viss patient överlåta på annan läka- re vid sjukhuset att besluta om till- stånd.

[ fråga om patient som avses i 175 andra stycket beslutar utskriv- ningsnämnden om tillståttd att vis- tas på egen hand utom sjukhusom-

" Senaste lydelse 1969: 212.

Bestämmelserna i [75 om at- skrivning tillämpas påfråga om till- stånd enligt första stycket. Nämn— den får beträffande viss patient

Prop. 1979/80zl LPV

Nuvarande lydelse

rådet. Nämnden äger beträffande viss patient överlåta på överläkaren att besluta om tillstånd. Överläkaren får återkalla till- stånd att vistas på egen hand utom sjukhusområdet. om förhållandena påkalla det.()nt särskilda skä/före— ligga, äger han beträl'lande viss pa- tient överlåta på annan läkare vid sjukhuset att återkalla tillstånd.

Föreslagen lydelse

överlåta på överläkaren att besluta om tillstånd.

Överläkaren får återkalla till- stånd att vistas på egen hand utom sjukhusområdet, om förhållandena påkalla det.

Över/åkaren får ont detjinns sär- skilda skäl överlåta sitt beslutande- rätt enligt denna paragraf på an- nan läkare vid sjukhuset.

15 5"

Om särskilda skäl föreligga. får överläkaren taga del av innehållet i brev eller annan handling som an- kommer till patient eller som pati- ent önskar avsända. Kan vidarebe- fordrande av handling som ankom- mer till patient medföra fara för ordningen eller säkerheten på sjuk- huset eller vara olämpligt med hän- syn till syftet med värden eller kan handling som patient önskar av- sända föranleda betydande olägen- het för honom eller annan person. får överläkaren besluta att hand— lingen skall kvarhållas.

Handling som är ställd till ut- skrivningsnämnden. psykiatriska nämnden, socialstyrelsen. justitie- kanslern eller någon av riksdagens ombudsmän skall vidarebefordras utan granskning. Handling som är ställd till eller avsedd för annan myndighet och rör mål eller ärende. vari patienten själv äger föra talan, samt handling ställd till eller avsedd för advokat eller offentligt biträde skall vidarebefordras. Beslutar överläkaren att kvarhålla brev till myndighet. skall beslutet under- ställas atskrit-'ningsnämndens pröv— ning.

” Senaste lydelse 1973: 129. ”” Förutsätter bifall till prop, 1978l791220.

Om det finns särskilda skäl. får överläkaren eller den han ltar be- myndigar ta del av innehållet i brev eller annan handling som ankom- mer till patient eller som patient önskar avsända. Kan vidarebeford- rande av handling som ankommer till patient medföra fara för ord- ningen eller säkerheten på sjukhu— set eller vara olämpligt med hänsyn till syftet med vården eller kan handling som patient önskar av- sända föranleda betydande olägen- het för honom eller annan person, fåt: handlingen kvarhållas.

Handling som är ställd till psykia- triska nämnden, centrala psykia— triska nämnden. socialstyrelsen, hälso- och sjukvårdens ansvars- nämnd.mi justitiekanslern eller nä- gon av riksdagens ombudsmän skall vidarebefordras utan gransk- ning. Vad nu sagts skall också gälla handling som är ställd till offentlig försvarare för patienten.

Handling som är ställd till eller avsedd för annan myndighet än dem som anges i andra stycket och som rör mål eller ärende. vari pati- enten själv äger föra talan, samt handling ställd till eller avsedd för egentligt biträde eller annan advo— kat än offentlig försvarare skall vi- darebefordras.

Prop. 1979/80zl LPV

Nuvarande lydelse

Visar det sig att handling. som är ställd till annan än utskrivnings- nämnden, psykiatriska nämnden, socialslyrelsen. justitiekanslern el- ler någon av riksdagens ombuds- män. är avsedd för någon av dessa myndigheter. skall den vidarebe- fordras.

Föreslagen lydelse

Visar det sig att handling, som är ställd till annan mottagare än dem som anges i andra stycket, är av- sedd för någon av dessa. skall den vidarebefordras.

Beslut att kvarhålla handling fat- tas av psykiatriska nämnden efter framställning av överläkaren. ! av-

vaktan på nämndens beslut får t'iverlt'ikaren ta hand om handling-

("l.

Utskrivning

[två

Den som beretts vård med stöd av beslut enligt 9å andra stycket eller på grund av domstols förord- nande skall ofördröjligcn utskrivas. om förutsättningar enligt lä för att bereda honom vård icke längre fä- religga. Omständighet som avses i 1 & första stycket e) får icke utgöra grund för kvarhållande i annat fall än då patienten beretts vård på grund av domstols förordnande.

Den som beretts vård med stöd av Is'jämlikt beslut enligt 9.5 eller på grund av domstols förordnande skall ofördröjligcn utskrivas från vårt/en. om förutsättningar för att bereda honom vård icke längre jö- religger. Omständighet som avses i | & första stycket e) får icke utgöra grund för kvarhållande i annat fall än då patienten beretts vård på grund av domstols förordnande.

Den som beretts vård enligt 2.5 skall utskrivas från vården när be- hov av psykiatrisk vård icke längre föreligger, dock senast fyra veckor från dagen för intagningsbeslutet.

Frågan om utskrivning skall prövas fortlöpande.

17 5”

Om utskrivning beslutar överlä- karen. om annat ej följer av andra stycket. Han äger hänskjuta frågan om utskrivning till utskrivnings— nämnden.

Utskrit'ningsnt'imnden beslutar om utskrivning enligt 16 så av pati- ent som intagits på grund av dom- stols förordnande eller som under inflytande av psykisk sjukdom be- gått brott mot annans personliga sä-

” Senaste lydelse 1974: 206. 3 Riksdagen [979/80. I saml. Nr ]. l)el Å

Om utskrivning beslutar överlä- karen. om annat ej följer av andra stycket. Han får hänskjuta frågan om utskrivning till psykiatriska nämnden.

Psykiatriska nämnden beslutar om utskrivning enligt 16 5 första stycket av patient som intagits på grund av domstols förordnande el- ler som under inflytande av psykisk sjukdom begått brott mot annans

Prop. 1979/80: 1 LPV

Nuvarande lydelse

kerhet. för vilket åtal icke väckts. eller som varit intagen i kriminal- vårdsanstalt för undergåcnde av på- följd för brott och under tiden för anstaltsvården eller i samband med att denna upphört intagits för sluten psykiatrisk vård med stöd av denna lag och icke skall återföras till an- stalten.

Föreslagen lydelse

personliga säkerhet. för vilket åtal icke väckts. eller som varit intagen i kriminalvårdsanstalt för under- gåendc av påföljd för brott och un- der tiden för anstaltsvården eller i samband med att denna upphört in- tagits för psykiatrisk vård med stöd av I 55 och icke skall återföras till anstalten.

När anledning föreligger till utskrivning av patient som avses i andra stycket, skall överläkaren ofördröjligcn anmäla detta hos nämnden.

Psykiatriska nämnden jär även i annat fall än i andra stycket sägs utskriva patient.

185

Patienten eller hans make. om makarna sammanbodde vid tiden för intagningen. eller annan, som då stadigvarande sammanbodde med ho- nom. eller hans barn. fader, moder. syskon. förmyndare eller gode man får göra ansökan om utskrivning.

Ansökan hos utskrivningsnämn- den göres skriftligen. Om patient som avses i 17 & andra stycket ger till känna att ltan icke vill vara inta- gen på sjukhuset. skall han genom överläkarens försorg underrättas om sin möjlighet att ansöka om utskrivning och tillfälle beredas ho- nom att upprätta erforderliga hand- lingar.

Utskrivningmäntnden är icke skyldig att pröva ansökan om ut- skrivning. förrän tre månader för- flutit från prövningen av tidigare ansökan.

Ansökan hos psykiatriska nämn- den görs skriftligen. Om patient som avses i 17 å andra stycket eller annan. som enligtförsta stycket/är ansöka om utskrivning av patien- ten. ger till känna önskan att vår- den enligt denna lag skall uppltöra. skall han genom överläkarens för— sorg underrättas om sin möjlighet att ansöka om utskrivning och till- fälle beredas honom att upprätta er- forderliga handlingar.

Psykiatriska nämnden är icke skyldig att pröva ansökan om ut- skrivning. förrän en månad förnutit från prövningen av tidigare ansö— kan.

19.5

Patient får utskrivas på försök. om särskilda Skäl-föreligga och det icke medför fara för annans person- liga säkerhet eller hans eget liv.

Utskrivning på försök skall avse viss tid. högst sex månader. som

Patient som ltar intagits med stöd av I # får utskrivas på försök och beredas fortsatt vård utan/ör sjuk- huset. om det finns särskilda skäl och det icke medför fara för annans personliga säkerhet eller hans eget liv.

Utskrivning på försök skall avse viss tid, högst sex månader. som

Prop. 1979/80:l LPV

Nuvarande lydelse

kan förlängas med högst sex måna- der åt gången. Patienten får åläggas att iakttaga särskilda föreskrifter och ställas under tillsyn av lämplig person.

'.') 'Jl

Föreslagen lydelse

kan förlängas med ytterligare sex månader. Har någon varit försöks- utskriven under en samman/täng- ande tid av ett år, får förlängning ske endast'om synnerliga skälföre- ligga. Beslut om sådan förlängning meddelas av psykiatriska nämnden för högst sex månader åt gången.

Har den tid som bestämts för för- söksutskrivningen gått till ända utan att tiden har förlängts. skall patienten anses som utskriven en— ligt 16 5 .

Patienten får under tid då han är utskriven på försök åläggas att iakt- ta särskilda föreskrifter och ställas under tillsyn av lämplig person.

Bestämmelserna i 17 och 18 åå avse även utskrivning på försök.

Vid beräkning av tidsfristen i 18 5 tredje stycket likställs ansökan om utskrivning på försök med ansö- kan om utskrivning.

20 55

Den som utskrivits på försök får återintagas på sjukhuset. om för— hållandena påkalla det.

Om återintagning beslutar över- läkaren. Om särskilda skälförelig- ga, äger han beträffande viss pati- ent överlåta på annan läkare vid sjukhusct att besluta om återintag- ning.

Den som utskrivits på försök får återintas på sjukhuset, om förhål- landena påkallar det.

Om återintagning beslutar över- läkaren. Om särskilda skälförelig- ger. får han överlåta på annan läka- re vid sjukhuset att besluta om åter- intagning.

20115

Har patient vårdats på sjukhus under tre månader med stöd av denna lag och anser överläkaren att patienten behöver fortsatt så- dan vård, skall han snarast göra amnälan därom till psykiatriska nämnden. ! anmälan skall han ange skälen för sitt ställningsta- gande.

Finner psykiatriska nämnden ef- ter sådan anmälan beträffande viss patient skäl därtill, skall nämnden ta upp fråga om utskrivning enligt 16 9' eller om utskrivning påförsök.

Prop. 1979/80zl LPV

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Efter den iförsta stycket angivna anmälan skall nmtsvartuule anntt'i- lan ske var tredje månad så länge patienten vårdas på sjukhuset.

Besvär m. m.

21 & Talan får föras mot läkares beslut enligt denna lag. om läkaren

intagit någon på sjukhus eller en- ligt 9.5 andra stycket beslutat att patient alltjämt skall vara intagen på sjukhus,

intagit någon på sjukhus eller en— ligt 9 & beslutat att patient alltjämt skall vara intagen på sjukhus,

lämnat begäran om tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusomn — det helt eller delvis utan bifall eller återkallat sådant tillstånd.

avslagit ansökan om utskrivning eller om utskrivning på försök, i samband med utskrivning på försök ålagt patient att iakttaga särskilda föreskrifter eller ställt honom under tillsyn eller

återintagit patient under utskrivning på försök. 1 övrigt får talan icke föras mot läkares beslut enligt denna lag.

Talan föres hos utskrivnings- nämnden genom besvär.

”|? 4. _ 510

Talan får föras mot utskrivnings- nämnds beslut. om nämnden

ogillat besvär över beslut om in- tagning eller beslut enligt 95 andra stycket,

avslagit ansökan om utskrivning eller om utskrivning på försök eller ogillat besvär över läkares beslut om avslag på sådan ansökan eller

i samband med utskrivning på försök ålagt patient att iakttaga sär-

") Senaste lydelse 1971: 638.

Talan förs hos psykiatriska nämnden genom besvär. Har som grund för intagning eller fortsatt vård på sjukhus åberopats 2 #. skall talan prövas senast på fjärde dagen efter det att framställningen kom in till nämnden.

Talan får föras mot psykiatriska nämndens beslut. om nämnden

enligt 9 # beslutat att patient allt- jämt skall vara intagen på sjukhus.

ogillat besvär över beslut om in- tagning eller läkares beslut enligt 9.5.

avslagit ansökan om utskrivning eller om utskrivning på försök, ogil- lat besvär över Iäkares beslut om avslag på sådan ansökan eller, i ärende som avses i 20 a 55 andra stycket. beslutat att utskrivning el— ler utskrivning på försök ej skall ske. eller

i samband med utskrivning på försök ålagt patient att iaktta sär-

Prop. l979/80:l LPV

Nuvarande lydelse

skilda föreskrifter eller ställt honom under tillsyn eller lämnat besvär över läkares beslut i sådana frågor helt eller delvis utan bifall.

1 övrigt får talan mot utskriv- ningsnämnds beslut enligt denna lag föras endast i fall som avses i 26.5.

Talan föres hos psykiatriska nämnden genom besvär.

Föreslagen lydelse

skilda föreskrifter eller ställt honom under tillsyn eller lämnat besvär över läkares beslut i sådana frågor helt eller delvis utan bifall.

] övrigt får talan mot psykiatrisk nämnds beslut enligt denna lag föras endast i fall som avses i 26 &.

Talan förs hos centrala psykia- triska nämnden genom besvär.

35 ä'”

Mot psykiatriska nämndens be- slut enligt denna lag får talan icke föras.

Mot centrala psykiatriska nämn- dens beslut enligt denna lag får ta- lan icke föras.

24 512

Talan enligt 21 eller 22å får föras av den som enligt 18 & äger ansöka om utskrivning. Talan får föras utan inskränkning till viss tid. | fr. - ga om prövning av talan enligt 21 å äger bestämmelsen i 185 tredje stycket motsvarande tillämpning.

Talan enligt 21 eller 22 & får föras av den som enligt lSåfår ansöka om utskrivning. Talan får föras utan inskränkning till viss tid så länge patienten vårdas med stöd av denna lag. Talanfår därjämteföras under tre veckorfrän den dag pati— enten utskrevs. [ fråga om prövning av talan enligt 21 & ltar bestämmel- serna i 18å tredje stycket och 1955

sjätte stycket motsvarande till- Iämpning. 25 &

På begäran av överläkaren skall utskrivningsnämnds beslut under- ställas psykiatriska nämndens prövning, om överläkaren gjort för- behåll om underställning senast vid det sammanträde då beslutet fat- tades och begärt underställning inom tre dagar därefter.

På begäran av överläkaren skall psykiatrisk nämnds beslut under— ställas centrala psykiatriska nämn— dens prövning. om överläkaren gjort förbehåll om underställning senast vid det sammanträde då be— slutet fattadcs och begärt under— ställning inom tre dagar därefter.

26 å'”

Talan mot beslut, varigenom utskrivningsnämm/ utlåtit sig om ersättning som avses i 32 & eller 33 & tredje stycket. föres hos psykia- triska nämnden genom besvär.

” Senaste lydelse 1979: 247. " Senaste lydelse l971:638. '3 Senaste lydelse 1973: 129.

Talan mot beslut. varigenom psykiatrisk nämnd utlåtit sig om er— sättning som avses i 32.5 första stycket eller 33å tredje stycket, föres hos centrala psykiatriska nämnden genom besvär.

Prop. 1979/80:r LPV

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

27.5

Beslut som meddelas enligt denna lag länder omedelbart till efterrät- telse. Har förbehåll gjorts enligt 255 får dock u!skrivningsnäntnds beslut. varigenom patient fått till- stånd att vistas på egen hand utom sjukhusområdet eller utskrivits el- ler utskrivits på försök. verkställas först sedan beslutet blivit beståen- de.

Beslut som meddelas enligt denna lag länder omedelbart till efterrät— telse. Har förbehåll gjorts enligt 25.5. får dock psykiatrisk nämnds beslut, varigenom patient fått till— stånd att vistas på egen hand utom sjukhusområdet eller utskrivits el- ler utskrivits på försök. verkställas först sedan beslutet blivit beståen- de.

Nämnderna

28 5”

Utskrivningsnämnd består av lagfaren ordförande som är eller va- rit innehavare av ordinarie domar- tjänst. en läkare som bör vara sär- skilt kunnig i psykiatri och en per- son med erfarenhet i allmänna värv.

Psykiatriska nämnden består av lagfaren ordförande som är eller va- rit innehavare av ordinarie domar- tjänst. två läkare sotn äro särskilt kunnigai psykiatri och två personer med erfarenhet i allmänna värv.

För ledamot av utskrivnings- näntnd eller psykiatriska nämnden finnas en eller flera suppleanter. Be-

Psykiatrisk nämnd består av lag- faren ordförande som är eller varit innehavare av ordinarie domar- tjänst. en läkare som bör vara sär- skilt kunnig i psykiatri. en person som är särskilt insatt i sociala frå- gor oclt ytterligare två ledamöter.

Centrala psykiatriska nämnden består av lagfaren ordförande som är eller varit innehavare av ordina- rie domartjänst. två läkare som äro särskilt kunniga i psykiatri, en per- son som är särskilt insatt i sociala frägor och ytterligare två leda- mäter.

För ledamot av psykiatrisk nämnd eller centrala psykiatriska nämnden finnas en eller flera sup-

stämmelserna om ledamot gälla pleanter. Bestämmelserna om leda- även suppleant. mot gälla även suppleant. 29 5'5

Ledamot av ntskrivningstu'imnd eller psykiatriska nämnden förord- nas av regeringen för högst fyra år i sänder.

lnnan ledamot börjar tjänstgöra. skall han ha avlagt domared eller försäkran enligt 4 kap. 11.5 rätte- gångsbalken.

Läkare som tjänstgör inom den sltttna psykiatriska vården får icke som ledamot deltaga i handlägg-

” Senaste lydelse 1974: 581. '5 Senaste lydelse 1974: 581.

Ledamot av psykiatrisk nämnd eller centrala psykiatriska nämn- den förordnas av regeringen för högst fyra år i sänder.

lnnan ledamot börjar tjänstgöra, skall han ha avlagt domared.

Läkare som tjänstgör inom den psykiatriska vården får icke som le- damot delta i handläggningen av

Prop. 1979/80:l LPV

Nuvarande lydelse

ningen av ärende rörande patient på det sjukhus där han tjänstgör. Om jäv mot ledamot gälla i övrigt be- stämmelserna i 4 kap. rättegångs- balken om jäv mot domare.

39. Föreslagen lydelse

ärende rörande patient på det sjuk- hus där han tjänstgör. Om jäv mot ledamot gäller i övrigt bestämmel- serna i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare.

30.5

Vid sammanträde med utskriv- ningsnämml skola överläkaren och patienten vara närvarande, om icke särskilda skäl föranleda annat. Föres talan av annan än patienten, skall den som för talan beredas till- falle att närvara, om icke särskilda skälföranleda annat.

Vid sammanträde med psykiat— risk nämnd skall överläkaren och patienten vara närvarande. om icke särskilda skäl föranleder annat. Förs talan av annan än patienten, skall den som för talan beredas till- fälle att närvara. om icke särskilda skälft'iranleder annat.

Ärende som handlägges i patientens frånvaro får icke avgöras utan att nämndens ledamöter före avgörandet skaffat sig personlig kännedom om patienten. Är denne utskriven på försök, får dock ärendet avgöras, om minst en av ledamöterna har sådan kännedom.

Från kravet i andra stycket på personlig kännedom om patienten jär göras undantag. om det finns synnerliga skäl.

31.5

! ärende hos psykiatriska nämn- den skall muntlig förhandling hål- las. om ärendets beskaffenhet krä- ver det. Därvid äga bestämmelser- na i 305 första stycket motsvarande tillämpning.

l ärende hos centrala psykia- triska nämnden skall muntlig för- handling hållas. om ärendets be- skaffenhet kräver det. Därvid har bestämmelserna i 305 första stycket motsvarande tillämpning.

32 .5'6

Patient eller annan som för talan hos utskrivningsnämnd eller psy- kiatriska nämnden fär tillerkännas ersättning av allmänna medel för kostnad för resa och uppehälle i samband med inställelse inför nämnden. i den mån det finnes skä- ligt. Nämnden får bevilja förskott på ersättningen. Närmare bestäm- melser om ersättning och förskott meddelas av regeringen.

"* Senaste lydelse 1974: 581.

Patient eller annan som för talan hos psykiatrisk nämnd eller cen- trala psykiatriska nämnden får till- erkännas ersättning av allmänna medel för kostnad för resa och up- pehälle i samband med inställelse inför nämnden. i den mån det finnes skäligt. Nämnden får bevilja för- skott på ersättningen. Den som för talan hos nämnden skall genom nämndens försorg upplysas om den rätt till ersättning och förskott som kan föreligga.

Prop. 1979/80:l LPV

Nuvarande lydelse

41)

Ft'ireslagen lydelse

Närmare bestämmelser om er- sättning och förskott meddelas av regeringen.

33.5

1 ärende hos utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden får för- hör anordnas med den som kan an- tagas ha upplysningar av betydelse att lämna.

l ärende hos psykiatrisk nämnd eller centrala psykiatriska nämn- den får förhör anordnas med den som kan antas ha upplysningar av betydelse att lämna.

Vid förhöret skall patienten vara närvarande. om icke särskilda skäl föranleda annat.

I fråga om ersättning till den med vilken förhör anordnas äga bestämmel- serna om ersättning av allmänna medel till vittnen motsvarande till- lämpning. Ersättningen skall stanna på statsverket.

34 än

Utskrivningsnämnd eller psyki- atriska nämnden får avgöra ärende endast om nämndens samtliga leda- möteräro närvarande. Beslut röran- de förskott på ersättning som avses i 325 eller 335 tredje stycket får dock på nämndens vägnar medde- las av ordföranden. Detsamma gäl- ler beslut som rör rättshjälp genom offentligt biträde.

Bestämmelserna i 29 kap. rätte- gångsbalken om omröstning i över- rätt äga motsvarande tillämpning på avgörande av utskrivnings- nämnd eller psykiatriska nämnden.

Psykiatrisk nämnd eller centrala psykiatriska nämnden får avgöra ärende endast om nämndens samtli- ga ledamöter är närvarande. [fall som avses iZl .5 tredje stycket and- ra meningen får ärendet dock i psy- kiatrisk nämnd avgöras av ordfö- randen jämte en annan ledamot. Beslut rörande förskott på ersätt- ning som avses i 32 5första stycket eller 33.5 tredje stycket får på nämnds vägnar meddelas av ordfö- randen. Detsamma gäller beslut som rör rättshjälp genom offentligt biträde.

Bestämmelserna i 29 kap. rätte- gångsbalken om omröstning i över- rätt har motsvarande tillämpning på avgörande av psykiatrisk nämnd el- ler centrala psykiatriska nämnden.

Beslut som har fattats av ordfö- randen och en annan ledamot en— ligt första stycket skal! av ordföran- den anmälas för ltela nämnden vid nästa sammanträde.

Särskilda bestämmelser

34a 518

l ärende. vari 175 förvaltningslagen (l97lz290) äger tillämpning, får skälen för beslutet utelämnas även i andra fall än som sägs där, om ändamålet med vården annars skulle motverkas.

” Senaste lydelse 1979: 247. '9 Tillagd genom lag 1971: 638.

Prop. l979/80:1 LPV

Nuvarande lydelse

] läkares beslut enligt 8 eller %” eller varigenom ansökan om ut- skrivning avslagits samt i motsva— rande beslut av utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden skola alltid anges de i lä angivna förut- sättningar på vilka beslutet grun- das.

Föreslagen [vt/else

] läkares beslut enligt 8 eller 9ä eller varigenom ansökan om ut- skrivning avslagits samt i motsva- rande beslut av psykiatrisk nämnd eller centrala psykiatriska nämn- den skall alltid anges de i 1 eller Zs' angivna förutsättningar på vilka be- slutet grundas.

35å

Polismyndighet skall lämna handräckning

på begäran av läkare som enligt 6.5 första stycket är behörig att ut— färda vårdintyg. om den som skall undersökas icke ställer sig till förfo- gande för undersökningen eller lä— karen behöver skydd för sin per- sonliga säkerhet.

på begäran av överläkaren. om den som med stöd av denna lag skall intagas på sjukhus icke instäl- ler sig på sjukhuset.

Polismyndighet skall lämna biträ- de

på begäran av läkare i allmän tjänst som enligt två första stycket är behörig att utfärda vårdintyg, om den som skall undersökas icke stäl- ler sig till förfogande för undersök- ningen,

på begäran av läkare som enligt 6 9" första stycket är behörig att ut- färda värdintvg. om han behöver skydd för sin personliga säkerhet.

på begäran av läkare i allmän tjänst som har utfärdat vän/intyg eller överläkaren, om den som med stöd av denna lag avses bli intagen på sjukhus icke inställer sig på sjuk- huset.

på begäran av överläkaren. om patient avviker från sjukhuset eller icke återvänder dit. sedan tiden för tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusområdet eller för utskrivning på försök gått ut. eller icke inställer sig på sjukhuset. sedan tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusomn - det återkallats eller beslut meddelats om återintagning Linder utskrivning på försök.

Om särskilda Skäl/äreligga, mä överläkaren beträffande viss pati— ent överlåta på annan läkare vid sjukhuset att begära harulräckning.

Om det finns särskilda skäl./är överläkaren överlåta på annan läka- re vid sjukhuset att begära biträde av polisen.

365

Den som hjälper någon som är intagen på sjukhus med stöd av denna lag att avvika från sjukhuset. dömes till böter eller fängelse i högst två år. För försök dömes till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken .

36 a ä'”

Har överläkare med stöd av Bä (nn/tändertagit alkoholhaltiga dryc-

Har med stöd av 13 å omhänder- tagits alkoholhaltiga drycker eller

”' Tillagd genom lag 1976: 373.

Prop. 1979/80zl LPV

Nuvarande lydelse

kcr eller andra berusningsmedel som påträffats hos eller ankommit till den som är intagen på sjukhus med stöd av denna lag, skall den omhändertagna egendomen bevis- ligen förstöras ellerförsälias enligt bestämmelserna om beslagtagen egendom i Zä lagen (1958: 205) om förverkande av alkoholhaltiga dryc— ker m.m. Belopp. som erhållits vid sådan försäljning. tillfaller staten.

Påträffas alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel inom sjukhus där patienter som intagits med stöd av denna lag vårdas. fär bcrusningsmedlen omhändertagas av sjukhusdirektörcn eller styres- mannen för sjukhuset. om känd ägare till berusningsmedlen cj _linnes. Första stycket har motsva— rande tillämpning på sålunda om- händertagen egendom.

Föreslagen lydelse

andra berusningsmedel som påträf- fats hos eller ankommit till den som är intagen på sjukhus med stöd av denna lag. skall överläkaren läta bevisligen förstöra eller försälja den om/u'indertagna egendomen enligt bestämmelserna om beslagta- gen egendom i 25 [första stycket lagen ( 1958:205 ) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. Be- lopp. som erhållits vid sådan för- säljning, tillfaller staten.

Påträffas alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel inom sjukhus där patienter som intagits med stöd av denna lag vårdas. får berusningsmedlen omhändertas av sjukhusdirektören eller styresman- ncn för sjukhuset. om känd ägare till berusningsmedlen ej _linns. Första stycket har motsvarande till- lämpning pä sålunda omhänderta- gen egendom. Vad som där före- skrivs om överläkaren skall i stället gälla den som omhänderlagit egen- donten.

Bestämmelserna i första och andra styckena har motsvarande tilllämp— ning pä injektionsspruta eller kanyl som kan användas för insprutning i

människokroppen.

37.5

Den som är intagenför värd med stöd av denna lag skall så snart hans tillstånd medger det genom överläkarens försorg upplysas om sin rätt

att lä intagningen prövad av den psykiatriska nämnden.

att i övrigt föra talan mot beslut som harjatIuts med stöd av lagen.

att anlita ombud eller biträde en- ligtjön'altningslagen (l97l:29()).

att begära rt't'ttshjälp genom of— .lentligt biträde enligt rättshjt'ilpslav gen (I.972.'4Z9).

Denna lag skall./inntts anslagen inom sjukhuset väl synlig jär pati- t'lt/el'tut.

Prop. 1979/80zl Rättshjälpslagen 43

Nu varande lydelse Föreslagen lydelse

37.5 38.5 Tillsyn över efterlevnaden av denna lag och föreskrifter som meddelas med stöd av lagen utövas av socialstyrelsen.

385 3955 Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av rege- ringen eller. efter regeringens bemyndigande. av socialstyrelsen.

|. Denna lag träderi kraft den ljanuari 1981.

2. Har ansökan gjorts. vårdintyg upprättats eller intagningsbeslut fattats före ikraftträdandet. skall för förfarandet i samband med intagning och prövning enligt 9.5 gälla äldre bestämmelser.

3. Är patient vid ikraftträdandet utskriven på försök. skall för försöks- utskrivningen i fortsättningen gälla 19.6 i dess nya lydelse.

4. Utan hinder av 24 5 får talan enligt 21 eller 22 & föras under tre veckor från ikraftträdandet.

5. Föreskrift i lag eller annan författning om psykiatriska nämnden skall i stället gälla centrala psykiatriska nämnden. och föreskrift om utskriv—

ningsnämnd skall gälla psykiatrisk nämnd.

5 Förslag till

Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972: 429)

Härigenom föreskrivs att 41—45 åå rättshjälpslagen (1972: 429)1 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

41 #2

Rättshjälp genom offentligt biträ- de lämnas i mål eller ärende

1. hos utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden angående in— tagning enligt 8 eller 95 eller ut- skrivning enligt 16 eller l9ä lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.

2. hos beslutsnämnd eller psykia- triska nämnden angående inskriv- ning i eller utskrivning från vård- hem eller specialsjukhus enligt la- gen (1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklings-

' Lagen omtryckt 1979: 240. 2 Senaste lydelse 1979: 690.

Rättshjälp genom offentligt biträ- de beviljas i mål eller ärende

[. hos psykiatrisk nämnd eller centrala psykiatriska nämnden vid talan mot beslut om intagning enligt 8 eller 9 5 eller vid utskrivning enligt 16 eller 19% lagen (1966: 293) om psykiatrisk vård i vissa fall.

2. nos beslutsnamnd eller cen- trala psykiatriska nämnden an- gående inskrivning i eller utskriv- ning frän vårdhem eller specialsjuk- hus enligt lagen (1967: 940) an- gående omsorger om vissa psykiskt

Prop. 1979/80: !

Nuvarande lydelse

störda eller placering av särskol- clev enligt 28 & samma lag.

3. Itos förvaltningsdomstol an- gående tvångsintagning i allmän vårdanstalt för alkolio/missbrukare enligt 18 eller 55 ä' lagen (l954:579) om nykterhetsvård eller kvarhål- lande enligt 45 s samma lag,

4. angående omhändertagande för samhällsvård enligt 2955 barna- vårdslagen (I960:97) eller utred- ning enligt 309' samma lag eller an- gående sådan samhällsvårds slut- liga upphörande enligt 42 S* samma lag.

5. hos förvaltningsdamstol att— gående intagning i eller utskrivning från ungdomsvårdsskala enligt bar- navårdslagen (1960: 97).

6. angående förpassning eller ut— visning enligt utlänningslagen (1954: 193) samt vid utredning hos polismyndighet när fråga har upp- kommit om förpassning eller ut- visning,

7. angående avvisning enligt ut- länningslagen, dock ej hos polis- myndighet. såvida icke anledning föreligger att underställa ärendet den centrala utlänningsmyndighe- ten eller utlänningen enligt 35% samma lag hållits i förvar längre än en vecka,

8. angående verkställighet enligt utlänningslagen . om anledning före- ligger att underställa ärendet den centrala utlänningsmyndigheten med stöd av 58 å andra stycket sam- ma lag eller hänskjuta ärendet dit med stöd av 585 tredje stycket samma lag eller om utlänningen en- ligt 355 samma lag hållits i förvar längre än en vecka,

9. angående föreskrifter som meddelats enligt 10 5, 34.5 eller 51 & femte stycket utlänningslagen .

10. angående hemsändande av utlänning med stöd av 71ä första

Rättshjt'ilpslagen 44

Föreslagen lydelse

utvecklingsstörda eller placering av särskolelev enligt 28 & samma lag. 3. (ingående beredande av vård enligt lagen ( 1979:000 ) med särskil- da bestämmelser om vård av taiga eller omedelbart omhändertagamle enligt 6 .? samma lag eller angående upphörande av sådan vård enligt 5 55 samma lag eller hos förvalt- ningsdomstol vid överklagande en- ligt 20 s'första stycket I satnma lag,

4. angående förpassning eller ut- visning enligt utlänningslagen (1954: 193) samt vid utredning hos polismyndighet när fråga har upp- kommit om förpassning eller ut- visning.

5. angående avvisning enligt ut- länningslagen, dock ej hos polis— myndighet. såvida icke anledning föreligger att underställa ärendet den centrala utlänningsmyndighe- ten eller utlänningen enligt 355 samma lag hållits i förvar längre än en vecka,

6. angående verkställighet enligt utlänningslagen . om anledning före- ligger att underställa ärendet den centrala utlänningsmyndigheten med stöd av 58 %$ andra stycket sam- ma lag eller hänskjuta ärendet dit med stöd av 581"? tredje stycket samma lag eller om utlänningen en- ligt 355 samma lag hållits i förvar längre än en vecka,

7. angående föreskrifter som meddelats enligt 10ä. 34.5 eller 51 & femte stycket utlänningslagen .

8. angående hemsändande av ut- länning med stöd av 715 första

Prop. 1979/80: 1 Rättshjä/pslagen

Nuvarande lydelse

stycket utlänningslagen.

ll. angående förverkande av vill- korligt medgiven frihet enligt 26 kap. brottsbalken .

IZ. angående återintagning i an- stalt enligt 30 kap. brottsbalken .

13. angående verkställighet ut- omlands av frihetsberövande på- följd enligt lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark. Finland, Island och Norge angående verk- ställighet av straff m.m. eller lagen ( 1972:260 ) om internationellt sam- arbete rörande verkställighet av brottmålsdom.

14. angående utlämning enligt la- gen (1970: 375) om utlämning till Danmark, Finland. Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling,

15. angående kastrering enligt la- gen (1944: 133) om kastrering, om giltigt samtycke till åtgärden ej Iäm- nats,

16. hos regeringen enligt 1 %$ and- ra stycket lagen (1975: 1360) om tvångsåtgärderi spaningssyfte i vis- sa fall.

42

! ärende sorti anges i4lå l—5 och 11—15 skall offentligt biträde utses för den som åtgärden avser, om det behövs för tillvaratagande av dennes rätt. Vid bedömningen av behovet skall särskilt beaktas om i väsentligt hänseende motstri- diga sakuppgifter lämnats under utredningen eller betydelsefulla sakförhållanden i övrigt är oklara.

] ärende som anges i4l s 6—10 och [6 skall offentligt biträde utses, om det ej måste antagas att behov av biträde saknas.

43

Offentligt biträde förordnas efter ansökan av den som åtgärden avser eller då annars anledning föreligger.

45. Föreslagen lydelse

stycket utlänningslagen.

9. angående förverkande av vill- korligt medgiven frihet enligt 26 kap. brottsbalken .

[(). angående återintagning i an- stalt enligt 30 kap. brottsbalken .

ll. angående verkställighet ut- omlands av frihetsberövande på- följd enligt lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark, Finland. Island och Norge angående verk- ställighet av straff m. m. eller lagen ( 1972:260 ) om internationellt sam- arbete rörande verkställighet av brottmålsdom.

12. angående utlämning enligt la- gen (1970: 375) om utlämning till Danmark. Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling,

13. angående kastrering enligt la- gen (1944: 133) om kastrering. om giltigt samtycke till åtgärden ej Iäm- nats,

14. hos regeringen enligt 1 .it and— ra stycket lagen (1975:]360) om tvångsåtgärderi spaningssyfte i vis- sa fall.

5

Rättshjälp genom offentligt biträ- de skall beviljas den som åtgärden avser och i mål eller ärende sorti avses i41 # 3 även vårdnadshavare. om det ej måste antagas att behov av biträde saknas.

Rättshjälp genom offentligt biträ- de beviljas efter ansökan eller då annars anledning föreligger. Ansö- katt får göras av den som kan bevil- jas rättshjälp och imäl eller ärende

Prop. 1979/80: 1 Rättshjälpslagen 46

Nuvarande lydelse

Biträde förordnas av den myndig- het som handlägger målet eller ärendet.

Dock ankommer prövningen

i ärende hos barnavårdsnämnd. social centralnämnd eller social distriktsnämnd enligt 41 ä4 på läns- rätten.

i ärende som avses i 41.5 6—10 eller 16 på rättshjälpsnämnden.

i ärende hos polismyndighet en- ligt 41 5 14 på länsrätten samt

i annat ärende hos regeringen än som avses i 41 å6—10 eller 16 på departementstjänsteman som rege- ringen bestämmer.

Föreslagen lydelse

sorn anges i 41 # ) även av annan som får föra talan i målet eller ärendet.

Rättshjälp beviljas och biträde förordnas av den myndighet som handlägger målet eller ärendet.

i ärende hos socialnämnd eller social distriktsnämnd enligt 41 53 på länsrätten.

i ärende som avses i 41 5 4—8 el- ler 14 på rättshjälpsnämnden,

i ärende hos polismyndighet en- ligt 41 512 på länsrätten samt

i annat ärende hos regeringen än som avses i 41 & 4—8 eller 14 på departementstjänsteman som rege- ringen bestämmer.

Har myndigheten skilt målet eller ärendet från sig, äger under tiden till dess talan fullföljts eller tiden för fullföljd utgått andra stycket motsvaran- de tillämpning.

Förordnande gäller även när ta- lanfullfo'ljes eller meddelat beslut underställes annan myndighets prövning eller saken överlämnas till annan myndighets avgörande.

Ansökan om offentligt biträde ges in till den myndighet som hand- lägger målet eller ärendet. Avser ansökan (yffentligt biträde i ärende som avses i 41 56—10 eller 16. ges dock ansökan in till rättshjälps- nämnden. '

Myndighet som inte själv fårför- ordna offentligt biträde skall till be- hörig myndighet med eget yttrande överlämna ingiven ansökan med därvid fogade handlingar eller an- mäla behovet av offentligt biträde.

Rättshjälp utgår även när talan fullföljs eller meddelat beslut un- derställs annan myndighets pröv- ning eller saken överlämnas till an- nan myndighets avgörande.

Ansökan om rättshjälp genom offentligt biträde ges in till den myndighet som handlägger målet eller ärendet. Gäller ansökan ärende som avses i 41 å4—8 eller 14. ges dock ansökan in till rätts- hjälpsnämnden.

Myndighet som inte själv får be- vilja rättshjälpen skall till behörig myndighet med eget yttrande över- lämna ingiven ansökan med därvid fogade handlingar eller anmäla be- hovet av offentligt biträde.

445

Har den som åtgärden avser till offentligt biträde själv föreslagit nå- gon som är lämplig. skall denne för- ordnas. om ej hans anlitande skulle medföra avsevärt ökade kostnader

Har den som beviljats rättshjälp enligt 41 55 till offentligt biträde själv föreslagit någon som är lämp- lig, skall denne förordnas, om ej hans anlitande skulle medföra avse-

Prop. 1979/80: ]

Nuvarande lydelse

eller i övrigt särskilda skäl föranle- der annat.

Rättshiälpslagen 47

Föreslagen lydelse

värt ökade kostnader eller i övrigt särskilda skäl föranleder annat. Har både den unge och vårdnads- havaren beviljats rättshjälp i mål eller ärende som avses i4l # 3. för- ordnas gemensamt biträde. om det ej finns motstridiga intressen mel- lan dent.

I fråga om offentligt biträde äger bestämmelserna i 21 & första stycket sista meningen. andra och tredje styckena. 22 5 första och andra styckena samt 23 å motsvarande tillämpning.

[ fråga om beslut som meddelas med stöd av andra stycket äger 43 å andra och tredje styckena motsvarande tillämpning. Ersättning till offentligt biträde utgår av allmänna medel.

45å

1 mål eller ärende som avses i 41.5 får offentligt biträde föran- stalta om sådan utredning som är skäligen påkallad för tillvaratagan- de av dens rätt som åtgärden avser och som ej kan erhållas genom myndighet som handlägger målet eller ärendet. Har offentligt biträde ej utsetts. får rättshjälpsnämnden på ansökan av den som åtgärden avser besluta om utredning.

1 mål eller ärende som avses i 41 & får offentligt biträde föran— stalta om sådan utredning som är skäligen påkallad för tillvaratagan- de av dens rätt som beviljats rätts- hjälpen och som ej kan erhållas ge- nom myndighet som handlägger målet eller ärendet.

Har offentligt biträde ej utsetts. får rättshjälpsnämnden på ansökan av den som beviljats rättshjälpen besluta om utredning.

Den som efter beslut av offentligt biträde eller rättshjälpsnämnd medver- kat vid utredning har rätt till ersättning av allmänna medel enligt bestäm- melser som regeringen meddelar. I fråga om fastställande av ersättning äger 43 å andra och tredje styckena motsvarande tillämpning.

|. Denna lag träderi kraft den ljanuari 1981.

2. Bestämmelserna i 41 ä 4 och 5 i deras lydelse före den 1 januari 1981 gäller till utgången av juni 1981 i mål eller ärende som där avses. Härvid tillämpas vad som i 42—44 .es föreskrivs om mål eller ärende som avses i

41s3.

Prop. l979/80:l 48

6. Förslag till

Lag om ändring i föräldrabalken

Härigenom föreskrivs i fråga om föräldrabalkenl dels atti 1 kap. 4 å. rubriken till 2 kap.. 2 kap. 1—9 åå. 3 kap. 5—8. 11 och 12 åå. 4 kap. (>och 10 åå, 6 kap. 9 och 10 åå. 7 kap. 2, 7 och 11 åå. 11 kap. 17 å. 20 kap. 9 å samt 21 kap. 2. 5. 8 och 9 åå ordet "barnavårds- nämnd" i olika böjningsformer skall bytas ut mot "socialnämnd" i mot- svarande form,

dels att i 21 kap. 2. 8 och 9 åå ordet ”barnavården" skall bytas ut mot

"socialtjänsten".

Denna lag träder i kraft den ljanuari 1981.

7. Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken dels att 31 kap. 2 å skall upphöra att gälla. dels att 17 kap. 12 å, 28 kap. 1 å . 31 kap. ] å och 38 kap. 2 å skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

17 kap. 12 å

Hjälper man den. som är fånge, häktad eller anhållen eller eljest är för annat än sjukvård eller vård en- ligt barnavårdslagen eller lagen om nykterhetsvård berövad friheten att komma lös eller främjar man. efter det han avvikit. hans flykt genom att dölja honom eller genom annan sådan åtgärd, dömes för främ— jande av flykt till böter eller fängelse i högst två år.

_ Hjälper man den, som är fånge, häktad eller anhållen eller eljest är för annat än sjukvård berövad fri- heten att komma lös eller främjar man. efter det han avvikit. hans flykt genom att dölja honom eller genom annan sådan åtgärd. dömes för främjande av flykttill böter eller fängelse i högst två år.

28 kap. 1 &

Skyddstillsyn må ädömas för brott varä kan följa fängelse. såframt det prövas erforderligt att den tilltalade ställes under övervakning och mera ingripande påföljd än skyddstillsyn ej finnes påkallad.

' Senaste lydelse av 1-3 kap.. 6 och 7 samt 11 kap. 1976: 612. 2 Senaste lydelse 1979: 000.

Prop. l979/80:1

Nuvarande lydelse

Den som är under aderton år må ej dömas till skyddstillsyn. med mindre denna påföljd finnes lämpli- gare än vård enligt barnet-'årdsla- gen.

Föreslagen lydelse

Den som är under aderton år må ej dömas till skyddstillsyn. med mindre denna påföljd finnes lämpli- gare än vård inom socialtjänsten.

Är det lindrigastc straff som är stadgat för brottet fängelse i ett år eller däröver. må dömas till skyddstillsyn allenast om särskilda skäl äro därtill.

31 kap.

Kan den som begått brottslig gär- ning bliva föremål för vård enligt barnavårdslagen. må rätten. efter hörande av barnavårdsnämnd el- ler. ifråga om den som är inskriven såsom elev vid ungdomsvårdssko- Ia. skolans styrelse. överlämna åt nämnden eller styrelsen att föran- stalta om erforderlig vård.

Om det för den dömdes tillrätta- förande eller av hänsyn till allmän laglydnad finnes påkallat. må jämte överlämnande till vård enligt har- navårdslagen dömas till dagsböter. högst etthundratjugo. vare sig böter äro stadgade för brottet eller ej.

1 å

Kan den som är under tjugo år och som begått brottslig gärning bliva föremål för vård med stöd av lagen (I979:000) med särskilda be- stämmelser om vård av unga eller eljest enligt socialtjänst/agan (l979:000). må rätten efter hörande av socialnämnd överlämna åt nämnden att föranstalta om erfor- derlig vård inom socialtjänsten.

Om det för den dömdes tillrätta- förande eller av hänsyn till allmän laglydnad finnes påkallat. må jämte överlämnande till vård inom sa- cialtjänsten dömas till dagsböter. högst etthundratjugo, vare sig böter äro stadgade för brottet eller ej.

38 kap.

2

Har domstol överlämnat någon till vård enligt barnavårdslagen el- ler lagen om nykterhetsvård men finnes. vid prövning i därför stad- gad ordning. att i lag angivna förut- sättningar icke föreligga för sådan vård eller vård av det slag som bar- navårdsnämnd eller nykterhets- nämnd i yttrande till domstolen för- klarat sig ämna anordna. äger efter ansökan av åklagare den rätt som först dömt i målet undanröja för- ordnandet om överlämnande till vård och döma till annan påföljd för brottet.

å

Har domstol överlämnat någon till vård inom socialtjänsten men finnes därefter att vården ej kan ge- nomföras med den dömdes sam- tycke eller, vid prövning i därför stadgad ordning. att i lag angivna förutsättningar brister för vård av det slag som socialnämnd i yttran- de till domstolen förklarat sig ämna anordna. äger efter ansökan av åklagare den rätt som först dömt i målet undanröja förordnandet om överlämnande till vård och döma till annan påföljd för brottet.

1. Denna lag trädet—i kraft den ljanuari 1981.

2. Vad i denna lag stadgas skall. med det undantag som kan följa av 3.. äga tillämpning även på gärning som har begåtts före den 1 januari 1981. 4 Riksdagen [979/80. I saml. Nr ]. DelA

Prop. 1979/80: 1

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3. Har före den 1 januari 1981 beslutats om förebyggande åtgärder eller omhändertagande för samhällsvård enligt barnavårdslagen (1960: 97) får, om åtgärderna eller vården består vid tiden för domen, 31 kap. 1 & i dess äldre lydelse tillämpas till utgången av juni 198].

8. Förslag till

Lag om upphävande av lagen (1964: 450) om åtgärder vid samhälls- farlig asocialitet

Härigenom föreskrivs att lagen (1964: 450) om åtgärder vid samhälls- farlig asocialitet skall upphöra att gälla vid utgången av år 1980.

9. Förslag till

Lag om ändring i körkortslagen (1977: 477)

Härigenom föreskrivs att 39 å och rubriken närmast före 39 5 kör- kortslagen (1977: 477) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Domstolsförfarandet

Föreslagen lydelse

Domstolsförfarandet m. m.

39 å Länsrätt prövar frågor som rör körkortsingripanden i de fall som an- ges i särskild författning.

1 mål som avses i första stycket har domstol samma befogenhet som länsstyrelse har när den hand- lägger körkortsärende. Domstols beslut om varning eller återkallel- se skall delges den som beslutet rör.

Mot beslut om varning enligt denna lag får talan ei föras.

1 mål som avses i första stycket har domstolen samma befogenhet som länsstyrelsen har när den handlägger ett körkortsärende.

Finns det anledning att anta att någon inte bör ha körkort eller traktorkort på grund av sina nyk— terhetsförhållanden, får länsstyrel- sen eller domstolen höra social- nämnden, om nämndens yttrande har betydelse för ärendets avgö- rande.

Domstolens beslut om varning eller återkallelse skall delges den som beslutet rör. Mot beslut om varning enligt denna lag får talan inte föras.

Denna lag träderi kraft den 1 januari 1981.

Prop. 1979/80: 1 51

10. Förslag till

Lag om finansiering av statsbidrag till förskole- och fritidshemsverk- samhet

Härigenom föreskrivs följande.

1 5 För finansiering av statsbidrag till förskole- och fritidshemsverk- samhet inom kommunernas barnomsorg erläggs årligen socialavgift. 2 & Arbetsgivare skall erlägga avgift beräknad enligt de grunder som anges för arbetsgivares socialförsäkringsavgift till sjukförsäkringen i 19 kap. 1 5 lagen (1962: 381) om allmän försäkring. ' 3 & Fysiska personer som har haft inkomst av annat förvärvsarbete än anställning enligt 3 kap. 2 5 lagen (1962: 381) om allmän försäkring skall erlägga avgift enligt de grunder som anges för sjukförsäkringsav- gift i 19 kap. 2 & samma lag. 4 & Avgifterna utgår med 1,9 % av det belopp på vilket de skall be- räknas. 5 5 I fråga om debitering och uppbörd av avgifter enligt 2 & tillämpas lagen (1959: 552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m.

Om debitering och uppbörd av avgifter enligt 3 5 finns bestämmelser i uppbördslagen (1953: 272).

Avgifterna tillförs staten.

Denna lag träder i kraft den I januari 1981.

11. Förslag till

Lag om upphävande av lagen (1926: 72) angående meddelande av förbud för barn att idka viss försäljning

Härigenom föreskrivs att lagen (1926: 72) angående meddelande av förbud för barn att idka viss försäljning skall upphöra att gälla vid ut- gången av år 1980.

12. Förslag till Lag om upphävande av lagen (1936: 56) om socialregister

Härigenom föreskrivs att lagen (1936: 56) om socialregister skall upp- höra att gälla vid utgången av år 1980.

Prop. 1979/80: 1

13. Förslag till

Lag om ändring i sjukvårdslagen (1962: 242)

Härigenom föreskrivs att 24 och 27 55 sjukvårdslagen (1962: 242) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

24 51

Om intagning på sjukhus beslutar inom ramen för vad sjukvårdssty- relsen bestämt vederbörande överläkare, sjukstuguläkare eller sjukhems- läkare. Denne äger vid behov överlåta sin beslutanderätt på annan vid sjukhuset anställd läkare.

Vad i första stycket stadgas om intagning på sjukhus skall. om ej annat är särskilt föreskrivet, äga motsvarande tillämpning beträffande utskrivning av intagen person.

I fråga om intagning i vissa fall för beredande av sluten psykiatrisk vård och utskrivning efter sådan intagning meddelas bestämmelser i särskild lag.

1 fråga om intagning i vissa fall för psykiatrisk vård och utskriv- ning eftcr sådan intagning medde- las bestämmelser i lagen (1966: 293) om psykiatrisk vård i vissa fall.

27 52

Den som driver sjukhus äger be- stämma efter vilka grunder och till vilket belopp vårdavgift skall er- läggas till sjukhuset för där med- delad sjukvård, dock att beträf- fande vårdavgift, som det jämlikt lagen om socialhjälp eller barna- vårdslagen åligger kommun att vidkännas, skall gälla vad i sagda lagar finnes stadgat.

Den som driver sjukhus äger bestämma efter vilka grunder och till vilket belopp vårdavgift skall erläggas till sjukhuset för där med- delad sjukvård.

Sättes vårdavgift till lägre belopp för sjuka från det egna sjukvårds- området än för andra sjuka, må ej till sistnämnda grupp hänföras den, som vid intagningen är bosatt inom sjukvårdsområdet.

Vårdavgift må ej uttagas för vård och underhåll på allmän sal av den som enligt smittskyddslagen är berättigad att kostnadsfritt åtnjuta vård och underhåll på sjukhus.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

1 Senaste lydelse 1970: 211. 3 Senaste lydelse 1968: 232.

Prop. 1979/80: 1

14. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1962: 381) om allmän försäkring

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1962: 381) om allmän försäk-

ring1

dels att 3 kap. 18 % skall upphöra att gälla,

dels att i 10 kap. 2 & ordet ”fångvårdsanstalt" skall bytas ut mot ”kri- minalvårdsanstalt”.

dels att 3 kap. 15 ä, 4 kap. 20 $, 10 kap. 3 &, "16 kap. 12 5 samt 18 kap. 5 5 skall ha nedan angivna lydelse.

N uvarandc lydelse

Föreslagen lydelse

3 kap.

1552. Sjukpenning utgår ej för tid då försäkrad

a) fullgör värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst eller genomgår bistånds- och katastrofutbildning;

b) är intagen i annat barnhem än tnödrahem eller i ungdoms- vårdsskola;

c") är häktad eller intagen i kri- minalvårds- eller arbetsanstalt;

b) är intagen i sådant hem som avses i 12 5 lagen (1979: 000) med särskilda bestämmelser om vård av unga med stöd av I 5 andra styc- ket 2 eller tredje stycket sagda lag;

c) är häktad eller intagen i kri- mina/vårdsanstalt;

d) i annat fall än under b eller c sagts av annan orsak än sjukdom tagits om hand på det allmännas bekostnad.

För dag då försäkrad är intagen i vårdanstalt för alkoholmissbru- kare skall sjukpenning minskas på sätt sattt framgår av bestämmelser- na i 4 5 andra stycket.

Utan hinder av första stycket utgår sjukpenning till försäkrad som avses under b och c vid sjuk- dom som inträffar under tid då han vårdas eller eljest får vistas utom skola eller anstalt och där- vid bereds tillfälle att förvärvsar- beta.

Utan hinder av första stycket utgår sjukpenning till försäkrad som avses under c vid sjukdom som inträffar under tid då han får vistas utom anstalt och därvid be- reds tillfällc att förvärvsarbeta.

4 kap. 20 53

Bestämmelserna i 2 kap. 10 5 samt 3 kap. 12 5 och 16—18 åå

1 Omtryekt 1977: 630. 2 Senaste lydelse 1979: 505. 3 Senaste lydelse 1979: 644.

Bestämmelserna i 2 kap. 10 5 samt 3 kap. 12, 16 och 17 55 äga

Prop. 1979/80: 1

Nuvarande lydelse

äga motsvarande tillämpning i frå- ga om föräldrapenning. 1 fall som avses i 3 kap. 12 5 skall föräldra- penning enligt 4 kap. 2 och 11 åå alltid utgå med minst ett belopp som motsvarar garantinivån enligt 4 kap. 4 & minskad med den sjuk- penning som skulle belöpa på vårdersättningen. Bestämmelserna i 3 kap. 7 5 första och andra styc- kena äga motsvarande tillämpning i fråga om föräldrapenning enligt 4 kap. 2 och 8 55.

Föreslagen lydelse

motsvarande tillämpning i fråga om föräldrapenning. 1 fall som avses i 3 kap. 12 5 skall föräldra- penning enligt 4 kap. 2 och 11 55 alltid utgå med minst ett belopp som motsvarar garantinivån enligt 4 kap. 4 % minskad med den sjuk- penning som skulle belöpa på vårdersättningen. Bestämmelserna i 3 kap. 7 5 första och andra styc- kcna äga motsvarande tillämpning i fråga om föräldrapenning enligt 4 kap. 2 och 8 55.

Bestämmelserna i 3 kap. 7 % tredje stycket gälla i tillämpliga delar i fråga om föräldrapenning enligt 4 kap. 8 5 första stycket.

Allmän försäkringskassa får när det finns skäl till det påfordra att förälderns rätt till särskild föräldrapenning enligt 11 & fjärde stycket styrkes genom intyg av den som har anordnat föräldrautbildningen.

Vid beräkning av antalet dagar med rätt till föräldrapenning anses två dagar med halv föräldrapenning eller fyra dagar med fjärdedels för- äldrapenning som en dag.

Beträffande föräldrapenning, som tillkommer förälder vilken ej har uppnått aderton års ålder, får försäkringskassan på framställning av barnavårdsnämnd besluta om utbetalning till annan enligt 3 kap. 18 5 .

Är moder vid tiden för barnets födelse intagen i barnhem, ung- domsvårdsskola, fångvårdsanstalt eller vårdanstalt för alkoholmiss- brukare, får försäkringskassan på framställning av föreståndare för inrättningen besluta, att den för- äldrapenning som tillkommer mo- dern skall utbetalas till förestånda- ren för att användas till kvinnans och barnets nytta.

Beträffande föräldrapenning, som tillkommer förälder vilken ej har uppnått aderton års ålder, får försäkringskassan på framställning av socialnämnd besluta att för- äldrapenningen helt eller delvis skall utbetalas till annan person eller till nämnden att användas till förälderns och hans familjs nytta.

Är moder vid tiden för barnets födelse intagen i kriminalvårdsan- stalt cllcr hem som avses i 12 5 lagen ( 1979:000 ) med särskilda bestämmelser om vård av unga, får försäkringskassan på framställ- ning av föreståndare för anstal- ten eller hemmet besluta, att den föräldrapenning som tillkommer modern skall utbetalas till före- ståndaren för att användas till kvinnans och barnets nytta.

10 kap. 3 &

Därest pensionsberättigad i an- nat fall än som avses i 2 5 under hel månad är intagen i annan an- stalt än sjukhus eller ock tillfälligt vistas utom anstalten, äger den

Därest pensionsberättigad i an- nat fall än som avses i 2 5 under hel månad är intagen i annan an- stalt än sjukhus eller ock tillfälligt vistas utom anstalten, äger den

Prop. 1979/80: 1

N tt varande lydelse

som driver anstalten att, i den mån regeringen så förordnar, upp- bära så stor del av den pensions- bcrättigades å månaden belöpande folkpension, som svarar mot kost- naderna för vården eller försörj- ningen på anstalten, varvid den pensionsberättigadc dock skall äga erhålla visst belopp för sina per- sonliga behov. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning för det fall att den pensionsberättiga- de åtnjuter vård eller försörjning mot avgift. som erlägges av kom- mun eller landstingskommun.

I"t'ireslagen lydelse

som driver anstalten att, i den mån regeringen så förordnar, uppbära så stor del av dcn pensionsberät- tigades å månaden belöpande folk- pension, som svarar mot kostna- derna för vården eller försörjning- en på anstalten, varvid den pen- sionsberättigade dock skall äga er— hålla visst belopp för sina person- liga behov. Vad nu sagts skall, dock ej då fråga är om ålderspen- sion, äga motsvarande tillämpning för det fall att den pensionsberät- tigade åtnjuter vård eller försörj- ning mot avgift, som erlägges av kommun eller landstingskommun.

Åtnjuter barn, för vilket barntillägg utgår, i annat fall än som avses i 2 5 sista stycket under hel månad vård på anstalt eller eljest vård på allmän bekostnad, äger den som driver anstalten eller det kommunala organ som svarar för vårdkostnaden att, i den mån regeringen så för- ordnar, uppbära så stor del av barntillägg för månaden som svarar mot vårdkostnaden.

16 kap. 12 å

På framställning av nykterhets- nämnd eller styrelse för vårdan- stalt för alkohol/nissbrukare äger allmän försäkringskassa besluta att pension tillkommande den, som är hem/allen åt alkoholmissbruk oc/t beträffande vilken föreligger om- ständighet i övrigt som i 15 ä' la- gen (1954: 579) om nykterhets- vård sägs, helt eller delvis skall utbetalas till kommunal myndighet eller den pensionsberättigades ma- ke eller annan person att användas till den pensionsberättigades och hans familjs nytta.

Är pensionsberättigad till följd av ålderdomssvaghet, sjuklighet el- ler annan därmed jämförlig orsak ur stånd att själv omhänderhava honom tillkommande pension. må allmän försäkringskassa besluta. att pensionen skall utbetalas till annan enligt vad i första stycket sägs.

Är pensionsberättigad till följd av ålderdomssvaghet, sjuklighet el- ler annan därmed jämförlig orsak ur stånd att själv omhänderhava honom tillkommande pension, må allmän försäkringskassa besluta, att pensionen helt eller delvis skall utbetalas till kommunal myndig- het eller den pensionsberättigades ntake eller annan person att an-

Prop. 1979/80: 1

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

vändas till den pensionsberättiga- des och hans familjs nytta.

18 kap. 5 5 Allmän försäkringskassa må ej utan stöd av särskilt lagstadgande be- driva annan verksamhet än som angives i denna lag eller i bestämmel- ser, som utfärdats med stöd av densamma.

1 den mån regeringen så förord— nar, är allmän försäkringskassa pliktig att biträda vid handhavan- det av annan verksamhet ävensom att tillställa socialregister behöv- liga uppgifter.

Allmän försäkringskassa skall tillhandagå statlig eller kommunal myndighet, försäkringsinrättning samt arbetsgivare med yttranden och upplysningar, i den mån hin- der enligt lag eller författning ej möter samt mera betydande olä- genhet ej därigenom uppkommer för kassan. Myndighet, som hand- har arbetslöshetsförsäkring, eller lokalt organ som i 1 kap. 2 & sägs må ej av allmän försäkringskassa förvägras begärt biträde.

1 den mån regeringen så förord— nar, är allmän försäkringskassa pliktig att biträda vid handhavan- det av annan verksamhet.

Allmän försäkringskassa skall tillhandagå statlig eller kommunal myndighet, försäkringsinrättning samt arbetsgivare med yttranden och upplysningar, i den mån hin- der enligt lag eller författning ej möter samt mera betydande olä- genhet ej därigenom uppkommer för kassan. Myndighet, som hand- har arbetslöshetsförsäkring, eller lokalt organ som i 1 kap. 2 & sägs må ej av allmän försäkringskassa förvägras begärt biträde. Om rätt för socialnämnd att av allmän för- säkringskassa erhålla uppgifter om ekonomisk hjälp som har lämnats till enskild stadgas i 57 5 social- tjänstlagen (1979: 000).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

15. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1947: 529) om allmänna barnbidrag

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1947: 529) om allmänna barn-

bidrag1

dels att i 4 & ordet ”barnavårdsnämnd” skall bytas ut mot ”social-

nämnd",

dels att 5 & skall ha nedan angivna lydelse.

1 Omtryekt 1973: 449. Senaste lydelse av 4 5 1976: 617.

Prop. 1979/80: 1

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Så

Finnes någon, som enligt 4 5 äger uppbära allmänt barnbidrag icke vara skickad att ltandltava detsamma, får allmän försäkrings- kassa pä framställning av barna— vårdsnämnd förordna att bidraget skall utbetalas till den andre av föräldrarna eller annan lämplig person. Om synnerliga skäl före— ligga får bidraget utbetalas till nämnden att användas för barnets bästa.

Om synnerliga skäl föreligga. får bidraget på framställning av socialnämnd utbetalas till den andra av föräldrarna eller annan lämplig person eller till nämnden att användas för barnets bästa.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

16. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1964: 143) om bidragsförskott

Härigenom föreskrivs att 9 och 19 55 lagen (1964: 143) om bidrags- förskott1 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

9 &" Bidragsförskott utbetalas till vårdnadshavaren. Vistas barnet i annat enskilt hem. får försäkringskassan efter framställning från vårdnads- havaren betala förskottet till den som fostrar barnet.

Finnes någon, till vilken bidrags— förskott enligt första stycket skall utbetalas, icke vara skickad att hand/zava förskottet, må försäk- ringskassan efter framställning från barnavårdsnämnd förordna, att förskottet i stället skall utbe- talas till lämplig person. Om syn- nerliga skäl föreligga, får förskot- tet utbetalas till nämnden att an- vändas för barnets bästa.

Är barnet under hel månad om- händertaget för samhällsvård, ut- betalas bidragsl'örskottet till det kommunala organ som svarar för värdkostnaden.

1 Omtryckt 1976: 277.

Om synnerliga skäl föreligga. får förskottet på framställning av socialnämnd utbetalas till lämplig person eller till nämnden att an— vändas för barncts bästa.

Vårdas barnet under hel månad i familjehem eller hem för vård eller boende inom socialtjänsten, utbetalas bidragsförskottet till det kommunala organ som svarar för vårdkostnaden.

Prop. 1979/80: 1 58

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Det bidragsförskottsbelopp som först förfaller till betalning efter beslut om förskott må, där barnet under den tid å vilken förskottsbeloppet bc- löper i väsentlig mån erhållit sin försörjning av allmänna medel, till den del beloppet motsvarar vad den myndighet som tillhandahållit försörj— ningen visar sig hava för nämnda tid utgivit för barnets försörjning upp- bäras av myndigheten.

19 & Allmän försäkringskassa äger erhålla polismyndighetens biträde för efterforskandc av underhållsskyldig, som häftar i skuld för utgivet bi- dragsförskott, ävensom för verkställande av utredning rörande den un— derhållsskyldiges förmåga att återgälda förskottet.

Vad i 95 och 96 55 barnavårds- [ mål eller ärenden enligt denna lagen är stadgat skall äga motsva- lag får delgivning inte ske med rande tillämpning beträffande tillämpning av 15 å delgivnings- ärenden om bidragsförskott. lagen (1970: 428).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

17. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1967: 940) angående om- sorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda

dels att i 45, 47 och 49 åå] orden ”psykiatrisk nämnd" i olika böj- ningsformer skall bytas ut mot orden "central psykiatrisk nämnd" i motsvarande form,

dels att 44 och 53 55 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4.4 å

Mot beslut varigenom någon inskrivits i särskola eller vårdhem eller i specialsjukhus i annat fall än som avses i 37 5,

särskolplikt eljest ålagts,

särskolelev ålagts att bo i annat enskilt hem än det egna, i inackor- deringshem eller i elevhem,

ansökan om befrielse från skolgången i särskola avslagits, begäran om tillstånd att vistas på egen hand utom elevhem, vårdhem eller specialsjukhus avslagits helt eller delvis eller sådant tillstånd åter- kallats,

1 Senaste lydelse av 45 5 1979: 248. 47 5 1973:130. 49 5 1973: 130.

Prop. 1979/80: 1

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

ansökan om utskrivning från särskola, vårdhem eller specialsjukhus avslagits.

undervisning i särskola återupptagits eller återintagning i vårdhem eller specialsjukhus skett efter utskrivning på försök,

någon i samband med utskrivning på försök ålagts att iakttaga sär- skilda föreskrifter eller ställts under tillsyn

får talan föras genom besvär hos den psykiatriska nämnd som avses i lagen den [6 juni 1966 (nr 293) om beredande av sluten psykia- trisk vård i vissa fall. Mot beslut som avses i 23 5 första stycket får dock talan icke föras.

får talan föras genom besvär hos den centrala psykiatriska nämnd som avses i lagen (1966: 293) om psykiatrisk vård i vissa fall. Mot beslut som avses i 23 5 första stycket får dock talan icke föras.

Mot beslut varigenom omsorg enligt denna lag vägrats eller någon uttagits till specialundervisning eller hänvisats till annan skolform i sam- ma särskola får talan föras hos huvudtillsynsmyndigheten genom besvär, om annat ej framgår av tredje stycket.

Mot beslut av lokal styrelse för specialskolan får talan föras hos läns- skolnämnden genom besvär.

] övrigt får talan icke föras mot beslut i fråga om omsorger om någon enligt denna lag.

535

Skolstyrelse skall vidtaga åtgärder för att den som är i särskolpliktig ålder och kan antagas behöva undervisning i särskola erhåller sådan

undervisning.

Barnavårdsnämnd skall, utöver vad som följer av barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97), vidtaga åtgärder för att den som ej fyllt 18 år och som kan antagas behöva vård enligt denna lag beredes så- dan vård.

Socialnämnd skall. om det ej ankommer på barnavårdsnämnden, vidtaga åtgärder för att den som fyllt 18 år och kan antagas behöva vård enligt denna lag beredes så- dan vård.

Skolstyrelse, barnavårdsnämnd och socialnämnd äger ombesörja undersökning, som behöves för att vidtaga åtgärd enligt denna para- graf.

Socialnämnd skall vidtaga åt- gärder för att den som kan anta- gas behöva vård enligt denna lag beredes sådan vård.

Skolstyrelse och socialnämnd äger ombesörja undersökning, som behöves för att vidtaga åtgärd en- ligt denna paragraf.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

Prop. 1979/80: 1

18. Förslag till

Lag om ändring i lagen- (1976: 380) om arbetsskadeförsäkring

Härigenom föreskrivs att 8 kap. 5 & lagen (1976: 380) om arbetsskado- försäkring1 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 kap. 5 &

Ersättning betalas ut i den ord- ning som regeringen föreskriver. Bestämmelserna i 3 kap. 18 5 samt 16 kap. 12 och 13 åå lagen (1962: 381) om allmän försäkring om ut- betalning till annan än den för- månsberättigade och om utbetal- ning utom riket har motsvarande tillämpning i fråga om ersättning från arbetsskadeförsäkringen.

Ersättning betalas ut i den ord- ning som regeringen föreskriver. Bestämmelserna i 16 kap. 12 och 13 åå lagen (1962: 381) om allmän försäkring om utbetalning till an- nan än den förmånsberättigade och om utbetalning utom riket har motsvarande tillämpning i fråga om ersättning från arbetsskadeför- säkringen.

Denna lag träderi kraft den 1 januari 1981.

19. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1977: 293) om handel med drycker

Härigenom föreskrivs att 60 och 69 åå lagen (1977: 293) om handel med drycker skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 605

I ärende om tillstånd till serve— ring av alkoholdrycker enligt 37 % första stycket 1 och 2 skall till- ståndsmyndigheten alltid inhämta yttranden från länsnykterhets- nämnd, polismyndighet och kom— munfullmäktige i den kommun där serveringen skall bedrivas.

] ärende om tillstånd till serve- ring av alkoholdrycker enligt 37 % första stycket 1 och 2 skall till- ståndsmyndigheten alltid inhämta yttranden från polismyndighet och kommunfullmäktige i den kom- mun där serveringen skall bedri- vas.

] ärende om tillstånd till servering av alkoholdrycker inom eller invid militärt område skall tillståndsmyndighetcn, utöver vad som sägs i första stycket, inhämta yttrande från vederbörande militära chef.

Kommunfullmäktige får uppdraga åt kommunalt organ eller åt sär- skilt utsedda personer att i fullmäktiges ställe avgiva yttrande.

1 Lagen omtryckt 1977: 264.

Prop. 1979/80: 1

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

69 & Socialstyrelsen utövar den centrala tillsynen över efterlevnaden av denna lag.

Det åligger länsstyrelse, länsnyk- terhetsnämnd, kommunal nykter- hetsnämnd och polismyndighet att övervaka efterlevnaden av bestäm- melserna i denna lag.

Polismyndighet och kommunal nykterhetsnämnd skall underrätta länsstyrelsen om sådant förhållan- de som är av betydelse för länssty- relsens tillsyn.

Det åligger länsstyrelse, social- nämnd och polismyndighet att övervaka efterlevnaden av bestäm- melserna i denna lag.

Polismyndighet och socialnämnd skall underrätta länsstyrelsen om sådant förhållande som är av be- tydelse för länsstyrelsens tillsyn.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

20. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1964: 47) om krigshjälp

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1964: 47) om krigshjälp

dels atti l, 2, 4, 5, 9, 11 och 12 55 ordet ”Konungen” skall bytas ut mot ”regeringen”,

dels att 3 och 6 Gå skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse F öreslagen lydelse

35

Det åligger kommun att utgiva krigshjälp till den som är bosatt i eller eljest tagit uppehåll i kommunen. Länsstyrelsen må, när särskilda skäl äro därtill, förordna att kommunen skall utgiva krigshjälp enligt 2 5 första stycket även till den som tillfälligt vistas i kommunen.

Kommun är icke skyldig att utgiva socialhjälp till den, som saknar medel av anledning som i 2 & första stycket sägs.

Kommun är icke skyldig att ut- giva ekonomisk hjälp enligt 6 55 socialtjänstlagen (1979: 000) till den, som saknar medel av anled- ning som i 2 5 första stycket sägs.

6 &”

I varje kommun skall finnas en krigshjälpsnämnd för handhavande av de uppgifter, som åvila kommunen enligt denna lag. Kommunen får tillsätta särskild krigshjälpsnämnd eller uppdraga åt annan nämnd att vara krigshjälpsnämnd. Har så ej skett är socialnämnden krigshjälps- nämnd.

1 Senaste lydelse 1977: 207.

Prop. 1979/80: 1 62

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

! fråga om särskild krigshjälpsnämnd tillämpas bestämmelserna i 3 kap. 2 5, 3 & första stycket, 4 5, 5 & tredje stycket, 7 och 8 åå, 9 & första stycket och 10—12 55 kommunallagen (1977:179) på motsva- rande sätt. ] annan kommun än Stockholms kommun tillämpas även be- stämmelserna i 3 kap. 5 5 första stycket och 6 & nämnda lag på mot- svarande sätt.

Krigshjälpsnämnds protokoll be- Föreskrifter om i vilken ut- höver ej upptaga annat än uppgift sträckning beslut skall innehålla de om närvarande ledamöter, beslutet skäl som ha bestämt utgången fin- i varje ärende och uppgift om re- nas i 17 5 förvaltningslagen (1971: servation. Föreskrifter om i vilken 290). utsträckning beslut skall innehål- la dc skäl som ha bestämt utgång- en finnas i 17 & förvaltningslagen (1971: 290).

Utan hinder av 2 5 2 förvaltningslagen (1971: 290) äga 4 och 5 åå nämnda lag tillämpning i samtliga ärenden hos särskild krigshjälps- nämnd. '

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

21. Förslag till

Lag om ändring i giftermålsbalken

Härigenom föreskrivs att i 2 kap. 5 & giftermålsbalkcn1 ordet ”barna- vårdsnämnden" skall bytas ut mot ”socialnämnden".

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

22. Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att i 51 kap. 25 & rättegångsbalken2 orden "en- ligt barnavårdslagen” skall bytas ut mot "inom socialtjänsten”.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

1 Omtryckt 1973: 645. 2 Senaste lydelse av 51 kap. 25 5 1979: 681.

Prop. 1979/80: 1

23. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1958: 642) om blodundersökning m. m. vid utredning av faderskap

Härigenom föreskrivs att i 5 och 6 55 lagen (1958: 642) om blodun- dersökning m. rn. vid utredning av faderskap1 ordet "barnavårdsnämnd" skall bytas ut mot "socialnämnd".

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

24. Förslag till

Lag om ändring i namnlagen (1963: 521)

Härigenom föreskrivs att i 38 & namnlagen (1963: 521)2 ordet ”bar- navårdsnämnden" skall bytas ut mot ”socialnämnden".

Denna lag träder i kraft den 1 januari 198].

25. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1964: 542) om personundersökning i brott-

: mal

Härigenom föreskrivs att 6 S' lagen (1964: 542) om personundersök- ning i brottmål skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 65

Barnavårdsnämnd och nykter- hetsnämnd skola på begäran av skyddskonsulent, skyddsassistent, personundersökare, åklagare eller domstol meddela upplysningar be- träffande misstänkt, med vilken nämnden har att taga befattning, samt föreslå de åtgärder, som nämnden finner erforderliga för att främja hans anpassning i sam- hället.

Socialnämnd skall på begäran av skyddskonsulent, skyddsassi- stent, personundersökare, åklagare eller domstol meddela upplysning- ar beträffande misstänkt, med vil- ken nämnden har att taga befatt- ning, samt föreslå de åtgärder, som nämnden finner erforderliga för att främja hans anpassning i sam- hället.

Denna lag träder i kraft den 1 januari l98l.

1 Omtryekt 1976: 620. 2 Senaste lydelse av 38 5 1976: 623.

Prop. 1979/80: 1

26. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1969: 620) om ersättning i vissa fall för ut-

givna underhållsbidrag

Härigenom föreskrivs att i l 5 lagen (1969: 620) om ersättning i vissa fall för utgivna underhållsbidragl ordet "barnavårdsnämnden" skall by- tas ut mot ”socialnämnden".

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

27. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1973: 558) om tillfälligt omhändertagande

Härigenom föreskrivs att i 2 5 lagen (1973: 558) om tillfälligt om- händertagande ordet "barnavårdsnämnden" skall bytas ut mot ”social- nämnden".

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

28. Förslag till

Lag om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. 1)

Härigenom föreskrivs att 54a & utsökningslagen (1877: 31 s. 1) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

54a 52

På grund av skriftlig, av två per- soner bevittnad förbindelse får ut- mätning äga rum för bidrag, som någon enligt förbindelsen skolat utgiva till fullgörande av under- hållsskyldighet jämlikt giftermåls- eller föräldrabalken eller skolat erlägga till barnavårdsnämnd så- som ersättning för barns vård jäm- likt barnavårdslagen (1960: 97). Beträffande underhållsbidrag som skall utgivas till gäldenärens make för makens egen del eller för ma-

1 Senaste lydelse av 1 5 1976: 625. '-* Senaste lydelse 1978: 856.

På grund av skriftlig, av två per- soner bevittnad förbindelse får ut- mätning äga rum för bidrag, som någon enligt förbindelsen skolat utgiva till fullgörande av under- hållsskyldighet jämlikt giftermåls- eller föräldrabalken eller skolat erlägga till socialnämnd såsom er- sättning för barns vård jämlikt 34 5 andra stycket socialtjänst- lagen (1979: 000). Beträffande un- derhållsbidrag som skall utgivas till gäldenärens make för makens

Prop. 1979/80: 1

Nuvarande lydelse

karnas barn skall dock vad nu sagts äga tillämpning endast om makarna under den tid bidraget avser ej varaktigt bodde tillsam— mans och alltjämt ej göra det.

65

Föreslagen lydelse

egen del eller för makarnas barn skall dock vad nu sagts äga till- lämpning endast om makarna un- der den tid bidraget avser ej var- aktigt bodde tillsammans och allt- jämt ej göra det.

Är talan om förbindelsen anhängig vid domstol, äger denna förordna, att utmätning på grund av förbindelsen tills vidare ej får äga rum.

Den som vill erhålla utmätning skall ingiva förbindelsen i huvudskrift, eller om utmätningsmannen anser det tillräckligt, i bestyrkt avskrift.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

29. Förslag till Lag om ändring i lagen (1966: 301) om rättspsykiatrisk undersök- ning i brottmål

Härigenom föreskrivs att 3, S och 7 55 lagen (1966: 301) om rätts- psykiatrisk undersökning i brottmål skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 ål Rätten får ej förordna att någon skall överlämnas till sluten psykia- trisk vård eller till vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda utan att rättspsykiatrisk undersökning företagits.

Förordnande som avses i första stycket behöver dock ej föregås av rättspsykiatrisk undersökning om den misstänkte är intagen på sjuk- hus för sluten psykiatrisk vård med stöd av beslut enligt 9 5 andra stycket lagen den 16 juni 1966 (tzr 293) om beredande av sluten psy- kiatrisk vård i vissa fall eller på grund av domstols förordnande eller är utskriven på försök enligt 19 & samma lag eller är inskriven i specialsjukhus för psykiskt ut- vecklingsstörda med stöd av 35 & lagen den 15 december 1967 (nr 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda. I så- dant fall är det tillräckligt att i målet föreligger utlåtande av so-

1 Senaste lydelse 1969: 40.

Förordnande som avses i första stycket behöver dock ej föregås av rättspsykiatrisk undersökning om den misstänkte är intagen på sjukhus för psykiatrisk vård med stöd av beslut enligt 9 5 första stycket lagen (1966: 293) om psy- kiatrisk vård i vissa fall eller på grund av domstols förordnande el— ler är utskriven på försök enligt 19 & samma lag eller är inskriven i specialsjukhus för psykiskt ut- vecklingsstörda med stöd av 35 5 lagen (1967: 940) angående omsor- ger om vissa psykiskt utvecklings- störda. I sådant fall är det till- räckligt att i målet föreligger ut- låtande av socialstyrelsen enligt vilket det är uppenbart att den

Prop. 1979/80: 1

Nuvarande lydelse

cialstyrelsen enligt vilket det är uppenbart att den misstänkte kan beredas fortsatt vård med stöd av lagen om beredande av sluten psy- kiatrisk vård i vissa fall eller med stöd av 35 5 lagen angående om- sorger om vissa psykiskt utveck— lingsstörda.

66

Föreslagen lydelse

misstänkte kan beredas fortsatt vård med stöd av 1 9” lagen om psykiatrisk vård i vissa fall eller med stöd av 35 & lagen angående omsorger om vissa psykiskt ut- vecklingsstörda.

551

Utlåtande över rättspsykiatrisk undersökning skall, om annat ej följer av rättens beslut, innehålla uttalande dels om förutsättning- arna för att bereda den misstänk- te vård med stöd av lagen om be- redande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall eller vård i specialsjuk— hus med stöd av 35 & lagen angå- ende omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda, dels om den misstänktes sinnesbcskaffenhet vid gärningens bcgåendc. Anser under- sökningsläkaren att den misstänk- te på grund av sin sinnesbcskaf- fenhet bör bli föremål för annan åtgärd än sluten psykiatrisk vård eller vård i specialsjukhus, skall detta anmärkas.

Utlåtande över rättspsykiatrisk undersökning skall, om annat ej följer av rättens beslut, innehålla uttalande dels om förutsättningar- nu för att bereda den misstänkte vård med stöd av ] ä' lagen (1966: 293) om psykiatrisk vård i vissa fall eller vård i specialsjukhus med stöd av 35 & lagen (1967: 940) an- gående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda, dels om den misstänktes sinnesbeskaffenhet vid gärningcns begående. Anser under- sökningsläkaren att den misstänkte på grund av sin sinnesbeskaffenhet bör bli föremål för annan åtgärd än psykiatrisk vård eller vård i specialsjukhus, skall detta anmär- kas.

Undcrsökningsläkaren skall i utlåtandet ange de omständigheter på vilka han grundar sina uttalanden.

7 53

Den som är häktad och skall undergå rättspsykiatrisk undersökning skall så snart det lämpligen kan ske överföras till den klinik vid vilken undersökningen skall utföras. Om undersökningen ej skall utföras vid rättspsykiatrisk klinik, skall han i stället förvaras i kriminalvårdsanstalt eller häkte.

Har misstänkt, som är häktad, för rättspsykiatrisk undersökning för- varats på annan plats än i häkte, skall han återföras till häktet så snart undersökningen avslutats. Är han enligt undersökningsläkarens utlåtan- de i behov av sluten psykiatrisk vård eller vård i specialsjukhus, skall han i stället förvaras på rättspsykiatrisk klinik.

Har rätten förordnat att någon skall överlämnas till sluten psykia- trisk vård eller vård i specialsjuk- hus och därvid förklarat att han skall vara häktad, skall han vårdas

1 Senaste lydelse 1967: 947. 2 Senaste lydelse 1974: 207.

Har rätten förordnat att någon skall överlämnas till sluten psy- kiatrisk vård eller vård i special- sjukhus och därvid förklarat att han skall vara häktad, skall han

Prop. 1979/80: 1

Nuvarande lydelse

på rättspsykiatrisk klinik eller psy- kiatrisk avdelning :" kriminalvårds- räjong till dess han intages på sjuk- hus enligt 12 å lagen om beredan- de av sluten psykiatrisk vård i vis- sa fall eller på specialsjukhus. Han får, även sedan domen i målet vunnit laga kraft, hindras att läm- na kliniken eller avdelningen och i övrigt underkastas det tvång som är nödvändigt med hänsyn till än- damålet med vården eller för att skydda honom själv eller omgiv- ningen.

67

Föreslagen lydelse vårdas på rättspsykiatrisk klinik eller psykiatrisk avdelning vid kri- minalvårdsanstalt till dess han in- tages på sjukhus enligt 11 5 lagen (1966: 293) om psykiatrisk vård i vissa fall eller på specialsjukhus. Han får, även sedan domen i må- let vunnit laga kraft, hindras att lämna kliniken eller avdelningen och i övrigt underkastas det tvång som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vården eller för att skydda honom själv eller om- givningen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

30. Förslag till

Lag om ändring i passlagen (1978: 302)

Härigenom föreskrivs i fråga om passlagen (1978: 302)

dels att i 22 och 28 åå ordet ”utskrivningsnämnd” i olika böjnings- former skall bytas ut mot ”psykiatrisk nämnd” i motsvarande form,

dels att i 28 och 29 åå orden ”psykiatriska nämnden" skall bytas ut mot ”centrala psykiatriska nämnden”,

dels att 20 5 skall ha nedan angivna lydelse. Nuvarande lydelse F öreslageu lydelse

205

Passtillstånd fordras för den som är intagen på sjukhus enligt lagen ( 1966:293 ) om beredande av slu- ten psykiatrisk vård i vissa fall, inskriven i specialsjukhus enligt 35 5 lagen ( 1967:940 ) angående omsorger om vissa psykiskt utveck- lingsstörda eller utskriven på för- sök från sjukhus som nu har angi- vits, dock endast om

Passtillstånd fordras för den som är intagen på sjukhus enligt 1 5 lagen (1966: 293) om psykiatrisk vård i vissa fall, inskriven i special- sjukhus enligt 35 å lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda eller ut- skriven på försök från sjukhus som nu har angivits, dock endast om

1. överläkaren vid sjukhuset i den ordning regeringen föreskriver har gjort anmälan om att pass ej får utfärdas utan sådant tillstånd,

Prop. 1979/80: 1

Nuvarande lydelse

2. sådana förhållanden förelig- ger som avses i 17 5 andra stycket lagen om beredande av sluten psy— kiatrisk vård i vissa fall eller 42 & tredje stycket lagen angående om- sorger om vissa psykiskt utveck— lingsstörda, eller

68

Föreslagen lydelse

2. sådana förhållanden förelig- ger som avses i 17 å andra stycket lagen om psykiatrisk vård i vissa fall eller 42 5 tredje stycket lagen angående omsorger om vissa psy- kiskt utvecklingsstörda, eller

3. för patienten tidigare utfärdat pass efter intagningen eller inskriv- ningen har återkallats på grund av framställning enligt 24 5 andra styc- ket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

31. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt

Härigenom föreskrivs att 28 & lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

285

Vad i 25—27 55 är föreskrivet om brev gäller även annat skriftligt meddelande. Bestämmelserna i dessa paragrafer rörande intagen gäller även sammanslutning av intagna.

För psykiatrisk avdelning gäller i stället för 25—27 55 i tillämp- liga delar bestämmelserna i 15 5 lagen ( 1966:293 ) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Brev från intagen till svensk myndighet eller advokat skall dock alltid vidarebefordras utan gransk- ning.

För psykiatrisk avdelning gäller i stället för 25—27 55 i tillämpliga delar bestämmelserna i 15 5 lagen (1966: 293) om psykiatrisk vård i vissa fall. Brev från intagen till svensk myndighet eller advokat skall dock alltid vidarebefordras utan granskning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

Prop. 1979/80: 1 69

32. Förslag till Lag om ändring i lagen (1944: 133) om kastrering

Härigenom föreskrivs att 4 & lagen (1944: 133) om kastrering skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 51 Kastrering må, där ej nedan annorlunda stadgas, företagas allenast efter tillstånd av socialstyrelsen. Sådant tillstånd må icke lämnas för någon, med mindre tillfälle att yttra sig, där så kan ske, beretts, om han är underårig den som har vårdnaden om honom, om han är omyndig- förklarad hans förmyndare, om han är gift hans make samt om han är intagen å allmän anstalt dennas läkare och föreståndare.

Å den som fyllt tjugutre år och är i stånd att lämna giltigt sam— tycke må kastrering enligt 1 5 andra stycket företagas utan so- cialstyrelsens tillstånd, därest den läkare som utför ingreppet samt annan läkare i den tjänsteställning regeringen föreskriver, i skriftligt utlåtande, med angivande av grun- den för åtgärden på heder och samvete förklarat förutsättningar- na för densamma vara förhanden. Vad nu sagts skall dock ej gälla den som är intagen i fångvårdsan- stalt, arbetsanstalt, häkte, allmän vårdanstalt för alkoholmissbruka- re eller ungdomsvårdsskola eller som är intagen på sjukhus med stöd av lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.

Å den som fyllt tjugutre år och är i stånd att lämna giltigt sam- tycke må kastrering enligt 1 5 andra stycket företagas utan so- cialstyrelsens tillstånd, därest den läkare som utför ingreppet samt annan läkare i den tjänsteställning regeringen föreskriver, i skriftligt utlåtande, med angivande av grun- den för åtgärden på heder och samvete förklarat förutsättningar- na för densamma vara förhanden. Vad nu sagts skall dock ej gälla den som är intagen i kriminal— vårdsanstalt eller häkte eller som är intagen på sjukhus med stöd av lagen (1966:293) om psykiatrisk vård i vissa fall.

Vid prövning som avses i andra stycket skall i tillämpliga delar iakt- tagas vad i första stycket andra punkten stadgas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

1 Senaste lydelse 1975: 692.

Prop. 1979/80: 1

33. Förslag till

70

Lag om ändring i lagen (1963: 197) om allmänt kriminalregister

Härigenom föreskrivs att 2 5 lagen (1963: 197) om allmänt kriminal- register skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

. 2 ,. Registret skall innehålla uppgifter angående dem som av domstol i

riket

1. dömts till fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn eller internering;

2. överlämnats till sluten eller öppen psykiatrisk vård eller till vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda eller, om för brottet är stadgat fängelse, till vård enligt lagen om nykterhets- vård; eller

2. överlämnats till sluten eller öppen psykiatrisk vård eller till vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda; eller

3. erhållit anstånd med verkställighet av förvandlingsstraff. Har brott, för vilket dömts till skyddstillsyn, enligt domen begåtts under inflytande av sådan själslig abnormitet som avses i 33 kap. 2 & brottsbalken, skall detta särskilt anmärkas i registret.

I registret skall antecknas brottet samt uppgift om verkställd person- utredning och om domen eller beslutet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

34. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1964: 168) om förvandling av böter

Härigenom föreskrivs att 11 5 lagen (1964: 168) om förvandling av böter2 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

115

När någon på grund av medde- lat beslut intagits å allmän vård- anstalt för alkoholmissbrukare el- ler frivilligt ingått å sådan anstalt och därvid förbundit sig att kvar- stanna å anstalten sex månader el- ler när någon intagits å arbetsan- stalt eller för samhällsvård i ung- domsvårdsskola, förfaller beslut

1 Senaste lydelse 1979: 000.

När någon på grund av med— delat beslut enligt 1 6 andra styc- ket 2 eller tredje stycket lagen (1979: 000) med särskilda bestäm- melser om vård av unga intagits i hem som avses i 12 5 nämnda lag, förfaller beslut om förvandling som dessförinnan meddelats. Böter som ådömts före intagningen må ej

' 2 Senaste lydelse av lagens rubrik 1979: 191.

Prop. 1979/80: 1

Nuvarande lydelse

om förvandling som dessförinnan meddelats. Böter som ådömts före intagningen må ej förvandlas. Bö- ter, som ådömts efter intagningen men före utskrivningen, må ej för- vandlas med mindre anstaltens el— ler skolans styrelse påkallar det.

Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning be- träffande den som efter förord- nande enligt 31 kap. 3 & brottsbal- ken för vård intagits å sjukhus samt den som intagits i fångvårds- anstalt för att undergå fängelse som ådömts på viss tid, minst två ur.

71

Föreslagen lydelse

förvandlas. Böter, som ådömts ef— ter intagningen men före utskriv- ningen, må ej förvandlas med mindre den som förestår vården vid hemmet påkallar det.

Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning be- träffande den som efter förord- nande enligt 31 kap. 3 & brotts- balken för vård intagits å sjukhus samt den som intagits i kriminal- vårdsanstalt för att undergå fäng- else som ådömts på viss tid, minst två år.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

35. Förslag till

Lag om ändring i införsellagen (1968: 621)

Härigenom föreskrivs att 1 och 6 55 införsellagen (1968: 621) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 ål Införsel får äga rum för följande grupper av fordringar, nämligen 1. underhållsbidrag enligt giftermålsbalken eller föräldrabalken ,

2. bidrag, som tillkommer kom- mun för omhändertaget barn en- ligt 72 5 andra stycket barnavårds— lagen den 29 april 1960 (nr 97) eller till hjälptagares försörjning enligt 40 5 lagen den 4 januari 1956 (nr 2) om socialhjälp,

2. bidrag för vård, som tillkom- mer kommun enligt 34 5 and- ra stycket socialtiiinstlagen (1979: 000),

3. skatter occh allmänna avgifter i fall som särskilt föreskrivcs samt böter och viten.

65

Införsel för kommuns fordran på bidrag får äga rum, om be- loppet fastställts genom förbindel-

1 Senaste lydelse 1979: 194.

Införsel för kommuns fordran på bidrag får äga rum, om belop- pet fastställts genom en skriftlig,

Prop. 1979/80: 1

Nuvarande lydelse

se eller lagakraftvunnet beslut en- ligt vad därom år föreskrivet. In- försel får ej avse annat bidrag än sådant som belöper på tiden efter fastställelsen eller, när denna skett på ansökan, efter det ansökning- en gjordes.

72

Föreslagen lydelse

av två personer bevittnad förbin- delse. Införsel får ej avse annat bi- drag än sådant som belöper på ti- den efter fastställelsen.

Bestämmelserna i 5 5 första stycket andra punkten samt andra och tredje styckena äger motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

36. Förslag till

Lag om ändring i datalagen (1973: 289)

Härigenom föreskrivs att 4 & datalagen (1973: 289)1 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

45

Tillstånd att inrätta och föra personregister som innehåller upp— gift om att någon misstänkes eller dömts för brott eller avtjänat straff eller undergått annan påföljd för brott eller varit föremål för tvångs- ingripande enligt barnavårdslagen (1960: 97), lagen (1954: 579) om nykterhetsvård, lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psy- kiskt utvecklingsstörda, lagen (1964: 450) om åtgärder vid sam- hällsfarlig asocialitet eller utlän- ningslagen (1954: 193) får endast om synnerliga skäl föreligger med- delas annan än myndighet som en— ligt lag eller annan författning har att föra förteckning över sådana uppgifter.

Tillstånd att inrätta och föra personregister som i övrigt inne- håller uppgift om någons sjukdom eller hälsotillstånd eller uppgift att

1 Lagen omtryckt 1979: 334.

Tillstånd att inrätta och föra personregister som innehåller upp- gift om att någon misstänkes eller dömts för brott eller avtjänat straff eller undergått annan påföljd för brott eller varit föremål för tvångs- ingripande enligt lagen (1979: 000) med särskilda bestämmelser om vård av unga, lagen ( 1966:293 ) om psykiatrisk vård i vissa fall, lagen ( 1967:940 ) angående om— sorger om vissa psykiskt utveck— lingsstörda eller utlänningslagen (1954: 193) får endast om synner- liga skäl föreligger meddelas an- nan än myndighet som enligt lag eller annan författning har att fö- ra förteckning över sådana upp- gifter.

Tillstånd att inrätta och föra personregister som i övrigt inne- håller uppgift om någons sjukdom eller hälsotillstånd eller uppgift att

Prop. 1979/80: 1

Nuvarande lydelse någon erhållit socialhjälp, nykter- hetsvård eller liknande eller varit föremål för åtgärd enligt barna- vårdslagen eller utlänningslagen får endast om särskilda skäl före- ligger meddelas annan än myndig- het som enligt lag eller annan för- fattning har att föra förteckning över sådana uppgifter.

73

Föreslagen lydelse

någon erhållit ekonomisk hjälp enligt 6 55 socialtjänstlagen (1979: 000) eller vård inom socialtjäns- ten eller varit föremål för åtgärd enligt utlänningslagen får endast om särskilda skäl föreligger med- delas annan än myndighet som enligt lag eller annan författning har att föra förteckning över så— dana uppgifter.

Tillstånd att inrätta och föra personregister som innehåller uppgift om någons politiska eller religiösa uppfattning får meddelas endast om särskilda skäl föreligger. Vad som sagts nu gäller dock ej personregister som sammanslutning avser att föra beträffande sina egna medlemmar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

37. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971: 289) om allmänna förvaltningsdom- stolar

Härigenom föreskrivs att 14, 18 och 20 55 lagen ( 1971:289 ) om all- männa förvaltningsdomstolar1 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 145

Länsrätt prövar

1. mål enligt skatte-, taxerings-, uppbörds- och folkbokföringsförfatt- ningarna i den utsträckning som är föreskrivet i dessa författningar,

2. mål enligt barnavårdslagen (1960-97), lagen ( 1954:579 ) om nykterhetsvård, utlänningslagen (1954: 193), smittskyddslagen (1968: 231) och lagen (1970: 375) om utlämning till Danmark, Fin- land, Island eller Norge för verk- ställighet av beslut om vård eller behandling i den utsträckning som är föreskrivet i dessa lagar samt mål enligt 21 kap. föräldrabalken ,

2. mål enligt socialtjänstlagen (1979: 000), lagen (1979.-000) med särskilda bestämmelser om vård av unga, utlänningslagen (1954: 193), smittskyddslagen (1968: 231) och lagen (1970: 375) om utlämning till Danmark, Fin- land, Island eller Norge för verk— ställighet av beslut om vård eller behandling i den utsträckning som är föreskrivet i dessa lagar samt mål enligt 21 kap. föräldrabalken ,

3. såvitt gäller svenskt körkort, trafikkort eller traktorkort, mål om varning eller återkallelse och, såvitt gäller utländskt körkort, mål om

1 Lagen omtryckt 1979: 165.

Prop. 1979/80: 1 74

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse varning eller vägran att godkänna körkortet, allt enligt vad därom är särskilt föreskrivet.

185

Länsrätt är domför med en lagfaren domare ensam

1. när åtgärd som avser endast måls beredande vidtages,

2. vid sådant förhör med vittne eller sakkunnig som begärts av an- nan länsrätt samt vid sådant förhör i ärende enligt utlänningslagen (1954: 193) som begärts med stöd av 40 & samma lag,

3. vid beslut som avser endast rättelse av felräkning, felskrivning eller annat uppenbart förbiseende,

4. vid beslut, såvitt gäller svenskt körkort, trafikkort eller traktor- kort, om återkallelse tills vidare eller, såvitt gäller utländskt körkort, om vägran tills vidare att godkänna körkortet, när det är uppenbart att så- dant beslut bör meddelas,

5. vid annat beslut som inte innefattar slutligt avgörande av mål. Om det inte är påkallat av särskild anledning att målet prövas av fullsutten rätt, är länsrätt domför med en lagfaren domare ensam vid beslut som inte innefattar prövning av målet i sak.

Vad som sägs i andra stycket gäller även vid avgörande av

1. mål om utdömande av vite,

2. mål enligt bcvissäkringslagen (1975: 1027) för skatte- och avgifts- processen, enligt lagen (l978z880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter, om handlings undantagande från taxeringsrevision, skatterevision eller annan granskning och om befrielse från skyldighet att lämna kontrolluppgift enligt taxeringslagen (1956: 623),

3. mål om omhändertagande för utredning enligt 30 5 barna- vårdslagen (1960: 97 ),

3. mål om omedelbart omhän-

dertagande enligt 6 5 lagen (1979: 000) med särskilda bestämmelser om vård av unga,

4. mål enligt uppbörds- och folkbokföringsförfattningarna med un- dantag av mål om arbetsgivares ansvarighet för arbetstagares skatt,

5. mål om uppdelning av taxeringsvärde enligt 8 5 3 mom. sista styc- ket kommunalskattelagen (1928: 370),

6. mål som avser ändring av taxerad inkomst med högst 500 kronor,

7. mål enligt skatte- och taxeringsförfattningarna i vilket beslutet överensstämmer med parternas samstämmiga mening,

8. mål i vilket saken är uppenbar.

205

Valbar till nämndeman i kammarrätt och länsrätt är myndig svensk medborgare, som är kyrkobokförd i länet och inte har fyllt sjuttio år.

Tjänsteman vid allmän förvalt- ningsdomstol, länsstyrelse, läns- nykterhetsnämnd eller under läns- styrelse lydande myndighet, läns- läkare, biträdande länsläkare, so- cialvårdskonsulent, lagfaren do- mare, åklagare eller advokat eller annan som har till yrke att föra

Tjänsteman vid allmän förvalt- ningsdomstol, länsstyrelse eller un- der länsstyrelse lydande myndig- het, länsläkare, biträdande läns- läkare, lagfaren domare, åklagare eller advokat eller annan som har till yrke att föra andras talan inför rätta får inte vara nämndeman.

Prop. 1979/80: 1

Nuvarande lydelse

andras talan inför rätta får inte vara nämndeman.

75

Föreslagen lydelse

Nämndeman i länsrätt får inte samtidigt vara nämndeman i kammar- rätt.

Den som har fyllt sextio år eller uppger annat giltigt hinder är inte skyldig att mottaga uppdrag som nämndeman. Den som har avgått som nämndeman är inte skyldig att mottaga nytt uppdrag förrän efter sex år.

Rätten prövar självmant den valdes behörighet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

38. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1965: 94) om polisregister m. m.

Härigenom föreskrivs att 7 5 lagen (1965: 94) om polisregister m. ni. skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

751. I uppgift från polisregister må, om ej annat följer av 7 a &, ej med— tagas anteckning om

1. böter, sedan fem år förflutit från dom, beslut eller godkännande av strafföreläggande;

2. villkorlig dom, skyddstillsyn, fängelse som ådömts enligt 28 kap. 3 & brottsbalken, överlämnande till särskild vård, dom varigenom någon enligt 33 kap. 2 % brotts- balken förklarats fri från påföljd, dom vari förordnats om villkorligt anstånd med intagning i arbets- anstalt, bcslut av åklagare att icke tala å brott eller beslut om för- passning eller utvisning sedan tio år förflutit från dom eller beslut;

3. fängelse i annat fall än som avses i 2., internering eller intag- ning i arbetsanstalt sedan tio år förflutit från frigivningen eller övergången till vård utom anstalt;

2. villkorlig dom, skyddstillsyn, fängelse som ådömts enligt 28 kap. 3 & brottsbalken , överlämnande till särskild vård, dom varigenom någon enligt 33 kap. 2 & brotts- balken förklarats fri från påföljd, beslut av åklagare att icke tala å brott eller beslut om förpassning eller utvisning sedan tio år förflu- tit från dom eller beslut;

3. fängelse i annat fall än som avses i 2. eller internering sedan tio år förflutit från frigivningen eller övergången till vård utom anstalt;

4. vandel i övrigt, sedan tio år förflutit från den händelse som för- anlett anteckningen.

Anteckning om förvisning medtages under tid, som är föreskriven för brottspåföljd vilken ådömts jämte förvisnin gen.

1 Senaste lydelse 1979: 688.

Prop. 1979/80: 1 76

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Har före utgången av tid som nu sagts beträfffande samma person ånyo meddelats dom eller beslut eller förekommit händelse, som an- tecknats i registret och icke avser endast förändring av påföljd eller verkställighet av tidigare dom eller beslut, må båda anteckningarna medtagas så länge någondera må medtagas enligt första eller andra stycket. Förekomma flera anteckningar, äger vad nu sagts motsvarande

tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

39 Förslag till

Lag om ändring i värnpliktslagen (1941: 967)

Härigenom föreskrivs att 41 & värnpliktslagen (1941: 967)1 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

41 52

Såsom laga förfall enligt denna lag anses att någon är inskriven som elev vid ungdomsvårdsskola, intagen i häkte, kriminalvårdsan- stalt, arbetsanstalt eller allmän vårdanstalt för alkoholmissbruka- re eller att han är sjuk eller ge— nom annan omständighet, som han ej bort förutse eller som eljest ut- gör giltig ursäkt, hindrats att full- göra vad som ålegat honom.

Såsom laga förfall enligt denna lag anses att någon är intagen i sådant hem som avses i 12 ä' lagen (1979: 000) med särskilda bestäm- melser om vård av unga med stöd av ] å andra stycket 2 eller tredje stycket sagda lag, intagen i häkte eller kriminalvårdsanstalt eller att han är sjuk eller genom annan omständighet, som han ej bort för- utse eller som eljest utgör giltig ursäkt, hindrats att fullgöra vad som ålegat honom.

Värnpliktig som är inskriven i sjömansregister skall anses ha laga förfall när han är anställd som sjöman enligt sjömanslagen (1973: 282) på svenskt handelsfartyg i när- eller fjärrfart.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

1 Lagen omtryckt 1969: 378. 2 Senaste lydelse 1975: 555.

Prop. 1979/80: 1 77

40. Förslag till Lag om ändring i familjebidragslagen (1978: 520)

Härigenom föreskrivs att 25 & familjebidragslagen (1978: 520) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

25 5.

I fråga om särskild familjebidragsnämnd tillämpas 3 kap. 2 5, 3 5 första stycket, 4 &, 5 & tredje stycket, 7 och 8 åå, 9 5 första stycket och 10—12 55 kommunallagen (1977:179) . I annan kommun än Stock- holms kommun tillämpas även 3 kap. 5 5 första stycket och 6 5 nämnda lag,

Familjebidragsnämndens proto- koll behöver ej upptaga annat än uppgift om närvarande ledamöter, beslutet i varje ärende och upp- gift om reservation. Föreskrifter om i vilken utsträckning beslut skall innehålla de skäl som har bestämt utgången finns i 17 & för- valtningslagen (1971: 290).

Föreskrifter om i vilken ut- sträckning beslut skall innehålla de skäl som har bestämt utgången finns i 17 & förvaltningslagen (1971: 290).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

41. Förslag till

Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370)

Härigenom föreskrivs att anvisningarna till 41 b & kommunalskatte- lagen (1928: 370) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Anvisningar till 41 b 51

Med egenavgifter förstås sjuk- försäkringsavgift enligt 19 kap. 2 5 lagen (1962: 381) om allmän för- säkring, socialförsäkringsavgift till folkpensioneringen och tilläggs- pensionsavgift enligt 19 kap. 3 & samma lag, avgift enligt 7 kap. 2 & tredje stycket lagen (1976: 380) om arbetsskadeförsäkring, avgift

1 Senaste lydelse 1979: 360.

Med egenavgifter förstås sjuk- försäkringsavgift enligt 19 kap. 2 5 lagen (1962: 381) om allmän för— säkring, socialförsäkringsavgift till folkpensioneringen och tilläggs- pensionsavgift enligt 19 kap. 3 & samma lag, avgift enligt 7 kap. 2 & tredje stycket lagen (1976: 380) om arbetsskadeförsäkring, avgift

Prop. 1979/80: 1 73

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

enligt 21 å andra stycket lagen enligt 21 5 andra stycket lagen (1979: 84) om dclpensionsförsäk- (1979: 84) om dclpensionsförsäk- ring, avgift enligt 16 5 lagen (1976: ring, avgift enligt 3 5 lagen (1979: 381) om barnomsorg samt avgift 000) om finansiering av statsbidrag enligt 4 's” lagen (1968: 419) om till förskole- och fritidshemsverk- allmän arbetsgivaravgift. samhet samt avgift enligt 4 % la-

gen (1968: 419) om allmän arbets- givaravgift.

Avdrag medges för egenavgifter som påförts såsom slutlig skatt. Har skattskyldig för det beskattningsår till vilket avgifterna hänför sig med- givits schablonavdrag enligt punkt 2a av anvisningarna till 22 % och punkt 9 a av anvisningarna till 29 &, medges dock avdrag endast för det belopp varmed egenavgifterna överstiger schablonavdragct. Om scha- blonavdrag för visst beskattningsår medgivits med belopp överstigande summan av de egenavgifter, som påförts såsom slutlig skatt för samma beskattningsår, skall skillnadsbeloppet tagas upp som intäkt.

Avdrag medges även för egenavgifter som har påförts såsom tillkom— mande skatt samt för belopp varmed mcdgivet schablonavdrag för visst beskattningsår har reducerats i samband med ändring av taxeringcn. Som intäkt upptages egenavgifter, som restituerats, avkortats eller av- skrivits, samt belopp varmed schablonavdrag för visst beskattningsår i samband med ändring av taxeringen medgivits utöver tidigare åtnjutet schablonavdrag.

Belopp som — efter beaktande i förekommande fall av tidigare med- givet schablonavdrag -— är avdragsgillt eller skattepliktigt enligt andra eller tredje stycket hänförs till det beskattningsår under vilket slutlig eller tillkommande skatt har påförts eller restitution, avkortning eller avskrivning har skett. Har schablonavdrag medgivits eller har tidigare medgivet schablonavdrag ändrats, skall, såvida taxeringsåtgärdcn icke föranleder omräkning av egenavgifterna för beskattningsåret i fråga, av— draget cller intäkten hänföras till det beskattningsår under vilket beslu- tet angående taxeringsåtgärden har meddelats.

Har den skattskyldige antingen brukat en eller flera jordbruksfastig- hctcr eller bedrivit en eller flera rörelser under det beskattningsår som anges i fjärde stycket, skall i nämnda stycke avsett avdragsgillt eller skattepliktigt belopp hänföras till den förvärvskälla som ger störst un- derlag för beräkning av schablonavdrag. Har den skattskyldige under nämnda beskattningsår både brukat jordbruksfastighet och bedrivit rö- relse, fastställes i första hand det inkomstslag inom vilket underlaget för avdrag är störst. Inom detta inkomstslag hänföres avdrag eller intäkt till den förvärvskälla som ger störst underlag. Har den skattskyldige under beskattningsåret varken brukat jordbruksfastighet eller bedrivit rörelse, medges avdraget såsom allmänt avdrag enligt 46 ä 2 mom. medan in- täkten upptages såsom intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

Prop. 1979/80: 1

42. Förslag till

79

Lag om ändring i uppbördslagen (1953: 272)

Härigenom föreskrivs att 1 5, 3 5 1 mom. och 27 ä 1 mom. uppbörds- lagen (1953: 272) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 151

Med skatt förstås i denna lag, där icke annat angives, statlig in- komstskatt, statlig förmögenhets- skatt, utskiftningsskatt, ersättnings- skatt, kommunal inkomstskatt, landstingsmedel, skogsvårdsavgif— ter, sådana socialförsäkringsavgif— ter till folkpensioneringen och till- läggspcnsionsavgifter som avses i 19 kap. 3 & lagen om allmän för- säkring, sjukförsäkringsavgifter en- ligt 19 kap. 2 & sistnämnda lag, arbetsskadeförsäkringsavgifter en— ligt 7 kap. 2 & tredje stycket lagen (1976: 380) om arbetsskadeförsäk- ring, delpensionsförsäkringsavgif- ter enligt 21 å andra stycket lagen (1979: 84) om delpensionsförsäk- ring, socialavgifter enligt 16 å la- gen (1976:381) om barnomsorg, sådana arbetsgivaravgifter enligt lagen om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m., avgifter enligt lagen om all- män arbetsgivaravgift och enligt lagen om avgift för sjöfolks pen- sionering vilka icke uppbäras av riksförsäkringsverket, skattetillägg eller förseningsavgift enligt taxe- ringslagen, ävensom annuitet å av- dikningslån.

Med skatt förstås i denna lag där icke annat angives, statlig in- komstskatt, statlig förmögenhets- skatt, utskiftningsskatt, ersättnings— skatt, kommunal inkomstskatt, landstingsmedel, skogsvårdsavgif— ter, sådana socialförsäkringsavgif— ter till folkpensioneringen och till- läggspensionsavgifter som avses i 19 kap. 3 5 lagen om allmän för- säkring, sjukförsäkringsavgifter enligt 19 kap. 2 & sistnämnda lag, arbetsskadeförsäkringsavgifter en- ligt 7 kap. 2 & tredje stycket lagen (1976: 380) om arbetsskadeförsäk— ring, delpensionsförsäkringsavgif— ter enligt 21 å andra stycket lagen (1979: 84) om delpensionsförsäk- ring, socialavgifter enligt 3 5 lagen (1979: 000) om finansiering av statsbidrag till förskole- och fri— tidshemsverksamhet, sådana ar- betsgivaravgifter enligt lagen om uppbörd av vissa avgifter enligt la- gen om allmän försäkring, m.m., avgifter enligt lagen om allmän arbetsgivaravgift och enligt lagen om avgift för sjöfolks pensionering vilka icke uppbäras av riksförsäk- ringsverket, skattetillägg eller för— seningsavgift enligt taxeringslagen , ävensom annuitet å avdikningslån.

Regeringen må, om särskilda omständigheter därtill föranleda, före- skriva att i samband med uppbörden av skatt må uppbäras jämväl annan avgift än sådan som i första stycket sägs. Har dylik föreskrift meddelats skall, där icke annat angivits, vad i denna lag stadgas angående skatt äga motsvarande tillämpning beträffande avgift som med föreskriften avses.

35

1 m 0 mfl I den omfattning ne- dan angives skall skattskyldig ut-

1 m 0 m? I den omfattning ne- dan angives skall skattskyldig ut-

1 Senaste lydelse 1979: 361 2 Senaste lydelse 1979: 361.

Prop. 1979/80: 1

Nuvarande lydelse

göra preliminär skatt med belopp, vilket så nära som möjligt kan an- tagas motsvara i den slutliga skat- ten ingående statlig inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt, social- försäkringsavgift till folkpensione- ringen enligt 19 kap. 3 5 lagen (1962: 381) om allmän försäkring, tilläggspcnsionsavgift, sjukförsäk- ringsavgift, arbetsskadeförsäkrings- avgift, delpensionsförsäkringsav- gift, socialavgift enligt 16 5 lagen (1976: 381) om barnomsorg, av- gift enligt 4 5 lagen om allmän ar- betsgivaravgift, kommunal in- komstskatt och landstingsmedel.

80

Föreslagen lydelse

göra preliminär skatt med belopp, vilket så nära som möjligt kan an— tagas motsvara i den slutliga skat- ten ingående statlig inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt, social- försäkringsavgift till folkpensione- ringen enligt 19 kap. 3 5 lagen (1962: 381) om allmän försäkring, tilläggspensionsavgift, sjukförsäk- ringsavgift, arbetsskadeförsäkrings- avgift, delpensionsförsäkringsav- gift, socialavgift enligt 3 5 lagen (1979: 000) om finansiering av statsbidrag till förskole- och fri- tidshemsverksamhet, avgift enligt 4 5 lagen om allmän arbetsgivar— avgift, kommunal inkomstskatt och landstingsmedel.

275

l m 0 m.1 Vid debitering av slutlig skatt skall iakttagas:

att för skattskyldiga, som avses i 10 5 1 mom. lagen (1947: 576) om statlig inkomstskatt, sådan skatt uträknas med tillämpning av det pro- centtal av grundbeloppet, som har fastställts att gälla för den prelimi- nära skatt, vilken skall avräknas mot den slutliga skatten;

att kommunal inkomstskatt uträknas med ledning av den skattesats som för inkomståret gäller i beskattningsorten;

att kommunal inkomstskatt uträknas i en post, varvid skattebeloppet vid öretal över 50 avrundas uppåt och vid annat öretal avrundas nedåt till helt krontal;

att skogsvårdsavgift uträknas enligt bestämmelserna i 1 5 lagen (1946: 324) om skogsvårdsavgift;

att tilläggspensionsavgift uträknas med tillämpning av den för in- komståret fastställda procentsatsen för avgiftsuttaget, varvid öretal bort-

faller;

att kommunal inkomstskatt debiteras med belopp som har uträknats av lokal skattemyndighet i det fögderi där beskattningsorten är belägen;

att i 1 & nämnd sjukförsäkringsavgift debiteras enligt 19 kap. lagen (1962: 381) om allmän försäkring på grundval av uppgifter om försäk- ringsförhållanden som lämnas av allmän försäkringskassa;

att socialförsäkringsavgift till folkpensioneringen såvitt gäller person med inkomst av annat förvärvsarbete än anställning debiteras med till- lämpning av bestämmelserna i 11 kap. 4 5 samt 19 kap. 3 och 4a 55 lagen om allmän försäkring;

att i 1 & nämnd arbetsskadeförsäkringsavgift debiteras med ledning av bestämmelserna i 7 kap. 2 & tredje stycket lagen (1976: 380) om ar-

betsskadeförsäkring;

att i 1 & nämnd delpensionsförsäkringsavgift debiteras med ledning av

1 Senaste lydelse 1979: 489.

Prop. 1979/80: 1

Nuvarande lydelse

»

Föreslagen lydelse

bestämmelserna i 21 å andra stycket lagen (1979: 84) om delpensions-

försäkring; att i 1 & nämnd socialavgift de- biteras med ledning av bestämmel-

serna i 16 9" lagen (1976: 381) om barnomsorg;

att i l &" nämnd socialavgift de- biteras med ledning av bestämmel- serna i 3 5 lagen (1979: 000) om finansiering av statsbidrag till för- skole- och fritidshemsverksamhet;

att i 1 & nämnda arbetsgivaravgifter debiteras i en gemensam post; samt

att i 1 & nämnd annuitet eller, om skattskyldig har att erlägga flera annuiteter, summan av dessa påföres i helt antal kronor, varvid öretal bortfaller.

Denna lag träder i kraft den 1 januari l981.

43. Förslag till

Lag om ändring i folkbokföringsförordningen (1967: 198)

Härigenom föreskrivs att 23 och 24 55 folkbokföringsförordningen (1967: 198) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

239

Den som för vård eller tillsyn vistas på ålderdomshem i annan församling än den, där han rätte- ligen var eller bort vara kyrkobok- förd när han flyttade till ålder- domshemmet, får kyrkobokföras i sistnämnda församling. Han kyr- kobokföres då på den fastighet, där han förut var bokförd, eller under rubrik på församlingen skrivna eller, om särskilda skäl fö- religger, på annan fastighet.

Den som för vård eller tillsyn vistas på ålderdomshem och är kyrkobokförd i den församling där hemmet ligger får kyrkobok- föras på annan fastighet i försam- lingen, om särskilda skäl förelig- ger.

Den som för vård eller tillsyn är helinuckorderad i servicehus inom äldreomsorgen i annan församling än den, där han rätteligen var el- ler bort vara kyrkobokförd när han flyttade till servicehuset, får kyrköbokföras i sistnämnda för- samling. Han kyrkobokföres då på den fastighet, där han förut var bokförd, eller under rubrik på för- samlingen skrivna eller, om sär- skilda skäl föreligger, på annan fastighet.

Den som för vård eller tillsyn är helinackorderad i servicehus inom äldreomsorgen och är kyr- kobokförd i den församling där servicehuset ligger får kyrkobok- föras på annan fastighet i försam- lingen, om särskilda skäl förelig- ger.

Prop. 1979/80: 1

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

24 & lntagning på sjukvårdsinrättning ändrar icke den intagnes kyrkobok- föring. Förhållandcn som inträffar efter intagningen beaktas vid kyrko- bokföringen. som om han ej varit intagen på sjukvårdsinrättningen.

Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om den som intages eller intagits i förhättrings-, upplösnings-, fångvårds- eller ar- betsanstalt, Den som frigivits eller utskrivits villkorligt från fång- vårds- eller arlmtsanstalt eller som efter att ha dömts till ungdoms- fängelse eller internering överförts till vård utom anstalt anses vid kyrkobokföring vara intagen i an- stalten även under prövotiden el- ler vården utom anstalt.

Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om den som in- tages eller intagits i kriminalvårds- anstalt eller i sådant hem som av- ses i 12 59 lagen (1979: 000) med särskilda bestämmelser om vård av unga. Den som frigivits villkor— ligt från kriminalvårdsanstalt eller som efter att ha dömts till inter- nering överförts till vård utom an— stalt anses vid kyrkobokföring va- ra intagen i anstalten även under prövotiden eller vården utom an- stall.

Denna lag träder i kraft den 1 januari l98l.

44. Förslag till

Lag om ändring i utlänningslagen (1954: 193)

Härigenom föreskrivs att 71 å utlänningslagen (1954: 193)' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

7l

Regeringen meddelar bestäm- melser om hemsändande av utlän- ning. som erhåller socialhjälp el- ler omhänderlages jämlikt barna- vårdslagen, lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall eller 35 5 lagen angående om- sorger om vissa psykiskt utveck- lingsstörda och som icke är poli- tisk flykting.

1 Omtryekt 1975: 1358.

Föreslagen lydelse

&

Regeringen meddelar bestäm- melser om hemsändande av utlän- ning, som erhåller ekonomisk hjälp jämlikt 6 9" socialtjänstlagen (1979: ()()0) eller bereds vård jämlikt la- gen (1979: 000) med särskilda be- stämmelser om vård av unga, la- gen (1966: 293) om psykiatrisk. vård i vissa fall eller 35 5 lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstör- da och som icke är politisk flyk- ting.

Prop. 1979/80: 1 83

Efter avtal med främmande stat om behandling av fripassagerare äger regeringen stadga avvikelser från bestämmelserna i denna lag ävensom meddela de föreskrifter som i övrigt erfordras för tillämpning av avtalet.

Om utlämning för brott och om överförande till främmande stat för verkställighet av här i riket ädömd frihetsberövande påföljd samt om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den I januari l98l.

Prop. 1979/80: 1 Inledning 85

Utdrag SOCIALDEPA RTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1979-06-28

Närvarande: statsministern Ullsten. ordförande, och statsråden Sven Ro- manus, Mundebo, Huss, Rodhe, Wahlberg, Hansson. Enlund, Lindahl. De Geer, Gabriel Romanus

Föredragande: statsrådet Gabriel Romanus

Proposition om socialtjänsten

1 Inledning

Socialvården regleras f.n. huvudsakligen i lagen (1954: 579) om nyk- terhetsvård (NvL), lagen (1956: 2) om socialhjälp (ShjL) samt i barna- vårdslagen (1960: 97) (BvL). Bland andra viktiga lagar för kommuner- nas sociala verksamhet märks vidare lagen (1976: 381) om barnomsorg. En översikt över de sociala vårdlagarna bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga ]. För en närmare redogörelse av gällande lagstift- ning m. m. hänvisas till de betänkanden av socialutredningen som nämns i det följande.

Socialutredningen1 tillsattes år 1968 för att göra en allmän översyn av den sociala vårdlagstiftningen. Utredningen avlämnade bl.a. år 1974 principbetänkandet (SOU 1974: 39) Socialvårdcn. Mål och medel och år 1977 slutbetänkandet (SOU 1977: 40) Socialtjänst och socialförsäk- ringstillägg. Lagar och motiv.

Slutbetänkandet innehåller förslag till genomgripande förändringar av lagstiftningen på socialvårdsområdet. De nuvarande vårdlagarna föreslås sålunda ersatta av en enda lag, socialtjänstlagen . Denna. — som har ka- raktär av ramlag —— har bl. a. regler om socialtjänstens mål, det kom- munala ansvaret samt riktlinjer för socialnämnds uppgifter och verk- samhet.

En del av den behovsprövade ekonomiska socialhjälpen föreslås över-

1 Ledamöter vid slutbetänkandets avlämnande f. d. landshövdingen Thure An- dersson, ordförande, förbundsordförandcn Sven Ahlgren, landstingsdirektören Gillis Albinsson, byråchefen Ingemar Andersson, förbundsordförandcn Bengt Blomdahl, riksdagsledamoten Lars Henrikson, direktören Gunnar Krantz, riksdagsledamötcrna Erik Larsson, Blenda Littmarck och Grethe Lundblad, hovrättsrådet Nils Mangård, förbundsordförandcn Inga Sylvander och f.d. riksdagsledamoten Daniel Wiklund.

Prop. 1979/80: 1 Inledning 86

flyttad till socialförsäkringen som ett socialförsäkringstillägg, admi- nistrerat av de allmänna försäkringskassorna. Bestämmelser om detta har tagits upp i ett förslag till lag om socialförsäkringstillägg.

Socialutredningcn föreslår vidare att närmare regler om socialtjäns- tens verkställandc organ, handläggningen av ärenden och vissa sekretess- regler m.m. skall tas upp i en särskild socialnämndslag. De nuvarande reglerna om fosterbarnsvård i BvL föreslås överflyttade till föräldrabal- ken. Bestämmelserna i NvL om tvångsintagning på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare skall enligt förslaget inte få någon motsvarighet i den nya sociallagstiftningen. Socialutredningcn hänvisar till den psy- kiatriska vård som kan genomföras oberoende av patientens vilja enligt lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV).

Beträffande barn och ungdom som inte kan ges behövlig vård med eget eller föräldrarnas samtycke föreslås en särskild lag med särskilda bestämmelser om vård av underårig. Vidare föreslås bl. a. ändringar i brottsbalken och rättshjälpslagen (1972: 429).

Socialutredningens författningsförslag, med vissa undantag som fram- går av det följande, bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.

Socialutredningens slutbetänkande har remissbehandlats. En samman- ställning över remissvaren, med vissa undantag som framgår av det föl- jande, bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3. De remiss- instanser som har avgett yttranden över betänkandet finns uppräknade i sammanställningen.

I propositionen läggs nu fram förslag till en ny enhetlig socialtjänst- lag. Den skall träda i stället för de nuvarande vårdlagarna som var och en gäller på sitt enskilda vårdområde. Socialtjänstlagen ersätter vidare bl. a. lagen om barnomsorg. Propositionen grundar sig på socialutred- ningens förslag. Dessa återfinns irämst i slutbetänkandet. 1 åtskilliga frågor bygger propositionen emellertid också på resonemang i princip- betänkandet. Ett tredje betänkande. som i viss mån ligger till grund för propositionen, är fosterbarnsutredningens1 betänkande (SOU 1974: 7) Barn- och ungdomsvård. Slutligen har åtskilligt material i propositionens avsnitt om omsorger om äldre människor hämtats ur pensionärsunder- sökningens2 betänkande (SOU 1977: 98) Pensionär -75. En kartläggning med framtidsaspekter.

År 1975 startade en försöksverksamhct inom socialvården _ senare kallad Skåneprojektet — som syftade till att praktiskt pröva förslagen i socialutredningens principbetänkande och fosterbarnsutredningens be- tänkande. Resultatet av försöksverksamheten, som bedrevs fram till den 1 januari 1.979, har successivt redovisats i olika rapporter. Ledningsgrup- pen för försöksverksamheten har lagt fram sin bedömning i rapporten

* Utredare riksdagsledamoten Gördis Hörnlund. 2 Utredare kanslirådet Birger Forslund.

Prop. "1979/80: 1 Inledning 87

(Ds S 1979: 1) Försöksverksamheten inom socialvården och den fram- tida socialtjänsten.

Efter en översyn av LSPV som har gjorts av en expertgrupp inom socialstyrelsen (den s. k. LSPV-gruppen) har till regeringen överlämnats ett förslag till Lag om viss psykiatrisk vård (Socialstyrelsen redovisar 1977: 14). Förslaget har remissbehandlats. Frågor om vård utan sam- tycke inom socialvård och sjukvård har på grundval av bl. a. socialutred- ningens förslag och förslaget från LSPV-gruppen beretts särskilt av en arbetsgrupp inom regeringskanslict. [ arbetsgruppens rapport (Ds S 1978: 8) finns en redovisning av gällande lagstiftning, utredningsförslag och remissynpunkter i dessa frågor.

1 en lagrådsremiss den 18 december 1978 om vård utan samtycke inom socialtjänst och sjukvård har tagits upp förslag till lag med sär- skilda bestämmelser om vård av unga (LVU) och lag om psykiatrisk vård och vård av missbrukare i vissa fall (LPM). Lagrådsremissen inne- håller också förslag till ändringar i hl. a. brottsbalken och rättshjälps- lagen. Till lagrådsremissen har fogats arbetsgruppens rapport, socialut- redningens lagförslag i de delar som berörs av remissen och en sam- manställning av remissynpunkter på socialutredningens förslag när det gäller vård av underåriga oberoende av samtycke. Lagrådsremissen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4.

Lagrådet har yttrat sig över förslagen i lagrådsremissen. Utdrag av lagrådets protokoll den 27 februari 1979 bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 5. Mina överväganden med anledning av lagrå- dets synpunkter redovisar jag längre fram ( avsnitt 2.25 ).

Som en följd av de erinringar som vid remissbehandlingen har gjorts beträffande socialutredningens förslag om socialförsäkringstillägg har det inom socialdcpartementet tillsatts en särskild samrådsgrupp med uppgift att komplettera utredningsförslaget i bl.a. försäkringstekniskt avseende. Samrådsgruppen avser att redovisa sitt uppdrag i en rapport senare i år. [ rapporten kommer också att ges en särskild sammanställ- ning över remissvaren när det gäller socialförsäkringstillägget. Sedan samrådsgruppen har avgett sin rapport, får ställning tas till den vidare behandlingen av socialutredningens förslag i denna del.

! proposition (1979/80: 2) med förslag till sekretesslag. m.m.. som har beslutats tidigare denna dag, har föreslagits nya regler för hand- lingssekretess och tysnadsplikt. 'l'ill grund för den föreslagna regleringen av sekretessen på socialtjänstens område har bl. a. legat förslag av so- cialutredningen. En sammanställning av remissyttrandena över social- utredningens slutbetänkande i dessa delar finns fogad till den nämnda propositionen. Vissa följdfrågor m. m. om sekretessen pii socialtjänstens område behandlas i det följande ( avsnitt 2.18 ).

Hänvisningar till US416

Prop. 1979/80:1 Reformens inriktning 88

2 Föredragandens överväganden

2.1 Reformens inriktning m. m.

Som en bakgrund till mina närmare överväganden om en socialtjänstre— form vill jag först översiktligt beskriva den socialpolitiska utvecklingen i modern tid ( avsnitt 2.1.1 ). Jag ämnar vidare söka teckna en bild av de förändringar i samhället som har haft betydelse för socialvården särskilt under det senaste decenniet och redogöra för socialutredningens arbete ( avsnitt 2.1.2 ). Därpå följer en redovisning av de riktlinjer som enligt min mening bör gälla för reformarbetet ( avsnitt 2.1.3 ).

2.1.1 Den sm.—ialpolitiska utvecklingen Socialpolitiken och in(luslrialiseringen

Fattigvården som allmän skyldighet har i Sverige sitt ursprung i medelti- den. Genom århundradena förblev denna verksamhet den enda formen av offentlig omvårdnad. Under fattigvården hörde även omhändertagande och vård av barn och gamla. Vården av sjuka var tidigt en del av verksam- heten.

Det ansågs tidigt att staten hade ett ansvar för undersåtarnas existens i nödsituationer. Att fattigvården ändå kom att bli en kommunal angelägen— het torde hl.a. bero på att möjligheterna att kontrollera behoven var mycket större än om staten hade hand om verksamheten. Redan år 1763 hade lagts fast i lag att varje socken var skyldig att försörja sina fattiga. Under det omfattande utredningsarbetct under 1800-talet om fattigvården var man dock inte alls främmande för att se fattigvården som en statlig angelägenhet. Denna uppfattning hade t.ex. 1837 års fattigvårdskommitté. Då kommittén ändå kom fram till att ett kommunalt huvudmannaskap borde behållas berodde det på vad som har sagts nu. Man menade således att förutsättningarna för kontroll försämrades om staten skulle ombesörja verksamheten. vilket öppnade möjligheter till ett missbruk som rent av kunde hota statens bestånd. Inte minst den kommunala finansieringen av verksamheten skulle göra kommunerna angelägna att motverka missbruk av hjälpen. Den betydelse man då gav kontrollfrågan förklaras av att fattigvården var det enda ekonomiska stöd samhället gav de hjälpbehö- vande.

Sverige var ända in på 1900-talet ett utpräglat jordbruksland. Stadsbe- folkningen utgjorde bara tio procent av den totala befolkningen och endast några få städer hade över 10000 invånare. Den ekonomiska och sociala strukturen ijordbrukssamhället karakteriserades till stor del av en natura- hushållning. Denna gav i viss mån ett socialt och ekonomiskt oberoende som bara missväxten kunde hota. Den allmänt låga standarden övergick då

Prop. 1979/80:1 Reformens inriktning 89

i hungersnöd. Stora eftersatta grupper hade ett visst beskydd av anhöriga och husbönder.

Under 1800-talet omgestaltades jordbrukets ekonomiska och sociala struktur. Samtidigt ökade befolkningen kraftigt. Sambanden mellan jord- brukets omdaning och befolkningsökningen samt utvecklingen av levnads- standarden för berörda grupper är svåröverskådliga. Men det står klart att de egendomslösa grupperna inom jordbruksbefolkningen ökade. Många levde under svåra ekonomiska och sociala förhållanden. Det skulle dröja ännu en tid innan den expanderande industrin förmådde "suga upp" den arbetskraft som jordbruket inte kunde sysselsätta. För många blev emigra- tionen en väg ut ur arbetslöshet och försörjningssvårigheter.

Den starka tillväxten av antalet egendomslösa som stannade i landet utan att kunna få sin utkomst innebar att arbetslösheten och fattigvårdsbe- hoven ökade. Samtidigt hade de många små och fattiga jordbrukskommu- nema dåliga förutsättningar att klara fattigvården.

En viss reformering av fattigvården hade genomförts i mitten av 1800- talet. I fattigvårdslagstiftningen fastlades kommunernas skyldighet att i vissa situationer utge fattigvård. De fattiga fick också ökad möjlighet att flytta mellan socknarna. Dessa lättnader låg i linje med den liberalisering av näringspolitiken som skulle främja en begynnande industriell expan- sion. Genom.]862 års kommunreform skapades också nya organisatoriska förutsättningar genom att fattigvården frigjordes från kyrkan och blev en borgeligt kommunal angelägenhet.

Ökade ekonomiska svårigheter under 1860-talet ledde till att den tidigare fattigvårdslagsstiftningen ersattes av 1871 års restriktiva fattigvårdsför- ordning. Den fattiga befolkningen hade ingen rösträtt och kunde inte påverka riksdagsbeslutet. Genom 1871 års fattigvårdsförordning eliminera— des praktiskt taget den rätt till ekonomisk hjälp som hade fastställts för vissa fall i fattigvårdslagstiftningen vid seklets mitt. Man tog också bort besvärsrätten.

Sammanfattningsvis kan sägas att den förindustriella "socialpolitiken" huvudsakligen bestod av en restriktiv fattigvård. En förklaring hänill var att samhället saknade ekonomiska resurser. En annan orsak är att finna i de förhärskande politiska idéerna, som gick ut på att en restriktiv politik mot de egendomslösa och beroende grupperna var nödvändig för att upp- rätthålla ordning och vilja till självförsörjning. Det kunde visserligen anses åligga staten att svara för den ekonomiska hjälpen men ett kommunalt huvudmannaskap möjliggjorde effektivare kontroll.

Samhällsförändring och socialpolitik

Den kraftiga industriella expansion som satte in i slutet av 1800-talet skapade både nya förutsättningar för och behov av socialpolitiska re— former.

Industrialiseringen ledde till att en allt större andel av arbetskraften togs

Prop. 1979/80:1 Rejbrmens inriktning 90

i anspråk för arbete utanför hemmet. Industrins förläggning innebar ofta att arbetssökande måste flytta från hemorten. Kravet på en rörlig arbets- kraft ökade således starkt. Många av de äldre och handikappade som hade sysselsättning och försörjning i det gamla samhället t'rck ökade svårigheter i det nya. Mekanisering och effektivering gav inte längre plats för deras begränsade arbetsinsatser. Den nya tidens industriarbetare var också svårt trångbodda. Knappa löner inom penninghushållningens ram gav inte heller så mycket utrymme i kosthåll och logi för äldre och handikappade anför- vanter. Även kvinnorna avskildes till stor del från arbetsgemenskapen. till skillnad från vad som gällde i det äldre samhället.

Den gemenskap på gott och ont som fanns tidigare fungerade inte längre i ett samhälle med nya förutsättningar för produktionen. Enskild välgören- het och social patriarkalism etc. inom näringslivet kunde endast skjuta upp och något modifiera en utveckling som innebar att staten och kommunerna tog över försörjning och omsorg för de icke yrkesverksamma grupperna. Ekonomiska restriktioner och ett eftersläpande socialpolitiskt synsätt fick visserligen till följd att de reformer som skulle svara mot de ändrade behoven dröjde. Men socialpolitiska förändringar kom så småningom att bryta väg. Den ändrade behovsstruktur som följde med omgestaltningen av produktions- och samhällsförhållandena för bortåt etthundra år sedan utgör en viktig grund även för den sociala servicen i dagens svenska samhälle.

Politik och idéer

[ det förindustriella samhället präglades de "socialpolitiska” idéerna av starka patriarkaliska inslag. De fattiga ställdes i starkt beroende av myn- digheternas och husböndernas makt. Vid sidan av kristen barmhärtighets- etik var främjandet av myndigheternas makt av central betydelse. lndivi- dens intressen och välfärd skulle underordnas samhällsnyttan. Fattigdom och beroende sågs som uttryck för brister hos individen. Samhällets stöd- jande åtgärder måste enligt detta synsätt hållas nere för att inte förstärka den enskildes brister och motverka samhällsintresset.

De liberala och socialistiska teorierna, vars betydelse växte med sam- hällsomvandlingen, bröt kraftigt mot de tidigare föreställningarna och idé- erna. Under den första hälften av 1800-talet inleddes industrialiseringen av Sverige. En förutsättning för denna utveckling var avskaffandet av skråvä- sendet, merkantilismen och andra för handel och näringsliv hindrande regleringar. Motiveringarna för avskaffandet av dessa handelshinder hade sitt ursprung i den engelska ekonomiska liberalismen. Industrialiseringen innebar ökad produktion och innebar att Sverige successivt kunde utveck- las från ett mycket fattigt bondesamhälle till ett samhälle med växande totala resurser. Detta var förutsättningen för att landet skulle kunna ut- vecklas till en välfärdsstat. Den ekonomiska liberalismens teorier blev verklighet redan under ståndsriksdagen innan det fanns några egentliga politiska organisationer i Sverige.

Prop. 1979/80:1 R((fbrtnens inriktning 9l

Först efter tvåkammarriksdagens införande 1866 uppstod efterhand ten— denser till partibildningar. Både liberala och so'cialdemokratiska samman- slutningar var knutna till olika folkrörelser som fackföreningsrörelsen. nykterhetsrörelsen. bildningsverksamheten, frikyrkorörelsen och röst- rättsrörelsen. Dessa folkrörelser medverkade till viktiga reformsträvanden som i hög grad kom de sämst ställda till del. Den organiserade liberalismen i Sverige var redan från början socialt reforminriktad.

Den politiska och fackliga arbetarrörelsen hade på sitt program en om— välvande socialistisk samhällsförändring. Rörelsen hade sin förankring främst hos de politiskt och ekonomiskt maktlösa grupperna i samhället. samtidigt som många bland de sämst ställda torde ha saknat politisk medvetenhet. Socialisterna såg roten till människornas svårigheter och nöd i orättfärdiga samhällsförhållanden och inte främst i individuella bris- ter. Det skulle emellertid dröja innan socialpolitiken kom att bli en viktig del i rörelsens samhällspolitik. På grund av de odemokratiska rösträttsreg- lerna stod majoriteten av befolkningen utan direkt politiskt inflytande. Detta drabbade i första hand socialdemokraterna men också liberalerna. Bristen på politiskt inflytande långt in på 1900-talet parades med en stark misstro mot möjligheterna att inom den rådande maktstrukturen få till stånd avgörande socialpolitiska reformer. Som framgår av det följande organiserade arbetarna själva en viss solidariskt grundad stödverksamhet i form av självhjälpskassor m. m. som senare följdes av samhällsinsatser.

Reformer inmn arbetslivet

Industrialiseringen och penninghushållningen skärpte kraven på skydd främst i fråga om sjukdom, arbetslöshet och olycksfall.

Sjukförsäkring

Särskilda självhjälpskassor grundades bl. a. för ekonomiskt understöd Vid sjukdom. Denna kassaverksamhet hade en motsvarighet i de gamla skrånas sociala verksamhet. Den inbördes hjälpen vid sjukdom fick sin fortsättning i de frivilliga sjukkassorna. Här gick det allmänna ganska tidigt in genom en sjukkasselag år 1891. Sjukkassorna registrerades och fick av staten ett litet förvaltningsbidrag, som förbättrades genom 1910 års sjuk- kasselag. En viktig motivering för stödet var att sjukförsäkringen avlastadc fattigvården.

Arbetslöshetsförsäkring

Liksom sjukdom var arbetslöshet ett svårt hot mot de arbetandes och deras familjers existens. Därför uppstod det arbetslöshetskassor som grun- dades på inbördes hjälp. Det skulle dröja till in på 1930-talet, innan vi fick en statsunderstödd frivillig arbetslöshetsförsäkring. Direkta åtgärder mot arbetslösheten vidtogs i någon mån under första världskriget. Vissa möjlig- heter till understöd i fattigvårdsliknande former liksom till omhänderta-

Prop. 1979/80zl Refbrrnens inriktning 92

gande med stöd av lösdrivarlagen påminde om de förindustriella förhållan- dena.

Arbetarskydd

Genom den tillväxande industrin ökade riskerna för olycksfall. yrkes— skador och förslitning av arbetskraften. Det hänsynslösa utnyttjandet av barnen som arbetare ledde i mitten av 1800-talet till vissa anspråkslösa skyddsbestämmelser, vilka i praktiken inte kunde upprätthållas men som senare förstärktes och utvidgades och då kom att avse även kvinnor i industriarbete. Som en direkt följd av en stor liberal socialpolitisk motion år 1889 antogs en lag mot yrkesfara i industriellt arbete. Samma år inrätta- des yrkesinspektionen. Sedan 1907 års rösträttsreform hade börjat påverka riksdagens sammansättning kunde den liberala ministären driva igenom ett bättre arbetarskydd, reglerat i 1912 års arbetarskyddslag. Arbetarskyddet blev det första större området för socialpolitiska åtgärder i det allt mer industrialiserade samhället.

()lycksfallsförsäkring

Även det ekonomiska skyddet vid olyckor blev ett tilltagande problem, som till vissa delar löstes genom 1901 års lag om ersättning vid olycksfall i arbete och 1916 års olycksfallsförsäkringslag. Yrkessjukdomarna ingick dock inte i försäkringen.

Andra rti/irrmwnrtiden Barnavårdsreformer

Under den pågående samhällsornvandlingen blev frågan om barnens situation mer aktuell än tidigare. Från politiskt ansvarigt håll såg man en fara i det uppväxande släktets "sedliga förvildning". År 1902 genomfördes flera viktiga barnavårdsreformcr. Straffmyndighetsåldern höjdes från 14 till 15 år. Vidare antogs lag om tvångsuppfostran. vilket innebar att ung- dom i åldern 15— 18 år i stället för straff kunde dömas till tvångsuppfostran på allmän uppfostringsanstalt. Detta innebar i varje fall principiellt den viktiga ändringen att ungdomarna inte skulle bli föremål för straff utan för "uppfostran". Men man stannade inte vid detta. Genom den samtida vanartslagen kunde samhället tvångsomhänderta barn under 15 år som var "vanartade" eller "i sedligt avseende försummade". Samhället fick här rätt till omhändertaganden mot föräldrarnas vilja. vid sidan av skoltvånget en viktig inskränkning i föräldrarnas bestämmanderätt över sina barn. Reformen latte fast principen om samhällets skyldighet att meddela och barnets rätt att få uppfostran och vård. Enligt den nya lagen fattades beslut i administrativ ordning. Vi kom därmed i Sverige beträffande tvångsingri- panden till hjälp för barn och ungdom att slå in på en annan väg än de flesta andra länder. Vid motsvarande tid infördes nämligen utanför Norden i land efter land ett domstolsförfarande när det gäller beslut i sådana ärenden.

Prop. 1979/80:1 Rejbrmens inriktning 93

De svåra förhållandena för fosterbarncn ledde samma år ( 1902) till en lag om fosterbarns vård. Dä'rmed erkändes i princip samhällets ansvar för fosterbarnens förhållanden. Men lagen var starkt begränsad. Den gällde således endast barn under 7 år. Utackorderade barn över 7 år var utan skydd och tillsynen av lagens efterlevnad var otillfrcdsställande. De ogifta mödrarna hade ända fram till 1917 rätt att vara okända och det drevs en omfattande handel med ogifta mödrars barn.

Det var vanligt att de utom äktenskapet födda barnen levde i svåra förhållanden. Statsmakterna ville därför förbättra deras ställning. men någonjämställdhet med de i äktenskapet födda barnen åstadkom man inte. Genom 1917 års lag om barn utom äktenskapet och den följande familje- rättsliga lagstiftningen, som lag om barn i äktenskap. adoption m.m., reglerades föräldrars och barns inbördes rättigheter och skyldigheter bl. a. i fråga om att fastställa föräldraskap. underhållsskyldighet och bistånd till den ogifta modern genom särskilt förordnad barnavårdsman.

En ny barnavårdslag trädde i kraft år 1924. Fattigvårdsstyrelsernas tidigare uppgifter rörande barnen överfördes nu på barnavårdsnämnden. En sådan nämnd skulle finnas i varje kommun. Grunder för ingripande av bamavårdsnämnden var misshandel eller vanvård i hemmet, vanart som berodde på brister hos föräldrarna och vanart som krävde särskilda upp- fostringsåtgärder. Flera olika åtgärder kunde ifrågakomma. De bestod liksom i 1902 års lagstiftning av förmaning till föräldrarna. varning till barnet, aga eller anlitande av anstalt som ett komplement till hemuppfos- tran. Om dessa åtgärder inte ansågs tillräckliga skulle barnet omhändertas för skyddsuppfostran. Åtgärderna skulle alltså efterhand skärpas.

Alkoholistlag m.m.

Under århundraden har statsmakterna fört en motstridande och konflikt— fylld alkoholpolitik. Som en reaktion mot ett utbrett alkoholmissbruk växte det fram en folklig nykterhetsrörelse. inte minst inriktad på alkohol- missbruket inom arbetarklassen. Men detta var inte tillräckligt. År 1913 beslöt riksdagen att anta den första alkoholistlagen. Denna gav myndighe- terna rätt att besluta om tvångsinternering. som dock skulle föregås av åtgärder av tillrättaförande slag. dvs. vad som senare kallades hjälpåt- gärder. Lagstiftningen hade både humanitära och sociala motiv. Rena skyddssynpunkter var emellertid framträdande. Bl.a. dessa kunde tillgo- doses genom ingripande åtgärder. Nykterhetsvården fick en fast organisa- tion på så sätt att i varje kommun skulle finnas nykterhetsnämnd (som sådan fungerade fattigvårdsstyrelsen om inte särskild nämnd utsågs).

Alkoholistlagen utsattes för kritik som hade till utgångspunkt att omsor- gen om individen borde vara utslagsgivande. Ett sådant synsätt satte spåri den följande — 1931 års alkoholistlag. Det nya i denna lag var att de individuella insatserna fick en mer framträdande plats. liksom särskilt stadgade hjälpåtgärder som skulle förebygga behovet av anstaltsvård. 1931 års lag blev i stort sett oförändrad fram till 1954 års reform.

Prop. 1979/80:1 Rajiv/nens inriktning 94

Fattigvård och socialförsäkring

Den fattigvård som grundades på 1871 års restriktiva lagstiftning var i många avseenden så bedrövlig och de fattigas förhållanden så eländiga att den tidigt gav upphov till en upprörd kritik från främst liberala krafter och den framväxande arbetarrörelsen. Utmärkande drag för fattigvårdens till- stånd in på det nya seklet var fattigauktioner och utackordering av de fattiga och deras arbetskraft till den lägstbjudande liksom kringgång (rote— gång) vilket innebar att den fattige efter viss turordning fick kost och logi hos de bättre ställda sockenborna. Anstaltsbehovet för de många som i det nya industrisamhället inte längre kunde tas om hand av anhöriga var inte tillgodosett. De även efter den tidens mått svåra missförhållandena är väl dokumenterade.

Det följande reformarbetet kom att följa två linjer. Den ena gick ut på att reformera fattigvården. Den andra syftade till att genom socialpolitiska reformer minska beroendet av fattigvården.

Fattigvårdsreform

År 1918 ersattes den gamla fattigvårdsförordningen med en ny fattig- vårdslag. Lagen gav personer som var minderåriga eller arbetsoförmögna rätt till fattigvård när deras behov inte kunde tillgodoses på annat sätt. Besvärsrätten återinfördes. Samtidigt bibehölls en möjlighet för kommu- nerna att därutöver utge s. k. frivillig fattigvård. Vidare ålades kommuner— na att inrätta fattigvårdsanstalter, som skulle godkännas av länsstyrelsen. En statlig fattigvårdsinspektion inrättades. Hemortsrättsbestämmelserna förenklades. Samtidigt syftade man till att skärpa och effektivera försörj- ningsplikten. Genom arbetsföreläggande och placering på arbetshem fick fattigvården möjlighet att med tvång omhänderta försumliga försörjare. En omfattande återbetalningsskyldighet infördes. l fråga om hjälpnivån ändra— de regeringen det tidigare lågt satta rättesnöret "nödtorftigt underhåll" till "erforderligt underhåll". Regeln att den som tog emot fattigvård förlorade sin politiska rösträtt behölls.

Den första socialförsäkringcn —— folkpensionen

1 en liberal socialpolitisk motion till riksdagen 1884 föreslogs en utred— ning om flera för arbetarna viktiga trygghetsfrågor. Till dessa hörde kravet på en ålderdomsförsäkring för arbetare. Den obligatoriska pensionsförsäk- ring som nära trettio år senare (1913) genomfördes på förslag av en liberal regering begränsades inte till arbetarna. vilket var vanligt i andra länder. Det blev i stället en allmän folkpension bestående av ålderspension från 67 år och invalidpension. Pensionen finansierades med avgifter av de försäk- rade (förslag om arbetsgivaravgift genomfördes inte). Pensionsbeloppen var obetydliga. Därför ktrnde reformen bara till en mindre del tillgodose syftet att göra medellösa arbetsoförmögna och äldre ekonomiskt oberoen- de av fattigvård och av anhörigas underhåll. För att minska pensionärernas

Prop. l979/80:l Reformens inriktning 95

fattigvårdsbcroende införde kommuner särskilda understöd utan fattig- vårdskaraktär (ingen återbetalningsskyldighet'in. m.) till behövande folk- pensionärer.

Kritiken mot folkpensionen gick 111 på — liksom i fråga om vissa senare reformer — att de allmänna ekonomiska anordningarna inte beaktar vård— behoven. Den debatt som fördes om delvis skattefrnansien'ng av reformen visar att man fortfarande var främmande för det solidariska åtagande som i viss mån utmärkte folkpensionen. Reformen inledde också en i det fortsat- ta reformarbetet återkommande kritik att socialförsäkringen motverkade strävandena att göra fattigvården till en "värdig hjälpform". ; x

Sociala insatser på frivillig grund

Som jag har antytt medförde bristen på samhällsskydd mot de ökade sociala och ekonomiska riskerna i arbete och samhällsliv att frivilliga krafter trädde till. Frivilliga insatser i form av fosterbarnsvård kan här nämnas. Många exempel kan ges på en helhjärtad fostrargärning men bristen på offentlig kontroll av fosterhemmen ledde till att ett stort antal barn for mycket illa. De anstalter för barn och ungdom som började växa fram tillkom i stor utsträckning efter frivilliga initiativ. Anstalterna styrdes patriarkaliskt och de intagna fick lära sig att veta sin plats. Men deras förhållanden kunde ändå vara bättre på anstalten än utanför, eftersom de hade mat och husrum.

Det svåra nykterhetstillståndet i landet väckte motkrafter i form av nykterhetsorganisationer med återhållsamhet eller helnykterhet på pro- grammet. Både inom denna folkrörelse och på privat initiativ inrättades enskilda alkoholistanstalter och asyler.

Även inom den framväxande frikyrkorörelsen gjordes insatser för vård och stöd till människor som levde under miserabla förhållanden. Det- samma kan sägas om många andra frivilliga organisationer med inriktning på välgörenhet.

Dåtidens socialpolitik hade starka patriarkaliska inslag. Sedan gammalt utgick från exempelvis järnbruken understöd till ”arbetsfolket" i form av fria bostäder, spannmål från landsbygdsindustriernas jordbruk osv. Varor från företagens ofta förekommande handelsrörelse ingick i lönen eller avräknades denna. Företagens sociala engagemang minskade behovet av offentlig hjälp men gjorde samtidigt arbetarna beroende och bundna till arbetsgiVaren. Som reaktion mot de dåliga bostadsförhållandena växte fram en av både företagen och staten understödd egnahemsrörelse. Inte bara den framväxande massan av industriarbetare levde under svåra för- hållanden. Även småbrukarna samt jordbruks- och skogsarbetama hade många gånger hårda sociala och ekonomiska villkor.

Prop. 1979/80:l Reformens inriktning %

Självhjälp på folklig grund

De patriarkaliska och filantropiska hjälp— och stödinsatserna hade ofta sin förankring i samhällsklasser som stod över föremålet för välgörenheten — de svårt ställda befolkningsgrupperna. Då den fackliga och politiska arbetarrörelsen växte sig starkare uppstod inom eller i förbindelse med rörelsen kraftfulla strävanden att inte bara genom politiska och fackliga åtgärder utan även på andra sätt främja arbetarnas intressen och förbättra deras förhållanden. Som resultat av detta utvecklades folkligt förankrade verksamheter som i dag hör till våra främsta folkrörelser. Det gäller här folkbildningsverksamhet. kooperation, nykterhetsföreningar. bostads- föreningar m.m.

Som jag har nämnt tidigare växte det även fram en ekonomisk stödverk- samhet som närmast kan betecknas såsom ett slags kollektiv. inbördes självhjälp med rötter i de gamla hantverksskråna ända ner i medeltiden. När skråväsendet avskaffades i mitten av 1800—talet, försvann även grun- den för de till skråväsendet knutna kassorna. Impulserna till de självhjälps- kassor som sedan inrättades kom från olika håll. De på liberal grund baserade arbetarföreningama experimenterade med bl. a. sparkassor, sjuk- och begravningskassor etc. Även arbetsgivarna, som fattigvårdslag- stiftningen ålade försörjningsplikt mot anställda under tid arbetsavtalet gällde, hade intresse av att övertlytta denna plikt på arbetarna själva genom fabrikskassor som trädde till ekonomiskt vid sjukdom och dödsfall. Många fackföreningar startade sjtrkkassor. Kassor för hjälp vid olycksfall förekom sparsamt och någon i kassor organiserad inbördes hjälp vid ålder- dom synes inte ha funnits.

Den här beskrivna verksamheten var Visserligen begränsad och ersätt- ningarna vanligen små. Den på gruppsolidaritet grundade inbördes hjälpen är emellertid principiellt en betydelsefull del av den outvecklade sociala verksamheten i dåtidens Sverige. Dessa anordningar till inbördes hjälp får ses dels mot bakgrund av att de offentliga åtgärderna på ifrågavarande områden var obefintliga eller otillräckliga. dels som ett uttryck för inbör- des solidaritet och vilja att ha direkt inflytande över viktiga angelägenhe- ter. Delar av den moderna socialpolitiken, som t. ex. sjukförsäkringen, har sitt ursprung inte främst i en byråkratisk tradition utan i en folkligt förank- rad gruppsolidaritet.

Reformer

Under den socialdemokratiskt-liberala koalitionsministären (1917— 1920) genomfördes en rad viktiga reformer. Här kan erinras om bl.a. åttatimmarsdagen och den allmänna rösträtten även för kvinnor.

Den kraftiga omgestaltningen av det svenska samhället fram till 1930- talet skapade nya behov som påverkade även den socialpolitiska utveck- lingen. Behovet av arbetarskydd och försäkringar mot inkomstbortfall av olika slag ledde till vissa begränsade reformer. På det egentliga social-

Prop. [979/80zl Reformerta inriktning 97

vårdsområdet genomfördes förändringar som syftade till att skydda bar- nen, råda bot mot svåra missbruksförhållanden och lindra den ekonomiska nöden. Även om reformer genomfördes. grundades dessa ofta på uppfatt' ningar som var rådande i det gamla samhället. En patriarkalisk hållning med starka inslag av välgörenhet mot och uppfostran av de lägre klasserna i samhället präglade den socialpolitiska inställningen. Synen på relationen mellan samhällsmiljö och individ var ofta att den enskilde hade sig själv att skylla för de svårigheter han råkade i. Industrialiseringen skapade ökade samhällsresurser för sociala insatser. men resurserna var ännu så länge starkt begränsade. Härtill kommer att tiden ännu inte var mogen för att se en väl utvecklad socialpolitik som en nödvändig del av det politiska och ekonomiska samhällssystem som var under utveckling. Rcformerna blev därför begränsade.

Socialpolitiskt reformskede

Den socialdemokratiska regering som tillträdde år 1932 aktualiserade under l930-talets svåra arbetslöshetskris en aktivare socialpolitik. vars långsiktiga utveckling hade sina förutsättningar i produktionsökningen. Nya impulser i ekonomisk teori och ett efter hand ökat socialmedicinskt inflytande blev av betydelse för den sociala reformpolitiken. Även om betydelsen i olika avseenden av dessa reformer ställts under debatt står ändå klart att man här kan tala om inledningen till en förnyelse av svensk socialpolitik.

Vissa grunddrag i den på 1930-talet inledda trygghetspolitiken. som går igen även i dagens socialpolitik. tas upp i det följande.

De områden som i första hand behandlas gäller arbetsmarknadspoliti- ken. bostadspolitiken. socialförsäkringarna och familjepolitiken.

Arbetsmarknadspolitiken

Under 1930-talets depressionsår inleddes en reformering av den tidigare arbetslöshetspolitiken inte bara kvantitativt utan även kvalitativt. De tidi- gare blygsamma statliga arbetsmarknadspolitiska kostnaderna — initiativ och utgifter hade nästan helt legat på kommunerna — mångdubblades under några få år.

Den nya politiken bröt mot den tidigare arbetslöshetspolitikens prin- ciper. Systemet med nödhjälpsarbeten skulle ersättas av produktiva of- fentliga arbeten mot avtalsenliga löner. Reservarbetena skulle avse ange— lägna objekt. Arbetsförmedlingsverksamheten upprustades och gjordes obligatorisk. utbildningskurser anordnades för arbetslös ungdom etc. År 1934 tillkom den med statsbidrag understödda arbetslöshetsförsäkringen. Underbalansering av budgeten och statsupplåning blev för första gången konjunkturpolitiska instrument.

Under andra världskriget. då arbetsmarknadskommissionen inrättades. breddades arbetslöshetspolitiken till en arbetsmarknadsmässig reglering i 7 Riksdagen 1979/80. I sum/. Nr ]. Del/1

Prop. 1979/80zl Refbrniens inriktning 93

syfte att slussa arbetskraften till för folkhushållet vitala områden. Arbets— förmedlingen förstatligades provisoriskt 1940 (definitivt 1948). Bristen på arbetskraft gav ökade arbetstillfällen för kvinnor och handikappade.

Det rådde nära nog full sysselsättning från kriget och fram till mitten av 5()-talet, dvs. arbetslösheten höll sig omkring 2—3 %.: inom fackförbunden. Under de följande årens konjurikturnedgång fick arbetsmarknadsstyrelsen (AMS). som inrättades år 1948. väsentligt utökade resurser. De ökande resurserna gällde bl.a. flyttningsbidrag. utbildningskurser. investe- ringsstimulans. statliga beställningar hos industrin samt beredskapsarbe- ten.

Bakom de kraftiga satsningarna låg en nyorientering av arbetsmarknads- politiken. idéerna innebar bl.a. krav på en selektiv politik som skulle sättas in för att rätta till bristande arbetskraftsbalans inom olika yrkes- och näringsgrenar samt inom olika geografiska områden. Arbetsmarknadspoli- tiken skulle befrämja arbetskraftens anpassning och rörlighet mellan skilda sektorer av arbetsmarknaden. Den nya inriktningen skapade förutsättning- ar för ökat löneutrymme och fackföreningsrörelsens solidariska lönepoli— tik. Denna politik gick ut på att likvärdiga arbeten skulle ge samma lön oberoende av arbetsgivarens vinstsituation och oavsett löntagarens kön. ålder osv. 1 övrigt skulle löneskillnaderna vara måttliga och de lägsta lönerna höjas mest.

Även det traditionella arbetslöshetsbcgreppet ändrades. Man började från 1963 undersöka inte bara hur många som öppet sökte arbete utan även den latenta eller dolda arbetslösheten. dvs. hur många som var villiga att ta arbete men som fann det utsiktslöst att söka. därför att det inte fanns lämpligt arbete på orten eller därför att de saknade yrkesutbildning, inte kunde ordna tillsyn av barnen vid förvärvsarbete osv.

Den arbetsmarknadspolitiska nyorienteringen har inneburit fortsatt öka- de insatser. Antalet personer i arbetsmarknadsutbildning har ökat kraftigt. Under de senaste årtiondena har kvinnorna efterfrågat förvärvsarbete i mycket större utsträckning än tidigare. Deras andel av arbetskraften har ökat från knappt 37 % år 1963 till 44 % januari 1979. Under den nämnda perioden ökade andelen förvärvsarbetande bland kvinnorna från 54,5 % till 71,9 %. Av kvinnor med barn under sju år var motsvarande tal 38 % år 1963 och 68,8 % januari 1979.

Den kraftigt utvecklade arbetsmarknadspolitiken har inneburit en hög ambitionsnivå från början av 1930-talet och framåt. Politiken har bl. a. gått ut på att minska den dolda arbetslösheten bland kvinnor och handikappa- de. Genom lokaliserings- och regionalpolitiken har. staten sökt eliminera eller minska arbetslösheten inom områden med brist på arbetstillfällen. Arbetsmarknadspolitiken har syftat till att mera aktivt än tidigare motver— ka arbetslösheten eller åtminstone ge den arbetslöse ett för honom själv och samhället bättre alternativ i form av utbildning. Arbetslösheten och utslagningen på arbetsmarknaden har föranlett många förstärkta och nya

Prop. 1979/80:l Reformens inriktning 99

åtgärder av närings-, arbetsmarknads- och socialpolitisk karaktär bl. a. i syfte att trygga sysselsättningen för äldre och handikappade. Utslagningen och ungdomsarbetslösheten är trots de gjorda insatserna svåra samhälls- problem.

Bostadspolitiken

Före 1930-talet var de socialt bostadspolitiska insatserna mycket be- gränsade. ] början av seklet infördes statliga egnahemslån och statligt garanterade hypoteksinstitut för nybyggda bostäder och vissa krisåtgärder sattes in i samband med första världskriget. På industriorter stod företagen för en lokalt ordnad bostadspolitik. Under 1920-talet växte fram en hyres- gäströrelse och en bostadskooperation. som bl. a. krävde ökade offentliga insatser på bostadsområdet. Bostadsstandarden för arbetarhushåll och barnfamiljer var låg i fråga om både utrymme och utrustning. Förhållan- dena på landsbygden var ännu sämre än i städerna. Kraven på en aktiv bostadspolitik byggde på folkhälsoskäl. hänsyn till barnens uppväxtförhål— landen. den låga nativiteten och konjunkturpolitiska överväganden.

Under åren 1933—1947 lade bostadssociala utredningen fram en rad förslag som resulterade i statlig lånef'inansiering av bostadsbyggande för att bringa ned bamfamiljernas bostadskostnader, skärpta hälsovårdsbe- stämmelser och en upprustad bostadsinspektion samt statligt stöd till kom- ' munerna för anordnande av pensionärshem. En allmän hyresreglering infördes. vilken kom att bestå ett trettiotal år, dvs. _in på 1970-talet, och långivningen utvidgades. De vidtagna åtgärderna innebar ökat offentligt inflytande över bostadsproduktionen. Kommunala, allmännyttiga och ko- operativa bostadsföretag svarade för en stigande andel av produktionen.

Efter andra världskriget lade riksdagen fast bostadspolitiska riktlinjer som gick ut på att höja de stora folkgruppernas bostadsstandard till en skälig kostnad (för en normalfamilj högst 20 % av en industriarbetarlön). Bostadsbristen skulle man bygga bort fram till omkring år 1960. Medlen för att förverkliga programmet var dels allmänna i form av statliga lån och dels särskilda i form av inkomstprövade bostadsbidrag till folkpensionärer och barnfamiljer.

Målet att inom den angivna tiden bygga bort bostadsbristen kunde inte uppnås, därför att behovet hade underskattats och investeringarna i bo- stadsbyggandet till viss del fick stå tillbaka för exportindustrin. I början av 1960-talet lades ett nytt bostadsprogram fast med sikte på att bygga bort bostadsbristen till mitten av 1970-talet genom en nyproduktion av 100000 lägenheter per år under en tioårsperiod. En ny trångboddhetsnorm inför- des. En normalfamilj om två vuxna och två barn skulle ha minst 3 rum och kök, mot tidigare 2 rum och kök. för att inte räknas som trångbodd. Kommunerna skulle upprätta femåriga kommunala bostadsbyggnadspro- gram. Hyresregleringen skulle avvecklas i takt med att bostadsbristen hävdes och det allmänna bostadsstödet till nyproduktion ersattes med

Prop. l979/80:l Rcformens inriktning 100

utbyggt riktat bostadsstöd till inkomstsvaga familjer. Denna förstärkning genomfördes i slutet av 1960-talet under benämningen bostadstillägg.

Då det s. k. miljonprogrammet var genomfört i mitten av l970-talet hade bostadsbristen hävts och följts av tomma lägenheter på vissa håll. Ett nytt bostadspolitiskt program l974 angav för de följande tio åren en sänkt bostadsproduktion. Vidare angavs som en önskvärd utveckling större hyresgästinflytande. bättre boendemiljö och en mera mångsidig samman- sättning av befolkningen i de olika bostadsområdena. Den senaste tidens utveckling kännetecknas av ett starkt ökat småhusbyggande.

I stort karakteriseras utvecklingen av att de större folkgruppernas bo- stadsförhållanden har förbättrats starkt. Ensidig sammansättning av be- folkningen i vissa områden utgör emellertid ett svårt problem. och det finns fortfarande manga bristfälliga boendemiljöer. Ett inte obetydligt antal personer saknar egen bostad.

Socialförsäkringarna

Ännu i början av 1930-talet var fattigvården i stort sett det enda ekono— miska skydd som det allmänna svarade för vid ålderdom. invaliditet. sjukdom och andra förhållanden som medförde försörjningssvårigheter. Förändringarna inom näringslivet skapade nya behov men också ökade resurser att tillgodose dessa behov. Det fanns förutsättningar för betydel— sefulla reformer på socialförsäkringens område.

I fråga om fal/(pensianeringen var emellertid beloppen länge otillräck- liga. Ända in på 1940-talet hade ungefär var tredje pensionär med inkomst- prövade förmåner även fattigvård. Först genom den reform som trädde i kraft år 1948 blev pensionerna så stora att de räckte till en knapp försörj- ning. Genom värdesäkring. standardförbättringar i form av pensionstill- skott. kommunala bostadstillägg och utbyggd familjepensionering har det ekonomiska skyddet för pensionärsgrupperna väsentligt förbättrats. Här- till kommer ändrade bestämmelser i fråga om förtidspensioneringen som medfört ett ökat antal förtidspensionärer.

Folkpensionen kan sägas svara för en allmän grundtrygghet med därut- över viss differentiering efter behov (inkomstprövade kommunala bostads- tillägg etc.) och med en betydande fördelningseffekt. Den på 1960—talet genomförda ATP-reformen är uppbyggd efter helt andra principer. Pen- sionen är begränsad till personer med arbetsinkomst. Pensionens storlek är beroende av den tidigare inkomstens storlek. Reformen. som kommer att vara helt genomförd i början av l980-talct. är alltså uppbyggd efter "in— komstbortfallsprincipen" och syftar till ”standardtrygghet”. Från utjäm- ningssynpunkt är den mest påtagliga effekten en utjämning av de tidigare Skillnaderna mellan arbetare och tjänstemän. Pensionärernas försörjnings- nivå kommer att följa de försäkrades tidigare anknytning till arbetslivet. Bland t. ex. socialhjälpstagare finns många som har en osäker och ostadig anknytning till arbetsmarknaden. Tidigare undersökningar visar också att

Prop. l979/80:1 R(i/ormens inriktning 101

personer som får socialhjälp vanligen har lägre pensionspoäng än andra. Socialhjälpstagarna bör alltså till de grupper vilka även som pensionärer får en lägre försörjningsnivå än befolkningen i övrigt. i den mån inte skillnaden kommer att utjämnas genom andra socialpolitiska åtgärder.

Den .s'juk/Q'jrsäkring som växte fram inom folkrörelserna Linder 1800—talet fick förbättrade villkor genom 1931 års beslut om statsunderstödda. er- kända sjukkassor. Under 1930—talet fram till är 1940 femdubblades statsbi- dragen till sjukkassorna. Frivilligheten begränsade emellertid försäkring- ens effektivitet. En tredjedel av befolkningen stod utanför försäkringen och beloppen var ofta låga. Fram till mitten av 1950-talet var frågan om en obligatorisk försäkring aktuell genom utredningsförslag. riksdagsbeslut och uppskjutna ikraftträdant'len. Då den obligatoriska sjukförsäkringen slutligen trädde i kraft år 1955. blev sjukpenningen graderad efter inkomst liksom tidigare yrkesskadeförsäkringen. och de båda försäkringsformerna samordnades delvis. Till försäkringen knöts även moderskapsförsäkring och mödratandvård, varigenom den år 1937 beslutade mödrahjälpen kunde avvecklas.

Sjukförsäkringsförmånerna har efter hand förbättrats. bl.a. genom en höjning av sjukpenningen. Försäkringen utgör en viktig del av den organi- satoriskt och lagmässigt samordnade allmänna försäkringen. som trädde i kraft år 1963.

Sjukpenningen skall alltså ge skydd mot inkomstbortfall. Sjukförsäk- ringen kan tas som exempel på hur allmänna reformer minskar behovet av socialhjälp. Fram till 1940—talet beviljade kommunerna bchovsprövad eko— nomisk hjälp för sjukvårdskostnader till 70—800()() personer vissa år. Nu torde det röra sig om något tusental. Även de kontanta ersättningarna (sjukpenning etc.) har avlastat socialhjälpen.

Efter långdragna utredningar kunde också en arbetslöshetsfc'irriikring fogas in i 1930-talets socialpolitiska reformarbete, långt senare än i många andra länder. 1934 års reform. som har vissa likheter med den samtida sjukförsäkringsreformen, innebar statsbidrag till erkända arbetslöshets- kassor. organiserade som understödsföreningar med frivillig medlemsan- slutning. Försäkringen har traditionellt nära anknytning till fackförenings- rörelsen.

Försäkringen har på olika sätt förbättrats under de senaste årtiondena och antalet försäkrade har vuxit kraftigt. Arbetslöshetsersättningen är beroende av inkomstbortfallets storlek. Under år 1978 framlades ett utred- ningsförslag om en allmän arbetslöshetsförsäkring.

De behovsprövade kommunala kontantunderstöden avlöstes år 1974 av kontant arbetsmarknadsstöd (KAS).

Inom den allmänna försäkringens område har således under de senare åren reformarbetet fortsatt. De belopp som i dag utbetalas från den all- männa försäkringen motsvarar ungefär en fjärdedel av den privata kon- sumtionen. vilket innebär en fördubbling under de senaste tio åren. Pen-

Prop. 1979/80:1 Rotorn-rens inriktning 102

sionsåldern har sänkts till 65 år och pensionssystemet har gjorts mer rörligt genom att man nu har ökade möjligheter att själv bestämma tidpunkten för pensioneringen mellan 60 och 70 år och att minska arbetsinsatsen stegvis genom delpensionering. En väsentlig fråga som återstår att lösa är efterle- vandepensionens framtida utformning.

Till de viktigaste reformområdena under 1970-talet hör reformeringen av ersättningssystemet för öppen medicinsk vård. varigenom patienten beta- lar endast en låg enhetlig avgift. Även medicinkostnaderna för den enskil- da konsumenten hålls nere genom läkemedelsrabatter. Ett tidigare efter- satt behov tillgodosågs. då en allmän tandvårdsförsäkring trädde i kraft år 1974.

En ny lag om arbetsskadeförsäkring ersatte år 1977 lagen om yrkesska- deförsäkring.

Familjepolitik och social service

Familjepolitiken inleddes under 1930-talet. Utgångsläget var bl.a. de låga födelsetalen som gav särskild tyngd åt kravet på omfördelning av inkomsterna mellan familjer med olika stor barnförsörjningsbörda. Den familjepolitik som då började utformas fick snabbt ett allmänt politiskt stöd.

Det följande utredningsarbetet avsatte en rad reformer i slutet av 1930- talet. Beslut om en förebyggande mödra— och barnavård med landstingsan- knutna centraler och stationer fattades år 1937. Fri förlossningsvård. kost- nadsfria skyddsläkemedel. förbud att avskeda kvinnor på grund av havan- deskap. mödrahjälp och bidrag till oförsörjda barn hör till samma reform- skede. Karaktäristiskt för de familjepolitiska bidragen var naturahjälpen.

Under 1940-talet fortsatte reformarbetet genom s. k. husmoderssemes- ter för mindre bemedlade familjer, livsmedelsrabatter för låginkomstfa- miljer. fria Skolmåltider etc. En fördelningspolitiskt viktig reform var det allmänna barnbidraget (1948). De tidigare barnavdragen på beskattningen hade gynnat högre inkomsttagare och nästan saknat värde för de lägsta. Genom reformen minskade de ekonomiska skillnaderna inte bara mellan barnlösa och barnfamiljer utan också mellan barnfamiljerna inbördes.

Under perioden fram till mitten av 1960-talet konsoliderades familjepoli- tiken genom förbättringar av de tidigare beslutade reformerna och även genom nya insatser. exempelvis genom riktlinjer för familjerådgivningen (1960) samt förstärkning och utbyggnad av 1937 års bidragsförskottsreform (1964). Flera andra reformer. som nämns i annat sammanhang har givetvis stor familjepolitisk betydelse. Till de främsta exemplen hör ekonomiskt bostadsstöd och familjescrvice.

Den tidigare moderskapsförsäkringen ersattes år 1974 av en föräldraför- säkring som därefter har byggts ut i flera etapper. Föräldraförsäkringen ger alla föräldrar ett ekonomiskt stöd vid barns födelse eller sjukdom. Den ger samtidigt föräldrar och barn ökade möjligheter att vara tillsammans. Refor-

Prop. 1979/80zl Refbrmens inriktning 103

men syftar även till att skapa ökadjämlikhet mellan könen. då försäkringen gäller både män och kvinnor. Möjligheten för föräldrarna att själva bestäm— ma hur de skall tidsmässigt disponera försäkringen har vidgats. Utbyggna— den av föräldraförsäkringen fortsätter. Senast har riksdagen efter förslag i prop. (1978/79: 168) om föräldrautbildning och förbättringar av föräldraför- säkringen m.m. beslutat om förbättringar av föräldrapenningen vid bar- nets sjukdom och av den särskilda föräldrapenningen.

Utbyggda och förbättrade bidragsförskott och bosättningslån är nu bety- delsefulla ekonomiska stödformer för många barnfamiljer.

En av de viktigaste utvecklingslinjerna från 1960-talet är den kraftiga utbyggnaden av olika former av socialpolitisk service. Tidigare fanns bara vissa ansatser till en servicebetonad socialpolitik. Från år 1944 började exempelvis staten utge begränsade bidrag till barnstugor och till social hemhjälp. Den sociala servicen har framför allt inriktats på de äldres. bamfamiljernas och de handikappades behov. Den kraftiga expansionen får ses mot bakgrund av de brister i omvårdnaden som socialpolitiska kartläggningar och utredningar påvisade under 1950— och 1960-talen.

Utbyggnaden av den sociala servicen för barnfamiljerna har ökat väsent- ligt från senare delen av 1960—talet och framåt. En allmän förskola infördes år 1975. Det innebär en lagfäst skyldighet för kommunerna att anvisa plats i förskola för alla barn som fyller sex år under året och vidta särskilda insatser för yngre barn som av olika skäl kan behöva plats i förskola. En annan viktig resurs för barnfamiljerna är den sociala hemhjälpen.

Behovet av en utbyggd barnomsorg har givetvis samband med flera faktorer. En viktig faktor är att alltfler kvinnor söker sig ut i förvärvsarbete och föräldrarna inte själva längre helt kan svara för barntillsynen. Gemen- skapen med andra barn är också viktig. Barnfamiljernas försörjningsbehov, strävandena till lika villkor för båda könen och uppfostringsmässiga motiv bildar bakgrund till bl.a. den utbyggnad av barnomsorgen som nu pågår. Ett av riksdagen antaget utbyggnadsprogram innebär att 100000 nya platser i daghem och 50000 nya platser i fritidshem skall färdigställas under åren 1977—81 , vartill kommer ett ökat antal platser i familjedaghem.

Bamomsorgens innehåll har stor betydelse och en omfattande utveck- lings- och försöksverksamhet pågår inom förskoleområdet. Samtidigt pla- neras utvecklingen av en utbildning som skall ge de vuxna ökade förutsätt- ningar att klara sina uppgifter som föräldrar — en föräldrautbildning. En allmän föräldrautbildningi anslutning till barns födelse skall sålunda enligt vad riksdagen nyligen har beslutat genomföras med början år 1980 ( prop. 1978/79: 168 ).

Familjepolitiken har minskat men inte avskaffat de skillnader i ekono- misk standard som följer av olika försörjningsbörda. Olika undersökningar visar att de faktiska bamkostnadema väsentligt överstiger det ekonomiska värdet av de socialpolitiska insatserna. Socialhjälpsberoendet är fortfaran- de väsentligt högre bland större barnfamiljer än för övriga befolknings- grupper.

Prop. l979/80:1 Reformert—r inriktning 104

Onrsurgernu om de äldre har genom befolkningsutvecklingen kommit att bli en allt viktigare socialpolitisk fråga. Under perioden 1975—90 kommer antalet personer som är 65 år eller äldre att öka från omkring 1 1/4 milj. till närmare 1 1/2 milj. Utvecklingen av det moderna samhället har inneburit stora förändringar på både gott och om för de äldre i befolkningen.

Ett viktigt mål inom äldreomsorgen är att göra det möjligt för de äldre att leva kvari sina hem under goda förhållanden i stället för att i förtid nödgas bo under mer institutionella former. Detta välfärdspolitiska mål förutsätter en utbyggd service. något som är samhällsekonomiskt fördelaktigt och även ger ökad sysselsättning. Under de senaste årtiondena har den sociala hemhjälpen till äldre och handikappade byggts ut kraftigt. Ungefär 1/3 milj. personer får nu sådan service. Till den sociala hemhjälpen är knuten en rad olika serviceformer av typ matdistribution. fotvård etc. Även hemsjukvår- den är en viktig del av den service som syftar till bibehållet självständigt boende.

En annan viktig bostadspolitisk insats med samma syfte är det program för upprustning av åldringsbostäder som inleddes år 1964. Självklart bety- der de kommunala bostadstilläggen mycket för pensionärernas möjligheter att bo kvar i sin bostad eller flytta till en ny av god standard.

Riskerna för äldre och handikappade att passiveras och bli isolerade möts med ett stort utbud av verksamheter. både genom kommunerna och pensionärernas egna organisationer. Av stor betydelse för möjlighet till kontakt och gemenskap med andra är den färdtjänst som är under upp- byggnad i kommunerna. Färdtjänsten har under senaste åren byggts ut kraftigt. Sedan år 1978 finns färdtjänst i alla kommuner. En viktig fråga i detta sammanhang är förhållandet mellan färdtjänsten och kollektivtrafi- ken i övrigt. En väl utvecklad kollektivtrafik. anpassad till trafikanter med rörelsehinder osv., minskar givetvis behovet av särskild färdtjänst.

På 1960-talet inleddes även en kraftig utveckling av insatserna för handi- kappade. Denna utveckling fortsätter. lnom verksamheten har utformats vissa övergripande principer. Man söker skapa förutsättningar för de han- dikappade att i största möjliga utsträckning "leva som andra". Ett viktigt led i dessa normaliseringssträvanden är inriktningen på att bryta de handi- kappades isolering genom flexibla åtgärder och ett omfattande och varierat utbud av insatser. Hit kan räknas särskilt utrustade bostäder. bostadsbi- drag, färdtjänst, hemhjälp. vårdartjänst. undervisning. tekniska hjälpme- del. arbetsrehabilitering. arbetsanskaffning etc. Såväl landstingen som kommunerna och enskilda organisationer är engagerade i verksamheten.

Själva begreppet handikappad är sammansatt och i debatten omdisku- terat och ifrågasatt. Det torde nu stå mer klart än tidigare att de berörda människornas svårigheter inte kan ses isolerat som en följd av individuella egenskaper utan måste ses i samband med den miljö i vilken de lever. Begreppet handikapp är relativt och situationsbetingat. Handikapp är en fråga om hur människa och miljö förhåller sig till varandra.

Prop. ]979/80zl quornrens inriktning 105

Övrigt

Jag har nu behandlat centrala socialpolitiska områden. Det bör sägas att den avgränsning som här har gjorts långt ifrån är invändningsfri. Många andra områden svarar för insatser som är väsentliga från socialpolitisk och välfärdspolitisk synpunkt. Som viktiga exempel kan här nämnas hälso- och sjukvårdspolitiken. utbildningspolitiken. kriminalvårdspolitiken. miljöpo- litiken, förhållandena inom arbetslivet etc.

I fortsättningen skalljag ta upp den nuvarande socialvårdslagstiftningen. Ser man till kostnaderna kan det konstateras att socialvården svarar för en ganska liten del av samhällets. dvs. statens. landstingskommunernas och kommunernas. totala socialpolitiska utgifter. Samtidigt är socialvårdens andel av kommunernas totala utgifter betydande. eftersom verksamheten huvudsakligen finansieras av kommunerna.

De räl/ande stn'iulvr'irdsla )arnu $.

Under 1950- och 1960-talen genomfördes reformer som resulterade i nya lagar för de tre socialvårdsgrenarna. Alkoholistlagen från 1931 ersattes 1954 av en nykterhetsvårdslag (1954: 579). År 1957 avlöste socialhjälpsla- gen ( 1956:2 ) 1918 års fattigvårdslag. Slutligen ersattes 1924 års bama- vårdslag av en ny lag fr.o.m. 1961 (1960: 97). Reformarbetet var emellertid på de flesta områden inte av genomgripande natur. De viktigaste nyheterna i de nämnda lagarna tas upp i det följande.

Nykterhetsvårdslagen

Den nu gällande nykterhetsvårdslagen ingick som en del i den omfat- tande alkoholpolitiska reform. vilken genomfördes fr.o.m. den 1 oktober 1955. Ett omfattande utredningsarbete hade föregått reformen.

De tidigare inslagen av förebyggande nykterhetsvård förstärktes i den nya lagen. Redan i lagen från 1931 hade förebyggande åtgärder skjutits före internering av alkoholister. Då skapades också lagliga möjligheter till över- vakning, som tidigare praktiserats utan lagligt stöd. Den efter hand ändra- de inriktning. som de tre lagarna från 1913 och framåt markerar. kan uttryckas så att den ursprungligen så gott som enda uppgiften att tvångs- omhänderta alkoholister övergick i ökande grad till att förebygga miss- bruk. Namnändringen från "alkoholistlag" 1931 till ”nykterhetsvårdslag” 1954 är ett uttryck för den nämnda utvecklingen. Man kan här tala om en betydande skillnad mellan dessa lagar.

Den förra lagens tillämpning var nämligen begränsad till personer hem- fallna åt alkoholmissbruk, som medfört vissa angivna skadeverkningar (1 5). Den senare lagen (1954) däremot vidgades till att omfatta även alla som missbrukar alkoholhaltiga drycker. Missbrukare är enligt lagen den som "ej blott tillfälligt använder alkoholhaltiga drycker till uppenbar skada för sig själv eller annan". Mot missbrukaren skall nykterhetsnämnden vidta åtgärder ”för att återföra honom till ett nyktert liv” (] å). Tvångsåt-

Prop. 1979/80:1 Rcformens inriktning 106

gärder kan tillgripas mot de "hemfallna" medan endast mindre ingripande åtgärder kan förekomma mot andra missbrukare.

Strängt taget innebär lagen en skyldighet för nämnden att vidta åtgärder mot alla alkoholmissbrukare. Detta skulle emellertid förutsätta en synner- ligen långt gående samhällskontroll över den enskilde. Utvidgningen av lagens tillämpningsområde medförde ändå en kraftig ökning av antalet "nykterhetsvårdsfall”. Särskilt de s. k. undersökningsfallen ökade starkt. Det är här fråga om personer som blivit föremål för nämndens undersök- ning huruvida det förelåg alkoholmissbruk. Mellan 1954 och 1956 ökade siffroma för nämnda år från 7300 till 26 400 undersökningsfall. Även "åt- gärdsfallen". där alltså insatserna inte begränsades till enbart undersök- ning, ökade väsentligt. från 31 800 till 46800. Sammantaget är det fråga om en dryg fördubbling — från 39000 till 73000 nykterhetsvårdsfall mellan 1954 och 1956.

Lagen behöll i allt väsentligt den äldre lagstiftningens auktoritära prägel. Den har också som jag har antytt tidigare kvar den tidigare lagens delvis mycket preciserade bestämningar av begreppet "hemfallen åt alkoholmiss- bruk". Bestämningama bygger till stor del på verklighetsuppfattningar och värderingar som nu är förlegade. De har i vissa delar även kommit att framstå som uttryck för en klasslagstiftning. 'l”vångsintagningarna på nyk- terhetsvårdsanstaltema omfattar nästan enbart personer ur de ekonomiskt och socialt sämst ställda grupperna i samhället, medan vårdbehövande i andra grupper till stor del får värdbehovet tillgodosett inom sjukvården.

Till alkoholmissbrukare som kan tas om hand med tvång hör vidare de som "utan att söka ärligen. försörja sig. för ett kringflackande liv". de som dömts för tre fylleriförseelser etc. under viss tid. de som är farliga för eller grovt stör andra. de som försummar plikterna mot familjen eller ligger "det allmänna eller sin familj eller annan till last” m.m. Tvångsomhänderta- gande kan alltså göras av hänsyn till annan än missbrukaren själv.

Den traditionella förmyndarmässiga socialvårdens kraftiga prägel på den nuvarande nykterhetsvårdslagen visar sig också i att denna från den tidi- gare alkohollagstiftningen har behållit t.ex. begreppet "lydnadsföre- skrifter”. Beslut om sådana föreskrifter kan fattas i samband med villkor- ligt anstånd med tvångsintagning. De kan sägas komplettera övervakning och inskränker i olika avseenden den enskildes handlingsfrihet i avseende på sysselsättning, vistelseort och annat i syfte att återföra honom till ett nykten liv.

Socialhjälpslagen

Den nuvarande socialhjälpslagen bygger i hög grad på 1918 års fattig- vårdslag som i sin tur har viktiga drag gemensamma med 1871 års fattig- vårdsförordning. även om begreppet ”fattigvård" byttes ut mot benäm- ningen "socialhjälp". Förutsättningarna för s.k. obligatorisk hjälp (12 å ShjL. 1 & FvL) och möjligheterna i fråga om s.k. frivillig hjälp (13 & ShjL,

Prop. 1979/80: ] Reformens inriktning 107

2 få FvL) är nästan desamma i socialhjälpslagen som i dess närmaste föregångare. Rätten till socialhjälp vidgades dock i ett åvseendc. Obligato- risk socialhjälp kan således utgå även till den som inte är helt arbetsoför- mögen men ”som av hälsoskäl bör helt eller delvis avhålla sig från arbe- te". Det är alltså fråga om en viss modifiering av kravet på arbetsoförmåga som villkor för hjälp. Rätt till socialhjälp kan grundas på det förhållandet att återgång i arbete vid en viss tidpunkt bedöms som riskabelt för den framtida hälsan, även om personen i fråga inte är sjukskriven och arbets- oförmögen vid den aktuella tidpunkten. Denna utvidgning är uttryck för ett intresse. som först formulerades av den förslagsställande socialvårdskom- mittén, att ge den nya lagen en mer förebyggande karaktär än den gamla.

Den enskildes ersättningsskyldighet för socialhjälp till sig själv eller anhöriga mildrades och bestämmelserna om ersättning mellan kommuner- na för socialhjälp i enskilda fall förenklades.

Socialhjälpen skulle vara en i huvudsak kontant hjälpform, och vård i ålderdomshem avskildes redan efter 1946 års folkpensionsreform från be- hovsprövad ekonomisk hjälp in natura. En särskild frivillig hjälpform av förebyggande slag som togs med i lagen var rätt för socialnämnden att teckna borgen för lån (14 å). Utöver hjälp till uppehälle och i vissa fall till vård och uppfostran skall socialnämnden inte endast lämna råd och upp— lysningar som har samband med verksamheten. Nämnden skall, "där så lämpligen kan ske". ge ett längre gående bistånd i personliga angelägenhe- ter.

Socialhjälpslagen behöll. liksom den nya barnavårdslagen, de äldre be- stämmelserna om arbetsföreläggande och intagning i arbetshem i fråga om "försumliga försörjare". Dessa bestämmelser slopades i båda lagarna år 1964. samtidigt som den äldre lösdrivarlagstiftningen ersattes av lag om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet. Därmed innehåller socialhjälpslagen inte längre bestämmelser som möjliggör tvång mot enskilda.

År 1968 ändrades socialhjälpslagen i syfte att klarlägga kommunernas kompetens att tillgodose den enskildes behov. Kommunen skall se till att den som vistas i kommunen erhåller en tillfredsställande omvårdnad (1 få). Socialnämnden har därför att göra sig väl förtrogen med den enskildes behov av omvårdnad (6 %$).

Socialhjälpslagen liksom dess föregångare bygger på behovsprövning. Denna prövning gäller bl. a. olika, strängt personliga förhållanden. Behovs- prövningen kan därför upplevas som ett hot mot den enskildes integritet och torde i många fall ha fått till följd att hjälpbehövande personer och familjer avstått från att söka socialhjälp. Sådana hänsynstaganden liksom behov av administrativa rationaliseringar har lett till att den ekonomiska prövningen på olika sätt förenklats i det stora flertalet kommuner under 1970-talet. Man har bl.a. infört nya socialhjälpsnormer som har gjort det möjligt att ge hjälp efter en prÖVning som är mindre detaljerad än tidigare.

Prop. l979/80:l Raforim'ns inriktning 108

Barnavårdslagen

Nu gällande barnavårdslag. som antogs år 1960. bygger i stor utsträck- ning på 1924 års lag. Den speglar därmed också delvis motstridande intres- sen som präglat den traditionella socialvårdslagstiftningen. nämligen indi- videns intresse av att få vård- och behandlingsbehov tillgodosedda och samhällets intresse av skydd mot den enskilde. Vissa ändringar i den nya lagen kan sägas på en och samma gång tjäna båda dessa intressen.

Till de viktigare ändringarna i förhållande till den äldre lagen hör att barnavårdsnämndens verksamhet vidgades till att omfatta vissa nya ål- dersgrupper. Gränsen för s. k. skyddsuppfostran och samhällsvård höjdes från 16 till 18 år. Vidare gavs ökad tyngd åt den allmänt förebyggande verksamheten inom barn- och ungdomsvården. Till skillnad från tidigare nämner således lagen uttryckligen som en viktig allmänt förebyggande verksamhet att förbättra ungdoms fritidsförhållanden. Särskild uppmärk- samhet skulle vidare ägnas de grupper av barn och ungdom som kunde anses vara särskilt utsatta för risk att utvecklas ogynnsamt. Även i fråga om individuell vård och behandling gavs förebyggande insatser större utrymme. vilket ofta förutsatte samverkan med andra myndigheter. Den nya lagen ger vård i enskilt hem principiellt företräde framför anstaltsvård. Reformen omfattade inte heller någon väsentlig omdaning av barnavårds- anstalterna.

På fosterbarnsvårdens område infördes krav på barnavårdsnämnds till- stånd för rätt att ta emot fosterbarn. Nämnderna gavs vidare befogenhet att förbjuda förflyttningar som skulle vara till avsevärd skada för fosterbar- net. Verksamhet för fosterbarnsförmedling skulle enligt den nya lagen inte få bedrivas utan tillstånd från socialstyrelsen.

En starkt uppmärksammad fråga i reformarbetet gällde den juridiska sakkunskapens medverkan i barnavårdsnämndernas arbete. Denna med- verkan kunde anses vara av betydelse både för den enskilde och för samhället. För den enskilde utgjorde juristmedverkan en viss garanti för att de bestämmelser som tillvaratog hans intressen också följdes. Samtidigt kunde ökad medverkan av juridisk sakkunskap bidra till att skydda sam- hället genom effektivare åtgärder mot unga lagöverträdare. Att bygga ut eller ens behålla den äldre lagstiftningens kvalif'ikationsbestämmelser m.m. för ledamöter var principiellt otillfredsställande. Man begränsade sig därför till vissa rekommendationer och föreskrifter i syfte att tillgodose behovet av juridiskt biträde i nämndarbetet. Lagen, som kom till före förvaltningslagen . tog in flera bestämmelser som har direkt betydelse för den enskildes möjligheter att hävda sina intressen gentemot barnavårds- nämnden. Hit hör rätten att anlita biträde och rätten att på olika sätt komma till tals med nämnden och få veta vad den grundar sitt beslut på.

Som jag har antytt redan finns det i barnavårdslagen kvar också ett samhällsskydd som går utöver den enskildes intresse. Därmed följer ett auktoritärt inslag i denna lagstiftning. Lagen öppnar således möjligheter att

Prop. 1979/80zl Reformens inriktning 109

i vissa fall omhänderta ungdom för utredning". bl.a. för att hindra brottslig eller skadlig verksamhet. Vidare gavs polismyndighet vidgade befogen- heter att ta asocial ungdom i tillfälligt förvar. Från den äldre lagen över- fördes bestämmelserna om tvångsåtgärder etc. mot ”försumliga försör— jare" i avvaktan på att dessa åtgärder skulle komma att regleras i särskild lag.

2.1.2 Soc"iaImredningmr förs/(tg m. m. Samhällsutveckling och debatt

Under 1960-talet undergick samhällsdebatten viktiga förändringar. Synen på samhällsproblemen ändrades. vilket sedan kom att prägla opinio- nen i socialvårdsfrågor. Några av de områden det här gäller skall i korthet nämnas.

En växande insikt om den världsomspännande miljöförstöringen och slöseriet med ändliga resurser och de risker och skadeverkningar som denna redan på kort sikt innebar bidrog till en mer allvarlig och konflikt— laddad syn på samhällsutvecklingcn. Överallt i världen. om än starkast i de högindustrialiserade länderna. har man blivit alltmer medveten om att vetenskapens och teknikens utveckling kan innebära inte bara ökade möj- ligheter till lycka och välfärd för människorna tttan även ett hot om olycka och undergång. Med växande skärpa ställdes därför frågan httr ett sådant hot skall kunna avvärjas och hur vetenskapernas och samhällenas utveck- ling i sin helhet skall kunna länkas in på banor och utnyttjas i former som säkrar mänsklighetens fortbestånd och ökar utsikterna till ett meningsfullt liv.

Politiken har från 1960-talet i ökad grad inriktats på samhällsplanering och miljöfrågor. Många insatser har gjorts för att bygga ut natttrskyddet. Under senare delen av 1960—talet inleddes t.ex. förberedelserna för en fysisk riksplanering. De ledde sedermera till av 1972 års riksdag beslutade riktlinjer för hushållningen med mark och vatten.

Andra viktiga frågor som har fått ökad politisk aktualitet och avsatt vissa resultat gäller boendet och arbetslivet. Frågor om maktfördelningen inom arbetslivet och förhållandena inom arbetsmiljön har kommit att framstå som några av de viktigaste sociala frågorna.

Miljöfrågorna hade nära samband med debatten om människornas lev- nadsförhållanden i stort och om välfärdens fördelning. Kritiska "verklig— hetsreportage" både utomlands och i Sverige rubbade allvarligt föreställ- ningen om en given samhällsutveckling mot allt större "vällärd". De ekonomiska fördelningsfrågorna och läginkomstproblemet hör till de frå— gor som blev brännande politiska angelägenheter. Föreställningar att en mycket långt gående inkomstutjämning hade åstadkommits genom social- och skattepolitiken kom att ifrågasättas. Genom den ekonomiska och sociala utvecklingen hade visserligen det äldre samhällets resttrsfattigdom kunnat avskaffas. Levnadsstandarden för det stora flertalet hade förbätt-

Prop. 1979/80:l Rq/brntcns inriktning 110

rats kraftigt. Men välll'trdssamhället hade inte löst det tidigare samhällets problem så radikalt som många trodde. Inte bara "restproblem" kvarstod. Med samhällstttvecklingen följde också nya eller intensifierade ekonomis- ka och sociala svårigheter för olika grupper. Tilltagande arbetslöshet bland ungdom. ökad utstötning i samband med strukturrationaliseringar m. m. och kraftigt ökade levnadsomkostnader innebar direkt försämrade lev- nadsförhållanden i viktiga avseenden för de drabbade. Stora skillnader mellan olika samhällsgrupper kvarstod i fråga om såväl ekonomiska re- surser som lev nadsförhållanden i övrigt och i deras möjligheter att påverka sin situation. Till de "traditionella" samhällsproblemen som ett utbrett alkoholmissbruk innebar kom bl.a. ett ökat narkotikamissbruk att bli ett allvarligt socialt problem.

Socialvården speglar samhällsförhållandena

De sociala problem som drabbar människorna i ett visst samhälle och under en viss tid får socialvården direkta erfarenheter av. Vilka svårighe— ter människorna möter i samhället avspeglas således åtminstone till en del i de åtgärder som socialvården sätter in och i den omfattning som dessa får. Socialhjälpen. som under senare delen av 1960-talet ökade starkt, belyser detta förhållande. Olika undersökningar har visat att arbetslöshet och socialhjälpsbehov fortfarande har ett starkt samband. Även de höga bo- stadskostnaderna i framför allt tätorternas nybyggda bostadsområden har trots utbyggnaden av bostadsstödet till barnfamiljerna kommit att framstå som en av orsakerna till ökat socialhjälpsberoende.

Sedan lång tid tillbaka har antalet hjälpberoendc inom stadsbefolkningen varit högre än inom landsbygdsbefolkningen. Som orsaker härtill har an- förts sådana sociala och ekonomiska förhållandcn i det urbaniserade sam- hället som skulle innebära ökande risker för hjälpberoende. I debatten har som en betydelsefull orsak till ökat socialhjälpsberoende i snabbt expan- 'derande tätorter framhållits olika brister i samhällsplaneringen. Särskilt socialhjälpens omfattning har kommit att framstå som något av en "indika- tor" på brister inom samhället och politiken.

Soria/vården reform/nogen

De under 1950- och 1960-talen reformerade socialvårdslagarna byggde på värderingar som hade sin grund i tidigare samhällsförhållanden. De anslöt i huvudsak till den äldre lagstiftningen. Det mer omfattande och ingripande reformarbetet hade gällt andra områden av socialpolitiken.

Redan tidigt ttnder l960-talet blev socialvården och socialvårdslagarna föremål för kritik. Till en början begränsades den till huvudsakligen prak- tiska frågor om metoder. organisation och resurser inom en traditionellt utformad socialvårdsverksamhet. Den kanske viktigaste förändringen var att allt fler kommuner försökte att så långt som möjligt överbrygga speciali- seringen och funktionsuppdelningen inom verksamheten och i stället till-

Prop. 1979/80zl Refurntc'ns inriktning 111

lämpa en s. k. familjevårdsprincip. Enligt denna borde all kommunal so- cialvård som rörde en och samma person eller familj i princip handläggas av en och samma tjänsteman. En sådan handläggning innebar fördelar för såväl klienter som myndighet genom att man slapp dubbelarbete och fick större överskådlighet i fråga om utrednings- och behandlingsarbetct m. m.

Kritiken mot socialvården kom att breddas och intensifieras. Den inspi- rerades av den tidigare berörda internationella kritiska sociala debatten. Kritiken belyste skarpt de negativa sidorna i samhällsutvecklingen och de politiska åtgärdernas många gånger otillräckliga eller direkt skadliga effek- ter. Men den svenska socialvårdskritiken hade också andra källor. Den s.k. nykterhetsvårdsundersökningen framlade år 1967 ett betänkande (SOU 1967136) som skarpt kritiserade nykterhetsvården. Utredningen vi- sade bl. a. att nykterhetsvårdens åtgärder riktade sig mot framför allt de sämre ställda i samhället. medan andra medborgare fick hjälp med sina alkoholproblem inom sjukvården. l betänkandet föreslogs att socialvårds- lagarna skullc ses över och tvångsåtgärderna avskiljas från socialvården. Samma år ställde socialchefernas organisation. Sveriges socialchefers för- ening. krav på en översyn av den sociala lagstiftningen i riktning mot en helhetssyn och frivillighet i behandlingsarbetet och med inriktning på ökad service. Denna förening liksom andra fackliga och ideella socialarbetar- organisationer och klientsammanslu(ningar kom under de följande åren att bli av stor opinionsbildande betydelse för det fortsatta arbetet på en reformering av socialvården.

Stiela/utredningen tillsätts

Utvecklingen ledde fram till att socialutredningen tillsattes i december 1967.

Direktiv — fortsatt debatt

[ direktiven konstaterade dåvarande chefen för socialdepartementet att samhällstttvecklingen och strukturomvandlingen skapar särskilda problem och medför ökade krav på samhället i fråga om personlig vård och omvård— nad. Han konstaterade vidare att intresset för en aktiv socialvård ökat och att den kurativa verksamheten trätt i förgrunden. Ett led denna utveckling är satsningen på "uppspårande" insatser och en effektiv upplysningsverk- samhet. Ett effektivt förebyggande arbete hade blivit allt angelägnare och som ett led i denna utveckling hade socialvården allt oftare kommit att tillämpa en på en helhetssyn byggd familjevårdsprincip. Kommunreformen var här av stor betydelse för möjligheterna att skapa effektivare anordning- ar.

l fråga om de handikappade är målet att på ett naturligt sätt inlemma dem i samhällhet. Ett annat drag i utvecklingen gäller strävandena till ökad samordning mellan socialvård och sjukvård. Samordningen på riksplanet genom sammanslagningen av medicinalstyrelsen och socialstyrelsen ska-

Prop. 1979/80zl Reformer” inriktning 112

pade bättre förutsättningar för en samordning även på det regionala och lokala planet. som på längre sikt kttnde leda till en långtgående integration.

Det konstaterades vidare att vårdlagstiftningen är i viss mån splittrad och oenhetlig såväl i fråga om utformning som innehåll. lin bättre samord- ning tordc ge möjligheter att bättre utnyttja resurserna och för att tillgodo- se medborgarnas behov av vård och omvårdnad. Möjligheterna att sam— manföra de tre socialvårdslagarna borde därför förutsättningslöst under- sökas. De grundläggande principerna för den gällande lagstiftningen "har sin förankring relativt långt tillbaka i tiden". "Socialvårdens olika grenar bör i lagstiftningshänseende såvitt möjligt inte vara skilda från varandra". Utredningen skulle även undersöka om inte reglerna kunde utformas så att det blev möjligt för kommunerna att låta en enda nämnd ha hand om socialvården. Utredningen skttlle även behandla frågan om delegationsrät— ten och pröva om inte särskilda distriktsorgan kunde skapas i kommuner. där detta var lämpligt.

Förutom en lagteknisk samordning borde utredningsarbetet omfatta frå- gor rörande vårdens innehåll och anordningar för att tillgodose vård— och hjälpbehov och med inriktning på att göra vården effektivare. ] direktiven pekas särskilt på att bristande kännedom om sociala hjälpanordningar eller bristande initiativ inte får vara orsaken till att någon lider nöd eller inte får vård och behandling. Det var vidare angeläget att de ansvariga följer resultatet av insatta åtgärder.

Frågor om huvudmannaskapet för vissa instittttioner var ett viktigt ut- redningsttppdrag. Utredningen borde således i fråga om ungdomsvårds— skolor och allmänna vårdanstalter för alkoholmissbrukare förutsättnings- löst pröva huvttdmannaskapsfrågan. 1 övrigt borde utredningsarbetet be- drivas med utgångspunkt från att ansvarsfördelningen mellan de olika huvudmännen för hälso- och sjukvård samt socialvård i princip skall vara oförändrad. Utredningen borde dock uppmärksamma de problem som kan höra samman med det delade ansvaret för vården. däri även inräknat arbetsvården.

I fråga om de olika vårdlagarna anförde dåvarande departementschefen bl. a. följande.

Socialhjälpslagen är uppbyggd huvudsakligen med sikte på ekonomisk hjälp. Socialförsäkringssystemets uppbyggnad har minskat betydelsen av socialhjälpsvcrksamhetens försörjningsfunktion. Andra ekonomiska stöd- åtgärder vid sidan av socialförsäkringarna. exempelvis förbättringen av de allmänna barnbidragen och bidragsförskotten samt det utvidgade bidrags- systemet i fråga om ortopediska och andra hjälpmedel. har verkat i samma riktning. Trots detta kan uppkomma situationer där det vid sidan av de generella anordningarna måste finnas möjligheter att ge ekonomiskt bi- stånd efter individuell prövning av den typ som socialhjälpen represen- terar.

Två kategorier som under senare år rönt samhällets uppmärksamhet i allt högre grad är åldringar och handikappade. Behov av vård och omvård—

Prop. l979/80:1 Reforntens inriktning 113

nad från samhällets sida kan för bl.a. dessa kategorier föreligga oavsett om det finns ett ekonomiskt hjälpbehov eller inte. Riktlinjer för den sociala omsorgen om dessa grupper. anordningar för öppen vård m.m. bör ingå som viktiga moment i en ny vårdlagstiftning. Ansvarsfördelningen mellan primärkommuner och landsting bör närmare preciseras. Möjligheterna till samverkan mellan primärkommttnerna inbördes och mellan dessa och landstingen bör beaktas särskilt då det gäller planeringsfrågor men även i fråga om t.ex. intagning på sjukhem eller ålderdomshem och i frågor som rör social hemhjälp och hemsjukvård. — — —

Uppgifterna för ålderdomshem och andra inackorderingshem — t.ex. hem och servicebostäder för handikappade och åldringar — bör prövas. varvid även frågan om debitering av inackorderingsavgiftcr bör uppmärk— sammas. Vidare bör uppmärksamhet ägnas registrering. tillsyn m.m. av enskilda vårdhem samt vård och behandling vid dessa.

Enligt nuvarande bestämmelser har vistelsekommun som lämnat so— cialhjälp till svensk medborgare rätt att i vissa fall få ersättning av den kommun. där den hjälpte är mantalsskriven. Utredningen bör pröva om inte denna sista rest av det s.k. bostadsbandct kan slopas och reglerna om kommunernas inbördes ersättningskyldighet utgå ur lagstiftningen. Samti- digt bör utredningen granska reglerna om fördelningen mellan stat och kommun av sådana socialhjälpskostnader som staten nu svarar för. Frågan om en begränsning av kommuns rätt till ersättning av enskild för lämnad socialhjälp bör likaså prövas.

Beträffande barnat'årds/agcn anförde dåvarande departementschefen att den översyn som skall ingå i den allmänna översynen av värdlagstiftningen även borde avse det materiella innehållet. de nuvarande barnavårdsorga- nens funktioner och funktionsförmåga. lämpligheten och verkningarna av de i lagen angivna åtgärderna. vård och behandling m.m.

I fråga om samverkan mellan olika samhällsorgan inom barnavården anfördes bl. a. följande.

En effektiv samordning av olika åtgärder och organ bör komma till stånd bl.a. med tanke på de problem som sammanhänger med det tilltagande narkotikamissbrttket. Detta gäller inte minst samarbetet med det allmänna skolväsendet. På grttnd av skolplikten kommer alla barn i kontakt med skolan. Det är angeläget att pröva huruvida inte ett fastare samarbete kan organiseras mellan skolväsendet och socialvården. Vidare bör möjligheter- na att få till stånd samarbete i mera fast organiserade former med den psykiska barna- och ungdomsvårdcn samt familjerådgivningen särskilt uppmärksammas. Även möjligheterna att skapa ett förtroendefullt samar— bete i olika former mellan samhällsorganen och den enskilde bör beaktas.

Utredningen skulle vidare pröva ungdomsvardsskolornas funktion och ställning. En nära anknytning till den psykiatriska barn— och ungdomsvår- den samt de psykiatriska barn- och ttngdomsklinikcrna och till det all- männa skolväsendet föreföll naturlig. En lösning kunde vara att knyta ttngdomsvårdsskolorna till den psykiska vården t.ex. i form av behand- lingshem.

Andra frågor utredningen skulle pröva gällde barnavårdslagens bestäm- melser om vårdkostnader samt spörsmålet omjuristmedverkan i vissa fall. 8 Riksdagen [979/80. I saml. Nr 1. Del A

Prop. 1979/80zl Refbrmens inriktning |14

l fråga om nykter/letsvårdslagen hette det vidare i direktiven att den måste anpassas till samhällsutvecklingen och till den förändrade syn man har på alkoholmissbruk och alkoholmissbrukare. Utredningen borde där- vidta del av och överväga de resultat som redovisats av främst nykterhets- vårdsundersökningcn. Vid översynen av samhällets nykterhetsvård borde övervägas i vad mån nykterhetsvården kan knytas närmare till sjukvården. Det erinrades även om att medicinalstyrelsens narkomanvårdskommitte' hade framhållit. att en allmän vårdlag skulle kunna medföra bättre samord- ning och enhetlighet beträffande vårdcn av läkemedelsmissbrukare och dessutom lösa vissa viktiga frågor om ansvaret för denna vård.

Rörande tvångmziixs'igu samIziiIisingripanden anfördes följande.

Barnavårdslagen och nykterhetsvårdslagen innehåller bestämmelser om tvångsmässiga samhällsingripanden. l allvarligare fall leder dessa ingripan- den till administrativa frihetsberövanden i form av intagning på anstalt för vård och behandling. En översyn av barnavårdslagen och nykterhets- vårdslagen bör även avse möjligheterna att som ett särskilt avsnitt i en allmän socialvårdslag eller i en särskild lag sammanföra bestämmelser om tvångsingripanden inom socialvårdens ram. Det bör vidare övervägas i vad mån det kan vara lämpligt att i organisatoriskt hänseende skilja uppgifter som bygger på frivillig medverkan från den enskilde medborgarens sida från uppgifter av tvångskaraktär.

I fråga om samordning av olika funktioner och verksamheter skulle utredningen undersöka förutsättningarna för att skapa socialcentra i kom- munerna. Möjligheterna till en samordning mellan den verksamhet som bedrivs av landstingen — främst den öppna sjukvården — och de allmänna försäkringskassornas verksamhet borde beaktas. När det gällde den soci- ala rådgivnings- och upplysningsverksamheten borde familjerådgivningen särskilt uppmärksammas.

Utredningen skulle även se över lagen om .S'l)('f(lll'('ngl('r och pröva om lagstiftning på området alltjämt behövdes.

Direktiven tog även upp frågan om de statliga myndig/ielernus upp- gifter.

De statliga myndigheternas uppgifter när det gäller socialvården avser främst tillsyn. samordning. planering och utveckling. Reglerna för de stat- liga organens uppgifter har utformats olika för de tre vårdområdena.

Utredningen bör uppmärksamma de nu berörda frågorna. En angelägen uppgift bör vara att söka dra klara gränslinjer mellan socialstyrelsens och länsstyrelsernas uppgifter på socialvårdsområdet i fråga om utveckling. planering. samordning. rådgivning och tillsyn.

! direktiven understryks att en effektiv och rationell organisation på det regionala planet var en nödvändig förutsättning för en väl fungerande social omvårdnad. Det skulle ankomma på utredningen att pröva behovet

Prop. l979/80:l Refimncns inriktning 115

och utformningen av den regionala organisationen på vårdområdet. Allt för vittgående specialisering för tjänstemännen borde så långt möjligt undvi- kas. Ett viktigt krav var att socialstyrelsen snabbt och effektivt skulle kunna verka genom de regionala organen.

Avslutningsvis framhölls att utredningen i sitt arbete borde beakta ut- vecklingen på det internationella planet och särskilt de nordiska harmoni- seringssträvandena.

Socialutredningens arbete kom att följas med stor uppmärksamhet av främst socialarbetarnas föreningar och av klientorganisationer. De poli- tiska partierna. vars reformsträvanden i huvudsak hade varit inriktade på generella trygghetsformer inom i första hand sociallörsäkringen. kom i ökande grad att intressera sig för den framtida socialvården. Detta tog sig bl.a. uttryck i program för inte bara socialpolitiken i stort utan även för socialvården. litt uttryck för dessa politiska strävanden att dra tipp rikt- linjer för den framtida socialvårdens utformning var (. ex. den dåvarande socialministerns s. k. tiopunktsprogram. som presenterades vid det nordis- ka soeit'tlpolitiska ministermötet år 1971.

Organisatorisk bakgrund för en helhetssyn

Utredningsdirektiven kom i vissa delar att kompletteras genom särskilda utredningsuppdrag och vissa frågor har utredningen haft att behandla med förtur. Socialutredningens tre delbetänkanden är resultatet av sådana sär- skilda uppdrag och prioriteringar.

Två av dessa delbetänkanden gäller vissa avgiftsfrågor — Ålderdoms- hemsavgifter (Ds S 1970: 6) och Avgifter inom långtidsvården (Ds S l977: 2).

Det första delbetänkandet. Lagstiftning om sociala nämnder i kommu- nerna (Ds S I9o9: l 1 ) gick ut på att skapa formella möjligheter för kommu- nerna att samordna socialvårdsverksamheten till en social nämnd. Utred- ningen ansåg då inte tiden mogen för tvingande bestämmelser. varför förslaget byggde på frivillighet. Varje kommun borde själv få avgöra om den skttlle gå över till den nya nämndorganisationen. Utredningen föreslog även att lagliga möjligheter skttlle öppnas för kommunerna att inrätta sociala distriktsnämnder. Dessa skulle i socialnämndens ställe handlägga ärenden som gällde enskild person. Förslaget antogs av riksdagen år 1970. Därmed gavs kommunerna bättre förutsättningar att tillämpa en helhets- syn i det sociala arbetet.

Prim'ipbmiinkunde!

År 1974 lade socialutredningen fram betänkandet Socialvården - mål och medel (SOU 1974:39). 1 betänkandet behandlas de principiella mål- frågorna inom socialvården och medel för att förverkliga målen. Den socit-tlvardsreform som skisseras i betänkandet innebär att steget tas fullt ut från ett funktionellt avgränsat ansvar till en kommunal socialvård som har ett primärt ansvar för människornas sociala välfärd.

Prop. l979/80:1 Reformens inriktning 116

Helhetssyn

Socialutredningcn söker i sitt principbetänkande konsekvent tillämpa en helhetssyn. Helhetssynen innebär enligt betänkandet att varje enskilt ärende skall bearbetas i alla sina aspekter och med insats av alla de resurser soeialvärden förfogar över. Även insatser från andra samhällsor— gan skall initieras och samordnas. Helhetssynen innebär också en ökad uppmärksamhet på de miljöfaktorer som kan skapa sociala svårigheter.

Socialvårdens mål och medel

Socialutredningcn utgår ifrån att den framtida socialvården som poli- tiska riktmärken behöver vissa övergripande mål. Utredningen anger föl— jande sådana mål av övergripande karaktär: demokrati;jämlikhet; solidari- tet: trygghet. Dessa mål söker utredningen konkretisera i följande huvud- funktioner.

ll'll'dl't'rkall i .mmhiillspluneri/igen: Sociala nämnder och socialarbetare har genom sin verksamhet omfattande och ingående kännedom om sam- hällsförhållanden och människors villkor. Socialutredningen anser att des- sa erfarenhetcr och kunskaper måste tas väl till vara i samhällsplaneringen. I den mån legala förutsättningar saknas härför bör sådana tillskapas.

Socialvården bör medverka i samhällsplaneringen genom sammanställ— ningar och analyser och därmed bidra till underlaget för planeringen. Denna medverkan bör komma in redan i det programarbete som föregår det mera tekniska planeringsarbetet. Färdiga planförslag bör remissbe- handlas av den sociala nämnden. Socialvården bör även medverka i upp- följning och erfarenhetsanalys efter det att planerna genomförts.

Som en uppgift för socialvården i samhällsplaneringen ingår att initiera samhällsarbete. s.k. grannskapsarbete. Grannskapsarbetet skall bedrivas inom den ram som lag, tillsynsmyndighet och social nämnd anger. Ären— den som aktualiseras i grannskapsarbetet skall handläggas enligt samma principer för kompetensfördeluingen i beslutsprocessen som gäller för andra ärenden.

Socialutredningen anger —- utifrån de sociala mål som bör gälla för socialvården — de förändringar av samhällsmiljön som socialvårdens insat- ser bör syfta till då det gäller bostadsområden. arbetsplatser. kommunika- tioner. fritidsaktiviteter och utbud av sociala tjänster.

Allmäntjiirehyggunde insatser: Förebyggande syfte har enligt socialut- redningen särskilt följande delar av socialvården:

uppsökande verksamhet och kartläggning påverkan av yttre förutsättningar rådgivning och bistånd.

För att påverka miljöer och mekanismer som tenderar att stöta ut männi- skor mcd sociala problem rekommenderar utredningen bl. a. stöd till olika organisationer. fritidsverksamhet. stöd till ungdomsgrupper i riskzon. samarbete med skolan samt med företag och fackföreningar i syfte att skapa större förståelse och socialt ansvarstagande för sociala problem.

Prop. l979/80:1 Reformens inriktning 117

Socialutredningcn framhåller vidare behovet av en väl utbyggd rådgiv- ning.

Social införmation: Utredningen anger som den sociala informationens huvudsyften dels att ge medborgarna kännedom om sina rättigheter och skyldigheter. dels att förmedla värderingar och kunskaper som är av bety— delse för opinionsbildningen. Informationen är också av grundläggande betydelse för att medborgarna skall få insyn och inflytande.

En aktiv samhällsinformation ökar den enskildes möjligheter att återföra erfarenheter och synpunkter till socialvården. Informationen bör alltså vara ömsesidig.

Socialutredningcn har särskilt uppmärksammat att socialvården i många fall inte kan tillrättalägga bristfällig eller felaktig information som kan förekomma i massmedierna. Utredningen finner dock inte skäl att utvidga de formella möjligheterna att lämna ut uppgifter som rör enskild person.

Be/mvspröt'ad ekonomisk hjälp: Socialutredningen anser att behovet av socialhjälp bör minskas genom fortsatt utbyggnad av de allmänna socialpo- litiska insatserna som bl. a. socialförsäkringen och andra generella åtgär- der. l avvaktan på en sådan utbyggnad föreslår dock utredningen att rätten till socialhjälp vidgas. Denna hjälp. som utredningen kallar socialbidrag. föreslås bli basbeloppsreglerad. Bidraget skall tillförsäkra den enskilde en skälig levnadsstandard. Socialutredningcn finner det vidare nödvändigt att en utjämning av socialhjälpsnormerna mellan kommunerna kommer till stånd.

Sociala tjänster: De sociala tjänsterna bör medverka till att främja jämställdhet i samhället i fråga om materiell levnadsstandard och person- liga utvecklingsbetingelser. Behovet av stöd och hjälp till dem som lever under ogynnsamma villkor måste särskilt beaktas. Tjänsterna bör tillhan- dahållas efter klart angivna riktlinjer och under medverkan från den som berörs.

De sociala tjänsterna måste vara lätta att nå. Det kan därför vara lämp- ligt att samordna förmedling av sådana tjänster med annan verksamhet. Socialcentraler ger också goda förutsättningar för lätt åtkomlig allsidig service. Utredningen redovisar olika områden för sociala insatser.

Insatser i öppen socialvård: Som en allmän princip framhålls att utred- ningsarbete och problembearbetning måste bedrivas i samarbete med klienten. Denne måste uppfatta arbetssätt. lösningar och beslut som resul- tat av gemensamma insatser. Den enskildes personliga integritet skall skyddas och respekteras. l samarbetet gäller att klienten själv behåller ansvaret för sin situation. Om socialvården vidtar en åtgärd som inte är överenskommen med klienten skall grunderna och beslutsunderlaget redo- visas.

Socialvårdens insatser skall syfta till att frigöra och förstärka klientens egen förmåga. Val av åtgärder görs med hänsyn till den aktuella situa- tionen samt klientens egna förutsättningar.

Prop. 1979/80:1 Refbrmens inriktning 118

I!l.$'tflllll0lll'll vård och behandling.- Utredningen finner det viktigt att institutionell och mera öppen vård och behandling samordnas bättre. Man anger följande tre grundläggande principer. nämligen kontinuitet. flexibili- tet och närhet. Enligt utredningen ger landstingskommunalt eller kommu— nalt huvudmannaskap de bästa förutsättningarna för att dessa principer skall kunna förverkligas.

Kravet på kontinuitet innebär att kontakt med den "öppna" socialvår- den skall bibehållas och utnyttjas även under institutionsvistelse.

Det är viktigt att de institutionella insatserna svarar mot behovet och sätts in när de behövs. För detta krävs bl. a. att resurserna är lätt åtkom- liga.

Man bör som regel även sträva efter att förlägga den institutionella vården så nära hemorten som möjligt.

Socialutredningcn redovisar olika individuella behov som kan erfordra behandling vid institutionen. Dessa är rådgivning. kontakt för personer i riskzon för missbruk och för kriminellt beteende. behandling av ungdomar och vuxna i akuta krissituationer av destruktiv karaktär. utredning och vård av småbarn i behov av omedelbara åtgärder. observation och behand— ling av allvarligt störda barn. utredning i fråga om unga lagöverträdare. problemlösning i fråga om ungdomar och vuxna som är motiverade för behandlingsplanering. inackordering för huvudsakligen missbrukare med komplicerade arbets— och bostadsproblem samt skyddade miljöer för vissa äldre gravt alkoholskadade och socialt utslagna.

Resursplaneringen skall enligt utredningens förslag göras så att det i varje län upprättas en instittitionsplan. Denna fastställs av länsstyrelsen för viss tid och ses över årligen. Av planen bör framgå vilka institutioner som skall finnas inom ett län och vilka huvudmän som skall tillhandahålla dessa.

Social kontroll: Utredningen behandlar akuta former av social kontroll. bl.a. direkta tvångsingripanden. Målet var titt starkt minska behovet av ingripanden titan den enskildes samtycke. Utredningen föreslog emellertid att vissa möjligheter till tvångsomhändertaganden skulle kvarstå inom den framtida socialvården inte bara i fråga om barn utan även då det gällde vuxna.

Nuvarande bestämmelser om övervakning föreslås bli ersatta med frivil— ligt förordnade kontaktpersoner. Utredningen föreslår vidare att bestäm- melserna om föreskrifter. förmaning och varning titmönstras ur lagstift- ningen.

Primärkommunernas vårdansvar

Socialutredningen anser att primärkommunen bör ges ett yttersta ansvar för den enskildes sociala situation. Kommunen bör tillse att den enskilde ges en tillfredsställande omvardnad.

Med kommunernas yttersta vårdansvar följer en skyldighet att avhjälpa

Prop. l979/80:l Reformens inriktning ”9

sådana individuella hjälpbehov som inte tillgodoses av annat samhällsor- gan. Socialutredningcn anser att rätten till bistånd genom socialvården skall vidgas. En individuell rätt till bistånd bör föreligga i det fall åtgärden erfordras för att den enskilde på ett skäligt sätt skall kunna klara sin livsföring.

Organisation. arbetsformer. ekonomi m. m.

Socialutredningcn behandlar vidare frågor som gäller metodik i arbetet. behovet av forsknings— och utvecklingsarbete och statistik inom socialvår— den samt den sociala utbildningen.

I fråga om den framtida regionala socialvårdsorganisationen säger utred- ningen att kommunerna till följd av kommtinsammanläggningarna har bätt- re förutsättningar som huvudmän för socialvården än tidigare. Behovet av kontroll och tillsyn över kommunerna bör därför minska. Andra behov av regional verksamhet torde däremot öka. En regional socialvårdsorganisa- tion kommer därför att behövas även i fortsättningen. Verksamheten bör samordnas.

Nämnd och förvaltning

Som en konsekvens av helhetssynen föreslår utredningen att socialvår- den i kommunerna företräds av en nämnd. Utredningen ansåg alltså nu att tiden var mogen att slopa den kommunala valfriheten i fråga. Nämnden bör besluta i frågor som gäller planering. riktlinjer. principfrågor och uppfölj- ning. Huvuddelen av beslut som rör enskilda personer bör genom delega- tion fattas av tjänstemän.

Kommunerna bör som nu ha rätt att införa sociala distriktsnämnder.

Helhetssynen ställer också krav på förvaltningsorganisationens utform-

ning. Förvaltningen bör byggas tipp som en enhetlig organisation med ett sammanhållet ansvar för den individuella behandlingen.

Klienterna förutsätts alltså få kontakt med en organisation och med socialarbetare som har bred kompetens. Utan att bryta mot denna huvud- princip kan det. särskilt i större kommuner. vara nödvändigt med viss specialisering. ! ett arbetslag bör en sådan kunna förstärka hela gruppens kompetens. Specialisering kan också avse att finna former för att utnyttja en särskild expert i hela t'rrganisationen.

Socialutredningcn understryker behovet av samarbete och samverkan mellan socialvården och andra verksamhetsområden.

I fråga om statens medverkan i socialvårdens finansiering förordar ut- redningen ett allmänt driftbidrag samt titvecklingsbidrag och bidrag till försöksverksamhct m.m.

Enligt utredningens mening bör vidare den lagstiftning som skall ersätta de nuvarande sociala vårdlagarna utformas som en nrt'ilorienterad ramlag.

En utförlig sammanfattning av principbetänkandet redovisas i SOU 1974: 40.

Prop. 1979/80:1 Reformens inriktning 120

Remisstitfall och regeringsinitiativ

Principförslaget blev föremål för en mycket omfattande remissbehand- ling och debatt. Utredningen fick i huvudsak stöd för sina överväganden och förslag.

1 flera centrala frågor var dock kritiken kraftig och omfattande. Försla- get att möjligheterna till tvångsomhändertaganden av vuxna skulle behål- las inom socialvårdens ram var mycket omtvistat. Bl.a. socialarbetarnas organisationer ställde sig starkt kritiska till förslaget. Däremot fick utred- ningens förslag om socialvårdens fortsatta möjligheter till omhändertagan- den av barn och ungdom utan den enskildes samtycke starkt stöd i remissbehandlingen. Vid sidan av frågan om "vuxentvånget" torde utred- ningens förslag att vidga rätten till socialhjälp vara den fråga som blev föremål för särskilt starka och omfattande negativa omdömen. Genom årliga ökningar sedan mitten av 1960-talet hade socialhjälpen kommit att både ekonomiskt och arbetsmässigt belasta kommunerna hårdare än tidi- gare. Såväl på dessa konkreta grtindcr som av principiella skäl vände sig många remissinstanser emot en utbyggnad av socialhjälpsverksamheten. Man ansåg att en förbättrad ekonomisk grundtrygghet skulle i stället åstad- kommas genom allmänna reformer av socialförsäkringskaraktär. Andra frågor som varit kontroversiella gäller bl.a. de övergripande målen och socialvårdens ställning i samhället. Även utredningens ekonomiska redo- visningar och förslag i fråga om statens medverkan i finansieringen föran- ledde anmärkningar och kritik från åtskilliga håll.

Socialutredningen har redovisat en omfattande remissammanställning i betänkandet Socialutredningen och remissorganens syn på framtidens so— cialvård (Ds S l975115).

I februari 1975 överlämnade den dåvarande regeringen remissyttrandena till utredningen. Regeringen uttalade då bl. a. följande: ”Vid utformningen av förslaget till ny socialvårdslag m.m. bör åtgärder utan den enskildes samtycke vad gäller barn och ungdom regleras i särskild lag med utgångs- punkt i det av utredningen föreslagna förfarandet. innefattande social- nämndens medverkan. Beträffande övriga åtgärder utan den enskildes sam- tycke bör utredningen undersöka möjligheterna till enhetliga bestämmelser utanför socialvårdslagstiftningen." Vidare skulle enligt regeringens beslut utredningen inte längre syssla med huvudmannafrågorna. Dessa skulle med utredningens förslag som grund i fortsättningen handläggas i annan ordning.

Senare under året utökades kommittén med representanter för de tre fackliga huvudorganisationerna varigenom de anställda i socialvården blev direkt företrädda i utredningen.

Liksom tidigare kom socialutredningens fortsatta arbete att starkt upp- märksammas i den socialpolitiska debatten.

Prop. l979/80:l Reformens inriktning ' 121

Sm-ialmrvdningens .rIur/u'liinkundt'

Socialutredningen avslutade år 1977 sitt mångåriga arbete med betän- kandet Socialtjänst och socialförsäkringstillägg (SOU l977: 40).

Principbetänkandet utgör grunden för utredningens förslag. Till stor del bör slutbetänkandet genom såväl lagförslagen som i övrigt ses som en konkretisering. precisering och vidareutveckling av de i principbetänkan- det givna intentionerna. Som framgår av det följande skiljer sig dock flera av utredningens viktigaste förslag från tankegångarna i principbetänkan- det. Det gäller särskilt frågor om tvångsåtgärder mot vuxna. den ekono- miska tryggheten och statens medverkan i finansieringen av den kommu- nala socialvården. Utredningen föreslår f.ö. att sistnämnda begrepp er- sätts av benämningen socialtjänst. Denna benämning anses bättre än ter- men socialvård täcka det framtida breda verksamhetsfältet.

Utredningens förslag i slutbetänkandet innebär sammanfattningsvis föl- jande.

En ny sociallagstiftning

De nuvarande tre centrala lagarna på socialvårdsområdet. socialhjälps- lagen, nykterhctsvårdslagen och barnavårdslagen, ersätts av en lag — socialtjänstlagen.

De formella reglerna om förfarandet i socialnämnd m.m. har samlats i en särskild socialnämndslag. Vidare föreslås en lag med särskilda bestämmel- ser om Vård av underårig.

I en lag om socialförsäkringstillägg ges förslag till en socialförsäkringsre- form. Utredningen redovisar även förslag—till ändringar i bl. a. föräldrabal— ken, brottsbalken och rättshjälpslagen .

Socialtjänstens mål och innehåll

Den föreslagna socialtjänstlagen är till sin karaktär en målinriktad ram- lag. Utredningen anger inledningsvis de mål som bör gälla för socialtjäns- ten. lnom ramen för dessa mål anges härefter kommunens uppgifter inom socialtjänsten. Särskilt betydelsefullt är därvid utredningens förslag om att kommunen genom socialtjänsten skall ha det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver.

Mot denna skyldighet för kommunen svarar en rätt för den enskilde till insatser från socialnämnden. Enligt förslaget har den enskilde rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning och sin livsföring i övrigt. om hans behov inte tillgodoses på annat sätt.

Socialtjänstens uppgifter fördelar sig enligt utredningen på tre huvudom— råden, nämligen

struktun'nriktade insatser allmänt inriktade insatser individuellt inriktade insatser. Till de viktigaste förslagen hör de som gäller socialtjänstens medverkan i samhällsplaneringen inom ramen för de strukturinriktade insatserna.

Prop. 1979/80zl Reformens inriktning l22

Under allmänt inriktade insatser redovisar utredningen barnomsorgen. Hit räknar utredningen hela den kommunala socialtjänstens verksamhet för barn och ungdom. Förskole- och fritidshemsverksamhet ingår som delar i denna omsorg.

Betänkandet behandlar särskilt frågor hur omsorgen om äldre och handi- kappade skall utformas för att dei största möjliga utsträckning skall kunna leva som andra och själva bestämma över sina förhållanden. Utredningen anser bl. a. att de nuvarande ålderdomshemmen i framtiden bör ersättas av servicehus.

Socialnämndens insatser bör inriktas på att hjälpa och stödja den enskil— de i hemmet. Så långt möjligt bör förebyggas att barn måste skiljas från sina föräldrar.

Socialnämnden skall ansvara för att den som behöver vård i annat hem än det egna tas emot i familjehem eller annat hem för vård eller boende. l enlighet med direktiven framlade utredningen redan i sitt principbetän- kande förslag som innebar att staten inte längre skulle vara huvudman för ungdomsvårdsskolor och nykterhetsvårdsinstitutioner samt angav rikt- linjer för en omdaning av institutionsvården. Då dessa frågor enligt tidigare regeringsbeslut skall lösas i annan ordning på grundval av principbetän- kandet begränsar sig socialutredningen till att med utgångspunkt i princip- betänkandet redovisa vissa synpunkter på den framtida institutionsvården.

Utredningen lägger även fram förslag i fråga om den statliga tillsynen över den kommunala socialtjänsten.

Socialförsäkringstillägg

En mer framträdande nyhet i betänkandet är förslaget om en ny social- försäkringsreform. Utredningen vill överföra en stor del av den nuvarande socialhjälpen från socialvården till försäkringskassorna genom ett nytt inkomstprövat socialförsäkringstillägg (soft). Soft skall komplettera olika socialpolitiska ersättningar och andra inkomster när dessa ger ett otillräck- ligt försörjningsstöd.

Med anledning av de invändningar av framför allt försäkringsteknisk art som under remissbehandlingen har framförts mot förslaget har en särskild samrådsgrupp tillsatts inom socialdepartementet för att komplettera soci- alutredningens förslag. När den kompletterande utredningen har genom- förts. kommer ställning att tas till förslaget.

Särskilda bestämmelser om vård av underårig m.m.

Utredningen lägger fram förslag till lag med särskilda bestämmelser om vård av underårig. Enligt lagen skall till skydd för barn och unga vårdåt- gärder ktrnna vidtas även utan samtycke av dem som berörs därav. De situationer där det kan bli nödvändigt att bereda underårig vård har avse- ende på dels den underåriges hemförhållanden. dels hans eget beteende. Lagen är tillämplig endast på den som är Linder l8 år. Den enskildes

Prop. l979/80:l Refbrmens inriktning 123

rättssäkerhet skall stärkas bl.a. genom bestämmelser om vårdtidens längd. muntlig förhandling inför länsrätt. särskilda tidsfrister och obligatoriskt förordnande av offentligt biträde.

Betänkandet behandlar även frågan om vilka konsekvenser utredningens förslag att begränsa tvångsingripandena till dem som är under 18 år får för de unga lagöverträdama. Utredningen framhåller bl.a. att ett överläm- nande till socialtjänsten för frivillig vård och behandling bör kunna tjäna som alternativ till andra påföljder för brott. Därför föreslås den ändringen i brottsbalken att domstolen skall kunna överlämna åt socialnämnden att föranstalta om erforderlig vård av den dömde inom socialtjänsten. Bestäm- melserna är inte knutna till någon viss åldersgrupp eller något visst vårdbe- hov.

Vården av vuxna missbrukare

Utredningens förslag innehåller inte några bestämmelser om vård utan samtycke av den som har fyllt 18 år. Utredningens majoritet framhåller att lagen om beredande av psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV) ger möjlighet att ta om hand och kvarhålla sådana alkohol- eller narkotikasjuka som det också från socialtjänstens synpunkter framstår som mest angeläget att oberoende av eget samtycke snabbt kunna bereda en tids institutionell vård och behandling. 1 syfte att nå kontinuitet i vården och vinna en nödvändig samverkan mellan socialtjänsten och sjukvården föreslår social- utredningen att i LSPV skall tas in bestämmelser om ett samrådsförfarande beträffande de missbrukare som bereds vård med stöd av lagen. Utred- ningens förslag skall inte leda till en vidgad tillämpning av LSPV.

Utredningen redovisar även ett av en minoritet inom utredningen föror- dat alternativ. som bygger på principbetänkandcts förslag. Enligt detta alternativ skall länsrätten på ansökan av socialnämnden kunna besluta om vård inom socialtjänsten utan den enskildes samtycke. Beslutet skall gälla en tid av högst tre månader och avse vissa särskilt angivna situationer.

Nya regler om tystnadsplikt och handlingssekretess

På sekretessområdet föreslås enklare regler om tystnadsplikt och hand- lingssekretess samtidigt som sekretesskyddet beträffande personliga för- hållanden förstärks. Huvudregeln bör vara att den som är eller har varit verksam inom socialtjänsten har tystnadsplikt om vad han erfarit om enskilds personliga förhållanden. Likaså bör förbud råda mot att lämna ut handling med uppgift som det råder tystnadsplikt om. Undantag från sekretessen skall få göras endast när detta anges i lag. Sekretessen på sjukvårdsområdet bör enligt utredningen utformas på samma sätt. Enligt utredningens mening bör tystnadsplikten liksom i dag utgöra hinder mot att lämna ut uppgifter till massmedierna.

Socialregistret föreslås slopat. Vidare föreslås förbud mot att inom so- cialtjänsten föra register med s.k. mjukdata.

Prop. l979/80:l R(ifivlnl'lls inriktning 124

En viktig nyhet är att utredningen föreslår gallringsbestämmclser. som främst är motiverade av integritetsskäl. Enligt förslaget skall personakter och register utgallras och förstöras tre år efter det senaste anteckning har gjorts.

Organisation. samverkan. ekonomi m. m.

Av de många intentioner från principbetänkandet som fullföljs i slutbe- tänkandet gäller ett flertal olika organisationsfrågor. Utredningen föreslår således som har nämnts att organisationen med en social nämnd i kom- munen skall göras obligatorisk. Barnavårdsnämnd. nykterhetsnämnd och socialnämnd ersätts enligt förslaget av en socialnämnd. Möjligheten att inrätta sociala distriktsnämnder behålls. Utredningen tar i sina förslag även upp frågor som gäller nämndens sammansättning och verksamhets- former. Utgångspunkten har därvid varit att nå överenstämmelse med kommunallagens motsvarande bestämmelser.

Utredningen betonar betydelsen av att socialtjänstens organ samverkar med andra organ i samhället och med frivilliga organisationer. Samtidigt är utredningen emellertid angelägen att framhålla att samarbetet i enskilda ärenden som regel inte bör få förekomma utan att den enskilde har sam— tyckt därtill. Samarbete med andra organ bör inte heller få ske. om det inte är påkallat ur vårdsynpunkt. Därför bör bl. a. nykterhetsnämndernas skyl- dighet att avge yttranden i körkortsärenden upphöra.

Utredningen föreslår att socialtjänsten liksom hittills huvudsakligen skall finansieras med kommunalskattemedel. Därutöver bör emellertid kommunerna tillföras ekonomiska resurser genom att det tidigare nämnda föreslagna socialförsäkringstillägget minskar kommunernas socialhjälps- kostnader; statsbidrag tillförs kommunerna genom ett skatteutjämningsbi- drag som tar hänsyn till sociala faktorer samt att utvecklingsbidrag utgår för vissa verksamheter inom socialtjänsten.

Av övriga förslag bör nämnas att offentligt biträde alltid skall förordnas när det blir fråga om omhändertagande av underårig utan samtycke. Ett annat förslag är att lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet skall upphävas.

2.1.3 Riktlinjerför reformarbetet

För den genomgripande omgestaltningen av socialvården till en framtida socialtjänst har socialutredningen genom sitt principbetänkande lagt en viktig grund, som utredningens slutbetänkande bygger vidare på. [ reform- arbetet måste. som utredningen också har sökt göra, tas till vara erfarenhe- tema av den socialpolitiska utvecklingen i vårt land och till de brett förankrade uppfattningar som förts fram under en mångårig debatt om hur den framtida socialtjänsten bör vara utformad. Den politiska bedömning som ytterst bestämmer reformarbetets inriktning och utformning måste ha sina utgångspunkter i den faktiska socialpolitiska utvecklingen och i den

Prop. 1979/80zl qutmnens inriktning 125

demokratiska opinionsbildningen i fråga om socialtjänstreformen. som inte minst socialutredningen och dess förslag är ett uttryck för.

Remissutfallet i fråga om socialutredningens slutbetänkande är i sina grunddrag positivt. Detta gäller inte minst den helhetssyn som utredningen har sökt att tillämpa i sina förslag till omdaning av socialtjänsten och som jag återkommer till strax. Att helhetssynen har ett starkt stöd i opinionen framgick redan vid remissbehandlingen av socialutredningens principbe- tänkande.

lnnan jag går in på socialtjänstreformens olika delar, vill jag ge vissa riktlinjer som bör gälla för den framtida socialtjänsten i dess helhet. Här vill jag först erinra om de av socialutredningen föreslagna övergripande målen — demokrati. jämlikhet och solidaritet. trygghet. LikSOm vid re- missbehandlingen av principbetänkandet har utredningens i slutbetänkan— det behållna förslag i fråga om övergripande mål fått ett starkt stöd, även om några finner dem för allmänt hållna. Jag anser liksom en klar övervikt bland remissinstansema att målet bör tas in som en portalparagrafi social— tjänstlagen. De bör därmed också utgöra en ram för de riktlinjer som jag drar upp i det följande.

Varje människa bör ha rätt till ett meningsfullt arbete. en fullvärdig bostad och en lämplig utbildning. Vissa remissinstanser har kritiserat utredningen för att detta inte framgår av förslaget till övergripande mål. Jag är för min del överens med socialutredningen om att exempelvis rätten till arbete bör ses som en demokratisk rättighet och att denna rätt även följer av de andra övergripande målen. De konkreta rättigheter det här är frågan om —— arbete. bostad och utbildning —— är emellertid så viktiga för den enskilde att det kan finnas skäl att framhålla dem tydligare än vad utred- ningen har gjort. Jag återkommer till detta senare.

Helhetssyn Grund för reformen

Socialtjänsten bör i olika avseenden präglas av en helhetssyn. Som framgår av den tidigare redovisningen har begreppet kommit att vidareut- vecklas. Helhetssynen innebär bl.a. ett uppbrott från den traditionella socialvårdens synsätt och metoder, som utmärktes av att verksamheten var uppdelad på olika funktioner. Därmed var risken stor att socialvården kom att alltför mycket koncentrera sig på och isolera delar av de svårighe- ter och problem den enskilde behövde hjälp med. Därmed fanns också en tendens att stanna vid den enskildes "symptom" utan att söka finna ett djupare sammanhang. Det moderna behandlingsarbetet måste ha en annan strategi, bedrivas utifrån en helhetssyn som beaktar individens totala situa- tion och omgivning. Här avses då inte bara hans relationer till den egna familjen utan ett vidare socialt sammanhang, där boende- och arbetsförhål- landen hör till de viktigare faktorerna, men där också många andra aspekter på relationen mellan individ och samhälle kan behöva beaktas.

Prop. 1979/80:1 Refarmens inriktning 126

Fördelarna med en helhetssyn är uppenbara. En annan sak är att hel- hetssynen. så som den hittills har tillämpats. har ansetts leda till att man eftersatt vissa vårdbehov. Det torde här ha varit fråga om övergångssvå- righeter i samband med organisationsförändringar eller att själva utveck— lingen av vissa stöd- och hjälpbehov har kommit att ta oväntat stora resurser i anspråk till förfång för andra behov av bistånd. Efter en viss tid bör sådana svårigheter kunna redas ut. På sikt bör då fördelarna med tillämpningen av helhetspn'ncipen komma att framstå tydligare.

Hur helhetssynen skall utvecklas och tillämpas inom socialtjänsten blir beroende av bl.a. samhällsvetenskap och social forskning när det gäller såväl social teoribildning som empiriska undersökningar. Men även en mindre väl utvecklad förrn av helhetssynen har stora förtjänster.

Helhetssynen har mer eller mindre direkt ingripande betydelse för de flesta riktlinjer som här skall dras upp för reformarbetet.

I detta sammanhang skall jag helt kort nämna de mest näraliggande konsekvenserna.

Organisation, verksamhet, lag

Huvudansvaret för socialtjänsten bör i alla kommuner ligga på en nämnd. Organisationen med en social nämnd bör vara obligatorisk. Det bör vara möjligt även i fortsättningen att inrätta distriktsnämnder. Sådan nämnd skall ha hand om ärenden rörande enskilda personer men bör också bedriva uppsökande och förebyggande verksamhet inom socialtjänsten. Med utgångspunkt i socialutredningens förslag kommer jag att förorda bestämmelser som gör det möjligt att ge distriktsnämnderna större befo— genhet att besluta.

lnom socialförvaltningen bör socialarbetare i direkt klientkontakt arbeta med flera Vårdområden samtidigt. Är deras eget arbete begränsat efter funktionsprincipen. bör det vidgas eller ingå i ett arbetslags verksamhet som täcker det vidgade arbetsområdet. Viss specialisering i fråga om ärendenas an eller särskild kompetens hos vissa socialarbetare kan emel— lertid vara nödvändig och lämplig. Detta dock endast under förutsättning att sådan specialisering inte leder till att helhetssynen på olika problem försummas.

Av helhetssynen följer att socialtjänsten skall omfatta strukturinriktade insatser. Jag återkommer till detta.

Även lagstiftningen bör ses i ett helhetsperspektiv, Jag återkommer till denna fråga när jag behandlar socialtjänstens mål, varför jag här inskrän— ker mig till några korta kommentarer. Redan tidigare har jag förordat vissa övergripande mål. Lagen bör vidare i vissa delar ha karaktär av ramlag för att ge socialtjänsten tillräckligt utrymme för insatser utifrån en helhetssyn.

Jag faster samtidigt stort aVSeende vid den om som flera handikapporga— nisationer och även vissa andra remissinstanser har uttalat i fråga om en ramlag. Det har sagts att en mer detaljerad lagstiftning behövs för att säkra

Prop. l979/80:l Refbrntens inriktning [27

en jämn standard mellan kommunerna osv. En avvägning måste göras mellan de olika intressen som bör vägleda lagens utformning.

Socialtjänstens finansiering

Även socialutredningens förslag om statens medverkan i finansieringen av socialtjänsten kan ses i ett helhetsperspektiv. Förslaget innebär bl. a. att kommunerna skall få statsbidrag i form av skatteutjämningsbidrag. Alter- nativet hade varit ett särskilt driftbidrag till socialtjänsten. Storleken av ett sådant bidrag blir emellertid beroende enbart av kommunens kostnader för socialtjänsten och inte av kommunernas förmåga att av egna kommunal- skattemedel finansiera socialtjänsten.

Ett driftbidrag utjämnar inte tillräckligt kostnadsskillnaderna mellan kommunerna.

Det är emellertid samtidigt viktigt att statsbidrag utgår till vissa social— tjänstområden som t. ex. för barnomsorg i form av Stimulansbidrag.

Frågan har även samband med överflyttningen av huvudmannaskapet för vissa institutioner. Jag återkommer till dessa frågor senare.

Bredare samhällsorientering

Omdaningen av den nuvarande socialvården går bl. a. ut på att ge ökad vikt åt verksamhetens samhällsorientering. Härmed kommer det att ska- pas bättre balans i förhållande till den individinriktning som tidigare helt dominerade socialvården och som senare har behållit en mycket stark ställning inom verksamheten. Strävan till en ökad inriktning på strukturella frågor ligger. somjag nämnde nyss i linje med bl.a. helhetssynen.

[ den kritiska debatten har den traditionella socialvården framställts som en "städgumma" som genom sitt hjälparbete sopat undan de individuella följderna av skadliga förhållanden inom arbete och samhällsliv i övrigt. Denna kritik drabbar särskilt en individorienterad. avhjälpande socialvård. Den nya verksamheten däremot skall utöva inflytande på samhällsutveck- lingen. Socialtjänsten skall medverka i planeringen och tillföra denna soci- ala kunskaper. erfarenheter och värderingar som får vägas in i ett samlat planeringsunderlag. Socialtjänsten kan inte ges en särställning i dessa sammanhang framför andra instanser. i stället bör utvecklingen innebära att sociala hänsynstaganden vinner ökat insteg inom de andra instansernas syn på en önskvärd samhällsutveckling. För att socialtjänstens insatser skall bli av större betydelse måste dess sociala mål vara förankrade även inom andra samhällsverksamheter. En aktiv samhällsorienterad social- tjänst måste å andra sidan även svara för individuellt inriktade insatser genom att liksom tidigare bistå bl. a. människor i olika behOVSsituationer.

Medverkan i samhällsplaneringen

Jag delar socialutredningens mening att socialtjänstens medverkan i samhällsplaneringen bör bli en synnerligen viktig insats. Genom denna medverkan skall socialtjänsten påverka olika samhällsförhållanden.

Prop. 1979/80:l R(f/iir/nens inriktning 128

Socialnämndens medverkan bör i enlighet med socialutredningens för— slag avse olika insatser. nämligen att tillföra underlag till planeringen. delta i planeringen, yttra sig över färdiga planförslag samt delta i uppföljningen. Det betyder att socialnämnden får möjlighet att påverka planeringen i dess olika skeden.

Det är även viktigt att tillföra planeringen på regional och riksnivå sociala aspekter.

Samhällsarbete i övrigt

Genom social fältverksamhet och s. k. grannskapsarbete kan socialtjäns- ten gå in i lokala miljöer som riskerar att utvecklas ogynnsamt för att därigenom söka bryta den negativa utvecklingen i samarbete med dem som lever inom området. Samhällsarbete måste bedrivas i samverkan med frivilliga organisationer av olika slag.

Det som motiverar ett av socialtjänsten bedrivet samhällsarbete är både det förhållandet att många bland de mest utsatta människorna inte är politiskt aktiva och att de politiska organisationerna inte tar upp och driver alla de frågor som för socialtjänsten kan framstå som angelägna. De svens- ka erfarenheterna är begränsade och verksamheten bör utvecklas och värderas innan den kan sägas ha funnit sin plats inom socialtjänsten. Som allmän riktlinje bör dock gälla att samhällsarbetct så tidigt som möjligt skall söka aktivera dem det gäller och kanalisera verksamheten så att socialtjänstens fortsatta insatser blir onödiga.

Den uppsökande verksamheten ser socialutredningen som en strukturin- riktad insats. [ varje fall kan den vara ett led i en sådan insats. Genom uppsökande verksamhet kan socialtjänsten bl. a. skaffa sig kunskaper som underlag för de strukturinriktade insatserna. Den uppsökande verksamhe— ten. som bl. a. aktualiserades genom ändringari socialhjälpslagen år 1968. ger socialtjänsten möjlighet att informera medborgarna och bidra till att deras resursbchov i olika avseenden blir tillgodosedda. Samtidigt måste verksamheten utformas så att den personliga integriteten skyddas i största möjliga utsträckning.

Vidgad samverkan

Helhetssynen förutsätter ett nära samarbete över sektorsgränser. Det är viktigt att socialtjänsten samverkar med andra organ i samhället och med bl.a. folkrörelsernas frivilliga organisationer. Det är samtidigt angeläget att samarbete i enskilda ärenden som regel inte genomförs med mindre den enskilde har samtyckt till det. Samarbete med andra organ bör som regel inte heller tillåtas. om det inte är påkallat ur vårdsynpunkt.

Ansvar och trygghet Kommunens yttersta ansvar

Kommunen har ett yttersta ansvar för den enskildes sociala situation.

Prop. 1979/80zl Refimnens inriktning l29

Detta bör framgå av socialtjänstlagen . Ansvaret gör det lättare att finna vägama till den hjälp och service som samhället kan ge.

Den enskildes rätt

Mot denna skyldighet skall svara en rätt för den enskilde att få det bistånd som han behöver för att klara den dagliga livsföringen. Social- tjänstlagen innebär i detta avseende en anpassning till den utveckling som redan har påbörjats bl. a. inom ramen för nuvarande sociallagstiftning.

Samhällets bistånd är inte villkorslöst. Den som exempelvis genom arbete kan försörja sig på ett tillfredsställande sätt skall inte som ett alternativ ha rätt till samhällets bistånd för sin försörjning. Socialtjänstens bistånd bör vidare utvecklas så att den främjar den enskilda människans självverksamhet och tnotverkar passivering.

Samhälls- och individperspektiv

Rätten till bistånd under vissa förutsättningar och på vissa villkor grun- das på en samhällssyn sotn rymmer såväl ett samhälls- som ett individuellt perspektiv. Från samhällsperspektivet medför utvecklingen för stora grup- per av människor onda verkningar som innebär sociala problem och åtföl- jande hjälpbehov. Dessa problcm omöjliggör eller begränsar i skiftande grad de drabbade människornas frihet och utvecklingsmöjligheter.

Samtidigt gäller från det individuella perspektivet att varje människa har inneboende resurser som förutsättning för fortsatt utveckling. För att kunna "förverkliga sig själv" måste dessa resurser frigöras. En utveckling som såväl den enskilda människan som samhället har ansvar för.

Socialtjänsten bör arbeta med båda dessa perspektiv. De strukturella problemen innebär ofrihet och svårigheter på det individuella planet, vilket socialtjänsten måste möta med såväl struktur— som individinriktadc insat- ser.

Samtidigt är det så att en människa har inneboende resurser för utveck— ling och växt. handlingsmöiligheter och ansvar. Att ta ifrån en människa eget ansvar kan innebära att man frånkänner henne personlig värdighet. Det är emellertid lika ostridigt att grupper eller enskilda kan leva under så svåra förhållanden att deras valfrihet i själva verket är ringa eller praktiskt taget ingen alls.

Under remissbehandlingen har man ansett att utredningen trots sina intentioner inte tillräckligt klart har gett uttryck för den enskildes ansvar för sitt liv. Jag delar den meningen och kommer därför senare att föreslå att socialtjänstlagen kompletteras så att individens ansvar kommer till klart uttryck.

Demokratiskt förankrad .s'ut'it'llljiinst

Demokratin inom socialtjänsten gäller alla de grupper som berörs av verksamheten. 9 Riksdagen [979/80. I saml. Nr I. Del A

Prop. 1979/80zl Reformens inriktning 130

De förtroendevalda

Till skillnad från t.ex. hälso- och sjukvården har socialvården från början ombesörjts av förtroendevalda. Deras insatser i det individuella vårdarbetet har numera till allra största delen övertagits av utbildade tjänstemän. Socialvården har därmed till viss del "professionaliscrats". Även inom socialtjänsten bör man emellertid behålla den demokratiska instans som den fönroendevalda socialnämnden utgör. Anledningen är den att socialtjänsten, liksom socialvården, på skilda nivåer är en politisk verksamhet. Det gäller verksamhetens allmänna inriktning. hur den utfor- mar de strukturinriktade, de allmänt inriktade och de individuellt inriktade insatserna och vilka avvägningar som görs mellan dessa olika verksatn- hetsområden.

Jag vill i korthet redovisa den utveckling som har skett beträffande de fönroendevaldas arbete .— en utveckling som jag ansluter mig till. De förtroendevaldas insatser har alltmer fått sin tyngdpunkt i planering. rikt- linjer. principfrågor och uppföljning. På förtroendemannanivå förs därut- över upp sådana individuella ärenden som kräver beslut för vilka princi- piella riktlinjer saknas eller som har djupt ingripande betydelse för enskild person. De förtroendevalda leder verksamheten. Genom kontakt med tjänstemännen följer de klientarbetet och håller därigenom reda på de faktiska förhållandena. hur riktlinjerna efterlevs osv. Detta bidrar till att hålla de förtroendevalda väl förtrogna med människornas levnadsvillkor.

Utvecklingen har på olika sätt medfört att färre medborgare än förr medverkar i olika kommunala angelägenheter. däribland även de socialpo- litiska. Inrättande av distriktsnämnder är ett sätt att motverka denna utveckling.

Tjänstemännen

Socialarbetarna har kommit att genom delegation få hand om allt mer av det individuella behandlingsarbetet. som inte kräver principiella beslut. Denna utveckling är motiverad från effektivitetssynpunkt och bör fortsät- ta. Det står dock klart att förutsättningarna för vad sotn kan och bör delegeras bl. a. till tjänstemän varierar mellan kommuner av olika storlek och struktur. Kommunerna bör därför genom kommunfullmäktige själva bestämma hur delegationen skall närmare utformas.

Jag vill här något gå in på personalens situation. Många upplever social- vårdens svårigheter att genom individinriktade insatser bryta destruktiva drag i samhällsutvecklingen. Socialarbetarna kan i många fall inte på ett avgörande sätt bidra till att ändra olyckliga levnadsförhållanden eller hind- ra en försämring i form av ökad utslagning, isolering, missbruk etc. Inom vissa socialförvaltningar är personalomsättningen mycket hög. Det finns inga enkla lösningar på dessa problem, men de bör självfallet beaktas i utformningen av kommunernas personal- och utbildningspolitik.

Prop. 1979/80zl Reformens inriktning 131

Frivilliga organisationer

Det har tidigare framgått av inledningen att folkrörelserna har varit en drivkraft i den socialpolitiska utvecklingen. Olika frivilliga organisationer gör även i dag stora insatser för att öka gemenskapen mellan människor, förmedla kunskap och stimulera till engagemang i samhällsfrågor. Inte minst gäller detta ungdomsorganisationerna. Såväl dessa sammanslutning- ar som idrottsorganisationerna engagerar ett mycket stort antal ungdomar. Fackföreningarna har alltmer börjat utarbeta socialpolitiska program och gått in för att stödja enskilda medlemmar i sociala frågor. Studieförbunden nåri sin studie— och bildningsverksamhet ut till många människor. Handi- kapporganisationer och andra föreningar som vänder sig till särskilda målgrupper har ofta självupplevda erfarenheter av sociala problem. Klient- organisationerna bör ha ett stort värde för socialtjänsten. Bland pensionä- rerna förekommer runt om i landet en omfattande föreningsverksamhet. Olika kyrkliga samfund bedriver sedan länge en betydande social verksam- het. Svenska Röda Korset, Rädda barncn och nykterhetsorganisationema är andra sammanslutningar, som gör väsentliga insatser på det sociala området.

Folkrörelsernas insatser bidrar till att öka gemenskapen och förankra de solidaritetsidéer som är en nödvändig grundval för socialpolitiken. De är drivkraft för nya idéer och metoder i socialarbete och tillför detta arbete personella resurser av stort värde. Socialtjänstens kontakter med organisa- tioner vars verksamhet helt eller delvis sammanfaller med socialtjänstens bör inte bindas genom av statsmakterna givna formella bestämmelser utan måste utvecklas i enlighet med de lokala förutsättningarna och de särskilda behov som de olika frågorna inom verksamheten medför. Självfallet har socialtjänsten att i denna samverkan beakta skyddet av den personliga integriteten. Socialtjänstens samarbete i lämpliga former med inte minst organisationer av folkrörelsekaraktär bör motverka en byråkratisering av socialtjänsten och bidra till att ge den en folklig förankring. Detta bör hindra att socialtjänsten blir en isolerad samhällsfunktion och bidra till att främja allmänhetens förtroende för verksamheten.

"Lekmannainsatser"

Som har nämnts tidigare är en "professionalisering" av socialtjänsten genom en välutbildad tjänstemannakår nödvändig för att verksamheten i viktiga avseenden skall kunna skötas effektivt och rationellt. Samtidigt har det stor betydelse att socialtjänsten i lämpliga former anlitar frivilliga medarbetare som vill göra en insats för andra människor. Det kan gälla enskilda eller familjer som är beredda att gå in i en stödkontakt med en annan familj, ta emot barn och ungdom i sitt hem, arbeta som kontaktper- soner inom socialtjänsten och utveckla närkontakter med äldre. sjuka och isolerade människor. Erfarenheterna får visa hur och i vilka former dessa frivilliga insatser skall kunna vidareutvecklas.

Prop. 1979/80:l Rejbrtnens inriktning [

DJ PJ

" Klientdemokrati' ”

Socialvårdens kontrollerande funktioner har inneburit att klienternas inflytande har varit begränsat. Ett tecken på detta kan sägas vara att klienter i barnavårds- och nykterhetsvårdsärenden i liten utsträckning själva har tagit kontakt med myndigheten. Endast i socialhjälpsärenden tar de allra flesta klienter själva kontakt. Detaljregleringen i socialvårdsla- garna har i vissa avseenden stärkt och i andra försvagat klienternas möjlig- heter till inflytande över hur deras ärende skall handläggas. Socialvårdens möjligheter enligt Nvl. och Bvl. att tillgripa tvångsåtgärder innebär själv- fallet en begränsning. Social forskning har också visat att de flesta klienter anser sig ha litet att säga till om.

lnom socialtjänsten skall klienternas inflytande förstärkas. Verksamhe- ten skall bygga på respekt för människors självbestämmande och integritet och socialtjänstens insatser skall utformas och genomföras tillsammans med den det gäller. Kontakterna skall i fråga om vuxna bygga på frivil- lighet. Endast i svåra nödsituationer kan en insats på annan grtrnd från socialtjänstens sida godtas.

Klienternas möjlighet till medinflytande inom socialtjänsten är också beroende på de allmänna värderingar som gäller i samhället i fråga om människor och grupper som på olika sätt är beroende av socialtjänstens insatser. Dessa inställningar innebär svåra och komplicerade problem och beror på många olika faktorer. Ett brett utbud av tjänster inom den nya socialtjänsten som utnyttjas av många kommer att avdramatisera kon- takter med socialtjänsten. Även allmän information och de frivilliga orga- nisationernas arbete bör kunna bidra till att minska de negativa attityderna mot vissa grupper av klienter. Därmed stärks deras självkänsla och bered- skap att ta ansvar i behandlingssituationen.

Attjiämja social gemenskap

Samhällsutvecklingen har på olika områden inneburit koncentration och specialisering. Till de viktigaste områdena där denna utveckling varit påtaglig hör administrativ indelning genom bl. a. kommunsamman- läggningar och boendet genom en fortgående urbanisering i förening med en utglesning av vissa delar av landet. Vidare bör nämnas strukturratio- nalisering inom näringslivet och fortskridande specialisering. separation och skiktning i fråga om människors livsinnehåll när det gäller arbete. boende. fritid osv. Denna utveckling har medfört en kraftig förbättring av de många människornas materiella standard och valmöjligheter genom ökat ekonomiskt välstånd. bättre bostäder. större utbud av fritidsaktivite- ter, bättre utbildning. kvinnornas inträde på arbetsmarknaden osv. Den har också i hög grad bidragit till att förstärka socialvårdens och den övriga socialpolitikens möjligheter till insatser i fråga om de resurssvaga grupper- na i samhället.

Särskilt utifrån ett vidgat välfärdsbegrepp har det emellertid kommit att

Prop. l979/80:l Refarrnens inriktning 133

framstå allt tydligare att denna utveckling krävt sitt pris genom utestäng- ning och utslagning från arbetsmarknaden. kvarsiående eller förstärkt segregation i boendet. försämrade sociala relationer genom ett utglcsat socialt nätverk etc. De problem det här är fråga om berör praktiskt taget alla samhällsområden. däribland socialtjänsten. De kan också sägas ha relevans för de flesta av här uppdragna riktlinjer för socialtjänsten.

Behovet av sociala relationer har samband med vårt behov av gemen- skap. solidaritet och trygghet. Sociala relationer kan ha olika innebörd. De kan innebära vänskap. arbetsgemenskap. samverkan med andra i för- eningsarbete. kontakt med samhällsorgan för bistånd osv. Det är viktigt att söka bygga upp ett socialt kontaktnät som ökar människornas möjlighet att i samverkan förbättra sin situation.

Den tidigare behandlade medverkan i samhällsplaneringen syftar bl. a till att skapa ett samhälle som främjar kontakter mellan människorna. Även genom annat samhällsarbete kan socialtjänsten medverka i denna utveck- ling. Ett medel är en aktiv information om samhällets socialpolitiska an- ordningar. lnte minst rent organisatoriska faktorer bör beaktas. som en decentralisering av socialtjänsten till olika bostadsområden i kommunerna. inrättande av distriktsnämnder m.m. Socialtjänsten behöver för sin med- verkan i uppbyggnaden av de sociala relationerna mellan människor stöd av den sociala forskningen och en fortlöpande metodutveckling.

Frit-'illighet som grund

Socialvården speglar de rådande samhällsförhållandena. Historiskt har den djupa rötter i en auktoritär människosyn, som bl.a. innebar att social- vården skulle skydda samhället och andra samt uppfostra den som var direkt berörd. Denna inriktning förutsatte inte sällan en kontroll genom tvångsmedel.

De senaste årens utveckling inom socialvården har inneburit att tvångs- åtgärderna skjutits i bakgrunden. Under 1960-talet slopades socialnämn- dernas och bamavårdsnämndernas möjligheter att förelägga "försumliga försörjarc" arbete på arbetshem. Även inom nykterhetsvården har utveck- lingen inneburit ökade frivilliga och minskade tvångsmässiga åtgärder.

Denna utveckling mot frivillighet i behandlingen fortsätter genom social- vårdens omvandling till en socialtjänst. vars lagstiftning inte ger möjlighet till tvångsingripanden mot vuxen.

Att utjämna kl_xfmr

Ett centralt socialpolitiskt mål är utjämning. en strävan till jämlikhet i människors levnadsförhållanden (förverkligade livsvillkor). Begreppetjäm- likhet kan visserligen vara svårt att bestämma. Olika människor sätter värde på olika förhållanden i sin livssituation osv. Dessa svårigheter gör sig emellertid i första hand gällande på det teoretiska planet. ] den social- politiska verkligheten är målen vanligen konkreta. nämligen att i bestämda

Prop. 1979/80:l Refbrmens inriktning [34

avseenden minska stora och påtagliga skillnader i olika gruppers levnads- förhållanden eller att motverka de utvecklingsfaktorer i samhället. som bidrar till'att öka skillnaderna. Den progressiva skattepolitiken liksom regionalpolitiken och olika socialpolitiska anordningar m.m. främst utan- för socialvårdens ram har haft sådana syften.

Även socialtjänsten skall ha som mål att på olika sätt främja en utjäm- ning mellan olika gruppers levnadsförhållanden (levnadsnivåer).

Sociala mål i samhällsplaneringen m. m.

Flera av de sociala målen för socialtjänstens medverkan i samhällsplane- ring och samhällsarbete syftar till en utjämning. Det gäller t.ex. målet att motverka boendesegregation. att ge alla möjlighet till olika kultur- och fritidsaktivitcter. att skapa ett tillräckligt och väl lokaliserat utbud av social service osv.

Socialtjänstens möjligheter att på ett avgörande sätt åstadkomma en utjämning i fråga om befolkningens levnadsnivå skall inte överdrivas. Socialtjänsten är endast en del av det socialpolitiska verksamhetsfältet som i sin tur ingår i den allmänna samhällspolitik. som går ut på att minska de sociala och ekonomiska klyftorna eller motverka att de vidgas. Samti— digt står det klart att socialtjänsten utifrån ett helhetsperspektiv har att verka på många olika områden som gäller människornas levnadsvillkor. Socialtjänsten skall således lämna bistånd i den meningen att människor som behöver det tillförsäkras resurser. Genom socialtjänsten skall de beredas skäliga levnadsvillkor, varvid behov av förebyggande eller rehabiliterande insatser bör beaktas.

Ekonomiskt stöd

Förebyggande och rehabiliterande insatser inom den kommunala bc- hovsprövade hjälpens ram kommer att få ökad vikt. Det kommunala be- hovsprövade stödet har givetvis stor betydelse för de människor som behöver denna hjälp. även om dess utjämningseffekter på det hela taget är marginella.

Sekretess- och registreringsfrågor

Till reformen hör för socialtjänsten viktiga ändringar i fråga om sekre— tesskydd och registrering. Dessa ändringar går ut på att förstärka skyddet av den personliga integriteten. Människor skall i ännu mindre utsträckning än i dag kunna mot sin vilja få sina personliga förhållanden utlämnade till annan. I denna riktning verkar de sekretessbestämmelser som har föresla- gits i den tidigare denna dag beslutade propositionen med förslag till sekretesslag. m.m. liksom begränsningarna i socialtjänstens uppgiftsläm- nande i vissa ärenden. Samma gäller förslaget om att socialregisterlagen slopas och att socialtjänstens registrering begränsas i avseende på art. omfång och varaktighet genom återkommande gallringar m.m.

Prop. 1979/80zl Reformens inriktning l35

Många människor torde uppleva en närgången och varaktig registrering av sina förhållanden i sociala register med ett inte fullgott sekretesskydd som något av en brännmärkning. Det ger dem en känsla av att tillhöra en grupp i samhället som skiljer sig från andra. De föreslagna reformerna i form av minskad registrering och ökat sekretesskydd kan därför med viss rätt anses utjämna klyftor mellan olika grupper i samhället. Samma gäller förslaget att socialtjänsten inte längre skall ha en rutinmässig rapporte- ringsskyldighet i körkortsärenden rn. rn.

Sociala serviceområdcn

Den socialtjänstreform som nu föreslås innebär ett definitivt uppbrott från det synsätt som har präglat den traditionella socialvården. Den tidi— gare socialvårdsideologin har inneburit en kategorisering och stämpling av människor i termer av "vi" och "de". De förra har utgjort subjekt i form av myndigheter som har haft de senare som objekt för insatser, vilka har gått ut på att hindra eller mildra "sociala avvikelser".

Socialtjänstreformen fullföljer en utvecklingslinje som har blivit allt mer framträdande inom den moderna socialvården. Den nya socialtjänsten skall utformas som en servicebetonad samhällstjänst. Socialtjänsten skall vara tjänstvillig. uppmärksam. angelägen att människor kommer och söker hjälp och råd så snart de behöver det och inte för sent. lngen skall behöva dra sig för att vända sig till socialtjänsten. Verksamhetens krav på mot- prestationer skall bygga på allmänna riktlinjer. som samtidigt kan anpassas till vad som är möjligt och rimligt för den enskilde. Den sökande skall behandlas som enjämställd med eget ansvar och med rätt att kräva respekt för sina åsikter och synpunkter.

Denna serviceanda bör prägla socialtjänstens strukturinriktade insatseri form av medverkan i samhällsplaneringen. samhällsarbete och uppsö- kande verksamhet. Den bör utmärka de allmänt inriktade insatserna när det gäller information och omsorgerna om barn och ungdom. äldre männi- skor och människor med handikapp. Det är inom dessa allmänt inriktade områden som serviceinställningen växt fram. Inom den framtida social- tjänsten är det av särskild vikt att samma inställning kommer att utmärka de individuellt inn'ktade insatserna.

Allmänt inriktade reformer

Reformarbetet har följt den huvudlinje i svensk socialpolitik som inne— bär att där så kan ske skall anordningarna vara generella. De skall inte innehålla onödiga bestämmelser och spärrar för människor som behöver de olika tjänsterna.

Viktiga fördelar med detta är att det blir lättare för medborgarna att sätta sig in i vilka rättigheter de har. Administrationen kan som regel göras enklare. Allmänt utformade tjänster som barnomsorg och äldreomsorg

Prop. 1979/80:1 Rajiv/nens inriktning Bo

m.m. får inte heller de negativa stämplingseffekter som kan följa med en prövning som berör den enskildes integritet och självkänsla.

Det står samtidigt klart att hushållningen med knappa resurser som skall bidra till en social och ekonomisk utjämning kräver prioriteringar. Vid nödvändiga inskränkningar i fråga om allmänna socialpolitiska anordning- ar bör resurserna inriktas på de mest resurssvaga grupperna som har störst behov av en resursförstärkning samtidigt som prövningen görs så enkel som möjligt.

Förebyggande inriktning nt. m.

Socialtjänsten skall arbeta förebyggande. Av stor betydelse blir här de strukturinriktade insatserna främst i form av medverkan utifrån sociala mål i samhällsplaneringen. Även samhällsarbete och insatser i samband med en aktiv uppsökande verksamhet som innefattar information och erbjudande av tjänster har viktiga förebyggande aspekter. Även de allmänt inriktade tjänsterna. som omfattar de stora serviceområdena, har synnerli- gen stor betydelse genom att göra det möjligt för ensamstående och fa- miljer att försörja sig. att klara ett självständigt boende och även i övrigt kunna bestämma över sitt liv. Därigenom förebygger socialtjänsten passi- vitet och beroende. De individinriktade insatserna har inom socialvården i stor utsträckning verkat kompenserande och avhjälpande. men de har också omfattat aktiva rehabiliteringsåtgärder. Dessa uppgifter blir betydel- sefulla även inom socialtjänsten. Det är emellertid viktigt att de individin- riktade insatsema sätts in på ett så tidigt stadium som möjligt. De bör därmed kunna få ökad förebyggande betydelse. Så bör bli fallet med bl. a. det ekonomiska stödet i form av socialbidrag.

En förutsättning för att socialtjänstens insatser i olika avseenden skall få förebyggande effekt är att orsakerna till behovet av insatser klarläggs och att de insatta resurserna utformas ändamålsenligt och realistiskt.

För att socialtjänsten skall kunna lösa dessa uppgifter'är det angeläget att kunskaperna om människornas villkor och om möjligheterna att påver— ka dessa fortlöpande förbättras. Socialtjänsten behöver här stöd av forsk- ning och utvecklingsarbete inom flera områden.. Ett annat viktigt underlag för utformningen av en förebyggande socialtjänst blir en ändamålsenligt uppbyggd statistik. Det sociala arbetet kräver slutligen en yrkesmässig kompetens som omfattar såväl teoretiska kunskaper som praktiska erfa- renheter. Social forskning och metodutveckling. statistisk information och social utbildning kommer att utgöra viktiga förutsättningar för socialtjäns- tens framtida utveckling.

Jag skall efter denna inledning ta upp de olika inslagen i socialtjänstre- formen till närmare behandling.

Prop. 1979/80:1 Socialtjänsrwrs mål |37

2.2 Socialtjänstens mål

2.2.l Allmänna synpunkter

De tre gällande vårdlagarna innehåller flera bestämmelser som anger målen för verksamheten. Enligt 1 s' BvL har barnavården "till syfte att främja en gynnsam utveckling av de unga och goda uppväxtförhållanden i övrigt för dem". Nykterhetsvårdens uppgift enligt ] & NvL är att återföra missbrukaren till "ett nyktert liv". Enligt l & ShjL skall kommunen se till att den som vistas i kommunen "erhåller den omvårdnad. som med hänsyn till hans behov och förhållanden i övrigt kan anses tillfredsställande".

De mål som finns uppställda i de nuvarande vårdlagarna är således var för sig begränsade. De kan inte heller vara annat, Socialvården reglerasju inte av en sammanhållen lag utan av flera lagar. som har kommit till vid olika tillfällen och för olika ändamål.

Målfrågorna har spelat en betydelsefull roll i socialutredningens arbete. Detta gäller såväl frågan om övergripande mål inom den framtida social- tjänsten som de delmål som utredningen vill ställa upp för verksamheten. Behovet av övergripande mål blir särskilt framträdande i ett reformarbete som går ut på att omgestalta en funktionellt uppdelad socialvård till en sammanhållen socialtjänst som präglas av en helhetssyn. Det är också först i detta läge som det finns praktiska förutsättningar att finna en gemensam målsättning av övergripande karaktär. Jag har tidigare (avsnitt 2.1.3) i princip anslutit mig till de övergripande mål — demokrati.jäm|ikhet och solidaritet. trygghet — som socialutredningen har föreslagit skall gälla för socialtjänsten. Jag ämnar nu ta upp målfrågorna till en mer ingående behandling.

Inledningsvis vill jag redan här helt kort diskutera de delmål som bör gälla under de övergripande målen. Dessa delmål bör samtidigt ses som medel för att förverkliga mål på en högre nivå. ytterst de övergripande målen. Socialutredningcn har här haft en svår uppgift. Det är svårt att bygga upp ett system av mål och medel för socialtjänsten som tillgodoser inte minst teoretiska anspråk på klarhet och konsekvens. De förslag till mål och medel som utredningen redovisar uppfyller dock enligt min upp- fattning i huvudsak dc praktiskt-politiska anspråk som man här måste ställa.

Utredningen kan sägas ha arbetat med i princip två olika ”uppsättning- ar" underordnade mål och medel.

Den ena uppsättningen sådana mål/medel består helt enkelt av olika föreslagna verksamheter (huvudfunktioner) för den framtida socialtjäns— ten. som medverkan i samhällsplaneringen. allmänt förebyggande insatser av olika slag osv. Frågor om hur man skall dela in socialtjänstens verksam— heter tar jag upp senare ( avsnitt 2.4 ).

Den andra uppsättningen mål/medel avser de särskilda mål eller rikt- linjer som bör gälla för socialtjänstens olika verksamheter. Sådana mål

Hänvisningar till US482

Prop. l979/80:1 Socialtjänstens mål 138

anges för socialtjänstens medverkan i samhällsplaneringen, för äldreom- sorgen m.m. Dessa mål är underordnade de övergripande målen genom att de är partiella både i förhållande till hela verksamheten och till övergri— pande mål.

Sammanfattningsvis består socialutredningens föreslagna mål- och me— delstruktur av följande nivåer.

Övergripande mål: demokrati, jämlikhet och solidaritet. trygghet

Underordnadc mål: socialtjänstens verksamheter ("huvudfunktioner") särskilda mål för dessa verksamheter.

2.2.2 De övergripande målen

Socialutredningens förslag till övergripande mål har fått kraftigt stöd vid remissbehandlingen. En positiv eller övervägande positiv inställning har bl.a. socialstyrelsen. kommun- och landstingsförbunden och de fackliga huvudorganisationerna. Föreningen Sveriges socialchefer anser att de all- mänt hållna målen har ett berättigande genom att de anger en viljeinrikt- ning och på så sätt kan påverka utvecklingen inom socialvårdsområdet. Bland kommunerna uttalar t.ex. Västerås att med målen klan utsagda i lagen skapas det bättre förutsättningar för att värderingarna hålls levande och aktuella i såväl det dagliga arbetet som det mer långsiktiga reformarbe- tet.

Det saknas dock inte kritiska synpunkter på förslaget. Den vanligaste kritiken är att målen har blivit för allmänt hållna. Enligt bl. a. riksåklagaren borde den inledande bestämmelsen i socialtjänstlagen ta sikte på de delmål som lagen behandlar i de följande avsnitten. Därmed kunde målsättningen å erforderlig pregnans och klarhet.

De övergripande målen måste enligt min mening med nödvändighet vara allmänt utformade. Dessa mål bör i första hand ses som politiska riktmär- ken för socialtjänstens långsiktiga utveckling. Som flera remissinstanser har framhållit är de långsiktiga målen även en markering av ett nytt förhållningssätt i det dagliga arbetet till människor som söker bistånd. De övergripande målen uttrycker såväl samhällets roll i olika problempro— cesser som en positiv tilltro till människans egen förmåga.

Med de formuleringar som socialutredningen har valt för de övergri- pande målen har enligt flera remissinstansers mening utredningen dock inte helt lyckats ge uttryck för sina intentioner när det gäller den enskildes ansvar för sitt liv. Jag delar på denna punkt remisskritikens uppfattning. Jag föreslår att socialtjänstlagens målparagraf skall kompletteras så att individens ansvar kommer till klarare uttryck i lagen. Socialtjänsten får inte ges till uppgift att ta över ansvaret för enskilda människors handlingar och livsföring. Vad socialtjänsten bör och kan göra är att förstärka och komplettera människans egna resurser. lnte utan fog har socialvårdens

Prop. l979/80:1 Socialtjänstens mål l39

"fixarroll" kritiserats. Jag har tidigare pekat på att det innebär en kränk- ning att frånta den enskilde ett personligt ansvar för hans liv och handlan- de. Därmed riskerar man passivering och beroende. Å andra sidan får självfallet detta konstaterande inte tas som utgångspunkt för konservativa värderingar av socialtjänstens roll i förhållande till människor som står inför övermäktiga svårigheter och vilkas valmöjligheter är hårt beskurna.

En annan kritik av utredningens förslag går ut på att det skulle råda bristande samstämmighet mellan socialtjänst och övergripande mål. Denna kritik har flera varianter. En har till innebörd att socialtjänsten inte kan förverkliga portalparagrafens mål och åstadkomma t. ex. "jämlikhet i lev- nadsvillkor". Här vill jag bara erinra om att socialtjänsten enligt lagförsla- get skallfrämja en sådan utveckling. Självfallet är socialtjänsten bara en faktor bland många. Andra faktorer betyder ofta mer för att främja en ökad jämlikhet. Därmed är svaret också givet på en annan kritik som framhåller att de övergripande målen inte är exklusiva för socialtjänsten utan gäller. eller bör gälla. många andra samhällsverksamheter. Till denna kritik knyts ibland synpunkten att de övergripande målen inte har sin plats i en enskild författning utan i grundlagen. Socialutredningcn säger i denna fråga att sociala mål som överensstämmer med regeringsformens principer bör väg- leda inte bara socialtjänsten utan all samhällsverksamhet. Jag delar social- utredningens mening. Socialtjänsten är en av många verksamheter som skall sträva efter att uppfylla de sociala målen. Det har stor betydelse att dessa riktlinjer läggs fast i den lag som skall reglera omdaningen av den traditionella socialvården till en socialtjänst.

De övergripande målen bör kunna bidra till att blotta alltför kortsiktiga åtgärder och inbördes motstridande insatser. De innebär även en öppen redovisning av de värderingar som bör prägla verksamheten. Detta är att föredra framför strävanden som styrs av dolda värderingar vilka på ett mer okontrollerat sätt kan påverka en verksamhet. De övergripande målen skall visserligen konkretiseras och preciseras i delmål, men sådana delmål gör inte de övergripande målen överflödiga. Dessa bör få betydelse för den socialpolitiska debatten inte bara på riksplanet och regionalt utan också i kommunerna. Man kan t.ex. fråga sig hur praktiska reform- och budget- förslag som läggs fram överensstämmer med de övergripande målen; vilka målkonflikter man möter här. vilka prioriteringar man då bör göra osv.

Det finns slutligen två olika kritiska inslag i opinionen kring målfrågoma som jag har fäst mig särskilt vid. Från helt skilda utgångspunkter kan båda sägas gälla frågan om den livskvalitet som socialtjänsten skall medverka till att tillförsäkra människorna.

Den ena utgångspunkten är att socialutredningen borde starkare ha betonat den enskildes rätt till ett meningsfullt arbete och en fullgod bostad. T. ex. skolöverstyrelsen betecknar rätten till arbete som en väsentlig livs- kvalitet i varje ung människas tillvaro. Sveriges kommunaltjänstemanna— förbund säger att avsaknad av arbete eller bostad ofta tillhör de förhållan-

Prop. 1979/80:1 .S'ucialtjänstwrs mål 140

den som orsakar sociala problem. Jag har självfallet samma uppfattning som dessa remissinstanser om de grundläggande värden som rätten till arbete och rätten till bostad utgör. Dessa rättigheter kan. som framgår av vad jag har nämnt tidigare (avsnitt 2.l.3) härledas ur de övergripande målen. Jag anser rätten till arbete och rätten till bostad ha en så avgörande betydelse för den enskildes sociala situation att de bör framhävas tydligare i socialtjänstlagen än som har skett i socialutredningens förslag. Vidare har särskilt ungdomsarbetslösheten konkret visat att utbildning är av grundläg— gande betydelse för möjligheterna att få och behålla ett arbete. En bristfäl- lig utbildning kan givetvis vara ett svårt handikapp även i övrigt i ett så komplicerat samhälle som vårt. Jag återkommer till dessa frågor senare (bl. a. i avsnitt 2.4 Socialtjänsten — funktion och uppgifter).

Den andra utgångspunkten är att utredningen har skjutit den materiella tryggheten alltför mycket i förgrunden. Detta skulle enligt vissa remissin- stanser. som KDS, Svenska diakonsällskapet m.fl., innebära att begrep- pen livskvalitet. solidaritet och gemenskap har fått en mindre central ställning än den borde ha. I anslutning till dessa påpekanden vill jag understryka de värden som ligger i att alla människor känner och tar ett ansvar för sina medmänniskor. En aldrig så väl fungerande socialtjänst kan inte ersätta det ansvar och den solidaritet med sin nästa i ord och gärning som måste vara en hörnsten i samhällsgemenskapen. Det finns tyvärr tecken som tyder på att det moderna samhällets utveckling med urbanise— ring, befolkningsomtlyttning m. m. har lett till ett ökat främlingskap i samhället där ansvaret för medmänniskan i den—omedelbara omgivningen löper risk att komma på undantag. Dessa frågor bör liksom andra ideella faktoreri begreppet livskvalitet få sin berättigade betoning när vi drar upp riktlinjerna för den framtida socialtjänsten.

2.2.3 Målinrikrad ramlag

Socialutredningens förslag om en målinriktad ramlag har fått stark upp- slutning under remissbehandlingen. Kommunerna anses få stor frihet att anpassa biståndet efter skiftande behov och önskemål. Socialstyrelsen pekar på att socialtjänsten är till för alla medborgare och att lagen avser att motverka målgruppsinriktade och symptomorienterade åtgärder. Samti- digt kommer kritik inte minst från handikapprörelsen, där man menar att förslaget möjliggör stora standardskillnader mellan kommunerna och att det är de svagaste grupperna i samhället som får lida mest av detta.

Jag ämnar i det följande på olika områden föreslå åtgärder som leder till en fastare reglering än vad socialutredningen har föreslagit utan att lagen samtidigt förlorar sin karaktär av målinriktad ramlag.

När förutsättningarna för att införa en målinriktad ramlag på socialtjäns- tens område skall undersökas bör en allmän utgångspunkt kunna vara att ju bättre lagstiftarna i lagen anger mål och syften. desto mindre blir behovet av en fast, detaljerad reglering. Saken kan också med socialutred-

Hänvisningar till US484

Prop. l979/80:1 Socialtjänstens mål 141

ningens ord uttryckas så att "ju större frihet som ges att utforma social- tjänsten. desto starkare blir kravet på att lagen anger vägledande mål för verksamheten".

En mindre fast reglerad lagstiftning ger större frihet vid val av tillväga- gångssätt och gör det möjligt att ta större hänsyn till vad den enskilde vill och behöver. Det ligger i linje med den helhetsprincip som präglar social- tjänstreformen att hänsyn skall ktrnna tas till många samverkande faktorer när socialtjänsten tillsammans med den det gäller skall finna den mest ändamålsenliga åtgärden eller kombinationen av insatser. En alltför detal- jerad lagstiftning kan här utgöra ett hinder.

Som både utredningen och remissinstansema har pekat på ger en målin- riktad reglering också utrymme för en positiv utveckling av socialtjänstens metoder och arbetssätt.

Utan att ge avkall på standardkraven mäste kommunerna ha ett utrym- me att utforma socialtjänsten så att den bäst tillgodoser kommunmedlem- mamas behov. Strukturella olikheter mellan kommunerna kan motivera vissa skillnader i socialtjänstens uppbyggnad och verksamhet. Som jag kommer att gå in på senare måste denna frihet givetvis ha sina gränser.

Den föreslagna lagen bör naturligtvis också ses mot bakgrunden av att kommunsammanläggningarna har gett dagens kommuner bättre förutsätt- ningar, ekonomiska och andra, att bedriva en effektiv socialtjänst. Inte minst viktig i sammanhanget är den kår av utbildade tjänstemän som har vuxit fram inom den kommunala socialvården under de senare årtiondena.

Jag återkommer senare till de frågor om utbildning av såväl förtroende- valda som tjänstemän som aktualiseras av socialtjänstreformen ( avsnitt 2.26 ).

En målinriktad ramlag skapar nya förutsättningar för resultatvärdering. Även om metodproblemen är betydande, kommer resultatet av olika insat- ser att kunna jämföras med olika konkreta och preciserade delmål som endera finns direkt intagna i lagen eller som utarbetas med ledning av lagen och dess förarbeten.

Kommunförbundet har i sitt remissvar kritiserat utredningens förslag för att det kan ge upphov till detaljföreskrifter och allmänna råd som i alltför hög grad kommer att begränsa kommunernas politiska handlingsfrihet.

De flesta kritiker har som framgått av vad jag har sagt tidigare dragit en annan slutsats, nämligen att ramlagen leder till risker för ojämnheter i standard mellan kommunerna och osäkerhet över skyldigheter och rättig- heter. Flera juridiska instanser, klientorganisationer m.fl. står bakom en sådan kritik. Inte bara lagstiftningen utan även utredningens förslag att minska de specialdestinerade statsbidragcn och öka de generella anses kunna bidra till att standardskillnaderna mellan kommunerna behålls eller rentav ökar. TCO föreslår att ämbetsverken skall ges befogenhet att ställa upp vissa minimikrav både kvantitativt och kvalitativt i fråga om utbudet av tjänster till medborgarna. Vidare bör enligt TCO:s mening socialstyrel-

Prop. 1979/80:1 Kommunens ansvar 142

sen utfärda alternativa rekommendationer i fråga om t.ex. vissa intag- ningsregler och avgiftstaxor.

Jag anser att man måste fasta stort avseende vid de risker för standard- skillnader och osäkerhet om skyldigheter och rättigheter som kritiken har pekat på. Samtidigt bör man hålla i minne alla de faktorer som balanserar en ogynnsam utveckling. Jag vill erinra om att socialtjänstlagen inte möjlig- gör åtgärder som står i strid mot den enskildes vilja. Andra viktiga funktio- ner som verkar för konkretisering av den enskildes skyldigheter och rättig- heter samt enjämnarc standard mellan kommunerna är dels besvärsinstitu- tet och de rättsvårdande instansernas prövning dels tillsynsmyndigheter- nas viktiga roll.

Viktigt i sammanhanget är även vad medborgarna i kommunerna kräver. Liksom socialstyrelsen vill jag understryka att de tjänster ramlagen kan erbjuda är till för kommunens samtliga medborgare. Det politiska ansvaret för hur socialtjänsten sköts kan komma att få ökad tyngd.

2.3 Kommunens ansvar

2.3.1 Ett yttersta ansvar

1 l s ShjL anges att varje kommun skall se till att den som vistas i kommunen får den omvårdnad som med hänsyn till hans behov och förhål- landen i övrigt kan anses tillfredSställande. Kommunen skall vidare sörja för att den som vistas i kommunen och som finnes vara ilbehov av socialhjälp får sådan hjälp enligt vad som sägs i lagen. Enligt 6 & ShjL åligger det socialnämnden att bl. a. göra sig väl förtrogen med den enskil- des behov av omvårdnad och verka för att detta blir tillgodosett.

Enligt NvL skall nykterhetsnämnd bl. a. verka för allmänt nykterhets- främjande åtgärder och genom stöd- och hjälpinsatser söka återföra den som missbrukar alkohol till ett nyktert liv.

Kommunens ansvar för barnavården slås fast i 2 få BvL. Enligt denna bestämmelse skall varje kommun sörja för sin barnavård enligt vad som sägs i lagen samt även i övrigt genom lämpliga anordningar och åtgärder främja en gynnsam utveckling av de unga och goda uppväxtförhållanden i övrigt för dem.

Socialutredningcn framhåller att den enskilde i ett allt mer komplicerat samhälle får allt större svårigheter att finna vägarna till den hjälp och service som samhället kan ge. Det är därför enligt utredningen angeläget att ett organ i samhället får uppgiften att förmedla hjälpinsatser från andra samhällsorgan och tillgodose det behov av bistånd som därutöver kan föreligga i det enskilda fallet. Utredningen anser att det härigenom skapas bättre garantier för att den som behöver samhällets bistånd ges det stöd och den hjälp som kan behövas i varje särskilt fall. Man bör lägga fast vilket organ som har det yttersta ansvaret för att den enskilde får den hjälp som han behöver. Enligt utredningen har kommunen de bästa förutsätt- ningarna för detta.

Prop. 1979/80:l Kotmnunens ansvar 143

Vidare framhåller socialutredningen att ett sådant yttersta ansvar inne- bär flera uppgifter för kommunen. Det bör således ankomma på kom- munen att ta rätt på de hjälpbehov som finns i kommunen. Den enskilde bör få råd och anvisningar om de hjälprnöjligheter som finns i samhället. Kommunen bör vid behov förmedla insatser från andra samhällsorgan. Kommunen bör vidare tillgodose sådana individuella behov som inte klaras av annat samhällsorgan. I första hand bör kurativa och ekonomiska åtgärder komma i fråga. Som den yttersta konsekvensen av det kommuna- la ansvaret bör enligt utredningen följa skyldigheten att bereda den enskil- de behövlig vård. Jag återkommer till frågan om ansvarsfördelningcn mel- lan socialtjänsten och andra vårdområden.

Utredningen konstaterar att tanken om ett övergripande ansvar för kommunen för den enskildes sociala situation har kommit till klart uttryck i de ändringar som genomfördes i Shjl. år 1968. Utredningen vill fullfölja tanken och föreslår att det i socialtjänstlagen skall tas in en bestämmelse om att kommunen har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kom- munen får det stöd och den hjälp som de behöver.

När det gäller räckvidden och innebörden av det kommunala ansvaret påpekar utredningen att kommunens ansvar vidgas i förhållande till gällan- de rätt. Den enskildes ekonomiska förhållanden skall enligt förslaget inte tillmätas självständig betydelse för kommunens skyldighet att ge behövlig vård.

Bland remissinstansema är det en allmän uppfattning att kommunen bör ha det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver. Socialutredningens förslag i denna del tillstyrks därför eller lämnas utan erinran genomgående.

Jag vill för min del inledningsvis påpeka att socialtjänstens karaktär av kommunal angelägenhet anges på skiftande sätt i de nuvarande sociala vårdlagarna. l ShjL och BvL kommer den kommunala kompetensen till klart uttryck. medan den däremot i NvL anges på ett mera indirekt sätt. Socialutredningens förslag att det i socialtjänstlagen uttryckligen skall föreskrivas att varje kommun svarar för socialtjänsten inom sitt område har inte mött någon erinran under remissbehandlingen. Jag delar utred- ningens uppfattning att socialtjänsten också i framtiden i första hand bör vara en kommunal angelägenhet. Detta bör liksom nu framgå av lagstift- ningen på området.

Kommunens ansvar för sociala insatser är i dag begränsat till de särskil- da hjälpbehov som anges i vårdlagarna. Den enskildes ekonomiska situa- tion tilläggs i vissa fall avgörande betydelse för rätten till bistånd. Efter hand har emellertid tanken på ett mera övergripande kommunalt ansvar för den enskildes välbefinnande växt fram. I lagstiftningen har detta kommit till uttryck genom 1968 års ändringar i ShjL. Genom dessa tillades att kommunen skall se till att den som vistas i kommunen får den omvårdnad som med hänsyn till hans behov och förhållanden i övrigt kan anses

Prop. l979/80:1 Kommunens ansvar 144

tillfredsställande. Tillägget gjordes för att undanröja den tvekan som kun- de finnas om kommunernas kompetens att tillgodose den enskildes behov av omvårdnad. Med tanke på socialutredningens allmänna översyn av vårdlagstiftningen begränsades emellertid ändringarna till vad som ound- gängligen behövdes för att kommunerna inte längre skulle tveka om sin rätt att aktivt engagera sig i hithörande frågor. Kompletteringcn var inte av— sedd att medföra någon ändring i förhållande till gällande rätt när det gällde innebörden av begreppet socialhjälp.

Kommunens yttersta ansvar för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver är enligt min mening en viktig förutsätt- ning för att den enskildes ekonomiska och personliga trygghet skall kunna garanteras av samhället. Som jag återkommer till längre fram föreslås den enskilde få en rätt till bistånd för sin försörjning och sin livsföring i övrigt ( avsnitt 2.5 ). Det innebär att kommunen. utöver de skyldigheter för barn- och ungdomsvård, nykterhetsvård och annan socialvård som den är ålagd enligt de gällande Vårdlagarna. också får en skyldighet att bistå nya grup- per t.ex. äldre och handikappade som behöver insatser i form av social hemhjälp o.d. Kommunens ansvar innebär vidare en skyldighet att hjälpa den enskilde när han har svårt att finna vägarna till den hjälp och service som samhället i övrigt kan ge. Som statens invandrarverk har betonat gäller detta inte minst invandrarna. Även andra grupper av hjälpbehö- vande kan på grund av sin utsatta situation ibland sakna tillräcklig initia- tivkraft för att nå rätt i vårt komplicerade samhälle. Jag delar därför i likhet med remissinstansema utredningens uppfattning att kommunen bör ha ett yttersta ansvar för att den enskilde får de stöd- och hjälpinsatser som han behöver.

Den beskrivning av innebörden i ansvaret som utredningen har lämnat ger enligt min uppfattning en god bild av kommunens uppgifter. Huvud- uppgiften är att bistå med sådana hjälp- och stödinsatser som inte faller inom något annat samhällsorgans ansvarsområde (t. ex. sjukvårdens). Där- utöver är det enligt min mening uppgifterna att ge den enskilde råd och anvisningar och att vid behov förmedla insatser från andra organ som är särskilt betydelsefulla.

Som utredningen påpekar följer av kommunens ansvar även uppgiften att vidta tillfälliga åtgärder i väntan på att en ansvarig huvudman kan ge den enskilde behövlig vård. Jag kommer senare att beröra denna uppgift i samband med att jag går in på frågor om behovet av en klarare gränsdrag- ning mellan socialtjänsten och sjukvården. l detta sammanhang vill jag emellertid understryka att uppgiften att provisoriskt bistå den som har ett akut hjälpbehov redan i dag utgör en naturlig del av det sociala arbetet.

2.3.2 rl'lännis/tans eget ansvar Några remissinstanser. bl.a. Föreningen Sveriges socialchefcr och SACO/SR. uttrycker farhågor för att ett utvidgat kommunalt ansvar för

Prop. 1979/80:1 Kommunens ansvar 145

den enskildes levnadsförhållanden samtidigt kan uppfattas som en be- gränsning av den enskildes eget ansvar.

Somjag framhöll i fråga om de övergripande målen för socialtjänsten bör det vara socialtjänstens uppgift att förstärka och komplettera människans egna resurser. inte att begränsa hennes ansvar för sin egen situation. ] socialtjänstlagen kommer detta att framgå inte bara av den inledande målparagrafen. Också i de bestämmelser som skall reglera rätten till bi- stånd anges det att biståndet skall utformas så att det stärker den enskildes resurser för ett självständigt liv. Mitt ställningstagande i frågan om vård utan samtycke av vuxna missbrukare. som innebär att det inom social- tjänsten inte skall frnnas några lagregler som ger möjlighet att ingripa mot den enskildes vilja. är om man så vill ett annat uttryck för att missbrukaren själv måste ta ansvaret för sitt liv. Den syn som således på olika sätt kommer till uttryck i den nya socialtjänstlagstiftningen bör vara ägnad att motverka att det nya och utvidgade kommunala ansvaret får den utveck- ling som man har befarat från en del håll.

I detta sammanhang är det också angeläget att stryka under ansvaret för medmänniskorna. LO har i sitt remissvar påpekat att det är väsentligt att kommunernas yttersta ansvar inte leder till att enskilda och organisationer fritar sig från ansvar att solidariskt stödja och hjälpa sina medmänniskor. Flera andra remissinstanser för fram liknande synpunkter. Jag delar helt dessa åsikter.

De insatser som görs av enskilda och organisationer är inte bara i sig värdefulla. de är också betydelsefulla komplement till den kommunala socialtjänsten. Så kan t. ex. tidigt insatta hjälpinsatser på frivillig väg ofta förhindra att det uppkommer behovav mera omfattande sociala åtgärder. Ett förtroendefullt samarbete mellan socialtjänsten och de frivilliga organi— sationerna är viktigt.

Jag vill samtidigt stryka under att det här inte bara är fråga om de enskilda organisationernas insatser. Dessa är väl kända och erkända. Men också den enskilda människan måste i det vardagliga livet vara beredd att efter förmåga bistå en medmänniska — det kan vara att hjälpa ett barn som mobbas. en invandrare som diskrimineras. en sjuk eller berusad människa som ligger hjälplös på gatan. en gammal eller handikappad människa som behöver ett handtag. I dessa och liknande situationer är det nödvändigt att den enskilde bryr sig om och visar solidaritet med sin medmänniska.

Jag vill slutligen påminna om att jag som ett resultat av synpunkterna under remissbehandlingen har stannat för att föreslå att socialtjänstlagens målparagraf skall kompletteras så att den enskildes ansvar för sin och andras sociala situation kommer till klarare uttryck.

2.3.3 Gränsdragningsfrågor

[ frågan om gränsdragningen mellan socialtjänsten och andra verksam— hetsområden framhåller socialutredningen att förslaget inte avser att leda 10 Riksdagen 1979/80. ! saml. Nr ]. DelA

Prop. 1979/80zl Kommunens ansvar l46

till ändring av det ansvar som författningsenligt åvilar huvudmän för andra vårdområden. Förslaget är t. ex. inte tänkt att leda till någon vidgning av kommunens ansvar i förhållande till sjukvården. Med det yttersta ansvaret följer emellertid enligt utredningen uppgiften för kommunen att liksom nu vidta åtgärder i väntan på att en ansvarig huvudman kan ge den enskilde behövlig Vård.

Hälso- och sjukvårdsutredningcn (S 1975z04) har i uppdrag att ägna särSkild uppmärksamhet åt frågor som rör samarbetet mellan socialtjän- sten och sjukvården. Mot denna bakgrund har socialutredningen avstått från att närmare precisera ansvarsfördelningen mellan socialtjänsten och sjukvården. En detaljreglering kunde också bli ett hinder för utvecklingen. Socialtjänsten bör enligt utredningen inriktas på att i en flexibel samverkan mellan de olika vårdområdena söka nå garantier för att den enskilde alltid kan beredas den hjälp som han har rätt till.

Enligt socialutredningen medför förslaget inte heller i förhållande till kriminalvården någon principiell ändring av de ansvarsförhållanden som nu råder. Utredningen understryker dock att utgångspunkten måste vara att kriminalvårdens klienter skall ha samma rätt till socialtjänstens insatser som andra medborgare. Detta synsätt medför enligt utredningen i prakti- ken ett uttryckligt erkännande av socialtjänstens ansvar även för denna grupp-

Ett stort antal remissinstanser uppehåller sig vid frågan om gränsdrag— ningen mellan ansvaret för socialtjänsten och ansvaret för insatser på andra områden, särskilt sjukvårdens och kriminalvårdens områden. Utred- ningen kritiseras i detta sammanhang för att inte tillräckligt noga ha angett gränserna för olika ansvarsområden. Socialstyrelsen har uppfattningen att kommunens yttersta ansvar måste ges en klarare bestämning i förhållande till andra huvudmäns ansvarsområden, främst då gentemot sjukvården och kriminalvården. I annat fall kan det enligt styrelsen finnas risk att en kommun med sitt yttersta ansvar får ta på sig uppgifter som normalt skall utföras av annan huvudman. Styrelsen menar att svåra gränsdragnings- problem finns framför allt inom äldreomsorg och vård och behandling av alkohol- och narkotikamissbrukare. Även utvecklingen mot öppnare vård- fonner inom psykiatri och kriminalvård ställer krav på precisering av ansvarS- och kompetensområden mellan dessa verksamheter och social- tjänsten. Socialstyrelsen anser vidare att andra huvudmän bör åläggas motsvarande skyldighet att inom sitt ansvarsområde tillhandahålla behöv- liga resurser.

Rjksrevisionsverket anser att behovet av en närmare ansvarsreglering mellan kommunerna och sjukvårdshuvudmännen framstår särskilt klart när det gäller äldreomsorg och behandling av missbrukare. lnom båda dessa områden krävs ofta både medicinska insatser från landstingskommu- nerna och sociala insatser från kommunerna. När vårdresurserna är knap- pa, kan i dessa fall en oklar reglering av ansvaret lätt leda till att berörda

Prop. l979/80:1 Kommunens ansvar 147

huvudmän inte sätter in tillräckliga resurser för sin verksamhet utan i stället förlitar sig till andra h'uvudmäns åtgärder. En klarare ansvarsfördel- ning kan enligt verket också vara betydelsefull för att huvudmännen inte i onödan skall bygga upp parallella resurser som är avsedda för samma ändamål. Liknande synpunkter förs fram av flera länsstyrelser och kom- muner.

Även Kommunförbundet påtalar risken för att andra huvudmän undvi- ker att bygga ut angränsande resurser. Det är därför enligt förbundet angeläget att det kommunala ansvaret i princip begränsas till det kommu- nala kompetensområdet. Förbundet är emellertid införstått med att det inte går att dra skarpa kompetensgränser mellan olika huvudmän och framhåller att gränsfrågor så långt möjligt bör lösas i samförstånd mellan huvudmännen. För det fall att detta undantagsvis inte kan göras föreslår förbundet att ansvarsregeln kompletteras med bestämmelser om rätt till ersättning från annan huvudman. Andra remissinstanser menar att det ansvar som ligger hos andra huvudmän bör anges i författningar som gäller för dem.

Enligt min uppfattning behöver frågan om en mera ingående ansvarsför- delning mellan socialtjänsten och andra huvudmän övervägas främst i fråga om vårdinsatser. De ekonomiska resurser som krävs för bistånd av detta slag är ofta betydande. Remissinstanserna har främst pekat på om- sorgerna om äldre. vården av psykiskt sjuka och vården av missbrukare som områden där gränserna mellan socialtjänst och sjukvård traditionellt är oskarpa. Vårdbehoven är på dessa områden ofta sammansatta. och det kan vara svårt att urskilja gränserna mellan sjukvård och social rehabilite- ring. Någon gång kan det rentav framstå som beroende på slumpen om en institution på sjukvårdens område eller en på socialvårdens område anlitas för att klara vårdbehovet. Gränserna suddas också ut genom att man till socialvårdens institutioner knyter sjukvårdspersonal och att man på mot- svarande sätt inom sjukvården anställer kurativ personal. Mot denna bak- grund är det begripligt att remissinstansema ställer sig kritiska mot att utredningen inte har försökt att närmare precisera ansvarsfördelningen mellan socialtjänsten och sjukvården utan har nöjt sig med att hänvisa till hälso- och sjukvårdsutredningen och till behovet av samarbete mellan de båda ansvarsområdena.

Det förtjänar dock att understrykas att det i allmänhet inte möter några svårigheter att avgöra om ett vårdbehov skall tillgodoses av landstings- kommunen inom sjukvårdens ram eller av den kommunala socialtjänsten och att detta gäller även i flertalet fall av sammansatt vårdbehov. I den mån den som är intagen för sjukvård under vårdtiden'också har behov av en klart urskiljbar social tjänst. t.ex. barntillsyn eller social hemhjälp. behöver några gränsdragningsproblem inte uppkomma. Socialnämnden har här ett klart ansvar. På samma sätt följer det klart av det kommunala ansvaret att socialnämnden skall svara för den sociala rehabilitering som

Prop. 1979/80:1 Kommunens ansvar l48

kan krävas t. ex. beträffande alkohol— och narkotikamissbrukare sedan det omedelbara behovet av sjukvård har tillgodosetts. i dessa frågor kan jag f.ö. hänvisa till mina överväganden när det gäller vård utan samtycke ( avsnitt 2.25 och bilaga 4).

Man skulle i och för sig kunna tänka sig att man gjorde en inventering av de vårdområden som innehåller sammansatta behov av de slag som tidi- gare har nämnts och direkt i författning angav vilken huvudman som hade ansvaret för de olika områdena. En sådan lösning skulle uppfylla krav på förutsebarhet och möjlighet till noggrann planering. Av olika skäl kan jag emellertid inte finna att det skulle vara en bra lösning. Svårigheterna är stora att på detta sätt förutse alla gränsområden. Med en förändring av samhället kan nya gränsområden uppkomma som måste regleras med påföljd att vårdbehov kanske inte tillgodoses under avsevärd tid. Lösning,- en är därför enligt min mening inte tillräckligt smidig.

Om man vidare t.ex. slog fast att kommunen svarade för alla omsorger om äldre oavsett vårdbehovets natur. skulle detta innebära att kommuner— na f'tCk ta på sig uppgifter inom sjukvården som landstingskommunen traditionellt har haft hand om. Omvänt skulle landstingskommunen få ta ansvar för rent sociala behandlingsinsatser i en omfattning som är främ- mande för denna huvudman. Möjligheterna att göra rationaliseringsvinster och utnyttja överkapacitet skulle minska. En alltför skarp ansvarsfördel- ning skulle också kunna leda till totalt ökade kostnader. Jag anser också att det finns risk för att det värde som ligger i ökat kunskapsutbyte genom samarbete mellan kommuner och landstingskommuner skulle gå förlorat.

Mot bakgrund av vad jag har sagt nu är jag inte beredd att föreslå detaljerade regler för ansvarsfördelningen mellan socialtjänsten och sjuk- vården. Jag utgår i stället från att de tveksamheter som kan komma upp i fråga om denna fördelning smidigast får sin lösning genom överenskom- melser mellan huvudmännen. På detta sätt kan bl.a. lokala behov och önskemål bäst tillgodoses. Som jag har sagt tidigare innebär principen om ett yttersta ansvar för kommunerna inte någon ändring i fördelningen av de uppgifter som i dag ligger hos kommunerna resp. landstingskommunerna.

Det är således inte heller i framtiden en kommunal uppgift att bygga tipp resurser för sjukvård. För att åskådliggöra detta vill jag framhålla att socialnämnden. om den i ett enskilt fall finner att behov av sjukvård föreligger. i första hand har att hänvisa den hjälpsökande till sådan vård och vid behov förmedla kontakt mellan den hjälpsökande och vårdinrätt- ningen. Kommunen har givetvis ingen skyldighet att ens interimistiskt tillhandahålla sjukvårdsinsatser men skall svara för insatser som ligger inom ramen för socialtjänsten och som är bäst ägnade att stödja och hjälpa den enskilde.

Å andra sidan är det angeläget att landstingskommunen i möjligaste mån begränsar sina uppgifter till de sjukvårdande. Varken kommuner eller landstingskommuner är i längden betjänta av att landstingskommunen

Prop. l979/80:1 Kommunens ansvar 149

t. ex. bygger upp sociala resurser inom den öppna vården som är parallella till socialtjänstens. Att kommunerna inte sällan är för små för att klara större institutionella resurser och att landstingskommunerna i dessa av- seenden måste fylla viktiga sociala funktioner är en annan sak. Jag åter- kommer senare till frågorna kring kommunernas och landstingskommuner- nas ansvar för den tyngre sociala institutionsvården ( avsnitt 2.13 ).

Vad jag har anfört nu i fråga om ansvarsfördelningen mellan socialtjän- sten och sjukvården bör kunna tillämpas generellt i fråga om gränsdrag- ningen mellan socialtjänsten och andra verksamhetsområden. När det gäller gränsdragningen mot kriminalvården krävs det dock särskilda över- väganden. Jag återkommer strax till dessa.

Somjag har framhållit tidigare understryker flera remissinstanser vikten av att andra huvudmäns ansvar anges i författningar som gäller för dem. Jag delar denna synpunkt och vill betona att man härigenom underlättar samarbetet mellan dem som ansvarar för olika verksamhetsområden. Nå— got behov av att nu göra en samlad översyn av de författningar som kan komma i fråga anserjag dock inte att det finns. Frågor av detta slag bör i stället beaktas i det löpande lagstiftningsarbetet.

Jag föreslår att bestämmelsen om kommunens yttersta ansvar i socialut- redningens förslag till socialtjänstlag skall kompletteras så att det tydligare framgår att detta ansvar inte innebär en inskränkning i det ansvar som vilar på andra huvudmän.

Några remissinstanser har i detta sammanhang tagit upp frågor som rör ansvarsfördelningen mellan socialnämnden och andra grenar av den kom- munala verksamheten. Jag återkommer till sådana frågor senare ( avsnitt 2 .l6).

2.3.4 Särskilt om gränsdragningen mot kriminalvården

Jag vill till en början understryka socialutredningens uttalande att krimi— nalvårdens klienter skall ha samma rätt till socialtjänstens insatser som andra medborgare. Att på detta sätt otvetydigt slå fast socialtjänstens ansvar bör såvitt jag kan finna i allmänhet inte leda till några oklarheter. Redan i dag råder det dock viss osäkerhet främst om kostnadsansvaret för vissa klienter som vårdas i frihet.

ljuni l977 redovisade en särskild arbetsgrupp i en rapport till brottsföre- byggande rådet synpunkter på statens och kommunernas kostnadsansvar för vissa behandlingsåtgärder inom kriminalvården. Arbetsgruppen kon- staterade inledningsvis att några oklarheter beträffande kostnadsfördel- ningen mellan kriminalvården och andra huvudmän inte torde behöva uppstå under den tid en person är inskriven i och vistas på anstalt. Även i fråga om fördelningen av kostnader för frivårdens klienter (villkorligt frigivna. dömda till skyddstillsyn m. fl.) torde principen enligt arbetsgrup- pens mening vara helt klar. I det förra fallet svarar staten som huvudman för kriminalvården för alla vårdkostnader. i det senare bärs kostnaderna av

Prop. l979/80:l Kommunens ansvar 150

kommunerna som huvudmän för socialvården. Enligt min meningfrnns det heller inte anledning att gå ifrån dessa principer när den nya socialtjänst- lagstiftningen genomförs.

Oklarheter föreligger däremot när det gäller kostnadsansvaret för de klienter som formellt är inskrivna på anstalt men faktiskt vistas på annat håll. Denna situation kan föreligga i två fall. Det ena är att klienten har mcdgctts frigivningspermission för att söka ordna sin sociala situation och om möjligt påbörja anställning eller studier. Enligt arbetsgruppens mening bör kriminalvården för dessa klienter bestrida kostnader som uppstår när påföljden verkställs (resor till och från anstalten. utrustningsbidrag m. m.). medan kostnader som kan uppkomma vid annan vård (hyra. mat. kläder. sjukhusvård) bör bestridas av resp. huvudman. ] de fall en frigivnings- perrnittent placeras i enskilt hem eller på behandlingshem för t. ex. narkoti- kamissbrukare bör den kommunala socialvården i hemkommunen svara för kostnaderna. Jag ansluter mig till den uppfattning som arbetsgruppen redovisade för dessa fall.

Det andra fall som arbetsgruppen nämnde i detta sammanhang är det där klienten med stöd av 34ä lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt har medgetts rätt att trnder anstaltstiden vistas utanför anstalt. Några problem med kostnadsfördelningen mellan olika huvudmän har inte uppstått vid placering på sjukhus eller vid olika skolor. [ dessa fall täcks kostnaderna av socialförsäkringen. utbildningsbidrag. studielån m. m. ()klarheter före- ligger däremot enligt arbetsgruppen i fråga om principerna för kostnadsför- delning mellan stat och kommun vid placering i enskilt hem eller på behandlingshem för narkotikamissbrukare. Under en tidsperiod som ar- betsgruppen särskilt granskade visade det sig att kriminalvården svarade för hela kostnaden i något mer än hälften av fallen och att kriminalvården och hemkommunen inte sällan delade kostnaderna. I samtliga fall svarade dock kriminalvården för hela kostnaden för klädutrustning och resor i samband med placeringen.

Arbetsgrttppen konstaterade att möjligheten till vistelse utanför anstalt har kommit att utnyttjas i allt högre grad. Gruppen slog också fast att kriminalvården enligt gällande regler måste bära kostnadsansvaret för klienten eftersom denne inte är formellt utskriven från kriminalvård i anstalt. Kriminalvården saknar dock anslag för denna vård och har därför svårigheter att följa gällande princip för kostnadsansvaret. Arbetsgruppen hänvisade till socialutredningens och kommunalekonomiska utredningens arbete och menade att principerna för kostnadsfördelningen mellan stat och kommun vid placering av klienter enligt 34.5 måste följa de huvudprin- ciper för ansvarsfördelning mellan de olika huvudmännen som dessa utred- ningar drar upp.

Sedan arbetsgruppen lämnade sin rapport. har kriminalvårdsstyrelsen träffat en principöverenskommelse i frågan med Kommunförbundet. Den- na innebär att så länge verkställigheten pågår i 34 å-fallen skall kriminal-

Prop. 1979/80:l Kommunens ansvar ISI

vårdsstyrelscn svara för kostnaderna. Men fr.o.m. den beräknade dagen för villkorlig frigivning eller frigivningspermission övergår kostnadsansva- ret på kommunen. om klienten vistas på ett enskilt hem vars hems vårdare avlönas av kommunen eller i ett behandlingshem som drivs av kommunen.

Jag vill för egen del till en början framhålla att ansvaret för att behövliga vårdinsatser i 34 s-fallen kommer till stånd för den som är intagen i krimi- nalvårdsanstalt av naturliga skäl inte primärt kan åvila socialtjänsten. Anser socialnämnden att den intagnes anpassning i samhället kan underlät- tas genom t.ex. placering i enskilt hem, lär det dock knappast vara något hinder för nämnden att föreslå kriminalvårdsmyndigheterna en sådan pla- cering. Initiativet till placering får dock antas i det övervägande antalet fall komma från kriminalvårdsmyndigheterna. Av arbetsgruppens rapport framgår att ett villkor för placering i behandlingshem för narkotikamissbru- kare eller i enskilt hem är att planeringen av vistelsen alltid sker i samråd med den sociala myndigheten och att kommunen godkänner placeringen. När en framställning görs om placering av detta slag och kommunen finner att den intagne är i behov av den föreslagna insatsen, ter det sig självklart att kommunen har samma ansvar för att en adekvat placering sker som när det gäller andra vårdbehövande. Några oklarheter i detta avseende lär knappast behöva uppkomma.

Mera tveksam är emellertid frågan vem som skall svara för kostnaderna för vården. Socialutredningcn har inte tagit uttrycklig ställning i denna fråga. Arbetsgruppen menade att man måste följa de huvudprinciper som skall gälla för ansvarsfördelning mellan olika huvudmän. ] fråga om kost— nadsansvaret för institutionsvården innebär dessa huvudprinciper enligt utredningens förslag att landstingskommunerna skall ha ansvaret för de tyngre institutionerna. medan kommunerna i regel kommer att få svara för kostnaderna för t. ex. behandlingshem för narkotikamissbrukare. Kostna- derna för placering i enskilt hem blir en kommunal angelägenhet. Somjag återkommer till närmare längre fram ( avsnitt 2.13 ). bör emellertid kommu- nerna ha ett visst kostnadsansvar även i de fall landstingskommunen är huvudman. Detta ansvar bör fullföljas genom att kommunen betalar av- gifter för vården.

Det finns enligt min mening för den kommunala socialtjänstens del inte anledning att i nuvarande läge förorda någon ändring i den principöverens- kommelse som nyligen har ingåtts mellan kriminalvårdsstyrelsen och Kommunförbundet.

Jag vill avslutningsvis poängtera att det sagda inte innebär någon be- gränsning av klientens rätt att på samma villkor som gäller för andra få ekonomisk hjälp eller annat bistånd inom socialtjänsten.

Prop. 1979/80:l Funktion och uppgifter [

'Jl I-J

2.4 Socialtjänsten — funktion och uppgifter

2.4.I .S'oeialtiiinstens huvudfunktioner

Socialutredningcn delade i sitt principbetänkande in socialtjänsten i åtta huvudfttnktioner. Under remissbehandlingen var några instanser kritiska. Sålunda förordade t. ex. socialstyrelsen i stället en indelning i tre huvud- grupper. nämligen samhällspåverkande åtgärder. sociala tjänster och av- hjälpande åtgärder.

1 slutbetänkandet tar socialutredningen begreppet social tjänst som ut- gångspunkt för den fortsatta systematiseringen. Alla former av social- nämndens sociala verksamhet vill utredningen kalla för sociala tjänster. "Med social tjänst bör avses varje social insats som socialnämnden svarar för och som direkt eller förmedlat tjänar den enskilde och utgör medel för verksamhetens måluppfyllelse." Socialtjänstens medcl sammanförs nu av utredningen i tre huvudfunktioner.

Strukturinrikrade insatser, som syftar till en god samhällsmiljö.

Hit räknas medverkan i samhällsplaneringen. arbete med sociala pro- blem i samhället. uppsökande verksamhet.

Allmänt inriktade insatser. varmed åsyftas generellt utformade sociala insatser inom exempelvis barnomsorgen och äldreomsorgen.

Av särskild vikt är insatser som avser att tillgodose behov av informa- tion. barns och ungdoms omvårdnad och utveckling. arbete och försörj- ning. självständigt boende m.m.. social jour.

Individuellt inriktade insatser. som avser sociala tjänster direkt anpas- sade till den enskilde individens behov.

Hit räknas bl. a. kommunal bchovsprövad ekonomisk hjälp. upplysning- ar. samtal och rådgivning om ekonomi. barnuppfostran. samlevnad osv.. andra förebyggande insatser och hjälpåtgärder som motiveras av den ak- tuella situationen. fortlöpande kontakt för stöd och rådgivning vid problembearbetning (bl.a. familjerådgivning. gruppterapi. psykodrama). erbjudande om behandling och vård i olika former. insatser som gäller nyinflyttades och invandrares förhållanden.

Jag delar utredningens uppfattning att en helt klar gränsdragning inte är möjlig. En viss social tjänst kan vara sammansatt och beröra mer än en huvudfunktion. Det är snarast bedömningen av tjänstens huvudsakliga inriktning, eller annorlunda uttryckt var tjänsten har sin tyngdpunkt. som har fått bestämma indelningen.

Vissa av socialtjänstens vård- och serviceområden griper över alla hu- vudfunktioner och då framför allt allmänt inriktade insatser och individu- ellt inriktade insatser. Det gäller samhällets omsorger om barn och ung-

Hänvisningar till US485

Prop. 1979/80:l Funktion och uppgifter |.

Jr |...)

dom. omsorgerna om äldre människor liksom omsorgerna om människor med handikapp.

Det är här fråga om områden inom socialtjänsten som är mycket omfat— tande med hänsyn till det antal människor de berör och de stora resurser de tar i anspråk. Jag behandlar därför dessa områden särskilt senare i mitt anförande ( avsnitt 2.9 —2.ll). Hela huvudområdet individuellt inriktade insatser är f.ö. så omfattande att jag här kommer att inskränka mig till att huvudsakligen hänvisa till vad jag anför längre fram.

Inte heller bestämningen av begreppet social tjänst går helt fri från kritik. Kommunförbundet påpekar att om t. ex. fritidsgårdsvcrksamhctcn drivs av socialnämnden i en kommun. kommer den att räknas som en social tjänst. medan den i en annan kommun där verksamheten drivs av fritidsnämnden hänförs till fritidsverksamhet. Förbundet vill avgränsa be- greppet till socialnämndens lagbundna verksamhet. vilket inte skulle hind— ra att kommunen svarar för sociala tjänster i vidare mening.

Jag vill här erinra om att det är kommunen som inom sitt område skall ha ansvaret för socialtjänsten ( avsnitt 2.3 ). I fråga om strukttrrinriktade och allmänt inriktade insatser bör det med ett trndantag sta kommunen fritt att överlåta åt särskilt organ att ha hand om vissa uppgifter. medan det övergripande ansvaret ligger kvar på socialnämnden. som bör anmäla hos kommunen om uppgiften inte sköts på avsett sätt. Undantag från kommu— nens valfrihet avseende organisationen av sadana insatser är socialnämn- dens uppgift att medverka i samhällsplaneringen. Det utesluter givetvis inte att också fakultativa organ. t. ex. fritidsnämnden och kulturnämnden bör vara med i denna planering. lndividinriktade insatser bör enbart social— nämnden eller social distriktsnämnd ha hand om. Jag återkommer senare närmare till olika kommunala kompetensfrågor i samband med behandling— en av den kommunala socialförvaltningens organisation m.m. taVsnitt 2.l9l.

Med hänvisning till vad jag har sagt nu föreslårjag att med social tjänst skall avses varje social insats som socialnämnden ansvarar för och som direkt eller förmedlat tjänar den enskilde och utgör medel för verksamhe- tens måluppfyllelse. Härmed avses också verksamhct som socialnämnden inte direkt har hand om men har ett övergripande ansvar för. Därmed bör man ktrnna undvika att samma slags insats i vissa kommuner räknas som social tjänst och i andra kommuner inte räknas som social tjänst beroende på om den sköts av socialnämnden eller inte.

Socialutredningens slutliga förslag om indelning i de tre huvudfunktio- nerna har mött få invändningar. Till de remissinstanser som uttalar sig direkt positivt om förslaget hör TCO och Sveriges socionomförbund. som säger att indelningen är ändamålsenlig. Även SACO/SR är huvudsakligen positiv. Nykterhetsrörelsens landsförbund anser att grupperingen lägger en värdefull grund för en fortgående analys av samhällsutvecklingen och för fortsatt socialt arbete.

Prop. 1979/80:1 Funktion och uppgifter 154

Socialstyrelsen vill kalla "strukturinriktade insatser" för "samhällspå- verkande insatser". [ styrelsens utvecklingsarbete är motsvarande benäm- ningar samhällspåverkande åtgärder. allmänt inriktade åtgärder och av— hjälpande åtgärder.

Socialutredningen har i slutbetänkandet till stor del beaktat socialstyrel— sens tidigare kritik mot den indelning som föreslogs i principbetänkandet. De ändringar som utredningen gjorde som en följd av kritiken var enligt min mening ändamålsenliga. Jag vill däremot inte ansluta mig till socialsty- relsens förslag till ändringar i den systematik som socialutredningen slutli- gen stannade för. Benämningen "påverkande" kan sålunda enligt min mening inte förbehållas de strukturinriktade insatserna. Den har viss rele- vans ocksä för allmänt och för individinriktade insatser. En aktiv social- tjänst måste — med alla förbehåll som bör göras — sträva efter att påverka enskilda människor och deras direkta livssituation genom individuella åtgärder. Jag anser inte heller att socialstyrelsens term "avhjälpande åtgär- der" för individinriktade insatser är väl vald. Begreppet ger inte utrymme för de förebyggande insatserna på individnivå. Även om de strukturinrik— tade insatserna är primärt förebyggande och de individinriktade insatserna sekundära i detta avseende. kan de senare inte begränsas till att spela enbart en ”avhjälpande" roll. Jag behandlar senare i flera andra samman- hang frågor om förhållandet mellan samhället och den enskilde. [ fråga om principerna för insatser hos den enskilde och familjer ( avsnitt 2.7 ) stryker jag särskilt under att en aktiv socialtjänst skall i samverkan med klienten kunna ställa krav och aktivt påverka honom eller henne. "Påverkan" markerar emellertid ett resultat som självfallet inte är känt när en viss åtgärd initieras. "Inriktning" anger däremot målinriktning och syfte. Jag finner sålunda utredningens formuleringar riktiga och tillstyrker indelning- en i huvudomrädena strukturinriktade. allmänt inriktade och individuellt inriktade insatser.

Också utredningens syn på vilka verksamheter som bör anses ingå i de olika huvudområdena har i huvudsak godtagits av remissinstansema. Soci- alstyrelsen anser emellertid att uppsökande verksamhet hör till allmänt inriktade insatser snarare än de strukturinriktade. Styrelsen menar att det sociala arbetet sammantaget kommer att utgöra kunskapsunderlag för de strukturinriktade insatserna.

Som Kommunförbundets s.k. SAlSP-projekt (sociala aspekter i sam- hällsplaneringen) visar kan många olika personalkategorier bidra med sina kunskaper. Dessa kunskaper bygger på en kontakt med människor och deras förhållanden inom en vidare ram än vad som avses med trppsökandc verksamhet i vanlig mening. Den uppsökande verksamheten är ett av flera medel för såväl samhällsplaneringen som för individuella insatser. Med hänsyn till den betydelse som den uppsökande verksamheten bör få för samhällsplaneringen anser jag emellertid att den i första hand bör ses som en strukturinriktad insats.

Prop. 1979/80:1 Funktion och uppgifter 155

Många olika personalkategorier är verksamma med sociala insatser inom det vida verksamhetsomrade som de sociala tjänsterna omfattar. De har olika tjänsteställningar. yrkesbeteckningar och organisatit'mstillhörig— het m.m. En i modernt språkbruk vanlig benämning på många av dem är socialarbetare. Härmed avses närmast dc yrkesgrupper som har hand om utredningar och behandlingsinsatser i individuella ärenden. Utifrån en helhetssyn anserjag det önskvärt att begreppet vidgas till att omfatta bl.a. olika grupper av vårdarbetare. t. ex. hemtjänstpersonal. Enligt min mening bör åtminstone de kallas socialarbetare som utför sociala tjänster genom medverkan i planering. utredning. beslut. behandling och vård. när det inte är fråga om rent kontorstekniska eller administrativa göromål och man knappast längre kan tala om en ”social insats". Jag är medveten om att benämningen socialarbetare också kan vara tillämplig på socialt verksam personal inom andra vårdområden i samhället som socialnämnden inte har ansvaret för.

Vad jag har sagt nu har visserligen ingen betydelse för lagstiftningen eller i något annat formellt avseende. En enhetlig syn i dessa frågor bör ändå kunna få en praktisk. positiv betydelse. Den gemensamma benäm- ningen socialarbetare understryker att de olika yrkesgrupperna har en gemensam uppgift och att allas insatser har samma värde oberoende av tjänsteställning och formella meriter. En sådan vidgning ligger väl i linje med den helhetssyn som präglar socialtjänstreformen.

2.4.2 Strukturinriktade insatser Medverkan i samhällsplaneringen

Socialtjänstens aktiva deltagande i samhällsplaneringen är ett viktigt inslag i socialtjänstreformen. Utvecklingen av samhället har bl. a. innebu- rit att alltmer av ansvar för människors livssituation har lagts på kommu- nerna. Kommuninvånamas olika anspråk har också efter hand blivit allt- mer kännbara. Knappa resurser och miljömässiga och andra kvalitetsbe— stämmelser reglerar möjligheterna att infria invånarnas önskemål. Stora krav måste därför ställas på det kommunala beslutsunderlaget och på den planeringsprocess genom vilket underlaget arbetas fram och behandlas.

En förändrad planen'ngssyn har vuxit fram. Sociala element har i allt högre grad förts in i diskussionen. vid sidan av överväganden om fysiska och ekonomiska resurser. Intresset för de sociala sammanhangen och människors välfärd markeras också starkt i socialutredningens betänkan- de.

Samhällsproblem betraktas inte längre huvudsakligen som frågor som det gäller att finna "tekniska" lösningar på. Synsättet har vidgats. lndivi— ders eller gruppers sociala svårigheter utvecklas i ett samspel med miljön. Inte sällan uppstår de i ett komplicerat växelspel mellan förändringar i samhällsstrukturen och människors behov. intressen samt möjligheter och

Prop. 1979/80zl Funktion och uppgifter 156

förmåga att klara dessa förändringar. Det finns ofta stor kunskap hos socialtjänstens förtroendemän och anställda om sociala problem och deras samband med bakomliggande faktorer. Socialtjänstens skyldighet att ak- tivt delta i samhällsplaneringen tillhör därför de viktigaste inslagen i so— cialtjänstreformen.

Socialutredningcn menar att den sociala sektorns medverkan i samhälls- planeringen skall syfta till — att utjämna skillnader i levnadsVillkor;

— att se till att den sociala tryggheten omfattar alla: — att förstärka gemenskap och solidaritet mellan människorna". — att främja medborgarnas engagemang i gemensamma angelägenheter.

Detta innebär att socialtjänsten genom sitt deltagande i samhällsplane- ringen skall verka för grupper som är i olika avseenden underförsöijda.

Utredningen har i sitta överväganden om de sociala organens medverkan i samhällsplaneringen framför allt diskuterat den lokala —— den kommunala -- nivån och den kommtmala socialtjänstens möjligheter att delta i plane- ringsprocessen. Utredningensförslag om socialtjänstens medverkan i sam- hi'illsplaneringen har fått ett i det närmaste enhälligt positivt mottagande av remissinstansema.

Kommunernas arbete med samhi'illsplaneringen är grundläggande när det gäller att påverka samhällsstrukturen. Jag är överens med utredningen att socialsektorns medverkan skall ha sin tyngdpunkt på lokal nivå. Där finns kunskapen om människors villkor och där mäts effekterna av sam- hällsplaneringen bäst.

Som socialutredningen har pekat på finns det emellertid ett viktigt an— svar för samhällsplaneringen också på läns- och riksnivå. Och det är väsentligt att av de sociala aspekterna bevakas på alla samhällsnivåer. Planeringen påverkar nämligen villkoren för medborgarna på vilken nivå den än genomförs. Sociala svårigheter som de sociala organen i kommunen ställs inför har ofta samband med brister eller oförutsedda effekter av planeringen på andra nivåer. Jag återkommer därför strax särskilt till de sociala organens medverkan i planeringen på läns- och riksnivåerna.

Socialutredningcn har i sitt slutbetänkande betonat hur ingripande sam- hällets planering i dess olika former äri människors levnadsvillkor och hur beroende individens välfärd är av samhällets åtgärder inom många olika sektorer. Samhällets planering bör enligt utredningen leda fram till åtgär- der som samverkar på bästa sätt för den enskilda människan och för grupper av människor. Det blir då viktigt att bygga planeringen på kunskap om människors eller gruppers situation. I annat fall riskerar man en brist- fällig förståelse av de faktiska villkoren och en dålig anpassning av sam- hällsåtgärderna till de individuella förutsättningarna.

Jag delar detta synsätt. Planeringen måste formas från bl.a. kunskapen om sociala villkor och i planeringsprocessen måste denna behandlas med samma tyngd som kunskap om teknik. ekonomi. juridik etc. Det finns

Prop. 1979/80:l "unktion och uppgifter l57

däremot inte skäl att bedriva en särskild social planering som beskrivs och läggs fast i särskilda plandokument och som behandlas vid sidan om annan övergripande planering. [. ex. fysisk och ekonomisk. De sociala organen bör på olika nivåer i samhället medverka i samhällsplaneringen och med sina kunskaper och erfarenheter bidra till att planeringen inriktas och utformas i linje med det synsätt som jag har förordat.

Planering på kommunal nii'a'

De tre gällande vårdlagarna. BvL. NvL och ShjL. innehåller samtliga generellt utformade bestämmelser som ålägger respektive nämnd långtgå- ende uppgifter i förebyggande syfte. Socialvården skall göra sig förtrogen med människors levnadsförhållanden och tillgodose föreliggande behov genom såväl allmänna anordningar som individinriktade insatser. Några bestämmelser som ger respektive nämnd rätt eller skyldighet att aktivt medverka i samhällsplaneringen finns det dock inte i dessa lagar.

St'ieialutredningen erinrar om att kommunerna successivt har fått ett ökat ansvar för samhällsplaneringen. och att denna planering påverkar praktiskt taget alla sidor av medborgarnas levnadsvillkor.

Utredningen ger exempel på kommunala besluts påverkan på männi— skornas förhållanden. Genom den_ljnviska planeringen påverkas bebyggel— sestruktttrcn. trafiksystcmet. förtttsättningarna för rekreation och service samt samordningen av olika funktioner i den fysiska miljön. Kommunen har även ansvar för planering av boxtudsjli'irso'rjningen. Denna vidgas alltmer till program för hela boendemiljöns utveckling. Socialutredningcn pekar på socialtjänstens ansvar för befolkningsgrupper som har speciella bostadsbehov. Till dessa hör ungdomar. äldre. handikappade och personer i olika stadier av rehabilitering. Kommunen har vidare i ökad omfattning fätt ansvaret för en svs-xeli-ättningsplam'ring som sträcker sig längre än till den planering av arbetsplatsomräden som ingår i den fysiska planeringen. Utredningen pekar i det sammanhanget på sysselsättningsutredningens betänkande (SOU l975: 90) Arbete åt alla där det betonas att bl. &. kommu- nernas planering bör underlätta skapandet av nya arbetstillfällen och un— danröja förvärvshinder. För vissa grupper t. ex. för ungdomar med brister i tttbildning och yrkeserfarenhet samt för personer under rehabilitering är det ofta nödvändigt med särskilda åtgärder för att skapa sysselsättnings— möjligheter. Till de nu nämnda plancringsformerna kommer planeringen av kommunens egen verksamhet. dvs. planering av institutioner och verk- samhet inom bl. a. kultur. utbildning. fritidsverksamhet och social service. Socialnämnden bör medverka i den planering som har nämnts nyss. Detta är en förutsättning för att nämnden i ett tidigt skede i enlighet med vad jag har sagt tidigare skall kunna främja den enskildes möjligheter till arbete. bostad och utbildning.

Vissa remissinstanser har pekat på betydelsen av socialtjänstens egen verksamhetsplanering som en av fi:")rutsättningarna för en aktiv medverkan

Prop. l979/80:l Funktion och uppgifter l58

i samhällsplaneringen. Konstruktionen med en ramlag i kombination med det ökade kommunala ansvaret och den enskildes rätt och möjligheter att genom besvär få beslut prövade leder till att det behövs mer detaljerade mälsättnings- och verksamhetsplaner för socialtjänsten. Handlingspro- gram och planer bör upprättas för olika sektorer. Lagen bör därför enligt dessa remissinstanser ange en skyldighet för kommunen att utarbeta så- dana program.

Jag instämmer med socialutredningen och flera remissinstanser i upp- fattningen att en väsentlig del av socialtjänstens medverkan i samhällspla- neringen är den egna verksamhetsplaneringen. Planeringen av den egna sektorn är en av utgångSpunkterna för ett deltagande i den mer övergri- pande planeringen. Det är nödvändigt att göra planen'ngen mer samlad och målinriktad. att följa tlpp genomförda planer och att förmedla kunskaper och erfarenheter till beslutsfattarna. Den ger vidare. vilket också vissa remissinstanser har pekat på. ramlagstiftningen ett mer konkret innehåll. litt politiskt och administrativt ansvar kan därigenom lättare utkrävas. En långsiktig verksamhetsplanering av socialtjänsten ökar också möjligheter- na till gemensam planering med andra organ. De resurser som kommunen har tillsammans med framför allt landstingen kan också komma att utnytt- jas bättre. Det gäller exempelvis omsorgerna om äldre och handikappade samt vård och behandling av alkohol- och narkotikamissbrukare.

Som jag återkommer till bör socialstyrelsen i sin egenskap av tillsyns- myndighet följa samhällsplaneringen också på den kommunala nivån. En utvecklad planering av socialtjänsten i de olika kommunerna kan ge social- styrelsen ett underlag för att följa upp och värdera hur socialtjänsten utvecklas i landet. Den ger också socialstyrelsen underlag för samman— ställningar och återföring av kunskaper till kommunerna.

[ kommunerna har redan nu utvecklats olika former av planering av

socialvården. Denna planering Lan emellertid vara mer eller mindre väl utvecklad i fråga om olika delar av verksamheten. Vcrksamhetsplanering- en i dess helhet har också kommit olika långt i olika kommuner. En väl utvecklad verksamhetsplanering kommer att få stor betydelse för att utfor- ma socialtjänsten. Detta blir fallet både för att fördela resurserna efter de behov som föreligger och för att omdisponera resurser och ändra verksam- hetsinriktning med hänsyn till väntade förändringar i behovet av social- tjänstens olika insatser inom kommunen.

Jag vill sålunda starkt understryka att den nuvarande verksamhetsplane- ringen av socialvården bör vidareutvecklas i kommunerna. Bl.a. ramlagen bör kunna göra det lättare för socialnämnden att i planeringen få en samlad överblick över resurserna och blir dessa med hänsyn till behoven lämpli- gast bör disponeras. Verksamhetsplaneringen bör beröra samtliga social- tjänstens uppgifter. Med hänsyn till att kommunerna redan i stor omfatt- ning har en sådan planen'ng har jag inte funnit det nödvändigt att ta in en särskild bestämmelse om planeringen av socialtjänsten i lagstiftningen.

Prop. 1979/80:1 Funktion och uppgifter lit)

I sitt förslag att socialtjänsten genom att medverka i den kommunala samhällsplaneringen skall ges möjlighet att päverka samhällsstrukturen pekar utredningen på tre slag av insatser. Dessa är att socialtjänsten — tillför underlag till planeringen:

— deltar i planeringen: — deltar i uppföljningen.

De föreslagna insatserna tillstyrks i det närmaste enhälligt av remissin— stansema. Flera understryker att den uttalade satsning på strukturinrik— tade insatser i det sociala arbetet som utredningen för fram markerar en strävan att minska behovet av individuella tjänster. Utredningens uppfatt— ning att socialtjänstens möjligheter att påverka samhällsplaneringen är ett villkor för en mera genomgripande förändring av arbetsformerna inom den sociala verksamheten delas också av många remissinstanser. Sä pekar t.ex. socialstyrelsen på att socialtjänsten genom denna nya arbetsmetod kan bryta sin isolering och tvingas redogöra för sitt arbetsområde och använda sina kunskaper i ett vidare sammanhang. Socialtjänsten blir en aktiv problemsökare som kan beskriva sociala problem och missförhällan— den i samhället.

Vissa remissinstanser anser att den föreslagna medverkan fran social— tjänstens sida borde utvecklas ytterligare. Praktiska erfarenheter och pa— gående forsknings- och utvecklingsarbete måste vara grunden i en sadan utveckling. Detta gäller t.ex. frågor kring boendesegregations uppkomst och former. den sociala gemenskapens villkor och sambanden mellan yttre miljö och sociala problem.

Liksom socialutredningen och flertalet remissinstanser anser jag att socialtjänstens medverkan i samhällsplaneringen är ett av de viktigaste inslagen i den nya socialtjänsten. Den markerar tydligt uppbrottet från den Symptom— och individinriktade lagstiftning som hittills huvudsakligen har reglerat det sociala arbetet i kommunerna. Den ger socialtjänsten möjlighe- ter att förebygga sociala svårigheter pa ett mer aktivt sätt än den nuvaran— de lagstiftningen.

Samtidigt som socialtjänsten mäste beskriva sociala problem som en grund i planeringen. måste den också vara beredd att redovisa de mänsk- liga och materiella resurser som finns och hur dessa kan användas som en ytterligare grund i planeringen.

Många frågor äterstär att lösa innan socialtjänsten har funnit formerna för denna nya stora uppgift. Formerna för medverkan i planeringsarbetet mäste utvecklas ytterligare och läng tid maste ägnas försöks— och utveck- lingsarbete. (')cksa utbildningen på detta omräde blir viktig. Socialtjänsten befinner sig i början av en utvecklingsprocess.

Socialutredningcn har ansett att formerna för sociz-tlnämndcns medver- kan i samhällsplaneringen inte bör regleras närmare i socialtjänstlagen . Motivet är bl.a. de varierande organisatoriska och andra förutsättningar Som rader i kommunerna. l:".nligt förslaget skall det ankomma pa nämnden att i samverkan med övriga facknämnder närmare utveckla dessa former.

Hänvisningar till US486

Prop. 1979/80zl Funktion och uppgifter 160

Förslaget har i detta hänseende fått ett något blandat mottagande av remissinstansema. Medan vissa instanser" delar socialutredningens upp- fattning. anser andra att utredningen närmare borde ha angett formerna för socialnämndens medverkan och att utredningen inte tillräckligt konkret har redovisat socialtjänstens ansvarsomtät'le pä denna punkt.

Bl.a. det tidigare nämnda SAlSP-projektet visar att planeringsformerna och socialtjänstens medverkan måste anpassas till den enskilda kommu- nens organisation. Jag anser saledes att det varken är möjligt eller lämpligt att lägga fast formerna för socialtji'tnstens medverkan i samhällsplanering- en närmare.

Socialtjänstens uppgift i samhällsplaneringen är enligt socialutredningen främst att till/"öra plum'ringm kunxkups—underlag. Remissinstanserna är ocksä ense om att socialtjänstens anställda har stora kunskaper och erfa- renheter att tillföra planeringsprocessen om sociala svärigheters uppkomst och orsaker. Många anser emellertid att socialtjänsten kan få svårt att redovisa sina kunskaper" och erfarenheter pä ctt tillgängligt och förståeligt sätt.

Man anser det nödvändigt att socialtjänsten finner praktiska former och metoder att beskriva och formulera sina erfarenheter och kunskaper om människors livsvillkor.

.lag kan i allt väsentligt instämma i denna beskrivning. (_ienom uppsö- kande verksamhet och det individinriktade arbetet fär socialtjänsten kän- nedom om sociala förhållanden och kontakt med brister och missförhållan— den i samhället som katt ha sin förklaring i bristande planering eller i oförutsedda effekter av planeringen.

Erfarenheter från utvecklingsarbete på omradet visar att personalen på alla socialtjänstens verksamhetsomräden har omfattande erfarenheter av människors sociala förhallanden. Det gäller saledes förutom dem som arbetar direkt med socialt behandlingsarbele ocksa t. ex. barnomsorgsper— sonal och hemsamariter. Denna kunskap mäste tas till vara säväl i social- tjänstens cgen vcrksamhetsplanering som när socialtjänsten medverkar i övrig samhällsplanering.

Planeringen maste bygga pä politiska mål och kunskaper om människors villkor. Jag vill betona att den systematisering av kunskaper och de be— skrivningar som görs i första hand skall användas av de förtroendevalda i den politiska processen. För att man i tillräcklig grad skall kunna ta sociala hänsyn i planeringsarbetet maste socialtjänstens kunskaper och erfarenhe- ter föras l'ram redan i det skede da de utgör underlag för politiskt arbete med mälformulering och programskrivning. Jag linner det viktigt att so- cialtjänstens medverkan redan fran början inriktas på att följa och beskriva utvecklingen för de grupper som har det särskilt svart i samhället.

En metod som socialutredningen föreslar att socialtjänsten skall använ- da för att tillföra underlag ät planeringen är att ställa samman sociala omrädesbeskrivningar som kompletterar tekniska. geografiska och andra data i den fvsiska planeringen.

Prop. l979/80:1 Funktion och uppgifter nu

Jag vill för min del instämma i socialutredningens uppfattning att tek— niska och andra data behöver kompletteras med sociala fakta i den fysiska planeringen. Socialtjänstens uppgift i detta hänseende bör främst vara att dokumentera och analysera sociala förhållanden och problem och att bely- sa sambanden mellan sociala problem och samhällsstrukturen. För att kunna fullgöra denna uppgift mäste socialtjänsten. förutom kunskaper om kommunen. ocksä skaffa sig kunskap om de rön på området som tillhanda— hålls av den sociala forskningen.

De sociala omrädesbeskrivningar som socialtjänsten enligt förslaget skall arbeta fram har i hög grad gemensamma drag med de bostadssociala inventeringar som boendeutredningarna har föreslagit att kommunerna skall göra i samband med bostadsplaneringen. Bostadsstyrelsen har fått regeringens uppdrag att utveckla metoder för bostadssociala inventering- ar. Dessa skall avse dels bostadsförhällanden. dels de förutsi-ittningar bostadsmiljön ger för att tillfredsställa hushållens och individernas behov av kontakt. verksamheter och annat som har betydelse för välfärden. Utvecklingsarbetet skall bedrivas i nära samverkan med Kommunft'irbun- det samt med statens planverk och andra myndigheter. Jag förutsätter att socialstyrelsen som tillsynsmyndighet för socialtjänsten kommer att få en betydelsefull roll i detta arbete.

När det gäller socialtjänstens deltagande i planeringsarbetet pekar soci- alutredningen på att detta bör vara så organiserat att socialtjänstens för— troendemän och tjänstemän ges tillfälle att naturligt delta i hela planerings- processen — frän programskrivning till genomförande. Flera remissinstan- ser har berört denna fråga. liksom socialtjänstens förhållande till övriga nämnder och styrelser och hur erfarenheter av social natur från dessa skall kunna tillföras planeringsprocessen.

Bl.a. Kommunförbundet framhåller att det inte får vara förbehållet so— cialtjänsten att bidra med sociala hänsyn i planeringen av samhället. lnte heller får ett ökat engagemang från socialtjänstens sida innebära att övriga facknämnders ansvar minskar. Några remissinstanser. däribland L('). framhåller att ett aktivt deltagande i planeringen av socialtjänsten inte får innebära att ansvaret för att de sociala aspekterna blir beaktade flyttas över från kommunstyrelsen till socialnämnden.

För egen del villjag stryka under att ansvaret för all kommunal planering enligt kommunallagen vilar pä kommunstyrelsen. l planeringsansvaret lig- ger att samordna och avväga olika facknämnders synpunkter. Det ankom- mer pa kommunstyrelsen att åstadkomma ett sådant arbetsklimat och öppet samarbete över fackgränserna att olika verksamheter inte konkurre- rar med varandra utan strävar efter att linna helhetslösningar som kan accepteras från skilda synpunkter.

Jag ansluter mig till socialutredningens förslag till regler i socialtjänstla- gen om socialtjänstens deltagande i samhällsplaneringen. Socialnämnden skall ”medverka i samhällsplaneringen och i samarbete med andra sam- ll Riksdagen [979/80. ! sum/. Nr I. Del A

Prop. 1979/80zl Funktion och uppgifter 162

hällsorgan. organisationer. föreningar och enskilda verka för goda miljöer i kommunen". Socialnämnden skall sålunda tillfi'ira planeringsunderlag och delta i planeringsprocessen. Nämnden hör dessutom initiera och finna former för samverkan med andra kommunala organ vars erfarenheter och kunskaper krävs för att få fram ett mer fullständigt plancringsmaterial. Jag vill emellertid betona att detta inte innebär att socialtjänsten ges ett över- gripande ansvar för att planeringen bedrivs med hänsyn till människors behov och föt'utsi'tttningar. Däremot mäste socialnämnden anses ha en skyldighet att påverka planeringen till ett sådant hänsynstagande.

Socialutredningcn har föreslagit att socialtjänstens företrädare i sitt ar- bete med plancringsfri'igorna för nya bostadsområden och vid sanering av gamla skall verka för att följande delmål uppfylls:

— en allsidigt sammansatt social struktur: en planering av närmiljön som främjar kontakt och gemenskap: — möjligheter till differentierade kultur- och fritidsaktiviteter för alla: — ett tillräckligt och väl lokaliserat utbud av social service; — en lokalisering av lämpliga arbetsplatser och andra verksamheter som bidrar till att ge bostadsområdena ett mångsidigt socialt liv; -— väl utbyggda kollektiva resmöjligheter som tillgodoser även de handi- kappades behov: — ett bostadsutbud som tillgodoser också speciella sociala bostadsbehov i icke segregerade former: - offentliga platser och byggnader så utformade att de blir tillgängliga för alla:

differentierade sysselsättnings- och ntbildningsmöjligheter för grupper med behov av särskilda insatser:

— en aktiv konsumentverksamhet med inriktning i första hand på att stödja resurssvaga grupper.

Jag ansluter mig till socialutredningens förslag till delmål. vilka har tillstyrkts praktiskt taget enhälligt av remissinstansema. Dessa delmål svarar bl.a. mot förslaget att i socialtjänstlagen ange att socialnämnden skall främja den enskildes rätt till arbete. bostad och utbildning.

I debatten har visserligen hävdats att samhörighet och gemenskap kan stärkas om människor med samma etniska eller socio—ekonomiska tillhö— righet bor inom samma område. Man måste emellertid räkna med att effekterna av en sådan långt driven boendesegregation blir övervägande negativa och riskerar att leda till en ökad isolering mot samhället i övrigt. Enligt min mening svarar delmålen väl mot de krav som man bör ställa pa en god bostadsmiljö för olika kategorier av boende. Bostadsstyrelsen har påpekat att i delmålen bör ingå att göra det möjligt för invånare i äldre områden att bo kvar sedan en sanering har genomförts. En sådan ambition kan enligt min uppfattning låsas in i llera av de delmål som socialutredning- en nämner. Jag vill i det sammanhanget gärna tillägga att det i saneringsar- betet i äldre bostadsområden alltid måste göras en avvägning mellan före-

Prop. 1979/80zl Funktion och uppgifter 163

slagna ändringar och deras ekonomiska och andra konsekvenser för män- niskornas möjligheter att bo kvar efter förändringen. l bostadsdepartemen- tet har tillsatts en särskild arbetsgrupp som sysslar med stadsförnyelsefrå- gor. På det kommunala planet har socialtjänsten en viktig uppgift i detta arbete.

En fråga som flera remissinstanser har tagit upp är om socialtjänstens medverkan i samhällsplaneringen bör regleras inte bara i socialtjänstlagen utan också i annan lagstiftning. Flera remissinstanser anser att detta bör ske. företrädesvis i byggnadslagstiftningen.

Remissinstanserna framhåller bl. a. att om socialtjänsten skall ha någon möjlighet att kunna delta i samhällets planering och påverka samhällets struktur räcker det inte med regler om detta i sociallagstiftningen. En sådan bestämmelse får genomslagskraft först om andra samhällsplane- randc organ. exempelvis byggnadsnämnden. åläggs att efterfråga social- nämndens medverkan i planeringen och redovisa framförda sociala aspekter inför beslutande organ. Man påminner om att socialutredningen i sitt principbetänkande ansåg att socialtjänstens medverkan i samhällspla- neringen borde regleras förutom i sociallagstiftningen även i annan berörd lagstiftning.

Statens planverk — som i övrigt är mycket positivt till förslaget om ökad medverkan av socialnämnden i samhällsplaneringen — avstyrker att be- stämmelser tas in i annan författning än socialtjänstlagen . Verket fram- håller bl.a. att det kan finnas en risk att på det sättet stadfästa ett remiss- förfarande som Skulle kunna tolkas så att enbart färdiga planförslag remit- teras till socialnämnden. Den snabba utvecklingen leder till organisatoris- ka förändringar som gör det mindre lämpligt att i författning reglera ett samrådsförfarande genom att där t. ex. räkna upp de förvaltningar. vilkas mening byggnadsnämnden i olika fall skulle vara skyldig att inhämta. Planverket förutsätter att kommunstyrelsen titan särskilda bestämmelser tillförsäkrar socialnämnden inflytande på hela planeringen inom kom- munen.

Jag har i denna fråga samrått med chefen för bostadsdepartementet. F. n. pågår arbetet med en ny plan- och bygglagstiftning. Till grund för arbetet ligger ett betänkande av den s.k. bygglagutredningen. SOU l974:21. Förslag väntas bli remitterat under år l979. Utan att föregripa kommande ställningstagande till förslaget vill jag understryka vikten av att socialnämnden bereds tillfälle att tillföra den fysiska planeringen sina kunskaper och åsikter.

Socialnämndens uppgift att medverka i samhällsplaneringen kommer att läggas fast i socialtjänstlagen. Tillsammans med det samordningsansvar som åvilar kommunstyrelsen och den allmänna samrådsskyldighet som byggnadsnämnden har — och som jag förutsätter kommer att behållas eller förstärkas i den nya bygglagstiftningen — är detta enligt min mening en tillräcklig grund för att socialtjänstens kunskaper och erfarenheter utnytt-

Prop. 1979/80:l Funktion och uppgifter 164

jas redan på ett tidigt stadium och även fortlöpande i planeringen. Jag delar därför socialutredningens uppfattning att någon särskild bestämmelse om socialnämndens medverkan i den fysiska planeringen inte behövs vid sidan om socialtjänstlagens bestämmelser.

Flera remissinstanser har framhållit att den nya uppgift som socialtjäns- ten får att aktivt medverka i planeringen kommer att kräva ytterligare resurser och leda till ett stort behov av fortbildning och vidareutbildning av såväl förtroendevalda som tjänstemän. Man anser det också väsentligt att öka kunskaperna om socialnämndens verksamhet och socialtjänstens möj- ligheter till medverkan i planeringen bland övriga personalgrupper och förvaltningar i kommunen.

De nya arbetsuppgifterna måste få återverkningar på bl. a. social- tjänstens organisation. Denna måste i fortsättningen möjliggöra både att det utvecklas ett planeringstänkande och att Utvecklingsarbetet på områ- det kan följas. Jag återkommer senare till de krav som ett nytt arbetssätt ställer på organisationen ( avsnitt 2 . l9) samt till de utbildningsinsatser som reformen aktualiserar ( avsnitt 2.26 ).

Planering på riksnivå och regional nivå

Det finns nära kopplingar mellan samhällsplaneringen på kommunal nivå och planeringen på riks- och regional nivå. Socialutredningcn har också pekat på detta förhållande. Den sociala strukturen i kommunen påverkas i hög grad av beslut som fattas på regional nivå och på riksnivå.

En social planeringssyn bör givetvis vara förhärskande också på dessa nivåer i samhället.

När det gäller den centrala nivån har socialdepartementet och socialsty- relsen ett särskilt ansvar. Socialstyrelsens uppgifter blir i sammanhanget dels att medverka i översiktlig planering. dels att ge grundförutsättningar för insatser på övriga nivåer. Styrelsen skall ge underlag för politiska beslut om resursfördelning på riksnivå och beslut som avser övergripande verksamhetsplanering inom den sociala sektorn. En viktig uppgift för styrelsen blir också att bidra med underlag för beslut som avser andra sektorer på riksnivå.

Styrelsens uppgift blir också att bistå landstingen och kommunerna i deras planering genom att tillhandahålla olika former av planeringsunder- lag. En viktig del av styrelsens arbete blir vidare att översiktligt följa det lokala kommunala arbetet på planeringsområdet och förmedla kunskaper och erfarenheter till kommunerna.

Socialstyrelsens organisation har varit föremål för översyn. Frågan om den framtida utformningen av verket har därefter beretts av en särskild grupp i socialdepartementet. Socialstyrelsens roll och funktion i fråga om den sociala sektorns medverkan i planeringen — såväl i den sociala sek- torns egen verksamhetsplanering som i den övergripande samhällsplane- ringen — har därvid prövats. Gruppens arbete bildar underlag för den kommande propositionen om socialstyrelsens uppgifter och organisation.

Prop. 1979/80:l Funktion och uppgifter loi

Samhällsplaneringen på den regionala nivån har behandlats kortfattat av socialutredningen. För egen del vill jag konstatera att ambitionerna på regionalpolitikens område har ökat under senare år. De fastlagda målen för regionalpolitiken innebär att människorna i olika delar av landet skall erbjudas allsidig sysselsättning och service samt god miljö. Det är väsent- ligt att den regionala utvecklingen sker på ett sätt och i en takt som människorna kan överblicka och förstå. En sådan lokalisering av syssel- sättning. service och bostäder hör eftersträvas att människorna kan erbju- das goda lokala arbetsmarknader och möjligheter till en god social förank- ring.

De ökade ambitionerna på regionalpolitikens område har gett upphov till en omfattande planeringsverksamhet i form av den återkommande läns- planeringen. l länsplaneringen preciseras de allmänna region;-tlpolitiska målen för respektive län. Där anges vilka problem som måste lösas och vilka åtgärder som behövs för detta. På grundval av länsplaneringen utfor- mas förslag till riktlinjer och handlingsprogram för regionalpolitiken.

Riksdagen tog under hösten 1976 ställning till regional— och sysselsätt— ningspolitiken (prop. l975/7oz2ll. AU 1976/77z7, rskr muy/77:79). Den ställde sig också bakom en vidareutveckling av länsplaneringen. som inne- bär att en fullständig länsplanering skall göras i huvudsak vart femte år och att den däremellan skall följas upp årligen. Regeringen förordnade i juni 1978 att fullständig länsplanering — benämnd Länsplanering 1980 — skall genomföras åren 1978— l980 av länsstyrelserna och redovisas före utgång— en av år 1980. Landstingens roll i länsplaneringen kommer att aktualiseras i samband med regeringens ställningstagande till en länsdemokratisk re- form. Regeringen har vidare i prop. l978/79: llP. föreslagit inriktningen av den framtida regionalpolitiken.

Jag har noterat ett större inslag av sociala hänsyn såväl i uppläggningen av och riktlinjerna för Länsplanering 1980 som i den regionalpolitiska propositionen. Man har t.ex. i samband med länsstyrelsernas arbete med Länsplanering l980 arbetat fram ett särskilt underlag för hur sociala aspekter kan beaktas i länsplaneringen (Underlag för länsplanering 1980 Sociala aspekter). I detta pekas på möjliga arbetsmetoder och exempel på ytterligare kunskap som kan ge planeringen ett förstärkt socialt innehåll.

Underlaget bygger till stor del på erfarenheterna från ett utvecklingsar- bete som har bedrivits i Norrbottens län med finansiellt stöd av social- och industridepartementen. som också har följt arbetet i projektets lednings- grupp. Projekt Soeial utvecklingsplanering i Norrbottens län är ett samar- betsprojekt mellan kommunerna. landstinget och länsstyrelsen samt soci- alstyrelsen. Det syftar till att ge berörda samhällsorgan ett vidgat underlag för deras ordinarie planeringsverksamhet. Underlaget skall beskriva män- niskors sociala problem och levnadsförhållandcn samt analysera sociala konsekvenser av regionens utveckling. Vidare ingår att precisera hur ett socialt planeringsunderlag kan användas och att pröva former för samarbe- te mellan organ på skilda nivåer.

Hänvisningar till US487

Prop. l979/80:l Funktion och uppgifter [66

Den kommande propositionen om socialstyrelsens uppgifter och organi- sation avses innehålla förslag om en särskild social enhet. som skall ingå i länsstyrelsen. lån av enhetens arbetsuppgifter blir att tillföra den regionala samhällsplaneringen sociala aspekter.

Det saknas i dag social kompetens inom länsstyrelsen för insatser i anslutning till samhällsplaneringsuppgifter. Socialkonsulenterna har hittills inte heller deltagit i länsstyrelsens planeringsarbete annat än i begränsad omfattning. Den sociala sakkunskapen behövs för länsstyrelsens arbete med att utveckla samhällsplaneringen mot en mer individanpassat] och miljöcentrerad planering.

Förutom länsplanering skall länsstyrelsen samordna statlig. kommunal och landstingskommunal planering. I korthet kan länets planering delas ini tre områden:

-— regionalpolitisk planering. dvs. för att fördela arbete. bostäder och service inom och mellan skilda områden. — fysisk planering. dvs. för att skapa en god och funktionell miljö. — regional trafikplanering. dvs. för att skapa en tillfredsställande transportförsörining. Jag anser att det är viktigt att den sociala enheten deltar i arbetet på alla områden. Enhetens medverkan bör utformas på olika sätt och på olika nivåer. allt efter uppgifternas art.

För att man i planeringsproceSsen skall kunna ta social hänsyn krävs det ett tillförlitligt faktaunderlag att göra bedömningar efter. Det är därför viktigt att de erfarenheter som fortlöpande Vinns i arbetet inom socialtjäns- ten samlas in och bearbetas på ett systematiskt sätt. Detta förutsätter att den sociala enheten har ett väl utvecklat samarbete med såväl kommuner och landsting som socialstyrelsen.

Arbete med S(H'iliill problem i samhället —fält- oeh grunnskupsarbete

'l'ill socialtjänstens strukturinriktade insatser hör att arbeta med sociala problem i samhället. Socialutredningen benämner detta falt- och grann- skapsarbete.

Utredningen angav i sitt principbetänkande som en av uppgifterna för socialtjänsten att aktivera medborgargrupper till insatser för att påverka sin situation. Där konstaterades att denna uppgift som utredningen kallade grannskapsarbete. nära ansluter sig till den sociala faltverksamhct som inriktas på miljöer där sociala svårigheter finns eller kan befaras uppstå. Grannskapsarbetet har utvecklats ur lältverksamheten. De båda arbetsfor- merna har därför mycket gemensamt.

Socialutredningcn avgränsar området för fält- och grannskapsarbete till att gälla sådana lokala förhållanden som riskerar att utvecklas socialt ogynnsamt. Verksamheten skall drivas i kontakt med de människor som berörs och i samverkan med andra samhällsorgan och med frivilliga organi— sationer.

Prop. 1979/80:l Funktion oeh uppgifter 167

Utredningen pekar pa att tält— och grannskapsarbetet bör stimulera till medverkan i ideellt. politiskt och fackligt föreningsliv och till andra former av intressegemenskap. Det skall bidra till att förebygga en ogynnsam utveckling av den lokala miljön och avhjälpa konkreta brister där.

Liksom annan verksamhet inom socialtjänsten bör enligt utredningen fält- och grannskapsarbete bedrivas inom ramen för de mål och riktlinjer som författningarna och socialnämnden anger. Ärenden som aktualiseras i arbetet bör handläggas enligt samma principer för kompetensfördelningen i beslutsprocessen som andra ärenden.

Flertalet remissinstanser ställer sig bakom socialutredningens uppfatt— ning att fält- och grannskapsarbete är en resurs i det sociala arbetet. Brottsft'irebyggande rådet pekar på dess betydelse ur förebyggande synvin— kel. men betonar samtidigt att verksamheten inte får avskärmas från den mer individinriktade delen av socialtjänsten.

Viss tveksamhet till värdet av lält- och grannskapsarbete förs fram av TCO och Sveriges socionomförbund som påpekar att den hittills bedrivna verksamheten med grannskapsarbete inte har varit framgångsrik. men väl har gett nyttiga kunskaper och erfarenheter. En av erfarenheterna är att socialarbetarens roll i förhållande till politikerns måste klarläggas.

()ckså utredningens beskrivning av arbetsformerna får kritik från några av remissinstansema. Man menar att utredningens uttalanden att fält— och grannskapsarbetct skall bedrivas inom ramen för de mål och riktlinjer som författningarna och socialnämnden anvisar leder till en styrning av icke önskat slag. Det skulle vara varken möjligt eller lämpligt att på så sätt detaljstyra verksamheten. Enligt denna uppfattning innebär grannskapsar- bete att kommunen och socialtjänsten ställer resurser till förfogande och på så sätt gör det möjligt att engagera olika grupper. Arbetet måste emel- lertid få drivas på dessa gruppers villkor och ansvar. Detta är viktigt föratt frivilliga organisationer och föreningar skall kunna delta. Dessa måste få arbeta utifrån sina egna värderingar.

Motsatt uppfattning framförs ocksa. Västerås kommun anser att efter- som arbetsformerna är friare än i det traditionella socialarbetet är det viktigt att det skapas garantier för att verksamheten hålls inom ramen för de mål och riktlinjer som lagstiftningen och socialnämnden anger.

Jag har i min inledning om socialtjänstreformens inriktning ( avsnitt 2.1 ) antytt socialtjänstens möjlighet att påverka samhällsstrukturen genom fält- och grannskapsarbete. Jag har då pekat på möjligheten för socialtjänsten att gå in i lokala miljöer som riskerar att utvecklas ogynnsamt. och att tillsammans med dem som lever i omradet och med frivilliga organisatio- ners insatser söka bryta den negativa utvecklingen.

Fältverksamhet och särskilt grannskapsarbete är av relativt ungt datum i vårt land. Erfarenheterna är fortfarande begränsade. och jag anser att det är väsentligt att verksamheten får utvecklas och ordentligt värderas innan den kan sägas ha fått sin funktion organisatoriskt och innehållsligt förank- rad i socialtjänsten.

Hänvisningar till US488

Prop. l979/80:1 Funktion och uppgifter 168

Det behövs kvalificerat forsknings— och utvecklingsarbete som inriktas på att pröva och utveckla olika metoder för socialt fältarbete. l')c erfaren— heter fran l'ält- och grannskapsarbete som har gjorts visar att kontakt och gemenskap främst utvecklas ur en värde- och intressegemcnskap. att man känner samhörighet med sitt område och att det finns naturliga sociala situationer som underlättar möten mellan människor. Jag anser därför att falt- och grannskapsarbete i så hög grad som möjligt bör bygga på de insatser som görs av politiska och ideella organisationer och föreningar i de lokala miljöerna.

Socialtjänstens medverkan motiveras av att många av de mest utsatta i samhället också är politiskt fattiga utan någon organisationstillhörighet. Socialtjänsten kan därför spela en viktig roll i ett inledande skede för att därefter söka kanalisera verksamheten på så sätt att ett fortsatt engage- mang inte behövs. Målet är att de boende i området efter hand själva skall ta över ansvaret.

Jag delar socialutredningens uppfattning att under den tid socialtjänsten deltar i social lältverksamhet och grannskapsarbete med egna personella resurser. bör aktiviteterna bedrivas inom ramen för de mål och riktlinjer som författningarna och socialnämnden anger. Jag anser att det i vårt samhälle måste ankomma på de politiska partierna och t'wganisationerna att skapa den politiska medvetenheten och viljan till förändring av lokala miljöer. Erfarenheterna från Skåneprojektet talar också för att grannskaps- arbetet så långt möjligt bör bygga på insatser från organisatitmer och lokalt föreningsliv. Socialtjänstens roll i sammanhanget är bl.a. att stödja och bidra med sin kompetens i enlighet med de mål och riktlinjer som är fastställda för verksamheten.

Socialnämndens insats i fallv och grannskapsarbetct kan emellertid ta alternativa former. bl.a. genom ekonomiskt eller annat stöd till lokala organisationer och föreningar. Detta stöd kan givetvis inte förenas med villkor som hindrar de berörda organisationerna från att bedriva sitt arbete i enlighet med sina värderingar.

Uppst'ikandi' verksamhet

I socialhjälpslagen finns bestämmelser om socialnämndens skyldighet att bedriva uppsökande verksamhet. Nämnden skall bl.a. "göra sig väl förtrogen med den enskildes behov av omvårdnad och verka för att detta blir tillgodosett". Förutom att på detta sätt få ingående kännedom om de enskilda människornas behov i olika avseenden skall den uppsökande verksamheten. enligt socialstyrelsens Råd och anvisningar. vara ett under- lag för kommunernas planering på lång sikt av den sociala verksamheten.

()ckså barnomsorgslagen har bestämmelser om uppsökande verksam— het. Kommunerna skall genom denna ta reda på vilka barn som behöver anvisas plats i förskola eller fritidshem pågrund av att de behöver särskilt stöd i sin utveckling.

Prop. l979/80:1 Funktion och uppgifter l69

Pensionärsundersökningen har också berört behovet av uppsökande verksamhet. Där betonas att den uppsökande verksamheten bör ses som en garanti för att individens personliga vård och omvårdnad är tryggad på samma sätt som lagen om allmän försäkring är en viktig grund för ekono- misk trygghet.

Socialutredningcn har behandlat den uppsökande verksamheten som en av socialtjänstens strukturinriktade insatser. l förslaget till socialtjänstlag sägs att socialnämnden skall "genom uppsökande verksamhet och på annat sätt främja förutsättningarna för goda levnadsförhållanden".

Utredningen betonar att den uppsökande verksamheten måste utformas så att den personliga integriteten inte äventyras. Utgångspunkterna för verksamheten bör därför vara dels att den är generell i den meningen att den vänder sig till alla i en viss grupp. dels att den skall avse information och erbjudanden av samhällets hjälp och tjänster. Den bör alltså rikta sig till alla i grupper som kan väntas behöva särskilt stöd. t. ex. barnfamiljer. invandrare och ålderspensionärer.

Socialtrtredningcn betonar alltså informationsinslagen i den uppsökande verksamheten. Detta överensstämmer väl med barnomsorgsgruppens tolk- ning av begreppet uppsökande verksamhet som det anges i betänkandet Samverkan i barnomsorgen. SOU l975: 87.

Barnomsorgsgruppen tolkar begreppet trppsökandc verksamhet så att "uppsökande" innebär ett krav på aktivitet från socialtjänsten. Denna aktivitet skall emellertid så långt det är möjligt vara fri från "uppspårandc" och kontrollerande moment. I stället bör ambitionen vara att lämna alla en avpassad och personlig information. att ge möjlighet till diskussion i frågor av särskilt intresse för den enskilde. att genom initiativ till och medverkan i olika förebyggande verksamheter bygga trpp ett förtroende för socialtjäns- ten samt att i dialog med de boende få underlag för en bättre social planering. Det förtroende som socialtjänsten härigenom kan få kommer sannolikt att medföra en ökad benägenhet från allmänheten att vid eventu- ellt begynnande problem kontakta den socialarbetare man tidigare träffat och har förtroende för. Därvid förbättras också förutsättningarna för att socialtjänstens individuella stödinsatser skall få bestående värde.

Socialutredningen har emellertid skilt mellan uppsökande verksamhet och socialtjänstens skyldighet att ge mer allmän information. Till det senare återkommer jag ( avsnitt 2.4.3 ).

Jag delar. liksom flertalet remissinstanser. socialtrtredningens syn på vad den trppsökandc verksamheten bör innehålla och htrr den bör utfor- mas. Verksamheten bör svara för upplysningar och dialog. förmedla olika slag av bistånd och ge kunskap för planering.

Genom att verksamheten har förts till de strukturinriktade insatserna betonas att den har generell positiv betydelse för kartläggning och analys av den sociala situationen i kommunen.

Statskontoret och riksrevisionsverket har för sin del menat att den uppsökande verksamheten bör begränsas till mer påtagliga riskgrupper.

Prop. 1979/80:l Funktion och uppgifter 170

Jag anser att en så definierad verksamhet har vissa nackdelar. Ju mer generella insatser som görs. desto positivare bemöts de. Den uppsökande verksamheten kan riskera att förlora sin positiva innebörd om den begrän- sas till olika grupper i riskzonen.

I anslutning till socialutredningens principbetänkande vände sig flera remissinstanser mot en alltför långt driven uppsökande verksamhet. med tanke på att en sådan riskerar att inkräkta på den personliga integriteten. Uppfattningen Var att hänsyn till integriteten måste sättas före kravet på att de sociala organen skall känna till alla förhållanden som kan visa på behov av sociala tjänster.

Under remissbehandlingen av socialutredningens slutbetänkande har frågan aktualiserats på nytt om risker för konflikt mellan en rrppsökande verksamhet och den personliga integriteten. L(_) anser att det är mycket väsentligt att människornas rätt till personlig integritet respekteras. Det får inte bli så att människor påtvingas uppfattningar och service som kom- munen tillhandahåller. LO betonar dessutom att det är den enskilde själv som skall avgöra hur han vill leva så länge det inte går ut över andra. Samma uppfattning har Kommunförbundet som understryker att indivi- dens fundamentala rätt att själv ha inflytande över sin situation måste respekteras även om detta innebär att man kommer i konflikt med syftet bakom den uppsökande verksamheten.

Målet för den uppsökande verksamheten bör enligt min mening vara att socialtjänsten genom verksamheten skall få så god kännedom om männi- skors situation att väsentliga behov kan tillgodoses. Med den inriktning av verksamheten som jag har förordat nyss kan förmodligen många av de integritetsproblem lösas som diskuteras i samband med den uppsökande verksamheten. Socialstyrelsens försöksverksamhct med uppsökande verksamhet bland barn och barnfamiljer ger stöd för denna uppfattning. Genom att aktivt och positivt informera om sina möjligheter till stöd och hjälp kan socialtjänsten få kontakt med enskilda eller grupper av männi- skor som av olika skäl inte själva söker trpp socialtjänsten. Den nya socialtjänsten som till skillnad från den nuvarande socialvården i stor utsträckning kommer att vara befriad från kontrollerande inslag bör kunna få ett ökat förtroende hos allmänheten så att människor som behöver stöd och hjälp i högre grad än i dag själva söker denna.

Man måste samtidigt räkna med att det även i framtiden kommer att finnas hjälpbehövande människor som inte önskar kontakt med social- tjänsten. Då måste hänsynen till den personliga integriteten få en avgöran— de betydelse. Från denna princip måste givetvis göras undantag i sociala nödsituationer eller tlnder andra svåra sociala förhållanden. Den person— liga integriteten får inte hindra socialtjänsten från att gripa in för att hjälpa människor som befinner sig i nöd. Inte minst hänsynen till barnens bästa måste ibland få innebära att socialtjänstens uppsökande verksamhet träder föräldrarnas personliga integritet för när.

Prop. l979/80:l Funktion och uppgifter l7l

Vissa remissinstanser. t. ex. Botkyrka kommun och skolöverstyrelsen. anser att den uppsökande verksamheten bör ske i samverkan med andra organ. Botkyrka kommun pekar på de möjligheter som finns att arbeta tillsammans med skolan. med olika typer av institutioner och med fria organisationer med fungerande lokal verksamhet och eget uppsökande arbete som t.ex. hyresgästorganisationer i bostadsområdena. fackför- eningar på arbetsplatserna. invandrarföreningar. länkrörelse och Ver- dandi—verksamhet.

Jag delar denna uppfattning. Det är viktigt att socialtjänsten arbetar utåtriktat och att den samarbetar med andra — kommunala organ och frivilliga organisationer. Jag anser emellertid att tyngdpunkten i social- tjänstens samverkan med föreningar och andra frivilliga organisationer inte bör vara i den uppsökande verksamheten. Socialtjänstens grannskapsar- bete och den allmänna informationsverksamhet som socialtjänsten bedri- ver är lämpligare för denna typ av samverkan.

Liksom skolöverstyrelsen förordar jag ett nära samarbete med skolan. I den uppsökande studie— och yrkesorientcrande verksamheten (SYO) når skolan genom en personlig kontakt alla ungdomar som lämnar grundsko- lan. Det bör i detta sammanhang också erinras om att skolstyrelsen enligt beslutet om reformering av skolans inre arbete (SIA) skall bedriva uppföl- jande studie- och yrkesorientering för att stödja ungdomar under 18 år som efter avslutad grundskola varken studerar eller har arbete. Enligt senare beslut (prop. 1978/79: 180 s. 102. UbU 45. rskr 422) skall skolstyrelsen ges ett övergripande uppföljningsansvar för alla ungdomar i den aktuella ål— dern.

SYO-verksamheten är ett lämpligt samarbetsområde för socialtjänsten och skolan. Men också i övrigt bör socialtjänsten arbeta i nära kontakt med skolans elever och personal.

Den uppsökande verksamheten bland litet äldre barn och ungdomar är ett viktigt arbetsfält. Detta visar bl. a. Skåneprojektet. Försöksverksamhe- ten pekar på att det behövs ett fördjupat utvecklingsarbete för att samord- na insatser från sociaI-. fritids- och skolförvaltningarnas sida. Här kan finnas ”kompetensproblem" som kräver en klarare rollfördelning för att kunna lösas.

Rollfördelningen bör — som ledningsgruppen för projektet framhåller — kunna innebära att socialförvaltningarna satsar mindre på fritidsverksam- het i egen regi och mera på uppsökande verksamhet, gängbearbetning, gruppsamtal m.m. i samarbete med såväl fritidsförvaltningarna som sko- lan.

Fritidsförvaltningama bör liksom hittills ta sig an även barn och ungdo- mar med sociala problem. Medverkan i uppsökande verksamhet är en naturlig uppgift också för personal inom fritidsverksamheten.

En samverkan mellan förvaltningarna från här antydda utgångspunkter bör leda till att kommunens resurser för arbete bland barn och ungdom utnyttjas effektivare.

Prop. 1979/80:l Funktion och uppgifter 177

2.4.3 Allmänt inriktade insutscr

Hänvisningar till US489

Information

Enligt förslaget till socialtjänstlag hör det till socialnämndens uppgifter att ge information om socialtjänsten i kommunen.

Socialutredningcn anger följande mål för informationen: att upplysa om samhällets socialpolitik. att ge kunskaper om rättigheter och skyldigheter för medborgarna på detta område. att belysa sociala förhållanden och problem och dessa problems utbredning och tänkbara orsaker. att stimule- ra till ökad aktivitet och ge förutsättningar för var och en att framföra erfarenheter och synpunkter samt tillvarata sin rätt till medinflytande i sociala frågor.

Utredningen framhåller att informationen måste göras begriplig. Det bör också vara möjligt för medborgarna att i upplysningsverksamheten kunna återföra erfarenheter och synpunkter till samhällets organ. Här har folk- rörelserna stor betydelse och det är viktigt att socialtjänsten samverkar med föreningar och organisationer. '

De remissinstanser som har yttrat sig i frågan framhåller överlag att informationen bör vara lättfattlig och nå breda grupper. Vissa har betonat att informationen inte bara bör gå ut på upplysningar i sak om rättigheter och skyldigheter m.m. utan också på att söka ändra allmänhetens inställ- ning till den verksamhet som vi i dag kallar socialvård.

Enligt min mening bör informationen ha de två syften som vissa remiss— instanser har pekat på. I själva verket kan man inte dra någon skarp gräns mellan dessa båda funktioner. Redan sakupplysningar om sociala problem, deras orsaker och verkningar har betydelse för opinionsbildningen.

Det står samtidigt klart att informationen inte bör få komma ensidigt från myndigheterna. Information är som flera remissinstanser har framhållit en grannlaga uppgift. Folkrörelser och andra frivilliga organisationer, som företräder särskilda intressen. idéer och politiska uppfattningar måste ock- så ges en betydelsefull roll i upplysningsverksamheten. Först dän'genom kan informationsutbudet få en önskvärd variation och bredd. Samtidigt ökar förutsättningarna att förankra socialtjänstens innehåll och mening inom olika befolkningsgruppcr.

Genom en bred utbildnings- och informationsverksamhet bland de många organisationernas medlemmar skapas även bättre förutsättningar för ett återflöde av fakta om goda och dåliga förhållanden och av åsikter och förslag från medborgarna till myndigheterna. Negativa inställningar kan givetvis inte "informeras bort" i många fall. När de grundas på sociala och ekonomiska missförhållanden krävs det politiska åtgärder. lnforma- tionsflödet från medborgarna till myndigheterna kan vara en viktig grund för sådana nödvändiga politiska insatser.

Vilka skall nås av upplysningsverksamheten? Jag delar den i remiss- svaren vanliga uppfattningen att viss information bör i princip nå alla medan annan information bör inriktas på särskilda grupper i befolkningen.

Prop. 1979/80:l Funktion och uppgi/icr 173

När det gäller mera speciella ”målgrupper" kan jag endast ge exempel. Till dessa hör elever i grund- och gymnasieskolan. värnpliktiga och vuxen- studerande. Det är inte minst viktigt att yngre elever som ett led i sin medborgarutbildning far kunskaper om socialtjänsten och vad den syftar till. lin annan avgränsad. men ändå stor grupp. utgör barnfamiljerna. Andra viktiga grupper är invandrare och språkliga minoriteter. Det är likaså angeläget att nå ut med informationen till personer med olika slag av handikapp. Handikappförbundets centralkommitté har särskilt nämnt blin- da. döva. dövblinda och utvccklingsstörda. Information är viktig för äldre personer bl. a. som ett led i förberedelse av en förestående pensionering. Jag tar tipp frågan om de äldres informationsbehov senare ( avsnitt 2.10 ).

Den kraftigt ökade förtidspensioneringen är till stor del en följd av utvecklingen inom arbetslivet i form av strukturrationaliseringar. ändrade arbetsmetoder och ökade krav på arbetstagarna. Aktiv information om alternativ sysselsättning kan för många förtidspensionärer bli ett viktigt led i strävanden till att återföra dem till samhällsgemenskap och en menings- full tillvaro. De arbetslösa är en annan viktig grupp med liknande problem. Den omfattande arbetslösheten bland ungdomen. inte sällan redan från skolavslutningen. hör till våra svåraste samhällsproblem i dag. Även här är en aktiv informationsverksamhet med inriktning på att främja de arbetslö- sas möjligheter att skaffa arbete av största betydelse. lnformationen måste ges i praktiska aktionsprogram som syftar till konkreta lösningar av olika gruppers grundläggande svårigheter som ofta gäller arbete. bostad och utbildning.

Som både socialutredningen och remissinstanser. t.ex. länsstyrelsen i Norrbottens län. med olika uttryck haf strukit under måste informationen nå de mest eftersatta. Det gäller här grupper av människor som samtidigt som de har stora behov av information är svåra att nå kanske både konkret och bildligt. dvs. det är svårt att göra upplysningen meningsfull. begriplig och acceptabel för dem. De finns delvis bland de redan nämnda grupperna. Men de finns också t. ex. bland andra som i dag får socialhjälp och som har problem utöver de ekonomiska. Härtill kommer behövande grupper som socialtjänsten över huvud taget inte når. Våra kunskaper om hur många de är och under vilka förhållanden de lever är mycket ofullständiga.

lnformationen måste inriktas på att vara både förebyggande och av- hjälpande. I fråga om metoder och tillvägagångssätt blir som jag antydde nyss samverkan med såväl andra myndigheter som organisationer på cen- tral. regional och lokal nivå en nödvändig förutsättning för att verksamhe- ten skall kunna nå önskvärda resultat. Upplysningsverksamheten bör så långt möjligt läggas tipp och genomföras tillsammans med de organisatio- ner och sammanslutningar som tillvaratar gruppernas intressen. Här räk- narjag med inte minst ett folkrörelseengagemang även för människor som i dagens samhälle står utanför organisationerna. "De föreningslösa" hör till dem som det är mest angeläget att nå. Samtidigt som jag stryker under

Prop. l979/80:l Fimktion och uppgifter 174

upplysningsverksamheten som en gemensam uppgift för många är jag väl medveten om att organisationerna måste få verka utifrån sina principiella grunder och förutsättningar i övrigt.

Formerna för informationen bör självfallet avpassas efter ändamålet. Är syftet att nå stora delar av landet. bör massmedierna utnyttjas. Broschyrer med posten för olika verksamheter. gemensamma upplysningsskrifter om ekonomiska anordningar. utbildningsmöjligheter. kultur- och fritidsaktivi- teter m.m. bör likaså bli viktiga medel för att sprida upplysning. lnte minst väsentligt är här som annars att människor får reda på vart de skall vända sig. när de kommer i en situation där de behöver bistånd eller service.

En aktiv verksamhet i bostadsområden. medverkan på arbetsplatser. i skolor. bibliotek. inom förebyggande mödra- och barnavård. äldreomsorg och inom föreningar bör bli viktiga informationsvägar.

Det är inte möjligt att fastställa en definitiv arbetsfördelning av informa- tionsuppgifterna. Denna fördelning blir beroende av inte bara resurser utan äVen av skiftande förutsättningar i övrigt liksom av förändringar som följer med utvecklingen. Detta gäller också i frågan om hur informationsverk- samheten skall organiseras. Bl. a. Linköpings kommun har pekat på att en fristående informationscentral kräver ett relativt stort befolkningsunderlag för att fylla en viktig funktion. I stället kan förstärkning av olika recep- tioner med informationsmaterial från olika håll vara ett enkelt medel att förbättra informationen. Enligt kommunen har områdeslokaler för enbart upplysningar haft svårt att bli godtagna till skillnad från information som ett led i en vidare social verksamhet. Jag kan för egen del peka på de möjligheter att sprida information i enskilda områden som erbjuder sig på biblioteksfilialer. fritidsgårdar. dagcentra för äldre etc. I detta samman-

hang vill jag understryka betydelsen av att man söker värdera resultatet av olika informationsinsatser.

Som har framhållits i remissvaren är det viktigt att informationen plane- ras så att man undviker dubbelarbete. Visst informationsmaterial bör kunna tas fram centralt som service åt landsting och kommuner. På central nivå bör socialstyrelsen och Kommunförbundet samarbeta. Motsvarande samarbete måste utvecklas på regional och lokal nivå mellan informations- giVarna.

Kommunstyrelsen har ett övergripande ansvar för kommunens informa— tion. Det är en viktig fråga för kommunstyrelsen hur informationen om socialtjänsten skall kunna samordnas med annan näraliggande information på ett ändamålsenligt sätt. Det är nödvändigt att socialnämnden verkar för att informationen om socialtjänsten breddas till att omfatta andra socialpo- litiska områden. I många fall framstår en längre gående samverkan som naturlig. t. ex. med kulturnämnden.

lnformationen utgör en del av socialtjänstens allmänna insatser. Som jag har nämnt tidigare rymmer socialnämndens strukturinriktade insatser star- ka inslag av information när det gäller samhällsplanering. arbete med

Prop. 1979/80:l Funktion och uppgifter 175

sociala problem i samhället och uppsökande verksamhet ( avsnitt 2.4.2 ). Samma gäller i hög grad de individuellt inriktade insatserna ( avsnitt 2.4.4 ). Jag återkommer till dessa frågor även i andra delar av mitt anförande.

Arhelt' och_fi'irxr'irjning

Socialutredningcn framhåller att ett av socialtjänstens syften skall vara att stärka den enskildes egen förmåga att ta tillvara sina intressen och reda upp sina problem. Av grundläggande betydelse här är möjligheten till försörjning genom eget arbete. Långvarig arbetslöshet och svårigheter att kunna få ett nytt arbete är ofta grund för andra problem. Sociala insatser av direkt betydelse för möjlighet till arbete är biträde vid arbetsanskaffning m. m. Det är här fråga om att förmedla kontakt med arbetsförmedling och arbetsvård eller i vissa fall med arbetsgivare. lin viktig del av verksamhe- ten bör också gälla förmedling av utbildning för arbete. Arbetsberedande åtgärder i inskränkt mening är många gånger inte tillräckligt. Vissa grund- läggande förutsättningar måste i många fall klaras dessutom. t.ex. handi— kappades möjligheter att ta sig till och från arbetsplatsen. Detta ställer krav på resurser när det gäller allmänna kommunikationsmedel. färdtjänst eller fordon för rörelsehindrade. något som i vissa fall förutsätter ekonomiskt bistånd i form av socialbidrag som komplement till statliga bidrag för ändamålet ( avsnitt 2.6 ). Jag återkommer senare till socialtjänstens medver- kan föratt handikappade skall få arbete ( avsnitt 2 . l l ). (')ckså pensionärer- nas rätt till arbete behandlar jag senare ( avsnitt 2 . |()).

lnte sällan är det nödvändigt att stärka den enskildes förutsättningar att kunna få och att behålla ett arbete genom individuella insatser av annat slag. både i form av ekonomiskt bistånd och andra stödinsatser.

Som socialutredningen har framhållit har förskole- och fritidshemsverk- samheten stor betydelse inte bara utifrån barnens behov och intressen. Verksamheten är också viktig för föräldrarnas möjlighet att genom för- värvsarbete eller utbildning få en tryggad försörjning och nå personlig utveckling. Barnomsorgen återkommer jag senare till ( avsnitt 2.9 ).

Frågan om samarbete med arbetsmarknatlsorganen äterkommcrjag ock- så senare till i samband med behandlingen av socialtjänstens samverkan med andra verksamhetsområden ( avsnitt 2.14 ). En viktig del av detta samarbete gäller planering av sysselsättningsinsatser. Socit-tlutredningen har understrukit att socialnämnden bör samarbeta med distriktsarbets- nämnd och förekommande lokala planeringsråd för sysselsättning. Utred— ningen framhåller att socialnämndens erfarenheter och kunskaper bör ut- nyttjas för gemensamma inventeringar av behovet av arbetsplatser och hur dessa behov skall kunna tillgodoses. Särskild uppmärksamhet bör ägnas den dolda arbetslösheten. ()cksa allmänna förvärvshinder bör som redan har nämnts undanröjas genom utbyggnad av barnomsorgsresurserna och förbättrade transportmöjligheter.

Socialtjänsten bör vidare i samverkan med arbetsmarknadsorgan göra

Prop. l979/80:l Funktion och uppgifter 176

den enskilde så välrustad som möjligt för att möta de krav som ett arbete Ställer. Genom individuellt avpassade insatser bör man sträva efter att förebygga och så långt möjligt undanröja utbildningsbrister samt fysiska. psykiska och sociala handikapp. Men det är också nödvändigt att den arbetslöse får ett arbete som svarar mot hans förutsättningar. Socialnämn- den bör i samarbete med arbetsförmedlingen uppmärksamma behovet av individuell anpassning av arbetsinnehället liksom introduktionen på ar- betsplatsen för att den enskilde så snabbt som möjligt skall kunna komma in i arbetsgemenskapen.

Redan i samband med socialtjänstens medverkan i samhällsplaneringen har jag berört kommunens vidgade ansvar för sysselsättningsplaneringen och behovet av särskilda åtgärder för att skapa sysselsättningsmöjligheter åt bl. a. ungdomar och personer under rehabilitering. När det gäller ungdo- mar som lämnar skolan är det viktigt att samarbete sker med skolan.

Några remissinstanser har ansett att socialutredningen inte tillräckligt ingående har belyst sambandet mellan insatser inom ramen för den arbets- marknadspolitiska verksamheten och socialvårdens uppgifter. T.ex. ar- betsmarknadsstyrelsen erinrar om sambandet mellan hög arbetslöshets- nivå och antalet socialhjälpstagare respektive förtidspensionerade. Kom- munerna och socialnämnderna bör enligt dessa remissinstanser sätta in mer kraftfulla åtgärder än vad som framgår av utredningen för att motver- ka särskilt ungdomsarbetslöshetcn. Sysselsättningsutredningen hör till de remissinstanser som menar att socialutredningen har ägnat frågorna om sysselsättning för liten uppmärksamhet i betänkandet. Större utrymme borde ha getts åt frågor om hur utslagningen skall förhindras och de sociala myndigheternas uppgifter i sammanhanget. arbetets betydelse i rehabilite— ringen av personer med olika typer av handikapp osv.

Jag har redan behandlat kritiken mot utredningen för att den inte tillräck— ligt starkt skulle ha understrukit den enskildes rätt till ett meningsfullt arbete ( avsnitt 2.2 ). Denna rättighet kan visserligen härledas ur de före- slagna övergripande målen för socialtjänsten. Men som jag har nämnt bör denna rätt framhävas tydligare i socialtjänstlagen än vad som har skett i socialutredningens förslag.

Socialtjänsten kan på de vägar socialtttredningen har angett bidra till lösningar av sysselsättningssvårighetcr både allmänt och i enskilda fall. T. ex. har försök att placera ungdomar med sociala svårigheter på arbets- marknaden bedrivits framgångsrikt i Södertälje och Uppsala. Det måste vara en viktig uppgift för socialnämnden att främja människors möjlighet att få meningsfull sysselsättning och utkomst. Samtidigt får man som 1.0 har påpekat inte blunda för att socialtjänstens möjligheter att skapa arbets- tilllällen är begränsade. Här är det framför allt den allmänna ekonomiska politiken. arbets- och näringspolitiken som har betydelse. liksom trygg- hetslagarnas roll när det gäller att tillförsäkra människor med sociala svårigheter sysselsättning. LO menar att socialtjänstens viktigaste tipp-

Hänvisningar till US490

Prop. 1979/80:1 Funktion oc/t uppgifter I77

gifter ligger i att vara kontaktorgan med arbetsförmedling och arbetsvård. Arbetsmarknadsstyrelsen poängterar särskilt betydelsen av att det finns resurser för framåtsyftande insatser inom ramen för arbetsmarknadspoliti- ken.

Flera remissinstanser har understrukit kommunernas ansvar för sysselsättningsplaneringen. Försöksverksamhct med sysselsättningspla- nering i flera kommuner har visat att det fanns en betydande dold arbets- löshet. särskilt bland kvinnorna. i dessa kommuner. Det framgår av syssel- sättningsutredningens betänkande (SOU 1978: 42) Kommunernas medver- kan i sysselsättningsplanering. Jag anser det vara viktigt att kommunerna tar reda på det verkliga behovet av arbetstillfällen i kommunen. Därmed får de ett underlag för den fortsatta planeringen. Resultaten av försöks- verksamheterna får behandlas närmare i samband med att ställning tas till sysselsättningsutrcdningens betänkande.

Genom en bättre planering ökar också möjligheterna att anpassa rekry— teringen så att vissa projekt kan tidigareläggas med hänsyn till arbetsmark- nadsläget. Jag finner det vara av stor betydelse att socialtjänstens erfaren- heter och kunskaper om sociala svårigheter utnyttjas i denna planering. Som sysselsättningsutredningen framhåller kan det vara lämpligt att det i kommunens allmänna planeringsförutsättningar lämnas en redogörelse för socialnämndens erfarenheter. Kommunstyrelsen eller kommunfullmäktige får sedan ta ställning till i vilken utsträckning planeringen kan ske inom den kommunala förvaltningen på grundval av denna information och med ledning av arbetet inom anpassningsgrupperna i kommunen. Redogörelsen bör även delges arbetsmarknadsorgan så att den kan utnyttjas i deras planering.

Planeringen är också viktig som ett underlag för arbetsförmedlingens diskussioner med företagen och för ytterligare åtgärder i enlighet med främjandelagstiftningen.

Jag vill till sist erinra om att många invandrare har en utsatt situation på arbetsmarknaden med en hög arbetslöshet. Invandrarna har därför ett stort behov av stödinsatser av olika slag från bl. a. kommunernas sida. Även för dem erfordras samordnande insatser mellan socialnämnden och andra kommunala och statliga organ.

Självständigt boende

En av förutsättningarna för ett självständigt liv är en egen fungerande bostad. Socialutredningcn har framhållit att en av socialtjänstens uppgifter av allmänt inriktat slag är att medverka till att människor som till följd av sjukdom. handikapp eller ålder har svårt att klara sig själva får möjlighet att bo kvar i sin egen bostad. Socialtjänsten kan göra detta möjligt genom att förmedla hjälp till hushållsgöromål och till den personliga hygienen och vården. Ett alternativ till denna boendeform. är som utredningen anför serviceboendet. där en mer omfattande gemensam service kan erbjudas. l2 Riksdagen [979/80. I saml. Nr [. DeIA

Prop. 1979/80zl Funktion och uppgifter 178

Till stor del rör diskussionen om det självständiga boendet och social- tjänstens möjligheter att stödja detta äldre och handikappade. Mina över- väganden i dessa frågor återkommer jag mera utförligt till senare ( avsnitt 2 .l() och 2.ll).

Hänvisningar till US491

.S'ociuljour

Socialutredningcn har ansett det angeläget att behovet av social jour tillgodoses på ett tillfredsställande sätt i kommunerna. Behovcn är dock olika i t.ex. tätbefolkade urbaniserade kommuner och i glesbygdskom- muner. Med förbehåll för sådana olikheter nämner utredningen två huvud- områden där allmänheten behöver komma i kontakt med socialtjänsten även under kvällar. helger osv.

Det ena området gäller främst ensamstående. En stor grupp av dem utgör de äldre. Men här återfinns också många yngre och medelålders personer. Det andra behovsområdct omfattar i första hand barn och ting- dom.

Lagen (1973: 558) om tillfälligt omhändertagande (LTO) ställer krav på en social jour— och beredskapsverksamhet, som långt ifrån alltid tillgo- doses i kommunerna.

Liksom rcmissinstanscrna vill jag framhålla värdet av en väl utbyggd social jour. En sådan social beredskap är viktig inte minst ur förebyggande synpunkt. Olika remissinstanser som kriminalvårdsstyrelsen. brottsföre- byggande rådet och skolöverstyrelsen har från skilda utgångspunkter be- lyst det angelägna i en väl fungerande jourverksamhet inom socialtjänsten. Svenska läkaresällskapet framhåller att det f.n. kan vara svårt att under vissa tider snabbt få till stånd ett omhändertagandebeslut vid t. ex. barn- misshandel. Det förekommer att barnavdelningar och barnpsykiatriska kliniker i brist på social jour får ta in barn som inte behöver medicinsk utredning. Dessa barn måste "beredas tak över huvudet" inom sjukvården trots att ett omedelbart omhändertagande genom socialvården vore lämpli- gare.

Försöksverksamhet med social jour bedrevs under åren l974—l976 i tjugoen kommuner. Socialstyrelsen har värderat verksamheten (Socialsty- relsen redovisar l977z4). Erfarenheterna visar bl.a. att jouren i stor ut- sträckning kontaktades av människor som var ensamma eller befann sig i en konfliktsituation. Många hade redan kontakt med socialvården. De vanligaste åtgärderna bestod i att man gav upplysningar och gjorde hänvis- ningar. Vidarc förekom stödjande samtal, ekonomisk hjälp. anskaffning av logi etc.

Samarbetet mellan socialvården och sjukvården var problemfyllt och socialjourens tillkomst medförde inte någon genomgripande förbättring i detta avseende. För att jouren skall fungera är det även viktigt att den integreras i det sociala arbetet vid socialbyråerna och att det finns tillgäng- liga resurser som jouren kan använda sig av.

Prop. l979/80:1 Rätten till bistånd 179

Den närmare utformningen av jour—verksamheten måste bli beroende av de lokala förhållandena. Verksamheten kan samordnas med en mer all- mänt inriktad samhällsjour och med läkarjour. l mindre kommuner torde som flera remissinstanser har framhållit behovet ktlnna tillgodoses genom samarbete mellan llera kommuner.

2.4.4 Individuellt inriktade insatser

De individuella insatsernas inriktning och innehåll behandlarjag senare i mitt anförande i flera olika sammanhang. Jag vill här sammanfattningsvis peka på några av dessa.

I samband med behandlingen av reformens inriktning m.m. ( avsnitt 2.1 ) har jag gett vissa allmänna riktlinjer för individuellt inriktade insatser. Samma gäller socialtjänstens mal ( avsnitt 2.2 ) och det kommunala ansvaret ( avsnitt 2.3 ). Mot kommunens ansvar svarar den enskildes rätt till bistånd ( avsnitt 2.5 ). som jag strax återkommer till. Därefter tar jag upp vilka principer som bör gälla för insatser hos enskilda och familjer både i och utom det egna hemmet ( avsnitt 2.6 ). Dessa ställningstaganden ger den principiella grunden för centrala områden av socialtjänstens verksamhet. Hit hör Vidare omsorgerna om barn och ungdom. äldre samt personer med handikapp ( avsnitt 2.9 —2. ] 1). Dessa insatser har en allmän inriktning med starka inslag av individuellt riktade åtgärder av olika slag. Den senare behandlingen av familjehem och hem för vård eller boende har sin tyngd- punkt i individuellt inriktade insatser ( avsnitt 2 . l2 och 2. B). Också social— tjänstens samverkan med andra verksamhetsområden gäller ofta planering och åtgärder på individnivå ( avsnitt 2 .l4). Den enskildes förhållanden. bl.a. i fråga om hans rättigheter och skyldigheter samt skyddet av hans integritet är naturligtvis centrala bl.a. när det gäller handläggning av ärende. sekretesskyddet. uppgiftslämning. registrering ( avsnitt 2 . l7—2.20) liksom frågor om besvär m.m. ( avsnitt 21.22 ). Jag vill här till sist nämna individuellt inriktade åtgärder i form av vård utan samtycke av unga och av vuxna missbrukare ( avsnitt 2.25 ).

2.5 Rätten till bistånd

2.5.1 Rätten till bistånd enligt vårdlagarna

De allmänna socialpolitiska anordningarna bildar i dag grunden för det sociala trygghetssystemet. Inom detta utgör socialförsäkringarna en hörn- sten. Deras syfte är bl.a. att garantera kompensation för inkomstbortfall på grund av sjukdom eller av annan orsak. Utmärkande för socialförsäk- ringarna är att de knyter rätten till ekonomiskt bistånd till generella förut- sättningar och att de inte bygger pa en individuell behovsprövning. Social- försäkringarna svarar nu till alldeles övervägande grad för människornas ekonomiska trygghet vid sjukdom. ålderdom. arbetslöshet osv. Andra viktiga trygghetsanordningar är den socialservice som lämnas inom t. ex.

Prop. 1979/80:1 Rätten till bistånd 180

barnomsorgen och generella stödåtgärder inom arbetsmarknadspolitik och bostadspolitik.

Som framgår av min beskrivning av den socialpolitiska utvecklingen var det emellertid ännu för några decennier sedan huvudsakligen den kommu- nala fattigvården som efter behovsprövning hade att svara för försörjning- en av den som var minderårig eller arbetsoförmögen. 1 den gällande lag- stiftningen är det främst ShjL:s bestämmelser om socialhjälp som reglerar kommunernas skyldighet att hjälpa när de generella stödformerna inte är tillräckliga. Det ekonomiska stöd som årligen utgår i socialhjälp är emeller— tid mindre än en procent av de totala socialpolitiska utgifterna.

l systemet för grundtrygghet i samhället ingår. förutom de generella och individuella stödformer som jag har nämnt nu. även anordningar som syftar till att trygga den enskildes behov av personlig omvårdnad och vård. Här har samhället genom bestämmelser om rätt till vård eller annan hjälp enligt BvL. NvL och ShjL inom varje värdomräde sökt tillgodose den enskildes behov av bistånd i olika situationer. Sedan lång tid tillbaka tar också insatserna inom t. ex. barn- och ungdomsvården och inom nykter— hetsvården i anspråk en långt större andel av den kommunala socialvår— dens ekonomiska och personella resurser än vad den ekonomiska social- hjälpen gör.

Förutsättningarna för ekonomiskt bistånd inom socialvården anges i 12 och 13 åå ShjL. Rätt till socialhjälp till livsuppehälle och behövlig vård har enligt 12? den som inte kan försörja sig genom eget arbete på grund av ålder. sjukdom. lyte eller annars bristande kropps— eller själskrafter. Sam- ma rätt tillkommer den som av hälsoskäl helt eller delvis bör avhålla sig från arbete. Som förutsättning för rätt till socialhjälp gäller dock att den enskilde själv saknar medel och att hans behov inte tillgodoses på annat sätt. 1 fråga om den som inte har fyllt 16 år skall hjälpen även avse uppfostran.

Bestämmelser om s. k. frivillig socialhjälp ges i Bä ShjL. Enligt denna paragraf kan kommunen lämna socialhjälp även i andra fall än dem som anges i 12 &. Sådan socialhjälp meddelas enligt grunder som kommunfull— mäktige bestämmer eller. om grunder inte har fastställts. i den utsträckning som socialnämnden anser att den behövs.

Utmärkande för rätten till bistånd enligt 12 & ShjL är den direkta anknyt- ningen till behovet av ekonomisk hjälp. Övriga vårdlagar har andra ut- gångspunkter för den hjälp de tillförsäkrar människorna.

Om någon som inte har fyllt 18 år behöver vård och fostran på grund av att föräldrarna har avlidit eller övergivit honom. skall barnavårdsnämnden enligt 3155 första stycket BvL omhänderta honom för samhällsvård. om behovet inte tillgodoses på annat sätt.

1 31 å andra stycket BvL föreskrivs att barnavårdsnämnden även i andra situationer skall omhänderta barnet för samhällsvård. Är någon som inte har fyllt 18 år i behov av specialvärd eller annan vård och fostran utom

Prop. 1979/80zl Rätten till bistånd 181

hemmet på grund av att föräldrarna inte kan bereda honom sådan vård eller annars underlåter att tillfredsställande sörja för honom. och kan behovet inte tillgodoses på annat sätt. skall nämnden omhänderta den unge för samhällsvård. Omhändertagande som har sagts nu sker endast på begäran av föräldrarna eller med deras samtycke. Barnet skall lämna sitt samtycke om det har fyllt 15 år. Kravet på barnets samtycke är inte ovillkorligt. Om särskilda skäl föreligger kan avsteg göras från huvudre- geln.

Bestämmelserna i 25. 26 och 29% BvL har samma utgångspunkter. Barnavårdsnämnden har enligt dessa paragrafer skyldighet att vidta vissa åtgärder till skydd och omvårdnad för den unge. Mot dessa skyldigheter får anses svara en rätt för barnet att i de angivna situationerna få bistånd genom samhällets försorg.

Enligt 14% NvL skall nykterhetsnämnden vidta hjälpåtgärder när någon missbrukar alkohol. 'l'ill sådana åtgärder hör att hjälpa alkoholmissbru— karen till lämplig anställning eller att byta verksamhet eller vistelseort liksom att förmå honom att bl. a. rådfråga läkare eller frivilligt söka lämplig vård.

NvL har också en bestämmelse som svarar mot 31 & BvL. 1 58 %& NvL ges möjlighet för den enskilde att efter hänvändelse till nykterhetsnämnden få behövligt bistånd. Den som är hemfallen åt alkoholmissbruk kan enligt denna paragraf efter egen ansökan beredas vård på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare. För intagning fordras bl.a. att den vårdbehövande skriftligen förbinder sig att stanna på vårdanstalten under den tid som anses nödvändig med hänsyn till vårdbehovet. dock högst sex månader.

Även med ett allt tinmaskigare generellt trygghetssystem av socialför- säkringar och annan samhällsservice kommer det också i framtiden att finnas behov av ekonomisk hjälp och annat stöd efter individuell behovs- prövning. Jag skall nu behandla de allmänna förutsättningarna för rätt till bistånd genom socialtjänsten. Bl. a. formerna för det ekonomiska stödet tar jag upp särskilt ( avsnitt 2.6 Socialbidrag).

2.5.2 Den allmänna utformningen ut' rätten till bistånd

Den enskildes rättigheter beskrivs således nu inom varje värdområde för sig. Detta följer av den funktionella indelning som präglar den nuvarande socialvärdslagstiftningen.

Utvecklingen inom socialvården har emellertid alltmer gått mot att göra en bedömning av den enskildes och hans familjs hela situation. Denna helhetssyn, som jag mera utförligt berör i annat sammanhang. tillämpas numera allmänt.

Ett uttryck för helhetssynen är den sammanhållna socialtjänstlag som skall ersätta de nuvarande vårdområdesbundna lagarna. Den enskildes rätt att få vård. omvårdnad. ekonomisk hjälp eller annat bistånd som är anpas- sat efter individuella förutsättningar och behov bör också bestämmas mot denna bakgrund.

Prop. 1979/80:1 Rätten till bistånd 182

Socialutredningcn har föreslagit att det i socialtjänstlagen skall införas en allmän bestämmelse om den enskildes rätt till bistånd. Enligt den föreslagna bestämmelsen skall den enskilde ha rätt till bistånd av social- nämnden för sin försörjning och sin livsföring i övrigt. om hans behov inte tillgodoses på annat sätt. Som jag återkommer till strax innehåller biståndsparagrafen vidare vissa anvisningar om hur det bistånd skall se ut som den enskilde skall vara tillförsäkrad.

Den föreslagna utformningen av en rätt till bistånd har i sina huvuddrag tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstansema.

För egen del är jag också överens med socialutredningen om huvuddra— gen i den tilltänkta biståndsparagrafen. Som utredningen framhåller bör en given utgångspunkt för hur rätten till bistånd skall utformas vara att den enskildes rätt till sociala insatser inte begränsas i förhållande till vad som gäller i dag. Rätten till bistånd bör således till att börja med avse alla de situationer som enligt de nuvarande vårdlagarna berättigar till stöd och hjälp. Som en förutsättning för bistånd bör också liksom nu gälla att den som till följd av olika omständigheter inte kan klara sin försörjning eller sin livsföring i övrigt skall få den hjälp som han behöver genom samhällets försorg.

Syftet med rätten till bistånd enligt socialtjänstlagen skall således vara att tillförsäkra den enskilde en rätt till stöd och hjälp av samhället när han på grund av bristande arbetsförmåga. handikapp. ålder eller annan liknan- de omständighet belinner sig i en situation som gör insatser från samhällets sida nödvändiga. Rätten till bistånd bör med andra ord inträda så snart den enskilde behöver socialtjänstens insatser för sin försörjning eller sin liVs- föring i övrigt. Denna rätt kommer härigenom att vila på samma princi- piella grunder som kommer till uttryck i t.ex. 12 s" ShjL. som ju på motsvarande sätt gör rätten till ekonomisk hjälp beroende av att den ekonomiska hjälpen är en nödvändig förutsättning för att den enskilde skall kunna klara sin försörjning. Samma synsätt kommer till uttryck i 31 & BvL. som tillförsäkrar föräldrarna samhällets bistånd vid vården av barn i de fall de inte själva kan dra försorg om barnet.

Som framgår av vad jag har sagt skall rätten till bistånd inte bara gälla i situationer då den enskilde behöver t.ex. ekonomisk hjälp till sin försörj- ning. Rätt till bistånd träder också in när t. ex. äldre eller handikappade i sitt dagliga liv är beroende av andras insatser. Andra viktiga exempel på när rätt till bistånd kan föreligga är när bara som far illa behöver tas om hand eller på annat sätt hjälpas av socialnämnden eller när den som missbrukar alkohol eller narkotika behöver vård och behandling genom nämndens försorg. Den som för sin dagliga livsföring inte kan undvara särskilda insatser är således berättigad till stöd och hjälp av socialnämn— den.

En bestämmelse av det innehåll som jag har förordat nu skiljer sig från bestämmelserna i gällande vårdlagar på så sätt att rätten till bistånd inte

Prop. l979/80:l Rätten till bistånd [83

har knutits till att den enskilde behöver hjälp av någon särskild orsak som anges i lagen. Flera remissinstanser har kritiserat socialutredningens för- slag till utformning av rätten till bistånd i detta hänseende. Man menar att rätten har blivit allt för oklar och oprecis. Den enskilde kan därför inte få en uppfattning om sina rättigheter. lnte heller kommunerna och besvärs- myndigheterna har enligt dessa remissinstanser tillräckligt underlag för att bedöma biståndets omfattning.

Det är givetvis önskvärt att bedömningen av rätten till bistånd blir så enhetlig som möjlig. Ur den synpunkten borde biståndets innehåll regleras fastare. Även kraven på att det skall vara möjligt att förutse myndighets beslut talar i denna riktning. Jag har därför i och för sig förståelse för önskemålen om att få biståndets förutsättningar och innehåll bättre preci- serade.

Olika skäl talar dock mot att i lagen knyta rätten till bistånd till vissa särskilt angivna situationer som sjukdom. ålder eller bristande arbetsför- måga. Det skulle således knappast vara förenligt med den helhetssyn som i framtiden skall karaktärisera det sociala arbetet att anknyta rätten till bistånd till vissa konkreta situationer. Det skulle vidare möta betydande svårigheter att utforma lagstiftningen så att den kom att avse alla de situationer där det bör finnas en rätt till bistånd. Jag ansluter mig därför till socialutredningens uppfattning att rätten till bistånd i första hand bör knytas till att den enskilde är beroende av socialtjänstens insatser för sin försörjning och sin livsföring i övrigt.

Jag vill på nytt erinra om att en rätt till bistånd som bestäms på detta sätt kommer att avse alla de rättigheter som nu omfattas av de gällande vårdla- garna. Hit hör rätten till ekonomisk hjälp enligt 12 å ShjL liksom rätten till vård m.m. enligt 25. 26 och 31 så BvL resp. 14 och 58 åå Nvl_.. Den uttolkning som dessa och andra bestämmelser om rätt till sociala stöd- och hjälpinsatser har fått bör kunna ge vägledning när den nu föreslagna bestämmelsen skall tillämpas.

Avsikten är att socialstyrelsen bl. a. efter samråd med Kommunförbun- det skall få till uppgift att utfärda allmänna råd som vägledning för tillämp— ningen av socialtjänstlagen . lnte minst gäller detta rätten till bistånd.

2.5.3 Behovet av bistånd

Socialutredningcn har föreslagit att den nya biståndsparagrafen skall utformas så att den ger den enskilde rätt till bistånd för sin försörjning och sin livsföring i övrigt. om hans behov inte tillgodoses på annat sätt. Detta har av åtskilliga remissinstanser tolkats sa att rätt till bistånd skulle kunna inträda. även om den enskilde hade förmåga att försörja sig t.ex. genom eget arbete. Som regel vänder sig remissinstansema mot ett sådant synsätt och betonar vikten av att frågan klargörs.

Jag vill för egen del understryka att rätt till bistånd av socialnämnden förutsätter att det föreligger ett hjälpbehov. Den som på egen hand kan

Prop. 1979/80:l Rätten till bistånd 184

klara sin försörjning och sin livsföring i övrigt kan som regel inte anses ha ett sådant behov. Som socialutredningen framhåller bör dock rätt till tillfällig ekonomisk hjälp t. ex. kunna föreligga även om den hjälpsökande bedöms vara i stånd att genom arbete klara sin försörjning. Det bör vidare uppmärksammas att det i socialnämndens ansvar ligger en skyldighet att vidta tillfälliga åtgärder i väntan på att ansvarig huvudman avhjälper vård- behovet. Det visar att rätt till bistånd av socialnämnden kan föreligga i ännu en situation då den enskildes livsföring normalt tryggas på annat sätt. Som jag har nämnt förut lämnar socialvården redan i dag sådant bistånd. Även andra situationer kan självfallet tänkas uppkomma då socialnämn— dens ansvar inte är lika klart uttalat men då det skulle framstå som oförenligt med de mål som har ställts upp för socialtjänsten att avvisa den enskildes begäran om hjälp. Med de påpekanden som jag har gjort nu ärjag dock beredd att tillmötesgå remissinstansernas önskemål och föreslår att det i lagtexten skall anges att rätt till bistånd förutsätter att den enskildes behov inte kan tillgodoses på annat sätt.

2.5.4 Biståndets utformning

Socialutredningens förslag innebär att det ingenstans i lagtexten anges vilka åtgärder som nämnden skall vidta när den lämnar den enskilde bistånd.

Flera remissinstanser har kritiserat detta och menat att biståndets inne— håll därmed har blivit oklart. Kammarrätten i Göteborg framhåller exem- pelvis att helhetssynen och det övergripande ansvaret ställer stora krav på en lagstiftning som ger kommunen stor handlingsfrihet vid bedömningen av vilka sociala insatser som bör sättas in för att bistå den enskilde. Men samtidigt som en sådan handlingsfrihet är nödvändig för socialnämnden är det enligt kammarrätten en förutsättning för den enskildes rättssäkerhet att lagen konkret anger hans rättigheter. Kammarrätten anser det från flera utgångspunkter angeläget att man i lagen preciserar den enskildes rättighe- ter. Enligt kammarrättens mening bör problemet lösas på det sättet att man begränsar rätten till socialt bistånd till att gälla, förutom ekonomiska behov. elementära behov på äldreomsorgens. barnomsorgens och handi- kappomsorgens områden. När det gäller sådana behov förutsätter kam- marrätten att socialt bistånd skall tillhandahållas utan hinder av resurs- knapphet. När det däremot gäller andra former av socialt bistånd. bl. a. sådana som är starkt beroende av tillgången på personal. måste man ge lagstiftningen en annan utformning. Man kan t. ex. föreskriva en skyldig- het för kommunerna att tillhandahålla sociala tjänster av olika slag i den omfattning som kan anses motsvara behovet bland invånarna i kommunen. En sådan skyldighet ger enligt kammarrättens mening inte den enskilde kommunmedlemmen en direkt rätt till förmånen. Liknande synpunkter anförs av bl. a. kammarrätten i Sundsvall och JO. Några remissinstanser anser att miniminormer eller liknande bestämningar bör ges för socialtjäns— tens innehåll.

Prop. 1979/80: 1 Rätten till bistånd 185

Jag vill mot bakgrund av remisskritiken understryka att syftet med bestämmelserna om rätt till bistånd är att tillförsäkra den enskilde stöd och hjälp inom socialtjänsten när sådana insatser är nödvändiga för att den enskilde skall kunna klara sin försörjning och sin livsföring i övrigt. Det bör som jag har sagt tidigare inte möta alltför stora svårigheter för social- nämnden att med ledning av de principer som redan nu gäller i fråga om rätten till sociala stöd- och hjälpinsatser fastställa när rätten till bistånd inträder. I dessa situationer är nämnden skyldig att bistå den enskilde. Nämnden skall i varje särskilt fall vidta de åtgärder som behövs för att avhjälpa det uppkomna behovet. Valet av åtgärder kommer därvid att bero på förhållandena i det enskilda fallet. Rätten till stöd och hjälp från nämn- den kan emellertid inte avse andra insatser än sådana som bedöms ktlnna tillgodose den enskildes behov på ett lämpligt sätt. Av socialtjänstens allmänna bestämmelser följer att insatserna skall utformas i samförstånd med den enskilde hjälpbehövande. Den enskilde har dock givetvis inte någon ovillkorlig rätt att erhålla en viss bestämd insats. Vid valet av åtgärd måste således hänsyn tas till vilka alternativa resurser som finns att tillgå inom kommunen.

När det gäller den ekonomiska hjälpen torde det knappast uppstå nägra svårigheter. Bchövlig vägledning kan man få om manjämför med rätten till ekonomisk hjälp enligt 12 äShjL. Jag vill erinra om att bestämmelserna om ekonomisk hjälp enligt ShjL är mer preciserade enbart i fråga om grunder- na för rätten men inte beträffande hjälpens sammansättning och den lev- nadsnivå den skall tillförsäkra den enskilde. När det däremot gäller insat- ser av vård- och behandlingskaraktär kan däremot svårigheterna bli större. Dessa är emellertid ingalunda oöverkomliga. Även om behov av bistånd kan uppkomma i de mest skiftande situationer. lär det som regel av omständigheterna komma att framgå vilka åtgärder som är bäst ägnade att avhjälpa behovet. Regler av det slag som har förordats av kammarrätten i Göteborg leder lätt till att de slag av insatser som särskilt anges i författ— ningen framstår som mera önskvärda än andra stöd- och hjälpinsatser. Ramlagens syfte att ge kommunerna möjlighet att anpassa insatserna efter lokala önskemål och behov kan på detta sätt komma att motverkas. Sam— ma invändningar kan riktas mot ett system med miniminormcr. När det gäller sådana regler måste man vidare uppmärksamma risken för att kom- munerna i ett ansträngt ekonomiskt läge undviker att lämna bistånd i större utsträckning än vad normerna föreskriver. även om det i det enskilda fallet skulle te sig befogat att göra en mera omfattande insats.

Det är således enligt min mening inte förenligt med det synsätt som bör prägla socialtjänsten att det i lagen särskilt anges vilka insatser den enskil- de skall vara berättigad till i en uppkommen situation. Med hänsyn till statens tillsyn och till den besvärsrätt som skall tillkomma den enskilde anserjag att det finns tillräckliga garantier för att vi får en ordning som är betryggande från rättssäkerhetssynpunkt. om lagrummet ges den utform- ning som jag har tillstyrkt.

Prop. l979/80:1 Rätten till bistånd l86

2.5.5 Skå/ig levnadsnivå

F.nligt socialutredningens förslag skall den enskilde genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Biståndet skall enligt förslaget vidare utformas så att det stärker den enskildes resurser för ett självständigt liv.

Många remissinstanser anser att begreppet skälig levnadsnivå är alltför svävande. Kommunförbundet menar att utan en klar definition av begrep- pet kan tvekan uppstå om den enskilde skall ha rätt till samma levnadsnivå som han har haft tidigare eller om den skäliga levnadsnivån innebär en miniminivå. som eventuellt blir olika beroende på var man bor.

Sveriges folkpensionärers riksförbund påpekar att den levnadsnivå som anses som skälig i en kommun ofta inte framstår som skälig i en annan. Förbundet framhåller som exempel att det kommunala bostadstillägget i storlek varierar kraftigt från en kommun till en annan. Stockholms kom- mun och Föreningen Sveriges socialchefer anser att levnadsnivåbegreppet måste relateras till mera konkreta begrepp. Enligt dessa båda remissinstan- ser kan detta endast ske genom att en praxis utformas med hjälp av besvärsinstitutet. Man anser att detta kommer att leda till det otillfredsstäl- lande förhållandet att frågan om enskildas skäliga levnadsvillkor. som är en fråga av socialpolitisk karaktär. kommer att avgöras av domstolar med utgångspunkt från ett juridiskt betraktelsesätt. Även Sveriges kommunal- tjänstemannatörbund gör sig till tolk för en sådan uppfattning.

TCO och Sveriges socionomförbund menar att begreppet livsföring i övrigt måste utvecklas ytterligare. De anser detta nödvändigt bl.a. därför att det i början kan vara svårt att precisera biståndet på en nivå som främjar personlig utveckling och aktiv livsföring.

Det skulle enligt min mening valla stora svårigheter att i lagtexten närmare söka ange vad som skall anses som skälig levnadsnivå. Bl.a. måste detta bedömas med utgångspunkt i den tid och de förhållanden under vilka den hjälpbehövande lever. Det måste därför överlämnas åt kommunerna att fastställa vilken levnadsnivå som skall anses skälig. lin- ligt socialutredningens uppfattning kan de normer som utredningen har föreslagit för ett socialförsäkringstillägg vara till viss vägledning.

Valet av åtgärd bör som jag framhöll nyss bli beroende av omständighe- terna i varje särskilt fall. Syftet med insatsen måste emellertid sträcka sig längre. Biståndet måste samtidigt utformas på ett sådant sätt att den enskil- des förutsättningar att i framtiden klara sin försörjning och sitt livsföring förbättras. Det framgår för övrigt redan av bestämmelserna i ShjL att hjälpen skall lämnas i sådana former att den behövande om möjligt blir i stånd att för framtiden genom eget arbete försörja sig och de sina (l4 & ShjL). Rehabiliteringssynpunkten måste således tilläggas stor betydelse när biståndet skall bestämmas. Det är under sådana förhållanden inte möjligt att i lagen låsa fast vare sig de åtgärder som nämnden skall vidta eller den konkreta förändring av den enskildes förhållande som insatsen i varje särskilt fall skall syfta till. Lagstiftningen måste i stället lämna relativt

Prop. l979/80:1 Rätten till bistånd 187

stort utrymme för socialnämnden att anpassa insatserna så att de på bästa sätt kommer att främja den enskildes fortsatta rehabilitering. Det är såle- des enligt min mening angeläget att det av lagen klart framgår att de insatser som ges inte bara skall syfta till att avhjälpa det föreliggande vårdbehovet titan även underlätta för den enskilde att i framtiden själv klara sin försörjning och sin livsföring i övrigt. Jag ansluter mig följaktligen till den lydelse av lagrummet som socialutredningen i denna del har före- slagit.

2.5.Ö Behovet av bastänmwlxer_li'ir 'i/"rit'illig hjälp"

Socialutredningcn har föreslagit att det i socialtjänstlagen . utöver den allmänna regeln om rätt till bistånd (5 5 i förslaget), skall tas in en föreskrift om att den enskilde även i andra fall inom ramen för socialtjänstens syften kan ges ekonomisk eller annan hjälp av socialnämnden (6 5 i förslaget).

Bara ett fåtal remissinstanser berör förslaget i denna del. Länsstyrelsen i Jämtlands län sätter i fråga om det är nödvändigt att göra en uppdelning av biståndsreglerna. Enligt länsstyrelsen kan förekomsten av 6 å ha en åter- hållande effekt på kommunernas benägenhet att lämna bistånd enligt 5 &. Dessutom anser länsstyrelsen att det finns risk för ett normtänkande i likhet med det som 12 & ShjL i dag ger upphov till. Det kan enligt länssty- relsen befaras att 5 5 utnyttjas för bistånd upp till "normen" medan 6 & utnyttjas i övriga fall. Sveriges kommunaltjänstemannaförbund tar fasta på att bistånd enligt 5 & skall ge en skälig levnadsnivå och frågar från denna utgångspunkt vilken levnadsnivå bistånd enligt 6 5 skall ge och vilka funk- tioner ett sådant bistånd skall fylla.

Nuvarande regler i ShjL innebär följande. Enligt 12 & skall socialhjälp lämnas om den enskilde på grttnd av särskilda i lagen angivna omständig— heter själv saknar medel till sitt uppehälle eller till erforderlig vård. En ytterligare förutsättning är att behovet inte tillgodoses på något annat sätt. t.ex. genom att hjälp lämnas av en myndighet. När det inte finns ett behov av socialhjälp enligt 12 &. kan s.k. frivillig socialhjälp utgå enligt 13 &. Sådan kan ges enligt grunder som kommunfullmäktige bestämmer — och det har i praktiken nästan aldrig förekommit — eller "efter vad socialnämn- den prövar erforderligt". Den frivilliga socialhjälpen är avsedd att vara ett komplement till övriga sociala förmåner och skall utgå när annan hjälp är otillräcklig eller inte kan erhållas.

Uppdelningen i obligatorisk resp. frivillig hjälp går tillbaka på bestäm- melser som infördes i 1871 års fattigvårdsförordning. Den särskilda be- stämmelsen om frivillig socialhjälp tjänar i dag endast syftet att ge kom— munen kompetens att lämna ut annan hjälp än den obligatoriska som den enskilde alltid har rätt till. Enligt min mening vore det av principiella skäl tilltalande att i den nya socialtjänstlagen avstå från en fortsatt uppdelning på detta sätt.

Jag har i det föregående tillstyrkt att den enskildes rätt till bistånd skall

Prop. 1979/80: ] Socialbidrag 188

ges en större räckvidd än den obligatoriska socialhjälpen har i dag. Rätten till bistånd skall inte längre knyta an till sådana särskilda omständigheter som anges t. ex. i 12 & ShjL. Oavsett bakgrunden till oförmågan skall den vars behov inte kan tillgodoses på annat sätt ges bistånd av socialnämnden för sin försörjning och sin livsföring i övrigt. Föreskriften att den enskilde genom biståndet skall tillförsäkras en skälig levnadsnivå ger. i förening med de möjligheter som ramlagstiftningen innehåller. stort utrymme för socialtjänsten att variera hjälpinsatserna. De förhållanden som jag har pekat på nu minskar enligt min uppfattning i avsevärd grad behovet av en bestämmelse om s. k. frivilligt bistånd.

Den enskilde kan emellertid behöva stöd och hjälp från nämnden även i andra situationer. t.ex. för att förebygga att det senare uppkommer ett behov av akut hjälp. Det kan vara fråga om olika former av rehabiliterande insatser som på så vis faller utanför rätten till bistånd. Socialnämden har enligt kommunallagens bestämmelser inte rätt att utan stöd i lag ge en enskild kommunmedlem sådan hjälp. Socialnämndens kompetens att läm- na sådan hjälp måste således ttnder alla förhållanden framgå av social- tjänstlagen.

Enligt de regler som jag har förordat tidigare skall kommunen ansvara för att den som vistas i kommunen får det bistånd som han behöver. Vidare kommer det i lagen att anges att socialnämnden som en av flera viktiga uppgifter har att lämna bl. a. ekonomisk hjälp och annat bistånd ät familjer och enskilda som behöver det. Genom dessaregler i den nya lagstiftningen ges enligt min mening kommunen otvetydigt nödvändig kompetens att ge den enskilde stöd och hjälp även i andra situationer än dem som omfattas av rätten till bistånd. Jag anser följaktligen att det därutöver inte finns behov av en särskild bestämmelse om s.k. frivilligt bistånd inom social— tjänsten.

Frågan om kommunernas möjlighet att enligt den nya lagen ge bistånd utöver det som framgår av den enskildes rätt i vissa fall kan behöva belysas ytterligare i socialstyrelsens allmänna råd.

[ fortsättningen går jag in på de ekonomiska formerna av bistånd — socialbidrag. Jag återkommer då också till frågan om det "frivilliga" biståndet.

2.6 Socialbidrag

Rätten till bistånd innebär som framgår av vad jag har sagt tidigare i princip en rad olika individinriktade insatser, av vilka den ekonomiska hjälpen bara är en. Jag har påpekat tidigare att insatserna inom t. ex. barn- och ungdomsvården och inom nykterhetsvården har tagit i anspråk en större del av socialvårdens resurser än vad den ekonomiska hjälpen. socialhjälpen, har gjort. Det hindrar inte att socialhjälpen i nuvarande och äldre lagstiftning har haft en i flera avseenden central roll. En rad särskilda

Hänvisningar till US492

Prop. 1979/80:l Socialbidrag 189

frågor knyter också an tilljttst denna form av hjälp. Det är därför naturligt att ägna dessa frågor speciell uppmärksamhet.

Som socialutredningen har pekat på kan den ekonomiska hjälpen anting- en avse bidrag till den enskildes försörjning och vård eller ha förebyggande ändamål. Man kan om man så vill i likhet med utredningen kalla den först nämnda sortens bidrag för grundbidrag och den senare för rehabiliterings- tillägg. En sådan indelning kan ibland vara meningsfull.

Som ett samlat namn på det ekonomiska biståndet har socialutredningen föreslagit termen socialbidrag. Jag ansluter — mig liksom de allra flesta remissinstansema till detta förslag. Samtidigt anser jag i likhet med utred— ningen att det inte finns anledning att i socialtjänstlagen använda något särskilt namn för den del av biståndet som avser ekonomisk hjälp.

Innan jag går in närmare på formerna för det framtida socialbidraget vill jag ge en redogörelse för socialhjälpen och dess utveckling under senare år.

2.6.1 Socialhjälpen

Socialhjälpen har med tiden alltmer blivit ett komplement till de all- männa socialpolitiska anordningarna. Några siffror kan belysa utveckling- en. [ början av 1900-talet var den kommunala behovsprövade hjälpen (fattigvården) praktiskt taget den enda samhälleliga ekonomiska hjälpfor- men. Trettio år senare svarade den för ungefär en fjärdedel av de socialpo- litiska kOStnaderna. I mitten av 1960-talet hade andelen nedbringats till omkring en procent. Socialhjälpskostnaderna har därefter legat på eller under enprocentnivån.

Socialhjälpsnormer

Socialhjälpen bygger som har nämnts till skillnad från t. ex. socialförsäk- ringama på en fri behovsprövning. Särskilt socialförvaltningarna i de stör- re kommunerna ansåg emellertid rätt tidigt att de behövde vissa vägle- dande beloppsnormer för främst den obligatoriska socialhjälpen (12 & ShjL) som var avpassade efter familjens storlek m. m. för att ge stadg'a åt behovsprövningen. Så småningom har praktiskt taget alla kommuner kom— mit att tillämpa sådana normer för livsuppehållet utöver den faktiska bostadskostnadcn m.m.

Frivillig socialhjälp (13 & ShjL) avser i första hand varierande behov av förebyggande och rehabiliterande insatser, som inte kan normeras på samma sätt som när grundläggande försörjningsbehov skall tillgodoses. Somjag har nämnt redan får kommunfullmäktige fastställa grunder för den frivilliga socialhjälpen, men knappast i någon kommun har fullmäktige begagnat sig av denna möjlighet. Den frivilliga hjälpen meddelas därför ”efter vad socialnämnden prövar erforderligt".

Efter initiativ av Stockholms socialnämnd i början av 1970—talet har det Stora flertalet kommuner förenklat behovsprövningen i olika avseenden.

Prop. 1979/30zl Socialbidrag 190

Många har infört s.k. bruttonormer. som täcker mer av livsuppehållet än de tidigare normerna gjorde.

Statistiska centralbyrån genomför årligen riksomfattande undersökning- ar av kommunernas normer. Den 1 oktober 1978 hade 274 av landets 277 kommuner fastställt vägledande normer för utgivande av socialhjälp. Samtliga dessa 274 kommuner har knutit normerna till basbeloppet. ! 123 av de 274 kommunerna (45 %) tillämpades bruttonormer. om dessa definie- ras som normer vilka är basbeloppsanknutna och omfattar bl.a. bidrag till kläder, gas- och elavgifter. Samtliga kommuner med normer gav därutöver som regel tillägg till faktiska bostadskostnader inklusive bränsle. Nor- merna avser obligatorisk socialhjälp men används även för frivillig social- hjälp vid prövning av sökandens ekonomi i förhållande till försörjningsbör- dan.

57 kommuner hade olika normer för korttids- och Iångtidshjälp. Gränsen gick vid 3—4 månader. Korttidsnormcrna är lägre eftersom mera tillfälligt hjälpbehövande anses kunna klara sig på mindre belopp. Skälet härtill skulle vara att mera långsiktiga behov inte hinner aktualiseras. Normerna för uppehälle varierade starkt. t.ex. för ensamstående vuxen mellan 56 och 96 % av basbeloppet. räknat per år. och mellan 34 och 82 % av basbeloppet för ungdom i övre tonåren. Normer för långtidshjälp och normer som inte skiljer på hjälpens varaktighet uppvisar mindre men ändå betydande variationer mellan kommunerna.

De stora differenserna för år 1978 i normnivån kan rimligen inte genom- gående motsvaras av lika stora faktiska skillnader i fråga om den materiella levnadsnivå som kommunerna tillförsäkrar socialhjälpstagarna. Regler för behovsprövningen i övrigt liksom utbetalningar över normnivån kan inne- bära en viss utjämning.

Antal mottagare av socialhjälp

Den kommunala behovsprövade ekonomiska hjälpen — socialhjälpen och dess föregångare fattigvården — kan genom fortlöpande årsstatistik för riket följas någorlunda säkert mer än ett hundra år tillbaka i tiden. Statisti- ken omfattar både obligatorisk och frivillig hjälp utan särredovisning. Andelen personer i befolkningen som under ett kalenderår längre eller kortare tid har tagit emot bchovsprövad hjälp har varit tämligen konstant. Här avses hjälptagare, och i den statistiska redovisningen räknas samtliga medlemmar i en familj som hjälptagare, oavsett om hela familjen eller endast någon av dess medlemmar har fått hjälp. Under de flesta åren har andelen uppgått till 4—6 %. Även om äldre uppgifter inte är heltjåmförbara med senare kan nämnas att t.ex. är 1875 fick 4,4 % och år 1975 5.1 % ifrågavarande hjälp.

Den ganska stora stabiliteten i fråga om hjälpens omfattning förklaras av att kommunerna i enlighet med lagstiftningens intentioner tillämpar ett ”relativt fattigdomsbegrepp". Således har hjälpstandarden höjts, när det

Prop. 1979/80zl Socialbidrag 191

stora flertalet människors materiella levnadsförhållanden har förbättrats. Även om dessa höjningar inte alltid har skett i takt” med de allmänna förbättringarna. har de motverkat att standardklyftorna vidgats mellan de sämst ställda och befolkningen i övrigt.

Samtidigt gäller det kända och statistiskt redovisade socialhjälpsberoen- det för att vara något av en fingervisning om hur det är ställt i samhället. Relativt höga socialhji'tlpssiffror anses vittna om tilltagande samhällspro- blem eller brister i det socialpolitiska trygghetssystemet för hela landet eller om ökade ekonomiska och sociala svårigheter på regional eller lokal nivå. Att procenttalet mottagare av ekonomisk hjälp varit i stort sett konstant utesluter nämligen inte betydande variationer. Den såvitt känt lägsta andelen hjälptagare avser år 1964 då 3,5 %- av befolkningen fick socialhjälp under längre eller kortare tid av året. Den högsta andelen. 9.5 %, avser krisåret 1933. Dessa siffror är medeltal för riket med en betydan- de spridning kring medeltalen.

Enskilda kommuner har och har haft såväl väsentligt högre som lägre tal. Ett antal kommuner i Stockholmsområdet har nu en ovanligt hög andel socialhji'tlpstagare. År 1977 fick 14 9? av medelbefolkningen i Botkyrka socialhjälp. För Haninge och 'l'yresö var motsvarande andel 10 %, för Huddinge och Södertälje 9 %. Även Eskilstuna och Västerås redovisar ungefär samma andel. I många andra kommuner uppgår socialhjälpsbe- roendet till någon enstaka procent. Under de ca tjugo år som ShjL varit i kraft har tyngdpunkten i hjälpberoendct förskjutits från norrländska gles- bygdskommuner till tätortskommuner söderut. År 1957 hade ett antal norrbottenskommuner de högsta socialhjälpstalen (Hietaniemi 19.6 %. Övertorneå 13.7 % osv.).

Skillnaderna mellan inte bara kommunerna utan även länen är betydan- de. 1 Stockholms, Uppsala. Södermanlands och Västmanlands län hade över 6 % av invånarna socialhjälp år 1977. År 1957 hade Norrbottens län den högsta siffran (7.3 %). Även andra norrlandslän hade höga siffror. ] Kristianstads län och Hallands län var år 1977 motsvarande siffror ungefär 2 %. Dessa län låg tillsammans med vissa andra län i södra Sverige lägst också år 1957.

Från mitten av 1960- och in på 1970-talet ökade socialhjälpssiffrorna i medeltal för riket för varje år. Därefter har de åter börjat sjunka men ligger fortfarande relativt högt. Fortfarande är således omkring 200000 familjer och ensamstående personer ("hjälpfall") eller sammanlagt ca 375000 vuxna och barn (hjälptagare) beroende av socialhjälp längre eller kortare tid under året.

Sot'ialhjälpskosmadamu

Socialhjälpen och dess administration finansieras av kommunerna. Statsbidrag utgår till kostnaderna i vissa enskilda fall vartill kommer åter- betalning från hjälptagare för utgiven hjälp inklusive förskotten'ng av so-

Prop. 1979/80: ] Socialbidrag 192

cialförsäkringsförmåner m. m. Det finns ingen statistik över den totala omfattningen av dessa bidrag och ersättningar. men de torde svara för en ganska liten del av kommunernas socialhjälpsutgifter.

Kommunernas kostnader för utgiven socialhjälp har ökat årligen räknat i löpande penningvärde. från ca 145 milj. kr. år 1965 till 750 milj. kr. år 1977. 1 fast penningvärde har emellertid de senaste årens utgifter i stort sett varit oförändrade och vanligen något lägre än kostnaderna under vissa tidigare år av 1970-talet (i 1965 års penningvärde ca 145 milj. kr. år 1965. 350 milj. kr. år 1972 och 335 milj. kr. år 1977).

Socialhjälpskostnaderna utgör under alla förhållanden en mycket liten del av samhällets totala socialpolitiska utgifter —- mindre än en procent. I den kommunala budgeten väger socialhjälpen naturligtvis tyngre. År 1976 svarade socialhjälpen för närmare 7 % av nettokostnaderna för socialvård och socialförsäkring i kommunernas driftbudget och för knappt 3 9? av deras totala nettokostnader. Skillnaderna mellan kommunerna är betydan- de.

Familjetyp. ålder m. m.

Behovet av socialhjälp är mer utbrett bland ej gifta män än inom någon annan civilståndstyp. (Till gruppen ej gifta män räknas ogifta. frånskilda. änklingar.) Även bland barn under 16 år är socialhjälp vanligare än inom medelbefolkningen.

År 1965 hade 36 av 1000 ej gifta män haft socialhjälp under längre eller kortare tid av året. vilket motsvarade genomsnittet för hela befolkningen (samtliga familjetyper). År 1976 hade 62 av 1 000 ej gifta män socialhjälp. Det betyder att socialhjälpsberoendet bland dem under 1970—talet har ökat kraftigare än inom hela befolkningen. Genomsnittet låg år 1976 på 48 per 1000. Utvecklingen är en annan för ej gifta kvinnor. År 1965 var social- hjälp vanligare bland dem (43 per 1000) än bland ej gifta män. Sedan ändrades detta i slutet av 1960—talet så att hjälpberoendet alltsedan dess är vanligare hos männen (62 mot 48 för de ej gifta kvinnorna per 1000).

Ett otillfredsställande faktum är även det traditionellt höga socialhjälps- beroendet bland minderåriga barn. Hjälpberoendet — 73 av 1000 barn — var år 1976 större hos dem än hos de ej gifta männen. Hjälpberoendet hos barnen har dock under de senaste åren reducerats mer än hos någon annan grupp (från 103 år 1972 till 73 år 1976 per 1 000). men är ändå fortfarande högst. Olika undersökningar från 1950-talet och framåt visar att särskilt de större lmrrrfamiljernu är så ekonomiskt sårbara att de lättare än andra kommer i socialhjälpsberoende.

Bland gifta personer är socialhjälpsberoendet liksom tidigare relativt lågt.

Av den nämnda utvecklingen följer att de ensamstående männen har kommit att utgöra en allt större andel av samtliga som får hjälp. och det absoluta antalet ensamstående män med socialhjälp har minskat ganska

Prop. 1979/80zl Socialbidrag 193

obetydligt sedan år 1973, då socialhjälpssiffrorna vände nedåt igen. Samma tendens gäller för gruppen ensamstående kvinnor tried barn. Statistiken antyder att i gruppen ensamstående kvinnor dröjer mödrarnas socialhjälps- beroende kvar på en relativt hög nivå. För gruppen gifta/samboende par däremot synes socialhjå'tlpsberoendet ha minskat väsentligt bland inte bara familjer med barn utan även familjer utan barn.

Det finns vissa strukturella skillnader mellan hjälpberoende grupper i olika kommuner. t.ex. ifråga om små och stora kommuner. [ de tre största utgjorde år 1975 ensamma män utan barn närmare hälften (4 %) av samtliga s. k. hjälpfall. medan gifta par eller sammanboende som hade barn svarade för endast 10 %. 1 kommuner med mindre än 10000 invånare däremot utgjorde de hjälpberoende ensamma männen knappt en tredjedel (31 %). medan den ovan nämnda barnfamiljegruppen svarade för närmare en fjärdedel (23 %.).

Ser man till hjälptagarnas ålder har utvecklingen inneburit två viktiga förändringar. För det första har socialhjälpsberoendet bland högre ålders- grupper bringats ner kraftigt. Sedan mitten av 1960-talet minskar således andelen socialhjälpstagare i samtliga åldersgrupper från 60 år och uppåt. Även åldersgruppen 50--59 år har minskat något under år 1976.

För det andra breder socialhjälpsberoendet ut sig i åldersgruppema under 50 år. De minderårigas hjälpberoende ligger som har nämnts på en hög nivå. Bland personer i åldern 16—29 år var socialhjälpsberoendet nära tre gånger högre år 1976 än det var år 1965. f. ö. den enda åldersgrupp med stegrat socialhjälpsberoende mellan 1975 och 1976. Även i de högre ålders- grupperna upp till 50 år har hjälpberoendet ökat avsevärt. Tendensen är densamma i samtliga familjetyper.

Ett annat sätt att mäta socialhjälpsberoendet är att undersöka hur stora procentandelar olika åldersgrupper utgör av samtliga hjälptagare. Det kan då konstateras att för år 1965 utgjorde de minderåriga 35 % och för år 1976 34 % av alla hjälptagare. medan motsvarande procenttal för 16—29-åringar- na hade mer än fördubblats — från 13 till 28. Åldersgruppen 67 år och äldre minskade samtidigt kraftigt sin andel från 13 till 4 %.

Hjälpens varaktighet i enskilda fall

Medeltalet hjälpmånader (= kalendermånader då hjälp har getts) har minskat från år 1965 till år 1976, främst beroende på att hjälp under årets samtliga tolv månader har blivit mycket ovanligare under perioden (siffran sjönk från 14 % till 5 %).

Genomsnittstiden har minskat för alla familjetyper utom för ensam— stående män utan barn. År 1965 hade de i medeltal 3,3 hjälpmånader mot 3,6 år 1976. Socialhjälpsberoendet bland de ensamstående männen har således inte blivit bara mera utbrett utan också något långvarigare.

För ensamstående kvinnor utan barn har hjälptiden nedbringats allra kraftigast, nämligen från 5.2 % till 3.7 %.

Prop. 1979/80zl Socialbidrag |94

Hjälpenx omfattning och ändamål

Socialhjälp är sällan enda hushållsinkomsten ens under ett så kort skede som en månad. Socialhjälpsundersökningen år 1968 visade att omkring 90 %- av familjer med socialhjälp i maj 1968 också hade andra inkomster under månaden. Sociala förmåner som folkpension. sjukpenning. barnbidrag, bostadsbidrag svarade för något mer än två tredjedelar av inkomsterna vid sidan av socialhjälpen. medan arbetsinkomster. underhållsbidrag m.m. svarade för närmare en tredjedel.

Eftersom socialhjälpen främst kompletterar andra inkomster är de ut- givna socialhjälpsbeloppen vanligen relativt måttliga.

Från en i och för sig ganska låg beloppsnivå på 526 kr. år 1965 har det genomsnittligt utbetalda beloppet höjts under perioden med mer än hälften räknat i fast penningvärde enligt konsumentprisindex eller till 883 kr. (1979 kr. i löpande penningvärde). Konsumentprisindex kan dock vara en sämre mätare på socialhjälpens realvärde än på andra inkomster för övriga grup- per i samhället. Om socialhjälpstagarna använder en större andel av in- komsten på livsmedel och livsmedelspriserna stiger kraftigare än andra varor, tenderar de för socialhjälpen angivna beloppen i fast penningvärde att bli för höga. Under perioden 1965—1978 har livsmedelspostcn i indexet stigit med 164 %. medan totalindexets ökning stannat vid 147 %.

Det socialpolitiska reformarbetet har inte bara begränsat socialhjälpens omfattning i hjälptider och belopp utan även i fråga om ändamål. Ett exempel är den allmänna sjukförsäkringen som kraftigt har bringat ned behovet av socialhjälp för sjukhusvård. Året innan den allmänna sjukför- säkringen trädde i kraft — 1954 — fick t.ex. 42800 personer fattigvård till vård i sjukvårdsinrättning (under vissa år på 1930- och 40-talen var antalet av storleksordningen 80 000). Siffran sjönk då försäkringen trädde i kraft år 1955 till 17400. Sista året som detta socialhjälpsändamål särredovisades i den officiella statistiken, 1966. var antalet nere i 4900.

Fastän socialhjälpen har blivit mer kompletterande än tidigare är rena försörjningsbehov på grund av höga hyror etc. framträdande. samtidigt som hjälp med förebyggande och rehabiliterande inriktning torde svara för en inte obetydlig del av socialhjälpskostnaderna.

Orsaker till lzjälpbehoven

Tidigt påvisade olika undersökningar att flertalet vuxna personer som fick socialhjälp var sjuka och arbetsoförmögna. Förbättringarna av sjuk- försäkringen har minskat behovet av socialhjälp i samband med sjukdom. En annan traditionellt viktig socialhjälpsorsak är arbetslöshet. Den arbets- löse kan komma i fråga för frivillig socialhjälp men har enligt gällande regler inte rätt till obligatorisk socialhjälp. vilket familjen dock kan ha. Vid ökad arbetslöshet brukar också socialhjälpen tillta. Som tidigare har fram- gått har ungdomar och ensamma män kraftigt ökat sina andelar av samtliga med socialhjälp. Här torde det gälla arbetslösa, sjukskrivna och utslagna.

Prop. 1979/80: 1 Socialbidrag 195

Under senare år har även andra orsaker kommit in i bilden. nämligen att löneinkomsterna av heltidsarbete inte förslår. särskilt inte om familjen är stor och hyran hög trots utgående bostadsbidrag. Fortfarande torde det dock vara så att många av dem som behöver socialhjälp inte bara har mindre pengar i förhållande till utgifterna än andra. De är sämre ställda också i andra avseenden. såsom i fråga om arbete. bostad. hälsa och utbildning.

Ålderspensionärerna behöver som har nämnts inte socialhjälp i tillnär- melsevis samma utsträckning som förr. Det står klart att pensionsrcfor- mema har haft avgörande betydelse för denna utveckling.

Det finns alltså mycket som talar för att socialhjälpsberoendet bestäms av olika samhällsförhållanden. däribland det socialpolitiska reformarbetet i övrigt. Samtidigt har det emellertid konstaterats att andelen hjälptagare inom befolkningen har varit relativt konstant ända sedan 1800-talet. Man kan tycka att socialförsäkringarna skulle redan ha så gott som utrotat behovet av socialhjälp. En viktig förklaring till att så inte redan har skett har nämnts. Här avses det förhållandet att socialhjälpsnivåerna har följt med i standardutvecklingen. Fattigdom är ett relativt begrepp. En annan viktig förklaring är att nya behov tillkommer eller att vissa behov ökar. behov som socialhjälpen måste tillgodose innan de täcks på annat sätt i det fortlöpande reformarbetet. Det är här delvis fråga om onda följder av samhällsutvecklingen i form av utslagning. Den ökande stora andelen ensamstående män i produktiv ålder bland hjälptagarna. särskilt inom storstadsområdena. har säkert samband med denna utveckling.

2.6.2 Förutsättningarji'ir rätt till socialbidrag

Det ekonomiska biståndet kan ofta behöva kombineras med andra soci- ala tjänster. Dessa skall utgöra erbjudanden. varför det i princip bör vara möjligt för den enskilde att efterfråga en viss social tjänst. t. ex. ekonomisk hjälp. och samtidigt avstå från erbjudanden om andra insatser. som avser behandling. Detta innebär emellertid inte att socialtjänsten är förhindrad att ställa vissa villkor. Tvärtom förutsätter rätten till bistånd att det förelig- ger ett faktiskt behov och att behovet inte kan tillgodoses på annat sätt.

Socialstyrelsen och andra remissinstanser har å andra sidan understrukit att villkoren för bistånd inte får bli för restriktiva. Även jag vill betona detta. En långt gående tolkning av de föreslagna bestämmelserna om rätt till bistånd skulle kunna leda till att den som har kunnat försörja sig men inte gjort det och därför saknar medel till försörjning under den närmaste tiden inte i något fall skulle ha rätt till ekonomiskt bistånd. En sådan tolkning skulle innebära en skärpning i förhållande till vad som tillämpas inom den nuvarande socialhjälpen.

ShjL medger också till skillnad från dess föregångare fattigvårdslagen rätt till hjälp i vissa fall. då arbetsförmågan inte utnyttjas. Enligt 12 så kan således en person vara berättigad till socialhjälp om han av hälsoskäl bör

Prop. l979/81lzl Soria/bidrag 196

helt eller delvis avhålla sig från arbete. Bestämmelsen syftar på hjälpbehö- vande som visserligen kan utföra arbete och därmed helt eller delvis försörja sig. men som med hänsyn till hälsotillstånd och framtida arbetsför— måga bör avstå från arbete. Det kan t. ex. gälla en konvalescent eller en person i ett tidigt skede av en sjukdom. 'l'illståndet i dessa fall behöver inte innebära arbetsoförmåga. men arbete kan innebära en fara för den fortsatta '.trbetsförmagan. Enligt min mening bör i förebyggande syfte samma be- gränsningar i arbets- och självförsörjningskravet som i nuvarande lagstift- ning gälla för rätt till socialbidrag.

Jag vill också påminna om att socialbidraget liksom nu socialhjälpen kommer att fungera som ”en sista resurs" för bl.a. människor som har sociala och personliga svårigheter av olika slag. men som inte alltid är i stånd att dokumentera arbetsoförmåga för den närmast föregående tiden. De kan nu få tillfällig hjälp för att inte en direkt nödsituation skall uppstå och för att få möjlighet att reda upp den akuta situationen. lnom ramen för socialbidraget bör i motsvarande fall finnas en rätt till tillfällig hjälp.

I fråga om socialtjänstens mål harjag understrukit att verksamheten inte skall ta över ansvaret för enskilda människors handlingar och livsföring och därmed riskera att de passiveras och blir beroende. Det står samtidigt klan att de sämst ställda i samhället ofta lever under stora svårigheter och med hårt beskurna valmöjligheter.

Socialtjänsten måste så långt möjligt i samråd med den enskilde klara ut om och hur ett fortsatt hjälpbehov skall kunna förebyggas. Det kan gälla krav på den enskilde att undergå l'z'tkarundersökning av hälsotillstånd och arbetsförmåga. godta lämpliga rehabiliteringsåtgärder som syftar till att han återvinner eller förbättrar sin arbetsförmåga. att han anmäler sig som arbetssökande vid arbetsförmedlingen osv. Socialtjänstens arbetsuppgifter beträffande de människor det här är fråga om innebär ofta svåra bedöm- ningar. som förutsätter en ingående kännedom om deras individuella förut- sättningar och om den miljö de lever i. Den helhetssyn som skall prägla socialtjänsten gäller givetvis även här.

2.6.3 Socialbidragets ändamål l'"t'ir.s'('iij/tiitgs.s'rötl

I det följande kommer jag att behandla socialbidragets huvudsakliga uppgifter att vid behov trygga försörjning och vård samt lämna bidrag i fi'irebyggande och rehabiliterande syfte. Det bör genast sägas att en klar gränsdragning mellan dessa bidragsformer inte är möjlig. Socialbidrag som tryggar t.ex. försörjningen har i viss mening inte sällan en förebyggande och rehabiliterande effekt. Detta blir särskilt tydligt i vissa rehabiliterings- situationer där socialtjänsten kan behöva komplettera andra former av ersättningar med visst bidrag till uppehållet.

Jag vill framhålla att liksom hittills har det största betydelse att försörj- ningsstödet i tillräcklig utsträckning kombineras med andra insatser av

Prop. 1979/80: ] Socialbidrag 197

förebyggande och rehabiliterande karaktär. I annat fall kan ett fortlöpande bidrag till försörjningen verka paSSiverande och direkt motverka den en- skildes möjlighet att få och behålla ett arbete och försörja sig själv. Den risken kan gälla t.ex. ungdom som ännu inte har fått något arbete och personer som tidigare har varit yrkesverksamma. men som har förlorat fotfästet på arbetsmarknaden. Till den senare gruppen har tillströmningen av ensamstående män varit betydande. Till gruppen hör också många ensamstående föräldrar som inte längre är så bundna till vårduppgifter att de inte skulle kunna ta ett arbete. 1 de nu nämnda fallen kan socialtjänstens insatser exempelvis gå ut på att förmedla kontakt med arbetsmarknads- myndigheterna eller andra samhällsorgan.

Jag har framhållit tidigare att det för att skapa tillräckligt antal arbetstill- fällen så att rätten till arbete skall kunna förverkligas krävs fortlöpande kraftfulla närings- och arbetsmarknadspolitiska insatser som inte social- tjänsten råder över. Försörjningsstöd i form av socialbidrag under längre eller kortare tid kan vara det enda som återstår för att människor inte skall fara illa eller lida nöd.

Genom utbyggnaden av de allmänna socialpolitiska anordningarna har socialhjälpen kommit att få en alltmer kompletterande funktion. Det står emellertid klart att socialbidraget även i framtiden kommer att få betydelse som försörjningsstöd i vissa situationer och för vissa grupper av männi— skor. En orsak till detta-är att trygghetssystemet inte är tillräckligt utveck- lat för att täcka alla de situationer då ett ekonomiskt stöd kan behövas. Också efter en fortsatt utbyggnad av den ekonomiska tryggheten i generel- la former kan det behövas en bchovsprövad hjälpform för särskilda. kan- ske ovanliga behovssituationer.

Socialbidrag lill kostnader för vård m. m.

Enligt 12 å ShjL har den som själv saknar tillräckliga medel rätt att få socialhjälp till bl.a. den värd som han behöver, om behovet inte kan tillgodoses på annat sätt. För några årtionden sedan svarade den kommu— nala behovsprövade hjälpen i ett mycket stort antal fall för kostnader för sjukhusvård, läkarvård. tandvård och annan vård eller behandling vid sjukdom och för sjukresor ctc. Den enskildes ekonomiska skydd i fråga om kostnader i olika vårdsituationer har därefter byggts ut kraftigt. Reformar- betet har omfattat prisnedsättning eller kostnadsbefrielse i fråga om läke- medel, läkarvårdsersättning. ersättning för sjukvårdande behandling. rese— kostnader. sjukhusvård, hjälpmedel till handikappade. tandvård. nedsätt- ning av patientavgifter i öppen sjukvård m.m. Det är här fråga om ersätt- ningar enligt lagen ('1962:381) om allmän försäkring (AFL) och därtill knutna författningar. Härutöver har sjukvårdshuvudmännen i vissa av- seenden infört avgiftsmaximeringar och nedsättningar av kostnaderna för personer med omfattande vårdbehov. Detta skydd är inte enhetligt utfor- mat utan varierar mellan sjukvårdshuvudmännen. Socialpolitiska sam-

Prop. 1979/80: [ Socialbidrag 198

ordningsutredningen (S 1975: 02) har i är lagt fram ett förslag om ett enhetligt skydd mot höga vård- och läkemedelskostnader (SOU 1979: 1).

Genom det omfattande reformarbete somjag har antytt nu har det blivit mycket mindre vanligt än tidigare att människor behöver söka socialhjälp till olika slag av sjukvårdskostnader. Även inom socialtjänsten kan det emellertid uppstå behov av ekonomiskt stöd i form av socialbidrag till särskilda kostnader i samband med sjukdom. Detta kan bli fallet i huvud— sakligen två olika situationer.

Den ena gäller personer som inte är inskrivna i försäkringskassan och därför inte omfattas av den allmänna försäkringen. Det är här fråga om icke svenska medborgare som vistas i landet men inte har blivit bosatta. I vissa fall måste de själva svara för en vårdavgift eller en del av denna med krav på sig att betala i förskott eller lämna godtagbar ansvarsförbindclse. Det kan i dessa fall bli nödvändigt att socialtjänsten medverkar t.ex. genom att intyga att patienten inte kan betala avgifterna i syfte att få dessa avskrivna eller genom att bevilja socialbidrag till kostnaderna. Att stå utanför den allmänna försäkringen innebär att den enskilde saknar ekono- miskt skydd också i flera andra situationer som har samband med sjukdom e. d. Det betyder att socialtjänsten kan behöva träda till och utge socialbi- drag i sådana situationer. om det ekonomiska behovet inte tillgodoses på annat sätt.

Den andra situationen gäller det förhållandet att den enskilde inte själv kan betala den kostnad som återstår efter ersättningen från socialförsäk- n'ngen eller kostnadsnedsättningen. Under tidigare år var det vanligt att socialnämnderna i mer eller mindre generella former svarade för klienter— nas medicinkostnader. en förmån som också folkpensionärer med kommu- nalt bostadstillägg kunde få del av. Flera förhållanden har bidragit till att begränsa denna hjälpverksamhet. Den läkemedelsrabattering som äger rum enligt den allmänna sjukförsäkringen har minskat kostnaderna för många och därmed behovet av socialhjälp till medicin. De reella förbätt- ringarna av folkpensionema har verkat i samma riktning. Vidare har de generella bruttonormer som alltmer har börjat användas inom socialhjäl— pen tenderat att inkludera medicinkostnaderna i normen för uppehälle så att endast ovanligt höga läkemedelskostnader föranleder extra hjälp. Även kostnader för behövlig tandvård som inte täcks av tandvårdsförsäkn'ngen kan föranleda socialhjälp. Det blir samma sak med socialbidraget. Även begravningskostnader skall vid behov täckas av socialbidrag.

Jag vill erinra om att det i främst samhällets regi finns flera former av vård och service — inom barn- och äldreomsorgen — som är avgiftsbe- lagda. Villkor om ersättning och kostnadsnedsättningar etc. regleras ge- nom kommunala beslut. Avgifterna är oftast grundade på betalningsförmå- gan, varför socialbidrag i princip inte skall behöva utgå till sådana kostna- der. Vid betalningssvårigheter bör huvudmannen för verksamheten enligt min mening i stället kunna reglera avgiften på sådant sätt att den enskilde inte skall behöva söka socialbidrag till kostnader.

Prop. 1979/80zl .S'ot'ialbidrag 199

Förebyggande och rehabiliterande inriktning

Som socialutredningen har framhållit kommer den kommunala behovs- prövade hjälpen att ha kvar uppgifter med förebyggande och rehabilite- rande inriktning. l)et kan här vara fråga om kompletterande stöd till insatser från andra delar av socialtjänsten eller andra verksamheter på kommunal. landstingskommunal eller statlig nivå. 1 den nuvarande so- cialhjälpsverksamheten tillgodoses rehabiliteringsbehov inom ramen för den frivilliga socialhjälpen enligt 13 s ShjL. Jag delar socialutredningens uppfattning att detär angeläget att bidrag till rehabiliteringsändamål liksom i dag i viss utsträckning och i vissa former skall kunna utgå under de förutsättningar som anges för rätten till bistånd. Dessa insatser inom socialbidragets ram bör utgöra en grund för en mer långsiktig uppbyggnad av den bidragsberättigades möjligheter att helt eller delvis försörja sig och till en aktiv livsföring. Biståndet skall med andra ord ges en förebyggande inriktning.

När det gäller t.ex. skolungdom kan utöver ekonomiskt stöd till det direkta livsuppehället andra ekonomiska stödinsatser behöva sättas in i samarbete med den skolsociala verksamheten. Socialbidraget bör liksom socialhjälpen enligt 12 å ShjL under vissa förutsättningar svara för kostna- der som avser minderångs uppfostran. En av flera orsaker till att en elev har svårigheter i skolan kan vara att han eller hon har det sämre ställt än skolkamraterna och inte har samma ekonomiska möjligheter som de. Det kan här gälla bl. a. vissa slag av utrustning som inte ryms inom ramen för bistånd till uppehållet. Ett särskilt ekonomiskt stöd bör här kunna få betydelse för att förebygga att eleven t. ex. avbryter skolgången. Detta är ett exempel på hur socialbidraget liksom hittills kan fylla en uppgift inom den förebyggande barn- och ungdomsverksamheten.

Socialbidraget bör också tillgodose sådana ändamål som nu avses med hjälpåtgärder enligt 26 & BvL och täcka kostnader för rådfrågning. under- visning, behandling, utbildning. resor. utrustning m.m. Prövningen av behovet blir emellertid inte längre bunden till enbart vissa förhållanden. t.ex. sådana som nu anges i 25 & BvL. utan kommer att göras enligt de allmänna grunderna för rätt till bistånd.

För vissa familjer med sociala problem kan olika former av stödinsatser i hemmet förebygga att ett barn måste tas om hand för vård utanför sitt hem. Ekonomiskt stöd i form av socialbidrag har ibland visat sig vara en nöd- vändig hjälpåtgärd vid sidan av andra insatser.

Rätten till arbete hör till de grundläggande sociala värden som socialtjänsten skall medverka till att förverkliga. Ekonomisk hjälp i enskil- da fall för att främja detta mål lär ofta bli av mer kompletterande karaktär. Arbetsmarknadspolitiska insatser utanför socialtjänsten för bl.a. arbets- handikappade, som jag återkommer till ( avsnitt 2.11 ) har mer grundläggan- de betydelse. Även socialbidraget blir emellertid i olika situationer av värde. I fråga om personer med svårigheter på arbetsmarknaden är det

Prop. 1979/80: 1 S avin/bidrag 200

nödvändigt att socialtjänsten och arbetsmarknadsorganen samarbetar. Här spelar socialhjälpsverksamheten sedan länge en inte oväsentlig roll genom att vid behov främst komplettera olika statliga stödinsatser. t. ex. genom näringshjälp till arbetsredskap m. m., bidrag till fortskaffningsmedel för att personer med rörelsehinder skall kunna ta sig till och från arbetet osv. Motsvarande möjligheter bör finnas inom socialtjänsten.

Alla människor bör ha rätt till en god bostad. Socialtjänsten bör även fortsättningsvis i samarbete med främst bostadsförmedlingen genom eko- nomiskt stöd kunna bidra till att hjälpa familjer och enskilda med sociala problem att få goda bostäder i samma bostadsområden som andra bostads- sökande. l.)enna bidragsverksamhet är för övrigt ett av många exempel på det tidigare nämnda förhållandet att man inte alltid kan dra en tydlig gräns mellan å ena sidan stöd till försörjning (inkl. bostad) och å andra sidan bidrag med rehabiliterande och förebyggande inriktning.

Personer med socialbidrag kommer liksom nu är fallet med socialhjälps- tagama, att vara försäkrade enligt AFL och samtidigt med den kommunala behovsprövade hjälpen uppbära socialförsäkringsförmåner av olika slag. Jag räknar med att behovet av ett kvalificerat samarbete mellan socialtjänsten och försäkringskassorna kommer att öka. Ett viktigt organ för detta samarbete i fråga om rehabiliteringsärenden bör de lokala rehabi- literingsgrupperna bli. Här kan socialbidrag behövas som komplement till socialförsäkringsförmåner. utbildningsbidrag m.m. under ett rehabilite- ringsskede.

Socialtjänsten får också breda kontaktytor med hälso- och sjukvården. Det kommer ofta att bli fråga om sociala rehabiliteringsinsatser efter avslu- tad medicinsk behandling i samband med sjukdom. missbruk av beroende- framkallande medel etc. lnte sällan kommer det vid sidan av andra åtgär- der att behövas ekonomiskt stöd för såväl försörjning som rehabilitering.

Särskilt/u grupper

Som framgår av vad jag har sagt tidigare om rätten till bistånd kommer socialbidrag att kunna utgå också till arbetsföra personer med heltidsarbe- te, förutsatt att de har otillräckliga inkomster i förhållande till försörjnings- bördan. Det gäller hjälpbehövande personer vilkas hjälpbehov i dag tillgo- doses inom ramen för den s. k. frivilliga socialhjälpen (13 å ShjL).

En betydande del av socialhjälpen lämnas i dag till personer som är arbetslösa. Med hänsyn till de kvalificeringsvillkor som gäller och också i fortsättningen kan antas komma att gälla inom arbetslöshetsförsäkringen måste vi räkna med att socialbidrag i viss omfattning kommer att behövas vid arbetslöshet både till försörjning och till förebyggande ändamål.

lcke svenska medborgare som är arbetsföra-men som saknar arbetstill- stånd har enligt gällande lag inte rätt till socialhjälp. lnte sällan ger man dem i stället frivillig socialhjälp. [ den nya konstruktionen kommer de att omfattas-av rätten till bistånd.

Prop. 1979/80: I Socialbidrag 201

Socialutredningcn har haft i särskilt uppdrag att överväga reglerna för socialhjälp åt personer som är i arbetskonflikt. För en närmare redovisning av bakgrunden till utredningens förslag får jag hänvisa till slutbetänkandet (SOU 1977: 40) Socialtjänst och socialförsäkringstillägg. s. 364—368.

Utredningen föreslår nu att socialbidrag till konfliktberörda skall utgå efter samma grunder som socialbidraget i övrigt. Sålunda skall hjälp läm- nas efter samma prövning, normberäkning och riktlinjer i övrigt som för andra hjälpsökande. Några särbestämmelser för behovsprövning i kon- fliktfallen bör således inte finnas.

Socialutredningen anser att det med hänsyn till neutralitetskravet är motiverat att föreskriva återbetalningsskyldighet för socialbidrag som har betalats ut i samband med arbetskonflikt. En sådan bestämmelse kommer att utgöra ett undantag från den huvudregel som utredningen föreslår. enligt vilken socialbidrag inte skall vara återbetalningspliktigt. [ övrigt anser utredningen (let sålunda inte nödvändigt att i lagen ta in några särbestämmelser i fråga om socialbidrag till personer i arbetskonflikt. Utredningen vill endast understryka betydelsen av att konfliktberörda som söker socialbidrag omgående informeras om återbetalningsskyldigheten.

Jag tillstyrker för min del i likhet med bl. a. Föreningen Sveriges social- chefer och l.0 utredningens förslag om möjlighet till socialbidrag vid arbetskonflikt. Som utredningen har framhållit bör återbetalning inte ut- krävas. om den ersättningsberättigade genom att återbetala socialbidraget eller någon del av detta skulle komma att sakna medel till försörjningen eller om i det enskilda fallet andra synnerliga skäl talar emot återkrav. Av hänsyn till neutralitetsprincipen bör å andra sidan kommunerna inte utan en närmare prövning enligt dessa kriterier efterge kravet på återbetalning. Jag återkommer senare till frågorna om återbctalningsskyldighet ( avsnitt 2.15 Avgifter m.m.).

När det gäller de studerande anser jag i likhet med socialutredningen att det rent principiellt inte bör vara en uppgift för socialtjänsten att svara för vuxnas kostnader i samband med studier. Grundregeln bör därför vara att socialbidrag inte skall ges till studerande som i övrigt är arbetsföra. Från denna regel måste emellertid undantag kunna göras när det är fråga om vissa akuta situationer. I anslutning till den praxis som redan gäller torde således socialtjänsten komma att behöva träda in med kompletterande socialbidrag också i särskilda fall på eftergymnasial nivå. Det kan exempel- vis gälla personer med partiella studiehinder på grund av sjukdom eller handikapp. rehabiliterande åtgärder i förebyggande syfte. studerande med minderåriga barn etc.

2.6.4 Soria/bidragets innehåll och nivå Vad socialbidraget skall täcka

Jag vill påminna om att enligt förslaget till rätt till bistånd skall den enskilde under tidigare nämnda villkor ha rätt till bistånd till sin försörjning

Hänvisningar till US500

Prop. 1979/80zl Socialbidrag 202

och sin livsföring i övrigt. När ShjL infördes framhöll dåvarande departe- mentschef bl, a. att hjälpen skulle omfatta inte bara vad som åtgår till mat. husrum och kläder titan även vad som behövs för inventarieutrustning och annat dylikt. Detta bildar en naturlig utgångspunkt också för mina övervä- ganden om vad socialbidraget kan täcka.

Socialbidraget bör således svara för grundläggande behov i fråga om mat och dryck. beklädnad och bostad inkl. elström. l överensstämmelse med den praxis som redan tillämpas av kommunerna bör bidraget även täcka andra hushållsutgifter för tvätt och rengöring. olika förbrukningsartiklar liksom försäkringar samt tillgodose behov av förströelse. rekreation och kommunikation genom att innefatta löpande kostnader för telefon. TV- licenser. dagstidning, smärre resor etc. Vidare brukar hjälpen täcka andra personliga utgifter för hygien. fritidssysselsättningar och sociala kon- takter.

Det är nu vanligt att den kommunala socialvården täcker dessa behov inom ramen för socialhjälpens grundbelopp eller s.k. bruttonormer. Ge- nom sådana normer tillförsäkras den som behöver bistånd en viss levnads- standard utan att varje behov prövas för sig särskilt. Den enskilde får därigenom lättare att hålla reda på om han i en viss situation kan få detta grundläggande bistånd eller inte. Han får också en viss frihet att inom den ram för hushållsbudgeten som normerna sätter disponera socialbidraget på det sätt som passar honom bäst.

Huvudregeln för beräkning av bidrag till bostadskostnader bör vara att sökandens faktiska nettokostnader för bostaden och dess uppvärmning beaktas helt. om bostadsstandarden och bostadskostnaderna inte över— stiger vad som är skäligt.

Bchövlig hemutrustning hör till den standard som socialbidraget bör garantera. Vad som skall anses behövligt kan varken i fråga om hem- utrustning eller annat fastställas en gång för alla. Bedömningen måste i stort anpassas efter den allmänna standardutvecklingen i samhället. dvs. till vad människor i allmänhet kan kosta på sig.

Hänsyn bör också tas till fördyrade levnadsomkostnader på grund av arbete. bl. a. barnomsorgskostnader. eller särskilt kosthåll.

Jag har nämnt tidigare att socialbidrag under vissa förutsättningar skall kunna utgå till kostnader för vård inkl. tandvård. läkemedel. m.m.

Den som behöver miljöombyte och inte kan få detta inom kommunens hem e.d. bör kunna få bidrag till vistelse för vila och rekreation i andra lämpliga former.

Olika slag av skuldsättning kan utgöra ett allvarligt hinder för att en person skall återvinna arbetsförmåga och möjligheter att försörja sig själv och i förekommande fall sin familj. I vilken utsträckning socialtjänsten skall ha att svara för "ekonomiska saneringar" beror på förhållandena i det enskilda fallet. Men biståndet bör allmänt ges en förebyggande karak- tär. Det heter redan om socialhjälpen att denna bör "lämnas på sådant sätt.

Prop. l979/80:1 .S'ocialbidrag 203

att den behövande såvitt möjligt blir i stånd att för framtiden genom eget arbete försörja sig och de sina" (14 & ShjL). Samma ansats fanns f. ö. även i den äldre fattigvårdslagstiftningen. När det gäller socialbidraget bör tyngdpunkten förskjutas mot förebyggande och rehabiliterande insatser.

Socialbidraget bygger ytterst på en individuell behovsprövning. vilket innebär att bidrag skall kunna utgå med andra belopp och till andra ända- mål än vad som gäller enligt särskilda fastställda normer. Bistånd som går utöver grundbeloppet enligt de s. k. bruttonormerna bör bli föremål för en mer ingående individuell bedömning. Huruvida rätt till sådant bistånd skall anses föreligga beror givetvis i hög grad på förhållandena i det enskilda fallet.

Som framgår av vad jag har anfört tidigare bör bl. a. ekonomiska stöd- och hjälpinsatser kunna ges i vidare omfattning än som följer av den enskildes rätt till socialbidrag. Frågan om insatsernas art och den enskildes kostnadsansvar bör därvid bestämmas efter samråd med honom. Detta bör bl.a. innebära att kommunens fullmäktige liksom nu (14 & ShjL) skall kunna medge socialnämnden att i stället för kontant bidrag teckna borgen för lån när det är fråga om ekonomiska insatser som framstår som ända- målsenliga men som socialtjänsten inte kan anses skyldig att svara för inom ramen för socialbidraget.

En del av den nuvarande socialhjälpen utbetalas f.n. som förskott på socialförsäkringsförmåner i väntan på att försäkringskassans prövning skall bli klar. Det är vanligen pension och sjukpenning som förskotteras. Bestämmelser om förskotten finns i 33 å Shjl. (om hjälptagares återbetal- ningsskyldighet) och 17 kap. 4 5 AFL (rätt för myndighet som tillhandahål- lit försörjning att uppbära del av pension). Förskotteringen av förstagångs- utbetalningar måste skiljas från de 5. k. förmedlingsärendena. Exempel på ett sådant ärende är att socialnämnden för att hjälpa en pensionär tar i samförstånd med honom emot pensionen på hans vägnar och portionerar ut den med jämna mellanrum. Det är oftast missbrukare som på detta sätt får hjälp med att hushålla med sina inkomster.

Socialutredningen har framhållit att det borde vara försäkringskassan och inte som nu socialnämnden som vid behov förskotterade socialförsäk- ringsförmåner. Utredningen har pekat på möjligheten att meddela interi- mistiska beslut i bl. a. pensionsärenden.

Även förskottering av ersättning från andra myndigheter än socialför- säkringsorganen borde enligt socialutredningen på sikt avvecklas. Om det inte går att åstadkomma på annat sätt föreslår utredningen att förskotten i fortsättningen skall utgå inom det föreslagna systemet med socialförsäk- ringstillägg.

Jag delar helt socialutredningens uppfattning att man bör sträva efter att på sikt avveckla socialnämndernas förskotteringsverksamhet. Förskott genom socialhjälp/socialbidrag är föga tillfredsställande vare sig från den enskildes eller från socialadministrativa synpunkter.

Prop. 1979/80:l Socialbidrag 204

Frågan om att på lämpligaste sätt avlasta kommunerna förskotterings- verksamheten prövas f.n. av socialpolitiska samordningsutredningen (S 1975102). Därvid övervägs möjligheterna att öka förutsättningarna för försäkringskassorna att meddela s. k. provisoriska beslut. Samordnings- utredningen väntas lägga ett förslag i frågan senare i år. Även om det på detta sätt skulle gå att väsentligt reducera antalet förskottsärenden för socialnämnderna. måste man räkna med att det också i framtiden kommer att finnas behov av att i vissa fall få förskott på förmåner som ännu inte har beviljats. Jag utgår därför från att en av socialbidragets funktioner fortft — rande kommer att bli att inom ramen för rätten till bistånd ge förskott på förmåner som är under prövning av andra myndigheter.

Socialbidragets nivå m. nz.

Den föreslagna rätten till bistånd enligt socialtjänstlagen innebär att den enskilde genom biståndet skall tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Bistån— det skall utformas så att det stärker den hjälpbehövandes resurser för ett självständigt liv.

Som jag har redogjort för tidigare ( avsnitt 2.5 ) vill flera remissinstanser att begreppet skälig levnadsnivå skall preciseras. Detta harjag delvis gjort genom att ange förutsättningarna för socialbidraget som rättighet samt socialbidragets ändamål och innehåll. Socialutredningcn har för sin del framhållit att det lämpligaste sättet att tillförsäkra den enskilde en skälig levnadsnivå är att använda det system med basbeloppsreglerade brutto— normer och med ersättning för skäliga bostadskostnader som numera tillämpas ganska allmänt i kommunerna. Skillnaderna i normnivåer är emellertid betydande. Socialutredningcn har vidare framhållit att jämlik- hetsmålet förutsätter att enhetliga bidragsnormer eftersträvas inom social- tjänsten. även om skälig hänsyn bör kunna tas till variationer mellan kommunerna i levnadskostnader och allmän inkomstnivå.

Socialutredningcn har övervägt möjligheten att regeringen skulle fast- ställa vissa miniminormer för socialbidraget. som således inte skulle få underskridas, men ansett att övervägande skäl talar mot en sådan lösning. Jag delar denna bedömning. Jag förordar i stället att socialstyrelsen efter samråd med Kommunförbundet utformar Sina allmänna råd om social- tjänstlagens tillämpning så att de motverkar alltför stora skillnader i norm- nivåema. Kommunförbundets länsavdelningar har för övrigt sedan länge arbetat på mer enhetliga normer bland kommunerna i respektive län.

Genom systemet med basbeloppsreglerade s.k. bruttonormer kan so- cialbidragets realvärde skyddas. Under remissbehandlingen av socialut- redningens förslag har några remissinstanser dock menat att konsu- mentprisindex och basbelopp innebär en underskattning av kostnadsför- ändringama för de lägre inkomsttagarnas hushåll. Om livsmedlen, som har varit fallet under senare år. ökar snabbare i pris än övriga poster i indexet. kommer detta index inte att fullt ut visa kostnadsfördyringarna för lågin—

Prop. 1979/80zl Socialbidrag 205

komsthushåll. som ju måste använda en relativt stor andel av pengarna till livsmedel. Jag vill för min del påpeka att det på konsumentprisindex grundade basbeloppet enligt AFL svarar för värdebeständigheten inom många olika socialpolitiska anordningar. Någon särlösning för enbart so- cialbidraget kan enligt min mening inte motiveras.

En annan fråga gäller realförbättringar av socialbidraget. Här finns inte den tidigare nämnda automatiken som syftar till att skydda mot direkta försämringar av den reella standarden. Förbättringar av socialbidragets standard (i form av höjda procentsatser av basbeloppet för socialbidrags- normer) måste liksom hittills ske genom politiska beslut. Allmänna stan- dardförbättringar för stora grupper inom befolkningen måste naturligtvis även komma de ekonomiskt hjälpbehövande till del.

Numera utgår socialhjälpen nästan alltid i kontant form. Detta bör givetvis vara en regel med få undantag också för det framtida socialbidra- get. Den tid är sedan länge förbi då man i praktiken omyndigförklaradc den som var tvungen att söka socialhjälp genom att utan större urskiljning ge honom mat- eller klädcskuponger i stället för pengar. Jag vill i detta sammanhang också understryka det stora värde som det i vissa fall kan ha i behandlingen av en klient att han betros meden så jämförelsevis enkel sak som att själv sköta sina hyresinbetalningar. Som jag har nämnt tidigare är det angeläget att socialtjänsten inte tilldelas en "liiarroll". Klienten skall i stället hjälpas att i största möjliga utsträckning själv ta ansvar för sina handlingar och sitt liv.

Hänvisningar till US502

2.6.5 Öt'rigufi'ågor

Särskilda bestämmelser finns i dag om statsbidrag till bl. a. kommunerna för socialhjälp åt utländska medborgare m. fl. Dessa frågor återkommerjag till senare ( avsnitt 2.23 ).

Också nuvarande bestämmelser om ersättning mellan kommunerna för utgiven socialhjälp behandlar jag i det följande ( avsnitt 2 .l()). Detsamma gäller frågan om den enskildes ersättningsskyldighet för uppburna socialbi— drag m.m. åt sig och familjen ( avsnitt 2.15 ).

Socialutredningcn har också övervägt frågan om inte socialbidraget borde beskattas och göras pensionsgrundandc.

Praktiska erfarenheter visar bl.a. att socialhjälpstagarna vanligen har lägre pensionsgrundande inkomst än andra grupper i samhället och att de därmed också kommer att få lägre ATP. Om socialbidraget gjordes pen- sionsgrundande. skulle socialbidragstagarnas pcnsionsnivå höjas. Med hänsyn till socialbidragets kompletterande funktion torde emellertid den faktiska effekten som regel bli blygsam. Enligt vadjag har förordat tidigare bör socialbidraget få ökad förebyggande inriktning, vilket bl.a. innebär utbetalning av engångsbelopp till särskilda ändamål. Sådana utbetalningar lämpar sig mindre väl för beskattning. Det kan inte heller vara ändamålsen- ligt att dela upp bidraget på beskattade och obeskattade förmåner. Jag

Hänvisningar till US503

Prop. 1979/80:1 S oda/bidrag 200

ansluter mig därför till utredningens mening att socialbidraget inte bör beskattas eller göras pensionsgrundandc.

Socialutredningcn har övervägt om inte socialbidraget borde betalas ut av försäkringskassan. Beslut och finansiering skulle däremot vara en upp- gift för kommunen. Utredningen har pekat på att socialförvaltningarnas utbetalningsrutiner synes fungera tillfredsställande och att det inte skulle innebära någon rationalisering i strikt mening att låta försäkringskassan ta över. Man skulle emellertid få en mer enhetlig utbetalningsordning. om även socialbidraget utbetalades av försäkringskassan. och socialbidraget skulle i den allmänna uppfattningen jämställas mer med socialförsäkrings- fönnåner än med den tidigare socialhjälpen. Socialutredningen har därför ställt sig positiv till att man på sikt för över utbetalningen av socialbidrag på försäkringskassan. Några av det fåtal remissinstanser som har yttrat sig i frågan. däribland riksförsäkringsverkct. vill ha en sådan ordning genom- förd mer eller mindre snabbt. Andra ställer sig kritiska till förslaget. bl. a. med hänsyn till att försäkringskassan i onödan skulle få insyn i socialbi- dragsärenden.

Socialvården och försäkringskassan har redan nu ett samarbete som innebär kontroll och insyn i enskilda ärenden. Något avgörande hinder mot att sträcka ut samarbetet till att gälla samordnande utbetalningsfunktioner bör det inte finnas. Frågan har emellertid för dagen inte en sådan aktualitet att det finns anledning att närmare pröva den i detta sammanhang.

Som jag har framhållit inledningsvis har utbyggnaden av den ekonomis— ka grundtryggheten i form av socialförsäkringar m. m. bidragit till att minska behovet av kommunal bchovsprövad ekonomisk hjälp. Olika eko— nomiska. politiska och sociala förhållanden kommer att bli avgörande för det framtida behovet av socialbidrag. En fortsatt utbyggnad av näringspoli- tiska. arbetsmarknadspolitiska och socialpolitiska åtgärder kommer att minska behovet av socialbidrag till försörjningen. Därmed skapas ökat utrymme för den inriktning på förebyggande och rehabiliterande insatser som jag anser att socialbidragsverksamheten bör få.

De försök som efter socialutredningens förslag om socialförsäkringstill- lägg har pågått i bl. a. Sundsvall, Solna och Stockholm (Gubbängen) med förenklad socialhjälpshandläggning visar på möjligheten att även förenkla prövnings- och handläggningsrutinerna inom ramen för socialhjälpsvcrk- samheten. Det är enligt min mening viktigt att dessa erfarenheter tas tillvara. En förenklad handläggning av vissa socialbidragsärenden medför avlastningseffekter. Denna avlastning bör komma socialtjänsten i övrigt till godo och bl. a. bidra till ändrade arbetsmetoder med starkare inriktning på arbete ute i samhället.

Prop. 1979/80: 1 Principer 207

2.7 Principer för insatser hos enskilda och familjer

! den framtida socialtjänsten kommer betydelsen av strukturinriktade insatser att öka. Att man vidgar de arbetsuppgifter som är riktade på samhällsförhållandena innebär inte att de individuellt inriktade insatserna kommer att minska i faktisk omfattning och betydelse i varje fall inte på kon sikt. Först på längre sikt kan socialtjänstens bredare samhällsoriente- ring väntas leda till en minskning av olika behov av individinriktade stödin- satser. Självfallet blir omfattningen av detta behov i ännu högre grad beroende av sådana ekonomiska. politiska och sociala tillstånd och föränd- ringar i samhället som socialtjänsten endera inte råder över eller bara delvis kan påverka. Jag delar därför den av socialutredningen starkt under- strukna uppfattningen att socialtjänstens mål måste gälla alla områden och verksamheter som har betydelse för samhället. Den omedelbara effekten av reformen blir att de individuellt inriktade insatserna minskar endast relativt. dvs. i förhållande till utbyggda strukturinriktade insatser. De principer som skall gälla för individuellt inriktade insatser i framtiden har därför en avgörande betydelse för socialtjänsten i dess arbete med enskilda och familjer. 1 det följande skall jag ge en mera sammanfattande syn på de principer som enligt min mening bör gälla för individuellt inriktade insat- ser.

2.7.1 Helhetssyn

Vägledande för arbetet med socialtjänstreformen har varit att få till stånd en verksamhet som präglas av en helhetssyn i stället för det "symp- tomtänkande" och den funktionella uppdelning som karaktäriserar den traditionella socialvården. Helhetssynen innebär att en enskilds eller en grupps sociala situation och de problem han eller gruppen upplever skall ses iförhållande till hela den sociala miljön. Inte bara familjen och ”när- miljön" i övrigt utan också den enskildes förhållanden i vidare mening hör hit. Det rör frågor om möjlighet att få arbete. bostad. positiva fritidsförhål- landen. att kunna undvika utslagning, segregation och fattigdom i både materiell och mer vidsträckt mening. dvs. att kunna nå värden som brukar sammanfattas i begreppet livskvalitet. Utifrån detta betraktelsesätt får helhetssynen vittgående konsekvenser för socialtjänstens framtida arbete med enskilda, organisationens utformning, samverkansbehov m.m.

Det jag har sagt nu innebär att söcialtjänsten inte enbart skall söka orsaker eller lösningar på problem i samspelet mellan individen och hans närmaSte (primärgruppen) utan även i de förutsättningar som samhället i stort erbjuder. Socialtjänsten skall också sträva efter att finna samlade lösningar för den enskildes eller gruppens totala situation.

Detta ställer krav på att samhällets resurser samordnas bättre än nu och på att behandlingsplaneringen ges en planmässig uppläggning. Det är i det sammanhanget viktigt att kunna konstatera att helhetssynen redan är all—

Prop. 1979/80zl Principer 208

mänt accepterad inom socialvården och även inom angränsande verksam- hctsomraden.

Under remissbehandlingen av socialutredningens slutbetänkande har en instans framhållit att de anhörigas roll i det sociala arbetet inte har tagits upp till behandling i tillräcklig grad i detta sammanhang. Jag vill med anledning av detta understryka att de resurser som anhöriga och andra närstående utgör är en del av det sociala nätverk som bör ingå i beskriv- ningen av situationen. De mänskliga resurser som anhöriga och andra närstående utgör skall givetvis tas till vara vid behandlingsplaneringen och när behandlingsinsatserna genomförs. Det finns dock anledning att påpeka att detta inte bör ske annat än när det står i samklang med principen om frivillighet och självbestämmande.

2.7.2 Frivillighel och .själt'besränrmande

Socialutredningcn har framhållit vikten av att klienterna har medbestäm- mande i handläggningen av sina ärenden och att vård och behandlingsin- satser grundas på den enskildes frivilliga medverkan. 1 den föreslagna socialtjänstlagens inledande "portalparagraf" heter det också att verksam- heten skall bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet. liksom att den skall inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser. Som en allmän riktlinje anges det vidare i lagförslaget att socialnämndens insatser för den enskilde skall utformas och genomföras tillsammans med honom.

Det innebär att frivillighet och självbestämmande skall vara vägledande vid handläggningen av enskilda ärenden inom socialtjänsten. Frivillighet och självbestämmande skall gälla vid såväl vård- och behandlingsinsatser som andra av socialtjänsten förmedlade sociala insatser. Ett exempel kan vara att någon som behöver stöd i sitt boende så långt möjligt får välja mellan hemsamaritinsatser och flyttning till ett kollektivt boende.

] samarbetet mellan socialtjänsten och den enskilde är det viktigt att klienten själv behåller ansvaret för sin situation.

Dessa riktlinjer för verksamheten har i allmänhet fått starkt stöd eller lämnats utan erinringar av remissopinionen. Föreningen Sveriges social- chefer anser att principerna om frivillighet och självbestämmande är så allmänt omfattade att kommentarer är överflödiga. medan exempelvis TCO talar om ett väsentligt framsteg för den sociala metodiken. Det blir nu formellt möjligt att socialtjänsten och den enskilde tillsammans väljer lämpligaste framkomstväg för rehabiliteringen. Västerås kommun erinrar om att dessa principer går tillbaka på grundläggande demokratiska värde- ringar. Detta bör gälla även för människor med socialt avvikande beteen- de. Kommunen betonar att det är viktigt med hänsyn också till behand— lingsresultatet att även dessa människor får uppleva att socialtjänstens beslut om vård och behandling fattas med deras egen medverkan. Detta behöver dock inte vara liktydigt med en helt kravlös inställning. Hjälp och

Prop. 1979/80: 1 Principer 209

stöd som ges helt utan förbehåll blir lätt passiverande och förlänger hjälp- beroendet. Andra remissinstanser pekar på svårigheterna då klienten och socialarbetaren har olika uppfattningar. Dessa situationer kräver ansvars- känsla och omdöme hos socialarbetaren och utbildning i behandlingsarbete samt i vissa fall handledning.

Vissa remissinstanser har en mer uttalad kritisk hållning till vad utred- ningen säger om frivillighet och självbestämmande för den enskilde som principiella riktlinjer. Jag bortser här från den kritik som har sin utgångs- punkt i utredningens förslag att socialtjänsten inte skall kunna tvångsom- händerta vuxna personer. Den frågan tas upp senare (avsnitt 2.25). Men det förekommer att även remissinstanser som tillstyrker detta förslag knyter vissa reservationer till utredningens resonemang om den enskildes ställning i förhållande till socialtjänsten. Stockholms kommun menar att klientens föreslagna möjlighet att välja och förkasta enkelt uttryckt tillde- lar socialtjänsten rollen att tillhandahålla kunden vad han eller hon efter- frågar. Det ifrågasätts om inte utredningen alltför onyanserat och med förankring i nu modifierade åskådningar sätter upp kravlöshet som ideal. [ alla mänskliga sammanhang. arbetsliv och föreningsliv. äktenskap. trafik och affärer. bygger växelverkan mellan människor på ömsesidigt godtagna uttalade eller underförstådda normer. solidaritetskrav och förväntningar. Att inom socialtjänstens ram nedklassa ömsesidighet betyder att man samtidigt nedklassar de människor man har att göra med. inom dagens socialvård har behandlingsarbetet. inte minst inom den frivilliga institu- tionsvården. i mycket hög grad kommit att betona den ömsesidiga solidari- teten och bestämda krav som individen måste acceptera. Socialtjänstens serviceinriktning får enligt Stockholms kommun inte gå så långt att man — för att göra klienten till viljes — medverkar till åtgärder som är olämpliga från behandlingssynpunkt. Svea hovrätt för fram liknande synpunkter.

Jag ansluter mig helt till den föreslagna huvudprincipen att klienten själv bestämmer om han eller hon skall ta emot erbjudande om en viss social tjänst eller inte. Av detta följer att det slutligen måste vara klienten som också gör valet då det finns flera alternativ. Att det bör vara så anser jag vara självklart. Vissa remissinstansers reaktioner visar emellertid att jag inte kan nöja mig med det här sagda. Frågan kommer också igen i andra sammanhang. Det synes i viss utsträckning snarare vara fråga om ofull- ständigheter i utredningsförslaget än om verkliga meningsmotsättningar. Redan i samband med de föreslagna övergripande målen framhöll jag att utredningen inte helt lyckats ge uttryck för sina intentioner när det gäller den enskildes ansvar för sitt liv. Även där har kritiken gjort gällande att förslagen är eller kan tolkas som uttryck för en önskan att skapa en socialtjänst. som inte får ställa villkor och rikta krav mot den enskilde. Det skulle vara fråga om en service. som kunde få passiverande följder. Kritik riktades för övrigt redan mot det i principbetänkandet redovisade synsättet att de sociala problemen i första hand var resultat av samhällsförhållan— l4 Riksdagen 1979/80. [ saml. Nr ]. Del A

Prop. 1979/80: [ Principer 2 IO

dena och förändringar i dessa. Man menade att utredningen därmed i alltför hög grad såg människan som en osjälvständig produkt av samhället. Utredningen sktrlle ha bortsett från den individuella komponent som gör att vi reagerar olika på samma eller nästan samma miljö. Detta synsätt, menade man. kunde leda till en pessimistisk och passiv syn på möjligheter- na att genom aktiva insatser nå resultat.

Socialutredningens kraftiga markering av samhällets skyldighet och indi- videns rätt får delvis ses mot socialvårdens historiska bakgrund. Som framgår av den historiska översikt som jag lämnade inledningsvis har samhällets på individen starkt inriktade vårdverksamhet präglats av aukto- ritet och kontroll. Även om den moderna socialvården slagit in på andra vägar saknar inte det traditionella synsättet förespråkare och inflytande. ] tider av ökande ekonomiska och sociala svårigheter i samhället får för övrigt en moraliserande och privatiserande syn på människors problem att anpassa sig ökad genomslagskraft. Därför är det viktigt att som socialut- redningen har gjort hävda samhällets grundläggande skyldighet att bistå den enskilde liksom dennes rätt att själv bestämma över sin situation. Detta synsätt överensstämmer med reformens syfte att fördjupa demokra- tin inom socialtjänsten. Denna fråga har många aspekter som omfattar dem som verkar inom socialtjänsten. folkrörelserna och de frivilliga organisa- tioncma. allmänheten och sist men inte minst de människor som efterfrå- gar socialtjänster.

Som jag har sagt redan misstar man sig om man tror att detta är det- samma som en kravlös. för att inte säga menlös socialtjänst. Vad innebär den föreslagna "portalparagrafens" bestämmelser att socialtjänsten skall "inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna rc— surser"? Den speglar den demokratiska grundsynen att människor har inneboende möjligheter till personlig utveckling och växt. För att dessa möjligheter skall kunna förverkligas inom socialtjänsten krävs en samver- kan mellan de människor och grupper som berörs och socialtjänstens företrädare. Den enskilda socialarbetarens eller arbetslagets tillvägagångs— sätt måste här anpassas till olika förhållanden.

Det ärinte ovanligt att människor som behöver socialtjänstens insatser är isolerade. osäkra och ångestfyllda med nedsatt självkänsla. utan initia- tiv. kravlösa och "medgörliga". För dessa människor har samhällets före- trädare ofta en prestige som kan förstärka känslan av underlägsenhct och otillräcklighet. Här är det av särskild vikt att socialtjänstens serviceinrikt— ning kommer till klart uttryck i samspelet mellan socialarbetare och klient. Denna inriktning bör bl. a. innebära att den sociala verksamheten är tjänst- villig och uppmuntrande. angelägen att den enskilde behandlas som jäm- ställd och att inte för stora krav ställs på honom eller henne. Denna mindre kravfyllda hållning kan i dessa fall vara ett nödvändigt första led i ett rehabiliteringsinriktat behandlingsarbete.

1 andra situationer återigen kan socialtjänsten redan från början verka

Prop. 1979/80zl Principer 21 I

mer aktivt genom att klargöra vad som kan och bör göras. vad man finner felaktigt eller skadligt i en människas livsföring och hur man bör gå till väga för att förbättra situationen och stärka individens möjligheter att själv ta ansvar för sin situation. Socialtjänsten har här många uppgifter. Den skall tillsammans med klienten söka klara ut vilka handlingsaltcrnativ som finns och vilket livsinnehåll dessa kan tänkas ge den enskilde. Men socialtjäns— ten skall också i detta samspel vid behov argumentera. försöka skapa insikt. ställa krav och aktivt påverka klienten. Denna relation påminner mycket om andra rnedmänskliga kontakter där ena parten med respekt för den andre och omtanke om honom genom fakta och argument försöker avvärja en olycklig utveckling och främja den andres väl. Skillnaden ligger iatt socialarbetaren har yrkeskunskap som nödvändig resurs. Därför är det inte fråga om vilken relation som helst utan om en behandlingssituation.

Vad jag har sagt nu stämmer väl med vad socialutredningen framhöll i principbetänkandet i fråga om förslaget att slopa föreskrifter och förma- ningar enligt BvL. Utredningen framhöll som en självfallet "viktig uppgift för socialvården att i samarbete med den enskilde medverka till att denne når ökad kännedom om hur han bör komma till insikt om hur han bör handla och vilka följdema kan väntas bli av olika behandlingsalternativ. Sådant stöd i form av upplysningar. råd och rekommendationer etc. bör emellertid ingå som ett naturligt led i det vardagliga socialvårdsarbetet." Den meningen förtjänar ännu större eftertryck.

Ett speciellt problem inom socialvården är risken för våldshandlingar riktade mot personalen. Socialarbetaren ställs också inför hotfulla situa- tioner. Detta är framför allt storstadsproblem. Personalen kan tidvis leva i en atmosfär av otrygghet och ibland rädsla. Förhållanden som hos vissa människor resulterar i undergivenhet utlöser hos andra aggressiv självhäv- delse. Grundorsaker kan vara arbetslöshet. bostadsbrist. rotlöshet och främlingskap. Missbruk finns ofta med i bilden. Minskningen av institu- tionsvården inom flera vårdsektorer har medfört en ökad belastning på den "öppna" socialvården. Även tidspress och täta personalbyten ökar kon- fliktriskerna.

Det är i och för sig förståeligt att socialvården sökt ”tekniska" lösningar på dessa hotfulla relationer genom vakter. larm. slussar där klienten kan kontrolleras före insläpp, porttclcfoner och reträttdörrar i arbetsrummen. dubbelbemanning etc.

Praktiska försök i bl.a. Linköpings kommun tyder emellertid på att våldet inom socialvården kan förebyggas genom att socialarbetare ges tillräcklig tid att fortlöpande ägna sig åt människor som har benägenhet att reagera aggressivt och våldsamt. På sikt kan då byggas upp ett förhållande mellan socialvården och dessa människor som överensstämmer med den frivillighet och det självbestämmande som skall utmärka socialtjänsten.

Sist men inte minst bör erinras om villkoren för bistånd enligt förslaget till socialtjänstlag. Av förslaget framgår att den som själv kan klara sin

Hänvisningar till US505

Prop. 1979/80zl Principer

IJ l'J

försörjning och livsföringi övrigt som regel inte har rätt till socialtjänstens bistånd. Jag har redan tidigare behandlat den här frågan mer ingående (avsnitten 2.5 och 2.6).

Som jag har sagt nyss måste socialtjänsten i sin helhetssyn i fråga om klientens situation ta hänsyn till de yttre levnadsförhållandcn som i hög grad bestämmer hans eller hennes möjligheter till utveckling och växt. Men socialtjänsten skall också räkna med människans eget ansvar för vad hon gör av sitt liv. För många är valmöjligheterna i livet små. Det är socialtjänstens uppgift att såväl påverka den yttre situationen som att söka skapa motivation hos den enskilde. Rätten till bistånd förutsätter att det finns ett behov som inte kan tillgodoses på annat sätt. I fråga om barns och ungdoms levnadsvillkor anser jag att samhället har ett ansvar som griper över många olika förhållanden och som motiverar att socialtjänsten förfo- gar över möjligheter till kontroll och till omhändertaganden som kan gå emot den enskildes vilja. I fråga om vuxna bör socialtjänsten däremot inte ha möjlighet att vidta tvångsåtgärder ( avsnitt 2.25 och bilaga 4).

Jag har försökt visa att socialtjänstens insatser bör anpassas till den aktuella situationen. Målet måste då hela tiden vara att socialtjänsten så långt möjligt samverkar med klienten så att han eller hon frivilligt och aktivt medverkar i och bestämmer om planering och behandling m. m. Jag anser att den föreslagna socialtjänstlagen i viss mening ställer större krav på den enskilde än vad de nuvarande vårdlagarna gör. Socialtjänstlagen innebär i förhållande till nuvarande.-lagstiftning att ansvaret för valet av lämplig och möjlig behandlingsinsats i ökad grad läggs på klienten.

Tar socialtjänsten avstånd från den enskildes krav på en särskild insats. bör man noggrant klargöra för honom varför man säger nej. Här bör också beaktas klientens möjligheter att anföra besvär om han anser att han inte fått det bistånd som han har rätt till ( avsnitt 2.22 ).

Sammanfattningsvis vill jag säga att den framtida socialtjänsten skall vara både serviceinriktad och aktivt förebyggande och räkna med både samhällets och medborgarens eget ansvar.

2.7.3 Normalisering Redan i principbetänkandet angav socialutredningen normalisering som ett mål för sociala omsorger. Normaliseringsprincipen bör enligt min mc— ning vara ett riktmärke för socialtjänstens olika verksamheter. Den har sedan länge varit riktgivare för service till äldre och handikappade. Med normalisering bör avses samhällets insatser för att stödja medborgarens strävan efter att så långt möjligt kunna vara som andra och ha det som andra, vilket samtidigt betyder rätt att vara sig själv. lnom äldreomsorgen försöker man på olika sätt att bl. a. göra det möjligt för de äldre att bo kvar i sin normala miljö. Detta har underlättats genom en kraftig utbyggnad av hemtjänsten och genom att man tillhandahåller vård och omsorg i hemmet eller i närbelägna servicelokaler av olika slag. Även vid behandling av barn

Hänvisningar till US506

Prop. 1979/80:l Principer

to ;

och Ungdomar och vid insatser för missbrukare m.fl. får normaliserings- principen stor betydelse i den framtida socialtjänsten. Här avses inrikt- ningen på förebyggande stödinsatseri hemmet och att vård utom hemmet ordnas i så normala och litet särskiljande former som möjligt. Av särskilda individinriktade anordningar som samtidigt tillgodoser normaliseringskrav villjag nämna alkoholpolikliniker, fritidslokaler i närmiljön m.m.

Fosterbarnsutredningen framhåller i sitt betänkande att samhällets insat- ser för människor med särskilda behov bör få en sådan utformning att de i så liten utsträckning som möjligt upplevs som särbehandling. En utbygg— nad av barnomsorgen med samtidig möjlighet att ge förtur åt barn med särskilda behov är. som jag ser det, ett ytterligare exempel på denna utveckling. Likaså är socialutredningens förslag om en nyorientering av socialtjänsten mot allmänna och strukturinriktade insatser en strävan till att undvika åtgärder vilka upplevs som särbehandling.

Med något undantag godtar remissinstansema socialutredningens över- väganden om normalisering som en princip för socialtjänstens verksamhet. Den kritik som förekommer går ut på att principen är svår att förverkliga då socialvårdens insatser upplevs som särbehandling.

Som jag har försökt visa skall vi i omdaningen av den nuvarande social- vården mer än tidigare arbeta efter normaliseringsprincipen. Det sker genom att satsa mer på strukturinriktade och allmänt inriktade insatser men också genom att så långt möjligt "normalisera" de individinriktade insatserna så att människor som behöver sådant stöd inte känner sig stämplade och utpekade. avskiljda från gemenskapen i samhället. Det är en svår uppgift. men inom de traditionella sociala serviceområdena har man redan kommit långt. och en utveckling i samma riktning bör förverkli- gas inom andra delar av socialtjänsten.

Till slut vill jag erinra om att normalisering är en socialpolitisk princip som sträcker sig långt utanför socialtjänsten. Jag avser här våra strävanden att genom främst allmänna anordningar bygga upp en trygghet som gäller oss alla.

2.7.4 Principerför vård utom det egna hemmet

Socialutredningen har både i principbetänkandet och i slutbetänkandet utförligt beskrivit de principer som bör gälla för vård utom det egna hemmet. Dessa vidareutvecklas och konkretiseras senare i fråga om olika vårdinsatser, t.ex. vården av unga, institutionsvård m.m. Därför skalljag här bara kortfattat redovisa principernas innebörd. Dessa riktlinjer för vård utom det egna hemmet har inte sällan grundläggande betydelse också för vård i hemmiljön.

Kontinuitet

Principen om kontinuitet utgår från förutsättningen att trygga och för- troendefulla relationer utgör grunden för ett framgångsrikt individuellt

Prop. l979/80:l Principer 214

behandlingsarbete. Här fordras många gånger att den enskilde får möjlig- heter att hålla kontakt med samma socialarbetare även när behandlingsfor- merna växlar. En tids institutionell vård får alltså inte betyda att klienten helt förlorar kontakten med den eller dem inom socialtjänsten som han eller hon tidigare har haft att göra med och känner förtroende för. Jag är naturligtvis väl medveten om det bekymmer som någon remissinstans har pekat på nämligen den stora personalomsättningen. Det får emellertid inte hindra att vi så långt möjligt eftersträvar en kontinuitet i behandlingsarbe- tet. Ökad inriktning på fortbildning. handledning och lagarbete kan för Övrigt motverka de påtalade följderna av hög personalomsättning.

Principen om kontinuitet ligger i linje med en helhetssyn som bör för— hindra att verksamheten sektoriseras i ett otal specialiteter. Därigenom bör man också kunna undvika att kommunmedlemmarna "slussas” fram och tillbaka mellan olika befattningshavare.

Kontinuitetskravet liksom andra principer jag har tagit upp får konse- kvenser för arbetsmetodiken, socialtjänstens organisation och i arbetsför- delningen dels inom socialtjänsten och dels mellan socialtjänsten och and- ra organ vid gemensam planering och i övrigt.

Flexibilitet

De sociala tjänsterna skall anpassas till den enskildes aktuella förutsätt- ningar och behov och till hans eller hennes totala sociala situation. Detta kommer att kräva ett brett register av olika handlingsaltcrnativ både när det gäller insatser i hemmet och när det blir fråga om placeringar utanför hemmiljön.

Några remissinstanser hyser farhågor för att detta förslag skall få till följd att vård i hemmet sätts främst även då behandling utanför hemmet är ett bättre alternativ. Ett sådant förfarande kunde enligt kritiken leda till en stegvis upptrappning av de olika sociala insatserna. Jag vill dock framhålla att vi av tradition inom socialvården har haft ett "upptrappningsförfa- rande" i den meningen att man har tagit till mer och mer ingripande åtgärder när mindre ingripande inte hjälper. Idén om flexibilitet innebär i princip ett uppbrott från en sådan stel vård- och behandlingsfrlosofi. De olika insatserna bör givetvis inte vara graderade som i en "straffskala" utan bedömas utifrån deras ändamålsenlighet i varje särskild situation. Det skall alltså inte vara nödvändigt att vårdinsatserna i det enskilda fallet följer något slags upptrappningsmönster. Kravet på flexibilitet bör tvärtom leda till att i t.ex. ett ärende bedöms insatser i det egna hemmet som en första mest ändamålsenliga åtgärd. medan i ett annat ärende bedöms vård utom det egna hemmet vara den åtgärd som man bör vidta redan från början.

Närhet

Redan i den allmänna debatten i början av 1970-talet om socialvårdens inriktning framhölls att vårdinsatser så långt möjligt bör sättas in i boende—

Prop. l979/80:l Principer

lx) 'Jl

miljön. Både fosterbarnsutredningen och socialutredningen har sedan un- derstrukit närhetsprincipens betydelse. Jag ansluter mig till dessa båda utredningars redovisning. Några förhållanden villjag särskilt peka på. Det kan vara viktigt att behandlingen inte begränsas till klienten. Eftersom individens problem ofta är ett uttryck för svårigheter och brister i omgiv- ningen bör behandlingen då omfatta ett bredare perspektiv. och om möjligt utformas som t.ex. familjeterapi. Detta förutsätter givetvis att klienten inte avskiljs från sin ursprungliga miljö. Det är också i denna miljö. hem- kommunen. som socialtjänsten har de bästa förutsättningarna att samlat bedöma behovet av insatser och att även sätta in sådana.

Närhetsprincipen innebär vid vård utom det egna hemmet att denna skall förläggas så nära hemmiljön som möjligt. Jag anser därför att en lämplig begränsning är att placeringen görs inom den egna kommunen. Eftersom kommunernas storlek skiftar starkt kan närhet i geografisk me- ning få mycket olika innebörd. Men som jag framhöll nyss är det också så att den egna kommunen i flera avseenden har de bästa förutsättningarna att bistå den enskilde.

Remissinstanserna ansluter sig över lag till närhetsprincipen så som den har redovisats av social- och fosterbarnsutredningarna. Behovet av att i vissa fall göra undantag från denna princip diskuteras dock i flera remiss- svar.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län menar att det kommer att bli synnerligen svån för de stora kommunerna att finna familjehem om närhetsprincipen drivs för hårt. Genom allmänna uttalanden om denna princip kan det finnas risk för att man glömmer vad som egentligen är bäst för barnet. Botkyrka kommun anser att socialvården i dag bidrar till dåliga placeringar av barn och vuxna utanför det egna hemmet i fosterhem och institutioner av olika slag. Placeringarna är dåliga på det sättet att man redan från början vet att man genom att flytta människor till avlägset belägna fosterhem eller insti- tutioner närmast omöjliggör normal kontakt med klienten och dennes närmaste miljö. liksom den kontinuitet socialvården i övrigt eftersträvar i behandlingsarbetet. i dessa fall väljer oftast socialvården det minst onda av två onda ting. Det går av någon anledning inte att fortsätta hjälp- och stödarbetet i det egna hemmet. utan någon form av separation måste ske. Ofta förgäves söker man då efter fosterhem eller i förekommande fall institutionsvård i klientens närmaste miljö. Kommunen betonar att social- vården aktivt måste verka för att skapa nödvändiga behandlingsresurser så nära människors egen miljö som möjligt. Kostnadsansvar och huvudmannaansvar för dessa behandlingsresurser måste enligt kommu- nens mening bli föremål för närmare studier.

Helsingborgs kommun understryker att fördelarna med närhetsplace- ringar är uppenbara och uppger att kommunens socialförvaltning under försökstiden med det s. k. Skäneprojektet i stor utsträckning har placerat barn i kontrakterade familjehem inom kommunen i stället för som tidigare i barnhem på annan ort. Närheten har dock i vissa fall också inneburit

Prop. 1979/80:1 Principer ' 2 16

problem genom att tidigare nedbrytande miljö och kamratkontakter varit alltför lätta att nå. Sådana konsekvenser av närhetsprincipen måste enligt kommunens mening beaktas bi. a. vid ändrat huvudmannaskap för vissa vårdinstitutioner.

Sveriges läkarförbund menar att man bör värna om närhetsprincipen så långt möjligt. Man måste dock kunna erbjuda klienterna behandling långt ifrån hemorten i vissa fall. Missbrukare kan behöva vistas i en giftfri miljö utan frestelser att skaffa sig det begärliga preparatet. Ungdomar som på annat sätt har kommit snett i tillvaron kan behöva ett genomgripande miljöombyte. Liknande synpunkter förs fram av bl. a. Föreningen Sveriges socialchefer.

Fosterföräldrarnas riksförbund intar en mera kritisk inställning till när- hetsprincipen. lnom fosterbarnsvården kan den enligt förbundets mening vara direkt skadlig för ett barns positiva utveckling. Förbundet pekar på faror i att de biologiska föräldrarna. som visat sig oförmögna att ta hand om sina barn. genom närheten får möjlighet att negativt påverka barnen. Den ökade belastning som fosterhemmet härvid utsätts för kan äventyra barnets fostran och vård, särskilt som kommunerna i allmänhet inte ställer nägra hjälpresurser till förfogande. Förbundet framhåller också att barn och ungdomar med missbruksproblem kan fara illa av närhetsprincipen. Normaliserings- och närhetsprinciperna åberopas enligt förbundet som stöd för att i det längsta hålla barn och ungdomar kvar i den biologiska familjen. Stödinsatsema i dessa hem är kvalitativt otillräckliga. Foster- hemmen får sedan en svår, kanske omöjlig uppgift att "reparera” ska- dorna hos de för sent omhändertagna barnen och ungdomarna.

Jag är medveten om att det i särskilda fall måste vara till fördel för klienten att närhetsprincipen får stå tillbaka. Men jag befarar att skador som beror på placering långt från hemmiljön kan vara vanligare än skador som har samband med tillämpning av närhetsprincipen. Fosterbarnsutred- ningen visade att närmare 30% av de omhändertagna fosterbarnen hade placerats i fosterhem 30 mil eller längre från föräldrarnas bostad. Vartan- nat fosterbarn var placerat minst 10 mil bort från föräldrarna. Kontakterna mellan fosterbarncn och deras föräldrar avtog med avståndet. Många fosterbarn hade ingen som helst kontakt med de biologiska föräldrarna.

Nästan hälften av fosterbarncn var yngre än 4 år då de omhändertogs. Över 60 % av alla fosterbarn omhändertogs på begäran av föräldrarna eller med deras samtycke och därutöver grundades omhändertagandet i drygt 30% på fostrarens olämplighet eller oförmåga. Missbruk av olika slag hos barnet, som kan vara en viktig anledning till att radikalt skilja barnet från den aktuella miljön, var alltså ingen särskilt vanlig orsak till placering i fosterhem.

Jag anser att det behövs mycket ingående undersökningar innan man skiljer barn och ungdomar från hemmet. Dessa undersökningar bör också omfatta utredning och redovisning av möjliga placeringsalternativ. Det kan

Prop. 1979/80:l Principer 217

då komma i fråga att bryta närhetsprincipen med en placering som innebär ett längre avstånd från hemmet. Placering på annan ort. kanske i släk- tinghem. kan ibland vara det lämpligaste vårdalternativet. Särskilt ungdo- mar med narkotika— eller alkoholproblem eller som uppvisar ett accelere- rande kriminellt beteende kan snabbt behöva komma till en ny miljö. Detta är inte sällan en förutsättning för att missförhållandena skall kunna hävas.

Fosterbamsutredningen nämner som exempel på situationer då närhets- principen skall kunna frångås så svåra hemförhållanden att vistelsen utan- för föräldrahemmet måste bli långvarig. Jag anser dock att man även i dessa fall bör beakta fördelarna med närhetsprincipen. Placeringar med långa avstånd från hemmet bör vanligen komma i fråga under kortare perioder och gälla främst tonåringar med exempelvis missbruksproblem. När det gäller mindre barn får ett skiljande från hemmet en helt annan dimension och konsekvenserna av separationen från föräldrarna är mycket mer svårbedömda. Jag anser därför att barn som omhändertas på grund av vårdnadshavarens oförmåga eller liknande orsaker bör kunna placeras nära hemmet. Då bör man lättare kunna mildra och komma till rätta med ogynnsamma verkningar av ett skiljande från hemmet och samarbetet med socialtjänsten underlättas. Om barnet löper särskilda risker. bör dock närhetsprincipen brytas även då det gäller yngre barn.

Fosterföräldrarnas riksförbund har som jag nämnde nyss i sitt remissvar pekat på att närhetsprincipen kan innebära en ökad belastning på familje- hemmet. Detta behöver dock inte alltid innebära någon nackdel för barnet. Jag förutsätter att socialtjänsten lämnar familjehemmen stöd och service.

2.7.5 Planering av behandling

Socialutredningcn har i princip- och slutbetänkandena utförligt redovisat bakgrund, uppläggning och lämpliga metoder för en ändamålsenlig plane- ring av individ- och familjeinriktade helhetsinsatser. Remissinstanserna är ense med utredningen om vikten av att det kommer till stånd en ändamåls— enlig behandlingsplanering. Till dessa remissinstanser hör bl. &. JO. brotts- förebyggande rådet. länsstyrelserna i Gotlands län och i Malmöhus län. Stockholms och Linköpings kommuner samt Sveriges läkarförbund.

Jag anser det vara viktigt att den som ärendet rör själv medverkar i uppläggningen av en behandlingsplan. I annat fall blir principerna om frivillighet och självbestämmande bara tomma ord.

Det är emellertid också nödvändigt att socialtjänstemän samarbetar med myndigheter och andra som har särskild sakkunskap av betydelse för ärendet.

Det innebär alltså att behandlingsplaneringen kommer att ställa krav på en mer eller mindre bred samverkan. Jag förutsätter att olika myndigheter vid uppbyggnaden av sina organisationer tar hänsyn till behovet av re- surser för en sådan samverkan.

Vid behandlingsplaneringen i det enskilda fallet måste man också upp-

Prop. 1979/80: 1 Principer 218

märksamma vilka förändringar som på sikt kan behöva göras när det gäller allmänt inriktade och strukturinriktade insatser.

Underlag för behandlingsplaneringen bör kunna utarbetas av socialsty- relsen efter samråd med Kommunförbundet och med andra myndigheter som kommer att beröras av socialtjänstens verksamhet. Behandlingsplanen bör innehålla problembeskrivning, tänkbara insatser i tidsföljd med möjliga alternativa handlingsvägar. kostnadskalkyler. väntade effekter. Den bör också ange när insatserna skall värderas. Behandlingsplanen bör kunna revideras och kompletteras med lämpliga värderingsinstmment som gör det möjligt att bedöma resultatet och ärendets utveckling. Även dessa värderingsinstrument bör utarbetas av socialstyrelsen efter samråd med Kommunförbundet.

2.7.6 Försöksverksamhelen i Skåne

Som jag har nämnt redan startade år 1975 en försöksverksamhet i syfte att mot bakgrund av socialutredningens och fosterbarnsutredningens för- slag ge praktiska erfarenheter från reformarbetet inom socialvården. Till försöksverksamheten knöts bl.a. en ledningsgrupp. I denna ingick företrä- dare för socialdepartementet. socialstyrelsen. landstings- och kommunför- bunden m.fl. Ledningsgruppen valde Malmöhus och Kristianstads län som försöksområde. Hela området har berörts av försök som gäller institutions- vården (ungdomsvårdsskolor och nykterhetsvårdsanstalter). Dessutom har elva skånska kommuner drivit särskilda projekt. Verksamheten har följts av en utvärderingsgrupp från sociologiska institutionen i Lund.

Försöksverksamheten pågick under åren 1975—1978. Den finansierades med sammanlagt 12,5 milj. kr. över statsbudgeten. Vidare anvisades 3 milj. kr. från allmänna arvsfonden för vissa projekt som särskilt berörde barn och ungdom. En rad olika projekt och verksamheter prövades under försöksperioden.

Utrymmet tillåter inte någon egentlig beskrivning av de försök som ägde rum inom Skåneprojektet. Jag skall dock häri största korthet nämna några av verksamheterna.

Till den uppsökande och förebyggande verksamheten har hört försök med gängbearbetning i Ystad med inriktning på att bryta kriminella möns- ter hos ett pojkgäng i 13— l7-årsåldern. Vidare har uppsökande verksamhet bedrivits bland barn och ungdom i ett nybyggt bostadsområde i Perstorp. En liknande verksamhet har förekommit i det s.k. Genarpsprojektet som har haft till syfte att förebygga sociala störningar bland barn och ungdom.

Till stöd och hjälp i hemmet ät barnfamiljer med särskilda problem har det bedrivits stödfamiljsverksamhet i Malmö och Lund med totalt 63 stödfamiljer engagerade i verksamheten. Andra exempel är familjearbete (hemma-hos-arbete) i nio olika kommuner och familjeterapi.

När det gäller vården i annat enskilt hem har man inom försöksverksam- hetens ram framför allt prövat fosterbarnsutredningens förslag beträffande kontrakterade och kommunala familjehem.

Prop. 1979/80zl Stöd och hjälp i hemmet 2l9

För människor med främst alkoholproblem men också andra sociala problem har det i fyra av kommunerna bedrivits stödjande och aktivitets- skapande dagcentralverksamhet. [ Ystad har man haft försök med kontakt- och rådgivningsbyråverksamhet.

De allmänna principer för institutionsvården som hade föreslagits av social— och fosterbarnsutredningarna har prövats vid ungdomsvårdsskolor- na i Örkelljunga (Ryagårdens yrkesskola och Spångs skolhem) och Lund (Råby yrkesskola). lnom nykterhetsvården har de nya principerna prövats vid vårdanstalterna Holma— Karlsvik och Björnstorp.

Slutligen vill jag nämna att man inom försöksverksamheten också har prövat ett par av socialutredningens modeller för samarbete mellan social- vården och hälso— och sjukvården.

Utvärderingsgruppcn har avlämnat följande rapporter.

Familjegemenskap som behandlingsalternativ? (ang. familjehem) September 1976.

Kamrat på tjänstetid (ang. hemma-hos-verksamhel) Januari I977.

Godvän-familjen (ang. stödfamiljer) Augusti 1977.

Aktiv fritid eller värmestuga”? (ang. dagcentraler) Augusti I977.

Ungdomsvårdens sista utpost (ang. ungdomsvårdsskolor) November I977.

Utvärderingsgruppens slutrapport från försöksverksamheten inom so- cialvården i Skåne I975— 1978. daterad oktober l978.

Dessutom har ledningsgruppen under december månad 1978 i en enkät följt upp berörda kommuners och institutioners erfarenheter av försöks- verksamheten.

Ledningsgruppen har i januari l979 redovisat promemorian (Ds S |979: ]) Försöksverksamheten inom socialvården och den framtida social- tjänsten.

Jag anser det inte lämpligt att i propositionen ge någon sammanfattande redogörelse för erfarenheterna av de olika försöken i Skåneprojektet. I stället har jag för avsikt att redovisa en del av dessa erfarenheter när jag senare kommer in på olika områden inom den framtida socialtjänsten. I övrigt får jag hänvisa till utvärderingsgruppens del- och slutrapporter och till den sammanfattande diskussion som ledningsgruppen gör i sin slut— rapport.

2.8 Stöd- och hjälpinsatser i hemmet

2.8.1 Nya utgångspunkter De stöd- och hjälpinsatser som socialvården nu gör för enskilda regleras ide tre vårdlagarna — BvL. NvL och ShjL. Somjag har nämnt tidigare kan

Prop. 1979/80:l Stöd och hjälp i hemmet 220

den nuvarande lagstiftningen och de olika insatserna sägas bygga på en s. k. trappstegsmodell. Denna innebär att socialvården till en början sätter in en mindre ingripande åtgärd om den sociala problematiken inte är alltför svårartad eller när ärendet nyligen har blivit känt. Efter hand trappas graden av ingripande upp dels beroende på hur stor man anser att den sociala avvikelsen är och dels utifrån allmänprcventiva synpunkter.

Under 1970-talet har man börjat se annorlunda på frågan när olika sociala åtgärder bör vidtas. Den delvis ändrade synen innebär att man söker anpassa insatserna efter behoven. Dessa kan hos samma person förändras på olika sätt. De kan långt ifrån alltid tillgodoses genom åtgärder som följer ett schablonmässigt "upptrappningsmönster".

"Trappstegsmodellen" är inte bara en metodfråga utan också en fråga om idéer och värderingar. Till denna "modell” knyts lätt ett straff- tänkande. ett hänsynstagande till samhällsskyddet även om det skulle gå ut över den enskilde och innebära tvångsåtgärder. Åtgärder som bestäms av behoven i varje särskilt fall och en inriktning på insatser som vidtas i samråd med den det gäller har fått ökad betydelse under 1970-talet. Denna utveckling bör också ligga till grund för socialtjänstens stöd- och hjälpin- satseri hemmet. Det är därför viktigt att metodutvecklingen fortsätter.

Närjag i det följande anger behandlingsmetoder. som bör kunna komma i fråga inom den framtida socialtjänsten. vill jag understryka att de enbart är exempel. Bl. a. bör behandlingsplanering och uppföljning av de insatser som har förekommit i olika ärenden kunna påskynda metodutvecklingen. Den nya socialtjänstlagens karaktär av ramlag bör också stimulera till en fortlöpande metodutveckling i det sociala arbetet.

2.8.2 Nuvarande bestänrnre/ser

Enligt BvL skall barnavårdsnämnden lämna den som har vårdnaden om barn stöd och hjälp vid utövandet av vårdnaden. På begäran av vårdnads- havaren skall nämnden utse barnavårdsman att lämna sådant bistånd. l övrigt är nämndens skyldighet att vidta åtgärd knuten till vissa i lagen särskilt angivna indikationer. Förekommer missförhållanden i fråga om barns och ungdoms vård. fostran och utveckling. skall barnavårdsnämn- den ingripa med en eller flera förebyggande åtgärder eller besluta att omhänderta den unge för samhällsvård.

Lagen anger fyra olika slag av förebyggande åtgärder. nämligen hjälpåt- gärder. som innefattar råd och stöd. förmaning och varning. föreskrifter om den unges levnadsförhållanden och övervakning. Som exempel på råd och stöd nämns i förarbetena behandling inom den psykiska barn— och ungdomsvården (PBU/BUP). medicinsk eller annan sakkunnig rådgivning eller undersökning. behandling av sjukdom. kroppsfel eller lyte. byte av vistelseort eller bostad. utbildning och arbetsanställning. fritidssysselsätt- ning och föreningsanslutning m.m. Förmaning är avsedd att riktas till föräldrar eller annan fostrare. varning endast till den unge själv. Föreskrif-

Prop. l979/80:1 Stöd och hjälp i hemmet '

ls) r.:

ter får meddelas den unge själv. hans föräldrar eller annan fostrare. En sådan föreskrift kan gälla behandling för sjukdom eller annan kroppslig eller själslig brist eller svaghet. sysselsättning. arbetsanställning. vistel- seort eller bostad. förfogande över arbetslörtjänst eller andra tillgångar eller förbud att använda rusdrycker eller narkotiska medel etc.

Nr]. beskriver olika hjälp- och vårdformer i fråga om dels öppen vård utan samband med anstaltsvistclse. dels vård under villkorligt anstånd med tvångsintagning på vardanstalt. dels vard under permission eller efter utskrivning från anstalt. Till h_iälpåtgärder räknas t.ex. hjälp till lämplig anställning. ombyte av verksamhet eller vistelseort eller kontakt med läkare liksom ("övervakning. Övervakning kan komma i fråga för den som är hemfallen åt alkoholmissbruk och dessutom uppfyller någon av de special- indikationer som anges i lagen. Övervakning skall också anordnas för den som har beviljats villkorligt anstånd med tvångsintagning pä vårdanstalt.

Om det behövs får också föreskrifter meddelas om vederbörandes sys- selsättning. vistelseort eller annat. Sådana föreskrifter kan avse t.ex. vistelse i Viss kommun eller i viss anvisad bostad eller gälla en viss sysselsättning eller arbetsplats. Under permission från vårdanstalt åligger det nykterhetsnämnden i den permitterades vistelsekommun att bistå ho- nom med lämpliga hjälpatgärder. Den som är permitterad skall i regel stå ttnder övervakning. Vare sig övervakning anordnas eller inte. får anstal- tens styrelse som villkor för permission meddela sådana föreskrifter som nämndes nyss.

Den som av olika skäl inte kan försörja sig och inte kan få sina behov tillgodosedda på annat sätt har enligt ShjL rätt att få socialhjälp till sitt livsuppehällc och till behövlig värd. Socialhjälp kan också utgå i andra fall. Om den enskilde behöver vård skall socialnämnden se till att den i första hand lämnas i den v'ardsökandes hem (l4 & fjärde stycket). Möjligheten till vård enligt ShjL är knuten till behovet av ekonomisk hjälp. Vårdbehovet kan tillgodoses i det egna hemmet t. ex. genom att socialnämnden betalar värden ( avsnitt 2.6.3 ).

2.8.3 l-"i.v.va ntrctlnings/ärslag

Fosterbarnsutredningen ansåg i sitt betänkande (SOU 1974: 7) Barn- och ungdomsvård att man i större utsträckning än hittills bör kunna ge vård och behandling medan barnen bor kvar i föräldrahemmet. Föräldrarna bör enligt utredningen kunna få både ekonomisk hjälp och hjälp av personellt slag. fin utgångspunkt är att barn inte skall behöva skiljas från sin familj av materiella skäl. Ekonomisk hjälp till föräldrarna kan i många fall förebygga att barnet tas om hand för samhällsvard. Utredningen pekar också på att det finns samhällsekonomiska skäl för att öka insatserna i barnens egna hem. Kostnaderna för vård i fosterhem. barnhem och ungdomsvårdsskola är avsevärda. Om ett barn trots allt måste omhändertas. bör ett omfattande och mångsidigt ekonomiskt stöd kunna leda till att barnet snabbare kan

Prop. 1979/80zl Stöd och hjälp i hemmet 7”

återvända till hemmet och riskerna minska för ett nytt omhändertagande. Det bör enligt utredningen inte heller accepteras att barn placeras i annan familj eller i institution därför att föräldrarna saknar t. ex. bostad. barntill- syn eller arbete. Utredningen betonar förskolans. dagbarnvårdarnas och fritidshemmens roll i fråga om hjälp med barntillsyn och deras betydelse för vårdarbetet.

Åtgärder av servicekaraktär skall enligt fosterbarnsutredningen också kunna åstadkommas genom att hemvärdare och barnvärdare utnyttjas för mer direkt vård. För att hemvårdare skall kunna göra en effektiv insats i barnfamiljer med sociala problem bör de få bättre möjligheter än f. n. till fortbildning. Utredningen föreslår att försöksverksamhet med fortbildning av hemvårdare skall påbörjas i arbetsmarknadsstyrelsens regi och i samar- bete med skolöverstyrelsen och Kommunförbundet.

Slutligen framhåller utredningen att hittillsvarande erfarenheter från för- sök i både Sverige och andra länder tyder påatt i många fall bättre resultat kan uppnås med s.k. familjeterapi än med traditionell vård. Familjeterapin som stödform behandlas mer utförligt i det följande.

I många fall är det också angeläget att förbättra familjens eller de enskilda familjemedlemmarnas'störda relationer till omvärlden. t. ex. gran— nar. arbetsplatsen. skolan. myndigheter etc. (samhällsarbete).

Fosterbarnsu(redningens förslag om ökat stöd från samhällets sida för vård i föräldrahemmet tillstyrks eller lämnas titan erinran av nästan alla remissinstanser. Detsamma gäller förslaget om ökad satsning på den soci- ala hemhjälpen och försöksverksamhet med fortbildning på detta område. Vikten av resursförstärkning och samordning av insatser understryks på flera håll. liksom kravet på välutbildad personal.

Socialutredningens säväl principiella som konkreta överväganden och förslag gäller till stor del familjen och barnen. Jag återkommer till utred- ningens ställningstaganden i dessa avseenden både här och i andra sam- manhang. bl. a. när jag behandlar omsorgerna om barn och ungdom (av- snitt 2.9).

2.8.4 Information och rådgivning

Information och rådgivning till enskilda och familjer är viktiga stödin- satser. Jag har tidigare behandlat informationen inom socialtjänsten (av- snitt 2.4). Här villjag peka påföljande. En huvuduppgift för socialtjänstens uppsökande verksamhet bör vara att ge information bl.a. genom barna- vårdscentralerna.

Upplysningarna kan gälla vilka resurser som socialtjänsten har. vilka insatser som verksamheten kan göra i olika situationer. vilken hjälp som andra organ. t.ex. sjukvården. kan tillhandahålla den enskilde i olika bchovssituationer osv.

Det kan t.ex. vara fråga om en familj har rätt till ekonomisk hjälp och i så fall hur mycket. Andra frågor kan gälla t.ex. uppfostringsproblem.

Prop. 1979/80:l Stöd och hjälp i hemmet 223 lnformationen bör vara saklig och odramatiserad. positiv och erbjudande. En sådan information bör göra det lättare för bl.a. familjer som behöver hjälp i olika frågor att bli öppnare än nu i kontakten med barnomsorgen. Jag tror också att människor tidigare än nu kommer att vända sig till socialtjänsten när behov av socialt bistånd av ett eller annat slag har uppstått.

Jag kommer senare att föreslå att socialtjänstens uppgiftsmaterial om enskilda skall gallras efter viss tid etc. ( avsnitt 2.20 ). Det förstärkta integri— tetsskyddet bör också göra det lättare för människor att vända sig till socialtjänsten. Allmänheten bör upplysas om dessa ändringar.

Rådgivning är en annan viktig insats i det individuella behandlingsarbe— tet. En klar gräns kan inte alltid dras mellan rådgivning och information. Rådgivning gäller den enskildes förhållanden och kan inte sällan kräva en mer ingående behandling. som förutsätter viss utredning eller kartläggning för att klarlägga en särskild situation. Rådgivningen kan t. ex. avse hjälp med att ställa ttpp en budget för familjens utgifter och inkomster. Det kan också vara fråga om att ta reda på vilken myndighet som bäst kan hjälpa den enskilde i en särskild situation samt hjälpa honom eller henne att få kontakt med rätt instans. Det kan gälla rådgivning i frågor som rör familje- problem. barns och ungdomars svärigheter osv.

Att ge råd består ofta i att utifrån gemensamma kunskaper om den problematiska situationen tillsammans med den enskilde klara ut vad det finns för realistiska handlingsaltcrnativ och vilka följderna kan väntas bli av olika handlingsval. Ett aktivt samspel med den enskilde i rådgivnings- situationer behövs för att denne skall. kunna motiveras till att ändra sin situation på ett meningsfullt sätt. Man bör undvika att registrera rådgivning åt en enskild. om inte särskilda skäl talar för det.

2.8.5 Ekonomiskt stöd

Familjen har oftast en avgörande betydelse för barnens möjligheter att utvecklas till socialt mogna människor i vuxen ålder. Det är då väsentligt att uppmärksamma bamfamiljernas behov av ekonomiska resurser för att kunna få och behålla en god bostad och en innehållsrik fritid m.m. Social- politiska ekonomiska reformer som exempelvis bostadsbidrag kan givetvis inte tillgodose alla behov av inkomstförstärkningar. Särskilt familjer med stor försörjningsbörda är sårbara vid mer eller mindre tillfälliga inkomst- bortfall eller utgiftsökningar. Rätten till behovsprövat ekonomiskt bidrag som har förordats tidigare bör ge de sämst ställda barnfamiljerna en ekono— misk grundtrygghet ( avsnitt 2.6 ). Jag återkommer till frågan om ekonomis- ka stödinsatser för barn och unga ( avsnitt 2.9 ).

2.8.6 Fa/niljeterapi m.m.

Både socialutredningen och fosterbarnsutredningcn har i sina betänkan- den redovisat olika behandlingsinsatser som kan komma i fråga. Jag kom- mer i det följande att behandla vissa av dessa insatser.

Prop. 1979/80:1 Stöd och hjälp i hemmet 224

Allt fler kommuner bedriver på försök eller reguljärt en verksamhet som fostcrbarnsutredningen kallar hemma-hos-arbete. Med detta avses prak- tiska insatser i form av hushållsarbete och samtal med mer eller mindre behandlingsmässig inriktning. Hemma-hos-arbetet syftar till att tillvarata och utveckla familjens egna resurser och därmed göra det möjligt för den att bättre bemästra en situation i fråga om både inre och yttre villkor. Det är mycket viktigt att det i verksamheten finns handledare som hemma—hos- arbetarna kan vända sig till för att få hjälp med att bearbeta de problem som uppstår under arbetet i familjen.

Familjeterapin är mer direkt inriktad på relationsbearbetning. Det kan gälla såväl familjens inre relationer som dess relationer till omgivningen. grannar. skola. fritid m.m.

Familjepedagogiskt inriktade insatser har i ökad omfattning satts in för att underlätta främst invandrares svårigheter. Det är angeläget att verk- samheten följs upp.

Flera av de instanser som har yttrat sig över socialutredningens förslag. som TCO. Sveriges socionomers riksförbund m.fl.. har lämnat synpunkter på bl. a. hemma-hos-verksamheten. l stort har arbetsmetodcn fått ett posi- tivt mottagande. Remissvaren och rapporten om Skåneprojektet ger un- derlag för en bedömning av den ifrågavarande verksamhetens möjligheter och begränsningar. Det kan således ligga en fara i en hemma-hos—verksam- het. om denna får ersätta en nödvändig. mer ingripande åtgärd. Hemma— hos-terapi är inget alternativ till ett barns placering i exempelvis familje- hem. då förhållandena påkallar ett omedelbart ingripande enligt lagstift- ningen om vård utan samtycke. Ett sådant tillvägagångssätt strider mot principen om flexibilitet. som bl. a. innebär att åtgärderna skall avpassas efter behoven. Det innebär också en tillämpning av den upptrappningsme- tod som jag har kritiserat tidigare. Jag anser det vidare lämpligt att man tydligare än hittills skiljer på hemma-hos-verksamhct och familjeterapi och klargör dessa båda verksamheters olika förutsättningar.

Med hemma-hos-insatser bör avses en behandlingsmetod som syftar till att hjälpa familjer att klara ut olika praktiska saker som exempelvis skötseln av ett hem. liksom de enklare problem som kan uppstå i samband med detta. Här bör den barnvårdarvcrksamhet som kommunerna bedriver kunna bli av betydelse. Stödet bör liksom socialutredningen har föreslagit syfta till att tillvarata och utveckla familjens egna resurser och därmed göra det möjligt för den att själv bemästra de situationer som kan uppstå i fråga om familjens yttre och inre villkor.

Familjeterapi bör sättas in i situationer som kräver en mer ingående bearbetning av familjens relationer dels mellan de olika familjemedlem— marna och dels mellan familjen och omgivningen. Detta ställer krav på en beteendevetenskaplig utbildning hos behandlaren. Det kan gälla sociono- mer. psykologer eller liknande. Denna behandlingsform eller arbetsmeto- dik tillämpas nu allmänt i olika situationer av socialvården men även av

Prop. l979/80:1 Stöd och hjälp i hemmet 225

andra sociala organ som familjerädgivningen och den psykiska barn- och ungdomsvarden. Jag ser det därför som en naturlig utveckling att social- tjänsten. familjerådgivningen och den psykiska barn— och ungdomsvarden till organisation och funktion närmar sig varandra. Dessa nu splittrade resurser kan därigenom komma tlera till del.

De barnvardare. socialassistenter eller andra befattningshtn'are som kommer att arbeta med olika terapiformer bör ges den grund- eller fortbild- ning som dessa bchandlingsmetoder kräver. De bör ocksa ha handledning och annat stöd i sitt arbete. Erfarenheterna fran Skåneprojektet bör tas till vara bl. a. då det gäller frågan htir handledningen bör utformas. Handled- ning och utbildning är nödvändiga men inte tillräckliga lörutsättningar för att den berörda verksamheten skall lyckas. Det behövs också. här som i annat socialt arbete. att man när fram till en meningsfull kontakt med de olika familjemedlemmarna. Detta förutsätter erfarenheter. medkänsla och förmåga att första och göra sig förstådd. Det som gör socialt arbete av det här slaget särskilt känsligt är möjligheterna till en närgången social kontroll som kan utnyttjas i olika sammanhang. Det är viktigt hade för familjerna och för socialarbetarna att yrkesrollen klarläggs i bl.a. detta avseende.

Ledningsgruppen för Skåneprojektet framhåller att hemma-hos-verk- samheten kan fylla en visserligen relativt begränsad men ändå positiv roll inom socialtjänsten. Rimliga förväntningar och arbetslörutsättningar mas- te emellertid till. om svåra bakslag och besvikelser skall ktmna undvikas. Orealistiska förväntningar är vanliga och mäste motverkas genom bättre kunskaper och rollfördelning. Familjen. socialassistenten och hemma-hos- arbetaren bör inledningsvis försöka klara ut vad som kan vara rimligt att uppnå. Samarbete mellan hemma-hos—arbetare med varierande kompetens kan vara viktigt. En realistisk målsättning far inte innebära att de sämst ställda familjerna lämnas åt sitt öde.

Yrkesetiska och juridiska spelregler måste enligt ledningsgruppen redo- visas. Hemma-hos-insatserna får inte förfalla till "spioneri" och "förmyn— deri". En begränsning av den myndighetsutövade (vertikala) sociala kon- trollen med ökad vikt på samarbete och förtroende — i enlighet med socialutredningens förslag — bör gynna behandlingen och stärka familjer- nas integritet. Ledningsgruppen framhåller vidare att risken för att hemma— hos-arbetct verkar stämplande inte kan helt uteslutas. Men den kan be- gränsas om bostadsområdets egna invänare och organisationer sa långt möjligt svarar för insatserna. Även allmänt inriktade insatser kan kompen- sera sädant och minska riskerna för stämpling.

Ledningsgruppen konstaterar också ätt behovet av handledning och utbildning är uppenbart men att resurserna för detta är otillräckliga. ()m familjerädgivningen fördes över till kommunerna. skulle det ge bättre förutsättningar för en god handledning. Socialstyrelsen bör enligt gruppen ta initiativ till utbildningsinsatser som behövs för att säkerställa en rimlig kvalitet i verksamheten. Samtidigt får inte utbildningens roll överbetonas. lS Riksdagen 197918(). I saml. Nr 1. Del A

Prop. 1979/80:l Stöd och hjälp i hemma! ”6

”Personlig lämplighet. livserfarenhet och kunskap om samhällsprocesser är ofta tner avgörand ' än någon speciell form av utbildning."

l)ct är vidare nödvändigt att hemma—hos—personalen har ordnade anställ- ningsförhällanden. tillgäng till arbetslokal och telefon. möjligheter att över- lägga med arbetskamrater. Ledningsgruppen säger vidare att det är direkt olämpligt. för att inte säga omöjligt. att i samma ärende arbeta både som socialassistent och hemma-hos—arbetarc. Däremot kan det vara lämpligt att socialassistent under vissa perioder eller i ett visst ärende går in som hemma—hos—arbetarc.

Jag vill slutligen för egen del framhälla att jag anser det lämpligt att socialstyrelsen i samband med deti nya lagstiftningen utarbetar underlag för lokalt program- och utvecklingsarbete genom att ställa samman kun— skaper och erfarenheter av allmän karaktär om hemma-hos-verksamheten.

2.8.7 Kontaktfiimiljt'r, l'ln'elikalllNll

Socialutredningcn har redovisat synpunkter på de verksamheter med stöd- eller kontaktfamiljer eller med vuxenkamrat som bedrivs på sina håll inom socialvården. Jag finner liksom socialutredningen att benämningen kontaktfamilj är den lämpligaste. Remissopinionen är positiv till dessa verksamheter. Man pekar på gynnsamma effekter och anser att insatser av detta slag bör inga i socialtjänstens framtida arbetsmetoder.

Med kontaktfamilj menas att socialvärden anlitar familjer som frivilliga medarbetare med uppgift att pä olika sätt ha kontakt med och vara ett stöd för personer eller familjer med sociala problem. Begreppet vuxenkamrat svarar mot samma slag av stöd fran en enskild person.

Det är viktigt att i verksamheten tona ner den traditionella vardare- och klicntrollen och bygga tipp cn medmänsklig kontakt och gemenskap som grundas på ett gemensamt ansvar. Insatserna måste kunna avpassas efter behovet — fran en vardaglig. aterkommande gemenskap till särskilda insat- ser i akuta situationer. Liksom inom hemma—hos—arbete bör kontaktfamil- jerna inte utnyttjas som en utredningsresurs för socialtjänsten. Detta skulle försvara ett förtroendefullt samarbete med den man söker stödja. Det är viktigt att man i samarbetet söker vidga stödmottagarens sociala kon— takter. Det kan exempelvis gälla fritidssituationen. arbetsplatsen. bostads- omradet eller i skolan.

Fackliga organisationer. idrottsföreningar m.m. bör kunna hjälpa till med och har också visat intresse för att mobilisera denna typ av resurser. Jag ser det som en naturlig utveckling att sadana insatser i framtiden initieras och förmedlas inom arbetsplatsen. bostadsomradct eller liknande utan att socialtjänsten blir formellt inblandad. Samhällsarbetct och grann- skapsarbetet bör kunna stimulera till en sadan utveckling. Socialtjänsten har också ansvar för utbildning. eventuell ekonomisk kompensation m.m.

Erfarenheterna frän bl.a. Skaneprojektet tyder pa att denna stödform har utvecklingsmöjligheter. De visar ocksä pä olika svårigheter med denna

Prop. 1979/80:1 Stöd och hjälp i' hemmet 227

typ av verksamhet. Man får räkna med att det blir fråga om ett långvarigt utvecklingsarbete med sikte på att så langt som möjligt lata människorna själva och deras organisationer frivilligt ta över ett ansvar för varandra. I ett sådant läge skulle socialtjt'instens roll i sammanhanget kunna minskas.

Ledningsgruppen för Skåneprojektet framhåller att kontaktfamiljsverk- samheten kan bli en positiv resurs endast om man visar stor respekt för enskilda människors integritet. Dessutom krävs medvetenhet om risker för uppkomst av bindningar och beroendeförhållanden.

Det är också nödvändigt att klara ut metoders begränsningar och möjlig- heter. Socialtjänsten bör vidare ge nödvändigt ekonomiskt stöd och bi— stånd med kompletterande utbildning och handledning.

Ledningsgruppen anser det angeläget att man ytterligare prövar för- eningslivets medverkan. Sådan medverkan torde ge bättre förutsättningar för att människor med samma värderingar. erfarenheter. språk etc. skall kunna mötas. stödja varandra och samarbeta på lika villkor. När kom- munen går in med insatser till stöd för enskilda är förutsättningarna för ett möte på lika villkor i regel mindre gynnsamma.

Det förefaller viktigt att undvika att kontaktfamiljer får alltför "tunga" ärenden. Det nu sagda utesluter inte enligt gruppen att kontaktfamiljer i enstaka fall kan utnyttjas. även när problemen är svåra och kanske måste kombineras med — eller i varje fall föregås av — mera yrkesmässigt socialt och psykologiskt stöd. Det kan finnas skäl att — med varsamhet och en kritisk hållning - ytterligare pröva detta.

Enligt min mening bör socialstyrelsen kunna medverka till den fortsatta metodutvecklingen. Styrelsen bör också kunna behandla verksamheten med kontaktfamiljer i rapporter eller allmänna råd.

2.8.8 Kunmklpermm

Socialutredningcn föreslår att ”kontaktman" skall kunna förordnas med den enskildes samtycke. Jag föredrar att i stället använda benämningen kontaktperson. Dennes uppgift skall vara att hjälpa den enskilde och hans närmaste i personliga angelägenheter. Enligt utredningens förslag skall övervakningsinstitutet i nuvarande vårdlagar inte få någon motsvarighet inom socialtjänsten. Kontaktpersonen skall bl. a. kunna svara för uppgifter som nu fullgörs av en barnavårdsman. Denna institution föreslås därför inte få någon direkt motsvarighet i den nya lagstiftningen.

Möjligheten att förordna kontaktperson är avsedd att kunna utnyttjas i betydligt fler situationer än de som nu föranleder att man utser en överva- kare eller förbindelseman. Kontaktperson skall kunna förordnas så snart den enskilde har behov av att få stöd. råd eller hjälp. Det kan t. ex. vara fråga om att en vårdnadshavare begär hjälp i vårdnaden eller att nämnden med hänsyn till barns förhållanden söker kontakt med föräldrar och erbju- der kontaktperson. Det kan gälla ungdom med tonårsproblem eller miss- brukare som behöver personligt stöd.

Prop. l979/80:l Stöd och hjälp i hemmet 228

Kontaktpersonens väsentligaste uppgift skall vara att fungera som ett personligt stöd och hjälpa till pa olika sätt. Om den enskilde t. ex. missbru— kar alkohol eller narkotika kan kontaktpersonen förmedla läkarbesök. besök på alkohol— eller narkomanvårdsklinik etc. I vissa fall kanske en kt'intaktperson även kati hjälpa den enskilde titt bryta sig loss ur en i sammanhanget olämplig miljö. Kontaktpersonen skall även ktinna under- lätta för deit enskilde att ordna tttbildning. att söka arbete och att skaffa bostad. Han skall också söka hjälpa den enskilde till en meningsfylld fritidssysselsättning. Det är samtidigt viktigt att. kontaktpersonen inte "tar över" vad den enskilde kan göra själv utan i stället söker aktivera honom.

Det står klart att mycket av kontaktpersonens arbete kommer att kräva särskilda kunskaper. Socialutredningcn finner det därför viktigt att utbild- ning på detta område kommer till stånd både för socialtjänstens personal och för andra som vill arbeta som kontaktpersoner.

Det är viktigt att kontaktpersonen ges ft'irutsättningar att ktinna fylla sin funktion. Insatser av kontaktpersonen kan i vissa akuta situationer krävas ttnder hans arbetstid.

Förslaget att socialnämnden — bl.a. i stället för övervakare - skall utse en kontaktperson lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. Endast ett mindre antal tar uttrycklig ställning direkt för eller emot förslaget. Dessa remissinstanser synes främst ha övervägt förslaget om kontaktper- son i förhällande till övervakningsinstitutet. medan man ägnar motsvaran- de förslag i fråga om barnavårdsman och förbindelseman mindre uppmärk- samhet.

Göteborgs kommun och Övervakarnas riksförbund hör till de remissin- stanser som tillstyrker utredningens förslag att institutet övervakning slo- pas till förmån för kontaktperson. som kommer att kttnna förordnas i betydligt fler situationer.

JO. Linköpings kommun och ungdomslängelseutredningen ifrågasätter däremot om det är ändamålsenligt att avsäga sig alla möjligheter att för— ordna kontaktperson annat än med vederbörandes samtycke. Ungdoms- tängelsetitredningen anser det inte tillfredsställande att socialtjänsten fran- händer sig möjligheten att även utan den enskildes samtycke förordna kontaktperson. eftersom det även i framtiden kommer titt finnas fall där alla försök till samarbete misslyckas. Linköpings kommun menar att det finns skäl som talar för att socialnämnden även i fortsättningen bör kunna besluta om kontaktperson trots att det inte föreligger samtycke. Andra remissinstanser tar tipp frågan om när den enskilde skall ha rätt att få en kontaktperson utsedd. JO vill exempelvis att detta skall klarläggas ytterli- gare.

Förslaget att slopa möjligheterna att utse övervakare behandlar jag senare mera utförligt när det gäller frågor om vård utan samtycke ( avsnitt 2.25 ). Jag kan däiför nu inskränka mig till några få synpunkter ijust den frågan.

Prop. l979/80:1 Stöd och hjälp i hemmet 229

Vissa remissinstansers betänkligheter mot att en kontaktperson alltid skall utses i frivilliga former avser personer som inte är motiverade för en sådan åtgärd och som kanske löper risk att senare omhändertas titan samtycke. l sådana ärenden har emellertid socialtjänstens egna tjänstemän ett särskilt ansvar för att noggrant följa t.ex. sådana barn eller ungdomar som befinner sig i riskzonen. Ett sådant förfarande bör kunna vara effekti— vare än att förordna en kontaktperson mot den enskildes vilja. Att t.ex. den unge inte accepterar att en kontaktperson förordnas trots att social— nämnden anser att det finns ett sådant behov. bör uppfattas som en varningssignal. och som sagt föranleda att socialtjänsten noggrant följer förhållandena. Det skulle kunna verka passiverande att behålla möjlighe— terna till tvångsförordnanden. Man kan inte bortse från risken att social— tjänsten i vissa fall skttlle kttnna nöja sig med att utse en kontaktperson och sedan förlita sig på denna.

Enligt socialutredningen ankommer det på socialnämnden att pröva om det finns behov av kontaktperson. Någon rätt till kontaktperson motsva— rande den rätt till barnavårdsman som nti finns enligt 3 a s BvL kommer det inte att finnas. Liksom socialutredningen anser jag att skillnaden inte blir stor i praktiken. Den som begär kontaktperson torde också behöva en sådan.

Kontaktpersonerna kommer enligt utredningens förslag att kunna ges betydelsefulla och mångskiftande uppgifter. Detta kommer att ställa stora krav på såväl personliga egenskaper som kunskaper. I vissa fall behöver kontaktpersonen ägna åtskillig tid åt sin uppgift. Socialutredningcn anser att det inte sällan kan vara att föredra att man anlitar en förtroendevald eller en helt utanför socialtjänsten stående person. Bl.a. har det stor betydelse att den enskilde får en kontaktperson som han känner förtroende för. Kontaktpersonen bör därft'jr kunna utses bland såväl socialtjänstens personal och förtroendevalda som andra personer. Samverkan med olika organisationer bör få betydelse för rekryteringen.

Ersättningen till kontaktpersonerna bör enligt min mening variera bero— ende pä insatsernas omfattning och inriktning. Jag förutsätter att Kom- munförbundet kommer att utarbeta rekommendationer i ersättningsfri'tgan. På samma sätt som när det gäller ersättningen till vårdare i familjehem kan det vara lämpligt att dela tipp ersättningen i en omkostnadsdel och en arvodesdel.

Kontaktpersonen bör enligt min mening inte vara skyldig att avge rap- porter till nämnden. Det gäller att bygga tipp förtroendeftilla relationer mellan klient och kontaktperson. Redovisning och genomgång av ärendet bör kunna genomföras t. ex. i form av samtal mellan klienten. kontaktper- sonen och en socialarbetare.

2.8.9 Dagruntrult'r m.m.

Ytterligare en metod som har prövats för att hjälpa enskilda i akuta krissituationer är att inrätta dagcentraler. Dessa enheter har som främsta

Prop. l979/80:l Stöd och hjälp i hemmet 230

syfte att hjälpa enskilda och familjer i deras hemmiljö. Verksamheten går ut på att ge besökarna möjligheter till en mer aktiv och meningsfull tillvaro. Den kan vara mer eller mindre inriktad på stöd- och behandlingsinsatser. Enheterna utgör främst en resurs inom den s. k. öppna vården men kan också med fördel användas för att erbjuda tillfällig dygnsvård.

Dagcentralverksamheten har prövats inom ramen för Skåneprojektet. Denna har i första hand varit avsedd för olika missbrukargrupper och då främst alkoholmissbrukare. Erfarenheterna från Skåneprojektet visar att det har varit svårt att sammanföra exempelvis ungdomar och äldre alko- holmissbrukare med varandra. Det bör emellertid framhållas att dagcentra— lerna i Skåneprojektet har arbetat med mycket svåra missbrttksproblem. Detta torde ha bidragit till att andra som har kommit i kontakt med dagcentralen inte har känt samhörighet med verksamheten.

De misslyckade integrationssträvandena förklaras bl.a. bero på otill- räckliga personalresurser för kt'mfliktbearbetning. "Det vore fel att påstå att det är meningslöst att försöka integrera grupper.” Socialstyrelsen re- dovisar däremot en kritisk syn på de realistiska möjligheterna att samman- föra ungdomsgrupper och missbrukare (Socialstyrelsen redovisar |978: 4). Ledningsgruppen för Skåneprojektet säger om dagcentralerna bl.a. föl- jande.

För dc grava missbrukarna framstår behovet av omvårdnad och social träning ntera framträdande än det egentliga sociala behandlingsbehovet. litt skyddat boende i kombination med dagcentralverksamheten kan vara ett alternativ. Insatserna måste då också ligga på en lägre kravnivå och ha lägre förändringsmäl. Andra grupper behöver ha mera strukturerade inslag i verksamheten på dageentralen och en högre kravnivå. Slutsatsen blir att en dagcentral väl kan frekventcras av skilda grupper av alkoholmissbru- kare men den bör då ha ett varierande program med olika grad av krav och struktur.

Dagcentralerna bör enligt min mening ktinna fylla en viktig tippgift i t. ex. stora bostadsområden med många missbruksproblem och andra so— ciala svårigheter. Även här måste man bygga på de erfarenheter och kunskaper som man efter hand vinner när det gäller att utforma verksam- heten med hänsyn till dem man skall vända sig till. syftet och innehållet som verksamheten skall ha.

Bostadssegregationen har på en del orter bl.a. medfört en viss uppdel— ning i olika problemområden. Så kan exempelvis ett visst bostadsområde ha en hård missbruksproblematik. ett annat framträdande ungdomspro- blem av annat slag. ett tredje kraftig anhopning av fattiga ensamstående och isolerade småbarnsföräldrar. osv. Dagcentralerna bör därför utformas utifrån de behov som finns i bostadsområdet.

En första förutsi'ittning för att nå bl. a. missbrukare och framför allt dem som tillhör den s.k. dolda missbrukargruppen är den information som socialtjänsten skall bedriva på generell och individuell nivå. Att alkohol-

Prop. 1979/80zl Stöd och hjälp i hemmet 231

missbukare undviker dagens socialvård anser jag till stor del bero på de följdeffekter som drabbar missbrukaren om socialvården fär vetskap om missbruket. Jag tänker närmast på nykterhetsnämndernas hantering av körkortsärenden och den registrering som nu sker. De ändringar som i dessa avseenden följer med reformen bör framhållas i den information som lämnas till allmänheten.

lin annan orsak till socialvårdens svårigheter att få kontakt med miss- brukare är det begränsade utbud av resurser och handlingsaltcrnativ som socialvården har i dag. Resurserna är dessutom i hög grad inriktade på de svåraste alkoholproblematikerna. Det är viktigt att socialtjänsten differen- tierar utbudet av insatser för de olika missbrukargrupperna och utarbetar metoder för att behandla begynnande missbruk.

För de svåraste missbrukargrupperna har vissa kommuner satt in sär- skilda resurser som går ut på att ordna arbetstillfällen. bostäder som är mer eller mindre skyddade och möjligheter till aktiviteter på fritiden.

Bostadsanskaffningen för missbrukare underlättas genom att de får för- tur av sociala skäl. Efter en institutions- eller sjukhusvistelse kan de behöva ett skyddat boende exempelvis i inackorderingshem. Detta kan kompletteras med s.k. övergångslägenheter. dvs. att de bor i en vanlig lägenhet men får visst bistånd från socialtjänsten.

Det förekommer också särskilda former av kollektivt boende i en skyd- dad miljö. Bl.a. Nyköpings kommun har byggt upp en Vårdkedja av skyd- dat kollektivt boende. stöd i boendet. arbetsberedande insatser. fritidssys- selsättning. alkoholpolikliniska resurser med socialmedicinska insatser. Kommunen har goda erfarenheter av den behandlingskedja som har byggts upp för personer med grava missbruksproblem.

2.8.10 Utveckling av samverkan

Ansvaret för olika sociala stöd- och hjälpinsatser i hemmet är fördelat på flera huvudmän. En viktig fråga är hur dessa insatser skall organiseras för att få största möjliga effekt. Här är i princip två vägar möjliga. Den ena leder till en prövning av själva huvudmannaskapsfrågan. Den andra riktas mot frågor om hur samverkan mellan de olika huvudmännen lämpligen bör utformas. De verksamhetsområden som jag avser är familjerådgivningen. den psykiska barn- och ungdomsvården (PBU/BUP) och den skolkurativa verksamheten. lnnan jag går närmare in på dessa frågor vill jag erinra om de båda kommunförbundens och socialstyrelsens omfattande arbete på att finna ändamålsenliga former för uppgiftsfördelning och samverkan mellan de medicinska och sociala vårdområdcna (avsnitt 2.14).

Hänvisningar till US510

Familjerådgivningen

Socialutredningcn skulle enligt sina ursprungliga direktiv överväga sam- ordningen mellan samhällets olika organ för vård och service. Detta berör socialtjänstens egna uppgifter och de sociala uppgifter som bl. a. landsting-

Prop. 1979/80:1 Stöd och hjälp i hemmet 232

et i egenskap av sjukvårdshuvudman fyller. Det gäller främst familjcråd- givningen. PBU/BUP och övriga kttratorsfunktioner.

Den kompetensfördelning som råder nu har behandlats av utredningar under hela 1970-talet. Fosterbarnsutredningen berörde bl.a. frågan om PBU/BUst huvudmannaskap. Socialutredningcn har särskilt ägnat famil- jerådgivningen uppmärksamhet. Kommun- och landstingsft'ärbunden har genom olika projekt enats om principer för ansvarsfördelningen.mellan huvudmännen ( avsnitt 2 . l4).

Alla projekt och utredningar som har sett över huvudmannafrågorna och kompetensfördelningen mellan landsting och primärkommun har kommit fram till att socialtjänsten bör svara för de sociala och psykologiska insat- serna.

l955 års familjerådgivningskommitte' föreslog år l957 att man skttlle anordna en allmän familjerådgivning. som skulle bedrivas vid särskilt inrättade familjerädgivningsbyråer.

Familjerådgivningen skulle hjälpa människor att lösa sina samlevnads- problem och därigenom bidra till att minska antalet skilsmässor och aborter med alla dessas följdverkningar. Verksamheten skulle framför allt genom denna inriktning söka skapa harmoniska hemförhållandcn. Famil- jerådgivningsbyråerna skttlle enligt förslaget förläggas i centralt belägna lokaler utan anknytning till vare sig sjukhus eller socialbyrå.

Familjerådgivningen rc'gleras f.n. genom kungörelsen (19601710) om statsbidrag till försöksvis anordnad familjerådgivning. Verksamheten be- skn'vs i kungörelsen som rådgivning och behandliitg i samband med kon— fliktsituationer i äktenskap och familj samt upplysningsverksamhet om samlevnadsproblem. Enligt kungörelsen skall huvudmannen som kon- sulter knyta två eller flera läkare till verksamheten. Varje familjerådgiv- ningsenhet skulle förfoga över två eller flera kuratorer (familjerådgivare).

Socialutredningcn har framhållit att familjerådgivningen till uppgift och karaktär ligger mycket nära socialtjänsten. Utredningen har därför föresla- git att kommunerna skall svara för familjerådgivningen. Alla medborgare oavsett samlevnadsform bör ges möjlighet att kostnadsfritt få kvalificerad hjälp med bearbetning av relationsproblem. Familjerådgivningen bör i detta syfte byggas ut och dess förebyggande karaktär förstärkas. lnforma— tionen om verksamheten bör förbättras. nödvändig sekretess. inkl. frihet från registrering. bör garanteras den som söker familjerådgivningens tjäns- ter.

Hur familjerådgivningen skall inlemmas i socialtjänstorganisationen bör kommunerna enligt socialutredningen själva avgöra. Utredningen har re- dovisat tre alternativa organisatoriska lösningar. nämligen att familjeråd- givningen

a) utgör en självständig förvaltning under socialnämnden b) bildar en särskild enhet eller motsvarande inom socialtjänstförvalt- ningen

Prop. 1979/80zl Stöd och hjälp i hemmet 233

c) ingår i socialtjänsten tttan att bilda en särskild organisatorisk enhet för uppgiften.

Vid valet mellan de tre alternativen bör kommunerna beakta nödvändiga förutsättningar för att familjerådgivningen skall kunna fungera tillfredsstäl- lande. Socialutredningen understryker att sekretessen och klientens möj— ligheter att vara anonym har en grundläggande betydelse. De komplicerade och ömtåliga problem familjerådgivningen ställs inför motiverar viss spe- cialisering också i en ny organisation. Därigenom kan man lättare ta till vara bl. a. behovet av fortbildning. fördjupning i metodfrågor och yrkes— mässig erfarenhet. Det är enligt utredningen vidare angeläget att erfarna familjerådgivare kan utnyttjas för handledning och samråd. Tillgången på konsulter är också en viktig förutsättning som bör tryggas genom avtal med i första hand landstingen. Familjerädgivningen bör dimensioneras sa att den kan fullgöra den utåtriktade. pedagogiska verksamheten.

Socialutredningcn betonar vidare att organisationsfrågan bör lösas tit— ifrån varje kommuns behov och förutsättningar. Utredningen anser det därför olämpligt att förorda en konsekvent tillämpning av endast ett av de tre skisserade alternativen. även om utredningen ger förord för alternativ bt. Socialutredningcn har pekat på att det kan leda till svårbemästrade rollkonflikter att förena familjerådgivning med andra uppgifter inom so- cialtjänsten. Slutsatsen bör bli att belattningshavare som är verksam inom den kommunala socialtjänsten inte bör förena familjerådgivning med andra socialtjänstpräglade uppgifter.

Några särskilda bestämmelser om familjerådgivningen har inte tagits upp i förslaget till socialtjänstlag. Familjerådgivningen bör enligt socialttt- redningen ingå i socialnämndens allmänna rådgivande verksamhet.

Förslaget att den kommunala socialtjänsten skall vara huvudman för familjerådgivningsvcrksamheten tillstyrks av det övervägande antalet re- missinstanser som har yttrat sig i frågan. Till dessa hör socialstyrelsen. ett stort antal länsstyrelser. barnomsorgsgrttppen. Kommunförbundet. Landstingsförbundet. flertalet kommuner. Kommunal- och landstingsan- ställda familjerådgivares förening. LO. SACO/SR. Sveriges socionomers riksförbund. Sveriges läkarförbund och Sveriges kommunaltjänstemanna- förbund.

Flera av de remissinstanser som tillstyrker förslaget är dock tveksamma om de mindre kommunernas möjligheter att anordna familjerädgivning.

Kommunförbundet anser att för de mindre kommunerna som inte har behov av tjänster i större omfattning bör den hittillsvarande landstingsor- ganiserade familjerådgivningen ge möjlighet att erhålla en välbemannad familjerådgivningsbyrås resttrscr. Genom att köpa tjänster "skulle dessa kommuner slippa att bygga ut verksamheten med ett helt personalteam eller att använda outbildad och orutinerad personal. Litvägen att i någon form behälla famiIjerådgivningsverksamhet inom landstingen för att lösa

Prop. l979/80:l Stöd och hjälp i hemmet 214

de mindre kommunernas problem förordas också av bl. a. några länsstyrel— ser.

Frågan om familjerådgivningsverksamhetens organisatoriska placering inom kommunen diskuteras av åtskilliga remissinstanser. De flesta anser att verksamheten bör bilda en särskild enhet eller motsvarande inom socialvårdsförvaltningen.

Socialstyrelsen finner det uppenbart att familjerådgivningen på vissa orter har fått bättre förutsättningz'tr att utveckla motoder för sin verksam- het än socialvården i övrigt. Enligt styrelsens mening bör det få positiva effekter för socialtjänsten i sin helhet om familjerådgivningen organisato- riskt inordnas i socialtjänsten. Dctta förordas därför av styrelsen. Under en övergångstid kan man dock behöva söka organisatoriska lösningar inom socialtjänsten som ger möjligheter till ömsesidigt kunskapsutbyte mellan familjerådgivningen och övrig verksamhet för att på längre sikt leda till integrering.

l—Lnligt Landstingsförbundet bör övergångsbestämmelser utfärdas för att underlätta samverkan kring förändringen av familjerådgivningen kommu— nerna emellan och mellan kommuner och landsting. lnte minst viktigt är det att finna former för konsultmcdverkan fran psykiater. gynekolog. den psykiska barn- och ungdomsvården och andra av landstingens verksam- heter. Förbundet ttteslttter inte att det i vissa delar av landet kan visa sig lämpligt att landstinget under en övergångstid behåller huvudmannaska- pet.

litt mindre antal remissinstanser tar helt avstånd från primärkommttnalt huvudmannaskap. Västerås kommun t. ex. anser att det inte finns skäl att överföra familjerådgivningen från landstinget till kommunerna. Den nuva- rande verksamheten fungerar enligt kommunens uppfattning tillfredsstäl- lande. Ett kommunalt huvudmannaskap skulle medföra problem i fråga om sekretess och tillgång till medicinsk expertis. Det finns därför risk för att familjerådgivningen skttlle bli mindre attraktiv i allmänhetens ögon.

Huvudmotiven för att inrätta familjerådgivningsbyråer var som jag har nämnt redan att minska antalet skilsmässor och aborter. Vår syn på rela- tionsproblem i äktenskapet har sedan dess nyanserats. Familjerådgivning- ens uppgift bör snarare uttryckas som att hjälpa makarna att komma fram till en lösning på problemen som minskar konflikter och påfrestningar. Även i de fall en skilsmässa inte kan undvikas. kan familjerådgivningens insats ha stor betydelse.

En sådan förebyggande och behandlande uppgift är exempel på en av socialtjänstens framtida viktigare uppgifter. Redan nu arbetar socialvården i hög grad med en sådan inriktning. Även när en skilsmässa har blivit ett faktum, kan socialvården träda in och försöka lindra separationens nega- tiva verkningar för båda makarna och eventuella barn. | de vårdnadsutred— ningar som socialvården utför nu görs ett omfattande sådant förebyggande arbete.

Prop. 1979/80:1 Stöd och hjälp i hemmet 235

Det andra motivet för att inrätta familjerådgivningen var att minska antalet aborter. Den nya abortlagstiftning som sedan dess har antagits, anvisar andra vägar för den i och för sig viktiga uppgiften att förebygga aborter. Det är i första hand en uppgift för preventivrådgivningen. som handhas av sjukvården och mödrahälsovården. Dessutom bör socialtjäns- ten verka för att ingen av ekonomiska eller sociala skäl känner sig tvingad att begära abort.

Jag anser följaktligen att de motiv som låg till grund för att inrätta familjerådgivning inte längre är lika aktuella. Trots detta har familjerådgiv- ningen enligt min mening ett starkt existensberättigande också i framtiden och då främst när det gäller bearbetning av relationsstörningar. Jag anser vidare att familjerådgivningen är en viktig resurs för psykosociala insatser i barnfamiljer. i separationssituationer. för föräldrainformation och rådgiv- ning i uppfostringsfrågor m. m.

Redan fosterbarnsutredningcn tog tipp frågan om att tillföra den kommu- nala socialvården kvalificerade behandlingsresurser. l utredningen diskti- terade man att inrätta en särskild behandlingsenhet. Denna enhet skulle bestå av exempelvis barnpsykiatrisk expertis. psykolog och terapeut. Även socialutredningen har understrukit att det behövs en kvalificerad handledning av personalen vid socialbyråerna och kvalificerade terapeutis- ka resurser för att bredda utbudet av sociala tjänster. Både fosterbarns- utredningcn och socialutredningen har pekat på problem som följer med att behandlingsresurser som skall vara människorna till hjälp splittras på olika myndigheter.

Sedan familjerådgivningskommitte'n vid mitten av 1950-talet övervägde frågan om huvudmannaskapet har förutsättningarna för valet av huvudman ändrats i flera betydelsefulla avseenden. Viktigast är givetvis de kommun- sammanläggningar som har genomförts. Socialvårdens organisatoriska och kvalitativa utveckling har också stor betydelse i sammanhanget. liksom den pågående utbyggnaden av den öppna hälso- och sjukvården.

Det är lättare nu än förr att få biträde av medicinsk sakkunskap och att etablera ett lagarbete. Den offentliga rättshjälpens omorganisation har gjort det lättare att få juridisk hjälp. Vidare har statsmakterna så sent som år 1973 beslutat att förlägga den frivilliga medlingen i äktenskapstvister till primärkommunerna. Denna uppgift bör. som lagutskottet har sagt. en successivt utbyggd familjerådgivning på längre sikt kunna överta.

Vad jag har sagt nu utesluter inte att ett primärkommunalt huvudmanna- skap också kommer att skapa problem. Många kommuner är fortfarande för små för att bilda tillräckligt underlag för en väl fungerande familjeråd- givning.

Enligt socialutredningens undersökningar domineras familjerådgivarnas verksamhet av samtalsbehandling med tyngdpunkt lagd på bearbetning av relationsproblem samt information ijuridiska och sociala frågor. De vanli- gaste problemen i de ärenden som har varit aktuella vid byråerna var

Prop. l979/80:1 Stöd och hjälp i hemmet 236

otrohet i äktenskapet. sexuella. ekonomiska och juridiska problem samt alkohol- och tablettmissbruk m.m. Genomgående tyder de olika slagen av ärenden på en social eller psykologisk problematik och inte på behov av medicinska insatser. Arbetsmetoderna är utformade därefter. De är egent— ligen desamma som numera tillämpas inom socialvården. Det gäller främst sådana metoder som familjeterapi in. in.

Den personal som betjänar rådgivningsbyräerna är i huvudsak socialt utbildad personal. Den vidareutbildning som anordnas avser främst olika terapiformer. grupp-. familje— och individualterapi med psykodynamisk inriktning. Familjerådgivarna rekryteras ofta från socialbyraerna. De får sedan vidareutbildning och handledning från erfarna kollegor. De kon- sulter som är representerade vid familjerädgivningsbyråerna är främst psykiater. gynekologer och jurister.

Socialtjänsten kommer även i framtiden att ha ett behov av de alterna- tiva behandlingsmöjligheter med kvalificerade resurser som familjerådgiv- ningen har. Socialtjänstens insatser i enskilda ärenden är i dag somjag har antytt tidigare inte sällan olika former av relationsbearbctning. Jag menar att socialtjänsten genom nya arbetsmetoder redan har utvecklats i samma riktning som familjerådgivningen. Denna utveckling kommer att fortsätta.

Familjerådgivningen kommer enligt den föreslagna nya sekretesslagstift— ningen inte att jämställas med socialtjänsten. Den kommer som socialut— redningen också har föreslagit att få en särbehandling ur tystnadsplikts— och handlingssekretessynpunkt. Jag redovisar de nya sekretessbestämmel- serna översiktligt längre fram ( avsnitt 2 . IK).

Den utveckling som pågår visar att kommunen alltmer kommer att inom samtliga verksamhetsområden svara för de sociala och psykologiska insat- serna. medan landstinget svarar för hälso- och sjukvårdsinsatserna. Behov av tjänster från annan huvudman kommer att tillgodoses genom samarbete i olika former. Detta fungerar redan i dag på flera områden. Bäde Lands- tingsförbundet och Kommunförbundet är i egenskap av intresseorganisa- tioner eniga om en sådan arbetsfördelning.

Av det anförda framgår att jag i likhet med många remissinstanser anser att starka skäl talar för att familjerådgivningen efter hand tas över av primärkommunerna. Somjag återkommer till i samband med behandlingen av frågorna om ekonomin ( avsnitt 2.233 .) upphör statsbidraget till familje- rådgivningen att utgå fr.o.m. den ljanuari 1980. Därmed försvinner den enda form av statlig reglering av familjerådgivningen som finns f.n. Jag anser att det inte finns någon anledning att i samband med socialtjänstre- formen införa särskilda bestämmelser om familjerådgivningen. Det bör an- komma på landstingskommunerna och kommunerna att själva avgöra i vil- ken mån och takt som familjerådgivningen skall tas över av kommunerna.

För- och nackdelar med olika former för familjerådgivningens organisa- toriska inplacering har utförligt redovisats av socialutredningen och flera remissinstanser. Som jag har antytt redan bör frågan ses i samband med

Prop. 1979/80:1 Stöd och hjälp i hemmet 237

bl.a. den psykiska barn- och ungdomsvården. Sammanförs de båda verk- samheterna kan det bl.a. skapas bättre förutsättningar för ett underlag som möjliggör egna enheter inom socialförvaltningen. I annat fall riskerar man att enheterna i många kommuner blir för små. [ en sådan situation aktuali— seras frågan om familjerådgivningen skall integreras helt i de ordinarie socialassistentuppgifterna.

En tänkbar möjlighet är att mindre kommuner genom avtal med grann- kommuner anordnar en gemensam familjerådgivning.

För de medelstora och större kommunerna innebär en egen familjeråd- givning inte samma problem. Det finns nu kommuner med omkring 30000 invånare som redan har kommunala familjerådgivningsbyråer. Piteå är ett exempel på detta. 1 kommuner som har en socialmedicinsk enhet kan denna och familjerådgivningen sammanföras.

Här kan f.ö. erinras om att ledningsgruppen för Skåneprojektet i sin slutrapport anser det angeläget att socialutredningens arbete följs upp av en samordnad översyn av resursfördelning och organisatorisk samordning och samverkan mellan främst socialtjänsten inklusive familjerådgivningen samt PBU/BUP och den skolkurativa verksamheten.

Sammanfattningsvis anser jag således att starka skäl talar för att famil- jerådgivningen får kommunalt huvudmannaskap, och att kommunerna själva får bestämma om verksamhetens organisation. Dessa frågor bör emellertid som ovan antytts belysas av en utredning. De har ett nära samband med den psykiska barn- och ungdomsvården. som jag nu går över till att behandla.

Psykisk barn- och ungdomsvård (PBU/BUP)

Fosterbarnsutredningen framhöll att det på grtind av splittrade behand- lingsresurser på flera huvudmän inom barn- och ungdomsvården (PBU/ BUP) fanns svårigheter att förverkliga nya principer som frivillighet. med— inflytande i behandlingen. närhet och flexibilitet. Den främsta orsaken var den arbetsfördelning som gäller mellan landstingen och primärkommu- nerna. Men även inom kommunerna var behandlingsarbetet splittrat på flera förvaltningar.

Fosterbamsutredningen föreslog att primärkommunerna skulle bli hu- vudmän för den psykiska barn— och ungdomsvården. Behandlingsrcsur- serna borde samordnas i en behandlingsenhet inom den kommunala social- vårdsorganisationen. landstingsförbundet anförde i sitt remissvar att fos— terbarnsutredningcn inte hade beräknat vilka personella eller ekonomiska resurser som de nya behandlingsenheterna skulle kräva. Sambandet mel— lan PBU/BUPoch behandlingsenheten framgick heller inte. Landstingsför- bundet menade att det var oklart om det var fråga om en successiv sammansmältning av PBU/BUP och behandlingsenheten eller om det hand- lade om tjänsteköp mellan de två huvudmännen.

Prop. 1979/80zl Stöd och hjälp i hemmet 238

Socialutredningcn understryker att socialtjänstens kunskaper om upp- komsten och utvecklingen av psykiska problem måste vidgas och fördju- pas. Härigenom sktille socialtjänsten få större möjligheter att förebygga uppkomsten av sociala problem.

1 yttranden över socialutredningens principbetänkande anförde flera remissinstanser tungt vägande skäl för en närmare knytning mellan social- tjänsten och den psykiska barn- och ungdomsvården. Socialutredningcn delade i slutbetänkandet bedömningen men var för egen del inte beredd att förorda att huvudmannaskapet för PBU skulle flyttas över från landstingen till primärkommunerna.

Socialutredningen ansåg bl.a. att det inte skulle vara möjligt för de mindre kommunerna att bygga tipp egna specialistresurser. Med hänsyn till de knappa specialistresurser som nu finns på det barnpsykiatriska området ansåg utredningen att det skulle innebära risker att splittra dessa på ett stort antal små enheter.

Enligt utredningen borde PBU/BUP:s samverkan med socialtjänsten un- derlättas genom att man lokaliserade en öppen barnpsykiatrisk enhet till varje större kommun i anslutning till socialbyrån. För de mindre kommu- nerna borde landstingen organisera en ambulant sådan enhet. Personal från PB U/BUP skulle exempelvis varje vecka eller vid behov kunna ha dels patientmottagning på socialbyrån. dels ingående samråd med socialtjäns- tens personal om barn och ungdomar med sammansatta psykosociala problem.

Socialutredningens ställningstagande i slutbetänkandet delas av några remissinstanser som SACO/SR. Sveriges läkarförbund m.fl.

Föreningen Sveriges socialchefer. Kommunförbundet m.fl. ställer sig tveksamma till förslaget. Kommunförbundet anser att med den inriktning som den öppna barnpsykiatriska verksamheten har fått under de senaste åren skulle denna resurs bäst komma till användning inom den kommunala socialtjänsten. Eftersom frågan ännu inte är tillräckligt utredd så att konse- kvenserna av ett förändrat huvudmannaskap i synnerhet för de mindre kommunerna kan överblickas. avstår dock förbundet från att nu ta defini- tiv ställning. Många skäl talar enligt förbundet för en översyn av frågan om htir man skall tillgodose den kommunala socialtjänstens och skolans behov av psykologiska och barnpsykiatriska rådgivnings- och behandlingsin- satser.

Vissa andra remissinstanser som exempelvis socialstyrelsen ärinte hel- ler beredda att ta ställning till socialutredningens förslag. Socialstyrelsen anser att man bör ytterligare överväga frågor som rör organisation och huvudmannaskap för PBU/BUP och övrig barn- och ungdomspsykiatrisk verksamhet.

Jag anser liksom bl. a. fosterbarnsutredningcn. socialutredningen. Kom- munförbundet och socialstyrelsen att det finns ett nära samband mellan den öppna psykiska barn- och ungdomsvården och socialtjänsten.

Prop. l979/80:l Stöd och hjälp i hemmet

N ',.) C

Socialtjänsten har stort behov av de kvalificerade resurser som finns där. PBU/BUP har också stort behov av de resurser som socialtjänsten dispone- rar över. Det kan vara foster— eller behandlingshem. barnomsorg. barnvår- dare m. m.

PBU/BUP började byggas tipp på 1940-talet. Mentalsjukvårdsdelega- tionen föreslog i ett betänkande (SOU l957z40) Psykisk barn- och ung- domsvard Vissa riktlinjer för en fortsatt uppbyggnad. Delegationen före- slog bl. a. följande.

Barn- och ungdomspsykiatriska lasarettsavdelningar med tillhörande öppna mottagningar sktille snarast möjligt inrättas inom varje landstings- kommun samt i mån av resurser även fristående centraler och filialer. Eftersom den slutna varden måste tillmätas stor betydelse som basorgani- sation för den öppna. var det angeläget att lasarettsavdelningarna fick företräde vid utbyggnaden.

l storstäderna skulle tyngdpunkten ligga på fristående centraler. dvs. mottagningar som var utrustade med fullständiga team (läkare. psyko- loger. barnpsykiatriska kuratorer och eventuellt pedagogkonsulter). Even- ttiellt skulle här barnavårdsnämnd eller skolmyndighet kunna leda verk- samheten.

()rganisationen borde så snart som möjligt kompletteras med behand- lingshem för att möjliggöra fortsatt behandling av barn som efter vård på avdelning eller central av någon anledning inte ktinde vistas i det egna hemmet eller annat enskilt hem.

Verksamheten skulle vidare vara avgiftsfri vid öppen barn- och ting- domspsykiatrisk verksamhet. men vid lasaretlsavdelningarna borde ordi- närt avgiftssystem tillämpas.

Ett intimt samarbete förutsi-ittcs äga rtim med den vuxenpsykiatriska verksamheten. När tingdomar i 30— 2 l-arsåldern fortfarande behövde vård eller kontakt skulle de öveiföras till vuxenpsykiatrin.

Mentalsjukvårdsplatser för psykiskt sjuka barn och ungdomar borde inrättas på regionnivå. helst förlagda till universitetsstäderna med hänsyn till behovet av nära kontakt med barnpsykiatrisk forskning och undervis- ning m. m.

_ Utbyggnaden av den psykiska barn- och ungdomsvårdcn hari stort skett enligt de intentioner som fastställdes år l957. Tyngdpunkten i värden har dock förskjutits från en tidigare dominerande psykosvård till behandling av neuroser. som bottnar i psykologiska och sociala problem. Detta har i sin tur lett till att behandlingen nti allt oftare riktar sig mot den grtipp. t.ex. familjen. som patienten tillhör. Som en konsekvens av detta har det tit- vecklats olika terapeutiska aktiviteter. t.ex. familjeterapi. Det har också varit naturligt att engagera psykologer. kuratorer. sjukvårdspersonal samt även terapeuter med annan. icke psykiatrisk erfarenhet.

Från en utredning som Landstingsförbundet gjorde år 1975 framgår anmälningsorsaker och behandlingsalternativ. Flertalet av de ärenden som

Prop. 1979/80zl Stöd och hjälp i hemmet 240

blir aktuella vid PBU-centraler initieras av patienten själv. anhörig. skolan eller socialvården. Enbart ett ringa antal ärenden kommer från den övriga sjukvården som exempelvis mottagningsläkare. Flertalet av anmälningsor— sakerna har som bakgrundsfaktor sociala problem.

De behandlingsalternativ som den psykiska barn- och ungdomsvården använder sig av är sluten sjukvård. barnpsykiatrisk konsttltation. tttred- ning med rådgivning. utredning med tttlåtande. fortlöpande kontakt samt psykoterapi. Sluten sjukvård svarar för en mindre del av de olika behand- lingsalternativen. omkring en femtedel. År I974 fanns för den slutna vår- den 759 platser vid barnpsykiatriska eller vid specialkliniker. Vid behandlingshem fanns samtidigt 54 platser. 1 den öppna vården mottogs samma år I 15 000 besök.

Jag anser att det finns grundläggande likheter mellan den psykiska barn- och tingdomsvården. familjerådgivningen och den kotnmttnala socialvår- den. Det gäller såväl inriktning och arbetsmetoder som de problem som förorsakar behov av behandling och stöd hos barn. ttngdom och familjer.

Socialvården har under senare är mer och mer i sitt behandlingsarbete börjat tillämpa terapeutiska behandlingsmetoder. Dessa arbetsmetoder bygger på den enskildes egen medverkan och syftar bl. a. till att frigöra klientens egna resurser. Klienten får därigenom möjlighet att ta ett större ansvar för sin sitttation. En sådan utveckling bör enligt min mening fortsät- ta inom ramen för den nya socialtjänsten.

Socialvårdens tjänstemän har hittills varit bundna vid en betungande administration genom dokttmenthantcring. ekonomiska tttredningar. lag- bundna insatser m.m. Sannolikt skulle tillämpningen av terapeutiska ar- betsmetoder. allmän rådgivning i olika frågor m. m. ha utgjort ett betydligt större inslag i socialassistenternas arbete. om de inte hade haft denna administration.

En möjlighet är att sammanföra familjerådgivningen. PBU/BUP och so— cialtjänsten till en huvttdman. Man kan då räkna med att den kvalitativa nivån på socialtjänstens insatser kommer att höjas. Erfarna socialarbetare behöver inte lämna den kommunala socialtjänsten för att vidareutveckla sig till kvalificerade behandlare. Genom att också PB U/BUP:s behandlings— arbete har starka sociala inslag finner jag det naturligt att primärkom- mttnen blir huvudman för verksamheten. Genom en sådan samordning kommer ntan ifrån den nuvarande uppsplittringen på klientgrupper. som stämmer mindre väl överens med en helhetssyn.

Resurserna för insatser av det slag jag talar om är och kommer under överblickbar tid att vara begränsade. Det är rimligt att anta att en samord- ning gör det möjligt att utnyttja resurserna bättre. Samverkansproblem. kompetenskonllikter och andra oklarheter liksom splittrade vårdinsatser kan då undvikas eller reduceras.

Det framgår av socialstyrelsens vårdstrttktttrtttredning från år l973 att det behövs en omfattande utbyggnad av den öppna barn- och ttngdomspsy-

Prop. 1979/80zl Stöd och hjälp i hemmet 241

kiatriska vården. huvudsakligen på primärvårdsnivå och på mindre eller större vårdcentraler. lnom tätbefolkade samhällen bör enligt utredningen ungdomsmottagningar inrättas främst för svarnådda. socialt avvikande ungdomar. i synnerhet missbrukare. Detta bör enligt min mening också ses i samband med fragan om man genom organisatoriska förändringar kan uppnå ett större resttrstttbttd och ett effektivare resursutnyttjande.

Socialtjänsten. familjerådgivningen och PBU/BUP kan samordnas och organiseras på olika sätt. De alternativ som socialutredningen skisserade för familjerådgivningen kan övervägas även om PBU/BUP inordnas under kommunalt huvudmannaskap. Helhetsprincipen måste självfallet beaktas. Valet av organisationsmodell blir beroende av många olika faktorer. Jag nöjer mig här med att peka påatt. om både familjerådgivningen och PBU/ BUP inordnas under kommunalt huvudmannaskap. så ökar förutsättning- arna för att dessa verksamheter bildar en sammanhållen enhet (radgiv- ningsbyrå) inom SOCl'dlfÖl'VälUlngCH. Till denna enhet kan även andra experter överföras. Jag avser då kommunalt anställda psykologer. terapeu- ter och kuratorer som alltså redan finns inom den kommunala organisatio- nen. De flesta kommuner torde i dag ha ett sådant befolkningsttnderlag att ifrågavarande specialistresurser behövs och kan ingå som en del av den kommunala socialtjänsten. För de kommuner som inte har ett sådant befolkningsttnderlag kan lämpligtvis fiera kommuner sluta avtal med var- andra för att tillsammans klara denna rådgivningsverksamhet.

Också de ttngdomsmottagningar och socialmedicinska avdelningar som redan finns inrättade i en del kommuner skttlle kttnna inordnas i en sådan sammanhållen enhet. Som konsulter till verksamheten kttndc knytas t. ex. jurist. gynekolog. psykiatriker. sexualrådgivare.

Verksamheten (rådgivningsbyrån) kan förutom mottagningen för all— mänheten vara en konsttlt- och expertresurs för den övriga socialtjänsten. skolan och fritiden. Med övrig socialtjänst avserjag de olika aktiviteterna barnomsorg. tttrednings- och behandlingsarbete inom barn- och ungdoms- vården rn. m.

Även den skolkttrativa verksamheten ontfattar uppgifter som mer eller mindre sammanfaller med socialvårdens. Utvecklingen av socialvården till en socialtjänst kommer att göra detta samband ännu tydligare. Därför behandlar jag nu den skolkurativa verksamheten. Jag har i denna fråga samrått med statsrådet Rodhe.

Skolkurativ verksamhet

Den kttrativa personalen inom skolans elevvård är i de fiesta kommuner knuten till skolstyrelsen. Det förekommer nttmera i flera kommuner att skolkttratorerna har knutits fastare till socialförvaltningen. I en del kom- muner har socialförvaltningcn och skolstyrelsen delat på tjänster så till vida att samma befattningshavare tjänstgör hade som socialassistent och som skolkurator. Erfarenheterna från denna form av samverkan mellan 16 Riksdagen 1979/80. ] saml. Nr 1. Del A

Prop. l979/80:l Stöd och hjälp i hemmet 242

socialförvaltning och skolan har varit goda. l kommuner med en sådan organisation har skolan bl. a. i ökad utsträckning använt socialnämndens resurser i stället föratt bygga ut en egen verksamhet.

I principbetänkandet redovisade socialutredningen mer utförligt social- vårdens och skolans behov av varandra och förvaltningarnas gemensamma problem. Skolan och socialvården har behov av både ömsesidigt informa- tionstttbytc och samarbete i såväl allmänt förebyggande syfte sotn i indivi- dttella behandlingsärenden.

l l & skollagen (l962:3l9) fastslås att "undervisningen av barn och ungdom har till syfte att meddela eleverna kunskaper och öva deras färdig- het samt i samarbete med hemmen främja elevernas utveckling till harmo- niska människor och till dttgliga och ansvarskännande samhällsmedlem- mar". Skollagen anger således två jämställda mål: kunskapsförmedling och social fostran. ] detta sammanhang är det senare malet av särskilt intresse. Målets innebörd utvecklas närmare i avsnittet "Mål och rikt— linjer" i Iäroplan för grundskolan (Lgr 69). Där sägs bl. a.

att skolan har ett särskilt ansvar för de elever som av fysiska. psykiska eller andra skäl har svårigheter i skolarbetet

att varje lärare bör känna till barns normala utvecklingsgång och de vanligaste orsakerna till beteendestörningar så att han kan bidra till att hindra och häva förekommande anpassningssv'årigheter och skapa psyko- logiskt riktiga förutsättningar för verksamheten inom skolan. Han måste också ha kttnskaper om de olika slag av fysiska och psykiska handikapp. som kan försvåra elevernas verksamhet i skolan

att skolan som ett led i elevernas sociala utveckling skall skapa förståel- se för de grupper som har särskilda problem i det moderna samhället samt

att det gemensamma ansvaret och intresset för de ungas utveckling bör förena hem. skola och samhälle i ett frttktbärande samarbete.

[ dessa mål för skolan ligger grttndläggandc förutsättningar för samver- kan mellan socialvarden och skolan. De innebär att bl. a. skolan och socialvården har ett gemensamt ansvar för samhällets insatser för barns och ttngdoms sociala fostran.

Socialutredningcn föreslåri slutbetänkandet att den skolkurativa perso- nalen skall behållas ttnder skolstyrelsens huvudmannaskap och att deras arbete skall samordnas med övrig skolpersonals verksamhet. Socialutred— ningen anser att samarbetet mellan socialtjänst och skola maste vidgas och ges ett reellt innehåll. Några speciella samarbetsformer redovisas inte tttan de bör tttvecklas i enlighet med socialtttredningens allmänna samarbetsre- kommendationer.

De remissinstanser som tar upp frågan om skolkuratorernas organisato- riska hemvist delar vanligen socialutredningens-mening. Positiva till att den skolkurativa personalen även framdeles skall stå ttnder skolstyrelsens huvudmannaskap är bl.a. skolöverstyrelsen. en länsstyrelse. nagra kom— muner och SACO/SR.

Prop. 1979/80:l Stöd och hjälp i hemmet

ro & f..-J

Flera remissinser är emellertid tveksamma eller uttalat negativa till utredningens ställningstagande. Hit hör socialstyrelsen. Kommunförbun- det. Föreningen Sveriges socialchefer och nagra mindre kommuner.

Sociala anpassningssvärigheter som ger sig till känna i skolan kan bear- betas med i princip tre olika slag av insatser. nämligen

dels allmänt förebyggande insatser utanför skolmiljön. dels förändringar av skolans arbetsformer i fråga om både det inre arbetet och kontakten med närsamhället.

dels individuellt inriktade insatser inom och utom skolan i syfte att underlätta elevernas anpassning.

När det gäller den första typen av insatser delar flera organ ansvaret för initiering och planering — framför allt skola. socialvårdsorgan. fritids- nämnd och polis. Att genomföra insatserna ankommer närmast på social- Vårdsorganen och ibland på fritidsnämnd. För den andra och tredje typen av atgärder har skolan ett förstahandsansvar. Beträffande individuellt in— n'ktadc insatser inträder dock ett primärt ansvar för socialvården i de fall då atgärder bör vidtas utanför skolmiljön.

(')avsett vem som har det primära ansvaret behövs det ett samarbete vid alla typer av insatser. Samarbetet syftar bl. a. till att åstadkomma helhets- präglade bedömningar och lösningar. Detta är inte minst viktigt i samband med individuella elevvårdsärenden. där man dessutom kan behöva utnytt- ja flera organs samlade resurser.

Den skolkurativa personalens arbete är i fråga om grundskolan huvud- sakligen inriktat på — medverkan i allmänt förebyggande verksamhet — rådgivning och kontakt med skolans övriga personal. elever och måls-

män ,

— sociala utredningar och bedömningar i det individuella elevvårdsarbetet — fortlöpande kontakt med representanter för kommunens socialvård.

Riksdagen antog är 1976 prop. (1975/76: 39) om skolans inre arbete — SIA—reformen. Till de allmänna principerna i denna reform hör att skolsty- relsen i samverkan med andra kommunala organ skall ta ansvar för barnen under en större del av dagen än hittills — skolstyrelscn är huvudman för den samlade skoldagen — att kontakterna med samhället och framför allt arbetslivet utanför skolan skall ägnas ökad uppmärksamhet inom ramen för de normala arbetsformerna och att undervisning. fria aktiviteter och elevvård skall integreras bättre än hittills.

Den nuvarande organisationen av den kommunala socialvården innebär att flera förvaltningar och nämnder arbetar med socialtjänstuppgiftcr. Fri- tidsförvaltningcn som bedriver ungdomsverksamhet i kommunen arbetar med förebyggande barnvärd och svarar för ungdomsgårdar. tillfälliga akti- viteter under skollov m.m. Därutöver samarbetar fritidsförvaltningarna sedan länge med idrottsföreningar och andra frivilliga organisationer. lnom fritids- och ungdomsgårdarna bedrivs individuellt och generellt förebyg- gande socialt arbete.

Prop. l979/80:l Stöd och hjälp i hemmet 244

Kulturförvaltningen bedriver inom ramen för biblioteksverksamheten ett allmänt förebyggande arbete. Den riktar sig både till särskilda grupper som exempelvis ungdomar och pensionärer och till allmänheten i stort.

Den skolsociala verksamheten äterkommerjag strax till mera utförligt. Socialtjänstens Uppgifter bör sättas in i detta perspektiv. dvs. att socialt arbete bedrivs inom ett flertal kommunala förvaltningar. Denna organisa— toriska splittring innebär en sektorisering som försvårar samverkan i en- skilda ärendcn och samordning av resurserna. Ibland förekommer även kompetenskonflikter och skilda synsätt på hur olika sociala svårigheter bör lösas. Jag menar att de sociala funktionerna inom olika förvaltningar behöver närma sig varandra för att man skall kunna få ett mer enhetligt synsätt på sociala svårigheter. hur de uppstar och httr de skall lösas.

De intentioner som SIA-reformen ger uttryck för och den slutsats social- utredningen har kommit till innebär att skolan bör bli öppnare gentemot det övriga samhället än vad som nu är fallet. Det skulle då vara olyckligt om skolan och andra förvaltningar eller organ bygger ut egna resurser som är parallella med socialtjänstens.

De olika verksamheterna bör så längt möjligt komplettera varandra och inte dubbleras. Finns det t. ex. behov av sociala insatser inom skolan. bör socialtjänsten svara för att dessa behov tillgodoses. Ett sådant synsätt gäller f.ö. inte enbart socialtjänsten utan också de fria aktiviteter som bedrivs inom skolans ram. Omvänt bör skolans resurser kunna komplette- ra socialtjänsten och dess funktion. Skolkuratorernas arbetsuppgifter vari- erar mycket från kommun till kommun liksom från skolenhet till skolenhet. [ vissa kommuner har skolkuratorernas—arbete inriktats på behandling och i andra kommuner på information och förebyggande insatser. Dessa olika inriktningar. delvis beroende på skiftande lokala förutsättningar. måste givetvis beaktas när man överväger frågan om huvudmannaskapet.

Skolöverstyrclsen har är 1978 i en rapport "Skolkurativt arbete" angett de arbetsuppgifter av generell och individuell karaktär som en skolkurator lämpligen bör ha.

Flera av dessa uppgifter skiljer sig inte nämnvärt från de arbetsuppgifter som andra funktionärer inom skolan eller närstående samhällsorgan som t.ex. socialvården och fritidsförvaltningen har. Jag avser främst sådana uppgifter som att skolkuratorn skall medverka till utformningen av mju- kare övergångar mellan olika stadier som exempelvis från förskolan till grundskolan. deltai planeringen vid ny- och ombyggnad av skolor. initiera samråd mellan elev. lärare. föräldrar. skolsköterskor. skolpsykologer. syokonsulenter m.m.. uppmärksamma elevernas behov av fritidssyssel— sättning. elcvdcmokratifrågor. information i invandrarärendcn samt med- verka i undervisning av studiecirklar kring samlevnadsfrägor m. m.

När det gäller medverkan till att utforma mjukare övergång från förskola till lågstadium anser jag det vara angelägnare att förskolans personal lik- som socialassistentpersonal direkt medverkar i dessa uppgifter. Barnom-

Prop. 1979/80:1 Stöd och hjälp i hemmet 245

sorgens personal har kännedom om de olika barnens speciella behov och socialassistenten kan känna till barns hemförhållanden. Det kan därför vara lämpligare med en direktkontakt mellan barnomsorgs-. socialassis— tent- och lärarpersonal för att uppnå bra resultat. Om dessa uppgifter åligger skolkuratorn. innebär det att man inrättar ett mellanled i kommuni— kationen mellan de berörda.

När det gäller kuratorns uppgift att uppmärksamma elevens behov av fritidssysselsättning och informera om områdets utbud och fritidsverksam- het m.m. vill jag erinra om följande. Fritidsförvaltningarna bedriver en omfattande förebyggande barn- och ungdomsverksamhet i kommunerna. Flera kommuner har börjat lägga ut administrationen distriktsvis. Jag anser att sådan information som här avses kan fritidsförvaltningen lämna direkt. Denna kommer då på ett naturligt sätt in i skolans verksamhet och kan informera. knyta kontakter och få information om vilka aktiviteter som behövs. Annars kan fritidsförvaltningens möjlighet att komma in i skolan avskärmas och medföra att sektorsgränserna förstärks.

När det gäller information om invandrarnas förhällanden vill jag erinra om att flera kommuner har inrättat tjänster som s.k. invandrarkonsu— lenter. Dessa resurser bör tas till vara för den här informationen.

Det är samtidigt angeläget att olika invandrarorganisationer får komma till tals ttnder särskilda informationsdagar etc. Upplysning om samlevnads- problem. mobbning. missbruk etc. är en uppgift för flera och då främst för socialtjänsten. En arbetsfördelning kan inte sällan behövas. t.ex. så att skolkuratorn behandlar mobbningsproblem medan en socialarbetare infor- merar om missbruksproblem. En annan socialarbetare (familjerådgivarc) kan vara den lämpligaste att lämna information i samlevnadsfrågor etc.

För att skolan inte skall bli ett slutet system är det viktigt att bl.a. olika kommunala verksamheter i fråga om socialtjänst, fritid och kultur fär direkta kontakter med skolpersonal och elever. Man mäste utifrån en helhetssyn ta hänsyn till behovet av samverkan över sektorsgränserna.

De arbetsuppgifter av individuell karaktär som kuratorn skall ha kräver närhet till skolan. Den som skall fullgöra uppgifterna måste leva i skolmil— jön och arbeta tillsammans med lärare och elever. Men det är självfallet också i det individuella behandlingsarbetet viktigt att skolan nyttjar de resurser som finns uppbyggda inom andra förvaltningar för att inom skolan klara av olika svårigheter. Sä sker även ofta. En tredjedel av ärendena som handläggs inom PBU/BUP anmäls från skolan. Ytterligare en tredjedel anmäls frän socialvården. ()m PBU/BU P skulle överföras till primärkom- munerna och tillsammans med familjerådgivningen utgöra en gemensam enhet. bör skolan ta till vara dessa resurser i de individuella ärenden i skolan som behöver kvalificerade behandlingsinsatser.

I en del kommuner har man valt att samordna distrikten för socialassi- stentpersonal och barnomsorgspersonal med skolans rektorsområden. En samordning av de geografiska distrikten innebär att det inom ett rektors-

Prop. l979/80zl Stöd och hjälp i hemmet 246

omräde kan finnas en till tre socialassistenter och en till tVä barnomsorgs— assistenter. som svarar för den sociala omsorgen inom kommundelen. Vid behov kan socialassistenten närvara vid clcvvårdskonfcrcnser. Social- assistenten kan pä ett naturligt sätt även gä in i individuella ärenden inom skolan liksom att han eller hon svarar för ärenden utanför skolan. Ett ärende inom skolan och ett utom kan gälla samma familj. Det kan vara lämpligt att ocksä skolkuratorsftmktionen svarar för en sädan kontinuitet och tar hand om individuella ärenden säväl inom som utom skolan. I princip skulle valet bli beroende av vilkcrt tjänsteman som i det enskilda ärendet hade de bästa förutsättningarna att klara uppgifterna.

Som jag har antytt tidigare bör kretsen av medarbetare kunna vidgas. En föreständare vid fritidsgården kan vara bäst lämpad att ha direktkontakten med t. ex. en tonäring och hans familj. Denne bör då få möjlighet att även kunna verka inom skolan. Man uppnär därigenom en bättre kontinuitet mellan fritid och skola för ett barn eller en tonärig i en krissituation.

Enligt socialtjänstlagens intentioner skall ett barn som behöver vård i familjehem i möjligaste mån placeras inom den egna kommunen. Det innebär att de barn som kommer att placeras i enskilda hem redan är kända av socialtjänsten. Att skilja barn från hemmet innebär ofta starka känslo- konllikter. De närmast berörda är aggressiva. förtvivlade och ängestfyllda. Socialarbetaren känner kanske bäst av alla till situationen. Han eller hon kunde då ha hand om barnens situation även i skolan.

Min redogörelse för den skolkurativa verksamheten reser frågor om hur denna verksamhet bör vara utformad och organiserad utifrån en helhets- syn pa samhällets resurser.

2.8.II Behov av ytterligare utredning

Som framgår av det sagda har familjerädgiVningen. den psykiska barn— och ungtlomsvärdcn (PB U/BUP) samt kuratorer och psykologer inorn elev- värden arbetsuppgifter som berör eller är gemensamma med främst social- tjänsten men ocksä med andra kommunala verksamheter inom framför allt kultur- och fritidssektom. Många remissinstanser stöder tanken att famil- jerådgivningen bör bli en primärkommunal angelägenhet. När det gäller den psykiska barn- och ungdomsvården är utgångsläget mera oklart. Det finns otvivelaktigt önskemål om att denna skall samordnas med eller knytas närmare den kommunala verksamheten i övrigt och då särskilt socialtjänsten. Därmed skulle ocksä inte så stora kommuner få tillräckligt underlag för att t. ex. organisera de nämnda verksamheterna som en sam- manhällen enhet (rådgivningsbyrä) inom socialförvaltningen. om inte en längre gäende samordning bedöms lämplig. Mindre kommuner skulle kun- na gä samman om en gemensam enhet. Mina överväganden gäller PBU/ BUP:s sociala resurser (psykologer och kuratorer) och lämpligheten av att flytta öVer dessa till ett kommunalt huvudmannaskap. Barnpsykiatrikerna skulle förbli landstingsanställda men vara konsulter hos socialtjänsten. Till

Prop. 1979/80:l Stöd och hjälp i hemmet 247

verksamheten vid den skisserade sociala enheten kan också knytas andra redan kommunalt anställda experter — psykologer. terapeuter. kuratorer — liksom personal vid befintliga ungdomsmottagningar.

Socialstyrelsen har föreslagit att en översyn skall göras av både den öppna och den slutna barn- och ungdomspsykiatriska vårdens målsättning. organisation och huvudmannaskap. Enligt Kommunförbundet talar mänga skäl för en översyn av frågan hur socialtjänstens och skolans behov av psykologiska och barnpsykiatriska rådgivnings- och behandlingsinsatser skall tillgodoses. Föreningen Sveriges socialchefer vill föra över fristående enheter inom PB U/BUP till den kommunala socialtjänsten. Socialdeparte- mentets sjukvärdsdelegation underströk förra året att den psykiska barn- och ungdomsvårdcn borde studeras. Här aVsags bl. a. förhållandet till socialvården och dennas behov av barnpsykiatrisk expertis. Socialstyrel- sen har i samband härmed framhållit att den psykiska barn- och ungdoms- vården är i stort behov av ett strukturprogram men att problematiken är utomordentligt komplex.

Även i fråga om den skolkurativa verksamheten var en betydande re- missopinion tveksam eller direkt negativ till socialutredningens förslag om oförändrat huvudmannaskap etc. Socialstyrelsen ville att huvudmanna— skapsfrågan skttlle utredas ytterligare. Kommunförbundet ansåg att varje kommun själv borde få bestämma vilken förvaltning som skolkuratorerna skall höra till. Föreningen Sveriges socialchefer ansåg att skolkuratorerna borde ställas under socialt huvudmannaskap.

Våren 1978 tillsattes en elevvårdsutredning som berör bl.a. skolkurato- rerna — psykologerna och sköterskorna samt även PBU/BU P. Utredningen har till uppgift att analysera erfarenheterna av skolans elevvårdsarbete. kartlägga samverkan med olika organ samt föreslå åtgärder i syfte att bryta dc hinder för samverkan som kan finnas. Utredningen skall därvid "utgå från den syn på dessa frågor som regering och riksdag kommer att redovisa i samband med att man tar ställning till socialutredningens förslag — — —". Enligt direktiven skall utredningen vidare redovisa de förutsättningar som finns för gemensamt pcrsonalutnyttjandc mellan skolan och andra kommu- nala och landstingskommunala myndigheter.

Jag kommer inom kort att begära regeringens bemyndigande att få tillkalla en parlamentariskt sammansatt kommitté för att utreda några av de frågor som jag har behandlat nu. Kommittén bör bl.a. få till uppgift att göra en översyn av frågan om huvudmannaskapet för den psykiska barn- och ungdomsvården (PBU/BUP) samt att överväga hur denna verksamhet och familjerådgivningen kan organiseras på lämpligaste sätt. Vid övervä- gande av olika organisatoriska lösningar bör kommittén undersöka förut— sättningar — både i ett kort och ett långt perspektiv — för såväl en mer självständig organisation inom socialtjänsten som för en integrering med socialtjänsten. Kommittén bör ha en allsidig sammansättning och förfoga över social och medicinsk expertis.

Prop. l979/80:1 Omsorger om barn och ungdom 248

2.9 Omsorger om barn och ungdom

2.9.1 Utgångspunkter

Den senaste stora reformen på värdlagarnas omräde när det gäller om- vårdnaden av barn och ungdom genomfördes är l96l. när l924 ärs Bvl. ersattes med den nuvarande. Den nya 8th innebar bl.a. att den allmänt förebyggande verksamheten betonades starkare. proceduren i barnavårds- ärenden fick en bättre reglering och vård i enskilt hem gavs i princip företräde framför vård i institution.

Utvecklingen inom barn- och ungdomsvården i vid mening har långt ifrån stått stilla under de snart 20 är som har gått sedan nuvarande BvL infördes. Tvärtom har samhällets insatser för barn och ungdom förändrats och byggts ut kraftigt. Framför allt gäller det på förskole- och fritidshems- området. Detta markeras av de nya lagar som har beslutats vid sidan om de traditionella vårdlagarna. nämligen lagen (l973: 1205) om förskoleverk— samhet vilken har efterträtts av den nu gällande lagen (l976: 381) om barnomsorg.

Andra viktiga stödformer för barn och ungdom som har vuxit fram eller byggts ut under de senaste två decennierna har varit inriktade på att hjälpa barnfamiljerna ekonomiskt och på annat sätt. Jag kan påminna om t. ex. bostadsbidragen som medverkar till att ge barnfamiljer goda och rymliga bostäder och reglerna om föräldrapenning och föräldraledighet som gör det möjligt för föräldrarna att under vissa perioder stanna hemma från arbetet för att vårda sina barn. Jag vill i sammanhanget också omnämna att barns och barnfamiljers villkor och hur dessa har förändrats över tiden har varit föremål för en ingående belysning och analys genom barnmiljöutredning— ens arbete (SOU l975: 30—33. 35—38).

Riksdagen har nyligen antagit en proposition (l978/791l68) om föräldra- utbildning och förbättringar av föräldraförsäkringen m. m.

Det pågår f. n. också en övergripande översyn av samhällsstödet till de ensamstående föräldrarna och deras barn. En parlamentariskt sammansatt kommitté skall bl. a. kartlägga de stödbehov som finns och hur nuvarande stödformer svarar mot dessa behov. En annan kommitté har nyligen tillkal- lats för att utreda bamfamiljernas. särskilt flerbarnsfamiljernas. ekonomis- ka situation.

Socialutredningens förslag innebär att den kommunala omvårdnaden av barn och ungdom blir en integrerad del av den nya socialtjänsten. Princi- perna för och innehållet i socialtjänsten gäller givetvis barn och ungdom lika mycket som andra grupper. Vissa insatser för barn och ungdom behandlar jag emellertid särskilt i samband med vård i familjehem m.m. ( avsnitt 2.12 ) och hemmen för vård eller boende ( avsnitt 2 . B). Motsvarig- heten till de nuvarande reglerna om omhändertagande för samhällsvård behandlarjag också särskilt som en del av problematiken kring vård titan samtycke ( avsnitt 2.25 ). En mera utförlig genomgång av dessa frågor har

Prop. l979/80:1 Omsorger om barn och ungdom 249

jag gjort i lagrådsremissen om vård utan samtycke inom socialtjänst och sjukvård (bil. 4).

De reformer som jag har nämnt tidigare när det gäller omsorgerna om barn och ungdom och familjepolitiken har byggt på förslag från flera utredningar som delvis har arbetat parallellt med socialutredningen. l—"ör socialutredningen har uppgiften i dessa delar främst varit att överväga i vilken mån de nya insatserna behövde lagtekniskt anpassas till den nya socialtjänstlagstiftningen. Det har däremot inte legat i utredningens upp- drag att göra någon översyn av innehållet i de reformer som bygger på förslag från de mera speciellt inriktade utredningarna.

2.9.2 Nuvarande insum'r

Nu gällande lagstiftning ger barnavårdsnämnden ett förstahandsansvar att se till att barns och ungdomars uppväxtmiljöer är tillfredsställande och att deras utveckling i olika avseenden blir positiv.

l BvL ges barnavårdsnämnden omfattande uppgifter när det gäller att känna till barns och ungdomars villkor och att arbeta för goda förhållanden för dem i kommunen. Nämnden skall dessutom bedriva en aktiv verksam— het för att förebygga problem och tillgodose barns och ungdomars all- männa och individuella behov.

l 3 Så BvL regleras barnavårdsnämndens allmänna ansvar för barn- och ungdomsgrupperna. Bamavårdsnämnden skall göra sig väl förtrogen med barns och ungdoms levnadsförhållanden och speciellt uppmärksamma så- dana barn och ungdomar som på grund av olika omständigheter riskerar att utvecklas ogynnsamt. Nämnden skall också arbeta med syfte att förbättra kommunens bam- och ungdomsvård och i mån av behov och möjligheter medverka till att bättre fritidsförhållanden för barn och ungdom skapas. Nämnden skall vidare stödja den personlighetsutvecklande och samhälls- fostrande verksamhet som ungdomens egna sammanslutningar bedriver. Dessutom skall barnavårdsnämnden ge råd och upplysningar till allmänhe- ten om nämndens verksamhet.

Med stöd av denna paragraf har kommunerna kunnat utveckla en omfat— tande förebyggande verksamhet inom barn- och ungdomsvården. Barnom- sorgen. fritidsverksamhcten och det sociala fältarbetet är exempel på sådana verksamhetsgrenar som har kommit att få en allt större betydelse.

Barnomsorgslagen ålägger kommunerna att bedriva förskole— och fritids- hemsverksamhet för de barn som är kyrkobokförda i kommunen eller som stadigvarande vistas där. Kommunen skall också genom uppsökande verk- samhet ta reda på vilka barn som av fysiska. psykiska. sociala. språkliga eller andra skäl behöver särskilt stöd'i sin utveckling och som av den anledningen skall anvisas plats i förskola tidigare än enligt lagens huvudre- gel (höstterminen det år då barnet fyller sex år). Syftet med barnomsorgen är att i nära samarbete med hemmen främja en allsidig personlighetsut- veckling och en gynnsam fysisk och social utveckling hos barnen.

Prop. 1979/80zl Omsorger om barn och ungdom 250

Förutom allmänt förebyggande och stödjande verksamhet har barna- värdsnämnden ålagts att ingripa i individuella fall. om situationen så krä- ver. l 25 och 3] åå BvL finns regler om sådana speciella ingripanden. Nämnden skall agera för att skydda barn och ungdom från olämpliga uppvt'ixtmiljöer. Ett annat skäl för ingripande är att den unge brister i anpassning till omgivningen eller samhället. Om föräldrarna begär det eller samtycker till det. kan barn tas om hand för samhällsvård. Samma gäller för barn som har förlorat sina föräldrar eller som har övergivits av dem.

För de utvecklingsstörda barnen har landstingskommunerna ett särskilt ansvar. [ lagen (l9b7: 940) angående omsorger om vissa psykiskt utveck- lingsstörda (omsorgslagen) åläggs landstingskommun att bereda psykiskt utvecklingsstörd som är bosatt inom kommunens område undervisning. vård och omsorger i övrigt. i den mån ingen annan gör det. I lagen finns även bestämmelser om förskola för psykiskt utvecklingsstörda barn. I 3? sägs att undervisning meddelas i särskola. Särskolan omfattar bl.a. försko- la. l)enna ("överensstämmer närmast med den i barnomsorgslagen nämnda deltidsgruppen.

2.9.3 Insatserna/ör horn och ungdom inom sm'iulljiinslen

Socialtjänstens olika verksamheter skall i enlighet med socialutredning- ens förslag föras samman i tre huvudgrupper: strukturinriktade. allmänt inriktade och individuellt inriktade insatser ( avsnitt 2.4 ). Barn- och ting- domsfrågor berör som jag nyss antydde alla dessa olika insatser. l social— tjänstens arbete med att påverka samhällsstrukturen. för att därigenom förebygga uppkomsten av individuella hjälpbehov. är givetvis barn— och ungdomsgruppen en av de viktigaste målgrupperna. På samma sätt är stöd till barns och ungdoms omvårdnad och utveckling i form av allmänt inrik- tade insatser en av sociz-tltjänstens mer väsentliga uppgifter. Bestämmelser- na om den enskildes rätt till bistånd skall självklart gälla ett barn eller en ting människa på samma sätt som de gäller andra i kommunen som behöver socialnämndens hjälp.

Jag har tidigare redogjort för mina överväganden beträffande socialtjäns— tens medverkan i samhällsplaneringen. .lag kommer därför att i det föl- jande främst begränsa diskussionen till socialtjänstens roll i det allmänt stödjande och förebyggande arbetet med barn och unga. Vidare skall jag kort redovisa mina ställningstaganden till socialnämndens ansvar för att tillgodose barns och ungdomars individuella behov av stöd och hjälp och då speciellt diskutera rätten till bistånd enligt socialtjänstlagen och hur denna förhåller sig till barns och ungdomars särskilda behov.

Socialutredningen anser att bland de viktigaste uppgifter" som social- tjänsten har att arbeta med av allmänt inriktad karaktär är sådana som rör barn och ungdom. Utredningen föreslär att'de mål för förskolan som barnstugeutredningen angav i betänkandet (SOU 1972127) Förskolan ll skall gälla alla sociala tjänster som avser att stödja barns omvårdnad och utveckling. Dessa mål är:

Prop. l979/80:1 (')mxmger om barn och ungdom 25]

— Förskolan bör sträva efter att i samarbete med föräldrarna ge varje barn bästa möjliga betingelser att rikt och mångsidigt utveckla sina känslo— och tankemässiga tillgångar. — Förskolan kan därigenom lägga grunden till att barnet utvecklas till en öppen. hänsynsfull människa med förmåga till inlevelse och till samver— kan med andra i stånd att komma fram till egna omdömen och problem— lösningar. — Förskolan bör hos barnet lägga grunden till en vilja att önska och använda kunskap för att förbättra såväl egna som andras levnadsvill— kor.

Socialutredningens ställningstaganden till insatser till stöd för barns och ungdoms omvårdnad och utveckling bygger delvis på arbeten som har utförts av andra utredningar. l betänkanden från den nämnda barnstugeut— redningen (SOU l972: 27) liksom fran fosterbarnsutredningen (SOU l974: 7). barnomsorgsgruppen (SOU 1975: 87). barnavårdsmannautred— ningen (SOU l972: 65) och invandrarutredningen (SOU 1974: 69) redovisas överväganden om den kommunala verksamheten för barn och ungdom.

Socialutredningcn framhåller att familjens sätt att fungera har fundamen- tal betydelse för barnens sociala och personlighetsmässiga utveckling. Svårigheter att fungera som vuxen grundläggs ofta i barndomen. Detta är inga nya rön. Forskning och erfarenheter har påvisat de tidiga uppväxt- årens betydelse för utvecklingen. Att förbättra uppväxtförhållandena bör därför till de bästa förebyggande insatser som kan göras.

En god ekonomi har stor betydelse för familjen och dess möjligheter att ge barnen en trygg uppväxt. Barnfamiljernas behov av ekonomiskt stöd bör i första hand tillgodoses genom en fortsatt utbyggnad av mer generella socialpolitiska anordningar.

Men sådana anordningar. bostadsbidrag kan nämnas som exempel. kan givetvis inte tillgodose alla behov av inkomstförstärkningar. Särskilt fa- miljer med stor försörjningsbörda är sårbara vid mer eller mindre tillfälliga inkomstbortfall eller utgiftsökningar. Man får därför räkna med att social- tjänsten måste kunna gå in i olika situationer med ekonomisk hjälp för att förhindra en negativ utveckling av barn och unga. Socialbidraget bör liksom hittills kunna ges som hjälp till en bra hemutrustning. omkostnader för fritidsverksamhet i form av lekredskap. utrustning för att barn och unga skall kunna vara med i olika sportaktiviteter osv.

Socialutredningcn pekar på att familjen behöver stöd i olika former. Samtidigt kommer behovet av omsorg och service utanför familjen att ställa stora krav på olika sociala anordningar. Samtliga sådana resurser som ställs till familjers. barns och ungdomars förfogande föreslår utred- ningen skall innefattas i begreppet barnomsorg. Detta begrepp skulle alltså omfatta hela den del av den kommunala socialtjänsten som avser verksam- het för barn och ungdom.

Prop. 1979/80:l Omsorger om barn och ungdom 252

I stället för det nu gällande barnomsorgsbegreppet — dvs. kommunernas ansvar för att anordna och driva förskolor och familjedaghem och annan kompletterande förskoleverksamhct samt deras ansvar för fritidshems- verksamheten — föreslår socialutredningen att man skall använda begrep- pen förskoleverksamhet och fritidsbemsverksamhet. Utredningen betonar att dessa båda vcrksamhetsområden har stor betydelse för kommunernas stödjande arbete för barn och ungdom.

Som inslag i det förebyggande och stödjande arbetet framhåller utred- ningen vidare llera andra verksamhetsområden. Social hemhjälp är en social tjänst som fyller en viktig funktion som stöd för familjer vid tillfälliga sjukdomsperioder hos föräldrar eller vid andra tillfällen då omvårdnaden av barnen riskerar att bli eftersatt. Social hemhjälp kan alltså användas som ett led i mer omfattande insatser för att stödja en familj och därmed också barnens utveckling. Möjligheten att få råd och stöd i frågor som rör barn och deras utveckling framhålls av utredningen som en viktig del i den förebyggande verksamheten. Också föräldrautbildningen är betydelsefull. något som också har understrukits i flera andra sammanhang. bl.a. i fosterbarnsutredningens och barnomsorgsgruppens betänkanden.

Socialutredningcn pekar också på betydelsen av samhällets fritidsverk- samhet för barn och ungdom. Utredningen anser att samhället tydligare än nu måste ta ansvar för att barns behov av lek och av aktiv och stimuleran- de fritid kan tillgodoses. Utredningen betonar särskilt att möjligheter till gemensamma aktiviteter för olika åldrar bör tas till vara.

Ett stort antal remissinstanser har behandlat socialutredningens förslag om åtgärder för barns och ungdoms omvårdnifd och utveckling. En genom— gående uppfattning som förs fram är att socialtjänsten har en av sina viktigaste uppgifter på detta område.

Utredningens förslag om att utvidga begreppet barnomsorg till att avse hela den del av den kommunala socialtjänsten som rör verksamhet för barn och ungdom tillstyrks av flertalet remissinstanser. däribland socialstyrel- sen och Kommunförbundet. Detsamma gäller utredningens förslag att de mål för barnomsorgen som barnstugeutredningen angav i betänkandet Förskolan ll skall gälla all samhällets omsorg om barn och ungdom. Socialstyrelsen anser dock att begreppet Omsorg om barn och ungdom är mer adekvat. Andra avstyrker en utvidgning. med motivering att begrep— pet i dess nuvarande lydelse är nytt och att utredningens förslag ger ordet barnomsorg ett helt nytt innehåll. Så t. ex. framhåller Svenska facklärar- förbundet att från att vara enbart en pedagogisk allmän verksamhet som erbjuds föräldrar. kan barnomsorg enligt förslaget också innefatta "ingri- panden" i fråga om barn som vistas i olämpliga uppväxtmiljöcr. är socialt missanpassade. värnlösa eller nödställda. Förbundet anser att om den föreslagna integrationen genomförs. kommer det att försämra främst dag- hemmens status av allmän förskola. som är en pedagogisk resurs för alla barn.

Prop. l979/80:l Omsorger om barn och ungdom 253

Socialstyrelsen. som sålunda i övrigt är positiv till att barnomsorgen ges en vidare innebörd. beklagar att inte utredningen närmare har analyserat vad barnomsorgens utbyggnad och dess sociala och pedagogiska verksam- het betyder för utvecklingen av socialtjänsten. Konsekvensen bör enligt styrelsen bli att sociala och pedagogiska synsätt närmar sig varandra. Detta kan leda till mer konstruktiva insatser för barn och ungdomar inom hela socialtjänsten.

För egen del vill jag till en början framhålla att samhällets ansvar för föräldrar. barn och ungdomar har vidgats successivt. Jag har tidigare nämnt de familjepolitiska insatserna och vissa ekonomiska stödformer. Kommunernas största åtaganden har i dag servicekaraktär. Detta har bl.a. sin grtind i ett förändrat familjcmönster och en annorlunda rollfördelning mellan föräldrarna. Vårdansvaret för barnen delas i högre grad. Båda föräldrarna arbetar också numera utanför hemmet i langt större usträck- ning än tidigare.

Kraven på olika sociala serviceinsatser har ökat. Barnavårdsnämndens verksamhet var tidigare till stor del inriktad på förebyggande och avhjäl- pande insatser i förhållande till ett enskilt barn eller en grupp av barn eller ungdomar. i dag har de sociala organen i kommtlnerna getts ett vidgat ansvar för omsorger om barn och unga. l begreppet omsorg ligger såväl "traditionella" insatser av både förebyggande och individuellt stödjande karaktär som nti finns reglerade i Bvl. som olika sociala verksamhets- former som har vuxit fram till stöd för barn och föräldrar. Jag tänker då främst på förskole- och fritidshemsverksamheten. den sociala hemhjälpen. föräldrautbildningen och fritidsverksamhcten. Dessa anordningar har gi- vetvis också en klart förebyggande karaktär.

Jag delar socialstyrelsens uppfattning att en vidgning av begreppet på det sätt som utredningen har föreslagit kommer att få effekter på utveck— lingen av socialtjänsten. såväl organisatoriskt som arbetsmässigt. Att på detta sätt integrera socialt och pedagogiskt arbete ger socialtjänsten vid- gade möjligheter i arbetet med barn- och ungdomsfrågorna. Liksom social- styrelsen anscrjag att detta kan leda till mer konstruktiva insatser för barn och ungdomar inom hela socialtjänsten.

Jag vill därför i överensstämmelse med socialstyrelsens förslag förorda att begreppet Omsorger om barn och ungdom förs in i socialtjänstlagen som en sammanfattande beteckning för all den verksamhet som social- tjänsten skall bedriva för barn— och ungdomsgrupperna. Jag ansluter mig samtidigt till de mål för verksamheten som socialutredningen har föreslagit skall gälla för alla sociala tjänster för att stödja och vårda barn och ungdom och som en gång har ställts tipp för förskoleverksamheten. Socialtjänstens insatser bör syfta till att tinderlätta familjens tippgift att ge barnen en materiell och känslomässig trygghet. De skall också medverka till en positiv identitetsutveckling hos barn och unga och i övrigt stimulera och tillvarata barns resurser och tillgodose olika behov. Insatserna skall öka

Prop. 1979/80:l Omsorger om barn och ungdom

|G '.!! J=—

barnens förutsättningar att lära in vissa grundläggande normer och värde— ringar. samtidigt som barnen bör bibringas förmågan till kritisk prövning. Grundläggande principer skall här vara trygghet.jämlikhet. solidaritet och medansvar. Individens självständighet och hans önskan att tillfredsställa egna behov maste balanseras mot en solidaritet med andra och en insikt om behovet av samarbete.

Var kultur avspeglar sig i vår fostran av de unga. Liksom vår kultur är vår uppfostran sammansatt av både gemensamma. grundläggande värde- ringar och delvis motstridande intressen och uppfattningar. Socialtjänstens medverkan i de ungas sociala fostran bör gå ut på att förankra de grundläg— gande värderingar som komtner till uttryck i de sociala mälen. En viktig uppgift blir att medverka till att ge barn och unga förmågan att analysera kontliktsituationer. diskutera olika sätt att lösa problem och att klarlägga konsekvenser av olika handlingssätt. Jag tror att bl. a. en sådan inriktning av insatserna kommer att ge barn och ungdom förutsättningar att förebyg- ga och lösa olika kt.)nlliktsituationer och bidra till att motverka sociala svårigheter och avvikelser som kan skada dem själva eller andra.

Genom att benämna verksamheten Omsorger om barn och ungdom ges begreppet den vidgade betydelse som vissa remissinstanser har efterlyst. Socialnämndens ansvar sträcker sig från insatser för de minsta barnen och deras föräldrar till insatser för ungdomar upp till ZO-ärsåldern. När det gäller allmänt förebyggande och stödjande arbete vill jag inte begränsa insatserna genom att lägga fast någon åldersgräns uppåt. Som framgår av min framställning beträffande reglerna för vård av unga oberoende av samtycke skall beslut om sådan vård inte kunna meddelas sedan den unge har fyllt 20 år ( avsnitt 2.25 ).

Flera remissinstanser tar upp behovet av en speciell bevakning av ung- domsfrågorna och pekar på behovet av en speciell ttngdotnsomsorg med en lagfäst skyldighet för socialnämnden att göra upp en plan för den liksom för barnomsorgen. Också socialnämndens möjligheter att följa andra nämnders verksamhet för barn och ungdom tas ttpp av remissinstansema. Så t.ex. anser Kommunförbundet att de angivna målen för omsorger om barn och ungdom också bör gälla sådan verksamhet som till viss del handhas av andra kommunala organ än socialnämnden. t.ex. fritidsgårds- verksamhet och kulturella aktiviteter.

Kommunernas förebyggande arbete för barn och ungdom är enligt min mening en av de viktigaste uppgifterna som kommunerna har. Denna är emellertid inte bara en socialtjänstens uppgift. Som socialutredningen ock- så har pekat på har det i kommunerna vuxit fram en omfattande förebyg- gande barn- och ungdomsverksanthct. där framför allt fritids- och kultur- nämnderna tillsammans med de sociala organen har deltagit i uppbygg- nadsarbetet. En allmän uppfattning är att 3 s BvL har bidragit till denna utveckling. Enligt denna paragraf skall barnavårdsnämnden bl.a. "verka för önskvärda förbättringari fråga om kommunens barnavård samt därvid i

Prop. l979/80:l Omsorger om burn-och ungdom

|») '_It Ut

mån av behov och möjligheter främja anordningar för bättre fritidsförhål- landen för barn och ungdom" samt "stödja den personlighetsutvecklande och samhällsfostrande verksamhet som utövas av ungdomens egna sam- manslutningar".

Genom dessa bestämmelser har sålunda barnavårdsnämuden/sociala centralnämnden i kraft av sitt ansvar för det förebyggande arbetet kunnat bevaka olika insatser för att främja utvecklingen på området. Socialtjänst- lagen ger ett motsvarande fast ansvar. De särskilda bestämmelserna om socialnämndens insatser för barn och ungdom ger nämligen tillsammans med de allmänna riktlinjerna om åtgärder för att skapa en god samhälls- miljö och goda förhållanden för bl. a. barn och ungdom socialnämnden ett särskilt bevaknings- och samordningsansvar. Detta gäller inte minst det förebyggande arbetet med barn- och ungdomsgrupperna i kommunen.

[ fråga om behovet av en särskild "ungdomsomsorgsplan" villjag hänvi- sa till vad jag har uttalat tidigare om planeringen av socialtjänsten inom den kommunala verksamheten. Genom att en sådan planering bör omfatta alla socialnämndens uppgifter kommer den också att inbegn'pa förebyggande verksamhet för barn och ungdom. För dessa grupper är en gemensam planering med övriga berörda kommunala nämnder nödvändig. Det är också väsentligt att de frivilliga organisationernas resurser beaktas i plane- ringen. Mot den här bakgrunden anserjag att det inte finns något behov av en särskild plan för omsorgerna om ungdomen.

2.9.4 Särskilt om barnomsorgs- och omsorgslagarrta

Som jag har antytt tidigare har barnomsorgslagen med dess bestämmel- ser om kommuns ansvar för att anordna och driva förskole- och fritids- hemsverksamhet en central roll när det gäller samhällets service till bamfa- miljema.

En rad olika frågor om barnomsorgen utreds f.n. i arbetsgrupper och utredningar som väntas lägga fram förslag under det närmaste året. Såle— des remissbehandlas f. n. en promemoria från socialdepanementet som rör frågor om gruppstorlck. personaltäthet och pcrsonalutbildning m. m. inom förskolor och fritidshem. [ detta sammanhang diskuteras även statsbi- dragsreglerna för förskolor och fritidshem. Överläggningar skall vidare tas upp med Kommunförbundet om barnomsorgens fortsatta utbyggnad. Barn- omsorgsgruppen fortsätter sitt arbete med att utarbeta förslag till föräldra- utbildning för föräldrar med barn i förskole- och skolåldrarna. Familje- stödsutredningen utreder verksamheten för små barn i daghem.

Jag får tillfälle att återkomma till denna viktiga del av kommunernas omsorger för barn och ungdom och mera utförligt redovisa min syn på olika bamomsorgsfrågor när de olika utredningsförslagen har presenterats. Det finns därför inte anledning för mig att nu ytterligare belysa dessa frågor.

Låt mig emellertid få påminna om att kommunen enligt barnomsorgsla-

Prop. 1979/80zl Omsorger om barn och ungdom 256

gen bl. a. är skyldig att anvisa barn plats i förskola från sex års ålder och att barn som av olika skäl behöver särskilt stöd för sin utveckling skall anvisas plats tidigare. Till kommunens skyldigheter hör också att genom ttppsö- kande verksamhet ta reda på vilka barn som skall beredas plats tidigare. Kommunen skall vidare genom en planmässig utbyggnad av förskole- och fritidshemsverksamheten sörja för att barn får den omvårdnad därutöver som de på grund av föräldrarnas förvärvsarbete eller studier o.d. behöver.

Riksdagen har tidigare slagit fast att förskole- och fritidshemsverksam- heten skall ha ett socialt och ett pedagogiskt innehåll. Den skall ge barnen trygghet och stimulans och föräldrarna det stöd som gör det möjligt att förena föräldrarollen med rollen som aktiv samhällsmedlem. Den kan också vara en väsentlig stödresurs i det individuella förebyggande och behandlande arbetet.

De handikappade barnens speciella problem har behandlats bl.a. av barnomsorgsgruppen i ett särskilt betänkande (Ds S 1976: 7) Samverkan i barnomsorgen ll — Handikappade barns förskolevistelse. Barnomsorgs- gruppen betonar att de handikappade barnen bör integreras i den reguljära förskolan och förordar ett primärkommunalt grundansvar. Detta grundan- svar och landstingens stödjande och kompletterande uppgifter bör vara vägledande för rollfördelningen mellan landsting och kommttnen.

Kommunförbundet och Landstingsförbundet har i en särskild överens- kommelse rekommenderat sina medlemmar att tillämpa vissa riktlinjer för samarbete och ansvar vid integrering av handikappade barn i primärkom- munal förskoleverksamhet. ! korthet innebär dessa riktlinjer att kom- munen anordnar, betalar och utformar förskolevistelsen för varje barn som går i kommunens förskola, oaVsett fysiskt eller psykiskt handikapp eller annan omständighet. Landstingens ansvar gäller insatser av hälso- och habiliterande karaktär inom ramen för gällande sjukvårds- och omsorgslag- stiftning. Landstingens insatser skall så långt möjligt samordnas med bar- nens förskolevistelse.

Enligt min mening är det naturligt att barnomsorgslagens centrala be- stämmelser om samhällets service till barnfamiljerna tas in i socialtjänstla- gen som en integrerad del av socialtjänsten. Lagtekniskt bör bestämmel- serna fogas in i ett avsnitt om Omsorger om barn och ungdom. Jag hänvisar i övrigt till specialmotiveringen.

Jag har tidigare (avsnitt 2.4) behandlat den uppsökande verksamheten som en av socialtjänstens strukturinriktade insatser. Där har också kort berörts hur den i barnomsorgslagen reglerade uppsökande verksamheten har utvecklats och de studieaktiviteter som socialstyrelsen har tagit initia- tivet till kring dessa frågor. Det är väsentligt att kommunens uppsökande verksamhet bland förskolebarn samordnas med övrig sådan verksamhet. Särskilt bör uppmärksammas det samarbete som barnomsorgsgruppen i betänkandet (SOU 1975: 87) Samverkan i barnomsorgen föreslår skall ftn- nas med olika organ inorn landstingens arbetsfält.

Prop. 1979/80zl Omsorger om barn och ungdom 257

()msorgerna om vissa psykiskt utvecklingsstörda. som är en angelägen- het för landstingskommunerna; är f.n. föremål för översyn av omsorgs- kommittén (S 1977: lZ). [ det sammanhanget kommer också särskolans - inkl. särförskolans — roll och organisatoriska tillhörighet att behandlas. [ direktiven till kommittén (Dir. l977: 89) sägs att omsorgslagcns karaktär av särlag bör diskuteras. Därvid bör prövas om och hur utvecklingsstördas trygghet kan upprätthållas och förstärkas om man minskar antalet särbe- stämmelser. Kan det visas att förändringar i dessa avsendcn leder till förbättringar för utvecklingsstörda. skall förändringarna göras. Frågorna om omsorgen om de psykiskt utvecklingsstörda kommer således att prövas i ett senare sammanhang. Jag vill för min del understryka att också de utvecklingsstörda givetvis omfattas av den kommunala socialtjänsten i den mån inte landstingen har getts ett särskilt ansvari omsorgslagen.

2.9.5 De ungas rätt till skydd och .t'töd

Jag går nu in på frågan om de individuellt inriktade åtgärderna och då särskilt i vad mån de föreslagna bestämmelserna om omsorger om barn och ungdom tillgodoser deras rätt till skydd och stöd. Vissa remissinstanser anser nämligen att socialutredningen i sitt lagförslag inte tillräckligt har betonat att åtgärder skall vara motiverade främst med hänsyn till barnets bästa. Detta skulle få till följd en försämring av barns rättsliga ställning i förhållande till nu gällande lagstiftning. Länsstyrelsen i Älvsborgs län uttrycker saken så. att barnavårdsnämnds ställning i BvL som en "barnens ombudsman" försvinner.

Också JO pekar på att utredningen har betonat de vuxnas — föräldrarnas — behov på ett sådant sätt att samhället avhänder sig mycket av ansvaret för de barn som inte själva kan ställa krav på socialtjänsten. JO anser därför att socialnämndens ansvar för att barn som far illa får den hjälp från samhällets sida som behövs måste slås fast. Liknande synpunkter har framförts av utredningen (Ju 1977108) om barnens rätt. Frälsningsarmén. och Föreningen barnens rätt i samhället.

Flera remissinstanser anser det vara en brist att utredningen i förslaget till socialtjänstlag inte har tagit in regler som motsvarar bestämmelserna i 31 & BvL om skyldighet att i vissa fall ta om hand barn för samhällsvård på föräldrarnas begäran eller med deras samtycke. Man delar inte utredning- ens uppfattning att de föreslagna bestämmelserna om rätt till bistånd enligt socialtjänstlagen i tillräcklig grad beaktar barnens rätt. Utredningen om barnens rätt anser t. ex. därför att paragrafen bör formuleras om eller att en särskild bestämmelse bör tas in i avsnittet om Omsorger om barn och ungdom där det klan framgår att barn och unga i vissa situationer har rätt till vård och fostran genom samhällets försorg. Samma uppfattning har Stockholms kommun som framhåller att utredningen har utgått från att bistånd till föräldrarna i form av placering av barn utom hemmet också är att tillgodose bistånd till barnet och att någon intressekonflikt inte kan 17 Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr !. DclA

Prop. 1979/8tlzl Omsorger om barn och ungdom

|») kl! &

föreligga i dessa situationer. Den möjlighet som i dag finns i 31 & BvL bör enligt kommunen samordnas med övriga bestämmelser om omsorg om barn och ungdom och bör således inte omfattas av de föreslagna bestäm- melserna om rätt till bistånd.

Jag vill för min del peka på att ett genomgående tema i hela förslaget till socialtjänstlag är att socialtjänsten har skyldighet att på olika sätt bevaka de enskilda komtnuninvånarnas intressen och deras rätt att få hjälp och stöd. Socialnämnden skall antingen själv svara för de nödvändiga tjänster- na eller också förmedla dessa. Detta Iigger i bestämmelsen om kommunens yttersta ansvar. Vidare gäller bestämmelserna om enskilds rätt till bistånd alla som bor i kommunen. oavsett ålder. Socialnämnden har självfallet skyldigheter också mot de unga. Bistånd skall således inte bara tillgodose föräldrarnas behov eller ges på deras villkor. Också de ungas behov av stöd skall tillgodoses med stöd av biståndsbestämmelsema. Samtidigt är ' jag införstådd med att den föreslagna lagtexten kan uppfattas som otydlig när det gäller att uttrycka barnens och ungdomarnas rättigheter. Det heter ju att den enskilde skall ha rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning och sin livsföring i övrigt. om hans behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Som utredningen om barnens rätt har framhållit kan det vara svårt att av detta läsa ut att sådan värd som nu anges i 31 & BvL ingår i rätten till bistånd.

Jag förordar därför att socialtjänstlagen kompletteras med en bestäm- melse som tydligt uttrycker socialnämndens skyldighet att — med föräld- rarnas samtycke — sörja för att barn och ungdom som på grund av särskil- da omständigheter n'skerar att utvecklas ogynnsamt får det skydd och stöd som de behöver. I den utsträckning som de ungas bästa motiverar det bör de erbjudas vård och fostran utanför hemmet. Denna socialtjänstens skyl- dighet har givetvis ett nära samband med andra insatser för dessa ålders- grupper och bestämmelsen bör därför tas in i anslutning till de övriga bestämmelserna om omsorger om barn och ungdom.

2.9.6 Vissa allmänna insalserför ungdom

Ungdomsåren präglas generellt av en successiv frigörelse från en relativt skyddad tillvaro i familjekretsen till en strävan efter en självständig och kravfylld vuxenroll. De unga skall under denna period finna och utveckla en identitet i ett större socialt sammanhang.

De ungas möjligheter att få olika behov tillgodosedda. utveckla intressen och att uppfylla de krav och lösa de konflikter som de möter bestäms av en rad faktorer. Inte minst de vuxnas hållning, samhällets tilldelning av re— surser och framför allt de förutsättningar de unga har med sig från yngre år.

Familjegruppens tidigare funktioner har alltmer flyttats över på olika samhällsinstitutioner. Barnomsorgens och ftitidshemmens utveckling ser jag som exempel på en sådan förändring. Konsekvenser av bl.a. denna samhällsförändring är att vi numera har en mindre kontaktyta mellan olika generationer och därmed större skillnader i normer och värderingar.

IJ Ut xc

Prop. 1979/80zl Omsorger om barn och ungdom

Socialutredningcn har i sitt principbetänkande lämnat en rad exempel på insatser som kan behövas för att möta de särskilda problem och behov som många ungdomar har. Utan att fördjupa mig i denna inventering vill jag framhålla vissa faktorer i detta sammanhang.

Hur den unge lyckas växa in i vuxenrollen beror till stor del på hur han har kunnat införliva vissa grundläggande normer och värderingar och kunnat utveckla en trygghet i förhållande till omvärlden. Också en positiv stimulans under den viktiga utvecklingen i barnaåren har stor betydelse för en gynnsam utveckling till en vuxen människa. Familjen men även barn- omsorgen har här en nyckelroll under särskilt den första barndomstiden. Skolan får sedan en allt mer betydelsefull roll för de ungas utveckling både genom undervisningen som sådan och genom skolans möjligheter att träna självständigt arbete och verksamhet i grupp. Den har också en viktig uppgift i att förbereda tonåringarna för arbetsliv. självständigt boende, fritidsverksamhet m.m. Den utvecklade SIA-skolan får en stor betydelse i denna förberedelseprocess.

Socialtjänstens olika uppgifter för barnfamiljer har i de flesta avseenden även relevans när det gäller unga. Socialtjänstens samverkan med fritids- verksamheten som fritidsgårdar. föreningar av olika slag har också en synnerligen stor betydelse för denna målgrupp.

Att ungdomar som har slutat skolan får inleda sitt vuxna liv med att deras insatser inte efterfrågas. dvs. med arbetslöshet innebär stora sociala risker. Socialtjänsten måste medverka till att minska ungdomsarbetslöshe- ten även om detta problem kräver politiska insatser utanför socialtjänstens ram. Riksdagen har också vid olika tillfällen beslutat om särskilda åtgärder mot ungdomsarbetslöshet. Dessa har gällt arbetsförmedlande insatser, beredskapsarbeten för ungdom. inrättande av praktikplatser. utbildningS- åtgärder och särskilda åtgärder inom skolans område. Jag har tidigare erinrat om den uppsökande och uppföljande SYO-verksamheten ( avsnitt 2.4.2 ).

Trots detta finns det här viktiga uppgifter för socialtjänsten. Det kan t. ex. gälla att få fram praktikplatser. Socialvården är en personalkrävande verksamhet och innehåller många institutioner som barnstugor. servicehus m.m. lnom socialtjänsten bör det därför finnas utrymme för att skapa möjligheter för ungdom att få yrkespraktik. Socialtjänsten har även ett ansvar att utanför den egna organisationen tillsammans med arbetsförmed- lingen söka få till stånd praktikplatser m.m.

Flera kommuner har redan initierat sådana insatser. Huddinge kommun samarbetar med byggmästarföreningen för att inrätta lärlingsplatser åt ungdomar som har genomgått introduktionskurser inom byggområdet. Västerås kommun satsar på korta utbildningar inom de yrkesområden där arbetskraft efterfrågas. Lycksele kommun har i samarbete med landstinget gett ett antal ungdomar praktiska erfarenheter i friskvård. Kommunför- bundet har nyligen gett ut en skrift som behandlar ett urval av praktiska

Prop. 1979/80zl (')mmrger om äldre 260

exempel på lämpliga insatser som syftar till att skapa arbetsmöiligheter för ungdom.

Socialtjänsten har även ett ansvar att kartlägga dold ungdomsarbetslös- het och genom den uppsökande verksamheten förmedla kontakter mellan den enskilde och arbetsförmedling ( avsnitt 2.4.3 ).

En annan form av stödverksamhet som ett trettiotal kommuner redan bedriver sedan ett antal år tillbaka är ungdomsmottagningar. Ungdoms- mottagningarna lämnar råd och hjälp till ungdomar i medicinska. psykiska och sociala frågor. Socialstyrelsen har år 1977 gett ut "En rapport om ungdomsmottagningar", där det framgår att en sådan uppläggning av råd- givningen har gett bra resultat. Ungdomsmottagningarna har dock haft svårt att få kontakt med ungdomsgrupper som befinner sig i riskzonen. Jag anser därför att de bör knytas närmare till de vårdorgan som i övrigt behandlar barn- och ungdomsproblem. Med sådana vårdorgan menar jag PBU/B UP, familjerädgivning och socialtjänsten.

2.10 Omsorger om äldre människor

Den föreslagna socialtjänstlagens inledande "portalparagral" säger att socialtjänstens insatser skall inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser. Detta mål sätter inga åldersgränser. Målet gäller självfallet även de äldre. Deras kunskaper och livserfarenheter mas- te i ökande grad tas tillvara som en resurs för samhället. vilket samtidigt innebär fördelar för både deras personliga utveckling och deras medverkan i samhällslivet.

lnnan jag behandlar omsorgerna om de äldre i den framtida socialtjäns- ten. Vill jag översiktligt beskriva några drag i utvecklingen av vården av de äldre. Översikten grundar sig delvis på en redovisning som socialutred— ningen har gett i sitt slutbetänkande. Jag skall vidare belysa de äldres situation i dagens samhälle med utgångspunkt i pcnsionärsundersökning- ens betänkande (SOU l977198) Pensionär 75.

2.lU.I De äldre i A'lUIl/Illllå'llll'('l'Å'llllyt'll De äldre./öre industrin/ixt'ringt'n

] det gamla bonde- och hantverkarsamhället hade de äldres erfarenheter och kunskaper många gånger en stor betydelse för yngre generationer. l olika samhällsklasser rådde inte sällan en arbetsgemenskap mellan genera- tionerna. l kollektivet tillgodosågs ofta tillsyns- och undervisningsbehov av olika slag. och det fanns utrymme för de äldres insatser och ocksa behov av dessa. De äldre hade en plats i produktionen. och deras insatser var ofta meningsfulla. När de gamla bodde. levde och arbetade tillsam- mans med anhöriga av yngre generationer. förmedlade de kunskaper från en gången tid. Även livets början och slut — födelse och död — ingick som en naturlig del i den livsordning som rådde i bondesamhället.

Prop. 1979/80:l Omsorger om äldre Zol

En annan bild av det gamla bonde— och hantverkarsamhället är att de sysslor som anförtroddes de äldre ofta inte hörde till de mest ansedda. Arbetet kunde vara krävande. De äldre inom den självägande bondeklas- sen och de agrara ttndcrklasserna stod vanligen under andras välde. inom eller utom familjen. De äldres attktoritet gällde särskilt gentemot barnen. Undantagsstttgorna för aldringarna inom bondeklassen lämnade mycket övrigt att önska. Manga gamla. sjuka och fattiga — även barn — hänvisades till en eländig "gemenskap" i dåtidens fattigstugor. De trängdes även ut till primitiva bostäder i byarnas tttkantcr och var tämligen avskärmade fran social gemenskap med det starkt skiktade samhället i övrigt.

De äldre i industrisam/n'iller

Människors villkor. inte minst de äldres. förändrades kraftigt i takt med den industriella expansionen. Arbete utanför hemmet blev allt vanligare. Krav ställdes på arbetskraftens rörlighet. lndustnarbetarnas trängboddhet och knappa löner inom penninghushällningens ram gav inte utrymme för kost och logi till medellösa äldre anförvanter. Mekanisering och effektive- ring gav heller inte plats för de äldre i produktionen.

Den gemenskap — det sociala kontaktnät — pa gott och ont som fanns i naturahushållningcns värld var inte längre fttnktionell i ett samhälle med nya förutsättningar för produktionen. Kvar fanns de känslomässiga ban- den mellan generationerna. De helhjärtade insatser som gjordes av yngre för äldre anförvantcr kan symboliseras med den s. k. hemmadottcrns upp- offrande insatser för sina föräldrar. Enskild välgörenhet och social patriar- kalism inom näringslivet hade begränsad betydelse. Utvecklingens huvud— ström var att stat och kommun tog över försörjning av och omsorg om de äldre.

Jag har tidigare gett en översikt över tttvecklingen inom socialpolitiken inbegripet reformerna pa pcnsionsomrädet ( avsnitt 2 . l. l ).

2. 10.2 Utvecklingen (ll' samhällets inn'uxerj'ör de äldre 1947 års reform

År 1947 fattade statsmakterna ett viktigt beslut som kan ses som en kursändring av samhällets insatser för de äldre. Beslutet avsåg att ändra främst på två utmärkande olägenheter inom vården i ålderdomshem.

Som en konsekvens av folkpensionsreformen är l94b skttlle alderdoms— hemmens karaktär av fattigvärdsanstalter avskaffas. Omhändertagandet pä hemmen ttnder denna tid motiverades till stor del av försörjningssvä- righeter. Vidare skttlle den s. k. klientelblandningcn avskaffas. Pa mänga av alderdomshemmen "hystes" vad man kallade sinnessjuka eller sinnes- slöa. kroppssjuka och fysiskt invalidiseradc människor i olika åldrar till- sammans med friska s. k. försörjningslall.

Ett ytterligare kännetecken för dätidens ålderdomshem var att de inte erbjöd nagon aktiv värd. Alderdomshemmen var i stort sett förvaringsan—

Prop. 1979/80:1 Omsorger om äldre 262 stalter. Dessa förhållanden och den låga standarden skapade en utbredd fruktan bland de gamla för denna vårdform. Den mörka bilden hade natur- ligtvis ocksa ljusa inslag i form av personalens behjärtade insatser. låt vara att de ofta präglades av en auktoritär välvilja mot de s. k. understödsta- garna.

Genom 1947 års beslut ville man skapa en boendeform som de gamla inte behövde frttkta eller känna motvilja inför. De skulle inte ses som under- stödstagare titan som inackorderingsgäster. Folkpensionsreformen syftade till att göra dem ekonomiskt oberoende. Älderdomshemmen skttlle rttstas tipp och ges en bättre standard. Det gamla samboendesystemet skttlle. för dem som så önskade. ersättas med enskilda rttm. Vidare borde endast äldre och handikappade. som var i behov av omvårdnad och tillsyn. bo i ålderdomshem. Äldre personer som var i behov av vård i sjukvårdsinrätt- ning skttlle vårdas där. lin förutsättning för denna avgränsning var dock att vardmöjligheterna utökades för vad ntan kallade sinnessjuka. sinnesslöa och kroniskt sjuka.

1947 års beslut att ålderdomshemmens karaktär av fattigvårdsanstalter skulle försvinna ansågs innebära att bestämmelsen om ålderdomshem borde tas tipp i särskild lagstiftning. ! avvaktan på att 1952 års åldrings- vårdsutredning blev färdig med sitt arbete fick dock lagbestämmelserna kvarstå i Shjl... när denna är 1956 efterträdde 1918 års fattigvårdslag.

1 och med ShjL blev ålderdomshemmen öppna hem dit man kunde söka sig av fri vilja. Man tog bl.a. bort lagbestämmelserna om arbetsplikt och rätten att vidta disciplinära åtgärder mot den som bodde i ålderdomshem.

195761” riktlinjer

År 1957 utformade statsmakterna riktlinjer för vården av åldringar i ålderdomshemmen m.m. 'lill grttnd för beslutet låg åldringsvårdsutred- ningens betänkande. Man konstaterade att ntassfattigdom inte längre fanns och därför inte krävde samhällsinsatser för de äldre. Insatserna borde i stället grundas på de äldres behov av bostäder. omvårdnad och service. l'ifterfrågan borde tillgodoses inom ramen för ett så långt som möjligt fritt konsumtionsval. Insatserna för de äldre skttlle inte bindas till vissa bestäm- da och en gång för alla fastställda handlingsmönster. Man ansåg att särskil- da hjälpatgärder borde vidtas för att så många gamla som möjligt i framti- den skttlle ktmna leva kvar i sin invanda miljö. l fråga om vårdinsatserna inom ålderdomshemmen uttalades att någon aktiv sjukvård inte skulle lämnas men väl sådan sjukvård som kttnde betecknas som en god hemsjuk- vård. Sjukvårdens insatser förde äldre skttlle syfta till att återföra dem till hälsa eller relativ hälsa. Bestämmelserna om ålderdomshemmen fick stå kvar i ShjL.

När de nya folkpensionema infördes år 1948. medförde de enligt före- dragande departementschefen ett ekonomiskt oberoende — men på en blygsam niva — för de flesta äldre. Förutom indextillägg fick pensionärer-

Prop. l979/80:1 ()msorgerom äldre 263

na standardhöjningar av folkpensionen. Aven den allmänna sjukförsäk- ringens ikraftträdande år 1955 påverkade de äldres situation. Folkpensio- närernas realinkomster hade ökat i takt med andra inkomsttagares. ()m- kring två tredjedelar av pensionärerna hade inkomster vid sidan av pen- sionen. För ca en tredjedel motsvarade dessa sidoinkomster omkring eller mer än hälften av folkpensionen för ensamstående.

Gamla människor bodde företrädesvis i det äldsta bostadsbeståndet. Ett betydande antal gamla bodde i lägenheter som saknade vatten. avlopp. wc och centralvärme. Särskilda åtgärder hade vidtagits för att förbättra boen- det. Pensionärshem och pensionärsbostäder hade byggts i flerfamiljshus. Län och bidrag hade lämnats till förbättringar av äldre bostäder.

Bostadstillägget för pensionärer förbättrades efterhand. Enligt åldrings- värdsutredningen var emellertid bostadstillägget inte så stort att de äldre kunde konkurrera om moderna lägenheter. Utredningen ansåg det viktigt att bostadstilläggen i så stor utsträckning som möjligt knöts till de faktiska bostadskostnaderna. På grund av pågående utredningar kunde departe- mentschefen inte mer än i princip instämma i utredningens uttalande.

Sedan år 1947 hade det gjorts betydande framsteg inom vården vid ålderdomshem. Främst gällde detta upprustning och modernisering av hemmen. Kommunreformen. det ökade skatteunderlaget samt statsbidrag som hade införts för ny- och ombyggnad av ålderdomshem hade stor betydelse för denna utveckling. Fattigvårdskaraktären undanröjdes även formellt när ShjL trädde i kraft år 1956. Folkpensionerna höjdes så att de äldre kunde betala för sig och inte betraktas som försörjningsfall. Av detta följde. ansåg dåvarande departementschefen. att avgiften på ett ålder- domshem inte skulle vara högre än att en pensionär med full folkpension kunde betala avgiften. Riksdagen slog fast att denna princip borde uppstäl- las som huvudregel.

l ett avseende hade utvecklingen inom vården i ålderdomshem inte varit så positiv. Detta gällde den s.k. klientelblandningen. 1 sin behandling av propositionen år 1957 underströk riksdagen att frågan var minst lika aktuell vid detta tillfälle som då statsmakterna tog beslutet år 1947. Andelen sjuka i ålderdomshemmen hade sedan år 1950 varit konstant. Det hade dock skett en bättre differentiering av dem som behövde vård.

De gamlas fruktan för ålderdomshemmen hade i allmänhet försvunnit. Inte sällan sökte sig de äldre självmant till ålderdomshemmen i en utsträck- ning som överträffade platstillgången.

I propositionen uttalades vidare att ålderdomshemmen i princip inte tillhörde sjukvårdsorganisationen. Hemmen var inte avsedda för akut eller långvarigt sjuka personer. Utgångspunkten för vilka som kunde beredas plats i ålderdomshemmen skulle vara ShjL:s bestämmelser. Hemmens uppgifter reglerades dock av en hård verklighet. Under en avsevärd fram- tid kom det att finnas sjuka åldringar i ålderdomshemmen. Det innebar inte att departementschefen därmed accepterade att en del ålderdomshem fun— gerade som sjukvårdsanstalter.

Prop. 1979/80:1 Omsorger om äldre 264

Sjukvården borde byggas ut så att det blev möjligt att ge alla äldre sjuka en vård som syftade till att återföra dem till hälsa eller relativ hälsa. Även gamla människor kunde behandlas med framgång. Det föreslogs att be- teckningen kroniskt sjuk skulle mönstras ut och ersättas med långvarigt sjuk. l fråga om sjukvården borde olika former av öppen vård uppmuntras. Det framhölls i propositionen att en kvalificerad vård krävde väl utbildad personal.

Ambitionen var att så många gamla som möjligt skulle leva kvar i sin invanda miljö. Särskilda åtgärder borde vidtas för de gamla i hemmen. s. k. öppen åldringsvård. Skälet till detta var att hålla tillbaka behovet av institutionsvård. Även med avsevärda finansiella insatser ansågs en öppen vård vara direkt ekonomiskt gynnsam för samhället.

Den s.k. hemtjänsten för gamla hade vuxit ut förhållandevis snabbt under 1950—talet. Hemvärdarinnornas arbete spelade alltjämt den största rollen inom den sociala hemtjänstens åldringsvårdande verksamhet. Även om statsbidrag inte föreslogs utgå till hemtjänstverksamheten. ansåg de— partementschefen att det var väsentligt att kommunerna fortsatte utveck- lingen av verksamheten i de former den hade fått. Frivilliga organisatio- ners insatser borde stödjas.

1 den s.k. hemtjänsten för gamla engagerades deltidsanställd personal. Det ansågs värdefullt ur folkhushällets synpunkt att ta tillvara arbetsför— mågan och yrkcskunnigheten hos husmödrar och andra kvinnor utanför den vanliga arbetsmarknaden. Den anlitade arbetskraften måste dock upp- fylla Vissa krav på kunnighet och smidighet. Ersättningen för arbetet borde inte sättas för lågt.

[ propositionen underströks värdet av den verksamhet som höll på att växa fram för att bereda gamla förströelse. Vidare uttalades förhoppningen att sysselsättningsverksamheten vid ålderdomshemmen skulle utvecklas vidare.

Statsmakternas beslut är 1959 om allmän tilläggspension var en fortsätt- ning av samhällets insatser för att förbättra de äldres ekonomi. Beslutet kan sägas på sikt radikalt ha förändrat de äldres ekonomiska situation i det svenska samhället.

1964 års program

År 1963 lade socialpolitiska kommittén fram en kartläggning av åldrings- vården. På grundval av denna beslöt riksdagen år 1964 om vissa reformer inom åldringsvården. I propositionen konstaterade dåvarande departe- mentschefen att samhällets insatser syftade till att bereda de gamla ekono- misk självständighet. en god bostad och vid behov personlig vård och omvårdnad. Ökningen av antalet äldre ansågs skärpa behovet av samhäl- lets insatser.

De äldre hade i ekonomiskt avseende nått större oberoende och fått större valmöjligheter. Det var närmast den allmänna försäkringen — främst

Prop. 1979/80zl Omsorger om äldre 265

pensioneringen — som hade förbättrat de äldres situation. l framtiden skulle förhållandena ytterligare förbättras genom den allmänna tilläggspen- sioneringen. En fortsatt successiv standardhöjning av folkpensionema an- sågs ha grundläggande betydelse för att de äldre skulle få del av den materiella välståndsutvecklingen.

1964 års program syftade till dels en kraftig satsning på bättre bostäder och en utbyggnad av särskilda insatser så att äldre så länge som möjligt skulle kunna bo kvar i sin invanda miljö. dels en snabb utbyggnad av långtidssjukvården. Det underströks att de stora olikheterna mellan kom- munerna beträffande åldringsvården var mindre tillfredsställande.

Bostäder för äldre ansågs vara en del av den allmänna bostadsförsörj— ningen för vilken kommunen hade ansvaret. De äldres bostadsbehov skulle därför beaktas i det kommunala bostadsbyggandet. Det behövdes en snabb och omfattande upprustning av de äldres bostäder. Förslag lades fram om dels en inventering av de äldres bostäder. dels en ökning av den verksam- het som avsåg förbättringslån till bostäder för äldre. dels anordnande av temporära bostäder för äldre.

Samtidigt som man förbättrade de äldres bostadssituation borde de gamla få en effektivare tillsyn och vård i hemmet. Den sociala hemhjälpen borde byggas ut i betydande grad. Förslag lades fram om statsbidrag med 35 %- av nettokostnaden för hemhjälp till äldre. handikappade och barnfa- miljer. Statsbidraget skulle medverka till att verksamheten över hela lan- det byggdes ut så att behoven täcktes.

Det fanns vidare behov av att stimulera en snabb utveckling av långtids- sjukvården. Ett tidsbegränsat lånestöd till byggande av sjukhem infördes. Lånen skulle vara ränte- och amorteringsfria under fem år. Som villkor för lånen gällde bl. a. att sjukhemmen skulle inrättas och utrustas så att de fick en hemliknande miljö. Man framhöll bl.a. att sjukhemmet för många patienter skulle vara deras hem för en mycket lång tid. kanske återstoden av deras liv. Det ansågs möjligt att ställa dessa krav utan att ge avkall på sjukvårdsrcsurserna.

Utbyggd omsorg

Genom en ändring i ShjL år 1968 har kommunerna getts en skyldighet att bedriva uppsökande verksamhet. Beslutet avser att skapa en trygghet och garanti för god personlig vård och omvårdnad för människorna. Den upp- sökande verksamheten är avsedd att vara ett väsentligt inslag i det sociala välfärdssystemet. Den skall vara en garanti för individens personliga vård och omvårdnad — den personliga tryggheten — på samma sätt som lagen om allmän försäkring är en viktig grund för ekonomisk trygghet.

År 1974 antog riksdagen förslag om nya statsbidragsregler för social hemhjälp. Statsbidraget utgår numera med 35% av kommunernas brutto- kostnader för hemhjälpsverksamheten. 1 bidragsunderlaget ingår även kostnader för hår- och fotvård. badservice. matdistribution. snöröjning

Prop. 1979/80:1 Omsorger om äldre 266

och hemhjälpslcdare. Även serviceinsatser som ges äldre och handikappa- de i servicehus är statsbidragsberättigade liksom färdtjänsten.

2.l().3 De äldre i dagens" samhälle

Den följande redovisningen bygger på material från såväl socialutred- ningen som pensionärsundersökningen. Pensionärsundcrsökningen hade till uppgift att mot bakgrund av socialpolitiska kommitténs kartläggning belysa utvecklingen och följa upp effekterna av 1964 års program. Vidare skulle utredningen kartlägga pensionärernas situation i dagens samhälle och analysera de framtida utvecklingslinjerna. Utredningen stödjer sig på uppgifter från en intervjuundersökning som gjordes bland ålders-. förtids- och blivande pensionärer under mitten av år 1975. Förutom en redovisning av viss central statistik har pensionärsundersökningen i april 1975 också genomfört en enkät bland landets samtliga kommuner. Vidare tillställdes samtliga sjukvårdshuvudmän i december 1975 en enkät rörande hemsjuk- vården. Utredningen redovisar också resultatet av en enkät om den soma- tiska långtidssjukvården som socialstyrelsen hade genomfört på utredning- ens uppdrag i oktober 1975. En liknande undersökning inom den psykia- triska vården tillställdes huvudmännen i februari 1976.

Omsorgerna om de äldre berör många samhällsområden. lnom rege- ringskansliet har nyligen tillsatts en äldreberedning med representanter för social—. budget-. utbildnings-. bostads- och arbetsmarknadsdepartemcn- ten. Äldreberedningen skall åt regeringen bereda frågor om de äldres levnadsförhållanden. 1 första hand skall man behandla aktuella frågor om boende och vård. Beredningen skall även vara ett organ där man diskuterar övergripande prioriteringar inom äldreomsorgen. Avsikten är att regering- en i anslutning till äldreberedningens arbete skall inbjuda till överläggning- ar med pensionärernas organisationer. landstings- och kommunförbunden och med forskare och andra som har särskilda kunskaper eller erfarenheter av äldre"msorgen.

De äldres allmänna situation

Pensionärsundersökningen visar att de äldre i allmänhet är i ett förhål- landevis gott fysiskt och psykiskt välbefinnande långt upp i åldrarna. Utredningen ger alltså en mer positiv bild av pensionärernas verklighet än vad som hittills har varit känt. Den aktiva levnadstiden visar sig — enligt pensionärsundersökningens olika undersökningar — vara genomsnittligt längre än vad man tidigare har trott. Det är först i slutet av 70-årsåldern som behovet av stöd och hjälp från omgivningen relativt snabbt ger sig tillkänna. De småkrämpor o.d. som visar sig dessförinnan kan ofta fram- gångsrikt behandlas eller kompenseras med tekniska hjälpmedel.

Denna beskrivning. som bl. a. forskningen har tagit fram. öppnar enligt min mening stora möjligheter till framgångsrika insatser från samhällets sida i fråga om omsorgerna om de äldre. Den stämmer väl med vad jag

Prop. l979/80:l Omsorger om äldre 267

framhöll inledningsvis att de äldres kunskaper och livserfarenheter i ökan- de grad måste tas tillvara i samhällslivet. Materialet ger enligt min mening anledning till omprövning på många punkter av de värderingar som hittills har gällt om de äldre i samhällslivet. Fortsatt forskning behövs men det forskningsmaterial som vi redan har bör studeras ingående och tas tillvara när vi skall förverkliga de politiska riktlinjerna för den framtida äldreom- sorgen. Det kan också bli fråga om att göra vissa omprövningar av de verklighetsföreställningar och värderingar vi har om de äldre i samhället.

Förr var fritiden och rekreationsmöjligheterna begränsade. De positiva faktorerna var gemenskap med anhöriga och en väl känd krets utanför familjen. 1 dag är det totala utbudet till pensionärerna mycket stort. Det finns kursverksamhet. resor. föreningsliv och andra kulturella aktiviteter. förströelse och övriga former av samvaro. Det är framför allt pensionärer- nas egna organisationer som ansvarar för utbudet men även inom den kommunala äldreomsorgen görs betydande insatser.

Flertalet pensionärer trivs enligt pcnsionärsundersökningen med pen- sionstiden. Men ensanthet och sysslolöshet är inte ovanligt. Ekonomiska svårigheter. sysslolöshet. bristande självkänsla och utanförkänsla är störst bland nyblivna pensionärer (60—69 år). Ensamhet är det största problemet i den äldsta åldersgruppen (80 år och äldre).

Pensionärsundersökningen visar att knappt hälften av ålderspensionä- rerna kände till sina rättigheter. Pensionärerna var bäst informerade om pensionens storlek och sämst om hyresbidrag. bostadstillägg m.m.

Behovet av samhällsservice bland äldre har vuxit under senare år. År 1975 fick 327 000 ålderspensionärer eller 27 '.'-2 av gruppen hjälp av samhäl- let i någon form. Enligt pensionärsundersökningen anlitade ungefär var fjärde ålderspensionär lncd bostad i den öppna marknaden service av något slag. Praktiskt taget alla pensionärer i åldern 90 år och däröver var i behov av samhällets stöd i en eller annan form. Behovet av hjälp stiger efter 75 års ålder. linligt pensionärsundersökningen anlitade år 1975 när- mare var femte ålderspensionär social hemhjälp. Efterfrågan var störst i åldersgruppen 85—90 år. Efterfrågan av service i ålderdomshem och inom den somatiska långtidsvården var störst i den högsta åldcrgruppen. 90 år och äldre.

Det är alltså personer i de äldsta äldersgrupperna som behöver mest stöd. I framtiden. som i dag. kommer de kvinnliga pensionärerna att behöva mest hjälp. Pensionärsundersökningen konstaterar också att de ensamstående har större behov av hjälp och stöd än gifta och samman- boende. Dödligheten bland dem som inte lever ensamma är påfallande låg i jämförelse med ensamstående i samma alder.

Trots alla insatser som görs för de äldre nu är jag medveten om att det finns brister i dagens samhälle. Ensamhet och isolering. framför allt i tätorter är ett svårt problem bland allt för många. kanske särskilt för den som överlever jämnåriga. anhöriga och vänner. Nedsatt rörlighet och

Prop. l979/80:l Omsorger om äldre 268

hinder i boendemiljön liksom det ändrade livsmönstret i det moderna samhället medverkar till att många äldre upplever tillvaron som problem- fylld.

Arbete

l ökande grad har pensionärerna lämnat arbetslivet. Somliga har kunnat göra det av fri vilja. andra mot sin vilja. [ dag behöver äldre heller inte arbeta efter pensionsåldern för att trygga sin materiella standard. Struktur- omvandlingen medför särskilt stora risker för den äldre arbetskraften. Detta gäller även rationaliseringar och effektiviseringar i företagen. Ar- betsmarknadspolitiska åtgärder har satts in för att motverka en sådan utveckling och trygga arbetet för de äldre. De s. k. trygghetslagarna på arbetslivets område har haft samma syfte.

Pensionärsundersökningen visar att skälen till att de äldre arbetar efter pensioneringen är behovet av sysselsättning. varefter följer intresset för arbetet. Först på tredje plats kommer ekonomiska skäl. En nästan lika stor andel pensionärer arbetar för att komma i kontakt med andra.

Pensionärsundersökningen framhåller att det är förenat med stora svä— righeter att försöka förutse andelen förvå'trvsarbetande bland de äldre i framtiden. Av de uppgifter som har framkommit i utredningen förefaller det dock som om andelen äldre förvärvsarbetande kommer att minska.

Arbetet är en källa till försörjning med det kan och bör också ge en positiv självupplevclse utifran medvetenheten att människan gör en insats. medverkar i produktionen. Arbetet är också en källa till gemenskap. Upp- levelserna av arbetslivet i detta avseende är dock mycket skiftande. En del pensionärer har vid pensionsålderns inträde åtskilliga levnadsår kvar både med förmåga och vilja till att arbeta. Andra är slitna av ett hårt arbete under ett helt liv. Det är här ofta fråga om brister som först en demokrati- sering av arbetslivet och fortsatta förbättringar av arbetsmiljön kan avhjäl- pa.

Enligt socialutredningen är det av största betydelse att de som vill även skall kunna behålla sitt arbete efter uppnådd pensionsålder. Naturligtvis måste det vara ett arbete i förhållande till deras arbetsförmåga. Den enskil- de i åldern 60—70 år måste enligt utredningen ges reella möjligheter att välja mellan arbete och pensionering eller att kunna kombinera dessa.

Jag delar helt den principiella ståndpunkt som socialutredningen har gett uttryck för. Den rörliga pensionsålder som har genomförts inom den all- männa försäkringens ram på senare år med möjligheter för den enskilde att mellan 60 och 70 års ålder välja pensionstidpunkt och delpension har också detta syfte. Det går dock inte att blunda för att den nuvarande strukturför— ändringen inom arbetslivet medför stora risker för den äldre arbetskraften. De arbetsmarknadspolitiska åtgärder som har satts in för att motverka denna utveckling måste fortsätta.

Jag är överens med socialutredningen om att brister i arbetslivet. som

Prop. 1979/80:l Omsorger om äldre 269

gör att arbetet upplevs negativt bör avhjälpas genom en demokratisering av arbetslivet och fortsatta förbättringar av arbetsmiljön. Skälen för pen- sionärernas intresse av att arbeta är som har framgatt av pensionärsundcr- sökningen främst behovet av sysselsättning och kontakt samt intresset för arbetet. ] den mån de äldre inte kan vara kvar i arbetslivet mäste samhället i andra former ta tillvara den kunskap och erfarenhet denna grupp har. Jag återkommer till detta.

Jag anser emellertid att utgångspunkten mäste vara att alla äldre som sä önskar skall få och behålla ett arbete. Regeringen har beslutat tillsätta en särskild utredning som skall kartlägga och analysera de möjligheter och hinder som finns för äldre att förvärvsarbeta.

Inkomst

Pensionärsundersökningen har gjort en specialbearbetning av inkomst- statistiken för inkomstäret 1974. Den visar att drygt en halv miljon perso- ner över 67 är hade enbart folkpension som inkomstkälla. Nästan lika många hade också annan pension. vanligen ATP.

Som en konsekvens av samhällets reformer under de senaste ärtiondena kommer de äldres ekonomiska situation att ytterligare förbättras. De äldres ekonomiska välfärd är därför säkrad i framtiden. Bäde folkpension och ATP är värdebeständiga genom deras anknytning till basbeloppet. Pensionärsundersökningen har visat att andelen pensionärer som kommer att få ATP successivt ökar. Men ännu är [990 kommer en fjärdedel av älderspensionärcrna att vara utan ATP. De tillkommande pensionärerna får efter hand högre pension genom att antalet fntjänade poängär ökar.

Pensionärsundersökningen redovisar en statistik i I973 ärs priser som visar att medelinkomsten för inkomsttagare i åldern 67 är och däröver steg från ll900 kr. är l961 till 15000 kr. är 1973. De äldres ekonomiska situation har således förbättrats betydligt. Kvinnornas pension är i genom- snitt lägre än männens (är 1974 var den sammanlagda medelpensionen 10399 kr. för kvinnor och 14 2l6 kr. för män).

En tredjedel av personer med skattepliktiga förmögenheter (mer än 200000 kr.) var personer i åldern 65 är och däröver. De ägde ocksä en tredjedel av den samlade skattepliktiga förmögenheten (87 miljarder kr.). Det råder alltså stora välständsskillnader mellan pensionärerna liksom inom befolkningen i övrigt.

Boende-*

Riksdagen har begärt en kartläggning och översyn av pensionärernas boendeförhällanden. Denna övervägs f. n. som jag har nämnt tidigare inom äldreberedningen. Jag vill dock här något beröra de äldres boende. Jag har i dessa frågor samrått med chefen för bostadsdepartementet.

Jag har tidigare påmint om statsmakternas uttalande är l957 att särskilda insatser måste vidtas för att så många gamla som möjligt i framtiden skall

Prop. 1979/80:l Omsorger om äldre 270

kunna leva kvar i sin invanda miljö och om beslutet är 1964 att genom vissa åtgärder snabbt skapa bättre bostadsförhällanden för de äldre.

Socialutredningcn har fullföljt dessa tankegångar. Utredningen uttalar att en ändamålsenlig bostad är en självklar förutsättning för goda listill- kor. Målen självbestämmanderätt och normalisering. som jag kommer att behandla senare. innebär att de äldre skall ha valfrihet och kunna leva och bo som andra och med andra så längt detta över huvud taget kan förverkli- gas.

Socialutredningen betonar att man bör eftersträva en variationsrik ut— formning av boendemöjligheterna för äldre. Förutsättningar måste ges för samvaro och gemenskap mellan olika åldersgrupper.

De äldres behov av ändamålsenliga bostäder måste beaktas i kommuner- nas bostadsförsörjningsprogram menar socialutredningen. Av pensionärs- undersökningen framgår även att de flesta kommunerna avser att täcka pensionärernas bostadsbehov inom det allmänna bostadsbyggandet.

Pensionärerna tillbringar en stor del av sin tid i bostaden. Det är då viktigt att bostaden är modern och Välplanerad och i vissa fall individuellt anpassad och utrustad med tekniska hjälpmedel. Utbudet av sociala tjäns- ter till äldre måste också vara väl avvägt och differentierat. Härigenom minskar även pensionärernas behov av hjälp. Detta är enligt socialutred— ningen en följd av malet normalisering — de äldre bor i en normal miljö.

Socialutredningen uttalar vidare att pensionärernas miljö måste planeras i samråd med dem. Miljön måste ses i ett helhetsperspektiv så att den ger möjlighet till både enskildhet och gemenskap. l bostadsområdet bör dag— och områdescentraler upprättas. menar utredningen. De skall vara till- gängliga för alla invånare i ett geografiskt område. I första hand för barn och pensionärer vilka är de grupper som har den mesta fritiden. Jag återkommer till denna fråga.

Pensionärsundersökningen har framhållit att bostadsstandarden för pen— sionärer i glesbygden måste uppmärksammas i den allmänna bostadspla- neringen.

Pensionärsundersökningen ger exempel på htir kommunerna kan gå till väga när ett bostadsområde. där det bor ett större antal pensionärer, skall förändras. Det bör enligt utredningen övervägas om inte en fastighet eller en del av en sådan bör inrymma servicebostäder. Härigenom får pensionä- rerna möjlighet att bo kvar i det gamla bostadsområdet.

Pensionärsundersökningen hänvisar till boende- och bostadsfmansie- ringsutredningarnas slutbetänkande (SOU 1975: 51 ) Bostadsförsörjning och bostadsbidrag i fråga om det framtida boendet. Utredningsförslagen bereds f.n. inom bostadsdepartementet. I dessa utredningar framhålls att bostads- politiken måste grundas på en helhetssyn. Med detta menas inte enbart lägenheterna och deras standard utan också den yttre miljön och de sociala förhållanden som gäller i ett bostadsområde. Enligt utredningarna skall bostadspolitiken främja en utveckling av bostadsmiljöerna som präglas av

Prop. 1979/80:l Omsorger om äldre 271

ett mångsidigt socialt liv och som ger förutsättningar för kontakter mellan människor i olika levnadssituationer. ] varje bostadsområde måste det enligt utredningarna finnas väl utbyggd service så att inte vissa grupper. bl. a. pensionärerna blir utestängda från området. Det krävs en fortlöpande anpassning till förändrade behov. Åtgärder som syftar till förbättring för svaga grupper som redan bor i ett område bör komma i första hand. Utredningarna föreslog en särskild lag om bostadsförsönining m.m. med löreskrifter om bl.a. bostadssocial inventering.

Pensionärsundersökningen visar att det finns en ålderssegregation i boendet. 1 de centrala och äldre delarna av de större tätorterna är ålders— pensionärerna i allmänhet kraftigt överrepresenterade. l förortsområdena är andelen ålderspensionärer låg. Socialutredningcn uttalar att segrega- tionstendensen i boendet måste brytas.

Jag ansluter mig liksom remissinstansema till uppfattningen att det bör anses normalt att människor behåller sin bostad när de blir äldre. Denna princip måste vara grundläggande för den framtida äldreomsorgen. Det betyder att ett differentierat utbud av service måste erbjudas pensionärer— na.

l')e äldres behov av ändamålsenliga bostäder måste beaktas i kommu- nens bostadsförsörjningsprogram. Strävan skall vara att så långt möjligt ge de äldre bostäder i det vanliga bostadsbeståndet. Genom att knyta de äldres behov av ändamålsenliga bostäder till bostadsförsöriningsprogram- met får man de bästa möjligheterna att motverka ålderssegregation i boen- det. 1 saneringsområden bör pensionärsundersökningens ide om att en fastighet eller en del av sådan bör inrymma servicebostäder vara ett riktmärke.

Den helhetssyn som bör gälla inom bostadspolitiken berör inte bara lägenheterna och deras standard titan också den yttre miljön och de sociala förhållanden som gäller inom ett bostadsområde. Jag menar att bostadsmil- jön måste präglas av ett mångsidigt socialt liv. Härigenom ges förutsätt- ningar för kontakter mellan människor i olika åldrar och levnadssitua— tioner. Till förutsättningarna hör som Pensionärernas riksorganisation har betonat en lättillgänglig omradesbunden service.

lin konsekvens av min inställning att de äldre så långt som möjligt skall bo kvar i sin invanda miljö blir att huvudlinjen bör vara att undvika en kategorisering i boendet för äldre.

År 1975 bodde nio av tio (88 f)?) ålderspensionärer i bostäder på öppna marknaden. Resten bodde således i bostäder avsedda för pensionärer eller i institution. Andelen institutionsboende stiger naturligt nog med ökande ålder. Pensionärsundersökningen visar också att gamla. ensamstående pensionärer i glesbygd har den lägsta bostadsstandarden. Blivande pensio- närer hade bättre standard än de som redan var pensionerade.

År 1960 bodde enligt folk- och bostadsräkningen närmare hälften (47 G=?) av "hushållsföreståndarna"' i åldern över 65 år i omoderna bostäder. Det

Prop. l979/80:1 Omsorger om äldre 272

var bostäder som saknade en eller llera bekvämligheter som vatten. av— lopp. wc. centralvärme eller bad.

År 1975 bodde endast 10'1'? av "husht'tllsföreståndarna" i nämnda ålderi omoderna bostäder. Samhällets bostadspolitik. bl. å. de åtgärder som riks— dagen beslöt år 1964. har således medfört en avsevärd förbättring av lägenheternas kvalitet. Trots denna förbättring menar pensionärsunder— sökningen att pensionärsgruppen bor i sämre bostäder än befolkningen i övrigt. Uppgifter som styrker denna uppfattning är hämtade ur bl. a. utred— ningens egen intervjuundersökning samt folk- och bostadsri'tkningarna.

Av intervjuundersökningen framgår att nära 10 '.'-? av ålderspensionärer- na saknade vatten och avlopp. ca 159? varmvatten och omkring 19'5-1 dusch/bad. En tredjedel av rörelsehandikappade ålderspensionärcr bodde i handikappanpassad bostad eller i institution. Det förefaller därför som två tredjedelar av rörelsehandikappade ålderspensionärer inte bor i handi— kappanpassad bostad. Var femte (22 '.3-5) ålderspensionär bodde en eller flera trappor upp i htis som saknade hiss. Motsvarande uppgift för rörelse- handikappade ålderspensionärer var IS Gr

Pensionärsundersökningen undersökte även den yttre miljön för pensio— närer. AV intervjuundersökningen framgår att rörelsehandikappade hade längre väg än andra människor till livsmedelsaffär. kommunikationer och postkontor. Äldre människor hade i allmänhet längre väg än yngre till sådan service.

För äldre människor är närhet till läkare. sjuksköterska och apotek särskilt betydelsefull. Var femte ålderspensionär och en lika stor andel av de blivande pensionärerna hade mer än en mil till läkare. var tionde hade mer än en mil till sjuksköterska.

Till en god boendemiljö hör möjlighet att vistas ute i friska ltiften. Ca hälften av pensionärerna. bland de äldsta 70'.-'-'('.. hade inte tillgång till balkong enligt pensionärsundersökningen.

Kontakt med andra människor är mycket viktig för att man skall uppleva livet som meningsfullt. Pensionärsundersökningen har försökt redovisa hur många människor som befinner sig i riskZonen mot ensamhet. Drygt en tredjedel (19 '='-? av männen och 47 C; av kvinnorna) av samtliga ålderspen- sionärer var ensamboende i sin bostad. Andelen ökar naturligt nog med stigande ålder. Endast 4 '.'"? av älderspensionärcrna bodde tillsammans med sina barn. En fjärdedel av älderspensionärcrna hade inte kontakt med grannar. En tredjedel av ålderspensionärcrna uppgav att de hade någon person eller familj i bostadsområdet som de utbytte tjänster med. Enligt vissa jämförelser som pensionärsundersökningen har gjort bodde ålders- pensionärerna i mindre utsträckning än övriga befolkningen i områden där människor utbyter tjänster med varandra.

Som jag har nämnt tidigare bor drygt var tionde pensionär i särskilda bostäder som är avsedda för dem. Särskilda bostäder för pensionärer är — förutom institutioner inom sjukvården — pensionärshem. insprängda pen—

Prop. 1979/80:1 Omsorger om äldre 273

sionärslägenheter. temporära bostäder samt ålderdomshem och service- hus.

År 1962 fanns det 32000 lägenheter i pensionärshem. År 1975 hade antalet lägenheter ökat till 41 300. Kartläggningen år 1975 visar att standar— den var låg både utrymmcs— och utrustningsmässigt. 1 mer än hälften av lägenheterna fanns varken bad eller dusch.

Enligt de planer som nti finns i kommunerna kommer man att ändra en förhållandevis stor andel av bostäderna i pensionärshem. Vissa bostäder kommer att rivas. andra kommer att ändras till servicehus. Kommunerna avser också att hyra ut bostäderna till andra hyresgäster än pensionärer.

Under perioden 1962—1975 nästan fördubblades antalet insprängda pen- sionärslägenheter — från 11400 till 22 000. Hälften av lägenheterna fanns i de s. k. storstadslänen.

Statsmakternas beslut är 1964 innebar bl.a. att man sktille förbättra pensionärernas bostadsförhållanden i glesbygden. Det skulle anordnas s. k. temporära bostäder — monteringslärdiga hus. Byggandet ökade kraf- tigt fram till år 1968 men har sedan avtagit i allt snabbare takt. En viss uppgång skedde dock är 1973. Enligt pensionärsundersökningen kan dessa bostäder på sikt vara en lösning på problemen för de äldre i glesbygd.

Pensionärsundersökningen visar att pensionärernas boendeförhållanden har förbättrats påtagligt under det senaste decenniet. Det finns ändå allt för många pensionärer som har otillfredsställande boendeförhållanden. sär- skilt rörelsehindrade och handikappade. Det gäller både lägenheternas standard i olika avseenden och brist på kontakter med omgivningen. 1 de områdesbeskrivningar som jag har nämnt tidigare (avsnitt 2.4) bör enligt min mening ingå s.k. bostadssociala inventeringar bl.a. av de äldres bostadssituation. Genom regelbundna beskrivningar får man en löpande kunskap om boendeförhållandena.

Somjag har nämnt tidigare bör man så långt möjligt undvika kategorise— ring i boende för äldre. Vissa av de nuvarande pensionärshemmen och temporära bostäderna bör kunna omformas och kompletteras med behöv- liga serviceanordningar så att de tillgodoser det servicebehov som socialut- redningen har avsett i fråga om servicehusen. Jag återkommer till service- husen senare (avsnitt 2.10.5 Serviceboende). De insprängda lägenheterna tillgodoser det viktiga normaliseringskravet att så långt möjligt minska kategoriboendet. Det är vidare viktigt att de pensionärerna kan bo kvar i sina gamla bostäder när de blir äldre. Bostadsförbättringslånen och bostadsanpassningsbidragen har spelat en stor roll för att möjliggöra detta. De frågor som jag har berört nu bör närmare övervägas av äldreberedning- en.

En ytterligare huvudlinje i framtiden måste vara att bygga ut kontakt- verksamheten och skapa aktiv sysselsättning för pensionärerna. Jag åter— kommer till denna fråga.

18 Riksdagen 1979/80. ] saml. Nr]. DeIA

Prop. l979/80:1 Omsorger om äldre 274

2.l().4 De äldres andel ut' brf/'olkningcn

Statistiska centralbyrån (SCB) gör medjämna mellanrum beräkningar av den framtida befolkningen efter ålder och kön enligt vissa antaganden. Den senaste utgår från befolkningsfördelningen vid slutet av år 1977 (Befolk- ningsprognos för riket 1978—2000 med utblick mot 2025. lnformation i prognosfrågor. 1978: 5).

Sveriges befolkning kommer enligt SCB att öka mycket litet under den närmaste tioårsperioden. 1 dag uppgår befolkningen till 8.27 milj. männi- skor. och den beräknas år 1986 vara 8.36 milj. Därefter kommer folkmäng- den att börja minska. Vid sekelskiftet beräknas den vara lika stor som nu. dvs. 8.27 milj. Under början av 2000-talet pekar prognosen mot en kraftiga- re nedgång. År 2025 ger beräkningarna en folkmängd som är mindre än 7.8 milj.

Befolkningens ålderssammansättning kommer att förändras. Antalet barn och ungdomar minskar med ungefär 10% fram till sekelskiftet och minskningen beräknas fortsätta under början av 2000-talet. Fram till år 2000 ökar åldersgruppen förvärvsarbetande något. varefter den beräknas minska under början av nästa sekel. Antalet pensionärer kommer att öka. Ökningen gäller framför allt de allra äldsta. de över 85 års ålder — där vårdbehovet är mycket stort. Fram till sekelskiftet beräknas denna ålders- grupp öka med 80%. från ca 90000 till 160000 personer. Under början av nästa sekel beräknas åldersgruppen minska något.

Åldersgruppernas andel av totalbefolkningen och deras förändring vill jag belysa med några procentsiffror i runda tal för åren 1977. 2000 och 2025.

Barn i åldrarna t.o.m. 14 år minskar från 20 till 18 % år 2000 för att vara nere på 17 ”? år 2025. För åldrarna 15—64 år ökar andelen från 64% till 66 % år 2000 för att sedan sjunka till 63 %. De äldsta — 65 år och äldre — har i stort sett oförändrad andel mellan år 1977 och år 2000 — ca 16% — men ökar till 20 92. är 2025.

Det är en självklarhet att utformningen av samhällets insatser för de äldre från flera synpunkter får ökad betydelse av att antalet äldre. enligt tillgängliga uppgifter. ökar i förhållande till andra åldersgrupper.

2.l().5 .S'am/rällefsframtida insatser/fir de äldre

Jag har hittills främst beskrivit samhällets hittillsvarande insatser för de äldre. pensionärernas nuvarande situation och den väntade befolkningsut- vecklingen. lnnan jag går över till att behandla de framtida insatserna inom samhällets äldreomsorg villjag ge några sammanfattande utgångspunkter.

Även om den obligatoriska skolan hade en begränsad omfattning när dagens pensionärer var barn. har kunskapsnivån höjts i förhållande till tidigare generationer. Samtidigt har samhället blivit mer sektoriserat och komplicerat. Andra krav ställs i dag på kunskap och samhällsorientering än förr.

Prop. l979/80:1 Omsorger om äldre 275

Som jag har nämnt tidigare har de äldre i ökande grad tvingats lämna arbetslivet framför allt på grund av strukturomvandlingen inom industrin. Genom förbättrade pensioner och vidgade möjligheter till pensionering har de äldres materiella standard tryggats. Även om det frnns brister har deras bostadsförhållanden och omsorgerna om dem förbättrats. En utveckling pågår för att öka de äldres deltagande i samhällslivet. Alltför många äldre människor upplever dock tillvaron problemfylld.

Målen för samhällets insatser inom socialtjänsten kommer till uttryck i portalparagrafen i förslaget till socialtjänstlag och i helhetssynen. Den särskilda målsättningen för äldreomsorgen återkommerjag strax till. lnsat- sema måste inriktas på att förändra de brister i välfärden som bl.a. socialutredningen och pensionärsundersökningen har redovisat.

Med ett ökande antal äldre behövs ökade samhälleliga insatser för dem. De har själva under sin levnadstid arbetat för en materiell trygghet under pensionstiden. Jag anser att en grundläggande utgångspunkt för samhällets äldreomsorg bör vara att med den materiella tryggheten som grund med- verka till en meningsfylld livssituation för de äldre.

Samhällets framtida insatser inom äldreomsorgen måste utgå från syn- sättet att de äldre är en tillgång för samhället. Deras kunskaper och livserfarenheter måste i ökande grad tas tillvara i samhällslivet. Denna utgångspunkt stöds av pensionärsundersökningens redovisning att de äldre visar ett förhållandevis gott fysiskt och psykiskt välbefinnande långt upp i åldrarna. Pensionärernas verklighet är trots allt mer positiv än vad vi hittills har föreställt oss.

Hänvisningar till US511

Mål för äldreomsorgen

Socialutredningcn föreslår att delmålen för äldreomsorgen skall vara självbestämmanderätt och normalisering. Självbestämmanderätt inom äldreomsorgen förutsätter ett differentierat utbud av stöd- och service- former. lndividen skall själv kunna välja mellan dessa. Den service som den äldre har Valt skall ges utan ingrepp i den personliga integriteten. De äldre själva och deras organisationer bör aktivt medverka i utformningen av äldreomsorgen.

Med normalisering som delmål inom äldreomsorgen menar socialutred- ningen att samhällets insatser skall underlätta för de äldre att bo i sin vanliga miljö. Vård och service bör tillhandahållas i de äldres bostäder eller i närbelägna servicelokaler av olika slag. Insatserna för de äldre bör så långt det är möjligt ges i samma former som för övriga medborgare. De särskilda krav som kan gälla för äldre personer bör beaktas.

Socialutredningens förslag om äldreomsorg får ett mycket gott motta- gande av remissinstansema. Dessa delar utredningens förslag till principer och riktlinjer. Genomgående betonas vikten av att insatserna för de äldre vägleds av självbestämmanderätt och normalisering. Några remissinstan- ser anser att avsnittet tillhör betänkandets mest förtjänstfulla. Den övervä-

Prop. 1979/80zl Omsorger om äldre 276

gande delen av remissinstansema tillstyrker oreserverat utredningens för- slag.

Jag ansluter mig till uppfattningen att självbestämmanderätt och nor- malisering bör gälla som delmål för äldreomsorgen. Som jag framhöll nyss är det också viktigt att vi ser de äldre som en tillgång i samhället. Deras kunskaper och erfarenheter. vilka de har förvärvat under ett långt liv, måste komma till uttryck i samhällslivet. Detta innebär inte bara att pen- sionärerna skall ges möjlighet till ett aktivt liv för att motverka isolering och passivitet. utan även att de aktivt skall delta inom olika områden av samhällslivet.

De äldres egna initiativ skull stimulerar

Av det sagda följer att pensionärernas egna initiativ skall stimuleras. Som socialutredningen framhåller utgör den allt större pensionärsgruppen en betydelsefull maktfaktor i samhället. främst genom sina organisationer. Enligt pensionärsundersökningen var ca 60% av ålderspensionärerna an— slutna till någon pensionärsförcning, något politiskt parti. eller någon fack- förening. frikyrka eller handikapporganisation. Pensionärsorganisatio- nema anslöt ca 30 % av ålderspensionärerna. Därefter kom de politiska och fackliga organisationerna. Inte mindre än 89 % av ålderspensionärerna uppges ha röstat vid 1973 års val. Bland de yngsta älderspensionärcrna var andelen 96%. Kvinnorna röstade i mindre utsträckning än männen. Siff- rorna pekar på det stora intresse pensionärerna har för samhällsfrågorna.

En form av aktivitet för pensionärerna är föreningsarbete. Enligt social- utredningen behöver pensionärernas föreningar stöd för sin verksamhet i olika former genom bidrag eller genom hjälp med lokaler. Sådant stöd stämmer väl med principen om självbestämmanderätt. Enligt normalise- ringsprincipen skall verksamhet bedrivas inom många föreningar. När det krävs direkt kommunalt engagemang kan detta genomföras inom kommu- nens olika verksamhetsområden. bl. a. socialnämndens. fritidsnämndens och kulturnämndens.

Kommunerna understöder eller driver själva en omfattande fritidsverk- samhet utanför institutionerna enligt pensionärsundersökningen. Den van- ligaste sysselsättningen är studier men också olika typer av hantverk och hobbyarbeten. Film, musik och föreläsningar för pensionärerna förekom- mer också liksom utställningar och distribution av böcker via bokbussar. Vidare förekommer sådan verksamhet som dans. sång, motionsidrott och utflykter.

Besök hos anhöriga. vänner och olika institutioner är en viktig form av aktiv tillvaro. För detta krävs goda kommunikationer. Vissa kommuner lämnar subventioner till pensionärerna för att de skall kunna besöka teater, bio eller andra nöjestillställningar — ibland i form av särskilda föreställ- ningar för pensionärer.

Enligt socialutredningen bör det vara en gemensam uppgift för arbets—

Prop. 1979/80: 1 Omsorger om äldre 277

marknadsparterna. framför allt för fackföreningarna. att ta ansvaret för att de äldre får en meningsfull och berikande kontakt och gemenskap med varandra även efter uppnådd pensionsålder. Utredningen menar att so- cialtjänsten vid behov bör ta initiativ i denna fråga.

Pensionärsundcrsökningen erinrar om att socialpolitiska kommitten lade fram förslag om kontaktpersoner — by- och kvartersvis — som olika organisationer kunde stå för. I utredningen redovisas ett projekt kallat "Grannansvar" i vilket man har prövat en komplettering av den sociala hemtjänsten med ett nät av kontakter med människor inom de äldres närmaste omgivning.

I framtiden anser pensionärsundersökningen att man kan räkna med att pensionärerna själva. inte minst genom sina organisationer. kommer att göra större insatser för sysselsättnings- och kontaktverksamhet m.m.

Socialutredningen framhåller att man bör försöka finna en avvägning mellan å ena sidan de specialiserade intressen som pensionärerna har för att säkerställa sin situation och å andra sidan en helhetssyn över ålders- gränserna. Enligt principen normalisering är det viktigt att pensionärerna aktivt medverkar i hela samhällslivet. Via pensionärsråd i kommunerna och förtroenderåd vid ålderdomshem eller servicehus menar socialutred- ningen att de äldre kan stärka sina möjligheter till inflytande över sina villkor i enlighet med principen om självbestämmande. Pensionärernas miljö måste planeras i samråd med dem och ses i ett helhetsperspektiv så att den ger möjlighet till enskildhet och gemenskap.

Flertalet remissinstanser som har uttalat sig i denna fråga tillstyrker förslagen. Några remissinstanser anser att ekonomiskt stöd bör utgå.

Av delmålet självbestämmanderätt följer enligt min mening att de äldres egna initiativ skall stimuleras. Jag ansluter mig till vad socialutredningen och pensionärsundersökningen har sagt i dessa delar. Jag anser det angelä- get att samhället även i fortsättningen stödjer pensionärernas organisatio- ner.

Det är som socialutredningen bl. a. har påpekat angeläget att pensionä- rerna medverkar i hela samhällslivet. De bör spela en viktig roll i ett organisations- och samhällsliv. som omfattar alla åldrar. Det är samtidigt ett samhällsintresse att det frnns ett varierar och mångfacetterat förenings- liv. som inom samhällsramen företräder olika gruppers intressen.

Kommunerna stödjer i dag på olika sätt och i varierande omfattning pensionärernas organisationer. De har de bästa förutsättningarna att bedö- ma de lokala organisationernas behov av stöd och i vilka former detta bör lämnas. Jag anser att äldreberedningen bör kartlägga hur och i vilken omfattning kommunerna stödjer pensionärernas egna organisationer samt hur de bedömer behovet av ytterligare stödinsatser av ekonomiskt och annat slag.

För att tillgodogöra sig kostnaderna för vård eller försörjning har kom- munen rätt enligt 10 kap. Sä lagen om allmän försäkring att uppbära

Prop. 1979/80zl Omsorger om äldre 278

pensionärens folkpension. Enligt pensionärsundersökningen frck i april 1975 mindre än hälften av ålderdomshemmens pensionärer sin pension själva. Socialutredningen menar att denna inskränkning i rätten för ålderdomshemmens pensionärer att själva uppbära sin folkpension är otidsenlig och bör upphävas. Bestämmelsen. som infördes år 1962. grundar sig enligt utredningen på ett förlegat synsätt. Som jag har nämnt tidigare beslöt riksdagen år 1947 att ålderdomshemnren inte längre skulle vara försörjningsanstalter. Enligt socialutredningen har bestämmelsen från år 1962 inte följt utvecklingen utan bygger på det synsätt som gällde före år 1947. Att bibehålla bestämmelserna strider enligt utredningens uppfattning mot delmålen för äldreomsorg.

Socialutredningcn nrenar att pensionärer som så önskar även i fortsätt- ningen bör ha möjlighet att få service från kommunerna genom att dessa lyfter pensionen. Denna form av service skall då bygga på perrsionärens fria vilja. Det begränsade antalet ärenden då betalningsvägran förekommer måste enligt utredningen lösas på annat sätt än genom att inskränka rätten för samtliga pensionärer i ålderdomshem att uppbära sin pension. Försla- get att upphäva inskränkningarna i pensionärernas rätt till pension har tillstyrkts i det närmaste enhälligt av de remissinstanser som har uttalat sig i frågan.

Jag delar helt socialutredningens uppfattning att det är en otidsenlig bestämmelse att kommunen skall äga rätt att uppbära den pensionsberätti- gades folkpension och att bestämmelsen är oförenlig med de delmål som gäller för äldreomsorgen. Jag föreslår därför att den skall upphävas.

Planerin ' ut' äldremnsor 'en !»

Åtskilliga remissinstanser anser att det bör införas en laglig skyldighet för kommunen att upprätta en plan för äldreomsorgen i likhet med vad som gäller för barnomsorgen. Frågan har inte behandlats av socialutredningen.

Socialpolitiska kommitten tog rrpp frågan om planering av äldreomsor— gen i sitt betänkande år 1964. Enligt pensioni'trsunder'sökningens kommun- enkät förekom det är 1975 inte någon mer systematisk och organiserad planering av äldreomsorgen. Översiktsplaner för äldreomsorgen har dock därefter vunnit spridning i kommunerna. Den kommunalekonomiska lång- tidsplaneringen (KELP) år ett Viktigt planeringsinstrumcnt enligt pensio- närsundersökningen. Den redovisar dock inte beräknad utveckling av t. ex. vård— och hjälpbehov för pensionärer. Detta utgör en brist. På sjuk- värdssidan finns det dock enligt utredningen mera omfattande planer rö- rande äldre.

Pensionärsundersökningen anser att kunskaper och erfarenheter om äldreomsorgen fortlöpande bör samlas in. sammanställas. systematiseras och kompletteras med sikte på användning för planeringsändamål. SC B:s statistik ärinte tillräcklig. Den bör bearbetas för att man skall få en vidgad och fördjupad bild av de äldres situation. lnte enbart kvantitativa utan

Prop. 1979/80zl Omsorger om äldre 279

också kvalitativa vt'tllärdsaspekter bör ingå. Samordningen mellan huvud- männen bör också uppmärksammas.

Det ökande antalet pensionärer och behovet av utbyggda insatser för äldre från samhällets sida gör det enligt pensionärsundersökningen nöd- vändigt att skjuta planeringen i förgrunden. Planerna bör utarbetas på riks-, läns- och kommunnivå. De bör gälla både hälso— och sjukvård samt social- tjänst. De måste omfatta behov och resurser för olika verksamheter. Även personalfrågor och personalutbildning bör ingå i planerna. De skall utgöra grunden för en utveckling med syfte att ge de äldre bra levnadsbetingelser.

Enligt vad jag har inhämtat upprättar flertalet kommuner numera särskil- da planer för äldreomsorgen. Det är med tillfredsställelse jag har noterat att landstings— och kommunförbunden. socialstyrelsen och Spri i ett samar— betsprojekt rörande primärvården och äldreomsorgen har påtalat behovet av utveckling av planeringsarbetet inom kommunerna. Samordningsfrå- gorna mellan kommun och landsting tas också upp till behandling.

Äldreomsorgen bör ingå som en viktig del i den planering av socialtjäns- ten som jag har behandlat tidigare (avsnitt 2.4). Därmed tillgodoses i huvudsak de önskemål om en plan för äldreomsorgen som remissinstanser- na och pensionärsundersökningen har framställt. Det bör. liksom i fråga om övriga områden inom socialtjänsten. ankomma på socialstyrelsen att sammanställa kommunernas och landstingens planer. Jag återkommer till detta (avsnitt 2.2 l ).

Förberedelse inför en nit-'ningsjj'lld pensionsrid

Genom de senaste årens pensionsrcformer har allt fler aktiva och vitala människor fått möjlighet till ålderspension. Somliga när en hög ålder med relativt väl bevarade krafter och funktioner. medan andra långt tidigare får betydande försämringar av fysisk eller psykisk natur. De biologiska för- ändringarna påverkas av den sociala situationen t.ex. genom förlust av make. andra anhöriga. gamla vänner eller genom utträde ur arbetslivet. Pensioneringen blir därför för många en ny situation som man måste förbereda sig inför.

Direkta förberedelser inför pensioneringen tycks vara mindre vanliga. Under senare år har det kommit igång viss kursverksamhet som syftar till att underlätta övergången från aktivt yrkesliv till pensionering. Enligt socialutredningen är det viktigt att genom information m. m. underlätta anpassningen till de nya förhållandena så att pensionstiden upplevs som meningsfull och positiv.

Pensionärsundersökningen anser att den verksamhet som nu håller på att växa fram för förberedelse till livet som pensionär är splittrad till såväl innehåll som organisation. En samordnad ledning saknas. Ett samarbete bör komma till stånd mellan statliga och kommunala myndigheter. utbild- ningsanstalter. fackliga organisationer. pensionärsorganisationer. studie-

Prop. 1979/80:l Omsorger om äldre 280

förbund och arbetsgivare. Utredningen anser att de problem som möter blivande och nyblivna pensionärer inte har belysts på ett tillfredsställande sätt. Bättre kartläggningar och analyser bör därför ligga till grund som underlag för åtgärder.

Både socialutredningen och pensionärsundersökningen anser det viktigt att blivande pensionärer förbereds på de förändringar pensioneringen för med sig. Härigenom ökar förutsättningen för att pensionstiden upplevs som meningsfull och positiv för den enskilde. Enligt socialutredningen är detta en uppgift för såväl myndigheter och folkrörelser som företag och fackliga organisationer. Socialutredningen har föreslagit en särskild be- stämmelse i socialtjänstlagen om stöd för att underlätta övergången från ett yrkesverksamt liv.

Jag anser det självklart att pensionstiden måste få upplevas som me- ningsfull och innehållsrik för den enskilde. Antalet pensionärer har ökat kraftigt dels genom den sänkta pensionsåldern. dels förändringarna i ål- dersstrukturen. Detta stryker alldeles särskilt under vikten av att samhället medverkar i utvecklingen. En god början är. som både socialutredningen och pensionärsundersökningen framhåller. att myndigheter. folkrörelser, företag och fackliga organisationer samverkar i förberedelserna inför pen- sioneringen. Som har framhållits under remissbehandlingen av bl. a. LO. Stockholms kommun och Föreningen Sveriges socialchefer är det viktigt att pensionärerna kan hålla kontakt med tidigare arbetskamrater.

Frågor om förberedelsen inför pensioneringen hör till dem som bör tas upp av äldreberedningen. Jag vill för egen del peka på önskvärdheten av att det i den del av kommunernas verksamhetsplanering som gäller de äldre också ingår ett avsnitt om behovet av samordnade resurser för att förbereda människor inför pensioneringen. Det är kommunerna som bäst känner de enskildas situation. Kommunerna har också goda kontakter med folkrörelser. fackliga organisationer och företag. De bästa insatserna torde därför kunna göras inom ramen för kommunens samordningsansvar.

Kontaktverksamhet med aktiv sysselsättning

Som jag har erinrat om redan var fritiden och rekreationsmöjligheterna förr mer begränsade än nu. Gemenskap med anhöriga och en välkänd krets utanför var då en positiv faktor. I dag är det totala utbudet till pensionärer- na mycket stort.

Socialutredningcn uttalar att socialtjänsten kan och bör medverka till en positiv utveckling av samhället som befrämjar gemenskap och bryter isole- ring och passivitet. Många gamla känner sig ensamma. Pensionärsunder- sökningen har visat att många också vill att kommunen ordnar med kon- taktverksamhet.

Genom information bör de enskildas levnadsbetingelser underlättas och förbättras. En mer allmän informationsverksamhet bedrivs av samhället. Genom socialkatalogen ges f.n. en allmän information om socialförsäk-

Prop. 1979/80:1 Omsorger om äldre 28|

ringar. socialvården och hälso- och sjukvården. (_)lika ämbetsverk liksom kommuner och landsting. i de senare fallen dock inte alla. lämnar ocksa allmän information.

Behovet av information är stort. har pensionärsundersökningen visat. Var fjärde ålderspensionär och blivande pensionär kände inte till sina rättigheter och förmåner eller vart de skttlle vända sig för att få uppgifter om dessa.

Pensionärsundcrsökningen menar att det behövs större informationsin- satser. framför allt av kommunerna. Pensionärernas organisationer har också en viktig uppgift. Det behövs en kommunal självprövning av om informationsinsatserna till de äldre är tillräckliga och lämpligt utformade. Betydande informationsbehov har enligt socialtttredningen inte tillgodo— setts trots att upplysningsverksamheten har byggts ut kraftigt. lnformatio- nen blir effektiv först när den är anpassad till lokala förhållanden och inriktade på dessa.

För många pensionärer är ensamhet och isolering ett stort problem. På kvällar. nätter och helger är oron ofta störst samtidigt som möjligheterna att få kontakt är minst. Detta förhållande begränsar valfriheten för de äldre när det gäller deras boende. Socialutredningcn anser det angeläget att behovet av en allmän social jour tillgodoses i kommunerna.

Enligt utredningen måste målet för samhällets socialtjänst vara att ha så god kännedom om människors situation att vissa väsentliga behov kan tillgodoses. Ett av medlen för att nå detta mål är den uppsökande verksam- heten. Jag har tidigare behandlat denna verksamhet (avsnitt 2.4]. De äldre är en särskilt viktig grupp i detta sammanhang.

Pensionärsundersökningen studerade den uppsökande verksamhetens organisation och omfattning. Av kartläggningen framgår att verksamheten i de flesta kommuner inte är den garanti för personlig trygghet som har avsetts och förutsatts.

Alla vägar bör enligt pensionärsundersökningen prövas för att få kontakt med människor. Kommunen skall via den uppsökande verksamheten söka nå den enskilde och kunna erbjuda tjänster. Den betydelsefulla kunskap som kommunen får för sin planering via den uppsökande verksamheten är också viktig. Decentraliseringen av resurser ut i bostadsområdena är enligt pensionärsundersökningen ett steg i rätt riktning för att komma nära män- niskorna.

Jag kan i allt väsentligt instämma i pensionärsundersökningens uppfatt- ning. Samtidigt villjag när det gäller den uppsökande verksamheten betona att det är viktigt att verksamheten utformas så att den enskildes integritet skyddas.

All personal som arbetar inom socialtjänsten skall enligt min mening kunna förmedla kunskaper om invånarnas rättigheter och förmåner. Bl.a. via den sociala hemtjänsten kan detta ske till pensionärerna.

Kommunerna har byggt ut olika tjänster som telefonservicc eller larm-

&

Prop. 1979/80:l Omsorger om äldre 282

system för att öka pensionärernas trygghet. Detta har varit möjligt. efter- som llcrtalet pensionärer enligt pensionärsundersökningen har telefon. Genom dessa tjänster kan pensionären påkalla hjälp vid skilda nödsitua- tioner. Ytterligare åtgärder som syftar till att skapa trygghet för pensionä— ren är möjligheten att erhålla ledsagare under promenader. Besöksverk- samhet/Väntjänst har etablerats i vissa kommuner för att bryta ensamhet och isolering. Åtminstone en tredjedel av kommunerna har sådan verk- samhet.

Jag vill erinra om att jag tidigare har ställt mig positiv till projekt som befrämjar att nät av kontakter människor emellan byggs tipp i bostadsom- rådena. Pensionärernas egna organisationer kommer här att ha en stor betydelse för de äldres situation.

Enligt pcnsionärsundersökningens kommunenkät fanns det nästan 750 dagcentraler i april 1975. I dessa fanns ett varierande utbud av tjänster och aktiviteter: handledd hobbyverksamhet. studie- eller nöjesbcsök. musik. teater. lilmunderhållning. lunchservering. fotvård etc. och biblioteksverk- samhet. l ökande omfattning förekommer lämplig industriell sysselsätt- ning.

Dessa dag— eller områdescentraler kan användas för att skapa sociala kontakter över åldersgränserna i ett bostadsområde. I första hand för barn och pensionärer. som har den mesta fritiden. Socialutredningcn uttalar att det i en dagcentral kan ingå t.ex. ett fritidshem. socialmedicinsk service samt utrymme för skiftande aktiviteter. Dessa kan exempelvis vara studie-. biblioteks- och hobbyverksamheter av olika slag beroende på de boendes önskemål.

De remissinstanser som har berört de frågor som jag har behandlat nu närmast är positiva till vad socialutredningen har uttalat. Dessa verksam- heter stämmer väl med normaliseringsmålet. och de kan utgöra ett värde- fullt steg i utvecklingen. Jag vill samtidigt betona att det är nödvändigt att genom försöksverksamhct få erfarenheter för att kunna bedöma en dag— centrals lämpliga utformning.

.S'ert'it'elmende

1964 års beslut av riksdagen pekade på att det behövdes alternativa boendeformer för de äldre. Först under l970-talet har sådana boende- former utvecklats i någon mer nämnvärd omfattning. Debatten under senare år har gällt servicebostäder som alternativ till ålderdomshem.

Socialutredningen har framhållit att det centrala i bestämmelserna om ålderdomshem i Shjl. inte är att tillgodose de äldres behov av bostad. utan att erbjuda vård och tillsyn som inte ges i annan form.

Det har tillkommit 20000 platser i ålderdomshem under de senaste IS åren. Det finns i dag drygt 60000 platser. Kommunerna planerar att bygga 3 300 nya platser under åren l975- l985. Antalet ålderdomshem har mins- kat i riket. medan antalet platser har ökat. Samtidigt har det skett en successiv förnyelse av hemmen.

Prop. 1979/80zl Omsorger om äldre 283

Nästan alla vårdplatser finns i dag i enkelrum. Standarden har stigit men den är inte tillfredsställande vid många ålderdomshem. Fortfarande före- kommer flerbäddsrum och toaletter i korridorer i äldre och omoderna hem.

I dag finns det så gott som inga icke ålderspensionärer i ålderdomshem. Drygt två tredjedelar av älderdomshemsgästerna var är 1972 över 80 år. Knappt hälften av pensionärerna i ålderdomshem är gravt handikappade visar pensionärsundcrsökningen.

Många av pensionärerna i ålderdomshemmen (l6 'i'-?) är mycket vårdkrä- vande eller har behov av långtidssjukvård. Variationen är dock stor mellan länen. Pensionärsundersökningen anser att tillsyns- och värdbehovet för boende i ålderdomshem är större i dag än för 15 är sedan. när vårdbehovet undersöktes.

Pensionärsundersökningen menar att ålderdomshemmen är bättre rus- tade att ta hand om mera vårdkrävande pensionärer i dag än är l962. Den utbildade personalen har ökat liksom personaltätheten. Också läkarmed- verkan har ökat. År 1975 fanns det sysselsättningshandledare vid nästan alla ålderdomshem. Vid ca 75 [.."/2 av ålderdomshemmen fanns förtroen- deråd eller samrådsgrupper.

Som jag har nämnt inledningsvis har nya boendeformer för de äldre utvecklats under de senaste åren. Det gäller främst s. k. servicehus. ] vissa kommuner benämns dessa pensionärshotell. bostadshotell e. d. Ibland avser också begreppet en del av en fastighet. Av pensionärsundersök- ningens kommunenkät år 1975 framgår att bl kommuner hade servicebo— städer. flertalet i kommuner med mer än 60000 invånare. Antalet bostäder var 6500 i vilka det bodde 6900 hyresgäster. Enligt kommunernas planer för perioden 1975— 1985 skall ytterligare [0400 lägenheter byggas i service- hus.

Flertalet lägenheter (70 (7, ) omfattade ett rum och kök eller kokvrå. 27 % av lägenheterna hade två rum och kök eller kokvrå och resterande andel tre rum eller flera. Det fanns betydande standardskillnader inom denna typ av bostäder.

Ett varierande serviceutbud lämnades i anslutning till servicebostä- derna. (')mkring fyra femtedelar av servicebostäderna hade tillgång till hobbylokaler. restaurang/matsal och läsrum/bibliotek. Badavdelning fanns i anslutning till tre fjärdedelar av lägenheterna. Till ungefär två tredjedelar av lägenheterna fanns rum för fot- och hårvård och grupprum/studierum. Till knappt hälften av servicebostäderna fanns det motionsrum.

Enligt pensionärsundersökningen var 28 (24 av de boende i servicebostä- derna relativt gravt handikappade.

Personalen vid servicebostäderna var anställda inom den sociala hem- tjänsten. Drygt en fjärdedel hade föreståndare som arbetsledare och knappt en fjärdedel hemvårdsassistent. [ övrigt var personalen anknuten till den reguljära hemtjänstverksamheten.

Socialstyrelsen och Kommunförbundet har försökt stimulera kommu-

Prop. l979/80:1 Omsorger om äldre 284

nerna att bygga servicehus. År l972 gav socialstyrelsen ut en skrift Servi- cehus (Socialstyrelsen redovisar nr. 28). I denna anges de krav som enligt socialstyrelsen bör gälla för att en anläggning skall kunna kallas service- hus. Det genomgående kravet är självständighet i boendet. Kommunför- bundet gjorde i samverkan med socialstyrelsen en inventering av service— bostäderna år 1975. Materialet från inventeringen finns redovisat i skriften Serviceboende för äldre.

Enligt socialutredningen måste det inom överskådlig tid finnas en boen- deform som motsvarar den som ålderdomshemmen representerar. Det finns annars risk för att grupper av pensionärer inte får den service som motsvarar deras behov. Pensionärsttndersökningen menar att ålderdoms- hemmen har en viktig funktion inom äldreomsorgen. En alltför omfattande och kanske passiverande omvårdnad får emellertid inte ges i dessa hem. Utredningen anser det vara synnerligen angeläget att den inledda utveck- lingen med standardförbättringar av skilda slag inom ålderdomshemmen fortsätter.

l såväl utrymme som former för service skiljer sig ålderdomshem från servicehus enligt socialutredningen. Medan pensionären i ålderdomshem— met som regel har ett eget rum. har han eller hon i servicehuset egen lägenhet. I bästa fall finns det möjlighet att koka kaffe e. (1. i ålderdomshem där pensionären är hclinackordcrad och betalar för allt i ett pris. 1 service— huset hyr pensionären lägenheten och har där möjlighet att själv laga sin mat. Kommunalt bostadstillägg för hyran kan utgå till äldre som bor i servicehus. Pensionären får betala för de tjänster han eller hon önskar.

Socialutredningen uttalar sammanfattningsvis att de äldre i ålderdoms— hemmet framför allt får sitt trygghetsbehov tillgodosett genom den omfat- tande serviee och omvårdnad som ges där. Servicehusen däremot tillgo- doser en högre grad av självständighet utan att åsidosätta tryggheten.

Enligt socialutredningen bör servicehus vara ett gemensamt begrepp för olika former av boende med gemensam service. Servicehus markerar att inte bara äldre utan även andra med särskilda servicebehov kan komma i fråga som hyresgäster. Utredningen ställer upp tre grundläggande krav för att denna form av boende skall kunna betecknas som servicehus:

— bostaden skall var så utformad och utrustad att den boende kan utveckla sina personliga resurser att leva ett självständigt liv — den boende skall varje tid på dygnet kunna erhålla de tjänster som krävs för att den boende skall kunna klara sin tillvaro och känna sig trygg — det skall finnas tillgång på personal som kan bedöma när det behövs social eller medicinsk vård och som kan svara för att sådan ges.

Socialutredningcn föreslår att de nuvarande ålderdomshemmen skall ingå i begreppet servicehus. Dessa bostäder är servicehus med omfattande service och vård. Kommunen måste inom överskådlig tid ha möjlighet att erbjuda de äldre också sådan omvårdnad. Utredningen uttalar sig för en

Prop. 1979/80:1 Omsorger om äldre 285

utveckling från ålderdomshemmets form av helinackordering till ett boende som är förenat med ett mer differentierat utbud av tjänster. En sådan utveckling väntas medverka till att de äldre aktiveras.

Servicehusen bör vara centralt placerade i olika kommundelar. Av triv- selskäl bör inte servicehusen bli för stora. Servicelägenheterna bör kunna utnyttjas flexibelt både i fråga om utrymme och utrustning. Lägenheterna bör i regel inte understiga två rum och kök. I de kommuner som har få ålderdomshemsplatser bör servicehusen kunna utformas med hänsyn till det servicebehov som skall tillgodoses. Socialutredningen anser att en utvärdering om förslagsvis fem år bör göras för att vinna kunskap om hur omfattande vård- och servicebehov som kan tillgodoses inom ramen för serviceboendet.

Utredningen menar att det i framtiden bör bli allt vanligare att en särskild avgift tas ut för varje slags tjänst. Eftersom ålderdomshemmen enligt förslaget skall finnas kvar som en typ av servicehus med mer omfattande service och vård. bör avgiftsformen för dessa inte förändras. Om man inför ett system där avgift tas ut för varje tjänst. bör den enskilde garanteras ett belopp för personliga utgifter. som minst motsvarar garanti- beloppet vid helinackordering. När serviceavgifterna utformas. bör man ta hänsyn till dels den avgift som helinackorderade betalar. dels de kostnader som pensionärer som bor i annat hem än servicehus har för sin dagliga livsföring.

Finansieringen av bostäder för äldre bör enligt socialutredningen vara enhetlig för att kommunerna skall stimuleras till en önskvärd variation av boendet. Olika finansieringsregler gäller för ålderdomshem och service- hus. Utredningen föreslår att den särskilda byggnadskvoten för ålderdoms- hem skall slopas och inräknas i en kvot för servicehus. Den föreslår vidare att hela kostnaden för servicehus skall finansierats med statliga län. Utred- ningen anser också att en särskilt reglerad granskning av ritningar och andra byggnadshandlingar inte är påkallad. Även kostnader för gemensam- hetsanläggningar som är avsedda för pensionärer utanför servicehuset bör ingå i länet.

Det finns i dag skillnader i finansieringen av driftkostnadcrna. Driftkost- naderna för ålderdomshem är inte statsbidragsberättigade. Dessa kostna— der avser insatser som svarar mot hemtjänst. för vilket kommunerna får statsbidrag. Utredningen menar att denna inkonsekvens bör rättas till och att lika villkor bör gälla för statsbidrag.

En alternativ boendeform. som har diskuterats länge men som aldrig har fått någon större utbredning. är kollektivhuset. De erfarenheter som i dag finns av kollektivhus visar enligt socialutredningen att de ursprungliga idéerna i många fall har fått överges. Vissa erfarenheter visar dock att denna boendeform har stora fördelar för många människor. I ett kollektiv- hus ges bl.a. tillfällen till kontakter och aktiviteter utanför den egna lägenheten. Då ökas bl.a. kontakten mellan generationerna. Det är möjligt att i kollektivhusen bygga in service för såväl åldringar som barnfamiljer.

Prop. 1979/80:l Omsorger om äldre 286

Socialutredningcn framhåller att möjligheterna för de äldre att skapa en god bostad ofta är beroende på deras möjligheter att få kommunalt bostadstillägg till hyreskostnaden. Det kommunala bostadstilläggcts be- loppsnivåer och grunder i övrigt skiljer sig avsevän mellan kommunerna. [ pensionärsttndersökningens kommunenkät påpekade ett flertal kommuner att om pensionärerna fick kommunalt bostadstillägg till hela hyreskostna- den. behövde kommunerna intc bygga speciella pensionärslägenheter.

Remissinstanserna har i allmänhet instämt i socialtttredningens förslag om att bygga ut servicehusen. Man tillstyrker genomgående en kraftig utbyggnad av pensionärsbostäder med tillgång till särskild service.

Som jag har påpekat tidigare är det först på 1970-talet som alternativa boendeformer för äldre har kommit till. Det byggs i dag allt färre ålder- domshem. Kommunerna satsar i större utsträckning på andra boende- former. t. ex. servicehus. Socialstyrelsen och Kommunförbundet har verk- samt bidragit till denna utveckling. Jag kan för min del ansluta mig till socialutredningens förslag att använda ordet servicehus som ett gemen- samt begrepp för olika former av boende med gemensam service. under förutsättning att de uppfyller de tidigare nämnda tre grundläggande kra- ven. l begreppet servicehus ingår då också de nuvarande ålderdomshem- men som bostäder vilka tillgodoser omfattande behov av service och vård. Strävan bör vara att successivt övergå från den helinackordering som erbjuds vid ålderdomshemmen till ett boende med mer individuellt anpas- sad service. Pensionärsundersökningen konstaterar att begreppen service- hus och serviceboende ännu inte är klart definierade och avgränsade. Socialutredningen har som jag nämnde nyss förordat en utvärdering av servicehusen. Denna bör nu komma till stånd och genomföras av den tillkallade äldreberedningen.

Jag har tidigare förordat att den bestämmelse i lagen om allmän försäk- ring som ger kommunerna rätt att uppbära folkpensionen för den som vistas i ålderdomshem skall upphävas. Jag är överens med socialutredning- en om att man bör sträva efter ett system där man tar betalt för varje särskild tjänst av den som bor i servicehus. För ålderdomshemmens del bör dock nuvarande avgiftssystem finnas kvar. Med den utveckling som jag förutsätter att ålderdomshemmen kommer att genomgå bör avgiftssy- stemet vid servicehusen på sikt komma till användning även inom ålderdomshemmen.

När det gäller finansieringen av bostäder för äldre har socialutredningen föreslagit att alla kostnader för att bygga servicehus. inberäknat de nuva- rande ålderdomshemmen. skall kunna finansieras med hjälp av statliga lån. Lånen bör enligt utredningen kunna avse inte bara bostäder utan också lokaler som är gemensamma för pensionärerna. Utredningen har vidare föreslagit att bidrag till driften av ålderdomshem skall kunna utgå i över- ensstämmelse med bestämmelserna om statsbidrag för söcial hemhjälp. Dessa frågor kommer att övervägas ytterligare inom regeringskansliet.

Prop. 1979/80zl Omsorger om äldre 287

Jag vill slutligen peka på möjligheterna att bygga kollektivhus. Det är enligt min mening angeläget att man prövar olika alternativa boende- former.

För att pensionärerna så långt möjligt skall kunna bo kvar i sin invanda miljö är det angeläget att det kommunala bostadstillägget får en sådan utformning och en sådan nivå att pensionären fritt kan välja bostad. Riks- dagen har tidigare i år beslutat om ändrade regler för de kommunala bostadstilläggen som verksamt bör kunna bidra till ett sådant val.

Sm'iul hemtjänst

Den sociala hemhjälpen har byggts ut kraftigt. År l976 fick drygt 340000 äldre och handikappade social hemhjälp. Den ökade splittringen av hus- hållsgemenskapen och en ökad andel kvinnor på arbetsmarknaden är enligt pensionärsundersökningen några orsaker till utvecklingen. De förbättrade bostadsförhållandena gör också att en allt större del av de äldre kan bo kvar i sina hem.

Den mesta hjälpen lämnas av anhörig eller granne. Antalet hjälptimmar per år och person är enligt pensionärsundersökningen i det närmaste dubbelt så stort för åldersgruppen över 85 år som i åldersgruppen 75—84 år. Andelen med social hemhjälp är större bland ensamstående än bland llerpersonhushåll.

Socialutredningcn menar att det är ekonomiskt försvarbart att tillhanda- hålla hemhjälp med 20 timmar per vecka i stället för att upplåta plats i ålderdomshem eller motsvarande. Ca 70% av hushållen hade hjälp mindre än 20 timmar under april l975 enligt pensionärsundcrsökningen. 1 genom- snitt gavs hemhjälp l9 timmar per hjälpt hushåll. Var gränsen skall gå för det lämpliga antalet timmar bör dock enligt socialutredningen avgöras i det enskilda fallet. Utredningen menar att omfattningen av insatserna måste bestämmas av sociala och humanitära hänsyn och att de ekonomiska skälen inte i första hand får vara avgörande.

Omfattningen av hjälpen varierade starkt mellan kommunerna. vilket pcnsionärsundersökningens kommunenkät visade. l kommunerna i södra landsändan fick älderspensionärcrna i genomsnitt mindre hjälp än i kom- munerna i Norrland. Behoven och möjligheterna att tillgodose dem varierar från ort till ort och från tid till annan. Det är därför enligt pensionärs- undersökningen omöjligt att fastställa några allmänna normer för social hemhjälp.

Socialutredningcn betonar att det är viktigt att de som arbetar i hem- tjänsten inte direkt övertar sysslor och åligganden från den person de hjälper. Personalens uppgift är att gå in som en förstärkning. Utredningen säger att personalen skall utgå ifrån vad personen kan och inte från vad han inte kan. Ett viktigt led i hjälpen är att pensionären får träffa någon medmänniska och får stimulans i umgänge med andra. En viktig uppgift för personalen är att informera pensionären om de möjligheter och rättigheter

Prop. 1979/80:l Omsorger om äldre 288

han har. Den sociala hemhjälpen utvecklas alltmera till en servicebetonad social hemtjänst.

Enligt socialutredningen bör hemtjänsten organiseras så att tjänsterna är lätta att nå. Förmedling av hemtjänst bör därför samordnas med annan verksamhet för äldre i t.ex. en dagcentral eller i anslutning till ett service- hus. Dylika lokaler kan utgöra en bas för personal som arbetar inom ett visst bostadsområde. Det gör det lättare för arbetsledande personal och övrig personal att arbeta i grupp. Med denna organisation bryts den isole- ring i arbetssitttationen som är vanlig för hemsamariterna. Socialutredning— en menar att socialtjänsten också kan organiseras så att service till allmän- heten tillhandahålls i integrerade enheter inom varje bostadsområde.

Pensionärsundersökningen. som har studerat hemtjänstens organisa- tion. anser att den sociala hemtjänstens roll. uppgifter och organisation bör ändras. Det gäller inte bara att tillfredsställa materiella behov. Verksamhe- ten bör också medverka till att den enskilde behåller sin intellektuella. emotionella och fysiska förmåga. Därigenom kan pensionären leva ett aktivt liv och i största utsträckning klara sig själv. Med denna inriktning kan personalen också komma att fylla en funktion inom den uppsökande Verksamheten. Utredningen menar att organisationen av hemtjänsten bör spn'das ut i kommunen. Allt fler kommuner delar in kommunen i distrikt för social hemtjänst och social service. I dessa bildas arbetslag.

Socialutredningcn framhåller att det pågår viss verksamhet med själv— styrande grupper. Denna innebär att anställda inom ett område själva beslutar om fördelning av arbetsttppgifterna. De svarar även för schema- läggning och vakansfragor etc.

Enligt socialutredningen bör arbetet inom hemtjänsten nu göras till ett fullvärdigt yrke och ett heltidsarbetc. Den tid är förbi då hemtjänstverk— samheten byggde på medelålders deltidsarbetande icke yrkesutbildade kvinnor. Utbildningen bör därför förbättras och ges ett nytt innehåll. Det bör enligt utredningen övervägas i vilken mån utbildningen kan bli gemen- sam för hemtjänstpersonal och andra yrkesgrupper med vissa vård- uppgifter.

Samtliga remissinstanser som har uttalat sig om hemtjänsten är ense om att utbildningen och anställningsförhållandena för hemtjänstpersonalen be- höver förbättras högst betydligt.

Jag vill för min del till en början konstatera att den sociala hemtjänsten har utvecklats kraftigt under senare år. Trots detta finns det pensionärer som inte får hjälp fast de behöver det. Variationer förekommer också mellan kommunerna i riket. Jag förutsätter att bristerna i framtiden kom- mer att uppmärksammas bättre genom att vi får en effektivare uppföljning och en planering av äldreomsorgen.

Vad socialutredningen har uttalat om utformningen av uppgifterna inom hemtjänsten är viktigt. Personalen bör sträva efter att stödja den hjälpbe- hövande och fullgöra de sysslor i hemmet som han eller hon inte har

Prop. 1979/80zl Omsorger om älil'r'e 289

förutsättningar att klara själv. Däremot bör personalen inte överta sysslor från den de skall hjälpa. Jag vill också understryka de i egentlig mening sociala inslagen i hemtjänsten — att vara en kontakt. ett sällskap för den hjälpbehövande. I likhet med socialutredningen och pensionärs- undersökningen anser jag att nytt organisationsformer bör prövas inom hemtjänsten. Av målet normalisering följer att verksamheten bör tlccentra- liseras och integreras med andra verksamheter.

Arbete inom den sociala hemtjänsten maste nu betraktas som ett fullvär- digt yrke och i princip som ett heltidsarbete. Personalen inom hemtjänsten är en stor tillgång inom den kommande socialtjänsten. I likhet med Kom- munförbundet anser jag att verksamheten kommer att förändras och att hemtjänstpersonalen kommer att betraktas som en resurs för skilda insat- ser inom socialtjänsten. Hemtjänstpersonalen är spridd i kommunen och kan bli en viktig kontakt mellan människor.

Begreppet social hemtjänst ligger i linje med de mål som gäller för äldreomsorgen. Benämningen hcmsamariter på personalen bör enligt min mening ändras. Det ankommer dock inte på mig att föreslå en annan benämning. Jag utgår från att berörda parter på arbetsmarknaden kommer att ta upp frågan till prövning. Jag har tidigare (avsnitt 2.4) diskuterat begreppet socialarbetare och föreslagit att också personal inom det sociala servieeområdet skall benämnas så.

Utbildningen för personalen inom den sociala hemtjänsten bör förbättras och förändras. Jag återkommer strax till denna fråga.

Färdtjänst och tekniska lt/iilptttedel

Färdtjänsten för handikappade har utvecklats sedan mitten av 1960-talet och främst tlnder l970-talct. I dag finns det färdtjänst i alla kommuner. Sammanlagt 22l 000 personer hade tillstånd att anlita färdtjänst den I oktober 1977. Av de färdtjänstberättigade var l74 000 65 år och äldre.

Färdtjänsten är enligt socialtttredningen en speeialform inom kollektiv- trafiken och bör inte ses som en fristående service. Kollektivtrafiken bör utformas så att den kan användas också av äldre. som har något handi- kapp. För den som inte kan använda allmänna färdmedel bör en färdtjänst ge motsvarande service både i fråga om resans ändamål och dess kostnad. Färdtjänsten bör dimensioneras så att den kan möta de behov av service som finns hos såväl yngre som äldre.

Socialutredningcn pekar på att den tekniska utvecklingen bl.a. har inne- burit ökade möjligheter att tillverka hjälpmedel av olika slag. Den dagliga tillvaron kan därigenom göras lättare för den som av någon orsak har svårt att klara sin dagliga tillvaro. Olika hjälpmedel har tagits fram. Till hjälpme- del hänförs också sådana som främst har betydelse för utseendet och därför kan förebygga psykiska störningar i anpassningen. Socialutredning- en framhåller att det är viktigt att man inom den kommunala socialtjänsten 19 Riksdugen [979/80. [saml. Nr I. DelA

Prop. l979/80:l Omsorger om äldre . 390

väl känner till de hjälpmedel som sjukvårdshuvudmännen tillhandahåller och möjligheterna att få dem.

Remissinstanserna tillstyrker allmänt vad socialutredningen har sagt om färdtjänst och tekniska hjälpmedel.

Rörelsehinder. avtagande krafter och försämrad hälsa leder till inskränk- ningar i den enskildes möjligheter att föra ett aktivt liv och att umgås med andra. Som en konsekvens av målet normalisering menarjag att kollektiv- trafiken i största möjliga utsträckning bör göras ändamålsenlig också för äldre människor som är rörelsehindrade eller på något annat sätt handikap- pade. Det finns ett stort behov av att anpassa de kollektiva färdmedlen och tralikanläggningarna till handikappades behov och förutsättningar. Det är här fråga om människans möjligheter att delta i samhällslivet på lika villkor. Kraven på kommttncrnas färdtjänst blir beroende av i vilken ut- sträckning kollektivtrafiken är ändamålsenlig också för äldre och handi- kappade. Naturligtvis måste färdtjänsten liksom annan service skapas och utvecklas efter de behov som föreligger i de enskilda kommunerna.

Jag vill också ansluta mig till vad socialutredningen har framhållit beträf- fande de tekniska hjälpmedlen.

Värd

Långvariga och vårdkrävande sjukdomstillständ är av naturliga skäl vanli- gare i högre åldrar. Det kan många gånger vara svårt att avgöra om det är sjukdom eller annan orsak som är huvudanledningen till att någon behöver vård. När det råder brist på resurser inom såväl kommunerna som lands- tingen leder detta lätt till olika meningar om vem som har vårdansvaret. För den enskilde kan sådana oklarheter föra med sig betydande olägen- heter.

Av vad jag har sagt tidigare framgår att behovet av vård och omsorg av de gamla kommer att bli större framöver. Samtidigt vet man att de allra flesta vill bo kvar i sitt eget hem så länge som möjligt i stället för att vårdas i en institution. linskilda människor gör i dag stora insatser genom att vårda sina anhöriga i hemmet. Vård i hemmet bör i ökad utsträckning bli ett alternativ till institutionsvård av de skäl som jag har nämnt. Det är då nödvändigt att anhöriga som vårdar gamla. sjuka eller handikappade i hemmet ges stöd.

Mot den bakgrunden önskar jag tillkalla en parlamentarisk utredning som skall pröva hur stödet kan förbättras.

Enligt pensionärsundersökningens kommttnenkät var drygt hälften av patienterna inom den somatiska långtidssjukvården 80 år eller äldre. Fler- talet var kvinnor.

Drygt en femtedel av patienterna bedömdes ha felaktig placering. De flesta av dem borde omplaceras inom långtidssjukvården. Men ganska många (3.5 (3) skulle kunna skrivas ut till egen bostad eller till ålderdoms- hem (5 9? ).

Prop. l979/80:l Omsorger om äldre 291

Pensionärsundersökningen gjorde även en enkät om den psykiatriska vården. Av denna framgår att antalet äldre patienter inom psykiatrin har ökat kraftigt.

Ett krav för att landstingen skulle få statsbidrag till utbyggnad av sjuk— hemmen inom fångtidssjukvårdcn enligt l96=f års program var att sjukhem- men skulle ha en hemliknande miljö. Enligt pensionärsundersökningen har denna målsättning inte fullföljts. Nära hälften (480?) av patienterna inom langdssjukvården fanns i rum med fyra sängar eller flera.

Pensionärsundersökningens hemsjukvårdsenkät visar att drygt 40000 patienter fick hemsjukvård i riket ar l975. Landstingen planerar en väsent— lig utbyggnad av hemsjukvården.

Pensionärsundersökningen framhåller att utbyggnaden av den somatiska långtidssjukvården under 1970-talet inte har ökat i tillräcklig utsträckning. Med hänsyn till det ökande antalet äldre skulle det ha varit nödvändigt med en kraftigare utbyggnad.

Socialutredningcn uttalar att ett enhetligt huvudmannaskap för långtids- sjukvård och äldreomsorg inte bör komma i fråga. Utredningen menar att det bör slås fast vilket ansvar var och en av huvudmännen har. Olika former av samarbete mellan dem bör dock byggas ut. Utredningen anser att sjukvårdshuvudmannen bör svara för all hälso- och sjukvård för de äldre. även för dem som bor i servicehus. Socialnämndens uppgift bör vara att verka för att en nödvändig samverkan utvecklas mellan kommun och landsting så att behovet av medicinska insatser blir tillgodosett så väl som möjligt. Sjukvårdshuvudmannen bör svara för institutionell vård och andra insatser när det finns ett medicinskt vårdbehov. Detta kan antas föreligga när ett vardbehov mer varaktigt kräver insatser dygnet runt.

I fråga om kommunens insatser inom långtidssjukvarden hänvisar soci- alutredningen till ett principprogram för långtidssjukvärd som år l97ö hade utarbetats av socialstyrelsen. [ detta sägs att samarbete med den långtids— sjukvård som har kommunen som upptagningsomräde kan innebära att kommunen svarar för sociala tjänster under institutionsboendet. Dessa tjänster inkluderar kurativa uppgifter och vissa kontakter med anhöriga. Detta utesluter enligt socialstyrelsen inte att personal som svarar för Sådana insatser helt eller delvis har sin arbetsplats inom vårdinstitutionen.

Socialutredningcn uttalar att primär- och landstingskommuner inte bör bygga upp tämligen likartade vårdresurser. Strävan bör vara att tillsam- mans och i samverkan tillhandahålla de vårdresurser som krävs. Utred— ningen pckar på olika sanwerkansinitiativ mellan huvudmännen.

] november 1969 utfärdade de båda kommunförbunden rekommendatio- ner om samverkan genom särskilda organ (SLA KU) på såväl läns— som kommunal nivå. Enligt socialutredningen finns sådana organ i stor ut- sträckning på länsnivä. De har utvecklats till samrådsorgan även i andra frågor än äldreomsorg och långtidssjukvård. I februari l%8 utfärdade Landstingsförbundet en rekommendation till landstingskommunerna att

Prop. l979/80:l Omsorger om äldre 292

använda ett utarbetat förslag till principavtal att användas i de fall lands— tinget ville anlita den kommunala hemsamaritorganisationen för insatser inom hemsjukvården. l.andstingsförbundct rekommenderade i juni I973 vissa ersättningsnormer för vård av långtidssjuka i ålderdomshem. [ förar- betena till rekommendationen sägs att ålderdomshemmen inte skall vara en ersättning för sjukhem. Landstingskommunernas institutioner skall inte heller vara ersättning för bristande kommunala resurser.

Socialutredningen hänvisar vidare till ett under aren 1974 och I975 gemensamt bedrivet utvecklingsprojekt mellan kommunförbunden röran- de samordning av medicinsk och social service (SAMSS). Projektet syf- tade till att finna praktiska metoder och bättre samordning mellan kom— muner och landsting i gränsområdet mellan sjukvård och socialvård.

År [978 har kommunförbunden i samarbete med socialstyrelsen och Spri gett ut ett antal rapporter vilka är avsedda som underlag för kommunernas och landstingens planering samt för utveckling av deras samarbete. Rap— porterna behandlar primärvård. boende. service och vård för äldre. sjuk— vård i hemmet. social hemtjänst. omhändertagande av åldersdementa. långtidssjukvård i samverkan och dagsjukvård inom primärvård.

Socialutredningcn uttalar att det är angeläget att kvaliteten på insatser inom hemsjukvarden hålls på en hög nivå. Detta förutsätter en lämplig utbildning för personalen. Utredningen understryker särskilt att distrikts— sköterskeorganisationen måste byggas ut väsentligt för att motsvara sjuk- vårdsbchovet. Detta inkluderar krav på hemsjukvård i servicebostäder.

Hemsjukvarden har enligt pensionärsundersökningen i vissa fall börjat kompletteras. ofta som försöksverksamhet. med olika personalinsatser. Varierande former har börjat växa fram som t. ex. sjukhusansluten hem- sjukvård. hemsjukvårdspatruller och dagsjukvård. Pensionärsunder— sökningen uttalar att det administrativa förfarandet i samband med ansö- kan om hemsjukvård är ett tungrott system. Avståndet mellan beslutsfatta- re och den enskilde patienten är stort.

Pensionärsundersökningen framhåller att vården av sjuka i hemmet kan sägas innefatta tre komponenter. Den första är den rent sociala omvardna— den som är en uppgift för primärkommunen. även inom hemsjukvården. Den andra är medicinsk Vård och behandling som åligger sjukvårdshuvud- mannen. Den kräver en väl utbyggd primärvård. Av avgörande betydelse är den verksamhet som bedrivs av distriktssköterskorna. Den tredje kom— ponenten är finansieringen av vårdkostnaderna. Kostnaderna för saväl social som medicinsk vård i hemmet bör enligt utredningen finansieras pa det sätt som är brukligt i resp. vårdform.

l ShjL finns särskilda bestämmelser om s. k. störande vårdtagare (Zl ä). Med dessa avses i huvudsak äldre gravt alkoholskadade personer som man anser inte kan vistas i ålderdomshem. Landstingen och kommunerna bör enligt socialutredningen ans 'ara för att dessa personer får behövlig vård och tillsyn. F. n. finns I-f särskilda hem för denna grupp. Utredningen ser

Prop. l979/80:l Omsorger om äldre 293

inte någon anledning till att behålla några särskilda bestämmelser för denna grupp i socialtjänstlagen. Socialutredningens förslag om institutionella vårdresurser och vårdinsatser omfattar också denna grupp.

Enligt pensionärsundersökningen visar gjorda underst'ikningar att ca 5 '? av personer som är 65 år och äldre får allvarlig åldersdemens. Ytterligare ca 8 Ci- får lättare social invaliditet med behov av vård i exempelvis ålder— domshem. Utredningen uttalar att vården av denna grupp är spridd på olika vårdformer.

Socialutredningcn bedömer att gruppen senildementa pensionärer kom- mer att öka i antal. (_)mvårdnaden och tillsynen av denna grupp bör kunna ordnas i lugna och hemlika miljöer i mindre institutioner utan alltför stora kostnadsanspråk. För pensionärer med vårdbehov av annat slag kan det vara störande att bo tillsammans med senildementa. Med hänsyn till dessa patienter och till andra skall sjukvårdshuvudmannen ansvara för att de senildementa bereds en i förhållande till deras behov anpassad vård. Pensionärsundersökningen uttalar motsvarande uppfattning. Den fram- håller också att det behövs forskning kring denna grupp och en utveckling av metoder för vård och behandling.

Remissinstanserna visar ett stort intresse för socialutredningens ställ- ningstagande i vardfrågan. Utredningens förslag att ett enhetligt huvud- mannaskap för långtidssjukvård och äldreomsorg inte skall komma i fråga får mycket stor anslutning. Förslaget till åtskillnad mellan sociala och medicinska insatser inom äldreomsorgen är klart och redigt enligt vissa remissinstanser. De menar att ft'irslagct kommer att lösa många av de tvistefrågor som f.n. så lätt uppkommer mellan primärkommuner och landsting. Även jag tycker att utredningens förslag i hithörande frågor är väl genomtänkta. Jag tillstyrker därför utredningens förslag i denna del.

Jag vill i detta sammanhang peka på nödvi'tndigheten av praktisk samver— kan mellan kommun och landsting. Som exempel vill jag nämna den samverkan som sker mellan kommuner och landsting inom social hem- tjänst och sjukvård i hemmet. Det är viktigt att samarbetsformerna utveck— las mellan kommun och landsting.

Jag har tidigare strukit tlnder betydelsen av samordnad planering. När det gäller äldreomsorgen ter sig en samordnad planering mellan huvud- männen viktigare än någonsin med hänsyn till det ibland mycket nära sambandet mellan långtidssjukvård och vissa vårdformer inom äldreom- sorg.

Pensionärsundersökningen visar att sjukhemmen inte har fått den hem- liknande miljö som var villkor från statens sida i 1964 ars program. Utbygg- naden av den somatiska långtidssjukvården har heller inte skett i takt med det ökande antalet äldre. F.nligt pensionärsundersökningens statistik är det också fler personer som bör komma till langtidssjukvårdcn från den kom- munala äldreomsorgen än motsatsen. Som jag har redovisat tidigare korti- mer de äldre att öka i antal. Det är särskilt den äldsta åldersgruppen med

Prop. l979/80:l Omsorger om äldre 294

stort behov som kommer att öka. Jag föreslår med hänsyn härtill att äldreberedningen får i uppdrag att studera frågan närmare och komma med förslag till åtgärder.

Jag delar socialutredningens uppfattning att några särskilda bestämmel- ser rörande s. k. störande vårdtagare inte behövs i socialtjl'instlagen. Den- na vårdfråga återkommer jag till senare (avsnitt 2.13). Jag tillstyrker även utredningens förslag att huvudansvaret för vården av senildementa skall falla på sjukvårdshuvudmannen.

2.l()!) li'ur'sknings- och utvet'Ålingxurhele inom ('i/dremnmnjt:en

Den kraftiga ökningen av antalet äldre och problemen kring åldrandet och de äldres situation i samhället medför att äldreomsorgen blir en myc- ket betydelsefull samhällsangelägenhet många år framöver. linligt social- utredningen behövs forskning och tltvecklingsarbete för den fortsatta pla— neringen och reformverksamheten av äldreomsorgen.

linligt pensionärsundersökningen har forsknings— och utvecklingsverk- samhet kring åldrandet och dess problem hittills varit relativt begränsad både internationellt och inom Sverige. Behovet av forsknings— och utveck- lingsarbete är stort inom äldreomsorgen. Utredningen erinrar om att ut- vecklingen. och inte minst den hittills bedrivna forskningen. har fört fram till en förändrad positiv syn på åldrandet. Ett program efterlyses för forsknings- och utvecklingsarbete. Programmet bör utgöra en ledning för forskningsinstitutioner. myndigheter m. fl. Det måste vara tvärvetenskap- ligt och spänna över ett vitt fält såsom medicin. socialmedicin. geriatrik. gerontologi. psykologi och sociologi. Även praktiska åtgärder. organisa— tionslösningar o.d. bör ingå i programmet. Utredningen ger exempel på lämpliga projekt samt angelägna forskningsområden. Pensionärsundersök- ningen erinrar om att det inom delegationen för social forskning genomförs en kartläggning av behovet av forsknings- och utvecklingsarbete i fråga om åldrandet och de äldres situation.

Behovet av forsknings— och utvecklingsarbete inom äldreomsorgen är uppenbarligen mycket stort. Det är därför nödvändigt med ökade insatser inom denna forskning. Den måste vara tvärvetenskaplig. lnom delegatio— nen för social forskning haren särskild s. k. initiativgrupp arbetat med att initiera forsknings— och utvecklingsarbete inom äldreomsorgen. l årets budgetproposition har vidare tre milj. kr. beräknats för att stödja utveck- lingsprojekt och försök av särskild betydelse för omvårdnaden och aktive- ringen av de äldre. Äldreberedningen får i samråd med delegationen för social forskning överväga de ytterligare initiativ som behövs för att utreda frågan om forsknings- och utvecklingsarbetets uppläggning och organisa- tion.

2.l().7 Ile/mr llt' utbildad personal Pensionärsunder—sökningen anför att de ökade kraven på äldreomsorgen både inom primärkommunerna och landstingen kommer att medföra ökade

Hänvisningar till US512

Prop. l979/80:l Omsorger för härtill/tappade 295

behov av personal. En faktor som skärper behovet är att det inom den sociala hemtjänsten är förhållandevis många som av åldersskäl lämnar sina anställningar.

De stora fi'irändringar som kan väntas inom äldreomsorgen under den närmaste framtiden i fråga om organisation och arbetsmetoder ställer krav på ökade utbildnings- och fortbildningsinsatscr. Jag anser att äldrebered- ningen bör skaffa fram ett säkrare planeringsunderlag beträffande tillgång- en på personal och behovet av utbildning.

2.11 Omsorger om människor med handikapp

2.1 l.! Handikapp som begrepp

Handikappfrågan är en fråga om att göra samhället tillgängligt. Det politiska målet på handikappområdet är att handikapppade skall vara med i samhällets gemenskap och leva som andra. För dessa strävanden används begreppen integration och normalisering. De är vägledande grundsatser för arbetet på detta betydelsefulla område.

Handikappade är inte någon särgrupp eller en avgränsbar grupp männi- skor. Det handlar i stället om människor som till följd av en skada eller en sjukdom har svårt att delta i olika slags verksamhet.

Liksom socialutredningen ser jag handikapp som en relativ företeelse. ()m skadan läks. eller sjukdomen botas. försvinner handikappet. Om den enskilde erhåller personlig och teknisk hjälp eller annat stöd. kan handi- kappet också försvinna eller åtminstone minskas. En svårtillgänglig eller otillgänglig miljö eller verksamhet kan anpassas och därigenom minska eller upphäva handikappet hos människor med skador eller sjukdomar.

Jag har när det gäller omsorgerna om människor med handikapp samrått med statsrådet Lindahl.

2.ll.2 Samhälle! och de handikappade

Handikapp är alltså inte en egenskap hos en person med en skada eller en sjukdom. Handikapp är i stället ett förhållande mellan skadan eller sjukdomen och personens omgivning. Det är således fullt rimligt att tala om verksamhet som till följd av bristande anpassning och omtanke förorsa- kar svårigheter eller reser hinder för människor med skador och sjukdo- mar. Detta synsätt — som egentligen flyttar handikappet från de enskilda människorna till deras omgivning — är väsentligt, ty det lägger ett ansvar på alla huvudmän. samhälleliga som enskilda, att verksamhet som de bedriver skall vara tillgänglig.

Handikapporganisationerna har i hög grad medverkat till att utveckla den uppfattning som jag har redovisat nu. Den innebär att handikappfrågan är ett samhällets ansvar och alltså ett ansvar för alla människor. Kravet på integration och normalisering riktar sig till oss alla. Samhällets anpassning

Prop. 1979/80zl ()nrmrgerfi'ir handikappade 296

förutsätter allas solidariska engagemang. Handikapprörelsen uttrycker sa- ken så: insatserna på handikappområdet behövs inte bara för handikappa- des skull utan för hela folkets skull. ty en gemenskap som inte omfattar alla är en fattigare gemenskap. Jag delar även detta synsätt och anser det utgöra det grundläggande motivet för åtgärderna på detta område.

I ett sådant synsätt ligger att handikappfrågan inte kan få ses som en särfråga. Det måste vara ett viktigt kännetecken för samhällets utveckling att en bättre levnadsnivå kommer alla till del. De senaste årtiondenas stora generella politiska reformer på socialtjänstens och andra områden har medfört omvälvande förbättringar även för handikappade. Totalt sett är emellenid utvecklingen inte alldeles entydig. Jag måste konstatera att landvinningarna t.ex. inom tekniken har en benägenhet att ställa männi- skor med skador och sjukdomar utanför. Uppfattningen att handikapp ökar i ett alltmer mångskiftande samhälle har enligt min mening således fog för sig. Därigenom ökar självklart också behovet av åtgärder för att mot- verka detta drag i utvecklingen.

Kravet på integration och normalisering förutsätter specialinsatser till komplettering av de generella anordningarna. Handikapp är inte bara någonting relativt utan också en individuell företeelse. Häri ligger att det måste finnas tillgång till förstärkningsanordningar och särskilda resurser på handikappområdet. Detta gäller under överblickbar tid snart sagt all verksamhet som bedrivs i samhället.

2.ll.3 Utvecklingen av samhällsstiklel till handikappade

Det stöd som staten ger har avgörande betydelse för handikappade både ekonomiskt och på många andra sätt. Landstingen svarar bl.a. för medi- cinska insatser och för hjälpmedel som den som är handikappad kan behöva. Kommunernas del i omsorgerna om handikappade består av kura— tiva insatser. personlig omvårdnad. fårdtjänst, hjälp med bostadsanskaff— ning mm. Härtill kommer kommunernas yttersta ansvar för alla i kom- munen. vilket inte minst har betydelse för människor med handikapp. Jag har berön den frågan tidigare (avsnitt 2.3).

Samhällets insatser på handikappområdet har som socialutredningen visar utvecklats snabbt under de senaste 15 åren. Det gäller både staten och landstings- och primärkommunerna. Arbetet har försiggått i nära sam- verkan med handikapprörelsen. Den har haft avgörande betydelse för utformningen och inriktningen av verksamheten. För att belysa utveck- lingen kan nämnas att enbart statens kostnader för mera direkta handikappåtgärder över statsbudgeten och den allmänna försäkringen för budgetåret 1979/80 har beräknats till I3()00 milj. kr. Budgctåret 1964/65 utgjorde dessa kostnader 600 milj. kr. Landstingens och kommunernas insatser för olika ändamål på handikappområdet har utvecklats på ett motsvarande sätt.

Reformarbetet under perioden har avsett en rad viktiga områden för

Prop. 1979/80zl ()rns'orgarför handikappade 297

samhällets verksamhet. En nydaning har skett av förskolan. skolan och det högre utbildningsväsendet. För att handikappade skall få sin utbildning tillsammans med andra har säranordningar inom den tidigare s. k. vanföre— vården och inom särskolan i stor utsträckning utmönstrats, och eleverna går i klasser och skolor inom det reguljära skolsystemet. Förstärkningsan- ordningar i form av personella. tekniska och andra stödåtgärder har förts in i alla stadier av utbildningsverksamhetcn för att garantera handikappade lika bra utbildning som andra får. ()msorgslagen medförde betydelsefulla förändringar inte bara för psykiskt utvecklingsstördas skolgång utan också för deras livssituation i övrigt. För elever i eftergymnasial studiesituation och vid folkhögskolor har vårdartjänsten avgörande betydelse genom att i det dagliga liVet tillhandahålla behövlig omvårdnad.

lnom arbetsmarknadspolitiken har omfattande rcstrrsförstärkningar ge— nomförts för att öka handikappades möjligheter till arbete. En avsevärd del av de totala arbetsmarknadspolitiska resurserna är inriktade på stöd åt arbetshandikappade. Insatserna avser rehabiliterings— och stödåtgärder för svårplaeerade samt olika sysselsättningsskapande åtgärder. De gäller vi- dare både den reguljära arbetsmarknaden och den skyddade verksamhe— ten. Reformeringen av arbetslivslagstiftningen under l970-talet, t. ex. med— bestämmandelagen. arbetsmiljölagen, lagen om anställningsskydd och främjandelagen. utgör också ett viktigt stöd för handikappade.

Den allmänna försäkringens utbyggnad under de gångna åren har särskilt inriktats på förbättring av handikappades villkor. lnom försäkringens ram har handikappersättningen och vårdbidraget tillkommit som ett helt nytt generellt stöd för att bl. a. täcka merkostnader som följer av handikapp.

Även för boendet kännetecknas de senaste'ärtiondena av betydelsefulla reformer. Reglerna i byggnadsstadgan om bostäders. arbetsplatscrs och allmänna lokalers tillgänglighet har grundläggande betydelse för anpass- ning av den fysiska miljön. Bostadsanpassningsbidraget har utvidgats till ett generellt stöd för individuell anpassning av bostäder för alla handikap- pade. Serviceboende har införts och utvecklats kraftigt. Det ekonomiska stödet genom olika slags hyressubventioner har förstärkts.

Hela organisationen för personlig hjälp inom den sociala hemhjälpen har tillkommit och utvecklats under den aktuella perioden. Detsamma gäller färdtjänsten. Samtidigt har uppmärksamheten på ett klart sätt inriktats på anpassning av de allmänna kommunikationerna till handikappades behov. Också hjälpmedelsverksamheten har i stort sett byggts upp under den senaste l5-årsperioden.

Stora insatser har gjorts inom kulturpolitiken för att handikappade skall kunna ta del av det alltmer mångskiftande utbudet. Till åtgärder som har särskild betydelse hör reformerna för synskadades och andra gruppers litteraturförsörjning. tolktjänst för döva och text i televisionen. Hit hör även den kraftiga utbyggnaden av förstärkningsresurser inom det fria och frivilliga folkbildningsarbetet. Handikapporganisationerna har erkänts som

Hänvisningar till US514

Prop. l979/80:l Omsorgerjör handikappade 298

folkrörelse och förhandlingspart med samhällsorganen. Detta har grund- läggande betydelse för alla handikappfrågor. Handikapprörelsens ställning har befästs under perioden, och erkännandet har markerats genom till— komsten av statens handikappråd. handikappråd i kommuner och län samt inte minst genom en kraftig utbyggnad av statens, landstingens och kom- munernas finansiella stöd till organisationerna.

Jag är på det klara med att alltjämt stora krav måste ställas på samhället för att målen på handikappområdet skall nås. Handikappade är nämligen fortfarande eftersatta. Utvecklingen i samhället för med sig såväl nya möjligheter som nya svårigheter för handikappade. Arbetet med handi- kappfrågorna kräver fortsatta insatser.

2.114 Inriktningen av insatserna för handikappade Socialutredningens riktlinjer för utbyggnaden av socialtjänsten på handi— kappområdet bygger på de grundsatser som har utvecklats under de senas- te årtiondena. Den föreslagna soeialtjänstlagens målparagraf stämmer väl överens med den syn som sedan länge är vägledande för arbetet inom detta område. Det är därvid enligt min mening betydelsefullt att de grundläggan- de principerna om normalisering och integration bekräftas genom att so- cialtjänsten enligt stadgandet skall främja jämlikhet i levnadsvillkor och aktivt deltagande i samhällslivet. Jag har tidigare (avsnitt 2.4) i samband med behandlingen av socialtjänstens funktion och uppgifter redogjort för mina bedömningar av socialtjänstens insatser inom samhällsplaneringen. Av vad jag anförde då framgår att jag ser det som en viktig uppgift för socialtjänsten att bevaka att den yttre miljön — t.ex. bostadsområdena. olika allmänna servicefunk- tioner m. rn. — utformas med hänsyn till handikappades situation. Socialutredningcn har funnit det behövligt att för handikappades del komplettera socialtjänstlagens generella bestämmelser med en särskild bestämmelse som rör människor som av fysiska eller andra skäl möter betydande svårigheter i sin livsföring. alltså människor med handikapp. ] den särskilda bestämmelsen föreskrivs att kommunen skall verka för att sådana människor får möjlighet att delta i samhällets gemenskap och att leva som andra. Den precisering av socialtjänstens allmänna och övergri- pande mål som görs i och med detta innebär en markering av handikappfrå- gan som även jag finner angelägen och riktig. Det väsentliga motivet för den särskilda bestämmelsen är enligt min mening handikappades eftersatta ställning. Bestämmelsen fäster på ett klarare sätt uppmärksamheten på handikappades situation. Samtidigt klar- lägger och bekräftar den att kommunerna liksom när det gäller omsorgerna om barn och ungdom och omsorgerna om äldre människor har ett grund- läggande och primärt ansvar för omsorger om handikappade. Det är en styrka för handikappade och deras organisationer. Jag delar således re-

Prop. 1979/80: ] Onrsargerfi'ir handikappade 299

missinstansernas uppfattning att kommunernas skyldigheter mot handi- kappade skall vara direkt uttryckt i lagen.

Socialutredningen betonar att dess bestämning av gruppen handikappa- de —- således de som av fysiska eller andra skäl möter betydande svårighe- teri sin livsföring — skall ges en vid tolkning. Det är således fråga även om personer med psykiska handikapp. alkoholproblematiker och andra med svåra sociala problem. Ävenjag har denna mening. Socialt handikappades situation är ofta särskilt svår. främst för dem själva men i hög grad också för samhället när det gäller att tillgodose de enskilda människornas behov. Dessa problem kräver därför särskild uppmärksamhet. Handikappbegrep— pet bör således i detta sammanhang ges en vid tolkning.

Det bör på nytt understrykas att gruppen handikappade inte är tydligt avgränsbar. Den kan inte statistiskt beskrivas, och det går i princip inte att ange antalet handikappade efter handikappets art och orsak. Det kommu— nala ansvar för omsorgerna om handikappade som den särskilda bestäm— melsen är ett uttryck för utgår i hög grad från den enskildes svårigheter i livsföringen. Om han har betydande sådana svårigheter är han handikap— pad. och bestämmelsen skall således tillämpas.

Hänvisningar till US515

2. I / .5 .S'ncialtjiinstens ansvar./iir handikappade

Socialutredningcn tar i avsnittet om omsorger om människor med handi— kapp tipp en rad områden där handikappades situation särskilt måste uppmärksammas. Jag ätnnar i det följande återkomma till dessa.

I gällande ShjL:s ! och (»s'å gjordes är |968 en ändring som närmast syftade till att undanröja den oklarhet som då rådde om den kommunala kompetensen på handikappområdet. Ändringen har haft stor betydelse

som ett trttryck för den viktiga grundsatsen om en aktiv. uppsökande verksamhet.

Socialtjänstlagen innebär ett ytterligare klarläggande av kommunernas förstahandsansvar för handikappade. Den bestämmelse om enskilds rätt till bistånd för sin försörjning och livsföring i övrigt som jag i enlighet med socialutredningens förslag har förordat tidigare gäller handikappade lika väl som andra. Jag hänvisar till vad jag har sagt tidigare (avsnitt 2.5).

Socialutredningcn har vidare föreslagit ett särskilt åläggande för kom— munerna att Verka för att handikappade — med en vid bestämning av gruppen -- får möjlighet att delta i samhällets gemenskap och leva som andra. Jag anser det lämpligt att på detta sätt få även de vägledande grundsatserna om integration och normalisering direkt angivna i lagen och tillstyrker att förslaget genomförs.

Kommunernas ansvar är långtgående. Någon gräns för ansvaret anges inte. om man bortser från det ansvar som andra huvudmän har och som begränsar socialtjänstens verksamhet över huvud. Det omfattar alla situa- tioner då människorna har svårt att bryta sin isolering och delta i samhäl-

Prop. 1979/80: ] Onrmrgcr_/ör handikappade 300

lets gemenskap och då de för sin dagliga livsföring behöver stödåtgärder som står till förfogande på handikappområdet.

Socialtjänsten har som grundläggande förutsättning att samhället känner till människornas situation. problem och behov. Socialtjänsten måste såle- des vara en aktiv, uppsökande verksamhet. Den skall skaffa sig kännedom om förekomsten av handikapp och verka för att de svårigheter som handi- kapp innebär bemästras. Det är betydelsefullt att denna väsentliga ut— gångspunkt och metod för det kommunala arbetet får sin bekräftelse i socialtjänstlagen. Denna uppfattning har under remissbehandlingen också starkt hävdats av handikapporganisationerna och bl.a. statens handikapp— råd. Det är min övertygelse att kommunerna är beredda att bedriva en aktiv. uppsökande socialtjänst för att tillgodose handikappades behov. Erfarenheterna från tillämpningen av det stadgande om detta som år l968 togs in i socialhjälpslagen visar detta.

Socialtjänstlagens åläggande för kommunerna att ha ansvar för orn— sorger om handikappade förändrar som jag har antytt tidigare inte de andra huvudmännens skyldighet att svara för åtgärder som ankommer på dem. Kommunerna är därmed inte skyldiga att vidta åtgärder som landstingen eller staten på grund av särskilda bestämmelser svarar för. I sådana fall medför kommunernas yttersta ansvar skyldighet för dem att till den andre huvudmannen förmedla kunskap om de behov som kommunen har skaffat sig kännedom om genom sin aktiva. uppsökande socialtjänst. Jag vill också påminna om att det i det yttersta anSVar som kommunerna har för alla sina medborgare ligger att socialtjänsten skall hjälpa den enskilde genom att förmedla insatser som andra huvudmän svarar för.

I detta sammanhang vill jag erinra om omsorgskommitte'ns (S 1977: 12) arbete. Dess uppdrag avser bl.a. huvudmannaskapsfrågor på handikapp- området. Därvid har kommitten särskilt att i olika avseenden pröva kom- petensfrågor mellan kommunerna och landstingen beträffande omsorgen om psykiskt utvecklingsstörda.

2.1].6 Åtgärder på handikappmnrådt'!

Jag övergår nu till att behandla vissa särskilda frågor i anslutning till socialutredningens redovisning för åtgärder på handikappområdet.

Jag delar utredningens uppfattning att en bra bostad är en förutsättning för att handikappade skall kunna delta i samhällets gemenskap och leva som andra. Jag vill också understryka att målet för bostadspolitiken måste vara att alla har en egen bostad. Institutionen som livsform för handikap- pade är numera en klart föråldrad företeelse. Dess ofrånkomliga särprägel strider mot grnmlläggande värderingar. Det senaste årtiondets strävanden att överge institutionellt boende bör fortsätta.

För att tillgodose kvalificerade behov — jag tänker bl.a. på behov av omfattande omvårdnad och behandling av åldrande människor — är natur- ligtvis även i fortsättningen vissa institutionella former nödvändiga. Det är

Prop. 1979/80:l Omsargerför handikappade 30!

angeläget att dessa genom hemliknande. god och ombonad prägel motver- kar intrycket av gammaldags anstalt. Den goda bostaden med väl avpassad personlig och teknisk service uppskjuter. som HCK pekar på i sitt remiss- svar, människornas behov av institutionell omvårdnad och behandling. Jag vill även för egen del stryka under denna synpunkt.

Bostaden bör enligt min mening inte uteslutande ses som en teknisk lösning för att tillgodose primära bocndefunktioner. att äta. sova. vila och sköta sin hygien. Till en god bostad hör hemhjälp och hjälpmedel i den omfattning sådant behövs. Bostaden är en del av en miljö. som måste vara åtkomlig för människorna. Kommunikationer och övrig service skall så långt möjligt fungera för alla.

Kommunerna har ansvar för bostadsförsörjningen. Ansvaret gentemot handikappade kommer till ett viktigt uttryck i 42 as' byggnadsstadgan. som föreskriver att bostäder skall vara tillgängliga även för dem. Bostadsför- sötjningen för handikappade med mera omfattande behov av individuella åtgärder underlättas genom det statliga bostadsanpassningsbidraget.

Den allmänt stigande bostadsstandarden i förening med stödåtgärder som direkt riktar sig till handikappade har förbättrat deras boendeförhål- landen väsentligt. Ännu återstår emellertid mycket att göra. Det gäller i synnerhet i fråga om mera kvalificerat serviceboende för personer med stora SVårigheter i den dagliga livsföringen. För att ge dem möjligheter till ett aktivt liv måste det alltjämt göras betydande insatser. Liksom hittills bör således socialnämnden medverka till att den enskilde får ett boende som är anpassat efter hans behov av särskilt stöd.

Som jag nyss var inne på. bör personlig hjälp ses som en del av boendet. Tillräcklig social hl'lH/tjä/p är en förutsättning för att handikappade skall kunna leva självständigt. Denna kommunala service har utvecklats gynn- samt inte minst genom det statsbidrag som infördes år l9o4 och förstärktes år 1974.

Den sociala hemhjälpen har naturligtvis en tyngdpunkt i anslutning till själva bostaden såsom hjälp med att handla. laga mat och städa. Jag ser den emellertid som en personlig service i boendet i den vidare bemärkel- sen. Den bör stå till handikappades förfogande i de situationer de behöver sådan service. Hemhjälpsverksamhetcn bör alltså — som redan har skett på en del håll — utvecklas till en social service som genom rikt varierade insatser gör det möjligt för handikappade att leva självständigt i egna bostäder och delta i olika verksamheter efter egna önskemål. Den utgör då ett viktigt medel för att bryta isolering och skapa goda livsvillkor kulturellt och socialt.

Betydelsefulla uppgifter för den sociala hemhjälpen är enligt min mening även att ledsaga handikappade utom hemmet. t. ex. för att besöka vänner. delta i kulturlivet eller bara promenera. Det har också stor betydelse att den tillgodoser anhörigas behov av avlösning i omvårdnaden av handikap- pade.

Prop. l979/80:l Omsorgerfi'ir handikappade 302

l'art/tjänsten är en kommunal — i några fall landstingskommunal —— service som har stor betydelse för handikappade. Den är viktig för att de skall kunna leva ett aktivt liv och delta i kulturliv och annan verksamhet efter fritt val. Numera finns färdtjänst i alla kommuner, och den har utvecklats snabbt med stöd av det statsbidrag som infördes år 1975.

Sotn jag har nämnt tidigare är emellertid färdtjänsten synnerligen skif- tande kommunerna emellan. På många håll gäller begränsningar. t.ex. i fråga om antalet medgivna resor. Jag förutsätter att kotnmttncrna är bered- da att ordna sin färdtjänst så att yngre såväl som äldre handikappade som är beroende av den kan anlita den efter behov. Statsbidraget. som infördes för att underlätta denna utveckling. bör göra detta möjligt.

Socialutredningen framhåller betydelsen av socialtjänstens medverkan för att handikappade skall få arbete. Rätten till arbete och meningsfull sysselsättning är frågor som särskilt betonas i remissvaren.

Som socialutredningen också framhåller är utgångspunkten för samhäl- lets samlade åtgärder när det gäller arbete och sysselsättning åt handikap- pade inte bara att arbete ger försörjning utan också delaktighet i den sociala gemenskapen. Bra bostad och service av skilda slag. främst social hemhjälp. färdtjänst och hjälpmedel. är. som t.ex. arbetsmarknadsstyrel- sen framhåller. viktiga förutsättningar för att handikappade skall klara ett arbete. Kommunerna bör också kunna förmedla kunskap om enskildas problem till arbetsmarknadsmyndigheten. Även av dessa skäl måste enligt min mening således ställas krav på en effektiv socialtjänst.

Det är angeläget att samarbetet mellan socialtjänsten och arbetsmark- nadsmyndigheten fördjupas både för att lösa enskilda människors problem och för att mera allmänt klara sysselsättningsfrågorna. Samarbetet bör bl.a. gälla planeringen av sysselsättningen inom kommunen. såväl i kom- munens egen som i andras regi. lnom varje kommun hör kommunen själv till de största arbetsgivarna. ofta med en stark variation i arbetsuppgifter- nas art. Detta bör ge kommunen förhållandevis goda möjligheter att bereda även handikappade arbete.

En god socialtjänst innefattar ansvar för dem som är förtidspensionärer och inte får meningsfull sysselsättning på annat sätt. För dem bör kommu— nerna kunna medverka till att de får en lämplig sysselsättning. Enligt min mening bör den omfattande verksamheten med dagcentraler som omsorgs- huvudmännen svarar för kttnna utvidgas till mera generella insatser på detta viktiga område. Jag har redan tidigare tagit upp frågor om socialtjäns- tens uppgifter när det gäller sysselsättning (bl. a. avsnitt 2.4).

Handikappades egna organisationer har varit en viktig förutsättning för samhällets ökade insatser på handikappområdet. Genom sin mångskiftan- de struktur finns inom handikapprörelsen en unik erfarenhet och kunskap samlad om skilda handikappgruppers situation. problem och behov. Denna kunskap har förmedlats till samhällsorganen. Därigenom har handikappa- de själva haft stor betydelse både vid utformningen av målen för samhäl-

Hänvisningar till US518

Prop. l979/80:1 Omsorgerför hahdikappade 303

lets insatser och i det fortlöpande reformarbetet. ] stora. principiella och gemensamma frågor handlar handikapporganisationerna samfällt utifrån en enad grundsyn. På så sätt har handikapprörelsen vunnit opinion för handikappades sak bland andra medborgare och skapat förutsättningar för en bred uppslutning kring reformverksamheten.

Handikapprörclsen har nära 300000 medlemmar. Den är genom sina drygt ] 200 föreningar företrädd i hela landet. Organisationerna är demo- kratiskt uppbyggda. medlemmarna bestämmer själva med lika stort infly- tande för var och en över verksamheten. lnom rörelsen förs en öppen debatt om dess uppgifter och mål. Handikapprörclsen bärs av en gemen- sam ide som medlemmarna arbetar för: att handikappade har lika värde som andra och därför skall ha samma rätt som de.

Handikappföreningarna ute i kommunerna är handikapprörelsens grund och styrka. Där finns människorna. och där kommer man problemen nära. Det lokala föreningslivet inom handikapprörelsen har spelat stor roll för utbyggnaden av de kommunala anordningarna på handikappområdet. Kommunerna har insett betydelsen av nära samverkan med handikappor- ganisationerna och utformat sin service i samarbete med dem. Organisatio- nerna har också haft betydelse för den aktiva. uppsökande verksamheten genom sin kännedom om enskilda människors behov.

Samarbetet mellan de kommunala organen och de lokala handikappför- eningarna har kommit till ett viktigt uttryck i de kommunala handikapp— råden och i Iänshandikappråden. Sådana råd ftnns numera i nästan alla kommuner — och i alla landsting — och därigenom har det skapats fasta former för kommunernas samarbete med handikapprörelsen. Statens handikappråds Rapport om handikappråd år l978 ger vid handen att de kommunala handikappråden sinsemellan skiftar starkt både organisato- riskt och arbetsmässigt. Handikappråden visar sig dock ha stor betydelse. Det är min övertygelse att de även i fortsättningen kommer att spela en viktig roll i det kommunala arbetet.

I arbetet för att förbättra handikappades livsvillkor kommer samhället framöver liksom hittills att vara beroende av handikapprörelsens medver- kan. Dess fortsatta förmåga att samla och ställa kunskap om behoven till förfogande är en förutsättning för att samhället skall kunna tillgodose dem. Det gäller i lika hög grad statens organ som landstingens och kommuner— nas.

Därför serjag det som ett samhällsintresse av hög rang att ge handikapp- organisationerna goda arbetsbetingelser. Stat. landsting och kommuner måste ställa stora anspråk-på medverkan från handikapprörelsens kom- munföreningar. länsorgan och riksförbund i arbetet på handikappområdet. Enligt min uppfattning måste handikappades sakkunskap anlitas än mer i det fonsatta arbetet. Det är fråga om medverkan på många samhällsområ- den både i fortlöpande reformarbete och i praktisk utformning av anord- ningar som skall betjäna människorna.

Prop. 1979/80zl Vård ifamiljehwn m. m. 304

Såväl staten som kommunerna och landstingen har på senare är högst avsevärt ökat sina ekonomiska bidrag till handikapporganisationerna. Det- ta har stärkt organisationernas möjligheter att medverka i samhällets arbe- te föratt förbättra handikappades villkor. Det har givetvis grundläggande betydelse att handikapporganisationerna också i fortsättningen ges möjlig- heter att utveckla sitt arbete.

2.12 Vård i familjehem m. m.

2.12 .] F umiljehem som vårdrcsurs

Socialutredningen har ansett att vård i annat enskilt hem än det egna. vård i familjehem. är en viktig resurs inom socialtjänsten. 1 den nuvarande sociallagstiftningen finns denna vårdform endast reglerad som fosterbarns- vård. alltså i barnavårdslagens bestämmelser om fosterbarn. fosterföräld- rar och fosterhem. Under senare år har familjevård i ökande utsträckning börjat användas också för äldre ungdomar och för vuxna inom både social- vården och sjukvården. t. ex. den psykiatriska vården.

Socialutredningens förslag beträffande vård i familjehem avser både barn och vuxna. Tyngdpunkten i familjehemsvården kommer dock säkerli- gen även i framtiden att ligga bland barn och ungdom. En stor del av detta avsnitt tas också upp av en redovisning av de särskilda regler som skall gälla för dessa grupper och som motsvarar de nuvarande fosterbarnsreg- lerna. Först skalljag emellertid behandla vård i familjehem som en allmän resurs inom socialtjänsten.

Socialutredningens ställningstaganden bygger delvis på arbete som har utföns av fosterbarnsutredningen och som har presenterats i ett betänkan- de (SOU 197417) Barn- och ungdomsvård. Viktiga delar av fosterbarns- utredningens undersökningar och överväganden kommer därför att pre— senteras jämsides med socialutredningens.

Vårdfurmen

Som fosterbarn räknas enligt barnavårdslagens regler dels barn som har placerats i enskilt hem efter att ha tagits om hand för samhällsvård. dels barn som av föräldrarna själva har placerats i fosterhem. s. k. privatplace- rade barn. Jag kommer i fortsättningen att reservera begreppet familjehem för sådana hem. där en placering sker genom socialnämndens försorg. De privatplacerade barnen kallarjag barn i annat enskilt hem.

Enligt en undersökning som gjordes av fosterbarnsutredningen i början av 1970-talet hade de nämndplacerade fosterbarncn i många fall placerats på långt avstånd från föräldrarna. och en majoritet av placeringarna hade skett utanför hemortskommunen. Fosterbarn från större samhällen och tätorter placerades i många fall i mindre kommuner. Utredningen fann att valet av placeringsort inte alltid styrdes av behandlingsmotiv.

Prop. l979/80:l Vård iftunil/z'hem m. m. 305

Många av fosterbamen kom från enföräldcrfamiljer, en tredjedel hade vistats i föräldrahemmet när föräldrarna separerade. I det närmaste hälften av de omhändertagna barnen hade någon gång vistats i barnhem och dessa bamhemsplaceringar hade till övervägande del ägt rum samma år som barnet hade fötts. Nära en tredjedel av barnen hade fått någon form av bampsykiatrisk behandling eller vård. Av de omhändertagna barnen hade en fjärdedel tidigare varit placerade i annat fosterhem. ] en femtedel av fallen upphörde placeringen därför att fosterföräldrarna inte själva ville fortsätta vården.

Fosterbamsutredningen tog principerna om normalisering. närhet. frivil- lighet och medinflytande som utgångspunkt för vård och behandling av barn och ungdom i annat hem än den unges eget.

Med normalisering avsåg utredningen att samhällets insatser för männi- skor med särskilda behov skulle ha en sådan utformning att de i så liten utsträckning som möjligt upplevdes som särbehandling. En omplacering av ett barn skulle således innebära så begränsade förändringar i barnets livsföring som möjligt.

Med närhet avsåg utredningen att insatser för den enskilde i största möjliga utsträckning bör sättas in i närmiljön. En placering av ett barn i annan familj bör i princip inriktas på återförening av barnet och föräldrar- na. Återföreningen torde i flertalet fall underlättas om kontakter förekom- mer mellan bam och föräldrar också under den tid barnet vårdas utanför sitt eget hem. Placeringar på korta avstånd från hemmet underlättar givet- vis sådana kontakter. Utredningen föreslog därför _att placeringar i första hand skulle ske inom den egna kommunen.

Fosterbamsutredningen föreslog bl. a. att fosterbarnsvården i nuvaran- de form skulle ersättas av vård i enskilda och kommunala familjehem. De enskilda familjehemmen svarar mot de fosterhem som i dag används av bamavårdsnämndema för placering av barn som är omhändertagna för samhällsvård. De kommunala familjehemmen är en utvecklad form av familjehem. där minst en av vårdama är anställd på heltid av kommunen. Utredningen nämner också vad som skulle kunna kallas en mellanform, nämligen kontrakterade familjehem. Dessa håller enligt avtal med kom- munen en beredskap för att med kort varsel ta emot ett visst högsta antal barn för omvårdnad. Placeringar i enskilt hem som äger rum på privat väg skulle enligt fosterbarnsutredningens förslag inte längre omfattas av några särskilda bestämmelser. Jag återkommer till socialutredningens förslag i denna del och mitt ställningstagande till det i det följande.

Jag har tidigare (avsnitt 2.7.6) redogjort för den försöksverksamhct — Skåneprojektet - som har bedrivits för att pröva bl. a. fosterbarnsutred- ningens förslag. Fosterbamsutredningen såväl som socialutredningen har lagt vikt vid att samhället bygger ut sina insatser för att hjälpa barnet eller den vuxne i hemmiljön. På det sättet anser utredningarna att det bör vara möjligt att minska antalet placeringar för vård utanför det egna hemmet. 20 Riksdagen [979/80. I saml. Nr 1. De! A

Prop. 1979/80:l Vård ifamiljeht'm m. m. 306

För de barn eller vuxna som inte kan få tillräcklig hjälp eller vård i det egna hemmet är vård i familjehem i allmänhet att föredra framför annan vård. Socialutredningcn anser således. som jag har antytt redan. att vård i familjehem många gånger kan vara ett bättre alternativ än institutionell vård också för vuxna.

Enligt socialutredningens förslag till socialtjänstlag skall socialnämnden ha ansvaret för att de som genom nämndens försorg tas emot i annat-hem än det egna får god vård. Vården i familjehcmskall givetvis vara präglad av den helhetssyn på människan och hennes situation som är grundläggande för den nya socialtjänsten. Lika självklart är att principen om att social- tjänstens insatser så långt möjligt skall utformas tillsammans med den enskilde också skall gälla vården i familjehem.

Som jag återkommer till längre fram (avsnitt 2.25) måste barn och ungdom i vissa särskilt angivna situationer kunna beredas vård även om det inte går att få samtycke till vården. Om sådan vård har beslutats. är det socialnämnden som bestämmer var den unge skall vistas under vårdtiden och hur vården skall anordnas. Även i sådana fall bör socialnämnden enligt socialutredningens förslag i första hand pröva om vård i annat enskilt hem kan komma i fråga.

Under remissbehandlingen av socialutredningens betänkande har flerta- let instanser ställt sig positiva till vård i familjehem som resurs inom socialtjänsten och betonat värdet av att vårdformen också görs tillgänglig för vuxna. Man framhåller bl. a. att familjehemmen kan ge en individuellt anpassad och personligt utformad vård som ligger nära ett normalt sätt att leva och att vården i allmänhet ger goda resultat. En viss tveksamhet uttrycks dock på en del håll inför möjligheten att i ökad utsträckning engagera familjehem. Det är svårt att rekrytera familjehem. och kommu— nerna konkurrerar om de resurser som finns i dag.

Några av de kommuner som har omfattats av Skåneprojektet framhåller att försöken med kontrakterade familjehem har visat på stora fördelar ur vårdsynpunkt och därför har stora utvecklingsmöjligheter. Malmö kom— mun pekar på de svårigheter som finns när det gäller arbetsrättsliga samt försäkrings- och skattetekniska frågor. Helsingborgs kommun anför att det inte finns skäl att i detalj reglera vården i olika typer av familjehem. Flera av remissinstansema har samma uppfattning och menar att kommunerna bör ges stora möjligheter att själva utforma familjevården utifrån lokala förhållanden och de aktuella behov som skall tillgodoses.

Bl.a. kriminalvårdsstyrelsen och brottsförebyggande rådet haren positiv inställning till förslaget att vidga vård i familjehem till att i högre grad omfatta även vuxna. Enligt rådets uppfattning bör resurserna ökas så att barn. föräldrar och familjehem kan få det önskvärda stödet.

Svenska nykterhetsvårdsförbundet anser att man jämsides med utveck- ling av familjehem måste utveckla de institutionella resurserna speciellt för tonåringar och missbruksgrupper. Sveriges läkarförbund och Svenska lä-

Prop. l979/80:l Vård ijb/nilit'lzcnt m.m. 307

karesällskapet har samma uppfattning och anför att ungdomar i många fall har svårt att smälta in i en familj och i stället bättre klarar ett boende i små behandlingsinstitutioner eller tonårshem. Kommunförbundet anser att samspelet mellan olika former av socialt behandlingsarbete — vård i famil- jehem resp. institution — inte har belysts tillräckligt i utredningen.

Jag kan för egen del i allt väsentligt instämma i de synpunkter och förslag på den framtida vården i familjehem som fosterbarnsutredningen och soci- alutredningen har lagt fram.

Vård i familjehem är i dag den dominerande vårdformen för barn och ungdom som behöver vård utanför det egna hemmet. Utredningarna anser också liksom en i stort sett enig remissopinion att vård i annat enskilt hem som regel skall prövas före vård i institution i de fall barn och ungdom behöver beredas vård utanför det egna hemmet. Att vård i familjehem i flertalet fall anses överlägsen vård i institution beror på den nära anknyt- ningen till vuxna föräldraersi'tttare och den känslomässiga relation som uppstår mellan dem och barnet. Detta är oftast en förutsättning för barnets utveckling till en trygg. harmonisk och väl fungerande människa. Jag ansluter mig alltså till uppfattningen att vård av barn och ungdom som inte längre kan bo i sina egna hem bör ges på ett sådant sätt att förhållandena för barnet så litet som möjligt avviker från den unges normala förhållan- den. Vård i familjehem uppfyller enligt min mening detta krav. Somjag har sagt tidigare (avsnitt 2.7) bör målet vidare vara att vård skall beredas så nära den enskildes hem som möjligt. Man måste emellertid samtidigt vara klar över att undantag kan vara nödvändiga av vårdmässiga och andra skäl. Bra vård och rätt vårdresurs måste gå före vård på nära håll.

Skåneprojektet har gett många värdefulla erfarenheter när det gäller såväl Vårdens utformning och genomförande som frågor av mer praktisk och administrativ karaktär. l slutrapporten från Skåneprojektet har led- ningsgruppen pekat på att kontrakterade familjehem i den egna kommunen eller dess närhet ger förutsättningar för en konstruktiv problembearbetning men också ställer krav på aktiva insatser för att få ett samarbete till stånd mellan alla berörda parter. Ledningsgruppen anser att det är viktigt att det finns tillgång till resurser i kommunen av det slag som de s.k. sociala basstationerna i Malmö representerar. Man menar också att det är angelä- get att den ansvarige socialarbetaren får hjälp med handledning och kom- pletterande insatser vid analys och bearbetning av problem inför viktiga ställningstaganden i fråga om placeringar. Det gäller t. ex. att väga konse- kvenserna av separation i sociala krissituationer mot riskerna för att barn far illa på grund av t. ex. gravt missbruk hos den som vårdar barnet. Frågor om försummelser. vanvård och liknande måste alltid avgöras efter en bedömning om vad som är minst skadligt för barnet. Ett angeläget behov enligt rapporten är vidare att tltbildningskurser ordnas och att organiserat stöd ges till familjehemmen. Ledningsgruppen anser att personalomsätt— ning och arbetsbelastning i den kommunala socialvården försvårar ett långsiktigt behandlingsarbete och en kontinuitet i vården.

Prop. 1979/80:1 Vård (familje/tern m.m. 308

Några av de problemområden försöksverksamheten har riktat uppmärk- samheten på prövas nu närmare av socialstyrelsen.

Utmärkande för den nya socialtjänsten är det kontinuerliga vårdansvar som socialnämnden skall ha oavsett om den enskilde vårdas i familjehem eller institution — hem för vård eller boende. När t. ex. ett barn skall flyttas över från en institution till ett familjehem måste det alltså ske i nära samarbete mellan berörda vårdenheter och socialnämnden. Kontinuerlig samverkan mellan socialarbetaren inom den kommunala socialtjänsten och den enskilda familjen har stor betydelse. Jag anser därför — i likhet med flera av remissinstansema — att vården i familjehem kräver en fast central organisation inom kommunen för tillsyn och service. Detta gäller i synner- het de större kommunerna. Det utredningsarbete som nu pågår rörande vård i familjehem av missbrukare bör i flera avseenden kunna resultera i överväganden och förslag som får betydelse också för annan vård i familje— hem.

Jag vill i detta sammanhang också till viss del instämma i de synpunkter som har framförts under remissbehandlingen när det gäller behovet av att inrätta särskilda behandlingskollektiv eller tonårshem för tonåringar och äldre ungdomar som är missbrukare. En del ungdomar som genom social- tjänstens försorg skall beredas vård utanför det egna hemmet är i en sådan ålder att en flyttning från föräldrarna upplevs som naturlig. Samtidigt saknar dessa ungdomar den mognad och självständighet som är nödvändig för att klara ett boende på egen hand. I sådana fall kan en placering i ett mindre behandlingskollektiv många gånger vara att föredra. För ett sådant ställningstagande talar också några uttalanden som citeras i slutrapporten från Skåneprojektet. Projektets utvärderingsgrupp menar att familjehem— mens möjligheter att träda i stället för existerande och tillgängliga institu- tionsresurser är begränsade. Utvärderingsgruppen menar att det är rimli- gare och på sikt fruktbarare att satsa på en utveckling av institutionsresur- serna än att driva en utveckling mot alltmer "kvalificerade" familjehem. Gruppen menar dock att en satsning samtidigt bör ske på familjehemsverk- samheten. Försöken visar att kommunerna behöver satsa mer på introduk- tion av placerade. information. stöd från socialassistenter och andra. hand- ledning och parallella åtgärder i det biologiska hemmet.

Vård f_liuni/jchwn ar lurrkntikamissbrukurt' m. m.

I prop. 1977/78: 105 om åtgärder mot narkotikamissbruk. som antogs av riksdagen våren 1978. behandlas bl.a. vård i enskilt hem av narkotikamiss— brukare. I propositionen konstaterar den dåvarande socialministern att vård i enskilt hem har många positiva inslag. Det ger möjlighet till nära anknytning till några få personer i en naturligt fungerande miljö. Familje- vård kräver dock liksom andra vårdformer kunskap. planering och uppfölj- ning. Värdfamiljerna behöver stöd. handledning och utbildning. Många

Prop. 1979/80zl Vård ifamiUc/tem m.m. 309

problem av praktisk och principiell natur måste lösas för att familjevården skall kunna utvecklas. Särskilt gäller detta utformningen av stöd och handledning i det praktiska arbetet.

I enlighet med vad som föreslogs i propositionen kommer statsbidraget till kommuns kostnad för vård i enskilt hem av narkotikamissbrukare också att kunna utgå vid placering av narkotikamissbrukare i behandlings- enheter med upp till fyra platser.

Flera myndigheter och organisationer arbetar f.n. med utveckling av vård i enskilt hem. lnom socialstyrelsen har barn- och ungdomsvården studerats i det s. k. BUF-projektet (mål och metoder i vården av barn och ungdom i familjehem). Projektet har redovisats i rapporten (Socialstyrel- sen redovisar 1978: 10) Barn och ungdom i familjehem. Socialstyrelsen ansvarar också för översyn av familjevård inom den psykiatriska vården. Forsknings— och utvecklingsarbete pågår vidare inom bl. a. kommuner och ideella organisationer.

ljuni 1978 har — som ett resultat av det tidigare redovisade arbetet med åtgärder mot narkotikamissbruk — tillkallats en särskild utredare (S 1978: 05) för att initiera. samordna och utvärdera viss försöksverksamhet samt med utgångspunkt i detta utreda vissa frågor rörande vård i familje- hem av missbrukare. Försöksverksamheten avser att pröva olika möjlighe- ter till rekrytering av familjehem och olika former för utbildning. handled- ning och stöd till de personer som ger vård i enskilt hem. Utredaren skall bl. a. ge en beskrivning av vård i enskilt hem och undersöka förutsättning— arna att lösa problemen med ansvars- och försäkringsfrågor.

Hänvisningar till US520

Utbildning

Många remissinstanser har hävdat att det finns ett stort och uppdämt behov av utbildning för vårdare i familjehem. Man framhåller bl. a. utbild- ningens betydelse för rekrytering av nya familjer. Örebro kommun anför att nära hälften av alla omplaceringar i fosterhem är en följd av att foster— föräldrarna har tröttnat. SACO/SR och Sveriges Socionomers Riksför- bund poängterar att familjevårdsverksamheten kräver en fast. central or- ganisation för tillsyn och service. Utbildningen måste enligt dessa instan— ser vara omfattande och ersättningen så hög att samhället kan ställa stora krav på hemmens engagemang och funktion.

Utbildningsfrågorna har enligt min mening väsentlig betydelse för ut— formningen av vård i familjehem. En förbättrad utbildning är avgörande för hur socialtjänsten i framtiden skall kunna tillgodogöra sig de stora resurser som familjevården erbjuder. Den är bl. a. också ett medel att söka minska antalet skadliga omflyttningar av unga från ett hem till ett annat. Socialsty— relsen liksom vissa studieförbund utarbetar studiematerial för sådan ut— bildningsverksamhet.

Utbildningen bör sikta till att ge djupare insikter i det som är specifikt för vård av barn och ungdomar. Särskild uppmärksamhet måste ägnas utbild-

Prop. 1979/80:1 Värd if(uniijeltwn m.m. 3lt)

ningen av dem som skall ha hand om familjevård för vuxna. Utbildningen bör med fördel kunna knyta an till de vårduppgifter familjevårdarna redan har. eller kommer att ha. Det bör vara möjligt att anordna utbildning i samarbete med familjev'ardarnas föreningar och Kommunförbundet och dess länsavdelningar. Också socialarbetare som placerar klienten i familje- hem bör ansvara för elleri varje fall ta del av den utbildning som familje- vårdaren får. l'itt viktigt inslag i utbildningsverksamheten är möjligheterna för familjevårdarna att utbyta erfarenheter och diskutera gemensamma problem.

[Ersättning

Fosterbarnsutredningen föreslogi sitt betänkande att kommunerna skul- le dela upp ersättningen för ft-tntiljevården i två delar. en som avsåg visst arvode per barn och månad och var skattepliktig. en annan som avsåg icke skattepliktig omkostnadsersättning för mat. kläder osv. Förslaget ledde bl.a. till en ändring i skattelagstiftningen. Socialutredningen har anslutit sig till fosterbarnsutredningens synpunkter i ersättningsfrågan. Numera torde det system som fosterbarnsutredningen rekommenderade tillämpas genomgående i landets kommuner. De allra flesta följer de rekommenda- tioner till kommunerna när det gäller ersättningarnas storlek m.m. som Kommimförbundet har utarbetat. Ersättningsbeloppen följer sedan år 1975 basbeloppet förjanuari varje år. Kommunförbundet studerar fortlöpande ersättningarna till familjehem för såväl barn och ungdom som vuxna. Rekommendationer avseende vuxna saknas hittills.

De instanser som under remissbehandlingen av socialutredningens slut- betänkande har haft synpunkter i ersättningsfrågan har pekat på nödvän— digheten av att ge familjehemmen en ersättning som gör det möjligt att ställa höga krav på deras funktion och engagemang. Några remissinstanser anser att det finns för få riktlinjer för ersättningen och att flera av kommu- nerna inte följer de rekommendationer som finns i dag. Bl. a. Föreningen Sveriges socialchefer föreslår att Kommunförbundet skall ges i uppdrag att utarbeta riktlinjer för ersättning inom familjevård för vuxna på samma sätt som nu gäller fosterbarnsvården. Fosterföräldraföreningen föreslår en kraftig uppjustering av ersättningsbeloppen och vill att ersättning till famil- jehemmen i framtiden skall fastställas i förhandlingar mellan fosterföräld- raföreningen och Kommunförbundet.

Mot bakgrund av den utredningsverksamhet som enligt vad jag har redogjort för redan pågår och som bl.a. har att behandla ersättningarna till familjehemmen finns det enligt min mening inte anledning att i detta sammanhang ta något ytterligare initiativ i ersättningsfrågan.

2.l2_2 Särskild tillsyn över barn ifaminc/iwn och annat ens/(iir hem Nuvarande regler om .Ii).s'terbariiswird

Med fosterbarn avses barn under lo år. som vårdas och fostras i annat enskilt hem än hos föräldrarna eller särskilt förordnad förmyndare. vilken

Prop. l979/80:l Vårt! ifltntiiiehem m.m. 31]

har vårdnaden om barnet (46 å BvL). För dessa barn gäller att de mera stadigvarande får sin dagliga omvårdnad och uppfostran av någon annan än föräldrarna eller annan vårdnadshavare men att vårdaren ändå inte har det fttlla bestämmandet över barnet. Den rättsliga vårdnaden har vård- nadshavaren kvar. dvs. i allmänhet föräldrarna. De kan därför när som helst bestämma att barnet skall vara någon annanstans än i fosterhemmet. de är alltjämt barnets förmyndare osv. Rätten att bestämma om barnets vistelseort gäller dock inte om barnet enligt 25 å och 29 å BvL har tagits om hand för samhällsvård. eftersom barnavårdsnämnden då har övertagit föräldrarnas uppgifter.

Ett barn kan komtna till fosterhem på olika sätt. I de flesta fall, omkring tre fjärdedelar av alla. har barnavårdsnämnden placerat barnet i enskilt hem efter att ha tagit barnet om hand för samhällsvård. Men det förekom- mer också att föräldrarna själva tar initiativet och placerar sitt barn i fosterhem. Anledningen kan vara att föräldrarna på grUnd av sjukdom. arbete eller utbildning på annan ort. utlandsvistelse eller liknande ttnder en tid inte själva kan svara för barnets dagliga behov. Man talar i dessa fall. som jag har nämnt tidigare. om privatplacerade barn. Inte sällan blir det barnets mor- eller farföräldrar eller någon annan nära släkting som blir fosterföräldrar. Har föräldrarna inte själva någon som är villig att ansvara för barnet. kan barnavårdsnämnden bistå med fosterhem.

Hur barnet än har kommit att bli placerat i fosterhem gäller att bama- vårdsnämnden skall ha godkänt fosterhemmet. Nämnden skall också ha fortlöpande tillsyn över att barnet har det bra medan det vistas där.

Barn i _llmriije/tmn

Jag kommer senare (avsnitt 2.25) att föreslå att barn och ungdom upp till 18 års ålder skall kunna beredas vård utan samtycke när det ftnns brister i omsorgen om den unge eller den ttnge själv missbrttkar beroendeframkal- lande medel eller begår brott. I de senare fallen skall den unge under särskilda förutsättningar kunna tas om hand tipp till 20 års ålder. En viktig vårdresurs i dessa sammanhang kommer att utgöras av familjehemmen. Det kan också antas att socialnämnderna i ökande omfattning kommer att vilja förmedla familjehem som ett led i en samförståndslösning med föräld— rama.

Som framgår av vad jag har sagt tidigare ansvarar nämnden i båda dessa situationer för kvalitén på det utvalda hemmet såväl före placeringen som ttnder hela vårdtiden. Utredningarna och remissinstansema är dock över- ens om att det liksom hittills dessutom finns anledning att för dessa fall för de ungas del behålla de särskilda regler om tillsyn som barnavårdslagen i dag innehåller för fosterbarncn.

Socialutredningcn understryker att det är viktigt att nämnden medverkar till att barnets kontakter med de egna föräldrarna består under tiden som det vårdas i det andra hemmet. Fosterföräldrarnas kontakter med föräld—

'.!-J [J

Prop. 1979/80zl Vård ifamiiie/twn m.m.

rarna bör också ttpprätthållas så att dessa kan ta del i beslut som rör barnet. Fosterföräldrarna bör få stöd och hjälp av nämnden och ta kontakt med denna innan de besltttar i frågor som har stor betydelse för barnet. Jag delar tttredningarnas uppfattning. Det innebär i korthet att social- nämnden skall svara för att barnet under tiden i familjehemmet får god vård och fostran och en lämplig utbildning. Det innebär vidare en skyldig- het för nämnden att lämna både barnets föräldrar och den som vårdar barnet det råd och stöd eller den hjälp av annat slag som de behöver.

Prit'arplucerade barn

Mera delade meningar råder det om värdet av särskilda regler vid privat- placering av barn i annat hem än det egna. Fosterbarnsutredningen före- slog att det obligatoriska tillstånds- och tillsynsinstitutet skttlle avskaffas i dessa fall. Utredningen framhöll bl. a. att man i allmänhet inte kan anse att andra eller högre krav skall ställas på de enskilda familjer som föräldrarna har valt att låta barnet bo hos än på föräldrarna själva. Samhällets ansvar för att barnen får en så god uppväxt som möjligt bör vara lika starkt om barnet vårdas i en annan familj. Behöver samhället ingripa mot missförhål- landen, bör detta ske enligt samma regler oberoende av var barnet vistas. Fosterbarnsutredningen pekade vidare på svårigheterna att kontrollera efterlevnaden av bestämmelserna om tillståndstvång och att ingripa mot placeringar som redan har skett utan tillstånd.

Vid remissbehandlingen av fosterbarnsutredningens betänkande gick remissinstansema i stor utsträckning emot utredningen. Man ansåg att blotta förekomsten av en lagregel .med krav på tillstånd hade en preventiv effekt och att den hade förebyggt olämpliga placen'ngar. Åtskilliga instan- ser hävdade att tillståndstvånget hade ett värde som skydd för barnen och stöd för föräldrarna, både de biologiska och de blivande fosterföräldrarna.

Socialutredningcn har instämt i de kritiska synpunkter som framfördes under remissbehandlingen av fosterbarnsutredningens betänkande. Utred- ningen har stanrtat för att barn ttnder 16 år inte utan nämndens medgivande bör få beredas vård och fostran i annat enskilt hem än vårdnadshavares. Man framhåller bl. a. att nämnden genom sin medverkan kan förhindra en placering som är olämplig från barnets synpunkt. Socialutredningcn anser det inte vara tillfredsställande att den som väljer att på egen hand placera barnet i en annan familj skall vara underkastad andra regler än den som vänder sig till socialnämnden för att få dess medverkan. Barnet bör inte genom föräldrarnas beslut kttnna undandras det stöd och den hjälp som regler om medgivande avser att tillförsäkra barnet i en situation som ofta är svår för barnet.

Socialutredningens förslag har föranlett delade meningar bland remissin- stansema. De flesta som har yttrat sig i frågan stöder dock utredningens förslag. Bland dessa märks flera länsstyrelser. Föreningen Sveriges social- chefer. SACO/SR och Sveriges socionomers riksförbund. Dessa remissin-

Prop. l979/80:l Vård ijbmiljehem m. m. 313

stanser upprepar i huvudsak de argument som framfördes mot fosterbarns- utredningens förslag.

Mot socialutredningens förslag i denna del framförs emellertid också kritik från flera håll. Kammarrätten i Göteborg menar att det finns skäl att anta att socialnämnden i framtiden i större utsträckning kommer att med- verka vid placering av barn i fosterhem. oavsett om regler om tillstånd finns eller inte.

Malmö kommun anser bl. a. att privatplaceringar av barn i enskilt hem i de flesta fall är något som föräldrarna har genomfört till barnets bästa och att den familj som tar hand om barnet ser som sin uppgift att erbjuda en god miljö och en god fostran. Enligt kommunens uppfattning skulle krav på godkännande och kontroll från nämnden kunna få en avhållande effekt. även när en pn'vatplacering skulle vara till fördel för barnets utveckling och välbefinnande. Kommunen förordar emellertid. i likhet med bl.a. TCO och Sveriges socionomförbund. att föräldrarna skall vara skyldiga att göra anmälan till nämnden när de mera varaktigt överlåter barnets vård och fostran på annan person. Kommunförbundet avstyrker socialutred— ningens förslag och förordar fosterbarnsutredningens.

För egen del ansluter jag mig till socialutredningens ställningstagande. Jag föreslår alltså att man skall behålla kraven på socialnämnds tillstånd och tillsyn även beträffande de barn som titan nämndens initiativ eller särskilda medverkan kommer att vårdas och fostras i annat hem än vård- nadshavarens. Som skäl för detta vill jag framhålla följande.

Det är här fråga om barn som under en längre tid — inte sällan flera år. ibland hela barnets uppväxttid — skall få all 'sin omvårdnad och uppfostran i ett hem som inte är föräldrarnas. Samtidigt saknar de den rättsliga ställning i förhållande till de vuxna i sin närmaste omgivning som ett barn har i förhållande till sina egna föräldrar. Fosterföräldrarna är t. ex. inte förmyndare för barnet. och barnet har inte rätt till arv eller annan ekono- misk trygghet vid fosterföräldrarnas frånfälle. Normalt sett skall barnet i stället så snart förhållandena tillåter det återförenas med sina biologiska föräldrar. Dessa har också i princip ett bestämmande inflytande över när barnets vistelse i det andra hemmet skall upphöra.

De barn som på detta sätt av sina föräldrar har placerats för vård i annat hem än det egna har därför otvivelaktigt en mera utsatt ställning än andra barn. De flesta överenskommelser som träffas mellan ett barns föräldrar och dess blivande vårdare görs säkerligen efter noggrant övervägande och med barnets bästa för ögonen. Det hindrar inte att barnets ställning både rättsligt och rent faktiskt blir sådan att det enligt min mening finns skäl att ha särskilda regler till skydd för barnet.

En förälder som av någon anledning ser sig nödsakad att skiljas från den direkta vården och omsorgen om sitt barn för en längre tid måste normalt sett känna oro inför detta beslut och vad det kan komma att medföra för framtida verkningar för barnet, för honom själv och för deras inbördes

Prop. 1979/80zl Vård if(uniljehem m.m. 3l4

relationer. Även om de tillämnade fosterföräldrarna är personer som föräl- dern och barnet känner väl och har förtroende för. finns det alltid risk för att det senare skall uppstå missförstånd eller meningsskiljaktigheter i frå- gan om vården av barnet. Det kan därför ha stor betydelse att någon utomstående redan från början aktivt bevakar barnets intressen.

Socialnämnden kan med sitt kunnande och sina resurser stödja såväl föräldrarna -— ibland kanske t. o. m. på ett sådant sätt att någon skilsmässa barn—föräldrar inte alls blir nödvändig — som de blivande fosterföräld- rarna. En viktig uppgift för nämnden blir att för båda parter klargöra deras rättigheter och skyldigheter gentemot barnet och mot varandra. En annan Viktig uppgift blir att bedöma de konsekvenser som en separation kan ha. Under tiden som barnet vistas i det andra hemmet är det ofta en viktig uppgift för nämnden att på olika sätt stödja barnets föräldrar och underlät- ta deras kontakt med barnet.

Som jag strax skall återkomma till anser jag det nödvändigt att vi i den nya lagstiftningen behåller en regel som gör det möjligt för socialnämnden att under vissa förutsättningar förbjuda en vårdnadshavare att ta tillbaka ett barn från dess fosterhem. För att nämnden över huvud taget skall kunna bevaka barnets rätt i dessa situationer måste nämnden vara väl förtrogen med barnets situation och någon tvekan får inte råda om barnets Status och nämndens ansvar för det. Även detta förhållande talar för att de nuvarande reglerna om tillstånd och tillsyn bör behållas i framtiden. Dessa regler ger nämnden ett formellt ansvar och garanterar att nämnden konti- nuerligt vakar över barnets förhållanden. Med de möjligheter som nämn- den har att stödja föräldrarna och barnets vårdare förbättras också utsik- terna att barnet skall kunna återvända till sina föräldrar utan att detta behöver bli en dramatisk eller skadlig upplevelse för barnet.

Jag vill avslutningsvis också understryka att de flesta privatplaceringar av barn självklart äger rum under förhållanden som är tillfredsställande för barnet. Att nämndens roll i dessa sammanhang blir begränsad förringar inte värdet av regler som har till syfte att stödja barn. föräldrar och vårdare. Jag är givetvis medveten om att liksom hittills privatplaceringar av barn i inte obetydlig omfattning kommer att ske utan att socialnämn- derna i förväg får vetskap om dem. Jag tror emellertid att regler om tillståndsplikt och tillsyn har ett värde också därför att de anger normer för hur vi så långt möjligt skall garantera dessa barn en trygg existens.

Viste/subaru

Enligt 46 å andra stycket BvL får barnavårdsnämnd när det finns särskil- da skäl besluta att barn under 16 år. som vistas i annat enskilt hem än hos föräldrarna eller annan vårdnadshavare. skall anses som fosterbarn även när barnet inte är fosterbarn. Sådant barn kallas även ”vistelsebam”. Bestämmelsen avser främst att förhindra att någon försöker undgå foster- bamstillsynen genom att påstå att det barn som vistas hos honom inte

Prop. l979/8(l:] Vård ijimzine/wm m. m. 315

"fostras" i hemmet. Även i fall där det står alldeles klart att något foster- barnsförhållande inte föreligger — t. ex. när barnet vistas hos någon som sommarbarn — kan nämnden bestämma att barnet skall anses som foster- barn och vara underkastat reglerna om tillsyn m.m.

Socialutredningcn har inte funnit skäl att föreslå en motsvarande regel i den nya lagstiftningen. Mot detta har heller inte väckts några invändningar från remissinstansema. Däremot vill utredningen behålla den nuvarande regeln i 5l & BvL. enligt vilken nämnden om det behövs från barnavårds- synpunkt har befogenhet att förbjuda person som har sitt hem inom kom- munen att utan nämndens medgivande ta emot annans barn under 16 år för vistelse i hemmet annat än tillfälligt. lnte heller i den delen har remissin- stansema haft något att erinra.

()eksåjag anser att en regel som ger möjlighet att meddela någon förbud att ta emot vistelsebarn bör vara ett tillräckligt skydd för barn som placeras tillfälligt hos andra för kortare tider. Någon bestämmelse som ger rätt att anordna särskild tillsyn i dessa fall behövs således inte. Inte heller vid mera långvariga vistelser hos annan än vårdnadshavaren finns det enligt min mening behov av bestämmelser vid sidan av dem som jag redan har föreslagit om skyldighet att söka tillstånd och om särskild tillsyn.

Jag delar alltså socialutredningens uppfattning att den nuvarande regeln i 46 så andra stycket Bvl. inte bör få någon ny motsvarighet. men att social— nämnden skall ges möjlighet att även i fortsättningen meddela förbud mot att ta emot vistelsebarn. Socialutredningcn har ansett att det inte finns tillräcklig anledning att på samma sätt som i dag låta förbudet gälla vid flyttning till annan kommun eller att ålägga nämnden att underrätta den

andra kommunen om ett meddelat förbud. Jag ansluter mig till denna uppfattning.

2.l2.3 Foxlerhurnshegrappar

Fosterbarnsutredningen föreslog alltså att samhällets tillsyn över barn som vårdas och fostras i annat hem än det egna skulle begränsas till fall då placeringen hade anordnats genom socialnämndens medverkan. För dessa fall föreslog fosterbarnsutredningen också att man skulle tala om vård i familjehem och att begreppet fosterhem — och därmed begreppen foster— barn och fosterföräldrar sktllle tltmönstras ur lagstiftningen.

l likhet med fosterbarnsutredningen vill socialutredningen förbehålla termen vård i familjehem sådan vård i enskilt hem som anordnas genom socialnämndens medverkan. antingen den har åstadkommits på frivillig väg eller med stöd av den särskilda lag. som enligt vad jag återkommer till skall medge vård utan samtycke. Vård och fostran av barn i annan familj än den egna skall däremot inte anses som vård i familjehem om den har skett på privat väg utan nämndens medverkan. Även socialutredningen ansluter sig dock. om än med tvekan. till fosterbarnsutredningens förslag att inte längre i lag använda begreppen fosterhem. fosterbarn eller foster- föräldrar.

Prop. l979/80:1 Vård [_l—(unifiehwn m.m. 316

De remissinstanser som har yttrat sig över socialutredningens förslag i denna del har motsatt sig förslaget. De har bl.a. anfört att begreppet fosterbarn inte har den negativa klang som har gjorts gällande. Flera remissinstanser har dessutom uttalat farhågor för att en utmönstring av fosterbarnsbegreppet kan medföra svärigheteri rättstillämpningen. Någon har åberopat att begreppet har en internationell förankring.

Jag känner för egen del stark sympati för de motiv som ligger bakom båda utredningarnas förslag att mönstra ut fosterbarnsbegreppet. Oavsett om begreppet hos den enskilde har en dålig eller god klang. kan det inte förnekas att de barn som får benämningen fosterbarn på sig riskerar att känna sig annorlunda än andra barn. Det finns enligt min mening inte heller något sakligt behov av att med en särskild term kunna utmärka de barn som genom socialtjänstens medverkan eller på föräldrarnas eget initiativ för kortare eller längre tid har beretts vård i annat enskilt hem än det egna. Deras situation skiljer sig för övrigt ofta i praktiken inte mycket från andra fall av familjevård. t. ex. när någon — barn eller vuxen — genom sjukvår- dens försorg har beretts plats för eftervård i enskilt hem. Den särskilda tillsyn av socialnämnden som enligt vad jag har förordat tidigare skall gälla när barn mera varaktigt placeras i ett annat hem än det egna utgöri sig inte tillräcklig anledning att behålla begreppet fosterbarn. Att begreppet kan avvaras också rent lagtekniskt visar de båda utredningarnas resp. lagför— slag. Givetvis finns det inte anledning att i den svenska lagstiftningen behålla termer som man av andra skäl vill frigöra sig ifrån bara därför att de också förekommer i andra länder. Med det anförda ansluter jag mig till utredningarnas förslag att utmönstra fosterbarnsbegreppet ur lagstiftning- en.

2.12.4 Åldersgränsen för särskild tillsyn

Den nuvarande åldersgränsen för tillämpning av reglerna om fosterbarn är 16 år. När barnet uppnår denna ålder. skall den särskilda tillsynen regelmässigt upphöra. Barnavårdsnämnden har emellertid möjlighet att om det påkallas av särskilda skäl förlänga tillsynen (46 a' tredje stycket BvL). Maximitiden för förlängd tillsyn är tre år. Beslut om förlängning måste meddelas innan barnet har fyllt 16 år.

Socialutredningcn har — utan att närmare gå in på frågan — föreslagit att sextonårsgränsen skall behållas. Däremot har man inte föreslagit någon möjlighet att förlänga tillsynen för tiden därefter.

Flera remissinstanser har emellertid tagit upp åldersgränsen till behand- ling och förordat att gränsen skall höjas till 18 år. Till dessa remissinstanser hör socialstyrelsen. ett stort antal länsstyrelser. nägra kommuner och Föreningen Sveriges socialchefer. Man har särskilt pekat på de problem som den unge möter när han har fullgjort sin grundutbildning. och det behov han och hans närmaste kan ha av stöd i denna situation. Någon remissinstans påpekar att om gränsen höjs till 18 år. får man en naturlig anknytning till föräldrabalkens regler om föräldrars ansvar.

Prop. 1979/80:l Vård i'fumi'lie/iem m.m. 317

Jag vill för min del till en början peka på att frågan om att höja deti nuvarande fosterbarnsgränsen från 16 till 18 år har väckts flera gånger. Ungdomarnas skolgång har numera förlängts så att flertalet ungdomar i åldem lh— 18 år ännu går i skola. Svårigheter på arbetsmarknaden gör att de inte sällan även efter avslutad skolgång har behov av särskilt stöd. Det är emellertid samtidigt klart att behovet av tillsyn från socialnämndens sida när den unge vårdas i annat hem än det egna minskar jti högre tipp i åldrarna den unge kommer.

Myndighetsåldern har sänkts undan för tindan och är nti 18 år. Fram till denna tidpunkt behåller föräldrarna sitt vårdnadsansvar för den unge. Det är i dag en strävan i allt lagstiftningsarbete att komma fram till så enhetliga åldersgränser som möjligt. Visserligen ger bestämmelser i föräldrabalken den unge större möjligheter att råda över sig själv när han fyller 16 år (t. ex. att under närmare angivna fi'irutså'tttningar själv ta anställning och förfoga över den egna arbetsförtjänsten). Jag anser dock att man får en mycket naturligare anknytning om reglerna för tillstånd och tllsyn när den unge vårdas i annat enskilt hem än det egna ges en övre åldersgräns som sammanfaller med myndighetsåldern. Någon olägenhet av att tillsynen förlängs på detta sätt kan jag inte se. 1 de relativt få fall där den unge före 18 års ålder har etablerat ett självständigt liv genom att flytta från föräldra- hemmet kommer givetvis frågan om tillståndsgivning och tillsyn av social— nämnden över huvudtaget inte tipp. Med det sagda ansluter jag mig till de önskemål som har framförts under remissbehandlingen från många håll om att höja åldersgränsen från 16 till 18 år.

Jag finner ingen anledning att vid sidan härav i vissa fall behålla en möjlighet att förlänga tillsynen ytterligare.

Z.!Z.5 Socialnämndt'ns uppgifter Godkännande (H" hem

Enligt nuvarande regler (47 s' första och andra styckena BvL) får barn inte tas emot i enskilt hem som fosterbarn utan att barnavårdsnämnden i den kommun där hemmet är beläget har meddelat tillstånd till det. Till— stånd får lämnas endast om nämnden finner att barnet kommer att få god vård och fostran och iövrigt gynnsamma levnz'tt'lsförhållanden. Bestämmel— serna föreskriver således främst en granskning av det blivande fosterhem- met och fosterföräldrarnas möjligheter att ge barnet goda uppväxtförhål- landen. Från kravet på särskilt tillstånd görs i 47 & fjärde stycket undantag för barn som är omhändertaget för samhällsvård och av barnavårdsnämn- den placeras i fosterhem inom kommunen.

Socialtitret'lningen har föreslagit att den nya regeln om tillstånd skall få den utformningen att barn under 16 år inte utan socialnämndens medgivan- de får beredas vård och fostran i annat enskilt hem än vårdnadshavares. Avsikten är inte att ge nämnden befogenhet att helt förbjuda föräldrar att lämna sitt barn till annan för vård och fostran. Socialnämnden skall bara

Prop. l979/80:1 Vård [familje/iam m. m. 318

ges möjlighet att på ett tidigt stadium gå in och bevaka barnets intressen i denna situation och att stödja och hjälpa barn. föräldrar och de nya vård arna .

Jag ansluter mig till socialutredningens förslag med den ändringen att regeln skall avse barn under 18 år. Nämnden skall göra samma prövning som den som i dag uttrycks i 47 å andra stycket BvL. Är det föreslagna fosterhemmet lämpat för barnet i fråga skall således ansökan bifallas, Är nämnden själv initiativtagare till placeringen i ett visst familjehem får nämndens beslut anses innefatta det särskilda medgivandet att ta emot barnet. Bestämmelsen bör i den nya lagstiftningen ges en formulering som överensstämmer med deti uttalade innebörden.

Bl.a. utredningen om barnens rätt har påpekat att med den lydelse av regeln. som socialutredningen har föreslagit. varje annan person än vård- nadshavaren. således också en förälder som är skild från vårdnaden men har rätt till umgänge med barnet. blir skyldig att begära tillstånd om barnet mera varaktigt skulle komma att vistas hos honom. Detta är inte fallet enligt nuvarande regler. Regeln om tillståndstvång vid placering av barn i enskilt hem bör ges en sådan utformning att föräldrars hem — oberoende av om föräldrarna är vårdnadshavare eller inte — undantas från kravet på medgivande från socialnämnd.

Hänvisningar till US521

Fr'irliaiitlspröWii/ig

Enligt 47 & tredje stycket BvL kan den som vill ta emot fosterbarn få förhandsbesked från barnavårdsnämnden om hemmets allmänna lämplig- het som fosterhem. Ett sådant besked är inte bindande för nämnden vid dess prövning om tillstånd att ta emot fosterbarn skall ges.

Socialutredningcn anser att det inte längre finns något behov av att erhålla sådant förhandsbesked. Dock finns det enligt utredningen ett så- dant behov vid adoption av utländska barn. Utredningen föreslår därför att i 4 kap. föräldrabalken= adoptionsbestämmelserna — skall tas in en regel som ger socialnämnd möjlighet att meddela förhandsbesked om ett hems lämplighet som adoptivhem. Har sådant förhandsbesked lämnats. skulle något tillstånd att ta emot barn för vård och fostran sedan inte behövas. Jag återkommer strax till detta.

Flertalet remissinstanser har lämnat utredningens uttalanden i denna del utan erinran. Några instanser har dock menat att bestämmelsen om för- handsgodkännande har stor betydelse särskilt för de fall då kommunerna har behov av att snabbt bereda en ung människa vård i annat hem än föräldrahemmet. Man har därvid framhållit att det är av stort värde för kommunen att ha en reserv av familjehem som är bedömda som lämpliga redan på förhand.

Bestämmelsen om förhandsbesked tillkom efter lagändring år 1962. Skä— let härtill var främst att det hade visat sig att kommunerna i praktiken. utan direkt stöd i lagen. på begäran lämnade förhandsbesked om hems lämplig—

Prop. 1979/80zl Vård [familje/tam m.m. 319

het som fosterhem. Ett sådant beslut ktinde inte överklagas om det blev negativt. Den nya regeln försågs därför också med en särskild besvärsre- gel.

För egen del anserjag att kommunerna bör söka tillgodose behovet av familjehem genom en förutseende planering. Redan idag förekommer det således försök med kontrakterade familjehem. Dessa bör kunna visa sig värdefulla främst i akutsituationcr i avvaktan på utredning om annan lämplig placering. Försök pågår också på något håll med s.k. familjehems- banker.

När det gäller enskilda personers behov av att kunna få sitt hem bedömt som lämpligt redan innan ett visst barn har kommit i fråga, menar jag att nackdelarna med ett förhandsgodkännande väger över fördelarna. Det har i praktiken visat sig svårt för nämnderna att i ärende om tillståndsgivning gå ifrån ett godkännande som har getts i förhand. Detta har varit fallet även om det när frågan om tillstånd senare har kommit upp har varit mera tveksamt om barnet och de blivande fosterföräldrarna har passat väl ihop. Jag anser också liksom socialutredningen att det i normalfallet inte finns något behov av förhandsbesked om ett hems allmänna lämplighet att ta emot barn för vård och fostran.

Emellertid finns det. som socialutredningen har uppmärksammat, en typ av fall där förhandsbesked i praktiken har visat sig så gott som nödvändigt. Det är vid en förestående adoption av utländskt barn. Flera av de länder från vilka de blivande adoptivbarnen vanligtvis kommer kräver för till— stånd till utflyttning att de blivande adoptivföräldrarna kan visa att deras hem är godkänt som adoptivhem. En arbetsgrupp inom socialdepartemen— tet. som i april 1978 avgav en rapport (Ds S 197816) lntemationella adop— tioner. riktlinjer och organisationsförslag. framhöll att det är önskvärt att förhandsbeskeden görs obligatoriska på samma sätt som kravet på tillstånd att ta emot fosterbarn är det i dag. Skälet till arbetsgruppens ställningsta— gande var främst att man med en sådan ordning skulle säkerställa att alla blivande adoptivföräldrar i god tid kommer i kontakt med kommunens bam- och ungdomsvårdande organ. Dessa fick då samtidigt en möjlighet att vägleda och hjälpa sökandena. innan dessa tar steget att söka barn för adoption i ett annat land.

I proposition 1978/79: 108 om organisationen av verksamheten med in- temationella adoptioner m. rn. — som nyligen har antagits av riksdagen — har jag liksom flertalet remissinstanser anslutit mig till arbetsgruppens uppfattning. Jag har vidare framhållit att man på lämpligt sätt sktille kunna anknyta till den nuvarande regeln i BvL om skyldighet att begära barna— Vårdsnämndens tillstånd innan ett barn får tas emot som fosterbarn. Skyl- digheten att skaffa tillstånd att få ta emot ett barn skulle då föreligga t. ex. innan barnet har lämnat sitt hemland. Skyldigheten skulle gälla oavsett om sökanden går ut på egen hand eller söker genom en auktoriserad organisa- tion. Jag har i propositionen förutskickat att jag avsåg att återkomma till frågan i samband med förslag om ny sociallagstiftning.

Prop. ]979/80zl Vård ifamilje/zem m.m. ' 320

Socialutredningens förslag innebär att en ny typ av förhandsbesked skulle skapas för utländska blivande adoptivbarn. Den regel som utred- ningen har föreslagit skulle ha samma utformning som den nuvarande regeln i 475 tredje stycket BvL. dvs. en rätt för socialnämnd att meddela sådant besked men ingen skyldighet för de blivande adoptivföräldrarna att skaffa sådant. Vidare innebär förslaget att om förhandsbesked har medde- lats. skulle det ersätta kravet på medgivande att ta emot barn för vård och fostran. Det s.k. förhandsbeskedet skulle alltså i praktiken vara ett defini— tivt godkännande som socialnämnden senare inte kunde ompröva.

Som framgår av vad jag har anfört i den tidigare nämnda propositionen anserjag det lämpligt att införa någon form av obligatorisk prövning på ett tidigt stadium när det gäller adoption av utländska barn. Prövningen bör mynna ut i ett godkännande och inte i ett förhandsbesked. Det är också den faktiska innebörden av socialutredningens förslag. Vid prövningen bör socialnämnden bedöma hemmets allmänna lämplighet att ta emot barn för vård och fostran. Normalt avserju prövningen inte ett visst barn i förhål- lande till dess blivande föräldrar. Beslutet bör med hänsyn till sitt speciella syfte kunna innehålla särskilda uttalanden i lämplighetsfrågan. t.ex. att endast barn i viss ålder eller av visst kön bör komma i fråga. Liksom socialutredningen anser jag att denna typ av godkännande på grund av sin speciella karaktär bör ges begränsad giltighetstid.

Har socialnämnden gett tillstånd att ta emot utländskt barn för adoption behövs det inte någon ny tillståndsprövning. när barnet kommer till Sveri- ge och det blivande adoptivhemmet. Detta överensstämmeri sak med vad socialutredningen har föreslagit. Har prövningen i samband med tillstånds- givningen varit noggrann. bör denna i kombination med den utredning nämnden skall göra i själva adoptionsärendet vara ftillt betryggande för barnet. Att hemmet blir föremål för sedvanlig tillsyn är däremot viktig.

För att socialnämnderna skall få vetskap om de fall då ett utländskt barn har kommit till en familj i Sverige föreslårjag liksom socialutredningen att pastorsämbetena i samband med kyrkobokföringen skall ges i uppgift att avisera socialnämnden om samtliga utländska barn som vistas häri landet hos annan än de egna föräldrarna. Det bör ankomma på riksskatteverket att efter samråd med socialstyrelsen meddela de föreskrifter som kan vara nödvändiga.

Förbud nwtflyttning av barn

Enligt 50.5 BvL får barnavårdsnämnden i den kommun där fosterhemmet finns för viss tid eller tills vidare förbjuda föräldrarna eller annan som har vårdnaden om barnet att ta det från fosterhemmet om det föreligger risk som inte är ringa för skada på barnets kroppsliga eller själsliga hälsa. ifall det skiljs från fosterhemmet. lnterimistiskt förbud får meddelas för högst fyra veckori avvaktan på utredning. Förbud enligt bestämmelsen hindrar

Prop. 1979/80:l Vård ifamiUehem m.m. 321

inte att barnet skiljs från fosterhemmet på grtind av beslut enligt 21 kap. föräldrabalken.

Bestämmelsen gäller inte barn som på grund av beslut om omhänderta- gande för samhällsvärd enligt 25 å och 29å Bvl. vistas i fosterhem. Så länge omhändertagandet består. är den befogenhet som föräldrarna har enligt sin vårdnadsrätt att bestämma över barnets vistelseort satt ur kraft.

1 21 kap. föräldrabalken (FB) ges regler för verkställighet av dom eller beslut rörande vårdnad m.m. Här finns också regler för det fall att vård- nadshavaren utan dom eller beslut av domstol vill påkalla länsrättens åtgärd. när barnet vistas hos annan och det skall överflyttas till vårdnads- havaren. Reglerna är gemensamma för länsrättens handläggning och be- dömning av överflyttningsärendet. Länsrätten kan innan den förordnar om verkställighet uppdra åt t. ex. en tjänsteman inom barnavården eller annan lämplig person att verka för att den som har hand om barnet frivilligt skall fullgöra vad som åligger honom. Har barnet fyllt 15 år. får verkställighet inte ske mot dess vilja utan att länsrätten finner det nödvändigt av hänsyn till barnets bästa. Samma är förhållandet om barnet inte har fyllt 15 år men nått en sådan mognad att barnets vilja ändå bör beaktas. Länsrätten kan vägra verkställighet, om det finns risk som inte är ringa för skada på barnets kroppsliga eller själsliga hälsa.

Socialutredningcn har föreslagit att regeln om flyttningsförbud i 50 å BvL skall föras över i princip oförändrad till den nya lagstiftningen. Förslaget har i sak inte mött någon invändning under remissbehandlingen.

I samband med att de nuvarande reglerna om verkställighet i 21 kap. FB tillkom år 1967 diskuterades om 505 BvL i fortsättningen hade någon praktisk funktion att fylla. Man konstaterade då att verkställighetsreglerna inte kunde bidra till skydd mot olämpliga förflyttningar annat än när ett verkställighetsärende verkligen hade väckts. En fråga om att flytta ett bara kunde emellertid komma upp utan samband med något verkställighetsär- ende. nämligen då vårdnadshavaren direkt till fosterföräldrarna fram- ställde krav på att få tillbaka barnet. Fosterföräldrarna kunde då vända sig till barnavårdsnämnden och få denna att meddela förbud mot att flytta barnet. Flyttningsförbudets främsta betydelse skulle dock i framtiden bli att åstadkomma att också dessa fall av flyttning av barn kom under länsrät- tens prövning.

De skäl som anfördes år 1967 i samband med verkställighetsbestämmel- semas tillkomst har enligt min uppfattning samma giltighet ännu. Jag ansluter mig därför till socialutredningens förslag att socialnämnden skall ha kvar möjligheten att förbjuda vårdnadshavare att ta barnet från foster- hemmet.

Frågor som rör överflyttning av barn enligt FB prövas f.n. av utredning- en (Ju 1977: 08) om barnens rätt.

Prop. 1979/80zl Vård ifamiljehem m.m. 122

Nämndens unsvarsområdt'

Enligt gällande regler är det barnavårdsnämnden i den kommun där ett planerat fosterhem ligger som skall pröva en fråga om tillstånd till att barnet får tas emot i hemmet i fråga. För barn från Stockholm gälleri vissa fall särskilda regler. Enligt 49.5 Bvl. skall barnavårdsnämnden öva nog- grann tillsyn över alla fosterhem i kommunen.

Socialutredningcn har inte föreslagit någon uttrycklig lagregel om vilken kommun som skall ha ansvaret för tillståndsgivning och tillsyn. 1 en specialmotivering säger dock utredningen att det ankommer på nämnden i den kommun där vårdnadshavaren är bosatt att pröva fråga om medgivan- de till fosterhemsplacering. Vidare uttalar utredningen att de uppgifter som nämnden har i fråga om medverkan i barnets vård och uppfostran ävilar den nämnd som har lämnat tillstånd till vården eller med andra ord nämn- den i vårdnadshavarens hemkommun. Utredningen anför vidare att nämn- dens ansvar kvarstår även dä barnet placeras i hem i annan kommun. I sådana fall kan emellertid anledning föreligga att överflytta ärendet — och därmed ansvaret — till socialnämnden i den kommunen. Däremot föreslår utredningen en uttrycklig regel om att nämnden i den kommun där foster- hemmet är beläget skall fatta beslut i fråga om förbud för vårdnadshavare att ta barnet från fosterhemtnet. Som skäl anför utredningen att ärenden av denna art ofta kräver snabb handläggning och att utredning sker snabbast i den kommun där hemmet är beläget.

De principer som socialutredningen har föreslagit om ansvan'g nämnd motsvarari stort fosterbarnsutredningens förslag i samma frågor.

Några remissinstanser har framfört invändningar mot socialutredning- ens förslag i denna del. Såluna ifrågasätter t. ex. Göteborgs kommun om inte utredningen frangär helhetssynen och för fram motsägande förslag då den ger den placerande kommunen tillsynsansvaret för hem i annan kom- mun och samtidigt lägger fast varje kommuns yttersta ansvar för den som vistas i kommunen. ()ch länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län pekar på att överflyttning av ärende om värd enligt 29.5 förslaget till socialnämnds- lag får ske endast om mottagande socialnämnd går med på det. Länsstyrel- sen anser att det finns en risk för att många fosterbarn i realiteten blir utan tillsyn. Man anser därför att vistelsekommunen bör ha tillsynsansvaret liksom fallet är enligt barnavårdslagen.

Flera instanser anser det olämpligt att en annan nämnd än tillsynsnämn- den kan ha att besluta om förbud mot förflyttning av barnet. Befogenheten att meddela förbud bör enligt flera remissinstansers mening tillkomma den kommun som har föranstaltat om placeringen och har vårdansvaret.

Socialutredningcn utgår i likhet med fosterbarnsutrcdningen frän grund- principen att vård i annat hem än det egna bör beredas den vårdbehövande så nära det egna hemmet som möjligt. Fosterbarnsutredningen föreslog en uttrycklig regel om att vård i familjehem i första hand bör ske inom den kommun där den Linge har sin hemort. Nägon motsvarande regel har dock

Prop. l979/80:l Vård i_Mmiljehelii'liii. m. 323

inte föreslagits av socialutredningen och förordas inte heller av mig. Jag har emellertid tidigare anslutit mig till de principer om närhet, kontinuitet och flexibilitet som socialutredningen har angett som förutsättningar för all vård och behandling av behövande. För alla de fall där närhetsprincipen följs blir det naturligt att socialnämnden vid behov av placering i familje- hem främst söker tillgodose behovet inom den egna kommunen. Över dessa hem kommer naturligtvis nämnden själv att också utöva tillsyn.

Närhetsprincipcn kan emellertid inte alltid följas. Det kan vara olämpligt från behandlingssynpunkt eller det finns kanske ett släkthem i en annan kommun som står berett att ta emot barnet och som barnet gärna vill komma till. ÄVen i framtiden kommer således barn i viss utsträckning att vistas i enskilda hem inom annan kommun än den där vårdnadshavaren är bosatt. 1 de allra flesta fall har dock barnet ofta en starkare knytning till vårdnadshavarens hemortskommun än till Vistelsekommunen. Det är ock- så socialnämnden i vårdnadshavaren hemortskommun som har bäst möj- ligheter att stödja denne och förbereda en återflyttning av barnet.

Jag ansluter mig därför till socialutredningens förslag om att socialnämn- den i vårdnadshavarens hemortskommun alltid skall vara den nämnd som både godkänner ett enskilt hem för vård och fostran av ett barn och därefter utövar tillsyn över barnets förhållanden i hemmet. Socialnämnden i hemortskommunen bör dock regelmässigt rådgöra med nämnden i den blivande vistelsekommunen innan den lämnar sitt godkännande. Skulle barnet ha eller senare få en fast anknytning till vistelsekommunen bör det finnas goda möjligheter att flytta över ärendet till nämnden där. Nämnden i barnets vistelsekommun är under alla förhållanden på grund av sitt yttersta ansvar för alla som vistas i kommunen skyldig att också ge detta barn det stöd och den hjälp som barnet behöver.

Med den konstruktion av tillsynsansvaret som jag har förordat nu anser jag det angeläget att nämnden i barnets vistelsekommun — i de fall den är en annan än placeringskommunen — snarast får uppgift om att en annan socialnämnd har placerat ett barn i familjehem eller har gett tillstånd till att ett barn får tas emot i enskilt hem inom kommunen. En bestämmelse om detta bör tas in i den nya lagstiftningen. I likhet med socialutredningen menarjag också att hela värdärendet bör kunna flyttas över. om det finns skäl för detta och vistelsekommunen är beredd att ta på sig ansvaret. ] Pl'iVatplaceringsfallen utgårjag från att överflyttning blir regel.

När det gäller frågan om vilken nämnd som skall pröva frågor om förbud mot flyttning av barn som finns i familjehem eller annat enskilt hem delar jag remissinstansernas uppfattning att det bör vara den nämnd som har bästa kännedomen om de aktuella förhållandena. Normalt sett måste detta vara den nämnd som har ansvaret för tillsynen. Jag föreslår därför. till skillnad från socialutredningen. att den nämnd som har tillsynen över hemmet, normalt alltså nämnden i den placerande kommunen, skall bli beslutsfattande också i frågor om att meddela ett flyttningsförbud.

Prop. 1979/80zl Hem för vård eller boende 324

2.12!) Den lagtekniska regleringar:

Socialutredningcn har föreslagit att de regler som motsvarar dagens regler om fosterbarn skall föras in i föräldrabalken ttnder kapitlet om vårdnad. Som skäl anför utredningen det nära sambandet med vårdnads- reglerna.

Förslaget har bemötts övervägande kritiskt av remissinstansema. Man framhåller bl.a. att reglerna om fosterbarn är offentligrättsliga. medan föräldrabalken reglerar det familje—rättsliga förhållandet mellan barn och föräldrar. Remissinstanserna pekar också på att regler om vård i familje— hem på detta sätt kommer att återfinnas på två håll. i socialtjänstlagen ochi föräldrabalken. Man framhåller att all lagstiftning om den sociala verksam- heten om möjligt bör finnas samlad i en enhetlig sociallag och föreslår att reglerna om vård av barn som vistas i annat enskilt hem än det egna skall arbetas in i socialtjänstlagen. Jag anslttter mig till remissinstansernas upp- fattning. Också bestämmelserna om medgivande att ta emot ett utländskt barn för adoption bör få sin plats i socialtjänstlagen.

2.13 Hem för vård eller boende

2.l3.l Soria/värdens institutioner

Institutionerna inom socialvården är liksom den övriga socialvården uppdelade på olika vårdområden. Det finns således bl. a. särskilda barna- vårdsanstalter. ungdomsvårdsskolor och vårdanstaltcr för alkoholmissbru- kare. Varje typ av institution är utformad för att vårda sina klientel" och varje institutionsslag regleras av sina bestämmelser.

Bestämmelser om barnavårdsanstalter ges i första hand i 8 kap. BvL. Med barnavårdsanstalt förstas sådan för vård och fostran av barn och ungdom under 18 år avsedd anstalt. som inte är att hänföra till sjukvards— anstalt. till hem för psykiskt efterblivna. blinda. döva eller vanföra eller till sådant elevhem som står under tillsyn av central skolmyndighct. Särskilda former av barnavårdsanstalter är barnhem. som t. ex. spädbarnshem. möd- rahcm. upptagningshcm och spccialhcm. barnkolonier. som tar emot barn för vistelse under en begränsad del av året. förskolor och fritidshem samt elevhem. Närmare bestämmelser om vården ges i stadgan (1960: 595) för barnavårdsanstalter.

Ungdomsvårdsskolornas verksamhet regleras i 9 kap. BvL. Ungdoms- vårdsskolorna har till uppgift att bereda vård. fostran och utbildning åt dem som har omhändertagits för samhällsvård och inskrivits som elever vid skolorna. Vården ger möjlighet att hålla kvar clcverna mot deras vilja. Närmare bestämmelser om skolornas organisation. grunderna för elever- nas fördelning på olika skolor och avdelningar samt verksamheten och ordningen vid skolorna finns i stadgan (1960: 728) om ungdomsvardssko— lorna.

Prop. l979/80:1 Hem för vård eller boende 325

Allmän vårdanstalt för alkoholmissbr'ukarc tar emot den som är hemfal— len åt alkoholmissbruk för vård enligt Nvl..:s bestämmelser. Allmän vård- anstalt för alkoholmissbrukarc är dels anstalt eller avdelning därav som staten har inrättat för sådant ändamål. dels anstalt eller avdelning av anstalt som har anordnats av landsting. kommun. förening. stiftelse eller annan och som har erkänts av regeringen som allmän vardanstalt för alkoholmissbrukare. Närmare föreskrifter om vården vid sadan anstalt ges i kungörelsen (1955: 298) med vissa tillärnpningsförcskriftcr till lagen om nykterhetsvard och i stadgan (1956:551) för allmänna vårdanstalter för alkoholmissbrukare.

l d= allmänna vårdanstalterna — statliga resp. erkända — vardas enligt NvL. dels tvångsintagna. dels frivilligt ingångna som har förbundit sig att stanna på anstalten viss tid. högst sex månader. Vidare finns det utanför Nv1.:s ram enskilda vårdanstaltcr för alkoholmissbrukarc. Vid dessa före- kommer bara frivillig intagning. Dessutom finns inackorderingshem för alkoht'rlmissbrukare och inackorderingshem och behandlingshem för nar- kotikamissbrukare. Dessa hem drivs i kommunal. landstingskommunal eller enskild regi.

Som huvudmän för institutionerna inom socialvården finns således sta- ten. landstingskommuner. kommuner och enskilda rättssubjekt.

Socialutredningcn föreslår genomgripande ändringar av institutionsvår- den. Socialtjänstlagen skall enligt förslaget innehålla enhetliga bestämmel- ser för socialtjänstens institutioner. titan uppdelning på vårdområden. Institutionerna föreslås sammanförda under benämningen hem för vård eller boende. lnstitutionsvården skall vara en behandlingsresurs bland andra inom socialtjänsten. Den skall så långt möjligt ledas av samma mål och principer som socialtjänsten i övrigt. Vården skall utformas så att den medger en hög grad av flexibilitet. Institutionerna skall inte som nu styras av detaljerade föreskrifter i lagar och fi'rrordningar. Staten skall inte längre vara huvudman för några institutioner. Landstirrgskommunerna och pri— märkommunerna skall ha ett gemensamt ans 'in' för institutionsvården inom socialtjänsten. Behovet av hem för vård eller boende inom ett lands- tingsområdc och ansvaret för deras inrättande och drift skall enligt social- utredningens förslag redovisas i en plan. Planen skall upprättas av lands- tingskommunen och kommunerna i området gemensamt. Planen skall re- dovisas för länsstyrelsen.

Remissinstanserna har överlag tillstyrkt den utformning av institutions- Vården inom socialtjänsten som socialutredningen har föreslagit. Också jag kan i allt väscntligt ansluta mig till förslagen. Förhandlingar pågår f. n. med landstings— och kommunförbunden om ändrat huvudmannaskap för de statliga ttngdomsvårdsskolorna och vårdanstalterna för alkoholmissbru- kare. lin ändring planeras äga rum samtidigt som den nya socialtjänsten genomförs. Resultatet av förhandlingarna kommer att redovisas för riksda— gen i en särskild proposition senare under riksmötet. I denna proposition

Prop. l979/80:1 Hemji'ir vård eller boende 326

kommer också frågor om konsekvenserna for den berörda personalen av ett ändrat huvudmannaskap att tas upp. .Jag utgår från att den berörda personalen liksom vid tidigare huvudntannaskapsförändringar skall kttnna beredas fortsatt anställning hos de nya huvudmännen.

Mina överväganden i det följande om den framtida institutionsvården inom socialtjänsten får ses mot bakgrund av att förhandlingarna ännu inte är avslutade. Skulle förhandlingarna i nagot avseende leda till förändringar av de riktlinjer som jag har förordat. kommer detta att behandlas i den särskilda propositionen. l—Ltt överförande av huvudmannaskapet från sta- ten förutsätter naturligtvis också att man kan komma fram till en uppgörel- se som är godtagbar för parterna bl. a. från ekonomisk synpunkt.

2.132 Inxlilurio/t.vln'grep/rel

l-lelhetssynen inom vård— och behandlingsarbetet innebär att social— nämnden skall lämna stöd. hjälp och annat bistånd efter en bedömning av den enskildes och hans familjs samlade behov. Utgångspunkten för den föreslagna lagstiftningen är att kommunerna skall kttnna anpassa resur- serna inom socialtjänsten till kommunens egna förutsättningar och behov. Med denna inriktning tinns det inte samma behov av att genom detaljerade bestämmelser reglera de resurser som skall finnas inom socialtjänsten. Lagstiftningen bör i stället syfta till att ge riktlinjer för hur den enskildes behov inom socialtjänsten skall tillgodoses och att fastställa ansvarsfördel- ningen för resurserna inom socialtjänsten. Inte heller finns det längre behov av att lagstiftningsvägen binda resursuppbyggnaden till särskilda gruppers behov.

Jag har tidigare närmare berört frågan om den vård som skall kunna ges den enskilde i annat enskilt hem än det egna eller vad som i förslaget har kallats Vård i familjehem. Många hjälpbeht'ivande behöver emellertid mer omfattande insatser än dem som kan ges i enskilt hem. Den enskildes förhållanden kan ställa krav på mer omfattande behandlingsinsatser från särskilt utbildad personal. Det blir här fråga om dygnet-runt-insatser i särskilt anpassade lokaler. Den institutionella vården kommer i framtiden liksom i dag att bli en viktig resurs inom socialtjänsten. Socialtjänstlagens regler om institutionsvården skall främst syfta till att slå fast ett ansvar för att socialtjänsten har tillgång till institutioner av sådan art och till sådant antal att den enskildes behov av vård inom socialtjänsten kan tillgodoses på ett ändamålsenligt sätt.

Socialutredningcn har definierat institutionen som en i administrativt hänseende avgränsad resurs. vilken med särskilda lokaler som bas möjlig- gör dygnet-runt—insatser i syfte att ge omvårdnad. stöd och behandling. För att det skall vara fråga om institution bör man enligt utredningen förutsätta att flera klienter samtidigt kan erbjudas de aktuella tjänsterna. Jag kan för min del ansluta mig till denna beskrivning av institutionen som begrepp.

Prop. 1979/80zl Hem för vård eller boende 327

Som jag återkommer till längre fram skall landstingskommuner och kommuner ha ansvar för att behovet av hem för vård eller boende inom socialtjänsten blir tillgodosett. Med hem för vård eller boende kommer således att avses i första hand institution inom socialtjänsten som tar emot klienter för dygnsVård och som drivs av landstingskommun eller kommun. Också en institution som drivs av enskild person eller sammanslutning (avsnitt 2. 13. I”!) kan räknas som hem för vård eller boende, om den tar emot socialnämndens klienter. Under begreppet hem för vård eller boende kommer att falla de nuvarande barnhemmen. ungdomsvårdsskolorna och de allmänna vårdanstalterna för alkoholmissbrukare. Under begreppet kommer emellertid även att falla andra typer av institutioner som i admini- strativt avgränsade former tar emot enskilda för dygnsvård t. ex. inackor— deringshem och behandlingshem för alkohol- eller narkotikamissbrukare. Utanför begreppet hem för vård eller boende faller barnstugorna. omsorgs- vården för psykiskt utvecklingsstörda. elevhem som drivs i samband med skolverksamhet och de institutionella resurser som föreslås ingå inom äldreomsorgen och som regleras i särskild ordning.

Socialutredningcn har i principbetänkandet delat upp institutionerna i typer efter de behov som kan tillgodoses. Vad utredningen kallar typinsti- ttttion [ skall vara till för utredning och vård av spädbarn och yngre barn (l— l2 år) som har behov av omedelbara åtgärder t.ex. vid misshandel, vanvård. vårdares sjukdom etc. I samma institution skall företas observa— tion och behandling av barn i samma ålder med allvarliga sociala. intellek- tuella och emotionella utvccklingsstörningar. Ofta är det fråga om gränsfall mellan olika vårdområden och ibland om svårplacerade barn.

Typinstitution ll föreslås tillgodose behovet av krisbehandling av ung- domar och vuxna i akuta krissituationer av destruktiv karaktär. Missbruk av alkohol. narkotika och tbinner i förening med relationsstörningar och konflikter inom primärgruppen' skall också kunna tas om hand på denna institution. liksom unga lagöverträdare (IS 17 år) med tilltagande krimi- nellt beteende. ofta aktuella hos polis och åklagare.

Typinstitution lll avses ta emot ungdomar och vuxna som är motiverade för behandlingsplanering och en tids problembearbetning.

Typinstitution lV skall erbjuda skyddade miljöer för äldre gravt alko— holskadade och socialt utslagna personer som saknar eller har dålig an— knytning till en primärgrupp och som saknar bostad och har betydande arbetshinder.

Typinstitution V föreslås tillgodose behovet av inackordering för huvud— sakligen alkohol- eller narkotikaskadade klienter med komplicerade ar- bets- och bostadsproblem men med gynnsammare rehabiliteringsprognos än de som behöver en skyddad miljö.

Remissinstanserna tog endast undantagsvis ställning till den föreslagna typindelningen. Några ställde sig allmänt positiva och underströk att insti- tutionsstrukturen behövde omdanas. Andra var kritiska och menade t. ex.

Prop. 1979/80:1 Hem för vård eller boende 328

att indelningen var för teoretisk och pekade på olika praktiska svarigheter. De flesta valde att mer utförligt kommentera de föreslagna principerna för den institutionella vården (avsnitt 2.133). .lag finner för egen del inte anledning att ta uttrycklig ställning till den gjorda typindelningen. Enligt min mening kan denna dock tjäna till viss ledning vid institutionsplanering- en.

2.133 Principen/iir den institutionella vården

Den institutionella vården blir en del av de samlade resurser som skall finnas att tillgå inom socialtjänsten. Det maste finnas ett nära samband med den institutionella vården och den övriga verksamheten inom social- tjänsten. Det är således viktigt att den institutionella vården inte isoleras från övriga sociala insatser. något som allvarligt skulle försv'ara gemen— samma behandlingsinsatser och att resurserna blir effektivt utnyttjade.

Den institutionella vården måste ha sin grund i samma principer som gäller för socialtjänsten i stort. Vården vid en institution kan således inte bedrivas efter andra mål än dem som gäller för den övriga socialtjänsten.

Det är enligt min mening vidare angeläget att de grundläggande demo- kratiska värderingar som annars gäller i samhällslivet också får vara en bas för vårdarbetet inom institutionsvården. Detta innebär bl. a. att personalen måste ges möjlighet att tillgodose de vårdades krav på medinflytande och medansvar i behandlingsarbetet. De risker för passivering och institutions- anpassning som fortfarande finns inom delar av institutionsvården genom en stel och formell organisationsstruktur bör kunna minska. om de nya principerna får genomslagskraft. En fast social struktur inom institutionen bör kunna skapas utifrån långsiktiga vårdprogram och långvariga kon- struktiva relationer mellan personal och vårdade.

Socialutredningcn tog i sitt principbetänkande tipp de problem som präglar mänga institutioner och konstaterar att upprepade återfall i alko- hol- eller narkotikamissbruk. långt avstånd mellan klienten och hans hem- miljö. ett stort antal miljöbyten samt avbrott i personkontinuiteten mellan klient och socialarbetare ofta dominerar bilden av institutionsvården. Ut- redningen ville lägga fast delvis nya riktlinjer för att förändra institutions- vården. De tre grundläggande principerna som utredningen anger är konti— nuitet. flexibilitet och närhet. Dessa har jag redan behandlat tidigare (av- snitt 2.6) men jag vill ytterligare stryka under följande.

Liksom remissinstansema instämmerjag i socialutredningens mening att de insatser som i dag ges med stöd av vårdlagarna tyvärr ofta har känne- tecknats av en bristande behundlingskonlinuitet.

Jag vill särskilt betona de svårigheter som i många fall har blivit följden av splittrade institutionsresurser. Att institutionerna har delats upp efter skilda symptom har enligt min mening i mänga fall haft till följd att den enskildes problem har befästs. Denna uppdelning har också kunnat ge upphov till onödiga flyttningar. Man kan inte bortse från de problem som

Prop. 1979/80:l Hemför vård eller boende 3.29

skapas i och med själva flyttningen och som har samband med uppbrottet från stabila och trygga pcrsonrelationer som klienten kan ha fått på den gamla institutionen.

Det är samtidigt viktigt att hålla i minnet att förutsättningarna inom institutionsvården har förändrats avsevärt under den tid som socialutred- ningen har arbetat. Under de senare åren har det riktats ökad uppmärk- samhet mot just de problem som hänger samman med bl. a. personkonti- nuitet i vård och behandling. Mer utvecklade behandlingsprogram har utarbetats vid vissa institutioner.

Socialtjänsten skall enligt socialutredningens förslag behålla vårdan- svaret också när den enskilde vistas i institution samtidigt som det omedel- bara behandlingsansvaret vilar på institutionen. Detta förslag. som jag återkommer till strax. skapar enligt min mening förutsättningar för en bättre kontinuitet i behandlingen. I de fall socialtjänstens övriga insatser bedöms vara otillräckliga och en tids institutionsvistelse därför nödvändig. skall socialarbetaren eller arbetslaget inom socialtjänsten hålla en obruten kontakt med sin klient. Dessa skall även ta del i det behandlingsarbete som bedrivs på institutionen och aktivt förbereda klienten för en utslussning i eftervård och återgång till samhället.

Om en klient flyttas från en institution till en annan. skall den ansvarige socialarbetaren inom kommunens socialtjänst på motsvarande sätt följa ärendet och under hela behandlingsperioden upprätthålla ett övergripande vårdansvar för klienten. Förslaget om ett kommunalt yttersta vardansvar bidrar tillsammans med ett ändrat huvudmannaskap väsentligt till att ge den enskilde klienten ett sammanhang i varan och en kontinuerlig person- relation till den socialarbetare som ursprungligen har initierat vården i institutionen. Det skapar också bättre förutsättningar för långsiktiga vård— program i enskilda fall. Självfallet är detta synsätt lättast att praktiskt förverkliga när närhetsprincipen tillämpas.

Socialutredningen ansåg att det splittrade huvudmannaskapet försvårar ett flexibelt nyttjande av resurser och motverkar möjligheterna till att successivt anpassa resttrscrna till nya stöd- och behandlingsbehov. Många institutioner har periodvis en överkapacitet som med ett mer flexibelt utnyttjande skttlle kunna användas för andra behandlingsbehov.

Utredningen menar att den beredskap som är nödvändig att hälla inom institutionsvården för att möta efterfrågan i stället skulle ktmna upprätthål- las på annat sätt. t. ex. genom att anlita kontrakterade familjehem när det gäller barn och ungdom eller genom att vid behov öka personalinsatserna vid hög belastning på institutionerna.

Under remissbehandlingen har denna fråga uppmärksammats främst i samband med förslaget om förändrat huvudmannaskap. Man har i huvttd- sak instämt i de nya synpunkter som utredningen har framfört. Jag delar för min del utredningens bedömning att ett ändrat huvudmannaskap bör göra det möjligt att utnyttja de institutionsresurscr som finns mera flexi-

Prop. l979/80:l Hem för vård eller boende 330

belt. Principen om flexibilitet ställer krav på en anpassning efter nya förutsättningar och skiftande behov. litt intensifierat samarbete mellan skilda institutioner och mellan socialtjänsten och institutionerna kommer att rikta ökad uppmärksamhet på de olika institutionsresurscr som står till buds. Man kan däremot ha skäl att ställa sig något tveksam till utredning- ens förslag att hålla en rcsursrescrv i form av kontrakterade familjehem. Det är klientens aktuella behov som skall avgöra valet av resurs. inte en eventuell brist på institutionsplatser. Möjligheten att använda familjehem i detta sammanhang får därför inte överskattas. Det är inte heller alltid möjligt att belägga platser som står tillfälligt lediga på en institution. Inte sällan står platsen tom efter en klient som är korttidspermitterad. har avvikit eller har lagts in på sjukhus etc.

I många fall har de som vårdas i institution långt till sin hemort. Detta beror i sin tur delvis på den differentiering efter symptom. kön. ålder m.m. som präglar institutionsvården. Socialutredningcn. som — liksom foster— barnsutredningen -— anser principen om närhet grundläggande. pekar på några väsentliga problem som har samband med lokaliseringen av institu- tionerna och bristen på närhet till klientens hemmiljö. Det finns en risk för att behandlingssträvandcna begränsas och koncentreras till den enskilde individens problem titan tillräcklig hänsyn till hans livsmiljö. Detta är oförenligt med den helhetssyn som bör prägla vård- och behandlingsarbe- tet. Även om viss hänsyn måste tas till behovet av speciella resurser som är avpassade efter yttre beteenden och symptom. bör valet av institution i princip styras av andra och för behandlingsarbetet mer relevanta faktorer. Närheten till hemorten och behovet av att kunna bearbeta relationspro- blem inom familjegriippcn är en sådan faktor.

Som jag har sagt tidigare orsakar de ofta långa avstånden mellan klien- tens hemort och den institution han kommer till ocksa svårigheter för socialtjänsten att hälla en stadig kontakt med klienten och med instittitionspcrsonalen.

Jag delar i likhet med remissinstansema socialutredningens principiella inställning till kravet på geografisk närhet. Det är angeläget att den enskil— da klienten inte vårdas långt borta från sin invanda miljö under isolering från familj och kamrater. Det har tidigare ibland varit så att klienten inte bara har kommit på långt avstånd från hemmiljön utan också har undandra— gits det stöd från den kommunala socialvården som han har varit berätti— gad till. I många fall har ansvaret för deti enskilde klienten övervältrats på den institution som har tagit emot honom eller henne.

Nödvändigheten av att i vissa situationer göra undantag från principen om närhet har jag redan behandlat förhr'illandevis utförligt (avsnitt lb). Jag skall därför nu bara peka på följande.

Det behov klienten har av att hålla kontakt med familj och anhöriga kan ibland titan större svarigheter tillgodoses även om avståndet till hemorten är [äntligen langt. ] vissa fall kan en planerad och väl förberedd kontakt

Hänvisningar till US522

Prop. 1979/80zl Hem för vård eller boende 331

mellan klienten och hans anhöriga också vara betydligt mer positiv än de spontankontaktcr som är möjliga vid en närplacering;

Inte sällan blir det kostnaderna som får avgöra hur ofta klienten kan besöka sina anhöriga. Här har både socialnämnden och institutionsled- ningen ett ansvar för att klientens möjligheter att hålla kontakten med hemmiljön underlättas.

Man kan inte heller bortse från att många klienter. kanske främst äldre ensamstående alkoholiserade män, saknar relationer till anhöriga och att närheten till hemmiljön skulle försvåra behandlingen. [ sådana fall får behandlingen ofta en inriktning som motiverar att närhetsprincipen får stå tillbaka för kravet på adekvata vårdresurser.

Möjligheterna att tillämpa närhetsprincipen är givetvis också beroende på tillgången till institutioner. Storstäderna liksom regioner med lågt be- folkningsunderlag kommer i varje fall under en övergångsperiod säkerligen att nödgas placera klienter på visst avstånd från hemmiljön.

Utvecklingen inom institutionsvården har de senare åren gått i riktning mot minskad differentiering efter ålder. kön och symptom. Erfarenheterna av s. k. samkönade institutioner anses enligt socialutredningen nu allmänt vara övervägande goda. lnom tingdomsvårdsskolorna förefaller en uppdel- ning mellan skolhem för yngre och yrkesskolor för de äldre eleverna onödig i många fall. Utredningen framhåller att många av dem som pla- ceras vid yrkesskolor uppvisar samma behov av skolundervisning som de yngre skolpliktiga eleverna. Det har i praktiken inneburit att de pedago- giska insatserna vid yrkesskolorna har blivit allt vanligare. Vid ungdoms- vårdsskolorna har man vidare gjort framgångsrika försök med samtidig vård av frivilligt och tvangsvis intagna elever. När det gäller barnhemmen börjar man också ifrågasätta gängse uppdelning i åldersgrupper. Enligt socialutredningen torde de allra yngstas behov kunna tillgodoses inom särskild avdelning vid institutionsenheten. Utredningen pekar på det nära sambandet mellan differentiering av vården och bristen på närhet vid placering på institution.

l remissbehandlingen är meningarna delade till förslaget att så långt möjligt avskaffa differentieringen inom institutionsvården. Några remissin- stanser framhåller att man inte bör göra åtskillnad t. ex. mellan klienter som missbrukar alkohol och de som missbrukar narkotika. Det är miss- bruksbenägenhetcn som skall angripas och inte valet av missbruksmedel.

Flera av remissinstansema — däribland SACO/SR. Sveriges socio- nomers riksförbund och TCO -- menar å andra sidan att det är nödvändigt att se mer nyanserat på möjligheterna att undvika alla former av differenti- ering. Principcn är inte möjlig att tillämpa konsekvent. om man vill behålla och vidareutveckla kvalificerad behandling av t.ex. svårt störda barn och ungdomar med skilda och svårbehandlade symptom. Avgörande för om man på sikt kan minska en differentiering efter symptom är utvecklingen av behandlingsmetoderna. personalutbildningen och tillgången på övriga

Prop. 1979/80:l Hem för vård eller boende 332

resurser. Flera remissinstanser anser att det ofta försvårar behandlingsarv betet att behandla skilda missbriikarkatcgorier tillsammans.

Jag anser det för egen del önskvärt att man fortsätter på den inslagna vägen med en minskad differentiering inom institiitionsvården. Att helt undvika en differentierad vård för framtiden lär inte vara möjligt efter vad man nu kan bedöma. För att det skall vara möjligt att utveckla nya behandlingsformer inom institutionsvården får man också acceptera att behandlingen i vissa fall utformas för särskilda grupper.

Att värda frivilligt och tvångsvis intagna tingdomar i samma institution har prövats med framgång. Sådana vårdformer är enligt min mening möj- liga att vidareutveckla. Den grtlpp ungdomar det gäller är jämgantla och har ungefär samma problem som det går att ta fasta på i behandlingsarbe- tet.

Inslagen av tvångsvård av alkoholmissbrukare kommer att försvinna i den framtida socialtjänsten. Samtidigt ger det ökade möjligheter att vårda alkoholmissbrukare tillsammans med narkotikamissbrukare. En sådan samvård kan göra att vårdresurserna blir bättre utnyttjade. Men också rena vårdskäl kan tala för att man i större utsträckning går in för en samvård av olika missbrukargrupper. Man får dock tänka sig att göra undantag i vissa fall. Äldre gravt alkoholiserade män med avancerade sociala problem har således ofta behov av en mer tolerant och stödjande vårdmiljö än som i vissa fall går att förena med en mer kravfylld och aktivt problembearbetande miljö för yngre missbrukare, främst narkotikamiss- brukare.

2.13.4 ReSiirsunsvaret

Med resursansvar menas i det följande ansvaret att planera. anordna och driva institutioner och att administrativt tillhandahålla därtill knutna re- surser.

F.n. har såväl staten som landstingskommuner och kommuner ett an- svar för att inrätta och driva socialvårdens institutioner. Statens ansvar gäller institutioner där vård utan den enskildes samtycke får bedrivas med stöd av BvL:s och NvL:s bestämmelser. Den vård som bedrivs vid ung- domsvårdsskolor och allmänna värdanstalter för alkoholmissbrukare skiljer sig i viss utsträckning till former och innehåll från övrig institutionell vård. Jag har tidigare förordat att de institutionella resurserna skall ingå som en del av de behandlingsinsatser som skall kunna erbjtidas den enskil— de inom socialtjänsten. Institutionerna skall i princip stå öppna för alla dem som behöver vård inom socialtjänsten. Särskilda institutionsresurscr avsedda enbart för dem som bereds vard utan samtycke förutsätts inte finnas i fortsättningen. De nuvarande förutsättningarna för statligt huvud- mannaskap ändras därmed.

Viktigare är emellertid att kraven på närhet. flexibilitet och kontinuitet i institutionsvården blir svåra att tillgodose om man behåller ett statligt

Prop. I979/80:l Hr'mji'ir vård eller boende

'.)J '.,J '.'-J

huvudmannaskap för en avgränsad del av institutionsvärdcn. Givetvis talar ocksä önskemälen om att'i- görligaste män förlägga vardansvaret närmare människorna för ett ändrat huvudmannaskap.

Mot denna bakgrund ansluter jag mig till socialutredningens förslag att ansvaret för ungdomsvärdsskolorna och de allmänna vardanstaltcrna för alkoholmissbrukare om möjligt skall föras över till kommuner och lands- ting. Nägon annan uppfattning har pa det hela taget inte heller kommit till uttryck i remissvaren.

Socialutredningcn framhåller att kommunerna inom socialtjänsten kom— mer att tillgodose mycket varierande behov av institutionsvärd. De lokala förutsättningarna bör fä ett stort inflytande pa hur institutionsvarden utfor— mas. linligt socialutredningen bör det principiellt vara den vardansvariga kommunen som skall sörja för att behövliga institutionella resurser finns att tillgå) inom kommunen. Landets kommuner har emellertid ett befolk- ningsunderlag som gör att behovet av institutionsvärd kommer att skifta. Manga kommuner saknar underlag att själva ansvara för att tillräckliga och lämpliga institutionsresurser finns att tillgå. Med landstingskommtmen som huvudman blir det lättare att fä till stånd upptagningsonträden som omfattar flera kommuner. Därmed ökar ocksä möjligheterna till mer diffe— rentierade institutionsresurser. En jämnare värdstandard kan sannolikt ocksä garanteras. om resurserna vid en institution kan nyttjas av flera kommuner i landstingsomrädet. Möjligheterna att utnyttja specialiserad värd blir enligt utredningens mening sannolikt också större med landsting— et som huvudman.

Enligt utredningens förslag skall landstingskommunen och kommunerna i området ha ett gemensamt ansvar för sådana institutionella resurser som en kommuns upptagningsomräde är otillräckligt för. Socialutredningcn ansag att det var realistiskt att räkna med att landstingskommunen i de flesta fall skulle bli huvudman för institutionerna. även om primärkom- munalt huvudmannskap ibland kunde komma att anses lämpligt ocksä för större institutioner.

Remissinstanserna är som jag har nämnt redan positiva till utredningens förslag om huvudmannaskapet. Kommunförbundet anför att socialutred— ningens synsätt i praktiken kommer att innebära ett landstingskommunalt ansvar för de "tyngre" institutionerna. ungdomsvårdsskolor och vårdan- stalter för alkoholmissbrukare. medan de mindre institutionerna av typ behandlingshem fortfarande i stor utsträckning kommer att ha kommunen som huvudman. Landstingsförbundet motsätter sig inte heller utredning- ens förslag. men betonar att en förutsättning för att landstingen skall överta ansvaret för vissa institutioner är att de får fullständig ersättning frän staten för de kostnader som har samband med ett ändrat huvudmanna- skap för institutionsvärden.

Som jag har framhållit tidigare bör kommuner och landstingskommuner ges stor frihet att utforma den institutionella värden.

Prop. l979/80:l Hem för vård eller boende 334

lnstitutionsvärd maste finnas för att möta högst olika behov av vård och behandling. För att kunna ge kvalificerad behandling inom institutionsvar- den krävs det behandlingsresurser av skilda slag. Det är enligt min mening angeläget att en utveckling sker av behandlingsinnehället för att institutio- nerna skall ha bättre möjligheter att tillgodose det behandlingsbehov som klienterna har. Urvalet av klienter gör att instittttionsvärdens behandlings— uppgifter tillhör de svåraste och mest kvalificerade inom socialtjänsten. Mot denna bakgrund är det nödvändigt att man ställer höga krav på utbildning hos personalen och att man sörjer för fortbildning och för kvalificerad handledning och arbetsledning.

Behovet av kvalificerad värd liksom en mer specialiserad värd gör att större upptagningsomräde än en kommun ofta blir nödvändigt. Det kan ocksä ibland vara mindre lämpligt att den enskilda kommunen på egen hand söker tillgodose kvalificerade institutionella behov. Litet befolk— ningsunderlag och behovet av differentierade insatser kan leda till att den enskilda kommunen inte annat än i undantagsfall själv kan tillgodose behovet av institutionsvård. Jag anser därför att det parallellt med kommu— nens ansvar för socialtjänstens resurser mäste finnas ett ansvar för en annan huvudman. De vårdbehövande som det här gäller behöver ofta insatser från fler verksamhetsomräden än det sociala. lnom säväl barn— och ungdomsvården som missbruksvården finns det behov av att samord- na institutionella resurser med olika vårdnivå och med olika grader av medicinska resurser. Detta kan motivera ett landstingskommunalt huvud- mannaskap. Landstingsomrädet utgör i de flesta fall också ett lämpligt geografiskt upptagningsomräde för sådana institutionella resurser som skall kunna tillgodose fiera kommuners behov. Bäde landstingskommuner och kommuner bör därför kunna ha ansvaret för de institutionella resur- serna inom socialtjänsten. Fördelningen mellan kommunala och lands- tingskommunala institutionsresurscr kommer att variera beroende på lo- kala förhållanden.

Mot bakgrund av de skäl som jag har redovisat för ett ändrat huvudman- naskap kan det antas att landstingskommunerna — utöver de institutioner som de redan är huvudmän för — i stor utsträckning kommer att ta över verksamheten vid de statliga och kommunala vårdanstalterna för alkohol- missbrukare och vid de statliga ungdomsvärdsskolorna. Ett oförändrat enskilt huvudmannaskap kan tänkas för vissa anstalter med speciell inrikt- ning av värdprogrammet. (_)m enskilda värdanstalter skall inlemmas i en sammanhållen institutionsorganisation. förutsätter det att landstingskom- munen eller kommunen övertar det ekonomiska ansvar som f. n. vilar på staten.

2. [3.5 Planeringen

De bestämmelser om institutionsplancring som finns i gällande vårdlagar och stadgor ger inte sällan dälig överblick över behov och resurser. Det kan leda till bristeri samordning och resursutnyttjande.

Prop. l979/80:1 [leur/ör wird eller boende 3 '.44 'In

För varje landstingskommun skall socialstyrelsen pä förslag av lands— tinget fastställa en s.k. barnhcmsplan. Nagon liknande institutionsplan finns däremot inte för ungdomsvardsskolorna. vi'trdanstalterna och inac- korderingshemmcn för alkoholmissbrukarc och bchandlingshetnmen och inackorderingshemmcn för narkotikamissbrukare.

Socialutredningen föreslar en regional samordning av institutionsvården när det gäller planering. anordnande och drift. Det skall aligga kommuner- na inom ett landstingsomri'tde och landstingskommunen att i en institu- tionsplan redovisa behovet av institutioner i området och hur det skall tillgodoses. Utredningen utgar i detta sammanhang fran att ocksa de mind- re. av primärkommunerna drivna institutionerna beaktas vid bedömningen av behovet av "tyngre". företrädesvis landstingskommunala institutioner.

De eventuella motsättningar och tvister som kan komma att uppsta när kommunerna och landstingskommunerna gemensamt skall upprätta en institutionsplan föreslas bli lösta i organ där det ingar företrädare för landstinget och kommunerna i länet. Socialutredningen nämner i detta sammanhang de politiska sanmrbetsorganen mellan landstingskommuner och kommuner. s.k. SLAKU-grupperna. I dessa behandlar landstings- kommunen och kommunerna i omradet fragor av gemensamt intresse. Utredningen förutsätter att parterna i de allra llesta fall kan komma över- ens om vilka resurser som behövs och vem som skall ha ansvaret för att de anordnas. Den gemensamt upprättade planen skall enligt förslaget redovi- sas för länsstyrelsen.

l'7lcrtalet remissinstanser är eniga om behovet av en noggrann planering av institutionsrestlrscrna och tillstyrker utredningens förslag utan närmare kommentarer. Kommunförbundet ser med tillfredsställelse att utredningen har funnit institutionsplaneringen vara en fråga för kommunerna och lantis— tinget. l'inligt förbundet bör de kompetenstvister som kan uppstå ktlnna lösas i samband med att planerna upprättas.

Även Landstingsförbundet tillstyrker förslaget och framhaller att institu- tionsplanerna närmast blir instrument för dimensionering och lokalisering av institutionerna inom länen. Planeringen bör enligt förbundets mening omfatta inte bara de "tyngre" institutionerna utan ocksa kommunernas inackorderingshem för alkoholmissbrukare och landstingets institutioner för barn och ungdom.

Även jag finner det vara viktigt att planer för institutionsvarden upprät- tas för varje landstingsomrade. Planen bör beskriva de resurser som finns inom landstingsomrftdet. ! planen bör saledes anges samtliga institutioner. saväl allmänna som enskilda som finns inom kommunerna. Av planen bör vidare framga hur det framtida behovet av institutionsvard skall tillgodoses inom landstingsomradet. Regelmässigt kommer landstinget att bli huvud- man för de institutioner som har större upptagningsomrade än den enskilda kommunens. Planen blir det instrument med vilket ansvarsfördelningen för de behövliga resurserna fastställs mellan landstingskommuner och kom- muner.

Prop. l979/80:1 Hmnjör vård eller boende 336

I vissa fall kan det linnas behov av att kunna utnyttja mer specialinrik- tade insatser. Efterfragan på sådana resurser kan komma att bli begränsa- de. Det kan därför bli nödvändigt med större upptagningsomraden än landstingsomradet. l enstaka fall kan det även finnas behov av institutioner med hela riket som upptagningsomräde. Samråd mellan landstingen fär i dessa fall ske regionvis. Här kan de principer för samverkan mellan sjuk- värdsregioner som nyligen har föreslagits av regionsjukvardsutredningen i betänkandet (SOU (973170) Regionsjukvärden tjäna som vägledning.

Jag utgår från att institutionsplancringen görs i samråd mellan lands— tingskommunen och kommunerna i länet. Planen bör redovisas för länssty- relsen.

Som jag återkommer till senare (avsnitt 2.2l) skall socialstyrelsen ha en övergripande tillsyn över socialtjänsten. Under socialstyrelsen bör läns— styrelserna ha ett särskilt tillsynsansvar över bl.a. institutionsvarden i länet. Genom redovisningen av institutionsplaneringen far staten möjlighet att följa utvecklingen och vid behov ta upp överläggningar med huvudmän— nen.

Som jag har nämnt tidigare regleras verksamheten vid institutionerna av olika lagar. särskilda stadgor och andra föreskrifter. Jag kommer längre fram att redovisa de särskilda bestämmelser som bör gälla för de unga som bereds värd med stöd av lagen med särskilda bestämmelser om vard av unga (LVU). För den institutionella värden i övrigt bör de nuvarande bestämmelserna avlösas av vissa centrala bestämmelseri socialtjänstlagen och den tillämnade socialtjänstförordningen. Jag aterkommer till dessa i spccialmotivcringen till lagen. ] största möjliga utsträckning bör det emel- lertid överlämnas åt huvudmännen att själva utforma reglerna för institu- tionsvarden.

2. [3.6 l-"årdu/t.vi-a/'el

Kommunen skall enligt socialtjänstlagen ha ansvaret för att de männi— skor som vistas i kommunen får det bistand. ocksä i form av vård och omvårdnad. som de behöver och som de inte kan fä pa annat sätt. Detta ansvar bör enligt socialutredningen ocksa gälla när den enskilde värdas i en institution. lnstitutionsvarden är ju bara en av de resurser som kommu- nens socialtjänst skall ha att tillgå. Ett sa utformat vårdansvar kräver ett intimt samarbete mellan företrädare för kommunens socialtjänst och insti- tutionsledningen.

lngen remissinstans har haft något att erinra mot förslaget om ett kom- munalt vardansvar för hela institutionsvarden. Flera av remissinstansermt är positiva till förslaget och pekar på att manga vårdtagare i dag flyttas mellan kommunala. landstingsdrivna och statliga institutioner som kanske vidtar motstridiga eller kortsiktiga atgärder. Problemen hänger samman med bristen på samordning av vård- och behandlingsatgärder. [ remiss- svaren poängteras därför Vikten av att kommunen tar på sig huvudansvaret

Prop. 1979/80zl Hem./ör wird eller hvem/e 337

för vården. Man framhaller att detta innebär att socialtjänsten aktivt skall följa sin klient genom vårdkedjans alla länkar. Detta ställer krav pä en effektiv samordning och ett väl utvecklat samarbete mellan företrädare för den ""öppna vården" och institutionsvz'irdcn.

.Jag delar utredningens och remissinstansernas uppfattning att kom— munen bör behålla ett övergripande vårdansvar även när den enskilde ges vård i en institution. lnte minst för kontinuiteten i behandlingen är det viktigt att socialtjänsten upprätthåller kontakten när den enskilde vistas i en institution som drivs av landstingskommunen. Principen om ett sam- manhallet och kontinuerligt kommunalt vårdansvar praktiseras redan pä mänga häll inom det sociala arbetet och erfarenheterna är övervägande positiva. Att kommunen har värdansvaret oavsett om stödinsatser sätts ini hemmiljön eller i institution kommer enligt min uppfattning dessutom att bidra till att avsevärt minska institutionsvårdens isolering.

Hänvisningar till US523

2. I3. 7 Belmndlingsansvar

Socialutredningen anser att behandlingsansvaret. dvs. det omedelbara ansvaret för insatserna vid institutionen. bör åvila den som är huvudman för institutionen.

Jag delar liksom remissinstansema utredningens uppfattning i fråga om behandlingsansvaret. När det gäller enskilda institutioner kan det emeller— tid fmnas anledning att skilja mellan ett ansvar för de dagliga. praktiska värd- och behandlingsinsatserna och ett mer övergripande ansVar. Det omedelbara ansvaret för det praktiska värd- och behandlingsarbetet har givetvis institutionsledningen. Landstinget eller kommunen som huvud- man mäste dock ha ett övergripande ansvar ocksa för institutionsvården.

Jag vill samtidigt betona att det är angeläget att den socialarbetare som svarar för socialtjänsten i övrigt ocksä tar ett ansvar för närkontakten med klienten under institutionsvistelsen och är aktivt engagerad under hela institutionsskedet. Socialarbetaren skall ocksä förbereda klienten för en återgång ut i samhällslivet och ha huvudansvaret för den viktiga eftervår- dande insats som behövs för att institutionsvistelsen skall kunna få en mer långtgående rehabiliterande effekt. Detta får inte utesluta att eftervärden ordnas så att man kan ta till vara de relationer som har uppkommit under vistelsen vid hemmet också iden fortsatta behandlingen. Det får ankomma på den enskilda kommunen och företrädaren för resp. institution att finna samarbetsformer som gynnar ett sådant aktivt deltagande i vårdplanering- en från socialtjänstens sida.

I rapporten fran Skåneprojektet har ledningsgruppen påtalat att kommu- nerna har svårt att klara sin del av samarbetet med institutionsvården. En väsentlig orsak till detta var personalomsättningen och arbetstrycket i den "öppna" socialvården.

En minskad personalomsättning inom socialvården bör självfallet efter— strävas. Det är en förutsättning för kontinuitet i vårdarbetet och ett funge- rande samarbete med institutionsvården.

Prop. l979/8tlzl Ilemfi'ir vård eller boende 338

Socialutredningcn förordade i principbetänkandet år 1974 att den kom- munala socialtjänsten skulle tillföras ett allmänt driftbidrag samt tidsbe- gränsade utvecklingsbidrag i syfte att stimulera kommunerna att sätta i gång eller bygga ut en viss verksamhet. Bidrag för olika "symptomgrup- per" ansågs oförenligt med en helhetssyn.

[ det fortsatta arbetet övergav socialutredningen tanken på ett driftbi- drag med hänsyn till de förslag om ändrat beräkningsunderlag för skatteut- jämningsbidragen som kunde väntas från 1976 års kommunalekonomiska utredning (KEU 76). Ändringarna gick ut på att man skttlle föra in nya beräkningsfaktorer om bl. a kommuninvånarnas ålderssammansättning.

Socialutredningcn fann nu. bl.a. på basis av gjorda beräkningar. att ett

Prop. 1979/80: 1 Ekonomi 476

allmänt driftbidrag inte kunde tillräckligt utjämna kostnaderna mellan kommunerna. Bidraget skttlle inte heller påverkas av kommunernas förma- ga att själva finansiera verksamheten. Härtill kom de avgränsningsproblem som orsakades av skillnader mellan kommunerna i fråga om socialtjäns- tcns organisation.

Socialutredningen har därför i sitt slutbetänkande förordat att kommu- nerna skall tillföras resursförstärkningar genom skatteutjämningsbidrag som tar hänsyn till sociala faktorer. bl. a. åldersfördelningen. Vidare skall enligt förslaget kommunernas kostnader minska genom en utbyggd social— försäkring i form av ett socialförsäkringstillägg (soft). Slutligen bör utveck- lingsbidrag utgå för en del verksamheter.

Vissa av de nuvarande specialdestinerade bidragen bör således enligt socialutredningen behållas i form av utvecklingsbidrag. Utredningen har föreslagit oförändrade statsbidrag till barnomsorgen och ett vidgat bidrag till social hemhjälp så att detta skulle omfatta även motsvarande insatser i bostäder med kollektiv service (bl.a. ålderdomshem). Vidare vill utred- ningen ha kvar statsbidrag i fråga om färdtjänst. alkoholpolikliniker samt vårdcentraler för narkotikamissbrukare. Statsbidraget för socialhjälp till flyktingar bör enligt utredningen vidgas till att gälla socialbidrag även till icke svenska medborgare under den tid deras ansökan om uppehållstill- stånd behandlas. även om de sedan vägras flyktingstatus. Utredningen har inte tagit ställning till hur man skall finansiera vissa sociala institutioner. som kan beröras av ett ändrat huvudmannaskap. Sådana frågor skall enligt regeringens beslut lösas i särskild ordning.

Socialutredningcn har bl.a. ansett att tillämpningen av helhetsprincipen motiverar att vissa specialdestinerade statsbidrag inom den sociala sektorn slopas och ersätts av skatteutjämningsbidrag. Det gäller bidrag till den kommunala nykterhetsvårdens administration och särskilda vårdinsatser. vård i enskilt hem av narkotikamissbrukare. ferievistelse för barn. famil- jerådgivning. ersättning för kostnader för olika sociala insatser för andra icke svenska medborgare än de grupperjag nämnde nyss. Utredningen har ansett att det heller inte finns skäl att behålla statsbidrag som avser särskilda folkgrupper. Utredningen vill således slopa statsbidrag till insat- ser för den svenska zigenarbefolkningen samt till insatser för socialt handi- kappade utomnordiska zigenare och familjepedagogiska insatser för nor- diska zigenare. Statsbidraget till socialhjälp till renskötande samer bör inte heller få någon motsvarighet inom socialtjänsten.

Socialtttredningen har vidare föreslagit att nuvarande bestämmelser om ersättning mellan kommunerna för kostnader för socialhjälp och barnavård inte skall få någon motsvarighet inom den framtida socialtjänsten. Ett viktigt motiv för förslaget är att de flesta kommunerna bara har ett fåtal sådana ersättningsärenden och att skillnaden mellan vad den enskilda kommunen får in och vad den ger ut i ersättning vanligen är ringa.

Socialutredningcn har gjort en beräkning av socialtjänstens kostnader år

Prop. 1979/80:1 Ekonomi 477

1980 i jämförelse med år 1976. linligt denna beräkning kommer statens kostnader att öka med omkring 2.7 miljarder" kr. och kommunernas kostna- der att vara i stort sett oförändrade (1976 års priser). 1 beräkningen ingår det föreslagna socialförsäkringstillägget som beräknas minska behovet av socialhjälp (socialbidrag) med 325 milj. kr. och öka statens kostnader med 340 milj. kr. Vidare ingår i beräkningen ett vidgat bidrag till social hem- hjälp på l63 milj. kr.

De flesta remissinstanser som har yttrat sig i frågan är tveksamma till utredningens kostnadsbedömning. Hit hör bl.a. socialstyrelsen. de båda kommunförbunden. Föreningen Sveriges socialchefer. KEU 76 och riks- revisionsverket. Osäkerheten gäller bl.a. effekterna av den föreslagna socialförsäkringsreformcn. Behovet av resurstillskott inom olika delar av socialtjänsten anser flera remissinstanser vara större än vad utredningen kommit fram till. Bl.a. Stockholms kommun och Föreningen Sveriges socialchefer framhåller att beräkningarna har gjorts i ett gynnsammare ekonomiskt läge än det som råder i dag. Flera remissinstanser menar att prioriteringar måste göras. Kommunförbundet. Kl—IU 76 m. fi. hänvisar till att tidigare beslutade prioriteringar av barnomsorg och äldreomsorg be- gränsar möjligheterna till expansion inom övriga kommunala verksamheter och därmed också i fråga om andra delar av socialtjänsten.

En framträdande uppfattning är att kommunerna får vidkännas en större andel av de totala kostnaderna för socialtjänsten än vad utredningen har räknat med. Flera kommuner och länsstyrelser. Föreningen Sveriges so— eialchefer. SACO/SR och Sveriges socionomers riksförbund hör till dem som anser att staten bör ta ett betydligt ökat ansvar för kostnaderna.

Det finns hos remissopinionen en klar övervikt för socialutredningens förslag att skattetttjämningsbidraget skall avlösa vissa av de nuvarande särskilda statsbidragen. Remissinstanserna delar också utredningens syn på behovet av att behålla vissa specialdestinerade statsbidrag som utveck- lingsbidrag.

Remissorganen tillstyrker nästan genomgående utredningens förslag att avveckla de interkommunala ersättningarna.

Som jag har nämnt redan har socialutredningen i ett särskilt avseende velat vidga kommunernas rätt till ersättning från staten för hjälp till icke svenska medborgare. En särskild arbetsgrupp för flyktingfrågor inom ar- betsmarknadsdepartementet har senare föreslagit detsamma som socialut- redningen. Nu får kommunerna ingen ersättning från staten om utlänning- en vägras flyktingstatus för s. k. frivillig socialhjälp.

Jag är överens med bl. a. socialutredningen om att kommunerna bör få ersättning för hjälp till utländska medborgare under den tid deras ansök- ningar om uppehållstillstånd behandlas. Jag har därför tidigare i år tillsatt en interdepartemental arbetsgrupp. som ijuni i år har slutfört sitt arbete (Ds S 1979: 7) och lagt fram förslag om ersättning till kommunerna för hjälp 'till flyktingar och personer som väntar på uppehållstillstånd. Jag räknar med att arbetsgruppens kommande förslag kan genomföras senast samti- digt med socialtjänstreformen.

Prop. l979/80:1 Ekonomi 480

Socialutredningcn har föreslagit att nuvarande regler för interkommunal ersättning för socialhjälp skall slopas och att även motsvarande bestäm- melser om ersättning för barnavårdskostnader skall avvecklas. De inter- kommunala ersättningarna gäller vanligen ett fåtal ärenden och ersätt- ningsbeloppen är ringa. särskilt om man ser till skillnader mellan vad kommunen får in och ger ut i sådana ersättningar. Härtill kommer sedan administrationskostnader.

En nästan enhällig remissopinion stöder socialutredningens förslag att slopa ersättningsskyldigheten mellan kommunerna för utgiven socialhjälp och kostnader för insatser inom barn- och ungdomsvården.

Jag ansluter mig till förslaget och föreslår att nuvarande lagbestäm- melser som reglerar kommunernas inbördes ersättningsskyldighet för eko- nomisk hjälp och barn- och ungdomsvård i vissa fall inte skall få någon motsvarighet i den nya socialtjänstlagstiftningen.

För att genomföra socialtjänstreformen krävs det utbildning av förtroen— devalda och anställda på statlig. regional och kommunal nivå. Även perso- nalorganisationerna och vissa andra intresseorganisationer bör få kunskap om reformen. Det är vidare viktigt att allmänheten får information om lagstiftningens innebörd och konsekvenser. Socialutredningcn har i sitt slutbetänkande starkt understrukit behovet av en omfattande utbildnings- verksamhet. Dessa synpunkter har kraftigt stöd i remissopinionen. Stats- kontoret m.fl. betonar liksom socialutredningen att reformen kommer att innebära ett nytt arbetssätt och att utbildningsbehovet får ses mot bak- grund av detta. Brottsförebyggande rådet menar bl. a. att utbildningen bör kunna närma förtroendevalda och anställda till varandra. Flera remissin- stanser. bl. a. L(') och Örebro kommun. framhåller att det behövs en bred utbildningsinsats. Universitets— och högskolcämbctet m.fl. sätter in frågan i ett vidare perspektiv och tar upp behovet av fortsatt utveckling av den sociala grund- och vidareutbildningen samt forskningen. Denna mera lång- siktiga utveckling harjag behandlat tidigare (avsnitten 2.21 och 2.24). Vad jag nu kommer att ta upp gäller utbildning och information i direkt sam- band med reformens genomförande.

Den mångåriga debatten och det omfattande utredningsarbetet i fråga om den framtida socialtjänsten har främst hos vissa socialarbetargruppet' lagt grunden för kunskaper om reformens innebörd. Det är framför allt den debatt som har förts av olika organisationer på området och de förslag som har lagts av särskilt socialutredningen, fosterbarnsutredningen och barn- stugeutredningen som bildar kunskapsunderlag. Dessa insatser har följts av en omfattande utbildningsverksamhet av socialstyrelsen. Kommunför- bundet och olika organisationer.

Redan socialutredningens principbetänkande remissbehandladcs på ett omfattande sätt i bl.a. kommuner, landsting. fackliga och övriga intres- seorganisationer. Rcmissarbetet av ca 400 remissinstanser innebar att åt- skilliga av de målgrupper som nu bör omfattas av utbildningsinsatser har tagit del av socialutredningens förslag. Man måste emellertid räkna med att kunskapsnivån varierar starkt både mellan olika grupper och enskilda.

Även slutbetänkandet har varit föremål för en ingående remissbehand— ling. Kommunförbundet och enskilda kommuner m.fl. har också bedrivit en betydande kursverksamhet kring socialutredningens slutbetänkande för

såväl förtroendevalda som anställda. Kommunförbundets kursverksamhet under 1978 och 1979 för förtroen-

devalda och tjänstemän har redovisat utredningsförslagen och förmedlat kunskap som underlag för utformningen av organisation och verksamheter samt särskilda behandlingsinsatser i enlighet med den föreslagna lagstiftningens intentioner.

Prop. l979/80:l Utbildning och genomji'irande 5|7

Utöver dessa utbildningsaktiviteter har politiska och fackliga m.fl. orga- nisationer bedrivit utbildningsverksamhet kn'ng socialutredningens två hu- vudbetänkanden.

Det finns alltså ett kunskapsunderlag att bygga på. Det fordras emeller- tid informations- och fortbildningsinsatscri samband med genomförandet.

2.133. Knutna/sanst'urer

Socialutredningen uttalade i principbetänkandet den uppfattningen att med värdansvar bör vara förenat ett kostnadsansvar även för de institu- tionsanknutna resurserna. [ slutbetänkandet har emellertid utredningen franträtt sitt tidigare ställningstagande. Utredningen har mot bakgrund av förslagen i fräga om resursansvaret framhållit att förslagen kommer att leda till att landstingen i vid omfattning kommer att fa resursansvaret för de institutioner som har att tillgodose behovet av mer kvalilicerad vård och behandling av den art som f.n. ges bl.a. vid ungdomsvårdsskola. Det skulle komma att innebära att kommunen sktllle ha kostnadsansvaret för den relativt omfattande institutionella vard som kommer att ges vid lands- lingskommunala institutioner. Detta skulle ktlnna leda till administrativa svi'irigheter.

Enligt utredningens uppfattning skulle administrationen kunna avsevärt förenklas om huvudmannen för institutionen även hade kostnadsansvaret för den värd som ges där. Varje huvudman skulle härigenom få svara för sina egna kostnader för vården. Utredningen pekar på de tolkningstvister som skulle kunna uppstå om primärkommunen har ett kostnadsansvar. men inte ett resursansvar. Utredningen pekar ocksa pa att bättre förutsätt- ningar näs att integrera den sociala institutionsvarden och den därtill angränsande sjukvården om landstinget som huvudman för institutionen även har ett kostnadsansvar för den värd som ges där. Det är mot den bakgrunden som utredningen i slutbetänkandet föreslär att den som är huvudman för institutionen även skall svara för kostnaderna för den värd som ges där.

lin stor majoritet bland remissinstansema ger uttryck för en positiv eller övervägande positiv inställning till utredningens förslag. Bland de remissin- stanser som tillstyrker förslaget utan närmare kommentarer märks flera länsstyrelser. atskilliga kommuner. däribland Stockholm och Göteborg. Föreningen Sveriges socialchefer. Sveriges socionomförbund och Svenska kommunaltjänstemannaförbundet.

l.andstingsförbundet anser att den huvudman som driver en institution också i princip bör ha det formella kostnadsansvaret för verksamheten. Principen för kostnadsfördelning mellan landsting och kommuner bör ut- formas i överenskommelser mellan de två kommunförbunden. Decentrali- seringsutredningen. som ansluter sig till förslaget i fråga om resurs- ansvaret. framhaller att en av förutsättningarna för att systemet skall fungera är att det klart sägs ut vilket organ som har kostnadsansvaret och vilket som skall sörja för att den som behöver social samhällsvård ocksa fär det. Länsstyrelsen i Blekinge län anser att landstinget som huvudman för institution också bör ha kostnadsansvaret.

Flera remissinstanser vänder sig emellertid mot förslaget att kostnadsan- svaret inte generellt skall ligga pa kommunen. Riksrevisionsverkct anser att den huvudman som för att uppfylla sitt ansvar vill ta i ansprak institu-

Prop. 1979/80:l Hemför vård eller boende 339

tionsresurser också i första hand bör svara för de kostnader som är förena- de med detta. Liknande synpunkter förs fram av nagra kommuner. Malmö kommun anser att det pritnärkomtntlnala kostnadsansvaret har stora förde- lar när det gäller att samordna metodutveckling och resursutveckling. och att det därför bör övervägas om det inte gar att förena det med ett lands— tingskommunalt huvudmannaskap. Kommunen anser att detta syfte skttlle kttnna uppnås t. ex. genom att landstinget avgiftsvägen tar ut hela värd— kostnaden i det enskilda ärendet av primärkommunen. Landstinget skulle da fa täcka eventuella underskott till följd av läg beläggning eller oförut— sedd kostnadsutveckling.

Även SACO/SR och Sveriges socionomers riksförbund ger ttttryck för den uppfattningen att värt'lansvar och kostnadsansvar bör följas at. Social- styrelsen betonar att riskerna för att institutionsvården isoleras och på samma sätt som i dag blir en speciell behandlingsform blir minst om kommunerna ges ett ansvar för kostnader och resursutveckling. Ett för— enat vard- och kostnadsansvar skulle medverka till en starkare integrering mellan öppen och sluten vård och är därför att föredra. Skulle kostnads- och resttrsansvar övertas av landstingskommun. blir det enligt styrelsen av än större betydelse att den "öppna" värdens resurser förstärks.

Sveriges läkarförbund framhåller att det finns starka skäl för att vidhålla kommunens ansvar för de institutionella resurserna. Där så är möjligt bör institutionsbttnden socialvard organisatoriskt anknytas till "öppen" so- cialvård. |"an viktig och kanske nödvändig drivkraft till en sådan utveckling är enligt förbttndet att kommunerna ges kostnadsansvaret för de institu- tionsbundna resurserna. Förbundet anser att en generell tendens att ålägga landstingen huvudmannaskapet jämte kostnadsansvaret för institutions- bunden social vard har flera nackdelar. Man riskerar sämre samband mellan "öppen" socialvard och institttiionsvard. Det blir svårare att till- lämpa principer om närhet och normalisering i värden. Tvister kan också uppsta huruvida en viss person skall beredas plats på en institution eller inte. Det är också tveksamt om landstinget med sitt tunga ansvar för sjukvården kommer att mäkta med att bygga ut en institutionsbunden socialvård.

Jag vill för egen del framhålla följande. Även om landstingskommttnen i huvudsak torde fä resursansvaret för den institutionsvard som kräver större upptagningsomräde än den enskilda kommunens. är det kommunen som kommer att ha vårdansvaret. Det innebär bl.a. att det åligger kom- munen att se till att den enskilde vid behov får vard utanför det egna hemmet. att följa värden vid institutionen. att vid behov medverka till att den enskilde bereds vård i annan institution och att efter institutionsvår- dens avslutande ge den enskilde det stöd och den hjälp som han kan behöva därutöver.

Kommunen kontmer saledes. liksom när den i övrigt tar i anspråk resurser inom socialtjänsten. att ha inflytande över hur institutionerna

Prop. l979/80zl Hein/ör vård eller boende 340

skall utnyttjas. Kommunen bör dä ocksä enligt min uppfattning ha ett visst kostnadsansvar för institutionerna. även i de fall landstingskomntunen är huvudman. Detta kostnadsansvar kan ges den innebörden att kommunen far erlägga avgifter för de platser som tas i ansprak. Hur dessa fragor skall lösas bör emellertid tas upp vid de pägaende förhandlingarna om ändrat huvudmannaskap. Jag kommer senare att behandla förälders kostnadsan— svar för den vard som ges underärigt barn i annat hem än det egna (avsnitt 2. l5).

2.l3.9 Institutionen _vonr bt'lruntllr'ngxresnrs

Den institutionella varden skall som jag har framhällit tidigare vara en del av de samlade resurser som skall finnas irtom socialtjänsten. Avgöran— de för Vilken form av insats som skall väljas blir den enskildes behov i varje särskilt fall. För den institutionella värden skall gälla samma principer som för värden i övrigt. Kommunerna och landstingskommunerrta bör ha möj- lighet att utforma den institutionella värden efter kommunens förutsätt— ningar och behov irtom ramen för de övergripande mal som skall gälla för socialtjänsten.

lnstitutionsvarden fär aldrig ses som en isolerad vardinsats utan skall alltid inga som ett led i ett behandlingsprogram. Den nuvarande lagstift— ningen. som knyter institutionerna till olika värdomräden. bör avlösas av bestämmelser som är anpassade till de förutsättningar som jag nämnde nyss. Kommunerna och landstingskomrntrnerna bör ges utrymme att utfor- ma institutionsvi'trden i takt med den pägaende utvecklingen och med beaktande av föri'indringar i kommunens behov. De nuvarande bestämmel- serna om barnavardsanstalter. ungdomsvärdsskolor och vardanstalter för lekOhOllTllSSbl'llkLtl'C bör därför upphöra. Som jag har framhallit tidigare skall den nya lagstiftningen inskränka sig till vissa centrala bestämmelser. medan det i största möjliga utsträckning skall överlämnas ät huvudmännen själva att bestämma närmare om värdens utformning.

Det är mot dettna bakgrund som jag i det följande tar upp fragan om vilka institutionella behandlingsresurser kommunerna och landstingskommu— nerna bör ha tillgang till inom socialtjänsten.

Inslllntiunt'rII'r'ir' hur!) och ungdom

Späd/mms!)ent och IHÖt/I'll/lt'ln drivs i dag i huvudsak av landstingskom— munerna. Antalet sadana hem har under senare är avsevärt minskats. samtidigt som platsantalet på varje hem ltar sjunkit. Nedgangen av antalet spädbarnshem och mödrahem far ses mot bakgrund bl.a. av den föränd- ring av samhällets sytt pa barn vars föräldrar inte är gifta och de vidgade möjligheter föräldern i dag har att själv ta hand om sitt barn.

Socialutredningcn anser att värden pa spädbarns- och mödrahem till stor del kan ersättas av vard i familjehem. Jag delar i likhet med remissinstan- serna utredningens uppfattning att dessa hem successivt kan avskaffas.

Prop. l979/80:1 Hentjör vård eller boende 341

Motsvarande restrrser bör som redan har skett i många fall ktrnna erbjudas inom ramen för en utbyggd och förbättrad familjevärd. Det finns emellertid anledning att noga inventera de alternativa vardmöjligheler som finns. innan spädbarns- och mödrahernmen avvecklas.

llpplugninys/rentrnen är huvudsakligen till för barn som behöver tillfäl- lig värd och fostran eller som behöver stå under observation efter omhän- dertagande för samhällsvärd eller utredning enligt BvL. Det är i huvudsak landstingen som svarar för inrättande och drift av upptagningshemmen.

Försöksverksamheten inom Skäneprojektet har bl.a. syftat till att linna ersättningsformer för upptagningshemmen. Utvärderingen av projektet visar att vard ät ifragavarande grupp barn i s. k. kontrakterade familjehem i nagon utsträckning har kunnat utgöra alternativ till placering i upptag- ningshem. ()cksa Gotlands kommun liksom Stockholms läns landsting och Stockholms kommun har sedan en del är drivit en verksamhet som utgör ett komplement till upptagningshemmen och i viss män en ersättning för dessa.

Jag kommer i det följande att föreslår att det i en särskild lag (LVU) skall tas in bestämmelser som ger möjligheter att ingripa med värd utan sam- tycke beträffande den som är under 20 är. om den unge genom brister i omsorgen om honom eller genom sitt eget beteende utsätts för risker till hälsa eller utveckling. För dessa unga. som ofta har behov av akut värd. behövs bl.a. en behandlingsresurs av det slag som i dag finns att tillgå inom upptagningshemmen. Det kommer sällan att vara möjligt att erbjuda tillräcklig beredskap eller nödvändig uppsikt endast genom att anordna akut vard i enskilt hem. Även när värden anordnas pa begäran av värdnadshavaren eller med hans samtycke. föreligger det ofta ett akut värdbehov.

För en rationellt fungerande "öppenvärd" är det således i manga fall en förutsättning att det finns en institutionsvard. som har beredskap att snabbt ta emot barn som har akut behov av vard. En motsvarighet till trpptagningshemmen kommer därför även i fortsättningen att fylla en viktig funktion. .lag vill samtidigt betona att den försöksverksamhct som har pågått bl.a. i Skåneprojektet har gett så pass goda erfarenheter av att bereda akut värd i enskilda hem att det finns starka skäl för att tillvarata och utveckla de resurser som familjehemmen utgör. Det bör enligt min mening vara möjligt att koppla denna typ av familjehemsresurser till tipp- tagningshem sä att man genom att välja mellan olika behandlingsresurser alltefter den unges skiftande behov kan tillgodose bade krav pa skyndsam placering och bästa möjliga vardform.

Special/rem är huvudsakligen avsedda för barn som _behöver en längre tids vard och fostran och som inte lämpligen kan placeras i enskilda hem. Som regel är landstingskommunen huvudman för specialhemmen. även om manga kommttncr har inrättat liknande institutioner.

F.nligt soeiz-rlutredningens uppfattning bör det inom den framtida institu-

Prop. 1979/80:l Hem för vård eller boende 342

tionsvärden linnas en motsvarighet till specialhemmen. Institutionen skall ha till uppgift att svara för såväl utredning och vård av barn i behov av omedelbara åtgärder som vård av barn med grava sociala. emotionella eller intellektuella störningar som behöver en längre tids värd. Insatserna vid hemmet föreslås bestå i observation och utredning samt i de fall mer långvariga vårdbehov föreligger i kvalificerade socialpedagogiska och tera- peutiska insatser. Vid institutionen skall man bedöma värdinsatsens inten— sitet och längd och pröva förutsättningarna för att återföra barnet till det egna hemmet. I många fall måste enligt utredningen vårdbehoven bedömas bli långvariga och institutionen därför ha tillräckliga resurser för att kunna bereda sadan långsiktig vård och behandling. Den nedgång av platsantalet som gäller för institutionsvården i stort har enligt utredningen ocksä gällt specialhemmen.

Bland de remissinstanser som har haft synpunkter på specialhemmen har det inte funnits någon avvikande mening om behovet av sådana institu— tionsresurser.Däremot har några remissinstanser ställt sig tveksamma till att vid samma institution ta emot saväl unga som behöver kortsiktig värd i samband med utredning och observation som de som behöver en längre tids vård och behandling. Stockholms läns landsting anför att den samlade erfarenheten inom landstingets barn— och ungdomsvård talar för att akut- och korttidsvard inte lämpligen kan kombineras med institutionsvärd för längre tids behandling. Barn- och ungdomshem med långsiktiga behand- Iingsprogram fordrar en miljö som inte i alltför hög grad bryter kontinuite- ten i gruppsammanställning och arbetsuppläggning. Dessutom avgör vard— tidens längd delvis vilka krav som skall ställas på personalen i fräga om utbildning och arbetsmetodik.

Det är enligt min mening uppenbarligen förenat med svarigheter att vid en och samma institution tillgodose tva sa skilda behov som att erbjuda en bas för utredning och observation och därvid utgöra en inledande fas i en mer langsiktigt syftande vård och samtidigt kunna ge adekvat vård och behandling åt de barn som är i behov av långsiktig institutionsvård. Jag anser följaktligen att man i den framtida planeringen av institutionsvården måste ta hänsyn till att värden på specialhemmen kan vara avsedd att tillgodose skilda behov. som kan göra det nödvändigt att förlägga den vid olika institutioner eller avdelningar. Den oro som kan skapas om man vid en behandlingsinriktad institution behöver ta emot akuta placeringar ris- kerar att inverka störande och negativt på värden av de barn som vårdas på institutionen för en längre tid.

Ungdomst'ärdsskolorna

Ungdomsvardsskolorna är avsedda för ungdomar som har omhänderta- gits för utredning eller samhällsvard på grund som anges i 25 å b) BvL. Skolorna står under statligt huvudmannaskap.

Antalet i ungdomsvardsskola vardade elever har under den senaste

Prop. 1979/80:1 Hem för vård eller boende 343

tioårsperioden avsevärt minskat. samtidigt som antalet skolor har minskat från 25 är 1965 till 18 är 1975. Vid slutet av år l977 fanns det totalt 809 elever inskrivna vid landets ungdomsvärdsskolor. Av dessa vårdades 446 inom och 363 utom skola. Antalet platser per ungdomsvårdsskola har också kunnat nedbringas avsevärt. men ungdomsvärdsskolorna är fortfa- rande den barnavårdsinstitution som har det högsta platsantalet per institu- tion.

Genom ändring i lagstiftningen har ungdomsvardsskolorna fått möjlighet att bedriva samvård av pojkar och llickor. och resultaten av denna försöks- verksamhet har varit goda. Försök med att ta emot elever i frivilliga former vid skolorna har också gjorts. och resultaten av denna verksamhet ät' positiva. även om försöksverksamheten bl.a. på grund av platsbrist inte har fått den genomslagskraft och omfattning som man hade önskat. Inom ramen för Skåneprojektet har prövats en mer konsekvent regional anknyt- ning av institutionsresurscrna. där närhetsprincipen och ett sammanhållet vårdansvar har kunnat omsättas i praktiken. Försöksverksamheten har bl.a. inneburit möjlighet till frivillig vård av bl.a. något äldre ungdomar och till ett förenklat intagningsförfarande.

[ sin analys av skilda behandlingsbehov inom institutionsvården har socialutredningen ansett att i huvudsak två klientgrupper lämpar sig för vård i ungdomsvårdsskola. Den ena är ungdomar i akuta. destruktiva krissituationer där relationsstörningar i förening med missbruk av thinner. alkohol eller narkotika motiverar en institutionsvård. Den andra är unga lagöverträdare som till följd av sitt brottsliga beteende är aktuella hos polis och åklagare. Utredningen konstaterar att vårdbehoven ofta hade den karaktären att slutna avdelningar är nödvändiga. Behoven av sådan vård är enligt utredningen störst i storstadsregionerna. Med hänsyn till närhets- principen bör skolor med sådana resurser förläggas främst till dessa regio- ner.

Vissa remissorgan har framhållit att det torde vara realistiskt att även i framtiden räkna med att det kommer att behövas särskilda institutioner för den minoritet tvångsomhändertagna ungdomar som saknar eller har dålig motivation för problembearbetning. Tvångsåtgärder bedöms som nödvän- diga för främst två grupper. unga missbrukare och unga lagöverträdare.

TCO anser att socialutredningen inte har förmått ge en realistisk bild av de institutionsinsatser som krävs för att komma tillrätta med den grupp ungdomar som har dålig motivation för behandling och förändring. lnade- kvata institutionstyper kan enligt TCO medföra ogynnsamma effekter ur vårdsynpunkt. Utan särskilda institutioner kan det också finnas en risk för att en stor del av dagens ungdomsvårdsskoleelever, med behov av kvalifi- cerade vårdinsatser och psykosocialt stöd. förs över till kriminalvården därför att åklagarmyndigheter och domstolar i dessa fall skulle bedöma socialtjänstens insatser som otillräckliga för unga lagöverträdare. Den enskildes behov skall vara avgörande för de vårdinsatser som görs men det

Prop. l979/80:l Hem för vård eller boende 344

är orealistiskt att tro att intresset av ett visst samhällsskydd mot unga lagöverträdare med kvalificerad kriminalitet inte kommer att göra sig gäl- lande också i framtiden.

Jag instämmer i att det i varje fall för den framtid som kan överblickas nu kommer att finnas behov av sådan vård och behandling som ges i den nuvarande ungdomsvårdsskolan. Jag vill understryka att det här rör sig om en minoritet av svär—behandlade och svagt motiverade ungdomar som i många fall uppvisar ett avancerat lagstridigt beteende. Manga ungdomar har också allvarliga relationsproblem i förening med olika former av miss- brttk.

Man måste således räkna med att det i varje fall till en början kommer att finnas behov av en motsvarighet till de nuvarande ungdomsvårdsskoloma inom den nya socialtjänsten. Det är emellertid önskvärt att den utveckling som pågår sedan flera år tillbaka får fortsätta i riktning mot att utveckla vården vid ungdomsvårdsskolorna så att de måhända bättre än hittills kan möta ungdomamas individuella vårdbehov. Utvecklingen mot institutioner med färre platser och en mera varierad vård bör gå vidare. Den utveckling av alternativa vårdformer som samtidigt pågår är mycket angelägen och måste ges möjligheter att förtsätta.

Olika vårdbehov bör kunna tillgodoses vid dessa institutioner. Man bör kunna ge både samtalsbehandling och jagstärkande behandling. Det syn- sätt som tillämpas vid miljöterapeutiska institutioner bör här kunna ge viss vägledning. lntensiva behandlingsinsatser förutsätter resurser för fortbild- ning och handledning av personal, att man utarbetar långsiktiga behand- lingsprogram m. m. inte minst viktigt är det att formulera mål för behandlingsarbetet som bygger på gemensamma värderingar och referens- ramar.

Som jag har antytt tidigare bör det vara en viktig uppgift för institutions- vården att skapa vårdmöjlighetcr även för ungdomar med starkt utage- rande. provokativt eller normlöst beteende. För detta krävs det såväl kvalificerad personal som speciella lokalmässiga resurser.

Jag anser att man när det gäller de ungdomsgrupper som i dag vårdas i ungdomsvårdsskola för framtiden bör eftersträva mindre institutioner i storleksordningen högst 25 platser. Mindre enheter ger större förutsätt- ningar för nära mänsklig kontakt. överblick, medinflytande och ansvarsta- gande. Samtidigt bör enheterna ha en sådan storlek att de har tillgång till varierande resurser.

institutionsvården bör ingå som en del i ett längre vårdprogram som kanske omspänner flera år. Det är inte minst mot den bakgrunden viktigt att institutionen har möjlighet att både påverka intagningsproceduren och förbereda och upprätthålla en meningsfull kontakt med den vårdade efter vistelsen i institutionen. Erfarenheterna från Skåneprojektet och annan pågående försöksverksamhet bör här kunna bli av värde.

Prop. 1979/80zl Hem för vård eller boende

"J & 'J-

Enligt förslaget till LVU, somjag återkommer till senare (avsnitt 2.252). skall unga som bereds vård på "grund av sitt eget beteende kunna hindras att lämna det hem för vård eller boende där de är intagna och i övrigt underkastas den begränsning av rörelsefriheten som är nödvändig för att vården skall kunna genomföras. Bestämmelser av detta slag ställer särskilt höga krav på personalen vid hemmet och på vården i övrigt. Bestämmelser- na bör därför inte kunna tillämpas vid alla institutioner som tar emot unga för vård. Det föreslås därför att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall besluta vid vilka hem för vård eller boende de skall få tillämpas.

Att det inom socialtjänsten kommer att behövas hem som motsvarar de nuvarande ungdomsvårdsskolorna innebär emellertid inte att det hör till- skapas institutionella resurser som är avsedda enbart för dem som med stöd av LVU bereds vård på grund av sitt beteende. Vid dessa hem bör även kunna tas emot sådana unga som själva vill medverka till den värd som ges där.

Vårdansralrerför allra/mhnr'sshrn/tare

Antalet vårdade på de allmänna anstalterna har under senare år varit tämligen oförändrat. samtidigt som tillströmningen till de enskilda anstal- terna har ökat. Av det totala antalet intagningar på olika vårdanstalter har de frivilligt sökande under de senare åren ökat markant. från 65 % år 1965 till drygt 9( '.Yr. tio år senare. (Utvecklingen har belysts ytterligare i lagråds— remissen. sid. 58—59.) Denna förändring kan förklaras av ett flertal sam- verkande faktorer. Diskussionen om frivillighet eller tvång inom socialvår- den kan vara en. Förändringen till en mer öppen och serviceinriktad nykterhetsvårdspolitik är sannolikt en annan. Den omständigheten att sjukpenning fr.o.m. mitten av är [974 utgår även till intagna på allmänna anstalter torde också ha spelat en viss roll.

Som jag återkommer till längre fram (avsnitt 2.25) bör det inte längre finnas möjligheter att ingripa med tvång mot vuxna inom socialtjänsten. Det tvång som för en minoritet kommer att vara nödvändigt skall i framti- den helt vara en uppgift för sjukvårdshuvudmanncn inom ramen för lagen om psykiatrisk vård i vissa fall (LFV).

LFV kommer att öppna möjlighet till vård tvångsvis även utanför de psykiatriska klinikerna och sjukhusen. Denna möjlighet skall finnas även inom missbruksvården. Det är ur vårdsynpunkt och rationell synpunkt angeläget att missbrukama inte vårdas på en högre omhändertagandenivå än som är nödvändig. Vården vid de psykiatriska sjukhusen bör därför så snart det är möjligt avlösas av vård i sjukhem eller annex under ledning av läkare. Detsamma gäller naturligtvis även vård i frivillig form. Vissa av våra nykterhetsvårdsanstalter. allmänna eller enskilda. bör kunna utnytt- jas som sådana annex i framtiden. Redan i dag finns det dessutom i åtskilliga landsting sjukhem som utnyttjas på ett liknande sätt. Där är dock

Prop. 1979/80:1 Hem för vård eller boende 346

symptombilden hos patienterna blandad. [ vad mån de nykterhetsvårdsan- stalter som utnyttjas på det sätt som jag har antytt nu kommer att behålla sin prägel som institutioner enbart för nykterhetsvård måste komma att bero på den lokala planeringen och dess förutsättningar.

Andra nykterhetsvårdsanstalter kan i framtiden utnyttjas för en mera socialt betonad vård under socialnämndens ledning. Som jag har nämnt tidigare kommer det att behövas närbelägna institutioner för dessa insat- ser. Även om dagens inackorderingshent i viss utsträckning kan utvecklas att fylla denna roll, finns det skäl att förmoda att man också kommer att behöva inrätta nya hem för dessa uppgifter.

Socialutredningcn menar att verksamheten vid vårdanstalterna ofta präglas av en hög grad av omhändertagande. Man vidtar ofta i bästa syfte alltför omfattande stöd- och vårdåtgärder. Men dessa torde inte sällan passivera klienten och försvåra rehabiliteringen. Hur institutionsmiljön är utformad och vilken metodik som tillämpas spelar här en central roll. liksom hur institutionen är uppbyggd och lokaliserad. Det finns som har nämnts tidigare enligt socialutredningens uppfattning en stor risk för att behandlingssträvandena begränsas och koncentreras till en individs pro- blem utan att man tar hänsyn till hans livsmiljö. Svårigheter och spänning- ar i klientens hemmiljö kan därför lätt förbises, och orsakerna till stör- ningarna förblir obearbetade. Valet av institution har ofta gjorts på grund- val av de registrerade och mest påtagliga yttre symptomen.

Flera av remissinstansema instämmer i utredningens kritik av vården vid en del av de nuvarande vårdanstalterna som beskrivs som terapifattig. Meningarna är delade när det gäller den differentiering efter symptom och val av missbruksmedel som utredningen vill komma tillrätta med. Några av remissinstansema hävdar att det är missbruksbenägenheten som skall angripas och inte valet av missbruksmedel. medan andra menar att man även i fortsättningen kommer att behöva skilja mellan dem som missbrukar alkohol och dem som missbrukar narkotika.

Några av remissinstansema. däribland socialstyrelsen. har i samman- hanget erinrat om bristen på vårdresurser för avgiftning och tillnyktring. De bristande resurserna har lett till att man ofta inte har kunnat fullfölja avsikten att ge vård åt berusade personer sedan de har omhändertagits av polisen. Socialstyrelsen understryker liksom bl.a. Kommunförbundet att ökade resurser för avgiftning och tillnyktring är en förutsättning för social och medicinsk rehabilitering av alkoholmissbrukare.

Remissinstanserna har också understrukit nödvändigheten av att nog— grant förbereda och planera en vistelse i vårdanstalt. Jag delar denna uppfattning helt. Det bör ske genom insatser i den "öppna" vården och genom att utnyttja de resurser som där står till buds. Tillgång till tillnykt- ringsenheter och alkoholpolikliniker spelar härvid en viktig roll. Att till- handahålla sådana resurser bör enligt min mening vara en kommunal och landstingskommunal uppgift. Utökade sådana resurser skulle otvivelaktigt

Prop. 1979/80zl Hem för vård eller boende 347

bidra till att institutionsplaeeringar i många fall kunde undvikas. När en sådan vistelse är oundgäiigligen nödvändig. skall resurserna vara så väl utformade att de leder till positiva resultat för den enskilde klienten. För detta krävs här som vid all annan institutionsvård behandlingsresurser som kan möta varierande vårdbehov. Inte minst gäller det i fråga om personal- täthet. utbildning och fortbildning av personalen och kvalificerad handled- ning och arbetsledning. Jag återkommer i samband med behandlingen av tvångsåtgärderna inom missbruksvården närntarc till dessa frågor (avsnitt ”' 75).

Socialutredningcn framhåller att de människor som även i en framtid kommer att ha behov av vård i skyddad miljö framför allt är vuxna — oftast äldre — gravt alkoholskadade och socialt utslagna. (..)fta saknar de eller har bristfällig anknytning till en primärgrupp. Dessa klienter saknar inte sällan bostad. har betydande arbetshinder av såväl fysisk som psykisk art och dålig alkoholtolerans. 'l'äta återfall i missbruk eller behov av daglig alko- holkonsumtion leder lätt till konflikter för dessa människor och förstärker deras sociala isolering.

Utredningen menar att denna grupp klienter tidvis behöver vistas i en tillrättalagd miljö. där toleransen för återfall i missbruk och olika avvi- kelser i socialt hänseende måste vara en törutsättning. Vistelsen bör syfta till att i möjlig utsträckning ge social och medicinsk rehabilitering och till att tillvarata och utveckla klientens återstående funktionsförmåga. lnsat- ser av skilda sociala. medicinska och arbetsvärdande organ är nödvändiga. De differentierade insatserna skall syfta till att också stärka klientens självförtroende och upplevelse av social gemenskap.

Utredningen anför vidare att denna klrentgrupp — som i dag är förhallan- devis liten — skall kunna minskas ytterligare genom en ökad satsning på inackorderingshem och andra öppna vårdformer som gör mer ingripande vårdinsatser onödiga.

Jag instämmer liksom flertalet remissinstanser i utredningens syn på behovet av Vård i skyddad miljö. Jag vill tillägga att det för denna grupp klienter är viktigt att institutionen uppfyller kraven på en god och tolerant boendemiljö.

Bland de nu angivna Vårdbehövande finns s.k. störande vårdtagare. F.nligt ShjL ankommer det på landstingskommun att ge behövlig vård och tillsyn åt den som med hänsyn till sitt beteende inte lämpligen kan bo i ålderdomshem. Gruppen består huvudsakligen av äldre. gravt alkoholska- dade män. men också av senildementa personer.

Socialutredningcn har inte funnit det nödvändigt att i socialtjänstlagen ta in särskilda bestämmelser om störande vardtagare. Det bör enligt utred— ningen ankomma på kommunen att tillgodose denna grupps vårdbehov inom åldringsvärdcn. Beträffande den grupp som huvudsakligen består av senildementa personer och som med hänsyn till sitt tillstånd är i behov av dygnet—runt—tillsyn torde det vara sjukvårdshuvudmannens uppgift att sörja för behövliga vård- och behandlingsinsatser.

Prop. l979/80:1 Hemfi'ir vård eller boende 348

Jag ansltltcr mig till utredningens förslag. som inte har föranlett någon erinran under remissbehandlingen. Samtidigt vill jag betona att det är angeläget att man även för denna svärbehandlade grupp så långt möjligt undviker särvård och differentiering och söker tillgodose behoven inom den reguljära kommunala resp. landstingskommunala institutionella var- den. Jag är emellertid medveten om att det i många fall — främst inom storstadsregioncrna — kommer att bli nödvändigt att i särskilda institutio- ner tillgodose dessa vardbehov. Jag vill slutligen erinra om att familjevård för vuxna även inom detta område i vissa fall kan vara ett alternativ till vård i inslittttion.

Inur'Åorderingx/tem för (tl/tuli:nimixshrukan'

lnackorderingshem för alkoholmissbrukare drivs företrädesvis av kom- munerna som en halvöppen vårdform för sådana alkoholmissbrukare som bl.a. har bostadsproblem men som har möjligheter att klara av ett arbete. Klienterna bor och intar sina måltider pa hemmet och tillbringar också en stor del av sin fritid där. Hemmen fyller en funktion som ett mellanled i behandlingskedjan mellan vistelse på vårdanstalt för alkoholmissbrukare och helt ”öppen" vård. Många alkoholmissbrukare kan utnyttja inackor- deringshemmet efter att ha vårdats på sjukhus.

Socialutredningcn menar att beläggningen på inackorderingshemmen är relativt låg. och att hemmen ofta måste användas för klienter som har en sämre arbetsanpassning än vad hemmen egentligen har resurser för att klara. Endast ca 200; av de boende hade förvärvsarbete enligt en under- sökning år 1974. (Motsvarande siffra år [966 var 75%.) Detta innebär att många vistas på inackorderingshemmen även dagtid. Det har skett en förskjutning så att hemmen från att tidigare ha utgjort en övergång från anstaltsvård till vard i fullständig frihet numer i många fall har kommit att bli ett alternativ till anstaltsvård. Många klienter har egna bostäder men vistas på inackorderingshem när de har svåra alkoholproblem. något som ytterligare har förstärkt intrycket av att hemmen betraktas som en ersätt- ning för anstaltsvard. Vistelsetiderna har genom åren blivit relativt långa. och flera av klienterna har upprepade vistelser på inackorderingshemmen.

Nykterhetsvårdens anstaltsutredning har år [977 gjort en kartläggning av inackorderingshemmens verksamhet. Utredningen konstaterar att det finns ett behov av såväl hem med tonvikt på vård och behandling som hem för ett mera permanent boende i skyddad miljö. Anstaltsutredningen anser att de inackorderingshcm som inriktas på behandling som regel inte bör ha fler än l()—- lZ platser. De bör ha personal till hands dygnet runt och även tillgång till särskilt utbildad personal som finns inom vårdområdet.

Anstaltsutredningen anför vidare att det för de alkoholmissbrukare som uppvisar en dålig rehabiliteringsprognos ' det gäller här äldre. ofta förtids- pensionerade personer — finns behov av ett skyddat boende av mer perma- nent karaktär. Detta skyddade boende kräver lägre omhändertagandeniva

Prop. 1979/80zl Hem,/ör vård eller boende 349

och mindre personella resurser. Boendet och den service som tillhanda- hålls får därför ses som ett inslag i kommunernas övriga ansvar för ålders— och förtidspensionerade. Det är anstaltsutredningens uppfattning att denna differentiering mellan rehabiliteringsbara resp. mindre rehabiliteringsbara är nödvändigt för att vardarbetet för den förra gruppen inte skall försvåras av att personalresurser tas i anspråk för arbete med den mindre rehabilite- ringsbara gruppen. Det skyddade boendet av mer permanent karaktär kan utformas på olika sätt. litt alternativ är att kommunen hyr lägenheter som i andra hand upplåts till gäster som får sin tillsyn genom kommunens hem- serviceverksamhet. Ett annat alternativ är att utnyttja olika kollektiva boendeformer. De hem som redan finns för s. k. störande vårdtagare torde i en del fall kunna användas för denna grupp missbrukare. Socialutredning— en har i stort anslutit sig till anstaltsutredningens synpunkter och förslag.

Under remissbehandlingen har socialutredningens förslag om förbätt- ringar i fråga om personaltillgång och platsantal vid inackorderingshem- men fatt ett positivt bemötande. Några av remissinstansema framhåller att institutionerna till följd av den ökade satsningen på öppen vård kommer att få möta ett mer vårdkrävande klientel och att därför satsningar på stöd till personal samt utbildning kommer att vara en angelägen uppgift. Flera av remissinstansema har i sammanhanget pekat på bristen på tillnyktrings- kliniker och har hävdat att sådana resurser tillsammans med kommunala alkoholpolikliniker utgör en förutsättning för en social och medicinsk rehabilitering av alkoholmissbrukare och för en konstruktiv samverkan mellan socialtjänst och sjukvård.

Som socialutredningen har påpekat fungerar i dag ett antal inackorde- ringshem enligt de riktlinjer som nykterhetsvårdens anstaltsutredning har föreslagit. [ och med att beläggningen vid flera inackorderingshem de senare åren inte har varit alltför hög. har det funnits möjligheter att skära ner antalet platser vid flera inackorderingshem. Jag anser att utvecklingen mot ett lägre platsantal bör fortsätta.

.Jag delar också socialutredningens uppfattning att många av inackorde- ringshemmen med fördel skulle kunna ändras till mindre hem för vård och boende som inte endast bör stå öppna för alkoholmissbrukare. Dessa hem får enligt min mening därigenom en inriktning på behandling och kommer att utgöra inte bara ett mellanled i vårdkedjan utan ofta ett alternativ till behandling i andra former. De kan i vissa fall ersätta vårdanstalterna för alkoholmissbrukare. En sådan utveckling är önskvärd bl. a. därför att den harmonierar med principen om närhet och ger såväl klienten möjlighet att hålla kontakt med hemmiljö och familj som socialarbetaren tillfälle att utöva den stödkontakt som enligt principen om ett obrutet vårdansvar är oundgängligen nödvändig.

Det finns anledning att särskilt fästa uppmärksamheten vid de behov som gravt alkoholiserade, ofta förtidspensionerade. män har. Dessa män. som inte sällan behöver relativt långa vistelsetider i en skyddad och tillrät-

Prop. 1979/80:l Hemjör vård eller boende Ht)

talagd miljö kan vara svåra att placera i ålderdomshem, och sjukvårdens insatser blir ofta av tillfällig natur och insatta i akuta skeden och på grundval av medicinska indikationer. lnstitutionell vård eller annan form av skyddad tillvaro kan för denna grupp ibland vara ett alternativ till placering i ålderdomshem. lttt annat alternativ är att nyttja inackorderings- hemmen. De större kommunerna förfogar över relativt goda resurser här- vidlag.

Inackorderingshem och behandlings/remför narkotikamisshrukure

Med inackorderingshem och behandlingshem för narkotikamissbrukare avses institutioner som erhåller statsbidrag för att bereda vård åt narkoti- kamissbrukare. Gränsdragningen mellan de hem som kallas inackorde- ringshem och de som kallas behandlingshem är flytande. ] villkoren för statsbidrag till verksamheten görs ingen principiell skillnad mellan dessa behandlingshem och inackorderingshemmen. Samtliga hem har betydande inslag av behandling och utnyttjas som regel för längre tids värd. ] fortsätt- ningen kallar jag dem behandlingshem för narkotikamissbrukare.

Det är enligt ett riksdagsbeslut år 1968 sjukvårdshuvudmännen som har ansvaret för att det finns tillgång till behandlingshem för narkotikamissbru— kare. såvida inte överenskommelse träffas om fördelning av vårdansvaret på annat sätt. ] storstadsregionerna har ett flertal sådana behandlingshem inrättats av kommunerna. F.n. har kommunerna ett större antal sådana behandlingshem än landstingen. Det är också vanligt att olika stiftelser driver behandlingshem. Statsbidrag till driftkostnader vid behandlings- hem/inackorderingshem för narkotikamissbrukare beräknas f. n. täcka om- kring 50 % av kostnaderna. Vid de stiftelseägda hemmen mäste resterande del av kostnaden täckas genom en särskild vårdavgift. Denna kan finansi- eras från de vårdbehövandes socialbidrag eller sjukpenning. eller genom kommunalt bidrag.

De mindre kommunerna. som har mer sporadiska behov av sådana vårdplatser. har svårigheter att själva inrätta och driva denna typ av behandlingshem. De har ibland även svårt att utnyttja platser vid stiftelse- drivna hem. eftersom dessa platser ofta abonneras av de större kommuner- na. Socialutredningen pekar i dessa fall på möjligheten att utnyttja inackor- deringshemmen även för narkotikamissbrukare. Man menar också att nu— varande differentiering så långt möjligt bör undvikas.

Flera av remissinstansema har framhållit att många narkotikamissbru- kare utestängs från olika vårdinrättningar. Enligt remissinstansema får narkotikamissbrukarna ofta sjukhusvård först i ett sent skede, när de är fysiskt mycket nedgångna. Bristen på behandlingshem har lett till långa köer för narkotikamissbrukare som söker vård. Detta gör öppenvårdsarbe- tet svårt för kommunerna som inte kan erbjuda missbrukama ett behand- lingsalternativ.

Någon remissinstans har pekat på möjligheten att ta resurser till behand-

Prop. l979/80:l Hem för vård eller boende ' 35]

lingshemmen från de nuvarande vårdanstalterna för alkoholmissbrukare. Det betonas också i remissvaren att narkotikamissbrukarna mäste förbere— das för ctt liv ute i samhället och inte. som i dag. för ett liv inom vårdappa- raten.

Några av remissinstansema. däribland kriminalvårdsstyrefsen. fram— håller att st'tcialutredningen tycks ha en svävande uppfattning om behovet av institutionsplatser för narkotikamissbrukare. och att det i utredningen saknas underlag i form av analyser av missbrukssituationen.

lnom värden av narkotikamissbrukare har förhållandena ändrats under den tid socialutredningen har arbetat. Dessa förändringar är kanske större än inom något annat värdomrade. Missbruket av narkotika har under sextiotalets senare är och under början av sjuttiotalet. ökat i omfattning och under hand förändrats. Detta har helt självklart skapat svårigheter för såväl den kommunala socialvården som landstingets sjukvård.

Riksdagen fattade våren l978 beslut om väsentligt ökade insatser mot narkotikamissbruket. Beslutet grundade sig på förslag från ledningsgrup- pen för narkotikafrågor i rapporten (Ds S l978: 2) Åtgärder mot narkotika- missbntk. Huvudvikten lades vid en kraftig utbyggnad av vårdresurserna både kvantitativt och kvalitativt. Platsantalet vid behandlingshemmen be- räknades bli i det närmaste fördubblat. Utöver de l82 statsbidragsberätti- gade platser vid 18 behandlingshem som fanns den ljanuari l978 beräknas således ytterligare omkring 160 sådana platser tillkomma under en tvåårs- period. Statsbidraget per plats höjdes enligt riksdagens beslut från 47000 kr. till högst 60000 kr. per år fr.o.m. budgetåret l978/79. För budgetåret 1979/80 höjs gränsen till 63 000 kr.

Som bl. a. framgår av beslutet om ökade insatser mot narkotikamissbru- ket har ansträngningarna intensifierats att skapa små behandlingshem för narkotikamissbrukare. Som jag har framhållit tidigare bör det i många fall ocksa vara möjligt att ta i anspråk de resurser som finns inom nuvarande inackorderingshcm för alkoholmissbrukare.

.lag vill också på nytt understryka att en förändrad utformning av de nuvarande vårdanstalterna för alkoholmissbrukare kan komma att leda till att narkotikamissbrukare kan tas emot för vård på dessa hem för vård eller boende.

jag vill vidare peka på de möjligheter som står till buds när det gäller familjevård för missbrukare. Viss försöksverksamhet inom bl.a. Skåne— projektet visar att familjevard för missbrukare ofta kan ge goda rehabilite- ringsresultat. Som jag har nämnt tidigare har en särskild utredare tillkallats för att bl.a. påbörja en särskild försöksverksamhet med familjevård för missbrukare över l8 år. Familjevården kan användas inte endast som alternativ till vård i behandlingshem titan också i förebyggande vård och i eftervård. Jag vill därvid framhålla att det är nödvändigt att ge ett starkt stöd till de enskilda familjer som tar på sig den svåra uppgiften att ta emot missbrukare för familjevård.

Prop. l979/80zl Hem jö'r vård eller boende 352

2.l3.lO Enskilda institutioner

Somjag återkommer till närmare i det följande (avsnitt 2.14) kan folkrö- relser och andra organisationer ha stor betydelse för socialtjänsten i olika avseenden. De bidrar till att öka gemenskap och förankra solidaritetsidéer. de är inte minst en drivkraft för nya idéer. insatser och metoder i socialt arbete och de tillför det sociala arbetet personella resurser av stort värde. Det är följaktligen angeläget att organisationerna får stöd att bedriva en aktiv verksamhet. En särskild fråga är om enskilda organisationer i allmän- het skall stä som huvudmän för de institutionella verksamheter som det annars ankommer på det allmänna att svara för. I denna fråga har socialut- redningen. liksom f.ö. fosterbarnsutredningen. en principiellt avböjande inställning. Avsteg från en huvudprincip om att enskilda inte skall bedriva institutionsvård bör dock enligt socialutredningen prövas i positiv anda när det finns bärande motiv för detta. Utredningen ger exempel på sådana motiv och anför att det kan röra sig om kvalificerad försöksverksamhct eller kontaktcentra, lägerverksamhet och liknande verksamheter som inte binder stora resurser. I övriga fall bör det allmänna svara för den institutio- nella vården.

Flera remissinstanser har diskuterat de frivilliga institutionernas roll i dag och hur de resurser som de erbjuder skall kunna tas tillvara i den framtida socialtjänsten. Det råder i stort sett enighet om att de frivilliga organisationema även i fortsättningen måste kunna få bedriva institutionell verksamhet.

Flera remissinstanser menar att frågor som gäller organisationernas insatseri institutionssammanhang har fått en otillräcklig belysning i social- utredningens betänkande. Utredningens ambition att begränsa utrymmet för nya institutionsengagemang från organisationernas sida kommer enligt dessa remissinstanser att försvåra en positiv utveckling inom området. I remissvaren pekas på socialutredningens konstaterande att frivilliga orga- nisationer i många fall har varit banbrytande när det gäller behandlings— former och att det har funnits en vilja att finna nya vägar och skapa försöksverksamheter.

Jag är angelägen att framhålla att det är ett offentligt ansvar att socialtjänsten i tillräcklig omfattning har tillgång till nödvändiga institu- tionella resurser. Detta ansvar kan det allmänna inte fränhända sig genom att anlita institutionsvård som drivs i annans regi. Samtidigt bör det dock framhållas att de enskilda institutionerna även i framtiden kommer att kunna vara ett komplement till offentliga institutionsresurser. Enskilda initiativ och satsningar bör få spela en betydelsefull roll för metodutveck— ling. t.ex. i samband med startande av nya institutioner och försöksverk- samheter. Det finns många exempel på banbrytande insatser som har gjorts på detta sätt. Jag anser emellertid att institutioner som skall tillgodo- se vårdbehov som faller inom socialtjänstens ansvarsområde inte bör få inrättas utan offentlig kontroll. En förutsättning bör vara att de kan infogas

Prop. 1979/80:1 Samverkan 3.

J | '.'-3

i den allmänna institutionsplancringen. och att det finns garantier för att driften kan fortsätta sedan de-en gång har inrättats. Vill enskild eller sammanslutning inrätta institution. bör därför tillstånd sökas hos länssty- relsen. som bör inhämta de kommunala huvudmännens mening. Institutio- nen skall därefter stä under tillsyn av socialnämnden i den kommun där institutionen är belägen.

Att socialtjänsten kommer att ha ett kontinuerligt vårdansvar för den enskilde som följer honom också när han vistas i institution bör kunna garantera att vissa av principerna för socialtjänsten får genomslagskraft också för vården i enskilda institutioner.

Planen över institutionsvården i landstingsområdet får givetvis ta hän— syn till de institutioner som drivs av enskild eller sammanslutning. I synnerhet om institutionen drivs med allmänna medel är det naturligt att den betraktas som en resurs inom socialtjänsten.

Hänvisningar till S2-133

2.14. Socialtjänstens samverkan med andra verksamhetsområden

2.l4.l Allmänt om samverkan

Socialtjänstens mål. organisation och verksamhetsformer påverkar cn- ligt min mening behovet av samverkan på åtminstone tva olika sätt. Den traditionella socialvårdens uppdelning på skilda funktioner och verksam— hetsområden krävde ett omfattande samarbete över de olika områdesgrän- serna. När verksamheten organiseras efter en helhetsprincip (avsnitt 2.7) uppkommer det ett behov av samarbete inom den sammanhållna organisa— tionens olika arbetsenheter. mellan förvaltningen och nämndorganisa— tionen m.m. (avsnit 2.l()). Men tillämpningen av helhetsprincipen medför också ett ökat behov av samverkan mellan socialtjänsten och samhället i övrigt. Det behovet följer av att individens. familjens eller gruppens svårig— heter sätts in i ett större socialt sammanhang. Därför måste också social— tjänstens behov av kontakt och samverkan ses i ett brett samhällsperspek— tiv.

Redan i principbetänkandet behandlar socialutredningen ingående so— cialtjänstens stora behov av samverkan med olika samhällsorgan och orga- nisationer. Slutbetänkandets överväganden och förslag i frågan bygger på de riktlinjer som drogs tipp i principbetänkandet. I ett viktigt organisato- riskt avseendc har socialutredningen under intryck av remissopinionen modifierat sitt tidigare ställningstagande. l principbetänkandet menade utredningen att det i många fall kunde vara lämpligt att kommunen bildade ett gemensamt samarbetsorgan för socialtjänsten. skolan. fritidsverksam- heten. sjukvården. den allmänna försäkringen. arbetsmarknadsmyndighe- terna. polisen och kriminalvarden. Befintliga organ kunde ingå i detta. ! slutbetänkandet lägger utredningen större vikt vid att samarbetsorgan för skilda områden och särskilda frågor verkligen inrättas i stället för att olika samarbetsorgan inom en kommun sammanförs till ett enda.

23 Riksdagen 1979/80. I .ruml. Nr I . Del A

Prop. l979/80zl Samverkan

'»IJ 'J1 .D—

Socialnänmden bör enligt utredningen ha ett särskilt. lagfäst ansvar för att samverkan kommer till stand.

Manga remissinstanser anser att det behövs en klarare och mer entydig gränsdragning mellan de landstingskommunala och primärkommunala hu- Vtidmannaomradena. Som jag ltar sagt tidigare delarjag socialutredningens mening att det knappast är möjligt eller önskvärt att nu fixera dessa gränser mera bestämt (aVsnitt 2.3). Att man inrättar samarbetsorgan far inte inne- bära att detta organ tar över nägon del av ansvaret frän resp. huvudman. Samarbetsorganet bör ses som ett hjälpmedel. en resurs. för att lösa problem som berör flera huvudmän. Ett sådant organ bör t.ex. kunna medverka till att reda upp oklara gränsdragningsfrägor och kompetenstvis- ter. Genom en samverkan bör man kunna undvika att flera myndigheter -- var och en pa sitt hall — utreder och försöker tillgodose samma eller likartade behov. Samverkan behövs för att samhällets gemensamma re— surser skall kunna utnyttjas pa bästa sätt.

Det finns alltid en risk för att den enskildes integritet kommeri kläm när information lämnas mellan olika organ. Som huvudregel bör därför gälla att ingen information skall föras över till andra samhällsorgan om inte den som informationen rör har gett sitt samtycke till detta. Jag återkommer senare till de ofränkomliga undantagen fr'an denna regel (avsnitt 2. IX).

Med samverkan avses här säväl en mera allmän sädan om samhällspla- neringen m.m. som en samverkan i enskilda ärenden. Samverkansparter kan vara andra myndigheter som primär— och landstingskommunala organ. försäkringskassan. arbetsmarknadsmyndigheterna. polisen rn. fl. eller fri— villiga organisationer av olika slag. Ibland kan det vara. eller bli fråga om. fasta samarbetsorgan och i andra fall enbart en informationsi'vverföring.

Samverkan bör ske pa olika nivaer. Särskilt när det gäller planering och riktlinjer för verksamheten är det självklart att de förtroendevalda skall ha en aktiv och ledande roll. I fråga om bl.a. metoder och behandling bör givetvis den handläggande personalen engageras i samarbetet. Det är dess- utom viktigt att man finner former för klienternas medverkan i deras egna ärenden.

Hänvisningar till S2-14

2.142. Lag/äs! ansvar

Förslaget att socialnämnden i socialtjänstlagen skall åläggas ett första- handsans 'är för att samverkan med andra organ i samhället kommer till stånd har tillstyrkts av de flesta remissinstansema. .lag ansluter mig till utredningens förslag. Jag delar ocksa utredningens uppfattning att for— merna för samverkan däremot inte bör bindas genom Iagbestämmelser.

FörstahandsansVaret för socialnämnden medför även en skyldighet att till andra huvudmän förmedla upplysningar om de behov som nämnden skaffat sig kännedom om genom sin uppsökande verksamhet. De andra huvudmännen — landstingen. staten. försäkringskassorna m. fl. — hör

också ha ett motsvarande lagstadgat ansvar för samverkan.

Prop. 1979/80zl Samverkan 355

2.l4.3 Samverkan på olika områden

Efter de tidigare allmänna och principiella synpunkterna tar jag nu upp frågor som mer direkt avser samarbetet på olika omräden. Därefter be- handlarjag frågor som gäller särskilda föreskrifter om samverkan i enskil- da ärenden.

.S'amlu'illsplanering

Redan tidigare har jag anslutit mig till socialutredningens förslag om socialtjz'instcns medverkan i samhällsplaneringen (avsnitt 2.4). Jag hänvi- sar till vad jag sade da.

Skola

Riksdagen har beslutat om en reformering av skolans inre arbete (SlAl m.m. Reformen kan ses som en förändring av skolans innehåll. arbetssätt och arbetsformer i syfte att skapa ökade förutsättningar för varje elev att uppleva skolarbetet som meningsfullt. SIA-reformen är därmed en elev- Värdsreform i vid bemärkelse.

Ansvaret för den elevvårdande verksamheten vilar på skolledningen. För skolläkare. skolsköterskor och syo-funktionärer finns instruktioner och anvisningar som har utfärdats av skolöverstyrelsen. För övriga arbets- tagare inom elevvården saknas en sådan central reglering. Som jag har nämnt tidigare är elevvärdsarbetet föremål för översyn av elevvårdskom- mitten (U l978:()6).

Ett effektivt elevvårdsarbete kännetecknas av ett nära och väl funge— rande samspel mellan hemmcn på ena sidan och skolan och övriga samhäl— leliga organ inom barn- och ungdomsvården på den andra. Olika samhälls- organ är alltså utöver skolan engagerade i detta arbete — i kommunerna främst sociala centralnämnden. fritidsnämnden och kulturnämnden samt lokala statliga organ t.ex. polismyndigheten och i landstingen bl.a. di— striktshälsovärden, omsorgsstyrelsen och den psykiska barn— och ung— domsvärden. Det är naturligt att de därvid nära samverkar med varandra och bygger sin verksamhet på gemensamma uppfattningar om mäl. medel och arbetsformer.

Jag har tidigare utförligt behandlat den skolkurativa verksamheten (av- snitt 2.8).

Arlu'lsmarknadsorgan

Arbetet har grundläggande betydelse för människors förhållanden. Det gäller försörjningen. Men arbetet bör också berika den enskildes liv och positivt påverka hans eller hennes självkänsla och sociala identitet. Jag har därför redan då jag behandlade socialtjänstens funktion och uppgifter (avsnitt 2.4) liksom i andra sammanhang understrukit socialtjänstens vikti- ga uppgifter att i samverkan med arbetsförmedlingen m.m. försöka bistå den enskilde för att han skall få ett arbete.

Prop. l979/80:1 Samverkan 356

Frågor som gäller sysselsi'ittningen kräver insatser från både arbets- marknadsorganen och socialtjänsten. Socialtjänstens medverkan kan bestå av bl. a. uppsökande verksamhet. socialkurativt stöd och sociala tjänster som förskole- och fritidshemsverksamhet samt färdtjänst. För detta be- hövs smidiga samarbetsformer mellan arbetsförmedling och socialbyra/ servicecentral.

Samarbetet med arbetsmarknadsorganen bör genomföras på flera ni- våer. När det gäller att planera sysselsättningsinsatser bör socialnämnden samverka med distriktsarbetsnämnd och förekommande lokalt planerings- råd för sysselsättning. [ distriktsarbetsnämnd ingar företrädare för kom- munen.

lin samverkan mellan socialtjänsten och arbetsmarknadsorgancn anser jag särskilt betydelsefull när det gäller att följa upp arbetshandikappades. socialt handikappades, äldre personers och ungdomars behov av stöd för att finna och behålla lämpligt arbete.

Bosiadsförmi'dling och huxlac/.xj/i'irelag

Socialtjänsten skall på olika sätt bidra till ett självständigt boende. Denna uppgift har jag behandlat tidigare (avsnitten 2.4 och 2. It)). Jag kan därför nu fatta mig kort.

Det är för hela samhället nödvändigt att bekämpa segregation i boendet och att förhindra en förslumning av vissa bostadsområden. Svårigheterna att finna bostäder till en del invandrargrupper och människor med sociala handikapp är betydande. Resultatet har blivit att olika grupper har koncen— trerats till vissa bostadsområden. Här måste hyresvärdarnas intressen underordnas samhällets sociala mål att skapa bra bostadsmiljöer för alla grupper i samhället och en fördelning av bostäderna på ett ur social synpunkt lämpligt sätt. Det är angeläget att bostadsförmedlingen och hyresvärdarna samarbetar på ett ändamålsenligt sätt.

] bl.a. socialt rehabiliteringsarbete är tillgången till bostad viktig. Det kan gälla säväl att skaffa bostad som hjälp att kunna behålla den. Det är angeläget att socialtjänsten aktivt samarbetar med bostadsförmedling och bostadsföretag/hyresvärdar och finner lämpliga former för detta samarbe- te.

Försökringskusxa

Socialutredningen framhöll i principbetänkandet att en person som var aktuell inom socialtjänsten ofta hade samtidig kontakt med försäkringskas— san. Samordningsbehov kttnde då ofta tillgodoses genom informationsm- byte. Det borde enligt utredningen ankomma pa socialstyrelsen och riks- försäkringsverket att utarbeta behövliga rutiner för detta. Utredningen framhöll vidare att i glesbygdsomräden med ett otillräckligt befolkningsun- derlag för socialtjänst- och socialförsäkringsfunktionerna borde man ut- veckla ett gemensamt personal— och lokalsambruk.

Socialutredningcn understryker i slutbetänkandet att behovet av sam-

Prop. 1979/80:l Sanz verkan

'.:J 'Jl xl

ordning finns inte bara i glesbygdsoniråden. Även i befolkningstäta omra— den bör en samordning utvecklas. bl. a. genom att de båda funktionerna samhakaliseras i socialcentraler etc. linligt utredningens mening är det vidare angeläget att den kommunala socialtjänsten är representerad i för- säkringskassornas centrala och lokala rehabiliteringsgrupper. Utredningen upprepar sitt tidigare förslag att riksförsäkringsverket och socialstyrelsen gemensamt skall pröva den fortsatta utvecklingen av en utbyggd samver- kan.

Jag kan erinra om att genom en lagändring år 1975 fick försäkringskas— sorna möjlighet att medverka i personal— och Iokalsambruk mellan kassa och kommun. Sådan samverkan förekommer nu i ett antal kommuner.

(_)lika försöksverksamheter ang. samverkan mellan bl.a. försäkrings— kassa och socialnämnd pågår på flera håll i landet. Bl.a. i Linköping. Luleå och Skara. Sådant samarbete skulle underlättas om man i större utsträck- ning än nu samordnar såväl gränserna för de olika verksamheternas di- striktsindelning som principerna för ärendefördelningen och tillgodoser behov av gemensam utbildning och information m.m.

] lagen (l962: 381) om allmän försäkring stadgas att rehabiliteringsåt- gärder skall vidtas senast när en sjukskrivning har pågått 90 dagar i följd. Riksförsäkringsverkct har föreskrivit att centrala och lokala rehabilite- ringsgrupper skall finnas vid försäkringskassorna för samråd i dessa ären- den med socialvård. arbetsförmedling (arbetsvård) och sjukvård. Jag delar socialutredningens mening att dessa organ bör vidareutveckla sitt samar- bete med bl. a. den kommunala socialtjänsten.

Socialstyrelsen och riksförsäkringsverket bör tillsammans med Kom- munförbundet och i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen. på grundval av bl. a. praktiska erfarenheter från försöksverksamhct m. m., utarbeta rikt- linjer för hur fortsatt samverkan skall organiseras. Jag vill här erinra om att riksdagen i år har beslutat om en ny organisation av den yrkesinriktade rehabiliteringen.

Landsting m. m.

lin långtgående samverkan mellan socialtjänsten och hälso- och sjukvar- den är ett viktigt mål. En omfattande utrednings- och försöksverksamhct med sådan samverkan har bedrivits på olika håll i landet. Så har gemen- samma vårdcentraler prövats i bl. a. Skaraborgs län. Sedan [974 pågår en organiserad samverkan mellan sjukvård och socialvård vid vårdcentralen i Dalby. Syftet med verksamheten är bl.a. att få till stånd ett samordnat program för sjukvård och socialvård. Till verksamheten har knutits olika forsknings- och utbildningsprojekt (Samverkan sjukvård-socialvård i en vårdcentral. Socialstyrelsen redovisar. l977: 3).

Erfarenheterna av den verksamheten har bedömts som övervägande positiva av såväl socialvårdens som sjukvårdens personal. Därtill kommer erfarenheterna från 'fierpprojektet med en gemensam hälsocentral. Vidare

Prop. 1979/80zl Samverkan 358

har socialstyrelsen redovisat S(JSAM-projektet (Social samverkan) i Falu. Linköpings och Ljusdals kommuner (Socialstyrelsen redovisar. l977: IO). Det har avsett planering. social information och klientarbete. Socialstyrel- sen har även tidigare redovisat resultat av olika projekt som gäller samar- bete mellan socialvård samt hälso- och sjukvård. (Några försök med sam- arbete mellan socialvård samt hälso- och sjukvård. Samarbete mellan socialvård samt hälso- och sjukvard i några landstingsområden. Socialsty- relsen l975. Samarbete mellan socialvård samt hälso- och sjukvård. social- styrelsen (I77).

Den mycket breda uppslutningen i utrednings- och försöksverksamheten från såväl huvudmän som centrala instanser visar att man i dag upplever ett starkt behov av samverkan. Detta kommer också till uttryck i remiss- svaren. T. ex. Stockholms kommun och Föreningen Sveriges socialchefer anser att behovet av riktlinjer är angeläget. Jag har samma mening. Rikt- linjer behövs för att utvecklingen så snart som möjligt skall kunna länkas in i mera enhetliga former. Det primära ansvaret för denna samverkan åvilar självfallet de kommunala huvudmännen. Det bör ankomma på socialstyrel- sen att följa den primär— och landstingskommttnala planeringen. tillhanda- hålla planeringsunderlag och medverka till att klarlägga huvudmanna- skapsfrågor och former för samverkan mellan de sociala och medicinska sektorerna. Det skapas då förutsättningar för vissa gemensamma riktlinjer för samverkan.

För att uppnå en närmare anknytning mellan socialtjänsten och den psykiska barn- och ungdomsvården har jag tagit upp frågan om en över- flyttning av huvudmannaskapet för PBU fr'an landstingen till primärkom- munerna. Jag har föreslagit en översyn av huvudmannaskapsfrågan (av- snitt 2.8).

Jag vill i det följande ytterligare belysa de viktiga utvecklingssträvanden som sedan lång tid är på gång i fråga om landstingens och kommunernas sociala verksamhet.

Ett av de båda kommunförbttndens första initiativ för att nå fastare samarbetsformer över huvudmannaskapsgränserna var utredningen Sam- ordnad åldringSVård — långtidsvård som lades fram är l9o9. Som en följd av rekommendationerna i denna har i de flesta län bildats samrådsorgan mellan landsting och kommuner.

Samverkansfrågorna belystes ur en annan aspekt i den s.k. KGS-rap- porten (samordning av sociala insatser mellan landsting och kommuner), som presenterades år l972 av en arbetsgrupp med representanter för Landstingsförbundet. Kommunförbundet och Svensk kuratorsförening. Gruppens uppgift hade varit att finna former för bättre samordning mellan landstingens kuratorer och socialvårdens personal. men arbetet vidgades till en analys av behov och innehåll i sociala tjänster inom sjukvården över huvud taget. Dessa behov ställdes sedan i relation till kommunernas öns- kemål om medicinsk service från landstingens sida.

Prop. l979/80:1 Samverkan 359

Arbetsgruppen föreslog en utveckling som skulle utmynna i att kommu- nerna tog över den sociala verksamhet som finns inom både öppen och sluten sjukvard. med undantag för vissa specialiserade grupper. Detta borde ske samtidigt som landstingen skulle tillhandahålla kommunerna medicinska tjänster". Kostnadsfördelningen mellan landsting och kom- muner skulle i princip vara oförändrad.

Socialutredningcn gick i principbetänkandet ett steg längre i denna frå- ga. Landstingen tilldeladcs hela det medicinska ansvaret och kommunerna ansvaret för social omsorg var än behovet uppstår.

K(.)S-rapporlens förslag fick ett mycket blandat mottagande av remissin- stanscrna. Motståndet mot en huvudmannaskapsföränt'lring för kuratorer- na var mycket starkt bland företrädarna för denna yrkeskategori och inom läkarkåren. medan socialstyrelsen. de fackliga organisationerna i övrigt m.fl. i stort sett tillstyrkte förslaget.

Kommunförbundet föreslog i sitt remissvar över KGS-rapporten att landstings- och kommunförbunden gemensamt skulle utarbeta en organisa- tionsplan inom ett landstingsområdc. 1 en sådan plan borde den sociala verksamheten renodlas ttnder primärkommunalt huvudmannaskap och allt behov av läkartjänster tillgodoses av sjukvårdshuvudmannen. Organisa- tionsplanen borde därefter prövas och följas tipp.

Kommunförbundets förslag ledde till intensiva diskussioner mellan de båda förbunden under våren 1973. Resultatet blev att styrelserna för lands- tings- och kommunförbunden beslöt att tillsammans genomföra ett utveck- lingsarbete. som skulle syfta till bättre samordning mellan kommuner och landsting av uppgifterna i gränsområdet mellan sjukvård och socialvård. Arbetet skulle genomföras under åren l974 och l975 i form av ett särskilt projekt, som sedermera fick namnet SAMSS (samordning av medicinsk och social service").

Av SAMSS-rapporten som kom år 1976 framgår bl. a. att tyngdpunkten i kuratorsarbetet tidigare låg inom den slutna sjukvården. men att en för- skjutning har ägt rum mot de öppna mottagningarna. Vidare kan nämnas att utbyggnaden av kuratorsservicen under de senaste åren har varit mest markant inom den psykiatriska värden. för såväl barn och ungdom som vuxna.

SAMSS-projektet visade att socialutredningens alternativ om fördelat huvudmannaskap var möjligt att genomföra. Det bedömdes emellertid då inte som lämpligt att genom administrativa beslut ändra huvudmannaska- pet för kuratorer och kommunalt anställda läkare.

Med utgångspunkt från samverkansprojektet föreslog de båda förbunds- styrelserna att landstingen skulle tillhandahålla primärkommttnerna be- hövliga medicinska tjänster och att kommunerna skulle tillhandahålla so- ciala tjänster. i första hand inom primärvården.

Kommun- och landstingsförbunden samt socialstyrelsen och Spri har dessutom nyligen slutfört ett utvecklingsprojekt som behandlar primär- vård. äldreomsorger och samverkan.

Prop. l979/80: ] Samverkan 360

Projektet redovisades i sex rapporter. varav en behandlar primärvårdens innehåll och utveckling. Av denna skrift framgår att utgångspunkten för vilken huvudman som skall tillgodose den enskildes service- och hjälpbe- hov i fortsättningen bör vara den kompetens som krävs för att utföra insatsen och inte dess orsak. Detta innebär att om det finns behov av sociala eller psykologiska insatser, bör primärkommunen i egenskap av huvudman för socialtjänsten svara för nödvändiga insatser.

Socialstyrelsen har under år 1978 lämnat ett förslag till principprogram för den psykiatriska hälso- och sjukvården, "Psykiatrisk hälso- och sjuk- vård" (Socialstyrelsen redovisar 1978: 5). Princippgrogrammets innebörd är att hälso- och sjukvårdens uppgifter i primärvården inte omfattar sådan vård som kräver insatser av enbart psykologer och socialarbetare eller därutöver så begränsade insatser av medicinskt skolad personal att dessa kan tillgodoses i konsultform. Ansvaret för sådana insatser skall ankomma på socialtjänsten.

lnom Skåneprojektet har prövats ett samarbete med sjukvårdshuvud— männen som motsvarar vad socialutredningen i sitt principbetänkande betecknade som "tjänsteköp". l Helsingborg och Ystad har läkare från lasarettets psykiatriska akutmottagning tjänstgjort vissa veckotimmar inom socialvården. 'ljänstgöringen har i Helsingborg gällt socialläkarupp- gifter i konventionell mening och har i övrigt varit förlagd till nykterhets- vårdsanstalt. l Ystad har läkarens arbete varit förlagt till rådgivningsbyrå. ] Lund har samarbete etablerats mellan psykiatriskt sjukhus och nykter- hetsvårdsanstalt. Verksamheten har byggts ut under 1979. 1 Kristianstad har samarbete inletts mellan barn— och ungdomspsykiatriska kliniken och en ungdomsvårdsskola genom att läkare och psykolog haft del av tjänstgö- n'ngstiden förlagd till skolan. I övrigt har det varit svårt att etablera något djupare samarbete mellan barn- och ttngdomspsykiatriska klinikerna och ungdomsvårdsskolorna. Från Råby ungdomsvårdsskola uppges bl.a. att "Flödet mellan institutionell socialvård (i detta fallet Råby) och barn- psykiatrisk vård går nästan uteslutande i en riktning nämligen från sjukvår- den till Råby". Ungdomsvårdsskolan pekar också på det oacceptabla förhållandet att vid inläggning av akut psykiskt sjuka l4—l5-åringar har man varit tvungen att vända sig till de vuxenpsykiatriska sjukhusen.

l Kristianstad och Lund har psykologer utnyttjats som handledare för i kommunerna verksamma familjearbetare.

De prövade samarbetsformerna har främst gällt stöd åt alkoholmissbru- kare. Ledningsgruppen för Skåneprojektet framhåller att "Rollfördelning- en mellan sjukvård och socialvård ofta har varit diffus med risk för dubbel- arbete men också lett till att personer hamnar mellan huvudmännens ansvarsområden". Man pekar emellertid också på positiva effekter. Med personal som har bred förankring i såväl sjukvårds- som socialvårdsorgani- sationerna förbättras förutsättningarna för kontinuitet och flexibilitet i vården. och omhändertagandet kan anpassas bättre till behoven. Möjlighe-

Prop. 1979/80:1 Samverkan 361

terna att få sjukhusvård i ett akut berusningstillstånd har ökat. Samarbetet har förbättrat kunskaperna om tillgängliga resurser och lett till diskttssio- ner om verksamhetens inriktning. Socialvården har emellertid haft begrän- sade möjligheter att efter avslutad sjukhusvård ge särskilt grava alkohol- missbrukare behövligt stöd. De har kommit att eirkttlera mellan dålig bostad. sjukhus och anstalt. Erfarenheterna tyder på att det för gruppen äldre grava alkoholmissbrukare måste prövas andra former för boendet, som ger ökad trygghet och kontinuitet. ledningsgruppens sammanfat- tande omdöme är att de många positiva resultat som samarbetet ändå har visat troligen är i högre grad ett resultat av det ökade samarbetet som sådant än av den valda metoden.

Jag anser det viktigt att huvudmännen utvecklar vårdresursplaneringen och metoderna för denna. En försöksverksamhct med sådan planering har nyligen redovisats (Socialstyrelsen, lnstitutionsutredningen, Rapport 3).

Omsorger om barn och ungdom

När det gäller omsorgerna om barn och ungdom bör socialtjänsten söka kontakt så tidigt som möjligt. Det är viktigt att få till stånd en ändamålsen- lig samverkan mellan socialtjänsten och mödra- och barnhälsovården. Detta kan bl.a. ske genom att socialtjänsten har mottagning vid mödra- vårds- och bamavårdsccntralerna. Det blir då naturligt att senare fortsätta samarbetet i förskolan. På motsvarande sätt bör sedan samverkan komma till stånd med skolhälsovårdens företrädare. På en del håll finns särskilda ungdomsmottagningar. .

Det finns inte några självklara ocllt enkla lösningar på hur samarbetet skulle gå till inom olika kommuner. Jag anser i likhet med socialutredning- en att kommunerna själva bör få söka sig fram till lösningar som bäst överensstämmer med de behov och önskemål som finns lokalt.

Vissa erfarenheter från samarbetet mellan sjukvården och barn- och ungdomsvården inom Skåneprojektet har jag redovisat nyss.

Förebyggande verksamhet i övrigt

Som framgår av vad jag har sagt tidigare skall socialnämnden ta initiativ till samverkan med andra myndigheter och organisationer, vars verksam- hetsfalt tangerar eller griper in i socialtjänstens område. Jag är också överens med socialutredningen om att olika samverkansgrupper kan bestå av såväl förtroendevalda som tjänstemän. Liksom utredningen anser jag emellertid att formerna för samverkan får bli beroende av olika lokala förutsättningar, som kommunens storlek och struktur och de frågor som behandlas.

Det finns redan riktlinjer uppdragna för samarbete mellan barnavårds- nämnd, skola och polis i regeringens cirkulär (1970: 513) om intensifierat samarbete mellan dessa myndigheter. Det gäller att främja barns och ungdoms utveckling samt förebygga och motverka brottslighet och annan

Prop. 1979/80: ] Samverkan 362

missanpassning. Hur detta arbete har utvecklats framgår av rapporter från brottsförebyggande rådet. Ett exempel är rapporten ( l977: 5) Lag och rätt i skolan. I denna rapport lägger rådets arbetsgrupp fram förslag till riktlinjer för utvecklingsarbete och försöksverksamhct i fråga om normbildningen i skolarbetet. Rapporten tar bl.a. upp frågan om socialvårdens och rättsvä- sendets medverkan i skolarbetet.

Även när det gäller vuxna lagöverträdare och missbrukare av alkohol eller narkotika är det viktigt att man samordnar tillgängliga resurser. So- cialnämnden bör därför ta initiativ till samverkan med andra myndigheter och organisationer beträffande vtrxna som behöver samhällets hjälp. Ock- så i fråga om kriminalvårdens klienter bör normaliseringspn'ncipen gälla, nämligen att de skall ha tillgång till sociala tjänster på samma villkor som andra medborgare. Å andra sidan medför de skilda huvudmannagränserna att det kan uppstå "skarvar" mellan olika behandlingsinsatser och att dessa också kan bli delvis motstridande och mindre effektiva. För att uppnå en bättre kontinuitet behövs en samordning mellan socialtjänsten och kriminalvården när det gäller behandlingsinsatser i enskilda fall.

Det är en viktig fråga hur samarbetet skall utformas mellan socialtjäns- ten och kriminalvården. Denna samverkan kan behöva utformas och or- ganiseras på olika sätt beroende på att omfattningen. behoven och förhål- landena i övrigt varierar mellan kommunerna. Brottsförebyggande rådet tog år 1976 initiativ till en försöksverksamhct med samarbete mellan frivår- den och andra samhällsorgan. Försöksverksamhetens resultat bör kunna få betydelse för den fortsatta utformningen av denna samverkan.

Den fortsatta utvecklingen torde fordra både impulser och viss vägled- ning. Därför bör socialstyrelsen och kriminalvårdsstyrelsen efter samråd med skolöverstyrelsen. arbetsmarknadsstyrelsen. brottsförebyggande rå- det och de båda kommunförbunden utfärda allmänna råd om hur samarbe- tet skall ordnas i kommunerna.

Frivilliga organisationer

Folkrörelsernas insatser är väl kända och erkända. De svarar för olika slags insatser som syftar till att öka gemenskapen mellan människor. förmedla kunskap och stimulera till engagemang i samhällsfrågor. Speciellt viktig är folkrörelsernas och de frivilliga organisationernas frihet att verka inom sina områden efter de målsättningar de själva har satt upp. Stöd från olika samhällsorgan får inte medföra en styrande effekt på organisationer- na. inte heller får — som Sveriges kommunaltjänstemannaförbund i sitt remissyttrande varnar för — en samverkan inkräkta på organisationernas integritet. initiativförmåga och vitalitet.

Folkrörelsernas och de frivilliga organisationernas insatser kommer inte att bli mindre viktiga i framtiden. Jag anser att vi bör satsa ännu mer på att genom folkrörelserna ta till vara den enskildes inneboende förutsättningar och resurser. lnte minst gäller detta ungdomsorganisationerna. Det ligger

Prop. l979/80:l Samverkan

&» 0 L,.)

därför i socialtjänstens intresse att samhällsstödet till ungdomsorganisatio- nerna får en sådan omfattning ait organisationerna kan bedriva en aktiv och skiftande verksamhet. Här villjag även erinra om att många idrottsför— eningar svarar för betydelsefulla insatser för ungdom. Socialtjänsten bör finna lämpliga former för samarbete med idrottsrörelsen.

Från de fackliga organisationerna har de tidigare nämnda anpassnings- grupperna betonats som en ny resurs i det sociala rehabiliteringsarbetet. [ dessa grupper ingår förutom arbetsgivare— och fackliga företrädare också representanter för arbetsförmedlingen. En samverkan mellan anpassnings- gruppcrna. arbetsförmedlingen och socialtjänsten anserjag vara viktig. På motsvarande sätt torde kontakter ktrnna etableras mellan socialtjänstens institutioner samt regionala och lokala fackliga organ.

lnom folkhildningsorganisationerna finns en bred kontaktyta med många människor som deltar i studiecirklar och kurser m.m. Denna verksamhet har stor betydelse för att bryta en isolering för vissa människor. Till detta kommer den uppsökande verksamhet som några bildningsförbund startat. Genom denna har de lyckats få kontakt med nya grupper. Sådan tipp- sökande verksamhet har bl. a. bedrivits bland invandrare. på arbetsplatser och i speciella bostadsområden. Jag anser att en samverkan mellan social- tjänsten och folkbildningsorganisationerna behövs för att vi skall kunna ta vara på samhällets samlade resurser.

Som jag har framhållit tidigare är det ett samhällsintresse av rang att handikapporganisationerna får goda arbetsbetingelser. Genom organisatio— nernas bredd linns inom handikapprörelsen en unik ktrnskap samlad om skilda handikappgruppcrs situation. problerrr och behov. Samarbetet mel- lan socialtjänsten och de lokala handikappföreningarna har funnit ett bra uttryck i de kommunala handikappråden. Som jag har sagt tidigare (avsnitt 2.l härjag övertygad om att dessa även i fortsättningen kommer att bli av stor betydelse i det kommunala arbetet.

Insatserna från länkarna. riksförbundet för hjälp är läkemedelsmissbru- kare m.fl. klientorganisalioner har under senare år kommit att få en allt betydelsefullare roll. Dessa organisationers erfarenheter av sociala behov och svårigheter kan socialtjänsten inte undvara om den skall arbeta efter föreslagna riktlinjer. Många nya idéer när det gäller behandling har kommit från företrädare för organisationerna. Man bör även i fortsättningen till- sammans kunna pröva nya idéer och arbeta fram nya metoder för socialt arbete.

Jag har tidigare behandlat bl.a. frågor om samverkan beträffande de äldre. Därför fattarjag mig kort nu. Bland pensionärerna bedrivs en alltmer omfattande föreningsverksamhet. Även om en allmän strävan bör vara att driva åldersintegrerad verksamhet. är den dagverksamhet som drivs av pensionärsorganisationerna viktig för att bryta den isolering som äldre ofta hamnar i. Föreningsverksamheten kan ge värdefulla kontakter mellan grannar. yrkeskolleger m. ll. som ger nytt liv efter pensionering. Via pen—

Prop. 1979/80:l Samverkan 364

sionärsorganisationerna kan också representanter utses till kommunala pensionärsråd och fönroenderåd.

Jag har tidigare behandlat frågor om invandrarnas situation och deras behov av insatser från socialtjänsten. Det är viktigt att socialtjänsten håller kontakt med deras organisationer. samverkar med dem för att klarlägga behov och medverkar till att lösa olika problem för dessa grupper.

2.l4.4 Samverkan i enskilda ärenden

Flera av remissinstansema har framhållit att socialtjänsten vid samver— kan med andra organ i enskilda ärenden kan komma i konflikt med intres- set att skydda berörda personers integritet. Från olika håll har därför varnats för att driva samarbetsfrågan i enskilda ärenden för långt. Socialut- redningcn har också framhållit att det är angeläget att besluten om samar- bete inte fattas över den enskilda personens huvud och att han har möjlig- het att motsätta sig samarbetet.

I vissa fall kan dock samarbetet mellan myndigheter vara så viktigt från samhällssynpunkt att uppgifter måste lämnas ut. oavsett om den enskilde samtycker eller inte. Avgörande blir då om det intresse som talar för utlämnande eller intresset av integritetsskydd väger tyngst. Samverkan med andra myndigheter eller organisationer genom informationsutbyte i ärenden som rör enskild person bör inte ske annat än när personen har samtyckt till samarbetet såvida inte t.ex. en trppgiftsskyldighet uttryckli- gen har angetts i lag. Jag återkommer till dessa frågor senare (avsnitten 117—2.19).

Polis

Samverkan mellan polis och socialvård regleras genom olika bestämmel— ser. Här kan nämnas att polisen enligt 3 s polisinstruktiorren (l972: 3] !) skall samarbeta med socialvårdsrnyndigheterna och ofördröjligcn under- rätta sådan myndighet när polisen får kännedom om förhållanden som bör föranleda åtgärd av myndigheterna. En svårighet i sammanhanget är att socialarbetare och polis ofta har olika utgångspunkter och referensramar för sitt arbete. Det är viktigt att bl.a. i utbildningen öka kunskaperna om varandras yrkesuppgifter och förutsättningarna för samverkan. Förslag med denna inriktning har nyligen lagts fram av l975 års polisutredning (SOU 1979: 6) Polisen. Vidare kommer socialtjänsten — om än i begränsad utsträckning — att behöva polisens hjälp med viss handräckning. Vissa bestämmelser om handräckning i nuvarande BvL kommer dock inte att återfinnas i den nya lagstiftningen (avsnitt 2.25). | de fall då det finns kvar en laglig rätt till handräckning bör sådan polishjälp begäras endast om uppgiften inte kan lösas på annat sätt.

Kriminalvård

Remissinstanserna är i allmänhet positiva till vad socialutredningen har anfört om samverkan mellan kriminalvården och socialtjänsten. Det gäller

Prop. l979/80:1 Avgifter m.m.

'.!—J O 'Jl

bistånd till dem som skall friges från kriminalvårdsanstalt. dem som redan är frigivna och dem som bl.a. dömts till skyddstillsyn. Förhållandena till anhöriga är ofta ansträngda. den ekonomiska situationen är mycket be- svärlig. bostadsfrågan är svår att lösa, utbildningen är dålig och arbetsmöj- lighetema är små. I detta sammanhang. liksom i fråga om samarbetet med polisen. är socialutredningens förslag om att inrätta särskild jourverksam- het inom socialtjänsten angeläget. Sådana stöd- och hjälpåtgärder som socialtjänsten lämnar andra medborgare och således tillhör dess normala arbetsfält. bör givetvis omfatta även dem som finns i kriminalvården. Jag har varit inne på dessa frågor tidigare i samband med förebyggande verk- samhet och vid behandlingen av det kommunala ansvaret (avsnitt 2.3).

2.15 Avgifter m. m.

2.l5.l Hjälptagares skyldighet att ersätta mottaget bistånd

Den som har uppburit socialhjälp enligt tzs ShjL (obligatorisk hjälp) är i princip inte skyldig att betala tillbaka denna. Bara om socialhjälpen har utgjort förskott på förmån som hjälptagaren har rätt till och senare uppbär skall pengarna återbetalas. Detsamma gäller bidrag som har utgått på grund av oriktig uppgift som hjälptagaren har lämnat uppsåtligen eller av grov oaktsamhet.

Däremot är socialhjälp som har utgått enligt 13.5 ShjL (frivillig hjälp) i princip återbetalningspliktig för hjälptagaren. Undantag utgör de fall där hjälptagaren är under lf) år. Enligt 3755 Shjl. har socialnämnden rätt att efterge ersättningsskyldighet i samtliga fall.

Enligt 72.5 första stycket BvL får kommun. när någon har omhänderta- gits för samhällsvård. som ersättning för vårdkostnaden uppbära under— hållsbidrag eller annan periodisk förmån som tillkommer den omhänder- tagne och som belöper på vårdtiden. Kommunen får också ta ut ersättning för sådan kostnad av egendom som tillhör den omhändertagne vid ingri— pandet eller som tillfaller honom medan han är omhändertagen.

För kostnad som kommunen har haft för någon som har omhändertagits för samhällsvård och inte fyllt 16 år är enligt 72.5 andra stycket BvL. föräldrarna ersättningsskyldiga. Enligt 72 ;" tredje stycket BvL får barna- vårdsnämnd helt efterge ersättningsskyldighet.

Beträffande all ersättningsskyldighet har genom en särskild kungörelse (l973: 764) förordnats om ett årligt högsta ersättningsbelopp. 5 000 kr. Från det beloppet skall avräknas allmänt barnbidrag. bidragsförskott. barnpen- sion och barntillägg till pension i den mån förmånen betalas ut till annan än vårdnadshavaren.

Enligt särskilda föreskrifter i lagen (1964: 143) om bidragsft'irskott resp. lagen (l962:381) om allmän försäkring har barnavårdsnämnden rätt att uppbära bidragsförskott och barnpension och barntillägg inom folkpensio- neringen för barn som nämnden har omhändertagit för samhällsvård. Lik-

Prop. 1979/8fl:l Avgifter m.m. 366

nande bestämmelser finns i lagen (l947z529) om allmänna barnbidrag. Dessa sociala förmåner kan ofta komma att överstiga det högsta ersätt— ningsbelopp som den omhändertagne och hans föräldrar har att erlägga för vården enligt 72.5 BvL. Genom avräkningsregeln i kungörelsen innebär detta att någon ersättning inte kan tas ut av den enskilde för vården. Maximeringsregeln i kungörelsen inkräktar emellertid inte på barnavårds- nämndens rätt att uppbära sådana sociala förmåner som utgår för det omhändertagna barnet. Skulle de sociala förmånerna överstiga det av regeringen fastställda högsta ersättningsbeloppet. har barnavårdsnämnden likväl rätt att uppbära förmånerna oavkortade för att täcka vårdkostnadcn.

För sådana sociala tjänster som kommun har tagit på sig, t.ex. social hemhjälp. färdtjänst m.m.. tar kommunen regelmässigt ut en avgift av den som tar tjänsten i anspråk. Ofta görs detta efter en individuell prövning av den enskildes betalningsförmåga. Särskilda förfanningsbestämmelser om avgifter finns i kungörelsen ( l97 I: 830) om avgifter vid ålderdomshem ochi lagen (l97o: 38l)om barnomsorg. I övrigt finns det en rad rekommendatio- ner från Kommunförbundet om principerna för avgiftsuttag.

Socialtrtredningen har föreslagit att all ekonomisk hjälp som utgår inom ramen för rätten till bistånd som regel skall vara fri från återbetalningsskyl— dighet. l)et gäller alltså sådant bistånd som den enskilde får till sin försörj- ning och sin livsföring i övrigt. om hans behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Undantag skall gälla för dels bistånd som har lämnats som förskott på förmån eller ersättning. dels bistånd till den som befinner sigi arbetskon- flikt. Socialutredningcn uttalar vidare att en enskild som har erhållit bi- stånd till följd av vilseledande uppgifter i enlighet med allmänna rätts- grundsatser bör vara återbetalningsskyldig för de kostnader som har upp- kommit.

Har ekonomisk hjälp inte utgått med stöd av bestämmelserna om rätt till bistånd men ändå inom ramen för socialtjänstens syften. föreslås den däremot enligt huvudregeln bli återbetalningspliktig under förutsättning att hjälpen har lämnats på sådana villkor. En särskild regel om eftergift av crsättningsskyldigheten som motsvarar 375 ShjL och 725 tredje stycket BvL föreslås också.

Socialutredningen har vidare föreslagit att en hjälptagare aldrig skall ha kostnadsansvar för" stöd- och hjälpinsatser av behandlingskaraktär. som har beslutats av socialnämnden. Således skall vård i annat hem än det egna liksom vårdinsatser som ges i den behövandcs eget hem aldrig medföra några ekonomiska förpliktelser för hjälptagaren.

Slutligen har utredningen föreslagit en uttrycklig lagregel att kommunen år tar ut avgift för annan social tjänst enligt grunder som kommunen bestämmer. Detta innebär bl.a. att för sådana sociala tjänster som t.ex. hemhjälp och färdtjänst. vilka har lämnats med stöd av den föreslagna biståndsparagrafen. skall det föreligga ett kostnadsansvar för den enskilde. Utredningen erinrar också om att särskilda regler nu finns om avgift för plats i förskola och inom äldreomsorgen.

Prop. 1979/80zl Avgifter m. m. 367

Det övervägande antalet remissinstanser har inte haft någon erinran mot dessa förslag. ' '

Förslagen innebär jämfört med nuvarande lagstiftning endast mindre ändringar. Den skyldighet för den unge som nu finns enligt BvL att ersätta vårdkostnaden med ev. förmögenhetstillgångar under tid då han är omhän- dertagen för samhällsvård faller således bort. Till just denna fråga. som hänger samman med föräldrars kostnadsansvar. får jag emellertid anled- ning att återkomma. Vidare görs inte längre undantag från betalningsskyl- dighet för den som är under lö år och uppbär motsvarigheten till frivillig socialhjälp. I praktiken torde det ökade ansvaret för den unge dock endast vara skenbart.

Jag ansluter mig till utredningens förslag beträffande den enskildes kost- nadsansvar. Jag anser således att huvudprincipen bör vara att ekonomisk hjälp som utgår med stöd av bestämmelserna om rätt till bistånd inte är återbetalningspliktig. Undantag bör göras för de fall då ekonomiskt bistånd ges som förskott på förmån eller ersättning och då det ges till en biståndsta- gare som befinner sig i arbetskonflikt. Jag anser vidare att stöd— och hjälpinsatser av behandlingskaraktär inte bör medföra någon ersättnings- skyldighet för den som behandlingen avser. Jag skall i det följande ta upp en del frågor som anknyter till dessa huvudprinciper liksom andra frågor som berör den enskildes kostnadsansvar.

När det gäller principerna för att ta ut avgifter för sociala serviceåtgärder i allmänhet anser jag liksom socialutredningen att det bör ankomma på kommunerna själva att bestämma grunderna för detta. Frågorna om av— gifter inom äldreomsorgen har jag behandlat tidigare (avsnitt 2.l()).

ff./5.2 Anhöriga skyldighet att ersätta mottaget bistånd

Enligt 35 & Shjl. är en make skyldig att utge ersättning för obligatorisk socialhjälp enligt 125 som har lämnats åt andra maken. Det görs dock undantag för makar som lever åtskilda till följd av domstols beslut och inte är underhållsskyldiga mot varandra. för en make som på grund av frihets- berövande inte är i stånd att fullgöra sin underhållsskyldighet och för en make som själv uppbär obligatorisk socialhjälp.

Enligt 365 ShjL är vidare föräldrar solidariskt ansvariga för obligatorisk socialhjälp som har utgått till deras barn under l6 år. Undantag gäller för föräldrar till "barn utom äktenskap", som enligt ett för barnet bindande avtal har åtagit sig att utge underhållsbidrag genom engångsbelopp. Det finns också vissa andra undantag från huvudregeln. bl.a. när en förälder på grund av frihetsberövande inte kan fullgöra sin underhållsplikt.

Ersättning skall utgå med det belopp som kommunens kostnader för utgiven socialhjälp skäligen kan uppskattas till. Socialnämnd får, liksom när det gäller hjälptagaren själv. efterge ersättningsskyldigheten.

Föräldrarna är vidare enligt 72.5 andra stycket BvL ersättningsskyldiga för kostnad som kommun har haft för barn under 16 år som har omhänder-

Prop. l979/80:1 Avgifter nt. m. 368

tagits för samhällsvård. Samma undantag från regeln gäller som i fråga om socialhjälp.

Bamavårdsnämnden har enligt 72.5 tredje stycket rätt att efterge ersätt- ningsskyldighet.

Socialutredningen har föreslagit att all ersättningsskyldighet för make skall avskaffas. Som skäl för detta anför utredningen att reglerna om makars inbördes underhållsskyldighet i praktiken har blivit så uttunnade att det inte finns någon anledning att i den sociala lagstiftningen ålägga make ersättningsskyldighet för bistånd som har utgått till andre maken. Jag ansluter mig till förslaget. som remissinstansema har lämnat utan erinran.

När det gäller föräldrars ersättningsskyldighet har utredningen inte före- slagit något motsvarighet till de nuvarande reglerna i Shjl.. Föräldrar skall alltså enligt förslaget inte vara skyldiga att ersätta ekonomisk hjälp som har utgått till deras barn med stöd av bestämmelserna om rätt till bistånd.

1 prop. 1978/79: 12 om underhåll till barn och frånskilda. m.m.. som riksdagen har antagit. görs uttalanden av innebörd att föräldrarnas ansvar för barnens underhåll går före dessas rätt till socialhjälp. Med detta som utgångspunkt måste man därför förutsätta att om ekonomiskt bistånd har utgått till ett barn, så beror det på att dess behov inte har kunnat tillgo- doses av föräldrarna. Det är då rimligt att också befria föräldrarna från ersättningsskyldighet. Jag ansluter mig därför till utredningens förslag i denna del.

Däremot har utredningen föreslagit att föräldrar skall vara skyldiga att delta i kostnaden om en underårig, dvs. ett barn under 18 år. genom socialnämndens försorg får vård i annat hem än det egna. Enligt förslaget skall regeringen föreskriva grunderna för ersättningsskyldigheten. Föräld- rarnas ersättningsskyldighet skall enligt förslaget omfatta såväl vård i familjehem som hem för vård eller boende (institution). Den omständighe- ten att barnet bereds vård utom hemmet genom socialnämndens försorg bör enligt utredningens mening inte leda till att föräldrar avlastas det kostnadsansvar som de annars skulle ha haft enligt föräldrabalkens regler om underhållsskyldighet.

Enligt de regler som gäller fr.o.m. den ljuli 1979 är föräldrarna i princip underhållsskyldiga mot sina barn till dess de fyller 18 år. Om barnet då inte har avslutat gymnasiestudier eller annan grundutbildning. står dock under- hållsskyldigheten kvar så länge barnet studerar. Den upphör dock senast när barnet fyller 21 år. Föräldrarnas underhållsskyldighet blir i fortsätt- ningen aldrig ovillkorlig utan görs beroende av föräldrarnas ekonomiska förmåga och barnets behov. Enligt lagen får en förälder rätt att förbehålla sig ett belopp för sitt eget underhåll när underhållsbidrag skall bestämmas till ett barn. Normalbeloppet för förälderns vanliga kostnader är angett till 1,2 basbelopp per år. Till detta kommer skälig kostnad för bostad. I vissa fall skall föräldern kunna förbehållas också ett belopp för hemmavarande makes och barns försörjning.

Prop. 1979/80zl Avgifter m.m. 369

Socialutredningcn har anfört följande i fråga om skyldigheten för en förälder att delta i kostnaden för ett barn som genom socialnämndens försorg vårdas utanför det egna hemmet. Det kostnadsansvar som skall åvila föräldrarna bör inte vara obegränsat. Regeringen bör liksom f.n. fastställa ett visst högsta årligt belopp. Från vad föräldern sålunda skall betala till nämnden skall avräknas vad nämnden får uppbära i form av underhållsbidrag och bidragsförskott. barnbidrag eller barnpension eller andra därmed jämställda sociala förmåner som tillkommer barnet. ()m föräldrarna själva uppbär sådana medel som tillkommer barnet, påverkar det således inte deras ersättningsskyldighet mot nämnden. Socialutred- ningcn har Vidare framhållit att barnets egna tillgångar inte bör få tas i anspråk vilket står i överensstämmelse med den princip som utredningen förordar att insatser av vård- och behandlingskaraktär inte skall vara förenade med kostnadsansvar för klienten. Däremot anser utredningen att samma undantag bör gälla från förälders ersättningsskyldighet som i dag gäller enligt BvL. alltså i fall då underhållsbidrag har utgått i form av engångsvederlag. när föräldern saknar förmåga att betala till följd av fri- hetsberövande osv.

Flertalet remissinstanser har lämnat utredningens förslag och uttalanden i dessa delar titan erinran. Mot själva huvudprincipen om föräldrars ersätt- ningsskyldighet har emellertid några. bland dem socialstyrelsen. anfört att det kan vara olyckligt att genom ett kostnadsansvar ytterligare belasta föräldrarna i svåra situationer. särskilt när det gäller barn som har tagits om hand mot föräldrarnas vilja. Vidare framhåller man att samhällets intäkter i dessa fall måste anses ha marginell betydelse.

Några instanser är kritiska till förslaget att barnets egna tillgångar inte skall kunna tas i anspråk. Man framhåller främst att föräldrarnas ersätt- ningsansvar i dessa fall kan lägga en större börda på föräldrarna än den de har enligt föräldrabalken. Några menar att det i första hand bör vara barnets tillgångar som tas i anspråk och att föräldrarna bör rycka in först när dessa inte räcker till. Flera instanser pekar på nackdelarna med en fast övre bcloppsgräns och på de orättvisor som kan uppstå i de fall ena föräldern betalar underhållsbidrag och den andre är vårdnadshavare.

Jag delar socialutredningens uppfattning att föräldrar som har barn som vårdas i annat hem än det egna inte bör fn'tas från skyldigheten att efter förmåga svara för kostnaden för sina barns uppehälle och utbildning precis som andra föräldrar. Ett sådant ansvar är viktigt när det gäller att försöka upprätthålla samhörighetskänslan mellan föräldrar och barn som genom omständigheterna inte kan vistas tillsammans. Att barnets uppehälle är särskilt kostsamt. t. ex. när det vistas i en institution. bör dock inte medfö- ra att föräldrarna måste betala mer än de normalt skulle ha gjort om underhållsskyldigheten hade fastställts t.ex. i samband med en skilsmässa. Jag anser därför att principerna för ersättningsskyldighet bör knyta an till reglema om underhållsskyldighet i föräldrabalken. dvs. vara beroende av barnets behov och föräldrarnas samlade ekonomiska förmåga. 24 Riksdagen [979/80. [ Sum/. Nr I. Del A

Prop. l979/80:1 Avgifter rn. m. 370

Föräldrarna bör sinsemellan ta del i kostnaderna för barnets underhåll var och en efter sin förmåga. Av föräldrabalken följer att vid bestämmande av föräldrarnas underhållsskyldighet hänsyn skall tas till bl.a. barnets tillgångar. Jag anser däremot inte att det här finns skäl att frångå den huvudprincip som jag tidigare har tagit ställning för, nämligen att hjälpta- garen själv inte skall behöva ersätta kostnaden för egen vård eller behand- ling. Detta innebär alltså att barnets egna tillgångar inte skall få tas i anspråk i den mån de inte utgörs av underhållsbidrag från föräldrarna.

För att underlätta bestämmandet av föräldrarnas ersättningsskyldighet och för att undvika oskäliga resultat i det enskilda fallet bör ersättningsbe- loppet gentemot kommunen för var och en av föräldrarna begränsas uppåt. förslagsvis så att det sammanfaller med normen för bidragsförskott enligt bidragsförskottslagen. Att kommunen skall vara berättigad att liksom f.n. uppbära allmänt barnbidrag osv. behöver inte anges särskilt utan får följa av bestämmelseri resp. lagar.

Liksom socialutredningen anserjag att de närmare grunderna för föräld- rarnas ersättningsskyldighet bör bestämmas av regeringen. De riktlinjer somjag här har angett bör då beaktas.

2. [5.3 Äterkrav av lämnat bistånd

Särskild ersättningslalan

Om en hjälptagare eller annan som enligt reglerna i ShjL är skyldig att ersätta utgiven socialhjälp inte godvilligt gör detta, får kommunen föra talan om återbetalning (39 5). Detta görs hos länsstyrelsen i det län där den betalningsskyldige skall svara vid domstol i tvistemål. dvs. vanligtvis där han har sitt hemvist. Länsstyrelsen får inte bifalla ett anspråk på ersättning för socialhjälp. om den ersättningsskyldige genom att återbetala kostnaden kan antas komma att sakna tillräckliga medel för sin och sin familjs försörj- ning eller om annars synnerliga skäl talar mot bifall. Är föräldrar eller make skyldiga att ersätta socialhjälp som barn eller andre maken kan beräknas uppbära stadigvarande. får länsstyrelsen, likaså på talan av kom- munen. ålägga dessa att i lämpliga poster fortlöpande ersätta kommunen för dess utlägg. Länsstyrelsen kan alltid ompröva sitt beslut i dessa fall. Kommunen kan. även sedan länsstyrelsen har meddelat sitt beslut. efterge betalningsskyldigheten (40 & Shjl.).

Liknande regler gäller enligt 72 & BvL för hjälptagaren/barnet eller bar- nets föräldrar (73 och 74 ts BvL). Här förutsätts dock som huvudregel när det gäller föräldrars betalningsplikt att ersättningen skall utgå som bidrag på lämpliga tider. så länge ett omhändertagande för samhällsvård består. Vidare sägs det att bidragsskyldigheten får fastställas genom skriftlig för- bindelse. som har bevittnats av två personer.

För samtliga fall gäller i princip att kommuns ansökan om återbetalning skall ha kommit in till länsstyrelsen inom tre år från det hjälpen lämnades. Om inte detta görs. förlorar kommunen sin rätt till ersättning.

Prop. l979/8tlzl Avgifter m.m. 37!

Socialutredningcn har föreslagit en gemensam regel för samtliga fall av återbetalningsskyldighet. Enligt denna skall kommun som vill föra talan mot enskild om ersättning för ekonomisk hjälp eller vård väcka talan hos länsstyrelsen inom tre år från det fordran uppkom. Vidare sägs det att talan om ersättning inte får bifallas. om den ersättningsskyldige genom att åter- betala kostnaden eller del därav kan antas bli ur stånd att klara sin försörj- ning eller sin dagliga livsföring i övrigt eller annars synnerliga skill talar mot bifall till ersättningsanspråket. Liksom f. n. skall socialnämnden också helt eller delvis få efterge ersättningsskyldighet.

Socialutredningens förslag skiljer sig från de regler sotn nu gäller främst på det sättet att bidrag som har utgått till hjälptagare på grund av dennes oriktiga uppgifter inte kan sökas åter hos länsstyrelse. I stället lär sadan talan få föras vid allmän domstol enligt reglerna om tvistemål eller som målsägandetalan i brottmål. I övriga fall av ersättningstalan föreslås att länsstyrelsen i den bidragsgivande kommunens län skall bli den behöriga länsstyrelsen. Någon möjlighet för länsstyrelsen att fastställa framtida bidragsskyldighet skall det inte finnas enligt förslaget.

Flertalet remissinstanser har ingen erinran mot utredningens förslag.

10 menar dock att det Vore mera tilltalande att knyta den sociala pröv- ningen av den återbetalningsskyldiges betalningsförmaga redan till kom- munens återkrav. dvs. ange betingelserna föratt återkrav skall få ske och inte bara när ersättningstalan får bifallas. Anspråkcts tillåtlighet bör enligt .l():s mening rimligen inte vara beroende av om den enskilde går med på det eller inte.

I den föreslagna föreskriften att talan om ersättning inte får bifallas om den ersättningsskyldige genom att betala inte längre skulle klara sin för- sörjning får anses ligga ett krav också på kommunen att, innan denna väcker talan, ha förvissat sig om att det finns förutsättningar för bifall. Som datainspektionen har påpekat i sitt remissvar måste en ersättningstalan också alltid föregås av krav enligt 6 & inkassolagen (1974: l82). Att kom— munen redan innan den inleder ett sådant inkassoärendc skulle kunna utreda den enskildes betalningsförmåga vid kravtilllället — som kan ligga i tiden åtskilligt efter utbetalningstilllället — anser jag föga realistiskt. Jag anser att man här liksom i betalningsförhållandcn i allmänhet får lita till att den ersättningsskyldige gör invändning om sin bristande bctalningsför- måga. Jag vill därför föreslå att regeln när det gäller grunderna för att pröva kommunens ersättningstalan skall få den utformning som socialutredning- en har föreslagit.

Fastställande (It'll'tlmlldd betal/1ingsskyldigltcl

En förutsättning för att ersättningstalan skall bifallas är enligt socialut— redningens förslag att ersättningen eller biståndet har betalats ut. Någon möjlighet att. som man f.n. kan göra enligt 74 & BvL. fastställa framtida betalningsskyldighet genom myndighets beslut finns det således inte. Detta

Prop. 1979/80zl Avgifter m. m. 372

kan naturligtvis komma att medföra vissa praktiska nackdelar. särskilt i de fall då föräldrar skall bidra till sina barns vistelse i annat hem. Jag är emellertid överens med socialutredningen om att det är lämpligt att social- nämnden och föräldern kommer överens om hur mycket som föräldern skall betala per månad. Någon lagregel för hur ett sådant avtal skall träffas behövs inte.

Behörig instans/ör särskild vrsätmingstulun

Flera remissinstanser har haft invändningar mot socialutredningens för- slag att behålla länsstyrelsen som den myndighet som skall pröva ersätt- ningstalan enligt socialtjänstlagen. Dessa remissinstanser menar att det vore lämpligare att mål av denna typ prövas av domstol — länsrätt eller allmän domstol. Mot utredningens påstående att allmän domstol inte kan jämka eller ogilla ett ersättningsanspråk av hänsyn till gäldenärens ekono- miska eller sociala förhållanden. invänder t.ex. JK och datainspektionen att det inte torde vara främmande för domstolarna att vid bedötnningcn av om och i vilken mån en förpliktelse skall åläggas någon ta hänsyn till vederbörandes ekonomiska situation. Som exempel nämner de 6 kap. 2 .' skadeståndslagen. Datainspektionen framhåller att det för en sådan pröv- ning inte är avgörande vilken myndighet som gör den. utan vilka regler den grundas på.

Jag delar den uppfattning som har kommit fram under remissbehand- lingen att mål om ersättning som enskild har att utge lämpligen bör prövas av domstol. För att undvika de nackdelar som kan vara förknippade med en prövning vid tingsrätt — främst reglerna om förenklad handläggning i mål om betalningsföreläggande — anserjag att länsrätten är den lämpligas- te instansen. Länsrätterna har visserligen nyligen otnorganiserats genom länsrättsreformen den ljuli 1979. menjag kan — efter samråd med chefen för justitiedepartementet — inte finna att förslaget i denna del skulle medföra någon stor arbetsökning eller ändrad uppgiftsinriktning för läns- rätterna. Jag vill också föreslå att regeln utformas så att länsrätten i svarandens hemvistkommun blir behörigt forum. Detta står enligt min mening bäst i överensstämmelse med lagstiftningens allmänna målsättning att värna om den enskildes intressen i första hand.

Tulan vid allmän domstol

Regeln om talan om återkrav täcker bara de fall som avser utgiven ekonomisk hjälp och utgifter för underårigs vård i annat hem än det egna. Däremot gäller den inte för avgifter som kommunen tar ut för andra sociala tjänster. Socialutredningen menar att dessa avgifter vid bristande betalning får krävas ut vid allmän domstol.

Som jag har nämnt tidigare har socialutredningen inte föreslagit någon regel motsvarande den sotn finns i dag om rätt till återkrav av obligatorisk socialhjälp när denna har betalats ut på vilseledande Uppgifter. Talan om

Prop. l979/80:l Avgifter m. m. 373

ersättning i sådana fall skulle alltså föras vid allmän domstol främst enligt reglema om skadestånd.

] denna fråga har kammarrätten i Göteborg erinrat om att en talan vid allmän domstol innebär att den enskilde ställs utanför det skydd som jämkningsregeln annars skulle ha tillförsäkrat honom. Vidare menar kam- man'ätten att en prövning vid länsstyrelse sannolikt ställer sig både enklare och billigare för såväl den enskilde som socialnämnden.

Som jag ser det lär underlåtenhcten att reglera förutsättningarna för återkrav på grund av vilseledande uppgifter i praktiken komma att innebä- ra att talan om sådan ersättning kan föras enbart i uppsåtliga fall och då främst som målsägandetalan i brottmål (2 kap. 4 s' skadeståndslagen / 19721207l). Härvid blir en regel i 6 kap. 2 så skadeståndslagen tillämplig. som medgerjämkning av skadestånd i fall detta skulle bli oskäligt betung- ande för den skadeståndsskyldigc med hänsyn till hans ekonomiska förhål— landen. Detta får enligt min mening anses vara ett tillräckligt skydd för den enskilde i dessa situationer. Inte heller lär några rättegångskostnader bli aktuella för vare sig den enskilde eller kommunen i mål där allmän åklagare för talan. Jag ansluter mig därför till socialutredningens förslag att inte i socialtjänstlagen ge särskilda regler om återkrav i vilseledandefallen.

Sammanfattningsvis innebär således mitt förslag att talan om att återfå ekonomisk hjälp som har betalats ut enligt bestämmelsen om rätt till bistånd (förskott och bidrag under arbetskonflikt), av annan ekonomisk hjälp och talan om ersättning för barns vård i annat hem än det egna skall föras hos länsrätten i det län där den ersättningsskyldige har att svara vid allmän underrätt i tvistemål. Talan om ersättning för ekonomisk hjälp. som har utbetalats på grund av vilseledande uppgifter. och för serviceåtgärder får föras vid allmän domstol.

Preskription av fordran

Endast ett fåtal remissinstanser har motsatt sig socialutredningens för- slag om att behålla den treåriga preskriptionstid som gäller f. n. Någon har dock velat utsträcka tiden till fem år för att i möjligaste mån undvika kravmål som bara har till syfte att avbryta preskription. Jag anser att övervägande skäl talar för att behålla den treåriga preskriptionstiden. Jag fäster därvid särskild vikt vid att riksdagen nyligen har beslutat att pre- skriptionstiden för fordran på underhållsbidrag fr.o.m. den I juli 1979 skall sänkas från tio tilljust tre år (prop. 1978/79: 12). För ersättningstalan som förs vid allmän domstol gäller allmänna regler om preskription av fordran.

Prop. 1979/80zl Socialtjänstens organisation 374

Hänvisningar till S2-142

2.16. Socialtjänstens organisation

2 . l6.l Enhetlig nämnt/organisation

Så länge vi har haft en socialvårdslagstiftning här i landet har bestäm— melser getts för varje vårdområde för sig. Mot denna vad man skulle kunna kalla funktionella uppdelning av socialvården svarar en nämndorganisation med en nämnd för varje vårdområde. Således skall för vart och ett av vårdområdena barnavård. socialhjälpsverksamhet och nykterhetsvård i varje kommun finnas en särskild nämnd. som skall vara kommunens förvaltnings, och verkställighetsorgan för vårdområdet: barnavårds— nämnd. socialnämnd och nykterhetsnämnd. Barnavårdsnämnden får vid befattning med ärenden som gäller ungdom över 15 år kalla sig ungdoms- nämnd. Kommun får tillsätta särskild nykterhetsnämnd. Om så inte skett är socialnämnden nykterhetsnämnd.

Synen på socialvården har efter hand ändrats. Helhetssynen har börjat tillämpas, Den innebär — som framgår av vad jag har sagt tidigare — bl. a. att en enskilds eller en grupps sociala situation och de svårigheter han eller gruppen har skall ses i förhållande till hela den sociala miljön. Denna syn på vård- och behandlingsarbetet har kommit i konflikt med en lagstiftning som är strikt knuten till vårdområden. Ett första steg mot att skapa en bättre samordning togs genom lagen (1970: 296) om social centralnämnd m.m. (SCL). Denna öppnade möjlighet för kommunen att införa en enhet- lig nämndorganisation. dvs. en enda sociäl centralnämnd skulle i princip svara för socialvården i kommunen.

Socialutredningcn framhåller att möjligheten att inrätta social central- nämnd har utnyttjats i stor omfattning. De erfarenheter som har vunnits talar för att låta denna organisationsform bestå. Huvudansvaret bör alltså enligt utredningens förslag i alla kommuner ligga på en nämnd. Denna skall inför kommunens fullmäktige svara för kommunens sociala verksamhet och samordningen av resurserna för denna. Det finns enligt utredningen inte längre skäl att behålla specialiserade nämnder för olika vårdområden. Organisationen med en social nämnd bör vara obligatorisk. Denna nämnd bör benämnas socialnämnd.

. Socialutredningens förslag om en enhetlig nämndorganisation biträds av alla remissmstanser som har yttrat sig i frågan. Nästan alla kommuner har nu inrättat en social centralnämnd. Som jag har framhållit tidigare är helhetssynen i vård- och behandlingsarbetet en av de bärande principerna i det här framlagda förslaget. Det är inte förenligt med denna syn att behålla en nämndorganisation som är uppbyggd efter symptom. Det bör finnas ett sammanhållet ansvar för socialtjänsten i kommunen. Jag ansluter mig därför till utredningens förslag om en enhetlig nämndorganisation för socialtjänsten. Om en social centralnämnd har inrättats, får fullmäktige enligt SCL också besluta att i kommunen skall inrättas två eller flera distrikts-

Prop. 1979/80zl .S'ocialtjänstetts organisation 375

nämnder. var och en för ett socialvårdsdistrikt. med uppgift att avgöra ärenden om vård och behandling eller annan åtgärd beträffande enskild person enligt vårdlagama. Kommunens fullmäktige får uppdra åt nämnden att även i övrigt avgöra ärenden som avser vård och behandling eller annan åtgärd beträffande enskild person.

Möjligheterna att inrätta sociala distriktsnämnder för bestämda geogra- fiska områden bör enligt utredningens förslag behållas. Jag återkomrrrer strax till denna fråga.

2.I6.2 KotntnunaIlagsrcglcrade nämnder inom .vm'ialtjänstwr

Vissa kommunala nämnder är obligatoriska enligt föreskrifter i särskilda författningar. Utöver dessa specialreglerade nämnder har emellertid kom- nrunema enligt 3 kap. l3 & andra stycket kommunallagen (KL) möjlighet att tillsätta de nämnder som behövs. Sådana fakultativa nämnder kallas i förarbetena till KL kommunallagsreglerade nämnder.

[ förarbetena till de nu gällande vårdlagarna har man bara sparsamt kommenterat kommunens möjligheter att inrätta fakultativa nämnder inom vårdområdena. I propositionen (1960: IO) med förslag till BvL framhöll föredragande statsrådet att det även framdeles borde stå varje kommun fritt att. om den fann det lämpligt. uppdra åt särskilt organ att handlägga frågor om allmän ungdomsvård. Beträffande en sådan organisationsform torde några särskilda bestämmelser inte behöva införas i lagen. Av detta följde enligt föredraganden att ifrågavarande organ i kommunalrättsligt hänseende blev att betrakta som s.k. oreglerad (kommunallagsreglerad) nämnd.

Föredraganden anförde vidare att Bszs bestämmelser om den allmänt förebyggande verksamheten borde ges samma innebörd som i den äldre barnavårdslagen. Barnavårdsnämnden borde således åläggas att tillse att vad som borde göras för ungdomen också blev gjort. antingen genom andra organ eller genom nämnden själv. Om ungdomsstyrelse eller motsvarande organ hade tillsatts inom kommunen, medförde detta att nämndens arbets- börda lättades. men det innebar inte att nämnden befriades från allt ansvar för den allmänna ungdomsvården inom kommunen. Föredraganden fram- höll att barnavårdsnämnden som det centrala organet för samhällets barna- vård alltid ytterst har ansvaret för att behövliga åtgärder vidtas för att främja goda uppväxtförhållanden för ungdom.

Kommunen kan således inom barnavårdsnämndens ansvarsområde till— sätta en särskild nämnd för att fullgöra vissa uppgifter. Detta innebär emellertid inte att barnavårdsnämnden i motsvarande mån fritas från an- svaret för de uppgifter som åvilar nämnden enligt BvL.

Enligt ShjL ankommer det i princip på socialnämnden att ombesörja alla de angelägenheter i fråga om socialhjälpen som kan hänföras till förvalt- ning och verkställighet. Kommunens fullmäktige får dock bestämma att viss egendom som hör till kommunens socialhjälpsvcrksamhet — t.ex. ett

Prop. 1979/80:l Socialtjänstens organisation 376

ålderdomshem — skall förvaltas av en annan nämnd än socialnämnden eller av en särskild styrelse. '

Socialutredningcn framhåller att med den föreslagna socialtjänstlagen följer en principiell frihet för kommunen i fråga om såväl verksamhetens uppbyggnad som dess organisation. Utredningen har emellertid funnit det nödvändigt att inom ramen för de mål som lagen anger reglera verksamhe- ten i vissa hänseenden för att nå en enhetlig utveckling av socialtjänsten n h för att bestämma den enskildes rättigheter och skyldigheter. De upp- gifter som socialnämnden skall ha enligt förslaget sammanför utredningen i strukturinriktade, allmänt inriktade och individuellt inriktade insatser. I de två första hänseendena bör det stå kommunen fritt att överlåta åt ett särskilt organ att sköta vissa uppgifter. Socialnämnden skall dock ha ett övergripande ansvar också för sådan verksamhet. Socialnämnden skall enligt utredningens förslag anmäla hos kommunen om uppgifterna sköts på ett sätt som inte svarar mot de syften som har angetts för verksamheten. lnom det individuella stöd- och hjälparbetet bör verksamheten ankomma på socialnämnden ensam eller i förekommande fall på social distrikts— nämnd.

Under de strukturinriktade insatserna faller enligt utredningens förslag deltagande i samhällsplaneringen. Denna uppgift syftar till att tillföra pla- neringsunderlaget social sakkunskap. För att denna uppgift skall kunna fullgöras bör den utövas av den nämnd som genom sina uppgifter i övrigt har de största förutsättningarna att få vetskap om dessa förhållanden. Denna uppgift bör därför enligt utredningen läggas på socialnämnden. Detta bör emellertid inte utesluta att även fakultativa organ, t. ex. fritids- nämnder. ges tillfälle att medverka i samhällsplaneringen.

Frågan om kommunernas befogenheter att organisera socialtjänsten har kommenterats av ett flertal remissinstanser. Brottsförebyggande rådet an- ser att frågan om ansvarsfördelningen mellan socialnämnden och vissa fakultativa nämnder. t.ex. fritidsnämnder, inte har klarlagts tillräckligt. Den skyldighet som nämnden ges att anmäla för kommunen om de upp- gifter som en fakultativ nämnd har inte sköts är enligt rådet en alltför passiv funktion. En stor del av den allmänt förebyggande och uppsökande verksamheten för barn Och ungdom bedrivs i dag av sådana fakultativa nämnder. l konsekvens med den sociala helhetssynen bör verksamheter som riktar sig till barn och ungdomar med mer eller mindre uttalade tecken på personliga problem bedrivas inom socialtjänsten med ett direkt ansvar för socialnämnden. Nämnden bör följaktligen ha ett ansvar att planera och genomföra förebyggande och uppsökande verksamhet för barn och ung- dom så snart socialt stödjande åtgärder kommer in i bilden.

Kommunförbundet erinrar om att den grundläggande principen för all nämndförvaltning — oavsett om den är fakultativ eller specialreglerad — är att förvaltningen är odelbar. Samtliga nämnder är sidoställda. En nämnd kan inte utan lagstöd överordnas en annan.

Prop. l979/80:1 Socialtiiinstens organisation 377

Undantag från detta finns i lag. t.ex. när det gäller kommunstyrelsens övergripande ansvar och i fråga om sociala distriktsnämnder. Tillsätter man en särskild nämnd för vissa uppgifter inom t. ex. fritidsverksamhet. barnomsorgen eller äldreomsorgen. kommer inte socialnämnden utan ut- tryckligt lagstöd att ha något övergripande ansvar.

Uppsala kommun biträder utredningens synpunkter och förslag men understryker att om t.ex. en fritidsnämnd har inrättats. så är det den nämnden som inför fullmäktige skall ha det fullständiga ansvaret för bud— get och verksamhet. Malmö kommun biträder förslaget till ansvarsfördel- ning mellan socialnämnden och en kommunallagsreglerad nämnd. Det behövs dock enligt kommunen ytterligare klarlägganden om gränserna för ansvar och befogenheter.

Göteborgs kommun finner det tillfredsställande att utredningens lagför- slag lämnar stort utrymme för kommunerna att välja olika organisatoriska lösningar för sin socialtjänst. Administrativa uppgifter kan således enligt förslaget föras över från socialnämnden till en annan kommunal nämnd. Detta innebär en flexibilitet som gagnar utvecklingen mot ökad effektive- ring av den kommunala förvaltningen. Kommunen efterlyser dock klarläg- gande motivuttalanden som visar att en fakultativ nämnd, t. ex. en fritids- nämnd. inom ramen för sitt reglemente har det direkta ansvaret inför kommunfullmäktige för verksamheten.

jag har tidigare närmare utvecklat min syn på konsekvenserna av att socialtjänstlagen ges karaktär av ramlag. Somjag har framhållit då innebär ramlagskonstruktionen att kommunen får frihet att med vissa begränsning- ar utforma socialtjänsten i kommunen från kommunens egna förutsättning- ar och behov. Kommunen skall också ha principiell frihet när det gäller verksamhetens organisation. Den friheten begränsas emellertid genom att vissa uppgifter i lagen knyts direkt till socialnämnden. Socialnämnden skall dock enligt det lagförslag som jag förordar ha vissa bestämda upp- gifter. Dessa begränsar således kommunens möjligheter att inrätta särskil- da nämnder sorn kan avhända socialnämnden någon del av dess ansvar för att dessa uppgifter fullgörs.

Av socialnämndens uppgifter syftar de strukturinriktade insatserna. bl. a. medverkan i samhällsplaneringen, till en god samhällsmiljö. Med de allmänt inriktade insatserna åsyftas generellt utformade sociala insatser för t.ex. barns och ungdoms omvårdnad och utveckling. Med individuellt inriktade insatser avses sociala tjänster som är direkt anpassade till den enskildes behov. Hit hör omsorgerna om barn och ungdom, äldre männi- skor och människor med handikapp.

Att kommunen således inte genom att inrätta särskilda nämnder kan avhända socialnämnden dess ansvar får emellertid inte uppfattas så att det innebär ett förbud mot att kommunen tillsätter särskilda nämnder. vars verksamhet delvis kan sägas falla inom socialnämndens ansvarsområde. Lagstiftningen får således inte hindra att kommunen organiserar verksam-

Prop. l979/80:l Socialtjänslwzs organisation 378

heten inom kommunen på det sätt som bedöms lämpligt med hänsyn till förhållandena i kommunen. Har en fakultativ nämnd tillsatts. kommer den att vara sidoordnad socialnämnden. Nämnderna svarar var för sig inför kommunfullmäktige för sin verksamhet. Den konstruktion somjag föreslår leder emellertid till att socialnämndens ansvar för socialtjänsten kvarstår även om en särskild nämnd. t.ex. en fritidsnämnd. har inrättats. Är de insatser som kan ges genom fritidsnämndens försorg otillräckliga. sett utifrån de intressen som socialnämnden har att företräda. åligger det såle- des socialnämnden att vidta de åtgärder som man anser behövliga därtil- över. Svarar t.ex. en fritidsnämnd för en begränsad del inom barn- och ungdomsvården. t. ex. för driften av vissa fritidsanläggningar. ankommer det på socialnämnden att vidta de övriga åtgärder som bedöms nödvändiga inom ramen för de allmänt inriktade uppgifterna för barn och ungdom. Detta innebär således inte att socialnämnden skall ha ett ansvar för det så!! på vilket fritidsnämnden beriver sin verksamhet. Förslaget leder endast till en skyldighet för socialnämnden att vidta de ytterligare åtgärder som kan åvila nämnden enligt socialtjänstlagen. En ansvarsfördelning från angivna utgångspunkter kan inte anses oförenlig med principen om det odelade nämndansvaret. Det ligger i sakens natur att frågan om kompetensfördel- ning och verksamhetsformer kan ändras av fullmäktige på framställning av t. ex. socialnämnden.

Det jag har sagt nu gäller i första hand de strukturinriktade och allmänt inriktade insatserna inom socialtjänsten. Väsentligt annorlunda ställer det sig när det gäller de individinriktade insatserna. Jag har framhållit tidigare att den enskildes behov av stöd och hjälp inom socialtjänsten skall prövas från en helhetssyn. Det förutsätter att bedömningen av behovet sker hos den nämnd som har det samlade ansvaret för socialtjänsten inom kom- munen. socialnämnden. Sedan nämnden har bedömt hjälpbehovet. skall den enskilde erbjudas de insatser som är bäst ägnade att avhjälpa hans behov. De samlade resurser som gör det möjligt att välja mellan olika åtgärder finns hos socialnämnden. Det finns därför enligt min mening inte anledning att skapa till särskilda nämnder som skall svara för avgränsade individuella stöd- och hjälpinsatser inom socialtjänsten. För dessa bör socialnämnden uteslutande ha ansvaret. Jag återkommer i det följande till socialnämndens kompetens när sociala distriktsnämnder har inrättats.

Det sagda hindrar emellertid inte att särskilda nämnder kan inrättas för förvaltning och drift av anläggningar eller institutioner inom socialtjänsten. Lokala organ av detta slag kan inrättas för ungdomsgårdar, fritidsanlägg- ningar m.m. Har t.ex. en särskild styrelse inrättats för en eller flera fritidsanläggningar. innebär det att fritidsnämndens verksamhetsområde begränsas. Förvaltningen av anläggningen flyttas från fritidsnämnden till den särskilda styrelsen. Fritidsnämnden kan då inte ges en överordnad ställning i förhållande till institutionsstyrelsen.

Prop. l979/80:1 .S'ocialtjänstens organisation 371)

2. [6.3 Organisation med distriktsnärnntler

Som jag har sagt tidigare skall enligt KL varje kommun vara en odelad förvaltningsenhet. För varje förvaltningsområde skall det i princip finnas ett enda förvaltningsorgan för hela kommunen. Denna huvudregel innebär att nämnderna var och en inom sitt verksamhetsområde skall ansvara för förvaltning och verkställighet. Ett undantag från huvudregeln utgör. som jag har sagt tidigare. bl. a. de sociala distriktsnämnderna.

Möjligheten att inrätta en särskild distriktsorganisation för socialvården öppnades först genom SCL. Skälen för en sådan organisation var delvis organisatoriska och hängde ihop med den kommunindelningsreform som då förestod. Att inrätta distriktsnämnder framstod emellertid också som en god lösning från kommunaldemokratisk synpunkt. eftersom flera lekmän inom den stora kommunen skulle kunna knytas till förvaltningen av social— vårdsangelägenheterna. Genom en distriktsindelning skulle även besluts- funktionerna kunna läggas närmare kommunmedlemmarna.

Enligt socialutredningen bör möjligheterna att inrätta distriktsnämnder behållas. Härigenom blir det lättare för förtroendemännen att skaffa sig ingående kunskaper om de sociala förhållandena i ett mindre område av kommunen och om de problem som invånarna där möter i sitt dagliga liv.

Den 1 juli 1977 hade 24 kommuner inrättat sociala distriktsnämnder. Bland dessa kan nämnas Stockholms. Göteborgs. Malmö. Uppsala. Norr- köpings. Linköpings. Jönköpings och Helsingborgs kommuner.

Jag ansluter mig. liksom de remissinstanser som har yttrat sig i frågan. till socialutredningens förslag. Kommunfullmäktige bör således få besluta att i kommunen skall inrättas två eller flera distriktsnämnder. var och en för ett geografiskt distrikt.

Som framgår av vad jag har sagt tidigare är det f. n. inte möjligt att inom den oreglerade kommunala förvaltningen inrätta flera nämnder. som var och en inom ett geografiskt område skall svara för förvaltningsuppgifter av samma slag.

Riksdagen har nyligen efter förslag i en proposition (l978/79: läll om lokala organ i kommunerna beslutat att möjlighet skall öppnas att inrätta distriktsnämnder. kommundelsråd eller andra lokala organ även inom den oreglerade förvaltningen (lag (1979: 408). om vissa lokala organ i kommu- nerna). Syftet med reformen är att förbättra kommuninvånarnas möjlighe- ter att påverka och delta i det kommunala arbetet. [ propositionen föreslås en lag om vissa lokala organ i kommunerna. Förslaget innebär att kom- mundelsråd i fortsättningen kan handha förvaltnings- och verkställighets- uppgifter inom det kommunallagsreglerade området. Kommunerna ges också rätt att inrätta distriktsnämnder för sådana uppgifter. lnstitutions- styrelser skall liksom hittills kunna tillsättas för förvaltning och verkstäl- lighet i frågor som rör en eller flera anläggningar. Lagstiftningen är utfor- mad så att kommunerna ges största möjliga frihet att själva besluta om organisation och verksamhetsformer.

Prop. 1979/80zl Socialtjt'instens organisation 380

2.164. Kompt'tensfördelningen mellan socialnämnd och social distrikts- nämnd

Enskilda rån/ärenden

Distriktsnämnden har enligt 4 & SCL uteslutande behörighet att avgöra ärenden, som avser vård och behandling eller annan åtgärd beträffande enskild person enligt vårdlagarna. Beträffande andra åtgärder sotn avser enskild person och alltså inte är reglerade i vårdlagarna. t.ex. ärenden om fördelning av platser vid ålderdomshem. står det kommunen fritt att lägga dessa uppgifter på distriktsnämnder] eller sociala centralnämnden.

Enligt socialutredningens förslag skall det ankomma på distriktsnämn- den att avgöra ärenden som rör vård och behandling eller annan åtgärd beträffande enskild person. om ärendena enligt socialtjänstlagen eller an- nan lag eller författning åvilar socialnämnden. Det finns emellenid frågor som gäller åtgärder för enskilda. men som inte är knutna till distriktet på ett sådant sätt att de bör ankomma på distriktsnämnden att avgöra dem. Det kan t. ex. gälla ärenden om intagning i förskola eller servicehus inom kommunen. Det kan vara lämpligt att sådana frågor. som gäller utnyttjande av resurser som är gemensamma för kommunen. handläggs centralt. Ut- redningen föreslår därför en bestämmelse som ger fullmäktige möjlighet att från distriktsnämndens kompetensområde undanta vissa grupper av ären- den som i stället skall handläggas av socialnämnden. Socialnämnden kan sedan. efter beslut av fullmäktige. delegera dessa ärendegrupper på tjäns— teman inom kommunen.

Utredningens förslag i fråga om kompetensfördelningen har inte föran- lett några uttalanden av remissinstansema.

Jag biträder utredningens förslag om att enskilda vårdärcnden skall falla inom distriktsnämndens verksamhetsområde. Man kan därför ställa sig tveksam till den av utredningen föreslagna möjligheten för fullmäktige att förbehålla socialnämnden beslutanderätt i individuella ärenden som gäller t. ex. barnomsorg och äldreomsorg. Av vad jag har sagt tidigare framgår att såväl barnomsorgen som äldreomsorgen faller inom socialtjänsten. Att anvisa en plats i förskola eller inom äldreomsorgen kan vara en av de åtgärder som bör kunna erbjudas den enskilde när han behöver nämndens bistånd. Det kan sägas vara mindre väl förenligt med de uppgifter som i övrigt skall tillkomma distriktsnämnden att avhända nämnden beslutande- rätten i frågor som gäller att utnyttja sådana resurser som kan falla inom ramen för den enskildes rätt till bistånd. En sådan kompetensfördelning skulle kunna innebära svårigheter för distriktsnämnden i dess arbete. Samtidigt måste emellertid kravet på likformighet mellan kommunmedlem- marna beaktas. Om vatje distriktsnämnd gavs en självständig beslutande- rätt. skulle det kunna innebära risker för att resurserna blev ojämnt utnytt- jade av de olika distrikten. Det är uppenbart att en sådan ordning skulle kunna leda till att likställighetsprincipen åsidosattes.

Jag har vid en avvägning av de olika intressen som här måste beaktas

Prop. 1979/8011 Socialtjänstens organisation 381

anslutit mig till utredningens förslag. Det innebär således att kommunen bör ges frihet att själv bestämma om vissa ärendegr'upper skall undantas från distriktsnämndens kompetensområde.

Generelltfi'irehyguande verksamhet

Sociala distriktsnämndens kompetens regleras uttömmande i 4 & SCL. Somjag har sagt nyss gäller distriktsnämndens kompetens endast enskilda vårdärenden. ] förarbetena till SCL framhölls bl.a. att eftersom den eko- nomiska förvaltningen har ansetts böra eentraliseras till sociala central- nämnden. som ensam skall ha rätt att göra framställningar och avge yttran- den till fullmäktige. var det olämpligt att ge distriktsnämnden beslutande- rätt när det gäller förebyggande och planerande verksamhet. Att distrikts- nämnden ändå skall följa hithörande frågor om social service och hos centralnämnden skall föreslå de åtgärder som behövs liggeri sakens natur och har inte ansetts kräva särskild föreskrift i lagen.

Distriktsnämnden har alltså att bl.a. göra sig väl förtrogen med den enskildes levnadsförhållanden inom distriktet och att verka för att den enskildes behov av omvårdnad blir tillgodosett. Centralnämndens uppgift blir således att svara för organisation. administration och ekonomisk för- valtning, för samordning. information och uppföljning beträffande social- vårdsverksamheten, för planering inom socialvårdssektorn. för socialvår- dens medverkan i den allmänna samhällsplaneringen samt för ett allmänt förebyggande arbete i syfte att motverka uppkomsten av sociala stöming- ar.

Enligt socialutredningen bör distriktsnämnderna inom den framtida so- cialtjänsten tilldelas en mer aktiv roll än hittills i kommunernas socialpoli- tik och i dct uppsökande och förebyggande arbetet. Distriktsnämnderna bör ges omfattande uppgifter när det gäller medverkan i samhällsplanering- en och det övriga förebyggande arbetet i distriktet. Utredningen framhåller att distriktsnämnderna i vård- och behandlingsarbetet får ingående känne- dom om sådana förhållanden inom distrikten. som bör beaktas vid den kommunala planeringen. vid resursuppbyggnaden och vid utnyttjandet av befintliga resurser. Utredningen föreslår därför att det i sociallagstift- ningen skall tas in en bestämmelse som anger att distriktsnämnderna skall följa utvecklingen inom distriktet och hos socialnämnden anmäla behovet av åtgärder när det gäller samhällsmiljön, den sociala planeringen och den allmänt förebyggande verksamheten. Enligt utredningens förslag skall so- cialnämnden vidare kunna uppdra åt distriktsnämnd att bereda ärende som faller inom det angivna ansvarsområdet.

Bl.a. Malmö kommun tillstyrker förslaget att vidga distriktsnämndens kompetens. Också Helsingborgs kommun är positiv. Förslaget gör det enligt kommunen möjligt att både aktivera distriktsnämnderna och djupare förankra ärendena hos såväl socialarbetarna som invånarna i distriktet.

Vissa remissinstanser vill gå längre än socialutredningen. Enligt För-

Prop. 1979/80zl Socialtjänstens ("ganisation 382

eningen Sveriges socialchefer ter det sig konsekvent att. mot bakgrund av socialtjänstens utökade ansvar och befogenheter när det gäller strukturin- riktade insatser. också de sociala distriktsnämnderna får ett ökat inflytan— de även på dessa mer allmänt sociala frågor inom det geografiska verksam- hetsområdet. Föreningen erinrar om att Kl. i vid omfattning utgår från att kommunerna så långt möjligt själva bör få avgöra hur fördelningen av vissa frågor mellan olika kommunala organ skall ske. Även om de sociala (li- stn'ktsnämndema inte har åsyftats i detta sammanhang, är det uppenbarli- gen så. att de grundläggande tankegångarna om en minskad statlig detalj- reglering och ökad frihet för kommunerna att anpassa sin organisation efter det praktiska behovet i hög grad gäller även förhållandet mellan social centralnämnd och distriktsnämnder. Föreningen anser därför att det är angeläget att kommunfullmäktige ges befogenhet att. om man så önskar. tillägga distriktsnämndema beslutanderätt även i andra frågor än sådana som berör enskild person.

På motsvarande sätt anser Sveriges socionomers riksförbund att an- svarsfördelningen mellan socialnämnden och distriktsnämnderna bör kun- na decentraliseras mer än vad utredningen föreslår. Det gäller bl. a. över- gripande frågor inom distriktet.

Enligt min mening ligger det väl i linje med de mål för socialtjänsten som har föreslagits tidigare att vidga medborgarnas inflytande över socialtjäns- tens inriktning och uppbyggnad. Genom att sprida de politiska besluten på "er förtroendevalda och genom att skapä en distriktsindelning av kom- munen vidgas möjlighetema till en närmare kontakt mellan de förtroende- valda och kommunmedlemmarna i distriktet.

De frågor som aktualiseras inom den allmänt förebyggande verksamhe- ten har ofta direkt betydelse endast för en del av kommuninvånarna. Det kan gälla frågor om att bygga ut fritidsanläggningar för ungdomen inom ett visst distrikt. åtgärder för att förbättra förhållandena inom ett visst bo- stadsområde eller andra särskilda åtgärder. som berör ett distrikt. Det är från kommunaldemokratisk synpunkt värdefullt att besluten ligger nära dem som berörs genom förtroendevalda i distriktet. Brister i miljön drabbar särskilt hårt de sämst ställda och mest utsatta grupperna. Beslut i sådana frågor bör därför kunna fattas av distriktsnämnderna inom en för nämnden anvisad rambudget. Härigenom kan den sociala sakkunskap de förtroende- valda har fått vid handläggningen av enskilda vårdärenden tillföras den allmänt förebyggande verksamheten inom distriktet. Starka skäl talar där- för enligt min mening för att lagstiftningen inte bör hindra en beslutsord- ning som kan främja en vidgad kommunikation mellan de förtroendevalda och kommunmedlemmarna och ett bättre beslutsunderlag. Samtidigt är det viktigt att behålla socialnämndens övergripande ansvar för socialtjänsten.

Organisationen får inte ges en sådan utformning att man rycker undan förutsättningarna för socialnämnden att upprätthålla enjämn och likformig standard inom socialtjänsten för kommunens alla delar_ Jag anser att

Prop. l979/80:1 Socialtjänstens organisation

L,.) at: '.'-3

frågan kan lösas så att fullmäktige med stöd av socialtjänstlagen skall kunna ge socialnämnden befogenhet att uppdra åt distriktsnämnderna att utöva beslutanderätt inom den allmänt inriktade och strukturinriktade verksamheten. En sådan ordning ligger väl i linje med strävandena att ge kommunerna så stor frihet som möjligt att anpassa verksamheten till de olika förutsättningar som kan föreligga inom kommunerna.

Lagen om vissa lokala organ i kommunerna innehåller en annan regel. Enligt denna skall kommunfullmäktige bestämma de lokala organens upp— gifter. I)et skall ankomma pa kommunfullmäktige ensam att bestämma kompetensfördelningen mellan centralnämnd och lokala organ. För att samordningen skall underlättas föreslås bestämmelser som ger de lokala organen med förvaltnings- och verkställighetsuppgifter en i viss mån un— derordnad ställning i förhållande till centralnämnden. Det gäller frågor om rätten att väcka ärenden hos fullmäktige och rätten att ge in eget budgetför- slag till kommunstyrelsen.

Jag vill i detta sammanhang ta upp frågan om budgetansvaret. Det finns enligt min mening inte anledning att föreslå några principiella ändringar i socialnämndens och distriktsnämndernas nuvarande budgetberedning. Det bör således ankomma på socialnämnden att lämna budgetförslag till kom- munstyrelsen. Som ett led i beredningen av socialnämndens budgetförslag bör socialnämnden höra distriktsnämnderna. Härigenom får distn'kts- nämnderna tillfålle att redovisa de behov som föreligger inom nämndernas kompetensområde. lnget hindrar att socialnämnden i sitt budgetförslag anger kostnadsramar för verksamheten inom de olika distrikten.

De separata stater för de olika distrikten som anges i förslaget kan härefter prövas av kommunfullmäktige i samband med att budgeten fast- ställs. Distriktsnämnden bör. om fullmäktiges beslut inte föranleder annat. i princip vara oförhindrad att vidta smärre omfördelningar inom anvisad rambudget.

För distriktsnämnd gäller KL:s regler om nämnder. Om inget annat har föreskrivits. innebär detta att distriktsnämnden med stöd av 4 kap. 4 & KL kan lämna in sitt budgetförslag direkt till kommunstyrelsen. I lagen om vissa lokala organ i kommunerna finns en uttrycklig bestämmelse som innebär att fullmäktige får föreskriva att ett lokalt organs budgetförslag skall lämnas till facknämnden och att denna i sin tur skall överlämna förslagen till kommunstyrelsen och samtidigt yttra sig över dem. Jag anser att en motsvarande bestämmelse bör tas in i socialtjänstlagen för de kom- muner där sociala distriktsnämnder har inrättats. Genom dessa befästs f.ö. en ordning som redan tillämpas i kommunen. Man undanröjer därmed den tvekan om distriktsnämndernas medverkan i budgetberedningen som be- stämmelserna i 4 kap. 4 %$ KL kan ge upphov till. Samtidigt garanteras den nödvändiga samordningen i budgetsammanhang.

Prop. l979/80:l Soeialtjänstens organisation 384

Förvaltning och verkställighet i övrig!

Beslutanderätten i kommunen tillkommer fullmäktige (1 kap. 5 s KL). Kommunstyrelsen leder förvaltningen av kommunens angelägenheter och har inseendc över övriga nämnders verksamhet. Styrelsen skall hos full- mäktige och övriga nämnder liksom hos andra myndigheter göra de fram- ställningar som styrelsen finner påkallade (3 kap. ) å KL).

Kommunfullmäktige kan bestämma att förvaltning och verkställighet i fråga om egendom och handläggning av personalfrågor skall skötas av kommunstyrelsen eller av annan nämnd än den som annars har hand om dessa frågor. Det finns vissa inskränkningar i fullmäktiges rätt att besluta detta ("3 kap. l4å KL).

De sociala nämnderna har enligt särskilda bestämmelser i vårdlagarna inom sitt Verksamhetsområde en omfattande kompetens utöver de centrala arbetsuppgifterna. De skall föra talan i mål eller ärende. förvalta egendom och föra kommunens talan i mål eller ärende. angående verksamheten. De skall även i övrigt ombesörja sådana angelägenheter som avser verksamhe- ten och som kan hänföras till förvaltning och verkställighet. Som jag har sagt nyss kan fullmäktige begränsa denna allmänna kompetens (3 kap. 14.5 KL).

Detta innebär alltså att om distriktsnämnder har inrättats. så tillkommer förvaltnings- och Verkställighetsuppgiftcr varje distriktsnämnd för sig inom nämndens kompetensområde. Det gäller emellertid inte oreserverat. Så- lunda tillkommer den ekonomiska förvaltningen. egendomsförvaltningen och perSOnaladministrationen centralnämnden.

Persona/adminislration och agendon)sy'i'iri'a/tning

Socialutredningcn har i sina förslag inte tagit upp några särskilda be- stämmelser om personaladministrationen. Enligt utredningens mening bör i det hänseendet bestämmelserna i 3 kap. 14.5 KL gälla. Det innebär enligt utredningen att frågan om vilken nämnd som skall svara för pcrsonaladmi- nistrationen är oreglerad till dess fullmäktige fattar beslut. Fullmäktige kan då välja att lägga denna uppgift på styrelsen eller annan nämnd. Genom de begränsningar som nu finns i vårdlagarna kan fullmäktige f.n. inte lägga några uppgifter på social distriktsnämnd. Dessa begränsningar skall enligt utredningens förslag upphöra. Det skall alltså vara möjligt för fullmäktige att lägga t. ex. personalfrågor direkt på distriktsnämnden.

Utredningens förslag berörs av endast ett fåtal remissinstanser. Stock- holms kommun pckar på att vid tillkomsten av SCL var en av utgångs- punkterna att den administrativa förvaltningen skulle koncentreras till centralnämnden. Erfarenheterna från verksamheten i Stockholm har emel- lertid visat att en sådan koncentration är förenad med många nackdelar, när organisationen når över en viss storlek. Sotn exempel på ärenden som med fördel bör kunna handläggas av distriktsnämnderna nämns anställ- ningsfrågor och personalfrågor av olika slag. Även vissa andra administra-

Prop. 1979/80zl Sot'ialtjiinstens organisation 385

tiva uppgifter bör emellertid med fördel kunna handläggas lokalt. Kom- munen erinrar om att kommunernas möjligheter att organisera sin verk- samhet efter det praktiska behovet och med minsta möjliga byråkrati har uppmärksammats av olika statliga utredningar under senare tid.

De grundläggande tankegångarna om minskad statlig detaljreglering och ökad frihet för kommunerna att anpassa sin organisation efter det prak- tiska behovet. som har kommit till uttryck i bl. a. förarbetena till nya KL. gäller enligt Stockholms kommun i hög grad även förhållandet mellan socialnämnd och sociala distriktsnämnder. Kommunen anser därför att det är angeläget att fullmäktige ges befogenhet att tilldela distriktsnämnderna beslutanderätt även i vissa administrativa frågor. Föreningen Sveriges socialchefer delar Stockholms kommuns uppfattning i denna fråga.

Helsingborgs kommun finner det angeläget att distriktsnämnderna får möjligheter att besluta i vissa personalärenden. Kommunen tolkar utred- ningens förslag så att distriktsnämnderna kan tilldelas beslutanderätt i t.ex. personalärende som är att hänföra till distrikten. om fullmäktige beslutar det.

Sveriges socionomers riksförbund anser att det är väsentligt att Kl.:s vidgade möjligheter för socialnämnden att bl.a. handlägga pesonaladmi- nistrativa frågor utnyttjas. När det gäller anställningsärenden m.m. måste enligt Mjölby kommun facknämnden ha ett avgörande inflytande.

Syftet med bestämmelserna i 3 kap. 14; KL har som jag nämnde nyss varit att underlätta för kommunerna att organisera sin personaladministra- tion på det sätt som de själva anser mest ändamålsenligt. Kommunfullmäk- tige har ansetts bäst skickade att avgöra om personaladministrationen bör överföras till en central nämnd eller om dess uppgifter bör skötas av varje nämnd för sig. Bestämmelsens syfte har således varit att öppna möjlighet för en centraliserad personalförvaltning. Ingenting i förarbetena talar för att syftet dessutom skulle ha varit att reglera kompetensfördelningen mel- lan centralnämnd och distriktsnämnd.

-Även om jag delar socialutredningens uppfattning att möjlighet bör öppnas att överföra personalfrågor på distriktsnämnden. anser jag således inte att bestämmelserna i 3 kap. 145 KL ger den nödvändiga kompetensen för en sådan ansvarsfördelning. Jag föreslår därför att socialnämnden i socialtjänstlagen skall ges befogenhet att. efter beslut av fullmäktige. upp- dra åt social distriktsnämnd att besluta i frågor om anställning. ledighet. vikan'at eller skiljande från tjänst och i andra frågor som rör personalen inom distriktsnämndens verksamhetsområde.

Jag har redan tidigare berört frågan om den ekonomiska förvaltningen. Som jag har anfört där bör distriktsnämnderna ta del i budgetberedningen och de bör även självständigt kunna svara för den ekonomiska förvaltning— en inom det kompetensområde som tillkommer nämnden. För detta be- hövs det enligt min mening inte något lagstöd.

När det gäller egendomsförvaltningen föreslår socialutredningen att den- 25 Riksdagen l979/80. [ saml. Nr I. DelA

Prop. l979/80:l .S'ot'ialtjiinstens organisation 386

na uppgift skall ankomma på socialnämnden. om den inte pa grund av lag eller annan författning eller fttllmäktiges beslut skall ankomma på social distriktsnämnd eller annan nämnd.

I fråga om vården och skötseln i vid mening av fast eller lös egendom ligger det i sakens natur att distriktsnänmderna bör kunna svara för den egendom som är direkt knuten till nämndens verksamhet. Det kan här gälla lokaler för förvaltningsorganisationen. Den nuvarande lagstiftningen hind- rar emellertid att distriktsnämnden ges ansvaret för värden och skötseln av sådan egendom liksom för institutioner eller andra vårdinrättningar inom distriktet.

Jag anser mot bakgrund av de motiv som har varit vägledande för tillkomsten av bestämmelserna i 3 kap. [4.3 KL att de nuvarande hindren mot att egendomsförvaltningen anförtros distriktsnämnden bör undanrö- jas. Med hänsyn till det övergripande ansvar för socialtjänsten i kom- munen som bör tillkomma socialnämnden bör distriktsnämnden ges befo- genhet att förvalta egendom endast om socialnämnden beslutar det. Social- nämnden bör således efter fullmäktiges bemyndigande kunna uppdra åt distriktsnämnd att svara för sådana institutionsresttrser som skall tillgodo- se kommunmedlemmarnas behov av stöd och hjälp inom distriktet.

Den egendmnsförvaltning som jag har talat om nu bör skiljas från den egendomsförvaltning som kan tillkomma särskild institutionsstyrelse. En sådan institutionsstyrelse utgör en särskild nämnd i KL:s mening. Med mitt förslag lär det inte finnas något behov av att låta en distriktsnämnd utgöra särskild institutionsstyrelse. även om det inte bör finnas något principiellt hinder emot det.

R(iltji'n' distriÅtsniiinml all göra_li'ainxfiillning lil/_fiillmäklige

Enligt SCL får social distriktsnämnd inte göra framställning eller avge yttrande till kommttnfullmäktige. Socialutredningen föreslär ingen ändring ifråga om framställning. I fråga om rätten att avge yttrande anser emeller- tid utredningen att denna rätt bör följa av den kompetens som i övrigt tillkommer nämnden. Det ligger enligt utredningens uppfattning i sakens natur att distriktsnämnden. utan särskilt stöd i lag. skall kunna avge yttrande i ärende som rör vård eller annan åtgärd beträffande enskild person.

Endast ett par remissinstanser har yttrat sig i denna fråga. Stockholms kommun anser att flera skäl talar för att det uttryckliga förbudet för social distriktsnämnd att göra framställning och avge yttrande till fullmäktige bör slopas. l enlighet med den allmänna principen att kommunen själv skall ha frihet att bygga upp och organisera sin verksamhet. bör det kunna över- lämnas ät fullmäktige att besluta om distriktsnämnd skall ges sådan befo— genhet beträffande vissa grupper av ärenden. Erfarenheterna frän Stock- holms kommun visar att distriktsnämnderna i stor utsträckning gör fram- ställningar som gäller samhällsservice. som fragor om sjukvård och apo-

Prop. l979/80:1 Smitt/tjänstens organisation 387

teksservice. busstrafik. skola och kulturutbud. ! remissyttrande framhåller man att det givetvis vore praktiskt oni distriktsnämndernas framställningar kunde göras direkt till det organ inom eller tttom kommunen. som besltttar i frågan. Likaså anser kommunen att distriktsnämnden bör ges befogenhet att avge yttrande till fullmäktige i vissa grupper av ärenden. Praktiska skäl talar för att distriktsnämnden skall kttnna yttra sig direkt i stadsplaneären- den. som enbart berör det enskilda distriktet. Givetvis måste den sociala distriktsnämnden därvid beakta eventuella riktlinjer som tidigare har utfär- dats av socialnämnden. Stockholms kommun anser vidare att distrikts- nämnden även bör kunna yttra sig över motioner som har väckts i fullmäk- tige och som berör enbart de lokala förhållandena i distriktet.

Sveriges socionomers riksförbund framhåller att i konsekvens med den ökade decentraliseringen är det viktigt att en distriktsnämnd har rätt att ställa förslag till fullmäktige.

Jag anser för egen del att det förbud som f. n. gäller för distriktsnämnd att göra framställning eller avge yttrande till fullmäktige bör ses i samband med de förhållandevis begränsade uppgifter som distriktsnämnden har nu. Distriktsnämndernas kompetens kommer emellertid med mitt förslag till organisation inom socialtjänsten att vidgas avsevärt. Nämnderna skall således kunna fatta beslut inom ramen för den allmänt förebyggande verk— samheten. l konsekvens med den ändrade ställning som nämnderna nu får bör deras rätt att göra framställning och avge yttrande till fullmäktige omprövas.

Jag anser i likhet med Stockholms kommun att det förbud som nu råder bör upphävas. Har distriktsnämnden efter beslut av socialnämnden fått rätt att besluta inom den allmänt förebyggande verksamheten bör distrikts- nämnden även inom detta kompetensområde kunna göra framställning till fullmäktige. Rätten att göra framställning bör emellertid liksom när det gäller de nya uppgifterna inom den förebyggande verksamheten m.m. göras beroende av fullmäktiges medgivande och socialnämndens beslut. Det är väl förenligt med den självständiga ställning som bör tillkomma distriktsnämnden. att nämnden får göra framställning direkt till fullmäk- tige. Inte heller bör hinder möta mot att distriktsnämnden inom sitt kompe- tensområde avger yttrande till fullmäktige.

2.16.5 Nämndens sammansättning m. in.

Det bör liksom f.n. ankomma på kommunfullmäktige att välja och bestämma antalet ledamöter i socialnämnden. Kl.:s bestämmelser i fråga om val av ledamöter och suppleanter och minsta antalet ledamöter i kommunstyrelse bör som socialutredningen har föreslagit göras tillämpliga på socialnämnd genom hänvisning i socialtjänstlagstiftningen. Även när det gäller valbarhet till ledamot eller suppleant i nämnd bör de bestämmel- ser i KL som gäller för ledamot och suppleant i kommunstyrelse ges motsvarande tillämpning. KL:s bestämmelser om mandattid för ledamot

Prop. l979/80:l Sot'full/"(instats or_t_'anisation 388

och sttppleant. val av ordförande och vice ordförande m.m. bör också gälla för socialnämnd.

Jag ansluter mig vidare till socialutredningens förslag att KL:s bestäm- melser för kommunstyrelse om rätt till ledighet för uppdrag. beslutsförhet. förfarandet vid fattande av protokoll. förande av protokoll, justering av protokoll. tillkännagivande av justering. reservation och arkivvård skall göras tillämpliga på socialnämnd.

l-anigt KL skall protokoll utvisa vilka ledmöter som har varit närvaran- de. Vidare skall protokollet för varje ärende innehålla en kortfattad redo- görelse för ärendets beskaffenhet. uppgift om de förslag och yrkanden i ärendet som inte har återkallats och styrelsens beslut. Eventuell reserva- tion och. när omröstning har skett öppet. uppgift om hur var och en har röstat skall också antecknas.

De nuvarande vårdlagarna tar upp bestämmelser som avviker från KL:s när det gäller innehållet i protokoll.

Socialnämnds protokoll behöver endast innehålla uppgift om närvarande ledamöter. om beslutet i varje ärende och om reservation. På grund av bestämmelsen i l7 s förvaltningslagen (FL) gäller också att beslutet i regel skall innehålla de skäl som har bestämt utgången. under förutsättning att Fl. är tillämplig på beslutet. Detta har i vårdlagarna markerats genom en hänvisning till 17,5 FL. Barnavårdsnämnds protokoll och social- och di- striktsnämnds protokoll i barnzwårdsärende skall därutöver innehålla vad som har framkommit vid utredning av betydelse i ärendet. om det inte tillvaratas på annat betryggande sätt.

Skälen till denna begränsade protokollsskyldighet har varit dels att man haransett att nämnden bör avlastas betungande skrivarbete. dels att nämn- dens beslut är av ömtålig natur. eftersom de avser åtgärder och ingripan- den som direkt berör eller är riktade mot enskilda personer och det kan vara till uppenbar skada om vederbörande får kännedom om ledamöternas personliga ställningstagande (LZU l955: 29). Efter mönster av vårdlagarna har motsvarande bestämmelser om begränsningar av protokollsskyldighe- ten införts i familjebidragslagen (1946: 99) och lagen (1964z47) om krigs- hjälp.

Socialutredningen har föreslagit att det för socialtjänsten inte skall gälla någon bestämmelse som begränsar innehållet i protokoll i förhållande till vad som gäller enligt Kl.. Remissinstanserna har inte haft något att erinra mot utredningens förslag.

Det är för förtroendet för socialtjänsten av största betydelse att den enskilde ges insyn i ärende hos nämnden som rör honom. En vidsträckt rätt till insyn finns f.n. i 39% Seer och. om FL är tillämplig. enligt M och IS ss FL. Det finns enligt min mening ingen anledning att försvåra denna insyn genom att vissa uppgifter i ärendet inte tas upp i protokollet. Med hänsyn till de förslag om handlingssekretcss och tystnadsplikt som rege- ringen denna dag har beslutat att förelägga riksdagen torde det inte följa

Prop. 1979/80zl _S'uciulljänstens organisation 381)

någon ökad risk för att obehöriga får del av uppgifter om enskilds person— liga förhållanden med en utvidgad protokollsskyldighet.

Jag anser därför i likhet med socialutredningen att det ifråga om innehål- let i protokoll endast bör göras en hänvisning till KL:s motsvarande bestämmelser. [ ärende där Fl. är tillämplig kommer det därjämte att gälla att beslut som avgör ett ärende i regel skall innehålla de skäl som har bestämt utgången.

Enligt famiUebidragslagen och lagen om krigshjälp år socialnämnden familjebidrags- resp. krigshjälpsnämnd. i den man denna funktion inte fullgörs av en särskilt tillsatt nämnd eller någon annan nämnd i kommunen. Denna ordning bör bestå. Även i dessa lagar bör därför bestämmelserna om begränsad protokollsskyldighet ersättas av oreserverade hänvisningar till Kl..

2.l()!) Nämndens ur/n'tsfhrnwr Delegation

Enligt 3 kap. lZs" KL får kommunstyrelsen uppdra åt särskild avdelning. som består av ledamöter eller suppleanter i styrelsen. åt ledamot eller suppleant eller ät tjänsteman hos kommunen att på styrelsens vägnar besluta i vissa grupper av ärenden. Sådan delegation får bara ske. om fullmäktige har beslutat det. De ärenden som kan delegeras skall anges i reglemente som fullmäktige har antagit eller i särskilt beslut. Framställning eller yttrande till fullmäktige liksom yttrande med anledning av över— klagande av styrelsens beslut får dock beslutas endast av styrelsen sam- fällt.

Beslut som har fattats på grund av delegation är i alla avseenden att anse som ett av styrelsen fattat beslut. Samma regler som annars gäller således i fråga om överklagbarhet. Ett beslut som har fattats med stöd av delegation kan inte återkallas av styrelsen. Styrelsen kan däremot givetvis återkalla delegationen. Beslut som har fattats med stöd av delegation skall anmälas till styrelsen. Styrelsen bestämmer i vilken ordning det skall ske.

För de sociala nämnderna gäller genom hänvisning Kl.:s bestämmelser om delegation. När det gäller barnavårdsnämnder och nykterhetsnämnder har emellertid av rättssäkerhetsskäl delegationsrätten begränsats. Från delegation har enligt 7ä andra stycket BvL undantagits bl.a. beslut om omhändertagande för samhällsvård. framställning om intagning i ungdoms- vårdsskola. vissa beslut som gäller fosterbarn och om åtgärder enligt föräldrabalken.

Socialutredningcn har föreslagit att KL:s regler om delegation även skall gälla för socialnämnd. Har sociala distriktsnämnder inrättats. skall be- stämmelserna om delegation även avse dem.

Socialutredningen har när det gäller beslut som kan fattas enligt social- tjänstlagen ansett att det-inte behövs några särskilda undantag från delega- tionsrätten.

Prop. 1979/80:l St)('fllfl_iifllSl('lIS organisation 390

Däremot har man ansett att vissa begränsningar av delegationsrätten är påkallade från rättssäkerhetssynpunkt i fråga om beslut som nämnden kan fatta med stöd av LVU. Enligt förslaget skall i princip undantas beslut som gäller ansökan till länsrätt. omedelbart omhändertagande och vårdens upphörande.

Utredningen framhåller emellertid att i den praktiska verksamheten det kan finnas behov av en begränsad delegation även i fråga om sådana beslut i kommuner där det inte finns distriktsnämnder. Flertalet socialnämndcr i sådana kommuner arbetar nu vanligen med omfattande delegation till 'ttskott eller delegationer. På det sättet får man en uppgiftsfördelning mellan nämndens ledamöter som många ganger är nödvändig. Socialutred— ningcn föreslår därför att i kommun där distriktsnämnd inte har inrättats delegation skall kunna ske till särskild avdelning som består av ledamöter eller suppleanter i nämnden. Däremot skall delegation till enskild ledamot eller till suppleant inte vara möjlig.

Finns det distriktsnämnder. behövs det enligt socialutredningen ingen sådan delegation. Utredningen anser att regeln därför bör vara att social distriktsnämnd genom samfällt beslut avgör ärenden om ansökan till läns— rätt. om omedelbart omhändertagande och om vårdens upphörande.

De undantag från delegationsrätten som utredningen har föreslagit i övrigt svarari huvudsak mot undantagen i BvL.

Remissinstanserna äri huvudsak positiva till utredningens förslag. Soci- alstyrelsen anser att delegation av ärenden från socialnämnd eller distrikts- nämnd i första hand bör ske till enskilda tjänstemän. Genom en delegation till tjänstemän åstadkommer man en förenkling för hjälpsökanden och bidrar till att ändra socialarbetarens roll och funktion. Om de förtroende- valda i ökad omfattning kan avlastas detaljfrågor. ökar också deras möjlig- heter att utöva inflytande över planering och inriktning av verksamheten. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser emellertid att frågan om utform- ningen m.m. av delegationsbeslut kräver större uppmärksamhet än vad socialutredningen har gett den.

Kommunförbundet framhåller att vid delegation inom socialvården gäl- ler samma regler i fråga om anmälningsskyldighet som för kommunstyrel- sen. De uttalanden som har gjorts i prop. (l975/76: 187) med förslag till ny kommunallag pekar på att det skulle kunna krävas individuell anmälnings- skyldighet i varje ärende. Detta är med tanke på det stora antal delega- tionsbeslut som förekommer inom socialsektorn orimligt av administrativa skäl. Som har framhållits i förarbetena till KL är det viktigaste för nämn- dens del kontroll— och informationsbehovet. Detta kan tillgodoses genom stickprov. Enligt förbundet bör denna fråga klarläggas ytterligare. Förbun- det anser vidare att gränserna för delegationen bör bestämmas på samma sätt över hela den kommunala sektorn och erinrar därvid om vad konstitu- tionsutskottet (KU 1976/77: 25) har anfört i denna fråga. Delegationen böri första hand avse beslut som får överklagas självständigt. Detta bör beaktas i lagstiftningsarbetet.

Prop. l979/80:l Sm'i:1/ti('in.3'tun.r organisation _Wl

Malmö. Helsingborgs och Kalmar kommuner tillstyrker utredningens förslag. Håbo kommun framhåller vikten av att kommunerna själva får bestämma hur delegationsreglerna skall tillämpas. En strävan bör vara att de fL'trtroendCVt-tlda utformar principerna för arbetet och utformar målen. som skall vägleda förvaltningsmyndighetcrna vid delegationens utövande. Enligt Sundsvalls kommun bör en långt driven delegation av beslutande- rätten gynna kontinuiteten i behandlingsarbetet. För att kravet på demo- krati skall tillgodoses måste dock vid en sadan långtgående delegation riktlinjer utformas för socialtjänstens olika verksamhetsgrenar.

Jag anser i likhet med socialutredningen att delegationsreglerna för socialnämnd och social distriktsnämnd bör svara mot dem som gäller för kommunens oreglerade nämnder. Någon annan mening har inte heller kommit fram i remissyttrandena. Bestämmelserna i 3 kap. lZ s KL. bör således göras tillämpliga på socialnämnd och social distriktsnänmd.

] prop. (1975/76: l87) om kommunal demokrati. ny kommunallag m.m. redovisar föredragande departementschefen vissa principiella synpunkter på delegationsinstitutets användning. Departetuentschefen framhåller att man måste göra en avvägning mellan demokratiaspekterna och kravet på effektivitet i den kommunala förvaltningen. De förtroendevalda i nätutt— derna har det politiska ansvaret och måste därför kunna fatta beslut och utöva inflytande över frågor som är av betydelse för medborgarna. Det innebär att de förtroendevalda bör kunna följa den fortlöpande kommunala verksamheten. även om man inte fattar beslut i varje enskilt ärende. Delegation i mindre viktiga ärenden kan ge de förtroendevalda möjlighet att ägna mer tid åt planering. riktlinjer och andra principiella frågor. Delegation bör förekomma främst i rutinärenden. t.ex. iärenden där det är fråga om en direkt tillämpning av riktlinjer som nämnden har fastställt.

Några närmare anvisningar för tillämpningen av delegationsinstitutet föreslogs inte i propositionen. Det framhölls i stället att förutsättningarna för vad som kan och bör delegeras varierar mellan kommuner av olika storlek och att det därför. liksom hittills. bör tillkomma kommunerna att själva bestämma hur delegationsreglerna skall tillämpas. När delegations- förfarandets tillämpning övervägs är det enligt föredraganden nödvändigt att noggrant beakta de krav som har ställts på ett vidgat inflytande och en förbättrad information från de förtroendevaldas och från medborgarnas sida.

Jag kan för socialtjänstens vidkommande ansluta mig till de allmänna riktlinjer för delegationsinstitutets tillämpning som har getts i den nämnda propositionen. Kraven på vidgat inflytande och förbättrad information ligger väl i linje med de övergripande målen för socialtjänsten.

Det bör således ankomma på kommunfullmäktige att pröva vilka ärende- grupper inom socialtjänsten som bör omfattas av nämndens delegations- rätt. Kommunförbundet har till kommunernas vägledning i fråga om so- cialvårdsärendena utarbetat en förteckning över de ärendegrupper som

Prop. 1979/8011 Sot'iultiiinsrens organisation 393

man har ansett bör kunna komma i fråga för delegation. Det kan förutsättas att Kommunförbundet kommer att bistå kommunerna även när det gäller socialtji'tnsten.

Nämnden får själv ta ställning till i vilken utsträckning den vill utnyttja den delegationsrätt som fullmäktige har beslutat om. Med anledning av de synpunkter som förts fram i remissyttrandena vill jag erinra om att endast beslut med karaktär av slutligt avgörande förutsätter fullmäktiges medgi- vande för att kunna delegeras. Delegationsrätten omfattar således endast verklig beslutanderätt. dvs. rätt att fatta beslut som får överklagas själv— ständigt.

Nämnden kan när som helst återkalla delegationsrätten. Nämnden kan också genom eget handlande föregripa delegatens beslut i ett enskilt ärende genom att själv ta över ärendet och besluta. Det kan gälla ett från principiell synpunkt viktigt ärende sotn nämnden anser att den bör besluta själv i.

Yttrande med anledning av besvär över beslut som har fattats med stöd av delegation kan avges antingen av socialnämnden samfällt eller av den avdelning eller den person som har fattat det överklagade beslutet.

Lagens krav på samfällt yttrande gäller endast vid besvär över nämn- dens egna beslut. För att nämnden skall kunna få insyn i hur delegations- rätten utövas kan det ofta vara ändamålsenligt att låta rätten att avge yttrande med anledning av besvär tillkomma nämnden. Det gäller särskilt för beslut i fråga om rätt till bistånd som fattas med stöd av delegation. Besvären kan här ofta komma att röra frågan om hur begränsade resurser inom kommunen skall utnyttjas.

Jag delar socialutredningens uppfattning att vissa beslut som fattas med stöd av LVU inte bör kunna delegeras. Det gäller beslut att ansöka om vård utan samtycke. beslut om omedelbart omhändertagande och om vårdens upphörande. Dessa beslut är ofta djupt ingripande för den enskil- de. De förutsätter en ingående prövning av den ttnges förhållanden. Beslu- tanderätten i sådana frågor bör därför inte tillkomma en person ensam. Det är från rättssäkerhetssynpunkt angeläget att sådana frågor avgörs av de förtroendevalda.

[ kommuner utan distriktsnämnder arbetar flera socialnämnder med omfattande delegation till s. k. utskott eller delegationer. En sådan ordning kan ofta vara lämplig för att nå en ändamålsenlig fördelning av uppgifterna mellan nämndens ledamöter. Jag ansluter mig till socialutredningens för- slag att i kommuner utan distriktsnämnder beslutanderätten i frågor enligt LVU skall kunna delegeras till flera förtroendevalda. Härigenom kan en snabbare beslutsordning nås utan att kravet på rättssäkerhet i förfarandet eftersätts.

Som framgår av vad jag har sagt tidigare kommer bestämmelser om tillstånd att ta emot annans barn för vård och fostran. om förbud att flytta sådant barn från hemmet eller att motta vistelsebarn att tas in i socialtjänst—

Prop. l979/80:l Sot'iu/tj/t'instt'nx ormtnimtion 393

lagen. lfri'tgavarande bcslttt är i dag undandragna delegation. Beslut i de angiVna frågorna bör i enlighet med socialtitredningens förslag alltjämt 'ara tlndantagna från delegationsrätten. Likaså bör undantag gälla i vissa ärenden enligt föräldrabalken. lagen (I947:529) om allmänna barnbidrag och lagen (1964: 143) om bidragsförskott. i vilka delegation inte heller kan ske i dag.

Ort/förrutdehus/nt

Enligt 8 ; ShjL får socialnämndens ordförande t. v. bevilja socialhjälp. om någon är i så trängande behov av sådan hjälp att socialnämndens sammanträde inte kan avvaktas. Ordförandens beslut kan inte återkallas. Beslutet skall anmälas vid nämndens nästa samtnanträde.

Kan barnavårdsnämndens beslut inte avvaktas. får på motsvarande sätt enligt I I så Bvl, barnavårdsnämndens ordföramle vidta vissa åtgärder och fatta vissa beslut som särskilt anges i lagen. (')rdförandens behörighet omfattar till en början varje åtgärd som ankommer på nämnden enligt 4 och 5 kap. BvL. Ordföranden kan alltså bl.a. omhänderta underårig för utred- ning eller samhällsvård. besluta att san'thällsvi'ird skall återupptas efter villkorligt upphörande och meddela tillstånd att ta emot fosterbarn.

Ordförandens beslut enligt ll ;" BvL gäller omedelbart. Det kan inte överklagas. och det skall inte underställas enligt de regler som gäller för nämndens beslut. Beslutet gäller endast i avvaktan på nämndens prövning. [ vissa fall skall ordföranden omedelbart sammankalla nämnden för att besluta i ärendet.

Socialutredningcn föreslår att ordföranden skall kunna besluta i två avseenden. nämligen om omedelbart omhändertagande enligt LVU när socialnämndens beslut inte kan avvaktas och om förbud mot att flytta barn från fosterhem när nämndens prövning inte kan avvaktas utan fara eller allvarlig olägenhet. Ordföranden föreslås även få rätt att erhålla polishandräekning för att genomföra beslut om vård eller omhänderta- gande enligt LVU.

Utredningens förslag berörs endast av ett fåtal remissinstanser. JO ifrå- gasätter om utredningen anfört tillräckliga skäl för att frångå den reglering som f. n. gäller enligt ll %* BvL.

Jag anser för min del att beslut som nämnden i övrigt kan fatta med stöd av socialtjänstlagen inte har den beskaffenheten att det gör det nödvändigt med en särskild beslutsordning för brådskande fall. Jag ansluter mig såle- des till socialutredningens förslag.

2.16] Förraltningsorgnnisationen

Förvaltningsorganisationen inotn socialvården utgör nu den största en— heten av de olika kommunala förvaltningarna sett från kostnads- och personalsynpunkt. Den kommunala socialvården tar i dag i anspråk om- kring 30'2'2- av kommunens samlade driftkostnader. Det är givetvis angelä-

Prop. l979/80:1 Sta-ialtjiinslens organisation 394

get att kommunerna finner former för organisationen som ansluter till de ändrade föt'utsi'tttningar för socialtjänsten som följer av förslagen.

Några drag i utvecklingen

Förvaltningsorganisationen präglas alltjämt av en stark funktionsindel- ning trots att nära nog alla kommuner har inrättat sociala centralni'tnmder. Verksamheten är i åtskilliga kommuner delad på olika avdelningar. Som regel finns det en utrednings- och behandlingsavdelning sotn svarar för de individuella vårdåtgärderna. Vid sidan av denna finns det ofta en ser— viceavdelning som svarar för servicefttnktionerna inom barn- och äldreom- sorgen. I en del kommuner har också serviceavdelningen delats i en avdelning för äldreomsorg och en för barnomsorg. Vid sidan av dessa avdelningar finns också en avdelning för de kamerala funktionerna.

De olika avdelningarna använder sig av olika system för att fördela ärendena. Socialassistentcrna inom utredningsavdelningcn använder ofta fördelning efter personnummer eller begynnelsebokstäver av enskilda ärenden. lnom barnomsorgen fördelas inte sällan ärendena genom att tjänstemännen har olika specialistfunktioner. Hemvårdsassistenterna inom äldreomsorgen arbetar däremot vanligtvis inom olika geografiska distrikt.

inom de olika avdelningarna har utvecklats olika specialistfunktioner. lnom utrednings- och behandlingsavdelningarna görs arbetet ofta av famil- jerättsassistenter. fosterbarnsinspektörer. fältassistenter. familjetera- peuter. grannskapsarbetare eller andra specialister.

Särskilda fiiltassistenttjiinster började inrättas i början av l970—talet. Fältassistenterna skulle vara socialbyråns förlängda arm ute i kommunde- larna och huvudsakligen svara för uppsökande verksamhet. gängbearbet- ning. grannskapsarbete. kontakter med ungdomsgärdar m.m. Det förut- sattes att assistenterna skulle samarbeta med de socialassistenter som hade sin huvudsakliga sysselsättning på socialbyrån. Det har emellertid blivit allt vanligare att fz'tltassistenterna i sitt arbete ser sig som fristående från socialbyrån och utan rapporteringsskyldighet till denna i fråga om iakttagna missförhållanden. Som skäl för detta åberopar man att en förut- sättning för att fältassistenten skall få kontakt med ungdomar i riskzonen är att assistenten inte identifieras med socialbyrån. Detta har ibland lett till att det inom faltassistentarbetet har utvecklats särskilda normer och värde- ringar för hur det sociala arbetet skall bedrivas. Därmed har lätt konfliktsi— tuationer uppstått i förhållande till nämnden och till övriga socialassi- stenter. Det har mot den bakgrunden setts som alltmer angeläget att samtliga assistenter fullgör fältuppgifter. På det sättet kan en bättre kon- takt näs mellan handläggarna och behovsgrupperna ute i de olika distrik- ten. För att det skall kunna genomföras krävs en ändring av personalens arbetstider. något som har visat sig svårt att genomföra. Genom en bredd- ning av fältarbetet kan på sikt en sådan organisation uppnås.

Prop. 1979/80zl Sot'ia/tjansths organisation wi

Assistenterfiirfatniljvriittsliga iirentlt'n började införas i samband med att lagstiftningen om barnavårdsmän itp'phörde att gälla. Man fann att utredningar om faderskap och fastställande av faderskap ofta var så kom- plicerade att de krävde insatser av personal med särskild sakkunskap. Antalet komplicerade ft-tderskapsutredningar har emellertid under senare år minskat. Familjerättsassistenternas arbete har härigenom alltmer kom- mit att förskjutas mot information och rådgivning till föräldrar om vårdnad. om konsekvenser av sammanboende och om andra familjerättsliga frågor.

Familjerättsassistentermt får också i stor utsträckning svara för vårdnadsutredningar och adoptionsutredningar. En metodik som Linder senare år alltmer har börjat att tillämpas av familjcrättsassistenterna i handläggningen av vårdnadsärettden är att i första hand genom terapeutis— ka insatser försöka cna föräldrarna i vårdnadsfrågan.

En annan specialistfunktion som på senare tid har börjat inrättas inom de sociala avdelningarna är s. k. t't'irdgrapper. Syftet med att tillsätta en sådan grupp är att förstärka kvaliteten på omsorgerna om de s. k. tunga alkoholmissbrukarna. En kommun inrättade för ett antal år sedan en sådan vårdgrupp. Gruppen bestod av en socialinspektör och fyra socialassi- stenter. Gruppen har nyligen utvärderat sin verksamhet. Det visade sig att det hade varit svårt att fastställa vardgruppens ansvarsområde. Man var framför allt osäker på om gruppen skulle svara även för den ekonomiska hjälpen och för barnavårdande insatser. Kompetenskonflikter hade härige- nom uppkommit mellan värdgruppen och övriga socialassistenter. Det framkom också att personalomsättningen inom gruppen hade varit hög. Personalen hade inte orkat med att arbeta med enbart tunga och komplice- rade ärenden.

lnom avdelningarna för ledning och administration av barnomsorgen finns det ofta en långt gående specialisering. Det förekommer att en barn— assistent svarar för familjedaghemmen. en annan för dagheman och en tredje för deltidsgrupperna osV. Det förekommer också att man inotn avdelningarna inrättar speeialisttjänster som barnomsorgspsykolog och barnomsorgskurator. Psykologen arbetar enbart med barn som får kom- munal barnomsorg och inte med övriga barnavårdsärenden. som handläggs av en annan avdelning. Kuratorn kopplas in i ärenden där det finns behov av andra sociala tjänster än barnomsorg. Det kan gälla ekonomiskt bi- stånd. stödinsatser i hemmet. placering i enskilt hem eller liknande insat- ser. Det förekommer att barnomsorgen svarar för en uppsökande verksam- het utan att denna samordnas med den övriga uppsökande verksamheten för barn och ungdom som bedrivs i kommunen.

] syfte att utnyttja socialvårdens samlade resurser bättre har barnom- sorgsassistenternas verksamhet i en del kommuner förlagts till distrikt. Assistenten får inom ett geografiskt distrikt svara för kommunens samlade utbud av barnomsorg. På så sätt får assistenten en samlad kunskap om distriktets behov av insatser inom barnomsorgen. Samverkan med andra

Prop. l979/80:l Sotitt/tjänstens organisation . 396

avdelningar och framför allt med andra myndigheter som t. ex. barnavi'irds- centraler har härigenom kunnat underlättas.

Verksamheten inom äldreomsorgen har i flera kommuner tippdclats pa en avdelning för "öppen" vård och en avdelning för "sluten" värd. Social- assistenterna har specialiserat sig inom de olika avdelningarna. Det före- kommer säledcs att en hemvärdsassistent svarar för den uppsökande verk- samheten. en annan för hemhjälp och en tredje för färdtjänst. En sädan uppgiftsfördclning har visat sig medföra avsevärda nackdelar. Man har funnit att en mer ändamalsenlig ordning kan näs om de olika delarna av äldreomsorgen integreras. Då kommer samma hemvärdsassistent att svara för behovsbedömning och ev. beslut i fraga om samtliga sociala tjänster som kan komma i fräga. Hem 'ardsassistenten kan pä sä sätt svara för det samlade utbudet av äldreomsorg inom ett geografiskt distrikt. Den hjälpbe- hövande kan få direkt besked. vilket innebär en snabbare handläggning och en större trygghet för honom eller henne.

.S'ynpnn/tlur på den_li'anilicla ji'iri'allningsorganisationen

Behovet av sociala insatser varierar frän kommun till kommun beroende på de lokala förhållandena. Ett gemensamt drag i utvecklingen är att behovet av barnomsorg och äldreomsorg har ökat mycket kraftigt under senare är. Denna utveckling kan väntas fortsätta. Den ställer krav pä ökade resurser för de verksamhetsgrenar som skall svara för äldre- och barnomsorgen. De ökande kostnaderna inom denna del av socialtjänsten ställer ocksä krav pä en genomtänkt planering och resursfördelning inom socialtji'insten.

De mäl som skall gälla för socialtjänsten kommer givetvis att bli vägle- dande även för förvaltningsorganisationens utformning. Helhetssynen i värd- och behandlingsarbetet gör det säledes nödvändigt med en organisa- tion som medger en samlad bedömning av den enskildes behov. Det är inte förenligt med en sådan syn att man behåller en organisation som är Upp- byggd efter olika behovskategorier. Den hjälpsökande bör i princip kunna vända sig till ett ställe för att få den hjälp och det stöd som han behöver. Ett krav som bör ställas på organisationen är således att den kan åstad- komma ett sammanhållet ansvar för att de behov som anges i varje enskilt behandlingsprogram blir tillgodosedda. Utan att man bryter mot denna princip kan det framför allt i större kommuner bli nödvändigt med viss specialisering inom socialvården. En sådan specialisering kan vara nöd- vändig för att möjliggöra den särskilda kompetens som behövs i vissa ärenden. ()m organisationen utformas så att den leder till olika arbetslag, kan en sådan specialisering inom arbetsgruppen bidra till att förstärka hela gruppens kompetens. Sammanfattningsvis bör sälcdes funktionsint'lelning förekomma i så liten utsträckning som möjligt. Jag anser det mycket viktigt att den framtida socialtjänsten öppnar 'ägen för ett närmare samarbete mellan socialassistenter. barnomsorgsassistenter och hemvärdsassi- stenter.

Prop. l979/80:l lla/ia'liiggning ai' ärende 397

Nära sammanhängande med detta är kravet på kontinuitet. (')rganisatio- nen bör utformas så att den enskilde inte behöver vända sig till flera olika tjänstemän för att få hjälp eller service. Socialtjänstens olika funktioner bör närmas varandra och onödiga kompetensgränser bör suddas ut. En högt specialiserad organisation kan försvåra tillämpningen av kontinuite- ten i vård- och behandlingsarbetet inom socialtjänsten.

Vid utformningen av socialtjänstorganisationen bör man också lägga stor vikt vid närhetskravet. Socialtjänsten och de hjälpbehövmtdc bör vara geografiskt nära varandra. Det kan för att tillgodose närhetskravet vara lämpligt att lokalisera socialtjänsten tillsammans med andra serviceorgan i olika delar av kommunen eller i större bostadsområden. Olika organs verksamhet bör således ktinna omfatta samma geografiska områden.

Vid en uppdelning på distrikt måste man emellertid beakta kravet på tillräckligt befolkningstinderlag. En för stor spridning av resurserna kan medföra svårigheter att upprätthålla en tillfredsställande servicenivå. Ett alternativ kan vara att en del av de sociala tjänsterna tillhandahålls ute i de olika kommundelarna. medan de specialiserade resurserna finns centralt. En sådan organisation kan dock medföra svårigheter att upprätthålla konti- nuiteten i personkontakten.

Flera skäl talar således för en så sammanhållen organisation som möj- ligt. Det underlättar för den hjälpsökande att finna rätt instans. ()m social- tjänsten skall organiseras i mindre enheter som verkar i olika kommunde— lar. bör förutsättningen vara att enheten ges tillräcklig kompetens för att direkt kunna klara av största delen av de frågor som aktualiseras där.

På sikt bör man enligt min mening eftersträva en sammanhållen organi- sation. Ett första steg mot en sådan sammanhållen organisation har redan tagits i flera kommuner genom att man med bibehållna avdelningar för utrednings- och behandlingsarbete. barnomsorg och äldreomsorg har inrät— tat gemensamma distrikt på handläggarnivä. Dessa geografiska distrikt kan samordnas med andra huvudmäns verksamhetsområden. Gemensamma distn'kt kan på det sättet inrättas för t.ex. socialtjänst. skola. mödravård och barnhälsovård.

2.17 Handläggning av ärende

2.17.I All/niin! om lll!"('(lllill_t.,'l'll

l ] kap. 9 & regeringsformen sägs att domstolar samt förvaltningsmyn- digheter och andra som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen skall i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet. Jag finner det naturligt att inledningsvis erinra om denna också för de sociala myndigheternas verksamhet grundläggande handlings- regel.

Beteckningen utredning används i vårdlagarna om all den verksamhet som syftar till att göra det möjligt för en nämnd att fatta beslut i ett ärende

Prop. l979/80:l Handläggning ai' ('irende 393

hos nämnden. Jag tänker i fortsättningen använda begreppet utredning inom socialtjt'insten i samma betydelse.

Enligt [4 s' BvL skall utredning inledas titan dröjsmål. om det enligt BvL. eller annan författning åligger barnavårdsnämnden att med anledning av en ansökan eller annars pröva viss fråga eller om nämnden genom anmälan eller på annat sätt har fått kännedom om fall där åtgärd som ankommer på nämnden kan antas vara påkallad.

Nykterhetsnämnd. som genom anmälan eller på annat sätt har fått kännedom om att någon har använt alkoholhaltiga drycker till uppenbar skada för sig eller annan. skall enligt 12 så Nvl. skyndsamt låta verkställa utredning.

Enligt 16 & ShjL skall socialnämnden göra sig noga underrättad om de omständigheter som råder innan man beslutar i ärende om socialhjälp och utreda hur behovet på lämpligaste sätt bör avhjälpas.

Vårdlagarna innehåller utöver dessa centrala bestämmelser åtskilliga detaljerade föreskrifter om vilken utredning som skall göras och hur den skall bedrivas. Det gäller bl.a. vem som skall höras under utredningen. inhämtande av yttrande av läkare eller annan sakkunnig samt vite och polishandräckning.

Socialutredningcn konstaterar inledningsvis att det för den enskildes rättssäkerhet är viktigt att myndigheterna grundar sina avgöranden på en tillförlitlig utredning. När regler om utredning utformas. måste man väga det intrång i den personliga integriteten som långt gående befogenheter för myndigheten medför mot de intressen som myndigheten skall tillgodose genom sitt beslut. Ju mer ingripande de beslut är som nämnden får fatta. desto angelägnare framstår kravet på ett tillförlitligt beslutsunderlag. För- ändras de sociala insatsernas karaktär så att de endast omfattar stöd- och hjälpåtgärder i samförstånd med den enskilde. finns det enligt socialutred- ningen inte längre behov av särskilda tvångsmedel för att säkerställa be- slutsunderlaget.

Med detta som utgångspunkt föreslår socialutredningen att det i den nya lagstiftningen skall tas in en regel av följande lydelse. "Socialnämnden skall titan dröjsmål inleda utredning om vad som genom ansökan eller på annat sätt har kommit till nämndens kännedom och som kan föranleda åtgärd av nämnden. Nämnden får höra den saken rör och annan som kan lämna upplysning i ärendet.”

Socialutredningcn framhåller bl.a. att en utredning skall begränsas till att avse omständigheter som har betydelse för bedömningen av sökandens behov av stöd eller hjälp. Ofta räcker det med ett samtal med sökanden. Ibland kan nämnden behöva vända sig till en annan myndighet. t.ex. för att få reda på vilka åtgärder myndigheten har vidtagit. Nämnden kan också behöva samordna sina hjälpinsatser med en annan myndighet. Samråd med en annan myndighet bör som regel inte ske utan klientens samtycke. Behöver nämnden under utredningen kontakta arbetsgivare eller annan

Prop. I979/80:l Hanu'läggning ar ('in'/ide 399

enskild person förutsätter det att det görs i samförstånd med klienten. Motsätter sig klienten att hans uppgifter kt'iittrolleras. får enligt utredning- en denna omständighet bedömas tillsammans med andra när ärendet av- görs. l)et nu sagda gäller när den enskilde själv har sökt hjälp.

När det gäller den uppsökande verksamheten skall nämnden vända sig till den saken rör. upplysa om vad som har blivit känt och föreslå stöd- och hjälpinsatser. Endast i samförstånd med den enskilde bör utredning inle— das. säger socialutredningen. l sociala nödsituationer får dock enligt utred- ningen inte hänsyn till den personliga integriteten hindra socialtjänsten från att göra något åt svårigheterna. Barn och ungdom måste i vissa situationer få vård även mot föräldrarnas eller (len unges vilja. Socialutred— ningen framhåller att nämnden genast maste inleda utredning om det kan antas att sådan vård behövs. Det är enligt utredningen uppenbart att nämnden då inte kan vara bunden av den enskildes samtycke för att kunna genomföra en utredning. Nämnden bör enligt socialutredningen i dessa fall också kunna lämna de upplysningar om den enskildes personliga förhållan- den som behövs för att utredningen skall kunna genomföras. Detsamma gäller om vård behövs enligt omsorgslagen eller LSPV.

Slutligen påpekar socialutredningen att det sist sagda bör gälla även när socialnämnden enligt lag eller annan författning skall avge yttrande till annan myndighet. t. ex. till domstol i vårdnadsärende. eller göra ansökan. t.ex. till domstol i faderskapsmål. Även i dessa ärenden bör nämnden således kunna höra myndighet och annan som kan lämna upplysningar i ärendet utan att den som yttrandet eller ansökan avser har lämnat sitt samtycke. Den saken rör skall emellertid underrättas om utredningen så snart den inleds.

Socialutredningcn framhåller vidare att det inte finns något behov av att ge nämnden befogenhet att kalla den enskilde vid vite eller mot hans vilja genomföra Iäkarundersökning eller hembesök i de fall då klienten själv har vänt sig till nämnden. lnte heller när nämnden skall lämna yttrande eller göra ansökan till domstol eller annan myndighet finns det enligt utredning- ens menng något praktiskt behov av att ge socialnämnden särskilda tVångsmedel för att kunna genomföra utredning. Annorlunda är dock situa- tionen när nämnden måste överväga vård enligt LVU. [ dessa fall bör nämnden kunna påkalla polishandräckning för att genomföra läkarunder- sökning av den unge.

Remissinstanserna har i allt väsentligt slutit upp bakom den syn som socialutredningen har redovisat på hur utredningen av ärenden vid social- nämnd bör bedrivas. Från flera håll framhålls vikten av att utredningen bedrivs med hänsynstagande till den enskildes integritet. Några remissin- stanser uttrycker viss tveksamhet främst i fråga om nämndens handlande i ärenden som gäller ungdomars skydd. Särskilt 10 har här anfört betänklig- heter mot utredningens förslag och menat att det är nödvändigt att social- nämnderna ges möjlighet att utreda ärenden om barn- och ungdomsvård

Prop. l979/80:] Hum/läggning (Il' ärende 400

oberoende av förå'tldrarnas sattttycke också i fall när vård enligt LVU ännu inte är aktuell.

! denna fråga har jag i allt väsentligt samma inställning sotn J('). Jag behandlar den senare i samband med frågorna om vård utan samtycke (avsnitt 2.25). Jag uppehåller mig därför nu närmast enbart vid sådan verksamhet av socialnäntnden som inte tas upp i det sammanhanget.

Ett ärettde kan aktualiseras hos nämnden på flera sätt. Det kan ske genom initiativ av den som söker nämndens bistånd. men det kan också ske genom att attnan enskild person eller myndighet påkallar nämndens uppmärksamhet och visar på att någon kan vara i behov av nämndens bistånd. ! vissa fall har det i lag föreskrivits skyldighet att göra sådana påpekanden till nämnden (t. ex. 7 ålagen (1976: 51 l) om omhändertagande av berusade personer m.m. (LOB) och 3 & polisinstrttktionen (l97215ll). Enligt andra författningar åligger det social nämnd att själv ta initiativ till åtgärd hos annan tnyndighet eller bistå med utredning i ärenden på begäran av annan myndighet (t.ex. 53 äomsorgslagen. 2 kap. m. fl. bestämmelscri föräldrabalken). Som framgår av vad jag har sagt tidigare (avsnitt 2.3) åligger det socialnäntnden att inotn ramen för det yttersta ansvar som nämnden har vara aktiv i alla de situationer där man har anledning att tro att någon inom nämndens ansvarsområde far illa och är i behov av stöd och hjälp.

I alla de fall som jag har nämnt nu måste enligt min mening nämnden vidta utredningsåtgärder i den bemärkelse som jag har angett inlednings- vis. Även ett hembesök eller en annan individuellt inriktad uppsökande åtgärd bör ses som en inledd utredning. Detta får främst betydelse föratt bestämma dokumentationsskyldigheten. Frågan blir närmast att avgränsa vilken omfattning den inledda utredningen skall få ta utan att den enskilde själv har gett sitt godkännande. Jag anser att socialutredningens beskriv- ning i detta hänseendc är väl avvägd. Jag skall därför bara helt kort sammanfatta dc handlingsregler som bör gälla.

Om en enskild själv söker nämndens bistånd. bör uppgifter till grund för beslutet hämtas främst från honom själv. Uppgifter från utomstående — enskild eller myndighet — bör primärt inte få inhämtas om inte sökanden själv har gått med på det. Sökanden bör innan han ger sitt tillstånd informe- ras om vilka uppgiftskällor nämnden anser sig böra höra. Särskild försik- tighet bör iakttas när uppgifter inhämtas från enskilda. även om sökanden har gett sitt tillstånd till åtgärden. Påkallas nämndens bistånd av någon annan än den hjälpbehövande själv. måste den första utredningsåtgärden som regel bli att kontakta den som har uppgetts behöva hjälp eller i förekommande fall legal ställföreträdare för honom. Vad nämnden då kan göra är att erbjuda stöd och hjälp. Avvisar den hjälpbehövande erbjudan- det, kan någon ytterligare åtgärd som regel inte vidtas av nämnden. Un- dantag måste dock göras för de fall där den enskilde på grund av brister i mognaden eller i sinnesfunktionerna inte inser sitt eget bästa. Detta är

Prop. 1979/80:l Handläggning ut' ärende 401

fallet när det inte katt uteslutas att den enskilde är i behov av vård oberoende av sitt samtycke enligt den lagstiftning som reglerar detta. Här måste nämnden inom ramen för sitt yttersta ansvar ha skyldighet att agera tttan den enskildes tillstånd för att få nödvändig vård till stånd. Ett annat undantag är när nämndens skyldighet att agera eller bistå med utredning har föreskrivits i lag eller annan författning. I dessa fall får den enskildes samtycke till utredningsåtgärderna begränsad betydelse. För nämndens handlande gäller dock i samma mån som i andra fall att utredningen bör bedrivas med stor hänsyn till den enskildes intresse av integritet och utan att kravet på saklighet och opartiskhet eftersätts.

Socialutredningen har inte ansett det nödvändigt att föreslå någon mot- svarighet i den nya lagstiftningen till de regler som nu finns i vårdlagarna om att utredning skall bedrivas skyndsamt och så att obehag eller olägen- het inte onödigtvis vållas den enskilde. Jag delar denna uppfattning. De angivna kraven är principer som gäller för all offentlig förvaltning.

2.l7.2 Dokumentation och insyn i u[redning.wnaterialet

Vårdlagarna innehåller också vissa föreskrifter om utredningsprotokoll m.m. Jag kommer senare i samband med behandlingen av frågor om personregister och personakter att behandla dokumentationen vid social- nämnd rent allmänt (avsnitt 2.20. l ). I detta sammanhang villjag emellertid ta upp ett par frågor som mera direkt berör sättet att bedriva utredning.

Socialutredningcn har bl. a. framhållit att nämnderna uppenbarligen måste föra anteckningar om vidtagna åtgärder och om skälen till dessa. Dokttmentationen bör emellertid begränsas till detta. Uppgifter som inne- fattar subjektiva värderingar av den enskilde bör inte förekomnta. Social- utredningcn framhåller vidare att det för den enskildes förtroende för socialtjänsten är viktigt att han får insyn i de anteckningar som görs om honom under pågående vård och behandling. Dessa anteckningar bör därför enligt utredningen upprättas tillsammans med honom när det är möjligt. Har så inte kunnat ske. bör den enskilde i efterhand få möjlighet att ta del av anteckningarna.

Socialutredningcn föreslår att de nämnda principerna för dokumentation skall komma till uttryck i två bestämmelser i den nya lagstiftningen. [ den ena sägs att vad som har framkommit vid utredning och som har betydelse för ärendets avgörande skall tillvaratas på ett betryggande sätt och att handling som rör enskilds personliga förhållanden skall förvaras så att den inte kan kommas åt av den som är obehörig. I den andra sägs att den enskilde bör hållas underrättad om dejournalanteckningar som förs beträf- fande honom.

Socialutredningens uttalanden i frågan om dokumentation av uppgifter som kommer fram under en utredning har godtagits utan kommentarer av flertalet remissinstanser. Särskilda synpunkter har dock framförts från vissa håll, främst av JO. JO ifrågasätter inledningsvis socialutredningens 26 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 1. De! A

Prop. 1979/80zl Ham/läggning (lt' ärende 402

påstående att dokumentationen skall begränsas till uppgifter om vilka åtgärder som har vidtagits och skälen för dessa samt att uppgifter som innefattar subjektiva värderingar inte får förekomma. J() anför:

Enligt J0:s mening bör dokumentationsskyldigheten rimligen omfatta även uppgifter om åtgärder som övervägts men av olika Skäl inte genom- förts samt om de överväganden som legat bakom dessa bedömningar. lnte heller kan man kräva att subjektiva värderingar inte skall få förekomma. Vissa uppgifter är av det slaget att de endast kan lämnas i form av en subjektiv värdering. De behöver för den skull inte vara irrelevanta. Vad som åsyftats är måhända att uppgifterna skall vara underbyggda och av betydelse för ärendet och att de inte bör innefatta förklenande värdeomdö- men om klienten. Generellt bör gälla att dokumentation. för att vara godtagbar. måste omfatta alla uppgifter som är nödvändiga för en rättvi- sande bedömning såväl av det enskilda ärendet som av ärendets handlägg- ning.

Vidare anför JO bl. a.:

Även med hänsyn till att det yttersta ansvaret för ärendenas handlägg- ning inte åvilar tjänstemännen utan de politiska förtroendemänncn är det viktigt att dokumentationen inte görs alltför sparsam. Politikerna måste således ha möjlighet att sätta sig in i enskilda ärendens handläggning och kontrollera i vad mån tjänstemännen följt nämndens riktlinjer och inten- tioner. Självfallet kan inte nämnden kontrollera alla enskildheter. Det bör emellertid finnas möjlighet att göra stickprovskontrollcr liksom att under- söka speciella frågor. t. ex. om en viss tjänsteman fått kännedom om att ett barn farit illa och vilka åtgärder som i så fall vidtagits. En sak som nämnden ofta borde ha anledning att fråga sig är om tjänstemännen i tillräcklig omfattning för tipp ärenden för beslut i nämnden. Konsekvensen av att en tjänsteman underlåter att färdigställa en utredning och förelägga nämnden förslag till beslut är att nämnden aldrig får kännedom om ären- det. Om t_iänstemännens dokumentation i form av journalanteckningar dessutom är torftig kan allvarliga missförhållanden inom en socialförvalt- ning undgå att upptäckas. Enligt J():s erfarenhet är det ofta oklart för socialarbetarna när och i vilken omfattning dokumentationsskyldighet fö- religger.

Jag kan i allt väsentligt instämma i vad JO har anfört. Jag vill särskilt understryka att det många gånger är befogat att också anteckna uppgifter som har subjektiv karaktär. förutsatt att de har tillräckligt faktiskt underlag och har betydelse för utredningen. l rimlig omfattning måste vidare sådana påståenden kunna refereras som har gjorts i en anmälan eller ansökan till nämnden. även om de då inte kan bestyrkas. Det är emellertid viktigt att så långt möjligt undvika alla nedsättande omdömen i de anteckningar som förs.

Den bestämmelse som socialutredningen har föreslagit om dokumenta- tionen i ärenden vid socialnämnd uttrycker enligt min uppfattning de angivna riktlinjerna tillfredsställande. Jag vill samtidigt poängtera vikten

Prop. 1979/80tl Ilttiit/Iiiggning av ärende 403

av att den blivande socialarbetaren redan under utbildningstiden får or- dentlig undervisning i principerna för saklig och korrekt dokumentation. .Jag återkommer senare till behovet av allmänna råd av socialstyrelsen i dessa frågor (avsnitt 2.20. l ).

När det sedan gäller frågan om klientens insyn i utredningsmaterialet vill jag till en början påminna om att klienten enligt tryckfrihetsförordningens och sekretesslagstiftningens bestämmelser i princip alltid har rätt att ta del av en handling som rör honom själv och som har upprättats inom social- tjänsten. Bestämmelsernai 14 och 15 se Fl. — som kommer att bli tillämp- liga i ärende hos socialnämnd som innefattar m_vndighetsutövning — inne- bär vidare bl. a. att sökande. klagande eller annan part har rätt att ta del av det som har tillförts ärendet med de begränsningar som kan följa av sekretesslagstiftningen. Bestämmelserna innebär vidare att ärende inte får avgöras utan att parten har underrättats om det som har tillförts ärendet genom annan än honom själv och tillfälle har beretts honom att yttra sig över det.

Bl.a. JO har mot denna bakgrund ifrågasatt om den bestämmelse som socialutredningen har föreslagit om att den enskilde bör hållas underrättad om de journalanteckningar eller andra anteckningar som förs beträffande honom tjänar något självständigt syfte. J() undrar htir utredningen har tänkt sig att det rent praktiskt skall gå till att. när det är möjligt. upprätta anteckningar tillsammans med den enskilde och i annat fall delge honom dessa i efterhand. JO uttrycker oro för att den föreslagna bestämmelsen t.o.m. kan få till konsekvens att socialarbetarna drar sig för att anteckna relevanta uppgifter. som man tror kommer att uppfattas negativt av klien- ten.

För egen del ser jag saken på följande sätt. De anteckningar som förs som ett led i socialnämndens utredande verk- samhet är avsedda att utgöra underlag för beslut som angår den enskilde och som bl.a. har karaktären av myndighetsutövning. För skyldigheten att föra denna typ av anteckningar har jag också föreslagit en uttrycklig föreskrift i lagen. Dessa utredningsanteckningar blir underkastade FL,:s regler om rätt för den enskilde till insyn och kommunikation. Det finns däremot moment i socialnämndernas verksamhet som inte direkt syftar till sådana beslut. Hit hör t.ex. rådgivande verksamhet. behandlingsarbete och fortlöpande tillsyn under en pågående vårdperiod. För löpande åtgär- der i sådan verksamhet föreslås ingen uttrycklig dokumentationsskyldighet i lagen. [ praktiken förs emellertid sådana anteckningar i betydande om— fattning. särskilt i form av journaler vid olika vårdinrättningar. För dessa handlingar blir Fl.:s regler inte omedelbart tillämpliga utan här grundas rätten till insyn på tryckfrihetsförordningens och sekretesslagens bestäm- melser.

Jag anser liksom socialutredningen att det har största betydelse för allmänhetens förtroende för socialtjänsten att det råder öppenhet mellan

Prop. 1979/80zl I—Iundlz'iggning (n' ärende 404

myndigheten och dess klienter. Det är därför viktigt att var och en som tar myndighetens tjänster i anspråk också är klar över i vilken utsträckning hans förhållanden dokumenteras av myndigheten. Man bör enligt min mening vidare sträva efter att finna sådana former för de sociala myndighe- ternas umgänge med medborgarna att det ter sig självklart att socialarbe- taren tillsammans med den enskilde upprättar de anteckningar om klienten som är nödvändiga. De åtgärder som socialtjänsten vidtar bör man komma fram till i fullt samförstånt'l med den hjälpsökande. Detta förutsätter i de flesta fall att klienten också är införstådd med vad som antecknas om honom.

Jag är samtidigt medveten om de svårigheter som kan uppstå när det gäller att införa de rutiner som socialutredningen har föreslagit i praktiken. Den regel som utredningen har föreslagit har också bara fått formen av en rekommendation att hålla den enskilde underrättad omjournalanteckning- är och andra anteckningar som förs om honom. Jag vill tillägga att det enligt min mening inte är tillräcklig anledning att inte föra anteckningar tillsammans med klienten att man befarar att han kan uppfatta dem som negativa. En socialtjänst som bygger på frivillighet och respekt för den enskildes självbestämmanderätt och integritet förutsätter klientens med- verkan så snart denna är praktiskt möjlig. En annan sak är att vad som har tillförts utredningen från annat håll kan behöva hållas hemligt för klienten. l 7 kap. 6 så förslaget till ny sekretesslag. som jag strax återkommer till (avsnitt 2.18). finns regler om sekretess mot klienten i vissa fall. Dessa regler skall skydda t. ex. en anmälare av barnmisshandel som annars skulle n'skera repressalier. Med det sagda ansltiterjag mig. med gjorda kommen- tarer. till vad socialutredningen har anfört om sättet att förajournalanteek- ningar och andra anteckningar om klienten. Socialstyrelsen bör enligt min mening utforma allmänna råd till socialnämndernas vägledning i denna fråga.

Z.]7.3 Förfarandet .

Enligt l ä FL gäller förvaltningslagen vid handläggning av ärende hos förvaltningsmyndighet. Har i lag eller i författning som har beslutats av regeringen eller riksdagen meddelats någon bestämmelse som avviker från lagen. skall dock den bestämmelsen gälla. Från FLzs tillämpning undantas bl. a. ärenden hos kommunal myndighet. om ärendet avgörs genom beslut som överklagas genom kommunalbesvär eller besvär hos kommunal be- svärsnämnd (25 2 p).

Enligt BvL (l4s' fjärde stycket) skall utan hinder av Zå 2 FI.. följande bestämmelser i F1. gälla beträffande barnavårdsnämnds handläggning av ärende. alltså också sådant ärende i vilket beslutet överklagas genom kommtinalbesvär: oå tom ombud eller biträde). 8.5 (om vägledning av part). 95 (om tolk). IUs' (om remiss) samt — om annat ej följer av Bä FL — 14.5 (om ärendeinsyn). lSs' (om kommunikation). 175 (om beslutsmotive- ring). 19% (om rättelse av beslut) och 20.5 (om ansvar).

Prop. l979/80:l Handläggning av ärende 405

13 FL sägs att bestämmelserna i l4—20s'å FL gäller endast i den mån det är fråga om utövning av befogenhet att för enskild bestämma om förmån. rättighet, skyldighet, disciplinpåföljd. avskedande eller annat jämförbart förhållande. Härmed avses alltså att uttrycka att de angivna bestämmelser- na i FL är tillämpliga endast i ärende som innefattar s. k. myndighetsutöv- ning mot enskild. För nykterhetsnämnds och socialnämnds verksamhet saknas motsvarig- het till 145 fjärde stycket BvL. Däremot finns uttryckliga föreskrifter om att FL:s regler omjäv (4 och 5 åå FL) skall tillämpas i alla typer av ärenden hos samtliga nämnder (75 BvL, 35 ShjL, 5 & NvL. 3 s lagen ( 1970: 296) om social centralnämnd m.m.). Socialutredningcn har föreslagit att reglerna om jäv i 4 och 5 ss FL skall få samma tillämpningsområde som hittills och att regeln i lets” fjärde Stycket BvL skall få tillämpning i alla ärenden vid socialnämnd. Utredning- en föreslär vidare de utvidgningama i förhållande till bestämmelserna i nuvarande vårdlagar. att också 165 FL om parts rätt att muntligen lämna uppgift i ärende skall få motsvarande giltighet och att reglerna i 14—17ss och 19—2055 FL skall gälla på motsvarande sätt. när socialnämnd gör ansökan eller avger yttrande till annan myndighet i mål eller ärende som rör myndighetsutövning h0s denna. De remissinstanser som har yttrat sig över förslagen i dessa delar har varit i huvudsak positiva. JO. som inledningsvis anmärker att utredningens lagförslag på ett föredömligt enkelt sätt klargör vilka regler i FL som skall tillämpas hos socialnämnden, gör dock några påpekanden. Han framhåller att vissa ärenden som i dag överklagas genom kommunalbesvär och på grund av begränsningsregeln i 29" 2 FL inte är underkastade den lagens regler nu med utredningens förslag kommer att falla under dessa. Särskilt besvärlig kan då bli regeln om kommunikation i ärende som innebär myndighetsutövning. Till den nya grupp av ärenden som alltså förs in under FL:s regelsystem hör bl. a. ärenden om fördelning av daghemsplat- ser och pensionärsbostäder. JO ifrågasätter om det är praktiskt genomför- bart att upprätthålla ett krav på fullständig kommunikation i alla dessa fall. Det torde enligt JO innebära stora svårigheter att låta alla som har förbi- gåtts i kön få tillfälle att yttra sig över de omständigheter som har gjort att någon annan har beviljats förtur. Jag ansluter mig i likhet med remissinstansema i princip till socialutred- ningens förslag beträffande reglerna för socialnämndens förfarande. Jag skall här endast något utförligare beröra frågan om vilka konsekvenser den utvidgade skyldigheten att kommunicera ärenden kan komma att medföra. [ rss" FL anges att ärende inte får anöras utan att "sökande. klagande eller annan part" har underrättats om utredningsmaterialet och har beretts tillfälle att yttra sig över det. Av FL:s förarbeten framgår att begreppet "part” skall ges en förhållandevis snäv innebörd. Det räcker således inte med att saken på ett eller annat sätt angår en person utan därutöver krävs

Prop. l979/80:1 Handläggning av ("irwtclc' 406

att vederbörande har förvärvat ställning som part. Som part i FL:s mening blir därför i första hand att beteckna den som faktiskt uppträder i ärendet som saklegitimerad sökande. klagande eller förklarande (Hellners. För- valtningslagen. 2:a uppl., s. 169). För de fall som JO nämner bör enligt min mening varje ansökan om förtur i ett i övrigt "köpräglat" system kunna behandlas som ett separat ärende. Det innebär att i detta ärende primärt sökanden ensam får anses som kommunikationsberättigad part. För att undvika onödig tveksamhet vill jag dock föreslå att man i lagen gör ett uttryckligt undantag från kommunikationsskyldigheten enligt l5s FL i ärende som gäller förmän till enskild beträffande uppgifter" som rör annan sökande.

Hänvisningar till S2-164

3.174. Rätt tilljr'iretriide in_l'ör nämnd

l l9å BvL sägs att om någon som enligt 1558 FL skall beredas tillfälle att yttra sig begär att bli muntligen hörd inför nämnden skall förhör med honom anordnas. om inte särskilda skäl föranleder annat. Den som bereds tillfälle att yttra sig skall erinras om rätten att påkalla sadant förhör. Vid förhöret skall den som ärendet rör fa utveckla sin talan och förebringa bevisning. Begär han upplysning eller annan utredning skall han få det. om det kan antas att åtgärden skulle äga betydelse.

Någon motsvarande regel finns inte i NvL eller ShjL. 1 12.5 Nvl. sägs dock att ansökan om tvångsintagning inte får göras av nykterhetsnämnd utan att den som ansökan avser personligen har hörts av nämnden eller. där sä inte lämpligen kan ske. av ledamot av nämnden eller tjänsteman hos denna. Undantag får göras om särskilda skäl föranleder det.

Socialutredningcn föreslår att den rätt till personlig inställelse som den enskilde har enligt Bvl, skall göras tillämplig i alla ärenden enligt den kommande lagstiftningen. Det kan enligt utredningen framstå som en trygghetsfaktor för den enskilde att han personligen för nämnden kan få lämna uppgifter i anslutning till en verkställd social utredning.

En remissinstans har anmärkt' att den angivna rätten till företräde inför nämnden har gjorts för omfattande och borde begränsas till ärenden som anörs av hel nämnd. Den enskilde har enligt denna uppfattning i ärenden där beslutsrättcn har delegerats till ordförande eller tjänsteman andra möjligheter att ta till vara sin rätt, t.ex. möjligheten att anföra besvär.

Den bestämmelse som nu finns i 19.5 BvL om rätt för part att personligen bli hörd inför nämnden syftar till att främja samförståndet mellan nämnden och den som ärendet rör och att stärka dennes förtroende för utredningen och bedömningen. Enligt min uppfattning är detta syfte värt att beakta i alla sociala ärenden och oberoende av på vems initiativ ärendet har tagits upp. Jag ansluter mig därför till socialutredningens förslag att rätten att bli hörd personligen skall gälla i alla ärenden. Det finns enligt min mening inte anledning att göra undantag för de fall då ärendet på grund av delegation från nämnden avgörs av enskild ledamot eller tjänsteman. Det kan visserli-

Prop. l979/80:1 Hum/läggning ut' ärende 407

gen göras gällande att rätten att få företräde inför en tjänsteman i praktiken följer redan av FL:s regler om rätt att meddela sig muntligen (16.5). Man kunde därför ifrågasätta om den föreslagna regeln tjänar något syfte i annat fall än när hela nämnden måste fatta beslut. Man kunde även ifrågasätta om rätten att få företräde borde ges den innebörden att part alltid har rätt att påkalla förhandling inför hela nämnden också i ärende där delegations- uppdrag annars skulle ge ensam ledamot eller tjänsteman beslutander'z'ttt.

Om nämnden har delegerat sin beslutsrätt i en viss fråga till en enskild ledamot eller till tjänsteman hos nämnden. får emellertid enligt mitt mening rätten att bli personligen hörd anses innebära rätt att bli hörd av beslutsfat- taren. Detta är en längre gående rätt än den som följer av l6.5 FI.. l motivuttalanden till den bestämmelsen underströks nämligen att regeln inte gav part någon rätt att kräva att myndigheten föranstaltade om ett formligt sammanträde. Inte heller ger l6_5 FL part någon rätt att avhandla sitt ärende med just den eller de tjänstemän som har att besluta i ärendet. Med det syfte som den föreslagna regeln har. dvs. att ge den enskilde möjlighet att lägga fram sin sak direkt inför dem som har avgörandet i sin hand. anser jag det därför nödvändigt att vid sidan av los" Fl. ha den nu behandlade regeln.

En nämnds beslut att delegera beslutsrättcn är inte oåterkalleligt. Nämn- den kan när som helst ta tillbaka sin beslutsrätt generellt eller i ett visst ärende. Skulle det alltså i ett visst fall anses värdefullt att hela nämnden tar ställning till ett visst ärende och hör en part. finns det alltså möjlighet till detta. Parten själv har dock inte rätt att genomdriva det. Det är nämnden som avgör frågan.

2.l7.5 Burns rätt att själa/öra talan

Enligt l5.5 BvL fär var och en som ärendet rör eller som antas kunna lämna upplysningar av betydelse höras under utredningen. Den som skall höras får kallas att inställa sig vid nämnden eller särskilt utsett ombud för nämnden. Skall barn under 15 år kallas, bör kallelse med föreläggande att inställa barnet delges föräldrarna eller annan som har barnet i sin vård. Enligt BvL skall Iäkarundersökning i vissa fall äga rum. Om kallelse till sådan undersökning gäller enligt l65 BvL vad som har sagts nyss om kallelse att inställa barnet. l l9å BvL ges bestämmelser om rätt för den enskilde att bli muntligen hörd av nämnden. Denna rätt har var och en som enligt 15.5 FL skall beredas tillfälle att yttra sig. om inte särskilda skäl föranleder annat. Är det emellertid fråga om barn under l5 år. skall bestämmelserna i l55 Fl. och l95 BvL gälla endast föräldrarna. Vidare gäller enligt 20.5 BvL att föräldrarna bör vara närvarande när barn under [8 år skall höras av nämnden eller företrädare för denna. om det kan ske utan men för utredningen.

[ 23.5 BvL sägs att när barnavårdsnämnd har meddelat beslut mot vilket talan får föras enligt BvL. beslutet skyndsamt skall delges den det rör. Är

Prop. l979/81):l Hum/läggning ut' ärende 403

det fråga om barn under 15 år. behöver beslutet såvitt det angår barnet delges endast föräldrarna.

Även i ett annat hänseende gäller särskilda regler om delgivning. Enligt 245 BvL skall nämnd som har beslutat att omhänderta någon enligt 29 eller 30.5 BvL ofördröjligcn delge honont beslutet. om han har fyllt 15 år. och hans föräldrar. om han är Linder 18 är. Lämnar inte den sotn skall erhålla del av beslutet sitt samtycke till omhändertagandet, skall beslutet under- ställas länsrättens prövning. Slutligen vill jag erinra om 31 .5 BvL. där det sägs att den som har fyllt 15 är endast efter eget samtycke får omhändertas med stöd av detta lagrum. om inte särskilda skäl föranleder annat. Omhän- dertagande som har beslutats med stöd av 31 5 Bvl- skall. om inte särskilda skäl föranleder annat. förklaras avslutat om den omhändertagne begär det efter det han har fyllt 15 år. Undantaget har tillkommit med tanke bl. a. på de fall då barnets samtycke saknar betydelse på grund av debilitet eller liknande sinnesbeskaffenhet.

Några särskilda regler om underårigs rätt att föra talan eller yttra sig i ärende enligt ShjL finns inte. För dessa fall får därför anses gälla allmänna regler om föräldrars eller annan särskild förmyndares ställtöreträdarskap. Enligt 23.5 NvL skall ansökan om tvångsintagning på allmän vårdanstalt för yttrande delges den som ansökningen avser och. om han är omyndig. den som enligt lag har att sörja för hans person.

Socialutredningcn föreslår en bestämmelse att barn som har fyllt 15 år skall ha rätt att själv föra sin talan i mål eller ärende enligt socialtjänstlagen eller lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga. Av utredningens motivuttalanden framgår att bestämmelsen avses uttrycka samma rättsliga förhållande sotn nu gäller enligt BvL.

Remissinstanserna har i huvudsak lämnat utredningens förslag tttan erinran. Några påpekar särskilt vikten av att barnets mening så långt möjligt inhämtas även före det barnet har fyllt 15 år.

Bam och föräldrar måste inte sällan i ärenden hos socialnämnd anses ha gemensamma intressen i saken. De lär i sådana fall komma att båda inta ställning av part i förvaltningsrättslig mening. Enligt vanliga förvaltnings- processuella regler företräder samtidigt föräldern/vårdnadshavaren barnet som ställföreträdare med stöd av föräldrabalkens bestämmelser. Detta gäller enligt huvudregeln så länge barnet är omyndigt. dvs. i allmänhet till dess barnet har fyllt 18 är. Barnet har alltså inte rätt att ensamt föra talan. inte rätt att självt yttra sig i ärendet eller få del av alla handlingar i detta utan föräldrarna företräder barnet i dessa avseenden. Genom BvL:s regler har den ålder till vilken föräldrarna företräder barnet i de nu angivna hänseendena sänkts från 18 till 15 år. Efter den åldern är barnet således att anse som självständig part i ärendet. ibland dock alltjämt vid sidan av föräldrarna.

Från de nu beskrivna förhållandena bör skiljas de där barn — eller andra personer — hörs som ett led i en myndighets utredning tttan att hörandet är

Prop. l979/80:l Sekretessen 409

en formell förutsättning för att ärendet skall kunna avgöras eller på annat sätt medför någon direkt rättsverkan.

Jag vill till en början ansluta mig till socialutredningens uppfattning att även omyndiga barn, som har uppnått en tillräcklig mogenhetsgrad. precis som f.n. bör kunna ges en självständig partsställning i mål eller ärenden inom socialtjänsten och som berör dem. Utredningen har därvid valt att bestämma åldersgränsen till 15 är i enlighet med vad som nti gäller enligt BvL.

Det har i olika sammanhang pekats på att barn allmänt borde ges en starkare rättslig ställning i förhållande till sina föräldrar. Man har därvid satt i fråga bl.a. om inte barn även längt före 15 års ålder borde ges sjäIVständig partsställning i mål och ärenden som rör barnet och inte vara beroende av föräldrarnas bestämmande. Man har också menat att även mycket små barns mening bör inhämtas i t. ex. värdnadsärenden.

Jag har stor förståelse för sådana synpunkter. Jag anser att barns rätt till självständighet hittills inte har beaktats i tillräcklig grad och att respekten för barns vilja inte sällan har blivit eftersatt. Det har naturligtvis i allmän- het skett i syfte att skydda barnet frän svåra och besvärliga upplevelser. Resultatet har dock ofta blivit att för barnen djupt ingripande beslut har fattats över deras huvuden och mot deras vilja trots att de mycket väl hade kunnat delta i övervägandena.

Utredningen (Ju 1977ztl8) om barnens rätt arbetar f.n. med dessa och näraliggande frågor om barns rättsliga ställning. Bl. a. överväger utredning- en om barnet genom det allmännas försorg alltid skulle få en fristående företrädare i ärenden som rör bäde barnet och dess föräldrar. ] avvaktan på utredningens ställningstaganden anserjag att tiden inte nu är mogen att föreslå någon särskild ordning för mål och ärenden inom socialtjänsten. Jag ställer mig därför bakom socialutredningens förslag att barn över 15 år skall själva få föra sin talan. medan barn under denna ålder skall företrädas av sin lagliga ställföreträdare. Däremot finner jag det önskvärt att det av lagtexten framgår klarare än vad det gör i utredningens förslag, att också mindre barn bör höras. om det kan vara till nytta för utredningen och barnet inte kan antas ta skada av det.

Jag föreslär att regeln om barns talerätt kompletteras med en föreskrift om detta.

2.18. Sekretessen inom socialtjänsten

2.18.I Inledning

Socialtjänsten skall bygga på respekt för människornas självbestämman- derätt och integritet. Detta kräver bl. a. att det finns sekretessregler som skyddar den som vänder sig till socialtjänsten från obehörig insyn i hans privatliv. Sådana sekretessregler är samtidigt grundläggande för möjlighe- terna att få till stånd ett förtroendefullt förhållande mellan socialarbetaren

Prop. 1979/80zl Sekretesswi 410

och hans klient. Det finns två slags sekretessregler. Dels sådana som inskränker den rätt som medborgarna har enligt tryckfrihetsförordningen ('l'F) att få tillgång till allmänna handlingar. således regler om handlings- sckretess. Dels sådana som inskränker de offentligt anställdas frihet att som andra medborgare muntligen uttala sig-om det som de känner till. således regler om tystnadsplikt.

Huvudreglerna om sekretess på socialvårdsområdet finns i dag i olika lagar. Frågan om i vilken utsträckning allmänna handlingar får hemlighål— las regleras sålunda i 14 och 39 ss lagen (1937: 249. omtryckt 1977: 1029) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar. den s. k. sekretesslagen (Scer). 'l'ystnadspliktsbestämmclserna är däremot in- tagna i vi'irdlagarna. 91 & första stycket BvL. 64 å andra stycket NvL och 64 ;" första stycket ShjL. ! tryckfrihetsförordningen och lagen (1977: 1035) om ansvar på tryckfrihetsförordningens område för brott mot tystnadsplikt finns regler om meddelarfrihet som påverkar sekretesskyddet i förhållande till pressen.

Under senare år har det bedrivits ett omfattande utredningsarbete om såväl handlingssekretessen sotn tystnadsplikten på hela det offentliga om- rådet. Förslag beträffande handlingssekrctessen har bl.a. lagts fram av offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén ((BK) i betänkandet (SOU 1975z'22) Lag om allmänna handlingar. Tystnadspliktskommittén (TK) har lagt fram förslag om tystnadsplikten i betänkandet (SOU 1975: 102) 'l'ystnadsplikt och yttrandefrihet.

Socialutredningen har yttrat sig över bägge dessa betänkanden och har därefter själv lagt fram egna förslag till sekretessregler inom socialtjänsten.

OSKzs och TKzs förslag har överarbetats inom justitiedepartementet. Arbetet har redovisats i en promemoria (Ds Ju 1977: 1 och 11) Handlings— sekretess och tystnadsplikt. Promemorian innehåller förslag till en ny enhetlig sekretesslag med regler om både handlingssekretess och tystnads- plikt.

Promemorieförslaget har remissbehandlats ungefär samtidigt som soci- alutredningens slutbetänkande. Ett förslag till sekretesslag. m.m. remitte- rades av regeringen till lagrådet den 7 december 1978. Förslaget rörde sekretessen på hela det offentliga området. inberäknat socialtjänsten. Re- geringen har denna dag beslutat en proposition (1979/80: 2) med förslag till sekretesslag m.m. Propositionen bygger i allt väsentligt på det förslag som remitterades till lagrådet. Jag skall mot bakgrund av de nuvarande reglerna inom socialvården ge en översiktlig beskrivning av de föreslagna reglerna inom socialtjänsten. Jag skall vidare ta upp några följdfrågor i anslutning till den nya sekretesslagstiftningen.

Hänvisningar till S2-18

2.182. Gällande rätt Han(lli/igssekrelexs

Enligt 14 & Seer omfattar sekretessen på socialvårdsområdet handling- ar i ärenden rörande socialhjälp (utom beslut), samhällets barnavård och

Prop. 1979/80:1 .S'ckrvlexscn 411

ungdomsskydd eller eljest barnavårdsnämnds verksamhet. rätt för enskil- da att inköpa alkoholhaltiga drycker. behandling av alkoholister eller eljest nykterhetsnämnds verksamhet. Vidare gäller sekretesskyddet för hand— lingar rörande uppsökande verksamhet som enligt lag åligger socialnämnd. Det bör också nämnas att sekretesskyddet omfattar handlingar rörande familjerådgivning som drivs av kommun. landstingskommun. fi'irsamling eller kyrklig samfällighet. '

Handlingarna får i samtliga fall hemlighållas endast i den utsträckning de rör enskilds personliga förhållanden.

Sekretesskyddet på det sociala området gäller även barnavårdsnämnds och nykterhetsnämnds beslut och beslut som meddelas av social central- nämnd eller social distriktsnämnd i barnavårds- och nykterhetsvårds— ärende. Däremot gäller sekretesskyddet inte beslut i socialhjälpsärende. Sekretess gäller på det sociala området inte heller beslut som har medde— lats av tillsynsmyndigheter eller besvärsmyndigheter. Förvaltningsdom- stol har emellertid under vissa förutsättningar möjlighet att sekretessbe- lägga sina beslut och domar med stöd av 36 % sekretesslagen.

1 fråga om barn- och ungdomsvården gäller sekretessen förutom ärenden enligt BvL även exempelvis ärenden hos de sociala nämnderna om faststäl' lande av faderskap. vårdnad och adoption av barn.

Sekretessen i sociala ärenden gäller inte enbart i fråga om ärenden hos de sociala nämnderna utan även — frånsett besluten — i fråga om handling- ar hos besvärsmyndigheter och tillsynsmyndigheter.

Sekretessen gäller 70 år räknat från datum för handlingens upprättande. Sekretesskyddet gäller inte om den vars personliga förhållanden hand- lingen angår lämnar sitt samtycke till att handlingen lämnas ut till annan. Vidare får sekretesskyddet vika och handlingen lämnas ut "om. med hänsyn till det ändamål för vilket utlämnande åstundas och omständighe- terna i övrigt. trygghet kan anses vara för handen. att det ej kommer att missbrukas till skada eller förklenande för den vilkens personliga förhål- landen i handlingen avses eller för hans nära anhöriga".

I flera lagrum i Seer föreskrivs det att nödvändiga förbehåll bör göras innan allmän handling lämnas ut. Så är bl. a. fallet i fråga om handling som är sekretessbelagd enligt 14 9" Seer. Förbehåll får också göras när hand- ling lämnas ut utan samtycke därför att trygghet anses vara för handen att uppgifterna inte kommer att missbrukas. Förbehållet kan vara att hand- lingen inte får visas för annan eller att materialet inte får publiceras så att namnet på den som förekommer där avslöjas. Den som bryter mot ett meddelat förbehåll kan straffas enligt 41 & Sekr1..

Seer reglerar endast frågan om inskränkningar i allmänhetens rätt att ta del av allmänna handlingar men tillämpas i praktiken analogivis i viss utsträckning även gentemot myndigheter.

Sekretesskyddet hindrar i regel inte att den i vars intresse handlingen är sekretessbelagd tar del av denna. Det är endast i vissa särskilt angivna

Prop. 1979/80:l Sekretessen 412

.ituationer sotn utlämnande till denne får vägras. Detta kan enligt 14 & indra stycket Seer ske i två fall. Förutsättningarna i det första fallet är "öljandc. Handlingen skall angå någons intagning. vård eller behandling i install eller inrättning eller vård eller behandling av läkare annorstädes. Jidare skall det finnas grundad anledning att anta att ändamålet med färden eller behandlingen skulle motverkas eller någons personliga säker- iet sättas i fara om handlingen lämnades ut. Det andra fallet avser skydd "ör den som har gjort anmälan eller lämnat upplysningari ärende som rör mam- och ungdomsvård eller nykterhetsvård. Det är tillåtet att vägra att ämna ut handling. som visar vem som har gjort anmälan eller lämnat ipplysningar. ont det finns grundad anledning att anta att den om vilken tnmälan har gjorts eller upplysningar lämnats. skulle missbruka kännedom tärom till skada för annan person.

Bestämmelsen i 14 å andra stycket Sekrl. bör jämföras med vad som ;tadgas i 39 s Seer. 1 denna paragrafs första stycke anges som huvudre- gel att den som är part har rätt att oavsett sekretessbestämmelserna få del lV alla handlingar i mål eller ärende. [ andra stycket av samma paragraf görs emellertid undantag från denna rätt för parten. Där sägs. att parten får iägras att utfå annan handling än dom eller beslut. om det av hänsyn till tllmänna eller enskilda intressen är av synnerlig vikt att handlingen inte ippcnbaras. Härmed åsyftas bl. a. det i 14 å andra stycket Sekrl, angivna tnonymitetsskyddet för anmälare och uppgiftslämnare i barnavårds— och tykterhetsvårdsärenden.

Även om den saken rör inte får ta del av handlingen. kan det likväl vara nöjligt att låta hans ombud få del av den.

"_vs'rnatlspIi/tr

[ var och en av de tre sociala vårdlagarna finns det en bestämmelse om ttt den som är eller har varit verksam inom vårdområdet inte får obehöri- gen yppa vad han därvid erfarit om en enskilds personliga förhållanden 91 5 första stycket BvL. 64 å andra stycket NvL och 64 5 första stycket ShjL). Den som bryter mot denna tystnadsplikt kan bli straffad enligt 20 ;ap. 3 lå brottsbalken.

Däremot finns det inte någon i lag förankrad tystnadsplikt för familjeråd- givningen. Socialstyrelsen har emellertid utfärdat en normalinstruktion för len_statsunderstödda familjerådgivningen. i vilken det finns ett förslag till testämmelse om tystnadsplikt (1962-10-31 MF nr 94). Föreskrift om tyst- iadsplikt som har getts i instruktion före den 1 januari 1975 för sådan 'amiljerådgivning gäller enligt punkt 6 i övergångsbestämmelserna till rege- 'ingsformen (IRF) alltjämt. Efter detta datum kan däremot tystnadsplikt iläggas endast genom lag eller efter bemyndigande i lag (2: 12 RF).

lmnäIningsskyldigltel och i'itlnesplikl Från tystnadsplikten gäller vissa undantag. Sålunda är enligt 93 5 första stycket BvL myndigheter vilkas verksamhet

Prop. l979/80:1 .S'ukrcn'sst'n 413.

berör barn- och ungdomsvården och befattningshavare hos sådana myn- digheter skyldiga att ofördröjligcn anmäla till barnavårdsnämnd om de i sin verksamhet har fått kännedom om något som kan föranleda nämndens ingripande. Detsamma gäller f. ö. läkare. lärare. sjuksköterskor och barn— morskor som inte är anställda i allmän tjänst.

i princip är var och en skyldig att medverka som vittne i rättegång. Undantag från denna skyldighet har dock föreskrivits i 36 kap. 5 5 första stycket rättegångsbalken i fråga om sådant som någon enligt lag är pliktig att hemlighålla. Emellertid anses en tystnadsplikt som förbjuder ”obehö- rigl" yppande inte innebära att den som har tystnadsplikt är skyldig att hälla något hemligt vid vittnesförhör. Tystnadsplikt av det slag som finns i BvL. NvL och ShjL viker m.a.o. för vittnesplikten. Däremot får kurator vid kommunal familjerådgivningsbyrå enligt 36 kap. 5.5 andra stycket rättegångsbalken som regel inte höras som vittne om vad som har anför- trotts honom eller som han har fått veta i samband med rådgivning. I propositionen med förslag till sekretesslag. m.m. föreslås vissa ändringari 36 kap. 5 .b? rättegångsbalken. Ändringarna innebär dock ingen avvikelse från vad som sålunda f.n. gäller på socialvårdens område.

Tryckfrihet och meddelarskydd

Varje svensk medborgare har enligt TF en principiell rätt att utge skrifter titan förhandsgranskning av myndigheterna. Om man bara iakttar vissa regler som har föreskrivits till skydd för enskild rätt och allmän säkerhet. har man rätt att yttra sina tankar och åsikter. offentliggöra allmänna handlingar och meddela uppgifter och underrättelse i vilket ämne som helst. Man får också — om inte annat sägs i TF — meddela uppgifter och underrättelser i vilket ämne som helst för att de skall offentliggöras i tryckt skrift (meddelarfrihet).

Enligt 7 kap. 3 & 'l'F kan den som i strid med en bestämmelse om tystnadsplikt lämnar ett meddelande för publicering i tryckt skrift m.m. fällas till ansvar för detta endast om gärningen var uppsåtlig och den åsidosatta tystnadsplikten finns angiven i en särskild lag. I lagen (1977: 1035) om ansvar på tryckfrihetsförordningens område för brott mot tystnadsplikt anges i vilka fall en föreskrift om tystnadsplikt bryter igenom meddelarfriheten. Enligt propositionen med förslag till sekretesslag m.m. förs reglerna om ansvar på tryckfrihetsförordningens område för brott mot tystnadsplikt över till 16 kap. sekretesslagen.

l TF finns ett vidsträckt anonymitetsskydd för författare och för den som har lämnat uppgifter och underrättelser för offentliggörande i tryckt skrift. Den som bryter mot dessa bestämmelser om anonymitetsskydd kan straffas.

För missbruk av tryckfriheten kan man bara åtalas och fällas till ansvar i en tryckfrihetsprocess.

Liknande bestämmelser gäller i fråga om radio och TV (radioansvarig-

)rop. 1979/80zl .S'ckrclvsxcn 4|4

etslagen I9ooz756. ändrad senast 1978:477. och lagen 19781480 om an- varighet i försöksverksamhet med närradio).

.18.3 Sm'ialmrctluingen och promo/noric/örslugct

Socialutredningcn har framhållit att för att socialtjänsten skall kunna nå itt mål kommer det att krävas att klienterna känner förtroende för dem om sköter socialtjänsten och att klienterna med trygghet kan anförtro dem ina och närståendes personliga problem. Utredningen har vidare under- trukit att detta förutsätter klara regler om tystnadsplikt och handlingssek- etess.

Utredningen har undersökt möjligheterna att införa en särskild förtroen- lesekretess inom socialtjänsten av samma slag som den som i dag finns nom hälso- och sjukvården men ansett att en sådan regelutformning har så tora nackdelar att den inte bör införas.

I stället har utredningen föreslagit en i princip absolut sekretess inom ocialtjänsten. Uppgifter skall inte lämnas ut. om inte den enskilde har amtyckt till det. De nödvändiga undantagen skall anges i lag.

Sekretessen inom hälso- och sjukvården bör enligt socialutredningen ttformas efter samma principer som de som utredningen har föreslagit för ocialtjänsten. Man har vidare bl.a. framhållit att det bör finnas sekretess- egler på skolans område som gör det möjligt att ha ett samarbete mellan 'ocialnämnd och skola som är tryggare än det nuvarande.

l justitiedepartementets tidigare nämnda promemoria presenteras två ilternativa lösningar när det gäller sekretess inom hälso— och sjukvården. En som bygger på samma principer som socialutredningens för socialtjäns— ens del. och en som i huvudsak överensstämmer med dagens sekretess. Det senare alternativet innebär en starkare sekretess för sådana uppgifter '.om har lämnats i förtroende.

Beträffande socialtjänsten föreslås i promemorieförslaget som huvudre- gel att sekretess skall gälla. om det inte måste antas att uppgift kan röjas ttan men.

Socialutredningens förslag till sekretessregler har vunnit stor anslutning >land remissinstansema. Man har betonat att de föreslagna bestämmelser- ta är enkla och klara och de ger skydd för den enskildes personliga ntegritet. Några remissinstanser har å andra sidan pekat på att socialut- "edningens förslag i vissa stycken leder till en alltför långt gående sekre- .ess.

2.184. Propositionen nted_fi'ir.t'ltl_t: rill sekretarsfug. III. m. Lill/niin! om .vc/tretusen inom socialtjänsten

[ propositionen konstateras att socialvården liksom hälso- och sjukvår- Jen hör till de områden där kraven på sekretess kring enskildas personliga förhållanden gör sig starkast gällande. Med hänsyn till detta och till den samverkan som måste kunna äga rum mellan vårdområdena föreslås att de skall regleras på i princip samma sätt.

Prop. l979/80:1 .S'vkrclusscn 415

Sedan det i propositionen har framhållits vissa nackdelar" med såväl förtroendesekretess som en generell absolut sekretess. föreslås följande gemensamma regler för hälso- och sjukvården och socialtjänsten. Sekre- tess skall gälla för uppgift om enskilds personliga förhållanden. om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående lider men. Sekretessen skall i princip gälla såväl gentemot allmänheten sotn i förhållande till andra myndigheter.

Regeln innehåller således vad som kallas ett omvänt skaderckvisit. Detta innebär ett principiellt förbud för myndigheterna och för de personer som deltar i dessas verksamhet att röja sekretessbelagd uppgift. vare sig det sker genom att allmän handling lämnas ut eller det sker muntligen eller på annat sätt. Undantag från sekretessen får bara göras efter en viss skadebedömning i det enskilda fallet. Handling eller uppgift får alltså lämnas ut. om den som gör det är övertygad om att det kan ske utan att det har en negativ innebörd för den enskilde eller någon närstående till honom.

Enligt förslaget får emellertid en sekretessbelagd uppgift lämnas vidare från en myndighet till en annan eller från en verksamhetsgren inom en myndighet till en annan verksamhetsgren inom samma myndighet. om uppgiftsskyldighet följer av lag eller förordning.

Även om sekretess gäller för viss uppgift, får den dessutom lämnas ut till annan myndighet eller annan verksamhetsgren inom myndigheten om tipp- giften behövs där i följande tre fall. För det första får uppgiften lämnas ut för förundersökning. rättegång eller annat jämförbart rättsligt förfarande vid myndigheten eller verksamhetsgrenen mot någon rörande dennes del- tagande i verksamheten vid den myndighet där uppgiften förekommer. — För det andra får uppgiften lämnas ut när det behövs för en omprövning av beslut eller åtgärd av den myndighet eller verksamhetsgren där uppgiften förekommer. — För det tredje får uppgiften lämnas ut för tillsyn eller revision hos den myndighet eller verksamhetsgren där uppgiften förekom- mer.

Som huvudregel gäller att sekretess inte skall få hindra myndigheterna från att utväxla uppgifter i situationer där intresset av att uppgifterna lämnas ut enligt gängse värderingar måste ges företräde framför intresset av att uppgifterna inte lämnas ut. Denna huvudregel gäller dock inte för uppgifter inom socialtjänsten och hälso- och sjukvården. Därför är sek- retessen gentemot andra myndigheter strängare här. Utlämnande av upp- gifter måste grundas på lag eller förordning. Som exempel på uppgiftsskyl- dighet som grundas på lag eller förordning kan nämnas att socialnämn- derna är skyldiga att lämna uppgift till allmän domstol i vårdnadsmål och i brottmål när det gäller påföljdsfrågor.

Det kan vidare framhållas att det finns en bestämmelse om att sekretess inte hindrar att uppgift lämnas ut. om det är nödvändigt för att den utlämnande myndigheten eller verksamhetsgren inom denna skall kunna fullgöra sin verksamhet. Kolleger och överordnade inom en myndighet

Prop. l979/81):l Sekretessen 416

måste ofta underrättas för att beslut skall kunna fattas och verkställas. Meddelande till annan myndighet kan ingå som ett från verksamheten i övrigt oskiljaktigt moment. Även kontakt med enskilda kan vara nödvän- dig. Som exempel på när denna bestämmelse kan bli tillämplig kan nämnas anmälan till polis- eller åklagarmyndighet vid misstanke om barnmisshan- del och i fall då någon genom vilseledande uppgifter har försökt tillskansa sig socialhjälp.

Slutligen får sekretesskyddad uppgift som regel lämnas ut. när den enskilde samtycker till det.

1 vissa fall får uppgifterna inte lämnas ut till den som berörs av dem. Sålunda föreslås för såväl hälso- och sjukvården som socialtjänsten ett särskilt skydd för uppgift om vem som har gjort anmälan eller uttalat sig om någons hälsotillstånd eller personliga förhållanden i övrigt. om uppgif- tens röjande kan antas medföra att fara uppkommer för att den som har gjort anmälan eller avgett utsagan eller någon honom närstående utsätts för våld eller annat allvarligt men. Detta sekretesskydd gäller även gentemot den som avses i anmälningen eller utsagan. Slutligen skall uppgift om underårigs vistelseort kunna hemlighållas för hans föräldrar. om den unge vårdas mot sin eller föräldrarnas vilja (jfr även liknande bestämmelse i lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga. LVU. se avsnitt 2.25).

För uppgift i allmän handling föreslås sekretessen gälla i högst 70 år från handlingens tillkomst.

Besträffande parts rätt till insyn behålls oförändrade regler. För den kommunala familjerådgivningen slutligen kommer det att gälla en starkare sekretess. Här får uppgifterna inte lämnas ut efter skadepröv- ning.

Tillämpningsområdet

Sekretessens tillämpningsområde är enligt förslaget socialtjänsten. Där- med förstås först och främst den verksamhet som avses i den kommande socialtjänstlagen. Verksamheten behöver inte bestå i handläggning av ärenden utan kan utgöras av rent faktisk verksamhet. Sekretessen kommer sålunda bl. a. att omfatta handlingar och uppgifter i övrigt som gäller uppsökande verksamhet, social hemhjälp. färdtjänst, kontaktverksamhet. förskole- och fritidshemsverksamhet. vård och behandling i familjehem och hem för vård eller boende samt över huvud taget social service och socialt bistånd som lämnas av social nämnd.

Ärenden om fördelning av daghemsplatser och pensionärslägenheter hänförs till socialtjänsten. En annan sak är att någon sekretess i allmänhet inte kommer att gälla i sådana ärenden. Det kan dock förekomma förturs- fall av så känslig natur att sekretessregeln hindrar att uppgifter om enskilda lämnas ut. Detta är närmast fallet när speciella förhållanden motiverar att turordningen frångås.

Till socialtjänsten räknas också handläggning och åtgärder enligt sär-

Prop. l979/80:l Sekretessen 417

skild lagstiftning om omhändertagande av någon titan hans samtycke. dvs. enligt LVU. Härigenom inbegrips i sekretessen socialnämnds utredning och framställning om vård med stöd av LVU. ()ckså polisens medverkan till verkställighet kommer att omfattas av sekretessen för polismyndighets verksamhet enligt 7:19 st. 1 p. 3 förslaget till sekretesslag. m.m.

Till socialtjänst hänförs vidare arbetsuppgifter som i övrigt enligt lag åligger social nämnd. Härmed avses nämndens befattning med t. ex. ären- den som rör fastställande av faderskap och underhåll. vårdnad. förmyn- derskap. namnbyte. påföljd för brott och handräckning enligt 21 kap. föräldrabalken. Till socialtjänst skall enligt förslaget också räknas annan myndighets omprövning av social nämnds beslut och den särskilda tillsyn som annan myndighet utövar över nämndens verksamhet. '

Sekretesskyddade uppgifter

Sekretessens föremål är enskilds personliga förhållanden. Även upp- gifter om någons bostadsadress och anställning är i och för sig att räkna till personliga förhållanden. En skadebedömning kan emellertid ge stöd för att sådana uppgifter kan lämnas ut.

Sekretessen omfattar uppgifter som kan vara offentliga hos annan myn- dighet. Den gäller även beslut, vare sig de fattas av social nämnd eller av överinstans. Från sistnämnda regel görs dock det viktiga undantaget att alla beslut om omedelbart omhändertagande eller vård av någon utan samtycke är offentliga. En skadebedömning torde f. ö. i vissa fall medge att också andra beslut lämnas ut. För domstolarna gäller särskilda sekretess- bestämmelser.

Sekretessen skall givetvis i första hand gälla för personer sotn är anställ- da hos de myndigheter som ansvarar för socialtjänsten. Men också upp- dragstagare och likställda kan vara underkastade sekr'etessbestämmelsen. Det sistnämnda har särskild betydelse just på socialtjänstens område. Ledamöterna i socialnämnd och distriktsnämnd. kontaktpersoner. hem- hjälpspersonal. personer som har ställt sig till socialtjänstens förfogande med s. k. kontrakterade familjehem och tolkar som anlitas av socialtjäns- ten kommer sålunda att vara skyldiga att iaktta sekretess. Däremot skall sekretessen enligt uttalande i propositionen inte gälla vanliga fosterföräld- rar eller andra vårdare i enskilt hem.

1 lagrådsremissen framhålls att det bör åligga myndigheterna att. helst skriftligen, göra såväl egna tjänstemän som uppdragstagare och likställda uppmärksamma på den sekretess som gäller.

Särskilda sekretessregler

i ett hänseende har offentlighetsintresset ansetts så starkt att sekretess inte får gälla. Det avser beslut inom socialtjänsten om tvångsmässig vård av enskild. Sådana beslut skall — i likhet med beslut inom sjukvården av bl.a. psykiatrisk nämnd, beslutsnämnd och centrala psykiatriska nämnden 27 Riksdagen [979/80. I saml. Nr [. DelA

Prop. 1979/80:l Sekretessen 413

— alltid vara offentliga. Däremot anses det inte nödvändigt att i övrigt föreskriva mindre sträng sekretess i de ärenden till vilka dessa beslut hänför sig. Frågan huruvida andra uppgifter än sådana som omfattas av besluten får lämnas ut skall alltså enligt propositionen bedömas på samma sätt som när tlppgift i allmänhet begärs utlämnad från hälso- och sjukvår- den eller socialtjänsten.

Beträffande kommunal familjerådgivning föreslås en strängare sekretess än för socialtjänsten i övrigt. Sekretessen är absolut så till vida att den saknar skaderekvisit. (.)m fantljerådgivning ombesörjs av familjerättsassi- stent som även har andra uppgifter inom socialtjänsten. är han följaktligen skyldig att iaktta en strängare sekretess beträffande vad som förekommer vid familjerådgivningen än i fråga om vad som har framkommit vid verk- samheten i övrigt.

I likhet med vad som gäller för socialtjänsten bryts sekretessen för upgifter inom den kommunala familjerådgivningen gentemot annan myn- dighet och gentemot annan verksamhetsgren inom samma myndighet. om upplysningsskyldighet följer av lag eller förordning. Jag återkommer till familjerådgivningen i det följande (avsnitt 2. l8.5).

Förslaget innehåller vidare en bestämmelse om skyldighet att registrera allmänna handlingar. Möjlighet ges dock att vid registreringen utesluta sådana uppgifter som skulle genombryta sekretesskyddet.

Meddelarfriheten föreslås få vika för den sekretess som gäller på social- tjänstens område. Sekretessbelagda uppgifter får alltså enligt förslaget inte lämnas ut till massmedier.

Beträffande Vittnesplikten görs ingen ändring i vad som f. n. gäller. För socialtjänstens del innebär detta att vittnesplikt råder utom i fråga om familjerådgivning.

] förslaget till sekretesslag finns också sekretessbestämmelser för det obligatoriska skolväsendet och gymnasieskolan. I stort sett kommer det enligt förslaget att gälla samma sekretess för psykolog och kurator som inom socialtjänsten. medan det för den elevvårdandc verksamheten i öv- rigt skall råda sekretess. om det kan antas att den som uppgiften rör eller någon hans närstående lider men om uppgiften röjs. Detta innebär vad som kallas ett rakt skaderekvisit. dvs. att sekretess inträder bara om man tror att det kan leda till skada att man lämnar ut uppgiften. Detta till skillnad från det omvända skaderekvisitet inom socialtjänsten som utgår från att det skall gälla sekretess. om man inte är klar över att uppgiften kan lämnas utan att det leder till skada. För den hälso- och sjukvård som bedrivs inom skolan gäller s_iukvärdssekretessen. som också har ett omvänt skaderekvi- sit.

Mcd tanke på samarbetet mellan socialtjänsten och andra sociala områ- den vill jag till sist nämna att i huvudsak samma sekretess som inom socialtjänsten kommer att gälla i ärenden om arbetsförmedling. yrkesväg- ledning. arbctsvård. antagning till arbetsmarknadsutbildning. hjälp och

Prop. 1979/8llzl Sekretessen 419

stöd vid arbetslöshet eller andra åtgärder i anstälIningsfrämjt-tnde syfte eller för att främja enskilds anpassning till arbetslivet.

Vid allmän försäkringskassa blir sekretessen däremot något svagare. Där skall sekretess gälla för uppgift om någons hälsotillstånd eller andra personliga förhållant'len. om det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs. Således ett rakt skade- rekvisit.

Så som förslaget till sekretess inom socialtjänsten slutligen har utformats uppfyller det i stort sett de krav som socialutredningen har ansett sig böra ställa på detta område. Man tillgodoser den enskildes intresse av att så långt det är möjligt få uppgifter om sina personliga förhållanden skyddade. Bestämmelserna har vidare utformats på ett sådant sätt att de bör kunna bli förhållandevis enkla att tillämpa. Samtidigt har de remissinstanser som har ansett att socialutredningens förslag i frågan skulle leda till alltför stor slutenhet fått visst gehör för sina synpunkter.

Med den utformning sekretessen föreslås få inom hälso- och sjukvården resp. skolan underlättas också socialtjänstens samarbete med dessa områ- den.

Hänvisningar till S2-184

2.185. Följ:/lagstiftning till den nya .s'ekretesslagen

Socialutredningcn har i sitt förslag till socialnämndslag tagit upp flera undantag från sekretessen inom socialtjänsten. Med den utformning försla- get till ny sekretesslag har fått i propositionen blir dock en del av dessa undantagsbestämmelser överflödiga.

Ett av de undantag som socialutredningen har föreslagit gäller den skyldighet som nu finns reglerad i 93 s' BvL att göra anmälan om barnmiss- handel eller annat missförhållande som rör barn. Detta undantag omfattar alla myndigheter vars verksamhet rör barn och ungdotn jämte där anställda samt läkare. lärare. sjuksköterskor och barnmorskor som inte har sådan anställning. Bestämmelsen är utomordentligt viktig för att förhindra att barn far illa och för att möjliggöra för socialnämnden att fullgöra sina uppgifter inom omsorgerna för barn och ungdom. Jag förordar därför att en bestämmelse med föreslaget innehåll tas in i socialtjänstlagen.

Vid remissbehandlingen har bl.a. JO pekat på frågan huruvida den som i egenskap av kommunal familjerådgivare får kännedom om barnmisshandel skall vara skyldig att anmäla detta.

Familjerådgivningen rymmer för de enskilda människorna synnerligen känsliga uppgifter. Det måste därför föreligga mycket starka skäl för att inskränka sekretessen på detta område. Skyddet för de unga måste dock väga tyngre än skyddet för integriteten. Det finns därför enligt min mening inte anledning att utesluta familjerådgivarna från skyldighet att anmäla att ett barn misshandlas i hemmet. Detta bör anges i lagen.

Socialutredningcn har föreslagit undantagsbestämmelser som skulle göra det möjligt att lämna uppgifter mellan dem som är verksamma inom

Prop. 1979/80: ] Sekretesswr 420

socialtjänsten såväl inom samma socialnämnd som mellan olika social- nämnder. Jag vill med anledning härav först understryka att socialtjänsten skall bygga på frivillighetcns grund och att den enskildes samtycke därför i princip måste inhämtas innan sekretesskyddade uppgifter rörande honom lämnas vidare. Av l kap. 5 & i den föreslagna sekretesslagen framgår att sekretessbestämmelserna inte hindrar myndigheter och verksamhets- grenar inom samma myndighet att utväxla sekretesskyddade uppgifter. om det är nödvändigt för att den myndighet som lämnar ut uppgifterna skall kunna fullgöra sina åligganden. Jag anser därför inte att det på detta område krävs ytterligare undantagsbestämmelser.

Socialutredningcn tar även upp frågan om vilka undantag från sekretes- sen som behövs för att socialnämnden skall kunna göra polisanmälan i samband med brott. Jag vill i det sammanhanget framhålla följande.

Som framgår av vad jag har sagt tidigare skall sekretessbestämmelserna inte hindra myndighet att lämna ut uppgifter. om det är nödvändigt för att den skall kunna fullgöra sina egna åligganden. l sådana fall då brottet riktas mot socialnämnden och dess befattningshavare eller dess verksamhet i övrigt. som fallet t. ex. är vid socialhjälpsbedrägeri eller våld mot tjänste- man vid nämnden. ftnns det inget hinder mot att nämnden gör polisanmä- lan. Detta bör emellertid klart framgå av socialtjänstlagen. Detsamma gäller när brott riktas mot något som rör nämndens ansvarsområde. Sekre- tess utgör alltså inte hinder mot att polisanmäla barnmisshandel.

En fråga som har diskuterats mycket äri vad mån socialnämnderna skall medverka med uppgifter i körkortsärenden m.m. Denna fråga och de sekretesspörsmål som anknyter till denna behandlas särskilt i det följande (avsnitt 2.19).

Eftersom socialregisterlagen avskaffas. behövs det särskilda bestämmel- ser som gör det möjligt att lämna ut sekretesskyddade uppgifter för forsk- ning och statistik och för kontroll av ekonomiska utbetalningar. Jag åter- kommer också till detta i det följande (avsnitt 2.20).

2.l8.6 En sammanfmtning uv sekretessen inom sot—iultjt'insten

Reglerna om handlingssekretess och tystnadsplikt samlas i en ny sekre- tesslag. Sekretessen blir på socialtjänstens område starkare än tidigare. Det gäller såväl gentemot enskild som mot myndighet. Uppgift om person- liga förhållanden får som regel inte lämnas ut. Utlämnande får dock ske. om den som lämnar ut uppgiften är övertygad om att detta kan ske utan att den enskilde eller någon honom närstående lider men. Frågan om men föreligger eller inte skall prövas med utgångspunkt från hur den enskilde uppfattar det. Finns det anledning att anta att den enskilde eller någon honom närstående kommer att uppfatta det som skadligt eller påtagligt obehagligt att uppgiften lämnas ut. får uppgiften som regel inte lämnas ut.

Oavsett dessa sekretessregler får uppgift om personliga förhållanden lämnas ut till annan myndighet eller annan verksamhetsgren inom samma

Prop. 1979/80zl Kt'irkortsärende/t . 42l

myndighet. dels om det är föreskrivet i annan lag eller förordning. dels i vissa fall som särskilt anges i sekretesslagen. l sekretesslagen kommer det salunda att föreskrivas att myndighet får lämna ut uppgift. om det är nödvändigt för att den myndighet eller verksamhetsgren som förfogar över uppgiften skall kunna fullgöra sin verksamhet. Vidare får enligt sekretess- lagen uppgift lämnas utför bl.a. rättegång mot någon om hans deltagande i verksamheten vid den myndighet där uppgiften förekommer. för ompröv- ning av beslut eller åtgärd av den myndighet där uppgiften förekommer och för tillsyn eller revision hos denna myndighet.

Vad angår föreskrifter om uppgiftsskyldighet i andra lagar och förord- ningar kan — förutom föreskrifter i socialtjänstlagen — som exempel näm- nas bestämmelserna otn yttranden i vårdnadsärcnden enligt föräldrabalken och yttranden i påföljdsfrågor enligt brottsbalken.

Frågan om en annan myndighet kan få del av en uppgift om klients personliga förhållanden får alltså avgöras enligt sekretesslagen eller genom kontroll av om det finns någon uppgiftsskyldighet som följer av annan lag eller av förordning. Sekretesskyddad uppgift får inte lämnas ut enbart på den grunden att den efterfrågande myndighetens intresse av att få del av uppgiften anses väga tyngre än den enskildes intresse av sekretess. För socialtjänstens del har man gjort undantag från vad som annars skall gälla i detta avseende enligt sekretesslagen.

I fråga om sekretessens omfattning inträder den skillnaden gentemot tidigare att beslut om ekonomisk hjälp (socialbidrag) blir sekretesskyd- dade. medan beslut om vård mot den enskildes vilja aldrig kan hållas hemliga.

För hälso- och sjukvården kommer enligt sekretesslagen samma sekre- tessregler som för socialtjänsten att gälla i fråga om personliga uppgifter. Slutligen förs sekretessregler in även på skolans område.

2.l9 Uppgiflsskyldigheten i körkortsärenden m. m.

Socialutredningcn har föreslagit att registreringen av personuppgifter inom socialtjänsten skall begränsas kraftigt. Jag har varit inne på dessa frågor tidigare (avsnitt 2.17). och jag återkommer också till dem mera utförligt i samband med att jag behandlar personregister och personakter (avsnitt 2.20).

Särskilt viktigt har socialutredningen ansett det vara att socialnämn- derna inte generellt bevarar rapporter om onykterhet. vilket nu görs i stor utsträckning. En förutsättning för att en nykterhetsvård som bedrivs på frivillighetens grund skall fttngera tillfredsställande är att klienterna har förtroende för sekretessen inom Socialtjänsten.

Uppgiftsplikten för socialnämnderna i körkortsärenden utgör enligt ut- redningen en så väsentlig inskränkning i sekretessen att denna av klien- terna betraktas som illusorisk. Nykterhetsvårdens nuvarande befattning

Prop. 1979/80zl Körkortsv'irendwz 433

med körkortsärenden kan därför starkt avhålla den som har missbruks- problem från att frivilligt ta kontakt med den n_vkterhctsvårdande verksam— heten. Soeialutredningen anser det nödvändigt att socialnänmdcrna befrias från Uppgiftsplikten i körkortsärenden. Utredningen pekar i sammanhang- et på att en sådan uppgiftsplikt dessutom ger ett ofullständigt resultat. eftersom nykterhetsvärd i stor utsträckning nttmera bedrivs inom sjukvår— den.

Trafiksäkerhetsintressena får enligt socialutredningens mening tillgo- doses genom att polisen bereds tillfälle att själv registrera omhändertagan- den av berusade personer och på grundval därav göra lämplighetsutred- ning.

Socialutredningens förslag om att socialnämnderm skall befrias från skyldigheten att lämna uppgifter i körkortsärenden har. som jag återkom- mer till strax. fått ett mycket blandat mottagande av remissinstansema. Av de kommuner som uttalar sig i frågan betonar samtliga vikten av att förslaget genomförs. Länsstyrelserna är däremot. med endast något ttn- dantag. starkt negativa till förslaget.

Jag har i denna fråga samrått med chefen för kommunikationsdeparte- mentet och med chefen för justitiedepartementet.

2.l9./ La_t:.rlt_'/lr1ingen

Före den I januari I977 hade straff för fylleri särskild betydelse för rätten att få eller behålla körkort. I fråga om den som hade dömts för fylleri tick körkortstillstånd inte meddelas innan två år hade förflutit från det förseelsen begicks. om det inte kunde anses uppenbart att sökanden ändå var en skötsam person. Körkort skulle återkallas bl.a. om körkortsha- varen hade gjort sig skyldig till fylleri och det inte kunde anses uppenbart att han ändå var en skötsam person. eller om körkortshavaren med hänsyn till onyktert levnadssätt inte borde ha körkort.

Den I januari l977 avskaffades fylleristraffct. Samtidigt infördes lagen (l976: Sl |) om omhändertagande av berusade personer m.m. (LOB). En konsekvens av att fylleristraffet slopades var att sådana rättsverkningar som tidigare knöts till fylleristraffet föll bort i fortsättningen. [ kraftträdan— det samordnades med att vissa reformförslag genomfördes beträffande körkortsregleringen.

[ prop. 1975/76:155 drogs riktlinjerna upp för en körkortsreform. En huvudlinje i reformen var att körkortsprövningen skulle göras mcra indivi- dualiserad och nyanserad. Det framhölls att man måste se till helhetsbilden av vederbörandes situation och beakta om denne med hänsyn till den samlade tttredningen om de personliga förhållandena kunde anses lämplig som förare.

När det gällde frågan om nykterhetskravet delade föredragande statsrå- det så till vida de tankar som låg till grund för dåvarande regler som att ett omhändertagande på grund av berusning ingav så stark misstanke om

Prop. 1979/80zl K(ir/t("irtst'iremlen 433

opålitlighet i nykterhetshänseende att förarens nykterhetsförhi'tllanden borde utredas. Varje omhändertagande på grtlnd av berusning borde därför föranleda prövning fran körkortsmyndighetens sida. Prövningen skulle dock göras med utgångspunkt i den personliga helhetsbilden. I syfte att kunna göra en lämplig avvägning i det enskilda fallet borde bl.a. presum- tit'insreglerna angående fylleri upphävas. l—"örfattningsmässigt borde de förordade riktlinjerna kunna uttryckas så att det vid prövning av fraga om körkortstillstånd särskilt skttlle beaktas om sökanden var känd för nyktert levnadssätt och att körkortet skttlle återkallas om kt'irkortshavaren pä grtlnd av opålitlighet i nykterhetshänseende inte borde ha körkort.

Riksdagen (TU 1975/76: 28. rskr PNS/701390) lämnade förslaget titan erinran i denna del och framhöll att nykterhetsförhallandena måste särskilt uppmärksammas när det gällde prövningen av förare. Avkall på skötsam- het i nykterhetshänseende som ett krav för innehav av körkort fick således inte göras.

] prop. 1970/77; ] l3 redovisades de l'örfattningsförslag som föranleddes av de nya riktlinjerna. I samband härmed förutsatte riksdagen ('l'U [976/ 77: 25. rskr l97o/77: 334) att vad som tidigare hade anförts om att nykter- hetsförhållandena måste särskilt uppmärksammas när det gäller prövning- en av förare också skulle iakttas vid utformningen av de detaljföreskrifter om lämplighetsutredningen som rikspolisstyrelsen efter samråd med trafik- säkerhetsverket och socialstyrelsen föreslogs meddela.

Den 1 januari l978 ersattes den tidigare körkortskungörelsen av kör- kortslagen (l977: 477) och körkortsförordningen (l977: 722).

Enligt 7 g" körkortslagen får körkortstillstånd meddelas endast den som med hänsyn till sina personliga och medicinska förhållanden kan anses lämplig som förare av körkortspliktigt fordon. Vid prövningen av de per— sonliga förhållandena skall särskilt beaktas om sökanden är känd för nyk— tert levnadssätt och om det kan antas att han som förare av körkortspliktigt fordon kommer att respektera tralikreglerna och visa hänsyn. omdöme och ansvar i trafiken.

Ett körkort eller ett körkortstillstånd skall enligt 16 s körkortslagen återkallas bl. a. om körkortshavaren på grund av opålitlighet i nykterhets— hänseende inte bör ha körkort.

Frågor om att meddela körkortstillstånd prövas av länsstyrelsen och frågor om återkallelse av körkortstillstånd eller körkort prövas av länsrät- ten. Besluten kan överklagas till kammarrätten. Regeringsrätten är sista instans.

Enligt 86 & körkortsförordningen åligger det nykterhetsnämnd att i kör- kortsärenden m. m. lämna uppgifter om den enskildes nykterhetsförhållan- den. Har nämnden beslutat att ställa körkortshavaren under övervakning eller har nämnden gett in ansökan till länsrätt om att en sådan person skall tas in på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare. skall nämnden ome- delbart underrätta den länsstyrelse som har meddelat körkortstillståndet.

Prop. l979/80:1 Kt'ir'kortsärt'uden 414

Även i "annat fall" skall nämnden underrätta länsstyrelsen. om den finner att rätten att ha körkort m. m. bör omprövas. Nämnden skall i nu nämnda fall yttra sig om den det gäller bör ha körkort.

Utöver den nu nämnda skyldigheten att lämna uppgifter till körkorts- myndighet får enligt %s körkortsförordningen uppgifter inhämtas från bl.a. sociala organ som kan lämna upplysningar av betydelse för lämplig- hetsbedömningen. Föreskrifter om pcrsontttredning av polismyndighet meddelas av rikspolisstyrelsen efter samråd med statens trafiksäkerhets- verk och socialstyrelsen.

Med stöd av detta bemyndigande har rikspolisstyrelsen den 9 december l977 tttfärdat provisoriska föreskrifter och anvisningar om personutred— ning enligt körkortsförordningen m.m.

Att fylleristraffen "har slopats har i detta sammanhang medfört en sär- skild komplikation. Före avkriminaliseringen registrerades dessa straff centralt hos riksskatteverket och registrering kttnde även äga rttm i lokalt polisregister. Dessa ttppgifter kttnde tjäna till ledning vid körkortsmyn- dighetens bedömning av vederbörandes nykterhetspålitlighet. Vad som nu gäller är att polismyndigheten enligt l_() ä NvL ofördröjligen skall anmäla hos nykterhetsnänutd när någon har omhändertagits på grttnd av berusning enligt LOB. Vidare skall polisen enligt 87 & körkortsförordningen anmäla till länsstyrelse när körkortshavare har omhändertagits enligt LOB. Anmäl- ningarna förs in i körkortsregistrets belastningsdel.

Beträffande den som har omhändertagits enligt 35 lagen om tillfälligt omhändertagande (LTU) har det inte förekommit någon motsvarande an- mälningsskyldighet. Sådana omhändertaganden anses i regel inte heller ha betydelse för körkortsprövningen. Omständigheterna vid ett omhänderta— gande kan emellertid ha varit sådana att det i det särskilda fallet bedöms ha betydelse för att belysa den omhändertagnes nykterhetsförhållanden. Så- dana fall är i regel kända för den sociala nämnden. eftersom polisen enligt l0 & NvL har en allmän skyldighet att anmäla till nykterhetsnämnd närden får kännedom om att någon har använt alkoholhaltiga drycker till uppenbar skada för sig själv. Enligt 3 & polisinstruktionen (l972z51l) har polisen vidare en allmän skyldighet att omedelbart underrätta socialvårdsmyn- dighet när den får kännedom om förhållanden som bör föranleda åtgärd av myndigheten.

Enligt 6 & LTO gäller slutligen att utredning skall göras beträffande den omhändertagnes personliga förhållanden i den mån behov av sådan utred- ning kan anses föreligga. Utredningen skall om möjligt göras av företrädare för social myndighet och den skall enligt 8 få LTO slutföras innan omhän- dertagandet har upphört. Socialstyrelsen har tttfärdat anvisningar om den utredning som socialnämnden skall göra (SoS FS [S] l978: 7).

Den ordning som tidigare gällde i körkortsärenden med en lämplighetsutredning. verkställd genom polismyndighetens försorg. har i princip sin motsvarighet i den nya lagstiftningen. Den ändringen har emel-

Prop. l979/80:l Kör/tor!Hiram/('n 425

lertid genomförts att utredningen perst'tnutredningen — inte längre skall innehålla något omdöme om lämpligheten tttan endast innehålla en redogö- relse för vederbörandes personliga förhållanden. l-Rtlismyndigheten skall höra nykterhetsnämnden i varje enskilt fall och nämndens yttrande skall bestå av en redovisning av de faktiska förhållandena.

NvL innehöll tidigare ett formellt stadgande om handläggning av kör- kortsärettden (8 Ö). vilket upphävdes den ljuli 1977.

2.l9.2 anissinsltt/t.vul'nux s_rn på strt'iululrmluingwtx_li'irs/ug

Som jag har nämnt tidigare är remissopinionen starkt splittrad inför socialutredningens förslag att socialtjänsten inte skall vara skyldig att lämna upplysningar i körkortsärenden.

'l'ill de många kommuner som stöder socialtttredningens förslag hör Stockholm. Kommunen framhåller att skyldigheten att lämna ttppgifter om en sökandes missbruksproblem länge har upplevts som ett hinder för kontaktarbctet inom nykterhetsvården. Socialnämndens nykterhetsvår- dande insatser bör inte försvaras genom tvånget att lämna sådana upp- gifter. Västerås kommun hänvisar till att utredningens förslag om en tyst- nadsplikt som innebär att sådana uppgifter inte får lämnas är konsekvent och riktigt med tanke på socialtjänstens intresse av att människor söker frivillig hjälp. Samhällets behov av att få insyn för utredning av körkorts- lämplighet etc. bör kttnna tillgodoses genom polisens egna uppgifter. Skel- lefteå kommun hälsar reformen med stor tillfredsställelse. Liknande syn- punkter återkommer i övriga kommuners remissvar i frågan. Bl.a. För— eningen Sveriges socialchefer finner reformen så angelägen att den bör brytas ut ur den övriga socialtjänstreformen och förverkligas så snart som möjligt. Även socialstyrelsen. Kt'mtmunförbundet. SACO/SR och Sveriges socionomers riksförbund hör till de remissinstanser som stöder utredning- ens förslag.

Kammarrätten i Göteborg. som i huvudsak ansltlter sig till socialutred- ningens förslag till reform av sociallagstiftningen. anser att med den upp- byggnad som förslaget har talar starka skäl för att socialnämnderna skall befrias från ttppgiftsplikten i körkortsärenden. Som utredningen har pape— kat ger ttppgiftsplikten inte heller en rättvisande bild. eftersom atskillig nykterhetsvård bedrivs av andra organ. bl.a. sjukvården. Ont polismyn— digheten får möjlighet att föra någon form av "nykterhetsregister". anser kammarrätten att förslaget att slopa Uppgiftsplikten för socialnämnden bör kttnna godtas. Kammarrätten betonar emellertid att det inte är fråga om att socialnämnderna skall vara förhindrade att lämna ut uppgifter i körkorts- ärenden tttan endast att det inte skall finnas någon skyldighet att göra det. Med vederbörandes samtycke bör självfallet socialnämnden kunna lämna ut uppgifter om hans nykterhctsförhållanden. Detta kan få betydelse när handlingarna i ett ärende hos körkortsmyndigheten inger tveksamhet om en sökande bör betros med körkort eller om en körkortshavarc bör få

Prop. 1979/80: [ Körkur!.riirentlt'u 430

behålla sitt körkort. 'fveksamheten kan (. ex. bero påatt polismyndigheten har registrerat vederbörande i det särskilda registret för omhändertagna berusade personer. Han bör då ges tillfälle att visa att han ändå katt anses pålitlig i nykterhetshänseendc. [. ex. genom ett yttrande från socialni'tntn- den.

Länsstyrelserna. av vilka nästan samtliga är negativa till förslaget i denna dcl. redovisar genomgående sina synpunkter i omfattande yttran- den.

Länsstyrelsen i Uppsala län pekar på att det i förarbetena till den nyligen genomförda reformen på körkortslagstiftningens område starkt betonas att det Vid körkortsprövniugen är helhetsbilden av personen och dennes situa- tiou som måste bedömas. Detta innebär att ett mera differentierat synsätt bör komma till stånd. 'l'ill grtlnd för denna bedömning skall enligt departe— mentschel'ens uttalande ligga polisens lämplighetstttredning. i vilken ingår Yttrande från vederbörande sociala organ. Socialutredningens förslag inne- bär att till grttnd för körkortsmyndighctens bedömning av en persons helhetsbild och situation kommer att ligga en uppgift från polismyndighe— ten om eventuella omhändertaganden i berusat tillstånd eller begångna brott. Att av en sådan uppgift dra slutsatser angående en persons totala situation kommer att ställa körkortsmyndigheten inför oöverstigliga svå- righeter. Detta katt komma att medföra en återgång till en icke önskad schablonartad bedömning av körkortsärenden och återkallelse av körkort även i fall där en sådan åtgärd inte är motiverad av trafiksäkerhetsskäl. En sådan situation kan inte heller med hänsyn till körkortcts stora betydelse för människors sociala situation vara önskvärd. Länsstyrelsen avstyrker därför förslaget att undantag från socialnämndens tystnadsplikt inte skall göras i körkortsärenden. Det erinras ont att regeringen nttmera har medde- lat föreskrifter om sekretesskydd för vissa uppgifter i körkortsregistret.

Länsstyrelsen i Södermanlands län framhåller bl.a. att nykterhetsnämn- dernas bedömningar i flera fall torde bli betydligt mera nyanserade och tillförlitliga än polisens. Nykterhetsvårdens befattning med körkortsären— den är därför enligt länsstyrelsen av stor betydelse för sökandenas an- strängningar att få körkort och därmed möjligheter till rehabilitering.

Andra länsstyrelser betonar mera entydigt trafiksäkerhetsintresset och den kunskapskälla nykterhetsvården i detta sammanhang utgör samt svå- righeterna att utanför socialnämnden bygga ttpp ett motsvarande doku- mentzttionsmaterial. Därmed försämras enligt dessa länsstyrelser trafiksä- kerheten väsentligt. Det framhålls att körkortslagen innebär att de indivi- duella förhållandena skall prövas mer ingående än som ltar gjorts tidigare. Sådana synpunkter anför bl.a. länsstyrelsen i Östergötlands län. som samtidigt framhåller att den nuvarande anmälningsplikten enligt körkorts— förordningen (86 &) däremot torde kttnna avskaffas. Även länsstyrelserna i Malmöhus län och Örebro län anser att denna skyldighet kan tas bort.

Prop. 1979/80zl Körkortsiirem/en 437

JK finner utredningens förslag betänkligt ur trafiksäkerhctssyttpunkt. Med hänvisning till att socialnämnden har bättre förutsi'tttningar ätt polis— ntyndighetett att ge underlag fören bedömning avstyrker JK utredningens förslag. Även rikspolisstyrelsen går på samma linje.

Brottsförebyggande rådet erinrar om att polisen inte är generellt skyldig att registrera berttsade. omhi'tndertagtta personer. Framför allt de sotn körs till sitt bostad eller till sjukvårdsinrättningar kan inte registreras. De om— händertagna är inte heller skyldiga att legitimera sig inför polisen. ”Det är tttot denna bakgrund som polisregistreringar -— i varje fall som systemet fungerar f.n. — inte katt läggas till grttnd för bedömningar av en persons lämplighet att inneha körkort". Enligt socialutredningens förslag skall tvångsi'ttgärder kuttna vidtas mot personer under IX år. Rådet anser därför att socialnämnden bör länttta uppgifter om nykterhetsförhållanden för den— na åldersgrupp. Beträffande äldre missbrukare bör däremot tttredas ltu r en tillfredsställande registrering kan åstadkommas. Till dess att dettna fråga lösts bör enligt radet socialnämndens uppgiftsskyldighet kvarstå även för denna grupp.

2.l().3 Sm'iulljt'inslt'lts nu'dt'crkun i Å("ir/xurtsr'irc'udt'rt

Det finns enligt min ntening två viktiga utgångspunkter för ett praktiskt ställningstagande till socialutredningens förslag om socialtjänstetts uted— verkan i prövningen av rätten till innehav av körkort m. ut. Jag bortser då från frågan om det allmänna sambandet mellan en persons nykterhetsför— hållanden och hans lämplighet som fordottsförare ur trafiksäkerhetssyn— punkt. Den frågan harju relativt nyligen behandlats i samband med kör- kortsreformen. Den första utgångspunkten gäller socialtjänstens faktiska möjligheter att på ett verkningsfttllt sätt medverka till ökad trafiksäkerhet. Den andra gäller httr dentta medverkatt påverkar socialtjänstens möjlighe- ter att få kontakt med personer som har missbruksproblem och att positivt medverka i rehabiliteringsarbetet. Detta kan vara av betydelse inte bara för dem själva och deras omgivning titan även från trafiksäkerhetssyn- punkL

Srtfn:/tjänstens nu?/ligheter

Alkoholmissbruket är så omfattande och har sådana verkningar att det hör till våra största socialmedicinska problem. Endast en mindre del av de personer som har missbruksproblem torde vara kända av de sociala myn— digheterna. Detta "dolda” missbrttk begränsar självfallet socialtjänstens möjligheter att läntna korrekta och rättvisande uppgifter till polismyn— dighet i samband med personutredningar.

Socialnämnden är oftast huvudman för de ca l40 alkoholpolikliniker som finns i landet. Vid dessa kliniker registreras patienterna vanligen inte. några anmälningar görs inte och de har möjlighet att vara anonyma för förvaltningen i övrigt och för andra myndigheter. Socialnämnden saknar

Prop. l979/80:1 Kt'irkurtsc'ircmt'cn 428

även i dessa fall uppgifter till ledning för bedömning av patientens pålit- lighet i nyktcrhetshänseende.

Socialutredningcn konstaterade att beslut om tvångsomhändertagattde inom nykterhetsvården har minskat kraftigt. lil. a. i fråga om dessa perso— ner skall socialnätttnden underrätta länsstyrelsen. medan motsvarande inte gäller för den som går in frivilligt på ettskild nykterhetsvi'trdsanstalt. Om de senare har f. ö. socialnäntnden ofta inte några uppgifter som kan lämnas till polisen i samband med personutredning.

Utredningen framhåller vidare att allt fler personer med alkoholproblem bereds vård ittom sjukvarden. Det övervägande antalet bereds vård på egen begäran och i många fall torde socialnämnden inte känna till dessa personer. Läkare har ingen skyldighet att antttäla dessa fall till körkortsv myndigheten. Enligt ett cirkulär från socialstyrelsen bör läkaren till länsläv karen anmäla patient som kan ft'ftrmodas vara körkortshavare och vars narkomani eller alkoholmissbruk kan antas innebära trafikrisk. Patienten bör underrättas. Vidare sägs det att det i tveksamma fall kan vara lämpligt att läkaren avvaktar nted att göra anmälan och i stället genom förtroende- fullt samtal söker förmå patienten. eventuellt under en begränsad observa— tionstid. att avstå från att föra motorfordon. l.änsläkaren har att rapporte- ra till länsstyrelsen " 'ad han för ärendets avgörande funnit vara väsent- ligt" och föreslå länsstyrelsen åtgärd (MI-" I975: Xl ).

Jag konstaterar således att olika förutsättningar gäller för rapportering av en person ttted alkoholproblem till körkortsmyndighet. beroende på om han har hamnat inom den medicinska varden eller inom den sociala vård som inte avser alkoholpolikliniker eller enskilda vårdanstalter för alkohol— missbrukare.

Nämndens uppgiftsskyldighet i samband med polisens persontttrcdning omfattar av nämnden vidtagna faktiska åtgärder. som bl.a. har föranletts av tidigare från polisen erhållna L,(f)B-anmälningar och ttnder vissa omstän- digheter även l.'l"()-anmä|ningar. Jag vill erinra om vissa brister i det underlag som polisen förser nämnderna med och som sedan skall återrap- porteras till polismyndigheten. Praxis för omhändertagandet —- LOB eller LTO — katt variera lokalt och i fråga om såväl LOB som LTO gäller att den omhändertagne inte kan kvarhållas för identifiering. Socialnämndens upp— gifter blir därmed till viss del beroende av polisens praxis i fråga om laglig grttnd för omhändertagandet och i vilken omfattning den omhändertagne lämnar uppgifter om sin identitet eller denna kan utrönas på annat sätt. Om en person omhändertas utanför hemkommunen varierar praxis i fråga om vilken socialnämnd som polisen underrättar.

Det linns inga Iaglästa gallringstider. som kommunerna måste iaktta för ifri'tgavarande material. Vissa kotttmttner gallrar l.()B— och LTD—anmäl- ningar efter t.ex. sex månader. Variationerna ntellan olika kommuner i fråga om praxis torde vara betydande.

l:".nbart en återrapportering av anmälningar har föga värde. Frågan är då

Prop. 1979/80:l Körkortsäreuden 439

httr vanligt det är att ttätnnden katt lämna ytterligare sakupplysningar. främst om vidtagna bchandlings- och vårdåtgärder. Enligt vad man ltar uppgett från socialvz'trdshz'tll ltar anmälningar till socialvårdett i de allra llesta fall engångskaraktär. även om ntan får räkna med lokala variationer. Dessa engångsanmälningar förattleder vanligen inga åtgärder från nämn— den. De sparas en tid och kan resultera i ett behandlingserbjudande. information om befintlig alkoltolpoliklinik etc. Vid förnyad anmälan kallas den enskilde för samtal. Socialnämnden förltör sig om hans l't'ftrhållanden avseende arbete. bostad m.m. (')flast torde det få bero med detta. Härtill komnter att ofta förekommande personalbyten inom socialvården inte sällan förs 'årar socialvardcns möjligheter att ge polisen behövligt ttndcr- lag.

Det betyder att socialvården inte har några tttera ingående kunskaper om de allra llesta som polisen aktualiserar i samband med körkort.

Det kan för övrigt anmärkas att denna l.()B-återrapportering från social— nämnden behövs bara i fråga om dem som inte har körkort. Polismyndig- heten rapporterar direkt till länsstyrelsen om en körkortsltavare har ont- händertagits enligt LOB.

Om socialnämnderna skall anses vara skyldiga att vidarebefordra varje till nämnden inkommen anmälan enligt LOB, måste nämnderna lägga ttpp formliga register över sådana anmälningar. Någon sådan skyldighet finns det inte enligt gällande författningar. Frågan om registrering har behand- lats av JO i ett beslut den 14 februari I979 med anledning av klagomål mot socialstyrelsen angående styrelsens anvisningar för utredningar i körkorts- ärenden. JO framhåller bl. a. följande.

I den allmänna debatt som under senare år förts kring olika slag av register har uppmärksamheten alltmer kommit att riktas mot den enskildes behov av skydd för sitt privatliv och sitt personliga slär. Antecknandet av personupplysningar har kommit att uppfattas som ett intrång i den person- liga integriteten. Sådant intrång har man menat bör godtagas endast då det är motiverat av särskilda skäl och då garantier kan ges föratt uppgiften är saklig. dvs. både riktig till sitt innehåll och relevant för registreringsända- målet. l)et är bl.a. mot bakgrund härav och med hänsyn till att omhänder- tagattdcn enligt LOB och L'l't) inte utgör något brott som polismyndigheten inte längre får föra något sökbart personregister över personer som omhän— dertagits enligt dessa lagar.

Det ter sig i detta läge naturligtvis något egendomligt att de sociala organen. som inte ltar någon författningsenlig skyldighet att föra register över omhändertagandena. skall träda in i polisens ställe som registrerings- organ och i sin tttr förse polisctt med uppgifter som polisen inte själv får anteckna i personregister. Det är därför onekligen en brist i den beslutade körkortsreformen att man inte uttryckligt behandlat frågan httr registrering skall ske av nykterhetsanntälnittgar.

JO utgår från att man vid det fortsatta arbetet inom regeringskansliet med bl.a. socialtttredningens förslag angående den framtida utformningen

Prop. 1979/8llzl Kör/mrtsiirutt/('n 430

av socialregistret tar tipp frågatt om registrering av nykterhetsanmärkningv ar för körkortsm_vndighetens behov. Utredningens förslag att någott annan än socialnämnden får svara för registreringen kan då enligt JO prövas.

I7't'irlrm'tttlt't_li'ir _vtu'iult/t'inxlt'n

lin mycket liten andel av nyktcrhetsvt'u'dens klienter vänder sig frivilligt till socialvaulen. Såväl forskning sotn praktiska erfarenheter visar på ut- bredda negativa attityder till den traditionella socialvt'u'den till skillnad från inställningen till både den allmänna försäkringen och de stora serviceområ— dena inottt den sociala sektorn. Vi vet för litet om orsakerna till dessa negativa attityder. Den mångåriga kritiska debatten om socialvården och de många redovisade praktiska erfarenheterna talar emellertid ett ganska entydigt språk. Det är enligt dessa källor socialvårdens formella kontroll i form av tvångsåtgärder. bristande sekretess oelt för den enskilde belas- tande uppgifter till andra myndigheter som utgör ett avgörande hinder.

Som en del i detta kontrollsystem ingår socialvi'trdens uppgifter i avgö- randen om körkort. Erfarenheter tyder klart på att körkortet för många människor har en så stor både praktisk och symbolisk betydelse att de håller sig ttndan den behandling de beltöver. om kontakten nted vård- orgattet skulle ktttttta innebära någon som helst risk för dem att förlora körkortet. En risk som de måhända starkt överdriver men som ändå negativt påverkar deras benägenhet att söka vård. Det är mot den bakgrun- den ntatt får se socialutredningens förslag.

Vi vet inte httr benägna vårdbehövande kontmer att bli att själva ta kontakt med socialtjänsten. Grunden för reformen är dock att vi skall bygga ttpp en socialtjänst som medborgarna har förtroende för och att de för vårdbehövande avhållande inslagen i verksamheten därför skall bli så få som möjligt.

Yttranden i körknrtsärt'tttlen

Socialtttredningens förslag att socialtjänsten inte skall ha någon uppgifts- plikt i körkortsärenden förtjänar noggrant övervägande. Traftkolyckorna liksom alkoholmissbruket hör till våra allvarligaste samhällsproblem.

Jag vill till en början slå fast att man med hänsyn till de brister som vidlåder det nuvarande systemet allvarligt måste ifrågasätta den faktiska betydelse som socialvårdens rutinmässiga rapport- och ttppgiftslämnande har från traliksäkerhetssynpunkt. Att rapporteringsplikten drabbar de en- skilda människorna ojämnt är dessutom klart.

Det är tttan tvekan så att den nuvarande rapporteringsskyldigheten inverkar menligt på de sociala myndigheternas möjligheter att hjälpa alko- hol— och narkotikantissbrukare. Om denna skyldighet kttnde slopas i sam- band med socialtjänstreformen. skulle det ge ökade möjligheter i det före- byggande nykterhetsvårdsarbetet. Socialtjänsten skulle kanske därmed också komma att tjäna traftksäkerhetsintressena bättre än vad socialvår- den göri dag.

Prop. l979/80:1 Kör/mrts't'irt'mlen 43|

Som ett avgörande skäl mot att slopa rapporteringsskyldigheten inom socialtjänsten har det anförts att det f. n. inte finns något annat sätt att bevaka och återrapportera de anmälningar om omhändertagande på grund av berusning som nu kommer in till nykterhetsnämnderna. Möjligheterna att lägga över en registreringsskylt'lighet på någon annan myndighet har diskuterats under remissbehandlingen av kammarrätten i Göteborg och brottsft'irebyggande rådet och av .l(.) i beslutet den l4 februari 1979. lin arbetsgrupp kommer inom kort att tillsättas inom regeringskansliet för att närmare pröva registreringsfrågan. Arbetet skall vara inriktat på att få fram förslag som kan genomföras senast den ljanuari I9Xl.då socialtjänstrefor- men avses träda i kraft.

Det bör således vara möjligt att ersätta socialnämndernas rapporte- ringsskyldighet med ett annat system för att göra de nödvändiga registre- ringarna av framför allt l.OB—omhändertaganden av personer som inte finns upptagna i körkortsregistret. Även rapporteringsskyldigheten enligt %& körkortsft'irordningen bör upphöra. Det bör i så fall ocksa vara möjligt att avstå från det rutinmässiga uppgiftsinhämtande från nykterhetsnämn- den/sociala centralnämnden som i dag äger rum i samband med person— utredningen.

Mot denna bakgrund har jag också övervägt om myndigheterna inom socialtjänsten över huvud taget bör medverka i körkortsärendena. Som har framgått av min redogörelse gäller emellertid kritiken mot det nuvarande systemet främst nämndernas rutinmässiga rapport- och uppgiftslämnande. När det gäller att bedöma lämpligheten och värdet av de utredningar och yttranden som nämnderna gör på särskild begäran av körkortsmyndighe- terna är läget nagot annorlunda. Här måste en utgångspunkt vara riksda- gens tidigarc nämnda beslut l976 och [977 med anledning av den nya körkortslagstiftningen. nämligen att nykterhetsförhållandena måste sär— skilt uppmärksammas när det gäller prövningen av förare och att prövning- en skall göras mera individualiserad och nyanserad än tidigare. Det måste således vara möjligt för körkortsmyndigheterna att få en tillförlitlig utred— ning om en körkortssökandes eller körkortshavares nykterhetsförhållan- den. Denna utredning kan man i vissa fall få bara från nykterhetsnänmden. Slopas möjligheten att höra nämnden. kommer prövningen i körkortsären— det att bestå i endast ett konstaterande av om det finns några LOB- anmäluingar. trafiknykterhetsbrott m. m. eller inte. Den helhetsbedömning som skall göras enligt körkortslagstiftningen blir således inte möjlig i de fall då det föreligger nykterhetsanmälningar.

.lag anser därför att körkortsmyndigheterna — länsstyrelserna och de allmänna förvaltningsdomstolarna — även i fortsättningen bör ha kvar en möjlighet att begära utredning och yttranden från socialtjänsten. Jag tänker då på de körkortsärenden i vilka det finns särskild anledning att komplette- ra underlaget för prövningen. En begången förseelse eller någon annan anmärkning kan ha aktualiserat frågan att inte meddela ett sökt körkorts-

Prop. l979/80:l Personregister och personakter 432

tillstånd eller att återkalla ett körkort. Dessa fall kan många gånger anses jämförliga med de yttranden i påföljdsfrågan i brottmål som myndigheterna inom socialtjänsten är skyldiga att avge.

Jag föreslår att det i körkortslagen skall tas in en bestämmelse som innebär ett undantag från sekretessen i förhållande till körkortsmyndighe- terna i de nu nämnda fallen.

Jag vill anmärka att det i dessa fall ofta kan antas att sökanden/körkorts- havaren inte har något emot att de sociala myndigheterna yttrar sig. Det får överlämnas åt den tidigare nämnda arbetsgruppen att undersöka vilka närmare föreskrifter som behövs för det nya förfarandet med social- tjänstens medverkan i körkortsärenden. F. n. verkställs kvalificerade soci- ala utredningar i körkortsärenden av nykterhetsvårdskonsulenterna. Efter socialtjänstreformens genomförande kommer konsttlenterna att ingå i den nya sociala enheten vid länsstyrelsen. Jag återkommer senare till denna enhet (avsnitt 2.718). Arbetsgruppen bör bl.a. pröva förutsättningarna att ta till vara de erfarenheter som finns inom den sociala enheten när det gäller att avge de kvalificerade yttranden som det här är frågan om.

Socialutredningcn har föreslagit att socialnämnden inte heller skall läm- na uppgifter i ärenden rörande vapenlicenser eller besvara förfrågningar om enskildas lämplighet för anställning inom bevakningsföretag. för anta- gande som hemVärnsman c. d. Remissinstansernas inställning är här den- samma som i fråga om socialnämndens medverkan i körkortsärenden. Jag anser att behövliga uppgifter i dessa fall bör kunna inhämtas från social- tjänsten med den enskildes samtycke och ansluter mig följaktligen till socialutredningens förslag. Arbetsgruppen inom regeringskansliet hör även pröva konsekvenserna av en slopad uppgiftsskyldighet i dessa ären- den.

Hänvisningar till S2-185

2.20. Personregister och personakter

2.2().I Allmänt om dokunmztationen inom socialtjänsten

För de kommunala nämnderna gäller vissa generella bestämmelser om protokollföring enligt kommunallagen. I de nuvarande sociala vårdlagarna föreskrivs dock en del begränsningar i fråga om innehållet i de sociala nämndernas protokoll. Som socialutredningen har framhållit saknas det anledning att upprätthålla denna skillnad. Jag har därför föreslagit (avsnitt 2.165) att bestämmelserna i kommunallagen om protokollföring hos kom— munala nämnder utan inskränkning skall få gälla socialnämnden och soci- ala distriktsnämnderna.

I de sociala vårdlagarna ges f. n. olika bestämmelser om skyldighet att dokumentera vad som har framkommit vid utredning i ärende hos nämn- den. Vidare finns det särskilda föreskrifter om dokumentation inom olika områden för den sociala verksamheten. t.ex. i fråga om tillsynen över fosterbarnsverksamheten.

Prop. 1979/80:1 Personregister och personakter 4

LA IJ)

Socialutredningcn har föreslagit att det i socialtjänstlagstiftningen skall föreskrivas att vad som har framkommit vid utredning och som har bety— delse för ärendets avgörande skall tillvaratas på betryggande sätt. I syfte att ge klienten insyn i de anteckningar som görs om honom under pågående vård och behandling har utredningen vidare föreslagit en bestämmelse om att klienten bör hållas underrättad om de journalanteckningar eller andra anteckningar som förs om honom. Jag har behandlat denna fråga tidigare (avsnitt 2.172).

Till skydd för rättssäkerheten i förvaltningsärenden ges i FL särskilda föreskrifter om handläggning av ärenden hos myndigheterna. FL:s bestäm— melser har dock endast begränsad räckvidd för den kommunala förvalt— ningen. Enligt Zå 2. FL gäller lagen inte för ärenden. där beslutet överkla— gas genom kommunalbesvär. [ 3 kap. 14.5 BvL har dock intagits bestäm— melser som innebär att förvaltningslagens föreskrifter i betydande ut- sträckning blir gällande i barnavårdsärenden även när beslut överklagas genom kommunalbesvär. Dessa undantagsbestämmelser har tillkommit för att stärka rättsskyddet för enskilda i ärenden om barn och ungdomsvård.

Socialutredningcn har nu föreslagit att FL:s bestämmelser med vissa begränsade undantag skall gälla i alla socialtjänstärenden hos socialnämn- den. För handläggning av ärenden som rör myndighetsutövning. dvs. ärenden om förmåner och skyldigheter samt ingripanden mot enskilda. ges särskilda bestämmelser i 14—1955 FL. ] 14 och 15 % finns bestämmelser om rätt för den som är part i ärendet att ta del av utredningen och om skyldighet för myndigheten att kommunicera utredningen i ärenden med denne innan ärendet avgörs. För att kunna fullgöra dessa bestämmelser krävs det i allmänhet att myndigheterna i sådana ärenden dokumenterar den utredning som har gjorts.

De bestämmelser somjag har nämnt nu gäller protokollföring hos social- nämnd och dokumentation av utredning i ärenden hos nämnden och sådan dokumentationsskyldighet som det gäller särskilda föreskrifter för. Hämt- över finns det också en allmän skyldighet att i behövlig utsträckning dokumentera verksamheten. Sådan skyldighet är dock inte reglerad i för- fattning utan anses följa av allmänna förvaltningsrättsliga principer. Som socialutredningen har framhållit blir räckvidden och omfattningen av den- na oreglerade dokumentationsskyldighet beroende av den typ av verksam- het som det gäller. Denna oreglerade dokumentationsskyldighet får för socialtjänstens del betydelse för sådan verksamhet som inte direkt kan hänföras till handläggning av ärende. Som exempel på sådan verksamhet kan nämnas löpande kontakter med klienterna. behandlingsarbete och annan kurativ verksamhet.

Dokumentation av verksamheten är av flera skäl nödvändig. Somjag har sagt tidigare är det i allmänhet en förutsättning för att den enskilde skall kunna få insyn i ärenden som gäller myndighetsutövning. För att en klient hos socialtjänsten skall ha möjlighet att begära rättelse och anföra klago- 28 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 1. Del A

Prop. 1979/80:1 Pcrsonregister och personakter 434

mål är det Viktigt att det som har förevarit mellan honom och socialtjänsten dokumenteras i behövlig utsträckning. Dokumentationen bör i allmänhet ske i samråd mellan den enskilde och socialarbetaren.

För att kommunernas revisorer och statliga tillsynsorgan som JO. JK och länsstyrelserna skall kunna utöva sina uppgifter krävs det att verksam- heten dokumenteras i viss utsträckning. En eventuell besvärsprövning förutsätter att det överklagade beslutet och underlaget för detta finns bevarat. Även för socialtjänstens egen del är viss dokumentation nödvän- dig. För att kunna fullgöra sina uppgifter måste socialarbetaren ofta an— teckna de uppgifter som klienterna lämnar och som han själv skaffar fram. Vård- och behandlingsarbetet förutsätter vanligen kännedom om klientens förhållanden och tidigare vidtagna åtgärder. Det är särskilt viktigt att det finns tillräckliga anteckningar om detta. när en annan socialarbetare tar över behandlingsarbetet. Som jag har nämnt tidigare är personalomsätt- ningen stor i många socialförvaltningar.

För att kommunens socialtjänst skall kunna planeras krävs det vidare en överblick som man endast kan få om det finns tillräcklig dokumentation. Socialutredningen har här pekat på arbets- och resursfördelning inom kommunens socialtjänst. budgetering och ekonomisk kontroll. bevakning av författningsstadgade frister. återkravsverksamhet. uppföljning av vid- tagna åtgärder. generella bedömningar av åtgärdsbehov, miljömässiga be- dömningar m.m. lnte minst viktigt är det vidare att socialnämndens för- troendevalda ledamöter i stor utsträckning måste falla tillbaka på den dokumentation som finns för att kunna fullgöra sin uppgift att i stort följa och överblicka nämndens verksamhet. Dokumentation krävs även när sådan verksamhet som det utgår statsbidrag för skall redovisas. Slutligen vill jag framhålla att viss dokumentation är nödvändig för att socialtjänsten skall ktmna lämna data till socialstatistiken och för att kunna tillgodose socialforskningens behov.

Som jag nämnde nyss finns det regler i KL om protokollföring hos nämnden. Vidare följer i praktiken en viss dokumentationsskyldighet av FL:s bestämmelser om handläggning av ärenden rörande myndighets— utövning. Socialutredningen har föreslagit att det i likhet med vad som gäller nu skall föreskrivas dokumentationsskyldighet inom socialtjänsten för utredning i ärenden hos nämnden. Det kan diskuteras om det härutöver krävs generella föreskrifter för dokumentationen inom socialtjänsten. So- cialutredningcn har övervägt denna fråga och inte funnit anledning föreslå sådana föreskrifter. Som skäl för detta har socialutredningen anfört att det rör sig om dokumentation för olika ändamål och att förhållandena varierar tnellan olika kommuner. Utredningen har därför inte funnit det vare sig önskvärt eller praktiskt lämpligt att föreslå sådana föreskrifter. Inte heller remissinstansema har föreslagit något sådant.

Jag delar socialutredningens uppfattning och anser därför att det inte behövs andra generella föreskrifter om dokumentation inom socialtjänsten

Prop. 1979/8(1:1 Personregister och personakter 435

än som har föreslagits i socialtjänstlagstiftningen (avsnitt 2.17.2) och som följer av KL och FL. Socialutredningcn framhåller dock att det vore värdefullt om socialstyrelsen efter samråd med Kommunförbundet utfär- dade allmänna råd om dokumentationen inom socialtjänsten. Flera remiss- instanser. bl.a. Föreningen Sveriges socialchefer. understryker behovet av allmänna råd i dessa frågor. Även jag anser att det föreligger behov av allmänna råd på detta område.

Även om det inte behövs några ytterligare föreskrifter om dokumenta- tionsskyldigheten. anser jag dock att omfattningen av dokumentationen behöver regleras i syfte att stärka klienternas integritet och öka deras förtroende för socialtjänsten. Det gäller att se till att det inte förs mer omfattande dokumentation om klienternas personliga förhållanden än som är behövligt för verksamheten. Det är också väsentligt att dokumentatio— nen inte sparas längre än nödvändigt. Av betydelse från integritetssyn— punkt är framför allt sådana sammanställningar av uppgifter som gör det lätt att få fram upplysningar om en viss person. Sådana sammanställningar brukar benämnas personregister. Registren kan vara antingen manuella eller sådana som förs med hjälp av automatisk databehandling. Ett pcrson- register kan också bestå av akter som förvaras på ett sådant sätt att det går att få fram personakten på dem som finns i registret. Socialnämndernas personakter med sökregister som hör dit bildar därför personregister. Jag återkommer till dessa frågor i det följande.

Hänvisningar till S2-20

2.202. SaciaIregisterlagen

Lagen (1936: 56) om socialregister föreskriver att social nämnd eller annat kommunalt organ skall föra register över hjälpVerksamheten i kom- munen. I detta register skall antecknas dem som erhåller socialhjälp eller hjälp i annan form. Lagen ger inte några närmare föreskrifter om hur registren skall föras. Detta har medfört att registren har fått olika omfatt- ning och utformning ute i kommunerna. Det är självklart att man inom socialtjänsten måste registrera utbetalad ekonomisk hjälp och andra vikti- gare hjälpåtgärder för att ha en nödvändig överblick över verksamheten och för att undvika dubbelbetalningar och bevaka de återkrav som behöver göras. 1 de flesta kommuner innehåller emellertid registren långt fler upp- gifter än som krävs enligt socialregisterlagen. Som socialutredningen har redovisat närmare har det från juridisk synpunkt rått oklarhet om vilken dokumentation som egentligen omfattas av socialregisterlagen.

Socialutredningcn framhåller att det bör överlåtas åt de sociala nämn- derna att själva bestämma vilka register som behövs för deras verksamhet. Utredningen har därför föreslagit att socialregisterlagen skall upphävas. Förslaget har inte föranlett någon kritik från remissinstansema. De som har uttalat sig i saken har tillstyrkt att lagen upphävs.

Jag delar socialutredningens uppfattning att det inte längre finns något behov av en lag som innehåller tvingande bestämmelser för kommunerna

Prop. l979/80:1 Personregister och personakter 436

att registrera hjälpverksamheten. Jag föreslår därför att socialregisterlagen skall upphävas.

Socialregistcrlagen innehåller emellertid även annat än tvingande före- skrifter om registrering. Där finns bestämmelser om sekretesskydd och föreskrifter om uppgiftsplikt till andra myndigheter och bestämmelser om vilka myndigheter som kan få upplysningar från socialregistren. Vidare innehåller lagen bestämmelser om utlämnande av uppgifter ur socialregis- tren för statistik och forskning. ()m lagen upphävs måste dessa frågor lösas i annan ordning. Jag återkommer till detta i det följande.

Jag vill till sist erinra om att det i olika sammanhang finns föreskrifter om skyldighet att lämna uppgifter till kommunernas socialregister. Sådana bestämmelser bör upphävas samtidigt med socialregisterlagen. Om de fortfarande är sakligt motiverade. bör de ersättas med motsvarande be- stämmelser om uppgiftsplikt till socialnämnderna.

3.203 .S'ekreless

] den nu gällande sekretesslagen (Sekrl.') finns i 14.5 bestämmelser om sekretess för handlingar som rör barn— och ungdomsvård. nykterhetsvård och socialhjälp m.m. Sekretess gäller för uppgifter som rör enskilds per- sonliga förhållanden. i paragrafens andra stycke anges i vilka fall sådana handlingar inte heller får lämnas ut till den enskilde själv och i tredje stycket ges särskilda sekretessregler om beslut. ] paragrafens fjärde stycke stadgas slutligen att uppgifter och anteckningar, vilka tillhör socialre— gistren inte får utlämnas i vidare mån än som följer av lagen om socialre- gister.

Av bestämmelserna i socialregisterlagcn framgår att uppgifter ur social- registren inte får lämnas ut till enskilda personer och inte ens till den som uppgiften rör. ] mål som har gällt att få ta del av allmänna handlingar har dock socialregisterbegreppet fått en snäv tolkning och endast ansetts gälla sådana register som har utgjort sammanställningar av uppgifter. En närma- re redogörelse för socialregistersekretessen har lämnats av socialutred- ningen i slutbetänkandet.

Socialutredningen har i samband med förslaget att upphäva socialregis- terlagen uttalat att det inte finns behov av särskilda sekretessregler för de register som kommer att föras inom socialtjänsten och att sekretessen för sådana register kan regleras av de sekretessbestämmelser som skall gälla för socialtjänstens handlingar i övrigt. 1 förslaget till ny sekretesslag före- slås att sekretess skall gälla inom socialtjänsten för uppgift om enskilds personliga förhållanden. om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående lider men. Föredragande departementschefen förklarar i propositionen att han delar socialutred- ningens uppfattning att det allmänna sekretesskydd som skall gälla för uppgifter inom socialtjänsten om enskilda bör vara tillräckligt även för registeruppgifter. Någon speciell bestämmelse om registersekretess för

Pfop. l979/80:l Personregister och personakter 437

socialtjänsten föreslås alltså inte. Detta innebär således att den nuvarande speciella begränsningen för enskilda att ur socialregister få ta del av upp- gifter om sig själva upphör.

[ socialregisterlagcn har meddelats förbud mot att obehörigen yppa uppgift från registret. Eftersom förslaget till ny sekretesslag har utformats så att reglerna åstadkommer både handlingssekretess och tystnadsplikt saknas anledning att behålla en särskild tystnadspliktsregel för innehållet i socialtjänstens register.

Som jag har nämnt tidigare medger socialregisterlagen inte att uppgifter lämnas ut till enskilda personer. Vilka myndigheter och andra organ som får ta del av uppgifter ur socialregister anges i 6 och 7 åå lagen om socialre- gister. Denna rätt tillkommer främst de kommunala organ som bedriver hjälpverksamhet. Vidare har statliga myndigheter och vissa andra organ rätt att för behandling av en ersättningsfråga efter framställning få uppgift om ersättning som har betalats ut till viss person som finns i registret.

Nu gällande sekretesslag innehåller inskränkningar i enskildas rätt enligt tryckfn'hetsförordningen att ta del av allmänna handlingar. Däremot regle- rar den inte utlämnande av uppgifter i annan form och utlämnande av uppgifter till andra myndigheter.

Förslaget till ny sekretesslag innebär i motsats till nu gällande lagstift- ning i princip förbud mot att till annan myndighet eller till annan verksam- hetsgren inom samma myndighet lämna ut uppgifter som är sekretesskyd- dade. Bortsett från vissa undantagsbestämmclser om utlämnande av upp- gifter till bl.a. besvärs- och tillsynsmyndigheter skall sekretesskyddade uppgifter inom socialtjänsten endast få lämnas ut till annan myndighet som begär att få ta del av dem med åberopande av uppgiftsskyldighet som följer av lag eller förordning. Det behövs därför uttryckliga bestämmelser om att socialnämnden till annan myndighet eller annan verksamhetsgren inom samma myndighet skall lämna ut uppgifter om utgiven ekonomisk hjälp för att förhindra felaktiga utbetalningar. Sådana bestämmelser hör hemma i socialtjänstlagen. Denna fråga behandlas närmare i specialmotiveringen. När fråga uppkommer om att lämna uppgifter till andra organ än myndig- heter blir de allmänna bestämmelserna i sekretesslagen tillämpliga.

Socialregisterlagen innehåller även bestämmelser om utlämnande av uppgifter för forskning och statistik. Jag återkommer till detta.

2.20.4. Personregister

Uppgifter om de enskilda klienterna finns i socialnämndens protokoll och bilagor till dessa, i socialregister och andra hos nämnden förda register och framför allt i personakterna. Dessa personakter innehåller en mängd olika uppgifter om klienten och hans anhöriga. Som regel finns det en journal som innehåller löpande anteckningar över samtal med klienten. vidtagna vård- och behandlingsåtgärder m.m. Dessutom finns det i person- akterna handlingar av skiftande natur. Där förvaras utredningar och kopior

Prop. 1979/80zl Personregister och personakter 438

av beslut i tidigare avgjorda ärenden. kopior av yttranden till andra myn- digheter. inkomna anmälningar och rapporter. läkarintyg. skriftväxling med andra socialtörvaltningar. arbetsförmedling. länsstyrelse. m.fl. myn- digheter. l personakterna förvaras ofta också kopior av utbetalningar och andra verifikationer. Som sökregister till personakterna finns ett slag- eller sökregister som är upplagt på namn och personnummer. Socialutredningen har närmare redogjort för rutinerna vid uppläggning av personakter och frågor som sammanhänger med detta. Som har sagts tidigare bildar sökre- gister och därtill hörande akter ett personregister.

[ socialutredningens betänkande framhålls att socialnämnden liksom andra myndigheter är skyldig att iaktta objektivitet och saklighet i sin verksamhet. Av detta följer att det i personakterna endast bör tas in sådana uppgifter som har betydelse för socialtjänstens bedrivande. Utredningen understryker även att uppgifter som dokumenteras i utredningarna skall vara korrekta och väl underbyggda. Värdeomdömen som inte stöds av redovisade faktiska förhållanden skall undvikas. Socialutredningcn anser emellertid att det är praktiskt omöjligt att närmare ange vilken dokumenta- tion som bör samlas i personakterna. Utredningen framhåller vikten av att nämnderna och tillsynsmyndigheterna vakar över att personakterna inte tillförs uppgifter som är onödiga eller förklenande för klienterna.

Flera av remissinstansema. bl.a. socialstyrelsen och LO. stöder de principer som utredningen har redovisat. Remissinstanserna har inte föror— dat att särskilda föreskrifter skall utfärdas om innehållet i personakterna. Inte heller jag anser detta nödvändigt. Jag vill dock framhålla att dessa frågor i behövlig utsträckning kan behandlas i de allmänna råd som social- styrelsen avses utfärda i fråga om dokumentationen inom socialtjänsten. Utgångspunkten bör då vara att personakterna inte skall tillföras onödiga uppgifter och att värdeomdömen som inte är faktiskt underbyggda skall undvikas. Klientens svårigheter och problem bör beskrivas på ett sakligt och objektivt sätt.

Förutom personakterna och sökregister till dessa finns det olika typer av register. som innehåller satnmanställningar av uppgifter om klienterna. I många fall förs register över klienterna och vidtagna åtgärder med hjälp av automatisk databehandling. ] de flesta fall förs sådana register enligt det s.k. KOSlS-systemet. vilket finns beskrivet i socialutredningens betän— kande. Det finns även andra register med olika innehåll. Register över utbetalningar som har gjorts är vanliga. Därutöver finns olika typer av sammanställningar. t. ex. inkomna rapporter som är ordnade i personföljd. servicekort m.m. Rutinerna varierar hos olika kommuner. [ motsats till personakterna. som även de bildar personregister. rör det sig här som jag nämnde nyss om sammanställningar av uppgifter om klienterna. Dessa register i mer inskränkt bemärkelse är upprättade för att underlätta admini- strationen av socialtjänsten. Från integritetssynpunkt skiljer sig dessa personregister — i det följande benämnda "register” — från personak- terna.

Prop. l979/80:l Personregister och personakter 439

Socialutredningcn framhåller att uppgifter i sådana register är tillgäng— liga på ett mer omedelbart sätt än som är" fallet med uppgifter i'personak- terna. De lämnar upplysningar om den enskilde klienten titan att samtidigt kunna ge en fullständig och objektiv beskrivning av hans förhållanden. Registren framstår därför som särskilt känsliga från integritetssynpunkt. Därtill kommer att de är mer lättillgängliga och används av ett långt större antal tjänstemän vid socialförvaltningen än som är fallet med den enskilda personakten.

Socialtttredningen föreslår att i registren endast skall få tas in sådana personuppgifter som i andra sammanhang normalt är offentliga. som nanm. personnummer. adress. yrke och civilstånd. Utredningen föreslår dock att i registren skall få tas in beslut i socialtjänsten om åtgärd som innebär myndighetsutövning och det lagrum som detta grundas på. Sekre- tesskyddade uppgifter om klienterna skall i övrigt inte få antecknas. Såle- des skall enligt utredningens förslag uppgift aldrig få tas in om orsak till fattat beslut eller annan uppgift som kan innefatta värdering av klientens förhållanden eller annars röja sekretesskyddade förhållanden. inte heller skall det få tas in uppgifter om vidtagna åtgärder som grundas på medde- lande från andra myndigheter. t. ex. rapporter om ingripande enligt lagen om tillfälligt omhändertagande.

Socialutredningens förslag om begränsning av innehållet i register har hälsats med tillfredsställelse av flera remissinstanser. bl.a. Sveriges so- cionomers riksförbund. Föreningen Sveriges socialchefer och socialför- valtningen i Helsingborg. Däremot har Kommunförbundet kritiserat för- slaget därför att det enligt förbundets mening endast skulle ha en marginell betydelse men samtidigt medföra en kraftig kostnadsökning för administra- tionen.

Jag har tidigare föreslagit att socialregisterlagen skall aVskaffas och att de sekretessregler som gäller för socialtjänsten i övrigt skall gälla för registren. i ett sådant läge anserjag för min del att innehållet i registren på något sätt bör regleras.

När registren har byggts upp inom socialvården. har det ofta i den allmänna debatten framhållits att registren inte bör innehålla s.k. "mjuk- data". Vad som i olika sammanhang avses med begreppet "mjukdata" är väl inte alltid fullt klart. Enligt de försök till närmare precisering som har föreslagits katt mjukdata innefatta betyg. värderingar och andra subjektiva omdömen eller åsikter om en annan person. t.ex. av typen "nervöst lagd". "troligen alkoholmissbrukare". eller över huvud taget värderande omdömen om människors familjeförhållanden. uppförande. samhällsan- passning. psykiska status. studieintensitet. prestation i arbetslivet m.m. (se prop. l978/79: l09 om ändring i datalagen och datalagstiftningskontmit— téns delbetänkande (SOU l978: 54) Personregister — Datorer —lntegritet). Till följd av datalagens bestämmelser begränsas möjligheterna att ta in sådana Uppgifter i personregister som förs med hjälp av automatisk

Prop. l979/80:1 Personregister och personakter 440

databehandling. Även när det gäller andra typer av register inom social- tjänsten är det angeläget att de hålls rena från "mjukdata". Socialutred— ningens förslag innehåller enligt min mening en i sak lämpligt avvägd gränsdragning.

Även om utredningens förslag i viss utsträckning kan ge anledning till ändrade administrativa rutiner ute hos socialförvaltningarna. anser jag ändå-skälen för att reglera innehållet i registren vara så starka att utred- ningens förslag bör genomföras. Jag föreslår därför att det i socialtjänstla- gen skall tas in en bestämmelse med det innehåll som socialutredrtingen har angett.

Syftet med den föreslagna bestämmelsen är som framgår av vad jag har sagt tidigare att registren inom socialtjänsten endast skall innehålla tipp- gifter som i andra sammanhang normalt är offentliga. Socialutredningen har föreslagit att detta i lagtexten skall uttryckas så att i registren inte bör tas in "uppgifter som är ägnade att röja enskilds personliga förhållanden". Som framgår av motivuttalanden till den föreslagna nya sekretesslagen avses med uttrycket "personliga förhållanden" alla uppgifter som rör enskild person som t.ex. uppgifter inom folkbokföringen. Således täcker detta begrepp även neutrala uppgifter om yrke, ålder. adress etc. P.g.a. den skadeprövning som i förekommande fall skall föregå beslut om utläm- nande kommer emellertid sådana trppgiftcr som regel att kunna lämnas ut. Med hänsyn till den innebörd som uttrycket "personliga förhållanden" kommer att få i sekretesslagen blir emellertid det förslag som socialutred- ningen har lämnat att bli terminologiskt missvisande. Jag vill därför föreslå att den av socialutredningen föreslagna begränsningen i fråga om innehål- let i register uttrycks på det sättet att i registren inte får tas in "uppgifter om ömtåliga personliga förhållanden". Det framgår då tydligt att hinder inte finns mot att ta in neutrala uppgifter. Jag återkommer i specialmotive- ringen till frågan om sekretesskyddet för sådana register.

Som utredningen har föreslagit bör föreskrifterna tas in i socialtjänstla- gen. Eftersom det inte är lämpligt att meddela alltför detaljbetonade före- skrifter i lagen. anser jag det nödvändigt att på denna punkt komplettera lagen med närmare föreskrifter. Sådana meddelas av regeringen eller myn- dighet som regeringen bestämmer. Ansvaret vid delegering bör i första hand anförtros socialstyrelsen. som innan föreskrifterna meddelas bör samråda med Kommunförbundet.

Eftersom registren i många fall förs med hjälp av automatisk data- behandling. villjag påpeka att den föreslagna bestämmelsen i socialtjänst- lagen och med stöd av denna utfärdade föreskrifter inte inskränker datain- spektionens möjligheter att meddela föreskrifter med stöd av datalagen. l socialtjänstlagen bör tas in en erinran om detta.

Med hänsyn till vad vissa remissinstanser har anfört om skyldigheten att föra diarier vill jag fästa uppmärksamheten på att det jag har behandlat nu är personregister. Med diarier förstås i kronologisk ordning förda register

Prop. l979/80:l Personregister och personakter 441

över inkomna och upprättade allmänna handlingar hos myndigheterna. Skyldighet att föra diaricr regleras i'förslaget till ny sekretesslag. ()m socialstyrelsen anser att det behövs. kan styrelsen även behandla diarie- föringen i allmänna råd om doktrrnentationsskyldigheten hos socialnämn- derna.

2.205 Utlånt/tande (n' uppgifterji'irjorskning

Enligt socialregisterlagen får uppgifter lämnas ut till enskild för veten- skaplig eller annan järnförlig undersökning om "trygghet kan anses vara för handen" att uppgifterna inte kommer att missbrukas till men för en- skild. Frågor om utlämnande prövas av socialstyrelsen.

Socialstyrelsen beviljar årligen ett inte obetydligt antal tillstand att för forskningsändamål erhålla uppgifter ur socialregistren. Socialstyrelsens tillstånd gäller endast uppgifter ur socialregister. varvid begreppet social- register har getts en snäv tolkning och har ansetts gälla endast själva registret. Socialutredningcn har i sitt slutbetänkande lämnat en redogörel- se för praxis när uppgifter lämnas ur socialregister för forskningsändamål.

Forskare som önskar ta del av andra handlingar hos socialnämnderna har enligt tryckfrihetsförordningens allntänna bestämmelser att vända sig till den myndighet där handlingarna förvaras. dvs. till socialnämnden. Nämnden skall då pröva framställningen i enlighet med sekretesslagens bestämmelser. Det är främst innehållet i personakterna som har varit aktuellt.

Av 14 % första stycket gällande sekretesslag framgår att även utan sam- tycke från den person som handlingen rör skall handling lämnas ut. om det med hänsyn till ändamålet och omständigheterna i övrigt finns trygghet för att ett utlämnande inte kommer att missbrukas till skada eller förklenande för den vars personliga förhållanden handlingen rör eller för hans nära anhöriga. Behövliga förbehåll bör göras när en handling lämnas ut. Social- nämnden skall alltså pröva frågan om en handling skall lämnas ut för forskningsändamål mot bakgrund av dessa bestämmelser.

Om socialregisterlagen upphävs. försvinner även de särskilda bestäm- melser som nu finns om att lämna ut uppgifter ur socialregister för forsk- ningsändamål. [ fortsättningen gäller i stället bestämmelserna i den före- slagna nya sekretesslagen. Så blir fallet i fråga om såväl uppgifter i själva registren som andra uppgifter inom socialtjänsten. Det blir då socialnämn- den som får pröva saken. eftersom handlingarna i allmänhet förvaras där. Socialtrtredningen har inte haft något att erinra mot att så blir fallet.

] l3 kap. 3 & förslaget till ny sekretesslag föreskrivs att när myndighet i sin forskningsverksamhet från annan myndighet erhåller uppgift som där är sekretessbelagd. gäller sekretessen också hos den mottagande myndig- heten. Den sekretess som gäller inom socialtjänsten för uppgift om en- skilds personliga förhållanden förs alltså över till den myndighet där forsk- ningen bedrivs.

Prop. 1979/80zl Personregister (n'/t persona/(ler 442

! motiven till 7 kap. 4 & förslaget till ny sekretesslag anför chefen för justitiedepartementet bl.a. följande om sekretessen inom socialtjänsten.

Som socialutredningen framhåller bedrivs i allmänhet den forskning för vilken uppgifter från socialtjänsten kan behövas vid någon statlig institu- tion. För uppgifter som från socialtjänsten lämnats till sådan institution kommer till följd av l3 kap. 3 & sekretesslagen att gälla samma sekretess vid institutionen och för dess personal som hos socialtjänsten. Utlämnande skulle. bl. a. med hänsyn härtill. åtminstone i viss utsträckning stödjas på att någon risk för men inte föreligger. För att undanröja tvekan och slippa tvingas till en tolkning av skaderekvisitet som på andra områden skulle minska dess skyddseffekt synes man emellertid böra meddela en uttrycklig föreskrift i lag om att uppgift kan lämnas för forskningsändamål. Föreskrif- ten kan byggas ut med vissa rekvisit för prövningen. Det är dock att märka att mottagande institution eller funktionär i sin hantering av mottagna uppgifter kan bindas endast av sekretesslagen. Bestämmelser av angivet slag behöver inte föras in eller särskilt omnämnas i sekretesslagen så länge fråga endast är om utlämnande till myndighet eller dess personal. De kan lämpligen få sin plats i den föreslagna sociallagstiftningen. Någon särskild föreskrift om utlämnande av uppgifter till forskare som inte är knuten till myndighet på sätt anges i l kap. 7 & sekretesslagen förefaller inte behövlig. Skaderekvisitet utesluter nämligen inte att uppgifter kan lämnas ut till sådan forskare. Möjligheten enligt 14 kap. 9 & att föreskriva tystnadsplikt m.m. för mottagaren bör f. ö. regelmässigt utnyttjas i sådana fall. Slutligen kan regeringen enligt 14 kap. 8 & pröva om uppgiften får lämnas ut.

Av 14 kap. l & förslaget till ny sekretesslag följer att sekretesskyddade uppgifter inom socialtjänsten får överlämnas med stöd av lag eller förord- ning. i vilken uppgiftsskyldighet är föreskriven. När nuvarande bestäm- melser i socialregisterlagen försvinner. anser jag att det bör utfärdas ut- tryckliga föreskrifter om överlämnande av sådana uppgifter till annan myndighet för forskningsändamål. Sådana föreskrifter bör tas in i social- tjänstlagen.

Socialutredningen framhåller bl.a. vikten av att de enskilda klienternas integritetsskydd tillgodoses så att tilltron till sekretessen inom socialtjäns- ten tryggas. Utredningen framhåller att det med hänsyn härtill krävs nöd— vändiga garantier för att lämnade uppgifter inte kommer att missbrukas. Eftersom forskningen vanligen bedrivs vid någon statlig forskningsinstitu- tion. bör tillståndsbesluten enligt utredningens mening riktas till den myn- dighet där forskningen skall bedrivas och inte till den enskilde forskaren. Möjlighet skall dock finnas att utlämna uppgifter även till enskilda forska- re. om forskningen inte är avsedd att bedrivas vid eller under ledning av myndighet. Mot bl.a. den här bakgrunden anser utredningen att det i utlämningsbesluten bör anges samtliga personer som skall få ta del av individrelaterade uppgifter som omfattas av tillståndet och inte bara den forskare som leder projektet. Andra än de som omnämns i beslutet bör alltså inte få ta del av uppgifterna. Vidare bör man ålägga dem som får del av uppgifterna tystnadsplikt. För att åstadkomma en enhetlig tillämpningi

Prop. 1979/80zl Personregister ut'/t persona/(ter 443

fråga om utlämnande av uppgifter eller handlingar för forskningsändamal föreslår utredningen vidare att regeringen Iskall uppdra åt socialstyrelsen att utfärda allmänna råd till socialnämnderna. Socialutredningcns syn— punkter hat' inte föranlett någon kritik under remissbehandlingen.

Jag föreslår att det i socialtjänstlagen skall tas in en bestämmelse om att socialnämnder på begäran till statlig myndighet för forskningsändamål skall lämna ut uppgifter rörande klienternas personliga förhållanden. om det kan ske utan risk för att den enskilde eller någon honom närstående lider men. De synpunkter som socialutredningen har framfört bör vara Vägledande för en sådan prövning. .lag återkommer till detta i specialmotiv Veringen. Med hänsyn till innehållet i 13 kap. 3 s i förslaget till ny sekre— leslag saknas det anledning att föreslå särskilda tystnadspliktsbestäm- melser för den personal som hos den mottagande myndigheten är behörig att ta del av uppgifterna. Jag anser att socialstyrelsen bör få i uppdrag att utfärda allmänna råd till socialnämnderna i fråga om utlämnande av sekre- tesskyddade uppgifter inom socialtjänsten för forskningsändamål.

Utlämnande av sekretesskyddade uppgifter till enskilda forskare regle- ras omedelbart av sekretesslagens bestämmelser. Som chefen förjustitie- departementet har framhållit utesluter inte sekretesslagens bestämmelser att uppgifter kan lämnas även i ett sadant fall. Det torde då regelmässigt bli aktuellt att meddela nödvändiga förbehåll enligt I4 kap. 9 s' sekretesslagen om inskränkningar i mottagarens rätt att förfoga över utlämnande av uppgifter m.m. Även detta kan närmare behandlas av socialstyrelsen i de allmänna räden.

Slutligen bör erinras om att datainspektionen har möjlighet att meddela särskilda föreskrifter om innehållet i sådana register som förs med hjälp av automatisk databehandling.

2.201) Utlämnande ur uppgifter./iir statistik

l socialregisterlagen har det registerförande organet ålagts att lämna statistiska uppgifter ur register enligt de föreskrifter som regeringen låter utfärda. Sådana bestämmelser har utfärdats i kungörelsen (l968z492) om socialvårdsstatistiska uppgifter av kommun. I denna sägs det att det åligger kommun att till statistiska centralbyrån (SCB) årligen före den I april lämna statistiska uppgifter för nästföregående kalenderår om socialhjälp. åld- ringsvård samt vård om barn och ungdom inom kommun och vissa upp- gifter rörande tvångsåtgärder enligt NvL.

Vidare skall kommun efter anmaning lämna sådana uppgifter som be- hövs för särskilda statistiska undersökningar på socialvårdens område. Uppgifterna skall lämnas på blankett enligt formulär som har fastställts av SCB i samråd med socialstyrelsen och efter hörande av Kommunförbun— det.

Kungörelsen lämnar således mycket vida ramar för SCB att föreskriva Vilken statistik som skalllämnas. I fråga om de uppgifter om individer som nu lämnas från kommunerna kan i korthet sägas följande.

Prop. 1979/80:l Personregister och personakter 444

lnom barn— och ungdomsvården lämnas uppgifter om barn som har varit föremål för social nämnds ingripande enligt Bvl. och om fosterbarn som står under nämnds tillsyn.

lnom nykterhetsvarden lämnas uppgifter om anstånd med tvångsintag- ning pä vårdanstalt. om förverkande av sådant anstånd och om ttpphörd övervakning enligt NvL. Dessa uppgifter innehåller inte redovisning av orsak till åtgärder. Beslut om övervakning enligt 15 & NvL redovisar kom— munen till riksskatteverket. Riksskatteverket vidarebefordrar dessa upp- gifter till SCB.

lnom socialhjälpsomt'ådet lämnas uppgift om utgiven socialhjälp med angivande av nationalitet. familjetyp. antal barn. antal månader varunder utbetalning av socialhjälp har förekommit och om hjälp har lämnats för bekostnad av utbildning. näringshjälp eller annat frivilligt ändamål samt om ersättning har sökts för utgiven socialhjälp som anses utgöra förskott på socialförsäkringsförmån. Uppgifterna omfattar i övrigt inte orsak till socialhjälpen.

Resultaten redovisas i SCB:s publikation Socialvården och i serien Sta— tistiska meddelanden. Syftet med produkten är att ge en samlad redovis- ning av socialvårdsstatistiken. Huvudkonsumenter är socialdepartemen- tet. socialstyrelsen. Kommunförbundet. kommuner. sociala forskningsin— stitutioner. riksdagens upplysningstjänst. massmedier m. tl.

Den individrelaterade statistiken är således f.n. knuten till beslut som nämnderna har fattat som gäller myndighetsutövning. t. ex. tvångsåtgärder inom barn- och ungdomsvarden och nykterhetsvården samt lämnad so- cialhjälp. Socialtjänsten kommer i fortsättningen att i betydligt mindre utsträckning innefatta myndighetstttövning. Detta medför att underlaget för den framtida statistiken kommer att bli helt annorlunda och att nya krav kommer att ställas på statistikrapporteringen. Socialutredningcn har framhållit att det även i fortsättningen kommer att ha stor betydelse att få fram en central statistik för att man skall kttnna överväga om behovet av stödåtgärder inom socialtjänsten och följa upp de vidtagna åtgärdernas effekt.

Utredningen har inte behandlat frågan hur socialstatistiken i framtiden bör utformas men understryker att man från integritetssynpunkt i möjli- gaste mån bör undvika individrelaterad statistik inom socialtjänstområdet. Detta har enligt utredningens mening väsentlig betydelse för att klienterna skall få förtroende för sekretesskyddet inom socialtjänsten. Utredningen framhåller vidare följande. En mängdrelaterad statistikrapportering bör i allmänhet vara tillräcklig som underlag för den centrala socialtjänststatisth ken. även om denna inte blir lika förfinad. När det är nödvändigt att ta fram individrelaterade uppgifter. bör detta inte sällan kunna ske genom selektiva undersökningar som utförs av SCB eller forskare och som baseras på det primärmaterial som finns i kommunerna eller det primärmaterial som har undantagits från gallring. Synnerligen angelägna samhällsbehov

Prop. 1979/80zl Personregister ot:/t personakter 445

kan motivera en individrelaterad statistik som möjliggör resultatredovis- ningar m.m. över längre tidsperioder. Kraven på restriktivitet i fråga om sådan statistikprodttktion bör kunna iakttas vid den beslutsprocess som skall göra det möjligt att sätta igång ett sådant program. När SCB skall begära anslag hos regeringen för sådan statistikproduktion. bör SCB vara skyldig att redovisa de förhållanden som anses innebära att denna statistik svarar mot "synnerligen angelägna samhällsbehov". Regeringen inhämtar datainspektioncns yttrande före sitt beslut resp. förslag till riksdagen. som då slutligen beslutar. På detta sätt finns de bästa tänkbara garantier för att man tillgodoser såväl den enskildes behov av sekretesskydd som samhäl- lets behov av underlag för social planering. åtgärdsinriktade insatser och reformpolitik samt för den demokratiska opinionsbildningen och besluts- processen över huvud.

Under remissbehandlingen har synpunkter på statistikproduktionen framförts från Kommunförbundet. SCB och länsstyrelsen i Blekinge län.

Kommunförbundet instämmer i att man i görligaste mån bör undvika individrelaterad statistik. Förbundet framhåller även att det måste vara kommunernas eget behov av information som skall vara avgörande för statistikinsamlandet. SCB förklarar att man i princip delar utredningens uppfattning att restriktivitet bör iakttas i fråga om individrelaterad statis- tikredovisning inom socialtjänstområdet. SCB framhåller dock att statisti- ken till vissa delar förutses behöva bli baserad på en redovisning i vilken individen kan identifieras t.ex. genom personnummer eller ärendenum— mer. Exempel på detta är statistik över samhällets insatser för medlemmar i familjer eller hushåll, longitudinella stttdier och vissa specialundcrsök— ningar. Länsstyrelsen i Blekinge län anser att det behövs en individrela- terad statistik för en redovisning av sociala problem på det regionala och lokala planet. Länsstyrelsen förklarar dock att den i princip är överens med socialutredningen om att en individrelaterad statistik inom social- tjänstområdet i möjligaste mån bör undvikas.

Enligt min mening har socialutredningen framfört välgrundade skäl för att den individrelaterade statistiken inom socialtjänstområdet bör begrän- sas. Denna principiella uppfattning har heller inte mött nagon kritik under remissbehandlingen. Jag förordar att de av utredningen framlagda princi- perna för statistikrcdovisningen skall tjäna som grttnd för utformningen av den framtida socialstatistiken. När socialregisterlagen upphävs. bör be- stämmelsen i denna om utlämnande av uppgifter för statistik ersättas med en motsvarande bestämmelse i socialtjänstlagen. Föreskrifter om vilka regler som skall gälla för att lämna ut individrelaterade statistikuppgifter från socialtjänsten bör dock meddelas av regeringen. Utlämnade uppgifter kommer att omfattas av sekretesslagens bestämmelser om sekretesskydd för statistiskt primärmaterial.

Prop. 1979/80:1 Personregister och personakter 445

2.20.7. Gal/ring

Kommunerna bestämmer själva om vården av sina arkiv. Kommunalla- gen föreskriver att arkiven skall vårdas enligt de föreskrifter som kommun— fullmäktige beslutar. Det finns inte några generella gallringsföreskrifter för de kommunala arkiven. Pä regeringens uppdrag har riksarkivet efter sam- råd med Kommunförbundet utfärdat råd och anvisningar om gallring av socialnämndernas arkiv. l socialutredningens slutbetänkande lämnas en redogörelse för detta. Personakterna omfattas dock inte av dessa rad och anvisningar. Vanligen arkiveras dessa utan gallring.

Socialutredningcn har framhållit att det hos socialförvaltningarna finns en omfattande dokumentation som berör de enskilda klienterna och att det från integritetssynpunkt är angeläget att denna minskas. Utredningen an- för vidare att tyngdpunkten av socialnämndernas verksamhet kommer att förskjutas från myndighetsutövande uppgifter till service och rådgivning och därmed jämförlig verksamhet. Som en följd av detta föreslås också en förhållandevis långtgående sekretess för de uppgifter som därvid lämnas. Man kan därför enligt utredningen vänta sig att anteckningar i personak- terna i än högre grad än vad som är fallet nu kommer att innehålla känsliga uppgifter om klienternas och deras anhörigas personliga förhållanden. Det är uppgifter som ofta har lämnats i förtroende. Det framstår då som mycket angeläget och följdriktigt att gallringsbestämmelser utfärdas sa att sådana uppgifter inte förvaras för längre tid än som är motiverat från vård- och behandlingssynpunkt. Utredningen uttrycker förståelse för att socialtjäns- tens klienter kan känna oro över att känsliga uppgifter av personlig karak- tär om dem själva och deras anhöriga arkiveras utan tidsbegränsning, så som är fallet f. n.

Mot bakgrund av socialtjänstens behov av dokumentation för att genom— föra sina uppgifter föreslår socialutredningen en generell gallringsfrist på tre år beträffande personakterna. Av praktiska skäl föreslås tiden räknad från datum för sista anteckningen i akten. Utredningen betonar det ange- lägna i att anteckningar kontinuerligt förs i akten när det är fråga om pågående förhållanden. Från gallringen skall enligt förslaget undantas handlingar om fastställande av faderskap och underhåll med hänsyn till dessas värde som bevisurkunder. Utredningen förklarar vidare att forsk- ningens behov av primärmaterial bör kunna lösas genom att viss del av materialet tas undan från gallringen. Utredningen säger dock att den inte har haft anledning att presentera något förslag i denna del. eftersom dessa frågor inte har legat inom ramen för utredningens uppgifter. Beträffande registren föreslår utredningen en motsvarande gallringstid på tre år räknat från den tid anteckningen avser. Detta innebär att anteckningar som rör ett pågående förhållande. t.ex. placering av ett barn utanför hemmet. skall gallras ut först tre år efter att det förhållande som anteckningen avser har upphört.

Gallringsförslaget har fått ett blandat mottagande av remissinstansema.

Prop. 1979/80zl Personregister och personakter 447

Det stora llcrtalet av" dem har dock antingen uttryckligen stött förslaget eller inte riktat någon kritik mot detta. Bland dem som stöder förslaget är socialstyrelsen och ls'omnumft'irbundet. Sundsvalls kommun framhåller att det är viktigt att gallringsförslagct genomförs därför att många människor i dag avstår från att uppsöka socialvården av rädsla för att "hamna i pap- peren". Helt negativa till förslaget ställer sig däremot Svea hovrätt och Sveriges läkarförbund.

Vissa remissinstanser som har yttrat sig i frågan anser att gallringsfristen är alltför kort för att det skall vara möjligt att tillgodose kravet på en helhetssyn inom socialtjänsten och behövligt underlag för utredningar. Bland dessa remissinstanser finns llera länsstyrelser. bl.a. i Malmöhus. Gävleborgs och Örebro län.

Flera av remissinstansema har kritiserat förslaget därför att de har ansett gallringsfristerna alltför korta med hänsyn till kravet på utredningar i ärenden om barn- och ungdomsvård. Dit hör bl. a. kammarrätten i Göte— borg. länsstyrelsen i Älvsborgs län och Stockholms kommun. J(') uttalar att även om en tidsgräns på tre år kan godtas när det gäller vuxna klienter. skulle en sådan gallringsregel få olyckliga konsekvenser för barn- och ungdomsvårdens del. JO säger vidare att antagandet att äldre uppgifter skulle sakna relevans för bedömningen av ett enskilt ärende inte kan upprätthållas inom barn- och ungdomsvården. Den omständigheten att inga anmärkningar mot ett barns förhållanden har kommit in på tre år utgör ingen garanti för att barnet har haft det bra under denna tid. Det är ofta slumpen som avgör om och när anmälningar görs om t.ex. barnmisshandel eller andra missförhållanden i ett barns hemmiljö. Beträffande vissa slags uppgifter är det enligt JO vidare av särskilt intresse att kunna bevaka om ett mönster upprepas. Sådana uppgifter är t.ex. tidigare misshandel eller vanvård av äldre syskon till barnet. Även vissa psykiska sjukdomstillstånd hos barnets vårdare eller annan i dess omgivning förtjänar att uppmärk- sammas. JO anser därför att den föreslagna gallringsregeln inte bör genom- föras generellt utan måste förses med viktiga reservationer. när det gäller uppgifter om allvarliga missförhållanden som rör barn. Enligt J():s mening bör gallringsregeln konstrueras så att dylika uppgifter inte gallras tidigare än efter tio år eller den senare dag när barnet uppnår myndig ålder.

Sveriges socionomers riksförbund tillstyrker i princip förslaget men framhåller att uppgifter om tvångsingripande mot olämpliga vårdare måste sparas längre än tre år. För att tillgodose barnens rätt måste speciella regler skapas för arkivering av sådana handlingar.

Många remissinstanser framhåller att man måste klargöra forskningens behov av materialet och utfärda särskilda bestämmelser för detta ändamål. innan gallringsförslaget kan leda till lagstiftning. En sådan uppfattning redovisas av bl.a. SACO/SR. brottsförebyggande rådet. rektorsämbetet vid Stockholms universitet och institutionen för socionomutbildning —- socialhögskolan vid Stockholms universitet. Vissa remissinstanser ifråga—

Prop. 1979/80:1 Personregister och personakter 448

sätter om det över huvud taget är möjligt att genomföra förslaget med hänsyn till effekterna på den sociala forskningen. Sådana synpunkter fram— förs av bl. a. medicinska fakultetsnämnden vid Lunds universitet. Diakon- sällskapet och Sveriges socialförbund. Andra remissinstanser. bl.a. sam- hällsvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet. presenterar egna principförslag om gallring. SCB framhåller att de föreslagna gallrings- reglerna medför att exempelvis specialstudier över en längre period bakåt i tiden inte kan göras. SCB vill därför rikta uppmärksamheten på att den kommande behovsanalysen av statistik inom socialtjänsten kan resultera i att man behöver göra vissa undantag från gallring för att tillgodose statis— tiska ändamål.

l)e föreslagna gallringsbestämmelserna har behandlats utförligt i ett remissyttrande av riksarkivet. Riksarkivet framhåller att socialutredning- ens förslag i viss mån innebär en ny syn på gallringsfrågan. eftersom utredningen har låtit sitt synsätt bestämmas av integritetssynpunkter. Om man väljer att lösa gallringsfrågan enligt utredningens förslag. blir forsk- ningen nästan helt hänvisad till de typomräden som kan komma att väljas ut. Urvalet av sådana områden blir därför av största betydelse. När fors- karna vill klarlägga orsaker och utvecklingslinjer. blir de i hög grad hänvi— sade till longitudinella studier i vilka individer och händelseförlopp följs genom tiden. Motsättning mellan de etiska-moraliska gallringsönskemålen och den moderna på stora samhällsförlopp inriktade forskningen är sålun- da i vissa avseenden skarp. Vid avvägningen måste enligt riksarkivets mening de vetenskapliga kraven ges ett avsevärt större beaktande än vad socialutredningen har gjort. Den problemorienterade forskningen är med nödvändighet beroende av källmaterial. som redovisar missförhållanden och brister. eftersom det är svårigheter av sådan art som forskarna främst vill söka avhjälpa. [ ett samhälle som har blivit alltmer beroende av vetenskapligt utvecklingsarbete kan dessa behov inte förbises. Riksarkivet förordar för sin del att gallringsfragan löses genom att mindre väsentliga handlingar gallras ur personakterna enligt regler. som bör övervägas sär- skilt. (')m emellertid regeringen väljer att föreslå att personakterna skall gallras ut i sin helhet. bör materialet bevaras inom klart angivna områden som utväljs efter ingående undersökningar och överläggningar med forska- re och under hänsynstagande till andra motsvarande urvalsförhållanden.

För egen del vill jag säga följande. För att socialtjänsten skall kunna ge människorna en effektiv hjälp är det nödvändigt att klienterna med förtro- ende kan lämna uppgifter till socialtjänsten om sig själva och sina anhöriga. Socialtjänsten skall i princip vila på frivillighetens grund. En förutsättning för verksamheten blir då att människorna frivilligt söker upp socialby- råerna. Som socialutredningen har pekat på är det emellertid så att många avhåller sig från detta av rädsla för att personliga uppgifter om dem då kommer att arkiveras för framtiden. Från allmänna integritetssynpunkter framstår det även i princip som olämpligt att ömtåliga personliga uppgifter

Prop. 1979/80:1 Personregister och personakter 449

om enskilda människor sparas för längre tid än de behövs för det ändamål för vilket de har samlats in. Vid sidan av dessa integritetsskäl måste också beaktas att det av arkivckonomiska skäl förr eller senare måste bli nödvän- digt att i någon form gallra socialnämndernas personregister. Enligt min mening finns det således mycket starka skäl för att gallra de personregister som förs inom socialtjänsten. Jag anser därför att det i den nya lagstiftning- en bör tas in en bestämmelse om gallringsplikt för socialnämndernas per- sonregisteri huvudsak i enlighet med vad socialutredningen har föreslagit. Förslaget om gallring av personregister är inte avsett att inskränka på datainspektionens möjligheter att med stöd av datalagen meddela före- skrifter om gallring av sådana personregister som förs med hjälp av auto- matisk databehandling. En uttrycklig erinran om detta bör tas in i social- tjänstlagen.

Samtidigt som jag således — i likhet med bl.a. socialstyrelsen och Kommunförbundet — tillstyrker att socialutredningens förslag om obliga— torisk gallring genomförs — vill jag inte bortse från att förslaget i vissa delar har utsatts för en kraftig och i många avseenden välgrundad kritik. Vad först gäller tiden för gallringens genomförande anser jag att denna är alltför snävt tilltagen. Jag föreslår i stället att gallringsfristen skall bestäm- mas till fem år. Därmed bör kravet på tillförlitligt underlag för utredningari nya socialtjänstärenden i allmänhet bli tillgodosett. Har ansvaret för socialtjänsten åt en klient förts över till en annan nämnd. skall gallrings- plikten räknas från sista anteckning i akten hos den nämnden. Så länge kontakterna med socialtjänsten inte varaktigt har avbrutits. skall någon gallring inte äga rum.

När det gäller barn- och ungdomsvården kan det emellertid inte uteslu- tas att ens en utsträckt gallringsfrist alltid är tillräcklig för att tillgodose behovet av tillförlitligt material som grund för utredningar i ärenden om vård av barn och ungdom. Det får inte bli så att de ungas rättssäkerhet äventyras. Framför allt när det gäller ärenden. i vilka det har varit aktuellt att ingripa mot olämpliga vårdare. finns det ett behov att spara gjorda utredningar för en längre tid. Jag kan i allt väsentligt ansluta mig till de synpunkter som har framförts av JO och Sveriges socionomers riksför— bund.

Vilka urvalskriterier som skall gälla för att utredningsmaterialet skall bevaras för längre tid och vilka gallringsfrister som kan accepteras beträf- fande sådant material bör bli föremål för närmare överväganden. En ut- gångspunkt måste då enligt min mening vara att undantag från gallring bör göras enligt objektivt fastställda regler. Handlingar om vissa klienter får inte sparas efter en subjektiv prövning. som av dessa kan uppfattas som godtycklig.

De remissinstanser som på ett eller annat sätt företräder forskningen har i allmänhet ställt sig kritiska till gallringsförslaget. De har ansett att detta skulle äventyra den framtida sociala forskningen. Många av dem synes 29 Riksdagen [979/80. I sant!. Nr !. DelA

Prop. 1979/80:1 Svenstyrm och länsstna 450

likväl i princip vara positiva till gallring. under förutsättning att forskning- ens behov av primärmaterial kan tillgodoses. Jag delar i princip socialut- redningens bedömning att denna fraga kan lösas genom att viss del av materialet undantas från gallring. Socialutredningcn har inte lämnat något förslag om hur detta skall gä till. Nagot sadant har heller inte ingått i utredningens uppgifter.

Det mäste enligt min mening vara en strävan att finna regler som säkrar den framtida sociala forskningen. Det kan inte uteslutas att det blir nöd- vändigt med relativt långtgående undantag för att säkerställa forskningens behov. Frågan är så viktig att den bör bli föremål för särskild utredning. Jag kommer därför inom kort att begära regeringens bemyndigande att få tillkalla en utredare jämte experter för att undersöka vilka undantag från gallringcn som behövs för att säkra den framtida forskningens behov av primärmaterial. Utredningsarbetet. som är avsett att bedrivas skyndsamt. skall ske i nära samarbete med riksarkivet och Kommunförbundet. Utredningsuppdragcl innefattar även frågan om behövliga undantag från gallringcn för att trygga rättssäkerheten inom barn- och ungdomsvården. Utredningen skall vidare behandla vissa spccialproblem som har uppmärk- sammats under remissbehandlingen. Mot bakgrund av denna utredning får det sedan ankomma på regeringen att meddela de undantag från gallring som har förutsatts i lagförslaget. l sammanhanget bör man även utreda behovet av särskilda föreskrifter om aktbildningen i socialnämndernas personregister och de praktiska problem som kan uppstå när ansvaret för socialtjänsten åt en klient har gått över till en annan socialnämnd.

För nytillkommet material blir det enligt lagförslaget aktuellt med gall- ring fem år efter lagens ikraftträdande. dvs. först under l986. Till dess finns det enligt min mening gott om tid att avgöra vilka undantag som måste göras från den generella gallringsplikten. I fråga om nytillkommet material föreligger således inte något hinder mot att redan nu lagstifta om gallringsplikt för socialnämndernas personregister. Annorlunda förhaller det sig med sådant material som har tillkommit före socialtjänstlagens ikraftträdande. En gallring av det äldre materialet bör självfallet inte göras innan nödvändiga undantagsförcskrifter har meddelats. Jag föreslår därför en särskild övergangsbcstämmelse till den nya lagstiftningen med innebörd att gallringsbestämmelserna beträffande material som härrör sig till tiden före lagens ikraftträdande träder i kraft först den I januari 1986.

2.21. Socialstyrelsens och länsstyrelsens uppgifter

Regeringen tillsatte år 1974 på förslag av socialstyrelsen en utredning för översyn av socialstyrelsen (ÖSoS). Enligt regeringens direktiv skulle sty- relsen pröva om styrelsens organisation och arbetsformer behövde ändras. Utredningen redovisade år I978 sina förslag (Socialstyrelsens framtida organisation och arbetsformer. del i centrala verket. del 2 regional organi-

Prop. 1979/80zl Soczstyr:n och länsstma 451

sation). Efter remissbehandling av utredningen tillsattes en särskild bered- ningsgrupp inom socialdepartementet med uppgift att utarbeta beslutsun- derlag för regeringens ställningstagande till socialstyrelsens framtida upp- gifter och organisation. Gruppen har i april l979 slutfört sitt uppdrag och redovisat sitt arbete i rapporten Socialstyrelsen — roll, uppgifter, organisa- tion. Regeringens förslag kommer inom kort att läggas fram i en särskild principproposition om socialstyrelsens uppgifter och organisation.

De förslag i den nämnda propositionen som gäller socialstyrelsens roll och uppgifter i fråga om socialtjänsten har grundats på vad jag i fortsätt- ningen kommer att säga om styrelsens verksamhetsformer på central och regional nivå. Jag behandlar vidare länsstyrelsens tillsynsuppgifter beträf- fande socialtjänsten.

Hänvisningar till S2-21

  • Prop. 1979/80:1: Avsnitt 4.1

2.21.1. Den statliga tillsynen

Enligt nuvarande bestämmelser skall staten utöva en tämligen omfat— tande tillsyn över den kommunala socialvården.

Socialstyrelsen är den centrala myndigheten för nykterhetsvården. Så- väl länsnykterhetsnämnder som kommunala nykterhetsnämnder står un- der socialstyrelsens tillsyn och skall rätta sig efter styrelsens anvisningar för verksamheten (3 och 4 åå NvL). På det regionala planet skall länsnyk- terhetsnämnden bl.a. se till att de kommunala nykterhetsnämndema full- gör sina uppgifter. Kan länsnykterhetsnämnden inte åstadkomma rättelse på annat sätt eller om ett omedelbart ingripande behövs. skall nämnden vidta de åtgärder som den kommunala nämnden är skyldig att fullgöra. Arbetet hos länsnykterhetsnämnden leds av en nykterhetsvårdskonsulent.

Inom socialhjälps- och barnavårdsområdena är socialstyrelsens upp- gifter av rådgivande och vägledande karaktär (53 s ShjL. Sä BvL). Läns- styrelserna skall övervaka socialnämndernas och barnavårdsnämndemas verksamhet. Länsstyrelsen skall noga följa tillämpningen av Shjl. och se till att verksamheten sköts på ett ändamålsenligt sätt. Om en kommun inte lämnar behövlig obligatorisk socialhjälp. skall länsstyrelsen ålägga kom- munen att fullgöra sin skyldighet. Länsstyrelsen skall också vidta den åtgärd som behövs för att avhjälpa annat missförhållande (52 & ShjL). För barn- och ungdomsvården finns motsvarande bestämmelser (45 BvL).

Länsstyrelseinstruktionen innehåller en allmän bestämmelse om att länsstyrelsen inom sitt verksamhetsområde skall vaka över att kommuner- na fullgör vad som åligger dem enligt lag eller annan författning.

Socialvårds- och barnavårdskonsulenter biträder länsstyrelserna med frågor som rör socialhjälp resp. barn- och ungdomsvård. Dessa konsu— lenter är inte som nykterhetsvårdskonsulenterna representanter för en fristående regional myndighet. Barnavårdskonsulenten hör under länssty- relsen, medan socialvårdskonsulenten har socialstyrelsen som huvudman. Socialvårdskonsulenten skall biträda länsstyrelsen i fråga om socialhjälp och barnavård. gå socialstyrelsen till handa samt råda och upplysa social-

Prop. 1979/80:l Soc'.st_vr.'n och länsstma 452 nämnder och barnavårdsnämnder'. Barnavårdskonsulenten har motsvaran— de uppgifter i förhållande till länsstyrelsen. myndigheter och enskilda om barn- och ungdomsvård.

l praktiskt taget alla län har de tre konsulentverksamheterna (nykter- hetsvård. socialvård. barnavård) samordnats.

2.2I.2 Soc'ia[utredningensförslag

Utredningen drar redan i principbetänkandet upp vissa riktlinjer för den statliga tillsynen. Socialdepartementets uppgifter sammanfattas i fyra hu— vudpunkter, nämligen formulering av övergripande mål och samordning av olika verksamheter inom ämnesområdet. planering. anslagsfrågor. lagstift- ningsfrågor. Socialdepartementet skulle enligt utredningen inte ta del i den direkta. fortlöpande uppföljningen.

Socialstyrelsens uppgifter borde enligt utredningen förskjutas från tradi- tionell myndighetskontroll till samordnings- och utvecklingsuppgifter. Denna förändring underlättades om styrelsen i enlighet med utredningens förslag befriades från att vara huvudman för institutioner och att handlägga enskilda vårdärenden. Utredningen sammanfattar socialstyrelsens upp- gifteri sex punkter. nämligen allmän utveckling av ämnesområdet. utarbe- tande av riktlinjer. utveckling av socialvårdsmetodik. planering. upplys- nings- och utbildningsverksamhet. uppföljning. Det sociala arbetet borde enligt utredningen inte bindas av detaljerade föreskrifter. Socialstyrelsens nuvarande rätt att ge kommunerna bindande anvisningar för nykterhets- vården skulle upphöra.

Utredningen föreslog vidare i principbetänkandet länsstyrelsen som till- synsorgan för den kommunala socialtjänsten. Den sociala verksamheten på länsnivå borde samordnas och inordnas som en enhet i länsstyrelsen. Socialstyrelsen skulle ha rätt att ge direktiv i sakfrågor direkt till enheten. som föreslogs bli ett kontaktorgan mellan styrelsen och socialtjänsten. Enheten borde vidare ha till uppgift att ge information och vägledning samt impulser till utvecklingsarbete. vara ”klagomur" för allmänheten. tillföra den regionala planeringen sociala aspekter samt medverka i bl. a. planering och samordning av de institutionella vårdresurserna.

Remissopinionen var övervägande positiv till den föreslagna tyngd- punktsförskjutningen i socialstyrelsens uppgifter. Flera remissinstanser. bl. a. socialstyrelsen, underströk emellertid att tillsynsuppgiften måste till- mätas stor betydelse även i framtiden. Remissinstanserna var i stort sett överens med socialutredningen om den regionala socialtjänstorganisa- tionen. Bl.a. Kommunförbundet och statskontoret ifrågasatte emellertid behovet av en sådan organisation. Några remissinstanser ville att social- styrelsen skulle vara huvudman för enheten.

] slutbetänkandet går socialutredningen på i stort sett samma linje som i principbetänkandet. Utredningen framhåller att den föreslagna målinrik- tade ramlagen skapar delvis nya förutsättningar för den statliga uppfölj-

Prop. 1979/80zl S(n'.st_vr.'n och Iänsstma _ 453

ningen och tillsynen. Lokala variationer i servicenivån är visserligen inte önskvärda. Men detaljanvisningar och traditionell myndighetskontroll är enligt utredningen inte förenligt med intentionerna bakom lagkonstruk- tionen att anpassa medel och metoder till den aktuella situationen i varje särskilt fall.

Detta förutsätter bl. a. ett flexibelt regelsystem. Utredningen vill därför ge ökad tyngd i tillsynen åt allmänna riktlinjer. utvecklingsarbete. forsk- ning. försöksverksamhet samt fort- och vidareutbildning.

Som närmare kommer att framgå av propositionen om uppgifter och organisation överensstämmer socialutredningens överväganden och för- slag i allt väsentligt med översynsutredningens (ÖSoS).

Jag kommer nu att redovisa min syn på socialstyrelsens framtida roll och uppgifter i fråga om socialtjänsten. Dessa frågor kommer också att behand- las i propositionen om socialstyrelsens uppgifter och organisation.

2.213. Allmänna utgångspunkter

Jag är överens med en kraftig remissopinion om att socialstyrelsens tillsyn bör utvecklas i andra former än detaljanvisningar och traditionell myndighetskontroll och att tillsynen bör ges ett ökat inslag av allmänna riktlinjer. Vissa remissinstansers avvikande mening i fråga om verksamhe- tens inriktning återkommerjag till.

En viktig utgångspunkt för en omprövning av verksamheten är att socialstyrelsen har fått nya och vidgade arbetsuppgifter i takt med att socialvårdens och hälso- och sjukvårdens arbetsfält har byggts ut. Här kan erinras om utbyggnaden av barnomsorgen, äldreomsorgen. intensifierad hälsoupplysning. inrättande av en läkemedelsavdelning för läkemedels- kontroll. utvecklad hälso- och sjukvårdsplanering samt utvecklingsarbete för bättre samverkan mellan socialvård och hälso- och sjukvård. År 1978 fick styrelsen också ett samlat ansvar för samhällets alkoholpolitik och en särskild socialstyrelsens alkoholnämnd har inrättats.

Utvecklingen inom bl.a. hälso- och sjukvården och socialvården går mot en helhetssyn. Den kom tidigt till konkret uttryck på riksplanet när de tidigare centrala ämbetsverken för social och medicinsk vård år l968 sammanslogs i den nya socialstyrelsen. På socialvårdsområdet har. som jag har redogjort för tidigare. denna helhetssyn också lett till en mer enhetlig kommunal organisation. En motsvarande utveckling kan väntas på hälso- och sjukvårdsområdet.

En viktig bakgrund vid bedömningen av socialstyrelsens framtida upp- gifter är att kommuner och landsting har fått ett större ansvar för att tillgodose sociala och medicinska vård- och servicebehov. Detta traditio- nella ansvar har förstärkts och vidgats genom olika reformer. En viktig förutsättning för denna utveckling har varit att primärkommuner har lagts samman. Detta har inneburit att antalet kommuner minskat sedan mitten av 1960-talet från närmare [000 till nuvarande 277. lnom socialvården har

Prop. l979/80:l Soc.st_vr:n och länsstma 454

personalresurserna byggts ut. Tillgången på socialt utbildad personal och kvalificerad sakkunskap för planering och administration har ökat. Där- med har det blivit möjligt att minska främst den centrala detaljregleringen och decentralisera uppgifter till regional eller lokal besluts- och verkstäl- lighetsnivå.

Denna strävan motiveras inte enbart av administrativa lämplighetsskäl utan är också politiskt betingad. Det är från demokratiska utgångspunkter viktigt att bl.a. socialtjänsten så långt möjligt får sin politiska förankring ute i kommunerna nära de människor som verksamheten angår. Därmed förstärks den kommunala demokratin.

Samtidigt måste tillsynen utformas så att den tillgodoser det av socialut— redningen angivna jämlikhetsmålet och skillnader mellan kommunerna i servicenivå motverkas.

Socialtjänstreformen syftar till att i viktiga avseenden omdana den nuva- rande socialvården. Ramlagen kommer att ge ökat utrymme för flexibla insatser som är anpassade till de individuella behoven. Verksamheten skall ha en mer samhällsorienterad inriktning. som bl. a. innebär att socialtjäns- ten skall medverka i samhällsplaneringen. Redan dessa förändringar ställer ökade krav på riktlinjer, planering, forskning och utvecklingsarbete, upp- lysning och utbildning samt uppföljning av verksamheten. Även mot denna bakgrund måste socialstyrelsens framtida uppgifter bedömas.

Som jag tidigare har varit inne på kommer socialstyrelsen att avlyftas uppgifter om huvudmannaskapet för vissa institutioner och därmed hand- läggning av enskilda ärenden överförs från staten. Även ändrade statsbi- dragsbestämmelser kommer att innebära administrativa lättnader för soci- alstyrelsen.

2.21.4. Socia(styrelsens ställning

De övergripande målen för socialtjänsten fastställs av statsmakterna. Inom de ramar som statsmakterna drar upp har kommunerna ett självstän- digt politiskt och ekonomiskt ansvar för verksamheten. Socialstyrelsen skall som central myndighet för bl. a. socialtjänsten företräda riksintresset. Styrelsen skall tolka och vidareutveckla statsmakternas mål och med stöd av erfarenheterna från verksamheten ge underlag till de ändringar av målen som kan behövas. I samråd med de kommunala huvudmännen skall styrel- sen svara för övergripande planering, följa hur statsmakternas beslut till- lämpas inom socialtjänsten och hur samverkan utvecklas mellan social- tjänsten och hälso- och sjukvården. Socialstyrelsens arbetsuppgifter bör alltså mer inriktas på samordnings- och utvecklingsarbete och mindre gälla detaljkontroll.

Dessa allmänna riktlinjer för socialstyrelsens roll råder det stor enighet om. Det står emellertid klart att socialstyrelsens roll måste stämmas av mot delvis motstridande intressen. Även detta kommer till klart uttryck i remissvaren på socialutredningens slutbetänkande. Mot kravet på kommu-

Prop. 1979/80zl So(.'..s'tyr:n och Ic'insstma 455

nal handlingsfrihet står kravet på en statlig kontroll som med socialutred- ningens ord "motverkar skillnader mellan kommunerna i fråga om servi- cenivå och som innebär att målen för insatserna är desamma i alla kom- muner".

Vissa remissinstanser anser emellertid att socialutredningen inte till- räckligt har beaktat den kommunala självbestämmanderätten. Kommun- förbundet menar att kommunernas och socialnämndernas politiska ansvar är den bästa garantin för att socialtjänsten utvecklas tillfredsställande. En tillsynsmyndighet bör inte kunna inspektera politiska organs beslut om socialtjänstens kvantitativa och kvalitativa innehåll, främst när det gäller generella åtgärder på detta område. Administrativa myndigheter bör inte ha möjlighet att relativt detaljerat inkräkta på kommunernas bestämman- derätt om inriktning. prioritering och utbyggnad av kommunala resurser. Några remissinstanser framhåller att en långtgående styrning strider mot själva ramlagsidén som förutsätter att socialtjänsten inte skall uniformeras utan utformas efter lokala önskemål och behov. Hit hör Göteborgs kom- mun, Skövde kommun och Föreningen Sveriges socialchefer.

Klientorganisationer, vissa fackliga organisationer och myndigheter me- nar däremot att ramlagen ger möjligheter till standardskillnader som måste motverkas genom den statliga tillsynen. Sveriges socionomers riksförbund stöder utredningsförslaget men ser som en viktig uppgift för den statliga tillsynen att bevaka att servicenivån inte varierar mellan kommunerna. Statskontoret anser att det kan finnas skäl att ge de statliga organen en starkare roll mot kommunerna än vad socialutredningen föreslår. Riksrevi- sionsverket har en liknande inställning. Kammarrätten i Sundsvall finner det angeläget att socialstyrelsens ställning förstärks. Alkoholproblemati- kernas riksorganisation. De handikappades riksförbund, Sveriges socio- nomförbund och MS-förbundet för fram liknande synpunkter. Sveriges sociologförbund anser att förslaget innebär ökat inflytande åt Kommunför- bundet. som har att se till kommunernas. främst ekonomiska. intressen. Socialstyrelsen. som har till uppgift att se inte minst till de svaga grupper- nas intressen. har redan fått en mindre styrande och övervakande uppgift än tidigare. Sociologförbundet ser med oro på den utvecklingen.

Av de remissinstanser som vill ha en starkare tillsynsfunktion anser flertalet att länsstyrelsernas handlingsmöjligheter bör förstärkas. Jag åter- kommer till den frågan (avsnitt 2.2l.8).

Somjag har sagt redan bör det vara en central uppgift för socialstyrelsen att aktivt verka för att de mål och riktlinjer för socialtjänsten som riksda- gen lägger fast blir förverkligade. Den uppgiften bör i huvudsak kunna genomföras på annat sätt än genom traditionell myndighetsutövning och detaljkontroll. Genom att sammanställa och dokumentera kunskaper om socialtjänstens innehåll. organisation, resurser och behov av sociala tjäns— ter bör socialstyrelsen ge både statsmakterna och kommunerna underlag för socialtjänstens utveckling. En sådan vägledning bör medverka till att den kommunala demokratin fördjupas och servicenivån utjämnas.

Prop. l979/80:l .S'o(.'..s'tyr:n och länsstma 456

Enligt min uppfattning krävs det ett övergripande och samordnande arbete på riksplanet och i kommunerna för att de fastställda målen för socialtjänsten skall kunna förverkligas. Den kommunala handlingsfriheten i fråga om bl. a. socialtjänsten ställer krav på ett centralt utvecklings- och rådgivningsarbete som grund för kommunernas handlande. Hur social- tjänsten utvecklas i förhållande till de mål som statsmakterna fastställer behöver således följas upp från centralt håll.

Som jag har sagt tidigare skall socialstyrelsen som central förvaltnings- myndighet ta aktiv del i detta arbete som statens främsta företrädare. Socialstyrelsen skall här självfallet grunda sitt arbete på de beslut som statsmakterna fattar. Styrelsens viktiga uppgifteri fråga om tillsyn, plane— ring. utvecklings- och försöksverksamhet bör avgränsas och preciseras bättre än nu.

Hänvisningar till S2-21-4

2.21.5. Socialstyrelsens tillsyn

När man utformar statens tillsyns- och kontrollfunktioner. måste man ta hänsyn till de delvis motstridiga intressen som jag har nämnt tidigare. Det är knappast möjligt att ställa upp en allmängiltig princip om hur intresset av ökat lokalt inflytande skall vägas mot intresset av rättssäkerhet och lika tillgång på samhällets tjänster. En sådan avvägning måste göras för varje område. Frågan gäller inte minst vilken statlig styrning som är förenlig med den kommunala självstyrelsen.

Krav på rättssäkerhet och lika tillgång på samhällsservice är f ramträdan- de i remissyttrandena över socialstyrelsens förslag. Jag ansluter mig till denna bedömning och finner för min del att socialvård och hälso- och sjukvård har sådan vikt för den enskilde medborgaren att kravet på rättssä- kerhet och lika tillgång till samhällsservice i sista hand måste kunna kon- trolleras genom statlig tillsyn. Den statliga tillsynen och kontrollen bör dock självfallet utformas så att kommunernas och landstingens självstän- dighet och möjlighet att anpassa sin verksamhet efter lokala förhållanden inte träds för nära.

Jag förordar att det i socialtjänstlagen klart sägs ut att socialstyrelsen har tillsyn över socialtjänsten i riket. Socialutredningens lagförslag har inte någon motsvarande bestämmelse.

De senaste årens politiska inriktning på att öka handlingsfriheten för landsting och kommuner har bl.a. gått ut på att mönstra ut onödiga detaljföreskrifter. T.ex. statskontrollkommittén och decentraliserings- utredningen arbetar med denna fråga och centrala statliga myndigheter har på regeringens uppdrag sett över gällande föreskrifter som berör landsting och kommuner i syfte att ta bort sådan tillsyn och kontroll som inte behövs. Som jag har sagt tidigare hävdar bl.a. Kommunförbundet att behovet av statlig tillsyn och kontroll över kommunerna har minskat. Staten behöver samtidigt behålla och kvalitativt utveckla sin överblick särskilt då en verksamhet är under uppbyggnad, t. ex. när det gäller barn- omsorgen.

Prop. l979/80:1 Sousryrm och liinssL'na 457

Till statens nuvarande tillsynsformer hör föreskrifter. anvisningar och råd. I det nämnda uppdraget till de centrala statliga myndigheterna erinrar regeringen om att decentraliseringsutredningen i sitt principbetänkande har förordat att begreppet anvisningar inte längre skall användas. Anvis- ningar är inte formellt bindande. De skall tjäna som vägledning vid rättstill— lämpningen. Den terminologi som används i fråga om statlig tillsyn är i viss mån oklar. Även andra begrepp än de tre nämnda används. Det är angelä- get att man använder begrepp som klart anger vad som är juridiskt bin- dande och vad som endast skall tjäna som vägledning. Decentraliserings- utredningen har föreslagit att bara två benämningar skall förekomma. nämligenföryskrUier och allmänna råd. Jag anser det lämpligt att använda dessa båda begrepp men inga andra för socialtjänstens del.

Föreskrifter är rättsregler som är bindande för tillämpningen. Enligt den nya regeringsformen krävs det ett bemyndigande i lag för att regeringen skall kunna uppdra åt t. ex. socialstyrelsen att utfärda föreskrifter. Social- styrelsen har nu bemyndiganden att utfärda föreskrifter i åtskilliga avseen- den inom hälso- och sjukvårdsområdet. Liknande befogenheter torde i betydande utsträckning komma att behövas även inom den framtida hälso- och sjukvården.

På socialvårdsområdet har socialstyrelsen enligt NvL rätt att utfärda bindande anvisningar för nykterhetsnämnderna. Någon sådan rätt finns inte i fråga om barnavården och socialhjälpen. När NvL mönstras ut. försvinner också den nämnda rätten. Även inom socialtjänsten bör emel- lertid socialstyrelsen ges bemyndigande att utfärda föreskrifter inom insti- tutionsområdet. Jag återkommer till denna fråga.

Som central tillsynsmyndighet skall socialstyrelsen enligt förslaget till socialtjänstlag utfärda allmänna råd till ledning för lagens tillämpning. Rätten att utfärda allmänna råd är en del av tillsynsfunktionen.

Begreppet tillsyn är i dag inte fullt klart. Jag kommer därför att gå närmare in på frågan vad socialstyrelsens tillsyn över den kommunala socialtjänsten skall innebära. Socialstyrelsen skall följa verksamheten bl.a. genom kontroll i form av inspektion eller andra besök. inspektioner- na och besöken bör som regel syfta till utbyte av information och erfaren- heter. Socialstyrelsens företrädare får då tillfälle att föra fram synpunkter och fakta och göra påpekanden i syfte att få rättelser till stånd eller i övrigt främja den kommunala socialtjänstens utveckling. Socialstyrelsens inspek- tion bör i största möjliga utsträckning ha en rådgivande och övergripande inriktning och syfta till ett ömsesidigt informationsutbyte. Jag förutsätter att initiativ till sådana besök också skall kunna tas av socialnämnden för att denna skall kunna få en viss fråga om verksamhetens utformning bedömd. Styrelsens tillsyn innefattar även skyldighet att påtala om lagar och förord- ningar inte följs på det sätt som riksdag och regering har avsett. Styrelsen bör också granska påstådda missförhållanden och uttala sig om anmärk- ningarna har varit befogade. Vid bedömningen bör styrelsen ta hänsyn inte

Prop. l979/80:1 Soc.sl_rr:n och Iänsstma 458

bara till rådande förhållanden utan också till planerad utbyggnad av den kritiserade verksamheten. Som jag nämnde nyss bör socialstyrelsens till- syn huvudsakligen ha en övergripande inriktning. När styrelsen finner anledning att låta undersöka bl.a. sådana förhållanden som mer eller mindre direkt har sin utgångspunkt i enskilda ärenden bör den ha möjlighe- ter att klarlägga förhållandena i samverkan med länsstyrelsen och dess socialtjänstenhet. Men även en övergripande tillsyn berör ytterst enskilda människor och deras förhållanden. Jag är därför inte beredd att söka avgränsa socialstyrelsens tillsynsfunktion så att denna inte skulle kunna omfatta enskilda fall.

Socialstyrelsen skall följa och stödja kommunernas planering av socialtjänsten. Detta är angeläget med hänsyn till den stora betydelse som planeringen bör ha inom den framtida socialtjänsten. Socialstyrelsen bör därvid efter samråd med huvudmän för socialtjänst och statistikproduktion närmare pröva vilka uppgifter som behövs för detta på riksnivå.

Vissa tekniska och organisatoriska frågor återkommer jag till i den särskilda propositionen. Jag nöjer mig här med några påpekanden. Statis- tiska centralbyrån (SCB) svarar nu för den tekniska bearbetningen. En med socialtjänstdata utbyggd långtidsplanering bör kunna tillställas socialsty— relsen och socialtjänstenheten vid länsstyrelserna (avsnitt 2.21.8). Med visst biträde av dessa enheter bör socialstyrelsen sedan — med sikte på huvuddragen i planerna — analysera och kommentera materialet utifrån statsmakternas socialpolitiska intentioner och mål. Härigenom bör social- styrelsen kunna ge kommunerna stöd i deras planering och vid behov tillhandahålla statsmakterna underlag för politiska beslut. Har statsmak- terna på något område gett klara riktlinjer bör socialstyrelsen genom sin verksstyrelse uppmärksamma kommunen i fall det finns påtagliga avvi- kelser från dessa riktlinjer. Om en kommun i planeringsstadiet vill ha socialstyrelsens synpunkter bör styrelsen i princip vara skyldig att avge ett sådant yttrande.

Socialstyrelsens tillsynsfunktioner skall således gå ut på attfölja, leda och utveckla socialtjänsten genom att ta emot och förmedla kunskaper, redovisa uppfattningar om och påpeka behov av förändringar. De medel styrelsen bör ha till sitt förfogande är föreskrifter inom den sociala institu- tionsvården, allmänna råd om hur socialtjänsten bör utvecklas inom ramen för n'ksdagens och regeringens beslut, inspektion eller andra besök för informationsutbyte och opinionsbildning samt inhämtande av planer om socialtjänsten som underlag för kunskaper vilka skall återföras till kommu- nema.

Socialstyrelsen skall också medverka till att statsmakterna får underlag för planering av det fortsatta reformarbetet inom styrelsens verksamhets- område och meddela förhållanden som kan anses motivera lagändringar.

Styrelsen skall även på andra vägar påverka utvecklingen. Jag syftar här på socialstyrelsens framtida uppgifter inom utvecklingsarbete i fråga om

Prop. 1979/80:1 Soc..s't_t-'r.'n och Iä/ISSL'HG 459

social metodik m.m. och medverkan i utbildning och information inom socialtjänsten. Även styrelsens planeringsfunktioner återkommerjag till.

Socialstyrelsen har genom administrationen av olika statsbidrag hittills fått information om skilda förhållanden inom socialvården. Förändringar- na i fråga om statsbidragen (avsnitt 2.22) innebär att socialstyrelsen till viss del kommer att förlora detta informationsunderlag. Motsvarande kunska- per måste styrelsen då skaffa sig genom en aktiv tillsyn.

2.2].6 Socialstyrelsens planeringsuppgiftcr

Socialstyrelsen skall med utgångspunkt i statsmakternas intentioner i fråga om socialtjänstens mål och inriktning ge kommunerna ett allmänt underlag för deras planering. Detta kunskapsunderlag bör ha karaktären av allmänna råd och således inte vara bindande.

Som jag har varit inne på tidigare skall styrelsen vidare ge regering och riksdag underlag för överväganden och beslut om socialtjänsten.

Enligt socialutredningen bör socialstyrelsens uppgifter i fråga om plane- n'ngen vara att utveckla metodiken för social planering, att sammanställa riksplaner som ger en samlad överblick över socialtjänstens planerade utveckling samt att tillhandahålla planeringsunderlag till kommunerna. Socialstyrelsen får därmed ett underlag för att påverka socialtjänstens utveckling. Jag ansluter mig i princip till socialutredningens förslag som också har fått stöd vid remissbehandlingen.

Frågan om planeringsverksamhetens organisation, teknik och metodut- veckling återkommerjag till i den särskilda propositionen om socialstyrel- sens uppgifter och organisation. Jag vill emellertid redan här understryka betydelsen av att socialstyrelsens planeringsarbete får en konkret och åtgärdsinriktad prägel. som anpassas till kommunernas behov av planc- ringsunderlag. Av särskilt stor betydelse är att socialstyrelsen följer och sammanställer resultat av pågående utvecklingsarbete och återför dessa kunskaper till kommunerna och därmed medverkar till en ändamålsenlig metodutveckling inom socialtjänsten. Styrelsen har också ett särskilt an- svar för att underlätta samverkan mellan socialtjänsten och hälso- och sjukvården bl.a. genom att ge huvudmännen underlag för en samordnad planering.

Socialtjänstens medverkan i samhällsplaneringen i kommunerna är ett viktigt inslag i socialtjänstreformen. De sociala aspekterna måste också bevakas i planeringen på riks- och regional nivå. Socialstyrelsen bör här ha en viktig uppgift. Det är emellertid en ny uppgift. vars praktiska former får växa fram i takt med vunna erfarenheter. Socialstyrelsens underlag för den kommunala verksamhetsplaneringen bör utformas så att den även kan bli till nytta i socialtjänstens medverkan i samhällsplaneringen. Genom att bl.a. analysera hälsorisker och sociala problem i olika samhällsmiljöer bör styrelsen kunna tillföra planeringen viktig kunskap.

Socialstyrelsen bör vidare medverka i en fortlöpande personal- och

Prop. 1979/80zl Soostyrm och länsstma 460

utbildningsplanering. Jag behandlar dessa frågor närmare i den särskilda propositionen.

2.2! .7 Socialforskning

Det starkt ökande intresset för social forsknings- och utvecklingsverk- samhet (FoU) har lett till att socialstyrelsen har fått ta på sig omfattande FoU-uppgifter. Verksamheten har huvudsakligen finansierats med särskil- da bidrag vid sidan av reguljära anslag.

Socialutredningcn föreslår att socialstyrelsen själv skall kunna ta ansvar för sådan social forskning som ingåri utvecklingsarbete. försöksverksam- het eller uppföljning av social verksamhet. Utöver detta bör socialstyrel- sen inte vara huvudman för social forskning men hålla mycket nära kon- takt med övrig social forskning. Styrelsens kontakt bör gå ut på att dels förmedla problem och ge underlag för forskningsarbetet och dels föra ut forskningsresultaten till socialtjänsten.

Socialt forsknings- och utvecklingsarbete är naturligtvis nödvändigt för socialtjänstens utveckling. När det gäller frågan om socialstyrelsens fram- tida uppgifter på detta område får man ta hänsyn till remissreaktionen och till förestående ändringar av den sociala forskningens organisation m. m.

Socialstyrelsen understryker i remissyttrandet över socialutredningens slutbetänkande att FoU är mer utvecklad inom hälso- och sjukvården än inom socialvården. Styrelsens framtida roll inom forskningssektorn bör enligt remissyttrandet sammanfattningsvis bestå i:

— att beställa bearbetning av befintlig kunskap för praktisk tillämpning. — att till forskningssektorn redovisa socialtjänstens läge och utveckling och förutsättningar för FoU i praktisk verksamhet samt strävandena till kontakter mellan forskningen och den kommunala socialtjänsten för genomförande av FoU-projekt samt ge forskarna underlag för FoU- aktiviteter.

— att till forskningen sammanställa och redovisa behov av FoU-insatser. — att bidra till att förbättra kontakterna inom den sociala forskningen och mellan forskare och praktiker, — att tillsammans med kommunerna stödja och följa FoU och försöks- verksamhet.

Soeialstyrelsen anser att dess ansvar för FoU bör vidgas och att styrel- sen för denna verksamhet bör få anslag i budgeten. En betydande remiss- opinion ställer sig emellertid kritisk till socialstyrelsens hittillsvarande verksamhet på området och till att styrelsen skall ha ett direkt ansvar för en del av den sociala forskningen eller bedriva egen forskning. Statskon- toret stöder bl. a. översynsutredningens uppfattning att socialstyrelsen inte bör bedriva egen forskning. Sveriges socionomers rikaörbund är tveksamt till om styrelsen skall bedn'va forskning kring egna projekt och verksam- heter och menar för övrigt att av de viktigaste vägarna mellan forskning

Prop. 1979/80:I Soc'.st_vr.'n och länssrma 461

och fältet, dvs. praktiskt socialt arbete. går över socialarbetarnas grund- och vidareutbildning.

TCO och Sveriges socionomförbund anser att socialstyrelsen bör mer aktivt medverka till metodutveckling inom socialtjänsten. Socialstyrelsen har enligt de båda remissinstansema spelat en passiv roll och lämnat kommunerna utan vägledning i fråga om olika konkreta problem. Social- styrelsens medverkan i metodutvecklingen bör ofta kunna vara praktisk. genom att styrelsen helt enkelt håller reda på utvecklingen i kommunerna och stimulerar och sprider kännedom om utveckling av metoder som bedöms vara av allmänt intresse. Socialstyrelsens medverkan i metodut- vecklingen förutsätter inte främst utredningsprojekt med långsiktig plane- ring och breda målformuleringar.

Bl.a. TCO "har direkt negativa erfarenheter av sådana utvecklingspro- jekt inom socialstyrelsen som trots mycket stora resursinsatser inte lett till några konkreta resultat av något större värde för de på fältet verksamma". TCO säger också att socialstyrelsens passivitet i alltför hög grad har förklarats med att styrelsens åtgärder inte får föranleda merkostnader för kommunerna. ”Enligt TCO:s uppfattning är det rimligt att metodutveck- lingen i vissa fall leder till kostnadsökningar och trots detta önskvärt att ett ämbetsverk på ett aktivt sätt medverkar till att förverkliga regeringens socialpolitik."

l remissvaren på översynsutredningens förslag säger Kommunförbundet bl. a. att forskningen bör bedrivas av organ som är fristående från förval- tande myndigheter. LO reagerar mot att en stor del av styrelsens verksam- het bedrivits genom särskilda projektanslag för FoU.

Som jag har sagt tidigare måste socialstyrelsens roll i fråga om FoU bedömas bl. a. mot bakgrund av den sociala forskningens organisation och utveckling. Jag redovisar detta närmare i propositionen om socialstyrelsen och nöjer mig nu med en sammanfattning.

Forskningssamverkanskommittén (FOSAM) har föreslagit en förstärk- ning och omorganisation av den forsknings- och utvecklingsverksamhet som faller under arbetsmarknads—. social- och utbildningsdepartementen. Ett från den I juli 1980 ombildat socialforskningsinstitut (SOFI, som före— slås få namnet Institutet för social- och arbetsmarknadspolitisk forskning, ISAF) bör enligt förslaget tillgodose de tre sektorernas behov av dels en högt kvalificerad och lättillgänglig resurs för social- och arbetsmarknads- politisk forskning utanför högskolan. dels en administrativ bas för FoU- insatser inom arbetsmarknads- och socialpolitik. Ett ombildat social- forskningsinstitut bör kunna utnyttjas även av högskolan som komplement till egna resurser för utbildning och forskning. Till institutets viktigaste forskningsområden bör höra socialpolitiska aspekter på hälso- och sjuk- vård, missbrukets sociala följder, socialförsäkringssystemets effekter med tyngdpunkt på makroaspekter. Institutet bör bygga upp en social rappor- tering. som belyser samhällsförändringarnas betydelse för uppkomsten av

Prop. I979/80:l S(:)(.'.s!_vr:n och Iänsstmu 462

sociala problem och för välfärden. Även samhällsplaneringens sociala följder bör vara en viktig forskningsuppgift för institutet. menar FOSAM.

Jag är av samma mening som en tungt vägande remissopinion att social- styrelsen i princip inte bör bedriva egen forsknings- och utvecklingsverk- samhet. Det kan anmärkas att styrelsen inte har behövt medverka i den medicinska forskningen för att upprätthålla sin kompetens på området. Samma måste sägas i princip gälla det sociala området.

Forskning som gäller teoribildning av långsiktig betydelse för social- tjänsten hör naturligtvis till universitetsområdet och särskilda forsknings— institut. Samma gäller till stor del andra slag av långsiktigare utvecklingsar- bete och forskning.

En tredje kategori utgör verksamhetsanknutet utvecklingsarbete och försöksverksamhet. Hit hör det mesta av den FoU-verksamhet som social- styrelsen och kommunerna svarar för eller deltar i. Frågan om målinriktad FoU inom socialdepartementets verksamhetsområde återkommerjag till i propositionen om socialstyrelsens uppgifter och organisation. Socialdepar- tementets delegation för social forskning bör även i fortättningen svara för ledning i fråga om samordning och prioritering av social forskning och utveckling. Detta förutsätter att främst delegationen för social forskning tar reda på behov av forskning, utveckling och försöksverksamhct inom området och verkar för att FoU inriktas på viktiga uppgifter. Soeialforsk- ningsdelegationen bör lämna bidrag till sådana insatser och medverka till att resultaten kommer ut i praktisk användning. Självfallet bör inte alla förslag till FoU-insatser komma från delegationen. De kan komma från socialstyrelsen. socialforskningsinstitutet. forskare. kommuner osv. Det viktiga är att delegationen som medelsbeviljande organ kan leda och sam- ordna verksamheten.

Vad jag har sagt innebär inte att socialstyrelsen fråntas möjligheten att bedriva utvecklingsarbete inom sitt verksamhetsområde.

Det står således styrelsen fritt att inom ramen för sina personella och ekonomiska resurser bedriva det utvecklingsarbete som behövs för myn- dighetens verksamhet. Styrelsen bör i första band inom den ordinarie personaluppsättningen ha kompetens att initiera eller i undantagsfall bedri- va FoU som behövs för att verket skall kunna fullgöra sin myndighetsfunk- tion. främst planerings- och tillsynsuppgifter. Styrelsen bör också ha re- surser för att kunna bedöma utvecklingen på det sociala området samt analysera och föra fram problem. som kräver åtgärder.

Planeringsfunktionen kan fordra vissa utvecklingsinsatser. där särskilda medel kan behövas för medverkan av sakkunniga utanför verket.

Dessa medel för FoU bör ge socialstyrelsen möjlighet att anlita utomstå- ende forskningsexpertis eller ge forskningsuppdrag till universitet och forskningsinstitut etc. eller samarbeta med kommunerna i försöksprojekt. Socialstyrelsen bör även initiera FoU-insatser vid olika forskningsinstitu- tioner. som dessa finansierar.

Prop. ]979/80:l Smr.st_vr.'n och länssrma 463

Genom att ta egna initiativ och i övrigt hålla sig underrättad om på- gående forskning och utveckling i kommunerna bör socialstyrelsen sprida kännedom om och främja metodutvecklingen inom socialtjänsten.

Ett viktigt olöst problem är hur den kunskap som en omfattande FoU- verksamhet ger skall kunna föras ut i praktisk tillämpning och utveckla socialtjänsten på ett ändamålsenligt sätt. Problemet gäller dokumentation och upplysning, som ligger varandra nära. Reformarbetet gör problemet alltmera akut. Vi har i dag en splittrad dokumentationsverksamhet. Voly- men av FoU gör det tveksamt om dokumentation och upplysning kan läggas på ett enda organ. Det står under alla förhållanden klart att informa- tion och dokumentation på FoU-området bör samordnas och systemati- seras bättre än nu. Detta är inte minst viktigt för kommunerna. Jag anser att socialstyrelsen bör ha del i detta arbete.

Socialstyrelsen kommer givetvis även i framtiden att ha som en viktig uppgift att ge information till allmänheten i olika socialpolitiska frågor. även om denna uppgift i första hand bör åvila huvudmännen. Styrelsen bör därför i sin upplysningsverksamhet samarbeta med huvudmännen och deras centrala organisationer. Den centrala informationsverksamheten kan omfatta både färdigproducerad information i olika former och ett centralt framtaget informationsunderlag eller en basinformation som service åt huvudmännens regionalt och lokalt anpassade upplysningsverksamhet. Informationen bör i vissa fall vara allmänt riktad och i andra avse särskilda målgrupper inom t.ex. äldreomsorgen. Socialstyrelsens medverkan i ut- bildnings- och upplysnirrgsarbetet i samband med socialtjänstreformen återkommerjag till (avsnitt 2.26).

2.2].8 Den regionala tillsynen

Jag har tidigare angett huvuddragen i den nuvarande regionala tillsynen och socialutredningens förslag i principbetänkandet (avsnitten 221.1— 2.21.2). [ slutbetänkandet håller utredningen i stort sett fast vid principbe- tänkandets förslag.

Utredningen föreslår således att länsstyrelsen skall utöva den formella tillsynen. Länsstyrelsen skall kunna företa inspektion eller verkställa ut- redning. Vid behov skall styrelsen kunna påkalla ändring hos kommunens socialnämnd. Tillsynsorganet bör enligt utredningen kunna göra påpekan— den men inte ha befogenhet att ålägga kommuner viss åtgärd.

Jag är överens med både utredningsförslag och en närmast enhällig remissopinion om att länsstyrelsen skall vara regionalt tillsynsorgan för socialtjänsten. Enligt förslaget till socialtjänstlag skall länsstyrelsen inom länet följa tillämpningen av socialtjänstlagen. informera och ge råd till allmänheten i frågor som rör socialtjänsten. biträda socialnämnderna med råd i deras verksamhet. främja samverkan på socialtjänstens område mel- lan kommuner och andra samhällsorgan och även i övrigt se till att social— nämnderna fullgör sina uppgifter på ett ändamålsenligt sätt. Tillsynen skall också omfatta de sociala institutionerna.

Prop. 1979/80zl Soc.sl_vr:n och länssnna 464

En socialtjänstenhet på Iänsnivå bör enligt socialutredningen få stor betydelse för socialtjänstens utveckling. Vissa av enhetens uppgifter bör lösas i samverkan med Kommunförbundets länsavdelningar. Det gäller särskilt utvecklingsarbete. utbildning och information. Medverkan i insti- ttltionsplaneringen förutsätter samverkan med både länsavdelningen och med landstingskommunen.

F.nheten bör administrativt inordnas i länsstyrelsen. Därmed samordnas den statliga förvaltningen på länsnivä. enheten kan få administrativ ser- vice. och länsplaneringen får social sakkunskap.

Socialtrtredningen anser det viktigt att socialstyrelsen ges möjlighet att direkt påverka socialtjänstenhetens arbete.

Socialtjänstenheten bör enligt utredningen ha till uppgift

att vara kontaktorgan mellan socialstyrelsen och den kommunala so- cialtjänsten

att upplysa och vägleda samt initiera trtvecklingsarbete att informera allmänheten (vara "klagomur") att tillföra samhällsplaneringen sociala aspekter att tillhandagå länsstyrelsen och länsrätten i socialtjänstärenden. I btrdget- och personalfrågor bör enheten vara en del av länsstyrelsen. Enheten bör också tillhandagå länsstyrelsen i den formella tillsynen av kommunernas socialtjänst. Den skall också gå länsrätten till handa i ären- den angående vård av unga och i besvärsärenden. I övriga ärenden bör enheten vara underställd socialstyrelsen.

Den statliga eftervårdsorganisationen föreslås avskaffad och glesbygds- konsulenternas uppgifter inordnas under socialtjänstenheterr.

De flesta remissinstansema är överens med socialutredningen om att det behövs en regional social enhet. Till de positiva remissinstansema hör socialstyrelsen. statskontoret. riksrevisionsverket. flertalet länsstyrelser. handikapporganisationer och kommuner. Kommunförbundet. Föreningen Sveriges socialchefer och decentraliseringsutredningen vill begränsa den föreslagna verksamheten.

Jag ansluter mig också till förslaget om en regional social enhet. som skall vara administrativt inordnad i länsstyrelsen. När det gäller att ta ställning till socialutredningens förslag att enheten skall ha många vittom— fattande uppgifter måste flera förhällanden beaktas. Som flera remissin— stanser har strukit under har den kommunala socialtjänsten byggts ut kraftigt och förfogar nu över en omfattande sakkunskap och kompetens. Splittrade och vittomfattande arbetsuppgifter kan äventyra möjligheterna för enheten att nå och vidmakthålla effektiv kapacitet. Även översyns- utredningen har tryckt på behovet av att uppgifterna renodlas. Man måste också uppmärksamma riskerna för dubbelarbete gentemot Kommunför- bundets länsavdelningar.

Jag anser att verksamheten främst bör inriktas på uppgifter inom läns- styrelsen och länsrätten. Den sociala enheten bör medverka i länsstyrel—

Prop. l979/80:1 Soc.st_vr:n och liinxstma 465

sens tillsynsarbete och bistå länsrätten med sociala bedömningar. Enheten bör vidare råda och upplysa enskilda (vara "klagomur"). samt medverka som social expertis i den regionala samhällsplaneringen. Enheten skall vidare handlägga alkoholärenden.

Det är också viktigt att bygga upp ett nära samarbete och goda kontakter mellan socialstyrelsen och den regionala nivån. Socialstyrelsen bör ktrnna utnyttja enheten som ett led i kontakten med fältet och enheten behöver fortlöpande information från socialstyrelsen om utvecklingstendenser inom olika områden av den sociala sektorn. En viktig del av den sociala enhetens arbete bör emellertid vara att gå länsstyrelsen till handa i tillsyns- arbetet. Detta bör ha sin huvudsakliga inriktning på att genom överlägg- ningar med förtroendevalda och tjänstemän följa och medverka till att socialtjänsten utvecklas på ett ändamålsenligt sätt i enlighet med lagstift- ningens intentioner.

Den av socialutredningen föreslagna uppgiften för enheten att ge den kommunala socialtjänstert ”information och vägledning samt impulser till utvecklingsarbete" bör inte vara en självständig uppgift. Enheten bör här ha en förmedlande och biträdande funktion inom ramen för i första hand länsstyrelsens men i vissa fall också socialstyrelsens myndighetsuppgifter.

Länsstyrelserna saknar nu social kompetens i fråga om samhällsplane— ring. Socialkonsulenterna har hittills i endast begränsad utsträckning varit med i detta arbete. Den sociala enheten bör här kunna tillföra planeringen social sakkunskap. Frågan kommer att utvecklas närmare i propositionen om socialstyrelsens uppgifter och organisation. Här nöjer jag mig med att säga att enheten i planeringsverksamheten bör ha särskilda förutsättningar att bevaka svaga och utsatta gruppers förhållanden och behov.

Som jag har varit inne på tidigare bör den sociala enheten på det regionala planet kunna medverka i socialstyrelsens uppföljning av den kommunala planeringen av socialtjänsten. Jag anser att detta bör underlät- ta socialstyrelsens arbete på att få ett grepp över de många huvudmännens planer. Socialstyrelsen kan då sammanställa och bedöma på riksnivå hur planerna överensstämmer med statsmakternas intentioner.

Jag har tidigare sagt att socialtjänstenheten bör råda och upplysa enskil- da (vara "klagomur"). Denjuridiska service som i dag utgår centralt från socialstyrelsen bör i framtiden delvis kunna ersättas av den sociala enhe- tens verksamhet i samverkan med den juristexpertis som länsstyrelsen i övrigt förfogar över. Samma gäller upplysningar till myndigheter och orga- nisationer. De regionala organen bör emellertid ha möjlighet att hänskjuta särskilt komplicerade rättsfrågor till socialstyrelsen.

Jag vill vidare framhålla att socialstyrelsen bör medverka vid fort- och vidareutbildning av den sociala enhetens personal. Den regionala organisa- tionen bör också ha möjlighet att medverka i Utbildning och konferenser. som anordnas för förtroendevalda och tjänstemän i kommunerna.

Som jag har sagt tidigare anser socialutredningen att det inte är nödvän- 30 Riksdagen I979/80. I saml. Nr ]. Del A

Prop. 1979/80:l Överklagande 466

digt att ha kvar ett instrument som ger möjlighet att direkt ålägga en kommun att lämna det bistånd som den enskilde har rätt till. Mot bakgrun- den av den kraftiga utvecklingen av kommunernas sociala sakkunskap och resurser på området och med hänsyn till det lokala politiska ansvaret delar jag utredningens uppfattning att denna typ av statliga ingrepp inte bör finnas i den kommunala socialtjänsten.

Hänvisningar till S2-21-5

2.22. Överklagande av beslut 2.22.I Utgångspltnktt'r

Socialtjänstlagens karaktär av ramlag kommer att ge kommunerna större möjligheter än nu att utforma socialtjänsten efter egna förutsättningar och behov. Socialnämnden skall också utan att styras av detaljerade bestäm- melser kunna anpassa insatserna till den enskildes behov. En lagstiftning som på detta sätt i stor omfattning lämnar frågan om de olika stöd- och hjälpinsatsernas utformning öppen för avgörande i varje särskilt fall ställer krav på en effektiv statlig tillsyn.

För den enskilde är det emellertid viktigt att det finns en möjlighet att överklaga beslut inom den kommunala socialtjänsten till en högre instans. De nuvarande vårdlagarna ger alla bestämmelser om förvaltningsbesvär. Enligt NvL kan man saledes överklaga olika beslut av nykterhetsnämnden hos länsrätten. Enligt 54ä ShjL finns besvärsrätt. förutom mot beslut som rör älderdomshemsavgifter. även mot beslut i ärenden om socialhjälp. Besluten överklagas hos länsstyrelsen. Även enligt 805 BvL får besvär föras. förutom mot åtskilliga förpliktande beslut. också när nämnden har avslagit framställning om samhällsvård enligt 319" Bvl... l dessa fall är länsrätten besvärsinstans.

Bortsett från dessa förvaltningsbesvär över särskilt angivna beslut ger vårdlagarna ingen annan möjlighet att klaga än den som alla kommunmed- lemmar har att föra talan mot kommunala beslut genom kommunalbesvär. Jag återkommer strax närmare till vad dessa besvär betyder.

2.22._7 KommlmaI/u'st'är ochfört'altningshest'är inom .mt'iultiänstmt Socialtjänstlagen kommer i stor utsträckning att inskränka sina före- skrifter till allmänna riktlinjer för socialnämndens verksamhet. Social- nämnden kommer enligt lagen att kunna fatta beslut som rör kommunmed- lemmarna generellt men även beslut i enskilda ärenden. Utmärkande för dessa beslut är att de inte är knutna till särskilda förutsättningar och villkor som anges i lagen. En lagstiftning som på detta sätt ger nämnden möjlighet att utforma besluten inom givna ramar och utan detaljstyrning kommer att ligga nära de beslut som en kommunal nämnd annars fattar inom ramen för den kommunala självstyrelsen. Det är ett viktigt allmänintresse att kom- munmedlem ges möjlighet till granskning av hur kommunen utövar den kompetens som lagen ger den. lin sådan granskning kan nås genom kom-

Prop. 1979/80:l Överklagande 467

munalbesvär. Socialutredningcn har också föreslagit att möjligheterna att föra talan mot socialnämnds beslut i allmänhet skall begränsas till kom- munalbesvär. .

Kommunalbesvären möjliggör således en kontroll av den kommunala förvaltningen. Det är inte heller enligt min mening möjligt att införa förvalt— ningsbesvär i ärenden där socialnämnden får besluta fritt inom ramen för en given kompetens. Förvaltningsbesvären innebär att besvärsmyndighe— ten vid bifall till besvären i princip skall sätta ett nytt beslut i det överkla— gade beslutets ställe. Det skulle för de ärenden som det nu gäller innebära att besvärsmyndigheten vid besvärsprövningen skulle gripa in i den kom- munala självstyrelsen. Detta skulle komma att strida mot syftet med lagens konstruktion att ge kommunerna frihet att inom ett angivet kompetensom- råde utforma verksamheten efter egna förutsättningar och behov. Jag anser således i likhet med socialutredningen att liksom i dag endast kom- munalbesvärsvägen bör stå öppen när det gäller beslut som nämnden enbart fattar på grundval av den kompetens som ges i socialtjänstlagen.

Socialtjänstlagen tar emellertid också tipp bestämmelser som mer kon- kret anger den enskildes rättigheter och därmed också socialnämndens skyldigheter. Bestämmelserna om rätt till bistånd. som jag har berört tidigare. skiljer sig från övriga bestämmelser i socialtjänstlagen på så sätt att socialnämnden genom dessa bestämmelser åläggs en skyldighet att under vissa omständigheter ge den enskilde stöd och hjälp inom socialtjänsten. Enligt de föreslagna bestämmelserna har den enskilde rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning och sin livsföring i övrigt. om hans behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Vidare sägs det i bestämmelserna bl. a. att den enskilde genom biståndet skall tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Socialutredningcn har framhållit att det är viktigt för den enskildes rättssäkerhet att han ges möjlighet att få frågan om rätten till bistånd prövad efter besvär. Kommunalbesvären lämpar sig mindre väl för en sådan prövning. Det är enligt utredningen först om besvärsmyndigheten ges möjlighet att sätta annat beslut i det överklagade beslutets ställe som besvärsrätten kan ges ett reellt innehåll för den enskilde. Socialutredning- en anser därför att talan mot beslut i fråga om rätt till bistånd skall kunna föras genom förvaltningsbesvär.

Socialutredningens förslag om förvaltningsbesvär i frågor som gäller rätten till bistånd har gett upphov till delade meningar bland remissinstan- serna. De remissinstanser som är positiva eller övervägande positiva till förslaget är kammarrätterna i Göteborg och i Sundsvall. länsstyrelserna i Kalmar, Södermanlands och Västerbottens län. statens handikappråd. Kommunförbundet. flera kommuner. Svenska nykterhetsvärdsförbundet. Handikappförbundens centralkommitté. Sveriges socionomförbund. LRF och statskontrollkommittén. Dessa remissinstanser anser i allmänhet att en utvidgad rätt till förvaltningsbesvär har betydelse från rättssäkerhets- synpunkt och stärker den enskildes ställning.

Prop. l979/80:1 Överklagande 468

Bland de kritiska remissinstansema kan nämnas riksrevisionsverket. länsstyrelserna i Stockholms. Gotlands. Blekinge. Kristianstads. Skara- borgs. Värmlands och Gävleborgs län. J(). flera kommuner och Förening— en Sveriges socialchefer. l kritiken mot förslaget förs bl.a. fram att be- svärsrätten saknar verkligt innehåll. Några remissinstanser anser att den frihet att utforma socialtjänsten efter lokala behov och önskemål som rz-tmlagstiftningen skall ge beskärs genom bcsvärsprövningen.

J(Ä') framhåller att besvären ofta kommer att gälla frågor om fördelning av ekonomiska resurser vilka inte förslår till att täcka alla behov. J() pekar på att förslaget innebär att ett stort antal rena köärenden inkl. frågor om förtur. som tidigare har kunnat överklagas endast genom kommunalbe- svär. kommer att föras in under förvaltningshesvärens tillämpningsområ- de. Sammanfattningsvis framhåller JO att den mycket allmänna formule— ringen av biståndsparagrafen i förening med den föreslagna besvärsrätten kommer att leda till svårigheteri rättstillämpningen.

Riksrevisionsverket anser på motsvarande sätt att besvärsrätten i vissa fall torde bli en rättighet som inte har något reellt innehåll. eftersom det många gånger på kort sikt kan finnas resursrestriktioner. Verket anser därför att det inom vissa serviceområden kan vara tillräckligt att kunna anföra kommunalbesvär. En konflikt vid besvärsprövningen mellan den enskildes rätt till bistånd och kommunens resurser påtalas också av de andra remissinstanser som är kritiska mot förslaget. Några remissinstanser varnar för att besvärsprövningen kan leda till styrande ingrepp i den politiska beslutsprocessen. Hit hör Kommunförbundet som anser att läns- rättens möjligheter att styra biståndets utformning och omfattning bör begränsas till att avse enbart ekonomisk hjälp.

Jag vill för egen del säga följande. Med förvaltningsbesvär syftar man till att nå en materiell överprövning av meddelade förvaltningsbeslut. Det innebär bl.a. att besvärsmyndigheten skall kunna pröva ärendet i dess helhet och i förekommande fall sätta ett nytt beslut i det överprövade beslutets ställe. Kommunalbesvär är å andra sidan avsedda att ge en enskild kommunmedlem möjlighet till insyn i hur den kommunala självbe- stämmanderättcn utövas. Kommunalbesvären har också utformats från denna utgångspunkt. Sålunda har varje kommunmedlem besvärsrätt. Be- svärsprövningen är i dessa fall emellertid begränsad till att avse sådana förhållanden som att beslutet strider mot lag eller annan författning. kränker klagandens enskilda rätt eller annars vilar på orättvis grund. BesVärsmyndigheten kan inte sätta ett nytt beslut i det överklagade beslu- tets ställe utan endast undanröja det felaktiga beslutet.

Förvaltningsbesvären ger förutsättningar för en betydligt mer allsidig prövning än den som kan åstadkommas genom kommunalbesvär. Jag anser därför i likhet med flertalet remissinstanser att beslut i fråga som rör rätten till bistånd bör föras genom förvaltningsbesvär.

Prop. 1979/80:1 Överklagande ' 469

2.223 Närmare mnji'irt'almingshest'a'r Flera remissinstanser har hävdat att den besvärsprövning som är förlit- satt vid förvaltningsbesvär inte kan genomföras fullt ut med den utform- ning som rätten till bistånd har fått. Olika förslag har getts under remissbe- handlingen om hur besvärsprövningen skall genomföras. Länsstyrelsen i Gävleborgs län pekar på att rätten till bistånd inte avser vissa i lagen angivna insatser så som är fallet enligt nuvarande ordning med t.ex. socialhjälp enligt 12?" ShjL. Besvärsmyndigheten bör därför enligt länsstyrelsen först bestämma om det föreligger rätt till bistånd och därefter pröva vilken hjälpform som bäst tillgodoser den enskildes behov. Länssty- relsen framhåller att en sådan besvärsprövning utan en bestämd avgräns- ning av "processföremålet" kan bli mycket komplicerad och omfattande. Den tid som kan komma att gå åt för besvärsmyndigheten att skaffa in tillräckligt beslutsunderlag torde bli alltför lång för att besvärsinstitutet skall kunna tjäna ett egentligt syfte.

Sveriges socionomers riksförbund anser att konflikten bör lösas genom att länsrättens prövning endast får omfatta de lagliga förutsättningarna för rätt till bistånd. men däremot inte biståndets innehåll och omfattning. Samma uppfattning redovisas av Föreningen Sveriges socialchefer. Enligt föreningens mening kommer det inte att skapas förutsättningar för en rent rättslig prövning av innehållet i det bistånd som socialnämnden lämnar. De avvägningar som måste göras kommer många gånger att kräva mycket omfattande kunskaper om socialt arbete. Det kan gälla att väga olika terapiformer mot varandra eller att i en given situation avgöra om bistånd i hemmet är att föredra framför institutionsvård. Föreningens slutsats blir därför att besvärsprövningen bör inskränkas till att gälla rätten till bistånd.

JO framhåller att det av socialutredningens förslag inte framgår hur detaljerad den prövning skall vara som skall göras av besvärsmyndigheten. Man kan därför inte förutse i vilken mån besvärsmyndighetens beslut kommer att ges en sådan utformning att det genast kan läggas till grund för verkställighetsåtgärder. JO menar dock att det knappast är möjligt och inte heller lämpligt att en besvärsmyndighet lämnar detaljerade föreskrifter om t. ex. social hemhjälp. [ de flesta fall av bifall till besvär rörande bistånd kommer det således enligt JO uppenbarligen att krävas ytterligare bered- ning och beslut hos kommunen. I princip måste kommunen därvid anses vara skyldig att följa besvärsmyndighetens beslut. även om detta inte har formulerats som ett åläggande för kommunen att vidta viss åtgärd. Dessa frågor medför dock svåra avvägningar och torde dessutom i vissa fall kunna vara politiskt kontroversiella. Besvärsmyndighetens befogenheter att i ärenden rörande bistånd besluta om konkreta åtgärder från kommu- nens sida bör därför enligt J():s mening preciseras i lagtexten.

Jag vill för egen del säga följande. Bestämmelserna om rätt till bistånd innebär en skyldighet för nämnden att ge den enskilde stöd och hjälp när han behöver det för sin försörjning och livsföring i övrigt. Det kan enligt

Prop. 1979/80zl Överklagande 470

min mening inte uppstå oöverkomliga svårigheter för nämnden eller. efter besvär. besvärsmyndigheten att bedöma när den enskildes förhållanden är sådana att insatser från nämndens sida är nödvändiga. Den föreslagna bestämmelsen kan således. sett utifrån frågan om rätt till bistånd föreligger eller inte. väl lämpa sig för en besvärsprövning i förvaltningsbesvärens form. Någon annan mening har inte heller gjorts gällande av remissinstan- serna.

Det är först när det gäller att ta ställning till vilka insatser som skall vidtas när rätten till bistånd inträder som det kan uppkomma svårigheter. Jag har tidigare framhållit att man med tanke på de skiftande behov som kan behöva tillgodoses inom ramen för den föreslagna rätten knappast i lagen kan räkna upp de stöd- och hjälpinsatser den enskilde skall ha rätt till i varje situation. Det får här bli en prövning från fall till fall. Vid denna prövning måste man uppenbarligen väga den enskildes behov mot de resurser som finns inom kommunen. Den föreslagna rätten till bistånd sträcker sig således som har nämnts nyss inte så långt att den rymmer också rätten till viss bestämd insats. Nämnden är dock alltid skyldig att med tillgängliga resurser tillgodose den enskildes behov av bistånd. Nämn- den kan aldrig underlåta att ge bistånd i någon form.

Nämndens beslut bör därför enligt min mening kunna överklagas genom besvär såväl när den enskildes begäran om bistånd har lämnats utan bifall under hänvisning till att någon sådan rätt inte föreligger som när rätt till bistånd visserligen har ansetts föreligga. men nämnden har beslutat om en annan insats än den som den enskilde har begärt. Besvärsmyndigheten skall då göra samma prövning som nämnden. Det är uppenbart att besvärs- prövningen måste göras med beaktande av såväl de omständigheter som åberopas av den enskilde som dem som anges av nämnden. lnnan besvä- ren avgörs. skall nämnden således ha beretts tillfälle att inkomma med yttrande. Det ligger i sakens natur att besvärsmyndigheten vid sin pröv- ning skall beakta vilka alternativa möjligheter att tillgodose ett föreliggan- de behov som finns att tillgå inom kommunen. Det kan således enligt min mening inte komma i fråga att besvärsmyndigheten beslutar i uppenbar strid mot vad som får anses rimligt och möjligt med hänsyn till kommunens resurser. Besvärsmyndigheten måste dock alltid anses oförhindrad att på samma sätt som nämnden i beslutet ta ställning till dels den enskildes behov. dels det sätt på vilket detta behov bäst kan tillgodoses. Som jag framhöll nyss ligger det i biståndets natur att nämnden aldrig kan underlåta att ge den enskilde hjälp i någon form. om den enskilde behöver social- tjänstens insatser för sin försörjning och sin livsföring i övrigt. Att besvärs- prövningen sker från samma utgångspunkt kan inte anses oförenligt med den kommunala självbestämmanderätten eller annars sägas på ett otillbör- ligt sätt gripa in i den politiska beslutsprocessen i kommunen.

Prop. l979/80:1 Överklagande 47l

Hänvisningar till S2-22

2.22.4. Frågan om återförvisning

Några remissinstanser har ansett att det i många fall kan vara lämpligt att besvärsmyndigheten återförvisar ärendet till socialnämnden när rätt till bistånd har ansetts föreligga för att nämnden skall bestämma biståndets närmare innehåll. Länsstyrelsen i Uppsala län anser att sådan återförvis- ning regelmässigt bör ske. Enligt länsstyrelsen är detta en naturlig följd av en domstolsprövning som huvudsakligen bör avse rättsfrågor. Övriga re— missinstanser som har tagit upp frågan är dock negativt inställda eller tveksamma till en utvidgad tillämpning av möjligheterna till äterförvisning. Kammarrätten i Sundsvall anser att den föreslagna utformningen av rätten till bistånd inte sällan kommer att tvinga de besvärsprövande myndigheter- nu att återförvisa ärendet till socialnämnden. lin sådan ordning rymmer enligt kammarrätten flera olägenheter. Förutom den extra tidsutdräkt en återförvisning innebär kommer klaganden att på nytt vara beroende av socialnämndens prövning av hans framställning om bistånd. Enligt kam- marrättens mening torde också fall kunna inträffa där socialnämnden vid- makthåller ett tidigare beslut med samma motivering som tidigare. Skulle socialutredningens förslag leda till en ökad användning av återförvisnings- institutet. ökar enligt kammarrättens mening därmed också risken för att en besvärsmyndighets beslut till en klagandes fördel inte kommer att medföra något för klaganden gynnande beslut från socialnämnden. Detta är inte acceptabelt från rättssäkerhetssynpunkt.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser att ett ökande antal återförvis- ningar innebär att man gör avsteg från vad som är brukligt vid förvaltningsbesvär. Frånsett denna mera principiella synpunkt anser läns- styrelsen att man av en besvärsmyndighet vid bifall till besvären bör kunna kräva besked om den praktiska innebörden av detta genom att man ut- tryckligt anger summor eller åtgärder. TCO och Sveriges socionomför- bund anser att länsrätten endast skall kunna fatta nytt beslut eller lämna besvären utan bifall. Som skäl för denna uppfattning anges att besvärsin- stansen endast på detta sätt ges möjlighet att svara för en likartad behand- ling av ärenden i olika kommuner.

Jag vill i anslutning till vad jag har sagt tidigare framhålla att besvärs- myndigheten i princip skall pröva frågan i hela dess vidd och vid bifall till besvären sätta ett nytt beslut i det överklagade beslutets ställe. Besvärs- myndigheten bör på grundval av den utredning som har lagts fram i ärendet oftast ha möjlighet att i sitt beslut även ange på vilket sätt den enskildes behov skall tillgodoses. Omständigheterna kan emellertid vara sådana att besvärsmyndigheten bör återförvisa ärendet till nämnden sedan den har funnit rätt till bistånd föreligga. Många gånger är det således en lämplig ordning att nämnden ger närmare anvisningar om hur t.ex. en social hemhjälp skall genomföras. Detta är på inget sätt främmande för förvalt— ningsbesvärsinstitutet. En återförvisning kan således på ett naturligt sätt komplettera den besvärsprövning som sker hos besvärsmyndigheten.

Prop. 1979/80: ] Överklagande 472

ÅterförVisning får dock inte bli regel. Om ett ärende äterförvisas av be- svärsmyndigheten. måste socialnämnden beakta de omständigheter som har utgjort grund för återförvisningen. Nämnden är således bunden av besvärsmyndighetens ställningstagande i fråga om rätten till bistånd liksom av skälen för återförvisning. Det torde således inte kunna komma i fråga att nämnden på samma grunder som tidigare lämnar framställningen om bistånd utan bifall.

2.22 .5 Område! för_l't'irt'allningsbest'är

Jag finner alltså i likhet med socialutredningen att talan skall kunna föras genom förvaltningsbesvär mot beslut i fråga om rätt till bistånd. medan rättsmedlet vid övriga beslut om stöd eller hjälp enligt socialtjänstlagen bör vara kommunalbesvär. Frågan om gränsdragningen mellan dessa båda besvärsområden har berörts av endast ett fåtal remissinstanser. Kammar- rätterna i Sundsvall och Göteborg biträder förslaget i denna del liksom också länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Några remissinstanser anser emellertid att gränsdragningsfrågan bör övervägas på nytt. Länssty- relsen i Gävleborgs län pckar på att förslaget kommer att leda till att ärenden enligt socialtjänstlagen kan följa olika besvärsvägar. Länsstyrel- sen framhåller vidare — liksom länsstyrelsen i Jämtlands län — att förslaget kommer att ställa stora anspråk på precision i beslut och besvärshänvisningar. Även andra länsstyrelser anser att den valda gränsen kan leda till praktiska svårigheter.

Den valda skiljelinjen kommer att kräva att socialnämnden i varje sär- skilt fall anger om beslut har fattats med stöd av socialtjänstlagens bestäm- melser om rätt till bistånd eller om beslutet avser åtgärd inom det kompc- tcnsområde som i övrigt tillkommer nämnden enligt lagen. Det ligger i sakens natur att det yrkande som har framställts vid nämnden blir bestäm- mande för om beslutet skall avse rätt till bistånd eller beslut om stöd och hjälp i övrigt enligt socialtjänstlagens bestämmelser. Förvaltningsbesvär skall således kunna föras över beslut som innebär avslag på ansökan som grundas på rätten till bistånd. De svårigheter som kan uppkomma är enligt min mening inte sådana att de bör föranleda annan avgränsning än den som jag har föreslagit nu. Jag vill tillägga att om beslutet gäller rätt till bistånd — mot vilket talan enligt vad jag har sagt förut får föras genom förvalt- ningsbesvär — så skall nämnden alltid ge besvärshänvisning. Är det fråga om beslut mot vilket talan endast får föras genom kommunalbesvär. bör det inte finnas någon motsvarande skyldighet att ge besvärshänvisning. Socialnämnden bör dock alltid stå till tjänst med upplysningar om besvärs- ordning. om klienten begär det.

Kammarrätten i Göteborg anser att det bör finnas möjlighet att anföra förvaltningsbesvär även mot avgiftsbeslut. Kammarrätten erinrar om att det i dag är möjligt för den enskilde att anföra förvaltningsbesvär för att få ändring i beslut om avgift vid ålderdomshem. Enligt kammarrätten vore

Prop. 1979/80: [ Överklagande 473

det en fördel om liknande besvärsrätt tillerkändes den enskilde även i fråga om andra avgiftsbesltlt. De riktlinjer som utredningen har föreslagit när det gäller avgiftssystemet -- särskilt kraven på en enhetlig bedömning och möjligheten till individuellt hänsynstagande i särskilda fall — talar enligt kammarrättens mening också för att det bör finnas en möjlighet till förvalt- ningsbesvärsprövning av avgiftsbeslut. Bl.a. kan den enskilde då få av- giftsdebiteringen prövad i nära anslutning till att denna görs.

Jag vill framhålla att om det uppkommer ett kostnadsansvar för den enskilde för insatser som ges honom inom ramen för den angivna rätten till bistånd. så är det möjligt att föra talan mot beslutet genom förvaltningsbe- svär. Uppkommer det i annat fall fråga om kostnadsansvar för sociala stöd- och hjälpinsatser. kan den enskilde på motsvarande sätt under hän- visning till sin rätt till bistånd överklaga beslutet genom förvaltningsbe- svär. Äberopar den enskilde inte rätten till bistånd som skäl för befrielse från kostnadsansvar. torde som regel grunden för bestridandet vara att nämnden har åsidosatt de normer eller taxor som gäller för avgiften. I sådana fall är det enligt min mening riktigt att avgiftsbeslutet överklagas genom kommunalbesvär. Jag anser därför att det inte finns tillräckliga skäl att införa en särskild besvärsregel i fråga om avgiftsbesluten. Det måste samtidigt uppmärksammas att en särskild besvärsregel som avser avgifts- beslut kan få begränsad betydelse. Som regel kommer den enskildes kost- nadsansvar att prövas först sedan socialnämnden har väckt talan mot honom vid domstol. Jag har berört denna fråga tidigare (avsnitt 2.15).

Hänvisningar till S2-22-4

  • Prop. 1979/80:1: Avsnitt 4.1

2.22.6. Besvärsmyndig/tct

Socialutredningen har föreslagit att länsrätten skall vara besvärsmyn- dighet. Av de remissinstanser som har yttrat sig i denna fråga tillstyrker flertalet utredningens förslag. Kammarrätten i Göteborg framhåller att man genom att göra länsrätten till besvärsmyndighet uppnår att lekmän kommer att delta i avgörandena. Den kunskap och erfarenhet som nämn— demännen kan väntas tillföra domstolen bör enligt kammarrätten vara av värde inte minst i de mål som den nya socialtjänstlagen kommer att ge upphov till. Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att med- verkan av nämndemän har väsentlig betydelse. Enligt länsstyrelsens me- ning bör något annat organ än länsrätten inte komma i fråga som besvärs- instans på länsnivä. Andra länsstyrelser framhåller önskemålet om större organisatorisk reda mellan olika myndigheter som skäl för att länsrätten bör vara besvärsmyndighet.

Riksrevisionsverket och länsstyrelserna i Kalmar och Norrbottens län är kritiska mot förslaget. Riksrevisionsverket framhåller att det vid besvärs- prövningen många gånger kan bli fråga om att väga samman den enskildes behovssituation och kommunens möjligheter att tillgodose behoven. För de skälighetsbedömningar som det här kan bli fråga om krävs såväl social och medicinsk sakkunskap som kunskap om servicenivå och resurser i den

Prop. 1979/80zl Öt-'erklag(trtde 474

aktuella kommunen och jämförbara kommuner. Sådan kunskap finns inte naturligen hos länsrätten. Länsstyrelsen i Kalmar län betonar att länssty- relsen redan är besvärsinstans och har befattningshavare med erfarenhet och kompetens för uppgiften bl.a. till följd av tillsynsutövningen. Länssty- relsen i Norrbottens län anför bl.a. att man bör eftersträva att frågor om socialt bistånd handläggs efter sociala metodprinciper. Detta leder enligt länsstyrelsen fram till att den besvärsprövande funktionen bör ligga hos länsstyrelsen.

Jag vill för egen del säga följande. lnom länsrättens kompetensområde faller i dag ärenden enligt BvL och NvL. medan länsstyrelsen är besvärsmyndighet i frågor om socialhjälp. De rättigheter som tillkommer den enskilde enligt nu gällande vårdlagar skall enligt mitt förslag sammanföras under bestämmelserna om rätt till bistånd. Besvären måste följaktligen föras till en och samma myndighet.

Rätten till bistånd gäller frågor som kan ha stor betydelse för den enskilde i personligt och ekonomiskt hänseende. Dessa frågor kommer i hög grad att vara rättsfrågor. Det kommer att bli en viktig uppgift för besvärsmyndigheten att medverka till en enhetlig bedömning på social- tjänstens område. Dessa omständigheter talar enligt min mening för att länsrätten bör vara besvärsmyndighet.

Att rätten till bistånd också inrymmer frågor som kräver social och medicinsk sakkunskap är enligt min mening inte tillräcklig anledning att Välja ett annat organ än länsrätt som beslutsorgan. Länsrätten är enligt Så FPL skyldig att se till att ett mål blir tillförlitligt utrett. Rätten får enligt 24 åt samma lag inhämta yttrande över fråga som kräver särskild sakkunskap från myndighet. tjänsteman eller den som annars har att yttra sig i ämnet eller anlita annan sakkunskap. Dessa bestämmelser ger enligt min mening garantier för att länsrätten grttndar sina beslut på erforderlig medicinsk. social eller annan behövlig sakkunskap.

Jag har tidigare föreslagit att en social enhet skall inrättas vid länsstyrel- sen. En viktig uppgift för denna enhet blir att tillhandagå länsrätten med yttranden i sociala frågor. Länsrätten kan på detta sätt tillföras den sak- kunskap som målens beskaffenhet kan kräva. Jag vill liksom kammarrätten i Göteborg också framhålla att vid länsrättsprövningen kommer nämnde- män att delta i avgörandet. Den kunskap och erfarenhet som nämnde- männen represcnterar har stort värde i de mål som det här gäller.

Länsstyrelsen skall i enlighet med vad jag har föreslagit tidigare (avsnitt 2.2ll ges ett tillsynsansvar för socialtjänsten. Som socialutredningen har framhållit är det inte tillfredställande att ge en och samma myndighet både tillsynsttppgifter och uppgiften att pröva besvär.

Jag ansluter mig således till socialutredningens förslag att länsrätten skall vara besvärsmyndighet i mål som gäller överklagade beslut om rätt till bistånd. De nuvarande länsdomstolarna, dvs. länsrätterna. länsskattc- rätterna och fastighetstaxeringsrätterna. skall fr.o.m. den ljuli 1979 bry-

Prop. 1979/80:1 Ekonomi 475

tas ut från länsstyrelserna och läggas samman till en ny fristående förvalt- ningsdomstol i varje län. De utbrutna domstolarna får namnet länsrätt. Den nya organisationen kommer än tydligare att markera länsrättens ställ- ning av en från förvaltningen helt fristående domstol.

2.22.7 Inför/nation um länsrättens bus/n!

Jag vill slutligen nämna att några remissinstanser har tagit upp frågan om värdet av information om länsrättens bcslttt och uppföljning av detta. Länsstyrelsen i Uppsala län anser att avskrift av beslut bör tillställas länsstyrelsen som i egenskap av tillsynsmyndighet bör följa ärendet. Läns- styrelsen bör också ges befogenhet att som allmänt ombud ta upp frågan i domstol igen. om socialnämnden inte följer domstolens i beslutet uttalade intentioner eller underlåter att ge behövligt bistånd. Länsstyrelsen i Gävle- borgs län trycker på behovet av att snabbt kunna sprida information om utvecklingen. I detta syfte bör länsrätternas beslut i besvärsärenden konti- nuerligt sändas över till socialstyrelsen som härefter kan förmedla informa- tion till kommunerna. Västerås kommun anser på motsvarande sätt att det är angeläget att besvärsinstansernas prejudicerande utslag snabbt når ut till kommunerna.

Jag delar uppfattningen att det ligger ett stort värde i att länsstyrelsen som tillsynsmyndighet får kännedom om länsrättens beslut. Särskilt i de fall länsrätten har återförvisat ärendet till nämnden kan länsstyrelsens tillsynsfunktion få en stor betydelse. Länsstyrelsen kan i ett sådant fall i egenskap av tillsynsmyndighet se till att socialnämnden beaktar de om— ständigheter som har föranlett återförvisningen.

Det är självfallet också viktigt att kommunerna får del av sådana rätts- liga avgöranden som kan vara vägledande för rättsutvecklingen. Jag förut- sätter att socialstyrelsen vidtar nödvändiga åtgärder så att kommunerna kan ges en sådan information.

Hänvisningar till S2-22-6

2.23. Ekonomi

Hänvisningar till S2-23

2.232. Reformert” .t'laIxhidrugssyslwn

Riksdagen har tidigare i år fattat beslut med anledning av regeringens proposition om den kommunala ekonomin (prop. 1978/79: 95). Beslutet innebär viktiga reformer i fråga om skattetttjämningsbidraget. de kommu- nala bostadstilläggen till folkpension och de statskommunala bostadsbidra— gen. bidragsförskotten och vissa specialdestinerade statsbidrag m.m. Ge- nom beslutet har statsmakterna redan tagit ställning till flertalet av social- utredningens förslag om statens medverkan i finansieringen av den kom- mande socialtjänsten.

Reformerna. som grundar sig på ett omfattande utredningsarbete som slutfördes av KEU 76. överensstämmer i flera viktiga avseenden med

Prop. 1979/80: 1 Ekonomi 478

socialutredningens förslag. Jag kommer i det följande att ange sådana huvuddrag i reformen som har betydelse för socialtjänsten.

Förbättrad .t'kr'ltlt'lli/ämning. linligt det nya skatteutjämningssystemet indelas kommuner och landsting i tolv skattekraftsklasser. från 103 9?- till 13692 av medelskattekraften. Denna indelning svarar för skatteutjäm- ningssystemets grundgaranti. Vid kommunens inplacering i skattekrafts- klasser har man beaktat faktorer som kommunerna inte kan påverka och som orsakar särskilt stora kostnadsskillnader.

Grundgarantin kompletteras för kommunerna med hänsyn till ålders— struktur och befolkningsminskning. Hänsyn tas till åldersstrukturen ge- nom tillägg till eller avdrag från grundgarantin. De kommunala verksam- heter som påverkas av äldersfaktorer är pensionärsservice. grundskola. obligatorisk förskola (deltidsgrupper). barnomsorg (exkl. förskolans del- tidsgrupper). kommunala bostadstillägg till folkpension (KBT) samt stats- kommunala bostadsbidrag. Grundgarantin kompletteras vidare med tillägg till de kommuner som har en snabb befolkningsminskning.

Avdrag för gynnsam åldersstruktur får inte leda till att en kommun får lägre skattekraftsgaranti än 100 % av medelskattekraften. Vidare garante— ras samtliga kommuner en viss höjning av skattekraftsgarantin. så att denna inte understiger 1979 års nivå. ökad med en procentenhet av medel- skattekraften.

Kommuner och landstingskommuner med egen skattekraft som över- stiger den garanterade står även i fortsättningen utanför skatteutjämnings- systemet.

De totala kostnaderna för skatteutjämningssystemet uppgår år 1981 till ca 7350 milj. kr. Kostnadsökningen i förhållande till ordinarie skatteutjäm— ningsbidrag år 1979 är ca 3 600 milj. kr. Om även det särskilda statsbidraget för 1979 räknas in. uppgår ökningen till 2875 milj. kr. (+64 %). Kommuner inkl. landstingsfria kommuner beräknas få närmare 4180 milj. kr. vilket innebär en ökning med drygt 1470 milj. kr. ijämförelse med 1979 års skatteutjämningsbidrag. Skatteutjämningsreformen genomförs i två etap- per mcd ungefär jämn fördelning på åren 1980 och 1981.

Det ordinarie skatteutjämningssystemet skall även i fortsättningen kom- pletteras med extra skatteutjämningsbidrag. Sådant bidrag skall kunna komma i fråga bl.a. när enskilda kommuner särskilt missgynnas genom att specialdestinerade bidrag avvecklas. Jag återkommer till denna avveck- ling.

Stutsbidrag till visst bostudsslöd. Ett nytt statsbidrag införs fr. o. m. den ljanuari 1980 till kostnaderna för kommunalt bostadstillägg till folkpensio- närer (KBT). Statsbidragsbestämmelserna samordnas med motsvarande regler för statskommunala bostadsbidrag för barnfamiljer m.fl. Reformen skapar förutsättningar för att jämna ut de nuvarande stora skillnaderna mellan kommunerna i fråga om KBT-niva. Villkoret för statsbidrag är att

Prop. 1979/SO:] Ekonomi - 479

KBT före ev. inkomstavdrag täcker minst 80% av bostadskostnaden upp till den övre hyresgränsen för statskömmunala bostadsbidrag. Fr. o. m. är 1980 är denna gräns 700 kr. per månad för ensamstående och 800 kr. per månad för makar. Samtidigt med att man inför det nya statsbidraget till KBT sänks statsbidraget till statskommunala bostadsbidrag så att de båda bidragen får en gemensam statsbidragsnivå på 43 %. Därmed kommer merkostnadema för en allmän höjning av nuvarande KBT—belopp till de övre hyresgränserna att falla på staten.

Specialdcsrinerade bidrag m. m. Statsbidrag till social hemhjälp. färd- tjänst och bamomsorg bör behållas tills vidare. Omsorgen om de äldre behöver fortfarande viss stimulans. och vissa kommuner som ligger utan- för skatteutjämningssystemet är beroende av bidrag för en fortsatt utbygg- nad. Statsbidragen till social hemhjälp och färdtjänst bör dock omprövas regelbundet.

Riksdagens beslut att räkna in vissa av de nuvarande specialdestinerade bidragen inom den sociala sektorn i det förbättrade skatteutjämningssyste- met har som jag har nämnt sin bakgrund i bl.a. förslag av KEU 76, som i stort överensstämmer med socialutredningens förslag.

De särskilda statsbidrag som upphör fr. o. m. den ljanuari 1980 är bidrag till ferievistelse för barn. bidrag till familjerådgivning. bidrag till de kom- munala nykterhetsnämndernas kostnader för administration m. m.. statsbi- drag till hjälp åt utländska medborgare. svenska och finska zigenare samt renskötande samer. Vidare slopas bl. a. statsbidraget till anordnande av vissa institutioner för psykiskt utvecklingsstörda och kostnadsansvaret för skyddsympningar förs över på sjukvårdshuvudmännen. De slopade stats- bidragen motsvarar ca 250 milj. kr. per år. Dessa medel har tillförts det nya skatteutjämningssystemet. Den kommunala ersättningen för bidragsför- skotten slopas samtidigt.

2.214. Utvecklingslinjer

Socialutredningcn har i sitt slutbetänkande gett sin syn på den utveck- ling av socialtjänstens resurser som utredningen finner angelägen. Utred- ningen framhåller att resursanspråken är ett uttryck för såväl behoven i kommunerna som de ambitionsnivåer som man har där.

Enligt utredningen är av socialtjänstens strukturinriktade insatser med- verkan i samhällsplaneringen ännu svagt utvecklad och kommer att kräva resursförstärkningar såväl personellt som i fråga om utbildningsinsatser.

Även arbete med sociala problem i samhället och uppsökande verksam- het ställer enligt utredningen anspråk på att man har tillräcklig personal.

Av allmänt inriktade insatser anser utredningen att information kommer att kräva ökade resurser liksom barns och ungdoms omvårdnad och ut- veckling. Utredningen lägger här tyngdpunkten på utbyggnaden av barn- omsorgen och markerar att staten finansierar största delen av kostnadsök- ningen. Även äldreomsorgen kommer att ställa väsentligt ökade krav på sociala tjänster. Den sociala jouren behöver enligt utredningen byggas ut, vilket kommer att kräva förstärkningar. främst i fråga om personal.

Beträffande de individuellt inriktade insatserna erinrar socialutredningen om att det föreslagna yttersta ansvaret för kommunerna innebär en vidg- ning i förhållande till gällande rätt. Även här anser utredningen att det behövs ett resurstillskott men framhåller också att den ökade satsningen på strukturinriktade insatser och allmänt inriktade insatser kan väntas minska behovet av individuella stödåtgärder.

Jag vill i detta sammanhang först starkt betona den samhällsekonomiska betydelsen av att den kommunala expansionstakten anpassas till de över- enskommelser som träffas mellan regeringen och kommun- och landstings- förbunden. Jag vill också erinra om vad regeringen har sagt i komplette- ringspropositionen (prop. 1978/79: 150 bil. 2. s. 71): "En framgångsrik politik förutsätter emellenid också att den kommunala konsumtionens

Prop. 1979/80:1 Ekonomi 48]

tillväxt kan bringas ned och begränsas till de områden som enligt eniga politiska bedömningar måste prioriteras dvs. barnomsorg. äldrevård och långtidssjukvård. Härav följer att utrymmet för vidgade insatser på andra områden måste bli ytterst begränsat". Riksdagen uttalade i anslutning härtill (FiU 1978/79: 40 s. 26) att ytterligare åtgärder att begränsa den kommunala tillväxten måste prövas om den kommunala expansionen visar tecken att fortsätta i samma snabba takt som hittills, trots träffade överens- kommelser.

Enligt nu aktuella bedömningar är utrymmet för den kommunala kon- sumtionsökningen starkt begränsat i varje fall under 1980-talets första hälft. Det sociala reformarbetet inom bl. a. den kommunala sektorn måste därför genomföras steg för steg i en långsiktig planering när de samhälls- ekonomiska förutsättningarna ger utrymme härför. Det är också viktigt att de ökade resurser som tillförs kommunerna genom den kommunalekono- miska reformen tas i anspråk för att minska eller hålla tillbaka det kommu- nala skattetrycket.

Socialutredningcn har framhållit att den föreslagna reformen innebär ambitionshöjningar i olika avseenden. Jag vill emellertid här understryka vad jag sade nyss att utrymmet för vidgade kommunala insatser på andra områden än de prioriterade är ytterst begränsat under de närmaste åren. Utvecklingen inom socialtjänsten måste därför anpassas till de samhälls- ekonomiska förutsättningarna. Behovet av resurskrävande förändringar och möjligheterna att tillgodose dessa behov torde variera avsevärt mellan kommunerna. Utvecklingen inom socialtjänsten måste därför också anpas- sas till förhållandena i de enskilda kommunerna. Jag vill samtidigt erinra om vad jag har sagt tidigare att de övergripande målen för socialtjänsten bör vara desamma i alla kommuner och att utvecklingen av den framtida socialtjänsten bör ha som mål en jämnare standard mellan kommunerna.

Jag vill understryka vad som sägs i propositionen om- den kommunala ekonomin (prop. 1978/79: 95, s. 24) att statsmakternas beslut om reformer som förutsätts bli genomförda av kommunerna och landstingskommunerna fortsättningsvis bör baseras på övergripande bedömningar av konsekven- serna för stat och kommun och för samhällsekonomin i stort. I propositio- nen uttalas också (3. 8) att staten i första hand bör påverka kommunerna och landstingskommunerna genom allmänna riktlinjer och ramar för verk- samheten. Riksdagen (FiU 1978/79: 35 s. 6) ansluter sig till denna grundsyn och anför att strävan bör vara att minska omfattningen av statlig reglering av olika delar av den kommunala verksamheten.

Allmänt kan sägas om socialtjänstreformen att utgångspunkten måste vara att inom nuvarande resursramar göra behövliga omdispositioner. Genom generella insatser, som är ett viktigt inslag i reformförslaget, bör åtminstone på sikt behovet av individuella stödinsatser kunna minskas. Genom att se över organisation. verksamhetsformer och arbetssätt torde man i vissa avseenden kunna göra den sociala verksamheten i kommuner- 3l Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 1. DeIA

Prop. 1979/SO:! FoU-t'erksamhet. statistik 482

ha effektivare. De förenklingar i socialhjälpshandläggningen som vissa kommuner prövar visar t. ex. på ökade möjligheter till ändrade arbetsme- toder. Det står också klart att t.ex. den föreslagna rätten till bistånd i Väsentliga delar inncbär en anpassning till praxis i kommunerna.

Ett konkret resursbchov uppkommeri samband med reformens genom- förande. Det gäller utbildning av förtroendevalda och personal inom so- cialtjänsten och näraliggande områden samt information till allmänheten. Jag återkommer till frågan om statens medverkan vid finansieringen av denna utbildnings— och upplysningsverksamhet (avsnitt 2.26).

Hänvisningar till S2-214

2.24. Forskning och utvecklingsarbete. statistik

2.2—1.1 Soi-ialljiinsli'n ochjoins/(ningar

Socialutredningcn redovisar i principbetänkandet sina överväganden i fråga om behovet av ökade kunskaper som underlag för verksamheten. Jag delar utredningens allmänna uppfattning att den framtida socialtjänsten behöver omfattande stöd av forskningsinsatser. Då jag nu och senare för enkelhetens skull talar om "forskning" gerjag begreppet en vid innebörd. Det omfattande offentliga utredningsarbetet på olika nivåer inom den socialpolitiska sektorn står forskningen nära även om det inte fyller strikta forskningskrav. Jag kommer i det följande inte heller att dra någon klar gräns mellan forskning och utredning. Samma gäller utvecklingsarbete och försöksverksamhct av olika slag. Vidare är statistiken både en del av forskningen och en fristående informationskälla. Jag kan därför inte ge- nomgående skilja ut statistiken från forskningen. även om jag senare tar tipp vissa statistikfrågor särskilt.

Det är för övrigt vanligt att forsknings- och utvecklingsarbete (FoU) används som ett sammanhållet begrepp. OECD har föreslagit följande definition av FoU-verksamheten som ofta används på det tekniska och naturvetenskapliga men också på det samhällsvctcnskapliga området.

Griindlbrskning: att systematiskt och metodiskt söka efter ny kunskap och nya idéer utan någon bestämd tillämpning i sikte.

Tillämpad_liirxkning: att systematiskt och metodiskt söka efter ny kun— skap och nya idéer med en bestämd tillämpning i sikte.

Utrvrklingsurbviv: att systematiskt och metodiskt utnyttja forskningsre- sultat och vetenskaplig kunskap och nya idéer för att åstadkomma nya produkter. nya processer. nya system eller väsentliga förbättringar av redan existerande sadana.

Det bör anmärkas att många insatser är så sammansatta att de inte kan hänföras till endast ett av deSsa begrepp. Socialt utvecklingsarbete utförs ofta i form av försöksverksamhct.

Jag har tidigare (2.4) anslutit mig till socialutredningens förslag att syste- matiskt dela in socialtjänstens verksamhet i de tre huvudfunktioncrna

Prop. l979/80:1 FoU-verksamhet. statistik 483

strukturinriktade insatser. allmänt inriktade insatser och individuellt inrik- tade insatscr. Som framgår av vad jag kommer att säga krävs självfallet forskning och utvecklingsarbete inom alla dessa områden.

Den helhetssyn som är grundläggande för socialtjänsten begränsas givet- vis inte till de interna relationerna mellan socialtjänstens företrädare och dem som efterfrågar sociala tjänster. Den innebär också att socialtjänsten är en del av hela socialpolitiken. som både påverkar och påverkas av samhällets tillstånd och förändringar i övrigt. Därmed vill jag ha sagt att hela samhällsforskningen har mer eller mindre direkt betydelse för social- tjänsten. Här kommer jag emellertid att i första hand behandla den för verksamheten centrala forskningen.

Den framtida tvärvetenskapliga samhällsforskningen måste. liksom nu är fallet. avse olika vcrksamhetsnivåer. Den skall bilda underlag för plane- ring och utveckling av socialtjänsten på riks-. regional— och lokalnivå.

Socialutredningcn betonar i sitt principbetänkande att det måste byggas upp en nära samverkan mellan forskningen och fältet. dvs. den praktiskt verksamma socialtjänsten. Som jag återkommer till har bl.a. reformarbe- tet i fråga om den sociala utbildningen gett nya förutsättningar härför.

2.242. Forskningens inriktning ()m befolkningens levnadsförhåilunden

Den socialpolitiska planeringen behöver ett omfattande kunskapsunder- lag om människornas levnadsförhållanden i olika aVseenden. Som en del av den socialpolitiska verksamheten gäller detta även socialtjänsten. Jag ansluter mig här till socialutredningens uppfattning att vidgade kunskaper om behovsstrukturen hör till de mest angelägna för planeringen av social- politiska insatser och då även dem som gäller socialtjänsten. Socialstyrel- sen har i likhet med andra remissinstanser understrukit samma sak. ] remissvaret på slutbetänkandet pekar statistiska centralbyrån på betydel— sen av de kunskaper om behovsstrukturen som s.k. levnadsnivåundersök- ningar (välfärdsmätningar) ger.

Den första omfattande levnadsnivåundersökningen genomfördes av låg- inkomstutredningen år 1968. Undersökningen syftade till att genom inter- vjuer med ett representativt urval av befolkningen i åldern 15—75 år ge en bild av "hur svenska folket har det". Undersökningen omfattade nio olika välfärdsområden eller levnadsnivåkomponenter. nämligen hälsa. arbete. utbildning. ekonomiska resurser. politiska resurser. uppväxt- och familje- förhållanden. bostadsförhållanden. kost. fritid och rekreation. Det var första gången som man har gjort en så omfattande undersökning med syfte att statistiskt beskriva människors förhållanden på politiskt centrala områ- den.

i enlighet med riksdagens beslut gjorde socialforskningsinstitutet en motsvarande s.k. replikationsundersökning för år 1974 med i stort sett samma urval. Institutet fick i uppdrag att närmare konkretisera idén om en

Prop. l979/80:1 FoU—t'erkmnthvt. statistik 484

social rapportering och arbeta med de forskningsmässiga problemen i vältärdsforskningen.

Sedan år l974 genomför statistiska centralbyrån årligen levnadsnivåun- dersökningar (undersökningar rörande levnadsförhållanden. ULF). Hittills har centralbyrån i form av intervjuer med ett representativt urval personer genomfört omfattande undersökningar i fråga om komponenterna utbild- ning. sysselsättning. ekonomi. boende. hälsa. fritid. sociala relationer. transporter och kommunikationer. trygghet och säkerhet. politiska rc- surser. I år gäller undersökningarna arbetslivs- och utbildningsfrågor. För de närmast följande åren planeras motsvarande undersökningar av hälso- tillstånd. vårdkonsumtion och social omsorg. Centralbyrån genomför såle- des mer omfattande undersökningar av någon eller några komponenter för varje år. Urvalet varieras efter en s. k. rotationsprincip. Därutöver ingår årligen från samtliga komponenter ett mindre urval faktorer. som gäller centrala och snabbt föränderliga förhållanden.

Många problem är förknippade med undersökningar av det här slaget. En inte oväsentlig andel personer som ingår i urvalet har mot bakgrund av den debatt som pågått om databehandling av personuppgifter visat sig tveksamma eller direkt negativa till att lämna ut uppgifter om sina person- liga förhållanden. Bortfallet i vissa undersökningar har därför varit bety- dande. För att kunna förankra sådana undersökningar i medborgarens förtroende fordras en omfattande information om undersökningarnas syfte och om det integritetsskydd som ges. Frågan om integritetsskyddet och hur detta på bästa sätt skall tillgodoses måste fortlöpande ägnas stor uppmärksamhet.

Levnadsnivåundersökningarna ger ett mycket omfattande faktamaterial om svenska folkets levnadsförhållanden. Det är här fråga om basfakta som bör ingå i det underlag som samhället i första hand på central nivå behöver för den socialpolitiska planeringen. Materialet ger också vissa möjligheter till redovisningar av levnadsnivåvariationer på länsnivä och i någon ut- sträckning även på kommunnivå. I den fortsatta utvecklingen av Ievnads- nivåundersökningar kan närmare prövas behov av och förutsättningar för att undersöka bl.a. barns och äldres samt särskilt utsatta gruppers leV- nadsförhållanden.

Enligt arbetsgruppen för låginkomstfrågor skulle levnadsnivåundersök- ningar kunna ange olika problems storleksordning. vilka grupper som drabbas och sambandet mellan olika problem. Undersökningarna skulle på så sätt kunna fungera som varningsklocka (Ds In 1972: 19).

Det har grundläggande betydelse att bl.a. levnadsnivåundersökningarna blir föremål för forskningsmässiga analyser. Dessa bör bl. a. syfta till att söka klarlägga samhällsfaktorer som påverkar de. empiriska undersökning- arnas resultat i fråga om tillstånd och förändringar avseende levnadsförhål- landena. Sådana analyser bör kunna bidra till en bedömning av vilka resultat som är särskilt viktiga. Men statistiken kan självfallet aldrig säga vad som bör göras. Detta är till sist ett politiskt avgörande.

Prop. 1979/SO:] FoU—verksamhet, statistik 485

Även om resultaten från levnadsnivåundersökningarna har kommit till användning på olika sätt. har de hittills inte utnyttjats till fullo. Orsakerna är säkert flera och gäller bl. a. inft'irmation om samt spridning och presenta- tion av undersökningsresultaten. .lag tror också att mottagarna är osäkra över hur de skall hantera det omfattande kunskapsunderlaget. Det är viktigt att utveckla en metodik för hur materialet skall kunna användas i olika sammanhang. Statistiken måste anpassas till behovet av statistik och till förändringar av detta behov. Det fordras därför att bl. a. socialtjänsten utifrån verksamhetens mål och uppgifter analyserar och preciserar de konkreta behoven av kunskaper om olika samhällsförhållanden och för fram dessa behov till dem som svarar för forskning och statistik.

Redovisningar av faktiska tillstånd som undersökningarna hittills har svarat för är emellertid inte tillräckligt. Man måste även söka beskriva och analysera förändringar och orsaksförhållanden. Dessa krav gäller emeller- tid inte bara lcvnadsnivåundersökningarna. Jag återkommer till dessa frå- gor senare.

Olika funktioner inom socialtjänsten kommer att behöva mer kalkyler- bara kunskaper än levnadsnivåundersökningarna ger om behovsstrukturen på flera nivåer för planeringen. Det kan gälla behov av t. ex. ekonomiskt bistånd. barnomsorg och äldreomsorg i olika avseenden. Den enda "mäta- re" samhället i dag många gånger har är köerna till olika befintliga service- inrättningar. Här bör efterfrågeundersökningar kunna ha betydelse. Där- med får man en bättre kunskap om människors upplevda behov av samt vilja och förmåga att acceptera sociala tjänster. sysselsättning m.m. Så- dana undersökningar kan emellertid bli missvisande. om de snarare ger uttryck för människornas anspråksnivå än för deras faktiska behov. Perso- ner som lever under otillfredsställande förhållanden torde inte sällan ha lägre anspråk än dem som lever under goda. Även svarsbortfallet kan vara särskilt stort inom den först nämnda gruppen. Undersökningarna bör där- för inte begränsas till att mäta enbart attityder utan kompletteras med objektiva data. som möjliggör en bättre bedömning av det faktiska beho- vet. Här som i många andra projekt måste behovet av integritetsskydd uppmärksammas.

Välfärdsmätningar och efterfrågeundersökningar bör kompletteras med områdesbeskrivningar för kommunerna. Som jag har antytt tidigare kan levnadsnivåundersökningar bara i vissa fall redovisas på kommunnivå. Statistiska centralbyrån har börjat producera områdesbeskrivningari fråga om befolkningens sammansättning och förändringar. inkomstförhållanden m.m. Områdesbeskrivningar och efterfrågeundersökningar är av värde för socialtjänstens verksamhetsplanering och medverkan i den övriga sam— hällsplaneringen. Som centralbyrån påpekar i sitt remissvar redovisar ock— så folk- och bostadsräkningarna speciella områdesbeskrivningar. som har utformats i samråd med representanter för kommunal planering.

Prop. 1979/80zl FoU-verksamhet, statistik 486

Förändringar. orsaker. teorier

Vi behöver analyser av de sociala processerna för planeringen både i fråga om strukturinriktade. allmänt inriktade och individuellt inriktade insatser. Dessa analyser måste ha en problem— och orsakssökande inrikt— ning. Vilka faktorer ger de viktigaste förklaringarna till daliga villkor i fråga om inkomster. arbete etc.? Vilken betydelse har olika faktorer i boende— miljön för de sociala relationerna i ett område och för individens personliga utveckling? Vilka faktorer kan kommuner och socialtjänst påverka"? Skall man kunna påverka brister i samhället. krävs det att man kan angripa orsakerna. Forskningen bör även studera positiva sociala processer. Även sådan forskning bör kunna ge bättre kunskaper och därmed möjligheter till bättre metoder.

Jag vill samtidigt stryka under att socialtjänsten måste kunna arbeta utan att alltid grunda sina insatser på entydiga vetenskapliga resultat. Praktiska åtgärder måste många gånger snabbt sättas in för att söka undanröja sociala missförhållanden. Detta kan gälla i fråga om såväl planeringen i stort som insatser för enskilda människor eller familjer.

Socialtjänsten behöver en praktiskt och konkret inriktad forskning som kan tillämpats i det dagliga arbetet på olika nivåer. Men den behöver också en mer teoretiskt inriktad forskning. som arbetar med orsaksteorier och förklaringsmodeller till sociala problem i samhället. som arbetslöshet. främlingskap. missbruk osv.

Metudutt'cckling

Den föreslagna socialtjänstlagen kommer att ge socialtjänsten en bety- dande frihet att i samråd med klienterna sätta in olika slag av åtgärder och metoder i det förebyggande och avhjälpande arbetet. Även strukturinrik- tade insatser m.m. kan utformas olika. Det är som socialutredningen och remissinstansema har understrukit viktigt att utveckla metoderna för soci- alt arbete på olika nivåer. Hur skall vi utnyttja våra kunskaper om sociala problem och deras orsaker när det gäller att avgöra vilka behandlingsin- satser som bör sättas in i en given situation? Under vilka förutsättningar bör en viss behandlingsmetod väljas? Vilka miljöpåverkande åtgärder bör man genomföra för att åstadkomma en viss förändring? Jag kommer senare att ge exempel på projekt som sysslar med konkreta frågor som mer eller mindre direkt gäller metodutveckling inom socialt arbete.

Uppji'iljning och värdering

En viktig förutsättning för bl. a. metodutvecklingen inom socialtjänsten är att man följer tipp insatserna och genomför resultatvärderingar. Uppfölj— ning och värdering har en mycket stor spännvidd. och de rymmer självfal- let många metodproblem på olika nivåer. Omfattande socialpolitiska re- former. t. ex. reformerna inom förtidspensioneringen. behöver följas upp fortlöpande och så långt möjligt värderas. På samma sätt måste socialtjäns-

Prop. 1979/80:l FoU-verksamhet. statistik 487

tens individinriktade insatser följas och bli föremål för en resultatvärde— ring.

Som socialutredningen har påpekat måste socialarbetarna i sin uppfölj- ning systematisera och bearbeta sina erfarenheter från fältarbete-t. 'l'ar socialtjänsten tillvara sina vunna erfarenheter och gör nödvändiga ändring— ar. kan socialtjänsten efterhand förbättra sina insatser.

Socialtjänsten måste alltså kritiskt pröva hur verksamheten fungerar. Det bör göras en fortlöpande uppföljning och resultatvärdering mot bak- grund av de kunskaper om sociala problem som vi har utifrån praktiska erfarenheter. levnadsnivåundersökningar. forskning m. m. Samtidigt måsv te vi realistiskt bedöma vad man inom den samlade samhällspolitiken kan begära att socialtjänsten skall klara. Socialtjänsten kan j'riintja en god social utveckling i samhället. men den kan inte ensam utan endast genom samverkan med andra samhällsverksamheter nå mer bestående och bety- delsefulla resultat.

Jag delar som sagt socialutredningens uppfattning att de problem som socialarbetarna möteri sitt praktiska arbete måste vara ett viktigt underlag för beslut om inriktningen av forskning och utvecklingsarbete. Genom att socialtjänstens företrädare analyserar egna insatser och erfarenheter kan de ge impulser till utvecklingsprojekt och försöksverksamhct. Social- arbetare som är lämpliga och intresserade för uppgifterna bör också på olika sätt delta i forsknings- och utvecklingsprojekt. Här bör den reforme- rade socionomutbildningens forskningsanknytning bli av stor betydelse.

Genom denna anknytning och möjligheterna till forskarutbildning bör den framtida socialtjänsten kunna tillföras forskarkrafter bättre än tidigare. Genom de studerandes erfarenheter av socialt arbete bör forskningen kunna tillföras nya erfarenheter. En forskning som är knuten till den sociala utbildningen bör spela en viktig roll både i fråga om metodutveck- ling inom socialtjänstens huvudområden och en nödvändig resultatvärde- ring av socialtjänstreformen i dess olika delar.

Jag vill här ytterligare understryka den reformerade socionomutbild- ningens betydelse för socialtjänstreformen. Den nya utbildningen syftar till att tillgodose de utbildningsbehov som den av socialutredningen formule- rade helhetssynen på det sociala arbetet innebär. Utbildningen har i större utsträckning gjorts obligatorisk och de olika ämnena har integrerats bättre än tidigare.

Behoven av återkommande utbildning och vidareutbildning har beaktats. Målen för utbildningsreformen är att fördjupa och förstärka utbildningens arbetsfältsanknytning och skapa förutsättningar för en forskningsanknyt— ning av utbildningen. Det nya integrerade tvärvetenskapliga ämnet socialt arbete är avsett att bilda grund för såväl yrkesverksamhet på det sociala området som för forskarutbildning. Ämnet skall ge kunskaper för sociala arbetsinsatser i vid mening och omfatta såväl socialtjänstens möjligheter att lösa problem och tillgodose behov — metoderi socialt arbete som andra

Prop. l979/80:l FoU-verksamhet, statistik 433

former för sociala åtgärder i ett brett socialpolitiskt perspektiv. Utbildning- en skall vara probleminriktad och ge kunskaper som behövs för problem- analys och problembearbetning.

En viktig del av underlaget för den forskning som är knuten till utbild- ningen skall vara de praktiska erfarenheter som socialarbetarna får från sin verksamhet på fältet. Samtidigt som forskningen tillgodogörs dessa erfa— renheter, måste forskningsresultaten föras ut och tillvaratas bl.a. genom ett fortlöpande utvecklingsarbete inom den praktiskt verksamma social- tjänsten. Forskning och forskarutbildning inom ämnet socialt arbete avser såväl individer och familjer, grupper och organisationer ("mikronivå") som hela samhället ("makronivå"). Utbildnings- och forskningsinsatserna bör ha som ansatser såväl beskrivning av sociala förhållanden och svårig- heter som förklaring av bakomliggande sammanhang och orsaker. De bör också inriktas på att utveckla och analysera åtgärder som kan påverka problematiska förhållanden.

Utbildningsreformen en är bara något år gammal. Det är självfallet viktigt att grundutbildning. vidareutbildning och forskning inte låses utan anpassas till ändrade behov och nya problem som följer med samhällsut- vecklingen och som den framtida socialtjänsten har att möta. Genom att forskningen knyts närmare tältet bör kommunerna fä ökade förutsättningar för aktiva insatser.

2.243. Dokmnentatimt och information om social forskning och utveck- lingsarbere

Jag delar socialutredningens mening att dokumentation och information kring forsknings- och utvecklingsprojekt har stor betydelse för socialtjäns- tens möjligheter att fullgöra sina uppgifter på bästa sätt. Denna dokumen- tation är viktig både som kunskapskälla och som idégivare för fortsatta insatser. Den till socialdepartementet knutna delegationen för social forsk- ning har till uppgift att svara för bedömning och samordning av forsknings- och utvecklingsarbete samt försöksverksamhct inom den sociala sektorn. Delegationen skall också initiera projekt som är betydelsefulla för social- politiken. Den publicerar årligen en katalog över de projekt som socialde- partementet har beviljat anslag eller som efter delegationens tillstyrkan fått medel från allmänna arvsfonden. Projektkatalogen är ett led i delegatio- nens informationsverksamhet. År 1976 inledde delegationen en initiativ- verksamhet rörande forsknings och utvecklingsarbete inom olika socialpo- litiska områden.

Enligt delegationens bedömning är äldreomsorg och social planering särskilt angelägna att satsa fortsatt forsknings- och utvecklingsarbete på.

Delegationen beviljar även medel till konferenser och annan informa- tionsverksamhet genom bl.a. socialstyrelsen liksom till Kommunförbun- dets "idé- och erfarenhetsbank".

Kommunförbundets dokumentationsverksamhet är en fortsättning på

Pmp. l979/80:l FoU—vcrksam/zct. statistik 489

Föreningen Sveriges socialchefers utvecklingsprojekt "Social idébank" från 1973. Kommunförbundet genomför sedan l977 en treårig försöksverk- samhet på området bl. a. genom en årlig rapport "Sociala idéer och erfa- renheter". sotn omfattar 400—500 projekt. Erfarenheterna har dock visat att en skriftlig dokumentation inte är tillräcklig. Därför ordnas också konferenser om forskning och utvecklingsarbete. Delegationen för social forskning stöder försöksverksamheten. som bedrivs delvis i samarbete med bl.a. socialstyrelsen. institutet för social forskning och de fackliga organisationerna.

Dokumentation av forskningsresultat bör kunna bli ett viktigt idé- och kunskapsunderlag för den framtida socialtjänstens utveckling. om materi- alet tas tillvara på avsett sätt. Socialstyrelsen bör i kontakt med bl.a. delegationen för social forskning följa utvecklingen och överväga på vilket sätt dokumentationen av social forskning och utvecklingsarbete. bör or- ganiseras.

2.24.4. Vissa _forsknitrgs- och utvecklingsprojekt

Jag kommer i fortsättningen att konkretisera mina tidigare synpunkter på social forskning och utvecklingsarbete genom att ge exempel på vissa aktuella projekt. Dessa får illustrera initiativ i fråga om inriktningar och områden som jag finner angelägna. Det utesluter inte att andra projekt kan vara från olika synpunkter lika viktiga eller viktigare än de nämnda. Urvalet innefattar inte heller någon bedömning av projektens utformning och hittillsvarande resultat. Den indelning som jag gör i det följande för min redovisning följer delvis den framtida socialtjänstens verksamhetsom— råden. Men liksom dessa verksamhetsområden griper över varandra om- fattar många projekt flera sådana områden. Vissa av dessa projekt har jag behandlat som "övergripande".

Övergripande och sammansatta projekt

Viktiga principer för den framtida socialtjänsten går ut på att så långt möjligt förlägga den institutionella vården nära klientens egen miljö och att skapa kontinuitet och flexibilitet i behandlingsarbetet. Vården och behand- lingen skall utformas så att de inte "stämplar" och isolerar den enskilde (normalisering). Socialtjänstens insatser skall utmärkas av frivillighet och medinflytande från klienternas sida. Dessa principer har prövats i den av socialdepartementet finansierade försöksverksamheten inom socialvår- den. det 5. k. Skåneprojektet, Försöksverksamheten har omfattat hemma- hos-verksamhet. kontrakterade familjehem. stödfamiljsverksamhet. akti- vitetsskapande ungdomsverksamhet, dagcentralsverksamhet m.m. Jag har tidigare gett en översiktlig beskrivning av Skåneprojektet (avsnitt 2.7). Också på andra håll pågår en försöksverksamhct som syftar till att ändra socialbyräarbetet så att socialarbetaren får mer tid över för behandlingsin- satser och samhällsinriktat arbete. En betydande försöksverksamhct inom

Prop. 1979/Sihi FoU-verksamhct. statistik 490

flera kommuner går ut på att förenkla behovsprövning och utbetalning av SOCilIlhjälp. Det mest uppmärksammade försöket med rationaliserad so- cialhjälpshandläggning har socialnämnden i Sundsvall bedrivit i samarbete med försäkringskassan. Även Stockholm. Göteborg. Malmö och Solna hör till de kommuner som har initierat försöksverksamhct med förenklad so- cialhjälpshandläggning bl.a. för att skapaförutsättningar för ett tner grupp- orienterat arbetssätt.

Socialstyrelsen bedriver två projekt med inriktning på att framställa utbildnings- och informationsmaterial om socialtjänstreformen. nämligen Socialt arbete. innehåll och form (SOA) och Sociala Metoder (SM-projek- tet). Kommunförbundet genomför projektet Utveckling av social omsorg (USO).

strukturinriktade projekt

Jag har tidigare behandlat socialtjänstens medverkan i samhällsplane- ringen (avsnitt 2.4) och då framhållit att socialtjänstens insatser måste bygga på både egna erfarenheter av sociala förhållanden och problem och de kunskaper som bl.a. den sociala forskningen ger. Det är också nödvän- digt att utveckla metoder för denna medverkan på olika nivåer. l samman- hanget nämnde jag särskilt projektet Social utvecklingsplanering i Norr— bottens län. Projektet anknyter till den diskussion som har förts av social- utredningen om socialtjänstens medverkan i samhällsplaneringen. Bl. a. ett projekt i Göteborg har haft samma utgångspunkt — hur socialvårdens medverkan i samhällsplaneringen skall gå till.

Jag faster stort avseende vid forsknings- och utvecklingsarbete som är inriktat på åtgärdsorienterade analyser av sociala problem i bostadsomr. - den. Exempel på sådan forskning är Arbete och bostad i Gårdsten. som bl. a. syftar till att studera förutsättningarna för att tillföra området arbets- platser som kan förläggas i anslutning till bostäder samt projekt för doku— mentation av erfarenheterna från upprustning av den yttre miljön i Boll- mora. Tyresö kommun. Kommunen frck miljöförbättringsbidrag till upp— rustningen. Tekniska högskolan genomför en undersökning i fråga om effekterna av de Statliga miljöförbättringsbidragcn. Centralförbundet för socialt arbete (CSA) har under forskarmedverkan redovisat projekt om sociala problem i nya bostadsområden. Karolinska institutets socialmedi- cinska forskningsenhet i Luleå analyserar bl. a. segregation och anpass- ning i nya bostadsområden. I projektet Tätort i omvandling. som Uppsala universitet genomför. studerar man hur spridningen av arbetsplatser, bo- städer, service och rekreationsområden påverkar människors handlings- mönster. Socialstyrelsens projekt Resurstillgång och resursutnyttjande inom olika delar av Dalbyregionen syftar till att beskriva dels hur invånar- na i olika miljöer anser sig ha fått minimikrav i fråga om olika levnadsför- hållanden tillgodosedda. dels vilken anspråksnivå de har. Detta är några exempel på projekt som gäller fysisk miljö och sociala förhållanden av betydelse för planeringen.

Prop. .1979/80:l FoU—t'crksamlrct. statistik 491

Inom ramen för socialstyrelsens projekt i Vilhelmina bedriver högskolan i Östersund social forskning. Syftet är att bl.a. undersöka sambandet mellan samhällets struktur och människors levnadsförhållanden.

Flera projekt med de sociala centralnätnnderna som huvudmän gäller socialvårdens medverkan i saneringen av bostadsområden i bl.a. Stock- holm. Göteborg och Malmö.

Projektet Kommunplanering i glesbygd. avser planeringen av social service i glesbygdskommuner i Norrbottens och Västerbottens län. Kom- munförbtrndets projekt Sociala aspekter i samhällsplaneringen (SAlSP) med försöksverksamhet i tre kommuner har bl. a. syftat till att olika per- sonalgruppers och förtroendevaldas problembeskrivningar skall föras in i planeringen.

Jag har tidigare behandlat fält- och grannskapsarbete samt uppsökande Verksamhet som en uppgift för socialtjänsten (avsnitt 2.4). Många kom- muner har under senare tid satt igång olika projekt som omfattar grann- skapsarbete. Som exempel kan nämnas två projekt som startats av sociala centralnämnden i Malmö. Det ena projektet syftar till att i ett starkt problembelastat bostadsområde försöka aktivera de boende att börja arbe- ta på att förändra sin situation. Det andra projektet går ut på att söka bryta anonymitet och brist på kontakter mellan barn. tonåringar och vuxna samt integration med grupper av invandrare. En liknande inriktning har många andra projekt. dvs. att försöka förbättra kontakter och förståelse mellan olika grupper och att aktivera dem till att själva ta över.

Statens ungdomsråd har omfattande uppgifter på det ungdoms- och fn'tidspolitiska området. Av aktuella utredningar kan jag nämna kommu— nernas insatser för barn- och ungdomsverksamhet: hur det kommersiella fritids— och kulturutbudet påverkar ungdomars miljö och ungdomsorgani- sationernas arbetsvillkor samt försöksverksamhet som syftar till att under- söka hur ungdomars behov av en meningsfull fritid tillgodoses och hur ungdomarna i organiserade former kan påverka sin situation.

Utvecklingen på arbetsmarknaden har givetvis grundläggande betydelse för socialtjänstens villkor och behovet av sociala tjänster för utslagna. arbetslösa. och undersysselsatta. lnte minst de handikappades och arbets- lösa ungdomars problem behöver särskilda insatser. Jag har tidigare be- handlat socialtjänstens medverkan i arbetet på att bereda människor sys- selsättning (avsnitt 2.4). Det pågår en mycket omfattande forsknings- och utredningsverksamhet om arbetsmarknaden. Institutet för social forskning

redovisade 1978 en omfattande inventering av arbetsmarknadsforskningen i Norden. Den ökande ungdomsarbetslösheten har föranlett olika statliga och kom- munala åtgärder ifråga om arbetsförmedlande verksamhet. beredskaparbe- ten för ungdom. praktikanställning. utbildning osv. Ett flertal projekt har satts igång som bl. a. gäller ungdomars. kvinnors och arbetshandikappades situation på arbetsmarknaden. Sysselsättningsutredningen har svarat för

Prop. 1979/80zl FoU-verksamhet. statistik 492

ett omfattande utredningsarbete som även omfattar forskning och försöks— - verksamhet.

Många invandrare befinner sig i en utsatt situation som kräver särskilda insatser. Det finns ett behov av ökade kunskaper om de problem som uppkommer och kan kvarstå i samband med invandringen. En särskild expertgrupp för invandrarfrågor (EIFO) har inrättats. Gruppen har att fastställa forskningsbehov ifråga om in- och utvandring. invandrares situa- tion rn. m. samt följa och initiera forskning i sådana frågor.

Även statens invandrarverk spelar en viktig roll ifråga om dokumenta- tion om information angående forsknings— och utvecklingsarbete rörande invandrar— och minoritetsfrägor. Verket stöder ekonomisk försöksverk- samhct i olika kommuner. t.ex. det sk.k. SIG-projektet (samverkan i grannskapet). som skall främja samverkan mellan svenskar och invandra- re. särskilt barn och ungdom.

Allmänt inriktade projekt

Detta huvudområde av den framtida socialtjänsten omfattar bl. a. ser- vice och omsorg för barn och ungdom. äldre samt personer med handi- kapp. lnom samtliga dessa serviceområden pågår väsentlig forskning samt utrednings- och utvecklingsarbete.

lnom bamomsorgen har statliga utredningar dragit upp riktlinjer för verksamhetens mål. innehåll och former. Till de viktigaste hör barnstuge- utredningen, utredningen om skolans inre arbete (SIA) och familjestöds- utredningen. Socialstyrelsen bedriver en omfattande försöksverksamhct inom bamomsorgen. Flera delprojekt i bl.a. förskoleverksamheten har redovisats. Ett antal fristående försöks- och forskningsprojekt genomförs i samverkan med socialstyrelsen. Ett flertal projekt gäller uppsökande verk— samhet och föräldrautbildning; arbetssätt. organisation och miljö i förskola och fritidshem; invandrares barn och hemspråkträning; samverkan mellan förskola och andra verksamheter m. m.

Redan befolkningsutvecklingen kommer att medföra att äldreomsorgen i kommunerna måste byggas ut. Ett stort antal kommuner arbetar numera fram fleråriga planer för olika delar av äldreomsorgen. För att förbättra samverkan mellan huvudmännen i planeringen har de båda kommunför- bunden tillsammans med socialstyrelsen och Spri bedrivit ett utvecklings- arbete om service och vård m. m. Ett projekt om boendeservice och vård för äldre avslutades 1978. Som jag har redovisat tidigare (avsnitt 2.10) har pensionärsundersökningen lagt fram ett omfattande material om bl. a. pen- sionärernas situation i dagens samhälle (SOU l977:98—100). Vidare kan nämnas att en omfattande regional försöksverksamhet för att förbättra de äldres levnadsförhållanden har pågått inom Stockholms län (POMS). En omfattande tvärvetenskaplig forskning om ålderspensionärernas situation och hälsa genomförs av karolinska institutet. En longitudinell undersök- ning gäller "70-åringar i Göteborg”, som bl. a. skall klargöra vad som är normalt åldrande.

Prop. 1979/80:l FoU—rerksamhct.statistik - 493

Vissa andra projekt återigen gäller uppsökande verksamhet bland pen- sionärer och handikappade: dagcenterverksamhel. bl. a. genom insatser av pensionärerna själva (Sollentuna) och grannansvar för pensionärer och mellan pensionärer (Eskilstuna). grannansvar som komplement till hem- service (sociologiska institutionen vid Stockholms universitet). Den soci- ala hemtjänsten liksom annan service. boende och vård avseende innehåll. organisation och samverkan är föremål för utvecklingsarbete i ett betydan- de antal kommuner.

I fråga om personer med handikapp har bl. a. sysselsättningsutredningen redovisat resultat från arbetsmarknadspolitisk forskning och utvecklings- arbete.

Statens handikappråd har till uppgift att främja ett fortlöpande samarbe- te med bl.a. handikapporganisationerna. Rådet bedriver en omfattande informationsverksamhet. En undersökning av handikappråden i landsting och kommuner redovisades l978. Ett nordiskt samarbete på handikapp— forskningens och h_iälpmedeIsförsörjningens område har etablerats genom att man har inrättat nordiska nämnden för handikappfrågor. Nämnden redovisar årligen projekt inom handikappområdet. Under 1978 redovi- sades drygt 200 projekt.

Individuellt inriktat/(' projekt

Det forsknings- och utvecklingsarbete som jag har behandlat redan angår till sist enskilda människor. Särskilt vissa delar av projekten är också inriktade på individuella insatser. även om de i sin helhet kan bedömas ha en huvudsakligen struktur- eller allmänt inriktad karaktär. Omvänt gäller att knappast några projekt är enbart individinriktade. Jag skall i fortsätt- ningen begränsa mig till att ta upp några tidigare inte nämnda aktiviteter som gäller rådgivning. behandling och vård.

Hemma-hos-arbete, familjeterapi och olika former av rådgivning synes numera ingå i många kommuners reguljära verksamhet. Utöver det tidi- gare nämnda Skåncprojektets försöksverksamhct har tillkommit några nya projekt. bl.a. Systematisk belysning av korttids familjeterapi. som genom socialstyrelsen har lagts ut på Stockholms universitet.

lnom institutionsvården har bl.a. ungdomsvårdsskolorna varit föremål för försöksverksamhct. Socialstyrelsen redovisade 1978 en sammanställ- ning av erfarenheter från försöksverksamhct vid ungdomsvårdsskolor 1977/78 med frivillig intagning. Även Skåneprojektet har innefattat vård vid ungdomsvårdsskola. Sociala centralnämnden i Stockholm har initierat olika projekt vid barnbyn Skå. Ett flertal andra gäller familjehemsvård.

Omfattande resurser satsas på bearbetning av missbruksproblem. Den till socialstyrelsen knutna nämnden för alkoholfrågor fördelar anslag till viss försöksverksamhct och till information inom alkoholområdet. l anslut- ning till nämndens tillkomst fick socialstyrelsen vissa medel till forskning i alkoholfrågan. En viktig resursförstärkning innebär det också att det nyli- gen har inrättats tre professurer i alkoholforskning.

Prop. 1979/SO:] FoU-verksamhet. statistik 494

En omfattande kartläggning, av nykterhetsvården har genomförts inom ramen för socialstyrelsens s. k. Nys—projekt (nykterhetsvårdens struktur— grupp). Som bakgrund till projektet kan erinras om att socialutredningen ställer samhällets nykterhetsvård i en delvis ny situation. För att finna konstruktiva lösningar i enlighet med socialtjänstreformcns riktlinjer krävs kunskaper om svårigheter och en realistisk bedömning av olika fram- komstmöjligheter. Projektets slutrapport (Vården av alkoholmissbrukare. Problem och möjligheter. Socialstyrelsen redovisar 1978: 4) ligger till grund för en omfattande utbildningsverksamhet. som genomförs av social- styrelsen och de båda kommunförbunden i samverkan med de fackliga huvudorganisationerna.

] detta sammanhang kan också nämnas att försöksverksamhct med tillnyktringsenheter planeras eller är på gång inom skilda delar av landet. Andra former av försöksverksamhet m.m. i kommunerna gäller t. ex. olika behandlingsformer. information. arbete med äldre missbrukare. förbätt- ring av bostadsförhållanden och sociala kontakter. sysselsättningsinsatser. dagcentraler för alkoholmissbrukare, samarbete med fackföreningar. kart- läggning av dold alkoholism.

Narkotikamissbruk förekommer ofta tillsammans med missbruk av alko- hol.

Åtgärder kan därför på sikt inte ses isolerade för narkotikamissbrukare. Detta synsätt. som är vägledande för socialtjänstreformen, redovisar led- ningsgruppen för narkotikafrågori sin slutrapport. Ledningsgruppens för- slag i fråga om insatser för narkotikamissbrukare biträddes i den proposi- tion som antogs av riksdagen förra året.

I det antagna åtgärdsprogrammet ingår ökad forskning och utvärdering av pågående insatser. Det fortsatta arbetet omfattar bl.a. försöksverksam- het i olika delar av landet i syfte att pröva familjevård (vård i enskilt hem) som alternativ till instutionsvård. Särskilda insatser mot ungdomsarbets- lösheten nämner ledningsgruppen som en av de mest angelägna förebyg- gande insatserna. Skolan har speciella förutsättningar att nå ungdom i riskzonen. Försöksverksamhet har satts igång på flera håll. för vilken skolöverstyrelsen har samordningsansvar. En särskild arbetsgrupp har till uppgift att föreslå åtgärder i anslutning till missbrukarnas situation på arbetsmarknaden. [ utredningsarbetet skall särskilt uppmärksammas sam- arbetet mellan narkomanvården och arbetsmarknadens organ. Arbets- marknadsstyrelsen har här samordningsansvar.

Jag kan till slut nämna att socialstyrelsen förra året publicerade en uppföljning av en grupp frivilligt vårdade narkotikamissbrukare ("226 nar- komaner”), den mest omfattande uppföljningsstudien av detta slag som hittills har publicerats.

Prop. 1979/80zl FoU-verksamhet. statistik 495

Med min sammanfattande översikt har jag velat antyda det omfattande forsknings- och utvecklingsarbete som pågår inom redovisade delar av den socialpolitiska sektorn. Verksamheten utgör en viktig grund för den framti- da socialtjänstens utveckling. Det förutsätter emellertid bl. a. att resultaten förs ut på ett sådant sätt att de kan omsättas i socialtjänstens praktiska verksamhet. Jag har redan tidigare understrukit behovet av en samordnad dokumentation och att den fortsatta utvecklingen på detta område följs. Det är också viktigt att resurserna och insatserna inom forsknings- och utvecklingsarbete samordnas så att de kan tas tillvara på bästa sätt.

Hänvisningar till S2-24-4

2.24.5. Statistik

Socialutredningcn redovisar i sitt principbetänkande vissa allmänna överväganden om den framtida socialtjänststatistiken. Enligt utredningen skall statistiken göra det möjligt att på riksnivå följa det socialpolitiska refomtarbetet och bedöma behovet av ändringar i sociallagstiftningen. På den regionala nivån behövs bl.a. kunskaper om de sociala resurserna som underlag för regional planering m.m. Likaså behöver kommunerna statis- tiskt underlag i fråga om de sociala förhållanden i kommunerna för den kommunala socialpolitiska verksamheten.

Den framtida statistiken bör enligt utredningen liksom den nuvarande bestå av både löpande årlig statistik och specialundersökningar. Den årliga statistiken skall översiktligt redovisa behov av olika insatser. de gjorda insatserna och kostnaderna för dessa. En mer orsakssökande resultatinrik- tad statistik måste emellenid bygga på specialundersökningar i samarbete med forskningen. Utredningen pekar vidare på att den skisserade utform- ningen rymmer en lång rad svårlösta problem. varför statistiken på kort sikt inte kan väntas få ett väsentligt ändrat innehåll.

Remissopinionen var i stort sett positiv. Man ansåg att en översyn av den nuvarande statistiken var nödvändig och statistiska centralbyrån hän- visar här till pågående utvecklingsarbete. Socialstyrelsen pekade på bl. a. behovet av att kunna koppla socialtjänstens statistik till andra redovis- ningssystem över förhållanden som påverkar människors levnadsbeting- elser. t.ex. hälso- och sjukvårdsstatistiken. Samtidigt underströk styrel- sen. statistiska centralbyrån m.fl. från olika utgångspunkter integritets- och sekretessproblem. Kommunförbundet ansåg att den löpande statisti- ken borde begränsas till förmån för specialundersökningar inom angelägna områden.

I slutbetänkandet konstaterar socialutredningen att den nuvarande indi- vidrelaterade statistiken än knuten till av de sociala nämnderna fattade beslut som gäller myndighetsutövning. som tvångsåtgärder inom barnavår- den och nykterhetsvården och lämnande av socialhjälp. Socialtjänsten kommer att i betydligt mindre utsträckning befatta sig med sådana ären— den. varför helt nya krav kommer att ställas på statistikrapporteringen till statistiska centralbyrån (SCB). Med hänvisning till principbetänkandet fin-

Prop. 1979/8021 Ft')U-verksamhet. statistik 496

ner utredningen att en central statistik även i fortsättningen kommer att ha stor betydelse. Från integritetssynpunkt bör dock individrelaterad statis- tikrapportering i möjligaste mån undvikas. Sådan statistik gör det möjligt att identifiera personer som ingår i statistiken. Genom olika metoder och regler för handläggningen vid SCB har dessa möjligheter begränsats. En mängdrelaterad statistikrapportering — som endast anger antal personer etc. — bör enligt socialutredningen i allmänhet var tillräcklig. Om det är nödvändigt att ta fram individrelaterade uppgifter bör detta vanligen kunna göras genom särskilda undersökningar som baseras på primärmaterial i kommunerna. bl. a. sådant som har undantagits från den föreslagna gall- ringen. Rapportering till statistiska centralbyrån av uppgifter som identi- fierar den enskilde bör enligt utredningen kunna förekomma enbart när riksdagen eller regeringen efter att ha hört datainspektionen finner att det finns synnerligen angelägna samhällsbehov. Vidare anser utredningen att bestämmelser om uppgiftslämnande för forskningsändamål bör skärpas. Utredningen är inte beredd att ange hur socialtjänststatistiken bör utfor- mas.

Den komplicerade frågan om forsknings- och statistikbehoven inom socialtjänsten och hur dessa skall tillgodoses i avvägning mot andra intres- sen har bl.a. samband med bestämmelserna om personregister och person- akter. Jag har behandlat dessa frågor tidigare (avsnitt 2.20).

l sitt remissvar över slutbetänkandet redovisar statistiska centralbyrån synpunkter på de behov av statistisk information som den nya socialtjäns- ten kan väntas ha. Dessa ansluter i stort till utredningens olika övervägan- den i frågan. Centralbyrån framhåller bl.a. att enhetliga definitioner och klassifikationer måste utformas. l fråga om den uppföljningsstatistik som aktualiserades i slutbetänkandet understryker centralbyrån att avvägning— en mellan mängdrelaterat och individrelaterat underlag till statistiken mås— te övervägas närmare. Man erinrar också om att efter slutbetänkandets publicering har sekretesslagen ändrats för att ytterligare stärka skyddet för statistiska uppgifter.

Statistiska centralbyrån genomför nu i samverkan med centrala social— politiska myndigheter. kommunförbund. forskningsinstitutioner m.m. en översyn av socialstatistiken i syfte att anpassa den till den framtida social- tjänstens behov.

Min tidigare redovisade syn på forskningens och utvecklingsarbetets inriktning är i huvudsak tillämplig också på den framtida socialtjänststati— stikens utformning. Denna statistik måste ge ett väsentligt kunskaps- underlag för socialtjänstens verksamhet och utveckling inom de tre huvud- områdena strukturinriktade. allmänt inriktade och individuellt inriktade insatser. Den reguljära socialtjänststatistiken bör här vid sidan av forsk- ning. levnadsnivåundersökningar och försöksverksamhct m.m. utgöra en del av det totala informationsunderlag som socialtjänsten kommer att behöva. Vidare bör statistiken omfatta såväl basinformation i form av

Prop. l979/80:1 Vård utan samtycke m. m. 497

löpande statistik som särskilda undersökningar. Statistiken bör vidare byggas upp så att den ger information på riks-. läns— och kommunal nivå.

Den nuvarande socialstatistiken bygger i huvudsak på redovisningar av de prestationer och delvis de resurser som socialvården svarar för. Den framtida statistiken måste ändras i väsentliga avseenden. Den bör genom reguljär statistik och forskningsbetonade särskilda statistiska undersök- ningari princip utformas så att den bidrar till att bl. a. belysa

]. gruppers och enskildas behov av socialpolitiska resursförstärkningar och förändringar av dessa behov. bakgrunden till sådana behov, 'J-l PJ . i vilken utsträckning det ankommer på socialtjänsten att förstärka grup- pers och enskildas resurser och tillgodse deras behov.

4. på vilket sätt socialtjänsten tillgodoser denna uppgift, dvs. vilka rc- surser som verksamheten förfogar över, vilka insatser som görs och vilka metoder som tillämpas,

. i vilken utsträckning socialtjänsten har tillgodosett de behov av resurs-

förstärkningar för grupper och enskilda som det ankommer på verksam- heten att svara för, dvs. vilka effekter som insatserna har haft och vilka resultat som har uppnåtts,

6. vilka förändringar i arbetssätt och metoder som kan behövas för att uppnå bättre resultat. Ul

Jag är medveten om att en avvägning måste göras mellan olika intressen. Hänsyn måste tas till medborgarnas integritet samt uppgiftslämnares och statistikproducents arbetsinsatser och kostnader i förhållande till det prak— tiska värdet av statistikprodukten. Det värdet blir inte minst beroende av hur man i det pågående statistiska Utvecklingsarbetet lyckas lösa svåra mät- och metodproblem som socialutredningen har påtalat och som statis- tiska centralbyrån bekräftat. Av stor betydelse är också hur statistikprodu- centen gör den statistiska produkten tillgänglig i olika avseenden för kon- sumenterna (socialtjänsten) och htrr dessa kan utveckla metoder så statistikinflödet kommer till meningsfull användning i verksamheten och dess planering.

Frågor som gäller organisationen av statistiken inom bl. a. den sociala sektom behandlas i den särskilda propositionen om socialstyrelsens upp- gifter och organisation.

Hänvisningar till S2-24-5

2.25. Vård utan samtycke inom socialtjänst och sjukvård och därmed sam- manhängande frågor

2.25.l Utgångspunkter

Mina överväganden hittills har när det gäller socialtjänstens stöd och hjälp åt den enskilde uteslutande rört en verksamhet i frivilliga former. 32 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 1. Del A

Prop. 1979/SO:] Vård utan samtycke nr. m. 493

Enligt den föreslagna portalparagrafen skall verksamheten bygga på re- spekt för människornas självbestämmanderätt och integritet. l överens— stämmelse härmed har den grundläggande förutsättningen varit att social- tjänstens åtgärder skall vidtas i samförstånd och samarbete med den en- skilde.

Det är emellertid samtidigt uppenbart att samhället inte helt kan avvara möjligheterna att vårda den enskilde utan hans samtycke. När det gäller de unga har uppfattningarna skilt sig endast i fråga om de närmare förutsätt- ningarna och formerna för en sådan vård. F.n. innehåller BvL regler om omhändertagande för samhällsvård mot föräldrarnas eller den unges egen vilja.

I fråga om vården av vuxna missbrukare av alkohol eller narkotika har det å andra sidan trnder hela arbetet med socialtjänstreformen varit stora meningsskiljaktigheter om det skall finnas möjlighet enligt sociallagstift- ningen att vårda någon mot hans vilja eller om de möjligheter som står till buds enligt den psykiatriska tvångslagstiftningen (lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. LSPV) skall vara tillräckliga. F. n. kan enligt NvL alkoholmissbrukare under vissa förutsättningar tvångsintas på allmän vårdanstalt. l betydande omfattning vårdas alkoholmissbrukare också inom sjukvården med stöd av LSPV. För narkotikamissbrukare finns det endast möjligheter till vård oberoende av samtycke enligt LSPV.

Socialutredningcn har i fråga om de unga föreslagit att bestämmelser om vård titan samtycke skall tas in i en särskild lag. I fråga om vuxna missbru- kare har socialtrtredningen ansett att sociallagstiftningen i fortsättningen inte bör innehålla några bestämmelser om vård utan samtycke. Utredning— en hänvisari den delen till bestämmelserna i LSPV.

Socialutredningcn har även föreslagit ändringar i rättshjälpslagen (l972:429) i syfte att vidga rätten till offentligt biträde. l utredningens förslag ingår vidare bestämmelser om överlämnande för vård inom social- tjänsten som en påföljd för brott av unga.

l:"n expertgrupp inom socialstyrelsen har lagt fram förslag till nya be— stämmelser om psykiatrisk tvångsvård. Förslaget har beretts samtidigt med socialutredningens förslag beträffande vården av vuxna missbrukare.

En särskild arbetsgrupp inom regeringskansliet har haft i trppdrag att på grundval av bl.a. socialutredningens förslag och remissbehandlingen av detta redovisa ett beslutsunderlag för regeringens ställningstagande i frå- gor om vård trtan samtycke av vuxna missbrukare av alkohol eller narko- tika. Arbetsgruppen avgav i maj l978 en rapport (Ds 1978z8') Vård utan samtycke inom socialvård och sjukvård.

Sedan frågorna om vård utan samtycke hade beretts ytterligare inom socialdepartementet. beslöt regeringen den 18 december l978 att inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1. lag med särskilda bestämmelser om vård av unga (LV U). "2. lag om ändring i lagen (l964: 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.

Prop. l979/80:1 Vård utan samtycke m.m. 499

3. lag om ändring i lagen (l9boz 293) om beredande av sluten psykiatrisk Vård i vissa fall.

4. lag om ändring i rättshjälpslagen (I972: 429).

5. lag om ändring i brottsbalken. Lagrådsremissen har fogats till protokollet i detta ärende som bil. 4. Lagrådet har yttrat sig över förslagen den 27 februari l979. Yttrandet har fogats till protokollet i detta ärende som bil. 5.

Jag kommer i det följande att ta upp frågorna om vård utan samtycke till förnyat övervägande.

[ lagrådsremissen har jag utförligt redogjort för bakgrund och motiv till förslagen om vård titan samtycke i fråga om både de unga och i fråga om de vuxna missbrukama. För att inte behöva upprepa vad jag har sagt där kommerjag nu att relativt kortfattat redogöra för mina ställningstaganden särskilt då i belysning av lagrådets yttrande. För en mera utförlig redovis— ning färjag i stället hänvisa till lagrådsremissen. ] specialmotiveringen ger jag senare en sammanhängande kommentar till de lagförslag i frågorna om vård utan samtycke som jag lägger fram i propositionen.

2.252 Vården av unga

Socialutredningcn har föreslagit att de nödvändiga bestämmelserna om vård av barn och ungdom utan samtycke skall regleras i en särskild lag vid sidan av socialtjänstlagen. Till skillnad från de nuvarande bestämmelserna i BvL skall enligt förslaget beslut om sådan vård fattas av en domstol — länsrätten — efter ansökan av socialnämnden.

Jag ansltrtcr mig i likhet med de allra flesta remissinstansema till den föreslagna konstruktionen. I det följande skall jag under särskilda rubriker ta upp de olika delarna i förslaget till en översiktlig behandling.

Lagens grum/pr

Samhället har ett särskilt ansvar för barn och trngdom. lnom socialtjänsten skall socialnämnden tillsammans med föräldrarna medverka till att de unga får trygga uppväxtförhållanden och i övrigt gynnsamma levnadsbetingelser. Socialnämnden kan ofta i frivilliga former inom so- cialtjänsten ge föräldrar och barn det stöd och den hjälp som de behöver. Kan samförstånd inte nås. måste emellertid socialnämnden ha möjlighet att gå in vid sidan av föräldrarna och med sådana befogenheter att en ogynnsam utveckling för den unge kan förhindras. Behöver den unge samhällets bistånd men kan föräldrarnas och i vissa fall den unges medver- kan inte erhållas. måste det alltså finnas en möjlighet att bereda den unge vård i alla fall. Htrr detta skall gå till bör regleras i en lag med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU).

LVU skall således trygga samhällets möjligheter att alltid ktrnna ge barn och ungdom den vård och behandling som de behöver. LVU kompletterar på så sätt socialtjänstlagen i situationer när de frivilliga insatser som kan

Prop. l979/80:] Vård utan samtycke m.m. 500

ges med stöd av socialtjänstlagen är otillräckliga. Lagen skall med andra ord tillämpas först när det visar sig att det inte går att få samtycke till den värd som är nödvändig för den unge. Som jag har nämnt tidigare får den unge. om han har fyllt l5 är. själv bcsltrta i frågor som rör vården om honom. Det innebär att lagen kan tillämpas på den som har fyllt 15 men inte lö är. om inte samtycke kan nås av både vårdnadshavarna och den unge.

Tillämpningen av lagen bör emellertid inte ovillkorligen vara knuten till om det finns ett formellt samtycke eller inte. Nämnden kan ha grundad anledning att anta att föräldrarnas samtycke inte är allvarligt menat. Det kan också finnas situationer när det är skäl att tro att den unge själv inte kommer att medverka till den vård som han har förklarat sig införstådd med. Som jag återkommer närmare till i specialmotiveringen har det därför som en förutsättning för lagens tillämpning angetts att det kan antas att behövlig vård inte kan ges med den trnges eget och vårdnadshavarens samtycke.

Vård med stöd av lagen bör ktrnna komma i fråga i två huvudfall. nämligen dels när brister i omsorgen om den unge eller annat förhållande i hemmet medför fara för hans hälsa eller utveckling. dels när den unge utsätter sig för allvarlig fara i sådant hänseende genom missbruk av be- roendeframkallandc medel. brottslig verksamhet eller annat därmed jäm- förbart beteende. Grunderna för vården ansluter till den nuvarande upp- delningen i 25 & BvL. där 25 å a) avser bristcri den unges hemförhållanden och 25 5 b) den unges eget beteende.

Syftet med bestämmelserna i 25 & b) är att tillgodose den trnges behov av vård men också att hindra beteenden som är skadliga för samhället. Beslut om vård med stöd av LVU får primärt endast grundas på att den trnge utsätter sin hälsa eller utveckling för allvarlig fara genom sitt beteende.

Tre av lagrådets ledamöter har menat att en förskjutning kommer att inträda i den balans som f. n. upprätthålls med stöd av 25 å BvL genom att enligt LVU samhällsskyddet inte längre skall få åberopas som grund för vård utan samtycke. Jag anser för min del att risken för detta inte är särskilt stor. I fråga om unga som har fyllt 15 år ger straffrättsskipningens regelsystem förutsättningar för en nödvändig balans mellan vård- och skyddssynptrnkter. När det gäller unga som är under l5 år och som gör sig skyldiga till brott av så allvarlig beskaffenhet att de bör omhändertas finns det som regel ett sådant vårdbehov som kan och bör tillgodoses inom socialtjänsten.

Åldersgränserna

Åldersgränsen för lagens tillämpning bör i fråga om vård på grund av brister i omsorgen om den unge liksom i dag vara 18 år. När det gäller ungdom som behöver vård på grund av sitt eget beteende bör lagen i första hand också för dem gälla när de är under l8 år. Det bör emellertid finnas en

Prop. l979/80:1 Vård utan samtycke m. m. 50l

möjlighet att bereda även den som är över IX är värd med stöd av lagen. Vård bör således ktinna beslutas beträffande den som har fyllt IX men inte 20 år. om sådan vård med hänsyn till den unges behov och personliga förhållanden i övrigt är uppenbart lämpligare än annan vård. En utförligare bakgrund till mina ställningstaganden harjag lämnat i lagrådsremissen (sid. l4— 17).

Insatsernas art

Enligt BvL skall barnavårdsnämnden. om förhållandena är sådana som anges i 25 å BvL. i första hand vidta förebyggande åtgärder. De förebyg- gande åtgärder som avses är hjälpåtgärder som innefattar råd och stöd, förmaning och varning. föreskrifter rörande den unges levnadsförhållan- den samt övervakning. Sådana förebyggande åtgärder bör enligt min me- ning ersättas av andra stöd- och hjälpåtgärder som socialnämnden kan erbjuda den enskilde inom socialtjänsten. Dessa åtgärder tjänar sitt syfte bäst när de ges i samförstånd med föräldrarna och den unge.

Den enda åtgärd som LVU bör anvisa är beredande av vård utanför den unges eget hem. Om det föreligger sådana förhållanden som jag förut har beskrivit och kan nödvändiga stöd— och hjälpinsatser inte ges den unge i samförstånd med honom själv och hans föräldrar. så bör åtgärder kunna vidtas för att ge den unge vård utanför det egna hemmet. Som jag återkom- mer till strax behöver det inte inneböra att den unge under hela vårdtiden skall vårdas utanför sitt hem. Men under alla förhållanden förutsätts det att omständigheterna gör det önskvärt att åtminstone inledningsvis skilja den unge från hans hem.

Vårdtiden

Den vård som ges utanför den unges eget hem skall ingå som en delav en samlad behandling. Syftet skall vara att så långt möjligt skapa förutsätt- ningar för den unge att återknyta gemenskapen med familjen under trygga förhållanden. När vård med stöd av lagen är nödvändig för att förhindra att brister i omsorgen om barnet medför skada för den unge. är förhållandena ofta sådana att insatser under en längre tid är nödvändiga. Det kan i dessa situationer ofta vara svårt att förutse under htir lång tid den unge behöver beredas vård utanför sitt eget hem. Övervägande skäl talar därför enligt min mening för att behovet av vård och utfallet av nämndens insatser bör bestämma vårdtidens längd och att denna därför inte bör fastställas från början.

Det bör emellertid åligga nämnden att kontinuerligt följa vården så att denna inte pågår längre än som är nödvändigt. För att underlätta denna kontroll bör den tjänsteman som har det direkta ansvaret för vården vara skyldig att årligen anmäla för nämnden hur vården bedrivs och hur den unges och föräldrarnas förhållanden har utvecklat sig. Nämnden kan efter en sådan anmälan ta upp ärendet till prövning. Om värden på ett betryg-

Prop. l979/80:l Vård utan samtycke m. m. 502

gande sätt kan fortsätta i frivilliga former. skall nämnden besluta att vård med stöd av LVU skall upphöra.

En av lagrådets ledamöter har ansett att det för denna grupp unga bör finnas en lagfäst garanti för att socialnämnden minst en gång om året går igenom den unges vårdläge och prövar om frågan om vården kan upphöra. Ledamoten anser vidare det mest förenligt med andan i 2 kap. regerings- foran att vårdbeslutet underkastas en tidsgräns. och förordar en ompröv- ning av länsrätten vart tredje år.

När det gäller förslaget om en omprövning av länsrätten vart tredje år vill jag peka på att det är nämnden som skall ha tillsyn över den vård som länsrätten har beslutat om. Den myndighet som har att nära följa värden har också de bästa förutsättningarna att bedöma behovet av fortsatt vård. Att föra över denna prövning på länsrätten skulle kunna leda till att socialnämndens kontroll av vården försvagades och att vården blev slen- trianmässig under tiden mellan de återkommande prövningarna i länsrät- ten. Jag anser därför inte att det finns anledning att frångå det remitterade förslaget i denna del.

När det gäller vård som bereds den unge på grund av hans beteende kan man förutse en kortare vårdtid. En obestämd vårdtid kan i dessa fall ofta försvåra rehabiliteringsarbetet. Som jag har utvecklat närmare i lagrådsre- missen (5id. 23) bör det i dessa fall göras en obligatorisk prövning av vårdbehovct var sjätte månad. Det bör ankomma på den nämnd som har ansvaret för vården att göra denna prövning. Vårdinstitutet är så kon- struerat att. sedan rätten har meddelat beslut om vård med stöd av lagen. Så fortsätter vården tills det beslutas att den skall upphöra. Som lagrådet har framhållit bör nämndens prövning avse frågan om vården skall upphö- ra.

Som framgår av vad jag har sagt tidigare skall vård med stöd av lagen inte få beslutas efter det att den unge har fyllt 20 år. Detta innebär emellertid inte att vård som har beslutats innan den unge har fyllt 20 år ovillkorligen bör upphöra så snart den unge när denna ålder. En sådan bestämmelse skulle kunna leda till att vård som har beslutats strax innan den unge har fyllt 20 år måste avslutas kanske redan efter några dagar och vid en tidpunkt som är oförenlig med den unges vårdbehov. Jag anser därför att vård som har beslutats av länsrätt eller högre rätt innan den unge fyller 20 är bör få pågå den behandlingsperiod om sex månader som har nämnts nyss. om inte socialnämnden dessförinnan vill avsluta vården. På motsvarande sätt bör beslut av socialnämnden att inte låta vården upphöra som har fattats före 20—årsdagen gälla även därefter. dock i sammanlagt högst sex månader.

I lagen bör det anges inom vilken tid vård med stöd av lagen skall ha påbörjats för att inte beslutet skall anses ha förfallit. Denna tid bör bestäm- mas till fyra veckor. Tiden bör räknas från det att vårdbeslutet vann laga kraft. Att därjämte. som hade föreslagits i lagrådsremissen. anknyta tids-

Prop. 1979/%:] Vård utan samtycke m.m. 503 beräkningen till den dag då beslutet på grund av rättens förordnande har kunnat verkställas skulle. som lagrådet har framhållit. kunna medföra tillämpningssvårigheter.

Beslut om vård som grundar sig på brister i omsorgen om den unge förfaller. om vården inte har inletts innan den unge fyller l8 år. För den som är omhändertagen på grund av eget beteende och som har fyllt l8 år gäller att vården skall ha beslutats innan den unge fyller 20 år. Som framgår av vad som har sagts tidigare förfaller beslutet om vård. om vården inte har inletts inom fyra veckor från den dag då beslutet om vård vann laga kraft. ] annat fall får vården pågå längst sex månader f rån beslutet. Jag vill till sist i detta sammanhang understryka att de vårdtider som jag har behandlat nu uteslutande gäller tider för vård med stöd av LVU. lnget hindrar att vården fortsätter längre men då i frivilliga former.

Vårdansvaret och nämndens befogenheter

Sedan länsrätten har beslutat om vård med stöd av LVU. övergår ansvaret för värden på nämnden. För de unga som bereds vård på grund av brister i omsorgen övertar nämnden det ansvar för vården som annars tillkommer föräldrarna enligt föräldrabalken. När beslut om vård har sin grund i den unges eget beteende, kan de nödvändiga befogenheterna för nämnden inte alltid härledas ur föräldrabalken. Nämndens befogenheter måste i stället ses mot bakgrund av de omständigheter som har nödvän- diggjon vården. Nämnden måste kunna vidta de åtgärder som är nödvän- diga för att kunna genomföra vården. Detta innebär emellertid inte att. om den unge vårdas i t. ex. ett familjehem. den som har ansvaret för vården där skall ha längre gående befogenheter än vad föräldrarna i motsvarande fall skulle ha haft. Som jag återkommer närmare till i specialmotiveringen bör det ankomma på regeringen eller efter regeringens bemyndigande på socialstyrelsen att ange vilka hem som får ta emot unga som bereds vård på grund av sitt eget beteende och som behöver särskilt noggrann tillsyn. Den som är intagen i en sådan institution bör kunna underkastas den begräns- ning av sin rörelsefrihet som är nödvändig för hans egen. övriga intagnas eller personalens säkerhet, för att upprätthålla ordningen och för att hindra att han lämnar institutionen. l specialmotiveringen behandlar jag också frågor om kroppsvisitering. isolering-m. m.

En särskild fråga gäller vilka befogenheter som bör tillkomma läkare när det gäller unga som bereds vård med stöd av lagen och som Linder vårdti- den tas emot på sjukhus. Enligt min mening bör läkaren inte ha större befogenheter för att genomföra vården än vad föräldrarna har i motsvaran- de situation. Det innebär bl.a. att läkaren i samma omfattning som en förälder kan hindra att barnet lämnar sjukhuset.

Liksom i dag bör nämnden kunna meddela föreskrift om hur den umgängesrätt som kan tillkomma förälder eller annan vårdnadshavare skall få utövas. Nämnden bör därvid kunna besluta att den unges vistel- seort inte får röjas för vårdnadshavaren.

Pmp. 1979/SO:] Vård utan samtycke m. m. 504

l-"ärdens utfiirmning

Rättens beslut om vård innebär således att ansvaret för vården av den unge övergår på nämnden. Det är nämnden som beslutar om var den unge skall vistas under vårdtiden. Nämnden skall kontinuerligt följa vården. Denna kan på försök förläggas till den unges eget hem sedan han vårdats i ett annat enskilt hem eller i en institution. Så länge den beslutade vården pågår kan nämnden på nytt bereda den unge vård utanför hans eget hem om förhållandena påkallar det. Vården hör till sitt innehåll inte skilja sig från den som kan ges i frivilliga former. Här kommer alltså socialtjänstla— gens bestämmelser att gälla också för dem som vårdas med stöd av LVU.

Utredning

Somjag har nämnt tidigare (avsnitt 2. l7) skall nämnden inleda utredning så snart det kan antas att barnet eller den unge behöver hjälp från samhäl- lets sida. Utredningen skall så långt möjligt bedrivas i samförstånd med dem som berörs av en åtgärd. För att utredningen skall bli fullständig är Iäkarundersökning ofta nödvändig. Den unge bör ha genomgått läkarun- dersökning innan nämnden ansöker om vård. om inte särskilda skäl gör en sådan undersökning obehövlig. Undersökningen bör i första hand genom— föras i den unge-s eget hem. Motsätter sig föräldrarna undersökningen. bör nämnden ha möjlighet att få biträde av polismyndighet för att få tillträde till hemmet. Skall undersökningen genomföras utanför det egna hemmet. bör på motsvarande sätt nämnden kunna få biträde för att föra den unge till undersökningen. Biträde av polis kan också behövas för att få vård som har beslutats med stöd av lagen genomförd.

Utredningen bör avslutas med en plan över den värd som nämnden anser nödvändig. Det är på grundval av den planen som föräldrarna och i förekommande fall den unge själv skall ta ställning till om de samtycker till den värd som nämnden har ansett nödvändig.

(')medelbarr om/iiindertugunde

På samma sätt som i dag är fallet enligt BvL bör socialnämnden kunna omhänderta den unge i avvaktan på att länsrätten prövar frågan om vård med stöd av lagen. Som en förutsättning för ett sådant omhändertagande bör gälla att det finns sannolika skäl för att den unge på grund av brister i omsorgen om honom eller på grund av sitt eget beteende behöver beredas vård utanför det egna hemmet. Vidare bör gälla att prövningen av det fortsatta vårdbehovet inte kan avvaktas med hänsyn till risken för den unges hälsa eller utveckling. Liksom i dag bör vidare omedelbart omhän- dertagande kunna komma i fråga när det är nödvändigt av utredningsskäl därför att den fortsatta utredningen allvarligt skulle kunna försvåras eller vidare åtgärder hindras.

Beslut om omedelbart omhändertagande måste kunna fattas med kort varsel. Förutom socialnämnden bör därför nämndens ordförande eller annan ledamot som utses av nämnden kunna fatta ett sådant beslut.

Prop. 1979/SO:] Värd mun .S'(ll)1f_V('/((' m. m. 505

Eftersom det är länsrätten som skall avgöra om vård med stöd av lagen skall komma till stånd. bör rätten också pröva om ett omedelbart omhän- dertagande som har fattats av nämnden bör bestå. Beslutet bör underställas länsrättens prövning så snart som möjligt och senast inom en vecka från den dag då beslutet fattades.

Det är viktigt att det underställda beslutet sedan prövas av länsrätten så snart som möjligt. Prövningen bör ske senast inom en vecka från den dag då beslutet kom in till länsrätten. Bara om det finns synnerliga hinder bör det enligt min mening vara möjligt att sträcka ut tiden ytterligare.

litt omedelbart omhändertagande bör givetvis inte bestå längre än som är nödvändigt. Det skall då genast hävas av nämnden. ()m omhändertagan- det består. bör nämnden senast inom fyra veckor ge in en ansökan om vård till länsrätten. Har det inte gjorts. skall omhändertagandet genast upphöra.

För att säkerställa att målet prövas utan dröjsmål av länsrätten bör det finnas tidsfrister även för den fortsatta handläggningen. Sålunda bör. om den Linge är omhändertagen. förhandling i målet hållas inom två veckor från den dag ansökan om vård kom in till länsrätten. De olika tidsfristerna behandlas utförligare i specialmotiveringen.

Ilandläggningvn [ länsrätten

Det har stor betydelse från rättssäkerhetssynpunkt att mål om vård med stöd av LVU inte avgörs på handlingarna i den enskildes frånvaro. Muntlig förhandling bör därför föreskrivas för dessa mål. En sådan regel bör emellertid inte göras ovillkorlig. Det kan förekomma prövningar av läns- rätten där en muntlig förhandling framstår som helt onödig. Är det enligt länsrättens mening uppenbart obehövligt att hålla muntlig förhandling. bör därför en sådan förhandling kunna underlåtas. Begär å andra sidan någon av parterna muntlig förhandling. bör en sådan förhandling alltid hållas. Mål enligt LVU bör alltid handläggas skyndsamt.

Det är som regel av stor vikt för utredningen att föräldrarna och i förekommande fall den unge är närvarande vid förhandlingen i målet. Länsrätten eller högre rätt bör därför kunna förordna om hämtning till förhandlingen av den som åtgärden avser. Rätten bör också på samma sätt som nämnden kunna förordna om Iäkarundersökning och få polishand- räckning för att få undersökningen genomförd.

Överklagande ut' bas"/ut

Sedan länsrätten har beslutat om vård. ankommer det på socialnämnden att bestämma var den unge skall vistas under vårdtiden. l lagrådsremissen har jag erinrat om att länsrättens prövning skall ske på grundval av den utredning som nämnden har gjort. Nämndens ansökan om vård bör inne- hålla en redogörelse för den unges förhållanden, tidigare vidtagna åtgärder och den värd som nämnden tänker ordna. Länsrättens beslut om vård. som alltså kan överklagas. grundar sig på en bedömning av den tilltänkta

Prop. l979/80:l Vård utan samtycke m.m. sor,

vårdformen. Det kan därför ifrågasättas om det finns skäl att föreskriva cn besvärsrätt även i fråga om det beslut som nämnden omedelbart härefter fattar om var den ringe skall vistas under vårdtiden.

Lagrådet har i sitt yttrande framhållit att vad som skall prövas i mål om vård är fråga huruvida socialnämnden skall få en generell fullmakt att anordna tvångsvård i det aktuella fallet. i princip inte hur vården skall ordnas. Det är socialnämndens sak att bestämma om vilken vård den unge skall få. Det finns enligt lagrådets mening inte anledning att göra skillnad mellan nämndens första placeringsbeslut och senare sådana beslut av nämnden. beslut som enligt förslaget skall kunna överklagas. Lagrådet har vidare bl. a. framhållit att placeringsfrågan inte kan komma under länsrät- tens prövning när rätten tar ställning till besvär över socialnämndens beslut om att vård inte skall upphöra. Länsrätten kan då vara nödsakad att hålla fast vid att det finns ett behov av fortsatt vård med stöd av lagen. samtidigt som den kan ha den uppfattningen att den av socialnämnden valda vårdformen är olämplig. Lagrådet anser därför att alla placeringsbe- slut. inbegripet beslut om var vården skall inledas bör få överklagas.

Vid utformningen av besvärsrätten måste man enligt min mening ta hänsyn till den unges behov av trygga och stabila förhållanden under vårdtiden. En besvärsrätt för föräldrarna beträffande det första placerings- beslutet kan i värsta fall äventyra möjligheterna att tillgodose detta behov. Föräldrarna i familjehemmet och den unge kan känna osäkerhet om den placering som nämnden har beslutat om kommer att föras under länsrät- tens prövning. Samtidigt är det emellertid enligt min mening angeläget från rättssäkerhetssynpunkt att besvärsrätten får en sådan utformning att den som är missnöjd med nämndens beslut kan överklaga detta beslut direkt. Den ståndpunkt som har intagitsi lagradsremissen leder till att en förälder som är missnöjd med socialnämndens beslut om placering måste överklaga länsrättens beslut om vård med stöd av lagen. även om han i och för sig inte har något att erinra mot värdbeslutet. Härtill kommer. som lagrådet också anmärker. att placeringsfrågan trots överklagande ändå inte kan bli rättskraftigt avgjord.

Jag finner därför mot bakgrund av vad lagrådet anfört att även nämndens första placeringsbeslut bör kunna överklagas. Även ändringar i värden som nämnden beslutar om senare bör kunna överklagas.

Alla beslut av nämnden som rör fråga om att vård med stöd av lagen skall upphöra bör vidare kunna överklagas, liksom beslut av nämnden som gäller föräldrarnas umgänge med den unge eller hemlighållande av hans vistelseort.

Den som har fyllt IS är bör själv kunna föra sin talan i mål om vård med stöd av lagen. lin erinran om detta bör. som lagrådet framhåller. tas in i lagen. Såväl den unge. om han har fyllt 15 år. som hans vårdnadshavare bör således ha besvärsrätt.

Prop. 1979/80zl Vård utan samtycke m. m. 507

Den som är under 15 år kan således inte överklaga ett beslut om vård med stöd av lagen. Rätt att överklaga tillkommer inte heller det offentliga biträde som har förordnats för barnet. Frågan om besvärsrätt i situationer som avses här kommer enligt vad jag har erfarit att tas tipp av utredningen om barnens rätt.

2.253 Vården av vuxna missbrukare

l lagrådsremissen (sid. 57-60) har jag redogjort för min syn på miss- bruksvårdcn inom socialtjänsten. Jag har särskilt strukit under det ansvar som måste vila på kommunerna både för insatser i syfte att förebygga missbruk och för insatser åt den som till följd av ett missbruk har behov av särskilt stöd och hjälp. Jag har också poängterat vikten av att även lands- tingskommunerna genom sjukvården är beredda att ta sin del av ansvaret för missbrukarnas vårdbehov.

Min sammanfattande syn är att ett rikt och varierat utbud av förebyggan- de atgärder och av vård- och behandlingsinsatser ger de bästa möjligheter- na att begränsa behovet av tvångsingripanden. Det råder också en allmän enighet om att vård och behandling av missbrukare så långt som möjligt skall ges i frivilliga former. Samtidigt är det uppenbart att samhället inte passivt kan acceptera att en individ lider allvarlig skada på grund av missbruk av alkohol eller narkotika.

Ft'irutsit'ttningarför vård utan samtycke

Jag har i lagrådsremissen framhållit att jag anser att tvångsingripanden mot vuxna missbrukare bör få ske för att rädda liv eller förhindra allvarlig kroppslig eller psykisk skada i situationer då den enskilde är ur stånd att själv inse sitt behov av hjälp. Vården bör syfta till att möta ett akut hjälpbehov och att försätta den hjälpbehövande i en sådan fysisk och psykisk kondition att han kan motiveras för fortsatt vård i frivilliga former. Alla åtgärder som har ett annat och längre gående syfte måste vidtas som stödinsatser i samförstånd med den enskilde. Denna uppfattning överens- stämmer med socialutredningens majoritets och med flertalet remissin- stansers.

Tre av lagrådets ledamöter har uttalat att förslaget skulle innebära en klar förskjutning av tyngdpunkten i den nuvarande balansen mellan samhällsintressena och hänsynen till den enskildes integritet till nackdel för de förra.

Detta ger mig anledning att framhålla att erfarenheten visar att om det finns adekvat hjälp att erbjuda. så blir den också efterfrågad. Det är inte genom tvångsåtgärder som man bäst undanröjer de för samhället skadliga effekterna av missbruket. Detta gör man i stället genom att kunna erbjuda missbrukare goda stöd- och hjälpinsatser. Om man anser sig böra tvinga någon att undergå vård. så skall man också kunna garantera att vården normalt leder till förbättring av den enskilde. Det bör alltså inte få före-

Prop. 1979/SO:] 'ård utan sa/ntvt'ke m.m. 508

komma att samhället berövar en människa hennes frihet enbart för att skydda sig mot henne. Man måste samtidigt kunna ge henne en meningsfull vård.

Med utgångspunkt i mitt ställningstagande att syftet med vården främst skall vara att rädda liv eller att skydda hälsa har jag funnit det rimligt att den vård och behandling det här är fråga om skall ges av sjukvården. Det är endast när missbruket har gjort den enskilde oförmögen att söka vård eller att rätt bedöma sitt behov av vård som det finns grund för en värd oberoende av samtycke. Syftet med denna vård bör som jag redan har framhållit vara bl. a. att försätta den enskilde i en sådan fysisk och psykisk kondition att han kan motiveras för fortsatt medicinsk och social rehabili- tering i frivilliga former. Jag föreslår därför att bestämmelserna i NvL om tvångsintagning på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare inte skall få någon motsvarighet i den nya sociallagstiftningen. Av samma skäl bör lagen ( 1964: 450) om åtgärder mot samhällsfarlig asocialitet — som i prakti- ken inte längre tillämpas —— upphävas.

Särskild itttagnittgsgrtmd enligt LSPV

Jag har liksom socialutredningen funnit att det redan nu finns möjlighe- ter att ge beroende missbrukare sjukvård med stöd av LSPV. Av skäl som jag har redovisat utförligt i lagrådsremissen (sid. 63—66) föreslår jag dock att det i LSPV skall tas in en ny särskild bestämmelse. 2 5. Den föreslagna bestämmelsen bör ange att om någon är beroende av alkohol eller narko- tika och på grund härav är i trängande behov av avgiftning och annan psykiatrisk vård i samband med denna. så skall han få beredas vård enligt lagen oberoende av sitt samtycke. Som förutsättning skall också gälla att utebliven vård skulle medföra allvarlig fara för missbriikarens hälsa eller liv eller för annans personliga säkerhet eller hälsa.

Beslut om intagning enligt 2 så skall fattas på samma sätt som gäller enligt LSPV i övrigt. dvs. av en överläkare. Dessförinnan skall en annan läkare ha bedömt vårdbehovet och utfärdat ett s. k. värdintyg. Senast på fjärde dagen efter beslutet om intagning skall överläkaren undersöka patienten och avgöra om han är i behov av psykiatrisk vård. Med psykiatrisk vård i detta sammanhang avses såväl avgiftning som motivationsbehandling. Fin- ner läkaren att patienten behöver psykiatrisk vård. skall han fatta beslut om att vården skall fortsätta. annars skall han skriva ut patienten. Ut- skrivning skall dock — till skillnad från övriga intagningar enligt LSPV — alltid ske senast fyra veckor efter intagningen.

Försöksutskrivning skall med hänsyn till den korta vårdtiden inte kunna förekomma. Inte heller skall domstolsförordnande om påföljden sluten psykiatrisk vård (3l kap. 3 så brottsbalken) kunna avse vård med stöd av 2 &.

Är patienten missnöjd med intagningen och vägras han utskrivning av läkaren, kan han överklaga beslutet hos en psykiatrisk nämnd. Nämnden är skyldig att behandla hans överklagande inom fyra dagar.

Prop. 1979/80:1 Vård utan .s'a/nlyckc m. m. 509

Vården bör inledas på en psykiatrisk sjukvardsenhet men bör under en pägaende vårdperiod kunna ges även på t. ex. ett behandlingshem som har tillräckliga s_jukvårdsresurser Linder ledning av överläkaren vid det psykia- triska sjukhuset eller annan särskilt utsedd läkare som har en behörighet som motsvarar specialistkompetens i psykiatri.

Överläkaren skall vara skyldig att skyndsamt underrätta socialnämnden om han bedömer att patienten — vilket oftast kan antas vara fallet —- är i behov av insatser också från socialtjänsten. Socialnämnden blir skyldig att efter samråd med läkaren och tillsammans med patienten inom en vecka efter underrättelsen upprätta en behandlingsplan för behövlig eftervård.

De förutsättningar för vård som jag har angett nu i 2 5 skiljer sig på två punkter från vad som angavs i den lagtext som regeringen remitterade till lagrådet. Ändringarna har gjorts som en följd av de synpunkter som bl.a. lagrådet har lagt på förslaget. Den kritik som har framförts mot förslaget har främst gått ut på att lagen inte bör utformas så att det finns risk för att någon bereds vård oberoende av eget samtycke inom psykiatrisk klinik utan att lida av psykisk sjukdom.

Enligt den remitterade lagtextens 2 9 kan "den som missbrukar alkohol eller narkotika. även om han inte kan anses lida av sjukdom som avses i l 5". beredas vård enligt lagen om de övriga i bestämmelsen angivna förutsättningarna är uppfyllda. Den inskjutna "även om"—satsen har av många kommit att läsas fristående och utan samband med bestämmelsen i övrigt.

[ den allmänna diskussionen om lagförslagets innebörd synes man ofta ha förbisett att för omhändertagande enligt 2 &" skulle krävas att personen i fråga är i "trängande behov av avgiftning och psykiatrisk vård i samband med denna". Det har också hävdats att uttrycket "den som missbrukar alkohol eller narkotika" skulle vara en alltför vag bestämning. som skulle medge omhändertagande enligt lagen i fall av mer tillfällig berusning.

För att klargöra att detta inte är avsikten föreslår jag att begreppet "beroende" förs in i lagtexten i stället för "missbruk".

I debatten har det vidare hävdats att det skulle strida emot internatio- nellt vedertagna yrkesetiska regler inom psykiatrin att tillgripa tvångsom- händertagande enligt Iagrådsremissens 2 s mot personer som inte är att beteckna som psykiskt sjuka.

För att undvika missförstånd och oklarhet om bestämmelsens innebörd föreslår jag att den inskjutna satsen "även om " utgår ur lagtexten. Paragrafen får då följande lydelse:

Den som är beroende av alkohol eller narkotika och till följd härav är i trängande behov av avgiftning och annan psykiatrisk vård i samband med denna får oberoende av eget samtycke beredas värd med stöd av denna lag. om utebliven vård innebär allvarlig fara för hans hälsa eller liv eller för annans personliga säkerhet eller hälsa.

Prop. l979/80:l Vård utan samtycke m. m. 510

Av den reviderade lagtexten framgår att omhändertagande enligt lä endast kan komma i fråga när en person som är beroende av alkohol eller narkotika befinner sig i ett sådant tillstånd att han är i trängande behov av avgiftning. Därmed torde den psykiatriska yrkesetikens krav på psykiskt Slukdomstillstånd vara uppfyllt.

Pur/umentarisk utredning

De regler om vård titan samtycke av vuxna missbrukare som jag nu föreslär bör inte uppfattas som en definitiv utformning av lagstiftningen om vård utan samtycke av alkohol- och narkotikamissbrukare. En fråga som ytterligare bör belysas är om den föreslagna vårdtiden. högst fyra veckor. är lämpligt avvägd. Tillämpningen av de nya bestämmelserna får t. ex. visa om vårdtiden enligt 2 så är tillräcklig så att missbrukaren hinner motiveras för en fortsatt vård. Jag vill i det sammanhanget understryka att den valda metodiken inte hindrar att en missbrukare i vissa fall kan bli intagen enligt l ä LSPV för en längre tid. Jag återkommer till denna och andra frågor kring tillämpningen av I resp. 2 & i specialmotiveringen.

Jag ämnar inom kort begära regeringens bemyndigande att få tillsätta en kommitté med parlamentarisk sammansättning för att fortsätta översynen av lagstiftningen om vård mot den enskildes vilja. Avsikten är att den nya kommitten bl.a. skall följa tillämpningen av de nya bestämmelserna för alkohol- och narkotikamissbrukare och föreslå de ändringar som erfaren- heterna kan ge anledning till.

2.255! Övriga ändringar i LSPV

Utöver de nya regler för vården av missbrukare som jag har förordat nu anser jag det angeläget att göra vissa smärre reformer i LSPst regelsys- tem i avvaktan på resultatet av den nya kommitténs arbete. Ändringsför- slagen bygger i huvudsak på förslag som har lagts fram av socialstyrelsens expertgrupp. Förslagen redovisas nu översiktligt. En mera fullständig re- dogörelse finns i lagrådsremissen (sid. 70—8l) och i specialmotiveringen till propositionens lagförslag.

Enligt LSPV fordras för intagning dels en skriftlig ansökan. dels ett vårdintyg. Jag bortser då från de fall då intagning sker efter domstols förordnande.

Jag föreslår nu att vårdintyget ensamt skall utgöra grund för intagning. Föreskrifter om ansökan från vissa i lagen uppräknade behöriga sökande slopas alltså. Efter förslag av lagrådet förordar jag samtidigt att undersök- ningsläkaren skall se till att vårdintyget kommer till det sjukhth där patien- ten bör beredas vård. om ingen annan föranstaltar om att behövlig vård kommer till stånd. Jag föreslår också att undersökningsläkaren — om han är i allmän tjänst — skall få begära biträde av polisen för att få patienten att inställa sig på sjukhuset. Denna rätt har nu enbart överläkaren. Själva intagningsbeslutet skall liksom f.n. fattas av överläkare vid psykiatrisk vardenhet.

Prop. 1979/80:l Vård utan samtycke m. m. 51]

LSPV bygger på att tva av varandra oberoende läkare skall bedöma vårdbehovct innan intagningen sker. s. k. ti'r't'lr'ikurprt'ii'ning. Lagen bygger vidare på tanken att den som frivilligt söker psykiatrisk vård inte skall behöva riskera att ttnder sjukhusvistelsen bli föremål för beslut om vård mot sitt samtycke. Båda dessa principer har väsentlig betydelse för patien- ternas rättstrygghet.

Emellertid kan den rådande ordningen i vissa fall få en negativ effekt för den sjuke. Även om hans tillstånd motsvarar kraven för vård enligt LSPV. måste han skrivas ut om han begär det. Ny intagning får sedan inte sällan göras med hjälp av polismyndigheten. Det säger sig självt att ett sådant förfarande kan avsevärt försämra den sjttkes tillstånd.

Jag föreslår därför att man nu överger förbudet mot vad som brttkar kallas konvertering från frivillig vård till vård utan samtycke. l detta syfte bör det öppnas möjlighet för en och samma läkare att utfärda vårdintyg och fatta intagningsbeslut i särskilt brådskande fall. Utnyttjas denna möjlighet. skall det fortsatta vårdbehovet dock alltid prövas inom några dagar av den nämnd som i dag heter utskrivningsnämnden och som i lagförslaget be- nämns psykiatriska nämnden. Jag återkommer till frågan om nämnderna.

Enligt nuvarande regler skall överläkaren inom i regel tio dagar efter intagningen undersöka patienten och på nytt bedöma om han behöver beredas vård utan sitt eget samtycke. Jag föreslår nu att tidsfristen för flertalet fall skall förkortas till åtta dagar från beslutet om intagning. För de fall som regleras i den nya 2 & förordar jag i enlighet med lagrådets förslag en ännu kortare tidsfrist. fyra dagar. Detta får ses mot bakgrund av den korta vårdtid som gäller för 2 å-patienter.

Vård enligt LSPV ges på psykiatriskt sjukhus eller på psykiatrisk klinik. Jag föreslår nu — vilketjag redan har varit inne på när det gäller vården av alkohol- och narkotikamissbrttkare — att det skall öppnas möjligheter att i vissa fall ge vården också på andra behandlingsen/terer. Jag avser därvid framför allt sjukhem och behandlingshem. Syftet med reformen är att kunna bereda olika patientgrupper. t.ex. patienter som lider av senil demens. vård på enheter som är särskilt anpassade för deras behov. Enheterna skall alltid stå ttnder överinseende av läkare med psykiatrisk specialistkompetens.

Beslut om intagning. fortsatt vård och om utskrivning enligt LSPV fattas som regel av den överläkare som ansvarar för patientens vård. Jag bortser då från de fall där vården är en följd av domstols beslut. Samtliga dessa läkarens beslttt kan överklagas av patienten. Prövningen görs i en utskriv- ningsnämnd. som består av en ordförande som är eller har varit domare. en läkare och en lekman. Utskrivningsnämndens beslut kan överklagas till psykiatriska nämnden. sotn består av en domarordförande. två läkare och två lekmän och som är högsta instans.

Jag föreslår nu att nämnderna utökas och byter nanm. Utskrivnings- nämnderna föreslås heta psykiatriska nämnder och utökas till fem leda-

Prop. 1979/SO:] Vård utan samtycke m. m.

Ji I—J

möter. nämligen utöver ordföranden och läkaren tre ledamöter, varav en skall vara särskilt insatt i sociala frågor. Psykiatriska nämnden föreslås i stället heta centrala psykiatriska nämnden och få sex ledamöter.

Somjag har nämnt tidigare förordar jag att nämnderna. som i och för sig är skyldiga att alltid pröva överklaganden skyndsamt. skall åläggas att i 2 å-fallen pröva klagandens talan senast på fjärde dagen efter det att överklagandet kom in till nämnden. Föreskriften motiveras av den korta vårdtid som gäller för 2 å-fallen. För att begränsa de problem som före- skriften kan komma att medföra för nämndernas arbetsvillkor föreslår jag samtidigt att ett ärende av detta slag skall få prövas av endast två av nämndens ledamöter: ordföranden och en annan ledamot. Ordföranden skall därefter vara skyldig att redovisa ärendet för hela nämnden vid dess nästa sammanträde.

Jag föreslår nu också att nämnderna skall få vissa vidgade arbetsuppgif- ter. Som jag har nämnt redan tidigare skall nämnden ersätta överläkaren i hans prövning av värdbehovet. om en läkare har utfärdat vårdintygct och fattat intagningsbeslutet i samband med en konvertering. På samma sätt föreslår jag att nämnden skall ersätta överläkaren. om i samband med en konvertering vårdintyget har utfärdats av en läkare vid den klinik där intagningen skall ske och vidare om någon av de båda läkare som har bedömt vårdbehovet i samband med intagningen har varitjävig.

Jag föreslår också att nämnderna skall få en fortlöpande tillsyns/itnktion när det gäller alla intagna och oberoende av om de själva har begärt nämndens prövning. Ett inte obetydligt antal patienter vårdas mycket långa tider enligt LSPV:s bestämmelser. Det skall i fortsättningen åligga överläkaren att var tredje månad redovisa patientens tillstånd för nämnden och ange de skäl som föreligger för fortsatt vård enligt lagen. Om nämnden i något fall finner anledning att sätta läkarens bedömning i fråga. skall nämnden självmant ta upp frågan om utskrivning på försök eller slutligt. Jag ser detta som en väsentlig förstärkning av patienternas trygghet.

Vissa ändringar föreslås i reglerna om utskrivning pt'ijärsäk. vilka också kommer att beröra nämndens verksamhet. Förslaget innebär att försöks- utskrivning normalt skall få pågå i högst ett år med omprövning av beslutet efter sex månader. Försöksutskrivningen får dock förlängas även sedan den har pågått i ett år. om det finns synnerliga skäl. Beslut om sådan förlängning skall dock i fortsättningen meddelas av nämnden för högst sex månader åt gången. Om något beslut om förlängning inte fattas innan den bestämda försöksutskrivningstiden har gått ut. skall patienten anses vara slutligt utskriven.

Jag föreslår också att nämnderna skall bli skyldiga att pröva ansökningar om utskrivning som avser samma patient oftare än f.n. samt att i vissa fall besluta om kvarhållande av brev från och till patienterna.

Jag vill till sist när det gäller nämndernas arbetsuppgifter nämna att avsikten är att den kommitté som skall se över lagstiftningen om vård utan

Prop. l979/80:l Värd utan samtycke m. m. 5 B

samtycke skall få i uppdrag att pröva möjligheterna att föra över befogen- heten att besluta om intagning på en fristående instans och att i någon form knyta nämndens arbetsuppgifter till länsrätten.

l lagrådsremissen har föreslagits att LSPV skall ges en ny rubrik. ”lag om psykiatrisk vård och vård av missbrukare i vissa fall. (LPM)". Lagrå- det har. under åberopande bl.a. av att även Zä avser psykiatrisk vård, föreslagit att rubriken i stället skall vara "lag om psykiatrisk vård i vissa fall m. m.". Jag ansluter mig till förslaget med den ändringen att jag anser "m.m." vara överflödigt. Jag utgår från att lagen i stället skall kunna förkortas "LPV".

Hänvisningar till S2-25

2.25.5. Ändring i lagen (1964: l67) med särskilda bestämmelser om vård av underårig

Den som bereds vård på grund av sitt eget beteende enligt LVU skall som tidigare har framhållits kunna beredas en institutionell vård som svarar mot den som nu ges på ungdomsvårdsskola. Denna vård bör. som jag närmare har angett i lagrådsremissen. också i framtiden kunna ersätta den påföljd som annars skulle följa på brott som den unge har begått. Åtalsunderlåtelse bör därför i likhet med vad som nu gäller enligt 69%? BvL kunna meddelas i dessa fall. Bestämmelser om detta bör tas in i lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om vård av underårig.

2.25.Ö Offentligt biträde i mål eller ärende om vård oberoende av sam- tycke m.m.

Omrädetför (Jffentligt biträde

l 4| & rättshjälpslagen anges de mål eller ärenden i vilka rättshjälp genom offentligt biträde kan lämnas. Den nu föreslagna lagstiftningen om bere- dande av vård utan samtycke aktualiserar vissa ändringar i bestämmelser- na.

Det finns inte skäl att föreslå några ändringar i området för offentligt biträde i mål eller ärenden enligt LPV. Offentligt biträde skall således kunna förordnas i mål eller ärenden hos psykiatriska nämnder eller cen- trala psykiatriska nämnden angående intagning enligt LPV. Vidare skall offentligt biträde kunna förordnas när en psykiatrisk nämnd eller centrala psykiatriska nämnden prövar fråga om utskrivning eller utskrivning på försök.

Som närmare har angetts i lagrådsremissen (sid. 88) bör offentligt biträde kunna förordnas i mål och ärenden enligt LVU så snart fråga uppkommer i nämnden om att omedelbart omhänderta den unge eller bereda honom vård med stöd av lagen.

Alla socialnämndens beslut som rör placeringen av den som bereds vård med stöd av LVU skall i enlighet med vad jag har anfört tidigare kunna överklagas till länsrätten. Med hänsyn till den stora betydelse det i vissa fall kan ha för den unge att få sin placering överprövad. bör offentligt 33 Riksdagen 1979/80. ] saml. Nr ]. De! A

Prop. 1979/SO:! Vård utan samtycke nt. m. 5|4

biträde kunna förordnas hos länsrätten eller högre rätt. när talan förs mot socialnämndens beslut i fråga om var vården skall inledas eller i fråga som gäller förflyttning av den unge från det hem där han vistas.

Bortsett från att vissa bestämmelser om offentligt biträde i ärende om tvångsintagning av alkoholmissbrukare enligt NvL m.m. förlorar sin bety— delse genom den nya lagstiftningen och därför bör upphävas. föreslås inga ändringar i fråga om området för offentligt biträde.

Förltmät/ningarför_Ii'irurdnuttde ur (illern/igt biträde

Man har i den praktiska tillämpningen av rättshjälpslagen varit relativt återhållsam med att förordna offentligt biträde. Rättshjälp genom offentligt biträde har därigenom inte kommit att motsvara den önskan om förstärkta rättssäkerhetsgarantier för den enskilde som låg bakom rättshjälpsrefor- men.

Det finns starka gemensamma motiv för offentligt biträde i de ärenden som anges i 41 ä rättshjälpslagen. Det finns enligt min mening inte anled- ning att göra åtskillnad mellan olika typer av ärenden i fråga om förutsätt- ningarna för offentligt biträde.

.lag anser efter samråd med chefen för justitiedepartementet att regeln om förordnande av offentligt biträde i samtliga fall bör utformas som en enhetlig regel. Den kan lämpligen utformas på samma sätt som den särskil- da regel som nyligen har införts i utlänningsärenden. nämligen att offentligt biträde skall förordnas. om det inte måste antas att behov av biträde saknas.

Gemensamt biträde imäl enligt LVU

Jag har i lagrådsremissen framhållit att både föräldrar och barn är att anse som parter i mål eller ärenden enligt LVU. eftersom åtgärd enligt lagen avser saväl föräldrarna som barnet. Finns det motstridiga intressen mellan föräldrar och barn. bör därför offentligt biträde kunna utses för såväl föräldrarna som barnet. I andra fall torde offentligt biträde kttnna utses för föräldrarna och barnet gemensamt.

Enligt rättshjälpslagen skall offentligt biträde utses för "den som åtgär- den avser". Lagrådet framhåller att av vad som har anförts rörande detta uttryck i förarbetena kan slutas att därmed åsyftas den som är föremål för det frihetsberövande ingreppet. Följaktligen kan biträde f.n. inte förord- nas för vårdnadshavaren i ärende angående samhällsvård. I mål om orn— händertagande för samhällsvård är det således barnet som får biträde. oavsett om barnet har partsställning och oberoende av vilken ställning förälder eller annan vårdnadshavare intar i målet. Lagrådet har för sin del förordnat att bestämmelserna skall utformas så att det direkt framgår att även vårdnadshavaren skall kunna beviljas rättshjälp genom offentligt biträde i mål enligt LVU.

Prop. 1979/SO:] Vård utan samtycke m.m. 515

Vård med stöd av LVU innebär en begränsning av den vårdnadsrätt som annars tillkommer förälder och en förändring av barnets situation. Det kan därför väl hävdas att en åtgärd med stöd av LVU avser såväl föräldern som barnet. Med hänsyn till den uttolkning som uttrycket "den som åtgärden avser" hittills har getts i förarbetena till rättshjälpslagen ansluter jag mig till det förtydligande som lagrådet har föreslagit. Av rättshjälpslagen bör således framgå att rättshjälp genom offentligt biträde skall beviljas den som åtgärden avser och. i mål enligt LVU. även vårdnadshavare. om det inte måste antas att behov av biträde saknas.

2.25.7. Överlämnandc till särskild vård som pålitl/"(klär brott

De förslag som har lagts fram i lagrådsremissen om att vård inom socialtjänsten i vissa fall skall kunna ersätta påföljd för brott har inte mött någon erinran i lagrådet. 1 det följande redovisarjag en sammanfattning av förslagen och hänvisar i övrigt till vad jag har sagt i lagrådsremissen.

Enligt gällande rätt kan åtgärder enligt BvL ersätta påföljd enligt brotts- balken (BrB) när det gäller brott som har begåtts av unga. Domstolen kan enligt 31 kap. 1 & BrB som brottspåföljd överlämna åt barnavårdsnämnd eller styrelse för ungdomsvårdsskola att föranstalta om behövlig vård enligt BvL av den som enligt bestämmelserna i denna lag kan bli föremål för sådan vård.

Den utformning som socialtjänsten i framtiden kommer att få när det gäller unga som har gjort sig skyldiga till brott överensstämmer i allt väsentligt med vad som f.n. gäller enligt BvL. Enligt LVU kan således den som är under 20 år och som har gjort sig skyldig till brottslig gärning under vissa förhållanden beredas vård mot sin vilja. Den som kan bli föremål för vård enligt LVU bör som påföljd för brott kunna överlämnas till sådan vård. Att inskränka möjligheterna till överlämnande till att avse enbart vård med stöd av LVU skulle emellertid innebära en väsentlig inskränk- ning i förhållande till vad som gäller nu. Det skttlle medföra att överläm- nande inte skulle kunna ske i de fall då den behövliga vården kan ges med föräldrarnas och den unges samtycke. Jag förordar därför en ordning som innebär att överlämnande till särskild vård skall kunna ske beträffande den som är under 20 år vare sig det är fråga om vård med stöd av LVU eller annars med stöd av socialtjänstlagen.

Enligt 31 kap. 25 BrB får domstolen. om den som har begått brottslig gärning kan bli föremål för vård enligt NvL genom övervakning eller tvångsintagning i vårdanstalt. överlämna åt nykterhetsnämnd att föran- stalta om erforderlig vård. Det är enligt min mening uppenbart att denna kortvariga psykiatriska vård som föreslås för missbrukare enligt LPV inte kan användas som en särskild påföljd. Inte heller finns det anledning att förorda att frivilliga insatser som kan ges inom socialtjänsten skall kunna användas som påföljd för brottet. Jag förordar därför att bestämmelserna i 31 kap. 25 BrB upphävs utan att ersättas med någon motsvarande möjlighet till överlämnande av vuxna lagöverträdare till vård inom socialtjänsten.

Prop. 1979/SO:] Utbildning och genomförande 516

2.26. Utbildning och genomförande

Hänvisningar till S2-26

2.262. Förheredelseurhetet på rq/ormens gemmrfiirunde

Arbetet på fortbildningens genomförande har redan startat. Det leds av en styrgrupp med representanter för socialdepartementet. socialstyrelsen, Kommunförbundet, Landstingsförbundet. nämnden för samhällsinforma- tion (NSl). LO. TCO och SACO/SR. Gruppen ansvarar för att visst fortbildningsmaterial tas fram och leder den centrala planeringen av fort- bildningens genomförande. Socialstyrelsen sköter sekretariatsfunktionen. Fortbildningen avses förmedla kunskaper om den beslutade reformens innebörd både i fråga om synsätt och bestämmelser.

Socialstyrelsen har hittills beviljats medel för planering av fortbildnings- insatserna med 2 milj. kr. för vardera budgetåren l978/79 och 1979/80. Dessa medel tas i anspråk för materialframställning och regional utbildning av två till tre studieplanerare per kommun och landsting. Det gäller i huvudsak basinformation.

Varje huvudman förutsätts ansvara för fortbildningen av sin personal på grundval av det tidigare nämnda centralt utarbetade kursmaterialet. Kom- munförbundets länsavdelningar medverkar i utbildningen av studieplane- rare. Avsikten är att de i samarbete med socialkonsulenterna också skall medverka i fortbildningens planering och genomförande på lokal nivå.

Fortbildningen omfattar tre delar. nämligen basinformation. fördjupad utbildning och särskilda insatser. Härtill kommer information till allmänhe- ten.

För många bör basinformationen ge en tillräcklig kunskap i deras arbete. en kunskap som för övrigt kan byggas ut genom det informations- och diskussionsflöde som inte minst massmedierna kommer att förmedla i samband med att reformen genomförs. De grupper som nu avses är givet- vis de som inte har sin verksamhet förlagd till socialtjänsten. De senare bör få en fördjupad fortbildning i samband med att reformen genomförs. Det gäller också viss personal med socialt inriktade arbetsuppgifter utanför socialtjänsten, t. ex. sjukvården.

2.263 Särskilda insatser

Socialtjänstreformen kräver utbildningsinsatser med olika inriktningar. därför att den får skiftande återverkningar på skilda samhällssektorer och verksamheter och berör olika intressen. Man kan därför räkna med att huvudmän och organisationer lämnar informationen om socialtjänsten vi— dare från sina särskilda intressen och behov. Kommunförbundet har också planer på en utbildning kring särskilda frågor för kommunala förtroende— valda och tjänstemän.

Prop. 1979/Bild Utbildning och genomjiiramle 5l8

2.264 lnformation lill allmän/talen

För att socialtjänsten skall kunna arbeta i riktning mot uppsatta mål och reformen få en verklig innebörd är det angeläget att en noggrant förberedd information om den nya lagen och dess betydelse når ut till medborgarna. Allmänheten måste få kunskap om lagens mål och inriktning. att den nya socialtjänsten är till för alla invånare i en kommun och att kommunens ansvar i och med detta har utökats.

När det gäller information i sociala frågor måste en avvägning göras mellan statliga och kommunala insatser. I fråga om statliga insatser för socialpolitisk information till allmänheten kommer socialstyrelsen att ha en viktig uppgift. lnformationen till allmänheten om den nya socialtjänsten motiverar en statlig insats. eftersom det rör sig om en stor och ny reform och innehållet har ett stort intresse för medborgarna. Denna information blir viktig också med tanke på att det nu inte kan bedömas när en ny socialkatalog till alla hushåll kan komma ut.

Syftet med en central statlig information om den nya socialtjänsten bör vara att på olika vägar ge allmänheten kunskap om lagen — tidpunkt för ikraftträdandet, lagens väsentligaste delar och hänvisning till vart med- borgarna kan vända sig för att få en mera detaljerad och personligt riktad information.

Upplysningen till allmänheten kommer bl.a. att omfatta socialtjänstens mål. medverkan i samhällsplaneringen, den ökade rätten till bistånd, barn- omsorg, äldreomsorg. sekretessfrågor och besvärsbestämmelser.

För att nå önskad effekt avses informationskampanjen om den nya socialtjänsten pågå före. under och efter det lagen har trätt i kraft. Det är dock inte möjligt att den planerade informationen kan få fullständig genom- slagskraft. Erfarenheter från tidigare liknande kampanjer visar att det krävs fortlöpande upplysning särskilt om det saken gäller är komplicerat. Bl.a. av den anledningen behövs det också en kompletterande informa- tionsverksamhet i kommunerna (avsnitt 2.4).

Sedan lagen har varit i kraft en tid, kan det finnas anledning att göra punktinsatser inom vissa områden som exempelvis äldreomsorgen. lnfor- mation kan utformas centralt eller lokalt. Det är en naturlig uppgift för socialstyrelsen att svara för att underlag tas fram som service och stöd för kommunernas egen upplysningsverksamhet.

Ansvaret för att planera och genomföra informationskampanjen åvilar socialstyrelsen. En arbetsgrupp för informationsfrågor rörande den nya socialtjänstlagen finns redan inom styrelsen med representanter för verk- samheten inom socialstyrelsens olika fackbyråer: barn- och ungdomsvård, socialvård och äldreomsorg, nykterhets- och narkomanvård, planering samt lagfrågor. Informationsverksamheten bör också planeras och genom- föras i samarbete med andra myndigheter och intresseorganisationer m.fl.

Jag avser att återkomma till frågan om medel för informationsinsatserna i anslutning till socialtjänstreformens ikraftträdande i budgetpropositionen 1980.

Prop. 1979/SO:] 519

Hänvisningar till S2-262

3 Upprättade lagförslag

1 enlighet med vad jag har anfört nu har det inom socialdepartementet upprättats förslag till

1. socialtjänstlag,

2. lag med särskilda bestämmelser om vård av unga.

3. lag om ändring i lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare,

4. lag om ändring i lagen (1966: 293.) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.

5. lag om ändring i rättshjälpslagen (19721429).

6. lag om ändring i föräldrabalken.

7. lag om ändring i brottsbalken,

8. lag om upphävande av lagen (1964: 450) om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet.

9. lag om ändring i körkortslagen (1977: 477). 10. lag om finansiering av statsbidrag till förskole— och fritidshemsverk- samhet.

11. lag om upphävande av lagen (1926:72) angående meddelande av förbud för barn att idka viss försäljning,

12. lag om upphävande av lagen (1936: 56) om socialregister. 13. lag om ändring i sjukvårdslagen (1962: 242). 14. lag om ändring i lagen (1962: 381) om allmän försäkring. 15. lag om ändring i lagen (1947: 529) om allmänna barnbidrag. 16. lag om ändring i lagen (1964: 143) om bidragsförskott. 17. lag om ändring i lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda.

18. lag om ändring i lagen (1976:38()) om arbetsskadeförsäkring. 19. lag om ändring i lagen (19771293) om handel med drycker. 20. lag om ändring i lagen (1964:47) om krigshjälp, 21. lag om ändring i giftermålsbalken. 22. lag om ändring i rättegångsbalken. 23. lag om ändring i lagen (1958:642) om blodundersökning m.m. vid utredning av faderskap.

24. lag om ändring i namnlagen (1963:521). 25. lag om ändring i lagen ( 1964: 542) om personundersökning i brottmål. 26. lag om ändring i lagen ( 1969: 620) om ersättning i vissa fall för utgivna underhållsbidrag,

27. lag om ändring i lagen (1973:558) om tillfälligt omhändertagande. 28. lag om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. 1),

Prop. 1979/80: [ 520

29. lag om ändring i lagen (1966: 301) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål,

30. 31. 32. 33. 34. 35. 36. 37.

lar,

38. . lag om ändring i värnpliktslagen (1941: 967), . lag om ändring i familjebidragslagen (1978: 520), . lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370).

. lag om ändring i uppbördslagen (19531272). . lag om ändring i folkbokföringsförordningen (1967: 198). . lag om ändring i utlänningslagen (1954: 193).

lag om ändring i passlagen (1978: 302), lag om ändring i lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt. lag om ändring i lagen (1944: 133) om kastrering, lag om ändring i lagen (19631197) om allmänt kriminalregister. lag om ändring i lagen (1964: 168) om förvandling av böter. lag om ändring i införsellagen (1968: 621), lag om ändring i datalagen (19731289), lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomsto-

lag om ändring i lagen (1965:94) om polisregister m. m..

Förslagen har upprättats i samråd med chefen förjustitiedepartementet beträlTande 3, 5—8 och 21 —38.

statsrådet Lindahl beträffande 4, 13 och 17. chefen för försvarsdepartementet beträffande 39—40, chefen för kommunikationsdepartementet beträffande 9. chefen för budget- och ekonomidepartementen beträffande 41—43, chefen för arbetsmarknadsdepartementet beträffande 44.

Prop. 1979/80: 1 S pec . motiv SoL

'Jl ha

4 Specialmotivering

Socialutredningcn har föreslagit att de huvudsakliga reglerna om social- tjänsten skall meddelas i trc olika lagar. en socialtjänstlag. en social- nämndslag och en lag med särskilda bestämmelser om vård av underårig. Dessutom har utredningen föreslagit att bestämmelser som huvudsakligen motsvarar 7 kap. Bvl- skall tas in i föräldrabalken. Några remissinstanser är kritiska emot uppdelningen av bestämmelserna på flera lagar och uttalar sympatier för att de förs samman i en lag för att underlätta tillämpningen. Jag kan i stort sett ansluta mig till dessa synpunkter. Jag anser att lagstift- ningen bör göras mer sammanhållen än vad utredningen har föreslagit. Jag förordar därför att bestämmelserna förs samman i en lag kallad social- tjänstlag. Bestämmelserna om vård av unga utan samtycke bör däremot som utredningen har föreslagit tas upp i en särskild lag.

Den nya socialtjänstlagstiftningen för med sig relativt omfattande följd- ändringar i annan lagstiftning.

4.1. Förslaget till socialtjänstlag (1)

Socialtjänstlagen ersätter alla de nuvarande centrala lagarna på det sociala vård- och serviceområdet. nämligen BvL. NvL. ShjL och barnom- sorgslagen. Lagen innehåller i den utformning som den har fått i proposi- tionen alla viktigare bestämmelser på området. Ett betydelsefullt undantag utgörs dock av den samtidigt föreslagna lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). som reglerar förutsättningarna för vård av unga mot föräldrarnas eller den unges egen vilja.

Socialtjänstlagen är disponerad så att den i några inledande paragrafer anger socialtjänstens mål och kommunernas ansvar för socialtjänsten. [ en andra avdelning av lagen anges i korthet socialnämndens viktigaste upp- gifter inom socialtjänsten. den för den enskilde centrala bestämmelsen om rätten till bistånd och vissa allmänna riktlinjer för socialnämndernas verk- samhet. Vidare innehållcr denna avdelning bestämmelser på tre tunga vård- och serviceområden — omsorger om barn och ungdom. omsorger om äldre människor och omsorger om människor med handikapp — samt bestämmelser om vården i annat hem än den enskildes egna — vård i familjehem och hem för vård eller boende.

1 en särskild avdelning har getts särskilda regler till skydd för under- åriga. Dessa regler motsvarar framför allt BvL:s kapitel om fosterbarns- vård m.m. Bestämmelser om avgifter m.m. inom socialtjänsten avslutar den del av lagen som kan sägas ange det materiella innehållet i social- tjänsten.

Prop. 1979/80zl .S'pecwtotiv Sol.

'Jl l-J IQ

En anelning om nämndorganisationen ger så föreskrifter för social— nämndens sammansättning m. m.. om social distriktsnämnd och om dele- gation. ! fortsättningen finns bestämmelser om bl. a. nämndernas hand— läggning av ärenden och nämndernas register.

Socialstyrelsens och länsstyrelsens uppgifter inom socialtjänsten anges i en särskild avdelning. Lagen avslutas med bestämmelser om bl.a. överkla- gande av beslut.

Socialtjänstlagen förkortas här och i övriga specialmotiveringar till lag- förslagen Sul..

Inledande bestämmelser

Socialtjänstens mål

1 S* Samhällets socialtjänst skall på demokratins och solidaritetens grund främja människornas ekonomiska och sociala trygghet. jämlikhet i levnadsvillkor och aktiva deltagande i samhällslivet. Socialtjänsten skall under hänsynstagande till människans ansvar för sin och andras sociala situation inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser. Verksamheten skall bygga på respekt för människornas självbestäm- manderätt och integritet.

Första stycket. Lagens inledande paragraf — ofta kallad portalparagra- fen — anger de övergripande målen och de grundläggande värderingarna för samhällets socialtjänst. Bakgrunden har getts i de allmänna övervägan- dena (avsnitt 2.2). Socialtjänsten skall medverka i en samhällsutveckling som syftar tilljämlikhet i levnadsvillkor och social och ekonomisk trygghet för människorna. Verksamheten skall syfta till att öka den enskildes möj- ligheter att ta del i samhällets gemenskap, förebygga uppkomsten av soci- ala svårigheter och begränsa eller avhjälpa enskildas och gruppers behov av stöd och hjälp.

Andra stycket. Paragrafen ger inte bara vägledning för socialtjänstens inriktning utan även för formerna för verksamhetens bedrivande. Det är då viktigt att beakta den enskildes ansvar för såväl sin egen som medmänni- skornas sociala situation. Socialtjänsten skall således inte inriktas på att ta över detta ansvar. utan på att frigöra och utveckla den enskildes egna resurser. Samtidigt står det klart att den enskildes faktiska möjligheter kan vara mycket begränsade.

Tredje stycket. Utmärkande för den nya lagen är att den så starkt betonar att socialtjänsten skall ha sin utgångspunkt i rätten för den enskil- de att själv bestämma över sin situation. [ det avseendet innebär socialtjänsten slutpunkten för en utveckling som har inneburit att de kon- trollerande eller tvingande inslagen inom socialvården successivt har för-

Prop. l979/80:1 Spec./notiv SoL 523 svunnit ur lagstiftningen. Nu betonas således att socialtjänstens insatser skall bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt och integri- tet. I avsnittet med allmänna riktlinjer sägs vidare i 9.5 att socialnämndens insatser för den enskilde skall utformas och genomföras tillsammans med honom.

KUNNIHHIEHS (IIIXVHI'

”lä

Varje kommun svarar för socialtjänsten inom sitt område.

Det är kommunen som har ansvaret för socialtjänsten. Verksamheten skall inom ramen för de öVergripande målen växa fram med den kommuna- la självgtyrclsen som grund. Kommunens valfrihet begränsas bara i den mån lagen har ålagt kommunen särskilda uppgifter inom socialtjänsten — som exempelvis i 65 om rätten till bistånd och i 24—31 ts med regler till skydd för underåriga. Lagen ger således kommunen en långtgående frihet att bestämma sin verksamhet.

Att det är kommunen som svarar för socialtjänsten inom sitt område utesluter inte att också andra kan ha uppgifter inom verksamheten. Av 229" framgår att också landstingskommtlnerna gemensamt med kommunerna har ett ansvar för socialtjänstens institutioner — hemmen för vård eller boende. Socialstyrelsen och länsstyrelserna har i 67—70 åå getts bl. a. vissa övervakande uppgifter inom socialtjänsten.

3 €

Kommunen har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver.

Detta ansvar innebär ingen inskränkning i det ansvar som vilar på andra huvudmän.

Första stycket. Kommunens yttersta ansvar har utförligt behandlats i de allmänna övervägandena (avsnitt 2.3). Med detta ansvar följer en skyldig- het för kommunen att i samverkan med andra samhällsorgan medverka till att den enskilde får arbete. bereds sjukvård eller får det stöd eller den hjälp som han i övrigt behöver. Med ansvaret följer också en skyldighet för kommunen att tillfälligt ge den enskilde behövlig vård i väntan på att ansvarig huvudman vidtar behövliga insatser.

Det är vistelsekommunen som skall lämna den enskilde stöd och hjälp. Det är således den kommun där den enskilde befinner sig. när hjälpbehovet inträder, som har ansvaret för att den enskilde får den hjälp som han behöver. Detta bör emellertid inte leda till att vistelsekommunen skall vidta alla de åtgärder som kan behövas också när den enskilde är bosatt i annan kommun. Vistelsekommunen bör kunna flytta över ärendet till hemkommunen, om den enskildes hjälpbehov lämpligen kan tillgodoses där. En sådan överflyttning lär dock bara komma i fråga när den enskilde

Prop. l979/80:l Spl'CJlluffl' SoL 524

under en längre tid har behov av insatser inom socialtjänsten. Man bör således inte flytta över ett ärende om tillfällig hjälp under t. ex. en resa. Mot denna bakgrund har i 71 å Sol- tagits in en bestämmelse enligt vilken socialnämnd får flytta över ärendet till socialnämnd i annan kommun. För att man skall vara säker på att behövliga åtgärder verkligen kommer till stånd bör en sådan överflyttning inte få göras om inte den andra nämnden samtycker till att ta emot ärendet. Har det således kommit tipp en fråga om att bereda vård med stöd av LVU. får inte ärendet flyttas över till den andra socialnämnden fön'än socialnämnden där har underrättats och för- klarat sig villig att ta emot det. Socialnämnden i vistelsekommunen är ensam ansvarig för att behövliga åtgärder kommer till stånd till dess att socialnämnden i den andra kommunen har samtyckt till att ta över ärendet. Amira stycket. Bakgrunden till bestämmelsen framgår av avsnitt 2.3.3 och 2.3.4. Avsikten med bestämmelsen om kommunens yttersta ansvar är givetvis inte att kommunen skall träda i en annan huvudmans ställe. Det är för att understryka detta som det här har angetts att det yttersta ansvaret inte innebär någon inskränkning av det ansvar som åvilar andra huvud- män. Det kan emellertid uppstå situationer då kommunen i väntan på att en annan huvudman ingn'per under en begränsad tid får sörja för att den enskilde får nödvändig hjälp. De åtgärder som vidtas inom socialtjänsten blir därvid temporära och hjälpen får ges med de resurser som finns tillgängliga inom socialtjänsten. Det yttersta ansvaret får således inte leda till att man inom socialtjänsten upprättar behandlingsresurser för att tillgo- dose sådana behov som faller inom en annan huvudmans verksamhetsom- råde. I vissa fall kan det vara osäkert vilken huvudman som har att ombesörja vården. Av lagrummet följer ett ansvar för kommunen i avvak- tan på att frågan löses om vilken huvudman som bär ansvaret. 4 5

För att fullgöra kommunens uppgifter inom socialtjänsten skall det i varje kommun finnas en socialnämnd.

Av paragrafen framgår att det i varje kommun skall finnas en nämnd. socialnämnden, för att fullgöra kommunens uppgifter inom socialtjänsten. Som närmare anges i de allmänna övervägandena hindrar bestämmelsen inte att kommunen inrättar kommunallagsreglerade nämnder för allmänt förebyggande uppgifter som faller inom socialtjänsten. Har en sådan nämnd inrättats. t.ex. en fritidsnämnd. innebär detta emellertid inte att denna nämnd övertar det ansvar för verksamheten som vilar på social- nämnden. Även om en fritidsnämnd har inrättats. kvarstår således det övergripande ansvaret för socialnämnden. Som framgår av de allmänna övervägandena innebär detta att det åligger socialnämnden att vidta de ytterligare åtgärder inom den allmänt förebyggande barn- och ungdoms- vården som kan behövas för att den målsättning som lagen anger skall kunna förverkligas.

Prop. 1979/80: ] Spec.!tmtiv SoL 535

Bestämmelser om socialnämndens sammansättning och kompetens m. m. finns i fått—49%.

Socialtjänstens innehåll

Socialnt'itttntlcns uppgifter 5 &

Till socialnämndens uppgifter hör att göra sig väl förtrogen med levnadsförhållandena i kommunen. medverka i samhällsplaneringen och i samarbete med andra samhällsor- gan. organisationer. föreningar och enskilda främja goda miljöer i kom- munen.

informera om socialtjänsten i kommunen. genom uppsökande verksamhet och på annat sätt främja förutsättningar- na för goda levnadsförhållanden.

svara för omsorg och service. upplysningar. råd. stöd och vård. ekono- misk hjälp och annat bistånd till familjer och enskilda som behöver det.

Under denna paragraf anges de uppgifter som åvilar socialnämnden inom socialtjänsten. Dessa uppgifter har utförligt beskrivits i de allmänna övervägandena (bl. a. i avsnitt 2.4). Som framgår av lagrummet är syftet inte att närmare reglera det sätt på vilket socialnämnden skall fullgöra uppgiftema. Om detta ges bl.a. vissa allmänna riktlinjer (7—10s'å). Det innebär att verksamhetens inriktning och utformning i stor utsträckning får bedömas med utgångspunkt i behovsstrukturen i kommunen.

Rätten till bistånd

6 % Den enskilde har rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning och sin livsföring i övrigt. om hans behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Den enskilde skall genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Biståndet skall utformas så att det stärker hans resurser att leva ett själv- ständigt liv.

Denna paragraf anger den enskildes rätt till insatser inom socialtjänsten. Beslut i sådan fråga får. som framgår av 72 &. överklagas genom förvalt- ningsbesvär.

Rätten till bistånd är inte knuten till några särskilt angivna insatser. När det föreligger sådana förhållanden som anges i lagrummet, skall den enskil- de beredas ekonomisk eller annan hjälp som är anpassad efter hans behov. Förhållandena i varje särskilt fall får därvid bestämma insatsernas art och utformning. Under rätten till bistånd kan således, förutom ekonomisk hjälp. falla t.ex. färdtjänst. social hemhjälp och plats i förskola lika väl som institutionell eller annan vård eller behandling.

Rätten till bistånd inträder om den enskilde behöver hjälp för sin försörj- ning och sin livsföring i övrigt. Den som på grund av otillräckliga arbetsin—

Prop. 1979/80:1 Speanotii' SUL 526

komster behöver ekonomisk hjälp kan vara berättigad till detta. Som ytterligare förutsättning för rätten till bistånd gäller emellertid att den enskilde själv saknar förmåga att tillgodose det föreliggande behovet. Den som är arbetsför och som kan beredas lämpligt arbete är endast tillfälligt och till dess att han själv kan klara sin försörjning berättigad till bistånd enligt denna paragraf. När rätten till bistånd skall bedömas. skall det alltså vägas in i vilken omfattning den enskilde själv genom egna åtgärder kan tillgodose det föreliggande behovet. Gäller det ekonomisk hjälp måste hänsyn tas till såväl sådana omständigheter som har sagts nyss som den enskildes egna tillgångar. Vägledning kan hämtas från den tillämpning ShjL har i dag.

Som framhölls nyss omfattar rätten till bistånd inte bara ekonomisk hjälp. Är den enskildes förhållanden sådana att han för sin dagliga livsfö- ring är beroende av stöd- och hjälpinsatser i hemmet. men saknar han möjlighet att på egen hand skaffa sådan hjälp. kan han vara berättigad till bistånd även om han har egna tillgångar. Rätten kan då t. ex. omfatta social hemhjälp med Skyldighet för den enskilde att delta i kostnaderna för denna genom avgifter.

Under rätten till bistånd faller även stöd- och hjälpinsatser i andra fall som t. ex. sådan vård som nu anges i 31 å BvL eller institutionell eller annan vård som nu kan ges med stöd av NvL. Det är vidare uppenbart att rätt till bistånd föreligger om det föreligger ett sådant hjälpbehov som anges i l & LVU.

Vid bedömningen av om den enskilde har rätt till bistånd måste hänsyn också tas till det ansvar som kan vila på annan huvudman. Rätt till bistånd föreligger således inte om den enskildes behov kan tillgodoses genom någon annan huvudmans försorg.

Tolkningssvårigheter kan uppstå såväl i fråga om när det föreligger en rätt till bistånd som i fråga om valet av åtgärd. Som har nämnts nyss kan emellertid i fråga om den ekonomiska hjälpen vägledning hämtas från den tillämpning ShjL har i dag. När det blir fråga om andra insatser än ekono- miska får det göras en helhetsbedömning av den enskildes förhållanden och en bedömning av vilka insatser som kan anses behövliga och skäliga för att ge honom möjlighet att på egen hand klara sin livsföring. Det är uppenbart att valet av insats även måste ske med beaktande av vad som är möjligt och rimligt med hänsyn till kommunens resurser. Detta får emeller- tid inte tolkas så att socialnämnden får avvakta att ge bistånd i någon form om den enskildes förhållanden är sådana att han behöver socialtjänstens bistånd för sin försörjning och livsföring i övrigt.

Biståndet skall syfta till att ge den enskilde en skälig levnadsnivå och det skall utformas så att det stärker den enskildes resurser för ett självständigt liv. Här kan hänvisas till vad som har sagts i de allmänna övervägandena (avsnitt 2.5.5).

Socialtjänstlagen innehåller inte någon motsvarighet till den bestämmel-

Prop. 1979/SO:] Spetzmmiv SoL 527

se om s.k. frivillig hjälp som finns i Shjl.. Nämndens kompetens i fråga om rätten att ge sådan hjälp framgår redan av 5 5. Nämnden kan således med stöd av detta lagrum ge den enskilde ekonomisk eller annan hjälp även om förhållandena inte är sådana att den enskilde kan kräva att få hjälp enligt bestämmelsen om rätt till bistånd.

Allmänna riktlinjarför .tm'ialnämndenx verksamhet

7 å

Socialnämndens medverkan i samhällsplaneringen skall bygga på nämn- dens sociala erfarenheter och särskilt syfta till att påverka utformningen av nya och äldre bostadsområden i kommunen. Nämnden skall också verka för att offentliga lokaler och allmänna kommunikationer utformas så att de blir lätt tillgängliga för alla.

Socialnämnden skall även i övrigt ta initiativ till och bevaka att åtgärder vidtas för att skapa en god samhällsmiljö och goda förhållanden för barn och ungdom. äldre och andra grupper som har behov av samhällets särskil- da stöd. Socialnämnden skall i sin verksamhet främja den enskildes rätt till arbete, bostad och utbildning.

Första stycket. De sociala organen får i sin dagliga verksamhet erfaren- heter av otillfredsställande sociala förhållanden för enskilda och grupper. Paragrafens formulering att socialnämndens medverkan skall bygga på nämndens sociala erfarenheter avser delvis sådana allmänna sociala erfa- renheter. Men socialnämnden skall även överföra den kunskap som nämn- den i övrigt skaffar sig på samhällsplaneringen. Formerna för nämndens medverkan har behandlats utförligt i de allmänna övervägandena (aVsnitt 2.4.2).

] lagrummet har särskilt angetts att socialtjänsten bör medverka inte bara i planeringen av nya samhällsområden utan också i sanering och annan förändring av befintliga områden. Begreppet bostadsområde har här en vid innebörd. Det omfattar hela boendemiljön och de serviceanord- ningar m.m. som behövs för att området skall kunna fungera på ett tillfredsställande sätt. Vidare skall nämnden verka för att offentliga lokaler och allmänna kommunikationer blir lätt tillgängliga för alla. Med detta avses bl. a. att ifrågavarande anordningar skall vara så utformade att de blir lätt tillgängliga även för rörelsehindrade personer och föräldrar med små barn.

I andra stycket vidgas riktlinjerna för nämndens uppgifter till att gälla initiativ i fråga om en god samhällsmiljö över huvud. Det betyder i princip att alla faktorer ingår som har betydelse för begreppet "god samhälls- miljö". Vidare gäller initiativen åtgärder som är ägnade att skapa goda förhållanden för olika grupper som behöver samhällets särskilda stöd. Näraliggande planeringsobjekt är här olika anordningar inom omsorgerna för barn och ungdom liksom servicehus, områdescentraler och andra servi- ceanordningar för äldre. handikappade. barnfamiljer m.fl.

Prop. 1979/SO:] S])('('.Hll)!il' SoL 528

Som har framgått av de allmänna övervägandena (avsnitt 2.2.2) har rätten till arbete. bostad och utbildning ansetts ha så grundläggande bety- delse för den enskildes sociala situation att den tydligt bör framgå av lagen. En erinran om socialnämndens skyldighet att främja dessa rättigheter för den enskilde har därför tagits in i detta stycke.

8 &

Socialnämnden skall i den uppsökande verksamheten upplysa om so- cialtjänsten och erbjuda grupper och enskilda sin hjälp. När det är lämpligt skall nämnden härvid samverka med andra samhällsorgan och med organi— sationer och andra föreningar.

Lagrummet ger vissa riktlinjer för den uppsökande verksamheten. Ett viktigt led i denna Verksamhet är att lämna information om socialtjänsten. Nämnden bör sprida kunskap om de olika stöd— och hjälpinsatser som kan ges den enskilde inom socialtjänsten. Nämnden skall i den uppsökande verksamheten särskilt inrikta sig på enskilda och grupper som av olika orsaker kan antas behöva stöd och hjälp av nämnden. Av lsi följer att verksamheten skall bedrivas med respekt för den enskildes självbestäm- manderätt och integritet.

En viktig förutsättning för nämndens uppsökande verksamhet är att nämnden får kännedom om de sociala förhållandena i olika delar av kom- munen. Som framgår av paragrafen skall nämnden. när det är lämpligt. samverka med andra samhällsorgan och med organisationer och förening- ar. Nämnden bör samverka inte bara med myndigheter tttan även med organisationer och då inte bara sådana med huvudsakligen sociala upp- gifter utan även t.ex. fackföreningar. invandrarorganisationer m.m.

95

Socialnämndens insatser för den enskilde skall utformas och genomföras tillsammans med honom och vid behov i samverkan med andra samhällsor- gan och med organisationer och andra föreningar.

Som framgår av de allmänna övervägandena har bestämmelsen att nämndens insatser för den enskilde skall utformas och genomföras tillsam- mans med honom grundläggande betydelse för socialtjänstens arbete. Be- stämmelsen riktar sig i första hand till socialarbetarna. Den anger klart och tydligt att socialtjänsten inte får vidta insatser "över huvud" på klienten. En annan sak är att det kan bli nödvändigt att med stöd av LVU ingripa till skydd för barn och ungdom. när samförstånd inte kan uppnås. Likaledes kan det bli nödvändigt att som en följd av det yttersta ansvaret se till att en vuxen alkohol- eller narkotikamissbrukare blir läkarundersökt när man kan anta att han behöver tas om hand enligt lagen om psykiatrisk vård i vissa fall. LPV. Men även i dessa fall gäller riktmärket att socialnämndens insatser — så långt det då är möjligt — skall utformas och genomföras tillsammans med den enskilde.

Prop. 1979/BG:] Spec./nom! SoL 529

Den enskilde är ofta samtidigt i behov av insatser inom socialtjänsten och av insatser från annat samhällsorgan. Nämnden skall i sådant fall samverka med det organet så att olika insatser kan samordnas. Ibland kan det även vara lämpligt att nämnden samverkar med organisationer eller föreningar. En enskilds medlemskap i t. ex. en förening kan således bli av betydelse i en frivillig samverkan mellan honom, föreningen och social- nämnden.

10 & Socialnämnden bör genom hjälp i hemmet. färdtjänst eller annan service underlätta för den enskilde att bo hemma och ha kontakter med andra. Nämnden bör även i övrigt tillhandahålla sociala tjänster genom rådgiv- ningsbyråer, socialcentraler och liknande, social jour eller annan därmed jämförlig verksamhet.

Nämnden kan utse en särskild person (kontaktperson) eller en familj med uppgift att hjälpa den enskilde och hans närmaste i personliga angelä- genheter. om den enskilde begär eller samtycker till det.

Första stycket. Nämndens insatser bör i första hand inriktas på att göra det möjligt för den enskilde hjälpbehövande att bo kvar i den invanda miljön. Genom olika sociala serviceinsatser kan nämnden underlätta boen- det för den som på grund av ålder eller av annan orsak har svårt att klara sig själv. Samtidigt är det viktigt att nämnden på olika sätt medverkar till att bryta den isolering som kan följa av t. ex. ett handikapp. Nämnden skall även i övrigt ge den enskilde det stöd och den hjälp som han behöver.

1 andra stycket ges exempel på i vilken form verksamheten kan bedri- vas. Den här gjorda uppräkningen är på intet sätt uttömmande.

Tredje stycket. Enligt 3 & å BvL kan nämnden på begäran av vårdnads- havaren utse särskild tjänsteman eller förtroendeman hos nämnden eller annan lämplig person att lämna vårdnadshavaren stöd och hjälp vid ut- övandet av vårdnaden. Förevarande bestämmelse gäller var och en som behöver hjälp i personliga angelägenheter. Samtidigt pekas på möjligheten att utse en kontaktfamilj för att bistå den enskilde. ] de allmänna övervä- gandena (avsnitt 2.8.7) har getts exempel på sådan verksamhet. Nämnden kan givetvis ta upp frågan om en särskild kontaktperson eller familj såväl på eget initiativ som på begäran. Däremot medger inte lagen att en kontakt- person utses mot den enskildes vilja.

Det bör uppmärksammas att kontaktperson eller kontaktfamilj kan utses även i det fall en umgängesberättigad förälder anser sig behöva stöd och hjälp av nämnden vid umgängesrättens utövande. Vårdnadshavarens mcd- givande krävs inte för att en kontaktperson skall kunna utses i dessa situationer. Medger inte vårdnadshavaren att det utses en kontaktperson åt den umgängcsberättigade, kommer emellertid vid oenighet mellan för- äldrarna om hur umgängesrätten skall utövas kontaktpersonens möjlighe- ter att bistå föräldrarna och barnet att vara begränsade. ] lagen sägs ingenting om att kontaktpersonen bör ha särskilda kvalifikationer. Till 34 Riksdagen 1979/80. ] saml. Nr]. DelA

Prop. 1979/SO:] Spec./notiv SoL 530

kontaktperson kan socialnämnden utse var och en som är lämplig för uppgiften och således såväl förtroendeman eller tjänsteman hos nämnden som någon annan. Den enskildes hjälpbehov blir avgörande för vilka kvalifikationer som kontaktpersonen skall ha.

Omsorger om barn och ungdom

l l % Socialnämnden skall verka för att barn och ungdom växer upp under trygga och goda förhål- landen.

i nära samarbete med hemmen främja en allsidig personlighetsutveckling och en gynnsam fysisk och social utveckling hos barn och ungdom och

sörja för att barn och ungdom som riskerar att utvecklas ogynnsamt får det skydd och stöd som de behöver och. om hänsynen till den unges bästa motiverar det. vård och fostran utanför det egna hemmet.

l 11 & har getts allmänna. målinriktade bestämmelser för kommunernas omsorger om barn och ungdom i vid mening. Särskilda bestämmelser för förskole- och fritidshemsverksamheten finns i 12— l7 åå. Syftet med om- sorgema om barn och ungdom har angetts vara att verka för att barn och ungdom växer upp under trygga och goda förhållanden. Detta överens- stämmer nära med den beskrivning av syftet med samhällets vård av barn och ungdom som nu finns i ] få BvL. Vidare skall enligt 11 s' SoL kom- munen i nära samarbete med hemmen. främja en allsidig personlighetsut- veckling och en gynnsam fysisk och social utveckling hos barn och ting- dom. Detta syfte. som i dag har angetts särskilt för den förskole- och fritidshemsverksamhet som behandlas i lagen (19761381) om barnomsorg. kommer således att gälla hela den del av den kommunala socialtjänsten som avser verksamhet för barn och ungdom.

[ ll Si sägs vidare att nämnden skall sörja för att barn och ungdom som riskerar att utvecklas ogynnsamt får det skydd och det stöd som de behöver. Bestämmelsen svarar nära mot den som nu finns införd i BvL. Slutligen sägs det i paragrafen att om den unges bästa motiverar det. skall nämnden sörja för att den unge får vård och fostran utanför det egna hemmet. F.n. finns bestämmelser i 31 & BVL som i vissa fall ger den unge rätt till stöd och hjälp av nämnden. De situationer som anges där faller under rätten till bistånd enligt 6 så. Det har emellertid ansetts påkallat att vid sidan av bestämmelserna om rätt till bistånd i lagen skriva in det ansvar som nämnden har för att de unga vid behov kan få vård utanför det egna hemmet.

12 ?

För barn som stadigvarande vistas i kommunen skall bedrivas förskole- och fritidshemsverksamhet.

Förskoleverksamheten avser barn som inte har uppnått skolpliktig ålder och barn vilkas skolgång har uppskjutits enligt 32 å andra stycket skolla- gen (1962: 3l9).

Prop. 1979/80:1 Spec./notit' SoL 53l

Fritidshemsverksamheten avser skolpliktiga barn till och med tolv års ålder.

l3 & Bam skall anvisas plats i förskola från och med höstterminen det år då de fyller sex år. Förskolan skall omfatta minst 525 timmar om året.

De barn vilkas skolgång har uppskjutits enligt 33 å andra stycket skolla- gen (1962: 319) skall anvisas plats i förskola.

14 &

De barn som av fysiska, psykiska eller andra skäl behöver särskilt stöd i sin utveckling skall anvisas plats i förskola tidigare än som anges i l3 & första stycket eller med förtur anvisas plats i fritidshem. om inte barnens behov av sådant stöd tillgodoses på något annat sätt.

15 å

Kommunen skall genom en planmässig utbyggnad av förskole- och fritidshemsverksamheten sörja för att de barn som på grund av föräldrar- nas förvärvsarbete eller studier eller av andra skäl behöver omvårdnad utöver vad som följer av 13 och 14 åå får sådan omvårdnad. när inte behovet tillgodoses på annat sätt.

I kommunen skall finnas en av kommunfullmäktige antagen plan för förskole— och fritidshemsverksamheten. Planen skall avse en period av minst fem år.

165

Om ett barn vårdas på sjukhus eller i någon annan institution. skall huvudmannen för institutionen sörja för att barnet får tillfälle att delta i verksamhet som motsvarar den som erbjuds i förskola eller fritidshems— verksamhet.

17.5

Regeringen meddelar ytterligare föreskrifter om förskole- och fritids- hemsverksamhetens organisation.

l2—I7 5.5

Bestämmelser om den kommunala förskole- och fritidshemsverksamhe- ten ges i lagen (1976: 381) om barnomsorg. Lagen reglerar kommunernas ansvar för dessa verksamheter och ålägger kommunerna skyldighet att svara för en planmässig utbyggnad. Lagen är ett uttryck för den stora vikt som statsmakterna faster vid förskolorna och fritidshemmen. Syftet med samhällets barnomsorg är att ge barn möjlighet till en god och trygg uppväxtmiljö. En mycket stor andel av de kommunala resurserna tas f.n. i anspråk för att uppfylla det ansvar som åläggs i barnomsorgslagen. Samti- digt utgår det betydande statsbidrag till kommunerna som stöd i driften av bl.a. daghem och fritidshem. En stor del av socialnämndernas verksam- hetsområde upptas numera av arbetsuppgifter som följer av barnomsorgs- lagen.

Prop. 1979/80:l Spec.moriv SoL 532

Mot bakgrund av den viktiga roll som förskole- och fritidshemsverksam- heten således har inom den sociala sektorn har det ansetts riktigast att foga in bamomsorgslagen i SoL. I 12— lo 55501. har därför tagits in de centrala bestämmelsema. medan de ytterligare föreskrifterna om förskole- och fritidshemsverksamhetens organisation avses bli intagna i en särskild barn— omsorgsförordning. Vidare föreslås att de nuvarande bestämmelserna om finansiering av statsbidrag till förskole- och fritidshemsverksamheten skall få sin plats i en särskild lag, lagen om finansiering av statsbidrag till förskole- och fritidshemsverksamhet (lagförslag It)).

När bestämmelserna på så sätt har fogats in i SoL har det skett med utgångspunkt i att bestämmelserna med oförändrat innehåll och så långt möjligt också i oförändrad form skall ta plats i den nya lagstiftningen. Förskole- och fritidshemsverksamheten har varit och är fortfarande i viss omfattning föremål för särskilda utredningar i speciella kommittéer och arbetsgrupper.

12 5 första stycket svarar mot 4 & barnomsorgslagen. lZ & andra och tredje styckena svarar mot l & tredje stycket samma lag.

I3 5 svarar mot 5 5 första stycket samt andra stycket första punkten barnomsorgslagen. 5 5 andra stycket andra punkten — särskilda bestäm- melser om förskola för avlägset boende barn — avses få sin motsvarighet i barnomsorgsförordningen.

14 # svarar mot 6 5 första stycket barnomsorgslagen. 6 å andra stycket barnomsorgslagen avses bli förd till barnomsorgsförordningen. De änd- ringar som har gjorts i beskrivningen av barn som behöver särskilt stöd är redaktionella och anpassade till beskrivningen i 20 5. Någon ändring i sak har således inte åsyftats.

[5 $? svarar mot 8 & barnomsorgslagen. lö .b" svarar mot 9 %$ barnomsorgslagen. 17 9" I den blivande barnomsorgsförordningen avses bli intagna de be- stämmelser som f.n. finns i 2 och 3 så. 5 5 andra stycket andra punkten. 6 å andra stycket och 7 & barnomsorgslagen. Dessa bestämmelser avser planeringen av verksamheten. Bestämmelsen i 12 & barnomsorgslagen er— sätts av 68 5 SoL.

Omsorger om äldre människor

l8å

Socialnämnden skall verka för att äldre människor får möjlighet att leva och bo självständigt och att ha en aktiv och meningsfull tillvaro i gemen- skap med andra.

I de allmänna övervägandena (avsnitt 2. It)) har samhällets insatser för äldre människor behandlats relativt ingående. I denna och följande para- graf ges en kortfattad beskrivning av socialnämndens uppgifter på detta område. Det bör samtidigt liksom i de allmänna övervägandena strykas

Prop. 1979/80:l Spec./noriv SoL 533

under att det är en viktig uppgift för olika folkrörelser. företag och fackliga organisationer att medverka i arbetet för de äldre.

l paragrafen anges syftet med socialtjänstens insatser för de äldre. De grundläggande kraven på självbestämmande och normalisering läggs fast. Socialnämnden skall genom sina insatser ge de äldre valfrihet. Nämnden skall skapa förutsättningar för att äldre människor som önskar det kan bo kvar i sin invanda miljö. Samtidigt skall nämnden medverka till att bryta isolering och öppna möjlighet för de äldre till kontakter med anhöriga och andra och till att även i övrigt ta del i gemenskapen i samhället. Man bör verka för att äldre människor får möjlighet till en aktiv sysselsättning. Likaså bör de äldres medverkan i samhällsliv och föreningsliv stimuleras.

Vissa sociala tjänster blir särskilt betydelsefulla för de äldres möjligheter att leva självständigt. Det gäller insatser som gör det lättare att bo hemma, att behålla handlingsfrihet och att känna trygghet. Till sådana sociala tjänster hör social hemhjälp. färdtjänst och social jour samt tillhandahål- lande av tekniska hjälpmedel.

19.5

Socialnämnden skall verka för att äldre människor får goda bostäder och ge dem som behöver det stöd och hjälp i hemmet och annan lättåtkomlig service.

För äldre människor med behov av särskilt stöd skall kommunen inrätta bostäder med gemensam service (servicehus).

Övergången från ett yrkesverksamt liv skall underlättas genom informa- tion och annat stöd.

Första stycket. Som framgår av de allmänna övervägandena är det alltjämt så att äldre personer. generellt sett. bor sämre än andra. I lagrum- met har därför lagts särskild vikt vid att socialnämnden verkar för att de äldre får goda bostäder. Samtidigt är äldre människor ofta i behov av stöd- och hjälpinsatser i hemmet. Såväl social jour som andra anordningar som ger de äldre möjlighet att vid behov kunna komma i kontakt med någon är av stor betydelse för tryggheten i boendet. Nämnden skall sörja för att de äldre också ges annan service som kan underlätta boendet. ] lagrummet understryks att servicen skall vara lättåtkomlig. Äldreomsorgen måste vara så anordnad att de äldre verkligen kan få den hjälp som de behöver. Här har informationen om vilka sociala insatser som står till buds stor betydelse. Men frågan om lättåtkomligheten gäller även avstånd. kommu- nikationer och tider. All service kan inte ges i hemmet. Det kan bli nödvändigt att samordna insatser vid servicecentraler av olika slag.

Andra stycket. När de insatser som kan ges i hemmet är otillräckliga. skall de äldre kunna erbjudas ett boende som kan tillgodose kraven på en högre grad av omsorg. Lagrummet innebär en skyldighet för kommunen att inrätta bostäder med gemensam service. Innebörden härav, bl. a. att de äldre bör erbjudas ett boende och en service som är anpassad till deras behov, har behandlats ingående i de allmänna övervägandena. Bostäderna skall i fortsättningen benämnas servicehus.

Lägenhet i servicehus hyrs på samma sätt som andra bostäder och kan berättiga till kommunalt bostadstillägg. Servicehusen kan vara del av fas-

Prop. 1979/SO:] Speennotiv 501. 534

tighet. Serviceanordningar som t.ex. social hemhjälp tar den boende i anspråk efter eget bestämmande och betalar härför enligt gällande taxor. Boendet bör vara så utformat att den enskilde även nattetid kan erhålla de tjänster som han eller hon behöver för att klara sin tillvaro och känna trygghet.

Även de nuvarande ålderdomshemmen kommer att omfattas av begrep- pet servicehus. Strävan bör vara att successivt övergå från den helinackor- dering som erbjuds vid ålderdomshemmen till ett boende med mer indivi- duellt anpassad service.

I tredje stycket anges särskilt nämndens ansvar för information och andra insatser som är ägnade att förebygga eller begränsa omställnings- svårigheter när de äldre lämnar yrkeslivet. Det är här i första hand fråga om olika former av information som belyser de förändringar i den enskil- des tillvaro som pensioneringen innebär eller kan innebära, upplysningar om föreningsverksamhet och andra aktiviteter som står till buds liksom särskilda rättigheter i samband med pensioneringen. Med "annat stöd" avses individuellt inriktade insatser såsom råd i personliga angelägenheter. hjälp i vissa praktiska frågor om bostad och hushåll och i förekommande fall ekonomiska frågor.

Omsorger om människor med handikapp

20 &

Socialnämnden skall verka för att människor som av fysiska. psykiska eller andra skäl möter betydande svårigheter i sin livsföring får möjlighet att delta i samhällets gemenskap och att leva som andra.

Socialnämnden skall medverka till att den enskilde får en meningsfull sysselsättning och att han får bo på ett sätt som är anpassat efter hans behov av särskilt stöd.

Lagrummet behandlar kommunens ansvar för att personer med olika handikapp får de särskilda omsorger som de behöver. Bestämmelsen tar sikte inte bara på rörelsehindrade. syn- eller hörselskadade utan också på personer med psykiska handikapp och på dem som har missbruksproblem eller andra svåra sociala problem. Lagrummet ger uttryck för de grund- satser för arbetet på handikappområdet som brukar sammanfattas under begreppet integration och normalisering. [ övrigt kan hänvisas till de allmänna övervägandena (avsnitt 2.11).

Vård i familjehem och i hem för vård eller boende

2l %

Socialnämnden skall sörja för att den som behöver vårdas eller bo i ett annat hem än det egna tas emot i ett familjehem eller i ett hem för vård eller boende.

Socialnämnden ansvarar för att den som genom nämndens försorg har tagits emot i ett annat hem än det egna får god vård.

Vården bör utformas så att den främjar den enskildes samhörighet med de anhöriga och kontakt med hemmiljön.

Prop. l979/80:l .S'peeJnotit' SoL 535

Med vård i familjehem avses sådan vård i enskilt hem som anordnas genom socialnämndens medverkan. Vård i familjehem avser inte bara vård av bam. Också för vuxna personer kan sådan vård komma i fråga. För placering av barn i annan familj än den egna gäller även bestämmelserna i 25—27 åå.

Med hem för vård eller boende avses alla de olika typer av institutioner som förekommer inom den nuvarande socialvården. således såväl barn- och ungdomshem. ungdomsvårdsskolor och nykterhetsvårdsanstalter som övriga institutioner av inackorderings- eller behandlingskaraktär.

Enligt andra stycket har socialnämnden ansvaret för att den som vårdas i annat hem än det egna får god vård. Som närmare utvecklats i den all- männa motiVeringen skall sådan vård som här avses som regel ingå som ett led i en sammanhållen vård och behandling. Socialnämnden som har ansvaret för vårdplaneringen har således kvar sitt ansvar även i det fall någon del av vården ges genom annan huvudmans försorg. I tredje stycket har grundsatsen om närhet kommit till uttryck. Vården bör förläggas och genomföras på sådant sätt att samhörigheten och kontakt med de anhöriga och med hemmiljön främjas.

22 & Det behov av hem för vård eller boende som är gemensamt för kommu- nerna inom en landstingskommun skall tillgodoses av landstingskommu- nen och kommunerna i området.

Behovet av sådana hem och ansvaret för deras inrättande och drift skall redovisas i en plan. Planen upprättas av landstingskommunen och kommu- nerna i området gemensamt. Det skall redovisas för länsstyrelsen.

Landstingskommunen och kommunerna inom en landstingskommun har ansvaret för att behovet av hem för vård eller boende blir tillgodosett. Behovet av sådana hem skall redovisas i en plan. Planen blir det instrument genom vilket ansvaret för institutionernas inrättande och drift fördelas mellan landstingskommunen och kommunerna. Vilket behov som är ge- mensamt för kommunerna inom landstingskommunen är givetvis en fråga som får bedömas av de berörda parterna från fall till fall. Bestämmelsen tar emellertid främst sikte på de tyngre institutionerna. dvs. dem som motsva- rar dagens nykterhetsvårdsanstalter och ungdomsvårdsskolor. Dessa insti- tutioner torde ofta kräva sådana resurser och så stort befolkningsunderlag att de kräver ett större upptagningsområde än kommunens. Även andra. mindre hem t. ex. barnhem. som kommunerna i ett landstingsområde har ett gemensamt behov av skall redovisas i planen.

Utanför bestämmelserna faller sådana mindre hem som i dag drivs av varje primärkommun för sig. Detta innebär emellertid inte att de skall lämnas obeaktade vid planeringen. De utgör tvärtom ett nödvändigt under- lag när behovet av sådana hem som skall vara gemensamma för flera kommuner skall fastställas.

Prop. 1979/SO:] Spar-.nzoriv SoL 536

Det är viktigt att institutionsplancringen blir så flexibel som möjligt. Planen skall utgöra ett instrument för ansvarsfördelning och inte en detalj- reglering av institutionerna.

Ansvaret för upprättande av planen skall åvila landstingskommunen och kommunerna gemensamt. De frågor som därvid kan uppkomma förutsätts bli lösta i regionala samrådsorgan. Planen skall redovisas för länsstyrelsen.

23å

Vård i familjehem och hem för vård eller boende skall bedrivas i samråd med socialnämnden.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar ytterligare föreskrifter om vård i sådana hem.

Socialnämnden har ansvaret för att den enskilde får den värd som han behöver. Detta ansvar gäller också sedan den enskilde har tagits emot i familjehem eller i hem för vård eller boende. Det innebär att vården i hemmet skall planeras i samråd med nämnden. Vidare bör nämnden hållas underrättad om i varje fall alla större förändringar i den enskildes förhål— landen under vistelsen i hemmet.

När det gäller formerna för intagning i hem som har annan huvudman än kommunen bör det ankomma på landstingskommunerna och kommunerna att gemensamt utarbeta riktlinjer. som tillgodoser berättigade anspråk på medinflytande från socialnämnderna. Det är viktigt att dessa riktlinjer utformas på ett sådant sätt att man behåller kontinuiteten i vårdarbetet och att de medger ett snabbt och smidigt förfarande.

Enligt andra stycket förutsätts regeringen meddela ytterligare föreskrif- ter. Nuvarande stadgor bör därvid ersättas med en förordning. ] denna bör ges vissa övergripande riktlinjer för vårdens bedrivande. Regeringen före- slås vidare få möjlighet att överlåta sin befogenhet att meddela ytterligare föreskrifter på en myndighet. Avsikten är att uppdra åt socialstyrelsen att meddela de ytterligare föreskrifter som kan anses behövliga.

Särskilda regler till skydd för underåriga

24 Ei Var och en som får kännedom om att en underårig misshandlas i hemmet eller annars behandlas där på ett sådant sätt att det är fara för hans hälsa eller utveckling bör anmäla detta till socialnämnden. Myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdom samt de som är anställda hos sådana myndigheter är skyldiga att genast till socialnämnden anmäla om något gör att socialnämnden behöver ingripa till en underårigs skydd. Detta gäller även läkare. lärare, sjuksköterskor och barnmorskor som inte har sådan anställning i fråga om vad de får veta i sin yrkesverk- samhet. Anmälningsplikt gäller även för dem som är verksamma inom kommunal familjerådgivning, om de i sin verksamhet får kännedom om att en under- årig misshandlas i hemmet.

Prop. 1979/SO:] Spec./notiv SoL 537

Första och andra styckena motsvarar 93 å BvL. Första stycket har till syfte att säkerställa att socialnämnden så snart som möjligt får kännedom om när en underårig far illa i hemmet. Uppma- ningen till allmänheten att anmäla missförhållanden har knutits till fall av misshandel eller annan behandling som innebär fara för den unges hälsa eller utveckling. Det innebär alltså en inriktning på sådana fall där det allmänna har en skyldighet att ingripa genom ett straffrättsligt förfarande (3 kap. 5 & brottsbalken) eller vårdåtgärder (l & LVU). Det finns i detta sammanhang också anledning att påminna om det förbud mot kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling av barn som har tagits upp genom ett tillägg till 6 kap. 3 % föräldrabalken och trätt i kraft den I juli 1979.

Bestämmelsen i första stycket är liksom i BvL en rekommendation. Den saknar alltså straffsanktion.

Andra stycket innebär däremot en plikt för vissa offentliga organ och befattningshavare vid dessa att göra anmälningar. Anmälningsskyldighe- ten gäller för

]. myndighet vars verksamhet berör barn och ungdom: härmed avses främst åklagar- och polismyndigheter. skolmyndigheter. centraler för psy- kisk barn- och ungdomsvård. barnavårdscentraler samt de särskilda organ som kan finnas inrättade för allmän ungdomsvård;

2. anställda vid de myndigheter som avses under 1;

3. läkare. lärare. sjuksköterskor och barnmorskor även om de är privat verksamma.

Anmälan skall göras till socialnämnden om något gör att nämnden be- höver ingripa till underårigs skydd. Med detta avses alla de fall då det kan antas att brister i omsorgen om en underårig eller-något annat förhållande i hemmet medför fara för den underåriges hälsa eller utveckling och det kan finnas anledning för socialnämnden att bevaka den unges intressen. i sista hand med stöd av LVU.

Den som underlåter att fullgära anmälningsplikten kan riskera påföljd i disciplinär ordning. Något allmänt straffansvar är däremot inte föreskrivet.

Tredje stycket. Bestämmelserna i andra stycket tar inte sikte på social- nämndens tjänstemän och förtroendevalda. För dem gäller en allmän skyl- dighet att ingripa till de ungas skydd. De sekretessregler som enligt den föreslagna sekretesslagen skall gälla inom kommunal familjerådgivning innebär emellertid att uppgift från familjerådgivningen kan lämnas till annan myndighet endast med stöd av särskild föreskrift i lag eller förord- ning. Därvid har förutsatts att sådana undantagsregler om uppgiftslämnan- det skulle samlas i SoL samt att det knappast kunde bli fråga om att uppgifter skall lämnas från familjerådgivningen annat än i mycket speciella undantagsfall. I enlighet med dessa intentioner har det i detta stycke angetts att anmälningsplikten gäller också för den som är verksam inom kommunal familjerådgivning, om han i denna verksamhet får kännedom om att ett barn misshandlas i hemmet.

Prop. 1979/80zl Spec./notiv SoL

'Jl '.)J I

25 å

En underårig får inte utan socialnämndens medgivande tas emot för stadigvarande vård och fostran i ett enskilt hem som inte tillhör någon av hans föräldrar eller någon annan som har vårdnaden om honom. Som ett medgivande anses socialnämndens beslut att bereda den underårige vård i ett visst familjehem.

Är det frågan om att ta emot ett utländskt barn i syfte att adoptera det. skall medgivandet inhämtas innan barnet lämnar sitt hemland. Medgivan— det upphör att gälla om inte barnet har tagits emot i hemmet inom ett år från det medgivandet lämnades.

Bestämmelserna i 25—30 åå har behandlats i de allmänna övervägan- dena. avsnitt 2.12.2—5. Reglerna ersätter reglerna i 7 kap. (47-54 åå) BvL om fosterbarnsvård m.m. Vissa kompletterande regler avses bli medde- lade genom verkställighetsförcskrifter.

Första stycket motsvarar i huvudsak bestämmelserna i 47 å första och fjärde styckena BvL om tillstånd att ta emot fosterbarn. Som en följd av bestämmelsen i 30 å att nämnden i vårdnadshavarens hemkommun är den nämnd som har det samlade tillsynsansvaret har i andra punkten gjorts ett generellt undantag från kravet på medgivande i de fall då nämnden själv har ombesörjt vård i ett visst familjehem. Detta gäller alltså både när en placering har skett med stöd av LVU och när den enbart har skett enligt reglerna i SoL.

Vilka kriterier som skall gälla för att ett medgivande skall lämnas har inte särskilt sagts ut i lagen. Vid bedömningen bör ledning hämtas från regeln i 26 å. som uttrycker vilka förhållanden barnet bör kunna tillförsäk— ras i det nya hemmet. Barnet bör alltså kunna garanteras en god vård och fostran och i övrigt gynnsamma uppväxtförhållanden. Det bör kunna er- bjudas en lämplig utbildning.

1 kravet på gynnsamma uppväxtförhållanden bör liksom i BvL inbegripas sådana faktorer som en för barnet lämplig familjesammansättning och goda förhållanden både i hemmet och dess omgivning. Sålunda bör beaktas de blivande vårdarnas och deras närmastes hälsotillstånd. Barnets speciella personlighet eller läggning. dess behov och förutsättningar bör klarläggas.

Kravet på medgivande gäller för underåriga. dvs. barn upp till l8 års ålder. Det ligger i sakens natur att ungdomar i de övre åldersskikten ibland lämnar föräldrahemmet för att bo hos andra t.ex. för att studera på annan ort. Det är då som regel inte fråga om att barnet får vård och fostran i det nya hemmet. Något medgivande enligt bestämmelsen krävs inte i sådana fall.

Andra styr-kcr är ett specialfall av kravet på medgivande enligt första stycket. Det har tillkommit som en följd av det ökade antalet s.k. interna- tionella adoptioner under det senaste årtiondet. Många av de barn som kommer till Sverige i syfte att de skall adopteras här har trnder en längre eller kortare tid innan adoptionen är slutligen genomförd en särskilt utsatt ställning. De liksom deras blivande föräldrar är därför i behov av särskilt

Prop. l979/80:l Spetznlolii' SoL 539

stöd från samhället. Det är viktigt att detta stöd kan ges så tidigt som möjligt och till alla som berörs.

Bestämmelsen saknar direkt motsvarighet i BvL. Den kan dockji'tmföras med institutet förhandsbesked enligt 47 å tredje stycket i det avseendet att prövningen av hemmet sker innan ett visst barn har kommit i fråga. Den är dock till skillnad från förhandsbeskedet utformad som ett krav för de blivande adoptivföräldrarna att skaffa sig ett medgivande. Har ett medgi- vande lämnats. innebär det också till skillnad från förhandsbeskedet ett definitivt godkännande. dvs. det krävs ingen ny prövning när barnet har kommit till hemmet.

När nämnden överväger om ett medgivande skall lämnas måste bedöm- ningen koncentreras på hemmets och de blivande föräldrarnas lämplighet. Man får bedöma om dessa allmänt sett kan antas kunna ge ett barn god vård och fostran och i övrigt gynnsamma uppväxtförhållanden. Med hän- syn till den speciella karaktären av denna prövning bör i ett medgivande kunna anges t. ex. att föräldrarna får ta emot ett barn i en viss ålder eller av ett visst kön eller att de har möjligheter att ta hand om ett sjukt eller handikappat barn. Medgivandets karaktär av förhandsprövning har också motiverat bestämmelsen i andra punkten att medgivandet upphör att gälla. om barnet inte har kommit till hemmet inom ett år från det medgivandet gavs.

Medgivande skall sökas innan barnet lämnar sitt hemland. Skulle det i något fall förekomma att barnet kommer till Sverige utan att medgivande har inhämtats dessförinnan, befriar det inte de blivande föräldrarna från skyldighet att söka medgivande enligt huvudregeln i första stycket.

Den som inte följer föreskrifterna i 25 å kan dömas till böter (74 å). Skyldigheten att inhämta socialnämndens medgivande åvilar dem som tänker ta emot ett barn i sitt hem. Detta hindrar självfallet inte att barnets vårdnadshavare eller annan kan göra framställningen till nämnden om att vidta prövning enligt bestämmelsen.

26 å

Socialnämnden skall medverka till att de underåriga som avses i 25 åfår god vård och fostran och i övrigt gynnsamma uppväxtförhållanden.

verka för att de får lämplig utbildning och lämna vårdnadshavarna och dem som vårdar sådana underåriga råd. stöd och annan hjälp som de behöver.

Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 49 å BvL. Den gäller oavsett om barnet är placerat i familjehem genom vårdnadshavarens eller genom so- cialnämndens försorg eller har kommit till hemmet under sådana omstän- digheter som avses i 25 å andra stycket. Den uttrycker socialnämndens skyldigheter mot barnet men också mot dess vårdnadshavare och dem som har barnet i sin vård.

Prop. 1979/80:1 Spec./notiv SOL 540

Nämnden bör hålla en fortlöpande kontakt med både barnets föräldrar och det hem där barnet får sin vård och fostran. Den bör se till att barnet har det bra där det är men också på olika sätt främja barnets och värdarnas kontakter med föräldrahemmet. Man bör alltid hålla i minnet att i normal- fallet barnet efter en längre eller kortare tid skall återförenas med sina föräldrar.

Föreskriften att nämnden skall verka för att barnet får en lämplig utbild- ning innebär skyldighet för nämnden att genom råd och vägledning och. om det behövs, olika slag av praktisk hjälp söka åstadkomma att barnet får en utbildning som är lämplig med hänsyn till dess anlag och övriga omstän- digheter.

Nämndens insatser bör anpassas till behoven i varje särskilt fall. Nämn- dens ansvar kvarstår till dess barnet fyller l8 "ar.

Närmare föreskrifter om i vilka former nämndens skyldigheter enligt 26 å skall utövas avses bli meddelade genom verkställighetsföreskrifter.

27 å

När ett barns bästa kräver det. får socialnämnden förbjuda en person som har sitt hem inom kommunen att utan nämndens medgivande ta emot andras underåriga barn för sådan vistelse i hemmet som inte är tillfällig.

Bestämmelsen har överförts från 51 å första stycket Bvl. utan annan ändring i sak än att även här åldersgränsen höjs från 16 till 18 år. Den har betydelse främst för att förhindra olämpliga feriebarnsplaceringar. Den kan emellertid också användas för att komma till rätta med missförhållan- den i ett familjedaghem.

Ett förbud behöver inte vara generellt. Det kan begränsas till att avse t. ex. barn i en viss ålder eller mottagande i en viss bostad eller förbindas med andra villkor. Det kan återkallas eller ändras. när förhållandena ger anledning till det.

Någon motsvarighet till Sl å andra och tredje styckena BvI, har inte ansetts behövlig i den nya lagstiftningen. ] dessa bestämmelser angavs bl. a. att ett meddelat förbud gällde också vid flyttning till en annan kom- mun.

28 å

Socialnämnden får för viss tid eller tills vidare förbjuda den som har vårdnaden om en underårig att ta denne från ett hem som avses i 25 å. om det finns risk som inte är ringa för att barnets kroppsliga eller själsliga hälsa skadas om det skiljs från hemmet. '

Om det finns sannolika skäl för att en sådan risk föreligger men den behövliga utredningen inte har kunnat slutföras. får ett tillfälligt förbud meddelas att gälla i avvaktan på att ärendet kan slutligt avgöras. dock högst fyra veckor.

Ett förbud enligt denna paragraf hindrar inte att barnet skiljs från hem- met på grund av ett beslut enligt 21 kap. föräldrabalken.

Prop. 1979/80:1 Spetzmutiv SoL 541

Bestämmelsen svarar mot nuvarande 50 åBvL. Den har betydelse främst för barn som har placerats i ett enskilt hem utvalt av föräldrarna. eller genom socialnämndens försorg har beretts vård i ett familjehem utan att vara föremål för vård med stöd av LVU. Så länge den unge är föremål för vård med stöd av LVU är den i vårdnaden ingående befogenheten att bestämma barnets vistelseort satt ur kraft.

Bestämmelsen syftar till att bevaka barnens bästa. Grundförutsättningen är att vårdnadshavaren har rätt att bestämma var barnet skall vistas. Denna rätt kan dock i vissa fall komma att stå i strid med vad som är bäst för barnet. Regeln ger en möjlighet att sätta vårdnadshavarens bestämman- derätt över barnet ur kraft. Förutsättningen är därvid att det föreligger en inte obetydlig risk för att barnets kroppsliga eller själsliga hälsa skulle ta skada. om det tvingades flytta från det hem där det befinner sig. Enbart en övergående störning eller annan tillfällig olägenhet är inte tillräckliga skäl för att meddela ett förbud.

Bland de omständigheter som skall beaktas är barnets ålder, utvecklings- grad. egenskaper och känslobindningar. Vidare måste beaktas den tid barnet har vårdats på annan plats än hos föräldrarna. de levnadsförhållan- den barnet har och dem som det skulle komma till. Föräldrarnas kontakter med barnet under den tid som de har varit åtskilda bör också kunna vägas in.

En viktig faktor vid bedömningen om det föreligger behov av att medde- la ett förbud mot flyttning är barnets egen vilja. Har barnet fyllt 15 år bör dess vilja inte frångås utan vägande skäl. Men även yngre barns inställning bör beaktas. Barnets önskemål kan ha betydelse för bedömandet av risken för skada på barnet vid en flyttning. Det böri sammanhanget uppmärksam- mas att ett förbud mot flyttning genom de nya reglerna kan meddelas ända till dess barnet fyller [8 är.

Socialnämndens befogenhet att meddela förbud med stöd av 28å är underordnad reglerna i 2! kap. FB om verkställighet av dom eller beslut rörande vårdnad m.m. Detta uttrycks genom paragrafens tredje stycke. Det innebär bl. a. att nämndens beslut upphör att gälla om länsrätten med stöd av 21 kap. 6 å FB har beslutat att barnet skall överflyttas till vård- nadshavaren. Det säger sig självt att nämnden inte bör meddela förbud mot flyttning när länsrättens förordnande redan föreligger.

I andra stycket ges nämnden möjlighet att meddela ett tillfälligt förbud i avvaktan på att ärendet kan avgöras slutligt. Skälet är att nämnden i annat fall riskerar att bli ställd inför faktum att vårdnadshavaren redan har genomfört förflyttningen. Ett tillfälligt förbud gäller i högst fyra veckor.

29 å Socialnämndens ordförande får meddela förbud enligt 28 å. om social- nämndens prövning inte kan avvaktas utan fara eller allvarlig olägenhet. fått förbud som ordföranden har meddelat gäller tills vidare i avvaktan på

Prop. 1979/80:1 .S'per'Jnmiv Sol. 542

nämndens prövning. Nämnden skall pröva förbudet utan dröjsmål och senast inom tio dagar från ordförandens beslut.

Det kan vara nödvändigt att meddela ett förbud mot Hyllning enligt 28 å med största skyndsamhet för att förhindra att ett barn lider allvarlig skada. Socialnämndens ordförande har därför getts behörighet att fatta ett sådant beslut. om nämndens prövning inte kan avvaktas utan fara eller allvarlig olägenhet. En motsvarande bestämmelse finnsi ll å BvL.

Ordförandens beslut gäller omedelbart. Det kan inte överklagas. Det skall dock prövas av hela nämnden skyndsamt och senast inom tio dagar från beslutet. Även detta motsvarari sak vad som nu gäller enligt ll å Bv L.

30 å

f—Ztt medgivande enligt 25 å första stycket meddelas av socialnämnden i vårdnadshavarens hemkommun. Om nämndens prövning gäller ett hem i en annan kommun. skall nämnden rådgöra med socialnämnden i den kommunen innan den fattar sitt beslut.

Ett medgivande enligt 25 å andra stycket meddelas av socialnämnden i de blivande adoptivföräldrarnas hemkommun.

Den nämnd som har lämnat medgivande enligt 25å fullgör skyldighe- terna enligt 26å samt beslutar i frågor som avses i 28 å.

Första ut'/1 tredje styckena. Genom bestämmelsen i 30 å uttrycks den princip som är ny i SoL. nämligen att en och samma socialnämnd skall ha det sammanhållande ansvaret för alla beslut. som rör ett barn i ett annat hem än det egna. Det skall alltså primärt vara en nämnd som har att göra medgivandeprövningen enligt 25 å. har ansvaret för tillsyn och kontakter enligt 26 å och meddelar ett eventuellt förbud mot återflyttning enligt 28 å. Det har ansetts viktigt att principen om det samlade ansvaret tydligt framgår av lagen.

Medgivande att ett barn får tas emot för vård och fostran i ett hem som inte tillhör dess föräldrar eller en särskilt förordnad förmyndare skall alltså enligt huvudregeln meddelas av nämnden i vårdnadshavarens hemkom- mun. Skulle barnets vårdnadshavare vara bosatta i olika kommuner. torde i och för sig båda socialnämnderna bli att anse som formellt behöriga. Normalt lär dock barnet ha en starkare faktisk anknytning till någon av vårdnadshavarna. Med hänsyn till syftet med bestämmelsen, dvs. att det samlade ansvaret för barnet skall främja kontinuiteten i kontakterna mel— lan föräldrahemmet och vårdarhemmet och underlättat en framtida åter- flyttning av barnet till dess hem. bör som regel nämnden i den kommun där barnet har sin starkaste anknytning vara den som är närmast ansvarig. Skulle det senare visa sig att en annan nämnd är lämpligare för att upprätt- hålla den tillsyn och fullgöra de övriga skyldigheter som åvilar nämnden enligt 26 å. bör ärendet kunna flyttas över till den nämnden med stöd av 7! å.

Prop. 1979/SO:] Spa-.motiv SoL 543

Om det hem som skall prövas i ett ärende om medgivande ligger i en annan kommun än den där vårdnadshavarna är bosatta. kan det vara svårt för den beslutsfattande nämnden att ensam göra en så fullständig prövning av hemmets lämplighet som regeln om medgivande i 25 å förutsätter. Det har därför föreskrivits en skyldighet att samråda med socialnämnden i den kommun där hemmet är beläget innan medgivande lämnas. Härigenom uppmärksammas även den andra nämnden på att det inom kommunen kommer att finnas ett barn. vilket den nämnden som en följd av det yttersta ansvar sotn föreskrivs i 3 å SoL också har en skyldighet att värna om.

Från huvudregeln om att nämnden i vårdnadshavarens hemkommun är beslutsfattande görs i andra stycket ett självklart undantag för de fall där medgivande söks att få ta emot ett adoptivbarn från utlandet. Här är det i stället nämnden i de blivande adoptivföräldrarnas hemkommun som är ansvarig.

31 å

Enskilda personer eller sammanslutningar får inte bedriva verksamhet som syftar till att förmedla underåriga till hem som avses i 25 å.

Om rätt för auktoriserade sammanslutningar att i vissa fall lämna för- medlingshjälp m.m. finns bestämmelser i lagen (1979: 552) om internatio- nell adoptionshjälp.

54 å BvL innehåller ett förbud för enskild person eller sammanslutning att utan tillstånd av socialstyrelsen bedriva förmedlingsverksamhet beträf- fande fosterbarn.

Både fosterbarnsutredningen och socialutredningen har föreslagit att det inte längre skall finnas någon möjlighet att meddela tillstånd till förmed- lingsverksamhet. Vid remissbehandlingen av socialutredningens slutbetän- kande har förslaget lämnats utan erinran. l prop. 1978/79: 108 om organisa- tionen av verksamheten med internationella adoptioner m.m. har regering- en föreslagit att en viss typ av förmedlingsverksamhet skall regleras i en särskild lag. lagen om internationell adoptionshjälp. Lagen antogs av riks- dagen i maj 1979 och har trätt i kraft den 1 juli 1979. 1 samband med riksdagsbehandlingen uttalades (SoU 1978/79: 41. rskr 346) att — med det undantag som kommer att finnas i lagen om internationell adoptionshjälp — det i sociallagstiftningen bör finnas ett generellt förbud för enskilda personer och sammanslutningar mot att bedriva fosterbarnsförmedling. Förbudet borde. framhöll riksdagen. tas in i den socialtjänstlag som rege- ringen förväntades lägga fram för riksdagen inom kort.

Den nu föreslagna bestämmelsen innebär alltså ett generellt förbud för enskilda personer att bedriva verksamhet som syftar till att förmedla barn till människor som önskar ta emot andras barn för vård och fostran. Samma förbud gäller enskilda sammanslutningar med det undantag som nu regleras genom lagen om internationell adoptionshjälp. För innebörden av begreppet "bedriva verksamhet" kan i detta sammanhang hämtas ledning

Prop. 1979/80:1 Spec./notiv S ()L 544

av vad jag har anfört i propositionen 1978/79: 108. Jag har där förordat bl.a. att enskilda personer med begränsade kontakter i utlandet i regel skall tillåtas att förmedla enstaka adoptivbarn. Det bör på motsvarande sätt inte anses vara en otillåten verksamhet om en enskild i något enstaka fall utan att det kan anses ske planmässigt förmedlar kontakter mellan villiga vårdare och ett barns företrädare.

Den som bryter mot förbudet i första stycket kan ådömas straffpåföljd enligt 74 å.

32 å Bestämmelser om vård av unga i vissa fall finns i lagen (1979: 00) med särskilda bestämmelser om vård av unga.

] paragrafen erinras om att ytterligare regler med syfte att ge särskilt skydd åt barn och unga finns i LVU. Det bör anmärkas att LVU inte bara avser underåriga utan innehåller regler som kan gälla unga upp till 20 år och i visst fall även något däröver.

Avgifter m. rn.

33 å

Socialnämnden får återkräva ekonomisk hjälp som den enskilde har erhållit enligt 6 å. endast om den har lämnats som förskott på en förmån eller ersättning eller till den som är indragen i arbetskonflikt.

Har ekonomisk hjälp lämnats i annat fall än som avses i 6 å. får social- nämnden återkräva hjälpen. om den har getts under villkor om återbetal— ning.

Bestämmelsen har behandlats i de allmänna övervägandena. avsnitt 2.15.1.

Första stycket. Ekonomisk hjälp som har lämnats som bistånd med stöd av 6 å är enligt huvudregeln inte förenad med återbetalningsskyldighet. 1 bestämmelsen anges i vilka fall undantag från denna huvudregel får göras.

Rätt till bistånd i form av ekonomisk hjälp kan inträda vid mer tillfälliga hjälpbehov. Den enskilde kan vara berättigad till bistånd i avvaktan på utbetalning av en förmån eller ersättning. t. ex. lönefordran. Har biståndet i ett sådant fall getts under förutsättning att det skall utgöra förskott. är den enskilde i enlighet med vad som har överenskommits skyldig att återbetala vad han har tagit emot.

Återbetalningsskyldighet föreligger även för ekonomisk hjälp som har lämnats till den som är indragen i arbetskonflikt. Även här är det angeläget att sökanden blir informerad om återbetalningsskyldigheten. Nämnden bör mot bakgrund av motiven till 36 å andra stycket och 37 å vänta med återkrav till dess den enskilde har återvunnit sin betalningsförmåga.

Återkrav kan även komma i fråga när den enskilde har fått bistånd genom ofullständiga. oriktiga eller annars vilseledande uppgifter. Återbe-

Prop. l979/80:1 Specummir SoL 545

talningsskyldighet kan i sådana fall föreligga på allmänna skadeståndsrätts— liga grunder. Talan om återkrav får föras vid allmän domstol och för sådant återkrav gäller den preskriptionstid som är föreskriven för civila fordring- ar.

Andra .t'tj't'kt't. Socialnämnden får som framgår av de allmänna övervä- gandena. avsnitt 2.5. ge den enskilde ekonomisk eller annan hjälp även i andra fall än när det föreligger en rätt till bistånd. Sådan ekonomisk hjälp får enligt andra stycket återkrävas. Återkrav förutsätter emellertid att den enskilde när hjälpen lämnades har underrättats om sin återbetalningsskyl- dighct. l lagrummet har därför föreskrivits att rätt till återkrav föreligger. om hjälpen har lämnats under villkor om återbetalning. Har således nämn- den lämnat den enskilde ekonomisk hjälp i annat fall än som avses i 6 & men då inte gjort klart att återbetalningsskyldighet föreligger, har nämn- dens rätt att begära ersättning av den enskilde fallit bort.

.S'äkerhytjör återbetalning

Jag vill i detta sammanhang aktualisera en annan fråga som har upp- märksammats av såväl socialutredningen som bl. a. JO vid tidigare tillfäl- len. Jag tänker på den praxis som kommunerna i många fall tillämpar. nämligen att redan i samband med utbetalningen av ett bidragsbelopp låta bidragstagaren utfärda en fullmakt för kommunen att uppbära en framtida fordran och där fullmakten i praktiken innebär att bidragstagaren överlåter fordran på kommunen. Det är här inte fråga om sådana förskottsfall där kommunerna redan genom bestämmelse i lag (t.ex. l7 kap. 4 & AFL) har rätt att få ersättning för en förmån som har förskotterats i avvaktan på beslut av annan myndighet.

Som socialtttredningen har påpekat kan man främst av två skäl diskutera lämpligheten av den praxis som har utvecklat sig vid sidan av lagbestäm— melser. För det första kan socialnämnden på detta sätt komma att sätta den regel ur spel som säger att kommunen inte har rätt att få ersättning för sina tillägg, om den ersättningsskyldige genom betalningen skulle komma att sakna behövliga medel för sig och de sina (36 å andra stycket SoL). Den pröVning som är en förutsättning för rätten till återbetalning riskerar alltså att aldrig bli gjord. För det andra gäller enligt svensk rätt att vissa fordring— ar inte kan överlåtas med bindande verkan. innan de har förfallit till betalning. Hit hör bl.a. fordran på lön. Detta har ibland förbisetts i den praktiska tillämpningen.

Av vad jag har sagt nu framgår att jag liksom bl. a. socialutredningen anser att man måste använda fullmakter i samband med utbetalning av ett bidrag med försiktighet och omdöme. Att förbjuda användningen av full- makter skulle dock kunna leda till orimliga konsekvenser. Som allmän handlingslinje vill jag förorda följande.

Om ett bidrag beviljas under den förutsättningen att det är ett förskott på någon fordran som hjälptagaren är berättigad till från annan men som inte 35 Riksdagen 1979/80. 1 mm!. Nr 1. De! A

Prop. 1979/SO:] Spec:.nmtit' Sol. 546

kan överlåtas innan den har förfallit till betalning — t. ex. lön — bör det göras helt klart för hjälptagaren att han i princip är skyldig att betala tillbaka hjälpbeloppet när den andra fordran förfaller till betalning. l sam— band härmed bör det kunna förekomma att hjälptagaren ger socialnämnden fullmakt att lyfta det väntade beloppet. Hjälptagaren bör då upplysas om att fullmakten kan återkallas av honom. Socialnämnden är bara att anse som ombud för hjälptagaren. Detta innebär alltså inte att hjälptagaren samtidigt medger att socialnämnden också får tillgodogöra sig det tipp- burna beloppet den dag det betalas ut. För att kunna göra detta måste nämnden kontakta hjälptagaren på nytt och kontrollera att han är inför- stådd med att avräkning sker mot förskottet. Nämnden bör därvid pröva om hjälptagaren har möjlighet att klara återbetalningen. ()m nämnden anser att hjälptagaren är i stånd till detta men hjälptagaren motsätter sig att nämnden tillgodogör sig beloppet. får nämnden väcka talan enligt vanliga regler. Eftersom nämndens fullmakt därmed måste anses återkallad. ålig- ger det nämnden att redovisa beloppet till hjälptagaren. Någon möjlighet för nämnden att innehålla beloppet i avvaktan på att nämndens talan prövas finns inte. Har nämnden i samband med utbetalningen försett sig med någon säkerhet för återbetalningen. t.ex. i form av pant. får den däremot naturligtvis behålla säkerheten till dess tvisten är avgjord.

Ekonomisk hjälp som faller utanför rätten till bistånd skall ju enligt huvudregeln återbetalas. om förbehåll har gjorts om detta i samband med att hjälpen beviljades. Regelmässigt kommer man därför redan vid utbetal- ningen att ta tipp frågan med klienten om hur återbetalningen skall göras. Även här måste socialnämnden beakta den enskildes ekonomiska villkor i samband med återkravet så att detta inte leder till att den ersättningsskyl- dige kommer att sakna medel till sin eller familjens försörjning. Skulle så vara fallet. kan nämnden överväga att i stället skjuta upp kravet till en senare tidpunkt eller kanske helt efterge det. Även i dessa fall kan det finnas anledning för nämnden att förse sig med en säkerhet för återbetal- ningen. Samma principer bör då gälla som i förskottsfallen.

34 & Stöd- och hjälpinsatser av behandlingskaraktär som socialnämnden har beslutat om medför inte kostnadsansvar för den enskilde vårdtagaren. Om en underårig genom socialnämndens försorg får vård i ett annat hem än det egna. är föräldrarna skyldiga att i skälig utsträckning delta i kommu- nens kostnader enligt grunder som regeringen föreskriver.

Enligt huvudregeln skall stöd- och hjälpinsatser av behandlingskaraktär inte vara förenade med kostnader för den enskilde hjälpbehÖVande. Den som genom socialnämndens försorg bereds vård i ett enskilt hem eller på en institution skall således inte behöva svara för kostnaden för detta. Bestämmelserna i AFL om reduceringar i vissa fall av socialförsäkringsför— måner bör dock uppmärksammas. Likaså bör uppmärksammas att sådana

Prop. l979/80:1 Spearnotit' Sol. 547

stöd- och hjälpinsatser som inte har vård eller behandling som primärt syfte — t.ex. inackordering på ett inackorderingshem — kan medföra ett kostnadsansvar för den enskilde.

Från huvudregeln görs i lagrummets andra stycke det undantaget att förälder är skyldig att i skälig utsträckning delta i kommunens kostnader för vård som genom socialnämndens försorg bereds underårig i annat hem än det egna. Föräldrarnas kostnadsansvar bör dock inte vara obegränsat. Avsikten är att regeringen liksom nu enligt kungörelsen (l973z764) om högsta ersättningsbelopp enligt 72 å Bvl. skall fastställa ett visst högsta årligt belopp. Principerna för ersättningsskyldigheten har jag behandlat i de allmänna övervägandena. avsnitt 2. I5.2.

Bestämmelsen gäller för det fall att kostnader för vården har uppkommit för nämnden. Är den vård som genom nämndens förmedling bereds den underårige kostnadsfri för nämnden. t. ex. på grund av att vården finansi- eras med statsbidrag. är bestämmelserna i 34 å andra stycket inte tillämp- liga.

35 å

För andra sociala tjänster får kommunen ta ut skäliga avgifter enligt grunder som kommunen bestämmer. Avgifterna får dock inte överstiga kommunens självkostnader.

För sådana platser i förskola som avses i 13 och 14 åå får avgift tas ut endast i den mån verksamheten överstiger 15 timmar i veckan eller 523 timmar om året.

Om avgifter för platser i servicehus för äldre människor finns särskilda bestämmelser.

] bestämmelsensjörstu stycke anges kommunens rätt att ta ut avgifter för sociala tjänster av servicekaraktär. t.ex. social hemhjälp och färd- tjänst. Avgiften bestäms av kommunen men får inte överstiga kommunens SjäIVKostnad. För tjänster av detta slag som kommunen tillhandahåller har hittillsvarande rättsliga prövningar gett kommunerna rätt att ta ut differen- tierade avgifter. dvs. grundade på hjälptagarens ekonomiska villkor. Nå— gon annan regcl om principerna för individuellt bestämda avgifter än att de skall vara skäliga. har inte ansetts böra ges i det här sammanhanget.

Som framgår av följande paragrafer (36 och 37 åå) omfattas inte avgif- terna enligt 35 å av dessa bestämmelser. Det innebär att kommunen får föra talan om ersättning vid allmän domstol på samma sätt som gäller för andra fordringar. Det innebär vidare att vanliga preskriptionsregler gäller och att eftergiftsmöjligheten enligt 37 å inte gäller primärt. Det senare bör emellertid inte innebära att socialnämnden i ett fall av uppenbar betalningsoförmåga hos den enskilde är förhindrad att efterge sin fordran enligt 35 å precis som vilken annan fordringsägare som helst.

l andra stycket har tagits in en bestämmelse som nu återfinns i barnom- sorgslagen (] ] å). Skälet till det är att de centrala reglerna i barnomsorgsla-

Prop. 1979/SO:] Spet'Jnotii' 501. 543

gen om kommuns skyldighet att anordna förskole- och fritidshemsverk— samhet har förts över till och arbetats in i socialtjänstlagen (12— l7 åå). Bestämmelsens innehåll är oförändrat i sak.

I ll't'djl' stycket har tagits in en hänvisning till den särskilda författning som skall reglera avgifterna vid helinackordering för äldre. F.n. finns motsvarande regler i kungörelsen (l97lz830i om avgifter vid ålderdoms- hem.

36å

Vill socialnämnden föra talan om ersättning som en enskild inte betalar godvilligt för ekonomisk hjälp som avses i 33 å eller för vårdkostnad som kommunen har haft enligt 34 å andra stycket. skall talan väckas hos länsrätten inom tre år från det kommunens kostnad uppkom. 'l'alan väcks vid länsrätten i det län där den enskilde är bosatt.

Talan om ersättning får inte bifallas. om den ersättningsskyldige genom att återbetala kostnaden eller en del av denna kan antas bli tir stånd att klara sin försörjning eller sin dagliga livsföring i övrigt eller annars synner- liga skäl talar mot bifall till ersättningsanspråket.

Bestämmelsen har behandlats i de allmänna övervägandena. avsnitt ”2. 15.3.

F.nligt bcstämmelsernai 33 åoch 34 åandra stycket är enskilda personer i vissa fall skyldiga att till nämnden utge ersättning för ekonomisk hjälp och för vård av underårig. Föreligger ersättningsskyldighet bör sättet och tiden för betalning regelmässigt prövas i samråd med den ersättningsskyldige och med beaktande av dennes betalningsförmåga. Det kan t.ex. finnas anledning att dela upp betalningen under en längre tid. Krav skall således föregås av en bedömning av den enskildes ekonomiska förhållanden. Nämnden bör inte vidhålla sina ersättningsanspråk. om detta leder till att den ersättningsskyldige kommer att sakna medel för sin eller familjens försörjning eller annars synnerliga skäl talar mot att göra anspråket gällan- de. Detta får motsättningsvis anses framgå av förutsättningarna för bifall till en ersättningstalan i andra stycket av bestämmelsen. ] sådana situa- tioner kan nämnden överväga om kravet i stället bör efterges i enlighet med bestämmelserna i 3.7 å.

Med tanke på den prövning som bör föregå ett krav från nämnden samt nämndens möjligheter till eftergift torde det endast undantagsvis bli nöd- vändigt för nämnden att på rättslig väg söka åter vad nämnden har att fordra. | de fall en sådan talan blir nödvändig skall enligt vad som framgår av bestämmelsen talan väckas hos länsrätten. Länsrättens prövning kom- mer att omfatta frågan om ersättningsskyldighet föreligger i enlighet med bestämmelserna i 33 eller 34 å. Som framgår av andra stycket skall emel- lertid prövningen även omfatta frågan om den enskildes förhållanden är sådana att han bör åläggas ersättningsskyldighet. Sålunda får anspråk på ersättning inte bifallas. om den ersättningsskyldige genom att återbetala

Prop. l979/80:l Spec./notiv SoL 549

kostnaden eller någon del av den kan antas bli ur stånd att klara sin försörjning eller sin dagliga livsföring i övrigt eller annars synnerliga skäl talar mot ersättningsanspråket.

När en förälder under en längre tid skall utge ersättning till nämnden för vård som bereds ett underårigt barn. är det lämpligt att socialnämnden och föräldern kommer överens om hur stort månatligt belopp som skall erläg— gas. Någon särskild reglering i lag av formerna för ett sådant avtal (jfr 74 å andra stycket BvL) har inte funnits behövlig. lnte heller medger de före- slagna reglerna någon rätt för kommunen att få en framtida betalning fastställd av domstol. Skulle en förälder vägra att betala. får betalnings- skyldigheten fastställas av länsrätten såvitt avser förfallet belopp. Följakt— ligen har det inte heller tagits tipp någon motsvarighet till bestämmelsen i 74ä tredje stycket BvL om omprövning av vad som genom avtal eller länsstyrelsens beslut blivit bestämt om framtida betalningar. Det ligger i sakens natur att ett avtal om framtida betalning ingås ttnder den förutsätt— ningen att omprövning skall kunna ske vid ändrade förhållanden.

Som framgår av paragrafen skall talan väckas hos länsrätten inom tre år från det fordran uppkom. Detta innebär således en ovillkorlig treårig preskriptionstid för de fordringar som det här är fråga om. Preskriptionen kan avbrytas endast genom ansökan till länsrätten. Har talan inte väckts inom tre år föreligger alltså ingen rättslig skyldighet för den enskilde att ersätta nämnden dess kostnader för ekonomisk hjälp eller för vård. Har länsrätten fastställt betalningsskyldighet. helt eller delvis. torde reglerna för tioårig preskription gälla därefter. Har länsrätten funnit att ersättnings- skyldighet föreliggcr men ogillat talan på sociala skäl innebär detta att kommunens fordran mot den enskilde har fallit bort. Ett av länsrätten fattat beslut om ersättningsskyldighet hindrar inte att ersättningsskyldighe- ten senare kan efterges i enlighet med bestämmelsen i 37 5.

3755

Socialnämnden får helt eller delvis efterge den ersättningsskyldighet som aVses i 33 å och 34 5 andra stycket.

Bestämmelsen svarar mot 37 å och 40 Q' sista stycket ShjL och mot 72 å tredje stycket BvL. Innebörden är att socialnämnden får efterge ersätt- ningsskyldigheten. även om det föreligger sådana förhållanden som enligt 33 och 34 åå grundar ersättningsskyldighet. Nämndens prövning av frågan om ersättning har inte knutits till några särskilda förutsättningar. Nämnden år således fritt pröva om eftergift skall ske eller inte. Det kan finnas anledning till eftergift. förutom i de situationer som avses i 36 &. bl. a. när en eftergift kan antas kunna medverka till en fortsatt rehabilitering. Även risken för att betalning kan inverka negativt på ett uppnått behandlingsre- sultat kan utgöra grund för eftergift. Beträffande eftergiftsmöjlighet för fordringar enligt 35 å, se kommentaren till den bestämmelsen.

Prop. 1979/SO:] Spec.;notii' SoL 550

Nämndorganisationen

.S'm'iulnämndt'n 38 5 Följande bestämmelser i 3 kap. kommunallagen (1977: 179) gäller i till- lämpliga delar socialnämnd ” 5 om antalet ledamöter m.m.. första stycket om valbarhet m. m.. om rätt till ledighet från anställning. första stycket om mandattid. tredje stycket om verkan av ledamots avgång. om ordförande och vice ordförande. om tid och plats för sammanträde samt om närvarorätt vid sam- manträde. om suppleants tjänstgöring m.m.. . första stycket om beslutförhet. lt) 5 om beslutsförfarande och protokoll m.m.. ll & om delgivning m.m.. lZ 5 om reglemente och delegation. För Stockholms kommun gäller dock inte 3 kap. 5 5 första stycket eller 6 & kommunallagen.

klubb-lt

XIO'JI

cec maor-

Paragrafens första stycke avses ersätta 7 5 första och tredje styckena BvL. 3 5 första och andra styckena ShjL. 5 5 andra och fjärde styckena NvL samt 3 5 första och andra styckena lagen (l9701296l om social cen- tralnämnd m.m. (SCL).

Hänvisningen till 3 kap. lä KL innebär bl.a. att ledamöter och sup- pleanter i socialnämnd liksom i kommunstyrelse skall väljas av kommun- fullmäktige till det antal som dessa bestämmer. Antalet ledamöter får dock inte vara under fem. Antalet suppleanter bör vara minst lika stort som antalet ledamöter (3 kap. 2 ä första stycket). Att val till socialnämnd under viss förutsättning (begäran av minst så många ledamöter som motsvarar den kvot vilken erhålls om antalet närvarande ledamöter delas med det antal personer valet avser. ökat med en) skall vara proportionellt framgår direkt av 2 kap. 23 & första stycket KL. ('.)m förfarandet vid proportionellt val samt om ordningen för suppleanternas tjänstgöring då sådant val ägt rum finns bestämmelseri lagen ( 1955: 138) om proportionellt valsätt vid val inom landsting. kommunfullmäktige m.m. Väljs suppleanter inte propor- tionellt. skall vid valet även bestämmas den ordning i vilken de skall inkallas till tjänstgöring (3 kap. 2 På andra stycket).

l 3 kap. 3 & första stycket KL finns bestämmelser om valbarhet till ledamot eller suppleant i kommunstyrelse. verkan av att valbarheten upp- hör och ledamots eller suppleants rätt att avsäga sig uppdrag.

Enligt 3 kap. 4 & har ledamot och suppleant rätt till den ledighet från anställning som behövs för uppdraget. Bestämmelsen motsvarar 4 kap. 6 & RF om riksdagsledamots och ersättares rätt till ledighet för att fullgöra riksdagsuppdrag och har samma innebörd. Det kommunala förtroendeupp-

Prop. 1979/80:l Spec./notir SoL 5.5 |

draget tar sålunda rättsligen över skyldighet att fullgöra tjänst eller upp— drag som inte låter sig förena med detta.

Enligt 3 kap. 5 & första stycket Kl. väljs ledamöter och suppleanter i kommunstyrelsen för tre år. räknat från och med den I januari året efter det år då val i hela riket av fullmäktige har ägt rum. Avgår ledamot som har utsetts vid proportionellt val under tjänstgöringstiden inträder suppleant. enligt den ordning mellan suppleanterna som har bestämts vid valet. i ledamotens ställe för återstoden av tjänstgöringstiden. Hänvisningen till 3 kap. 5 55 första stycket gäller. som framgår av paragrafens andra styrke. inte för socialnämnd i Stockholms kommun. Kommunen har ansetts böra få behålla den hittillsvarande möjligheten att förrätta arliga val till nämn— derna (jfr KU l97b/77125 s. 92). Avgår annan ledamot. förrättas fyllnads— val för aterstoden av tjänstgöringstiden (3 kap. 5 s tredje stycket).

3 kap. 6 & KL handlar om ordförande och vice ordförande i kommunsty— relse m.m. Enligt paragrafen utser kommunfullmäktige för den tid som fullmäktige bestämmer bland styrelsens ledamöter en ordförande och en eller två vice ordförande. Kan varken ordföranden eller vice ordförande närvara vid sammanträde med styrelsen skall styrelsen utse annan ledamot att för tillfället föra ordet. Är ordföranden på grund av sjukdom eller annars för längre tid hindrad att fullgöra sitt uppdrag. får styrelsen utse annan ledamot att som ersättare för ordföranden fullgöra dennes uppgifter.

Hänvisningen till 3 kap. 6 så Kl. gäller. som anges i andra stycket. inte för socialnämnd i Stockholms kommun. I Stockholm utser nämligen enligt 3 kap. 18 å KL kommunstyrelsen borgarråd till ordförande i specialreg- lerad nämnd. om inte annat har föreskrivits i lag eller annan författning eller bestämts av fullmäktige. Borgarråd tjänstgör som ordförande i nämnd till dess han avgår som borgarråd. Den som av kommunstyrelsen har förordnats till vikarie för borgarråd utövar även borgarrådets uppdrag som ordförande i nämnden.

I ett par hänseenden gäller de särskilda bestämmelserna för kommun- styrelsen i Stockholms kommun inte för socialnämnd där. Det i 3 kap. 3 å andra stycket KL föreskrivna hindret för borgarråd att bli vald till ledamot eller suppleant i styrelsen gäller inte vid val till socialnämnd. Enligt 3 kap. 5 & andra stycket väljs i Stockholms kommun ledamöter och suppleanter i styrelsen årligen för tiden intill nästa val vid första sammanträde med fullmäktige under tjänstgöringsåret. Som har nämnts nyss har Stockholms kommun ansetts böra få behålla den hittillsvarande möjligheten att förrätta årliga val till nämnderna. Eftersom något hinder inte bör möta mot att mandattiderna för ledamöter och suppleanter i socialnämnd i Stockholms kommun bestäms till tre år. har någon hänvisning inte gjorts till 3 kap. 5 å andra stycket KL.

Hänvisningen till 3 kap. 7 & KL innebär att socialnämnd liksom kom- munstyrelse bestämmer tid och plats för sina sammanträden. Sammanträ- de skall även hållas när minst en tredjedel av nämndens ledamöter begär

Prop. 1979/SOA Spet'JHUfh' SoL

'Jl '_Il IJ

det eller ordföranden anser att det behövs (3 kap. 7å första stycket). Vidare innebär hänvisningen till nämnda paragraf att nämnden får kalla ledamot eller suppleant i fullmäktige. i annan nämnd eller i beredning eller tjänsteman hos kommunen eller särskild sakkunnig att närvara vid sam- manträde med nämnden. Den som har kallats till sammanträde får. om nämnden beslutar det. delta i överläggningarna men inte i besluten (3 kap. 7 å andra stycket).

På grtind av 3 kap. l5å KL kan kommunfullmäktige med bindande verkan för nämnd besluta att förtroendeman i annan nämnd skall ha närvaro- och yttranderätt. Om en nämnd i en viss fråga behöver upplys- ningar från en förtroent'leinan som inte omfattas av beslut enligt 3 kap. 15 å. kan 3 kap. 7 å andra stycket tillämpas. Denna bestämmelse ger också nämnden rätt att tillkalla tjänstemän och särskilda sakkunniga. Vad gäller de senare har 3 kap. 7 å andra stycket KL för de sociala nämndernas del ersatt bl. at. de bestämmelser i ShjL. BvL och SCL. där de föreskrevs att socialnämnd. barnavårdsnämnd respektive social central- eller distrikts- nämnd vid behov fick tillkalla särskilda sakkunniga att delta i nämndens överläggningar och anlita det biträde i övrigt som fordrades. Även NvL:s. ShjL:s. BvL:s och SCL:s bestämmelser om anlitande av särskild fackkun- skap m.m. har ersatts av nämnda paragraf. Den som kallats med stöd av denna har. som framgår av lagtexten. om nämnden medger det rätt att delta i nämndens överläggningar men inte i besluten. Härav har ansetts följa att utomstående förtroendeman. tjänsteman eller särskild sakkunnig inte heller bör ha rätt att få egen mening antecknad i protokollet.

1 3 kap. 8å KL behandlas suppleants tjänstgöring i kommunstyrelsen. l'inligt paragrafen äger bestämmelserna i 2 kap. llå KL om suppleants tjänstgöring i fullmäktige motsvarande tillämpning beträffande suppleant i styrelsen. [ fråga om dessa detaljerade föreskrifter hänvisas till sistnämnda lagrum och motiven till detta och till 3 kap. 855. Enligt 3 kap. 8å har suppleanterna rätt att närvara vid sammanträden och skall alltid underrät- tas om tid och plats för sammanträde. Någon föreskrift om yttranderätt för suppleant som är närvarande men inte tjänstgör eller rätt för sådan supple— ant att få särskild mening antecknad i protokollet har inte ansetts behöva tas in i lagtexten. Sådana frågor har ansetts böra få avgöras av fullmäktige eller styrelse själva.

Enligt 3 kap. 9å första stycket KL får styrelsen handlägga ärende endast om mer än hälften av ledamöterna är närvarande. Närvarokravet gäller alltså inte bara när beslut skall fattas titan också vid handläggningen i övrigt. Avsaknaden av hänvisning till 3 kap. 9å andra stycket KL innebär att KL:s regler om jäv för ledamot i styrelsen eller annan som har att handlägga ärende hos styrelsen inte ansetts böra göras tillämpliga på ledamöter m.fl. i socialnämnd. Av 53å SoL framgår att FL:sjävsbestäm- melser i stället skall tillämpas.

Bestämmelserna om proportionellt val gäller enligt 3 kap. l0å KL också

Prop. l979/80:l Spec./nurii' SoL 5

'Jl '.:J

vid val av bl. a. sådan avdelning av styrelsen som enligt 3 kap; l2å Kl.. kan få i uppdrag att i vissa ärenden besluta på styrelsens vägnar. [ 3 kap. l0å KL ges vidare bestämmelser om förfarande vid fattande av beslut. förande av protokoll. protokolls innehåll. justering av protokoll. tillkännagivande om justering. reservation och arkivvård. Bestämmelserna har huvudsakli- gen formen av en hänvisning till vad Kl. i 2 kap. 22. 25 och 2båå föreskri- ver i dessa frågor.

Beslutsförfarandet beskrivs detaljerat i 2 kap. 22 å. Bestämmelserna refe- reras inte här. Protokoll skall föras vid sammanträde på ordförandens ansvar. I fråga om KL:s innehåll och övervägandena beträffande innehål- let i protokoll hänvisas till de allmänna övervägandena. Här skall bara tilläggas att möjlighet inte torde föreligga för ledamot i socialnämnd eller i annan spccialreglerad nämnd att avstå från att rösta i ärende som avser myndighetsutövning. Uttryckliga föreskrifter om ett sådant undantag från vad som anses gälla för beslutsfattandet i övrigt i kommunala nämnder finns inte i andra specialförfattningar och har inte ansetts behöva tas in i Sol.. Protokollet skall justeras av ordföranden och minst en ytterligare ledamot som styrelsen för varje gång utser bland de närvarande. Justering- en skall äga rum senast l4 dagar efter sammanträdesdagen på tid som ordföranden bestämmer och tillkännager vid sammanträdet. Justering får också verkställas av styrelsen antingen genast eller vid nästa sammanträ- de. Tillkännagivandc om justering sker på kommunens anslagstavla. Den som vid styrelsens sammanträde har deltagit i avgörande av ärende får anföra reservation mot det fattade beslutet. Reservation skall anmälas innan sammanträdet avslutas samt. om den närmare utvecklas. avfattas skriftligen och avges senast när protokolletjusteras. Slutligen föreskrivs i 3 kap. lOå att styrelsens protokoll och de övriga handlingar som hör till styrelsens arkiv skall vårdas och förtecknas enligt föreskrifter som. i den mån annat inte är särskilt föreskrivet. meddelas av fullmäktige.

3 kap. ” å första stycket KL hänvisar till 7å FL. Hänvisningen innebär att handling anses ha kommit in till kommunstyrelsen den dag då handling- en eller avi om betald postförsändelse. i vilken handlingen är innesluten. anlänt till styrelsen eller kommit behörig tjänsteman till handa. Underrät- tas styrelsen särskilt om att telegram till styrelsen anlänt till telegi'afanstalt. anses telegrammet ha kommit in redan när underrättelsen nått behörig tjänsteman. Kan det antas att handlingen eller avi om denna viss dag avlämnats i styrelsens lokal eller avskilts för styrelsen på postanstalt. anses den ha kommit in den dagen. om den kommit behörig tjänsteman till handa närmast följande arbetsdag. Telegram eller annat meddelande som inte är underskrivet skall bekräftas av avsändaren genom egenhändigt undertecknad handling. om styrelsen begär det.

Enligt 3 kap. ll å andra stycket KL sker delgivning med styrelsen med ordföranden eller den som enligt reglemente. instruktion eller särskilt beslut är behörig att ta emot delgivning.

Prop. 1979/SO:] Spec./notiv SoL

'Jl 'Jl .b

Hänvisningen till 3 kap. 12 & KL innebär slutligen dels att fullmäktige får anta reglemente med närmare bestämmelser om socialnämndens verksam- het. dels att nämnden. om fullmäktige beslutar det. får delegera beslutan— derätten i viss grupp av ärenden. vilkas beskaffenhet skall anges i regle- mente eller särskilt beslut. till särskild avdelning. bestående av ledamöter eller suppleanter i nämnden. till ledamot eller suppleant eller till tjänste- man hos kommunen. Delegation skall således ske i två led. först ett bemyndigande av fullmäktige och därefter ett beslut av nämnden varige- nom viss bcslutanderätt uppdras åt avdelning. ledamot. suppleant eller tjänsteman. Båda leden är nödvändiga villkor för att de beslut som fattas med stöd av delegation skall anses lagliga. Framställning eller yttrande till fullmäktige liksom yttrande med anledning av besvär över nämndens be— slut får inte beslutas annat än av nämnden samfällt. Yttrande med anled- ning av besvär över beslut som har fattats med stöd av delegation kan avges antingen av styrelsen samfällt eller av den avdelning eller den person som har fattat det överklagade beslutet. Samtliga beslut som har fattats med stöd av delegation skall anmälas till nämnden. Det ankommer på nämnden att bestämma hur anmälningsskyldigheten skall fullgöras. Lagen anger ingen tid inom vilken besluten skall anmälas.

39.5

Socialnämnden skall själv eller genom ombud föra kommunens talan i mål och ärenden som enligt denna lag eller annan författning ankommer på socialnämnden.

Socialnämnden skall även i övrigt ha hand om förvaltning och verkstäl- lighet inom sitt verksamhetsområde, i den mån dessa uppgifter inte till- kommer någon annan enligt beslut som avses i 3 kap. I4 li kommunallagen (1977: l79).

Paragrafen motsvarar 4 & 2 mom. NvL och. till den del dessa bestämmel- ser rör egendomsförvaltning. förande av talan och annan förvaltning och verkställighet som inte särskilt anges. () ä' första stycket Shjl. och 35 BvL. Av paragrafens lydelse jämförd med 3 kap. l å andra stycket 5 KL framgår att endast socialnämnd och. enligt 465 denna lag. social distriktsnämnd får föra kommunens talan i mål eller ärende som rör nämndens uppgifter enligt socialtjänstlagen eller annan författning.

Enligt andra stycket skall socialnämnden även i övrigt handha förvalt— ning och verkställighet. Dessa uppgifter kan. som framgår av lagrummet. genom fullmäktiges beslut läggas på annan nämnd. Här kan hänvisas till 3 kap. l4å Kl... där det sägs att fullmäktige får besluta att styrelsen eller annan nämnd skall ha hand om förvaltning och verkställighet i fråga om egendom som annars förvaltas av annan nämnd. Som framgår av den allmänna motiveringen har det inte varit meningen att med bestämmelser- na i 3 kap. l4åi KL också reglera kompetensfördelningen mellan social centralnämnd och social distriktsnämnd. ! SoL ges bestämmelser om denna kompetensfördelning i 44 å.

Prop. 1979/SO:] Spec.»;miv SoL 555

Vad som nu har sagts gäller även personalärenden. Även i detta hänse- ende gäller reglerna i 3 kap. Hä KL. Där sägs att fullmäktige får. i den mån annat inte är föreskrivet i lag eller annan författning. besluta att styrelse eller annan nämnd skall handlägga frågor om anställning. ledighet. vikari— at. skiljande från tjänst samt andra frågor beträffande personal som är underställd annan nämnd.

40ä

Socialnämnden skall hos fullmäktige. kommunstyrelsen och övriga nämnder och hos andra myndigheter göra de framställningar som nämnden finner påkallade.

Socialnämnden får inhämta yttranden och upplysningar från kommun- styrelsen och övriga nämnder och fran beredningar och tjänstemän i den egna kommunen. när det behövs för nämndens verksamhet.

Paragrafen motsvarar 6.5 tredje stycket ShjL och 9.5 första stycket BvL. ] socialnämndens uppgift som förvaltningsorgan ingår att hos bl.a. kom- munfullmäktige och kommunstyrelse framställa de förslag som nämnden finner påkallade. Vidare föreskrivs rätt för nämnden att infordra behövliga yttranden och upplysningar från kommunens organ och befattningshavare. Motsvarande bestämmelser för kommunstyrelsens del finns i 3 kap. lä första och fjärde styckena KL.

Om rätt för distriktsnämnd att göra framställning till fullmäktige ges bestämmelser i 44 ä. [ övrigt gäller vad som stadgas i 40% också distrikts- nämnder.

Lagen innehåller inga bestämmelser om vad som skall gälla i fråga om rätten att avge yttrande. Denna rätt bör följa av den kompetens som nämnden i övrigt har. Det ligger i sakens natur att distriktsnämnd. om en sådan har inrättats. utan särskilt stöd i lag skall kunna avge yttrande i ärende som rör vård eller annan åtgärd beträffande enskild person. eller i ärende som socialnämnden. efter medgivande av kommunfullmäktige. har uppdragit åt nämnden att handlägga Ufr 44 å).

Social distriktsm'imnd

41 å Kommunfullmäktige får besluta att i kommunen inrätta två eller flera sociala distriktsnämnder. var och en för ett geografiskt distrikt.

Paragrafen motsvarar delvis lä andra stycket SCL. Enligt SCL får således kommunfullmäktige. som nu beslutar om inrättande av social centralnämnd. också inrätta två eller flera sociala distriktsnämnder. var och en för ett socialvårdsdistrikt. för att i den omfattning som framgår av 9l$ SCL ha hand om uppgifter som ankommer på socialnämnd. barna- vårdsnämnd och nykterhetsnämnd.

Prop. l979/80:1 Spec.!notiv SoL 556

Kommun som vill inrätta distriktsnämnder skall ha minst två distrikts- nämnder. vilkas distrikt skall täcka kommunens hela yta. Finns det med hänsyn till kommunens folkmängd eller ytvidd inte behov av minst två distrikt. kan kommunen utnyttja möjligheten till delegation enligt 385!" denna lag.

42 På En social distriktsnämnd skall följa utvecklingen inotn distriktet och hos socialnå'tmnden anmäla behovet av åtgärder beträffande samhällsmiljön. den sociala planeringen och den allmänt förebyggande verksamheten.

Som framgår av de allmänna övervägandena (avsnitt 2.lo.4) skall di- striktsnämnden ges en mer aktiv roll än hittills i kommunens socialvårds- politik och i det uppsökande och förebyggande arbetet. Distriktsnämnden skall ha betydande uppgifter när det gäller medverkan i samhällsplanering- en och det övriga förebyggande arbetet inom distriktet. Distriktsnämn- derna får i vård- och behandlingsarbetet ingående kännedom om sådana förhållanden som bör beaktas i den kommunala planeringen. vid resurs— uppbyggnaden och vid utnyttjandet av befintliga resurser. l förevarande paragraf anges nu att distriktsnämnden skall följa utvecklingen inom dis- triktet och hos socialnämnden anmäla behovet av åtgärder.

Av KL får anses följa att distriktsnämnden skall kunna vara ett bered— ningsorgan "at socialnämnden. Det har därför inte ansetts nödvändigt att särskilt ange i SoL att nämnden kan ha sådana uppgifter.

43 å

De sociala distriktsnämnderna avgör ärenden som enligt denna lag eller annan författning ankommer på socialnämnden och som avser vård eller någon annan åtgärd beträffande en enskild person. om inte kommunfull- mäktige har beslutat annorlunda beträffande en viss grupp av ärenden.

Har social distriktsnämnd inrättats. är det distriktsnämnden som skall avgöra sadana ärenden som enligt SoL eller annan författning ankommer på nämnden och som rör vård och behandling eller annan åtgärd beträffan- de enskild person.

Det finns emellertid frågor som gäller åtgärder beträffande enskilda. som inte på så sätt är knutna till distriktet att det bör ankomma på distrikts- nämnden att avgöra dem. Det kan t.ex. gälla ärenden om intagning i förskola eller servicehus i kommunen. Det kan vara lämpligt att sådana frågor. som gäller hur kommunens gemensamma resurser skall utnyttjas. handläggs centralt. Kommunfullmäktige har därför fått möjlighet att från distriktsnämndens kompetensområde undanta viss grupp av ärenden för handläggning av socialnämnden. Socialnämnden kan sedan. efter beslut av fullmäktige. delegera dessa ärendegrupper.

Det bör uppmärksammas att den här valda konstruktionen skiljer sig från vad som gäller i dag. Sålunda finns i 95 SCL en bestämmelse om att

Jl 'Jl Xl

Prop. 1979/SO:] Spec./Hour SoL

det ankommer på distriktsnämnden att avgöra ärenden som avser värd eller behandling eller annan ätgärd beträffande enskild person enligt Shjl.. Bvl. och NvL. Distriktsnämnden är således ensam behörig att avgöra ärenden rörande enskild person. men endast när det gäller ärenden enligt vårdlagarna. Beträffande andra åtgärder som avser enskild person kan kommunen nu välja om den vill lägga dessa funktioner på centralnämnden eller på distriktsnämnderna. Anledningen till den konstruktionen som har valts nu är att det inte har gått att dra någon gräns mellan de ärenden där distriktsnämndens kompetens bör vara beroende av fullmäktiges beslut och andra ärenden beträffande enskild. Distriktsnämnden har därför getts behörighet i fråga om alla enskilda värdärenden med möjlighet för fullmäk- tige att föreskriva begränsningar i denna behörighet.

44 &

(_)m kommunfullmäktige beslutar det. far socialnämnden uppdra åt di- striktsnämnderna att

I. göra framställningar till fullmäktige.

2. besluta i frågor som gäller den allmänt förebyggande verksamheten i distriktet.

3. handha förvaltning och verkställighet i fråga om egendom som annars förvaltas av socialnämnden.

4. handlägga frågor om anställning. ledighet. vikariat eller skiljande från tjänst samt andra frågor beträffande personal inom distriktsnämndens verksamhetsområde.

l förarbetena till SCL (prop. l970: IZI) diskuterades de samordnings- problem som kunde uppkomma om distriktsnämnderna fick en självstän- dig beslutanderätt i vissa ärenden. Det framhölls att man inte helt kunde bortse från risken för att skilda normer och principer i fortsättningen kunde komma att gälla inom olika delar av kommunen. En garanti för att det utvecklades en enhetlig praxis inom kommunen borde enligt propositionen vara att centralnämnden hade möjlighet att utfärda allmänna råd och anvisningar för distriktsnämndernas verksamhet. Den viktigaste garantin för enhetlighet inom socialtjänsten låg emellertid i att distriktsnämndernas kompetens var begränsad till vissa enskilda värdärenden. medan central- nämnden hade det övergripande ansvaret för verksamheten i övrigt.

I denna paragraf vidgas distriktsnämndernas kompetens till att avse rätten att göra framställning till fullmäktige och till att avse beslutanderätt även i andra ärenden än enskilda vårdärenden. Frågan om centralnämn- dens övergripande ansvar får i och med det en förnyad aktualitet.

En väsentlig utgångspunkt för den föreslagna socialtjänsten har varit att ett organ i kommunen skall ha det politiska och juridiska ansvaret för att verksamheten får en utformning som svarar mot de övergripande målen. Detta ansvar bör innefatta en skyldighet att fastställa riktlinjer och ge anvisningar för socialtjänsten i kommunen såväl i förhållande till distrikts- nämnderna som till förvaltningsorganisationen. Samtidigt är det viktigt att

Prop. 1979/SO:] .S'pet'errit' Sol. 558

detta ansvar inte lägger hinder i vägen för en ändamålsenlig fördelning av uppgifterna mellan socialnämnden och distriktsnämnderna.

Enligt den nyligen beslutade lagen tl979:4t)8) om vissa lokala organ i kommunerna får kommtrnfttllmäktige tillsätta lokala organ i kommunerna. Fullmäktige bestämmer de lokala organens uppgifter och verksamhetsom- råden. Det innebär att om en central nämnd och distriktsnämnder har inrättats. så ankommer det på fullmäktige att bestämma kompetensfördel- ningen mellan dem. Om fullmäktige på motsvarande sätt för den special— reglerade förvaltning som socialtjänsten utgör skttlle ges ensam behörighet att fastställa kornpetensfördelningen mellan socialnämnden och distrikts- nämnderna. skttlle det självständiga ansvar som bör tillkomma social- nämnden ktrnna tttnnas trt. Fullmäktige skulle med en sådan ordning for- mellt kunna överföra sådana uppgifter till distriktsnämnderna att social- nämnden inte kttnde utöva ett övergripande ansvar.

Det har inte ansetts att den specialreglerade förvaltning som socialtjäns- ten utgör bör jämställas med den kommttnallagsreglerade förvaltningen. lnom denna förvaltning råder det fttll frihet för kommunen att tillsätta de nämnder som behövs och med de uppgifter som fullmäktige fastställer. För denna oreglerade förvaltning kan det därför sägas vara principiellt riktigt att fullmäktige ocksä skall ensam reglera uppgiftsfördelningen mellan en centralnämnd och distriktsnämnder. För den specialreglerade förvaltning- en gäller däremot som regel en skyldighet för kommunen att tillsätta nämnder för att fullgöra uppgifter som anges i särskild lagstiftning. Med en lagstiftning. som förutsätter att det inom kommunen skall finnas en nämnd som har det övergripande ansvaret för verksamheten. har det inte ansetts kttnna förenas en rätt för fullmäktige att självständigt besluta i fråga om kompetensfördelningen mellan en sådan central nämnd och distrikts- nämnder.

] paragrafen anges att distriktsnämnden skall kttnna ges uppgifter tttöver dem som följer av att nämnden skall ha hand om enskilda vårdärenden. Om kommunfullmäktige besltttar det skall socialnämnden således kttnna vidga distriktsnämndens kompetens genom att uppdra åt distriktsnämnden att göra framställning till fullmäktige. fatta beslut inom den allmänt före- byggande verksamheten. ha ansvaret för vården och skötseln av sådan

- egendom som är direkt knuten till nämndens verksamhet samt handlägga frågor som rör personalen inom distriktsnämndens verksamhetsområde.

Punkt [ avser således rätten att göra framställning till fullmäktige. Sådan rätt bör ktrnna tilläggas distriktsnämnden inom ramen för de uppgifter som i övrigt har ansetts böra tillkomma nämnden.

Punkt 2 gäller rätten att besluta i frågor som rör den allmänt förebyggan- de verksamheten inom kommunen. Här avses frågor om planeringen av den förebyggande verksamheten. som ärenden om att inrätta särskilda anordningar för barn och ungdom. frågor om planeringen av bostadsområ- den inom distriktet samt åtgärder för att tillgodose olika gruppers behov av särskilt stöd.

Prop. 1979/80zl Spec./norir' SoL 559

Punkterna 3 och 4 avser egendomsförvaltning och personaladministra— tion. Som framgår av de allmänna övervägandena gäller bestämmelserna i 3 kap. l4ä KL inte frågan om kompetensfördelttingen mellan socialnämnd och distriktsnämnd. En särskild bestämmelse i denna del har därför ansetts behövlig. Det är dock att märka att fullmäktige kan besltrta att lägga uppgifter som här avses på en enda nämnd för hela kommunen. De nu föreslagna bestämmelserna hindrar inte detta trtan avser endast att klarläg— ga att socialnämnden kan lägga den beslutanderätt som annars sktrlle ha tillkommit socialnämnden på distriktsnå'tmnderna. Med stöd av föreva— rande paragraf kan således socialnämnden. efter medgivande av fullmäk- tige. ge distriktsnämnden ansvaret för driften av institutioner eller andra inrättningar inom distriktet. På motsvarande sätt kan nämnden uppdra åt distriktsnämnden att handlägga frågor som gäller personalen inom di- striktsnämndens verksamhetsområde.

45 5

(_)m distriktsnämnder har inrättats. fär kommunfullmäktige föreskriva att distriktsnämnderna skall lämna sina budgetförslag till socialnämnden inom den tid som kommunstyrelsen har bestämt. Socialnämnden skall i sådant fall med eget yttrande överlämna distriktsnämndernas budgetför- slag till kommunstyrelsen.

Kl.: s regler om nämnder gäller också för distriktsnämnden. Detta inne- bär att om inget annat har föreskrivits. så får distriktsnämnden enligt 4 kap. 4ä KL lämna sitt budgetförslag direkt till kommunstyrelsen. [ lagen (1979: 408) om vissa lokala organ i kommunerna har det. för att främja samordningen mellan en central nämnd och lokala organ. angetts att full- mäktige får föreskriva att ett lokalt organs budgetförslag skall lämnas till centralnämnden. En motsvarande bestämmelse har ansetts böra införas i socialtjänstlagen.

Som framgår av de allmänna övervägandena bör rambudgetar kunna upprättas för distriktsnämndernas verksamhet. Något hinder mot att di- striktsnämnden vidtar omfördelningar inom anvisad budgetram finns inte. om fullmäktige använder sig av ett sådant system. Det ankommer på ftrllmäktige att bestämma om i vilken utsträckning distriktsnämndernas verksamhet skall bindas genom en mera detaljerad budget.

465

Vad som sägs i denna lag eller annan författning o'm socialnämnd tilläm- pas också på sociala distriktsnämnder. ] frågor som avses i 395? andra stycket och 405 första stycket gäller dock bestämmelserna i 44 så.

Om det i lag eller annan författning har meddelats någon bestämmelse som avviker från vad som har sagts nu. gäller den bestämmelsen.

Paragrafen erinrar om att de bestämmelser som gäller för socialnämnd i denna lag eller annan författning skall tillämpas också på social distrikts-

Prop. l979/8t):l Speamorirf Sol. 560

nämnd. Från detta gäller två undantag. För att distriktsnämnden skall få besluta i frågor som avses i 39% andra stycket krävs det att det gäller ärende enligt 43% eller att socialnämnden har uppdragit beslutanderätten till distriktsnämnden med stöd av 44 &. Även rätten för distriktsnämnd att göra framställning till fullmäktige blir beroende av sådant trppdrag som avses i denna paragraf.

Andra stycket innehåller emellertid den reservationen att om det i lag eller annan författning har föreskrivits annorlunda. så skall den bestäm- melsen gälla framför socialtjänstlagens motsvarande regel.

Delegation 47s

Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får inte avse vad som ankommer på nämnden enligt 2. 5 och (» åå. ll På första och andra styckena. l7ä tredje stycket samt 18% lagen (l979: 000) med särskilda bestämmelser om vård av unga.

I de kommuner där sociala distriktsnämnder inte har inrättats får dock beslutanderätten i frågor som avses i första stycket uppdras åt en särskild avdelning som består av ledamöter eller suppleanter i nämnden.

Utöver Kl.: s allmänna undantag från rätten att delegera ärenden har i 47 och 48 åå efter förebild i 7?" andra stycket BvL och 5ä tredje stycket NvL. införts bestämmelser som innebär att socialnämnden inte får delegera vissa uppgifter på särskild avdelning. ledamot. suppleant eller tjänsteman.

Av den hänvisning som har gjorts i 38%5 till 3 kap. lZä KL följer att från delegation har undantagits befogenheten att göra framställning eller avge yttrande till fullmäktige eller yttrande med anledning av överklagande av nämndens beslut. Denna bestämmelse innebär ingen ändring i förhållande till vad som gäller nu.

| 47 & har från delegation ttndantagits de bestämmelser i LVU som gäller ansökan till länsrätt (Zä). beslut i frågor om vårdens upphörande (55). beslut om omedelbart omhändertagande (6.5). beslut i fråga om värdens anordnande (| l & första och andra styckena). samt begäran om biträde av polisen enligt [75 tredje stycket och l8 &. Enligt [15 LVU ankommer det på nämnden att bestämma htrr vården skall ordnas och var den unge skall vistas under vårdtiden. Enligt tredje stycket i detta lagrum får nämnden bestämma om den ttnges personliga förhållanden. när det behövs för att genomföra värden. Beslut i sådana frågor är ofta av den beskaffenheten att de bör kunna fattas av den tjänsteman som har det direkta ansvaret för vården. Det har därför inte ansetts vara något hinder mot att delegera beslutanderätten i sådana frågor. Enligt 175 första stycket LVU kan so— cialnämnden besluta om läkartrndersökning och att utse läkare för under- sökning. Ävcn beslut i sådan fråga bör kunna fattas av den tjänsteman som har det omedelbara ansvaret för tttredningen. Att beslut i fråga om biträde av polisen enligt l7 och IR åå LVU har ttndantagits från delegation beror på

Prop. 1979/SO:] Spec-motiv SoL 561

att det i dessa lagrum har öppnats möjlighet för ledamot av nämnden och. i fall som avses i 18 5. tjänsteman hos nämnden att fatta sådana beslut.

Som har framgått av de allmänna övervägandena bör det emellertid i kommuner där social distriktsnämnd inte har inrättats finnas möjlighet att delegera beslutanderätten i frågor enligt LVU till en särskild avdelning som består av ledamöter eller suppleanter i nämnden.

48 .5

Uppdrag att besluta pä socialnämndens vägnar får när det gäller föräld- rabalken avse endast uppgifter som anges i följande lagrum

l kap. 45 föräldrabalken, 2 kap. föräldrabalken. dock inte uppgifter enligt 75 eller beslut att inte påbörja utredning eller att lägga ned en påbörjad utredning enligt 95,

3 kap. föräldrabalken. 7 kap. 25 och 75 föräldrabalken. dock inte om avtalet innefattar åta- gande att utge engångsbelopp. samt l l 5 föräldrabalken.

Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får inte heller omfatta befogenhet att meddela beslut i frågor som avses i 25. 27 eller 285 denna lag eller att fullgöra vad som ankommer på nämnden enligt 55 lagen (19471529) om allmänna barnbidrag eller enligt 95 lagen (l964: 143) om bidragsförskott.

Lagrummet svarar mot bestämmelserna om delegation i 75 BvL.

49 5

Om rätt att i vissa fall fatta beslut i socialnämndens ställe finns bestäm- melser i 295 första stycket och i lagen (l9791000) med särskilda bestäm- melser om vård av unga.

Någon allmän bestämmelse om s. k. ordförandebeslut, motsvarande 1 l .5 BvL och 85 första och tredje styckena ShjL. har inte ansetts behövlig. Rätten för ordförande eller ledamot i nämnden eller befattningshavare hos kommunen att fatta beslut har skrivits in i de särskilda lagrum som reglerar nämndens uppgifter. Sålunda har i anslutning till bestämmelserna i 28 5 om förbud att flytta barn som stadigvarande vårdas och fostras i annat enskilt hem än förälders eller annan vårdnadshavares. ordföranden i 295 första stycket getts befogenhet att besluta i sådan fråga. Paragrafen hänvisar till denna bestämmelse. ] situationer som kan föranleda omedelbart omhän- dertagande enligt 65 LVU kan på motsvarande sätt omständigheterna vara sådana att beslut måste fattas med sådan skyndsamhet att nämnden inte hinner sammankallas. Nämndens ordförande eller särskilt förordnad leda- mot har ansetts böra få befogenhet att besluta ensam i sådana fall. Även när det gäller fråga om biträde av polisen enligt 17 och IS 55 LVU har det ansetts att ordföranden bör ha beslutanderätt. och när det gäller biträde enligt 185 ledamot eller tjänsteman som nämnden har förordnat.

Genom bestämmelserna i denna paragraf görs ingen inskränkning i den behörighet som enligt annan författning kan tillkomma ordföranden eller 36 Riksdagen [979/80. I saml. Nr]. Del A

Prop. 1979/SO:] Spetznwrir Sul. 562

ledamot i nämnden eller befattningshavare hos kommunen att göra fram— ställning om åtgärd eller avge yttrande.

Handläggning av ärenden m. m.

50 5

Socialnämnden skall utan dröjsmål inleda utredning av vad som genom ansökan eller på annat sätt har kommit till nämndens kännedom och som kan föranleda någon åtgärd av nämnden.

Bestämmelsen erinrar om nämndens skyldighet att göra utredning. Med utredning avses all den verksamhet som syftar till att göra det möjligt för nämnden att fatta beslut i ett ärende hos denna.

Vilka åtgärder nämnden är skyldig att vidta följer av SoL:s bestämmel- ser men också av föreskrifter i vissa andra lagar. Är nämnden skyldig att vidta åtgärd. är den också skyldig att genomföra utredning. Det bör särskilt erinras om kommunens yttersta ansvar för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver (3 5). Detta gäller oberoende av från vcm initiativet kommer. Blir det känt att någon kan vara i behov av stöd eller hjälp. är alltså socialnämnden skyldig att också utreda hur behovet skall kunna avhjälpas. ()m den enskilde avvisar den erbjudna hjälpen. så kan nämnden oftast inte vidta någon åtgärd. Utredningen måste då också vara avslutad. Undantag utgörs av de fall då nämnden oberoende av den enskildes vilja är skyldig att handla. Ett sådant fall regleras genom bestämmelserna i LVU. Ett annat fall ges i 53 5 lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda. Ett tredje fall utgörs av det då den enskilde sannolikt kan bli föremål för vård enligt LPV.

Utredning skall inledas skyndsamt. En viktig bedömning. som dock alltid bör göras innan utredningen sätts igång. är huruvida de sakförhållan- den som har påkallat utredningen kan leda till någon åtgärd av nämnden. Utredning bör alltså inte vidtas om det redan från början står klart att nämnden inte kan eller inte bör vidta några åtgärder. En redan inledd utredning hör avslutas när och om det blir klarlagt att någon åtgärd inte är påkallad i det enskilda fallet. En utredning får alltså inte bedrivas för dess egen skull.

Utredningen skall ges den omfattningen att den kan leda till ett sakligt korrekt beslut. Någon särskild bestämmelse i lagen som uttrycker denna princip har inte ansetts behövlig. Inte heller har det ansetts behövligt att. som socialutredningen föreslog. i lagtexten ange att nämnden under utred- ningen får höra den saken rör och annan som kan lämna upplysning i ärendet. Vilka avvägningar som bör göras innan nämnden kontaktar en utomstående uppgiftslämnare och vilket handlingssätt som bör prägla in- hämtandet av uppgifter har behandlats utförligt i de allmänna överVägan- dena (avsnitt 2.l7.l). Av 575 framgår att nämnden alltid har rätt att av allmän försäkringskassa eller erkänd arbetslöshetskassa få uppgifter om ekonomisk hjälp som har lämnats till en person.

Prop. 1979/SO:] Spec.-.motiv SoL 563

Sl 55

Vad som har kommit fram vid utredning och som har betydelse för ett ärendes avgörande skall tillvaratas pa ett betryggande sätt.

Handlingar som rör enskildas personliga förhållanden skall förvaras så att den som är obehörig inte får tillgång till dem.

Bestämmelsensji'irxtu stycke uttrycker kravet påatt det sker en ordentlig dokumentation av vad som har kommit fram under en utredning. Frågan har behandlats i de allmänna övervägandena (avsnitt 2. l7.2).

Regeln avser att uttrycka att dokumentationen. för att vara godtagbar. måste omfatta alla uppgifter som är nödvändiga för en rättvisande bedöm- ning såväl av det enskilda ärendet som av ärendets handläggning. Kravet på att uppgifterna skall vara av betydelse för ärendets avgörande innebär samtidigt att t.ex. personliga värdeomdömen om enskilda personer bör återges endast med största varsamhet. Att uppgifterna skall tillvaratas på ett betryggande sätt innebär att muntliga uppgifter som regel måste anteck— nas skriftligen och handlingar av betydelse fogas till akten i ärendet.

Regeln i andra stycket är av väsentlig betydelse som ett komplement till reglerna om sekretess. På samma sätt som sekretessreglerna syftar den här regeln till att skydda'den som vänder sig till socialtjänsten från obehörig insyn i hans privatliv. Den tar alltså närmast sikte på sådana handlingar för vilka det gäller sekretess. ()behörig får anses vara envar som inte har legitim anledning att ta del av handlingen i sin tjänsteutövning.

52.5

Den enskilde bör hållas underrättad om de journalanteckningar och andra anteckningar som förs om honom.

Bestämmelsen har behandlats i de allmänna övervägandena (avsnitt 2. [7.2).

Regeln syftar till att understryka den öppenhet som måste råda mellan den sociala myndighetens företrädare och dem som söker dess tjänster eller på annat sätt kommeri kontakt med den. Den riktar sig främst till de tjänstemän hos nämnden som har att verkställa utredningar och att doku- mentera sina utredningsåtgärder. Regeln uttrycker en längre gående skyl- dighet för tjänstemannen än vad som följer av 14 och 15% FL. Det bör alltså vara tjänstemannens sak att själv informera den enskilde om sin skyldighet att föra anteckningar och ungefärligen om vilka uppgifter som han dokumenterar. Däremot bör bestämmelsen inte ges den innebörden att den enskilde har rätt att kräva en viss utformning av anteckningarna. lnte heller innebär regeln någon obligatorisk skyldighet att ge den enskilde kopia av anteckningarna. Den enskildes rätt att få del av handlingar och avskrifter av dem regleras uttömmande genom tryckfrihetsförordningen jämförd med sekretesslagen och genom 14 och 15 55 FL.

Prop. l979/80:l Spec./notiv Sol. 564

53 5 ] ärenden hos socialnämnd gäller 4 och 5 55 förvaltningslagen (l97lz290) om jäv. Dessutom skall, utan hinder av 25 2 förvaltningslagen. i alla ärenden enligt denna lag följande bestämmelser i förvaltningslagen tillämpas 65 om ombud och biträde. 85 om vägledning av part. 95 om tolk. 105 om remiss.

Av bestämmelsen framgår dels vilka jävsregler som skall gälla för social- nämnden. dels i vilken omfattning FL:s bestämmelser skall tillämpas när besvärsmedlet är kommunalbesvär.

Första stycket svarar mot bestämmelser i de nuvarande vårdlagarna. Det ger enhetliga jävsregler för socialnämnden oavsett vilken typ av ären- den nämnden handlägger. Samma jävsregler gäller när nämnden fattar beslut i ett personalärende som när nämnden beslutar om stöd- och hjälpåt- gärd enligt SoL.

Amira styv/tet har till skillnad från detta endast tillämpning på sådana ärenden som nämnden handlägger enligt SoL. De i lagrummet uppräknade bestämmelserna gäller oavsett det undantag som finns i 25 2 FL.

I 65 FL sägs att den som för talan i ärende får anlita ombud eller biträde men är skyldig att ändå medverka personligen om myndigheten begär det. Vidare ges regler om fall då myndigheten har rätt att avvisa ett visst ombud samt om talan mot ett sådant avvisningsbeslut.

l 85 Fl. ges skyldighet för myndighet att vägleda enskild sökande som behöver hjälp att komplettera ofullständiga handlingar.

[ 95 FL föreskrivs att myndighet bör anlita tolk när den har att göra med en icke svensktalande eller allvarligt hörsel- eller talskadad person.

[ l05 FL ges regler om vad en myndighet har att iaktta innan och i samband med att den beslutar att inhämta ett yttrande genom remiss. Bestämmelsen syftar till att säkerställa att ett utredningsförfarande blir ändamålsenligt och att handläggningen inte försenas genom onödiga re- mlsser.

54 .5

Om ett ärende hos socialnämnden avser myndighetsutövning mot en- skild. skall utan hinder av 2.5 2 förvaltningslagen(19711290) följande bestämmelser i förvaltningslagen tillämpas

I4 .5 om parts rätt till insyn. 155 om kommunikation. 165 om parts rätt att meddela sig muntligen. 175 om beslutsmotivering, l95 om rättelse av beslut. 205 om ansvar. Bestämmelserna i l55 förvaltningslagen gäller dock inte uppgifter som har lämnats av någon annan sökande i ett ärende om plats i förskola eller fritidshem eller i servicehus eller om någon annan liknande social tjänst.

Vad som sägs i första stycket gäller också när det är fråga om en ansökan eller ett yttrande till en annan myndighet i ett mål eller ärende som rör myndighetsutövning mot enskild hos denna.

Prop. 1979/SO:] .S'pecmotiv SoL 565

1 14—20 55 Fl. ges särskilda bestämmelser för ärendehandläggning i fråga om insyn. kommunikation. rätt att bli muntligen hörd. beslutsmoti- vcring och besvärshänvisning. Av 3 5 första stycket lil. följer att de särskil- da bestämmelserna i 14—20 55 är tillämpliga endast när det är fråga om att för enskild bestämma om förmån. rättighet. skyldighet. disciplinpåföljd. avskedande eller annat jämförbart förhållande. Dylik verksamhet brukar sammanfattningsvis betecknas som myndighetsutövning mot enskild. Det- ta uttryck återfinns även i regeringsformen. 1 förarbetena till denna hänvi- sas i fråga om innebörden av begreppet myndighetsutövning till vad sägs om deti FL och i propositionen till den lagen. Begreppet myndighetsutöv- ning ftnns även i brottsbalken och skadeståndslagen(1972: 207) och utgör där ett av de fundamentala rekvisiten för myndighetsbrott enligt 20 kap. 1 5 BrB och för det allmännas skadeståndsansvar. Myndighetsutövning har här en något annorlunda innebörd. Eftersom begreppet myndighetsutövning i socialtjänstlagen gäller ärendehandläggning. är det tillräckligt att redovisa begreppet myndighetsutövning i FL.

Myndighetsutövning mot enskild innebär alltså att för enskild bestämma om förmån. rättighet. skyldighet. disciplinpåföljd. avskedande eller annat jämförbart förhållande. För att det skall vara fråga om myndighetsutövning fordras att myndigheten ensidigt bestämmer i fråga som direkt angår den enskilde. Utanför myndighetsutövningen faller därför beslut som grundas på avtal eller annan överenskommelse mellan myndigheten och den enskil- de. Till myndighetsutövning räknas alltså inte t. ex. myndigheternas affärs- verksamhet. När den enskilde befinner sig i ett beroendeförhållande till myndigheten. t.ex. därför att endast myndigheten kan tillhandahålla en tjänst eller att den erbjuds under särskilt förmånliga villkor. torde förhål- landet dock bli att betrakta som myndighetsutövning. även om det formellt sluts ett avtal mellan den enskilde och myndigheten. Sålunda torde upplå- tande av lägenheter i ett servicehus inom äldreomsorgen vara att betrakta som myndighetsutövning trots att det sluts ett civilrättsligt hyresavtal. Utanför bestämmelsens tillämpningsområde faller. enligt vad som framgår av 3 5 andra stycket FL. normbeslut av olika slag. t. ex. beslut att fastställa normer för ekonomisk hjälp eller färdtjänst eller att fastställa principer för turordning till tjänster inom barnomsorgen eller äldreomsorgen.

1 ärenden där alltså socialnämnd utövar myndighet i den bemärkelse som har angetts nu skall den också enligtförslu stycket tillämpa de uppräk- nade bestämmelserna i förvaltningslagen. Detta skall gälla oavsett om beslut i ärendet överklagas genom förvaltningsbesvär eller kommunalbe- svär. Nämnden är alltså i princip skyldig att låta part få insyn i utrednings- materialet ( 14 5). få del av och yttra sig över utredningsmaterialet innan ett ärende avgörs (15 5). lämna muntlig uppgift i ärende och få den antecknad (165). Nämnden är vidare i princip skyldig att i sina beslut ange de skäl som har bestämt utgången (17 5)-

1 den uppräkning av lagrummen i FL som görs i bestämmelsens första

Pmp. 1979/SO:] Spec./nom! SoL 566

stycke har 18.5 FL utelämnats. Denna bestämmelse har väsentlig betydelse för partens rätt att ta sin rätt till vara. 1 185 FL anges att part skall underrättas om innehållet i beslut varigenom myndighet avgör ärende. om det inte är uppenbart obehövligt. Är det uppenbart att beslutet går honom emot. skall han också unden'ättas om hur han skall göra för att överklaga beslutet och om skiljaktig mening som har antecknats i protokoll eller annan handling. Underrättelscn får ske genom delgivning.

Att 185 inte har tagits upp bland de bestämmelser som anges i första stycket får inte uppfattas så att den inte är tillämplig i ärende hos social- nämnd. Tvärtom följer redan av FL:s regler att 185 är tillämplig i ärende hos myndighet. vilket innebär myndighetsutövning. och i vilket beslutet överklagas genom förvaltningsbesvär. Att 185 inte anges här beror alltså endast på att regeln om underrättelse om beslut inte bör bli tillämplig också i ärenden som överklagas genom kommunalbesvär. För sådana ärenden gäller kommunallagens regler om tillkännagivande och justering av proto- koll.

[andra stycket har tagits upp ett undantag från skyldigheten i 155 FL att bereda part tillfälle att yttra sig över vad någon annan än han själv har tillfört ärendet innan detta avgörs. Bestämmelsen avser att klargöra att det inte är nödvändigt att ge alla sökande till t.ex. en plats i förskola rätt att yttra sig innan platsen ges åt någon viss av dessa.

1 tredje stycket föreskrivs att reglerna i första stycket skall gälla även i sådana ärenden hos nämnden som i och för sig inte syftar till beslut hos denna och därför inte kan anses utgöra myndighetsutövning men som är ett led i en sådan myndighetsutövning hos en annan myndighet. Det innebär bl. a. att nämnden är skyldig att bereda den som berörs av en utredning i t.ex. ett vårdnadsärende vid allmän domstol tillfälle att yttra sig över utredningen och nämndens förslag till yttrande. innan dessa lämnas till domstolen.

55. .5

Den som enligt vad som sägs i 545 skall ges tillfälle att yttra sig enligt 155 förvaltningslagen (1971: 290) har rätt att få företräde inför nämnden. om inte särskilda skäl föranleder annat.

Den som ges tillfälle att yttra sig skall underrättas om sin rätt att få företräde inför nämnden.

Bestämmelsen svarar i stort mot 195 första stycket BvL. Motiven fram— går av de allmänna övervägandena. avsnitt 2.17.3.

Bestämmelsen är främst tillämplig i ärenden som innebär myndighets- utövning. Som framgår av 545 andra stycket gäller dock rätten att få företräde inte i ärenden som gäller plats i förskola etc. Å andra sidan gäller en sådan rätt även i de fall som anges i 54 5 tredje stycket när handläggning- en hos nämnden inte primärt kan anses innebära myndighetsutövning.

Ordet "nämnden" i bestämmelsen betyder antingen nämnden i dess

Prop. l979/80:l Specumativ SOL 567

helhet eller den person som på grund av delegation har rätt att fatta beslut på nämndens vägnar. Rätten att få företräde inför nämnden är alltså rätten att få företräde inför den som skall fatta beslut i det enskilda ärendet.

Nämnden eller beslutsfattaren kan vägra den enskilde rätt till företräde. om särskilda skäl föranleder det. Ett sådant särskilt skäl kan vara t. ex. att en framställning i ett visst ärende är uppenbart ogrundad. Företräde fär däremot inte nekas av den anledningen att nämnden anser den personliga inställelsen sakna värde ur utredningssynpunkt.

Enligt andra stycket är nämnden skyldig att underrätta den som skall ges tillfälle att yttra sig om hans rätt att fa företräde inför nämnden.

565

Barn som har fyllt 15 är har rätt att själva föra sin talan i mål och ärenden enligt denna lag.

Barn som är yngre bör höras. om det kan vara till nytta för utredningen och barnet inte kan antas ta skada av det.

Bestämmelsen har behandlats utförligt i de allmänna övervägandena. avsnitt 2.17.5.

Regeln ijörsta stycket uttrycker rätten för underåriga barn att. om de har fyllt 15 år. vid sidan av sina legala ställföreträdare eller ensamma föra sin talan i mål eller ärenden enligt SoL. En motsvarande regel har tagits ini LVU (195).

[undra stycket erinras om att nämnden inte bör underlåta att ge även ett barn under 15 år möjlighet att lämna sin syn på en fråga. vars avgörande berör barnet. Bestämmelsen kräver omdöme vid tillämpningen. Lämplig- heten av att höra barnet får avgöras med ledning av dess ålder och mog- nad. vilken betydelse ärendet kan antas ha för barnet men också vilken inställning barnets ställföreträdare har till frågan om barnet skall höras.

575 Socialnämnden har rätt att av de allmänna försäkringskassorna eller erkända arbetslöshetskassorna fä uppgifter om ekonomisk hjälp som har lämnats till enskilda. som har ärenden hos nämnden.

Enligt 655 får socialnämnden. med avsteg från den sekretess som kom- mer att gälla enligt den föreslagna sekretesslagen. på begäran av annan myndighet lämna uppgift till denna myndighet om utgiven ekonomisk hjälp. om syftet är att undvika felaktiga utbetalningar från det allmänna.

På motsvarande sätt har det i förevarande paragraf föreskrivits en rätt för socialnämnden att få uppgifter från allmän försäkringskassa eller er- känd arbetslöshetskassa om ekonomisk hjälp som har lämnats till enskild. som har ett ärende hos nämnden.

585 1 mål och ärenden enligt denna lag får delgivning inte ske med till- lämpning av 12 eller 155 delgivningslagen (1970: 428).

Prop. 1979/SO:] Spec./mnit' SOL 568

l Sol. saknas särskilda regler om skyldighet för beslutsfattande organ att delge part innehållet i beslut eller andra handlingar. Regler om sådan skyldighet fanns i t. ex. 235 BvL och 575 Shjl.. Ledning för när delgivning får eller bör ske får nu i stället hämtas ur reglerna i FL och FPL. Regler av betydelse för frågan om delgivning finns i 125. 15 5 andra stycket och 185 FL samt i 475 FPL. Att underrättelseskyldighet enligt 15 och 18 55 FL kan fullgöras även på annat sätt än genom delgivning i vissa fall framgår av dessa bestämmelser.

()m delgivning sker. så skall den verkställas enligt delgivningslagen (197t):428. DelgL). Lagen anvisar möjligheten att i vissa fall verkställa delgivning genom att en handling lämnas till annan än den sökte (substi- tutsdelgivning). Enligt 125 DelgL får. om den sökte har känd hemvist inom riket men inte träffas där. handlingen i stället lämnas till vuxen medlem av det hushåll han tillhör eller till hyresvärd. Enligt 155 DelgL fär delgivning ske genom kungörelse (kungörelsedelgivning). om den sökte saknar känd hemvist och det inte kan klarläggas var han uppehåller sig.

1 585 anges att substitutsdelgivning och kungörelsedelgivning inte får ske i mål och ärende enligt SoL. Motsvarande regel fanns i 955 BvL. 665 NvL och 575 ShjL. Motivet till att bestämmelsen har gjorts generellt tillämplig på ärenden enligt lagen är att samtliga ärendetyper får anses kunna innehålla inslag av så personlig karaktär att det för den enskilde framstår som väsentligt att en utomstående inte onödigtvis fär kännedom om dem.

Register m. m. 59 5

I sådana personregister hos socialnämnden som utgör sammanställning- ar av uppgifter får inte tas in uppgifter om ömtåliga personliga förhållan- den.

Detta hindrar inte att det i ett personregister tas in uppgifter om åtgärder som har beslutats inom socialtjänsten och som innebär myndig- hetsutövning och den bestämmelse på vilken ett beslut om en sådan åtgärd grundas.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar ytterligare föreskrifter om registren.

Bestämmelserna i denna paragraf gäller inte innehållet i de personakter som ingår i socialnämndernas personregister titan endast sådana register i mer inskränkt bemärkelse som utgör sammanställning av uppgifter. Hit hör framför allt de databaserade personregistren. Till register av föreva- rande slag räknas även alla former av manuella register såsom t. ex. kort- register över utbetalningar. bevakningsregister av olika slag. servicekort etc.

I de register som avses här får inte tas in integritetskänsliga uppgifter rörande t. ex. sjukdom. arbetsförmåga. missbruk. kriminalitet. Om sådana

Prop. 1979/SO:] Spa.-.motiv SoL 569

anteckningar behöver göras. blir det nödvändigt att lägga upp en person— akt. l registret får sedan göras hänvisning till personakten.

Av praktiska skäl är det dock nödvändigt att i dessa register anteckna inom socialtjänsten vidtagna åtgärder som innefattar myndighetsutövning.

Detta begrepp har här samma innebörd som i FL och är således inte begränsat till tvångsingripanden. Begreppet myndighetsutövning har kom- menterats vid 545. Skälen för vidtagna åtgärder får inte återges i vidare mån än som framgår av hänvisning till den författning på vilken åtgärden har grundats.

Den nya sekretesslagen innehåller inte några särbestämmelser för inne- hållet i socialtjänstens register. Uppgifter inom socialtjänsten rörande en- skildas personliga förhållanden kommer därför att åtnjuta samma sekre- tesskydd oavsett i vilken form de förvaras.

Register av förevarande slag begränsas således — förutom särskilt an- givna undantag — till sådana uppgifter som normalt är offentliga t.ex. namn. adress. civilstånd. födelsedatum. yrke etc. Det förekommer dock register inom socialtjänsten vilka är av sådan karaktär att blotta förekoms- ten i registret är ägnat att röja den enskildes personliga förhållanden. Trots sitt begränsade innehåll kommer därför många register att bli skyddade av sekretesslagen.

1 andra stycket har det tagits in ett bemyndigande för regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att meddela ytterligare föreskrifter om personregister. Avsikten är att uppdra åt socialstyrelsen att — efter samråd med Kommunförbundet — meddela sådana föreskrifter.

605

Anteckningar och andra uppgifter i en personakt som tillhör socialnämn- dens personregister skall gallras ut fem år efter det sista anteckningen gjordes i akten. När ansvaret för socialtjänsten har gått över till en annan socialnämnd. skall tiden för gallringsplikten räknas från den sista anteck- ningen i akten hos den nämnden.

Uppgifter i personregister som avses i 595 första stycket skall gallras ut fem år efter det att de förhållanden som uppgiften avser har upphört.

Gallringen skall vara avslutad senast kalenderåret efter det att gallrings- skyldigheten inträdde.

Gallringsplikten beträffande personakterna innebär att dessa skall utgall- ras sedan fem år har förflutit från den sista kontakten med socialtjänsten. Datum för sista anteckning i akten bildar utgångspunkt för beräknande av gallringsfristen. Det är därför viktigt att anteckning görs om förekomman- de kontakter. Detta får behandlas närmare i de allmänna råd som socialsty- relsen avses utfärda rörande socialnämndernas dokumentationsskyldighet. Syftet med gallringsreglerna är att klienternas handlingar skall gallras bort. sedan deras kontakter med socialtjänsten har avbrutits.

I sådana fall då ansvaret för socialtjänsten har övergått till annan nämnd. t.ex. i samband med klientens flyttning. skall gallringsfristen beräknas från

Prop. 1979/80:l Spearnotiv SoL 570

den tidpunkt då dennes kontakt med den senaste nämnden har upphört. Socialnämnderna måste därför bevaka hur gallringsfristen beräknas när ett ärende flyttas över till en annan nämnd.

Vad gäller registren skall gallringsfristen beräknas med utgångspunkt från när det förhållande upphörde som en anteckning i registret avser. Således skall. t. ex. när det gäller placering av underårig utanför hemmet. gallring ske fem år efter det att placeringen utanför hemmet har upphört.

61 5 I fråga om personregister som förs med hjälp av automatisk databe- handling finns bestämmelser i datalagen (19731289).

Med stöd av datalagen kan datainspektionen meddela föreskrifter röran- de sådana register som förs med hjälp av automatisk databehandling. Bestämmelserna om register m.m. utgör inget hinder för datainspektionen att utfärda mer restriktiva föreskrifter. Paragrafen erinrar om detta.

Datainspektionen kan således meddela mer restriktiva bestämmelser rörande innehållet i personregister t. ex. med anledning av registrets till- tänkta användningsområde. Vidare kan meddelas bestämmelser om gall- ringsfrister som är betydligt kortare än som föreskrivs i Sol.. Även när det gäller uttag av register för forskningsändamål kan det bli aktuellt med särskilda föreskrifter.

I sammanhanget förtjänar det även påpekas att det i datalagen finns bestämmelser om utlämnande av uppgifter till den registrerade och om tystnadsplikt.

62 5 Originalhandlingar som rör utredning om att fastställa faderskap eller om underhållsbidrag får inte gallras med stöd av bestämmelserna i 605. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskri— va andra undantag från gallringsskyldigheten.

För att tillgodose forskningens behov av primärmaterial kommer det att bli nödvändigt att meddela andra föreskrifter om undantag från gallring. Även i övrigt kan bli nödvändigt att meddela undantagsföreskn'fter framför allt när det gäller vissa typer av handlingar inom barn- och ungdomsvår- den.

63 5

Socialnämnden skall. enligt vad regeringen närmare föreskriver. ur per- sonregister lämna ut uppgifter till statistiska centralbyrån för angelägna statistiska ändamål.

Som framgår av de allmänna övervägandena skall betydande restriktivi- tet iakttas när det gäller att infordra individrelaterade statistiska uppgifter från socialnämnderna. Detta bör endast ske när det är påkallat av verkligt angelägna samhällsbehov. Det ankommer på regeringen att besluta om detta.

Prop. 1979/SO:] Spec./notiv SoL 571

Bestämmelserna i denna paragraf gäller endast sådana uppgifter som omfattas av sekretesskydd. Utlämnande av mängdstatistik från social— nämnderna regleras i annan ordning.

()4 5 Socialnämnden skall lämna ut uppgifter ur personregister till statliga myndigheter. när detta begärs för forskningsändamål och det kan ske utan risk för att den enskilde eller någon honom närstående lider men.

Lagen (1936: 56) om socialregister föreslås upphävd genom att SoL träder i kraft. Därmed försvinner de särskilda regler som finns i socialregis- terlagen om utlämnande av uppgifter för forskningsändamål. Enligt den nya sekretesslagen får sekretesskyddade uppgifter inom socialtjänsten lämnas ut till annan myndighet endast med stöd av lag eller förordning.

1 förslaget till ny sekretesslag förutsätts det att behövliga bestämmelser om utlämnande av uppgifter för forskningsändamål skall tas in i SoL. Forskningen bedrivs vanligen vid en statlig institution. Beslut att lämna ut uppgifterna skall därför riktas till den statliga myndighet där forskningen bedrivs och inte till den enskilde forskaren. Prövningen åligger social- nämnden. Vid prövning om uppgift kan lämnas ut utan risk för men kan det bli anledning att ta hänsyn till skilda omständigheter. Formerna för forsk- ningens bedrivande måste beaktas. t.ex. om det kan bli fråga om person- intervjuer. Vidare bör bl. a. beaktas hur stor personkrets vid forskningsin- stitutionen som skall få ta de] av individrelaterade uppgifter. hur uppgif- terna förvaras och formerna för deras publicering. Uppgifterna bör endast lämnas ut om det är fullt klart att forskningsresultaten kommer att publice- ras i sådan form att enskilda personer och deras närstående. vilka berörs av uppgifterna. inte kan identifieras.

Som framhålls i propositionen med förslag till sekretesslag m. m. kan mottagande institution eller funktionär i sin hantering av mottagna upp- gifter endast bindas av sekretesslagen. Enligt 13 kap. 35 förslaget till sekretesslag kommer uppgifterna hos forskningsinstitutionen att åtnjuta samma sekretess som hos socialtjänsten.

Bestämmelserna om utlämnande gäller uppgifter inom socialtjänsten. De bör inte tillämpas på uppgifter som kan ha antecknats i samband med familjerådgivning som bedrivs av socialnämnden. Sekretesskyddade upp- gifter inom familjerådgivningen måste alltid anses ha sådan karaktär att det finns risk för att den enskilde eller någon honom närstående lider men. De bör således inte lämnas ut av socialnämnden för forskningsändamål.

När det gäller utlämnande till enskilda forskare blir reglerna i sekretess- lagen omedelbart tillämpliga. När det blir aktuellt att lämna ut uppgifter till sådan forskare. bör utlämningsbeslutet regelmässigt förses med förbehåll beträffande uppgifternas användning.

[ allmänna råd från socialstyrelsen kan behandlas hur sådana förbehåll bör utformas. Härvid kan ledning hämtas från de villkor som nu brukar

Prop. 1979/SO:] S peemotiv S ()L 572

ställas upp när uppgifter lämnas ut från socialregister för forskningsända- mål.

65 5

Socialnämnden skall på begäran av en annan myndighet till denna lämna uppgifter om utgiven ekonomisk hjälp. om syftet är att undvika felaktiga utbetalningar från det allmänna.

När socialregisterlagen upphävs. försvinner de möjligheter som nu ges andra myndigheter att på begäran få uppgift om utbetald ekonomisk hjälp. Detta kan i vissa fall behövas för att förhindra felaktiga dubbelutbetal- ningar och för att motverka att enskilda missbrukar hjälpmöjligheter ge- nom att begära ersättning från flera håll. Det torde många gånger vara tveksamt om sådant uppgiftslämnande kan ske utan men för den enskilde som avses i sekretesslagen. Det föreligger därför behov av uttryckligt författningsstöd.

Uppgifter om utbetald ekonomisk hjälp skall endast lämnas ut på begä- ran i det enskilda fallet. Det åligger socialnämnden att pröva utlämnandet med hänsyn till syftet med detta. Lagrummet ger således inte stöd för ett generellt uppgiftslämnande. Inte heller får uppgifter lämnas ut. om syftet är att kontrollera den enskildes solvens eller kreditvärdighet.

665

Bestämmelserna i 7 kap. 4 5 sekretesslagen (19791000) hindrar inte so- cialnämnden att polisanmäla brott som är riktade mot socialnämnden eller berör den verksamhet som nämnden har ansvar för.

Bakgrunden till bestämmelsen framgår av de allmänna övervägandena (avsnitt 2.186). Bestämmelsen erinrar om att sekretessen inte hindrar nämnden att göra polisanmälan i sådana fall som avses i paragrafen. Anmälan får endast göras av nämnden samfällt eller med stöd av delega- tron.

Socialstyrelsens och länsstyrelsens uppgifter

67 5

Socialstyrelsen har tillsyn över socialtjänsten i riket. Styrelsen skall följa och vidareutveckla socialtjänsten. Till ledning för tillämpningen av denna lag utfärdar socialstyrelsen allmänna råd.

Socialstyrelsens tillsynsuppgifter har behandlats utförligt i de allmänna övervägandena (avsnitt 2.21). Genom sin tillsyn skall socialstyrelsen följa socialtjänsten bl. a. genom vad som av hävd betecknas som inspektioner och genom andra besök. Denna verksamhet skall i största möjliga utsträck- ning vara rådgivande och övergripande och syfta till ett ömsesidigt infor- mationsutbyte. Styrelsens tillsyn innefattar också skyldighet att påtala om

Prop. 1979/80:1 Spec./notit-t SoL 573

lagar och förordningar inte följs och om framförda anmärkningar har varit befogade. Styrelsen bör i sådana situationer som har sin utgångspunkt i enskilda ärenden klarlägga förhållandena i samverkan med länsstyrelsen och dess sociala enhet.

Likaså skall styrelsen leda och utveckla socialtjänsten genom att ta emot och förmedla kunskaper och medverka till förändringar bl. a. genom före- skrifter inom den sociala institutionsvården (235 andra stycket SoL). allmänna råd om hur socialtjänsten bör utvecklas inom ramen för riksda- gens och regeringens beslut samt genom tidigare nämnda kontakter med kommunerna och inhämtande av planer och återför—ing av kunskaper till kommunerna.

68 5

Länsstyrelsen skall inom länet följa socialnämndernas tillämpning av denna lag. informera och ge råd till allmänheten i frågor som rör socialtjänsten. biträda socialnämnderna med råd i deras verksamhet. främja samverkan på socialtjänstens område mellan kommunerna och andra samhällsorgan.

även i övrigt se till att socialnämnderna fullgör sina uppgifter på ett ändamålsenligt sätt.

Hem för vård eller boende som drivs av en kommun eller landstingskom- mun står under länsstyrelsens tillsyn.

Första stycket. 1 de allmänna övervägandena (avsnitt 2.21.8) har läns- styrelsens uppgifter inom socialtjänsten behandlats relativt utförligt. Läns- styrelsen skall svara för vägledning. stimulans. utveckling och samord- ning. vilket framgår av att länsstyrelsen enligt lagrummet skall följa social- nämndernas tillämpning av lagen. biträda nämnderna med råd i deras verksamhet samt främja samverkan med andra samhällsorgan.

[ den särskilda propositionen om socialstyrelsens uppgifter och organi- sation kommer det att föreslås att en socialenhet skall inrättas och ingå som en sektion i någon av länsstyrelsens avdelningar. Enheten skall fullgö- ra uppgifter för såväl länsstyrelsen som socialstyrelsen. Närmare bestäm- melser om den sociala enheten avses bli intagna i länsstyrelseinstruk- tionen. Bland de uppgifter som skall åvila enheten märks bl. a. att ge råd till allmänheten i frågor som rör socialtjänsten.

Av lagrummet framgår även att länsstyrelsen har en formell tillsyn över socialtjänsten. I sista ledet i första stycket sägs att det åligger länsstyrelsen att se till att socialnämnderna fullgör sina uppgifter'på ett ändamålsenligt sätt. Med denna tillsyn följer titan någon särskild bestämmelse en rätt för länsstyrelsen att företa inspektioner och verkställa utredning av förhållan- den inom den kommunala socialtjänsten.

Andra styr-ket. Länsstyrelsens tillsynsuppgifter gäller hela den kommu- nala socialtjänsten och därmed också den verksamhet som bedrivs vid kommunens eller landstingskommunens hem för vård eller boende.

Prop. l979/80:1 Spec.;rmtiv SoL 574

När det gäller hem som har inrättats för kommunerna inom ett lands— tingsområde gemensamt — och som ofta torde ha landstingskommunalt huvudmannaskap — framgår länsstyrelsens tillsynsuppgifter inte lika klart utan särskild bestämmelse. Här har därför tagits in en bestämmelse om länsstyrelsens tillsyn över hem för vård eller boende.

695

Vill en enskild person eller sammanslutning inrätta ett hem för vård eller boende. skall tillstånd sökas hos länsstyrelsen. Ett sådant hem står ttnder tillsyn av socialnämnden i den kommun där hemmet är beläget. Nämnden har rätt att inspektera verksamheten vid hemmet.

Vad som sägs i första stycket gäller även hem som har inrättats för vård under en begränsad del av dygnet.

Om enskilda vårdhem finns särskilda bestämmelser.

Bakgrunden till bestämmelserna ijörstu stycket framgår av de allmänna övervägandena (avsnitt 2.l3.10). Till skillnad från landstingskommunala och kommunala hem för vård eller boende får således privata sådana hem inte drivas utan tillstånd av länsstyrelsen. Det bör framhållas att till hem för vård eller boende för vilka det krävs tillstånd bl.a. hör privata storfos- terhem. Sålunda bör i överensstämmelse med vad fosterbarns- och social- utredningarna har ansett alla hem. där verksamheten bedrivs yrkesmässigt eller där antalet vårdade eller boende regelbundet överstiger fyra. anses som hem för vård eller boende. Ett förhållande som kan peka på att det föreligger yrkesmässighet är att familjens huvudsakliga försörjning kom- mer från driften av hemmet.

Det är socialnämnden i den kommun där hemmet är beläget som skall ha tillsyn över hemmet. l socialnämndens tillsynsuppgifter ingår enligt en särskild bestämmelse en rätt för nämnden att inspektera verksamheten vid hemmet.

En fråga som kan uppkomma vid den praktiska tillämpningen av denna paragraf är gränsdragningen mellan hem för vård eller boende och institu- tioner som bedriver en verksamhet av en annan karaktär. exempelvis kurs— eller utbildningsverksamhet. och inte behöver tillstånd enligt denna lag. Gränsdragningen lär i flertalet fall inte erbjuda några problem. 1 andra fall kan dock gränsen vara mera oklar. Det kan här erinras om att åtskilliga behandlingsinstitutioner inom exempelvis missbruksvården under senare tid har strävat efter att undvika vårdbegreppet och föredragit att ge verk- samheten andra benämningar. som t. ex. utbildning. Patienterna kallas ofta "gäster" eller ibland "elever". Även om någon helt entydig gränsdragning här inte är möjlig att göra. bör det understrykas att det naturligtvis är verksamhetens faktiska innehåll och inte dess yttre benämning som bör vara avgörande för ställningstagandet till frågan om institutionen är att hänföra till den kategori som avses i 695. En enskild institution som kan anses tillgodose vårdbehov som faller inom socialtjänstens verksamhets-

'Ji x] 'J-

Prop. 1979/SO:] Spec./nativ SUL

område måste sålunda betraktas som institution för vård eller boende. även om dess verksamhet av huvudmannen beskrivs som exempelvis kursverksamhet.

Bestämmelserna om tillstånd och tillsyn har i andra stycket gjorts till' lämpliga även på enskilda hem som har inrättats för vård under en begrän- sad delav dygnet. Härigenom kommer — liksom f. n. enligt BvL — bl.a. de privata förskolorna under samhällets kontroll.

I tredje stycket har tagits in en erinran om de särskilda bestämmelser som gäller för enskilda vårdhem. Dessa har meddelats i stadgan (1970: 88) om enskilda vårdhem m.m. Denna har till syfte att åstadkomma en enhet- lig tillsyn och kontroll övcr enskilda hem för sjukvård eller annan personlig omvårdnad. Det ankommer på länsstyrelsen att ge tillstånd till sådan verksamhet. Länsstyrelsen skall även utöva tillsyn över verksamheten. Socialnämnden i den kommun där hemmet är beläget har den löpande tillsynen över hemmet.

70 5

Om det föreligger något missförhållande vid ett hem för vård eller boende. skall länsstyrelsen förelägga ledningen för hemmet att avhjälpa missförhållandet.

Om missförhållandet är allvarligt och länsstyrelsens föreläggande inte efterkoms, får länsstyrelsen förbjuda fortsatt verksamhet.

Lagrummet gäller såväl de landstingskommunala och kommunala hem- men för vård eller boende som de hem som drivs av enskilda. Som framgår av första stycket har länsstyrelsen till uppgift att förelägga hemmets led- ning att avhjälpa vad som brister. om det föreligger missförhållande vid hemmet. Motsvarande bestämmelser finns nu i 61 & BvL. Länsstyrelsen har också rätt att meddela förbud mot fortsatt verksamhet.

Enligt 695 är det socialnämnden som har tillsynen över enskilt hem inom kommunen. Att det trots det har lagts på länsstyrelsen att pröva frågan om att stänga ett hem där det råder missförhållanden. beror på den stora verkan ett sådant ingripande har mot enskild. Det kan emellertid förutsättas att ett förbud mot fortsatt verksamhet vid sådant hem kommer att aktualiseras hos länsstyrelsen av socialnämnden.

Övriga bestämmelser

Överflytming av ärende 715

Ett ärende som avser vård eller någon annan åtgärd beträffande en enskild person kan flyttas över till en annan socialnämnd. om denna nämnd samtycker till det.

Bestämmelsen har kommenterats vid 3 5.

Prop. 1979/80:1 Spa-.nmtii-t SoL 576

Överklagande av beslut

72 9”

Socialnämndens beslut överklagas hos länsrätten genom besvär om nämnden har meddelat beslut i fråga om

bistånd enligt 6 %$. medgivande enligt 25 &. förbud enligt 27 eller 28.5 eller eftergift enligt 37.5.

Mot socialnämndens beslut i fråga som avses i 65 skall talan kunna föras genom förvaltningsbesvär. Vänder sig den enskilde till nämnden för eko- n0misk eller annan hjälp. har nämnden i första hand att pröva om rätt till bistånd föreligger i enlighet med bestämmelserna i 6 &. Finner nämnden vid sin prövning att sådan rätt inte föreligger lämnas den enskildes begäran utan bifall. om inte nämnden likväl finner att han i enlighet med social- tjänstlagens bestämmelser i övrigt bör ges stöd eller hjälp.

Har nämnden avslagit den enskildes begäran om bistånd. skall nämnden ge besvärshänvisning. Överklagar den enskilde beslutet. kommer länsrät- tens prövning att i första hand avse frågan om rätten till bistånd. Finns det enligt rättens bedömning inte någon sådan rätt. skall besvären ogillas. Vid bifall till besvären kommer prövningen att omfatta också frågan om vilka åtgärder som bör vidtas för att tillgodose den enskildes behov. Denna bedömning görs på grundval av vad som i målet har blivit upplyst om den enskildes behov och om de resurser som finns inom kommunen. Vid den besvärsprövningen måste rimlig hänsyn tas till de resurser som kommunen har att tillgå. Som har framhållits i de allmänna övervägandena (avsnitt 2.22.4) kan det vid bifall till besvären ibland vara påkallat att återförvisa ärendet till socialnämnden för att nämnden skall kunna besluta om insat- sernas närmare utformning.

Som framgår av lagrummet får talan föras genom förvaltningsbesvär också mot beslut som avses i 25. 27. 28 och 3755. I övrigt kan beslut inom socialtjänsten bara överklagas genom kommunalbesvär.

73.5

Länsstyrelsens beslut i ärenden om tillstånd enligt 69.5 eller om föreläg- gande eller förbud enligt 705 får överklagas hos kammarrätten genom besvär.

Länsstyrelsens beslut om föreläggande eller förbud enligt 70.5 och kam- marrätts motsvarande beslut gäller omedelbart.

Första stycket anger besvärsrätten mot beslut av länsstyrelsen. Bestäm- melserna i andra stycket har sin motsvarighet i 865 BvL och 585 tredje stycket ShjL.

Prop. 1979/BG:] S par./nalle SoL 577

Böler 74 5

Till böter döms den som I. åsidosätter bestämmelserna i 25ä eller 3ls' första stycket. om inte gärningen i sistnämnda fall är belagd med straff i lagen (1979: 552) om internationell adoptionshjälp.

2. överträder förbud som har meddelats med stöd av 27 eller 28 ä.

3. titan tillstånd driver ett sådant hem för vård eller boende som avses i 69 s.

4. i strid mot ett förbud som har meddelats enligt 70% fortsätter verksam— heten vid ett hem för vård eller boende.

Allmänt åtal får väckas endast om gärningen har anmälts till åtal av socialnämnden. länsstyrelsen eller socialstyrelsen.

l överensstämmelse med vad som gäller enligt nuvarande socialvårds- lagstiftning har det ansetts nödvändigt att sanktionera vissa föreskrifter i SoL. Åtal får dock väckas endast efter anmälan av myndighet som är verksam inom socialtjänsten. således socialnämnden. länsstyrelsen eller socialstyrelsen.

Kommuner mun/'är landsting 75 &

Vad som sägs i denna lag om landstingskommun skall tillämpas också på en kommun som inte tillhör någon landstingskommun.

Enligt 22% skall behovet av hem för vård eller boende som är gemensamt för kommunerna inom en landstingskommun tillgodoses av landstingskom— munen och kommunerna i området. Kommunerna skall även gemensamt upprätta en plan över behovet av sådana hem. Enligt förevarande paragraf skall vad som sägs om landstingskommun ha motsvarande tillämpning på kommun som inte tillhör landstingskommun. Det innebär t. ex. för Got— lands kommun att kommunen ensam svarar för institutionerna inom kom— munen. liksom att det åligger kommunen att upprätta institutionsplanen.

Övergångsbestämmelser

|. Denna lag träderi kraft den ljanuari 1981. Genom lagen upphävs l. barnavårdslagen (l960:97). 2. lagen (l954:579) om nykterhetsvård. 3. lagen (19562) om socialhjälp. 4. lagen (l970z296) om social centralnämnd m.m.. 5. lagen (l976:38l)om barnomsorg. 6. lagen (193656) om socialregister.

Den nya lagstiftningen ersätter vårdlagarna och övriga uppräknade lagar vid SoLzs ikraftträdande den ljanuari 1981. 37 Riksdagen 1979/80. [ saml. Nr ]. DelA

Prop. 1979/80:1 SpeeJimtit' SoL 578

För BvL:s del gäller att vissa av bestämmelserna om omhändertagande för samhällsvård m. m. kommer att ersättas av bestämmelserna om vård utan samtycke i LVU. De särskilda regler som i det sammanhanget har ansetts behövliga under ett övergångsskede föreslås därför som övergångs— bestämmelser till LVU. När det gäller BvL föranleder den nya lagstiftning— en i övrigt en övergångshestämmelse i en viss fråga om ersättning för vårdkostnad (p. 3).

NvL:s tvångsbestämmelser får ingen motsvarighet i den nya lagstiftning- en. Det har inte ansetts påkallat att föreslå några särskilda övergångsbe- stämmelser i den delen. Det innebär att alla bestämmelser om tvångsom- händertagande och övervakning upphör att gälla den I januari l98l. Den som är intagen med tvång på allmän vardanstalt för alkoholmissbrukare kan inte hållas kvar längre. Vården kan dock givetvis fortsätta i frivilliga former i enlighet med bestämmelserna i SoL. Den som har gått in frivilligt på vårdanstalt enligt 585 NvL och i samband därmed skriftligen förbundit sig att stanna kvar viss tid kan på motsvarande sätt inte hållas kvar mot sin vilja efter den 3I december l98l). Likaledes gäller att beslut om övervak— ning upphör att verka vid denna tidpunkt. Den som står under övervakning kan i stället erbjudas en kontaktperson enligt SoL:s bestämmelser.

Mål som pågår vid domstol om beredande av vård eller annan åtgärd med stöd av NvL bör vid ikraftträdandet av den nya lagstiftningen avföras från vidare handläggning.

Förhandlingar pågår f.n. med landstings- och kommunförbunden om ändrat huvudmannaskap för de statliga ungdomsvårdsskolorna och vård- anstalterna för alkoholmissbrukare. lin ändring planeras äga rttm samtidigt som den nya socialtjänsten genomförs. Resultatet av förhandlingarna kom- mer att redovisas för riksdagen i en särskild proposition senare ttnder riksmötet. I denna proposition kommer också att behandlas frågan om det behövs särskilda övergångsregler beträffande institutionerna inom social— tjänsten.

De bestämmelser om vite som finns i BvL och NvL har ingen motsvarig- het i SoL. Av allmänna rättsgrundsalser följer att vite inte kan utdömas efter den ljanuari l98l.

l 8er och Nvl, finns vidare bestämmelser om ansvar för brott. Dessa bestämmelser saknar motsvarighet i den nya lagstiftningen. Här kan som ett exempel nämnas bestämmelsen i 6845 NvL om ansvar för den som hjälper någon att avvika från allmän vårdanstalt. Av Så andra stycket brottsbalkens promulgationslag följer att om annan lag gäller när dom meddelas. så skall den lagen tillämpas. om den leder till frihet från straff.

I punkt 4 har föreslagits vissa bestämmelser med anledning av att ShjL upphävs.

Upphävandet av övriga lagar föranleder inga särskilda övergångsbe- stämmelser.

Prop. l979/80:1 Speemativ SoL 579

'?

Bestämmelserna i 60.5 om gallring tillämpas tidigast den ljanuari l986i fråga om uppgifter och andra anteckningar som avser tiden före den I januari l98l.

I fråga om skälen till bestämmelsen hänvisas till de allmänna övervägan- dena. avsnitt 2.2().7.

3.

Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om en kommuns rätt till ersättning från en annan kommun för kostnader som har uppkommit före utgången av år 1980 för socialhjälp enligt l2 & lagen (1956: 2) om socialhjälp eller för utgifter i samband med omhändertagande för samhällsvård enligt barnavårdslagen ( l960: 97).

De bestämmelser om interkommunala ersättningar som finns i ShjL och BvL har ingen motsvarighet i den nya lagstiftningen. Övergångsbestämmel- sen innebär att bestämmelserna i äldre lag fortfarande skall tillämpas i fråga om kostnad som har uppkommit före den ljanuari l98l.

4

Bestämmelserna i lagen (1956: 2) om socialhjälp gäller fortfarande i fråga om kommuners rätt till ersättning av enskilda för socialhjälp som har lämnats före utgången av år 1980. Talan om ersättning som förs efter denna tidpunkt skall dock väckas vid länsrätten. l fråga om mål som vid ikraftträ- dandet är anhängiga vid länsstyrelsen gäller bestämmelserna i punkt 5.

l ShjL finns bestämmelser om kommuns rätt till ersättning för utgiven socialhjälp som skiljer sig från reglerna i SoL. Bestämmelsernai 35å ShjL om makars inbördes ersättningsskyldighet har t.ex. ingen motsvarighet i SoL. ShjL:s regler bör därför gälla beträffande socialhjälp som har lämnats före den nya lagens ikraftträdande. Det har därmed ansetts lämpligt att föreskriva att talan fr.o.m. den ljanuari 1981 skall väckas vid länsrätten. som skall pröva alla mål om ersättning enligt SoL. Av punkt 5 framgår att länsrätten också skall ta över mål som när den nya lagen träder i kraft ännu inte är avgjorda av länsstyrelsen.

5

Sådana mål vid länsstyrelserna som avser besvär över en socialnämnds beslut om socialhjälp eller ersättning för utgiven socialhjälp och som inte har avgjorts före utgången av år 1980 skall efter den tidpunkten prövas av länsrätterna.

Av bestämmelsen följer att mål om socialhjälp som har överklagats till länsstyrelse och mål om ersättning för utgiven socialhjälp som har väckts vid länsstyrelse skall prövas av länsrätt. omde inte är avgjorda när den nya lagen träder i kraft. Avsikten är att regeringen i förordning skall meddela

)rop. 1979/SO:] _S'pet'Jnom' LVU 580

le närmare föreskrifter som behövs för att reglera frågorna i samband med nålens överlämnande till länsrätterna.

Om det i lag eller annan fötfattning hänvisas till en föreskrift som har rsatts genom en bestämmelse i denna lag. tillämpas i stället den nya vestämmelsen.

Bestämmelser i lag eller annan författning om fosterbarn. fosterföräldrar ller fosterhem tillämpas dock i den betydelse som de har i den författning- -n.

Första styr/tet. Flera av de föreskrifter som finns i vårdlagarna försvin- ner och ersätts av andra genom den nya lagstiftningen. Detta föranleder undringar i ett stort antal författningar. Här skall bara erinras om alla öreskrifter som gäller barnavårdsnämnd och nykterhetsnämnd och som i ortsättningen skall avse socialnämnd. Övergångsbestämmelsen innebär .tt de nya föreskrifterna blir tillämpliga även i de fall någon författnings— .ndring inte har hunnit vidtas.

Andra styr-ket. Bestämmelser om fosterbarn. fosterföräldrar och foster- tem torde ftnnas i ett tämligen stort antal andra författningar. Dessa tegrepp lär i allmänhet ges den innebörd som de har i 46ä BvL. 1 den nya .ociallagstiftningen finns inte några motsvarande begrepp. Regler av i tuvudsak samma materiella innebörd har tagits upp i 2.5—29.55 SoL. En 'iktig ändring görs dock. nämligen att åldersgränsen höjs från 16 till 18 år. )et har inte varit möjligt att i detta sammanhang överblicka vilka följd- 'erkningar det skulle få att generellt låta begreppen fosterbarn osv. i annan agstiftning få motsvarande åldersgränsförskjutning. Övergångsvis har det lärför föreskrivits att begreppen fosterbarn. fosterföräldrar och fosterhem annan författning alljämt skall tillämpas i den betydelse som de har sedan idigare i respektive författning.

Hänvisningar till S4-1

1.2. Förslaget till lag med särskilda bestämmelser om vård av unga (2)

Beredande av vård

I 5

Den som är ttnder 18 år skall beredas vård med stöd av denna lag, om det (an antas att behövlig vård inte kan ges den unge med samtycke av den eller dem som har vårdnaden om honom och. när den unge har fyllt 15 år, tv honom själv.

Vård skall beredas den ttnge om

1. brister i omsorgen om honom eller något annat förhållande i hemmet nedför fara för hans hälsa eller utveckling eller

2. den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för allvarlig fara genom nissbruk av bcroendeframkallande medel. brottslig verksamhet eller något innat därmed jämförbart beteende.

l'rop. 1979/SO:] Spec./notiv LVU . 581

Värd med stöd av andra stycket 2 får även beredas den som har fyllt IH men inte 20 år. om värd inom socialtjänsten med hänsyn till den unges behov och personliga förhållanden i övrigt är uppenbart lämpligare än annan vård.

I-"örs/a Myt-kel. Lagens syfte är att till skydd för den unge kunna bereda honom vård i vissa situationer då det inte går att få samtycke till vården. Motsätter sig föräldrarna eller annan vårdnadshavare insatser som nämn- den anser vara nödvändiga kan en tillämpning av lagen komma i fråga. (')cksä den unges egen mening skall tillmätas självständig betydelse vid prövningen av lagens tillämpning om den unge har fyllt 15 år.

Lagen är emellertid inte ovillkorligen knuten till frågan om samtycke föreligger eller inte. Även i en situation då någon av föräldrarna t. ex. pa grund av utlandsvistelse eller annars inte kan nås av nämnden kan lagen bli tillämplig. Det kan också förekomma att föräldrarna tidigare har undandra— git sig att medverka till den värd till vilken de har samtyckt. Nämnden kan av detta eller andra skäl ha grundad anledning att anta att föräldrarnas samtycke inte är allvarligt menat och att de inte är villiga att pä sikt låta nämnden genomföra vården så som nämnden finner nödvändigt. På mot- svarande sätt kan nämnden med hänsyn till omständigheterna ha grundad anledning anta att den unge inte kommer att medverka till den värd som han har samtyckt till. [ lagrummets första stycke har därför som förutsätt- ning förlagens tillämpning angetts att det kan antas att behövlig vård inte kan ges med den ttngcs eget och vårdnadshavares samtycke.

Genom att samtycka till den värd som nämnden finner behövlig. förkla— rar sig föräldrarna och i förekommande fall den unge sig villiga att medver- ka till vården och att följa de anvisningar som nämnden bedömer nödvän- diga föratt genomföra vården. Det är därför viktigt att nämnden noggrant redogör för innehållet i och formerna för den nödvändiga vården innan samtycke lämnas. Detta kan ske genom den plan över behandlingen som det ankommer på nämnden att upprätta. Som närmare anförs under 29” skall en sådan plan bl. a. ange vilken vård eller behandling som den unge behöver och hur nämnden tänker ge honom den. Med hänsyn till den betydelse som samtycket alltså kan få är det nödvändigt att det lämnas skriftligen. Förälder eller annan vårdnadshavare liksom den unge. om han har fyllt 15 år. skall således skriftligen förklara sig villiga att medverka så att den planerade vården kan genomföras.

1 andra stycket 1 och 2 har angetts de närmare förhållanden som kan föranleda en tillämpning av lagen. Dessa gäller dels den unges hemförhäl- landen. dels hans eget beteende.

1 andra .vlyfkat I anges som grund för åtgärd från samhällets sida att brister i omsorgen om den unge eller annat förhållande i hemmet medför fara för hans hälsa eller tttveckling. Härmed avses situationer då den unge inte får tillräcklig omvårdnad i sitt hem eller där utsätts för en behandling som innebär fara för hans psykiska eller fysiska hälsa eller sociala utveck-

Prop. 1979/SO:] Spec./notiv LVU 532

ing. Med hemmet menas såväl föräldrahemmet som annat hem där den _tnge vistas stadigvarande. Under den gjorda beskrivningen ryms bl. a. fall lär den unge utsätts för misshandel i hemmet. Redan vid ringa grad av nisshandcl får fara för den ttnges hälsa eller utveckling antas uppkomma. Vlotsätter sig föräldrarna i sådant fall de insatser som nämnden bedömer tödvändiga för den unges skydd. kan det alltså bli aktuellt att tillämpa agen. Vid misshandel av allvarligare art bör den unge regelmässigt bere- 1as vård utom det egna hemmet. i varje fall för en tid.

I likhet med vad som nu gäller enligt BvL kan bestämmelsen också .illämpas i de fall föräldrarna står i begrepp att placera den unge i en miljö som innebär fara för hans hälsa eller utveckling eller när de inte hindrar tonom från att vistas i en sådan miljö.

Lagrummet omfattar således alla de situationer där barnet utsätts för (roppslig misshandel eller vanvård. Även då föräldrarna genom sina per- ;onliga egenskaper framkallar fara för barnets psykiska hälsa kan lagen Jara tillämplig. Utsätts barnet genom föräldrarnas beteende. t.ex. genom ;tändigt återkommande uppträden i hemmet till följd av missbruk av alko- tol eller narkotika eller på grund av föräldrarnas psykiska särart eller illstånd, för fara till psykisk hälsa eller utveckling bör vård kunna beredas )arnet med stöd av lagen.

Andra stycke! 2 omfattar den unges eget beteende. Här anknyts frågan Jm åtgärder från samhällets sida till den risk för den unges hälsa eller ttveckling som kan följa av hans beteende. Utsätter den ttnge sig för tllvarlig fara till hälsa eller utveckling genom missbruk av beroendefram- (allande medel. brottslig verksamhet eller annat därmed jämförbart bete- :nde skall han kunna beredas vård med stöd av lagen.

Det måste således krävas att omständigheterna är sådana att det förelig- ger allvarlig fara för den unges hälsa eller utveckling. Farorekvisitet har ;åledes skärpts i förhållande till första punkten. Detta skall ses mot bak- grund av dels att bestämmelserna är tillämpliga på framförallt äldre barn, onårsungdomar med sociala anpassningssvårigheter. dels att inte varje nissbruk liksom inte heller varje brottslig gärning bör få medföra så ångtgående åtgärder som värd med stöd av lagen kan komma att innebära. Det blir här fråga om en avvägning mellan den unges rätt till självbestäm- nande och den rätt till adekvat vård och behandling som bestämmelserna tvser att tillförsäkra honom i en situation då han inte själv förmår bryta en ;riminell eller annars destruktiv utveckling.

Det förtjänar att framhållas att bestämmelsens utformning öppnar möj- ighct att bereda underårig vård redan innan skadeverkningar av social :ller medicinsk natur har inträtt. Redan den allvarliga faran för sådana kadeverkningar utgör tillräcklig grund för beslut om vård enligt LVU.

1 beskrivningen har som exempel särskilt angetts missbruk av beroende— ramkallande medel. Med sådana medel avses alkohol, narkotika eller lärmed jämställda tekniska preparat som thinner. Ett regelbundet bruk av

Prop. l979/80:1 Spee.nmtiv LVU 583

sådana preparat i barn— och ungdomsåren kan mycket snart leda till fara för den unges hälsa eller utveckling. Ur bruket av alkohol kan utvecklas ett beroende som den unge inte själv förmår ta sig ur. Redan i utvecklingen mot en beroendesituation kan det således sägas ligga en fara för den unges hälsa och utveckling. Uppenbarligen skall i första hand insatser i den unges eget hem ge honom stöd och hjälp. Missbruket kan emellertid ha nått den grad att det föreligger allvarlig fara och att det behövs vård tttom det egna hemmet. Går det i ett sådant fall inte att få samtycke till vården. kan det bli nödvändigt att bereda den underårige vård med stöd av LVU.

Det förekommer inte sällan att ungdomar använder narkotiska preparat vid något enstaka tillfälle. men att missbruket upphör av sig självt. linstaka bruk av tung narkotika som t.ex. heroin liksom en längre tids frekvent missbruk — oavsett vilket preparat det är fråga om — kan däremot innebä— ra en allvarlig fara för den unges hälsa eller utveckling. På motsvarande sätt kan lagen bli tillämplig vid allt icke medicinskt bruk av läkemedel som innefattar allvarlig fara för den unges hälsa eller utveckling. Kan i sådant fall behövlig vård inte ges den unge i frivilliga former. bör LV U:s bestäm- melser kunna bli tillämpliga.

Som en grund för beslut om vård enligt lagen anges även brottslig verksamhet. Under beskrivningen faller givetvis inte rena bagatelll'ör— scelser och inte heller enstaka andra brott som inte är av allvarlig art. Det är först vid en brottslighet som ger uttryck för en sådan bristande anpass— ning till samhällslivet att det kan sägas föreligga ett vård- och behandlings- behov som det kan bli fråga om att bereda den unge vård med stöd av LVU.

l beskrivningen har således som exempel på beteenden som kan föranle- da vård enligt lagen angetts missbruk av beroendeframkallande medel och brottslig verksamhet. Det står emellertid klart att det kan finnas även andra jämförbara yttringar av en livsföring. ett beteende. som kan sägas innefatta allvarlig fara för den unge. Den unge kan ha begått något eller några enstaka allvarliga brott utan att man för den skull kan tala om brottslig verksamhet. Ett annat exempel är om den unge — flicka eller pojke — är prostituerad.

LVU skall primärt möjliggöra för socialtjänsten att tillgodose den unges behov av vård. Det blir det föreliggande vårdbehovet och vad som i stunden och för framtiden kan göras för att tillgodose detta behov som blir bestämmande för socialnämndens insatser. Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen kan lagen däremot inte primärt användas för att tillgodose samhällsskyddet. En annan sak är att om den unge genom sin brottsliga verksamhet behöver beredas vård med stöd av LVU. detta även får konsekvenser när det gäller samhällsskyddet.

Socialnämnden skall vidta behövliga åtgärder så snart den finner att det föreligger förhållanden som har angetts i andra stycket ] eller 2. Det kan t.ex. ha kommit till nämndens kännedom att ett barn utsätts för olämplig

Prop. 1979/80:1 Spec./nom? LVU 534

behandling eller direkt fara i hemmet. Förhållandena kan vid företagen utredning visa sig vara sådana att barnet bör beredas vård utom det egna hemmet. Nämnden bör då i första hand söka tillgodose behovet av vård i samförstånd med föräldrarna. Kan emellertid nämnden och föräldrarna inte komma överens i frågan om hur barnet bör beredas vård. måste nämnden vända sig till länsrätten för att få beslut om vård med stöd av LVU med en därmed följande befogenhet för nämnden att bestämma om hur vården skall utformas.

Ett annat exempel är att en socialassistent i den uppsökande verksamhe- ten träffar på en tonåring som är påverkad av narkotika. Under den utredning som nämnden sedan företar kommer det fram att den unge på grund av narkotikamissbruket utsätter sin hälsa och utveckling för allvarlig fara. Nämnden är då skyldig att se till att den unge får det stöd och den hjälp som han eller hon behöver. Nämnden bör i samråd med föräldrarna och den unge ge honom hjälp i hemmet när detta är tillräckligt. Finner nämnden att åtgärder i hemmet är otillräckliga och kan samförstånd inte nås om att ge den unge vård utom hemmet. skall nämnden hos länsrätten begära beslut om vård med stöd av LVU.

Tredje stycket. Bestämmelserna i LVU avser i första hand den som är under 18 år. Som framgår av vad jag har anfört i den allmänna motivering- en (avsnitt 2.25) kan också många unga i åldrarna närmast däröver till följd av försenad mognad eller utveckling ofta ha ett stort behov av de insatser som kan ges inom socialtjänsten. För unga missbrukare kan således den värd som kan ges genom socialnämnden vara bättre ägnad att förhindra att missbruket leder till skada för den unges utveckling än de insatser som kan ges genom annat samhällsorgans försorg. På motsvarande sätt kan den unges personliga förhållanden vara sådana att de särskilda insatser som kan ges inom socialtjänsten och som är anpassade till de ungas behov av personlig vård och omvårdnad ger bättre förutsättningar för en social rehabilitering än den behandling som kan ges inom t.ex. kriminalvården. En förutsättning för att LVU i de fall som avses i andra punkten skall få tillämpas på den som är äldre än 18 år är att vård inom socialtjänsten med hänsyn till den unges behov och personliga förhållanden i övrigt är uppen— burr lämpligare än annan vård. Högsta åldersgräns för beslut om vård enligt LVU är 20 år. Vård som har inletts med stöd av LVU dessförinnan skall. som framgår av 5 &. kunna pågå viss tid därefter.

2 ?

Beslut om vård med stöd av denna lag meddelas av länsrätten efter ansökan av socialnämnden.

Ansökan skall innehålla en redogörelse för den unges förhållanden. tidigare vidtagna åtgärder och den värd som socialnämnden avser att anordna.

Prop. 1979/SO:] Spec./nativ LVU 585

Socialnämnden har det yttersta ansvaret för att den unge får den värd som han behöver. Nämnden skall därför inleda utredning om den unges behov av vård så snart det finns anledning att anta att den unge har ett sådant. Utredningen skall syfta till att klarlägga den unges förhållanden. och den skall mynna ut i en bedömning av vilket behov av stöd och hjälp som föreligger. Anser nämnden det nödvändigt att bereda den unge vard utom det egna hemmet. bör nämnden upprätta en plan över behandlingen. Det finns emellertid skäl att också i detta sammanhang beröra nämndens planering av vårdinsatser för unga. Av planen bör framgå vilka insatser nämnden tidigare har vidtagit. den unges nuvarande situation samt det behandlingsbehov som föreligger och det sätt på vilket nämnden avser att tillgodose detta behov. Planen bör också visa hur den värd som skall äga rum utom hemmet skall ingå som en del i ett vårdprogram. Planen får emellertid inte läsa den fortsatta behandlingen. Den skall ge utrymme för de förändringar i vårdinnehallet som utvecklingen kan föranleda.

Planen skall så långt möjligt upprättas i samråd med föräldrarna och i förekommande fall den unge själv. Det är således viktigt att den unge så snart han har nått tillräcklig mognad själv får ge sin mening till känna. Det är på grundval av den planen som föräldrarna skall ta ställning till om de skall samtycka till den föreslagna vården.

Vård enligt LVU skall till skillnad från den ordning som gäller enligt BvL. beslutas av länsrätten efter ansökan av socialnämnden. Så snart det har visat sig att den nödvändiga vården inte kan ges med föräldrarnas eller annan vårdnadshavares samtycke eller den unges eget samtycke ankom— mer det på nämnden att ta ställning till om ansökan skall ges in till länsrätten. Den prövningen kan inte delegeras. [ kommun där social di— striktsnämnd inte har inrättats kommer dock beslutanderätten i sådan fråga att kunna uppdras åt särskild avdelning som består av ledamöter eller suppleanter i nämnden (se 47ä SoL).

För förfarandet när nämnd skall besluta om ansökan till länsrätten skall enligt 54å tredje stycket SoL bestämmelserna i FL tillämpas. Det innebär att bl.a. FL:s regler om parts rätt till insyn. om kommunikation. om parts rätt att meddela sig muntligen och om beslutsmotivering är tillämpliga.

Som framgår av andra stycket skall nämndens ansökan till länsrätten innehålla en redogörelse för den unges förhållanden. tidigare vidtagna åtgärder samt den värd som socialnämnden avser att anordna. Det är därvid lämpligt att nämnden när ansökan görs ger in den plan över behand- lingen som enligt vad nyss har sagts bör upprättas. En fyllig redovisning är av vikt för att länsrätten skall få ett fullgott beslutsunderlag vid sin pröv- ning. Det är givetvis inte minst viktigt för länsrättens prövning att det klart framgår vilken vård som nämnden ämnar anordna.

Länsrättens prövning avser enbart frågan om vård skall beredas den unge med stöd av lagen därför att det inte går att få den unges eller vårdnadshavares samtycke. Länsrätten skall däremot inte ta ställning till

Prop. 1979/80:l Spec./nolit' LVU 586

nämndens val av vårdform. Som framgår av 11 & ankommer det på nämn— den att sedan länsrätten har beslutat om vård bestämma om vårdens närmare utformning. Vård som har beslutats med stöd av lagen skall alltid inledas utanför den unges hem.

Samtycker den unge och hans föräldrar till den planerade vården sedan nämnden har gjort ansökan hos länsrätten om vård med stöd av LVU får nämnden bedöma om samtycket bör föranleda att ansökan återkallas. Detta beror givetvis på om nämnden anser att samtycket är allvarligt menat och om vården kan antas bli genomförd i frivilliga former även på sikt. Vidhåller nämnden sin ansökan. kan också länsrätten komma att få göra samma prövning och eventuellt lämna ansökan utan bifall.

3 5 (')m vården inte har påbörjats inom fyra veckor från den dag då beslutet har vunnit laga kraft. gäller beslutet inte längre.

Det är angeläget från rättssäkerhetssynpunkt att nämnden ser till att vården av den unge inleds så snart som möjligt efter rättens beslut. Nämn- den bör inte kunna hålla den frågan svävande under någon längre tid. Eftersom grunden för beslutet om vård med stöd av LVU är att vård inte har kunnat beredas i frivilliga former, ligger det i sakens natur att vården måste inledas utanför den unges eget hem. En bestämmelse om att vården skall inledas utanför den unges eget hem har tagits ini 11 å andra stycket. 1 förevarande lagrum föreskrivs att rättens beslut om vård förfaller, om vården inte har påbörjats inom fyra veckor från det att rättens beslut har vunnit laga kraft. Det innebär således att vård i familjehem eller annat hem som avses i SoL skall ha inletts inom den angivna tiden. Som regel kan den unge nås av nämnden när beslutet skall verkställas. Är den unge inte omhändertagen och vägrar han att inställa sig vid det hem där vård skall ges honom, kan enligt vad som närmare framgår av 185 socialnämnden påkalla polishandräckning. Det kan emellertid i undantagsfall komma att inträffa att den unge hindrar verkställigheten genom att hålla sig undan. Kan nämnden i sådant fall inte bereda den unge vård inom den angivna tidsfristen förfaller beslutet. Detta hindrar dock inte att ett nytt beslut kan fattas på samma grunder som det tidigare beslutet. Dessa fall torde dock bli sällsynta.

Det har övervägts om inte tidsfristen borde räknas också från den dag då beslut om vård på grund av rättens förordnande enligt 21 5 får verkställas. Som lagrådet har anfört (bil. 5 s. 6) skulle emellertid en sådan tidsberäk- ning kunna föranleda åtskilliga svårigheter i tillämpningen.

4 Ö Beträffande vårdens innehåll och utformning gäller bestämmelserna i socialtjänstlagen (1979: 00) och föreskrifterna i 11— 16 55.

Prop. 1979/SO:] Spararnmii' LVU 587

LVU skall göra det möjligt för nämnden att genomföra nödvändig vård när det inte går att få samtycke till vården. Närmare bestämmelser om våran i dessa situationer ges i 11— lhäé. Lagen kompletterar på så sätt socialtjänstlagen som innehåller bestämmelser om värdens innehåll och utformning. En erinran om detta har getts i förevarande lagrum.

5 s

Socialnämnden skall noga följa vården av den som har beretts vård med stöd av denna lag. Närvård enligt lagen inte längre behövs. skall nämnden besluta att vården skall upphöra.

Har den Linge beretts vård med stöd av 1 5 andra stycket 2 eller tredje stycket. skall socialnämnden inom sex månader från dagen för verkstäl- lighet av vårdbeslutet pröva frågan om vård med stöd av lagen skall upphöra. Denna fråga skall därefter prövas fortlöpande inom sex månader från senaste prövning.

Vård som har beslutats med stöd av 1 % andra stycket 1 skall upphöra senast när den unge fyller 18 år.

Vård som har beslutats med stöd av l å andra stycket 2 eller tredje stycket skall upphöra senast när den unge fyller 20 år. Har sex månader då inte förflutit från det rätten beslutade om vård eller socialnämnden senast prövade frågan om vårdens upphörande. får dock vård med stöd av lagen pågå längst tills denna tid har gått ut.

Första stycket. Har rätten beslutat om vård med stöd av lagen övergår ansvaret för den unge på socialnämnden. Det är nämnden som i föräldrar— nas ställe skall bestämma om den nödvändiga vården. Härav följer också att det är en viktig uppgift för nämnden att se till att denna vård inte pågår under längre tid än som är nödvändigt med hänsyn till omständigheterna. Vården skall förklaras avslutad så snart det inte längre finns behov av att utöva de särskilda befogenheter som lagen ger nämnden. Visserligen är nämndens förpliktelser att noga följa de vårdåtgärder som andra på nämn- dens uppdrag rent faktiskt vidtar en del av det vårdansvar som tillkommer nämnden. Det har emellertid mot bakgrund bl.a. av den tillämpning BvL har i dag ansetts viktigt att den uppsiktsplikt som nämnden har kommer till klart uttryck i lagen.

Andra stycket. Lagen innehåller — bortsett från åldersgränserna — inga föreskrifter om vårdtidens längd. Det är den unges behandlingsbehov som skall vara bestämmande för hur lång tid vården skall bestå. Det ankommer på nämnden. som efter rättens beslut har ansvaret för vården. att pröva under hur lång tid vård med stöd av lagen skall pågå. Det är viktigt att nämnden får sådan insyn i hur vården bedrivs och att nämnden kontinuer- ligt kan följa vården. Den tjänsteman som under nämnden har ansvaret för vården bör därför med bestämd tidsintervall anmäla för nämnden hur vården bedrivs och hur barnets och föräldrarnas förhållanden har utveck- lat sig. En sådan underrättelse kan föranleda att nämnden tar upp frågan om vårdens bestånd till prövning. Det ankommer på nämnden att ge behövliga föreskrifter om när och i vilka former en sådan anmälan skall

Prop. l979/80:l Specumutit' LVU 588

ske. Som har framhållits i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.25) bör underrättelse till nämnden lämnas minst en gång om året. Närmare före- skrifter avses bli intagna i en verkställighctsförordning till lagen.

I fråga om ungdomar som bereds vård på grund av sitt eget beteende kan som regel kortare vårdtider förutses. I enlighet med vad som har förordats i den allmänna motiveringen har det för dessa fall getts en uttrycklig bestämmelse i LVU om en halvårsvis omprövning av beslutet om vård med stöd av LVU såvida vården inte redan dessförinnan har kunnat avslutas. Socialnämnden skall således inom sex månader från dagen för verkställighet av beslutet och därefter senast var sjätte månad pröva frågan om varden skall upphöra. Som har framgått av den allmänna motiveringen skall vård som har beslutats innan den unge fyller 18 år kunna fortsätta även därefter. ()mprövningen av vårdbehovet skall i dessa liksom i andra fall avse frågan om de omständigheter som nödvändiggjort vården alltjämt består.

Bestämmelserna i l ä tredje stycket LVU avser de fall då frågan om vård kommer under rättens prövning efter det att den unge har fyllt l8 år. Bestämmelserna syftar bl. a. till att öppna möjlighet att i stället för påföljd för brott bereda unga i åldersgruppen I8 —20 år vård inom socialtjänsten. Det blir här fråga om en vid beslutstillfället gjord avvägning mellan olika bchandlingsalternativ.

Har rätten funnit att vård bör beredas den unge med stöd av lagen. skall den omprövning som därefter sker i nämnden avse frågan om det kvarstår ett sådant vårdbehov som gör fortsatt vård med stöd av lagen nödvändig eller om vården skall upphöra. Det ligger i sakens natur att nämnden därvid inte på nytt skall ta ställning till den av rätten gjorda avvägningen mellan olika behandlingsalternativ.

Som jag framhöll inledningsvis är det den unges behandlingsbehov som skall bestämma hur länge vården skall bestå. Det kan finnas anledning att påpeka att om ett särskilt bchandlingsprogram har fastställts för den unge som varar längre än sex månader. så är detta givetvis en omständighet som nämnden får beakta när den skall pröva om vården enligt LVU skall upphöra eller inte. litt gynnsamt behandlingsresultat bör inte äventyras av att nämnden förklarar vård enligt LVU upphörd.

För nämndens befattning med dessa ärenden blir bestämmelserna i FL tillämpliga. Enligt de gemensamma bestämmelserna i 501. har den saken rör rätt att företräda inför nämnden och nämnden skall också underrätta den enskilde om att det föreligger en sådan rätt. Vid prövning av behovet av fortsatt vård bör den unge själv och hans föräldrar vara närvarande. om det inte finns några särskilda skäl emot det. Det finns emellertid inte anledning att ge nämnden möjlighet att utfärda föreläggande om sådan inställelse.

! enlighet med vad som föreslås i SoL kan beslut om vårdens avslutande delegeras till särskild avdelning som består av ledamöter eller suppleanter i nämnden. endast om social distriktsnämnd inte har inrättats i kommunen. Mot nämndens beslut får talan föras enligt 20 å.

Prop. 1979/SO:] .S'pt'anotir LVU 589

Trcdjc ut'/tjj'iira'c .s'tyckcna. Vård med stöd av lagen kan endast besltttas i fråga om den som vid tiden för beslutet inte har fyllt l8 år. eller om sådana särskilda omständigheter som anges i l & tredje stycket föreligger. 20 år. Har vården beslutats med stöd av l å andra stycket 1. skall vården upphö- ra senast när den unge fyller |8 år. För den värd som har beslutats med stöd av l å andra stycket 2 eller l & tredje stycket gäller en annorlunda reglering. ! dessa fall skall vården kunna fortgå längst sex månader efter det att den unge har fyllt 20 år. räknat från dagen för rättens beslut om vård eller socialnämndens beslut att den pågående vården inte skall avslutas.

Omedelbart omhändertagande 6 &

Socialnämnden får besluta att den som är under 20 år skall omhändertas omedelbart

om det är sannolikt att den unge behöver beredas vård med stöd av denna lag och

rättens beslut inte kan avvaktas med hänsyn till risken för den unges hälsa eller utveckling eller till att den fortsatta utredningen allvarligt kan försvåras eller vidare åtgärder hindras.

Kan socialnämndens beslut om omhändertagande inte avvaktas. får beslut om omhändertagande fattas av nämndens ordförande eller någon annan ledamot som nämnden har förordnat. Beslutet skall anmälas vid nämndens nästa sammanträde.

Första stycket. För att ett beslut om omedelbart omhändertagande skall kunna fattas måste det vara sannolikt att den unge behöver beredas värd enligt lagen med stöd av l s" andra stycket 1 eller 2 eller tredje stycket. Därutöver gäller för paragrafens tillämpning att det finns ett omedelbart behov av vård eller att det av tttredningsskäl behövs ett omedelbart om- händertagande.

! de situationer som anges i l & kan det ibland vara nödvändigt att ta den unge om hand i avbidan pa en utredning om hans vårdbehov. Socialnämn- den kan t. ex. få kännedom om att ett barn utsätts för vanvård i hemmet. Föräldrarna kan inte anträffas. Det är uppenbart att nämnden i ett sådant fall måste kttnna ta barnet om hand i avvaktan på den fortsatta utredningv en. Det ankommer på nämnden att så snart som möjligt ta kontakt med föräldrarna för att tillsammans med dem pröva den unges behov av fortsatt vård. Kan den varden ges i frivilliga former. skall omhändertagandet genast upphöra.

På motsvarande sätt kan det vara nödvändigt att ta hand om t.ex. en tonåring som anträffas under sådana förhållanden att omedelbara vårdin— satser är nödvändiga. Även här kan anledningen till omhändertagandet vara att den unge inte vill medverka till vården eller att förhållandena inte medger att föräldrarnas inställning till vården inhämtas. Grttnd för omhän- dertagande kan även vara att den ttnge genom brottslig verksamhet har visat sig vara i omedelbart behov av socialnämndens insatser.

Prop. 1979/80zl Spec.;nntiv LVU 590

Som framgår av lagrummet kan nämnden besluta om omedelbart omhän- dertagande. endast om förhållandena är sådana att rättens besut inte kan avvaktas med hänsyn till den fara för den unges hälsa eller utveckling som föreligger. Det bör uppmärksammas att nämnden kan besluta om omedel- bart omhändertagande även under tid mål om vård med stöd av lagen efter besvär är anhängigt hos högre rätt.

Omedelbart omhändertagande kan även komma i fråga om det föreligger risk för att föräldrarna eller den unge inte vill medverka vid utredning om den unges behov av vård. Som exempel kan här nämnas att föräldrarna avviker med barnet eller att de motsätter sig en Iäkarundersökning som nämnden anser vara nödvändig eller att de på annat sätt hindrar eller försvårar utredningen.

Det kan också hända att sedan utredningen har avslutats sådana förhål- landen uppkommer som påkallar omedelbar vård av barnet och att nämn- den därför inte kan avvakta länsrättens prövning. Även i sådana fall bör den unge omedelbart kunna tas om hand av nämnden.

Nämnden bör i beslut om omedelbart omhändertagande ange på vilken grund omhändertagandet sker. Av beslutet bör således framgå om omhän- dertagandet sker på grund som anges i l å andra stycket 1 eller 2 eller 1 & tredje stycket.

Andra stycket. Det är socialnämnden som skall fatta beslut om omedel- bart omhändertagande. Ofta är det emellertid mycket bråttom. Det är då inte alltid möjligt att tillkalla nämnden för att denna skall besluta i frågan. Nämndens ordförande eller annan ledamot som nämnden har förordnat har därför getts rätt att besluta om omhändertagande. om nämndens beslut inte kan avvaktas. Nämnden kan således fördela beslutanderätten så att det vid helger och under semestrar alltid finns någon som lätt kan nås för prövning av fråga om omedelbart omhändertagande. Det bör anges vem som vid varje tidpunkt har att fatta beslut i frågor som avses här.

Beslut som har fattats av nämndens ordförande eller annan ledamot kan inte ändras av nämnden. För att ge nämnden insyn i hur dessa ärenden handläggs har emellertid föreskrivits en anmälningsplikt till nämnden. Beslutet skall anmälas vid nämndens nästa sammanträde. Det ligger i sakens natur att beslut om omhändertagande genast skall kunna verkstäl- las. F.n särskild bestämmelse om omedelbar verkställighet har getts i 21 ä.

7 s"

Ett beslut om omedelbart omhändertagande skall underställas länsrätten inom en vecka från den dag då beslutet fattades. Därvid skall beslutet jämte handlingarna i ärendet tillställas rätten.

Länsrätten skall pröva beslutet så snart det kan ske och. om synnerliga hinder inte föreligger. inom en vecka från den dag då beslutet och hand- lingarna har kommit in till rätten.

Om underställning inte har skett inom föreskriven tid. upphör omhän- dertagandet.

Prop. 1979/80zl Spec./rmrit' LVU 59|

['"'örsta styr/tet. Det har ansetts nödvändigt frän rättssäkerhetssynpunkt att länsrätten även prövar ett omedelbart omhändertagande. Det har därför föreskrivits att nämndens beslut om omhändertagande skall underställas länsrättens prövning. Sädan ttnderställtting skall ske titan dröjsmål. Regel- mässigt kan beslutet och skälen för detta dokumenteras samma dag som det fattas. Hinder torde därför inte möta mot att nämnden eller den som annars har fattat beslutet redan samma eller påföljande dag ger in beslutet till länsrätten. Det kan emellertid vara nödvändigt att vid beslutet foga även annan utredning som finns tillgänglig hos nämnden. Vid helger kan det vara svårt att a tag på sådan utredning. Också den försening av postbefordran som mellankommande helgdagar kan innebära måste beak- tas. 'l'iden för underställning har bestämts till en vecka. Som framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.25) är denna tid något längre än vad socialutredningen hade föreslagit. Beslutet och handlingarna i ärendet skall ha kommit in till länsrätten inom den angivna tidsfristen. [ 44 & FPl. ges bestämmelser om när handling skall anses inkommen. Vid beräkning av tiden bör vidare uppmärksammas att om tiden för underställning går ut på en helgdag eller vissa andra särskilt angivna dagar. gäller lagen (l930: 137) om beräkning av lagstadgad tid. Det innebär att tidsfristen går ut först nästa helgfria dag.

Andra styrker. Underställt beslut måste prövas skyndsamt. Det har därför föreskrivits att länsrättens prövning skall ske så snart som möjligt och senast inom en vecka från det handlingarna kom in till rätten. Även denna tid är något längre än vad utredningen hade föreslagit. Finner länsrätten det nödvändigt att få utredningen kompletterad eller föreligger annat hinder som omöjliggör prövning inom den angivna tiden. kan avvi- kelse ske från den angivna huvudregeln. Förutsättning är att länsrätten anser att det föreligger synnerligt hinder mot prövning. I sådant fall skall prövningen ske omedelbart efter det hindret har fallit bort.

Tredje stycket. Har underställning inte skett inom föreskriven tid. upp- hör omhändertagandet. Att omhändertagandet skall ttpphöra om länsrätten inte fastställer det underställda beslutet ligger i sakens natttr och behöver inte sägas ut i lagen.

8 5

Om länsrätten fastställer ett beslut om omedelbart omhändertagande. skall socialnämnden inom fyra veckor från den dag då omhändertagandet verkställdes ansöka hos länsrätten om att den unge skall beredas värd med stöd av denna lag.

Omhändertagandet upphör. om I. ansökan om vård inte har gjorts inom den tid som anges i första stycket.

2. ansökan om vård inte bifalls.

3. den unge häktas. Ont det inte längre ftnns skäl för omhändertagandet. skall socialnämn- den besluta att detta genast skall upphöra.

Prop. 1979/80:1 Spec./Motiv LVU

'Jl xc t—J

[första styrkt/. I syfte att ge garantier för att omhändertagande inte bestar under längre tid än som oundgängligen behövs har tidst'ristet' också bestämts för den fortsatta handläggningen. Har länsrätten fastställt bcslttt om omhändertagande. åligger det socialnämnden att inom fyra veckor inge ansökan om värd till länsrätten. Denna tidsfrist är ovillkorlig. Tiden räknas från dagen för det faktiska omhändertagandet och inte från beslutsdagen. Ansökan skall. på motsvarande sätt som är fallet vid ttnderställning. ha kommit in till länsrätten innan tidsfristen har gått till ända.

Andra styr/tet. l—"örsummar nämnden att inom föreskriven tid ge in ansökan till rätten om värd av den som är omhändertagen. skall omhänder- tagandet genast upphöra. Det får anses följa av allmänna rättsgrundsatser att ett nytt beslut om omhändertagande i sådant fall inte får träffas på samma grttnder som föranledde det tidigare beslutet. Det är uppenbart att en regel av detta innehåll. vars syfte är att förstärka rättssäkerheten i f("örfarant'let. ställer ett oavvisligt krav på nämnden att iaktta tidsfristen. Den omständigheten att omhändertagandet enligt vad förut har sagts skall upphöra utgör självfallet inte hinder mot att nämnden ansöker om vård enligt LVU och att länsrätten prövar sådan ansökan.

Frågan om vård skall beredas den ttnge med stöd av LVU skall prövas av länsrätten efter ansökan av socialnämnden. Syftet med ett omedelbart omhändertagande är att säkerställa de vårdåtgärder som anses nödvändiga ttnder tiden fram till dess rätten prövar ansökan om vård. Lämnar rätten ansökan titan bifall. får beslutet omedelbara rättsverkningar i det fall den unge är omhändertagen vid tiden för beslutet. Det ligger i sakens natur att sådana åtgärder som är beroende av myndighets tillstånd inte får vidtas efter det att myndigheten har funnit att laga grttnd för åtgärderna saknas. I dessa fall är rättskraften inte beroende av att myndighetens beslut vinner laga kraft. Vad som har sagts nu innebär emellertid inte att besvär över sådant avslagsbeslut är uteslutna. Som närmare anförs under 205 kan nämnden överklaga länsrättens beslut att lämna ansökan tttan bifall.

()m ansökan om vård inte bifalls. saknas således grund för fortsatt omhändertagande. Omhändertagandet skall därför genast upphöra. ('_')m rätten lämnar ansökan om vård utan bifall. bör rätten i beslutet erinra om att omhändertagandet därmed också omedelbart skall upphöra.

Lagrådet har ifrågasatt om inte domstol. som efter besvär av social- nämnden skall pröva frågan om vård med stöd av lagen. även bör kunna pröva frågan om omedelbart omhändertagande på ansökan av nämnden. En sådan ordning skulle emellertid inte kunna gå att helt förena med de grunder som har angetts för omedelbart omhändertagande. Som framgår av 6 så kan omedelbart omhändertagande komma i fråga när det är sanno- likt att värd behöver beredas den unge med stöd av lagen och när beslut om vård inte kan avvaktas. Har länsrätten vid sin prövning funnit att grttnd för vård med stöd av lagen inte föreligger. bör det finnas skäl för ett nytt beslut om omedelbart omhändertagande endast om det har kommit till nya om-

Prop. 1979/80:1 Speamotit' LVU ' 593

ständigheter efter det att länsrätten lämnade ansökan om vård tttan bifall. I ett sådant fall får socialnämnden själv besluta om nytt omhändertagande. Det har mot den bakgrunden inte ansetts föreligga tillräckliga skäl för att ge även besvärsmyndigheten en rätt att besluta om omedelbart omhänderta- gande.

Det ligger i sakens natur att beslut om omhändertagande inte skall bestå om den unge häktas. Även i ett sådant fall skall omhändertagandet genast upphöra.

Tredje stycket. Socialnämnden har ansvaret för att omhändertaga..de inte består under längre tid än som är behövligt med hänsyn till den unges vårdbehov. Visar det sig under den fortsatta utredningen att grund för vård enligt lagen inte föreligger. skall nämnden besluta att omhändertagandet genast skall upphöra. ] motsats till vad som är fallet i de situationer som anges i andra stycket krävs således ett särskilt beslut av nämnden i fråga om omhändertagandets fortsatta bestånd. Finner nämnden att det inte llnns grund för vård enligt lagen aktualiseras självfallet inte heller någon ansökan om vård. Finner nämnden att den unge bör beredas vård med stöd av lagen. men att skäl för fortsatt omhändertagande likväl inte föreligger. skall nämnden på motsvarande sätt besluta att omhändertagandet genast skall upphöra.

Lagrådet har föreslagit att domstol vid vilken mål om vård är anhängigt skall kunna besluta att omedelbart omhändertagande skall upphöra. Den i lagen valda konstruktionen innebär emellertid att det ankommer på dom- stolen att pröva de rättsliga förutsättningarna för åtgärd enligt lagen. me- dan ansvaret för den fortsatta värden skall åvila nämnden. Det ankommer således på nämnden att kontinuerligt pröva behovet av fortsatt omhänder- tagande och så snart skäl föreligger häva beslutet. Det har därför inte ansetts f'tnnas tillräcklig anledning att vid sidan härav ge domstolen en befogenhet att självmant besluta i fråga om omhändertagandets fortsatta bestånd. Det är bara när frågan om omhändertagande har kommit under domstolens prövning efter besvär som den kan besluta om detta.

Målens handläggning 9 %

Mål om vård med stöd av denna lag skall prövas skyndsamt. Om den unge är omhändertagen. skall länsrätten hälla förhandling i målet inom två veckor från den dag då ansökan om vård kom in. Länsrät- ten får förlänga denna tid. om ytterligare utredning eller annan särskild omständighet gör det nödvändigt.

Har socialnämnden funnit det nödvändigt att ansöka om vård. är det som regel angeläget att få ansökan prövad skyndsamt. Förvaltnings- processlagen (l97lz201. FPL). som reglerar handläggningen. innehåller inga bestämmelser om handläggningstiden vid denna typ av mål. Det har därför ansetts nödvändigt att komplettera FPL med särskilda bestämmel- ser i LVU. 38 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr I. De! A

Prop. 1979/BOU SparJnnlit' LVU 594

Är den unge omhändertagen av socialnämnden och därmed berövad friheten. är det särskilt viktigt att målet prövas av länsrätten så snart som möjligt. I andra stycket anges därför att förhandling i målet skall hållas inom två veckor från det ansökan om vård kom in till länsrätten. Som framgår av de allmänna övervägandena (aVsnitt 2.25) har tiden ökats från en till två veckor jämfört med socialutredningens förslag. Lagen har inget krav på att målet skall vara avgjort inom den angivna tiden. Det är tillräck- ligt att länsrätten har tagit trpp målet till förhandling inom tiden. Visar det sig vid förhandlingen att det behövs ytterligare utredning. är det inget hinder mot att länsrätten tar upp målet till ny förhandling även efter tidsfristens utgång.

Omständigheterna kan vara sådana att förhandlingen inte kan hållas inom den föreskrivna tiden. Den unge eller hans föräldrar kan ha giltigt hinder för inställelse. Det kan ha kommit in en framställning om komplette- ring av utredningen. Det kan visa sig att länsrätten under den förberedande handläggningen finner t. ex. Iäkarundersökning nödvändig och att ttndcr- sökningen inte kan genomföras omedelbart. l lagrummet anges därför att om ytterligare utredning eller annan särskild omständighet gör det nöd—

'ändigt. så får den föreskrivna tidsfristen förlängas.

Undantagsregeln är avsedd att kttnna tillämpas endast i sällsynta fall. Länsrätten bör därför pröva behovet av kompletterande utredning och bestämma dag för förhandling så snart ansökan har kommit in till rätten.

Som framgår av kommentaren till Så kan i undantagsfall den sitttationen uppstå att socialnämnden. sedan nämnden har fört talan hos kammarrätten mot länsrättens beslut att lämna ansökan om vård utan bifall. på grttnd av nya omständigheter beslutar att den ttnge skall omhändertas omedelbart. Det ligger i sakens natur att kammarrätten i det fall den trnge på så sätt är berövad sin frihet skall pröva målet med särskild skyndsamhet. Någon föreskrift om detta utöver den som har tagits in i första stycket. har emellertid inte ansetts påkallad.

ll) &

I mål om vård enligt denna lag skall länsrätten och kammarrätten hålla muntlig förhandling. om detta inte är uppenbart obehövligt.

Muntlig förhandling skall alltid hållas. om någon part begär det. Parterna skall upplysas om sin rätt att begära muntlig förhandling.

Uteblir enskild part som har kallats vid vite att inställa sig personligen vid förhandling. får rätten förordna att han skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till en senare dag.

Första stycket. Enligt FPL är förfarandet i länsrätt skriftligt. De mål det här är fråga om är för den enskilde ofta av djupt ingripande art. Som har framgått av de allmänna övervägandena (avsnitt 2.25) bör därför länsrät- tens och kammarrättens prövning ske efter muntlig förhandling.

l förevarande paragraf anges nu som huvudregel att länsrätten och kammarrätten skall hålla muntlig förhandling i mål om vård enligt lagen.

Prop. 1979/80:1 Spec.;nofiv LVU 595

Föräldrarna och den unge själv. om han har nått tillräcklig mognad. bör vara närvarande när målet prövas. Rätten bör därför som regel kalla parterna till personlig inställelse. Målets beskaffenhet kan emellertid nå- gon gång föranleda undantag härifrån. Har t. ex. föri'tldrarna fört talan mot nämndens beslut och skall besvären uppenbarligen bifallas. kan personlig inställelse vara onödig. Det bör således ankomma på rätten att i varje särskilt fall pröva behovet av personlig inställelse. Här blir bestämmelser- na i l4ä FPL tillämpliga. Där framgår att rätten får kalla den enskilde att inställa sig personligen vid vite eller vid påföljd att hans utevaro inte utgör hinder för målets vidare handläggning och avgörande. ] det senare fallet får parten själv ta ställning till om han vill närvara vid förhandlingen.

Amira Myt-ker. Finner rätten att muntlig förhandling är uppenbart obe- hövlig. får rätten avgöra målet genom skriftligt förfarande. Part skall i sådant fall underrättas innan målet avgörs och beredas tillfälle att påkalla muntlig förhandling. Begär part muntlig förhandling. skall sådan förhand- ling alltid hållas.

Omständigheterna i målet kan ofta vara sådana att rätten vid sin pröv- ning bör ha tillgång till social, psykologisk eller medicinsk sakkunskap. Vad som åligger rätten i sådant hänseende framgår redan av FPL, varför någon särskild bestämmelse om detta inte behövs.

Tredje styr-ket. Ibland kan omständigheterna vara sådana att det för rätten framstår som nödvändigt att höra föräldrarna eller den unge innan målet avgörs. Hörsammar inte föräldrarna eller den unge rättens kallelse. bör rätten därför ha möjlighet att förordna att den enskilde skall hämtas till förhandlingen genom polismyndighetens försorg. Eftersom FPL inte inne- håller några bestämmelser om detta. har det här tagits in en särskild bestämmelse om hämtning av enskild part till förhandlingen.

Om vite och om besvär över beslut att utdöma vite finns det bestämmel- ser i FPL.

Vården lllå

När ett beslut har fattats om omhändertagande eller om vård enligt denna lag. bestämmer socialnämnden hur vården av den unge skall ordnas och var han skall vistas under vårdtiden.

Nämnden får medge att den unge vistas i sitt eget hem. om detta kan antas vara bäst ägnat att främja vården av honom. Vård med stöd av denna lag skall dock alltid inledas utanför den ttnges eget hem.

Nämnden eller den åt vilken nämnden har uppdragit vården skall ha uppsikt över den unge och. i den mån det behövs för att genomföra vården. bestämma om hans personliga förhållanden.

Första stycket innehåller enbart sådana bestämmelser som är nöd- vändiga för att socialnämnden skall kunna genomföra vården av den unge. när detta inte kan ske i frivilliga former. De övergripande bestämmelserna

Prop. 1979/8011 Spec.:noliv LVU 596

om nämndens vardansvar finns i socialtjänstlagen. Det föreskrivs där bl. a. att nämnden ansvarar för att den som genom nämndens försorg har tagits emot i annat hem än det egna får god vård (Zl ? Sol.). Det har mot den bakgrunden inte ansetts påkallat att som lagrådet har föreslagit — i före- varande lag ta in en särskild bestämmelse om nämndens vårdansvar i LVU.

Med socialnämndens beslut om omedelbart omhändertagande och läns- rättens beslut om vård följer en rätt för socialnämnden att bestämma httr vården skall ordnas och var den unge skall vistas under vårdtiden. Grun- den för beslutet är att den unge — åtminstone i ett inledande skede — behöver beredas vård utanför det egna hemmet. Det ankommer på nämn- den att ta ställning till om den unge skall ges vård i annat enskilt hem. familjehem. eller om hans förhållanden nödvändiggör vård på en institu- tion. t. ex. vad som i SoL kallas hem för vård eller boende. Det ligger i sakens natur att nämndens beslut i sådan fråga kan verkställas genast. Nämnden är därvid i och för sig inte bunden till de åtgärder som har redovisats för länsrätten i samband med ansökan om vård. Nya omständig— heter kan föranleda avvikelser från de tidigare planerna.

Andra stycket. Det anses inte vara förenligt med gällande bestämmelser i BvL. att placera den unge för fortsatt vård i hans eget hem så länge han är omhändertagen för samhällsvård. Som har framgått av de allmänna över- vägandena (avsnitt 2.25) bör det inte vara något hinder enligt LVU mot att placera den som vårdas med stöd av LVU i hans eget hem. om man i ett senare skede av vården anser detta vara det bästa för att främja värden av honom. En särskild erinran om detta har tagits in här. Så länge beslut om vård med stöd av LVLl gäller kan den unge i och för sig åter tas ifrån sitt hem. om detta skulle visa sig nödvändigt. Att låta barnet byta miljö flera ganger är dock oftast skadligt för barnet. Det finns också skäl att under- stryka att det så långt möjligt måste finnas garantier för att den unge kan få en betryggande omvardnad i sitt eget hem innan man låter honom komma tillbaka. Har länsrätten beslutat att ett barn skall vårdas med stöd av LVU därför att det har funnits brister i omsorgen om barnet som har utgjort en fara för barnets hälsa eller utveckling. är det alldeles givet att nämnden måste vara försiktig innan den återför barnet till hemmet. Det är emellertid inte möjligt att uttala något generellt om under vilka förutsättningar detta bör låta sig göra. Det ena fallet ärinte det andra likt.

Tredje stycke/. Nämnden har efter beslut om omedelbart omhänder- tagande eller om vård inträtt vid sidan av föräldrarna eller i deras ställe. Den bör därmed. i den omfattning som behövs för att genomföra vården. ha samma skyldigheter och befogenheter som tillkommer föräldrarna. I likhet med föräldrarna kan nämnden således vidta åtgärder som behövs för att den unge inte skall skada sig själv eller annan. Nämnden bör därför på samma sätt som föräldrarna t.ex. kunna hindra att den unge rymmer. Nämnden bör också i likhet med föräldrarna kunna besluta i frågor som rör

Prop. 1979/SO:] Spec./notir' LVU 597

den unges personliga förhållanden. Det kan här gälla frågor som medicinsk Vård eller behandling. om rätt för den Linge att företa resor eller att påbörja arbetsanställning. [ överensstämmelse med de principer som skall gälla i vårdarbetet om socialtjänstens samverkan med den enskilde hör nämnden när förhållandena medger det samråda med föräldrarna i sådana frågor. Den omständigheten att nämnden har tagit över ansvaret för vården av den unge får' således inte leda till att föräldrarna fråntas allt inflytande. Föräld- rarna liksom den unge själv bör så långt möjligt medverka vid vårdens utformtring. Det är således endast i de hänseenden det är nödvändigt för att genomföra vården som nämnden genom länsrättens beslut tar över föräld- rarnas bestämmande över den unge.

l2 &

För vård av unga som på någon grund som anges i l å andra stycket 2 eller tredje stycket behöver stå under särskilt noggrann tillsyn skall det finnas hem som är anpassade för sådan tillsyn. Regeringen eller. efter regeringens bestämmande. socialstyrelsen beslutar vilka hem som skall anses som hem för sådan särskild tillsyn.

De nuvarande institutionerna. bl.a. ungdomsvårdsskolor. barnavårds- anstalter och vårdanstalter för alkoholmissbrtrkare. har i SoL sammanförts under benämningen hem för vård eller boende. Dessa hem skall i princip stå öppna för alla som behöver institutionsvård. också för unga som bereds Vård med stöd av LVU. Hemmen kommer således inte enbart att vara inrättade för att ta emot unga som behöver kunna kvarhållas och i övrigt underkastas begränsningar i sin rörelsefrihet.

Det kommer emellertid att vara nödvändigt att utforma vården vid vissa institutioner på ett sådant sätt att unga. som bereds vård av anledning som anges i lä andra stycket 2 eller tredje stycket. kan ställas under särskilt noggrann tillsyn vid hemmet. ! lagrummet ges regeringen bemyndigande att fastställa vilka hem som skall anses som sådana hem för särskild tillsyn. Regeringen kan överlåta på socialstyrelsen att fastställa detta. Avsikten är att uppdra åt socialstyrelsen att ta tipp dessa hem i en särskild förteckning.

De hem som här avses kommer i allt väsentligt att få ta över de uppgifter som i dag fullgörs av ungdomsvårdsskolorna. Det har emellertid inte ansetts att det finns skäl att utforma vården så att den medger möjligheter till sådan särbehandling som i dag förekommer inom ungdomsvårdsskole— organisationen. Någon direkt motsvarighet till den vård på specialavdel— ning som nu kan ges enligt stadgan (l960: 728) för ungdomsvårdsskolorna förutsätts sålunda inte kttnna bli anordnad enligt den nya lagstiftningen. Det hindrar inte att den unge. om det behövs. skall kunna avskiljas från övriga intagna vid hemmet och ställas under särskild uppsikt inom ramen för de befogenheter som enligt Bä skall tillkomma den som har ansvaret för vården.

Prop. 1979/80zl Spec./nulir' LVU 598

B 5

Om omedelbart omhändertagande eller vård av den unge har beslutats på någon grund som anges i l å andra stycket 2 eller tredje stycket och han vistas i ett sådant hem som avses i lZ &. får han hindras att lämna hemmet och i övrigt underkastas den begränsning av rörelsefriheten som är nöd— vändig för att vården skall kunna genomföras. Den unges rörelsefrihet får också inskränkas när det påkallas av övriga intagnas eller personalens säkerhet.

Beträffande sådana ungdomar som bereds vård på grund av sitt eget beteende har nämnden fått befogenheter som går längre än annars för att genomföra varden. Som framgår av 12; skall det finnas särskilda hem för vård eller boende som skall kunna ta emot de unga som på grund av sitt beteende behöver särskilt noggrann tillsyn. För att vården vid dessa hem skall kunna genomföras har det ansetts nödvändigt att ge den som har ansvaret för vården vid hemmet särskilda befogenheter. Det kan således förutsättas att många av dessa unga. i varje fall inledningsvis. av olika skäl försöker undandra sig vården. Det kan också hända att de till följd av missbruk eller av annan orsak allvarligt stör vården vid det hem där de vistas. Sådana omständigheter kan göra det nödvändigt att begränsa den unges rörelsefrihet i hemmet. Enligt förevarande lagrum får den trnge underkastas den begränsning av rörelsefriheten som är nödvändig för att vården skall kunna genomföras. Den unges rörelsefrihet får vidare inskrän- kas när det påkallas av övriga intagnas eller personalens säkerhet.

Lagen innehåller inga närmare bestämmelser om hur vården i dessa fall skall genomföras. Vården får utformas utifrån den unges behov i varje särskilt fall. Det är emellertid nödvändigt att i ett par hänseenden begränsa den kompetens som skall tillkomma nämnden. Sålunda bör i princip isole- ring inte få förekomma under vården. Att en isolering kan få skadliga verkningar för den unge är numera allmänt erkänt. En annan sak är att det kan vara nödvändigt att i vissa extrema situationer — t. ex. när den unge under akut påverkan av alkohol eller narkotika eller av annan orsak är starkt "utagerande" — ttnder kortare tid hålla den unge avskild från övriga vårdbehövande. Han bör emellertid i ett sådant fall stå under ständig uppsikt av vårdpersonalen. Dessa begränsningar i de befogenheter som ges nämnden i denna paragraf bör tas in i verkställighetsföreskrifter.

Har socialnämnden beslutat att den unge skall tas in på ett hem som medger särskild tillsyn gäller för vården där de särskilda bestämmelserna i 13— 15 åå.

Som lagrådet har påpekat gör detta att det blir nödvändigt att i beslut om omedelbart omhändertagande säga ut vilken av de i l ä upptagna grunderna för beredande av vård som sannolikt blir att tillämpa beträffande den unge. Bestämmelser om detta kommer att meddelas i verkställighetsföreskrifter till lagen.

Prop. 1979/SO:] Spel-.motiv LVU . 599

14 å

Den för vilken bestämmelserna i 13 å gäller får inte inneha alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel. injektionssprutor eller kanyler. sotn kan användas för insprutning i människokroppen. eller något annat som kan vara till men för varden eller ordningen vid hemmet. Påträffas sådan egendom hos den unge. får den omhändertas.

Den ttnge får kroppsvisiteras när han kommer till hemmet för kontroll att han inte bär på sig något som han inte får inneha där. Detsamma gäller om det ttnder vistelsen i hemmet uppkommer misstanke att sådan egendom skall påträffas hos honom.

Vid visitering skall iakttas all den hänsyn som omständigheterna medger. Om möjligt skall ett vittne närvara.

Lagrummet avser den som bereds vård av anledning som anges i lå andra stycket 2 eller tredje stycket och som har tagits in i hem som avses i 12 å och som därför enligt 13 å får underkastas begränsningar i rörelsefrihe- ten.

Första stycket. Här har på lagrådets förslag tagits in bestämmelser om förbud för nu ifrågavarande unga att inneha egendom som kan vara till men för vården eller ordningen vid hemmet och befogenhet för vårdpersonalen att omhänderta sådan egendom. l lagrummet har särskilt angetts alkohol- haltiga drycker eller andra berusningsmedel. narkotika. injektionsspruta eller kanyl. men bestämmelserna gäller även annan egendom som kan störa vården eller ordningen. Här kan som exempel nämnas vapen. till- hygge eller annat föremål som kan vara farligt för övriga intagnas eller personalens säkerhet. Det ges även möjlighet att ta om hand mediciner. som vid oriktigt brttk kan skada den unge. I sådant fall bör den som har ansvaret för vården vid hemmet snarast underrätta läkare. som får ta ställning till den unges behov av sådana mediciner.

1 24å finns bestämmelser om att omhändertagen egendom i vissa fall får förstöras eller säljas. Där finns också bestämmelser om förfarandet med sådan egendom som saknar känd ägare. Annan omhändertagen egendom får tillställas person som den unge anvisar eller förvaras för den unges räkning i avvaktan på att vården vid hemmet upphör. Egendomen kan också tänkas bli förverkad med stöd av annan lagstiftning.

Bestämmelsen har utformats efter mönster av 2 och 7 åå lagen ( 1976: 371 ) om behandlingen av häktade och anhållna m. 11.

Andra stycket. Det kan vara nödvändigt att kroppsvisitera ungdomar som efter beslut om omedelbart omhändertagande eller vård på grund av alkohol- eller narkotikamissbruk etc. eller kriminalitet skall tas in på så- dant hem för särskild tillsyn som avses i 12 å. På grund av bestämmelserna i 2 kap. 6 och 12 åå regeringsformen. som tillförsäkrar den enskilde skydd mot bl. a. sådan åtgärd. är det nödvändigt att särskilt reglera denna fråga i LVU.

Enligt de föreslagna bestämmelserna får den unge när han kommer till hemmet kroppsvisiteras för kontroll att han inte bär på sig något som han

Prop. 1979/8011 Spetzmotiv LVU ooo

enligt första stycket inte får inneha vid hemmet. Kroppsvisitaticm får göras när den Linge kommer till hemmet. Härmed avses såväl de fall när den unge först tas emot vid hemmet som när han efter permission eller annan tillfällig bortovaro återkommer till hemmet.

Den unge får emellertid även kroppsvisiteras under vistelsen på hemmet om man misstänker att han har kommit i besittning av sådant som han inte får inneha på hemmet. Det kan t. ex. ha förekommit något som gör att det kan finnas anledning att anta att den ttnge efter ett besök eller genom någon annan som vårdas i hemmet har kommit i besittning av narkotika eller annat berusningsmedel. Under bestämmelserna faller även att den unge underkastas en mera ytlig visitation för kontroll av eventuellt innehav av vapen eller annat farligt föremål. Det kan t.ex ha kommit tipp misstanke om att den unge tänker rymma från hemmet och att han för detta ändamål har utrustat sig med tillhygge eller annat farligt föremål.

Med kroppsvisitation avses undersökning av någons kläder eller av väska eller annat som han för med sig. Det kan i och för sig övervägas om inte lagen även borde innehålla bestämmelser om kroppsbesiktning. dvs. undersökning av någons kropp. För de unga som det här är fråga om finns det dock regelmässigt inget behov av så långt gående kontrollåtgärder. Det skulle vara svårt att förena med syftet med vården. om vårdpersonalen gavs möjlighet att genomföra så integritetskränkande åtgärder som en kroppsbesiktning innebär. 1 de fall den unge kan misstänkas för att i kroppen medföra något som han inte får inneha kan nödvändig grad av säkerhet nås om den unge ställs under särskild uppsikt inom hemmet.

Tredje stycket. Det liggeri sakens natur att man vid visitering skall iaktta all den hänsyn som omständigheterna medger. Om möjligt skall ett vittne närvara. '

15 å

Den för vilken bestämmelserna i l3å gäller får underkastas övervakning av sina brev och andra försändelser. om detta är påkallat med hänsyn till ordningen vid hemmet eller den unges särskilda förhållanden. För detta ändamål får den som förestår vården vid hemmet öppna och ta del av försändelser som ankommer till eller avsänds från den unge. Om en an- kommande försändelse innehåller något som den unge inte får inneha. skall detta omhändertas.

Brev mellan den unge och en svensk myndighet eller advokat eller hans offentliga biträde skall vidarebefordras utan föregående granskning.

Bestämmelserna gäller unga som bereds vård i hem som avses i 12.5 av sådan anledning som anges i lå andra stycket 2 eller tredje stycket Och som följaktligen enligt 13 å får underkastas begränsningari rörelsefriheten.

Första styr-ket. Det kan i vissa fall finnas anledning att granska den unges brevväxling. t.ex. om det kan misstänkas att den unge i samråd med någon annan tänker avvikit från hemmet eller att han i brev eller annan

Prop. 1979/80:l Spec./tmtt't'LVU - - 601

försändelse kommer att ta emot narkotika eller något annat som han enligt 14å inte får inneha. Den som har ansvaret för värden har då rätt att öppna och ta del av både ankommande och avgående försändelser. Härmed avses såväl brev som paket.

Finner den som är ansvarig för vården att försändelsen innehåller något som den unge inte får inneha, skall försändelsen omhändertas. Är det fråga om berusningsmedel. injektionsspruta eller kanyl. får egendomen förver- kas i enlighet med bestämmelserna i 24å. Innehåller försändelse annan egendom som kan vara till men för vården eller ordningen. t.ex. föremål som kan användas som vapen eller användas av den unge i syfte att rymma från hemmet. får egendomen förvaras av den vårdansvarige i avvaktan på att den unge skrivs ut från hemmet. Vad som har sagts om förvaring av egendom gäller emellertid inte brottsverktyg eller annat som skall förver- kas i enlighet med bestämmelserna i BrB eller enligt annan författning.

Andra stycket. Vissa undantag bör gälla från möjligheterna att granska den unges brevväxling. Han har således alltid rätt att fritt meddela sig skriftligen med tillsynsmyndighet — socialstyrelsen eller länsstyrelsen — eller annan myndighet. t. ex. JO. eller med advokat eller offentligt biträde. Av bestämmelserna följer att den unge därvid inte får utsättas för någon kontroll eller påverkan från vårdpersonalens sida. Andra stycket har utfor- mats efter mönster av 9å första stycket lagen om behandling av häktade och anhållna m. fl. och 25å lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt.

Avsikten är att ge närmare bestämmelser om granskning av brevväxling i verkställighetsföreskrifter till lagen.

16 å

Om det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vård eller omhän- dertagande med stöd av denna lag. får socialnämnden

l. bestämma hur den rätt till umgänge med den unge som kan tillkomma en förälder eller någon annan som har vårdnaden om honom skall utövas eller

2. bestämma att den unges vistelseort inte skall röjas för föräldern eller vårdnadshavaren.

Socialnämnden bör vid vårdens genomförande så långt möjligt samarbe- ta med föräldrarna och medverka till att kontakterna mellan föräldrarna och den unge upprätthålls. Beslut om omhändertagande eller om vård bör som har sagts förut inte leda till andra begränsningar i föräldrarnas um- gänge med den unge än som är nödvändigt för att genomföra vården.

Omständigheterna kan emellertid vara sådana att föräldrarna ttnder den tid som vården pågår inte bör träffa den ttnge. Det kan t. ex finnas risk för att föräldrarna obehörigen griper in i vården. Föräldrarnas personliga förhållanden kan också. exempelvis vid långtgående missbruk eller vid psykisk sjukdom, vara sådana att de över huvud taget inte bör träffa barnet eller den unge. Befogenheten att civilrättsligt bestämma om umgänget med

Prop. 1979/SO:! S])ec.ntott't-' LVU 602

förälder som inte har vårdnaden tillkommer, även om den unge är föremål för omedelbart omhändertagande eller vård med stöd av lagen. enligt 6 kap. llå FB allmän domstol. Socialnämnden bör emellertid om det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vården eller omhändertagandet kunna ge föreskrift om hur den umgängesrätt skall utövas som tillkommer vårdnadshavaren eller som kan ha blivit bestämd genom avtal eller av rätten. Bestämmelsen svarar i huvudsak mot 41 å andra stycket BvL.

För att en föreskrift om umgängesrätt skall bli effektiv kan det i vissa fall Vara nödvändigt att nämnden håller barnets vistelseort hemlig för föräld- rarna. Denna rätt följer f. n. av bestämmelsen i 41 å andra stycket BvL.

De föreslagna bestämmelserna om begränsningar i umgängesrätten bör tillämpas restriktivt. Det bör således endast i rena undantagsfall behöva förekomma att nämnden håller den unges vistelseort hemlig för föräldrar- na.

Av leå framgår att socialnämndens beslut enligt denna paragraf får överklagas hos länsrätten.

Övriga bestämmelser

l7 å

1 ett ärende enligt denna lag får socialnämnden besluta om läkar- undersökning av den unge samt utse läkare för undersökningen. Om un- dersökningen inte lämpligen kan genomföras i den unges hem. får nämn- den bestämma någon annan plats för den. 1 ett mål enligt denna lag har rätten samma befogenhet.

Läkarundersökningen skall. om den inte av särskilda skäl är obehövlig. äga rum innan nämnden gör ansökan enligt 2 å.

Polismyndigheten skall på begäran av socialnämnden eller nämndens ordförande eller av rätten lämna biträde för att bereda läkaren tillträde till den unges hem eller för att inställa den unge till läkarundersökningen.

Första och andra styckena. Läkarundersökning är oftast nödvändig för att nämnden skall kunna bedöma den unges behov av vård med stöd av lagen. lnte minst vid misstänkt barnmisshandel har det stor betydelse att Iäkarundersökning kommer till stånd utan dröjsmål. Även när nämnden överväger att ansöka om vård av den unge på grund av hans eget beteende. är Iäkarundersökning som regel ett viktigt led i undersökningen. 1 första stycket föreskrivs därför att socialnämnden får besluta om läkarunder- sökning och utse läkare för undersökningen. Förordnandet behöver inte avse en bestämd läkare. Det kan t.ex. avse läkare vid viss barn- och ungdomspsykiatrisk klinik. 1 mål enligt denna lag har rätten samma befo- genhet. Läkarundersökning skall. som framgår av andra stycket. ha ägt rum innan nämnden ansöker om vård enligt lagen. om inte särskilda skäl gör en sådan undersökning obehövlig. Sådana särskilda skäl kan vara att den unge redan tidigare har genomgått Iäkarundersökning eller att det annars föreligger en tillfredsställande utredning om hans hälsotillstånd.

Framför allt när det är fråga om små barn är det av stort värde att

Prop. 1979/SO:] Spec.;nutiv LVU - 603

undersökningen kan genomföras i den unges eget hem. En undersökning i en främmande miljö kan i en situation när ett omhändertagande övervägs vara ett så oroande inslag att undersökningen allvarligt kan försvåras. Omständigheterna kan å andra sidan vara sådana att undersökningen inte lämpligen kan genomföras i hemmet. Den unge måste kanske stå under observation under någon tid. I sådant fall får nämnden bestämma annan plats för undersökningen.

Tredje stycket. Motsättcr sig föräldrarna Iäkarundersökning kan denna omständighet. tillsammans med vad som i övrigt har kommit fram i ären— det. vara tillräcklig anledning för nämnden att besluta om omedelbart omhändertagande enligt 6.5. Anser nämden att det inte finns tillräcklig anledning för ett sådant beslut. bör nämnden ha möjlighet att på annat sätt få undersökningen genomförd. Nämnden har därför getts möjlighet att få biträde av polisen för att bereda läkaren tillträde till hemmet eller för att föra den unge till Iäkarundersökning på annan plats som nämnden har bestämt. Det ligger i sakens natur att nämnden endast i undantagsfall bör utnyttja en sådan befogenhet. Oftast finns det förutsättningar att vid samtal med föräldrarna få deras förståelse för det nödvändiga i att undersökning— en genomförs.

Polismyndigheten skall lämna biträdc på begäran av socialnämnden. Ordföranden kan i nämndens ställe påkalla sådant biträde. Polismyndighet skall även på begäran av länsrätt och högre rätt lämna biträde som har sagts nu.

18 &

Polismyndigheten skall på begäran av socialnämnden eller av någon ledamot eller tjänsteman som nämnden har förordnat lämna biträde för att genomföra beslut om vård eller omhändertagande med stöd av denna lag.

Om omedelbart omhändertagande eller vård av den unge har beslutats på någon grund som anges i l å andra stycket 2 eller tredje stycket och den unge är intagen i ett sådant hem som avses i 12 .5. skall polismyndigheten på begäran av den som förestår vården vid hemmet lämna biträde för att efterforska och återhämta den unge. om denne har avvikit från hemmet. eller för att ombesörja annan förflyttning av honom.

Första stycket. Sedan länsrätten har beslutat om vård, övergår ansvaret för värden på nämnden. Nämnden har även ansvaret för vården av den som genom nämndens beslut har tagits om hand omedelbart. Om föräldrar- na eller den unge själv inte vill medverka till att beslutet genomförs. har socialnämnden enligt denna paragraf rätt att påkalla biträde av polisen. Av detta följer också att nämnden. om den unge lämnar det hem där han enligt nämndens bestämmande skall vistas. får begära biträde av polisen för att efterspana och återföra den unge till hemmet. För att beslut skall kunna fattas med nödvändig skyndsamhet har även ledamot eller tjänsteman som nämnden har förordnat getts befogenhet att påkalla biträde av polisen.

Prop. 1979/8():1 Spec./nutit' LVU höll

Andra stycket. I fråga om de ungdomar som vårdas på grund av sitt beteende (I & andra stycket 2 eller tredje stycket) i sådant hem för särskild tillsyn som avses i lZå har den som förestår vården vid hemmet rätt att få biträde av polisen för att leta efter eller hämta tillbaka den som har avvikit eller för annan förllyttning. Det bör observeras att möjligheten till polis- hjälp inte finns när det gäller den som frivilligt vårdas på sådant hem. I fråga om barn som vårdas på grund av brister i omsorgen om dem enligt 1 & andra stycket 1 LVU kan biträde av polisen erhållas endast med stöd av första stycket i förevarande lagrum.

19 &

Har den unge fyllt 15 år. har han rätt att själv föra sin talan i mål och ärenden enligt denna lag.

Bestämmelsen har en motsvarighet i 5615 SoL. Motiven har behandlats tidigare (avsnitt 2. 17.5).

20 &

Socialnämndens beslut far överklagas hos länsrätten genom besvär. när nämnden har

1. beslutat om var vården av den ttnge skall inledas eller beslutat att flytta den unge från det hem där han vistas.

2. beslutat i en fråga om vård med stöd av lagen skall upphöra.

3. med stöd av 16% beslutat om umgänget med den unge eller beslutat att dennes vistelseort inte skall röjas.

Andra beslut av nämnden enligt denna lag får inte överklagas. Rättens beslut enligt 17.5 om läkarundersökning får inte överklagas.

I-"örsta stycket. Beslut om vård upphör att gälla enligt Så. om vård utanför den unges hem inte har påbörjats inom fyra veckor från den dag då beslut om vård har vunnit laga kraft. Länsrätten tar i sitt beslut inte formellt ställning till vilken vård den unge skall ges. Det är som framhålls i lagrådets yttrande (bil. 5) socialnämndens sak att besluta om detta. Även om länsrätten skulle ogilla den placeringsform som nämnden har angett i sin ansökan till rätten och för sin del föredrar andra vårdåtgärder utanför den unges eget hem än dem socialnämnden planerar. kan länsrätten vara i det läget att den måste besluta att vård skall beredas med stöd av lagen. Härav följer även att den som är missnöjd med den av nämnden valda vårdformen inte kan få denna fråga prövad genom att överklaga länsrättens beslut. 1 första pttnkten har öppnats möjlighet för vårdnadshavaren och i förekommande fall den unge själv att överklaga nämndens beslut om var värden skall inledas.

Klagorätt enligt första punkten föreligger också om nämnden efter det att den unge har beretts vård i t. ex. familjehem finner att omständigheter- na har ändrats så. att den unge bör flyttas till ett annat familjehem eller att den unge i stället bör få institutionell vård. Skälen för denna klagorätt har angetts i lagrådsremissen (bil. 4 sid. 48—50). Länsrättens prövning skall

Prop. 1979/SO:] Spec.;notiv L VU 605

avse frågan om den ändring i värden som socialnämnden har beslutat om är förenlig med den unges bästa. Länsrätten måste därvid beakta vilka faktis- ka möjlighetcr som finns att bereda den unge vård. Länsrätten kan självfal- let intc besluta att den unge skall stanna kvar i ett familjehem om man där har förklarat att man inte har möjlighet att bereda honom fortsatt vård. Som framgår av 21% första stycket får nämndens beslut verkställas utan hinder av att beslutet inte har vunnit laga kraft.

Klagorätten gäller bara vid flyttningar under den vårdtid som följer efter det att länsrätten har beslutat om vård. Det går således inte att överklaga ett beslut av nämnden efter ett omedelbart omhändertagande att flytta den unge från ett hem till ett annat.

Det står den unge och hans föräldrar fritt att när som helst begära att vården skall upphöra. Lämnas en sådan begäran utan bifall. får beslutet öVerklagas enligt punkt 2. Klagorätten avser även det fall att nämnden mot föräldrarnas eller den unges vilja förklarar vården avslutad. Det har ansetts att föräldrarna även i sådant fall bör kunna överklaga beslutet. Detsamma gäller om nämnden vid den prövning som skall ske enligt 5 å andra stycket finner att värd med stöd av lagen skall fortsätta.

Enligt punkt 3 går det slutligen att klaga om nämnden med stöd av 165 har beslutat att meddela föreskrift beträffande umgänget med den unge eller att vägra att uppge dennes vistelseort.

Andra stycket. Enligt Sol. får talan föras genom förvaltningsbesvär mot bl. a. beslut i fråga om rätten till bistånd. medan det för övriga beslut för vilka särskilt rättsmedel inte har angetts i lagen kommunalbesvärsvägen står öppen. Lagrådet har i sitt yttrande (bil. 5) tagit upp frågan om alla beslut av socialnämnden. för vilka förvaltningsbesvär inte har angetts som rättsmedel i denna paragraf. skall kunna klandras genom kommunalbe- svär. Som lagrådet anför måste kommttnmedlemmarna anses ha ett svagt intresse av att kunna påfordra legalitetsprövning av alla de detaljbeslut som tvångsvårdssituationen kan föranleda. Genom bestämmelserna i detta stycke har nu möjligheten att överklaga nämndbeslut genom kommunal- besvär tagits bort.

Tredje stycket. I fråga om rätten att klaga på beslut av länsrätten ges bestämmelser i FPL. Enligt vad som sägs där överklagas länsrätts beslut genom besvär hos kammarrätten. Kammarrättens beslut överklagas hos regeringsrätten. Det har ansetts att det inte finns tillräckliga skäl att medge fullföljd av länsrätts eller kammarrätts beslut om läkarundersökning.

21 &

Socialnämndens beslut enligt denna lag gäller omedelbart, om nämnden inte förordnar något annat. Detsamma är fallet med sådana beslut om omedelbart omhändertagande som har meddelats av ordföranden eller någon ledamot i nämnden.

Rätten får förordna att ett beslut som rätten har meddelat skall gälla omedelbart.

Prop. l979/80:1 Spec.;nolit' LVU 606

Första .rt_t'('kcl. Socialnämndens beslut enligt lagen kommer genomgåen- de att avse vårdsituationer. På förslag av lagrådet har en generell regel tagits in om att ett sådant beslut skall gälla omedelbart. om inte nämnden förordnar annorlunda. Bestämmelsen avser bl. a. beslut om vårdens upphö- rande enligt 5 5 första stycket. beslut enligt 5 5 andra stycket. beslut om omhändertagande enligt 6 Ö. beslut om hur vården skall ordnas m.m. enligt 11 s och beslut om föreskrift om umgänge med den unge m.m. enligt 16 &.

Andra styckct. Det skall ankomma på länsrätt att i varje särskilt fall själv förordna om dess beslut skall gälla omedelbart. Kammarrätten har samma valfrihet. Av 28 & FPL följer att länsrätt och högre rätt har befogenhet att interimistiskt förordna om beslut som genom besvär förs under domstolens prövning.

22 Ö Om offentligt biträde och annan rättshjälp i mål och ärenden enligt denna lag finns bestämmelser i rättshjälpslagen (1972: 429).

Det har med tanke på LVU:s karaktär av tvångslag ansetts lämpligt att ta in en hänvisning till rättshjälpslagens bestämmelser om bl.a. offentligt biträde. Angående förslag till ändring i rättshjälpslagen såvitt avser rätten till offentligt biträde i mål eller ärende som här avses. se avsnitt 2.25.4.

235

Vid handläggning i kammarrätt av mål enligt denna lag skall nämndemän ingå i rätten.

Bestämmelsen svarar i huvudsak mot 84 & Bvl... Enligt de i 84 .b" BvL tillämpade grunderna för ttrval av de mål i vilka nämndemän skall delta i kammarrätt skulle samtliga mål som enligt LVU kan komma att handläg- gas i kammarrätt hänföras till denna grupp utom de som anges i 20 å första stycket 3. Tillräckliga skäl har inte ansetts föreligga för att nu undanta denna målgrupp.

24 5

Om alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel har omhänderta- gits enligt 14 eller 15 & eller påträffats inom ett sådant hem som avses i 12 så utan att det finns någon känd ägare till dem. skall den som förestår vården vid hemmet låta förstöra eller försälja egendomen enligt bestämmelserna om beslagtagen egendom i 2 5 1 första stycket lagen (1958: 205) om förver- kande av alkoholhaltiga drycker m. m. Belopp som har erhållits vid försälj- ning tillfaller staten.

Detsamma skall gälla i fråga om injektionssprutor och kanyler. som kan användas för insprutning i människokroppen.

Prop. 1979/80:1 Spa-.motiv LVU 607

Bestämmelserna. som får tillämpas endast vid hem sotn avses i 12 &. motsvarari huvudsak 88 a & BvL. En utförlig redovisning av grunderna för beslut som här avses har lämnats av lagrådet i dess yttrande (bil. 5).

Övergångsbestämmelser 1 .

Denna lag träderi kraft den ljanuari 1981.

')

Om det före den 1 januari 1981 har meddelats beslut om förebyggande åtgärder eller om samhällsvård enligt barnavårdslagen (1960:97). gäller barnavårdslagens regler i fråga om åtgärderna eller värden längst till den 1 juli 1981. Om rätten efter underställning eller besvär över ett beslut. som har meddelats av en barnavårdsnämnd före den 1 januari. efter denna tidpunkt beslutat om förebyggande åtgärder eller samhällsvård gäller bar- navårdslagens regler i fråga om åtgärderna eller vården längst till den ljuli 1981.

BvL avses bli upphävd genom att SoL träder i kraft den 1 januari 1981. Beträffande många unga kommer det vid lagens ikraftträdande att föreligga beslut om förebyggande åtgärder enligt 26 eller 79 äBvL resp. omhänderta- gande för samhällsvärd enligt 29 eller 31 å BvL. Eftersom förebyggande åtgärder inte längre skall kunna beslutas mot den enskildes vilja. blir det en viktig uppgift för socialnämnden att pröva förutsättningarna för fortsatta insatser i frivilligt] former enligt socialtjänstlagens bestämmelser. Står den unge vid lagens ikraftträdande under övervakning. bör nämnden överväga att i samråd med den unge och hans föräldrar i stället utse en kontaktper- son. För att övergången skall bli så smidig som möjligt har det i punkt 2 föreskrivits att BvL:s regler om sådana åtgärder och sådan vård som har beslutats före den nya lagens ikraftträdande skall gälla även därefter. dock längst till den ljuli 1981. Men BvL:s regler bör under samma tid även gälla för det fall nämndens beslut om sådana åtgärder och sådan vård efter ttnderställning eller besvär fastställs av rätten efter den nya lagens ikraft- trädande.

Om rätten efter underställning eller besvär har fastställt en barnavårds- nämnds beslut om omhändertagande för samhällsvård enligt barnavårdsla- gen (1960: 97). skall beslutet anses som ett beslut om vård med stöd av den nya lagen. Beslut enligt 25 & första stycket 21) barnavårdslagen anses härvid som beslut med stöd av | & första stycket 1 den nya lagen och beslut enligt 25 5 första stycket b) barnavårdslagen som beslut med stöd av 1 5 andra stycket 2 eller tredje stycket den ttya lagen. Den i 5 & andra stycket den nya lagen angivna tiden sex månader skall därvid räknas från den ljanuari 1981.

Prop. 1979/SO:] Spec.;rmtit' LVU 608

Har rätten efter underställning eller besvär fastställt beslut om omhän- dertagande för samhällsvård. bör den nya lagens ikraftträdande inte leda till en omprövning av beslutet. 1 förevarande punkt jämställs beslut med stöd av 25 å BVL med beslut med stöd av l & LVU. Av punkt 2 följer emellertid att fram till den ljuli 1981 gäller BvL:s regler om genomförande av sådan vård. 1 5 5 LVU föreslas särskilda bestämmelser om omprövning av beslut om sådan värd som har meddelats med stöd av 1 5 andra stycket 2 eller tredje stycket LVU. Den där angivna sexmänaderstiden bör räknas från den 1 januari 1981. Av punkt 2 följer emellertid att vården. oavsett innehållet i 5 & LVU. alltid får pågå fram till den ljttli 1981.

4.

Har enligt barnavårdslagen (1960: 97) beslutats om omhändertagande för utredning. gäller barnavårdslagens bestämmelser om sådant omhänderta- gande även efter den 1 januari 1981. Dessutom tillämpas reglerna i 8 s den nya lagen om ansökan till länsrätten och omhändertagandets upphörande samt 9 9" andra stycket samma lag.

LVU:s grunder för omedelbart omhändertagande stämmer nära överens med dem som anges för omhändertagande för utredning enligt 30 & BvL. Det har därför föreskrivits att beslut som har fattats före den nya lagens ikraftträdande skall gälla även därefter. Bestämmelserna i LVU om den tid inom vilken nämnden skall ge in ansökan om värd. om omhändertagandets upphörande och om länsrättens prövning av mål beträffande den som är omhändertagen skall dock gälla även vid omhändertagande som har skett enligt BvL.

I fråga om underställning och överklagande av beslut som har meddelats före den ljanuari 1981 gäller bestämmelsernai barnavårdslagen (1960197). Om beslutet avser omhändertagande för samhällsvård. skall prövningen ske enligt den nya lagens regler om beredande av vård. Andra beslut prövas enligt äldre bestämmelser.

Bestämmelserna innebär bl. a. att beslut om omhändertagande för sam- hällsvård skall underställas länsrättens prövning i enlighet med bestämmel- serna i 24 ä BvL.

Har fråga om omhändertagande för värd efter underställning kommit under rättens prövning efter den nya lagens ikraftträdande. skall behovet av vård prövas enligt de grunder som anges i LVU. Beslut om förebyggan- de åtgärder som har fattats före den nya lagens ikraftträdande och som därefter efter besvär kommer under rättens prövning. bör avgöras enligt BvL:s regler. Oavsett vilken lag som blir tillämplig i fråga om grunderna för åtgärderna eller värden. skall dock i fråga om åtgärdernas eller vårdens genomförande BvL:s regler gälla fram till den ljuli 1981.

Prop. 1979/son 609

Hänvisningar till S1-2

4.3. Förslaget till lag om ändring i lagen (1964: 167) med särskilda bestäm- melser om unga lagöverträdare (3)

1 &

1 lagrummet har gjorts de ändringar som följer av LVU. Hänvisningarna till BVL har ersatts med en hänvisning till bestämmelserna om vård med stöd av LVU. Det förhållandet att någon motsvarighet till bestämmelserna i 26? BVL om förebyggande åtgärder inte har tagits in i LVU bör inte leda till en restriktiv tillämpning av 1964 års lag. Den principen bör även framdeles upprätthållas att de insatser som kan ges inom socialtjänsten bör ges företräde framför påföljd för brott av unga i åldrarna 15— 18 år. Kan den unge genom socialnämnden och föräldrarnas försorg ges de omsorger som han behöver. bör åtal som regel kunna underlåtas.

l 1 35 i dess nuvarande lydelse används uttrycket tillrättaförande. Uttryc- ket, som återfinns i 25.5 BVL men inte i LVU, för tanken till att de insatser som ges inom socialtjänsten också primärt skall tillgodose samhällsskyd- det. De åtgärder som skall vidtas inom socialtjänsten syftar emellertid till att tillgodose den unges behov av vård eller andra omsorger och kan bara indirekt fylla en funktion i fråga om samhällsskyddet. Åtalsprövningen har därför i stället anknutits till frågan om vilka åtgärder som kan antagas vara lämpligast för den unge.

3 .5 Den ändring som har föreslagits i lä bör, som lagrådet har anfört, föranleda att i 3å första stycket orden "för hans tillrättaförande" byts ut mot "för honom”.

6 5

Lagrummet innehåller i sin nuvarande lydelse en hänvisning till bestäm- melserna om åtalsunderlåtelse i 69å BVL och 575 NvL. Eftersom berörda bestämmelser om vård enligt NvL upphör att gälla vid ikraftträdandet av Sol., har hänvisningen till NvL utgått. Till 6ä har samtidigt överförts en motsvarighet till den åtalsregel som nu finns intagen i 69 & BvL. Vidare hari andra meningen uttrycket "den som har ansvaret för vården vid hemmet" efter mönster av 185 LVU ersatts med "den som förestår vården vid hemmet".

Övergångsbestämmelser

Lagen skall träda i kraft den ljanuari 1981. Enligt övergångsbestämmel- serna till LVU skall i fråga om samhällsvård som har beslutats före den 1 januari 1981 BvL:s bestämmelser gälla under en övergångstid av sex måna— der. Det innebär bl. a. att BvL:s bestämmelser om vård vid ungdomsvårds- skola kommer att gälla under denna övergångstid. I konsekvens härmed bör bestämmelserna i 69.5 BVL gälla i fråga om åtalsprövning för brott som har begåtts av elev vid ungdomsvårdsskola före den ljuli 1981. 39 Riksdagen 1979/80. [ _taml. Nr I. DelA

Prop. l979/80:l S/H't'JllOIfl' LPV 610

4.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. (4)

Rubriken

Lagen föreslås få en ny rubrik, Lag om psykiatrisk vård i vissa fall. Sålunda utgår ur den nttvarande rubriken orden "beredande av sluten". Det har ansetts vara av betydelse att ta bort begreppet "sluten". som ibland har vållat missförstånd. Begreppet har uppfattats som ett uttryck för tvångsvård i stället för vad det rätteligen betyder. nämligen vård på sjuk— hus. Ordet "sluten" har därför också fått utgå ur den följande lagtexten.

1 &

Ur 1 åj'örstu stycket föreslås utgå den del av a)-indikationen som avser den som till följd av beroende av narkotiska medel uppenbarligen är ur stånd att rätt bedöma sitt behov av vård.

Ändringen är en följd av den nya intagningsbestämmelse för missbruka- re av alkohol och narkotika som föreslås i 2 s'. Enligt den statistik som har redovisats i socialstyrelsens rapport (Socialstyrelsen redovisar 1977:]4) Lag om viss psykiatrisk vård. Förslag (s. 448) så skrevs det år 1975 ut 2 974 patienter som hade beretts vård enligt LSPV med diagnosen Alkoholism. Samma år skrevs 391 patienter ut med diagnosen Narkomani. missbruk av droger. Av patienterna tued diagnosen alkoholism hade 2 213 st. (70%) haft högst 29 dagars vårdtid. Av de återstående 761 patienterna skrevs 411 ut före två månaders vårdtid. På motsvarande sätt vårdades 244 (62 %) av 391 narkomanipatientcr mindre än en månad. Av de återstående 147 patienter- na skrevs 55 ut innan två månader hade gått. Med hänsyn till att den nya 2 5 tar sikte på att från 1 äzns tillämpningsområde skilja ut de patienter som nu vårdas enligt de angivna diagnoserna kommer 1 .5 sannolikt att få en begränsad tillämpning på missbrukare i framtiden. Det finns dock inget hinder mot att tillämpa [ & på missbruksfall. En djupt nedgången missbru- kare som företer sådana psykotiska drag att han otvivelaktigt måste anses lida av psykisk sjukdom av sådan art och grad som avses i 1 & bör givetvis kunna tas om hand enligt 1 ?; när förutsättningar därför föreligger i övrigt. I all synnerhet gäller detta om hans psykiska skador har den karaktären att man redan från början måste räkna med att maximitiden fyra veckor för vård enligt 2 & inte kommer att vara tillräcklig.

Bestämmelserna i nuvarande fred/(' ochjjiirdt' styckena har av redaktio- nella skäl förts till en ny 3 s' (se nedan). Samtidigt har rubriken närmast före 3 & satts närmast före 4 s.

2 &

Paragrafen är ny. Den avser att uttrycka en fristående intagningsgrund vid sidan av dem som anges i 1 &. Avsikten med bestämmelsen är att klart markera att en person som uppvisar den behovsbild som beskrivs i para-

Prop. l979/80:1 Spec-.mmiv LPV (,”

grafen skall kunna beredas vård oberoende av eget samtycke. De kriterier som ställs upp är 1. beroende av alkohol eller narkotika: 2. ett till följd av beroendet trängande behov av avgiftning och annan psykiatrisk vård i samband med denna; 3. allvarlig fara för missbrukarens liv eller hälsa om vård uteblir eller 4. allvarlig fara för annans personliga säkerhet eller hälsa om vård uteblir. Sålunda skall kriterierna enligt 1 och 2 alltid föreligga och därutöver något av kriterierna enligt 3 eller 4.

Intagning enligt paragrafen kan endast ske vid beroende av alkohol eller narkotika. Begreppet narkotika bör definieras enligt bestämmelserna i nar- kotikaförordningen (19621704). Därmed faller bl.a. thinnersniffning och sådana vanebildande läkemedel som av socialstyrelsen inte har klassats som narkotika utanför.

Som har framgått av kommentaren till 1 s tas åtskilliga patienter in med stöd av ] & under diagnosen alkoholism eller narkomani. Dessa tillstånd har alltså ansetts kunna vara psykiska sjukdomstillstånd av sådan art och grad att vård enligt LSPV är oundgängligen påkallad. Detta överensstäm- mer också med motivuttalanden till bestämmelsen. Det har emellertid satts ifråga såväl från läkarhåll som från patienthåll. om detta synsätt är riktigt. Åsiktsskillnaderna har bl. a. ansetts avspegla sig i en ojämn tilllämpning av lagen mellan olika sjukhus och olika läkare när det gäller användningen av dessa diagnoser.

Det råder emellertid inte någon avgörande åsiktsskillnad om att en person som uppvisar den symptom- och behovsbild som nu beskrivs i 2 & bör kunna beredas vård oberoende av sitt samtycke. Inte heller anses det råda något tvivel om att det är en uppgift främst för psykiatrin att möta de angivna behoven. Detta har kommit till uttryck bl. a. i att det har ansetts att det inte finns behov av att inrätta någon särskild medicinsk specialitet för gruppen beroendesjukdomar. Det har i stället ansetts att allmänpsykia- trin har och skall ha det primära vårdansvaret även för dessa sjukdomar (se t. ex. SoU 1975/76:18 och 1976/77: 24). Från dessa utgångspunkter har det nu ansetts lämpligt att ta upp de kriterier som skall gälla för intagning av missbrukspatienterna i en särskild bestämmelse vid sidan av 1 ä.

1 2 & anges nu i stället för begreppet "psykisk sjukdom" begreppet "beroende". Med detta avses en psykisk sjukdom eller störning som har framkallats genom vanemässigt bruk av alkohol eller narkotika och som har medfört att missbrukaren har ett tvångsmässigt behov av medlen i fråga och inte själv kan viljemässigt styra sitt begär. Härutöver anges vilka följder beroendet skall ha medfört för att kunna motivera intagning med stöd av bestämmelsen, nämligen ett trängande behov av avgiftning och annan psykiatrisk vård i samband med denna.

lnom missbruksvården brukar man skilja mellan begreppen tillnyktring och avgiftning. '

Tillnyktring är det tillstånd som föreligger under den tidsperiod som går åt för att ett rus skall klinga av. Ett alkoholrus går i regel över inom loppet

Prop. 1979/SO:] Spec.:noriv LPV (,13

av ett antal timmar och tillnyktringen omfattari varje fall inte mer än högst ett dygn. Det är detta tillstånd som kan ge anledning till omhändertagande under högst åtta timmar enligt lagen (1976:.511) om omhändertagande av berusade personer m.m. (LOB).

Om det efter tillnyktringen kvarstår kroppsliga eller psykiska symptom. som är betingade av missbruket. föreligger det ett behov av avgiftning. Denna kan beroende på typ av missbruk. rnissbrukets längd och omfatt- ning samt individens biologiska disposition ta olika lång tid: ibland några dagar. vanligen 1—2 veckor och i vissa fall upp till några veckor. 1 prakti— kcn kommer avgiftningen ofta att inledas redan under tillnyktringsperio- den. vilket inte rubbar den principiella skillnaden mellan avgiftning och tillnyktring.

För att 2 å skall kunna tillämpas skall det alltså föreligga ett behov av avgiftning. Detta förutsätter ett medicinskt beroendeförhållande. Den som t. ex. i samband med regelbundet veckoslutssupande får ett behov av tillnyktring men inte av avgiftning omfattas alltså inte av denna paragraf. Enbart det förhållandet att en patient utgör en fara för sig själv eller andra är således inte tillräcklig grund för intagning eller kvarhållande enligt 2 &.

Hos vissa missbrukare kan det ha uppkommit psykiska komplikationer av den art att intagning enligt 1 5 blir aktuell. Detta kan t. ex. gällai vissa fall av delirium tremens och andra alkoholpsykoser. Det hindrar givetvis inte att en deliriös eller dement missbrukare. som samtidigt har ett trängan- de behov av avgiftning och annan psykiatrisk vård i samband med den kan tas in med stöd av 2 &.

Under avgiftningsfasen brukar missbrukaren drivas av ett starkt begär efter de medel som missbruket omfattar. abstinenssymptom. Oftast före- ligger det betydande såväl kroppsliga som psykiska symptom. som upplevs plågsamma. För att avgiftningen skall kunna genomföras framgångsrikt krävs det därför att missbrukaren förmås att stanna kvar på en vårdinstitu- tion under avgiftningsperioden och att han får medicinsk hjälp att lindra obehagliga symptom. Risken för komplikationer minskar om man sätter in medicinsk behandling.

1 avgiftningen ingår inslag som delvis kan ses som relativt tekniska och behandlingsinsatser som är i huvudsak renodlat farmakologiska. Emeller- tid är de psykiska symptomen ofta starkt dominerande och det förutsätts att dessa möts och tolkas på ett riktigt sätt. Detta är nödvändigt dels för att så långt som möjligt undvika tvångsinslag i behandlingen. dels för att skapa bästa möjliga förutsättningar för att hjälpa missbrukaren till motivation för mera långsiktiga behandlingsinsatser. Dessutom finns som en av orsaks— faktorerna bakom missbruket ofta någon form av psykisk reaktion eller störning. För att känna igen dessa och ge adekvat behandling krävs det psykiatrisk kompetens. Detsamma gäller när det till missbruket finns psy— kiatriska komplikationer. vilket inte är ovanligt.

Att vårdbehovet i 2 & har angetts vara avgiftning och annan psykiatrisk

Prop. 1979/80:1 Specma/iv LPV . 613

vård i samband med denna är alltså en metod att konkret beskriva vilken behandling de avsedda missbruksgrupperna normalt behöver.

De psykiatriska arbetsmetoderna bör kännetecknas av att medicinska. psykologiska och sociala faktorer på ett likvärdigt sätt integreras i behand- lingsarbetet. De sociala bakgrundsfaktorerna och den sociala utstötningen av missbrukare motiverar att man redan inom ramen för avgiftningen och den psykiatriska behandlingen i anslutning till denna påbörjar ett socialt utrednings- och behandlingsarbete. Detta anses vara synnerligen viktigt för att motivera missbrukaren till fortsatt rehabilitering efter det att be- handlingen med stöd av 2 Så har avslutats. l begreppet annan psykiatrisk vård avses alltså ingå även ett motiverande behandlingsarbete. Detta har betydelse också för den vårdbehovsprövning som skall ske enligt 9 så andra stycket och enligt utskrivningsregeln i 16 åandra stycket. 1 12 & föreskrivs en skyldighet för överläkaren att skyndsamt underrätta socialnämnden om en patient som bereds vård med stöd av 2 5 behöver stöd och hjälp av socialtjänsten.

Som har framgått redan av kommentaren till 1 & har de hittillsvarande vårdtiderna för flertalet missbrukare inte överstigit en mättad. Av 16.5 lagförslaget framgår att den värd som bereds dem som tas in enligt 2 %$ inte skall få pågå mer än i högst 4 veckor. Av 16.5 framgår också att om behovet av psykiatrisk vård upphör tidigare. så skall patienten skrivas ut.

3 s'

Bestämmelserna i denna paragraf har delvis förts över från nuvarande 1 & tredje och fjärde styckena och 2 så.

lförsta stycke! har tillagts ett nytt led enligt vilket vård enligt lagen i den mån regeringen föreskriver får beredas även på annan värdinstitution än sjukhus. som drivs av staten. landstingskommun eller kommun som ej tillhör landstingskommun. För sådan institution skall gälla vad som i lagen sägs om sjukhus.

[andra stycket har öppnats en möjlighet för regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att uppdra åt annan läkare än överläkare eller biträdande överläkare att fullgöra de uppgifter som enligt lagen ankommer på överläkaren.

Syftet med de tillagda bestämmelserna är att när det från vårdsynpunkt är till fördel för patienterna kunna bereda dessa vård på andra enheter inom sjukvårdsorganisationen än på psykiatriska sjukhus eller kliniker utan att för den skull eftersätta rättssäkerheten eller vårdkvalitén. Genom bestämmelserna ges också möjlighet att föreskriva att vid t. ex. ett behand- lingshem. som inte är att anse som sjukhus. ändå skall få beredas vård enligt lagen.

De patientgrupper som bestämmelserna främst tar sikte på är de som i och för sig behöver vård enligt lagen men ändå inte har behov av alla de vårdresurser som de psykiatriska klinikerna kan erbjuda. Hit hör vissa

Prop. 1979/8011 Spec.motiv LPV 614

grupper av äldre. gravt dementa patienter. som anses kunna beredas vård på ett sjukhetn för psykiskt sjuka. Vidare förutsätts det att de patienter som bereds vård med stöd av 2 s' efter den inledande avgiftningsfascn på en psykiatrisk klinik, i vissa fall skall kunna ges den fortsatta psykiatriska behandlingen på t. ex. ett behandlingshem. som har godkänts för ändamå- let. Överföringen kan i sådant fall ske med iakttagande av It) &. enligt vilken intagningsbeslut enligt 8 & eller. beslut om fortsatt vård enligt 9 & skall äga fortsatt giltighet. om patienten förs över till annat sjukhus utan att ha skrivits ut enligt 16 &.

Tredje stycket. Såväl när sjukhem som när annan vårdinrättning an- vänds för vård åt patienter. med stöd av denna lag. måste en särskild läkare utses att fullgöra överläkarens skyldigheter och befogenheter enligt lagen. Uppdraget lämnas av regeringen eller, efter regeringens bestäm- mande. av annan myndighet. Den myndighet som avses är socialstyrelsen. Det förutsätts att uppdraget att utöva överläkarens åligganden ges åt läkare med motsvarande medicinsk kompetens. dvs. speeialistkompctens i psy— kiatri.

4 &

Första och andra styckena har sin motsvarighet i nuvarande 3 &. Änd- ringarna i förhållande till 3 s i dess gällande lydelse föranleds av förslaget om att ansökan från vissa särskilt angivna behöriga sökande skall avskaf- fas som förutsättning för intagning.

Intagning skall i stället äga rum med stöd av vårdintyg. Vårdintyget kommer därför att utgöra den formella grunden för intagningen i de tidigare ansökningsfallen.

Samtidigt som bestämmelserna om ansökan om intagning tas bort för- svinner också en regel i nuvarande 6 5 andra stycket. som anger att den som får göra ansökan om intagning också får föranstalta om läkarunder- sökning för att erhålla vårdintyg.

Tredje stycket. Risken för missbruk av möjligheten att föranstalta om läkarundersökning måste betraktas som ringa. Det har efter förslag av lagrådet ändå ansetts kunna vara av värde att i lagen ta in en bestämmelse om att undersökning för utfärdande av vårdintyg får företas endast när det finns skälig anledning till det.

När kravet på formell ansökan faller bort, kommer ett ärende om intag- ning enligt lagen i stället att anhängiggöras genom att vårdintyget kommer in till sjukhuset. I själva ingivandet av vårdintyget måste därvid anses ligga också en ansökan om intagning. För att säkerställa att en vårdbehövande kommer under vård enligt lagen har det efter förslag av lagrådet i ett nytt fjärde stycke tagits in en regel. som ålägger undersökningsläkaren att se till att vårdintyget kommer in till det sjukhus där intagning skall ske. Den innebär alltså i första hand att läkaren skall förvissa sig om att någon är beredd att ge in vårdintyget till sjukhus. Finns det ingen sådan person, blir läkaren själv skyldig att ge in intyget.

Prop. l979/80:1 Spec./notiv LPV (”5

Detta innebär dock inte att läkaren ensam är ansvarig för att patienten kommer ttnder vård. Enligt 3 & Sol. skall kommunen (socialnämnden) ha det yttersta ansvaret för att den enskilde får den vård som han behöver. Av detta följer också en skyldighet för nämnden att ta initiativ till läkarunder- sökning enligt denna lag. t.ex. när en missbrukare behöver vård enligt 2 s' och inte själv söker sådan vård. Nämnden är också skyldig att se till att vårdintyget kommer in till sjukhus. Även polisen får anses ha motsvarande skyldighet att göra en läkare uppmärksam på att det kan finnas behov av vård med stöd av lagen (2 & polisinstruktionen).

Det finns f.n. inga bestämmelser som ålägger läkare att göra undersök- ning för att i särskild ordning utfärda vårdintyg, Frågan om att införa en sådan skyldighet för vissa läkare i allmän tjänst kommer att tas upp i annat sammanhang.

5 %

1 det nya andra stycket ges bestämmelser om vad vårdintyg skall inne- hålla i fall som avses i ?. 5. Av bestämmelsen. som till sin utformning svarar mot första stycket. framgår att intyget skall innehålla dels uttalande att det föreligger sannolika skäl för att förhållandena är sådana som anges i 2 &. dels en redogörelse för de omständigheter i övrigt som föranleder vårdbe- hovet.

Det till lagrådet remitterade lagförslaget innehöll även ett nytt tredje stycke. Bestämmelserna i detta avses nu — efter ett påpekande av lagrådet — i stället få sin plats i en verkställighetsförordning.

6 5

Enligt första stycket i dess nya lydelse skall behörighet att utfärda vårdintyg i fortsättningen endast tillkomma legitimerad läkare. Läkare under utbildning skall således inte vidare kunna utfärda vårdintyg. Skärp- ningen av kompetenskravet bör ses mot bakgrund av bl. a. att ansöknings- förfarandet avskaffas och att i vissa fall läkare som har utfärdat vårdintyg också skall kunna besluta om intagning.

Från kravet på legitimation bör emellertid kunna göras undantag om särskilda skäl föreligger. Dispens bör liksom f.n. meddelas av socialstyrel- sen. Dispensmöjligheterna avses i första hand gälla utländska läkare som tjänstgör i Sverige och som kan anses medicinskt kompetenta att utfärda vårdintyg. Därutöver kan i vissa vakanssituationer dispens medges för t.ex. AT-läkare. Socialstyrelsens dispens behöver inte avse viss läkare. Paragrafens lydelse ger möjlighet till generell dispens.

1 tredje stycket föreslås ett par ändringar i nuvarande bestämmelser om förbud mot att godta vårdintyg för intagning när intyget har utfärdats av läkare vid sjukhuset. Bestämmelsen har omformulerats så att den gäller också intyg från annan läkare än den som tjänstgör inom den psykiatriska vården. Skälet härtill är att enligt förslaget möjligheterna skall vidgas att

Prop. l979/80:l Spec./notiv LPV 616

bereda vård även vid sjukhem och annan vårdinrättning (se kommentaren till 3 5). Samtidigt blir det möjligt att godta vårdintyg för intagning på annan klinik än den där den läkare tjänstgör som har utfärdat intyget. Kravet på betydande olägenhet för att intagning i dessa fall skall få ske på det sjukhus där läkaren tjänstgör har alltså tagits bort.

Av nuvarande bestämmelser anses följa att en patient som vårdas frivil- ligt enligt Sij:s bestämmelser inte kan föras över till vård enligt LSPV utan att patienten först har skrivits ut och lämnat sjukhuset. Detta har ibland medfört allvarliga negativa konsekvenser för vården. För att ett smidigare förfarande skall bli möjligt i dessa s.k. konverteringsfall har en särskild bestämmelse tagits in ifjärde stycket.

Enligt denna får undantag göras från tredje styckets förbud mot intag- ning vid samma klinik där den läkare som har tttfärdat intyget är verksam. Skulle det uppstå betydande olägenhet att anlita annan läkare för att utfärda vårdintyg beträffande patient som bereds psykiatrisk vård frivilligt enligt SjL:s bestämmelser. kan den läkare som vårdar patienten själv utfärda intyg. 1 så fall skall emellertid psykiatriska nämnden pröva behovet av fortsatt vård — se 9 & tredje stycket.

Som närmare framgår av 16 å andra stycket skall en patient som bereds vård enligt 2 & skrivas ut senast fyra veckor efter dagen för intagnings- beslutet. Visar det sig vid utgången av denna tid eller annars att patienten behöver beredas vård med stöd av l ä. skall de bestämmelser sotn i övrigt gäller vid beredande av vård med stöd av denna lag iakttas. Det innebär bl. a. att nytt vårdintyg skall utfärdas och nytt intagningsbeslut meddelas. Även för detta fall har det öppnats en möjlighet för läkare på den klinik där patienten vårdas att utfärda vårdintyget. Även här skall behovet av fortsatt vård med stöd av lagen prövas av psykiatriska nämnden i enlighet med bestämmelserna i 9 & tredje stycket.

Enligt 6 åsista stycket i den nu gällande lydelsen skall bestämmelsernai 4 och 5 åå förvaltningslagen (FL'). som gäller jäv. inte äga tillämpning i ärende om utfärdande av vårdintyg. Anledningen härtill är att strängare regler i detta sammanhang inte har ansetts böra gälla för läkare i allmän tjänst än för andra läkare. [ förarbetena till FL (prop. 1971: 30 s. 629—630) uttalades att med denna lösning inte var sagt att det är lämpligt att en läkare utfärdar vårdintyg beträffande en nära anhörig. En läkare borde över huvud taget helst avstå från att utfärda vårdintyg, om förhållandena var sådana att han kunde misstänkas för bristande objektivitet. Detta gällde lika mycket läkare i allmän tjänst som annan läkare. Det ansågs lämpligast att läkaren fritt ftck ta ställning i denna fråga under beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet och utan att vara bunden av FL:s regler.

Som har framgått av vad som har sagts tidigare kommer vårdintyget i och med att bestämmelserna om ansökan utgår ur lagen att få en annan rättslig betydelse. Det föreligger främst med hänsyn härtill inte längre

Prop. 1979/SO:] Spec.)?mtit' LPV — ' (”7

tillräckliga skäl att undanta läkare i allmän tjänst från bestämmelserna i 4 & FL. Givetvis bör inte heller läkare i enskild tjänst vara undantagen från jävsbcstämmelserna. Som framgår av 5 å FL innebär detta inget hinder mot att läkaren. även om jäv emot honom föreligger och annan läkare inte kan uppbringas. i akuta fall utfärdar vårdintyg. Om så sker skall dock bestämmelsen i 9 st tredje stycket andra punkten iakttas.

7 &

Enligt paragrafens nuvarande lydelse kan polismyndighet i vissa fall omhänderta den som sannolikt lider av psykisk sjukdom och är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv. 1 det till lagrådet remitterade lagförslaget anfördes bl.a. att paragrafen inte skttlle vara tillämplig på missbrukare av alkohol eller narkotika som behöver tas om hand för vård med stöd av 2 &. Som skäl angavs att bestämmelserna i LOB fick anses ge tillräckliga möjligheter i detta hänseende. Lagrådet hari sitt yttrande över förslaget anfört bl. a. att LOB medger omhändertagande endast av den som påträffas på eller i anslutning till allmän plats. Även i fråga om den som anträffas på enskilt område har polisen vissa möjligheter att ingripa som ett led i sin brottsbekämpande verksamhet. Dessa möjligheter. anför lagrådet. täcker dock inte alla situationer då en missbrukare. som skttlle kunna beredas vård enligt 2 5. utgör en omedelbar fara för annans personliga säkerhet eller eget liv. Mot bakgrund härav bör enligt lagrådet möjlighet ftnnas till omhändertagande genom polisen även i fråga om missbrukare enligt 2 &.

Paragrafens/'örsta och andra stycken har nu utformats med beaktande av lagrådets synpunkter. Det innebär alltså att polismyndigheten inte be- höver göra annan bedömning av sjukdomstillståndet i samband med ingri- pandet än att det sannolikt kan föranleda vård med stöd av antingen 1 eller 2 &. Något behov av förenklat vårdintyg i fråga om missbrukare som anses böra beredas vård enligt 2 5 har inte ansetts föreligga. Andra stycket har utformats med beaktande av detta. I fråga om den enskilde polismannens befogenhet att verkställa omhändertagande i fall som avses nu finns be— stämmelseri l s'LTO.

Femte stycket anger i sin nuvarande lydelse att patient. som redan är intagen på sjukhus med stöd av denna lag och som inte har skrivits ut därifrån. genast skall föras till sjukhuset. om patienten i sådant fall inte omedelbart friges. I många fall kan patientens tillstånd vara sådant att han omedelbart behöver beredas somatisk eller annan vård. Det kan vara nödvändigt att polismyndigheten för patienten till ett närbeläget sjukhus i avvaktan på att patienten kan föras till det sjukhus, där den fortsatta vården skall ges. 1 den föreslagna nya lydelsen har föreskrivits att det ankommer på polismyndighet att föranstalta om att den vårdbehövande får behövlig vård.

Prop. 1979/80zl Spec./notit' LPV 618

8 €

Ändringarna i paragrafens_li'irsta stycke föranleds av dels att ansökan har tagits bort sotn krav för intagning. dels den nya 2 5. Av den ändrade lydelsen följer att intagande läkare inte får fatta ett intagningsbeslut med åberopande av någon grund i 1 s om vårdintyget hänvisar till ?. å, och omvänt.

Andra stycket är nytt. Det ersätter en motsvarande bestämmelse i nuva- rande 5 s första stycket.

Fjärde stycket är också nytt. Det motsvarar vad som f.n. sägs i 10 s. nämligen att den läkare Som har utfärdat vårdintygct inte också får fatta beslut om intagning. Från denna huvudregel görs undantag för de konver- teringsfall som regleras i det nya fjärde stycket av 6 &.

95

Första stycket avser patienter som bereds vård med stöd av l &. Det innebär att den överläkarprövning. som nu skall ske senast tionde dagen efter dagen för intagningen och i vissa fall först på femtonde dagen. i stället alltid måste göras senast på åttonde dagen efter intagningsbeslutet. Det förutsätts därvid att intagningsbeslut och intagning som regel sammanfaller i tiden.

Andra stycket avser patienter som bereds vård med stöd av 2 5. Med hänsyn till den korta vårdtid som är avsedd för dessa och till att frågor som rör dem i övrigt skall handläggas särskilt skyndsamt. föreskrivs här att överläkaren skall göra sin prövning enligt paragrafen senast på fjärde dagen efter intagningsbeslutet.

Som har framgått av motiveringen till 2 att är avsikten att missbrukare som bereds vård med stöd av den bestämmelsen skall kunna bli föremål för psykiatrisk vård i form av bl. a. motivationsbehandling för att därigenom öka möjligheterna till en fortsatt vård i frivilliga former. Denna behandling bör självfallet sättas in så snart som möjligt och redan under den pågående avgiftningen. Som också har framgått av motiveringen till 2 så kan avgift- ningen ibland vara avslutad efter en mycket kort tid. Att själva avgiftning— en är slutförd behöver emellertid inte innebära att det beroende av miss- bruksmedlet. som har medfört avgiftningsbehovet. har upphört. Detta tillstånd kvarstår inte sällan en längre tid och missbrukaren måste alltså alltjämt anses ha ett psykiatnskt sjukvårdsbehov. Det måste för dessa fall finnas utrymme att bereda patienten fortsatt psykiatrisk vård med stöd av lagen.

Av detta skäl används här begreppet psykiatrisk vård som ett samlings- begrepp för den värd som kan vara aktuell: fortsatt avgiftning i kombina— tion med motivationsbehandling men också om det är önskvärt annan psykiatrisk vård. t. ex. i form av motivationsbehandling, enbart. Uttrycket "behov av" avser här att erinra om att prövningen bör göras med iaktta- gande av de rekvisit som anges i 2 :$. nämligen att utebliven vård skulle

Prop. 1979/80:l Spec./notit' LPV 5.19

innebära allvarlig fara för missbrttkarens eget liv eller hälsa eller för annans personliga säkerhet eller hälsa. Av de skäl sotn här har redovisats har även tttskrivningsregeln i 16 s' andra stycket getts en motsvarande utformning. Även i detta sammanhang bör erinras om att enligt 16 å andra stycket får vård med stöd av 2 & aldrig pågå längre än i fyra veckor.

Tredje stycket reglerar de fall då den psykiatriska nämnden skall ersätta överläkaren i hans prövning enligt 9 åt. Det rör sig om tre situationer: 1. om vårdintyget har utfärdats av läkare vid samma klinik eller icke klinikinde- lade sjukhus där sedan intagningen har skett; 2. om jäv har förelegat i samband med utfärdande av vårdintyget eller i samband med intagningen: 3. om överläkaren själv har utfärdat vårdintyget eller om han annars är jävig vid 9 ä-prövningen.

Första punkten. Föreskriften gäller de fall som avses i 6 & fjärde stycket. Den gäller alltså både i fall då två olika läkare har svarat för vårdintyg och intagningsbeslut om de är verksamma inom samma klinik eller sjukhus som inte är klinikindelat, och i fall då en och samma läkare med stöd av 8 & fjärde stycket har svarat för intyg och intagningsbeslut. Har däremot en läkare vid en annan klinik än intagningskliniken utfärdat vårdintyget, gör överläkaren prövningen enligt 9 € på vanligt sätt.

Andra och tredje punkterna. .lävsreglernai FL gäller såväl för den läkare som utfärdar vårdintyg som den som beslutar om intagning. Enligt 5 så FL kan läkare, även om han är jävig. vidta åtgärd som inte utan olägligt uppskov kan ombesörjas av annan. Därmed avses alla åtgärder som hör till ärendets handläggning. ()m läkare som var jävig har utfärdat vårdintyg eller beslutat om intagning beträffande en patient som var i ett akut behov av vård skall nänmdcn i stället för överläkaren pröva om det föreligger behov av vård med stöd av lagen. l konsekvens med detta skall nämnden i stället för läkaren göra den prövning som avses i första stycket. om överläkaren själv har utfärdat vårdintyget eller om jäv föreligger mot honom.

Att det har förelegat en situation som skall föranleda nämndprövning enligt 95 bör stå klart för överläkaren vid intagningstillfället eller kort därefter. Han måste alltså genast underrätta nämnden om detta. Närmare föreskrifter om underrättelseskyldighet bör ges som verkställighetsföre- skrifter. Skulle överläkaren i tiden mellan intagningen och den dag då nämnden har att göra 9 .it-prövning ftnna att patienten inte längre behöver beredas värd enligt lagen. bör han skyndsamt underrätta nämnden också om detta. Det får därefter bli nämndens sak att bedöma om nämndprövningen behöver tidigareläggas. Överläkaren kan i avvaktan på nämndens prövning. om så finns lämpligt, meddela ett beslut enligt 14 &.

10 & Nuvarande bestämmelse i 10 5 har utgått. Förbudet för överläkaren att besluta om intagning och göra 9 å-prövningen när han själv har utfärdat

Prop. 1979/SO:] Spec./notiv LP V 620

vårdintyg kan nu i stället utläsas redan i 8 s* fjärde stycket resp. 9 å andra stycket. Under 10 & tas nu upp den regel som f. n. finns i 11 ,5.

11 &

Bestämmelsen motsvarar vad som f. n. sägs i 12 s LSPV. För att det inte skall behöva uppstå något missförstånd om att det endast är påföljden överlämnande till sluten psykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 s brottsbalken som avses i bestämmelsen. så har lagrummet i brottsbalken angetts i stället för ordet "sluten".

12 &

Vård med stöd av 2 & av personer som är beroende av alkohol eller narkotika kommer som regel att vara endast under en kortare tid. Oftast behöver patienten fortsatt behandling som är inriktad på antingen medi- cinsk eller social rehabilitering eller båda delarna. Somjag har sagt tidigare skall den värd som ges enligt 2 & också kunna innehålla behandling i syfte att motivera patienten till fortsatt vård i frivilliga former. Det är angeläget att insatserna samordnas på ett sådant sätt att socialtjänsten så snart som möjligt tillsammans med patienten kan planera den behövliga eftervården.

[ förevarande lagrum föreskrivs att överläkaren eller den han har be— tnyndigat skall underrätta socialnämnden om patienten har behov av stöd och hjälp genom socialtjänsten. Sådan underrättelse skall med hänsyn till den relativt korta vårdtiden lämnas utan dröjsmål.

Det har inte ansetts nödvändigt att kräva att patienten skall lämna sitt medgivande. Ofta beftnner sig för övrigt patienten i det inledande anift— ningsskedet i ett sådant tillstånd att hans samtycke inte kan inhämtas.

Det ankommer på överläkaren att avgöra behovet av socialnämndens eftervårdsinsatser. Han kan emellertid överlåta uppgiften på annan. Det kan t.ex. vara lämpligt att den för vården direkt ansvarige läkaren får avgöra behovet av kontakter med socialtjänsten. Uppgiften kan även läg- gas på en psykolog eller en kurator vid sjukhuset.

Sedan socialnämnden har fått kännedom om patientens behov av stöd och hjälp. skall nämnden enligt förevarande lagrum efter samråd med läkaren och tillsammans med patienten upprätta en plan för den eftervård som bedöms nödvändig. Detta avses innebära att planen kan innehålla förslag inte bara om sociala stödåtgärder utan även om fortsatta medicin- ska vårdinsatser. Föreskriften att behandlingsplanen skall upprättas till— sammans med patienten, betyder att planeringarbetet inte får ske över huvudet på honom eller henne. Vill patienten inte aktivt medverka i arbetet. kan han dock inte tvingas till det. Planen får då göras med hjälp av det material som står till buds och presenteras för patienten, som kan anta eller förkasta de förslag som planen innehåller. Eftervården kan ju endast ske i samförstånd med patienten. Planen bör med tanke på den begränsade tid som patienten kan vårdas med stöd av lagen upprättas snarast möjligt. 1

Prop. l979/8():1 Spec./notit' LPV 621

förslaget har angetts att den skall upprättas inom en vecka från underrättel- sen.

Socialnämnden bör kunna delegera uppgiften att planera eftervården på tjänsteman vid socialförvaltningen. Den socialnämnd som avses är nämn- den i patientens hemkommun.

14 &

Bestämmelsen i det nuvarande andra stycket om vem som får besluta om tillstånd för patienten att vistas på egen hand utanför sjukhusområdet har utgått. l stället har tagits in en hänvisning till motsvarande bestämmelser om utskrivningi 17 &.

Genom ett nyttfjärde stycke har öppnats möjlighet för överläkaren att delegera sin beslutanderätt i alla ärenden som avser rätt för patienten att på egen hand vistas utom sjukhusområdet till annan läkare vid sjukhuset. Rätten att delegera har därvid utvidgats även på det sättet att delegationen inte behöver avse viss patient. Om det beträffande viss patient finns anledning att begränsa delegationen. kan överläkaren göra nödvändiga förbehåll.

15 &

Det har ansetts tveksamt om förevarande paragrafi den nu gällande lydelsen ger överläkaren rätt att överlåta på annan att svara för granskning av brev m.m. Då överläkaren på grund av tidsbrist och av andra skäl ofta inte själv kan svara för granskningen, har det genom ett tillägg i bestäm- melsen gjorts klart att överläkaren får bemyndiga annan att sörja för den behövliga granskningen. Detta innebär emellertid inte att överläkaren kan överlåta på annan att besluta om granskning av patientens brev alls skall ske. Rätten att uppdra åt annan att svara för granskningen avser enbart den verkställighet som följer av överläkarens beslut om granskning. Sådant bemyndigande kan ges annan läkare. psykolog, kurator eller annan lämplig person som är anställd vid sjukhuset.

Enligt andra stycket skall handling ställd till vissa myndigheter vidarebe— fordras utan granskning. Till de handlingar som nämns där har fogats handling som är ställd till offentlig försvarare. Detta stämmer överens med bestämmelserna i 9 & första stycket lagen (1976: 371) om behandling av häktade och anhållna m. fl.. där det anges att brev till patientens offentlige försvarare inte får granskas eller kvarhållas. Vidare har tillfogats hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. Enligt förslag i prop. 1978/79: 220 skall denna fristående nämnd ersätta den nuvarande medicinalväsendets an- svarsnämnd — som är en del av socialstyrelsen — den ljuli 1980.

Det förekommer relativt sällan att det meddelas beslut att kvarhålla en handling. I de fall överläkaren finner att det finns skäl för kvarhållande är det från rättssäkerhetssynpunkt angeläget att prövningen görs av nämn- den. 1 ett nyttfemte stycke av förevarande paragraf föreskrivs därför att

Prop. 1979/SO:] Spec.motii-' [.PV 622

beslut om att kvarhålla handling skall fattas av psykiatriska nämnden efter framställning av överläkare. Omständigheterna kan vara sådana att nämn- dens beslut inte kan avvaktas. Överläkaren har därför getts rätt att interi— mistiskt ta handlingen om hand.

lbå

Vård med stöd av 2 å får som framgår av det nya andra stycket pågå längst fyra veckor. Själva avgiftningsskedet kan ha ganska kort varak- tighet. Som har utvecklats närmare vid kommentaren till 2 & kan det ändå finnas ett behov av fortsatta psykiatriska vårdinsatser efter avgiftningen för att förhindra ett fortsatt missbruk. lnsikten om detta har i viss mån kommit till uttryck i den medicinska indikationen i nuvarande l & LSPV. som otnfattar dem som till följd av sitt beroende av narkotiska medel uppenbarligen är ur stånd att rätt bedöma sitt behov av vård.

1 2 s och 9 & andra stycket har angetts att fortsatt psykiatrisk vård med stöd av lagen kan komma i fråga även sedan patienten har avgiftats. Efter det avgiftning har skett kommer tyngdpunkten alltmer att förskjutas mot ett behov av psykiatrisk vård i form av motivationsbehandling kombinerad med en kartläggning av behovet av sociala stöd- och hjälpinsatser. Andra stycket har fått den föreslagna utformningen efter påpekande av lagrådet. Därvid har även första stycket genomgått en viss justering.

Den längsta vårdtiden har bestämts till fyra veckor. Om patienten efter denna tid skulle behöva fortsatt sjukvård. får detta tillgodoses i frivilliga former enligt Sij:s allmänna bestämmelser eller eventuellt genom kon- vertering till vård med stöd av l % LSPV. Den nära samverkan mellan sjukvård och socialvård som de föreslagna reglerna förutsätter har behand- lats vid 12 &.

Den angivna vårdtiden i 2 å-fallen är som har framgått en maximitid. Om

förutsättningar för fortsatt vård inte längre föreligger. skall vården givetvis avslutas redan dessförinnan.

17 &

Nämnden kan f.n. skriva ut en patient enligt 16 å företrädesvis i vissa i andra stycket särskilt angivna fall. En prövning i nämnd av andra ärenden än som anges i andra stycket förutsätter således att ärendet har förts till nämnden genom besvär eller att frågan om utskrivning har hänskjutits till nämnden med stöd av 17 & första stycket. Genom det föreslagna fjärde stycket vidgas nämndens kompetens till en generell rätt att besluta om utskrivning. Det innebär således att nämnden kan ta upp ett ärende till prövning om det genom anmälan till nämnden eller på annat sätt har kommit till nämndens kännedom att sådana omständigheter föreligger beträffande en patient, att det kan övervägas om han skall skrivas ut.

Prop. 1979/80:l Spec:.nmtiv LPV 623

18 s .

Ändringen i ("It/f(I stycket har gjorts för att klargöra att överläkarens skyldighet omfattar förutom patienten själv även dem som annars får ansöka om utskrivning av patienten och att skyldigheten gäller även gent- emot patient som är utskriven på försök.

Enligt tredje stycket är nämnden f.n. inte skyldig att pröva en ny ansökan om utskrivning förrän tre månader efter det att den tidigare ansökan prövades. 'I'iden föreslås nu bli förkortad till en månad. Skälet till detta är främst att en patients tillstånd kan förbättras mycket snabbt t. ex. genom medicinering.

19 5

Det är önskvärt att patienten så snart som möjligt kan lämna sjukhuset för att undvika negativa följder av den institutionella vården. Satntidigt står det klart att en utskrivning kan medföra avsevärda svårigheter för patienten. Det kan vara svårigheter av såväl social som medicinsk art. som t.ex. risk för återfall om patienten inte sköter sin medicinering. Mot den angivna bakgrunden har möjligheterna utvidgats att använda utskrivning på försök. I de fall en stegvis utslussning i samhället bedöms vara nödvän- dig bör således försöksutskriv ning kunna användas för att minska tiden för sjukhusvistelsen och för att i ett tidigt skede träna patienten att klara sig ute i samhället utan det ständiga stöd som en vistelse på sjukhus innebär. Det står klart att en vidgad användning av försöksutskrivning ställer större krav på den öppna vårdens resurser. ] lagrummet har angetts att patienten får skrivas ut på försök och beredas fortsatt vård utanför sjukhuset, om särskilda skäl föreligger och det inte medför fara för honom själv eller annan. Som framgår av detta skall vården alltid inledas på sjukhus.

Vård som bereds med stöd av 2 5 skall inte i något fall kunna pågå längre tid än fyra veckor. Bestämmelserna om försöksutskrivning har därför inte ansetts böra gälla den sotn bereds vård med stöd av detta lagrum. Detta framgår av att i första stycket hänvisning endast görs till 1 &.

Det har förekommit att patienter har varit utskrivna under lång tid utan att de samtidigt har undergått en behandling som har motiverat denna vårdform. 1 andra stycket har reglerna skärpts för hur länge en försöksutskrivning skall få pågå. Har patienten Linder en sammanhängande tid av ett år varit utskriven på försök, bör patienten som regel kunna skrivas ut från vård enligt denna lag. Omständigheterna kan emellertid vara sådana att synnerliga skäl för fortsatt försöksutskrivning föreligger. Det kan t.ex. vara nödvändigt att kontrollera att patienten följer de före- skrifter som har meddelats i fråga om medicinering. 1 sådana fall skall fortsatt försöksutskrivning kunna beslutas av psykiatrisk nämnd för högst sex månader åt gången.

F.n. råder det oklarhet om huruvida en patient. som inte har skrivits ut slutligt, sedan tiden för försöksutskrivning har löpt ut ändå skall anses som

Prop. l979/80:1 Spec./notiv LPV 624

utskriven. l förtydligande syfte har det i ett nytt tredje stycke tagits in den bestämmelsen. att om tiden för försöksutskrivning har gått till ända utan att förlängning har skett. skall patienten betraktas som utskriven. Det fåri första hand anses ankomma på överläkaren att se till att tidsfristerna bevakas och att först'iksutskrivning förlängs när det finns skäl till detta. Sådan kontakt bör hållas med patienten att ett eventuellt beslut om för- längning kan förberedas i god tid.

1 paragrafens sista stycke har tagits in en bestämmelse enligt vilken ansökan om utskrivning skall likställas med ansökan om utskrivning på försök vid beräkning av tidsfristen i 18 & tredje stycket.

20 s

1 konsekvens med förslaget i bl.a. 14 och 17 åå har den ändringen gjorts i 20.5 att överläkaren har tillagts en generell rätt att överlåta på annan läkare vid sjukhuset att besluta om återintagning. Skulle överläkaren be- träffande viss patient vilja förbehålla sig rätten att själv besluta, kan han göra detta.

20a &

Det åligger överläkaren enligt 16 & tredje stycket att fortlöpande pröva om en patient behöver beredas fortsatt vård med stöd av lagen. Det innebär emellertid från rättssäkerhetssynpunkt avgjorda fördelar om psy- kiatriska nämnden därjämte. sedan viss tid har förflutit från det patienten togs in för vård. prövar patientens behov av fortsatt vård på sjukhus med stöd av lagen. 1 första stycket har det tagits in en bestämmelse som ålägger överläkaren att snarast efter tre månader från den dag. då patienten togs in för vård. anmäla till psykiatrisk nämnd om läkaren anser att patienten är i behov av fortsatt vård på sjukhuset. För att ge nämnden insyn i den fortsatta vården av patienten skall det vidare enligt tredje stycket ankom- ma på överläkaren att på nytt göra sådan anmälan till nämnden var tredje månad så länge patienten vårdas på sjukhuset.

[ paragrafens andra stycke föreskrivs att nämnden, om den efter överlä- karens anmälan finner anledning att sätta i fråga dennes bedömning av det fortsatta vårdbehovet. skall ta upp fråga om utskrivning enligt 16 5 eller om utskrivning på försök. Resulterar nämndens prövning i att utskrivning inte skall ske. får beslutet överklagas av patienten enligt ett föreslaget tillägg till 22 å. Finner nämnden inte skäl att ta upp ett ärende till särskild behandling enligt andra stycket, får nämnden lägga överläkarens anmälan till handlingarna. Varken ett sådant beslut eller ett beslut att ta upp ett ärende om utskrivning eller försöksutskrivning kan — som lagrådet har påpekat — anses innefatta myndighetsutövning och är inte heller överklag- ban.

Överläkarens anmälningsskyldighet inskränker sig inte till sådana pati- enter beträffande vilka han själv är behörig att fatta beslut om utskrivning

Prop. 1979/80:1 Spec./notii' LPV 625

titan gäller lika för alla patienter. Visserligen får nämnden anses ha skyldig- het att beträffande de patienter som avses i 17 å andra stycket. dvs. främst de domstolsöverlämnade. fortlöpande pröva frågan om utskrivning enligt föreskriften i 16 s tredje stycket. Detta utesluter dock inte behovet av att överläkaren även beträffande dessa patienter åläggs att med jämna mellan- rum motivera varför cnligt hans mening vården bör fortsätta. Hans skyl- dighet att uppmärksamma nämnden på att en domstolsöverlämnad patient bör skrivas ut framgår redan av 17 & tredje stycket.

21 å

[ tredje stycket har det föreskrivits en skyldighet för psykiatriska nämn- den att pröva besvär eller annan talan som förs beträffande patient som vårdas med stöd av 2 s. dvs. missbruksfallen, senast på fjärde dagen efter det att framställningen kom in till nämnden. Att särskilda regler har ansetts motiverade för denna grupp av patienter beror på den korta vårdtid som är möjlig för dessa. Det utesluter emellertid inte att alla besvär eller framställ- ningar från patienter skall behandlas så skyndsamt som möjligt av nämn- den (jfr 7 & instruktionen (1966: 566) för utskrivningsnämnderna).

Som framgår av 34 5 kan nämnden avgöra ärende där den korta tidsfris- ten måste iakttas med endast två ledamöter. Någon motsvarande skyldig- het för den centrala psykiatriska nämnden att pröva talan från 2 å-patienter inom viss kortare tid har inte föreskrivits.

Om den fjärde dagen infaller på en helgdag eller vissa andra särskilt angivna dagar. så gäller lagen (1930: 173) om beräkning av lagstadgad tid. Prövningen kan då få anstå till nästa helgfria dag. Det bör dock poängteras att i en sådan situation prövningen om möjligt bör ske redan före helgen.

22 .5

Har den psykiatriska nämnden ersatt överläkaren vid prövning och beslut angående det fortsatta vårdbehovet enligt 9 &, får talan mot sådant beslut enligt den tillagda bestämmelsen i första stycket föras hos den centrala psykiatriska nämnden.

lförsta stycket har också lagts till en regel som möjliggör talan av patient mot psykiatriska nämndens beslut att inte skriva ut slutligt eller på försök vid prövning enligt den föreslagna nya 20 a 5.

24 5

Enligt vad som gäller nu får talan enligt 21 eller 22 & föras utan inskränk- ning till viss tid. Detta har kunnat leda till att besvär har anförts sedan lång tid har förflutit från det patienten skrevs ut från sjukhuset. En så vidsträckt besvärsrätt är uppenbarligen inte påkallad. Därför har nu angetts att be- svär får föras utan inskränkning till viss tid så länge patienten vårdas med stöd av lagen. Har patienten skrivits ut från sjukhuset, skall besvärsrätt därjämte föreligga under tre veckor från dagen för utskrivningen. Tidsfris- 40 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr I. DelA

Prop. 1979/SO:] Spec./notiv LPV 626

ten har bestämts med beaktande av de frister som regelmässigt gäller vid förande av talan mot myndighets beslut.

28 ä

1 utskrivningsnämnderna ingår f. n. tre ledamöter: en lagfaren ordföran- de. en läkare och en lekmannarepresentant. Nämnden får nu bl.a. nya uppgifter av väsentlig betydelse för den enskildes rättssäkerhet. Det skall således bl.a. ankomma på nämnden att återkommande pröva patientens behov av vård med stöd av lagen. Det har främst med hänsyn härtill ansetts påkallat att förstärka lekmannainnytandet i nämnden. Det har vidare ansetts angeläget att förse nämnden med särskilda kunskaper i sociala frågor. 1 paragrafen anges nu att i nämnden skall ingå fem leda- möter. Ordföranden skall liksom nu vara eller ha varit innehavare av ordinarie domartjänst. [ nämnden skall därjämte ingå en läkare som bör vara särskilt kunnig i psykiatri. en person som är särskilt insatt i sociala frågor och två andra lekmannaledamöter.

Också centrala psykiatriska nämnden föreslås bli förstärkt med en per— son som är särskilt insatt i sociala frågor.

29 5 Enligt rättegångsbalken finns det numera endast möjlighet att avlägga en enhetlig ed på heder och samvete. Hänvisningen i andra stycket till möjlig- heten att avlägga försäkran har därför utgått.

30 5

Enligt lagrummet i dess nu gällande lydelse råder ett absolut förbud mot att nämnden avgör ärende som handläggs i patientens frånvaro utan att nämndens ledamöter före avgörandet har skaffat sig personlig kännedom om patienten. Omständigheterna kan emellertid vara sådana att nämnden saknar möjlighet att skaffa sig kunskap om patienten. Det kan t. ex. gälla en patient som har lämnat landet. Därför har möjlighet öppnats för nämn- den att om synnerliga skäl föreligger avgöra ärende utan att sådan person- lig kännedom om patienten föreligger. Bestämmelsen har tagits in i ett nytt tredje stycke.

32 &

Enligt förevarande lagrum kan den som för talan hos psykiatrisk nämnd eller centrala psykiatriska nämnden efter beslut av nämnden tillerkännas ersättning för kostnad för resa och uppehälle i samband med inställelsen inför nämnden. Det har visat sig att patienter och andra som är berättigade till ersättning inte känner till detta. Lagrummet har därför kompletterats med en bestämmelse enligt vilken den som för talan hos nämnden genom nämndens försorg skall upplysas om den rätt till ersättning och förskott som kan föreligga.

Prop. l979/80:l Speamotiv LPV 627

34 5

[första stycket har lagts till en undantagsregel som möjliggör för psykia- trisk nämnd att i fall som rör talan från 2 å-patient avgöra ärendet i förminskad sammansättning. Möjligheten att handlägga ärendet på detta sätt innebär emellertid inte något avsteg från övriga handläggningsregler. Sålunda skall t. ex. i normalfallet patienten och överläkaren vara närvaran- de vid nämndens sammanträde. Den korta tiden för prövning av patientens talan gör det också nödvändigt att nämnden. så snart ärendet har kommit in. föranstaltar om förordnande av offentligt biträde för den klagande (jfr förslaget till ändringar i rättshjälpslagen).

] tredje stycket ges föreskrift om skyldighet för ordföranden att anmäla sådant avgörande som har fattats i förminskad sammansättning för hela nämnden vid dennas nästa sammanträde. Anmälan bör innehålla en redo- görelse för hela ärendet, således grunden för intagning. besvären, beslutet och skälen för detta. Föreskriften om anmälan medför inte någon möjlighet för nämnden att ompröva beslutet.

35 &

Lagrummet behandlar förutsättningarna för biträde av polis. l förslaget används termen ”biträde" i stället för "handräckning", eftersom begrep- pet handräckning har visat sig kunna leda till missförstånd (se SOU 1979: 6, s. 159).

Enligt lagrUmmet i dess nu gällande lydelse kan läkare. som skall under- söka patienten för ett eventuellt vårdintyg, begära polishandräckning om patienten inte ställer sig till förfogande för undersökningen. Dessförinnan måste emellertid som regel ansökan ha upprättats enligt bestämmelserna i 4 &.

När ansökningsförfarandet nu faller bort, har det ansetts påkallat att begränsa den krets av läkare som skall kunna begära biträde av polisen till läkare i allmän tjänst. Som har framgått av vad som har sagts tidigare bör det åligga distriktsläkare och vissa poliklinikläkare att utföra undersökning för eventuellt vårdintyg. För att kunna fullgöra sina åligganden bör sådan läkare kunna begära biträde av polisen.

Enligt 35.5 i dess nuvarande lydelse skall polismyndighet lämna hand- räckning på begäran av överläkaren om den som skall tas in enligt lagen inte inställer sig på sjukhuset. Det är således den på sjukhuset intagande läkaren som får begära polishandräckning. Vårdintygsskrivande läkare har inte denna rätt. Bestämmelsen har föranlett åtskillig kritik. Det har inte ansetts rimligt att behovet av handräckning skall bedömas av en läkare som inte själv har undersökt patienten. Den läkare som bäst kan bedöma behovet av biträde av polisen i dessa fall är den läkare som har utfärdat vårdintyget. Sådan läkare bör därför också kunna begära biträde. Kretsen av läkare bör emellertid — utom för det undantagsfall att läkaren behöver skydd för sin personliga säkerhet — begränsas till att avse läkare i allmän tjänst.

Prop. 1979/SO:] Specmtotit' LPV 628

De praktiska möjligheterna för intagning kan bäst bedömas av intag- ningsläkaren. lnnan annan läkare begär polisens hjälp. bör intagningslä— karen alltid kontaktas. Lämnar denne inte sitt godkännande. bör biträde inte begäras.

I många fall kommer intagning att ske först sedan intagningsläkaren har fått vårdintyget sig tillsänt. På grund av t.ex. platsbrist kan han behöva avvakta med intagning kortare tid. Om patienten därvid inte vill inställa sig på sjukhuset. kan i enlighet med nu gällande bestämmelser intagnings- läkaren begära polishandräekning. Denne behöver inte besluta om intag- ning. innan han begär handräckning. Detta har i den nya lagtexten kommit till uttryck genom att det har angetts som förutsättning för biträde av polisen att patienten avses bli intagen vid sjukhuset.

Enligt 355 sista stycket i den nu gällande lydelsen får överläkaren beträffande viss patient överlåta på annan läkare vid sjukhuset att begära handräckning. Överläkare kan emellertid överlåta på annan läkare vid sjukhuset att besluta om intagning. ] konsekvens härmed bör motsvarande delegationsmöjligheter föreligga i fråga om biträde av polisen. Lagrummet har ändrats i enlighet härmed.

1975 års polisutredning har i betänkandet (SOU 1979: 6) Polisen (s. 159) påpekat vikten av att polishjälp begärs bara när uppgiften inte kan lösas på annat sätt. Jag delar i princip polisutredningens mening. Till skillnad från utredningen anserjag dock att någon uttrycklig bestämmelse om detta inte behövs.

36 a &

lförsta stycket har vidtagits en ändring i syfte att klarare ange att det är överläkaren som har ansvaret för att bestämmelserna i 2ä lagen (1958: 205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. iakttas beträffande den omhändertagna egendomen.

Vidare har i första stycket hänvisningen till 1958 års lag begränsats att avse 25 1 första stycket. Denna ändring liksom ändringarna i andra och tredje styckena har gjorts efter påpekanden av lagrådets ledamöter.

37 &

Nuvarande 37 och 38 åå har betecknats 38 och 39%. Bestämmelserna i den nya 37% föranleds av att det har visat sig att patienterna ofta inte känner till sina möjligheter att få intagningen prövad av nämnden eller att i övrigt klaga mot de beslut som har meddelats med stöd av lagen. Den skyldighet som föreskrivs i FL att underrätta patienten om hur han kan föra talan mot beslut har således inte alltid iakttagits. Patienten har också ofta saknat kännedom om sin rätt till offentligt biträde enligt rättshjälpsla- gen. Det får anses särskilt viktigt att patienter som vårdas oberoende av sitt samtycke ges ordentlig information om sina rättigheter. En bestämmel- se har därför tagits in som gör sådan information obligatorisk åt alla patienter. Det skall ankomma på överläkaren att sörja för att patienten får

Prop. 1979/80:l Spec./notit' ' ' 629

information. Patientens tillstånd kan emellertid i vissa fall vara sådant att det är meningslöst att underrätta patienten om hans rättigheter. Det har därför angetts att upplysning skall lämnas så snart patientens tillstånd medger det.

Att överläkaren har getts ansvaret för att patienten blir informerad innebär givetvis inte att han alltid själv behöver informera patienten. Han kan t.ex. sörja för att informationen lämnas patienten genom annan läkare vid sjukhuset. psykolog. kurator eller annan lämplig person.

] sista stycket har föreskrivits att lagen skall finnas anslagen inom sjukhuset väl synlig för patienterna. Även denna föreskrift har tillkommit för att stärka patienternas rättssäkerhet.

Övergångsbestämmelserna

1.

Lagändringama föreslås träda i kraft den 1 januari 1981. Detta har bedömts vara lämpligt främst med hänsyn till att viktiga delar av förslagen hänger samman med hela socialtjänstreformen.

4.

Genom den ändring som föreslås i 24 s" begränsas besvärsrätten för patient som inte längre vårdas med stöd av lagen till en tid av tre veckor från dagen för utskrivningen. För patient som har skrivits ut före ikraftträ- dandet bör gälla en övergångstid innan denna regel blir tillämplig. Tiden har bestämts till tre veckor från ikraftträdandet.

'_II

Bestämmelser om utskrivningsnämnd och psykiatriska nämnden finns även i annan lagstiftning än LSPV. Med hänsyn härtill har tagits in en bestämmelse om att föreskrift i lag eller annan författning om utskrivnings— nämnd i stället skall gälla psykiatrisk nämnd. Vidare skall äldre föreskrift om psykiatriska nämnden i stället gälla centrala psykiatriska nämnden.

4.5. Förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen (1972: 429) (5)

41 5

Första punkten. Bestämmelserna svarar i huvudsak mot vad som gäller nu. Det bör dock uppmärksammas att enligt 17? fjärde stycket och 20 aä LPV ges psykiatrisk nämnd en generell rätt att besluta om utskrivning enligt 16 eller 195 LPV. [ ärenden om utskrivning som på så sätt kommer under nämndens prövning kan offentligt biträde förordnas. .

Genom de ändringar som föreslås i LPV kommer prövning om intagning enligt 9å i vissa fall att göras av psykiatrisk nämnd i stället för av överläka- ren. Så är bl. a. fallet när läkare har beslutat om intagning enligt 8 5 trots att han har varitjävig.

41 Riksdagen [979/80. I sum/. Nr I. Del A

Prop. 1979/80zl Spec.!notit' ' 630

Det har inte ansetts att det finns anledning att i dessa fall öppna möjlig- het till offentligt biträde redan i ärendet hos psykiatriska nämnden. Rätt till offentligt biträde bör. i likhet med vad som gäller när överläkaren enligt 95 LPV har beslutat om intagning. inträda först när beslutet överklagas. Bestämmelserna har utformats i enlighet härmed.

Tredje punkten. Offentligt biträde skall kunna förordnas i mål eller ärenden angående beredande av vård med stöd av LVU. omedelbart (.nnhändertagande enligt samma lag och upphörande av sådan vård enligt lagen. Bestämmelserna svarar mot vad som nu enligt 41 s' 4 rättshjälpslagen gäller ärenden enligt BvL. Tredje punkten omfattar dessutom ytterligare ärendegrupper. Socialnämndens beslut om var vården skall inledas får överklagas.

Även nämndens beslut att flytta den ttnge från det hem där han vistas får överklagas. Enligt förevarande punkt kan offentligt biträde förordnas hos förvaltningsdomstol vid överklagande av beslut som har sagts nu.

Övriga punkter. Av de framlagda förslagen följer att punkterna 3 och 5 skall upphöra att gälla. Detta föranleder en ändrad numrering av punk- tema. Lagrummet svarar i övrigt mot den nu gällande lydelsen.

42 15

Den presumtionsregel som nu gäller för utlänningsärenden har gjorts tillämplig på samtliga ärenden enligt 41 å. Regeln innebär att rättshjälp genom offentligt biträde skall beviljas om det inte av omständigheterna framgår att behov av biträde saknas. Som har anförts i de allmänna övervägandena kan en sådan omständighet vara att beslut i ärendet inte kommer att gå den enskilde emot.

Det bör här uppmärksammas att förhållandena undantagsvis kan vara sådana att myndigheten inte kan vänta med ärendets handläggning i avvak- tan på att biträde utses. Ett beslut om omedelbart omhändertagande enligt LVU får således inte fördröjas av den anledningen att offentligt biträde ännu inte har utsetts. [ sådant fall kan offentligt biträde i regel förordnas innan beslut om omhändertagande prövas i länsrätten.

Enligt första stycket skall rättshjälp genom offentligt biträde kunna beviljas även vårdnadshavare om det föreligger motstridiga intressen mel- lan vårdnadshavaren och barnet. Motstridiga intressen får regelmässigt antas föreligga när beslut om omhändertagande eller ansökan om vård grundas på att föräldrarna har brustit i sina omsorger om barnet. Som närmare framgår av 445 kan i annat fall gemensamt biträde förordnas för den unge och vårdnadshavaren i mål eller ärende som avses här.

43 S* Rättshjälp genom offentligt biträde skall beviljas enligt 42 5. om det inte måste antas att behov av biträde saknas. Vederbörande myndighet måste därför alltid pröva frågan om rättshjälp ex officio. Ansökningen tjänar

Prop. 1979/80: 1 Spec-.motiv (»31

närmast syftet att underrätta myndigheten om blir den sökande själv ser på rättshjälpsbehovet och att över huvud taget tillföra myndigheten material till belysning av rättshjälpsärendet. l förevarande lagrum sägs nu att rätts- hjälp genom offentligt biträde beviljas efter ansökan eller då annars anled- ning föreligger. Ansökan får göras av den som kan beviljas rättshjälp i mål eller ärende som avses i 41 s.

Enligt 18 och 24 åå LPV får bl.a. nära anhörig till patienten ansöka om tttskrivning av patienten samt överklaga överläkares eller psykiatriska nämndens beslut. Det har ansetts att den som på så vis får föra talan bör kttnna ansöka om offentligt biträde för patienten. Eftersom den som har talerätt i ntål eller ärende enligt LPV får anses inta parts ställning, får han även föra talan mot beslut i fråga om offentligt biträde i sådant mål eller ärende. Att enskild part får föra talan framgår av 49.5 rättshjälpslagen.

44 5

l förevarande lagrum har, som nämnts tidigare. tagits in en bestämmelse om att gemensamt biträde skall förordnas för föräldrar och barn i fall som avses i 41 ä 3. om det inte finns motstridiga intressen mellan dem. Lydelsen av lagrummet har i övrigt anpassats till bestämmelserna i 41 —43 ss.

45 &

Första stycket har utformats i överensstämmelse med bestämmelserna i 41—44äå. Orden "den som åtgärden avser" har således bytts ut mot "den som beviljas rättshjälpen”. I enlighet med lagrådets förslag har andra meningen förts till ett särskilt stycke.

Övergångsbestämmelser

Enligt övergångsbestämmelserna till LVU skall BvL:s bestämmelser gälla under en övergångstid av sex månader. Rättshjälpslagen bör ges en motsvarande tillämpning i de mål eller ärenden för vilka Bv L:s bestämmel- ser på så sätt skall gälla. Det innebär att den vidare rätt till rättshjälp genom offentligt biträde som nu införs skall gälla även sådant mål eller ärende.

4.6. Förslaget till lag om ändring i brottsbalken (7)

17 kap. 12 5. 28 kap. 1 &. 31 kap. 1 äoch 38 kap. 2 &. Ifråga om ändringama i 28 kap. l 5, 31 kap. l ä och 38 kap. 2 & hänvisas till specialmotiveringen i lagrådsremissen (bild. 4 s. 128—132).

Ändringen i 17 kap. 12 & (främjande av flykt) föranleds av att vård enligt BvL och NvL inte längre kommer att finnas. Som jag har framhållit i lagrådsremissen (s. 51) har jag inte heller funnit skäl att i LVU ta tipp någon regel som motsvarar den som nu finns i 89 & BVL och som närmast motsvarar brottsbalkens bestämmelse om främjande av flykt.

Prop. 1979/SO:] Spec.;notit' 632

Övergångsbestämmelserna l .

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981. .,

Vad i denna lag stadgas skall. med undantag som kan följa av 3. äga tillämpning även på gärning sotn har begåtts före den 1 januari 1981. 3.

Har före den I januari 1981 beslutats om förebyggande åtgärder eller omhändertagande för samhällsvård enligt barnavårdslagen (1960197) får. om åtgärderna eller vården består vid tiden för domen. 31 kap. ] å i dess äldre lydelse tillämpas till utgången avjtuti 1981.

Enligt övergångsbestämmelserna till LVU skall förebyggande åtgärder eller omhändertagande för samhällsvård. som har beslutats med stöd av BvL före den 1 januari 1981. kunna bestå längst till den 1 jttli 1981. Bestämmelsen vid punkt 3 har föranletts av önskemålet att samordna domstolarnas och socialnämndernas handlande under övergången till LVU. 31 kap. 1 & i dess äldre lydelse skall således kttnna tillämpas ttnder första halvåret 1981, när det finns ett beslut om förebyggande åtgärder eller om omhändertagande för samhällsvård.

4.7. Förslaget till lag om upphävande av lagen (1964:-150) om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet (8)

Förslaget har berörts i de allmänna övervägandena (avsnitt 2.253).

4.8. Förslaget till lag om ändring i körkortslagen (1977: 477) (91

Förslaget behandlas utförligt i de allmänna övervägandena (avsnitt 2.193).

Hänvisningar till S4-8

4.9. Förslaget till lag om finansiering av statsbidrag till förskole- och fritids- hemsverksamhet (10)

I lagen har utan ändring i sak tagits in bestämmelser som svarar mot 14— 18 % lagen (1976: 381) om barnomsorg. Avgiftens storlek ltar vid 1978/79 års riksmöte fastställts till 1.992. av avgiftsunderlaget (prop. 1978/79: 100 bil. 8. SoU 28. rskr 262).

4.10. Förslaget till lag om upphävande av lagen (1926: 72) angående medde- lande av förbud för barn att idka viss försäljning (l 1)

Som socialutredningen har anfört torde denna lag numera ha spelat ut sin roll. och den bör därför upphävas. I den mån ett barn på ett olämpligt sätt skttlle användas för att bjuda ut eller dela ut trycksaker eller varor. bör det åligga socialnämnden att på annat sätt komma till rätta med saken.

Prop. 1979/80:1 Spec./notiv 633

4.11. Förslaget till lag om upphävande av lagen (l936: 56) om socialregister (12)

Förslaget har kommenterats i de allmänna övervägandena till SoL (av- snitt 2.202).

4.12. Förslaget till lag om ändring i sjukvårdslagen (1962: 242) ( 13)

Enligt 245 socialhjälpslagen och 71.5 barnavårdslagen katt regeringen fastställa taxa för ersättning som skall utgå för vård på anstalt eller annan inrättning. Någon ntotsvarande bestämmelse föreslås inte i SoL. varför hänvisningen härom i 2755 sjukvårdslagen har tagits bort. Dessutom har vissa ändringar gjorts på grund av att begreppet sluten vård föreslås utgå ur LPV.

4.13. Förslaget till lag om ändring i lagen (l962:381) om allmän försäkring ( 14)

Socialutredningcn har framhållit att vissa bestämmelser i bl.a. lagen om allmän försäkring innehåller rätt för försäkringskassa att på framställning av socialnämnd betala ut förmån till annan än den försäkrade etc. om betalningsmottagaren inte är skickad att bruka beloppet. Socialutredning- en anser att denna möjlighet står i strid mot de principer om frivillighet och självbestämmanderätt som skall ligga till grund för den framtida social- tjänsten. Bcstämmelserna berör förutom socialtjänsten även andra värd- områden. De bör därför enligt utredningen bli föremål för övervägande i annat sammanhang.

[ avvaktan på en sådan prövning har dock bestämmelserna i AFL ansetts behöva anpassas till den nya socialtjänstlagstiftningen.

3 kap. [55

lförsta stycket föreskrivs att sjukpenning inte utgår bl.a. för tid då försäkrad är intagen i annat barnhem än mödrahem eller i ungdomsvårds— skola. Bestämmelsen har nu begränsats till att avse intagning med stöd av LVU vid de institutioner som kommer att ersätta ungdomsvårdsskolorna. nämligen sådana hem som avses i 129” LVU.

I andra stycket föreskrivs nu att då försäkrad är intagen i vårdanstalt för alkoholmissbrukare skall sjukpenning minskas på samma sätt som vid intagning på sjukhus. Vård av vuxna missbrukare titan deras samtycke skall i enlighet med vad som har föreslagits tidigare endast kunna ske på sjukhus eller annan vårdinstitution med stöd av 25 LPV. Bestämmelserna i 3 kap. 45 andra stycket om minskning av sjukpenning då försäkrad vårdas på sjukhus blir då direkt tillämpliga. Övrig vård av missbrukare förutsätts ske i frivilliga former. De ekonomiska angelägenheterna mellan social-

Prop. 1979/80:1 Spec./notir 634

tjänsten och den intagne bör då kunna lösas genom överenskommelser i varje särskilt fall. Andra stycket i paragrafen har därför fått utgä.

Någon vårdform som motsvarar vård utom skola av ungdomsvårdssko- leelev föreslas inte i den nya lagstiftningen. Paragrafens Ira/je styv/te har med hänsyn härtill ändrats till att avse endast den som vårdas utom kriminalvärdsanstalt.

3 kup. 1895, 4 kup. 209" första ut'/1 fjärde styrke/m ut'/l Ib kap. /2 # första stycket

Enligt 3 kap. 18 & fär allmän försäkringskassa på framställning av social- nämnd besluta att sjukpenning som tillkommer försäkrad. som är hemfal- len m alkoholmissbruk och på vilken dessutom indikationerna i 15.5 nyk— terhetsvårdslagen är tillämplig. helt eller delvis skall betalas ut till kommu— nal myndighet eller den försäkrades make eller annan person att användas till den försäkrades och hans familjs nytta.

Motsvarande bestämmelser finns i 4 kap. 20 5 första stycket om föräldra- penning och i 16 kap. 12.5 första stycket om pension.

Med hänsyn till den allmänna synen på förhållandet mellan klient och socialtjänst som tidigare har berörts har lagbestämmelserna om att miss- brukares försäkringsförmäner skall utan hans medverkan kunna betalas ut till annan än honom själv tagits bort. Dessa frågor bör kunna lösas genom överenskommelser mellan den enskilde och socialtjänsten i varje särskilt fall.

1 4 kap. 20 & fjärde stycket har hänvisningen till 3 kap. 18 & ersatts med det sakliga innehållet i denna, nu upphävda. bestämmelse. Detta innebär ingen ändring i sak.

4 kap. 20% sjätte stycket

1 4 kap. 20.5 sjätte stycket föreskrivs att försäkringskassa beträffande moder som vid barnets födelse är intagen bl. a. i barnhem. ungdomsvårds- skola eller vårdanstalt för alkoholmissbrukare får efter framställning av föreståndare för inrättningen besluta om utbetalning av föräldrapenning till föreståndaren för att användas till kvinnans och barnets nytta. Bestämmel- sen har begränsats till att avse. förutom intagen pä kriminalvårdsanstalt. intagna på de hem som kommer att ersätta ungdomsvärdsskolorna.

IO kup. 3.6

1 de allmänna övervägandena (avsnitt 2.105) har föreslagits att in- skränkningarna i rätten för älderdomshemmens pensionärer att själva upp- bära sin folkpension skall upphävas. Förslaget innebär ändring i före- varande paragraf.

18 kap. 59" Ändringen i andra stycket föranleds av att lagen om socialregister före- slås upphöra.

Prop. 1979/80:1 Spec./nutiv 635

I tredje stycket har tagits in en erinran om den rätt socialnämnd enligt 57 & SoL har att av allmän försäkringskassa erhälla uppgifter om ekono- misk hjälp som har lämnats till enskild.

Hänvisningar till S4-13

4.14. Förslaget till lag om ändring i lagen (1947: 529) om allmänna barnbi- drag (15)

Förslaget till lag om ändring i lagen (1964: 143) om bidragsförskott ( 16)

Möjligheterna att betala ut allmänna barnbidrag och bidragsförskott till annan än vårdnadshavaren eller den som fostrar barnet har begränsats till att avse fall när synnerliga skäl föreligger. Ändringen har vidtagits för att markera att det bara är i rena undantagsfall och efter noggrann prövning som en vårdnadshavare eller någon annan som är berättigad att uppbära barnets bidrag skall kunna fräntas sin rätt att själv sörja för barnet. Ett synnerligt skäl kan vara t. ex. att det är klarlagt att barnets bidrag används för att finansiera missbruk av alkohol eller narkotika. äventyrligt spel e. d.

4.15. Förslaget till lag om ändring i lagen (1976::180) om arbetsskadeförsäk- ring ( 18)

l 8 kap. 5 s hänvisas beträffande utbetalning av ersättning för arbetsska- da bl.a. till bestämmelserna i 3 kap. 18 5 lagen (l962:381) om allmän försäkring. Nämnda bestämmelse föreslås upphöra (se 4.13). Hänvisning- en till den paragrafen kan därför utgä.

4.16. Förslaget till lag om ändring i lagen (1964:47) om krigshjälp (20)

Förslaget till lag om ändring i familjebidragslagen (1978: 520) (40)

På skäl som har anförts i de allmänna övervägandena (avsnitt 2.165) har bestämmelserna i dessa lagar om begränsad protoktälsskyldighet ersatts av oreserverade hänvisningar till kommunallagen.

Hänvisningar till S4-16

4.17. Förslaget till lag om ändring i lagen (1944: 133) om kastrering (32)

Vissa bestämmelser i 4 å som gäller bl. a. intagna på ungdomsvårdsskola har inte ersatts av någon motsvarighet enligt LVU. eftersom åldersgränsen 23 är aldrig kan bli aktuell i dessa fall. Lagrummet har vidare ändrats med hänsyn till att lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet föreslås upphävd.

Prop. 1979/SO:] Speunotiv 636

4.18 Förslaget till lag om ändring i lagen (1963: 197) om allmänt kriminalre- gister (33)

Med hänsyn till föreslagna ändringar i brottsbalken har bestämmelserna i 2 & punkt 2 om att kriminalregister bl. a. skall innehålla uppgifter om dem som överlämnas till vård enligt lagen om nykterhetsvård tagits bort.

4.19. Förslaget till lag om ändringi lagen (1964: 168) om förvandling av böter (34)

Bestämmelsen i 11 & om att beslut om förvandling av böter förfaller när någon på grund av meddelat beslut tas in på vårdanstalt för alkoholmiss— brukare, arbetsanstalt eller ungdomsvårdsskola skall i fortsättningen avse dem som med stöd av LVU tas in i hem som anges i 12 & denna lag. Dessa hem motsvarar närmast de nuvarande ungdomsvårdsskolorna. Vården av alkoholmissbrukare förutsätts i fortsättningen ske i frivilliga former bort- sett från kortvariga omhändertaganden för avgiftning och annan psykiat- risk vård med stöd av LPV. Det har ansetts att det inte finns någon anledning att då ha kvar särbestämmelsen i detta avseende för denna missbrukargrupp. Någon arbetsanstalt kommer inte att finnas efter upphä- vande av lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet.

Befogenheten i 115 för styrelse för anstalt eller skola att i vissa fall påkalla förvandling av böter har förts över till att gälla den som förestår vården vid hemmet.

4.20. Förslaget till lag om ändring i införsellagen (1968: 621) (35)

Bestämmelserna i 1 och 6 5,5 har anpassats till de föreslagna reglerna i 33 och 34 ååå socialtjänstlagen om enskilds ersättningsskyldighet för ekono- misk hjälp eller vård.

1 74 å andra stycket BVL föreskrivs att bidragsskyldighet enligt 72 & Bvl. (bl.a. förälders skyldighet att ersätta kommunens kostnad för ett barn under 16 år som har omhändertagits för samhällsvård) får fastställas genom skriftlig. av två personer bevittnad förbindelse. Om den ersättningsskyldi- ge vägrar att utfärda sådan förbindelse, bestäms bidragsskyldigheten av länsstyrelsen på talan av kommunen.

Den nuvarande lydelsen av 65 införsellagen bygger på regleringen i bl. a. BvL. 1 SoL har däremot inte någon bestämmelse motsvarande 74 å andra stycket BVL tagits upp. Som har framgått av de allmänna övervägandena (avsnitt 2.15/7) och av specialmotiveringen till 36 & SoL förutsätts att kommunen och föräldrarna kommer överens om hur stort månatligt be- lopp. som föräldrarna skall erlägga och att någon särskild reglering i lag av formerna för ett sådant avtal inte har funnits behövlig. Skulle en förälder vägra att betala får betalningsskyldigheten fastställas av länsrätten såvitt avser förfallet belopp.

Prop. 1979/80: 1 S pec-.motiv 637

Förslaget till ändring i 6 15 första stycket införsellagen innebär alltså att införsel kan äga rum för kommuns fordran på bidrag från föräldrarna enligt föreskriften i 34 å andra stycket SoL. men enbart i det fall föräldrarna har skrivit på en förbindelse. bevittnad av två personer. Förslaget här innebär däremot inte någon föreskrift om vilken form avtalet mellan kommunen och föräldrarna bör ha enligt SoL. En dom av länsrätten. som alltså bara kan avse ersättning för redan förfallna bidragsbelopp. kan enligt vad som framgår av 6 5 inte heller bli föremål för införsel. .lämför här även 54 a & utsökningslagen.

Hänvisningar till S4-20

4.21. Förslaget till lag om ändring i datalagen (1973:-289) (36)

Vissa bestämmelser i 4 15 om tillstånd att inrätta och föra personregister m.m. har anpassats till SoL, LVU och LPV.

4.22. Förslaget till lag om ändring i lagen (1971: 289) om allmänna förvalt- ningsdomstolar (37)

Vissa bestämmelser i 14. 18 och 20 åå har anpassats till den nya lagstift- ningen.

4.23. Förslaget till lag om ändring i lagen (1965: 94) om polisregister m.m. (38)

Förslaget till lag om ändring i värnpliktslagen (1941: 967 ) (39)

1 lagen om polisregister har företagits en ändring, som föranleds av att AsocL föreslås upphävd.

1 värnpliktslagen har gjorts dels motsvarande ändring. dels ändringar som följer av att reglerna om ungdomsvårdsskolor i BVL ersatts av regeln i l å andra stycket '2 och tredje stycket samt i 12 & LVU och att NvL:s regler om allmänna vårdanstalter m. m. upphör att gälla.

4.24. Förslaget till lag om ändring i folkbokföringsförordningen (1967: 198) (43)

23.5

Särbestämmelsen i 235 för dem som vistas på ålderdomshem skall i fortsättningen gälla dem som är helinackorderade i servicehus inom äld- reomsorgen.

245

Bestämmelserna i 24 5 har moderniserats och anpassats till ny terminolo- gi. Hänvisningcn till arbetsanstalter har tagits bort. Enligt beslut vid 42 Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 1. DelA

Prop. 1979/80:1 Spetzmotiv 638

1978/79 års riksmöte skall påföljden ungdomsfängelse avskaffas den 1 januari 1980. Ordet ”ungdomsfängelse" har därför strukits.

4.25. Förslaget till lag om ändring i utlänningslagen (1954: 193) (44) 71 #

Bestämmelserna om hemsändning i 71 & anpassas till SoL och LVU.

4.26. Övriga lagförslag (6.17. 19.21—31.41 —42)

1 övrigt måste ändringar göras i åtskilliga lagar. I huvudsak rör det sig endast om formella ändringar som föranleds av att barnavårds-, nykter- hets- och länsnykterhetsnämnder försvinner o.dyl. De kommenteras där— för inte särskilt.

Det bör i detta sammanhang nämnas att även vissa andra lagar. som inte har tagits upp här. kan behöva ändras som en följd av reformförslagen. Till dessa hör bl. a. lagen (1977: 265) om statligt personskadeskydd och brotts- skadelagen (1978: 413). l dessa finns bestämmelser om statens ersättnings- ansvar för skador på eller orsakade av intagna vid bl. a. ungdomsvårdssko- loma. Ersättningsansvaret hänger nära samman med frågor som behandlas vid de pågående förhandlingarna om huvudmannaskapet för dessa och andra institutioner. Jag avser att återkomma med behövliga lagändringari den proposition där resultatet av förhandlingarna skall redovisas (jfr av- snitt 2.l3.l). Även stadgan (1970: 88) om enskilda vårdhem kan i anslut- ning till institutionsfrågorna behöva genomgå vissa justeringar. Jag åter- kommer också till detta i särskild ordning.

Prop. 1979/SO:] 639

5 Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att antaga förslagen till ]. socialtjänstlag,

2. lag med särSkilda bestämmelser om vård av unga.

3. lag om ändring i lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.

4. lag om ändring i lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall,

5. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972: 429).

6. lag om ändring i föräldrabalken.

7. lag om ändring i brottsbalken.

8. lag om upphävande av lagen ( 1964: 450) om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet.

9. lag om ändring i körkortslagen (1977: 477). 10. lag om finansiering av statsbidrag till förskole- och fritids- hemsverksamhet.

11. lag om upphävande av lagen (1926: 72) angående meddelande av förbud för barn att idka viss försäljning.

12, lag om upphävande av lagen (1936: 56) om socialregister. 13. lag om ändring i sjukvårdslagen (1962: 242). 14. lag om ändring i lagen (1962: 381) om allmän försäkring, 15. lag om ändring i lagen (1947: 529) om allmänna barnbidrag. 16. lag om ändring i lagen (1964: 143) om bidragsförskott, 17. lag om ändring i lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda.

18. lag om ändring i lagen (1976: 380) om arbetsskadeförsäkring, 19. lag om ändring i lagen (1977: 293) om handel med drycker. 20. lag om ändring i lagen (1964: 47) om krigshjälp, 21. lag om ändring i giftermålsbalken. 22. lag om ändring i rättegångsbalken. 23. lag om ändring i lagen (1958:642) om blodundersökning m.m. vid utredning av faderskap.

24. lag om ändring i namnlagen (1963: 521), 25. lag om ändring i lagen (1964: 542) om personundersökning i brottmål. 26. lag om ändring i lagen (1969: 620) om ersättning i vissa fall för utgivna underhållsbidrag,

27. lag om ändring i lagen (1973: 558) om tillfälligt omhändertagande, 28. lag om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. 1). 29. lag om ändring i lagen (1966:301) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål,

Prop. 1979/son 640

30. 31. 32. 33. 34. 35. 36. 37.

lar.

38. 39. 40. 41. 42. 43. 44.

lag om ändring i passlagen (1978: 302). lag om ändring i lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt, lag om ändring i lagen (1944: 133) om kastrering, lag om ändring i lagen (1963: 197) om allmänt kriminalregister, lag om ändring i lagen (1964: 168) om förvandling av böter, lag om ändring i införsellagen (1968: 621), lag om ändn'ng i datalagen (1973z289). lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomsto-

lag om ändring i lagen (1965: 94) om polisregister m. m.. lag om ändring i värnpliktslagen (19411967). lag om ändring i familjebidragslagen (1978: 520), lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370). lag om ändring i uppbördslagen (1953: 272"). lag om ändring i folkbokföringsförordningen (1967: 198), lag om ändring i utlänningslagen (1954: 193).

Prop. 1979/SO:] 641

6 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredragan- den har lagt fram.

Prop. 1979/80:1

Innehåll

Regeringens proposition ....................................... Propositionens huvudsakliga innehåll ........................... 1 Förslag till socialtjänstlag ................................... 2 Förslag till lag med särskilda bestämmelser om vård av unga . . . . 3 Förslag till lag om ändring i lagen (1964: 167) med särskilda be- stämmelser om unga lagöverträdare .......................... 4 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1966: 293) om beredande av slu- ten psykiatrisk vård i vissa fall .............................. Förslag till lag om ändring i rättshjälpslagen (1972: 429) ......... Förslag till lag om ändring i föräldrabalken .................... Förslag till lag om ändring i brottsbalken ..................... Förslag till lag om upphävande av lagen (1964:45()) om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet ................................ 9 Förslag till lag om ändring i körkortslagen (19771477) .......... 10 Förslag till lag om finansiering av statsbidrag till förskole- och fritidshemsverksamhet ..................................... 11 Förslag till lag om upphävande av lagen (1926: 72) angående med— delande av förbud för barn att idka viss försäljning ............. .. Förslag till lag om upphävande av lagen (1936: 56) om socialregis- ter ....................................................... 13 Förslag till lag om ändring i sjukvårdslagen (1962: 242) ......... 14 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1962: 381) om allmän försäkring 15 Förslag till lag om ändring i lagen (1947:529) om allmänna barnbi- drag ..................................................... 16 Förslag till lag om ändring i lagen (1964: 143) om bidragsförskott . 17 Förslag till lag om ändring i lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda ......................... 18 Förslag till lag om ändring i lagen (1976: 380) om arbetsskadeför- säkring ................................................... 19 Förslag till lag om ändring i lagen (1977:293) om handel med drycker .................................................. 20 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1964: 47) om krigshjälp ...... 21 Förslag till lag om ändring i giftermålsbalken .................. 22 Förslag till lag om ändringi rättegångsbalken ................. 23 Förslag till lag om ändring i lagen (1958: 642) om blodundersökning m.m. vid utredning av faderskap ............................ 24 Förslag till lag om ändring i namnlagen (19631521) ............. 25 Förslag till lag om ändring i lagen (1964: 542) om personundersök- ning i brottmäl ............................................ 26 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1969: 620) om ersättning i vissa "fall för utgivna underhållsbidrag ............................. 27 Förslag till lag om ändring i lagen (1973: 558) om tillfälligt omhän- dertagande ................................................ 28 Förslag till lag om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. 1) ...... 29 Förslag till lag om ändring i lagen (1966: 301) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål .................................... 30 Förslag till lag om ändring i passlagen (1978: 302) .............. 31 Förslag till lag om ändring i lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt ...................................................

DCxIO'JI

642

l 1 6 17

21

_

43 48 48

50 50

51 51

51 52 53

56 57

58 60 60 61 62 62

63 63

63 64

64 64

65 67

Prop. 1979/80:l 643 32 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1944: 133) om kastrering ..... 69 33 Förslag till lag om ändring i lagen (1963: 197) om allmänt kriminal- register ................................................... 70 34 Förslag till lag om ändring i lagen (1964: 168) om förvandling av böter ..................................................... 70 35 Förslag till lag om ändring i införsellagen (1968: 621) ........... 71 36 Förslag till lag om ändring i datalagen (1973: 289) .............. 72 37 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1971: 289) om allmänna förvalt- ningsdomstolar ............................................ 73 38 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1965: 94) om polisregister m.m. 75 39 Förslag till lag om ändring i värnpliktslagen (1941 : 967) ......... 76 40 Förslag till lag om ändring i familjebidragslagen (1978: 520) ..... 77 41 Förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370) 77 42 Förslag till lag om ändring i uppbördslagen ( 1953: 272) .......... 7.9 43 Förslag till lag om ändring i folkbokföringsförordningen ( 1967: 198) 81 44 Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (1954: 193) ......... 82 Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde 1979-06-28 ......... 85 Proposition om socialtjänsten .................................. 85 1 Inledning .................................................. 85 2 Föredragandens överväganden ............................... 88 2.1 Reformens inriktning m.m. ............................. 88 2.1.1 Den socialpolitiska utvecklingen .................. 88 Socialpolitiken och industrialiseringen ............ 88 Reformer inom arbetslivet ....................... 91 Andra reformområden .......................... 92 Reformer ...................................... 96 Socialpolitiskt reformskede ...................... 97 De gällande socialvårdslagarna ................... 105 2.1.2 Socialutredningens förslag m.m. ................. 109 Socialvården reformmogen ...................... 1 10 Socialutredningcn tillsätts ....................... 11 1 Principbetänkandct ............................. 1 15 Socialutredningens slutbetänkande ............... 121 2.1.3 Riktlinjer för reformarbetet ...................... 124 Helhetssyn .................................... 125. Bredare samhällsorientering ..................... 127 Ansvar och trygghet ............................ 128 Demokratiskt förankrad socialtjänst .............. 129 Att främja social gemenskap ..................... 132 Frivillighet som grund ........................... 133 Att utjämna klyftor ............................. 133 Förebyggande inriktning m.m. ................... 136 2.2 Socialtjänstens mål ..................................... 137 2. 2.1 Allmänna synpunkter ........................... 137 2.2.2 De övergripande målen .......................... 138 2.2.3 Målinriktad ramlag ............................. 140 2.3 Kom munens ansvar .................................... 142 2.3.1 Ett yttersta ansvar .............................. 142 2.3. 2 Människans eget ansvar ......................... 144 2, 3. 3 Gränsdragningsfrågor ........................... 145 2. 3. 4 Särskilt om gränsdragningen mot kriminalvården . . . 149 2.4 So ialtjänsten — funktion och uppgifter .................... 152

2.4.1 Socialtjänstens huvudfunktioner .................. 152

2.7

. 1979/SO:] 644 2.4.2 Strukturinriktade insatser ........................ 155 Medverkan i samhällsplaneringen ................. 155 Planering på kommunal nivå ..................... 157 Planering på riksnivå och regional nivå ............ 164 Arbete med sociala problem i samhället - fält- och grannskapsarbete ............................... 166 Uppsökande verksamhet ........................ 168 2.4.3 Allmänt inriktade insatser ....................... 172 Information .................................... 172 Arbete och försörjning .......................... 175 Självständigt boende ............................ 177 Social jour ..................................... 178 2.4.4 Individuellt inriktade insatser .................... 179 Rätten till biStånd ...................................... 179 2.5.1 Rätten till bistånd enligt vårdlagarna .............. 179 2.5.2 Den allmänna utformningen av rätten till bistånd . .. 180 2.5.3 Behovet av bistånd ............................. 183 2.5.4 Biståndets utformning ........................... 184 2.5.5 Skälig levnadsnivå .............................. 186 2. 5.6 Behovet av bestämmelser för frivillig hjälp" ...... 187 Socialbidrag ........................................... 188 2 6..1 Socialhjälpen .................................. 189 Socialhjälpsnormcr ............................. 189 Antal mottagare av socialhjälp ................... 190 Socialhjälpskostnaderna ......................... 191 Familjetyp. ålder m.m. .......................... 192 Hjälpens varaktighet i enskilda fall ................ 193 Hjälpens omfattning och ändamål ................. 194 Orsaker till hjälpbehoven ........................ 194 2.6.2 Förutsättningar för rätt till socialbidrag ............ 195 2 Socialbidragets ändamål ......................... 196 Försörjningsstöd ............................... 196 Socialbidrag till kostnader för vård m.m. .......... 197 Förebyggande och rehabiliterande inriktning ....... 199 Särskilda grupper ............................... 200 2.6.4 Socialbidragets innehåll och nivå ................. 201 Vad socialbidraget skall täcka .................... 201 Socialbidragets nivå m.m. ....................... 204 2.6.5 Övriga frågor .................................. 205 Principer för insatser hos enskilda och familjer ............ 207 2.7.1 Helhetssyn .................................... 207 2.7.2 Frivillighet och självbestämmande ................ 208 2.7.3 Normalisering .................................. 212 2.7.4 Principer för vård utom det egna hemmet .......... 213 Kontinuitet .................................... 213 Flexibilitet ..................................... 214 Närhet ........................................ 214 2.7.5 Planering av behandling ......................... 217 2.7.6 Försöksverksamheten i Skåne .................... 218 Stöd- och hjälpinsatser i hemmet ......................... 219 2.8.1 Nya utgångspunkter ............................ 219 2.8.2 Nuvarande bestämmelser ........................ 220 2.8.3 Vissa utredningsförslag .......................... 221

Prop. 1979/SO:] 645

2.8.4 Information och rådgivning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 222 2.8.5 Ekonomisktstöd ...... 223 2.8.6 Familjeterapi m.m. ............................. 223 2.8.7 Kontaktfamiljer, vuxenkamrat ................... 226 2.8.8 Kontaktperson 227 2.8.9 Dagcentraler m.m. ............................. 229 2.8.10 Utveckling av samverkan ........................ 231 28.11 Behov av ytterligare utredning ................... 246 2.9 Omsorger om barn och ungdom .......................... 248 2.9.1 Utgångspunkter ................................ 248 2.9.2 Nuvarande insatser ............................. 249 2.9.3 Insatserna för barn och ungdom inom socialtjänsten 250 2.9.4 Särskilt om barnomsorgs- och omsorgslagarna ..... 255 2.9.5 De ungas rätt till skydd och stöd .................. 257 2.9.6 Vissa allmänna insatser för ungdom ............... 258 2.10 Omsorger om äldre människor ........................... 260 2101 De äldre i samhällsutvecklingen .................. 260 De äldre före industrialiseringen .................. 260 De äldre i industrisamhället ...................... 261 2.102 Utvecklingen av samhällets insatser för de äldre . . . . 261 1947 års reform ................................. 261 1957 års riktlinjer ............................... 262 1964 års program ............................... 264 Utbyggd omsorg ................................ 265 2.10.3 De äldre i dagens samhälle ....................... 266 De äldres allmänna situation ..................... 266 Arbete ........................................ 268 Inkomst ....................................... 269 Boende ........................................ 269 2104 De äldres andel av befolkningen .................. 274 2.10.5 Samhällets framtida insatser för de äldre .......... 274 Mål för äldreomsorgen .......................... 275 De äldres egna initiativ skall stimuleras ............ 276 Planering av äldreomsorgen ...................... 278 Förberedelse inför en meningsfylld pensionstid ..... 279 Kontaktverksamhet med aktiv sysselsättning ...... 280 Serviceboende ................................. 282 Social hemtjänst ................................ 287 Färdtjänst och tekniska hjälpmedel ............... 289 Vård .......................................... 290

2.106 Forsknings- och utvecklingsarbete inom äldreomsor- gen ........................................... 294 2.10.7 Behov av utbildad personal ...................... 294 2.11 Omsorger om människor med handikapp .................. 295 2.1 1.1 Handikapp som begrepp ......................... 295 2.11.2 Samhället och de handikappade .................. 295 2.11.3 Utvecklingen av samhällsstödet till handikappade . . 296 2.11.4 Inriktningen av insatserna för handikappade ....... 298 2.11.5 Socialtjänstens ansvar för handikappade ........... 299 2.1 1.6 Åtgärder på handikappområdet ................... 300 2.12 Vård i familjehem m.m. ................................ 304 2.121 Familjehem som vårdresurs ...................... 304

Vårdformen .................................... 304

Prop. 1979/SO:] 646

Vård i familjehem av narkotikamissbrukare m. m. . . 308 Utbildning ..................................... 309 Ersättning ..................................... 310

2.122 Särskild tillsyn över barn i familjehem och annat en- skilt hem ...................................... 310 Nuvarande regler om fosterbarnsvård ............. 310 Barn i familjehem ............................... 311 Privatplacerade barn ............................ 312 Vistelsebarn ................................... 314 2.123 Fosterbarnsbegreppet ........................... 315 2.124 Åldersgränsen för särskild tillsyn ................. 316 2.125 Socialnämndens uppgifter ....................... 317 Godkännande av hem ........................... 317 Förhandsprövning .............................. 318 Förbud mot flyttning av barn ..................... 320 Nämndens ansvarsområde ....................... 322 2.126 Den lagtekniska regleringen ...................... 324 2.13 Hem för vård eller boende .............................. 324 2.13.1 Socialvårdens institutioner ....................... 324 2.13.2 Institutionsbegreppet ........................... 326 2.133 Principer för den institutionella vården ............ 328 2.13.4 Resursansvaret ................................. 332 2.13.5 Planeringen .................................... 334 2.13.6 Vårdansvaret .................................. 336 2.13.7 Behandlingsansvar .............................. 337 2.138 Kostnadsansvaret .............................. 338 2.139 Institutionen som behandlingsresurs .............. 340 Institutioner för barn och ungdom ................ 340 Ungdomsvårdsskolorna ......................... 342 Vårdanstalter för alkoholmissbrukare ............. 345 Inackorderingshem för alkoholmissbrukare ........ 348 Inackorderingshem och behandlingshem för narkoti- kamissbrukare ................................. 350 2.13.10 Enskilda institutioner ........................... 352 2.14 Socialtjänstens samverkan med andra verksamhetsområden . 353 2. 14.1 Allmänt om samverkan .......................... 353 2.14.2 Lagfäst ansvar ................................. 354 2.14.3 Samverkan på olika områden .................... 355 Samhällsplanering .............................. 355 Skola ......................................... 355 Arbetsmarknadsorgan ........................... 355 Bostadsförmedling och bostadsföretag ............ 356 Försäkringskassa ............................... 356 Landsting m. m. ................................ 357 Omsorger om barn och ungdom .................. 361 Förebyggande verksamhet i övrigt ................ 361 Frivilliga organisationer ......................... 362 2.14.4 Samverkan i enskilda ärenden .................... 364 Polis .......................................... 364 Kriminalvård .................................. 364 2.15 Avgifter m.m. ......................................... 365 2.151 Hjälptagares skyldighet att ersätta mottaget bistånd . 365 2.15.2 Anhörigs skyldighet att ersätta mottaget bistånd .. 367

Prop. 1979/80: 1 647

2.15.3 Äterkrav av lämnat bistånd ...................... 370 Särskild ersättningstalan ......................... 370 Fastställande av framtida betalningsskyldighet ..... 371 Behörig instans för särskild ersättningstalan . . . . . . . 372 Talanvidallmändomstol 372 Preskriptionavfordran 373 2.16 Socialtjänstens organisation ............................. 374 2.16.1 Enhetlig nämndorganisation ..................... 374

2.162 Kommunallagsreglerade nämnder inom socialtjänsten 375

2.163 Organisation med distriktsnämnder ............... 379 2.16.4 Kompetensfördelningen mellan socialnämnd och so- cialdistriktsnämnd 380 Enskilda värdärenden ........................... 380 Generellt förebyggande verksamhet ............... 381 Förvaltning och verkställighet i övrigt ............. 384 Personaladministration och egendomsförvaltning 384 Rätt för distriktsnämnd att göra framställning till full- mäktige ....................................... 386 2.16.5 Nämndens sammansättning m.m. ................ 387 2.166 Nämndens arbetsformer ......................... 389 Delegation ..................................... 389 Ordförandebeslut ............................... 393 2.16.7 Förvaltningsorganisationen ...................... 393 Några drag i utvecklingen ....................... 394 Synpunkter på den framtida förvaltningsorganisa- tionen ......................................... 396 2.17 Handläggning av ärende ................................ 397 2.17.1 Allmänt om utredningen ......................... 397 2.17.2 Dokumentation och insyn i utredningsmaterialet ... . 401 2.17.3 Förfarandet .................................... 404 2.17.4 Rätt till företräde inför nämnd .................... 406 2.17.5 Barns rätt att själv föra talan ..................... 407 2.18 Sekretessen inom socialtjänsten ......................... 409 2.18.1 lnledning ...................................... 409 2.182 Gällande rätt ................................... 410 Handlingssekretess ............................. 410 Tystnadsplikt .................................. 412 Anmälningsskyldighet och vittnesplikt ............ 412 Tryckfrihet och meddelarskydd .................. 413 2.183 Socialutredningcn Och promemorieförslaget ........ 414 2.18.4 Propositionen med förslag till sekretesslag, m.m. 414 Allmänt om sekretessen inom socialtjänsten ....... 414 Tillämpningsområdet ............................ 416 Sekretesskyddade uppgifter ...................... 417 Särskilda sekretessregler ........................ 417 2.18.5 Följdlagstiftning till den nya sekretesslagen ........ 419 2.18.6 En sammanfattning av sekretessen inom social- tjänsten ....................................... 420 2.19 Uppgiftsskyldigheten i körkortsärenden m.m. ............. 421 2.191 Lagstiftningen .................................. 422 2.192 Remissinstansernas syn på socialutredningens förslag 425 2.19.3 Socialtjänstens medverkan i körkortsärenden ...... 427

Socialtjänstens möjligheter ...................... 427

Prop. 1979/80: 1 648

2.20

|») IJ _—

Förtroendet för socialtjänsten .................... 430 Yttranden i körkortsärenden ..................... 430 Personregister och personakter .......................... 432 2.201 Allmänt om dokumentationen inom socialtjänsten . . 432 2.20.2 Socialregistcrlagen .............................. 435 2.203 Sekretess ...................................... 436 2.204 Personregister .................................. 437 2.205 Utlämnande av uppgifter för forskning ............ 441 2.20.6 Utlämnande av uppgifter för statistik .............. 443 2.20.7 Gallring ....................................... 446 Socialstyrelsens och länsstyrelsens uppgifter .............. 450 2._1.1 Den statliga tillsynen ............................ 451 2.21.2 Socialutredningens förslag ....................... 452 2.21.3 Allmänna utgångspunkter ........................ 453 2.21.4 Socialstyrelsens ställning ........................ 454 2.21.5 Socialstyrelsens tillsyn .......................... 456 2.21.6 Socialstyrelsens planeringsuppgifter .............. 459 2.21.7 Social forskning ................................ 460 2.21.8 Den regionala tillsynen .......................... 463 Överklagande av beslut ................................. 466 2.22.I Utgångspunkter ................................ 466 2.22.2 Kommunalbesvär och förvaltningsbesvär inom so- cialtjänsten .................................... 466 2.22.3 Närmare om förvaltningsbesvär .................. 469 2.22.4 Frågan om återförvisning ........................ 471 2.225 Området för förvaltningsbesvär .................. 472 2.22.6 Besvärsmyndighet .............................. 473 2.227 Information om länsrättens beslut ................ 475 Ekonomi .............................................. 475 2.23.1 Utredningsförslag .............................. 475 2.232 Reformerat statsbidragssystem ................... 477 2.23.3 Socialutredningens övriga förslag ................. 479 2.23.4 Utvecklingslinjer ............................... 480 Forskning och utvecklingsarbete, statistik ................ 482 2.24.1 Socialtjänsten och forskningen ................... 482 2.24.2 Forskningens inriktning ......................... 483 Om befolkningens levnadsförhållanden ............ 483 Förändringar. orsaker. teorier . . . . ................ 486 Metodutveckling ............................... 486 Uppföljning och värdering ....................... 486 2.24.3 Dokumentation och information om social forskning och utvecklingsarbete ........................... 488 2244 Vissa forsknings- och utvecklingsprojekt .......... 489 Övergripande och sammansatta projekt ........... 489 Strukturinriktade projekt ........................ 490 Allmänt inriktade projekt ........................ 492 Individuellt inriktade projekt ..................... 493 2.24.5 Statistik ....................................... 495 Vård utan samtycke inom socialtjänst och sjukvård och där— med sammanhängande frågor ............................ 497 2.251 Utgångspunkter ................................ 497 2.25.2 Vården av unga ................................ 499

Lagens grunder ................................ 499

Prop. 1979/80: 1 649

Åldersgl'änserna ................................ 500 lnsatsernas art ................................. 501 Värdtiden ..................................... 501 Värdansvaret och nämndens befogenheter . . . . . . . . . 503 Vårdens utformning ............................. 504 Utredning ..................................... 504 Omedelbart omhändertagande .................... 504 Handläggningen i länsrätten . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 505 Överklagandeavbeslut 505 2.25.3 Värden av vuxna missbrukare .................... 507 Förutsi'lttningar för värd utan samtycke ........... 507 Särskild intagningsgrund enligt LSPV ............. 508 Parlamentarisk utredning ........................ 510 2.25.4 Övriga ändringar i LSPV ........................ 510 2.25.5 Ändring i lagen (1964: 167) med särskilda bestämmel- seromvärdavundcrärig 513 2.25.6 Offentligt biträde i mål eller ärende om värd oberoen- deavsamtyckem.m. 513 Området för offentligt biträde . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 513 Förutsättningar för förordnande av offentligt biträ- de ............................................ 514 Gemensamt biträde i mål enligt LVU ............. 514 2.25.7 Överlämnande till särskild vård som påföljd för brott 515 2.26 Utbildning och genomförande ........................... 516 2.26.1 Nägrautgångspunkter 516 2.26.2 Förberedelsearbetet på reformens genomförande . . . 517 2.26.3 Särskilda insatser ............................... 517 2.264 Information till allmänheten ...................... 518 3 Upprättade lagförslag ....................................... 519 4 Specialmotivering .......................................... 521 4.1 Förslagettillsocialtjänstlagtl) 521 4.2 Förslaget till lag med särskilda bestämmelser om vård av unga (2) ................................................... 580 4.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (3) ................. 609 4.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk värd i vissa fall (4) .................. 610 4.5 Förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen (1972: 429) (5) 629 4.6 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken (7) ............. 631 4.7 Förslaget till lag om upphävande av lagen (19642450) om ät- gärder vid samhällsfarlig asocialitet (8) ................... 632

4.8 Förslaget till lag om ändring i körkortslagen (1977: 477) (9) . . 632 4.9 Förslaget till lag om flnansiering av statsbidrag till förskole- och fritidshemsverksamhet (10) .......................... 632 4.10 Förslaget till lag om upphävande av lagen (1926: 72) angående meddelande av förbud för barn att idka viss försäljning ( 1 1) . 632 4.11 Förslaget till lag om upphävande av lagen (1936: 56) om social- register ( 12) ........................................... 633 Förslaget till lag om ändring i sjukvårdslagen (1962: 242) (13) 633 Förslaget till lag om ändring i lagen (1962: 381) om allmän försäkring (14) ......................................... 633 4.14 Förslaget till lag om ändring i lagen (1947: 529.) om allmänna barnbidrag (15) ........................................ 635 4.1 4.1 '.') IJ

Prop. 1979/8021 650

Förslaget till lag om ändring i lagen (1964: 143) om bidragsför-

skott (16) ............................................. 635

4.15 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsska- deförsäkring ( 18) ....................................... 635 4.16 Förslaget till lag om ändring i lagen (1964:47) om krigshjälp (20) .................................................. 635 Förslaget till lag om ändring i familjebidragslagen (1978:520) (40) .................................................. 635 4.17 Förslaget till lag om ändring l lagen (19441133) om kastrering 3(2) .................................................. 635 4.18 Förslaget till lag om ändring i lagen (1963: 197) om allmänt kriminalregister (33) .................................... 636 4.19 Förslaget till lag om ändring i lagen (1964: 168) om förvandling av böter (34) .......................................... 636 4.20 Förslaget till lagom ändring i införseflagen (1968:621) (35) . . 636 4.21 Förslaget till lag om ändring i datalagen (1973: 289) (36) ..... 637 4.22 Förslaget till lag om ändring i lagen (1971: 289) om allmänna förvaltningsdomstolar (37) .............................. 637 4.23 Förslaget till lag om ändring i lagen (1965: 94) om polisregister m.m. (38) ............................................. 637 Förslaget till lag om ändring i värnpliktslagen (1941: 967) (39) 637 4.24 Förslaget till lag om ändring i folkbokföringsförordningen (1967: 198) (43) ........................................ 637 4.25 Förslaget till lag om ändring i utlänningslagen (1954: 193) (44) 638 4.26 Övriga lagförslag (6, 17. 19.21—31,41—42) ............... 638

5 Hemställan ................................................ 639 6 Beslut ..................................................... 641

Bil. 1 Översikt över de sociala vårdlagarna Del B Bil. 2 Socialutredningens författningsförslag Del B Bil. 3 Remissammanställing Del B Bil. 4 Lagrådsremiss om vård utan samtycke inom socialtjänst och sjukvård Del C Bil. 5 Utdrag av lagrådets protokoll den 27 februari 1979 Del B

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1979

Prop. 1979/80: 1 1

Bilaga [ Översikt över de sociala vårdlagarna

] Inledning

Socialvården regleras huvudsakligen i lagen (1954: 579) om nykterhets- väl'd (NvL). lagen (1956: 2) om socialhjälp (Shjl.) och i barnzwflrdslagen (1960:97).(Bv1_). Målsättningen för lagstiftningen fralllträder i inlednings- bestämmelserna till de tre lagarna. Shjl.. som intar en central ställning bland dessa. slår fast ett ansvar för primärkommun att se till att den som vistas i kommunen får den omvårdnad som med hänsyn till hans behov och förhållanden i övrigt kan anses tillfredsställande samt att sörja för att han får den socialhjälp som finns behövlig. Samhällets barnavård har till syfte att främja en gynnsam utveckling av de unga och goda uppvi-ixtförhållan- den i övrigt för dem. Nykterhetsvärden skall verka för allmänt nykterhets- främjande åtgärder och i enskilda fall syfta till att återföra den som miss- brukar alkohol till ett nyktert liv. För uppgifterna ansvarar kommunen.

För varje värdomräde skall finnas en särskild kommunal nämnd med uppgift att vara kommunens förvaltnings- och verkställighetsorgan, nämli— gen barnavårdsnämnd, nykterhetsnämnd och socialnämnd. Enligt lagen (1970:296) om social centralnämnd m.m. får efter beslut av kommunens fullmäktige de uppgifter som ankommer på de särskilda nämnderna i stället tas om hand av en för de tre vårdområdena gemensam social central- nämnd.

Pä nämnderna är följande bestämmelser i 3 kap. kommunallagen (1977: 179) tillämpliga: 2ä om val av ledamöter och deras antal. 3 15 första stycket om valbarhet. 4 få om rätt till ledighet från anställning. 5 5 första och tredje styckena om mandattid och verkan av ledamots avgång, 65 om ordförande och vice ordförande. 7 s om tid och plats för sammanträde samt om närvarorätt vid sammanträde, 8 & om suppleants tjänstgöring m. m.. 915 första stycket om bcslutsförhet, 10.5 om beslutsförfarande och protokoll m.m.. 11 & om delgivning m. m., samt 12.4 om reglemente och delegation. Från delegationsbestämmelserna i 3 kap. 12.5 undantas i BvL och NvL vissa särskilt angivna ärendetyper. (. ex. utdömande av vite och framställ- ning om intagning i ungdomsvårdsskola eller allmän vårdanstalt.

Ordförande i barnavårdsnämnd och socialnämnd får själv fatta beslut i brådskande ärenden. För ordförande i barnavårdsnämnd anges uttryckli- gen vilka åtgärder som får vidtas och vilka beslut han får fatta om nämn- dens prövning inte kan avvaktas utan fara eller allvarlig olägenhet. Hit hör alla beslut om ingripande. som nämnd har att fatta enligt lagen. Social- nämndsordförande får bevilja socialhjälp om han bedömer någons behov av socialhjälp så trängande att det inte kan anstå att avhjälpa det till dess nämnden sammanträder. Beslut av ordförande i barnavårdsnämnd skall 1 Riksdagen [979/80. I saml. Nr. ]. DelB

Prop. 1979/80: 1

I.)

prövas av nämnden. I vissa fall åligger det ordföranden att för prövning av ett fattat beslut omedelbart kalla samman nämnden. Beslut som har fattats av socialnämndsol'dft'il'ande skall anmälas för nämnden för kännedom och registering. Det får inte återkallas av nämnden.

llandläggningcn av ärende vid nämnderna regleras i princip av förvalt- ningslagen (1971: 290) och av de särskilda föreskrifter som har tagits in i vårdlagarna. Föl" organisationen av barnavården. llyktcrhctsvärden och socinlhjälpsvcrksamheten i Stockholms komlnlln gäller särskilda bestäm— melser. ÄVen i annan kommun films det möjlighet att efter dispens genom- föra en organisation som avviker från de allmänna bestämmelserna.

()m social centralnämnd inrättas kan fullmäktige ocksä besluta att i kommunen skall finnas två eller flera sociala distriktsnämnder. var och en för sitt geografiska socialvål'dsdistrikt. Distriktsnämnd får avgöra ärenden enligt vårdlagarna som avser vård och behandling eller annan åtgärd be- träffande enskild pcrson. Fullmäktige fär uppdra åt nämnden att även i övrigt ;n'göra sådant ärende. 1 de kommuner där social centralnämnd och distriktsnämnd har inrättats gäller för dessa nämnder vad i det följande sägs om de särskilda nämnderna.

2 Allmänt förebyggande verksamhet

Det åligger hur/mrr'il'tls/lt'inlllr/ att bedriva en allmänt förebyggande verk- samhet. Nämnden har 5101" frihet vid dess utformning. Bvl. anger endast vissa allmänna riktlinjer för verksamheten. Där sägs bl.a. att nämnden skall göra sig väl förtrogen med barns och ungdoms levnadsförha'llll-lnden inom kommunen och därvid särskilt uppmärksamma sådana llndcri'il'iga. som med hänsyn till sill kroppsliga eller själsliga hälsa och utrustning. hem— och familjeförhållanden samt olnständighetcrna i övrigt kan anses vara särskilt utsatta för risk att utvecklas ogynnsamt. Nämnden skall vidare Verka för önskvärda förbättringar i kommunens barnavård samt i mån av behov och möjligheter främja anordningar för bättre fritidsföl'hållanden för barn och ungdom. Nämnden skall även stödja den personlighetsutvecklan- de och samhi'illsfostrande verksamhet som utövas genom ungdomens egna sammanslutningar. Det åligger barnaval'dsnälnnd. liksom varje annan nämnd. att lämna allmänheten råd och upplysningar i frågor som har samband med nämndens verksamhet.

Kommunerna har utvecklat en alltmer omfattande verksamhet när det gäller de allmänt förebyggande insatserna. Barntillsynen. fl'itidsverksamhe- ten och Eiltverksamheten är några av de verksanlhctsgrcnar som har kommit att tillmätas en allt större betydelse.

På motsvarande sätt har nyÅlur/lm”[int/irl till tlppgift att övervaka nyk- terhetstillståndet och att vidta åtgärder för dess förbättrande. Särskilt åligger det nykterhetsnämnd att söka förebygga och motverka onykterhet genom bl.a. upplysningar. råd och anvisningar till försäljare av alkoholhal—

'»)

Prop. 1979/80: ]

tiga drycker samt att verka för nykterhetsfrämjande åtgärder genom fram- ställningar till myndigheter". Nämnden har också att gå enskilda personer till handa med råd och upplysningar. "

lnom Nvl.:s ram har kommunerna tagit nya initiativ och prövat nya åtgärder. Detta har bl. a. lett till en betydande uppbyggnad och utveckling av t. ex polikliniker och rådgivningsbyräer.

Svein/nämm/('n har ansvaret för att den enskilde ges behövlig vård. Det åligger nämnden att göra sig väl fi.")rtrogen med den enskildes behov av omvårdnad och verka för att detta blir tillgodosett. Pa grundval av den uppsökande verksamheten kan nämnden också planera sina insatser. bäde generella och individuella. bade kortsiktiga och långsiktiga. Särskild bety- delse har detta för nämndens uppgifter när det gäller äldringsvärd och vård av handikappade.

3 Individuellt inriktade åtgärder

Nämnd skall lämna den enskilde den hjälp och den värd han behöver. Enligt samtliga tre vårdlagar är nämnds skyldighet att vidta åtgärd knuten till vissa särskilt angivna indikationer. Nämnd kan emellertid även i andra fall med den enskildes medgivande lämna honom den hjälp och det stöd som man anser att han behöver. Inom det individuella vard- och behand- lingsarbetet har det varit en tydlig inriktning mot tidigt insatta atgärder. Nya former för stöd och behandling —- t.ex. gruppterapi. familjeterapi. hemma-hos-arbetc -- har växt fram.

Barnat'ål'd.rla_t:wt

Barnavärdsnämnden skall ingripa om det förekommer missförhållande i barns och ungdoms vård. fostran eller utveckling. lngripandet kan bestå i förebyggande åtgärder men även i att barnet tas om hand för placering i annat hem eller på institution. Ärende kan anhängiggöras hos nämnden genom anmälan från såväl enskilda som myndigheter. Statliga och kommu- nala myndigheter. vilkas verksamhet berör barnavarden. befattnings- havare hos sådana myndigheter samt alla läkare, Iä'are. sjuksköterskor och barnmorskor. oavsett om de innehar allmän befattning eller inte. är skyldiga att göra anmälan. Vidare bör var och en som får kännedom om att någon under l8 år misshandlas eller blir utsatt för annan skadlig behandling i hemmet anmäla detta till nämnden. Nämnden har också en vidsträckt skyldighet att självmant ta upp ett ärende till behandling.

Utredning skall inledas utan dröjsmål, om åtgärd som ankommer på nämnden kan antas vara påkallad. Utredningen skall syfta till att allsidigt klarlägga de omständigheter som har betydelse för ärendets bedömning. Den skall genomföras så skyndsamt som möjligt och bedrivas på ett sådant sätt att ingen vållas obehag och olägenhet eller kostnad i onödan. Alla som ärendet rör eller som antas kunna lämna upplysningar av betydelse kan

Prop. 1979/80: ! 4

höras och kallas att inställa sig inför nämnden eller ombud för nämnden. Om det behövs bör yttrande inhämtas av läkare eller annan sakkunnig. ] vissa ärenden skall det linnas ett läkarintyg om den unge. lsädant fall skall den ttnge kallas till undersökning hos anvisad läkare. l kallelse till förhifn' eller läkarundersökning kan föreskrivas vite. Ä'ven hämtning kan förekom- ma.

För en fullständig utredning behöver utredaren ibland göra hembesök. Hembesök förutsätter i regel att tillträde till hemmet lämnas frivilligt. ] vissa fall får dock hembesök genomfi'u'as mot den enskildes vilja med anlitande av polishandräckning. Polishandräckning kan påkallas även för att efterforska underårig som är föremål för utredning i ärende enligt 25% Bvl .. verkställa beslut om omhämlertagande. efterforska och hämta tillba- ka .omhändertagen som har avvikit samt för att ombesörja annan förflytt- ning av omhändertagen.

()m utredningen visar att barn eller ungdomar lever ttnder missförhållan— den. skall nämnden vidta förebyggande atgärder eller besluta om omhän- dertagande. Förutsättningarna för ingripande anges i 35 s. Bestämmelsen skiljer mellan förhållanden som avser föräldrarnas eller annan fostrares olämplighet eller oförmåga att själva fostra barnet. 255 a). samt förhållan- den som avser den ttnges eget beteende. 25 å b). Sålunda sägs i 25 s a) Bvl. att om någon. som inte har fyllt 18 år. misshandlas i hemmet eller eljest där behandlas på sådant sätt att hans kroppsliga eller själsliga hälsa utsätts för fara. eller om hans utveckling äventyras på grund av föräldrarnas eller annan fostrares olämplighet som fostrare eller bristande förmåga att fostra honom. så skall nämnden vidta åtgärder som anges i lagen. Samma är förhållandet enligt 25ä blom någon som inte har fyllt tjugo år på grund av brottslig gärning. sedeslöst levnadssätt. underlåtenhet att efter förmåga ärligen försörja sig. missbruk av rusdrycker eller narkotiska medel eller av annan jämförlig anledning behöver särskilda tillrättaförande åtgärder från samhällets sida.

Nämnden bör i första hand försöka avhjälpa missförhållanden genom _li'irehyggumlv ('ilgt'irtlcr. Lagen tar upp fyra olika slag av sådana åtgärder: hjälpåtgärder som innefattar råd och stöd. förmaning och varning. före- skrifter rörande dcn unges levtutdsförhållandcn samt övervakning.

Kan missförhällandena inte rättas till genom förebyggande åtgärder eller bedöms sadana åtgärder vara gagnlösa. ankommer det på nämnden att ont/tämlt'rla den unga/"ör samItz'ills't'ård. Nämnden får även i vissa fall. då tnissförhållande som anges i 2535 inte föreligger. ta om hand barn och unga för samhällsvård. Om någon som inte har fyllt 18 år behöver vård och fostran på grund av att föräldrarna har avlidit eller övergivit honom. skall nämnden. om behovet inte tillgodoses på annat sätt. omhänderta honom för samhällsvård. Nämnden kan vidare med föräldrarnas och den ttnges. om han har fyllt l5 ar. samtycke omhänderta den unge om föräldrarna inte tillfredsställamle kan sörja för honom (fll å).

ill

Prop. 1979/80: 1

Beslut om ingripande enligt 25 5 skall föregås av utredning. ] vissa fall får nämnden omhänderta den unge innan utredningen har slutförts. För att omhändertagande för utredning skäll fä ske. skall det finnas sannolika skäl för att ett ingripande med stöd av 25.5 är påkallat och snabba åtgärder från nämndens sida vara nödvändiga för att förhindra skadliga verkningar. Omhändertagandet får bestå i högst fyra veckor.

Beslut om omhändertagande för samhällsvård förfaller om det inte har börjat verkställas inom sex månader från den dag det vann laga kraft. Sådant beslut förfaller också. om det inte har börjat verkställas innan den trnge har fyllt 18 är eller i fall som avses i 25% b) innan han har fyllt 20 år.

Har barnavårdsnärnnd beslutat om omhändertagamlc för samhällsvård eller utredning av anledning som anges i zss skall beslutet ofördrt'ijligen delges den som besltttct gäller om han har fyllt [5 är. och hans föräldrar. om han är under 18 ar. De skall anmodas att skriftligen förklara. om de går med på att besltrtet verkställs. Lämnar inte alla berörda sitt samtycke till verkställighet. skall beslutet underställas länsrätten för prövning inom tio dagar från beslutet.

Den som har omhändertagits för sarnhällsvärd skall erhålla god vård och fostran samt den utbildning som hans personliga förutsättningar och övriga omständigheter påkallar. Den omhändertagne skall överlämnas till enskilt hem eller placeras i lämplig institution. Intagning i ungdornsvårdsskola får ske endast om han har omhi'tndertagits för samhällsvård eller utredning av anledning som avses i 25 s bl. Vård i enskilt hem bör alltid komma i fråga i första hand.

Är den omhändertagne inte elev vid trngdomsvårdsskola. skall barna- vårdsnämnden själv eller genom den åt vilken nämnden har anförtrott vården öva uppsikt över honom och i den mån behandlingen kräver det bestämma rörande hans person och personliga förhi'illanden. Den omhän- dertagne får underkastas den begränsning av rörelsefriheten som betingas av syftet med omhändertagandet. Nämnden kan även bestämma i fråga om föräldrarnas rätt till umgänge med barnet. Nämnden beslutar om samhälls- värdens. upphörande. Vården skall upphöra senast när den omhändertagne fyller låt är. eller. om han har omhändertagits med stöd av 25 & b) efter det att han har fyllt 15 är. senast tre är efter omhändertagandet. För den som har omhändertagits enligt 25 s kan beslutas att samhällsvården skall upp— höra villkorligt. Nämnden kan i samband därmed meddela föreskrifter eller besluta om övervakning. Samhällsvården kan i dessa fall återupptas när som helst. om det behövs för att uppnå syftet med vården.

Socialstyrelsen beslutar om intagning i ungdomsvård”/(ola. Sådan skola inrättas och drivs av staten. Vården sker i eller utom skola. Vård trtorn skola skall anlitas snarast. Sådan värd ges i enskilt hem eller vid lämplig institution. Skolans styrelse trtövar den beslutanderätt i fråga om elev vid skolan som för andra omhändertagna ligger på nämnden. Skolans styrelse beslutar om utskrivning. Genom sådant beslut upphör samhällsvårdcn,

Prop. 1979/80: 1 6

Styrelsen kan dock i vissa fall förordna att sarnhällsvården skall besta.

BvL. innehåller också bestämmelser om vården av jöstcrlmrn. Med fos- terbarn avses barn under lo år som vårdas och fostras i annat enskilt hem än hos löräldrarna eller hos särskilt förordnad förmyndare. som har 'ård- naden om barnet. Det kan här således vara fråga både om barn. som efter beslut om omhändertagande för samhällsvård har placerats i enskilt hem. och om barn som utan att sådant beslut föreligger" omhändertas i annat enskilt hem än sitt eget. Nämnden får besluta om förlängd fosterbarnstill- syn under högst tre år efter det barnet fyllt 16 år. Nämnden har ansvar för de barn som enligt vad som har sagts nu vistas i annat enskilt hem än det egna.

Barn får inte tas emot som fosterbarn trtan att nämnden i den kommun där losterhemmet är beläget har lämnat tillstånd till det. 'I'illståndskravct gäller inte barn som är omhändertaget enligt lagen och som av nämnden placeras i fosterhem inom den egna korrrrnunen. Nämnden skall utöva en fortlt'ipande noggrann tillsyn över alla fosterhem i kommunen för att trygga att Varje fosterbarn erhåller god vård och fostran samt i övrigt gynnsamma levnadsförhållanden. Nämnden skall verka för att fosterbarn får den ut- bildning som kan anses lämplig med hänsyn till barnets anlag och övriga omständigheter. Nämnden har att lämna råd och ge fosterföräldrarna väg- ledning. Regeringen kan i vissa fall medge befrielse från tillämpningen av dessa bestämmelser under högst tio år. - Vid missförhållanden skall nämnden vid behov skaffa omhändertagen underårig en annan placering, i samma eller annan vårdform. Är den trnderårige inte omhändertagen kan nämnden inte ingripa om inte 25 är är tillämplig. nämnden får i vissa fall hindra en för barnet skadlig förflyttning från fosterhemmet till vårdnadsha- varen.

Kortare tids placering hos annan under ferier. under skoltermin eller då vården annars mera tillfälligt överlåts på annan omfattas inte av foster- barnsreglermr. Enligt lagen får dock barnavårdsnämnden om särskilda skäl föreligger besluta att sådant s.k. vistelse/mm skall anses som fosterbarn. Bestämmelsen har tillkommit för att hindra att någon felaktigt undgår fosterbarnstillsynen. Nämnden kan även meddela förbud att ta emot vistel- sebarn. om det bedöms erforderligt ur barnavårdssynpunkt. Förhållandet i hemmet skall då vara sådant att det kan befaras att barn som tas emot för vistelse där inte kommer att få tillfredsställande vård eller att barnets utveckling kommer att påverkas i ogynnsam riktning. Ett förbtrd innebär att den förbudet gäller inte utan nämndens medgivande får ta emot annans barn trnder 16 år annat än tillfälligt.

Barna 'ärdslagen innehåller också bestämmelser om har/ruvårt/xan- stultcr. Med barnavårdsanstalt förstås därvid institution som är avsedd för vård och fostran av barn och ungdom under 18 år och som inte är att hänföra till sjukvårdsanstalt. till hem för psykiskt utvecklingsstörda. blin- da. döva eller vanföra eller till sådant elevhem som står under tillsyn av

Prop. 1979/80: 1 7

central skolmyndighet. Besti'rmmelserna är irrieiltillänrpliga pa ungdoms- Värdsskolor. Lagen anger vissa särskilda former av barnavårdsanstalter. nämligen barnhem (spädbarnshem. mödrahem. upptagni'ngshem och spe- eialhem). lmrnkolonier. förskolor och fritidshem samt elevhem.

För varje landstingskommun skall socialstyrelsen fastställa en barn- hemsplan. Det äligger landstingskorrrnrun att inrätta och driva de barnhem som finns upptagna i planen. i den man inte annan drar försorg därom. Avser konrmun eller larrdstingskommun att inrätta barnhem skall plan för hemmet och dess verksamhet underställas regeringen eller. efter regering— ens bemyndigande. socialstyrelsen för prövning. När verksamheten påbör- jas vid annan barnavi'rrdsanstalt än barnhem. skall anmälan göras hos föreskriven myndighet.

Barnavårdsnämrrden skall ha tillsyn över varje barnavärdsanstalt inom kommunen. Finner nämnden anledning till anmärkning skall anmälan oför— dröjligcn göras hos länsstyrelsen. ()m länsstyrelsen finner att missförhål- lande föreligger vid barnavardsanstalt itrom länet skall den ålägga anstal- tens ledning eller innehavare att vidta behövliga åtgärtler. l sista hand kan lämnat tillstånd återkallas eller fortsatt verksamhet fi'rrbjudas.

Kommunen har i vissa fall rätt att av staten eller annan kommun erhålla ersättning för utgift som har föranletts av att någon har omhändertagits för samhällsvård. Kommunen fär vidare som ersättning för vårdkostnaden uppbära underhållsbidrag eller annan periodiskt utgående förmån som tillkommer den omhändertagne och belöper på vårdtiden. För kostnad som kommunen har haft för någon som har omhändertagits för samhällsvård och inte har fyllt 16 år är föräldrarna i princip ersättningsskyldiga. Den ersättning som får tas ut är begränsad till visst ärligt belopp. Utger den enskilde inte ersättning får kommunen föra talan mot honom vid länssty- relse.

BVL innehåller också bestämmelser om besvär över beslut av barna- vårdsnämnd. styrelse för ungdomsvårdsskola eller länsrätt samt vissa an- svarsbestämmelser.

N_vklerlrersw'lrdslugen

Har nykterhetsnärrrnd genom anmälan eller på annat sätt fått vetskap om att någon missbrtrkar alkohol. skall nämnden skyndsamt göra utredning. Anmälningsskyldiga är polismyndighet och under särskilda förutså'rttningar läkare. I vissa fall skall nämnden föranstalta om läkarundersökning. Nämnden får kalla den som är föremål för utredning att personligen inställa sig inför nämnden eller särskilt utsett ombud för denna eller inför läkare som nämnden har anvisat. Nämnden får även kalla annan som kan lämna upplysningar i ärendet. l kallelse kan föreskrivas vite. Även hämtning kan komma i fråga.

Kommer det vid utredningen fram att den undersökte missbrukar alko— hol skall nämnden i första hand vidta hjälpåtgärder. Lagen ger anvisning

Prop. 1979/80: 1 8

om vilka åtgärder som därvid kan vidtas. En åtgärd kan vara att nämnden försöker förn'rå trrissbrukaren att ttndcr viss tid. högst ett år. fortlöpande hålla kontakt med nämnden eller rrred person som nämnden har utsett. En sådan fortlöpande kontakt får inte ges formen av övervakning utan skall utmärkas av en sanrarbetsanda. En annan åtgärd kan vara att nämnden försöker förmå missbrukaren att rådfråga läkare och följa dennes föreskrif- ter eller att frivilligt söka lämplig vård.

Om utredningen ger vid handen att ett längre framskridet missbruk eller med lagens ord "hemfallenhet" åt alkoholmissbruk föreligger. kan nämn- den besluta onr ör'urr'ukuing. Vissa i lagen angivna indikationer skall därvid föreligga. Dessa är att missbrukaren a) till följd av sitt missbruk är farlig för atrnans personliga säkerhet eller kroppsliga eller själsliga hälsa eller för eget liv, b) utsätter någon. som han är skyldig att försörja. för nöd eller uppenbar vanvård eller eljest grovt brister i sina plikter mot sådan person. c) ligger det allmänna. sin familj eller annan till last. d) är ur stånd att ta vara på sig själv, e) för ett för närboende eller andra grovt störande levnadssätt. Övervakning får fortgå i ett år eller, där särskilda förhållanden påkallar längre övervakningstid. högst två år.

Den som är henrfallen åt alkoholmissbruk får trångs'in/rrs på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare. när förutsättningar för anordnande av övervakning föreligger samt hjälpåtgärder har vidtagits eller övervakning varit anordnad utan att han har kunnat återföras till ett nyktert liv. Samma är förhållandet då hjälpåtgärder och övervakning uppenbarligen skulle vara gagnlösa eller försök med hjälpåtgärder eller övervakning inte kan avvaktas med hänsyn till missbrukarens farlighet. .

'l'vängsintagning beslutas av länsrätten på ansökan av nykterhetsnämn- den. Kan man inte utan olägenhet avvakta framställning från nykterhets- nämnden med hänsyn till att missbrukaren som följd av sitt missbruk är farlig för annans personliga säkerhet eller till annan i lagen särskilt angiven orsak. fär polismyndigheten i orten göra ansökan. Länsrätten kan vid sin prövning i stället för att besluta om tvångsintagning förordna om hjälpåt— gärder eller övervakning eller ge nykterhetsnämnden i uppdrag att föran- stalta om detta. Beslut om tvångsintagning gåri verkställighet omedelbart om inte länsrätten förordnar annorlunda. Det ankommer på länsrätten att i vissa särskilt angivna fall se till att beslutet verkställs. [ övriga fall ankom- mcr verkställigheten på nykterhetsnämnden. Missbrukaren kan beviljas villkorligt anstånd med tvängsintagning. Han skall därvid ställas under övervakning. Även lydnadsföreskrift kan nreddelas honom.

Har verkställighet av beslutet om tvångsintagning inte påbörjats inom ett år från beslutet. så förfaller beslutet.

Allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare är anstalt eller avdelning därav som staten har inrättat för sådant ändamål samt motsvarande inrätt- ningar som har anordnats av landsting. kommun. förening. stiftelse eller annan och som har erkänts som allmän vårdanstalt.

Prop. 1979/80: ] 9

Längsta vårdtiden vid anstalten är enligt huvudregeln ett år. Har den intagne förut varit intagen på anstalt och är intagnitrgsbeslutet meddelat inorn fem år från senaste tttskrivningsdagen, är dock längsta vårdtiden två år. Vårdtiden kan i vissa fall förlängas med ytterligare två år. Anstaltens styrelse besltrtar om utskrivning före vårdtidens utgång. Även socialstyrel- sen kan. efter anstaltsstyrelsens hörande. förordna om utskrivning. Den utskrivne skall ställas ttrrdcr övervakning, om det inte på grttrrd av särskil— da omständigheter anses obehövligt. l.ydnadsförcskrift kan meddelas ho- nom. Vid misskötsamhet kan länsrätten besluta om återintagning.

Den som är hemfallen ät alkoholmissbruk får gå in frivilligt på allmän vårdanstalt. om han bl.a. skriftligen förbinder sig att starrtra kvar på vi'trdanstaltcn under viss tid. högst sex mi'inader.

I lagen anges särskilt i vilka fall talan får föras mot nykterhetsnämnds. anstaltsstyrelses och länsrätts beslut.

Sm'ittl/tir't'lps/ug('n

Socialnämnden har tre huvuduppgifter. nämligen att lärrrna ekonomisk hjälp. att lämna bistånd i personliga frågor satnt att otrrbcsörja vård. Den ekonomiska hjälpen kan vara av två slag. dels obligatorisk socialhjälp. dels frivillig socialhjälp.

Den obligatoriska hjälpen är avsedd att svara för en grundläggande trygghet. medan den frivilliga hjälpen är avsedd att utgöra ett stöd som varje kommun efter eget bedömande kan lämna behövande personer. Nämndens skyldighet att ge socialhjälp är knuten till vissa förhållanden som anges i lagen. Som förutsättning för rätt till obligatorisk socialhjälp gäller att den enskilde helt eller delvis saknar förnråga att ft'irsörja sig genom eget arbete. (')föt'mågan kan ha sin grund i trrinderårighet eller ålderdom, Den kan vara förorsakad av sjukdom eller handikapp eller bristande kropps- eller själskrafter. Rätten till ekonomisk hjälp förutsätter dessutom att den enskilde saknar medel till sitt Iivsuppehälle och till behövlig vård och att hans behov inte tillgodoses på annat sätt. Den obligatoriska socialhjälpen omfattar vad som bedöms täcka kostnaderna för livsuppehälle och behövlig vård. [ fråga om den som är under lo år skall hjälpen även avse uppfostran.

Nämnden kan också meddela socialhjälp i andra fall. antingen enligt grunder som kommunens fullmäktige bestämmer eller. om sådana grttnder inte har fastställts, efter vad nämnden prövar skäligt. Denna frivilliga socialhjälp har som regel en förebyggande inriktning och avser behov som det inte åvilar annan myndighet att avhjälpa. Socialnämnden kan också — i stället för att bevilja kontant understöd — med fullmäktiges medgivande teckna borgen på län som skall bekosta utbildning eller inköp av redskap eller verktyg eller gå till annat liknande ändamål.

Socialhjälp bör lämnas på sådant sätt att den behövande såvitt möjligt blir i stånd att i framtiden försörja sig och de sina genom eget arbete.

Prop. 1979/80: l lt)

Hjälpen bör utgår i form av kontant understöd. om inte hjälpbehovets art föranleder annat och det inte heller finns anledning att anta att understödet kommer till obehörig användning. Den som vill ha hjälp skall göra atrtrrälan om det till socialnämnden i vistelsekotrrmttnen. Det är således vistelsekom— munen sotn har atrsvaret för att den enskilde bereds erforderlig hjälp. Anmälan kan göras hos nämndens ordförant'le. ledamot av nämnden eller hos den nämnden har utsett att ta emot sådan atrrrrälatr. l praktiken görs anmälningarna hos tjänstetrrärr i den sociala förvaltningen. Anst'rkningsft'rr- fararrdet är i övrigt inte formbttrrdct. Rätten till socialhjälp är emellertid inte beroende av föregående anmälan. Socialnämnden har i lagetr ålagts skyldighet att ombesörja att den som vistas i komnrunetr och befinnes vara i behov av socialhjälp erhåller sådan. Denna skyldighet gäller emellertid inte enbart ekonomisk hjälp tttarr även behovet av vård. Nämnden skall därför bedriva en aktivt uppsökande verksanrhet i syfte att skaffa sig kännedom om de hjälpbehov som finns.

litt anhängiggiort ärende skall utredas av nämnden. Utredningen grun- dar sig i första hand på vad den hjälpsökande själv uppger. Det kan emellertid i vissa fall vara nödvändigt att komplettera utredningen med Iäkarundersöknitrg. Under utredningen kan uppgifter även hänrtas in från myndigheter och andra. Shjl. ger — i motsats till vad som är fallet enligt BVL och NvL — inte nämnden möjlighet att anlita särskilda tvångsmedel under utredningsförlarandet.

Det allmänna står för huvuddelen av kostnaderna för socialhjälpen. Den övervägande delen stannar på den konrmun som har beviljat hjälpen. Krav på ersättning för utgiven socialhjälp kan emellertid i vissa fall resas trrot annan kommun eller staten. Avser hjälpen svensk medborgare är vistelse- kommunen berättigad att med iakttagande av vissa i lagen närnrarc angivna föreskrifter kräva återbetalning för obligatorisk socialhjälp av den koln- mun där den hjälpbehövande är mantalsskriven — ersättningskommunen. Är hjälptagaren inte mantalsskriven i riket eller kan hans mantalsskriv— ningsort inte tttrönas. skall kravet riktas mot staten. Rätt till ersättning av statsnredel föreligger även för obligatorisk socialhjälp till personer som saknar svenskt medborgarskap.

Ersättning för obligatorisk eller frivillig socialhjälp kan ttrrder vissa för- utsättningar krävas även av enskild. När det gäller obligatorisk socialhjälp samt frivillig socialhjälp. som har givits ut till någon innan han har fyllt lh är. föreligger ersättningsskyldighct för hjälptagaren själv endast under vissa speciella förutsättningar. Däremot föreligger en längre gående skyl- dighet för vissa anhöriga att ersätta utgiven hjälp. Make är sålunda enligt huvudregeln skyldig att ersätta obligatorisk socialhjälp som har beviljats andra maken. Obligatorisk socialhjälp som har utgått till barn trnder lo är kan i princip tas ut av barnets far eller mor eller. i fråga om adoptivbarn. av adoptanten. Frivillig socialhjälp. som har utgått till någon efter det att han har fyllt lb är. är i allmänhet återbetalningspliktig för hjälptagaren själv.

Prop. 1979/80: 1 | !

Rätten till ersättning Viker dock. om det kan antas att hjälptagaren genom att betala tillbaka kostnaden eller nägon del av den kan kotntna att sakna erforderliga medel till ttnderhall för sig eller de .sina'cller annars synnerliga skäl talar emot ersättningsanspräket. Anser kommunen att för- utsättningar för äterbetalningsskyldighet föreligger. skall kommunen i förs— ta hand söka få till ständ en överenskommelse med hjälptagaren om äterbe— talning. Lyckas inte det kan kommunen föra talan om ersättning. Sädan talan skall anhängiggöras hos länsstyrelse inom tre är efter det att hjälpen län'tnades. Sker inte det är rätten till ersättning förlorad.

Socialnämnden har ansvaret för att den enskilde ges den värd som han behöver. Nämnden skall efter vad som med hänsyn till vardbehovets art och omständigheterna i övrigt prövas lätnpligtföranstalta om att värdbehö- vande fär värd i hemmet eller att han inackorderas i annat enskilt hetn. Nämnden skall vidare i förekommande fall förmedla sjttkhus— eller annan anstaltsvärd eller bereda den enskilde värd i älderdomshem. Det aligger kommunen att anordna och driva hem för äldringai' och andra personer. som är i behov av värd och tillsyn och som inte tillgodoses på annat sätt.

Socialnämnd är — liksom barnavärdsnämnd och nykterhetsnämnd -- skyldig att ga allmänheten till handa med räd och upplysningar i frägor sotn äger samband med nämndens verksamhetsomräde. Ett viktigt led i nämn- dens uppsökande verksamhet är att inom ramen för den individuella räd— givningen lämna information om de sociala förmåner som finns.

Över socialnämnds beslut i ärende om socialhjälp fär besvär föras hos länsstyrelse.

4 Tillsyn

Nykterhetsnämnderna stär ttnder tillsyn av sociulstyrelsen och har att ställa sig till efterrättelse de anvisningar angäende verksamheten som socialstyrelsen meddelar. Socialstyrelsen är också central myndighet för de allmänna och de statsunderstödda enskilda vårdanstalterna. lnom övri- ga värdomräden är socialstyrelsens uppgifter huvudsakligen av rådgivande och vägledande karaktär. Styrelsen har att genom räd och anvisningar verka för att socialh_iiilpsverksamheten ordnas och utvecklas pä ett ända- målsenligt sätt. Styrelsen har vidare att följa barnavärdsverksamheten i riket. att genom räd och anvisningar verka för att den utvecklas ändamåls- enligt samt att öva tillsyn över barnavärdsanstalter. Styrelsen är slutligen centt'almyndighet för ungdomsvi'rnlsskolorna.

LillLH"fyre/SGH)” övervakar socialnämndernas och barnavärdsnätnnder— nas verksamhet. ! Shjl. stadgas sälunda att länsstyrelserna. var inom sitt län, noga skall följa tillämpningen av lagen samt därvid se till att social- hjälpsvcrksamheten ordnas och handhas pä ett ändamälsenligt sätt. Un- derläter kommun att lämna behövlig obligatorisk socialhjälp. skall länssty- relsen älägga kommunen att fullgöra sin skyldighet. Länsstyrelsen skall

Prop. 1979/80: 1 12 även i andra fall vidta den ätgärd som man anser behövs för att avhjälpa eventuella missft'irhållanden_ Bestämmelser av motsvarande innebörd finns i Bvl... Länsstyrelserna biträds i dessa frägor av barnavards— och social- värdskonsulenter.

Några bestämmelser om tillsyn frän länsstyrelsens sida över nykterhets- varden har inte tagits ttpp i Nv L. l viss mån motsvarande uppgifter ligger i stället pä lr'in.rn_t'klw'/wl.rn('i/rm(lerna. Det åligger sädan nätnnd bl.a. att hälla sig noggrant underrättad om de kommunala nykterhetsnämndernas verksamhet. att öva tillsyn över att dessa fullgör sina uppgifter samt att lämna vägledning och biständ. Åsidosätter kommunal nykterhetsnämnd sina åligganden. skall länsnykterhetsnämnden söka åstadkomma rättelse genom räd och anvisningar. Kan rättelse inte åstadkommas eller lordrar ärendets art ett otnedelbart ingripande. skall länsnykterhetsnämndcn vidta de åtgärder som annars ankommer på den kommunala nämnden. Länsnyk- terhetsnämnden är emellertid i första hand ett stödjande organ. Länsnyk- terhetsnämndens viktigaste uppgift fär anses vara att lämna de kommunala nämnderna vägledning och bistånd.

Prop. 1979/80: 1 13

Bilaga 2

Socialutredningens författningsförslag

1 Förslag till Socialtjänstlag

Härigenom föreskrives följande.

Socialtjänstens mål

15 Samhällets socialtjänst skall på demokratins och solidaritetens grund främja människornas ekonomiska och sociala trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor och aktiva deltagande i samhällslivet. Verksamheten skall bygga på respekt för människornas självbestämman- derätt och integritet och inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser.

Det kommunala ansvaret

23 Varje kommun svarar för socialtjänsten inom sitt område.

Kommunen har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver.

35 För att fullgöra kommunens uppgifter inom socialtjänsten finns i varje kommun en socialnämnd. Närmare bestämmelser om socialnämnden ges i socialnämndslagen (1978:00).

Socialnämndens uppgifter

4 5 Till socialnämndens uppgifter hör att göra sig väl förtrogen med enskildas levnadsförhållanden i kommunen. medverka i samhällsplaneringen och i samarbete med andra samhällsor- gan. organisationer. föreningar och enskilda verka för goda miljöer i kommu- nen,

ge information om socialtjänsten i kommunen,

Prop. 1979/80: 1 14

genom uppsökande verksamhet och på annat sätt främja förutsättningarna för goda levnadsförhållanden,

lämna upplysningar, råd. stöd, vård, ekonomisk och annan hjälp till famil- jer och enskilda som behöver det.

Rätten till bistånd m. m.

Sä Den enskilde har rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning och sin livsföring i övrigt, om hans behov ej tillgodoses på annat sätt. Den enskilde skall genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Bi- ståndet skall utformas så att det stärker den enskildes resurser för ett själv- ständigt liv.

65 Den enskilde kan även i andra fall än som sägs i 5 & inom ramen för 50- cialtjänstens syften ges ekonomisk eller annan hjälp av nämnden.

Allmänna riktlinjer/ör socialnämndens verksamhet

75 Socialnämndens medverkan i samhällsplaneringen skall ske med ut- gångspunkt i nämndens sociala erfarenheter och särskilt syfta till att påverka utformningen av nya och äldre bostadsområden i kommunen. Nämnden skall också verka för att offentliga lokaler och allmänna kommunikationer blir tillgängliga för alla. Socialnämnden bör även i övrigt taga initiativ till åtgärder för att skapa en god samhällsmiljö och goda förhållanden för barn och ungdom, äldre och andra grupper som har särskilt behov av samhällets stöd.

8 & Socialnämnden skall i den uppsökande verksamheten upplysa om soci- altjänsten och erbjuda grupper och enskilda sin hjälp. När det är lämpligt skall nämnden härvid samverka med andra samhällsorgan och med organisationer och föreningar vilkas verksamhet berör socialtjänsten.

9 & Socialnämndens insatser för den enskilde skall utformas och genomföras tillsammans med honom och vid behov i samverkan med andra samhällsor- gan, organisationer och föreningar.

Bestämmelser om vård av underårig i vissa fall ges i lagen (l978:00) med särskilda bestämmelser om vård av underårig.

10 & Socialnämndens insatser bör inriktas på att underlätta för den enskilde att bo hemma och ha kontakter med andra. Detta kan ske genom hjälp i hem- met, färdtjänst eller annan service.

Nämnden bör även i övrigt tillhandahålla sociala tjänster genom rådgiv- ningsbyråer. sociala servicecentraler, social jour eller annan därmed jämförlig verksamhet.

Med den enskildes samtycke kan utses särskild person (kontaktman) eller familj med uppgift att hjälpa den enskilde och hans närmaste i personliga an- gelägenhetcr.

Prop. 1979/80: 1 15

11 5 Vård som beredes den enskilde i annat hem än det egna bör utformas så att samhörigheten med anhöriga och kontakten med hemmiljön främjas.

Socialnämnden ansvarar för att den som genom nämndens försorg har ta- gits emot i sådant hem får god vård.

Barnomsorgen

125 Kommunen skall genom barnomsorgen verka för att barn och ungdom växer upp under trygga och goda förhållan- den, i nära samarbete med hemmen främja en allsidig personlighetsutveckling och en gynnsam fysisk och social utveckling hos barn och ungdom.

13 5 För barn som stadigvarande vistas i kommunen skall bedrivas förskole- och fritidshemsverksamhet.

14 5 Barn skall anvisas plats i förskola från och med höstterminen det år då barnet fyller sex år.

Barn vars skolgång har uppskjutits enligt 32% andra stycket skollagen (l962:319) skall beredas möjlighet att fortsätta förskolan ytterligare ett år.

15 5 Barn som av fysiska, psykiska. sociala, språkliga eller andra skäl behöver särskilt stöd i sin utveckling skall anvisas plats i förskola tidigare än som an- ges i 14 & första stycket eller med förtur anvisas plats i fritidshem. om ej har- nets behov av sådant stöd tillgodoses på annat sätt. Socialnämnden skall genom uppsökande verksamhet taga reda på vilka barn som behöver anvisas plats i förskola eller fritidshem enligt första stycket.

16 & Kommunen skall genom en planmässig utbyggnad av förskole- och fri- tidshemsverksamhet sörja för att de barn som på grund av föräldrarnas för- värvsarbete eller studier eller av andra skäl behöver omvårdnad utöver vad som följer av 14 och 15 åå får sådan omvårdnad, om ej behovet tillgodoses på annat sätt.

175 Regeringen meddelar ytterligare föreskrifter om förskole- och fritids- hemsverksamhetens organisation och omfattning.

Äldreomsorgen

18 & Kommunen skall genom äldreomsorgen verka för att de äldre får möj- lighet till självständighet i livsföring och boende och till en aktiv och me- ningsfull tillvaro i gemenskap med andra.

Övergången från ett yrkesverksamt liv skall underlättas genom informa- tion och annat stöd.

195 Kommunen skall verka för att de äldre får goda bostäder och ge dem som har behov därav stöd och hjälp i hemmet och en i övrigt lättåtkomlig ser- vice.

Prop. 1979/sa:] ut

För äldre med särskilda behov av stöd skall kommunen inrätta bostäder med gemensam service (servicehus).

A nnan särskild omsorg

20 5 Kommunen skall verka för att de som av fysiska eller andra skäl möter betydande svårigheter i sin livsföring får möjlighet att deltaga i samhällets gemenskap och att leva som andra.

Socialnämnden skall medverka till att den enskilde får ett boende som är anpassat efter hans särskilda behov.

Familjehem och andra hem för vård eller boende

21 & Socialnämnden skall sörja för att den som behöver vårdas eller bo i an- nat hem än det egna tages emot i familjehem eller annat hem för vård eller boende.

Bestämmelser om socialnämndens ansvar när barn vårdas i annat hem än det egna finns även i föräldrabalken.

225 Det behov av hem för vård eller boende som är gemensamt för kom- munerna inom ett landstingsområde skall tillgodoses av landstingskommu- nen och kommunerna i området.

Behovet av sådana hem och ansvaret för deras inrättande och drift skall re- dovisas i en plan. Planen upprättas av landstingskommunen och kommuner- na i området gemensamt. Den skall redovisas för länsstyrelsen.

23 5 Vård i familjehem eller annat hem för vård eller boende skall bedrivas i samråd med socialnämnden. Regeringen meddelar ytterligare föreskrifter om vård i Sådant hem.

Avgifter m. m.

24 & Socialnämnden får återkräva ekonomisk hjälp enligt 5 &, om den har lämnats som förskott på förmån eller ersättning eller till den som befinner sig i arbetskonflikt.

Socialnämnden får även återkräva ekonomisk hjälp som har lämnats med stöd av 6 &, om hjälpen har givits under villkor om återbetalning.

255 Får underårig genom socialnämndens försorg vård i annat hem än det egna, är föräldrarna skyldiga att deltaga i kostnaden enligt grunder som re- geringen föreskriver. Av socialnämnden beslutade stöd- och hjälpinsatser av behandlingskarak- tär är ej förenade med kostnadsansvar för den enskilde i andra fall än som har sagts nu.

26 5 För annan social tjänst får kommunen taga ut avgift enligt grunder som kommunen bestämmer. Avgiften får dock ej överstiga kommunens själv- kostnad.

Prop. 1979/80: 1 ”

Om avgift för plats i förskola som avses i 14 och 15 åå och om avgift inom äldreomsorgen finns särskilda bestämmelser.

27 5 Vill kommun föra talan mot enskild om ersättning för ekonomisk hjälp eller vård som avses i 24 och 25 åå. skall talan väckas hos länsstyrelsen inom tre år från det fordran uppkom.

Talan om ersättning får ej bifallas. om den ersättningsskyldige genom att återbetala kostnaden eller del därav kan antagas bli ur stånd att klara sin försörjning eller sin dagliga livsföring i övrigt eller annars synnerliga skäl talar mot bifall till ersättningsanspråket.

285 Socialnämnden får helt eller delvis efterge ersättningsskyldighet som avges i 24 och 25 åå.

Socialstyrelsens och länsstyrelsens uppgifter

295 Socialstyrelsen skall följa och vidareutveckla socialtjänsten i riket. Till ledning för socialnämndernas verksamhet utfärdar socialstyrelsen allmänna råd.

305 Länsstyrelsen skall följa socialnämndernas tillämpning av denna lag. biträda nämnderna med råd i deras verksamhet, främja samverkan på socialtjänstens område mellan kommunerna och andra samhällsorgan, även i övrigt tillse att socialnämnderna fullgör sina uppgifter på ett ända- målsenligt sätt. Hem för vård eller boende som har inrättats för kommunerna inom ett landstingsområde gemensamt står under länsstyrelsens tillsyn.

Övriga bestämmelser

31 5 Vill enskild person eller sammanslutning" inrätta hem för vård eller bo- ende, skall tillstånd sökas hos länsstyrelsen. Sådant hem står under tillsyn av socialnämnden i den kommun där hemmet är beläget.

Vad som sägs i första stycket gäller även hem som har inrättats för vård under en begränsad del av dygnet.

Om enskilda vårdhem finns särskilda bestämmelser.

32 & Föreligger missförhållande vid hem för vård eller boende skall länssty- relsen förelägga ledningen för hemmet att avhjälpa missförhållandet.

Är missförhållandet allvarligt eller efterkommes ej av länsstyrelsen med- delat föreläggande, får länsstyrelsen meddela förbud mot fortsatt verksam- het.

33 5 Till böter dömes den som 1. utan tillstånd driver hem för vård eller boende som avses i 31 5, eller

2. i strid mot förbud som har meddelats enligt 32 & fortsätter verksamheten vid hem för vård eller boende. Allmänt åtal får väckas endast efter anmälan av länsstyrelsen.

2 Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr. 1. Del B

Prop. 1979/80: 1 18

34 5 Vad i denna lag sägs om landstingskommun och landstingsområde skall på motsvarande sätt gälla kommun som ej tillhör landstingskommun och så- dan kommuns område.

355 Talan föres genom besvär i. mot socialnämnds beslut i fråga om bistånd enligt Sä hos länsrätten,

2. mot länsstyrelsens beslut i fråga om ersättning enligt 27 & hos kammarrätten.

3. mot länsstyrelsens beslut i fråga om tillstånd enligt 31 & eller förbud en- ligt 32 &

hos socialstyrelsen.

Denna lag träder i kraft den Genom lagen upphäves ]. barnavårdslagen(196097), 2. lagen (19541579) om nykterhetsvård. 3. lagen (1956:2) om socialhjälp, 4. lagen (19761381) om barnomsorg.

2 Förslag till Socialnämndslag

Härigenom föreskrives följande

Socialnämnd

] & I varje kommun skall finnas en socialnämnd.

Socialnämnden fullgör uppgifter enligt socialtjänstlagen (1978100), lagen (1978100) med särskilda bestämmelser om vård av underårig eller annan för- fattning.

25 Socialnämnden skall själv eller genom ombud föra kommunens talan i mål och ärenden som enligt socialtjänstlagen(197800) eller annan lag eller författning ankommer på socialnämnden. Socialnämnden skall även i övrigt handha förvaltning och verkställighet i den mån det ej på grund av lag eller annan författning eller fullmäktiges be- slut ankommer på social distriktsnämnd eller på annan nämnd.

3 & Socialnämnden skall hos fullmäktige, kommunstyrelse och övriga nämnder och hos andra myndigheter göra de framställningar som nämnden finner påkallade.

Socialnämnden får inhämta yttranden och upplysningar från kommunsty— relse och övriga nämnder och från beredningar och tjänstemän i den egna kommunen. när det behövs för nämndens verksamhet.

Prop. 1979/80: 1 19

Social distriktsnämnd

45 Kommunfullmäktige får besluta att i kommunen också inrätta två eller flera sociala distriktsnämnder, var och en för ett distrikt.

5 & Social distriktsnämnd skall följa utvecklingen inom distriktet och hos so- cialnämnden anmäla behovet av åtgärder beträffande samhällsmiljön, den sociala planeringen och den allmänt förebyggande verksamheten.

Socialnämnden får uppdra åt distriktsnämnd att bereda ärenden som avses i första stycket.

6 & Social distriktsnämnd avgör ärende som enligt socialtjänstlagen( 1978100) eller annan lag eller författning ankommer på socialnämnden och som avser vård eller annan åtgärd beträffande enskild person. om ej kommunfullmäk- tige har beslutat annorlunda beträffande viss grupp av ärenden.

75 Vad i denna lag eller annan författning sägs om socialnämnd skall ha motsvarande tillämpning på social distriktsnämnd. Detta gäller ej vad som sägs i 2 & andra stycket och i 3 & första stycket beträffande framställning hos fullmäktige. Har i lag eller annan författning meddelats bestämmelse som avviker från vad nu sagts. gäller dock den bestämmelsen.

Socialnämndens sammansättning m. m.

85. Följande bestämmelseri 3 kap. kommunlagen (1977zl79) gälleri tillämp- liga delar socialnämnd

2 & om antalet ledamöter m. m.. 3 & första stycket om valbarhet m. m., 45 om rätt till ledighet från anställning, 5 & första stycket om mandattid. 5 & tredje stycket om verkan av ledamots avgång, ök". utom Stockholms kommun. om ordförande och Vice ordförande. 7 & om tid och plats för sammanträde samt om närvarorätt vid sammanträde. 8 & om suppleants tjänstgöring m. m., 9 & första stycket om beslutsförhet, 10é om beslutsförfarande och protokoll m. m., 11 & om delgivning m. m.. 12 & om reglemente och delegation.

9 & Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får ej avse vad som än- kommer på nämnden enligt 2, 6 och 7 åå lagen (1978z00) med särskilda be- stämmelser om vård av underårig.

l kommun där social distriktsnämnd ej har inrättats får dock beslutande- rätten i fråga som avses i första stycket uppdras åt särskild avdelning som be- står av ledamöter eller suppleanter i nämnden.

10 & Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får när det gäller föräld- rabalken och lagen ( 1947z529) om allmänna barnbidrag avse endast uppgifter

Prop. 1979/80: 1 20

som anges i följande lagrum

1 kap. 4 .:", 2 kap.. dock ej uppgifter enligt 7 ;. 3 kap.. 7 kap. 2 s", 7 =". dock ej om avtalet innefattar åtagande att utge engångsbelopp. och 11 ; föräldrabalken.

5.5 lagen om allmänna barnbidrag.

11 5 Om rätt för nämndens ordförande eller särskilt förordnad ledamot att i vissa fall fatta beslut finns bestämmelser i föräldrabalken och i lagen ( ] 978:00) med särskilda bestämmelser om vård av underårig.

Handläggning av ärende

12 & Socialnämnden skall utan dröjsmål inleda utredning av vad som genom ansökan eller på annat sätt har kommit till nämndens kännedom och som kan föranleda åtgärd av nämnden.

Nämnden får höra den saken rör och annan som kan lämna upplysning i ärendet.

13 5 Vad som har framkommit vid utredning och som har betydelse för ären- dets avgörande skall tillvaratagas på betryggande sätt.

Handling rörande enskilds personliga förhållanden skall förvaras så att den icke kan åtkommas av obehörig.

145 Den enskilde bör hållas underrättad om de journalanteckningar eller andra anteckningar som förs beträffande honom.

15 5 I ärende hos socialnämnd gäller 4 och 5 så förvaltningslagen (l97lz290) om jäv.

Därjämte gäller. oavsett vilka besvärsregler som är tillämpliga. i alla ären- den enligt socialtjänstlagen(197800) följande bestämmelser i förvaltningsla- gen

6 _5 om ombud och biträde. 8 & om vägledning av part. 9 & om tolk. och 10 S om remiss.

16 & Avser ärende hos socialnämnd myndighetsutövning. gäller oavsett be- svärsmedlet därjämte följande bestämmelser i förvaltningslagen(197112901

& om parts rätt till insyn. 15 & om kommunikation. 16 & om parts rätt att meddela sig muntligen. 17 & om beslutsmotivering, 19 & om rättelse av beslut. och 20 ;" om ansvar.

Vad som sägs i första stycket gäller på motsvarande sätt då fråga är om ansökan eller yttrande till annan myndighet i mål eller ärende som rör myn- dighetsutövning hos denna.

Prop. 1979/SO:] 21

175 Den som enligt l6ä denna lag eller 15; förvaltningslagen(19711290) skall ges tillfälle att yttra sig har rätt att få företräde inför nämnden. om ej sär- skilda skäl föranleder annat.

Den som beredes tillfälle att yttra sig skall underrättas om sin rätt att få fö- reträde inför nämnden.

18 5 Barn som har fyllt 15 år har rätt att själv föra sin talan i mål eller ärende enligt socialtjänstlagen(1978:00) eller lagen ( 1978:00) med särskilda bestäm- melser om vård av underårig.

Lämna/ide av uppgi/rer m. m.

19 5 Om förbud att lämna ut allmän handling och om tystnadsplikt finns be— stämmelser i sekretesslagen (l978:00).

20 5 Om det är behövligt från vårdsynpunkt eller för handläggning av ären- de. får uppgifter rörande enskilds personliga förhållanden lämnas mellan tjänstemän och andra som är verksamma inom socialtjänsten.

21 & Socialnämnden får lämna ut uppgifter rörande enskilds personliga för- hållanden. om nämnden finner det nödvändigt för att

1. tillgodose behov av vård enligt lagen (l978:00) med särskilda bestäm- melser om vård av underårig, lagen (19671940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda och lagenfl966:293) om beredande av sluten psy- kiatrisk vård i vissa fall.

2. kunna göra ansökan eller avge yttrande i ärende enligt föräldrabalken. namnlagen(19631521), lagen (1964zl67) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. lagen (1964z542) om personundersökning i brottmål och brottsbalken,

3. förhindra dubbelutbetalningar av ekonomiska bidrag.

4. kunna föra talan om återkrav beträffande utgiven ekonomisk hjälp.

5. göra polisanmälan om misstänkt förestående eller begånget brott. Om skyldighet för nämnden att i övrigt avge yttrande i frågor som rör en- skilds personliga förhållanden finns särskilda bestämmelser i lag eller med stöd av lag meddelade föreskrifter.

229" Vad som sägs i 20 och 21 & gäller ej uppgifter. som erhållits i familje- rådgivnings- och medlingsverksamhet.

23 5 Var och en som får kännedom om att underårig misshandlas i hemmet eller annars där behandlas på sådant sätt att det är fara för hans hälsa eller ut- veckling bör anmäla detta till socialnämnden.

Myndighet vars verksamhet berör barn och ungdom samt den som är an- ställd hos sådan myndighet är skyldig att genast till socialnämnden anmäla förhållande beträffande underårig som påkallar åtgärder av nämnden. Vad som nu har sagts gäller även läkare. lärare. sjuksköterskor och barnmorskor som ej har sådan anställning.

Prop. 1979/Stl:] ”

245 Socialnämnden har rätt att av allmän försäkringskassa eller erkänd ar- betslöshetskassa få uppgifter om ekonomisk hjälp som har utgivits till en- skild.

Soda/nämnds register

25 5 I sådant personregister hos socialnämnd som utgör sammanställning av uppgifter får ej intagas uppgifter som är ägande att röja enskilds personliga förhållanden.

Vad som sägs i första stycket utgör ej hinder mot att i personregister taga in uppgifter om enskilds inkomst- och förmögenhetsförhållanden samt om sådan inom socialtjänsten beslutad åtgärd som innebär myndighetsutövning och lagrum varå beslut om sådan åtgärd grundas.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer meddelar före- skrifter om register som sägs i första stycket.

26 & Anteckningar och andra uppgifter i personakt som tillhör socialnämnds personregister skall utgallras tre år efter det sista anteckning i akten gjordes.

Uppgift i personregister som avses i 25 & första stycket denna lag skall ut- gallras tre år efter det de förhållanden uppgiften avser har upphört.

Gallring skall vara avslutad senast kalenderåret efter det gallringsskyldig- heten inträdde.

27 & Originalhandling som rör utredning om fastställande av faderskap och underhållsbidrag får ej gallras med stöd av bestämmelserna i 26 &.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får medge även annat undantag från gallringsplikten.

28 & Regeringen kan besluta att socialnämnd ur personregister skall lämna ut uppgifter till statistiska centralbyrån.

Övriga bestämmelser

29 5 Ärende som avser vård eller annan åtgärd beträffande enskild person kan flyttas över till annan socialnämnd, om denna samtycker till det.

30 Q' 1 mål eller ärende enligt socialtjänstlagen(1978:OO) eller lagen (1978:00) med särskilda bestämmelser om vård av underårig får delgivning ej ske med tillämpning av 12 eller 15 & delgivningslagen (1970:428).

Denna lag träder i kraft den då lagen (19701296) om social centralnämnd m. m. upphör att gälla.

Prop. 1979/80: 1 3 Förslag till Lag om ändring i föräldrabalken

Härigenom föreskrives i fråga om föräldrabalkenl dels att nuvarande 6 kap. 14å skall betecknas 6 kap. 15 å och nuvarande 11 kap. 17 å betecknas 11 kap. 18 å.

dels att 4 kap. 10 och 11 åå samt rubriken till 6 kap. skall ha nedan angiven

lydelse,

dels att i balken skall införas nya bestämmelser. 6 kap. 14 och 16—23 åå och 11 kap. 17 å, samt närmast före 6 kap. 1 och 16 åå nya rubriker av nedan an-

givna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 kap.

10ä

I ärende om antagande av adoptiv- bam skall rätten inhämta upplys- ningar om barnet och sökanden samt huruvida vederlag eller bidrag till barnets underhåll är givet eller ut- fäst. Har barnet ej fyllt 18 år, skall yttrande inhämtas från barnavårds- nämnden i den kommun där sökan- den är kyrkobokförd och från barna- vårdsnämnden i den kommun där den' som har vårdnaden om barnet är kyrkobokförd.

l ärende om antagande av adop- tivbarn skall rätten inhämta upplys- ningar om barnet och sökanden samt huruvida vederlag eller bidrag till barnets underhåll är givet eller ut- fäst. Har barnet ej fyllt 18 år. skall yttrande inhämtas från socialnämn- den i den kommun där sökanden är kyrkobokförd och från socialnämn- den i den kommun där den som har vårdnaden om barnet är kyrkobok- förd. Socialnämnden kan lämna jör- handsbesked om ens/til! hems lämplig— hel som adoptivhem. Förhandsbeske— der gäller längs! en är.

Fader eller moder. vars samtycke till adoptionen ej erfordras. skall ändock höras. om det kan ske. Vid adoption av adoptivbarn skall vad nu sagts i stället gälla adoptanten eller, om make adopterat andre makens barn. var och en av makarna. Finns särskild förmyndare vars samtycke ej erfordras, skall även han höras.

llå

Mot rättens beslut i ärende om antagande av adoptivbarn får talan fullföljas av sökanden eller den som skall höras i ärendet.

Mor socialnämnds beslut att genom förhandsbesked förklara hem icke vara lämplig! som adoptivhem fa'r ra- Ian/öras hos länsrätten genom besvär.

Prop. 1979/80: 1 24

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 6 kap. Om vårdnaden 6 kap. Om vårdnad och vård Vårdnaden 1—13 åå 14 å

Innan rätten avgör mål eller ärende angående vårdnad om barn skall rät- ten. om föräldrarna ej äro ense eller det eljest föreligger särskilda skäl där- till. höra socialnämnden i den kom- mun där den som har vårdnaden om barnet är kyrkobok/örd.

Vården 16 &

Barn under 16 a'rfär ej utan social- nämndens medgivande beredas vård och fostran i annat enskilt hem än vårdnadshavares.

Har förhandsbesked lämnats enligt 4 kap. 10 S”. erfordras ei medgivande enligt/örsta stycket.

17å

Socialnämnden skall medverka till att barn som avses i 16 åffär god vård och fostran samt i övrigt gynnsamma uppväxtförhållanden. verka för att barnet får lämplig utbildning samt lämna vårdnadshavaren och den som vårdar barnet räd. stöd och annan hjälp som de behöva.

Socialnämnden skall följa vården av barnet till dess barnet harfyllt 16 ar.

18å

Om det erfordrasfra'n barnavårds- synpunkt, får socialnämnden förbjuda person som har sitt hem inom kom- munen att utan nämndens medgivan- de mattaga annans barn under ]6 är för vistelse i hemmet som ej är tillfäl-

lig.

Prop. 1979/80: [

Nuvarande lydelse Föreslagen l_vdelse 19 &

llar barn moi/agits för vård och fostran i hcnt som avses i lä I+) fär so- cialnämnden i den kommun där hem— met ("ir beläget för viss tid eller tills vidare förbjuda vårdnadshavare att taga barnetf'rån hemmet. om delfö- re/igger risk som ej är ringa för skada på barnets kroppsliga eller siälsltga hälsa om det skiljes/rån hemmet.

Beslut som sägs i första stycket får meddelas att gälla i avvaktan på att ärendet kan slutligt avgöras, dock högst 1er veckor. om sådant förbud är påkallat av sannolika skäl men er- forderlig utredning ej har kunnat Sllll- föras.

Förbud enligt denna paragraf'utgär ej hinder för att barnet skiljes från hemmet på grund av beslut ett/igt 3] kap.

20 JF

Socialnämndens ordförande får medde/aförbud enligt 19 9". om social - nämndens prövning ej kan avvaktas utanfara eller allvarlig olägenhet.

Bes/ut som ordföranden har fattat med stöd av första stycket gäller tills vidare i avbidan på nämndens pröv- ning. Nämndens sammanträde skall hållas utan dröjsmål och senast inom tio dagarfra'n ordförandens bes/ut.

Zlå

Enskild person eller sammanslut- ning får ej bedriva verksamhet för för- medling av barn under 16 år.

225

Mot socialnämndens beslut i fråga som avses i 16. 18 och lOåå'får talan föras hos länsrätten genom besvär.

235

Den som åsidosätter bestämmelser- na i 16 eller 21 5 eller överträderfjr- bud som har meddelats med stöd av

Prop. 1979/80: ]

Nuvarande lydelse

26

Föreslagen lydelse

18 eller 19 _é' dömes till böter. Allmänt åtal för brott som avses i _Rjrsta stycket får väckas endast efter anmälan av socialnämnden.

ll kap.

17%

Denna lag träder i kraft den

4 Förslag till

Finner socialnämnden att någon bör förklaras omyndig eller att god man bör förordnas för honom, skall nämnden anmäla detta till överför- myndaren. Anmälan till överförrnvn- daren skall också göras. om nämnden finner att någon ej längre bör vara

omyndigförklarad.

Lag om ändring i lagen (1962: 381) om allmän försäkring

Härigenom föreskrives att 10 kap. 3 & lagen (l962:381) om allmän försäk- ring skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 kap.

351

Därest pensionsberättigad i annat fall än som avses i 2 & under hel mä- nad är intagen i annan anstalt än sjukhus eller ock tillfälligt vistas utom anstalten, äger den som driver anstalten att. i den mån regeringen så förordnar. uppbära så stor del av den pensionsberättigades å månaden bclöpande folkpension. som svarar mot kostnaderna lör vården cllcr lör- sörjningen på anstalten, varvid den pensionsberättigadc dock skall äga erhålla visst belopp lör sina person- liga behov. Vad nu sagts ska/! äga motsvarande tillämpning för det. fall att den pensionsberättigade åtnjuter vård

' Senaste lydelse 1974: SM).

Därest pensionsberättigad i annat fall än som avses i 2 & under hel må- nad är intagen i annan anstalt än sjukhus eller ock tillfälligt vistas utom anstalten. äger den som driver anstalten att, iden mån regeringen så förordnar, uppbära så stor del av den pensionsberättigades ä månaden be- Iöpande folkpension, som svarar mot kostnaderna för vården eller Försörj- ningen på anstalten, varvid den pen- sionsberättigade dock skall äga er- hålla visst belopp tör sina personliga behov.

Prop. 1979/80: 1 37

Nuvarande lydelse ["in-e.t'lttgcti lydelse eller föt'st'ir/"ning mut avgift. som er- lägges av kommun eller landstings- kommun.

Åtnjuter barn, för vilket barntillägg utgår, i annat fall än som avses i 2å sista stycket under hel månad vård på anstalt eller eljest vård på allmän be- kostnad. äger den som driver anstalten eller det kommunala organ som svarar för vårdkostnaden att, i den mån regeringen så förordnar, uppbära så stor del av barntillägg för månaden som svarar mot vårdkostnaden.

Denna lag träder i kraft den

5 Förslag till Lag om upphävande av lagen (1964: 450) om åtgärder vid samhälls- farlig asocialitet

Härigenom föreskrives att lagen (1964:450) om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet skall upphöra att gälla vid utgången av ......

6 Förslag till Lag om finansiering av statsbidrag till föreskole- och fritidshems- verksamhet

Härigenom föreskrives följande

i 5 För finansiering av statsbidrag till förskole- och fritidshemsverksamhe- ten inom kommunernas barnomsorg skall arbetsgivare årligen erlägga avgift beräknad enligt de grunder som anges för arbetsgivares socialförsäkringsav- gift till sjukförsäkringeni 19 kap. ] & lagen(l962:381)om allmän försäkring.

Avgiften utgår med en och tre tiondels procent av det belopp på vilket av- giften skall beräknas.

25 I fråga om debitering av uppbörd av avgift har lagen (19591552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m. motsva- rande tilllämpning. Avgifterna tillfores staten.

Denna lag träder i kraft den

7 Förslag till Barnomsorgsförordning

Härigenom föreskrives följande.

l 5 I denna förordning ges närmare bestämmelser om den förskole- och fri- tidshemsverksamhet inom barnomsorgen som föreskrives i socialtjänstlagen (1978100).

Prop. 1979/80: 1 28

25 Förskoleverksamheten avser barn som ej har uppnått skolpliktig ålder och barn vilkas skolgång har uppskjutits enligt 32 ;" andra stycket skollagen (l962:319). Förskoleverksamheten bedrives i form av förskola och familjedaghem och annan kompletterande förskoleverksamhet. Förskola kan organiseras som daghem eller som deltidsgrupp. 1 daghem mottages barn för vistelse minst sju timmar om dagen. I deltidsgrupp mot- tages barn under tid som understiger den som gäller för vistelse i daghem.

3ä Fritidshemsverksamheten omfattar barn till och med 12 års ålder. Fritidshemsverksamheten bedrives i form av fritidshem och dänill anknu- ten fritidsverksamhet samt familjedaghem.

1 fritidshem mottages barn för vistelse den del av dagen då barnet ej vistas i skolan.

45 Förskola som avses i 14 & första stycket socialtjänstlagen (1978z00) skall omfatta minst 525 timmar om året. Kan förskola på grund av barnens restider eller av andra skäl icke bedrivas i den omfattning som anges i första stycket, får den delas upp på två år. Barn som beröres av sådan uppdelning skall anvisas plats i förskolan från och med höstterminen det år då barnet fyller fem år. Sådan förskola skall omfatta sam- manlagt minst 700 timmar.

55 Socialnämnden skall verka för att barn som avses i 14 och 15 åå social- tjänstlagen (19781001 utnyttjar den plats som har anvisats och informera för- äldrarna om verksamheten och syftet med denna.

6 5 I kommunen skall finnas en av kommunfullmäktige antagen plan för för- skole— och fritidshemsverksamheten. I planen skall redovisas behovet av för- skolor. familjedaghem. fritidshem och annan förskole- och fritidshemsverk- samhet inom kommunen samt på vilket sätt behovet skall tillgodoses. Planen skall avse en period av minst fem år.

7 & Vistas barn på sjukhus, i barnhem eller annan institution. skall huvud- mannen för denna sörja för att barnet får tillfälle att deltaga i verksamhet som motsvarar den som erbjudes i förskola eller fritidshemsverksamhet.

8 & Kommunens rätt enligt 26 &" socialtjänstlagen (1978:00) att taga ut avgift för plats i förskola gäller endast i den mån verksamheten överstiger 15 timmar i veckan eller 525 timmar om året.

Denna förordning träder i kraft den

Prop. 1979/80: 1 29 Bilaga 3 Sammanställning av remissvar

Socialutredningens betänkande (SOU 1977: 40) Socialtjänst och soci- alförsäkringstillägg. Lagar och motiv

(Sammanställningar av remissvaren i frågor om vård utan samtycke. hand- lingssekretess och tystnadsplikt samt socialförsäkringstillägg har getts plats i andra sammanhang — se avsnitt | Inledning till propositionen.)

Prop. 1979/80: 1

Förkortningar

JO K R U 76 Kt'miniiini'örbtr ndct LO LRF SACO/SR SAF

Spri

su TCO UH Ä

30

justiticombudsmannen

utredningen (Fi 1976: 06") om kommunernas ekonomi Svenska kommunförbundet Landsorganisationen i Sverige Lantbrukarnas riksförbund Ccntralorganisationen SACO/SR

Svenska arbetsgivarcförcningen sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationztiiscringsinstitut socialutredningen 'l'jänstcmännens centralorganisation univer'sitcts— och högskolcämbetel

Prop. 1979/80: 1 31 1 Remissinstanser

Efter remiss har yttranden över socialutredningens (SU) betänkande kommit in frän regeringsrätten. justitiekanslern. riksåklagaren. Svca hov- rätt. kammarrätten i Göteborg. kammarrätten i Strndsvall. kriminalvärds— styrelsen. rikspolisstyrelsen. brottsförebvggande rädct. datainspektionen. överbefälhavaren. socialstyrelsen. riksförsäkringsverket. statskontoret. statistiska centralbyrån. riksrevisionsverket. riksskatteverket. riksarkivet. universitets- och högskoleämbetct (UHÄ). skolöverstyrelsen. arbetsmark— nadsstyrelsen. statens invandrarverk. statens planverk. bostadsstyrclscn. länsstyrelserna i Stockholms. Uppsala. Södermanlands. (')stcrgötlands. Jönköpings. Kronobergs. Kalmar. Gotlands. Blekinge. Kristianstads. Malmöhus. Hallands. Göteborgs och Bohus. Älvsborgs. Skaraborgs. Värmlands. Örebro. Västmanlands. Kopparbergs. Gävleborgs. Väster- norrlands. .lämtlands. Västerbottens och Norrbottens län. institutet för so- cial forskning. nämnden för samhällsinforination. statens handikapprad. statens ungdomsräd. familjelagssakkunniga (Ju 1970: 52). ungdomsfängcl— S'cutredningen (Ju 197-1:16). decentraliseringsutredningen (Kn l975:(ll). utredningen (Ju 1977: 08) om barnens rätt. barnomsorgsgruppen (S 1973ztl7). socialpolitiska samordningsutredningen (S 1975zt12). utredning- cn (Fi l97(»:t)6) om kommunernas ekonomi (KEU 76). studiestödsutrcd— ningen (U 1975: 16). sysselsättningsutredningcn (A 197-4:02). .lt') Leif Ek- berg. Svenska kommunförbundet (Kommunförbundet). Landstingsför— bundet eftcr hörande av samtliga landstingskommuner. Botkyrka. Stock- holms. Hfrbo. Tierps. Uppsala. Linköpings. Kalmar. Klippans. Helsing- borgs. Malmö. Halmstads. Göteborgs. Stenungsunds. Boras. Skövde. Va- ra. Arvika. Grums. Karlstads. Örebro. Västerås. Falu. Gävle. Östersunds. Skellefteå. Vilhelmina och Luleå kommuner. l..andsorganisationen (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO). ('cntralorganisationcn SA- CO/SR (SACO/SR). Lantbrukarnas riksförbund (LRF). Svenska arbetsgi- Vareföreningcn (SAF). Försäkringskasseförbundct. Sveriges socionomers riksförbund. Föreningen Sveriges socialchefer. Sveriges socionomför- bund. Försäkringsanställdas förbund. Svenska kommunalarbetarcförbun- det. Sveriges socialförbund. Sveriges sociologförbund. Föreningen Sveri- ges frivärdstjänstemän. Sveriges kommunaltjänstemannaförbund. Sveri- ges advokatsamfund. Sveriges läkz'u'förbund. Svenska läkaresällskapet. De handikappades riksförbund. Pensionärernas riksorganisation. Sveriges folkpensionärers riksförbund. Sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (Spri). Sociologiska institutionen vid Stock- holms universitet. Nyktcrhetsvärdens anstt'rltsförbund. Nyktcrhetsrörcl- sens landsförbund. Svenska nykterhctsvärdsförbundet. Centralförbundet för alkohol- och narkotikanpplysning (CAN). Handikappförbundcns cent— ralkommitté. Sällskapets Länkarnas riksförbund. länkens Kamratför- bund. Riksförbundet mot alkoholmissbruk. AIkoholproblematikers riksor-

Prop. 1979/80: I 32 ganisation. Riksförbundet för hjälp ät läkemedelsmissbrukare. Riksför— bundet för social och mental hälsa. Riksförbundet av föräldraföreningarna mot narkotika. Riksförbundet lletn och Skola. Kommunal— och landstings- anställda familjerädgivares förening. Svensk kuratorsförening. Övervakar- nas riksförbund. Svenska diakonsällskapet. Svenska röda korset. Fräls- ningsarmén. l"osterföri'tldrarnas riksförbund. Svenska kyrkans diakoni- nämnd och Föreningen barnens rätt i samhället.

Dessutom har yttranden kommit in fran ett stort antal andra kommuner. organisationer. föreningar och enskilda. Remissinstansermt har i en del fall bifogat yttranden som de har inhämtat.

2 Allmänna synpunkter

Åtskilliga remissinstanser har lämnat allmänna synpunkter pa betänkan- dets innehäll och utredningens underlag för sina överväganden. Synpunk- terna redovisas oftast i form av en sammanfattande bedömning. Flera re— missinstanser ger i detta sammanhang uttryck för sin uppfattning om den föreslagna lagstiftningens uppbyggnad. l det följande redovisas yttranden av de slag som nu har nämnts. varvid allmänna synpunkter pa lagstiftning- ens uppbyggnad redovisas ttnder särskild rubrik. Det bör dock uppmärk- sammas att ett särskilt avsnitt i remissamtnanstälIningen ägnas at synpunk- ter pä förslaget att ge lagstiftningen karaktär av ramlag.

Riksåk/ugurm papekar att reformarbetet inom socialvården syftar till att bota de brister i miljön och i övrigt förebygga de risker för social missan- passning som utgör en grogrund för kriminalitet. Enligt rikstiklagarens mc— ning tillgodoser socialutrednittgens slutbetänkande i allt väsentligt detta syfte och är i stora delar väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning.

Svea hovrätt anser det värdefullt att det nu har skett en kartläggning av sociala vårdåtgärder samt gjorts ingäende analyser av socialvårdens syften och mål. Utredningens arbete kommer enligt hovrättens mening därige- nom att för läng tid framät fa stor betydelse för reformverksamheten inom socialvi'irdcn.

Kunmmrriitth [ Göteborg framhaller att det i betänkandet görs en syn- nerligen noggrann genomgang av det sociala verksamhetstältet. och att ut— redningen utförligt beskriver hur det faktiska innehallet i framtidens social— vard bör utformas. Utredningens förslag präglas enligt kammarrättens me- ning av en mycket hög ambitionsvinä. Den nya socialtjänsten är tänkt att fylla en längt större uppgift i samhället än den nuvarande socialvården. Ibland far kammarrätten dock intrycket av att utredningen har ställt målen väl högt när det gäller socialtjänstens möjligheter. Kammarrätten vill vida- re påpeka att utredningen genom sina förslag har lagt grunden till en social- värd som skall kunna verka mer enhetligt och heltäckande. Man kan enligt kammarrättens mening över huvud taget säga att de som behöver bistand

Prop. 1979/80: 1 33

från socialvården fär en allt större plats i det sociala arbetet och därmed större inflytande när det gäller att bedöma vilka sociala insatser som kan vara lämpliga. Respekten för människornas självbestäinmandetätt och in- tegritet har satts i högsätet. Kammarrätten anser att de formella ramar som verksamheten ges i utredningens lagförslag är lämpligt utformade. Vad kammarrätten däremot har svärt att bedöma är vad den nya socialtjänsten katt komma att betyda rent konkret. Slutligen tillstyrker kammarrätten att termen socialvård ersätts med socialtjänst. Socialtjänst är enligt kammar— rättens mening en riktigare benämning av den verksamhet som utredning- en tänker sig att socialnämnden skall svara för i framtiden. Socialtjänst be- döms ocksä ha en positivare klang än socialvård.

Sm'ials'tyrelrm har en positiv inställning till utredningen och stöder i princip de olika förslagen. Intentionerna bakom lagförslagen kan enligt styrelsen bli början till mer genomgripande förändringar av förhållnings- sätt och arbetsmetoder inom socialvården. Styrelsen anser vidare att de förslag socialutredningen nu lägger fram ökar möjligheterna till ett omfat- tande nydaningsarbete inom socialtjänsten. Detta måste dock ske i samar- bete med andra verksamheter och socialutredningen har också behandlat olika behov av samverkan. Enligt styrelsens mening finns det dock även problem sotn inte tillräckligt grundligt har analyserats av socialutredning- en. Excmpel pä sädana problem är de som uppkommer i samband med flyttning inom landet och inflyttning från andra länder. Invandrarna kom- mer i ökad utsträckning frän utomeuropeiska länder med helt annan kul- tur. Stora kulturella skillnader och en läg beredskap att ta emot dem leder till sociala problem och störningar i form av kulturkonflikter. identitetslös- het och rotlöshet. Motsättningarna mellan svenskar och invandrare har skärpts under senare år. Vid försämrade konjunkturer ökar konkurrensen om arbetstillfällena. Detta kan komma att ytterligare öka motsättningarna mellan svenskar och invandrare. Styrelsen anser att invandrarproblemen i Sverige med stor sannolikhet kommer att bli stora i framtiden. vilket kom- mer att kräva betydande insatser såväl av socialtjänsten som av andra samhällsorgan. — Socialstyrelsen diskuterar ocksa behovet av verksam— hetsplanering i kommunernas socialnämnder och beklagar att utredningen föreslär sadan planering endast på särskilda områden av socialtjänsten. Styrelsen anför.

Verksamhetsplanering i reglerade former sker i dag endast när det gäller förskolan. För de statliga institutioner som övergår till annan huvudman förutsätter utredningen en reglerad planering i samverkan mellan primär- kommuner och landsting. Socialstyrelsen vill gärna understryka betydel— sen av att institutionerna blir föremål för särskilt intresse. En fortlöpande verksamhetsplanering för enbart institutionsvärd anser styrelsen däremot vara olämplig. Planering i de former som antyds i utredningen bör endast vara temporär och helst en engångsföreteelse. I fortsättningen bör verk- samhetsplaneringen för socialt arbete innefatta alla former av åtgärder och ha sin huvudanknytning till de uppgifter socialtjänsten har i den primär- 3 Riksdagen 1979/80. ] saml. Nr. ]. Del B

Prop. l979/80: ] 34

kommunala öppna varden. l principbctänkandet betonades kraven på verksamhetsplanering i kommunernas socialnämnder. Dessa krav har inte tagits ttpp i lagförslagen annat än för två ovan nämnda områden — barnom- sorgen sann institutioner drivna av landstingen. Det finns enligt socialsty— relsen starka motiv föratt i lagstiftningen fastslå att hela socialtjänstområ— det bör bli föremål för en samlad planering. Erfarenheterna frän bl.a soci- alstyrelsens institutionsutredning (försöksplaneringenl visar tydligt på be- hovet av en sådan planering. Den visar också på stora svårigheter när det gäller att bryta ut en del av verksamheten och detaljplanera den. lnstitu— tionsvård. öppen vård och familjerådgivning är exempelvis så beroende av varandra att en redovisning och planering av endast den ena verksamheten ter sig tätnligen meningslös. På samma sätt är det nödvändigt att få till stånd samordnad planering mellan olika huvudmän som är beroende av varandras insatser och mellan vilka det finns gränsområden med oklar an- svars- och kompetensfördelning. En gemensam långsiktig planering av verksamheterna är särskilt angelägen mellan landstings— och primärkom- muner. Utöver institutionerna finns det behov av gemensam planering av resurser. t. ex. när det gäller omsorger om äldre och handikappade. vård och behandling av alkohol— och narkotikamissbrukarc och det psykiatriska verksamhetsomri'rdet. Den nya ramlagen och de föreslagna ändringarna avseende statsbidrag till kommunernas socialtjänst innebär att kommuner- nas rnöjlighet att självständigt utveckla och planera det sociala arbetet ökar. Medlen att från statens sida påverka den kommunala socialtjänsten kommer i första hand att innebära rådgivning om innehållet och kvaliten i de olika resurserna. En samlad planering av hela socialtjänsten ger till— synsmyndigheten underlag att följa lrpp och utvärdera hur socialtjänsten utvecklas. Den ger också möjligheter till rikssammanställningar och äter- föring av kunskaper till kommunerna. De demokratiska aspekterna tjänar också att framhållas i detta sammanhang. En långsiktig plan. ett program för socialtjänstens utveckling i kommunerna ger allmänheten insyn och möjlighet att påverka utvecklingen. Ett exempel härpå är barnomsorgs- programmen som i vissa komtnuner remissbehandlats och väckt debatt på det lokala planet.

Siu/om' invmrdrurrw'k är positivt till socialutredningens förslag till all- män inriktning av den framtida socialtjänsten och menar att den i väsentli- ga delaröverensstämmer med riktlinjerna i vår invandrar- och nrinoritcts- politik. Verket konstaterar emellertid. att utredningen i sitt slutbetänkande inte analyserat int-'andrz'rrnas situation och deras särskilda behov och de in- satser. som krävs för att tillgodose dessa. Det finns i betänkandet. när det gäller invandrarfragor. inga vägledande riktlinjer och detta innebär en på- taglig risk för att kommuner kan urrderlata att utveckla socialtjänsten på ett sådant sätt att även invandrarnas behov tillgodoses. Verket framhåller att invandrarna i dag utgör ca Itlf'; av Sveriges befolkning och att vid sekel- skiftet en tredjedel av befolkningen i de yngre åldrarna beräknas vara in- vandrare eller barn till invandrare. Verket påpekar vidare att utredningen i sitt principbetänkande har framhållit. att problem. som har samband med samhällets sätt att fungera också gäller invandrarna och att dessa problem ofta är mer accenttrerade för dessa och förstärks av faktorer. som. hänger

Prop. 1979/80: 1 3 'I!

samman med själva invandringen. Utredningen pekar bl. a. pä språksvårig- heter. kulturella problem. identitetsproblem och kontaktproblem och borv de därför enligt verkets mening ha tagit konsekvenserna av.dessa konstate- randen och i arbetet med slutbetänkandet särskilt beaktat invandrar— och minoritetsaspekten.

Länss'lyrulxun i .S'lm'ltlmlmx län finner att de förslag som socialutred- ningen för fram i en del avseenden är positiva och väl ägnade att förbättra det sociala arbetet. Dock anser länsstyrelsen att utredningens förslag pä flera andra punkter maste omarbetas och kompletteras.

Län.s'styrclsr'n i Hallands län påpekar att den sociala verkligheten för- ändras liksom ocksä idéer och uppfattningar om socialpolitikens mål och medel. Soeialutredningen har enligt länsstyrelsens mening lämnat utmärk- ta beskrivningar härav. Möjligen kan sägas. att problemen ibland framstår som mindre allvarliga än vad de är. Länsstyrelsen framhåller att ett kärva— re samhällsklimat med omställnings- och andra svärigheter pä arbetsmark— naden samt ökning av antalet utslagna på senare tid har ställt socialvarden inför större svärighcter än tidigare. Av detta märker länsstyrelsen emeller— tid intc mycket i betänkandet. Beskrivningarna och förslagen förefaller där- för länsstyrelsen ibland väl optimistiska. Med nagon reservation bedöms emellertid förslagen väl ägnade att utgöra grundvalen. på vilken det fort- satta reformarbetet inom socialvården kan bygga.

Länsstyrelsm i (Limburgs- ()("ll' ”()/IHJ län vill särskilt understryka att benämningen socialtjänstlag är adekvat och tilltalande.

Länssstyrulsen iJiimt/unds [än framhåller att helhetssynen i det sociala arbetet har fått direkt förankring i lag. vilket länsstyrelsen finner riktigt. Länsstyrelsen tillstyrker därför i princip utredningens förslag.

I.:"insxwyrt-Im'n i Västerbottens län finner utredningens förslag föga kon- troversiella och anser att de utgör en god grund för det fortsatta lagstift- ningsarbetet. Länsstyrelsen framhåller att principerna stämmer väl över- ens med de värderingar som dominerar i samhället.

JO anser att uppläggningen av reformen är tilltalande ur mänga syn- punkter. Reformen innebär enligt .IO också en välkommen modernisering och upprustning av socialvården i stort. JO ansluter sig till utredningens grundläggande principer med dess helhetssyn pa socialtjänstens insatser och påpekar att förslaget öppnar nya möjligheter för det sociala arbetet. dels genom att socialtjänsten kan verka också inom andra omräden än de för socialvården traditionella. dels genom att insatserna kan anpassas me- ra ändamålsenligt efter behoven i varje särskilt fall. Sociala synpunkter kan härigenom få större betydelse för samhällsplaneringen. vilket anses angeläget. Förslaget lämnar enligt JO även stort utrymme för nya initiativ. såväl inom det allmänt förebyggande arbetet som i fråga om individuella behandlingsinsatser. Detta är på längre sikt ägnat att förbättra de sociala arbetsmetoderna och därmed utfallet av hela verksamheten. .l(') ansluter sig även till utredningens åsikt att åtgärder som rör den enskilde bör ge—

Prop. 1979/80: 1 36

nomföras i samförstz'md ttted honom. lat ana att detta såvitt gäller barn och ungdom inte kan gälla reservationslöst. Förslaget innehåller enligt .lt'):s uppfattning saledes många värdefulla moment och kan. rätt utformat. innebära en förnyelse av socialvt'trden som länge känts angelägen. framför- allt inom den traditionella socialhjälpsverksamheten och nykterhetsvår- den.

.l() anser dock att uppläggningen av förslaget medför vissa komplikatio- ner i den praktiska tillätnpningcn dels genom frånvaron av preciseringar och vägledande uttalanden i många delar. dels genom den valda lagsyste— matiken som innebär att många olika lagar tnåste tillämpas samtidigt. J():s främsta anmärkningar mot förslaget avser emellertid barnavården. l—jnligt .l( ):s uppfattning kan utredningens lörslag på detta område komma att leda till en försvagning av st'tcialvärdens barnavårdande funktioner. (J():s ytter- ligare synpunkter i denna fråga redovisas i avsnittet Socialtjänsten — funk— tion och uppgifter).

Enligt KrUll/IIIHl/fjl'hlllltlt'IS mening kommer socialtttredningens arbete att bli av stort värde för det framtida sociala arbetets inriktning och inne— håll. Förbundet avser främst den kritiska analysen av nu gällande lagstift- ning inom det sociala området. avstämningen av den utveckling som ägt rum samt den fran'tatsträvan som utredningen representerar genom att bl. a. betona det politiska arbetets betydelse samt kravet på metod- och or- ganisationsutveckling som en förutsättning för en utveckling av den kont- mttnala socialtjänsten. Förbundet ställer sig i huvudsak positiv till tttred- ningens avståndstagande till en symptominriktad socialtjänst. till det mera generella synsätt som ligger till grund för förslaget om införandet av den kompletterande socialförsäkringsförmånen (SOFT) samt till utredningens markering av socialtjänstens inriktning mot förebyggande insatser bl. a. i fortn av strukturinriktat arbete. Förhoppningarna om att utredningen skttl- le ge förslag om en klarare gränsdragning mellan olika vårdområden har emellertid enligt förbundets mening inte infriats. [ det fortsatta lagstift- ningsarbetet bör därför enligt förbundet denna fråga preciseras.

[.a/tdstittg.tj/i'it'l)ttndct framhåller att den överarbetning. som socialutred— ningen genomfört av principbetänkandet som helhet innebär ett klarläg- gande och förtydligande av utredningens ståndpunkter. Den helhetssyn. som beskrevs i principbetänkandet och som innebär att socialtjänsten skall behandla varje enskilt ärende ur alla aspekter och med hjälp av alla till- gängliga resurser förefaller i de nu framlagda förslagen ha modifierats och givits en mera verklighetsanknuten innebörd. Förslagen utgör enligt för- bundet i stort sett en logisk följd av de etfarenheter och forskningsresultat inom det sociala området. som vunnits under senare år. Förbundet kan i huvudsak ansluta sig till de principiella synsätt som framförs i betänkandet och delar utredningens uppfattning att de övergripande målen skall ges stor tyngd och utgöra sociala och politiska riktmärken för det fortsatta re- formarbetet inom den sociala sektorn. Den nya socialtjänstlagen bör enligt

Prop. 1979/80: 1 37

förbttndets mening med sin utformning som målinriktad ramlag kttntta ut— göra en ny och bättre plattform för detta arbete.

Stockholms kommun menar att utredningen i många stycken har sitt ut— gångspunkt i förhållanden som inte längre är aktuella. Kommunen ansluter sig dock till utredningens strävan mot helhetssyn och dess uppfattning om socialtjänstens funktionsuppgifter liksom också betonattdet av socialvår— dens medverkan i samhällsplancringen. Strävan bör enligt kommunen vara att olika organ som arbetar med människor ges sådan kapacitet att särbe- handling av människor med speciella behov kan undvikas. Kommunen pä- pekar att utredningen inte i alla avseenden har lyckats klarlägga vilken an- svarsfördelning som skall råda mellan stat. landsting och kommun.

Norrköpings kontmtm vill betona att utredningens förslag innebär möj— ligheter till en väsentlig och sedan länge önskad förändring av sociala in— satseri samhället.

Rik.s'_/i"irbtotdet Hem ot'h Skola finner att socialutredningen pa ett fram- gångsrikt sätt förmått undanröja väsentliga delar av den traditionella för— myndartradition som präglat vårdlagstiftningen. Förslaget till socialtjänst— lag förankrar enligt förbundet det sociala arbetet vid en ambition att upp- rätthålla respekt och aktning även för de svaga tttedborgarna i samhället. Förbundet vill å andra sidan framhålla att utredningen undvikit att behand- la de svårigheter som socialarbetare nästan alltid hamnat i om de bedrivit s.k. samhällsarbete. Socialutredningens tystnad i detta avseende beror en- ligt förbundets mening ytterst sett påatt man inom utredningen ägnat soci— alvården en mycket bristfällig politisk analys. Förbundet menar att en så- dan analys skulle visat att socialvårdens gränser mot samhället inte i första hand bestäms av resurser och atnbitioncr tttan framför allt i vilken tnån vi i vårt samhälle accepterar inflytandet från en yrkesgrupp som i första hand är ombud för ekonomiskt. socialt och psykologiskt svaga grupper i vårt samhälle.

Sveriges_fot'kpcn_t't'onr'irt'rx riksförbund vill betona att begreppet "social tjänst" är att föredra framför "social vård". "Värd" för enligt förbttndets uppfattning tanken till något som berör den enskildes integritet medan "tjänst" är ett vidare och mera neutralt uttryck.

I—"örmingt'rt Sveriges .s'ot'iult'lttftk'r menar att det viktigaste i socialutred- ningens slutförslag är att det ntarkerar ett historiskt uppbrott från den starkt symptom- och individinriktade lagstiftning som sedan sekelskiftet reglerat socialvården. Den målinriktade ramlag som utredningen utformat ger enligt föreningen en ny och bättre plattform för socialtjänsten. lför- eningen instämmer i de httvudprinciper för den framtida socialtjänsten som utredningen för fram och pekar också påatt betänkandet innehåller många detaljförslag som bör kunna bidra till en positiv utveckling av det sociala arbetet.

LO framhåller att det i betänkandet föreslås en genomgripande omvand- ling av socialvården. som innebär att de sista resterna från den gamla fat-

Prop. 1979/80: 1 38

tigvarden — tvång. förmynderi och förnedrande behandling gentemot män- niskor sotn lever ttndcr svåra förhållanden — suddas ut. I dess ställe kom- tner en socialtjänst som bygger på frivillighet. service och självklar rättig- het till bistånd från samhället. Därmed försvinner ännu ett par klasslagar. Utredningens reformförslag är enligt LO:s mening principiellt riktiga och ligger i linje. tued LO:s allmänna inställning.

'I('(') och Sveriges sttt'ionomji'irhuncf är av uppfattningen att lagförslagen innebär ett viktigt uppbrott från en särlagstiftning som karaktäriserats av moralism och symptombehandling mot ett synsätt sotn betonar helhets- syn. solidaritet och en tilltro till människors egen handlingsförmåga.

Statskontro!/kommitten anser att förslaget präglas av en modern och adekvat syn på komtttttnernas roll i samhällsarbetet. Kommitten framhål- ler särskilt att kommunerna ges stor frihet att själva organisera de olika verksamheterna efter lokala behov och förutsättningar.

Brtnts/i'it-cla_t-_g.t_'und:' rodel menar att utredningens förhoppning om fram- tida landvinningar på kunskapsområdet borde ha byggts under med bc— skrivningar av inhemska och utländska erfarenheter och resultat av olika sociala insatser och behandlingsmetoder. Utredningen redogör visserligen för olika behandlingsförsök och för utvecklingstendenser. men enligt rå- dets bedömning har man ännu inte funnit några genvägar för att lösa socia- la problem. Uppföljningar av olika insatser ger tyvärr ofta nedslående re— sultat. Rådet gör vidare den bedömningen. att man på kort sikt inte kan förvänta några stora omdaningar av det praktiska socialarbetet. Den över— vägande andelen tjänster kommer att bestämmas av vilka problem och önskemål som de sökande har. liksom av vilka kunskaper och resurser som socialtjänsten förfogar över.

.S'tutskontorct framhåller inledningsvis att det finns risker med att utred- ningar arbetar under så lång tid som socialutredningen. Samhällstttveck- lingen medför lätt att utredningens utgångspunkter blir föråldrade. Annat reformarbete inom en sektor kan försenas om man Linder en lång tidspe- riod anser sig tvungen att av 'akta slutförslag från en central utredning. Ut- redningsarbetet skttlle enligt statskontorets mening ha kunnat delas tipp i flera etapper. [)et hade då varit lättare att behandla utredningens olika del- förslag. såväl i utredningens egen framställning som vid remissbehandling och i den allmänna samhällsdebatten. Slutbetänkandets omfång kan också försvåra för många intresserade att ta mera aktiv del av innehållet. Stats— kontoret anser vidare att utredningen har lagt för stor vikt vid betydelsen av att byta benämning och påpekar att det är verksamhetens art och kvali- tet som slutligen avgör httr den kommer att uppfattas och inte dess benäm- ning. Det finns enligt statskontorets mening skäl som talar för att behålla begreppet socialvård.

Län.s'stvrclsm i (:).vtw'giitfumfs fiin påpekar att en samhällsekonomiskt svårbemästrad situation med omställningsproblem på arbetsmarknaden har ställt socialvården inför betydande svårigheter. Detta återspeglas dock enligt länsstyrelsen endast i mindre omfattning i betänkandet.

Prop. 1979/80: 1 39

Lii/t.s'.vt_vr('1.s'en i./önÅö/1ings [än anser att en omvandling av den svenska socialvården i enlighet nted vad utredningen har föreslagit är en fraga på lång sikt om man däri. särskilt vad avser trygghetsmt'tlet. lägger mer än mycket allmänt angivna delmål. Länsstyrelsen påpekar att under den tid som socialutredningen arbetat har vi i Sverige i stort sett haft goda kon— junkturer med ekonomisk tillväxt. vilket synes ha påverkat utredningen. Även om det å andra sidan inte finns anledning att låta det nuvarande kon— junkturläget påverka våra långsiktiga mål synes det länsstyrelsen finnas skäl att — med hänsyn till den osäkerhet som råder om bedömningen av den ekonomiska och samhälleliga utvecklingen i 'ästvärlden under l98tl- talet -- inta en mer försiktig attityd när det gäller att ställa upp allmänna mål för vår egen utveckling och planering. Mot denna bakgrund anser läns- styrelsen att utredningen redovisat en alltför optimistisk syn på samhällets möjligheter. såväl ekonomiska som personella. att bl.a. erbjuda ett rikligt utbud av sociala tjänster efter individuella behov.

Länsstyrelserz [ Malmöhus län sätter i fråga om inte utvecklingen i sam- hället i dag och de problemkomplex som följt därav och som socialvården och dess företrädare nu ställs inför delvis har förbigått utredningen. Ut— slagningsmekanismer i dagens samhälle vars orsaker ännu inte kunnat ut— redas eller överblickas har gjort att socialvårdarna får möta människor. som kommit att hamna utanför det normala arbets- och gemenskapslivet. och ta itu med svåra problem, som till största delen har med samhällsut- vecklingen att göra. I debatten har även framförts att alla samhällsorgan i ansvarig ställning liksom arbetsgivare och fackliga representanter gemen— samt mäste söka komma tillrätta med bakomliggande orsaker till utslag- ningen och medverka till problemlösningar. Fragan är därför om inte en så vid ramlag som den framlagda socialtjänstlagen kan komma att bli svår att praktiskt tillämpa och därför öka den maktlöshet som många av socialvår— dens företrädare gett uttryck för inför dagcns problem. Länsstyrelsen framhåller vidare att det liksom i principbetänkandet saknas försök till kartläggning av det klientel som socialvården har att arbeta med och även en analys av hur de ökade resurserna inom olika socialvårdsområdcn kom— mit klienterna till del. I motiveringarna till sina förslag har utredningen av- stått från att åberopa resultat från den om än bristfälliga forskning om upp— komsten och lösandet av sociala problem som bedrivits. Sådan forskning har nämligen utförts såväl inom som utom landet. De slutsatser som utred- ningen anser sig kunna dra i olika frågor framstår för länsstyrelsen emel- lanåt som vaga och ej heller alltid väl underbyggda. Forskning i berörda hänseenden måste enligt länsstyrelsen anses oundgängligen nödvändig som underlag för socialvårdens föreslagna medverkan i samhällsplanering- en.

Länsstyrelsen iÄ/vxborgs !r'in konstaterar att utredningens förslag i prin- cip innebär att verksamheten på det sociala fältet övergår från symptom- orienterade insatser till en alltmer utvecklad helhetssyn. En sådan utveck-

Prop. 1979/80: ] 40

ling förefaller länsstyrelsen riktig. ] likhet med länsstyrelsen i Malmöhus län anser länsstyrelsen emellertid att de slutsatser som utredningen drar i olika frågor emellanåt framstår som vaga och inte alltid väl underbyggda.

Sveriges suc'i:dog/Urbino! är av uppfattningen att utredningen vilar på ett påfallande bräckligt empiriskt underlag.

Statens Itumlikuppn'id framhåller att socialutredningen har utgått från vissa allmängiltiga mål och mot bakgrund av dem sökt härleda hur olika so— ciala insatser bör vara utformade för att målen skall uppnås. Detta får en- ligt rådets mening oftast till resultat att begrepp relateras till varandra på ett teoretiskt plan utan att någon verklig kunskap förmedlas. Konkreta frå- geställningar har hamnat i skuggan. Statens handikapprad anser att man i större omfattning skulle sökt analysera och strukturera de behov av olika åtgärder som finns och låtit dessa utgöra en grund för hur olika sociala in- satser bör utformas. Betänkandet är enligt rådet i många stycken alltför all- mänt hållet föratt man skall kunna få någon klar uppfattning om vilka kon- sekvenser förslagen får för det praktiska socialarbetet.

Nykter/tetsvärdens an.vmimji'irhumi betonar att nykterhetsvårdslagen har utgjort stommen i ett författnings-. organisations- och bidragssystem som. trots åtskilliga brister. har markerat och verksamt främjat samhällets ansvarstagande för alkolholskador. Även om en övergång till samordnad. mindre symptomfixerad vårdlagstiftning får anses påkallad. förefaller det sätt på vilket socialtttredningen vill förverkliga dessa intentioner vara "ag— nat att väcka oro. fått antagande av den föreslagna socialtjänstlagen. där nykterhetsvården spårlöst försvunnit. framstår i förening med de förorda- de statsbidrt'tgsprinciperna som klar nedtoning av nykterhetsvårdens bety- delse. Detta ter sig närmast paradoxalt i ett läge. där alkoholskadornas ut- bredning och svårighetsgrad utgör påträngande realiteter. som hos omdö- mcsgilla och sansade bedömare framkallar allvarliga bekymmer för framti- den. Förbundet avstår från att närmare utveckla dessa allmänna synpunk— ter. sotn inte speciellt rör institutionsvården. men vill understryka att de alkoholskadades vårdbehov synes kräva betydligt större uppmärksamhet än vad som skett i slutbetänkandets allmänna motivering och lagtext. Svenska nykter/tetsrt'irdsji'irhmtder framhåller att utredningen mera ingå- ende borde ha berört missbrukarnas problematik i utredningens olika av- snitt.

Riks/iiirhmnlefför hjälp (i! Iäkemdelsmisshrukare finner att utredningens brist på egna undersökningar och bristen på hänvisningar till andra under- sökningar giorda på socialpolitikens område är skrämmande. Socialutred— ningcn skulle enligt förbundets mening under sina tio utredningsår ha kun- nat göra en banbrytande socialpolitisk insats genom att t.ex. undersöka sociala missförhållanden. Förbundet frågar sig varför utredningen inte har gått in i bostadsområden i förortssamhällen och undersökt t. ex. struktu- rer. boendesegregation och anledningarna till att människor är i behov av socialhjälp. Utredningen borde enligt förbundet också ha hunnit med att undersöka några s.k. multiproblemfamiljers situation.

Prop. 1979/80: 1 4!

Riks/örlmntlet_li'ir soeial Ut'll mental hälsn menar att det finns en allvar— lig brist i betänkandet som består i att utredningen inte tillräckligt har ana- lyserat de strukturella och andra förhållanden som orsakar eller bidrar till ”störningar" i samhället. Här borde utredningen enligt förbundets mening haft ett mera utvecklat samråd med bl. a. symptomförbunden inom handi— kapprörelsen.

Svenska rät/n kurser finner att utredningen inte närmare har analyserat de faktorer i samhället som medverkar till att människor tvingas lämna ar— betslivet. att ensamhet. isolering. missbruksproblem. ekonomisk otrygg— het etc. uppkommer. l den allmänna socialvårdsdebattcn har enligt organi— sationen en viss pessimism vunnit insteg beträffande socialtjänstens möj- ligheter att motverka negativa processer och bidra till strukturella föränd- ringar. En analys av orsaksförhållandena hade enligt organisationens upp- fattning kunnat påvisa socialtjänstens möjligheter och begränsningar. när det gäller att påverka och förändra de faktorer i samhället. som är ogynn- samma för enskilda och grupper.

lagstiftningens uppbyggnad

Kaninmrrärten i Göteborg anser att utredningens förslag till lagtext gc— nomgående är skrivna på ett enkelt och ledigt språk. 'l'extcrna är klart och redigt uppbyggda. Man kan därför enligt kammarrätten förutse att lagarna blir förhållandevis lättillgängliga såväl för de tjänstemän och förtroende- valda som skall bära ansvaret för den praktiska tillämpningen som för en bredare allmänhet.

F.nligt kammarrätten i Sundsvall är det förenat med uppenbara fördelar att förutsättningarna och villkoren för kommunernas stöd och hjälp åt dem som är i behov därav anges i en och samma lag. Därigenom främjas över- gången från det nuvarande värdområdesbundna bctraktelsesättet till den helhetssyn inom vård- och behandlingsonn'ådet som varit en ledstjärna för hela det omfattande utredningsarbetet. Kammarrätten har sålunda inget att erinra mot den sammanföring av bestämmelser som förslaget till social- tjänstlag innefattar.

Utredningens förslag till indelning av lagstiftningen i olika lagar tillstyrks uttryckligen av länsstyrelsen i Blekinge län. Övriga remissinstanser som har angett sin ståndpunkt i frågan tar emellertid avstånd från förslaget.

Till de remissinstanser som är kritiska i detta avseende hör soeialstyrel- sen som anför.

Socialutredningcn föreslår att den nuvarande lagstiftningen skall ersät- tas av fyra nya lagar. nämligen socialtjänstlagen. lagen om social nämnd. lagen om socialförsäkringstillägg och lagen med särskilda bestämmelser om vård av underårig. Härtill kommer en del särskilda bestämmelser och ändringar i annan lagstiftning. t. ex. föräldrabalken. Därmed har utredning-

Prop. 1979/80: 1 42

en avstatt från att realisera den i principbctänkandct framlagda idén att åstadkomma en enhetlig sociallag där all väsentlig lagstiftning om den soci- ala verksamheten finns samlad. lin fortsatt uppsplittring på flera lagar medför enligt socialstyrelsens uppfattning mindre överskådlighet och svå— righet—cr vid tillämpningen. När det gäller t. ex. den sociala barnomsorgen föreslås denna bli reglerad i såväl socialtjänstlagen som i lagen med särskil— da bestämmelscr om vård av underårig. Socialstyrelsen anser att det finns skäl att ifrågasätta det stora antalet lagar och att man bör överväga en sam— ordning av lagstiftningen i en "socialbalk".

Socialstyrelsen är vidare tveksam inför uppdelningen av socialtjänstla- gen i de tre målgrupperna barn. äldre och handikappade. Iinligt styrelsen strider en sådan uppdelning mot ramlagcns mi'ilsättning och kan motverka syftet att utveckla en socialtjänst som är öppen för alla. Styrelsen betonar i detta sammanhang att det är angeläget att en ramlag inte ger preciseringar som kan styra det sociala arbetet i icke önskad riktning.

I.änsstyrelsen iStoek/mlms län anser att en fortsatt uppsplittring på flera lagar medför bristande systematik. mindre överskådlighet och därmed svå- righeter vid tillämpningen. Genom en enhetlig sociallag skulle enligt läns- styrelsen cn önskvärd samordning kunna uppnås bl. a. när det gäller barn- omsorgen. som nu föreslås bli reglerad i såväl socialtjänstlagen som i lagen med särskilda bestämmelser om vård av underårig och i föräldrabalken. Länsstyrelsen i Värmlands län. Fall! kommun och Sveriges sot'iulfi'irlmntl för fram liknande synpunkter.

Länsstyrelsen iJämIlanrls län ifrågasätter om inte i Varje fall bestänmtel— sernai socialnämndslagen skulle kunna tas in i lagen om socialtjänst. Även lagen med särskilda bestämmelser om vård av underåriga borde enligt länsstyrelsens mening kunna inordnas i socialtjänstlagen.

J() framhåller att man enligt förslaget i ett flertal barnavårdsärendcn måste tillämpa såväl stzicialtjänstlagen. socialnämndslagen. lagen med sär- skilda bestämmelser om vård av underårig och föräldrabalken som be- stämmelser i förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen. Man kan en- ligt .I() inte frigöra sig från intrycket att önskemålet att reglera alla tvångs- åtgärder på annat sätt än genom socialtjänstlagen har fått dominera för- slaget i alltför hög grad på bekostnad av de praktiska synpunkterna. JO till- lägger att vissa föreslagna regler fått en direkt olämplig placering och me- nar att man inte kan bli annat än överraskad då man finner t. ex. bestäm- melser om förbud mot att mottaga vistelsebarn under kapitlet om vårdnad i föräldrabalken eller den allmänna bestämmelsen om skyldighet att anmäla barnmisshandel m.m. i socialnämndslagen.

3 Overgripande mål lin klar övervikt bland remissinstansema tillstyrker att sådana övergri- pande mål som utredningen har föreslagit tas in i socialtjänstlagen. Behovet

Prop. 1979/80:l 43

av ytterligare ("övergripande mål påtalas i flera remissvar. Rätten till arbete nämns främst i detta sammanhang.

Kritiken mot förslaget gär främst ut på att målen utgör allmänt hållna grundsatser som inte har en plats i socialtjänstlagen. De remissinstanser som ger uttryck för en sådan uppfattning föredrar i allmänhet att målen för samhällets socialtjänst anges mera konkret och preciserat.

Tillstyrkamlt' remissvar

De remissinstanser som har en positiv eller övervt'tgande positiv inställ— ning till förslaget i denna del är kammarrc'illen i Gt'ilt'IJoi'g. kriminalva'rtls- styralscn. bro!tsji'ira/[rgganda Nidal, s:)('ia/strc/scn. skt)It'ivt'rstyrcls('n. arht'ismarknadsslyrclst'n. Iansslyra/serna i .Silock/iolms. Uppsala. Kal— mar. Skaralnn'gs. Örebro, Västmanlands. Västarhom'ns och Norrlmrtcns It'in. Kommanfi'irlnindct. [.aii(Istings/'ärhanda!.fler/ale! kommuner. socio- logiska institutionen vid Stockholms anivarsilt't. N_vklarhaIsrt'n'clst'ns lanc/s/"r'irhantl. Svenska nykter/talstvirds/ifirlmmlcl.Säl/skapat Länkarnas riksfi'jrlmnd. I.:"inkcns Kantrat/i'irbantl. AIkoholprob/amatikars riksorgani— sation. Handikappji'irbanduns cantra/kommitté. De handikappades riks- förbund, Kommanal- och lands/ingsansrt'illtlafarniljcråtlgivart's_fi'iraning. Öt'arvakarnas riksji'irhaml. Svenska Diakonsiillskapa!. Föreningen Svari- gas socia/cht-j/i'r, LO. T("O. SACO/SR. Svar/gas sociont)mt'rs riksförbund. Sveriges socionomji'n'bana'. Sveriges sot'itll/i'n'band, Svenska kyrkans dia- konina'mna' och KDS.

Kammarrt'iticn i (it'itt'horg understryker att det i en lag av ramlagskarak- tär är av särskild vikt att lagstiftaren klart markerar syftet med den verk- samhet som beskrivs i lagen. Därigenom underlättas enligt kammarrätten tolkningen och tillämpningen av de enskilda bestämmelserna.

Stockholms kommun och Föreningen .S'variges sociaIcha/iw anser att de allmänt hållna målen har ett berättigande genom att de anger en viljeinrikt- ning och på så sätt kan påverka utvecklingen inom socialvårdsområdet.

Malmö och Västerås komm/mur ser de övergripande målen som politis- ka riktmärken för en utveckling på längre sikt. Västerås kommun betonar att den föredrar den formulering utredningen har föreslagit framför en mer konkret anknytning till socialtjänstens verksamhet. Med målen klart utsag- da i lagen skapas enligt kommunens mening bättre förutsättningar för att värderingarna hålls levande och aktuella såväl i det dagliga arbetet som i det mer långsiktiga reformarbetet.

Linköpings kommun anser att en fördel med övergripande mål är att för- slag och åtgärder i det praktiska arbetet kan prövas mot dessa mål. SA ("()/SR framför liknande synpunkter.

Flera remissinstanser ser i de övergripande målen en markering av ett nytt förhållningssätt till människor som söker bistånd. TCO anser att detta förhållningssätt är betydelsefullt genom att man betonar att andra proces-

Prop. l979/80: ] 44

ser än främst individuella utlöser eller f(fn'stärker psykiska och sociala svå— righeter. Linköpings kommun vill särskilt fasta uppmärksamheten på den positiva människosyn som kommer till uttryck i portalparagrafen. Malmö kommun finner att innehållet i portalparagrafen markerar ett bestämt av- ståndstagande från den ktmservativa syn i socialpolitiken som ser orsaken till människors sociala problem i brister hos den enskilde individen. Enligt kouununen framhåller målformulcringcn i stället samhällets roll i olika pro— blcmproccsser och ger uttryck för en positiv tilltro till människan som handlande varelse. Skövde kommun framhåller att målen på ett förtjänst- fullt sätt anger den anda som bör genomsyra socialtjänstens verksamhet. — Andra remissinstanser som framför liknande synpunkter är sot-ialsrvrel- sen. .S'verim's sot'ionont/i'irhund och Sundsvalls kommun.

Även sko/o'i'ersiyrelsen ger uttryck för en positiv inställning till de före- slagna övergripande målen och konstaterar att dessa stämmer väl överens med motsvarande mål för skolan.

En betydande andel av de remissinstanser som tillstyrker förslaget beto- nar att socialtii'tnsten inte ensam kan förverkliga målen och förordar därför att målen ges giltighet även på andra samhällsområden. varvid särskilt nämns bostadspolitikens. arbetsmarknadspolitikens och näringspolitikens områden. Till dessa remissinstanser hör/lera It'inss/yrelser och kommuner. Svenska nyktcrhetsrlirdslörhunder. Länkens Kamrat/i'irhuml. De hamli- kappades riksfi'jrlnmd. Övervakarnas riks/i'll'bund, Föreningen Sveriges socialche/er. .S'veriges social/i'lrlmnd. LO. SA ("()/SR och Sveriges socio- nomers riksförbund.

Flera remissinstanser är av den uppfattningen att utredningen borde ha markerat klarare att rätten till arbete är ett av de mål som socialtjänsten bör verka för.

Arhetsnuu'knadsslyrt'lsen betonar det tydliga sambandet mellan insatser inom ramen för den arbetsmarknadspolitiska verksamheten och socialvår- dens uppgifter. Styrelsen anför.

Arbetslivet haren mycket betydelsefull roll för individens sociala situa— tion. inte enbart vad gäller försörjningsmöjligheter. Arbetslivet har också en viktig roll för den enskildes möjlighet till sii'tlvförverkligande och själv- respekt. lör att förverkliga mål om ökad jämställdhet mellan olika grupper" samt för upplevelsen av delaktighet i samhället. Styrelsen vill därför starkt understryka vikten av att alla som kan och vill förvärvsarbeta bereds till- fälle till sysselsättning. Det finns enligt olika undersökningar ett klart sam— band mellan hög arbetslöshetsnivå och antal socialhjälpstagare resp. för- tidspensionerade. Det är också vår erfarenhet att de aktuella personerna i första hand vill ha arbete. Styrelsen vill därför poängtera betydelsen av att resurser skall finnas till förfogande för framätsyftande insatser inotn ramen för arbetsmarknadspolitiken. Samhällets strävan att genom arbetsmark- nadspolitiska och andra insatser bereda arbete åt alla som kan och vill ar- beta är därför av avgörande betydelse för att förhindra uppkomsten av so- ciala problem. l detta sammanhang vill styrelsen peka på den ökade inrikt—

Prop. 1979/80: 1 45

ning mot åtgärder för att förebygga arbetslöshet och underlätta omställning som de arbetsmarknadspolitiska insatserna fått under senare år. Som es- empel på sådana insatser kan nämnas utbildningsinsatser" i företagen och olika sysselsi'tttningsstt'id för att uppskjuta eller förhindra permitteringar och uppsägningar. Samtidigt har ocksä behovet av åtgärder som underlät- tar och främjar nyanställning av personal framträtt allt tydligare. [)et är också enligt styrelsens uppfattning viktigt att så längt möjligt anpassa ar- betsuppgifter och arbetsplatser till de arbetssökandes önskemål och förut- sättningar för att möjliggöra för grupper som f. n. står utanför arbetslivet. framför allt de arbetshandikappade. att få fotfäste på arbetsmarknaden. För mänga arbetshandikappadc krävs även andra förändringar t. ex. vad gäller arbetSorganisation. arbetstidens förläggning och arbetskamraternas och arbetsledarnas inställning till de villkorligt arbetsföra. [)et krävs såle- des omfattande insatser från samhällets sida för att förhindra utslagning och förbättra sysselsättningsmöjligheterna för de arbetshandikappade. Samhället påtar sig stora kostnader för försörjning av dem som bedöms som utslagna fran arbetslivet medan stor återhållsamhet räder inför de re- surser som skulle behövas föratt förebygga eller upphäva en sådan utslag- ning. Styrelsen vill i detta sammanhang erinra om den analys och de för- slag för att förbättra förhållandena för de arbetshandikappade som nyligen framlagts av sysselsättningsutredningen. Anpassningsgruppema. som byg— ger på trepartssamverkan mellan företag. fackliga organisationer och ar- betsförmedlingen. kan spela en viktig roll när det gäller att främja rekryte- ringen av arbetshandikappade på den reguljära arbetsmarknaden liksom när det gäller att motverka utslagning av arbetskraft från företagen. Men hittills har arbetsförmedlingen inte förfogat över de personalresurser som är nödvändiga för att anpassningsgruppernas arbete skall motsvara för- väntningarna. Styrelsen vill dock. liksom socit-tlutredningen. betona att det utöver serVice fran arbetsförmedlingens sida. ofta krävs andra individin- riktade åtgärder för att handikappade skall kunna ta och behålla förvärvs- arbete. Dc handikappade äri hög grad beroende av sådant stöd från kom— munernas sida som arbetsmarknadsmyndigheten inte kan bidra med. t. ex. V'dd gäller bostadsf'rägan och möjligheterna till dagliga resor mellan bostad och arbetsplats. När det exempelvis gäller de social-medicinskt handikap- pade erfordras totallösningar där stödinsatser omfattar saväl arbete som fritid. Styrelsen anser det också viktigt att betona kommunernas ansvar för sysselsättningsfrägorna och att det är angeläget att kommunerna i större utsträckning än f. n. tar aktivt ansvar för sysselsättningsplaneringen i sam— verkan med arbetsmarknadsmyndigheten. Denna planering kan bestå i att analysera brister i lokala arbetsmarknader. utnyttja den kommunala bud— geten i sysSelsättningspolitiskt syfte och att beakta sysselsättningsfrägoma vid verksamhetsplanering och planering av bostadsbebyggelse eller annan fysisk planering. Sysselsättningsfrägorna bör således på ett bättre sätt än f.n. ingå i den kommunala planeringen. Det är vidare angeläget att kom- munerna i Egenskap av stora arbetsgivare förbättrar framförhållningen när det gäller lämpliga sysselsi'ittningsobiekt som kan utnyttjas vid lägen med hög arbetslöshet. Denna planering bör alltså vara starkt inriktad på att snabbt sätta in åtgärder.

Skalöversryrelsen vill för sin del beteckna rätten och möjligheten till ar— bete som en väsentlig livskvalitet i varje ung människas tillvaro. Enligt sty- relsen följer det av kommunens uppföljningsansvar — ytterligare ttndcr-

Prop. 1979/80: 1 46

struket genom sysselsättningsutredningens förslag till intensitierad arbets- fötmedling för ungdom — att stor vikt bör läggas vid detta grundläggande sociala mäl.

Ii't'irt'ningt'n .S't't'rigt's _sm-iu/t'hqlk'r ttnderstryker att ett av de viktigaste malen bör vara att tillförsäkra alla medborgare i arbetsför alder ett me- ningsfullt arbete. Föreningen pftpekar att arbetet har en grundläggande be— tydelse för människors möjligheter att behålla eller återvinna sin delaktig— het i den sociala gemenskapen. Rätten till arbete bör därför enligt förening- en lagfästas.

Även Sveriges .s'ut't'mmnu'rx rt'ks/i'irbmtd anser att rätten till arbete bör tas in i portalparagrafcn. Förbundet anför.

Allas rätt till arbete är en förutsättning för att utredningens intentioner med den framtida socialtjänsten skall kunna förverkligas. Den bör därför finnas med som en väsentlig bakgrundsfaktor även om socialtjänsten inte ensam kan garantera allas rätt till arbete. Men socialtjänsten kan verka för denna rätt i samarbete med de organ som har den primära skyldigheten att förverkliga den fulla sysselsättningen dvs. i första hand arbetsmarknadens organ. Somliga kanske hävdar att denna rätt ingar som en självklar del i de övriga fyra övergripande malen. Förbundet delar den uppfattningen men menar att allas rätt till arbete är av så vital betydelse för människans socia- la situation att den särskilt mäste markeras och betonas,

Andra remissinstanser som betonar rätten till arbete som en betydelse- fttll del av en övergripande målsättning för socialtjänsten är (firman/(arnas riÅs/i'irbmtd. TCO. Smek/mln”. [(a/mur och Grums kommuner samt Srt'ri- yes .th'ialfi'irlmml.

T("O päpckar vidare att inte bara rätten till arbete utan även rätten till en bostad är en viktig förutsättning för social rehabilitering.

.S'i'criges mt*iul/i'irlmnd anser att det i lagstiftningen bör markeras att so- cialtjänsten — utöver rätten till arbete — bör verka för rätten till utbildning.

Sveriges _vm-iunumt'rs riÅ.s;/i'irlmnd framhåller att rätten till personlig in- tegritet genomsyrar hela socialutredningens förslag. Utredningen föreslår bl.a. skärpning av handlingssekretessen och tystnadsplikten inom social- tjänstens område och tvingande bestämmelser om gallring av socialre- gistren. Förbundet delar utredningens syn att respekten för människans in- tegritet är utomordentligt viktig dels för att kunna utveckla socialtjänsten enligt principema om frivillighet och samverkan med den enskilde. dels få människor med sociala problem att självmant söka samhällets bistånd. En- ligt förbundets mening bör därför rätten till personlig integritet ingå i por— talparagraten och utgöra ett övergripande mål för socialtjänsten.

Brtiris/ört'byggunde rådet anser att det hade varit av värde om utred- ningen i förslaget till ramlag markerat att förebyggande av alkohol- och narkotikamissbruk och åtgärder mot ungdomsbrottslighet skall vara vikti- ga mäl för socialtjänstens verksamhet.

Prop. 1979/80: 1 47

Även annan kritik än önskemälet om en starkare betoning av vissa mal förs fram av remissinstanser som i princip är positiva till förslaget.

SACO/SR anser att den enskildes ansvar för sitt eget liv bör komma till klarare uttryck i lagen. Det råder enligt organisationen ingen tvekan om att utredningens intentioner är att den enskilde har ansvaret för sig själv och sina handlingar och att socialtjänstens insatser blir aktuella när de egna re— surserna behöver förstärkas eller kompletteras. Praktiskt verksamma soci— alpolitiker och socialarbetare har emellertid erfarenheter av att enskilda medborgare och samhällsorgan ofta agerar som om socialvården kunde ta över ansvaret för enskilda människors handlingar och livsföring. Organisa- tionen anscr därft'i'tr att socialutredningens intentioner om den enskilde in- dividens ansvar för sin sociala situation mäste komma till klart uttryck i la— gens första paragraf.

Även ("it'ilehorgx kommun och AIktrho/problemalikers riksorganimlion betonar den enskildes eget ansvar. Göteborgs kommun påpekar att den fö- reslagna lagstiftningen ger socialtjänsten en mycket aktiv och framträdan- de roll i samhällslivet. Kommunen befarar att detta kan leda till ett minskat ansvarstagande från den enskilde när det gäller dennes egen sociala situa— tion. [ stället bör socialtjänsten genomgående verka utifrån förutsättningen att den enskilde har ett sådant ansvar. Bistånd bör således ges på ett sådant sätt. att den enskilde behaller sitt ansvar. Det är härvid enligt kommunen av vikt att hjälpen får en förebyggande och rehabiliterande inriktning. Den får alltså inte utformas på ett sätt som medför en passivisering och/eller ett permanentande av hjälpbehovet. Kommunen understryker att det är olyckligt om effekterna av socialtjänstlagen blir att människorna i ökad ut- sträckning överlåter pa socialtjänsten att lösa sina problem.

Några remissinstanser anser att utredningen har skjutit den ekonomiska tryggheten allt för mycket i förgrunden. Till dessa hör KDS som finner att socialvården ges en starkt materiell markering. Begreppen levnadsnivå. trygghet ochjämlikhet får enligt KDS ett enbart materiellt innehåll. medan begreppen livskvalitet. solidaritet och gemenskap får en mindre central ställning än de borde ha. Svenska tliakonsällskapel är av samma uppfatt— ning och framhäller att utredningen alltför okritiskt har godtagit samhälls- utvecklingens ensidiga inriktning pa den teknologiska och ekonomiska ex pansionen. Därmed riskerar man enligt sällskapet också att målsättningen för den framtida socialvården blir alltför materiellt inriktad. sa att begrepp som levnadsnivå. trygghet. jämlikhet fylls med enbart materiellt innehåll. Begrepp som livskvalitet. solidaritet. integritet. gemenskap skjuts därmed lätt åt sidan som mindre betydelsefulla. Även Svenska kyrkans diakoni- na'ntna' ger uttryck för denna uppfattning.

A rslyrkandt' remissvar Negativt eller övervägande negativt inställda till förslaget är just/lit"- kanslern. riksåklagaren, St't'a hovrätt. kammarrt'iltt'n i Sundsvall. datain-

Prop. 1979/80: [ 43

spe/ttionen. riksrevisitmsret'ket. liinsstsrelserna i Östergiitlantls. Jönkö- pings. Gotlands. Kris/ittnstatls. ll-Ialtniiltns. Ila/lantis. Älvs/mr_es och Kup- parlu'rgs län. Halmstads kommun, Riks/i'it'lmntlet mot alkUlm/missbruk, Riks/i'irlmntlet för hjälp tit Iiikemetlelsmissbrnkure, Svensk knrutorsliir— ening. Foreningen .S't'et'igesI/rit'(irtlst/iins'lemiin. Sveriges År'lllntlllltllljtllts'— lt'tnattnrt/iit'ltlttttl_ SAI". LRF. Svenska röda korset och ["t'irenittgen bar— nens riitt i sattt/tiillet.

l kritiken mot förslaget förs nära nog genomgående fram ttppfattningen att de föreslagna övergripande målen är allt för allmänt hållna och att må— len för socialtjänsten i stället bör anges mera konkret.

Rfk.t'(lk'lll_£_'tll'('ll framhåller att värderingar av den art som de föreslagna malen återspeglar inte är unika för socialpolitiken utan torde gälla all sain— hällsverksamhet i stort. De uppfyller ej heller sådana krav på entydighet och konkretisering som bör ställas i en lag av denna typ. Enligt riksåklaga— ren borde erforderlig pregnans och klarth kunna vinnas om den inledande bestämmelsen i stället tar sikte på de delmål som lagen behandlar i de föl- jande avsnitten.

Kammarrätten i Sam/sval! är av samma uppfattning och förordar att portalparagrafen ges en lydelse som mera direkt tar sikte på socialtjänsten. Andra remissinstanser som ger ttttryck åt denna tanke ärjustitiekanslern. Svea hovrätt. datains/n'ktitmen. riksrevisionsverket, Iiinsstyrelserna i Jön- köpings. Kristianstmis. Hallands och Kopparlwrgs län. I'Ialmstads kom— man, Riksji'irhantlet_li'ir lijii/p ät Iiikentedelsntisshrakare. Svensk kttrators- _li'irening. Föreningen Sveriges _li'it't'trdstiiinstem("in. Sveriges kommuna/- Ijtinstemantta/iirlmnd. SÅ I". LRF och Svenska riiclu korset.

Liinsstj'relsen i Älvsborgs län anser att mälbeskrivningen är något av en framtidsvision. Enligt länsstyrelsen är det viktigt att gällande rätt framför allt är ett arbetsredskap för de personer och organ som skall tillämpa lag- stiftningen. länsstyrelsen finner dessutom att formuleringen av målen är vilseledande. Länsstyrelsen anför i detta sammanhang.

Som exempel på det felslut ] && kan leda till kan nämnas att enjämförel— se med 6 s i förslaget ger vid handen att socialnämnd far laglig möjlighet att i ett enskilt fall gc ekonomiskt eller annat bidrag enbart i syfte att åstad- komma jämlikhet i levnadsvillkor. l 6 s i förslaget sägs nämligen att den enskilde kan "inom ramen för socialtjänstens syfte ges ekonomisk eller an- nan hjälp av nämnden" medan ett av syftena i | få är att åstadkommajäm- likhet i levnadsvillkor. Att något behov av hjälp för uppehälle eller dylikt ej behöver föreligga framgår av 5 &. Kommentarer med anknytning till bland annat 6 s visar att avsikten med denna bestämmelse är att ge socialnämnd möjlighet att i klientarbetet användade medel som bäst gagnar individen i den situation han befinner sig. Det är således fråga om ett renodlat socialt arbete. Denna bestämmelses innebörd tillstyrks därför. Med den föreslag— na utformningen av f och 6 ss ges kommunerna emellertid anvisning att agera långt utanför den sociala sektorn. Det torde ej vara socialutredning-

Prop. 1979/80: 1 49

ens mening att titan att tala om det i klara ordalag så radikalt söka förändra (len kommunala socialvården. l-'astmer kan antagas att utredningen ej till- räckligt beaktat de konsekvenser förslaget kan få. Enbart denna omstän— dighet säger således att målformuleringen är oklar.

Länsstyrelsen i Östergt'itlands län betonar att målen är så allmänt formu- lerade att det kan bli svårt för varje kommun att formulera de konkreta mål som behövs för att successivt bygga ut socialtjänsten såväl kvantitativt som kvalitativt. lin fördel med konkretisering anser länsstyrelsen vara att det blir lättare att relatera verksamheten till uppställda mål. Därmed upp- nås en effektivare socialtjänst. Mer konkreta övergripande mål och delmål skulle enligt länsstyrelsen även kunna innebära en ständigt pågående kri— tisk debatt kring socialtjänsten. Därmed skulle förutsättningar skapas för en dynamisk socialtjänst. inom vilken ständigt nya och bättre verksam- hetsformer utvecklas.

Ft'ireningen barnens rätt i samhället välkomnar socialtjänstens målsätt- ning trygghet på solidaritetens grund. Det måste enligt föreningen vara en medborgerlig rättighet att få stöd från samhället i de situationer där man in- te själv kan sörja för sig. Föreningen ser emellertid en risk i den nya ut— formning socialtjänsten har fått. Den leder inte enbart till en demokratise- ring och normalisering som vill förhindra att de som åtnjuter socialhjälp blir en utpekad och särbehandlad grupp. Den kan enligt föreningen tvärt- om ocksä leda till ett farligt accepterande av rådande missförhållanden och frita makthavarna från den mänskligt sett mycket viktigare uppgiften att ge utslagna människor möjlighet till ett meningsfullt liv. Föreningen anser att den nuvarande politiken leder fram till ett samhälle som är mycket barn- fientligt och att den skapar grupper av så isolerade människor att de i sin vanmakt utsätter sina barn för psykisk och/eller fysisk misshandel.

Länsslyrelserna i ll'lalmältas och Gotlands län samt Riksförbundet mot alkoliol- oeh narkotikamisshruk anser att övergripande mål av det slag ut- redningen har föreslagit inte bör anges i en specialt'örfattning utan komma till uttryck i grundlag.

Tidigare har redovisats att flera remissinstanser som i princip tillstyrker den föreslagna målformuleringen har uttalat önskemål om att även rätten till arbete skall markeras i den övergripande målbeskrivningen. Även någ- ra remissinstanser som har en negativ inställning till utredningens förslag betonar vikten av meningsfull sysselsättning. Till dessa remissinstanser hör Riks/i'irlmmlet för hjälp åt Iäkemedelsmissbrukare och Svenska räda korset.

Sveriges kommuna/tjänstemanna/ärhund understryker betydelsen av såväl arbete som bostad. Förbundet anför.

Avsaknad av arbete eller bostad tillhör ofta de förhållanden som orsakar sociala problem. Tillgång till dessa faktorer avgör också ofta möjligheten till en meningsfull fritid. som i sin tur har stor betydelse för den enskildes

4 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr. ]. DelB

Prop. 1979/80: 1 50

möjlighet att utveckla sin fi'irmåga och personlighet. Förbundet menar där- för att det är viktigare att varje individ garanteras rätt till arbete och bo- stad. än att oprecisa och övergripande mål anges i en spcciallag. I detta sammanhang vill förbundet också understryka sin uppfattning att arbete i första hand bör söka erbjudas på den öppna arbetsmarknaden. Arbetslivet måste ges en utformning som möjliggör att också socialt eller på annat sätt handikappade får plats här. Den utslagning som nu förekommer. och som gerarbetsmarknaden ett A— och ett l—l-lag är oacceptabel. Som facklig orga- nisation är förbundet berett att aktivt bidra till önskvärd förfutdring av för- hållandena. I samband med diskussioner om socialtjänstens övergripande mål. och den betydande höjning av ambitionsnivån som socialutredningen i olika avsnitt ger uttryck åt. vill förbundet sotn sin uppfattning framhålla att utredningen har en alltför stor tilltro till vad som kan åstadkommas med nuvarande metoder och resurser. Förvisso har uppsökande verksamhet. medverkan i samhällsplaneringen. hemmahosarbete. grannskapsarbete. socialjour och samverkan med andra myndigheter betydelse för social— tjänstens möjligheter. men såväl metoderna som de personella och ekono— miska resursema är helt otillräckliga i förhz'tllandc till de målsättningar som föreslås för socialtjänsten. där graden av måluppfyllelse dessutom är omät- bar. Eftersom rätten till arbete och bostad är fundamental i rehabilitering- en bör en bestämmelse tas in i socialtjänstlagen som ålägger socialtjänsten tillsammans med arbetsmarknadsmyndighcterna resp. hosta-idsmyndighe- terna att aktivt verka för att alla erhåller arbete och bostad. Som förbundet påpekat saknas för samhällsverksamheten som helhet lagstiftning som ger den enskilde absolut rätt att kräva arbete eller bostad. Samhället bör söka finna former för en sådan garanti.

4 Ramlag

Förslaget att utforma den framtida lagstiftningen på socialtjänstens om- råde som en måltu'ientcrad ramlag tillstyrks av flertalet remissinstanser. Bland positiva omdömen nämns främst att kommunerna får stor frihet att anpassa biståndet efter skiftande behov och önskemål. litt betydande antal av de remissinstanser som i princip tillstyrker förslaget varnar dock för att standardskillnader kan ttppkomma mellan kommunerna.

De remissinstanser som avstyrker förslaget bedömer i allmänhet beho- vet av enjämn standard mellan kommunerna i fråga om socialtjänsten vara så betydelsefullt att en mera detaljerad lagstiftning är att föredra. Några re- missinstanser skärper kritiken mot förslaget och anser att detta bäddar för godtycke och bristande rättssäkerhet.

Tillstvrkamle remissvar

Remissinstanser som i princip tillstyrker förslaget är riksäklagaren. kammarrätten i Göteborg. lm>IIs/i'irebvggande rädel. socialstvrelsen. statskontoret. riksrevisionsverket. länsstyrelserna iStoek/tolms. Östergöt— lands. Kronobergs. Kalmar. Göteborgs oelt Bolins. Alvshorgs, Värm-

Prop. 1979/80: 1 51

lands. Örebro. l-"iislmanlanrls. (iiivlr'lmrgs. Viistt'rnorrlands och .liirnt- lands liin. det'entrulist'ring.s'alrctlningen. K:imman/iirlnimlt't. Landstings- ji'lrbandt't. flertalet kommuner, Svens/ta.ii_vktt'r/ic'tsviit'clsj/iirlmntlel. Över- vakarnas riksliirlmmt'. Föreningen Sveriges s'oc'ia/t'lnj/i'r. 1.0. 7'("(). SACO/SR. Sveriges sut'iomnn/i'ir/mml. Sveriges .s't)t'ial/i'irbuml. _Sivurigt's stn'ionorncrs riks/iirlmncl. Sve/"igar kommanalt/"änsternanna/i'irbnnd. För- eningen Sverigesfrit'i':rdst/iinstt'nt(in. Sveriges liikur/i'irbantl. Svens/(a lii- karesii/ls/ut/n't och KDS.

Kammarrätth i Göteborg framhåller att en ramlagskonstruktion ger kommunerna stor frihet att utforma socialtjänsten efter kommunens egna förutsättningar och kommunmedlemmarnas behov. Kammarrätten anser att en sådan lagkonstruktion med dess möjligheter till llexibilitet är ända- målsenlig och tillstyrker därför i princip att de lagar som skall reglera den sociala verksamheten i framtiden byggs upp på det sätt som utredningen har föreslagit.

Enligt _s'tutskontoret har en övergång från lagstiftning med detaljbeståm- melser till ramlagstiftning på socialvårdsområdet givna fördelar. Genom den föreslagna lagen ökar i förhållande till nuvarande lagstiftning kommu- nernas möjligheter att ta hänsyn till de lokala förhållandena och till den en- skildes behov och önskemål. Socialvårdcns möjligheter att utveckla meto- der för verksamheten och att anpassa denna till nya kunskaper och erfa— renheter bör också bli större. lin övergång till ramlagstiftning på social- vårdsområdet kan enligt verket ses som en följd av den sedan lång tid på- gående förskjutningen i uppgiftsfördelningen mellan statliga och komma- nala organ. Denna förskjutning innebär minskad statlig detaljreglering av den kommunala verksamheten. Förutsättningar för denna utveckling har skapats genom kommunsammanslagningarna och tillväxten i kommuner- nas och landstingens ansvar och verksamhet. En utbyggnad har skett av såväl statlig som kommunal för 'altningsorganisation på regional och lokal nivå och tillgången på kvalificerad sakkunskap har därigenom ökat. Detta har medfört ökade möjligheter för en decentralisering av beslut och arbets- uppgifter från den centrala statliga förvaltningen. Statskontoret påpekar att det förslag till ny organisation för socialstyrelsen som har lämnats av översynsutredningen inom socialstyrelsen (ÖSoS) som viktig utgångs- punkt har den nu berrda utvecklingen inom socialsektorn och samhället i övrigt.

[)et'entralisw'ingsutrcaningen anser att förslaget om en ramlag för so— cialtjänsten tillgodoser flera av de krav utredningen ställer i sitt decentrali- seringsarbete — t. ex. att samhällsförvaltningen skall förenklas och det lo- kala inflytandet öka. Ramlagen ersätter flera av de nuvarande vårdlagarna. Den förbättrar därmed överblicken över arbetet inom hela det sociala fäl- tet. Genom att mycket av den nuvarande detaljregleringen avvecklas ökar möjligheterna för de ansvariga sociala organen att successivt förändra me- toderna så att de anpassas till den enskildes behov och önskemål. Decen—

Prop. 1979/80: 1 52

traliseringsutredningen framhäller vidare att den nya lagen skapar förut- sättttingar för en organisation som inte är läst i rutiner och handlingsmöns- ter. Elasticitetcn i grundbestämmelscrna ger kommunerna en handlingsfri— het i sättet att lösa problemen.

Bland övriga remissinstanser som betonar vikten av att kommunerna fär anpassa socialtjänsten efter lokala behov och önskemål finns riksåklaga- I't'll. hl't”IAI/i.).l'U/[YL'IL'lllIllt' räl/('I. Riksrct'isinnxt't'rkt'l. _llvru lätzsstyrvls'er och knut/num'r. 7"(."(). S:t ("()/SR, .S't'f'rigczr sneimtunr/ör/mml, _S't-yriguj- _yuciu- llultlcl'x riksjå'irbtuttl. Sveriges (äktttj/Firhtutd. Svens/tu liikurt'st'illskupt't och Sveriges ktmtutlumltir'ins/t'ut(titltttfå'irbmtd.

St>viulstyrvlrcn slät" fast att de tjänster ramlagen kan erbjuda är till för kommunens samtliga medborgare och att lagert avser att motverka mäl- gruppsinriktade och symtomorientet'ade atgärder. ] stället förutsätter la- gen erbjudande insatser som är oberoende av grupp- eller klasstillhörighet. Socialstyrelsen är därför positiv till ramlagstiftningen. Till den positiva in- ställningen hör enligt styrelsen en tilltro till kommunernas möjlighet att förverkliga en bra socialtjänst utan ett detaljerat regelsystem.

ljnligt lx":unmmr./i'irIm/tdcl måste det grundläggande syftet med en mal- styrd ramlag vara att ge kommitnfullmäktige. kommunstyrelsen och det politiskt ansvariga organet för socialtjänsten pä kommunal nivå relativt stort utrymme för egna mälfmmuleringar. inriktning av verksamheten. prioriteringar samt bestämmande av serviceniväer för olika verksamheter inom socialtjänsten. Denna bestämmanderätt skall utgår från en allmänt formulerad målsättning för bl.a. socialtjänsten. Förbundet konstaterar att utredningen i linje med detta har betonat en tillit till den politiska demo- kratin i kommunerna. ] diskussionen om en målstyrd ramlag ligger dock enligt förbttndet inbyggd en konflikt mellan statlig styrning av den kommu- nala verksamheten och den kommunala självstyrelsen. Ju mer omfattande och detaljerad lagregleringen blir desto mindre blir emellertid utrymmet för politiska ställningstaganden pa kommunal nivå och därmed minskas ocksa utrymmet för kommuninvanarna att utkräva ett politiskt ansvar. Förbundet anslttter sig till utredningens förslag om portalparagraf men är tveksamt till om statsmakterna därutöver skall formulera mer konkreta och preciserade mål för socialtjänstens uppgifter. Enligt förbttndets me— ning är det t. "ett. riktigt att staten anger en allmän målsättning för äldreom— sorgen. Däremot avvisar förbundet tanken att staten genom lagstiftning skall ange vilka medel ktmtmunerna skall använda fö" att uppnå målet. Likaså anser förbundet det riktigt att staten anger en allmän målsättning för barnomsm'gcn. Däremot bör staten enligt förbundets mening inte ges möjlighet att med stöd av socialtjänstlagen styra omfattningen och inrikt- ningen av verksamheten. I stället anser förbundet att kravet pä målformu- leringar pä kommunal nivå bättre borde ha kommit till uttryck i utredning— ens förslag. Förbttndet påpekar att det i flera avsnitt av betänkandet i en- lighet med ramlagstiftningens intentioner enbart redovisas inriktning och

Prop. 1979/80: 1 53 5 k- ramar för SOCiitlljänstens konkreta innehäll. Därutöver skall föreskrif- ter. allmänna rad eller liknande utarbetas av olika centrala ämbetsverk. Förbundet anser ett sådant förfarande o'tillfredsställande av flera skäl. För— farandet innebär att remissinstansema inte ges möjlighet att ta ställning till ett komplett (inklusive detaljföreskrifter) förslag till ny lagstiftning. Risk föreligger att detaljföreskrifterna eller de allmänna räden som de centrala myndigheterna ger blir så styrande att de inte medger någon möjlighet för de enskilda kommunerna att själva konkretisera utformningen av social- tjänstens innehåll. Därmed avses inte fragor om rättssäkerhet och person— lig integritet. som regleras i särskild ordning. f-Inligt förbttndets mening bör alltså begränsningar i den enskilda kommunens politiska handlingsfrihet så långt det är möjligt undVikas. Med dessa reservationer tillstyrker förbun- det dock förslaget om en mälinriktad ramlag.

Lulid-S'![Hy-Wirhturdc'l linnet" för sin del att den nya socialtjå'tnstlagen med sin utformning som målinriktad ramlag bör kunna utgöra en ny och bättre plattform för det fortsatta reformarbetet inom den sociala sektorn.

Ft'irem'ngwt Src'riycs .s'oc'ialt'ltql'w' framhåller att förslaget till ramlag in— nebär ett sammanförande av element i den nuvarande. på olika värdomra— den uppsplittrade. sociallagstiftningen. och kan ses som en anpassning till den helhetssyn som numera helt dominerar socialvården. ! princip får en- ligt föreningens mening ramlagsmodellen betecknas som ett steg framat och det är föreningens öVertygelse att en väl avvägd och ändamålsenligt utformad ramlagstiftning bör komma till stånd som ersättning för nuvaran- de vårdlagar.

Som tidigare har redovisats förs viss kritik mot förslaget fram även av remissinstanser som i princip tillstyrker detta. Denna kritik gäller främst risken för en ojämn standard mellan kommunerna.

Statskontoret påpekar att det trots de senaste ärtiondenas resurstillväxt inom kommunerna fortfarande finns betydande skillnader i den sociala standarden mellan olika kommuner. Kommunernas ökade frihet att genom ramlagstiftningen själva lägga tipp verksamheten kan enligt verket medföra att dessa nivåskillnader kommer att bestå och kanske öka. Det blir ocksa svårare att genom lagen fastställa kommunernas och den enskilde medbor— garens absoluta skyldigheter och rättigheter. Den statliga ttppgiften inom socialvårdsområdet. som rör rättssäkerhet. likformig fördelning av vat-dre— surser i landet samt likvärdig social standard och trygghet för medborgarna måste därför enligt verket även i fortsättningen lösas genom lagar. regler. planerings- och utvecklingsarbete santt genom tillsyn från den centrala för- valtningsmyndigheten på området. dvs. socialstyrelsen. RfÅ'A'l't't'fSiUIIXFCI"— kcr för fram liknande synpunkter.

Förmingwt Sveriges sw-ialt'ltqfl'r framhåller att ramlagen genom sin elasticitet ger Utrymme inte bara för en önskvärd förbättring av socialvår- dens kvalitet utan även för motsatsen och för en konservering av olikheter kommunerna emellan i fråga om socialvårdens standard. I vilken mån la-

Prop. 1979/80: 1 54

getts intentioner kan förverkligas blir" inte minst beroende av den framtida socialtjänstens för närvarande svarbedömda ekonomiska förutsättningar. Socialtjänsten som helhet liksom olika sektorer inom densamma blir" där också sannolikt i högre grad än hittills beroende av vad som för tillfället är politiskt gängbart och uppmärksammat av olika påtryckningsgrupper. Det är därför enligt förenirtgen av vikt att man som komplement till de abstrak— ta. övergripande mälen ger de av utredningen uppställda delmalen inom socialtjänstens huvudfunktioner en desto mera konkret utformning — verklighetsnära och operationella mäl. som katt ge vägledrtirtg i det praktis- ka handlandet.

Andra remissinstanser som varnar för risken av standardskillnader mel- lan kommunerna är liirrsstyrt'lwrrru i .S'Iucklrulmx. Väst/nuillum/s. Gävle— hnrgx och l'("islt'rmrrrltt/rdx It'itr, Tierps. Kur/studs och (liir/(' kommuner. .S'r't'lrx/ur nykter/trixr'tirdsji'irhttnclt'r. 'I'('(). Sveriges" .vtrt'iummr_fi'irhtmd. Svt-riges [filtar/"(irbrttrtl och Svenska iiikttrcst'illslttrpet.

Nägra remissinstanser päpekar — i likhet med .vtatskmrtoret -- att en ramlagstiftning gör det svårare att fastställa kommunernas och den enskil- de medborgarens absoluta skyldigheter och rättigheter. Till dcssa hör iii/rs- .vl_vrt'/.s't'rtru iÄ/vxburgx och .lt'ilrrtlt'trrds lätt. Även .S'r'crigw' ktminuttal/tjäns- tcmurrtrrt/i'irlm/rd har dertna uppfattning och befarar för sin del att en lag- stiftning som inte preciserar kommtrncns skyldigheter mot den enskilde kan leda till en nedtrappning av de sociala ittsatserna.

Br::t1sjö/wbyggande rådet frnner att den föreslagna lagen ställer ökade krav på förtroendevalda och anställda i fraga om klienternas likabehand— ling och rättsskydd. Rättssäkerhetsaspekter berörs också av It'insstyrelser- nu i VÖA'IIN(III/lllltlx och Vits—tt'rrrt.>rrltrnds It'irr samt Ör't'rr'u/turrrux riks/fir- lmml.

A r'stj'r/tumle rcnrixsvur

Negativa eller övervägande negativa till förslaget är Sven lmvriitr. kum- nrurrt'it/wr i Sundsvall. Iz'in.vstyre/serna i Blu/ringe och Malmö/rus It'irr. .vtu- [t'/rx handikapp/vid, JO. Riks/firbrurdt't mot (ll/xtll!()il)lf.t'.t'hl'llk. Alkoholpro- hlt'nrttlikt'rs rikstv-gultisutiun, Riksförbundet för hjälp (tt liikcmedclsnrixs- bru/ture. Hum/ikuppfi'r'rh/urdt'trx t't'rrtra/kommitté. De Irumlikuppmlcs riks"- j'örhrmd, Svens/tu Ditt/uursiil/s/t'upct, Sveriges .mt'iulogfiirbrmd och MS- "fiir/nurdt'l.

Svea hovrätt anser att flera skäl talar för att regleringen görs tämligen omfattande och klargörande. En omständighet av konstitutionell art är en- ligt hovrätten att det knappast kan anses överensstämma med den nya re- geringsformens anda att urholka riksdagens lagstiftningsmakt genom lagar av ramkaraktär' på så väsentliga onrräden som det förevarande. Enligt hov- rättens mening kan det också sättas i fråga om den nya lagen inte borde er— sätta även andra socialrättsliga författningar än dem utredningen har före-

PrOp. 1979/80: 1 55

slagit. Hovrätten vill inte bortse från att en ramlag har de obestridliga förtjänsterna. att den låter sig anpassas till skiftande situationer. att den tillåter alla goda initiativ - men den hindrar ej de däliga. Åtminstone pa nu ifr'ägavar't-rnde omräde anser hovrätten att en ramlag sadan som den före- slagna är förenad med avsevärda nackdelar". Det mäste enligt hovrätten ty- värr sägas ut. att förslaget till socialtjänstlag enligt hovrättens mening inte fyllt!" de krav på klarhet och redighet som maste ställas. Den som läser lag- förslaget kan enligt hovrättens mening inte bilda sig en någorlunda väl— grundad uppfattning om vad socialtjänsten konkret kan erbjuda en hjälpsö— kande och ännu mindre om vad den är skyldig att erbjuda. Hovrätten be- dömer att det blir omöjligt att avgöra vad som i det särskilda fallet är den enskildes rätt och rättigheter och att det ligger alltför nära till hands att an— ta att bedömningarna blir skiftande inte endast mellan skilda socialnämn— der utan även mellan handläggare inom samma nämnd.

JO frnncr att den frihet som ramlagen ger söcialnämnderna ur vissa syn— punkter kan inge tveksamhet. JO har i sin verksamhet mänga gänget" kun- nat konstatera att värderingarna i den sociala verksamheten kan skifta av- sevärt från kommun till kommun. Det bör enligt JO inte accepteras att sa- dana skillnader i värderingar leder till olika social standard i kommunerna. Enligt JO:s mening lämnar inte förslaget tillräckliga garantier i detta avse— ende. Förslaget lägger över huvud taget en sadan vikt vid stora riktlinjer att de nödvändiga praktiska tillämpningsreglerna ofta inte har fått den tipp— märksamhct som varit påkallad.

Svårigheterna att praktiskt tillämpa den föreslagna lagstiftningen under- stryks av It'insstyreIst'rnu i Malmöhus och Blekinge län. Enligt länsstyrel- sen i Malmöhus län kan dessa svårigheter öka den maktlöshet som många av socialvårdens företrädare har gett uttryck för inför dagens problem.

Risken för standardskillnader mellan kommunerna anges i flera remiss- Svar som huvudsakligt skäl för att avstyr-ka en ramlagstiftning.

Alkfi/tolprtiblematikers riksorgunisatiun framhåller att det är viktigt att inse. att en ramlag lätt kan anpassas inte bara till olika individers speciella behov utan också till kommunernas ekonomiska resurser och till kontinu- nala prioriteringar inom snäva ekonomiska ramar. Organisationen anser att den nuvarande ekonomiska utvecklingen i Sverige inger farhågor för att en lagstiftning som inte preciserar kommunernas skyldigheter gentemot den enskilde medborgaren kommer att leda till en nedtrappning av kom- munernas sociala insatser. Den föreslagna ramlagstiftningen är enligt orga- niSationen alltför oprecis. vilket leder till att det blir oöverstigliga hinder för att få fram en vägledande praxis för utformande av en enhetlig och rätt- vis socialtjänst.

Även Svens/tu Diukonsäl/slurpa! diskuterar i detta sammanhang kommu- nernas skiftande ekonomiska förutsättningar att förverkliga den föreslagna socialtjänsten. Sällskapet påpekar att det dominerande kommunalpolitiska problemet för närvarande är att begränsa skattehöjningar. Denna angelä-

Prop. 1979/80: 1 56

genhet angar' alla kommuninvänar'e. medan socialtjänsten enbart berör en liten del. Det är därför enligt sällskapet skäl att befara. att ramlagens all- männa formuleringar inte ger en tillräcklig garanti för en ändamålsenlig och progressiv social verksamhet i kommunerna. Det finns enligt sällska- pets uppfattning en risk för att kommunerna kommer att göra besparingar pa socialvardens bekostnad som en följd av en alltför diffus lagtext. Risken för alltför stora olikheter mellan kommunerna i fraga om social service be- döms ocksä vara uppenbar.

De ll(lll(/fku/)p(ld('.t' riksji'irlmml anser att det finns manga starka argu- ment som talar för en lagstiftning. som inte detaljreglerar verksamheten. Förbundet har dock manga negativa erfarenheter av den kommunala själv- bcstämmanderätten. Utvecklingen av färdtjänstens rrtbyggnad i kommu- nerna är enligt förbundet ett tydligt exempel pa hur illa det kan gä. när det inte finns nägra riktlinjer för verksamheten. Enligt förbundets uppfattning måste en jämn standard kunna garanteras på de tjänster och den service som samhället tillhandahåller. Förbundet kan inte acceptera de stora olik- heter. som i dag finns mellan kommunerna och menar att det med en lag- stiftning som enbart anger målen för verksamheten finns stora risker för att skillnaderna blir ännu större.

Risken för standardskillnader påtalas också av bl.a. Riks/'örbmtdet mot alkolrulmisshruk och Han(likapp/iirbmrdens eenIra/kommitté.

Kam/narrt'itten i Sundsvall framhåller att den enskildes möjligheter att få vetskap om vilka rättigheter han är tillförsäkrad blir mycket begränsade till följd av att förslaget till socialtjänstlag är utformat som en ramlag. Kom- munen eller socialnämnden kommer enligt kammarrätten att besitta all in- formation om soeit-rltjänstens reella innehåll. Genom den sålunda valda lagstiftningstekniken kommer den enskilde i stor utsträckning att tvingas förlita sig på de uppgifter som lämnas av företrädare för socialtjänsten. ef- tersom upplysningar genom lagtexten ej går att få. Kammarrätten anser att det härigenom skapas utrymme inte bara för en icke önskvärd olikhet i till— lämpningcn mellan kommunerna utan även för en icke ringa risk för att ett visst godtycke kan kotnma att sätta sin prägel på tillämpningen av den fö- reslagna lagen.

Andra remissinstanser som uttrycker oro för godtycke eller minskad rättssäkerhet vid tillämpningen av den föreslagna lagstiftningen är statens Intndikappråd. Riks/i)"!bundelfiir hjälp ('i! liikentedelsmisshrukare. De lian- dikappades riksförbund. Svenska Diakonsiillskapet. Sveriges sociolog/Iir- bnnd och M.S'ili'irhunzlet.

Frågan om miniminormer

Ett inte obetydligt antal remissinstanser har i skilda sammanhang fört fram önskemål om miniminormer, garantiniväer eller liknande för samhäl- lets socialtjänst. En samlad redovisning av dessa synpunkter lämnas under denna rubrik.

Prop. 1979/80: 1 57

7'("() anser att det är en viktig uppgift för socialstyrelsen att pa ett akti— vare sätt än trnder senare år" bevakazatt konsumenternas behov av sociala tjänster tillgodoses pä en likartad riksnivå. Detta krav förstärks enligt TCO:s uppfattning av att statsbidragen enligt socialutredningens förslag inte kommer att vara specialdestinerade trtan utgå efter generella regler. Med bibehållen respekt för den kommunala självstyrelsen bör det enligt TCO:s mening vara möjligt att här" ge ämbetsverket befogenheter att se till att vissa minimikrav i fråga om kvantitet och kvalitet hos utbudet garante- ras de enskilda konsumenterna oavsett i vilken kommun dessa är bosatta. TCO påpekar att denna fråga tekniskt kan lösas bl. a. genom stadgor rill vederbt'irande lagstiftning eller. som när det t.ex. gäller nuvarande regler om förskola för sexåringar. genom direkta bestämmelser i lag.

TCO föreslår vidare att socialstyrelsen utifrån riksdagens och regering- ens intentioner med socialtjänsten skall utforma rekommendationer anga— endc t.ex. intagningsregler och avgiftstaxor. Dessa bör enligt TCO utgå från fördelningspolitiska mål och leda till att enhetlighet i dessa avseenden gäller för hela landet. 'l'Ct.) anför i denna fråga.

Som exempel på behovet av förändringari dessa avseenden kan nämnas att arbetslöshet hos en av föräldrarna i en del kommuner leder till att har- net far lämna sin plats på daghemmet medan i andra kommuner någon så- dan atgärd inte blir aktuell. Såväl när det gäller kösystem till barnomsorg som avgiftstaxor förekommer ett otal olika system i olika kommuner. En flyttning över kommungränsen kan därigenom få stora konsekvenser för ekonomin för en familj med barn i förskoleåldern. Hittills är det visserligen vanligt att åtskilliga kommuner antar taxor. som rekommenderas av Svenska kommunförbundet. men mot dessa kan invändas att de i första hand är utformade ifrån kommunalekonomiska utgångspunkter. Intag- ningsregler och avgiftstaxor bör enligt TCO:s uppfattning i stället utformas med utgångspunkt från målen med samhällets barnomsorg och blir därmed en naturlig del av socialstyrelsens uppgifter. Därmed inte sagt att social- styrelsen skall föreskriva sadana regler. De bör kunna utarbetas i samarbe- te med t.ex. kommunförbundet och företrädare för konsumentintresscn. t. ex. bl. at. de fackliga centralorganisationerna och föreläggas kommuner- na i form av alternativa förslag. men med kommentarer som analyserar de fördelningspolitiska och kommunalekonomiska effekterna.

Sveriges sm'iarwnr/iirband ger i de frågor som nu har redovisats uttryck för samma uppfattning som TCO.

Länsstyrelsen i Kalmar län utgår från förslaget att rätten till bistånd skall motsvarar en skälig levnadsnivå. Enligt länsstyrelsen är detta begrepp emellertid mycket elastiskt. Länsstyrelsen anser därför att det krävs fasta och över hela landet gällande normer för socialtjänsten.

AIkolrolpmblanmtikers riksurganisation anser att förslaget innehåller oklarheter i fråga om den enskildes rättigheter och att det därför blir omöj- ligt för den som behöver socialt bistånd att åberopa lagen. Det måste enligt organisationen klart framgå av lagtexten vilka minimikrav som den enskil—

Prop. 1979/80: 1 58

de kan ställa på samhället. Organisationen påpekar" vidare att man redan nu kan se stora orättvisor mellan olika kommuner. Lagstiftningen maste därför ges en sådan utformning att man förhindrar standardskillnader' mel— lan kommunerna och att godtycke och bristande rättssäkerhet förhindras. Med slutbetänkandets förslag. trtart tvingande lagbestämmelser och attrak- tiva statliga bidragsmöjligheler. finns det enligt organisationen en risk att skillnaderna mellan kommunerna förstärks och att rena slumkommuner uppstått".

HandiÅapn/firhandcns ('entralkontnritle menar att den föreslagna be- svärsrätten kommer att sakna verklig betydelse om inte miniminorn'tcr för socialtjänsten slås fast. Enligt kommitten bör det vara en uppgift för till- synsmyndigheterna att ange kvalitetsnivan och denna bör omprövas konti- nuerligt. Da Irandikappadas riks/iirlmntl är av samma uppfattning.

KDS finner det naturligt att olika kommuner vill satsa sina resurser på att lösa skilda sociala problem. En sådan anpassning av socialvården till lokala förhållanden som en följd av socialtji-instlagens utformning bedöms som positivt. Denna anpassning får enligt KDS:s mening dock inte gå så långt att alltför stora skillnader uppstar mellan kommunerna. då det gäller människors ekonomiska trygghet och personliga omvårdnad i en social nödsituation. KDS menar att det måste finnas garantier för att kommuner- na inte. t.ex. med hänvisning till ekonomiska svårigheter. underskrider en viss standard på sin sociala service.

Andra remissinstanser som betonar behovet av miniminormer för social— tjänsten ärSrans/t kurami'sj/i'irt'lring. Öt'c'rl'tl/x'(ll'l1(l.8' riks/firman!. Förening- en Sveriges"frit'årdsljiins[amd/1 och hlå'dörbluulal.

5 Utbildning, forskning m. m.

S.] Utbildning

Remissinstanserna understryker utredningens uppfattning att en omfat- tande utbildningsverksamhet krävs i samband med reformen. ! flera re- missvar ges synpunkter pä utbildningens innehåll och organisation. Det bör framhållas att synpunkter som rör behovet av utbildning på särskilda områden av socialtjänsten som regel återfinns i de avsnitt där respektive område behandlas. Vissa synpunkter på utbildningens innehåll och organi- sation återges också i avsnittet Tillsyn.

Brottsjörebyggandc rådet menar att det står över all diskussion att ut- bildning behövs inför socialnämndens nya och vidgade uppgifter. Rådet vill i samband härmed poängtera. att utbildningen samtidigt kan användas i annat positivt syfte. nämligen som ett närmande mellan de förtroendevalda och de anställda. 1 dag är avståndet ofta alltför långt mellan dem. Missför- stånd och felaktiga förväntningar frän ömse häll har ibland orsakat onödiga

Prop. 1979/80: 1 59

svårigheter i arbetet. Rådet anser därför att någon del av utbildningen obli- gatoriskt skall anordnas gemensamt för de förtmendevalda och anställda som praktiskt skall arbeta tillsammans.

Dalai/LVIH'Å'linnen framhåller att en nära till hands liggande åtgärd till skydd för integriteten är utbildning av berörd personal. Utbildning under- lättar enligt datainspektionen för personalen att i alla avseenden handla och uppträda på ett med hänsyn till integritetsriskermt omdömesgillt sått. Datainspektionen vill därför understryka vad socialutredningen anfört om utbildning.

Statskontoret betonar att ett införande av den föreslagna socialtji'instla- gen och ett förverkligande av lagens intentioner kommer att innebära ett helt nytt arbetssätt och nya arbetsuppgifter särskilt för tjänstemännen. Den nya verksamheten fordrar bl. a. att man prövar sig fram med olika for— mer av försöksverksamhct. Tjänstemännens kompetens måste innefatta såväl vårdarbete i mera traditionell mening som förebyggande arbete in- klusive medverkan i samhällsplaneringen. Det nya arbetssättet och de nya kraven innebär ett stort behov av fort- och vidareutbildning för både för- troendevalda och tjänstemän. vilket måste tillgodoses på ett så tidigt sta- dium som möjligt. I syfte att underlätta samverkan mellan olika kommuna- la organ bör enligt statskontoret även information och utbildningsinsatser sättas in hos övriga kommunala nämnder och förvaltningar om socialvår- dens nya roll och arbetsuppgifter.

UHÄ anser att utredningen i mycket liten utsträckning beaktat frågan om utbildning och forskning — resurser som borde vara utomordentligt be- tydelsefulla i samband med en reformverksamhet av förevarande art. som berör stora och väsentliga delar av samhället och de övergripande målen för verksamheten inom den sociala sektorn och för socialpolitiken. UHÄ vill understryka vikten av att reformverksamheten följs upp och kombine— ras med insatser i fråga om utbildning och forskning. Samhällsförändringar av den omfattning som föreslås av socialutredningen ställer enligt UHÄ nya krav på såväl grundutbildningen och forskarutbildningen som på forskningen. Vad gäller utbildningen av blivande socialarbetare har social- utredningens förslag beaktats i den mån det varit möjligt i den reformerade utbildningen inom social linje som startade fr.o.m. höstterminen I977. Därmed har en grund lagts för den anpassning av utbildningen som måste komma till stånd. Behovet av ytterligare förändringar måste dock prövas sedan beslut fattats på grundval av socialutredningens slutbetänkande. Den omställning och anpassning som därvidlag erfordras kan enligt UHÄ vara betydande och i det längre perspektivet oundgängligen nödvändig om bl. a. en utvärdering av effekterna av förändringarna skall kunna genomfö- ras och redovisas. UHÄ anser vidare att det för reformens genomförande är nödvändigt att det sker en omfattande satsning på fort- och vidareutbild- ning. — En synpunkt som enligt UHÄzs mening är mycket viktig är den samordning av utbildnings- och forskningsresurserna som bör genomföras

Prop. 1979/80: 1 (>()

och den roll UHÄ kan spela även när det gäller fort- och vidareutbildnings— frågorna inom de av föri'tndringama berörda samhällsscktorema. LIHÄ förutsätter att de angelägna samordningsfrågorna beaktas bl. a. vid den översyn av institutet för social forskning som aviserats i 1978 års budget- proposition.

Lält.v.rryrcls'wn i Stockholms län finner att socialtjänstlagens utformning kommer att ställa ytterligare krav på erfarenheter och kunskaper hos so- cialtjänstens personal. (_)m intentionerna med den nya lagen skall kunna förverkligas med de möjligheter till ett fritt åtgärdsval som en målinriktad ramlag medger måste enligt länsstyrelsens mening förtroendevalda och an- ställda få en omfattande utbildning. Länsstyrelsen menar att det annars finns risk föratt denna typ av lagstiftning kommer att skapa osäkerhet som på sina håll kan leda till uteblivna elleri vart fall otillräckliga insatseri si- tuationer. där det tidigare gavs preciserade anvisningar om hur man skulle gå tillväga. Det är därför enligt länsstyrelsen en brist i utredningen att inte utbildningsbehovet och resurserna härför närmare har kartlagts och kost- nadsberäknats.

Örebro kum/mln anser att det krävs en omfattande statlig satsning på ut- bildning av personal och förtroendemän. Den nya socialtjänsten kommer enligt kommunen att kräva en vidareutbildning av snart sagt alla som på ett eller annat sätt väntas bli engagerade i verksamheten. Kommunen under- stryker att denna utbildning inte enbart skall ge information om de nya la- garnas innehåll utan också måste ge kunskaper om nya metoder och ar- betssätt. En betydande del av utbildningen bör enligt kommunens mening med fördel kunna anordnas gemensamt för socialtjänstens personal och personal inom angränsande verksamhetsområden.

Svenska nykter/remrårdsfi'irbmzdet understryker vikten av att det i ut- bildningen ges ett brett utrymme åt alkohol- och narkotikafrågor med spe- ciell tonvikt på drogberoendet och dess yttringar.

Hum/ikapnfå'irbunduns curtralkmnminä menar att den höga ambitionsni- vå socialutredningen redovisar då det gäller en helhetssyn på socialvården. samverkan och samordning med andra organ i samhället osv. kommer att ställa stora krav på utbildning av personal. förtroendemän m. ti. Central- kommittén anför vidare.

För att understryka behovet av detta kan vi nämna att ca 80 92. av den so- ciala hemhjälpen har över huvud taget ingen utbildning alls. Detta är en yr- keskategori som i sin verksamhet kommer i kontinuerlig och nära kontakt med handikappade och därför bör ha en viss kunskap att bedöma handi- kappades behov av service. tekniska hjälpmedel m.m. Tyvärr leder yrkets låga "status" till att personalomsättningen är stor varför intresset att satsa på vidareutbildning av hemsamariter är begränsat. Vi vill i detta samman- hang framhålla att kunskaper om handikapp skall ingå i grund-. fort- och vidareutbildning för de yrkeskategorier som kommer i kontakt med handi- kappade. t.ex. personal inom vårdsektorn. på arbetsförmedling och för-

Prop. 1979/80: 1 ol

säkringskassa. töretagsanställda rn. tl. Det är också viktigt att information om handikapp når ut till all personal inom skolan. inte minst till eleverna. Här bör HCKzs informatörer — som fått särskild utbildning för sin uppgift — kunna medverka.

()rt'rvakurnur riks/iir/mnrl vill betona att utbildningen även skall omfatta övervakarna och andra frivilliga socialarbetare. Utbildningen bör enligt förbundet så långt detär möjligt söka klargöra hur de nya sociala reformer- na på bästa sätt prakiskt skall kunna förverkligas på det lokala planet. Ut- bildningen bör dessutom inriktas på hur man skall kunna utveckla social- tjänstens mål och intentioner.

föreningen Sveriges socialchefer påpekar att ramlagstiftningen kräver successiva förändringar av organisation, metoder och arbetsformer. För att lagens intentioner skall kunna förverkligas fordras enligt föreningen ge- nomgripande förändringar i attityder och arbetssätt. Det krävs därför sna— rast utbildning av verksamma tjänstemän och förtroendemän. ändrad grundutbildning för bland andra socionomer. ökad möjlighet till social forskning. samt allmän information.

TCO finner att utbildningsfrågorna i samband med den föreslagna refor- men berörs av utredningen på ett mycket kortfattat sätt. TCO delar utred- ningens uppfattning att en omfattande utbildningsverksamhet är nödvän- dig för reformens genomförande. men vill understryka att berörda perso- nalorganisationer på jämställd nivå med socialstyrelsen och kommunför- bunden får möjlighet att medverka till dennas innehåll och genomförande. ()m metoderna inom vad som i vid mening kan betecknas som socialt arbe- te skall kunna utvecklas krävs emellertid enligt TCO också både långsikti- ga insatser och insatser för kontinuerlig fortbildning och utvecklingsarbe- te. TCO konstaterar här med tillfredsställelse att förslag lagts fram i årets statsverksproposition om en andra professur i socialt arbete med placering vid sociala linjen i Stockholm. Utbyggnaden av forskningsresurserna i so- cialt arbete måste nu fullföljas till att successivt innefatta professurer vid samtliga högskoleorter. Samtidigt är det enligt TCO viktigt att också andra utbildningslinjer inom vårdområdet blir föremål för forskningsanknytning. Det pågående utvecklingsarbetet avseende sjuksköterskclinjerna bör såle- des intensifieras och breddas också till andra linjer. Detta utvecklingsarbe- tc är resurskrävande och måste stimuleras med centrala insatser. TCO på- pekar att organisationen när det gäller fortbildningsfrågan tidigare har utta- lat att sådana insatser måste komma till stånd för alla personalkategorier i arbetsgivarens regi. Fortbildning liksom medverkan i utvecklingsarbete bör ses som ett naturligt och nödvändigt inslag i anställningen. Såväl när det gäller de särskilda utbildningsinsatser som motiveras av socialtjänstre- formen som mera kontinuerliga fortbildningsinsatser och medverkan i kommunalt utvecklingsarbete ser TCO det som önskvärt att dessa organi- seras så att olika personalkategorier utbildas tillsammans. Särskilt viktigt

Prop. 1979/80: 1 62 är det enligt TCO att medverkan i forsknings- och utvecklingsarbete på li— ka villkor kommer alla personalkategorier till del och av arbetsgivaren bc— traktas som en självklar del i yrkesrollens utveckling. Sveriges socionom- ji'irlmntl för fram liknande synpunkter och menar bl. a. att det är viktigt att också förvaltningslinjer blir föremål för forskningsanknytning. Förbundet påpekar att det i detta syfte pågar utvecklingsarbete inom UHÄ. Detta ut- vecklingsarbete är resurskrävande och måste enligt förbundets uppfattning påskyndas. '

Sveriges sot'ialfi'irlmml ft't-tmhåller att en viktig förutsättning för att lagen skall få genomslagskraft är att såväl tjänstemän som förtroendevalda ges information och fortbildning om lagens intentioner och möjligheter. För- bundet vill understryka angelägenheten av att denna fortbildning i stor ut— sträckning organiseras gemensamt för förtroendemän och tjänstemän. Den dialog som därvid ofta uppstår är enligt förbundets erfarenhet av stort vär- de för socialvårdens utveckling och genomslagskraft i kommunerna.

Fifi-eningen Sveriget- .fi-it'(lru'stiiinslenu'in finner att påpekandet att utv bildning är nödvändig vid en reforms genomförande tyvärr inte är övertlö» digt. Alltför många gånger har enligt föreningen snålhet på denna punkt hindrat nya tankar och arbetssätt att slå igenom.

LO påpekar att den socialtjänst som utredningen föreslåri stor utsträck- ning kräver helt andra arbetsmetoder än i dag. Tvång mot vuxna kommer inte att finnas kvar som en möjlig utväg för socialtjänstpersonalcn. Hjälp- och stödåtgärder skall planeras tillsammans med den enskilde. Samverkan skall i avsevärt större omfattning än f.n. ske med organisationer och andra myndigheter. Det innebär enligt LO att fler personalgrupper än i dag kom- mer att medverka i socialtjänstens arbete. Det gäller inte minst hemtjänst- personal. sjukhuspersonal samt personal på olika institutioner. Den för- ändring som beskrivs här tillstyrks helt av LO. Det innebär enligt 1.0 ock- så att betydande resurser måste satsas på utbildning av personalen. såväl från stat som kommun. Dessa insatser måste gälla all personal som på ett eller annat sätt kommer att ingå i socialtjänstens verksamhet. Särskilt vik- tigt anser l.() det vara att utbildningsrcsurser ges till den personal. som ge- nom den nya socialtjänsten får väsentligt ändrade yrkesroller. LO menar att det är så attjust dessa grupper hittills varit lågprioriterade vad gäller ut- bildningsinsatser. Det är därför enligt LO ett starktjämlikhetskrav att de ges en sådan utbildning att de väl kan fylla de uppgifter som utredningen föreslår för dem i den nya socialtjänsten.

SACO/SR understryker att en väl fungerande socialtjänst. utöver till- räckliga ekonomiska resurser. fordrar erfarenhet och kunnande hos perso- nalen. SACO/SR framhåller att organisationen vid ett flertal tillfällen i and- ra sammanhang har understrukit behovet av en forskningsanknuten socio- nomutbildning för att bl. a. skapa förutsättningar för en naturlig dialog mel- lan forskning och utbildning. Detta krav har börjat tillgodoses genom att UHÄ föreslagit att ett mindre antal forskartjänster skall knytas till socio-

Prop. 1979/80: 1 63

nomutbildningen. SACO/SR vill här poängtera. mot bakgrund av den före- slagna lagstiftningen. att det är synnerligen viktigt att denna utveckling på— skyndas. Detta krav får enligt SAC(_)/SR självfallet inte begrä'nsas till en- bart socionomutbildningcn utan måste gälla samtliga högskoletltbildadc yr- kesgrupper som kommer att verka i den framtida socialtji'tnsten. SACO/SR påpekar vidare att socialtjänsten genom sin nya inriktning och sina nya ar- hetsformer kommer att ställa nya krav inte enbart på socionomerna utan även på övriga yrkesgrupper som kommer att ingå i "vårdlaget". t. ex. lä- kare. psykologer och jurister. Under en övergångsperiod kan organisatio- nen acceptera att olika yrkesgrupper ges kompletterande utbildning för att kunna verka i sin nya yrkesroll. Men det är enligt organisationens mening mycket viktigt att understryka att studieplanerna inom högskolan för de yrkeskategorier som kommer att arbeta inom socialtjänsten måste ses över så att de i tillämpliga avsnitt anpassas till en ny arbetssituation. SACO/SR menar att detta förhållande även måste leda till att den kompletterande ut- bildningen. som kommer att ges till redan nu verksamma yrkesgrupper ak— tuella i den framtida socialtjänsten. måste planeras och genomföras i sam- verkan med högskolan.

Sveriges .s'ut'ionomw's rik.t'_/i'5rlmml framhåller inledningsvis att utred- ningens förslag har gjort att kravet på att socialarbetaren skall ha socio— nomutbildning ytterligare har accentuerats. Förbundet anser vidare att ut- redningen på ett uppseendeväckande knapphändigt sätt behandlat utbild- ningsbehoven för socialarbetarna. Förbundet delar dock utredningens uppfattning då den uttalar att en forskningsanknuten social yrkesutbild- ning av socionomer är en viktig förutsättning för socialtjänstens praktiska förverkligande. Detta gäller enligt förbundet även på förvaltningslinje då de kvalificerade förvaltaruppgiftema inom socialtjänsten kan väntas öka i Omfattning. Förbundet anser att det är av särskild vikt att denna förvalt- ningspersonal har den likartade grundutbildning och referensram som er- hålls inom socionomutbildningen. Det hade enligt förbundets mening ock- så varit önskvärt att utredningen haft synpunkter på innehållet i både grund- och vidareutbildningen för socionomer. Det naturliga hade enligt förbundet varit att utredningen föreslagit en förbättrad socionomutbildning och en legitimation för socionomer. — Förbundet påpekar att socialutred- ningen förutsätter att såväl socialstyrelsen som Kommunförbundet kom- mer att svara för en omfattande utbildningsverksamhet i samband med re- formen. Förbundet har ingen erinran mot detta men konstaterar med för- våning att socialhögskolorna tydligen inte anses ha någon funktion i sam- manhanget. — Förbundet hävdar att det är naturligt att staten står för kost- naderna för den nödvändiga utbildningen och förutsätter att den nya so- ciallagstiftningen inte träder i kraft förrän utbildningen genomförts. Det är vidare enligt förbundet angeläget att en samordning av utbildningsinsatser- na med socionomutbildningen sker så att färdiga socionomer inte behöver någon särskild introduktion eller utbildning om just socialtjänstreformen.

Prop. 1979/80: 1 64

Förbundet menar att en sådan utbildning självfallet bör vara integrerad i socionomutbildningen.

Även Sveriges liikarji'irhioul vill framhålla vikten av forskningsanknutcn socialyrkesutbildning. Viss gemensam utbildning för socionomer och en del yrkeskategorier inom sjukvården torde vidare enligt förbundet under- lätta samarbetet över vårdområdesgränserna.

Behovet av utbildningsinsatscr i anslutning till reformens genomförande understryks också av läoss-tyrelsen i Gävleborgs [lin. Lumlstingsfr'irbun- det. Håbo. Helsingborgs, .S'tenungsmnls. Skövde. Vara. Karlstads och l-"'il/lelmina kommuner. Svensk kumtorsfiirening och LRF.

5.2. Forskning och utveckling

Synpunkter som mera direkt rör tillsynsmyndigheternas uppgifter på detta område redovisas i avsnittet Tillsyn.

UHÄ anser att en satsning på forskning och forskarutbildning som stats- makterna gjort under de senaste två åren när det gäller socialt arbete är väl motiverad med hänsyn till socialutredningens förslag. UHÄ anser det emellertid utomordentligt angeläget att utvecklingen härvidlag inte avstan- nar utan att den sociala forskningen ges förutsättningar att spela en viktig roll bl. a. när det gäller utvärdering av en ändrad socialpolitik och en änd- rad socialvårdsorganisation.

Statens handikappråd och Hum/ikapnfz'irbundens ('entralkommitte vill understryka betydelsen av en kontinuerlig utvärderingsforskning vars re- sultat offentliggörs.

Linköpings kommun finner att den föreslagna lagtekniska. konstruktio- nen med en ramlag främjar forskning och metodutveckling på det sociala området och även leder till krav på sådana insatser. 1 det sammanhanget finns det enligt kommunen anledning att betona att sådan forskning och metodutveckling måste förankras och ges resurser på lokal nivå — i den kommunala socialtjänsten. De problemställningar socialvården ställs in- för. bl. a. från metodsynpunkt. synes enligt kommunens mening också va- ra av det slaget att de med fördel kan angripas inom ramen för s. k. tema- orienterad forskning.

Örebro kommun menar att det finns anledning att efterlysa en ökad sats- ning på statligt stödda utvecklings- och forskningsprojekt. F.nligt kommu- nens mening bör dessa projekt i första hand inriktas på områden där social- utredningen föreslår utvidgningar av verksamhetsområdet eller mera om- fattande förändringar. Projekten bör bedrivas under medverkan av prak- tiskt verksamma socialarbetare.

Soeiologisku institutiom'n vid Stockholms universitet pekar på svårighe- terna för socialnämnden att medverka aktivt i samhällsplaneringen och menar att dessa beror dels på att önskemål och behov skiftar starkt inom olika skikt och grupper i samhället. dels på att kunskaperna om orsakerna

Prop. 1979/80: 1 65

till att problem och hjälpbehov uppstår är ofullständiga. Institutionen vill därför understryka det på flera håll i utredningen framförda påpekandet om behov av ökad forskning inom socialvårdens område som kontrast till den enligt institutionens uppfattning i hög grad på tyckande grundade de- batt. som förekommit rörande t. ex. lämpliga vårdinsatser. effekter av oli- ka vård- och behandlingsåtgärder samt av olika boendemiljöer. En syste- matisk uppföljning av olika vårdåtgärder är enligt institutionens mening väsentlig för att ge underlag för framtida åtgärder inom området.

Sveriges sot-ial/örbuml vill starkt understryka behovet av att statsmak- terna satsar tillräckliga resurser för ett omfattande utvecklings- och forsk- ningsarbete inom socialvården. Den nya och i flera avseenden utvidgade uppgiften för socialtjänsten kräver enligt förbundets mening i sig omfattan- de utvecklings- och utbildningsinsatser om den nya lagstiftningen skall få genomslagskraft i kommunerna. Men även de stora kostnadsökningar som socialvården i vid bemärkelse medfört för kommunerna motiverar enligt förbundet ökade forskningsresurser så att kommunens invånare skall få ut så positiva effekter som möjligt av olika samhällsinsatser.

.S'veriges kommunaltjänstemannaförbund menar att de strukturinriktade insatser som utredningen föreslår kräver en intensifierad social forskning som är direkt anknuten till socialtjänstens verksamhet. Förbundet anser därför att en kraftig utbyggnad av den sociala forskningen är väl motive- rad. Väsentligt är enligt förbundet. att en sådan forskningsorganisation byggs upp så att ett direkt samarbete kommer till stånd mellan den sociala verksamheten. forskningen och grundutbildningen av socialarbetare. För- bundet betonar att vidareutbildning och forskning för många socialarbeta- re är av stor betydelse för att de skall kunna utvecklas i arbetet och klara av sin svåra psykiska arbetsmiljö. Socialforskningsinstitutet (SOFI) bör enligt förbundets uppfattning organisatoriskt knytas till grundutbildningen av socialarbetare för att resurserna bättre skall komma socialtjänsten till- godo.

5.3 Socialvårdsstatistik

Frågor som rör den framtida socialvårdsstatistiken behandlas utförligt i yttrande av statistiska centra/byrån. Yttrandet fogas till sammanställning- en som bilaga I.

6 Det kommunala ansvaret

Remissinstanser som har yttrat sig över förslaget i denna del är bl. a. riksåklagaren. kammarrätterna i Göteborg och Sundsvall. brottsförebyg- gande rådet. sofia[styrelsen. riksrevisionsverket. statens invandrarverk, flertalet länsstyrelser och kommuner. Kommunförbundet. Landstingsför- bundet. LO. TCO. SACO/SR ochjlera intresseorganisationer. 5 Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr. ]. DelB

Prop. 1979/80: 1 66

Det är en allmän uppfattning bland remissinstansema att kommunen bör ha det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver. Utredningens förslag i denna del tillstyrks där- för eller lämnas utan erinran genomgående.

Ett stort antal remissinstanser uppehåller sig vid frågan om gränsdrag- ningen mellan ansvaret för socialtjänsten och ansvaret för insatser på and- ra samhällsområden. särskilt sjukvårdens och kriminalvårdens områden. Utredningen kritiseras i detta sammanhang för att inte tillräckligt noga ha angett gränserna för olika ansvarsområden. Flera remissinstanser anser att detta kan leda till att andra huvudmän drar sig undan sitt ansvar eller att parallella resurser byggs upp på t. ex. sjukvårdsonn'ådet.

Några remissinstanser varnar för risken att ett utvidgat kommunalt an- svar för den enskildes levnadsförhållanden kan leda till ett minskat an- svarstagande för den egna situationen. l något remissvar sätts i fråga om det utvidgade ansvaret går att förena med kommunemas rätt att göra prio- riteringar mellan olika insatser. Även annan kritik mot förslaget förs fram.

De remissinstanser som särskilt uttrycker en positiv syn på förslaget be- tonar främst värdet för den enskilde av vetskapen att det alltid finns en myndighet som är skyldig att antingen själv vidta hjälpinsatser eller för- medla sådana.

Riksåklagaren gcr uttryck för denna uppfattning och framhåller att en bestämmelse med den föreslagna innebörden utgör en avgörande förutsätt— ning för en framgångsrik tillämpning av helhetssynen. Riksåklagaren pckar vidare på att kommunens principiella ekonomiska ansvar för denna del av förvaltningen slås fast genom förslaget. vilket inte minst för kriminalvår- dens frivårdsklientel innebär betydande fördelar jämfört med nuläget.

Kammarrätten i Göteborg betonar att den omständigheten att det i ett visst fall kan råda tveksamhet om vilken huvudman som är ansvarig för att nödvändigt bistånd ges inte får gå ut över den enskilde. Det är därför enligt kammarrättens mening en stor fördel att få klart fastslaget att ett organ i samhället har det yttersta ansvaret för medborgarna. lnte minst viktigt är detta i och med att samhället blir alltmer komplicerat.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser att förslaget kan innebära ett maximalt utnyttjande av samhällets samlade resurser. Bri)tt..tföreb_vggande rådet hälsar med tillfredsställelse att det slås fast att i vart fall en instans in- te kan frånsäga sig ansvaret för en hjälpsökande. Liknande synpunkter förs fram av LRF. Håbo. Linköpings. Kalmar och Helsingborgs kommu- ner samt Sverigesfolkpensitntärers riksförbund.

Statens im'andrarverk framhåller att många människor har svårigheter att hitta rätt bland samhällets många serviceställen. Inte minst invandrarna har stort behov av att något samhällsorgan ser till att de får det stöd och den hjälp de behöver. Verket instämmer därför i förslaget.

Stnia/styrelsen finner att förslaget ligger i linje med de strävanden som präglar dagens socialtjänst och innebär ett förstärkt kommunalt inflytande över socialtjänstens innehåll och utformning.

Prop. 1979/80: 1 67

Några remissinstanser. bl.a. LO och Liinkens Kamrat/i'irhuncl. betonar att den föreslagna ordningen med ett yttersta kommunalt ansvar ökar möj» lighetema att ge medborgarna en enkel information om'den sociala service som finns.

Flera remissinstanser understryker utredningens uppfattning att det yt! tersta ansvaret för kommunen förutsätter ett väl fungerande samarbete med andra samhällsorgan.

Borås kommun finner det uppenbart att förslaget om det yttersta ansva- ret innebär en tvingande nödvändighet för st')cialtjänsten att finna och ut- veckla smidiga samverkansformer med näraliggande verksamheter. Denna process kräver enligt kommunen dock en hög grad av ömsesidighet. som torde gynnas av gemensamma sociala mål och klart uttalade ansvarsområ- den för resp. parter.

Spri betonar att det krävs en samordnad planeringsprocess mellan pri- märkommuner och landsting. Med utgångspunkt från gemensamma princi- piella riktlinjer kan det inom ramen för en sådan planeringsprocess ske en fördelning av vem som skall ansvara för vad. En sådan mer preciserad an- svarsfördelning får enligt Spri ses som ett instrument att förbättra nödvän- dig samverkan mellan socialvård och sjukvård. Även riksrerisionsverket. Föreningen Sveriges svwialeltefer och Västerås kommun framhåller bcho— vet av en samordnad planering för primärkommuner och landsting som en följd av det kommunala ansvaret.

Andra remissinstanser som i detta sammanhang uttalar sig för ett nära samarbete mellan kommunerna och andra samhällsorgan är brottsfi'irebyg- gande rådet. Botkyrka och Vara kommuner samt Länkens Kamratför- bund.

LO finner det väsentligt att påpeka att kommunernas yttersta ansvar inte får medföra att enskilda och organisationer kan frita sig från ansvar att so- lidariskt stödja och hjälpa sina medmänniskor. Det får inte bli så att an- ställda "experter" på människor och deras problem tar över allas vårt an- svar. Då finns det enligt LO risk för att solidariteten uttunnas och vi får ett känslokallt och ännu mer privatiserat samhälle. I stället måste socialtjäns- ten. som det uttrycks i målparagrafen "inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser". LO anser att detta i första hand bör ske i form av stöd till det sociala arbete som bedrivs av de organisationer på arbetsplatser och i bostadsområden som verkar för att förbättra männi- skornas livsvillkor. Det är enligt LO också viktigt att man inte glömmer bort de insatser fackföreningsrörelsen gör för sysselsättning. god arbets- miljö och bättre villkor överhuvudtaget i arbetslivet. L(_) framhåller att den sociala gemenskap som fackföreningsrörelsen bidragit till att skapa på ar- betsplatserna är av stort värde.

Intresset av att enskilda och organisationer även i framtiden tar ett an- svar för att stödja och hjälpa medmänniskor understryks också av Svenska nykter/tetsvårdsfirbundet. Län/tens Kamratförbund och Övervakarnas

Prop. 1979/80: 1 68

riksji'irbund. länkens Kamratförbund anser dock att en förutsättning för att detta skall kunna ske är ett betydligt förbättrat stöd till det sociala arbe- te som bedrivs av organisationerna.

Även den enskildes eget ansvar för sin situation betonas av några rc- missinstanser.

Fu'it'e/titt_i.'ert .S't'eriges .s'ot'ialelugfer menar att det är viktigt att individens eget ansvar framhålls även i en situation där kommunen har ett yttersta an- svar föratt stöd— och hjälpinsatser kommer till stånd. Föreningen påpekari detta sammanhang att synsättet att individen måste ha ett egenansvar för sin situation i övrigt präglar förslaget till socialtjänstlag där tvånget och de— taljreglerade atgärder ställs åt sidan och individen förutsättes ha störst möjlighet att bedöma sin egen situation.

Även Norrköpings kommun. SACO/SR och Svenska nykter/1elsvårds- förbundet understryker att principen om kommunens yttersta ansvar inte är tolkas så att den enskildes ansvar för sin egen situation flyttas över på kommunen.

Som tidigare har antytts kritiserar ett betydande antal remissinstanser utredningen för att den inte har preciserat ansvarsfördelningen mellan so- cialtjänsten och andra samhällsområden.

Sot'ialslyrelsen är av uppfattningen att kommunens yttersta ansvar mås- te ges en klarare bestämning i förhållande till andra huvudmäns ansvars- områden. främst då gentemot sjukvården och kriminalvården. [ annat fall kan det enligt styrelsen finnas risk att en kommun med sitt yttersta ansvar får ta på sig uppgifter som normalt skall utföras av annan huvudman. Sty- relsen menar att svåra gränsdragningsproblem finns framför allt inom äld- reomsorg och vård och behandling av alkohol- och narkotikamissbrukare. Även utvecklingen mot öppnare vårdformer inom psykiatri och kriminal- vård ställer krav på precisering av ansvars- och kompetensområden mellan dessa verksamheter och socialtjänsten. Socialstyrelsen anser vidare att andra huvudmän bör åläggas motsvarande skyldighet att inom sitt ansvars- område tillhandahålla erforderliga resurser.

Riksrevisionsrerket anser att behovet av en närmare ansvarsreglering mellan kommunerna och sjukvårdshuvudmännen framstår särskilt klart när det gäller äldreomsorg och behandling av missbrukare. lnom båda dessa områden krävs ofta både medicinska insatser från landstingen och sociala insatser från kommunerna. När vårdresurserna är knappa kan i dessa fall en oklar reglering av ansvaret lätt leda till att berörda huvudmän inte sätter in tillräckliga resurser för sin verksamhet utan i stället förlitar sig till andra huvudmäns åtgärder. En klarare ansvarsfördelning kan enligt verket också vara betydelsefull för att huvudmännen inte i onödan skall bygga upp parallella resurser som är avsedda för samma ändamål.

Lätts.st_welsen i Storkholms län uttalar sig för en klarare bestämning av socialtjänstens ansvarsområde främst i förhållande till sjukvård och krimi- nalvård. [ annat fall kan det enligt länsstyrelsen finnas risk för att kommu-

Prop. 1979/80: 1 69

nen i vissa fall får ta på sig uppgifter som egentligen borde utföras av annan huvudman. Länsstyrelsen menar att svåra gränsdragningsproblem finns framför allt på äldrevårdssidan men att även utvecklingen mot mer öppen- vård inom mental- och kriminalvården har lett till ökad belastning på den kommunala socialvården av psykiskt svårt störda och insufficienta perso- ner. Detsamma gäller alkohol- och narkotikaberoende personer vilkas ef- terfrågan på medicinsk vård också synes ha ökat. För att kommunens yt- tersta ansvar skall bli möjligt att bära och därmed meningsfullt anser läns- styrelsen att andra vårdhuvudmän bör åläggas en motsvarande skyldighet att tillhandahålla erforderliga resurser inom sitt ansvarsområde. Det fram- står dessutom som nödvändigt för länsstyrelsen som tillsynsmyndighet och för beSVärSinstanser att få innebörden i och gränserna för kommunens yttersta ansvar klarlagda. Den föreslagna paragrafen måste enligt länssty- relsens mening därför kompletteras för att mer konkret ange kommunens Skyldigheter och därmed sammanhängande rättigheter för den enskilde. Länsstyrelsen ifrågasätter vidare om inte en beslutsinstans bör finnas för att avgöra gränsdragnings- och ersättningsfrågor mellan olika huvudmän. Länsstyrelsen i A'Ialmölzus [än vill att räckvidden av och innebörden i kommunens ansvarsområden får en klar avgränsning. så att bestämmelsen inte blir till allt eller intet förpliktande. Redan nu ställs enligt länsstyrelsen förväntningar på att socialvården skall kunna lösa samhällsproblem som faller utanför dess ansvarsområde. För den enskilde är det även av vikt att få fastslaget olika huvudmäns ansvarsområden. För länsstyrelsen och länsrätten som besvärsinstanser framstår det emellertid inte bara som angeläget utan också som nödvändigt att såväl lagens syfte som gränserna för det kommunala organcts befogenheter och förpliktelser anges i gripba- ra termer.

Länsstyrelsen [ l-'ärmlancls län konstaterar att utredningen inte närmare har tagit upp frågan om avgränsningen av socialtjänsten mot sjukvården med hänsyn till att samarbetsfrågoma är föremål för särskild utredning. Enligt länsstyrelsens uppfattning hade det emellertid varit av stort värde om utredningen ändå klart hade redovisat en uppfattning. För kommuner— na är det angeläget att den kommunala socialvården inte belastas med kostnader för att avhjälpa vårdbehov. som det ankommer på sjukvårds— myndigheten att ombesörja. Landstingen å sin sida får nu ta hand om vård av människor. som egentligen borde omhändertas av socialtjänsten. Den- na saknar emellertid adekvata vårdresurser. Läget kommer enligt länssty- relsens mening knappast att förbättras om det kommunala ansvaret vidgas. Länsstyrelsen anser det därför vara i samtliga huvudmäns intressen att be- stämmelserna blir så utformade att kompetenstvister i möjligaste mån und- viks.

Stockholms kommun delar utredningens uppfattning att primärkommu— nen har de största förutsättningarna att ta det yttersta ansvaret för den en- skildes sociala situation. men vill understryka nödvändigheten av klarare

Prop. 1979/80: 1 70 gränser mellan skilda värdhuvudmäns ansvarsområden. Erfarenheterna av nuvarande i praktiken — ultimativa vårt'lansvar för kommunen visar klart behovet härav. främst då gentemot sjukvården vars vardansvar är alltför allmänt formulerat. Otaliga exempel kan enligt kommunen anföras på de negativa konsekvenser detta har fått för socialvården, framför allt på äldrevårdssidan. För den öppna socialvården i övrigt har utvecklingen mot en ökad öppenvård inom mental- och kriminalvården medfört en ökande tillströmning av psykiskt störda och insufficienta personer. ()cksä antalet alkohol- och narkotikaberoende personer har ökat starkt. Skyldigheten för kommunen att bereda erforderlig vård innebär i praktiken en i många fall omöjlig uppgift. Kommunen menar att det redan vid nuvarande formella ansvarsfördelning inte är ovanligt vid en del av socialvårdens institutioner att man nödgas mottaga eller alltför länge behålla klienter för vilkas ade- kvata vård man saknar resurser. [ valet mellan vad man kan erbjuda och ingen vård alls får då en nödlösning accepteras som kan innebära att såväl klienten som hans medklienter och vårdpersonal far illa. Det är kommu- nens uppfattning att så länge denna situation bestär löses inte frågan om gränsdragning mellan socialtjänstens och sjukvårdens ansvarsområden ge- nom den av utredningen föreslagna samverkan. En sådan samverkan kan i bästa fall ta vara på de vinster som ligger i en mobilisering av den goda vil- jan hos berörda parter men ökar inte de resurser man faktiskt har att röra sig med. Av avgörande betydelse är att respektive ansvarig huvudman er- håller erforderliga resurser för att kunna fullfölja sin del av vårdansvaret.

Göteborgs kommun betonar att socialtjänstlagen inte får leda till att myndigheter och organisationer skjuter över sitt ansvar på socialtjänsten. Ansvarsområdena för olika huvudmän måste därför enligt kommunen deli- nieras och avgränsas så klart som möjligt. i annat fall kan förslaget om kommunens yttersta ansvar leda till godtycke och passivitet från andra myndigheter och organisationer och föranleda kompetenstvister. kanske främst mellan kommun och landsting.

Malmö kommun beklagar att utredningen har avstått från att klargöra ansvarsfördelningen mellan socialtjänst och sjukvård. Kommunen fram— håller vidare att utredningen inte heller har klarlagt om eller på vilket sätt det yttersta ansvaret skall förenas med direkta befogenheter för social- tjänsten. Om exempelvis narkotika- eller alkoholmissbrukare inte kan er— hålla erforderlig medicinsk vård ankommer det på socialtjänsten att i nå- gon form ersätta den uteblivna adekvata vården. Andra samhällssektorer kan således visa sig sakna möjligheter att motsvara sina författningsenliga åligganden. Riskerna för ett permanent provisorium är därför enligt kom- munen inte obetydliga även om socialutredningen säger sig vilja motverka en sådan utveckling. Kommunen understryker vidare att det trots social- tjänstlagens regler måste vara kommunstyrelsen som har det yttersta an- svaret inom kommunen och att det är styrelsen som liksom hittills skall verka för att kommunens olika organ samarbetar till medborgarnas bästa.

Prop. 1979/80: 1 71

Det är Vidare enligt kommunens mening absolut nödvändigt att klarlägga kompetensgränserna även i förhallande till fakultativa nämnder. l annat fall kan man enligt kommunens mening befara mycket besvärliga kompe- tenskontlikter till nackdel för hela den kommunala verksamheten.

Helsinglmrgs kommun finner att såväl rättssäkerhetsskäl som behovet av enhetlighet mellan kommunerna fordrar att kommunens kompetens gentemot andra huvudmän blir bättre klarlagd. Detta gäller i första hand avgränsningen mot landstingets verksamhetsområde. Fastläggande av det yttersta ansvaret enligt % 2 i socialtjänstlagen implicerar enligt kommunen en risk för passivitet för såväl andra myndigheter som enskilda. Myndighe- ten kan underlåta att ge erforderligt stöd med hänvisning till socialtjäns- tens yttersta ansvar. Den enskildes sociala ansvar och vilja att bistå män- niskor i omgivningen som behöver kontakt och stöd kan reduceras. Social- tjänsten kan bli den isolerades och utstöttes ställföreträt'lande kamrat och vän. Kommunen anser dock att socialtjänstlagen. med kännedom om att denna risk föreligger. genom ett utvecklat förebyggande arbete med bl.a. information kan motverka en sådan utveckling.

Örebro kommun menar att en så oklar gränsdragning som utredningen har angett av flera skäl är förkastlig. Om socialtjänsten skall hålla sig äjour med tillståndet inom områden där det redan finns samhällsorgan med mot- svarande uppgifter så krävs det enligt kommunen en resursuppbyggnad som inte är samhällsekonomiskt försvarbar. Kommunen finner att erfaren- heten också visar att samarbetet mellan olika verksamhetsområden och huvudmän i hög grad försvåras om ansvars- och uppgiftsfördelningen är oklar. Enligt kommunens mening måste därför strikta gränser eftersträvas. Detta måste ske genom att ansvarsområdena för hälso— och sjukvård. kri- minimalvård. skolans elevvård etc. preciseras bättre.

Vilhelmina kommun uppehåller sig särskilt vid skyldigheten för social- tjänsten att vidta åtgärder i avbidan på att ansvarig huvudman kan bereda den enskilde erforderlig vård. Kommunen anser att utredningen går förbi de problem som är förknippade med denna skyldighet. Inte heller i förhål- lande till kriminalvården är enligt kommunen den av utredningen gjorda gränsdragningen invändningsfri. Enligt kommunens uppfattning försvåras samarbetet mellan olika verksamhetsområden och huvudmän om ansvars- och uppgiftsfördelningen är oklar. Kommunen anser det därför nödvändigt med ett förtydligande av de olika huvudmännens ansvarsområden.

Spri och Norrköpings kommun understryker att det kommunala ansva- ret inte får leda till skyldighet för socialtjänsten att skapa resurser om brist föreligger hos annan huvudman.

Sveriges .rocialft'irbund finner det betänkligt att föreskriva ett ultimativt ansvar för primärkommunen så länge tillräckliga medicinska resurser inte finns som möjliggör för socialvården att förmedla erforderlig vård. För- bundet framhåller att så länge denna situation består löses inte frågan om gränsdragningen mellan socialtjänstens och sjukvårdens ansvarsområden genom allmänna rekommendationer om samverkan.

Prop. 1979/80: 1 7;

SACO/SR konstaterar inledningsvis att det råder stor enighet om den grundläggande principen. nämligen att kommunen skall ha det yttersta an- svaret föratt de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp de behö- ver. Men man skall enligt förbundet i detta sammanhang inte glömma bort att frågan om det yttersta ansvaret är komplicerad när den skall tillämpas rent praktiskt. En orsak härtill är att ett hjälpbehov ofta innehåller flera oli- ka aspekter. Förbundet anser att lagförslaget kan resultera i en märkbar förskjutning av ansvar och maktförht'tllanden inom kommunen och anför i detta sammanhang.

Det nya lagförslaget innebär att det yttersta ansvaret för människors so- ciala situation, saväl på strukturell nivå som på individnivå. läggs hos den framtida socialtjänsten. Härigenom kommer denna att bli den förvaltnings- apparatur som har störst tyngd. Socialnämnden och dess förvaltning får på detta sätt det yttersta ansvaret inom kommunen. Det måste innebära att förslaget kan tolkas som om sociala nämnder inte bara har rätt men också plikt att påvisa eventuella brister inom andra förvaltningsområden och nämnder. t. ex. sjukvård och skola m.m. Detta kan lätt leda till en oklarhet om kompetensområden och därför medverka till konflikter. SACO/SR fin— ner att olika förvaltningars kompetensområden. avgränsning och samar— betsformer närmare bör utredas och klargöras.

SACO/SR anser vidare att socialnämnden inte kan åläggas ansvar för förhållanden som nämnden inte har möjlighet att på ett avgörande sätt på- verka. Om socialtjänsten skall ha ansvaret för att kommuninvånarna har tillfredsställande bostäder måste enligt förbundet socialtjänsten ha möjlig- het att styra såväl bostadsproduktion som fördelning av bostäder. Samma sak gäller resursttppbyggnad och resursfördelning inom en rad andra sam- hällsområden. Eftersom avsikten uppenbarligen inte är att socialtjänsten skall få en styrande roll när det gäller andra samhällsfunktioner anser för- bundet att rätten till bostad ete. mäste garanteras av de organ som förfogar över resurserna.

SACO/SR påpekar att utredningen i sina överväganden om ansvarsför- delningen använder flera olika ansvarsbegrepp: yttersta ansvar, kostnads— ansvar. vårdansvar och behandlingsansvar. Enligt principbetänkandets definition innebär ett "yttersta ansvar" ett "vårdansvar" enbart när inget annat samhällsorgan står för vården. På andra ställen synes enligt förbun- det det yttersta ansvaret emellertid utsträckas till att också gälla samtidigt som annat samhällsorgan står för vården. Förutom oklarheten beträffande termen "yttersta ansvar" leder enligt förbundet den konstlade uppdelning- en i ett vård- och ett behandlingsansvar till oklarhet. Dessa oklarheter i be- greppen skapar en motsvarande oklarhet beträffande den faktiska ansvars- fördelningen. vilket innebär risker för övervältring av ansvar. för dubbel— arbete eller för att ingen instans tar ansvar för ett konkret hjälpbehov. För- bundet anser att socialutredningens beskrivning av gränsområdena mot

Prop. 1979/80: 1 73

andra samhällsfunktioner därför i många fall blir oklar. För att undvika kompetenstvister bör enligt SACO/SR:s mening termen "yttersta ansvar" definieras så noga sotn möjligt, varvid man i huvudsak bör kunna utgå från principbetänkandcts definition. Kravet på mera precis definition av använ- da termer måste enligt förbundet även gälla termerna vård- och behand- lingsansvar.

Även Svenska läkuresällskuput och Sveriges liikmj/iirlmml förordar en definiering av begreppet "yttersta ansvar" med utgångspunkt från princip— betänkandets definition. Dessa båda remissinstanser anser vidare att den av utredningen använda termen ""behandlingsansvar" bör utgå och istället termen "vårdansvar" konsekvent användas där ett vård— och behandlings- ansvar avses.

Några remissinstanser understryker särskilt risken för att en oklar an— svarsfördelning kan leda till att andra huvudmän drar sig ttndan sitt ansvar med hänvisning till kommttncns yttersta ansvar. "fill dessa remissinstanser hör kamimtrrfitten i Sundsvall. Uppsala och Skövde kommuner samt De handikappades ri'ks/i'irhuntl.

[linje med den sist nämnda invändningen ligger ett av flera remissinstan- ser framfört önskemål att det ansvar som ligger hos andra huvudmän skall anges i författningar som gäller för dem. Remissinstanscr som har denna uppfattning är bl. a. Uppsala. Vara. Skellefteå och Norrkopings kommu- ner samt Svens/ta nyklar/relstiirdsjörbum/er.

Även Kinnmun/"('irbmulct påtalar risken för att andra huvudmän undvi- ker att bygga ut angränsande resurser. Det är därför enligt förbttndet ange- läget att det kommunala ansvaret i princip begränsas till det kommttnala kompetensområdet. Förbundet är emellertid införstått med att det inte går att dra skarpa kompetensgränser mellan olika huvudmän och framhåller att gränsfrågor så långt möjligt bör lösas i samförstånd mellan huvudmän- ncn. För det fall att detta undantagsvis inte kan ske föreslär förbundet att ansvarsregeln kompletteras med bestämmelser om rätt till ersättning från annan huvudman. Detta för enligt förbundet över på frågan hur tvister bör regleras mellan olika huvudmän om ersättning för den värd det yttersta an- svaret för med sig. Även här gäller i första hand att detta bör lösas på frivil- lighetens väg. Förbundet kommer att överväga vilka former som därvid kan stå till buds. l varje fall anser förbundet att domstolprövning inte är lämplig och förutsätter att denna fråga blir föremål för fonsatta övervägan- den mellan kommun- och landstingsförbunden. Till detta vill förbundet fo- ga att bestämmelserna om det kommunala ansvaret måste utformas på ett sådant sätt att man inte fråntar kommunstyrelse och kommunfullmäktige deras rätt att prioritera och fördela resurserna iden enskilda kommunen.

[.r'inssryrelsmt iGiivleborgs län tar i likhet med Kommunförbundet upp frågan om förhållandet mellan det ansvar som kommunema föreslås få och den kommunala kompetensen. Länsstyrelsen finner att den utformning som utredningen har gett ansvarsregeln kan komma att stå i strid med

Prop. 1979/80: 1 74

kommunallagens kompetensregel och dessutom komma i konflikt med den rättspraxis som under en lång följd av år har utvecklats. Enligt länsstyrel- sen kommer sannolikt också problem att uppsta för de besvärsprövande myndigheterna när det gäller att bedöma huruvida en kommun skall anses ha överskridit sina befogenheter.

Bland övriga remissinstanser som är kritiska mot eller tveksamma till ut- redningens förslag då det gäller ansvarsgränserna mot andra samhällsor- gan finns flera länsslyrelser och kommuner. LandsIings/Örbmzde!. För- eningen Sveriges socialt/taler. Sveriges sueiurminers riksförbund och Sveriges kammanalljiinstentanna/Firhuncl. Kritiken rör i första hand gräns- dragningen mot sjukvården. i flera remissvar påtalas emellertid oklara gränser också mot kriminalvården.

7 Socialtjänsten — funktion och uppgifter

7.1. Allmänna synpunkter

Kammarrr'iuen [ Göteborg finner att utredningens förslag innebär att so- cialtjänsten kommer att få en alltmer framträdande roll i samhället. Mot den föreslagna utvidgningen av det sociala verksamhetsområdet har kam- marrätten inget att erinra. Snarare kan det enligt kammarrätten sägas att en sådan utvidgning ligger väl i linje med den satsning på förebyggande in- satser som präglar den moderna socialvården. Allt talar enligt kammarrät- tens mening för att ökade satsningar bör göras på förebyggande och all- mänt inriktade insatser.

Kammarrätten i .S'undsvall har inget att erinra i sak mot utredningens be- skrivning av socialnämndens uppgifter. 1 den beskrivningen anser dock kammarrätten det angeläget att den enskildes berättigade krav på hänsyn till den personliga integriteten betonas starkare än vad utredningen har gjort.

Kam/nun/örbundet påpekar inledningsvis att utredningen med social tjänst avser varje social insats som socialnämnden svarar för och som di- rekt eller förmedlat tjänar den enskilde och utgör medel för verksamhetens måluppfyllelse. Enligt förbundets mening har utredningen inte närmare be- lyst konsekvenserna av denna vida definition. En konsekvens kan bli att vad man i en kommun betraktar som social tjänst i en annan kommun inte betraktas som sådan. Förbundet avser då t. ex. fritidsgärdsverksamheten.

Om denna typ av verksamhet drivs av socialnämnden i en kommun kom- mer den där att betraktas som social tjänst medan den kommer att betrak-

tas som fritidsverksamhet i en annan kommun där verksamheten drivs av fritidsnämnden. Den i allmänna motiveringarna givna definitionen på "so- cial tjänst” har inte kommit till uttryck i lagtexten. Förbundet vill förorda en mer preciserad definition av begreppet "social tjänst" med utgångs-

Prop. 1979/80:1 75

punkt från "kommunens ansvar" och "rätten till bistånd". Avgränsningen kan enligt förbundets mening lämpligen utgå från socialnämndens lagbund— na verksamhet. Detta behöver dock inte utgöra hinder för att kommunen svarar för sociala tjänster som går härutöver.

De medel som utredningen har angett för st'icialtjänstcn — strukturim'ik- tade insatser. allmänt inriktade insatser. individuella insatser — är enligt förbundets mening en lämplig verksamhetsindelning och kan utgöra under- lag för socialtjänstens uppgifter. Förbundet vill dock understryka att samt— liga uppgifter som föreslås inte är tillämpbara i alla kommuner. Exempel på sådana insatser är socialjour och grannskapsarbete. Det är därför ange- läget att understryka att kommunerna inte åläggs att utföra alla de verk- samheter som nämns. Förbundet ser därför indelningen och uppgifterna som bra exempel på verksamheter som socialtjänsten kan bedriva. För- bundet vill även betona att de anvisningar som skall komplettera lagstift- ningen inte skall ålägga de enskilda kommunerna ett visst handlingsmöns- ter utan enbart vara av allmän karaktär.

Förbundet påpekar vidare att utredningen i olika sammanhang talar om samverkan med övriga facknämnder. Även förhållandet till kommunsty- relsen är emellertid enligt förbundet av stort intresse med tanke på kom— munstyrelsens övergripande och samordnande ansvar för hela den kom- munala verksamheten. Beskrivningen av socialnämndens generella uppgif- ter i förslaget till socialtjänstlag tangerar på olika sätt kommunstyrelsens uppgifter. Förbundet efterlyser därför en klarare avgränsning av social- nämndens generella uppgifter i förhållande till kommunstyrelsen.

Även Övervakarnas riksfi'irhund berör socialtjänstens roll i förhållande till andra verksamheter i kommunen och menar att denna borde belysas och diskuteras bättre. Enligt förbundet är det av värde att kommunerna upprättar handlingsprogram, där olika kommunala verksamheters skyldig- heter och åtaganden klart anges för att undvika målkonflikter.

Sveriges socionomers riksji'irbumi framhåller att förbundet helt delar tit- redningens starka betoning av de strukturinriktade och allmänt inriktade insatserna. Linköpings kommun anser att det är bra att utredningen utgår från krav som bör ställas på den sociala miljön i stort. liksom generella be- hov av sociala tjänster. Kommunen uppfattar detta så att den sociala verk- samheten i större utsträckning får sin utgångspunkt i de allmänna behov människorna har och som kan vara svåra att tillgodose för i första hand re- surssvaga grupper. Liknande synpunkter förs fram av Stenungsimds kom- mun som menaratt allmänt inriktade insatser måste prioriteras ytterligare i syfte att förbättra de sämst ställda gruppernas villkor och därigenom mins- ka behovet av socialhjälp och andra individinriktade insatser. — Å andra sidan anser liinsstyrelserna i Malnu'ilius och Älvshm-gs [(in att tyngdpunk- ten i socialnämndens verksamhet även i framtiden bör ligga i att lämna den enskilde råd. stöd och hjälp, vilket bör markeras genom en omredigering av den föreslagna 4 & i socialtjänstlz'tgen.

Prop. 1979/80: 1 76

[.t'insstyrelst'n i Uppsala Iiin är av den uppfattningen att de allmänt inrik— tade insatserna bör vara en helt naturlig uppgift för socialtjänsten. även om det bör betonas att medverkan måste ske från andra organ i samhället. De individuellt inriktade insatserna som är socialvårdens traditionella uppgift bör enligt länsstyrelsen. på det sätt lagen föreslas utformad. i begreppets verkliga mening kunna bli individuella och flexibla. Länsstyrelsen varnar dock för risken att flexibiliteten inte bara blir beroende av individens be— hov titan även av den politiska viljan och de ekonomiska resurserna i kom- munen. Även Borås kommun framhåller i detta sammanhang att kommu- nernas ekonomiska resurser blir av avgörande betydelse för möjligheten att genomföra förslaget.

Lt'in.vxtyrclxc'n i Vt'istmanlunds lt'in konstaterar att de allmänt inriktade insatserna omfattar mänga omrädcn. Länsstyrelsen framhåller i detta sam— manhang betydelsen av att socialtjänsten har ett välorganiserat samarbete med föreningslivet som kan utnyttjas såväl som inft'>rmationskanal som medarbetare. Statens ungdomsråd stöder utredningens uppfattning att ökade ekonomiska resurser bör ges till frivilliga organisationer. klientgrup— per och samarbetsgrupper där deltagarna själva har inflytande på verksam— heten.

'1'('() och .S't't'riges sociononr/örbund är positiva till utredningens be— skrivning av de individuellt inriktade insatserna men påpekar att en brist i förslaget är att utredningen inte helt lyckats precisera målet för den indivi- duella behandlingen. Organisationerna är införstådda med att detta är en svår uppgift men anser att man i propositionsarbetet bör söka nå en rner ensartad mälbeskrivning. Man framhaller att det i betänkandet finns alltför många malangivelscr pa individnivä ('"frigöra". "förstärka". ""utveckla". "tillvarata" och "räda över förhållanden" osv.). En ensartad målangivel- se bedöms vara av betydelse inte minst ur synpunkten om vad som skall tilläggas begreppet "bistånd för sin livsföring".

Vt'istcrtis kommun beklagar att utredningen i samband med redovisning— en av de individuellt inriktade insatserna inte alls berör frågor som hänger samman med metodiken i behandlingsarbetet. Enligt kommunens uppfatt- ning ger utredningen uttryck för en behandlingsoptimism som man emel- lertid inte alls visar belägg för. Kommunen anför vidare.

De individuella insatserna tar i första hand sikte på en förändring av den sociala situationen. men utredningen tänker sig också former som mer di- rekt syftar till förändringar hos den som söker hjälp och nämner grupptera- pi och psykodrama. Det hade varit värdefullt om utredningen hade analy— serat sådant terapeutiskt behandlingsarbete inom socialtjänsten. t.ex. i fråga om socialarbetarnas roll som samhällsrepresentant eller klientom- budsman. På det principiella planet skulle det ha varit av intresse att få klarlagt om portalparagrafens människosyn och lagens frivilliga karaktär går att förena med en social kontroll. som belönar och motiverar individen att bete sig på ett för samhället acceptabelt sätt. Skall socialtjänsten lyckas

Prop. l979/80: ] 77

i sitt arbete med att frigöra resurser hos människor med olika sociala pro— blem —— viktigt inte minst med tanke pä ansträngningarna att undvika tvängsätgärder — är metodfrägorna angelägna att komma till rätta med. Metodfrägorna hänger ocksä nära samman med medvetenhet. människo— syn och etisk hållning. Därför är det en brist att socialutredningen inte haft utrymme för ett bidrag till den diskussion om dessa frågor sotn förs bland socialarbetarna.

Sveriges sttt-ionomers rik.x;/2'irhrnul framhåller att utredningens förslag kommer att medföra att det sociala arbetet och därmed innehållet i socio- nomernas yrkesroller kraftigt förskjuts i riktning mot mer kvalificerade ar- betsuppgifter. Behovet av gemensamma bedömningsgrunder och kunska- per kommer enligt förbundet att förstärkas för att arbetsuppgifterna skall kunna utföras efter de mål och riktlinjer som utredningen förordar. För- bundet anser att utredningen har försummat att närmare behandla sociono- nternas yrkesroller och arbetsfördelningen mellan förtroendemän och per- sonal. Det är vidare enligt förbundet ytterst beklagligt att utredningen inte har använt sig av några modeller med stöd av pågående projekt för att be- skriva hur det sociala arbete som utredningen rekommenderar skall kunna utföras. Förbundet anför vidare.

Förbundet anser att förtroendemännens huvudsakliga arbetsuppgifter bör vara att fastställa mål och planer för verksamheten samt beslut i frågor av övergripande slag. Det måste sedan ankomma på de anställda att med sina yrkeskunskaper och i samverkan med andra myndigheter. verka för att målen förverkligas. Detta innebär också att socialarbetarna skall beslu- ta i alla enskilda ärenden i enlighet med lagarna och de allmänna riktlinjer som politikerna fastställer. Den ökade samverkan med klienten samt med andra myndigheter och organisationer som utredningen förordar förutsät- tcr också att socionomen i ökad omfattning har den beslutanderätt som krävs för att samarbetet skall kunna fungera. Ett bra innehåll i samarbetet kan äventyras om inte tjänstemännen kan fatta de nödvändiga besluten ett konstruktivt samarbete förutsätter. Socialtjänstens kvalitetskrav medför också att bastjänsterna inom den primärkommunala socialvården skall be- sättas med socionomer. Socionomerna kommer i allt större omfattning att arbeta i grupp eller ingå i team eller projekt. Särskilt den lilla gruppen vän- tas få alltmer ökad betydelse som arbetsinstrument. (För att inga missför- ständ skall uppstå vill förbundet understryka att vi med arbetsgrupp avser personer från samma personalkategori medan ett team består av männi- skor med olika yrkeskunskap.) Såväl socionomernas verksamhetsområde som kontaktyta kommer att utökas kraftigt om utredningens intentioner genomförs. Förbundet anser det därför mycket väsentligt att det sociala arbetet bedrivs så att socionomer—na kan repliera på i första hand hela den offentliga organisationen i närsamhället. Först härigenom kan en i verklig mening helhetssyn tillämpas vid bearbetning av människors problem. oav- sett om problemctt-en) berör en enskild person eller en grupp. Team och projektgrupper bör således sammansättas efter arbetsuppgifternas art. So- cionomtjänsterna bör också i princip vara enhetliga och utbytbara mellan olika verksamhetsområden. Inriktning mot t. ex. socialt grupparbete. sam-

Prop. 1979/80: ] 78

hällsarbete eller uppsökande arbete bör således kunna ske utan att kom- munen därför inrättar speciella tjänster. Det böri stället handla om arbets— områden. lndividuellt inriktade insatser kommer troligen också i framtiden att utgöra grunden för det sociala arbetet och vara det största arbetsområ- det. Att längre tider tjänstgöra på skilda arbetsområden kan dessutom vara till fördel för den enskilde socionomen som för socialvardsorganisationen. Det gäller främst i de största kommunerna. Soeionomerna måste även i framtiden ha den samhällsvetenskapliga bredden i sin utbildning. Med de uppgifter som socialtjänsten skall klara blir en omfattande kunskap om samhället absolut oundgänglig för att socionomen skall kunna fungera som samordnare av insatser i närsamhället. Den mångfald av arbetsuppgifter som föreslås rymmas i socialtjänsten gör det dock nödvändigt att sociono- merna i sin yrkesutövning praktiskt mäste inrikta sig på skilda arbetsområ- den inom socialtjänsten. Detta kommer troligen att medföra att behovet av intern samverkan kommer att öka kraftigt. Det blir särskilt viktigt att finna en bra modell för denna interna samverkan.

Även Ilvlsinghurgs kommun anser att utredningen har behandlat den framtida socialarbetarrollen allt för översiktligt. Enligt kommunens upp— fattning bör denna fråga bli föremål för särskilda studier innan den nya la- gen träder i kraft. Kommunen ger vidare uttryck för följande synpunkter.

Den nya lagen medför höjda ambitioner. Helhetssynen skall utgöra grunden för det dagliga arbetet. Hur skall helhetssynen kunna tillgodoses med beaktande av de differentierade krav på insatser som fordras inom so- cialtjänsten? Kan en socialarbetare syssla med så vitt skilda arbetsuppgif- ter som familjeterapi och fältverksamhet? Har denne också kunskap om förfarande vid tttredningar som t.ex. leder till omhändertagande av barn och är dessa arbetsuppgifter förenliga? Socialtjänstens organisation torde härvid spela en avgörande roll. En organisation grundad på lagarbete men med möjlighet till viss arbetsdifferentiering inom lagen kanske är en lös- ning. Helhetssyncn innebär också att den omfattande kunskap om lev- nadsförhållanden inom ett begränsat område. som såväl barnomsorgs- assistenter som hemvårdsassistenter besitter. måste knytas samman med erfarenheter från det individ— och familjeinriktade arbetet. För att få en so- cialtjänst som fungerar enligt utredningens intentioner måste således so- eialarbetarrollen i vid mening och socialtjänstens organisation bli föremål för särskilda studier.

Kummmr/i'irbrmdel påpekar att socialarbetaren i den framtida social- tjänsten förutsätts — utifrån en helhetssyn * arbeta utåtriktat. aktivt och med bredd i kunnandet. En specialisering av socialarbetarrollen i olika fack kan enligt förbundets mening till en del sägas motverka en utveckling mot det målet. Om t.ex. socialassistentrollen beskärs p.g.a. specialise- ringar av typ grannskapsarbete. invandrarfrågor. familjerätt etc. uppstår lätt två effekter: dels utarmas socialassistentcns arbete till att omfatta en- bart ”tunga'" ärenden vilket i sin tur sannolikt medför svårigheter att re- krytera assistenter. dels uppkommer en tröghet i organisationen som kan leda till att helhetssynen i praktiken inte kommer att tillämpas. Med detta

Prop. 1979/80: 1 79

vill förbundet instämma i utredningens resonemang angående organisa- tionsstrukturen inom socialtjänsten.

Flera remissinstanser har uttalat sig 'om utredningens förslag att föra samman socialtjänstens medel i huvudgrupperna struktur-inriktade insut- ser. allmänt inriktade insatser och individuellt inriktade insatser.

Liinsstyrelsen i Kalmar län finner att indelningen är riktig och naturlig och utgör en förutsättning för att framtidens socialtjänst skall kunna uppnå sin målsättning. N_vkter/tetsrörelsens landsförbund framhåller att den före- slagna grupperingen lägger en värdefull grund för en fortgående analys av samhällsutvecklingen och för ett fortsatt socialt reformarbete. TCO och Sveriges sm*immnr/örhund anser att indelningen av socialtjänstens huvud- uppgifter är ändamålsenlig. Även SA ("()/SR ställer sig i huvudsak positiv till den föreslagna indelningen.

S(win/styrelsen är kritisk mot begreppet "strukturinriktade insatser" och vill för de insatser som ryms Linder detta begrepp i stället använda "samhällspåverkande insatser”. Styrelsen anför i denna fråga.

Socialutredningcn beskriver de olika uppgifter som åvilar den framtida socialtjänsten. Utredningen skiljer mellan strukturinriktade insatser. all- mänt inriktade insatser och individuellt inriktade insatser. ] socialstyrel- sens utvecklingsarbete är motsvarande benämningar: samhällspåverkande åtgärder. allmänt inriktade åtgärder och avhjälpande åtgärder. Dessa be- grepp förekommer också i utvecklingsarbete på andra håll. Styrelsen anser därför att strukturinriktade insatser i stället bör benämnas samhällspåver- kande insatser eftersom den benämningen redan blivit etablerad.

Socialstyrelsen anser vidare att uppsökande verksamhet hellre bör ses som en allmänt inriktad insats än — som utredningen har föreslagit — en strukturinriktad (samhällspåverkande) insats. Styrelsen motiverar detta på följande sätt.

Enligt styrelsens mening kommer det sociala arbetet att sammantaget utgöra kunskapsunderlag för det samhällspåverkande arbetet. Några sär— skilda kunskaper kan alltså inte hämtas ur just den uppsökande verksam— heten. Detta antagande stöds också av pågående försöksverksamhct. Sty— relsen anser därför att man hellre bör se den uppsökande verksamheten som en allmän tjänst. Avgränsningen mellan huvuduppgifterna är av bety— delse för det teoretiska arbetet och för planeringen men påverkar givetvis också innehållet i verksamheten.

Även Örebro och Villie/mimi kmnmuner vänder sig mot utredningens uppfattning att uppsökande verksamhet bör betraktas som en strukturin- riktad insats. Dessa båda remissinstanser anser vidare att socialjour hellre bör ses som en individuellt inriktad än en allmänt inriktad insats och påpe- kar att det med tanke på förestående planerings- och utvecklingsarbete in- te är likgiltigt vilken terminologi och vilken indelning av verksamhetsom- rådet som används.

Prop. 1979/80: ] 30

7.2 Strukturinriktade insatser

De remissinstanser som har yttrat sig i ämnet understryker över lag be— tydelsen av en lättfattlig information som når ut till breda grupper. Från denna utgångspunkt förs fram olika synpunkter på informationens innehåll och utformning.

I.:"z'nssryrelsen i Stockholms län anser att en förutsättning för att den nya socialtjänsten skall få den betydelse som utredningen förväntar sig är att allmänheten ges en bred och allsidig information som talar om de rättighe- ter och tjänster som socialtjänsten kan erbjuda. Men det behövs även — och framför allt — en information som syftar till att förändra allmänhetens inställning till socialvård och sociala problem. En bättre kunskap bland all- mänheten om de förhållanden i samhället som skapar problem för enskilda människor kan enligt länsstyrelsen förhoppningsvis leda till ökad tolerans — kanske även frivilliga hjälpinsatser — och därmed minska risken för so-

Prop. 1979/SO:] 103 cial utstötning och isolering. Nya informationsmetoder där socialtjänsten t. ex. medverkar i information på skolor och arbetsplatser behöver därför prövas så att kunskaperna förbättras om olika gruppers villkor i samhället. Även Gävle kommun anser det väsentligt att informationen i större ut- sträckning riktar sig till skolan.

Sko/övers/_vrelxt'n vill framhålla vikten av information om socialpolitik och socialtjänst till medborgare i egenskap av föräldrar och vuxenstude- rande. Samverkan om informationens uppläggning och innehåll med för- äldraorganisationer och elevorganisationer bedöms som värdefull i detta sammanhang.

Länsxtyrelsen [ Kalmar län anser att utredningen allt för litet har belyst hur man har tänkt sig att informalionsverksamheten skall utformas. Utred- ningen omnämncr ett flertal mål för informationen. men nöjer sig därefter med att framhålla. att stora svårigheter föreligger att nå vissa behövande grupper. Olikheten i programomfattning mellan de olika kommunerna är stor och skapar enligt utredningen samm—dningsproblem. Länsstyrelsen ef- terlyser här en mera specificerad skrivning om hur och i vilken omfattning de enskilda socialnämnderna åläggs att föra ut information till målgrupper- nä. Denna specilicering är enligt länsstyrelsen också önskvärd från ekono- misk synpunkt eftersom socialnämnden skall kunna motivera sina anslags- äskanden inför varje budgetår".

Nämnden för samhällsinjörmutiun konstaterar att den sociala informa- tionen har haft svårt att nå fram till alla grupper i samhället och att utred- ningen har pekat på detta förhållande. lnlbrmationsproblematiken utveck- las dock inte närmare i betänkandet. Enligt nämnden saknas en djupare analys av informationens principiella inriktning och betydelse. Nämnden vill därför betona vikten av att informationen ses som en integrerad del i den förebyggande sociala verksamheten och det sociala behandlingsarbe- tet och att informationen får en mer framträdande roll än f. n. i den kom- munala och statliga budgeten.

Nämnden framhåller vidare att utredningen inte närmare tar upp hur in- formationen konkret skall föras ut. Detta är enligt nämndens uppfattning en grannlaga uppgift och det ärinte möjligt att fastställa en definitiv arbets- fördelning för informationsarbetet mellan olika sociala organ. Nämnden vill ändå framhålla några principer som bör vara vägledande i detta infor- mationsarbetc. För det första kan och bör visst informationsmaterial tas fram centralt. Detta som en service åt kommuner och landsting för att dessa inte skall behöva ta fram eget material. För det andra är det viktigt att planeringen och samordningen sker så att onödigt dubbelarbete und- viks. Att gå ut med dubbel information från exempelvis socialstyrelsen och kommunförbundet eller från olika regionala förvaltningar är enligt nämn- dens mening olyckligt. För det tredje är det väsentligt att både kort- och långsiktiga intbrmationsprogram utvecklas. Detta innebär bl.a. att olika informationsinsatser tas med och budgeteras redan i propositionsarbetet med anledning av socialutredningen.

Prop. 1979/80: [ l03

Nämnden anser att en principplan för hur informatitmcn skall föras ut till medborgarna måste utarbetas och realiseras. Att information om social- tjänsten och socialförsi'tkringstillägg när allmänheten är enligt nämnden en förutsättning för att reformen skall kunna genomföras.

Det är enligt nämndens uppfattning också av största betydelse att utbild— ningen av de berörda personalgruppetmt och informationen ses som en in- tegrerad enhet. Principplanen bör alltså omfatta både information och ut- bildning. I utbildningen kan också inlormationsbeteende ingå som en del. 1 utbildning och information till de som kommer att arbeta enligt den nya so— ciallagstiftningen måste nya grupper som traditionellt inte berörts tidigare komma att ingå. Det gäller t.ex. polis. domstolar. lärare. arbetsförmed- lingen. distriktssköterskor. försäkringskassor och kriminalvård. Den sam— verkan och helhetssyn som förordas i utredningen ställer stora krav på ut- bildning och information till dessa grupper. Vidare ansluter sig nämnden till utredningens bedömning att stora informationsbehov inte är tillgodo- sedda. Ett allvarligt problem är att få kontakt med de grupper som behöver information och förebyggande åtgärder. Frågoma kring dessa behov måste enligt nämnden ges ökad betydelse. Detta innebär att de som har informa- tionsansvar i dessa frågor måste ges större resurser. Ökade krav på dessa införmationsansvarigas insatser när det gäller samordning. begriplighet och tillgänglighet måste också ställas.

Länssiyrelsm :" Norrbottens län anser att socialvårdsinformationen är en utomordentligt svår och viktig funktion. Strävan måste vara att effek- tivt nå ut med informationen till alla medborgargrupper — och allra främst de mest eftersatta. Samtidigt måste man enligt länsstyrelsen etablera goda kanaler för information från medborgarna till myndigheterna. Detta är en nödvändig förutsättning för att samhällets socialvårdsinsatser skall kunna optimeras och komma de bäst behövande till godo. Länsstyrelsen påpekar vidare att informationen är en mycket grannlaga verksamhet. där stränga sekretesskrav måste sättas upp i frågor som rör den personliga integrite- ten. Detta förhållande påverkar naturligen myndigheternas mellanhavan— den med massmedia. [ opinionsbildningen kring socialpolitiken måste vid sidan av myndigheterna organisationerna spela en tongivande roll. Det finns enligt länsstyrelsen djupgående fördomar om "avvikande beteende" och de allmänna kunskaperna om socialpolitikens uppgift och innehåll är många gånger bristfälliga. Det är därför viktigt att väl tilltagna resurser av- sätts för att öka informationen och stimulera opinionsbildningen i sociala frågor. Massmedia har med sin stora genomslagskraft ett alldeles speciellt ansvar på detta område. — Vikten av att i ökande utsträckning ta massme— dia i anspråk för den sociala informationen understryks även av Sveriges _litlkpensionärerx riksfrfirhund och Sveriges komm"nultiänslwnunna— förbund.

Skövde kommun menar att den sociala informationen. som dock i något avseende rör de flesta människorna i samhället. i de flesta kommuner är

Prop. 1979/80zl 104 försummad i förhållande till annan samhällsinformation. t. ex. om försäk- ringskassans verksamhet. om arbetslörmcdlingen. om bostadsbidrag till barnfamiljer. om kulturutbudet m.m. Hänsyn till språkliga minoriteter måste enligt kommunens mening tas vid utformningen av den sociala infor- mationen.

Handikappji'irbunclens centra/kommitté Slår fast att medborgarnas rätt till information är grundlagsfäst. Det innebär enligt kommitten att alla medborgare måste kunna nås av information vilket bl.a. kräver speciella insatser för blinda. döva. dövblinda och utvecklingsstörda. Kommittén framhåller vidare att olika organ svarar för olika hjälpåtgärder och finner det därför viktigt att kommunens socialnämnd initierar en samlad informa- tion.

Vnrn kommun anser att det är viktigt att den sociala informationen sker på lokal nivå. Enligt kommunens mening bör man dock på central nivå kunna ge kommunerna råd om hur informationen skall gå till och sam- manställa visst informationsmaterial i stil med socialkatalogen. Håbo kom- mun påpekar att man bör överväga formerna för informationsinsatserna i små kommuner med begränsade resurser. Borås kommun framhåller att den nya kommunallagen ger kommunstyrelsen ett övergripande ansvar för kommunens information. Denna lag och förslaget till socialtjänstlag över- ensstämmer alltså inte. varför lagarna bör samordnas. Ansvaret för infor- mationen om socialtjänsten bör enligt kommunen ligga på socialnämnden.

Flera remissinstanser. bl. a. länsstyrelsen i Västernorrlands län. Klip- pans kommun och LRF understryker betydelsen av att informationen ges en klar och lättfattlig utformning.

LO vill starkt understryka den sociala informationens betydelse och framhåller att informationen kommer att spela en stor roll i den ändrade karaktär socialtjänsten skall få. Det är då enligt LO viktigt att organisa- tionslivets informationsverksamhet ges allt tänkbart stöd. Det är vidare LO:s bestämda uppfattning att den information som knyter an till organisa- tionernas idéburna verksamhet också är den som bäst förstås av allmänhe- ten och särskilt dc s.k. resurssvaga grupperna. Däremot kan en alltför stark betoning av den rena kommunala informationen bli ett svårt konkur- rensmedel för föreningslivet.

Andra remissinstanser som betonar värdet av den sociala information som kan ges av föreningar och organisationer ärstatens ungdmnsråd samt Helsingborgs och Gävle kommuner.

Linköpings kommun påpekar att det under perioden [973—1976 har be- drivits en försöksverksamhct med social samverkan i kommunen. Verk-

samheten omfattade bl. a. information och ledde i denna del fram till föl- jande slutsatser.

Personal. som har omfattande kontakt med allmänheten. har en viktig roll som informatörer om samhällets hela utbud av service. Orientering om olika samhällsorgans verksamhet genom kunnig perso-

Prop. 1979/80: 1 105

nal. fi.")rstärkt av informationsmaterial och genom studiebesök. är ett verk— samt medcl att stimulera personalen i denna uppgift.

Organiserade former för samverkan i behandlingsarbete kräver att be- rörd personal får kunskap om olika organs arbetsformer och resurser och tillfälle att gemensamt diskutera mål och metoder i arbetet.

Utbildning. styrd av personalens förutsättningar och önskemål. måste ingå som ett viktigt led i introduktionen och som ett fortlöpande stöd i ut- vecklingen av gemensamma handlingslinjer och arbetsmetoder.

En fristående informationscentral kräver ett relativt stort befolkningsun- derlag men kan då fylla en viktig funktion som heltäckande och neutralt in- formationsställe.

Förstärkning av olika reeeptioner med informationsmaterial från olika håll är ett enkelt medel att förbättra informationen till allmänheten.

Områdeslokaler för enbart information har svårt att bli godtagna. lnfor- mationen bör ingå som en del i befintlig verksamhet vid vårdcentraler. bib- liotek etc.

Faktablad. som innehåller ett koncentrat av upplysningar om en viss verksamhet. kan utnyttjas både som stöd i olika personalgruppers informa- tionsarbete och som information till allmänheten i viss fråga.

En faktapärm. lik den i Linköping. är ett hjälpmedel som underlättar och breddar personalens och förtroendemännens information till allmänheten. Den kräver dock introduktion och resurser för a-jourhallning.

En samordnad katalog helt anpassad till servicen inom en kommun och med genomarbetad indelning och lättbegriplig text bör utgöra basen i myn- digheternas gemensamma information till allmänheten.

Utvärderingen av informationsinsatserna visar att material av typ kom- munkatalog och faktablad observeras jämförelsevis mer än allmänt till- gängliga broschyrer och annonser.

lnformation via TV och postförsänt material får den bredaste spridning- en i olika grupper av medborgare och också det bästa mottagandet. Utöver en allmän information behövs dock riktad information till grupper i viss ak- tuell situation. t.ex. äldre (som närmar sig pensionsåldern). barnfamiljer. handikappade. arbetslösa m. fl.

Utredningens förslag om åtgärder för barns och ungdoms omvårdnad och utveckling behandlas av ett stort antal remissinstanser. Dessa för ge- nomgående fram uppfattningen att socialtjänsten på detta område har en av sina viktigaste uppgifter. Flera remissinstanser anser att utredningen in- te tillräckligt noga har beaktat de ungas rätt till skydd och stöd. Även an- nan kritik mot förslaget förs fram. Det råder delade meningar bland remiss- instansema om den föreslagna utvidgningen av begreppet barnomsorg till att omfatta hela den del av den kommunala socialtjänsten som avser verk- samheten för barn och ungdom.

Prop. 1979/80: 1 106

Kommun/orlnuulet instämmer i utredningens uppfattning att de mål för verksamheten som finns angivna i barnomsorgslagen i framtiden skall gälla hela samhällets omsorg om barn och ungdom. Förbundet saknar dock en analys av vad de föreslagna målen innebär för åldersgruppen lZ— l8 år. Enligt förbundets mening bör vidare målen gälla även om viss del av verk- samheten — t. ex. fritidsgårdsverksamhet och kulturella aktiviteter — handhas av andra kommunala organ än socialtjänsten.

Statens ungdomsråd anser att man vid målfornulleringen. utöver de mål som utredningen har föreslagit. även bör knyta an till de allmänna mål för samhällets ungdomspolitik som riksdagen har fastställt.

Länsstyrelsen i Kronobergs län uttrycker besvikelse över att hela den del av den kommunala socialtjänsten som avser verksamheten för barn och ungdom tas tipp under rubriken barnomsorg i förslaget till socialtjänst- lag. Samhällets problcm med ungdomen och ungdomens egna problem är enligt länsstyrelsen av sådan storleksordning i dag att ungdomsomsorgen måste ges en egen utformning med lagfäst skyldighet för socialnämnden att göra upp en plan för den liksom för barnomsorgen. Även Falu kommun finner att det föreligger behov av en särskild plan för kommunens ting- domsverksamhet.

LO betonar att en mycket verkningsfull form av bistånd utgörs av en väl utbyggd barnomsorg. Även Im)tts/Zirel7_vggutzde rådet och Sveriges kom- munultjäustemannufi'irbund understryker värdet allmänt sett av insatser på detta område. Liinkens Kummt/örbund påpekar att en mycket stor del av de sociala problem människor lider av kan hänföras till bristfälliga för- hållanden i barna- och ungdomsåren. Det måste därför enligt förbundet va- ra en av socialtjänstens allra viktigaste uppgifter att sörja för barns och ungdoms behov. Det kommer också att ställas stora krav på samhället i fråga om utbyggnad av barnomsorg m.m. Även på skolans område kom— mer det att krävas stora insatser. Här bör enligt förbundets mening organi- sationernas möjligheter att göra insatser tillvaratas på ett betydligt bättre sätt än som hittills varit fallet.

Stockholms kommun finner att en utomordentligt viktig del av de all- mänt inriktade insatserna är förskole- och fritidsverksamheten som har till- dragit sig speciell uppmärksamhet under senare tid. Här finns enligt kom- munen en bred uppslutning från hela samhället för en snabb utbyggnad. Att dessa planer kan förverkligas har en avgörande betydelse för socialvår- den som helhet. vilket får ses mot bakgrund av att förskolan kommit att bli socialvårdens främsta medel inom den förebyggande barnavården. För— eningen Sveriges .t'ot'ia/t'llefer är av samma uppfattning och framhåller vidare att förskolan är en unik resurs i det uppsökande arbetet i och med att den har kontinuerliga. nära kontakter med såväl barn som föräldrar och därigenom är en naturlig bas för olika insatser. För att utredningens inten- tioner om förskolans betydelse i det förebyggande sociala arbetet skall uppfyllas krävs dock enligt föreningen god tillgång på platser. hög kvalitet i

Prop. 1979/80: 1 107

verksamheten och framför allt speciella insatser för de barn. som behöver det. I detta arbete behöver förskolan tillräckligt med utbildad personal samt tillgång till handledare och konsulter. lin sädan satsning kräver att stora resurser ställs till förskolans förfogande.

Även .rtutt'ns' inr'umlrm't'r'rk anser att förskolan måste få en central pla- cering i barnomsorgen. Via den öppna förskolan kan man när även hemma- föräldrar och olika åtgärder för stöd och hjälp i föräldrarrppgiften får en na— turlig anknytning till förskolan. Kommunerna mäste vidare enligt verkets mening aktiveras att genom uppsökande verksamhet motivera invandrar- föräldrar att låta barnen ta del i den hemspräksträning. som lagen ger dem rätt till. Verket påpekar att gällande barnomsorgslag, som föresläs ingå i socialtji'tnstlagen. föreskriver att barn som av fysiska. psykiska. språkliga eller andra skäl behöver särskilt stöd i sin utveckling. skall anvisas plats i förskola redan före sex års ålder. Såväl invandrarutredningen som barn- stugeutredningen har utförligt motiverat invandrarbarns behov av försko- levistelse och aktiv hemspråksträning. Statsbidrag till hemspräksträning beviljas för sexåringar medan lagen föreskriver förskola i tidigare äldrar för barn. som av språkliga skäl behöver särskilt stöd i sin utveckling. En- ligt verkets uppfattning skall hemspraksträning i förskolan ges även åt barn före sex års ålder. l annat fall föreligger risk att hemspraksreformen kom- mer att förfuskas. Verket anser att statsbidrag bör utgå för samtliga in- vandrarbarn som deltar i hemspräksträning. Verket påpekar dock att man inte får glömma, att föräldrarna utgör de viktigaste förmedlarna av hem- spräket. lnvandrarföräldrarna skall därför på ett tidigt stadium upplysas om hemspråkets betydelse för barnets personliga utveckling.

Svenska [(f/(an'.l'äl/A'kfl/7CI understryker behovet av psykologiskt stöd un— der graviditeten och barnavärdscentralemas centrala roll vid uppföljning- en. En förutsättning — vilken i dag inte är uppfylld — är dock enligt sällska- pet att bammorskor vid mödravårdscentral och sjuksköterskor vid barna- värdscentral får tillräcklig utbildning och stöd av psykologisk expertis i detta arbete. Sällskapet delar utredningens uppfattning att det är väsentligt att antalet nyfödda per sjuksköterska begränsas och anser det rimligt att en riksnorm angående barn per sjuksköterska anges i författning eller i direk- tiv från socialstyrelsen. Stora variationer och olika prioriteringar hos skil- da huvudmän medför enligt sällskapet i dag stora geogratiska orättvisor. som inte beror på brist på utbildad personal. utan på skillnader i antalet in- rättade tjänster. — Läkaresällskapet anser vidare att en samordning av landstingens och socialtjänstens bar'navärdande resurser (bamavärdseen- traler. distriktsläkarvard. barnpsykiatert är väsentlig. Här bör ett kon- struktivt samarbete utvecklas så att nian utnyttjar varandras kompetens och resurser. samtidigt som dubbelarbete kring enskilda familjer undviks. Sällskapet menar att överensstämmande geografiska ansvars- och upptag- ningsomräden väsentligt underlättar dessa funktioner och kontakter. Om samma personal inom ett geografiskt litet område engageras såväl i föräld-

Prop. 1979/80: 1 108

rautbildning som i uppsökande och terapeutiskt arbete kan man på ett na- turligt sätt överbrygga klyftan mellan allmänt förebyggande och individin- riktade insatser. För att bibehålla sin kunskap och kompetens bör också personal av detta slag arbeta såväl inom förebyggande som behandlande verksamhet.

Förslaget att ge regeringen bemyndigande att meddela ytterligare före- skrifter om förskole- och fritidshemsverksamhetens organisation och om- fattning kritiseras av lx":mun1u1ji')"rbumlul som menar att den föreslagna re- geln strider mot 8 kap. 5 & regeringsformen, enligt vilken sådana föreskrif— ter skall meddelas i lag. Regeringen kan enligt förbundets mening inte hel- ler genom lag bemyndigas att utfärda sådana föreskrifter. Förbundet påpe- kar vidare att regeln inte finns i i gällande bamomsorgsfag och att den skul- le kunna medföra en statlig styrning. Även SHI/.)"Å'HIIH'OI/kt"Nini/[ÖN är tvek— sam till förslaget från konstitutionell synpunkt och anför.

Av lx' kap. 5 s regeringsformen framgår att grunderna för ändringari ri- kets indelning i kommuner samt grundema för kommunernas organisation och verksamhetsformer och för den kommunala beskattningen skall be- stämmas i lag. l lag meddelas också föreskrifter om kommunernas befo- genheter i övrigt och om deras åligganden. Riksdagen saknar befogenhet att delegera beslutanderätten till regeringen i frågor som avser bl.a. kom- munernas organisation och verksamhetsformer (jfr 8 kap. 7 & RF). Såvitt kommittén kan bedöma torde det sålunda krävas att alla mera väsentliga föreskrifter om förskole- och fritidsverksamhetens organisation och om- fattning intages direkt i socialtjänstlagen. För befogenhet att meddela rena verkställighetsföreskriftcr och andra föreskrifter som inte enligt regerings— formen behöver ges i lag krävs inte något bemyndigande av det slag som har tagits in i den föreslagna 17 & socialtjänstlagen.

T(.'() finner det överraskande att socialutredningen integrerar den gäl- lande barnomsorgslagen i sitt förslag till socialtjänstlag utan att diskutera behovet av ändringar i regleringen av denna sektor. TCO vill i detta sam- manhang hänvisa till det kongressbeslut som togs av 1976 års TCO—kon— gress om barnomsorgens utbyggnad. Detta innefattade bl. a. krav på obli- gatorisk förskola för alla fem- och sexåringar före 1980. heldagsförskola och fritidshemsplatser. motsvarande full behovstäckning till början av 1980-talet. Dessa mål föreslogs uppnås bl. a. genom tvingande lagregler för utbyggnaden innefattande regler för markreservation vid planering av bo- stadsområden. regler för utbyggnad i befintliga bostadsområden och regler för fördelning på olika omsorgsformer. Vidare föreslogs att förskoleplaner- na skulle kompletteras med regler för kvalitetshänsyn i fråga om personal- täthet. personalens utbildning och fördelningen på olika personalkategori- er. Dessa regler föreslogs intagna i en stadga till den reviderade förskolela- gen. TCO menar att detta kongressbeslut kan ses som ett exempel pålorga- nisationens syn på samhällsplaneringen och behovet av styrmedel för att viktiga sociala mål skall kunna uppnås. TCO konstaterar emellertid att so-

Prop. 1979/80: 1 109

cialutredningen när det gäller barnomsorgen har nöjt sig med att föra över nu gällande allmänna lt'tgbestämmclser till den föreslagna socialtjänstlagen. Utredningens förslag på denna punkt kommer därför enligt TCO:s mening inte att tillräckligt påverka utvecklingen av denna viktiga förebyggande funktion.

TCO diskuterar vidare utredningens syn på barnomsorgens pedagogiska funktioner och frågan om samverkansformer mellan förskola och grund- skola och anför i detta sammanhang.

Här kan för det första konstateras att socialutredningen behandlar soci- alstyrelsens framtida uppgifter uteslutande i socialvårdstermer. Det före- kommer inte ens en antydan om att tillsynsansvaret innefattar också en mycket omfattande pedagogisk verksamhet i kommunerna. Vid tidpunk- ten för den planerade reformens genomförande kan enbart förskoleverk- samheten ha uppnått en sådan omfattning att den blir minst lika resurskrä- vande som den obligatoriska skolan. detta enligt den kvantitativa utveck- ling som redovisas i barnomsorgsplanerna för perioden l977— l98l. Mot denna bakgrund ser TCO det som en brist att utredningen ej för en ingåen- de diskussion om barnomsorgens pedagogiska funktioner. Detta leder vidare till att sociz-tltjänstens behov av speciell kompetens inom barnom- sorgen intc exemplifieras med personal som genom sin fackutbildning och fålterfarenhet har speciell kompetens för ledningsfunktioner inom områ- det. Dctta består i allt väsentligt av barnpedagogisk verksamhet i förskola och fritidshem samt i familjehem. även om vidgning av barnomsorgsbe- greppet sker enligt socialutredningens förslag. Det barnpedagogiska arbe- tet är fyllt av problem som en följd av den snabba utbyggnaden i flertalet kommuner. Man tvingas på många håll att i hög grad arbeta med proviso- rier. både personal- och lokalmässigt. såväl på fältet som inom administra- tionen. Det är enligt TCO:s uppfattning otillfredsställande att det inte i be- tänkandet finns en antydan om medvetenhet om dessa allvarliga problem inom det egentliga barnomsorgsområdet. 1 sin diskussion om organisato- risk anknytning av förskolan till utbildnings- resp. socialpolitiken redovi- sade barnstugeutredningen i princip likvärdiga motiv för båda alternativen. Att de socialpolitiska motiven kom att väga över berodde bl.a. på att sko- lan då inte ansågs "mogen” för ett sådant steg. För att kunna uppnå en djupare pedagogisk integrering måste ett närmande ha skett därhän. att "skolan utvecklingspsykologiskt tar vid där förskolan slutar", ansåg barn- stugeutredningen. Riksdagens beslut l97l om SIA—skolan innehåller rikt- linjer för Utvecklingsarbetet. som går längre än vad barnstugeutredningen skisserade. Utöver den utvecklingspsykologiska anknytningen anges att också förskolans pedagogik och arbetssätt är en viktig grund för skolan att bygga Vidare på. Vidare framhålls fritidshemmens betydelse för skolan som en både pedagogisk och social resurs. men också som ett viktigt kom- plement till den i skoldagen inbyggda omsorgsfunktionen. Ett ökande antal kommuner börjar dra praktiska slutsatser av riksdagens riktlinjer för ut- vecklingen av skolans inre arbete. Olika modeller för integration mellan förskola. lågstadium och fritidshem prövas runt om i landet. Hittills har det huvudsakligen gällt sådan lokalmässig samordning. som underlättar kon- takt mellan de olika verksamhetsformerna. men även pedagogisk integra- tion är Linder utveckling. bl. a. med stöd av ett integrationsprojekt i samar— bete med skolöverstyrelsen och socialstyrelsen. Det finns lokala projekt

Prop. 1979/SO:] 110

som syftar till en total integration mellan förskola/lågstadilim/fritidshem på grundval av gruppindelning enligt "syskonmodellcn" i anläggning som ut- formats med daghemsfunktionen som förebild. Utvecklingen går alltså i den riktning som TCO verkat för i sina program för utbildnings- och famil- jepolitik från slutet av l9tatl—talet.

St)('i(l/.Yl_V/'('I.Vl'l1 är positiv till att socialutredningen har tagit med barn— omsorgen i socialtjänstlagen men beklagar samtidigt att utredningen inte närmare har analyserat vad barnomsorgens utbyggnad och dess sociala och pedagogiska verksamhet betyder för utvecklingen av socialtjänsten på olika nivåer. Styrelsen anför vidare.

Barnomsorgen har stor betydelse för föräldrarnas livsvillkor och för bar— nens uppväxtmiljö. Riksdagen har fastslagit att barnomsorgen skall ha ett socialt och pedagogiskt innehåll. För barnen innebär det att de skall tillför- säkras en uppväxtmiljö som ger dem stimulans och trygghet. För föräldrar- na innebär det ett stöd som gör det möjligt att förena rollen som förälder med rollen som aktiv samhällsmedlem. Barnomsorgen har som målsättning att fungera på alla barns villkor och ge stöd åt var och en efter behov utan att skilja ut och erbjuda särlösningar vid sidan av det "normala". Denna målsättning finns inskriven i & (» i nuvarande barnomsorgslag. Arbetssättet bygger på detta synsätt och kallas efter förslag från barnstugeutredningen för "dialogpedagogiskt". Det av barnstugeutredningen myntade begreppet "barn med särskilda behov" har emellertid medfört svårigheter. Bakom begreppet låg en ambition att barnomsorgen skulle ta hänsyn till de indivi- duella barnens och föräldrarnas situation. Kommunen ålades i detta syfte att bedriva uppsökande verksamhet. 'l'anken att barnomsorgen bör utfor- mas så att den passar alla barn har vidareutvecklats av barnomsorgsgrup- pen i betänkandet Samverkan i barnomsorgen ll (Ds 1976: 6). Barnom— sorgsgruppens förslag innebär bl.a. att specialinstitutioner bara skall kom— ma ifråga i yttersta undantagsfall. I stället skall barnen gå i reguljär" försko- la och fritidshem som skall få stöd av fackutbildad personal. För många har begreppet "barn med särskilda behov" likväl framstått som en vidg- ning av handikappbegreppet. vilket bl. a. lett till att man begärt att få krite- rier för att fastställa när ett barn kan betraktas som ett "barn med särskilda behov". Socialstyrelsen ser allvarligt på detta problem och vill därför prin- cipiellt redovisa sitt synsätt på denna fråga. Ett klarläggande på denna punkt är viktigt för den kommande utvecklingen av socialtjänsten. Social- styrelsen ser inte barn med behov av särskilt stöd som någon speciell grupp som vare sig bör eller går att avgränsa och föreslå speciella åtgärder för. Barns problem måste ses i sitt sammanhang och inte som bestående egenskaper hos den enskilda individen. Hur man kan hjälpa barn och för- äldrar i svåra situationer är något som fordrar inlevelse och kunskap i varje enskilt fall och kan inte besvaras med hjälp av kategoriska kriterier. Sam- hällets barnomsorg måste ha som målsättning att fungera på alla barns vill- kor och ge stöd åt var och en efter behov utan att skilja ut. ge beteckningar och erbjuda säl—lösningar vid sidan om det "normala". Det har kommit att framstå som allt mer tydligt att man i detta sammanhang måste diskutera förskolans och fritidshemmens roll i relation till andra verksamheter som har till uppgift att ge stöd och hjälp till barn och barnfamiljer. Man arbetar ju idag ganska isolerat från varandra. var och en med sin utgångspunkt och

Prop. 1979/80: ] lll

huvuduppgift. Stödet till barnfamiljer är uppdelat på många händer. Det är angeläget att samla ihop resurserna och se vad man kan göra tillsammans. hur var och en kan bidra till ett gemensamt mål. De diskussioner som har förts om barn med särskilda behov kan tillämpas i alla de sammanhang där socialtjänstens verksamhet är tillämpbar. Styrelsen anser därför att man bör undvika sådana formuleringar att också andra grupper kan komma att betraktas som föremål för åtgärder pga "särskilda behov". En förutsätt- ning för ett ll'irVerkligande av' barnomsorgens mål är att sociala och peda- gogiska synsätt närmar sig varandra. Socialarbetare som arbetar i avhjäl- pande arbete med barnfamiljer kommer i framtiden allt oftare att behöva arbeta pedagogiskt. På motsvarande sätt kommer förskolans och fritids— hemmens personal att få allt starkare sociala inslag i sitt arbete. Detta kan leda till mer konstruktiva insatser inom hela socialtjänsten. Enligt barnom- sorgslagen åligger det socialnämnden att aktivt informera alla småbarns- föräldrar om socialtjänsten och andra frågor som har betydelse för barnfa- miljerna. Denna aktiva information och kontakt är en viktig och naturlig del av socialtjänstens omsorg om barnen. I de försök som socialstyrelsen bedrivit i samarbete med olika kommuner rörande utåtriktat arbete i barn- omsorgen finns många exempel på förbättringar som kunnat vidtas genom den kunskap socialtjänsten erhållit genom samtal med föräldrarna. Social- tjänstens effektivitet och anpassning till verkliga behov har därigenom ökat.

Socialstyrelsen diskuterar också frågan om barnomsorgsplanering och framhåller bl. a. följande.

Bamomsorgsplancringen tillkom efter förslag av bamstugeutredningen och innebär att alla kommuner från och med I juli l975 skall upprätta rul- lande femårsplaner för barnomsorgen. Planema behandlar både kvantitati— va och kvalitativa frågor. Barnomsorgsplaneringen har under de första åren av naturliga skäl kommit att koncentreras på frågan om förskolans och fri- tidshemmens utbyggnad. Socialstyrelsen har dock redan l976 rekommen— derat kommunerna att även behandla för barnfamiljerna viktiga kvalitativa frågor. Det sker ockå i många kommuner. Bantomsorgsgruppen föreslog i betänkandet Samverkan i bamomsorgen (SOU l975187l att barnomsorgs- planeringen skulle utvecklas i riktning mot ett barn- och ungdomspolitiskt program. Socialutredningcn hari slutbetänkandet inte behandlat barnom- sorgsplancringen. Socialstyrelsen vill därför framhålla betydelsen av att planeringen kan vidareutvecklas och inordnas i de framtida planeringsfor— mer för socialt arbete som styrelsen förutsätter måste komma till stånd.

Föräldrautbildningens betydelse i arbetet med barnomsorgen berörs i några remissvar-_

Sko/överxtyrelsvn påpekar att den samlade skoldagen. som föreskrivs genom riksdagens SIA-beslut. innebär att skolan skall ansvara för eleven under vistelse i skolan såväl i undervisning som under fritidsaktiviteter. På motsvarande sätt framhåller socialutredningen för sin det hur socialtjäns- ten har att ta ansvar för kommunens barn och ungdomar. Skolövcrstyrcl- sen menar att Skola och socialtjänst bör stödja varandra när det gäller att hjälpa t. ex. de skoltrötta. de som skolkar. de som slutar i förtid eller med

Prop. 1979/80: 1 t 12

ofullständig grundskolkompelens. Dessa elever för många gånger med sig sina problem in i skolan från miljön utanför skolan. Skolan ensam kan där— för inte komma till rätta med problemen. lnsatsema under skoltiden blir otillräckliga. om de inte följs trpp i hem— och fritidsmiljön. Föräldrautbild- ning kan därvid enligt styrelsen bli en god hjälp. Styrelsen anser att ansva— ret för fi:"träldrautbildningen snarast bör fastställas. Oberoende av vem som har ansvaret. bör en förbättrad samverkan mellan de berörda ske när det gäller att ge råd och stöd i frågor som rör bams och ungdoms utveckling. Även Boras kommmr anser det vara av vikt att frågan om ansvaret för för- äldrautbildningen får en lösning.

Enligt statens inr-mrdrurr'm'k är det naturligt att föräldrautbildrtingens ut- formning omfattas med största intresse av invandrarorganisationer. Sam— talsgrupper av föräldrar med olika nationaliteter kan öka förståelsen mel— lan majoritets- och minoritetsbefblkning. Föräldrautbildningens möjlighet att nå ut till invandrarföräldrarärenligt verket troligen helt avhängig av om invandrarorganisationerna ges tillfälle att påverka verksamhetens inrikt— ning.

Burnmnxorgsyrappa/r anser att det hade funnits behov av en något för- djupad diskussion kring föräldrautbildningens betydelse. De mål barnom- sorgsgruppen satt trpp för en allmän föt'äldrautbildning är att den skall leda till att alla föri'ildrar får ökade kunskaper som ett stöd i sin föräldraroll. Vidare bör den bidra till att skapa kontakt och gemenskap mellan föräld- rar. Den bör också medverka till att föräldrar får inflytande över sin egen och barnens situation. Föräldrautbildningen skall vidare bidra till att skapa medvetenhet om htrr föräldrarnas sätt att förhålla sig till barnen påverkas av samhälleliga förhållanden och samspel med andra människor. De ar- betsformer barnomsorgsgruppen har valt att föreslå är s. k. föräldrautbild- ningsgrupper. st. grupper av föräldrar som — utan styrt urval -— träffas tillsammans med personal vid den aktuella samhällsinstitutionen för sam- tal. informellt umgänge och aktivitet. Förå'rldrautbildningen företer enligt gruppen stora likheter med flera av de verksamhetsformer t.ex. grann- skapsarbete och uppsökande verksamhet. som socialutredningen diskute- rar. Föräldrautbildningen fyller delvis samma funktioner som dessa verk- samheter och det är angeläget att utvecklingen av de olika arbetsformerna inte sker separat från varandra isolerade. Man bör därför enligt gruppen sträva efter att ftnna gemensamma former för arbetet.

Ft'irmrirrgcn barnens rätt i sum/tällä! förordar att en obligatorisk föräld- raträning prioriteras. knuten till mödra- och barnavårdscentraler. militär- utbildningen.grundskolans högstadium och förskolan. Mycket av den van- vård och olämpliga behandling av barn som förekommer i dag kunde enligt föreningens mening undvikas med upplysning och träning och verkningar- na av det sociala arvet mildras. Barnets reaktioner på en bristfällig vård och felaktiga krav ökar påfrestningarna på en redan utsatt familj och kan leda till att föräldrarna provoceras till misshandel i interaktionen med bar-

Prop. 1979/80: 1 1 13

nen. lin lokalt placerad föri'tldraträningskurs skulle också kunna ge kon- takter mellan föräldrar i samma område till ömsesidigt stöd och utbyte. Isolering är en mycket tungt vägande orsak i många fall av barnmisshan- del.

En utvidgning av begreppet "barnomsorg" till att avse hela den del av den kommunala socialtjänsten som avser verksamheten för barn och ung- dom tillstyrks uttryckligcn av bnrlts/Firt'byggande rådet. soc-iu[styre/smt. Komnrunj't'irbmrdct och några kommuner. Enligt socialstyrelsens mening är det dock riktigare att i detta sammanhang tala om "Omsorg om barn och ungdom".

Länsstyrelsen [ Malmö/rus län är kritisk mot den föreslagna utvidgning- en och framhåller att begreppet fick sin nuvarande betydelse så sent som år 1976. Även Svenskajla-klämrfi'irbuna'et kritiserar utvidgningen och sät- ter dessutom i fråga om det är motiverat att reglera verksamheten i försko- la och fritidshem i socialtjänstlagen. Förbundet anför.

Utredningen föreslår att kommunernas uppgifter enligt nuvarande barn- omsorgslag inordnas i den nya enhetslagen om socialtjänst och att begrep- pet barnomsorg ska omfatta den sociala barna- och ungdomsvården i dess helhet. Det senare innebär att barnomsorgsbcgreppet radikalt ändrar ka- raktär. Från att nu avse enbart en allmän. pedagogisk verksamhet som er- bjuds föräldrarna vidgas det att innefatta även "ingripanden ifråga om barn och ungdom som vistas i olämpliga uppväxtmiljöer. är socialt missan- passade eller värnlösa eller nödställda". Barnstugeutredningens förslag att samla grundläggande bestämnrelser om förskoleverksamheten i en speeial- lag aktualiserades genom förslaget om "allmän" förskola. Denna modell valdes i stället för en "obligatorisk" bl.a. för att undvika koppling till tvångssituationer. [ målsättningen för avsnittet Barnomsorg i socialtjänst- lagen får motsvarande pedagogiska mål i gällande barnomsorgslag en un- derordnad ställning till den målskrivning som hämtas från barnavårdslagen och som ytterst ftrngerar med tvångsmedel. Förbundet anser att ett genom- förande av den föreslagna integrationen kommer att försämra främst dag- hemmens status av allmän förskola. en pedagogisk resUrs för alla barn. Förbundet avstyrker därför förslaget och föreslår att barnens rättigheter och samhällets skyldigheter i förhållande till förskola och fritidshem även fortsättningsvis regleras genom speciallagstiftning. Det nya barnomsorgs- begreppet skulle härigenom kunna förbehållas socialtjänsten och dess övergripande ansvar för barns och ungdoms uppväxtvillkor. För en sådan lösning talar också att förskola och fritidshem befinner sig i ett intensivt ut- Vecklingsskede både pedagogiskt och organisatoriskt. Det kan snabbt bli aktuellt att förändra och komplettera bestämmelserna i nuvarande barn- omsorgslag. vilket underlättas om det berör enbart en speciallag.

Som tidigare har antytts anser flera remissinstanser att utredningen inte tillräckligt noga har beaktat de ungas rätt till skydd och stöd. .

Statens invandrarverk anser det anmärkningsvärt att utredningen i sitt förslag till socialtjänstlag inte har betonat att åtgärder skall vara motivera- de med utgångspunkt från barnets bästa. Denna brist i utredningens förslag 8 Riksdagen 1979/80. ] saml. Nr. 1. 09/8

Prop. 1979/80: ] ll4

innebär enligt verkets mening en risk för försämring av barns rättsliga ställ— ning i förhållande till nu gällande lagstiftning.

Liinsstyrelwn i Älr'slmrgs län finner att utredningens förslag medför den principiella förändringen. att barnavårdsnämnds ställning i barnavårdsla- gen som en "barnens ombudsman" försvinner samtidigt som den verk- samhet. som nu ligger utanför barnavårt'lsnämnds egentliga område. görs till samhällets huvudsakliga insatser för barnen. Det saknas emellertid en- ligt länsstyrelsen anledning till övertro på daghemmens och fritidshem- mcns möjligheter att självständigt skapa goda livsvillkor för alla barn. Samtidigt ges socialnämnden inte längre någon möjlighet till "ingripan- den" eller ens till hembesök i en problemfamilj så länge man där inte frivil- ligt går med på åtgärden eller fråga uppstått om att omhänderta barnet. Möjligheten att komma till tals med den enskilde. vårdnadshavaren. om barnets situation och att bistå barnet har härigenom försvårats. Länssty- relsen anser därför att socialtrtredningens förslag innebär att barnens rätt försvagas. Barnavårdslagens anda att barnens rätt och bästa skall sättas i främsta rummet är dock så värdefull att något av dessa tankegångar enligt länsstyrelsens mening bör tas in i den nya lagen. Spörsmålct om barnens ställning bör därför ägnas ytterligare uppmärksamhet.

Utredningen om barnens riitt påpekar att bestämmelser till skydd för barnen nu finns i barnavårdslagen. ] denna lag är samhällets skyldigheter gentemot barnen klart angivna. Socialutredningcn borde vid utformningen av sina lagförslag ha tagit större hänsyn till de speciella krav som barn har på stöd och omvårdnad från samhällets sida. Den rätt som barn enligt nu gällande lag har till skydd och stöd borde därför komma till klart uttryck.

JO menar att hela uppläggningen av reformen tycks bygga på antagandet att man bara har att göra med vuxna personer. vilka själva kan ta ställning till sitt behov av hjälp från socialtjänsten. Socialtjänstens relation till de vuxna har fått träda i förgrunden på ett sådant sätt att samhället avhänder sig mycket av ansvaret för de barn som inte själva kan ställa krav på social- tjänsten. Denna tendens framträder enligt JO på många ställen i förslaget. Tillsammans kan dessa förslag komma att leda till en väsentlig försvagning av socialvårdens barnavårdande funktioner. Enligt J():s mening bör man slå fast att socialnämnden har ett ansvar för att barn som far illa får den hjälp som erfordras från samhällets sida.

Fl'älsnin_tfsurmän slår fast att förslaget innebär att möjligheterna för soci- alnämnden att t.ex. i tid utföra förebyggande arbete i mångproblemfamil- jerna försvinner. såvida vederbörande familj inte frivilligt går med på åt- gärder. Barnens rätt till hjälp från samhällets sida försvagas därmed. Det förefaller armén som om föräldrarnas rättssäkerhet av utredningen till- mätts alltför stor betydelse på bekostnad av misshandlade och värnlösa barns behov av skydd och vård. Dessa påpekanden görs utifrån de erfaren- heter armén har från sina barnhem och sommargårdar. Frälsningsarmén framhåller att dess sociala officerare liksom socialarbetare landet runt med

Prop. 1979/80: 1 ! IS

förtvivlan har kunnat konstatera att barn mer än någonsin tidigare är utsat- ta för hårdhet i hemmen till följd av föräldrars alltmer tilltagande missbruk av alkohol och/eller narkotika. _

Föreningen barnens rätt i samhället anser sig kunna konstatera att för- slaget leder till att förå'tldrarätten stärks oberoende av föräldrarnas förmåga och vilja att ta hand om sina bam och att allvarliga risker alltså tas på bar- nets bekostnad. För att motverka en sådan utveckling och trygga barnets rättsliga ställning föreslår föreningen olika åtgärder. En sådan åtgärd är att det till socialtjänsten knyts team av barttsakkunniga som har till uppgift att genom uppsökande verksamhet garantera att samtliga barn i riskmiljöer får del av samhällets vård och omsorg. satnt att barn i kris kommer i åtnjutan— de av den hjälp och behandling som bäst gagnar dem. En annan åtgärd är att det till juristemas notarieutbildning knyts krav på ett års tjänstgöring som fältassistent eller därmed jämförlig social tjänstgöring. Föreningen menar att man genom en sådan tjänstgöring hos ämbetsmännen kan öka förståelsen för människors Ievnadsomständigheter och barns livssituation i stort. Enligt föreningens mening borde det vidare i varje län upprättas en speciell Bamdomstol. som hade att döma i alla för barn livsz-tvgörande mål som vårdnadstvister. tvångsomhändertaganden. ungdomsbrottslighet osv. Rättens ordförande borde här förutom sin juridiska kompetens ha viss bampsykologisk utbildning och praktisk erfarenhet av arbete med barn i kris. Till dessa domstolar skulle också knytas ett team av barnsakkunniga. Föreningen anser det också vara ett oavvisligt krav att barn får inflytande som part i målet med eget ombud när det gäller frågor av livsavgörande bc- tydelse för barnet självt. alltså i vårdnadsärenden. vid fosterhemsplacering och förflyttningar från en miljö till en annan. — I fråga om förfarandet i vårdnadsärenden anför föreningen särskilt.

Det läggs i dag betydande och onödiga resurser på utredningar och dom— stolsförhandlingar i vårdnadstvister. Ärendena förs ofta ett obegränsat an— tal gånger genom alla instanser. Dessa vårdnadstvister för med sig uppsli- tande erfarenheter för såväl barn som föräldrar och leder till bitterhet som försvårar vidare kontakt mellan föräldrarna till skada för barnet. Förening- en föreslår därför att det innan ett vårdnadsärende tas upp i rätten ställs krav på att föräldrarna ska ha genomgått kontliktbearbetning för att till— sammans med kompetent person ha getts tillfälle att lösa sina konflikter kring vårdnaden. Det ska göras på ett sådant sätt att barnets bästa blir till- godosett. Barnet ska under tiden ha fått bearbeta sina känslor inför den ak- tuella situationen med hjälp av en erfaren barnterapeut i trygg miljö och getts tillfälle att komma underfund med och uttrycka sina önskningar om var det vill vara.

Även Rädda barnens riksförbund ger uttryck för uppfattningen att ut- redningen i många stycken förstärkt föräldrarättcn på barnens bekostnad. Riksförbundet Hem och Skola finner att socialutredningen allvarligt under- skattat svårighetsgraden när det gäller att lösa sådana problem som svårt

Prop. 1979/80:1 [16

missbruk. otillfredsställande uppväxtvillkor för barn Osv. l dessa fall kan man enligt förbundets mening knappast räkna med att samverkan med kli- enten kommer att prägla det sociala arbetet. Klienten upplever sällan in- tressegemenskap med den socialarbetare som vill omhänderta ett barn i fa- miljen.

Flera remissinstanser bedömer det som en brist att utredningen i försla- get till socialtjänstlag inte har tagit in regler som motsvarar bestämmelser— na i 3l & barnavårdslagen om skyldighet i vissa fall att omhänderta barn för samhällsvård på föräldrarnas begäran eller med deras samtycke.

Utredningen om barnens riitt konstaterar att möjligheten till sådant om- händertagande enligt motivuttalanden i och för sig ryms under rätten till bi— stånd enligt Så i förslaget till socialtjänstlag. Utredningen anser dock att paragrafen bör formuleras om eller att en särskild bestämmelse bör tas in i kapitlet om barnomsorgen så att det av lagen klart framgår att barnet i vis- sa situationer har rätt att få vård och fostran genom samhällets försorg.

Stockholms kommun framhåller att den vård som nu bereds barn och ungdom enligt 31 & barnavårdslagen bygger antingen på frivillig framställ- ning från föräldrarna eller med deras samtycke. men endast efter vissa i la- gen angivna indikationer. vilka tar sikte på barnets behov. Den nu före- slagna bestämmelsen i 55 socialtjänstlagen ger föräldrarna rätt att såsom bistånd få barn placerat utom hemmet. Varken lagtexten eller kommenta- rerna ger anvisning om att ett skiljande av barnet från hemmet skall vara motiverat med hänsyn till barnets behov och bästa. Kommunen finner att utredningen har utgått från att bistånd till föräldrarna i form av placering utom hemmet också är att tillgodose bistånd till barnet och att någon in- tressekonflikt inte kan föreligga i dessa situationer. Så är enligt kommunen dock ofta fallet. Erfarenheterna-t har visat att det finns ett inte ringa antal föräldrar med "problem" som har en mycket ambivalent inställning till si- na barn. De har en benägenhet att begära dem placerade — under hänvis- ning till "problemen" — för att när barnen har varit borta en kort tid. begä- ra hem dem igen. och återigen. så snart barnen upplevs som besvärliga. be- gära ny placering. Kommunen uppger att det vid en registerundersökning i Stockholms barnavårdsnämnd år 1968 av omhändertagna förskolebarn framkom att vart tredje barn hade varit placerat i tre till nio olika miljöer. innan de hade fyllt sju år. Vid samma undersökning visade det sig att barn. som under förskoleåldern placerats för tredje gången. därefter placerats upprepade gånger. lnte ens med nuvarande lagstiftning har man enligt kommunens mening lyckats förhindra upprepade separationer. Med ut- gångspunkt från senare års forskningsrön om de skador som barn åsamkas genom upprepade separationer eller omflyttningar mellan olika miljöer måste uppmärksamheten skärpas så att endast absolut nödvändiga place- ringar av barn utom hemmet kommer till stånd. Kommunen finner det an- märkningsvärt att utredningen utan vidare kommentarer överfört denna viktiga del av barnomsorgen till en allmän bestämmelse som avser att till-

Prop. 1979/80: 1 t 17

försäkra den enskilde skäliga levnadsvillkor. vilket lämnar fältet fritt för onödiga separationeri högre grad än vad som nu är fallet. Den del av barn- omsorgen som gäller vård utom hemmet, enligt 31 å barnavårdslagen bör enligt kommunen samordnas med övriga bestämmelser om barnomsorgen och således inte omfattas av den föreslagna 5.5 i socialtjänstlagen. — Lik- nande synpunkter förs fram av Föreningen Sveriges soeialelteler. Sveriges social/iirburui och Rädda barnens riksji'irbuml'.

7.3.1. After/verkan isamltiillsplaneringen Allmänna synpunkter

Socialutredningens l't'firslag om socialtjänstens medverkan i samhällspla- neringen fät' ett i det närmaste enhälligt positivt mottagande av remissin— stansema. Bland de remissinstanser som tillstyrker förslaget i denna del miit'ksriksdk/agwren. ka/nmarrätterna i Göteborg och Sundsvall. kriminal- vrirdsslj'relsen. sm"ia/styrelsen. statskonlnrel. riksrevisimtsverket, skul- överstyrelsen. statens plam-'erk, basttulsslyrelsen. samtliga länsstyrelser som uttalar sig i denna del. statens hamlikappråd. Svenska kontraalt/iir- bam/et. samtliga kommuner som tar appji'ågan, 1.0, SA (70/SR. TCO. De handikappades riksförbund. Sveriges ji)lkpensimtiirers riks/örhnnd. Sveri— ges sm'ial/i'irbnnd. .S'veriges socionomers riksfr'irbnnd. .S'veriges läkar/iii!"- band och LRF.

Sm'ialstvrelsen anser att beteckningen strukturinriktade insatser bör er- sättas med samhällspåverkande insatser. eftersom denna beteckning redan är etablerad. Genom att man för in samhällspåverkande insatser i det so- ciala arbetet markeras strävandena att minska behovet av individuella tjänster. Styrelsen framhåller att det är nödvändigt att betona samarbetet mellan de nya uppgifterna att påverka samhällets struktur och arbetet på individplanct. Genom det individinriktade arbetet och de allmänna tjäns- terna fär socialtjänsten kunskap om brister och missförhållanden i samhäl— let och om de förhållanden människor upplever som problem. Styrelsen anser. liksom socialutredningen. att socialtjänstens möjlighet att påverka samhällsplaneringen är ett villkor för en mera genomgripande förändring av arbetsformerna inom den sociala verksamheten. Härigenom bryter so- cialtjänsten sin isolering och tvingas redogöra för sitt arbetsområde och si- na kunskaper. Socialtjänsten blir en aktiv problemsökare som kan beskri- va sociala problem och missförhållanden i samhället. Sammantagna kan de erfarenheter och kunskaper som fås genom personkännedom och områ- desinriktad verksamhet i kommunerna samt resultaten av forsknings- oich utredningsinsatser väsentligt öka förutsättningarna för en konkret med- verkan i samhällsplaneringcn. Ska/(iverstyrelst-wi finner att utredningens ambitioner. att socialtjänsten aktivt skall påverka samhällets utformning. stämmer väl med aktuella strävanden inom skolan. De delmål som anges innebär att närmiljön bör göras så levande och rik som möjligt med skilda slag av verksamheter. Styrelsen anser det viktigt att det finns uttryck för ett allsidigt samhällsliv såväl i barnens boendemiljö som i deras skol- och fritidsmiljö. Frågor av detta slag berördes bl.a. i utredningsarbetet kring skolans inre arbete, För att förverkliga den goda närmiljö som SlA-reform- arbetet både förutsätter och strävar efter är den fysiska och sociala plane— ringen i kommunerna väsentlig.

Prop.l979/80:1 81

Det viktigaste i socialutredningens slutbetänkande är. enligt statens planverk, att det markerar ett uppbrott från den symtom— och individinrik- tade lagstiftning som hittills reglerat socialvården. Verket framhåller att det är i första hand kommunstyrelsen som har att svara för att de av stats- makterna och kommunen uppställda sociala målen och värderingarna väg— leder samhällsbyggandet. Sociala centralnämnden har numera fått en star— kare koppling till kommunstyrelse och fullmäktige än tidigare och social- vårdens företrädare lorde i allmänhet ges tillfälle att framföra sina syn— punkter. inte bara på färdiga planförslag utan även under planarbetets gång. Mycket talar emellertid för att denna samverkan behöver utökas och fördjupas. Sociala hänsyn måste enligt planverket prägla hela planerings- arbetet. Planerade åtgärder bör utgå från kunskap om kommuninvånarnas levnadsvillkor och allmänna förutsättningar. Antingen det gäller fysisk pla— nering. bostadsplanering eller sysselsättningsplancring är det angeläget att planeringen inleds med inventering. beskrivning och analys av de sociala behoven. Att få fram metoder som på ett tillfredsställande sätt kan mäta och värdera den sociala situationen och utvecklingen är således angeläget. liksom att diskutera de olika sociala komponenternas betydelse i planc- ringen. l analysen av den sociala situationen är det särskilt viktigt att kun- na beskriva denna situations sannolika bakgrund. för att därigenom ge ett underlag för riktiga insatser. De Irandikap/mdes riks/örbund understryker behovet av att sociala aspekter i mycket högre grad än som nu är fallet får påverka all framtida samhällsplanering. Socialtjänsten måste ges en star- kare ställning framför allt när det gäller att formulera målen för den kom- munala planeringen. Förbundet ser därför mycket positivt på förslaget om SOCl'dltjänstens medverkan i samhällsplaneringen. Planeringsarbetet kom- mer kanske att ta längre tid. nya rutiner måste arbetas fram osv.. men möj- lighetema att få en samhällsplanering. som utgår från människornas lev- nadsvillkor. bör öka. Behov finns bl. a. av samordning av olika planerings- åtgärder för att få fram en helhetssyn på den sociala miljön. En ny samord- nad social syn på samhällsplanering är därför nödvändig. Här kan social- tjänsten göra stora insatser. l.RF finner det angeläget att socialtjänsten ges möjlighet att påverka samhällsplaneringen på alla nivåer. Strukturomvand- lingen i samhället går snabbt och det är därför väsentligt att sociala hänsyn tillåts balansera de Ofta annars dominerande effektivitetshänsynen. LRF understryker särskilt vikten av att sociala hänsyn tas vid lokalisering av ut- bud av social service och möjligheter till sysselsättning. Särskilt i bygder med glest befolkningsunderlag. där även andelen äldre vanligen är hög. är det angeläget att sociala överväganden prioriteras. framhåller förbundet.

Några remissinstanser. Malmö kommun. TCO. Sveriges sae/onrmtji'ir- hund och AIka/mlprablematikers riksorganisatimr är kritiska till vad so- cialutredningen föreslår om socialtjänstens medverkan i samhällsplane- dngen.

Malmö kommun. TCO och Sveriges sat'ionorrr/i'irbund anser att avsnit- 6 Riksdagen 1979/80. I Saml. Nr. I. De! B

Prop. 1979/80:1 sz

tet om socialtjänstens medverkan i samhällsplaneringen behöver utvecklas med stöd av bl. a. vunna praktiska erfarenheter och det forsknings- och ut— vecklingsarbete som bedrivs. En sådan översyn behövs också för att nyan— sera vissa tämligen kategoriska påståenden om boendesegregationcns upp- komst och utveckling. den sociala gemenskapens villkor och sambanden mellan yttre miljö och sociala problem. Här är. menar man. verkligheten betydligt mer sammansatt och komplicerad än vad socialutredningen gör gällande. Ålk"()llolpl'tlblt'nltlliké'l'S rikwrganisation skräms av tanken att so— cialtjänsten skall verka som en självständig politisk kraft. Det är inte svårt att tänka sig vilka reaktioner man skulle möta om man gav t.ex. polisen. som ju också kommeri kontakt med sociala problem. samma uppgift. So- cialtjänsten skall alltså. i likhet med andra nämnder och organ. endast re- dovisa sina erfarenheter. Det är viktigt att politikerna får en allsidig infor- mation om människornas problem. men det är fel att ge socialtjänsten en särställning i detta avseende. Det kommer alltid att finnas andra sätt att se på de sociala problemen. än dem som socialarbetarna redovisar. Socialut- redningen har t.ex. inte föreslagit att klienterna skall få några speciella möjligheter att påverka politikerna. Socialtjänsten kan. genom grann- skapsarbete och andra liknande projekt. komma att ta från människor de- ras egna initiativ och avpolitisera deras kamp för förändringar. Det är ock- så risk för att socialarbetarna tar över arbetsuppgifter som borde vara människors gemensamma angelägenheter. En ökad social kontroll från myndigheterna blir också effekten. Det är politiska och andra organisatio- ner som skall driva samhällspolitiska frågor. Organisationen anser alltså. till skillnad från socialutredningen. att socialtjänstens uppgifter skall klart avgränsas i förhållande till andra samhällsfunktioners.

Formerfr'ir soeia[tjänstens medverkan i sam/riil/splaneringen

Formerna för socialtjänstens medverkan i samhällsplaneringen tas upp av åtskilliga remissinstanser. Vissa remissinstanser delar socialutredning— ens uppfattning att det ankommer på socialnämnden att i samverkan med övriga facknämnder närmare utveckla formerna för denna medverkan. medan andra remissinstanser anser att socialutredningen borde närmare angett formerna för socialnämndens medverkan. Att vissa remissinstanser önskar att socialtjänstens medverkan i samhällsplaneringen bör skrivas in även i annan lag än socialtjänstlagen redogörs för i avsnitt 1.3.

Inledningsvis kan man notera att brattsfi'irebyggande rådet anser. att so- cialutredningen inte redovisar socialtjänstens ansvarsområde tillräckligt konkret. Vad sedan gäller formerna för socialtjänstens medverkan i sam- hällsplaneringen anför SOCitll.t'l_t'l'(.'l.$"erl att som socialutredningen påpekar krävs det ett inledande utvecklingsarbete som i första hand dokumenterar socialtjänstens kunskaper om sociala missförhållanden. Enligt utredning- ens förslag åläggs socialstyrelsen en betydande roll när det gäller att med- verka till att kommunerna får erforderligt basmaterial för sitt arbete. Forsknings- och utredningsinsatser om bl.a. människors närmiljö är ett av

Prop. 1979/80: 1 83

flera viktiga kunskapsunderlag för styrelsens arbete. På kommunal niva gäller det också att förändra arbetsrutinerna för redan etablerad admini- stration så att socialtjänsten får möjlighet att påverka beslut som fattas om förändringar av den fysiska miljön eller om hur ekonomiska resurser skall utnyifiuS. I flertalet kommuner saknas i dag förutsättningar för att bedriva ett sådant arbete. Det är därför angeläget att utbildning och metodutveck- ling för medverkan i samhällsplanenngen snarast breddas och fördjupas. Sta/ens planverk anser att det inte räcker med höga sociala målsättningar och medverkan från social sakkunskap för att planeringen skall leda till önskat resultat. Planeringen bör. som också utredningen antyder. leda till en samordning av kommunens resurser och verksamhet. De människor som berörs av planeringen måste få en tidig insyn i planeringsarbetet för 1111 därigenom få möjlighet att påverka detta. Handläggningsregler om det— ta ftnns inom byggnadslagstiltningens ram. Det ankommer enligt utred- ningen på socialnämnden att i samverkan med övriga facknämnder och kommunstyrelsen närmare utveckla formerna för nämndens medverkan i planeringen. Eftersom organisatoriska och andra förutsi'tttningt'ir varierar kraftigt mellan kommunerna bör formerna inte detaljregleras i socialtjänst- lagen. Planverkct anser att det är tillräckligt om planeringsarbetet organi- seras så att socialvårdens representanter ges tillfälle att medverka i pro- gramarbete. Vid analys av olika planalternativ. vid planering av åtgärder och då samordnade insatser genomförs. Detta kan exempelvis ske genom att tjänstemän inom socialvården adjungeras till planeringsorganet eller att särskilda arbetsgrupper som består av representanter för byggnadsnämnd. socialnämnd och andra nämnder bildas på förtroendemannaplanet. Malmö kommun framhåller att eftersom socialtjänstens medverkan i de här fragm— na är en ny arbetsuppgift måste en längre tids försöks— och utvecklingsar- bete få tillåtas pågå. På olika håll söker man sig också fram till lämpliga ar— betsmetoder och modeller liksom man ft'irbättrar kunskapsunderlaget. Ett inledande skede för socialtjänstens medverkan i samh'z'tllsplancringen torde främst bli att i vissa angivna avseenden (exempelvis på basis av levnadsni- våkomponenter) följa och beskriva utvecklingen för grupper som har det särskilt svårt (sociala problem) liksom att tala om när den sociala och eko- nomiska situationen tenderar att relativt sett försämras eller om resursbris— ter blir särskilt påtagliga för olika befolkningsgruppcr. Den sociala sektorn skall således granska planeringen ur en angiven aspekt och föreslå åtgärder för att komma tillrätta med bristerna. Detta slag av medverkan kan vara förhållandevis anspråkslöst och är närmast ett sätt att i ord beskriva män— niskors levnadsft'irhållanden, villkor eller vardag.

Liknande synpunkter anförs av andra remissinstanser.

Några remissinstanser pekar på att socialutredningen borde närmare preciserat formerna för socialtjänstens medverkan i samhällsplaneringen. Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att om den föreslagna lagstift— ningens intentioner skall uppfyllas är det viktigt att formerna för social-

Prop. 1979/80:1 84

tjänstens medverkan i planeringen klargörs. Tyvän' ger inte utredningen annat än allmänna rekommendationer. Några direkt bindande anvisningar om hur detta viktiga arbete skall gå till i praktiken och vilka nya resurser som krävs förekommer inte. Örebro konmrnn finner det naturligt att social- utredningen talar mycket om vad socialtjänsten skall göra och mindre om hur det skall göras. Detta gäller inte minst avsnittet om sociz-rltjänstens medverkan i samhi'rllsplaneringen. Socialvårdens medverkan i samhälls— planeringen har länge diskuterats. men det utvecklingsarbete som hittills ' bedrivits är mycket blygsamt. Socialutredningcn tänker sig uppenbarligen att socialtjänsten skall spela en mera central roll i planeringssammanhang än tidigare. Utredningen säger exempelvis att socialnämnden bör ta initia— tiv till åtgärder även inom andra förvaltningsområden. För att socialtjäns- ten framgångsrikt skall kunna intervenera inom andra verksamhetsområ- den krävs naturligtvis en avsevärd kunskapsuppbyggnad som i sin tur stäl- ler stora krav på socialtjänstens informationssystem. Inom detta område fordras alltså ett fortsatt utvecklingsarbete. betonar kommunen. Luleå kommun anser att socialtjänstens medverkan i samhällsplaneringen måste klart slås fast. För att denna medverkan skall bli möjlig måste emellertid socialtjänsten snarast utveckla instrument. rutiner och metoder härför. Svenska röda korset framhåller att socialutredningen inte anger hur social- tjänstens strrikturpåverkande insatser skall utformas. men att det finns skäl anta att denna inriktning av socialtjänsten kommer att anpassas efter lokala förhållanden och förutsättningar. En remissinstans. Ft'ireningwr barnens rätt i sum/Hiller. förordar att socialnämnden får vetorätt till planer i de fall de planerade förändringarna inte tar tillräcklig hänsyn till män- niskornas livsmiljö.

Lugbcsrämme/scr om sociu(tjänstens medverkan i samhäl/spIuneringen

En fråga som många remissinstanser har synpunkter på är om social- tjänstens medverkan i samhällsplaneringen bör regleras inte endast i so- cialtjänstlagen utan även i annan lagstiftning.

Några remissinstanser. bl. a. länsstyrelsen i Kopparbergs liin, framhål- ler att socialtjänstens medverkan i samhällsplaneringen bör säkerställas genom uttryckliga bestämmelseri tillämpliga lagar och andra författningar. Länsstyrelsen anger dock inte i vilka författningar dessa bestämmelser skall tas in. Karlstads komnrrm saknar en tvingande regel för kommunsty- relsen att höra socialnämnden i planeringsfrågor och Svenska Diakonsi'ill- skapat sätter i fråga om det inte föreligger behov av att ålägga de för sam- hällsplaneringen särskilt ansvariga organen skyldighet att samverka med socialnämnden. Sådana föreskrifter. framhåller sällskapet. skulle öka ge- nomslagskraften av den föreslagna rollen för socialvården i samhällsplane- ringen.

Flertalet av de remissinstanser som kommenterar denna fråga framhål- ler. att om socialtjänstens medverkan i samhällsplaneringen skall slås fast

Prop. 1979/80: 1 85

även i annan lag än socialtji'rnstlagen bör detta i första hand göras i bygg- nadslagstiftningen. Positiva till att bestämmelser härom tas in i byggnads- Iagstiftningen är bl.a. följande remissinstanser. Sot'iulstj'relsen. länssty— relser/ru i Stockholms. Älvsborgs och Jämtlands llin, Stockholms. Vura och Arvika kommuner samt Föreningens Sveriges soeiuleltq/Q'r, SACO/SR. Sveriges socionomers riksförbund och Länkens Kamratför- blind.

Endast en remissinstans. statens planverk. anför skäl mot att bestäm- melser om socialtjänstens medverkan i samhällsplaneringen tas in i annan författning än socialtjänstlagen.

Av de remissinstanser som är positiva till att bestämmelser om social- tjänstens medverkan i samhällsplaneringen tas in i byggnadslagstiftningen pekar sot'ialstj'relsen på att socialutredningen i sitt principbetänkande an- såg att socialtjänstens medverkan i samhällsplaneringen borde regleras förutom i sociallagstiftning även i annan berörd lagstiftning. Mest aktuell ansågs då byggnadslagstiftningen vara. l sitt slutliga förslag anser socialut- redningen att behov inte föreligger av ytterligare regler för socialtjänstens deltagande i samhällsplaneringen. Socialstyrelsen ifrågasätter utredning— ens motivering och föreslår att man särskilt prövar behovet av regler i främst byggnadslagstiftningen för socialtjänstens medverkan i planerings- arbetet. Stoeklrolms kommun och Föreningen Sveriges .meiuleltqfer fram- håller att med den utformning som lagförslaget fått finns stora risker att ut- redningens intentioner vad gäller socialnämndens medverkan i samhälls- planeringen inte kommer att kunna uppfyllas. Bestämmelsen får genom- slagskraft först om andra samhällsplanerande organ. exempelvis bygg- nadsnämnd. åläggs att efterfråga socialnämndens medverkan i planeringen och redovisa framförda sociala aspekter inför beslutande organ. Byggnads- nämnden och övriga planeringsorgan skall ha skyldighet att redan i början av en planering samarbeta med socialtjänsten. Sveriges sor-ionomers riks- förbund, vars uppfattning i denna fråga delas av bl.a. SACO/SR. framhål- ler att socialutredningen har nu i någon mån utvecklat sina tankegångar kring socialtjänstens medverkan i samhällsplaneringen. Utredningen har bl.a. formulerat ett antal delmål som socialtjänsten skall verka för. Utred- ningen föreslår däremot inte att socialtjänstens medverkan i samhällspla- neringen skall regleras i annan lagstiftning än socialtjänstlagen. Detta är anmärkningsvärt då socialutredningen i principbetänkandet påpekade att även byggnadslagstiftningen skulle behöva förändras. Förbundet under- stryker att socialtjänsten måste få en reell makt att påverka planeringen. Detta kräver ändringar även i annan lagstiftning än sociallagarna. Som ex- empel nämns att igångsättningstillstånd för byggnation av t. ex. bostäder. fritidsområden. kommunikationer och industriområden bör få lämnas först sedan socialnämnden bedömt de sociala konsekvenserna. Även andra for- mer av lagreglering av socialtjänstens medverkan är tänkbara. anför för- bundet.

Prop. 1979/80: 1 86

Den enda remissinstans som uttryckligen anger att socialtji'instens med— verkan i samhällsplaneringcn inte bör komma till uttryck i någon annan författning än socialtji'rnstlagen är. som tidigare nämnts. statens planverk. Verket anser att utöver socialtjänstens medverkan i planeringens olika sta- dier bör. som socialutredningen framhåller. färdiga planförslag remitteras till socialnämnden för yttrande. Verket betonar emellertid att det är viktigt att en sådan ordning inte låses i lagstiftningen. eftersom detta skulle kunna tolkas som att det Vore tillräckligt att färdiga planförslag remitteras till so- cialnämnden. Ett annat skäl är att den snabba utvecklingen på olika områ- den leder till organisatoriska förändringar som gör det mindre lämpligt att i författning reglera omfattningen av samrådsförfarandet genom att där t.ex. räkna upp de förvaltningar. vilkas mening byggnadsnämnden i olika fall sktrlle vara skyldig att inhämta. Det måste förutsättas att kommunsty- relsen tillförsäkrar socialnämnden inflytande på hela planeringen inom kommunen.

_S'oeiulnlimtidens_fi't'rltållande till övriga_laeknlimnder

Flera remissinstanser kommenterar socialtjänstens samverkan med öv- riga facknämnder. De flesta av dessa remissinstanser behandlar frågorna om samverkan helt kortfattat och de inskränker sig ofta till att framhålla. att det är av största vikt att socialtjänsten aktivt samarbetar med andra nämnder om socialutredningens intentioner skall kunna förverkligas eller att de ser mycket positivt på ett sådant samarbete. Några remissinstanser utvecklar dock sina synpunkter på samverkansfrågorna.

Kommun/i'irlmndet anför att av socialtjänstens uppgifter i den totala kommunala verksamheten följer att socialtjänsten genom sina resurser skall uppfylla huvudparten av det kommunala ansvaret. Arbetet med att ta fram planeringsunderlag kräver medverkan från flera kommunala organ och kanske också från utomkommunala organ. l detta arbete bör något or— gan ges uppgiften att vara initiativtagare och administrativ samordnare av verksamheten. Dessa uppgifter kan enligt styrelsen läggas på socialnämn- den. Detta behöver inte innebära att socialtjänsten ges en överordnad roll i förhållande till andra nämnder. l stället bör socialtjänsten ges en praktisk samordningsroll. Möjligheten för den enskilda kommunen att ge annan nämnd denna roll bör även finnas. Även om annat kommunalt organ ges denna samordningsrrppgift bör inget hindra att socialnämnden tar initiativ till ett sådant arbete. framhåller förbundet. Statens ltamlikuppråd pekar på att socialutredningen framhåller. att en förutsättning för att utredningens intentioner skall kunna uppfyllas är ett väl utvecklat samarbete mellan och inom olika samhällsorgan och mellan olika yrkeskategorier. Rådet frågar sig hrrr detta samarbete praktiskt skall kunna realiseras och vilka ytterliga- re resurser det kommer att krävas. Dessa problem har utredningen tyvärr inte gått närmare in på utan de överlämnas i stort sett till kommunerna att lösa. Visserligen framhåller socialutredningen behovet av centrala direktiv

Prop. 1979/80: 1 87

för samverkan och speciellt angelägenheten av riktlinjer för samverkan mellan socialtjänsten och hälso- och sjukvården. men det sker i ytterst sve- pande ordalag. Det måste understrykas att samverkan aldrig är ett mål i sig. anför rådet. Uppsala kmmnan framhåller att om socialtjänstens med- verkan i samhällsplaneringen skrivs in i lagen får detta inte uppfattas så att det bara blir socialnämnden som svarar för de sociala målen i kommunens planering. Det bör vara självklart för de olika facknämnderna att planera sin verksamhet efter sociala mål. I praktiken är en förutsättning att det finns effektivt och smidigt fungerande samarbetsformer mellan de olika facknämnderna och förvaltningarna. Arvika kommun anser att socialtjäns- ten ensam inte kan ange den sociala dimensionen i samhällsplaneringen och att det är nödvändigt att kommunerna organiserar ett väl utbyggt och fungerande plancringsorgan där social. ekonomisk och fysisk planering kan samordnas. Sveriges kmnmmmltjänstwnannaji'irbtmd ställer sig i vissa avseenden tveksamt till vad som i utredningsförslaget sägs om samarbete med exempelvis föreningar. Ett sådant samarbete kan. enligt förbundet. leda till att socialtjänsten indirekt kommer att styra föreningsaktiviteterna och därmed minska föreningarnas initiativförmåga och vitalitet. Förbundet vill inskränka det lagbundna samarbetet genom att föreslå följande lydelse av 4 & i förslaget till socialtjänstlag: "Till socialnämndens uppgifter hör att göra sig väl förtrogen med enskildas levnadsförhållanden i kommunen och genom stöd av generell art gentemot föreningar. organisationer och enskil- da verka för goda miljöer i kommunen. ge information om socialtjänsten i kommunen." Den föreslagna lydelsen av paragrafen innebär självfallet att socialnämnden skall ta tillvara föreningslivets positiva möjligheter att akti- vera grupper och enskilda. betonar förbundet.

Övriga nämnders och styrelsens medverkan i den sociala planeringen

Flera remissinstanser framhåller att det får inte vara förbehållet social- tjänsten att bidra med sociala synpunkter på planeringen av samhället. Även andra nämnder och styrelser. t.ex. kulturnämnd och skolstyrelse. har erfarenheter av och kunskap om sociala frågor även om underlaget för dessa ofta är mera begränsat än för socialnämnden. Att dessa nämnder och styrelser bör få medverka på lika villkor då det gäller att tillföra samhälls- planeringen social kunskap. betonas av flera remissinstanser.

Statens planverk anser att den kommunala planeringen skall vara ett lag- arbete. Således har inte bara sociala centralnämnden viktiga bidrag till pla- neringen, utan hälsovårdsnämnd m.fl.. vilka alla har erfarenheter av den sociala situationen i kommunens olika delar. Borås kommun finner det angeläget att ta tillvara den kunskap som finns inom en förvaltning. Social- tjänstens kunskaper bör dock varken överskattas eller underskattas. So- cialtjänsten är enbart ett av flera samhällsorgan med kunskaper om den so— ciala verkligheten och socialtjänsten kan ensam inte göra anspråk på att

Prop. 1979/80: 1 88

ange den "sociala dimensionen". Det är viktigt att den kommunala plane- ringen omfattar även social sakkunskap från skilda håll och med varieran- de perspektiv. Sundsvalls kommun poängterar att socialtjänstens ökade ansvar och engagemang i samhällsplaneringen inte får innebära att andra facknämnders och samhällsorgans sociala engagemang minskar. Tvärtom bör den sociala medvetenheten och ansvaret för människors sociala situa- tion genomsyra alla samhällsorgan. Förutom att tillföra social sakkunskap i enskilda planeringsprojekt. bör således socialtjänstens uppgift bli att me- ra totalt och långsiktigt verka föratt denna sociala medvetenhet ökar hos även andra samhällsorgan. Liknande synpunkter förs fram även av andra remissinstanser. bl.a. Kommun/iirburulet. Skövde kommun. Svenska lii- karesiillska/n'l och Sveriges ktmtmunalljiinslernannu/örhund.

Burnomsurgsgrltppen anser att socialarbetarnas personliga erfarenheter av sociala problem inom olika områden kan bidra med mycket material till planeringen. men gruppen finner att socialutredningens beskrivning av hur planeringen tillförs underlag är koncentrerad till socialarbetarna på ett olyckligt sätt. lnom socialtjänsten har även andra yrkesgrupper än social- arbetarna. exempelvis barnomsorgspersonal. stora erfarenheter som bör tas tillvara. Även föräldrautbildningen bör ges stor betydelse i detta sam- manhang. Genom den inriktning barnomsorgsgruppen ger föräldrautbild- ningen. där föräldrar sinsemellan och i samspel med personal förutsätts ut- byta erfarenheter och kunskaper som bl. a. gäller samhälleliga förhållan— den bör verksamheten ge ett rikhaltigt underlag för planeringsarbetet. [ målet att ge föräldrarna möjlighet att påverka sin och barnens situation bör även ingå att kunna påverka den samhälleliga planeringsprocessen.

Några remissinstanser uttrycker farhågor för att socialutredningens för- slag kommer att medföra. att ansvaret för att de sociala aspekterna blir be- aktade vid planeringen övergår från kommunstyrelsen till socialnämnden.

Brotis/örebyggande rådet anser att ansvaret för att de sociala aspekter- na blir beaktade i all kommunal planering fortfarande skall ligga hos kom- munstyrelse/fullmäktige. De olika facknämnderna (byggnadsnämnd. skol- styrelse. fritidsnämnd etc.) bör dock under pågående planeringsarbete re- gelmässigt samverka med socialtjänsten. På motsvarande sätt bör social— nämnden sarnarbeta i sitt planeringsarbete. Enligt Kimrnrun/i'irbturdet är kommunstyrelsen det organ i kommunen som har ansvaret för övergripan- de kommunal planering. Enligt föt'bundets mening skulle det vara olyckligt om man gav ytterligare ett kommunalt organ motsvarande ansvar. Förbun— det avvisar socialutredningens förslag att socialnämnden skall ges ett över- gripande ansvar föratt tillföra planeringen sociala aspekter.

Riksrevisirmsverket framhåller att ett lagstadgat ansvar för att sociala mål beaktas i planeringen bör ligga på kommunstyrelsen och att det för so— cialnämnden snarare bör vara en lagstadgad befogenhet än en obligatorisk skyldighet att medverka i planeringsprocessen.

Enligt statens planverk är det i första hand kommunstyrelsen som har att

Prop. 1979/80: 1 89

ansvara för att de av statsmakterna och kommunen uppställda sociala mä— len och värderingarna får vara vägledande för samhällsbyggandct.

LO finner det nödvändigt att betona dels att socialtjänsten inte får ut— vecklas till ett andra kommunalt stadsarkitektkontor. dels att socialtjäns- ten inte får ta över kommunstyrelsens roll som samordnare och ledare av den kommunala planeringen.

Delmål att hcakta [ planeringen

Socialutredningcn anger i sitt slutbetänkande tio delmål som socialtjäns— tens företrädare skall verka för då de deltar i planeringen av nya bostads- områden och sanering av gamla. De remissinstanser som komrrlenterar so- cialutredningens förslag i denna del är positiva till de uppsatta delmålen. Endast en remissinstans. hn;ttsfi'irebyggande råde/. är tveksam till de an- givna delmålen. Rådet anser att för flera av delmålen har andra samhällsor- gan det verkställande ansvaret. varför socialutredningens formuleringar kan förorsaka problem beträffande kompetensgränserna mellan de olika ansvarsorganen.

Övriga remissinstanser tillstyrker de uppsatta delmålen.

Bristtulsstvrelsen anser att delmålen är väl formulerade och torde omfat— tas av de flesta parter. Dock saknar styrelsen i detta avsnitt målet att göra det möjligt för invånarna i äldre områden att bo kvarefter en sanering. Sty- relsen pekar också på att utredningen inte berör några av de svårigheter som föreligger för att förverkliga många av målen — svårigheter som även socialtjänstens företrädare kan ha svårt att klara av. Liinsstvrelsen [ Ble- kinge län finner att delmålen i och för sig inte är nya i samhällsdebatten. De har däremot ofta fått stå tillbaka på grund av bl. a. tekniska och ekono- miska restriktioner. En bidragande orsak till att så har blivit fallet kan en- ligt länsstyrelsen vara att inget av de i planeringen deltagande organen har känt speciellt ansvar för de sociala aspekterna. Vidare torde inte heller konsekvenserna för samhället av ett bristande hänsynstagande till de so- ciala aspekterna vara tillfredsställande belysta. Länsstyrelsen ansluter sig sålunda till de av utredningen angivna delmålen. Västerås kommun menar att delmålen svarar mot de krav man kan ställa på en god bostadsmiljö med hänsyn till behOVen hos olika kategorier av boende. Att medverka till en sådan god bostadsmiljö bör vara ett rimligt mål för socialtjänsten.

LO och Länkens Kamratji'irbund anser att förteckningen över delmålen är utomordentligt värdefull och att det måste vara en angelägenhet för hela samhället att se till att målen uppnås. De finner det därför halvhjärtat när utredningen endast föreslår att detta är punkter som skall bevakas av so- cialtjänsten. Eftersom delmålen är mycket angelägna borde de ingå som en obligatorisk checklista i varje planeringssammanhang. Listan borde därför införas i byggnadslagstiftningen så att det blir ett åliggande för byggnads- nämnden och kommunstyrelsen att se till att de angivna delmålen uppnås.

Prop. 1979/80: 1 90

Områdes/7('x/(rivningar

l den fysiska planeringen ingår som regel en omfattande teknisk och geo- grafisk områdesbeskrivning. Socialutredningcn föreslår att planeringen kompletteras av en social områdesbeskrivning. Några av remissinstanser- na har synpunkter på detta förslag.

.S'tatistiska cum-albyrån anser att uppgiften att framställa sociala områ— desbeskrivningar med information om befolknings-. inkomst-. boende och andra förhållanden är av sådan karaktär att statistisk fackkunskap behövs. Omrädesbeskrivningar förutsätter kunskap om bl.a. olika informations- källor. statistiska metoder och presentationsformer. Det bör i första hand vara en uppgift för en statistisk forskningsmyndighet att här söka ge be- hövlig service genom att tillhandahålla ett enhetligt statistiskt underlag av detta slag.

Skolövcrst_w'el..ren framhåller att den sociala områdesbeskrivningen bör delvis ske i samverkan med skolmyndigheterna.

Enligt statens plunt'vrk kan en social områdesbeskrivning enligt utred- ningens förslag innehålla uppgifter om befolkningens sammansättning. in- komstförhållanden, bostadsförhållanden. servicestandard samt förekomst av sociala problem. Dessa uppgifter har i allmänhet använts vid den fysis- ka planeringen. i varje fall de fyra första typerna av uppgifter. Vanligtvis har kommunstyrelsen numera till sitt förfogande ett planeringssekretariat som tar fram många av dessa uppgifter med hjälp av allmän statistik och den egna förvaltningen. Sociala problem av olika slag har dock mera sällan dokumenterats och analyserats i plansammanhang. Även länsstyrelsen i Blekinge Iiin understryker att uppgifter om befolkningens sammansättning. inkomstförhållanden och bostadsförhållanden sedan länge ingår som en stor del av underlaget för såväl den regionala som den lokala planeringen. Den i dag tillgängliga statistiken ger i dessa avseenden tämligen goda möj- ligheter till social områdesbeskrivning med den huvudsakliga innebörd som utredningen lägger i begreppet. Vad som däremot får anses otillfreds- ställande belyst i flera planeringssammanhang är förekomsten av sådana problem som kan ha sin grund i samhällsmiljön. Enligt länsstyrelsens me- ning är det framför allt inom detta område som socialnämnden kan lämna väsentliga bidrag till planeringsunderlaget. Linköpings kommun understry- ker vikten av att sociala mål ligger till grund för samhällsplaneringen. En social områdesbeskrivning utöver de tekniska och geografiska områdesbe- skrivningar som vanligen förekommer är här väsentlig. Tendenser till sek- torisering av planeringen. som lätt uppstår vid indelning i ekonomisk pla- nering. fysisk planering. planering för speciella områden m.m.. måste så långt möjligt motverkas. Annars försvåras den överblick som krävs för ett samlat planeringsarbete mot de sociala målen.

For/nerför redovisning av socialnämnds kunskaper och ('[fare'n/teter

Av remissvaren framgår att remissinstansema är ense om att socialarbe- tarna har stora kunskaper och erfarenheter om sociala problems uppkomst

Prop. 1979/80: 1 91

och orsaker. Flera remissinstanser anser dock att socialtjänsten katt få stora svårigheter med att redovisa sina kunskaper och erfarenheter på ett tillgängligt och förståeligt sätt.

Statens planverk framhåller att inom den kommunala socialvården fintts erfarenheter av och kunskap om orsaker till villkoren för enskilda och grupper som bör förmedlas. De frågor som hör samman med att samla in. systematisera och presentera erfarenhetema är dock otillräckligt beakta- de. Man måste framdeles undersöka vilka modeller som kan bidra till en mer nyanserad verklighetsbeskrivning som underlag för politiska beslut i kommunerna. Det är således enligt planverket väsentligt att sociala be- skrivningssystem utvecklas och prövas. Sådana systent kan ge ett bättre underlag bl. a. vid den kommunala fysiska planeringen och vid värderingen av denna. För att fullgöra uppgiften att förmedla information förutsätts vidare att socialvården tar tillvara de uppgifter sotn den sociala och tvärve— tenskapliga forskningen tillhant'lahåller.

Även lc'insstyrulsen [ Stockholms län pekar på att socialtjänsten måste ftnna praktiska former och metoder för att kttnna beskriva och formulera sina erfarenheter och kunskaper om människors livsvillkor i termer som kan förstås och användas av politiker, tekniker och planerare.

Liknande åsikter förs fratn av It'insst_vr('lscn i Västtnanlatul samt Ile/- singhorgs och Gävle kommuner.

Sam/tällsplanering på riks- och lr'insnit'a

Några remissinstanser berör i sina remissvar frågan om httr medverkan i samhällsplaneringen skall ske på riks och länsnivå. Länsstyrclswt i Stock- holms liin framhåller att på riksnivå (socialdepartementet. socialstyrelsen. statens planverk m. fl.) bör medverkan i samhällsplaneringen syfta till att formulera översiktliga mål på grundval av de kunskaper som finns där. Liinsstvrclserna i Ix'ronoln'rgs och Värmlands Iiin finner det angeläget med en ökad medverkan från socialvårdens sida även i den planering som sker på läns- och riksnivå. På den regionala nivån bör socialkonsulenterna i ökad utsträckning kunna engageras i arbetet med länsplaneringen. Social— konsulenterna kan bidra med synpunkter på och underlagsmaterial för den sociala servicen i kommunerna framför allt i fråga om barna- och åldrings— vård och komma med förslag till åtgärder inom dessa områden. Botkyrka kommun anser att det bör ligga i sakens natttr att socialsektorns medver- kan i samhällsplaneringen har sin tyngdpunkt på lokal nivå, där kännedo- men om människors villkor och om effekterna av samhällsplaneringen finns. Det är emellertid viktigt att man på regional nivå får del av socialvår- dens erfarenheter på detta område. Det är nämligen mycket svårt att ge- nom lokalt samhällsplanerande förändra den sociala strukturen i kommu— nen på grund av det starka inflytandet från regionen i övrigt.

Prop. 1979/80: 1 93

Sot'ioltit'inslens resurser

De remissinstanser. som tar upp fragan om socit-tltjäustens framtida rc— surser. understryker samtliga att det är nödvändigt med kraftiga förstärk— ningar av socialtjänstens resurser om medverkan i satnltällsplaneringen skall bli effektiv och ge resultat. Liinsstyrelsen i l-"iirmlumls län framhåller att socialnämnden måste få möjligheter att bevaka att den får de resurser som krävs för att socialtji'tnstlagens mål skall kunna uppnås inom ramen för kommunens resurser. Htlbo kommun anser att staten bör träda in med stöd. som säkerställer att socialnämnden katt medverka i samhällsplane- ringen. Borås kommun finner att socialutredningens förslag om ytterligare sociala insatser kommer att medföra betydande krav på förstärkning av so- cialtjänstens resurser. Först på längre sikt torde resultatet av allmänt före— byggande insatser slå igenom och påverka behovet av hjälpinsatser på in— dividnivå. Enligt kommunen torde vare sig vinsterna genom soft-reformen eller genom en omfördelning av resurserna inom socialtjänsten ha särskilt stor betydelse. Arvika kommun framhåller att de väsentligt förändrade målen för socialt arbete innebär ett ökat behov av resurser som endast i mycket begränsad omfattning kompenseras genom den föreslagna soft- reformen. De nya arbetsuppgifterna kommer att innebära omfördelning av ekonomiska och personella resurser. krav på nya ekonomiska resurser och krav på utbildning av tjänstemän och förtroendemän. Sveriges kommu- nultjiinstemanna/iirbuml understryker att ytterligare personaltörstärkning behövs för att berörda tjänstemän i realiteten skall kunna aktivt arbeta med strukturinriktade insatser. Resurserna är i dag så knappa att insatser utom de individuella är ovanliga. l—t'ireningen barnens riitt i samhället be- tonar att skall de barmtvärdande insatserna kunna förbättras krävs ett ny- tänkande i resursfrågorna. Ett betydande antal nya tjänster måste skapas. Dessa tjänster måste vara avpassade efter klientelets storlek och beskaf- fenhet och efter tumregler för httr lång tid varje klient måste få ta på social— byran. inom mödravårdscentral. bamavårclseentral, hos skolpsykolog. ku- rator. sköterska och andra sedan lättge underbemannadc områden. De fak- tiska problemen kan inte längre lösas med "omfördelning av resurser".

Utbildning

Åtskilliga remissinstanser betonar att de nya uppgifterna för och kraven på socialtjänsten kommer att leda till ett stort behov av fort- och vidareut— bildning för såväl förtroendevalda sotn tjänstemän. Bland de remissinstan- ser som särskilt betonar behovet av utbildning märks sot'ialstyrelsen. statskontoret. liinsslyra/serna i Östergötlands. Jönköpings och Örebro län, Uppsala. Kalmar. Vara. Arvika. Falu. Östersunds. Skellefteå. Sunds- t'alls och Vilhelmina kommuner. Sveriges .S'()('i()II(.)I)1('I'.S" riksförbund samt Sveriges komntuna/tjänstemanna/iirhund.

Skellefteå kommun framhåller att om det skall bli möjligt för socialtjäns-

Prop. 1979/30: 1 93

ten att meningsfullt medverka på det sätt som socialutredningen tänkt sig. förutsätter detta bl.a. avsevärda utbildningsinsatser för de fi'n'trocndeval- da och för socialtjänstens anställda. Detta gäller även för övriga grupper som är ansvariga för samhällets planering.

Sumlsvalls kommun ser det som mycket angeläget att socialtjänstens allt större engagemang i samhällsplaneringen föregås och följs upp av utbild— ning för att därigenom göra det möjligt för socialarbetare att förstå de bc- grepp och den terminologi som planerare använder och därmed på ett'bätt- re sätt kunna tillgodogöra sig erfarenheterna av medverkan i samhällspla— neringen. Det finns stora fördelar att vinna i att gemensamt med t.ex, byggnadsnämnd och stadsbyggnadskontor bedriva kurs- och konferens- verksamhet. lntemutbildning i denna form ger personlig kontakt mellan olika berörda tjänstemän och politiker. 'arvid förväntningar. roller. kun— skaper. frågor om målsättning. organisatoriska frågor osv. kan diskuteras. Sveriges kommmtalt/iinstemanna/'i'irhuml anser att det är nödvändigt att allt större resurser avsätts för de strukturinriktade insatserna. [ dag saknas emellertid den kunskap som erfordras för att sociala centralnämnden med någon större framgång skall kunna utvidga denna verksamhet. Förbundet framhåller att en omfattande fon— och vidareutbildning av socialarbetarna är nödvändig för dessa arbetsuppgifter. Exempelvis behövs ökade kunska— per om samhällsplanering. kommunal ekonomi och planering. Ett samar- bete i planeringssammanhang kräver förståelse mellan olika förvaltningar och funktioner i kommunen. För att denna förståelse skall komma till stånd är det väsentligt att kunskaperna om socialnämndens verksamhet ökar bland övriga pcrsonalgrupper/förvaltningar i kommunen. Fortbild- ning. fortlöpande diskussioncr och personalutvecklingsprojekt med före- trädare för olika delar av kommunens verksamhet. är här ett verksamt medel för att få till stånd en bättre förståelse.

Liknande synpunkter anförs av tlerlalet av de remissinstanser som titta— lar sig i denna fråga.

Forskning

Behovet av forskning vad gäller socialtjänstens medverkan i samhälls— planeringen kommenteras av några remissinstanser. Liinsstvrelwn i Gär- lehorgs liin anser att det är väsentligt att forskningen om orsakssambanden mellan de sociala problemen och samhällsstrukturen utökas. Det är också angeläget att existerande forskningsresultat och målsättningar inom den sociala sektorn sprids till dem som är verksamma inom såväl socialvården som samhällsplaneringen. Sociologiska institutionen vid Stockholms uni- versitet anser att det är svårt för socialnämnden att medverka aktivt i sam- hällsplaneringen. Svårigheten beror dels på att önskemål och behov skiftar starkt inom olika skikt och grupper i samhället. dels på att kunskaperna om orsakerna till att problem och hjälpbehov uppstår är ofullständiga. lnstitu- tionen understryker därför det på flera håll i utredningen framförda påpe-

Prop. 1979/80: ] 94

kandet om behov av ökad forskning inom socialt-'.'"trdens område som kon— trast till den i hög grad på tyckande grundade debatt. Sum förekommit rö— rande t. ex. lämpliga vårdinsatser. effekter av olika värd— och behandlings- atgärder samt av olika boendemiljöer. lin systematisk uppföljning av olika vardätgärder är enligt institutionens uppfattning väsentligt för att ge under- lag för framtida åtgärder inom området. Sveriges kommamtIliiinsrunuuuzu- jörhmul framhåller att de st rukturinriktade insatserna kräver en intensifie- rad social forskning som är direkt knuten till socialtjänstens verksamhet. Förbundet anser därför att en kraftig utbyggnad av den sociala forskningen är väl motiverad. Väsentligt är. att en sådan forskningsorganisation byggs upp så att ett direkt samarbete kommer till stånd mellan den sociala verk- samheten. forskningen och grundutbildningen av socialarbetare. Vidareut- bildning och forskning är för manga socialarbetare av stor betydelse för att kunna utvecklas i arbetet och för att klara av sin svära psykiska arbetsmil- jö. Socialforskningsinstitutet tSOFl) bör enligt förbundets uppfattning or- ganisatoriskt knytas till grundutbildningen av socialarbetare för att resur- serna bättre skall kommasocialtjänsten tillgodo.

Hänvisningar till S7-3-1

7.3.2. Fälll't'l'Å'SlllH/It'l ”('/l gra/1lis/tupsarbt'te

Flertalet remissinstanser är positivt inställda till lältverksamhet och grannskapsarbete som resurser i det sociala arbetet. Viss kritik riktas dock mot utredningens sätt att beskriva arbetsformerna. vilket anses kunna leda till en styrning som inte går att förena med de frivilliga initiativ som utgör grundvalen för en framgångsrik verksamhet på detta område. [ linje med denna invändning understryker flera remissinstanser behovet och värdet av ett nära samarbete mellan socialtjänsten och föreningslivet i arbetet på fältet. _

Brutlsli'irebyggunde rådet finner att faltverksamhet och grannskapsar— bete är av central betydelse från förebyggande synpunkt och att utveck- lingen av dessa arbetsmetoder bör förstärkas. Rådet vill dock understryka vikten av att arbetsomradem-t inte avskärmas från den mer individinriktade delen av socialtjänsten. Erfarenheten har enligt rådet visat att konkurrens- förhållanden har kunnat uppstä inom socialförvaltningen mellan t. ex. falt- verksamhet och utrednings/behandlingsverksamhet. De skilda arbetsme- toderna har ibland varit orsak till att socialarbetarna haft olika uppfattning- ar om sina resp. ansvarsområden. Detta har i sin tur fått till följd endera att man dubbelarbetat eller att ('_'mskvärda insatser inte alls kommit till stånd. Förebyggande synpunkter betonas också av riksåklagarwr. som menar att grannskapsarbete är av stor betydelse då det gäller att motverka kriminali- tet och annat asoeialt beteende. Riksåklagaren anser att en ökad satsning på detta område därför är angelägen.

Även .S'mulsrullr kommun ger uttryck för en odelat positiv inställning till fält- och grannskapsarbete. Kommunen anför.

Prop. 1979/80: 1 95

lnom Sundsvalls socialkontor bedriver en av de. värd- och behandlings— grupper som arbetar inom sociala avdelningen ett mera okonventionellt ar- bete med sociala problem. Man har genom ett pågående försök med för- enklad socialhjälpshantering enligt SOlff—modellen skapat utrymme för att i ökad utsträckning gå ut på fältet och därmed i projektlorm pröva en del grupporicnterade metoder med samtalskontakt som grund. Man har därvid lätt olika målgrupper att aktivera sig. formulera krav pti sin omgiv— ning osv. i syfte att förbättra sin situation. Gruppen har sett detta nya sätt att arbeta som en angelägen och framkomlig väg för socialt arbete.

TCO och _S'rcrigt'x sm'ionmn/i'irlmnu' är något tveksamma till värdet av dessa verksamhetsformer och anför.

Den hittills bedrivna verksamheten med grannskapsarbete har inte va— rit helt framgångsrik. men väl gett nyttiga kunskaper. Den har bl.a. pekat på nödvändigheten av värdegemenskap. av människors behov av att känna varandra. av att känna samhörighet med sitt område och av att ha en social förankring. Den myndighetsutövade sociala kontrollen har varit ett annat hinder för en utveckling av en naturlig social gemenskap. De vunna erfa- renheterna av grannskapsarbete pekar vidare på behovet av att klarlägga socialarbetarens roll i förhållande till politikerns.

Klippans kommun anser att grannskapsarbetets funktion bör ytterligare analyseras. Erfarenheter från genomförda projekt visar enligt kommunen att man med använda metoder kan uppnå goda resultat på kort sikt. men att verksamheten stagnerar eller går tillbaka när socit-tlarbetarnas direkta engagemang upphör.

Förmingc'n Sveriges socialchefer är tveksam till utredningens beskriv- ning av grannskapsarbetet. Föreningen utgår från utredningens uttalande att detta arbete "liksom annan verksamhet inom socialtjänsten skall bedri— vas inom ramen för de mål och riktlinjer som författningarna och social— nämnden anger. Ärenden som aktualiseras i arbetet bör handläggas enligt samma principer för kompetensfördelningen i beslutsprocessen som andra ärende." Enligt föreningens mening är det varken möjligt eller lämpligt att detaljstyra den verksamhet som bedrivs inom ramen för ett grannskapsar- bete. Grannskapsarbete innebär i många fall att socialförvaltningen ställer resurser till förfogande som gör det möjligt för en grupp att bearbeta ge- mensamma problem. Detta arbete måste bedrivas på gruppens villkor och ansvar. Föreningen påpekar att det i sammanhanget även bör observeras att grannskapsarbete i många fall bedrivs genom olika organisationer. ()r- ganisationerna måste enligt föreningen i sådana fall arbeta utifrån sina egna värderingar i exempelvis politiskt och religiöst hänseende. Även SACO/SR och Sveriges socionomers riksjörbnnd reagerar negativt på det— ta uttalande av utredningen och understryker att grannskapsarbete innebär att samhället tillför resurser och på så sätt möjliggör en aktivering av olika intressegrupper men att dessa grupper själva bestämmer innehållet och tar ansvaret för verksamheten. Liknande synpunkter förs fram av bl.a. Öra- lm) och Vilhelmina kommuner.

Prop. 1979/80: [ 96

l'iislerzis' kommun instämmer med utredningen om att arbete med socia- la problem i människors närmiljö bör vara en socialtjänstens uppgift. Grannskapsarbete kan enligt kommunen sägas fylla dubbla funktioner ge- nom att dels aktivera invånarna till gemensamma insatser på ett bostads- område (grannsamarbetc). dels ge enskilda människor tillfälle till gemen— skap och sysselsättning på sin fritid. Många betonar också de möjligheter till större medvetenhet om strukturella sammanhang som deltagande i så- dana aktiviteter kan ge, Behoven på varje bostadsområde får avgöra om ar— bete med sociala problem är meningsfullt där. Kommunen betonar dock att grannskapsarbete av flera skäl är omdiskuterat både med hänsyn till mål och metoder. De problem som kan uppstå på ett område är i första hand en angelägenhet för dem som bor på området. l många fall kan det emellertid vara nödvändigt att utomstående tar initiativ för att organisera ett arbete med sikte på lörbättringar av områdets miljö. Det behöver nöd- vändigtvis inte 'ara socialnämnden som tar sådana initiativ. Man kan ock- så tänka sig fritidsnämnd. politiska organisationer. hyresgäströrelsen eller andra. Målet bör vara att verksamheten efter hand helt ("överlämnas till de boende. De personella resurser som kan komma att friställas när vissa so- cialhjälpsärenden enligt utredningens förslag överflyttas till försäkrings— kassorna bör enligt kommunens mening kunna användas till fält- och grannskapsarbete i människors närmiljö. De delmål som skall gälla kan va- ra mer eller mindre ambitiösa och ifråga om metoderna återstår mycket av utvecklingsarbetet. Eftersom arbetsformema också är friare än i det tradi- tionella socialarbetct anser kommunen att det är viktigt att det skapas ga- rantier för att verksamheten hålls inom ramen för de mål och riktlinjer som lagstiftningen och socialnämnden anger. Kommunen framhåller också att det bland förvaltningens personal finns vissa betänkligheter inför socialar- betarens roll som grannskapsarbetare eftersom i den finns inbyggd dubbla funktioner. Dels den som traditionell socialarbetare med inslag av social kontroll. dels den som uppsökande. förebyggande och aktiverande. Det kan vara svårt att förena dessa roller eftersom socialarbetaren —- samtidigt som han ställer sina tjänster till förlbgande för de boende — kan nödgas ini— tiera tvångsåtgärder i t.ex. barnfamiljer.

LO anser att organisationslivets insatser inte värderats tillräckligt väl när det gäller utredningens behandling av fält- och grannskapsarbete. Det fria organisationslivet har enligt LO:s mening gjort och gör mycket stora sociala insatser i bostadsområdena. Tyvärr är erfarenheterna av samhälle- ligt grannskapsarbete ofta att det skett i konkurrens med föreningslivet i stället för som stöd till det. LO anser att en första utgångspunkt bör vara att allt falt— och grannskapsarbete skall bygga på de resurser som redan finns i bostadsområdena. främst genom föreningslivet. Sådana insatser har större förutsättningar att lyckas eftersom de bygger på människornas egna aktiviteter. Dessutom kan de begränsade kommunala resurserna användas på ett effektivare sätt än att anställa egen personal när det redan finns

Prop. 1979/80: 1 97

engagerade föreningsledare i området. Stödet bör dock vara selektivt. dvs. ges till sådana organisationer som arbetar efter de mål utredningen satt upp för socialtjänsten som sådan i målparagrafen.

Malmö kommun framhåller betydelsen av att grannskapsarbete drivs i nära samarbete med folkrörelser och föreningar. Det är enligt kommunens mening först genom ett aktivt deltagande i en organisation som människor kan förändra och påverka sin situation och omgivning. Det bästa sättet att arbeta med sociala problem i samhället är att möjliggöra för folkrörelser och föreningsliv att nå alla grupper. Kommunen påpekar vidare att grann- skapsarbete är en tämligen ny verksamhetsform och att erfarenheterna är blandade. Kommunen tror dock att med stöd av vunna erfarenheter grann- skapsarbetet bör kunna bli mer framgångsrikt än hittills. Det har exempel- Vis visat sig att kontakt och gemenskap främst utvecklas ur en värde- eller intressegcmenskap. att man känner samhörighet med sitt område. att man Vet något om varandra och att det finns sociala situationer som underlättar möten mellan människor. Sådana egentligen ganska självklara förhållan- den bör enligt kommunen bilda basen för hur man planerar insatserna.

Vikten av att grannskapsarbete bedrivs i nära samarbete med organisa- tionslivet understryks även av Skövde och Vara kommuner samt Lönkens Kamrarjörbuna'.

Hänvisningar till S7-3-2

  • Prop. 1979/80:1: Avsnitt 8.1

7.2.3. Uppsökande verksam/ml

ingen remissinstans ifrågasätter värdet av en fortlöpande uppsökande verksamhet. Risken för konflikt mellan en sådan verksamhet och integri- tetssynpunkter påtalas emellertid av flertalet remissinstanser. [ några re- missvar föreslås att verksamheten skall begränsas till riskgrupper eller lik- nande.

Riksåklagaren och brotrs/ön'byggande råder betonar — liksom i fråga om grannskapsarbete — vikten av uppsökande verksamhet i förebyggande syfte. Föreningen Sveriges sacriult'liq/br och Svenska Diukonsiillskupet finner det tillfredsställande att begreppet uppsökande verksamhet har getts en definition. som i korthet innebär att verksamheten så långt möjligt skall vara fri från uppspårande och kontrollerande moment. Även Linköpings kommun betonar vikten av att verksamheten inte blir av uppspårande na- tur. TCO. Sveriges socionont/örbund och Malmö kommun noterar med tillfredsställelse att utredningen vid beskrivningen av den uppsökande verksamheten har övergett tanken på att samla information om människor utifrån någon "kriskatalog". Helsingborgs kommun konstaterar att utred- ningen genom att insortera uppsökande verksamhet under strukturinrikta- de insatser betonar den uppsökande verksamhetens generella positiva be— tydelse när det gäller kartläggning och analys av den sociala situationen samt information till medborgarna om deras rättigheter. Medborgarnas eg— na intressen och behov skall styra verksamhetens utformning. Ett sådant 7 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr. !. DelB

Prop. 1979/80: 1 98

synsätt stämmer enligt kommttnen väl överens med socialtjänstens inrikt- ning i övrigt.

Huttdikapp/i")"rhtttic/t'Its t"('Illl'llIÅt)!)llllilll; anser att en effektiv uppsökan- de verksamhet är en förutsättning för att de grupper i samhället som i olika avseenden har det sämst ställt — hit hör handikappade -- skall få informa— tion om sina rättigheter och mi'iiligheter att fa sina behov tillgodosedda. Kommittén framhåller vidare att den uppsökande verksamheten är väsent- lig ocksa för den hchtwsinventering som mäste utgöra grunden för all pla— nering inom kommunen. lin bristfällig uppsökande verksamhet ger en skev bild av förhz'tllandena och därmed ett felaktigt planeringsunderlag. Dr Itun- dikapptttlcs rikxji'irbtttttl OCh Rt'k.s_/i"irbttttdet _li'jr hjälp ät läkt'm('t/elsmiss- hrttkurc betonar att behovet av uppsökande verksamhet är mycket stort och anser att man i framtiden mäste satsa mycket mer på denna verksam- hetsform. Sveriges _lolkln'nxionäretur rikr/i'irbtmd är av uppfattningen att den uppsökande verksamhet som bedrivs i dag inte fungerar helt tillfreds- ställande. Utredningens förslag att den skall göras mer kontinuerlig och systematisk tillstyrks därför av förbundet. Enligt förbundets mening borde alla (ai-äringar t. ex. tillfrågas om något vårdbehov föreligger eller om ve- derbörande önskar besök av representant för socialnämnden. Med jämna mellanrum borde därefter en allmän kollationering av vårdbehovet göras.

Statskontoret utgar frän utredningens uttalande att den uppsökande verksamheten skall ges en bred inriktning och rikta sig till alla grupper där särskilda behov kan tänkas förekomma. Det är enligt statskontorets upp- fattning viktigt. av såväl integritetsskäl som av ekonomiska skäl. att en mer aktiv uppsökande verksamhet begränsas till närmare preciserade risk- grupper inom resp. målgrupp. Riks-rvrisioner'kat ger uttryck för samma uppfattning och anser att det i fråga om grupper. som inte bedöms vara på- tagliga riskgrupper. bör räcka med mer allmän information om vilka stöd-. vård— och hjälpåtgärder socialtjänsten kan erbjuda.

Botkyrka kommun anser för sin del att socialvården i dag varken har re- surser. metodik eller kunskaper för att bedriva uppsökande verksamhet. Frågan är enligt kommunen om en uppsökande verksamhet som bedrivs från en instans med myndighetsprägel kan uppnå resultat som står i pro- ponion till nedlagda arbeten. om man inte med uppsökande verksamhet menar någon form av kartläggning av problem i vissa områden. vissa grup- per av människor etc. och som sker utan att den enskildes integritet störs eller inkräktas. Enligt kommunens uppfattning bör en uppsökande verk- samhet som ter sig meningsfull i stället utgå från andra kriterier och andra strukturer — skolor. olika typer av institutioner. fria organisationer med fungerande lokal verksamhet i form av gruppverksamhet och egen uppsö— kande verksamhet som t. ex. hyresgästorganisationer i bostadsområdena. fackföreningar på arbetsplatserna. Länkrörelse- och Verdandiverksamhet. Med dessa bör ett frivilligt samarbete kunna ske frän socialtjänstens sida. SkD/Öl'l'l'.VI_VI'('/.S'l'/1 är av samma uppfattning såvitt gäller förhållandet mel-

Prop. 1979/80: 1 99

lan socialtjänsten och skolan och påpekar att man i skolan kommeri kon— takt med bam och ungdomar med sociala problem. Skolöverstyrelsen an— för vidare.

För skolans del gäller uppsökande verksamhct också uppsökande stu- dic- och yrkesorienterande verksamhet (SYO). Den tidsperiod då ungdo- marna lämnar grundskolan och går över till gymnasieskolan alternativt väl- jer att inte gå över — är ytterst betydelsefull. SYO-personalen skall genom sin uppsökande verksamhet ta personlig kontakt med alla som lämnar grundskolan. l syssclsättningsutredningen föreslås i lntensifierad arbets- förmedling för ungdom att man bl. a. i "vägledningsgrupper". vari social- tjänstpcrsonal kan delta. skall samverka till den unges bästa. Skolöversty- relsen menar att socialtjänsten dels i den uppsökande verksamheten. dels även i andra sammanhang bör arbeta mer i nära kontakt med skolans ele- ver och personal.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län konstaterar att socialnämnden enligt den gällande socialhjälpslagen skall tillse. att den som vistas i kom- munen erhåller den omvårdnad som med hänsyn till hans behov och för- hållandena i övrigt kan anses tillfredsställande. Nämnden skall göra sig väl förtrogen med den enskildes behov av omvårdnad och verka för att detta blir tillgodosett. Dessutom åligger det nämnden att sörja för att den som finnes vara i behov av hjälp erhåller socialhjälp. Länsstyrelsen anser att det inte är troligt att alla nämnder kunnat leva upp till dessa lagens inten- tioner om en uppsökande verksamhet. men de har funnits som ett mål för det sociala arbetet. Enligt 8.5 i förslaget till socialtjänstlag skall social- nämnden '"i den uppsökande verksamheten upplysa om socialtjänsten och erbjuda grupper och enskilda sin hjälp". Den uppsökande verksamheten har enligt länsstyrelsens mening nu utformats som en betydligt mer passiv verksamhet än som följer av gällande socialhjälpslag.

Sm'ialstyrelsen finner att det råder delade meningar om vad begreppet uppsökande verksamhet skall stå för. Det finns risk för att ordet "uppsö- kande'" fattas som uppspårande och att verksamheten därmed karaktärise- ras som en negativ social kontroll från samhällets sida. Styrelsen anser därför att det är viktigt att innebörden i begreppet klarläggs och att tonvik- ten därmed läggs på förmedling av information om socialtjänstens möjlig- heter att erbjuda olika tjänster. — Andra remissinstanser som betonar att förmedling av information bör utgöra det viktigaste inslaget i en uppsökan- de verksamhet är Håbo. Skövde. Vara och Örebro kommuner.

Frågor om förhållandet mellan en uppsökande verksamhet av det slag som utredningen beskriver och skyddet för den personliga integriteten be- rörs av flera remissinstanser.

Datainspektionen är av den uppfattningen att utredningen har tagit allt för lätt på integritetsproblemen i detta sammanhang och utvecklar denna ståndpunkt på följande sätt.

Prop. 1979/80: ] [()0

För att en uppsökande verksamhet skall fungera krävs att de sociala myndigheterna på något sätt skaffar sig kännedom om var deras insatser skall göras. Nära till hands ligger då att uppgifter om detta skaffas från andra myndigheters register eller att hos de sociala myndigheterna själva samlas information till hjälp i den delen. lätt sådant utnyttjande av andra register eller uppbyggnad av egna "informalionsbankcr" iform av register eller på annat sätt kan inte godtas från integritetssynpunkt. Datainspektio- nen vill här peka på tvä nagot uppmärksammade "fall”. Härom året lade några forskare fram förslag om att vissa uppgifter om personer skulle sam- las in och registreras för att man från dessa skulle kunna få fram presumti- va självmordsfall och hinna ingripa och förebygga självmord eller försök därtill. Även om detta kan vara vetenskapligt motiverat får det med hän- syn till integritetsriskerna anses betänkligt. Ett annat exempel är att en kommun ville ha löpande uppgifter beträffande samtliga kommuninnevå- nare från försäkringskassan i kommunen. vilka skulle kunna "vara bra att ha” för att planera den sociala uppsökande verksamheten. Datainspektio- nen anser att starka integritetsskäl talar mot båda de angivna förfarandena och anser det vara stor risk för att liknande synpunkter skulle göra sig gäl- lande om socialtjänsten kom att syfta till en långtgående uppsökande verk- samhet. l')atainspektionen delar de farhågor som framförts av vissa remiss- instanser i anslutning till utredningens principbetänkande och som föran- lett ett avståndstagande från verksamhet som kan leda till registrering av "människor som i vissa avseenden avviker från en tänkt idealbild av nor- mal personlighetsutveckling". Uppsökande verksamhet kan givetvis inte helt undvaras men bör av hänsyn bl. a. till den personliga integriteten bc— gränsas i förhållande till utredningens förslag. Det kan dessutom komma att stå i strid mot utredningens tankar om ett förtroendefullt samarbete mellan sociala myndigheter och enskilda om myndigheterna söker upp den enskilde och under frivillighet — som helt visst stundom är skenbar — ger vård och hjälp som inte har efterfrågats. Förtroendet—ull samverkan. som från integritetssynpunkt är högst eftersträvansvärd. synes förutsätta mått- fullhet från myndigheterna i nu behandlade avseenden. Utredningen har för övrigt uttalat. att med hänsyn till att stöd och hjälp skall lämnas endast vid samtycke det inte föreligger behov av att vid vite kunna kalla den en- skilde till socialnämnd eller behov av befogenhet för nämnden att göra hembesök. Detta står i samklang med vad utredningen yttrat i specialmoti- veringen till 12 & socialnämndslagen. Behovet av en långtgående uppsökan- de verksamhet torde kunna begränsas om de sociala myndigheterna ges möjlighet att arbeta i små enheter med lämplig lokalisering. Datainspektio- nen anser det vara väsentligt att arbetet bedrivs på ett sådant sätt. Möjlig- heten att utnyttja sociala distriktsnämnder bör härvid beaktas. Också en vidsträckt information om socialtjänsten och den enskildes rättigheter. därvid alla tänkbara kanaler utnyttjas. kan antas ha goda effekter. Dess— utom bör inte effekten av en allmän samhällsinformation förringas.

L() anser att den uppsökande verksamheten är ytterst väsentlig för att framförallt tillgodose de sämst ställdas behov av vård och service. Enligt LO:s mening är det emellertid mycket väsentligt att människomas rätt till personlig integritet respekteras och att den uppsökande verksamheten där— för äger rttm i form av ett erbjudande av samhällets sociala tjänster. Det får inte bli så att människor påtvingas uppfattningar och service sotn kommu-

Prop. 1979/80: 1 lt)!

nen tillhandahåller. Då förfaller mycket av utredningens egen ide' med so- cialtjänsten. frihet och frivillighet. l.() betonar vidare att det är den enskil— de själv som skall avgöra hur han vill'leva'sa länge det inte "går ut över and- ra.

Kommunfi'irbundcr understryker att individens fundamentala rätt att själv ha inflytande över sin situation till fullo skall respekteras även om detta innebär att man kommer i konflikt med syftet bakom den uppsökan- de verksamheten.

Si't'nska läkaresällskapet påpekar att uppsökande verksamhet från so- cialtjänsten bör bedrivas mjukt och i en positiv anda. Man måste dock be- tona socialtjänstens absoluta skyldighet att söka upp familjer som undvi- ker kontakt med barnhälsovård. skolhälsovård. barnmedicinsk och ibland barn- och ungdomspsykiatrisk expertis. [ dessa fall måste den uppsökande verksamheten intensifieras och barnens behov av skydd gå före föräldrar- nas behov av bevarad integritet. Ansvaret här vilar på socialtjänsten. då barnavårdscentralens karaktär av frivillig sökinstans ej får förändras. Från barnavårdscentralens sida fordras dock en noggrann individuell bedöm- ning av varje familj innan ärendet rapporteras till socialtjänsten: man mås- te kontrollera att familjen ej har skäl att utebli från barnavårdseentral. så- som t.ex. regelbundna kontroller på barnklinik eller barnpsykiatrisk kli- nik. vilket kan göra barnavårdscentralkontroller onödigt belastande. Hu- vudprincipen bör dock vara att även sjuka och handikappade barn går på ordinarie barnavårdscentralsbesök.

Andra remissinstanser som i detta sammanhang betonar vikten av skydd för den personliga integriteten ärjustiriekanslt'rn. länsstyrelserna i Stock- holms. Jönköpings och Kronobergs län. Klippans och Malmö kommuner samt Länkens Kunzrai/Örbund.

7.3 Allmänt inriktade insatser

7.3.3. Arbete oeltjl'irsörining

De stora flertalet remissinstanser lämnar Utan erinran utredningens syn- punkter och förslag i fråga om socialtjänstens verksamhet för arbete och försörjning. De få som yttrar sig godtar i stort sett vad utredningen sä- ger i denna fråga. Flera remissinstanser menar emellertid att utredningen ' är för knapphändig och inte ägnar frågan tillräcklig uppmärksamhet.

S_vsselsättningsutredningen anser således att utredningen ger sysselsätt- ningsfrågorna ett litet utrymme i betänkandet. Av totalt över tusen sidor ägnas ca fem sidor åt arbetsmarknaden. Enligt sysselsättningsutred- ningens uppfattning återspeglar denna avvägning en underskattning av ar- betets betydelse för de enskilda människornas sociala välfärd. En väsent- lig förklaring till att många människor behöver hjälp av socialvården är att de förlorat sina arbeten. att kontakterna med arbetsmarknaden har upp- hört och att de sedan har svårt att få ett nytt arbete. Socialutredningen bor- de mot denna bakgrund ha ägnat betydligt större utrymme åt frågan om hur utslagning från arbetsmarknaden skall förhindras och de sociala myndighe- ternas roll i detta sammanhang. Samtidigt borde man också ha tagit upp ungdomens sysselsättningsförhållanden. speciellt arbetslösa ungdomar med socialmedicinska problem. Det är enligt sysselsättningsutredningens mening likaså anmärkningsvärt att socialutredningen förbigår arbetets be- tydelse i rehabiliteringen av personer med olika typer av handikapp. inte minst psykiska och socialmedicinska. Försiikringsanställdas_lörbund och Försiikringskasscförbundet framför liknande synpunkter och betonar i si- na yttranden arbetets betydelse vid rehabilitering av människor med olika handikapp.

Håbo, Kalmar och Västerås kommuner ansluter sig till uppfattningen att utredningen har gett ett för litet utrymme åt sysselsättningsfrågorna. Väs- terås kommun saknar för sin det särskilt en analys och beskrivning av vad som kan göras av kommunerna för att bereda t.ex. arbetslös ungdom sys- selsättning. Utredningen borde enligt kommunens mening ha inbegripit oli- ka former av beredskapsarbetc för ungdom som en socialtjänstens uppgift. Även Stenungsunds kommun anser att frågor om sysselsättning för ung- dom bör falla inom ramen för det kommunala ansvaret.

Linköpings kommun framhåller att arbetslöshet i många fall kan vara in- ledningen till social missanpassning. missbruk m.m. Kommunen ser det

Prop. 1979/80: 1 118

därför som en angelägen uppgift för socialtjänsten att bidra till att öka möj- ligheterna för den enskilde att försörja sig genom eget arbete. Insatserna kan dels vara individinriktade. t.ex. biträde vid arbetsanskaffning. för- medling av utbildning osv. Dessutom krävs dock mera allmänt inriktade insatser. såsom att undanröja förvärvshinder genom utbyggd förskole- och fritidsverksamhet. tärdtjänst (för handikappade) osv. Genom strukturin- riktade insatser bör socialtjänsten slutligen i möjligaste mån underlätta och möjliggöra för den enskilde att inneha ett arbete. Det är enligt kommunen viktigt att socialtjänsten pekar på och hos berörda myndigheter och be— slutsfattare medvetandegör den stora betydelse tillgång till arbete har för den enskilde. förutom för möjligheterna till försörjning även för den soci— ala situationen i övrigt.

LO påpekar att socialtjänstens möjligheter att göra insatser för att skapa arbetsmöjligheter för de människor som har sociala problem är begränsa- de. Här är det enligt LO framför allt den allmänna ekonomiska politiken. arbets- och näringspolitiken som är av betydelse. Dessutom bör trygghets- lagarnas betydelse för en tryggad sysselsättning för människor med sociala problem uppmärksammas. LO menar att socialtjänstens viktigaste uppgif- ter ligger i att vara kontaktorgan med arbetsförmedling och arbetsvård. När det gäller socialtjänstens uppgifter för att skapa arbete måste det enligt LO betonas att det inte bara är för försörjningens skull. Arbetets värde i sig är minst lika viktigt. Att ha ett arbete skapar självkänsla och gemen— skap med andra. Att inte ha ett arbete upplevs av de flesta som att man blir placerad utanför samhället och gemenskapen med medmänniskorna. Liin- kens Kummljörbuml för fram liknande synpunkter.

7.3 .4 .S'jii/vsliimligt boende m.m.

Synpunkter på förslaget i denna del redovisas i kap. 9 Äldreomsorg och kap. l0 Omsorg om personer med handikapp.

7.3.5. Socialjour

Remissinstanserna understryker värdet av en väl utbyggd social jour. l främsta rummet nämns verksamhetens betydelse från förebyggande syn- punkt. Några remissinstanser framhåller dock att verksamheten blir re- surskrävande. Förutsättningarna för mindre kommuner att anordna verk- samheten berörs i några remissvar.

Kriminu[rårdsstyre/sen noterar med tillfredsställelse att utredningen så kraftigt betonar behovet av en utvecklad jour- och beredskapsverksamhet i socialtjänsten. Styrelsen påpekar att kriminalvården som ett led i förverk— ligandet av normaliseringsprincipen strävar efter att tillgodose klienternas behov av stöd och behandling genom att anlita samhällets allmänna servi- ceorgan. bl. a. den kommunala socialvården. Brister på fungerande social- jour i många. även vissa större kommuner. har föranlett frivården att för sina klienters räkning upprätthålla viss social service. som eljest ankom-

Prop. 1979/80: 1 119

mer på kommunen. Kriminalvardsstyrelsen har inlett viss försöksverk- samhct med förstärkt frivård. som bl.a. innebär att fältarbetet utsträcks till kvällstid. 1 den mån denna försöksverksamhct kan utvecklas och perma- nentas erbjuds goda möjligheter till samverkan med socialtjänsten. särskilt om jour- och beredskapstjänsten utvidgas i enlighet med utredningens för- slag. På vissa håll kan det enligt styrelsen visa sig ändamålsenligt att två el- ler tlera närliggande. små kommuner anordnar gemensam socialjour. Riks- åklagaren anser för sin del att utredningens förslag om inrättande av sär- skild jourverksamhet inom socialtjänsten är i hög grad beaktansvärt.

Brottsji'n'ehyggande rådet vill. speciellt beträffande barn- och ungdoms- gruppen. förstärka utredningens ställningstagande för social jourverksam- het. Rådet anför.

Mot bakgrund av en undersökning om handläggning av ungdomsmål. som BRÅs arbetsgrupp för barn- och ungdomsfrågor genomfört (Rapport 1977: 6). och ett studium av 1975 års unga lagöverträdare i S-bergs kom- mun. som gjorts inom BRÅs utvecklingsenhet (Kansli-PM 1976121). fram- står behovet av socialjour än tydligare. Enligt 16% 2 st. förundersöknings- kungörelsen har polisen skyldighet att underrätta barnavårdsnämnden. bl. a. för att ge den möjlighet att genom ombud närvara vid förhör med un- derårig. Detta torde mycket sällan kunna ske i verkligheten. BRÅ anser att det från förebyggande synpunkt är väsentligt att kontakten mellan den unge. föräldrarna och socialtjänsten kommer till stånd snabbt. Enligt BRÅs undersökningar tar det ofta alltför lång tid från det att polisen upptäckt att en ung person begått en lagöverträdelse och till dess anmälan registreras hos nämnden. Samma förhållande gäller tidsutdräkten mellan anmälnings- dagen och dagen för handläggarens första kontakt med den unge eller för- äldrarna. Detta är olyckligt av flera skäl. Vi vet inte vilka påfrestningar som väntetiden kan innebära för ungdomar eller föräldrar. Vi vet däremot att tidigt insatta hjälpåtgärder och snabba reaktioner på överträdelser har positiva värden. En jourverksamhet. eller åtminstone en snabbare hand- läggning, skulle i dessa fall ha stor betydelse. Samtidigt skulle informa- tionsbehovet när det gäller delmålet att ge kunskap om socialtjänsten och om rättigheter och skyldigheter kunna täckas just när det är akut och när informationen kanske bäst kan tas emot. En direkt presentation av hjälp- möjligheterna bör ge positivare resultat än en social kontakt llera veckor eller månader efter det att något hänt. Framför allt gäller detta för de famil- jer som tidigare inte känner till eller är kända av socialtjänsten.

SkolöverstyreIsen anser att det är synnerligen angeläget att behovet av en allmän social jour tillgodoses på ett tillfredsställande sätt i kommuner- na. lnte minst behöver barn och ungdomar kontakt och hjälp i olika akuta problemsituationer som inträffar efter skoldagens slut då personalen har lämnat skolan.

Svenska läkaresällskapet menar att behovet av socialjourtjänst ur barn- synpunkt mäste betonas ytterligare. Nu införs många akuta fall till barn- medicinsk och barnpsykiatrisk jour. näri stället akuta insatser från social- tjänsten erfordras. Det kan vara fråga om fysisk barnmisshandel eller so-

Prop. 1979/80: 1 120

matisk sjukdom hos barnet. där ett omhändertagande—beslut fordras för att utredning och adekvat åtgärd skall kunna vidtas. I andra fall måste barnet omhändertas akut för att skyddas från en farlig omgivning. [ mänga kom— muner har man stundom svårt att nå ordföranden i socialnämnd eller an- nan. som han har delegerat för omhändertagandebeslut — i synnerhet un- der långa helger eller under högsommaren. En akut social utredning behö- ver ofta påbörjas direkt innan tidsperspektiv och informella personkontak— ter kan förändra muntliga rapporter och vittnesmål. Detta framhålls ofta från länsåklagare och polis som i barnmisshandelsmäl stundtals anser sig för sent inkopplade. på grund av att den medicinska och sociala utredning- en tagit för lång tid. beroende på mellankommande helgdagar. Läkaresäll- skapet påpekar vidare att vissa barnavdelningar och barnpsykiatriska kli- niker ibland i brist på socialjour får ta in barn som ej fordrar medicinsk ut- redning, endast för att "bereda tak över huvudet"". Detta ansvar åvilar so- cialtjänsten och det måste anses fel att placera sådana barn i sjukhusmiljö. när de huvudsakligen behöver emotionellt stöd.

Lt'insslyrelsen i Stockholms län anser att det följer av kommunens yt- tersta ansvar att kommunens service ständigt finns tillgänglig genom social jour. Länsstyrelsen framhåller att den i sin tillsyn regelmässigt har verkat för en uppbyggnad av social jourverksamhet i länets kommuner. Från poli- siärt håll har länsstyrelsen erfarit en efterfrågan på större sociala resurser under helger och icke kontorstid bl. a. med hänsyn till intentionerna i lagen om tillfälligt omhändertagande (LTO). Det blir enligt länsstyrelsens upp- fattning med den nya lagstiftningen än mer angeläget att behovet av en all— män social jour tillgodoses på ett tillfredsställande sätt i kommunerna. Mindre kommuner bör enligt länsstyrelsen kunna gå samman och klara detta gemensamt.

Länsstyrelsen i Kronobergs län vill kraftigt understryka behovet av so- cial jour för såväl äldre som yngre människor i krissituationer inte minst med tanke på att tillämpningen av lagen om tillfälligt omhändertagande (LTO) och lagen om omhändertagande av berusade personer m. m. (LOB) förutsätter snabbt insatta sociala åtgärder. Länsstyrelsen i Kalmar län framför liknande synpunkter. Andra remissinstanser som betonar värdet av en social _iour är LO. läns- styrelsen i Blekinge län. flera kommuner och Sveriges socionomförbuna'. Flera remissinstanser framhåller att den föreslagna jourverksamheten kommer att bli resurskrävande. Kalmar kommun påpekar således att sär— skilda personalresurser måste sättas in för denna uppgift. Håbo kommun menar att det för mindre kommuner med ett mycket begränsat antal social- assistenter ställer sig helt orimligt att utföra social jour med befintliga re- surser. Klippans kommun anser att behovet av socialassistentjour i första hand bör tillgodoses genom samarbete mellan flera kommuner. Även LO" är av uppfattningen att verksamheten kommer att bli mycket personal- och kostnadskrävande och menar att detta är anledningen till att den ännu inte

Prop. 1979/80: 1 121

har byggts ut så kraftigt som är önskvärt. Då den sociala jouren i praktiken kommer att betjäna många olika huvudmän är det enligt LO fråga om inte ett delat huvudmannaskap och åtminstone kostnadsansvar borde införas mellan stat. landsting och kommun.

7.4. Individuellt inriktade insatser

Remissinstansernas synpunkter på principerna för sociala insatser för enskilda och familjer och på innehållet i socialtjänstens utbud av individu- ellt inriktade insatser redovisas i huvudsak i annat sammanhang. Här hän- visas främst till 8. Rätten till bistånd. 9. Äldreomsorg. IO. Omsorg om per- soner med handikapp. ll. Principer för sociala insatser för enskilda och fa- miljer. 12. Stöd och hjälpinsatseri hemmet. 13. Vård i familjen. l4. lnstitu— tionell vård och behandling.

8 Rätten till bistånd

8.1. Allmänna synpunkter

Utredningens förslag att ge rätten till bistånd generell räckvidd och att Vidga biståndet till nya grupper tillstyrks i princip eller lämnas utan erinran av remissinstansema. Luleå kommun ser det som särskilt positivt att rät- ten till bistånd föreslås omfatta även stöd- och vårdinsatser. Länsslyrelsen i Gävleborgs län konstaterar att förslaget innebär fördelar för äldre och handikappade. Länsstyrelsen påpekar också värdet i att behovet av bi— stånd inte längre skall kopplas samman med den enskildes ekonomiska för- hållanden. Fördelarna för de äldre betonas också av LRF. Helsingborgs kommun finner att förslaget utvidgar den enskildes grundtrygghet och ska- par förutsättningar för att frigöra och utveckla hans resurser. Stockholms och Linköpings kommuner och Föreningen Sveriges socialt-hele;- framhål- ler att kommunerna får stora möjligheter att variera insatserna efter de skiftande behov som kan finnas.

Flera remissinstanser anser det särskilt betydelsefullt att den enskilde blir merajämbördig part i förhållande till myndigheterna. Sådana synpunk- ter förs fram av bl.a. Kommunförbundet och brottsfi'irebyggande rådet.

TCO och Sveriges stn'ionomfärbund menar att förslaget kommer att leda till att man i kommunerna klarare markerar de politiska ambitionerna och motiven bakom prioriteringar.

Andra remissinstanser som är uttalat positiva till förslaget är socialsty- relsen. LO. Länkens Kamrat/ärbttnd och Malmö, Stenungstmds. Öster- sunds och Vilhelmina kommuner. .

Kritiken mot förslaget rör bl. a. förutsättningarna för rätt till bistånd. Ett flertal remissinstanser anser att förslaget — som det har kommit till uttryck

Prop. l979/80:1 122 i 5 & socialtji'tnstlagen — kan tolkas så att rätt till bistånd föreligger även om den enskilde har förmåga att försörja sig 1. ex. genom eget arbete. Som re- gel vänder sig remissinstanserna mot ett sådant synsätt. Vissa andra re- missinstanser utgår från att utredningen inte har avsett att ge rätten till bi- stånd ett så vidgat tillämpningsområde och hänvisar till uttalanden i moti- veringarna till förslaget.

Liinsstvrelsen i Stoeholms [än anser att en ovillkorlig rätt till bistånd knappast kan upprätthållas generellt. Flera andra länsstyrelser och även en de! kommuner understryker att den enskilde måste ges ett eget ansvar för sin situation och att hans rätt till bistånd måste sättas i förhållande till hans förmåga att försörja sig genom eget arbete.

SAF anser att det ingenstans i betänkandet framhålls den enskildes eget ansvar för sin situation. Mot utredningens ensidiga betonande att den en- skilde har rätt att ställa krav på samhället i olika avseenden vill SAF hävda synsättet att rättigheter och skyldigheter måste följas åt. Det ligger enligt SAF en fara i att socialnämnden alltid står till reds att tillförsäkra "en skä- lig levnadsnivå" helt oberoende av vederbörandes attityd till sin försörj- ning. SAF menar att en alltför generös tolkning av socialtjänstlagen skulle kunna skapa motsättningar mellan socialhjälpstagare och andra. särskilt bland hårt arbetande låginkomsttagare. och anser det väsentligt att sam— hället hävdar arbetets värde och att motivationen till egna arbetsinsatser inte försvagas ytterligare. Härvid kommer enligt SAF givetvis även skatte- systemets utformning in i bilden.

Sveriges kommunultjiinstemannafc'irbmul understryker att socialtjäns- ten inte kravlöst bör stå till den enskildes eller gruppers tjänst utan anser att motprestationer skall fordras allt efter den enskildes egen förmåga. På detta sätt kan enligt förbundet den enskildes självkänsla höjas och förut- sättningarna för rehabilitering öka.

Socialstyrelsen. å andra sidan. anser att möjligheten att erhålla ekono- misk hjälp skall vara en rättighet för den enskilde som inte börförenas med tvingande krav. Styrelsen anser därför att krav om att ta lämpligt arbete in- te skall införas i lagstiftningen.

De remissinstanser som med stöd i motivuttalanden utgår från att rätten till bistånd skall vara beroende av den enskildes egen förmåga. understry- ker vikten av att detta anges i lagtexten. Hit hörflera länsstyrelser och kommuner. Kamnmrrätten i Göteborg betonar att det inte kan godtas att begränsningar av vad som framstår som lagstadgade rättigheter görs ge- nom motivuttalanden. Enligt kammarrättens mening bör det av förslaget också klart framgå att rätt till bistånd inte föreligger när behovet skall och kan tillgodoses genom annan än kommunen. JO anser för sin del att en så- dan begränsning som utredningen har tänkt sig inte är självklar för den en- skilde som vänder sig till socialtjänsten.

Mot den "uppfattning som nu har redovisats anför Västerås kommun att en inskränkning av den föreslagna regeln skulle ge uttryck för en mera re-

h) (.a)

Prop. 1979/80: 1 ]

striktiv hållning än vad utredningen har avsett. Den skulle enligt kommu- nen kunna leda till att den som självförvållat har råkat i en nödsituation in- te skulle ha rätt till hjälp.

l åtskilliga remissvar framhålls att 5 ä i förslaget till socialtjänstlag även i andra avseenden har getts en sådan utformning att den kommer att leda till tolknings- och tillämpningssvärigheter. Dessa synpunkter redovisas under rubriken Biståndets innehåll.

Länsstyrelsen i Örebro län framhåller att det praktiska värdet av den ut- vidgade rätten till bistånd till slut ändå kommer att bestämmas av den en- skilda kommunens resurser. Liknande synpunkter förs fram av bl.a. riks- revisitmsverket. länsstyrelsen iÄlvsborgs län. statens liantlikapprätl och Sveriges sociolog/örbund.

Flera remissinstanser anser att rätten till bistånd bör utformas så. att ga- rantier ges för en minimistandard eller liknande. Dessa synpunkter redovi- sas tillsammans med andra remissvar med liknande innehåll i avsnitt 8.3.

I några remissvar framhålls att rätten till bistånd har getts en sådan konstruktion att barnens rätt gentemot föräldrama sätts åt sidan vid en in- tressekonflikt. En samlad redovisning av remissvar som rör barnomsorg lämnas i avsnitt 7.3.2.

SACO/SR ifrågasätter om valet av termen bistånd är helt lyckad. Orga- nisationen framhåller att termen är upptagen för bistånd i u—länderna och att den ger snäva associationer till enbart ekonomisk hjälp. Enligt organi- sationen är termen "rätt att erhålla socialtjänst" lämpligare.

Hänvisningar till S8-1

8.2. Biståndets innehåll

Ett flertal remissinstanser framhåller att bi stå nd e t 5 in n e h å ll h a r getts en allt för oklar eller oprecis bestämning. Den enskilde kan därför inte få en uppfattning om sina rättigheter. Kommunerna och be- svärsmyndigheterna anses inte heller ha ett tillräckligt underlag för att be- döma biståndets omfattning.

Kammarrätten i Göteborg anser att helhetssynen och det övergripande ansvaret ställer krav på en lagstiftning som ger kommunen stor handlings- frihet vid bedömningen av vilka sociala insatser som bör sättas in. Men samtidigt som en sådan handlingsfrihet är nödvändig för socialnämnden är det enligt kammarrätten en förutsättning för den enskildes rättssäkerhet att lagen konkret anger hans rättigheter. Att i lagen precisera enskildas rättig- heter anser kammarrätten angeläget från flera utgångspunkter. Kammar- rätten anför.

Man måste t. ex. förutsätta att det kan uppkomma meningsskiljaktighe- ter mellan socialarbetare och klient i fråga om vilka sociala insatser som bör erbjudas klienten. Sett från den enskildes synpunkt måste det i sådana fall vara värdefullt att kunna hänvisa till rättigheter som finns fastlagda i lag. Om så är fallet. öppnar lagen i regel tillika en möjlighet till förvalt—

Prop. 1979/80: 1 134

ningsbesvär för den enskilde. Det betyder att han kan klaga sig till förmå- ner som socialnämnden vägrat honom. Som förslaget är utformat är det knappast möjligt att fastslå var gränsen går för medborgarnas ovillkorliga rätt till socialtjänst. Den rätt som tilläggs medborgarnai 5 5 ger visserligen intryck av att vara av mycket vidsträckt och generell natur. Av motiven framgår emellertid att rätten är avsedd att vara betydligt mer begränsad än vad lagens ordalydelse ger vid handen. Vid besvärsprövningen skall sålun- da hänsyn tas till de resurser som finns inom kommunen. En prövning med sådana hänsynstaganden kan i sämsta fall leda till att den enskilde inte får den socialtjänst som alla parter i och för sig anser att han är berättigad till. En annan ofrånkomlig konsekvens är att rätten till socialt bistånd får olika innehåll från kommun till kommun. lnom en och samma kommun kan ock- så innehållct i biståndet komma att skifta på grund av förändringar i resurs- läget eller i fråga om ambitionsnivån. Den reglering av rätten till socialt bi- stånd som socialutredningen föreslår är inte tillfredsställande från flera synpunkter. Dess innebörd är i mer än ett hänseende oklar. och den är där- igenom ägnad att ge upphov till betydande svårigheter på det rättsliga pla- net. Det grundläggande felet i den föreslagna regleringen är att den enskil- de i lag (5 ä') tillförsäkras rätt till bistånd i en omfattning som i många fall måste komma att överstiga kommunernas resurser. Särskilt gäller detta så- dana former av bistånd som tillhandahållande av barndaghem. pensionärs- bostad. färdtjänst och social hemhjälp. Det är inte tänkbart att de kommu— nala resurserna — i synnerhet på personalsidan —- skall förslå för att till- godose alla de i och för sig väldokumenterade behov som kan föreligga. Utredningen är uppenbarligen medveten om detta. Å andra sidan betonar den att den enskilde skall ha valfrihet mellan olika sociala tjänster. Svaghe- ten i den föreslagna lagtekniska konstruktionen träder i dagen inte minst när det blir fråga om överprövning av socialnämndens beslut att vägra bi— stånd av det slag som den enskilde har begärt. Liksom utredningen anser kammarrätten att en i författning föreskriven rätt till en förmån bör vara kombinerad med en i princip obegränsad klagorätt över avslagsbeslut. [ enlighet härmed föreslår utredningen i 35 5 att socialnämnds beslut i fråga om bistånd enligt 5 & skall få överklagas genom förvaltningsbesvär. Enligt ordalagen borde detta innebära att den besvärsprövande myndigheten — länsrätten. kammarrätten och regeringsrätten — skulle ha befogenhet att pröva biståndsfrågan i dess helhet. dvs. inte bara frågan om sökanden är i behov av det sökta biståndet utan även t.ex. frågan om det är riktigt att kommunen saknar resurser för att tillgodose hans behov eller frågan om han skall komma i åtnjutande av kommunens begränsade resurser på om- rädet framför någon annan som också har liknande behov. Utredningen har visserligen uppmärksammat dessa problem och gjort vissa uttalanden om hur de skall lösas. uttalanden som knappast i allo kan anses stå i över- ensstämmelse med lagtexten. Emellertid är uttalandena också sinsemellan motsägelsefulla och ger därför inte någon tillfredsställande ledning för att lösa svårigheterna. Sålunda heter det å ena sidan att besvärsprövningen skall "omfatta jämväl frågan om vilka åtgärder som bör vidtas för att till- godose den enskildes behov" samt att "denna bedömning sker på grund- val av vad i målet blivit upplyst om den enskildes behov och om de resur- ser söm ftnns inom kommunen”. Å andra sidan framhålls att prövningen "i princip inte skall leda till att frågor som gäller hur tillgängliga resurser inom t. ex barnomsorgen skall fördelas mellan kommunmedlemmarna förs in under länsrättens prövning". Men om nu sökanden bestrider riktigheten av kommunens påstående att det saknas resurser för att bereda hans barn

Prop. 1979/80: 1 125

plats på barndaghem eller hävdar att hans barn bör beredas sadan plats framför något annat barn. Skall domstolen då i varje läge godta social- nämndens ståndpunkt och t.ex. konsekvent avvisa bevisning eller annan utredning som klaganden vill åberopa till stöd för sin ståndpunkt? En så— dan utformning av en domstolsmässig besvärsprövning är enligt kammar- rättens åsikt orimlig.

Enligt kammarrättens mening bör problemet lösas på det sättet att man begränsar rätten till socialt bistånd till att gälla. förutom ekonomiska be- hov, elementära behov på äldreomsorgens. barnomsorgens och handi- kappomsorgens områden. När det gäller sådana behov förutsätter kam- marrätten att tillhandahållandet av socialt bistånd inte skall hindras av re- sursknapphet. .

När det däremot gäller andra former av socialt bistånd — bl. a. sådana som är starkt beroende av tillgången på personal —- måste man enligt kam- marrätten ge lagstiftningen en annan utformning. T. ex. kan man föreskri- va en skyldighet för kommunerna att tillhandahålla Sociala tjänster av olika slag i den omfattning som kan anses motsvara behovet bland invånarna i kommunen. En sådan skyldighet ger inte den enskilde kommunmedlem- men en direkt rätt till förmånen.

Kammurriz'trwz [.S'undsrull anser också att den i 5 5 i förslaget till social- tjänstlag valda uttrycksformen kan komma att skapa svårigheter vid rätts- tillämpningen och då särskilt vid besvärsprövningen. Svårigheter kan upp- stå för den enskilde som inte genom lagen får någon ledning i fråga om vil- ken typ av bistånd han har rätt till. Samma svårigheter ställs en besvärs- prövande instans inför när det gäller att avgöra vilken typ av bistånd en en- skild klagande kan vara berättigad till. Enligt kammarrättens mening måste därför det område som omfattas av förvaltningsbesVärsrätten på något sätt närmare preciseras. Detta borde kunna ske genom att i 5 & lämnas en ex- emplifierande uppräkning av de typer av bistånd en enskild är berättigad till. Härigenom vinns enligt kammarrätten dels att den enskilde får kun- skap om vilken socialtjänst han kan efterfråga och dels att besvärsinstan- serna får ledning vid prövning av besvär. Visserligen är det i ett skede av snabb utveckling på socialvårdsområdet ej önskvärt att i lagen ge en ut- tömmande reglering av de biståndstyper som skall kunna komma i fråga. Kammarrätten anser dock att intresset av att detaljreglera så litet som möj- ligt måste vägas dels mot den enskildes berättigade krav på att få veta vad socialtjänsten kan erbjuda honom och dels mot kravet på att bestämmel- serna har en sådan utformning att en överprövning inom besvärsorganisa- tionens ram framstår som meningsfull och från rättssäkerhetssynpunkt godtagbar. Oklara och oprecist utformade bestämmelser kan dessutom le- da till att tillämpningen varierar från kommun till kommun och att utrym- met för rent godtycke ökar. Utredningens mening är att kommunerna mås— te få frihet att själva utveckla sin socialtjänst och att en detaljreglering där- vid skulle kunna verka hämmande. Enligt kammarrätten kan den föreslag-

Prop. 1979/80: 1 126

na lagstiftningen dock får samma hämmande effekt om den genom sin oklarhet skapar osäkerhet och tveksamhet i rättstillämpningcn.

Kammarrätten framhåller också att kommunen skall ha ett yttersta an- svar för dem som vistas i kommunen. dvs. kommunens ansvar anknyts in- te till hemvistbegrcppct utan till den faktiska vistelseorten. Även sett ur den synpunkten är det enligt kammarrätten av värde att precisera vad som avses med bistånd enligt 5 & i socialtjänstlagen. eftersom de som ej är kom- munmedlemmar men ändå vistas inom kommunen endast har en besvärs- väg öppen. nämligen rätten att anföra förvaltningsbesvär.

Även riksrevisim1.s'verket och jlz'ra länsatf_vrr'lxer betonar att det är vä- sentligt från rättssäkerhetssynpunkt att rätten till bistånd ges en klar preci- sering.

JO framhåller att det är tillfredsställande att man lagläster en så viktig princip som rätten till bistånd. .lO vill också ansluta sig till tanken att man bör slå fast generellt att den enskilde har rätt att kräva en skälig levnadsni- vå och att socialnämnden skall lämna erforderligt bistånd för detta i former som svarar mot varje individs särskilda behov. Uppenbarligen bör en så central bestämmelse utformas på ett sådant sätt att den inte leder till alltför stora tillämpningssvårigheter. Den föreslagna utformningen — rätt till bi- stånd för sin försörjning och sin livsföring i övrigt — är emellertid enligt JO mycket vag och kan tänkas avse snart sagt vilka behov som helst. Den ger snarast uttryck för en önskan att ange mål också för socialtjänstens indi— vidinriktade verksamhet. Däremot ger den inte mycket ledning för den praktiska tillämpningen och avgränsningen av socialtjänstlagen. JO menar att man därför kan förutse betydande svårigheter för kommunerna och be- svärsmyndigheterna när det gäller prövning av frågor om rätt till bistånd. Enligt J():s mening bör man sträva efter att bättre precisera vilka typer av behov som kan grunda rätt till bistånd.

JO pekar vidare på att förslaget inte innehåller några bestämmelser vari- genom kommunen åläggs ett direkt ansvar för att erforderliga hjälpinsatser kommer till stånd i det enskilda fallet. JO förmodar att socialutredningen har ansett detta följa bl. a. av den föreslagna rätten till bistånd och av de grundläggande principerna för socialnämndens verksamhet. Enligt J():s mening bör dock kommunens ansvar för att väsentliga individuella hjälp- behov blir tillgodosedda. klargöras genom en uttrycklig anvisning i lagen, inte minst därför att lagen kommer att tillämpas och läsas av många som saknar juridiska insikter. Frånvaron av bestämmelser som anger social— nämndens ansvar för att erforderliga åtgärder vidtas i enskilda fall blir en- ligt JO särskilt påfallande vad gäller barnavården.

Komnumförbmnlct betonar att biståndets'innebörd måste klargöras yt- terligare eller kommunerna ges garanti att själva få utforma och närmare ' konkretisera innehållet i biståndet. Ett stort antal remissinstanser kritiserar den bestämning av biståndets innehåll som har kommit till uttryck genom begreppen "skälig lev- nadsnivå" och "livsföring i övrigt".

Prop. 1979/80: 1 127

Komnumjiirbundt't uppfattar begreppet "skälig levnadsnivå" som syn- nerligen diffust. Exempel på problem som kan uppkomma utan en klar de— fmition är enligt förbundet om den enskilde har rätt till 'en levnadsnivå som han tidigare har haft eller om den skäliga levnadsnivån innebär en minimi- nivå. som eventuellt blir olikartad beroende på var man är bosatt.

Sveriges ji>lkpt'nsionärcrs riksförbund påpekar att den levnadsnivå som anses skälig i en kommun ofta inte är skälig i en annan. Förbundet framhål- ler som exempel att det kommunala bostadsbidraget i storlek varierar yt- terst kraftigt från kommun till kommun.

Svenska Diakmmällsku/u't anser att begreppet "skälig levnadsnivå" måste relateras till mera konkreta begrepp och definierats för att bli me- ningsfyllt. Sällskapet ifrågasätter om inte generella regler måste ställas upp för biståndets innehåll och påpekar att resultatet i så fall inte blir helt olikt nuvarande detaljerade lagstiftning.

Också Stockho/m_s- knmmun och Föreningen .S'vt'rigar .s'ut'iult'hq/k'r anser att levnadsnivåbegreppet måste relateras till mera konkreta begrepp. En- ligt dessa båda remissinstanser kan detta enligt förslaget ske endast genom att en praxis utformas med hjälp av besvärsinstitutet. Man anser att detta kommer att leda till det otillfredsställande förhållandet att frågan om en- skilda skäliga levnadsvillkor. som är en fråga av socialpolitisk karaktär. kommer att avgöras av domstolar med utgångspunkt från ett juridiskt be- traktelsesätt. Även S veriges kum/nnnaltit'instumunnq/i'irhtmc! gör sig till tolk för en sådan uppfattning.

Andra remissinstanser som från liknande synpunkter kritiserar begrep— pet "skälig levnadsnivå" är It'insstyrelst'rna i Östergötlands. .lt'inköpings. Kalmar. Hallands. l-'äsrtrtt1ttltitt(1.s' och Viisternorrlands län. Kalmar, Klip- pans och Örebro komm/mma SA (TT)/SR och Sveriges .r()('i()/tm)10r_t' riksför- bund.

TCO och Sveriges sat'ionomjör/mml menar att begreppet "livsföring i övrigt" måste utvecklas ytterligare. Detta anses nödvändigt bl. a. därför att det i början kan vara svårt att precisera bistånd på den nivå som främjar personlig utveckling och aktiv livsföring.

I ett remissvar, av Linköpings kommun. framhålls dock att närmare pre- ciseringar av rätten till bistånd kan vara svåra att göra utan att den generel- la rätt som åsyftas. i praktiken begränsas.

Frågan om förhållandet mellan 5 och 6 så i förslaget till social- tjänstlag behandlas i några remissvar. '

Kammarrätten iSundxvaIl anför att de föreslagna besvärsreglema förut- sätter att det av beslut i enskilda ärenden klart framgår om beslutet är fat- tat med stöd av 5 % eller 6 &. Enligt kammarrätten måste man därför i lag— stiftningen klarare ange vilka former av bistånd som är att hänföra till de olika paragraferna. Länsstyrelsen i.!ämtlands [(in är av samma uppfattning och sätter dessutom i fråga om det överhuvudtaget är nödvändigt med den föreslagna uppdelningen av biståndsreglema. Enligt länsstyrelsen kan

Prop. 1979/80: 1 123 förekomsten av 6 ; ha en åter-hållande effekt på kommunernas benägenhet att lämna bistånd enligt 5 s. Dessutom anser länsstyrelsen att det linns en risk för ett ”normtänkande” i likhet med det som l! s socialhjälpslagen i dag ger upphov till. Det kan således befaras att 5 s utnyttjas för bistånd upp till "normen" medan 6 & utnyttjas i övriga fall.

.S'vurigcs kommtmultiiinslt'muntta/örhund tar fasta på att bistånd enligt 5 5 skall ge en skälig levnadsnivå och frågar från denna utgångspunkt vil- ken levnadsnivå bistånd enligt 6 s skall ge och vilka funktioner ett sådant bistånd skall fylla.

Kun-unnrriittwt i Göteborg kan inte dela utredningens uppfattning att borgen inte kan komma i fråga när den enskilde har rätt till bistånd enligt 5 & utan bara när bistånd ges med stöd av 6 &. Såvitt kammarrätten har kunnat förstå ankommer det på den enskilde och socialnämnden att — när väl formell rätt till bistånd föreligger — i samråd enas om vilka insatser som skall erbjudas den enskilde. Några lagregler som begränsar valet av insat- ser finns inte och bör inte heller finnas.

Några remissinstanser anser att rätten till bistånd bör omfatta äv e n a n d ra in sat se r än de som utredningen har berört.

It'riminalvårdsstyrelsen uppfattar det som en brist att utredningen i sam— band med behandlingen av rätten till bistånd inte har berört socialtjänstens ansvar för kriminalvårdens klienter. Styrelsen anför.

All praktisk erfarenhet och några statistiska klientundersökningar visar att de flesta kriminalvårdsklienter. både i anstalter och frivård. under nå- got skede av rehabiliteringsproeesscn blir i behov av socialvårdens insat- ser. Vissa klicntundersökningar som under åren 1974—1975 utfördes av Frivårdens storstadsutredning ger anledning förmoda att mellan två tredje- delar och tre fjärdedelar av frivårdens klienter är aktuella i socialvården.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län påpekar att inget uttryckligt har angetts i socialtjänstlagen om den stora grupp med särskilda hjälp- och vårdbehov som utgör personer som missbrukar alkohol eller andra beroen- deframkaliande medel. Enligt länsstyrelsens uppfattning bör i socialtjänst- lagen uttryckligen fastslås en skyldighet att erbjuda den vårdbehövande missbrukaren lämplig hjälp och vård. Länsstyrelsen framhåller följande.

Många. särskilt större kommuner kommer säkert att ha resurser att er- bjuda hjälp och vård i olika avseenden och former. men hur ställer det sigi de mindre kommunerna? Kommer en social myndighet alltid att anse att det ankommer på myndigheten att erbjuda en alkoholmissbrukare vård utan att ha formligt stöd för detta i lagen? [ varje fall kan man befara att kommunerna utan sådant åläggande i lag inte kommer att anse sig ha skyl- dighet härtill. Detta gäller framför allt sådana kommuner där redan nu vår- den av missbrukare i vissa fall är eftersatt. För att nå denna grupp erford- ras en intensiv uppsökande verksamhet och en skyldighet härvidlag bör in— skrivas i socialtjänstlagen. ! detta sammanhang bör framhållas att missbru- karen f. n. ofta har kontakt med de sociala myndigheterna genom att han

Prop. 1979/80: 1 129

tvingas söka socialhjälp till sitt uppehälle. Dä socialhjälpen har föreslagits i betydande utsträckning bli ersatt med socialförsl'tkringstillägg. som admi- nistreras av försäkringskassan. kan det befaras att de sociala myndigheter- na ofta kommer i kontakt med missbrukama först på ett betydligt senare stadium än nu. De sociala skadeverkningarna kan då ha hunnit bli än all- varligare.

Nyktar/it'tsrörulswis lund.sji'irhuml anser att rätten till bistånd också bör ges den utformningen att det inrättas ett alkoholpolitiskt råd i varje kom- mun. På riksplanet finns nu en nämnd för alkoholfrågor knuten till social- styrelsen. Enligt förbundets mening behövs ett sådant organ i varje kom- mun. Ett alkoholpolitiskt råd skall enligt förbundet ha som uppgift att ta initiativ för att förbättra nykterhetstillståndet i kommunen. Rådet bör vara obligatoriskt och ha förslagsrätt till kommunens beslutande organ. Rådet bör få en sammansättning liknande den som socialstyrelsens nämnd för al- koholfrågor har fått. kompletterat med företrädare för de i kommunfull- mäktige representerade politiska partierna.

l.t'in.rstyrelsen iHaI/umlx [än tar upp frågan om bistånd åt utlandssvens- kar som återvänder till Sverige och framhåller följande.

En speciell hjälp åt behövande svenska medborgare. vilka som regel inte är mantalsskrivna i den kommun. där hjälpbehovet uppkommer. utgår en- ligt kungörelsen angående bistånd åt utlandssvenskar som återvänder till Sverige m.m. Detta bistånd har tre former. mottagningshjälp. starthjälp och rörelselån. Den förstnämnda administreras av länsstyrelserna och de övriga av arbetsmarknadsverkets organ. Socialutredningen har inte berört hjälpen åt utlandssvenskarna. Länsstyrelsen vill därför framhålla. att i vart fall starthjälpen bör kunna upphöra och sådan ekonomisk hjälp. som av- ses. ingå i den kommunala socialtjänsten. Frågan om upphörande av såväl starthjälpen som övriga biståndsformer enligt kungörelsen synes lämpligen böra prövas i samband med socialutredningens förslag.

Även länsstyrelsen i Kopparbergs län anser att det är en brist i utred- ningens förslag att frågan om bistånd åt utlandssvenskar som återvänder till Sverige inte har berörts. Enligt länsstyrelsens mening har man på sena- re tid kunnat röna ett visst nymomat intresse för denna biståndsform.

8.3. Socialbidrag (socialhjälp)

Socialutredningcn lade redan i principbetänkandet fram förslag om att den nuvarande socialhjälpen skulle ersättas av ett socialbidrag med starka- re inriktning på förebyggande och rehabiliterande uppgifter. Utredningen återkommer i slutbetänkandet med i stort sett samma men i vissa avseen- den mer utförligt förslag om socialbidrag. ] slutbetänkandet har utredning- en också lagt fram förslag om ett socialförsäkringstillägg (soft). som är av- 9 Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr. 1. DelB

Prop. 1979/80: ] l30

sett att minska behovet av socialbidrag till försörjningen. Remissinstanser— na har främst kommenterat förslaget om soft och gör vanligen inga erin- ringar mot den föreslagna utforn'tningcn av socialbidraget.

.S'oeiu/polilis/m .vumort/ningnlret/ningen är positiv till socialutredningens mening att behovet av socialhjälp bör nedbringas.

Prövningen och kontrollen av om rätt till socialhjälp föreligger kan upp- levas som förödmjukande av den sökande. Hjälpberättigade kan dra sig för att söka hjälp och systemet kräver stora arbetsinsatser. Vi delar utredning- ens uppfattning och ser möjligheten att minska behovet av socialhjälp som den viktigaste principiella grunden för att införa soft.

Andra remissinstanser såsom lt'insslyrelsen i Blekinge län. ansluter sig till utredningens uppfattning att en bchovsprövad ekonomisk hjälp kom- mer att behövas även i fortsättningen och att denna bör omfatta såväl för- sörjningsstöd som insatser i förebyggande och rehabiliterande syfte i enlig— het med utredningens förslag.

I.(in.rstyrelsen i Malmöhus län kommenterar utredningens förslag att den nuvarande uppdelningen i ”obligatorisk" och "frivillig" hjälp skall slopas. Länsstyrelsen anför att "nuvarande uppdelning i obligatorisk och frivillig hjälp ofta är ett hinder för ett konstruktivt socialvårdsarbete och välkomnar således att denna försvinner".

Flera remissinstanser tar upp frågor om den levnadsstandard som social- bidraget bör tillgodose och vilka normer som bör gälla.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anför följande.

Socialutredningens förslag till socialbidrag för att tillgodose behov av ekonomisk försörjning innebär en påtaglig anpassning till nyare tankegång- ar om jämlikhet och solidaritet medborgarna emellan.

Socialbidragets syfte skall vara att tillförsäkra den enskilde möjlighet till skälig levnadsstandard. uttrycker utredningen det. Detta innebär en ut- vidgning av nuvarande socialhjälps omfattning som är positiv. De personli- ga utvecklingsmöjligheter den enskilde har, kan bättre tillvaratas oberoen- de av i vilken social situation han befinner sig. De aktiva levnadsförhållan- dena förändras till det bättre. Den enskildes ekonomiska situation upphör att vara enda grunden för ett värdigt samhällsliv. Alla medborgare skall beredas lika möjlighet till ett fullvärdigt liv. Behovsprövningen förutsätts av utredningen bli enkel. Det nuvarande socialhjälpssystemet uppfattas av den enskilde som byråkratiskt och tillkrånglat. Det är därför värdefullt om tillämpningen kan förenklas. Svårigheter uppstår dock alltid vad gäller utredningssidan, varför den enskilde ändock kan komma att uppfatta ut- fåendet av socialbidrag som byråkratiskt. Att undvika en sådan utveckling kan ske genom en omfattande information till medborgarna. Länsstyrelsen delar slutligen utredningens uppfattning att ersättningsskyldighet för so- cialbidraget inte skall föreligga. Ersättningsskyldighet innebär enbart en risk för försämring av en tidigare besvärande social situation.

Prop. 1979/80: 1 131

Flera remissinstanser vill att de nuvarande normerna för den ekonomis— ka hjälpen skall utjämnas mellan kommunerna. De stöder socialutredning- ens rekommendation att anpassa normerna för socialbidraget till de före- slagna basbeloppsanknutna normerna för soft. Sådana eller liknande syn— punkter redovisar lt'iir.v.vt_vrel.ven i S'Åuruhorgs lt'in. Krmimmtli'irbundel. l"'r'it't'lrr'trgett .S'veriges .roeiule/rcf/er. .S'r'eriges sociononr/i'irlmnrl. l.(.). 'I'CO. flera kommuner som illa!/no". Örebro. Klip/mn och Högsby.

I.iim_s-tyrelsen i Älvsborgs län anser att de föreslagna normerna för soft är för höga och ställer sig därför kritisk till att samma normer skall gälla för socialbidraget.

En beräkning enligt dessa föreslagna normer ger vid handen att exem- pelvis en familj med tre minderåriga barn kan. allt efter familjens kostnad för bostad. i vart fall efter de väntade kraftiga ökningarna av den kommu- nala utdebiteringen. ha rätt till socialbidrag rrpp till en nivå. som ungefär motsvarar den statliga löneskalans 20:e lönegrad (ca ltltmtlt) kr/år). Endast några få procent av de statligt anställda har tjänst i denna eller högre löne- grad. Länsstyrelsen vill mcd detta peka på nödvändigheten av att normer— för ekonomisk hjälp bestäms på sådant sätt. att det för flertalet alltjämt skall vara mest attraktivt att försörja sig genom arbete.

SA ("()/SR och Sveriges .rm'ionomers riksförbund vill att soft-nivån skall bli högre än enligt socialutredningens förslag. De föreslår att nivån blir densamma som för folkpension (inkl. pensionstillskott). Folkpensioner och soft-belopp för make bör vara lika stora som för ensamstående. vilket inte anses vara "någon radikal förändring rrtan denna ordning bör gälla re— dan i dag". Enligt de båda förbunden bör socialbidragets miniminormer överensstämma med normerna för soft och tillsammans med denna "bli en av staten fastställd enhetlig miniminivå för landets kommuner".

Socialutredningens förslag vad gäller personkretsen kommenteras från skilda utgångspunkter. Utredningen föreslår bl.a. att den som är arbetslös skall krrnna ha rätt till socialbidrag. ingen vänder sig mot förslaget. Några vill gå längre. De anser att rätten till socialbidrag inte bör vara förbunden med krav på att ta lämpligt arbete. Socialstyrelsen anför följande.

Varken i socialtjänstlagen elleri motiveringarna framgår det klart om 5 & i lagen innebär skyldighet för enskild att ta anvisat arbete. i specialmotive- ringen uttalas: "Den som är arbetsför och kan beredas lämpligt arbete är således endast tillfälligt och tills han själv kan klara sin försörjning berätti- gad till ekonomiskt bistånd enligt denna paragraf". Enligt traditionella ar— betsmönster för socialvården i vissa kommuner kan detta tolkas som att rätten till bidrag i princip skall förenas med skyldighet att söka och ta lämpligt. anvisat arbete.

Socialstyrelsen anser. och har också i tidigare yttrande framhållit. att möjligheten att erhålla ekonomisk hjälp skall vara en rättighet för den en- skilde som inte bör förenas med tvingande krav. Styrelsen anser alltså inte att krav om att ta lämpligt arbete skall införas i lagen. Detta skall emeller- tid klart framgå såväl av lagtext som specialmotivering och anvisning.

Prop. 1979/80: ] B"

.-

Även Sveriges sut'iu/luntt'rx riks/iirhmrd framhåller. med hänvisning till sitt yttrande över principbetänkandet. att rätt till socialbidrag inte bör för— bindas med skyldighet att ta erbjudet lämpligt arbete.

Socialutredningcn anser vidare att socialtjänsten. där det behövs bör lämna ekonomiskt stöd till yngre för att de skall kunna fullfölja sttrdier i gymnasieskola. Däremot bör inte brist på medel till försörjningen i sam- band med eftergymnasiala studier grunda generell rätt till socialbidrag. Ut- redningen finner det angeläget att utbyggnaden av det studiesociala stödet fortsätter och utformas så att behov av socialbidrag inte skall behöva Upp— s_tå.

Simiiustödsutrutininge'n anför följande.

Socialtjänsten bör visserligen tillse och medverka till att de studerande erhåller det studiesociala stöd de är berättigade till. men eftersom detta stöd. enligt socialutredningens mening. försämrats under de senaste tio åren. kan det dock och har varit nödvändigt att socialbidrag ges återkom- mande till elever på dessa trtbildningsnivåer.

Studiestödsutredningen gjorde en beräkning av vad det skulle kosta att låta det selektiva stödet i studiehjälpen utgå med samma belopp som i soci- alhjälpssammanhang i Stockholms kommun beräknas för en hemmaboen- de gymnasiestuderande i åldern 16— l9 år. Socialhjälpsnormerna i Stock- holms kommun överensstämmer med de regler för existensminimum som riksdagen fastställde ar l975 och som nu också socialutredningens förslag till socialförsi'ikringstillägg bygger på. Studiestödsutredningen fann att en sådan höjning av studiehjälpen skulle kosta ungefär en halv miljard kronor.

Socialutredningcn betonar i sitt betänkande att socialförsäkringstillägg och socialbidrag inte får ses som någon "permanent lösning" av den för- säkrades försörjningssvarigheter. De ekonomiska tillskotten från social— försäkringen skall som regel endast svara för försörjningsbehov som inte tillgodoses på annat sätt. Behovet av långvarigt f("irst'iriningstillskott måste. framhåller socialutredningen. tillgodoses på annat sätt.

Studiestödsutredningen vill med kraft instämma i detta resonemang. Det fortsatta reformarbetet i samhället maste successivt minska behovet av mera längvariga utbetalningar av socialförsäkringstillägg och socialbidrag. l-in framtida arbetslöshetsförsäkring och en reformering av det studiesocia- la stödet kan nämnas som exempel. Förstärkt socialpolitiskt stöd till barn- familjer och — kanske framförallt — fortsatt inriktning påatt höja de lägsta lönerna är andra exempel.

Sveriges" Aon:minut/ridusruinatura/iirimnd redovisar liknande synpunk- ter.

SK'I'F önskar vad gäller riktlinjer för socialbidrag till studerande anföra att dessa i princip inte bör få sitt sociala stöd genom socialbidrag. I stället bör en sådan fortsatt reformering av det studiesociala stödet komma till stånd att detta till fullo kan täcka de studerandes omkostnader. Av stor be- tydelse är att vuxenstudiestödet ytterligare byggs ut så att även familjeför- sörjare med större försörjningsbörda får rimliga möjligheter till studier. Förbundet anser dock ur socialpolitisk och arbetsmarknadspolitisk syn-

Prop. 1979/80: 1 l '»a—l Lo.)

vinkel det angeläget att socialbidrag kan utgå för studier under en över- gångsperiod i avvaktan på förbättringar i det studiesociala s_vstemet.

Sko/iii'ersryrclswr instämmer i socialutredningens uppfattning att det in- te är en uppgift för socialtjänsten att svara för den enskildes kostnad i sam— band med studier. Styrelsen understryker samtidigt "att socialtjänsten bl.a. bör kunna hjälpa yngre elever i gymnasieskola i akuta ekonomiska svårigheter för att studierna skall kunna fullft'iljas".

Mulan") kommun redovisar liknande synpunkter. Socialutredningens förslag att den som deltar i arbetskonflikt skall kun- na ha rätt till socialbidrag med återbetalningsskyldighet har kommenterats relativt utförligt av Svenska urban/:irvare/föreningen.

Förslaget innebär att även den som själv deltar i konflikt kan få socialbi— drag. Vi kan inte finna att utredningen anfört några bärande skäl för att på detta sätt utvidga möjligheterna för den som deltar i arbetskonflikt att er- hålla socialbidrag. Vi anser det utomordentligt väsentligt att principen om samhällets neutralitet vid arbetskonflikt upprätthålls. [ annat fall försvåras möjligheterna att träffa kollektivavtal och därmed uppnå arbetsfred. För att parterna inför eller i en konfliktsituation skall ha ett tryck på sig att "göra upp” fordras balans i styrkeförhållandet. Redan nu föreligger till följd av anställningsskyddslagens permitteringslönebestämmelser (Zl ål och vissa inslag i l969 års lag om begränsning av samhällsstöd vid arbets- konflikt obalans till arbetsgivarsidans nackdel. Än större skulle obalansen bli om arbetstagarsidans medlemmar skulle kunna påräkna ekonomiskt stöd utöver vad konfliktfonder och liknande kan tillhandahålla. Särskilt Stötande skulle det vara om den som deltar i en olovlig konflikt och alltså bryter mot samhällets rättsregler skulle kunna få ekonomiskt stöd från samhället.

På samma linje går också llinsxryrclwn iÄlrsborgs län.

I frågan om rätt till ekonomiskt bistånd av allmänna medel vid arbets- konflikt gäller för närvarande dels lagen (1969193) om begränsning av sam- hällsstöd vid arbetskonflikt dels ock den regeln. att obligatorisk socialhjälp ej kan ges den som saknar medel till sitt livsuppehälle därför att han deltari konflikt. Socialutredningens förslag att socialbidrag skall utgå vid sadana konflikter och således även vid så kallad vild strejk innebär alltså ett av- steg från den av samhället tidigare iakttagna neutraliteten.

Spelet mellan arbetsmarknadens parter utgör i mycket en kraftmätning mellan dessa. Samhället har. som nämnts. markerat sin opartiskhet i detta spel och överlåtit åt de direkt berörda att själva bestämma om löner och övriga arbetsvillkor. Den utveckling som skett i Sverige i detta avseende talar ej för att det kan föreligga något egentligt behov av samhällelig in- blandning i nu berört avseende. Parterna disponerar för övrigt egna medel bland annat för konfliktändamäl.

[ den praktiska biståndssituationen är slutligen att märka. att hemarbe- tande maka och minderåriga barn enligt nu gällande rätt är berättigade till socialhjälp även om f'amiljeförsörjaren befinner sig i arbetskonflikt. En fa— ktrltativ ej förpliktande möjlighet att hjälpa öppnas också i 6 & i förslaget.

Socialutredningens förslag i den del det innebär att samhället skall bistå

Prop. 1979/80: 1 l34

den som deltar i arbetskonllikt grundar sig enligt uppgift i betänkandet på vissa förfrågningar per telefon. Underlaget för ställningstagandet bedömer länsstyrelsen därför som alltför bräckligt. Frågan bör prövas ånyo inför ett slutligt ställningstagande. Därvid bör åtminstone reservanten Anderssons synpunkt beaktas.

Ålltll'u rwnissinxtmtsvr understryker socialvårdens allmänna skyldighet att tillse att ingen lider materiell nöd och tillstyrker därför utredningens förslag. Hit hör Föreningen Sveriges socialt-heliu- samt .S'lut'Å/mlrnx och Mulnn'i kommuner.

LO anför följande. Utredningen tar också upp frågan om socialhjälp vid arbetskonflikt. Här föreslås att socialbidrag skall kunna lämnas efter samma normer som gäller för andra hjälpsökande. men mottagaren skall vara skyldig att återbetala sådan hjälp. L(_) delar denna uppfattning. men vill framhålla att den gene- rösa inställning som enligt praxis visats när det gäller återbetalning bör till- lämpas även fortsättningsvis.

Liiit.vslyrt'lxt'n i ll-Iulmölmx län konstaterar.

Beträffande återbetalningsskyldigheten för ekonomiskt stöd vid arbets- konflikt har synbarligen en kompromiss gjorts med tanke på myndigheter- nas strävan till neutralitet vid arbetskonflikt och godtages därför. särskilt som texten klargör att återbetalning ej kan bli aktuell därest medel till för- sörjning skulle saknas.

Socialutredningens förslag är att rätten till socialbidrag endast i undan- tagsfall skall vara förbunden med återbetalningsskyldighet har föranlett enstaka kommentarer. Socialstyrelsen säger om förslaget.

När det gäller återkrav har styrelsen i yttrandet över principbetänkandet diskuterat behovet av bestämmelser för återkrav mot enskilda och härvid uttalat att kostnaderna för att göra återkrav sannolikt är större än de be- lopp som kan indrivas. varför bestämmelser om återkrav helst inte bör in- föras.

Ix'lippuns kmnniun Varnar däremot föratt om förslaget genomförs "kan detta medföra större restriktivitet och minska möjligheterna till individu- ellt anpassade åtgärder. Kommunen anser därför att en möjlighet att ge so— cialbidrag med återbetalningsskyldighet bör införas i förslaget".

Utredningens förslag att socialbidraget inte skall beskattas eller göras ATP-grundande tillstyrks eller lämnas titan erinran. Uppsala Åwnmun ifrå- gasätter emellertid om det är lämpligt att olika regler härvid skulle gälla för soft och socialbidrag.

Socialutredningcn äri princip positiv till att försäkringskassan även sva— rar för utbetalningen av socialbidrag. Utredningen menar dock att detta får ses som en lösning på längre sikt och efter det att erfarenheter vunnits av soft-reformen. Även remissinstansema behandlar vanligen frågan i sam— band med den föreslagna socialförsäkringsreformen (soft). Flera uttalar sig

Prop. 1979/80: 1 135

positivt om förslaget som sådant medan uppfattningen om rätt tidpunkt för genomförandet kan variera. Rik.vl'örxii/tringxrurÅt'I. länsstyrelsernu i Gli/c'- lmrgs ut'/1 Bohus län samt i .S'Åurulmrgx ltlll. Borås. Uppstilu och Unica Aum/nunt'r m.fl. förordar en sådan utbetalningsordning. Andra kommuner däremot. som .S'mr/inzs'. anser det uteslutet att försäkringskassan skall ut— betala socialbidraget. vilket skulle leda till att två myndigheter helt i onö- dan får befattning med och insytt i ärendet. .S'mts/wnlurct anser att frågan bör beaktas i fortsatt utredningsarbete om soft.

Redan i principbett'tnkandet föreslog socialutredningen att den kommu— nala behovsprövade ekonomiska hjälpen skulle kallas socialbidrag och ut- redningen vidhåller förslaget i sitt slutbetänkande. Förslaget har inte väckt erinringar i remissbehandlingen. Någon enstaka remissinstans som Häss- leholms kommun, tillstyrker direkt förslaget.

Hänvisningar till S8-3

  • Prop. 1979/80:1: Avsnitt 8.1

9 Äldreomsorg

9.1. Allmänna synpunkter

Socialutredningens förslag till äldreomsorg får ett mycket gott mottagan- de av remissinstansema. Dessa delar utredningens förslag till principer och riktlinjer för äldreomsorgen. Genomgående betonas vikten av att in— satserna för de äldre vägleds av självbestämmanderätt och normalisering. Några remissinstanser anser att avsnittet tillhör betänkandets mest för— tjänstfulla. och den övervägande delen av remissinstansema tillstyrker oreserverat utredningens förslag. Alla är ense om att de äldre. så långt det över huvud taget är möjligt. skall beredas möjlighet att bo kvar i den egna bostaden och att det ankommer på kommunen. när detta inte längre är möjligt. att tillhandahålla en bostad med tillgång till de speciella tjänster som svarar mot den enskildes behov. — Remissinstanserna har dock åt- skilliga synpunkter på hur de äldres boende skall närmare utformas och ut— byggas. —— Vikten av att de äldre får möjlighet att stanna kvar i sitt arbete så länge de kan och vill. liksom vikten av att övergången till pcnsionärstill- varon förbereds på ett lämpligt sätt framhålls av många remissinstanser. Remissinstanserna understryker även betydelsen av att pensionärerna ges möjlighet till ett aktivt samhällsliv för att motverka isolering och passivi- tet. Utredningens förslag till villkor för finansiering av bostäder med ge- mensam service och förslaget om att statsbidrag till hemhjälp bör utgå oav- sett om tjänsterna ges vid boende med gemensam Service eller i annat eget hem tillstyrks av remissinstansema. Enigheten om att upphäva nuvarande inskränkningar i vissa pensionärers rätt att själva uppbära sin pension är i det närmaste total.

Prop. [979/80: 1 Bo

9.2. Förberedelser inför pensionering

Socialutredningens betoning på vikten av att man förbereder pensione- ringen mottas väl av remissinstansema. Slut.-kltulms kommun och För- eningen Siw-igar- .vm'iuIr-Irq/k'r understryker vikten av att ("iver'gängen frän yrkeslivet till pensionär—stilIvaron upplevs sa positivt som möjligt. Möjlig- heten till kontakt med arbetslivet även efter pensioneringen skulle vara mycket värdefull för stora grupper av pcnsion'z'trcrna. Detta synes dock. menar man. kräva någon form av lojalitetsförklaring frän arbetsmarkna- dens parter. För fackföreningsrörelsen. framhåller LU. är det en särskilt viktig uppgift att se till att pensionärerna kan hålla kontakt med tidigare ar- betskamrater och de fackliga strävandena. Organisationen är för sin del beredd att förorda att sådana insatser görs inom de fackliga lokalavdel- ningarna och klubbarna. Svenska röda korset finner att myndigheterna i dessa frågor saknar aktivt engagemang och konstaterar att Sverige ijämfö— relse med andra europeiska länder är efter i utvecklingen. En mer tvingan- de skrivning i fräga om myndigheternas ansvar för resurstilldelning till denna verksamhet hade varit motiverad.

9.3. Enskilt boende

Utredningens förslag. att det normala bör vara att människor behåller sin bostad även när de kommer upp i ären. tillstyrks genomgående av re- missinstansema. BUS!llt/.s'.5'l'_t'l'r'fs('I'l ansluter sig till de mål och värderingar utredningen har för boendeomsorgen om de äldre. dvs. i första hand att äldre skall leva och bo som andra och med andra så längt detta över huvud taget kan förverkligas. Denna syn på de äldres boende ställer krav på ett större hänsynstagande till de äldre vid stadsombyggnad och nyexploate- ring än vad som idag är vanligt. Utredningen visar dock inte hur långt man kan gå när det gäller att möjliggöra för de äldre att bo kvar i invanda omrä- den eller välja ny bostad i det vanliga beståndet. Målet att göra det möjligt förde äldre att bo kvar kan framförallt i det äldre fastighetsbeständet kom- ma att kollidera med mftlet om en allsidigt sammansatt befolkning. Vid om- byggnad av bostäder i det äldre fastighetsbeständet bör därför de äldres och handikappades särskilda behov alltid beaktas. l—lnligt styrelsen är detta av största betydelse för dessa gruppers möjligheter att bo kvari sina bostä- der eller i varje fall i sina bostadsområden. Pensionärernas rik.s'oi'_r_'ui1i.s'a- tion framhåller att målet måste vara ökade möjligheter till ett självständigt boende i en miljö. där man känner sig hemma och har alla sina sociala kon- takter. För att förverkliga detta krävs en förbättrad service och en lättill- gänglig. områdesbunden medicinsk service och vård av god kvalitet. anför organisationen. Några remissinstanser framhåller. att i glesbygden finns det fortfarande behov av bostäder för äldre människor som ogärna flyttar från sin hemort. Ett varierat utbud av bostäder för äldre. som utredningen

Prop. 1979/80: 1 137

föreslår. innebär ocksä enligt dessa remissinstanser att det i tätorter kan finnas behov av avskilt belägna bostäder enbart för äldre. eftersom mänga äldre trivs bäst i en lugnare miljö och tillsammans med människori samma åldersgrupp.

9.4. Bostadstillägg

Frågan om de kommunala bostadstilläggen tas upp av ett flertal remiss- instanser. Lr'inxsrvrc/st'n [ l'r'isrw'mn'rluntlx It'in anser det angeläget med en översyn av bestämmelserna om de kommunala bostadstilläggen. Pensio- närer/Hm" riksorganisulinn. som ansluter sig till boendeutredningens för- slag. att ensamstående pensionär skall ha en lägenhet om minst två rum och kök OCh gifta och sammanboende pensionärer tre rum och kök. anser att de kommunala ht'istadstilläggen måste täcka kostnaderna för denna boendestandard. .S't'r'rigr'x_fiilkpunsiirm'irr'rs riks/Iirhnml. L() och ett flertal andra remissinstanser anför liknande synpunkter på de kommunala bo- stadstilläggen. Några remissinstanser. bl.a. TCO. Sv:-riges _wn'iu/tullr/fif— hund samt fiera kommuner. anser att bostadstilläggen för pensionärer bör vara en statlig eller en statskornmunal angelägenhet. Härigenom skulle bo- stadstilläggen och de äldres bostadsstandard bli lika i hela landet. anför man.

9.5 Allmänt om utbyggnad av servicehus

Den av utredningen föreslagna utbyggnaden av s. k. servicehus tas i all- mänhct Väl emot av remissinstansema. Genomgående tillstyrks en kraftig utbyggnad av pensionärsbostäder med tillgång till särskild service. Flera remissinstanser har dock synpunkter på hur utbyggnaden bör ske. Bygg- nmissryrr'lwn anför att enligt socialutredningen måste byggnaden vara till— räckligt stor för att man skall kunna erbjuda ett varierat utbud av sociala tjänster och aktiviteter samtidigt som den av trivselskäl inte bör bli för stor. Det förekommer att det byggs servicehus med mer än ISO och ibland ända upp till 300 lägenheter. Bostadsstyrelsen anser att konventionellt ut- formade anläggningar med uppåt 300 lägenheter i varje fall är för stora. Servicehusen bör så långt möjligt inte utformas så att de får karaktär av vårdinstitution. avsedda för en enda kategori av känniskor. Bostadsstyrel- sen anser liksom soeialutredningen att man bör undvika att särskilja de äldre. Det innebär att stora servicehus enbart för äldre inte bör byggas. För att servicehusen verkligen skall efterfrågas av andra grupper än äldre måste utbudet av verksamheter vända sig till fler kategorier och organisa- tionen utformas så att den kan möta både äldre och yngre hushålls önske- mål om gemensamt boende och kollektiv service. Enligt styrelsen ställer socialutredningen inte upp några krav på kvalitet för lägenheter och ute- miljö. Styrelsen framhåller vikten av att de äldre ges en god utrymmesstan-

Prop. 1979/80: 1 138

dard som medger olika aktiviteter och umgänge inom lägenheten. Många av de servicehus som byggs i dag innehåller lägenheter med låg standard i fråga om både utrymme och utrustning. Utemiljön är i dag dessutom ofta olämpligt utformad med hänsyn till de äldres större känslighet för t.ex. buller och blåst. anför styrelsen. Liin.v.v1_vrul._vt'n [ Norrbottens län finner det önskvärt att socialstyrelsen sammanställer erfarenheter från service- hus som tagits i bruk. Härigenom kan kommunerna då man planerar nya servicehus undvika uppeiibara olägenheter som t. ex. små och trånga bo- städer. Allt för små lägenheter kan leda till att de ej efterfrågas. De blir ge- nomgångsbostäder med risk att så småningom förslummas. Stockholms kommun anför att i Stockholm planerar man att bygga ytterligare ett antal bostadshotell under den kommande femårsperioden. Dessa bostadshotell är kategorihus i socialutredningens mening och utgör alltså ett avsteg från normaliseringsprincipen. Anledningen till att man bygger bostadshotell är pensionärernas egna önskemål. men bostadshotellen är också ett uttryck för målsättningen att förena kravet på trygghet med kravet på personlig fri- het och oberoende. Det är kommunens uppfattning att pensionärerna före— drar att bo i nuvarande form av bostadshotell. dvs. kategorihus framför servicehus av den typ socialutredningen skisserar. Det är vidare kommu- nens erfarenhet att bostadshotellen är en god satsning från såväl vård- som service- och personalsynpunkt. Den service som tillhandahålls inom bo- stadshotellen avses till viss del också betjäna de äldre personer. som är bo- satta i hotellens omgivningar. Tanken är härvid att kringboende pensionä— rer — i överensstämmelse med normaliseringsprincipen — genom att tit— nyttja bostadshotellets service skall kunna bo kvar i sin gamla bostad läng- re tid än som eljest varit möjligt. En boendeform. som länge varit föremål för diskussioner. men som aldrig fått någon större utbredning. är kollektiv- huset. De erfarenheter som man i dag har av kollektivhus visar att de ur- sprungliga idéerna i många fall fått överges. Dock finns erfarenheter som visar att denna boendeform har stora fördelar för många människor; ett kollektivhus ger bl.a. tillfällen till oplanerade kontakter och aktiviteter utanför den egna lägenhetens ram. varvid bl.a. kontakten mellan genera- tionema ökar. Det är möjligt att i kollektivhus bygga in service för såväl åldringar som för barnfamiljer. Erfarenheten visar dock att de flesta pen- sionärer föredrar att umgås med andra pensionärer. Bl.a. därför är det självklart att kollektivhusen inte bör ta sikte på att åstadkomma en boen- deform som passar alla. utan måste vända sig till de grupper som efterfn - gar den. Kommunen anser att det finns många fördelar med kollektivboen- de och förespråkar en allvarlig prövning av denna boendeform. ] förslaget att pröva kollektivboende för de äldre instämmer andra remissinstanser. bl. a. Föreningen Sl't'l'igl'A' .Wt'iult'lir'fer.

Göteborgs kommun är för sin del tveksam till utredningens kraftiga ställ- ningstagande för servicehus som kategorihus för äldre. Det kan nämligen sättas i fråga om någon mera betydande efterfrågan finns på denna typ av

Prop. 1979/80: [ [39

boende från andra grupper än pensionärer. Det kan ju inte heller vara fråga om annat än att. då efterfrågan på lägenheter i servicehus överstiger till- gången. dessa i första hand måste 'erbjudas pensionärer med klart uttalade servicebehov. Skövde kommun anser att den önskvärda blandningen av äldre och yngre boende ej bör åstadkommas inom servicehuset titan i dess grannskap. De flesta äldre vill visserligen kunna följa vad som händer och sker omkring dem. men de vill samtidigt har möjligheter att dra sig undan och ej riskera störningar från grannar. lnom servicehuset bör man kunna blanda säväl äldre som yngre pensionärer med större eller mindre service- behov. Servicehusen bör placeras mycket centralt. Linköpings kommun uppger att man har mycket goda erfarenheter av servicehus och det har bl.a. visat sig att personer med stort behov av omvårdnad med fördel kan bo i servicehus. Servicelägenheterna har dessutom ofta en högre boende- standard än ålderdomshemmen och i servicelägenheterna kan de äldre lät- tare klara av dagliga sysslor som städning och matlagning. Enligt kommu- nen undviks pä så sätt "övervärd'" och beräkningar som kommunen gjort tyder också på att de resurser. som frigörs genom att "övervärd" undviks. från ekonomisk synpunkt väl täcker merkostnaderna för den högre stan- darden i servicehus. P(")Sil)IIärL'r/IHA' riks-organfru/um framhåller att det är viktigt att den stora utbyggnaden av servicehus inte leder till att de äldre koncentreras till ett område och bildar ett samhälle utanför det övriga sam— hället. Organisationen förordar att man försöker integrera de äldre med öv— riga åldersgrupper i själva boendet och inte enbart via dagcentraler. Detta medför att byggnationen av servicehus måste spridas över alla bostadsom— råden. sä att man så långt det är möjligt undviker att flytta äldre från sin gamla miljö. anför organisationen. Malmö kommun anser att den service och det aktivitetsutbud. som enligt utredningens förslag skall finnas och omfatta även andra än pensionärer. inte nu bör uppställas som villkor för att få uppföra servicehus.

9.6 Finansiering av servicehus

Socialutredningen föreslår i sitt betänkande att lånenivän höjs så att hela kostnaden för servicehus kan finansieras med statliga lån och att finansie- ringsvillkoren skall vara desamma för byggande av olika bostäder med ge- mensam service.

Remissinstansema delar utredningens förslag till finansieringsformer och vissa instanser understryker kraftigt att ökade lånemöjligheter under- lättar för kommunerna att bygga tipp en äldreomsorg som svarar mot det ökande behovet.

Några remissinstanser. bl.a. Iiins'xtj'rt'lswr i Gävleborgs län och Klip— pans kommun. vill gå ett steg längre och anser att de förbättrade finansie- ringsmöjligheterna bör gälla även ombyggnader och förbättringar på be- fintliga ålderdomshem.

Prop. 1979/80: 1 140

9.7. Beteckningen servicehus

Utredningens förslag om att införa ett gemensamt begrepp. servicehus. för alla former av boende med gemensam service får. liksom utredningens syn på ålerdomshernmens framtida ställning. ett blandat mottagande hos remissinstansema.

Li'inxxrj—rulxt'n [ tN'urr/m/tunx [(in anser att socialutredningens förslag att ålderdomshemmen skall ingå tindcr beteckningen servicehus är välbetänkt och kan förhoppningsvis leda fram till att det motstånd som fortfarande finns mot ålderdomshemmen förbyts till en positiv inställning. [.it/t.v.t'tyrcl- .vc-n t' Kit/mur län ställer sig positiv till utredningens förslag till benämning- en servicehus. vilken enligt länsstyrelsen inte är så negativ och kategori- bunden som ålderdomshem. Liin.s'styrelsvtt [ Göteborgs och Bohus [(in an- ser att det inte är fritt från invändningar att använda beteckningen service- hus i lagtexten. Denna beteckning höri första hand hemma i kommersiella sammanhang. Enligt länsstyrelsens mening bör i stället användas beskriv- ningen "hem för gemensamt boende tried möjlighet till omvårdnad dygnet runt".

Länsstyrelsen i (it'irlt'horgs Iii'n anser att det inte finns skäl för att titan åtskillnad ändra beteckningen ålderdomshem till servicehus. Ett stort an- tal älderdomshem uppfyller nämligen inte utredningens krav på service- htis.

Liknande synpunkter anförs av andra remissinstanser. Kinnmun/örhundet anser att begreppet servicehus felaktigt kan föra tan— ken till dels särskilda hus. dels stora enheter med inbyggd service och ge- mensamhetslokaler. Styrelsen anser att begreppet servicehus därför kan skapa osäkerhet i kommunerna. Enligt styrelsens uppfattning handlar det om sättet att bo och därför torde benämningen serviceboende bättre ge tit- tryck för tankarna bakom begreppet. Det viktiga i ett serviceboende är d_vgnet-runt-tryggheten och den sociala servicen. Denna kan ges även i små enheter integrerade i övrig bebyggelse. Förbundet anser att det finns tveksamheter med en namnförändring av ålderdomshemmen då de nuva- rande ålderdomshemmen av bl.a. byggnadstekniska skäl knappast kom— mer att motsvara det första av de grundläggande kraven på servicehus. nämligen möjlighet till självständigt liv. På ålderdomshemmen pågår en tit- veckling av både verksamhet och organisation mot serviceboende. Enligt förbundets mening är det därför bättre att ge ålderdomshemmen en benäm- ning sorn svarar mot vad dessa hem efter sina förutsättningar kan utveck- las mot och låta begreppet serviceboende stå för sådana boendeformer som uppfyller de grundläggande krav utredningen ställer tipp och som för- bundet ansluter sig till. Västerås kommun anför att ålderdomshemmen bör förändras så. att de så långt som möjligt normaliseras i förhållande till van- ligt boende. Ändras inte de nuvarande funktionerna vid ett ålderdomshem mot servicefunktioner bör ett sådant ålderdomshem inte få kallas service—

Prop. 1979/80: 1 t4l

hus och statsbidrag för hemhjälpsinsatserna inte utgii. Begreppet älder- domshem bör följaktligen. enligt kommunen. inte utmönstras ur lagen.

Även om vissa remissinstanser sålunda är tveksamma till beteckningen servicehus. är dock flertalet positiva till att begreppet införs som ett enhet- ligt begrepp för samtliga former av boende med gemensam service.

Flertalet av remissinstansema delar också utredningens uppfattning att en resurs med den höga grad av omsorg som ålderdomshemmen i dag er- bjuder bör under överskådlig tid finnas inom äldreomsorgen. Länsstyrel- swz i Örturgihluuds lt'iu betonar att behovet av den vårdfunktion som ål- derdon'ishemmen i dag representerar kommer att kvarstå också inom deti framtida äldreomsorgen. inte minst med tanke på den personalkontinuitet som ålderdomshemmen kan erbjuda. och enligt Iiiu.vslyrclscu i tl'Ia/IHÖIHIX [än har ålderdomshemmen en given plats i ett differentierat boendesystcm för äldre oavsett vad som ibland åberopas mot dem. Lurulsliugsförbtuidet anser att det i och för sig är ointressant vilken benämning våld eller boen- deformen har under förutsättning att funkticnen finns kvar. För mänga äld- re utgör ålderdomshemmet en utmärkt boendeform, för vilken man snara- re borde överväga en utbyggnad än den minskning. som på många håll äger rum till förmån för mindre servicekrävande boende. Förbundet understry- ker därför bestämt betydelsen av att ålderdomshemmen. som funktion och med ett inom kommunen differentierat utbud av vård och service. fär fm- nas kvar. Enligt Pt'usi:märm'uux riksorgmiisation måste ålderdomshem- mens nuvarande funktion förändras så att mera tidsenliga former för de äldres gemenskap och boende kommer till stånd i de fall då trygghetsbeho- vet kommer i första hand. Sverigesji>Ikpz'usiouärwx riksfi'irhuud anser att både ålderdomshem och servicehus behövs. Pä landsbygden bör man be- hålla de mindre och trivsamt utformade ålderdomshemmen kring vilka man kan skapa den miljö som känns igen från den bostad man mäst lämna. För den som inte längre kan klara sig på egen hand bör kommunen alltid kunna ställa ett välutrustat och väl fungerande ålderdomshem till förfogan- de. anför förbundet. Siw-igar .rmimmmjörbmzd anser att utvecklingen mot normalisering och sjå'ilvbesti'immanderätt för de äldre ytterligare kan för- stärkas om nuvarande ålderdomshem blir föremål för översyn i syfte att antingen avvecklas. omvandlas till sjukhem eller ändras till servicehus en- ligt socialutredningens intentioner.

9.8. Pensionärs rätt att uppbära pension

De remissinstanser. som uttalar sig om utredningens förslag om att in- skränkningama i rätten för ålderdomshemmens pensionärer att själva upp- bära sin folkpension skall upphävas. tillstyrker i det närmaste enhetligt för- slaget.

Några remissinstanser. bl. a. Stockholms kommun och Föreningen Sve- riges socialchefer anslttter sig till utredningens förslag men påpekar att 50-

Prop. 1979/80: 1 142

cialutredningen synes förbigå de problem som kan uppstå vid betalnings- vägran m. m. De efterlyser därför förslag till lösningar på denna punkt. Av de fåtaliga remissinstanser. som anser att kommunens rätt att uppbära hel- inackorderade pensionärers folkpension skall finnas kvar. pekar Vara kommun på. att i de inte ofta förekommande fall där kommunen tiied tvång omhändertar en pension har en nogrann utredning gjorts och omhänderta- gandet är väl motiverat. Kur/studs kommun anser. att kommunens rätt att uppbära folkpension bör finnas kvar vid dokumenterad bctalningsvägran annars skapas troligen problem hade för vissa hyresgäster och kommunen.

9.9 Villkor för finansiering av hemhjälp och motsvarande service

Utredningens löt—slag om att hemhjälp och motsvarande service bör få samma villkor i fråga om statsbidrag tillstyrks av remissinstansema. Vissa remissinstanser har dock en frän utredningen delvis avvikande uppfatt- ning.

Lit'nsstyrt'Iren iÄ/t'xburg län anser att statsbidrag till social hemhjälp in- te bör ha karaktär av utvecklingsbidrag som kan avvecklas. KEU 76 föror- dar att statsbidragen till social hemhjälp på sikt arbetas in i skatteutjäm- ningssystemet. Utredningens förslag att utvidga bidragsunderlaget för den sociala hemhjälpen till att gälla även ålderdomshemmen tillstyrks inte av utredningen. Svenska kommunalariwtarförhmidet tillstyrker förslaget om enhetliga villkor för finansieringen men anser dessutom att staten bör ta ett större direkt kostnadsansvar för personalkostnaderna. Även Sveriges—folk- pensiom'irers riksförbund tillstyrker förslaget i denna del. Förbundet beto- nar emellertid. i likhet med andra remissinstanser. ocksä vikten av att hemhjälpen förstärks och byggs ut.

9.10. Kontakt och gemenskap

De remissinstanser som tittalar sig om vad utredningen anför under rti- briken "kontakt och gemenskap med hela samhället" är positiva till vad som där uttalas.

Länsstyrelsen i Värmlands län understryker särskilt att det är angeläget med "träffpunkter" i servicehus eller i olika former av centraler. som be- tjänar alla invånare i ett bostadsområde och där t. ex. ett fritidshem kan in- gå och servicelägenheter förläggas i anslutning till centralen. Här kan t. ex. barn och pensionärer träffas och de äldre ges meningsfulla uppgifter i sam- varon med barnen. Sveriges jbl/(peusiour'irers riksförbund betonar att verksamheten vid dagcentraler bör åtminstone delvis ske i pensionärsorga- nisationernas egen regi.

Liknande synpunkter framförs även av andra remissinstanser. Västerås kommun anser det mycket angeläget att dagcentralverksamhe- tcn byggs ut. Kommunen anser dock att utredningen inte uppmärksammar

Prop. 1979/80: 1 143

dagcentralerna tillräckligt och endast betraktar centralerna som "träff- punkter" föri första hand barn och pensionärer. Att man vid dagcentraler- na skall ktinna ta emot även andra än äldre människor. är naturligtvis önskvärt men samtidigt en sekundär fråga för äldreomsorgen. som _ju i första hand måste syfta till att klara de sociala insatserna för de äldre. Då det problemet i framtiden kommer att bli den allt annat överskttggande uppgiften för mänga kommuner borde socialutredningen i stället för talet om områdescentraler för alla invånare — en uppgift som närmast berör fri— tidsgårdarna — betonat detta problem i större utsträckning. En dagcentral kan naturligtvis byggas in i en fritidsgård men det är då enligt kommunens mening närmast en fråga om samlokalisering av olika aktiviteter. Svenska läkaresiillskapet anser att en långtgående integration mellan äldre och yng- re kan vara önskvärd men det primära målet för dagcenterverksamheten bör inte vara integration titan en möjlighet att erbjuda ökad service åt de äldre. sotn i särskild utsträckning behöver stöd och aktiviteter. Enstaka yngre personer eller grupper av personer med visst och för dagcenterverk- samheten avpassat servicebehov. kan erbjudas det tjänsteutbud som före- kommer inom dagcenterverksamheten. Det är också viktigt att man inom dagcenterverksamhetcn strävar efter att få pensionärerna att knyta kon- takter i avsikt att kunna stödja/hjälpa varandra.

9.11. Aktiv sysselsättning

Göteborgs kommun delar utredningens uppfattning att verksamhet som avser att ge de äldre aktivitet. sysselsättning och gemenskap i betydande utsträckning bör beredas inom föreningslivet. Utredningen har dock be- handlat det allmänna föreningslivet och dess förutsättningar att fylla denna funktion alltför översiktligt. Kommunen föreslår att ett statligt aktivitets- stöd införs. utformat i princip såsom det som föreningsverksamhet för ting- dom åtnjuter. Detta stöd bör kunna erhållas av såväl pensionärernas egna Organisationer som av andra föreningar som riktar aktiviteter till pensionä- rer. Linköpings kommun understryker vikten av en meningsfull sysselsätt- ning för de äldre. Västerås kommun är nöjd med förslagen om de äldres rätt till arbete eller meningsfull sysselsättning. men Karlstads kommun an- ser att socialutredningen tagit alltför lätt på de problem som finns för äldre att stanna kvar i arbetslivet. Svenska röda korset anser att kommunerna borde starta försöksverksamhct med att förmedla tjänster och uppdrag an- passade för pcnsionärer samt att politiskt arbete och föreningsliv kan för många vara en god ersättning för ett yrkesarbete. Betydelsen av informa- tion. utbildning. föreningsliv och andra aktiviteter för de äldre understryks av Pensionz'ireruas riksorganisation. som dock anser att bidragen till orga- nisationen är otillräckliga med hänsyn till de stora insatser organisationen gör inom dessa områden.

Sammanfattningsvis kan man notera att flertalet av de remissinstanser som uttalar sig i denna fråga sluter tipp bakom utredningen.

Prop. 1979/80: 1 144

9.12. Personal inom den sociala hemhjälpen

Utbildning och arbetsförhållanden för hemhjälpspersonalen tas upp av flera remissinstanser. Sko/o'verstyrelsen anser att lämpliga grundutbild- ningar för socialt hemhjälpsarbete redan nu finns i gymnasieskolan och inom kommunal vuxenutbildning. Dessa utbildningar kan ytterligare an- passas till de krav som gäller för social hemhjälp. Statens invmulmrverk understryker vikten av att man vid planeringen av utbildningen beaktar be— hovet av tvåspråkig personal och personal med kunskaper om invandrar- na. Ktnnmunji'irlmno'et anser att i en integrerad socialtjänst kommer san- nolikt förväntningarna på äldreomsorgspersonalen —- liksom på övriga pcr- sonalkategorier att förändras. inte bara så att deras eget verksamhets- område kan förändras utan också så att de kommer att betraktas som en resurs för insatser på andra områden än dem de själva betraktar som sitt. Förbundet finner därför att otryggheten för denna personalkategori moti- verar utbildning. fortbildning. handledning och gruppverksamhet. Stoek- holms kommun framhåller att hemhjälpsverksamheten brottas i dag med svara rekryteringsproblem. Flera faktorer spelar in. bl.a. det faktum att rekryteringsttnderlaget. dvs. medelålders icke yrkesarbetande kvinnor. minskat kraftigt. För att trots detta uppnå en önskvärd rekrytering behövs förbättrad utbildning. förbättrade löneförmaner och förbättrade anställ- ningsförhällanden i övrigt. Sveriges kommuna/tjänstemannoförbund un- derstryker att yrkesskador och förslitningar är oacceptabelt höga inom hemserviceverksamheten. Förbundet menar att socialtjänsten måste få till stånd sådana förbättringar i servicetagamas hem att arbetsmiljön blir god- tagbar för de anställda.

Samtliga remissinstanser som uttalar sig i denna fråga är ense om att ut- bildningen och anställningstörhällandena för hemhjt'ilpspersonalcn behö- ver förbättras högst betydligt.

9.13. Färdtjänst och tekniska hjälpmedel

Vad socialutredningen säger om färdtjänst och tekniska hjälpmedel till- styrks allmänt av remissinstansema.

Några instanser. bl.a. länsstyrelsen i Västernorrlands län och Sveriges soeionon-zers riksförbund går vidare och menar att samma regler för den kommunala färdtjänsten bör gälla i hela landet. KEU 76 förordar att stats- bidragen till färdtjänst på sikt arbetas in i skatteutjämningssystemet. Syftet med bidraget till färdtjänst. menar utredningen bör vara att möjliggöra ut- byggnaden av kommunemas färdtjänst för personer med handikapp. och att bidragsunderlaget bör begränsas till denna grupp. medan Pensionärer- nus riksorgunisation anser att färdtjänsten bör byggas ut till en form av kompletteringstrafik för alla som bor så att de inte har tillgång till allmänna kommunikationer inom rimligt avstånd från bostaden.

Prop. 1979/80: 1 145

9.14. Värd

Utredningens ställningstagande i vardfrågan har rönt ett mycket stort in- tresse hos remissinstansema. Särskilt frågorna om huvudmannaskap för långtidssjukvärd och åldringsvård. primärkommunernas yttersta ansvar för äldreomsorgen samt frågan om samverkan mellan huvudmännen föran- leder åtskilliga remissinstanser att redovisa sina synpunkter.

Socialutredningens förslag att ett enhetligt huvudmannaskap för lång— tidssjukvård och åldringsvård inte skall komma i fråga tillstyrks enhälligt av remissinstansema.

Vissa remissinstanser finner att socialutredningens förslag till åtskillnad mellan sociala och medicinska insatser inom äldreomsorgen är klart och redigt och att förslaget kommer att lösa många av de tvistefrägor som för närvarande så lätt uppkommer mellan primärkommuner och landsting.

Malmö kommun finner att socialutredningens klara åtskillnad mellan so- ciala och medicinska insatser betyder att man nu får förutsättningar att lö- sa gräns- och kompetensfrägor mellan primär- och landstingskommuner. Även andra remissinstanser anser att socialutredningens förslag till av- gränsning av de sociala och medicinska insatserna är klar och entydig. TCO anser att en av de centrala punkterna i avsnittet om äldreomsorg är socialutredningens klara ställningstagande i vårdfrågan. Dvs. när den en- skildes tillstånd kräver aktiva. medicinska insatser och en längre tids insti- tutionell vård då faller vårdansvaret på sjukvårdshuvudmannen medan det i övrigt är social huvudman som har vårdansvaret. Ställningstagandet kan förefalla enkelt. men ansvarsfördelningen har hitintills inte varit klar. var- för organisationen finner starka skäl för att stödja socialutredningens ge- nomtänkta linje. Ett beslut enligt utredningens förslag skulle leda till att man fick avgörande förutsättningar att komma tillrätta med de nu så svåra kompetenskonfliktema mellan landsting och primärkommun. Organisatio- nen ser ställningstagandet i denna fråga som en nyckelfråga för äldreom- sorgen. Det motverkar nämligen också inrättandet av särskilda sjukavdel- ningar inom den sociala äldreomsorgen liksom det underlättar hemvårdens anknytning till servieecentra.

Flertalet av de remissinstanser som uttalar sig i denna fråga anser dock att kommunernas yttersta ansvar i förhållande till landstingens ansvarsom- råde bör ges en klarare bestämning, varvid man pekar särskilt på de svåra gränsdragningsproblem som finns framför allt inom äldreomsorgen.

Stmia/styrelsen anser att kommunens yttersta ansvar bör ges en klarare bestämning i förhållande till bl.a. sjukvårdshuvudmännens ansvarsområ- de. i annat fall kan det finnas risk att en kommun får ta på sig uppgifter som normalt skall utföras av annan huvudman. Kompetensfrågorna är sär- skilt svåra att bedöma inom äldreomsorgen. Statskontoret dich riksrevi- sionsverket anser att behovet av en närmare ansvarsreglering mellan kom- munerna och sjukvårdshuvudmännen framstår särskilt klart när det gäller 10 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr. 1. DelB

Prop. 1979/80: 1 146

bl. a. äldreomsorg. Inom detta område krävs ofta både medicinska insatser från landstingen och sociala insatser från kommunerna. När vårdresurser— na är knappa kan i dessa fall en oklar reglering av ansvaret lätt leda till att berörda huvudmän inte sätter in tillräckliga resurser för sin verksamhet utan i stället förlitar sig till andra huvudmäns åtgärder. En klarare ansvars- fördelning kan också vara betydelsefull för att huvudmännen inte i onödan skall bygga upp parallella resurser som är avsedda för samma ändamål. Spri betonar att det är angeläget att få till stånd ett principiellt ställningsta- gande till ansvarsgräns mellan de två huvudmän som verkar inom äldreom- sorgen. Samtidigt konstaterar institutet att en helt skarp gräns inte går att åstadkomma och inte heller är önskvärd då det måste finnas utrymme för en flexibilitet i den enskilda situationen. .S'veriges kommunalt/'a'nstcmanna- förbund framhåller att gränsdragningarna mellan primärkommunernas och Iandstingskommunernas kompetensområde inom åldringsvården måste bli klarare. Detta kan enligt förbundet åstadkommas endast om landstingen får ett individuellt vårdansvar inom sjukvården.

Behovet av samverkan mellan primärkommunerna och landstingskom— munerna understryks genomgående av remissinstansema.

Sot'ialstyrelsen understryker att en utveckling mot serviceboende kom- mer att ställa krav på sjukvårdens resurser både ifråga om öppna och slut- na vårdformer. Särskilt för äldre. som behöver vård på institution. krävs en nära samverkan mellan primärkommuner och landstingskommuner. framhåller styrelsen. Riksret'isionsverket anser att en samordnad planering av kommunernas och sjukvårdshuvudmännens äldreomsorg bör komma till stånd. En sådan planering bör avse både öppenvårds- och slutenvårds- insatser hos de olika huvudmännen samt även bostadsfrågor och andra kommunala åtgärder som inte är direkt hänförliga till socialtjänsten. Plane- ringen skall. anför verket. underlätta för huvudmännen att anpassa sina åt- gärder till de äldres behov och deras förändringar samt därvid främja en god resurshushållning. Länsst_vrt-'lsen iJämtlands län utgår ifrån att sam- verkansfrågorna kommer att behandlas i utredningen om ny lagstiftning för hälso- och sjukvården. Spri påpekar. att om området äldreomsorg skall kunna fungera så att enskilda människor inte drabbas av att två huvudmän har olika ansvar synes det helt nödvändigt att det skapas förutsättningar för en gemensam och samordnad planering av resurserna inom äldreom- sorgen. I en sådan planering bör det vara möjligt för de båda huvudmännen att mer konkret ange vilket ansvar som skall åvila resp. huvudman. Det bör också vara möjligt att komma fram till behovet av vård- och servicein- satser och vem som skall ansvara för resp. insats. Denna gemensamma planering bör avse både kort och lång sikt. Det är nödvändigt att metoder för en sådan planering utvecklas. understryker institutet. Även Kommun- _/'o'rbuntlet finner det angeläget att de båda huvudmännen kommer överens om gränserna för sina ansvarsområden och påpekar särskilt att socialut- redningen borde klarare ha belyst denna fråga.

Prop. 1979/80: 1 147

9.15. Kommunala planer för äldreomsorg

En fråga som inte behandlas av socialutredningen then som tas tipp av åtskilliga remissinstanser är frågan om kommunerna skall ha skyldighet att upprätta planer för äldreomsorgen i likhet med vad som nu gäller för barn— omsorgen. De remissinstanser. som berör frågan i sina remissvar är ense om att kommunerna bör åläggas en sådan skyldighet. Bland dessa remiss- instanser märks lt'inssfyre/serna i Kronobergs. Malmö/ms. Älvsborgs. .S'lraraborgs och Västernorrlands län, Vara och Falu kommuner, S veriges sacionomförbund. TCO. Sveriges kontmtutultjänstemunnaförlmnd samt F rälsnin gsarmén .

L('inssvyrclsun i Ix'ronobergs län framhåller att med tanke på det ökande antalet åldringar de kommande åren är det angeläget att äldreomsorgen får en lagfäst planering. i en sådan plan bör redovisas resursbchovet inom så- väl den öppna som den slutna vården. Här måste en samverkan med lands- tingen äga rum. Länsstyrelsen vill därför föreslå att i lagen tas in en skyl- dighet för kommunema att upprätta en femårsplan för lösning av behovet av äldreomsorg i likhet med vad som gäller för barnomsorgen. Länsstyrel- sen i ll1(llntÖllllS liin anser att samhällsansvaret för äldrevården bör vara övergripande. Kommunerna bör på samma sätt som i fråga om barnomsor— gen upprätta planer för äldreomsorgen med länsstyrelsen som tillsynsmyn- dighet. Detta bör gälla såväl den öppna som den slutna äldringsvården och bör framgå av 30.5 angående länsstyrelsens tillsyn. Liinssryrelswt i Älvs- borgs [än finner. mot bakgrund av det ökande antalet äldre personer under de kommande åren. att det bör föreskrivas att varje kommun skall ha en plan för äldreomsorgen. En sådan plan bör omfatta behovet av såväl "ser— vicehus". social hemhjälp för äldre. färdtjänst m.m. som sättet att täcka detta behov.

Även Vara kommun finner att det ökande antalet åldringari landet krä— ver en noggrann planering av äldreomsorgens verksamhet. Av tillgänglig statistik framgår klart att antalet pensionärer i de högre åldrarna kommer att öka kraftigt. För att möta denna ökning är det nödvändigt med en or— dentlig planering inom äldreomsorgen. Det borde därför anses lika väl mo— tiverat att en särskild äldreomsorgsförordning görs på samma sätt som inom bamomsorgen. I denna förordning skulle också skrivas in att i kom— munen skulle finnas en av kommunfullmäktige antagen plan för äldreom— sorgen. där man redovisar bl.a. platser i servicehus. hcmhjälpstimmar. färdtjänstfrågor och bostäder för äldre. Kommunen finner det däremot tveksamt om denna plan skall revideras varje år som barnomsorgsplanen. Det borde vara tillräckligt med vart tredje är. Sveriges sot'ionomfb'rbund och TCO. som båda ansluter sig till socialutredningens principiella syn på äldreomsorgen. anser dock att frågorna om äldreomsorgen borde ha be- handlats på ett mera konkret sätt. De ser t.ex. gärna att kommunerna får en lagfäst skyldighet att upprätta äldreomsorgsplaner.

Prop. 1979/80: 1 143

9. lb Forskning

Behovet av forskning inom äldreomsorgen tas upp endast av ett fåtal re- missinstanser.

Statens im'umlrurt't'rk framhåller att forskning om de åldrande invand- rarnas levnadsvillkor och särskilda behov bör inledas utan dröjsmål. .S'i'wixkr: liikurt'xiiIis/tupel anser att forsknings- och utvecklingsarbete vad gäller den sociala servicens optimala utformning för att tillgodose de äldres behov är viktigt. Sådan forskning kan bli av tvärvetenskaplig natur där medicinska. sociala och psykologiska faktorer spelar roll och får avvägas mot varandra vid utformningen av en optimal service/boende]vårdnivå för de äldre. warm/ogiskt centrum i Lund anför sammanfattningsvis att de ekonomiska problem sotn. enligt bl.a. Europarådet. väntar vårdsektom i framtiden kan minskas eller undanröias både inom området för prevention och inom det kliniska området. Vad gäller prevention måste man skapa en god miljö. inom [. ex. arbetslivet. redan årtionden innan man pensioneras. En förbättring av miljön kan förväntas att som bieffekt ge en högre produk- tion. Inom det kliniska området bör en mer effektiv utbildning och ett mer realistiskt intag till utbildning kunna minska personalomsättningen och de extra kostnader som orsakas av personalomsättning samt ge en effektivare vård.

9.17 Vård av senildementa och störande vårdtagare

Flertalet av de remissinstanser som tar upp frågan om vård av senilde- menta och störande vårdtagare är positiva till vad socialutredningen före- slår i denna del. Några remissinstanser framför dock kritiska synpunkter.

Spri delar uppfattningen att dessa patienter behöver en speciellt anpas- sad miljö men understryker att värden — beroende på art och grad av bete- enden — bör ske i såväl öppna som slutna service- och vårdformer. Alltså av både primärkommuner och landsting. Uppsala kommun betonar att den stora gruppen lindrigt senildementa måste uppmärksammas i planeringen. De befintliga ålderdomshemmen kan också i fortsättningen ha omvårdnad om dessa så länge de inte uppträder störande. Svens/ru Iit'kurest'il/skapet anser att vården av åldersdementa är ett betydande problem inom den 50- ciala äldreomsorgen och att platsbristen inom sjukvården för denna pa- tientkategori under överskådlig tid kommer att bestå. Det är därför angelä- get att den fortsatta utbyggnaden av långtidssjukvården tillgodoser dessa behov. samt att det inom den sociala äldreomsorgen skapas tillräckliga re- surser för att på ett tillfredsställande sätt under ett övergångsskede till- godose sådana vårdbehov. Sällskapet beklagar att utredningen inte ansett särskilda bestämmelser nödvändiga för vård av gravt alkoholskadade. Och sällskapet förmodar därför att denna grupp av äldre svårplacerade perso- ner också i fortsättningen kommer på efterhand när det gäller vård. Smek-

Prop. 1979/80: 1 149

hol/ns kommun anser att vården av senildementa skall åligga sjukvårdshu- vudmännen. Kommunen finner däremot förslaget om att s.k. störande vårdtagare skall beredas vård genom kommunen. och inte som hittills ge- nom sjukvårdshuvudmannen. direkt olämpligt. Det är kommunens upp— fattning att nuvarande bestämmelser om störande vårdtagare skall tas in i föreliggande författningsförslag.

lt) Omsorg om personer med handikapp

10.1. Allmänna synpunkter

Socialutredningens förslag till åtgärder för de handikappade får ett blan- dat mottagande hos remissinstansema. Vissa remissinstanser är övervä- gande positiva till utredningens förslag. Till dessa hör bl.a. Iiinsstyrelsen i Stockholms län. Linköpings. Helsingborgs. Vara. Västerås och Ske/ie/teti kommuner samt Sveriges läkarförbund. Andra remissinstanser delar i stort utredningens syn på handikappomsorgen men har på enskilda punkter en avvikande uppfattning. Åter andra redovisar en mera negativ inställning. Dessa remissinstanser.statens handikappråd. Stor-khoims kommun. Han- dikappjörhtmdens t'entralkommitte. De handikappades riks/örbttncl. För- eningen Sveriges socialchefer OCh Sveriges sot'ialjiir/mml. menar främst att handikappfrägorna är alltför knapphändigt behandlade.

Remissinstanserna är dock genomgående positiva till de principer som socialutredningen ställer upp för handikappomsorgen. Även utredningens syn på handikapp som ett relativt begrepp delas av remissinstansema. Fle— ra remissinstanser anser att det är rimligt att kommunens skyldigheter mot de handikappade regleras i lag. Man stryker dock under att om utredning- ens intentioner skall förverkligas krävs ett långsiktigt arbete som måste omfatta alla samhällsområden. De handikappades speciella behov måste beaktas vid miljöutformning. trafikplanering etc. Omsorg om personer med handikapp är alltså inte en uppgift för enbart socialtjänsten. Man framhåller också att målen för handikappomsorgen måste finnas inom ller verksamheter än socialtjänsten för att ge effekt.

10.2. Socialtjänstens medverkan i samhällsplanering

Socialtjänstens ansvar när det gäller att påverka samhällsstrukturen och att medverka i samhällsplaneringen tas upp av flera remissinstanser.

Statens Itanclikuppråd framhåller utredningens påpekande. att det ålig- ger socialtjänsten att påverka samhällsstrukturen och delta i samhällspla- neringen för att minska eller helt undanröja svårigheterna för handikappa- de. För att uppnå långsiktigt förebyggande effekter. påpekar rådet. är det nödvändigt att socialsektom med sina speciella kunskaper medverkar i samhällsplaneringen. De sociala aspekterna måste komma in redan vid den

Prop. 1979/80zl ISO övergripande planeringen. Det är när man bestämmer var arbetsplatsct'. bostäder. kommunikationer. serviceenhetcr etc. skall vara belägna som man avgör ett samhälles funktionsduglighet och "tillgänglighet" i vidaste bemärkelse. anför rådet.

Liknande synpunkter förs fratn av andra remissinstanser.

.S'toekho/ms kommun anser att socialförvaltningens roll i fråga om be- vakningen av den yttre miljön inte preciseras tillfredsställande i socialut— redningens förslag. Göteborgs kommun anför att med nuvarande vårdideo- logi och arbetsmetoder finns det stora grupper psykiskt och socialt handi- kappade som ej får del av socialvårdens verksamhet. För att socialtjänsten skall klara en vidgad handikappverksamhet och därmed bidra till att ge människor. som nu slås ut. en värdig samhällstillhörighet krävs således den aktiva roll som utredningen föreslår. Kommunen finner emellertid en klar brist i utredningen vad gäller konkreta förslag till hur denna aktiva roll. i synnerhet vad gäller generella insatser på handikappområdet. skall åstadkommas. De handikappades riksförbund understryker behovet av att sociala aspekter i mycket högre grad än vad som nu är fallet mäste påverka all framtida samhällsplanering. Socialtjänsten måste därför ges en starkare ställning framför allt när det gäller att formulera målen för den kommunala planeringen. Förbttndet ser därför mycket positivt på förslaget om social- tjänstens medverkan i satnhällsplaneringen.

10.3. Samverkan

Socialtjänstens behov av samverkan betonas av remissinstansema. Sktilörerstj'relsen anser att när det gäller handikappade ungdomars yr- kesanpassning måste samarbetsformer mellan bl.a. skola. socialtjänst och arbetsmarknad ytterligare utvecklas inom t. ex. SSA-råden. Arbetsmark- ntulsstyrelsen understryker starkt betydelsen av att distriktsarbetsnämn- derna utnyttjas som medel för samverkan mellan kommun. arbetsmarkna— dens parter och arbetstörmedlingen. varvid frågor om planering av samor- nadc insatser för att lösa problem på arbetsmarknaden är ett viktigt inslag. Detta är särskilt betydelsefullt när det gäller att bevaka bl.a. arbetshandi— kappades behov av stöd för att finna och behålla lämpliga arbetsuppgifter. Inte minst viktig är dock samverkan mellan handläggande personal vid so- cialbyrå och arbetsförmedling. Arbetsmarknadsverket har försökt utveck- la smidiga arbetsformer mellan arbetsförmedling och socialbyrå och är be- rett att medverka till sådana förändringar i samverkansformerna som kan leda till ett bättre utnyttjande av de gemensamma resurserna. Svenska lii- karesiillskapet anser. att socialutredningen inte tillräckligt betonat social- tjänstens behov av samarbete med sjukvården. Lamistingsjörbundet in— stämmer i vikten av samarbete mellan sjukvårdshuvudmännen och social- nämnderna i fråga om handikappade barn. men poängterar att ett sådant samarbete är nödvändigt beträffande handikappade i alla åldrar. Statens

Prop. 1979/80:1 151

handikapp/åt! instämmer helt i socialutredningens upptättning. att ett väl utvecklat samarbete mellan och inom olika samhällsorgan och mellan olika yrkeskategorier är en förutsättning för att utredningens intentioner på han- dikappområdet skall kunna uppfyllas. Rädet frågar sig dock har detta sam- arbete praktiskt skall ske och vilka ytterligare resurser det kommer att krä— va. Dessa problem har utredningen. enligt radcts mening. tyvärr inte gått närmare in på utan de överlämnas i stort sett till kommunerna. Rådet pekar också på att samverkan mellan myndigheter ofta försvåras av att myndig- heterna har olika distriktsindelning. lin så långt som möjligt enhetlig di- striktsindelning för myndigheterna bör ge bättre möjligheter till en samord- nad insats av olika åtgärder. Det bör vidare anses som en självklarhet. att handikappades behov och krav beaktas på ett tidigt stadium vid all plane- ring samt att handikapprådens särskilda kunskaper tas till vara. anför rä- det. Liknande synpunkter förs fram av Handikappjörbutalens eentralkum- natta.

10.4. Uppsökande verksamhet

Statens handikappråd. De handikappades riksjörbuntl och Handikapp- förbundens centralkommitté pekar på att behovet av uppsökande verk- samhet är mycket stort och att det fortfarande finns handikappade som le- ver under helt orimliga förhållanden. Stora informationsinsatser. framför allt som uppsökande verksamhet. behövs därför. Ett ytterligare skäl för att man måste satsa betydligt mer på uppsökande verksamhet är. att om so— cialtjänsten verkligen skall kunna bidra med erfarenhetcri samhällsplane- ringen måste en kartläggning av de sociala förhållandena i kommunen komma till stånd. För att klara denna uppgift fordras bl.a. en uppsökande verksamhet. För att den uppsökande verksamheten skall komma igång fordras dock att särskilda resurser ställs till förfogande. De tre remissin- stansema förordar därför att statsbidrag. i form av utvecklingsbidrag. skall utgå till verksamheten.

10.5 Boende

Bostadsstyrelsen. som ansluter sig till de mål och värderingar utredning- en har beträffande de handikappades boende. framhåller att vad styrelsen uttalar om de äldres boende äger till stora delar giltighet också för de han- dikappades boende. Kommunförbundet understryker att boendet så långt möjligt skall planeras och utformas så att institutionsprägeln undviks. Den vägledande grundsynen på serviceboendet bör vara att det skall planeras för alla som behöver det. oavsett ålder. Gemensamhetslokaler bör finnas i närheten och kan vara till för alla boende i området, Skal/diet? kommun anser att socialutredningens förslag om statliga bostadslån för finansiering av serviceenheter bör gälla alla bostäder för handikappade. Svenska läka—

Prop. 1979/80: 1 152

rmällskuput finner. att det avsnitt i utredningens förslag som tar upp frä- gan om socialnämnds medverkan i att anskaffa bostad bör konkretiseras. Du lmndikappzulus riksfi'irbtuul anför att enligt utredningens förslag skall socialnämnd medverka till att den enskilde fär ett boende. som är anpassat efter hans särskilda behov. Förbundet är mycket positivt till detta. då det bör päskynda utbyggnaden av boendeservicen för handikappade i kommu- nerna. Förbundet framhåller dock bestämt att boendeservieefragorna för handikappade skall särskiljas frän äldreomsorgens omräde. Utredningen menar att serviceenheterna för handikappade kan förläggas i närheten av ett dageentrum. Målet att dagcentra på sikt skall utvecklas till att betjäna alla invånare i området. anser förbundet vara positivt. men att i dag sär- skilt knyta ihop dageentrumet med dessa serviceenheter finns det inga skäl för. Det medför snarare stora risker för att kommunerna hittarlösningar på handikappades behov av boendeservice. genom en utbyggnad av service- bostäder för äldre. vilket förbundet inte kan acceptera. Förbundet önskar alltså en klarare formulering i den här frågan. Handikuppliiirbunduns ('en- zrulkummillé understryker betydelsen av att det finns fler tillgängliga bo- städer med olika tillgång till service och med möjligheter att få den tillsyn och den medicinska behandling som krävs i eller nära bostaden. Särskilt viktigt är det att skapa former för serviceboende som är användbara även då det gäller människor med grava handikapp. Det gäller här att finna boendeformer som förenar största möjliga trygghet med integritet och hemkänsla och som ändå uppfyller kraven på service och tillsyn. Det finns också behov av en speeialistservice knuten till boendet. Denna funktion skall vara till för både enklare och mera komplicerade krissituationer. Spe- eialisterna bör kunna fungera ute i det integrerade boendet och gripa in i akuta situationer. "Brandkårsstyrkan" kan bestå av t. ex. en psykolog. en kurator och en sjuksköterska. Väsentligt är att denna grupp specialister känner människoma i bostadsgruppen och har regelbunden kontakt med dem. Vid planering av boende måste man också ha kunskap om exempel- vis vilken samhällsservice som finns att få. behovet av att undvika segre- gerade boendemiljöer etc. Ett varierat utbud av olika boendeformer med anpassad service minskar och skjuter upp behovet av institutionsvård. förutom att detta är positivt för den enskilde innebär det också att man undviker att människor vistas inom dyrare vårdformer än de egentligen be- höver. anför kommittén.

10.6. Arbete och sysselsättning

Rätten till arbete och meningsfull sysselsättning för de handikappade tas upp av remissinstansema.

Arbutsmarknudsstyrelsen anser att det är viktigt att så långt som det är möjligt anpassa arbetsuppgifter och arbetsplatser till de arbetssökandes önskemål och förutsättningar för att göra det möjligt för grupper som f. n.

Prop. 1979/SO:] l53

står utanför arbetslivet. framför allt de arbetshandikappade. att fa fotfäste på arbetsmarknaden. För många arbetshandikappade krävs även andra förändringar t.ex. vad gäller arbetsorganisation. arbetstidens lörläggning och arbetskamraternas och arbetsledarnas inställning till de villkorligt ar- betsföra. Det krävs således omfattande insatser från samhällets sida för att förhindra utslagning och förbättra sysselsättningsmöiligheterna för de ar— betshandikapptule. Anpassningsgrupperna. som bygger på trepartssam- verkan mellan företag. fackliga organisationer och arbetstörmedlingen. kan spela en viktig roll när det gäller att främja rekryteringen av arbetshan- dikappade på den reguljära arbetsmarknaden liksom när det gäller att mot- verka utslagning av arbetskraft från företagen. Styrelsen betonar. liksom socialutredningen. att det utöver service från arbetsförmedlingens sida. of- ta krävs andra individinriktade åtgärder för att handikappade skall ktrnna ta och behålla förvärvsarbete. De handikappade är i hög grad beroende av sådant stöd från kommunernas sida som arbetsmarknadsmyndigheten inte kan bidra med. t. ex. vad gäller bostadsfrågan och möjligheterna till dagliga resor mellan bostad och arbetsplats. Styrelsen anser det också viktigt att betona kommunernas ansvar för sysselsättningsfrågorna och att det är angeläget att kommunerna i större utsträckning än f.n. tar aktivt ansvar för sysselsättningsplaneringen i samverkan med arbetsmarknadsmyndig- heten. Denna planering kan bestå i att analysera brister i lokala arbets- marknader. utnyttja den kommunala budgeten i sysselsättningspolitiskt syfte och att beakta sysselsättningsfrågorna vid verksamhetsplanering och planering av bostat'lsbebyggelse eller annan fysisk planering. Sysselsätt- ningsfrägorna bör således på ett bättre sätt än f.n. ingå i den kommunala planeringen. Det är vidare angeläget att kommunerna i egenskap av stora arbetsgivare förbättrar framförhållningen när det gäller lämpliga syssel- sättningsobjekt som kan utnyttjas vid lägen med hög arbetslöshet. Denna planering bör alltså vara starkt inriktad på att snabbt sätta in åtgärder. an- för styrelsen.

Länsstyrelsen i r't-Iulmr'i/rux [än framhåller att det är tveksamt om den nya lagstiftningen på något sätt förändrar de handikappades situation om ej fler och bättre resurser ställs till förfogande. Frågan om en särlagstiftning med åläggande för företag. stat och kommuner att ställa upp med en viss kvot arbetsplatser för handikappade och de förutsättningar som bör gälla härför torde ganska snart få tas upp till ingående överväganden. I första hand bör dock de handikappades tillgång till arbetstillfällen om möjligt tryggas ge- nom rekommendationer från staten. kommunförbunden och företagaror- ganisationema. Liinxsryrr'lswr i Gotlands län anser att socialutredningen inte har närmare angivit hur en meningsfull sysselsättning skall kunna er- bjudas de fysiskt och psykiskt handikappade. Arbetsvärdens presta- tionskrav skärps då allt fler i dag även av rent sociala handikapp kan få för- tidspension. Arbetsvårdens uppgifter utreds nu i annan ordning. I denna utredning är det önskvärt att man beaktar att socialtjänsten saknar säväl

Prop. 1979/80: 1 154

ekonomiska resurser som erfarenheter för att kunna tillgodose de törtids— pensioneradcs behov av meningsfull sysselsättning. Stockholms kommun anser att allas rätt till arbete förutsätter" att krafttag sätts in för att bereda framför allt yngre handikappade normalt arbete. Annars måste kvotering övervägas för att ge de olika handikappgrupperna arbetstilltällen såväl hos enskilda arbetsgivare som hos stat. landsting och primärkommuner.

Luleå kommun pekar på att rätten till arbete är mycket väsentlig för de handikappade. ()fta hänvisas de emellertid till törtidspensionering och den passivisering som kan följa därav. I stället för förtidspension bör ett ökat antal skyddade arbetsplatser tillkomma på den öppna marknaden. menar kommunen. Försiikrirt_esunstt'il/dtrsförbund finner det märkligt att social- utredningen ägnat endast några få sidor åt sysselsättningsfrågoma och helt gått förbi arbetets betydelse vid rehabilitering av människor med olika handikapp. Människans möjlighet att få delta i arbetslivet är mycket vä- sentligt och satsningen på förebyggande åtgärder i detta syfte kan därför inte nog betonas. Sveriges sm-iunnmers riksförbund anser att rätten till ar- bete tör handikappade bör skrivas in i lag.

10.7. Utbildning

Skulöverstyrelsen finner det särskilt betydelsefullt att handikappade ungdomar bereds ökade möjligheter till utbildning och arbete på den egna hemorten. Styrelsen är medveten om att anordningar och byggnader. som skall kunna ta emot handikappad ungdom. kan komma att dra ökade kost- nader. Prineipen skall dock vara helt klar. lnom all utbildning av handikap- pade bör enligt styrelsen en friare resursanvändning efter lokala beslut komma till stånd så att de handikappade får möjlighet till en mer individu- ell undervisning samt träning i att fungera i grupp. Stockholms kommun anser att det ofta inte är tillräckligt att anvisa handikappade barn under sex år plats i förskola. Många gånger är särskilda insatser nödvändiga för att barnen skall kunna tas emot i förskolan och för att vistelsen där skall bli meningsfull för barnen. Erfarenheterna i Stockholm visar. att många barn i förskolan behöver kvalificerade insatser framför allt av pedagogisk och psykologisk art men även i annan form. En ökad satsning på förskolan är därför nödvändig. anför kommunen. Handikappförbundens centralkom- mitte' anser att om man i ökande omfattning rekryterar handikappade till yrken som har kontakt med handikappade skulle de handikappade genom sin erfarenhet av det egna självupplevda handikappet ha en unik kunskap som de skulle kunna tillgodogöra sig i sin yrkesverksamhet.

10.8 Vårdare av handikappade

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser det viktigt att i synnerhet för- äldrar. som vårdar handikappat barn. och andra vårdare av handikappade

Prop. 1979/80: 1 rss

får stöd och utbildning i handikappfragor. Bl. a. .S'iut'k/mlmx kommun och .S'verigex .rueiunumers riksförbund anser att anhöriga vårdare skall ha till- gång till avbytare. Sveriges liikur/i'n'buml påpekar. att en fraga som utgjort ett stort problem under mänga är gäller ersättningen till familjemedlemmar för vård av handikappade i hemmet. Såväl av ålder som på annat sätt han- dikappade personer mår oftast bäst av att fä stanna kvar i sin invanda miljö och där skötas av människor som de känner. Det är. anför förbundet. an- geläget att anhöriga. som vårdar hjälpbehövande familjemedlemmar. är full täckning för eventuellt inkomstbortfall resp. marknadsmässig ersätt- ning. De handikappades riksförbund framhåller att i många familjer där en familjemedlem är handikappad gör anhöriga stora arbetsinsatser. Päfrest- ningarna på familjen kan bli stora. Anhöriga kan dä regelbundet behöva le- diga dagar att använda till såväl personliga angelägenheter som till sam- varo med familjen. För att stödja dessa familjer mäste hemhjälpens resur- ser byggas ut. Enligt förbundet bör därför behovet av åtgärder till stöd för familjer med handikappade utredas ytterligare.

10.9. Statliga bidrag

Statens handikappråa'. Haiidikuppjb'rbundens ('enlrulkummitte och De handikappades riksförbund anför, att enligt socialutredningens förslag kommer socialtjänsten inte att erhålla något riktat bidrag. och specialdesti- nerade medel kommer i stort sett att försvinna. De vill inte tillstyrka denna inriktning. Då det gäller så väsentliga funktioner som den kommunala ser— vicen till handikappade i form av färdtjänst och social hemhjälp bör stats- bidraget vara förknippat med krav på en viss minimistandard. Statsbidra- get till dessa tjänster föreslås vara kvar i form av utvecklingsbidrag. De tre remissinstansema anser att dessa bidrag skall vara permanent specialdesti- nerade. De bör alltså inte avvecklas efter en tid. SACO/SR anser. att kom- munernas ekonomiska resurser för handikappomsorgen skall ökas och att denna ökning skulle kunna ske med nya former av statliga specialdestine- rade bidrag.

Uppfattningen att de statliga bidragen även framdeles skall vara riktade delas också av andra remissinstanser.

11 Principer för sociala insatser för enskilda och familjer

De principer för sociala insatser för enskilda och familjer som utredning- en lägger fram får ett positivt gensvar hos det övervägande antalet remiss- instanser. Till dessa hörriksåklagaren. kriminalvrirdrsryrelsen. bra!!.tjl'ire- byggande rådet. länsstyrelsen i Gävleborgs län. Kamnumförbundel. fler- rulel kommuner, Föreningen Sveriges .toeiale/wjer. TCO, SACO/SR och Sveriges soeimmmers riksförbund.

Prop. 1979/80: 1 156

Den kritik som förs fram mot förslaget gäller främst principen om frivil- lighet och självbestämmande. Kritiken redovisas i det följande.

H.] Allmänna synpunkter

Kriniiuult'årz/xslj'rt'lxun framhåller att de vägledande principerna för so- ciala insatser. frivillighet. helhetssyn. normalisering. kontinuitet. flexibili— tet. närhet och behandlingsplanering ansluter sig mycket nära till de rikt- linjer som ligger till grund för l973 ärs kriminalvärdsreform. Styrelsen an- sluter sig oförbehällsamt till dessa principer och vill. åberopande fyra års erfarenhet av försök att omsätta dessa principer i konkret behandlingsar- bete. anföra följande.

Klientens frivilliga medverkan är enligt styrelsens mening en utomor- dentligt viktig. om än inte i varje enskild situation absolut nödvändig förut- sättning för framgångsrikt socialt arbete. Kriminalvårdens tjänstemän till— varatar givetvis varje tillfälle att väcka och vidmakthålla behandlingsmoti- vation hos klienten. Kriminalvården maste emellertid bedriva sin verk- samhet oberoende av behandlingsmotivation. — lnte heller i fråga om be- greppet ht'lltutssyn arbetar socialvård och kriminalvård under samma vill- kor. Brottspåföljden är specifikt inriktad på individen med de begränsning— ar detta medför i fråga om valet av behandlingsätgärder. Denna omständig- het hindrar självfallet inte kriminalvftrdstjänstemännen från att söka pro- blemlösningar i en totalanalys av klienternas sociala situation. Kriminal- vården är dock genom sin bindning till brottspaft'iljden och kontrollfunktio- nen i mycket hög grad beroende av insatser från angränsande vårdområ- den. i första hand socialtjänsten. — Pft samma sätt förutsätter nunna/ixu- ringsprincipwt ett ökat engagemang i kriminalvården frän socialvård. sjuk— vard. arbets- och bostadsförmedling etc. Vissa behandlingsåtaganden som krirrtinalvarden iklätt sig. t.ex. hjälp till det dagliga uppehället. klientbo- städer. sjukvard m.m.. står i principiell motsättning till normaliserings- principen och bör. med hänsyn till de förslag till en kraftig generell utvidg- ning av socialtjänstens ansvarsområde som utredningen framlägger. i framtiden kunna övertas av kommunerna. Kriminalvårdens arbete med att omsätta normaliscringsprincipen i praktiskt behandlingsarbete bedrivs ef- ter llcra linjer. Vissa lagstiftningsområden innehaller särregler för straffa- de. som innebär en diskriminering av kriminalvårdens klienter. Så är fallet beträffande t. ex. kontant arbetslöshetsstöd samt sjuk- och arbetslöshets- försäkring. Kriminalvårdsstyrelsen ser som sin uppgift att verka för att så- dan lagstiftning ändras. På vissa områden t.ex. tandvård och personskade- skydd. har sådan diskriminerande särlagstiftning redan omarbetats. Mel- lan kriminalvårds- och arbetsmarknadsverken har upprättats avtal som reglerar samarbetet på central och lokal nivå. På grundval av detta avtal har ett fruktbart samarbete utvecklats. Samverkansfrägorna mellan de bå- da verkcn är föremål för regelbundna överläggningar mellan de båda ver- ken. Även mellan kriminalvården och dess kanske viktigaste samarbets- partner. den kommunala socialvården. har vissa samarbetsöverenskom- melser kunnat träffas. [ viktiga frågor. t.ex. beträffande vissa mellanfor- mer mellan anstaltsvård och frivård. har normaliseringsprineipen dock inte

Prop. 1979/80: 1 157

kunnat fullföljas. eftersom kriminalvårdens och socialvårdens huvudmän fortfarande har skiljaktiga uppfattningar om httr det ekonomiska ansvaret bör fördelas. En arbetsgrupp inom b'rottsförebyggande rådet har på basis av lokal försöksverksamhct utarbetat vissa samarbetsprinciper. som för- hoppningsvis kan bidra till att utveckla samverkansformerna. — Kravet på flexibilitet i socialt rehabilitcringsarbete bör enligt styrelsens mening korn— ma till uttryck däri att olika former av socit'tlvård bör ges företräde framför kriminalvård i de situationer där behandlingsaspekten sätts i förgrunden. De lagar och författningar sotn styr kriminalvårdens verksamhet möjliggör inte alltid att behandlingsinsatserna snabbt och smidigt kan anpassas till förändringar i vårdbehovet. De tidigare nämnda klientundersökningarna har även visat att en sejour inom kriminalvården för de flesta klienter inne- bär en kort parentes i en mångårig kontakt med socialvården. Eftersom det långsiktiga vårdansvaret för klienterna alltid ligger på socialvården utgör även kraven på plunm(Lyxig/iw. kontinuitet och m'irln't starka incitament för ett större engagemang i kriminalvården från socialtjänstens sida.

Uppsala kommun påpekar att de huvudprinciper som utredningen talar om redan tillämpas av dagens socialarbetare. De begränsningar som finns orsakas av bristen på tillräckliga resurser och det är ett problem som knap- past kommer att lösas de närmaste åren. Här är det enligt kommunens tne- ning viktigt att familjeterapin uppmärksammas som en resurs för barnet el- ler den unga människan vid en placering utom föräldrahemmet och något som också kan underlätta återgängen till den biologiska familjen.

Klippans kommun ansluter sig till de allmänna principer för insatser för enskilda som anges i utredningen. Kommunen vill dock framhålla behovet av utveckling och anpassning av socialvårdens metoder och behandlings- former. Kommunen pekar vidare på att det i utredningen saknas en redo- görelse för skolans möjligheter att via de metoder och institutioner som anges i SIA — skoldaghem. internat. lägerskolor etc. — medverka i be- handlingsarbetet. De flesta ungdomar som är föremål för socialvårdande åtgärder ärju också skolelever.

Helsingborgs kommun framhåller att kommunen med tillfredsställande resultat har haft möjlighet att inom ramen för det s. k. Skåneprojektet till- lämpa de principer som utredningen föreslår.

Borås kommun ansluter sig med visst förbehåll till de föreslagna princi- perna men betonar att tillämpningen av dessa kräver ett brett register av vårdmöiligheterjämte socialarbetare med tid för varje klient. Den utvidga- de rätten till bistånd och den starka betoningen av socialtjänstens erbju- dande. ieke-repressiva karaktär. kan enligt kommunens mening förväntas leda till att allmänheten kontaktar socialtjänsten i större utsträckning med önskemål om behandling och hjälp med personliga problem. Frågan är då vilken ambitionsnivå som kan anses acceptabel för socialtjänstens insatser i det individuella fallet. Bestämningen av den nivån måste ta hänsyn bl. a. till ovannämnda principer och problemens svårighetsgrad. Kommunen är orolig för att det skapas en övertro på socialarbete i form av s. k. problem-

Prop. 1979/80:l 158

lösning på individnivå. Om en slutsats skall dras av socialvårdens erfaren- heter hittills i denna del. torde enligt kommunen dessa snarare ge en be- stämd fingervisning om möjligheternas begränsning än motsatsen. Kom- munen vill därför understryka att den inte är odelat positiv till utredning- ens skissering av den framtida utvecklingen vad gäller socialtjänstens in- satser genom stöd och behandling i individuella fall. Det måste klargöras. inte minst för allmänheten. att kvalificerade behandlingsinsatser av typ fa- miljeterapi. hemmahosarbete eller gruppsamarbetc mellan socialarbetare. läkare. psykolog etc. jämte klienten själv är och kommer att vara exklusiva och speciella insatser. Socialtjänstens möjligheter att fungera som "pro- blemlösarc" i enskilda ärenden bör tonas ner. annars skapas orealistiska fiiirväntningar. Därmed är det enligt kommunen inte sagt att metodutveck- ling etc. skall avstanna. Men denna skall ske med syfte att omgående söka föra över erfarenheterna till generella. förebyggande insatser.

Örebro kommun finner att socialutredningen ger uttryck för ett synsätt som med viss förenkling kan sägas innebära att vård i öppna former i första hand bör eftersträvas. därefter vård i familjehem och i sista hand vård i in- stitution. Kommunen kan i princip dela detta betraktelsesätt men vill un- derstryka att huvudregeln bör vara att det i varje särskild situation bästa vård— och behandlingsalternativet bör väljas. En god vård i familjehem el- ler institution får inte avvisas till förmån för en sämre vård i öppna former. Särskild vaksamhet kan vara på sin plats när det gäller val mellan familje— hem och institution. Små institutioner i närmiljön kan enligt kommunens mening i många fall vara ett bättre alternativ än familjehem. Föreningen Sveriges .s'ot'ialt'ltq/k'r och lf'illtulmina kommun ger uttryck för liknande åsikter.

Luleå kommun påpekar att svårigheterna inte skall underskattas då det gäller att i det dagliga vård- och behandlingsarbetet tillämpa de föreslagna principerna. Redan utredningen belyser konflikterna. Därtill kommer att nya vårdprinciper förs fram i debatten och prövas. vissa stick i stäv med vad socialutredningen innehåller. Enligt kommunens mening måste därför en ständig analys ske av vård- och behandlingsresultat och metoderna i förhållande till övergripande mål och fastlagda principer för socialvårdsar- betet.

Riks/l'irbundct avföri!"lära/Z)":'(-ningarna mot narkotika tar tlpp de anhöri- gas roll i det sociala arbetet och anför.

Vård och behandling är i dag begränsad till symptombäraren ensam. Missbrukaren eller de med psykiska eller sociala störningar blir isolerad och ett objekt för samhällets åtgärder. Problemen privatiseras och indivi- dualiseras. De anhörigas behov av stöd och hjälp nonchaleras fullständigt —- samtidigt som man förväntar sig att de skall ställa upp i alla lägen. Var tog helhetssynen vägen”? Vårdfrågan är inget som går att hänskjuta till ex- perter. Honnörsord som solidaritet och gemenskap förblir ord. så länge som man inte tar tillvara de mänskliga resurser. som finns i det sociala nä-

Prop. 1979/80:1 159

tet kring en avvikare. Föräldrar och andra inom förbundet kräver att fa va- ra delaktiga i värdpt'ocessen. ta sin del av ansvaret och arbeta med sin del av problematiken.

1 1.2 Helhetssyn

Utredningens betoning av helhetssynen i det sociala arbetet tillstyrks el- ler lämnas utan erinran genomgående. De få remissinstanser som alls berör principen nöjer sig — i likhet med Föreningen .S'reriges .rot'iult'hel'er — med att konstatera att denna är allmänt omfattad.

11.3. Frivillighet och självbestämmande

Utredningens uttalanden om den enskildes medverkan vid beslut om stöd- och hjälpinsatser har föranlett delade meningar bland remissinstan- serna.

Föreningen Sveriges .ror-ialehefer anser — liksom i fråga om helhetssy- nen — att principen om frivillighet och självbestämmande är så allmänt omfattad att kommentarer är överflödiga. TCO och Sveriges- s:uz-ionomför- bund finner att utredningens ställningstagande kan sägas vara ett väsentligt framsteg för den sociala metodiken genom att det nu formellt blir möjligt att tillsammans med den enskilde välja lämpligaste framkomstväg för reha— biliteringsarbetet. Sociologiska institutionen vid Stockholms universitet delar utredningens uppfattning att den som behöver bistånd bör kunna väl- ja mellan olika former av insatser och även bör kunna efterfråga enstaka socialtjänster och samtidigt avvisa erbjudanden om andra insatser som av- ser behandling. SACO/SR understryker vikten av att medborgarna alltid behåller sin självbestämmanderätt.

Västerås kommun menar att rättigheten att själv få bestämma över den hjälp och behanding som socialtjänsten erbjuder grundar sig på demo- kratiska värderingar och bör vara huvudprincip. Detta bör gälla även för människor med socialt avvikande beteende. Kommunen betonar att det är viktigt med hänsyn också till behandlingsresultatet att även dessa männi- skor får uppleva att socialtjänstens beslut om värd och behandling fattas med deras egen medverkan. Detta behöver dock inte var liktydigt med en helt kravlös inställning. Dä socialarbetaren engagerar sig i en annan män- niskas livssituation, tar henne på allvar och tror på hennes förmåga. inne— bär det också ett krav på att den enskilde tar ansvar för sitt liv och själv försöker åstadkomma en förändring. Kraven måste alltid anpassas till indi- videns förmåga och situation. Sökandens aktiva medverkan föratt lösa $i- na problem kan motverkas om man bortser från personens eget ansvar för sina förhållanden.

Att inte alla gånger fä precis den hjälp man begär kan ibland tvinga en person att själv ta itu med sina förhållanden på ett konstruktivt sätt. Hjälp

Prop. 1979/80: 1 160

och stöd som ges helt utan förbehäll. blir lätt passiviserande och förlänger hjälpberoendet. Socialtjänstens inställning till klienterna bör naturligtvis hela tiden vara positiv och tolerant. Ett kravlöst erbjudande av hjälp kan ibland uppfattas som likgiltighet för enskilda människors problem. Där- emot är det för socialarbetaren en tidskrävande och påfrestande arbetsme- tod att engagera sig i olika människors livssituation och aktivera dem i en förändringsprocess. som enligt portalparagrafens värderingar syftar till att frigöra och utveckla de enskildas egna resurser.

Holms-mds kommun delar utredningens uppfattning att insatser för den enskilde skall utformas och genomföras tillsammans med honom. Kommu- ncn vill emellertid understryka svårigheterna i att genomföra en insats. där klient och socialarbetare har olika uppfattningar och där klientens självbe- stämmanderätt mäste respekteras. Detta kräver ansvarskänsla och omdö- me hos socialarbetaren och utbildning i behandlingsarbete. Vara kommun menar att man får akta sig för att ha en alltför stor övertro pä socialvårdens möjligheter att lösa alla problem genom frivillighet.

Sveriges ktnnmmmltiänstemunnufi'irhuml påpekar att det är väsentligt att vårdtagaren i så stor utsträckning som möjligt behåller ansvaret för sin situation. Samtidigt som socialtjänsten ger en rätt till bistånd så får detta bistand inte ges kravlöst. Prestationskrav bör ställas på den enskilde efter dennes förmåga. Förbundet anser det också angeläget att man vid val av stöd och behandlingsformer också tar hänsyn till socialarbetarnas situa- tion. Den anställde skall inte behöva underordna sig vilka situationer som helst för att den enskilde skall få en fullständig frihet att välja service. Ex- empelvis mäste hänsyn tas till socialarbetarens arbetsmiljö. Förbundet an- ser det därför väscntligt att ansvaret för socialarbetarnas arbetsmiljö påta- las och att även servicetagarna här av olika anledningar måste göra vissa avsteg från rätten 'att fritt välja service. Detta leder enligt förbundets me- ning inte till en försämrad relation mellan socialarbetare och servicetagare. snarare kan relationen härav för båda parter upplevas som mer ärlig och att beroendet är ömsesidigt.

Stockholms kommun menar att möjligheten att efterfråga enstaka socia- la tjänstcr och samtidigt avvisa erbjudanden om andra insatser speglar en inställning som i olika sammanhang kommer till uttryck i betänkandet och som. enkelt uttryck. tilldelar socialtjänsten rollen att tillhandahålla kunden vad kunden efterfrågar. Fråga är enligt kommunen om inte utredningen alltför onyanserat och med förankring i åskådningar som under utredning- ens arbete hunnit modifieras. sättcr upp kravlösheten som ideal. I alla mänskliga sammanhang. arbetsliv och föreningsliv. äktenskap. trafik och affärer. bygger växelverkan mellan människor på ömsesidigt godtagna. ut- talade eller underförstådda normer. solidaritetskrav och förväntningar. Att inom socialtjänstens ram nedklassa ömsesidigheten betyder att man samti- digt nedklassar de människor man har att göra med. Inom dagens social- vård harju behandlingsarbetet. inte minst inom den frivilliga institutions-

Prop. 1979/80: 1 161

vården. i mycket hög grad kommit att betona den ömsesidiga solidariteten och bestämda krav som individen måste acceptera. Betoningen av social- tjänstens serviceinriktning får enligt kommunen t. ex. inte innebära skyl- dighet att för att göra klienten till viljes medverka till åtgärder som från be- handlingssynpunkt bedöms olämpliga.

Svea hovrätt delar inte uppfattningen att åt den hjälpsökande skall över— lämnas en så långt gående bestämmanderätt som utredningen tänkt sig. Liksom hittills hör det få ankomma pa den eller dem som har ansvaret för socialvården — soeialtjå'insleman eller socialnämnd — att från fall till fall bedöma vilka åtgärder som lämpligen bör sättas in. Att det därvid gäller att försöka vinna den hjälpbehövandes förtroende och hos honom väcka en samarbetsvilja anser hovrätten klart. Men i yttersta fall maste den som "har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver" också ha inte bara möjlighet utan även skyldighet att i enlighet med detta ansvar bestämma om hjälpätgärd. Hov- rätten finner emellertid att utredningens uttalanden närmast innebär att so- cialtjänsten befrias från allt ansvar utöver skyldighet att effektttera beställ- ningar.

Rikslmliss'lyrels'('n konstaterar att utredningens utgångspunkt har varit att skapa regler för en socialvård som så långt möjligt är grundad på frivil- lighet från den hjälpbehövandes sida och byggd på ett förtroendefttllt sam- arbete mellan hjälpsökande och social myndighet samt med så få inslag av tvång som möjligt. Styrelsen kan i och för sig dela denna grundläggande uppfattning i fråga om inriktningen av det sociala arbetet. Denna uppfatt- ning får dock inte ensidigt av vårdideologiska motiv drivas så långt att and- ra skyddsVärda samhällsintressen helt skjuts i bakgrunden. Polisen är det samhällsorgan som ytterst bär ansvaret för att allmänhetens krav på säker- het till liv och hälsa blir tillgodosedda. För att kunna lösa denna uppgift på ett godtagbart sätt måste polisen ha möjlighet att i vissa fall utöva tvång mot bl.a. missbrukare av skilda slag. vilka utgör en fara för sin omgivning och som inte kan förmås att på frivillighetens väg söka behandling för sitt missbrttk. Polisens rätt att utöva tvång måste vara stadgad i lag och så en- tydigt uttryckt att någon tvekan om dess tillämpning inte föreligger. Polis— arbetets särskilda beskaffenhet innebär att skilda uppfattningar kan upp- komma om vilka intressen som bör ges företräde i det sociala lagstiftnings- arbetet — den hjälpsökandes möjligheter att erhålla frivillig anonym be— handling eller andra personers. t.ex. familjemedlemmars krav på omedel- bart och effektivt skydd för sin personliga säkerhet. Den avgörande avväg- ningen av dessa motstående intressen mäste träffas av lagstiftaren. Enligt rikspolisstyrelsens uppfattning har utredningen överskattat samhällets möjligheter att få framför allt missbrukare av olika berusningsmedel att fri- villigt söka vård för sitt missbruk. Styrelsen anser även att den viktiga frå- gan om samhällets möjligheter att ingripa med tvång i vårdärenden och vil- ka myndigheter som i framtidens samhälle bör ta befattning med sådana ll Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr. 1 . De! B

Prop. 1979/80: 1 162

ärenden inte fått den ingående behandling som är nödvändig. En undersök- ning och utvärdering av dessa betydelsefulla frågor framstår därför som nödvändig.

Säl/skapet [.r'inkurruts riks/i'irhmul menar att socialutredningens förslag att all vård av missbrukare skall grundas på frivillighet innebär att social- vården och dess tjänstemän kopplas bort från de verkligt "besvärliga" fal- len — alltså de som vägrar frivlligvård. Därmed kommer den för ändamålet bäst utbildade yrkeskåren att i huvudsak uppehålla sig vid de välmotivera— de och terapibejakande medan de sämst ställda och därmed bäst behövan— de hänvisas till polisiära och kriminalvårdande utmarker. Förslaget fram- står som ogenomtänkt i synnerhet som skaran av förändringsmotiverade endast utgör en försvinnande liten del av den totala avvikargruppen. Majo- riteten varken vågar eller orkar knyta an till den frivilliga vården. Det största intresset i vårdplaneringen måste därför läggas på de stora. tunga och vårdskeptiska grupperna. En minoritet av frivilliga får enligt förbun- dets mening inte bli normgivande för uppbyggnad av den framtida vården.

11.4. Normalisering

Remissinstanserna godtar vad utredningen anför i detta sammanhang. Borås kommun anser dock att principen om normalisering för socialtjäns- tens del innebär en viss begränsning i ambitionshänseende. Enligt kommu- nens mening blir följden av att en social myndighet tar initiativ till service eller ingripande. dvs. i praktiken går in i närmiljön och verkar i stället för enskilda att detta upplevs som en särbehandling av både den enskilde indi- viden och av hans omgivning. Socialvårdens erfarenheter härvidlag ger så klara signaler. att detta måste tas på allvar. Kommunen menar att normali- scringsprincipen därför är synnerligen svår att förverkliga inom det omr; - de som vanligen benämns socialt behandlingsarbete.

11.5. Principer för vård utom det egna hemmet

Principerna om kontinuitet och flexibilitet tillstyrks eller lämnas utan er- inran av remissinstansema.

Borås kommun vill dock framhålla att principen om personkontinuitet i behandlingsarbetet motsägs av den rörlighet som vårt samhälle ttppvisar. Socialarbetare. vårdpersonal etc. byter tjänst. skaffar annat arbete. flyttar osv. precis som andra arbetstagare. Som exempel anför kommunen.

De l8 tjänster som svarar för behandlingsarbetet på socialkontoret i Bo- rås innehades av 38 socialarbetare under år l976. dvs. i genomsnitt mer än två socialarbetare per tjänst. Endast nio tjänster kan uppvisa förutsättning- ar för kontinuitet iden mening utredningen företräder. Ändå är inte semes- tervikarier eller vikarier vid längre tids sjukdom inräknade. Räknas även

Prop. 1979/80: 1 163

detta in blir resultatet över St) handläggare på arton tjänster under detta år. Förhållandet torde inte vara unikt för Borås.

Kommunen menar att man då det gäller kontinuiteten socialarbetare— klient inte bör utgå från att denna är regel utan undantag. Det är därför inte realistiskt att planera och bygga upp behandlingsinsatser inom socialtjäns- ten som förutsätter kontinttitct i denna mening.

Remissinstanserna ansluter sig över lag även till närhetsprincipen. Beho— vet att i vissa fall göra undantag från denna princip diskuteras dock i flera remissvar.

[,iinsstyrclswt i Gävleborgs liin menar att det kommer att bli synperligen svårt för de stora kommunerna att finna familjehem om närhetsprincipen drivs för hårt. Närhetsprineipen kan enligt länsstyrelsens mening inte dis— kuteras generellt. Genom allmänna uttalanden om denna princip kan det föreligga risk för att man glömmer vad som egentligen är bäst för barnet. Man måste också beakta fosterföräldrarnas behov av tid och andrum för att etablera kontakt med barnet innan de kan ta sig an föräldrarna.

Botkyrka kommun anser att socialvården i dag fullt medvetet bidrar till ”dåliga" placeringar av barn och vuxna utanför det egna hemmet. i foster- hem och institutioner av olika slag. Placeringarna är "dåliga" på det sättet att man redan från början vet att man genom att flytta människor till avläg— set belägna fosterhem eller institutioner närmast omöjliggör normal kon- takt med klienten och dennes närmaste miljö liksom den kontinuitet social- vården i övrigt eftersträvar i behandlingsarbetet. i dessa fall väljer oftast socialvården det minst onda av två onda ting. Det går av någon anledning inte att fortsätta hjälp- och stödarbetet i det egna hemmet. utan någon form av separation måste till. Ofta förgäves söker man då efter fosterhem eller i förekommande fall institutionsvård i klientens närmaste miljö. Kommunen betonar att socialvården aktivt måste verka för att tillskapa nödvändiga be- handlingsresurser så nära människors egen miljö som möjligt. Kostnads- ansvar och huvudmannaansvar för dessa behandlingsresurser måste enligt kommunens mening bli föremål för närmare studier.

Helsingborgs kommun understryker att fördelarna med närhetsplace- ringar är uppenbara och uppger att kommunens socialförvaltning under försökstiden med det s.k. Skåneprojektet i stor utsträckning placerat barn i kontrakterade familjehem inom kommunen i stället för som tidigare i barnhem på annan ort. Närheten har dock i vissa fall också inneburit pro- blem genom att tidigare nedbrytande miljö och kamratkontakter varit allt- för lätta att nå. Sådana konsekvenser av närhetsprincipen måste enligt kommunens mening beaktas bl. a. i diskussionerna om ändrat huvudman- naskap för vissa vårdinstitutioner.

Sveriges läkarförbund anser att man bör värna om närhetsprincipen så långt möjligt. Man måste dock kunna erbjuda klienterna behandling långt ifrån hemorten. Missbrukare kan behöva vistas i en giftfri miljö utan fres-

Prop. 1979/80: ] 164

telser att skaffa sig det begärliga preparatet: ungdomar. som på annat sätt har kommit snett i tillvaron. kan behöva definitivt miljöombyte. Liknande synpunkter förs fram av bl.a. I-"(r'runingen Sveriges socialchefer.

Fr:su'rj/Iir-("ilclrm-nus riksförlmnd intar en mera kritisk inställning till när- hetsprincipen och menar att denna är tvivelaktig. lnom fosterbarnsvårdeu kan den enligt förbundets mening vara direkt skadlig för ett barns positiva utveckling. Förbundet påpekar att omhändertagande ofta har skett på grund av det biologiska hemmets oförmåga att tillfredsställande klara bar- nets vård och fostran och frågar sig om de biologiska föräldrarna då. ge- nom sin närhet. skall ges stora möjligheter att även i fosterhemmet nega- tivt påverka sina barn. Den ökade belastning som fosterhemmet härvid ut- sätts för kan äventyra barnets fostran och vård. särskilt som kommunerna i allmänhet inte ställer några hjälpresurser till förfogande. Förbundet fram- håller ocksä att barn och ungdomar med missbruksproblem kan fara illa av närhetsprincipen. Förbundet påpekar vidare att normaliserings- och när- hetsprinciperna används som stöd för att i det längsta hålla barn och ung- domar kvar i det biologiska hemmet. gärna med hjälp av insatser från fa- miljeterapeuter. vilka är "på modet". Att dessa terapeuter ofta saknar ut- bildning och kunnande att klara problemen bortser man tyvärr ifrån. Fos— terhemmen får många gånger ta hand om ungdomar. som på detta sätt allt- för länge kvarhållits i ett olämpligt hem. Att då "reparera” de ofta djupgå- ende störningar som erhållits under lång tid kan enligt förbundet vara näst intill omöjligt.

11.6 Planering av behandling

De remissinstanser som yttrar sig i frågan betonar vikten av en sådan be- handlingsplanering som utredningen föreslår.

Bm.»t[.sj/i'irz'byggunde rådet menar att uppgiften att beskriva och analyse- ra problem. förväntade effekter och resultat torde vara en nödvändig del av arbetet med att utveckla de sociala metoderna.

l.[insstyrclsm [ Gotlands län anser att man som grund för den behand- lingsplanering som förutsätts bör analysera de förväntade effekterna av olika åtgärder för att det bästa alternativet skall kunna väljas. Detta arbets— sätt kräver att socialarbetet omstruktureras. Handledning och vidareut- bildning av socialarbetarna erfordras också enligt kommunens uppfatt- ning.

Liinsstyrvlsen i Malmöhus län är av uppfattningen att behandlingsplane- ring som är direkt individinriktad bör stödjas upp av konkretiserade mål och delmål för rehabiliteringen samt att behandlingsplan skall vara obliga- torisk för varje enskilt fall.

Stockholms kommun vill understryka att socialtjänsten måste lägga upp långsiktiga behandlingsplaner och att övriga samhällsinsatser. t.ex. ar-

Prop. 1979/80: ] |65

betsmarknadsorganen. solidariskt måste ställa upp och ta sitt ansvar för att den enskilde skall känna det motiverat att ingå i en behandlingsaktivitet.

Linköpings kommun påpekar att man inom kommunen har prövat syste— matisk behandlingsplanering som en metod för att underlätta medverkan från klientens sida och samverkan mellan olika organ. Försöken. som in— leddes inom försöksverksamheten Social samverkan. vidareutvecklas nu inom det s. k. SIBA-projektet (Samverkan i behandlingsarbete). Kommu- nen uppger att socialstyrelsen i sin sammanfattande rapport över försöks- Verksamheten med social samverkan drar följande slutsatser om metoder för utveckling av samverkan i individuellt behandlingsarbete.

Ett geografiskt avgränsat område bör utgöra bas. De organ och den personal som har direktkontakten med klienterna eller som har tillgång till behandlingsresurser bör permanent eller tillfälligt ingå i samarbetsgrupper.

Formerna för samverkan bör utvecklas av personalen och ses som en fortlöpande process för utveckling av arbetsmetoder.

Ett ärendes omfattning och art bör avgöra en samarbetsgrupps samman— sättning — endast den personal som är berörd bör delta.

(')m syftet är ömsesidig information i flera ärenden samtidigt. bör den personal delta som kan ge eller bör motta information.

Den metod för behandlingsplanering som redovisas i rapporterna bör kunna utnyttjas som underlag för utveckling av en gemensam behandlings- plan.

Formerna för klientens medverkan och medansvar måste fortlöpande diskuteras. lngen planering får ske utan klientens direkta eller indirekta medverkan.

Något organ och någon medarbetare hos detta måste åta sig att svara för samordningen av gruppens arbete och fungera som "motor" i utvecklings- arbetet.

Gemensamma utbildningsinsatser som introduktion till och fortlöpande stöd för samarbetsgruppen bör ingå som en integrerad del i personalens fortbildning.

Systematisk behandlingsplanet'ing ingår i den del av SIBA-projektet som är inriktad på utveckling av metoder i det individuella behandlingsarbetet. ] anslutning härtill syftar projektet också till att finna en basorganisation för samverkan på primärvårdsnivå. Parallellt sker inom kommunen en suc- cessiv anpssning till beslutad gemensam distriktsindelning. Denna indel- ning avser primärkommunal. landstingskommunal samt statlig verksamhet på det sociala och medicinska tnnrådet. Genom den gemensamma geogra— fiska indelningen underlättas samverkan ide olika distrikten. Inriktningen av försöksverksamheten ligger sålunda väl i linje med den utveckling av det sociala arbetet som utredningen anger. Erfarenheterna hittills visar att en sådan förändring av det sociala arbetet innebär en process, som både tar tid och kräver betydande utbildningsinsatser. lnte minst måste beaktas de olika synsätt och värderingar i fråga om det sociala/medicinska arbetet som av naturliga skäl finns bland de många olika yrkesgrupper som har att samverka.

Örebro och Vilhelmina kommuner är positiva till samverkan i arbetslag vid behandlingsplaneringen men vill framhålla att inrättandet av arbetslag

Prop. 1979/80: ] t66

kräver en långtgående anpassning inte enbart av socialtjänstens utan även av hälso- och sjukvårdens organisation och arbetsformer.

Sveriges läkurj/i'ii'lmnd framhåller att utvärdering av behandlingen i dag är ett eftersatt område. I samband med behandlingsplanering bör man pa- rallellt utarbeta utvärderingsinstrument och kontinuerligt utvärdera arbe- tet. Förbundet menar att detta på kort sikt gagnar den pågående verksam— heten och på lång sikt blir det minst kostnadskrävande sättet att förnya och effektivisera socialtjänsten.

JO noterar med tillfredsställelse att utredningen så kraftigt understryker vikten av att en behandling planeras omsorgsfullt och bl.a. omfattar analys av vilka förändringar som eftersträvas och av de förväntade effekterna av olika handlingsalternativ. l J():s verksamhet har det förekommit en hel del fall där socialförvaltningar vidtagit vårdåtgärder till synes närmast för att "något måste göras". Frånvaron av långsiktig planering har ofta kommit till uttryck i ryckighet. onödiga omflyttningar av barn osv. JO vill därför instämma i utredningens överväganden på denna punkt. och i det samman- hanget även framhålla vikten av att behandlingsplanen och de övervägan- den som föregått upprättandet av planen dokumenteras så att detta mate- rial kan tas tillvara i det fortsatta arbetet.

l2 Stöd- och hjälpinsatser i hemmet

12.1. Stöd och hjälp i hemmet

Remissinstanserna stöder utredningens uttalande att man så långt möj- ligt skall respektera den enskildes önskan att bo hemma och inte avskära de kontakter som han i regel har där. Då det gäller barnens situation påta- las emellertid i flera remissvar att denna princip inte får drivas så långt att barnens rätt till skydd och hjälp kommer i fara. Åtskilliga remissinstanser uppehåller sig vid det utbud av sociala tjänster som krävs för att enskilda vårdbehövande skall kunna bo hemma.

Brons/Yircbyggande rådet slår fast attju bättre och mer varierade insat- ser som kan göras desto större borde möjligheterna bli att undvika mera ingripande åtgärder.

Örebro kommun vill framhålla att socialtjänsten måste ha tillgång till många och rikt differentierade stöd- och hjälpåtgärder. Det metodutveck- lingsarbete som hittills bedrivits inom området har varit relativt begränsat och endast undantagsvis skett med statligt stöd. En ökad statlig satsning på utveckling av metoder för individinriktade insatser efterlyses därför av kommunen.

T("() och Sveriges strr'iononrfl'irbund ser det som direkt betydelsefullt att stöd- och hjälpinsatser har som primär utgångspunkt att den enskilde skall kunna bo kvari sitt eget hem och sin normala miljö. Av det skälet anses ut- byggnaden av barnomsorg. social hemhjälp och fritidsverksamhet särskilt

Prop. 1979/80: 1 ' 167

Viktig. Dessa funktioner bedöms ha stor betydelse också i det individinrik- tade arbetet. Förutom dessa allmänt förebyggande insatser bör man enligt dessa båda remissinstanser ocksa vidareutveckla hemma—hos—arbetc. stöd- familjer, dagcentraler etc. Dessa funktioner nämns som exempel på områ- den där personal- och resurskrävande utvecklingsarbete måste genomfö— ras. — Liknande synpunkter förs fram av bl. a. SA ("()/SR. .S'urulsr'ulls och Malmö kommuner samt Riks/örbumlu/_ll'ir hjälp lil läk('Int'tlt'lsmisshruku— I'F.

Även _S'r'erigt's socionomers riksförbund betonar att principen om stöd- insatser inom hemmet är viktigt och att den fordrar ett väl utbyggt nät för hjälpinsatser för olika målgrupper. Enligt förbundets mening måste för— söksverksamhet av olika slag trnderstödjas. Förbundet påpekar att familje- behandling fordrar väl utbildad personal som terapeuter och att handledar- behovet måste tillgodoses. Förbundet vill även framhålla nödvändigheten av att man skyddar den enskildes och familjens integritet vid valet av vård— form.

Skolövcrslyrelsen konstaterar att resursen "hemma-hos-terapeuter"' har ökat inom några kommuner och uppger att erfarenheterna av denna verk- samhetsform är goda från skolans sida. Styrelsen framhåller vidare att en annan stödform. kallad "vuxenkamrat" också har prövats. Denna stöd- form innebär. att en vuxen utanför familjen. t.ex. blivande förskollärare eller fritidspedagoger, regelbundet sammanträffar med barnet och famil- jen. Erfarenheterna av denna verksamhet är också positiva.

Statens invandrarverk betonar med utgångspunkt från invandrarnas si- tuation att en förutsättning för att stöd- och hjälpinsatser i hemmet skall ge önskat resultat är en ökad satsning på utbildning av tvåspråkiga personer för hemma-hos-insatser av olika slag. Verket menar att tvåspråkiga hem- Vårdare är av stor betydelse för en invandrarfamilj. om en i vanliga fall hemarbetande förälder på grund av sjukhusvistelse eller av annat skäl mås- te ersättas av kommunal hemvårdare.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län ansluter sig till utredningens uppfattning om förskolans och fritidshemmens betydelsefulla roll i det förebyggande arbetet och anser att förebyggande åtgärder bör breddas på alla nivåer. Länsstyrelsen är också av uppfattningen att hemma-hos-arbete som stöd- insats kan vara ytterst värdefull om den är rätt organiserad. Man bör dock enligt länsstyrelsen vara medveten om att detta är en mycket ingripande insats i en familj, som ställer stora krav på samtliga parter. — Förslaget om att engagera stödfamiljer bedömer länsstyrelsen som dåligt underbyggt. Då denna behandlingsform är relativt ny hade det enligt länsstyrelsens upp- fattning varit av värde om utredningen hade redovisat erfarenheter av de försök som pågått, t. ex. Skåneprojektet.

Uppsala kommun menar att de former för stöd- och hjälpinsatser i hem— met som utredningen beskriver utgör en sammanställning av de bästa före- satser som finns i dagens socialvård. Det måste enligt kommunen under-

Prop. 1979/80: 1 168

strykas hur viktigt det är att det finns välutbildade familjeterapcuter för att kunna ge den hjälp som behÖVs. Vidare bör det ske en kraftig utbyggnad av den barnpsykiatriska värden och ett fast samarbete utvecklas med social— tjänsten.

.S'fu'iulugiska institutionen vid Stockholms universitet Vill poängtera ut— redningens uppfattning att de människor som behöver hjälp eller stöd i första hand skall ges dylikt stöd utan omhändertagande för institutionsvård och menar att stödsamtal och terapi i så stor utsträckning som möjligt bör ges i klientens hem eller i en hemliknande miljö.

Srerigs läkarförbund framhåller att hemma-hos-arbctet under de senas- te åren inte bara har utvidgats i tiera kommuner utan att det dessutom har utvecklats. Man har kunnat göra upp en läroplan som redan tillämpats. l många kommuner finns det dock fortfarande hemterapeuter som inte bara saknar utbildning titan dessutom saknar kompetent handledning. Förbun- det påpekar att arbetet — om det bedrivs på ett sådant sätt — kan leda till att sociala missförhållanden döljs och konserveras hos familjerna och att terapeuten utsätts för onödigt slitage. Kommunerna bör därför enligt för- bundets mening organisera hemma—hos-arbetet så att hemterapeuterna ges möjlighet till regelbunden handledning och adekvat utbildning. Förbundet vill vidare framhålla vikten av att man kontinuerligt mäter effekten av be- handlingen. Man måste enligt förbundet vara uppmärksam på risken av att det kan föreligga dolda missförhållanden. t. ex. barnmisshandel.

Föreningen Sveriges socialt-lider ansluter sig till utredningens förslag men vill peka på ett för många kommuner betydande problem. Efterfrågan på barnvårdare stiger i stort sett i takt med utbyggnaden av daghem och fri- tidshem trots de förbättrade förmånerna inom föräldraförs'z'tkringen. Trots de speciella rekryteringskampanjer som bedrivs har det ofta inte varit möj- ligt att få tillräckligt med personal till verksamheten. Barnvårdarna arbetar alltid ensamma och upplever sig därför ofta isolerade i sitt arbete. För att minska denna isolering — och därigenom på sikt förbättra rekryteringsmöj- lighetema — bör enligt föreningens mening möjligheterna att knyta barn- vårdarna till daghemmen undersökas. Ett visst hinder för en sådan omor- ganisation utgörs dock av nuvarande statsbidragsbestämmelser för social hemhjälp. Enligt dessa bestämmelser utgår ej statsbidrag för del av löner. som avser barnvårdares tjänstgöring på barnstuga. Föreningen förespråkar därför en ändring av statsbidragsbestämmelserna i denna del. Stockholms kommun företräder samma åsikt men vill för egen del framhålla att det med tanke på den utbyggnad av daghems- och fritidsverksamheten som f.n. sker är tveksamt om det för framtiden blir möjligt att i tillräcklig omfatt- ning rekrytera barnvårdare — eventuella stimulansåtgärder till trots. Troli- gen kommer insatser av helt annat slag att krävas för att tillförsäkra barnen omsorg under deras sjukdomsperioder. En sådan insats kan enligt kommu- nen vara utbyggd föräldraförsäkring.

Skellefteå kommun understryker vikten av att de erfarenheter som görs

Prop. 1979/80: 1 169

av stöd- och hjälpinsatser i hemmet utvärderas och att kunskap om erfa- renheterna sprids.

Stockholms kommun betonar att olika stöd- och hjälpinsatser i hemmet inte får användas som ett alternativ till omhändertagande av ett barn som uppenbart far illa i sin hemmiljö.

JO utgår från utredningens uttalande att när det gäller underåriga som måste beredas vård utom hemmet det skall åligga socialnämnden att verka för att vården så snart som möjligt åter kan förläggas till den underåriges eget hem. Detta uttalande är enligt J():s uppfattning alltför kategoriskt. Skulle det tillämpas som det är formulerat. skulle man så snart förbättring- ar i barnets hemförhållanden kunde antas ha inträtt verka för att barnet skulle få komma hem på försök. Erfarenheten säger att en "sådan tillämp- ning är direkt olämplig ur barnets synpunkt och kan få olyckliga konse— kvenser för barnets utveckling. Det bör därför enligt J():s mening klargö- ras att man inte avser att uppmuntra ständiga försök med att flytta hem omhändertagna barn. Över huvud taget bör omplaceringar av barn undvi- kas. Som riktmärke bör gälla att barnet inte flyttas förrän man känner sig någorlunda säker på att den nya placeringen kan bli varaktig. Detta bör gälla såväl vid återtlyttning till föräldrahemmet som vid flyttning till annat hem.

Även Helsingborgs kommun anser att utredningen uttalar sig alltför ka— tegoriskt då det gäller skyldigheten att verka för att värden av barnet åter förläggs till det egna hemmet. Kommunen vill framhålla. att vissa hemmil— jöer är uppenbart skadliga för barn och ungdomar och kommer att så förbli även efter behandlingsinsatser från socialtjänsten. Värden av barn och ungdomar från sådana hem maste därför inriktas på en frigörelse från för— äldrar och tidigare hemmiljö.

Skövde kommun pekar på att risker finns för att insatser i hemmet görs till ett så övergripande medel. att missförhållanden tolereras. som ytterst går ut över barnen. vilka ej har möjligheter att freda sig eller att föra sin ta- lan. l barnfamiljerna måste alltid vissa grttndl'örutsättningar finnas i form av samarbetsvilja hos föräldrarna. en materiell och känslomässig grund— trygghet och tillgäng till stöd av det slag. som socialutredningen räknar upp för att insatser i hemmet skall bli meningsfulla. ["t'itwtingen .S'veriges so— cialchefer och Luleå kommun ger uttryck för liknande åsikter.

12.2. Familjerådgivning

Förslaget att den kommunala socialtjänsten skall vara huvudman för fa- miljerådgivningsverksamheten tillstyrks i princip av det övervägande anta- let remissinstanser som har yttrat sig i frågan. 'l'ill dessa-hör socialstyrel- sen. It'insstyrelserna i Stockholms. Uppsala. Östergötlands. .It'ittköpin_t:s. Kalmar, Blekinge. Hallands. Skaraborgs. Värmlands. Kopparbergs och

Gävleborgs län, barnomsorgsgruppen, Kommun/örbundet. Landstings-

Prop. 1979/80: 1 170

_lörbuntlet.Illerlulet konunuuer. It'onunuual- och lanzlslingso”ställdafamil- jert'idgivares_li'irening. Övervakarnas riks/i'irbund. Svenska I_)iakonst'illska— pet. .S'veriges sot'ialli'irbuntl. 1.0. SACO/SR. .S'veriges socionomers riksför- bund. .S'veriges liikar/Firbtuul. Sveriges konununa/tjänstetnantur/i'irbuutl. Svenska kyrkans tliakonint'imtul. Delegationen för_lantiliert'idgit'ning och KDS.

Flera av de retnissinstanser som tillstyrker förslaget ger dock uttryck för tveksamhet då det gäller de mindre kommunernas möjligheter att anordna familjerådgivning.

Kommunförlmntlet anser att för de mindre kommunerna som inte har behov av tjänster i större omfattning bör den hittillsvarande landstingsor- ganiserade familjerådgivningen. men med möjlighet för kommunerna att köpa tjänster. vara en möjlighet till att erhålla en välbemannad familjeråd- givningsbyrås resurser titan att behöva bygga ut denna verksamhet med ett helt personalteam eller att använda inom denna specialitet outbildad och orutinerad personal. — Utvägen att i någon form behålla familjerådgiv- ningsverksamhet inom landstingen för att lösa de mindre kommunernas problem förordas också av länsstyrelserna i Hallands. Skaraborgs och Kopparbergs län samt Grums kommun.

Möjligheten för mindre kommuner att samordna verksamheten påtalas av bl.a. Håbo kommun. Sveriges soeionomers riksjörbund. Sveriges kont— muna/tjänstemantur/'ärbuml och Svensk kuralorsji'irening.

Familielagssakkunniga anser att åtskilliga skäl kan anföras för att ett landstingskommunalt huvudmannaskap vore att föredra medan andra skäl. särskilt att familjerådgivningen på sina håll byggts upp av primärkommu- nen. kan tala för en annan lösning. Primärkommunalt huvudmannaskap i så obestämda former som socialutredningen föreslår kan dock tänkas leda till att landstingen lägger ner sin rådgivningsverksamhet utan att primär- kommunerna bygger ut familjerådgivningen i tillräcklig omfattning. Den vikt man tillmätt familjerådgivningen vid 1973 års skilsmässoreform och bl. a. det förhållandet att medlingsinstitutet ansågs böra bestå endast över- gångsvis i väntan på familjerådgivningens utbyggnad talar enligt de sak- kunnigas mening för att familjerådgivningens organisation och ställning bör regleras närmare genom en av riksdagen antagen lag i vilken enskildas rätt till familjerådgivning uttryckligen slås fast. [ en sådan lag måste fast- läggas var skyldigheten att anordna familjerådgivning skall ligga. men till detta har de sakkunniga inte ansett sig ha anledning att f. n. ta ställning.

Skövde kommun menar att huvudmannafrågan bör lämnas öppen för fri- villiga överenskommelscr mellan kommuner och landsting inom resp. län.

Enligt Landstingsji'irbundets åsikt bör övergångsbestämmelser utfärdas. som bl. a. underlättar samverkan kring förändringen av familjerådgivning- en kommunerna emellan och mellan kommuner och landsting. lnte minst viktigt är att finna former för konsultmcdverkan från psykiater. gynekolog. den psykiska barn- och ungdomsvården och andra av landstingens verk-

Prop. 1979/80: 1 17]

samheter. Det kan enligt förbundets uppfattning inte uteslutas att det i vis- sa delar av landet kan visa sig lämpligt att landstinget Linder en övergångs— tid behåller huvudimtnnaskapet.

Ett mindre antal remissinstanser tar helt avstånd från primärkommunalt ansvar för familjerådgivningsverksamheten.

Botkyrka kommun menar att det är lika självklart som beträffande t. ex. mödraverksamheten att huvudmannaskapet finns hos landstinget. då man i annat fall kan befara att kommuner som bäst behöver dessa resurser av ekonomiska skäl inte klarar av en erforderlig utbyggnad.

Karlstads kommun framhåller att familjerädgivningsenheterna i landet drivs huvudsakligen i landstingkommunal regi och finner det tveksamt om ett överförande av huvudmannaskapet till kommunerna skulle innebära några fördelar. Skälen för detta ställningstagande är enligt kommunen att de flesta landsting redan har en fungerande familjerådgivning och dess- utom har lättare än kommunerna att knyta Iärarkonsulter till verksamhe- ten. att de landstingsanställda rådgivarna kan arbeta över kommungränser- na. att mindre kommuner kan förutsättas få svårigheter att rekrytera per- sonal med adekvat utbildning och förslaget om gemensam tjänst för flera kommuner torde medföra avsevärda organisatoriska problem samt att sär— skilda sekretessregler gäller för familjerådgivningen. Mycket synes enligt kommunens mening i stället tala för att verksamheten bibehålls som en landstingskommunal angelägenhet liksom PBU enligt utredningens för- slag. Samma argument som används i det sammanhanget kunde vara till- lämpliga avseende familjerådgivningen. Kommunen anser slutligen att till- gängligheten bör ökas genom ett utbyggt filialsystem och verksamheten göras mera känd genom bättre information.

Västerås kommun anser inte att det finns skäl att som utredningen före- slår överföra familjerådgivningen från landstinget till kommunerna. Den nuvarande verksamheten fungerar enligt kommunens uppfattning av allt att döma tillfredsställande. Då ett kommunalt huvudmannaskap skulle medföra problem i fråga om sekretess och tillgång till medicinsk expertis finns risk för att familjerådgivningen skulle bli mindre attraktiv i allmänhe— tens ögon.

Svenska liikaresiillskapet understryker att familjerådgivningen på många håll har funnit sin form och gör en väsentlig insats med bl. a. rela- tionsbearbetning inom familjerna. Överförs familjerådgivningen till kom- munerna finns det enligt sällskapet risk för en försämring av denna verk- samhet. Särskilt de små kommunerna kan knappast tänkas lösa sin familje- rådgivning på annat sätt än att den får uppgå i den övriga socialvården. Risk finns då att verksamheten förlorar sin profilering. Även Tierps kom- mun tar främst de små kommunemas svårigheter att anordna familjeråd- givning som intäkt för att förorda ett fortsatt landstingskommunalt huvud- mannaskap.

Ett betydande antal remissinstanser anser att familjerådgivningen bör

Prop. 1979/80: ] l72

vara en lagstadgad uppgift för kommunerna eller. i vissa fall. att behovet av verksamheten på annat sätt bör markeras tydligare än i förslaget.

[.iinss/_vrelsen i Stockholms län anser det otillfredsställande att utred- ningen inte i lagförslaget närmare har angett och definierat familjerådgiv- ningsverksamheten som en lagstadgad uppgift för kommunen. Detta kan enligt länsstyrelsens mening bl. a. leda till komplikationer i sekretesshän- seende.

Enligt lc'inssrvrelsen i Uppsala liin inger det en viss oro att man nu. i mot— sats till i principbetänkandet. inte talar om verksamheten som en lagstad- gad skyldighet för kommunerna. Länsstyrelsen framhåller att familjeråd- givningen ären etablerad verksamhet i samhället och vill understryka vik— ten av att den i framtiden får behålla sin särprägel. såväl vad gäller innehål- let som bestämmelserna om sekretess. befrielse från skyldighet att vittna etc. Att verksamheten överförs till kommunerna är likaledes en fördel men den bör ges en sådan organisation att ingen tvekan uppstår hos allmänhe- ten om dess oförändrade karaktär.

Famine/agssakkanniga anför att man med utgångspunkt från utredning- ens tidigare deklaration att familjerådgivningen skall regleras i lag hade väntat sig att i lagförslagen finna konkreta bestämmelser om familjerådgiv- ningen. Sådana saknas emellertid och i stället finner man några allmänna regler om socialnämndens uppgifter. De sakkunniga anser att sådana all- mänt hållna regler inte är tillräckliga.

Svenska Diakonst'illskapet menar att verksamheten lätt kan sugas upp i den allmänna socialtjänsten om den inte regleras i lag. Verksamheten ris— kerar härigenom att förlora sin särart och specifika uppgift.

Andra remissinstanser som anser att kommunerna i socialtjänstlagen bör åläggas skyldighet att anordna familjerådgivning är länsstyrelst'n i (fistergötlands liin. Kommunforbunclet. Stockholms. Iliilm och Halmstads kommuner. Kommunul- t)('ll landstingsanställda fantilierådgii'ares jör- ening. Svensk kuratm'sj/i'irening. Övervakarnas riks/i'irlnutd. Sveriges so— cialliirhtmcl. Sveriges socionomers riksförbund. Svenska kyrkans diakoni- niimml. [)(-'legationenfiir_lamil/erådgivning och KDS.

Lands!ingsfiirlnutdet framhåller att det förhållandet att förslaget angåen— de familjerådgivningen närmast har formen av en rekommendation kan inge vissa farhågor för dess framtid. Verksamheten blir beroende av kom- munernas prioriteringar och detta kan — speciellt i mindre kommuner — le- da till att invånarna i ännu mindre utsträckning än nu får tillgång till detta stöd. Landstingsförbundet tillstyrker emellertid trots allt förslaget i denna utformning men vill markera betydelsen av att en väl fungerande rådgiv- ning kommer till stånd.

Frågan om familjerådgivningsverksamhetens organisatoriska placering inom kommunen diskuteras av åtskilliga remissinstanser. Flertalet av dessa finner att verksamheten bör bilda en särskild enhet eller motsvaran- de inom socialvårdsförvaltningen.

Prop. 1979/80: 1 173

Liinssryrt'lsen i Kalmar liin anser att en förutsättning för en rationellt fungerande familjerådgivning är att rådgivningen utgör en självständig en— het. avgränsad till organisation och lokal. med utsagd inriktning på rela- tionsbchandling. Klienternas kontakt med familjerådgivningen skall vidare alltid vara frivillig.

Länsxrtyrt'Isen ;" (_ir'ivlehargs Ia'n framhåller att efter 25 års försök sverk- samhct inom landsting och några primärkommuner med mycket goda erfa- renheter har familjerådgivningsorganisationen fått en yrkeskår som specia- liserat sig på samlevnat'lsproblem och som genom vidareutbildning och yr- keserfarenhet tillägnat sig fördjupade kunskaper i relationsbehandling. Om tamiljeradgivningen även efter inlemmandet iden kommunala socialvårds- omsorgen skall ha möjlighet att vidareutveckla metoder etc. bör den enligt länsstyrelsens uppfattning bilda en särskild enhet inom socialförvalt— ningen.

FamiUe/a_t:ssakkm1niga betonar att familjerådgivningen måste ges en från kommunens socialvård fristående ställning om den skall kunna bibe- hålla det fulla förtroende från allmänheten som byggts tipp under försöks— verksamheten.

Kaminunft'jrbnndel tar avstånd från tanken att familjerådgivningen bör ingå som en även lokalmässigt integrerad avdelning inom socialbyrån. Verksamheten torde enligt förbundet närmast böra jämföras med samhäl- lets erbjudande av rättshjälp. somatisk och psykisk hälso- och sjukvård. yrkesradgivning etc.. vilka verksamheter också har social inriktning utan att för den skull lokalmässigt samordnas med socialtjänsten — exemplifie- rade verksamheter ej ens organisatoriskt.

I.andstingsförbmulel finner det naturligt att organisationen görs beroen- de av lokala förhållanden och resurser. De gångna årens erfarenheter har emellertid enligt förbundet visat att familjerådgivningen fungerar bäst om den får bilda en särskild enhet med möjligheter till lagarbete mellan flera råd gi va re .

Svenska kyrkans diakoninämnd och Delegationen _f'örjamilierådgivning förordar att verksamheten organiseras som en särskild enhet och anför i likalydande yttranden.

Vi anser det mycket oroande att som utredningen uttalar. kommunerna ska ha frihet "att — med beaktande av de särskilda förutsättningar som angivits i principbetänkandet —- välja den organisatoriska lösning som kommunen finner lämplig." Det kommer att innebära mycket stora risker för familjerådgivningens fortsatta verksamhet och kvalitet. Den yttersta konsekvensen blir att en kommun "bakar in" familjerådgivningen i den allmänna socialtjänsten med motivering att socialtjänstens omfattning ock- så inbegriper familjerådgivning. Genom detta kommer den fina metodik och arbetssätt att brytas ner. som byggts upp under avsevärd tid. Det kan inte vara rimligt att en drygt ZS-årig försöksverksamhct. som visat en så positiv utveckling och som vunnit så stor respekt och förtroende. nu ska riskera att allvarligt försämras.

Prop. 1979/80: 1 174

Detta komtner att drabba den enskilde individen och dennes familj. Den helhetssyn som utredningen så positivt bejakar kan inte behöva innebära att socialtjänsten ska integrera den nu så väl fungerande familjerådgiv— ningen. Tvärtom måste detta att hävda människans helhetssyn innebära att man förstår att i vissa ömtåliga sittnttioner. t. ex. i samlevnadskonfiik- ter. behöver människor få känna lugn och trygghet i en avskild miljö. där det finns tillräckligt med tid avsatt för varje ärende. Vi mäste vara realistis- ka och se att sådana resurser f. n. inte linns och under avsevärd tid fram- över inte kommer att ktuma erbjudas av kommunerna då det gäller den all- männa socialtji'insten.

Kommunal— ut'/t Ian(Is!ingsansai/Idajantil/'erådgivares_li'irening anför.

Det fanns i utredningens behandling av familjerådgivningsverksamheten i principbetänkandet en tilltro till familjerådgivning som resurs. Även om denna i dag är en fungerande verksamhet som kvalitativt sett gör en bety- dande förebyggande insats i vårt samhälle så är den en i förhållande till so— cialvården i stort mycket liten verksamhet. Om den skall kunna bevaras som resurs maste dess speciella karaktär bibehållas. (.")m den integreras i socialtjänsten utan att bli en egen enhet med speciell utformning och stan- dard kommer denna speciella karaktär att gå förlorad. Familjerådgivning— ens förebyggande insats kommer då att försvagas i stället för att förstärkas som utredningen avsett. Vissa remissinstansers förslag att lösa rollkonflik— ter genom byte av "handläggare" verkar mot denna bakgrund helt orealis- tiskt. (')m klienter skttlle få kännedom om att deras familjerådgivare i andra sammanhang kan åläggas att exempelvis göra vårdnadsutredningar. skttlle detta bli ett allvarligt hinder för den öppenhet från deras sida som är förut- sättningen för att få hjälp i en relationskonflikt. Det är uppenbart. att all— mänhetens förtroende för kommunens familjerådgivning ttnder sådana för- hållanden skttlle undergrävas. Vissa remissinstanser jämställer som en konsekvens av helhetssynen samlevnadsproblem med symtom av olika slag. Enligt vår erfarenhet kan relationskonflikter i hem och familj. om de inte behandlas i tid. utvecklas till olika former av sociala. psykosomatiska eller psykiska symtom både hos vuxna och barn. som ofta kräver mång- dubbelt större insatser från samhällets sida. l detta perspektiv medverkar familjerådgivningsverksamheten till samhällsbesparingar. Vidare påstås av en rad remissinstanser "att samlevnadsproblem inte på något princi- piellt sätt skiljer sig från andra former av sociala störningar och ofta är in- timt relaterande till andra sociala problem". Vi som har direkt erfarenhet av familjerådgivningsarbete vet att de relationsproblem vi arbetar med ofta för berörda parter innebär att ta ställning till en familjs splittring eller fort- levande. och att detta upplevs som en djupt personlig fråga. Visst kan "so- ciala störningar" både vara en av orsakerna till samlevnadsproblem och bli följden av sådana. Men i den aktuella situation. då motsättningarna blivit så djupa att man söker en utomstående för att finna en lösning. eller då man inför en separation eller skilsmässa vill ha hjälp att enas i vårdnads- och umgängesfrågan. är det inte som "en form av social störning som inte på något principiellt sätt skiljer sig från andra former av sociala stör- ningar” man upplever detta utan som en otillräcklighet på det personliga planet. Vi vet att vad människor i denna ömtåliga och kanske livsavgöran- de situation efterfrågar inte är allroundinriktade och allroundkunniga so—

Prop. 1979/80: 1 175

cialarbetare. hur skickliga de än är. utan människor vars speciella yrkesin— riktning. kunskaper och yrkeserfarenhet kan tänkas garantera att man får den hjälp man behöver. '

Familjerådgivningen har drygt 25- års etfarcnhet av att behandla rela— tionskonflikter mellan i första hand de vuxna parterna i en familj. som ofta söker hjälp i krissituationer. Familjerådgivarna är socionomer med lång er- farenhet av socialt arbete och mentalhygienisk vidareutbildning. En ny fa- miljerådgivare erhåller i sitt behandlingsarbete fortlöpande handledning under minst ett år av en erfaren kollega. Att ständigt arbeta med männi- skors inbördes konflikter är personligt och psykologiskt krävande. lnom familjerådgivningen pågår alltsedan verksamhetens början en kontinuerlig metodutveckling. Den standard detta ger har skapat ett fast grundat för— troende hos företrädare för andra institutioner och hos allmänheten för denna form av psykosocialt behandlingsarbete. En enkätundersökning som gjordes vid familjerådgivningen i Stockholms kommun 1973 visar att familjerådgivning eftelfrågas i alla samhällsgrupper. Detta bekräftas ytter— ligare av inom Stockholms och Malmö kommuner samt inom Kopparbergs län gjorda översikter av klienternas yrkestillhörighet. Det kan ytterligare understrykas hur viktigt det varit att verksamheten initialt präglats av en psykosocial grundsyn som också aVspegIats i att den administrativa led- ningen innehas av en socionom. Verksamheten har i hög grad befriats från sjukdomsprägel. vilket varit gynnsamt. Friheten att utveckla adekvata be- handlings- och arbetsmetoder har bidragit till en klar profilering och en be— fäst yrkesidentitet hos famiIjerådgivarna. Föreningens årliga studiedagar har bidragit till att verksamheten kunnat utvecklas och hålla en relativt en- hetlig standard över hela landet. Med hänsyn till familjerådgivningsverk- samhetens utformning och standard samt till tillgången på erfarna handle- dare placerar ft'n'tbildningskurserna vid Socialhögskolan i Stockholm och Lund elever för i utbildningen ingående handledd praktik bl. a. på tillgäng- liga familjerådgivningshyråer. Härigenom är familjerådgivningsverk- samheten redan en utbildningsrcsurs för socialvården. Genom att den kommande statliga psykoterapiutbiIdningen av samma skäl räknar med fa— miljerådgivningsbyråer som utbildningsinstitutioner kan familjerådgiv- ningen som utbildningsrcsurs komma att ytterligare förstärkas. Två av de 16 handledare som utbildades vid den första statliga handledarutbildningen i UKÄzs regi var familjerådgivare.

Den av utredningen uttalade friheten för kommunen "att — med beak— tande av de särskilda förutsättningar som angivits i principbetänkandet — välja den organisatoriskz't lösning som kommunen finner lämplig" kan re- sultera i att den resurs som familjerådgivningsverksamheten hade avsetts bli i den framtida socialtjänsten utplånas. Om verksamhetens organisation och standard inte på något sätt regleras kommer följden att bli att flertalet kommuner inte kommer att kunna erbjuda en familjerådgivning med da- gens utformning och standard. I detta läge kommer människor med goda ekonomiska möjligheter att vända sig till privata familjeterapeuter med skiftande utbildning och metodik och människor med religiös anknytning till kyrkliga familjerådgivningsbyråer. Ett sådant segregerande utbud av hjälpmöjligheter i familje- och andra relationskonflikter skulle vara synner- ligen olyckligt och även på detta område leda till en ökad ojämlikhet.

Andra remissinstanser som föredrar att verksamheten anordnas i en sär— skild enhet är länsstyrt'lserm't i Östergötlands och .lönkt'ipings län samt Håbo. Helsingborgs. Halmstads och Borås kommuner.

Prop. 1979/80: 1 176

S:u'iulstvrvlswt finner det uppenbart att familjerådgivningen på vissa or- ter fått störrc förutsättningar att utveckla metoder för sin verksamhet än socialvården i övrigt. litt organisatoriskt inordnande av familjerådgivning— en i socialtjänsten bör således enligt styrelsens mening få positiva effekter för socialtjänsten i sin helhet och förordas därför av styrelsen. Under en övergångstid kan dock organisatoriska lösningar inom socialtjänsten behö- va sökas. som ger möjligheter till ömsesesidigt kunskapsutbyte mellan fa- miljerådgivningen och övrig verksamhet för att på längre sikt leda till inte- grering.

.S'kullq/iwl kommun påpekar att frågan om verksamhetens organisatoris- ka placering självfallet mäste bli föremål för överläggningar med berörd personal och fackliga organisationer. men kommunen vill närmast ansluta sig till en lösning som innebär att familjerådgivningen ingår som funktion i socialvården titan att vara en särskild organisatorisk enhet.

SACO/SR betonar att det är viktigt att familjerådgivningen inte försäm- ras och förlorar sin profil om den överförs till kommunema. Särskilt de små kommunerna kan dock enligt organisationen knappast tänkas lösa sin familjerådgivning på annat sätt än att den får uppgå i den övriga social- tjänsten. Srerigcs läkarförbund är av samma uppfattning.

Sveriges socionomers riks/i'lrbuml anser att när kvalitativa resurser på sikt har byggts upp inom socialtjänstens behandlingsinriktade verksamhet bör familjerådgivningen integreras i den reguljära sociala verksamheten. Detta måste dock ses som en lösning på lång sikt. Till dess är det nödvän— digt att familjerådgivningen. som i dag fyller en mycket viktig funktion. ttn- der en relativt lång övergångsperiod utformas som en särskild enhet eller motsvarande inom socialvårdslörvaltningcn. Förbundet vill vidare under- stryka att överföringen av verksamheten till kommunema kräver klara övergångsbestämmelser och direktiv så att inrättandet av familjerådgiv- ningen inom socialtjänsten svarar mot de principer som socialutredningen anger som förutsättningar för verksamheten. Det finns annars en mycket stor risk att den kvalitativa resurs som familjerådgivningen idag utgör för- svinner.

Sl't'l'lgc'S kommutulltjänstemannalörbuml understryker att de indiVidu- ellt inriktade insatserna måste ske utifrån en helhetssyn. För att tillägna sig denna helhetssyn behöver socialarbetarna arbeta med hela socialtjänsten. Bl. a. härför bör enligt förbundets mening familjerådgivningen integreras med socialtjänstens övriga arbetsuppgifter. Den specialistkunskap som fa- miljerådgivningen besitter kommer att bli en betydande tillgång för social- tjänsten. Socialvården bedriver redan familjerådgivning och det framstår som naturligt att socialtjänsten i huvudsak bör ansvara för och erbjuda så— dana tjänster även i fortsättningen.

Den familjerådgivningsverksamhet som bedrivs av bl. a. kyrkan och ide- ella organisationer berörs i flera remissvar.

Fumil/"clayssukkunnigu anser det angeläget att påpeka att familjerådgiv-

Prop. 1979/80: 1 177

ningsbyråer som drivs av ideella organisationer bör ges möjligheter att fortsätta sin verksamhet. Uppsala kommun framhåller att kommunerna inte skall ha monopol på familjerådgivning och att samarbete bör kunna ske med t. ex. kyrkan. Svenska Diakansli/[skapet anför.

Diakonsällskapet. som i samarbete med Stadsmissionen i Stockholm driver en Kyrkans byrå för familjerådgivning och personlig rådgivning. vill här erinra om den tillgång som den kyrkliga/ekumeniska familjerådgivning- en utgör. både som komplement till kommunernas och landstingens byråer och som ett alternativ för människor i ett pluralistiskt samhälle. Den kyrk- liga/ekumeniska familjerådgivningen är en väl fungerande verksamhet. som sedan 1954 arbetar med samma målsättning som kommunernas/lands- tingens byråer. Denna verksamhet torde även i framtiden komma att fort- sätta. Diakonsällskapet önskar därför särskilt betona vikten av att familje- rådgivningsverksamheten byggs ut i den omfattning som föreslagits i so- cialutredningens principbetänkande såsom en lagstadgad uppgift för kom- munerna. och av att samarbete bör ske mellan kommunemas familjeråd- givning och den kyrkliga/ekumeniska familjerådgivningen. där kvalificerad personal med erfarenhet från sådan rådgivning borde vara en tillgång för samhället.

Delegationen förfamiljerådgivning anför.

Jämsides med samhällets familjerådgivning bedriver kyrkorna sedan 1953 sådan verksamhet vid 23 byråer och med ca 30 familjerådgivare an- ställda. Under 1976 handlades ca 2000 ärenden. Sedan 1974 finns en dele- gation för familjerådgivning som är en riksorganisation för den kyrkli- ga/ckumeniska familjerådgivningen. Delegationen är ekumeniskt upp- byggd och har till uppgift att främja utvecklingen med kyrklig/ekumenisk familjerådgivning. Det föreligger f.n. ett stort intresse för denna verksam- het hos kyrkorna. Man är väl medveten om att samlevnadsproblem finns bland alla kategorier och man ser verksamheten som ett led i det diakonala och själavårdande arbetet i församlingarna. Det är självklart att också kyr- korna bedriver familjerådgivning. eftersom man medverkar till att männi- skor ingår äktenskap (vigseln) och tidigare medverkade i samband med se- paration (den obligatoriska medlingen). Det är naturligt att man tillhanda- håller hjälp när människor får problem i sina relationer. Vi ser den kyrkli- ga/ekumeniska familjerådgivningen som ett komplement till samhällets verksamhet och anser att båda verksamheterna behöver utvecklas och växa fram sida vid sida. Detta för att erbjuda människor valmöjlighet då man befinner sig i en krissituation. Rätten att få välja den verksamhet man har mest förtroende för anser vi vara en självklarhet om man skall kunna hävda att man omfattar en helhetssyn av människan. Till de kyrkliga/eku- meniska byråerna kommer alla kategorier av människor och inte bara kristna. Anledningen till att man vänder sig till våra byråer kan vara att man känner trygghet då det gäller oron inför register och journaler. Våra byråer ligger ofta lugnt och enskilt och uppfattas inte som någon "myndig- het" eller "organisation". Av lång erfarenhet vet vi att detta är,-viktiga fak- torer att ta hänsyn till då människor är i kris och söker familjerådgivning. Vi har samma höga krav då det gäller medarbetarnas kompetens. som man har vid samhällets byråer. Våra konsultteam har samma sammansättning 12 Riksdagen 1979/80. ] saml. Nr. [. DelB

Prop. 1979/80: 1 173

men vi har dessutom en präst med. Sättet att arbeta på skiljer sig inte från samhällets byråer. men den som kommer till en kyrklig/ekumenisk byrå skall naturligtvis kunna få diskutera livsåskadningsfrågor på samma själv- klara sätt som man diskuterar övriga frågor. Delegationen för familjeråd— givning driver dessutom fortbildning bland sina medarbetare. Till dessa fortbildningskurser inbjuds ocksä familjerådgivare från samhällets byråer. Kurserna går över tre är med en intensiv kursvecka varje sommar med stu- dier på hemorten. Familjerådgivningens metodik är huvudämnet. Dess- utom anordnas årliga studiedagar med aktuella tema. Delegationen för fa- miljerådgivning har också samarbete med den kyrkliga familjerådgivning— en i Danmark. Finland och Norge. Medarbetama vid byråerna är aktivt engagerade i utåtriktat arbete vid olika utbildningsanstalter. lnom delega- tionen och de kyrkliga och frikyrkliga studieförbunden arbetar man med studiematerial i samlevnadsfrågor och konlirmandmaterial.

Delegationen för familjerådgivning ser med tillförsikt fram mot en fort- satt positiv utveckling mcd den kyrkliga/ekumeniska familjerådgivningen. Vi har sedan delegationens tillkomst fått resurser att utveckla verksamhe- ten och hoppas kunna få göra det jämsides med samhällets familjerådgiv- ning. Även om man från samhällets sida inte kommer att utveckla verk- samheten med familjerådgivning efter de riktlinjer som hittills tillämpats och som visat sig vara av värde. kommer vi inom den kyrkliga/ekumeniska familjerådgivningen att utveckla vår verksamhet efter nuvarande riktlinjer. Vi är helt övertygade om att det är den enda framkomliga vägen att driva verksamheten på. med bibehållande av den höga standard på familjeråd- givning. som f. n. råder. Vi hoppas dock att även kommunerna kommer att låta familjerådgivningen fortsätta som fristående verksamhet.

KDS anser det självklart att också kyrkor och samfund som sedan länge bedriver en av socialutredningen positivt värderad familjerådgivning även i framtiden kan vara huvudmän för sådan verksamhet.

Flera remissinstanser understryker —- liksom K()mframför-bundet — be- hovet av särskild utbildning för faminerådgivaren och möjligheter för den- ne till samråd med andra i samma verksamhet.

12.3. Kontaktman

Förslaget att avskaffa övervakningsinstitutet och i stället införa möjlig- het till förordnande av kontaktman lämnas utan erinran av flertalet remiss- instanser. Endast ett mindre antal remissinstanser tar uttryckligen ställ- ning för eller emot förslaget. Bland dessa är meningarna delade om värdet av förslaget.

I.(lllSSf_W't'/St'll i Gävleborgs län upplever förslaget om kontaktman som positivt och framhåller att denna arbetsform länge har använts enligt nyk- terhetsvårdslagens mönster även inom barnavårdslagens ram. Det är enligt länsstyrelsen välgörande att finna att utredningen har en så seriös inställ- ning till de svåra familjerättsliga ärendena. och att dessa kräver speciella insatser av socialtjänsten. Erfarenhetsmässigt har man funnit. alltsedan

Prop. 1979/80: 1 179

barnavårdsmannainstitutionen upphörde. att ju mera tid man ägnar resp. parter vid t. ex. samarbete kring faderskapsutredningar. desto mindre tid behöver man lägga ned på "medling" och annat arbete i samband med framtida konlliktsituationer kring barnen. Arbetssättet kring t.ex. vård- nadsutredningar har också under senare år förändrats betydligt. men ambi- tionen att i den utsträckning det är möjligt ena parterna kan enligt länssty- relsens uppfattning vara oerhört tidskrävande.

Göteborgs kommun instämmer i förslaget. Kommunen framhåller att det har uttalats farhågor för att omhändertagande för vård skulle komma att tillgripas i onödan beroende på att kontaktmzmnaskap i vissa lägen inte skulle bedömas som tillräckligt betryggande. Under förutsättning att so- cialtjänsten kommer att kunna arbeta med ett brett utbud av åtgärder torde det enligt kommunens mening emellertid inte finnas skäl för dessa farhå- gor. Kontaktmannaskap innebär enligt kommunen ett förtroendeförhållan— de och är därför överlägset påtvingad övervakningskontakt.

Även Ört'rrukarnas riks/örhund delar utredningens uppfattning att insti— tutet övervakning bör slopas och att man i stället bör införa möjlighet att i samråd med den enskilde utse kontaktman. Förbundet stöder också tipp- fattningen att möjligheterna att förordna kontaktman bör kunna utnyttjas i betydligt fler situationer än de som f. n. föranleder förordnande av överva— kare.

Src-'rigas läkarförbund har en positiv inställning till möjligheten att för- ordna kontaktfamiljer och framhåller att liknande arrangemang med fram- gång har prövats i den barn- och ungdomspsykiatriska verksamheten och av omsorgsnämnden.

Riksåklagaren har ingen principiell erinran mot förslaget men påpekar att det medför vissa kriminalpolitiska konsekvenser bl. a. när det gäller till- lämpningen av institutet åtz'ilsunderlåtelse för unga lagöverträdare och på- följden överlämnande till särskild vård. Riksåklagaren anför i detta sam- manhang.

Jag medger att det från socialvårdens utgångspunkter är mest följdriktigt att ersätta övervakningsinstitutet med ett frivilligt kontaktmannaskap. Om så sker saknas skäl att behålla bestämmelserna om föreskrifter. förmaning och varning. Även dessa ändringar får viktiga kriminalpolitiska konse- kvenser. Enligt brottsbalken har domstolen vid påföljdsvalet att iaktta vad som krävs för att upprätthålla allmän laglydnad. Samma tanke ligger bak— om inskränkningarna i åklagarens rätt att underlåta åtal mot unga lagöver- trädare. Kontrollfunktionen ingår således som ett nödvändigt moment i allt kriminalvårdsarbete och skiljer därigenom kriminalvården från de flesta andra vårdområden. Eftersom socialtjänsten avhänder sig merparten av nuvarande kontrollmöjligheter framstår den föreslagna påföljden överläm- nande för vård inom socialtjänsten som klart otillräcklig och från princi— piell synpunkt direkt olämplig. Denna påföljd bör knappast komma i fråga i andra fall än dem som förutsätter en tillämpning av lagen med särskilda be- stämmelser om vård av underårig. Flertalet unga lagöverträdare bör följ-

Prop. 1979/80: 1 180

aktligen ädömas påföljd i kriminalvårdens regi. Med hänsyn till den päga— ende utvecklingen i riktning mot en ökad användning av kriminalvård i fri- het torde denna i.")verströmning till kriminalvården inte behö 'a innebära nagon skärpning av påföljdssysteinet för de unga. Det förtjänar framhållas att de antydda konsekvenserna av socialutredningens förslag ligger helt i linje med grttndtankarna i BR,/X:s förslag till nytt straffsystem. Enligt dessa skall straff bygga på ansvar. straff och vard hållas isär och straffen utfor— mas sa att lämplig vard skall kunna sättas in under verkställighet. Försla- get innebär att påföljden överlämnande till särskild värd utmönstras itr systemet. När det gäller frivardcn föreslås tre olika former av påföljder. nämligen villkorlig dom. skyddstillsyn och intcnsivövervakning. Sist- nämnda påföljd är avsedd som en upptrappning av de övriga l'rivi'irdspi'ifölj- derna och innebär en mer intensiv kontroll än skyddstillsyn. Härigenom ökar möiighetcrna att på ett effektivt sätt fånga tipp sociala behov och läg— ga grtinden för positiva insatser i samarbete med den dömde. något som framstår som särskilt angeläget med tanke på att en allt större del av fri— vårdsklicntclet har svara problem av social och annan natur. Denna tipp— gift bör enligt förslaget lösas av frivårdsorganisationen i samråd med so— cialtjänsten. Utredningen har förutsatt. att övergången till en vidgad frivil- lighet i vårdarbetet inom socialtjänsten inte bör leda till att unga lagöver- trädare blir löremal för åtal i vidare utsträckning än som förutsätts i åtals- rättskommittens förslag. Det är emellertid osäkert i vad mån detta förslag kommer att leda till lagstiftning. Frågan bör därför bedömas med utgångs- punkt frun gällande rätt. Det framstår därvid som uppenbart. att avsakna— den av adek tala tvangsatgärt'ler inom socialtjänsten i avsevärd man be- gränsar möjligheterna att använda i'italsunderlåtelse i resocialiseringssyfte. ! synnerhet slopandet av övervakningsinstitiitet måste medföra en mar- kant ökning av antalet åtal. En ordning. enligt vilken åtalsfrågan görs be- roende av om den unge förklarar sig beredd att underkasta sig viss frivillig vard. som han när som helst kan avbryta. framstår inte som ändatnålsenlig och kan även ifri'igasättas fran principiell synpunkt. Jag vill i detta hän- seende ånyo hänvisa till BR,—X:s rapport om ett nytt straffsystem. En av hii- vudprincipcrna i förslaget är att brott skall följas av straff. 1 den mån man avser att begränsa kriminaliseringen pa ett visst område. bör man därför i första hand använda sig av straffrättsliga medel. Detta synsätt bör enligt rapporten leda till att man ökar utrymmet för paföljdseftergift sa att dom- stolen får samma möjlighet att tinderlåta påföljd som åklagaren att underlå- ta atal med undantag för vissa aterfalls- och konktirrenssitttaiioner. där processekonomiska skäl talar för större atals- än påföljdseftergift. Social- utredningens förslag torde inte lägga hinder i vägen för en lösning av åtals- underlaielseproblemaiiken enligt de riktlinjer som förordats i rapporten.

Svea liorru'i! anser att även en ny lagstiftning bör under klart angivna förutsättningar erbjuda möjlighet att titan den enskildes samtycke meddela föreskrifter och tillsätta kontaktman.

Ungdoms/"(ingelseuiredningen utgår från att det även i framtiden kom- mer att finnas fall där alla försök till samarbete misslyckas. När det gäller dessa fall är det från många synpunkter olämpligt att helt underlåta att be- ivra brottslighet. De rättsvårdande myndigheterna skttlle därför. i avsak— nad av övervakning och andra mindre ingripande åtgärder enligt social-

Prop. l979/80: ] t8t

lagstiftningen. vara nödsakade att kräva antingen att tvångsmässig vård kommer till stånd enligt den av socialutredningen föreslagna lagen om vård av underårig eller att anordna övervakning inom kriminalvården. Båda dessa lösningar är dock enligt ungdomslängelseutredningens mening olyckliga. Ungdomsfängelseutredningen vill särskilt peka på att kriminal- vård i frihet förutsätter att frihetsberövande inom kriminalvården kan anordnas i de fall den dömde inte rättar sig efter de bestämmelser som gäl- ler för frivårdspåföljden. Ungdomsfängelseutredningen avstyrker mot bak- grund av det som nu sagts att möjligheten att inom socialvården anordna övervakning av underåriga lagöverträdare avskaffas.

JO ifrågasätter om det är ändamålsenligt att avsäga sig alla möjligheter att förordna kontaktman annat än med vederbörandes samtycke. Detta medför bl. a. att man. om kontaktman avhöjs. inte har några andra åtgär- dertill buds såvitt avser barnen. än omhändertagande enligt lagen med sär- skilda bestämmelser om vård av underårig. Det måste enligt J():s mening emellertid finnas många ärenden med barnavårdsproblematik där behovet av stöd och hjälpinsatser är påtagligt men där man likafullt inte kan anse att kriterierna för omhändertagande enligt den särskilda lagen är uppfyllda. Dessa ärenden måste då lämnas utan åtgärd. JO ifrågasätter om man inte närmast med tanke på dessa fall borde behålla möjligheten till övervak- ning. eller om man så vill. att förordna kontaktman oberoende av samtyc- ke. Det kan mycket väl tänkas att vederbörande till en början motsätter sig att kontaktman förordnas. men senare ändrar uppfattning till följd av kon- taktmannens verksamhet. En sådan mindre långtgående åtgärd kan ju ock- så leda till att socialnämnden kanske kan undvika att ta till mera ingripande åtgärder.

JO framhåller vidare att det i förslaget om kontaktman linns vissa oklar- heter och anför i detta sammanhang.

I betänkandet får man inte klart svar på frågan om kontaktman kan för- ordnas för flera personer samtidigt eller om var och en skall ha egen kon- taktman. Man undrar vidare om kontaktman skall förordnas för visst ändå— mål. I det exempel som omnämns (s. 183) kan ju den umgängesberättigade t. ex. ha alkoholproblem och därför ha fått en egen kontaktman förordnad. Skall då denna kontaktman biträda sin klient i alla ärenden. dvs. även i um— gängesrättsfrågan? Om så är avsett — vilket ligger närmast till hands — bör det sägas ut direkt.

Uppsala kommun anser att det förhållandet att det finns ett övervak- ningsinstitut kan medföra en smidigare behandling av unga lagöverträdare. Rätt använt kan det leda till att övervakaren och klienten ges en chans att utveckla de goda relationer som förutsätts i den kontaktmannafunktion som utredningen talar om.

Linköpings kommun finner att möjligheten att utse kontaktman är värde- full, bl.a. av det skälet att man kan ta speciella hänsyn. t.ex. vid person-

Prop. 1979/80: 1 182

val. Kommunen anser emellertid att det finns skäl som talar för att social— nämnd även i fortsättningen bör kunna besluta att förordna kontaktman för den unge titan att samtycke föreligger.

Liinsstyrclswt i Stockholms län är av den uppfattningen att frivilliga kon- taktmän inte i alla situationer kan ersätta behovet av ett övervakningsinsti- tut. Däremot hälsar länsstyrelsen med tillfredsställelse förslaget om möj- lighet för en förälder. som inte är vårdnadshavare. att begära kontaktman för att få hjälp med umgängesrätt eller liknande angelägenheter och påpe- kar att en sådan möjlighet sedan länge har varit efterfrågad.

Utredningen om barnens ra'tt påpekar att det givetvis är bäst om man kan få den enskilde att godta att det förordnas en kontaktman. När det gäl- ler små barn kan det emellertid i vissa situationer finnas behov av någon annan än föräldrarna som särskilt bevakar barnets intressen. Det skulle därför kunna diskuteras om inte kontaktman eller annan skulle kunna för- ordnas mot vårdnadshavarens vilja i dessa fall. Frågan bedöms emellertid vara alltför komplicerad för att utredningen nu skall kunna ta ställning. Emellertid avser utredningen — eftersom frågan om hur barn skall repre- senteras i olika krissituationer omfattas av dess uppdrag — att återkomma till frågan om förordnande av någon representant för barn mot vårdnadsha- vares vilja.

Föreningen barnens rätt i samhället anser att det är av största vikt att barnavårdsmän kan utses även mot vårdnadshavarens vilja om situationen är sådan att det är påkallat. Hänsynen till förälderns vilja kan här enligt föreningen under inga omständigheter få gå före barnets väl. Föreningen vill understryka att den hade föredragit att barnavårdsmannainstitutionen fått vara kvar som obligatorium för barn till ensamstående föräldrar och skilsmässobarn och att den nu inte kan medverka till att denna institution ytterligare urholkas.

Kammarrätten i Sundsvall konstaterar att någon obligatorisk rätt att få kontaktman förordnad inte åsyftas av utredningen. Enligt kammarrättens mening bör detta förhållande markeras klarare.

Frågor som rör kontaktpersonens roll och kvalifikationer berörs i några remissvar.

Brottsji'irebyggande råda! anser att det behöver framhävas starkare. att kontaktmannens uppgift först och främst innebär att vara medmänniska. Det finns annars en risk för att den "lixarroll". som socialarbetaren lätt hamnar i. nu i stället läggs över på kontaktmannen.

Linköpings kommun menar att den socialarbetarroll — socialassistent- roll — utredningens förslag leder till i många stycken liknar den roll utred- ningen föreslår för kontaktmannen. Här kan gränsdragningsproblem tipp- stå. Välmotiverade krav på ersättning för förlorad arbetsförtjänst och bätt- re ersättning i övrigt för kontaktmännen kan enligt kommunens mening också leda till att gränserna blir oklara.

Svenska nyktar/tatsvårdsji'irbimdet påpekar att det finns en risk för att

Prop. 1979/son nu

man — med de krav som ställs på kontaktmannen — skapar en särskild so- cialarbetartjänst på heltid. Detta skulle enligt förbundets mening vara en olycklig utveckling eftersom mycket i kontaktmannens betydelse och vår- dejusl ligger i det frivilliga. ideella engagemanget för en enskild.

Länsstyrelsen i' Värmlands län påpekar att utredningen inte tar tipp frå- gan om hur långt socialnämnden måste tillmötesgå biståndsbehövandes önskemål i fråga om val av kontaktman. Länsstyrelsen finner det uppen- bart att nämnden kan vägra utse en person som den bedömer som helt olämplig, men frågar sig om socialnämnden också kan vägra godkänna en person endast därför att nämnden önskar utse en annan som är bättre iitbil— dad eller eljest lämpligare eller därför att den kontaktman som den bi— ståndsbehövande önskar få ställer för höga ersättningsanspråk. Enligt länsstyrelsens uppfattning måste socialnämnden få ha ett avgörande infly- tande över personvalet. även om därmed service— och frivilligtankarna i Socialtjänstlagen i viss mån får mindre utrymme.

Stoek/u.»lms kommun framhåller att kontaktman bl.a. skall överta de uppgifter som nu enligt 3 a & barnavårdslagen åligger barnavårdsman. Bar— navårdsmannauppdragen i Stockholm innebär enligt kommunen ofta arbe— te med komplicerade separations- och umgängesrättsproblem. Denna råd- givnings— och behandlingsverksamhet kräver specialkunskaper. Kommu- nens mening är att verksamheten i och för sig kan inordnas i kontaktman- nainstitutet. men att det är viktigt att socialtjänsten kan anlita utbildade so- cialarbetare. inte bara lekmän. för kontaktmannauppdrag. Kommunen på- pekar att det sistnämnda självfallet kan gälla även andra typer av ärenden. där kontaktman förordnas. Svenska Diakonsällskapet för fram liknande synpunkter.

Karlstads kommun anser att utredningen andas en allt för stor optimism när det gäller socialtjänstens möjligheter att få privatpersoner att engagera sig som kontaktpersoneri större omfattning än vad som sker i dag.

Frågan om skyldighet för kontaktmannen att rapportera till nämnden tas tipp av Västerås kommun. som förutsätter att tillsynsmyndigheterna eller andra utfärdar regler för kontaktmannens ställning i detta hänseende. Kommunen menar att sådana regler är betydelsefulla. särskilt som det finns vårdidcologiska skäl som talar emot rapporteringsskyldighet. Över- vakarnas riksförbund menar att rapporteringsskyldigheten måste slopas om ett ömsesidigt förtroendefullt samarbete skall kunna uppnås.

Flera remissinstanser diskuterar frågor om ekonomisk ersättning och andra förmåner till kontaktpersonerna och utbildningen av dessa.

Riksåklagaren understryker vikten av allsidig och gedigen utbildning för kontaktmännen med hänsyn till deras mångskiftande och betydelsefulla uppgifter. Det är enligt riksåklagarens mening vidare angeläget att ersätt— ningarna bestäms så att yrkesverksamma personer i stor utsträckning kan engageras till uppdragen.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser att frågan om ersättning till kon-

Prop. 1979/80: 1 184

taktmännen kommer att bli föremål för en alltför varierande bedömning om kommunerna själva skall lösa denna fråga. Centrala rekommendatio- ner i likhct med dem som lämnas från Kommunförbundet om t. ex. foster- löner bör enligt länsstyrelsens mening lämnas även här.

Uppsala kommun understryker att det krävs resurser i form av utbild— ning och speciella stödåtgärder för kontaktpersonerna.

Skulle/"Ica kommun är av uppfattningen att frågan om ersättning till kon- taktman bör regleras centralt för att skapa likvärdiga villkor i hela landet. Av samma skäl bör genom centrala beslut fastställas enhetliga beskatt— ningsregler. Även frågan om rätt till ledighet bör lösas centralt. eventuellt genom fackliga avtal.

Norrköpings kommun delar utredningens uppfattning att kontaktman vid behov skall kunna beredas erforderlig ledighet från arbetet samt att er- sättningsfrågan måste lösas på ett tillfredsställande sätt. Kommunen vill samtidigt peka på att ersättningsfrågan för kriminalvårdens motsvarande funktioner beaktas. då dessa ersättningsregler ofta kan bli normgivande också för den primärkommunala ersättningsfrågan avseende socialtjäns- tens kontaktmän.

Svenska n_vktvrhclsvärtlsjiörbtmävl betonar att rätten till erforderlig le- dighet från arbete samt ersättningsfrågan för kontaktpersonerna måste klart regleras. Förbundet vill i detta sammanhang påpeka betydelsen av att socialtjänsten tillskapar möjlighet för en fortlöpande kontakt med dessa frivilliga medarbetare samt tillgodoser deras behov av utbildning och fort- bildning. Även Svenska I.)iakonsällska/wt framhåller behovet av utbild— ning.

13 Vård i familjehem

13.] Vård och fostran i annat enskilt hem än vårdnadshavarens

De särskilda problem som kan vara förbundna med fosterbarnsvård be- rörs utförligt i några remissvar.

Föreningen barnens rätt i samhället anför.

Vad beträffar prioriteringen av de enskilt inriktade insatserna upplever vi inom BRlS att fosterbarnen är den grupp som omedelbart bör komma i åtnjutande av ökad omsorg från samhällets sida. Fosterbarnen är den mest svaga och utsatta gruppen i samhället. De har innan de placerades i foster- hemmet ofta genomgått svåra upplevelser.! Om vi inte sätter in lämpliga stödåtgärder här vet vi att dessa barn med största sannolikhet blir vårdfall för resten av livet. Både ur mänsklig och samhällsekonomisk synvinkel bör det därför vara angeläget att tidigt ge dem adekvat hjälp. Vi kräver en pre- cisering av på vilka indikationer en fosterhemsplacering skall ske. Vi är kraftigt emot det uttalande som görs i kapitlet om vård av underårig i sär— skilda fall: "Även om svåra missförhållanden föreligger skall om möjligt

Prop. 1979/80: 1 185

vårdbehovet tillgodoses på frivillig väg." Barnets behov av trygga upp- växtförhållanden och kontinuitet bör här ovillkorligen prioriteras. lirfareu— heten säger att en tidig l'osterhemsplacering har större förutsättningar att lyckas. Då barnet kommit upp i skolåldern har redan skapats bindningar som är svara att bearbeta. Barn från dåliga miljöer har då ofta blivit så all— varligt störda att det är svart._ia slttndom omöjligt att kotntna tillrätta med barnets problem. Det team av barnsakkunniga vi föreslagit' skall knytas till socialnämnden skall också ha till uppgift att bearbeta barnets och för- äldrarnas separation från varandra samt välja ut och ge kontinuerlig hand— ledning till fosterföt'äldrarna. Denna nya resurs kan alltsa inte fungera med löst anknutna eller deltidsanställda familjeterapettter. Den maste få hel— titlsanställda medarbetare. BRlS vill reservera sig mot principen om när— hclsrilacering och en tät kontakt mellan de biologiska föräldrarna och fos— terhemmet. som nu föreslas bli generell oberoende av httr barnets familjev relation ser ut. Enligt vad vi erfarit kan detta leda till stora problem särskilt för ungdomar som tagits om hand på grttnd av sitt eget beteende samt för små barn. De små barnen orkar inte alltid med en tät kontakt ttted de biolo- giska föräldrarna. De blir oroliga. splittrade och vet inte var de hör hem— ma. f-Ln inskolningstid i fosterhemmet är nödvändig. Men det gäller också när barnet skall återföras till det biologiska hemmet. Vi måste ha klart för oss att det nu gäller en upprepning av den smärtsamma upplevelse en sepa- ration alltid innebär för ett litet barn. vilket gör den dubbelt farlig. Det är därför viktigt att fosterföräldrarna får ta aktiv del i barnets återanpassning till sitt biologiska hem. samt att de får umgängesrätt med barnet om det vistats hos dem en längre tid.

["—ostt'rfi'irält/rurnas riksförbund anför.

Fosterföräldrar till barn som placerats genom den kommunala socialvår- dens försorg känner i dag ofta en stor osäkerhet i sin situation. Osäkerhe- ten har flera orsaker. Bland dessa kan nämnas — dålig eller ingen informa- tion om fosterbarnets bakgrund samt orsaken till placeringen — avsaknad av information om tillämpade lagrums innebörd — osäkerhet beträffande kontakter med vårdnadshavare och tillsynsmyndighet — ovisshet om httr länge barnet skall stanna — svårigheter att få stöd i akuta krissituationer. Nuvarande lagstiftning söker trygga rättssäkerheten för barn och vård- nadshavare. Fosterföräldrarna har ej motsvarande trygghet titan är mer el- ler mindre objekt i en vårdapparat. Av detta framgår att det för fosterför— äldrar kan vara svårt att etablera djupare känslomässig kontakt med foster- barn. eftersom fosterföräldrarnas situation ofta är otrygg. Det finns behov av fastare regler för familjehemmens ställning. Regler som anger skyldig- heter och rättigheter för fosterföråldrarna. Enligt nuvarande bestämmelser saknar fosterföräldrarna rätten att överklaga beslut rörande fostcrvården då ärendet ej rör dem. Det är svårt att förstå att personer som under lång tid byggt upp känslomässiga relationer ej skall vara berörda av plötsligt av- brott av relationen. Familjehemmet måste även få rätt att överklaga i de fall de ej anser att socialnämnden följer vården och ger det stöd och den hjälp som erfordras för att kttnna fullgöra vården. Familjehemmen känner sig ofta utelämnade när stöd och hjälp behövs. I vissa fall kan det vara svårt att ta kontakt med den nämnd som har tillsyn över ärendet av rädsla

' Se avsnittet Socialtjänsten — funktion och uppgifter.

Prop. 1979/80: 1 186

att detta skall betraktas som ett misslyckande för fosterföräldrarna. En förtroendefull relation med delat ansvar mellan socialnämnd och fosterför- äldrar måste skapas. Den nuvarande lagstiftningett lägger huvudviktcn vid rättssäkerheten för de biologiska föräldrarna. ] andra hand kommer hänsy- nen till barnen. Hänsyn till fosterföräldrar är inte ens omnämnd.

Länsstyrelsen i ll-lalmö/rus län anser att det hade varit lämpligt att utred- ningen även behandlat möjlighetcrna att fastare kunna binda fosterbarn till fosterhem i de fall. då de biologiska föri'tldrarna ttnder längre tid ej visat nå— got intresse för barnet.

Förslaget att trtmön st ra begreppet fosterbarn ur författningar- na bemöts positivt av Helsingborgs kommun. Övriga remissinstanser som har yttrat sig i frågan har en negativ inställning till förslaget. Till dessa hör justitiekanslertr. sot'ialstyrelsen. kammarrätten i Sundsvall, läns-styrelser- na i Stockholms. Östergötlands. Gotlands. Malmöhus. Älvsborgs. Skara- borgs, Västmanlands, K (.)pparbergs. Gävleborgs, Västarnorrlands och Jämtlands lätt. utredningen om barnens rätt. Stockholms. Borås. Vara. Karlstads och Västerås kommuner. Föreningen Sveriges socit'tlc'lre er och Foster/öräIdrarnas riksförbund.

Remissinstanserna anser genomgående att begreppet fosterbarn inte har den negativa klang som har gjorts gällande. Flera remissinstanser påpekar dessutom — i likhet med sot'ialstyrelsen — att begreppet har en direkt motsvarighet i andra länders språk. Justitiekanslern ifrågasätter om det in- te från lagtekrtisk synpunkt är fördelaktigare att behålla begreppet fostcr- barn. Kammarrätten i Sundsvall befarar att en utmönstring av begreppet kan medföra svårigheter i rättstillämpningen. Länsstyrelsen i Malmö/rus län menar att begreppet fosterbarnsvard har en förankring inte bara inter- nationellt utan även litterärt. Flera remissinstanser. bl. a. Borås kommun och Föreningen Sveriges socialchefer framhåller svårigheten att finna adekvata ersättningsbegrepp. Västerås kommun är av uppfattningen att man i brist på ersättningsbegrepp under alla förhållanden kommer att an- vända begreppet fosterbarn även i framtiden. Län.s'styrelsen i Västman— lands län menar för sin del att begreppet är inbyggt i det allmänna medve- tandet och att det är upplysande och lätthanterligt.

Det råder delade meningar bland remissinstansema om värdet av att ta in reglerna om fosterbarnsvård i föräldrabalken. Förslaget tillstyrks av socialstyrelsen och kammarrätten i Göteborg. Även kammar- rätten i Sundsvall kan acceptera förslaget. Kammarrätten är medveten om att förslaget kan föranleda viss tvekan med hänsyn till att en sådan över- flyttning i viss mån står i strid mot den i direktiven angivna målsättningen att sammanföra bestämmelserna i de tre vårdlagarna till en lag. För en överflyttning talar dock enligt kammarrättens mening bl.a. att i föräldra- balken rcdan nu återfinns bestämmelser om barnavårdsnämnds uppgifter i vissa avseenden.

Bland de remissinstanser som har yttrat sig över förslaget i denna del in-

Prop. 1979/80: 1 187

tar en klar övervikt dock en kritisk hållning mot förslaget.

Länsstyrelsen i Stock/avlats lätt påpekar att reglerna om fosterbarn är of— _/irtrtligrättsliea och tillerkänner barnavårdsnämnd vissa befogenheter gentemot tilltänkta och utsedda fosterft'iräldrar". Till barnets skydd har nämnden även befogenheter gentemot de biologiska lk'iräldrarna. Föräldra— balken reglerar det_f'amiljerättsliga förhållandet. framför allt vårdnadsfrå- gan mellan barn och föräldrar. och tvister härom avgörs traditionellt och med rätta av allmänna domstolar. Placering i familjehem avser inte någon förändring i det familjerättsliga förhållandet. Enligt länsstyrelsens mening sammanblandas redan nu ofta begreppen vård och vårdnad och denna sammanblandning måste bli ännu större med föreliggande förslag. Bestäm— melser rörande fosterbarn och deras förhållanden är en fråga om barnom- sorg och bör därför enligt länsstyrelsen sammanföras under denna rubrik i socialtjänstlagen. Länsstyrelsen understryker att all väsentlig lagstiftning om den sociala verksamheten om möjligt bör finnas samlad i en enhetlig sociallag. — Synpunkter av samma slag förs fram av länsstyrelserna i Östergötlands. Maltntfiltus. Älvsborgs. Gävleborgs och Jämtlands län. Stockholms kommun och Sveriges sot-ian'irbund.

JO är också av uppfattningen att bestämmelserna inte hör hemma i för- äldrabalken och påpekar att föräldrabalken i princip behandlar de rättsliga relationerna mellan föräldrar och barn. inte hur barn i allmänhet bör vär- das. De föreslagna nya bestämmelserna. som i huvudsak hämtats från 7 kap. barnavårdslagen. handlar om just detta. Det är här fråga om vård som anordnas av socialnämnden eller som står under dess tillsyn och om nämn— dens befogenheter i dessa frågor. JO kan inte ftnna något bärande skäl för att i föräldrabalken placera t.ex. bestämmelsen om att socialnämnden i vissa fall kan meddela förbud mot att ta emot s.k. vistelsebarn. Enligt JO har man inte heller konsekvent genomfört principen om att reglerna om värd i familjehem skall stå i föräldrabalken. Sådana bestämmelser finns även i socialtjänstlagen. JO menar att det närmast är så att huvudparten av de bestämmelser som innehåller regler om kontroll. förbud och straff bru- tits ut ur socialtjänstlagen och placerats i föräldrabalken och finner att en sådan systematisering inte verkar meningsfull. JO anser därför att de före— slagna 16—23 ååå i 6 kap. bör inarbetas i socialtjänstlagen. vilken för övrigt redan innehåller bestämmelser om kontroll och förbud såvitt gäller institu- tionsvärden.

Foreningen barnens rätt i samhället betonar att det är önskvärt att alla lagar som reglerar barns rättsliga ställning och levnadsförhållanden samlas under en huvudrubrik och att detta även gäller regleringen av fosterbar- nens situation.

Kravet på medgivande av socialnämnden föratt bereda barn ttn- der lö är vård och fostran i annat enskilt hem än vårdnadshavarens föran- leder delade meningar bland remissinstansema. En övervikt av dem som har yttrat sig i frågan stöder dock utredningens förslag.

Prop. 1979/80: ! 188

I.:"in.rsryrelsun [ .S'tocklrolnts län framhåller" att fosterbarnsutredningens förslag att slopa tillsynen över privatplacering av barn vid remissför'litran— det mötte hårt motstånd. Länsstyrelsen ser med tillfredsställelse att social— utredningen nu föreslår att gällande bestämmelser bibehålls.

Även [linsxlyrt'lxun [ Västerutrrrlunds [(in tillstyrker krav på medgivan— de. Länsstyrelsen konstaterar emellertid att det är utredningens mening att kortare tids placeringar av barn i enskilda hem skall krrnna ske utan social— nänrndens godkännande. En sadan ordning bör enligt länsstyrelsens me- ning endast tillämpas da sä oundgängligen erfordras och praktiska skäl ta— lar mot att nämnden beslrrtar. Länsstyrelsen har den erfarenheten att pla- ceringar som först varit avsedda som tilltälliga i flera fall övergätt till att bli varaktiga.

Borås kommun anser att det är positivt att utredningen har stannat för att tillständstvånget för mottagande av fosterbarn skall vara kvar. Som kommunen uppfattar det föreligger det här en utvidgning. Socialnämnder- na skall dels faktiskt godkänna att föräldrarna lämnar ifrån sig värden av barnet. dels godkänna ett enskilt hems lämplighet att ta emot barnet.

Andra remissinstanser som uttryckligen tillstyrker utredningens förslag i denna del ärlli/1ss'tyrulst'rnu i Göteborgs ut'/r Bohus och (_iärlvimryx län. utredningen om barnens rätt. Stockho/ms, Uppsala, Göteborgs och Öre- bro kommuner. Förr-wingwr Sveriges .s'ot'itl/(htf/t'l'. SACO/SR och Sveriges socionomers riksförbund.

Kummarriirtwr i (ir'iruhorg finner att övervägande skäl talar för att till- ständstvånget inte bör behållas i en ny sociallagstiftning. [ sådana fall där vårdnadshavaren väljer att anförtro värden av barnet ät nära anhörig före- faller tillständstvanget enligt kammarri'rttens mening särskilt omotiverat. Kammarrätten anför.

Fosterbarnsutredningen föreslog i betänkandet Barn och ungdomsvård (SOU 1974-. 7) att kravet pa tillstand av barnavårdsnämnden för att ta emot fosterbarn i enskilt hem skulle tas bort. Bakom förslaget läg uppfattningen att förhållandena inom barna- och ungdomsvårdcn inte längre motiverade ett generellt tillständstväng vid privatplacering. Utredningen ansåg att samhället inte borde ställa större krav på fosterför'z'rldrarna än på föräldrar— na själva. (_)m samhället behövde ingripa mot missförhållanden. borde det- ta ske enligt samma regler oberoende av var barnet vistades. Svårigheter na att kontrollera efterlevnaden av bestämmelserna anfördes också som skäl mot tillståndstvånget. Även om det förekommer endast i ett fåtal fall att ansökningar om tillstånd avslås. har det mot fosterbarnsutredningcns förslag invänts att kravet på tillstånd har hindrat olämpliga privatplace— ringar av barn. Utredningen anser härutöver bl. a. att det till skydd för bar- net och även till stöd och hjälp åt föräldrarna är befogat med bestämmelser som ger socialnämnden möjlighet att medverka vid bedömningen om ett visst hem är lämpligt som fosterhem. Enligt utredningen är det inte till- fredsställande att barnet genom föräldrarnas beslut kan undandras den trygghet som tillförsäkras barnet genom att socialnämnden får medverka vid placeringen. Frågan om tillståndstväng eller inte vid placering i foster-

Prop. 1979/80: 1 189

hem bör enligt kammarrättens mening scs mot bakgrund av de övriga be- stämmelser som skall gälla för socialtjänsten i framtiden. Särskild vikt bör då naturligtvis fästas vid de regler som utredningen föreslär införda i för- äldrabalken. Socialtjänsten skall bli en verksamhet som huvudsakligen skall inriktas på stöd. hjälp och bistånd i frivilliga former. 'l'onvikten skall läggas på allmänt inriktade och förebyggande insatser. Över huvud taget omgärdas socialtjänsten med lagregler som skall ge förutsättningar för ett förtroendefullt förhållande mellan socialarbetare och klient samt höja be— nägenheten hos medborgarna att vända sig till socialnämnden. Med en så— dan inriktning på verksamheten bör också förutsättningarna för att familjer med problem vänder sig till socialnämnden förbättras. Det finns därför skäl att anta att socialnämnden i framtiden i större utsträckning kommer att medverka vid placering av barn i fosterhem. oavsett om regler om till- stånd finns eller ej. Med en sådan utveckling minskar självfallet behovet av särskilda tillständsregler. Härtill kommer att socialnämnden i likhet med vad som gäller i dag skall ha rätt att förbjuda person som har sitt hem inom kommunen att utan nämndens medgivande mottaga annans barn under lb år för vistelse i hemmet som ej är tillfällig. Denna regel bör ge viss garanti för att olämpliga privatplaceringar av barn inte kommer till stånd. Härtill kommer de skäl som fosterbarnsutredningen har anfört mot att kräva till- stånd för att placera barn privat i annat hem för vård och fostran.

Kornmunförbundet kan inte ansluta sig till utredningens linje angående tillständstvänget. Förbundet påpekar att utredningen utförligt har beskrivit de svårigheter kommunerna har att överblicka och följa upp privatplace- ringarna. Detta kan enligt förbundet i och för sig användas som argument mot tillständstvang. Om en utredning härom kommer till stånd först då ett barn vistats en längre tid i ett annat hem än det egna. förlorar tillstands- tvänget till stor del sin betydelse. Förbundet gär i detta sammanhang pä fosterbarnsutredningens förslag.

Malmö kommun kan inte heller biträda utredningens förslag i denna frä- ga. Kommunen papekar att föräldrar av en rad skäl kan anse det lämpligt att för en viss tid. i en del fall ganska långvarig. läta barnet vistas i annan familj — oftast hos nära anhöriga eller vänner. I allmänhet är det då fråga om en åtgärd som är avsedd att undvika att barnet onödigtvis rycks bort fran sin miljö — skola. kamratkrets etc. Det kan röra sig om att barnet trots föräldrarnas flyttning skall fa fullfölja sin skolgång. att barnet självt mot- sätter sig en flyttning t. ex. pä grrrnd av stark bindning till kamrater eller någon anhörig. Andra skäl kan vara att barnet på grund av föräldrarnas sjukdom. misshälligheter i äktenskapet. ekonomiska problem. bostads- problcm eller av något annat skäl kommer att få en bättre tillvaro hos en annan familj. Det är kommunens uppfattning att privatplaceringar av barn i enskilt hem i de flesta fall är något som föräldrarna genomfört till barnets bästa. Likasä finns det all anledning att anta att den familj som är villig att ta hand om barnet verkligen ser som sin uppgift att erbjuda en god miljö och ge en god fostran. Enligt kommunens uppfattning kommer de av so— cialutredningen föreslagna bestämmelserna snarast att ha negativa effek—

Prop. 1979/80: 1 190

ter. [)et är troligt att kravet på godkännande och kontroll från socialnämn— den komrner att avhälla manga föräldrar och presumtiva fosterft'iräldrar från att föranstalta om privatplacering i enskild familj. trots att detta skulle vara till fördel för barnets utveckling och välbefinnande. Kommunen in— stämmer i utredningcns uppfattning att vissa privatplaceringar kan vara till nackdel för barnet. Den familj där barnet skall vistas kan vara olämplig el— ler så kan skilsmässan från föräldrarna visa sig ha negativa effekter på bar- net oavsett fosterföräldrarnas lämplighet. Enligt kommunens rrppfattning är det emellertid fullt tillräckligt att kräva att föräldrarna till socialnämn- den anmäler en mera varaktig vistelse. Socialnämnden kan sedan genom en preliminär undersökning. t. ex. genom kontroll av registerdata. avgöra om en mera ingående undersökning är nödvändig. Om en sådan undersök— ning visat att fosterföri'tldrarna är olämpliga finns möjligheten att enligt 18 s i förslaget till ändring i föräldrabalken meddela förbud mot att de tar emot annans barn i sitt hem. Om fosterföräldrarna är lämpliga. men det ändå vi- sar sig att problem uppstar är det fullt tillräckligt att försöka komma tillrät— ta med dessa genom stöd- och hjälpåtgärder i samråd med vårdnadshavare och fosterföräldrar eller om det är nödvändigt genom att hos länsrätten an- söka om vård av den underårige.

Även 7C'0 och Sveriges st»c'i:urornfiirbrtml anser att det är tillräckligt om föräldrarna anmäler en mer varaktig vistelse till socialnämnden och menar att en preliminär granskning är tillräcklig för att ge svar på frågan om en mer ingående undersökning är motiverad.

Svenska kyrkans diakonim'imnd finner att trtredningens förslag innebär att socialnämndens medgivande måste sökas. så snart ett barn under lo år skall vårdas i annat hem än vårdnadshavarens. t. ex. hos släktingar medan föräldrarna vistas utrikes ett antal månader. Nämnden anser att ett sådant tillståndsrvang är orimligt och föreslår att det i lagtexten markeras att till- stånd krävs endast då det är fråga om att stadigvarande bereda vård och fostran i annans hem.

Några remissinstanser påpekar — i likhet med utredningen om barnens räl! — att den föreslagna bestämmelsen om medgivande vid privatplace- ring av barn innebär. om den tolkas ordagrant. att exempelvis en um- gängesberättigad förälder måste ha socialnämndens tillstånd för att under en längre tid ha sitt eget barn hos sig. vilket inte krävs enligt barnavårdsla- gen. Utredningen om barnens rätt ifrågasätter om denna konsekvens är av- sedd eller önskvärd. Liinsstyrulsmr i ll'ltrlnn'S/rus län menar att innebörden av bestämmelsen är alltför långtgående. eftersom det inte sällan förekom- mer att barn placeras hos en förälder som inte är vårdnadshavare. Länssty- relsen iHullands län och Västerås kommun för fram liknande synpunkter.

Förslaget att bestämmelserna om medgivande till vård och fostran i an- nans hem och tillsynsskyldighet vid sådana placeringar skall gälla endast om barnet är under lo är lämnas trtan erinran av det övervägande antalet remissinstanser. Flera remissinstanser förordar dock en höjning av äl- dersgränscn.

Prop. 1979/80: 1 191

Stn-iulstyrelsen har erfarenhet av att en del fosterhemsplacerade ungdo- mar i aldern 16— 18 år och deras fosterföräldrar har mycket stora behov av stöd från socialvården. Därför anser styrelsen att socialnämnden i vissa fall bör ha tillsyn enligt den föreslagna 17% i föräldrabalken även över fos- terhemsplacerade ungdomar i åldern 16— 18 år. '

Länsstyrelst'n i Öster_t;ötlunds län konstaterar att utredningen inte när- mare har diskuterat frågan om lo-årsgränsen för fosterbarnsförhållandets och därmed tillsynens upphörande. (')m särskilda skäl föreligger. ger gäl— lande lag möjlighet till förlängning av tillsynen i högst tre år efter det att barnet fyllt lb är. Utredningens förslag innebär att denna möjlighet avlägs- nas. Enligt länsstyrelsens mening föreligger ej sällan behov av fosterbarns- tillsyn till 18 år. Den förlängda skolplikten och de ökade svårigheterna för ungdomar på arbetsmarknaden har bidragit till att skapa behov av stöd för denna åldersgrupp. Med en fortsatt utbyggnad av de förebyggande insat— serna kommer enligt förslaget antalet barn och unga som behöver vård utanför det egna hemmet att minska. Detta kan dock få som konsekvens att de som måste beredas vård i fosterhem kommer att ha större vårdbehov och att många av dessa kommer att befinna sig nära lo-årsgränsen vid pla— ceringcn. 1 följd härav bör enligt länsstyrelsens mening fosterbarnsåldern höjas till 18 år. varigenom en naturlig anknytning till föräldrabalkens regler om föräldrars ansvar erhålls. Lt'insstyre/sen i Stockholms lätt har samma uppfattning.

Länsstyrelsen i Gotlands län framhåller att barnen i dag är 16 år när de normalt slutar grundskolan. Vid denna ålder är problemen mest akuta om barnen skall få fortsatt utbildning eller gå ut i förvärvslivet. Enligt länssty— relsens uppfattning måstc socialnämnden följa upp dessa barns rätt till lämplig utbildning äVen om barnet fyllt 16 är.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lätt påpekar också att skolutbild- ningen oftast inte är avslutad vid 16 års ålder och att etablering i yrkeslivet då ännu inte har skett. Både "fosterföräldrar” och barn behöver stöd just då. Särskilt gäller detta när '"fosterföräldrarna”' är gamla t. ex. mor- eller farföräldrar. som inte orkar möta och bearbeta barnets problem på ett adekvat sätt. Många skäl talar därför enligt länsstyrelsens mening för att tillsynen bör kvarstå tills den Linge fyller 18 är.

Länsstyrelsen i Värmlands län påpekar att det finns en inte obetydlig grupp ungdomar mellan 16 och 18 år, som har sociala probletn och där ku- ratorer. ungdomarnas föräldrar eller de själva därför ordnar privat pla— cering i enskilt hem. i s.k. storfosterhem, familjekollektiv eller i andra oreglerade former av gemensamhetstillvaro. Dessa ungdomar omfattas in— te av fosterbarnslagstiftningen. Verksamhet i kollektiv av olika slag regle— ras inte helleri stadgan om enskilda vårdhem. Sociala centralnämnden har därför begränsade möjligheter att lämna ungdomarna stöd och hjälp. Läns- styrelsen konstaterar att utredningen inte närmare behandlar dessa ungdo- mars problem. Enligt länsstyrelsens erfarenhet är det emellertid mycket

Prop. 1979/80: 1 193

angeläget att samhället får möjlighet att följa de förhållanden som dessa ungdomar lever under. Detta skulle kunna ske genom att bestämmelserna om vård i annat enskilt hem än vårdnadshtwarcns utvidgades till att omfat- ta även ungdom upp t.o.m. 18 års ålder. oavsett om det förelåg ett tillfäl- ligt eller ett långvarigt vårdbehov och oavsett vem som medverkat vid pla- ceringen. enskild eller myndighet. En samordning av bestämmelserna med stadgan rörande enskilda vårdhem borde enligt länsstyrelsens mening ock- så ske.

Andra remissinstanser som uttalar sig i riktning mot en höjning av ål- dersgränsen till 18 år är länsstyrelserna i Älvsborgs. (it'ii'lehot'gs. Väster- norrlands och Jämtlands lt'in. Stockholms kommun och Föreningen Sveri- ges socialt/taler.

["in-eningen barnens rätt i samhället framhåller att föreningen har före- slagit att vård enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av under- årig skall kunna utsträckas till den unge fyllt 20 år. då man anser att exem- pelvis unga missbrukare av beroendeframkallande medel och ungdoms- brottslingar är mer betjänta av den värd som kan ges inom socialtjänstens ramar än inom kriminalvården. Föreningen anser att detta gäller även för barn i fosterhem. Då ungdomar mellan 16 och 20 år. som placeras i annat enskilt hem än vårdnadshavarens. ofta är de som har de svåraste proble— men anser föreningen det ytterst angeläget att det även för denna ålders- grupp ftnns krav på godkännande av "fosterhemmet". Föreningen föreslår att barn under 18 år inte titan socialnämndens medgivande får beredas vård och fostran i annat enskilt hem än vårdnadshavarens och att medgivande skall krävas även för ungdomar upp till 20 år om särskilda skäl föreligger.

Utredningens förslag att den nämnd som har lämnat medgivande till pla- ceringen skall ha tillsyn över vården även då hemmet är beläget i en annan kom mun får ett blandat mottagande av remissinstansema. För- slaget tillstyrks uttryckligen av Örebro och Norrköpings kommuner. Övri- ga remissinstanser som redovisar sin uppfattning i frågan ger emellertid uttryck för en negativ eller tveksam inställning till förslaget.

Föreningen Sveriges soeialelzef'er tnenar att förslaget kan accepteras när det gäller barn som placeras genom socialnämnden men ställer sig tveksam till en utvidgning av såväl tillståndsgivning som tillsynen till att omfatta även "privatplacerade" barn i annan kommmun. Det kan enligt föreningen ifrågasättas om det är meningsfullt att införa en sådan bestämmelse. efter- som det torde bli svårt för de flesta kommuner att på ett riktigt sätt uppfyl- la syftet med bestämmelsen utan att barnets vistelsekommttn i hög grad engageras. Föreningen menar att det i praktiken torde bli så att kommuner- na kommer att begära överflyttning enligt de föreslagna bestämmelserna härom. Stockholms kommun har samma uppfattning.

Även länsstyreIsen th'imIla/uls län redovisar en tveksam inställning till förslaget. Länsstyrelsen tar också upp de eventuella ekonomiska konse- kvenserna för vistelsekommunen och framhåller att ett barn som placeras

Prop. 1979/80: 1 193

enligt socialtjänstlagen i en annan kommun — utan tillstånd — är place- ringskommunens ekonomiska ansvar. Upphör emellertid socialtjänstpla- ceringen formellt men barnet blir kvar i fosterhemmet eller inom kommu- nen. får vistelsekommunen ta över det ekonomiska ansvaret utan att ha kunnat påverka utvecklingen dittills annat än i speciella fall.

Liinsstyrelsen i Malmöhus län framhåller att erfarenheten har visat att koniliktsituationer kan uppkomma mellan nämnden i den kommun. där föräldrarna bor, befattningsnämnden. och i den, där fosterhemmet är belä- get. den lokala nämnden. Det förekommer t.ex. att större kommuner vid placering av fosterbarn i annan kommun förbigår den lokala nämnden och bortser från dess befogenheter i sammanhanget. Det är enligt länsstyrel- sens mening angeläget att formerna för samarbetet mellan dessa nämnder närmare regleras samt att en skyldighet till samråd i tillståndsfrågor fast- ställs. — Kommunen framhåller vidare att det i 295 förslaget till social- nämndslag anges att befattningen med ärendet kan överflyttas till annan kommun. men påpekar att detta inte kan ske förrän tillstånd redan lämnats och tillsynen påbörjats. En omarbetning i denna del av lagförslaget bör en- ligt länsstyrelsens uppfattning ske. För den lokala nämnden är det nämli- gen väscntligt att ha kännedom om vilka fosterhem, som finns i kommu- nen. bl. a. i samband med nämndens uppgift att besluta om förbud mot för- flyttning av fosterbarn enligt l9—2055.

Länsstyrelsen i Hallands län anser att det i lagtexten bör tas in en särskild föreskrift om skyldighet för den placerande nämnden att i till- ståndsärenden höra nämnden i vistelsekommunen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har en mera uttalat negativ in- ställning till förslaget och framhåller bl. a. att man skall kunna överflytta ärendet till vistelsekommunen endast om vistelsekommunen går med på detta. Risk föreligger då enligt länsstyrelsens mening för att många "fos— terhem" i realiteten blir utan tillsyn och därmed följande hjälp och stöd. särskilt om barnet placeras på långt avstånd från hemkommunen och den- na underlåter att överföra ärendet till vistelsekommunen. Länsstyrelsen anser att "fosterbarnsvården" torde vara mera betjänt av att också vistel- sekommunen har tillsynsansvar, såsom enligt gällande barnavårdslag.

Göteborgs kommun ifrågasätter om inte utredningen frångår helhetssy- nen och för fram motsägande förslag. då den ger den placerande kommu- nen tillsynsansvaret för hem i annan kommun och samtidigt fastlägger kommunens yttersta ansvar för den som vistas där. Fosterbarn och foster- föräldrar skulle härigenom få en särställning genom att inte till alla delar omfattas av det kommunala ansvaret. Det vore enligt kommunens uppfatt- ning olyckligt om vistelsekommunen på detta sätt befrias från skyldigheter och rättigheter gentemot familjehemmen.

Länsstyrelsen i Östergötlands Iiin konstaterar att vistelsekommunernas nuvarande tillsynsansvar för fosterbarn kommer att upphöra om förslaget

13 Riksdagen I979I80. ! saml. Nr. I. Del B

Prop. 1979/80: 1 194

genomförs och menar att det finns skäl att meddela övergångsbestämmel- ser i detta avseende. Att förverkliga närhetsprincipen kan nämligen enligt länsstyrelsens mening beräknas ta f("it'hållandevis lång tid.

13.2. Förflyttning av fosterbarn

Utredningens förslag i denna del har kommenterats av endast ett mindre antal remissinstanser.

Kammarrätten i Sundsvall konstaterar att de föreslagna reglerna — lik- som de nuvarande i barnrwårdslagen — ger en rätt att förhindra en förflytt- ning av ett barn från ett fosterhem om det föreligger risk som ej är ringa för skada på barnets kroppsliga eller själsliga hälsa om det skiljs från foster- hemmet. Detta rekvisit, som för övrigt återfinns också i Zl kap. 5 5 andra stycket föräldrabalken. har enligt kammarrättens mening medfört svårig- heter när det gäller att åstadkomma en likformig tillämpning. Kammarrät- ten vill därför aktualisera frågan om det inte finns skäl att utforma före- skrifterna sa att de tar sikte på skador hos barnet som inte är av övergåen- de natur.

Öt'ert'akarnas riks/örbuml anser att de regler om flyttning av fosterbarn som gäller i dag är mycket oklara och har skapat en ur det utsatta barnets synvinkel fruktansvärd situation. Förbundet finner det angeläget att detta uppmärksammats och delar utredningens uppfattning att socialnämnden skall få rätten att meddela beslut. Enligt förbundets mening är det väsent- ligt att man i största möjliga utsträckning tar hänsyn till barnets egen vilja och mening.

Även Föreningen barnens rätt i samhället betonar att barnets vilja mås- te tillmätas stor betydelse och understryker att det under inga omständig- heter får skiljas från ett gott fosterhem mot sin vilja. Barnet får heller inte skiljas från fosterhemmet om det föreligger risk för skada på barnets kroppsliga eller själsliga hälsa om det skiljs från hemmet. Enligt för— eningens uppfattning bör beslut mot förflyttning meddelas att gälla under obegränsad tid eller tills förhållandena förändrats så att hinder av detta slag inte längre föreligger.

Malmö kommun anser att befogenheten att meddela förbud bör tillkom- ma den kommun som föranstaltat om placeringen och har vårdansvaret. Kommunen anför.

Enligt utredningens förslag skall den placerande kommunen ha uppgif- ten att följa vården i familjehemmet och måste därigenom också vara bäst skickad att avgöra om en förilyttning kan vara till skada för barnet. Som skäl för sitt förslag anför utredningen att den kommun där fosterhemmet är beläget bäst kan klara den snabba handläggning som ofta är nödvändig. Motiveringen förefaller knappast hällbar med tanke på att denna kommun helt saknar kunskap om ärendet. Den placerande kommunen borde där+ emot ha underlag för en snabb handläggning. Med den ökade närhet i fa-

Prop. 1979/80: 1 195

miljehemsplaceringarna som kan förväntas minskar ytterligare skälen för utredningens förslag. Kommunen anser att utredningens förslag i denna del strider mot principerna om kontinuitet och vardansvar samtidigt som det inte ger de praktiska fördelar som anges i motiveringen.

Även TCO och Sveriges stu-ionotnfi'irbund är av uppfattningen att place- rande kommun bör vara den som meddelar förbud då det gäller skadlig för- flyttning av barn och att det vårdansvar som är kopplat till placerande kommun gör det naturligt med ett sådant förfarande. .IO är inne på samma tankegång och anför.

] 6 kap. 195 återfinns bestämmelser motsvarande nuvarande 505 barna- vårdslagen. Bestämmelserna är i huvudsak oförändrade. Det är sålunda alltjämt vistelsekommunen som beslutar om förbud mot flyttning av foster- barn. Enligt min mening borde utredningen här ha uppmärksammat möjlig- heten att samordna prövningen av sådant förbud med en eventuell pröv- ning om upphörande av vård enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av underårig. Jag har i några fall observerat att onödigt långdragna och uppslitande processer orsakats av den nuvarande bristande samord- ningen i motsvarande situationer. Föräldrarna begärt. ex. att samhällsvår- den för barnet skall upphöra. De får inte bifall till sin talan förrän i kam- marrätt eller regeringsrätten. De väntar sig då att få hem barnet. men möts av ett förbud enligt 50% barnavårdslagen. varefter en ny lång process bör- jar. Under tiden lever alla de inblandade i plågsam ovisshet. Detta skulle till en del kunna undvikas om den instans som hade att ta ställning till frå- gan om upphörande av samhällsvården även gjorde en prövning av frågan om hinder ändå mötte mot hemtagning av barnet med hänsyn till barnets anknytning till fosterhemmet. Prövningen skulle således i princip företas av nämnden i hemkommunen men i förekommande fall lämpligen ske efter hörande av vistelsekommunen. Ofta kan det dessutom vara samma kom- mun som omhändertagit barnet och som är vistelsekommun. Detta får an- tagas bli fallet i ännu högre grad i framtiden. Det framstår då som än mera opraktiskt att man i vissa fall kan behöva föra två långa processer efter varandra. om vad som ur den enskildes synpunkt måste te sig som en enda sak. nämligen om barnet får komma hem eller inte.

Göteborgs kommun anser att den föreslagna tidsfristen om fyra veckor för interimistiskt beslut är för kort för att socialtjänsten skall hinna utreda och vidtaga åtgärder.

13.3. Förhandsbesked

Utredningens förslag att möjligheten till förhandsbesked rörande ett hems allmänna lämplighet skall finnas kvar endast såvitt avser blivande adoptivhem lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. De få remiss- instanser som uttryckligen har tagit ställning i frågan är dock kritiska mot förslaget.

Kammarrätten i Sundsvall menar att situationer kan uppstå då nämnden har behov av att snabbt kunna placera ett barn i ett enskilt fosterhem. l ett

Prop. 1979/80: 1 [96

sådant fall katt det enligt kammarrättens mening vara värdefullt om nämn- den redan har företagit en undersökning om hemmets lämplighet. Kam- marrätten kan inte finna att de skäl utredningen anfört för ett avskaffande av möjligheten att erhålla f'i'irhandsbesked är tillräckligt vägande. Någon påtaglig olägenhet torde det ej medföra om möjligheten finns kvar. Kam- marrätten anser snarare att det såväl fran den enskildes sotn från social— nämndens synpunkt kan vara av värde att behålla förhandsbeskedsinstitu— tet.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län konstaterar att förslaget innebär en återgång till vad som gällde före år 1969. då möjligheten till förhandsbe- sked infördes för att anpassa lagstiftningen till en praxis som kommit att utvecklas vid sidan av lagen. Enligt länsstyrelsens mening har utredningen inte redovisat något skäl varför riskerna för en sådan utveckling numera skulle vara mindre. [ avvaktan härpä finner länsstyrelsen möjligheten till förhandsbesked böra bibehållas i samma utsträckning som f.n.

Länsstyrelsen i Västernorrlands lätt anser att förhandsbesked är ett bra instrument för socialnämnden att tidigt kunna tttmönstra olämpliga hem.

Vara kommun är av uppfattningen att förhandsgodkännande av foster- hem ger ökade möjligheter för särskilt de större kommunema att relativt snabbt få tag på ett lämpligt fosterhem för barn som hastigt omhänderta- ges. Om man har ett förhandsgodkännande skulle i vissa sammanhang cn institutionsvård ej behöva tillgripas utan barnet direkt placeras i foster- hem. Kommunen betonar dock att precis som i nuvarande lagstiftning ett definitivt godkännande av fosterhemmet också måste ske. Samma tidsbe- gränsningsregler av förhandsgodkännandet som gäller vid adoption av ut- ländska barn bör enligt kommunens mening gälla.

Örebro kommun anser att ett förhandsgodkännande rörande ett hems allmänna lämplighet som fosterhem bör finnas kvar och påpekar att foster- barnen ofta måste placeras med mycket kort varsel. Socialnämnden är där- för beroende av att ha fosterhem "på lager”. Det är enligt kommunens me- ning av mycket stort värde att dessa hem har ett förhandsgodkännande. Helt naturligt måste ett nytt tillstånd ges i samband med barnets placering men detta underlättas om ett förhandsgodkännande redan finns. Kommu- nen bedömcr det också vara viktigt att på ett tidigt stadium kunna ge bli- vande fosterföräldrar ett besked om nämndens bedömning av deras lämp- lighet. En sådan ordning främjar rättssäkerheten eftersom möjlighet finns att överklaga ett negativt beslut. Vilhelmina kommun för fram liknande synpunkter.

13.4. Förmedlingsverksamhet

Utredningens förslag i denna del lämnas utan erinran av remissinstan- serna. Några få remissinstanser. kammarrätten i Sundsvall. länsstyrelser- na i .S'toek/tolms och ll-lalnu'ihus lätt och Uppsala kommun, tillstyrker ut- tryckligen förslaget. dock utan att närmare kommentera detta.

Prop. 1979/80: 1 197

13.5 Vård i familjehem sotn resurs ittom socialtjänsten

l3.5.l Allmänna s_t'npunkter

Remissinstanserna är över lag positivt inställda till vard i familjehem som en resurs inotn socialtjänsten. l tiera remissvar betonas värdet av att denna värdform i ökad utsträckning blir tillgänglig för vuxna. En viss tvek- samhet yppas emellertid rörande möjligheten att i önskad utsträckning engagera familjehem. Nagra remissinstanser varnar för att familjehem. särskilt de kommttnala. kan tttvecklas till institutionsliknande inrättningar. Då det gäller tonåringar anser flera remissinstanser att värd i små institu- tioner i vissa fall kan vara att föredra framför vard i familjehem.

Skövde kommun uppger sig ha en mycket positiv inställning till familje- hem eftersom dessa kan ge individuell och personlig värd närmare normalt liv och dessutom är billigare än institutioner. men ändå i allmänhet ger bättre värdresultat. För att stimulera familjer att åtaga sig rollen som famil- jehem krävs dock enligt kommunens mening större trygghet i arbetsförhål- landena. en rimlig lön och omkostnadsersättning. utbildningsinsatser och fortlöpande kontakt och stöd från den vårdansvarige socialarbetaren. Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare betonar att placering i familjehem är ett mycket viktigt komplement till annan värd. — En uttalat positiv inställning till vård i familjehem uttrycks också av bl. a. länsstyrel- sen i Stockholms län och Sveriges socionomers riksförbund.

Malmö kommun vill för sin del — på grundval av viss försöksverksamhct — framhålla att de kommunala och kontrakterade familjehemmen ur vård- mässig synpunkt visat sig ha stora fördelar och utvecklingsmöjligheter. Försöksverksamheten har emellertid samtidigt visat på svårigheter av ar- betsrättslig karaktär och av försäkrings- och skattekaraktär. Med hänsyn till de kommunala och kontrakterade familjehemmens fördelar ur vårdsyn- punkt beklagar kommunen att socialutredningen inte föreslagit bestämmel- ser som kan skapa administrativa förutsättningar för att vidareutveckla verksamheten. Kommunen anser det nödvändigt att den pågående för- söksverksamheten i Skåneprojektet på detta område får fortsätta tills man summerat erfarenheterna och utformat riktlinjer för fortsatt verksamhet.

Helsingborgs kommun påpekar att man i kommunen inom ramen för Skåneprojektet har prövat verksamhet med kontrakterade och kommunala familjehem. Med ledning av vunna erfarenheter delar kommunen utred- ningens bedömning. att skäl inte ftnns att i lagstiftningen detaljreglera vår- den i olika typer av familjehem.

Kriminalvårdsstyrelsen understryker att det för kriminalvården är ett värdefullt förslag att familjevård i större utsträckning skall erbjudas vuxna klienter och att kostnadsansvaret skall åvila socialtjänsten. En sådan ut- veckling av familjevårdsinstitutet torde enligt styrelsen få positiva konse- kvenser för kriminalvården, som genom en ny lagstiftning beretts möjlig- heter att under vissa förutsättningar verkställa frihetsstraff utanför anstalt.

Prop. 1979/80: 1 198

t. ex. i enskilt hem eller behandlingskollektiv. Detta institut (Mä lagen om kriminalvård i anstalt) har fått särskilt stor betydelse för vården av miss- brukare av beroendeframkallande medel men har i någon mån begränsats av kommunernas tveksamhet att äta sig kostnadsansvaret. Genom förelig- gande förslag synes enligt styrelsens mening denna begränsning kunna ttn- danröjas. Även 'I'C'O och Sveriges sot'ionont/i'irbund vill framhålla att kri- minalvårdens frivård efterfrågar den resurs som vård i familjehem innebär och anser det därför värdefullt att tttredningen klargör att socialnämnden bör få betalningsansvaret. eftersom ekonomiska gränsdragningsproblem av denna art länge har försvårat samarbetet mellan kriminalvården och den primärkommunala socialvården.

Betydelsen av vård i familjehem som en resurs även för vuxna betonas vidare av bl. a. länsstyrelsen i Östergt'itlancls län. Stockholms kommun. Föreningen Sveriges socialehqfer och Sveriges soeiul/Zirbuml.

Brottsfi'irebygeande räder anser att en utveckling mot ett minskat behov av placeringar i enskilt hem är ett givet mål. Samtidigt eftersträvas att an- talet institutionsplaceringar skall nedbringas och att familjehemsvård i stället skall användas. Rådet konstaterar att detta senare också innebär ett ökat vårdbehov hos dem som kommer att vårdas i enskilt hem och menar att utredningen inte har lämnat någon bedömning av det personella resurs- behovet för nämndens värdansvar. Enligt rådets uppfattning behöver re- surserna ökas för att det önskvärda stödet till barn. föräldrar och familje- hem verkligen skall kunna lämnas. Stockholms kommun påpekar att det enligt utredningens mening är önskvärt att barnet eller den unge som regel bereds vård på kortare avstånd från föräldrahemmet än vad som nu oftast sker. Placering i den egna kommunen bör vara huvudregel. även om man måste frångå denna regel om detta är nödvändigt med hänsyn till en olämp— lig hem- eller kamratmiljö. Kommunen anser detta vara en viktig allmän regel men vill samtidigt påpeka att avstegen från regeln inte enbart kan hänföras till ovan angivna förhållanden. Vissa större kommuner. exempel- vis Stockholm. har så stort behov av fosterhem att detta inte på långt när kan täckas genom placeringar inom kommunen eller närliggande kommu- ner. Det kan nämnas, att ca tre fjärdedelar av de av sociala centralnämn- den i Stockholm placerade fosterbarnen erhållit fosterhem inom andra kommttner. Ungefär hälften är placerade inom ett närhetsområde. omfat- tande Stockholms kommun och län samt Uppsala. Västmanlands och Sö- dermanlands län. Den andra hälften. ca 1 150 barn och ungdomar. är place- rade över hela landet. Häbo kommun framhåller att vård i familjehem med- för stora svårigheter redan i dag på grund av bristen på sådana. Kommu- nerna konkurrerar om familjehemmen. Speciellt kännbart är detta för mindre kommuner. som ligger i närheten av landets större kommuner. * Andra remissinstanser som uppehåller sig vid bristen på familjehem är Lin- käpings. Borås. Karlstads och Luleå kommuner.

Länsstyrelsen iJämtlanals län menar att det är viktigt att man är upp—

Prop. 1979/80: 1 199

märksam på att de föreslagna kommunala familjehemmen inte ges institu- tionsprägel. med allt vad detta medför av negativa konsekvenser för värd- miljön. Norrkt'ipings kommun är av samma uppfattning och finner det an- geläget att framhålla att de kommunala familjehemmen inte år utvecklas till någon form av mindre institutioner. Detta kan enligt kommunens me- ning lätt bli fallet om heltidsanställning sker av ”vårdgivare" med ersätta— re genom den kommunala socialtjänsten vid ledigheter. Kommunen fram- håller att de administrativa frågorna måste lösas så att trygghet finns i de kontrakterade kommunala familjehemmen men detta bör ske under sådana former att familjeprägeln bevaras och institutionsprägeln undviks. Här är det enligt kommunen verkligen erforderligt med möjligheter för kommu— nerna att utforma verksamheten så att den på bästa sätt anpassas till lokala förhållanden och erfarenheter. Kommunens erfarenheter av den sedan fle- ra år pågående verksamheten i storfosterhem är bakgrunden till denna be- dömning av utredningens förslag. — Kommunen understryker vidare att samverkan med framför allt sjukvårdshuvudmannen i detta sammanhang bör leda till att kontrakterade familjehem också kan användas i barn- och ungdomspsykiatriska Verksamheten som en stödrcsurs eller eftervårdsre- surs. Det synes enligt kommunens mening inte rimligt att tillskapa liknan- de familjehem för detta ändamål utan lämpligen bör integrering kunna ske. varvid specialistpersonal bör medverka i fortbildning och stödverksamhet för de kontrakterade familjehemmens ansvariga. Linköpings kommun och Svenska nykter/retsvårdsförbunder för fram liknande åsikter. Svenska nykterhetsvårdsförbundet är också av uppfattningen att manjämsides med utvecklingen av familjehem måste se över och utveckla de institutionella resurserna speciellt för tonåringar och missbruksgrupper. Förbundet avser med detta små institutioner där krav och inriktning mot normaliserat boen- de i närheten av hemorten tillgodoses. Även SACO/SR betonar vikten av en vidareutveckling av andra vårdformer än vård i familjehem.

Skolöverstyrelsen anser att det vid socialnämndens placering av barn i skolåldern i annat hem än föräldrarnas bör ingå kontakt med den nya sko- lan som ett viktigt led. Genom omplaceringen bryts ibland värdefulla kon- takter både mcd andra vuxna än föräldrarna och med kamrater. Vid bar- nets anpassning till sin nya miljö är trivseln i skolan en viktig faktor. Speci- ella åtgärder från skolans sida kan vara av betydelse. Skolan bör från bör- jan kunna stödja barnet i en önskad utveckling. Även kontinuiteten i ele- vens skolarbete kräver samråd mellan socialtjänsten och skolorna. Enligt skolöverstyrelsen sker det nu ofta omplaceringar utan nämnvärda förbere- delser och barn med problem ges liten chans att få en god start i den nya skolmiljön. Styrelsen Uppger att den i samråd med socialstyrelsen har tagit upp några av de problem som kan uppstå och angett riktlinjer för place- ringar.

Statens invandrarverk framhåller att åtgärden att placera ett invandrar- barn i ett svenskt hem ofta av språkliga och andra skäl är olämpligt. Det

Prop. 1979/80: 1 200

krävs därför enligt verkets mening insatser från kommunernas sida för att få fram familjehem bland invandrartamiljer och för att utbilda dagbarnvår— dare med invandrarbakgrund.

Kommun/örhunder menar att utredningens avsnitt om vård i enskilt och kommunalt familjehem präglas av tänkande i fastlåsta konventionella mo- deller. Samspelet mellan olika former av socialt behandlingsarbete — vård i familjehem eller på institution — har enligt förbundets mening inte belysts tillräckligt. Någon diskussion om hur dessa resurser kan samordnas och berika varandra förs ej och något nytänkande i denna riktning finns inte en- ligt förbundets mening. Förbundet anser liksom utredningen att det i många fall kan vara fördelar med att barnet/ungdomen har få vuxna att knyta an till vid en familjehemsplacering. men det kan enligt förbundets mening också finnas fördelar med institutionsvård. där det finns flera vux- na att knyta an till. Mycket talar t. ex. för små institutioner framför kom— munala familjehem. Förbundet vill i det här sammanhanget tydligare än ut— redningen skjuta fram tveksamheten inför de kommunala familjehemmen vars konstruktion visat sig innehålla många svårlösta problem.

Sveriges läkarförbund och Svenska läkaresällskapet anser att det är en grundläggande princip när det gäller barn att vård i annat hem än det egna i första hand skall ges i enskilt hem. Denna princip bedöms emellertid inte alltid vara lika tillämplig på ungdomar. Ungdomarna har svårare att smälta in i en ny familj och klarar ofta bättre boende i små behandlingsenheter — tonårshem. — Läkaresällskapet tillägger i detta sammanhang att om den barn- och ungdomspsykiatriska kliniken har haft behandlingsansvaret för ett barn och väsentligt medverkat till dess inslussning i fosterhem. borde det vara naturligt att socialvården skulle kunna delegera sitt behandlings- ansvar även i framtiden till den barnpsykiatriska vården. Hänsyn skall där- vid tas till klientens och fosterfamiljens behov och önskemål.

Linköpings kommun menar att erfarenheten talar för att det är mycket svårt att placera tonåringar i enskilda hem. vilket gör det angeläget att se över och utveckla de institutionella resurserna för här aktuella målgrup- per.

[3.5.2 Utbildning och ersättning m.m.

Ett stort antal remissinstanser understryker behovet av utbildning och fortbildning av dem som i sitt hem tar emot annan för vård.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser att det på detta område finns ett stort och uppdämt utbildningsbehov som det är nödvändigt att tillgodose. Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller vikten av utbildningsinsat- ser för att rekrytera nya fosterhem och för att utbilda fosterföräldrar. Öre- bro kommun delar utredningens uppfattning att det är en viktig uppgift för socialnämnden att medverka vid utbildning och fortbildning av dem som i sina hem tar emot barn och ungdom eller andra för vård. Kommunen vill i sammanhanget peka på att nära nog hälften av alla omplaceringar av fos-

Prop. 1979/80: 1 301

terbarn framtvingats av att fosterföräldrarna "tröttnat". Det är därför en- ligt kommunens mening viktigt att understryka behovet av att fosterföräld— rar får ett effektivt stöd i sitt arbete. Lil/Uti kommun påpekar att vårdfor- men ijämförelse med institutioner är föga resurskrävande men framhåller att den å andra sidan måste tillföras helt andra möjligheter än tidigare i form av utbildning. stimulans. handledning. trygghet i anställningen. betal- ning etc. Svenska nykter/tetsvärdslörbundet finner det angeläget att famil- jehemmets tillgång på materiella resurser (pedagogiskt material. terapiut- rustning m.m.) är tillfredsställande. Därjämte krävs det enligt förbundets mening en fortlöpande kontakt och utbildning från kommunens social- tjänst.

SACO/SR och Sveriges socionomers riksförbund vill med skärpa poäng- tera att familjehemsverksamheten kräver en fast. central organisation för tillsyn och service. Utbildningen måste bli omfattande och ersättningen till familjehem så hög att samhället verkligen kan ställa stora krav på hem- mens engagemang och funktion. Dessa båda remissinstanser anser vidare att en positiv utveckling inom området förutsätter att dessa frågor kring ut- bildning. tillsyn. organisation. handledning och service löses innan familje- hemsverksamheten utvidgas. 'I'CO menar att det är angeläget att garantier tillskapas för att familjehemmen håller en vårdmässigt tillfredsställande kvalitet. Utbildning måste ges de berörda familjerna och tillsyn av hem- men måste ske oftare än vad som i dag är fallet.

NHrrÅ'Ö/Illlgs kommun betonar att familjehemmens stöd genom utbild- ning måste tillgodoses på ett bättre sätt än f. n. Såväl centralt som regionalt bör kommunerna kunna få medverkan härtill genom dels kursmaterial. dels med anordnande av fortbildningsverksamhet. I detta bör vidare med- verkan kunna lämnas av specialister hos andra huvudmän. t. ex. läkare. psykologer m.fl. Den regionala insatsen bör enligt kommunens mening kunna utformas så att särskilt utbildade handledare svarar för lokala. kon- tinuerliga resurser.

Föreningen barnens rätt i samhället menar att det är viktigt att det i fos- terföräldrarnas utbildning ägnas tid åt samhällsanalys för att ge fosterför- äldrarna insikt i de utslagningsmekanismer som lett till att de biologiska föräldrarna inte klarat att själva ta hand om sina barn. Om fosterföräldrar- na inte har förståelse för denna problematik är det enligt föreningens me- ning svårt för dem att förmedla känslan att barnet och dess föräldrar har ett värde. något som är viktigt för barnets personlighetsutveckling och allas inbördes relationer.

Fosterföräldrarnas riksförbund understryker att utbildning av fosterför- äldrar är ett sätt att skapa förtroende mellan nämnd och fosterhem. Någon form av utbildningsplan bör utarbetas och alla fosterföräldrar ges möjlighet att kunna få en grundutbildning. Därvid måste enligt förbundet praktiska frågor som barnpassning och ersättning för inkomstbortfall lösas.

Andra remissinstanser som i detta sammanhang betonar vikten av ut-

Prop. 1979/80: 1 202

bildning ärlänsstyrelsen i .Nlalmölzus län och Rikxji'irhunclet_li'ir hjälp är lii- kem('de/smiskbrukare.

Frågor om ersättning till familjehemmen tas — utöver vad som tidigare har redovisats —- upp särskilt i några remissvar.

Håbo kommun menar att en del av svårigheten att rekrytera familjehem beror på ersättningsfrågorna. Enhetliga regler för ersättning till familjehem för landets kommuner bör enligt kommunens mening tillskapas. [ dag finns endast rekommendationer. som inte har antagits av samtliga kommuner. Ekonomiska resurser bör ställas till förfogande som möjliggör för kommu- nerna att ersätta familjehemmen i den omfattning som är nödvändig.

Föreningen Sveriges .s'oeiale/zeji'r anser att det i dag inom familjevård för vuxna råder en besvärande brist på riktlinjer. Det är enligt föreningens mening angeläget att Kommunförbundet här ges uppdrag att utarbeta såda- na i fråga om ersättningsnormer på motsvarande sätt som gäller för foster- barnsvården. Sveriges socialförbund är av samma uppfattning.

LRF framhåller att ett stort antal ungdomar varje år bereds möjlighet att vistas i lantbrukarhem. Samtidigt är efterfrågan på sådana hem större än tillgången. Detta sammanhänger enligt förbundet sannolikt med att antalet lantbrukare minskar men har säkert i en del fall samband med ersättnings- reglerna och därmed sammanhängande frågor. Det är därför enligt förbun- dets mening väsentligt att en huvudman åläggs ansvaret för denna verk- samhet. Förbundet vill betona att en förutsättning för att behovet av famil- jehem bättre skall kunna tillgodoses är att ersättningarna höjs i förhållande till nuvarande nivå samt att kommunens respektive familjens ansvar i dessa frågor klarläggs. Så är det t. ex. f.n. oklart i vilken utsträckning en lantbrukare åläggs arbetsgivaransvar om ungdomar som vistas i lantbru- karhem tidvis deltar i lantbruksarbetet. Vidare måste det enligt förbundet klarläggas vilka sociala förmåner vårdfamiljen har rätt till.

I—"wrwj'iiräldramus riksförbund anser att ersättningsfrågoma måste lö- sas mer tillfredsställande än vad som nu är fallet och konstaterar att social- utredningen och fosterbarnsutredningen föreslår att ersättning skall utgå enligt det mönster som nu rekommenderas av Kommunförbundet. Denna rekommendation måste enligt förbundets mening i fortsättningen utarbetas i samarbete med förbundet och ersättningsbeloppen måste kraftigtjusteras upp. Förbundet menar att ersättningen är blygsam ijämförelse med den er- sättning som lämnas för dagbarnvård och de kostnader som blir följden av institutionsplacering. Det kan enligt förbundets mening inte undvikas att man ibland får en känsla av att det fortfarande rör sig om en utackordering till lägstbjudande.

Prop. 1979/80: 1 203

14 lnstitutionell vård och behandling

l4.l Institutioner som behandlingsresurs

Remissinstanserna är genomgående positiva eller övervägande positiva till de allmänna riktlinjer som utredningen har dragit upp för den institutio- nella vården och behandlingen. Åtskilliga remissinstanser kritiserar dock förslaget på särskilda punkter eller lämnar förslag till förbättringar av den föreslagna institutionsstrukturen. Dessa synpunkter redovisas i det följan- de utan försök till indelning i positiva eller negativa uttalanden. Det förtjä- nar att framhållas att remissinstansema har fört fram synpunkter av sam— ma eller liknande slag även vid behandlingen av utredningens förslag under rubrikerna Principer för sociala insatser för enskilda och familjer. Stöd- och hjälpinsatser i hemmet och Vård i familjehem m.m. Synpunkterna har redovisats i det sammanhang i vilket de har tagits upp av remissinstanser- na.

Riksåklagaren menar att övervägandena i betänkandet om de framtida institutionernas struktur. innehåll och resurser behöver konkretiseras när- mare. Enligt riksåklagarens mening är det uppenbart att en stor del av de nuvarande inrättningarna bör kunna behållas. Riksåklagaren vill i detta sammanhang särskilt framhålla att ungdomsvårdsskolorna är välutrustade och försedda med goda personalresurser.

Bro![s;/iir'ebyggande riiclet framhåller" att förslagen innebär förbättringar. framför allt i fråga om organisation. närhet och möjligheter till samarbete. vilket är yttre förändringar som är angelägna att göra. Rådet saknar dock en mälbeskrivning när det gäller innehållet i den institutionella vården och behandlingen och påpekar att innehållet i de olika vårdmöjligheter som kan erbjudas har väsentligt större betydelse än de yttre formerna.

N_vkterhetsvårclens anstalls/i'irbund finner att en brist i utredningen är att innehållet i institutionssystemet inte klarlagts mer betläffande värdin— nehåll och personella resurser. förbundet vill särskilt framhålla vikten av att institutionerna vid ändrat huvudmannaskap tillförsäkras en jämn och hög värdstandard som blir enhetlig över hela landet. För institutionerna är det enligt förbundets mening värdefullt med ett närmare samarbete med sjukvården vars resurser på ett bättre sätt än nu kan komma institutioner— na till del.

Liinsstyrelwn i Stockholms län betonar att ambitionerna att så långt möjligt undvika institutionsvård till förmån för öppenvård i klientens egen miljö inte ”är drivas så långt att en institutionsplacering utnyttjas först i ett så sent skede i behandlingskedjan att en sådan placering inte kan ge avsett resultat. Vid valet av lämpliga insatser bör institutionsvård finnas med som en positiv behandlingsresurs som inte titan vidare uppfattas som ett miss- lyckande i behandlingsarbetet. Det är enligt länsstyrelsens mening viktigt att behandlingen på institution ges ett målinriktat innehåll och ses som ett

Prop. 1979/80: 1 204

av flera led i en längre behandlingsplan. — Länsstyrelsen tar också tipp fra- gor om samverkan mellan socialtjänsten och andra organ i detta samman— hang. Länsstyrelsen anför.

Länsstyrelsen vill vidare understryka nödvändigheten av ett intimt sam- arbete mellan socialtjänsten och den sotn har ansvaret för institutionsre- surscrna. Även samarbetet mellan institution och andra berörda organ så— som arbetsvat'd. sjukvård. bostadsförmedling och skola mäste avsevärt förbättras. Den isolering av institutionsvården från den öppna socialvår- den. som i dag är vanlig. försvårar gemensamma behandlingsinsatser och ett rationellt tttnyttjande av befintliga resurser. l—ltt sammanhållet vårdan- svar är därför nödvändigt för att möjliggöra integrering mellan institutions- vården och socialtjänsten. Länsstyrelsen tillstyrker därför förslaget att öp- penvarden skall ha vårdansvaret för den enskildes institutionsvård. Detta ligger i linje med kommunens yttersta ansvar och syftet att institutionsvi'n'- den som resurs skall vara en del av den ktmtmunala socialtjänsten. (.)rgani- serade samarbetsformer mellan institution och öppenvård måste dock komma till stånd för att åstadkomma en gemensam behandlingsplanering för såväl institutionsvistelsen som de fortsatta i.")ppenvårdsinsatserna. Det synes enligt länsstyrelsens uppfattning vara en brist att utredningen in— te närmare diskuterat samverkan mellan socialtjänsten och kriminalvården vad gäller institutionell vård och behandling. ()tvivelaktigt finns i dag en alltmer uttalad strävan från domstolarnas sida att ge olika påföljder ett mer vårdinriktat innehåll. Härigenom har samverkan mellan kriminalvård och socialvard fått ökad betydelse. Kriminalvardsklientelet består i stor ut- sträckning av personer som samtidigt med insatser från kriminalvårdens sida är aktuella för atgärder från socialvården. Behovet av en decentralise— rad kriminalvård i nära samverkan med socialvårdens instittttionsresurser borde enligt länsstyrelsens uppfattning närmare diskuteras. Fördelarna med ett närmare samarbete borde vara stora såväl vad gäller behandlings- resultat som ett rationellt utnyttjande av de samlade vårdresurserna.

Även Stockholms kommun varnar för risken att driva insatser i öppen vård så långt att en institutionsplacering inte kan ge avsett resultat. Kom— munen betonar att en realistisk avvägning av insatserna alltid måste ske i det enskilda fallet.

SACO/SR och Sveriges .weiouomers riks/örbmtd understryker att valet mellan öppen vård och instittttionsvärd alltid måste göras mot bakgrund av de problem som skall lösas och att parterna själva bör få möjlighet att välja i samband med en analys av problemen.

L(insat-tyrelsen iGät'lt'borgs liin anser att det är viktigt att institutionerna blir en del av de samlade resurser socialtjänsten har att erbjuda. Sällskapet Liinkaruax riksförbund är av samma uppfattning och vill dessutom fram- hålla betydelsen av att de frivilliga organisationernas alla möjligheter ut- nyttjas i rehabiliteringsarbetet.

Betydelsen av en samordning mellan öppen vård och institutionsvård un- derstryks också av Örebro. Vilhelmina och Norrköpings kommuner.

Handikappförbundens centralkomminä anser att man i större utsträck-

Prop. 1979/80: 1 205

ning än vad utredningen har gjort behöver klargöra institutionens speciella förutsättningar som ett led i den vård— och servicekedja som ytterst syftar till en så fullständig rehabilitering som möjligt.

Riksförbundet mot ulko/tol— ot'lt narkotikumissbruk finner att dagens vårdinnehåll måste ses över och radikalt förändras. Det behövs enligt för- bundets mening bl.a. en genomtänkt och samordnad utbildning för den personal som skall svara för missbrukargntppernas behov och rehabilite- ring. Förbundet vill vidare med stöd av erfarenhet som httvudman för tre framgångsrika behandlingshem framhålla vikten av att vårdtagar- och per- sonalrepresentanter får vidgat inflytande i Utvecklingsarbetet när det gäller institutionernas form och innehåll och att dessa allteftersom förvandlas från slutna kommunikationssystem till öppna demokratiska organisatio- ner.

Göteborgs kommun är av uppfattningen att den ökade satsningen på fö- rebyggande vård och familjehem kommer att innebära att institutionerna får ta emot allt mer krävande vårdtagare. Detta kommer enligt kommunen att ställa stora krav på personalutbildning och -fortbildning. Det är vidare av vikt att institutionerna utformas till små enheter. där man ägnar stor uppmärksamhet åt själva vårdinnehållet. Kommunen vill slutligen ttndcr- stryka vikten av en väl fungerande samverkan mellan institutionerna och olika öppna vårdformer.

Landstingsjörbundet framhåller att förverkligandet av principerna om kontinuitet. närhet och flexibilitet liksom de korta vårdtiderna kommer att medföra omfattande förändringar inom de redan existerande institutioner- na och en omstrukturering av institutionsvården. Personalen kommer att få ändrade yrkesroller med delvis större inriktning på kris— och korttidsbe- handling. Troligen kommer klienterna att bli ännu mera vårdkrävande än i dag. Förändringsprocesscn måste enligt förbundets mening mötas med omfattande stöd till personalen och ökade utbildningsinsatser.

Principen om närhet inom institutionsvården berörs i åtskilliga remiss- svar. Remissinstanserna. bl.a. Kommunförbundet. TCO. SACO/SR. Sve- riges socionomers riksförbund. Nykterhetsvårdens anstaltsförhund. Säll- skapet Länkurtms riksji'irhuntl. Sveriges .nwiull'örhuud och flera kommu- ner. uttrycker en positiv grundinställning till principen. I flera remissvar utvecklas dock behovet att i särskilda fall göra undantag från principen.

Riksåklagaren anser att det i synnerhet i fråga om ungdomar och miss- brukare ofta kan vara nödvändigt att åstadkomma en brytning med tidigare miljö och kamratkrets. Ibland kan enligt riksåklagarens mening även allt- för täta kontakter med anhöriga inverka störande på behandlingen.

Liinsstyrclswt iStoc'k/tolms län menar att närhetsprincipen är riktig som huvudprincip men att den inte kan tillämpas konsekvent i alla situationer. Det måste enligt länsstyrelsens mening i vissa fall vara mera angeläget att kunna erbjuda institutioner med lämpliga vårdresurser och metoder än att i första hand tänka på närheten till hemmiljön. För vissa ungdomar och vux-

Prop. 1979/son zoo

nu med missbruksproblem kan det enligt länsstyrelsen dessutom vara önskvärt med en tids miljöombyte och distans till en kamratkrets och ned- brytande närmiljö som försvårar eller kanske rent av omöjliggör all pro- blembearbetning. Stockholms kommun är av samma uppfattning och lln- derstryker att just närmiljön med dess gängbildningar och negativa tryck har inneburit nedbrytande och destruktiva faktorer för många ungdomar som kommer i fråga för placering på institution.

Svenska nykter/tetsvårdsförburulet betonar att närhetsprincipen inte får tillämpas undantagslöst. Speciellt när det gäller vård av missbrukare kan det enligt förbundets mening i många fall vara betydelsefullt att kunna pla- cera vederbörande mera avskärmat från hemmiljön. Härigenom kan risken för fortsatta negativa kontakter minskas. Länsstyrelsen i Gotlands län me- nar att närhetsprincipen i många fall kan vara ett hinder i behandlingsarbe- tet. särskilt då det gäller ungdomsklientelet. Länsstyrelsen [Blekinge län ansluter sig till en tillämpning av närhetsprincipen men betonar att vissa avsteg från den ibland kan bli nödvändiga. Även Gävle kommun anser att närhetsprincipen är en riktig huvudprincip. men vill framhålla att det för vissa vårdtagare kan vara önskvärt med en viss distans till den miljö som omöjliggör önskvärd problemarbetning. Kommunen påpekar vidare att närhetsprincipen måste kunna brytas för att man skall få tillgång till institu- tioner med adekvata vårdresurser och vårdmetodik.

Utredningens uttalande att differentiering efter ålder. kön och symptom så långt det är möjligt bör undvikas föranleder kommentarer hos några re- missinstanser.

Riksförbundet mot alkohol- och "(lr/(()lfklllTIfSShrll/x' understryker att man vid behandling på institutioner inte bör göra åtskillnad mellan klienter som missbrukar alkohol respektive narkotika. Det är enligt förbundets me- ning missbruksbenägenheten som skall angripas. inte det eller de preparat som utgör symptom på missbruket. Även Klippans. Örebro och Sunds- valls kommuner ger uttryckligt stöd åt utredningens uppfattning. Örebro kommun vill dock framhålla att det är lätt att föreställa sig situationer även i framtiden då en viss differentiering inte kan undvikas. Samtidigt är det enligt kommunens mening angeläget att betona tlexibilitetskravet. En in- stitution måste kunna förändras i takt med att förutsättningarna och beho- ven skiftar.

SA CO/SR vill nyansera principen om att differentiering med hänsyn till olika symptom bör överges. Den principen är enligt organisationens me- ning inte möjlig att konsekvent tillämpa om man vill behålla och utveckla en kvalificerad behandling av t.ex. svårt störda barn med skilda svårbe- handlade symptom. Det måste vara utvecklingen av behandlingsmetoder- na. personalens utbildning och de övriga resurser som ställs till förfogande som avgör hur fort principen om differentiering efter symptom kan över- ges. SACO/SR påpekar att utredningen tidigare har konstaterat att de pro- blem som döljer sig bakom missbruk av beroendeframkallande medel sak-

Prop. 1979/80: 1 207

nar entydigt samband med valet av missbruksmedel och att utredningen har dragit den slutsatsen att det inte finns skäl för en fortsatt uppdelning av institutionerna efter missbruksmedel. SACO/SR menar att i praktiken le— der ofta en sambehandling av olika missbrukarkategorier till svårigheter i behandlingsarbetet. Centralorganisationcn har därför svart att tänka sig en konsekvent genomförd sambehandling. Srerigws socionomers riks/Firhluul har samma uppfattning.

TCO och Gävle kommun gör gällande att en möjlighet till differentiering måste finnas även i framtiden för de mest resurskrävande ungdomarna.

Flera remissinstanser diskuterar behovet av särskilda resurser för miss- brukare.

Sot'faIs/j'relsen vill erinra om den akuta bristen på vårdresurser för till- nyktring och s. k. avgiftning av alkoholmissbrukare — en brist sotn fram- står ännu mer tydligt efter den ljanuari 1977. då lagen om omhändertagan— de av berusade personer m. m. (LOB) trädde i kraft. Samtidigt som polisen efter [0st ikraftträdande i mindre utsträckning än tidigare omhändertar akut berusade personer. avvisas många som frivilligt söker vård från sjuk- husens akutmottagningar. Syftet med LOB — att av polisen omhändertag- na personer skall beredas vård — har enligt styrelsens uppfattning inte kunnat fullföljas på grund av bristande vårdresurser. Mindre än 10% av al- la omhändertagna personer enligt LOB under första halvåret l977 överför- des till vård. Styrelsen vill understryka att ökade vårdresurser för tillnykt- ring och avgiftning är en nödvändig förutsättning för social och medicinsk rehabilitering av alkoholmissbrukare och för en konstruktiv samverkan mellan socialtjänst och sjukvard.

Kommun/Zirbundet menar att resurser i form av tillnyktringsenheter och avgiftningskliniker är ovärderliga om kommuner och landsting skall kunna bedriva en effektiv och ändamålsenlig vård av missbrukare. Med hänsyn till den kommunalekonomiska situationen och till den korta tid (2—3 vec- kor) som huvudmännen hade på sig mellan riksdagens beslut att anta lagen om omhändertagande av berusade personer och lagens ikraftträdande har kommunerna helt naturligt ännu inte kunnat uppfylla intentionerna i riks- dagsbeslutet. Eftersom statsmakternas målsättning var att på sikt skapa sådana vårdresurser att berusade kan beredas vård inom nykterhetsvår— dens och sjukvårdens ram utanför polisstation har alltså inte några direkta krav om en omedelbar utbyggnad av dessa resurser ställts frän regering och riksdag. Eftersom denna typ av resurser bedöms som angelägna krävs det enligt förbundets mening ett ekonomiskt tillskott från statens sida om kommuner och landsting skall kunna leva upp till målsättningen i lagen.

SACO/SR påpekar att utredningen noterar att det faktiska antalet och antalet utnyttjade vårdplatser i institutioner "för vård och boende" har gått ner kraftigt. SACO/SR anser att detta inte får tolkas som om behovet av vårdplatser minskat och anför.

Prop. 1979/80: 1 208

När det gäller t.ex. vardanstaltcr för alkoholmissbrukare och ungdoms- vårdsskolor kan det snarare handla om att socialvården ändrat synsätt när det gäller den kontinuerliga kontakten mellan socialassistenten och klien- ten. samt att nedgången är ett uttryck för den kritik som riktats mot de of— tast stela och "terapifattiga" v'i'u'dformcrna. dvs. socialassistenterna und- viker institutionsplaccring så länge som möjligt. Detta har i sin tur med- verkat till den kraftiga ökningen av missbrukare inom psykiatrisk vård och ökningen av klienter inom frivården. De senaste två årens trend vad gäller vi'irdsökande bland vuxna missbrukare har dessutom brutits, Köerna till institutioner för frivillig vard är i dag olyckligt långa. trots att antalet vård— platser inom denna sektor ökat påtagligt. Det är ocksa uppenbart att efter- hand som de allmänna vårdanstalternas vårdinnehi'ill förbättras så kommer också antalet vårdsökande att öka.

SACO/SR vill understryka att behandlingsbehovet för akut alkohol- och narkotikaskadade inte är tillräckligt tillgodosett. Varken socialvården eller psykiatrin har i dag tillgång till adekvat och ändamålsenlig vård mer än un— dantagsvis. SACO/SR menar att en förändring är nödvändig här. Organisa- tionen pekar vidare på att utredningen förutsätter att socialtjänsten i sam— arbete med patienten och annan Vårdgivare skall upprätta en behandlings— plan i alla ärenden. Detta är utomordentligt väsentligt. För missbrukare krävs då att avgiftning alltid sker innan behandlingsplanen diskuteras. Det- ta ställer stora krav på såväl resurser som vårdinnehåll vid abstinensbcv handling och avgiftning. Behandlingsplanen förutsätter i sin tur att ett diffe- rentierat vårdutbud finns. För den tvångsintagne inom nykterhetsvården finns i dag bara den anstalt där han råkat hamna. Och för den LSPV- omhändertagne finns bara öppen vård eller den institution som råkar ha en plats ledig. (_)rganisationen menaratt detta förhållande är inhumant. Det är dessutom terapi- och motivationshämmande samt nedbrytande för tilltron till vården. SACO/SR framhåller vidare att redan fylleristraffutredningen föreslog att samhället skulle ordna institutioner som alternativ till polisar— resterna. Utredningens förslag ledde dock inte till någon utbyggnad av till- nyktringsstationerna då fylleristraffet avskaffades. SACO/SR anser det oacceptabelt att reformer på detta sätt genomförs titan att resurser ställs till förfogande. De korta och till intet förpliktande vårdperioder som nu er- bjuds akut alkohol— och narkotikaskadade leder till att socialvården i regel inte kan åstadkomma någon meningsfylld kontakt med vårdgivare i öppen vård. SACO/SR hävdar att det behövs adekvata resurser för akut behand- ling med avgiftning. abstinensbehandling. vårdnivabestämning. motiva- tionsbehandling och social service. Dessa vårdresurser måste bli integrera- de mcd såväl psykiatrin som socialtjänsten. Det krävs dessutom ett utom— ordentligt omfattande samarbete med övriga samhällsorgan. Detta katt till- godoses genom en gemensam planering på regional nivå.

Sveriges socionomers rik.tji'irhinul för fram samma synpunkter som SA- ("()/SR.

NIvklerhelsrt'ire/sens lands/örbund föreslår att det i varje kommun inrät- tas alkoholpoliklinik och tillnyktringsstation. Förbundet anför.

Prop. 1979/80: 1 209

Vissa kommuner har i dag alkoholpolikliniker. Dessa fyller ett stort be- hov. Försöksverksamhet med tillnyktringsstationer bedrivs f.n. med stats— understöd. l—"örbundet anser att alkoholpolikliniker och tillnyktringsstatio— ner med rådgivningsbyråer och cftcrvårdsresurs i princip måste finnas i varje kommun. Tillsynsmyndigheten bör dock kunna ge dispens för mittd- re kommuner som har möjlighet att utnyttja poliklinik i närbelägen större kommun.

Säl/.t'kupe/ Länkar/lus riksförbund betonar att sjukhusens akutpoliklini- ker är klart otillräckliga och att tillnyktringsstationer måste upprättas. På dessa skall möjligheter finnas till kontakt med frivilligorganisationer såväl som läkare och övrig vårdpersonal samt socialarbetare.

Riksförbundetjb'r hjälp åt liikemedelsmisxbrukure menar att som förhål- landena är i dag utestängs många narkotikamissbrukare. Förbundet är av uppfattningen att missbrttkarc tillåts komma in på en akutmottagning först då liv står på spel och framhåller att tillräckliga resurser måste till för av- giftning. Man kan t.ex. använda resttrscr från psykvården och skapa små enheter. Med små enheter menar förbttndet 3—4 platser. På akutmottag- ningarna eller dessa avgiftningsenheter skall även fältassistenter och kura- torer finnas som antingen hjälper missbrukaren till fortsatt långsiktig be- handling om det behövs eller hjälper till att ordna bostad och arbete. Enligt förbundets mening avgiftas i dag missbrukare som sen skrivs ut till ingen- ting. Den sociala situationen eftcr avgiftningen är inte förändrad. — För- bundet framhåller vidare att det är långa köer till behandlingshem och krä— ver en omfördelning av resurserna. Platser på behandlingshem kan enligt förbundets mening tas från de 45000 platserna på tvångsinstitutionerna. Förbundet menar att det är uppenbart att det behövs fler frivilliga behand- lingshem. Innehållet i behandlingshemsverksamheten måste enligt förbun- dets uppfattning bygga på de erfarenheter som hittills finns samlat bl. a. från förbttndets kollektivverksamhet. Behandlingshemmen måste förbere- da folk för livet ute i samhället. [ dag förbereder många- behandlingshem för ett fortsatt liv inom vårdapparaten. Missbrukarna blir fullljädradc tera- peutiska objekt. För att motverka detta menar förbundet att kontakter måste knytas med fackföreningarna. med arbetsplatserna. med skola. med arbetsmarknadsmyndigheter etc.

Tierps kommun betonar betydelsen av sådana behandlingshem inom nykterhetsvården där närkontakten behålls och socialarbetaren kan göra besök och bättre planera för en rehabilitering av vederbörande. Dessutom är det enligt kommunens mening av vikt i nykterhetsvårdsarbetet att ett gott samarbete etableras mcd fackföreningsrörelsen och arbetsplatserna i kommunerna. För att erhålla en attitydförändring till missbrukama bland allmänheten anser kommunen en utväg vara att påverka föräldrar m. fl. ge- nom studiecirklar. ] övrigt bör man redan i förskolan informera om alkoho- lens skadeverkningar. varvid socialarbetare bör medverka.

Kriminalvårdsstyrelsen menar att utredningen tycks sväva i tvivelsmål l4 Riksdagen 1979/80. 1 mm!. Nr. 1. Del B

Prop. 1979/80zl 210

beträffande behovet av institutionsplz-ttser för narkotikamissbrukare. Sty- relsen vill i sammanhanget erinra om att senare undersökningar av platsbe- hovet pekar på att väsentliga förstärkningar på detta område är nödvändi- ga och framhåller att ledningsgruppen för narkotikafrågor på basis av noggranna fältstudier föreslår en fördubbling av antalet platser på behand- lingshem.

Svenska röda korset finner att det i utredningen saknas underlag i form av analyser av missbrukssituationen, vårdbehov etc. Det torde enligt orga- nisationen vara ett välkänt faktum för missbrukare. vårdpersonal och so- cialarbetare samt aktiva i frivilligorganisationer att bristen på frivilliga be- handlingsalternativ är stor. Organisationen vill därför kraftigt betona vik- ten av att en utbyggnad sker av behandlingsresurserna för narkotikamiss- brukare. Det positiva i en vård byggd på frivillighet och på den enskildes medverkan och ansvar blir annars ett tomt slag i luften. Organisationen an- för.

Bristen på behandlingsalternativ förde hundratals missbrukare som stod i kö var en av anledningarna till att Svenska röda korset/Ungdomens röda kors i samarbete med Riksförbundet för hjälp åt Iäkemedclsmissbrukare. RFHL år 1973 bildade en fast arbetsgrupp i syfte att stödja bildandet av inackorderingshem och kollektiv för narkotikamissbrukare. En annan an- ledning var att man genom kollektivverksamhetcn ville visa på alternativ till den traditionella institutionsvården. Arbetsgruppen är f.n. huvudman för tre inackorderingshem med vardera sju platser. Inackorderingshem- men drivs i stiftelseform där representanter för lokal Röda korsorganisa- tion ingår i styrelsen. Vidare har arbetsgruppen stött ett 25-tal gårdar och kollektiv som tar emot missbrukare. Styrkan med kollektiven är att man där kan erbjuda någon form av produktivt arbete eller studier. en hemmiljö med möjlighet till nära personlig kontakt. krav och stöd från stabila männi- skor. I arbetet på kollektiven utgår man från en helhetssyn på människan. där man bearbetar problemen på olika nivåer: individuellt. i relation till den närmaste gruppen och sett i ett samhälleligt perspektiv. SRK har på så sätt velat bidra till utvecklingen av boende- och behandlingsalternativ där man stimulerar och tillvaratar människors egna resurser och som inte tvingar in människor i en passiv vårdtagarroll. lnom SRK/URK anser vi det också viktigt att som frivilligorganisation koppla på där inackorde- ringshemmen och kollektiven inte ensamma förmår arbeta t. ex. genom ut- åtriktad informations- och opinionsbildande verksamhet. gemensamma aktiviteter i form av kurser. läger etc. Det är av synnerligen stort värde att denna verksamhet bedrivs av "vanliga" människor och ej av anställda tjänstemän inom socialvården.

7CO anser att utredningens beskrivning av klientbehov och institutions- typer inte ger en realistisk bild av den problematik. som är aktuell i fråga om dagens ungdomsvårdsskoleelever. (')rganisationen anför.

Av de institutionstyper socialutredningen beskriver. torde det vara två. som ansetts tillämpliga på dagens ungdomsvårdsskoleelever. Den första av dessa institutionstyper. institutioner för krisbehandling. torde vara avsedd

Prop. 1979/80: 1 2|l

för i tidshänseende så begränsade insatser. att de endast i ringa mån mot— svarar nuvarande ungdomsVårdsskolors funktion. Den andra institutions- typ socialutredningen tar upp är avsedd för bl. a. ungdomar som är motive- rade för behandlingsplanering och en tids problembearbetning. Platstill- gången för kvalificerad frivillig vård vid ungdomsvårdsskolor och andra behandlingsinstitutioner understiger behovet av sådan vård. Det torde dock vara realistiskt att. som också socialutredningen giort. räkna med att tvångsåtgärder mot en betydande minoritet unga lagöverträdare och miss- brukare ej kan undvaras under överskådlig tid. Enligt TCO:s uppfattning har dock socialtltredningen inte gett en realistisk beskrivning av de institu- tionsinsatser som erfordras för dessa ungdomar med dålig motivation för problembearbetning. lnadekvata institutionstyper kan medföra ogynnsam- ma effekter ur vårdsynpunkt. En annan följd skulle sannolikt bli att en för- hållandevis stor del av dagens ungdomsvårdsskoleelever. med behov av kvalificerade vardinsatser och psykosocialt stöd. övetförs till kriminalvår- den därför att åklagarmyndigheter och domstolar i dessa fall skulle bedö— ma socialvårdens insatser som otillräckliga för unga lagöverträdare. So- cialutredningcn har också uttalat att den enskildes behov skall vara avgö- rande för socialvårdens insatser. Det är dock orealistiskt att tro att intres- set av ett visst samhällsskydd mot unga lagöverträdare med kvalificerad kriminalitet inte kommer att göra sig gällande också i framtiden. Socialut- redningcn har inte berört problemet att ungdomar med denna bakgrund skulle överföras till kriminalvården. Ett förslag i den riktningen måste för- enas med åtgärder för att tillskapa vård— och behandlingsresurser. som kri- minalvården behöver för att bereda dessa ungdomar kvalificerad vård minst motsvarande den som i dag ges på ungdomsvårdsskolorna. Någon beredskap härför finns inte i dag.

TCO utgår från att ungdomsvårdsskolorna eller institutioner med unge- fär motsvarande funktion även i framtiden får uppgiften att ta hand om hu— vuddelen av unga lagöverträdare och missbrukare med anpassningssvårig- heter och vårdbehov som är särskilt resurskrävande. Organisationen beto- nar vidare att den fortsatta utvecklingen av institutionsvården måste ske i en öppen och realistisk anda med klart angivande av vilka intressen som skall tillmätas betydelse. Detta är enligt TCO:s mening en angelägenhet av största betydelse för dem som blir föremål för framtida institutionsvård. men också för den personal som skall ombesörja den.

Gävle kommun påpekar att det är utredningens uppfattning att nuvaran- de spädbarns- och mödrahem samt upptagningshem bör kunna utmönst- ras. Detta synes kommunen riktigt när det gäller spädbarns- och mödra— hem. men diskutabelt när det gäller upptagningshem. Kommunen anser vidare att det kan ifrågasättas om man inom ramen för den gjorda typbe- skrivningcn av institutioner har möjligheter att ge de institutionsinsatser som erfordras för ungdomar och betonar att inadekvata institutionstyper och orealistiskt korta vårdtider kan medföra ogynnsamma effekter ur vård- synpunkt.

Smrens im'am'lrarrerk framhåller att institutioner behöver tillgång till tvåspråkig personal åtminstone vad gäller de större invandrarspråken.

Prop. 1979/80: 1

|») IJ

N_vkterlu'lst-(inletts anstults/i'irhund beklagar att utredningen inte har gått in på den särskilda frågan om rätten att omhänderta rusdrycker från den som är intagen på vissa institutioner. Förbundet anför.

För allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare gäller nu att fi'ireståmlare får omhänderta berusningsmedel som anträffas och att straff är stadgat för den som till intagen lämnar berusningsmedel. Av intresse i sammanhanget är också ett J(')-beslut år 1975 angående omhändertagandx av rusdrycker vid ålderdomshem och enskilda vårdanstalter för alkoholmissbrukare m. m. Dessa frågor betecknas av JO som ett problemkomplex. som det er- bjuder betydande svårigheter att komma tillrätta med. Avvägningar måste göras i samklang med de allmänna målsättningarna för socialvården. Få- gan borde därför enligt J():s mening bedömas inom socialutredningens ram. varför utredningen fick del av beslutet.

14.2. Frågor om huvudmannaskap

En stor majoritet bland remissinstansema ger uttryck för en positiv eller övervägande positiv inställning till utredningens förslag rörande vårdan- svar. resursansvar och kostnads- och behandlingsansvar. Remissinstanser— som tillstyrker förslaget utan att närmare kommentera detta är länsstyrel- serna i Kalmar, ll'Iu/mr'ihus och Kopparbergs" län, Botkyrka. Stockholms. Uppsala. Linköpings. Helsingborgs, Göteborgs. Vara. Västerås. Falu. Gävle och Skellefteå kommuner. Svenska nykter/tetsvårdsförbundet. Övarvakarnus riks/'örbuml. Föreningen Sveriges socialchefer. Sveriges so- t'iomnnfärbund. Sveriges kt)mmunalljänstentanrut/örhuna' och LRF.

Kommunförhundel ställer sig bakom utredningens synsätt och påpekar att detta praktiskt kan komma att innebära att de "tyngre institutionerna” — ungdomsvårdsskolor och vårdanstalter för alkoholmissbrukare — i många fall inte kommer att ha ett primärkommunalt huvudmannaskap medan de mindre institutionerna av typ behandlingshem fortfarande i stor utsträckning kommer att ha primärkommunen som huvudman. Möjlighe- ten till differentierade institutionsresurser kan emellertid enligt förbundets mening erbjudas genom att kommuner sinsemellan går samman.

Lam/stings/örbunclel motsätter sig inte utredningens förslag men beto- nar att en förutsättning för att landstingen skall överta ansvaret för vissa institutioner är att de får fullständig ersättning från staten för de kostnader som har samband med ett ändrat huvudmannaskap för institutionsvården. Förbundet ger vidare uttryck för uppfattningen att den huvudman som dri- ver en institution också i princip bör ha det formella kostnadsansvaret för verksamheten. Principen för kostnadsregleringen mellan landsting och kommuner bör enligt förbundets mening utformas i överenskommelser mellan de två kommunförbunden.

Luleå kommun anser det riktigt att kommunerna får dela kostnadsansva- ret med främst landstingen. Kommunen förordar också en regional sam-

Prop. 1979/80: 1 213

ordning av de institutionella resurserna och" menar att detta måste ske inte minst i BD-län med 1/4 av landets yta. Vissa principer såsom närhet torde enligt kommunens mening också få annan innebörd här än annorstädes. För att institutionerna skall fylla sin uppgift fordras en intim samverkan med kommunerna både i enskilda ärenden och i metodutveckling. Stora förändringar är nödvändiga. förberedelserna blir särskilt viktiga och stora insatser för introduktion och utbildning måste till.

Alkoholprohlematikers riksorganisation framhåller att kommunerna cn- ligt förslaget ges skyldighet att se till att de som vistas i kommunen får den hjälp och det stöd som behövs och menar att kommunerna mot denna bak- grund bör i lag åläggas ett konkret vårdansvar. ()m i stället landstingen åla- des ett utvidgat vårdansvar. skulle detta enligt organisationens mening in- nebära att helhetssynen blev lidande. Landstingens starka inriktning på sjukvård skulle vidare kunna innebära att viktiga aspekter kom vid sidan.

Riksförbundet av_li'iräldra/öreningarnu mot narkotika noterar med gläd- je att utredningen uppmärksammat de problem som hänger samman med primärkommunalt. landstings- och statligt vårdansvar och bristen på sam- verkan mellan olika vårdinstanser. Förbundet menar att människor/vard— tagare i dag bollas mellan kommunala. landstingsdrivna och statliga inrätt- ningar som plottrar med olika och motsägande åtgärder. Ekonomiska och byråkratiska hinder stoppar många bra försök till hjälpinsatser. Ingen kän- ner sig ha huvudansvaret. Förbundet vill därför poängtera vikten av att primärkommunen tar på sig huvudansvaret för vården och framhåller att detta innebär att socialtjänsten aktivt skall följa sin klient genom en vård- kedjas alla länkar. Detta ställer stora krav på samverkan mellan framför allt de sociala och de medicinska resurserna. Samordningsproblemen mås- te lösas. Situationen förvärras enligt förbundets mening av att vårdresur- serna är synnerligen ojämlikt fördelade över landet. Förbundet framhåller att många kommuner helt saknar resurser för vård av missbrukare — fram- för allt av unga missbrukare och att drogmissbruk i dag inte är något stor- stadsfenomen. Bristen på vårdplatser är enligt förbundets mening kata- strofal och måste avhjälpas.

Daven!raliseringsutredningen delar uppfattningen att verkställighet i samhällsarbetet av den typ institutionsvården utgör inte skall vara en upp- gift för det centrala statliga organet inom den sociala verksamheten. Det bör som socialutredningen föreslår vara möjligt för landstingskommunerna att driva t.ex. ungdomsvårdsskolorna och anstalterna för missbrukare. samtidigt som kommunerna har vårdansvaret. En av förutsättningarna för att systemet skall fungera är dock enligt decentraliseringsutredningens me- ning att det klart sägs ut vilket organ som har kostnadsansvaret och vilket som skall sörja för att den som behöver social samhällsvård också får det.

Länsstyrelsen i Blekinge län finner starka skäl som talar för att lands- tingskommunen blir huvudman för sådana institutioner som i dag närmast motsvaras av ungdomsvårdsskolor och allmänna nykterhetsvårdsanstalter

Prop. 1979/80: 1 214

för alkoholmissbrukare. Det behov av sjukvårdsresurser som måste till- godoses talar också för landstinget som huvudman. Det är enligt länssty— relsens mening orealistiskt att tro att andra än de största kommunerna i landet skall kttnna driva sådana institutioner. Det kan enligt länsstyrelsens mening också sättas i fråga om varje enskilt landsting förmår anskaffa nöd- vändiga resurser. Det förefaller länsstyrelsen nödvändigt att flera landsting gemensamt driver den typ av hem för vård eller boende. som skall bli be- teckningen på de nya institutionerna. om inte kostnaderna skall bli orimli- ga eller vården åsidosättas. — Då det gäller vården av barn och ungdom — bortsett från det allra mest vårdkrävande klientelet — menar länsstyrelsen att kommunernas socialtjänst torde kunna bygga upp erforderliga resurser. men att ett nära samarbete är erforderligt med landstinget och dess barn- psykiatriska verksamhet. — Länsstyrelsen anser vidare att det är logiskt att kommunen med det yttersta ansvaret också har vårdansvaret medan behandlingsansvaret bör delas mellan landstinget och kommunen. För kontinuiteten i behandlingen är det väsentligt att kommunen inte mister kontakten med en person som vårdas på en landstingsdriven institution. Då det gäller kostnadsansvaret är frågan enligt länsstyrelsens mening mera kontroversiell. Länsstyrelsen anser dock att landstinget såsom huvudman för institutionen även bör ha kostnadsansvaret. Resursansvaret bör enligt länsstyrelsens mening delas av landstinget och kommunen.

Flera remissinstanser vänder sig mot utredningens uppfattning att kost- nadsansvaret inte generellt bör ligga på kommunen utan att i övrigt under- känna utredningens förslag.

Rierevision.t'rcrkct menar att den huvudman som för att uppfylla sitt an- svar finner sig böra ta i anspråk institutionsresurser också i första hand bör svara för därmed förenade kostnader. Kostnadsfrågan kommer då att få sin rätta tyngd vid val mellan olika möjligheter att tillgodose ett aktuellt hjälpbehov. Liknande synpunkter förs fram av Borås. Skövde. Örebro. Sundsvalls och Vilhelmina kommuner. Örebro och Vilhelmina kommuner påpekar i detta sammanhang att oavsett hur frågan om kostnadsansvaret finner sin lösning är det viktigt att socialnämnden får ett avgörande infly- tande vid bedömningen av vårdtidens längd i varje särskilt vårdärende. Om kommunen inte bereds möjligheter till ett sådant inflytande torde den få svårt att svara upp mot de krav som kommer att ställas på det yttersta vårdansvaret.

Malmö kommun framhåller att man i och för sig inser de administrativa och andra nackdelar som är förknippade med ett primärkommunalt kost- nadsansvar då huvudmannaskapet är landstingskommunalt. Det primär- kommunala kostnadsansvaret har enligt kommunens mening å andra sidan så stora fördelar när det gäller att samordna metodutveckling och resursut- veckling att man bör överväga om det inte går att förena det med lands- tingskommunalt huvudmannaskap. Kommunen anser att detta skulle kun- na uppnås t.ex. genom att landstinget avgiftsvägen tar ut hela vårdkostna-

Prop. 1979/80: 1 215

den i det enskilda ärendet av primärkommunen. Landstinget skttlle då en— dast få täcka eventuella underskott till följd av låg beläggning eller oförut- sedd kostnadsutveckling. ' ' '

Även SACO/SR och Sveriges sat'iunruners t'iksj/firhund ger uttryck för uppfattningen att vårdansvar och kostnadsansvar bör följas åt.

Ett mindre antal remissinstanser redovisar en tnera uttalat kritisk inställ- ning till utredningens bedömning av frågorna om huvudmannaskap.

KriminaIt'årdsstyrelsen anser att det råder vissa motsättningar mellan å ena sidan närhetsprincipen och utredningens övervägande i huvudmanna- skapsfrågan samt & andra sidan en rikt differentierad och ändamålsenlig in- stitutionsvård. Förslaget att förlägga huvudmannaskapet till de största pri- märkommunerna och till landstingen innebär enligt styrelsens mening små upptagningsområden och därmed starkt begränsade differentieringsmöjlig- heter i institutionernas behz-tndlingsprogram. Styrelsen finner vidare att den splittrade ansvarsfördelningen. som den presenteras i betänkandet. med primärkommunalt vårdansvar. landstingskommunalt resursansvar och statligt kostnadsansvar ger utrymme för motsättningar mellan de olika intressenterna och för en ojämn utveckling av institutionsvården. Vissa skäl kan enligt styrelsens mening tala för att bibehålla staten vid ett odelat ansvar för ungdomsvårdsskolorna och vissa vårdinstitutioner för missbru- kare av beroendeframkallande medel.

Socialstyrelsen betonar att riskerna för att institutionsvården isoleras och på samma sätt som i dag blir en speciell behandlingsform är minst om primärkommunerna har ansvar för kostnader och resursutveckling. Ett förenat vård- och kostnadsansvar skulle medverka till en starkare integre- ring mellan öppen och sluten vård och vore dätför att föredra. Skulle kost- nadsansvar och resursansvar övertas av landstingen blir det enligt social- styrelsens mening av ännu större betydelse att de öppna värdresurserna förstärks. Styrelsen framhåller vidare att socialtjänsten måste ha tillräckli- ga resurser för kvalificerat behandlingsarbete om man skall kunna upprätt- hålla en övergång till öppna och preventiva vårdformer. Detta är enligt sty- relsens mening en förutsättning för riktiga prioriteringar mellan olika vård- former. Den öppna vården bör vid behov utnyttja institutionerna som en av många resurser.

Länsstyrelsen i Gotlands län framhåller inledningsvis att det utbud av al- ternativa vårdresurser som erfordras för att tillgodose skiftande individuel- la behov inte kan tillgodoses inom en ensam kommun som Gotland och att det därför krävs en samverkan med andra kommuner. Enligt länsstyrel- sens mening skulle utredningens förslag om huvudmannaskap få allvarliga konsekvenser om man på samma sätt som förekommer inom åldnngsvår- den indelar socialt utstötta och problemfyllda människor i vårdtunga och mindre vårdtunga grupper. där de vårdtunga behandlas av sjukvårdshu- vudmannen och de enklare fallen av socialtjänsten. Länsstyrelsen påpekar att det ofta förekommer att åldringar är för sjuka för ålderdomshem men

Prop. 1979/80: 1 216

för friska för långvårdssjukhus. De blir antingen kvar inom akutsjukvåt'dcn för länge eller skrivs ut till bostaden. där de inte erhåller någon eller endast rudimentär vård. Länsstyrelsen betonar att det måste förhindras att såda- na n'rellangrupper uppkommer bland socialt problemfyllda människor. Det är länsstyrelsens uppfattning att landstingets huvudmannaskap kan för- hindra institutionsplaccring efter individuellt vårdbehov och den enskildes önskemål. På samma sätt som inom sjukvården kan man förmoda att en- dast i ett akutskede institutionsvård erbjuds utom det egna landstinget. Därefter överförs vederbörande till hemortslandstingets vårdinstittttion för fortsatt behandling så snart ske kan.

Länsstyrelsen i Viistmarr/amis län menar att tttredningcn i principbetän— kandet lade fram klara regler om ansvarsfördelningen mellan huvudmän- nen och att det inte finns skäl att gå ifrån denna fördelning.

Sveriges läkar/inbrott! framhåller att utredningen i slutbetänkandet har frångått den starka betoningen av kommunens ansvar för institutionsbund- na sociala insatser. Enligt förbundets mening föreligger fortfarande samma skäl som anfördes i principbetänkandet att där så är möjligt organisatoriskt anknyta institutionsbunden socialvård till öppen social vård. lin viktig och kanske nödvändig drivkraft till en sådan utveckling är enligt förbundet att ge kommunerna kostnadsansvar för institutionsbundna sociala vårdinsat- ser. Förbundet anser att en generell tendens att ålägga landstingen huvud- mannaskapet jämte kostnadsansvaret för institutionsbunden socialvård har flera nackdelar. Man riskerar sämre samband mellan öppen socialvård och institutionsbunden socialvård. Det blir svårare att tillämpa principer om närhet och normalisering i vården. 'l'vistcr kan uppstå huruvida en viss person skall beredas plats på en institution eller inte. Det är också tvek- samt om landstingen med sitt tunga ansvar för sjukvården kommer att mäkta med att bygga ut en institutionsbunden socialvård. Sammanfatt- ningsvis bör enligt förbundets mening därför kommunerna åläggas ett ode- lat kostnadsansvar för institutionsanknutna sociala insatser och vidare också åläggas ett ansvar att där så är möjligt organisera familjehem eller annat hem för vård eller boende avsedda för dem som behöver vårdas eller bo i annat hem än det egna. I den mån den enskilda kommunen inte kan anordna lämpade institutioner bör behovet tillgodoses genom landstings- kommunerna enligt planer som upprättas gemensamt av landstingskom- munen och kommunerna i området och redovisas för länsstyrelsen. Svens— ka Ir'ikuresiillskapet är av samma uppfattning och tillägger för egen del att det finns åtskilliga erfarenheter som talar för att ett genomförande av soci- alutredningens slutbetänkande kan innebära svårslitna tvister i det praktis- ka arbetet. Sådana tvister är enligt sällskapets erfarenhet på intet sätt ovanliga när det gäller attacker på sjukvården för att man inte tar hand om "vårdbehövande" alkoholmissbrttkare eller åldringar och omvänt klago— mål på t. ex. alkoholistanstalter för att man väljer och vrakar bland vårdbe- hövande alkoholmissbrukare. Tvister av detta slag har också lett till att

Prop. [979/80: 1 217

landstingen åtagit sig ett odelat kostnadsansvar för i'tldringssjukvärden. oavsett på vilken institution den sjuke vårdas. Denna tillämpning av princi— pen om ett generellt kostnadsansvar synes i många avseenden ha minskat irritationen i det praktiska vårdarbetet. l')et synes därför sällskapet knap- past vara motiverat att införa en motsatt reform när det t. ex. gäller värden av missbrukare.

7'('() menar att frågan om huvudmannaskapet är otillräckligt utredd och hävdar att en närmare bestämning av institutionsvårdens roll och omfatt- ning i förhållande till sjukvården — och även kriminalvården — alltjämt krävs som underlag för att ta ställning. Ett lämpligt avvägt primärkommu— nalt kostnadsansvar bör dock enligt TCO vara en av utgångspunkterna för den fortsatta prövningen av denna fråga. Vidare bör en jämlik vårdstan— dard garanteras oberoende av varierande förutsättningar i fråga om befolk- ningsunderlag och ekonomi i olika delar av landet.

14.3 lnstitutionsplanering

Remissinstanserna är eniga om behovet av en noggrann planering av in— stitutionsresurserna. Det råder däremot delade meningar rörande omfatt- ningen av planerna och förfarandet i samband med att planerna upprättas.

Utredningens förslag tillstyrks titan närmare kommentarer av länsstyrel— rerna iStoek/zolmx, Kalmar och Malmöhus län. Uppsala. Linköping.)". Go'- teborgs. Vara. Går/e, Skellefteå och Norrköpings kommuner. Överrukur- mrs riksförbund. Sveriges kommunaltjänstemanna/Zirhund och LRF.

Komnimi/Eirbundet ser med tillfredsställelse att utredningen anser att in- stitutionsplanering är en fråga för kommuner och landsting och inte en uppgift för länsstyrelserna. Enligt förbundets mening bör de kompetens— konflikter som kan uppstå vid delat huvudmannaskap kunna lösas i sam- band med att institutionsplanerna upprättas.

Lundstingsförblmde! tillstyrker förslaget och framhåller att institutions- planerna närmast blir instrument för dimensionering och lokalisering av in— stitutioner inom länen. Planeringen bör då enligt förbundets mening vidgas att omfatta även andra former av institutionell vård än den "tyngre" dvs. den som motsvarar dagens nykterhetsvårdsz-tnstalter och ungdomsvårds- skolor. Förbundet avser här exempelvis kommunernas inackorderingshem för alkoholmissbrukare. som måste beaktas för en riktig fördelning av re- sursansvaret för de olika typerna av hem. i institutionsplaneringen måste enligt förbundet vidare ingå landstingens nuvarande institutioner för barn och ungdom. ÄVen om beläggningen på dessa successivt har minskat un- der senare år till förmån för placeringar i enskilt hem genom socialvårdens försorg torde det enligt förbundets mening vara svårt att i framtiden vara helt utan institutionsresurser även för mindre barn.

TCO delar utredningens bedömning av behovet av institutionsplancring- ar. men anser att facklig medverkan bör förekomma i planeringsprocessen.

Prop. 1979/80: 1 218

TCO upplyser att sådan medverkan förekommer i nu pågående försök med institutionsplaner. HtIHlll/t'(IVR/ÖN?”llt/("Is ('emrti/kommitté menar att insti- tutionsplaneringen i dag är toppstyrd och föreslår att man i framtiden tar till vara erfarenheter från bl.a. vårdare och "patienter". Nykterlierswirdenx (mstallsjiirbimzl anser att åtminstone i det skede där envar anstalts plats i de nya länsplanerna skall avgöras — och där anstalts- förbundets medverkan synes böra övervägas —- måste det betecknas som en Viktig tillgång och ett välgrundat krav att anstaltens erfarenheter och synpunkter blir framförda och beaktade. Anstaltsförbundet anför vidare.

För de institutionskategorier som är representerade i Nykterhetsvår- dens anstaltsförbund innebär i åtskilliga hänseenden det föreliggande för— slaget. om det förverkligas. den största omvälvning som skett under de se— naste sextio åren. Landstingets inträde jämte primärkommunerna såsom ordinär huvudman och de härmed sammanhängande omläggningarna i frå- ga om anstalternas finansiering har för samtliga anstalter djupgående prin- cipiell och praktisk betydelse.

Främst för de allmänna anstalternas vidkommande innebär slopandet av nykterhetsvårdslagen — vilken innefattar eller utgör grund förde bestäm- melser som nu i huvudsak reglerar verksamheten — att deras hittillsvaran- de ram försvinner. Som led i övergången till en ny ordning får räknas med att befintliga anstalter kan få starkt förändrade uppgifter. ändrat platsantal eller ställas inför nedläggning. Självfallet måste institutionssektorn under- kasta sig och aktivt främja en anpassning till ändrade förutsättningar och krav. Samtidigt är det. för den verksamhet som står inför omvandling och för de människor som är engagerade dän'. ett intresse att osäkerheten om framtiden inte blir alltför tyngande. l detta hänseende förefaller behand- lingen av de institutionsfrågor som socialutredningen aktualiserat vara mindre lycklig. l reformfrågor som för institutionerna varit långt mindre omfattande och ingripande har vanligen bedömningar kunnat göras och yttranden avgivas på basis av relativt klara och konkreta förslag. i motsats härtill förefaller behandlingen av institutionsfrågorna i socialutredningens slutbetänkande mera allmän och översiktlig. På praktiskt taget varje punkt där en i anstaltsarbete verksam organisation eller person söker svar på frå- gor om den "egna" institutionens sannolika framtid och blivande villkor lämnar betänkandet endast plats för antaganden. Den oro och osäkerhet som detta framkallar dämpas inte av det förhållandet att grundläggande förutsättningar för institutionernas verksamhet i stället gjorts beroende av förhandlingar på hög nivå. vari institutionerna inte har inflytande eller in- syn.

Enligt anstaltsförbundets åsikt skall vid behov i länsplaneringen även kunna ingå institutioner som inte är belägna inom det egna länet men som genom sin placering och användning kommer att ingå i en region som be- tjänar merän ett län. Förbundet ifrågasätter vidare om man inte i samband med upprättande av institutionsplan även borde upprätta någon plan för vad institutionerna skall ha för resurser och vart man syftar med den be- handling som skall lämnas. Härigenom skulle en klarare bild framstå av in- stitutionerna och vilka resurser de har.

Prop. 1979/80: 1 219

Länsstyrelsen i Skaraborgs län uppfattar den föreslagna lösningen som smidig och rationell och anser att den ärgynnsam från samarbetssynpunkt. Arvika kommun bedömer institutionsplanering som särskilt viktig under den period när de statliga institutionerna läggs ned eller omvandlas till för— man för primärkommunala och landstingskommtlnala institutioner. Srenx— Å'a nykter/letst'til'(/.t/i'irbii/itlel ser med tillfredsställelse att utredningen frän— gått sitt förslag i principbetänkandet att länsstyrelsen skall fastställa insti- tutionsplanen och i stället föreslår att planen endast skall redovisas till länsstyrelsen. Detta är enligt förbundets mening mera i linje med det ge- nomgående kommunala huvudansvaret för vårduppgiftcn inom det sociala området. Förbundet vill understryka vikten av att det i institutionsplanen redovisas såväl medicinska som sociala behov och betonar att det är vä- sentligt att parallella resurser inte skapas.

Derentrali.s'erinj:surret/ningen anser det vara ett steg i rätt riktning att socialutredningen har gått från sitt tidigare förslag om en statlig prövning av planerna. Decentraliseringsutredningen ansluter sig till meningen i det senaste betänkandet att huvudmännen sannolikt i de allra llesta fallen kommer att enas om vilka resurser som behövs. Den planeringsdialog som socialutredningen tänker sig kommer enligt decentralisenngsutredningens mening att vara en tillräcklig garanti för att länets institutioner skall drivas och vid behov byggas ut på ett ändamålsenligt sätt. Utredningen kan där- för inte se att länsstyrelsen eller något annat statligt organ behöver ha nå- gon samordnande funktion enligt de tankar socialutredningen har redovi- sat.

.S'Iaz.rkonlorel ifrågasätter om det är lämpligt att planera vissa delar av socialvårdens resurseri särskild ordning. Om man utgår från den helhets- syn som utredningen företräder borde det enligt statskontorets mening va- ra naturligare med en allmän vårdresursplanering som innefattar dels stör- re och mindre institutioncr. dels socialvården i övrigt. Härigenom skulle det också bli möjligt att utnyttja de samlade resurserna bättre. — Statskon- toret framhåller vidare att institutions- eller hellre vårdresursplancringen för socialtjänsten kommer att bli ett av de viktigaste instrumenten för att förverkliga framtidens socialvård. Hur statsmakternas intentioner förverk- ligas kommer i hög grad att återspeglas i vårdresursplaneringens utform- ning. För att de statliga organ som är berörda. länsstyrelsen och socialsty- relsen. skall kunna fylla sina uppgifter i detta hänseende är det enligt stats- kontorets mening inte tillräckligt att vårdresursplanerna endast anmäls för länsstyrelsen. Förslaget att adjungera tjänstemän från länsstyrelsens soci- altjänstenhet och institutionerna till regionala samrådsorgan kan enligt Statskontorets mening leda till oklarheter i ansvarsfördelningen m.m. Statskontoret är därför av uppfattningen att länsstyrelserna och socialsty- relsen bör ha en formell delaktighet i utarbetande av vårdresurs- eller insti— tutionsplanering enligt principbetänkandets modell eller det av statskonto- ret i remissvaret på principbetänkandet diskuterade alternativa förfarings-

Prop. 1979/80: 1 220

sättet. som innebär att granskningen av institutionsplancrna sker inom länsstyrelserna. medan fastställandet av planerna i stället åvilar socialsty- relsen. som därmed direkt får ett underlag för att bedöma hur statsmakter— nas intentioner beträffande socialvardens uppbyggnad förverkligas. I båda dessa fall bör den av ÖSoS föreslagna sociala och miljömedicinska enheten aktivt medverka i länsstyrelsernas insatser på omrädet. Riksrevisiunrrer— ltel för fram liknande synpunkter och framhåller" bl. a. att det är nödvändigt att planerna ges in till socialstyrelsen för att denna skall kunna fullgöra sin centrala planerings- och uppföljningsroll.

Spri framhåller att planering av de institutioner socialutredningen disku- terar endast är en del av planeringen inom både kommun och landsting. De båda huvudmännen har att med utgångspunkt från behov planera värd- oeh serviceresurser inom olika områden. Att låta planering av institutioner handläggas av ett särskilt organ förefaller därför felaktigt. ] stället bör pla- nering av erforderliga institutioner ingå i en samordnad planeringsprocess mellan primärkommuner och landsting. Berörda huvudmän bör tills vidare ha frihet att själva utforma den organisation som krävs för att genomföra en samordnad planering.

[.änsstyrelsen [ Blekinge län är för sin del av den uppfattningen att det bör skrivas in i lagen att länsstyrelsen har att fastställa en för länet gällande institutionsplan om överenskommelse inte kan nås mellan landsting och kommun. Liinsstyrelsen i Gävleborgs län menar att det med den föreslag- na lösningen av institutionsplaneringen blir svårt för länsstyrelsen att fylla de krav på tillsyn som föreskrivs i socialtji'tnstlagen. Liinsxlyrelsen i Värm- lands län förutsätter att institutionsplanen kommer att upprättas i ett för kommuner och landsting gemensamt organ där ocksä länsstyrelsen blir representerad. Med hänsyn härtill synes det länsstyrelsen knappast me— ningsfullt att — som utredningen föreslår — tillsätta ett parlamentariskt or- gan på länsnivå för att nå överenskommelse om planen. då samarbetsorga- net inte kunnat uppnå enighet. Kan enighet inte nås inom samarbetsorga- net bör enligt länsstyrelsens mening frågan i stället överlämnas till rege— ringen eller socialstyrelsen. l.änsstyrelsen förordar att socialstyrelsen far fatta beslut med besvärsrätt till regeringen. LäIl.t'._$'f_t')'l'lSt'/1 i Kopparbergs Iiin föreslår med hänsyn till behovet av en samlad överblick över rikets vårdinstitutioner till såväl funktion som lokalisering att institutionsplancr— na underställs socialstyrelsen. Oberoende av vilken myndighet som i detta sammanhang väljs bör vidare enligt länsstyrelsens mening myndighetens uppgift bestå i annat och mera än att endast stå som mottagare av redovisa- de planer. Länsstyrelsen förordar därför att redovisade planer också prö- vas av tillsynsmyndigheten och att denna i fall av underkännande tilläggs befogenhet att utfärda erforderliga älägganden. Helsingborgs kommun är av uppfattningen att institutionsplanerna också bör omfatta institutioner av typ behandlingshem inom den psykiatriska verksamheten. _S'undsvulls kommun ser det som viktigt att även mindre hem och institutioner som i

Prop. 1979/80: 1 221

dag drivs av enskilda primärkommuner. t. ex. inackorderingshem för barn och vuxna. behandlingshem. sommargårdar. tonårshem osv. tas upp i in- stituticmsplan vid bedömningen av behov. resurser m. m. Denna typ av in- stitutioner utgör enligt kommunens mening en betydande resurs. som det vid en helhetsbedömning av institutionsbehov inte torde vara möjligt att bortse ifrån.

14.4 Institutioner som drivs av frivilliga organisationer

Flera remissinstanser diskuterar den roll institutioner som drivs av fri- villiga organisationer spelar i dag och de möjligheter som finns att även i framtiden ta till vara de resurser sådana institutioner innebär.

Nyklerhetrvårdens ausla/!s/i'irhund påpekar att organisationer av vitt skilda slag står bakom en del av institutionerna för alkoholmissbrukare och narkotikamissbrukare och att frågan i vad mån sådana existerande engage- mang kan innefatta värden. som förtjänar att tillvaratagas vid övergången till en ny orgtmisation. har förbigåtts av utredningen. Däremot har utred- ningen funnit det viktigt att begränsa utrymmet för nya institutionsengagc- mang från organisationernas sida. Utredningens magistrala påpekande att det inte kan vara något angeläget intresse för organisationerna att binda re- surser i institutionsverksamhet borde osökt ha väckt frågan varför organi- sationer på sätt som skett gått in i ett besvärligt och notoriskt olönsamt ar- bete. Sammanfattningsvis måste det enligt förbundets mening konstateras att de frågor som gäller organisationers insatseri institutionssammanhang fått en helt otillräcklig belysning. Förbundet kan inte dela utredningens åsikt, att endast kommun och landsting skall vara huvudmän för institutio- nerna utan vill framhålla vikten av att frivilligorganisationerna även i forl- sättningen ges möjlighet att bedriva institutionell verksamhet.

Nyklerltelsrt'irelrens landsförbund anser att utredningens tankar beträf- fande organisationers möjligheter att starta nya institutionella vårdresurser konuner att förhindra en progressiv utveckling. Förbundet framhåller att många frivilliga organisationer har startat och sedan länge drivit vårdinsti- tutioner och att de i många fall har varit banbrytande när det gäller behand- lingsformer. Det måste enligt förbundets mening vara fel att inte ta till vara den resurs som dessa institutioner utgör. Förbundet förutsätter därför att lagstiftarna kommer att ålägga kommuner och landsting att vid arbetet med institutionsplanerna positivt pröva de frivilliga organisationernas möjlighe- ter både att fortsätta att driva befintliga institutioner och att starta nya.

Svenska nykter/tetsvårt/.sförbintdet vill betona att samverkan i institu- tionsfrågor inte enbart skall ske mellan primärkommunerna och landsting- en utan även med ideella organisationer. Möjlighet bör även i framtiden finnas för dessa organisationer att stå som huvudman för institution. Den flexibilitet som präglar utredningens förslag om olika institutionsresurser pekar enligt förbundets mening klart på behovet av organisationernas med—

Prop. 1979/80: 1 ””>

verkan. Viljan att ftnna nya vägar och försöksvcrksamheter präglar ofta organisationernas insatseri dagens socialvård. Möjligheten att utnyttja så- dan medverkan bör beaktas vid utformning av institutionsplaner.

Riks/örbunde! nu)! alkoltal- ()("ll nurknlik'ctnzissln'uk menar att såväl öpp- na som slutna vårdinstitutioner med fördel bör kunna drivas även av frivil— liga organisationer.

Svenska Diakunsällskapel anser att även om avsteg enligt utredningens uttalande skall kunna göras från principen att vårdinstitutioner inte skall drivas av enskilda — och att sådana "avsteg" skall bedömas "i positiv an- da". hade det varit befogat med en skrivning i en mera positiv och generös anda.

Frälsningsarmén förutsätter att samtal tas upp i mycket god tid. innan några förändringar av huvudmannaskapet sker. Vidare utgår Frälsnings- armén från att frågorna om nedskärning av platsantal och eventuell föränd- ring av vårdinnehållet blir föremål för överläggningar med sådana tidsmar— ginaler. att övergångssvårigheter elimineras i möjligaste mån. Frälsnings- armén anför vidare bl. a.

Alltsedan mitten av l94tl-talel. då landstingen blev huvudmän för barn- hemmen. har Frälsningsarmén kunnat glädja sig åt ett gott och förtroende- fullt samarbete med landstingen vad angår barnhemmen. Resurser har ställts till förfogande i behövlig utsträckning. Frälsningsarmén driver den största enskilda nykterhetsvardsanstalten i riket. nämligen Kurön. som varit i bruk i mer än 60 år. För Frälsningsarméns vidkommande har Kurön inneburit dels ett starkt ekonomiskt engagemang. detta särskilt under tidi- gare ar. innan staten generöst ställt erforderliga medel till förfogande. dels ett personellt engagemang. som krävt och kräver oavlätlig uppmärksam— het. Varken socialstyrelsen eller Stockholms läns landsting. till vars an- svarsområde Kurön torde komma att höra. har tagit någon kontakt med Frälsningsarmén och diskuterat Kuröns framtid. — l likhet med andra or- ganisationer har Frälsningsarmén strävat efter att anpassa hjälpinsatser till de behov som gjort sig gällande. År [973 startades t.ex. Nylösegården i Göteborg. "Gården" drevs från begynnelsen och drivs alltfort som ett in- ackorderingshem. Det visade sig emellertid svårt att få ekonomiskt stöd från det allmänna under de första åren. Nu utgår dock bidrag enligt gällan— de föreskrifter för inackorderingshem och möjligheterna att hjälpa miss- brukare av olika slag har därmed väsentligt ökat. Hemmet har plats för 16 patienter. I Stockholm håller ett liknande hem f. n. på att iordningställas. Detta hem kommer att få plats för 19 patienter. När Stockholms läns lands- ting ej längre hade behov av Skogsbo som mödrahem. omvandlades insti- tutionen till ett slags inackorderingshem för missbrukare och vinddrivna medmänniskor i behov av skydd. Trots behjärtansvärda insatser från hem- mets sida lämnar staten ej några fasta bidrag till Verksamheten. Nacka kommun "prenumererar" på några platser och betalar för dem i vederbör- lig ordning. För Frälsningsarmen utgör Skogsbo en kännbar ekonomisk ansträngning. Det bör tilläggas att Skogsbo alltid är fullbelagt. Sundsgår- den — Frälsningsarméns internatskola för pojkar — startade för mer än 30 år sedan. Den har visat sig behövas genom alla år. Enligt samstämmiga uppgifter från barn- och ungdomspsykiatriska kliniker och sjukhus samt

Prop. 1979/80: 1

IJ IJ ';.)

fran kommunalt och regionalt hall utgör Sundsgården ett värdefullt alter- nativ i behandlingen av psykiskt och/eller socialt störda barn och ungdo- mar. Där nås påtagliga resultat. Skolans alla platser är upptagna. Bidrag ut— går från de landsting och kommuner. som placerar sina elever på Sunds- gården. Eleverna kommer huvudsakligen på remiss från de olika barn— och ungdomspsykiatriska klinikerna och sjukhusen i landet.

.S'venska kyrkans diakoninämnd understryker vikten av att en komman— de lagstiftning utformas så att den alltfort ger utrymme för ett enskilt vård— huvudmannaskap av den typ diakoniinstitutionerna representerar. Dia— koninämnden anför.

Utredningen är i sina uttalanden ytterligt positiv och välvillig till fria och av folkrörelser inspirerade insatser inom socialtjänsten (s. 639). De ökar gemenskapen. är "drivkraft för nya idéer" och "tillför det sociala arbetet personella resurser av mycket stort värde". Man ser med tillförsikt fram emot ett utvidgat samspel mellan samhället och folkrörelserna. som kan ge de senare "en vidgad roll i samhällsbyggandet”. Diakoninämnden finner dock anmärkningsvärt. att utredningens positiva attityd gentemot de frivil- ligt verkande krafterna i samhället ej längre räcker till. då det blir fråga om enskilda huvudmäns ambitioner att bedriva institutionsvård. Utredningen hävdar energiskt. att enskilda organisationer ej bör starta nya institutionel— la vårdresurser. som det ankommer på samhället att tillhandahålla. Endast "bärande motiv för avsteg från denna huvudprincip" bör kunna prövas i positiv anda. Utredningen tror sig även kttnna göra frivilligorganen en tjänst genom att förutsätta att det inte kan vara något angeläget intresse för enskilda huvudmän att binda sina resurser vid administrativ verksamhet av detta slag (s. 640). För diakoninämnden står det fullt klart. att det i första hand är för människans skull. som frivilligorganen vill nyttja sina personella och administrativa resurser till institutionellt vårdarbete. Erfa- renheten har dessutom visat att de enskilda huvudmännen ofta lyckats nedbringa de administrativa kostnaderna till jämförelsevis blygsamma be- lopp. Utredningen har synbarligen inte förmåtts överge sin frän principbe- tänkandet kända restriktiva hållning till den enskilda institutionsvården. Med den helhetsaspekt på människan som vårdobjekt. som diakoninämn- den omfattar och som innebär att i helhetsbilden också räknas med en etisk-religiös dimension. har nämnden svårt att acceptera utredningens förbehållsamma skrivning på denna punkt. Nämnden noterar med tillfreds- ställelse. att utredningen i stor utsträckning bygger på principer om hän- synstagande till den enskildes hela situation och önskemål och om en bred- dad. demokratisk vårdbas. Detta ger enligt nämndens övertygelse utan tvi- vel starka argument för ett vårdutbud från diakonins sida även inom insti- tutionsvården. Ej minst de smärre vårdenheterna i enskild regi med möjlig— het att bereda alternativa miljöer för vårdtagare bör ha stora förutsättning- ar att motsvara de krav som kyrkan likaväl som samhället har rätt att ställa på institutionsvården. Diakoninämnden har till sig anslutna en rad av den svenska kyrkans diakoniinstitutioner. Bakom dessa finns en lång. mer än hundraårig tradition. Åtskilliga av (lem arbetar efter av Kungl. Maj:t re- spektive regeringen fastställd stadga. De har utvecklat en rad pionjärinsat- ser likaväl som traditionella och med samhällets egen verksamhet parallel- la vårdutbud. Det alternativ de har erbjudit i värdpanoramat har varit en av

Prop. 1979/80: 1 774

kristen människosyn präglad värdmiljö. Genom dem har kanaliserats en bred folkvilja till medmänsklig hjälp. Betydande ekonomiska uppoffringar har kommit det svenska samhället till gagn. [ stor utsträckning bedrivs dessa institutioner i dag i samverkan med samhällets egna organ för mot- svarande vårdaktiviteter och med ekonomiskt stöd av såväl samhället som den enskilde huvudmannen. Diakoninämnden tror sig kunna konstatera att dessa institutioner skapat respekt och uppskattning för gedigna vårdinsat- ser. Till det redan anförda skall läggas ytterligare en för svenska kyrkan mycket angelägen aspekt. De till diakoninämnden anslutna diakonianstal— terna har tillkommit som utbildningsanstalter för diakoner och diakonissor i svenska kyrkan. Vid institutionerna har dessa fått den träning som varit nödvändig för deras kommande vårdinsatser. Vårdideologisk debatt och värdering har kunnat föras jämsides med det praktiska arbetet. vilket förlä— nat en realistisk profil åt den diakonala utbildningen. Därigenom har man byggt upp en på egna erfarenheter grundad sakkunskap och förtrogenhet med varden och klienternas/patienternas inre och yttre situation. Diako— ninämnden ser sålunda i kyrkans diakonala institutioner ett utomordentligt viktigt komplement till — och genom utbildningen en förutsättning för — kyrkans öppna församlingsdiakonala aktiviteter. De ingår därmed som ett led i utövandet av kyrkans i församlingsstyrelselagen fastställda diakonala kompetens.

KDS uppfattar utredningens uttalanden om de enskilda organisationer- nas framtida insatser som mera snäv än generös. Att samhället inte alltid kan vara villigt att ta på sig det ekonomiska ansvaret för institutioner som startats av enskilda men sedermera "havererat" är enligt KDS förståeligt. KDS menar emellertid att samhället torde både ha haft och ha mera att vin- na än att förlora på en samverkan med andra sammanslutningar även i frå- ga om institutionell social verksamhet. Det torde enligt KDS räcka att här erinra om de insatser som gjorts av Svenska kyrkans diakoni och av skilda frikyrkosamfund inom den institutionella åldringsvärden och alkoholist— vården. Alltjämt föreligger enligt KDS mening ett behov av insatser från organisationer och sammanslutningar även när det gäller institutionell so- cial vårdverksamhet. Särskilt gäller detta sådana verksamheter som utgör kompletteringar av samhällets insatser och nya verksamhetsgrenar av pionjärtyp. KDS framhåller att sådana aktiviteter självfallet bör planeras i samförstånd med samhällets sociala organ och påpekar att det enligt lag fordras socialstyrelsens godkännande för nyetablering av vårdinstitutio- ner. Socialstyrelsen är också tillsynsmyndighet över dessa. Några restrik- tioner för institutionell vårdverksamhet etablerad och driven av enskilda organisationer och sammanslutningar utöver dem som redan finns torde enligt KDS mening inte behövas. KDS vill understryka. att alla parter har mycket att vinna på en generös prövning av enskilda initiativ även på detta område.

Norrköpings kommun anser att den flexibilitet som präglar utredningens förslag om olika insatser av institutioner i det sociala arbetet klart pekar på behovet av organisationers medverkan. Viljan att finna nya vägar och för—

Prop. 1979/80: ]

KN) Is.) LI-

söksverksamheter präglar enligt kommunens mening ofta organisationers insatser i dagens socialvård. Möjligheterna att utnyttja sådan medverkan bör enligt kommunen beaktas vid utformning av institutionsplaner.

15 Enskilds kostnadsansvar

Utredningens förslag rörande enskilds kostnadsansvar för socialt bi- stånd tillstyrks eller lämnas utan erinran i sina huvuddrag av flertalet re- missinstanser. Ett betydande antal remissinstanser kritiserar dock de före- slagna reglerna om föräldrars kostnadsansvar. Även i övrigt förekommer viss kritik mot enskilda punkter i förslaget.

Förslaget tillstyrks utan närmare kommentarer av Uppsala. Helsing- borgs. Srenrnrgsunds. Gävle och Skellejieå kommuner. Sveriges sociono- mers riksförbund och LRF.

K rimina[vårdsstyrelsen betonar att förslaget att begränsa den enskildes kostnadsansvar för socialtjänstens insatser innebär ett stöd för kriminal- vårdens ansträngningar att hjälpa klienterna att sanera sin ekonomi. Det är enligt styrelsens uppfattning ur såväl principiell som praktisk synpunkt viktigt att samhällets bistånd i sociala nödsituationer inte är förbundet med ekonomiska återkrav som kan ytterligare förvärra klienternas svåra eko- nomiska situation.

Vara kommun instämmer i utredningens synpunkter och framhåller att det är självklart och nödvändigt att återbetalningsskyldighet skall kunna föreskrivas för bistånd enligt 65 i socialtjänstlagen. Om denna möjlighet inte fanns skulle det enligt kommunens mening kunna bli så att kommuner- na i vissa sammanhang inte gör en extra ekonomisk satsning för den enskil- da personen.

Sr'eriges läkarförbund delar utredningens sammanfattande synpunkt. att socialtjänstens insatser principiellt skall vara förenade med frihet från kostnadsansvar för den enskilde. Särskilt i de fall då klienten först har be- hövt motiveras att ta emot de behövliga hjälpåtgärdema skulle det enligt förbundets mening vara helt orimligt att utkräva ekonomisk ersättning.

Örebro kommun delar i sak utredningens uppfattning om kostnadsan- svaret men menar att utredningens uttalande att man förordar "en princi- piell frihet från kostnadsansvar" för enskilda som erhåller bistånd genom socialtjänsten är mindre väl valt eftersom huvuddelen av den verksamhet som ingår i begreppet bistånd är avgiftsbelagd. Så är exempelvis fallet med stora delar av barnomsorgsverksamheten. äldreomsorgen. den sociala hemhjälpen och färdtjänsten. De områden där socialutredningen förordar frihet från kostnadsansvar är egentligen endast ekonomisk hjälp samt stöd- och hjälpinsatser av behandlingskaraktär. Vilhelmina kommun för fram liknande synpunkter. l5 Riksdagen 1979/80. ] saml. Nr. 1. DeIB

Prop. 1979/80zl 226

Kammarrätten i Göteborg anser i likhet med utredningen att det är vik- tigt att den enskilde blir informerad om när utgivet bistånd kan komma att återkrävas. Kammarrätten är dälför positiv till förslaget att ekonomisk hjälp som har lämnats med stöd av oå fär återkrävas endast om hjälpen har givitg under villkor om återbetalning. Synpunkten att hjälptagaren bör vara medveten om skyldigheten att återbetala erhållen ekonomisk hjälp gör sig emellertid gälland * även i de fall som regleras i 24% första stycket. Enligt kammarrättens mening bör det därför övervägas att införa en motsvarande föreskrift även för dessa fall. — Kammarrätten framhåller vidare att det i socialtjänstlagen bör tas in en regel om att återbetalningsskyldighet förelig- ger även i de fall ekonomisk hjälp har erhållits pä oriktiga uppgifter. Arvika kommun har samma uppfattning i denna fråga och betonar att man genom att ta in en sådan regel undviker missförstånd i kontakten mellan den en- skilde och myndigheten. samtidigt som tilltron till uppgifter som bör ligga till grund för myndighetsutövningen ökar. Även Karlstads kommun anser att det föreligger ett behov av att direkt i socialtjänstlagen ange att återbe- talningsskyldighet föreligger i dessa fall.

N_vkter/tetsvårdens anstaltsförbund konstaterar att utredningen inte ftn- ner anledning att föreslå ändring i bestämmelserna i lagen om allmän för- säkring (AFL) angående reducering av utgående socialförsäkringsförmå- ner under tid som institutionsvård erhålls och påpekar att den som vårdas på enskild eller allmän vårdanstalt får sina pensionsförmåner reducerade. Särskilt borttagandet av det kommunala bostadstillägget har enligt förbun- dets erfarenhet väckt stor irritation och rönt berättigad kritik från såväl vårdtagare som socialarbetare. Förbundet finner behov föreligga att det görs en översyn av AFL:s bestämmelser och då särskilt med beaktande av borttagandet av det kommunala bostadstillägget.

TCO och Sveriges sot-ionony'örlmnd anser i motsats till utredningen att olika vårdformer skall vara neutrala vad gäller kostnader och att samma regler som gäller för vistelse på sjukhus bör gälla också vid annan institu- tionsvård.

Länsstyrelsen iJiimtlands [(in har inget att erinra mot att hjälp. Som läm- nats enligt bs' i den föreslagna socialtjänstlagen skall kunna åter-krävas om hjälpen givits under villkor om återbetalning. Vad beträffar hjälp som utgi- vits med stöd av Så är länsstyrelsen mera tveksam. Det ligger enligt läns- styrelsens mening i sakens natur att det främst är de svaga grupperna i samhället som efterfrågar dylikt bistånd från socialtjänsten och det förefal- ler mindre skäligt att återbetalningsskyldighet skall föreligga beträffande hjälp som de haft rätt att utfå. Man kan enligt länsstyrelsen även göra en jämförelse med andra sociala förmåner. t. ex. sjukpenning. arbetslöshets- crsättning eller handikappersättning. Dessa återkrävs inte även om situa- tionen förbättras för den som uppburit förmånen. Länsstyrelsen anser att det bör vara lika legitimt att uppbära bistånd från socialtjänsten. Frågan om förskottering av en förmån eller ersättning bör enligt länsstyrelsen kun-

Prop. 1979/80: 1 227

na lösas dels genom att försäkringskassans möjligheter att ge förskott ökas och dels genom att förskottsregler och smidigare utbetalningsförfarande införs för respektive förmän. Länsstyrelsen finner det däremot självklart. att ekonomisk hjälp som tillskansats genom medvetet oriktiga uppgifter re- gelmässigt skall återbetalas. om inte synnerliga skäl talar häremot.

Kalmar kommun avstyrker generell återbetalningsskyldighet för den som får socialbidrag och är i arbetskonflikt. Kommunen framhåller som grund för denna inställning att återbetalningsskyldigheten bör vara likvär— dig för alla behovsgrupper.

Lt'insstyrelsen i Västmun/amis It'in påpekar att regeln om ömsesidigt an- svar makar emellan för utgivet socialt bidrag inte har överförts till den nya lagen och ställer frågan vem som är återbetalningsskyldig för erhållet so- cialbidrag Linder arbetskonflikt. hustrun och barnen som varit bidragsbe- rättigade eller mannen sotn varit indragen i arbetskonflikten men ej uppbu— rit något socialbidrag.

Malmö kommun biträder de principer som ligger till grund för utredning- ens förslag. När det gäller de konkreta förslagen vill kommunen dock ef- terlysa ett förtydligande på en punkt. Utredningen föreslär olika former av skyddat boende för missbrukare. Denna verksamhet kan. enligt kommu- nen. inte betecknas som helinackordering för äldre eftersom den till stor del kommer att beröra personer under pensionsåldern. Eftersom det rör sig om ett långvarigt boende och eftersom de aktuella klienterna i allmän- het kommer att ha förtidspension finns det. enligt kommunens uppfattning. anledning att göra det möjligt för kommunen att ta ut en rimlig avgift.

Göteborgs kommun ansluter sig till utredningens förslag att stöd och hjälpinsatser av behandlingskaraktär inte skall vara förenade med kostna- der för den enskilde. Kommunen vänder sig dock mot att den som genom socialnämndens försorg beretts vistelse och vård i enskilt hem eller på in- stitution — andra än "de äldre i servicehus — inte skall behöva svara för kostnaderna härför. Som en del av den enskildes egenansvar och även som led i social rehabilitering måste det enligt kommunens mening anses vä- sentligt att den enskilde efter förmaga bidrar till kostnaderna för sitt uppe- hälle.

Länsstyrelsen iStot-kholms län vill i detta sammanhang nämna att anta- let ärendcn enligt socialhjälpslagen där kommunerna hos länsstyrelsen väckt talan om återbetalning av utgiven hjälp markant har ökat vid länssty- relsen i Stockholms län. från 30 a 40 per år i början av 1970-talet till över 200 per år under de senaste tre åren. Denna utveckling har berott på ett ökat antal ärenden. där föräldrar med i och för sig goda inkomster i första hand använder dessa till investeringari kapitalkrävande objekt såsom egna hem. båtar. bilar etc. och därmed ställer socialnämnden inför fullbordat faktum. nämligen att de saknar medel för såväl sin egen som barnens för- sörjning. För att i någon mån komma till rätta med detta problem har kom— munerna i ökad utsträckning lämnat hjälp mot återbetalningsskyldighet.

Prop. 1979/80: 1 228

(.)m den möjlighet försvinner som socialnämnden nu har att återsöka hjäl— pen samtidigt sorn rätten till bistånd utökas att ovillkorligen gälla den som saknar medel och inte får behovet tillgodosett på annat sätt. föreligger en- ligt länsstyrelsens mening viss risk för att ansvaret för exempelvis barns försörjning i allt större utsträckning övervältras på kommunerna utan att dessa har någon möjlighet att försöka stävja detta. lin sådan utveckling är olycklig såväl ur ren rättvisesynpunkt som för föräldrarnas ansvarskänsla. Länsstyrelsen anser därför att fler möjligheter för kommun att återkräva utgiven hjälp än de tre som redovisats i utredningen bör anges i en kom- mande sociallag.

Som tidigare har framhållits rör den kritik som förs fram i detta samman- hang främst de föreslagna reglerna om föräldrars kostnadsansvar.

Sotitt/styrelsen anser att det kan vara olyckligt att genom ett kostnads- ansvar ytterligarc belasta föräldrarna i svåra situationer. särskilt när det gäller barn som har tagits om hand mot föräldrarnas vilja. Länsstyrelserna th'imtlands och Västerbottens län har samma åsikt och påpekar att sam- hällets intäkter i dessa fall får bedömas vara av marginell betydelse.

Föreningen Sveriges sm-iale/re/er framhåller att f. n. endast ersättnings- frägan beträffande omhändertagande för samhällsvård är reglerad i lag. Däremot utgar inte lagstadgad ersättning för den mildare formen av om- händertagande. inackordering. Härför krävs att ett avtal görs tipp mellan socialnämnden och vårdnadshavaren. Enligt det nya lagförslaget kommer det att finnas två olika former för placering utom hemmet, frivilligt omhän- dertagande enligt socialtjänstlagen och tvångsomhändertagande enligt den särskilda lagen om vård av underårig. Samma kostnadsansvar för föräldrar och barn bör gälla för båda formerna för omhändertagande. Utredningens huvudprincip att vard inte skall kosta den enskilde något bör enligt för— eningens mening inte heller i detta sammanhang utesluta kostnadsansvar för kost och logi. Föreningen är vidare av uppfattningen att eftersom för- äldrarna i normala fall svarar för barnets försörjning till l8 års ålder bör den nuvarande åldersgränsen för föräldrarnas ersättningsskyldighet ut- sträckas till denna gräns. Stockholms kommun för frarn samma synpunk- ter.

Utredningens bedömning att barnets egna tillgångar inte bör kunna tas i anspråk kritiserats av några remissinstanser.

lx'amnrarrt'itten i Sundsvall påpekar att de föreslagna reglerna i detta av- seende står i mindre god överensstämmelse med föräldrabalkens reglering av underhållsskyldigheten mellan föräldrar och barn. Den av utredningen föreslagna skyldigheten för föräldrar att delta i kostnaden för vården av barn som vistas i annat enskilt hem än det egna kan således lägga ett större kostnadsansvar på föräldrarna än de har enligt föräldrabalken. Kammar- rätten förutsätter att den diskrepans som kan sägas föreligga uppmärksam- mas under det fortsatta lagstiftningsarbetet.

Familielagssakkunniga uppger att de i sitt förslag till ändring av 7 kap.

Prop. 1979/80: 1 229

l % föräldrabalken behåller den nuvarande regeln att föri'rldrarna skall svara för barnets uppehälle och utbildning bl. a. i den mån barnet inte har egna tillgångar. De sakkunniga anser att den av socialutredningen föreslagna ut- vidgningen är principiellt oriktig även om. såsom utredningen anför. saken torde ha mindre praktisk betydelse i de situationer det här kan bli fråga om. Enligt de sakkunnigas mening bör emellertid antingen bestämmelsen i 25% första stycket socialtjänstlagen anpassas efter familjerättens regler el- ler också. vilket är mest följdriktigt. andra styckets mera generösa regler gälla även i dessa fall.

Länsstyrelsen i Malmöhus län menar att barnets egna tillgångar i första hand bör tas i anspråk vid utkrävande av det kostnadsansvar som avses i 25 å i förslaget till socialtjänstlag. Länsstyrelsen anser också att det kan va- ra onödigt med en ekonomisk komplikation till de övriga som föreligger vid tvångsomhändertagande och ser gärna att kostnaderna i sådana fall stan- nar på kommunerna. Möjlighet för föräldrar att delta i kostnaderna på fri- villig grund bör dock föreligga.

Stockholms kommun anser att. i enlighet med föräldrabalkens regler om föräldrars underhållsskyldighet gentemot barn. i första hand på barnet lö- pande bidrag såsom allmänt barnbidrag. bidragsförskott. pensioner inklu- sive ATP och andra pensionsförmåner samt barnets övriga egna tillgångar först och främst skall tas i anspråk för att täcka kostnaderna. Kommunen anser vidare att ett begränsat ersättningsbelopp. förslagsvis två gånger bi— dragsförskottet jämte allmänt barnbidrag. bör behållas även fortsättnings- vis. Föräldrars ersättningsskyldighet föreslås inträda först när barnets eg— na medel ej är tillräckliga. Ersättning ur barnets löpande bidrag skall enligt kommunens mening regleras i lagstiftningen. så att den direkt kan återkrä- vas av omhändertagande myndighet. Har barnet egna tillgångar eller egen förmögenhet bör kostnader utöver vad som kan falla utanför den normala vården såsom utlandsresor. dyrbar utbildning etc. ej bekostas av samhäl— let.

JO betonar att föräldrarnas ersättningsskyldighet inte gärna kan gå läng— re än den legala underhållsskyldigheten. Länsstyrelsen i Kopparbergs län har samma uppfattning.

Några remissinstanser diskuterar storleken av de ersättningsbelopp som föräldrarna bör kunna åläggas att utge och de principer som bör gälla vid fastställande av ersättningsnormer.

Kommunft'irbundet framhåller att socialnämnden har möjlighet att sam- manlagt från föräldrar återkräva 5 000 kr. per år eller drygt 400 kr. per må- nad. Först skall nämnden då dra ifrån bidragsförskott, allmänt barnbidrag och eventuella pensioner. Detta medför att det inte finns något utrymme kvar för återkrav såvida dessa sociala förmåner överstiger 5000 kr. Enligt förbundets mening bör denna konstruktion med maximerad gräns. som dessutom inte är basbeloppsanknuten. ändras och göras mer flexibel. Här- igenom skulle betalningsansvaret bättre kunna anpassas till föräldrabal-

Prop. 1979/80: 1 230

kens intentioner. Förbundet vill dock understryka att det är föräldrarnas betalningsförmåga som skall vara avgörande vid bedömningen och att möj- lighet skall ges att ta hänsyn till speciella förhållanden. Lt'insstvrelsen i lt'tzrpparbergs lön för fram liknande synpunkter och menar att en årlig om- prövning av ersättningsbeloppen bör komma till stånd. En annan möjlighet är enligt länsstyrelsen att det görs en anknytning till basbeloppet. Örebro kommun finner att ersättningsbeloppen bör höjas och i framtiden grundas på basbeloppet.

Falu kommun anser att det nuvarande systemet med fastlagt högsta möj- liga återkravsbelopp av enskild vid omhändertagande och placering av barn bör ändras. så att en. med hänsyn till föräldrarnas ekonomi. skälig aV- gift uttages. [ anslutning till detta föreslås att båda föräldrarna görs solida- riskt betalningsansvariga även i detta sammanhang.

JO menar att utredningen har förbisctt de särskilda problem som uppstår då bara den ene föräldern är vårdnadshavare och den andre betalar Linder- hållsbidrag. Enligt nu gällande regler skall den underhållsskyldige betala fastställt underhållsbidrag — vilket kommunen har rätt att uppbära med stöd av 729" barnavårdslagen — medan vårdnadshavaren skall bidra med skillnaden mellan 5000 kr.. som är högsta ersättningsbelopp. och under- hållsbidraget, allmänna barnbidraget. m.m. Beloppet blir i allmänhet helt obetydligt. JO påpekar att detta förhållande är principiellt otillfredsställan- de. Enligt JO:s mening bör båda föräldrarna bidra till kostnaderna för bar- net var och en efter sin förmåga. Åtminstone vid längre vårdtider borde man därför snarare fastställa ett bidrag från vardera föräldern efter samma principer som gäller för underhållsbidrag enligt föräldrabalken. JO nämner även att förslaget saknar motsvarighet till 725 barnavårdslagen och att det— ta förhållande inte har kommenterats i betänkandet. Enligt l0:s mening bör grunderna för föräldrarnas ersättningsskyldighet kompletteras i syfte att skapa större ekonomisk rättvisa mellan föräldrar som inte har gemen- sam vårdnad om barnet. Föreningen Sveriges socialchefer och Slock- lzolms och Örebro kommuner pekar på samma förhållande som JO. Enligt Föreningen Sveriges socialchefer och Stockholms kommun bör en be- loppsgräns för ersättningsskyldigheten sättas för båda föräldrarna motsva- rande bidragsförskottets nivå.

16 Förfarandet vid återkrav

Utredningens förslag tillstyrks utan närmare kommentarer av Uppsala. .S'tetrungsunds. Örebro. Gävle och Vilhelmina kommuner samt LRF.

Kommutr/örbumlet konstaterar att de regler för återkrav från enskild som utredningen föreslår i stort sett är desamma som nu gäller men att ut- redningen dock vill begränsa användandet av fullmakt för säkerställande av betalning. Förbundet instämmer i detta synsätt.

Prop. 1979/80: 1 331

Även [änsslyrclsan i Kopparbergs län berör särskilt bruket av fullmak- ter och anser att utredningen har ägnat de problem som detta medför väl summa-trisk uppmärksamhet. Enligt länsstyrelsens uppfattning är även det något begränsade gillande av dessa fullmakter som utredningen ger uttryck för. helt oförenligt med den även av utredningen i 27 andra stycket för— slaget till socialtjänstlag omfattade principen. innebärande rätt respektive skyldighet tilljämkning av ett i och för sig ostridigt ersättningsanspräk med hänsyn till gäldenärens ekonomiska eller sociala förhållanden. Enligt läns— styrelsens mening bör man bestämma sig antingen för ett erkännande av dessa fordringsöverlåtelsers berättigande. i vilket fall ovannämnda jämk- ningsprincip helt bör vika. eller också bör uttryckligen i lagtext förbud meddelas mot fullmakter. som här avses. för vilket fall även bestämmelsen i l7 kap. 4 & lagen om allmän försäkring i följdriktighetens intresse bör ses över och anpassas till förenän'mdajämkningsprincip. Länsstyrelsen påpe— kar vidare att det visserligen later sig sägas att fullmakt skall kunna tillgri- pas endast under speciella omständigheter såsom att återbetalningsskyl- dighet föreligger enligt socialtjänstlagen och att det belopp fullmakten av- ser är sådant att det kan överlåtas innan det blir tillgängligt för lyftning. Enligt länsstyrelsens erfarenhet har emellertid sällan den fullmaktskrävan- de socialtjänstemannen och. i än mindre grad. den tilltänkte fullmaktsgiva- ren respekt för eller kännedom om sådana — ur deras synpunkt sett — juri- diska subtiliteter. Länsstyrelsen förordar bl.a. med hänsyn till det senast anförda uttryckligt förbud mot det förekommande (miss-)bruket av full- makter inom den ekonomiska socialhjälpens område. Det försök att även fortsättningsvis sitta på två stolar som. enligt länsstyrelsens mening. utred- ningens inställning innebär. kan endast föranleda fortsatta olägenheter och risker för den enskildes rättssäkerhet.

JO påpekar att de föreslagna bestämmelserna om återkrav i princip inte lägger hinder i vägen för kommunen att framställa krav direkt mot den en- skilde även i fall där bifall till ersättningsanspråket uppenbarligen ej kan påräknas. Om den enskilde ändå går med på ett sådant krav från kommu- nen kan man befara att den i lagen avsedda sociala prövningen inte kom- mer till stånd. JO har kunnat konstatera att enskilda personer som utsätts för återkrav av socialhjälp inte alltid inser att de kan motsätta sig kravet och detta gäller även fall där en ersättningstalan hos länsstyrelsen helt klart inte hade kunnat vinna bifall. Risken att den enskilde skall missupp- fatta sina rättigheter är särskilt stor i de fall när vederbörande tidigare har lämnat fullmakt för kommunen att uppbära någon honom tillkommande förmån. t.ex. underhållsbidrag. Mera tilltalande vore därför att knyta den sociala prövningen redan till kommunens återkrav, dvs. ange betingelser- na för att återkrav skall få ske och inte endast för när ersättningstalan får bifallas. AnSpråkets tillåtlighet bör enligt JO:s mening rimligen inte vara beroende av om den enskilde går med på det eller ej.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län efterlyser klara regler om hur det

Prop. 1979/80: 1 732

skall förfaras vid den enskildes vägran att erlägga t.ex. ålderdomshems- eller serviceavgift. Länsstyrelsen framhåller att det är av stor vikt att så humana former som möjligt kan väljas med hänsyn till de speciella förhål- landena.

Socia(styrelsen menar att kostnaderna för att göra återkrav sannolikt är större än de belopp som kan drivas in, varför bestämmelser om återkrav helst inte bör införas.

Flera remissinstanser uppehåller sig vid frågan om lämplig myndighet för prövning av återkrav.

Kammarrätten i Göteborg delar utredningens uppfattning att det bör an- komma på länsstyrelsen att pröva återkrav i de av utredningen i förslaget till socialtjänstlag angivna fallen. Enligt kammarrättens uppfattning bör emellertid länsstyrelsen pröva kraven även om dessa grundas på allmänna skadeståndsrättsliga regler. Kammarrätten anför i denna fråga.

En talan vid allmän domstol innebär att den enskilde ställs utanför det skydd som 27.5 andra stycket annars skulle ha tillförsäkrat honom. Den all— männa domstolen har inte som länsstyrelsen befogenhet att jämka eller ogilla ett återkravsyrkande av hänsyn till den enskildes ekonomiska eller sociala förhållanden. Nu kan naturligtvis invändas att det inte är särskilt angeläget att bereda den som erhållit ekonomisk hjälp på oriktiga uppgifter ett sådant skydd. Å andra sidan framgår emellertid inte om utredningen av- ser att återbetalningsskyldighet skall föreligga endast om den enskilde av- siktligt eller av vårdslöshet lämnat oriktiga uppgifter eller om det skall räc- ka med att uppgiften objektivt sett är oriktig. Enligt nuvarande regler (33ä b socialhjälpslagen) kan endast medvetet eller av grov vårdslöshet lämnad oriktig uppgift föranleda återbetalningsskyldighet. Till det sagda skall också läggas att det förefaller meningslöst att fastställa återbetal- ningsskyldighet, om den enskilde därigenom skulle försättas i en sådan ekonomisk situation att han blir berättigad till ekonomisk hjälp enligt Så. För sådana fall vore det motiverat att behålla en jämkningsmöjlighet. Yt- terligare ett förhållande. som talar för att länsstyrelsen behålls som pröv- ningsinstans i dessa frågor. är att en sådan ordning sannolikt ställer sig bå- de enklare och billigare för såväl den enskilde som socialnämnden. Sam— manfattningsvis anser kammarrätten att samtliga frågor om återbetalning av ekonomisk hjälp enligt socialtjänstlagen även i framtiden bör kunna prövas av länsstyrelsen (eventuellt länsrätten). En annan sak är att om åklagaren för ansvarstalan mot enskild i fall som nu berörts socialnämnden naturligtvis bör kunna föra målsägandetalan.

Göteborgs kommun är av uppfattningen att socialtjänstlagens regler inte är fullständiga när det gäller att reglera kommunernas möjligheter att kräva enskild. Grundas kravet på allmänna skadeståndsrättsliga regler har utred- ningen förutsatt att allmän domstol skall pröva anspråket. Utredningen hänvisar här till ett avgörande i Högsta Domstolen i ett mål om skade- ståndstalan i anslutning till åtal för socialhjälpsbedrägeri. Kommunen är emellertid för sin del inte övertygad om att rättsläget genom denna utred- ningens hänvisning är helt klarlagt. Kommunen skulle önska en uttrycklig

Prop. 1979/80: 1 233

regel i socialtjänstlagen. vari det utsägs att krav som grundas på allmänna skadeståndsrättsliga regler skall prövas av allmän domstol. Det av utred- ningen åberopade rättsfallet innebär nämligen enligt kommunens mening inte annat än att allmän domstol har behörighet att pröva om anspråket kan tas tipp i den sedvanliga processordningen.

Kmnmurriirtwr i Sundsvall vill sätta i fråga om inte ärenden om återkrav av utgivet bistånd. som enligt kammarrättens mening företer stora likheter med vanliga kravärenden hos allmänna domstolar, i stället borde handläg- gas av länsrätt.

Jll.l'[fff('k(lnA'ft'rll menar att de skäl som utredningen anför för att pröv- ningen inte kan förläggas till allmän domstol eller länsrätt inte är bärande. Det torde enligt justitiekanslern inte vara främmande för domstolarna att vid bedömningen av om och i vilken mån en förpliktelse skall åläggas nå- gon ta hänsyn till vederbörandes ekonomiska situation. Som exempel på en bestämmelse som ålägger domstol sådant hänsynstagande nämnerjusti- tiekanslern () kap. ” ...å skadeståndslagen.

[ännujnnru I|u| | J'S/tmaborgi län finner det mer konsekvent och följdrik- tigt att prövningen av återkrav förläggs till länsrätterna.

Även datainspektionen uttalar sig i princip för att prövningen sker hos allmän domstol och anför i denna fråga.

Utredningen nämner inte särskilt att även framdeles möjligheten till fri- villig återbetalning bör prövas i första hand men torde likväl ha åsyftat det- ta. Även | detta avseende bör frivillighet och förtroende ha försteg f|.|mför tvång. l.n sådan ordning förutsätts också' | 6.5 inkassolagen. Återkrav på nu angivet sätt faller även i övrigt under regleringen i inkassolagen. varför bl.a. skall iakttas god inkassoscd enligt 4 denna lag. Efter viss diskussion föreslär utredningen att rättslig prövning av återkravet — efter utebliven betalning — skall anförtros länsstyrelse. Ett dylikt beslut av länsstyrelse kan komma att registreras och användas i kreditupplysningssammanhang (75 kreditupplysningslagen). Detta skulle innebära risk för intrång i den berördes personliga integritet. men även kunna motverka socialtjänstens syften. Någon mer omfattande registrering av domstols avgöranden i tvis— temål förekommer av praktiska skäl emellertid inte f. n. Någon förändring härvidlag är knappast att vänta. Det synes därför vara att föredra att få prövningen förlagd till domstol. För det fall återkrav framdeles kan komma att prövas i summarisk process är inte denna slutsats lika självklar. efter— som registrering av lagsökning och betalningsföreläggande f. n. förekom— mer och någon ändring i detta avseende inte kan förväntas. Av utredning- en framlagda skäl till sitt förslag att föredra länsstyrelse framför domstol som prövningsinstans synes inte ha någon större bärkraft. Datainspektio— nen kan nämligen för sin del inte se att länsstyrelse skulle ha större möjlig- het än domstol att ta hänsyn till den ekonomiska belastning för den enskil- de som återbetalning skulle innebära. Avgörande för en sådan prövning är inte vilken myndighet som gör den. utan de regler på vilka den grundas. lngct torde hindra att i en eventuell lagregel om återbetalning tas in en be- stämmelse om att hänsyn skall tas till den betalningsskyldiges ekonomiska situation eller andra särskilda omständigheter. En sådan regel förekommer

Prop. 1979/80: 1 234

i exempelvis 6 kap. zs skadeståndslagen (1972: 207). lnnan talan väcks bör dessutom smialnämnden. vilken är bättre skickad därtill än länsstyrelsen. som utredningen påpekar. pröva just de angivna fragorna. Nämnden kan också återkalla sin talan eller underlåta att begära verkställighet när den berördes situation kan antas komma att påverkas negativt vid eventuell återbetalning. Genom domstolsprövning i förevarande sammanhang vin— nes ocksa fördelen av att alla återbetalningssituationer bedöms av samma instans. eftersom i vissa situationer (betänkandet s. 280) domstol ändå skulle komma att få pröva frågor av enahanda eller likartat slag.

Utredningens ställningstagande i fråga om preskriptionstid för kommuns rätt till ersättning av enskild berörs i några remissvar.

Sveriges socionomers riksförbund finner att utredningens överväganden till grund för beslutet att inte föreslå en förlängning av den treåriga pre- skriptionstiden är riktiga och instämmer därföri förslaget i denna del.

Vara kommun känner en viss tveksamhet när det gäller preskriptionsti- den på tre år med tanke på att det skulle kunna innebära att nämnderna blev obenägna att lämna i och för sig behövlig hjälp. Socialutredningen har emellertid framfört att dessa ärenden är mer och mer sällsynta vilket också kan vidimeras av kommunen. Även om tveksamhet alltså råder när det gäl- ler treårsgränsen tillstyrker kommunen utredningens förslag beträffande denna.

Föreningen Sveriges .t'oeialt'he 'er påpekar att den nuvarande treåriga preskriptionstiden vid återkrav kan innebära, att nämnden får väcka talan vid länsstyrelsen endast för att bryta denna. Detta gäller vid fall av hög återbetalningsskyldighet. Betalningen sker frivilligt men beloppet kan ofta inte betalas tillbaka i sin helhet inom den stipulerade treårsperioden. En längre preskriptionstid. förslagsvis fem år. skulle enligt föreningens upp- fattning medföra att det i större utsträckning än som nu sker går att undvi- ka sådana processer. Stoekholms kommun har samma åsikt.

17 Tillsyn

17.1. Allmänna synpunkter på tillsynsfunktionerna

Utredningens uppfattning att tillsynen bör utvecklas i andra former än detaljanvisningar och traditionell myndighetskontroll och att formerna för tillsynen därför bör förskjutas mot ett ökat inslag av bl.a. allmänna riktlin- jer tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. Ett be- tydande antal remissinstanser framför dock önskemål om en starkare till- synsfunktion än den som utredningen har skisserat. Några remissinstanser anser å andra sidan att redan den föreslagna tillsynen utgör ett ingrepp i den kommunala självbestämmanderätten.

Socialstyrelsen ser det som mycket angeläget att kommunerna ges frihet att utforma socialtjänsten så att den anpassas till de skiftande behoven ute

Prop. 1979/80: 1 235

i kommunerna. Den detaljreglering som lagstiftning och statsbidragsbe- stämmelser medför kan enligt styrelsen i många l'all binda och konservera verksamheten på ett olyckligt sätt. Styrelsen framhåller att den av utred- ningen föreslagna arbets- och rollförändringen kan göras möjlig bl. a. tack vare den kommunala expansion på det sociala området som ägt rum de se- naste decennierna. varigenom kommunernas socialfi'n'valtningar har kun- nat byggas ut och tillgången på kvalificerad sakkunskap har ökat.

Decentraliseringsutredningen anser att en förändring av den statliga till- synen så att allmänna riktlinjer. utvecklingsarbete. forskning och försöks- verksamhet ersätter detaljreglering och kontroll är ett väsentligt led i strä- vandena mot ett ökat regionalt och lokalt inflytande. Utredningen påpekar att den inom andra områden genom olika förslag till åtgärder l'örsökcr sti— mulera en utveckling i den riktningen. Utredningen menar vidare att det är självklart att tillsynen inte får ha ett sådant innehåll att tanken med en ram— lag förfelas. Socialutredningens förslag att länsstyrelsen sotn regionalt statligt organ inom den sociala sektorn skall följa kommunens arbete inom socialtjänsten och vid behov kunna göra påpekanden bör därför endast av- se avvägningar i det enskilda fallet — att den enskilde får det stöd och den hjälp som lagen avser att tillförsäkra honom. Socialnämndens politiska an- svar anses vara en tillräcklig grund för verksamheten i kommunens social- tjänst.

ÄVen Sveriges .YOt'lOlto/tu'rs riksförbund betonar värdet av en förskjut— ning av den statliga tillsynen mot ett ökat inslag av allmänna riktlinjer. ut- vecklingsarbete. forskning och försöksverksamhct. Förbundet varnar dock för risken att servicenivån mellan kommunerna kommer att variera och menar att det i den statliga tillsynen ligger en viktig uppgift att bevaka att detta inte blir fallet.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län påpekar att socialtjänstens standard i olika avseenden i en kommun kommer att bli beroende främst av kommunens ekonomi. Redan detta gör enligt länsstyrelsen att det får anses uteslutet att en regional eller central tillsynsmyndighet tilläggs befo- genhet att. inom ramen för en allmän tillsynsfunktion. ålägga en kommun att vidta bestämda åtgärder inom socialtjänsten. Då det gäller länsstyrel- sens uppgifter i förhållande till den kommunala socialtjänsten. bör i stället ökad vikt läggas vid vägledning. stimulans. utveckling och samordning.

Smtskontrollkmnmiltén anser att den statskontroll som är inrymd i ut- redningens förslag i stort kan accepteras. Kommittén vill dock understry- ka behovet av att ämbetsverkens befogenheter att utfärda föreskrifter, an- visningar och allmänna råd klargörs mer uttömmande än vad som har skett i betänkandet. Enligt kommitténs mening bör en strävan vara att begränsa de statliga ämbetsverkens möjligheter att utfärda föreskrifter och anvis- ningar av bindande natur gentemot kommunerna. I regel bör ämbetsver- ken kunna nöja sig med att till stöd och vägledning för den praktiska verk— samheten på det kommunala planet lämna allmänna råd av ej rättsligt bin-

Prop. 1979/80: 1 236

dande natur. Härigenom gagnas enligt kommittén i ett större perspektiv den kommunala demokratin och ökas möjligheterna att fördjupa medbor- garinflytandet på olika samhällssektorer. Kommittén framhåller att tanken bakom den av socialutredningen föreslagna ramlagstiftningen i stora styc— ken skulle förfelas om centrala ämbetsverk genom juridiskt bindande före- skrifter i väsentlig omfattning ges befogenhet att styra kommunernas hand- lande. Mot denna bakgrund ifrågasätter kommittén om den föreslagna be- stämmelsen i 30% i förslaget till socialtjänstlag om att länsstyrelsen skall "även i övrigt tillse att socialnämnderna fullgör sina uppgifter på ett ända- målsenligt sätt" helt går att förena med det synsätt som kommitten har angett. Kommittén förordar därför att man vid den fortsatta beredningen av utredningens förslag överväger möjligheten att låta bestämmelsen utgå.

Andra remissinstanser som uttrycker en positiv eller övervägande posi- tiv inställning till förslaget är länsstyrelsen i Örebro län, Uppsala. IIeIsi/rg- borgs. Stenungsunds. Vara och Varbergs kommuner samt LRF.

l kritiken mot de föreslagna tillsynsftrnktionerna betonas främst ett öns- kemål om förstärkning av tillsynsmyndigheternas ställning.

Statskontoret konstaterar att den föreslagna socialtjänstlagen genom si- na starka inslag av rambestämmelser skapar delvis nya förutsättningar för den statliga uppföljningen och tillsynen. Detta beror bl.a. på att kommu- nerna ges stor frihet att själva utforma verksamheten. Statskontoret är dock av den uppfattningen att det tillsynsansvar som socialstyrelsen har som central myndighet inom socialsektorn måste ges ett reellt innehåll. Statskontoret anför i denna fråga följande.

Det är väsentligt att det i tillsynsarbetet skapas ett väl fungerande sam- arbete mellan socialstyrelsen och länsstyrelserna. De senare bör bl.a. ha möjlighet att vid behov anlita den expertis och specialkompetens som linns inom socialstyrelsen. Det bör också vara möjligt för socialstyrelsen att ktrnna företa inspektion och utredning om förhållanden i enskilda fall. So- cialstyrelsen har som central förvaltningsmyndighet för socialvård samt hälso- och sjukvård det högsta tillsynsansvaret inom denna sektor. 'l'ill- synsansvaret bör enligt Statskontorets bedömning bland annat innefatta en bevakning av att statsmakternas och medborgarnas intresse av t. ex. lik- värdig social standard uppfylls via primärkommunernas verksamhet inom socialvården. Socialstyrelsen riskerar emellertid att hamna i ett dilemma när det gäller att kunna uppfylla detta tillsynsansvar genom den föreslagna ramlagen. Det finns mycket små möjligheter att genom den föreslagna so- cialtjänstlagen garantera. om statsmakterna finner detta angeläget. en viss minimistandard inom något delområde av socialtjänsten. Enligt utredning- ens förslag får regeringen meddela ytterligare föreskrifter i anslutning till lagen endast när det gäller förskole- och fritidsverksamhetens organisation och omfattning samt vård vid vissa institutioner. Det ges genom lagförsla- get ingen befogenhet för statliga myndigheter att utfärda bindande anvis- ningar eller att inom ramen för en tillsynsfunktion ålägga kommunerna åt- gärder. Såväl nuvarande vårdlagar som huvuddelen av annan speciallag- stiftning som reglerar kommunernas verksamhet ger staten större reella

Prop. [979/80: 1 237

befogenheter gentemot kommunerna. När frågan om centrala myndighe- ters möjligheter till uppföljning och tillsyn diskuteras måste även nämnas kungörelsen l9'70: 64l (ändrad l977: 629) om begränsning i myndighets rätt att meddela föreskrifter. anvisningar eller råd. Där stadgas att statlig myn- dighet inte tltan att underställa regeringen frågan får ge ändrade eller nya föreskrifter. anvisningar eller råd som kan påverka gällande standard eller tillämpade normer och som i mer än oväsentlig grad kan leda till direkta el- ler indirekta kostnadshöjningar i den av föreskrifterna m.m. berörda verk- samheten som bl.a. avser kommunal verksamhet. Bestämmelserna skärp— tes vid en ändring i kungörelsen juni 1977 ( l977: 629). bland annat med följ- den att kungörelsen nu även innefattar bestämmelsen att de kostnadshö— jandc effekterna av en myndighets verksamhet skall begränsas även när myndigheten "utövar sådan tillsyns— eller inspektionsverksamhet som an- kommer på myndigheten". Kungörelsen ifråga begränsar självfallet social- styrelsens möjlighct att ålägga kommunerna att vidta åtgärder med anled- ning av förhållanden som uppdagas vid såväl den generella uppföljningen som vid en individuellt inriktad tillsyn.

Statskontoret framhåller att verket inte har sökt bedöma om statens di- rekta styrmöjligheter har fått en rimlig avvägning i socialtjänstlagen. Ver- ket utesluter dock inte att det inom vissa delområden av socialvården kan finnas behov av starkare styrmedel om lagstiftningens intentioner skall kunna förverkligas i hela landet. Socialstyrelsens högsta tillsynsansvar bör enligt statskontorets mening skrivas in i socialtjänstlagen. Det kan mot den nu skisserade bakgrunden enligt statskontorets mening dessutom finnas skäl att ge de statliga organen på central och regional nivå en starkare roll mot kommunerna än vad utredningen föreslår. Socialstyrelsen skulle t.ex. kunna ges möjlighet att utfärda anvisningar som till skillnad från allmänna råd inte enbart innebär allmänna rekommendationer utan också syftar till att uppnå en enhetlig tillämpning av praxis. Länsstyrelsernas möjligheter att inspektera och utreda kommunernas verksamhet skulle också kunna preciseras.

Även riks-reVisions-verket vill ifrågasätta om det inom något eller några delområden inte kan behövas mer direkta styrmedel att tillgå. Verket utta- lar att en förskjutning av den statliga styrningen från detaljanvisningar och traditionell myndighetskontroll mot ökat inslag av bl.a. allmänna riktlinjer visserligen har stora fördelar men att riktlinjer och andra indirekta styrme— del också har givna begränsningar. Om statsmakterna t. ex. skulle bedöma det angeläget att garantera en viss minimistandard inom något delområde av socialtjänsten ger den föreslagna socialtjänstlagen ytterst små möjlighe— ter. De förändringari socialtjänstlagen som bör övervägas, om det bedöms angeläget att kunna öka det statliga inflytandet inom någon del av social— tjänsten. är enligt riksrevisionsverket t. ex. en utvidgad rätt för regeringen att utfärda föreskrifter, en subdelegation som ger även den myndighet som regeringen utser rätt att utfärda anvisningar och/eller en befogenhet för länsstyrelsen att liksom i dag ålägga kommunerna att vidta vissa åtgärder.

Prop. 1979/80: 1 238

Skyldighet för kommunerna att utarbeta planer och på begäran lämna upp- gifter till statliga myndigheter är andra exempel på hur det statliga inflytan— det kan ökas. — Riksrevisionsverket anser vidare att arbetsft'irdelningen mellan socialstyrelsen och länsstyrelserna kan behöva klarläggas. [ denna fråga anför verket.

Utredningen anger i sin beskrivning av socialstyrelsens uppgifter också att styrelsen måste spela en central roll i den statliga uppföljningen och till- synen av socialtjänsten. l lagförslaget sägs däremot ingenting om något till- synsansvar för socialstyrelsen. Den formella tillsynen skall enligt utred- ningen utövas av länsstyrelsen. som kan företa inspektion. verkställa ut- redning och lämna påpekanden. Verket tillstyrker utredningens förslag att länsstyrelsen skall vara tillsynsmyndighet i den bemärkelsen att den skall svara för den löpande tillsynen i den mening som angivits ovan. Socialsty- relsens ansvari sammanhanget bör enligt verkets mening i huvudsak vara ett allmänt bevaknings— och utvecklingsansvar. Verket vill här framhålla. att länsstyrelsens tillsyn är ett av de medel som socialstyrelsen kan replie- ra på i sitt mer allmänna uppföljningsarbetc. Vidare får länsstyrelsens till- synsansvar enligt verkets mening inte inskränka socialstyrelsens möjlighe- ter att direkt följa verksamheten i kommunerna.

Även socialstyrelsen diskuterar förhållandet mellan styrelsen och läns— styrelserna och frnner det väsentligt att det i tillsynsarbetet skapas ett re- ellt samarbete. Länsstyrelserna bör bl. a. ha möjlighet att vid behov anlita den expertis och specialkompetens som finns inom socialstyrelsen.

Kammarrätten [Srmdsrall frnner det angeläget att socialstyrelsens ställ- ning förstärks och att styrelsen genom råd och anvisningar ges möjlighet att direkt påverka socialtjänsten. Liknande synpunkter förs fram av Alko- holproblemalikers riksorganisation. De handikappades riksförbund. Sve- riges socionomji'jrbrord och MST/i'ir'bander.

Sveriges soeiologförbmrd anser att förslaget kommer att innebära att kommunförbundet får ett starkt inflytande på den övergripande planering- en av det sociala området utan inblandning från centralt politiskt håll. En- ligt sociologförbundet bör man se med oro på detta eftersom kommunför- bundet har till främsta uppgift att se till kommunernas. främst ekonomiska. intressen. Sociologförbundet anför.

En mer preciserad lagstiftning i kombination med statliga tillsynsmyn- digheter. främst socialstyrelsen. har varit den form. enligt vilken den en- skildes blygsamma rätt till bistånd tidigare i princip har skyddats. Det har mer varit ett administrativt skydd än ettjuridiskt skydd. I praktiken har so- cialstyrelsen mer direkt styrande och övervakande uppgifter sedan en tid upphört. Man har exempelvis lagt ner utgivningen av serien RoA och man har också på grund av kommunernas ekonomiska läge ålagts stark restrik- tivitet i fråga om krav på kostnadskrävande insatser på det sociala områ- det. Socialstyrelsens uppgift på det sociala området synes nu huvudsakli- gen vara att genom forsknings-. utvecklings- och informationsarbete stödja verksamheten. Man får dock anta att man från kommunalt håll inte betrak-

Prop. 1979/80: ]

lx) '.» ND

tar det som önskvärt att alltför stora skillnader mellan olika kommuner i socialtjänstens omfattning och innehåll skall uppstå. Ett centralt styrorgan kommer att behövas och ett sådant'finns — kommunförbundet. Kommun- förbundet har i dag genom sina riktlinjer. sin ekonomiska makt och också sin utbildningsverksamhet en påtaglig styrande roll. Denna aspekt berörs inte av utredningen. [ detta sammanhang är det framförallt av betydelse att kommunförbundet till skillnad från socialstyrelsen är ett organ som har att se till flera av kommunernas intressen. inte minst de kommunalekonomis- ka. Utan att förhärliga socialstyrelsens verksamhet på det sociala området kan ändå konstateras. att socialstyrelsen har andra målfunktioner. inte minst att se till svaga gruppers intressen. Kommunförbundets juridiska ställning skiljer sig också ur klienternas synpunkt ofördelaktigt från social- styrelsens. Medan kommunförbundet är en intresseorganisation för kom- munerna är socialstyrelsen ett statligt ämbetsverk. vars verksamhet exem- pelvis kan .lO-anmälas och där offentlighetsprincipen råder.

Av de remissinstanser som vill ha en starkare tillsynsfunktion betonar det övervägande antalet behovet av en förstärkning av länsstyrelsens handlingsmöjligheter.

JO utgår från utredningens ståndpunkt att det politiska ansvaret skall ge tillräckliga garantier för en tillfredsställande utveckling av socialtjänsten i kommunerna. Enligt 1015 uppfattning kan emellertid värderingarna skifta från kommun till kommun. Detta kan gälla allmänna frågor som t. ex. upp- skattningen av skälig levnadsnivå. Det kan också gälla speciella problem t. ex. möjligheterna för minoritetsgrupper att få gehör för sina särskilda synpunkter och behov. JO anser det angeläget att den sociala standarden blir ungefär densamma i hela landet eller åtminstone inom en region. För att nå detta mål inom rimlig tid skulle man enligt .lO ha stor nytta av en förstärkt länsstyrelsebefogenhet. Man torde nämligen inte kunna utgå från att en kommun i alla lägen accepterar länsstyrelsens åsikt i ett enskilt ären- de. om den avviker från kommunens. Att utrusta länsstyrelsen enbart med en möjlighet att göra påpekanden förefaller därför enligt .lO vara otillräck- ligt för att åstadkomma en någorlunda likformig utveckling av socialtjäns- ten inom ett län. Man skall också komma ihåg att det redan finns andra myndigheter med uppgift bl. a. att göra klarläggande uttalanden om lagtill- lämpningen inom socialvården. JO menar att det därför knappast finns nå- gon anledning att inskränka länsstyrelsens uppgift till att bli ett sådant all- mänt rådgivande organ. Skäl talar enligt JO i stället för att länsstyrelsens uppgifter bör ligga på ett mera konkret och praktiskt plan. Länsstyrelsen bör därvid även ges befogenhet att ålägga en kommun att vidta rättelse i visst avseende. åtminstone om det rör sig om grövre missförhållanden.

Länsstyrelsen i Uppsala län kan inte dela utredningens uppfattning att det är tillräckligt med enbart ett påpekande från länsstyrelsen för att vinna rättelse i visst fall. Erfarenheten har enligt länsstyrelsen visat att i fall. där meningarna är delade om föreliggande behov inom en kommun eller mel- lan olika myndigheter. länsstyrelsen måste kunna ålägga kommunen att vidta viss åtgärd. Länsstyrelsen anför vidare.

Prop. 1979/80: 1 240

lnom socialtjänstens område liksom inom flera andra områden. som länsstyrelsen enligt sin instruktion skall ta befattning med. skall länsstyrel- sen övervaka att vad som enligt lag eller annan författning åligger kommu- nala m.fl. myndigheter blir behörigen fullgjort. Det kan inte finnas någon anledning att just vad gäller socialtjänsten frångå vad sålunda föreskrivits. Konstruktionen av 65 socialtjänstlagen gör detta än mer nödvändigt. So- cialtjänstlagens karaktär av ramlag innebär att kommunerna skall ha stor frihet vad gäller utformandet av rätten till bistånd. Den enskilde skall dock ha möjlighet att anföra förvaltningsbesvär hos länsrätten. vars möjlighet att ändra beslut fattat av social nämnd dock ej är klart uttalat. Innehållet i den hjälp (det bistånd) som kommer människor till del kan komma att ha olika kvalitet och även kvantitet i olika kommuner. Detta är inte tillfreds- ställande. lnom ett och samma län förutsätts länsstyrelsen kunna påpeka skillnader och kanske därigenom tillrättalägga dem. Å andra sidan talar ut- redningen om att nivån på det bistånd som erbjuds kommuninvånarna skall stå i viss relation till kommunens allmänna ekonomiska standard och att hänsyn skall tas till uppbyggnadstakt etc. Länsstyrelsen måste därför ges sådana befogenheter att riskerna för alltför stora skillnader i kvalitet och kvantitet på socialtjänsten i de olika kommunerna minimeras.

Länsstyrelsen i Värmlands lätt framhåller att en kommun som är miss- nöjd med åläggande från länsstyrelsen att vidta viss åtgärd alltid besvärs- vägen kan föra frågan till prövning i högre instans.

Andra remissinstanser som vill behålla möjligheten för länsstyrelserna att gripa in med bindande föreskrifter är länsstyrelserna i Stockholms, Kristianstads, Malmö/tas. Kopparbergs och Västerbottens lätt. statens handikappråd, Handikappft'irbandens ('etztralkommitte, De handikappa- des riksförbund och Sveriges socionomförbund.

Utredningens förslag kritiseras emellertid inte bara från den utgångs- punkten att tillsynsmyndigheterna bör ges en starkare ställning i syfte att åstadkomma en likartad social standard i kommunerna. Några remissin— stanser anser i stället att redan de föreslagna tillsynsfunktionerna innebär en styrning som står i strid med principen om kommunal självbestämman- derätt.

Kommanfi'irbundet framhåller att den viktigaste garantin för en kvantita- tivt och kvalitativt tillfredsställande utveckling av socialtjänsten år kom- munens och bl. a. dess socialnämnds politiska ansvar. Förbundet är av den meningen att det strider mot detta synsätt att en tillsynsmyndighet skall kunna inspektera politiska organs beslut om kvantitet eller kvalitet av 50- cialtjänstens innehåll främst när det gäller generella åtgärder inom detta område. Förbundet tolkar vidare utredningens förslag så att den statliga tillsynens syfte skall vara att utjämna servicenivån kommunerna emellan samt att se till att målen för insatsema är desamma i alla kommuner även i en relativt detaljerad mening. Om denna tolkning är riktig avvisar förbun- det detta syfte med den motiveringen att administrativa myndigheter inte bör ha möjlighet att inkräkta på kommunernas bestämmanderätt om inrikt- ning. prioritering eller utbyggnad av kommunala resurser.

Prop. 1979/80: 1 241

(_it'iteborgs kommun pekar på risken att socialstyrelsens verksamhet även fortsättningsvis kommer att inriktas på en styrning genom detaljreg- ler, som kan bli mer tvingande än själva lagstiftningen." Kommunen anser att socialstyrelsens riktlinjer och anvisningarbör ha en "rimlig" detalje- ringsgrad samt dessutom ha samma detaljeringsgrad för skilda vårdområ- den. så att inte en ändamålsenlig organisation och fördelning av de kom- munala resurserna utifrån de behov som finns i kommunen försvåras.

Skövde kommun frnner att den likformighet mellan kommunerna som tillsynen skall sträva efter att åstadkomma strider mot ramlagsidén. Kom- munen accepterar dock att tillsynsmyndigheterna försöker få till stånd en miniminivå. Därutöver bör kommunerna emellertid själva få bestämma om socialtjänstens standard.

Föreningen Sveriges socialchefer påpekar att idén med ramlagstiftning- en är att kommunerna skall få stor frihet att utforma en socialtjänst som svarar mot lokalt-1 önskemål och behov. Varje försök från centralt eller re- gionalt håll att uniformera socialtjänstens innehåll strider därför enligt för- eningen mot intentionerna bakom lagförslaget.

I det följande redovisas mera ingående synpunkter på tillsynsmyndighe- ternas organisation och uppgifter.

17.2. Central tillsyn

l7.2.l Socialdepartementets uppgtftcr

Socialdepartementets uppgifter i den framtida tillsynen över socialtjäns- ten berörs knappast alls av remissinstansema. Riksrevisionsverket fram- håller dock att det råder oklarhet beträffande ansvarsfördelningen mellan socialstyrelsen och socialdepartementet. som genom inrättandet av dele- gationen för socialforskning har tagit på sig en samordnande och forsk— ningsstödjande funktion. som är nära förknippad med den planerande och utvecklande roll som utredningen anser bör ankomma på socialstyrelsen. Vid ställningstagande till ansvarsfördelningen mellan socialdepartementet och socialstyrelsen i fråga om forsknings- och utvecklingsverksamheten (FoU-verksamheten) bör enligt verkets uppfattning de principiella övervä— ganden som forskningsrådutredningen redovisat i sitt betänkande Forsk— ningspolitik (SOU l977:52) beaktas. Statskontoret anför liknande syn— punkter och påpekar att forskningsrådutredningen har betonat fördelarna med att lägga den sektoriella forsknings- och utvecklingsverksamheten till ansvariga myndigheter.

[7.2.2 Socialstyrelsens uppgifter

Utredningens beskrivning av socialstyrelsens uppgifter har kommente- rats av endast ett mindre antal remissinstanser. Dessa är genomgående po- sitiva till förslaget.

Socialstyrelsen anser att utredningens beskrivning av styrelsens arbets- 16 Riksdagen 1979/80. ] saml. Nr. I. Del B

Prop. 1979/80: 1 242

uppgifter rimmar väl med verkets uppfattning. Det finns emellertid enligt styrelsen nagra dimensioner i beskrivningen som förtjänar att framhållas. Således bör socialstyrelsen se till att riksdagens och regeringens intentio- ner inom socialtjänsten tillgodoses. Socialtjänsten skall också ge underlag för statsmakternas beslut och initiera föri'tndringar inom verksamhetsom- rådct. Socialstyrelsen anför.

Huvuddelen av socialstyrelsens tillsynsverksamhet har karaktären av uppföljning av de mål som sociallagstiftningen anger. ()m målen inte upp- fylls måstc nya åtgärder sättas in. Tillsynen och uppföljningen är nödvän— diga som underlag när socialstyrelsen skall lägga fram förslag till struktur och innehåll i vårdarbetet. Genom fältkontakter. överläggningar med htt- vudmännen. analys av statistik och speciella utvärderingar kan socialsty- relsen fa en uppfattning om httr förslagen förverkligats och på vilket sätt människornas levnadsvillkor påverkats. Uppföljning görs naturligtvis ock- så av huvudmännensjälva som ett led i en utvecklad verksamhetsplane- ring. När kommuner och landsting tar över mer av detaljfrågorna kan soci- alstyrelsen släppa den mer slumpmässiga styrningen genom enskilda ären- den och i stället se till hela sektorns problem i stort. För detta erfordras att socialstyrelsen ökar sin kunskap om tillståndet i sektorn och om männi- skornas levnadsförhållanden. Socialstyrelsen måste i framtiden framför allt förlita sig på "mjukare" påverkansmedel som att utarbeta planerings- underlag. allmänna råd. underlag för vårdprogram, utvecklingsarbete. ut- bildning och information. Socialstyrelsen bör också på central myndig- hetsnivå bevaka och ibland svara för att information ges till allmänheten om sociala rättigheter och huvudmannens skyldigheter. Socialstyrelsen bör också främja samverkan mellan landsting och kommuner inom bl.a. åldringsvården. samt när det gäller vård av missbrukare och människor med psykiska problem. Socialstyrelsens centrala uppgift rörande påverkan på personalutbildningens innehåll och dimensionering. information till kommuner och allmänhet. tillämpningsföreskrifter och samhällspåverkan förutsätter ett nära samarbete med kommuner och landsting.

Statskontoret diskuterar socialutredningens förslag med bakgrund av det förslag som har lagts fram av översynsutredningen inom socialstyrel- sen tÖSoS) och framhåller följande.

Enligt ÖSoS bör man i framtiden urskilja två former av tillsyn. nämligen uppföljning och individuell tillsyn. Uppföljningen är inriktad på måluppfyl- lelse och utvärdering av resultaten av olika plancringsåtgärder. ÖSoS konstaterar att socialstyrelsens tillsynsarbete ändrat karaktär och mer bli- vit en fråga om ömsesidigt informationstttbyte än kontroll. Skillnaderna mellan socialstyrelsens tillsyn och planering har blivit mindre utpräglade. Enligt ÖSoS bör tillsyn och planering ses som delari en gemensam process som organisatoriskt bör kopplas ihop i verkets olika fackenheter så att kunskaper från tillsynen bättre skall ktrnna utnyttjas i det framåtsyftande arbetet. Tillsynen som sådan bör dock enligt (3505 främst avse redan ut- förd verksamhet och redan inträffade händelser. Socialutredningen läggeri tillsynsbegreppet in uppgifter som enligt detta synsätt snarare hör till kate- gorin planerings- och trtvecklingstrppgifter än till tillsyn. Utvecklingen mot

Prop. 1979/80: 1 243

målorienterade ramlagar för socialvård samt hälso- och sjukvård innebär enligt ÖSoS att socialstyrelsens framtida tillsyn i ökad utsträckning bör av- se uppföljning. alltså kontroll av måluppfyllelsen. Medlen för denna mera generellt inriktade tillsyn är t.ex. olika lältkontakter. överläggningar med huvudmännen. analys av statistik och speciella utvärderingar av utveck— lingen inom sektorns olika delområden. Den individuella tillsynen är inrik- tad på rättssäkerhet samt säkerhet i kvalitet i vård och behandlingi enskil- da fall. Denna tillsynsform ger samtidigt socialstyrelsen kunskap om till- ståndet inom socialvården och hälso— och sjukvården och är i den mening- en en del av uppföljningen. Statskontoret biträder ÖSoS allmänna syn på inriktningen av socialstyrelsens framtida tillsynsuppgifter.

Statskontoret finner att socialutredningens principiella syn när det gäller en tyngdpttnktsförskjutning av socialstyrelsens verksamhet mot samord- nings- och utveeklingsarbete stämmer med de principer ÖSoS har slagit fast för styrelsens framtida arbetssätt och organisation. Då det gäller sty- relsens organisation framhåller statskontoret att verket stöder ÖSoS för- slag. som innebär att styrelsens resurser för planering. utveckling och till- syn av socialvården samlas i en avdelning för socialtjänst. Statskontoret utvecklar denna inställning på följande sätt.

En förskjutning av socialstyrelsens roll och arbetsuppgifter har pågått sedan en längre tid. Denna utveckling kommer att förstärkas och belästas vid en reformering av socialvården och ett införande av ny sociallagstift- ning enligt socialutredningens förslag. Enligt statskontorets mening måste socialstyrelsens organisation anpassas till denna tttveckling. De flesta pri- märkommunerna har redan dragit konsekvenserna av principen om hel- hetssyn genom att sammanföra de tidigare separata förvaltningarna på so- cialvårdssidan. En sådan integration på kommunal nivå föreslås nu bli ob- ligatorisk genom den föreslagna socialnämndslagens stadgande i denna frå- ga. Socialstyrelsens regionala konsulenter inom socialvårdsområdet har också förts samman i flertalet län. Socialutredningcn föreslår nu att även denna integration fullföljs och att berörda konsulenters verksamhet skall bedrivas i en socialtjänstenhet inom länsstyrelserna. Socialstyrelsens egen organisation är dock fortfarande uppdelad efter socialvårdens traditionella ansvarsområden. Verkets sociala byråer är fördelade på olika avdelningar. ÖSoS hari sin översyn konstaterat att detta inom verket har inneburit hin- der beträffande soeialvårdens kunskapsutveckling och planering samt kon- takterna med närmast berörda organ på socialvårdsområdet. dvs. primär— kommunerna. kommunförbundet och dess länsavdelningar samt länssty- relserna.

Frågan om socialstyrelsens organisation som tillsynsntyndighet på soci- altjänstens område berörs också av decentruIiseringxtttredningen som an— ser att socialutredningens förslag till ramlag ändrar förutsättningarna för den statliga sociala myndighetens arbete. Hälso- och sjukvårdsutrcdning- ens arbete kommer att komplettera bilden inom en annan väsentlig del av det sociala fältet. Enligt decentraliseringsutrcdningen är det ofrånkomligt att socialstyrelsens uppgifter och arbetsformer radikalt förändras. Denna

Prop. 1979/80: 1 244

utredning framhåller att den i ett principbetänkande under våren 1978 kommer att redovisa sin allmänna syn på htlr fördelningen av uppgifterna mellan centrala. regionala och lokala organ i den offentliga verksamheten bör vara. Resultaten av socialstyrelsens översynsutredning bedöms också kunna bli en del av underlaget för de överväganden som fordras för att statsmakterna även organisatoriskt skall kttnna utforma en slagkraftig so- cialtjänst.

RiÅA'rvt'istu/lAt't'rÅGI fäster uppmärksamheten på att en förändrad roll för socialstyrelsen också aktualiserar frågan om verkets dimensionering och kompetensbehov. Vilka kvantitativa och kvalitativa personalresurser som bör finnas vid socialstyrelsen i framtiden bör enligt riksrevisionsverket bli föremål för särskild prövning i anslutning till ett ställningstagande till so- cialutredningens förslag och till det förslag till framtida arbetsuppgifter och organisation som ÖSoS har lämnat.

Statskontoret påpekar att utredningen inte närmare har berört social- styrelsens relation till kommunförbundet. Verket betonar att kommunförbundet. som i första hand är en intresseorganisation med servi- ceuppgifter till medlemmarna. dvs. primärkommunerna. under de senaste åren har haft stort inflytande på den kommunala socialvårdens inriktning. utveckling och omfattning. Detta förhållande. tillsammans med den före- slagna ramlagen på socialvårdens område och föreskrifterna i kungörelsen om begränsning i myndighets rätt att meddela föreskrifter etc. innebär en- ligt statskontorets mening att socialstyrelsens samarbete med kommunför- bundet kommer att få mycket stor betydelse för genomslagskraften av myndighetens arbete inom hela socialvårdsområdet. Statskontoret menar att det också är önskvärt med en samordning av insatserna hos de båda centrala organen så att onödigt dubbelarbete undviks. Gävle kommun fin- ner att en förskjutning av socialstyrelsens uppgifter mot upplysning. ut- bildning och metodutveckling hör leda fram till ett nära samarbete med kom m u nförbu ndet .

Forsknings- och utvecklingsverksamhet (FoU - verksam- h et) inom ramen för socialstyrelsens tillsynsuppgifter berörs av några re- missinstanser.

Sot'ialxtyrt'lwn betonar att det är viktigt att styrelsens arbete med forsk- nings—. utvecklings- och försöksverksamhct nära samordnas med plane- ringen. Styrelsen påpekar vidare att dess roll i kunskapsprocessen inom socialsektorn i första hand är att följa och stödja kunskapsutvecklingen på det sociala fältet. främst i avseende på innehåll och utformning. Styrelsen skall medverka till att skapa kanaler för information mellan forskning och den praktiska verksamheten. Den skall även bidra till att ny kunskap görs lätt tillgänglig. Detta kan ske genom att socialstyrelsen tar initiativ till att kunskapsöversikter utarbetas samt anordnar symposier och paneldiskus- sioner. deltar i fortbildning m. m. Betoningen av kunskapsprocessen leder enligt styrelsen till ökade krav på samverkan mellan den och andra myn-

Prop. 1979/80: 1 245

digheter och organisationer. lnom socialsektorn år forskning. utvecklings- och försöksverksamheten mer utvecklad inom hälso- och sjukvården ätt inom socialvården. Det är enligt styrelsen angeläget att denna obalans än- dras genom ytterligare ökningar av forskning. utvecklings- och försöksre- surser på socialvårdssidan. Styrelsen anser att den bör få en allt viktigare funktion som "brygga" mellan forskningssektorn och den praktiska verk- ligheten i socialt arbete. Styrelsen summerar sina huvuduppgifter i samar- betet tned forskningssektorn enligt följande

att be.-...illa bearbetning av befintlig kunskap för tillämpning i praktiskt arbete.

att till forskningssektorn kontinuerligt redovisa läge och utvecklingslin- jer för socialtjänsten och förtttsättningarna för l"'oU-verksamhet i praktisk verksamhet samt stimulera till kontakter mellan högskolor och kommuner för genomförandet av FoU-projekt och att ge underlag till forskarna utifrån sektorns planering och tillsyn för FoU-aktiviteter.

att sammanställa och till forskare redovisa behov av FoU-insatser från socialtjänstverksamheten grundat på planering och tillsyn av denna verk- samhet.

att bidra till en förbättrad kommunikation mellan forskargrupper inom styrelsens verksamhetsfält liksom mellan forskare och praktiker.

att tillsammans med kommunerna stödja och följa utvecklings- och för- söksverksamheter.

Styrelsen betonar vidare att dess behov av FoU — som underlag för pla- neringsfunktionen — i princip omfattar kunskaper av grunläggande natur till försöksverksamheter. Styrelsen bör bl. a. mot denna bakgrund intensi- fiera sin samverkan med de statliga forskningsråden (motsvarande). Sty— relsen bör även samverka med forskningrådsnämnden i projekt av mer långsiktig natur. Socialstyrelsen konstaterar också att utredningen har fö- reslagit att styrelsen utöver kontakterna med övrig forskningsverksamhet skall ta ansvar för sådan social forskning som ingår som en integrerad del av social verksamhet. Styrelsen delar utredningens uppfattning om beho- vet av att styrelsens ansvar för forsknings- och utvecklingsarbete vidgas. Detta förutsätter emellertid enligt styrelsen att den får resurser för sådan verksamhet inom både socialtjänstens och hälso- och sjukvårdens område över anslag i budgeten.

Statskontoret framhåller att ÖSoS i sin utredning har lämnat förslag be- träffande FoU-verksamhetens omfattning och organisation inom socialsty- relsen och samspelet mcd omvärlden inom detta område. Förslagen byg- ger på en myndighetsroll för socialstyrelsen som innebär en starkare inrikt- ning på att utveckla och förmedla kunskaps- och beslutsunderlag. Social- styrelsen bör enligt ÖSoS öka insatserna för forskning och utveckling men styrelsen skall dock inte ha till uppgift att bedriva forskning. Socialstyrel- sen skall följa och stödja kunskapsutvecklingen inom socialsektorn genom att initiera. bidra till och medverka i forskning. försöksverksamhct och an-

Prop. 1979/80: 1 246

nat utvecklingsarbete i nära anknytning till den praktiska verksamheten inom kommuner och landsting. Socialstyrelsen bör enligt ÖSoS följa tipp samtliga led i kunskapsprocessen och förmedla infornmtion mellan forsk- ning och praktisk verksamhet. Statskontoret stöder ÖSoS" förslag på detta område och finner att dessa ligger väl i linje med forskningsrådutredning- ens synsätt.

Riksret't'sionrt'erkct anser att socialstyrelsens relationer till universiteten och forskningsråden inte är klart belysta inom FoU-verksamheten.

Malmö kommun understryker att det är nödvändigt att huvudmännen för socialtjänsten ges tillfredsställande möjlighet att medverka i ledningen av utvecklingsarbete och försöksverksamhct.

Sveriges .s'm-ionomars riksförbund är tveksamt till om socialstyrelsen skall bedriva forskning kring egna projekt och verksamheter. Förbundet understryker vidare att en av de viktigaste vägarna för att återföra forsk— ningsresultaten till fältet går genom grttnd- och vidareutbildningen av soci- alarbetare. Det är därför enligt förbundet viktigt att en anknytning upprät— tas mellan socionomutbildning och den forskning som bedrivs utanför uni- versiteten och högskolorna. t. ex. socialstyrelsens forsknings- och tttveck- lingsarbete.

TCO och Sveriges socionomfi'irbund framför önskemål om att socialsty- relsen på ett mera aktivt sätt skall medverka till metodutveckling inom den kommande socialtjänsten. TCO anför följande i sitt remissytt- rande som i väsentliga avseenden stämmer överens med socionomförbun- dets yttrande.

l yttrandet över principbetänkandet framhölls att TCO delar socialut- redningens principiella uppfattning att det bör undvikas att det sociala ar- betet binds av detaljerade föreskrifter. Detta hindrar inte. framhöll TCO vidare. "att socialarbetarna ute på arbetslältet i vissa situationer har upp- levt bristen på vägledning från socialstyrelsen som besvärande". Härefter pekade TCO på några exempel på frågor där tjänstemännen kan behöva ämbetsverkets stöd för att kommunerna och deras samarbetspartners skall stimuleras till erforderliga åtgärder. Som ett sådant exempel framhålls so- cialstyrelsens brist på intitiativkraft när finska zigenare 197l—72 började invandra till Sverige. Åtskilliga berörda kommuner visade då inget större intresse för att sätta in adekvata åtgärder till stöd för denna ofta svårt han- dikappade grupp. Socialarbetarna var tidigt medvetna om problemen och även om metoder för att lösa dem. men hade ett klart behov av centralt stöd för att hos arbetsgivaren/kommunen å gehör för insatser och resurser för att verkställa dem. Trots att detta problem fortfarande är aktuellt upp- lever socialarbetarna fortfarande att bristen på vägledning och handlings- Xkraft från socialstyrelsens sida gör förhållandena värre för denna diskrimi- nerade grupp än de hade behövt vara. De andra exempel som TCO vid det- ta tillfälle pekade på var bristen på vägledning för nykterhetsvårdsarbetet och bristen på vägledning för tillämpning av lagen om tillfälligt omhänder- tagande. lnte heller i dessa avseenden har efter 1975 någon väsentlig för- bättring av socialstyrelsens aktivitet kunnat märkas på fältet. Ytterligare

Prop. 1979/80: 1 347

exempel på behovet av riktlinjer och rekommendationer i metodfrågor skall här inte ges. TCO vill i stället allmänt framhålla att ett stort behov finns av att socialstyrelsen på ett aktivt sätt medverkar till ntctodutvcck- ling inom den kontmande socialtji'tnsten. Detta katt ofta ske på ett praktiskt sätt genom att styrelsen t. ex. helt enkelt håller sig a jour med utvecklingen ute i kommunerna och stimulerar och sprider kännedom om utveckling av metoder som bedöms vara av allmänt intresse. När det gäller dessa be- dömningsfrågor är medverkan från de yrkesverksamma och deras fackliga organisationer önskvärd. Detta behöver inte nödvändigtvis ske i form av utredningsprojekt med långsiktig planering och breda målformuleringar. TCO har direkt negativa erfarenheter av flera sådana utvecklingsprojekt inom socialstyrelsen. som trots mycket stora resttrsinsatser inte lett till några konkreta resttltat av något större värde för de på fältet verksamma. I första hand bör för metodutveckling prövas små arbetsgrupper. knutna till varje fackbyrå. med uppgift att direkt stimulera metodutvecklingen inom sitt område. Resultaten bör snabbt föras ut i form av rekommendationer. En samordnande styrgrupp inom styrelsen bör svara för övergripande be- döntningar och beslut. På alla nivåer bör finnas medverkan från kommtt- nerna och berörda fackliga organisationer. I styrgruppen bör ingå också fö- reträdare för socialdepartementet. som härigenom direkt kan bevaka att regeringens intentioner förs ut till fältet och att ämbetsverkets rekommen- dationer ligger i linje med regeringens viljeinriktning. Det ligger i sakens natur att rekommendationer om metodutveckling med den organisation och inriktning som ovan skisserats kan komma att få konsekvenser också för socialtjänstens kostnader i vissa kommuner. Detta får enligt TCO:s uppfattning inte hindra att en önskvärd metodutveckling kommer till stånd inte minst i samband med genomförandet av den aktuella socialtjänstrefor- men. Socialstyrelsens passivitet ttnder senare år har i alltför stor utsträck- ning förklarats med att styrelsens åtgärder inte får föranleda merkostnader för kommunerna. Enligt TCO:s uppfattning är det rimligt att metodutveck— ling i vissa fall leder till kostnadsökningar och trots detta önskvärt att ett ämbetsverk på ett aktivt sätt medverkar till att förverkliga regeringens so- cialpolitik.

Socialstyrelsens ansvar för planering av den sociala verksamheten berörs av några remissinstanser.

socialstyrelsen framhåller att det nya kommunala ansvaret innebär att vissa krav måste ställas på kommunerna för att dessa skall tillgodose en godtagbar standard. Enligt styrelsen finns det därför ett starkt behov av en samlad planering för hela socialtjänstområdet. Verksamhetsplaneringen i kommunerna blir enligt styrelsen ett av underlagen för den utvecklingspla- nering som skall bedrivas av styrelsen i riktning mot de gemensamma må- len. för att utveckla kvaliteten i det sociala arbetet och medverka till för- ändringar.

Riksrevisionst'erket anser att socialstyrelsens planeringsansvar för soci- altjänsten behöver preciseras närmare. Redan i dag har enligt verket so- cialstyrelsen ett sektorsplaneringsansvar fastlagt i sin instruktion. men oklarhet råder om vad detta ansvar reellt innebär. En viktig del av sektor- planeringen — som utredningen inte har berört — bedöms vara att analyse-

Prop. 1979/80: 1 243

ra personalbehoven inom olika delar av den sociala sektorn och i anslut- ning härtill påverka beslut i frågor om utbildningens dimensionering och innehåll.

St)ciulxlyrelwn berör i sitt remissyttrande verkets ansvar för a t bild - n i n 51 på det sociala området. Enligt styrelsen har den genom påverkan på utbildningen av personal ett viktigt medel att sprida erfarenheter från FoU-verksamhet. uppföljning och metodutveckling. Socialstyrelsen har i dag bl.a. inom barnomsorgsområdet och för personalen inom underför- valtningarna ett ansvar för utbildningen. När det gäller fortbildningen för personal vid landsting och kommuner åvilar ansvaret i princip respektive huvudman. l vissa sammanhang kan det emellertid vara nödvändigt för so- cialstyrelsen att initiera utbildningsinsatser om ny lagstiftning. forsknings- rön eller annat. Detta kan dels ske centralt för riket genom materialpro— duktion och konferenser som helt anordnas av socialstyrelsen. dels genom regionala konferenser i samarbete med den regionala organisationen och vid behov med kommunförbundets länsavdelningar. När dylika insatser har satts igång kan de omformas till fortbildning i huvudmannens regi. Denna ansvarfördelning motiveras enligt styrelsen av att all personal inom socialtjänsten bör få delta i fortbildning. En förändring av verksamhetens innehåll kan inte genomföras utan stöd av en regelbunden fortbildning. So- cialstyrelsen påpekar att riksdagen har understrukit betydelsen av fortbild- ning för personal i förskolor och fritidshem. Styrelsen har ålagts visst an- svar för denna fortbildning. främst genom materielproduktion och en över- gripande planering. F.n. förbereder styrelsen utbildningsinsatser i sam- band med ny sociallagstiftning i samråd med socialdepartementet. kom- munförbunden. de fackliga organisationerna och Nämnden för samhällsin— formation. När det gäller grundutbildningen är det enligt styrelsen framför allt UHÄ och SÖ som svarar för denna. Socialstyrelsen bör därvid ges möjlighet att påverka innehåll och utformning av de olika utbildningarna utifrån de krav socialtjänsten ställer. Styrelsen kan även bidra med utform— ning av läromedel och spridning av erfarenheter.

TCO och Sveriges sm'ionontl'örbmzd anser att det är önsk "än att social- styrelsens information till allmänheten ytterligare prioriteras och pla- neras på ett långsiktigt sätt. lnte minst gäller detta frågan om basinforma- tion i syfte att ge kunskap t.ex. om socialbidrag och socialbidragstagare för att påverka attityder. men också i direkt syfte att ge kunskap om soci- ala rättigheter. en funktion som enligt dessa båda remissinstanser ofta ef- tersätts av kommunerna.

Riksret'isionsverke! anför som sin uppfattning att socialstyrelsens an- svar för u ppfölj ni n g av socialtjänsten innebär att styrelsen. när utveck- lingen inom socialtjänsten inte överensstämmer med riksdagens och rege— ringens intentioner. måste dels inom ramen för sina egna befogenheter vid- ta olika slags åtgärder för att påverka kommunernas handlande. dels infor- mera statsmakterna. som kan förändra lagstiftningen eller vidta andra åt-

Prop. 1979/80: 1 249

gärder. Det är här enligt verket viktigt att framhålla. att socialstyrelsens bevakning och uppföljning måste inriktas mot både behovstttvecklingen hos olika grupper och resultaten av socialtjå'tnstens åtgärder. Socialstyrel— sens bevakning och uppföljning kräver säväl löpande informalionsinsam- ling i form av statistik etc. som mer specialinriktade utvärderingsinsatser. Direkta kontakter med fältet krävs också för att socialstyrelsen skall få kunskap om verksamheten. Verket betonar att socialstyrelsens bevak- nings- och utvecklingsansvar inte enbart får avse själva socialtjänsten titan att styrelsen också har ett viktigt ansvar för socialtjänstens samverkan med hälso- och sjukvård och med en rad andra områden. t. ex. kriminal- vård. skola och arbetsvård.

l7.3 Regional tillsyn

Utredningens förslag att länsstyrelserna skall ha formell tillsyn över so- cialtjänsten lämnas genomgående utan erinran. Kummurrt'itten i Sunt/wall anser dock att det är lämpligare att anförtro tillsynen åt ett förstärkt konstt- lentorgan som är direkt underställt socialstyrelsen. En sådan lösning borde enligt kammarrätten gå att förena med utredningens förslag att administra— tivt inordna tillsynsorganet i länsstyrelsen.

Riksret'isiunst'erket framhåller att ett tillsynsansvar hos länsstyrelserna förthsätter regionala statliga resurser i någon form och omfattning inom so— cialtjänsten. Verket anser emellertid att utredningen inte tillräckligt ingå- ende har utrett hur stort detta behov är och vilka uppgifter som förutom tillsynen lämpligen bör ligga på den regionala nivån. De uppgifter som ut- redningen föreslår skall ligga på den regionala nivån anges enligt verket i mycket allmänna termer. vilket försvårar en bedömning av förslaget. Verket delar dock utredningens uppfattning att länsstyrelsen bör vara hu- vudman för uppgifter inom socialtjänsten på regional niva. Ett av skälen för detta ställningstagande är att det enligt verkets mening är önskvärt att minska antalet fristående länsorgan och inordna dem i länsstyrelsen. Ett annat skäl är att uppgiften att tillföra den regionala samhällsplaneringen sociala aspekter naturligen hör hemma på länsstyrelsen.

Förslaget att en särskild soc i al tjän ste n h et på länsnivå skall inrättas tillstyrks i princip av en betydande övervikt bland remissinstansema. Hit hör sot'ialstyrelsen. statskontoret, riksrevisionst'erkel.flertalet länsstyrel- ser. statens handikappråd, Linköpings. Göteborgs. Skövde, Örebro och Gäl'le kommuner. Svenska nykter/tetsvårdsft'irbundet. De handikappades riksförbund och Sveriges socionomers riksförbund.

Socialstyrelsen framhåller att ÖSoS har föreslagit att det inom länssty- relsen skall bildas en ny social och miljömedicinsk enhet som skall innehålv la de funktioner som i dag ligger hos länsläkarorganisationen. socialkonsu- lentorganisationen och utskänkningshandläggarna. Enhetens huvudupp- gifter föreslås bli tillsyn. besvär och övrig ärendehandläggning. kunskaps-

Prop. 1979/80: 1 250

förmedling samt medverkan i samhällsplaneringen. Enligt styrelsens tipp- fattning ingår i dessa uppgifter bl. a. sådana som socialutredningen har fö- reslagit för socialtjänstenheten.

Riksrevisiunsverket anser att det är lämpligare att organisera socialtjäns— tens regionala resurser i en samlad enhet än att splittra dessa på olika enhe— ter inom länsstyrelsen. Verket tillstyrker därför förslaget om en social- tjänstenhet. .S'tatskunturet är av samma uppfattning och understryker att en samordning bör leda till effektivare statlig regional Verksamhet.

litt mindre antal remissinstanser är övervägande negativa eller i vissa fall tveksamma till en särskild socialtjå'tnstenhet med de uppgifter som ut- redningen har föreslagit.

Kmnmunförbundet anser att nuvarande konsttlentorganisation i stället bör inordnas som resursförstärkning till länsrätten och biträda domstolen som sakkunniga i de sociala ärenden som denna har att fullfölja. Utöver denna uppgift vill förbundet peka på att de personutredningar som skall lig- ga till grund för körkortstillstånd bör kttnna handläggas av dessa tjänste- män.

Ft'ireningen Sveriges socialchefer är tveksam till om en socialtjänstenhet på ett meningsfullt sätt kan fylla samtliga de funktioner som utredningen vill ge den. För de större kommunernas del kommer den enligt föreningen knappast att kttnna fungera som ett kontaktorgan mellan socialstyrelsen och den kommunala socialtjänsten. lnte heller kommer den att ha förut- sättningar för impulser till utvecklingsarbete i den omfattning som utred— ningen gör gällande. När det gäller att tillföra den regionala samhällsplane- ringen sociala aspekter anscr föreningen att socialtjänstenhetens möjlighe- ter kan ifrågasättas. Socialtjänstenheten måste enligt föreningen finnas vid överprövningen av det individuella ärendet samt fungera som klagomur men bör dimensioneras för dessa ändamål.

Derentraliseringsufred/tingen ifrågasätter arbetsuppgifterna för enhe- ten. Med de resurser organisationen kan komma att få — sannolikt inte mer än vad den nuvarande länsläkar- och socialkonsulentorganisationen dispo- nerar — är det enligt denna utredning med hänsyn till verksamhetens stora omfattning och komplicerade natur tveksamt om den verkligen kommer att kunna ge sådan vägledning att den t. ex. stimulerar utvecklingsarbetet. ln- te hellcr fordras det enligt decentraliseringsutredningens sätt att se något kontaktorgan mellan socialstyrelsen och den kommunala socialtjänsten. Den uppgift som återstår skulle då vara enbart att i länsstyrelsens arbete bidra med bedömningar av de sociala omvårdnadernas krav på samhälls- planeringen.

Grums kommun bedömer att det blir svårt att finna tillfredsställande for— mer för socialkonsulentorganisationen på länsnivå. Genom utbyggnaden av kommunförbundet och dess länsavdelningar har det enligt kommunen skett en stark aktivering framför allt på utbildningsområdet men även ge- nom förmedling av erfarenheter och kunskaper på det sociala området.

Prop. 1979/80: 1 251

Därmed har kommunerna själva påtagit sig en uppgift som konsulenterna skttlle ha kunnat ombesörja om inte deras verksamhet tidigare hade varit så hårt knuten till tillsynsuppgifter. Genom sin smidiga organisation och sin anknytning till kommunerna har det varit lätt för kommunförbundets länsavdelningar att flyta in i sin nya roll. Visst samarbete förekommer mel- lan länsavdelningarnas socialorganisationer och konsulenterna i utbild— ningsfrågor men i övrigt finns konsulenterna kvar i sin gamla roll av till- synsorgan. klagomur för allmänheten och utredare åt länsstyrelsen och länsrätten. Det är enligt kommunen svårt att finna att utredningens förslag nämnvärt skttlle förändra konsulenternas nuvarande roll. Kommunen är av den uppfattningen att konsulenterna kommer att få svårigheter att finna en vettig roll med den föreslagna organisationen. Sannolikt kommer ar- betsuppgifterna att fortsätta i hittills inrutade banor med huvudsaklig handräckningstjänst till länsstyrelserna och länsrätten.

Även Östersunds kommun anser att enhetens uppgifter huvudsakligen kommer att bestå i att tillhandagå länsrätten. Kommunen är därför tvek- sam till behovet av den föreslagna enheten.

Flertalet av de remissinstanser som har yttrat sig i frågan anser att so- cialtjänstenhetens organisatoriska placering bör avgöras se- dan förslag har lagts fram av utredningen om länsstyrelsernas organisation (OPAL). Hit hör socialstyrelsen. statskontoret. riksrevisionsverket samt [änsstyrelsernu [ Hallum'ls, Skaraborgs, Örebro och Gävleborgs län.

Några remissinstanser tar dock principiell ställning till enhetens place- ring. Statskontoret framhäller att det är väsentligt att enheten får en sådan organisatorisk inplacering inom länsstyrelseorganisationen att den kom- mer att aktivt kttnna delta i planeringsarbetet. Med nuvarande organisation av länsstyrelsen innebär detta enligt statskontoret en inplacering av enhe- ten i planeringsavdelningen. Även länsstyrelsen i Blekinge län. anser att enhe- ten hör hemma i planeringsavdelningen. Soeialstyrelsen påpekar att ÖSoS föreslår att den sociala och miljömedicinska enheten skall inordnas i läns- styrelsens planeringsavdelning.

Länsstyrelserna i Älvsborgs. Jämtlands och Norrbottens län förordar länsstyrelsernas nuvarande förvaltningsenhet som hemvist för social- tjänstenheten. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser dock att en självständig socialtjänstenhet inom länsstyrelsen skulle medföra bättre flexibilitet vad gäller framtida organisatoriska förändringar.

Svenska nykter/tetsvårdsft't'rhtmdet föredrar en självständig socialtjänst— enhet. Enligt förbttndet bör enheten få en särskild förtroendemannanämnd hos länsstyrelsen.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser att det kan finnas skäl att inordna konsulenterna i socialstyrelsen om länsdomstolarna stannar kvar i länssty- relserna. Man skttlle genom en sådan placering betona deras fristående ställning gentemot domstolarna.

Riks-revisimzsverket pekar på att socialstyrelsen har ytterligare en fristå-

Prop. 1979/80: 1 252

ende regional organisation — länsläkarorganisationen. Det finns enligt verkets uppfattning skäl att även ta tipp frågan om en organisatorisk inord- ning av länsläkarorganisation i länsstyrelsen i samband med att en social- tjänstenhet inrättas.

Förslaget att socialtjänstenheten i vissa ärenden skall vara underställd socialstyrelsen har kritiserats av flera remissinstan- ser.

.S'tutskontoret anser att det inte finns någon anledning att utforma rela- tionerna mellan den regionala enheten och socialstyrelsen på annat sätt än vad som gäller för andra centrala myndigheter med regionala enheter. Statskontoret ifrågasätter därför förslaget i denna del. Verket anför.

På samma sätt som övriga centrala fackmyndigheter bör socialstyrelsen kunna påverka resurser och verksamhetsinriktning vid de regionala enhe- terna. främst genom ett inflytande på tjänstetillsättningar. ansvar för den fackinriktade fort- och vidareutbildningen av enhetens personal samt ge- nom synpunkter pä verksamhetsplanering vid enheten och länsstyrelser- nas anslagsframställningar i berörda delar. Några bindande föreskrifter el- ler anvisningar kan det emellertid knappast bli fråga om. Ett nära samarbe— te bör i stället utvecklas mellan den centrala myndigheten och länsstyrel- serna. Sannolikt är ocksä socialstyrelsens möjligheter att utnyttja och pä— verka den regionala enheten mer beroende av hur aktiv myndigheten är och av innehållet i dess information och riktlinjer än av formella styrmöj- ligheter.

Riksrevisionst'erket avstyrker förslaget och anlägger samma synpunkter som statskontoret på relationerna mellan socialtjänstenheten och social- styrelsen. Även länsstyrelsernu i Kristianstads. Skaraborgs. Värmlands och Norrbottens län för fram uppfattningen att socialtjänstenheten i alla frågor skall vara underställd länsstyrelsen. Örebro kommun anser att roll- konflikter kan uppkomma om enheten i vissa frågor är underställd länssty- relsen och i andra socialstyrelsen.

Sm'ialstyrelsen tar ingen egen ställning i frågan om enhetens organisato- riska förhållande till styrelsen men påpekar att ÖSoS har utvecklat de framtida relationerna mellan enheten och styrelsen. Enligt ÖSoS bör soci— alstyrelsen i första hand ha ett ansvar mot enheten då det gäller l'ort— och vidareutbildning. verksamhetsplanering och anslagsframställning. ÖSoS förutsätter vidare att socialstyrelsen skall beredas tillfälle att yttra sig vid tillsättning av handläggartjänster vid enheten.

Några remissinstanser diskttterar fördelningen av u ppgifter mellan socialtjänstenheterna och kommunförbundets län savd cl ni ngar. Grums kommun anser att frågor som rör konsulent- organisationen inte kan lösas utan att man beaktar verksamheten inom länsavdelningarna och särskilt dess socialdclegationer. Det torde enligt kommunen vara nödvändigt att ftnna samarbetsformer och arbetsfördel- ning som ger konsulentorganisationens verksamhet ett bättre innehåll än

Prop. 1979/80: 1 253

som hittills har varit fallet. Ett område där förstärkning behövs till kommu— nerna är information där kommunen anser att en konsttlentorganisation som är uppbyggd med tanke på att ktrnna fullgöra en sådan uppgift har en plats att fylla. Länsstyrelsen iStoek/tolm [än och flera kommuner framhål— ler att länsavdelningar—na har viktiga uppgifter då det gäller bl.a. utbild- ningsinsatser.

Riksret'isionst'erket framhåller att beträffande säväl nuvarande social- konsulentorganisation som länslå'tkarorganisation bör dimensione- ringen ses över i samband med en inordning i länsstyrelsen. Enligt ver— kets uppfattning bör samordningen inom länsstyrelsen skapa förutsättning- ar för en rationellare organisation. varför en minskning av personalramen bör kunna genomföras. Verket påpekar dock att regionala skillnader i be— hovet av olika insatser självfallet kan motivera vissa variationer i beman— ningen av de föreslagna nya enheterna vid länsstyrelserna. Göteborgs kommun anser det väsentligt att socialtjänstenheterna får en ändamålsen— lig pe rs o n al sa rn man s ät t nin g med tjänstemän som har kunnande och erfarenhet från socialtjänstens olika verksamhetsområden och som är väl förtrogna med de enskilda kommunernas ekonomiska förhållanden. Det senare är enligt kommunen inte minst viktigt mot bakgrund av att besvärs- instanserna vid sin prövning förutsätts ta skälig hänsyn till resursläget i den enskilda kommtrncn.

Statskontoret och riksrevisionsverket tillstyrker förslaget att efte r— vårdsorganisat ionen skall avvecklas i samband med förändring av huvudmannaskapet för ungdomsvårdsskolorna. Socialstyrelsen anför att ÖSoS delar socialutredningens förslag i denna del och att eftervårdskonsu- lenterna enligt ÖSoS:s uppfattning bör samordnas med socialkonsulenter- na i avvaktan på avvecklingen.

När det gäller gl e s b y gd s k 0 n s u le nte r n a anser statskontoret och riksret'isionst'erket att konsulenterna bör stå kvar under socialstyrelsens huvudmannaskap sålänge försöksverksamheten pågår. Det framtida beho- vet av dessa resurser bör behandlas i samband med en utvärdering av för- söksverksamheten. Enligt sot-ialstyrel'sen har ÖSoS gjort samma bedöm- ning som dessa remissinstanser. ÖSoS har också föreslagit att ett generellt ansvar att beakta dessa frågor bör ligga på den föreslagna social- och miljö- medicinska enheten i de län som har glesbygdsproblem.

Länstyrelsen i Norrbottens län förklarar att den delar utredningens upp- fattning att län sn yk t e rh e t snäm nde rna bör avvecklas utan att ersät- tas av något nytt organ och i stället helt gå upp i den föreslagna regionala organisationen. Länsstyrelsen i Kopparbergs län påpekar att länsnykter- hetsnämnderna inte uttryckligen nämns i slutbetänkandet. Länsstyrelsen utgår dock från att avsikten. som den kom till uttryck i principbetänkan— det. alltjämt kvarstår att de skall avvecklas och deras uppgifter övertas av länsstyrelserna. l sådant fall bör enligt länsstyrelsens mening även nämn- dens tillsynsfunktioner och förutsättningarna härför i princip oförändrade

Prop. 1979/sou 254

överflyttas till länsstyrelserna. l och för sig kan dock enligt länsstyrelsens mening ett behållande av länsnykterhetsnämnderna ifrågasättas med hän- syn till uppgifternas antal och vikt.

18 Besvär

Förslaget om en utvidgad rätt till förvaltningsbesvär har gett upphov till delade meningar bland remissinstansema. De remissinstanser som lämnar positiva eller övervägande positiva svar på förslaget är kam- marrätten i Göteborg. kammarrätten iSundsvu/l. länsstyrelserna i Kal- mar, Södermanlands och Västerbottens län. statens handikappräd. Kom- mturf'ärbtmdet, Uppsala. Helsingborgs. Malmo". Stenungsunds. Örebro. Gävle och Vilhelmina kommuner. Svenska nykter/tetsvt'trdsfärbtutdet. Handikappfärbundens t'entralkontmitte. Sveriges sot'ionotn/ärbund. LRF och statskontrollkommitten.

Negativa eller övervägande negativa till förslaget är rt'ksrevisionsverket. länsstyrelserna i Stockholms. Gotlands. Blekinge. Kristianstads. Skara- borgs, Värmlands och Gävleborgs län. JO. Boräs. Sko'vde. Vara. Grums. Västerås och Östersunds kommuner. Alkoholproblematikers riksorganisa- tion. De ltandikappades riksförbund och l-"äreningen Sveriges SOClulfllB- fer.

De remissinstanser som tillstyrker förslaget anser i allmänhet — i likhet med Helsingborgs och Malmö kommuner — att en utvidgad rätt till förvalt— ningsbesvär är av betydelse från rättssäkerhetssynpttnkt och stärker den enskildes ställning.

] kritiken mot förslaget förs i främsta rummet fram den uppfattningen att den föreslagna utvidgningen saknar verkligt innehåll. Några remissinstan- ser gör gällande att den frihet att utforma socialtjänsten efter lokala behov och önskemål. som ramlagstiftningen skall ge. beskärs genom besvärs- prövningen. Även annan kritik mot förslaget förs fram.

JO finner det i princip tilltalande att man utvidgar den enskildes möjlig- heter att anföra förvaltningsbesvär. men sätter i fråga bl. a. vilket värde den föreslagna besvärsrätten har. J(_) anför.

För den enskilde är förvaltningsbesvären otvivelaktigt ett mera effektivt medel att åstadkomma rättelse av ett felaktigt beslut. Emellertid synes bc- svärcn ofta komma att gälla frågor om fördelningen av ekonomiska resur— ser vilka inte förslår till att täcka alla behov. Man kan ifrågasätta vilket värde besvärsrätten i det fallet har för den enskilde. Jag ifrågasätter också om utredningen verkligen beaktat vilken mängd frågor som på detta sätt kan komma att föras in under förvaltningsdomstolarnas prövning. Som ex- empel kan nämnas att det i besvären åberopas rätt till bistånd i form av daghemsplats. social hemhjälp. färdtjänst. plats på ålderdomshem. osv. Ofta måste dessutom rätt till bistånd anses föreligga i denna typ av ären- den. Härigenom kommer ett stort antal rena köärenden inklusive frågor

Is) '_Il 'Jl

Prop. 1979/80: 1

om förtur. vilka tidigare kunnat överklagas endast genom kommunalbe- svär, att föras in under törvaltningsbesvärens tillämpningsområde. Det kan förutses att detta kommer att leda till mycket svåra utrednings— och avväg— ningsproblem för förvaltningsdomstolarna. .lag anser för min del att de praktiska konsekvenserna för domstolssidan måste analyseras ordentligt. En ytterligare komplikation uppkommer genom att besvärsrätten enligt 35 å formellt inte är begränsad till den vars bistånd är ifråga. Man kan där- för inte utesluta möjligheten att även andra än den närmast berörde kan komma att ha rätt att anföra besvär över vissa beslut rörande bistånd. Om ett flertal personer. vilka alla åberopar rätt till bistånd för att få daghems- plats. står i kö för plats och därefter en daghemsplats tilldelas exempelvis nr 8 i kön. torde detta sålunda kunna tolkas som att beslutet om tilldelning av plats gar emot de 7 framförvarande i kön. Samtliga dessa skulle då kun- na anföra förvaltningsbesvär över beslutet och åberopa sin egen rätt till bi- stånd. Enligt min uppfattning måste besvärsrätten begränsas mera än som skett i den föreslagna 35 s. om besvärsprövningen alls skall kunna fungera. Även sambandet med den föreslagna socialnämndslagen bör i detta sam- manhang uppmärksammas. l denna lag anges bl.a. att 14— 17 ååå förvalt- ningslagen skall tillämpas i alla ärenden som avser myndighetsutövning. Fördelning av daghemplatser m.m. anses av utredningen utgöra myndig- hetsutövning. Eftersom beslut av innebörd att någon går förbi andra i kön torde kunna överklagas av de förbigångna följer därav att dessa måste an- ses vara parter i ärendet och att kommunikation måste ske. Eftersom det rör sig om intresseavvägningar av ofta svårt slag torde det inte kunna häv— das att kommunikation kan underlåtas för att den skulle vara uppenbart obehövlig. Vidare har de berörda principiellt rätt till muntlig inställelse in- för nämnden.

Sammanfattningsvis konstaterar J(f) att den mycket allmänna formule- ringen av 5 & i förslaget till socialtjänstlag i förening med besvärsbestäm- melsen i 35 s knappast kan undgå att leda till stora svårigheter i rättstill- lämpningen. En begränsning av besvärsrätten skulle enligt JO lösa en del av dessa problem. Begränsning skulle t.ex. kunna göras beträffande möj- ligheten att anföra besvär över bistånd till annan och att anföra besvär över bagatellartade detaljer i kommunens handläggning.

Riksrevisionsverket anser att det finns anledning att ta upp frågan om det överhuvudtaget är meningsfullt med möjlighet att anföra förvaltningsbe- svär mot alla typer av beslut inom socialtjänsten som direkt rör den enskil- de individen. Besvärsrätten torde enligt verket i vissa fall bli en rättighet som inte har någon påtaglig reell innebörd. eftersom det många gånger på kort sikt kan finnas en resursrestriktion. Verket finner att det därför inom vissa serviceområden kan vara tillfyllest att kunna anföra kommunalbe- svär.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län konstaterar också att hänsyn skall tas till kommunens egna förutsättningar att lämna bistånd. När det gäller besvärs- prövningen kan denna således inte ske enbart med hänsyn till den enskil- des behov utan besvärsmyndigheten har också att beakta befintliga resur- ser i kommunen. Det är enligt länsstyrelsen svårt att förutse vad detta kan

Prop. 1979/80: ]

Is) 'Jl &

innebära—i den praktiska tillämpningen och vilka hänsyn som vid prövning- en kommer att väga tyngst. (.)m den enskildes hjälpbehov överstiger de ra- mar som kommunerna har lagt fast eller resurserna inom ett visst område är otillräckligt utbyggda anses dock besvärsinstitutet få en mycket begrän— sad betydelse. Länsstyrelsen påpekar vidare att rätten till bistånd inte av— scr några angivna insatser såsom fallet är enligt nuvarande ordning med so- cialhjälp enligt 12 & socialhjälpslagen. Besvärsmyndigheten måste därför först bedöma om rätt till bistånd föreligger och därefter pröva vilken hjälp- form som bäst tillgodoser den enskildes behov. Det ligger enligt länsstyrel— sen i sakens natur att en sådan besvärsprövning utan en bestämd avgräns- ning av "processförcmi'tlel" kan bli mycket komplicerad och omfattande. Eftersom ifrågavarande typ av mål till stor del kommer att gälla bedöm- ningar av mer eller mindre omedelbara hjälpbehov kan den tid som åtgår för besvärsmyndigheten att införskaffa tillräckligt beslutsunderlag komma att bli alltför lång för att besvärsinstitutet skall tjäna ett egentligt syfte.

Skövde kommun ställer sig ytterst tveksam till den föreslagna utvidg— ningen av besvärsrätten. Att först konstatera att rätt till bistånd i princip föreligger. men att sedan fastslå. att kommunens resurser f. n. ej medger att biståndet lämnas eller att. efter återförvisning. låta kommunen konsta- tera detta. måstc av en klagande närmast upplevas som ett hån. För både länsrätten och socialtjänsten innebär enligt kommunen en på föreslaget sätt utvidgad besvärsrätt en helt meningslös ökning av den administrativa bördan.

En konflikt vid besvärsprövningen mellan den enskildes rätt till bistånd och kommunens resurser påtalas också av bl.a. länsstyrelserrw i Gor- lands. Malmöhus. Älvsborgs. Örebro. Kopparbergs och Värmlands lätt. Örebro och Vilhelmina kommuner, Sociologiska institutionen vid Stock— holms universitet. Sveriges soeionomers riksjärbund och MSE/ärbundet. Några av dessa remissinstanser — bl.a. Sveriges socionomers riksförbund — hävdar att konflikten bör lösas genom att länsrättens prövning får omfat- ta endast de lagliga förutsättningarna för rätt till bistånd men däremot inte biståndets innehåll och omfattning.

Länsstyrelsen i Blekinge län anser att ett för kommunen förpliktande be- slut måste kunna genomföras om besvärsprövningen skall ha någon funk- tion att fylla. Länsstyrelsen finner att detta inte är möjligt med den utform- ning av besvärsrätten som har föreslagits. Liknande synpunkter förs fram av lättsstyrelserna i Kristianstads och Kalmar län. Länsstyrelsen i Stoek- holms län anser för sin del att det är helt uteslutet att anordna ett besvärs- förfarande i domstolsmässiga former för alla slag av bistånd. Enligt läns- styrelsen år det möjligt att man kan komma fram till en ordning som med- ger formliga besvär beträffande vissa angivna sociala förmåner. t. ex, rätt till ekonomisk hjälp genom socialbidrag. Däremot är länsstyrelsen främ- mande för att någon i form av förvaltningsbesvär skulle ktrnna "processa sig till" sådana sociala tjänster som daghemsplatser. social hemhjälp o.

Prop. 1979/80: 1 257

dyl.. där tillgången under lång tid sannolikt kommer att understiga efterfrå- gan och beviljandet av tjänster främst blir ett prioriteringsproblem. Snara- re finns det enligt länsstyrelsen skäl att överväga en utvidgning av det nu tillämpade förfaringssättet att enskilda formlöst framför klagomål till läns- styrelsen, som i egenskap av tillsynsmyndighet utreder saken och medde- lar sin uppfattning. utan att det regelmässigt behöver bli aktuellt med något åläggande.

Frågan om förhållandet mellan besvärsmyndigheternas prövning och kommunernas frihet att själva utforma socialtjänsten berörs av flera re- missinstanser. .

Kaminunförbundet varnar för risken att besvärsprövningen kan leda till styrande ingrepp i den politiska beslutsprocessen i kommunerna. Förbun- det vill därför understryka att länsrätten vid besvärsprövningarna tar hän- syn till takten i uppbyggnaden av kommunens resurser samt endast när det gäller ekonomiskt bistånd styr biståndets utformning och omfattning. Dessa begränsningar i länsrättens befogenheter bör enligt förbundets me- ning komma till uttryck i en kommande lagstiftning.

Föreningen Sveriges socialchefer pekar på att idén bakom ramlagstift- ningen är att kommunerna skall få stor frihet att utforma en socialtjänst som svarar mot lokala önskemål och behov. Varje försök från centralt eller regionalt håll att uniformera socialtjänstens innehåll skulle därför enligt föreningen strida mot intentionerna bakom lagförslaget. Enligt föreningens mening kommer det inte heller att kunna skapas förutsättningar för en rent rättslig prövning av innehållet i det bistånd socialnämnden lämnar. De av- vägningar som måste göras kommer i många fall att kräva mycket omfat- tande kunskaper om socialt arbete. Det kan gälla att väga olika terapifor- mer mot varandra eller att i en given situation avgöra om bistånd i hemmet är att föredra framför institutionsvård etc. Föreningens slutsats blir därför att länsrättens besvärsprövning bör inskränkas till att gälla rätten till bi- stånd.

JO anser att frågan om länsstyrelsens befogenhet att ålägga en kommun att vidta viss åtgärd i viss mån hänger samman med frågan om vidden av besvärsprövningen i frågor om rätt till bistånd. Av betänkandet framgår enligt JO inte klart hur detaljerad prövning som skall göras av förvaltnings— domstolarna. Man kan därför inte förutse i vad mån domstolarnas beslut kommer att ges sådan utformning att de genast kan läggas till grund för verkställighetsåtgärder. JO menar dock att det knappast är möjligt och inte heller lämpligt att en förvaltningsdomstol lämnar detaljerade föreskrifter om t.ex. social hemhjälp. Detta sktllle även kunna leda till konflikter med den kommunala självbestämmanderätten. I de flesta fall av bifall till besvär rörande bistånd kommer således enligt .lO uppenbarligen ytterligare bered- ning och beslut hos kommunen att bli nödvändiga. ] princip måste kommu- nen därvid anses skyldig att följa besvärsmyndighetens beslut. även om detta inte formulerats som ett åläggande för kommunen att vidta viss åt- 17 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr. 1. Del 8

Prop. 1979/80: 1 258

gård. Dessa frågor medför dock svåra avvägningar och torde dessutom i vissa fall kunna vara politiskt kontroversiella. Bcsvärsmyndighetens befo- genheter att i ärenden rörande bistånd besluta om konkreta åtgärder från kommunens sida bör därför enligt J():s mening preciseras i lagtexten.

Andra remissinstanser som betonar risken för konflikter med den kom- munala självbestämmanderätten är länsstyrelsen i Skaraborgs lätt. statens handikappråd. Borås. Örebro och Östersunds kommuner samt statskon- trollkommittén. Göteborgs kommun utgår från att besvärsmyndigheterna i sin prövning inte bara skall ta hänsyn till takten i utbyggnaden av kommu- nens resurser. utan även de allmänna riktlinjer som kommunen uppställer när det gäller t. ex. rätten till plats på daghem. till servicehus för äldre eller till annan vård.

Västerås kommun anser att de föreslagna reglerna på ett olyckligt sätt koncentrerar intresset kring den rättsliga bedömningen på bekostnad av vårdaspekterna.

Kommunförbundet faster uppmärksamheten på att antalet förvaltnings- besvär sannolikt kommcr att öka avsevärt. vilket kan medföra ökade krav på resurser till socialtjänsten. Länsstyrelsen i Västerbottens län och Hel- singborgs kommun är av samma uppfattning. Helsingborgs kommun anser att ett väsentligt merarbete kommer att bli följden genom kommunicering, delgivning och yttrande till länsrätt i betydligt ökad omfattning.

Endast ett mindre antal remissinstanser har berört frågan om gräns- dragningen mellan förvaltningsbesvär och kommunalbe- s v ä r.

Kammarrätten i Sundsvall anser att den föreslagna gränsdragningen är godtagbar. Även kammarrätten i Göteborg är positivt inställd till förslaget i denna del. Enligt kammarrätten bör svårigheterna att skilja mellan för- valtningsbesvär och kommunalbesvär inte överdrivas. Kammarrätten an- för i denna fråga.

Ifråga om besvär över beslut enligt 6 & står enligt utredningens förslag — i motsats till vad som gäller i dag beträffande beslut enligt 13 & social- hjälpslagen — endast kommunalbesvärsvägcn öppen för den missnöjde. Den prövning av besvär över beslut enligt 13 & socialhjälpslagen som kan ske i dag är i praktiken mycket begränsad och liknar i hög grad den pröv- ning som görs vid kommunalbesvär. Kammarrätten har därför inget emot att steget nu tas fullt ut och att beslut enligt 6 % skall kunna angripas endast kommunalbesvärsvägen. Utredningens förslag innebär att området för hjälp enligt 6 & kommer att bli mindre än enligt 13 å socialhjälpslagen. Där- med torde också antalet kommunalbesvär bli färre. Vidare måste beaktas att om klaganden försuttit tiden i fråga om anförande av kommunalbesvär det oftast torde vara möjligt att vända sig till socialnämnden för att få ett nytt beslut som kan bli föremål för besvär.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att den meningen kan hävdas att socialnämnden genom att beteckna hjälpen som bistånd enligt

Prop. 1979/80: 1

to '.II 0

6 %$ skulle kunna förhindra anförande av förvaltningsbesvär. Frågan huru- vida biståndet i ett visst fall är att hänföra till 5 å eller 6 & bör emellertid en- ligt länsstyrelsens mening i fall av besvär ankomma på besvärsmyndighe- tens prövning. Besvärcns formulering bör i första hand vara avgörande för om de skall handläggas som förvaltningsbesvär eller kommunalbesvär.

Några remissinstanser har en uttalad negativ inställning till den föreslag- na gränsdragningen och anser att denna bör övervägas på nytt. Länsstyrel- sen i Gävleborgs län finner det egendomligt att ärenden om socialtjänst skall kunna följa olika besvärsvägar. Länsstyrelsen anser vidare — liksom länsstyrelsen iJämtlands län — att förslaget leder till ett svårövcrskådligt system som ställer stora anspråk på precision i beslut och besvärshänvis- ningar. Länsstyrelsen i Uppsala län förutser betydande svårigheter med olika besvärsmöjligheter. Utrymmet för felbedömningar om biståndets ka- raktär och felaktiga besvärshänvisningar med åtföljande rättsförlustcr kommer enligt länsstyrelsen att bli stort. På hälsovårdens område har läns- styrelsen erfarenhet av att dessa farhågor är realistiska. Länsstyrelsen i Blekinge län är tveksam till gränsdragningen och framhåller att uppdel— ningen av bistånd enligt 5 & resp. 6 5 i förslaget till socialtjänstlag har angi- vits i allmänna ordalag. Samma åsikt förs fram av länsstyrelsen i Örebro lätt.

Kammarrätten i Göteborg förordar att frågan om den enskildes möjlig- heter att få till stånd ändring i avgiftsbeslut ägnas ytterligare upp- märksamhet och att möjlighet till förvaltningsbesvärsprövning av sådana beslut införs. Kammarrätten anför i denna fråga.

1 dag är det möjligt för den enskilde att begagna sig av förvaltningsbe- svärsvägen för att få ändring i beslut om avgift vid ålderdomshem. Utred- ningen anser att de principer som anges i kungörelsen om avgifter vid ål- derdomshem skall äga giltighet även i fortsättningen. men däremot innebär utredningens förslag att rätten att föra talan mot sådana avgiftsbeslut ge- nom förvaltningsbesvär tas bort. Kvar står kommunalbesvärsvägen. Nå- got skäl till varför denna ändring har gjorts har kammarrätten inte kunnat finna i betänkandet. Den besvärsprövning som i dag sker i mål om avgift vid ålderdomshem kan innefatta en prövning av såväl att den av kommu- nen fastställda avgiftstaxan har tillämpats riktigt som att reglerna i kungö- relsen om avgift vid ålderdomshem har följts. Enligt kammarrättens me- ning vore det en fördel om en liknande besvärsrätt som den beträffande ål- derdomshemsavgift tillerkändes den enskilde även i fråga om andra av- giftsbeslut. De riktlinjer som utredningen har föreslagit när det gäller upp- byggnaden av avgiftssystemet — särskilt kraven på en enhetlig bedömning och möjlighet till individuella hänsynstaganden i särskilda fall — talar ock- så för att det bör finnas en möjlighet till förvaltningsbesvärsprövning av avgiftsbesluten. Som utredningens förslag nu är utformat torde det bli be- gränsade möjligheter för den enskilde att få den avgift som debiteras ho- nom överprövad. Socialnämndens avgiftsbeslut i det enskilda fallet torde endast kunna angripas kommunalbesvärsvägen. Vägrar den enskilde att betala avgiften. kan socialnämnden föra talan vid allmän domstol för att få

Prop. 1979/80: 1 260

ut avgiften. Därvid torde domstolen kunna pröva en invändning från den enskilde om att avgiftstaxan inte har tillämpats riktigt och möjligen också en invändning om att skäl för individuella hänsynstaganden har förelegat. Det torde emellenid vara en mera praktisk ordning att sådana frågor över- prövas förvaltningshesvärsvägen. Därigenom uppnås bl. a. att den enskil- de kan få avgiftsdebiteringen överprövad i nära anslutning till att denna görs och inte tvingas gå vägen över betalningsvägran.

Av de remissinstanser som har yttrat sig i frågan om besvärsprö- van d e m y n d igh ct tillstyrker flertalet att länsrätten får denna funktion. Hit hör kammarrt'itten i Göteborg. länsstyrelserna i Uppsala. Göteborgs och Bohus. Skaraborgs. Kopparbergs. Jämtlands och Västerbottens län samt Svenska nykter/tetsvårdsfärbttttdet.

Kritiska mot förslaget är riksrei'isiottsrerket och länsstyrelserna i Kal— mar och Norrbottens län.

Kammarrätten i Göteborg vill utöver de skäl som utredningen har anfört för förslaget peka påatt man uppnår att även lekmän kommer att delta i av- görandena. Den kunskap och erfarenhet som nämndemännen kan förvän- tas tillföra domstolen bör enligt kammarrätten vara av värde inte minst i de mål som den nya socialtjänstlagen kommer att ge upphov till. Även läns- styrelsen i Göteborgs oeh Bohus lätt anser att medverkan av nämndemän vid besvärsprövningen är av väsentlig betydelse. Enligt länsstyrelsens me- ning bör något annat organ än länsrätten inte komma i fråga som besvärs- instans på länsnivä.. Den sakkunskap länsrätten för ifrågavarande ändamål behöver i sociala frågor och för att fortlöpande följa utvecklingen på det sociala området torde enligt länsstyrelsen få tillföras länsrätten från läns- styrelsens socialtjänstenhet. Länsstyrelsen i Västerbottens län understry- ker att hänsyn till rättssäkerheten leder fram till länsrätten som besvärs- prövande myndighet. Länsstyrelsen i Kopparbergs län finner att välgrun- dade skäl talar för den föreslagna lösningen. Länsstyrelsen trycker främst på önskemålet om större organisatorisk reda mellan olika myndigheter och deras funktioner. Även länsstyrelsen i Skaraborgs län är av uppfattningen att man når en bättre balans i uppgiftsfördelningen om länsstyrelsen får roll av enbart tillsynsmyndighet.

De remissinstanser som är kritiska mot förslaget förordar länsstyrelsen som besvärsprövande myndighet. Riksrevisionsverket framhåller att det vid besvärsprövningen många gånger kan bli fråga om att väga samman den enskildes behovssituation och kommunens möjligheter att tillgodose dessa behov. Det kan också bli aktuellt att göra en prioritering mellan olika personers behov inom givna resursramar. För att rätten skall kunna göra de skälighetsbedömningar det är fråga om krävs många gånger såväl social och medicinsk sakkunskap som kunskap om servicenivå och resurser i den aktuella kommunen och ijämförbara kommuner. Sådan kunskap finns inte naturligen hos länsrätten. En stark och konsekvent betoning av den enskil- des behov vid besvärsprövningen skulle enligt verket innebära, att sådana

Prop. 1979/80: 1 261

krav kan ställas på kommunerna att dessa kan aktualiserat frågan om ytter- ligare statligt stöd för att kunna fullgöra de ålagda uppgifterna. [ ett sådant perspektiv är regeringen enligt verkets uppfattning en mer naturlig sista besvärsinstans än regeringsrätten. vilket i sin tur skulle tala för länsstyrel- sen i stället för länsrätten som första instans.

Länsstyrelsen i Kaltnar län betonar att länsstyrelsen redan är besvärs- instans och har befattningshavare med erfarenhet och kompetens för upp- giften bl. a. till följd av tillsynsutövningen. Ett genomförande av utredning- ens försiatj skulle innebära att tillsynsutövningen och besvärsprövningen skulle behandlas av skilda myndigheter. Länsstyrelsen anser att detta inte är rationellt. allra helst som en besvärsprövning i sig innefattar tillsyns- funktioner.

Länsstyrelsen i Norrbottens lätt är av den uppfattningen att bistånd som i första hand avser att hjälpa den enskilde över eventuella svårigheter inte nödvändigtvis måste prövas i domstolsmässig ordning. De handläggnings- problem en sådan ordning kan medföra torde enligt länsstyrelsen inte upp- vägas av eventuella fördelar ur rättssäkerhetssynpunkt. Länsstyrelsen un- derstryker att man bör eftersträva att frågor om socialt bistånd i första hand skall handläggas efter sociala metodprinciper. Detta leder enligt läns- styrelsen fram till att den besvärsprövande funktionen bör ligga hos läns- styrelsen.

Flera remissinstanser har tagit upp till diskussion frågan om möjlighet till återförvisning av ärende från länsrätten till socialnämnden. Läns- styrelsen i Uppsala län är av den uppfattningen att länsrätten vid bifall till besvären vanligtvis bör återförvisa ärendet till socialnämnden för ny pröv- ning såvitt avser formerna för biståndet. Enligt länsstyrelsen är detta en naturlig följd av en domstolsprövning som huvudsakligen bör avse rättsfrå- gor. — Övriga remissinstanser som har tagit ställning i frågan är dock nega- tivt inställda eller tveksamma till en liberal tillämpning av möjligheten till återförvisning.

Katnmarrätten i Sundsvall anser att den föreslagna utformningen av 5 å i socialtjänstlagen inte sällan kommer att tvinga de besvärsprövande myn- digheterna att återförvisa ärendet till socialnämnden. Enligt kammarrätten inrymmer en sådan ordning flera olägenheter. Förutom den extra tidsut- dräkt en återförvisning innebär kommer klaganden att ånyo vara beroende av socialnämndens prövning av hans framställning om bistånd. Kammar- rätten påpekar att förvaltningsbesvärsinstitutet i den utformning det har enligt gällande rätt innebär att den besvärsprövande myndigheten i princip skall kunna sätta ett annat beslut i det överklagades ställe. Med den av ut- redningen valda konstruktionen kan förvaltningsbesvärsinstitutet sägas få en innebörd liknande kommunalbesvärens. Enligt kammarrättens mening torde vidare fall kunna inträffa där socialnämnden vidmakthåller ett tidiga— re beslut med samma motivering som tidigare. Om utredningens förslag till utformning av besvärsbestämmelsema skulle leda till en ökad användning

Prop. 1979/80: 1 262

av återförvisningsinstitutet ökar därmed också risken för att en besvärs- myndighets beslut till en klagandes fördel ej kommer att medföra något för klaganden gynnande beslut från socialnämnden. Detta är enligt kammar- rättens mening inte acceptabelt ur rättssäkerhetssynpunkt. Lagstiftnings- arbetet bör i stället inriktas på att försöka skapa bestämmelser som så noggrant som möjligt anger vad som faller inom området för förvaltnings- besvär för att undvika att återförvisning av ärenden måste tillgripas i hög utsträckning.

Även länsstyrelsen i Kopparbergs län finner att ett ökande antal återför- visningar innebär ett avsteg från gängse uppfattning av förvaltningsbe- svärsinstitutet. Frånsett denna mera principiella synpunkt anser länssty- relsen att man av en besvärsmyndighet vid bifall till besvär bör kunna krä- va besked rörande den praktiska innebörden av detta genom uttryckligt angivande av summor eller åtgärder.

TC () och Sveriges socionomförbund anser att länsrätten endast skall kunna fatta nytt beslut eller lämna besvären utan åtgärd. "Som skäl för den- na uppfattning anges att besvärsinstansen endast på så sätt ges möjlighet att svara för en likartad behandling av ärenden i olika kommuner. Sveriges kommunaltjänstemannaförbund ger uttryck för samma uppfattning. Även Helsingborgs kommun har en negativ inställning till återförvisningsmöjlig- heten.

Några remissinstanser betonar värdet av in fo r m a t i o n o m lä n s rät - tens beslut och uppföljning av dessa.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser att avskrift av beslut bör tillställas länsstyrelsen som i egenskap av tillsynsmyndighet bör följa ärendet. Läns- styrelsen bör också ges befogenhet att som allmänt ombud ta upp frågan igen i domstolen om socialnämnden inte följer domstolens i beslutet uttala- de intentioner eller underlåter att ge erforderligt bistånd. Länsstyrelsen i Gävleborgs län trycker på behovet av att snabbt kunna sprida information om utvecklingen. I detta syfte bör länsrätternas beslut i besvärsärenden kontinuerligt sändas över till socialstyrelsen. Efter bearbetning och sam- manställning kan denna information lämpligen förmedlas till kommunerna via den regionala konsulentorganisationen. Västerås kommun är av den uppfattningen att man kan förutse en ovisshet om innebörden av rätten till bistånd. Kommunen finner det därför angeläget att besvärsinstansernas prejudicerande utslag snabbt når ut till kommunerna och menar att detta är en uppgift för tillsynsmyndigheterna.

Prop. 1979/80: 1 263

19 Social nämnd

19.] Allmänna synpunkter

Det avsnitt i utredningens betänkande som behandlar social nämnd har kommenterats endast av ett fåtal remissinstanser. Men även om få remiss- instanser har visat intresse för avsnittet. så har några av dessa behandlat utredningens överväganden och förslag desto utförligare. Detta gäller JU. Kommunförbundet. några av de större kommunerna och Sveriges socio— nomers riksförbund. Kritiken är övervägande positiv, även om en del re- missinstanser i vissa frågor har en uppfattning som avviker från utredning- ens. Önskemål om klarlägganden eller ytterligare överväganden på ensta- ka punkter kommer också fram i remissvaren.

19.2 De sociala nämnderna

[9.2.1 Socialnämnd och social distriktsnämnd

Socialutredningens uppfattning. att huvudansvaret för socialtjänsten skall läggas på en obligatorisk nämnd — socialnämnd — samt att kommu- nernas möjlighet att inrätta sociala distriktsnämnder för bestämda geogra- fiska områden bör bibehållas. delas av de flesta remissinstanser som kom- menterar frågan. Några enstaka remissinstanser lämnar förslaget utan er- inran. men ingen remissinstans är negativ till denna del av betänkandet. På enstaka punkter har dock vissa av remissinstansema en uppfattning som avviker från utredningens. Följande remissinstanser uttalar ett uttryckligt stöd för förslaget: brottsförebyggande rådet. socialstyrelsen. statskonto- ret, länsstyrelserna i Uppsala. Jänköpings. Göteborgs och Bohus och Västerbottens län. Kalmar. Helsingborgs. Malmö, Vara. Karlstads. Öre- bro, Vilhelmina. Luleå OCh Kramfors kommuner, Sveriges socionomför- bund. Sveriges socionomers riksförbund. Sveriges läkarförbund. TCO samt LRF.

Socialstyrelsen framhåller att när det gäller den sociala nämndorganisa- tionen ansluter sig styrelsen till förslaget om en socialnämnd med ett sam- lat ansvar för det sociala arbetet. Detta motiveras framför allt av hänsyn till arbetet med de övergripande frågorna. När det däremot gäller praktiskt arbete och beslut i avgränsade frågor anser styrelsen att det är bra om det politiska inflytandet delas av många och om en decentralisering inom kom- munerna blir möjlig. Styrelsen tillstyrker därför förslagen om distrikts- nämnder i kommunerna.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser att socialutredningens förslag om en socialnämnd och i förekommande fall sociala distriktsnämnder. såsom en för kommunerna obligatorisk organisation. är helt i linje med den utveck- ling som föregått utredningens betänkande. Förslaget stämmer också väl överens med den organisation som tillämpas i de flesta kommuner sedan

Prop. 1979/80: 1 264

flera år. Ingenting talar för att det vore något att vinna på att återgå till en organisation med funktionsnämnder inom socialtjänsten. Ett ytterligare skäl mot återgång är att konsulentverksamheten vid länsstyrelsen numera integrerats. I likhet med utredningen finner länsstyrelsen att bestämmelser om kommunstyrelse generellt bör bli tillämpliga på socialnämnden.

Kalmar kommun tillstyrker förslaget att i varje kommun skall finnas en socialnämnd samt att fullmäktige skall ha möjlighet att besluta om två eller flera distriktsnämnder. Kalmar kommuns socialvård har sedan år l97l prövat en organisation med social centralnämnd och två distriktsnämnder. En allmän uppfattning är att den prövade organisationen är mycket ända- målsenlig både från de förtroendevaldas synpunkt och med hänsyn till de aspekter förvaltningsorgamsationcn företräder.

Uppgifter om goda erfarenheter av att ha socialtjänsten organiserad på det sätt som lagen den 5 juni [970 om social centralnämnd m. m. ger möj- lighet till framkommer också i andra remissvar. främst från kommuner.

I en utförlig kommentar till denna del av betänkandet pekar Helsing— borgs kommun på att utredningens förslag innehåller vissa nyheter. Sålun- da bctonas distriktsnämndernas möjlighet att spela en mer aktiv roll i det uppsökande och förebyggande arbetet. Distriktsnämndernas kunskap om distriktet. som bl. a. grundas på erfarenheter från det individuella stöd- och hjälparbetet kan utnyttjas vid medverkan i samhällsplaneringen och det övriga förebyggande arbetet inom distriktet. Även om socialnämnden har det samlade budgetansvaret. kan distriktsnämnderna av socialnämnden ges uppdrag som rör t. ex. budgetberedning samt behovs- och resursinven- teringar. Med utgångspunkt i två viktiga begrepp helhetssyn och närhet är kommunen mycket positiv till de vidgade arbetsuppgifter som distrikts- nämnderna ges i förslaget. Förslaget möjliggör dels en aktivering av di- striktsnämnderna. dels en djupare förankring av ärendena hos såväl social- arbetarna som invånarna i distriktet. Den nuvarande tillämpningen av la- gen om social centralnämnd har i detta avseende lämnat mycket övrigt att önska. Utredningen har dock ej berört konsekvenser för förvaltningsorga- nisationens struktur. [ och med att distriktsnämnderna tilldelas ansvaret för alla enskilda ärenden — om inte fullmäktige beslutar annat — dvs. även för bamomsorg. äldre- och handikappomsorg måste förvaltningsorganisa- tionen distriktsindelas och samtliga programområden måste ha samma di- striktsindelning. Med en sådan förvaltningsorganisation synes det mycket komplicerat att behålla uppdelning i socialavdelningar och serviceavdel- ningar med linjeansvar för hela kommunen. Det torde vara nödvändigt att till distriktsnämnderna knyta en förvaltningsorganisation med ett samman- hållet ansvar för socialtjänsten inom distriktet. Därigenom tillgodoses ock- så helhetssyn och kravet på närhet bäst. Genom en sådan organisation ak- tualiseras i än högre grad vilka specialistfunktioner som skall finnas och deras organisatoriska tillhörighet. Kommunen anser att dessa frågor bör ägnas särskild uppmärksamhet i det fortsatta arbetet.

Prop. 1979/80: 1 265

Malmö kommun biträder uppfattningen att det bör vara ett obligatorium att en nämnd skall ha huvudansvaret för kommunens socialtjänst samt att när så erfordras särskilda distriktsnämnder skall kunna inrättas. Förslaget bör ses som en konfirmation av nu gällande ordning. [ huvudsak hör också den ordningen gälla. att iden mån distriktsnämnder inrättas skall de befat— ta sig med enskilda ärenden men därutöver ha möjligheter till insatser vad avser bl.a. förebyggande och uppsökande insatser i vid bemärkelse. Di— striktsnämnden skall alltså hos socialnämnden. utöver att vara direkt re- missinstans. kunna aktualiscra angelägna sociala frågor och problem som förekommer inom distriktet.

Enligt Luleå kommun underlättas socialvårdens nuvarande utveckling mot en utvidgad helhetssyn av lagen om social centralnämnd. Det är därför riktigt att lagen blir obligatorisk. likaså att kommunema får fortsatt möjlig- het att inrätta distriktsnämnder. Dessa kan vara nödvändiga i de stora kommunema. Socialtjänsten får emellertid organisatoriska konsekvenser. De förtroendevalda skall företräda helhetssynen och ha det övergripande ansvaret för verksamheten. Nämnden måste inrätta sig därefter. Politiker- na måstc också genom deltagande i styr- och ledningsgrupper vara med i förberedelser av beslut samt i utvecklingsarbete och verkställighetsåtgär- (ler av mera betydande omfattning. [ dessa sammanhang blir specialise— ringen och dctaljeringsgraden hög. Också väljarna begär besked om detal- jer från förtroendevalda.

Kommunen framhåller också att bland de anställda föreligger olika slag av specialisering. Ytterligare uppdelning av arbetsuppgifterna bör hållas tillbaka. Personalens kompetens måste fortlöpande vara på en hög nivå bl. a. genom information och utbildning. Dess medverkan i samhällsplane- ringen förutsätter också att man sinsemellan har god kännedom om social- förvaltningens totala vård- och behandlingsarbete. resurser och stadig praxis inom delområdena.

Enligt Föreningen Sveriges socialchefer ter det sig konsekvent att. mot bakgrund av socialtjänstens utökade ansvar och befogenheter vad gäller strukturinriktade insatser såsom medverkan i samhällsplaneringen, uppsö- kande verksamhet och arbete mcd sociala problem i samhället. också de sociala distriktsnämnderna. där sådana är inrättade, får ett ökat inflytande även på dessa mer allmänt sociala frågor inom det geografiska verksam— hetsområdet. Frågan om kommunernas möjligheter att organisera sin verksamhet efter det praktiska behovet och med minsta möjliga byråkrati har uppmärksammats i olika statliga utredningar under senare tid. Av för- arbetena till den nya kommunallagen framgår att det varit statsmakternas strävan att så långt möjligt överlåta till kommunerna själva att avgöra hur fördelningen av vissa frågor mellan olika kommunala organ skall ske. Även om de sociala distriktsnämnderna inte har åsyftats i detta samman- hang. är det uppenbarligen så att de grundläggande tankegångarna om minskad statlig detaljreglering och ökad frihet för kommunerna att anpassa

Prop. 1979/80: 1 266

sin organisation efter det praktiska behovet även i hög grad gäller beträf- fande förhållandet mellan socialnämnd och sociala distriktsnämnder. För- eningen anser därför att det är angeläget att kommunfullmäktige ges befo- genhet att, om man så önskar. tilldela distriktsnämnderna beslutanderätt även i andra frågor än sådana frågor som berör enskild person.

Sveriges .rueionrnners riksförbund instämmer i utredningens förslag. att möjligheterna att behålla de specialiserade nämnderna för nykterhetsvård. socialhjälp och barnavård bör slopas. Huvudansvaret bör ligga på en obli- gatorisk nämnd kallad socialnämnd med möjlighet att inrätta sociala di- striktsnämnder.

På ett avgörande avsnitt avviker dock förbundets uppfattning från utred- ningens. Förbundet anser inte att sociala distriktsnämnden skall "ha till uppgift att befatta sig med ärenden rörande enskilda personer". lnom övri- ga vårdsektoreri samhället är det givet att anställda inom området — läka- re och sjukvårdspersonal inom hälso- och sjukvård. lärare inom skolan. förskollärare och övrig personal inom barnomsorgen. institutionspersonal inom åldringsvården — beslutar beträffande vård- och behandlingsinsat- ser. I takt med att alltfler tjänstemän vid samverkan mellan myndigheter skall erhålla insyn i och medverka vid beslut i enskilda ärenden måste tjänstemännen tillföras beslutanderätten. Det är därför nödvändigt att so- cialtjänstens anställda äger besluta i alla frågor rörande den enskilde — na- turligtvis så långt möjligt i samverkan med denna. Förbundet menar att det är viktigare att politikerna ägnar sin tid till övergripande och förebyggande frågor. Socialtjänstens medverkan i samhällsplaneringen kommer särskilt att ställa ökade krav på förtroendemännens engagemang och intresse för principiella frågor. Detsamma gäller utredningens intentioner om ökad samverkan mellan olika samhällsorgan.

Förbundet anser vidare att ansvarsfördelningen mellan socialnämnden och sociala distriktsnämnden bör kunna decentraliseras mer än vad utred- ningen föreslår. Det gäller bl.a. övergripande frågor inom distriktet och möjligheter att ställa förslag och yrkanden direkt till fullmäktige. Ökad be— slutanderätt bör som en konsekvens föras över från distriktsnämnden till tjänstemännen — via författning och inte genom delegation.

Vad som enligt förslaget kan förefalla tveksamt är enligt Varbergs kom- mun att distriktsnämnderna. trots att de får betydligt större befogenheter än i dag beträffande t. ex. barnomsorg och äldreomsorg. inte skall få göra egna framställningar till kommunfullmäktige. Det hade kanske varit natur- ligare att ge dem en ställning som liknar annan fakultativ nämnd. som t. ex. fritidsnämnden. för vars verksamhet. trots att den är självständig. social- nämndens övergripande ansvar skall gälla.

IO.2.2 Kommunens befogenhet att organisera socialtjänsten Utredningens ståndpunkt, att kommunens befogenheter såvitt avser or- ganisationen av socialtjänsten bör knytas än till indelningen i strukturinrik-

Prop. 1979/80: 1 267

tade. allmänt inriktade och individuellt inriktade insatser på så sätt. att det i de två första hänseendena bör stå kommunen fritt att överlåta åt särskilt organ att handha vissa uppgifter. dock med ett övergripande ansvar för so- cialnämnden. medan verksamheten inom det individuella stöd- och hjälp- arbetet bör ankomma på socialnämnden ensam eller i förekommande fall på social distriktsnämnd. kommenteras av remissinstansema.

Socialstyrelsen anser att det kan bli avgörande för hur innehållet och metoderna för socialvårdens medverkan i samhällsplaneringen utvecklas om de politiska besluten för det sociala arbetet fattas i en nämnd eller är spridda bland flera nämnder. Styrelsen anser därför att det inte bör finnas möjlighet att bilda fakultativa nämnder för verksamheter som omfattas av socialtjänstlagen.

Brottsförebyggande rådet finner att frågan om ansvarsfördelningen mel- lan socialnämnden och vissa fakultativa nämnder. t. ex. fritidsnämnden in- te har klarlagts tillräckligt av utredningen. Som huvudprincip anges att so- cialnämnden skall ha ett övergripande ansvar för hela socialtjänsten. såle- des även för sådana verksamheter som bedrivs av fakultativa nämnder inom socialtjänstlagens kompetensområde. Kommunen kan visserligen uppdra åt annat organ än socialnämnden att fullgöra uppgifter inom vad ut- redningen defmierar som strukturinriktade eller allmänt inriktade verk- samheter. t.ex. inom barna- och ungdomsvården. Socialnämnden skall dock hos kommunen göra anmälan om uppgifterna handhas på ett sätt som inte svarar mot de för verksamheten angivna syftena. Detta är enligt rådet en alltför passiv ansvarsfunktion. En stor del av den allmänt förebyggande och uppsökande verksamheten för barn och ungdom bedrivs i dag av såda- na fakultativa nämnder (fritidsnämnd. skolstyrelse. kulturnämnd etc.). [ konsekvens med den s. k. sociala helhetssynen bör verksamheter. som rik- tar sig till barn och ungdomar med mer eller mindre uttalade tecken på per- sonliga problem. bedrivas inom socialtjänsten med ett direkt ansvar för so- cialnämnden. Nämnden bör följaktligen ha ansvar även för planering och genomförande av förebyggande och uppsökande verksamhet för barn och ungdom så snart socialt stödjande åtgärder kommer in i bilden.

[ ett omfattande yttrande gör Kommunförbundet en granskning av för- slaget från rättslig synpunkt. Förbundet anför att den grundläggande prin- cipen för all nämndförvaltning — oavsett om den är fakultativ eller special- reglerad — är att den är odelbar. Samtliga nämnder är sidoställda. en nämnd kan ej utan lagstöd överordnas en annan. Undantag härifrån finns i lag t.ex. när det gäller kommunstyrelsens "övergripande" ansvar och i fråga om sociala distriktsnämnder. Tillsätter man alltså en särskild nämnd för vissa uppgifter inom t.ex. fritidsverksamheten. bamomsorgen eller äldreomsorgen kommer inte socialnämnden att ha något övergripande an- svar utan uttryckligt lagstöd. Socialutredningens ställningstaganden i den- na fråga är alltså tveksamma från kommunalrättslig synpunkt. Någon lag- regel som ger socialnämnden rätt att göra ”anmälan” finns ej. om man

Prop. 1979/80: 1 268

bortser från socialnämndens möjlighet att "göra de framställningar som nämnden finner påkallade".

Möjligheter att överllytta ärenden till annan nämnd synes enligt 2 & 2 st förslaget till socialnämndslag inte gälla uppgifter som direkt framgår av so- cialtjänstlagen. Detta bör enligt förbundet — liksom hittills — beaktas uti- från önskemålet om att kommunerna fritt kan bestämma över organisatio- ncn även om barnomsorgen ur ett socialpolitiskt perspektiv närmast hör hemma inom socialtjänsten.

Mellan institutionsstyrelser och sociala distriktsnämnder finns enligt förbundet flera olikheter. En institutionsstyrelse har alltid ett självständigt budgetansvar och kan själv göra framställningar till fullmäktige (jfr 2 kap. l5 KL). En institutionsstyrelse är formellt sidoställd med socialnämnden. Möjligheterna att låta social distriktsnämnd vara "institutionsstyrelse” — vilket socialutredningen tycks förutsätta — synes tveksamma även om det- ta kan te sig önskvärt. Någon geografisk funktionsfördelning på nämndsi- dan är omöjlig utan lagstöd. Distriktsnämnderna har sådant lagstöd. men ej institutionsstyrelserna.

1 6 & förslaget till socialnämndslag är avsikten bl.a. att kunna låta social- nämnden handlägga ärenden om intagning i förskola och sedan delegera denna ärendetyp. Någon spärr för att fullmäktige just skulle lägga denna uppgift på socialnämnden finns inte. Formellt synes fullmäktige kunna föra över denna uppgift på vilken nämnd som helst. anför förbundet.

Uppsala kommun biträder utredningens synpunkter och förslag men un- derstryker att om t. ex. fritidsfrågorna förs över till annan särskild nämnd så är det den nämnden som inför fullmäktige skall ha det fullständiga an- svaret beträffande budget och verksamhet. Dctta innebär en avvikelse från utredningens mening att socialnämnden även här skall vara den ytterst an- svariga instansen.

Malmö kommun anför att beträffande strukturinriktade och allmänt in- riktade insatser bör det. enligt socialutredningen. stä kommunen fritt att överlåta särskilda uppgifter åt annat organ (fakultativa nämnder). dock att det övergripande ansvaret kvarstår för socialnämnden. Kommunen biträ- der denna princip för ansvarsfördelning. dvs. socialnämndens rätt att hos kommunstyrelse/kommitnfullmäktige göra de framställningar eller anmäl- ningar som är motiverade utifrån det förhållandet att kommunen skall kun- na besluta om åtgärder utifrån sitt yttersta ansvar för den enskildes sociala situation. Det behövs dock ytterligare klarlägganden om gränserna för an- svar och befogenheter.

Göteborgx kommun noterar med tillfredsställelse att utredningens lag- förslag lämnar stort utrymme för kommunen att välja olika organisatoriska lösningar för sin socialtjänst. Administrativa uppgifter kan således enligt förslaget föras över från socialnämnden till distriktsnämnd eller till annan kommunal nämnd. Detta innebär en flexibilitet som gagnar en utveckling mot ökad effektivisering av den kommunala förvaltningen. Kommunen ef-

Prop; 1979/80: 1 269

terlyser dock klarläggande motivuttalanden. som visar att en fakultativ nämnd såsom t. ex. fritidsnämnden inom ramen för sitt reglemente har det direkta ansvaret inför kommunfullmäktige för verksamheten i fråga.

Västerås kommun framhåller att inget hindrar att en kommun uppdrar åt annat organ att handha vissa uppgifter såsom skett i Västerås beträffande barnomsorgen och fritidsverksamheten. Socialnämnden skall dock ha "ett övergripande ansvar" för dessa verksamheter och "hos kommunen göra anmälan om uppgifterna handhas på sätt som inte svarar mot de för verk- samheten angivna syftena”. Bestämmelserna om t. ex. besvär. handlägg- ning av ärenden. sekretess och tystnadsplikt gäller då också för dessa fa- kultativa organ. Enligt kommunens mening vore det värdefullt om de när- mare föreskrifter. som kan komma att utfärdas om dessa många gånger komplicerade frågor. tar hänsyn till att organisationen av socialtjänsten i vissa kommuner avviker från det normala.

Falu kommun ställer sig mycket tveksam till att det övergripande ansva- ret för en fakultativ nämnd. t. ex. fritidsnämnd. skall ligga hos socialnämn- den.

Sveriges socionomers riksförbund påpekar att enligt socialutredningen bör det stå kommunen fritt att i fråga om generellt förebyggande insatser överlåta åt särskilt organ att handha vissa uppgifter. Socialnämnden skall dock fortfarande ha ett övergripande ansvar. Förbundet tillstyrker princi- pen men anser att utredningen inte tillräckligt angivit hur det övergripande ansvaret skall tillämpas på sådana fakultativa nämnder.

19.3 Nämndens sammansättning m. m.

Endast ett fåtal av remissinstansema kommenterar en eller flera av de frågor som utredningen tar tipp under kapitlet nämndens sammansättning m.m. Några remissinstanser. bl. a. Malmo". Örebro och Vilhelmina kont- muner. tillstyrker helt kortfattat utredningens överväganden och förslag. medan ett par remissinstanser lämnar dem utan erinran.

l9.3.l Val av ledamöter

Håbo kommun framhåller att antalet ledamöter varierar från kommun till kommun. Antalet överskrider vanligtvis. såsom utredningen påpekar. betydligt det lagstadgade minimiantalet fem. Att det är önskvärt att snara- re öka än minska de förtroendevaldas antal i den kommunala verksamhe- ten är sedan länge väl känt.

Sveriges socionomers riksförbund instämmer i förslaget som ger kom- munen möjlighet att bestämma antalet ledamöter till minst fem och som gör nya kommunallagens bestämmelser tillämpliga. Förbundet tillstyrker också utredningens förslag om att det i lagen inte skall finnas bestämmel— ser om könsfördelning eller yrkesrepresentation.

Sveriges läkurj'tfirlmnd påpekar att vid val av ledamöter till nämnden bör

Prop. 1979/80: 1 370

kommunfullmäktige ha i åtanke. att uppdraget kräver stora tidsinsatser förutom det personliga engagemanget.

l9.3.2 Expert/nedverkun

Den enda remissinstans som kommenterar detta avsnitt är länsstyrelsen i Vr'isterbottens län. I sitt svar framhåller länsstyrelsen endast att det synes lämpligt att socialnämnden själv får avgöra när behov av expert (jurist. psykolog. läkare m.fl.) föreligger.

19.3.3 Innehållet iprolokoll

Även detta avsnitt kommenteras endast av ett fåtal remissinstanser. Länsstyrelsen i Västerbottens län finner det naturligt att samma regler för protokoll gäller för samtliga kommunala nämnder och Kmnmmzförbundet påpekar att i fråga om protokollsreglerna uppstår risken att man får rätt att avstå från att rösta i ärenden om myndighetsutövning genom att regeln i 2 kap. 22 & KL också kommer att gälla nämnd.

Helsingborgs kommun tillstyrker att kommunallagens regler om hur protokoll förs skall tillämpas utan de undantag som i dag finns i sociala vårdlagarna.

Sveriges socionomers riksförbund delar utredningens uppfattning att i socialnämndslagen endast behöver göras en hänvisning till kommunalla- gens bestämmelser om protokoll.

Socialstyrelsen anser att delegation av ärenden från socialnämnden och distriktsnämnden bör ske i första hand till enskilda tjänstemän. Genom en delegation till tjänstemän åstadkommer man en förenkling för hjälpsökan- de och bidrar till en förändring av socialarbetarnas roll och funktion. Om de förtroendevalda i ökad omfattning kan avlastas detaljfrågor ökar också deras möjligheter att öva inflytande över planering och inriktning av verk- samheten.

Länsstyrelsen i K oppurbergs län erinrar om att den redan i 1975 års ytt- rande påtalade behovet av uttryckliga och klara regler för hela dokumenta- tionen av delegationsbeslut. Utredningen har emellertid i sitt slutbetänkan-

Prop. 1979/80: 1 271

de ej tillgodosett detta önskemål i vidare mån än att under 35.4.2 anges att beslut som fattas med stöd av delegation är i alla hänseenden att anse som ett av nämnden själv fattat beslut. Härtill lägger utredningen några i och för sig viktiga upplysningar rörande besvärsordningen. Länsstyrelsen an- ser att frågan om utformning m.m. av dclegationsbcslut alltjämt kräver större uppmärksamhet än vad utredningen gett den. Länsstyrelsen föror— dar att bestämmelser i ämnet får inflyta i varje fall i någon form av tillämp- ningskungörelse om det av någon anledning inte kan ges utrymme härföri själva socialnämndslagen.

JO påpekar att det inte är tillåtet för social distriktsnämnd att delegera beslut om ansökan till länsrätt om vård enligt förslaget till lag med särskil- da bestämmelser om vård av underårig samt att tiden för sådan ansökan i princip är begränsad till 14 dagar när omedelbart omhändertagande skett. Det kan förutses att denna reglering kommer att leda till mycket stora svå- righeter för socialnämndema. Följden av att ansökan görs för sent — t. ex. för att kommunikationen av utredningen dragit ut på tiden — är att det om— händertagna barnet måste återlämnas till föräldrarna. Det säger sig självt att detta kan vara mycket olämpligt. om t.ex. barnmisshandel konstate- rats. JO anser att denna risk måste elimineras. vilket i viss utsträckning kan ske genom en bestämmelse om interimistisk beslutanderätt för ordfö- randen eller annan. Även tidsfristen måste emellertid övervägas närmare.

Enligt Kommunförbundet gäller i fråga om delegation samma regel för anmälningsskyldighet som i fråga om kommunstyrelsen (jfr prop. l975/76: 187-). I och för sig är detta naturligt. men frågan är hur kommun- styrelseregeln skall tolkas. De jämkningar som skett i propositionen pekar på ett krav på individuell anmälningsskyldighet i varje ärende. vilket av ad- ministrativa skäl är orimligt särskilt inom socialsektorn med dess många delegationsärenden. Som framhållits i kommunallagens förarbeten är det viktigaste för nämndens del kontroll- och informationsbehovet och detta bör man klara Stickprovsvis. Enligt förbundet bör denna fråga klarläggas ytterligare.

Förbundet anser att gränserna för vad som avses med delegation i prin- eip bör bedömas efter samma kriterier över hela den kommunala sektorn och erinrar därför om vad konstitutionsutskottet (KU 1976/77: 25) anfört i denna fråga. Delegationen avser alltså i första hand beslut som får själv- ständigt överklagas. Detta bör beaktas i lagstiftningsarbetet.

Malmö. Helsingborgs och Kalmar kommun tillstyrker utredningens för- slag vad gäller möjligheterna till delegation och den begränsning av rätten till delegation som utredningen föreslår.

När det gäller fördelningen av uppgifter mellan socialnämnd och di— striktsnämnd ifrågasätter Örebro kommun om inte större möjligheter bor- de finnas att delegera administrativa uppgifter. Enligt kommunen borde kommunerna ha fullständig frihet att fördela uppgifter mellan socialnämnd och distriktsnämnd.

Prop. 1979/80: 1 272

Håbo kommun finner att den nya kommunallagen ger fullmäktige möjlig- het att i ökad omfattning delegera beslutanderätten i grupper av ärenden. Kommunen instämmer i utredningens principer om att omfattning av dele- gationsrätten inte skall begränsas utan bibehållas och i viss omfattning även utökas. Viktigt är även att kommunerna själva bestämmer hur dele— gationsreglerna skall tillämpas. En strävan måste vara att de förtroende- valda utformar principerna för arbetet samt utformar målen. som skall väg- leda förvaltningsmyndigheterna när de verkställer besluten.

Enligt Sundsvalls kommun bör en långt driven delegation av beslutande- rätten gynna kontinuiteten i behandlingsarbetet. En sådan långtgående de- legation fordrar doek. för att tillgodose kravet på demokrati. att riktlinjer utformas för socialtjänstens olika verksamhetsgrenar.

Sveriges socionomers riksförbund anser att ärenden. som föreslås kunna beslutas av ordförande (speciellt lag med bestämmelser om vård av under- årig ä 7) skall kunna föras till tjänsteman i ansvarig ställning inom social- tjänsten. t. ex. arbetsledare för socialassistenter eller socialbyråchef.

! 9.4 .2 ( )rtl/i'irana'eheslut

J(_) påpekar att det enligt förslaget inte längre finns någon allmän befo- genhet för socialnämndens ordförande att i brådskande fall fatta beslut i avvaktan på nämndens prövning. Denna befogenhet har oftast kommit till användning i allvarligare bamavårdsärenden. Ordförande — eller annan därtill utsedd ledamot — kan enligt förslaget endast fatta beslut i vissa sär- skilt angivna fall (främst omedelbart omhändertagande och förbud mot att flytta fosterbarn). JO ifrågasätter om socialutredningen anfört tillräckliga skäl för att gå från den reglering som f.n. gäller genom l l & barnavårdsla- gen. JO har för sin del inte observerat några tecken på att bestämmelsen skulle missbrukas. Den kommer huvudsakligen till användning i situatio- ner där det i barnets intresse är omedelbart påkallat med åtgärder. De sär- skilda bestämmelserna i förslagct i fråga om omedelbart omhändertagande etc. täcker visserligen många av dessa fall. Det är dock svårt att förutse al- la situationer som i praktiken kan uppstå. JO är för sin del inte helt överty- gad om att det inte också i andra fall än dem utredningen åsyftat kan upp- stå behov av omedelbart beslut. Enda sättet för socialnämnden att möta detta problem är att tillämpa en mycket vidsträckt delegation till tjänste- män. vilket å andra sidan kan medföra att en alltför stor del av ärendena undandras nämndens prövning. Kommunen kanske inte heller önskar till- lämpa en så omfattande delegation. Delegationsbeslut innebärju, till skill- nad från interimistiska beslut. ett definitivt avgörande av saken. JO anser därför att man med hänsyn till risken för ej förutsedda komplikationer tills vidare bör behålla en bestämmelse motsvarande ll & barnavårdslagen. Det bör understrykas att denna särskilda befogenhet ju bara kommer i frä- ga när saken brådskar och nämndens prövning inte kan avvaktas.

Även Mjölby kommun anser att rätten för nämndens ordförande att fatta

Prop. 1979/80: 1 273

beslut enligt l l & barnavårdslagen bör finnas kvar. medan Kur/stads kom- mun framhåller att den vida delegationsrätt som anges i förslaget till social- nämndslag samt den särskilda beslUtanderätt som föreslås i lagen med sär- skilda bestämmelser om vård av underårig synes eliminera behovet av sär- skild beslutanderätt för ordföranden eller annan ledamot av socialnämnd.

l9.5 Vissa förvaltningsuppgifter

Utredningens förslag om regler för egendomsförvaltning. social nämnds uteslutande skyldighet att föra kommunens talan. personaladministration. skyldighet att göra framställningar samt rätt att infordra yttranden och upplysningar tas upp endast av ett fåtal remissinstanser. Någon samman- fattande bedömning av utredningens förslag och överväganden i denna del görs inte av remissinstansema. utan dessa har valt att kommentera endast de frågor som de funnit speciellt intressanta. särskilt sociala distriktsnämn— dens befogenhet i dessa avseenden.

[9.5. ! [igendcmisfi'irvaltning m. m.

Stockholms kommun pekar på att vid tillkomsten av lagen om social centralnämnd m.m. var en av utgångspunkterna att den administrativa för- valtningen skulle koncentreras till centralnämnden. Erfarenheterna från verksamheten i Stockholm har emellertid visat att en sådan koncentration är förenad med många nackdelar när organisationen når över en viss stor- lek. Som exempel på ärenden. vilka med fördel bör kunna handläggas av distriktsnämnderna. nämns anställningsfrågor och övriga personalfrågor av olika slag. Även vissa andra administrativa uppgifter bör emellertid med fördel kunna handläggas lokalt.

Frågan om kommunernas möjligheter att organisera sin verksamhet ef- ter det praktiska behovet och med minsta möjliga byråkrati har uppmärk— sammats av olika statliga utredningar under senare tid. Av förarbetena till den nya kommunallagen framgår att det varit statsmakternas strävan att så långt möjligt överlåta till kommunerna själva att avgöra hur fördelningen av vissa frågor mellan olika kommunala organ skall ske. [ den nya kommu- nallagen har detta även kommit till uttryck genom en ny bestämmelse i la- gens 3 kap. 14 5 enligt vilken kommunfullmäktige fär besluta att styrelse eller annan nämnd bland annat skall handlägga frågor om anställning m. m. beträffande personal som är underställd annan nämnd.

Även om de sociala distriktsnämnderna inte har åsyftats i detta samman- hang. är det uppenbarligen så att de grundläggande tankegångarna om minskad statlig detaljreglering och ökad frihet för kommunerna att anpassa sin organisation efter det praktiska behovet även i hög grad gäller beträf- fande förhållandet mellan socialnämnd och sociala distriktsnämnder.

Kommunen anser därför att det är angeläget att fullmäktige ges befogenhet 18 Riksdagen 1979/80. I mm!. Nr. I. DelB

Prop. 1979/80: 1 274 att tilldela distriktsnämnderna beslutanderätt även i vissa administrativa frågor.

Helsingborgs kommun framhåller att den sociala verksamhetens pro- duktion bestär nästan uteslutande av tjänster. Produktionens kvalitet hör sålunda helt samman med vilken personal som tillsätts. Även om lagförsla- get ger möjlighet att lägga beslutanderätten i personalärenden hos det cen- trala personalorganet vore detta synnerligen olämpligt. Det skulle nämli- gen innebära att socialtjänsten ej tick ansvaret för att anställa den personal som producerar tjänsterna men däremot för de producerade tjänsterna. Kommunen finner mot denna bakgrund det angeläget att möjliggöra för di- striktsnämnderna att besluta i vissa personalärenden. Av specialmotive- ringen till ä 7 i socialnämndslagen framgår att "lagrummet upptar en erin- ran om att de för socialnämnd gällande bestämmelserna i denna lag eller annan författning skall ha motsvarande tillämpning på social distrikts- nämnd”. Därefter redovisas de två undantag som framgår av & 7. l speeial- motiveringen anförs "distriktsnämnderna bör således t. ex. först efter full- mäktiges beslut handha egendomsförvaltning". Kommunen tolkar detta så att distriktsnämnderna kan. om fullmäktige så beslutar. tilldelas beslutan- derätt i t. ex. personalärende som är att hänföra till distrikten.

Enligt Västerås kommun innehåller förslaget till socialnämndslag inga bestämmelser om personalärenden. Detta innebär att fullmäktige i enlighet med 3 kap. l4 % 2 mom. kommunallagen har möjlighet att besluta att kom- munstyrelsen eller annan nämnd skall "handlägga frågor om anställning. ledighet. vikariat eller skiljande från tjänst samt andra frågor beträffande personal som är underställd annan nämnd". Enligt kommunen borde i so- cialnämndslagen eller annan författning tas in en bestämmelse om att — i det fall fullmäktige utnyttjar denna möjlighet -— socialnämnden som fack— nämnd borde ä yttra sig i de enskilda personalärendena.

Sveriges .s-m'ionomvrs riksförbund anser att det är väsentligt att kommu- nallagens vidgade möjligheter för socialnämnden att handlägga bl. a. per- sonaladministrativa frågor utnyttjas.

När det gäller anställningsärenden m.m. måste facknämnden. enligt Mjölby kommun, ha ett avgörande inflytande.

19.5.2 Rätt att göra framställningar m. m.

Över detta avsnitt yttrar sig endast två remissinstanser. nämligen Sun-k- lmlms kommun och Sveriges socionomers riksförbund. l ett mycket omfat- tande yttrande pekar Stockholms kommun på att vad gäller bestämmelser- na om rätt att göra framställning och avge yttrande till fullmäktige föreslår utredningen ingen ändringjämfört med nu gällande lagstiftning. Utredning- en har således utgått ifrån att denna rätt enbart skall tillkomma social-

nämnden. Detta får ses mot bakgrund av bl. a. vad som anförts i förarbete- na till den nya kommunallagen.

Prop. 1979/80: 1 275

] kommundepartementets promemoria "Minskad statlig detaljreglering av kommunerna. ll. nämndorganisationen. underställning m. m." (Ds Kn 1975: 3) behandlades frågorna för specialreglerade nämnder. Dessa förslag ledde sedan fram till bestämmelserna i den nya kommunallagen. I prome- morian föreslogs att förbudet för social distriktsnämnd att inge framställ- ning och avge yttrande till fullmäktige skulle slopas. Det anfördes att frå- gan i stället borde regleras av fullmäktige. Den föreslagna ändringen ge- nomfördes emellertid inte. I propositionen l976/77zl anförde departe- mentschefen bland annat följande: "För dagen villjag främst ta fasta på att förslaget i promemorian innebär att social distriktsnämnd ges en annan ställning än den som ursprungligen har avsetts. innebörden eller konse- kvenserna av detta har inte närmare klarlagts. Jag vill därför inte i detta sammanhang ansluta mig till förslaget. Frågan om distriktsnämndernas ställning böri stället bedömas från samma utgångspunkter som motsvaran- de problem på andra kommunala områden. exempelvis skolans. Det kom- mer därför att finnas anledning att återkomma till denna fråga."

Kommunen anser att flera skäl talar för att det uttryckliga förbudet för social distriktsnämnd att göra framställning och avge yttrande till fullmäk- tige bör slopas. I enlighet med den allmänna principen. att kommunen själv skall ha frihet att bygga tipp och organiserat sin verksamhet. bör det kunna överlämnas åt kommunfullmäktige att besluta om distriktsnämnd skall ges sådana befogenheter beträffande vissa grupper av ärenden.

Distriktsnämndernas huvuduppgift är att fatta beslut i enskilda ärenden. Därtill kommer att nämnderna skall göra sig väl förtrogna med de sociala förhållanden inom respektive distrikt och hos sociala centralnämnden göra framställningar och framlägga förslag om olika förändringar. Erfarenheter- na från Stockholms kommun visar att distriktsnämnderna i mycket stor ut- sträckning gör sådana framställningar. Det gäller framställningar i olika so- ciala frågor. där det ankommer på sociala centralnämnden att utfärda re- kommendationer eller riktlinjer eller fatta beslut. Ofta gäller framställning- arna emellertid samhällsservice av annat slag. såsom frågor om sjukvård och apoteksservice. busstrafik. postkontor. skolfrågor. kulturutbud etc. Beträffande den senare typen av ärenden vore det givetvis praktiskt om di- striktsnämndernas framställningar kunde ställas direkt till det organ inom eller utom kommunen. som beslutari frågan. Därmed skulle man slippa en onödigt byråkratisk ordning med handläggning av samma ärenden först i sociala distriktsnämnden och sedan i socialnämnden. Riktmärket bör vara att framställningar rörande frågor av utpräglat lokal karaktär skall behand- las av distriktsnämnden. vilken också har den bästa kännedomen om för- hållandena inom distriktet.

Likaså bör den sociala distriktsnämnden ges befogenhet att avge yttran- den till fullmäktige i vissa grupper av ärenden. Praktiska skäl talar exem- pelvis för att distriktsnämnd skall kunna yttra sig direkt i stadsplaneären- den som enbart berör det enskilda distriktet. Givetvis måste den sociala di- striktsnämnden därvid beakta eventuella riktlinjer som tidigare utfärdats

Prop. 1979/80: 1 276

av socialnämnden. Distriktsnämnd bör även kunna avge yttranden över motioner som väckts i fullmäktige och som berör enbart de lokala förhål- landena i distriktet. Som exempel kan anföras vissa i Stockholms kom- munfullmäktige nyligen väckta motioner som berör behovet av samlingslo- kaler för föreningslivet inom området. handikappanpassning av vissa byggnader inom distriktet. uppsättning av ljussignaler vid trafikkorsning som särskilt berör barn eller pensionärer. utrustning av lekplatser etc. intill barndaghem. åtgärder av social karaktär inom friluftsområden m. m. And- ra ärendcn som distriktsnämnderna bör kunna yttra sig över är t.ex. an- sökningar om serveringstillstånd för restauranger inom det egna distriktets område. anför kommunen.

.S'rcrigar .rm'iunmners riksförbund framhåller att enligt socialutredning- en bör förbudet för distriktsnämnd att inge framställning till fullmäktige stå kvar i den nya lagen. Förbundet delar inte den åsikten. ] konsekvens med en ökad decentralisering anser förbundet det viktigt att en distriktsnämnd har rätt att ställa förslag till kommunfullmäktige.

19.4. Särskilda arbetsformer

Kapitlet om särskilda arbetsformer. dvs. ordförandebeslut och delega- tion. har uppmärksammats av remissinstansema ] betydligt större ut- sträckning än det närmast föregående kapitlet. Remissinstanserna är i hu- vudsak positiva till utredningens förslag. men några av remissinstansema. främst JO och Kommunji'irbundet. önskar ytterligare klarlägganden och närmare överväganden på vissa punkter.

19.6. Om utredning vid nämnd

Även kapitlet om utredning vid nämnd tas i mycket begränsad utsträck- ning upp av remissinstansema. Av de remissinstanser som kommenterar kapitlet gör särskilt .I(') en synnerligen noggrann och utförlig granskning av utredningens förslag. Övriga remissinstanser behandlar förslagen mera kortfattat.

19.6.I Inledande (ll' utredning

Bruttsfört'hyggunde rådet framhåller att enligt socialutredningen får vid utredning samråd med annan myndighet ske med den enskildes samtycke. Likaså skall samtycke inhämtas vid komplettering av uppgifter till utred- ningen. Vid anhängiggörande enligt den föreslagna lagen om vård av un- derårig skall nämnden dock inleda utredning omedelbart och är inte bun- den av denna tystnadsplikt. Eftersom utredningens principförslag i sin hel- het syftar till att. så långt det är möjligt. befria socialtjänsten från tvång. är detta generella krav på samtycke från klientens sida vid kontakter utanför socialtjänsten följdriktigt. Rådet anför dock vid behandlingen av utred- ningens förslag rörande tystnadsplikten på socialtjänstens område viss tve- kan inför en alltför starkt bindande sekretess från socialtjänstens sida gent- emot andra myndigheter. som har att ta befattning med likartade ärenden.

Durainsjmltliunm understryker starkt vad socialutredningen anför om att utredningen vid social nämnd skall bedrivas med hänsynstagande till in- tegriteten hos den enskilde. Kravet på fullgott beslutsunderlag får inte leda till dataregistreringar som innebär obehörigt intrång i enskilds personliga integritet. Som utredningen också anger bör inte samråd med annan myn- dighet få ske utan den enskildes samtycke. Inspektionen understryker ock-

Prop. 1979/80: 1 277

så vikten av att den som hörts under utredningen alltid bör beredas tillfälle att få ta del av gjord uppteckning och göra de tillägg eller förändringar som han finner påkallade.

JO påpekar att enligt [2 5 skall socialnämnden utan dröjsmål inleda ut- redning av vad som genom ansökan eller på annat sätt har kommit till nämndens kännedom och som kan föranleda åtgärd av nämnden. Detta är en viktig bestämmelse som kräver vissa kommentarer.

JO uppger att han i sin verksamhet har kunnat konstatera att ett vanligt misstag s._ tn begås av socialförvaltningarna gällerjust inledande av utred- ning. Betydande oklarhet synes räda på många håll angående skyldigheten att sätta igång utredning. främst i barnavårdsärenden Man verkar inte hel- ler ha klart för sig nödvändigheten av att ha en utredning till grund innan man vidtar åtgärder. Det är därför inte ovanligt att 10 riktar kritik mot so- cialnämnder för att dessa underlåtit att föranstalta om utredning enligt bar- navårdslagen trots att det funnits anledning anta att åtgärder varit påkalla- de. Nämndernas tveksamhet får tyvärr ofta till följd att åtgärder uteblir el- ler sätts in alltför sent med följd att åtgärden. när den väl sker. kanske mås- te bli mer ingripande än om nämnden handlat på ett tidigare stadium. JO framhåller därför det angelägna i att den nya lagstiftningen ger klart besked till socialnämnderna om deras skyldighet att i tid föranstalta om erforderlig utredning. Den föreslagna bestämmelsen i 12 få fyller inte detta krav på klarhet. Tanken är att nämnden skall inleda utredning omedelbart om åt- gärder med stöd av lagen om särskilda bestämmelser om vård av underårig kan bli aktuella. Är däremot fråga omlstöd- eller hjälpåtgärd enligt social- tjänstlagen får utredning inledas först sedan den enskilde genom ansökan eller på annat sätt vänt sig till nämnden. Man ställer onekligen frågan hur socialnämnden med dessa utgångspunkter skall förfara i bamavårdsären- den där föräldrarna inte vänt sig till nämnden eller där de inte alls önskar någon utredning. Är omständigheterna sådana att vård enligt lagen om sär- skilda bestämmelser om vård av underårig kan komma i fråga får nämnden visserligen sätta igång utredningen ändå. Men i de flesta fall. där man har anledning att utreda ett barns förhållanden. kan man knappast redan från början förutse att ett omhändertagande kommer att bli aktuellt. Tvärtom önskar man kanske framför allt utredajust behovet av andra hjälpåtgärder för barnets del. Av betänkandet att döma skulle socialnämnden i det fallet inte få inleda och genomföra utredningen utan föräldrarnas samtycke. Det- ta inger starka betänkligheter. Det säger sig självt att många allvarliga bar- navårdsärenden skulle missas. om den mycket stora del av utredningar en- ligt barnavårdslagen. som f. n. görs och som inte syftar till omhändertagan- de. skulle få genomföras endast i den omfattning som föräldrarna accepte- rade detta. Det är ofta först vid en utredning som det visar sig hur bekym- mersam barnets situation är. Det är vidarejust ide fall där bristerna i hem- miljön är mest framträdande som man riskerar att föräldrarna motsätter sig utredning. JO anser det därför nödvändigt att socialnämndema ges möjlig-

Prop. 1979/80: 1 278

het att utreda barnavårdsärenden oberoende av föriftldrarnas samtycke också i fall när vård enligt nämnda lag ännu inte är aktuell. JO framhåller även att en Väl underbyggd utredning många gånger kan få föräldrarna att ändra uppfattning så att de senare accepterar de föreslagna hji'tlpåtgärder- na för barnet.

JO föreslår på annan plats i sitt remissyttrande att socialtjänstlagen kom- pletteras med bestämmelser om kommunens primära ansvar för barns lev- nadsförhållanden oavsett om barnets föräldrar begär bistånd för dess räk- ning. JO finner därför lämpligt att bestämmelsen om utredning i social- nämndslagen knyter an härtill och anger att nämnden skall föranstalta om erforderlig utredning i fall när underårig kan antas vara i behov av bistånd från nämndens sida. varvid nämnden inte är bunden av föräldrarnas sam- tycke till utredning. Att man tagit lätt på problemen med socialnämndernas utredningar framgår enligt JO även av övervägandena om att avskaffa vis- sa tvångsmedel vid utredningen. Man utgår här helt enkelt från att alla be- rörda i allmänhet medverkar frivilligt och hänvisar till att man får överväga omhändertagande om den underårige eller föräldrarna motsätter sig utred— ning. Självfallct kan dock inte omhändertagande beslutas på sådan grund. För vård enligt lagen om särskilda bestämmelser om vård av underårig för- utsätts att en utredning genomförts som visar att lagens betingelser är upp- fyllda. .lO anser därför att lagen bör ge uttryck åt uppfattningen att envar hör medverka vid barnavårdsutredningar. även om denna principiella skyl- dighet är osanktionerad.

Helsingborgs kommun framhåller att de föreslagna bestämmelserna om förfarandet vid utredning efter egen hänvändelse av klienten. vid uppsö- kande vcrksamhet. vid ifrågasatt vård av underårig samt i yttrandeärenden torde kunna användas inom den framtida socialtjänsten. Däremot. påpekar kommunen. tar socialutredningen inte upp frågan hur det skall förfaras när anmälningar kommer in om alkohol- eller narkotikamissbruk hos vuxna. Genomförs majoritetsförslaget och det sålunda inte stiftas särskild lag för vuxna missbrukare bör anmälningar enligt t.ex. LOB och LSPV behandlas på samma sätt som föreslås ske vid uppsökande verksamhet; dvs. att soci- altjänsten föreslår stöd- och hjälpinsatser och att utredning endast får inle- das efter samförstånd med den anmälde. Skulle däremot det alternativa förslaget om tvång mot vuxna missbrukare upphöjas till lag torde social- tjänstens idé förfuskas. eftersom det av majoriteten skrotade utrednings- maskineriet får rustas upp igen och användas för varje anmälan om än ald- rig så banal.

Enligt Borås kommun är det riktigt att utredning jämlikt socialtjänstla- gen får inledas endast på ansökan av den enskilde eller med hans medgi- vande. dvs. sociala tjänster är i princip servicecrbjudanden. Däremot tycks det föreligga vissa oklarheter när utredning avser åtgärderjämlikt la- gen om vård av underårig. Här skall nämnden utan vederbörandes samtyc- ke kunna genomföra utredningen. I vilka lägen inträder denna rätt? Kan

Prop. 1979/80: 1 279

socialnämnden t. ex. med stöd av lagen inleda utredning mot vederböran- des vilja vid fall av snatteri. enklare skadegörelse etc.”! Beträffande social— nämndslagens 12 & önskar kommunen en komplettering. som stadgar bl. a. att olägenhet och obehag inte i onödan fär vållas den enskilde samt slår fast att utredning skall vara allsidig. Det är viktigt för den enskildes rättssäker- het. menar kommunen.

Swriges socionomers riksförbund framhåller att socialutredningen. be- träffande uppsökande verksamhet. säger att förhållanden kan framkomma "som bör föranleda insatser från nämndens sida" och att utredning "en- dast i samförstånd med den enskilde" bör inledas. Redan i nästa stycke anges att i situationer där vård av underårig titan samtycke kan vara aktu- ell skall nämnden inte vara bunden av samtycke för att genomföra utred- ningen. Förbundet instämmer i att detta kan bli nödvändigt. Diskussion om tolkning av detta förs på flera håll. Förbundet ger följande tolkning: Även där insatser med samtycke påbörjats eller utredning igångsatts eller förhållandet redovisats efter uppsökande verksamhet skall socialtjänsten ha rätt/Skyldighet att göra utredning för eventuella åtgärder utan samtyc- ke.

I9.6.2 Tvångsmedel m. m.

Brottsförebyggande rådet påpekar att socialutredningen framhåller att särskilda tvångsmedel inte behövs vid stöd och hjälp enligt socialtjänstla- gen. Vid utredning enligt den föreslagna lagen om vård av underårig skall nämnden dock kunna begära handräckning för att genomföra läkarunder- sökning. Några tvångsmedel för hämtning till förhör och vid hembesök an- ses inte behövliga. Rådet ifrågasätter om inte tvångsmedel i form av hand- räckning kan motiveras i vissa fall. i huvudsak sådana som avses i 18 å BvL. Ändamålet med handräckningen skulle i sådana situationer uteslutan- de vara att bereda tillträde till bostaden för socialarbetare. som sedan kan bearbeta den akuta situationen med de medel som socialtjänsten förfogar över. Sätter man in sådana tvångsmedel tidigt. kan detta underlätta ett snabbt oeh ändamålsenligt ingripande i akuta krissituationer utan att tvånget därför behöver vidmakthållas eller negativt inverka på den fortsat- ta behandlingen.

Sveriges socionomers riksförbund instämmer inte i förslaget om att po- lishandräckning även i fortsättningen bör vara möjlig vid läkarundersök- ning av underårig. Förbundet menar att läkaren och socionomen i sådana fall själva bör söka upp den unge.

[9.6.3 Dokumentation och insyn

[ fråga om dokumentation delar dutuinspektinnwr utredningens i avsnitt 37.3.4 framförda uppfattning. utom såvitt avser den enskildes insyn. som bör vara oinskränkt.

.IO ifrågasätter inledningsvis vad socialutredningen anför på s. 582 i be-

Prop. 1979/80: 1 280

tänkandet om socialnämndens skyldighet att dokumentera vad som kom- mit fram vid utredning. Där anges bl. a. att utredningen skall begränsas till uppgifter om vilka åtgärder som vidtagits och skälen för dessa. Vidare skall uppgifter som innefattar subjektiva värderingar inte få förekomma. Enligt J():s mening bör dokumentationsskyldigheten rimligen omfatta även uppgifter om åtgärder som övervägts men av olika skäl inte genom- förts sarnt om de överväganden som legat bakom dessa bedömningar. inte heller kan man kräva att subjektiva värderingar inte skall få förekomma. Vissa uppgifter är av det slaget att de endast kan lämnas i form av en sub- jektiv värdering. De behöver för den skull inte vara irrelevanta. Vad som åsyftats är måhända att uppgifterna skall vara underbyggda och av bety- delse för ärendet och att de inte bör innefatta förklenande värdeomdömen om klienten. Generellt bör gälla att dokumentation, för att vara godtagbar. måste omfatta alla uppgifter som är nödvändiga för en rättvisande bedöm- ning såväl av det enskilda ärendet som av ärendets handläggning. Även med hänsyn till att det yttersta ansvaret för ärendenas handläggning inte åvilar tjänstemännen utan de politiska förtroendemännen är det viktigt att dokumentationen inte görs alltför sparsam. Politikerna måste således ha möjlighet att sätta sig in i enskilda ärendens handläggning och kontrollera i vad mån tjänstemännen följt nämndens riktlinjer och intentioner. Självfal- let kan inte nämnden kontrollera alla enskildheter. Det bör emellertid frn- nas möjlighet att göra stickprovskontroller liksom att undersöka speciella frågor. t. ex. om en viss tjänsteman fått kännedom om att ett barn farit illa och vilka åtgärder som i så fall vidtagits. En sak som nämnden ofta borde ha anledning att fråga sig är om tjänstemännen i tillräcklig omfattning för upp ärenden för beslut i nämnden. Konsekvensen av att en tjänsteman un- derlåter att färdigställa en utredning och förelägga nämnden förslag till be- slut är att nämnden aldrig får kännedom om ärendet. Om tjänstemännens dokumentation i form av journalanteckningar dessutom är torftig kan all- varliga missförhållanden inom en socialförvaltning undgå att upptäckas. Enligt .lO'.s erfarenhet är det ofta oklart för socialarbetarna när och i vilken omfattning dokumentationsskyldighet föreligger. Dessa praktiskt väsentli- ga frågor bör därför kommenteras och klarläggas.

Beträffande rätten till insyn för den enskilde anför JO. att enligt utred- ningens förslag bör den enskilde hållas underrättad om de journalanteck- ningar som förs om honom. Anteckningama bör. när det är möjligt. upp- rättas tillsammans med honom och i annat fall bör han i efterhand få ta del av dem. Hur man har tänkt sig att detta skall gå till i praktiken är oklart. Det är självfallet av stor vikt att den enskilde känner sig ha full insyn i sitt ärende. JO framhåller emellertid att denna allmänt accepterade princip in— te får tolkas som attjournalanteckningama skulle kunna upprättas i något slags samråd med den enskilde med rätt för denne att påverka anteckning- arnas innehåll. Så kan bara vara fallet i mycket begränsad omfattning, nämligen då det rör sig om rena rättelser av felaktigheter o. d. Socialnämn-

Prop. 1979/80: 1 28l

den får såsom myndighet anses ansvarig för att anteckningarna är riktiga och utförliga. En socialassistent kan sålunda knappast underlåta att an- teckna en för ärendet relevant uppgift av det skälet att klienten inte vill att uppgiften skall finnas med. Såväl utredningar som journalanteckningar skulle annars kunna bli fullständigt missvisande JO anser att förvaltnings- lagens regler om rätt till insyn i princip är fullt tillräckliga för att tillgodose önskemålen om att klientema inte skall vara okunniga om socialtjänstens uppgifter om dem. Det nu föreslagna tillägget om att klienten bör hållas un- derrättad om innehållet ijournalanteckningarna verkar därför inte särskilt angeläget. Det kan t. o. m. få negativa konsekvenser på så sätt att socialar- betarna drar sig för att anteckna sådana uppgifter som man tror kommer att uppfattas negativt av klienten. även om uppgifterna är i sak riktiga och relevanta.

Sveriges sm.-ionnnwrs riksförbund delar utredningens synpunkter på en begränsad dokumentation och på rätten för den enskilde att delta i upprät- tande av anteckningar och/eller ta del av dessa.

Socialutredningens påpekande att anteckningar i dag innehåller ingåen- de redogörelse för bl. a. personliga förhållanden stämmer säkert. Förbun- det anser dessutom värt påpeka att anledningen många gånger är de kon- trollfunktioner socialarbetarna åläggs av förtroendemän och revisorer. En förändrad fördelning av beslutsrätt skulle resultera i förenkling också av dokumentationen.

Enligt LRF bör. för att vårdinsatserna skall ge ett tillfredsställande re- sultat. den enskilde beredas tillfälle att ta del av uppgifter som ligger till grund för beslut rörande honom. Utredningens förslag att undantag från uppgiftsskyldighet bör få förekomma måste tillämpas restriktivt. Utred- ningens beskrivning i denna fråga är inte tillfredsställande utan en ytterli- gare konkretisering bör ske.

19.7 Underårigs hörande m. rn.

Endast tre av remissinstansema kommenterar särskilt socialutredning— ens förslag om regler i socialtjänstlagen för mål och ärenden där underårig hörs. Ett fåtal andra remissinstanser tillstyrker utredningens förslag utan särskild motivering eller lämnar förslaget utan erinran.

Utredningar om barnens rätt anför att socialutredningen har med hän- visning till nu gällande regler föreslagit en bestämmelse om att barn som fyllt 15 år skall ha rätt att själv föra sin talan i mål eller ärenden enligt soci- altjänstlagen. Vidare har socialutredningen ansett att i vart fall barn som fyllt l5 år skall höras i utredningar. Beträffande frågan i vad mån yngre barn skall höras i utredningen eller kallas till rätten har socialutredningen ansett att det bör ankomma på den som utreder resp. länsrätten att avgöra i varje enskilt fall. Utredningen om barnens rätt anser att under alla förhål- landen skall barn som fyllt 15 år ha den rätt som socialutredningen före-

Prop. 1979/80: 1 282

slagit. Möjligen är åldersgränsen l5 är alltför hög. Utredningen om barnens rätt avser att i sitt eget arbete återkomma till frågan om i vilken utsträck— ning och vid vilken alder barn själva skall få föra sin talan och ha rätt att bli hörda.

Src/"igar .s'ot'iuuunu'rx riks/iirbmul instämmer i att det är nödvändigt att med kunnighet berätta för barnet om de insatser som är aktuella. Förbun- det poängterarsärskilt vikten av att barnets mening så langt möjligt inhäm- tas även före det barnet fyllt l5 år.

Enligt LRF bör underårig i största möjliga utsträckning fä tillfälle att komma in med synpunkter. Utredningen har angivit en åldersgräns på 15 är efter vilken barnet alltid bör medverka. LRI" anser med hänsyn till barns mognad vid skilda tidpunkter att även barn under 15 åri största möj- liga utsträckning bör höras.

Hänvisningar till S19-6

19.8. Förfarandet vid nämnd

I likhet med övriga kapitel under avsnittet social nämnd tar remissin- stanserna i mycket liten omfattning upp socialutredningens överväganden och förslag i kapitlet förfarandet vid nämnd. Den kritik som ges är i hu- vudsak positiv. men två remissinstanserJO och Göteborgs kommun ifrå- gasätter några av delfrågorna i kapitlet. .IO anser bl.a. att reglerna om kommunikation fått alltför vid omfattning och Göteborgs kommun är tvek- sam till den utformning som bestämmelserna om personlig inställelse inför socialnämnd fått i betänkandet.

I9.8.I 'I'olk

SkuIövarslyrelxen framhåller att socialutredningen erinrar om myndig- hets rätt att i vissa fall anlita tolk enligt 9 ätörvaltningslagen och att utred- ningen konstaterar att bestämmelsen endast utgör en rekommendation. Styrelsen anser det angeläget att denna möjlighet används och påpekar att det vid upprepade tilllällen framhållits att lagtextens ord "får anlita tolk" bör uppfattas som "bör anlita tolk". Styrelsen hari skrivelse tilljustitiede- partementet begärt att en sådan ändring skulle införas beträffande perso- ner som är allvarligt hörsel- eller talskadade. Den av regeringen tillsatta s. k. byråkratiutredningen har fått i uppdrag att pröva frågan om en eventu- ell ändring av lagen.

Den intensifierade utbildningen av kontakttolkar fr. o. m. budgetåret 1977/78. som syftar till att utbilda 7 200 kontakttolkar under en fyraårspe- riod. kommer att innebära en avsevärd höjning av standarden pä tolkarna här i landet. Ett av de huvudområden som studeras inom kontakttolkut- bildningen är socialtolkning. För skolans vidkommande är detta en avse- värd förstärkning av dess möjlighet att nå kontakt bl.a. med hemmen. an- för styrelsen.

Enligt Sveriges läkarförbund bör möjligheten att anlita tolk utnyttjas så

Prop. 1979/80: 1 283

snart man har att göra med en klient sotn inte ltclt behärskar det svenska språket. Det bör också vara ett krav att man anlitar en professionell tolk. På denna punkt syndas det mycket i dag inom socialvi'irden och sjukvår— den. Samhällets sparsamhetsiver får inte sträcka sig så långt att man artli— tar någon tjänsteman. anhörig eller arbetskamrat som tolk. Det är svårt att tolka och det krävs utbildning.

[9.8.2 Personlig iltxtt'illt'ls'u itt/'är .rot'iultu'imtul

Göteborgs kontmttn framhåller att i 17 s i förslaget till socialnämndslag föreslår utredningen att den som har rätt att yttra sig enligt denna lag eller förvaltningslagen skall ha rätt att få företräde inför nämnden om ej särskil— da skäl föranleder annat. — Kommtlnen pekar här på att lagtexten givits en formulering som gerden enskilde rätt att få företräde inför nämnden in ple— no i alla typer av ärenden oavsett på vilken niva ärendet normalt avgörs inom förvaltningen. Också delegerade ärenden kan på detta sätt bringas in- för nämnden. Denna ordning kan för de större kommunerna komma att in- nebära en påtaglig merbelastning på ett redan krävande nämndarbete. Kommunen anser därför att rätten till företräde inför socialnämnden in pleno bör begränsas så att det gäller blott vissa typer av ärenden eller i ärenden som regelmässigt avgörs av nämnden in pleno. I sammanhanget bör erinras om att den enskilde som inte åtnöjes med besluten har andra möjligheter att ta vara på sin rätt. t. ex. möjligheten att anföra besvär.

Helsingborgs kommun däremot tillstyrker förlaget om den enskildes rätt till personlig inställelse inför nämnden i alla ärenden.

19.8.3. Kommunikation

J(') finner att 15 och lö ss i förslaget till socialnämndslag klargör på ett föredömligt enkelt sätt vilka regler i förvaltningslagen som skall tillämpas hos socialnämnden. J(_) framhåller emellertid de avsevärda praktiska för- ändringar som förslaget kommer att innebära. Enligt utredningens mening avser man med myndighetsutövning bl.a. de flesta situationer där det all- männa tillhandahåller nyttigheter till pris eller villkor som inte kan anses marknadsmässiga. Denna tolkning kan i princip vara riktig. Härigenom kommer dock ett mycket stort antal ärenden. vilka hittills varit uteslutna från förvaltningslagens tillämpning på grund av att besluten endast kan överklagas genom kommunalbesvär. att bli underkastade de i lö & angivna reglerna. bl. a. reglerna om kommunikation. Här kan nämnas ärenden om fördelning av daghemsplatser och pensionärsbosti'ider. JO ifrågasätter om det är praktiskt genomförbart att upprätthålla ett krav på fullständig kom- munikation i alla dessa fall. Det torde innebära stora svårigheter att låta al- la som förbigåtts i kön få tillfälle att yttra sig över de omständigheter som gjort att någon annan beviljats förtur. Som tidigare nämnts har denna fråga visst samband med frågan om vem som bör ha rätt att anföra besvär över beslut om rätt till bistånd. I den mån någon har rätt att anföra förvaltnings-

Prop. 1979/80: 1 284

besvär över ett beslut bör han rimligen också ha rätt att få del av underla- get för beslutct och tillfälle att yttra sig över detta. Vidare föreslås genom ett särskilt tillägg till lb a' att ifrågavarande regler i förvaltningslagen skall tillämpas även då yttrande avges till annan myndighet i ärende som gäller myndighetsutövning hos denna. JO finner det oklart hur denna bestämmel- se skall tillämpas. För det fall att socialnämnden genomför en utredning. vilken skall ligga till grund för nämndens yttrande till den andra myndighe— ten. skall givetvis vad som framkommit vid utredningen kommuniceras med den enskilde så att kompletteringar vid behov kan göras. Detta synes följa av allmänna regler. Att i detta avseende skilja på olika slag av utred- ningar alltefter syftet med utredningen synes inte lämpligt. Man frågar sig därför vad som avses med det särskilda tillägget i [6 s. Menas att en fram- ställning om yttrande från annan myndighet alltid skall kommuniceras med den berörde innan nämnden avger yttrande"? Om detta är meningen synes förslaget vara överdrivet. 1 de fall där det är fråga om att avge yttrande till domstol kan man utgå från att den enskilde känner till att yttrande begärs. Vidare sker kommunikation hos domstolen sedan yttrande avgetts. Ytter- ligare kommunikation hos socialnämnden synes då obehövlig. frånsett det fallet att den enskilde bör få tillfälle att påverka en eventuell utredning. Kommunikation i dessa och liknande fall kommer såvitt JO kan förstå en- dast att fördröja handläggningen.

[9.8.4 Övrigafrågor

Helsingxborgs kommun tillstyrker att kommunallagens regler om hur protokoll skall föras skall tillämpas utan de undantag som i dag finns i de sociala vårdlagarna samt att reglerna om motivering enligt l7 si förvalt— ningslagen skall tillämpas i slutliga beslut i kommunalbcsvärsärenden inom socialtjänsten om ärendet innefattar myndighetsutövning.

När det gäller beslutsmotivering tillstyrker LRF bestämmelsen att moti- vering alltid skall förekomma om ärendet innefattar myndighetsutövning. [ många fall förekommer att en beslutsmotivering endast innehåller hänvis- ning till lagtext eller bestämmelser som inte är tillgängliga för den enskilde. En sådan motivering är inte tillräcklig. LRF anser därför att ett beslut mås- te motiveras med hänvisning till de faktiska omständigheterna i fallet.

20 Socialtjänstens samverkan med andra verksamhetsområden

20.1 Allmänt om samverkan

20.1. 1 Allmänna synpunkter

Svea hovrätt framhåller att ett väl utbyggt samarbete myndigheter emel- lan ofta kan vara nödvändigt för att en önskad helhetssyn skall kunna till- lämpas. Hovrätten ställer sig emellertid kritisk till tanken att den enskilde

Prop. 1979/80: 1 285

skall få hindra samråd mellan socialtjänsten och andra myndigheter och or— ganisationer.

Ix'umnmrrättwt [ Göteborg betonar att det redan i dag finns behov av samverkan mellan förvaltningsdomstolarna och socialvården. l—ln ömsesi— dig kännedom om respektive verksamhet samt utbyte av erfarenheter. kunskaper och ideer har visat sig vara av stort värde från flera synpunkter. Hittills har det för kammarrättens del förekommit samverkan endast i be— gränsad omfattning. Sålunda har representanter för socialvården medver— kat vid för 'altningsdomarmöten när sociala frågor har behandlats. och personal från kammarrätten har deltagit i vissa arrangemang av socialför- valtningen i Göteborg. Erfarenheterna av detta ömsesidiga utbyte är för kammarrättens del i högsta grad positiva. Kammarrätten anser att det är angeläget att utvidga denna samverkan. Också nya samverkansformer bör kunna prövas.

Socialnämndernas och förvaltningsdomstolarnas verksamheter kommer också i framtiden att ha mänga beröringspunkter. Även enligt den nya so- ciallagstiftningen kommer sålunda enskilda att ha möjlighet att föra talan mot socialnämndens beslut i flera frågor. I mål enligt den särskilda värdla— gen ligger beslutanderätten hos länsrätten. Den grundläggande utredning— en i dessa mål skall emellertid göras av socialnämnden. som också kom- mer att initiera målen hos länsrätten. I mål om verkställighet enligt 21 kap. föräldrabalken kommer socialnämndens medverkan även i fortsättningen att vara av väsentlig betydelse. Förvaltningsdomstolarna och socialnämn- derna kommer således liksom i dag att i flera avseenden möta problem av liknande slag eller ställas inför frågor där den ena myndighetens bedöm- ning kan förtttsättas påverka den andras handlande. [ många avseenden är det nödvändigt för förvaltningsdomstolarna att känna till vilka resurser som står till buds i kommunerna för det sociala arbetet och hur arbetet be- drivs.

Allt talar enligt kammarrättens mening för att en ökad samverkan mellan förvaltningsdomstolarna och socialnämnderna kan förbättra förutsättning- arna säväl för rättskipningen som för det sociala arbetet.

Svt'iuISI_Vr(']S('II uppfattar utredningens förslag om samverkan i olika for- mer som ett medel som gör det möjligt för kommunen att äta sig det ytter- sta ansvaret för invänarna. Det är därför angeläget att förutsättningarna för samverkan förbättras genom de regler som styr verksamheternas innehåll och organisation och att samverkan inte läggs på som ett extra krav på en redan etablerad verksamhetsform.

Styrelsen har i dag goda erfarenheter av försöksverksamheter kring samverkan mellan främst socialvård och hälso- och sjukvård. Erfarenhe- terna har visat att det krävs viss organisatorisk anpassning av verksamhe- terna för att kunna utveckla ett samarbete, som kan bedrivas i enkla for- mer och utan omständlig administration. Sådana organisatoriska förutsätt- ningar är bl. a. geografiskt avgränsade upptagningsområden för verksam-

Prop. 1979/80: 1 286

heterna. samma principer för ärendefördelning inom området och lokal— mässig närhet till varandra. lnom socialtjänsten finns det också behov att samordna de olika delfunktionerna såsom äldreomsorg. barnomsorg och behandlingsarbete för att åstadkomma bättre och effekti 'arc resursutnytt- jande. Personal som medverkar i samhällsplaneringcn. i det allmänt före— byggande arbetet och i det sociala behandlingsarbetet måste kunskapsmäs- sigt och organisatoriskt närma sig varandra. Mcningsfull samverkan förlit— sätter ocksa att de sociala tjänsterna koncentreras. avgränsas och i möjli- gaste man samordnas under kommunalt huvudmannaskap. Härigenom markeras socit-tltjänsten som en resurs för speciella behov och en samver- kanspartner för andra verksamheter.

L('insstyrvlst'n iB/c'ltingc län är av den uppfattningen att samverkan med andra organ är en förutsättning för att socialtjänsten skall kunna fungera. lnte minst i planeringsarbetet mäste skyldighet till samverkan med andra organ finnas. Kostnadskrävande resurser kan användas över huvudman- naskapsgränser. Samverkan med skola. polis. arbetsförmet'lling och ar- betsmarknadens parter på det lokala planet är nödvändig. men samverkan med landstinget och dess olika funktioner ter sig som ett oeftergivligt krav.

Stor'Å/mltns kommun och Fine/tingen .S'vurigt's yacht/chefar ställer sig positiva till att utredningen betonat behovet av samverkan i mer genomgri- pande form. Socialtjänsten kan inte ses som ett från övriga samhällsfunk— tioner skilt verksamhetsområde. För att socialtjänsten skall kunna verka i enlighet med de uppställda målen och få möjligheter att tillfredsställa de förväntningar som blir en självklar följd av utredningens förslag. krävs ett intensivt samarbete med olika samhällsorgan.

Enligt lf'iisteråx Åammmt är socialutredningens belysning av olika sam- arbetsområden och frågesti'tllningar så uttömmande som det i en utredning av detta slag finns anledning vara. Enligt kommunen bör socialutredning- ens ställningstagande vara en lämplig utgångspunkt för centrala ämbets- verk och kommun- och landstingsförbunden att genom centrala initiativ och riktlinjer stimulera samarbetet på lokal niva.

Sveriges kommunaltjt'instt'manna/i'irhuntl anser att socialutredningens förslag förutsätter en nära samverkan mellan en rad förvaltningar och myndigheter. Förbundet understryker behovet av samverkan inte minst för att undvika kompetenstvister och för att möjliggöra ett förbättrat re- sursutnyttjande. Ett förbättrat erfarenhelsutbyte från de försök med olika samverkansmodeller som prövats. borde söka åstadkommas.

20. I .2 Lagfäst ansvar

Socialutredningens förslag. att lagfästa socialnämndens ansvar för att samverkan med andra organ i samhället kommer till stånd. tas positivt emot av remissinstansema. De flesta uppger helt kort att de tillstyrker för- slaget. men några få remissinstanser utvecklar något sin syn på varför an- svaret för samverkan bör lagfästas.

Prop. 1979/80: 1 287

Linköpings kommun anser det logiskt. som en konsekvens av det ytter- sta ansvaret. att socialtjänsten får ett lagfäst ansvar föratt nödvändig sam— verkan med andra organ på det sociala och medicinska tältet kommer till stånd.

l—lnligt De handikappades riks/örlmnd kan ansvarst'mtri'tdcmt för olika myndigheter vara oklara. Gränsdragningsproblem ttppstår och den enskil- de kommer i kläm. Ett typiskt exempel på detta är ansvarsfördelningen mellan hemsjukvård och social hemhjälp. Att det kommunala ansvaret för att ta initiativ till en samverkan lagfästs anser förbundet därför vara posi- tivt.

Även Sveriges socionomers riksförbund är positivt till ett lagstadgat an— svar för socialnämnden. Men en förutsättning för att detta skall vara ge- nomförbart är. enligt kommunen. att det finns motsvarande lagstadgad skyldighet också inom andra verksamhetsområden.

Sundsvalls komntun framhåller att socialnämnden är ofta det organ som kommer den enskilde närmast. Från den synpunkten stöder kommunen förslaget att ans -'aret för att samråd kommer till stånd skall ligga på social— nämnden. ! de situationer när den enskilde vårdas av annan huvudman. måste dock initiativet till samverkan komma från denna huvudman.

20.1.3 Formerna för samverkan samt behov av centrala direktiv eller rikl- linjer

Utredningens uppfattning att formerna för socialtjänstens samverkan med andra organ i samhället och med frivilliga organisationer inte bör bin— das i lagstiftningen har tagits upp av många remissinstanser. Endast med några få undantag är remissinstansema positiva till att formerna för sam- verkan inte binds i lagstiftningen samt till att samverkan stimule'as och stärks genom centrala direktiv eller riktlinjer. Bland de remissinstanser som tillstyrker utredningens uppfattning i denna fråga märks riksåklaga- ren. brot(s;/Firebyggande rådet. statskontoret. riksrevisionst-'erket, länssty- relsen i Jönköpings Iiin. statens handikapprud, Göteborgs. Borås. Vara. Örebro. Gävle. Vilhelmina och Norrköpings kommuner. Svenska nykter— Itetsvårds/l'irhundet. Sveriges sm'ionont/örhund. TCO samt Svenska röda korset.

Malmö och Luleå kommuner. De handikap/mdes riks/'r'irhund. För- eningen SVt-'rlgt'Sfrit'(lI'dSljälISlt'Hlä/l samt Svenska kyrkans diakoninämnd är övervägande negativa till vad utredningen anför om formerna för sam- verkan.

Riksåklagaren anser att de föreslagna samarbetsorganen kan komma att medföra stora fördelar för samarbetet. Socialstyrelsen bör dock utfärda er- forderliga anvisningar. så att bristen på fast form icke leder till att sam— verkan kommer att fungera mindre väl i vissa kommuner.

Brotts/örebyggande råder framhåller att oavsett vilken omfattning soci- altjänstens medverkan kommer att få. bör stor vikt läggas vid den praktis-

Prop. 1979/80: 1 288

ka utformningen av samarbetet mellan socialtjänsten och andra samhälls— organ.

Statskontoret och riks-revisionsverket. som delar utredningens uppfatt- ning att samverkan inte bör bindas i alltför fasta former. understryker att det är angeläget att olika samverkansprttiekt fortlt'ftpande avrapporteras och utvärderas så att erfarenheterna kan omsättas till allmänna råd för samverkan. Utan att detaljreglera bör förutsättningar skapas som gör det möjligt för olika organ och myndigheter att samverka efter enhetliga möns- ter. Från denna utgångspunkt blir det av särskild vikt att det på centralt

till finns en överbltck och en möjlighet till kunskapsöverföring och erfa- renhetstttbyte mellan olika huvudmän.

Enligt Ir'insstyrelsen i .Iöttkt'ipi/ias län bör formerna för samverkan inte bindas i lagstiftningen med hänsyn till att det finns alltför många och hete- rogena frågor som måste lösas — var och en genom olika former av sam— verkan. Kommunernas olika storlek gör också att bttndna former av sam- verkan som katt passa alla kommuner är svåra att fastställa. Det är emel- lertid synnerligen viktigt att centrala råd beträffande samarbetet ges myn- digheter och organisationer. lnte heller formerna för samverkan mellan barnavårdsnämnd. skola och polis bör regleras genom författningsbestäm- melser. [ stället bör det ankomma på socialstyrelsen att efter samråd med skolöverstyrelsen. rikspolisstyrelsen. kriminalvårdsstyrelsen. brottsföre- byggande rådet och Kommunförbundet utfärda råd beträffande samarbe- tets uppläggning i kommunerna.

Statens Itandikapprad. som instämmer i behovet av ett väl utvecklat samarbete mellan olika samhällsorgan. frågar sig hur detta samarbete praktiskt skall kttnna realiseras och vilka ytterligare resurser det skall an- ses kräva. Dessa problem ltar utredningen tyvärr inte gått närmare in på utan de överlämnas i stort sett till kommunerna. Visserligen framhåller ut— redningen behovet av centrala direktiv för samverkan och speciellt angelä- genheten av riktlinjer för samverkan mellan socialtjänsten och hälso- och sjukvården. men det skeri ytterst svepande ordalag. Det måste understry— kas att samverkan aldrig är ett mål i sig.

Göteborgs kommun delar utredningens uppfattning att formerna för samverkan inte bör bindas i lagstiftningen. Enligt kommunen föreligger emellertid ett stort behov av centralt givna riktlinjer och råd för httr olika behov av samverkan lämpligen bör åstadkommas och organiseras. Det ha- de varit av värde om utredningen genom exempel hade försökt göra en me- ra påtaglig insats för att fylla denna brist. Det är nu i praktiken vanligt att samarbetsfrågorna avses lösas genom att man skapar särskilda samarbets- grupper. Samarbetet blir då lätt betraktat som en uppgift som tillkommer utöver de uppgifter en organisatorisk enhet redan har. Att delta i samar- betsorgan kan då komma att uppfattas som något extra. något som man gör om det finns tid och ork. inte något som primärt har att göra med möjlighe- terna att fullfölja de egna arbetsuppgifterna.

Prop. 1979/80: 1 289

Örebro kommun framhåller att när det gäller formerna för samverkan presenterar utredningen en rad exempel men några egentliga förslag läggs inte fram. Detta är naturligt eftersom förhållandena varierar från ort till ort. Kommunerna bör därför ha frihet att utforma sin samverkansorganisa- tion efter lokala förtttså'tttningar. En fortsatt statligt stödd försöksverksam- het i kommuner av olika storlek och struktur bör dock enligt kommunens mening komma till stånd.

Svenska röda korset pekar på att socialutredningen vidhåller att former- na för samverkan med frivilligorganisationerna inte bör bindas i lagstift- ningen. l betänkandet saknas en klar precisering av den icke offentliga so- cialvårdens roll. vilket gör att osäkerheten i arbetsfördelningen mellan samhällelig och frivillig socialvård kvarstår. Även om formerna för sam- verkan inte bör bindas i lagstiftningen hade det dock varit önskvärt att ut- redningen lämnat tydligare anvisningar om var gränserna lämpligen bör dras. Det enda konstaterande som görs i denna riktning är att frivilliga or- ganisationer i allmänhet inte bör starta nya institutionella vårdresurser. som det ankommer på det allmänna att tillhandahålla. om det inte finns ba- rande motiv för avsteg från denna httvudprincip. Detta är ett ställningsta- gande som organisationen principiellt stöder.

Av de remissinstanser. som är övervägande negativa till vad socialutred- ningen anför om formerna för samverkan. ställer sig Malmö" kommun frå- gande till att utredningen inte går fastare och mera konkret fram med syn- punkter på httr lokal samverkan och lokalt samarbete kan föras vidare ut och initieras i de många kommuner. där sådant samarbete ännu ej i prakti- ken fttngerar trots kanske i grunden gemensamma värderingar ochupplev- da förpliktelser gentemot en gemensam helhetssyn. Socialutredningen missar här en möjlighet att hjälpa denna utveckling åstad. Man talar om att diskussioner fortsatt bör föras med socialstyrelsen och även skolöversty- relsen och att med ledning av efterhand gjorda erfarenheter riktlinjer för samverkansformer skall utarbetas. Detta blir i någon män att "kasta injäs- ten efter bullarna!"

Luleå kommun anser att socialutredningen inte tillräckligt analyserat de medel och metoder som krävs för att samverkan skall få någon effekt.

Handikapm'örbundens eentralkommitte och De handikappades riksför- bund anser att socialutredningen inte tillräckligt klart anger httr samarbetet skall fungera i praktiken tttan överlåter till kommunerna att ftnna lämpliga former för samverkan och samarbete. Stor risk föreligger därmed att ut- vecklingen av samarbetet kommer att skjutas på framtiden. Man betonar här betydelsen av att konstruktiva samarbetsmodeller utformas. Erfaren- hetsmässigt vet man bl.a. från olika försöksverksamheter att detta samar- bete ofta stöter på betydande svårigheter som i förlängningen leder till att den handikappade kommer i kläm.

Föreningen Sveriges frit-'årdstjänstemän finner att socialutredningens ställningstagande i de övergripande samverkansfrägorna är vaga och till 19 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr. I. DelB

Prop. 1979/80: 1 290

nästan intet förpliktande. Beträffande formerna för samarbetet säger utred- ningen inget annat än att det är viktigt att organ för samverkan bildas. För- eningen menar att bestämmelser av tvingande karaktär skall utfärdas om att det skall bildas strtmarbetsorgan i varje kommun. Socialtjänsten bör här— vidlag åläggas en samordnande funktion. Ett sådant organ skttllc kunna samla och vidarebefordra information om sociala problem, göra respektive huvudman uppmärksam på vilka problem som finns och htlr de kan åtgär- das samt även samordna den förebyggande verksamheten. Enligt socialut- redningens förslag åvilar sådana här arbetsuppgifter ytterst socialnämnden men det borde vara en styrka för hela det socialvårdt-tnde arbetet om alla berörda instanser samordnar sina insatser. De lokala kriminalvardsorga- nen skttlle ha en naturlig roll i detta sammanhang.

Enligt Svenska kyrkans diakoniniimnd måste lagtexten om samverkan mellan socialtjänst och frivilliga organisationer skärpas betydligt om den öppna attityd till samverkan. som utredningen gör sig till tolk för. ej skall stanna på papperet.

20.I.4 Gränsdragningen mellan soeialtir'inrten och andra organ

De remissinstanser som tar tipp gränsdragningen mellan socialtjänsten och andra organ pekar på att socialutredningen enligt deras uppfattning borde klarare och entydigare ha angivit gränserna för socialtjänstens an- svarsområde.

Bmtli.sjfi'irehyggande rådet hävdar att socialtjänstens ansvarsområde inte tillräckligt konkret redovisats.

Soem/styrelsen slår fast att sjukvården och socialvården arbetar med var sitt verksamhetsområde och att de skall fortsätta utveckla sina kttnskaper inom respektive område. Därmed blir det viktigt att området för socialt re- spektive medicinskt arbete avgränsas för att undvika att parallella resurser byggs tipp. Styrelsen pekar på att socialtttredningen i vissa av sina förslag — t. ex. vad gäller PBU-verksamheten — gått från denna grundläggande princip.

Enligt statskontoret och rik.s-ret'isionxt'erket krävs inom vissa områden en närmare reglering a ' ansvarsförhållandena mellan främst kommunerna och sjukvårdens huvudmän. Detta gäller t.ex. äldreomsorgen och vården av missbrukare.

20.I.5 Sumarbelsorganför skilda områden och särskildafrågor

Socialutredningcn framhåller i sitt slutbetänkande att. med hänsyn till vad som nu anförts i remissvaren beträffande principbetänkandet. det är viktigare att samarbetsorgan för skilda områden och särskilda frågor kom- tner till stånd än att olika samarbetsorgan inom en kommun förs samman till ett enda organ. Utredningens uppfattning delas av vissa remissinstan- ser men inte av andra.

.S'tatrkontoret och rikt-revisionsverket anser. i likhet med utredningen.

Prop. 1979/80: 1 291

att det är viktigare att samarbete för skilda områden och särskilda frågor verkligen kotnmer till stånd i det praktiska arbetet än att olika samarbets- organ inrättas. '

Spri betonar att det är nödvändigt att antalet samarbetsorgan begränsas samtidigt som det måste ske en anpassning till kommunens struktur och organisation.

.S'undxvallx kommun menar att samverkan i första hand bör ske vid be- hov och kring speciella frågor eller ärenden. För att undvika överorganisa- tion av samverkansgrupper. bör behovet av permanenta samverkansgrup- per med fasta sammanträdestider noga övervägas innan de konstitueras. Detta gäller såväl samverkan med andra samhällsorgan som det interna samrådet.

Luleå kommun anser att det i längden blir ohållbart att. som socialutred- ningen föreslår. tillsätta en arbetsgrupp för varje ny fråga. Det är ofta sam- ma personer som ingår i dessa grupper och dessa personer får sitt arbete starkt splittrat till följd av många sammanträden.

SACO/SR och .S'veriges sociomnners riksförbund framhåller att de inte delar uppfattningen att det är väsentligt att tillskapa särskilda samarbetsor- gan för skilda områden och särskilda frågor. Erfarenheter från olika håll ta- lar för att detta sätt att samarbeta har blivit alltför resurskrävande och in- nebttrit att den enskilde befattningshavaren inte har haft tid och möjlighet att delta i det samarbete som finns. Antalet samarbetsorgan måste begrän- sas och en anpassning måste ske till resp. kommuns struktur och organisa- tion.

20.1.0 Samarbete på olika nivåer

Remissinstanserna är genomgående positiva till utredningens uppfatt- ning att samverkan mellan socialtjänsten och andra organ måste ske på oli- ka nivåer.

Statskontoret, riksrevisionsverket samt Örebro. Vilhelmina och Luleå kommuner instämmer i utredningens uppfattning utan att utveckla grun- derna för sitt ställningstagande.

Landstingsförbundet understryker särskilt att samverkan måste ske på alla nivåer och omfatta både förtroendevalda och tjänstemän. Samtidigt som det finns behov av strukturerad regional samverkan i planerings- och principfrågor är det angeläget att det i handläggningen av enskilda ären- den. metodfrågor osv. lämnas utrymme för initiativ och flexibilitet samt att kontaktvägar skapas för mindre formella åtgärder då detta kan främja den enskildes bästa.

Kommunförbundet instämmer i socialutredningens allmänna principer om samverkan för speciellt två ändamål — planering och samverkan i en- skilda ärenden. Härutöver bör man enligt förbundet skilja på samverkan mellan tjänstemän. samverkan mellan förtroendevalda och samverkan mellan tjänstemän och förtroendevalda. Förbundet markerar alltså en kla-

Prop. 1979/80: ]

IQ O Is)

rare rollfördelning mellan förtroendevalda och tjänstemän än vad socialut- redningen har gjort.

Enligt Svensk kuratons/mening krävs det samarbete på politisk nivå och mellan tjänstemän när det gäller att handlägga enskilda ärenden men även för planering och administration av det praktiska Vårdarbetet. Föreningen anser att man hittills ganska ensidigt bedrivit samverkan på den nivå som rör politikerna.

Sveriges .sot'ionomförbund och TCO menar i likhet med socialutredning- en att samarbete måste bedrivas på olika nivåer och att särskilda samar- betsorgan för avgränsade fragor ofta är att föredra framför mer övergripan- de samarbetsformer. Det finns därför behov av att analysera effekterna av de olika samverkansformcrna som finns i olika kommuner. Därvid behö- ver man bl.a. känna till befogenheter. hinder i verkställighet. effektivitet och förhållandet tjänstemän-politiker.

Även Sveriges socionomers riksförbund delar uppfattningen att sam- verkan kan ske på olika nivåer. På nivån som gäller planering och riktlinjer anser förbttndet angeläget att förtroendemän blir effektivt engagerade. När det gäller handläggning av enskilda ärenden är det lika angeläget att de be- fattningshavare som har att handlägga ärendet ansvarar för samarbetet. Kontaktvägar som innebär att samarbetet går via särskilt utsedda personer kommer att kräva mer resurser. En annan förutsättning är att de som har att handlägga individärenden både inom socialtjänsten och inom sjukvår- den har jämförbar beslutskompetens. Detta innebär att tjänstemannen inom socialtjänsten måste ha möjlighet att fatta beslut i enskilda ärenden på motsvarande sätt som läkaren gör inom sjukvården. Det måste också finnas skyldighet för socialvården och sjukvården att samarbeta i enskilda individärenden om så behövs för en adekvat behandling.

20.1.7 Santarbetsorganens ansvar

Enligt socialtttredningen får inte det förhållandet att man inrättar samar- betsorgan leda till att samarbetsorganen tar över någon del av ansvaret för resp. huvudman eller nämnd. De remissinstanser. bl. a. Örebro och Vilhel- mina kommaner samt Spri och Sveriges soeionomers riksförbund. som kommenterar samarbetsorgancns eventuella ansvar delar helt utredning— ens uppfattning i denna fråga.

20.1.8 Samverkan med skolan

Socialutredningcn anser att de allmänna principerna för skolans inre ar— bete pekar på att den skolkttrativa personalen bör behållas ttnder skolsty- relsens huvudmannaskap. Med hänsyn härtill tinner utredningen ingen an- ledning att föreslå någon ändring av det huvudmannaskap som nu gäller i praktiskt taget alla kommuner.

Flertalet av de remissinstanser som tar upp frågan delar utredningens ställningstagande. Några remissinstanser är emellertid tveksamma eller ut-

Prop. 1979/80: 1 293

talat negativa till utredningens ställningstagande. Ett par remissinstanser berör frågan men tar inte ställning i sak.

Positiva till att den skolkttrativa personalen även framdeles skall stå ttn- der skolstyrelsens huvudmannaskap är bl. a. följande remissinstanser. Skolöverstyrelsen, länsstyrelsen i Skaraborgs län. Helsingborgs. Linkö- pings och Malmö kommuner samt SACO/SR. som kräver att även skol- psykologerna skall vara anställda hos kommunens skolstyrelse.

Tveksamma eller uttalat negativa till utredningens ställningstagande i denna fråga är bl. a. soc'ialst_vrelsen. Kommunförbundet, Föreningen Sve- riges soeialt'hty'er samt några mindre kommuner.

Socialstyrelsen anser att socialtttrcdningcn har föreslagit parallella re- surser när det gäller socialkurativ verksamhet i skolan. Utredningen föror- dar alltså att den socialkttrativa personalen bibehålls ttnder skolstyrelsens huvudmannaskap. Socialutredningcn har därmed intagit samma hållning till huvudmannaskapet för den skolkttrativa verksamheten som 1974 års skolhälsovårdsutredning till huvudmannaskapet för skolhälsovården.

Skolhälsovårdsutredningen fann i sina överväganden att skolhuvudman- nen bör vara huvudman för skolhälsovården. [ remissvaret över skolhälso- vårdstttredningens betänkande redovisade socialstyrelsen (liksom Lands- tingsförbundet) "att skolhälsovårdens möjligheter att ge skolclevcrna er- forderlig hjälp och stöd bäst främjas om verksamheten bedrivs ttnder sjuk- vårdshuvudmannens huvudmannaskap som en integrerad del av barn- och ungdomshälsovården. En så anordnad skolhälsovård innebär bl.a. bättre garantier för kontinuitet i hälsovårdsarbetet. ett effektivare utnyttjande av tillgängliga resurser och kortare samarbetslinjer i förhållande till övriga verksamhetsgrenar inom hälso och sjukvården".

Socialstyrelsen anser att det av likartade skäl finns anledning att ifråga- sätta lämpligheten av att skolhuvudmannen förblir huvudman för elev- vårdspersonalen. Under socialnämndens huvudmannaskap har den skol- kurativa personalen tillgång till och kan själv disponera socialtjänstens samlade resurser. Vidare innebär httvudmannaskapsändringen att denna personal omfattas av samma sekretess och tystnadsplikt som utredningen föreslår för socialtjänsten. Detta ger betydligt bättre förutsättningar att vidga samarbetet mellan socialtjänst och skola. vilket utredningen anser angeläget. Ändrat huvudmannaskap för den skolkurativa personalen kan inte enligt socialstyrelsens uppfattning försvåra förverkligandet av de all- männa principerna för skolans inre arbete. vilka utredningen haft som ut- gångspunkt för sitt ställningstagande. Möjligheterna till en arbetsmässig in- tegrering med skolans övriga personal torde kttnna kvarstå trots ändrat hu- vudmannaskap. Socialstyrelsen anser att frågan om lämplig huvudman för denna personal bör bli föremål för ytterligare utredning och allsidig pröv- ning.

Enligt Kommunförbundet bör det ankomma på varje kommun att själv

Prop. 1979/80: 1 294

bestämma vilken organisation skolkuratorvcrksamheten skall ha och vil- ken förvaltning den skall höra till.

Fin-eningen Sveriges soeialehefer anser. liksom några mindre kommu- ner. att skolkuratorerna bör ställas under socialt huvudmannaskap.

LO och Sveriges socionomers riksförbund tar båda upp frågan om den skolkurativa personalen utan att ta ställning till dess huvudmannaskap.

20. I.9 Samverkan med arbelsmarknadsorgmzen

Flera remissinstanser understryker vikten av samarbete mellan social- nämnd och distriktsarhetsnämnd alternativt lokalt planeringsråd. Dock är det endast några få remissinstanser som utvecklar sin syn på hur detta samarbete skall ske.

Arbetsmarknadsslvrelsen understryker starkt betydelsen av att di- striktsarbetsnämnderna utnyttjas för samverkan mellan kommun. arbets- marknadens parter och arbetstörmedlingen. varvid frågor om planering av samordnade insatser för att lösa problem på arbetsmarknaden är ett viktigt inslag. Detta är särskilt betydelsefullt när det gäller att bevaka bl. a. arbets- handikappades. äldre personers och ungdomars behov av stöd för att finna och behålla lämpliga arbetsuppgifter. Inte minst viktigt är dock samverkan mellan handläggztnde personal vid socialbyrå och arbetsförmedling. Ar- betsmarknadsverket har försökt utveckla smidiga arbetsformer mellan ar— betsförmedling och socialbyrå och är berett att medverka till sådana för- ändringari samverkansformerna som kan leda till ett bättre utnyttjande av de gemensamma resurserna.

S_vsselst'ittningsulredningen framhåller att ett avsnitt i betänkandet som är särskilt viktigt från utredningens utgångspunkter gäller arbetsmarknads— organens samverkan med primärkommunernas socialnämnder och eventu- ellt i förekommande lokala planeringsråd för sysselsättning. Till en del kan denna samverkan äga rum i distriktsarbetsnämnder men eftersom många kommuner inte är representerade i dessa torde också andra samverkans- former komma i fråga. Denna fråga får dock inte någon ingående behand- ling i betänkandet enligt sysselsättningsutredningen.

20.I.I() Samverkan med boslads/örmedling och bostads/i'irelag

Socialtjänstens samverkan med kommunal bostadsförmedling och bo- stadsföretag kommenteras av endast några få remissinstanser.

SIoek/tolms kommun framhåller att samarbetet med bostadsförmedling och bostadsföretag är en angelägen uppgift. Svårigheter att ftnna bostäder till en del invandrargrupper och människor med sociala handikapp är bety- dande och resultatet härav har blivit att dessa grupper har koncentrerats till vissa bostadsområden. Ett utökat samarbete med såväl privata som kommunala bostadsföretag samt bostadsförmedlingen bör bidra till att på lämpligt sätt lösa segregationen i boendet.

Liknande synpunkter förs fram av bl. a. Helsingborgs och Malmö kom-

Prop. 1979/80: 1 295

muner samt I""Öreningen Sveriges s'oi'iale/te/er.

LO anser att åtgärder måste vidtas som ger socialtjänsten möjligheter att, på ett bättre sätt än som nu är fallet. ta tillvara sina klienters intressen på bostadsmarknaden. Här maste hyresvärdarnas intressen underordnas samhällets sociala mål.

T("O bedömer rätten till bostad som så fundamental i rehabiliteringsar— betet att en bestämmelse bör tas in i socialtjänstlagen. som ålägger social— tjänsten att tillsammans med bostadsförmedling aktivt verka för att alla er— håller bostad.

20.1.1 I Samverkan med _liirsiikringskassorna

Enligt Kommunförbundet borde socialutredningen ha ägnat något större utrymme åt förutsättningarna för samverkan mellan försäkringskassan och socialförvaltningen i samband med ett eventuellt genomförande av SOFT. Utredningen begränsar sig i denna del till att föreslå att åtgärder för att trygga samverkan mellan socialtjänsten och försäkringskassan bör ankom- ma på riksförsäkringsverket och socialstyrelsen. Det är angeläget att för- bundet medverkar då eventuella riktlinjer för denna samverkan utarbetas eftersom den kommunala socialtjänsten kommer att beröras i mycket stor omfattning.

Helsingborgs kommun framhåller att enligt socialtltredningen kommer förutsättningarna för samverkan mellan socialtjänsten och försäkringskas- sorna väsentligt att förändras om det föreslagna socialförsäkringstillägget införs. Behovet av kvalificerat samarbete särskilt i förebyggande syfte och i behandlings- och rehabiliteringsärenden kommer att bli betydande. En viktig förutsättning för sådant samarbete är att försäkringskassans perso- nal erhåller utbildning rörande socialtjänstens arbetsformer och ansvars- områden.

Synpunkter. som i huvudsak stämmer överens med Helsingborgs kom- muns. förs också fram av Stockholms kommun och Föreningen Sveriges socialchefer.

20.1.[2 Samverkan med landstingen

Socialutredningens syn på hur samverkan mellan socialtjänsten och landstingen skall utformas kommenteras tämligen utförligt av remissins- tanserna.

Socialstyrelsen understryker att ökade vårdresurser för tillnyktring och avgiftning är en nödvändig förutsättning för social och medicinsk rehabili- tering av alkoholmissbrukare och för en konstruktiv samverkan mellan so- cialtjänst och sjukvård.

Länsstyrelsen i Skaraborgs liin erinrar om att man i sitt yttrande över principbetänkandet framhöll. då det gällde samverkansproblemen. att dessa till betydande del syntes kunna lösas. om man för samman skilda verksamheter. även med olika huvudmän. till en vårdcentral för varje

Prop. -l979/80: 1 296 kommun på ett sådant sätt som utvecklats i Skaraborgs län. Utbyggnaden av dylika centraler i länet har ägnats uppmärksamhet och redovisas i det föreliggande betänkandet. Erfarenheterna av verksamheten har bedömts som övervägande positiva av såväl socialvardens som s_iukvz'u'dens perso- nal.

K(nnmun/örbumlet ser det som positivt att socialutredningen inte före- slår att närmare riktlinjer för samverkan mellan sjukvård och socialtjänst skall anges i lagstiftningen.

Slt'H'Å'llHllnS kommun och Föreningen Sveriges sru'ialeltder anser att särskilt inom ett område framstår behovet av utformade riktlinjer för sam- verkan som klart angeläget. Det gäller samverkan mellan socialtjänsten och hälso- och sjukvården. Den öppna hälso- och sjukvården är under snabb utbyggnad. I detta sammanhang ägnas de förebyggande åtgärderna ökad uppmärksamhet. De sociala faktorerna uppmärksammas och beaktas också i allt högre utsträckning. Helhetssynen på olika sjukdomars tipp- komst och behandling får en allt starkare betoning. Detta medför vidgade kontakter med socialtjänsten. Socialvården är också under stark utbygg- nad såväl organisatoriskt som lokalmässigt. Den lokalt förlagda vården i form av servicecentraler samordnas i allt högre utsträckning med exempel- vis vårdcentraler. hörcentraler etc. Denna samordning sker emellertid inte enhetligt över hela landet. Behovet av riktlinjer för en mer organiserad samordning synes därför angelägen.

SACO/SR och Sveriges läkarförbund instämmer i socialutredningens prioritering av samverkan mellan socialtjänsten och hälso- och sjukvår- den. De förutsätter att man i sinom tid gör en grundlig analys av samver- kan mellan olika organ. dess förutsättningar. de krav som måste ställas på de olika yrkesföreträdarna och inte minst de krav som måste ställas på samordning av den ekonomiska planeringen. Vid analysen bör också beak- tas socialstyrelsens principprogram för medicinsk rehabilitering som fram- håller betydelsen av speciell samordning mellan socialtjänst och sjukvård. Trots att man under de senaste decennierna i ett flertal utredningar. som gällt rehabilitering. betonat nödvändigheten av samverkan mellan sjuk- vård. arbetsvård. försäkringsväsendet och socialvård föreligger det fort- farande många brister. Dessa leder till att man ej uppnår kontinuitet i ett rehabiliteringsprogram och till mycket dubbelarbete.

Svenska läkaresällskapet framhåller att det stora behovet av bättre sam- verkan mellan socialvård. sjukvård och hälsovård måste betonas och att arbetsformerna inom bestämda geografiska distrikt bör utvecklas och un- derlättas. Gemensam utbildning av personal inom social-. sjuk- och hälso- vård kring vissa centrala ämnen och praktiska fall på såväl grund- som vidareutbildningsnivå efterlyses. Detta liksom regelbundna träffar kan öka förståelsen för svårigheterna och befordra samarbetsrutincrna. Här bör framhållas att många av de patienter som söker sjukvård i barnaåldern har symtom som härrör från den psykiska eller sociala bakgrunden eller sjuk-

Prop. 1979/80: 1 297

domar som förvärras av denna (t. ex. astma bronchiale. mag- och tarmin— fektioner samt ulcerös colit). Föräldrarna tolkar ofta barnets behov pri- märt som medicinskt och får i dag föga hjälp då man ej tar upp bakgrttnds- problemen. Fortsatta utvärderingar av samverkansprojekt modell Tierp och Skaraborg måste anses ha stort värde.

20. l.13 Samverkan med den psykiska barn— ot'lt ungdomsvarden (PBU)

Under remissbehandlingen av principbetänkandet anförde Hera remiss- instanser tungt vägande skäl för en närmare anknytning mellan socialtjäns- ten och den psykiska barn- och ungdomsvården. I sitt slutbetänkande är socialutredningen emellertid inte beredd att förorda att huvudmannaska- pet för PBU flyttas över från landstingen till primärkommttnerna. Utred- ningens ställningstagande delas av vissa remissinstanser. tnedan någon förordar en överflyttning av huvudmannaskapet. Åter andra är inte bered- da att ännu ta ställning till var huvudmannaskapet bör ligga.

SACO/SR. Sveriges liikar/ifirbnnd och Svenska läkaresällskapet instäm- mer i socialutredningens uppfattning att huvudmannaskapet för den barn- och ungdomspsykiatriska verksamheten även i den framtida organisatio- nen skall ligga hos landstinget. Samarbete och samverkan mellan social- tjänsten och BUP/PBU är nödvändigt för att socialtjänsten i det enskilda fallet skall kunna fullgöra detta ansvar. Detta gäller framför allt ärenden där den sociala problematiken kompliceras av störning som ligger inom BLI P/PBU:s kompetensområde. Det är därför mycket väsentligt att BUP/PBU fortsätter att vara en egen organisation under landstingets hu- vudmannaskap. BU P/PBU har ett annat kompetensområde än socialtjäns- ten. Därför är samverkan och samarbete viktigare än utveckling mot ge- mensamt huvudmannaskap.

Sm'ialstyrelsen anser att man bör ytterligare överväga frågor som rör or- ganisation och huvudmannaskap för PBU och övrig barn- och ungdoms- psykiatrisk verksamhet. I sitt yttrande över socialutredningens principbe- tänkande anförde styrelsen att avgörandet om verksamhetens förläggning måste grundas på en analys av verksamhetens huvudsakliga inriktning och innehåll. Socialstyrelsen framlägger inom kort ett förslag till principer för den psykiatriska vården. En anpassning härtill av den barn- och ungdoms— psykiatriska verksamheten aktualiseras också. Enligt styrelsens mening bör en översyn ske av både den öppna och slutna barn- och ungdomspsy- kiatriska vårdens målsättning och organisation. Därefter bör frågan om htt- vudmannaskapet för en framtida verksamhet som motsvarar den nuvaran- de PBU-verksamheten prövas.

Kommunförbundet anser att med den inriktning som PBU fått under de senaste åren skulle denna resurs och specialitet bäst komma till använd- ning inom den kommunala socialtjänsten. Eftersom frågan ännu ej är till- räckligt utredd så att konsekvenserna av ett förändrat huvudmannaskap i synnerhet för de mindre kommunerna kan överblickas. avstår dock för-

Prop. 1979/80: 1 298 bundet från att nu ta definitiv ställning. Många skäl talar i stället för en översyn av frågan om hur den kommunala socialtjänstens och skolans be- hov av psykologiska och barnpsykiatriska rådgivnings- och behandlingsin- satser skall tillgodoses.

Föreningen Sveriges soeialelteli'r föreslår att de fristående enheterna inom den psykiska barn- och ungdomsvården förs över till den kommunala socialtjänsten.

Länsstyrelsen iBlt'kinge län anser att PBU bl. a. bör vara en rådgivande och stödjande resurs till den kommunala socialtjänsten och att en precise- rad modell för samverkan bör utformas. Falu kommun stöder utredningens uppfattning beträffande utlokaliseringen av PBU-enheter till varje större kommun men anser att detta bör avse även de vuxenpsykiatriska enheter- na. Också Kalmar kommun stöder förslaget om öppna PBU-enheter.

Zl). ] , 14 Samverkan i barnomsorgen

Skolöverstyrelsen delar socialutredningens uppfattning att det dels inte bör ges några bestämda riktlinjer för samverkan i barnomsorgen. dels bör ankomma på socialstyrelsen och skolöverstyrelsen att följa verksamheten och med ledning av erfarenheterna bistå med viss service för den lokala verksamheten.

Även Kanonun/örbundet delar utredningens uppfattning att några be- stämda riktlinjer inte bör anges för hur denna verksamhet skall byggas tipp. Förbundet framhåller att det måste ankomma på de inblandade par- terna att organisera sin samverkan med utgångspunkt i lokala förutsätt- ningar. Förbundet avvisar tanken att kommunerna till socialstyrelsen årli- gen skall redovisa verksamhetsberättelser över den samverkan som ägt rum. En sådan verksamhetsberättelse kan aldrig ge någon rättvisande bild över hur samverkan fungerar.

En annan inställning till samverkan i barnomsorgen har Malmö kommun som avvisar utredningens förslag om att socialtjänsten på särskilt sätt skall ingå i verksamheten vid mödravårds- och barnavårdscentral för att däref- ter förlänga samarbetet kring det enskilda barnet i förskola och skola. De uppräknade verksamheterna är generella socialpolitiska anordningar och bör inte förses med speeialarrangcmang som för många kommer att fram- stå som en försåtlig social kontroll. Däremot skall man i här förebyggande verksamheter vid varje särskilt tillfälle och tillsammans med barn och för- äldrar kunna ta del i kontakter med socialtjänsten som bedömts erforderli- ga. anser kommunen.

20. 1.15 Samverkan med fri villiga organisationer Länsstyrelsen i Skaraborgs län framhåller att socialutredningens katalog över frivilliga organisationer som socialtjänsten bör samverka med kan gi- vetvis ytterligare utökas. och länsstyrelsen riktar här uppmärksamheten främst på kontaktorganen för trafiksäkerheten.

Prop. 1979/80: 1 299

Sia/em [nita/onixrz'id. som delar socialutredningens uppfattning att det inte är meningsfullt att binda samverkan i en för alla kommttncr enhetlig form. pekar pä att rädet tidigare lämnat regeringen ett förslag till modell för samverkan mellan socialtjänsten och de frivilliga organisationerna. Model- len bygger pä att kommunen genomför föreningsträffar kommundelsvis en eller två gånger per är. Dessutom genomförs ärligen en planeringskonfe- rens med samtliga föreningar inom kommunen. Den för föreningslivet och kommunen bästa rutinen måste dock arbetas fram inom resp. kommun. Vid de första kontakterna mellan föreningslivet och kommunen kan exem— pelvis diskuteras just httr rutinerna för det framtida kontaktarbctct skall fttngera.

Enligt Västerås kommun bör socialtjänsten se fackföreningarna och de- ras representanter pä arbetsplatserna som angelägna samarbetspartner. Många sociala problem aktualiseras hos dessa representanter pa ett tidigt stadium. dä socialtjänstens erbjudanden om hjälp borde ha god effekt.

Luleå kommun anser att det är viktigt att samarbetet med folkrörelserna utvecklas mer i generellt förebyggande syfte. Folkrörelsernas insatser att aktivera medlemmar brttkar ge ett bra resultat. Samarbete med föreningari upplysningssyfte. för att förebygga t. ex. narkotika- och spritproblem. är betydelsefullt. Genom folkrörelserna tillförs fler personer i socialtjänstens uppsökande verksamhet. Socialtjänsten kan i sin tttr stötta folkrörelserna i deras arbete med barn. ungdom och vuxna. genom att tillföra kunskaper om t.ex. samtalsmetodik. behandlingsmetoder. kommunala resurser etc.

Svenska Diakansli/[skapet pekar på att även om avsteg skall kunna gö- ras från principen att vårdinstitutioner inte skall drivas av enskilda — och att sådana "avsteg" skall bedömas "i positiv anda". hade sällskapet helst sett en skrivning i den mera positiva och generösa anda som kommer till uttryck exempelvis i ledamöterna Daniel Wiklunds och Ingegerd Troeds- sons särskilda yttrande i socialutredningens förra betänkande.

Diakonsällskapet erinrar om att enskilda organisationers engagemang på vissa områden borde även i framtiden vara särdeles angelägna. Sällskapet pekar härvid på att nyetablering och drift av institutioner utan samråd med samhälleliga expert— och tillsynsorgan enligt gällande lagstiftning är omöj- lig med hänsyn till det godkännande av planerad vårdverksamhet som so- cialstyrelsen skall lämna. varför ytterligare restriktioner i detta samman- hang inte kan anses motiverade.

Det är naturligt att enskilda organisationer inte bör starta institutioner utan att ha en långsiktig ekonomisk planering, och detär ocksä förståeligt att stat och kommun inte alltid är benägna att träda in och överta det eko- nomiska ansvaret för institutioner som startats av enskilda. Sällskapet be- tonar särskilt. att klarlagda ekonomiska förutsättningar är nödvändiga i samband med enskildas engagemang i socialt instittttionellt värdarbete. Det är en angelägen uppgift för samhället att i samverkan med de enskilda organisationerna utarbeta normer för ett ekonomiskt samarbete. som inne-

Prop. 1979/80: 1 300

fattar även regler för eventuell avveckling av enskilda organisationers in- satser. dä dessa av en eller annan anledning inte anses böra fortsätta.

'I'('(') anser att anpassningsgrttpper är av särskilt intresse som en ny re- surs i det sociala rehabiliteringsarbetet och organisationen ställer sig posi- tiv till lämpliga former för samverkan mellan dessa grupper och social- tjänsten. På motsvarande sätt torde kontakter kunna etableras mellan soci- alvårdens institutioner och regionala och lokala fackliga organ. Här pågår sedan ett parar samarbete mellan de fackliga organisationerna och krimi- nalvårdens anstalter genom de s. k. NAFl'lnämnderna.

Svenska röda korset erinrar om att enligt socialutredningen kan sam- verkan mellan frivilliga organisationer öka gemenskapcn och förankra soli- daritetsidccr sotn är en nödvändig grundval för socialpolitiken. verka som drivkraft för nya idéer och metoder i socialt arbete och tillföra personella resurser av mycket stort värde. Möjligheterna för frivilligorganisationerna att helt leva upp till dessa förväntningar är dock. som utredningen påpe- kar. beroende av att kommunerna är beredda att stödja organisationerna. Erfarenheterna visar att aktivt stöd till och konkret efterfrågan av Röda korsets tjänster från samhällets sociala organ stärker motiven hos frivilliga till ökade insatser. l:".n kraftfull efterfrågan av frivilliga insatser inom den sociala sektorn skulle sannolikt mana fram många människor med ett la- tent intresse för frivilligt ansvarstagande. De ger sig till känna först när fri- villiga insatser blir officiellt efterfrågade och sanktionerade.

Utredningens påpekande att en förutsättning för samverkan är att orga- nisationernas integritet bevaras är viktig. Röda korset har goda erfarenhe- ter i dctta avseende genom en lång tradition av samarbete med myndighe- ter. såväl centrala sotn regionala och lokala. bl.a. inom totalförsvarets ram. och hyser ej farhågor för att organisationens integritet skulle äventy- ras vid ett utbyggt samarbete med samhällets organ.

Några remissinstanser intar en mer försiktig hållning till socialutredning- ens ställningstagande i denna fråga.

Göteborgs kommun hävdar bestämt att — med hänsyn till den enskildes integritet och möjligheterna att etablera ett förtroendefullt förhållande med den enskilde — samverkan mellan socialtjänsten och föreningar och andra icke offentliga organ om en enskild klients problem endast får ske efter ut- tryckligt samtycke från klienten eller via denne. t.ex. genom att social- tjänsten söker intressera klienten för föreningslivet.

Sveriges kommunalljiinstemannaförbund ställer sig i vissa avseenden tveksamt till föreskriften i utredningsförslaget om samarbete med exem- pelvis föreningar. eftersom risk föreligger att detta leder till att socialtjäns- ten indirekt kommer att styra föreningsaktiviteterna och i och med det minska föreningarnas initiativförmåga och vitalitet. Förbundet vill in- skränka det lagbundna samarbetet genom att föreslå följande lydelse av 4å förslaget till socialtjänstlag: "Till socialnämndens uppgifter hör att göra sig väl förtrogen med enskildas levnadsförhållanden i kommunen och genom

Prop. 1979/80: 1 301

stöd av generell art gentemot föreningar. organisationer och enskilda ver— ka för goda miljöer i kommunen. ge information om socialtjänsten i kom- munen". Den föreslagna lydelsen av 4s innebär självfallet att socialnämn- den skall ta tillvara föreningslivets positiva möjligheter att aktivera grup- per och enskilda.

Svenska kyrkans diakoninämnd finner det anmärkningsvärt. att socialut- redningens positiva attityd till de frivilligt verkande krafterna i samhället ej längre räcker till. då det blir fråga om enskilda huvudmäns ambitioner att bedriva institutionsvård. Utredningen hävdar energiskt. att enskilda orga- nisationer ej bör starta nya inslittttionella vårdresurser. som det ankommer på samhället att tillhandahålla. Endast "bärande motiv för avsteg från den— na huvudprincip" bör kunna prövas i positiv anda. Utredningen tror sig även kttnna göra frivilligorganen en tjänst genom att förutsätta att det inte kan vara något angeläget intresse för enskilda huvudmän att binda sina re- surser vid administrativ verksamhet av detta slag. För diakoninämnden står det fullt klart. att det i första hand är för människans skull. som frivil- ligorganen vill nyttja sina personella och administrativa resurser till institu- tionellt vårdarbete. Erfarenheter har dessutom visat att de enskilda huvud- männen ofta lyckats nedbringa de administrativa kostnaderna tilljämförel- sevis blygsamma belopp. Utredningen har synbarligen inte förmåtts över— ge sin från principbetänkandet kända restriktiva hållning till den enskilda institutionsvården.

20.2. Föreskrifter om samverkan i enskilda ärenden

20.2.I Allmänna synpunkter

Rikspolisstyrelsen anser att utredningen beträffande samverkan mellan myndigheter och enskilda ärenden överdriver farhågorna för att den hjälp- sökandes krav på anonymitet kommer att åsidosättas. Särskilt på mindre orter torde det vara ofrånkomligt. om ett meningsfullt samarbete skall ktm- na upprätthållas. att behöva diskutera exempelvis olika enskilda missbru- kares problem med representanter för skola. polis och socialnämnd i syfte att komma tillrätta med deras missbruksproblem. En viss öppenhet torde även vara nödvändig om det brottsförebyggande arbetet inom polisen skall kunna bedrivas effektivt. Att alltför ensidigt hävda integritetsintressena hos enskilda värdsökande torde vara ägnat att skapa motsättningar mellan representanter för olika myndigheter.

Brottsft'irebyggande rådet finner att när det gäller individuella ärenden får utredningens förslag till följd att samarbetet försvåras. Möjligheten att samråda med andra myndigheter blir. för socialtjänstens vidkommande. väsentligt begränsad. Klienternas förtroende för och tillit till socialtjänsten anses väga tyngre än kravet på effektivitet i de insatta åtgärderna. På många områden. inte minst barna— och ungdomsvården, kan en sådan sek-

Prop. 1979/80: 1 302

torisering medföra allvarliga olägenheter i form av tidsutdräkt. minskad handlingsberedskap och ofullständigt behandlingsunderlag. Rädet anser att en sådan utveckling är olycklig och på sikt till nackdel för socialtjäns- tens klienter.

Enligt (lalallls'pc'k'llulu'n måste. såsom flera remissinstanser framhållit i yttranden över socialutredningens principbetänkande. vid en samverkan mellan sociala myndigheter och andra organ stor vikt läggas vid integritets— aspekten. Ett utbyte av information som rör enskilda personers förhållan- den medför att den personkrets vidgas som har tillgång till ett kanske myc- ket känsligt informationsmaterial. En stor ansamling av uppgifter om en enskild person hos en viss myndighet är betänklig från integritetssynpunkt främst därför att man hos denna myndighet kan få en mer eller mindre full- ständig kartläggning av personen. Detta kan givetvis vara till gagn för att uppnå åsyftad social effekt men kan också få negativa följder bl. a. beträf- fande förtroendeförhållandet. Här måste således stor försiktighet iakttas. Redan antydan till uppfattning hos de berörda personerna eller hos allmän- heten om att de sociala myndigheternas information skulle användas så- som en samhällets övervakning av dess medborgare skulle rubba förtroen- det för socialtjänsten och reformens vällovliga syfte skulle svårligen kunna genomföras. Det är därför viktigt att samverkan med andra myndigheter eller organisationer genom informationsutbyte i ärenden som rör enskild person inte sker annat än i lagreglerade fall om inte personen samtyckt till samarbetet. Socialutredningcn har berört detta i avsnitt 41.3.1 och vad där uttalas förtjänar att understrykas. Om man vill bygga informationsutbyte på samtycke från den enskilde bör naturligtvis sådant samtycke inte ställas som villkor för att den enskilde skall komma i åtnjutande av viss social hjälp eller omvårdnad. Datainspektionen godtar socialutredningens upp- räkning över situationcr där kravet på den enskildes samtycke får genom- brytas. Det är. som utredningen menat. lagstiftarens sak att bestämma i vilka sammanhang detta får ske.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser att socialutredningen i detta ka- pitel. som i praktiken synes handla mest om lämnande av olika slags upp- gifter till eller från socialnämnden. ägnat sig åt en närmast minutiös ge- nomgång myndighet för myndighet rörande det som enligt utredningens mening bör vara tillåtet eller förbjudet. Rent allmänt får länsstyrelsen här- vid en känsla av att utredningen gentemot den enskilde intar en alltför ängslig attityd.

Helsingborgs kommun erinrar om att enligt socialutredningen är samar- bete ofta påkallat i ärenden som rör enskilda och att socialtjänsten i dessa ärenden kan komma i konflikt med intresset att skydda klienternas integri- tet. Verksamheten inom socialtjänsten skall enligt utredningen bygga på respekt för människans självbestämmanderätt och integritet. Därför skall klientens samtycke i princip erfordras för att uppgifter om personliga för- hållanden skall få vidarebefordras. Kommunen bedömer detta vara en

Prop. 1979/80: 1 303

grundläggande förutsättning för att ett förtroendefullt samarbete skall kun- na utvecklas med socialtjänstens klienter.

Malmö kommun menar att det förslag som socialutredningen presente- rar om socialtjänstens uppgiftslämnande till olika myndigheter i tillbörlig grad både tillgodoser den enskildes integritet och underlättar för ett för- troendefullt samarbete mellan socialtjänst och klient.

Örebro kommun framhåller att målsättningen för samverkan kring en- skilda fall alltid måste vara klientens bästa. Det bör uppmärksammas att en allt för långt driven samverkan kan bli påfrestande för den enskilde genom att många människor blandas in i ett ärendes handläggning.

Hänvisningar till S20-2

20.2.2. Kriminalt'tirtlwt

Remissinstanserna är i allmänhet positiva till vad socialutredningen an- för om hur samverkan skall ske mellan kriminalvården och socialtjänsten. då det gäller att bistå dem som skall friges frän kriminalvårdsanstalt. dem som redan är frigivna och dem som dömts till skyddstillsyn. Pa enstaka punkter har dock nägra remissinstanser en uppfattning som delvis avviker från utredningens.

RÅ som är positiv till utredningens överväganden om behovet av och formerna för samarbete mellan olika huvudmän. understryker att inte minst den pågående utvecklingen inom kriminalvården. som kännetecknas av en ökad användning av frivårdspåföljder. nödvändiggör ett nära samar— bete mellan kriminalvård. sjukvård och socialtjänst. Att sådant samarbete kommer till stånd är av helt avgörande betydelse för att kravet på kontinui- tet i vård- och behandlingsarbetet skall kunna upprätthållas. l detta hänse- ende är utredningens förslag om inrättande av särskild jourverksamhet inom socialtjänsten i hög grad beaktansvärd. Även de föreslagna samar- betsorganen inom kommunerna kan medföra stora fördelar därvidlag. RÅ framhåller dock att bristen på fast form för denna verksamhet innebär risk för att samarbetet i vissa kommuner kan komma att fungera mindre väl. Erforderliga anvisningar bör därför utfärdas genom socialstyrelsens för- sorg.

I fråga om samverkan mellan socialtjänsten och kriminalvården under- stryker brotlsförebyggande rådet vikten av samarbete och ökat kunskaps- utbyte samt fortlöpande anpassning av resurser och rutiner. Speciellt gäl- ler detta frivården. vars verksamhet i ökad omfattning blir beroende av de landstings- och primärkommunala vårdresurserna.

Soda/styrelser: anför att förutsättningarna för samverkan mellan social- tjänsten och kriminalvården bör ytterligare studeras. För att undvika sär- behandling av olika grupper bör det utredas om socialtjänstens resurser kan utnyttjas effektivare för kriminalvårdens klienter som är i öppen vård.

Riksrevisionsrerket framhåller att till de klienter som dömts till kriminal- vård i frihet eller frigivits villkorligt från anstalt har frivården i uppgift bl. a. att förmedla samhällets hjälp- och stödresurser. Även under anstaltstiden

Prop. 1979/80: 1 304

har kriminalvården denna förmedlande uppgift. Enligt socialutredningens förslag skulle socialtji-insten utföra vissa av de resursförmedlande uppgifter som i dag ligger på kriminalvården. såsom förmedling av rättshjälp. begä- ran om avskrivning av skulder etc. Detta skulle leda till en oklar ansvars- fördelning. Verket föreslår därför att detta ansvar ligger kvar på kriminal- vården. Sådana stöd- och hjälpåtgärder som ligger inom socialtjänstens normala arbetsfält bör däremot kriminalvården inte svara för. Här har kri- minalvården en resursförmedlande funktion gentemot socialvården.

Länss"!_vrelsen i Stockholms län anser att det är en brist att utredningen inte närmare diskuterat samverkan mellan socialtjänsten och kriminalvår- den vad gäller institutionell vård och behandling. ()tvivelaktigt finns i dag en alltmer uttalad strävan från domstolarnas sida att ge olika påföljder ett mer vårdinriktat innehåll. Härigenom har samverkan mellan kriminalvård och socialvård fått ökad betydelse. Kriminalvårdsklientelet består i stor utsträckning av personer som samtidigt med insatser från kriminalvårdens sida är aktuella för åtgärder från socialvården. Behovet av en decentralise- rad kriminalvård i nära samverkan med socialvårdens institutionsresurser

"borde enligt länsstyrelsens uppfattning närmare diskuteras. Fördelarna med ett närmare samarbete borde vara stora såväl vad gäller behandlings- resultat som ett rationellt utnyttjande av de samlade vårdresurserna.

Enligt Kommunförbundet bör kriminalvårdens frivårdsorganisation på sikt inordnas i den primärkommunala socialtjänsten. Uppfattningen att an- svaret för frivården bör ligga på socialtjänsten delas av Borås kommun.

Kalmar kommun ifrågasätter om det vid samverkan med kriminalvården är socialtjänsten som skall ansvara för att information och samverkan kommer till stånd. Endast kriminalvården har i dag den övergripande in— formationen om vilka som finns inom kriminalvården och dessutom äri be- hov av socialtjänstens stöd. Kalmar kommun efterlyser därför en klarare ansvarsfördelning vid exempelvis frigivningsförbercdelser.

Föreningen Sveriges frivårdsljr'instemän noterar med tillfredsställelse att principen om de dömdas "lika rätt" till samhällets service hävdas av socialutredningen. Föreningen anser dock att en kraftigare betoning av denna princip är angelägen. Det finns tyvärr fortfarande förtroendemän och tjänstemän inom socialvården som är klart negativa till socialt avvi- kande personer. vilket ibland medför en särbehandling av dem som har be- gått brott. Paragraferna 2 och 5 i förslaget till socialtjänstlag om det "yt- tersta ansvaret" och ”skälig levnadsnivå" kan tänkas täcka upp de rättvi- sekrav frivårdarna vill hävda men föreningen anser att det kan diskuteras om inte normaliseringsprincipen bör ytterligare markeras genom att princi- pen starkt betonas för kommunerna i exempelvis anvisningar som kan komma att utfärdas.

Kriminalvårdens frivård arbetar i nära anknytning till den kommunala socialvården och är nästan helt beroende av denna när det gäller att sätta in ekonomiska och även andra resurser i rehabiliteringshänseende. lngen

Prop. 1979/80: 1 305

vill i dag hellcr hävda annat än att kriminalvårdens egna sociala resurser skall vara ytterst begränsade om de nu alls skall existera. Med avseende på innehåll. utformning och inriktning är det arbete som bedrivs inom social- vård resp. frivård i grunden av samma karaktär. Det finns ingen särskild metod inom frivården att bemästra just det beteende som betecknas som kriminellt. Den påtagbara skillnaden mellan verksamhetsområdena ligger däri. att frivården verkställer påföljder och därigenom har sin målgrupp klart avgränsad. Dock är även kriminaliteten ett socialt problem. vilket icke existerar i ett vakuum. Tvärtom är det sammanvävt med missbruks- problem och andra svårigheter. Följdriktigt visar också alla undersökning- ar att huvuddelen av de övervakade i kriminalvården. ibland uppåt 80— 90 %. är kända i socialvårdens register. Det parallella arbete som sker med dessa människor är således betydande.

När det gäller samarbetet om enskilda klienter framhåller föreningen att detta måste ske på handläggarnivå. Då detta samarbete måste ske snabbt och så gott som dagligen är det svårt att tänka sig hur förtroendemännen där skall kunna kopplas in.

Utredningen anser att kriminalvården har egna resurser när det gäller att tillgodose de dömdas omedelbara behov av bistånd. När det gäller frivår- den får detta ej tolkas så att socialvården skall kunna undandra sig huvud- ansvaret för även frivårdsklienternas ekonomi. Frivårdens ekonomiska medel är endast kompletterande.

Utredningen anser vidare att socialtjänsten skall hjälpa kriminalvårdens klienter med att begära avskrivning av skulder. lägga upp avbetalningspla- ner, tillse att rättshjälp tillgodoses och hjälpa till med bostadsfrågan. Detta är uppgifter som kriminaIVården redan nu hjälper klienterna med och här behöver socialtjänsten ej gripa in i större utsträckning än som nu är fallet. [ stället bör socialtjänsten oeh kriminalvården samarbeta och i varje enskilt fall avgöra "vem som skall göra vad". Det är viktigt att redan från början avgöra när socialtjänsten skall kunna ta över ärendet från kriminalvården. Socialtjänsten kan även inom ramen för frihet ta över ärenden. Viktigt är att denna samverkan sker redan på personundersökningsstadiet så att soci- altjänsten kan etablera kontakt med en missbrukare för att domstolen skall få möjlighet att lämna över ärendet till socialtjänsten.

När det gäller kriminalvårdens frivårdsresurser framhåller LO starkt be- hovet av en så nära samordning som möjligt mellan frivården och social- tjänsten. Förhållandena är här långt ifrån tillfredsställande. Det är tyvärr mycket vanligt att kriminalvårdens klienter hamnar mitt emellan de två or- ganen. Ingen känner därför ansvar för klienternas återanpassning. Ett yt- terligare studium av denna fråga och utarbetandet av konkreta samver- kansformer behövs.

TCO understryker vikten av att socialnämnden tar ett tillräckligt ansvar för kriminalvårdens klienter. Ökade förutsättningar härför har skapats ge- nom att kommunens yttersta ansvar entydigt läggs fast i utredningens för- slag.

20 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr. 1. Del B

Prop. 1979/80: 1 306

20.2.3 Körkttrts'ji'lrL'an Socialutredningens förslag om att socialnätnnderna skall befrias från skyldigheten att lämna uppgifter i körkortsärenden kommenteras främst av länsstyrelserna och kommunema. Förslaget får ett mycket blandat motta— gande. och remissinstansernas inställning till förslaget synes bero på vil- ken av de båda grupperna av remissinstanser man tillhör. Av de kommu- ner och länsstyrelser som ttttalar sig i frågan betonar samtliga kommuner vikten av att förslaget genomförs. medan länsstyrelserna. med endast nå- got undantag. är starkt negativa till förslaget. Följande kommuner kommenterar förslaget. Botkyrka. Stockholms. Kalmar. Helsingborgs. Malmo". Borås. Vara. Grums. Västerås. Gävle. Skellefteå. Varbergs. Olo/ströms. Kramfors. Danderyds och .S'undsvalls kommuner. Förutom nämnda kommuner tillstyrker Föreningen Sveriges socialchefer. SACO/SR. och Sveriges weionomers riksfl'irlnmd utredning- ens förslag. Kammarrätten i Göteborg är i princip positiv till förslaget. Följande länsstyrelser avvisar förslaget. Länsstyrelsen i Uppsala. Sö- dermanlands, Östergötlands. Blekinge. Kristianstads. Malmöhus. Öre- bro. Värmlands. Västmanlands. Kopparbergs. Gävleborgs och Väster- norrlands Iän. Länsstyrelsen i Skaraborgs län tar inte ställning till försla- get. Negativa till förslaget är förutom nämnda länsstyrelser även justitie- kanslern. rikspolisstyrelwn och brottsförebyggande rådet.

Stockholms kommun betonar att skyldigheten att lämna uppgift om en sökandes eventuella missbruksproblem i samband med utfärdande av kör- kort har länge upplevts som ett hinder för kontaktarbetet inom nykterhets- vården. Kommunen understryker därför angelägenhetcn av att social- nämndernas nykterhetsvårdande insatser inte försvåras genom tvånget att lämna uppgifter av sådant slag.

Västerås kommun framhåller att socialutredningens förslag om tyst— nadsplikten har bl. a. till följd att uppgifter om människors nykterhetsför- hållanden inte längre får lämnas ut till polisen för utredningar i körkorts- och vapenlicensärenden. Detta är en betydelsefull förändring och helt kon- sekvent om man tänker på socialtjänstens intresse av att människor med alkoholproblem frivilligt söker hjälp. Samhällets behov av att få underlag för bedömning av körkortslämplighct etc. bör kunna tillgodoses genom po— lisens egna uppgifter.

Gävle kommun anser att om socialtjänsten skall kunna verka på det sätt som socialutredningen har föreslagit måste den omfattas av ett odelat för- troende hos allmänheten. Ett sådant förtroende kan inte etableras om soci- alvårdens roll i handläggningen av körkortsärenden består.

Skellefteå kommun hälsar med stor tillfredsställelse att socialtjänsten i framtiden ej skall behöva ta befattning med körkortsärenden. där social- vården f.n. ofta framstår som "boven i dramat" vid vägrat lämplighetsin- tyg eller körkortsåterkallelse.

Synpunkter. som i allt väsentligt stämmer överens med vad ovan redovi-

Prop. 1979/80: 1 307

sade kommuner anför, återkommer i övriga kommuners remissyttranden.

föreningen Sveriges sot f(I/( he./"er finner att förslaget om att socialtjäns- ten inte skall avge yttrande t körkortsärenden är en ytterst angelägen för- .indring för att medverka till att ett förtroende kan byggas upp mellan hjälpsökande och den kommunala socialtjänsten. Föreningen anser att denna reform är så angelägen att den bör brytas ut ur förslaget och förverk— ligas snarast möjligt. Föreningens uppfattning att socialtjänstens befatt- ning med körkortsärendena bör omedelbart upphöra delas av Botkyrka kommun.

SACO/SR och Sveriges socionomers riks/örbund konstaterar med till- fredsställelse att socialnämndens skyldighet att lämna uppgifter i körkorts- ärenden föreslås bortfalla. De anser att denna skyldighet ofta har varit ett större hinder för att åstadkomma en adekvat behandling än risken för tvångsåtgärder.

Kammarrätten i Göteborg. som i huvudsak ansluter sig till socialutred- ningens förslag till reform av sociallagstiftningen. anser att med den upp- byggnad förslaget har talar starka skäl för att socialnämnderna befrias från uppgiftsplikten i körkortsärenden. Som utredningen har påpekat ger upp- giftsplikten inte heller en rättvisande bild. eftersom åtskillig nykterhets- vård bedrivs av andra organ. bl. a. sjukvården. ()m polismyndigheten får möjlighet att föra någon form av "nykterhetsregister". anser kammarrät— ten att förslaget att slopa uppgiftsplikten för socialnämnden bör kunna godtas. Kammarrätten betonar emellertid att det inte är fråga om att soci- alnämnderna skall vara förhindrade att lämna ut uppgifter i körkortsären- den utan endast att det inte skall finnas någon skyldighet att göra det. Med vederbörandes samtycke bör självfallet socialnämnden kunna lämna ut uppgifter om hans nykterhetsförhållanden. Detta kan få betydelse när handlingarna i ett ärende hos körkortsmyndigheten inger tveksamhet om en sökande bör betros med körkort eller om en körkortshavare bör få be- hålla sitt körkort. Tveksamheten kan t. ex. bero på att polismyndigheten har registrerat vederbörande i det särskilda registret för omhändertagna berusade personer. Han bör då ges tillfälle att visa att han ändå kan anses pålitlig i nykterhetshänseende. t.ex. genom ett yttrande från socialnämn- den (jämför 7s och ms 5 körkortslagen).

Länsstyrelserna. av vilka nästan samtliga är negativa till förslaget i den- na del. redovisar genomgående sina synpunkter i omfattande yttranden.

Länsstyrelsen i Uppsala län pekar på att i förarbetena till den nyligen ge- nomförda reformen på körkortslagstiftningens område betonas starkt att det vid körkortsprövningen är helhetsbilden av personen och dennes situa- tion som måste bedömas. Detta innebär att ett mera differentierat synsätt bör komma till stånd. Till grund för denna bedömning skall enligt departe- mentschefens uttalande ligga polisens lämplighetsutredning, i vilken ingår yttrande från vederbörande sociala organ. Socialutredningens förslag inne- bär att till grund för körkortsmyndighetens bedömning av en persons hel-

Prop. 1979/80: 1 308

hetsbild och situation kommer att ligga en uppgift från polismyndigheten om eventuella omhändertaganden i berusat tillstånd eller begångna brott. Att av en sådan uppgift dra slutsatser angående en persons totala situation kommer att ställa körkortsmyndigheten inför oöverstigliga svårigheter. Detta kan komma att medföra en återgång till en icke önskad schablonar- tad bedömning av körkortsärenden och återkallelse av körkort även i fall där en sådan åtgärd inte är motiverad av trafiksäkerhetsskäl. En sådan si- tuation kan ej heller med hänsyn till körkortcts stora betydelse för männi- skors sociala situation vara önskvärd. Länsstyrelsen avstyrker därför för- slaget att undantag från socialnämndens tystnadsplikt ej skall göras i kör- kortsärenden. Därjämte erinrar länsstyrelsen om att regeringen numera meddelat föreskrifter om sekretesskydd för vissa uppgifter i körkortsre- gistret.

Enligt länsstyrelsen i Söderntanlands län förefaller utredningens tipp- fattning att nykterhetsvårdens befattning med körkortsärenden kan verka starkt avhållande på benägenheten att ta frivillig kontakt med de nykter- hetsvårdande organen alltför kategoriskt. De personer som frivilligt vän- der sig till nykterhetsvården har ofta grava alkoholproblem och har gjort sig skyldiga till fylleriförseelser. rattfylleri och andra brott. Många av dessa personer har aldrig haft körkort eller har fått detta återkallat. För det fall att en klient efter erhållen vård återgått till ett normalt liv. brukar han efter något år vända sig till länsstyrelsen med en ansökan om förhandsbe- sked angående sina möjligheter att få körkort. Personutrcdning kommer då enligt den nya lagstiftningen att verkställas genom polisens försorg. Poli— sens bedömning grundar sig dels på vad nykterhetsnämnden anfört i ären- det. dels på vad polisregistren innehåller om begångna brott och förseel- ser. Nykterhetsnämndernas bedömningar torde i flertalet fall på grund av deras kännedom om den sökande bli betydligt mer nyanserad och därför mera tillförlitlig än polisens. Nämnderna är vanligtvis också mera positiva till gjorda körkortsansökningar än vad polisen är. Förekomsten av anteck- ningar i register angående omhändertagande för fylleri behöver t.ex. inte alltid innebära att en körkortssökande vägras körkort. Nykterhetsnämn- den kan i yttrande till länsstyrelsen ha lämnat sådana kompletterande upp- gifter angåendc vederbörandes alkoholvanor att de registrerade omhänder— tagandena måste betraktas som enstaka företeelser av en i övrigt skötsam person. Enligt länsstyrelsen är nykterhetsvårdens befattning med kör- kortsärendena av mycket stor betydelse för sökandena i deras ansträng- ningar att få körkort och därmed möjligheter till en allmän rehabilitering. Med utredningens förslag skulle vidare de alkoholproblematiker som ald- rig omhändertagits berusade. s.k. dolda alkoholmissbrukare. kunna obe- hindrat fortsätta att köra bil eller kunna skaffa sig körkort. Länsstyrelsen anser att nykterhetsvården inte kan undandra sig sin del av ansvaret för att körkort så långt möjligt endast utfärdas för eller innehas av personer som är skötsamma i nykterhetshänseende.

Prop. 1979/80: 1 309

Lättsst_vrelsen i Kristianstads län menar att enligt utredningens uppfatt- ning skulle uppgiftsplikt för socialnämnderna i körkortsärenden innebära en väsentlig inskränkning i sekretessen. Detta kunde leda till att klienterna skulle betrakta sekretesskyddet som illusoriskt. Det kan i och för sig anfö- ras skäl för att inte bibehålla skyldigheten för socialtnyndighet att lämna uppgift i körkortsärenden. Det sägs att ingen bör avhålla sig från att söka hjälp för missbruk av rädsla för att körkortsmyndighet skall få vetskap om missbruket. 'l'raftksäkerhetsintresset är av synnerligen hög dignitet. Pro- blemet kan inte lösas så enkelt som utredningen gjort nämligen med en hänvisning till att polismyndighet får föra register över ingripanden enligt lagen om omhändertagande av berusade personer. Det finns även en annan aspekt som förtjänar påpekas. Nykterhetsnämnds utredning i dessa mål och ärenden ger oftast en mer nyanserad bild av vederbörande person än en uppräkning av omhändertaganden och andra åtgärder. En fylligare ut- redning är därför inte sällan gynnsam för den enskilde. Länsstyrelsen ser som körkortsmyndighet med oro på förslaget att den resurs som nykter- hetsnämnds yttrande innebär skall avstås utan att någon annan likvärdig informationskälla anvisas.

Länsstyrelsen i Östergötlands län kan inte ansluta sig till utredningens ställningstagande. På något sätt måste behovet av utredningen om kör- kortssökandes och körkortsinnehavarens nykterhetsförhållanden tillgodo- ses. Det är orealistiskt att tänka sig att genom polisen få fram tillfredsstäl- lande dokumentation annat än i ett mindre antal fall. F.n. torde de sociala nämndernas material vara den enda betydelsefulla kunskapskällan. Att utanför socialvården bygga upp ett ändamålsenligt dokumentionsmaterial torde vara ogörligt. Om utredningens förslag genomförs. skulle därför tra- fiksäkerheten i väsentligt avseende försämras. Den körkortslag som nyli— gen trätt i kraft förutsätter tvärtom att vederbörandes individuella förhål- landen skall prövas ännu mera ingående än vad som tidigare skett. Upp- rätthållande av trafiksäkerheten får ses som ett uttryck för den enskildes trygghetskrav. Det måste anses som ett så väsentligt krav i den stora all- mänhetens intresse. att socialvårdsklienternas behov av sekretess i dessa fall bör få vika. Beträffande argumentet. att uppgiftsskyldigheten ger ett ofullständigt resultat på grund av att åtskillig nykterhetsvård bedrivs inom sjukvården. kan invändas. att sjukvård ofta initieras av socialvården. Skyl- digheten att på begäran lämna uppgifter om faktiska förhållanden i kör- kortsärenden bör därför finnas kvar. Däremot torde den nuvarande anmäl— ningsplikten kunna avskaffas.

I likhet med länsstyrelsen i Östergötlands län anser länsstyrelserna i Malmöhus och Örebro län att den uppgiftsskyldighet, som enligt 86 å kör- kortsförordningen åvilar nykterhetsnämnd. kan tas bort.

De remissyttranden av länsstyrelser som här redovisats är mycket representativa för remissyttrandena från länsstyrelserna i allmänhet. Sam-

ma eller mycket likartade argument förs sålunda fram av de flesta länssty- relserna.

Prop. 1979/80: 1 310

Justitiekanslern finner det betänkligt att socialnämnden föreslås bli bc- friad från skyldighet att lämna uppgifter i körkortsärenden och framhåller att det är från traftksäkerhetssynpunkt utomordentligt viktigt att körkorts- tillstånd inte beviljas titan en tillräckligt väl underbyggd lämplighetsutrcd- ning. Sökandens nykterhetsförhållanden har därvid stor betydelse. JK an- ser att socialnämnden har betydligt bättre förutsättningar än polismyndig— heten att ge underlag för bedömningen av sökandens nykterhetsförhållan- den och avstyrker således förslaget i denna del.

Rikspolisst_vrelsen erinrar om att socialutredningen föreslår att social- nämnds registrering av olika uppgifter. t.ex. rörande missbruk. kraftigt skall begränsas samt att socialnämnds skyldighet att yttra sig till andra myndigheter i olika ärenden skall helt upphöra. Styrelsen kan icke accep- tera dessa förslag. Styrelsen framhåller det angelägna i att uppgifter röran- de alkohol- och narkotikamissbruk finns att tillgå vid behandlingen av främst körkortsärenden. tillstånd till innehav av vapen samt ärenden avse- ende förordnande för väktare och ordningsvakter. Vid behandlingen av dessa ärenden är uppgifter om sökandens nykterhets- och narkotikaförhål- landen mycket betydelsefulla och är i vissa fall helt avgörande för frågan om tillstånd eller förordnande skall meddelas. Styrelsen erinrar om att riksdagen vid behandlingen av propositionen med förslag till ny körkorts- lag framhållit angelägenheten av att uppgifter om en körkortssökandes på- litlighet i alkohol- och narkotikahänseende beaktas. Styrelsen har observe- rat de svårigheter som i dag föreligger att från vissa sociala myndigheter erhålla uttömmande uppgifter i dessa avseenden vid s.k. personutrcdning— ar enligt körkortslagen. Om utredningsförslaget i denna del skulle godtas torde det vara nödvändigt att någon annan myndighet i lag bemyndigas att föra särskilda register angående personers nykterhets- och narkotikaför- hållanden. Även om annan myndighet tillåts föra registeruppgifter torde avsaknaden av socialnämnds yttrande det oaktat komma att utgöra en vä- sentlig brist vid olika tillståndsprövningar.

Brottsförebyggande rådet. som inte kan ansluta sig till utredningens för- slag i denna del. framhåller att det är välkänt att alkohol i samband med förande av motorfordon kan få förödande följder i trafiksituationer. Mot denna bakgrund är det välmotiverat att personer. som missbrukar alkohol. bör kunna vidkännas inskränkningar i rätten att få och behålla körkort. En- ligt utredningen bör också i framtiden lämplighetsutredningar utföras. men endast av polismyndigheten och endast på grundval av de registre— ringar. som polisen gjort i samband med omhändertagande av berusade personer. Rådet riktar i detta sammanhang uppmärksamhet på förhållan- det att det inte föreligger någon generell skyldighet för polisen att registre- ra berusade. omhändertagna personer. Framför allt när de körs till sina bo- städer eller till sjukvårdsinrättningar kan en registrering inte ske. lnte hel- ler är de omhändertagna skyldiga att legitimera sig inför polisen. Det är mot denna bakgrund som polisregistreringar — i varje fall som systemet

Prop. 1979/80: 1 311

fungerar f.n. -- inte kan läggas till grtlnd för bedötttningen av en persons lämplighet att inneha körkort. l prop. 1975/76: [ [3 med förslag om avskaf- fande av fylleristraffet samt prop. 1975/76: 155 om ändrade regler rörande vissa körkortsfrågor har också förtttsatts en fortsatt medverkan av social- vården i körkortsärenden. Utredningen anser att en på frivillighetens grund bedriven nykterhetsvård kan fungera tillfredsställande endast om klienten har förtroende för sekretessen inom socialhjälpen. En lämplighetsutrcd- ning omfattar emellertid ofta perioden före itä—årsdagen. dvs. när enligt för— slaget både frivilliga och kontrollerade åtgärder kan kontma i fråga. Rådet anser därför att ttppgifter om nykterhetsförhällanden under perioden före It!-årsdagen bör lämnas av socialnämnden till polistttyndighcten. Beträffan- de vuxna missbrukare bör cttligt rådets uppfattning däremot utredas httr en tillfredsställande registrering av nykterhetsförhållanden kan åstadkom— mas. Socialnämnden bör inte befrias från att lämna ut uppgifter för lämp— lighetsbedömningen för perioden efter [tå-årsdagen innan frågan om regi- strering är löst.

20.2.4. Vapen/icenser

Remissinstansernas inställning till socialnämndernas medverkan i ären- den om vapenlicenser är densamma som till socialnämndernas medverkan i körkortsärenden. Antalet remissinstanser som uttalar sig i denna fråga är dock endast ca hälften så stort. Även i denna fråga är det kommunerna och en del intresseorganisationer som ställer sig bakom förslaget under det att JK. rikspolisstyrelsen samt några länsstyrelser avvisar förslaget. De flesta remissinstansema behandlar frågan samtidigt med körkortsfrågan och de anför i båda frågorna genomgående samma grunder för sina ställningsta- ganden. Anledning att ånyo redovisa dessa grttnder saknas. varför här en- dast redovisas remissinstansernas ställningstaganden till förslaget om soci- alnämnds medverkan i ärenden om vapenlicenser.

Följande remissinstanser tillstyrker förslaget. Botkyrka. Stockholms. Kalmar. Helsingborgs. Malmö. Vara. Västerås. Gävle. Skellefteå . Krant— fors. Danderyds och Sundsvalls kommuner. Föreningen Sveriges social— chefer. SACO/SR och Sveriges socionomers riksförbund.

Avstyrker förslaget görjustitiekanslern. rikspolisstyrelsen samt länssty- relserna i Malmöhus. Västmanlands och Kopparbergs lätt.

20.2.5. Övrigafrtigor

Svea IHH-TÖI! delar inte utredningens uppfattning. att socialtjänstens klient bör åtnjuta ett så långt gående "integritetsskydd" att t.ex. person- undersökare inte skall få del av socialvårdens akt angående klienten och att uppgifter om socialtjänstens klient inte skall få lämnas till utrednings- man inom polisen eller åklagare. Sundsvalls kommun däremot stöder ut- redningens förslag att personundersökare ej skall ha tillgång till socialvår- dens akter.

Prop. 1979/80: 1

',p.) lx)

Rikspt)li.s's'1_vt'elsett framhåller det angelägna i att uppgifter om alkohol- och narkotikamissbruk finns att tillgå vid behandlingen av bl.a. ärenden avseende förordnanden för väktare och ordningsvakter. medan Botkyrka kommun betonar att det är angeläget att socialnämnden befrias från sin skyldighet att lämna uppgifter i bl. a. ärenden som rör förordnanden som bevakningsmän.

(:).l'i'l'htf/fllllul'(lr('ll anser att ft'irsvarsmaktens behov av samverkan med socialtj't'tnsten bör omnämnas i den kommande propositionen med hänsyn till att årligen ca 50000 värnpliktiga fttllgör grundutbildning och viss obliga- torisk belälsutbildning under 7— [5 månader och ca 80 000 värnpliktiga full- gör repetionstttbildning. 'ljänstgöringen sker oftast på betydande avstånd från hemorten. l-"i'trsvarsmaktens samverkan med socialtjänsten bör ge- nom socialtji'tnstlagen underlättas och förstärkas och de värnpliktiga själva klart ges samma rätt till satnhällets tjänster sotn övriga medborgare.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Boltus lätt pekar på att i ltlä nykterhets- vårdslagen stadgas skyldighet för polismyndighet att till de sociala myndig- heterna göra anmälan då någon omhändertagits enligt lagen om omhänder- tagande av berusade personer m.m. Upphör dettna skyldighet skulle de sociala myndigheterna kopplas in på ett senare stadium än nu sker. linligt 7å sistnämnda lag skall polisen. om omhändertagen finnes vara i behov av hjälp och stöd från samhällets sida. innan omhåndertagt-tndet ttpphör i den mån det lämpligen kan ske samråda med annat samhällsorgan som har till uppgift att tillgodose sådant behov. Denna bestämmelse förutsätter för sin tillämpning en jottrverksamhet. som de sociala myndigheterna nog i all- mänhet saknar förutsättningar att upprätthålla. Bestämmelsen bör få en så- dan utformning att polismyndigheten i varje fall blir skyldig att till social- tjänsten göra anmälan motsvarande den som stadgas i ltlå nykterhets- vårdslagen. På så sätt får socialtjänsten möjlighet att sätta in hjälp i ett nå- gorlunda tidigt skede.

Kalmar kommun framhåller att när det gäller yttranden till åklagarmyn- digheter och domstolar kan detta förfarande förenklas med delegationsbe- stämmelser till handläggande tjänstemän. Dessa har sannolikt en större kännedom om det enskilda fallet än förtroent'lemännen. Detta förfarande har med goda resultat tillämpats i Kalmar kommun sedan 1974.

Ekerö kommun erinrar om att socialtttredningen föreslår att ordförande eller ledamot i socialnämnden vid samarbete med åklagarmyndigheten skall kttnna lämna ttpplysningari stället för att man skall göra utredningari dessa ärenden. Detta är enligt kommttnen inte en rimlig konstruktion. Skall ett förenklat informationssystem byggas tipp mellan socialtjänsten och åklagarmyndigheten bör det vara tjänstemännen som svarar för denna information.

Prop. 1979/80: 1 ' 3l '_'.)

21 Socialregister m. m.

21.! Allmänt

Många remissinstanser instämmer i SU:s förslag når det gäller dokumen- tation och registerföring. Hit hör bl. a. socialstyrelsen, länsstyrelsen i Väster- bottens län. flera kommuner. Sveriges socionomers riksförbund och Föreningen Sveriges socialchefer.

När det gäller förslaget till gallringsbeståmmelser är däremot remissopi- nionen splittrad. Medan åtskilliga remissinstanser anser att förslaget medför- ett viktigt skydd för den personliga integriteten, varnar andra för den negativa inverkan förslaget kan få särskilt i barnavårdsärenden och när det gäller forskningen. Till de remissinstanser som är positiva till förslaget hör socialstyrelsen, länsstvre/sen i Västmanlands län, Svenska kommunförbundet, flertalet kommuner som har yttrat sig i frågan. LO, TCO. SACO/SR. Sveriges socionatti/örbund, Sveriges socionomers riksförbund, Föreningen Sveriges soci- alchefer och AIkoholprob/ematikers riksorganisation.Bland de remissinstanser som helt eller delvis avstyrker SU:s gallringsförslag finns Svea hovrätt, riksarkivet, Uppsala och Skövde kommuner, Sociologiska institutionen vid Stockholms universitet, Sveriges socialförbund. Svenska diakonsällskapel. Sveriges sociolog/örbund. Sveriges läkarförbund och Svenska läkaresällska- pet.

Flera remissinstanser har ingen erinran mot förslaget att register och akter skall gallras efter viss tid men anser att gallringsfristerna är för korta. Hit hör kammarrätten i Göteborg, .IO. länsstvrelserna iMalmöhus, Älvsborgs. Örebro, Gävleborgs och Västernorrlands län. medicinska fakultetsnämnden vid Lunds universitet, Stockholms och Sundbvbenzs kommuner. Föreningen Sveriges I/"rivårdstjänstemän.

21.2. Doktmiertlalion och register

Förslaget att slopa den nuvarande lagen om socialregister tillstyrks uttryckligen av flera remissinstanser. däribland kammarrätten i Göteborg, Föreningen Sveriges socialchefer, Sveriges sociononmjrbund och Sveriges socio- nomers riksförbund.

Socialstyrelsen framhåller att det är väsentliga ändringar som SU föreslår beträffande dokumentation och register på socialvårdens område. Större hänsyn tas särskilt till den enskildes personliga integritet. Styrelsen tillstyrker förslagen då de går helt i linje med utredningens övriga förslag om en ändrad socialvård. Sveriges socionomers riksförbund säger att man särskilt delar SU:s överväganden beträffande förslaget att socialregister inte skall få innehålla

Prop. 1979/80: 1 314

värderingar om den enskilde klienten och dennes personliga förhållanden.

Föreningen Sveriges socialchefer har i princip samma uppfattning som SU att den enskildes integritet bör så långt möjligt skyddas genom inskränkningar i registrering och dokumentation. Föreningen framhåller att registrering och diarieföring är en för kommunerna svårhanterlig fråga. Det gäller här en avvägning mellan den enskildes intresse'och skydd för sina personliga förhållanden å ena sidan och rättssäkerhetsintresset å andra sidan. llärtill kommer inriktningen på förtroendefullt samarbete i frivilliga former. SU har uppmärksammat denna svårighet och föreslagit att socialstyrelsen som central myndighet för socialtjänsten skall utfärda närmare föreskrifter om personregistrens förande. Föreningen anser detta nödvändigt. Det är viktigt att kommunerna härvid bereds tillfälle att medverka. Föreningen anser också i enlighet med SU:s förslag att socialstyrelsen efter samråd med kommun- förbundet bör ge anvisningar om dokumentation i enskilda ärenden.

Social/ötvahningen iHe/singborg delar SU:s uppfattning att dokumentation bör ske i samråd mellan socialarbetare och den enskilde. Vidare biträds SU'.s förslag att det inte är önskvärt att författningsvägen närmare reglera dokumentationen inom socialtjänsten utöver bestämmelserna i kommunal"- Iagen och förvaltningslagen. Det får ankomma på socialstyrelsen och kommunförbundet att utfärda allmänna råd till kommunerna. — Förvalt- ningen har inte heller någon erinran mot att socialtjänsten får en allmän skyldighet att föra diarier under förutsättning att sekretesskyddade uppgifter inte kan utläsas ur dessa och att enskilda personer vid behov anges anonymt. t.ex. med bokstavsbeteckning eller dylikt. — Beträffande innehållet i personakter lär det inte kunna resas några invändningar mot att akterna inte tillförs onödiga och för klienterna förklenande uppgifter. Det torde bli lättare att inom socialtjänsten iaktta opartiskhet och saklighet och sträva efter att uppgifterna i personakterna blir korrekta och väl underbyggda. — SU:s huvudprincip att innehållet i register i inskränkt bemärkelse endast skall uppta namn etc., inkomst— och lörmögenhetsförhållanden samt beslut inom socialtjänsten om åtgärd som innebär myndighetsutövning lämnas utan erinran. Övriga sekretesskyddade uppgifter om klienterna får alltså inte antecknas i dessa register. Vidare får inga anteckningar föras om åtgärder som grundats på andra myndigheters meddelande, t. ex. LTO. LOB etc.

Sundsvalls kommun anser att som en följd av tankegångarna kring sekretessfrågorna bör diariet utformas så att det inte går att utläsa något som kan röja sekretesskyddade uppgifter. Därmed behöver diarieföraren inte ställas inför svåra och oklara situationer och överväganden om att låta någon ta del av diariet. Det blir mera praktiskt att arbeta med ett fullständigt "offentligt" diarium.

Kritiska synpunkter på förslaget lämnas av bl. a. Kommunförbundet. som hänvisar till sitt yttrande över promemorieförslaget där vissa klargöranden harefterlysts om uppgiften" barnstugekö. De förslag som SU har lagt fram om diarieföring inom kommunala myndigheter synes enligt förbundet innebära

Prop. 1979/80:1 3|5

att man får ett krav på att alla ärenden skall antecknas i kronologisk ordning. Ett sådant förfarande skiljer sig avsevärt från nuvarande rutiner och kommer att kräva en omläggning av bl. a. soöialregistret. Kravet! på överblickbarhet inom förvaltningen tillgodoses väl genom nuvarande rutiner och styrelsen tar därför avstånd från utredningens förslag härvidlag. — SU:s förslag till delning av socialregistret i snäv och vid bemärkelse kommer att medföra ökade kostnader för administrationen av framför allt barn- och äldreomsorgen. Utredningens förslag till nya regler för handlingssekretess och tystnadsplikt, vilka styrelsen har tillstyrkt, tillgodoser säkerheten av att uppgifter av känslig natur inte kommer i orätta händer. Styrelsen anser det därför obefogat att skapa en delning av socialregistret som enbart kan få marginell betydelse men medför en kraftig kostnadsökning för administrationen.

LO framhåller att om utformningen av socialtjänstens register genomförs behöver de människor som söker upp socialtjänsten inte befara att subjektiva anteckningar om dem och deras aktuella situation följer dem för all framtid.

Västerås kommun anser att förslaget om diarieskyldighet på ett onödigt sätt kommer i konflikt med förvaltningsmässiga krav på rationella rutiner. Kommunen erinrar om att om inte sekretesskyddade uppgifter skall framgå av anteckningarna, kommer det att bli nödvändigt att ange en persons namn med bostavsbeteckningar 8. d.

I fråga om vårdärenden beträffande enskilda personer. har diariet i så fall ingen egentlig uppgift att fylla eftersom personen eller ärendet inte går att identifiera. En tänkbar möjlighet vore då att det inom förvaltningen upprättades register i t. ex. personnummerordning på de personer, som de inkomna handlingarna avsåg. Enligt utredningen får dock inte heller personregister innehålla uppgifter, "som är ägnade att röja enskilds person- liga förhållanden" (25 & socialnämndslagen). Skall man undvika att i såväl diarium som register anteckna t. ex. inkomna polisrapporter är det inte möjligt att avgöra vilka ärenden som aktualiserats hos förvaltningen. De begränsningar i registreringen som utredningen gör. lägger av allt att döma hinderi vägen för en överblick över verksamheten med enskilda ärenden. Då det är av betydelse ur flera synpunkter att det inom förvaltningen går att på ett enkelt och tillförlitligt sätt följa och bevaka ärendenas handläggning, bör dessa frågor ses över på nytt.

Örebro och Vilhelmina kommuner avstyrker SU:s förslag om offentlig diarieföring och att det skall finnas en generell skyldighet att föra diarium. Kommunerna anser att det skulle bli allför betungande att som SU föreslår utforma ärendemeningen anonymt med bokstavsbetcckning e.d. så att sekretesskyddade uppgifter inte kan utläsas.

Zl .3 Gallring

Socialstyrelsen säger att de av utredningen föreslagna reglerna för gallring av personregister och därtill hörande akter noga har övervägts av styrelsen.

Prop. 1979/80: ] 3l6

Enligt förslaget får socialtjänsten i större utsträckning lita på den enskildes egen beskrivning av sin bakgrund. eftersom dokumentation ofta kommer att saknas. Styrelsen ser positivt på en sådan utveckling av det sociala arbetet. I samband med en omläggning av socialvårdens registersystem och rutiner för dokumentation krävs enligt styrelsen betydande rådgivning från såväl socialstyrelsen som inom primärkommunerna.

Länsstyrelsen i l-"äsrman/antls län anser det särskilt tillfredsställande att i förslaget till socialnämndslag har införts bestämmelser om utgallring av anteckningar och akter som inte har varit aktuella under tre år. Att sitta fast i gamla värderingar är inte främjande för en god vårdplanering. Kommun/ör- bundvr anser att SU:s förslag beträffande socialregister är välbetänkt och vill särskilt framhålla de föreslagna gallringsreglerna. För att det intresse för allmän forskning i materialet som ofta visar sig skall kunna tillgodoses utgår styrelsen från att t. ex. riksarkivet får bemyndigande att omhänderta sådant material som kan ha forskningsintresse men som avses bli utgallrat i kommunerna.

Sundsvalls kommun menar att många behövande i dag avstår från att uppsöka socialvården på grund av rädsla för att "hamna i papperen". Det är därför viktigt att SU:s förslag om gallring av personakter och personregister tre år efter senaste aktualitet genomförs. Förutom det ökade förtroende och den större öppenhet som kan väntas bli effekten av förslaget. blir även den administrativa hanteringen lättare.

Socialfön'alrningen i Helsingborg anser att förslaget om tvingande bestämmelser avseende gallring ur register och personakter behöver preciseras bättre. SU förordar att uppgifter ur register i inskränkt bemärkelse över klienter inte får bibehållas längre än tre år efter den tid anteckningen gjordes. Härifrån föreslås undantag för fortvarande förhål- landen. t. ex. placering av en underårig utanför hemmet. i vilka fall anteckningen får utgallras tre år efter att det förhållande anteckningen avser har upphört. Förvaltningen tillstyrker gallringsförslaget men efterlyser flera exempel på ”fortvarande förhålladen". Avser SU även pågående stödären- den? När upphör i så fall dessa ärenden? Det kan ju finnas klienter som uppsöker socialtjänsten ett par gånger om året. Skall det i så fall förflyta tre år efter sista kontakten innan gallringen sätter igång eller menar SU att i registret endast får finnas tre år gamla anteckningar? Förvaltningen för sin del förordar en tvingande bestämmelse som innebär att uppgifter i registret skall utgallras tre år efter den tid anteckningen gjorts. Endast vid placeringar av underåriga utanför hemmet skall undantagsregeln gälla, då anteckningarna får utgallras tre år efter det förhållande anteckningen avser har upphört.

Förvaltningen tillstyrker också förslaget om en generell gallringstid för personakter på tre år. Även här behövs emellertid en precisering. Förvalt- ningen tolkar SU:s förslag så att anteckningar och handlingar som är tre år gamla skall gallras ut, även om klienterna är aktuella inom socialtjänsten. Självklart måste undantag göras för handlingar om bistånd med återbetal- ningsskyldighet samt bevisurkunder i ärenden om faderskap och underhåll. I övrigt finns det inga rimliga skäl att behålla mer än tre år gamla anteckningar om enskilda personer. Beträffande uppgifter för forskning får undantagsbe- stämmelser lösas i särskild ordning.

Prop. 1979/80: 1 317

SA CO/SR anser att det är uppenbart att kvaliteten på förefintliga journaler är ytterst varierande. Vissa journaler har varit så knapphändiga att deras värde har varit mycket ringa. Denna omständighet bör bl.a. leda till slutsatsen att man bör sträva efter att höja kvaliteten på dokumentatio- nen.

En systematisk och professionell dokumentation är nödvändig inte bara från rättssäkerhetssynpunkt. Om en social diagnos- och behandlingsmetodik skall kunna utvecklas och revideras. krävs en långt mer systematisk utveckling av behandlingsjournaler än vad som hittills kommit till stånd inom såväl familjerådgivningen som socialt klientarbete. — Socialutredningcn föreslår att forskningens behov av primärmaterialet skall tillgodoses genom att en viss del av aktmaterialet undantas från gallring och bevaras för framtida forskning. — Det är angeläget att man vid genomförandet av förslaget om gallring har klargjort hur forskningens behov skall säkerställas. I detta sammanhang är det nödvändigt att understryka att en utvärdering av olika behandlingsmetoder kan förutsätta att aktmaterial äldre än tre år finns bevarat. Man bör emellertid tillförsäkra sig om att materialet utnyttjas endast till ovan nämnda ändamål och icke ingår i tillgängliga dataregister. — SACO/ SR understryker vidare att en professionell dokumentation,bevarad under en längre tid än tre år kan vara ett nödvändigt skydd mot tredje person. Det finns exempel på hur barnmisshandel förekommit under en lång tidsperiod och det kan inte vara förenligt med allmänna rättSprinciper att denna typ av uppgifter gallras vart tredje år.

Sveriges socionomers riksförbund instämmeri princip i förslaget att uppgifter i registren måste gallras efter tre år från det anteckningen infördes. Förbundet anser dock att i syfte att tillgodose barnens rätt så måste uppgifter rörande tvångsingripande mot olämplig vårdare kunna sparas längre än tre år. Speciella regler för arkivering måste skapas för dessa fall. Förbundet vill också uppmärksamma att protokoll kommer att kunna bevaras i femtio år och att det finns möjlighet att lägga hela utredningar som bilaga till protokollen. Förbundet anser att särskilda regler om vad som får läggas som bilaga därför måste införas. Regeln om gallring av registren efter tre år blir annars verkningslös. — Förbundet menar att skyddet för den personliga integriteten är en grundläggande rättighet. Det är därför bra att registren måste gallras på uppgifter äldre än tre år. Men förbundet tror samtidigt att sekretesskyddet kan kombineras med att forskningens behov av underlag tillgodoses på ett säkert och tillbörligt sätt. Det är därför angeläget för den framtida sociala forskningen att dessa särskilda sekretessregler löses på ett tillfredsställande sätt.

Bland de remissinstanser som vill ha längre gallringstider finns kammar- rätten i Göteborg som menar att gallringsfristerna förefaller förvånansvärt korta. Särskilt inom barnavården framstår det som omotiverat med så korta frister. Uppgifter av äldre datum torde inom denna sektor ofta vara betydelsefulla. De regler om sekretess som föreslås gälla för socialtjänsten kommer att innebära att handlingar i socialnämndernas register och akter i allmänhet inte kan lämnas ut. Den personliga integriteten skyddas därför redan på grund av sekretessreglerna. Kammarrätten ifrågasätter därför om

Prop. 1979/80: 1 318

det är motiverat att gallra ut handlingar redan efter tre år. JO anser att även om en tidsgräns för gallring på tre år kan godtas när det gäller vuxna klienter skulle en sådan gallringsregel få olyckliga konsekvenser för barnavårdens del.

Antagandet att äldre uppgifter skulle sakna relevans för bedömningen av ett enskilt ärende kan nämligen inte upprätthållas inom barnavården. Den omständigheten att inga anmärkningar mot ett barns förhållanden inkommit på tre år utgör ingen garanti för att barnet haft det bra under denna tid. Det är ofta slumpen som avgör om och när anmälningar görs om t. ex. barnmiss- handel eller andra missförhållanden i ett barns hemmiljö. Beträffande vissa slag av uppgifter är det vidare av särskilt intresse att kunna bevaka om ett mönster upprepas. Sådana uppgifter är t. ex. tidigare misshandel eller vanvård av äldre syskon till barnet. Även vissa psykiska sjukdomstillstånd hos barnets vårdare eller annan i dess omgivning förtjänar att uppmärksam- mas. Det finns praktiska exempel på att sådana tillstånd. t. ex. amningspsy- koser. återkommit hos vårdaren vid senare tillfälle och inneburit stora faror ' för ett nytt barn. Har man frånhänt sig alla möjligheter att kontrollera familjens tidigare förhållanden kanske man inte förstår att ingripa i tid för att rädda barnet. Det bör framhållas att många allvarliga brister i ett barns tidigare förhållanden inte behöver ha lett till varaktigt omhändertagande av barnet. Vårdaren kan t. ex. tillfriskna från sin sjukdom ehuru man inte kan utesluta risk för återfall. Det förekommer även varje år flera fall där barn avlider till följd av misshandel i hemmet. Man kan även tänka sig att barnet adopteras bort. I samtliga dessa fall kommer socialtjänsten med den föreslagna regeln att sakna all kännedom om vad som hänt. Detta kan lätt leda till att man inte i tid inser att ett nytt barn löper risk att utsättas för allvarlig skada. Ett annat exempel gäller kontrollen av tilltänkta fosterhem. Om det tidigare konstaterats att barn vanvårdats i ett fosterhem bör detta hem uppenbarligen inte på nytt godkännas som fosterhem utan att ingående utredning gjorts som visar att det inte längre finns risker med att placera barn där. Med den föreslagna bestämmelsen skulle man efter några år inte längre kunna klarlägga sådana förhållanden och risken är stor att anmärkningarna inte alls skulle upptäckas.

En tvingande regel om gallring tre år efter sista anteckning skulle således kunna få mycket olyckliga följder för barnavården. JO anser därför att en sådan regel inte kan genomföras generellt utan måste förses med viktiga reservationer när det gäller uppgifter om allvarliga missförhållanden rörande barn. Enligt JO:s mening bör gallringsregeln konstrueras så att dylika uppgifter inte gallras tidigare än efter tio år eller den senare dag när barnet uppnår myndig ålder.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att den föreslagna gallringstiden är alltför knapp och föreslår med bl. a. tanke på helhetssynen och vikten av att kunna göra en samlad bedömning att tiden ökas till fem år efter sista anteckning.

Länsstyrelsen iÄ/vsborgs län anser att med hänsyn till den helhetssyn som enligt förslaget skall anläggas är det av värde att det finns material för en sådan samlad bedömning.

Prop. 1979/80: 1 3 |9

Som exempel bland många andra kan nämnas följande om ett för någon tid sedan prövat mål om omhändertagande av barn. Vad som inträffat gav vid handen att barnmisshandel kunde ha förekommit men med hänsyn till omständigheterna kunde saken också ha sin naturliga förklaring. Emellertid var upplyst att liknande händelser inträffat med annat barn fem år tidigare samt att ett allvarligt fall av barnmisshandel inträffat ytterligare tre år dessförinnan. Mot bakgrunden av vad som visats ha inträffat i det förgångna beslutade vederbörande myndighet att omhänderta barnet i fråga. Sedermera bekräftades också att misstanken om misshandel var riktig. Hade i detta fall treårig gallringsfrist gällt hade saken ej fått sin rätta belysning och beslutet således blivit felaktigt.

Det anförda exemplet visar att en gallringsfrist om tre år är alltför knapp.

Länsstyrelsen i Örebro län finner den föreslagna gallringstiden för kort med hänsyn inte minst till länsrättens behov av uppgifter och bakgrundsmaterial i sociala mål. Det bör övervägas om den inte kan förlängas något, åtminstone till fem år. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser att behovet av längre frister t. ex. i mål om omhändertagande av barn för samhällsvård synes påtagligt. Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser också att en gallringsfrist om tre år synes för snävt tilltagen. Erfarenhetsmässigt förekommer t. ex. inom barn- misshandelsområdet fall där i samma familj misshandel redan tidigare har förekommit, fast längre tillbaka än tre år.

Föreningen Sveriges_frivårdsrjänslemän, som också finner en gallringstid på tre år vara i kortaste laget, menar att en tjänsteman i stället för att få klara dokumenterade fakta får lita till sitt minne. Detta kan vara ödesdigert när något positivt eller negativt som har inträffat skall vederläggas. Det kan leda till rättsosäkerhet. Sundbybergs kommun uttalar tveksamhet mot att barnavårdsärenden skall gallras efter så kort tid som tre är.

Stockholms kommun tillstyrker SU:s förslag om en generell regel om gallring efter tre år av såväl personregister som personakter med de undantag som angivits. Härutöver bör dock enligt kommunens mening i lagen undantas ärenden rörande barn som varit skilda från hemmet genom socialnämndens försorg, oavsett om placering skett med eller utan den enskildes samtycke. I dessa fall är en betydligt längre gallringsfrist motiverad för socialnämndens behov av dokumentation vid handläggning av barn- och ungdomsårenden. Kommunen anser här en gallringsfrist på 15 år lämplig. En annan ärendegrupp, där längre gallringsfrist bör övervägas, gäller långvarig vård och fostran utom det egna hemmet. Det förekommer ibland i dessa fall att ungdomar vill ha reda på sin bakgrund och anledning till att de inte fått växa upp hos föräldrarna. — Kommunen vill understryka nödvändigheten av att tillräckligt aktunderlag bevaras för utvecklingsarbete och forskning. För socialförvaltningen i Stockholm, som har en egen inbyggd organisation för metodutveckling och forskning, framstår det som angeläget att förvaltningen tillförsäkras inflytande vid en kommande reglering av undantagsbestämmel- serna.

Prop. 1979/80: 1 320

Svea hovrätt tillhör de remissinstanser som helt avstyrker gallringsförsla- get. Enligt hovrätten förefaller det oklart vad slags skyddsintresse som avses när förslaget enligt SU syftar till att "bereda den enskilde ökat skydd vad gäller redovisning och bevarande av uppgifter rörande hans personliga förhållanden".

Ett fullt ut tillgodosett rättssäkerhetsintresse samt kraven på öppenhet från socialvårdens sida och på förtroendefullt samarbete synes tvärtom motivera dokumentation av varje omständighet som för den handläggande tjänste- mannen förefaller vara av betydelse. lnte minsr gäller detta handläggarens av utredningen som "subjektiva värderingar" betecknade slutsatser och bedö- manden. Härvidlag må erinras om att utredningen själv framhåller bety- delsen av förfaranderegler som stärker rättssäkerheten för den enskilde i hans mellanhavande med myndighet. Tankegången bakom förslaget om utgall- ring synes svårgripbar. Social rehabilitering är ofta nog tidskrävande; den som väl en gång varit aktuell hos socialvården återkommer ej så sällan. Utredningens förslag innebär. att socialtjänsten berövas tillgång till betydel- sefulla kunskaper, och därigenom minskar det förutsättningarna att snabbt sätta in adekvata hjälpåtgärder. Man måste börja från början i stället för att kunna koppla på där man förra gången slutade. Vidare må i sammanhanget också framhållas, att förslaget är ägnat att allvarligt försvåra utredning om socialhjälpsbedrägeri.

Forskningens behov understryks i några remissvar. Sålunda utgår BRÅ från att frågan om särskilda bestämmelser om undantag från gallring för att tillgodose forskningens behov av primärmaterial löses innan SU:s förslag leder till lagstiftning. För forskningen viktigt material kan annars gå förlorat innan sådana undantagsbestämmelser träder i kraft. BRÅ vill i detta sammanhang peka på det vanskliga i att avgöra vilka uppgifter som kan tänkas vara intressanta för eventuell framtida forskning. Vilket material som är av intresse för forskning är ytterst beroende på de frågor en undersökning har till syfte att belysa och är svårt att förutsäga. Arvika kommun har diskuterat tiden för gallring bl.a. mot bakgrund av att socialhögskolorna i ökad omfattning beräknas få resurser för social forskning och att därvid deras arbete kunde försvåras om gallring sker i allt för snabb takt. Om utredningens förslag om gallring i personakter sker tre år efter det datum när sista anteckningen gjordes i akten. med undantag för handlingar rörande fader- skap och fastställande av underhållsbidrag, måste klara regler om undantag från gallring av för forskning nödvändigt material snabbt utarbetas.

Medicinska fakultetsnämnden vid Lunds universitet är synnerligen tveksam om lämpligheten av att redan tre år efter den sista anteckningen i en personakt gjorts utgallra samtliga uppgifter ur en socialnämnds personregis- ter. Utgallringen har starkt negativa effekter såväl för forskningen som för bedömningar och behandlingar i vissa fall. Fakultetsnämnden framhåller även att den betydande skärpning av såväl handlingssekretess som tystnads- plikt ur integritetssynpunkt är välkommen men självfallet inte får drivas så långt att en meningsfull samverkan mellan representanter för medicinsk och

Prop. 1979/80: 1 32!

social vård försvåras. Detsamma gäller även sekretessreglernas inverkan på social och medicinsk forskning. Rektors-ämbetet vid Stockholms universitet anser att det borde finnas möjligheter att med andra metoder än de av SU angivna lösa integritetsfrågan och samtidigt ge erforderligt utrymme för Seriös social forskning och utvecklingsarbete inom socialtjänsten. Rektors- ämbetct yrkar bestämt på att de berörda frågorna om gallring och statistik- produktion skall bli föremål för en ingående utredning.

Institutionen/ör socionomutbildning — Socialhögskolan vid Stockholms univer- sitet nämner att SU i fråga om utgallring av personregister och innehållet i personakter föreslår att från gallringen skall undantas material i den utsträckning detta är nödvändigt. Bestämmelser om undantag skall meddelas av en av regeringen för ändamålet utsedd myndighet. Att på detta sätt i förväg avgränsa och välja ut relevant forskningsmaterial torde vara ett utomordent- ligt vanskligt tillvägagångssätt. Enligt institutionens mening bör frågan utredas ytterligare. Starka skäl talar för en betydligt längre arkiveringsperiod än tre år.

Samhällsvetenskapliga fakulteten vid Stockholms universitet framhåller forskningens behov av att socialregistrens uppgifter bevaras för en betydligt längre tidsperiod än tre år efter avslutat fall, men att sekretesskyddet samtidigt bör göras effektivare. Detta kunde t. ex. ske genom att personak- terna tre år efter avslutat fall överfördes till ett särskilt register, som är tillgängligt endast för forskningsändamål. Risken för missbruk av registren vid forskning är minimal varför extra åtgärder med avseende på sekretessen i det sammanhanget kan anses obehövliga.

Sociologiska institutionen vid Stockholms universitet förklarar att man givetvis delar SU:s omsorg om klienternas personliga integritet. En hel del uppgifter av ovidkommande eller närmast "pikant" natur bör saklöst kunna rensas ut ur registren. Den föreslagna utgallringen av personakter tre år efter det att sista anteckningen gjorts i akten föreslås visserligen ske med beaktande av forskningens behov av primärmaterial genom särskilda bestämmelser om undantag för gallring, men institutionen anser att det ibland är omöjligt att i förväg ange vilka uppgifter som kommer att bli relevanta för den framtida forskningen. I det sammanhanget pekar man också på kostnaderna och övriga svårigheter att i ett enskilt forskningsprojekt samla in uppgifter av de slag som nu finns i socialregistret.

Svenska diakonsällskapet menar att förslaget om utgallring av material ur de sociala registren efter en så kort tid som tre år kommer att starkt försvåra, i många fall helt omöjliggöra, bedrivandet av vetenskaplig social forskning. Ett önskat förstärkt skydd för den personliga integriteten bör kunna skapas på ett sätt som inte medför de starkt menliga följder för forskningen som föreliggande radikala gallringsförslag gör. En förutvarande klient är primärt intresserad av att hans namn försvinner ur register och akter. Forskaren är minimalt intresserad av just namnuppgiftema i akterna. Det borde därför

21 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr. ]. DelB

Prop. 1979/80: 1 375

finnas goda förutsättningar för att praktiskt finna en lösning, som vad äldre socialvårdshandlingar beträffar både tillgodoser klienters och forskares krav. — Diakonsällskapet anser sålunda med hänsyn till den framtida sociala forskningen. att förslaget om utgallring i sociala register bör omarbetas.

Sveriges social/?irbund påpekar att riksarkivet i förslag till gallring av socialdossier föreslagit att vissa typarkiv skall finnas inom vissa kommuner. Det synes därför vara angeläget att denna fråga blir löst i detta sammanhang. Den socialhistoriska forskningen befinner sig i utveckling och det måste vara ytterligt väsentligt att material för möjliggörande av denna nya forskning säkerställs. Att utarma forskningen på information synes ej gagna samhället på sikt. För att skapa ett bättre samhälle måste man kunna utläsa begångna fel, och en tidigare samhällsskada måste kunna dokumenteras. Det synes lättsinnigt att utradera socialdossier från den utomordentligt viktiga tidspe- riod då socialvård, nykterhetsvård och barnavård började tillämpas. Ur forskarnas synpunkt ävensom samhällets måste forskningen kunna göra bedömningen inte enbart från individualfallet utan även från den policy som myndigheterna tillämpat.

Sveriges sociologRirbund anför liknande synpunkter och säger sammanfatt- ningsvis att det är ytterst väsentligt att en utredning om integritetsfrågor får som direktiv att finna lösningar som garanterar såväl den enskildes integritet som behovet av dokumentation för forskarändamål.

Sveriges läkarförbund tar bestämt avstånd från förslaget om generell gallring efter tre år av hänsyn till såväl den enskilde klientens som forskningens behov.

Det är uppenbart att kvaliteten på förefintliga journaler är ytterst varie- rande. Vissa journaler har varit så knapphändiga att deras värde har varit mycket ringa. Denna omständighet bör emellertid inte leda till slutsatsen att allt material kan och bör gallras bort efter kort tid. Tvärtom bör man sträva efter att höja kvaliteten på dokumentationen. - Utredningen har uppenbar- ligen endast beaktat att dokumentationen kan innehålla negativa uppgifter som inte längre bör kunna åberopas mot klienten. Det bör dock observeras att dokumentationen även kan vara positiv och till fördel för klienten. — En systematisk och professionell dokumentation är nödvändig inte bara från rättssäkerhetssynpunkt. Om en social diagnos- och behandlingsmetodik skall kunna utvecklas och revideras, krävs en långt mer systematisk utveckling av behandlingsjournaler än vad som hittills kommit till stånd inom såväl familjerådgivningen som socialt klientarbete. — Man bör därför starkt understryka forskningens behov av tillgång till primärmaterial. SU föreslår att detta behov skall tillgodoses genom att en viss del av primännaterialet undantas från gallring och bevaras för framtida forskning. — Det är angeläget att man inte genomför förslaget om gallring innan forskningens behov säkerställts. Sverige har vad gäller sociala och medicinska register en unik tradition. Man har tillgång till ett kontinuerligt historiskt bakgrundsmaterial, vars betydelse blivit alltmer uppenbar.

Liknande synpunkter framförs av Svenska läkaresällskapet. Riksarkivet har behandlat de föreslagna gallringsbestämmelserna i ett

Prop. 1979/80: 1 323

utförligt yttrande. Riksarkivet åberopar därvid yttranden som har inhämtats från landsarkiven, några större kommunala stadsarkiv och från vetenskapliga institutioner. Riksarkivet konstaterar att de sociala nämndernas personakter Spelar en central roll för en lång rad vetenskaper, samhällsvetenskapliga. medicinska och andra (sociologi, socialmedicin, psykiatri, ekonomiska och social historia osv.).

Riksarkivet framhåller därefter bl. a. följande.

Det bör understrykas, att det därvid inte enban rör sig om en historiskt inriktad forskning utan i minst lika hög grad om en forskning, som förbereder eller utvärderar praktiska reformer, jämför olika behandlingsmetoder, söker klarlägga effekterna av miljö- eller arbetsfivsförändringar eller söker finna orsakerna till utslagningsmekanismer. Till stor del rör det sig om s.k. sambandsforskning, som genom att sammanställa material från olika håll kan kasta ljus över väsentliga samhällsproblem. Näraliggande exempel är undersökningar rörande samspelet mellan sociala och medicinska faktorer, mellan alkoholmissbruk och missbildningar osv. I sammanhanget bör påpekas,att socialutredningen i det nu aktuella betänkandet framhållit vikten av en fortgående forskning på socialtjänstens område (bl. a. avsnitt 1.4.2 och 1.4.4).

För de historiska vetenskaperna är det av vikt att den vändning, som från forskarnas sida skett mot sociala frågor och mot stora, förut obeaktade folkgrupper, ej motverkas genom förstöring av relevant källmaterial. Riks- arkivet hänvisar i sammanhanget till det av Socialmedicinsk tidskrift utgivna specialnumret (nr 5-6, 1977) om socialhistorien och dess källor.

Med hänsyn härtill kan en totalutgallring av personakterna i stora delar av landet ej f. n. anses motiverad. Som landsarkivet i Vadstena framhållit,synes därjämte arkivbildningen i olika kommuner komma att bli så olikartad. att kortfattade och allmänt hållna gallringsbestämmelser även av det skälet förefaller mindre lämpliga.

Å andra sidan kan det ej förbises. att personakterna utgör ett skrymmande material, varför det är angeläget, att omfånget såvitt möjligt nedbringas. Vid den undersökning, som företogs i riksarkivet 1972. uppskattades akterna till omkring fem hyllmil för hela riket. I själva verket synes möjligheterna att reducera arkivmängden utan att tillfoga forskningen allvarlig skada vara betydande. Detta kan ske genom en effektiv utrensning av betydelselösa handlingar (särskilt cirkulär om aktrensning utfärdat av riksarkivet den 4 oktober 1972), genom tillämpning av riksarkivets cirkulär den 4 april 1975 — vilket i sig är synnerligen långtgående — även på handlingar, som ingår i personakterna, och genom ytterligare gallring efter särskild utredning (som bl. a. landsarkivet i Uppsala påpekar, förefaller det tänkbart att handlingarna rörande socialhjälp placeras inom särskilda omslag och efter viss tid utmönstras ur akterna).

En sådan gallring skulle sannolikt kunna utföras med den av socialutred- ningen föreslagna fristen (tre år efter sista anteckning). varvid de kvarbli- vande handlingarna kunde avställas för särskild förvaring. De skulle därigenom — om så anses nödvändigt - kunna undandragas den löpande verksamheten.

En lösning av gallringsfrågan i enlighet med socialutredningens förslag väcker ej endast betänkligheter med hänsyn till forskningens intressen; den

Prop. 1979/80: 1 324

medför därjämte praktiska svårigheter av skilda slag. Som flera av landsar- kiven framhållit måste sålunda den föreslagna gallringsfristen — tre år efter sista anteckning eller tre år efter det de lörhållanden, som avses i register, upphört — inge farhågor på grund av fristens korthet. En förutsättning för att skadeverkningar skall undvikas är sålunda,som utredningen själv påpekar(s_ 747), att anteckningar verkligen görs i akten om fortvarande förhållanden (t. ex. om underårigs placering utanför hemmet),även om några nya åtgärder iform av ändrad placering eller dylikt ej vidtagits. Man kan ifrågasätta, om så alltid kommer att ske.

1 riksarkivets cirkulär om gallring i sociala myndigheters arkiv har en femårig gallringsfrist rekommenderats för ansvarsförbindelser. ansökningar om intagning på barnhem samt anmaningar och andra handlingar om ersättning av kommun. enskild person eller staten för utgiven socialhjälp. Dessa handlingar placeras inte sällan i personakterna. 1 Uppsala stadsarkivs yttrande påpekas, att personakterna kan innehålla handlingar som av förvaltningsrättsliga skäl bör bevaras under lång tid. l riksarkivets undersök- ning l972 förordades en 10- eller 20-årig frist.

Om man väljer att lösa gallringsfrågan enligt de linjer. som föreslagits av socialutredningen. blir den vetenskapliga forskningen nästan helt hänvisad till de typområden, som kan komma att utväljas. Den treåriga gallringsfristen bidrar i hög grad härtill; den skulle bl. a. starkt beskära möjligheterna till jämförelser med sjukjournalerna, för vilka en tjugoårig frist bestämts.

Med hänsyn härtill blir urvalet av områden. där personakterna skall bevaras, av största betydelse för forskningen. Bestämmandet av urvalsom- råden blir under sådana omständigheter maktpåliggande och förenat med stora svårigheter.

Riksarkivet medverkar f. n. i en av delegationen för långsiktsmotiverad forskning igångsatt undersökning om möjligheterna att inom vissa s.k. regionala typområden bevara ett fylligare arkivmaterial för att därigenom skapa gynnsamma förutsättningar för detaljanalyser av skilda slag. Ännu har dock inte något förslag härom framlagts, och det ter sig synnerligen ovisst. i vad mån det kan bli möjligt att från olika vetenskaper vinna anslutning till en sådan ordning.

Härtill kommer en annan betydelsefull omständighet. Vid hittills fattade beslut om typområden eller andra urval har tillsetts, att möjligheter till forskning funnits inom hela riket, dels därigenom att gallringsfristerna i allmänhet varit längre än tre år, dels därigenom att den grundläggande informationen — själva basmaterialet — bevaras på samtliga orter. Detta gäller även om den nu beslutade gallringen i de medicinska arkiven, där vissa register o. d. bevaras i alla arkiv. Avsikten med typområdena är, att dessa skall medge mera ingående och detaljrika analyser, byggda på ett relativt rikhaltigt arkivmaterial. Därigenom att socialutredningen motiverar sitt gallringsförslag med etiskt-moraliska skäl kommer nästan alla handlingar, som rör individuellt inriktade insatser, att utgallras; kvar blir främst protokollen och diarierna. I fråga om diarierna har utredningen av sekretesskäl förordat en uttunning av innehållet (s. 692).

I praktiken innebär detta, att forskningen om sociala förhållanden nästan genomgående hänvisas till typområdena, såvida det inte gäller rena nuläges- beskrivningar. Dylika undersökningar,som endast redovisar ett tvärsnitt vid en given tidpunkt, har emellertid ett begränsat värde. Så snart forskaren vill klarlägga orsaker och utvecklingslinjer, blir han i hög grad hänvisad till longitudinella studier, i vilka individer och händelseförlopp följs genom

Prop. 1979/80: l

a.: ru Ut

tiden. I den moderna forskningen finns en markerad inriktning på individo- rientcrade studier av longitudinell natur (se härom bl. a. yttranden från stadsarkiven i Stockholm och Örebro). -

Om socialutredningens förslag trots allt följes, framstår det som självfallet, att valet av typområden sker efter ingående överväganden, varvid särskilt möjligheterna till jämförelser med andra slag av arkivmaterial beaktas. Även inom de valda områdena torde aktrensning och viss utgallring av oväsentliga handlingar kunna ske; särskilda regler härför måste dock utarbetas.

Att socialutredningen förordar en så hård gallring — och därtill med så kona gallringsfrister — beror på att utredningen låtit sitt synsätt bestämmas av integritetsskäl. Betänkandets förslag på denna punkt kan därför betecknas som ett relativt renodlat exempel på s. k. etisk gallring. lnformationen anses kunna skada den, som varit föremål för vården, eller göra människor mindre benägna att söka kontakt med myndigheterna. Bevarandet av dokumenta- tion skulle ytterst kunna rubba det förtroende, som bildar en grundval för socialtjänsten.

Gallringar, som bygger på en i viss mån likanad motivering, tillämpas sedan några år på ADB-området med stöd av datalagen. Därvid rör det sig dock om upptagningar, och gallringen motiveras främst av lättheten att vid datoriserad bearbetning kombinera uppgifter från olika håll. När socialutred— ningen i stor skala söker tillämpa samma betraktelsesätt på pappershand- Iingar, rör det sig — som redan antytts — om ett i viss mån nytt grepp på gallringsfrågorna. Att förstöringen av handlingarna enligt förslaget skall bli en lagbunden plikt förstärker detta intryck.

] och för sig är det givetvis angeläget, att för den enskilde skadlig eller nedsättande information avlägsnas, så snart den inte längre fyller någon väsentlig funktion. När det gäller arkivmaterial av den stora och mångsidiga betydelse, varom här är fråga, är det emellenid uppenbart, att det krävs en sorgfällig avvägning mellan skilda och delvis motstridiga intressen. Eftersom kommittén ej närmare gått in på denna avvägning, anser sig riksarkivet böra belysa frågan med en viss utförlighet.

Ur den enskildes synvinkel innebär förekomsten av handlingar i sociala ärenden ej endast en olägenhet utan även en garanti. Händelser, som kan ha varit djupt ingripande i individens liv, kan klarläggas även efter en längre tids förlopp. Den som varit föremål för vård kan få viktiga avgöranden och skeden i sitt liv belysta. Riksarkivet hänvisar särskilt till de yttranden, som avgivits av stadsarkiven i Stockholm och Uppsala och som utvisar vad dokumenta- tionen betyder för att tillgodose klienters behov av identifikation.

För medborgaren synes det vidare innebära en trygghet, att tjänstemännen dokumenterar sina insatser även på längre sikt. Också från vårdsynpunkt kan den något äldre informationen i vissa fall visa sig vara av värde. Inställningen bland socialvårdare och behandlingsforskare synes i varje fall ej vara entydig på denna punkt. Vid riksarkivets behandling av gallringsfrågor framstår det ofta som en svårighet, att övergången till nya behandlingsmetoder och vårdformer ofta medför en förändrad syn också på arkivmaterialet och dess betydelse. Det finns anledning räkna med att värderingen av den äldre informationen åtminstone under vissa perioder kan komma att bli betydligt mera positiv än nu är fallet. Därför innebär det onekligen risker att hårdhänt förstöra unik information under hänvisning till en inställning, som för dagen är förhärskande.

Framför allt måste emellertid integritetsaspekten vägas mot vetenskapens krav. Inte minst från människovårdens egen synpunkt är det väsentligt att

Prop. 1979/80: 1 326

oersättligt material ej utgallras i en utsträckning, som hindrar forskarna att vinna klarhet om utslagningens orsaker, verkningarna av kriser osv. och att teckna en tillförlitlig bild av den faktiska utvecklingen.

Motsättningen mellan de etiskt-moraliska gallringsönskemålen och den moderna, på stora samhällsförlopp inriktade forskningen är sålunda i vissa avseenden skarp. Vid avvägningen måste enligt riksarkivets mening de vetenskapliga kraven skänkas ett avsevärt större beaktande än socialutred- ningen gjort. Den problemorienterade forskningen är med nödvändighet beroende av källmaterial, som redovisar missförhållanden och brister; det är svårigheter av denna art forskarna företrädesvis vill söka avhjälpa. ! ett samhälle, som blivit allt mera beroende av vetenskapligt utvecklingsarbete, kan dessa behov inte förbises.

För forskningen är den etiska gallringen speciellt kännbar på grund av sin hårdhet. Om den skall leda till avsett resultat, måste såvitt möjligt alla personorienterade uppgifter utgallras. Som ovan antytts präglar denna långtgående karaktär också socialutredningens förslag. Vid ordinära gall- ringar brukar tvärtom tillses, att täckning för viktigare utgallrade handlingar finns i bevarat material.

En gallring enligt de linjer,som föreslagits i betänkandet, kan följaktligen ej anses motiverad utifrån vetenskapliga eller arkivaliska utgångspunkter. Om den genomföres, torde den i stället få bedömas som resultatet av politiska ställningstaganden.

Riksarkivet kan ej ta ställning till beslut av denna karaktär men anser sig böra tillfoga den reflexionen, att en betydande försiktighet under alla omständigheter synes vara på sin plats, eftersom det rör sig om arkivmaterial av väsentlig betydelse för analysen av flera av det moderna samhällets problemområden.

Riksarkivet förordar således, att gallringsfrågan löses genom utgallring av mindre väsentliga handlingar ur personakterna enligt regler, som bör övervägas särskilt. De handlingar, som kommer att återstå efter gallringen, bör vid fastställda tidpunkter avställas och hållas åtskilda från de handlingar, som begagnas i det löpande arbetet.

Om regeringen väljer att — i anslutning till utredningens förslag — utgallra personakterna i sin helhet, bör materialet bevaras inom klart angivna områden, som utväljes efter ingående undersökningar och överläggningar med forskare och under hänsynstagande till andra motsvarande urvalsförfa- randen. En sådan sammankoppling torde bäst komma till stånd, om riksarkivet får i uppdrag att besluta härom på samma sätt som skett i fråga om de medicinska arkiven. Typområdena måste göras till föremål för en fortgående observation med avseende på indelningsändringar, ändringar i fråga om befolkningssammansättning, näringslivets struktur osv.

Vid en eventuell gallring synes därjämte frågan om gallringsfristernas längd påkalla en förnyad prövning, då de föreslagna fristerna framstår som alltför korta.

Hänvisningar till S21-2

2 I .4 Statistik

Särskilda synpunkter på statistikproduktionen anförs av statistiska central- byra'n, länsstyrelsen i Blekinge län och Svenska kommunförbundet. Länsstyrelsen iBIekinge län konstaterar att SU anser att en individrelaterad

Prop. 1979/80: 1 327

statistik inom socialtjänstområdet i möjligaste mån bör undvikas. En mängdrelaterad statistikrapportering bör enligt SU:s bedömning i allmänhet vara tillräcklig för den centrala socialtjänststatistiken. Länsstyrelsen kan instämma i denna bedömning men vill samtidigt erinra om att det inte är sådan statistik som socialtjänstens företrädare är i störst behov av. (Denna typ av statistik täcks för övrigt relativt väl av nuvarande statistikproduktion.) Det är i stället statistik som identifierar de regionala och lokala sociala problemen och visar dess samband med övriga regionala och lokala förhållanden. En övergripande redovisning av de sociala problemen kan vanligen inte användas på det regionala och lokala planet, vilket särskilt bör beaktas eftersom det framför allt är inom den kommunala beslutsprocessen som socialtjänstens företrädare har möjlighet att verka. Mot den bakgrunden kan länsstyrelsen svårligen finna andra utvägar än en tämligen omfattande individrelaterad statistikproduktion.

Kommunförbundet framhåller att den individrelaterade statistiken som i dag produceras av kommunerna och kräver arbetsinsatser har sitt ursprung i SCB:s krav på statistikinformation. Styrelsen vill instämma i SU:s förslag om att individrelaterad statistik i möjligaste mån bör undvikas och understryker nödvändigheten av att SCB ej skall styra dokumentationen. Det måste i stället vara kommunernas egna behov av information som skall vara avgörande för statistikinsamlandet.

Statistiska centralbyrån (SCB) framhåller bl. a. följande.

Den information som SU anser skall få finnas i vad utredningen betecknar som personregister hos socialnämnd som utgör sammanställning av uppgifter synes vara av sådan omfattning att den ensam knappast kan ligga till grund för statistikredovisning inom socialtjänsten. SCB finner i likhet med utredningen att det erfordras ytterligare dokumentation som underlag bl. a. till erforderlig regional och central statistik inom socialtjänstområdet samt för att tillgodose forskningens behov av data. SU anser det varken önskvärt eller praktiskt möjligt att författningsvägen närmare reglera doku- mentationen. Däremot utgår SU från att vissa allmänna råd måste utarbetas av socialstyrelsen i samråd med kommunförbundet. SCB vill i detta sammanhang framhålla att ett tillräckligt enhetligt och preciserat underlag måste finnas om det skall kunna läggas till grund för statistikproduktion. Vidare är det viktigt med tanke på bl. a. uppgiftslämnarbördan att de framtida redovisningsrutinerna till socialvårdsstatistiken utformas på ett sätt som medger integration i den övriga dokumentationsverksamheten inom social- tjänsten. - SCB anser mot denna bakgrund det angeläget att verket på ett tidigt stadium bereds möjlighet att delta i arbetet med dokumentationsfrå- gorna. —De av SU föreslagna gallringsreglerna för uppgifter inom socialtjänst- en medför att exempelvis specialstudier över en längre period bakåt i tiden inte kan göras. SCB vill rikta uppmärksamheten på att den kommande behovsanalysen av statistik inom socialtjänsten kan resultera i behov av vissa undantag från gallring då det gäller uppgifter för statistiska ändamål. Enligt 28ä i förslaget till socialnämndslag skall regeringen kunna besluta att socialnämnd ur personregister skall lämna ut uppgifter till SCB. SCB ansluter sig på denna punkt till utredningens uppfattning. - Enligt utred-

Prop. 1979/80: 1

l..-l N oc

ningen talar integritetsskäl för att individrelaterad statiStik i görligaste mån bör undvikas. Utredningen preciserar emellertid inte närmare vad den lägger i begreppet individrelaterad men SCB utgår ifrån att härmed avses sådan statistisk redovisning som är knuten till person som är angiven med namn, personnummer eller annan identitetsbeteckning. — Statistiken över social- tjänsten kan till vissa delar förutses behöva bli baserad på en individrelaterad redovisning i vilken individen kan identifieras t. ex. genom personnummer eller ärendenummer. Exempel härpå är statistik över samhällets insatser för medlemmar i familjer eller hushåll, longitudinella studier och vissa speciella undersökningar. —SCB delar emellertid i princip utredningens uppfattning att restriktivitet bör iakttas i fråga om individrelaterad statistikredovisning inom socialtjänstområdet. Uppgifternas känsliga natur och skäl i övrigt som utredningen redovisar talar härför.

Prop. 1979/80: 1 329

22 Ekonomi

22.1 Kostnader för socialtjänsten

22.1.I Utredningens underlag för beräkningarna

Utredningens underlag för beräkningar av kostnaderna för den framtida socialtjänsten har kommenterats av endast ett fåtal remissinstanser.

SACO/SR anser att underlaget är bristfälligt och saknar analys. Organi- sationen pekar särskilt på att utredningens spcialundersökning av kostna- derna i 18 kommuner inte omfattar någon av de tre största kommunerna och att utredningar inte heller haft tillräckligt underlag för en bedömning av den socialtjänst som kan ges i glesbygdskommuner. Liknande tanke- gångar förs fram av S veriges sadana/ners riksförbund och några kommu- ner.

22.1.2 Utredningens bedömning av kostnaderna

Av de remissinstanser som har yttrat sig i denna fråga är de flesta tvek- samma till utredningens bedömning eller framhåller att förslaget inte går att kostnadsberäkna utan mera ingående överväganden. Ett mindre antal remissinstanser bedömer utredningens beräkningar som orealistiska.

Bland de remissinstanser som ger uttryck för tveksamhet inför utred- ningens bedömning finns socialstyrelsen.jlera länsstyrelser och kontinu- ner, Kommunförbundet, Lantlstingsjiirhundet, Föreningen Sveriges su- cialt'hefer, 1976 års kommttnulekunomiska utredning (KEU 76) och riksre- visionsverket.

Som skäl för tveksamhet till utredningens beräkningar anges i flertalet fall osäkerhet om de kostnader som uppkommer genom att socialförsäk- ringssystemet byggs ut med socialförsäkringstillägg (SOFT-reformen). En- ligt .s'ot'ialstyrelsen har denna fråga behandlats tämligen översiktligt. Kom- munförbundet framhåller att mycket talar för att de nuvarande social- hjälpskostnaderna i varje fall på kort sikt kommer att öka genom att de normer som föreslås för SOFT kommer att tillämpas även på socialbidrag som utges av kommunerna. Riksrevisionsverket och KEU 76 framhåller att

Prop. 1979/80: 1 330

kalkylerna över kostnaderna för SOFT är mycket osäkra och att kostna- derna mycket är beroende av den ökade efterfrågan på ekonomiskt bistånd hos nya grupper som SOFT kan ge upphov till. Riksrevisionsverket anser sammantaget att utredningen väsentligt har underskattat kostnaderna för SOFT. Enligt KEU 76 borde utredningen ha angett alternativa ambitions- nivåcr för SOFT-reformen. Utredningen borde också ha gjort ett försök att uppskatta de ökade administrationskostnaderna för försäkringskassorna.

Flera remissinstanser har framhållit ett behov på skilda områden av re- surstillskott tttövcr vad utredningen har kommit fram till. .S'tatistisktt cen- tralbyrån förutser ökade kostnader för socialvårdsstatistiken men kan inte nu lägga fram beräkningar. Flera remissinstanser. bl.a. länsstyrelsen i .S'tot'kholms [än . pekar på att kostnaderna för utbildning i samband med re- formens ikraftträdandc inte förefaller ha vägts in i de totala kostnaderna. Nämnden för samhtills-information framhåller att kostnader för informa- tion om den nya lagstiftningen måste tas med i budgetberäkningar. Kravet på en ökad samverkan mellan socialtjänsten och andra myndigheter och organisationer innebär enligt bl.a. statens handikappråtl ett behov av öka- de resurser som utredningen inte har behandlat. Ungdom.sj/Zingelseutred- ningen anser att utredningens förslag medför en överföring från socialvår- den till kriminalvården av vissa vårdbehövande i åldern lil—20 år och fin- ner att resursberäkningar för detta inte har gjorts. Riksrevisionsi'erket bc— dömer säkerhetsmarginalen som mycket liten då det gäller beräkningarna av kostnaderna för barnomsorg och äldreomsorg. Soctals—tyrelsen anser att viktiga områden även utanför SOFT-reformen är otillräckligt behandlade från kostnadssynpunkt.

Några remissinstanser. bl. a. Stockholms kommun och Föreningen Sve- riges socialchefer framhåller att utredningens beräkningar är osäkra efter— som de har gjorts ttnder betydligt gynnsammare ekonomiska förhållanden än som råder i dag.

Bland de remissinstanser som intar en starkare uttalad negativ inställning till utredningens beräkningar är Svea hovrätt. kriminalvårdsstyrelsen. SACO/SR och Sveriges socionomers riksförbund. SACO/SR anser att ut- redningen inte i erfoderlig utsträckning har angett kostnadsnivån för den framtida socialtjänsten och dessutom avstått från att diskutera förhållan- det mellan den framtida socialtjänstens resurser och samhällets totala re- surser.

2.1.3 Behovet av prioriteringar

De remissinstanser som har yttrat sig över kostnaderna för socialtjäns- ten är genomgående av uppfattningen att ett genomförande av förslaget ställer stora krav på samhällets ekonomiska resurser. Mot denna bakgrund har frågan om prioritering mellan olika delförslag och mellan sådana och statliga eller kommunala insatser på andra områden behandlats av flera re- missinstanser.

Prop. 1979/80: 1 331

Svea hovrätt anser att en betydande kommunal upprustning är nödvän- dig för att utredningens målsättning skall kttnna förverkligas. Hovrätten kan av denna anledning inte tillstyrka ätt förslaget upphöjs till lag men föreslår att utredningens intentioner så längt det är möjligt tas till vara i en nuvarande lagstiftning. Länsstyrelsen i Malmöhus lätt betonar att priorite- ringar i förslaget måstc göras för att socialhuvndtiteln skall hållas inom en godtagbar gräns. Statens handikappråä ifrågasätter om samhället har re— surser att fullt ut genomföra de förändringar som utredningen föreslår. — Tidigare fattade beslut om prioritering av barnomsorg och äldreomsorg be- tonas av flera remissinstanser. bl. a. Kommunförbundet och KEU 76. KEU 76 konstaterar att dessa beslut begränsar volymmässig expansion inom övriga kommunala verksamheter men att utredningens förslag leder till en kommunal satsning även på de delar av socialtjänsten som ligger vid sidan av barnomsorg och äldrevard. — Landstingsji'irbundet framhåller att prioriteringar måste göras och erinrar om att det från statens sida har utlo- vats största återhållsamhet i fråga om beslut som innebär ökade anspråk på kommunerna.

KEU 76 betonar att SOFT—reformen måste vägas mot andra reformer som har behandlats och prioriterats av denna utredning. Borås kommun framhåller att även andra verksamhetsgrenar på det primärkommttnala planet har välgrundade anspråk och att dessa måste vägas mot de föreslag— na reformerna på socialtjänstens område.

22.1.4 Ft'irdelningen av kostnader mellan stat och kommun

Frågan om fördelning mellan stat och kommun av kostnaderna för so- cialtjänsten har berörts av åtskilliga remissinstanser. Några av dessa. bl. a. Stockholms kommun. Föreningen Sveriges socialchefer. SACO/SR och Norrköpings kommun. anser att kostnadsfördelningen är otillräckligt be- lyst ellcr för svagt strukturerad av utredningen.

En genomgående uppfattning hos remissinstansema är att kommunerna kommer att få vidkännas en större andel av de totala kostnaderna för so- cialtjänsten än utredningen har beräknat. Det är i främsta rummet utred- ningens bedömning av de resurser som frigörs hos kommunerna genom SOFT—reformen som kritiseras. Dejlesta kommuner. men även vissa and- ra remissinstanser som statens handikappråd . Handikapp/örbundens eentralkommité. SACO/SR och Sveriges socionomers riksförbund. anser att utredningen överskattat betydelsen av SOFT-reformen då det gäller kommunernas möjligheter till besparingar. Borås kommun bedömer för sin del att SOFT-reformen frigör endast IS— 19% av nuvarande totala social- hjälpskostnad. Sundsvalls kommun redovisar resultat av en försöksverk- samhet i kommunen med SOFT-rutiner och finner för sin del att resurs- tillskottet kan bedömas till 25—30% av socialhjälpskostnaderna.

Flera remissinstanser framhåller att förslaget kommer att medföra ökade kostnader för kommunerna även om SOFT-reformen avlastar vissa kost-

Prop. 1979/80: 1 332

nader. Till dessa hörjlera kommuner och länsstyrelser. Föreningen Sveri- ges socialchefer, SACO/SR och Sveriges socionomers riks/örbund. Dessa remissinstansers uppfattning är också att kommunernas möjligheter till nya breda satsningar på socialtjänstens område är mycket begränsade och att staten därför måste åtaga sig ett betydligt ökat ansvar för kostnaderna.

Kommunförbundet framhåller för sitt del att kommunernas möjligheter att genomföra förslaget till stor del blir beroende av hur generella bidrags- och trygghetssystem utformas i framtiden.

22.2. Statsbidrag till kommunernas socialtjänst

22.2.l Avvägning mellan skatteutjämningsbidrag och allmänt driftbidrag

Hos remissinstansema finns en klar övervikt för utredningens förslag att statsbidrag till kommunernas socialtjänst i första hand skall utgå i form av skatteutjämningsbidrag. Bland de remissinstanser som har uttalat sig för skatteutjämningsbidrag finns .s'm'ialstyrelsen. stt'ttskontoret. decentralise- ringsutredningen. flertalet kommuner. statens handikappräd. Sveriges socialförbund. LRF och KEU 76.

Enligt en uppfattning som förs fram av bl. a. Örebro kontmttn ligger ett skatteutjämningsbidrag i linje med en lagstiftning som har till syfte att ge kommunerna frihet att inom givna ramar själva utforma sin socialtjänst. Borås kommun framhåller att det finns andra kommunala verksamhetsgre- nar än socialtjänsten som har kostnader för sociala insatser och att skatte- utjämningsbidrag av denna anledning är att föredra framför ett allmänt driftbidrag. KEU 76 betonar att förslaget ligger helt i linje med denna ut— rednings eget ställningstagande.

Flera av de remissinstanser som tillstyrker skattetttjämningsbidrag fram- håller dock att en nödvändig förutsättning är att bidragen innebär en för- stärkning av den kommunalekonomiska situationen och betonar i detta sammanhang att det av utredningens förslag inte går att analysera effekter- na av ett sådant bidrag.

l flera fall betonas nödvändigheten av specialdestinerade statsbidrag vid sidan av skatteutjämningsbidraget. 760 och Sveriges sociontvntft'irbttttd anser att bidrag av detta slag är särskilt angelägna eftersom skatteutjäm- ningsbidrag inte kompenserar medelstora expanderande kommuner med svag skattekraft eller de största kommunerna för inkomstbortfall från bi- drag till individinriktade insatser.

Bland de remissinstanser som är negativa eller övervägande negativa till skatteutjämningsbidrag hör flera länsstyrelser och kommuner. Sveriges sociolog/i'irbund, SAC O/SR och Sveriges socionomers riksförbund. Som ett argument mot skatteutjämningsbidrag framför Sveriges sociologför- bund och flera kommuner att det finns risk för att ett sådant bidrag inte kommer socialtjänsten till godo i önskvärd utsträckning. Bl.a. länsstyrel- sen i Gotlands län anser att skatteutjämningsbidrag kommer att medföra

Prop. 1979/80: 1 333

prioriteringar som går ut över missbrukargruppernas resurskrävande vård- behov. Flera remissinstanser framhåller — i likhet med Sveriges sociono— mers riksförbund — att ett allmänt driftbidrag har fördelen att det går att göra en direkt koppling mellan bidragets storlek och villigheten att satsa på en viss verksamhetsgren.

Några remissinstanser. bl. a. riksskatteverket. Ktnnmun/örbundct. Stockholms kommun och L(). avstår från att nu ta ställning i frågan om bi- dragsform och hänvisar till senare ställningstagande till KEU 76: s förslag i ämnet. L() anslttter sig dock i princip till socialutredningens förslag. Riks— skatteverket nöjer sig med att nu påpeka att administrationen av skatteut- jämningsbidraget försvåras om hänsyn skall tagas till särskilda faktorer vid beräkning av bidraget.

22.2.2. Utvecklittgsbidrag

Utredningens förslag i fråga om utvecklingsbidrag till olika verksamhe- ter inom socialtjänsten behandlas av ett mindre antal remissinstanser. Kri- tiken är med få undantag positiv eller övervägande positiv.

Karlstads kommun framhåller att bidraget till b a r n om so rg e n inte har inneburit den väntade kostnadsöverföringen från kommunerna till staten. Ökade kapitaltjänstkostnader har utgjort hinder för detta. Enligt kommu- nen har utredningen lättvindigt gått förbi detta problem. Utredningen bor- de i stället ha prövat frågan om ett statligt övertagande av personalkostna— derna inom barnomsorgen i likhet med vad som gäller för skolan. KEU 76 ser en uppräkning av statsbidragen till barnomsorgen som en angelägen åt- gärd men konstaterar att frågan kommer att behandlas i annat samman- hang. KEU 76 framhåller dock att primärkommunerna får räkna med bety- dande nettokostnader för barnomsorgen även om det skulle vara möjligt att öka statens bidrag för verksamheten. Det är därför enligt KEU 76 ange- läget med en utjämning av nettokostnaderna för barnomsorgen inom skat- teutjämningssystemet oberoende av om de speciella statsbidragen till barn— omsorgen höjs. Riksrevisionsverket framhåller att en utvärdering av effek- terna av de olika statsbidragen till barnomsorgen bör ske i ett sammanhang innan nuvarande överenskommelse mellan regeringen och kommunför- bundet löper ut.

Värdet av att behålla bidrag till social hemhjälp och färdtjänst betonas av flera remissinstanser, bl. a. statens handikappräd. handikapp- organisationerna. nägra kommuner. LO och Svenska röda korset. Flerta- let av dessa remissinstanser uttalar sig dock för att bidragen skall utgå som permanenta specialdestinerade bidrag i stället för utvecklingsbidrag. Sta— tens handikappråd efterlyser klarare principer för kostnadsfördelning mel- lan social hemhjälp och hemsjukvård.

KEU 76 delar utredningens uppfattning att utvecklingsbidrag bör behål- las för social hemhjälp och färdtjänst. Däremot avstyrker KEU 76 försla- get att vidga bidragsunderlaget för social hemhjälp till att gälla även ålder- domshemmen. KEU 76 framhåller i dessa delar följande.

Prop. 1979/80: 1 334

Vi konstaterar i vårt slutbetänkande (SOU [9771783 att om de special- destinerade bidragen till färdtjänsten och den sociala hemhjälpen finns kvar kommer kommunerna att via två parallella system få ersättning för ål— dersfördelningen i kommunen. Kommuner med stor andel äldre får genom statsbidragen viss kompensation för kostnaderna för pensionärsservice. Samtidigt kommer kommunernas nettokostnader för nämnda verksamhe- ter att utjämnas inom det reformerade skatteutjämningssystemet. Vid be- räkningen av nettokostnaderna dras statsbidraget av vilket utgör en garanti för att kommunerna inte blir dubbelkompenscrade.

I princip förordar vi därför att statsbidragen till färdtjänst och social hemhjälp arbetas in i skatteutjämningssystcmet på sikt. Vi har dock av fle- ra skäl inte ansett det möjligt att i dag slopa dessa bidrag. För det första in- nebär specialdestineringen en stimulans för kommunerna att bedriva verk- samheten. För det andra kommer skatteutjämningssystemet enligt vårt förslag inte heller i fortsättningen att omfatta alla kommuner. Det är de kommuner som har en egen skattekraft överstigande den garanterade som ligger utanför systemet. Om de specialdestinerade bidragen slopas skulle dessa kommuner bli helt utan kompensation för dessa verksamheter.

I fråga om statsbidraget till färdtjänsten vill vi dessutom framhålla att den snabba utbyggnaden av verksamheten ttnder de senaste åren till stor del beror på att kommunerna utvidgat bidragsområdet till att gälla pensio- närer över huvud taget och inte enbart handikappade. Vi understryker där- för i slutbetänkandet att syftet med bidraget bör vara att möjliggöra ut- byggnaden av kommunernas färdtjänst för personer med handikapp. och att bidragsunderlaget bör begränsas till denna grupp.

Vi konstaterar vidare i vårt slutbetänkande att det specialdestinerade bi- draget till den sociala hemhjälpen har utgjort en stimulans för kommuner- nas verksamhet. Vi pekar i likhet med socialutredningen på att statsbidra- get endast utgår till en del av åldringsvården. Kommunernas avvägning mellan olika typer av åldringsvård påverkas därför sannolikt av statsbi- dragssystemet. Vi markerar dock att syftet med statsbidraget till hemhjäl- pen varjust att stimulera utbyggnaden av den individorienterade verksam- heten. Socialutredningens förslag att utvidga bidragsttnderlaget till att även gälla ålderdomshemmen kan vi inte tillstyrka. Eftersom vi menar att bidraget på sikt bör inarbetas i skattetttjämningssystcmet bör inte det stat- liga stödet utvidgas till ytterligare delar av den sociala verksamheten. I vårt förslag till reformerat skattetttjämningssystem utjämnas även netto- kostnaderna för ålderdomshemmen.

Riksrevisionsverket framhåller att verket på ttppdrag av regeringen har utvärderat det försöksvis tillämpade bidragssystemet för statsbidrag till bl. a. färdtjänst och social hemhjälp. Resultatet av denna utvärdering har redovisats i rapport 1977-09-30 (RRV dnr 1976: 727). Vad gäller färdtjäns- ten visade utvärderingen enligt verket att statsbidraget haft betydelse som stimulansfaktor i kommuner med liten folkmängd och låg skattekraft. Även vissa Större kommuner torde ha byggt ut eller förbättrat sin färd- tjänst i första hand till följd av statsbidraget. men generellt tycks inte stats- bidraget ha varit den viktigaste orsaken till den satsning på tärdtjänst som gjorts i de större kommunerna. Där har verksamhetens utbyggnad i högre grad påverkats av målgruppens behov och storlek. kommunalpolitiska

Prop. 1979/80: 1

t,) kd kl-

prioritcringar och kommunens ekonomi. Med hänsyn till sin bedömning av färdtjänstens kvalitet och utbyggnad — och med hänsyn till statsbidragets uttalade syfte att stimulera en uppbyggnad av en färdtjänst av god kvalite i hela landet — ifrågasätter verket i rapporten om det i dag finns lika starka skäl som tidigare. för statlig stimulans genom ett specialdestinerat statsbi— drag till kommunernas färdtjänst. Eftersom det finns ett samband mellan låg skattekraft och dåligt utvecklad färdtjänst finns det enligt verkets tipp- fattning snarare skäl som talar för att ersätta det specialdestinerade statsbi- draget till färdtjänst med bidrag inotn skatteutjämningssystemets ram. Om lika stora medel fördelas i detta system som f.n. utbetalas i statsbidrag till färdtjänst skulle detta främst gynna de kommuner som har störst behov av att ytterligare utveckla färdtjänsten. Verket finner att ett ytterligare skäl för att överväga en förändring av bidraget till färdtjänsten är att detta bi- drag kan förhindra att alternativa trafiklösningar för personer med förflytt- ningshandikapp prövas. Det speciella statsbidraget till färdtjänst priorite- ras framför satsningar på handikappanpassning av de allmänna kommuni- kationsmedlen. I rapporten framförs även skäl som talar mot att slopa det speciella statsbidraget till färdtjänst och överföra medel till ett allmänt skatteutjämningssystem. Sådana skäl är enligt verket att bidragen då inte med säkerhet skulle komma färdtjänsten till del och att vissa kommuner — främst storstadskommunerna och andra kommuner där färdtjänsten sedan några år är väl utbyggd — skulle få mindre bidrag.

Vad gäller den sociala hemhjälpen anser verket att utvärderingen visade att statsbidraget under senare år inte haft någon betydelse för att stimulera verksamhetens utbyggnad utan alltmer övergått till att vara ett allmänt fi- nansiellt stöd till kommunerna. Den sociala hemhjälpen är en etablerad verksamhet och det är enligt verkets mening knappast relevant att tala om utvecklingsbidrag i den mening utredningen gör. Det kan enligt verket mot denna bakgrund finnas skäl att överväga om detta specialdestinerade stats- bidrag skall behållas eller om bidraget skall inordnas i skatteutjämnings— systemet. Verket anser dock att denna fråga. inte minst med hänsyn till bi- dragets storlek. bör behandlas vid en total prövning av behovet av special- destinerade statsbidrag. ()m specialdestineringen till social hemhjälp be- hålls anscr verket i likhet med utredningen att statsbidraget bör göras nett- tralt till boendeform. eftersom nuvarande statsbidragsregler och tillämp- ningsbestämmelserna till dessa i många fall motverkar att kommunerna väljer de efter förhållandena mest lämpliga formerna av boende för äldre och dessutom kan motverka utvecklingen av nya former av äldreomsorg. Ett sätt att nå neutralitet i valet mellan olika former är enligt verket att som utredningen föreslår låta även en del av de nttvarandc ålderdomshemmens driftkostnader bli statsbidragsberättigade. Detta anser verket dock leda till andra avgränsningsproblem. Under förutsättning av oförändrad bidragsin- sats skulle detta också leda till ökad statlig bidragsgivning till kommuner- na. Verket pekar därför på att ett annat sätt att åstadkomma neutralitet

Prop. 1979/80: 1 336

mellan olika kollektiva boendeformer — om specialdestinerat bidrag skall utgå — är att ge ett statsbidrag som på något sätt är relaterat till kostnader- na och/eller omfattningcn av kommunernas totala äldreomsorg.

Utredningens uppfattning att det är otillfredsställande att kommunerna i fråga om bid ragsförs k ot t e n får betala för en verksamhet som de inte kan påverka. delas av bl. a. Stockholms kommun. som föreslår att staten skall ta över kommunernas andel av dessa kostnader. Av samma uppfatt— ning är KEU 76 som dock framhåller att ett övertagande inte kan ske förr- än detta är samhällsekonomiskt möjligt. KEU 76 framhåller också att en del av den beräknade rationaliseringsvinsten vid omläggningen av admini- strationen av bidragsförskotten har gått förlorad genom den nuvarande konstruktionen med kommunal del i finansieringen av förskotten.

Förslaget i fråga om utvecklingsbidrag till kommunala nykter- het snäm nd er m.m. bemöts positivt av remissinstansema. [(EU 76 an— ser dock att det är befogat med en något annorlunda gränsdragning än den utredningen har gjort och förordar för egen del att endast bidraget till admi- nistrationskostnader upphör att utgå medan övriga delar kvarstår som spe— cialdestinerade bidrag.

I detta sammanhang bör nämnas att flera remissinstanser. bl.a. social- styrelsen. Kommuttl't'irbundet. Landstingsförbundet. TCO och Sveriges soeionomft'irbund. pekar på behovet av särskilt ekonomiskt stöd för ut- byggnad av tillnyktringskliniker.

Förslaget att avveckla bidraget till fa m i lj c rå d giv ni n g stöds av KEU 76. Enligt Lands!ingsft'irbundets mening fordras det en lång övergångstid för de berörda huvudmännen och deras personal att anpassa sig till den nya socialtjänstlagen. Denna anpassning skulle enligt förbundet underlät- tas om utvecklingsbidrag även i framtiden utgick till familjerådgivnings— verksamhet. Även Föreningen kommunal- och landstingsanställdafamil- jerädgivare och några kommuner anser att utvecklingsbidraget till familje- rådgivning bör behållas.

Flera remissinstanser är negativa till utredningens förslag att statligt bi- drag inte vidare skall utgå för bistånd som har lämnats åt Zigenare. Öre- bro kontmtot framhåller att kostnaderna belastar kommunerna mycket oli- ka och att insatser. bl. a. på familjepedagogikens område ofta måste sättas in under lång tid. Enligt kommunens uppfattning kan behovet av insatser förväntas öka. Riksf't'ireningenförfamiljepedagogiskt arbete för fram lik- nande synpunkter. Andra remissinstanser som anser att detta särskilda bi— drag bör behållas eller i vart fall övervägas på nytt är bl. a. statens invand- rarverk. Vilhelmina kommun och Sveriges socionomförbund. Vilhelmina kommun är av den uppfattningen att även bidraget för utgivet bistånd åt re n s k ötan d e sam e r bör behållas. KEU 76 framhåller att denna utred- ning i de frågor som nu har berörts har lagt fram förslag som är identiska med socialutredningens.

I fråga om övriga av utredningen behandlade specialdestinerade bidrag

Prop. 1979/80: 1 337

har förslagen genomgående bemötts positivt eller lämnats utan erinran.

Några remissinstanser har markerat behov av specialdestinerade bidrag för verksamheter som utredningen'inte har berört i detta sammanhang. Statens int'ana'rart'erk anser att bidrag bör utgå till samtliga invandrare som deltar i h e m s p rå k s t rä n i ng. Statens Itantlikappråtl och [lantli- kappfi'irhuntlcnx centralkommité framhåller att kommunernas u ppsö- kande verksam het är av största betydelse för de handikappade och bedömer därför stimulansbidrag för denna verksamhet som angelägen. Ävenjlt'ra kommmu'r är av uppfattningen att särskilt bidrag bör utgå till uppsökande verksamhet.

Statskontoret uppehåller sig vid utredningens uttalande att en garanti för att socialtjänsten får rimliga resurser är att det finns olika organisationer som hävdar olika intressen. Härvid bör det enligt statskontoret uppmärk- sammas att alla grupper inte har lika starka intresseorganisationer eller så utvecklade organisationer att de kan driva sina frågor. Risk finns därför att vissa gruppers intressen kan få lägre prioritetsgrad än önskvärt. Det är där- för enligt statskontoret viktigt att länsstyrelsen och centrala organ har möj- lighet att nära följa socialtjänstens utveckling och får möjlighet att påtala eventuella brister i detta hänseende.

Enligt riksraVisions-verkets uppfattning bör det förhållandet att vissa mindre. specialdestinerade statsbidrag slopas inte innebära att skatteut— jämningsbidragen skall ökas med motsvarande belopp. Det böri stället en- ligt verket göras en totalbedömning av de kostnadseffekter förslaget får för staten resp. kommunerna. Verket framhåller att kostnaderna för SOFT- reformen är en viktig komponent i denna bedömning. Om SOFT införs och administreras av försäkringskassorna bör enligt verkets mening minskade personalbehov för kommunerna vid handläggning av socialbidragsärenden och försäkringskassornas ökade administrationskostnader tas med vid be- dömning av kostnadsfördelningen mellan stat och kommun. Det bör också beaktas att SOFT kommer att beskattas. Detta innebär enligt verket att kommunerna får ökade skatteintäkter samtidigt som staten får motsvaran- de utgifter. Omfördelningen mellan stat och kommun blir därför större än Vad utredningen har angett.

Även statskontoret framhåller att effekterna av SOFT-reformen bör be- aktas då det gäller att besluta om storleken av de generella bidrag som skall ersätta specialdestinerade statsbidrag. Statskontoret pekar särskilt på att behovet av socialbidrag förväntas minska som en följd av SOFT.

22.3. Avgifter

Flertalet remissinstanser är positiva eller överhängande positiva till ut- redningens förslag om avgifter för vissa tjänster. Några remissinstanser. bl. a. Karlstads kommun . understryker dock att avgifterna inte får göras så höga att den som har ett berättigat behov avstår från hjälpinsatser. Sveri- 22 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr. I. De! B

Prop. 1979/80zl 338

_em- kontntunaltilinstt'ntatt/ttt/i'n'btuul ger uttryck för en viss oro för att av- giftsfinansieringen kan få allt för stor omfattning. Förbttndet anser vidare att avgifterna inte bör låsas i allt för stränga schabloner tttan i stället i det enskilda fallet bestämmas efter exakt den tjänst som det är fråga om. SA (()/SR och Sveriges _s'ot-iononu'rs rik.tj/'t'irl)untl påpekar att inkomstdif— fcrentierade avgifter finns bara inom socialtjänsten och inte inom t.ex. kultur- eller fritidssektorn. Enligt dessa remissinstanser bör inte heller so- cialtjänstens avgifter inkomstdifferenticras. SACO/SR anser dock att det från rättvisesynpttnkt finns anledning att behålla inkomstdiffcrentierade avgifter under en övergi'ingsperiod då tjänster inte finns att tillgå för alla. lx"ommunförbundet efterlyser lagstöd för differentierade avgifter på äldre- omsorgens område. Enligt förbttndet krävs regler för detta om begreppet ålderdomshem avskaffas.

[(EU 76 konstaterar att avgifterna spelar en relativt liten roll för social- vårdens totala verksamhet. Däremot kan för delar av verksamheten avgif- terna vara av betydelse från finansieringssynpunkt. De sociala avgifternas andel av primärkommunernas totala externa inkomster utgjorde enligt KEU 76 endast 1.5 % år l975. KEU 76 har inte funnit någon verksamhet där ett ökat avgiftsuttag skttlle ge kraftigt förstärkta inkomster för den kommunala sektorn. Möjligheten till justeringar av avgiftsuttaget bör dock enligt denna utredning prövas löpande i komttnerna. När det gäller avgifter för kommunens sociala tjänster som daghem. fritidshem. familjedaghem. hemhjälp till barnfamiljer. hemhjälp till pensionärer. avgifter vid ålder— domshem och annan social service i kommunerna kan det enligt KEU 76 vara svårt att kraftigt höja avgifterna. ()m avgiften blir för hög kommer de som bäst behöver de sociala tjänsterna inte att ha råd att utnyttja dem. KEU 76 delar socialtttredningens bedömning att avgiftssystemet inte får ges en sådan utformning att den som har ett berättigat vård- och servicebe- hov avstår från att anlita socialvårdens tjänster.

KEU 76 pekar också på att taxekonstruktionen kan påverka människors benägenhet att efterfråga de sociala tjänsterna. Höga avgifter kan medföra liten efterfrågan även om behovet av sådan service är stort. Låga avgifter kan leda till stor efterfrågan även om behov inte föreligger. Avgiftssyste- met kan således ha en styrande effekt vid val av serviceform.

KEU 76 framhåller att denna utredning i sitt slutbetänkande förordar ett införande av differentierade vårdavgifter inom långtidsvår- (] e n för de utförsäkrade. Med stigande ATP-inkomster kommer pensionä- rerna under HSO-talet att få ökade ekonomiska möjligheter att med avgif- ter betala en del av sin vård. Detta förhållande bör enligt KEU 76 beaktas inom långvården liksom i den primärkommttnala äldreomsorgen. Därför anser denna utredning också att differentierade vårdavgifter för utförsäk— rade bör prövas. Det kommande utredningsarbetet inom socialdeparte- mentet i denna fråga föreslås ske med den utgångspunkten. KEU 76 fram— håller att man inom denna utredning samtidigt är medveten om att effekten

Prop. 1979/80: 1 339

av differentierade vårdavgifter för tttförsäkrade från finansieringssynpunkt är relativt begränsad.

Upplands-Bro kommttn anser att det nuvarande avgiftssystemet fram— står som både orättvist och ologiskt och nämner som exempel att social hemhjälp är avgiftsbelagd men däremot inte hemma-hos-terapi. Reglerna för avgifterna varierar enligt kommunen kraftigt mellan olika huvudmän och typer av service. Till stora delar innebär också avgiftsuttaget en bc- tungande administrativ apparat. Kommunen finner att det inte finns någon anledning till att en människa med sociala problem. lika litet som med fy- siska eller psykiska handikapp skall försättas i en sämre ekonomisk situa- tion än en människa tttan sadana problem. Avgifter bör enligt kommunen endast tas ut för de kostnader som varje människa själv kan svara för. ex- empelvis kostnader vid institutionsvistelse.

22.4 lnterkommunal ersättning

Frågan om avveckling av interkommunala ersättningar har berörts av Kommunförbundt't och några länsstyrelser och kommuner. Förslaget till- styrks omgående. Länsstyrelsen i Västmanlunds lätt ifrågasätter dock om inte rätten till ersättning bör finnas kvar för ekonomiskt bidrag som har lämnats till fosterbarn.

Som skäl att avveckla de interkommunala ersättningarna anför bl.a. Vara kommun att det administrativa arbetet med ersättningarna inte ståri rimlig proportion till ersättningarnas storlek. Karlstads kommun under- stryker att skillnaden mellan erhållen och utgiven ersättningi allmänhet är liten.

23 Övriga frågor

Prop. 1979/80: 1 340

lagen med särskilda bestämmelser om vård av underårig tillstyrks av riks— äklagttren. kammarrätten i Sundsvall. utredningen om barnens rätt och Föreningen Sveriges socialchefer. Även länsstyrelsen i Västernorrlunds län tillstyrker förslaget. Enligt länsstyrelsens mening är även upphörande av vård en så ömtålig fråga att förordnande av biträde bör vara obligato- riskt.

Brt)ttsl't'irebyggande rädet är kritiskt mot förslaget och anser att det le— der för långt att schablonmässigt förordna offentligt biträde även i situatio- ner t. ex. där den enskilde förklarar att han inte önskar biträde. Regeln bor- de enligt rådet i stället utformas så att utgångspunkten är att offentligt bi— träde skall förordnas i de aktuella fallen men att undantag sker då det är uppenbart att biträde inte erfordras. En prövning av frågan om behovet av offentligt biträde kommer härigenom till stånd. Prövningen kan dock oftast ske på ett summariskt sätt så att det inte uppstår någon fördröjning i ett ärendes handläggning. Rättshjälpstttredningen har i sitt betänkande (SOU l977z49) Översyn av rättshjälpssystemet föreslagit — beträffande bl.a. ärenden om administrativa frihetsberövanden — att offentligt biträde skall förordnas. om det ej är obehövligt. En sådan regel förefaller enligt rådets mening i vart fall lämpligare än den som socialutredningen har föreslagit.

Även kammarrätten iGäteborg anser att rättshjälpstttredningens förslag i denna del är lämpligare än socialutredningens.

Länsstyrelsen i St'idermanlands län anser att utredningens förslag byg- ger på uppfattningen att länsrätterna inte i erforderlig grad skulle överväga om den underårige har behov av biträde. Något stöd för uppfattningen om att det föreligger en sådan risk har emellertid enligt länsstyrelsen inte redo- visats i betänkandet. Länstyrelsen har inte erfarit att det i andra samman- hang har getts ttttryck åt att det i förvaltningsprocessen inte förordnas of- fentligt biträde i den omfattning som gällande bestämmelser förutsätter. Med tttredningens förslag om att länsrätten i första instans skall besluta om såväl omh't'tndertagande som vård av underårig saknas enligt länsstyrelsens mening tttrymmc för något tvivel om att offentligt biträde skall förordnas när målets beskaffenhet föranleder till det. För övrigt ger enligt länsstyrel- sen förvaltningsprocessen med den utformning den har i dag mycket goda garantier för att parternas rätt blir tillgodosedd. Enligt xs förvaltningspro- cesslagen skall rätten tillse att mål blir så utrett som dess beskaffenhet krä- ver. Vid behov skall rätten vidare anvisa httr utredningen bör komplette- ras. Länsstyrelsen i Uppsala län för fram liknande synpunkter.

Även länsstyrelser: iJönköpings och Älvsborgs län är kritiska mot för- slaget. Länsstyrelsen i Älvsborgs län påpekar att barnavårdsnämnen har till uppgift att tillvarata barnets intresse och att en föreskrift om obligato- riskt förordnande av biträde kan uppfattas som ett misstroende mot nämn- den.

Prop. 1979/80: 1 350

Enligt utredningen talar integritetsskäl för att individrelaterad statistik i görligaste mån bör undvikas. Utredningen preciserar emellertid inte när- mare vad den lägger i begreppet individrelaterad men SCB utgår ifrån att härmed avses sådan statistisk redovisning som är knuten till person som är angiven med namn. personnummer eller annan identitetsbeteckning.

Statistiken över socialtjänsten kan till vissa delar förutses behöva bli ba- serad på en individrelaterad redovisningi vilken individen kan identifieras t. ex. genom personnummer eller ärendenummer. Exempel härpå är statis— tik över samhällets insatser för medlemmari familjer eller hushåll. longitu- dinella studier och vissa speciella undersökningar.

SCB delar emellertid i princip utredningens uppfattning att restriktivitet bör iakttagas ifråga om individrelaterad statistikredovisning inom social- tjänstområdet. Uppgifternas känsliga natur och skäl i övrigt som utred- ningen redovisar talar härför. SCB vill emellertid erinra om att redan i nulä- get förekommer beträffandc socialvårdsstatistiken en prövning av det slag som utredningen redovisar i avsnitt 43.8.10 med syfte att skapa garantier för den enskildes behov av sekretesskydd.

SCB kan också instämma i att kraven på den centrala statistiken i många fall kan ställas så. att — trots de behov av information som inledningsvis redovisats — en mängdrelaterad statistikredtwisning kan vara tillräcklig. Detta bör åtminstone kttnna gälla för en stor del av t.ex. statistiken över socialtjänstens prestationer.

En enbart mängdrelaterad redovisning av underlaget till statistiken inne- bär emellertid i andra fall påtagliga nackdelar. Den kan såledcdes medföra — att longitudinella studier inte blir möjliga att genomföra.

Man kan då t.ex. inte belysa effekterna av socialtjänstens åtgärder för olika grupper av individer över längre tidsperioder. — ökad börda för uppgiftslämnarna.

Vid en mängdrelaterad statistikredovisning överförs en del av tabellar- betet till kommunerna och uppgiftslämnandet kan försvåras. vilket framförallt bör beaktas vid manuell uppgiftslämning. l sammanhanget kan nämnas att de flesta tnindre kommuner endast har manuell uppgifts- lämning till den nuvarande socialvårdsstatistiken. — sämre möjligheter att integrera uppgiftslämnandet i socialtjänstens övri- ga administrativa rutiner. — mindre flexibilitet i statistikredovisningen.

En mängdrelaterad statistikredovisning innebär ofta en läsning av den

efterföljande statistiska bearbetningen redan vid uppgiftslämnanillfäl— let. Ett individrelaterat statistikunderlag medför däremot en beredskap för alternativa bearbetningar.

— större behov av specialundersökningar för vilka uppgifter behöver häm— tas från det primärmaterial som finns i kommunema. Undersökningar. i vilka uppgifterna behöver grupperas på annat sätt än i den löpande statistiken. t. ex. en utförligare åtgärdsredovisning. medför behov av specialundersökningar i stället för specialbearbetningar av in- dividrelaterat material. — erfarenhetsmässigt större risk för kvalitetsbristcri statistiken och sämre möjlighet till samordning av statistiken. En individrelaterad redovisning i vilken individen kan identifieras kan t. ex. möjliggöra kontroll om en klient/familj räknats vid flera tillfällen eller från flera kommuner. SCB vill slutligen framhålla att sedan socialutredningens slutbetänkande publicerats vissa förändringar har genomförts i sekretesslagen fr. o. m. den

Prop. 1979/80: 1 341

23.1.2. Gemensamt biträde

Av de remissinstanser som har yttrat sig särskilt i denna fråga tillstyrker länsstyrelserna i Örebro och Uppsala län förslaget.

Flera remissinstanser gör gällande att barnet och föräldrarna aldrig eller endast undantagsvis kan ha ett gemensamt intresse i mål av det slag som det här är fråga om. Från denna utgångspunkt lämnas olika förslag om de regler som bör gälla vid förordnande av offentligt biträde.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län framhåller att om offentligt biträde för- ordnas för att tillvarata enbart barnets intressen föreligger viss risk att det får en slagsida till förmån för barnavårdsintressena när dessa står emot för— äldrarnas intresse att vårda sitt eget barn. Även om någon egentlig intres- sekonfrontation inte föreligger mellan föräldraintresset och barnavårdsin— tresset är föräldern inte garanterad att hans intressen beaktas av det offent- liga biträdet. Eftersom det inte alltid är möjligt att av handlingarna i ett mål bedöma om motstridiga intressen föreligger mellan föräldrarna och barnet är det enligt länsstyrelsen av vikt att i mål av detta slag offentligt biträde regelmässigt utses för barnet och att särskilt biträde utses för föräldrarna.

Även kammarrc'itten i Göteborg och Föreningen barnens rätt i samhället anser att biträde regelmässigt bör förordnas för barnet och föräldrarna var för sig. Kammarrätten i Sundsvall menar att biträde alltid skall förordnas för barnet och att särskilt biträde för föräldrarna bör kunna förordnas om så är lämpligt.

Några remissinstanser betonar vikten av att särskilt biträde utses för barnet utan att ta ställning till förutsättningarna att förordna biträde för för- äldrarna. Dessa är skolöverstyrelsen, länsstyrelserna i Jönköpings och Jämtlands län och Svenska föreningen för barnpsykiatriska kuratorer.

JO understryker att man inte generellt kan förordna biträde gemensamt för barn och föräldrar, utan att man därigenom allvarligt försämrar barnets rättsliga ställning jämfört med vad som gäller för närvarande. [ fall när det gäller omhändertagande av barn på grund av föräldrarnas förhållanden föreligger det enligt JO praktiskt taget alltid en motsättning mellan å ena si— dan barnets och å andra sidan föräldrarnas intressen. vilket i viss mån framgår redan av att föräldrarna motsätter sig den värd som föreslås för barnet. Det finns därvid en stor risk att ett biträde som förordnats för barn och föräldrar gemensamt huvudsakligen kommer att företräda föräldrarnas intressen på bekostnad av barnets. JO anser därför att det föreslagna tilläg- get till 42 & rättshjälpslagen inte kan godtas. Regeln bör i stället formuleras så att offentligt biträde inte får förordnas för föräldrar och barn gemen- samt. annat än om det är uppenbart att någon motsättning mellan dem inte föreligger. Det senaste kan enligt JO närmast bli aktuellt i fråga om ungdo- mar som omhändertas på grund av sitt eget beteende. Obligatoriet i 41 & bör knytas till barnet. Det skall alltså alltid förordnas offentligt biträde för barnet. I fråga om särskilt offentligt biträde för föräldrarna ter det sig enligt JO tillräckligt att länsrätten. om så anses behövligt, kan förordna biträde. Om föräldrarna begär det bör biträde som regel förordnas.

Prop. 1979/80: 1 142

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser att redan svårigheten att i förväg avgöra om motstridiga intressen föreligger gör länsstyrelsen tveksam i frå- ga om den alternativa möjligheten. Härtill bidrar också att enligt länssty- relsens erfarenhet barnets eventuella särintressen gentemot föräldrarna i tillräcklig utsträckning blir tillgodosedda genom det ansvar som i samman- hanget åvilar den sociala nämnden. På grund härav och då länsstyrelsen även har intrycket att ett särskilt för barnet förordnat offentligt biträde ofta står villrådigt i fråga om den roll det skall spela. särskilt när barnet är i så- dan ålder att det ej själv kan ha någon självständig mening i saken. finner länsstyrelsen att det bör övervägas om inte altcrnativmöiligheten skall slo- pas helt.

Länsstyrelsen i Malmöhus län föreslår att offentligt biträde alltid skall förordnas för föräldrarna och att särskilt biträde bör kunna förordnas för barnet om det har uppnått 15 års ålder och har annan inställning till omhän- dertagandet än föräldrarna. Länsstyrelsen anför.

Skälet för länsstyrelsens ståndpunkt är följande. (')mhändertagande för samhällsvård är ett ingripande mot föräldrarna som därigenom berövas sin rätt att vårda barnet. Föräldrarna bör därför självfallet som parter i målet och på grund av ingreppets natur alltid ha möjlighet att erhålla biträdes- hjälp. Det får också anses motiverat att i angivet fall ge barn över 15 år bi- trädeshjälp. Offentligt biträde åt ett litet barn synes däremot ej böra före- komma. Det är i själva verket här ej fråga om en försvarare i vedertagen bemärkelse som skall bistå parten och utveckla hans talan. Det offentliga biträdet för det lilla barnet kan ej framföra barnets mening och framför ej heller föräldramas. Han är närmast enjuridisk sakkunnig som tar ställning till om de lagliga förutsättningarna för barnets omhändertagande föreligger och framlägger sin egen åsikt om omhändertagandet. En sådan medverkan är — även om den mången gång visat sig värdefull — ej erforderlig för må- lets prövning. l)et är tillräckligt att omhändertagandefrågan i länsrätten be- lyses av barnavårdsnämnden och föräldrama därvid båda parter bör vara biträdda avjuridisk sakkunskap. Erfarenheten är att nämnderna trots stad- gandet i 10 %$ barnavårdslagen tyvärr ej anlitar biträde av lagfaren person, Länsstyrelsen avser att taga upp denna fråga med nämnderna.

Göteborgs kommun och Föreningen Sveriges S(N'ialtflll'fé'l' understryker att det bör vara en skyldighet för biträde som har förordnats gemensamt för barn och föräldrar att i första hand ta tillvara bamets intressen. Dessa båda remissinstanser anser vidare att förordnande av särskilt biträde för föräldrama inte skall vara beroende av ansökan utan att sådant förordnan- de bör kunna ske efter anmälan av socialnämnd eller på länsrättens eget rnttrattv.

23 . l .3 Beslutsfunktioner

Utredningens förslag att låta länsrätten förordna offentligt biträde och besluta om ersättning till denne har kommenterats av endast ett tnindre an- tal remissinstanser.

Prop. 1979/son 343

Förslaget tillstyrks avjttsliliekttnslern, lättsst_w'elsernrt i Uppsrlltl. ( iöte- borgs och Bohus och Älvsborgs län. utredningen om barnens rätt och För— eningen Sveriges stn'irtlelte/er.

Kammarrätten i Sundsvall framhåller att den situationen kan uppkom— ma att det först i kammarrätten konstateras att det är lämpligt att även för- äldrarna har ett offentligt biträde. Även andra problem kan tänkas uppstå med den av utredningen föreslagna ordningen. Kammarrätten anser inte att de skäl utredningen har anfört för att tillägga länsrätten beslutanderät- ten i denna fråga är tillräckligt övertygande. Enligt kammarrättens mening bör därför denna uppgift även fortsättningsvis åvila rättshjälpsnämnderna.

Liinsstyrelserna Malmöhus och Gävleborgs län anser att det är lämpli- gare att den statliga myndighet som handlägger ett mål eller ärende gene— rellt ges behörighet att fatta beslut om förordnande av biträde och ersätt- ning åt denne.

23. l .4 Övriga synpunkter

Justitiekanslern ifrågasätter om det inte kan föreligga behov av offentligt biträde redan när det gäller att ta ställning till om samtycke till viss åtgärd skall lämnas eller inte. Det är enligt justitiekanslern inte helt otänkbart att en vårdsökande person annars finner sig böra gå med på en åtgärd som han egentligen anser vara onödigt ingripande bara för att slippa ifrån förfaran- det enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av underårig.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser att då fråga uppkommer om ome- delbart omhändertagande torde dct många gånger inte bli möjligt att för- ordna offentligt biträde redan vid ärendets handläggning i socialnämnden. De tidsfrister som står nämnden till buds blir för korta och även med för— längda tidsfrister torde det bli svårt att lösa biträdesfrågan. Omhänderta- gandet kommer enligt länsstyrelsen många gånger att ske med kort varsel i form av enmansbcslut. Någon möjlighet att här koppla in offentligt biträde finns inte. Däremot bör naturligtvis biträde förordnas då länsrätten tar upp frågan om fastställelse av nämndens beslut om omedelbart omhänderta— gande men även här blir enligt länsstyrelsen möjligheten avhängig av tids— faktorn.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län bcdömer det som angeläget att det i rättshjälpslagen uttryckligen föreskrivs att offentligt biträde även utan full— makt får anföra besvär till de allmänna förvaltningsdomstolarna i barna— vårdsmål. Enligt länsstyrelsen råder det i dag förvirring på denna punkt.

Några remissinstanser har lämnat synpunkter på det offentliga biträdets kvalifikationer.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förutsätter att det ibland kan bli svårt att få lämplig person för uppdraget som offentligt biträde. Läns- styrelsen utgår från att biträdena i regel kommer att tas från advokatkåren men understryker att det av biträdet måste krävas en speciell erfarenhet i vårdfrågor som är relativt sällsynt förekommande inom advokatkåren.

Prop. 1979/80: 1 344

.S'veriges sot'ionomers riks/i'lrbund slår fast att den enskilde gcnerellt skall kunna räkna med att få ett biträde som äger gedigna kunskaper på social- tjänstens område. Därför bör enligt förbundet företrädesvis anlitas socio- nomer med bred yrkeserfarenhet. Föreningen barnens rätt i sant/rället an- ser att biträdet skall ha erkänd erfarenhet av barn och agera i samarbete med en av barnet utsedd f("irtroendeman.

23.1. Rätten till biträde

Utredningens förslag tillstyrks tttan särskilda kommentarer av läns- styrelsen i Östergötlands Iän. lt'insstyrelsen i Västerbottens län. Kalmar. Helsingborgs. Skövde och Vara kommuner och Sveriges sot'iont'mters riksjörbund.

Ingen remissinstans motsätter sig förslaget att rätt till offentligt biträde skall finnas för såväl barn som föräldrar eller annan vårdnadshavare.

lnvändningar förs fram främst mot förslagen om obligatoriskt biträdes- förordnande och förordnande av biträde för barnet och föräldrarna gemen- samt.

23.2. Åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet

Utredningens förslag i denna del tillstyrks av riksåklagaren. kammarrät- ten t' .S'undsva/l. riks/mlisstyrelsen. K:tmtnttttfi'irbundet och Kalmar. Ilel— .s'ingborgs, Stenungsttnds. Vara och Grtttns kommuner. Övriga remissin- stanser lämnar förslaget utan erinran. '

23.3. Internationella adoptionsfrågor

Nämnden för intermttionelltt ttdoptitmsfrr'r'gor (NlA) och Förbundet Adoptionseentrunt diskuterar ingående formerna för den framtida interna- tionella adoptionsverksamheten mot bakgrund av utredningens förslag. Dessa båda remissinstansers yttranden fogas till sammanställningen som bilaga 2 och 3.

Remissinstanserna i övrigt har i mycket liten omfattning redovisat sin in- ställning till utredningens förslag i denna del.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lätt finner att det är tillfredsstäl- lande att socialnämnds förhandsbesked om enskilt hems lämplighet att ta emot adoptivbarn föreslås gälla högst ett år.

Utredningen om barnens rätt tillstyrker förslaget om förhandsbesked. Utredningen betonar att förhandsbeskeden. med tanke på att det inte finns något krav på fosterhemstillstånd när förhandsbesked föreligger. dock bör vara utförliga och väl underbyggda.

Föreningen Sveriges socialchefer finner att utredningens behandling av internationella adoptionsfrågor är ensidig genom att synpunkter inhämtats endast från nämnden för internationella adoptionsfrågor. Föreningen an— sluter sig dock helt till utredningens förslag men förutsätter att ompröv- ningen av förhandsbesked på grund av dessas begränsade giltighet skall kunna göras mycket enkel. Endast i fall där sådan förändring inträffat i fa— miljens förhållanden att ändring av tidigare beslut måste övervägas skall enligt föreningens mening ärendet i sin helhet behöva föreläggas nämnden. Föreningen noterar med tillfredsställelse att utredningen har avvisat för- slaget att lagfästa NlAzs överprövning av positiva förhandsbesked. De so- ciala nämnderna bör enligt föreningen stimuleras till att i större utsträck- ning än nu utnyttja möjligheten att i tveksamma fall inhämta NlAzs yttran- de. Det synes föreningen rimligt att NIA för att fullgöra sådan uppgift får ökade möjligheter att anlita expertis t.ex. läkare och psykolog. Förening-

Prop. 1979/80: 1 345

en vill liksom utredningen understryka vikten av att stärka den rättsliga ställningen i samhället särskilt för de barn som placerats i enskilt hem. men ännu ej adopterats.

Även Vara kommun anser att det är nödvändigt med ett enkelt förfa- ringssätt vid omprövning av förhandsbesked. Enligt kommunens mening finns det i de flesta fall inte skäl att göra en helt ny utredning. Kommunen menar vidare att omprövning lämpligen bör kunna delegeras till enskilda förtroendemän. grupper av förtroendemän eller tjänstemän.

Malmö kommun konstaterar att utredningens förslag innebär att för- handsbesked om enskilt hems lämplighet som adoptivhem skall kunna er- sätta det tillstånd som annars skall inhämtas innan barn mottages för vård och fostran och att den vidare bedömningen i fråga om adoption. fär redo- visas i det yttrande socialnämnden skall avge till domstolen. Kommunen ställer sig tveksam till den föreslagna ordningen och påpekar att förhands- beskedet har karaktär av allmän lämplighetsbedömning av ett hem medan tillståndet tar särskild hänsyn till det enskilda barnet. Enbart förhandsbe- sked ger enligt kommunen inte tillräcklig grund för bedömningen ”rätt barn till rätt hem". Tillståndsförfarandet. däremot. är knutet till den aktu- ella tidpunkten för barnets ankomst och om tillstånd därvid inte kan bevil- jas bör detta meddelas de presumtiva föräldrarna så tidigt som möjligt och inte aktualiseras först vid domstolsprövningen. Om man väljer det senare förfarandet har nämligen barnet vistats en förhållandevis lång tid hos de presumtiva föräldrarna och en rad komplikationer kan redan ha uppstått ("ändrad personlig situation, olämpliga hemförhällanden. aktualiserandc av särskilda åtgärder etc.). De länga väntetiderna för adoption (kring tre år) innebär enligt kommunen dessutom att de årliga omprövningarna av för- handsbesked blir minst lika betungande som kombinationen förhandsbe- sked och tillstånd. Det förhållandet att domstol beslutar om antagande av adoptivbarn anser kommunen knappast heller vara ett hållbart motiv för slopande av det tillstånd som gäller i övrigt vid bedömningen av fosterhem.

Kommunfifirbundel noterar att utredningen är av uppfattningen att ut— redningar för förhandsgodkännanden av blivande adoptionsföräldrar inte sällan är av låg kvalité men trots detta stannar för att handläggningen av dessa ärenden även i fortsättningen skall ligga på socialnämnden. Förbun- det stöder utredningens förslag och vill gärna tillfoga att dåliga utredningar kan förhindras genom utbildning och fortbildning. Enligt förbundets me- ning har nämnden för internationella adoptionsfrågor en angelägen och nödvändig uppgift här — uppgiften att utifrån den kunskap man har skaffa fram adekvat utbildningsmatcrial. Genomförandet av utbildningen kan därefter ske förslagsvis i Kommunförbundets regi. lnte minst mot bak- grund av detta anser förbundet — till skillnad mot socialutredningen — att riksskatteverkets avisering till NIA bör behållas. Nämnden behöver enligt förbundets mening denna snabba rapportering för att på ett tillfredsställan- de sätt kunna följa det ständigt föränderliga läget inom adoptionsområdet.

Prop. 1979/80: 1 346

Bilaga 3:l Remissyttrande av statistiska centralbyrån (SCB)

[. Allmänna synpunkter

Socialutredningens slutbetänkande understryker att central statistik inom socialvårdens olika områden även i fortsättningen kommer att vara av stor betydelse. lnte minst den föreslagna konstruktionen av en för soci— altjänsten målinriktad ramlag kommer att ställa krav på statistik vid ut- formningen av de operativa målen för socialtjänsten. vid uppföljningen av hur verksamhetens resultat svarar mot dessa mål. vid resultatvärderingen samt i mål-medelanalysarbetet.

SCB vill betona att brist på information för nämnda verksamhet och bris- tande samordning av denna kan medföra försämrade möjligheter att följa upp och utveckla verksamheten.

Socialutredningcn har avstått från att närmare analysera dessa olika be- hov av statistisk information. I utredningens principbetänkande redovisa- des vissa allmänna ställningstaganden i hithörande frågor samtidigt som det framhölls att arbetet med att utforma socialvårdsstatistiken kommer att inrymma en lång rad svårlösta problem. SCB kan som framgår av det följande instämma i denna bedömning.

SCB vill framhålla att det krävs ett utredningsarbete. där man utifrån en konkretisering av målen för socialtjänsten klarlägger hur ett statistiskt sy- stem för detta område skall utformas och vilka krav det ställer på underla- get.

Som huvudman för socialvårdsstatistiken avser SCB att under 1978 in- tensifiera det pågående översynsarbetet på detta område och genomföra en analys av statistikbehoven samt därefter utforma förslag till den framti- da socialtjänststatistiken. Socialutredningens förslag kräver. om de ge- nomförs. vissa förändringar av den nuvarande socialvårdsstatistiken. Mot denna bakgrund har vissa riktlinjer för översynsarbetet dragits upp av häl- so— och sjukvårdens samt socialvårdens statistikdelegation. (Delegationen är ett samrådsorgan i vilket ingår cheferna för svenska kommunförbundet. landstingsförbundet. riksförsäkringsverket. socialstyrelsen. Spri och SCB.). Utvecklingsarbetet kommer således att ske i nära samarbete med so- cialvårdsstatistikcns olika konsumenter.

2 Behov av statistik inom socialtjänsten

Utredningen sammanför de medel, som erfordras för att verka i den rikt-

ning socialtjänstens mål angcr. i följande huvudgrupper — strukturinriktade insatser

— allmänt inriktade insatser — individuellt inriktade insatser

De strukturinriktade insatserna avser medverkan i samhällsplaneringen. arbete med sociala problem i samhället samt uppsökande verksamhet. Uppgifterna omfattar bl. a. en hel del sociala områdesbeskrivningar. upp- följning av den sociala miljön och av levnadsnivåns utveckling samt ana- lysverksamhet.

Utredningen framhåller att samhällsplaneringen bör bedrivas under medverkan av social sakkunskap. SCB kan instämma i att det är värdefullt att samhällsplaneringen tillförs socialt kunnande och erfarenhet. Det bör också vara en uppgift för socialtjänsten att använda och analysera tillgäng-

Prop. 1979/80: 1 347

lig statistik på området. Denna bör utformas så att de nya användargrupper som tillkommer enligt utredningens förslag har lätt att tillgodogöra sig den.

Vad gäller uppgiften att framställa sociala områdesbeskrivningar med in- formation om befolknings-. inkomstv. boende- och andra förhållanden är denna enligt SCBs mening av sådan karaktär att statistisk fackkunskap krävs. ()mrådesbeskrivningar förutsätter kunskap om bl. a. olika informa— tionskällor. statistiska metoder och presentationsformer. Det bör i första hand vara en uppgift för en statistisk fackmyndighet att här söka ge erfor- derlig service genom att tillhandahålla ett enhetligt statistiskt underlag av detta slag. SCB har för att tillgodose behovet av statistik för delområden i kommunerna börjat producera områdesbeskrivningar vilka bl. a. innehål— ler information om befolkningens sammansättning. befolkningslöri'rndring- ar. inkomstförhållanden och bilinnehav. lnformation ur folk- och bostads- räkningar redovisas också i form av speciella omrädesbeskrivningar. Dessa har utformats i samråd med representanter för kommunal planering.

Utredningen framhåller att man inom socialtjänsten bör ta vara på resul- taten av social forskning. Levnadsnivåundersökningar av det slag SCB ge- nomför utgör vid sidan av bl.a. socialvårdsstatistiken ett basmaterial för den sociala forskningen och den sociala planeringen.

Begreppet vällärdsmätning används ofta synonymt med levnadsnivåun- dersökning. som är en omfattande. bred. samtidig kartläggning av förhål- landen inom ett flertal problemområden (komponenter). Objekt för under- sökningen och uppgiftslämnare till denna är enskilda personer eller hushåll och de förhållanden som mäts äri princip "vällärdsrelevanta". dvs. positi- va eller negativa från individens synpunkt. Den första undersökningen av denna typ genomfördes 1968 av låginkomsttrtredningen. SCBs löpande Iev- nadsnivåundersökningar (ULF) har samma inriktning men ger genom att de genomförs årligen större bredd (nya komponenter). större statistisk pre- cision (större stickprov. möjligheter att lägga samman årgångar) samt ge- nom större detaljrikedom (inom ramen för ett system för rotation av kom- ponenter) väsentligt ökade analysmöjligheter.

För välfärdsmätningar kan även utnyttjas statistikgrenar och undersök- ningar som inte har individer eller hushåll som objekt. Hit hör t. ex. statis- tik över kostnader. prestationer. investeringar eller tillgångar såsom barn- omsorgsplatser. sjukhussängar. vårdtimmar. bostadsbyggande, utbild- ningsplatser osv. SCB avser att undersöka hur denna typ av information kan utnyttjas och relateras till den individbaserade välfärdsstatistiken på sådant sätt att bl.a. den sociala planeringen kan tillföras ett bättre under- lag.

De s.k. levnadsnivåundersökningarnas roll i social planering i vid be- märkelse kan principiellt uppfattas som en probleminventering. Levnads- nivåmätningarna kan emellertid även ha stor betydelse för bedömningen av orsaksförhållanden som ligger bakom välfärdsproblemen och kan ge viss information om effekterna av sociala åtgärder.

SCBs riksomfattande levnadsnivåundersökningar kan ge en beskrivning av levnadsförhållanden även i olika delar av landet. Urvalsansatsen be- gränsar dock möjligheterna till en långt driven regional och lokal särredo- visning. Här bör de tidigare nämnda områdesbeskrivningarna kunna fylla en viktig funktion och de bör därför också vidareutvecklas i samarbete med planeringen.

I fråga om de allmänt inriktade insatserna krävs för planering och upp- följning statistik av i huvudsak samma slag som tidigare. medan det för uppföljning av de individuellt inriktade insatserna är nödvändigt att ut- veckla nya former av statistik.

Prop. 1979/80: 1 348

3 Socialförsäkringstillägget (soft)

Utredningen har — bl.a. med utgångspunkt i information från social- hjälpsstatistiken — föreslagit införandet av ett socialförsäkringstillägg att administreras av försäkringskassorna. Reformen kommer att få till följd att den kommunala socialvården avlastas vissa slag av socialhjälpsärenden.

SCB delar utredningens uppfattning att statistiska data m.m. om verk- samhetens omfattning och inriktning bör bli en viktig del i planeringsun- derlaget i framtiden. Utredningen framhåller att ett utbyggt samarbete mel- lan socialförsäkringen och den kommunala socialtjänsten i förebyggande och rehabiliterande syfte är en viktig hörnsten i reformförslaget. Vid ett genomförande av utredningens förslag angående socialförsi'tkringstillägg är det enligt SCBs uppfattning nödvändigt att den statistiska redovisningen på ett samlat och samordnat sätt kan belysa både försäkringskassornas och den kommunala socialtjänstens verksamhet. I annat fall kan reformens ef- fekter svårligen utläsas. Mot denna bakgrund kan förutses att det kommer att finnas behov att i ett sammanhang bearbeta materialen avseende social- försäkringstillägget och socialtjänsten.

Behovet av statistik över socialförsäkringstillägget och sambandet med socialtjänsten kräver närmare utredning varvid även frågan om arbetsför- delning mellan olika instanser behöver klarläggas. Som ett led i utveckling— en av statistiken på det sociala området begärde SCB redan i petita för 1978/79 under trtvecklingsanslaget särskilda medel härför.

4 Behov av entydiga begrepp

Den nuvarande socialvårdsstatistiken hari olika sammanhang kritiserats för att den i många fall endast förmår redovisa insatser inom socialvårds- området såsom åtgärder enligt visst lagrum. Härigenom träffas endast en del av själva händelseförloppet. nämligen de åtgärder som registreras som formella beslut.

Utformningen av lagstiftningen inom socialtji'rnstområdet som en ramlag som lämnar utrymme vid val av tillvägagångssätt och möjliggör större an- passning till den enskildes behov och önskemål kommer att ställa särskilda krav på den statistiska redovisningen. För att statistiska sammanställning- ar skall vara av värde krävs att de enhets- eller objektstyper som ingår i sammanställningarna och de egenskaper eller variabler som objekten grup- peras efter är klart definierade. väl avgränsade och grundade på enhetlig tillämpning. Vidare är det av vikt för jämförbarhet mellan olika samman- ställningar och för en rationell insamling, bearbetning och användning av informationen att definitioner och klassifikationer är grrrndade på gemen- samma övergripande grundprinciper för informationsbehandling. Arbets- gnrppen för översyn av socialvårdsstatistiken. som är en beredningsgrupp under statistikdelegationen. har starkt understrukit angelägenheten i SCBs framställan om medel inom utvecklingsanslaget för budgetåret l978/79 för utvecklingsarbete i syfte att skapa enhetliga definitioner av enheter samt gemensamma klassifikationssystem inom socialvårdsstatistiken. Mot den- na bakgrund är det angeläget att utformningen av definitioner och klassifi- kationer ges hög prioritet i det kommande statistiska översyns- och ut- vecklingsarbetet.

Prop. 1979/80: 1 349

5 Underlag till statistiken Den information som utredningen anserskall få finnas i vad utredningen betecknar som personregister hos socialnämnd som utgör sammanställ- ning av uppgifter synes vara av sådan omfattning att den ensam knappast kan ligga till grund för statistikredovisning inom socialtjänsten. SCB finner i likhet med utredningen att det erfordras ytterligare dokumentation som underlag bl.a. till erforderlig regional och central statistik inom social- tjänstområdet samt för att tillgodose forskningens behov av data. Utred- ningen anser det varken önskvärt eller praktiskt möjligt att författningsvä- gen närmare reglera dokumentationen. Däremot utgår utredningen från att vissa allmänna råd måste utarbetas av socialstyrelsen i samråd med kom- munförbundet. SCB vill i detta sammanhang framhålla att ett tillräckligt en- hetligt och preciserat underlag måste finnas om det skall kunna läggas till grund för statistikproduktion. Vidare är det viktigt med tanke på bl. a. tipp- giftslämnarbördan att de framtida redovisningsrutinerna till socialvårds- statistiken utformas på ett sätt som medger integration i den övriga doku- mentationsverksamheten inom socialtjänsten. SCB anser mot denna bakgrund det angeläget att verket på ett tidigt sta- dium bereds möjlighet att deltaga i arbetet med dokumentationsfrågorna. De av utredningen föreslagna gallringsreglerna för uppgifter inom social- tjänsten medför att exempelvis specialstudier över en längre period bakåt i tiden inte kan göras. SCB vill rikta uppmärksamheten på att den komman- de behovsanalysen av statistik inom socialtjänsten kan resultera i behov av vissa undantag från gallring då det gäller uppgifter för statistiska ändamål.

6 Statistikrutiner. sekretess- och integritetsskydd

Utredningen framhåller att det även i fortsättningen kommer att vara av stor betydelse att få fram central statistik för att göra överväganden om be- hovet av stödåtgärder inom socialtjänsten och följa upp de vidtagna åtgär- dernas effekt. Utredningen synes medveten om att detta till en del kräver individrelaterat material.

En socialtjänst som präglas av den helhetssyn utredningen ger uttryck för kan vidare i en del fall komma att ställa sådana krav på ett statistiskt underlag som ger en samlad bild om den sociala situationen. Den statistis- ka beskrivningen av socialtjänsten kan därför inte ges formen av en sluten sektoriell statistik. Detta kommer att i vissa fall motivera behov av individ- relaterat statistiskt primärmaterial.

Socialvårdsstatistiken grundar sig för närvarande i stort på en allmän analys av behovet av socialvårdsstatistik. som gjordes Linder åren [964—1968. Denna analys visade bl.a. på ett behov av longitudinella stu- dier inom barnavården och nykterhetsvården. För dessa studier krävs per- sonnummer som identifikation. Vissa statistikgrenar konstaterades ha be— hov av ärendenummer eller personnummer för att klara granskning och komplettering av materialet t. ex. fosterbarnsstatistiken vid kontakter med uppgiftslämnare. För statistik som inte bedömdes behöva individrapporte- ras utformades en mängdrelaterad statistikrapportering. Statistik över bar— navårdsman och fastställande av faderskap är exempel härpå.

Enligt s 28 i socialutredningens förslag till socialnämndslag skall rege- ringen kunna besluta att socialnämnd ur personregister skall lämna ut upp- gifter till SCB. SCB ansluter sig på denna punkt till utredningens uppfatt- ning.

Prop. 1979/80: 1 351

1 januari 1978 som ytterligare stärker skyddet för statistiska uppgifter. Även förslaget till ny sekretesslag (DS Ju l977: ] l ) innehåller bl. a. motsva- rande förstärkningar av statistiksekretessen. S("B vill i detta sammanhang också erinra om att avidentifiering eller gallring av statistiskt underlag ef- ter genomförd bearbetning formellt sett är möjlig på grundval av den nya lagstiftningen. I samarbete med datainspektionen och riksarkivet har här skett en genomgång av SCBs personregister. i datalagens mening. med syf- te att närmare utreda förstöring. avidentifiering och kryptering av statistis- ka primärmaterial som medel att stärka integritetsskyddet (SCBs utred- ningsrapport 1976-03—06). Denna genomgång har resulterat i vissa förslag. avsedda att ytterligare stärka integritetsskyddet för bl.a. socialvårdsstati- stiken.

7 Kostnader

Mot bakgrund av att utredningen inte närmare angivit hur den framtida statistiken över socialtjänsten bör utformas är det inte möjligt att nu redo- visa kostnadsberäkningar för denna. SCB avser att senare återkomma i denna fråga. För anpassning och översyn av socialvårdsstatistiken med anledning av de ändrade förutsättningarna för denna krävs emellertid som ovan sagts ett relativt omfattande utredningsarbete oavsett om hela eller endast en del av socialutredningens förslag genomförs.

SCB har i sitt anslagsäskande för budgetåret 1978/79 förutsett fortsatt be- hov av medel inom utvecklingsanslaget för projektet Utveckling och över- syn av socialvårdsstatistik. Under budgetåret 1978/79 planeras detta arbe- te i första hand inriktas på utredningsarbete till följd av socialutredningens förslag. Utöver dessa medel har SCB även förutsett behov av särskilda medel inom utvecklingsanslaget för utredning av standarder och definitio- ner inom socialvårdsstatistiken samt utveckling av statistik över socialför- säkringstillägget.

SAMMANFATTNING

SCB får sammanfattningsvis framhålla — att den föreslagna konstruktionen av en för socialtjänsten målinriktad ramlag kommer att ställa krav på statistik som underlag vid utformning- en av de operativa målen för denna tjänst. vid uppföljningen av hur verksamhetens resultat svarar mot dessa mål. vid resultatvärderingen samt i mål-medelanalysarbetet

— att det krävs ett utredningsarbete. där man utifrån en konkretisering av målen för socialtjänsten klarlägger hur ett statistiskt system för detta område skall utformas och vilka krav det ställer på underlaget — att uppgiften att framställa sociala områdesbeskrivningar med informa— tion om befolknings-. inkomst-. boende— och andra förhållanden kräver statistisk fackkunskap varför det bör vara en uppgift för en statistisk fackmyndighet att här söka ge erforderlig service genom att tillhanda- hålla statistiskt underlag av detta slag — att vid ett genomförande av utredningens förslag angående socialförsäk- ringstillägg kommer att finnas behov att i ett sammanhang bearbeta ma- terialen avseende socialförsäkringstillägget och den kommunala social- tjänsten

Prop. 1979/80: 1 352

— att utformningen av lagstiftningen inom socialtjänstområdet som en ramlag ställer särskilda krav på den statistiska redovisningen vad beträf- far bl. a. utformningen av definitioner och klassifikationer vilket behö- ver uppmärksammas i Utvecklingsarbetet — att det är angeläget att verket på ett tidigt stadium bereds möjlighet att deltaga i arbetet med dokumentationsfrågorna. Det måste finnas ett till- räckligt enhetligt och preciserat underlag om det skall kunna läggas till grund för statistikproduktion — att avvägningen mellan mängdrelaterat och individrelaterat underlag till statistiken måste övervägas för varje delområde bl. a. med beaktande av behovet av uppföljningsstatistik . — att sedan utredningens slutbetänkande publicerats vissa förändringar har genomförts i sekretesslagen fr.o.m. den I januari 1978 som ytterli- gare stärker skyddet för statistiska uppgifter samt — att verket i sitt anslagsäskande för budgetåret |978/79 har förutsett fort— satt behov av medel inom utvecklingsanslaget för projektet Utveckling och översyn av socialvårdsstatistik som i första hand planeras inriktas på utredningsarbete till följd av socialutredningens förslag. Utöver dessa medel har SCB även förutsett behov av särskilda medel inom ut— vecklingsanslaget för utredning av standarder och definitioner inom so— cialvårdsstatistiken samt utveckling av statistik över socialförsäkrings- tillägget.

Prop. 1979/80: 1 353

Billiga 3:2

Remissyttrande av nämnden för internationella adoptionsfrågor

(NIA)

Förhandsbesked om ett hems lämplighet som blivande adoptivhem

Rådande praxis vid handläggning av ärenden rörande blivande adoptiv- barn födda i utlandet innebär. som SU framhåller, att den lokala barna- vårdsmyndigheten gör utredning och tar ställning sammanlagt tre gånger i varje enskilt sådant ärende nämligen vid förhandsgodkännandet enligt 47 5 3 st BvI... vid tillståndet enligt 47 & I och 2 st BvL samt vid yttrandet över adoptionsansökan enligt 4 kap. 10 & FB.

SU föreslår att bestämmelserna om barns vård i annat enskilt hem än vårdnadshavarens och om möjligheten att ge förhandsbesked om ett hems allmänna lämplighet som adoptivhem intages i FB. SU har inte föreslagit någon särbestämmelse avseende utländska adoptivbarn. Enligt SU:s för— slag till 6 kap. lö & FB får ej barn under lö år beredas vård och fostran i an- nat enskilt hem än vårdnadshavarens utan socialnämndens medgivande. Specialmotiveringen till nämnda paragraf anger att med socialnämnd avses socialnämnden i kommunen där vårdnadshavaren är bosatt. Det förutsätts att vårdnadshavaren anhåller om tillstånd att få överlämna sitt barn till an- nan familj. Denna paragraf torde av naturliga skäl inte bli tillämplig då det gäller utländska blivande adoptivbarn. I sådana ärenden skulle bestämmel- sen om förhandsgodkännande komma att tillämpas. SU föreslår i ett tillägg till 10 5 i 4 kap. FB att socialnämnden kan lämna förhandsbesked om en- skilt hcms lämplighet som adoptivhem. [ sitt yttrande över fosterbarns- utredningen anförde NIA att ett sådant förhandsbesked borde göras obli- gatoriskt i de fall som avser placering av utländska adoptivbarn.

NlA hari sin verksamhet — närmast genom erfarenheterna från förmed- lingsutskottet — allt oftare ställts inför behovet av en lagbestämmelse som i adoptionsärenden uttryckligen kopplar förhandsgodkännandet respektive tillståndsgivningcn jämlikt 47 & BvL till det livsvariga åtagande som är in- nebörden av att ta emot ett barn för adoption. [ sin informationsverksam- het har NIA med eftertryck hävdat betydelsen av ordet "endast" vid tolk- ningen av 47 ä 2 st BVL: "tillstånd må lämnas endast om nämnden finner att barnet kommer att erhålla god vård och fostran samt i övrigt gynnsam- ma levnadsförhållanden". Formuleringen borde inte lämna utrymme för bifall i ärenden där tvekan om ett hems lämplighet kommer till uttryck vid den lokala nämndens prövning. NlA har ständigt understrukit att det är det blivande adoptivbarnets bästa som måste vara det avgörande. NIA vill därför med hänsyn till den osäkerhet som faktiskt råder i detta avseende rekommendera en mer utförlig och preciserad lagtext än SU föreslagit.

De lagbestämmelser som reglerar det slutliga genomförandet av en adoption är samlade i 4 kap. FB och i lagen om internationella rättsförhål- landen rörande adoption. Den procedur som föregår det rättsliga avgöran- det är inte i sig reglerad i lag eller författning. Handläggningen i denna del sker av hävd i enlighet med BvL:s föreskrifter om godkännande av foster- hem och tillsyn av fosterbarn. Barn som tas emot i enskilt hem för adoption är tekniskt sett fosterbarn i Bv L:s mening. trots att placeringen till sin inne- börd är något helt annat än en placering i fosterhem. Den som tar emot ett barn för adoption avser ju att så snart som möjligt införliva barnet med sin familj och släkt genom att upptaga det såsom eget barn. medan den som tar 23 Riksdagen 1979/80. ) saml. Nr. ]. DelB

Prop. 1979/80: 1 354

emot ett fosterbarn åtar sig den mer begränsade uppgiften att för längre el- ler kortarc tid vara ställföreträdande förälder. Fosterföräldrars åtaganden avslutas i princip när de själva. vårdnadshavaren eller den sociala barna— värdsmyndighetcn så bestämmer. Blivande adoptivföräldrar åtar sig i sak samma förpliktelser gentemot ett barn som biologiska föräldrar i enlighet med FB har gentemot ett gemensamt barn. Vad den lokala barnavårdsmyn- digheten egentligen har att ta ställning till vid den prövning som föregår det s.k. förhandsbeskedetjämlikt 47 ä 3 st BVL är i adoptionsfallen presumtiva adoptivföräldrars lämplighet inte som fosterföräldrar titan som blivande föräldrar. med vad det innebär av livsvarig föräldrar-barn-relation med konsekvenser för alla berörda inte endast i nuet titan för generationer framåt. Bristen på uttryck härför i själva lagtexten är enligt NlA:s erfaren— het orsak till mycket av den oklarhet och osäkerhet som hittills präglat bar- navårdsmyndigheternas inställning till och handläggning av internationella adoptionsärenden.

SU:s förslag att skjuta in den viktiga prövningsregcln om socialnämn- dens förhandsgodkännande som slutmening i första stycket av 10 å i FB:s adoptionskapitel framstår som olyckligt. eftersom stycket i övrigt i likhet med andra stycket av samma paragraf. och hela det nuvarande kapitlet. uteslutande handlar om grunderna för domstolens bedömning av den ansö- kan om tillstånd att adoptera vilken utgör slutfasen i hela adoptionsproces— sen, som i praktiken inleds just med nämndens förhandsprövning. NIA ser det som angeläget att bestämmelsen om förhandsgodkännandet ges i en särskild paragrafi slutet av 4 kap.. lämpligen efter l() 5. Med hänsyn till de svårigheter som uppstår i fall där avslag bör övervägas synes det nödvän- digt att BvL:s villkor för bifall till en ansökan om förhandsgodkännande i lämplig form överförs till den föreslagna paragrafen med bibehållande av den avgränsning som ligger i ordet "endast" samt precisering av uttrycket "adoptivhem" till "blivande adoptivhem". En sådan utformning av para- grafen skulle ge ledning även för bedömningen i högre instans vid överkla- ganden av avslagsbeslut.

Utöver en sådan generell paragraf där socialnämnden ges befogenhet att meddela förhandsbesked om ett enskilt hems lämplighet som blivande adoptivhem vill NlA rekommendera en särskild paragraf som gör detta förhandsgodkännande obligatoriskt i varje fall då ansökan gäller ett blivan- de adoptivhem för barn fött i utlandet.

Då det gäller att bedöma en familjs lämplighet som blivande adoptivför- äldrar till ett utländskt barn måste man enligt NlA:s mening ta ställning in- te enbart till makarnas lämplighet som föräldrar utan även till deras förut- sättningar att på ett ur alla synpunkter lämpligt sätt genomföra adoptionen. NlA avser här särskilt kontakter med myndigheter och enskilda utomlands. vilket fordrar god kännedom om förhållandena i det land man vänder sig till samt stor omdömesförmåga och taktfullhet.

Enskilda sökande har t.ex. ej alltid möjlighet att själva kontrollera och avgöra en kontakts tillförlitlighet. Då det gäller adoptionskontakter utanför NIA och AC får enskilda sökande oftast kännedom om sådan kontakt ge- nom någon annan familj som antingen själv fått eller känner till någon an- nan familj som fått ett adoptivbarn genom den kontakten. Även om den svenska familjen har de bästa avsikter och är i god tro kan den råka ut för att dess adoptionsärende handläggs på ett sätt som inte överensstämmer vare sig med barnets hemlands eller svensk lagstiftning. Som exempel kan nämnas Thailand varifrån det kom många adoptivbarn på privat väg före april 1977 då thailändska myndigheter stoppade verksamheten. Där uppda-

Prop. 1979/80: 1 . 355

gades sedan att det förekommit såväl förfalskadd_adoptionsdokumenl som att barn antingen kidnappats eller köpts för att lämnas vidare för adoption i andra länder. .

Även sedan thailändska myndigheter stoppat adoptioncr till utlandet har det kommit barn därifrån till Sverige. NIA har fått kännedom om två olika förfaringssätt som används för att kringgå den thailändska lagen. Det ena är att de biologiska föräldrarna söker pass för barnet och tillsammans med barnet reser ut ur landet t.ex. till Hongkong där barnet överlämnas till adoptivföräldrarna. Det andra tillvägagångssättet är att den blivande adop- tivfadern uppges vara biologisk far till barnet och han kan då söka pass för barnet. Dessa adoptioner förmedlas av thailändsk advokat och kostnader- na för bl. a. de biologiska föräldrarnas resa till Hongkong debiteras de bli- vande adoptivföräldrarna. Sådana adoptioner som beskrivs ovan skulle omöjliggöras om de sökande ålades att uppge den kontakt de tänkte använ- da för att genomföra adoptionen och att detta skrevs in som ett förbehåll i förhandsgodkännandet.

Helt naturligt kan inte samtliga socialnämnder hålla sig underrättade om lämpliga och olämpliga utlandskontakter men här finns då möjligheten att få råd och information från NIA.

I nuvarande fosterbarnskungörelsen 5 & sägs att sökande av tillstånd att ta emot fosterbarn skall till den lokala nämnden lämna uppgift om "barna- vårdsnämnd eller annan, som må ha förmedlat överenskommelse om bar- nets mottagande". Dessutom "åligger det sökande att på nämndens begä- ran lämna uppgift om villkoren för mottagandet av barnet även som redo- görelse för de förhållanden i övrigt som nämnden finner ha betydelse för avgörande av tillständsfrågan". Vidare sägs att "sökande är skyldig att. där barnavårdsnämnden så begär, styrka riktigheten av lämnade uppgif- ter". NIA har erfarenhet av att dessa bestämmelser ofta förbises. ibland rentav förefaller okända, och att många nämnder underlåter att inhämta dessa uppgifter.

Enligt NlA:s mening är det av mycket stor betydelse att man vid bedöm- ningen av ett hems allmänna lämplighet som blivande adoptivhem för ut- ländskt barn även tar hänsyn till lämpligheten av det tillvägagångssätt och de kanaler de sökande har för avsikt att utnyttja för att komma i kontakt med ett barn och genomföra adoptionen såväl i utlandet som inom Sverige. NIA anser därför att en bestämmelse motsvarande de här citerade delarna ur fosterbarnskungörelsen 5 & borde införas i den av NIA föreslagna spe- cialparagrafen i 4 kap. FB om obligatoriskt förhandsbesked rörande ett hems allmänna lämplighet som adoptivhem för utländskt barn. Ett skäl härför är dessutom samhällets uppenbara behov att fa kännedom om på vilka vägar och på vilket sätt enskilda hem i Sverige får kontakt med bli- vande adoptivbarn utomlands.

Det är NlA:s bestämda uppfattning att de preciserade villkoren för för- handsgodkännandet fyller sin uppgift på ett bättre sätt i lagtexten än i en förordning om dennas tillämpning. eftersom lagtexten är direkt bindande. NIA tillstyrker SU:s förslag om lagfäst tidsbegränsning av förhandsgod- kännanden.

Til/sv"

Enligt SU:s förslag skall socialnämnden i den kommun där vårdnadsha- varen är bosatt och som givit medgivande till placering av fosterbarn "följa vården av barnet till dess barnet fyllt 16 år". Då det gäller utländska bli- vande adoptivbarn fmns ej utom i rena undantagsfall någon vårdnadshava-

Prop. 1979/80: 1 356

re i Sverige. NIA förutsätter att det är socialnämnden i den kommun där de blivande adoptivföräldrarna är bosatta som skall utöva tillsynen över vår- den. Detta är dock inte klart utsagt i författningsförSIaget. Enligt NlA:s mening borde det klart framgå av lagtexten vilken socialnämnd som har att utöva tillsynen över det blivande adoptivhemmct. Eftersom dessa barn ej har någon släktanknytning i någon annan kommun är det naturligt att kom- munen där barnet vistas även har tillsynen över hemmet.

SU föreslår att socialnämnden skall följa vården av barnet till dess bar- net fyllt 16 år. Enligt bestämmelserna i 6 kap. 1—3 55 FB skall föräldrarna sörja för barnets person och ge det sorgfällig uppfostran, tillse att det er- håller uppehälle och utbildning m.m. till dess barnet fyllt 18 år. NIA anser att samhällets ansvar för barn som ännu ej fått en familjerättslig anknyt- ning i Sverige genom adoption bör sträcka sig lika långt i åldershänseende. Skulle ett utländskt barn som tagits till Sverige i adoptionssyfte av en eller annan anledning ej bli adopterat innan det fyllt 16 år och socialnämndens uppgift att utöva tillsynen över fosterhemmet då upphör kommer barnets ställning att bli mycket otrygg. Enligt NlA:s mening bör det ansvar social- nämnden har i och med tillsynsskyldigheten utsträckas till att omfatta dessa ungdomar upp till 18 års ålder.

Barnets rättsliga ställning innan adoptionen slutförts i Sverige

NIA anförde i sitt yttrande till SU 1977-02-16 att blivande adoptivbarn borde ges en starkare familjerättslig ställning än fosterbarn som ju redan har en familjerättslig bindning häri landet. NlA finner det ytterst viktigt att de utländska blivande adoptivbarnens juridiska rättigheter förbättras ge- nom lagstiftning som så långt som möjligt även innan adoptionen är slutligt genomförd i Sverige ger dem en ställning som ärjuridiskt jämförbar med den de skulle haft om de fötts inom familjen.

SU har i sitt betänkande hänvisat till att blivande adoptivbarn innan adoptionen slutförts står under socialnämndens tillsyn och att socialnämn- den i den händelse föräldrarna beSIutar sig för att inte fullfölja adoptionen på ett tidigt stadium skulle kunna bistå barnet. SU menar således att någon särskild lagstiftning för att stärka de blivande adoptivbarnens rättsliga ställning ej sktllle vara nödvändig.

F.nligt NlA:s erfarenhet är den tillsynen inte tillräcklig garanti för har- net. Det är riktigt att socialnämnden generellt kan bistå barnet, men den kan ej ålägga föräldrarna att ansöka om adoption. Möjligheterna för barnet att få underhållsbidrag från endera av föräldrarna om dessa separerar är t. ex. obefintliga. Detta illustreras mycket tydligt i HD:s utslag i ett ärende där två makar fått äktenskapsskillnad utan att först gemensamt ha adopte- rat det utländska barn de gemensamt tagit till Sverige i adoptionssyfte. Kvinnan som ensam förordnats till förmyndare för barnet hade yrkat att mannen skulle åläggas att betala underhållsbidrag för detta barn liksom för familjens biologiska barn. NlA avgav remissyttrande i ärendet och under- strök starkt att de presumtiva adoptivföräldrarna genom sitt beslut att ta ett barn från annat land till sig för adoption därmed ikläder sig en klar för- pliktelse gentemot barnets hemland och även ett moraliskt ansvar för har- nets person och dess försörjning som måste jämställas med biologiska för- äldrars ansvar för sina bam. Även UD avgav yttrande och anförde bl. a.:

”Det är självfallet otillfredsställande att en person som i adoptionssyf- te överför ett barn från främmande land till Sverige skall senare kunna avsäga sig det ekonomiska ansvaret för barnet under åberopande av att

Prop. 1979/80: 1 ' 357

adoption inte har kommit till stånd. Detta är otillfredsställande inte bara med hänsyn till barnens intressen utan också med hänsyn till Sveriges

anseende i barnens hemländer.” . .

Genom HD:s beslut friades dock mannen från underhållsskyldighet i det aktuella fallet.

Även Sveriges Socionomförbund hari skrivelse till Familjelagsakkunni- ga 1977-01-18 påtalat blivande adoptivbarns rättsosäkcrhet i de fall adop- tion ej kommer till stånd och hemställt om skyndsam utredning av frågan och förslag om lagstiftning i syfte att stärka blivande utländska adoptiv- barns rättsliga ställning. Skrivelsen har senare överlämnats till kommittén för utredning om förstärkning av barns rättsliga ställning.

Till NlA:s kännedom har också kommit ärenden där ena föräldern avli- dit innan adoptionen blivit slutgiltigt klar i Sverige. varvid barnet ej blivit berättigat till barnpension. Barnet hari ett sådant fall ej heller arvsrätt efter den avlidne föräldern.

NlA anser att det bör lagstiftas om vissa rättigheter, såsom underhållsbi- drag, arvsrätt och rätt till barnpension som gör att de blivande adoptivbar- nen i dessa avseenden blir jämställda med andra barn i Sverige. F.n. upp- manar NIA sökande av utländskt adoptivbarn att sedan de fått barnet till sig och i avvaktan på att adoptionen blir klar upprätta testamente till för- mån för barnet samt skriva in det som förmånstagare i eventuella försäk- ringar.

Omfattningen av adoptionsverksamheten, rapportering m. m.

Enligt NlA:s instruktion given av Kungl. Maj:t 1974 har NlA bl.a. att följa utvecklingen på adoptionsområdet. Fram till 1976 saknades över hu- vud taget möjlighet att få fram uppgifter om hur många barn som årligen in- vandrade till Sverige i adoptionssyfte. NIA har tidigare. dock utan resul- tat. försökt få fram en adekvat statistik på adoptionsområdet. dvs. antal barn fördelat på ålder, kön och utvandringsland. som årligen kommer till Sverige för adoption.

Genom att NIA tills vidare från RSV får sig tillsänd en kopia av alla rekvisitioner av personnummer från pastorsämbetena som rör fosterbarn födda i utlandet har NIA möjlighet till en överblick av omfattningen av de internationella adoptionerna i Sverige. Denna överblick är nödvändig om NIA skall kunna fullgöra sina uppgifter enligt instruktionen. Statistikfö— ringen bör ske centralt, men NIA är knappast den instans som bör handha den statistiska bearbetningen. Enligt NlA:s mening bör en sådan årlig sam- manställning göras av antingen SCB eller socialstyrelsens statistikbyrå.

Om pastorsämbetena, såsom SU föreslagit. åläggs att avisera social- nämnderna, dvs. de socialnämnder som skall utöva tillsynen över barnen ifråga, bör enligt NlA:s uppfattning även en kopia av denna avisering gå till ansvarig central statistikinstans från vilken NIA årligen kan erhålla sta- tistik på området.

SU föreslår att socialnämnden skall anmäla av nämnden lämnade för— handsgodkännanden avseende adoption av barn från annat land till social— styrelsen, NIA. Ett sådant anmälningsförfarande, innehållande uppgift om de kontaktvägar sökanden har för avsikt att använda, skulle. enligt NlA:s mening. vara av synnerligen stort värde. NIA vill därutöver föreslå att so— cialnämnden åläggs att till NIA rapportera om barn födda i utlandet som anlänt till kommunen i adoptionssyfte. Härigenom skulle NIA få möjlighet att tillfredsställande följa utvecklingen på adoptionsområdet i enlighet med sin instruktion.

Prop. 1979/80: 1 358

Förbud att mottaga fosterbarn m. rn.

SU föreslår att socialnämnden skall. liksom Bvl. ger möjlighet till. ha möjlighet att förbjuda person som har sitt hem inom kommunen att ta emot barn under 16 år för vistelse i hemmet som ej är tillfällig. Utan särskild mo- tivering har SU i sitt förslag strukit möjligheten att låta förbudet gälla då person flyttar till annan kommun. NlA anser det angeläget att kommuner- na samarbetar i dessa frågor och lämnar varandra uppgifter om vad man funnit anledning att besluta. När en socialnämnd beslutat om förbud att mottaga vistelsebarn torde det föreligga sådana anmärkningar mot perso- nen ifråga eller mot hemmet som i sig borde motivera en prövning av so- cialnämnden i den nya bosättningskommunen. NlA anser att en bestäm- melse om anmälningsskyldighet till inflyttningskommunen bör bibehållas.

NIA har funnit att det på flera punkteri SU:s lagförslag ej klart framgår vilken socialnämnd som avses i det ena eller andra fallet. Som exempel kan anges de av NIA tidigare omnämnda bestämmelserna om medgivande och tillsyn i 6 kap. åå 16 och 17 i FB. Av 23 & samma kapitel framgår ej hel- ler vilken socialnämnd som har att anmäla till åtal vid brott mot bestäm- melser i de föreslagna paragraferna 16, 18. 19 och 21 i 6 kap. FB.

Förmedlingsförbud

NIA anser att formuleringen i den föreslagna 21 å i 6 kap. FB bibehåller den oklarhet som vidlåter 54 9" BvL. Enligt NlA:s mening finns ett starkt behov av att definiera vad det innebär att bedriva förmedling vilket tidigare dels påpekats i yttrandet över fosterbarnsutredningen 1974 dels framförts till SU i PM av 75-10-10.

[ SVerige har ett enda ärende rörande förmedling av fosterbarn förts till åtal och i samband därmed har socialstyrelsen i ett remissvar försökt ge en definition av begreppet bedriven förmedling: "Att förmedling skulle anses föreligga endast när direkt kontakt etableras mellan de tilltänkta fosterför- äldrarna och barnets vårdnadshavare synes inte vara avsett. Förmedling torde föreligga också i de fall då kontakt etableras mellan de tilltänkta fos- terföräldrarna och institution, organisation eller myndighet. som svarar för barnet”. Senare har NIA efter samråd med socialstyrelsens lagbyrå gjort en tolkning av paragrafen i PM angående internationella adoptioner och förmedlingsverksamhet men trots det kvarstår tolkningsproblemen i prak- tiken.

Tveksamheten i tolkningen försvårar en samhällelig kontroll på områ- det. Om myndigheterna har svårt att dra en gräns mellan vad som är till- låten informationsverksamhet och olaglig förmedlingsverksamhet kan man inte heller förvänta sig att enskilda personer skall kunna avgöra var grän- sen går. I detta sammanhang vill vi notera att en offentlig utredning i Norge rörande adoption och adoptionsförmedling behandlat samma problematik och gjort ett försök till precisering av vilka led som ingår i förmedlingspro- cessen vilket kan vara av intresse i sammanhanget (NOU 1976: 55 kap. 7).

NlA tillstyrker att möjligheten att lämna tillstånd till förmedling tas bort. Sådan förmedling bör åvila samhällsorgan. NlA har för sin del möjlighet att vid behov sluta samarbetsavtal med enskilda och organisationer som bedöms lämpliga och därvid bestämma dc rutiner i förmedlingsarbetet som bör gälla på detta område.

I detta remissyttrande har tidigare under avsnittet "Förbud att mottaga fosterbarn m. m." berörts viss oklarhet i SU:s förslag till formulering av 23 å i 6 kap. FB. Härutöver vill NlA framhålla följande synpunkter.

Prop. 1979/80:1 359

] förslaget till 23 så berörs bl.a. den i förslaget till 21 s" omnämnda otillåt- na förmedlingsverksamheten. En sådan verksamhet. i varje. fall om den av- ser förmedling av blivande adoptivbarn. begränsas knappast till en enda kommuns område. Den som ägnar sig åt sådan verksamhet förmedlar en- ligt NlA:s väl dokumenterade erfarenhet blivande adoptivbarn till hem i olika kommuner. ofta med stor geografisk spridning. Det torde därför bli förenat med mycket stora svårigheter för en enskild socialnämnd att själv få tillräcklig kännedom om en förmedlingsverksamhet av detta slag för att ha underlag för i paragrafen omnämnd anmälan till allmänt åtal.

Enligt NlA:s uppfattning skulle olaga förmedlingsverksamhet på ett ef- fektivare sätt kunna motverkas och vid behov beivras. om NlA:s i detta remissyttrande framförda förslag till utformning av bestämmelserna för förhandsgodkännande genomfördes, innebärande skyldighet för blivande adoptivföräldrar att uppge kontaktvägar och villkor för den planerade adoptionen samt skyldighet för socialnämnd att underrätta socialstyrelsen (NlA) både om givna förhandsgodkännanden och om till kommunen anlän- da blivande adoptivbarn från annat land. NlA vill därför föreslå ett tillägg till 23 5 av innebörd att även socialstyrelsen fär anmäla till allmänt åtal för brott enligt 21 5. På så sätt skulle möjligheterna att beivra olaga förmed— lingsverksamhet bli tillfredsställande såväl i fråga om fosterbarnsplace— ring. som i fråga om adoption inom landet och adoption över gränserna. Enligt NlA:s mening skulle förbudet att bedriva förmedlingsverksamhet bli i stort sett verkningslöst utan en sådan utvidgning av 23 å i 6 kap. FB.

Fosterbarnsbegreppet och begreppet blivande adoptivbarn

Fosterbarnsutredningen har tidigare föreslagit att begreppet fosterbarn skall utmönstras ur författningarna. SU ansluter sig — om än med viss tve- kan — till fosterbarnsutredningens förslag men konstaterar samtidigt att man ej lyckats finna ett annat begrepp som lika klart och kortfattat anger vad man avser i dessa sammanhang. SU använder således i betänkandet begreppen "fosterbarn”, ”fosterbarnsvård". "fosterföräldrar" och "fos- terhem”. Enligt NlA:s mening talar avsaknaden av en bättre terminologi för att de nuvarande begreppen bibehålls även i lagtexten. NIA anförde i sitt yttrande över fosterbarnsutredningens betänkande "Barn- och ung- domsvård", med anledning av utredningens förslag att fosterbarnsbegrep- pet skulle utgå ur lagtexten. bl. a. följande:

"Fosterbarn och fosterhem är internationella gångbara begrepp som underlättar kommunikationerna mellan olika länder i frågor som rör barns placering hos andra än de biologiska föräldrarna.

Avskaffas denna både inom och utom landet väl inarbetade terminolo- gi kan detta enligt NlA:s mening övergångsvis vålla vissa praktiska pro- blem. Det gäller då att finna en adekvat term som täcker begreppet "barn som placerats i adoptionssyfte" och som kan vara internationellt gångbar."

"Den nuvarande barnavårdslagen innehåller ingenting om adoptiv- barn eller blivande adoptivbam. Föreliggande förslag frikopplar adop- tionsbegreppet från fosterbarnsvården. NlA vill understryka vikten av att man får en enhetlig lagstiftning och terminologi på adoptionsområ- det." Då man ännu inte funnit uttryck som kan anses bättre än fosterbamsbe- greppet vill NIA förorda att detta även fortsättningsvis används även i lag-

Prop. 1979/80: 1 360

text. Fosterbamsbegreppet kan ej heller anses ha någon sådan språklig be- lastning som skulle motivera att det utmönstrades. Önskvärt vore dock att finna en terminologi som särskilde blivande adoptivbarn och blivande adoptivhem från övriga fosterbarn/fosterhem.

Överprövning

NIA vill avslutningsvis instämma i SU:s bedömning att de komplicerade frågor som rör en eventuell överprövning av kommunala beslut liksom överklaganden av positiva förhandsbesked om enskilt hems lämplighet som blivande adoptivhem bör utredas i särskild ordning.

Prop. 1979/80: 1 361 Bilaga 3:3

Remissyttrande av Förbundet Adoptionscentrum (AC)

Förbud mot förmedlingsverksamhet

Utredningen har föreslagit att nuvarande möjlighet för socialstyrelsen att meddela tillstånd för enskild eller sammanslutning att bedriva förmed- lingsverksamhet beträffande fosterbarn ska ersättas av ett regelrätt förbud mot sådan förmedling.

Begreppet bedriven förmedling är i nuvarande rättspraxis synnerligen oklart. Oklarhetcn gäller dels vilken omfattning förmedlingen ska ha för att betecknas som bedriven. dels vilka moment i det internationella adop- tionsarbetet som ska anses som egentlig förmedling.

Möjligheten för socialstyrelsen att bevilja förmedlingslillstånd bör enligt AC:s mening ersättas av möjligheten för socialstyrelsen/NIA att erbjuda samarbetsavtal med organisationer och enskilda. som bedöms lämpliga att arbeta på området. Samarbetsavtalet bör reglera de rutiner för den egentli- ga förmedlingsverksamheten som bör gälla för partema. Systemet med samarbetsavtal och fastlagda rutiner för förmedlingsverksamheten är en- ligt AC:s mening en bättre form för tillståndsgivning än den som barna- vårdslagen i dag anger. AC vill därvid understryka att det måste finnas möjligheter för samhället inom ramen för samarbetsavtal, men på vissa Villkor och med givna regler delegera förmedlingsverksamhet. AC har för sin egen del i diskussioner med NIA och med den i september 1977 tillkal- lade departementsgrupp som har att se över frågor som rör internationella adoptioner (NIA-utredningen) framfört ett förslag om sådan delegering från NIA till AC bl. a. när det gäller enkla förmedlingsärenden. en föränd- ring som väsentligt skulle minska arbetet i NlA:s förmedlingsutskott. Mot bakgrund av vad som ovan redovisats tillstyrker AC att 54 & BVL ersätts med förbud mot bedriven förmedling. men att det åtminstone i förarbetena till lagen anges att samarbetsavtal skall kunna tecknas och att de närmare reglerna för förmedlingsverksamheten kan preciseras i ett sådant avtal. Ett förbud mot förmedlingsverksamhet får alltså inte ges en sådan utformning att det förhindrar en delegering av förmedlingsverksamhet — eller moment idetta arbete —— till en samarbetspart.

Förhandsbeskedet

Socialutredningen föreslår att socialnämnden ska kunna lämna för- handsbesked rörande ett hems allmänna lämplighet vid ifrågasatt adop- tion. Förhandsbeskedet ska då ersätta det slutliga tillståndet att ta emot fosterbarn. Förhandsbeskedet ska enligt förslaget ha en giltighet på ett år.

AC finner att förhandsbesked om ett hems allmänna lämplighet att ta emot ett barn för adoption alltid bör föregå en adoption och således i lagen anges inte som en möjlighet titan som en åtgärd socialnämnden ska vidta. Det torde nämligen vara en nödvändig förutsättning att de barn som kom- mer till Sverige i adoptionssyfte ska placeras med kommunens kännedom och medverkan. Om förhandsbeskedet inte är obligatoriskt torde dess- utom ett beslut att inte ge förhandsbesked bli relativt betydelselöst.

AC finner att ett tidsbegränsat förhandsbesked väl kan ersätta det slutli- ga tillståndet vid utländska adoptioner. Det slutliga tillståndet får lätt ka- raktären av en formalitet när det gäller ett barn som man (vilket är vanligt) endast vet namn och ålder på.

Prop. 1979/80: 1 362

Förhandsbeskedet och det slutliga tillståndet har emellertid i nuvarande lag olika innebörd. Prövningen i samband med förhandsbeskedet gäller en- bart familjens allmänna lämplighet att ta emot ett utländskt barn för framti- da adoption. När det gäller det slutliga tillståndet däremot. kan kommunen även ta ställning till på vilket sätt familjen kommit i kontakt med barnet. villkoren för mottagandet av barnet och övriga förhållanden nämnden lin- ner har betydelse för tillståndsfrågan.

AC finner därför att om ft'irhandsbeskedet får ersätta det slutliga tillstån- det. vilket i och för sig är lämpligt. bör i samband med förhandsbeskedet även anges hur familjen avser att genomföra adoptionen.

En begränsad giltighetstid på ett år för förhandsbesked skulle såvitt AC kan bedöma medföra svårigheter vid den praktiska handläggningen av adoptionerna i utlandet. Handläggningstiden i utlandet överstiger i ett stort antal fall ett halvår och det tar ofta två till tre månader för en familj att iord- ningställa sin ansökan till utlandet. En utredning kan dessutom inte alltid vara helt nygjord då en familj rekommenderas för viss adoptionskontakt av NlA:s förmedlingsutskott. En begränsad giltighetstid på ett är som skrivs in i utredningen eller förhandsgodkännandet skulle därför innnebära en stor risk för att ett antal familjer fick sin adoptionsansökan återsänd från utlandet och tvangs förnya den. AC finneratt en giltighetstid på två år vore mera realistisk.

Vissa kommuner har redan i dag mycket långa väntetider för familjer som begärt förhandsbesked. En nödvändig förutsättning för att man ska kunna införa en begränsad giltighet är att dessa kommuner ökar sina utred- ningsresurser.

Enligt förslaget ska kommunen till socialstyrelsen anmäla alla förhands- besked som lämnas. AC finner det lämpligt att information samlas centralt om samtliga adoptionsvägar som används. Socialstyrelsen bör därmed få sådan överblick att man kan ge kommunerna information om mindre lämp- liga adoptionsvägar till ledning för framtida prövning i samband med för- handsgodkännanden. AC avser att återkomma till denna fråga sedan NlA— utredningens förslag framlagts.

Kommunernas uppgifter

Genomgående i socialutredningens betänkande finns en tendens att hos kommunernas sociala centralnämnder samla de uppgifter som gäller 50- cial- och barnavård. AC finner det riktigt att denna princip gäller även för de internationella adoptionsfrågorna.

Tillsyn

Sociala centralnämnden ska enligt förslaget liksom hittills ha ansvaret för tillsynen över de barn som kommit till Sverige för adoption innan adop- tionen genomförts. För att möjliggöra detta föreslås att pastorsämbetena ska avisera respektive sociala centralnämnd om alla utländska fosterbarn som folkbokförs. AC finner det förvånande att så inte redan sker. Försla- get bör självklart genomföras.

Tillsynen under tiden tills adoptionen genomförts är en viktig uppgift för kommunen. Det inträffar i enstaka fall att svenska familjer inte genomför adoptionen av det barn de mottagit i adoptionssyfte. Barnets rättsliga ställ— ning blir därmed mycket osäker. Det är därför väsentligt att kommunen tar initiativ till en lösning i samtliga de fall då adoptionen inte genomförs så snart som möjligt.

Prop. 1979/80: 1 363

Även i det stora flertalet fall då adoptionen genomförs så snart som möj- ligt är barnet under en period formellt fosterbarn men titan den rättsliga anknytning till en ursprunglig familj som svenska fosterbarn har. De kom- mer därmed att sakna möjlighet att få barnpension om den ena föräldern dör. De har arvsrätt endast om föräldrarna upprättat testamente och då en- dast efter föräldrarna och de kan inte få underhåll om föräldrarna skulle skilja sig innan adoptionen genomförts enligt svensk lag. AC förordar att lagstiftningen ändras så att de utländska barn som kommit till Sverige i adoptionssyfte får dessa rättigheter även innan adoptionen genomförts en- ligt svensk lag och att utredningen om bams rättsliga ställning får uppdrag att framlägga förslag i frågan.

Överprövning av positiva förhandsbesked

Socialutredningen har också haft att utreda frågan om överprövning av positiva förhandsbesked. Denna fråga har av utredningen föreslagits ska överlämnas till utredningen om barnens rätt. AC beklagar att denna frågas lösning därigenom uppskjuts. Frågan har visserligen ett självklart samband med de stora frågor som utreds inom kommittén som utreder frågan om en förstärkning av barns rättsliga ställning. Det borde ändå ha varit möjligt att föreslå införande av någon form av överprövning redan nu.

En lösning vore att överprövning av positiva förhandsbesked kunde ske i länsrätt och att initiativrätt gavs till barnavårdskonsulenterna i respektive län.

Det antal fall som kan bli aktuella för överprövning är under alla förhål- landen litet. Trots det bedömer AC möjligheten till överprövning som be- tydelsefull för praxis i tillståndsfrågor. l barnavårdslagen står nu: "till- stånd må lämnas endast (kursiverat här) om nämnden finner. att barnet kommer att erhålla god vård och fostran samt i övrigt gynnsamma levnads- förhållanden." I ett litet antal fall har det emellertid inträffat att en familj först givits förhandsgodkännande och att utredaren därefter muntligen framfört att familjen är mindre lämplig att ta emot ett barn. men att man in- te vågat eller velat avstyrka ett förhandsgodkännande. En tendens i denna riktning är förståelig i nuvarande situation där endast ett beslut att inte ge förhandsgodkännande kan överklagas och där en stor del av adoptanterna efter socialnämndens prövning genomgår ett urvalsförfarande i NlA:s för- medlingsutskott. En möjlighet till överprövning av såväl positiva som ne— gativa förhandsbesked skulle enligt AC:s uppfattning kunna medföra stör- re klarhet i tillståndsfrågan och bättre balans i hela utredningssituationen.

De frivilliga organisationernas uppgifter

AC noterar med tillfredsställelse att socialutredningen särskilt har utta- lat att de frivilliga organisationernas insatser inom socialtjänsten är bety- delsefulla. AC finner för sin del att det sätt på vilket AC kan bedriva det praktiska arbetet i utlandet har många fördelar, liksom att det är en fördel att samtidigt vara en föräldraorganisation — med allt vad det innebär — och bedriva det praktiska adoptionsarbetet.

NIA-utredningen

Under våren 1978 kommer den ovan nämnda NIA-utredningen att fram- lägga förslag rörande internationella adaptioner till Sverige. Flera frågor

Prop. 1979/80: 1 364

som behandlats av socialutredningen behandlas eller berörs även i NlA- utredningens arbete. AC avser när utredningen framlagt sina förslag att mera utförligt återkomma särskilt till de frågor som rör samhällets med- verkan av och kontroll över adoptioner från andra länder till Sverige.

Prop. 1979/80: 1 365 Bilaga 5

Utdrag

LAGRÅDET PROTOKOLL vid sammanträde ] 979-02-27

Närvarande: f.d. regeringsrådet Martenius, regeringsrådet Petrén, justitie- rådet Sven Nyman, justitierådet Knutsson.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 18 december 1978 har regeringen på hemställan av statsrådet och chefen för socialdepartemen- tet Gabriel Romanus beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1. lag med särskilda bestämmelser om vård av unga,

2. lag om ändring i lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare,

3. lag om ändring i lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykia- trisk vård i vissa fall,

4. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972: 429),

5. lag om ändring i brottsbalken. Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorerna An- ders Thunved och Gertrud Holmquist.

Förslagen föranleder följande yttranden.

Lagrådet: Enligt lagrådsremissen förbereder regeringen ett omfattande lagstift-

ningskomplex som avses skola läggas till grund för kommunernas all- männa sociala verksamhet, med benämningen socialtjänsten. Nuvarande lagar om nykterhetsvård, barnavård och socialhjälp skall ersättas med nya lagar. Om reformen säger departementschefen i lagrådsremissen att huvudtankarna i socialutredningens förslag (SOU 1977: 40) kommer att i allt väsentligt ligga till grund för ställningstagandena i den blivande propositionen om socialtjänsten.

Till lagrådet har i detta skede, när hela regeringsförslaget ännu icke föreligger i slutlig utformning, remitterats de lagbestämmelser i kom- plexet som gäller vård utan samtycke.

Lagrådet har vid sin granskning endast haft tillgång till de förslag till socialtjänstlag och till socialnämndslag, som framlagts av socialut— redningen, och har därför inte haft kännedom om den exakta utform- ningen av regeringsförslaget rörande socialtjänsten och därmed samman- hängande organisatoriska frågor.

Som exempel kan nämnas att den värd, som skall beredas den unge med stöd av LVU, i princip skall utgöras av sådan vård varom stadgas

Prop. 1979/80: 1 366

i den blivande socialtjänstlagen. Lagrådet har sålunda att bedöma både förutsättningarna för vård enligt lagen och de processuella reglerna för beslut härom utan full klarhet om den vård varom det i verkligheten blir fråga. Socialnämnden föreslås få betydelsefulla beslutsbefogenheter enligt LVU. Det vore då av värde att känna till exempelvis hur nämn- den skall vara sammansatt och arbeta.

Lagrådets yttrande är avgivet med den reservation som följer av vad som nu anförts.

Martenius, Petrén och Sven Nyman:

En huvudprincip i den nya lagstiftningen är att tvång i görligaste mån skall avskaffas inom vad som kallas socialtjänsten. Denna blir en service- verksamhet, som skall bygga på respekt för människornas självbestäm— mande och integritet.

På två punkter avses dock även i fortsättningen tvång förekomma, nämligen beträffande unga enligt LVU och beträffande vissa grupper av missbrukare av berusningsmedel enligt LSPV, ombenämnd till LPM.

Förslagen är att se som led i en fortgående rättsutveckling med suc- cessiv avveckling av tvångsinslag riktade mot personer med bristande samhällsanpassning. Vad som efter den nu planerade reformen återstår av tvång i samhällsskyddande syfte är — bortsett från vad som tillåts enligt lagförslagen och i vissa specialsituationer —— tvånget i kriminal- vården och i mentalsjukvården.

Vår rättsordning förutsätter att en viss balans upprätthålles mellan samhällets krav på den enskilde individen och dennes anspråk på sam- hället, något som kommer till uttryck bl. a. i stadgandet i 1 kap. 75 brottsbalken om att rätten vid val av brottspåföljd skall beakta både vad som krävs för att upprätthålla allmän laglydnad och att påföljden skall vara ägnad att främja den dömdes anpassning i samhället.

Enligt LVU får åtgärder mot misskötsamma ungdomar under 18 år — i vissa fall 20 år — inte vidtas för att tillgodose behovet av samhälls- skydd. Vårdbeslut beträffande denna grupp av unga får sålunda endast grundas på att den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för allvarlig fara genom sitt beteende. Det kan väl antas att behovet av samhällsskydd i regel kommer att bli tillgodosett genom de åtgärder som utifrån det i LVU anlagda betraktelsesättet vidtas mot den unge. Fall kan dock tänkas förekomma då ett starkt allmänt skyddsintresse måste lämnas obeaktat därför att det inte sammanfaller med den unges behov av vård. Det sagda innebär att en förskjutning kommer att inträda i den balans mellan det allmännas och den enskildes intressen som för närvarande upprätthållcs med stöd av 25 & BvL.

Den tvångsvård av alkohol- och narkotikamissbrukare, som avses före- komma enligt 2 ?; LPM, har begränsats till att omfatta högst fyra veckor. Det finns dock anledning antaga att vårdtiden i regel kommer att avse-

Prop. 1979/80: 1 367

värt understiga maximitiden. Vården har avsiktligt givits karaktären av ett kortvarigt ingripande. Hela gruppen av missbrukare — både de som inte uppfyller kraven för tvångsvård enligt 25 LPM och de som kan underkastas denna tillfälliga vård — torde i själva verket kunna undan- dra sig effektiv vård om de så önskar. Vad beträffar alkoholmissbrukare innebär detta en förändring i förhållande till vad som nu gäller.

Missbrukargrupperna svarar redan i nuläget för en förhållandevis stor del av dem som tar de sociala och de medicinska vårdresurserna i an- språk. De medverkar också till en betydande del av den samlade brotts- ligheten. Om samhället i den utsträckning som föreslås i lagrådsremissen uppger kraven på att missbrukare skall vara skyldiga att underkasta sig tvångsvård, finns det anledning anta, att trycket på den allmänna sociala och medicinska vården kommer att öka och brottsligheten att tillväxa.

Förslaget innebär en klar förskjutning av tyngdpunkten i den nuva- rande balansen mellan samhällsintressena och hänsynen till den enskildes integritet till nackdel för de förra.

Petrén:

Det finns anledning att även granska huru de nu föreslagna regel- systemen förhåller sig till vissa andra delar av rättsordningen. Jag tänker på reglerna om omhändertagande genom polismyndighet av ordnings- störare och om kortvarigt kvarhållande av dessa. Personer som stör allmän ordning eller utgör en omedelbar fara för denna får omhändertas enligt 3 5 lagen (1973: 558) om tillfälligt omhändertagande. Likaså får jämlikt 1 5 lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade per— soner den omhändertas som på allmän plats anträffas berusad av alko— holhaltiga drycker eller annat berusningsmedel. Längsta kvarhållningstid är enligt den förra lagen sex timmar och enligt den senare lagen åtta timmar med möjlighet till någon kortare förlängning. Meningen med dessa omhändertaganden är att de, då så erfordras, skall avlösas av vård i mer varaktig form.

Denna lagstiftning förutsätter sålunda i viss grad att det skall finnas vårdformer tillgängliga till vilka de omhändertagna kan överföras för en mera långsiktig behandling; se härom uppsats av Rolf Stangvik i till- lämpade studier i offentlig rätt, Stockholms universitet vårterminen 1978. Denna förutsättning kommer dock enligt den nya ordningen att alltför ofta brista.

Vad gäller alkohol- eller narkotikaberoende personer kan mönstret tänkas ofta bli följande. Först kommer ett omhändertagande av polis enligt någOn av nyssnämnda lagar med kvarhållande under några tim- mar. Under denna tid skall varaktig vård om möjligt ordnas. Det enda som kommer att stå till buds är tvångsintagning på mentalsjukhus under kortare tid för avgiftning. Beträffande unga kan dock omhändertagandet

Prop. 1979/80: 1 368

övergå i omedelbart omhändertagande enligt 65 LVU med sikte på ett senare beslut om tvångsvård enligt LVU.

Vissa punkter för sammanknytning av de nuvarande polisiära ord- ningslagarna och det nya vårdsystemet kommer sålunda att finnas. Det blir dock i många fall glapp mellan de båda regelsystemen. Någon verk- lig samordning mellan polismyndighetens ordningsingripanden och de efterföljande vårdmöjligheterna har ej eftersträvats och avses ej heller skola finnas i den mån den berördes samtycke till vård ej kan erhållas.

Ett svårlöst problem i vår rättsordning gäller i vilken omfattning samhället skall ingripa, om det behövs med tvång, för att hindra den enskilde att åvägabringa sin egen undergång. Polisen anses ha rätt att med våld hindra en person från att begå självmord. Får sådant miss- bruk av berusningsmedel, som erfarenhetsmässigt leder till missbruka- rens död, också anses vara en grund för samhället att gripa in, om det behövs med tvång? Intresset av att den enskilde får nödig vård och er- forderligt bistånd ställs mot kravet att den enskilde skall själv få be- stämma om sitt liv. Det kan här erinras om den i lagrådsremissen mar- kerade grundsatsen vilken i Zg socialutredningens förslag till social- tjänstlag uttryckts sålunda: ”Kommunen har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de be- höver.” Kommunen har emellertid icke fått adekvata medel att fullgöra detta sitt ansvar. Behöver en enskild stöd och hjälp men avvisar han kommunens anbud härom, har kommunen inga möjligheter att ombe- sörja stödet eller hjälpcn. Är den enskilde missbrukare av berusnings- medel och ej beredd att underkasta sig någon vård frivilligt, kan kom- munen vända sig till läkare i syfte att få missbrukaren intagen på men- talsjukhus enligt den föreslagna nya 2 5 LPM. Om patienten under den korta behandlingstid som då blir möjlig icke kunnat stimuleras till att mottaga något vårderbjudande, återgår han sannolikt vanligen till sitt tidigare liv och är ofta snart nog tillbaka i kretsloppet av korta om- händertaganden och missbruksperioder.

Länge gällde att varje arbetsför person var skyldig att genom eget arbete söka skaffa sig sin försörjning. Man fordrade att envar som inte hade laga försvar skulle ta anställning. Även om denna princip efterhand uppmjukats på många sätt, vilar vårt regelsystem på allmänna föreställ- ningar om att envar har att efter förmåga genom egna insatser bidraga till sin försörjning. En svårbestämbar plikt att söka hålla sig i arbetsfört skick har ansetts åvila den enskilde. Nuvarande socialhjälpslag utgår från överväganden av denna art.

Man synes i det föreliggande lagstiftningsärendet beredd att, av res- pekt för den enskildes rätt att bestämma över sig själv, godta en ord- ning enligt vilkcn individen tillåts att genom missbruk av berusnings- medel relativt snabbt framkalla sin egen invalidisering och ofta nog för- tida död utan att samhället anser sig böra gripa in. I detta sammanhang

Prop. 1979/80: 1 369

kan man bortse från konsekvenserna härav för samhället i stort och för missbrukarnas närmaste omgivning och helt koncentrera sig på följderna för individen själv. Det principiella ställningstagande till miss- bruk av berusningsmedel som blivit bestämmande för lagrådsremissens utformning framstår då som ledande till en icke oväsentlig förskjutning inom rättsordningen med verkningar som är svåra att överblicka.

Förslaget till lag med särskilda bestämmelser om vård av unga

1 & Lagrådet:

Enligt första stycket i paragrafen skall den som är under 18 år be- redas vård med stöd av lagen, om det kan antagas att behövlig vård inte kan ges honom med eget eller vårdnadshavares samtycke och därjämte vissa andra förutsättningar är för handen.

Av motiveringen till stadgandet får emellertid anses framgå att för det fall den unge fyllt 15 år samtycke skall lämnas både av honom själv och av hans vårdnadshavare. Detta bör komma till tydligt uttryck i lag- texten. Lagrådet föreslår därför att första stycket i nu berörd del, jämte visst förtydligande, ges följande lydelse: "Den som är under 18 år skall beredas vård med stöd av denna lag, om det kan antagas att behövlig vård inte kan ges den unge med samtyckte av den eller dem som har vårdnaden och, om den unge har fyllt 15 år, av honom själv, samt om 1. brister . . ."

Petrén:

Liksom nuvarande BVL avses LVU skola behandla två tämligen olika fall av tvångsingripanden, nämligen dels sådana som föranleds av brist- fälliga hemförhållanden, dels sådana där orsaken är den unges eget beteende. I förra fallet är ofta fråga om små barn från spädbarn till barn upp i tonåren, i det senare fallet gäller det vanligen något äldre barn och ungdomar. Den vård som skall ordnas med stöd av lagen blir ofta ganska olikartad i de båda fallen. Vården på ett spädbarnshem har inte mycket gemensamt med den vård som lämnas på hem som anges i 12 5. Det sammanhållande elementet, att det i båda fallen är fråga om vård av personer under 18 år, är icke särskilt starkt. Lagregleringen blir på många punkter olikartad och borde sannolikt vara än mer differen- tierad. Enligt min mening bör på sikt övervägas om man icke borde bygga upp skilda regelsystem för de fall då det allmänna måste ingripa för att avhjälpa brister i omsorgen om barnet och för de fall då ett in- gripande blir ofrånkomligt på grund av den unges beteende i form av t.ex. kriminalitet eller missbruk av beroendeframkallande medel. På detta sätt skulle man sannolikt kunna komma fram till regler som är bättre anpassade till de skilda kategoriernas verkliga behov. Bestämmel- 24 Riksdagen 1979/80. [ saml. Nr. 1. De! B

Prop. 1979/80: 1 370

serna kunde också ges ökad precision och den vaghet minskas, som nu präglar många stadganden därför att de måste ha så stor spännvidd.

2 5 Lagrådet:

I specialmotiveringen till denna paragraf sägs att reglerna i förvalt— ningslagen (FL) om parts rätt till insyn, om kommunikation, om parts rätt att meddela sig muntligen och om beslutsmotivering är tillämpliga i ärende hos socialnämnd om ansökan till länsrätten. Detta följer emel- lertid inte av FL. För att den i specialmotiveringen angivna ordningen skall uppnås fordras en särskild lagregel. En sådan föreslås också av socialutredningen; se 16 5 andra stycket i förslaget till socialnämndslag (SOU 1977:40 s. 38). Lagrådet förutsätter att detta förslag förverk- ligas.

Under hänvisning till vad som anföres vid 215 föreslås att tredje stycket utgår.

3 5 Lagrådet:

Paragrafen ger uttryck för strävan att värden med stöd av lagen skall inledas så snart som möjligt. Vården skall enligt förslaget ha påbörjats inom fyra veckor räknat från den dag då vårdbeslutet vunnit laga kraft eller då det på grund av rättens förordnande annars har kunnat verk- ställas.

Den sistnämnda grunden för tidsberäkningen kan föranleda åtskilliga svårigheter i tillämpningen. Efter förslagets ordalydelse skall fyraveckors- tiden börja löpa så snart t. ex. länsrätten i samband med beslutet om vård förordnat om omedelbar verkställighet och fortsätta att löpa från denna utgångspunkt, även om kammarrätten efter besvär skulle in- hibera länsrättens verkställighetsförordnande och verkställighet därmed omöjliggörs. En annan situation som kan vålla svårigheter föreligger om först länsrätten meddelar verkställighetsförordnande och sedan kam- marrätten fastställer länsrättens dom i sak och meddelar nytt verkställig- hetsförordnande beträffande sin egen dom. Bör fyraveckorstiden då räk- nas från länsrättens eller från kammarrättens verkställighetsförordnan- de? Även andra fall av tillämpningssvårigheter kan uppkomma.

Enligt lagrådets mening skulle vanskligheter av denna art undvikas om fyraveckorsfristen alltid räknas från den dag då vårdbeslutet vunnit laga kraft. Om någon mera avsevärd förlängning av den tid under vilken vårdbeslutet får verkställas blir det ej fråga för de fall då för- slagets andra regel skulle ha kommit till tillämpning. Verkställighet torde också i allmänhet komma att ske i nära anslutning till länsrättens vårdbeslut.

Lagrådet får därför föreslå att orden ”eller på grund av rättens för- ordnande annars har kunnat verkställas" måtte utgå.

Prop. 1979/80: 1 371

4 5 Lagrådet:

Paragrafen avser att ge regler om den vård som med stöd av lagen kan meddelas den unge. Vad gäller vårdens huvudsakliga innehåll hän- visas till socialtjänstlagen. I socialutredningens förslag till socialtjänstlag finns endast synnerligen allmänt hållna regler om den frivilliga vård som kan erbjudas inom ramen för socialtjänsten. I det nämnda lagför- slaget finns vissa för all vård gemensamma regler i 9—11 55 samt där- utöver ett avsnitt om barnomsorgen, vilket dock i huvudsak handlar om förskola och fritidsverksamhet. Vidare finns i 21—23 55 regler om familjehem och hem för vård och boende. Bestämmelserna i lagför- slaget lämnar i stort sett kommunen fria händer vad gäller det praktiska genomförandet av vården.

Utöver dessa allmänna regler, vilkas slutliga innehåll icke är fastlagt, hänvisas i paragrafen till stadgandena i 11—1655 förevarande lag. Av 11 & remitterade förslaget framgår att det egentliga innehållet i beslutet om vård med stöd av lagen blir att socialnämnden får rätt att ensidigt bestämma hur vården skall ordnas och var den unge skall vistas under vårdtiden. Enligt 135 första stycket remitterade förslaget skall social- nämnden vidare ha uppsikt över den unge samt bestämma om hans per- sonliga förhållanden om det behövs för vårdens genomförande. Dessa befogenheter kan härledas ur vårdansvaret. Enligt 12—15 åå får vidare beträffande vissa av dem, för vilka meddelats beslut om vård med stöd av lagen, vidtagas olika tvångsingrepp. Slutligen kan socialnämnd enligt 165 också ingripa gentemot den unges föräldrar i vissa avseenden.

Åtskilliga av de speciella åtgärder om vilka nu är fråga är sådana som icke socialnämnden utan andra företar eller beslutar. Hänvisningen i förevarande paragraf till socialnämndens befogenheter är därför icke helt träffande.

Större klarhet skulle vinnas om denna paragraf begränsades till att allmänt ange den vård som meddelas med stöd av lagen.

Paragrafen föreslås få följande lydelse:

"Beträffande innehåll och utformning av vård, som lämnas med stöd av denna lag, gäller bestämmelserna i socialtjänstlagen (1979: 000) samt föreskrifterna i 11—16 åå.”

Petrén:

I lagrådsremissen fästes avseende vid den vårdplan som socialnämn- den har att uppgöra beträffande den som nämnden finner vara i behov av stöd och hjälp. Denna vårdplan, eventuellt reviderad med hänsyn till vad som framkommit under länsrättens behandling, bör utgöra ut- gångspunkt för vård med stöd av lagen i det enskilda fallet och bör lagfästas. Jag föreslår därför att till paragrafen läggs ett andra stycke av följande lydelse:

Prop. 1979/80: 1 372

"Vårdens inriktning och omfattning i det enskilda fallet bör framgå av en av socialnämnden uppgjord plan för den unges vård."

5 5 Lagrådet:

Sedan närmast föregående paragrafer avhandlat beslut om vård (2 5), beslutets giltighet (3 5) och vårdens innehåll (4 5), synes denna paragraf böra behandla vårdens upphörande.

I ett första stycke bör intas huvudregeln att socialnämnden skall be- sluta om vårdens upphörande så snart denna inte längre behövs. Be- träffande den första meningen i lagrådsremissens första stycke får lagrådet hänvisa till 11 &.

Härutöver bör i paragrafen ges bestämmelser om dels den längsta tid vården får vara med hänsyn till den unges ålder, dels en regelbundet återkommande prövning av frågan om vårdens upphörande.

Vårdens automatiska upphörande vid viss ålder behandlas i förslagets tredje och fjärde stycken. Lagrådsremissen synes förutsätta att något formellt beslut om upphörande icke skall fattas i dessa fall. Uppenbar- ligen bör dock upphörandet konstateras på något sätt. Uteslutet är icke heller att osäkerhet kan uppstå rörande tillämpningen av den särskilda förlängningsregeln i fjärde stycket andra meningen. Ett beslut vari socialnämnden anger den exakta dagen för upphörandet kan då er- fordras. Detta spörsmål synes dock kunna regleras i verkställighets- föreskriftcr. I nämnda mening bör ordet ”länsrätten” utbytas mot "rätten", då utgångspunkten för tidsberäkningen kan vara dom av kammarrätt eller regeringsrätten.

Den omprövning som föreslås i paragrafens andra stycke anges skola gälla om vården skall fortsätta. Vårdinstitutet är emellertid enligt LVU så konstruerat att, sedan rätten meddelat beslut om vård med stöd av lagen, denna fortsätter tills det beslutas att den skall upphöra. Något beslut om att vården skall fortsätta erfordras sålunda ej. Vad som åsyftas är att socialnämnden minst var sjätte månad skall pröva frågan om vården skall upphöra. Bestämmelserna bör utformas i enlighet här- .med. Någon regel om omedelbar verkställighet behövs ej här; se härom vid 21 5.

De föreslagna första och andra styckena av paragrafen kan samman- föras till ett första stycke av följande lydelse:

"När vård med stöd av denna lag inte längre behövs, skall social- nämnden besluta att den skall upphöra. Har den unge beretts vård med stöd av 1 5 första stycket 2 eller andra stycket, skall nämnden pröva frågan om vårdens upphörande inom sex månader från dagen för verkställighet av vårdbeslutet och därefter fortlöpande inom sex månader från senaste prövning."

Tredje och fjärde styckena blir andra och tredje styckena. I det

Prop. 1979/80: 1 373

sistnämnda bör andra meningen ges följande lydelse: "Har sex månader då inte förflutit från det rätten beslutade om vård eller socialnämnden senast prövade frågan om vårdens upphörande. får dock vården pågå längst till utgången av denna tid."

Petrén:

Utöver vad lagrådet sålunda föreslagit bör ytterligare föreskrifter syftande till tvångsvårdens upphörande lagfästas.

Enligt min mening bör man hålla i minnet att rättens beslut om vård med stöd av lagen innebär en till tiden obegränsad fullmakt för social- nämnden att överta vården av den unge varom är fråga. Har nämnden väl fått denna fullmakt, behöver den icke vidare underställa någon enda åtgärd under hela vårdtiden rättslig prövning. Ett barn kan sålunda från födelsen till 18 års ålder stå under socialnämndens bestämmande utan att behovet av fortsatt tvång överprövats vare sig av nämnden eller av domstol under hela denna period. Uppmärksammas bör därvid att länsrättens beslut om vård ofta fattas under intryck av förhållan- dena vid beslutstillfället. Om dessa beträffande ett nyfött barn nödvän- diggör ett samhällsingripande, kan redan efter relativt kort tid ett helt nytt läge föreligga med i grund ändrade förhållanden.

Det förefaller mig uppenbart ologiskt att knäsätta en ordning som innebär en noggrann rättslig prövning av läget vid just ett tillfälle men, sedan det tillfället väl passerats, avstå från rättslig kontroll beträffande vad som senare inträffar. Säkerhetsventilen i ett sådant system är givet- vis den enskildes möjlighet att begära vårdens upphörande och att, om socialnämnden avslår begäran, besvärsvägen föra saken under läns- rättens prövning. Enligt min uppfattning är det emellertid ej tillfreds- ställande att en omprövning av vårdbehovet genom domstol endast kan utlösas genom ett ingripande av någon besvärsberättigad.

Dessa frågor berörs i lagrådsremissen. Departementschefen har där- vid tagit avstånd från tanken att vårdtiden från början skall ges en bestämd längd. Det har befunnits tillfyllest att socialnämnden har att kontinuerligt ompröva vårdbehovet och att, så snart förutsättningarna därför föreligger, besluta om vårdens upphörande eller låta den övergå i frivilliga former. Departementschefen har i andra stycket i remitterade förslaget föreslagit en lagregel som skall framtvinga att frågan om vårdens upphörande prövas av nämnden en gång i halvåret beträffande de unga som tvångsvårdas på grund av sitt eget beteende. Vad gäller de unga, som vårdas på grund av brister i omsorgen, tänker sig departe- mentschefen att socialnämnden skall en gång om året från någon tjänsteman få en anmälan om hur vården i det enskilda fallet fortskrider. Nämnden har då möjlighet att, om den så vill, själv ta upp frågan om vårdens upphörande som ett ärende. Anmälan som sådan skall emeller-

Prop. 1979/80: 1 374

tid icke initiera ett ärende. Någon lagbestämmelse om detta förfarande bedöms ej vara erforderlig.

Att på detta sätt göra skillnad mellan de båda grupperna av tvångs- vårdade synes mig icke möjligt. För bägge bör finnas en lagfäst garanti att socialnämnden med visst intervall tar upp frågan om tvångsvårdens upphörande. Vad gäller de unga som vårdas på grund av bristande omsorg kan det enklast ske genom att det av departementschefen be- skrivna anmälningsförfarandet skrivs in i lagen. Det bör sålunda stadgas i denna paragraf — som ett tillägg till det av lagrådet föreslagna första stycket — att socialnämnden skall såvitt gäller nu ifrågavarande grupp minst en gång om året med utgångspunkt från vårdplanen genomgå den unges vårdläge och pröva frågan om vården kan upphöra.

Enligt min mening kan man emellertid icke nöja sig med att social- nämnden får en lagstadgad plikt att kontinuerligt pröva vårdbesluten. Rättens vårdbeslut kan icke få ha en obegränsad verkningstid. Så är visserligen fallet enligt gällande rätt, men ett nytt läge har inträtt till följd av reglerna i 2 kap. regeringsformen (RF). Den personliga rörelse- friheten är numera grundlagsskyddad enligt 2 kap. 85 RF. Begräns- ningar i denna får enligt 2 kap. 12 % RF göras endast under vissa förutsättningar. Bl. a. får begränsningen ej gå utöver vad som är nöd- vändigt med hänsyn till det ändamål som föranlett den. I och för sig tillgodoses denna grundlagsföreskrift av stadgandet i paragrafens första stycke om att socialnämnden skall besluta om vårdens upphörande när vården inte längre behövs. I 2 kap. 95 andra stycket RF fästes av- seende vid att prövning av tvångsvisa omhändertaganden sker av dom— stol. Även detta stadgande kan anses tillgodosett genom att besvär över nämnds vägran att låta vård upphöra prövas av domstol. Trots det anförda synes det mig svårförenligt med den åskådning som bär upp 2 kap. RF att låta frihetsinskränkningar, grundade på förhållandena vid en viss tidpunkt, bestå utan vidare rättslig prövning i upp till 18 år. Jag anser det därför bäst överensstämma med andan i 2 kap. RF, att vårdbesluten underkastas någon tidsgräns, och förordar att en omprövning av domstol föreskrivs skola ske vart tredje år.

Den nya lagstiftningen vilar på den uppfattningen att tvång skall användas främst för att motivera föräldrarna eller den unge själv till frivillig vård. Varje tvångsvård som består under längre tid innebär ett misslyckande på denna punkt. En treårsregel skulle ge socialnämnden rimlig tid att planera och genomföra övergången till frivillig vård. Samtidigt skulle den utgöra en stimulans för nämnden att arbeta vidare med saken och garantera att tvångsvården icke fortsätts av slentrian. I det övervägande antalet fall bör socialnämnden under tre år kunna finna vägar att överföra den unge till frivilliga vårdformer.

Under beaktande av det anförda föreslår jag att ett nytt fjärde stycke läggs till paragrafen av följande lydelse:

Prop. 1979/80: 1 375

"Har vården icke upphört inom tre är från dagen för verkställighet av beslutet, skall socialnämnden ofördröjligcn underställa länsrätten frågan om vårdens fortbestånd. Om vården inte längre behövs, skall länsrätten besluta om vårdens upphörande. Meddelas cj sådant beslut, skall frågan om vårdens fortbestånd på föranstaltandc av socialnämnden ånyo omprövas av länsrätten en gång varje efterföljande treårsperiod. Har frågan om vårdens upphörande prövats av rätten i anledning av besvär över socialnämndens beslut i saken, skall treårsperiod räknas från det rättens beslut härom vann laga kraft.”

6 5 Lagrådet:

Då behov kan föreligga av omhändertagande även i avvaktan på högre rätts beslut torde i första stycket ”länsrättens beslut" böra ersättas av "rättens beslut."

Under hänvisning till vad som anförs vid 21 & föreslås att tredje stycket utgår.

7 5 Lagrådet:

Beaktas vad nedan anföres vid 8 5 om att även rätten får besluta om omhändertagande, bör i första stycket efter ordet "omhändertagande" tilläggas "enligt 6 5”.

I paragrafens andra stycke föreskrivs, att underställt beslut skall prövas av länsrätten så snart det kan ske och. om synnerligt hinder inte föreligger, inom en vecka från den dag då handlingarna kom in till rätten. Av specialmotiveringen framgår att det förutses att i ett underställningsärende det kan vara nödvändigt att vid socialnämndens beslut foga även annan tillgänglig utredning än den som dokumenterats i beslutet. I anslutning härtill inskärps att ”handlingarna" skall ha kom- mit in till nämnden inom den angivna tidsfristen. I klarhetens intresse torde redan i första stycket böra anges att vid underställningen beslutet och handlingarna i ärendet skall insändas till länsrätten.

I tredje stycket bör genom ett tillägg klargöras att omhändertagandet skall upphöra också då länsrätten ej fastställer det underställda beslutet.

Enligt lagrådets förslag bör paragrafen sålunda, efter viss redaktionell jämkning, ges följande lydelse:

”Beslut om omedelbart omhändertagande enligt 65 skall underställas länsrätten inom en vecka från den dag då beslutet fattades. Därvid skall beslutet jämte handlingarna i ärendet insändas till rätten.

Länsrätten skall pröva beslutet så snart det kan ske och, om synner- ligt hinder inte föreligger, inom en vecka från den dag då beslutet och handlingarna kommit in till rätten.

Prop. 1979/80: 1 376

Har underställning inte skett inom föreskriven tid eller beslutar rätten att ej fastställa beslutet, upphör omhändertagandet."

8 % Lagrådet:

Regeln i andra stycket torde innebära att omhändertagandet under där angivna förutsättningar upphör utan särskilt beslut. Om länsrätten avslår nämndens ansökan om vård skall alltså omhändertagandet auto- matiskt upphöra. Av motivuttalandena synes framgå att nämnden här- efter inte skall kunna meddela ett nytt beslut om omhändertagande, såvida inte nya omständigheter har tillkommit. Om nämnden beslutar att överklaga länsrättens avslagsbeslut kan den alltså inte utan att detta villkor är uppfyllt omhänderta den unge i avvaktan på kammarrättens prövning av bevären. Lagrådet ifrågasätter om inte möjlighet till fort- satt omhändertagande borde finnas i en sådan situation. Beslutande— rätten bör emellertid då inte tillkomma nämnden utan besvärsinstansen. Nu angivna synpunkt kan tillgodoses genom att till paragrafen fogas ett fjärde stycke av följande lydelse:

”Har socialnämnden anfört besvär mot beslut att ej bifalla ansökan om vård, kan den rätt som har att pröva besvären på yrkande av nämnden besluta om omedelbart omhändertagande av den unge."

Lagrådet förutsätter att omedelbart omhändertagande upphör utan särskilt beslut därom när verkställbart beslut om vård med stöd av denna lag föreligger. Någon lagregel härom torde ej erfordras.

Enligt tredje stycket ankommer det på socialnämnden att besluta om upphörande av omhändertagande. I fall då ansökan om vård är anhängig vid domstol synes emellertid även domstolen böra ha befogen- het att meddela sådant beslut. Lagrådet föreslår därför att till tredje stycket fogas en mening av följande lydelse: ”Sådant beslut kan med- delas också av den rätt där fråga om vård med stöd av lagen är an- hängig".

9 och 10 55 Lagrådet:

Dessa paragrafer innehåller vissa regler om handläggningen av mål om vård med stöd av lagen. Enligt rubriken närmast före paragraferna är dessa tillämpliga endast i länsrätt. Den allmänna föreskriften om skynd- sam handläggning i 95 första stycket torde emellertid" böra avse inte bara länsrätten utan också högre rätt. Av 21 5 i remitterade förslaget framgår att reglerna i 105 skall gälla även för kammarrätten. Detta kan med fördel skrivas in i 10 5, varefter den särskilda regeln i 21 5 kan utgå. I 18 5 föreslås en regel om hämtning av part till förhandling. Denna regel, som gäller alla instanser, har nära samband med 105 och kan lämpligen överföras till ett sista stycke i denna paragraf. Ut-

Prop. 1979/80: 1 377

över vad nu har anförts bör några redaktionella jämkningar göras i den föreslagna lagtexten. Lagrådet föreslår att paragraferna och rubri- ken närmast före 9 5 får följande lydelse:

”Målen: handläggning"

9 5 Mål om vård med stöd av denna lag skall prövas skyndsamt. Är den unge omhändertagen. skall länsrätten hålla förhandling i målet inom två veckor från den dag då ansökan om vård inkom. Läns- rätten får förlänga denna tid, om ytterligare utredning eller annan sär- skild omständighet gör det nödvändigt.

105 I mål om vård med stöd av denna lag skall länsrätten och kammarrätten hålla muntlig förhandling, när detta inte är uppenbart obehövligt. Muntlig förhandling skall alltid hållas om part begär det. Part skall upplysas om sin rätt att begära muntlig förhandling. Uteblir enskild part som har kallats vid vite att inställa sig personligen vid förhandling, får rätten förordna att han skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till senare dag.”

11 & Lagrådet:

I 55 första stycket remitterade förslaget sägs att socialnämnden skall noga följa vården av den som beretts vård med stöd av lagen. Av motiven till stadgandet framgår emellertid att det icke är avsikten att nämnden skall ha en blott iakttagande uppgift. Fastmera är syftet att nämnden skall i föräldrarnas och den unges ställe bestämma om vården. Uppenbarligen bör denna grundsats komma till direkt uttryck i lagtexten. Nämndens förpliktelse att noga följa de vårdåtgärder som andra på nämndens uppdrag rent faktiskt vidtar blir en självklar del av nämndens vårdansvar och behöver ej utsägas i lag.

Bestämmelsen bör överflyttas från 5 5 och bilda ett första stycke i denna paragraf. När det gäller att beskriva nämndens ansvar ligger det nära till hands att utgå från reglerna i 6 kap. FB. Vårdnadshavaren bibehåller sin formella ställning även efter det att beslut om vård med stöd av lagen meddelats, men ansvaret för den omedelbara vården av den unge övertas av nämnden. Denna bör sålunda svara för att den unge i görlig mån erhåller sådan vård och omsorg som anges i 6 kap. 2 5 FB.

I socialnämndens vårdansvar inrymmes en förpliktelse för nämnden att bestämma hur vården skall ordnas och var den unge skall vistas under vårdtiden. Regeln härom kan lämpligen bilda ett andra stycke i paragrafen och kompletteras med de föreskrifter om vård i det egna hemmet, som nu återfinns i det remitterade förslagets andra stycke.

Socialnämnden övertar genom vårdbeslutet även vårdnadshavarens uppsiktsplikt. Det stadgande härom, som finns i 135 första stycket i

Prop. 1979/80: 1 378

det remitterade förslaget, torde böra ingå som ett tredje stycke i före- varande paragraf. Uppsikten åvilar primärt nämnden, men i och med att vården lämnas över till annan får uppsikten också åtminstone i viktiga delar övertas av den som direkt omhänderhar den unge.

Vad som gäller om den som bereds vård med stöd av lagen bör också gälla den som omedelbart omhändertagits.

Det kan anmärkas att föräldrars ansvar för kostnaderna för den unges vård förutsättes skola i huvudsak kvarbli på dessa. Se härom 25 5 socialutredningens förslag till socialtjänstlag och SOU 1977: 40 s. 271—272.

Med beaktande av vad nu sagts föreslås paragrafen få följande lydelse:

"Socialnämnden svarar för att den unge, som bereds vård med stöd av denna lag eller som omedelbart omhändertagits, erhåller behövlig vård.

Därvid bestämmer nämnden hur vården av den unge skall ordnas och var han skall vistas under vårdtiden. Nämnden får medge att den unge vistas i sitt eget hem, om detta kan antagas vara bäst ägnat att främja vården av honom. Vård med stöd av denna lag skall dock alltid inledas utom den unges eget hem.

Det ankommer på nämnden eller den åt vilken nämnden har upp- dragit vården att ha uppsikt över den unge och, i den mån det behövs för vårdens genomförande, bestämma om hans personliga förhållanden.”

12—15 55 Lagrådet:

Av paragraferna framgår bl. a. att det skall finnas hem som är an- passade för vård av unga som behöver stå under särskilt noggrann till- syn (125) samt att vissa av dem som bereds vård i sådant hem får underkastas begränsningar i sin rörelsefrihet (135), kroppsvisitation (14 5) och brevcensur m.m. (15 5).

Till den sistnämnda kategorin kommer att höra bl.a. sådana unga som omedelbart omhändertagits på grund som anges i 1 5 första stycket 2 eller andra stycket. Vad nu sagts nödvändiggör att det i beslut om omedelbart omhändertagande utsägs vilken av de i 1 5 upptagna grun- derna för beredande av vård som sannolikt blir att tillämpa beträffande den unge. Bestämmelse härom bör kunna meddelas i verkställighets- föreskrifter.

Vad angår utformningen av 12—15 55 föreslår lagrådet följande änd- ringar och tillägg.

Vad 125 innehåller om att bestämmelserna i 13 5 andra stycket, 14 och 15 55 endast gäller när den unge vistas i hem, som är anpassat för

Prop. 1979/80: 1 379

vård av unga som behöver stå under särskilt noggrann tillsyn, torde i tydlighetens intresse böra närmare anknytas till berörda paragrafer.

Som ovan antytts kan den unge enligt 145 underkastas kroppsvisita- tion, och enligt 15 5 kan brev och andra försändelser som ankommer till eller avsänds från honom kontrolleras. Sistnämnda paragraf före- skriver vidare rätt att omhänderta egendom av vissa slag som anträffas vid kontrollen. Någon motsvarande bestämmelse finns inte i 14 5, men det är uppenbarligen avsikten att även sådant som påträffas vid kropps- visitation av den unge skall kunna tas om hand. Detsamma torde böra gälla egendom som påträffas på annat sätt än vid kroppsvisitation eller kontroll av ankommande försändelse, om egendomen är sådan som den unge med hänsyn till vården eller ordningen vid hemmet inte bör få inneha där.

I lagen bör klart anges att egendom får omhändertas från unga som avses i 13—15 55. Detta kan, efter mönster av 2 och 7 55 lagen (1976: 371) om behandlingen av häktade och anhållna m. fl.. ske ge- nom att det föreskrivs att den unge inte får inneha visst slag av egen- dom och att sådan egendom får tas om hand, om den påträffas hos honom eller i ankommande försändelse. Reglerna bör omfatta sådan egendom som anges i 15 5 andra stycket i det remitterade förslaget.

Beträffande förfarandet med vissa slag av omhändertagen egendom finns bestämmelser i 23 5 i det remitterade förslaget. Annan omhänder- tagen egendom får tillställas person som den unge anvisar eller förvaras för den unges räkning i avvaktan på att vården vid hemmet upphör. Egendomen kan också komma att förverkas med stöd av annan lag- stiftning.

Det synes önskvärt att förutsättningarna för att försändelser skall få kontrolleras anges klarare i lagen än vad som har skett i det remitte- rade förslaget. Formuleringen av den i 15 5 tredje stycket upptagna regeln kan lämpligen anpassas efter 9 5 första stycket lagen om behand- lingen av häktade och anhållna m. fl. samt 25 5 lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt. Även i övrigt bör vissa redaktionella jämkningar göras i den föreslagna lagtexten.

Mot bakgrund av det nu anförda föreslås att 12—15 55 ges följande utformning:

"125 För vård av unga som behöver stå under särskilt noggrann tillsyn skall finnas hem som är anpassade för sådan tillsyn. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, socialstyrelsen bestämmer vilka hem som skall anses som hem för sådan särskild tillsyn.

13 5 Har omedelbart omhändertagande eller vård av den unge beslu- tats på grund som anges i l 5 första stycket 2 eller andra stycket och vistas han i hem som avses i 12 5, får han hindras att lämna hemmet och i övrigt underkastas den begränsning av rörelsefriheten som är nödvändig för att vården skall kunna genomföras. Den unges rörelse-

Prop. 1979/80: 1 380

frihet får också inskränkas när det påkallas av övriga intagnas eller personalens säkerhet.

14 5 Den för vilken bestämmelserna i 13 5 gäller får inte inneha alko- holhaltiga drycker eller andra berusningsmedel, injektionsspruta eller kanyl, som kan användas för insprutning i människokroppen, eller annat som kan vara till men för vården eller ordningen vid hemmet. Påträffas sådan egendom hos den unge skall den omhändertagas.

Den unge får kroppsvisiteras när han kommer till hemmet för kon- troll att han inte bär på sig något som han inte får inneha där. Det- samma gäller om det under vistelsen på hemmet uppkommer misstanke att sådan egendom skall påträffas hos honom.

Vid visitering skall iakttas all den hänsyn som omständigheterna med- ger. Om möjligt skall vittne närvara.

15 5 Den för vilken bestämmelserna i 135 gäller får underkastas övervakning av sin brevväxling, om detta är påkallat med hänsyn till ordningen vid hemmet eller den unges särskilda förhållanden. För detta ändamål får den som förestår vården vid hemmet öppna och ta del av försändelser som ankommer till eller avsänds från den unge. Innehåller ankommande försändelse något som den unge inte får inneha skall detta omhändertagas.

Brev mellan den unge och svensk myndighet eller advokat eller hans offentliga biträde skall vidarebefordras utan föregående granskning.”

16 5 Lagrådet:

Befogenhet att civilrättsligt bestämma om umgänget mcd förälder som ej har vårdnaden tillkommer, även om den unge är föremål för omedelbart omhändertagande eller vård med stöd av lagen, enligt 6 kap. 11 5 FB allmän domstol. Vad socialnämnden avses skola kunna göra är att ge föreskrift om utövandet av den umgängesrätt, som till- kommer vårdnadshavaren eller som kan ha blivit bestämd genom avtal eller av rätten. I paragrafen bör därför ifråga om umgänget med den unge föreskrivas att socialnämnden under angivna villkor får meddela föreskrift om utövandet av den rätt till umgänge med den unge, som kan tillkomma förälder eller annan vårdnadshavare.

Rubriken över 11—16 55 har getts lydelsen ”Socialnämndens befogen- heter”. Paragraferna innehåller olika bestämmelser om den värd som skall ges den unge. I 14 och 15 55 upptages därvid särskilda föreskrifter som det närmast ankommer på föreståndaren för det hem, där den unge vistas, att iakttaga och som alltså endast medelbart kan sägas beröra socialnämndens befogenheter. Lagrådet vill därför föreslå att rubriken ändras till ”Vården”.

Prop. 1979/80:1 381

17 5 Lagrådet:

Paragrafen kan lämpligen med vissa redaktionella jämkningar och för- tydliganden ges följande lydelse:

"] ärende enligt denna lag får socialnämnden besluta om läkarun- dersökning av den unge samt utse läkare för undersökningen. Kan undersökningen inte lämpligen genomföras i den unges hem, får nämn- den bestämma annan plats för den. I mål enligt denna lag har rätten samma befogenhet.

Läkarundersökning skall, om den inte av särskilda skäl är obehöv- lig, äga rum innan nämnden gör ansökan enligt 2 5.

Polismyndighet skall på begäran av socialnämnden eller nämndens ordförande eller av rätten lämna handräckning för att bereda läkaren tillträde till den unges hem eller för att inställa den unge till läkar- undersökningen."

18—19 55 Lagrådet:

Vid 105 har lagrådet föreslagit att 185 i det remitterade förslaget överförs till 10 5. Godtas detta förslag bör 19 5 i det remitterade försla- get betecknas 18 5. De inledande orden i paragrafens andra stycke bör anpassas efter lydelsen av 13 5 andra stycket i det remitterade förslaget och ges följande utformning: "Har omedelbart omhändertagande eller vård av den unge beslutats på grund som anges i 1 5 första stycket 2 eller andra stycket och är den unge intagen i hem som avses i 12 5, skall . . .”

I socialutredningens förslag till socialnämndslag finns i 185 intagen en regel om att barn som fyllt 15 år skall ha rätt att själv föra sin talan i mål eller ärende enligt socialtjänstlagen och förevarande lag med särskilda bestämmelser om vård av unga. Bestämmelsen är införd i ett avsnitt av socialnämndslagen som har titeln ”Handläggning av ärende" och torde främst avse handläggningen i socialnämnd (se SOU 1977: 40 s. 871) men skall sannolikt gälla även mål om vård med stöd av LVU som handläggs i länsrätt eller högre rätt. Frågan om när den unge själv får föra sin talan såsom part i mål eller ärenden enligt LVU synes emellertid böra regleras i denna lag. Föräldrarnas eller vårdnads- havarens ställning som part beröres inte därav.

Under förutsättning att reglerna om polishandräckning överförs till 18 5 föreslår lagrådet att 19 5 ges följande lydelse:

"Har den unge fyllt 15 år får han själv föra sin talan i mål eller ärende enligt denna lag.”

Prop. 1979/80: 1 382

20 S Lagrådet: Det är uppenbart att socialnämnderna enligt lagen kommer att få handlägga ett mycket stort antal ärenden av varierande art. Vissa slag av beslut är direkt angivna i lagförslaget, t.ex. beslut om omhänder- tagande enligt 65 och beslut om vårds upphörande enligt 55 första stycket. I andra fall är underförstått att ett beslut av nämnden måste finnas, t.ex. om ansökan till länsrätt enligt 25 första stycket. När domstol beslutat att vård skall beredas någon med stöd av lagen, över- tar socialnämnden vårdansvaret för den unge. Nämnden kan komma att fatta ett stort antal beslut under vårdtiden. Vissa av dessa är omnämnda i lagen, t. ex. i 11 5 första stycket beslut om hur vården skall ordnas och beslut om var den unge skall vistas. Utövandet av den uppsikt, som omtalas i 135 första stycket remitterade förslaget, kan ge anledning till beslut av skiftande slag. Uppenbart är att nämnden ej själv kan i alla situationer utöva beslu- tanderätten utan denna måste delegeras till andra. Ett sådant delega- tionsfall finns lagreglerat i 6 5: rätten att besluta om ett omhänderta- gande är i lagen för visst fall överlämnad till ordföranden i nämnden och sådan rätt kan vidare enligt lagen av nämnden ges även till annan nämndledamot. Då delegationsregler i huvudsak saknas i lagen — se dock 17 och 18 55 i lagrådets förslag — blir i övrigt de delegationsbestäm— melser gällande som är normerande för socialnämnd i allmänhet. Enligt huvudregeln i 3 kap. 13 5 första stycket kommunallagen stadgas för de s.k. specialreglerade nämnderna — dit hör socialnämnden — att om dessa gäller vad specialförfattningarna föreskriver. Socialutredningen föreslår i 8 5 i sitt förslag till socialnämndslag att vad gäller delegation 3 kap. 125 kommunallagen skall gälla. Av denna paragrafs tredje stycke framgår att varje beslut fattat efter delegation skall anmälas till socialnämnden. Anmälningarna förutsätter socialutredningen dock skola bli relativt summariska (SOU 1977: 40 s. 569). Enligt kommunalrätts- lig ordning anses beslut träffat efter delegation vara likställt med beslut som fattats av nämnden själv. Detta gäller också i besvärshänseende. Beslut fattat t.ex. av kommunal tjänsteman efter delegation blir över- klagbart på samma sätt som beslut av nämnden. Genom att sociala distriktsnämnder kan inrättas ökar antalet beslutsfattande myndigheter. Se härom SOU 1977: 40 s. 37—38, 567—572 och 866—868. I lagrådsremissen talas om "beslut i förvaltningsrättslig mening”. I motsats härtill förutsätts i andra fall ärenden hos nämnden icke leda fram till sådana beslut. Någon grund för att skilja mellan olika slag av avgöranden i socialnämnden —- vare sig de träffats av nämnden själv eller efter delegation av annan — synes ej finnas. Socialnämnd aVses enligt socialutredningen skola ha att följa reglerna i 3 kap. 105 kom- munallagen, där det hänvisas till reglerna i 2 kap. 22. 25 och 26 55

Prop. 1979/80: 1 383

samma lag. Enligt 255 skall varje beslut protokollföras. Dessa regler ger alla avgöranden i en nämnd samma valör. Även en anmälan av en tjänsteman vid ett nämndsammanträde skall protokollföras, likaså ett eventuellt beslut av nämnden att lägga anmälningen till handlingarna. En annan sak är att vissa beslut fattas i ärenden, som innefattar myn- dighetsutövning och för vilka bestämmelserna i 14—20 55 förvaltnings- lagen gäller, medan andra beslut träffas i ärenden av annat slag. Som- liga beslut är av förberedande eller verkställande art men är icke desto mindre förvaltningsrättsliga beslut. Det är därför svårt att förstå vad som i lagrådsremissen avses med "beslut i förvaltningsrättslig mening”.

Socialutredningcn synes för socialnämndens del vilja bibehålla den enligt socialhjälpslagen nu gällande ordningen att de beslut som ej får överklagas genom förvaltningsbesvär i princip skall kunna angripas genom kommunalbesvär. Här kan exempelvis hänvisas till 155 andra stycket förslaget till socialnämndslag där det sägs: "oavsett vilka besvärs— regler som är tillämpliga". Fråga är nu, när det gäller förevarande paragraf, om alla beslut av socialnämnd inom ramen för LVU. för vilka ej förvaltningsbesvär anges som rättsmedel i denna paragraf, skall kunna klandras genom kommunalbesvär. Alternativet är den lösning som enligt praxis — se RÅ 1973 ref. 41 — anvisats inom byggnads- stadgans tillämpningsområde: alla beslut. som ej förklarats överklagbara genom förvaltningsbesvär, anses icke överklagbara vare sig genom för- valtningsbesvär eller genom kommunalbesvär.

Skäl kan anföras för båda ståndpunkterna. Kommunalbesvärsvägen avses tydligen skola stå öppen beträffande alla vårdbeslut inom den tvångsfria vården. Det kan då synas märkligt att avskära denna klago- rätt inom tvångsvården. Å andra sidan måste kommunmedlemmarna anses ha ett svagt intresse av att kunna påfordra en legalitetsprövning av alla de detaljbeslut som tvångsvårdssituationen kan föranleda. Lag— rådsremissen uttalar sig ej i saken. Förslaget får därför antas gå ut på att kommunalbesvärsmöjligheten skall finnas kvar.

Enligt lagrådets mening förefaller det mest ändamålsenligt att i LVU reglera överklagbarheten av alla beslut som enligt lagen fattas av social- nämnden —— inklusive besluten fattade efter delegation. Ges förevarande paragraf en sådan avfattning att den täcker alla sådana beslut utesluts jämlikt 7 kap. 2 5 kommunallagen därmed möjligheten att överklaga nämndbeslut enligt LVU genom kommunalbesvär. Något behov av en legalitetsprövning genom kommunalbesvär finns knappast.

Av det sagda följer att, i den mån beslut som fattats rörande den löpande vården skall kunna överklagas, rättsmedlet enligt lagrådets upp- fattning bör vara förvaltningsbesvär och besvärsrätten tillkomma främst den vårdade och vårdnadshavare. I lagen bör anges vilka beslut som skall vara överklagbara. I tydlighetens namn bör tilläggas en regel om att övriga beslut av nämnden ej får överklagas.

Prop. 1979/80: 1 384

l förevarande paragraf i remitterade förslaget uppräknas tre katego- rier av beslut såsom överklagbara.

Som en första grupp upptas i paragrafen under vårdtiden fattade flyttningsbeslut. I lagrådsremissen framhålls att nämndens första place- ringsbeslut ej bör kunna överklagas, eftersom frågan om den unges första placering behandlats av länsrätten i samband med att den fattat det grundläggande vårdbeslutet. Klaganden förutsättes sålunda kunna genom att föra talan mot länsrättens beslut om att vård skall beredas med stöd av lagen få till stånd en omprövning av var vården skall läm- nas. Här synes föreligga ett felslut. Vad som prövas i ett mål om att vård skall beredas är frågan huruvida socialnämnden skall få en gene— rcll fullmakt att ordna tvångsvård i det aktuella fallet, i princip icke hur vården skall ordnas.

Givetvis kommer den blivande vården vanligen in i rättens bedöm- ningar. En förutsättning för beslut om vård enligt 1 5 första stycket är att behövlig vård ej kan lämnas med vederbörandes samtycke. Länsrätten måste därför ta ställning till vad som är behövlig vård. Enligt 2 5 andra stycket skall ansökningen också innehålla uppgift om vilken värd social- nämnden avser att anordna. Länsrättens överväganden om vården kom- mer emellertid fram blott i beslutsmotiveringen. Däremot tar länsrätten icke formell ställning till vilken vård den unge skall erhålla. Det är socialnämndens sak att bestämma härom. Även om länsrätten skulle ogilla socialnämndens vårdplan och för sin del föredra andra vård— åtgärder än dem socialnämnden planerar, kan länsrätten vara i det läget att den måste besluta att vård skall beredas med stöd av lagen.

Enligt lagrådets mening finns icke skäl att göra skillnad mellan nämndens första placeringsbeslut och senare sådana beslut av nämnden. Därtill kommer den komplikationen att, om den unge är omhändertagen och rätten förordnar om omedelbar verkställighet av vårdbeslutet, blir automatiskt den placering den omhändertagne råkar ha vid tiden för rättens beslut den första placeringen inom ramen för den vård som bereds med stöd av beslutet. Vad som är det första placeringsbeslutet kan på detta sätt bli betingat av slumpen.

Det kan i anslutning härtill anmärkas att placeringsfrågan ej heller kan komma under länsrättens bedömning då denna tar ställning till besvär över socialnämnds beslut om att vård ej skall upphöra. Läns- rätten kan då vara nödsakad att fasthålla vid att behov finns av fortsatt vård med stöd av lagen samtidigt som den kan ha den uppfattningen att den av socialnämnden valda vårdformen är olämplig. En klagande kan sålunda ej få spörsmål om hur vården skall anordnas rättsligen prövade genom att klaga till länsrätten över beslut om att vården ej skall upphöra.

Lagrådet vill för sin del ej föreslå annan ändring i lagförslaget på

Prop. 1979/80:1 ' 385

denna punkt än att alla socialnämndens placeringsbeslut. inbegripet beslutet om var vården skall inledas, får överklagas.

Den andra gruppen av beslut som upptas i lagrådsremissens förslag är beslut i fråga om fortbeståndet av vård med stöd av lagen. Som följer av vad som sagts vid 5 5 bör socialnämndens beslut formellt avse frågan om vårdens upphörande, ej dess fortsättande. Paragrafen bör omredigeras med hänsyn härtill.

Som en tredje grupp har upptagits beslut om umgänget med den unge och om hemlighållande av hans vistelseort. Dessa beslut är närmast av intresse för föräldrar och vårdnadshavare.

Vad gäller besvärsrätten finns inga regler i det remitterade förslaget. Såväl den unge, om han nått 15 års ålder, som förälder eller vård- nadshavare avses uppenbarligen skola äga besvärsrätt beträffande vård- beslut. Lagrådet har vid 195 föreslagit införande i nämnda paragraf av en regel om talerätt för den unge, som fyllt 15 år. I övrigt torde vad i allmänhet gäller om besvärsrätt vara tillfyllest.

Vad angår överklagande av länsrätts och kammarrätts beslut finns regler i 335 förvaltningsprocesslagen. Detta lagrum innehåller även en regel om besvärsrätten. I LVU erfordras därför blott ett stadgande som undantar länsrätts och kammarrätts beslut om läkarundersökning från överklagbarhet.

Särskild uppmärksamhet förtjänar frågan om överklagande av beslut om olika ingripanden mot den unge, om inskränkningar i rörelsefrihe- ten och andra ingripanden som kan förekomma vid tvångsvård enligt 135 andra stycket i remitterade förslaget. Av 235 socialutredningens förslag till socialtjänstlag framgår att regeringen avses skola kunna meddela föreskrifter om vård i hem för vård eller boende. Verksam- heten vid de ifrågavarande hemmen kan sålunda tänkas bli reglerad i förordning. Lagrådet förutsätter att frågor rörande överklagande och besvärsrätt därvid uppmärksammas.

Under hänvisning till det anförda föreslås att paragrafen erhåller följande lydelse:

"Talan mot socialnämndens beslut får föras hos länsrätten genom besvär, då nämnden

1. beslutat om var vården av den unge skall inledas eller beslutat att flytta den unge från det hem där han vistas,

2. beslutat rörande fråga om vård med stöd av lagen skall upphöra,

3. med stöd av 165 beslutat att meddela föreskrift beträffande um- gänget med den unge eller att vägra uppge dennes vistelseort.

Mot annat beslut av nämnden enligt denna lag får talan ej föras. Talan får ej heller föras mot länsrätts och kammarrätts beslut enligt 17 5 om läkarundersökning.”

25 Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr. I. DelB

Prop. 1979/80: 1 386

Petrén:

Lagrådets förslag innebär att av alla beslut av socialnämnd om själva vårdens genomförande under vårdtiden blott placeringsbeslut kommer att kunna rättsligen prövas. En så snäv begränsning synes mig ur rätts- säkerhetssynpunkt knappast helt tillfredsställande. Om — såsom jag föreslagit vid 45 — socialnämndens plan för den unges vård blir lag- fäst, skapas möjlighet att låta även nämndens beslut om planen bli överklagbara. Som en ytterligare punkt i paragrafens första stycke bör därför uppföras: "eljest beslutat rörande planen för den unges vård."

215 Lagrådet:

Vad som föreslagits i denna paragraf har delvis överförts till 105 i lagrådets förslag och behandlas i övrigt i det följande.

Det synes lagrådet lämpligt att till en paragraf, förslagsvis denna, samla reglerna om verkställighet av beslut enligt lagen.

Socialnämndens beslut enligt lagen kommer genomgående att avse vårdsituationer. De bör därför i princip lända till omedelbar efterrättelse om nämnden inte förordnar annorlunda. Stadganden härom föreslås i remissen beträffande beslut enligt 5 5 andra stycket, beslut om omhän- dertagande enligt 65 och beslut om vård enligt 11 5. Behov av en verkställighetsregel torde föreligga även beträffande andra beslut, t. ex. beslut om vårds upphörande enligt 5 5 och beslut enligt 16 5. En gene- rell regel är att föredraga.

Vad gäller beslut av länsrätt synes det böra ankomma på rätten att i varje särskilt fall själv förordna om dess beslut skall lända till omedel- bar efterrättelse. Vad nu sagts gäller beslut såväl enligt 2 och 7 55 som då fråga är om beslut i anledning av besvär. Kammarrätt bör ha samma valfrihet. Av 28 5 förvaltningsprocesslagen följer att länsrätt och högre rätt har befogenhet att interimistiskt förordna om beslut som genom besvär föres under domstolens prövning.

Under hänvisning till det anförda kan paragrafen ges följande lydelse: ”Socialnämnds beslut enligt denna lag länder till omedelbar efter— rättelse om nämnden ej förordnar annorlunda.

Länsrätt och kammarrätt får förordna att beslut som rätten meddelat skall lända till omedelbar efterrättelse.”

22 & Lagrådet:

I förevarande sammanhang kan sättas i fråga om det är lämpligt att hänvisa allenast till en viss form av rättshjälp enligt rättshjälpslagen. Rättshjälp kan utgå i mål eller ärende enligt LVU också i annan form än som rättshjälp genom offentligt biträde. En hänvisning endast till denna form av rättshjälp — låt vara att den måste bli den vanligaste _—

Prop. 1979/80: 1 . 387

torde därför kunna leda till missförstånd. Då någon hänvisning till rättshjälpslagen inte är erforderlig förordar lagrådet att det föreslagna stadgandet utgår.

I 84 5 BvL föreskrivs att nämndemän skall ingå i kammarrätt vid handläggning av vissa mål angående samhällsvård. En motsvarighet till denna bestämmelse torde böra upptagas i LVU. Regeln kan lämpligen placeras i förevarande paragraf.

Enligt de i 845 BVL tillämpade grunderna för urval av de mål, i vilka nämndemän skall delta i kammarrätt, skulle samtliga mål som enligt LVU kan komma att handläggas i kammarrätt hänföras till denna grupp utom de i 205 första stycket 3 angivna. Då tillräckliga skäl knappast synes föreligga för att nu undanta denna målgrupp föreslås att paragrafen får följande lydelse:

"Vid handläggning i kammarrätt av mål enligt denna lag skall nämndemän ingå i rätten."

23 & Martenius och Petrén:

Bestämmelser om att alkoholhaltiga drycker, som påträffas hos eller ankommer till den som är intagen på allmän vårdanstalt för alkohol- missbrukare, får omhändertas av föreståndaren för anstalten infördes 1958 genom att 635 lagen (1954: 579) om nykterhetsvård erhöll ny lydelse. I motiven till regeln (prop. 1958: 80 s. 13) säger departements- chefen att alkoholhaltiga drycker enligt hans åsikt borde i angivna fall få omhändertas av föreståndaren ”med befogenhet för denne att för- fara med drycken som om densamma vore förverkad.” I propositionen i övrigt behandlas ingående hur förverkandet av beslagtagna alkohol- haltiga drycker i en rad andra likartade situationer skall kunna ordnas.

Den fortsatta rättsutvecklingen synes kunna härledas ur vad som sägs i Citatet. Förverkande betraktas systematiskt som en brottspåföljd. Att besluta om förverkande har därför ansetts i sista hand vara domstols sak. Tanken i det citerade uttalandet synes vara att vad beträffar intagen på alkoholistanstalt något särskilt beslut om förverkande av drycker ej skulle behöva fattas utan att förverkandet skulle inbegripas i förestån- darens omhändertagandeåtgärd. Denna uppfattning har kommit till uttryck i andra stycket av nyssnämnda 63 5 i dess ursprungliga lydelse. Där angaVS att med rusdrycker, som omhändertagits enligt första stycket, skulle förfaras på sätt i 905 2 mom. rusdrycksförsäljningsför- ordningen föreskrevs. I sistnämnda författningsrum behandlades i första stycket förfarandet med rusdrycker som enligt rusdrycksförsäljningsför- ordningen eller annan författning förklarats förbrutna. I hänvisningen i 635 lagen om nykterhetsvård till 905 2 mom. rusdrycksförsäljnings- förordningen låg sålunda implicit stödet för att föreståndarens beslut om omhändertagande jämväl skulle anses innefatta beslut om en sådan

Prop. 1979/80: 1 388

äganderättsövergång som ett förverkande medför. På sitt sätt kom denna tanke till än klarare uttryck, då 635 andra stycket lagen om nykter- hetsvård 1963 ändrades så att dess första mening kom att lyda: "Med egendom som omhändertagits enligt första stycket (dvs. av förestån- daren) skall förfaras på sätt i 3 5 lagen den 9 maj 1958 om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. föreskrives". Denna ändring, som upp- fattades allenast som en jämkning (prop. 1963: 82 s. 181), innebar att hänvisning skedde till nyssnämnda 3 5, vilken endast handlar om "egen- dom som förklarats förverkad enligt denna lag". Hänvisningen får antagas utgå från att enligt 63 5 första stycket lagen om nykterhetsvård omhändertagen egendom är att jämställa med förverkad egendom. Härav följer i sin tur att hänvisningen i 3 5 1958 års lag till 25 samma lag måste avse allenast vad sistnämnda paragraf innehåller om förstö- rande och försäljning av egendomen, ej exempelvis de regler om för- verkande genom åklagare som finns i paragrafen. Egendomen ansågs ju redan vara förverkad.

Av intresse är att överståthållarämbetet i sitt remissyttrande i 1963 års lagstiftningsärende under hänvisning till 165 1809 års RF ifråga- satte grundlagsenligheten av en ordning där man förstörde beslagtagna rusdrycker utan att dryckerna förverkats. Ämbetet nämnde som exempel just 63 5 lagen om nykterhetsvård men godtog detta stadgande som ett undantag, enär fråga syntes ”vara mera om en nykterhetsvårdande åtgärd än om ett konfiskatoriskt förfarande" (prop. 1963: 82 s. 174). Departementschefen underströk till en början att frågan om förverkande av den beslagtagna varan skulle handläggas i vanlig ordning, trots att varan redan försålts eller förstörts, men var tydligen beredd att frångå denna princip då det gällde det i 63 5 lagen om nykterhetsvård angivna fallet.

En regel kopierad på 63 5 lagen om nykterhetsvård intogs 1963 som 85 a 5 i lagen (1945: 872) om verkställighet av frihetsstraff m.m. Därvid synes departementschefen inte ha haft några betänkligheter mot att låta omhändertagandet av rusdrycker m.m. hos intagen på fång- vårdsanstalt tillika innefatta ett förverkande av rusdryckerna. Likviden vid försäljning av omhändertagen egendom borde enligt propositionen alltid tillfalla kronan (prop. 1963:147 5. 13). Justitiekanslern hade ifrågasatt om icke försäljningsbeloppet borde tillfalla den intagne och anfört att vanliga disciplinära åtgärder naturligen borde komma i fråga i den mån den intagne brutit mot gällande ordningsregler genom att inneha spritdrycker (prop. 1963:147 5. 8). Stadgandet har överförts till lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt och finns nu i dess 63 5.

I samband med narkotikalagstiftningen 1968 infördes 88 a 5 i BvL. Den utformades efter mönster av 635 lagen om nykterhetsvård; se prop. 1968: 7 s. 7, 9 och 116.

Prop. 1979/80: 1 ' 389

Samma fråga har senare varit uppe beträffande för psykiatrisk vård och för omsorgsvård intagna. Därvid har en regel om omhändertagande av alkoholhaltiga drycker influtit i 36 a 5 LSPV och i 37 a 5 lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda (se härom prop. 1975/76: 90 s. 30—33 och 73—75). I denna lagstift- ning behandlas den omhändertagna egendomen inte längre enligt reg- lerna om förverkad egendom i 3 5 1958 års lag utan där anges att den omhändertagna egendomen skall förstöras eller försäljas enligt bestäm- melserna om beslagtagen egendom i 2 5 samma lag.

Genom denna nya uppläggning synes lagstiftaren i dessa fall ha släppt föreställningen att, såvitt nu är i fråga, överläkarens omhänder- tagandebeslut också innefattar ett förverkandebeslut. I stället fråntas den intagne sin egendom genom konfiskation. Grunden härför ligger i själva lagreglerna. Omvägen över ett fingerat förverkandebeslut har uppgivits.

Rättsläget får sålunda anses vara att enligt nuvarande 63 5 lagen om nykterhetsvård, 88 a 5 BvL och 63 5 lagen om kriminalvård i anstalt, i vilka fall 35 1958 års lag åberopas, vilket lagrum handlar om redan förverkad egendom, omhändertagandebeslutet på anstalten tillika inne- fattar att egendomen förverkats i ett slags rudimentärt straffprocessuellt förfarande. I 36 a 5 LSPV och 37 a 5 omsorgslagen, där hänvisning sker till reglerna i 25 samma lag om förstörande och försäljning av beslag- tagen egendom, förutsättes att egendomen ej blivit förverkad genom att överläkaren omhändertagit egendomen. Egendomen synes i stället över- föras i allmän ägo genom civilrättslig konfiskation, vilken kommer till stånd genom kombinationen av egendomens omhändertagande och för- störandet resp. försäljningen.

I lagrådsremissen föreslås att man i vad gäller enligt 14 och 15 55 omhändertagen egendom skall, då 88 a5 BvL upphävs, övergå till den ordning, som redan finns i LSPV och omsorgslagen.

Den egendom varom är fråga i dessa sammanhang har hittills genom- snittligen haft lågt, ofta mycket lågt värde. I åtskilliga fall torde den helt ha saknat allmänt marknadsvärde. Frågan har tydligen därför ansetts bagatellartad och sakens principiella aspekter fått stå tillbaka för det praktiska behovet 'av enkla regler för hanteringen av de ringa mängder drycker av olika slag det vanligen gällt. Enligt lagrådets för- slag till avfattning av 14 och 15 55 får allt som kan vara till men för vården eller ordningen vid hemmet omhändertas. Reglerna i förevarande paragraf gäller dock endast berusningsmedel samt injektionssprutor och kanyler.

Den rättsliga grunden för den på förevarande område allmänt tilläm- pade ordningen synes såsom av det föregående framgår vara i viss mån osäker. När statsmakterna nu på nytt har att taga ställning till utform- ningen av de regler, som skall gälla för behandlingen av den omhän- 26 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr. 1. DelB

Prop. 1979/80: 1 390

dertagna egendomen, vill det därför synas vara av vikt, att den ordning som nu tillskapas — även om den egendom det här är fråga om i allmänhet har föga värde— kommer att vila på en fast rättslig grund och står i överensstämmelse med gällande rättsordning.

Den praktiska fråga det i förevarande sammanhang gäller är hur man skall på ett enkelt sätt förfara med berusningsmedel och annat som den unge ej kan tillåtas inneha under uppehållet på hemmet och som med hänsyn till vården ej bör återlämnas vid vårdtidens slut eller som man ej har resurser att sköta i avvaktan på ett återlämnande. Efter- som äganderättens övergång till staten i detta läge förefaller att vara en naturlig lösning, står valet mellan å ena sidan straffrättsligt för- verkande och å andra sidan något slag av civilrättslig åtgärd.

Vill man välja vägen att förverka egendomen bör hållas i minnet att enligt 2 kap. 105 RF, som innehåller förbud mot retroaktiva straff- stadganden, vad som där sägs om brottspåföljd gäller även förverkande och annan särskild rättsverkan av brott. Reglerna i 8 kap. 7 5 RF synes under sådana omständigheter knappast tillåta att riksdagen delegerar till regeringen att meddela föreskrifter om förverkande i ett fall som det förevarande. Det blir därför nödvändigt att riksdagen i lag ger nödiga förverkanderegler.

Förverkande förutsätter att en kriminaliserad handling förövats. I förevarande fall erfordras sålunda regler som gör det straffbart för in- tagen att under de i 14 och 1555 angivna förhållandena inneha egen- dom varom är fråga. Som påföljd för sådan förseelse måste föreskrivas förverkande. En särskild fråga blir då om utdömande av påföljd kan anförtros den som förestår vården på hemmet. Denne kan vara en en- skild person. Även avsändandet av varorna till den unge måste krimi- naliseras — såsom skett i 89 5 andra stycket BvL — för att egendomen skall kunna förverkas vid ankomsten till hemmet. Beslut om förverkande måste vidare kunna omprövas av domstol med hänsyn till de åtaganden Sverige gjort enligt art. 6.1 konventionen den 4 november 1950 an- gående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande fri- heterna.

Vill man välja vägen med en i civilrättslig ordning genomförd ägande- rättsövergång, uppkommer frågan om tillämpligheten av föreskrifterna i 2 kap. 18 5 RF. Enligt dessa skall varje medborgare vara tillförsäkrad ersättning när hans egendom tas i anspråk ”genom expropriation eller annat sådant förfogande”. Detta uttryck har utformats av författnings- utredningen och från dennas grundlagsförslag överförts till den nu gällande grundlagsparagrafen. Av vad utredningen anförde (SOU 1963: 17 särskilt s. 187—188) framgår att uttrycket annat sådant förfogande åsyftar icke endast fast egendom utan även lös egendom. Såvitt kan utläsas av motiven avser uttrycket alla fall då själva äganderätten överförs. Härom är det fråga i förevarande fall, då också ett förstörande

Prop. 1979/80: 1 391

av egendomen genom det allmännas försorg måste förutsättas vara före- gånget av en åtgärd som ändrar äganderättsförhållandet.

Motiven till 1974 års RF ger knappast stöd för en tolkning av denna grundlag innebärande att — vid sidan av straffrättsliga påföljder av förverkandetyp, skatter och avgifter m. fl. slag av pålagor i penningar eller naturaprestationer (t.ex. leverans av pliktexemplar enligt 4 kap. 45 tryckfrihetsförordningen, lämnande av prov enligt 14 5 lagen (1973: 329) om hälso- och miljöfarliga varor, trädfällning m.m. enligt 11 & brandlagen) samt expropriation och andra sådana förfoganden — det i svensk rätt skulle finnas utrymme för ytterligare i RF oreglerade former för tvångsvis övergång av äganderätt från enskild till det allmänna.

Ett omhändertagande av intagnas tillhörigheter kan icke ses som verkställighet av någon föreskrift om avgift, pålaga eller liknande prestationsplikt. Med hänsyn härtill måste ett dylikt omhändertagande, som ej är grundat på förverkande, bli att betrakta som ett förfogande enligt 2 kap. 18 & RF och underkastat vad där stadgas. Den som fråntas egendomen måste sålunda genom lagregler tillförsäkras ersättning för denna.

Den civilrättsliga vägen erbjuder i motsats till det straffrättsliga för- verkandeförfarandet en enkel och praktisk lösning. Att ålägga den unge att avstå äganderätten till egendomen till staten mot ersättning bestämd i lag kan i första instans bli en förvaltningsuppgift. Då den innefattar myndighetsutövning och i viss omfattning kan komma att utövas av enskild individ måste enligt 11 kap. 65 RF ett överlämnande av denna förvaltningsuppgift till enskild ske med stöd av lag. Den i det föregående åberopade artikeln i Europarådskonventionen nödvändiggör att rätt stadgas att fullfölja talan i ersättningsfrågan till domstol.

En ordning bör kunna genomföras som fyller såväl RF:s som Europa- rådskonventionens krav utan att för den skull medföra praktiska kom- plikationer i tillämpningen vid hemmen. Om möjligt bör den kunna tillämpas på all egendom, som får omhändertas. I första hand bör otillåten egendom som ankommer till hemmet kunna återsändas till avsändaren innan den kommer i den intagne unges besittning. Detta torde kunna ske i enlighet med i administrativ ordning utfärdade föreskrifter. Går det inte att helt enkelt returnera egendomen får den unge mottaga egendomen och denna därefter omhändertas och behand- las som annan hos honom omhändertagen egendom. Är den omhänder- tagna egendomen av beskaffenhet att kunna förvaras för den unges räkning i avvaktan på vårdtidens slut, bör så ske. Bör egendomen med hänsyn till vården icke överlämnas till den unge vid vårdtidens slut eller kan den ej förvaras, får den som förestår vården vid hemmet besluta att äganderätten övergår till det allmänna och bestämma ersätt- ning till den unge. Ersättningen bör då utgå med ett belopp motsvarande egendomens värde. Försäljes egendomen bör ersättningen bli det vid för-

Prop. 1979/80: 1 392 säljningen erhållna beloppet. Förstörs egendomen, bör den värderas med ledning av en av regeringen meddelad schabloniserad taxa. Beslutet kan få karaktären av anteckning i en liggare och bör delges den unge som ägt godset. Den unge ges rätt överklaga beslutet till länsrätt med möjlighet att föra talan mot både själva äganderättsövergången och beräkningen av ersättningen. Hur det skall förfaras med egendom, till vilken staten övertagit äganderätten, kan bestämmas genom för- ordning.

En ordning av nu angiven att kan knappast bli särskilt betungande för myndigheterna. Den tillgodoser också både RF:s och Europaråds- konventionens krav. Paragrafen bör kunna ges följande lydelse:

"Den som förestår vården vid hemmet får besluta att egendom, som omhändertagits enligt 14 eller 155 skall tillfalla staten, om den med hänsyn till den unges vård ej bör återställas till ägaren eller icke lämp- ligen kan förvaras till vårdtidens slut för ägarens räkning. I beslutet skall ägaren tillerkännas ersättning för egendomen med belopp motsva- rande dess värde.

Anträffas berusningsmedel, injektionsspruta eller kanyl som kan an- vändas för insprutning i människokroppen inom hem som avses i 12 5, får den som förestår vården vid hemmet besluta att egendomen skall tillfalla staten.

Mot beslut om förfogande enligt första eller andra stycket får talan föras hos länsrätten genom besvär."

Sven Nyman och Knutsson:

Bestämmelserna i denna paragraf motsvarar 80215 BvL. De synes dock ha ett något mer begränsat tillämpningsområde, eftersom de kan brukas endast vid sådant hem som avses i 12 & remitterade förslaget.

Den föreslagna regleringen kan enligt vår mening inte anses innebära att enskilds egendom "tages i anspråk genom expropriation eller annat sådant förfogande". Vi finner därför inte någon anledning till erinran mot förslaget från grundlagssynpunkt. De av lagrådet föreslagna änd- ringarna i 14 och 15 ää föranleder emellertid vissa följdändringar i förevarande paragraf.

Rörande förfarandet med omhändertagen egendom hänvisar 88a5 BvL till 3 % lagen (1958: 205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. Härav följer att egendomen skall förstöras eller försäljas enligt vad som föreskrivs om beslagtagen egendom i 25 samma lag. Detta överensstämmer med vad som skall gälla enligt det remitterade förslaget. Hänvisningen till 25 1958 års lag får anses omfatta paragrafens regler om valet mellan förstörande och försäljning och om förfarandet vid försäljning. Däremot kan det inte vara avsett att genom hänvisningen reglera vem som skall besluta i saken. Denna befogenhet tillkommer enligt såväl BvL som det remitterade förslaget den som har att besluta

Prop. 1979/80: 1 393

om omhändertagandet. Paragrafen bör formuleras så att någon oklarhet på denna punkt inte behöver uppstå.

Under hänvisning till det anförda föreslår vi att paragrafen ges föl- jande avfattning:

"Har alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel omhänder- tagits enligt 14 eller 15 5 eller påträffats inom hem som avses i 12 5 utan att det finns någon känd ägare till dem, skall den som förestår vården vid hemmet låta förstöra eller försälja egendomen enligt be— stämmelserna om beslagtagen egendom i 25 1 första stycket lagen (1958z205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. Belopp som har erhållits vid försäljning tillfaller staten.

Första stycket har motsvarande tillämpning på injektionsspruta eller kanyl, som kan användas för insprutning i människokroppen."

Övergångsbestämmelserna

Lagrådet:

Reglerna i punkt 2 bör omfatta även beslut som meddelas av dom- stol enligt 795 BvL eller vid prövning av besvär. Sådant beslut kan tänkas bli meddelat efter den nya lagens ikraftträdande.

Punkt 3 innehåller den viktiga regeln att av domstol meddelat beslut om omhändertagande för samhällsvård enligt BvL skall jämställas med beslut om vård med stöd av den nya lagen. Detta bör komma till tydligare uttryck i lagtexten. Redaktionella hänsyn talar för att denna regel placeras före den föreslagna punkten 2. Övergångsbestämmelsen innebär bl.a. att reglerna om särskild prövning i 55 första stycket andra meningen lagrådets förslag blir tillämpliga i fråga om den som har omhändertagits för samhällsvård enligt 25 5 första stycket b) BvL. Det bör klarläggas hur den angivna sexmånaderstiden för prövningen skall beräknas för dessa fall. Lämpligen kan föreskrivas att prövning första gången skall ske inom sex månader från lagens ikraftträdande. Av 55 tredje stycket lagrådets förslag följer att samhällsvården skall upphöra omedelbart vid lagens ikraftträdande, om den unge då har fyllt 20 år och det har förflutit mer än sex månader från rättens beslut om omhändertagande. _

Reglerna i punkt 4 bör, i likhet med vad som har anförts vid punkt 2, gälla också beslut som har meddelats av rätten, före eller efter ikraftträdandet. Hänvisningen till 85 torde böra omfatta också para- grafens regler om omhändertagandets upphörande.

I anslutning till punkt 5 bör klargöras vilken lag som skall tillämpas vid prövningen av underställnings- eller besvärsmålet.

Mot bakgrund av det nu anförda föreslår lagrådet att övergångs- bestämmelserna, efter vissa ytterligare redaktionella jämkningar, ges följande utformning:

"1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

Prop. 1979/80: 1 394

2. Har rätten efter underställning eller besvär fastställt barnavårds- nämnds beslut om omhändertagande för samhällsvård enligt barna- vårdslagen (1960: 97), skall beslutet anses som ett beslut om vård med stöd av den nya lagen. Beslut enligt 25 5 första stycket a) barnavårds- lagen anses härvid som beslut med stöd av 1 5 första stycket 1 den nya lagen och beslut enligt 255 första stycket b) barnavårdslagen som beslut med stöd av 1 5 första stycket 2 eller andra stycket den nya lagen. I fråga om beslut som har börjat verkställas före den 1 januari 1981 skall den i 5 5 första stycket den nya lagen angivna tiden sex månader räknas från nämnda dag.

3. Har enligt barnavårdslagen (1960197) meddelats beslut om före- byggande åtgärder eller om omhändertagande för samhällsvård i annat fall än som sägs i punkt 2, får åtgärderna eller vården bestå längst till den 1 juli 1981. Därvid gäller barnavårdslagens bestämmelser.

4. Har enligt barnavårdslagen (1960197) beslutats om omhänder- tagande för utredning, gäller barnavårdslagens bestämmelser om sådant omhändertagande även efter den 1 januari 1981. Dessutom tillämpas reglerna i 85 den nya lagen om ansökan till länsrätten och omhänder- tagandets upphörande samt i 9 5 andra stycket samma lag.

5. I fråga om underställning och överklagande av beslut som har meddelats före den 1 januari 1981 gäller bestämmelserna i barnavårds— lagen (1960:97). Avser beslutet omhändertagande för samhällsvård skall prövningen ske enligt den nya lagens regler om beredande av vård. Annat beslut prövas enligt äldre bestämmelser."

Förslaget till lag om ändring i lagen (1964: 167) med särskilda be- stämmelser om unga lagöverträdare

Lagrådet: Den ändring som föreslås i 1 5 bör föranleda att i 3 5 första stycket

orden "för hans tillrättaförande" byt ut mot ”för honom”. Härav föran- ledes också ändring i ingressen.

I 65 andra meningen bör det något oklara uttrycket ”den som har ansvaret för vården vid hemmet” efter mönster av 18 5 LVU enligt lag- rådets förslag ersättas med ”den som förestår vården vid hemmet".

Förslaget till lag om ändring i lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall

Rubriken Lagrådet:

Av den i lagrådsremissen föreslagna nya lagrubriken framgår icke att, som avses, orden "i vissa fall" skall höra till båda leden i rubriken. Då även 2 5 avser psykiatrisk vård, finner lagrådet rubriken ”lag om psykia- trisk vård i vissa fall m. m." tillfredsställande täcka lagens innehåll, där-

Prop. 1979/80: 1 395

vid "m. m.' rubrik.

åsyftar avgiftningen enligt 2 5. Lagrådet vill föreslå denna

2 & Lagrådet:

I denna paragraf införs en ny intagningsgrund i LSPV. Den hänför sig till den som missbrukar alkohol eller narkotika. Intagningsgrunden är så utformad att den omfattar även missbrukare vilka icke lider av psykisk sjukdom men som i allt fall i samband med avgiftningen är i trängande behov av psykiatrisk vård, vilkens uteblivande innebär allvarlig fara för missbrukarens hälsa eller liv eller för annans personliga säkerhet eller hälsa.

Den nya intagningsgrunden skall tillämpas icke endast av läkare utan även av psykiatriska nämnder med övervägande lekmannainslag. Moti- ven ger enligt lagrådets mening icke nämnderna ett tillfredsställande un- derlag för deras rättstillämpning. Exempelvis kan icke ur motiven ut- läsas vad som förstås med avgiftning eller av vilken psykiatrisk vård den icke psykiskt sjuke missbrukaren skall vara i trängande behov.

Av specialmotiveringen framgår icke annat än att avgiftning anses normalt inte innefatta vårdinsatser av enbart psykiatrisk art. Vidare an- tyds att vården skall inledas på psykiatrisk klinik men att den kan fort- sättas på annat slag av institution. Om detta skall ske under former lik- nande försöksutskrivning av patient från en psykiatrisk klinik framgår ej. Rekvisitet avgiftning som grund för frihetsberövande är helt nytt. Ett klarläggande av dess närmare innebörd erfordras. En viktig fråga är t. ex. om med avgiftning förstås endast det omedelbara avlägsnandet av det toxin som framkallat den akuta förgiftningssituationen eller även behandling som syftar till övervinnande av de abstinensproblem, som normalt uppträder i avvänjningsfallen.

Enligt huvudregeln i 165 skall frågan om utskrivning prövas fort- löpande. Om patienten ej är psykiskt sjuk, får man utgå från att något mera långvarigt behov av psykiatrisk vård ej förefinns. En sådan patient kan därför tänkas bli utskriven mycket snart, kanske redan några dagar efter intagningen. Maximitiden fyra veckor kan väntas bli begagnad främst då missbrukaren är psykiskt sjuk. I fråga om utskrivningen se vidare vid 16 5.

Av det anförda framgår att det fordras mer ingående motivuttalanden beträffande de olika rekvisiten för den nya intagningsgrunden i denna paragraf. Det vore till nytta för rättstillämpningen om man kunde med praktiska exempel belysa vilka huvudkategorier av missbrukare som på föreslaget sätt avses kunna tvångsvis intagas på psykiatriska vårdinstitu- tioner.

Enligt lagrådets mening kan ifrågasättas om det är en lämplig lag- stiftningsteknik att i LSPV bygga in regler om tvångsbehandling av miss-

Prop. 1979/80: 1 396

brukare oavsett om de är psykiskt sjuka eller ej. Inpassningen av de olika särreglerna om missbrukare i LSPV försvåras av att denna lag är uppbyggd med tanke på psykiskt sjuka. Regler om personer tillhörande annan vårdkategori låter sig icke utan vidare infogas i lagen. Sannolikt vore att föredraga om en särskild lag för tvångsbehandling av miss- brukare kunde utformas.

4 5 Lagrådet:

I det remitterade förslaget föreslås att ansökan om intagning på sjuk- hus inte längre skall förekomma. I stället skall intagning äga rum med stöd av vårdintyg. Detta intyg kommer således att utgöra den formella grunden för intagningen i de tidigare ansökningsfallen. Arbetsgruppen uttalar i sin rapport att frågan om undersökning skall genomföras i det konkreta ärendet prövas av läkaren och att det därför kan förutsättas att undersökning inte påbörjas om det inte finns tillräckliga skäl för detta.

Även om risken för missbruk av möjligheten att föranstalta om undersökning kan betraktas som ringa synes det dock — bl.a. med hänsyn till undersökningsläkarens möjlighet att enligt 35 5 påkalla polis- handräckning om den som skall undersökas inte ställer sig till förfogande för undersökningen — vara av värde att i lagen ta in en bestämmelse om att undersökning för utfärdande av vårdintyg får företas endast om skälig anledning därtill föreligger.

Enligt specialmotiveringen till denna paragraf blir det undersöknings- läkaren som har att se till att vårdintyget kommer till sjukhus där in- tagning skall ske. Detta anses följa av 3 5 allmän läkarinstruktion (1963: 341), enligt vilken bestämmelse envar läkare är skyldig att meddela patient de råd och, såvitt möjligt, den behandling, som patientens till- stånd fordrar. När intyget har kommit till sjukhuset, får ett ärende om ifrågasatt intagning av den sjuke anses anhängiggjort.

Skyldigheten för undersökningsläkaren att se till att vårdintyget kom- mer sjukhuset till handa får anses vara av sådan betydelse att den bör inskrivas i lagen.

Under hänvisning till det anförda föreslår lagrådet att till denna paragraf fogas ett tredje och ett fjärde stycke av följande lydelse:

"Undersökning för utfärdande av vårdintyg får företas endast om skälig anledning därtill föreligger.

Undersökningsläkaren skall tillse att vårdintyget tillställes sjukhus där intagning skall ske.”

Petrén: Enligt gällande lagstiftning anhängiggöres fråga om intagning på sjuk- hus för sluten psykiatrisk vård genom en ansökan. I förevarande para-

Prop. 1979/80: 1 397

graf i gällande lydelse har noga reglerats vilka som är berättigade att ansöka om vård. Därmed vill man säkerställa att alla som behöver vård också kommer under vård. 1 lagrådsremissen föreslås av olika skäl att ansökningsförfarandct skall avskaffas. Bortsett från de fall då intagning sker på grund av domstols dom tänkes fråga om intagning bli anhängig— gjord genom att den undersökande läkarens vårdintyg kommer in till överläkaren på sjukhus där tvångsvård kan anordnas.

Läget synes närmast bli att överläkaren, efter att ha mottagit en an- mälan från den undersökande läkaren, på eget initiativ tar upp ett intag- ningsärende och fattar beslut däri. Genom vårdintyget underrättar den undersökande läkaren överläkaren på vederbörande sjukhus om att det finns en person i behov av vård på sjukhus. Det får då antas vara en tjänsteplikt för överläkaren att besluta rörande intagningen och att, om han beslutar att den sjuke skall intagas och denne ej inställer sig för vård, i sista hand genom polishandräckning låta hämta honom till sjukhuset. Med denna uppläggning skulle det vara överläkaren som har ansvaret för att alla vårdbehövande inom sjukhusets upptagnings- område kommer under vård.

Genom en ändring i 35 5 ges den läkare som utfärdat vårdintyget också rätt att påkalla polishandräckning för inställelse på sjukhuset av dem som avses skola bli intagna där. Den undersökande läkaren har sålunda tillagts den för en anmälare extraordinära funktionen att icke blott genom sitt vårdintyg rikta den beslutandes uppmärksamhet på den vårdbehövande sjuke men därutöver också att med våld föra den enligt vårdintyget sjuke till beslutsfattaren på sjukhuset. Man ställer sig frågan om den undersökande läkaren i själva verket avses skola få ställning som sökande i intagningsärendet. I så fall skulle det formella ansvaret för att alla som behöver vård får sådan vara spritt på alla de läkare som kan utfärda vårdintyg. Eventuellt måste då genom en instruktions- regel konstrueras en tjänsteplikt för distriktsläkaren att tillse att alla vårdbehövande inom hans distrikt får den psykiatriska vård de behöver, oavsett vad patienten själv kan vilja.

En tredje möjlighet är att ställa socialnämnden som representant för kommunen i blickpunkten. I socialutredningens förslag till socialtjänst- lag (25 andra stycket) anges kommunen ha det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får den hjälp de behöver. Det synes svårt för kommunen att fullgöra denna skyldighet, om den icke kan hos in- tagningsbeslutande myndighet anhängiggöra frågan om den psykiskt sjukes intagande för vård enligt LSPV.

Enligt min mening är det otillfredsställande att lagförslaget i realiteten lämnar öppet vem det är som enligt den nya ordningen skall bära an- svaret för att alla psykiskt sjuka som enligt lagens regler är i behov av vård får denna vård. Fråga är om ett förfarande som syftar till frihets- berövande. Det vore önskvärt att lagen gåve klarare besked om sättet för ett intagningsärendes anhängiggörande. 27 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr. 1. DeIB

Prop. 1979/80: 1 398

5 5 Lagrådet:

I tredje stycket föreslås att vårdintyget skall innehålla uppgift om vem som begärt intyget. Intagningsförfarandet är enligt förslaget byggt på att behörig läkare utfärdar vårdintyg efter undersökning av den sjuke och att läkaren förutsätts därpå inlämna vårdintyget till den överläkare som kan besluta om tvångsintagning. Det är alltså här inte fråga om det eljest vanligen förekommande förfarandet att en enskild hos läkare ”begär" ett intyg som den enskilde därpå avser att använda för visst ändamål. Omläggningen av intagningsförfarandet med borttagande av ansökningen har bl. a. motiverats med att man vill undvika att den en- skilde skall behöva ansöka om att en nära anhörig skall underkastas ett frihetsberövande. Det står icke i överensstämmelse härmed att den en- skilde i stället för att vara sökande i intagningsärendet nu skall på vård- intyget namnges som initiativtagare.

Tilläggas kan att, om det föreskrivs i denna paragraf att uppgiften skall lämnas, det blir fråga om en formföreskrift enligt 8 5. Uppfylles icke kravet kan vårdintyget ej läggas till grund för intagning.

Föreskriften om att intyget skall vara avfattat enligt fastställt for- mulär har karaktär av verkställighetsföreskrift.

Lagrådet vill på angivna skäl förorda att tredje stycket utgår. Om en bestämmelse rörande initiativtagaren anses icke kunna avvaras kan före- skrift härom meddelas i förordning. En författningsbestämmelse bör under alla omständigheter ej avse "vem som har begärt intyget" utan ”vem som har påkallat läkarundersökningen".

6 5 Lagrådet:

I arbetsgruppens Specialmotivering, till vilken departementschefen hän- visar, görs i anslutning till denna paragraf uttalanden som innebär att regeln i fjärde stycket skall kunna tillämpas på den som bereds vård med stöd av 2 5. Regeln är emellertid uttryckligen begränsad till fall då patienten är intagen för vård på egen begäran. Den som vårdas med stöd av 2 5 kan alltså inte beredas fortsatt vård vid samma klinik med stöd av 1 5 på grund av vårdintyg som har utfärdats av läkare vid kliniken. Om en möjlighet till avsteg från tredje stycket anses önskvärd även i dessa konverteringsfall fordras ett tillägg till fjärde stycket, exempelvis genom att efter orden "på egen begäran" infogas "eller med stöd av 2 5".

7 5 Lagrådet:

Enligt denna paragraf kan polismyndighet i vissa fall omhänderta den som sannolikt lider av psykisk sjukdom och är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv. Paragrafen kan tillämpas på den som

Prop. 1979/80: 1 399

missbrukar alkohol eller narkotika, men endast om det föreligger sanno- lika skäl för att han också lider av psykisk sjukdom. Beträffande andra missbrukare ger lagen inte polismyndigheten någon rätt att ingripa. Av arbetsgruppens Specialmotivering framgår att bestämmelserna i LOB har ansetts ge tillräckliga möjligheter i detta hänseende. Med anledning härav må framhållas att LOB medger omhändertagande endast av den som påträffas på eller i anslutning till allmän plats. Även i fråga om den som anträffas på enskilt område har polisen vissa möjligheter att ingripa som led i sin brottsbekämpande verksamhet. Dessa möjligheter täcker dock inte alla situationer då en missbrukare, som skulle kunna beredas vård enligt 2 5, utgör en omedelbar fara för annans personliga säkerhet eller eget liv. Mot bakgrund härav bör möjlighet finnas till omhändertagande genom polisen även i fråga om missbrukare. Detta skulle kunna uppnås genom att första stycket ges följande lydelse:

"Föreligga sannolika skäl för att någon lider av psykisk sjukdom eller till följd av missbruk av alkohol eller narkotika är i trängande behov av avgiftning och psykiatrisk vård i samband med denna samt för att han är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, äger polis- myndighet omhändertaga honom, om fara är i dröjsmål."

Om första stycket ändras på detta sätt bör tredje meningen i andra stycket jämkas så att det framgår att den endast gäller för fall som avses i 1 5. I fråga om missbrukare som anses böra beredas vård enligt 2 5 torde nämligen någon möjlighet till förenklat vårdintyg inte vara på- kallad. I enlighet härmed kunde meningen inledas på följande sätt: ”1 fall som avses i 1 5 behöver vårdintyg beträffande den omhändertagne icke innehålla annat än uttalande att sannolika skäl föreligga för att han på grund av . . .”

8 och 9 55 Lagrådet:

Beslut om vård enligt lagen kan grundas antingen på 1 5 eller på 2 5. Om beslutet grundas på 25 gäller vissa särbestämmelser beträffande prövning av besvär och tid för utskrivning. Enligt 34a 5 skall läkares beslut enligt 8 eller 9 5 utformas på sådant sätt att det framgår om det grundas på 1 eller 2 5. Även den vårdintygsskrivande läkaren måste ta ställning till denna fråga, eftersom vårdintyget enligt 5 5 skall ha olika innehåll beroende på vilken av de båda paragraferna som anses till- lämplig.

En fråga som inte klart besvaras av lagtexten är om intagningsbeslut eller beslut om fortsatt vård får grundas på 1 5 när vårdintyget hän- visar till 2 5 och omvänt. Uttalanden i motiven synes tyda på att detta inte skall vara tillåtet. Prövningen enligt 8 och 9 55 torde alltså endast böra avse frågan om grund för intagning och fortsatt vård föreligger enligt den paragraf som vårdintyget bygger på. Härav följer att nytt

Prop. 1979/80: 1 400

vårdintyg fordras för att vård skall kunna beredas med stöd av den andra paragrafen. Den angivna principen bör komma till uttryck i lagtexten.

Meningen är att frågor som rör den som har intagits med stöd av 2 5 skall handläggas särskilt skyndsamt. Sålunda föreslås i 21 5 tredje stycket att psykiatriska nämnden skall pröva besvär över bl. a. läkares intag- ningsbeslut i sådant fall senast på fjärde dagen efter det att besvären kom in till nämnden. Mot bakgrund härav vill lagrådet ifrågasätta om inte för dessa patienter en kortare maximitid än den föreslagna borde föreskrivas för överläkarens prövning enligt 9 5.

Av motsvarande skäl som lagrådet anför vid 16 5 bör förutsättningar- na för fortsatt vård av den som har intagits med stöd av 25 uttryckas på annat sätt än genom en hänvisning till villkoren för beredande av vård enligt lagen.

Mot bakgrund av det nu anförda föreslår lagrådet följande ändringar i den remitterade lagtexten.

8 5 första stycket bör ges följande utformning: "Överensstämmer vårdintyget med föreskrifterna i 5—7 55 och före- ligga sannolika skäl för att vård på sjukhus kan beredas med stöd av 1 5 eller, om vårdintyget har det innehåll som anges i S 5 andra stycket, med stöd av 2 5, får den som vårdintyget avser intagas på sjukhus."

9 5 första och tredje styckena torde kunna ersättas av följande två stycken:

"Beslutas enligt 8 5 intagning med stöd av 1 5, skall överläkaren efter undersökning av patienten snarast möjligt och senast åttonde dagen efter intagningsbeslutet pröva, om vård kan beredas patienten med stöd av 1 5. Finner överläkaren att detta är fallet, skall han besluta att patienten även i fortsättningen skall vara intagen på sjukhuset. I annat fall skall han omedelbart utskriva patienten.

Beslutas enligt 8 5 intagning med stöd av 2 5, skall överläkaren efter undersökning av patienten snarast möjligt och senast fjärde dagen efter intagningsbeslutet pröva, om patienten är i behov av psykiatrisk vård. Finner överläkaren att detta är fallet, skall han besluta att patienten även i fortsättningen skall vara intagen på sjukhuset. ] annat fall skall han omedelbart utskriva patienten.”

9 5 andra stycket blir då paragrafens tredje stycke och bör inledas med orden "Den prövning som avses i första eller andra stycket skall i stället . . ."

16 5 Lagrådet:

Avgörande för utskrivning är enligt gällande rätt huruvida förutsätt- ningar enligt 1 5 för att bereda patienten vård föreligger eller ej. I för- slaget borttas visserligen hänvisningen till 15 men bestämmande är alltjämt om vårdförutsättningarna finns kvar.

Prop. 1979/80: 1 401

Detta förfaringssätt passar i fråga om den som är intagen enligt 1 5. Då utskrivning av missbrukare skall prövas är det emellertid föga ända- målsenligt. Villkoren för intagning enligt 2 5 avser bl. a. att ett trängan- de bchov av avgiftning skall föreligga. Om det gäller en missbrukare av alkohol kan det mest trängande behovet av avgiftning vara tillgodosett då den akuta förgiftningsfasen är överstånden. Måhända kvarstår allt- jämt ett trängande behov av psykiatrisk vård, men enbart förekomsten härav, sedan den omedelbara avgiftningen är genomförd, utgör icke till- räcklig grund för ett kvarhållande, om det för ett kvarhållande skall fordras att intagningsrekvisiten alltjämt är uppfyllda. Av motiven synes framgå att avsikten icke är att patienten skall utskrivas så snart den akuta förgiftningen upphört. Med den utformning paragrafen erhållit enligt lagrådsremissen är detta emellertid oundvikligt. Om man vill bereda missbrukarklientelet någon vård utöver den som kan ges un- der den egentliga avgiftningsfascn, ter det sig därför nödvändigt att änd- ra utskrivningsbestämmelserna så att det blir möjligt att kvarhålla en missbrukare beträffande vilken intagningsrekvisitet avgiftningsbehov brister. Att ge avkall på kravet på behov av psykiatrisk vård bör där- emot inte komma i fråga.

Första stycket torde böra reglera endast utskrivning av patienter som intagits enligt 1 5. Första meningen bör därför med viss jämkning i övrigt inledas: "Den som beretts vård med stöd av 1 5 jämlikt beslut enligt 95 eller på grund av domstols förordnande skall ofördröjligen utskrivas från vården, om . . .”

Bestämmelserna rörande utskrivning av patienter som intagits enligt 2 5 torde böra samlas i ett andra stycke. Om såsom ovan anförts tyngd- punkten därvid läggs på behovet av psykiatrisk vård kan stycket ges följande lydelse:

"Den som beretts vård enligt 2 5 skall utskrivas från vården när behov av psykiatrisk vård icke längre föreligger, dock senast fyra veckor från dagen för intagningsbeslutet.”

18 5 Lagrådet:

Överläkares skyldighet att underrätta den som enligt första stycket får ansöka om utskrivning bör icke vara beroende av att patienten själv givit till känna att han ej längre vill vårdas enligt lagen. Tredje meningen i andra stycket kan utgå, om andra meningen inledes sålunda: "Om patient som avses i 17 5 andra stycket eller annan, som enligt första stycket får ansöka om utskrivning av patienten, ger till känna önskan att vården enligt denna lag skall upphöra, skall han. . ."

20 a 5 Lagrådet:

Det i denna paragraf beskrivna anmälningsförfarandet får antas re-

Prop. 1979/ 80: 1 402

sultera i att psykiatriska nämnden i det enskilda fallet beslutar antingen att lägga anmälningen till handlingarna eller att ta upp ett ärende av- seende utskrivning eller försöksutskrivning av patienten. lngetdera be- slutet innefattar myndighetsutövning eller är enligt 225 överklagbart. Först det avgörande som träffas i ett enligt andra stycket upptaget ärende blir överklagbart, förutsatt att avgörandet innebär att utskrivning eller utskrivning på försök icke skall ske.

21 och 22 5 Lagrådet:

Om vad lagrådet föreslagit beträffande 9 5 godtages bör i 21 5 första stycket och 225 första stycket orden ”tredje stycket” efter ”9 5” utgå.

Petrén:

Överklagbara är endast beslut som är negativa för patienten, främst beslut som innebär att intagning skall ske eller utskrivning vägras. Om däremot överläkare eller psykiatrisk nämnd beslutar att ej intaga patient eller medger utskrivning finns icke någon klagomöjlighet. Med hänsyn till det yttersta ansvar som pålägges kommunen för dem som vistas i kommunen, kunde ifrågasättas om icke även vårdintresset skulle få komma till tals. Departementschefen säger sig i den blivande social- tjänstpropositionen skola återkomma till de närmare reglerna för kom- munens yttersta ansvar. I samband därmed torde kunna avgöras om kommunen skall utrustas med klagorätt i dessa sammanhang för att trygga vård vid sjukhus för den som kommunen anser behöva sådan vård.

34 5 Lagrådet:

Som motiv för den i andra stycket föreslagna ändringen anförs i arbetsgruppens rapport att särskilda omröstningsregler gäller när nämn- demän ingår i hovrätt och att dessa regler inte bör gälla för psykiatrisk nämnd och centrala psykiatriska nämnden. När nämndemän ingår i hov- rätt tillämpas enligt 29 kap. 1 5 tredje stycket rättegångsbalken en sär- skild omröstningsordning. Däremot är reglerna i 29 kap. 3 och 4 55 om vilken mening som skall gälla desamma vare sig nämndemän ingår i domstolen eller inte. Hänvisningen i LSPV torde endast omfatta dessa regler. Rättegångsbalkens bestämmelser om omröstningsordningen, som bl. a. innebär att den yngste ledamoten skall säga sin mening först, läm- par sig inte för tillämpning i nämnderna. På grund härav är den före- slagna lagändringen överflödig och ägnad att inge en oriktig uppfatt- ning om hänvisningens räckvidd. Lagrådet föreslår därför att ändringen i andra stycket begränsas till vad som föranleds av att nämnderna byter namn.

Prop. 1979/80: 1 403

36 a 5 Martenius och Petrén:

Under hänvisning till vad vi anfört vid 23 5 LVU föreslår vi att före- varande paragraf erhåller följande lydelse:

”Har berusningsmedel, injektionsspruta eller kanyl, som kan användas för insprutning i människokroppen, omhändertagits hos patient med stöd av 13 5, får överläkaren besluta att egendomen skall tillfalla staten. I beslutet skall ägaren tillerkännas ersättning för egendomen med belopp motsvarande dess värde.

Anträffas egendom som anges i första stycket inom sjukhus, där pa- tienter vårdas med stöd av denna lag, får sjukhusdirektören eller styres- mannen för sjukhuset, om känd ägare till egendomen ej finns, besluta att denna skall tillfalla staten.

Mot beslut om förfogande enligt första eller andra stycket får talan föras hos länsrätten genom besvär.”

Sven Nyman och Knutsson:

Efter mönster av vad vi har föreslagit vid 23 5 LVU föreslås att hän- visningen i första stycket till 1958 års lag begränsas att avse 2 5 1 första stycket.

Uppgiften att låta förstöra eller försälja egendom som omhänder- tagits enligt andra stycket torde böra ankomma på den som har om- händertagit egendomen, inte på överläkaren. Detta bör klargöras genom tillägg av följande mening till andra stycket: "Vad som där föreskrivs om överläkaren skall i stället gälla den som omhändertagit egendomen."

Övergångsbestämmelserna

Lagrådet:

Genom den ändring som föreslås i 245 begränsas besvärsrätten för patient som inte längre vårdas med stöd av lagen till en tid av tre veckor från dagen för utskrivningen. För patient som har utskrivits före ikraftträdandet bör gälla en övergångstid innan denna regel blir tillämplig. Detta kan åstadkommas genom en övergångsbestämmelse av följande lydelse:

"Utan hinder av 245 får talan enligt 21 eller 225 föras under tre veckor från ikraftträdandet." '

Bestämmelser om utskrivningsnämnd och psykiatriska nämnden finns även i annan lagstiftning än LSPV, såsom 44, 45, 47 och 49 55 lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda samt 22 och 28 55 passlagen (1978: 302). Med hänsyn härtill synes bland övergångsbestämmelserna böra tas upp en föreskrift av följande lydelse:

"Föreskrift i lag eller annan författning om utskrivningsnämnd skall i stället gälla psykiatrisk nämnd, och föreskrift om psykiatriska nämn- den skall gälla centrala psykiatriska nämnden."

Prop. 1979/80: 1 404

Förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen (1972: 429)

Ingressen Lagrådet:

Om såsom lagrådet föreslår även 44 och 45 55 rättshjälpslagen ändras. bör ingressens avfattning ändras i enlighet därmed.

41 s Lagrådet:

I enlighet med den terminologi, som brukas i prop. 1978/79: 90 bör paragrafen inledas på följande sätt: ”Rättshjälp genom offentligt biträde beviljas i mål eller ärende . . ."

Om lagrådets förslag om ändring av rubriken till LSPV godtas, bör i förevarande paragraf 1 den där omtalade lagen benämnas "lagen (1966: 293) om psykiatrisk vård i vissa fall m. m."

I 3 bör, om lagrådets förslag vid 8 och 9 55 LVU godtas, "6 5" utgå.

Vidare är att märka att lagrådet vid 20 5 LVU föreslagit att besvär skall få anföras över socialnämndens alla beslut som rör placeringen av den som bereds vård enligt lagen, och inte bara sådana beslut som inne- bär att den unge skall flyttas från det hem där han vistas. Godtas detta förslag erfordras motsvarande ändring i reglerna om rättshjälp genom offentligt biträde. Lagrådet föreslår därför att i punkt 3 orden "vid talan mot beslut att enligt 11 5 samma lag flytta den unge från det hem där han vistas" byts ut mot ”vid talan enligt 20 5 första stycket 1 samma lag."

42 5 Lagrådet:

Reglerna om rättshjälp genom offentligt biträde i rättshjälpslagen är så uppbyggda att i 41 5 beskrivs de slag av mål och ärenden, i vilka denna rättshjälpsform kan komma till användning, i 42 5 förutsättning- arna för förordnande av biträde, i 43 5 förfarandet vid förordnande av biträde och förordnande myndighet samt i 44 och 45 55 biträdets ställning, ersättning, befogenheter m. m.

I paragrafen sägs enligt förslaget att offentligt biträde skall utses "för den som åtgärden avser" under vissa omständigheter. Av vad som an- förts rörande detta uttryck (se bl.a. prop. 1978/79: 90 s. 116—117 och där anvisade ställen i prop. 1972: 132 samt prop. 1978/79: 90 s. 121) kan slutas att därmed åsyftas den som är föremål för det frihetsberövan- de ingreppet, dvs. patienten i psykiatrisk vård, den psykiskt utvecklings- störde, alkoholmissbrukaren, den för samhällsvård omhändertagne, den på vissa anstalter intagne, utlänningen, den villkorligt dömde, den på kriminalvårdsanstalt intagne. den om vars utlämning är fråga etc. Regel-

Prop. 1979/ 80: 1 405

mässigt är det också denna person som är part i det mål eller ärende, varom är fråga. Motiveringen för denna rättshjälpsform är just att den som befinner sig i detta utsatta läge behöver stöd av en utomstående. Till följd härav kan i ärende angående samhällsvård biträde icke för- ordnas för vårdnadshavaren. I praxis har i stället vårdnadshavare som velat motsätta sig omhändertagande enligt BvL ansetts kunna få allmän rättshjälp. Offentligt biträde tillerkännes i lagen inga speciella pro- cessuella funktioner bortsett från en rätt att föranstalta om utredning enligt 45 5. Biträdet kan sålunda inte framställa några yrkanden i målet eller ärendet och har ej heller besvärsrätt.

Att biträdet på detta sätt är knutet till den åtgärden avser och ej till den som är part i vederbörande mål eller ärende kan bli av betydelse. Enligt 18 5 LSPV får vissa anhöriga till patient göra ansökan om patien- tens utskrivning från vård enligt LSPV. Den anhörige och ej patienten blir part i ett sådant utskrivningsärende, men det är likväl patienten och ej den anhörige (parten) som får hjälp av biträdet. På samma sätt är det i mål om omhändertagande för samhällsvård barnet som får bi- träde, oavsett om barnet har partsställning och oberoende av vilken ställning föräldrar eller annan vårdnadshavare intar i målet.

Enligt motiven till de nu föreslagna ändringarna i rättshjälpslagen skall offentligt biträde i mål och ärenden enligt LVU kunna utses för såväl vårdnadshavaren som barnet. Tanken synes vara att uttrycket "den som åtgärden avser” i dessa mål och ärenden skall tolkas som omfattande inte bara den person som är föremål för frihetsberövande utan också dennes vårdnadshavare. Den sålunda åsyftade utvidgade innebörden av denna term har i lagtexten endast kommit till uttryck indirekt, genom den nya föreskriften om gemensamt biträde i det föreslagna andra stycket i paragrafen.

Lagrådet vill för sin del förorda att paragrafen avfattas så att det av den direkt framgår att även vårdnadshavaren skall kunna beviljas rätts- hjälp genom offentligt biträde i mål enligt LVU. Därför föreslås att paragrafen med anpassning till den terminologi i rättshjälpslagen, som föreslagits i prop. 1978/79: 90, erhåller följande lydelse:

”Rättshjälp genom offentligt biträde skall beviljas den som åtgärden avser och i mål eller ärende som avses'i 41 5 3 även vårdnadshavare, om det ej måste antagas att behov av biträde saknas."

Regeln om förordnande av gemensamt biträde torde böra överflyttas till 445 första stycket, som reglerar vem som skall förordnas till bi- träde. Nämnda stycke fordrar också viss omformulering med hänsyn till att offentligt biträde kan förordnas även för annan än den som åtgärden avser. Stycket bör erhålla följande lydelse:

"Har den som beviljats rättshjälp enligt 41 5 själv till offentligt biträde föreslagit någon som är lämplig, skall denne förordnas, om ej hans an- litande skulle medföra avsevärt ökade kostnader eller i övrigt särskilda

Prop. 1979/80: 1 406

skäl föranleder annat. Om både den unge och vårdnadshavaren beviljats rättshjälp i mål eller ärende som avses i 41 5 3 och ej motstridiga intres- sen föreligger mellan dem, förordnas gemensamt biträde.”

I 45 5 första stycket bör av skäl som framgår av det föregående i första meningen orden "som åtgärden avser" utbytas mot "som beviljats rättshjälpen". Andra meningen innehåller regler om en särskild form av rättshjälp. Meningen kan därför lämpligen bilda ett eget stycke.

Vad lagrådet här föreslagit torde inte behöva föranleda någon jämk- ning av forumregeln i 3 5 tredje stycket i avfattningen enligt prop. 1978/79: 90.

43 S' Lagrådet: Rättshjälp genom offentligt biträde skall enligt 425 beviljas, om det ej måste antas att biträde ej behövs. Vederbörande myndighet måste därför alltid pröva frågan om rättshjälp ex officio. Ansökningen tjänar närmast det syftet att underrätta myndigheten om hur den sökande själv ser på rättshjälpsbehovet och att överhuvud tillföra myndigheten mate- rial till belysning av rättshjälpsärendet. Med hänsyn härtill och efter mönster av 18 a 5 och 39 5 första stycket i den lydelse som föreslås i prop. 1978/79: 90 torde första stycket böra erhålla följande avfattning: ”Rättshjälp genom offentligt biträde beviljas efter ansökan eller då annars anledning föreligger. Ansökan får göras av den som kan beviljas rättshjälp och i mål eller ärende som anges i 41 5 1 även av annan som får föra talan i målet eller ärendet."

Andra stycket torde böra inledas sålunda: "Rättshjälp beviljas och biträde förordnas av den myndighet . . ."

Lagrådet vill i detta sammanhang erinra om sitt uttalande i sitt proto- koll den 29 november 1978 (se prop. 1978/79: 90 s. 498—500) av inne- börd att statsråd ej bör tilldelas uppgiften att förordna offentligt biträde.

Fjärde stycket torde böra inledas: ”Rättshjälpen utgår även när. . ." Femte stycket bör inledas: "Ansökan om rättshjälp genom offentligt biträde ges in till den myndighet som handlägger målet eller ärendet. Gäller ansökan ärende som avses i . . .”

Sjätte stycket bör erhålla följande lydelse: "Myndighet som inte själv får bevilja rättshjälpen skall till behörig myndighet med eget yttrande överlämna ingiven ansökan med därvid fogade handlingar eller anmäla behovet av rättshjälp."

Övergångsbestämmelserna

Lagrådet: Att 425 skall tillämpas i sin nya lydelse vid prövningen av fråga om

Prop. 1979/80: 1 407

offentligt biträde enligt 41 5 4 eller 5 i den äldre lydelsen behöver inte uttryckligen utsägas och stadgandet härom i 2 andra meningen bör där- för utgå. Däremot bör det klargöras att ett sådant rättshjälpsärende vid tillämpningen av de nya reglerna i 42—44 55 skall likställas med ärende enligt 41 5 3 i den nya lydelsen. På grund härav föreslås att andra me- ningen i punkten 2 ges följande lydelse: "Härvid tillämpas vad som i 42—44 55 föreskrivs om mål eller ärende som avses i 41 5 3.”

Förslaget till lag om ändring i brottsbalken Övergångsbestämmelserna

Lagrådet:

Enligt de övergångsbestämmelser som föreslås till LVU skall före- byggande åtgärder eller omhändertagande för samhällsvård som beslutats med stöd av BvL före den 1 januari 1981 kunna bestå längst till den 1 juli 1981. Härtill ansluter punkten 3 i övergångsbestämmelserna till förevarande lag. Denna regel gäller emellertid endast omhändertagande för samhällsvård. Om den unge är föremål för förebyggande åtgärder enligt BvL kan alltså domstol inte efter den 1 januari 1981 med stöd av 31 kap. 1 5 i den äldre lydelsen överlämna honom till vård enligt BvL. Dessa åtgärder kan å andra sidan göra vårdåtgärder inom socialtjänsten onödiga. Domstolen kan då finna att förutsättningar saknas för över- lämnande till vård med stöd av 31 kap. 1 5 i den nya lydelsen. För att sådana icke önskvärda effekter skall undvikas bör punkten 3 närmare anpassas till övergångsbestämmelserna i LVU. Lagrådet föreslår att den ges följande utformning:

”Har före den 1 januari 1981 beslutats om förebyggande åtgärder eller omhändertagande för samhällsvård enligt barnavårdslagen (1960:97) får, om åtgärderna eller vården består vid tiden för domen, 31 kap. 1 5 i dess äldre lydelse tillämpas till utgången av juni 1981.”

Prop. 1979/80: 1 408

INN EH ÅLLSFÖRTEC KNING

Bilagor till regeringsprotokollet den 28juni 1979.

Bilaga 1 Översikt över de sociala vårdlagarna ..................... l [ inledning ................................................. 1 2 Allmänt förebyggande verksamhet ........................... 2 "3 individuellt inriktade åtgärder ............................... 3 4 'l'illsyn ................................................... 11 Bilaga 2 Socialstyrelsens författningsförslag ....................... 13 l Förslag till socialtjänstlag .................................. 13 2 Förslag till socialnämndslag ................................ 18 3 Förslag till lag om ändring i föräldrabalken ................... 23 4 Förslag till lag om ändring i lagen (1962: 381) om allmän

försäkring ................................................ 26 5 Förslag till lag om upphävande av lagen (1964: 450) om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet ................................ 27 6 Förslag till lag om finansiering av statsbidrag till förskole- och fri- tidshemsverksamhet ....................................... 27 7 Förslag till barnomsorgsförordning .......................... 27 Bilaga 3 Sammanställning av remissvar över socialutredningens betän- kande (SOU 1977: 40) Socialtjänst och socialförsäkringstillägg. Lagar och motiv ........................................... 29 Förkortningar ................................................ 30 l Remissinstanser ........................................... 31 2 Allmänna synpunkter ...................................... 32 3 Övergripande mål ......................................... 42 4 Ramlag .................................................. 50 5 Utbildning, forskning m.m .................................. 58

5.1 Utbildning ............................................ 58 5.2 Forskning och utveckling ............................... 64 5.3 Socialvårdsstatistik .................................... 65 6 Det kommunala ansvaret ................................... 65 7 Socialtjänsten — funktion och Uppgifter ...................... 74 7.1 Allmänna synpunkter .................................. 74 7.2 Strukturinriktade insatser ............................... 80 7.2.1 Medverkan i samhällsplaneringen .................. 80 7.2.2 Fältverksamhet och grannskapsarbete .............. 94 7.2.3 Uppsökande verksamhet .......................... 97 7.3 Allmänt inriktade insatser .............................. 101 7.3.1 lnformation ...................................... 101 7.3.2 Barns och ungdoms omvårdnad och utveckling ...... 105 7.3.3 Arbete och försörjning ............................ 117 7.3.4 Självständigt boende m.m. ........................ 118 7.3.5 Socialjour ....................................... 118 7.4 individuellt inriktade insatser ........................... 121 8 Rätten till bistånd ......................................... 121 8.1 Allmänna synpunkter .................................. 121 8.2 Biståndets innehåll ..................................... 123 8.3 Socialbidrag (socialhjälp) ............................... 129 9 Äldreomsorg .............................................. 135 9.1 Allmänna synpunkter ................................. 135 9.2 Förberedelser inför pensionering ....................... 136

Prop. 1979/80: 1

9.3 Enskilt boende ....................................... 9.4 Bostadstillägg ........................................ 9.5 Allmänt om utbyggnad av servicehus.. , . . . .. .. : ......... 9.6 Finansiering av servicehus ............................. 9.7 Beteckningen servicehus .............................. 9.8 Pcnsionärs rätt att uppbära pension ..................... 9.9 Villkor för finansiering av hemhjälp och motsvarande ser- vice ................................................. 9.10 Kontakt och gemenskap ............................... 9.11 Aktiv sysselsättning ................................... 9.12 Personal inom den sociala hemhjälpen ................... 9.13 Färdtjänst och tekniska hjälpmedel ..................... 9.14 Vård ..................................... 9.15 Kommunala planer för äldreomsorg ..................... 9.16 Forskning ........................................... 9.17 Vård av senildementa och störande vårdtagare ........... 10 Omsorg om personer med handikapp ........................ 10.1 Allmänna synpunkter ................................. 10.2 Socialtjänstens medverkan i samhällsplanering ........... 10.3 Samverkan .......................................... 10.4 Uppsökande verksamhet .............................. 10.5 Boende .............................................. 10.6 Arbete och sysselsättning .............................. 10.7 Utbildning ........................................... 10.8 Vårdare av handikappade .............................. 10.9 Statliga bidrag ........................................

11 Principer för sociala insatser för enskilda och familjer .......... 11.1 Allmänna synpunkter ................................. 11.2 Helhetssyn .......................................... 11.3 Frivillighet och självbestämmande ...................... 11.4 Normalisering ........................................ 11.5 Principer för vård utom det egna hemmet ................ 11.6 Planering av behandling ............................... 12 Stöd och hjälpinsatser i hemmet ............................. 12.1 Stöd och hjälpi hemmet ............................... 12.2 Familjerådgivning .................................... 12.3 Kontaktman ......................................... 13 Vård i familjehem ......................................... 13.1 Vård och fostran i annat enskilt hem än vårdnadshavarens . 13.2 Förflyttning av fosterbarn ............................. 13.3 Förhandsbesked ...................................... 13.4 Förmedlingsverksamhet ............................... 13.5 Vård i familjehem som resurs inom socialtjänsten ......... 13.5.1 Allmänna synpunkter ........................... 13.5.2 Utbildning och ersättning m.m. .................. 14 institutionell vård och behandling ........................... 14.1 institutioner som behandlingsresurs ..................... 14.2 Frågor om huvudmannaskap ........................... 14.3 institutionsplancring .................................. 14.4 Institutioner som drivs av frivilliga organisationer ........ 15 Enskilds kostnadsansvar ................................... 16 Förfarandet vid återkrav ................................... 17 Tillsyn ...................................................

409

136 137 137 139 140 141

142 142 143 144 144 145 147 148 148 149 149 149 150 151 151 152 154 154 155 155 156 159 159 162 162 164 166 166 169 178 184 184 194 195 196 197 197 200 203 203 212 217 221 225 230 234

Prop. 1979/80: 1 410

17. 1 Allmänna synpunkter på tillsynsfunktionerna ............ 234 17.2 Central tillsyn ....................................... 241 17.2 .] Socialdepartementets uppgifter .................. 241 17. 2. 2 Socialstyrelsens uppgifter ....................... 241 17.3 Regional tillsyn ....................................... 249 18 Besvär ................................................... 254 19 Social nämnd ............................................. 263 19.1 Allmänna synpunkter ................................. 263 19.2 De sociala nämnderna ................................. 263 19.2.1 Socialnämnd och social distriktsnämnd ........... 263 19.2.2 Kommunens befogenhet att organisera social- tjänsten ....................................... 266 19.3 Nämndens sammansättning m.m. ...................... 269 19.3.1 Val av ledamöter ............................... 269 19.3.2 Expertmedverkan .............................. 270 1933 Innehållet i protokoll ........................... 270 19.4 Särskilda arbetsformer ................................ 270 19.4.1 Delegation ..................................... 270 19.4.2 Ordförandebeslut ............................... 272 19.5 Vissa förvaltningsuppgifter ............................ 273 19.5.1 Egendomsförvaltning m.m ....................... 273 19.5.2 Rätt att göra framställningar m.m ................. 274 19.6 Om utredning vid nämnd .............................. 276 19.6.1 inledande av utredning .......................... 276 19.6.2 Tvångsmedel m.m .............................. 279 19.6.3 Dokumentation och insyn ....................... 279 19.7 Underårigs hörande m.m. ............................. 281 19.8 Förfarandet vid nämnd ................................ 282 19.8.1 Tolk .......................................... 282 19.8.2 Personlig inställelse inför socialnämnd ............ 283 19.8.3 Kommunikation ...................... . ......... 283 19.8.4 Övriga frågor .................................. 284 20 Socialtjänstens samverkan med andra verksamhetsområden . . . . 284 20.1 Allmänt om samverkan ................................ 284 20.1.1 Allmänna synpunkter .......................... 284 20.1.2 Lagfäst ansvar ................................ 286 20.1.3 Formerna för samverkan samt behov av centrala direktiv eller riktlinjer .......................... 287 2014 Gränsdragningen mellan socialtjänsten och andra organ ........................................ 290 20.1.5 Samarbetsorgan för skilda områden och särskilda frågor ........................................ 290 20.1.6 Samarbete på olika nivåer ...................... 291 20.1.7 Samarbetsorganens ansvar ..................... 292 20.1.8 Samverkan med skolan ........................ 292 20.1.9 Samverkan med arbetsmarknadsorganen ......... 294 20.1.10 Samverkan med bostadsförmedling och bostads- företag ....................................... 294 20.1.11 Samverkan med försäkringskassorna ............ 295 20.1.12 Samverkan med landstingen .................... 295 20.1 13 Samverkan med den psykiska barn- och ungdoms- vården (PBU) ................................. 297

20. 1.14 SamVerkan i barnomsorgen ..................... 298

Prop. 1979/80: 1 411

20.1.15 Samverkan med frivilliga organisationer .......... 298 20.2 Föreskrifter om samverkan i enskilda ärenden ............ 301 20.2.1 Allmänna synpunkter ........................... 301

20.2.2 Kriminalvården ................................ 303 20.2.3 Körkortsfrågan ................................ 306 20.2.4 Vapenliccnser ................................. 311

20.2.5 Övriga frågor .................................. 311 21 Socialregister m.m. ....................................... 313

21.1 Allmänt ............................................. 313 21.2 Dokumentation och register ............................ 313 21.3 Gallring ............................................. 315 21.4 Statistik ............................................. 326 22 Ekonomi ................................................. 329 22.1 Kostnader för socialtjänsten ........................... 329

22. 1.1 Utredningens underlag för beräkningarna .......... 329 22.1.2 Utredningens bedömning av kostnaderna .......... 329 22.1.3 Behovet av prioriteringar ........................ 330 22.1.4 Fördelningen av kostnader mellan stat och kommun 331

22.2 Statsbidrag till kommunernas socialtjänst ................ 332 22.2.1 Avvägning mellan skatteutjämningsbidrag och all-

mänt driftbidrag ............................... 332

22.2.2 Utvecklingsbidrag .............................. 333 22.3 Avgifter ............................................. 337 22.4 Interkommunal ersättning ............................. 339 23 Övriga frågor ............................................. 339 23.1 Rätten till biträde ..................................... 339

23.1.1 Obligatoriskt biträdesförordnandc ................ 339 23.1.2 Gemensamt biträde ............................. 341

23.1.3 Beslutsfunktioner .............................. 342

23.1.4 Övriga synpunkter .............................. 343 23.2 Åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet ................... 344 23.3 Internationella adoptionsfrågor ......................... 344 Bilaga 3: I Remissyttrande av statistiska centralbyrån ............ 346 Bilaga 3: 2 Remissyttrande av nämnden för internationella adop-

tionsfrågor ........................................ 353

Bilaga 3: 3 Remissyttrande av Förbundet Adoptionscentrum ...... 361 Bilaga 5 Utdrag ur lagrådets protokoll den 27 februari 1979 ......... 365

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1979

Prop. 1979/80:l |

Lagrådsremiss om vård utan samtycke inom socialtjänst och sjuk- vård;

beslutad den 18 december 1978.

Regeringen överlämnar för lagrådets yttrande de förslag som har uppta— gits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

På regeringens vägnar

GABRIEL ROMANUS

Lars Grönwall

Lagrådsremisscns huvudsakliga innehåll

Ett arbete pågår med att genomgripande förändra den sociala vårdlag— stiftningen. Nuvarande barnavårdslag, nykterhetsvät'dslag och social- hjälpslag avses bli ersatta av en ny socialtjänstlag som skall vara gemen- sam för hela vårdområdet. En viktig fråga i arbetet på socialtjänstreformcn gäller möjligheterna att vårda den enskilde utan hans samtycke.

1 lagrådsremissen föreslås en lag med särskilda bestämmelser om vård av unga. som inte kan ges behövlig värd med eget eller föräldrarims samtycke. Vård med stöd av lagen skall beredas den som är under 18 år. om brister i omsorgen om den unge eller hans eget beteende medför risker för hans hälsa eller utveckling. För den som behöver vård på grund av sitt beteende kan vård med stöd av lagen i vissa fall beslutas tills den unge fyller 20 år.

Vården beslutas av länsrätten efter ansökan av socialnämnden. Kan länsrättens beslut inte avvaktas. får nämnden i vissa fall besluta att ome- delbart omhänderta den unge. Sådant beslut skall underställas länsrättens prövning.

Beslut om omhändertagande eller om vård enligt lagen medför rätt för socialnämnden att bestämma hur vården skall ordnas och var den unge s.;ail vistas under vårdtiden. Nämnden skall noga följa värden av den unge och regelbundet pröva om vård enligt lagen behöver bestå. 1 fråga om unga som bereds vård på grund av sitt eget beteende skall nämnden minst en gång i halvåret besluta om vården skall fortsätta. När värd enligt lagen inte längre behövs. skall nämnden förklara värden avslutad.

För personer över 20 års ålder skall det inte längre finnas möjlighet att 1 Riksdagen 1979/80. ! saml. Nr I. Del ('

Prop. 1979/80: 1

IJ

besluta om vård utan samtycke enligt sociallagstiftningen. I stället föreslås att lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV) skall göras om till lag om psykiatrisk vård och vård av missbrukare i vissa fall (LPM).

Enligt lagförslaget skall den som missbrukar alkohol eller narkotika kunna beredas värd oberoende av samtycke om han till följd av missbruket är i trängande behov av avgiftning och psykiatrisk vård i samband med denna. och utebliven värd skulle innebära allvarlig fara för hans hälsa eller liv eller för annans personliga säkerhet eller hälsa. ärd med stöd av lagen skall kunna pägä i högst fyra veckor. Som regel skall sjukhuset meddela socialnämnden om intagning av en missbrukare. Socialnämnden blir skyl- dig att upprätta en plan för den värd som missbrukaren kan behöva efter det att sjukhusvistelsen har upphört. Den missbrukare som fi'u' värd enligt den nya regeln fär rätt till särskilt snabb besvärsprövning.

När det gäller psykiskt sjuka ger bestämmelserna i LPM samma möjlig— heter till tvångsingripande som LSPV.

! avvaktan på en kommande översyn av lagstiftningen föreslås vissa andra lagändringar. Bestämmelsen om ansökan sotn förutsättning för intag— ning på sjukhus slopas. Möjlighet öppnas att bereda värd vid andra institu- tioner än de sjukhus som nu omfattas av lagen. Ändrade regler föreslas vidare i bl.a. de s.k. konverteringsfallen. Reglerna om utskrivning och utskrivning på försök får ett något ändrat innehåll.

De nuvarande utskrivningsnämnderna fär en avsevärt ökad roll i bevak- ningen av patienternas rättssäkerhet. Nämnderna fär därvid fler lekmanna- ledamöter. Bl.a. skall en ledamot ha särskild erfarenhet av sociala frågor. Nämnderna byter också namn till psykiatriska nämnder.

Slutligen innehåller lagrädsremissen förslag om ökad användning av offentligt biträde i mål och ärenden om vård oberoende av samtycke bl. a. enligt den särskilda lagen för unga och enligt LPM samt förslag om vissa följdändringar i bl. a. brottsbalken.

'...)

Prop. 1979/80:l

_ . Utdrag _. SOCIALDEPARTEMENTET PROTOKOLL vid regeringssammanträde 1978-12-18

Närvarande: statsråden Mundebo (ordförande). Wikström. Friggebo. Huss. Wahlberg. Enlund. Lindahl. Winther. De Geer. Cars. Gabriel Ro- manus. Bondestam

Föredragande: statsrådet Gabriel Romanus

Lagrådsremiss om vård utan samtycke inom socialtjänst och sjuk- vård

] inledning

1.1 Bakgrund

Socialvården regleras f. n. huvudsakligen i lagen (19541579) om nykter- hetsvård (NvL). lagen (l95612) om socialhjälp (Shjl.) samt i bal'nt-tvärdsla— gcn (l96():97) (BvL). Av dessa innehaller NvL och Bvl. även regler om möjlighet att vidta vårdåtgärder mot den enskildes vilja. Vid sidan av dessa bestämmelser finns ännu en lag på socialvärdsområdet som medger värd titan samtycke. nämligen lagen (1964z450) om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet (AsocL).

Sjukvården regleras främst genom sjukvårdslagen (l962: 242). Vid sidan av den finns på sjukvårdens område vissa lagar med regler om i vilka fall sjukvård får meddelas oberoende av den sjukes samtycke. Främst märks här lagen tl9661293t om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV).

Socialutredningen' tillsattes är 1968 för att göra en allmän översyn av den sociala vårdlagstiftningen. Utredningen har ijuni l977 avlämnat sitt slutbetänkande (SOU l977:4()) Socialtjänst och socialförsäkringstillägg. Lagar och motiv. Betänkandet innehåller bl.a. förslag till socialtjänstlag med regler om socialtjänstens mål. det kommunala ansvaret samt riktlinjer för socialnämnds uppgifter och verksamhet. Vidare ingår förslag till social- nänmdslag med närmare regler om socialtjänstens verkställande organ.

' Ledamöter vid betänkandets avlämnande f. d. landshövdingen Thure Andersson. ordförande, förbundsordföranden Sven Ahlgren. landstingsdirektören Gillis Albins- son. byräehefen Ingemar Andersson. förblindsordföranden Bengt Blomdahl. riks- dagsledamoten Lars Henrikson. direktören Gllnn'dl' KrantL. riksdagsledamöterna lirik Larsson. Blenda Littmarck och Grethe Lundblad, hovrättsrädet Nils Mangård, förbundsordföranden Inga Sylvander och f. d. riksdagsledamoten Daniel Wiklund.

Prop. 1979/SO:] 4

Härutöver föreslår utredningen en lag med särskilda bestämmelser om vard av underärig med regler om värd utan samtycke i särskilda fall. Utredningen föreslär även ändringar i rättshjälpslagen( l972: 429) i syfte att vidga rätten till offentligt biträde i mål och ärenden enligt den särskilda värdlagen. ] förslagen ingär även bestämmelser om överlämnande för värd inom socialtjänsten som påföljd för brott av unga.

] fräga om de vuxna missbrukama har socialutredningen ansett att sociallagstiftningen i fortsättningen inte skall innehålla nägra bestämmelser om vård utan samtycke. Utredningen har hänvisat till att den psykiatriska värd som kan genomföras med stöd av LSPV ger möjlighet att ta om hand sådana alkohol- och narkotikasjuka som det ocksä frän socialvärdens synpunkter framstar som mest angeläget att oberoende av eget samtycke snabbt kunna ge en tids institutionell värd och behandling. För att na en kontinuitet i värden och en samverkan mellan socialtjänsten och sjukvär— den har utredningen föreslagit att en bestämmelse om ett samri'idsförlii- rande skall tas in i LSPV.

Socialutredningens förslag till lag med särskilda bestämmelser om värd av underarig samt till ändringar i rättshjälpslagen. LSPV och brottsbalken bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga I.

En minoritet inom utredningen har gett sitt stöd åt ett alternativt fram- lagt förslag till bestämmelser om vård inom socialtjänsten oberoende av samtycke för den som genom missbruk av beroendeframkallande. medel är i trängande behov av vård.

En expertgrupp2 som tillsattes är 1973 för att göra en översyn av LSPV har i november 1977 till socialstyrelsen överlämnat ett förslag till Lag om viss psykiatrisk vård (Socialstyrelsen redovisar 1977: 14). Förslaget har härefter överlämnats till regeringen och remissbehandlats. Här bör också nämnas att 197] års utredning om behandling av psykiskt avvikande i december 1977 till justitieministcrn har överlämnat betänkandet (SOU 1977: 23) Psykiskt störda lagöverträdare. Betänkandet, som bl. a. innehäl- ler förslag till ändringar i LSPV. har remissbehandlats.

Genom beslut den 2] september 1977 tillkallade dåvarande socialminis- tern en särskild arbetsgrupp'l med uppgift att på grundval av bl. a. socialut- redningens förslag och remissbehandlingen av detta redovisa ett beslutsun- derlag för regeringens ställningstagande i frågor om vård utan samtycke av vuxna missbrukare av alkohol och narkotika inom socialvård och sjukvård m.m.

Arbetsgruppen har i maj 1978 avgett en rapport (Ds S l978: 8) Värd titan samtycke inom socialvård och sjukvård. Rapporten bör fogas till protokol- let i detta ärende som bilaga 2.

2 Byråchefen Börje Langton. ordförande. medicinalrädet Hans-Gunnar Leehe. t.f. byråchefen Jan Ording. avdelningsdircktören Lars-Arvid Frithiof. överläkaren Rut Johansson och överläkaren Ulla F.din. ” Departementsrädet Lars Grönwall. ordförande, departementsräden Nils Magnus- son och Bo Svensson samt byråchefen Börje Langton.

Prop. 1979/80: ] - ' 5

Rapporten innehället' utöver arbetsgruppens egtiaförslag en redovisning av gällande lagstiftning, utredningsförslag och remissynpunkter. Jag vill därför hänvisa till rapporten i dessa avseenden. En särskild_sainmanställ— ning har gjorts av remissinstansernas synpunkter pä stiöitiltiti'edningens förslag när det gäller dels värd av underåriga oberoende av samtycke i de delar som inte omfattas av arbetsgruppens rapport. dels rätten till offentligt biträde i dessa fall. Sammanställningcn bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.

Som en ytterligare bakgrund till övervägandena i frägorna om värd titan samtycke gerjag i det följande en översikt över huvudtankarna i socialut- redningens förslag. Dessa kommer i allt väsentligt att ligga till grtind för ställningstagandena i den blivande propositionen om socialtjänsten.

1.2 Närmare om socialutredningens förslag

Sä länge som vi har haft en socialvårdslagstiftning här i landet har bestämmelser getts för varje värdomräde för sig. Mot denna vad man skulle kunna kalla funktionella uppdelning av socialvården har svarat en nämndorganisation med en nämnd för varje vårdomt'äde.

Så småningom förändrades synen på socialvården. Helhetssynen bör— jade tillämpas. Den innebär att en enskilds eller en grupps sociala situation och de svårigheter han eller gruppen har skall ses i förhållande till hela den sociala miljön. Socialarbetaren skall sträva efter att finna en samlad lös- ning pä den enskildes eller gruppens totala situation. Den synen pä vård- och behandlingsarbetet kom i konflikt med en lagstiftning som är strikt knuten till vårdområden. Ett första steg mot att skapa en bättre samord- ning togs genom lagen (1970: 296) om social centralnämnd m.m. Härige- nom öppnades möjlighet för kommunerna att införa en enhetlig nämndor- ganisation. dvs. en enda nämnd skulle i princip svara för socialvården i kommunerna.

Socialutredningens förslag innebär en anpassning till den förändring i synen på socialvården som har inträtt. Utredningen tar bort de sista resterna av en funktionsindelad socialvård och föreslår att en enda lag. socialtjänstlagen. skall reglera verksamheten. Genom denna lag ersätts BvL. NvL, ShjL och lagen (1976: 381) om barnomsorg. Utredningen vill också avskaffa begreppet socialvård. Verksamheten skall i fortsättningen benämnas socialtjänst. Med en ökad satsning på att förebygga och ändra socialt ogynnsamma förhållanden i samhället och med en fortsatt inrikt- ning pä service ger begreppet socialvård. som för tankarna närmast till mer passiva avhjälpande åtgärder för den enskilde. en alltför begränsad be- skrivning av verksamheten.

lnom socialtjänsten faller även fosterbamsvården. Utredningen har fö- reslagit att bestämmelserna om de barn som bereds vård och fostran i annat enskilt hem än vårdnadshavarens skall tas in i föräldrabalken.

Prop. 1979/80: 1 6

Till socialtjänstlagen anslttter utredningens förslag om en socialnämnds— lag som tar upp bestämmelser om nämndorganisationen. Utredningen före- slär en enltctlig organisation. ett förslag som ansluter till den utveckling sotn redan har ägt rttm i kt'tmmunerna. Socialnämndslagen inneht'iller ocksa bestämmelser om förfarandet vid nämnd. om tystnadsplikt och om social— register.

Utgångspunkten för utredningens förslag när det gäller barn och ungdom har varit att socialnätnndcns insatser sä längt möjligt skall komma till ständ i samverkan med föräldrarna och den unge själv. om han är tillräckligt gammal. För de fall dä insatser inte kan göras på frivillig väg föreslär utredningen att det i en separat lag. lagen med särskilda bestämmelser om värd av underårig. skall tas in bestämmelser som ger nämnden möjlighet att anordna vard av den som inte har fyllt lö är oberoende av samtycke.

I.2. I Soc'iulljäus!/tigt'n

En utgängspttnkt för utredningens lagförslag har varit att finna bestäm- melser som anslttter till en helhetssyn inom värd- och behandlingsarbetet och som ger vida möjligheter att anpassa insatser och åtgärder till den enskildes behov. Samtidigt har det varit en viktig förutsättning att bestäm- ntelserna skapar garantier för att den enskilde fftr det stöd och den hjälp som han behöver.

1 lagens inledande bestämmelser anges målet för verksamheten samt kommunernas ansvar för denna. Hän" sägs bl. a. att samhällets socialtjänst skall på demokratins och solidaritetens grttnd främja människornas ekono- miska och sociala trygghet.jämlikhet i levnadsvillkor och aktiva deltagan— de i samhällslivet. Verksamheten skall bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet och inriktas pä att frigöra och utveck— la enskildas och gruppers egna resurser. Varje kommun skall svara för socialtjänsten inom sitt område och ha det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver.

Nu nämnda bestämmelser anger ramen för socialtjänsten. Inom denna ram får kommunen anordna socialtjänsten efter egna förutsättningar och behov. Utredningen har dock funnit att Vissa av socialtjänstens uppgifter är så betydelsefulla att de bör anges särskilt i lagen. Dessa uppgifter — bl. a. att medverkai samhällsplaneringen. ge information om socialtjänsten i kommunen och lämna upplysningar. räd. stöd, värd samt ekonomisk och annan hjälp till familjer och enskilda som behöver det — blir härigenom obligatoriska.

l utredningens lagförslag anges också under vilka förutsättningar det skall föreligga en rätt för den enskilde att få stöd och hjälp från socialnämn- den.

Lagen innehåller vidare bestämmelser med allmänna riktlinjer för so- cialtjänsten. Bestämmelserna ansluter till de uppgifter som enligt utred- ningens förslag skall vara obligatoriska för kommunen. Sålunda anges

Prop. 1979/SO:] 7

riktlinjer för socialnämndens medVerkan i samhällsplaneringen. dess upp— sökande verksamhet. formerna för nämndens samverkan med den enskilde och med andra samhällsorgan och exempel pä sociala tjänster som bör finnas. ' ' '

l lagett anges vidare särskilt vissa kommunala ans 'arsomräden och kommunens uppgifter inom dessa. Sälunda ges bestämmelser om barnomv sorgen. äldreomsorgen och annan särskild omsorg. l..;tgl'öt'slagct reglerar äVen vissa resurser inom socialtjänsten. Bl.a. ges bestämmelser om famil— jehem och om andra hem för värd och boende samt om fördelningen av ansvaret för dessa mellan kommun och landstingskommun. De senare bestämmelserna innebär att det behov av hetn för värd eller boende som är gemensamt för kommunerna inom ett landstingsomrade skall tillgodoses av landstingskommttnen och kommunerna i omrädet. Behovet av hem och ansvaret för deras inrättande och drift skall redovisas i en plan. som upprättas av landstingskommttnen och kommunerna i omrädet gemensamt och redovisas för länsstyrelsen.

Lagen innehäller slutligen bestämmelser om enskilds ersättningsskyldig- het i vissa fall för mottagen ekonomisk eller annan hjälp. ordningen för prövning av sädana frägor samt bestämmelser om tillsyn och besvär m. m.

1.2.2 Sot'iuInäntnu'slugen

Enligt den föreslagna socialtji'tnstlagen skall i vatje kommun finnas en socialnämnd för att fttllgöra kommunens uppgifter inom socialtjänsten. Närmare bestämmelser om nämnden ges i socialnämndslagen. Lagen tipp— tar bestämmelser om nämndens sammansättning. möjligheten till delega- tion av beslut. handläggning av ärenden. utlämnande av uppgifter om enskilds förhällanden och om socialnätnnds register.

Beträffande socialnämnden görs 3 kap. kommunallagen (1977: l79) till- lämplig i vid omfattning.

l fraga om handläggningen av ärenden understryks vikten av skyndsam utredning. fortlöpande underrättelser till den enskilde om de anteckningar som görs om honom samt betryggande förvaring av uppgifter och handling- ar om enskilds förhällanden.

l-"örvaltningslagens (l97lz290) regler om jäv. om ombud och biträde. Vägledning av part. tolk och remiss skall vara tillämpliga i alla förekom- mande ärenden. l ärenden som innebär myndighetsutövning skall även gälla förvaltningslagens regler om parts rätt till insyn. komn'tunikation. parts rätt att meddela sig muntligen. beslutsmotivering. rättelse av bcslttt och om ansvar.

Socialnämndslagen avses också innehålla sådana bestämmelser om sek- retess pä socialtjänstens område som inte regleras i den planerade nya sekretesslagen.

Slutligen innehåller förslaget till socialnämndslag regler om registerfö- ring som alla är ägnade att så långt möjligt skydda den enskildes integritet.

Prop. 1979/SO:] 8

Bl.a. föresläs här att anteckningar och andra uppgifter i personakt som tillhör socialnätnnds personregister skall gallras ut viss tid efter det sista anteckningen i akten gjordes.

[ .3 lagrådsremissen

Lagstiftning om värd tttan samtycke ställer särskilt höga krav pä rätts- säkerhet och pä reglernas tekniska utformning. Jag anser det därför angelä- get att de förslag till ny lagstiftning i frägorna om vård utan samtycke som har utarbetats nu granskas av lagrädet innan propositionen om den nya sociallagstiftningen föreläggs riksdagen.

2 Allmän motivering

2.1 Värden av unga

2.1.1. Inlet/ning

Som framgar av vad jag har sagt tidigare innebär socialutredningens förslag att de nuvarande tre värdlagarna skall ersättas av en lagstiftning sotn blir gemensam för de tidigare skilda värdomrädena. Nägon motsvarig- het till hittillsvarande BVL kommer därmed inte att finnas i framtiden. Förslaget är ett av flera ttttryck för den helhetssyn som komnter att vara grttndläggandc för den framtida socialtjänsten. | den föreslagna social— tjänstlagen. som i stor utsträckning fär karaktären av ramlag. ttnderstryks bl.a. att verksamheten inom socialtjänsten skall bygga pä respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet. Som en följd av detta anges att socialnämndens insatser för den enskilde skall utformas och genomföras tillsammans med honom. Socialtjänstlagen innehäller i mot- sats till bl.a. NvL och BVL inga bestämmelser om tvångsvård av den enskilde. De möjligheter till vård tttan den enskildes samtycke inom so- cit-tltjänsten som utredningen anser att man mäste ha även i framtiden. nämligen när det gäller barn och ungdom. föresläs bli reglerade i en särskild lag — lagen med särskilda bestämmelser om värd av underärig (LVU).

Som jag aterkommer till i avsnitt 2.2 delar jag socialtttredningens upp— fattning att den nya socialtjänstlagstiftningen inte bör ge möjlighet till värd tttan samtycke när det gäller vuxna värdbehövande. l fråga om barn och ungdom räder det dock inga delade meningar om att samhället inte kan franhända sig rätten att ingripa till de ungas skydd. om nödvändigt med tväng. Socialutredningcn föreslär att beslttt om sädan värd skall fattas av länsrätt efter ansökan av socialnämnden. Jag anslttter mig i likhet med de allra flesta remissinstansema till denna konstruktion som skiljer sig frän BvL:s. där beslut i första instans fattas av nämnden själv. Jag äterkommeri det följande närmare till förtttsättningarna för värd utan samtycke av barn

Prop. 1979/sou 9

och ttngdom liksom till reglerna om förfarandet m. m. Med frivillighet och medbestämmande som utgångspunkter för den nya sociallagstiftningen är det enligt min mening naturligt att meddela de nödvändiga tvängsbestäm- melserna i en särskild lag vid sidan av den centrala ramlag som skall vara gemensam för olika värdomräden. Jag ansluter mig följaktligen till social- utredningens förslag i detta hänseende. I den proposition om socialtjänsten som enligt vad jag senare kommer att föreslå skall föreläggas riksdagen kommer ställning att tas till den framtida sociallagstiftningens utformning i övrigt.

2.1.2 Lagens grunder

Enligt BvL är bamavärdsnämnden skyldig att vidta förebyggande ätgär— der eller omhänderta den unge för samhällsvärd om det föreligger sädana förhållanden i fråga om den unges hemf'örhällanden eller hans eget beteen- de som anges i 25? (se avsnitt 2.1.3). Denna skyldighet att ingripa är ovillkorlig. Nämnden skall vidta åtgärder med stöd av lagen vare sig föräldrarna samtycker till dessa eller inte. Är omständigheterna sädana att barnet bör tas om hand för samhällsvärd. skall nämnden besluta om detta oberoende av om föräldrarna samtycker till en placering utanför hemmet eller inte.

I socialutredningens förslag har utgångspunkten för lagstiftningen varit något annorlunda. Liksom när det gäller vuxna värdbehövande skall i vården av barn och ungdom socialtjänstens insatser så långt möjligt ges i frivilliga former och i samarbete med den ttnge och hans föräldrar.

Samhället har emellertid ett särskilt ansvar för barn och ungdom. LVU avser därför att ge samhället möjlighet att ge barn och ungdom den trygg- het som ligger i att de alltid kan få den värd och behandling som de behöver. LVU kompletterar socialtjänstlagen i situationer da de frivilliga insatser som kan ges med stöd av socialtjänstlagen är otillräckliga. LVU skall med andra ord tillämpas först när det har visat sig att det inte gar att fä samtycke till den värd som är nödvändig för den unge.

Det helt övervägande antalet remissinstanser som har yttrat sig över utredningens förslag har tillstyrkt den utformning av lagen som utredning- en har föreslagit eller lämnat denna utan erinran. Hit hör bl.a. flertalet kommuner. socialstyrelsen. kammarrätten i Sundsvall. flertalet länsstyrel- ser. Kommunförbundet. Landstingsförbundet. LO och TCO.

Nägra remissinstanser. däribland JO. har pekat pä att den av socialut- redningen valda metodiken leder till att nämndens möjligheter att pä längre sikt planera för barnets värd kan komma att begränsas. Samtycker föräld- rarna till de åtgärder som nämnden föreslär. kan således barnet inte ges värd med stöd av LVU. Nämnden kan därmed inte utöva den befogenhet att bestämma över barnet och dess förhållanden som man hade haft om barnet hade varit omhändertaget. Det linns en risk för att föräldrarna tar tillbaka sitt samtycke också när den värd man tidigare har enats om är mycket angelägen.

Prop. 1979/sou Ht

Enligt min mening mäste det finnas bestämmelser som skyddar barnet frän godtyckliga och för barnet skadliga avbrott i värden. Det är ocksä viktigt att nämnden ges sädana befogenheter att den vid behov kan hindra störande ingrepp i värden. Detta bör emellertid vara möjligt att uppnä trtan att man frängär den systematik som utredningen har föreslagit.

Socialutredningens förslag innebär att en ovillkorlig förutsättning för lagens tillämpning är att samtycke till varden inte har kunnat näs. Det finns emellertid enligt min mening situationer dä värd med stöd av LVU bör kttnna komma i fraga. även om föräldrarna dä värden aktttaliseras formellt samtycker till denna. Man kan saledes inte bortse fran att ornstämlighetcr- na ibland kan vara sädana att det maste antagas att ett lämnat samtycke inte är allvarligt menat och dä det kan befaras att föräldrarna redan kort tid efter det att samtycke har lämnats kommer att vilja ta barnet tillbaka fran det hem där nämnden tänker varda barnet. Jag vill vidare ifrägasätta om barnets rätt till trygghet och omvardnad alltid tillräckligt kan tillgodoses när efter upptäckten av en svär barnmissharulel värdens utforn'tning och beständ blir beroende av ett medgivande som föräldrarna har känt sig tvingade att lämna i en pressad situation. Ett annat exempel är risken för att föräldrar som gravt tnissbrukar alkohol eller narkotika och i ett skede kan virra villiga att medverka till att nödvändig vard utom hemmet kommer till stånd en kort tid därefter begär tillbaka barnet eller pä annat sätt griper in i värdens utformning till skada för barnet. Man mäste också förutse att ungdomar sotn har begätt brott eller är missbrukare och därför behöver värd kan vilja samtycka till värden fastän de redan frän början har tänkt undandra sig värden senare.

De anförda exemplen visar enligt min mening att det är nödvändigt att lagstiftningen ges en sädan utformning att den unge kan tillförsäkras en obruten värd ttnderden tid som nämnden finner behövlig. Som jag kommer att beröra närmare i det följande öppnar lagen visserligen möjlighet att omedelbart ta barnet om hand för värd. om förutsättningar för fortsatt vard pä frivillig grund inte längre föreligger. Omständigheterna kan emellertid vara sädana att nämnden inte hinner vidta en sädan ätgärd i tid för att hindra ett skadligt avbrott i värden.

Jag vill emellertid samtidigt framhålla att man inom socialtjänsten i första hand skall söka ge barnet trygghet och omvårdnad genom stöd— och hjälpätgärderi hemmet. Även i situationer dä barnet mäste beredas en tids vård i annat enskilt hem eller i institution är ju avsikten som regel att barnet så snart förutsättningar för det föreligger skall äterknyta gemenska- pen med föräldrarna. Föräldrarna bör sä långt möjligt fä vara med och bcslttta om insatsernas art och värdens utformning. Det ligger ett stort värde i att föräldrarna. även när barnet ges värd utanför det egna hemmet. tillsammans med nämnden får behålla ansvaret för barnet. Man kan enligt min mening inte bortse frän de negativa verkningar ett beslut om värd med stöd av LVU kan få i situationer där det är föräldrarnas uppriktiga mening

Prop. l979/80: ] l 1

att pa allt sätt medverka till en nödvändig förändring av barnets förhallan— den.

Kan det emellertid antas att föräldrarna eller i förekommande fall den unge själv inte kommer att vilja medverka till varden under den tid som nämnden bedömer nödvändig. bör nämnden i vissa fall kunna ansöka hos länsrätten om vard med stöd av LVU. även om det finns ett formellt sarutycke till värden när denna aktualiseras. Som en förutsättning för lagens tillämpning bör gälla att det kan antas att behövlig värd ej kan ges pä frivillig väg.

2.l.3 li'r'irll/M'irlningarjö'r t't'rrtl

Barnavärdsnämnden är enligt nuvarande regler skyldig att vidta förebyg— gande ätgärder eller besluta om samhällsvärd ttndcr förutsättningar som anges i 25 & BvL. Dessa är uppdelade pä tvä huvudfall. Bestämmelserna i 25 s a) avser säledes brister i barnets hemförhällanden. Åtgärder skall vidtas om nägon som inte har fyllt l8 är misshandlas i hemmet eller annars där behandlas pä sadant sätt att hans kroppsliga eller själsliga hälsa utsätts för fara. ! 25 å ä) anges även den situationen att barnets utveckling även- tyras pa grund av föräldrarnas olärnplighel som fostrare eller bristande förmaga att fostra barnet.

I 25 & b) behandlas förhållanden som gäller den unges eget beteende. Där anges som grund för ätgärder att någon som inte har fyllt 20 är på grund av brottslig gärning. sedeslöst levnadssätt. underlåtenhet att försörja sig ärligt, missbruk av beroendeframkallande medel eller av annanjämför- lig anledning är i behov av särskilda tillrättaförande ätgärder frän samhäl- lets sida.

För den som har fyllt 18 är och begätt brottslig gärning ges i 25. å andra stycket en i viss män avvikande reglering. Denna har kommit till för att undvika att genom en generell regel föra lagöverträdare i äldrarna över lö är in under BvL:s regler. ] andra stycket anges sälunda att brottslig gärning inte får utgöra grund för ingripande med stöd av BvL. om inte den unges livsföring i övrigt utgör tillräcklig anledning därtill eller sädant ingripande med hänsyn till pägaende behandling enligt BVL eller av annan särskild anledning mäste anses lämpligast för hans tillrättaförande.

Socialutredningen har på motsvarande sätt föreslagit att underårig som inte kan ges behövlig vård på annat sätt skall kunna beredas värd med stöd av LVU i två fall. Dels om brister i omsorgen om den underärige eller annat förhållande i hemmet medför fara för hans hälsa eller utveckling (punkt l). Dels om den underärige utsätter sig för allvarlig fara i sådant hänseende genom missbruk av beroendeframkallande medel. brottslig verksamhet eller annat därmed jämförbart beteende (punkt 2).

Enligt socialutredningens förslag skall socialnämnden ägna särskild upp- märksamhet ät barns och ungdoms uppväxtförhållanden. Nämnden skall genom förebyggande insatser och genom ett rikt utbud av individuella

Prop. 1979/80: 1 t"

stöd- och hjälpinsatser pa allt sätt medverka till att de unga bereds trygga uppväxtförhällaudcn och gynnsamma levnadsbetingclser i övrigt. Som tttredningcn päpekar är det en viktig förutsättning för allt bchamllingsarbe— te att finna sädana former för satnhällcts insatser att man kan nu en förtroendefull samverkan med den man vill hjälpa.

l'in utveckling av de langsiktigt förebyggande insatserna och uppsökande verksamhet bör tillsammans med ett vidgat utbud av sociala tjänster leda till att behovet av insatser mot den enskildes vilja pä sikt minskar. Somjag har antytt tidigare är det ända uppenbart att det inte helt gar att undvika situationer där den ttnge behöver omedelbar hjälp av socialtjänsten men föräldrarmts eller den unges medverkan inte stär att fä. Samhället maste därför i framtiden liksom nu i vissa situationer kttnna vidta ätgärder till skydd för den unge.

Syftet med bestämmelserna i 25 s b) Bvl_. är att tillgodose den unges behov av värd men ocksä att förhindra för samhället skadliga beteenden. I likhet med nära nog alla remissinstanser som har uttalat sig i frägan ansluter jag mig till socialutredningens uppfattning att insatser inorn so- cialtjänsten mot den enskildes vilja enbart skall ha sin grund i ett behov av värd. Som bl.a. kammarrätten i Göteborg har framhållit i sitt remissyttran- de fär det inte vara en angelägenhet för socialtjänsten att tillgodose sam- hällsskyddet.

Rätten att vidta värdinsatser mot den enskildes Vilja är nära förbttnden med förälders värdnadsrätt som den har utformats i föräldrabalken. I denna ligger inbyggd en rätt för barnet till trygga förhållanden. Samhällets barnavärdande organ har jämte föräldrarna ett ansvar för att barn och ungdom fär god värd och omvårdnad. Barnet kan pä gntnd av brister i omsorgen frän föräldrarnas sida utsättas för fara till hälsa eller utveckling. Många unga fär ocksä under uppväxttiden svärigheter som inte kan be— mästras med biständ enbart frän föräldrarnas sida. Samhället skall i sådana fall erbjuda sin medverkan för att undanröja vad som kan äventyra den unges hälsa eller utveckling. Ofta finns det förutsättningar att ge den ringe den behövliga värden i samförstånd med föräldrarna och den trnge själv. l andra fall mäste samhället ges möjlighet att gä in vid sidan av föräldrarna och med sädana befogenheter att en utveckling som är ogynnsam för den unge kan förhindras. Behöver den trnge samhällets bistånd. bör det alltså finnas möjlighet att bereda honom värd. även om samtycke till värden inte gär att fä. Samhället mäste kttnna vidta ätgärder till skydd för den unge. om brister i omsorgen eller annat förhållande i hemmet medför fara för barnets hälsa eller utveckling.

Samhället mäste också ha ett ansvar för att den unge inte skadas genom sitt eget beteende. Den unges bristande mognad kan i förening med en social missanpassning leda till att han skadas till sin hälsa eller sin utveck- ling. Ocksä i sådana fall bör det vara en skyldighet för samhället att vidta behövliga åtgärder till skydd för den unge. Jag anser således i likhet med

Prop. 1979/80: ] l3

socialutredningen att om den unge genom missbruk av beroemleframkal— lande medel. brottslig verksamhet eller annat därmed jämförbart beteende utsätter sig för allvarlig fara till hälsa eller utveckling, sä bör samhället kunna bereda honom värd även om det inte finns samtycke till värdcrt.

Remissinstanserna har i allmänhet inte haft nägot att erinra mot det sätt varpä socialtttredningen har beskrivit grunderna för samhällets insatser.

Nägra länsstyrelser är dock kritiska till utredningens förslag att det skall föreligga allvarlig fara för den unges hälsa eller utveckling för värd med stöd av l 55 första stycket 2. Man menar bl.a. att samhället mäste kunna ingripa pä ett tidigt stadium mot ungdom som visar tendenser att skada sig genom sitt beteende. dvs. redan da fara föreligger för den unges hälsa eller utveckling.

Att värd med stöd av LVU skall kttnna komma i fraga vid bl.a. missbruk av beroendeframkallande medel fär enligt min mening inte innebära att varje missbruk skall kunna utgöra grund för lagens tillämpning. Det är först när missbruket blir ett pätagligt hot mot den unges hälsa eller utveckling. som samhället skall kunna vidta vardätgärder utan samtycke. lnte heller behöver varje brottslig gärning päkalla värdinsatser med stöd av LVU. Blir det ä andra sidan fraga om upprepad brottslighet eller ett mycket allvarligt brott är det tydligt att samhället mäste kunna gripa in även mot föräldrar— nas och den unges vilja.

Jag anser det viktigt att den här angivna begri'tnsningen l'ramgar redan av lagen. En tillfredsslällande avgränsning näs om man som socialutredning- en har föreslagit gör bestämmelsen tillämplig endast i de fall det föreligger en allvarlig fara för den unges hälsa eller utveckling. fin sädan begränsning av lagens tillämpningsomräde far dock inte leda till att socialnämnden över huvud taget vidtar ätgärder först i ett sent skede. Det är samhällets uppgift att bistä den unge sä snart han behöver stöd och hjälp. Detta torde nästan alltid vara fallet om den unge har börjat missbruka alkohol. narkotika c. d. eller han har begätt brott som inte är rent bagatellartat. Samhället bör emellertid kunna vidta vardätgärder titan hans samtycke bara när det föreligger en allvarlig fara för den unges hälsa eller utveckling.

Jag äterkommer i specialmotiveringen med ytterligare synpunkter pä grunderna för ingripande.

Sammanfattningsvis vill jag framhallä att det övergripande syftet med lagen är att till skydd för den ttnge tillförsäkra honom den nödvändiga värden. även i situationer där samtycke till värden inte föreligger. Bestäm- melsernas syfte är att ge samhällets barrmvardande organ möjlighet och skyldighet att dels biträda eller tillfälligt ersätta föräldrar vars värdinsatser är otillräckliga (l 9 första stycket l). dels bistä den unge i fall där han genom sitt beteende utsätter sig för fara till sin hälsa eller utveckling (l s" första stycket 2). Jag ansluter mig säledes liksom socialutredningen och remissinstansema till den nuvarande systematiken att hänföra grunderna till brister i omsorgen om den unge och den unges eget beteende.

Prop. 1979/80: 1 14

3. I .4 Å It'll-'livgriin.s't'r

Bv L hari princip tvä äldersgränser när det gäller ingripanden. ] 25 & a) -- fallen gäller låt är som övre gräns. 25 å b) —- fallen avser dem som inte har fyllt 20 är. Tidigare beslutad samhällsvärd skall upphöra senast när den ttnge har fyllt l8 är. Men om den unge har omhändertagits med stöd av 25 s b) efter det han har fyllt l5 är. skall samhällsvärdcn upphöra senast tre är efter omhändertagandet. Det innebär att värden i dessa fall kan pagä i längsta fall tills den unge fyller 23 är.

Socialutredningcn har föreslagit att en enda åldersgräns, lx ar. skall gälla för lagens tillämpning. Bestämmelserna om vardätgi'u'der med stöd av lagen beträffande barn och ungdom har enligt utredningen ett starkt sam- band med reglerna om omyndighet och vardnad. Utredningen har bl. a. av detta skäl ansett det följdriktigt att möjligheterna till ätgärder med stöd av lagen begränsas av de regler om värdnad och omyndighet som gäller enligt föräldrabalken. Utredningens förslag innebär bl. a. att värd som har beslu- tats och påbörjats innan den unge fyller IK är skall upphöra senast dä den ttnge när denna äldcr.

När det gäller beslut om värd som grundas pa brister i omsorgen om den ttnge finns det givetvis inte skäl att förorda en längre värdtid än den som i dag kan komma i fraga enligt BvL. Det skttlle inte vara förenligt med grunderna för varden att lata denna bestä även efter det att den ttnge har uppnatt myndig älder och saledes inte längre star under föräldrarnas värd- nad.

När det däremot gäller situationer (lä värden har beslutats med anled- ning av den unges eget beteende har ren'tissopinionen varit övervägande kritisk till utredningens förslag. Man har inte ansett det acceptabelt att en behandling som har beslutats och ntähända framgängsrikt påbörjats skall avbrytas den dag da den unge fyller [8 är. om han dä vägrar medverka i varden.

Den arbetsgrupp inom kanslihuset som tillkallades av min företrädare för att redovisa ett beslutsunderlag i frägorna om värd tttan samtycke inom socialvård och sjukvärd har haft sitt uppdrag begränsat till vuxna missbru- kare. Arbetsgruppen föreslar emellertid under hänvisning till det samband som utformningen av värden av unga har med värden av andra missbrukar— grupper att 'ärd som har beslutats med stöd av LVU pä grttnd av den ttngcs eget beteende skall fä fortsätta även om åldersgränsen 18 är över— skrids.

Jag kan i allt väsentligt dela den kritik som har riktats mot socialutred- ningens förslag i denna del. Visserligen kan pä principiella grunder hävdas att vard med stöd av lagen inte i nagot fall bör kttnna pägä efter det den unge har fyllt l8 är. En regel med sadant innehäll skulle dock kunna medföra allvarlig skada för den unge i situationer dä fortsatt värd är nödvändig. men där den unge bl. a. beroende pä sin ungdom inte är motiverad för insatseri frivilliga former. Regeln kan ocksä komma att leda

Prop. 1979/SO:! 15

till att socialnämnden underlåter att ansöka om vård med stöd av lagen beträffande unga som snart skall fylla 18 är. Möjlighetema att ge unga lagöverträt'lare en adekvat värd kan därmed allvarligt begränsas. Starka skäl talar därför enligt min mening för att värd som har beslutats och inletts innan den ttnge har fyllt 18 är skall kunna sltttföras.

När det gäller frägan om värd ocksä skall kunna beslutas beträffande den som har fyllt 18 är har åtskilliga remissinstanser uttalat oro för att utred— ningens förslag kan komma att få allvarliga konsekvenser för de unga miSsbrukare och lagöverträdare som nu kan beredas värd med stöd av BvL. Remissinstanserna har framhållit att utredningens förslag kan komma att leda till en överströmning frän socialvarden till kriminalvården och den slutna psykiatriska varden. Och man har påpekat att den värd som kan ges inom kriminalvärd och sjukvard ofta är sämre lämpad att åstadkomma en social rehabilitering av unga som mognar sent än de värd- och behandlings- möjligheter som finns att tillgä inom socialtjänsten.

Den tidigare nämnda arbetsgruppen har i sin rapport ansett att det finns anledning att tilläta att värd enligt LVU inleds även efter 18 ars älder. lin förutsättning bör dä enligt arbetsgruppen vara att vård inom socialtjänsten är klart överlägsen den som kan ges på annat häll. alltsä den psykiatriska värden eller kriminalvarden. Arbetsgruppen menar dock att det inte bör komma i fråga att läta värden pägä med stöd av LVU längre än tills den ttnge har fyllt 20 är.

Som remissinstansema har visat pä mäste frågan om möjligheterna till värd utan samtycke inom socialtjänsten efter 18 års ålder ses mot bakgrund av de alternativa värdmöjligheter som finns. Ifråga om värden av de vuxna missbrukat—na vill jag hänvisa till vad som anförs i avsnitt 2.2. Genom ändringar i den psykiatriska tvängslagstiftningen skapas särskilda former för att omhänderta den som missbrukar alkohol eller narkotika för avgift- ning. Tvängsvärden skall ha kort varaktighet ochföljas av rehabiliterande och stödjande insatser inom socialtjänsten i frivilliga former. De bestäm- melser som föresläs för värden av företrädesvis vuxna missbrukare är enligt min mening oftast mindre lämpliga för unga missbrukare i äldrarna 18—20 är. Missbruket hos dessa ungdomar har inte sällan sin grund i bristande social anpassning i förening med en försenad mognad. Ofta är det sVärt att pä kort tid motivera dessa ungdomar för fortsatt värd i frivilliga former. I stället kan en längre tids placering med intensiva stöd- och hjälpinsatser behövas. De resurser som finns att tillgä inom barn- och ungdomsvärden är anpassade till de ungas särskilda behov och kan därför ofta pä ett bättre sätt medverka till en social rehabilitering.

Även de unga lagöverträdarna har ofta stort behov av insatser inom barn- och ungdontsvärden. En utbyggnad av samhällets socialtjänst bör kunna bidra till att dessa unga i ökande utsträckning kan ges stöd och hjälp i frivilliga former. Men även här kan förhållandena vara sådana att en försenad mognad och en bristande motivation för insatser i frivilliga former nödvändiggör värd även utan den unges eget samtycke.

Prop. 1979/SO:] 16

Visserligen kan det hävdas att de resurser sotn finns att tillgä inotn kriminalvärden är tillräckliga för att tillgodose även dessa ungas behov av värd. Ett omhändertagande inom kriminalvärden innebär ju inte heller nägon begränsning av socialtjänstens ansvar. Här mäste emellertid flera faktorer beaktas.

Krin'tinalvärd i frihet genom skyddstillsyn ger inte förutsättningar för att genomföra en ändamålsenlig värd mot den unges egen vilja. Det torde säledes i dag endast i begränsad omfattning vara möjligt att förena en sädan päföljd med föreskrifter för den dömde att underkasta sig insatser inom socialv ärden .

När det gäller l'rihetsberövaudc päföljder som fängelse eller ungdoms- fängclse vet man genom en omfattande behandIingsforskning att placering av en lagöverträdare i fängelse eller annan liknande institution ger smä möjligheter till resocialisering. Det tycks ocksä ha mindre betydelse vilken form av anstaltsvärd man väljer och vilka behandlingsmetoder som prövas inotn anstalterna. Det sagda torde i viss män gälla även tvängsomhänderta- gande inom socialtjänsten. Insatserna inom socialtjänsten är dock säväl till sitt innehäll sotn till sin utformning anpassade för att kunna tillgodose behoven hos de unga som till följd av en försenad mognadsutveckling eller av andra skäl har behov av stödjande och hjälpande insatser. Socialtjäns— ten kan genom de värdtider som tillämpas där och genom anslutande insatser i frivilliga former vara bättre ägnad att medverka till en social rehabilitering av unga som alltjämt befinner sig i utveckling. Detta gäller givetvis inte minst när deras beho ' av värd är stort. Härtill kommer ocksä att ett fängelsestraff mänga ganger för den unge kan upplevas som så belastande att det försvärar en fortsatt rehabilitering.

Vad jag har sagt nu talar för att det bör finnas en möjlighet att besluta om värd utan samtycke inom socialtjänsten ocksä beträffande den som är över 18 är. Värd med stöd av LVU bör säledes kunna beredas även den som har fyllt 18 är. om sädan värd med hänsyn till den unges behov och personliga förhällanden i övrigt är uppenbart lämpligare än annan värd. Jag delar arbetsgruppens uppfattning att värd utan samtycke inte bör kunna beslutas sedan den ttnge har fyllt 20 är. Jag återkommer senare till frågan om det bör vara möjligt att läta värd som har beslutats med stöd av LVU före 20- ärsdagen fortsätta även en tid därefter. '

Jag finner inte anledning att föreslå någon direkt motsvarighet till be- stämmelsen i 25.5 andra stycket BvL sotn inskränker möjligheterna att omhänderta den som efter fyllda 18 är har gjort sig skyldig till brottslig gärning. Kravet för att tillämpa LVU pä den som är över 18 är bör som jag nämnde nyss vara att vård inom socialtjänsten är uppenbart lämpligare än annan värd. Detta innebär för denna älderskategori att på samma sätt som nu särskilda omständigheter mäste föreligga för att lagen skall tillämpas vid brottslig gärning. Det är alltså inte meningen att vård inom socialtjänsten med stöd av LVU skall ges en vidare tillämpning vid brottslig gärning än vad BVL har i dag.

Prop. 1979/80:l 17

Som en följd av mina överväganden beträffande äldersgtänserna föreslär jag att den särskilda lagen skall benämnas lagen med särskilda bestämmel— ser om värd av unga (LVU). . .

Jag vill till sist päminna om att pall'iljdssystcmct f.n. är föremäl för överväganden pä grundval av bl.a. ungdomslängelseutredningens förslag. De förändringar av sociallagstiflningcn som eventuellt kan aktualiseras med anledning av det pägaende arbetet inom kriminalvärdsomrädct far tas upp till behandling i det sammanhanget. Vissa ändringar i brottsbalken (BrB) som föranleds av de nu föreslagna bestämmelserna om värd av unga och av vuxna behandlas i avsnitt 2.5.

2.1.5 lnsulxw'nus url

Föreligger sådana förhållanden som anges i 25% BvL. skall barnavi'trds— nämnden enligt 26% BvL såvitt möjligt söka åstadkomma rättelse genom en eller flera förebyggande åtgärder. De förebyggande ätgärder som avses är hjälpåtgärder som innefattar räd och stöd. förmaning och varning. före— skrifter rörande den unges levnadsförhållanden samt övervakning. Det grundläggande synsättet är att mindre ingripande åtgärd skall prövas först.

Enligt socialutredningens förslag skall förebyggande atgärder i fortsätt— ningen inte kunna beslutas mot den enskildes vilja. Till detta förslag har de allra flesta remissinstansema anslutit sig. även om det har ftmnits delade meningar särskilt i fräga om möjligheterna att anordna övervakning.

För de hjälpätgärder som i BvL. kallas rad och stöd gäller som sagts tidigare samma förutsättningar som för omhändertagande för samhälls- värd. Som socialutredningen framhäller har nämndens befogenhet att i vissa situationer gripa in och ge föräldrarna och den ttnge räd och stöd i en svår situation tidigare varit ett viktigt inslag i barn— och tmgdomsvärden. Med en förändrad inriktning av verksamheten mot samförständ och frivil— lighet har emellertid behOVet av att i lag ange förutsättningar för sädana hjälpåtgärder blivit allt mindre. Enligt niin mening bör det stödjande och rådgivande arbetet ingå som ett naturligt led i det sociala arbetet. Verk— samheten bör stä öppen för alla. Det finns inte längre anledning att avgrän— sa verksamheten genom att knyta den till särskilda i lag angivna förutsätt— ningar. Räd och stöd bör sälunda enligt min mening ges inom ratnen för den frivilliga verksamhet som nämnden skall bedriva enligt socialtjänstla- gen.

Redan vid tiden för BvL: s tillkomst uttalades tvekan om det fanns behov av att behällaft'irmuning och varning som särskilda institut bland de i lagen angivna förebyggande åtgärderna. Under den tid som BvL har varit i kraft har denna tvekan förstärkts. Förmaning och varning har fätt allt mindre utrymme inom socialvården. Medan det är 1970 var omkring 1400 barn som fick förebyggande åtgärder i form av förmaning och varning. förekom är 1976 sädana ätgärder endast beträffande 90 barn. Jag anser att behövliga

påpekanden kan ges inom den stödjande och rådgivande verksamhet som 2 Riksdagen I979/80. ! saml. Nr I. De! ('

Prop. 1979/SO:] 18

skall inga som ett viktigt led i socialtjänsten. Som har framhällits av nära nog alla remissinstanser som har yttrat sig i fragan behövs det inte längre nägon formell bcsltttsordning för att meddela förmaning och varning. lnsti- tutcn bör därför utgå ur lagstiftningen.

Utredningens förslag att upphäva övt'rt'ukningsinstimlul har biträtts el- ler lämnats tttan erinran av bl.a. socialstyrelsen. kammarrätten i Göte- borg. flertalet länsstyrelser. Kommunförbttndct. Landstingsförbundet. l.(). 'l'(.'() och SACO/SR. Man framhäller bl.a. att övervakning inte hör hemma i en social verksamhet som präglas av förtroendefull samverkan.

Nägra remissinstanser har emellertid framhällit att i möjligheterna till en differentiering av ätgärderna ligger en rättstrygghet som är till gagn för säväl föräldrarna som barnet. Om ätgärdssystemet begränsas finns det enligt dessa instanser en risk föratt mer ingripande ätgärder än som i och för sig hade varit päkallade mäste vidtas i avsaknad av mindre ingripande alternativ. Sädana synpunkter framförs av bl. a. kammarrätten i Sundsvall. Även JO ställer sig fragande till om alla möjligheter att vidta åtgärder till skydd för barnet bör tttgä i fall dä föräldrarnas samtycke inte redan från början kan erhällas och fulla skäl för värd med stöd av LVU inte föreligger. Några remissinstanser framhäller att förslaget kan komtna att leda till att allt fler unga i avsaknad av möjligheter till övervakning inom socialtjänsten i stället kommer att ädömas påföljder som medger tillsyn inom kriminal- värden. Sädana synpunkter anförs av bl.a. riksåklagaren och kriminal- värdsstyrelsen. som i övrigt anslttter sig till uppfattningen att det frän socialvårdens synpunkt är mest följdriktigt att ersätta övervakningsinstitu- tet med frivilligt kontaktmannaskap.

F.nligt BVL skall den som har utsetts till övervakare fortlöpande följa den unges utveckling och uppmärksamma hans levnadsförhållanden och söka befordra vad som kan vara till gagn för honom. Övervakaren bör vidare enligt kungörelsen (1960: 593) om övervakning enligt BVL lämna räd. hjälp och vägledning och sträva efter att söka bygga upp en förtroendefull kontakt. Övervakaren har emellertid inte några särskilda befogenheter för det fall vårdnadshavaren motsätter sig hembesök eller på annat sätt vägrar att medverka till övervakningen. I sådana fall kan övervakaren endast genom en anmälan till nämnden aktualiscra frågan om en mer ingripande åtgärd än övervakning.

Socialutredningen har i förslaget till socialtjänstlag bland allmänna rikt- linjer för socialnämndens verksamhet föreslagit en bestämmelse enligt vilken socialnämnden med den enskildes samtycke skall kunna utse sär- skild person (eller familj) med uppgift att hjälpa den enskilde och hans närmaste i personliga angelägenheter. Jag ansluter mig för egen del till detta förslag om att utse en kontaktperson i frivilliga former. Jag återkom- mer närmare till förslaget i den blivande propositionen om socialtjänsten. Det finns emellertid anledning för mig att här något beröra kontaktperso— ncns roll när det gäller värden av de unga.

Prop. 1979/son 19

Möjligheten att förordna kontaktperson är avsedd att kttnna utnyttjas i betydligt fler situationer än dem som f. n. kan föranleda att en övervakare förordnas. Kontaktpersonens uppgifter kommer i huvudsak att vara de- samma som dem som nu ankommer pä övervakare. En viktig uppgift för kontaktpersonen blir således att vara ett personligt stöd åt den ttnge och hans familj.

Det kan finnas anledning att utse en kontaktperson dä socialnämnden anser att ett barns hemförht'tllanden behöver ägnas särskild uppmärksam- het tttan att det finns skäl för längre gående ätgärder. En viktig uppgift för nämnden blir att söka vinna förståelse hos dem som berörs för värdet av en sädan fortlöpande kontakt med en person utanför hemmet. Den situa— tionen kan ocksä förekomma att den unges livsföring bedöms vara sädan att sociala slötl- och hjälpinsatser behövs. Det kan då vara en ändamalsen- lig ätgärd att utse en kontaktperson för den unge.

En väsentlig förutsättning för att en kontaktperson skall kunna fullgöra sina uppgifter är att han har föräldrarnas och den unges förtroende. (_)m nämnden mot den enskildes vilja skulle besluta om en fortlöpande tillsyn. begränsar det enligt min mening förutsättningarna för kontaktpersonen att bli det personliga stöd som är en av hans viktigaste uppgifter.

Jag delar inte farhågorna för att äta] kommer att väckas mot unga personer i stön'e utsträckning än vad som i dag är fallet. om övervaknings- institutet försvinner. Jag vill erinra om att åtal normalt inte skall väckas mot den som är under 18 är. Enligt lagen (1964: 167) med särskilda bestäm- melser om unga lagöverträdare kan ätal underlätas så snart socialnämnden vidtar den ätgärd som är lämpligast för den unges tillri'tttaförande. Även frivilliga ätgärder kan säledes utgöra grttnd för ätalsunderlätelse. För unga lagöverträdare kommer det inom socialtjänstens ram att finnas rikt variera- de stöd- och hjälpinsatser. Den omständigheten att ett tvängsinstrument faller bort ur sociallagstiftningen. bör inte föranleda en ändrad tillämpning av l964 års lag. En sådan utveckling vore enligt min mening oförenlig med det synsätt som präglar lagen.

Det gär givetvis inte att helt bortse frän att skyddstillsyn kan komma att ädömas unga personer i större utsträckning än vad tidigare har varit fallet. om möjligheten att ställa den ttnge ttnder övervakning inom socialtjänsten faller bort. Jag tror emellenid inte att denna synpunkt bör överdrivas. | de situationer när det föreligger uttalade sociala värdbehov, vilket ofta är fallet vid sädan kriminalitet som förutsätts för dom till skyddstillsyn. kan det ändamålsenliga med en dom till skyddstillsyn ifrågasättas för de äldrar det här är fräga om. En sädan påföljd skttlle kttnna skapa konkurrerande insatser där socialtjänstens ansvar mäste överväga.

Grunden för det stöd och den hjälp i personliga angelägenheter som kontaktpersonen skall lämna bör enligt min mening alltid vara den enskil— des egen medverkan. Jag är medveten om att i ett inledande skede föräld- rarnas eller den unges förståelse för värdet av en sädan kontakt inte alltid

Prop. 1979/80: ! 20

kan vinnas. Sädana och andra svärigheter ställer nya krav pä socialtjänsten och aktttaliserar behovet av en förbättrad utbildning av dem som i egen- skap av kontaktpersoner skall bistä den enskilde.

Förhällandena kan nägon gang vara sädana att det finns behov av att kttttna följa den tmges förht'tllanden men att samtycke till förordnande av kontaktperson inte kan näs. Nämnden fär i sadant fall ha sitt uppmärksam- het inriktad pä f'i'irhällandcna i hemmet och när omständigheterna päkallar det ta upp fragan om värd med stöd av LV U.

Mot bakgrund av vad jag har sagt nu anser jag i likhet med en stark remissopinion att bestämmelser om övervakning inte bör finnas i den nya sociallagstiftningen.

Det förekommer mindre ofta att nämnderna i sin verksamhet meddelar _li'll'('.f'/(I'f/l("l'. När föreskrift meddelas. sker det oftast i samband med beslut om övervakning. Upphör övervakningsinstittttet i enlighet med vadjag har förordat i det föregående. minskar samtidigt behovet av att kunna meddela föreskrifter.

Jag vill erinra om att en föreskrift som har meddelats av nämnden inte kan genomföras mot den enskildes vilja. | den framtida socialtjänsten skall de ungas behov av stöd och hjälp i görligaste män tillgodoses i samverkan med föräldntrna. I denna verksamhet kommer som ett naturligt inslag att ingä rad och förslag saväl till föt'i'tldrarna rörande barnets Värd som till den unge själv. En förutsi'tttning för att en positiv effekt skall kttnna näs är som socialutredningen framhåller att föräldrarna och den ttnge inser behovet av ifrägast'ttt atgärd. Det blir därför en viktig uppgift för socialnämnden att finna sädana arbetsformer att den stödjande och rädgivande verksamheten katt bli till nytta för f'öri'ildrarna och barnen och av dem ocksa uppfattas som sädan. Det finns enligt min mening inte längre skäl att knyta nätun- dens uppgifter i denna del till i lag angivna förutsättningar. Föreskrift som förebyggande ätgärd bör inte ha nägon plats i den nya sociallagstiftningen.

Jag anslttter mig säledes sammanfatlningsvis till socialtttredningens äsikt att inga slag av förebyggande ätgärder vidare bör kttnna beslutas mot den enskildes vilja. Föreligger sadana förhällanden som jag förut har beskrivit och kan nödvändiga stöd— och hjälpinsatser inte ges den unge i samräd med honom själv och hans föri'tldrar. bör ätgärder kunna vidtas för att bereda den ttngc värd tttont det egna hemmet. Möjligheten att besluta om värd som innebär befogenhet att skilja den unge frän hemmet ntästc sälttnda finnas även i framtiden.

2. I .6 lf'l'irtltitft'r

Det är somjag har framhällit tidigare en viktig uppgift för socialnämnden att tillsammans med föräldrarna verka föratt barnet får trygga uppväxtför- hällanden. När det behövs skall nämnden i samräd med föräldrarna ge barnet stöd och hjälp i hemmet. ! de fall då det är nödvändigt att bereda barnet värd. skall nämnden i samråd med förå'tldrarna upprätta en plan över

Prop. 1979/80: ] 21

värden och behandlingen. Den värd som äger rum utanför barnets eget hem ingär därvid som endel av en samlad behandling. Syftet skall vara att söka skapa möjlighet för barnet att återknyta gemenskapen med familjen under trygga förhällanden.

Enligt BVL skall samhällsvärden förklaras avslutad sä snart ändamälet med värden får anses uppnatt. Nägra regler som i förväg bestämmer vårdtiden finns inte. bortsett frän dem som hör samman med äldersgrän- serna.

Socialtttredningen har föreslagit att den tid som värd med stöd av LVU kan pågå skall begränsas till tre månader. När det gäller barn sotn värdas pä grttnd av brister i omsorgen eller annat förhallande i hemmet skall dock en längre värdtid kttnna bestämmas eller värden kttnna bestä tills vidare.

Remissopinionen är starkt splittrad ifräga om värdtidcrna. Nära nog alla remissinstanser är kritiska mot utredningens förslag. Manga vill inte ha nägon bestämd värdtid utan anser att vårdbehovet skall bestämma värdti- den. Andra vill ha en bestämd värdtid. åtminstone när det gäller unga som värdas pä grund av sitt eget beteende. men att den skall vara längre än socialtttredningen har föreslagit.

Jag vill först understryka att när den ttnge bereds värd tttom det egna hemmet med stöd av LVU kan det ligga en trygghet i att föräldrarna och barnet redan pä förhand vet under hur läng tid värden skall pägä. Samtidigt kan en bestämd värdtid medverka till mer ändantälsenliga insatser och en skärpt uppmärksamhet frän nämndens sida. Det kan inte tttcsltttas att nuvarande regler har kunnat leda till att omhändertagande för samhälls- värd i vissa fall har pägätt längre tid än vad den ttnges vardbehov har gett anledning till. .

Jag känner därför sympati för den av socialtttredningen förordade lös- ningen. som innebär att där så är möjligt den längsta tiden för vården anges redan i länsrättens beslut. Som mänga remissinstanser har påpekat mäste man dock mot dessa fördelar väga de negativa konsekVenser i andra hänseenden som en på förhand bestämd värdtid kan få för värd- och behandlingsarbetet.

När värd med stöd av LVU är nödvändig för att förhindra att brister i onu'urgen om barnet medför skada för barnet är ft'irht'tllandcna vanligtvis sädana att insatser ttnder en längre tid är nödvändiga. Stödjande och rehabiliterande insatseri hemmet kan kanske behövas ttnder läng tid för att förltällandena skall bli sä förbättrade att barnet kan ätervända dit. För dessa fall harju ocksä socialtttredningen föreslagit ttndantag fran huvudre— geln så att tiden för värden kan bli längre eller lämnas obestämd.

Jag anser i likhet med en stark remissopinion att en fast värdtid i dessa situationer ofta kan vara tner till skada än till gagn för barnet och förält'lrar- na. Utredningens förslag kan leda till att socialnämnden tvingas ansöka om förlängd värd med stöd av LVU med förnyade prövningar i länsrätten som följd. Det är givet att detta kan medföra negativa verkningar när man pä sa

Prop. 1979/SO:] "

sätt pä nytt aktttaliscrar hela den problematik som ltar legat till grund för det ursprungliga beslutet. Enligt ntin mening är det därför bättre att när det gäller värdfall som grundar sig pä brister i omsorgen om barnet lata behovet av värd och utfallet av nämndens insatser bli bestämmande för vårdtidens längd. Med hänsyn till vad socialtttredttittgen har uttalat om risken för alltför langa värdtidct' ttär dessa fran början lämnas obestämda är det emellertid angeläget att nämnden har ett betryggande tillsyn över att värden inte pägär under längre tid än vad föt'lti'tllandena päkallar. Jag anser därför att nämnden skall vara skyldig att kontinuerligt följa vardett och sä snart förutsättningar därför föreligger lata värden övergä i frivilliga formel". antingen genom fortsatt värd utom det egna hemmet eller genom stöd— och hjälpinsatseri barnets eget hem.

För att fä kontroll pä att skyldigheten efterlevs har socialutredningen föreslagit att i lagen skall ges föreskrift om att nämnden ärligen skall pröva om fortsatt värd etfordras. Utredningens förslag i den delen leder tanken till ett formellt besltttsföt'farande. där pa grundval av gjord utredning nämnden har att ta ställning till behovet av fortsatt värd. Det skttlle innebära att förvaltningslagens regler blev tillämpliga pä förfarandet. Där- med skttllc följa en skyldighet för nämnden att bl.a. läta den som är part ta del av utredningen och bereda honom tillfälle att närvara vid ärendets avgörande.

Även om jag helt kan biträda de motiv som har legat till grttnd för utredningens förslag. vill jag dock ifrägasi'ttta om inte den nödvändiga rättssäkerheten kan vinnas tttan en besltttsontgäng som i mänga fall kan vara till skada för såväl barnet som föräldrarna. Den närmare ttppsikten över värden kommer att utövas av en tjänstetttan vid socialförvaltningcn. Denne skall följa värden och när det behövs ge stöd och hjälp till barnet och fosterföräldrar eller andra som har barnet i sin värd. En betryggande kontroll frän nämndens sida kan därför enligt min mening vinnas om man ålägger den tjänsteman som skall följa värden att ärligen anmäla för social- nämnden httr värden bedrivs och httr barnets och föräldrarnas förhällan- den har utvecklat sig. Nämnden fär pä detta sätt insyn i ärendets handlägg— ning och kan när det anses nödvändigt besluta om ändringar i värden. Föranleder en sådan anmälan att frågan om fortsatt värd tas ttpp till prövning i nämnden uppkommer ett ärende. vari förvaltningslagen är till- lämplig. Om nämnden finner att värden på ett betryggande sätt kan fortsät— ta i frivilliga former. kan man besluta att värden med stöd av LVU skall upphöra. I enlighet med vad jag tidigare har föreslagit bör den värd som har beslutats med anledning av bn'ster i omsorgen om den unge inte i något fall få pågå efter det den unge har fyllt l8 är.

När det gäller beslut om vård som har sin grund i den unges eget beteende har en omfattande remissopinion framfört starka betänkligheter mot att tiden för vården begränsas så snävt som till tre månader. Åtskilliga remissinstanser har ansett att länsrätten inte bör bestämma nägon tid för vården.

Prop. l979/80:1 23

Arbetsgruppen för fragor om värd tttatt samtycke ltar föreslagit att tttatt utan att begränsa vartltitlett frän början skall införa en obligatorisk ottt- prövning. Enligt förslaget skall socialni'uttnden. som regel i närvaro av den unge själv. var sjätte manad pröva öm värden nted stöd'av LVU skall bestä.

Jag delar den oro som har kommit till uttryck över socialtttredttingetts förslag om en längsta vardtid av tre manader för unga som ltar tagits om ltattd pa grund av sitt eget bcteettde. Även om avsikten är att värden nted stöd av LVU skall avlösas av värd i frivilliga former ttär det behövs. katt otttständiglteterna manga ganger antas vara sadana att en längre tids vard är nödvändig för att ntotivera den ttttge för fortsatt. frivillig vard. En allt-för snäv tidsgräns kan därför leda till att nämnden tvingas pakalla nytt beslut i länsrätt. Förutom att detta katt skapa otrygghet säväl för den ttttge som för dem som ltar ansvaret för hans värd. katt sadana förnyade prövningar ocksä pä andra sätt vara till skada för den ttttgc. Matt katt ittlc hellct' bortse fran att en sädatt ordning katt medföra svärigheter att fittna lämpliga fosterhem.

Som flera remissinstanser ltar ft'amhällit ligger det samtidigt ett värde i att värdtiden redatt frän början är bestämd. En obestämd värdtid katt skapa osäkerhet och resignation och därmed allvarligt försvära rehabilitet'ingsar— betet. Bl.a. socialstyrelsett. kamtttarrätten i Göteborg. flera länsstyrelser och kommuner liksom Kommun— och Landstingsförbttttden och 'l'(*(_) har tttot den bakgrttnden fi.")reslagit att tiden för värden alltid skall anges i beslutet när det gäller unga som bereds värd pa grttnd av sitt beteende. Flera instanser har föreslagit en 'ärdtid pä sex mänader. Andra har pekat pä faratt för att en bestämd värdtid för de unga katt komma att främsta som en fixerad "strafftid" som den ttnge skall fullgöra tttan att han själv behöver aktivt ta del i värden.

Jag anser för ntin del att önsketnälen om en i förväg bcstätttd värdtid kan förenas ntcd kravet pä att värdtiden skall bestämmas av värdbehovet. om man följer det förslag sotn arbetsgruppen för frågor om värd tttatt samtycke har lagt fram. Säledes vinner man samma rättssäkerhet i förfarandet om tttan. utan att beg 'änsa värdtiden frän början. inför en obligatorisk ont- prövning. Dentta omprövning bör som arbetsgruppen ltar föreslagit lämpli- gen ske halvärsvis. Eftersom det är socialnämnden som har ansvaret för värden. bör det ankomma pä nämnden att göra prövningen. Vid denna bör man som regel i närvaro av den ttttge själv undersöka möjligheterna att aVsluta värden nted stöd av LVU. lnget hindrar givetvis att nämnden fattar ett sådant beslut redan innan sexmänaderstiden har gätt ut. 'l'värtom skall Värden som har beslutats titan den enskildes samtycke avslutas sä snart den inte längre behövs.

Värd på grund av den unges eget beteende skall i enlighet med vad jag har förordat tidigare inte kunna beslutas sedan den unge har fyllt 20 är. Det har övervägts att låta 20—ärsdagen också innebära en slutpunkt för den värd

Prop. 1979/8011 24

ttted stöd av LVU som har beslutats dessförinnan. Jag anser det entellertid lämpligare att låta den beslutade värden kunna fortgå även någon tid efter 20-arsdagett. En regel om en absolut åldersgräns vid 20 år skulle kunna leda till en obenägenhet hos socialnämnderna att göra ansökan om vård nted stöd av LVU beträffande unga sotn snart skall fylla 20 år. Det skulle i sin tur kutttta medföra att dessa unga undandrogs en vårdform sotn med ltättsytt till deras behov var lätttpligast för dem. En absolut åldersgräns skulle ocksä kttnna medföra att den värd som har beslutats strax innan den unge har fyllt 20 är mäste avslutas vid en tidpunkt som är klart oförenlig med den unges vårdbehov. Man när enligt min mening en mer ändamålsen- lig lösning om den vård som har beslutats ittnan den unge har fyllt 20 år får pågå behandlingsperioden ut. Ett beslut av länsrätten om vård med stöd av LVU före 20-ärsdagen fär m.a.o. gälla hela sexmånaderstiden. även efter 20-ärsdagett, såvida inte socialnämnden dessförinnan vill avsluta vården. På motsvarande sätt får socialnämndens beslut om fortsatt vård som har fattats före 20-ärsdagen gälla även därefter, dock sammanlagt i längst sex månader. Att vård med stöd av LVU måste upphöra när sexmånaderstiden har gått ut innebär givetvis inte i och för sig att den pågående behandlingen mäste avbrytas vid utgången av denna tid. Med tanke på den oklarhet om lagens innebörd som socialutredningens förslag på sina håll har gett upp- hov till vill jag starkt understryka att behandlingen givetvis skall fortsätta sä'länge den behövs. fast i frivilliga former och utan möjlighet för de sociala organen att kvarhålla den unge för vård mot hans vilja.

l BvL föreskrivs att beslut om omhändertagande för samhällsvård för- faller om beslutet inte har börjat verkställas inom sex månader från den dag då beslutet vann laga kraft. Sådant beslut förfaller också. om det inte har börjat verkställas innan den unge har fyllt 18 år eller. i fall som avses i 255 b) BvL. innan han har fyllt 20 år.

Socialtttredningen framhåller att det är angeläget att beslut om vård med stöd av LVU inte hålls svävande under någon längre tid. Utredningen föreslär därför att beslutet skall anses ha förlorat sin giltighet, om inte socialnämnden inom 14 dagar från det beslutet har kunnat verkställas har vidtagit åtgärd för att bereda den unge vård utom det egna hemmet.

Flera remissinstanser har riktat kritik mot bestämmelsen. Den föreslag- na tiden för genomförande av beslut är väl knapp anser länsstyrelsen i Stockholms län. Om innebörden av utredningens förslag är att placeringen skall vara genomförd. kan fristen medföra att förfarandet vid länsrätt i onödan måste göras om eller att onödiga placeringar provisoriskt måste tillgripas i avvaktan på den för barnet lämpligaste placeringen. Även andra länsstyrelser anser tiden för kort. SACO/SR framhåller i sitt remissyttran- de att 14 dagar är en orimligt kort tid för den grannlaga och kvalificerade åtgärd som en fosterhemsplacering innebär. Av den anledningen bör tids- gränsen utgå. Samma uppfattning redovisas av Sveriges läkarförbund och Svenska läkaresällskapet. Det framhålls även i remissyttrandena att be-

Prop. 1979/80: 1 25

stämmelsen är oklar såtillvida att det inte framgår vad som avses ttted att nämnden skall ha vidtagit åtgärd föratt bereda den unge vård. Länsstyrel- sen i Jönköpings län ifrågasätter om ,v' ..förberedande åtgärdet. sotn t. ex. ett misslyckat försök att hitta ett enskilt hent som kan ta emot den unge. är tillräckligt.

När vård med stöd av lagen aktualiseras, är ofta vårdbehovet akut. Den unge kontnter därför som regel att ges vård utom det egna hemmet så snart länsrättens beslut får verkställas. Socialnätttnden torde oftast också redan före beslutet ha vidtagit sådana förberedande åtgärder att värden omedel- bart kan inledas. Det bör uppmärksammas att socialnäntttdcn redan när det upprättas en plan över behandlingen tar ställning till vilken vård som bör beredas den unge.

Det kan emellertid inträffa att nämnden vill avvakta meden placering av det inte längre finns samma skäl för att omedelbart skilja honom frän föräldrarna. Hinder mot att placera den tlnge i ett tilltänkt fosterhent kan också ha uppkommit. Det kan således finnas anledning att dröja ttted den unges placering. Samtidigt är det dock för den unge och hans föräldrar av stor betydelse att inte frågan om vård enligt lagen hålls öppen för länge. gade anspråk påatt så snart som möjligt få veta vilken värd nämnden avser att anordna efter länsrättens beslut och å andra sidan nämndens behov av rådrum för att kunna ge den unge den vård sotn bäst svarar mot hans behov.

Jag ansluter mig till socialutredningens uppfattning att det i lagen bör anges inom vilken tid vården skall ha påbörjats för att beslutet inte skall anses ha förfallit. En sådan bestämmelse måste med hänsyn till de rätts- verkningar som den är förenad nted ges en klar och entydig utformning. Jag anser att ntan når det syftet bäst om beslutets beständ anknyts till den tidpunkt då vård tttont det egna hemmet inleds. Jag delar den uppfattning som har kommit fratn under remissbehandlingen att den tid som har föreslagits av socialutredningen i vissa fall kan visa sig för kort. Jag föreslår att tiden bestäms till fyra veckor från den dag beslutet har kunnat Verkställas. Det anförda innebär således att har vården inte inletts inom fyra veckor från den dag beslutet har vunnit laga kraft eller annars på grund av rättens förordnande har kunnat verkställas. skall omhändertagan- det upphöra.

Som framgår av vad jag har anfört tidigare (avsnitt 2.1.4) förfaller beslut om vård som grundar sig på brister i omsorgen om den unge. om våran inte har inletts innan den unge fyller 18 är. Motsvarande gäller om vård som har beslutats på grund av den unges eget beteende inte har inletts senast inom sex månader från den dag den unge fyller 20 år.

Prop. 1979/80zl 26

2 . I . 7 Vårt/(tnxt'are!

Den som bereds vård med stöd av LVU har som regel tidigare fått stöd och hjälp av socialtjänsten i frivilliga former. Beslutet om vård med stöd av LVU behöver i och för sig inte innebära att den värd som bereds den ttnge blir annorlunda eller sköts av annan personal än han tidigare har haft kontakt med. Det är som socialutredningen anför tvärtom angeläget att de pcrsonkontakter som kan ha uppkomntit tidigare så långt möjligt fär fort— sätta även då vården kommer till stånd med stöd av LVU. Härigenom ökar förutsättningarna för en riktig bedöntning av vilka vårdinsatser som be- hövs. Föräldrarna oeh den ttnge katt också lättare få det personliga stöd som de katt vara i särskilt behov av i en situation när vården har beslutats. Det är följaktligen viktigt att uppnådda personkontakter kan utnyttjas såväl i det skede som föregår vården och under denna som i det skede da beslutad vård skall övergå i frivilliga stöd- och hjälpinsatser.

Def finns som socialutredningen framhåller inte skäl att bygga upp särskilda vårdresurser för unga som vårdas nted stöd av LVU. De skiljer sig i en fas av behandlingen från övriga vårdbehövande enbart i fråga om de förutsättningar under vilka resurserna har tagits i anspråk. Avsikten är ju också att den värd som har inletts med stöd av lagen om det behövs skall kunna fortsätta i frivilliga former vid t.ex. samma institution.

Den kontinuitet i vården som det i enlighet ttted vad jag har sagt nu blir möjligt att uppnå talar tillsammans med en rad andra skäl. däribland behovet av att kunna överblicka resursbchovet. föratt socialnämnden bör ha ansvaret för all värd som ges den uttge. antingen den bereds nted stöd av LVU eller inte. Någon annan mening har inte heller komntit till uttryck i remissyttrandena.

l')et anförda innebär att sedan länsrätten har beslutat om vård ttted stöd av LVU övergår ansvaret för värden på nämnden. Det attkontnter därvid pä ttäntnden att bl. a. bestäntnta var den unge skall vistas under värdtiden.

2.1.8 Nt'immlerls heltalen/terar

Enligt socialutredningens förslag skall socialnämnden kuttna fatta beslut om omedelbart omhändertagande av den unge (se avsnitt 2.l . l l ). Beslutan— derätten i fråga om beredande av vård skall tillkomma länsrätten. I båda fallen ankomnter det på socialnämnden att bestämttta om vårdens närmare utformning. Det är då nödvändigt att ange vilka befogenheter som nämn- den skall ha i förhållande till den unge själv och till hans föräldrar.

Socialutredningcn hänvisar till bestämntelserna i 6 kap. 3 * föräldrabal- ken. Enligt dessa skall vårdnadshavare. som regel föräldrarna. utöva den uppsikt över barnet som är erforderlig med hänsyn till barnets ålder och övriga omständigheter. Föräldrarna skall se till att barnet inte skadar sig självt eller annan. För att kunna göra detta ntåste löri'tldrarna bl. a. när det behövs kunna hindra barnet från att lämna hemntet. Föräldrarna måste också kunna hämta hem ett barn som mot deras vilja har lämnat hemmet.

Prop. 1979/80: 1 27

Föräldrarnas befogenhet att besluta om barnets person minskar i samma mån som deras plikt att ha uppsikt över barnet avtar t. ex. med barnets stigande ålder. . _

Om ft'iräldrarna brister i omsorgen om den unge, skall enligt det nu framlagda förslaget den unge kunna beredas vård med stöd av LVU med en skyldighet för socialnämnden att sörja för den värd som behövs. Nämn- den övertar därvid föräldrarnas bestämmande över barnet i de hänseenden som är nödvändiga för att vården skall kunna genomföras. Det finns emellertid som socialutredningen framhåller inte anledning att ge nämnden vidsträcktare befogenheter än dem som annars tillkommer föräldrarna. Nämnden bör således inte i större utsträckning än föräldrarna kunna utöva tvång gentemot barnet. Vad som har sagts nu gäller även när nämnden beslutar om omedelbart omhändertagande av den unge.

Beslutar nämnden att placera den unge i ett fosterhem. övergår det direkta ansvaret för värden på fosterföräldrarna. Det är dessa som under nämnden får bestämma om den unges person och personliga förhållanden. Det följer av vad som har sagts nyss att fosterföräldrarna inte kan vidta längre gående åtgärder vid vårdens genomförande än vad föräldrarna i motsvarande situation hade kunnat. Motsvarande gäller föreståndare eller annan som har ansvaret för den värd som ges vid institution.

Det hittills sagda följer av skyldigheten att ha uppsikt över den unge. När det gäller de fall då beslut om omedelbart omhändertagande eller om vård har sin grund i den unges eget beteende kan nödvändiga befogenheter för nämnden att vidta åtgärder mot den enskildes vilja inte alltid härledas ur föräldrarnas plikt att ha uppsikt över den unge. Nämndens befogenheter måste i stället ses mot bakgrund av de omständigheter som har nödvän- diggiort omhändertagandet. Som socialutredningen anför måste nämnden i dessa fall ha möjlighet att förhindra att den unge avviker och fortsätter brottslig verksamhet eller ett i övrigt destruktivt beteende. Det måste finnas regler som ger nämnden befogenhet att i sådant fall vidta sådana åtgärder som är nödvändiga för att vården skall kunna genomföras.

Men jag vill poängtera att om den unge bereds vård i fosterhem eller annat enskilt hem kan fosterföräldrarna inte tilläggas längre gående befo- genheter än dem som har tillkommit föräldrarna. lika litet som när det är fråga om vård som har sin grund i brister i omsorgen om den unge. Fosterföräldrarna kan således inte i vidare mån än vad föräldrarna hade kunnat genom inlåsning eller annars med tvång hindra den unge från att lämna fosterhemmet. Avviker den unge från hemmet, ankommer det på fosterföräldrarna att omedelbart underrätta socialnämnden. Nämnden får då eventuellt pröva behovet av annan vårdform.

För unga som vårdas på grund av sitt eget beteende finns det emellertid ofta anledning att välja en vårdform som ger möjligheter till en mer betryg- gande övervakning än den som kan ges i ett enskilt hem. Institutionella resurser måste därför finnas för dessa tidvis svårbehandlade ungdomar

Prop. 1979/son 28

dels i ett akut skede när det föreligger ett uttalat behov av kvalificerade insatser. dels i en efterll'iljande vård. Det är nödvändigt att den som har ansvaret för institutionsvården får sådana befogenheter att värden för dessa ungdomar kan genomföras.

Enligt socialutredningens förslag skall nämnden eller den åt vilken nämnden har anförtrott vården ha uppsikt över den unge och. om det behövs för vårdens genomförande. bestämma om hans personliga förhal- landen. Den unge skall kunna underkastas den begränsning i rörelsefrihe- ten som är nödvändig för att genomföra vården. Enligt förslaget bör det ankomma på regeringen att utfärda närmare föreskrifter om detta.

Frågan om nämndens befogenheter berörs endast av ett fåtal remissin- stanser. Kamn'iarrätten i Sundsvall har inget att erinra mot förslaget i och för sig men framhåller att utredningen har förutsatt att samma befogen- heter inte bör tillkomma nämnden då den unge bereds vård på grund av brister i omsorgen om honom. som då han bereds vård på grund av sitt eget beteende. Kammarrätten ifrågasätter om inte denna skillnad i fråga om befogenheter bör komma fram i lagtexten. JO pekar på att lagen inte innehåller några preciseringar av nämndens befogenheter gentemot den som bereds vård enligt lagen. Meningen synes vara att det bör uppdras åt regeringen att meddela ytterligare föreskrifter. JO anser det inte tillfreds- ställande att frågor av detta slag regleras genom anvisningar eller avgörs av praxis. Förutsättningarna för att vidta frihetsinskränkande åtgärder bör i huvudsak anges och preciseras i lag. Av lagen bör även framgå vem som har rätt att besluta om sådana åtgärder. Uttrycket nämnden eller den åt vilken nämnden har anförtrott vården är enligt JO:s mening alltför oklar.

Jag anser det angeläget att de befogenheter som tillkommer nämnden i fråga om de unga som bereds vård med stöd av LVU kommer till klarare uttryck än de har gjort i utredningens förslag. Jag föreslår därför att i LVU ges bestämmelser som medger att den som är intagen vid institution på grund av eget beteende får underkastas den begränsning av rörelsefriheten som är nödvändig för hans egen, övriga intagnas eller personalens säker- het, för upprätthållande av ordningen och för att förhindra att den unge lämnar institutionen. l specialmotiveringen återkommer jag till några sär- skilda frågor som gäller möjligheterna till kroppsvisitering. isolering m.m.

I detta sammanhang bör ytterligare en fråga uppmärksammas. Socialut- redningcn har uttalat att om den som är omhändertagen för vård behöver tas in på sjukhus för undersökning eller vård. bör på nämndens begäran läkare på sjukhuset kunna utöva samma bestämmande över den unge som annars hade tillkommit nämnden. Läkaren bör således på begäran av nämnden på lämpligt sätt kunna förhindra att t.ex. en underårig som bereds vård på grund av sitt beteende lämnar sjukhuset.

JO ifrågasätter i sitt yttrande om befogenheten att vidta frihetsinskrän- kande åtgärder kan överflyttas till ett vanligt sjukhus. Enligt JO:s mening kan detta inte ske utan särskilt lagstöd. Med motsvarande resonemang

Prop. l979/80zl 29

skulle man annars kunna komma till det resultatet att nämnden har möjlig- het att uppdra åt enskild person att utöva frihctsinskränkande ätgärder. t.ex. att låta fosterföräldrar läsa in eh omhändertagentonåring som vill rymma. Socialstyrelsen erinrar i sitt remissyttrande om att verkställighet av omhändertagandebeslut f.n. inte kan delegeras till överläkare i de fall ett omhändertaget barn placeras t. ex. på en barnpsykiatrisk klinik. (icuom utredningens förslag kan detta problem lösas. Styrelsen anser emellertid att särskilda tillämpningsbestämmelser är nödvändiga bl.a. beträlfande överläkares skyldighet att överta nämndens rättigheter och i vilken ut- sträckning tvångsvisa behandlingsåtgärder får vidtas med stöd av lagen.

Med nämndens ansvar för vården av den unge följer en skyldighet för nämnden att se till att den unge när det behövs får genomgå läkarunder- sökning eller ges vård på sjukhus. Därmed uppkommer också frågan om på vilket sätt och med vilka medel läkaren får genomföra undersökningen eller vården.

Det är därvid uppenbart att läkarens befogenheter inte utan särskilda föreskrifter kan sträcka sig längre än föräldrarnas. Det innebär att läkaren i samma omfattning som en förälder kan hindra att barnet lämnar sjukhuset. Det torde däremot inte falla under läkarens kompetens att genom inläsning eller på annat sätt med tvång hälla barn i de övre tonåren kvar på sjukhu- set. Här Iiksom i andra fall då det gäller ansvaret för barns och ungdomars förhållanden får det göras en bedömning från fall till fall. där den unges mognad och utveckling måste tilläggas stor betydelse.

Motsvarande bör gälla i fråga om att genomföra medicinska åtgärder mot den unges vilja. Läkaren bör således kunna operera ett barn i enlighet med föräldrarnas eller nämndens begäran. även om barnet motsätter sig opera- tionen. Är det däremot fråga om barn i de övre tonåren. kan den omstän- digheten att den unge vårdas med stöd av LVU inte ge läkaren längre gående befogenheter att genomföra operationen mot den tlnges vilja än vad han annars skulle ha haft. Den situationen får bedömas på samma sätt som då annars fråga uppkommer om att genomföra vård och behandling med stöd av Sij:s bestämmelser. Någon anledning att genom särskilda före- skrifter ge Iäkaren befogenheter som sträcker sig längre finns det inte heller enligt min mening.

Socialutredningcn har föreslagit att socialnämnden skall kunna förbjuda förälder eller annan vårdnadshavz-tre att träffa barn som vårdas eller har omhändertagits med stöd av LVU. Nämnden skall också kunna besluta att den unges vistelseort inte får röjas för vårdnadshavare. Sådana föreskrifter kan någon gång vara nödvändiga för att hindra vårdnadshavaren från att ingripa i värden på ett sätt som allvarligt kan skada denna. Någon erinran mot de föreslagna föreskrifterna. som har sina motsvarigheter i BvL. har inte gjorts av remissinstansema. Jag ansluter mig till utredningens förslag.

Prop. 1979/SO:] 30

2.I.9 lf'årdt'us urfm'muiug

Länsrättens beslut om vård med stöd av LVU innebär att socialnämn- den skall besluta om var den unge skall vistas under vårdtiden. Nämnden skall således ta ställning till om vården skall ges den unge i annat enskilt hem eller om institutionell vård är att föredra. Som regel har nämnden redan i planen över behandlingen angett vilken vårdform som bör kommai fråga.

Nämnden skall sedan vården har inletts kontinuerligt följa denna och när det finns anledning ändra den valda vårdformen eller förklara vården avslutad. Som socialutredningen anför är det inget som hindrar att vården på försök förläggs till den unges eget hem sedan han först har vårdats i annat enskilt hem eller i institution. Så länge den med stöd av lagen beslutade värden pågår kan nämnden på nytt bereda den unge vård utom hemmet. om förhållandena påkallar det.

Socialutredningcn har föreslagit den bestämmelsen i lagen att vården så snart som möjligt skall förläggas till den unges eget hem. Ett par remissin- stanser har kritiserat detta. 10 anser att man inte generellt kan uppställa det kravet att ett omhändertaget barn så snart som möjligt skall vårdas i det egna hemmet. Ett sådant riktmärke kan enligt JO komma att leda till många skadliga försök att flytta hem barnet. innan problemen i familjen ännu är lösta. Det kan enligt J():s mening övervägas att i lagen ta in en bestämmelse som svarar mot 4455 BvL ("Vid beslut om slutligt eller villkor- ligt upphörande av samhällsvård skall barnavårdsnämnden tillse. att den omhändertagne kommer i tillfredsställande levnadsförhållanden . . .") och låta bestämmelsen även omfatta placering i det egna hemmet under vårdti— den. Liknande synpunkter framförs av länsstyrelsen i Kristianstads län och av Helsingborgs kommun.

LVU har bl. a. till syfte att skydda den unge genom att bereda honom värd när brister i omsorgen om honom eller annat förhållande i hemmet medför fara för hans hälsa. Barnet bör enligt min mening inte återföras till det egna hemmet, om inte nämnden anser sig ha garantier för att förhållan- dena har ändrats så att barnet kan ges en betryggande omvårdnad där. Det bör självfallet inte komma i fråga att återföra barnet till hemmet enbart av den anledningen att nämnden inte har kunnat ftnna ett lämpligt fosterhem för barnet. Något behov av den bestämmelse som har föreslagits av social- utredningen föreligger enligt min mening inte.

Närmare bestämmelser om vårdens innehåll avses få sin plats i social- tjänstlagen. I den blivande propositionen kommer bl. a. frågor som gäller vården i familjehem och i institution samt nämndens tillsyn över vården att behandlas.

2.1.10 Utredning

Enligt l4ä BvL skall utredning inledas utan dröjsmål, om det enligt BvL eller annan författning åligger nämnd att i anledning av ansökan eller

Prop. 1979/80: [ 3]

annars pröva viss fråga eller om nämnden genom anmälan eller på annat sätt har fått kännedom om fall där åtgärd som ankommer på nämnden kan antas vara påkallad. '

Utredningen skall genomföras så skyndsamt som förhållandena kräver. När det är fråga om någon som är underårig är som regel särskild skynd— samhet påkallad.

Utredningen skall enligt l4ä syfta till att allsidigt klarlägga de omstän- digheter som har betydelse för ärendets bedömning. Utredningen skall bedrivas på sådant sätt att obehag. olägenhet eller kostnad inte i onödan Vållas någon. Därmed menas bl. a. att utredning i ärende som rör ingripan— de skall bedrivas med sådan diskretion att det inte kommer till utom- ståendes kännedom att ingripande är ifrågasatt. Den saken rör eller hans närmaste bör inte utsättas för onödig uppmärksamhet.

Enligt 14.5 BvL skall vidare vad som har framkommit vid utredning av betydelse i ärendet upptecknas i protokoll eller tillvaratas på annat betryg- gande sätt.

Den ärendet rör ellcr annan som kan antas kunna lämna upplysningar av betydelse får enligt lSå BvL höras under utredning. Lagen ställer inga krav påatt den som skall höras skall inställa sig vid nämnden. Undantagsvis är det emellertid lämpligt eller t.o.m. ofrånkomligt att den enskilde kommer till nämnden. lsådana fall får enligt 155 BvL den som skall höras kallas att inställa sig inför barnavårdsnämnden eller särskilt utsett ombud för nämn- den. Är det fråga om att höra barn under l5 är. bör enligt vad i lagrummet sägs kallelse med föreläggande att inställa barnet delges förälder eller annan som har barnet i sin vård.

lnte sällan behöver ett yttrande från läkare inhämtas för att man skall få en fullständig utredning. Även andra sakkunniga som t.ex. psykologer kan på ett värdefullt sätt bidra till utredningen. l loå BvL föreskrivs att om det erfordras för utredningen. bör yttrande inhämtas av läkare eller annan sakkunnig. Gäller ärendet ingripande med stöd av 25ä eller förbud som avses i S(lå (att ta fosterbarn från fosterhem). får barnavårdsnämnden eller dess ordförande förordna att läkarintyg angående den unge skall anskaffas. Sådant intyg skall föreligga innan nämnden beslutar att omhänderta någon för samhällsvård enligt 29% eller meddelar förbud som avses i 505 första stycket. I sådant fall får den unge kallas till undersökning hos anvisad läkare. Skall barn under l5 år kallas. skall kallelsen i stället delges föräl- dern eller annan som har barnet i sin vård.

l kallelse till förhör eller till läkarundersökning får föreskrivas vite. Har kallelsen delgivits den sökte i god tid och uteblir han utan laga förfall. får nämnden eller dess ordförande förordna att han skall hämtas genom polis— myndighets försorg. lnställcs inte den kallade samma dag får nämnden i fall av tredska utdöma det förelagda vitet.

Slutligen bör uppmärksammas att enligt ltt—fi BvL kan nämnden eller dess ordförande påkalla polishandräckning för att vinna tillträde till den enskil-

Prop. 1979/SO:! 3:

des hem. Förutsättningarna härför är dels att ingripande enligt 25%? är ifrågasatt. dels att tillfredsställande utredning inte kan åstadkommas utan detta hembesök.

Inledande ut' utredning

Socialutredningcn har föreslagit att bestämmelser om bl. a. handläggning av ärende vid nämnd skall regleras i en särskild lag. socialnämndslagen. ] anslutning till förslaget uttalar utredningen bl.a. att det inte utan den enskildes medgivande bör ktuma inledas utredning om sadana förhållanden som kan föranleda insatser enligt socialtjänstlagens bestämmelser.

l många fall kommer emellertid nämnden att efter anmälan eller på annat sätt få kännedom om sådana förhållanden som enligt vad som sagts förut kan föranleda vård av underårig även titan samtycke av den som berörs av åtgärden. Det måste enligt socialutredningens meningi sadana situationer ankomma på nämnden att inleda utredning. även om den enskilde inte har efterfrågat vården. Med det yttersta ansvar som nämnden enligt den före- slagna socialtjänstlagen skall ha för den unge följer således en skyldighet för nämnden, att vidta den utredning som behövs för att nämnden skall kunna bedöma om den underårige behöver vård. Kan det antas att den unge behöver beredas vård med stöd av lagen. bör således enligt förslaget nämnden genast inleda utredning. Nämnden är därvid inte bunden av den enskildes samtycke för att genomföra utredningen.

Frågan om htlr utredning skall inledas har berörts av ett par remissin— stanser. l() uppger i anslutning till förslaget att han i sin verksamhet har kunnat konstatera att ett vanligt misstag som begås av socialförvalt- ningarna gällerjust inledande av utredning. Betydande oklarhet synes råda på många håll angående skyldigheten att sätta igång utredning. främst i barnavårdsärenden. Man verkar inte heller ha klart för sig att det är nödvändigt att ha en utredning till grund innan man vidtar åtgärder. Nämn- dernas tveksamhet får tyvärr ofta till följd att åtgärder uteblir eller sätts in för sent med följd att åtgärden. när den väl sker, kanske måste bli mer ingripande än om nämnden hade handlat på ett tidigare stadium.

JO framhåller därför att det är angeläget att den nya lagstiftningen ger klart besked till socialnämnderna om deras skyldighet att i tid föranstalta om behövlig tltredning. Den av socialutredningen föreslagna bestämmel- sen fyller inte detta krav på klarhet. Tanken är att nämnden skall inleda utredning omedelbart om åtgärder med stöd av LVU kan bli aktuella. Är det däremot fråga om stöd- och hjälpåtgärder enligt socialtjänstlagen. far utredning inledas först sedan den enskilde genom ansökan eller på annat sätt har värn sig till nämnden. JO framhåller att i de llesta fall där man har anledning att utreda ett barns förhi'tllanden. kan man knappast redan fran början förutse att ett omhändertagande kommer att bli aktuellt. 'lVärtom önskar man kanske framför allt utreda just behovet av andra hjälpåtgärder för barnets del. Av utredningens förslag att döma skulle socialnämnden i

Prop. 1979/80: 1 33

det fallet inte få inleda och genomföra utredning utan föräldrarnas sam- tycke. Detta inger enligt .lf) starka betänkligheter. Det säger sig självt att många allvarliga barnavårdsärenden skulle missas. om den mycket stora del av utredningar enligt barnaVårdslagen som f.n. görs och som inte syftar till omhändertagande skulle få genomföras endast i den omfattning som föräldrarna accepterade detta. Det är ofta först vid en utredning som det visar sig hur bekymmersam situationen är.

JO anser det därför nödvändigt att socialnämnderna ges möjlighet att utreda barnavårdsärenden oberoende av föräldrarnas samtycke också i fall när vård enligt nämnda lag inte är aktuell. Det bör således ankomma på nämnden att föranstalta om behövlig utredning i fall när den unge kan antas vara i behov av bistånd från nämndens sida. varvid nämnden inte skall vara bunden av föräldrarnas samtycke.

Sveriges socionomers riksförbund har samma uppfattning. Jag vill i anslutning till J():s uttalanden framhålla att ett av de främsta syftena med den nya sociallagstiftningen är att tillförsäkra barn och unga trygga uppväxtförhållanden och i övrigt gynnsamma levnadsförhållanden. Socialnämnden skall ha ansvaret för att den unge får det bistånd från samhället som han behöver. Nämndens uppgifter är i dessa avseenden så viktiga att de enligt min mening bör komma till klarare uttryck i social- tjänstlagen än de har gjort i socialutredningens förslag. Den närmare ut- formningen kommer att framgå av den blivande propositionen.

Med det övergripande ansvar som på så vis skall åvila nämnden följer också en skyldighet för nämnden att inleda utredning så snart det kan antas att barnet eller den unge behöver stöd och hjälp från nämndens sida. Det vore enligt min mening oförenligt med det självständiga ansvar för den unges förhållanden som nämnden på så sätt skall ha att låta föräldrarnas medgivande vara bestämmande för nämndens möjligheter att genomföra utredning. Utredningen bör således som 10 framhåller kunna inledas redan innan omständigheterna ger stöd för antagande att 'ård med stöd av LVU kommer att behövas. Bestämmelser om detta bör som socialutredningen har föreslagit tas in i den gemensamma lagstiftningen och inte i LVU. Jag återkommer därför till frågan i propositionen.

Nämndens befogenheter under utredning

Socialutredningcn föreslår att det i socialnämndslagen skall anges att socialnämnden får höra den saken rör och annan som kan lämna upplys- ningar i ärendet. Utredningen framhåller att det ibland kan vara av värde för utredningen att den som har uppgifter att lämna kommer till nämnden. Socialtttredningen anser emellertid inte att det finns behov av särskilda bestämmelser i fråga om formerna för underårigs eller annans hörande. Någon motsvarighet till BvL:s bestämmelser om vite och om hämtning bör inte ingå i lagen. Det kan antas att föräldrar" eller andra som kan lämna uppgifter av betydelse för utredningen frivilligt lämnar sin medverkan. 3 Riksdagen [979/80. I saml. Nr I. [)el (.

Prop. 1979/SO:] 34

Skulle föräldrarna eller den tlnge i undantz-tgsfall motsätta sig utredning. får detta emellertid inte leda till att ärendets avgörande onödigt fördröjs. ] sådana fall har nämnden att överväga om den unge bör omhändertas omedelbart med stöd av LVU.

Socialutredningcn framhåller att det vid t. ex. misstänkt barnmisshandel som regel är nödvändigt att utreda förhållarnlena vid besök i den unges hem. I dessa och andra ärenden då det för att genomföra utredning är nödvändigt att omedelbart vinna tillträde till den unges hem finns det som regel också anledning till utredning i annan ordning än genom socialtjäns- tens försorg. Nägol praktiskt behov av särskilda bestämmelser som ger nämnden rätt att påkalla polishandräckuing för att genomföra hembesök föreligger inte enligt utredningens mening.

Socialnämnden bör enligt utredningens förslag kunna förordna om läkar— undersökning. Vägrar föräldrarna eller den ringe att medverka vid under- sökningens genomförande. bör nämnden ha möjlighet att förordna att den unge skall inställas till undersökningen genom polismyndighetens försorg. Med beaktande av att det kan uppstå behov av läkarundersökning även under målets handläggning i länsrätt bör även rätten kunna besluta om sådan undersökning och om handräckning för dess genomförande. Denna möjlighet bör enligt förslaget även tillkomma högre rätt vid prövning av besvär.

Det övervägande antalet remissinstanser som har yttrat sig i fråga om nämndens befogenheter ttnder utredningen har inte haft något att erinra mot socialutredningens förslag. Några remissinstanser har dock uttryckt oro för att nämndens möjligheter att genomföra utredning genom förslaget blir alltför begränsade.

Enligt kammarrätten i Sundsvall bör frågan om nämndens möjligheter att förelägga vite och besluta om hämtning övervägas på nytt. Omhänder— tagande för utredning är ett alltför drastiskt alternativ om t. ex. föräldrarna vägrar att infinna sig till sammanträde. Kammarrätten i Göteborg anser också att det föreligger flera risker med att begränsa nämndens möjligheter att använda tvångsinstrument under utredningen. Socialnämnden kan tvingas att ansöka om vård även i sådana fall då nämnden. om utredningen varit fullständig. skulle ha vidtagit andra. mindre ingripande åtgärder. Den föreslagna ordningen kan också medföra att länsrätten får ett bristfälligt utredningsmaterial fogat till ansökningen. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser vidare att det bör finnas möjlighet att påkalla polishandräckning för att genomföra hembesök t.ex. vid misstänkt barnmisshandel. Även Borås kommun anser att det i vissa fall, t.ex. i ärende då det mera är fråga om vanvård av barn än misshandel, bör finnas möjligheter för socialnämnden att påkalla polishandräckning för att bereda sig tillträde till hemmet. En- bart förordnande om polishandräckning, för att i sådant fall föra barnet till läkare är enligt kommunens mening inte tillräckligt.

Några remissinstanser anser att polishandräckning inte bör få tillgripas

Prop. 1979/80: 1 35

för att föra den unge till läkare. SACO/SR anser att framför allt vid psykiatrisk undersökning skapas ett dåligt utgångsläge om det genomförs med hjälp av polishamlräckning. Bättre är då att läkaren gör hembesök. Liknande synpunkter framförs av Sveriges socionomers riksförbund. Sve— riges läkarförbuml och Svenska läkaresällskapet.

Jag anser att det för den enskildes rättssäkerhet är av stor vikt att myndigheten grundar sina avgöranden på en tillförlitlig utredning. Det intrång i den personliga integriteten som långt gående befogenheter under utredning av ett ärende kan innebära för den enskilde måste vägas mot de intressen som myndigheten har att tillgodose genom sitt beslut.

Utredning vid nämnden skall så långt möjligt bedrivas i samförstånd med dem som berörs av en ifrågasatt åtgärd. Utredningen bör inledas i den unges hem genom samtal med föräldrarna och i förekommande fall med den unge själv. Det är viktigt att den som utreder ärendet söker nå sådan kontakt med den unge att han på ett sätt som är anpassat till barnets ålder och mognad kan berätta för barnet om anledningen till utredningen. Det förekommer i dag, sällan att nämnden under utredningen behöver kalla någon till nämnden. l de fall så sker kommer som regel föräldrarna och den unge frivilligt. Jag anser inte att en genom vite eller hämtning frarntvingad inställelse vid nämnden verksamt kan bidra till utredningen i ärendet. Det finns enligt min mening en stor risk för att föräldrarna och den unge därigenom får en så negativ inställning till vården att vårdens genomföran- de allvarligt försvåras. Jag anser således i likhet med socialtitredningen att bestämmelser om vite och hämtning av den åtgärden avser inte bör tas tipp i lagen. Behov av sådana bestämmelser föreligger enligt min mening inte heller då det gäller att höra annan som kan lämna upplysningar i ärendet.

För att man skall få en fullständig utredning är det oftast nödvändigt att den unges förhållanden utreds vid besök i hans hem. Finns det misstanke om barnmisshandel är det således nödvändigt att nämnden får tillträde till den tinges hem. Motsättcr sig föräldrarna i sådant fall hembesöket. finns det som socialtitredningen framhåller ofta grund för utredning genom poli- sens försorg. I sådant fall kan det också finnas anledning för nämnden att besluta om omedelbart omhändertagande.

Jag anser därför i likhet med de allra flesta remissinstanser som har yttrat sig i frågan att nämnden som regel inte bör kunna påkalla polishand- räckning för att under utredningen skaffa sig tillträde till den tinges hem. Enda undantag bör vara om hembesök är nödvändigt för att den unge skall kunna läkarundersökas.

För att man skall få en fullständig utredning i ärende om vård med stöd av LVU behövs i allmänhet en läkarundersökning av den unge. Jag vill erinra om att enligt BvL skall läkarintyg alltid föreligga innan nämnden beslutar om omhändertagande för samhällsvård med stöd av 295 BvL. Jag anser därför att det i LVU bör tas in en föreskrift om att den unge skall ha genomgått läkarundersökning innan nämnden ansöker om vård. om inte särskilda skäl gör en sådan undersökning obehövlig.

Prop. 1979/80: 1 Jo

Nämnden bör ha möjlighet att låta genomföra undersökningen även när föräldrarna motsätter sig den. Det är emellertid som flera remissinstanser har framhållit mindre lämpligt att deti unge i sådana fall förs till läkare genom polismyndighcts försorg, Väsentligt bättre li'ii'tits'z'ittningar når man om undersökningen kan genomföras i den tingcs eget hem. Motsättcr sig föräldrarini undersökningen. bör därför nämnden kunna förordna om polis— hantlräckning för att få tillträde till hemmet. När undersökningen genom- förs. bör den socialassistent som handlägger ärendet eller annan företri'ida— re för nämnden närvara.

()instämlighetcrna kan emellertid vara sådana att det är lämpligare att låtagenomft'ira undersökningutanför hemmet. Barnet kati behöva vistas på en bai'n- och ungdomspsykiatrisk klinik för att under en längre tid kunna hållas under observation. Motsätter sig föräldrarna eller den unge i sådana fall undersökning. bör nämnden kunna förordna om polishandräckning för att föra barnet eller den unge till kliniken.

Jag anser således att nämnden bör ktinna förordna om polishandräck- ning när det är nödvändigt att få tillträde till den unges hem för att få en läkarundersökniug genomförd. På motsvarande sätt bör kunna förordnas om polishandräckning. när det är lämpligare att låta genomföra läkarunder- sökningen utanför det egna hemmet. Då fråga om läkarundersökning och handräckning kan komma tipp under målets handläggning i länsrätten. bör även rätten kunna förordna härom. Samma möjlighet bör även högre rätt ha vid prövning av besvär.

Som jag återkommer till i specialmotiveringen bör det även i andra fall finnas möjlighet till polishandräckning för att få vård som har beslutats med stöd av LVU genomförd.

Plan för vården

Utredningen vid nämnden skall syfta till att ge underlag för bedömning av vilka insatser som är mest ändamålsenliga för att tillgodose den unges behov av vård och omvårdnad. När stöd- och hjälpinsatser i hemmet inte är tillräckliga, utan det är nödvändigt att bereda deti unge vård utom det egna hemmet. måste nämnden ange hur vården skall inledas och htir den därefter skall fortsätta. Nämndens utredning bör därför avslutas med en plan över den vård som nämnden bedömer nödvändig. Denna bör så långt möjligt utarbetas tillsammans med föräldrarna och den unge. Det är ett rättssäkerhetskrav att den som berörs av nämndens beslut och som skall samtycka till vården ges möjlighet att i förväg överblicka samtyckets konsekvenser i fråga om både vårdens utformning och dess varaktighet. Som socialutredningen framhåller bör det därför åligga nämnden att skrift- ligen ange hur nämnden tänker anordna vården.

2.1.1] Omedelbart wrihänderlagande Enligt 30% BvL får barnavårdsnämnden i avbidan på att ett ärende kan

'.:J x.!

Prop. 1979/80:1

slutligt avgöras omhänderta den unge för utredning. om sannolika skäl för ingripande enligt 25ä BvL föreligger. Som ytterligare förutsättning gäller att omhändertagandet skall vara nödvändigt på grund av föreliggande risker för den unges hälsa eller utveckling eller för brottslig eller annan skadlig verksamhet från hans sida eller med hänsyn till att annars fortsatt tltredning kan allvarligt försvåras eller vidare ätgärder hindras. Omhänder- tagande för utredning fär bestä högst fyra veckor.

Socialutredningcn hari nära anslutning härtill föreslagit att socialnämn— den skall omedelbart få omhänderta den unge. om det är sannolikt att han behöver beredas vård enligt LV U och länsrättens beslut inte kan avvaktas med hänsyn till risken för den unges hälsa eller utveckling eller till att den fortsatta utredningen allvarligt kan försvåras eller vidare ätgärder hindras.

Socialutredningen framhåller att i de situationer då värd med stöd av lagen kan komma i fråga är förhållamlena oftast sådana att omedelbar åtgärd är nödvändig. Uppgifter kan t.ex. komma in till nämnden om misstänkt barnmisshandel. Vid den utredning som därvid omedelbart skall inledas kan sådana uppgifter komma fram om barnets hemförhållanden att risk för barnets hälsa måste antas föreligga. Det är enligt socialutredning— ens uppfattning uppenbart att nämnden i en sådan situation måste ha möjlighet att ta barnet om hand i avvaktan på att utredningen slutförs. Likaså kan enligt utredningen i vissa andra akuta situationer -- exempelvis om barnets föräldrar motsätter sig en nödvändig blodtransfusion — ett omedelbart omhändertagande vara påkallat med hänsyn till riskerna för barnets hälsa. På motsvarande sätt måste nämnden även innan utredning- en har slutförts kunna vidta åtgärd om den unge t.ex. genom upprepad brottslighet utsätter sig för allvarlig fara till sin utveckling. Nämnden kommer i sådana fall att föregripa länsrättens beslut och åtgärdens syfte är att tillgodose omedelbart föreliggande behov.

Förslaget har i sina huvuddrag tillstyrkts av de remissinstanser som har yttrat sig i frågan.

Jag anser i likhet med socialutredningen att på samma sätt som i dag är fallet socialnämnden bör kunna omhänderta den unge i avbidan på att länsrätten prövar frågan om vård med stöd av lagen. Som förutsättning för sådant beslut om omedelbart omhändertagande. som således kan fattas redan innan nämnden slutfört utredningen. bör gälla att nämnden anser det sannolikt att den unge behöver beredas värd med stöd av lagen. Det skall Således föreligga sannolika skäl för att den unge på grund av brister i Omsorgen om honom eller på grund av sitt eget beteende behöver beredas värd utotn det egna hemmet. LVU anger ytterligare en förutsättning. nämligen att föräldrarna eller den unge inte samtycker till den värd som nämnden anser nödvändig. 1 de brädskande fall som det här vanligtvis är fråga om är det emellertid inte alltid möjligt att efterhöra föräldrarnas inställning till vården. Omedelbart omhäitdertagande bör därför enligt min mening kunna komma i fråga även om man inte med säkerhet vet att

Prop. l979/80:1 38

föräldern kommer att avvisa den värd som nämnden efter avslutad utred- ning bedömer som nödvändig. Föräldrarna skall i ett sådant fall givetvis underrättas om beslutet så snart som möjligt. Samtycker då föräldrarna till den värd som nämnden anser behövs. finns det inte längre grund för omedelbart omhändertagande och beslutet bör upphävas.

Som ytterligare förutsättning bör liksom enligt BvL gälla att prövningen av det fortsatta vårdbehovet inte katt avvaktas med hänsyn till risken för den unges hälsa eller utveckling. Nämnden skall således pröva dels om det på grund av brister i omsorgen om den unge eller hans eget beteende är nödvändigt att bereda honom vård utom det egna hemmet. dels om om- ständigheterna är sådana att länsrättens beslut inte kan avvaktas med hänsyn till de risker som kan finnas för den unges hälsa eller utveckling.

Som socialutredningen framhåller ger gällande rätt ytterligare en möjlig- het att vidta åtgärd innan utredningen slutförts. nämligen i de fall det är nödvändigt av utredningsskäl därför att den fortsatta utredningen annars skulle avsevärt försvåras eller vidare åtgärder hindras. Det kan t.ex. inträffa att förälder i syfte att undandra sig utredningen avviker med barnet och därmed omöjliggör en åtgärd som är nödvändig för att skydda barnet.

Jag delar utredningens uppfattning att det är svårt att undvara en bc- stämmelse som möjliggör omedelbart ingripande i sådana situationer som jag nämnde nyss. Är grunden för omhändertagandet att säkra utrednings- förfara-mdet. bör omhändertagandet inte ske. om det inte på starka skäl kan antas att värd med stöd av lagen blir nödvändig. I dessa fall måste föräld— rarnas eller den unges inställning till behovet av vård tillmätas särskild betydelse.

Socialutredningcn erinrar om att det även sedan utredningen har avslu- tats kan vara nödvändigt att besluta om omedelbart omhändertagande i avvaktan på att länsrätten prövar behovet av vård. Det kan enligt utred— ningen t.ex. inträffa att utredningen har slutförts först sent dagen före en helgdag. Förhållandena visar sig vara sådana att länsrättens beslut inte kan avvaktas. Jag anser i likhet med socialutredningen att socialnämnden även i dessa situationer bör kunna besluta om omedelbart omhändertagande. Beslutet som fattas efter slutförd utredning kommer således att bygga på en hög grad av sannolikhet för att vård med stöd av lagen är påkallad. ! sådana situationer bör nämnden utan dröjsmål sammankallas för att beslu- ta om ansökan till länsrätten.

Det ligger i sakens natur att beslut om omedelbart omhändertagande ofta måste kunna fattas med kort varsel. Möjlighet att sammankalla nämnden torde som regel inte föreligga. Som socialutredningen har föreslagit bör därför ordförande i nämnd ges befogenhet att besluta om omhänderta— gande. För att kunna nå en ändamålsenlig arbetsfördelning. bör sädan beslutanderätt även kunna tillkomma annan ledamot som utses av nämn- den.

Det kan övervägas om inte rätt att besluta om omhändertagande borde

Prop. 1979/SO:] 39

tillkomma även tjänsteman vid socialförvaltningen. Tjänstemännen har emellertid ofta det omedelbara ansvaret för vården. Det är från rättssäker- hetssynpunkt lämpligare att tjänstemannen i en sådan situation vänder sig till ordföranden eller annan som enligt vad som har sagts förut får besluta om omhändertagande. På så sätt blir frågan om omedelbart omhänderta- gande alltid prövad av mer än en person.

Som jag återkommer närmare till i det följande skall det ankomma pä länsrätten att besluta i fråga om vård mot den enskildes vilja. Länsrätten bör därför också pröva om ett omedelbart omhändertagande som har beslutats av nämnd bör bestå. Beslutet bör således som socialutredningen föreslär utan dröjsmål underställas länsrättens prövning. Har ordförande eller annan ledamot av nämnden fattat beslut om omedelbart omhänderta- gande. ankommer det således på honom att se till att beslutet blir under- ställt länsrättens prövning. Med hänsyn till underställningen behövs det ingen prövning av nämnden. Det räcker att ordföranden eller annan leda- mot som har beslutat anmäler beslutet för nämnden.

Socialutredningen framhåller att så snart beslutet har fattats skall beslu- tet dokumenteras. och i den mån det inte redan har skett. de omständighe- ter antecknas som har legat till grund för beslutet. Handlingarna skall därefter ges in till länsrätten. Detta bör enligt socialutredningens mening som regel kunna ske redan samma dag som beslutet har fattats och i varje fall i sådan tid att handlingarna har kommit in till länsrätten inom fyra dagar. Utredningen föreslår således att tiden för underställning skall be— stämmas till fyra dagar. Utredningen framhåller att det är av vikt att underställt beslut kommer under länsrättens prövning så snart som möjligt. Då rätten i ärendet är beslutsför med ordföranden ensam kan förutsättas att beslutet om omhändertagande prövas så snart ärendet kommit in till länsrätten. Prövningen bör enligt utredningens förslag ske så snart som möjligt och om synnerligt hinder inte möter, inom fyra dagar från den dag då handlingarna kom in till länsrätten.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser att de föreslagna tidsfristerna om fyra dagar för underställning och prövning är alltför kort med tanke på mellankommande helgdagar. andra brådskande göromål såsom utsatta ses- sioner och behovet av att i tveksamma fall anmäla omhändertagandemål i session. Fristerna bör därför enligt länsstyrelsen förlängas till en vecka. Även länsstyrelsen i Jönköpings län anser tiden för underställning för knapp. En tid av en vecka för underställning är mer godtagbar. Den tid som föreslagits för länsrättens prövning av underställt ärende är enligt länsstyrelsens mening inte verklighetsanknuten.

I fråga om tiden för länsrättens prövning av underställt beslut framhåller länsstyrelsen i Kristianstads län att en sådan tidsfrist inte gar att förena med bestämmelserna om kommunikation i 10 & förvaltningsprocesslagen (l97l: 291. FPL). Flera andra länsstyrelser uttalar tveksamhet om de före- slagna tidsmarginalerna är förenliga med en omsorgsfull handläggning.

Prop. 1979/80: 1 40

Jag delar socialutredningens uppfattning att det fran rättssäkerhetssyn- punkt har stor betydelse att beslut om omedelbart omhändertagande kom- mer under länsrättens prövning sä snart som möjligt. Så snart ordföranden eller annan ledamot har fattat beslutet. skall beslutet och skälen för detta redovisas skriftligen. Någon ytterligare tttredning härefter skall inte ske. Den utredning som har legat till grund för beslutet är emellertid inte alltid omedelbart tillgänglig. Mellankommande helgdagar kan även försena post- bclordran av lnmdlingarna. Den föreslagna tidsfristen om fyra dagar synes därför väl knapp med tanke på att om underställning inte sker inom föreskriven tid beslutet om omhändertagande förfaller. .lag anser därför att tiden för underställning bör utsträckas till en vecka. Detta begränsar själv- fallet inte skyldigheten för den som har fattat beslutet att så snart det är möjligt ge in beslutet till rätten. Det får enligt min mening förutsättas att hela tidsfristen endast i undantagsfall kommer att utnyttjas.

Kravet på att underställning skall ske inom en vecka innebär att hand— lingarna inom den angivna tiden skall ha kommit in till länsrätten. Kam- marrätten i Göteborg framhåller att en sådan regel har bestämda nackde- lar. Dels tvingar den nämnden att hålla sig förvissad om att handlingarna har kommit in i rätt tid till länsrätten. dels innebär tidsåtgången för postbev fordran en osäkerhctsfaktor. Enligt kammarrättens mening bör regleringen innebära att handlingarna skall avsändas av nämnden inom den angivna tiden.

Jag vill i anslutning härtill framhålla att det är nämnden som har ansvaret för att beslutet kommer in till länsrätten. Det bör därför också ankomma på nämnden att se till att handlingarna kommer rätten till handa. [)et är således inte möjligt att lägga denna kontroll på länsrätten. Det av kammar- rätten föreslagna tillvägagångssättet vore frän rättssäkerhetssynpunkt otillfredsställande. Utsträcks tiden för underställning till en vecka torde inte heller tiden för postbefordran utgöra en sådan osäkerhetsfaktor som bör föranleda ett avsteg från den föreslagna ordningen.

Enligt utredningens förslag skall fråga om omedelbart omhändertagande kunna prövas av länsrättens ordförande ensam. Det kan emellertid som länsstyrelsen i Stockholms län framhåller finnas skäl att anmäla omhänder— tagandet vid session. Det bör vidare uppmärksammas att länsrätten regel- mässigt skall kommunicera handlingarna med den ärendet rör. Har offent- ligt biträde förordnats, bör biträdet beredas tillfälle att ta del av handlingar- na i ärendet. Dessa omständigheter talar enligt min mening för att tiden för ärendets prövning i länsrätt bör utsträckas till en vecka från den dag handlingarna kom in till rätten. På sätt utredningen har föreslagit bör om synnerligt hinder föreligger mot prövning inom en vecka tiden för prövning kunna utsträckas ytterligare. Skäl för detta kan föreligga om det är en ovillkorlig förutsättning för att länsrätten skall kunna pröva ärendet att utredningen kompletteras. Av kravet på synnerligt hinder följer att undan- tagsbestämmelsen är avsedd att tillämpas endast i sällsynta undantagsfall.

Prop. 1979/80: 1 "4'

Som socialutredningen framhåller skall beslut som fattas i avvaktan pa att utredningen slutförs ges så kort varaktighet som möjligt. Nämnden bör därför kontinuerligt pröva om omhändertagamlet skall bestä och hitta beslutet så snart det inte finns behov av ett fortsatt omhändertagande. Enligt utredningens förslag skall det ankomma pa nämnden att. sedan beslut om omhändertagande har fastställts av länsrätten. senast inom tva veckor från det omhändertagandet skedde ansöka hos länsrätten om att den unge skall beredas värd. Utredningen framhåller att det av utrednings- eller andra skäl kan vara omöjligt att inom den angivna tiden ge in ansökan till länsrätten. I sådana fall bör tiden för ingivande av ansökan efter medgivande av länsrätten kunna utsträckas till f_v ra veckor.

Flera remissinstanser anser att den angivna normala tiden för att inge ansökan är för knapp. J () framhåller att en väl genomförd utredning är en första förutsättning för att länsrätten skall kunna få ett tillfredsställande underlag för sitt ställningstagande. Bristlälliga utredningar kan enligt JU leda till allvarliga rättsfi'irluster. hade så att vard inte beslutas trots att skäl därtill föreligger och att vård kommer till stånd med stöd av lagen trots alt någon annan behandlingsätgärd hade varit tillräcklig eller mer ändarnalscn— lig. JO anser att man vid en avvägning mellan å ena sidan önskemålen om en skyndsam handläggning och å andra sidan kravet pa en tillförlitlig utredning måste ta fasta på det sistnämnda. Den föreslagna l4-dagarsre- geln kan enligt J():s mening medföra en risk för försämrade utredningar. Visserligen kan enligt förslaget utredningstiden förlängas men detta förut- sätter särskilda skäl. Enligt J():s mening framstår en utredningstid på upp till fyra veckor som nödvändig även i många normalfall med hänsyn till de praktiska svårigheter som ofta föreligger att genomföra detta slag av utred- ningar. Motsvarandc synpunkter framförs av flera länsstyrelser och kom- muner.

Det är sotn socialutredningen framhåller av största vikt att ett tilllälligt omhändertagande inte består under längre tid än vad förhållandena Ollnd- gängligen kräver. Samtidigt är det emellertid från rättssäkerhetssynpunkt nödvändigt att få ett så tillförlitligt beslutsunderlag som möjligt för länsrät- tens ställningstagande. Sådana tidsgränser får inte sättas för utredningen att möjligheterna till en fullständig och väl genomarbetad utredning försvå— ras. En alltför kort utredningstid medför allvarlig risk för felaktiga beslut.

En tid av M dagar för utredning har enligt vad remissinstansema fram- håller redan nu ofta visat sig otillräcklig. Det bör också uppmärksammas att det enligt FL ankommer på nämnden att kommunicera utredningen med den åtgärden avser. Beslut att göra ansökan till länsrätten är inte heller av den beskaffenheten att beslutet bör kunna delegeras. Det innebär att nämnden måste kallas för att besluta i ärendet.

Dessa omständigheter talar enligt min mening för att den tid om fyra veckor som enligt förslaget skall gälla när det finns särskilda skäl bör få vara längsta tid också i normalfall. Jag utgår dock från att nämnderna skall

Prop. 1979/80zl 42

sträva efter att nedbringa tiden så mycket som möjligt och att ansökan därför i många fall kommer att kunna inges inom två veckor.

Har ansökan inte giorts inom den föreskrivna tiden. skall omhänderta— gandet genast upphöra.

Det är som socialtrtredningen framhåller viktigt att mål som gäller vård med stöd av LVU företas till avgörande med största skyndsamhet. Allde- les särskild skyndsamhet är påkallad när den ringe är omhändertagen då målet kommer in till länsrätten. Enligt socialutredningens förslag bör i sådant fall förhandling i målet hållas inom en vecka från det ansökan korn in till rätten. F.nligt förslaget bör denna tid kunna förlängas om ytterligare utredning eller annan särskild omständighet gör det nödvändigt.

Några länsstyrelser har framhållit att den föreslagna tiden för att hålla förhandling i målet är väl kort. Parter och vittnen måste hinna delges kallelse och få skäligt rådrum för inställelsen. Part måste också hinna ta kontakt med sitt ombud som i sin tur kan ha svårt att inställa sig med så kort varsel. En tidsfrist om två veckor bör enligt dessa länsstyrelsers uppfattning föreskrivas som huvudregel. Länsstyrelsen i Södermanlands län ifrågasätter om man alls behöver ha någon längsta tid.

Jag delar remissinstansernas uppfattning att tiden för att hälla huvudför- handling är väl knappt tilltagen i utredningens förslag. Det finns en risk för vad som har varit avsett som en huvudregel blir undantag. När allmänt åtal har väckts mot den som är ttnder 18 år. skall enligt särSkilda bestämmelser huvudförhandling i målet hållas senast inom två veckor. Jag anser att denna tidsrymd också kan vara lämplig att fastställa för förhandling i länsrätt i mål om vård med stöd av LVU.

Som socialutredningen har framhållit följer av arten av de beslut som det här är fråga om att beslutet genast skall kunna verkställas. Detta bör enligt min mening också framgå av lagen.

Jag vill slutligen i anslutning till de här föreslagna bestämmelserna även beröra frågan om häktning av unga i åldrarna under 18 år. Enligt 7 5 lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare får den som är under 18 år inte häktas med mindre synnerliga skäl föreligger. Lagstiftningen bygger således på den uppfattningen att alla möjligheter bör tas till vara för att undvika häktning av den som inte har fyllt 18 år. I främsta rummet har man tänkt på de befogenheter att omhänderta den unge för utredning som barnavårdsnämnden har enligt 30 & BvL. På mot- svarande sätt bör enligt min mening de föreslagna bestämmelserna i LVU kunna tillämpas när fråga kommer upp om häktning av den som är under 18 år. Beslutas omedelbart omhändertagande, bör således häktning som regel ktrnna underlåtas. För ungdomar i åldrarna över 18 år gäller f.n. inga särskilda regler i fråga om häktning. Även för dessa bör emellertid ett omedelbart'omhändertagande kunna utgöra ett alternativ till häktning.

Ett beslut om omedelbart omhändertagande upphör att gälla om den unge likväl senare häktas.

Prop. 1979/80zl 43

2.1 . I.? Beslutande organ

Enligt BvL får barnavårdsnämnden omhänderta den unge för samhälls- vård. om förebyggande åtgärder redan från början framstår som otillräck- liga eller om sådana åtgärder har visat sig verkningslösa. Samtycker föräld- rarna eller den unge. om han har fyllt 15 år. till att nämndens beslut om omhändertagande för samhällsvård verkställs. vinner beslutet laga kraft. I annat fall skall beslutet utan dröjsmål och senast inom tio dagar från dagen för beslutet underställas länsrättens prövning. (_)m underställning sker. kan länsrätten i stället för att fastställa beslutet förordna om en eller flera förebyggande åtgärder eller uppdra åt nämnden att föranstalta om sådana.

Som jag har framhållit tidigare har socialnämnden ansvaret för att den unge får den värd som han behöver. 1 de situationer som avses i LVU ankommer det således på nämnden att medverka till att den unge bereds en vård som är anpassad efter hans behov. Det blir därvid en viktig uppgift för socialtjänsten att finna sådana former_för arbetet att även i de svara situationer som här avses vård- och behandlingsarbetet så långt det är möjligt kan bedrivas tillsammans med föräldrarna och den unge. Det ligger ett stort värde i att ta till vara föräldrarnas och den unges vilja att medver- ka till att ändamålsenliga insatser kommer till stånd. Jag har därför ansett att om nödvändig vård kan ges den unge i frivilliga former. bör han inte beredas vård med stöd av LVU med de rättsverkningar som följer därav. Samtycker föräldrarna och/eller den unge till den vård som nämnden finner nödvändig. blir således grunden för beslutet lämnat medgivande.

Kan föräldrarnas eller den unges samtycke inte nås bör emellertid frågan om värden på sätt utredningen har föreslagit prövas av länsrätten. Som flera remissinstanser påpekat har en sådan beslutsordning klara fördelar från rättssäkerhetssynpunkt. Vårdåtgärden blir på så sätt föremål för dom- stols bedömning och en enhetlig rättstillämpning främjas. Jag vill erinra om att redan nu skall frågan om samhällsvård prövas av länsrätten när den unge eller hans föräldrar motsätter sig att nämndens beslut verkställs. Jag ansltiter mig således till den av socialutredningen valda lösningen. Den innebär att om samtycke inte kan erhållas till den värd som nämnden anser att den unge behöver, skall länsrätten pröva om det finns förutsättningar att ändå genomföra vården med stöd av LVU.

[ BvL förekommer ytterligare en form av omhändertagande för samhälls- vård. Den skiljer sig från den som genomförs under de i 25 s'- angivna omständigheterna bl. a. genom att den enskildes medgivande i regel utgör förutsättning för att nämnden skall kunna besluta. Enligt 31 å första stycket får den som inte har fyllt 18 år och som behöver vård och fostran på grund av att föräldrarna har avlidit eller övergivit honom omhändertas för samhällsvård. om inte vårdbehovet tillgodoses på annat sätt. Den som har fyllt 15 år får dock inte omhändertas utan eget samtycke. om inte särskilda skäl att inte höra honom föreligger.

Enligt 31 å andra stycket skall vidare samhällsvärd på begäran av föräld—

Prop. 1979/son 44

rarna eller med deras medgivande beredas den underårige om han. titan att fall som avses i 25 & är för handen. är i behov av specialvåi-tl eller annan vård och fostran utom hemmet. Även i detta fall erfordras samtycke av den som har fyllt 15 år.

Eftersom 1.VU komruer till användning först om samtycke till vård inte kan nas. finns det inget utrymme i denna lag för någon motsvarighet till den samhälls 'är'd som regleras i 31 å Bvl... De nödfall som avses i denna paragraf faller in under den värd som ges i frivilliga former endast med stöd av socialtjänstlagen. Jag avser att behandla dessa frågor i den blivande propositionen.

2.I.I3 IIunr/lit'ggningen i [fins/"(itt

Handläggningen av ärende i förvaltningsdomstol regleras av FPL. För— farandereglei'im i FPL är att se som basregler. De särskilda förhållandena inom vissa förvaltningsomri'rden kan kräva en reglering av förhållandena vid förvaltningsdomstol som avviker fran bestämmelserna i FPl .. l 2 s FPI. föreskrivs därför att om det i lag eller författning som har beslutats av regeringen har meddelats bestämmelse som avviker från FPL så skall den bestämmelsen gälla.

Sådana särskilda regler har givits för förft-u'andet i mål om omhänderta- gande för samhällsvård enligt Bvl... Genom 75 & första stycket BvL har vissa bestämmelser om förfarandet i ärende hos barnavi'irdsnämnd gjorts tillämpliga på förfarandet i länsrätt. Den i lagrummet gjorda hänvisningen omfattar föreskrifter om kallelse och om hämtning till läkarundersökning av den underårige och om hämtning av deti ärendet rör ( lö och 17 så). om erinran om rätten att påkalla muntlig förhandling ( 19 så första stycket andra punkten). om den underåriges ställning när han inte har fyllt 15 är (15 s tredje stycket och 19 s tredje stycket) samt om föräldrarnas närvaro när man hör deti som är under 18 år (20 5).

Enligt 75% andra stycket skall representant för barnavårdsnämnden beredas tillfälle att närvara vid muntlig förhandling.

1 82 & BvL sägs vidare att av länsrätt meddelat beslut i mål eller ärende enligt BvL skall delges varje enskild person och kommun som berörs av det.

Slutligen ges i 86 så en bestämmelse enligt vilken länsrätts beslut i ärende som avses i 4—9 kap. BvL och kammarrätts motsvarande beslut skall lända till omedelbar efterrättelse.

Jag har tidigare föreslagit att länsrätten skall bli första instans i mål om vård enligt LVU. Undei'ställningsinstitutet försvinner samtidigt i dessa mål. När beslutanderätten i fråga om vård med stöd av LVU läggs på länsrätten. aktualiseras behovet av särskilda förläranderegler för haird— läggningen i länsrätt.

En viktig fråga är därvid om skriftligt eller tunnt/igt_ll'iij/Eirumlt' bör vara huvudregel i mål om vård enligt lagen. Enligt FPL äi' huvudregeln att

Prop. 1979/80: 1 45

förfarandet skall vara skriftligt (9 få). 1 .9 & andra och tredje styckena FPL anges när muntlig förhandling skall kunna komma i fråga. 1 handläggningen får enligt vad där sägs ingå muntlig förhandling beträffande viss fråga när det kan antas vara till fördel för utredningen i målet. Vidare skall bl.a. i länsrätt muntlig förhandling hållas. om enskild som för talan i målet begär det och förhandlingen inte är obehövlig och inte heller särskilda skäl talar mot det.

Socialutredningcn föreslår att muntlig förhandling alltid skall hållas i länsrätt vid avgörande av mål enligt den särskilda lagen.

Kammarrätten i Göteborg tillstyrker utredningens förslag. Även karn— marrätten i Sundsvall framhåller behovet av muntlig förhandling men ifrågasätter om det finns tillräckliga skäl att göra muntlig förhandling obligatorisk. Enligt kammarrättens mening bör muntlig förhandling kunna underlåtas när det finns synnerliga skäl för detta. Flera länsstyrelser har också tagit upp frågan om muntlig förhandling. Länsstyrelserna delar utredningens uppfattning i fråga om behovet av muntlig förhandling och framhåller att det redan i dag förekommer muntlig förhandling i så gott som alla mål om omhändertagande för samhällsvård. Enligt länsstyrelserna finns det emellertid inte anledning att göra muntlig förhandling obligato- risk. Så anser t. ex. länsstyrelsen i Jönköpings län att det även i fortsätt- ningen bör ankomma på länsrätten att bedöma om muntlig förhandling behövs. Omständigheterna kan vara sådana. t.ex. i mål som gäller vårdens upphörande. att muntlig förhandling inte behövs. Samtycker föräldrarna eller den unge till nämndens ansökan om vård kan på motsvarande sätt muntlig förhandling vara onödig. Andra länsstyrelser anser att om den åtgärden avser anhåller om att inte behöva inställa sig. bör muntlig för- handling kunna underlåtas.

Mål enligt LVU avser frågor av stor betydelse för den enskilde. Beslut om vård innebär ingripande förändringar av föräldrarnas och den unges rätt att själva bestämma över sin situation. F.nbart en skriftlig redovisning i länsrätt av de förhållanden som har föranlett nämnden att ansöka om vård ger. som socialutredningen framhåller. ett sämre beslutsunderlag än om parterna är närvarande vid målets avgörande. [)et kan också mången gång vara lättare för den saken rör att vid en förhandling inför länsrätt redovisa de förhållanden som enligt hans mening bör ligga till grund för bedömning- en. Det bör också uppmärksammas att den enligt FPL föreliggande rätten att begära muntlig förhandling inte alltid tas i anspråk. Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller exempelvis att det stora antalet mål har med- verkat till att muntlig förhandling har begränsats till de fall där part begär muntlighet. Frekvensen av sådana förhandlingar har inte överstigit 25 %.

Nu angivna omständigheter talar enligt min mening med styrka för att muntlig förhandling bör föreskrivas i dessa mål. De mål som enligt lagen kan bli föremål för rättens bedömande avser frågor bl. a. om beredande av vård. av nämnden beslutade förändringar i vårdens utformning och frågor

Prop. 1979/SO:] 46

om vårdens upphörande. Det är från råttssäkerhetssynpunkt av stor bety— delse att mål av denna art inte avgörs på handlingarna i den enskildes fri'rnvaro.

Som remissinstanserna har påpekat kan det dock förekomma prövningar av länsrätten där en muntlig förhant'lling framstår som helt onödig. Det gör att regeln om muntlig fi'irhandling enligt min mening inte bör göras alldeles ovillkorlig. Är det enligt länsrättens bedömning uppenbart obehövligt att

ålla muntlig förhandling. bör sådan därför kunna underlåtas. Mot bak— grund av vad jag har anfört tidigare om betydelsen av muntlig förhandling är det klart att undantagsmöjligheten bör användas med stor försiktighet. Framförallt är det viktigt att muntlig förhandling alltid hålls när någon av parterna önskar det. Om länsrätten tänker avgöra målet på handlingarna. bör parten därför alltid underrättas och ges tillfälle att inom en viss tid begära muntlig förhandling. En föreskrift om detta bör tas in i LVU.

Jag vill slutligen i denna del understryka att eftersonr det stora flertalet länsrätter redan f.n. avgör mål om omhändertagande för samhällsvård vid muntlig förhandling. kommer den här f("ireslagna bestämmelsen inte att öka länsrättens arbetsbelastning i någon större grad.

FPl. innehåller inga bestämmelser om hämtning ur purt till förhandling- en. Det kan som socialutret'lningen framhåller ibland vara nödvändigt för utredningen i målet att den åtgärden avser är närvarande vid förhandlingen för att lämna kompletterande uppgifter. Länsrätten bör därför kunna för- ordna om hämtning av den som åtgärden avser till förhandlingen. För vittne gäller enligt 25 & FPL bestämmelserna om hämtning i 36 kap. 20 s' RB. För sakkunnig finns inget behov av bestämmelser om hämtning.

Jag har tidigare berört frågan om läkar-undersökning. Jag erinrade om att det kan uppkomma situationer då en omedelbar läkarundersökning är nödvändig för att nämnden skall kunna ta ställning till behovet av vård enligt lagen. Socialnämnden bör därför i det fall föräldrarna eller den unge motsätter sig undersökningen kunna påkalla polishandräckning för dess genomförande. På motsvarande sätt bör när fråga om läkarundersökning kommer upp i länsrätten, rätten kunna begära polishandräckning om för- äldrarna motsätter sig undersökningen. Läkaren bör i sådant fall med polisens hjälp ges tillträde till barnets hem för att genomföra undersökning- en där.

Flera remissinstanser har framhållit vikten av att länsrätten tillförs be- hövlig .ru/tkrmskap vid avgörande av mål om vård med stöd av LVU. Jag vill med anledning härav hänvisa till bestämmelsen i 8 & FPL, som behand- lar länsrätts utredningsplikt. Av den bestämmelsen följer att det åligger rätten att tillse att särskild sakkunskap. t.ex. social. psykologisk och medicinsk. tillförs rätten när det uppstår behov av det. Av 24ä FPL framgår att rätten får inhämta yttrande över fråga, som kräver särskild sakkunskap. från myndighet. tjänsteman eller den som annars har att gå till handa med yttrande i ämnet. eller anlita annan sakkunnig i frågan. Jag vill

Prop. 1979/80: 1 47

också fästa uppmärksamheten på att det offentliga biträde som regelmäs- sigt skall förordnas i mål om vård rrtan samtycke har som en väsentlig uppgift att medverka till att målet blir=til|förlitligt utrett. Något behov av att härutöver införa särskilda bestämmelser om den sakkunskap rätten skall ha att tillgå vid avgörande av mål enligt LVU finns det därför enligt min mening inte.

FPL tar inte tipp några bestämmelser om prot'ess[n'/n'iriglu'twr. Fråga uppkommer därför om vilken ställning den som är trndcr 18 år bör ha vid avgörande av mål i länsrätt. För handläggning av ärende i nämnd gäller enligt BvL att föräldrarna får företräda den som är under 15 år. l.")essa bestämmelser har genom en hänvisning gjorts tillämpliga även på förfaran- det i länsrätt.

Socialutredningcn föreslår att frågan om processbehörigheten skall prö- vas av länsrätten i varje särskilt ärende. Därvid torde enligt utredningens mening den som är över 15 är alltid äga rätt att själv föra sin talan. medan frågan om processbehörigheten för den som är yngre får bedömas med hänsyn till den unges mognad och omständigheterna i övrigt.

Jag anser att i mål om vård med stöd av LVU är både föräldrar (eller annan vårdnadshavare) och barn att anse som parter. Föräldrarna har enligt föräldrabalkens bestämmelser i princip rätt att dessutom företräda barnet i frågor som rör vårdnaden. ] BvL tilläggs emellertid barnet en självständig beslutanderätt i frågor som rör dess person. Således får föräld- rarna företräda barnet endast tills barnet fyller 15 år. Barn som har uppnått denna ålder. får själv besluta i ärende som förutsätter hans samtycke.

l enlighet med socialutredningens förslag ämnarjag föreslå en regel i den nya soeiallagstiftningcn enligt vilken barn som har fyllt 15 år har rätt att själv föra sin talan i mål och ärenden enligt socialtjänstlagen och LVU. Föräldrarna bör således få företräda barnet tills barnet när denna ålder.

Av det anförda följer att den som är under 15 år inte själv får föra sin talan i länsrätt. 1 mål som avser den som är under 15 år Uppträder föräldrar- na dels som parter och dels som ställföreträdare för part. Som socialutred- ningen framhåller kan därvid den omständigheten att föräldrarna får före- träda barnet göra det angeläget för länsrätten att höra eller låta höra barn under 15 år i situationer då barnet bedöms ha nått sådan mognad att barnet självt bör få redovisa sin inställning.

Jag vill anmärka att enligt vad jag har erfarit har utredningen (Ju 1977: 08) om barnens rätt i sitt arbete tagit upp frågan om i vilken utsträck- ning och i vilken ålder barn själva skall få föra. sin talan och ha rätt att bli hörda. Det är givet att utredningens arbete kan tänkas leda till att frågan om åldersgränsen får tas upp på nytt.

Vad härefter angår frågan om behovet av en särskild regel om delgirwing av beslut bör uppmärksammas att enligt 31 15 FPL skall beslut varigenom rätten avgör målet tillställas part. Nämnden kommer i mål om omhänderta- gande att uppträda som sökande. Nämnden kommer således i denna egen-

Prop. 1979/80: 1 48

skap att tillställas beslutet. Även den åtgärden avser skall tillställas beslu- tet. Nagon motsvarighet till BVL:s regler om delgivning av beslut behövs därför inte enligt min mening.

Enligt 23 s'- andra stycket Bvl. får närrrnden förordna att beslut angående omhändertagande för samhällsvård skall gå i verkställighet utan hinder av att beslutet inte har vunnit laga kraft. Av 75 & Bvl. följer att det åligger länsrätten att. om underställt beslut skall lända till efterrättelse oberoende av laga kraft. utan dröjsmål pröVa om beslutet får verkställas innan målet avgörs slutligt.

Enligt 86 & Bvl, skall länsrätts beslut i ärende om bl.a.omhändertagande för samhällsvård och kammarrätts motsvarande beslut lända till omedelbar efterrättelse. De frågor som berörs av beslut med stöd av LVU är ofta mycket svåra att bedöma och de innebär ställningstaganden som är ingri- pande för den enskilde. Jag anser det därför inte påkallat med en regel om ovillkorlig verkställighet av sådant beslut. Som socialutredningen fram- håller kan behovet av att kunna nå omedelbar verkställighet tillgodoses. om länsrätt ges möjlighet att i sitt beslut förordna därom. En bestämmelse med detta innehåll bör därför ingå i lagen.

2.l.l4 Besvär m. m.

Frågan om besvärsrättens utformning är från rättssäkcrhetssynpunkt av största betydelse. Här måste ske en avvägning mellan å ena sidan den enskildes berättigade anspråk på att kunna få beslut enligt lagen prövade av överordnad instans och å andra sidan kraven på att vård med stöd av lagen kan komma till stånd i former som är till de ungas bästa.

Har nämnden fattat beslut om omedelbart omhändertagande. skall som framgår av vad jag har anfört tidigare beslutet alltid underställas länsrät— tens prövning. Mot länsrättens beslut i sådan fråga enligt 34s första stycket tredje punkten FPL får talan föras genom besvär. Anledning att föreskriva en särskild besvärsrätt föreligger därför inte.

Mot länsrättens beslut om vård med stöd av lagen får enligt 33 & FPL talan föras hos kammarrätten. Mot kammarrättens beslut föres talan hos regeringsrätten.

Sedan länsrätten har beslutat om vård ankommer det på nämnden att bl.a. bestämma var den unge skall vistas under vårdtiden. En fråga som uppkommer är om talan också skall kunna föras mot nämndens beslut att placera den unge i visst hem eller i institution. Jag anser i likhet med socialutredningen att övervägande skäl talar mot en sådan besvärsrätt. Länsrättens prövning sker på grundval av den vid nämnden företagna utredningen. Enligt förslaget till LVU skall nämndens ansökan om vård innehålla en redogörelse för den unges förhållanden. tidigare vidtagna åtgärder och den vård som nämnden avser att anordna. Länsrättens beslut om vård. som alltså kan överklagas, grundar sig således också på en bedömning av den tilltänkta vårdformen. Att samtidigt föreskriva en be—

Prop. 1979/80: 1 49

svärsrätt över det av nämnden omedelbart härefter fattade beslutet. om var den unge skall vistas under vårdtiden. skttlle öppna möjlighet till en dubbel besvärsprövning. Något behov-av en sådan besvärsrätt finns det inte.

Under den tid sotn den bcsltttade vården pågår bör nämnden upprätthål- la en fortlöpande kontakt med föräldrarna. Varje förändring i den besluta— de vården bör så långt möjligt föregås av samråd med föräldrarna. Om löräldrarna eller den unge under den tid vården pägår skulle vilja byta vårdform eller hem. är det givetvis önskvärt att nämnden söker tillmötesgå berättigade anspråk.

Om nämnden inte vill eller kan ändra värden på" det sätt föräldrarna eller den ttnge önskar. saknar dessa i dag möjlighet enligt BvL att överklaga nämndens beslut. l-"osterbarnsutredningett föreslog i betänkandet (SOU 1974: 7) Barn- och ungdomsvård. att BVL skulle ändras på den punkten. Under remissbehandlingen fick förslaget ett övervägande kritiskt motta- gande. Socialutredningen har nu föreslagit att en begränsad besvärsrätt skall införas. Om nämligen vården skall pågå under längre tid än tre månader. föreslås föräldrarna få möjlighet att besvära sig över de föränd— ringar i vårdformen som företas under tiden.

Socialutredningens förslag har behandlats av endast ett fåtal remissin- stanser. Dessa har överlag varit positiva till förslaget samtidigt som de har gjort vissa påpekanden beträffande lagtextens utformning.

Jag delar den tveksamhet mot en alltför vidsträckt besvärsrätt som har kommit till uttryck under remissbehandlingen av fosterbarnsutredningens betänkande liksom i socialutredningetts förslag. Som socialutredningen påpekar kan en besvärsrätt riskera att leda till aVscvärda svårigheter vid vårdens utövande. Den skulle t.o.m. kttnna medföra en sådan osäkerhet i fråga om vårdens bestånd att den allvarligt skulle äventyra vården. Jag anser därför i likhet med socialutredningen att det i allmänhet bör vara tillräckligt att föräldrarna genom att begära vårdens upphörande och däref— ter föra talan mot nämndens beslut också kan få den beslutade vårdformen prövad. .

En särskild fråga är om rätt till besvär skall föreligga när nämnden besltttar om viktiga ändringar i den valda vårdformen. Jag vill erinra om att det har förekommit att socialnämnd på skäl som inte har haft att göra med ändantälsenlighetcn av den bedrivna vården beslutat att flytta ett omhän- dertaget barn från ett fosterhem där barnet hade bott under längre tid till ett annat hem. Sådana uppbrott från ett hem där barnet har hunnit rota sig kan för barnet bli mycket påfrestande. Det är överhuvudtaget angeläget att man flyttar ett barn så litet som möjligt från en miljö till en annan. Omplaceringar katt i dag ske utan samråd med föräldrarna och utan att dessa eller andra kan föra talan mot beslutet. Föräldrarna är hänvisade till att — även om de är inft'irstädda med att barnet måste beredas fortsatt vård utanför det egna hemmet — begära att vården skall avslutas och därefter 4 Riksdagen 1979/80. ! saml. Nr 1. Del ('

Prop. 1979/SO:] 50

föra talan mot nämndens beslut. Ett sådan ordning är enligt ntin mening inte tillfredsställande. Jag ansluter mig därför till socialutredningens för- slag att föräldrarna och i förekommande fall den unge själv skall ha möjlig- het att föra talan mot ändringar i den redan beslutade vården. Om nämnden således beslutar att den unge skall ges fortsatt vård i annat enskilt hem eller på institution bör talan kttnna föras mot beslutet. Nämndens beslut skall emellertid kunna verkställas omedelbart. Den omständigheten att besvärs- rätt föreligger innebär således inte att nämnden måste avvakta att beslutet vinner laga kraft innan nämnden flyttar den unge.

Om vård har beslutats på grund-av den ttnges eget beteende. skall i enlighet med vad jag har förordat tidigare nämnden pröva behovet av fortsatt vård var sjätte månad. Nämndens prövning kontmer att resultera i ett beslut i förvaltningsrättslig mening. Som kammarrätten i Göteborg har påpekat under remissbehandlingen bör i sådana fall talan ktttttta föras mot beslut om fortsatt vård.

För tydlighets skull vill jag till sist erinra om att den årliga rapportering som skall göras till nämnden i de fall den unge vårdas pågrund av brister i omsorgen om honom endast är tänkt att vara ett återkotttmande redovis- ning inför nämnden som inte skall utmynna i ett beslut i förvaltningsrättslig mening som det går att föra talan mot. Rätten att begära varden avslutad föreligger emellertid alltid och därmed också en möjlighet att få vården överprövad.

Föranleder underrättelsen till nämnden att frågan om vårdens fortsatta bestånd tas upp till prövning i nämnden uppkomttter emellertid ett ärende i förvaltningslagens bemärkelse.

Enligt socialutredningens förslag skall talan inte kuttna föras mot nämn- dens beslut att förklara vården avslutad. Socialutredningcn har ansett att i de fall nämnden har förklarat vården avslutad tttot föräldrarnas vilja. föreligger alltid rätten att begära fortsatt bistånd i frivilliga former med stöd av socialtjänstlagens bestämmelser och i händelse av avslag föra talan mot beslutet. Kammarrätten i Göteborg anser att det föreslagna tillvägagångs- sättet är onödigt omständligt. Kammarrätten framhåller att om fL'träldrarna och den unge har olika uppfattning i fråga om behovet av fortsatta insatser. katt socialtjänstlagen inte tillämpas. Anser således föräldrarna att vården bör bestå men motsätter sig den unge fortsatta insatser i frivilliga former, utgör således socialtjänstlagen inget alternativ. Jag anser mot bakgrund härav i likhet med kammarrätten att talan bör kttttna föras även mot nämndens beslut att förklara vården avslutad.

Jag vill i detta sammanhang slutligen erinra om att enligt LVU nämnden i vissa fall får meddela föreskrift beträffande förälders eller annan vårdnads- havares rätt till umgänge nted barnet eller bestämma att den ttnges vistel— seort inte skall röjas. På santma sätt som i dag bör talan kunna föras mot ett sådant beslut.

Prop. 1979/80: 1 51

2.1.15 Övriga beslärrtnwlsvr Artst'ursji'zignr

I 895 BvL finns bestämmelser om ansvar för den som hindrar eller försvårar utredning i ärende om ingripande enligt lagen eller om foster- barnsvård. Ansvar kan enligt detta lagrttm också ådömas den som hindrar eller försvårar verkställighet av beslut som gäller bl. a. omhändertagande för samhällsvård eller som rör behandlingen av den som har omhänderta- gits m. m.

Enligt vad jag har erfarit förekommer det endast i mycket begränsad omfattning att åtal väcks för brott som har sagts nu. Jag anser inte att bestämmelserna fyller någon funktion vid sidan av de befogenheter som bör tillkomma nämnden enligt de regler som jag tidigare har föreslagit. Jag vill erinra om att nämnden får möjlighet att besluta om omedelbart omhän- dertagande i fall där föräldrarna inte vill medverka till att en nödvändig vård kommer till stånd. Om den unge avviker från det hem där han enligt nämndens bestämmande skall vistas. kan nämnden påkalla polishand— räckning för att återföra honom till hemmet. Genom dessa befogenheter finns det enligt min mening tillräckliga garantier för att en nödvändig vård skall kunna genomföras.

89 s" BvL innehåller också en straffbestämmelse för det fall att någon lämnar alkoholhaltiga drycker. andra berusningsmedel. injektionsspruta eller kanyl åt den som är omhändertagen för samhällsvård och intagen i barnhem eller bereds vård inom ungdomsvårdsskola eller som annars hjälper den omhändertagne att komma åt sådana berusningsmedel eller föremål. lnte heller denna bestämmelse bör få någon motsvarighet i den nya lagen. Jag vill i det hänseendet hänvisa till bestämmelserna i 74 s' lagen (1977: 293) om handel med drycker som föreskriver ansvar för den som anskaffar alkoholhaltiga drycker åt den som inte kan antas ha uppnått 20 års ålder. Jag vill också hänvisa till förordningen (1968170) med vissa bestämmelser om injektionssprtltor och kanyler som föreskriver ansvar för den som överlåter spruta eller kanyl tttan att vara berättigad därtill. Det finns enligt min mening inte behov av särskilda bestämmelser i LVU vid sidan av de nu nämnda.

Jag har tidigare föreslagit att socialnämnden i vissa fall skall kttnna förbjuda förälder eller annan vårdnadshavare att umgås med barn som vårdas med stöd av LVU. Nämnden kan därvid också besluta att den ttngcs vistelseort inte får röjas för vårdnadshavare. Jag anser bl.a. med hänsyn härtill att det inte ftnns tillräcklig anledning att i LVU ta in en motsvarighet till 90 & BvL om ansvar för den som överträder av nämnden meddelat förbud mot att besöka någon som vårdas med stöd av LVU.

Ämlsji'ågor

] 20 kap. 7 & rättegångsbalken ftnns bestämmelser om rätt för åklagare

Prop. l979/80:1 5 I.)

att besluta att inte åtala för brott. Härutöver får åklagaren enligt lagen (l964: 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (1964 års lag) meddela ätalsunderlåtelse för brott som har begåtts av någon som vid tidpunkten för brottet inte hade fyllt lS år. En förutsättning är att åtal inte finnes påkallat ur allmän synpunkt. Beslutet får meddelas titan vidare. om brottet uppenbarligen har skett av okynne eller förhastande. l övriga fall skall beslut om åtalsunderlåtelse bygga på den bedömningen att den unge tttan åtal blir föremål för de insatser som är lämpligast för hans tillrättafö— rande. Till ledning för denna bedömning skall åklagaren inhämta yttrande från barnavårdsnämnden, huruvida nämnden har vidtagit eller avser att vidta åtgärd och om sådan åtgärd kan antas vara lämpligast för den ttnges tillrättaförande. I lagen nämns olika tänkbara åtgärder som övervakning enligt 26.5 BvL. omhändertagande för samhällsvård enligt 29ä BvL. annan därmed jämförlig åtgärd (t.ex. placering i annat enskilt hem) eller annan hjälp eller stödåtgärd.

Åtalsunderlåtelse kan meddelas så snart barnavårdsnämnden vidtar eller utfäster sig att vidta sådana åtgärder som är lämpligast för den unges tillrättaförande. Åtal kan även underlåtas om något formellt beslttt om ingripande inte fattas från barnavårdsnämndens sida. Även samtal med den unge eller frivillig kontakt från hans sida med nämnden kan således vara sådan åtgärd som möjliggör åtalsunderlåtelse under förutsättning att kontakten innebär råd och stöd. Också åtgärd som vidtas av annan än nämnden skall beaktas vid åtalsprövningen.

Som jag har framhållit flera gånger tidigare har samhället ett särskilt ansvar för barns och ungdomars uppväxtförhållanden. Samhället skall inom socialtjänsten på allt sätt stödja och hjälpa föräldrarna i deras om- sorger om den unge. Nödvändiga insatser skall i första hand ges i samråd med den unge och hans föräldrar. Det är först när den unges behov av vård inte kan ges i frivilliga former som nämnden, efter beslut av länsrätten. ges befogenhet att bestämma över den unges person och personliga förhållan- den i övrigt. Den uppsikt över den unge som föräldrarna och nämnden på så vis skall ha kan regelmässigt ersätta den tillsyn som kan vara förenad med en eventuell påföljd för brott.

Huvudprincipen i 1964 års lag är också att ansvaret för unga lagöverträ- dare i åldrarna upptill 18 år skall vila på socialtjänsten. Det är inom denna som behövliga åtgärder skall vidtas. Detta innebär emellertid å andra sidan inte att man på socialtjänsten får överföra de samhällsskyddsaspekter som skall tillgodoses inom straffrättskipningen.

De motiv som enligt vad jag har sagt nu ligger bakom 1964 års lag rubbas inte av den förändring av sociallagstiftningen som nu föreslås. De förut— sättningar för rikt differentierade insatser som ges genom den kommande lagstiftningen kompenserar väl bortfallet av vissa av de nuvarande kon- trollfunktionerna inom socialvården. Jag vill i det sammanhanget hänvisa till vad jag tidigare har anfört i avsnittet om insatsernas art (2.1.5). Att

Prop. 1979/80zl 53

antalet tvångsåtgärder gåt" ner bl. a. genom att institutet övervakning för— svinner till förmån för ett rikare utbud av frivilliga insatser får således inte leda till att l9o4 års lag ges en restriktivare tillämpning.

Den nya sociallagstiftningen föranleder vissa följdändringar i l %& l9o4 års lag.

Åtalsunderlåtelse kan även meddelas med stöd av 69 & BvL. Misstänkes det att den som har inskrivits som elev vid ungdomsvårdsskola har begått brottet före utskrivningen och hör brottet ttnder allmänt åtal. skall åklaga- ren pröva om åtal lämpligen bör ske. lnnan åtalsfrågan prövas skall sko— lans styrelse höras. om det inte är obehövligt.

Bestämmelsen är sotn framgår knuten till en viss fortn av institutions- vård. vård på ungdotnsvårdsskola.

Enligt förslaget till ny lagstiftning skall den som bereds vård av anled— ning som anges i l äförsta stycket 2 LVU kunna ges en institutionell vård som svarar mot den sotn nu kan ges på ungdomsvårdsskola. Är den unge intagen på hem för vård eller boende av visst slag. får han som jag återkommer till i specialmotiveringen i vissa fall således hindras att lämna hemmet och i övrigt underkastas den begränsning av rörelsefriheten som är nödvändig för att genomföra vården. Den värd som på så vis kan ges den unge och den uppsikt över den ttnge som vården är förenad med bör enligt min mening också i framtiden kunna ersätta en påföljd sotn annars skttlle följa på brott som den unge har begått. Jag anser därför i likhet med socialutredningen att åtalsunderlåtelse skall kunna meddelas i dessa fall. Någon annan mening har heller inte kommit fram i remissyttrandena. På samma sätt som i dag bör åklagaren höra den som har ansvaret för vården vid hemmet innan beslut om åtalsunderlåtelse meddelas. om det inte anses obehövligt.

En bestämmelse om ätalsprövning i nu angivna fall föreslås bli intagen i 1964 års lag.

2.2 Vården av vuxna missbrukare

2.2.1 Inledning

] arbetet på en ny social vårdlagstiftning har frågan om vård utan samtycke av vuxna missbrukare kommit att bli en av de mest omdiskutera- de. Jag skall inte här ge någon utförlig skildring av de olika inslagen i den s. k. tvångsdebatten. Inte heller är det nödvändigt att närmare beskriva de olika faserna i socialutredningens arbete med denna fråga. Jag hänvisar till socialutredningens slutbetänkande och till rapporten från den arbetsgrupp som inom regeringskansliet har berett frågan om vård utan samtycke inom socialvård och sjukvård.

Jag vill ändå inledningsvis nämna några inslag i diskussionen som en bakgrund till mina ställningstaganden i fortsättningen. Socialvården har sedan gammalt varit präglad av en lagstiftning med starka inslag av kon-

Prop. 1979/80: ]

'Jl J.".

troll och tvång. Samhällets insatser för de hjälpbehövande har således inte sällan gjorts i fortl'ter som har inneburit att den enskilde har berövats rättctt att bestämma över sig själv och sina handlingar. Samtliga lagar på social- vårdsområdet har tidigare i större eller mindre omfattning medgett tvångs- omhändertaganden för vård på anstalter av olika slag. Men också i övrigt har övervakningen och föreskrifter för den enskildes livsföring eller rap- porter till andra myndigheter varit ftamträdande inslag.

Denna typ av lagstiftnittg har sina rötter i ett gammalt samhälle. De senaste decennierna har ctncllertid äldre synsätt ttndan för undan fatt lämna plats för nya tankar om den enskildes integritet och självbestäm- manderätt och om samhällets skyldighet att erbjuda hjälp och stöd. Efter hand har också tvångsinslagen minskat i den sociala lagstiftningen. De tvångsåtgärder som i dag linns kvar i Bvl. och framför allt i Nvl. har ifrågasatts av stora grupper. Kritiken mot den traditionella nykterhetsvår— den går bl.a. ut på att resttltaten av vården är föga uppmuntrande. Härtill kommer att det är så gott som uteslutande de socialt och ekonomiskt sämst ställda grupperna som blir föremål för denna vård. medan andra missbru- kares vårdbehov tillgodoses i andra former. En viktig del av åsiktsbild- ningcn har ägt rum inotn socialarbetarleden och folkrörelserna. Även statliga utredningar. t.ex. nykterhetsvårdsundersökningen från l967. har kritiserat tvångsinslagen i socialvården. l socialtttredningens förslag till ny sociallagstiftning finns det inte längre kvar några tvångsinslag när det gäller vården av vuxna. I fråga om barn och ungdom behåller den nya lagstift- ningen dock möjligheter till ingripande mot den enskildes vilja i vissa situationer. Jag har behandlat dessa frågor tidigare (avsnitt 2. l ).

Remissbehandlingen av socialtttredningens förslag visar att opinionen är starkt splittrad i frågan om socialtjänsten skall ha möjlighet att meddela vård oberoende av samtycke. ”l—"rivilliganhängarna" betonar bl.a. att möjligheterna till social rehabilitering försämras om åtgärder sätts in utan att den enskilde är införstådd med dem. i likhet med socialutredningens majoritet finner man att vård utan den enskildes samtycke endast bör kunna komma till stånd enligt lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. LSPV. Man framhåller att avsikten är att så långt det är möjligt undvika att ta någon om hand för vård mot dennes vilja, inte att övervältra tvånget på ett annat vårdområde.

De som vill behålla möjlighet till tvång inom socialvården hävdar att LSPV inte är tillräcklig för att hjälpa de missbrukare som inte frivilligt vänder sig till socialtjänsten. Man gör också gällande att skyddet för de anhöriga eller annan person eller samhällsskyddet kräver möjligheter till ingripande inom socialvårdens ram.

Arbetsgruppen har funnit att det bland de remissinstanser som har yttrat sig över socialutredningens slutbetänkande finns en övervikt för dem som motsätter sig möjligheter till tvängsingripanden mot vuxna missbrukare inom den nya sociallagstifningen. Arbetsgruppen förordar för sin del att

Prop. 1979/son 55

alkohol- och narkotikamissbrukare skall kunna tas om hand för avgiftning och psykiatrisk vård under högst fyra veckor enligt en särskild intagnings- bestämmelse i LSPV och att möjligheterna att vårda vuxna utan deras samtycke skall mönstras ut ur sociallagstiftningen.

Det är i dag bara gentemot alkoholmissbrukare som det inom socialvår- den finns möjlighet att tillgripa vårdåtgärder utan samtycke. Vuxna narko- tikamissbrukare kan således endast beredas vård mot sin vilja enligt LSPV. lnte minst under de senaste 10 åren har emellertid användningen av institutet tvångsintagning på allmän vårdanstalt enligt Nvl. minskat kraf- tigt. Jag kan hänvisa till de uppgifter som arbetsgruppen har lämnat i sin rapport (bl.a. i avsnitt 2.2). Denna utveckling har sannolikt till betydande del varit ett resultat av den tidvis mycket livliga diskussion som har ägt rum om tvångets berättigande. Man har alltså inom ramen för den gällande lagstiftningen minskat användningen av tvångsåtgärder.

Det finns tecken som tyder på att missbruket av beroendeframkallande medel har förvärrats under de senaste åren. Detta får främst tillskrivas ett ökat alkoholmissbruk. Alkoholen utgör också det helt dominerande pre— paratet i missbruksbilden.

Det finns inte anledning att i detta sammanhang gå in närmare på orsakerna till det ökade alkoholmissbruket. Sambandet mellan en ökad allmän alkoholkonsumtion och ett ökat alkoholmissbruk hör till de frågor som ofta har diskuterats. Men jag vill ändå beröra några faktorer som alldeles klart har att göra med utvecklingen på missbruksområdet. Förhål— landena på arbetsmarknaden och i andra delar av samhället har de senaste åren medverkat till att gruppen utslagna — inte minst de med missbruks- problem — har blivit allt större. Det hårdare tempot i arbetslivet och isoleringen och påfrestningarna i vissa bostadsområden har gjort att många människor har tappat fotfästet i tillvaron. med drogmissbruk och andra sociala problem som följd. Den ökade arbetslösheten särskilt bland ungdo- mar har haft liknande följder. Ett mått på 'den ökade utslagningen är att socialhjälpsberoendet har ökat kraftigt bland ungdomar och ensamma män. 1 de tre största kommunerna i landet utgjorde gruppen ensamma män utan barn är 1975 närmare hälften av samtliga hjälpfall. Vi vet också från vissa undersökningar som har gjorts att de sotn har allvarliga alkoholpro- blem ofta lever ensamma. Som framgår av bl. a. socialstyrelsens rapport (Socialstyrelsen redovisar l978:4) "Vården av alkoholmissbrukare, Pro- blem och möjligheter" förtidspensioneras numera även förhållandevis unga missbrukare.

Även om missbruksbilden domineras av alkohol förekommer det samti- digt ett betydande missbruk av narkotika och andra preparat. Det tunga narkotikamissbruket anses under de senaste åren inte ha genomgått några stora förändringar när det gäller antalet missbrukare. Det tunga missbruket domineras fortfarande av eentralstimulerande medel. men för tillfället tycks en viss minskning ha skett i användningen av sådana medel. Heroin-

Prop. 1979/80: 1 So

missbruket som började uppträda i Sverige under l97t)-talets början tycks vara vanligast i Storstockholmsomrädet och Malmö-l.undregionen. Mer eller mindre frekvent bruk av cannabis förekommer i hela landet. Narkoti- kamissbrukets totala omfattning har vi ingen klar bild av. Vi hoppas fä narkotikamissbruket bättre belyst genom den utredning (S l977:(l4) om narkotikamissbrukets omfattning som f. n. pägär.

l)c drag i utvecklingen som jag har pekat på nu —- minskad användning av tvångsintagning på nykterhetsvärtlsanstalt och en tilltagande utslagning med drogmissbruk som följd har lett till att problemen med de utslagna har blivit allt pätagligare för många människor i samhället. En del har av detta dragit slutsatsen att socialtjänsten bör behålla möjligheten till tvangs- omhändertagandc och att denna skall utvidgas till att också omfatta narko- tikamissbrukare. Andra har hävdat att resultaten av den värd efter tvångs- intagning som sedan årtionden bedrivs vid våra nykterhetsvärdsanstalter visar att utsikterna till varaktig social rehabilitering den vägen är mycket smä. [ stället har den frivilliga värden vid en del av de nya behandlingshem och kollektiv som har vuxit fram under de senaste ären, delvis vid sidan av (len traditionella nykterhetsvården. visat på nya möjligheter att rehabili- tera även djupt nedgångna missbrukare.

Socialutredningen har föreslagit att det i den nya socialtjänstlagen skall läggas fast ett yttersta ansvar för kommunen att se till att alla människor som behöver hjälp också far det. Vissa remissinstanser har tolkat utred- ningen sä. att den nya socialtjänsten skulle ges ett slags övergripande ansvar för människornas liv. Mot sädana tankar har med fog rests starka invändningar. Utvecklingen mot en erbjudande och serviceinriktad social- tjänst innebär inte att vi skall skapa ett samhälle där människornas ansvar för sin egen och medmänniskornas situation tunnas ut. Människan har ett ansvar för sig själv. Hon kan behöva stöd och hjälp och rimliga möjligheter till att utveckla sina resurser. men ansvaret är hennes eget. Lika viktigt är att samhällets socialtjänst inte kan och inte skall befria individen frän hennes ansvar för sina medmänniskor. Den fackliga rörelsen har pä senare tid tagit nya initiativ för att få i gäng en verksamhet med att stötta arbets— kamrater som har misslnuksproblem. Jag tror att man pä arbetsplatserna har möjligheter att ge ett stöd som många gånger kan vara väl sä fram— gängsrikt som det som kan åstadkommas med mer traditionella metoder.

Att på administrativ 'äg beröva människor friheten är en nödfallsätgi'trtl. Det finns sävittjag förstär heller inga delade meningar om att värd utan den enskildes samtycke skall användas bara dä det framstär som oundgängli- gen nödvändigt. Frän dessa synpunkter är det naturligt att pröva möjlighe- ten om det gär att undvara tvängsmässiga ingripanden mot vuxna missbru— kare i den nya socialtjänsten.

lnnanjag gär in närmare pä frågan om hur värden av vuxna missbrukare utan samtycke skall utformas i framtiden. skall jag något beröra en del av huvudpunkterna i förslaget till socialtjänstlag.

Prop. 1979/80: 1 57

2.2.2. Socialtjänst/ugwt och miss/.nukst'ården

En av hörnstenarna i den sociala reform som föreslär är principen om kommunens _vttersta ansvar. Den innebär att ett enda samhällsorgan. kom— munen. ges ansvaret för att den enskilde får det stöd och den hjälp som han behöver. Kommunen bör därför enligt förslaget ha skyldighet att bedriva uppsökande verksamhet, anvisa eller förmedla stöd- och hjälpåtgärder från andra samhällsorgan och därutöver tillgodose faktiska behov i syfte att tillförsäkra den enskilde resurser sä att han kan beredas skäliga levnads— villkor. Den enskildes rätt till bistånd i frivilliga former finns intagen i en särskild bestämmelse i utredningens förslag till socialtji'tnstlag. Enligt den- na bestämmelse skall den enskilde ha rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning och sin livsföring i övrigt. om hans behov inte tillgodoses pä annat sätt.

Fran dessa utgångspunkter har socialtltredningen ocksä föreslagit att det i socialtjänstlagen skall tas in särskilda regler om kommuns skyldighet att svara för omsorger om barn och unga. äldre och handikappade. dvs. grupper som vi vet kan ha särskilt behov av samhällets stöd och hjälp i olika hänseenden. En annan sådan grupp. sotn i socialutredningens förslag till socialtjänstlag inte har fått samma tydliga rätt till omsorger frän kom- munens sida. är hjälpbehövande missbrukare av beroendeframkallandc och därmed jämförliga medel. Emellertid skall dessa enligt utredningen omfattas av den rätt till bistånd som jag nyss har nämnt. Utredningen har vidare i sina allmänna motiveringar till lagen sagt att ansvaret för att missbrukama fär behövlig hjälp i första hand skall vila pä kommunen. | lagtexten har detta ansvar också kommit till uttryck i särskilda bestämmel— ser under rubriken "Annan särskild omsorg". Enligt dessa skall kom— munen bl. a. verka för att de som av fysiska eller andra skäl möter betydan- de svärigheter i sin livsföring får möjlighet att delta i samhällets gemenskap och att leva som andra. 1 specialmotiveringen till bestämmelsen sägs bl. a. att denna tar sikte inte bara pä handikappade i mera traditionell bemärkel- se utan även pä t. ex. alkoholproblematiker och andra med svära sociala problem.

Samhället har självfallet ett långtgående ansvar för människor som ge- nom ctt massivt bruk av alkohol eller narkotika har kommit att ställas vid sidan av den sociala gemenskapen eller riskerar att göra det. Detta har också betonats bl.a. i socialutredningens redovisning av de insatser i frivilliga former som behövs för missbrukargruppen. Vad utredningen säger i detta avseende fick starkt stöd i remissbehandlingen av principbe- tänkandet och ingar också i den principiella grundvalen för utredningens förslag i slutbetänkandet till socialtji-instreform. Ingen samhällssektor har emellertid haft något samlat ansvar för missbrukargrupperna. Detta torde vara en förklaring till de splittrade värdinsatser som f. n. erbjuds. Det är också sannolikt att detta förhållande har bidragit till den intensiva debatten om vem som skall svara för eventuella tvångsåtgärder mot missbrukama.

Prop. 1979/80: 1 58

lillllgl nuvarande Nvl- äligger det den kommunala nykterhetsnämnden bl. a. att förebygga och motverka onykterhet och dryckenskap. att verka för n_vkterhctsfrämjande åtgärder och att gå enskilda personer till handa med råd och upplysningar i nykterhetsvårdsfragor (4 å"). Vidare skall nämn- den i förekommande fall vidta hjälpåtgärder för enskilda genom att t.ex. förmä alkoholmissbrukare att hälla kontakt med nämnden eller lämplig person. hjälpa missbrukaren till anställning osv. (Mä). Förslaget till so— cialtjänstlag innehäller alltså inte motsvarande preciseringar.

För att inte missbrukama skall komma i skymundan bland de behövande som anmäler sig inotn socialtjänsten kunde det vara av värde att tydligt slå fast i socialtjå'tnstlagen att kommunerna särskilt skall verka för att förebyg- ga missbruk av ber'.)endeframkallande medel och för att missbrukare får behövlig omsorg. Socialutredningcn har. stödd av stark remissopinion. gett förslaget till socialtjänstlag karaktären av ramlag. Jag anser mig inte höra bryta den systematik i lagstiftningen som utredningen har föreslagit. Jag förutsätter emellertid att kommunerna är medvetna om sitt stora an- svar i fråga om misslu'ukarna. Det är också av stor betydelse att socialsty- relsen utformar allmänna råd om olika insatser för personer med miss- bruksproblem. Till dessa frågor avser jag att återkomma i socialtji'tnstpro- positionen.

2.2.3. f_f'tt'c'('klilt_ut'lt inom mf.v.t'hruksvårdcu

fin väsentlig förutsättning för ställningstagande till frågan om vård utan samtycke av vuxna missbrukare är den praktiska utformningen av miss— bruksvi'u'den inom framtidens socialtjänst.

lin viktig utgångspunkt är att vård och behandling av missbrukare i första hand bör bygga på att missbrukaren själv önskar hjälp och bistånd. för att uppnä ett sådant resultat bör enligt socialutredningen socialtjänsten präglas av en erbjudande attityd där insatserna syftar till att frigöra och förstärka individens egna resurser att aktivt påverka och bearbeta sin situation. I detta betraktelsesätt instämmerjag helt. För att det skall få ett innehåll krävs att man har meningsfulla hjälp- och stödåtgärder att erbjuda och en väl underbyggd metodik.

Inslaget av missbrukare i den akuta kroppssjukvården och den psykia- triska sjukvården är i dag betydande. Det förekommer också i växande grad att missbrukare förs till sjukhus efter ingripande av polisen med stöd av lagen (l976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m. (LOB). Vårdtiden är i dessa fall som regel utomordentligt kort. Det stora flertalet som omhändertas enligt LOB får dock ännu sålänge enbart nyktra

Prop. 1979/SGH so

till i polisarresten. lnom sjukvården har i ökande utsträckning inrättats särskilda kliniker eller avdelningar för alkohol- eller narkotikamissbru- kare. Den öppna socialvården lider av 'en påtaglig brist på resurser när det gäller missbrukargruppcrna. framför allt i de större kommunerna. Vid sidan av den traditionella nykterhetsvården har det inrättats ett snabbt ökande antal alk.lholpolikliniker, där alkoholmissbrukaren om han så vill under anonymitet kan fa hjälp mot sitt missbruk. [ slutet av är l977 fanns det ca 140 alkoltolpoliklinikcr - av vilka llcrtalet var kommunala och därutöver ett femtontal vårdcentraler för narkotikantissln'ukare. Vid mit- ten av ar NTH fanns det Ill inackorderingshem för alkoholntissbmkarc tl 594 platser) och ett tjugotal inackordcringshem/behandlingshcm för nar— kotikantissln'ukarc (240 platser). Antalet statliga och erkända vatdanstaltet för alkoholmissln'ukarc uppgick vid samma tid till 23 (1550 platser) och antalet enskilda anstalter" till 27 (Höll platser"). lb' av totalt 50 anstalter har f.n. kommunal huvudman.

Dc tydligaste tendenserna till förändring i värdstrukturen under senare är torde vara dessa. Man strävar efter att få vårdenheter sotn tidigare har varit inriktade antingen pa alkohol— eller på narkotikamissbrukarc att ta emot missbrukare för vard oberoende av vilken missbrukskatcgari de tillhör. Antalet platser på inackorderingshent och behandlingshem ökar. och verksamheten inriktas tner pa aktiv bcltandlittg än sotn har varit avsikten fran böljan. Även pa de allmänna nykterhetsvärdanstalterna görs försök att förnya vardinnehåll och värdmetodik. litt viktigt inslag i denna bild utgör den markanta nedgång av antalet vårdade med stöd av NvL:s bestämmelser om tvangsomhändertagande som jag har pekat på tidigare. Samtidigt har antalet intagna enligt sss Nvl. (frivillig intagning) ökat. liksom antalet vardadc vid de enskilda vårdanstalterna. Sammantaget sy- ncs den institutionsbundna missbruksvarden — om man i denna räknar in sjukhusvårdtule. vardadc på vardanstalt för alkoholmissbrukare och gäster vid inackorderingshem och behandlingshem — ha ökat i omfattning.

Socialutredningens överväganden leder fram till önskemålet att social— tjänstens insatser främst skall vara förebyggande och uppsökande och i största möjliga utsträckning ges i den hjälpbehövandes egen hemmiljö eller så nära den som det går. Vård i institution bör enligt min mening om möjligt komma i fråga först sedan man har prövat andra vårdinsatser. Vård i institution bör vidare ingå i ett längre vårdprogram. Om en inriktning av verksamheten mot öppna vårdformer med starka inslag av motivationsin- riktat behandlingsarbete och nya inslag i institutionsvården skall bli fram- gångsrik. behövs viss utbildning för personalen både inom den öppna verksamheten och vid institutionerna. Både socialstyrelsen och kommun- lörbundet har nu inlett arbete med detta.

Det är viktigt att även sjukvården är beredd att ta sin del av ansvaret för missbrukarnas vårdbehov. ] arbetsgruppens rapport ingår ett förslag om

Prop. 1979/SO:] 60

att det inotn varje landstingsområde skall upprättas en platt för den medi— cinska vården av alkohol- och narkotikamissbrukare. Planen borde för— utom de hittillsvarande psykiatriska klinikerna ta ttpp de övriga vårdinsti- tutioner. t. ex. behandlingshem. som har tillräckliga resurser för att kttntta ge värd ät missbrukare. Arbetsgruppens förslag är värt en närmare pröv- ning. Enligt min mening är det emellertid inte lämpligt att i detta samman- hang föresla nägon lagstiftning i denna riktning. Jag utgår från att hälso- och sjukvärdsutredningcn (S l975: 04) under sitt arbete med en ny lagstift— ning om den offentliga hälso- och sjukvården prövar möjligheterna att med olika planeringsinstrument styra resurserna mot de sektorer där behoven är angelägnast.

2.2.4 Vård lllun samtycke

Somjag har nämnt rader det bred enighet om att vård av missbrukare så långt som möjligt skall ges i frivilliga former. Men det finns också en allmän enighet om att samhället inte passivt kan äse hur en individ lider allvarlig skada på grund av att han inte råder över sina handlingar. Sådana situationer kan bero på individens låga ålder, viss sjukdom eller vissa tillstånd som följd av missbruk av alkohol eller narkotika. ] dessa fall bör samhället ha möjlighet och skyldighet att ingripa med åtgärder till skydd för den enskilde. Att sjukvården har ansvaret för ingripanden vid psykisk sjukdom råder det ingen tvekan om. Som jag har anfört beträffande vården av unga råder det heller inga större meningsskiljaktigheter om att ungdo- mars skydd bör tillförsäkras främst av socialtjänsten. En fråga som har väckt intensiv debatt är däremot vilket samhällsorgan. som skall svara för nödvändiga skyddsingripanden mot vuxna missbrukare. Det har också rätt delade meningar i frågan om ingripandet bör få ha till syfte att skydda andra än missbrukaren själv.

Om anledningen till de starka motsättningarna i denna fråga kan man ha olika meningar. Jag har i det föregående tecknat en del av bakgrunden till tvångsdebatten. En bidragande orsak till att uppfattningarna går isär är säkerligen att missbrukaren ofta uppvisar en blandad behovsbild — han behöver sjukvård, hjälp med pengar, bostad, familjeproblem och sin ar- betssituation. Han behöver alltså tjänster både från den landstingskommu- nala sjukvården, den kommunala socialtjänsten och bostadsförmedlingen och den statliga arbetsvården. [ de fall det kan vara aktuellt att ingripa till skydd för missbrukarens omgivning. kan missbrukaren inte sällan anses ha begått en brottslig gärning. Hans behov av alkohol eller narkotika för ibland också med sig att han begår brott av förmögenhetskaraktär. Även

Prop. l979/80:1 6)

polis. domstolar och kriminalvård får då ett ansvar för honom. Det är för missbrukaren kanske viktigare än för någon annan att det i lag slfts fast ett yttersta ansvar för kommunerna att se till att den enskilde genom social— tjänsten fär den hjälp och det stöd som han behöver. Med detta yttersta ansvar följer. som också socialutredningen har framhållit. att kommunens socialtjänst har en skyldighet att se till att den som är i trängande behov av insatser för att inte skadas allvarligt till liv eller hälsa ocksä får dessa insatser. även om han inte själv är införstådd med det. Är det så att socialtjänsten inte själv förfogar över möjligheter att meddela värd utan samtycke. fär sädana sökas hos någon annan huvudman. Och det blir ytterst en uppgift för socialtjänsten att se till att missbrukaren fär värd när hans tillständ kräver det.

Soeialutredningen har haft främst två skäl för sitt förslag att förlägga de tvängsinstrttment som det här är fråga om till sjukvården. Det ena är den stora vikt utredningen fäster vid att utforma socialtjänsten så att den inte rymmer uppgifter och förpliktelseri strid med den enskildes önskemål. Det andra är att utredningen vid en genomgång av statistiskt material och gällande lagstiftning har funnit att huvuddelen av de missbrukare som behöver institutionell värd och behandling kan fä och också fär denna genom sjukvårdens försorg.

Utredningen menar efter sin analys att LSPV ger möjlighet att ta om hand och hålla kvar de alkohol- eller narkotikaberoende som det — ocksä frän socialtjänstens synpunkt — framstår som mest angeläget att snabbt kunna bereda en tids institutionell vård och behandling även om de inte själva önskar tas in för vård.

Jag delar, liksom flertalet remissinstanser. socialutredningens uppfatt- ning att tvångsingripande bör få ske föratt rädda liv eller förhindra allvarlig kroppslig eller mental skada i situationer då den enskilde själv är satt ur ständ att inse sitt behov av hjälp. Vården bör syfta till att möta ett akut hjälpbehov och att försätta den hjälpbehövande i en sädan fysisk och psykisk kondition att han själv kan motiveras för fortsatt vård i frivilliga former. Alla ätgärder som har ett vidare syfte mäste vidtas sorti stödin- satser i samförstånd med den enskilde. Med detta som utgångspunkt — dvs. att syftet med den aktuella värden främst är att rädda liv eller skydda hälsa - finnerjag det rimligt att dentta vård och behandling ges av sjukvår— den.

Enligt LSPV har tVä läkare — överläkare vid psykiatrisk klinik vid sjukhus och den läkare som utfärdar det s. k. vårdintyget — det avgörande inflytandet över om en patient skall tas in för vård oberoende av samtycke. Efter intagningen delas ansvaret för beslut om fortsatt vård mellan överlä- karen - som har det primära bestämmandet — och den s. k. utskrivnings— nätttnden. För att utskrivningsnämnd skall få vårdfrågan till bedömning krävs" det i allmänhet att den intagne själv tar ett initiativ.

Prop. 1979/80:l fn

LSPV reglerat inte skyldigheten att meddela nägon behövande nödvän- dig vard. utan bara rätten att i utan av resurser ge den sjttke sjukhusvärd oberoende av hans samtycke. ('.')m skyldigheten att ställa ttpp nted värdre- surser linns det I stället bestämmelser i sjukvårdslagen (l962: 342). Enligt 3 .5. sjukvardslageu (digger det sälttnda landstingskomtttttn att för dem sotn är bosatta tnottt sjulsvardsomrädet ombesörja säväl öppen som sltttett värd för sjukdom. skada. kroppsfel och barnsböt'd. i den män inte annan drar försorg om det. Sau'tma skyldighet att otttbesörja värd har landstingskom- mun i fr.'iga om dem som vistas ittont sjukvärdsomrädet tttatt att vara bosatta dar. om de behöver omedelbar värd.

(_)m tttan sotn enda lagliga möjlighet till tvangsingripande gentetttot beho- vande missbrukare har LSPV. komnter det faktiska beslutet beträftaude denna del av insatserna för missbrukarnas bästa helt att ligga hos lands— tingen och läkarna. Kommunernas möjlighet att päverka resursutbyggua- den blir en fraga om möjligheten att päverka landstingen forhandlingsva— gen. Socialarbetarnas möjlighet att ingripa i det enskilda fallet inskränker sig till rätten och plikten —- att vid behov kontakta läkare. Att den senare ätgärden inte sällan maste goras tttatt den enskilde missbrukare-ns sam— tycke ligger i sakens natur.

Jag har inledningsvis anfört att den kommunala socialtjänsten maste satsa mälmedvetet pa hjälp- och stödatgärder i olika former för missbru— kargrttpperna. Resurserna far därför inte splittras i alltför stor utsträck— ning. Med en mälmedveten förebyggande verksamhet. en väl utbyggd öppen yard och ett varierat tttbttd av vardinsatser bör det vara tnöjligt att begränsa behovet av tvangsingripattdctt. 1 de fall sädant ingripande ättda blir aktuellt maste kommunen -— som alltså dessförinnan fat atttas ha gjort betydande ansträngningar för att bistä missbrukaren pa friv'illig väg -— anses kunna uppfylla sitt yttersta ansvar genom att ansöka om LSPV— intagning. Detta är ändä en betydelsefull utvidgning av ansvaret jamfört med det som den kotnmunala socialvz'u'den har i dag. för vuxna missbruka— re a'. narkotika har salunda kommunerna inget ttttryekligt lagreglerat an— svar för vard och behandling. För de vuxna alkoholtttissbrttkartta ltar visserligen kommunernas nykterhetsnämnder ett sådant ansvar. men det inskränker sig i fräga om tvangsintagningar pä allmän värdanstalt till möj- ligheten att göra ansökan ltos länsrätt. som därefter har den faktiska besltltanderätteu. Sedan intagning har skett. övergar det direkta ansvaret för värden till ledningen för anstalten. och det lyfts alltsä bort frän kommu— nens n_vkterhetsvt'trdande organ.

l frägan om kommunens möjlighet att leva upp till sitt yttersta ansvar. om möjligheten till tvi'mgsintagning försvinner från socialtjänsten. vill jag ocksa tillägga följande. Enligt socialutredningens förslag till socialtjänstlag får landstingen och kommunerna ansvaret för att det gemensamma beho- vet av institutioner inom ett landstingsområde blir tillgodosett. Härigenom skapas en naturlig kontaktyta för överläggningar om gemensamma vårdin-

Prop. 1979/st):] 63

satser även i övrigt. Vidare skall enligt socialutredningens förslag i LSPV tas in en regel — till vilken jag återkommer närmare i det följande -— om obligatorisk underrättelse från sjukhus till socialtjänst i de fall intagning av missbrukare har skett enligt lagen. Socialtjänsten skall också såväl under sjukhusvistelsen som efter det denna har upphört ha kvar sitt grundläggan- de ansvar föratt missbrukaren får det stöd och den hjälp han behöver.

Av det anförda finnerjag alltså att övervägande skäl talar för att det inte föreligger något behov av att utrusta socialtjänsten med möjligheter till egna tvångsåtgärder beträffande vuxna missbrukare. Jag är alltså — liksom den övervägande delen av remissopinionen och arbetsgruppen — beredd att stödja socialutredningens ställningstagande i detta avseende. [ den blivande socialtjänstpropositionen avserjag att återkomma till frågorna om upphävandet av bl.a. NvL, och AsocL samt om de närmare reglerna för kommunens yttersta ansvar och socialtjänstens uppgifter på olika omra- den.

Det är angeläget att statsmakterna noga följer utvecklingen inom miss- bruksväl'den. Jag återkommer i propositionen om socialtjänsten till social— styrelsens roll i detta sammanhang.

2.2.5 .S't'irxkt'ld itt/ugnittgsgrtlm/_f'ör alkohol- och mtrkotikumisshrukarc

Den gällande NvL avses bli upphävd i samband med att den nya social- tjänstlagen träder i kraft. Som en följd av mitt tidigare redovisade ställ- ningstagande föreslärjag att bl. a. bestämmelserna om tvångsintagning på allmän värdanstalt för alkoholmissbrukare inte skall ersättas med några motsvarande regler inom den ttya sociallagstiftningen. De omhändertagan- den av alkohol— eller narkotikamissbrukare utan deras samtycke som allt- jämt bchövs bör enligt vad jag har sagt förut göras inom ramen för sjuk- värdslagstiftningen.

Som har påvisats bl.a. genom arbetsgruppens arbete råder det bland dem som skall tillämpa LSPV en betydande oenighet om möjligheten att tillämpa lagen på missbrukare. Oenigheten synes ha sin främsta grund i olika uppfattningar om huruvida alkoholmissbruk och narkotikamissbruk är att anse som psykiska sjukdomar.

När LSPV genomfördes. uttalade den dåvarande departementschefen (prop. 1966153) bl.a. att den medicinska vetenskapens utveckling allt klarare hade visat att alkoholism och alkoholmissbruk utgör mer eller mindre uttalade sjukdomstillstånd. För psykiska sjukdomstillstånd, som står i samband med missbruk av alkohol, borde därför enligt hans mening — under samma förutsättningar som i fråga om övriga psykiska sjukdomar — sluten psykiatrisk vård kunna beredas även oavsett den sjukes önskan. Beträffande narkomani och narkotikamissbruk anförde departementsche-

Prop. 1979/80: 1 (34

fen bl.a. att han anslöt sig till den uttalade uppfattningen att under begrep- pet psykisk sjukdom hör ocksä tillstånd som sammanhänger med missbruk av narkotika. Nagon strikt gränsdragning mellan narkomani och narkotika— missbruk ansag han i detta sammanhang varken möjlig eller nödvändig. Samma inställning redovisades av departen'tentschefen i en senare proposi— tion tl9o9: lll) i samband med att det gjordes tillägg till lä a) LSPV. (ienom tilläggetjämställdes bristande möjlighet att rätt bedöma sitt behov av värd i följd av missbrttk av narkotika med den tidigare indikationen bristande sjukdomsinsikt.

'l'illgängliga uppgifter ger som arbetsgruppen har framhällit vid handen att LSPV. trots de uttalanden som gjordes vid lagens tillkomst och det ytterligare klarläggande som åsyftades genom tillägget ar l969. alltjämt tillämpas mycket ojämnt i fråga om missbrukama. Medan man pä ett sjukhus lianer det uppenbart att förvirringstillständ som följd av alkohol— eller narkotikamissbruk uppfyller lagens krav på't psykisk sjukdom och ofta lägger denna diagnos till grund för intagningsbeslut. är man pa andra sjukhus mera försiktig och den angivna diagnosen förekommer sällan i intagningsbesluten. Som arbetsgruppen har anfört är det önskvärt att lagen tillämpas enhetligt över hela landet.

Det finns anledning att hälla fast vid att missbruk av alkohol och narko- tika kan medföra ett sådant tillstånd att det blir nödvändigt att bereda missbrukaren värd mot hans vilja enligt denna lag. Den ojämna tillämp- ningen av LSPV visar dock att lagen inte har gett tillräckligt klara riktlinjer beträffande värden av missbrukare. Det är därför påkallat att ändra ut- formningen av lagen.

Arbetsgruppen har föreslagit att man skall bryta ut alkohol- och narkoti— kamissbrukarna ur den krets av psykiskt sjuka eller därmed jämställda som avses med den nuvarande generalindikationen. Jag finner denna lösning tilltalande. Man undanröjer härigenom varje tvivel om att tillstånd som hänger samman med missbruk kan vara en grund för vård enligt lagen. Samtidigt undgår man att uttryckligen klassificera missbruket som psykisk sjukdom. något som är föremål för delade meningar bland dem som har att tillämpa lagen.

Jag föreslär alltså i enlighet med arbetsgruppens förslag att förutsättning— arna att oberoende av samtycke ta om hand alkohol- och narkotikamiss- brukare för vård skall behandlas i en särskild paragraf, 2 &. Bestämmelsen bör klart uttrycka att den är en fristående intagningsgrund. Jag menar att man kan åstadkomma detta genom att i inledningen till bestämmelsen ange att den som missbrukar alkohol eller narkotika får beredas vård enligt lagen. även om han inte kan anses lida av sjukdom som avses i lä. Härutöver skall i enlighet med den sakliga innebörden i arbetsgruppens förslag som förutsättning för vård anges att patienten till följd av sitt alkohol— eller narkotikamissbruk har ett trängande behov av avgiftning och psykiatrisk vård i samband med denna och att utebliven vård innebär

'Jl

Hänvisningar till US579

Prop. 1979/SO:! 6

allvarlig fara för hans hälsa eller liv. Vidare bör — i överensstämmelse med Vad som anges i 1 :$ b) — ocksä ges möjlighet till ingripande om utebliven vård skulle innebära allvarlig fara för annans personliga säkerhet eller hälsa. Någon motsvarighet till övriga.specialindikationer i ls' linnet" jag däremot inte skäl att behalla för dessa fall. i likhet med arbetsgruppen anser jag att man samtidigt bör slopa det tillägg som nu i den medicinska indikationen — l & a) — med bristande sjukdomsinsikt jämställer att någon till följd av beroende av narkotiska medel inte rätt kan bedöma sitt behov av vård.

Arbetsgruppen har ocksä föreslagit att LSPV skall få ny rubrik och i stället kallas lag om viss psykiatrisk vård (LPV). Med hänsyn till den utformning av lå som jag nu föreslår anser jag att det är lämpligare att i stället kalla lagen för lag om psykiatrisk vård och vård av missbrukare i vissa fall (LPM). Jag föreslår alltså att även denna ändring vidtas.

De föreslagna lagändringen kommer att medföra att begreppet psykisk sjukdom enligt l & får en snävare innebörd än f. n. Att en särskild intag- ningsgrund anges för alkohol- och narkotikamissbrttkarc innebär emeller- tid inte att det skall vara uteslutet att för dessa vårdbehövande tillämpa ls' på sådana sjukdomar som traditionellt har hänförts dit, exempelvis deliri- um tremens. alkoholhallucinos och alkoholparanoia och vissa mycket avancerade psykiska defekttillständ. t. ex. alkoholdemens. Jag delar dock den uppfattning som har uttalats av den tidigare departementschefen i samband med den lagstiftning jag berörde nyss (prop. 1966: 53 och prop. l969: ll l)att nagon fastlåsning vid vissa sjukdomsbeskrivningar varken är möjlig eller lämplig. Mina uttalanden i frågan får därför nu uppfattas som rekommendationer liksom de har varit i tidigare propositioner.

Jag vill än en gång betona att strävan givetvis alltid bör vara att de missbrukare som är i behov av vård söker värden frivilligt. Först när alla ansträngningar att komma fram till vård på denna väg har misslyckats kan det komma i fråga att överväga tvangsingripanden. Ett viktigt syfte med denna vård — förutom syftet att rädda liv i en akut situation — måste därvid varajust att fa missbrukaren i sådan psykisk och fysisk kondition att han kan motiveras för en fortsatt medicinsk eller social vård i frivilliga former. Av främst rättssäkerhetsskäl anserjag dock att tvångsvård i sådant syfte inte bör få pågå under obestämd tid. De nuvarande faktiska värdti- derna för denna patientgrupp varierar från några dagar till några veckor. Liksom arbetsgruppen - som i dessa delar rådgjorde med företrädare för Svenska psykiatriska föreningen — anser jag att den längsta tiden för omhändertagande av missbrukare med stöd av den särskilda bestämmel- sen bör bestämmas till fyra veckor.

Det säger sig självt att ingenting hindrar att värden fortsätter i frivilliga former sedan förutsättningarna för tvångsingripande har upphört. Tvärtom ärju detta som jag tidigare har sagt ett syfte med ingripandet. [ såväl dessa fall som sådana där fortsatt medicinsk vård av någon anledning inte blir 5 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr I. Del ('

Prop. 1979/80: 1 66

aktuell, finns det oftast ett uttalat behov av socialt bistånd. För att den sociala rehabiliteringen skall kunna säkras så långt möjligt föreslår jag liksom arbetsgruppen en särskild regel om skyldighet för sjukvården att samverka med socialtjänsten i dessa fall. Till den närmare utformningen av dessa förslag återkommer jag i det följande.

Det är angeläget att tillämpningen av den nu ft'ireslagna regeln om möjlighet att ingripa med tvång mot alkohol- och narkotikamissbrukare enligt LPM följs ordentligt redan från början. Avsikten är att tillsätta en kommitté med parlamentarisk sammansättning som bl.a. skall få till upp- gift att fortsätta översynen av lagstiftningen om vård mot den enskildes samtycke. Den nödvändiga uppföljningen bör kunna bli en viktig uppgift för denna kommitté.

En av de omstridda frägorna beträffande vuxna missbrukare är om den föreslagna tiden högst fyra veckor för vård utan samtycke är tillräcklig. eller om den innebär risk för att missbrukaren inte hinner motiveras för fortsatt värd. med äterupptaget missbruk och ständigt upprepade intag- ningar som följd. Det finns därför särskild orsak att överväga om erfaren— heterna av den nya lagstiftningen ger anledning till ändring av tidsgränsen.

Av det anförda framgår att den nu föreslagna regleringen inte får ses som en slutlig lösning av en sedan länge omstridd problematik. Den kommande utredningen bör pröva frågan om tvånget mot vuxna missbrukare med

ledning av de erfarenheter som har vunnits sedan de nu föreslagna reglerna har varit i kraft en tid.

2.2.6 Kantruklsvård

Den som är hemfallen åt alkoholmissbruk har en möjlighet enligt Nvl. (58 &) att frivilligt gå in på allmän vårdanstalt och förbinda sig att låta sig hållas kvar där under viss tid. Detta har enligt åtskilliga bedömares upp— fattning varit en viktig orsak till att antalet tvängsintagningar enligt NvL har kunnat hållas nere. Man har pekat på att motsvarande möjlighet kommer att saknas i en missbruksvård som för tvängsingripanden bara har LSPV att lita till.

Jag har stor förståelse för att man i detta läge skulle vilja se att andra möjligheter till s.k. kontraktsvärd fick en reglering i lag. Jag har med intresse tagit del av de försök som redan nu görs i olika vårdformer inom och utom landet med att som krav för vården låta den enskilde missbru- karen förbinda sig att uppfylla vissa villkor. underkasta sig vissa undersök- ningar. hålla vissa löften osv. Jag kan erinra om bl. a. civil commitmentsy- stemet i USA. Åsikterna om utformningen av sådana ”kontrakt" och om det terapeutiska värdet av dessa är dock inte entydiga. Enligt min mening är det inte möjligt att utan ytterligare överväganden avgöra hur en lagreg- lering av kontraktsvärden bör vara utformad.

Denna fråga bör därför beredas ytterligare. antingen av den nyss nämnda utredningen av tvångslagstiftningen eller i annan ordning.

Prop. 1979/80:l 67

2.2.7 Rätrssäker/tvlen [_li'itjitrundcl

Enligt rss NvL får den som är hemfallen åt alkoholmissbruk tvångsintas på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare. om Vissa förutsättningar föreligger i fråga om följderna av hans missbruk. Andra förutsättningar är att hjälpåtgärder skall ha vidtagits eller övervakning ha varit anordnad tttan att han har kunnat återföras till ett nyktert liv. lntagning får dock ske om hjälpåtgärder och övervakning uppenbarligen skulle vara gagnlösa eller att försök med hjälpåtgärder och övervakning med hänsyn till hans farlighet inte kan avvaktas.

Om tvångsintagning beslutar länsrätten på ansökan av nykterhetsnämn— den eller, i vissa brådskande fall, av polismyndighet. Polismyndighet skall i vissa fall ta om hand missbrukaren i avvaktan på länsrätts beslut. Ansökan om tvångsintagning skall innehålla fullständig redogörelse för den under- sökning och övriga åtgärder som har vidtagits. Ansökan skall delges den som ansökningen avser. Normalt skall länsrätten hålla muntlig förhandling i ärendet innan det avgörs. Talan mot länsrätts beslut om tvångsintagning förs genom besvär i kammarrätt.

Intagning på sjukhus enligt LSPV sker i normalfallet efter ansökan (3 s). Ansökan får göras av bl.a. vissa nära släktingar. förmyndare. ordförande i socialnämnd. barnavårdsnämnd och nykterhetsnämnd eller av polismyn- dighet. Om kommunfullmäktige beslutar det. får socialnämnden uppdra åt annan ledamot av nämnden än ordförande eller åt tjänsteman i ledande ställning hos kommunen att göra ansökan om intagning (4ä). Ansökan skall vara skriftlig. Vid denna skall fogas vårdintyg. som inte är äldre än en månad, angående den ansökan aVser. Värdintyg. som skall utfärdas av läkare i omedelbar anslutning till personlig undersökning av den sjuke ochi princip av läkare utanför det sjukhus där intagning skall ske. skall innehålla uttalande om sjukdomen. dess art och grad. om någon grund i l ä al—d) föreligger samt om de omständigheter i övrigt som föranleder vårdbehovet (5—6 ss).

Föreligger sannolika skäl för att någon lider av psykisk sjukdom och är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, är polismyndighet omhänderta honom om fara är i dröjsmål. I sådant fall skall polismyndighe- ten föranstalta om läkarundersökning och. om vårdintyg utfärdas, göra ansökan om intagning på sjukhus (7 s'). Om intagning på sjukhus beslutar överläkare. I praktiken kan bara överläkare vid psykiatriskt sjukhus eller motsvarande klinik komma i fråga.

Senast på tionde dagen efter intagningen skall överläkaren efter under- sökning av den intagne pröva om vård kan beredas honom med stöd av lagen. Finner överläkaren att så är fallet skall han besluta att patienten även i fortsättningen skall vara intagen. Utskrivning skall sedan ske så snart vårdbehovet har upphört. Överläkaren beslutar i princip om detta. men får hänskjuta frågan till utskrivningsnämnden.

Utskrivningsnämnden kan också få pröva frågor om intagning. beslut

Prop. 1979/80: ] 68

om fortsatt vård och vägrad utskrivning genom att frågan förs till nämnden genom patientens eller annan taleberättigads besvär. Talan får föras titan inskränkning till viss tid. Någon skyldighet för nämnden att pröva besvärs- talan eller annan talan inom viss tid föreligger inte. Vid sammanträde med nämnden. vilket skall hållas på sjukhuset om inte särskilda skäl talar emot det. skall överläkaren och patienten som regel vara närvarande.

Det har under remissbehandlingen av socialtttredningens förslag fram- hållits av många remissinstanser att förslaget om att låta LSPV:s intag- ningsregler ersätta NvL:s kan komma att innebära en försämring av rätts— säkerheten förde berörda missbrukama.

! denna fråga vill jag först påminna om att det redan nu tas in ett betydande antal missbrukare enligt LSPV:s regler. lnte sällan skulle de ha kunnat tas in även enligt NvL. Mitt förslag till särskilda regler i LPM för missbrukare av alkohol eller narkotika innebär" bl.a. en begränsning i möjligheten att behålla dem på sjukhuset till högst fyra veckor. Detta bör jämföras med NvL:s regler sotn i praktiken innebär en värdtid på minst ett år (449 och LSPst nuvarande regler som medger en obestämd värdtid. Förslaget innebär också att ett uttalat medicinskt vårdbehov måste f("irelig- ga om intagning alls skall få ske. Jag finner det därför inte nu motiverat att för missbruksfallen frångå det system med tvaläkarprövning som gäller för alla patienter enligt LSPV.

Detta utesluter emellertid inte att man med fog kan ifrågasätta om l..SPV:s intagningsregler generellt sett uppfyller kraven på tillräcklig rätts- säkerhet. Detta har. som arbetsgruppen har anfört, också ifrågasatts från en rad håll och också föranlett socialstyrelsens LSPV-grupp till ett förslag om obligatorisk nämndprövning av alla intagnas vårdbehov. Som också framgår av arbetsgruppens sammanställning har detta förslag dock rönt omfattande kritik på skilda grunder vid remissbehandlingcn av LSPV- gruppens ft"')rslag till ny lag om viss psykiatrisk vård. Arbetsgruppen har därför inskränkt sig till att föreslå sådan nämndprövning endast i vissa särskilda fall. till vilkajag återkommer.

Jag anser att frågor som rör patienternas rättssäkerhet bör tillmätas utomordentlig vikt. Den kommande utredningen bör därför få i uppdrag att noga pröva förutsättningarna för detta och andra alternativ i syfte att på bästa sätt stärka rättssäkerheten i intagningsförfarandet för alla berörda patienter. Därvid bör bl.a. övervägas möjligheten att i framtiden låta samtliga beslut om omhändertaganden enligt LPM prövas av länsrätten.

De som i framtiden kommer att tas in enligt den nu föreslagna nya lä LPM kommer emellertid att få en särställningjämfört med andra intagna bl.a. därigenom att vårdtiden redan från början är begränsad. För att inte äventyra dessa intagnas möjlighet att under värdtiden få beslut som rör vården överprövade. ftnncrjag det motiverat att föreskriva att besvär som förs beträffande sådan intagen måste prövas av utskrivningsnämnd inom viss kortare tid. Jag har därvid stannat för att föreslå att sådan prövning

Prop. 1979/80: 1 69

måste ske senast på fjärde dagen efter det att besvären kom in till nämn— den. För att rent praktiskt göra det möjligt för nämnderna att hålla den föreskrivna tidsfristen föreslår jag också att beslut i sådan fråga bör kunna fattas av nämnden i förminskad sammansättning. Till de närmare detal— jerna återkommerjag i avsnittet om nämnderna. Jag har inte funnit tillräck— liga skäl att utsträcka giltigheten av den nu aktuella föreskriften även till den centrala nämnden. För denna bör alltså i stort gälla oförändrade regler om besvärsprövning och handläggning i övrigt.

2.2.8 .S'amurbete sjukvård — socialt/"(inst

Som jag har nämnt är ett viktigt syfte med värden av missbrukare oberoende av samtycke att få denne i ett sådant psykiskt och fysiskt tillstånd att han kan motiveras för en fortsatt medicinsk eller social bc- handling i frivilliga former. När samtidigt ansvaret för vården är uppdelat mellan sjukvård och socialtjänst finns det en risk för att det inte blir den kontinuitet i värden som måste eftersträvas. I de fall socialtjänstens före— trädare själva tar initiativet till en värdperiod på sjukhus ligger det i sakens natur att också den fortsatta utvecklingen skall bevakas av socialtjänsten. Svårare är de fall där missbrukaren blir föremål för vård på annans initia- tiv, t. ex. polismyndighets. Visserligen finns det bestämmelser i t. ex. både LTO och LOB, vilka syftar till att uppmärksamma främst de sociala myn- digheterna på en omhändertagens behov av stöd eller hjälp från samhällets sida (öå LTO och 7.5 LOB). Dessa bestämmelser täcker dock enbart en mindre del av de situationer som kan uppkomma och som kan påkalla insatser från socialtjänstens sida.

Både socialutredningen och arbetsgruppen har uppmärksammat den an- givna problematiken. Båda har föreslagit att man skall föreskriva skyldig- het för överläkare att under givna förutsättningar underrätta socialnämn- den om en missbrukare. som har tagits in på sjukhus med stöd av lagen. behöver stöd och hjälp genom socialtjänsten. Socialutredningcn föreslär därvid att sådan underrättelse skall ske med patientens samtycke. Arbets- gruppen, som delar socialutredningens uppfattning att missbruksvården rymmer så speciella problem att den motiverar en särreglering. menar dock att den föreslagna regeln om underrättelse bör göras oberoende av den intagnes samtycke. Däremot anser arbetsgruppen att underrättelse- plikten bör vara beroende av om ett behov av sociala tjänster kan anses föreligga hos den intagne och att denna bedömning bör göras av överläka— ren. Bestämmelsen föresläs bli intagen i en ny paragraf. I samma bestäm— melse föreslär arbetsgruppen också att det skall föreskrivas skyldighet för socialnämnd att senast inom en vecka från läkarens underrättelse. efter samråd med läkaren och tillsammans med patienten. upprätta en plan för den sociala eftervärden. Som skäl för detta anför arbetsgruppen bl.a. att den som är så djupt nedgången i sitt alkohol- eller narkotikaberoende att han behöver tas om hand med stöd av LSPV oftast torde vara i behov av

Prop. l979/80: ] 70

stöd och hjälp från socialtjänsten och att behandlingsplanen behöVs för att ytterligare söka säkerställa att missbrukaren får denna sociala eftervård.

Jag biträder arbetsgruppens förslag i dessa delar. Jag Vill dock erinra om att behandlingsplancn inte enbart kan komma att innehålla inslag av soci- ala stödatgärdcr. Lika viktigt torde vara ett klarläggande av det fortsatta medicinska vårdbehovet och förslag om hur detta skall kunna mötas. Liksom '.u'betsgruppen vill jag samtidigt understryka att underrättelsen frän läkaren och bchandlingsplancn enbart får ses som en metod att göra det möjligt för socialtjänsten att erbjuda missbrukaren bästa möjliga stöd och hjälp.

2.2.9 Ändring ij! kup, 3 s* Inrulls/m/kt'n m.m.

Enligt 3l kap. 3 s* brottsbalken kan den som har begått brottslig gärning och beträffande vilken föreskriven medicinsk utredning visar att han kan beredas vård enligt LSPV överlämnas av domstol till sluten psykiatrisk vård. Med hänsyn främst till den korta värdtid, som blir möjlig vid en tillämpning av den nya :s LPM. bör överlämnande inte kunna ske även om förutsättningarna att bereda vård enligt 2 5 är uppfyllda beträffande den tilltalade. Detta bör föranleda en viss mindre ändring av 31 kap. 3 & brotts— balken. Behovet av lagändring komtncr att beaktas i samband med den översyn av vissa av brottsbalkens påföljdsregler som f.n. pågår inom justitiedepartementet på grundval av betänkandet (SOU 1977123) Psykiskt störda lagöverträdare.

Enligt 57s' NvL får åklagare låta bli att väcka åtal för brott av viss lindrigare art. som har begåtts av den som har tvångsintagits på allmän vårdanstalt eller efter frivillig intagning förbundit sig att stanna på sådan anstalt i sex månader. Jag anser att det saknas förutsättningar för någon motsvarande regel för de fall missbrukare bereds värd med stöd av lå LPM.

2.3 Övriga ändringar i LSPV

2.3.] Inledning

Som har framgått av det föregående överlämnade socialstyrelsen på hösten 1977 till den dåvarande regeringen en rapport, som hade arbetats fram av en expertgrupp (LSPV-gruppen) inom styrelsen och som innehöll förslag om långtgående ändringar i LSPV. Av rapporten framgår att LSPV- gruppens förslag till stor det hade föranletts av nya tankegångar om hur den landstingskommunala psykiatriska vården bör vara organisatoriskt utformad för framtiden. Gruppens förslag utgick emellertid också från en önskan att stärka patienternas rättssäkerhet och att rätta till en del otymp- ligheter i den nuvarande LS PV. vilka hade kunnat konstateras under de tio är lagen har varit i tillämpning.

Prop. 1979/Stl:] 7l

Arbetsgruppen inom regeringskansliet konstaterar att LSPV—gruppens förslag till ny reglering av den psykiatriska vården oberoende av samtycke har fått ett blandat mottagande från det 4tl-tal remissinstanser. som har fått yttra sig över det. Arbetsgruppen har emellertid tagit fasta på några av LSPV-gruppens ändringsfi'irslag. vilka av remissinstanscrna har bemötts i huvudsak positivt och som har framstått som särskilt angelägna och också möjliga att genomföra inom ramen för den nu gällande lagen.

Som jag redan har nämnt avserjag att senare föreslå regeringen att en ny parlamentarisk kommitté skall tillsättas för att bl. a göra en översyn av hela det aktuella regelsystemet. Det kan mot den bakgrunden diskuteras om det är lämpligt att i detta sammanhang föreslå partiella ändringar i lagen. vilka inte är direkt föranledda av de tidigare redovisade övervägandena an- gående missbrukspatienterna. Jag delar emellertid arbetsgruppens uppfatt- ning att det finns anledning att redan nu göra en del ändringar som framstår som särskilt angelägna i avvaktan på den fortsatta översynen av tvångslag-

stift ningen.

2.3.2 flm/mde inrugningsregIw- Burtrngum/u ut' Ål'lll't'l på ansökan

För att någon skall kunna tas in för vård enligt LSPV fordras dels en skriftlig ansökan, dels ett vårdintyg. llär bortses då från intagning efter domstols förordnande. Ansökan får göras endast av vissa i lagen uppräk- nade personer — anhöriga. ordförande i sociala nämnder m.fl. Vårdinty- get. som skall utfärdas av läkare, skall innehålla bl.a. ett uttalande om att det är sannolikt att den som intyget avser lider av psykisk sjukdom och att sluten psykiatrisk vård är oundgängligen påkallad.

LSPV-gruppen har föreslagit att ansökningsförfarandet skall slopas. (iruppen anser att det är vårdintyget som är den viktigaste handlingen när intagningsfrågan skall bedömas och att den särskilda ansökan framstår som ett onödigt komplement till den medicinska utredningen. I praktiken finns det enligt LSPV-gruppen ofta ett vårdintyg redan när ansökan upp- rättas. Vidare menar gruppen att det kan vara ett onödigt lidande för en anhörig till den sjuke att skriftligen behöva framstå som ansvarig för den tvångsmässiga intagningen.

Arbetsgruppen delar liksom flertalet remissinstanser LSPV-gruppens uppfattning i dessa frågor. Det bör enligt arbetsgruppen vara tillräckligt att vårdintyget anger på vems begäran det har utfärdats. Arbetsgruppen fram- håller också att det är naturligt att initiativet ofta tas av någon anhörig eller av de sociala myndigheterna. polisen etc. Gruppen anser emellertid inte att det finns tillräckliga skäl att begränsa initiativrätten till en viss person— krets.

Förslaget om att ta bort kravet på skriftlig ansökan har som arbetsgrup- pen har konstaterat fått en betydande uppslutning från remissinstansema. Jag vill dock också påminna om att t.ex psykiatriska nämnden och vissa

Prop. 1979/SO:] 72

företrädare för patienterna har motsatt sig att förslaget genomförs. Som skäl för detta har de främst anfört att ansökan om intagning är ett led i det system av rättssäkerhetsspärrar som nu finns inbyggt i LSPV.

Jag förstår välde sist nämnda remissinstansernas synpunkter. Jag menar dock liksom arbetsgruppen att det inte finns tillräckliga skäl att begränsa initiativrättcn till en viss krets av personer. Det förhållandet att två av varandra oberoende läkare har att bedöma behovet av vård får anses vara en tillräcklig garanti mot att omotiverade ansökningar föranleder intagning på sjukhus mot någons vilja. I och för sig kan man föreställa sig vissa risker med att helt ta bort kravet på ansökan. Man kan ju nämligen göra gällande att därigenom alltför stora befogenheter och också ett för stort ansvar kommer att läggas på de båda läkare. som i praktiken kan bli ensamma om att ta initiativ till och besluta om intagning. Liksom arbetsgruppen utgår jag emellertid ifrån att initiativet i normalfallet kommer att tas av någon annan än läkare — anhörig, social myndighet eller polismyndighet t.ex. Många remissinstanser har också bekräftat LSPV-gruppens uppgift att ansökan redan nu i många fall har kommit att ses som en ren formalitet. Ansökan skaffas sålunda fram sedan vårdbehovet redan har konstaterats, och den inhämtas inte sällan från myndighetsföreträdare, som inte känner den sjuke personligen. Att detta förfarande, som således har praktiserats i åtskilliga fall, skulle ha äventyrat rättssäkerheten har inte gjorts gällande från något håll. Jag anser alltså att övervägande skäl talar för att kravet på ansökan bör kunna slopas. Jag föreslår dock att det i fortsättningen skall framgå av vårdintyget på vems initiativ detta har utfärdats.

Avsteg från tt-viläkarprör'ningen i viss! fall

Enligt 65 tredje stycket LSPV får ett vårdintyg som har utfärdats av en läkare inom den slutna psykiatriska vården inte godtas för intagning på samma sjukhus där läkaren arbetar. Undantag från regeln kan dock göras om intyget har utfärdats av en läkare vid en klinik och intagningen skall ske vid en annan klinik och om betydande olägenhet skulle uppstå genom att anlita en annan läkare. Enligt 10% LSPV får intagningsbeslut inte meddelas av läkare som har utfärdat vårdintyget.

LSPV—gruppen har pekat på att dessa regler. vilka har tillkommit i patientens rättssäkerhetsintresse och för att .förhindra att sjuka av rädsla för att bli föremål för tvångsingripande undviker att söka sjukhusvård i tid, tillsammans med uttalanden i förarbetena har fått mindre tilltalande konse- kvenser i vissa fall.

Sålunda leder det nuvarande förbudet mot s.k. konvertering till att en svårt sjuk patient, som har gått in frivilligt för vård på sjukhuset men under sjukhusvistelsen visar sig behöva tas om hand med stöd av LSPV, först måste skrivas ut och lämna sjukhusområdet, innan han kan tas in med stöd av lagen. Detta har enligt LSPV-gruppen i sin tur bl.a. fått till följd att vården många gånger inleds med stöd av LSPV:s bestämmelser, även när

Prop. 1979/SO:] 73

det inte är alldeles nödvändigt. LSPV-gruppen föreslår därför att den läkare som är ansvarig för vården av den frivilligt intagna patienten skall kunna upprätta vårdintyg och också besluta om intagnihg om patientens tillstånd försämras under pågående vård. Samtidigt skulle emellertid i sådant fall en anmälan gå till utskrivningsnämnden som skulle vara skyldig att pröva intagningen inom en viss kortare tid.

Förslaget har fått ett i huvudsak positivt mottagande av remissinstanser- na. Flertalet av dessa anför därvid som ett avgörande skäl att det nuvaran- de systemet kan medföra svåra skadliga verkningar för patientens hälsa. Några instanser. däribland psykiatriska nämnden och Sveriges läkarför- bund. vill dock behålla tvåläkarprövningen även för dessa fall. Nämnden pekar därvid främst på rättssäkerhetsaspekterna. medan förbtlndet menar att senare tids utveckling med ökad tillgång till bl. a. distriktsläkare knutna till sjukhusen har möjliggjort en smidigare hantering av konverteringsfallen och därmed undanröjt en del av de negativa effekterna.

Arbetsgruppen anser det angeläget att snarast möjligt få till stånd ett smidigare intagningsförfarande i konverteringsfallen och ansluter sig till LSPV-gruppens förslag i denna del. Arbetsgruppen föreslår därför att bl. a. 6.5 skall ges en viss ändrad lydelse.

När regeln i ss kom till uttalade departementschefen bl.a. att man måste väga önskvärdheten av att sjuka som är i trängande behov av sluten psykiatrisk vård på ett smidigt sätt bereds sådan vård mot allmänhetens förtroende för mentalsjukvården. Det senare intresset ansåg han därvid väga över. Jag menar att som regel detta synsätt alltjämt måste gälla. Tiden har emellertid visat att den regel som kom till i syfte att bevaka patientens intresse ibland i stället har kommit att få oönskat negativa konsekvenser för denne. Om man alltså kan undanröja dessa konsekvenser utan att för den skull försämra rättssäkerheten för patienten bör man enligt min me- ning inte tveka att göra undantag från huvudregeln i dessa fall. Med det förslag som arbetsgruppen har lagt fram anserjag att båda förutsättningar— na bör vara uppfyllda. Det gör det alltså möjligt för en läkare att utfärda vårdintyg och fatta intagningsbeslut men förutsätter prövning av nämnd inom viss kortare tid från intagningen. Jag ansluter mig därför i princip till arbetsgruppens förslag. Beträffande den närmare utformningen av reglerna hänvisarjag till det remitterade lagförslaget och till specialmotiveringen.

Jiir

Enligt 6 & sista stycket LSPV i den nu gällande lydelsen skall bestämmel- serna i 4 och Såå förvaltningslagen (FI.). som gäller jäv. inte tillämpas i ärende om att utlärda vårdintyg. Anledningen härtill är att strängare regler i detta sammanhang inte har ansetts böra gälla för läkare i allmän tjänst än för andra läkare. 1 förarbetena till FL (prop. 1971: 30 s. 629—630) uttalades att det med denna lösning inte var sagt att det är lämpligt att en läkare utfärdar vårdintyg beträffande en nära anhörig. En läkare borde över

Prop. 1979/SO:] 74

huvud taget helst avstå från att utfärda vårdintyg om förhållandena var sådana att han kunde misstänkas för bristande objektivitet. Detta gällde i lika mån läkare i allmän tjänst och annan läkare. Det lämpligaste torde vara att läkaren fritt fick ta ställning i denna fråga under beaktande av omstän- digheterna i det enskilda fallet och utan att vara bunden av FL:s regler.

Arbetsgruppen framhåller att vårdintyget kommer att få en annan rätts- lig betydelse i och med att bestämmelserna om ansökan utgår ur lagen. Det finns därmed inte längre tillräckliga skäl att undanta läkare i allmän tjänst från jävsbestämmelserna i 4ä FL. Givetvis bör då inte heller läkare i enskild verksamhet vara undantagna. Som framgår av 5 & FL innebär detta inget hinder mot att läkaren i akuta fall utfärdar vårdintyg även när det föreliggerjäv mot honom men annan läkare inte går att få.

Arbetsgruppen föreslår därför att sista stycket av (is" i stället får den lydelsen att vad som enligt FL:s bestämmelser har föreskrivits gälla för läkare i allmän tjänst även skall gälla läkare som utövar yrket enskilt.

Samtidigt föreslår arbetsgruppen att om vårdintyg har utlärdats trots att enjävssitutation föreligger eller ett intagningsbeslut enligt Så har fattats av en jävig läkare. så skall den senare prövning av vårdbehovet som skall göras av överläkare enligt 9.5 i stället göras av nämnd.

Jag instämmer i arbetsgruppens förslag.

Kor/arc tic/_]ör prövning ar l'ål'tffH'IIUl' m. m.

Enligt (;s LSPV skall överläkaren efter undersökning av patienten sna- rast möjligt och senast tionde dagen efter dagen för intagningen pröva om vård kan beredas patienten med stöd av lagen. Har som grund för intag- ningen åberopats att patienten är farlig för annans säkerhet. får prövningen i vissa fall anstå till femtonde dagen.

Arbetsgruppen föreslår nu att den angivna längsta tidsfristen för pröv- ning av det fortsatta vårdbehovet i samtliga fall skall bestämmas till åtta dagar. Detta skulle således gälla såväl i fall där överläkare gör bedömning- en som i fall där nämnden enligt förslaget skall ha att göra denna och lika för alla intagningsgrunder. Vidare föreslår arbetsgruppen att tidsfristen skall räknas från inta-tgningsbeslutet och inte som f. n. från intagningen.

Jag delar arbetsgruppens uppfattning att tiden för prövning av vårdbeho- vet bör kunna sättas till högst åtta dagar. Den andra föreslagna ändringen, nämligen att tiden skulle räknas från intagningsbeslutet och inte från intag- ningen. går tillbaka på ett förslag av LSPV-gruppen. vilket tillkom för att undanröja den rättsosäkerhet som ibland upplevs med gällande ordning. Vidare föreslår arbetsgruppen i annat sammanhang att även den ändringen i lagen skall vidtas att tiden för ett vårdintygs giltighet begränsas till M dagar före beslutet om intagning. l anslutning härtill anför arbetsgruppen att intagningsbeslut och intagning normalt bör sammanfalla i tiden. Kan intagningen inte ske i direkt anslutning till intagningsbeslutet — t.ex. på grund av platsbrist — så bör beslut om intagning inte meddelas utan

Prop. l979/80: I 75

patienten i stället sättas upp på väntelista enligt de principer som anges i 37å sjukvårdskungörelsen (l972:676). Väntetiden kan då enligt arbets— gruppen bli högst 14 dagar. eftersom vårdintyget annars förfaller.

Jag biträder arbetsgruppens förslag även i denna senare del. Med den förordade ordningen lär intagningsbeslut och intagning som regel samman- falla i tiden. Jag kan därför inte se någon nackdel med att låta tidsfristen för vårdbehovsprövning utgå från intagningsbeslutet. såsom arbetsgruppen har föreslagit.

Hum/räckning

Nära samman med reglerna om intagningsförfarandet hör möjligheterna att begära polishandräckning för att få den sjuke att ställa sig till förfogande för undersökning eller bli förd till sjukhus. Enligt gällande bestämmelser (355) är det endast den läkare som beslutar om intagning som kan få till stånd polishz'tndräekning i samband med intagningen. Arbetsgruppen före- slår i enlighet med LSPV-gruppens förslag att möjlighet att begära hand- räckning skall ges även den läkare som har utfärdat vårdintyget och som alltså känner patientens tillstånd bäst. Jag instämmer i förslaget. som har tillstyrkts av remissinstansema.

Arbetsgruppen har vidare föreslagit vissa inskränkningar i den nuvaran- de rätten för vårdintygsskrivande läkare att få handräckningshjälp för att genomföra undersökning samt viss annan ändring i 35 &. Jag ställer mig bakom även dessa förslag och hänvisar till lagförslaget och specialmotive- ringen.

2.3.3 Vårt! på ("man organisatorisk ('n/rel [in psykiatrisk! sjuk/ms/mulsi'a- rande klinik

Enligt nuvarande bestämmelser får vård enligt LSPV beredas på sjukhus som drivs av staten, landstingskommun eller kommun som ej tillhör lands— tingskommun (] ä tredje stycket LSPV).

Arbetsgruppen föreslår att bestämmelsen skall kompletteras med en regel att vård enligt lagen får beredas även på annan vårdinstitution i den man regeringen så förordnar. Vidare föreslår arbetsgruppen att regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer skall få uppdra åt annan läkare än överläkare att fullgöra de uppgifter som enligt LSPV ankommer på överläkaren. Enligt motiven avser gruppen med annan myndighet social- styrelsen.

Tanken bakom arbetsgruppens förslag är bl.a. att till de psykiatriska klinikerna skall kunna knytas vårdinstitutioner, där patienter som inte har behov av klinikens alla resurser kan beredas fortsatt vård. Det skulle härigenom bli möjligt att t.ex. föra över patienter som bereds vård med stöd av 2 å efter avgiftning på sjukhuset till ett behandlingshem för fortsatt vård. Det skulle även bli möjligt att i större utsträckning än f. n. bereda en växande grupp av senildementa patienter LSPV—vård på exempelvis sjuk-

Prop. 1979/8011 76

hem. där de kan få en för sjukdomstillståndet bättre avpassad värd än på en psykiatrisk klinik eller ett psykiatriskt sjukhus.

Jag ansluter mig till arbetsgruppens förslag. Jag vill dock framhålla att avsikten med de nya bestämmelserna endast är att skapa möjlighet för vissa paticntkategorier. som i och för sig behöver underkastas vård obero— ende av sitt samtycke enligt LPM. att få den värd de behöver under lämpligast möjliga former. Detta får inte samtidigt medföra att deras krav på rättssäkerhet åsidosätts. Jag förutsätter därför att de vårdinrättningar som inte är sjukhus men som på grtrnd av sina vårdresurser kan komma i fråga för godkännande enligt den särskilda regeln kommer att ha tillräckligt inslag av samhällskontroll. Jag förutsätter vidare att de läkare som kan tänkas få i uppdrag att vid sidan av överläkare/biträdande överläkare i psykiatri tillämpa LPM skall ha motsvarande kompetens som dessa. dvs. i princip speeialistkompctens i psykiatri. Under dessa förutsättningar ärjag alltså beredd att föreslå de nu angivna tilläggen till lagen.

2.3.4 Nämnder/ru Vidgade uppgifter

Som har framgått av min tidigare redogörelse (avsnitt 2.3.2) föreslår jag att trtskrivningsnämnderna i vissa fall skall få ökade uppgifter i samband nred att en vårdperiod inleds. Sålunda skall nämnden ersätta överläkaren vid prövning av det fortsatta vårdbehovet enligt 9 5. när s. k. konvertering företas och när någon av de båda läkare som har bedömt vårdbehovet i samband med intagningen har varit jävig. Vidare har jag i samband med min behandling av intagningsförfarandet vid intagning enligt 2å (avsnitt 2.2.7) föreslagit att nämnderna skall vara skyldiga att pröva besvär över sådan intagning inom viss kortare tid.

Förutom dessa ändringar. som alltså båda berör nämndernas verksam- het. föreslår arbetsgruppen ytterligare några. Förslagen syftar till att ge nämnderna en mera aktiv roll då det gäller att bevaka patienternas intres- sen.

Arbetsgruppen föreslår att nämnderna skall ges självständig rätt att besluta om utskrivning av alla patienter. Enligt gällande bestämmelser har överläkaren i princip ensam denna rätt. och fråga om utskrivning kommer under nämndens prövning endast efter besvär över läkares beslut att vägra utskrivning. Undantag utgör de fall där överläkare hänskjuter fråga om utskrivning till nämnden (l7å första stycket) och fall där nämnden enligt 17.5 andra stycket har ensam beslutanderätt. dvs. främst beträffande pati- enter som har tagits in på grund av domstols förordnande. Arbetsgruppen föreslår alltså nu att 175 kompletteras med ett nytt stycke enligt vilket utskrivningsnämnd även i annat fall än i andra stycket sägs får skriva ut en patient.

Bestämmelsen lär få sin största betydelse som komplement till arbets- gruppens övriga förslag beträffande nämndernas uppgifter. Gruppen före-

Prop. 1979/SO:] 77

slår nämligen att nämnden enligt föreskrift i en ny bestämmelse (20 ;( sr skall inom tre månader från den dag då patienten togs in för vård pröva behovet av fortsatt vård på sjukhus enligt lagen. Vidare föreslar gruppen att nämnden efter den första prövningen regelbundet skall pröva patien— tens vårdbehov så länge vården består.

l motiven till den föreslagna bestämmelsen anför arbetsgruppen bl.a. följande:

Det innebär från rättssäkerhetssynpunkt avgjorda fördelar om nämnden (jämte överläkaren) sedan viss tid förflutit från det patienten togs in för vård. prövar patientens behov av fortsatt vård på sjukhus med stöd av lagen. — — — Nämndens prövning skall inte, om behov av fortsatt vard anses föreligga. resultera i beslut i förvaltningsrättslig mening. FI.: s regler har inte tillämpning på förfarandet inför nämnden. Vill patienten att värden skall upphöra. måste han ansöka om det enligt lagens bestämmelser.

Jag ställer mig bakom den tanke arbetsgruppen har givit uttryck för. nämligen att det ur rättssäkerhetssynpunkt vore fördelaktigt om nämnden gavs en fortlöpande tillsynsftrnktion i fråga om vården. Jag är däremot nagot tveksam om tanken har fått den lämpligaste utformningen genom arbetsgruppens förslag. Vad arbetsgruppen avser att åstadkomma är up— penbarligen att möjliggöra för nämnden att ha fortli'")pande tillsyn över de intagna. som bereds en långvarig vård oberoende av sitt samtycke. Vidare avser gruppen att nämnden utan initiativ av patienten eller annan taleberät- tigad skall kunna ta upp och närmare diskutera behovet av fortsatt vård på sjukhus. dvs. egentligen huruvida inte försöksutskrivning eller slutlig ut- skrivning borde komma i fråga. Med ett sådant synsätt finner jag att det vore mer motiverat att utforma regeln som en skyldighet för överläkaren att inom viss tid från intagningen — t.ex. tre månader — redovisa för nämnden vilka intagna som enligt hans bedömning behöver fortsatt vård. Denna överläkarens redovisning torde inte behöva betraktas som ett ärende i förvaltningslagens mening utan som en rapporteringsåtgärd. som inte kräver något beslut från nämnden. Finner emellertid nämnden att det bland de rapporterade patienterna finns fall där överläkarens bedömning kan sättas i fråga. bör nämnden föranstalta om att frågan tas trpp i nämn- den. Detta bör då ske i form av ett ärende om ifrågasatt utskrivning (försöksutskrivning). och alla regler om handläggning i nämnden enligt FL och LPM bli tillämpliga. Ärendet bör avgöras genom beslut som går trt på att utskrivning skall ske eller inte ske. Beslutet. som skall delges patienten. bör kunna överprövas.

På detta sätt vinner man enligt min mening en större konsekvens i regelsystemet. Samtidigt undgår man att låta varje patient som har varit intagen tre månader —— hur sjuk han än är -- bli föremål för nämndens hela prövningsförfarande. Detta bör också vara ägnat att begränsa arbetsbelast- ningcn på nämnderna.

Den närmare utformningen av mitt förslag framgår av det remitterade lagförslaget (20 a 5).

Prop. 1979/804 78

Arbetsgruppen föreslår vidare vissa ändringar i reglerna om försöksut- skrivning. vilka kommer att beröra nämndernas verksamhet.

F.nligt 195 andra stycket LSPV skall utskrivning på försök avse viss tid. högst sex månader. som kan förlängas med högst sex månader åt gången.

Arbetsgruppen föreslår" att försöksutskrivning ntl normalt skall fz' förlängas bara en gång efter den första sexmånadersperioden och då med ytterligare högst sex månader. llar försöksutskrivningcn pågått under en sammanhängande tid av ett år. år den förlängas igen om synnerliga skäl föreligger. Beslut om sådan förlängning skall. även i fall som f. n. beslutas av överläkaren. i fortsättningen meddelas av nämnden och för högst sex månader åt gången. Vidare föreslär arbetsgruppen en ny bestämmelse i l9s enligt vilken patienten skall anses som slutligt utskriven om försöks- utskrivningen inte har förlängts. innan den bestämda tiden för försöksut- skrivningen har gått ut.

Ändringarna bygger på vad LSPV-gruppen har föreslagit och motiveras av vissa missförhållanden sotn har förekommit som en följd av den nuva- rande regeln. Rcmissinstanserna har varit genomgående positiva.

Jag ansluter mig till arbetsgruppens förslag. Slutligen föreslår arbetsgruppen skyldighet för nämnderna att pröva ärenden om utskrivning oftare än f. n. (l8å tredje stycket") samt att i vissa fall fatta beslut i ärenden angående kvarhållande av brev från och till patienterna (15 9"). Jag ansluter mig även till dessa förslag och hänvisar till lagförslaget och specialmotiveringen i fråga om den närmare utformningen av förslagen.

Arn/rad samm(utsättning m. m.

Utskrivningsnämnderna består f.n. av tre ledamöter — en lagfaren ord- förande. en läkare och en lekmannarepresentant. Den centrala nämnden. psykiatriska nämnden, består av lagfaren ordförande samt två läkare och två lekmannarepresentanter, dvs. fem ledamöter. Läkarrepresentanterna i utskrivningsnämnderna bör vara särskilt kunniga i psykiatri. i psykiatriska nämnden skall de vara det (285 LSPV). Ledamöterna utses av regeringen.

Arbetsgruppen föreslår att utskrivningsnämnderna skall utökas med två ledamöter och psykiatriska nämnden med en. Utskrivningsnämnderna skall alltså enligt förslaget bestå av fem ledamöter — lagfaren ordförande. en läkare, en ledamot som är särskilt insatt i sociala frågor samt ytterligare två ledamöter. Psykiatriska nämnden föreslås utökad med en person, som är särskilt insatt i sociala frågor.

Som skäl för ändringsförslagen anför arbetsgruppen bl.a. att nämn- derna, om gruppens förslag genomförs, får nya uppgifter av väsentlig betydelse för den enskildes rättssäkerhet. Det skall således bl.a. ankomma på nämnderna att regelbundet pröva patientens behov av vård med stöd av lagen. Det har främst av den anledningen ansetts påkallat att förstärka lekmannainflytandet i nämnderna. Det är vidare enligt arbetsgruppen an- geläget att förse nämnderna med särskilda kunskaper i sociala frågor.

Prop. 1979/8011 I 79

Jag instämmer i arbetsgruppens förslag. vilket bygger på ett motsvaran- de f("irslag av LSPV-gruppen. Det har visserligen under remissbehandling— cn uttalats tveksamhet från bl. a. utskrivriingsnämnderna'ofri förslaget är ägnat att befrämja effektiviteten i nämndernas arbete och därmed att stärka patienternas rättssäkerhet. Jag känner emellertid ingen oro för att ett ökat antal ledamöter i nämnden skulle medföra en sänkt effektivitet i arbetet. Viktigast för denna fråga tror jag snarare är sättet att organisera arbetet. I stället delar jag arbetsgruppens uppfattning att fler lekmän i nämnden. vilka kan balansera läkarens och juristordförandcns expertkun- skaper, alltid är ägnat att stärka rättssäkerheten. Jag menar också att föreskriften att en av de tre övriga ledamöterna skall ha särskilda kunska- per i sociala frågor är viktig med hänsyn till den ökade vetskap som vi ntlmera har om sambandet mellan sjukdom och sociala problem. Det är också viktigt med hänsyn till de nya regler för missbruksvården som föreslås nu. Jag förordar alltså att nämnderna får den sammansättning som arbetsgruppen har föreslagit.

Enligt 34.5 LSPV får utskrivningsnämnd och psykiatriska nämnden av- göra ärende endast om nämndens samtliga ledamöter är närvarande. Beslut om förskott på ersättning får dock meddelas av ordföranden ensam. liksom även beslut om rättshjälp genom offentligt biträde enligt ett nu föreliggande förslag.

Som jag har framhållit tidigare (avsnitt 2.2.7) vill jag för ett visst fall föreslå ännu ett avsteg från huvudprincipen om att hela nämnden skall delta i avgörandet. Jag har där föreslagit att utskrivningsnämnd skall vara skyldig att pröva besvär i fråga om missbrukare som har tagits in enligt lå senast på fjärde dagen efter det besvären kom in till nämnden. Jag har också sagt att sådant ärende av arbetstekniska skäl bör kunna prövas av nämnden i begränsad sammansättning. Jag hat' därvid tänkt mig ordföran— den och en annan ledamot utan närmare angivande av vilken annan leda- mot detta skall vara. Det bör enligt min mening kunna överlämnas åt nämnden att själv bestämma efter vilka principer ledamöterna skall tjänst- göra i denna funktion. ,

Förslaget för emellertid också med sig frågan om vilken mening som skall gälla om ordföranden och den andre ledamoten inte blir ense om beslutet. Enligt 3415 andra stycket skall enligt arbetsgruppens förslag be— stämmelserna i 29 kap. rättegångsbalken om omröstning i överrätt med enbart lagfarna ledamöter äga motsvarande tillämpning på nämndens avgö- rande. Detta innebär bl. a. att om en mening har fått hälften av rösterna och denna mening är den lindrigaste. så skall den meningen gälla. För det nu aktuella fallet betyder det att antingen ordförandens eller den andre ledamotens röst kan ensam komma att avgöra besvärsfrågan. Detta moti- verar enligt min mening att ordföranden alltid skall vara skyldig att på nästa sammanträde med den fullsuttna nämnden redovisa ett avgörande av detta slag och skälen för det inför de övriga ledamöterna. Ett sådant

Prop. 1979/SO:] gt)

förfarande motiveras även av att samtliga ledamöter katt komma att vid olika tillfällen tjänstgöra i förminskad nämnd och därför fortlöpande bör få inblick i den praxis som utvecklar sig. Föreskrift om ordförandens anmäl- ningsskyldighet bör ges i 34 ;.

Jag vill slutligen betona att den nu föreslagna regeln skall tas för vad den är, nämligen en ttndantagsregel. Kan besvi'irsärendet prövas av hel nämnd inom föreskriven tid tttan alltför stor omgång. så skall detta självfallet göras.

Resurser

Arbetsgruppen har i anslutning till förslaget om nämndernas uppgifter och sammansättning också berört behovet av en förstärkning av nämnder— nas resurser. Arbetsgruppen säger sig förutsätta att resttrsfrågan komnter att behandlas under det fortsatta beredningsarbetet i regeringskansliet.

Enligt 2 %$ kungörelsen ( 1966: 565) om utskrivningsnämndernas verksam- hetsområden m. m. bestrids kostnaderna för utskrivningsnämnds verksam- het av den som inorn nämndens verksamhetsområde driver det eller de sjukhus. där vård bereds med stöd av LSPV. - Enligt 4 så instruktionen (19661567) för psykiatriska nämnden tillhandahåller socialstyrelsen nämn— den sammanträdesrum. kanslilokaler och biträdespersonal.

Utskrivningsni'imnderna är f.n. 3l till antalet. Kostnaderna för deras verksamhet bestrids alltså till övervägande delen av respektive landstings- kommun. Det kan givetvis diskuteras om det över huvud är lämpligt att kostnaderna för en nämnd. sotn har att bevaka rättssäkerheten för patien- ter som titan eget samtycke vardas på sjukhus, bestrids av sjukvårdshu- vttdmannett.

Jag har därför övervägt om inte nämnderna åtminstone kttnde ges ett från s_jukvärdshuvudmannen fristående kansli, t. ex. i länsrätterna. Detttta fråga hänger emellertid intimt samman med hela frågan om hur patienter- nas rättssäkerhct bäst skall kttntta bevakas för framtiden. Den kommitté som avses bli tillsatt för att göra en översyn av LPM komnter att fa i uppdrag att överväga nämndernas framtida funktion. Utredningen bör därvid särskilt undersöka mt'ijligheten att förlägga nämndernas nuvarande rättsvårdande funktion mer eller mindre fast till länsdomstolarna. lnnan en noggrann undersökning har gjorts av de praktiska och andra följdverkning- arna av en sådan eventuell reform är enligt min mening tiden inte tnogen att vidta några partiella reformer i detta avseende. Jag anser mig dock avslut— ningsvis kttnna utgå från att landstingen nted uppmärksamhet följer det ökade behov av resurser sotn kan bli följden av nämndernas ändrade verksamhet enligt de nu framlagda förslagen.

N_vu namn De vidgade arbetsuppgifter nämnderna får enligt förslaget har föranlett arbetsgruppen att också föreslå att de skall få nya beteckningar. Sålunda

Prop. 1979/SO:] 8]

föreslås utskrivningsnämnderna i stället heta psykiatriska nämnder och den nuvarande psykiatriska nämnden i stället kallas den centrala psykiat- riska nämnden.

Jag ansluter mig till förslaget.

2.3.5 Upp/_vsningsskyldighct m. m.

Somjag strax skall gå in på närmare (avsnitt 2.4) föreslårjag också vissa ändringar i rättshjälpslagen(1972429) om vidgad möjlighet att erhålla offentligt biträde i ärende enligt bl. a. LPM. Enligt prop. (1978/79: 90) med förslag till ändringar i rättshjälpslagen skall det från den 1 juli 1979 åligga bl.a. utskrivningsnämnderna att besluta i frågor om rättshjälp i stället för som f. n. råttshjälpsnämnderna.

Som arbetsgruppen har anfört måste det anses utomordentligt viktigt att patienter. som har blivit föremål för intagning utan att ha gett sitt sam- tycke. också blir upplysta om sina rättigheter att få intagningsbeslutet och andra läkares beslut enligt lagen prövade av nämnd, samt vidare om möjligheterna att därvid få bistånd av ombud eller annat biträde. Jag ansluter mig därför till arbetsgruppens förslag. att i lagen föra in en särskild regel (37 5) enligt vilken det skall åligga överläkaren att så snart patientens tillstånd medger det se till att patienten får sådana upplysningar. Arbets- gruppen har också föreslagit att i samma bestämmelse skall föreskrivas att hela lagen skall finnas anslagen inom sjukhuset väl synlig för patienterna, Även detta ftnnerjag vara ett väl motiverat förslag.

2.4 Offentligt biträde i mål eller ärende om vård oberoende av samtycke m. m.

2.4.1 Inledning

Enligt rättshjälpslagen (1.972: 429) kan rättshjälp genom offentligt biträde ges i vissa förvaltningsärenden som rör den personliga rörelsefriheten eller den kroppsliga integriteten. [ huvudsak rör det sig om mål och ärenden inom den psykiatriska sjukvården, nykterhetsvården, barn- och ungdoms- vården. kriminalvården samt på utlänningslagstiftningens område. Offent- ligt biträde förordnas av rättshjälpsnämnden efter ansökan av den som åtgärden avser eller efter anmälan av den myndighet som handlägger målet eller ärendet. Offentligt biträde skall förordnas, om det behövs för att tillvarata den enskildes rätt. 1 utlänningsärenden gäller. som jag återkom- mer till. en annan förutsättning. Den enskildes ekonomi saknar betydelse vid behovsprövningen. Ersättning till offentligt biträde fastställs av rätts- hjälpsnämnden och utgår av allmänna medel. Någon återbetalningsskyl- dighet kan inte förekomma.

Rättshjälpsutredningen gav i betänkandet (SOU l977:49) Översyn av rättshjälpssystemet förslag som främst syftar till att effektivisera de olika rättshjälpsformerna och förenkla rättshjälpssystemet. Utredningen före-

6 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr !. De! ('

Prop. 1979/80: I 82

slog bl. a. att rätten till offentligt biträde skulle vidgas. Enligt förslaget skall offentligt biträde förordnas. om det inte är obehövligt.

På grundval av förslag från utlänningslagkommitten har från den l juli l97ts' genomförts ändringar i rätten till offentligt biträde i tttlänningsärenden (prop. 1977/78:90). [ dessa ärenden skall — i linje med vad rättshjälps- utredningenföreslog -— offentligt biträde utses. om det inte måste antas att behov av biträde saknas.

Regeringen har på grundval av rättshjälpsutredningens förslag i prop. l978/79z90 föreslagit riksdagen ändringar" i rättshjälpslagen . l propositio— nen föreslås bl. a. att beslutanderätten när det gäller frågor om offentligt biträde. med vissa undantag. skall flyttas till den myndighet som handläg- ger det mål eller ärende vari frågan har kommit upp. l-anigt propositionen bör vidare de frågor om offentligt biträde som återstår efter ändringarna beträffande utlänningsärendena behandlas i samband med den planerade propositionen om ny sociallagstiftning m.m. Det förutskiekas att regering- en kommer att lägga fram förslag som i allt väsentligt överensstämmer med rättshjälpsutredningens förslag när det gäller möjligheterna att få offentligt biträde.

2.4.2 Områden/ör (_a/fentligt biträde

! 41 s' rättshjälpslagen räknas upp de mål eller ärenden i vilka rättshjälp genom offentligt biträde kan lämnas. Paragrafen upptar fr.o. m. den I juli 1978 en katalog i 17 punkter enligt vilka förordnande kan ske. Den nya socialtji'tnstlagen aktualiserar vissa ändringar i bestämmelserna när det gäller området för offentligt biträde. Detsamma gäller omändringen av LSPV till lag om psykiatrisk vård och vård av missbrukare i vissa fall (LPM).

Enligt 41 ä 1 rättshjälpslagen kan offentligt biträde förordnas i mål eller ärende hos utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden angående intag— ning enligt 8 eller 9 %& LSPV. Vidare kan offentligt biträde förordnas när utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden prövar fråga om utskriv- ning enligt 16 å eller utskrivning på försök enligt [9 & LSPV.

[ enlighet med vadjag har förordat tidigare skall i fortsättningen överlä— karen. när en patient har vårdats med stöd av lagen i tre månader. anmäla för nämnden om han anser att fortsatt vård med stöd av lagen behövs. Sådan anmälan skall därefter göras var tredje månad så länge patienten vårdas på sjukhuset (20a 5 LPM). Om nämnden finner skäl till det. skall nämnden efter en anmälan ta upp frågan om patienten skall skrivas ut eller skrivas ut på försök. Vid nämndens sammanträde skall patienten som regel vara närvarande.

Frågan om utskrivning är givetvis mycket betydelsefull för patienten. l

. de. situationer som här avses har överläkaren ansett att fortsatt vård med stöd av lagen behövs, medan nämnden har ansett att omständigheterna är sådana att utskrivning kan övervägas. Det är i dessa fall av stor betydelse

Prop. 1979/sa;] *?

för patienten att han kan vända sig till någon utomsti'teude. sotn katt medverka till att han färden utredning som han anser att han behöver och som kan bistä honom vid ärendets handläggning i nämnden. Möjligheterna till offentligt biträde bör givetvis avse de fall då fråga om utskrivning på detta sätt kommer under nämndens bedömning. Har psykiatrisk nämnds beslttt tlnderställts centrala psykiatriska nämndens prövning i enlighet med bestämmelserna i 25 & LPM. gäller förordnandet för det offentliga biträdet vid ärendets prövning hos centrala psykiatriska nämnden.

Bl. a. de nya namnen pa nämnderna enligt LPM föranleder vissa redak— tionella ändringar i 41 så rättshjälpslagen . [ övrigt är det enligt min mening inte påkallat att föreslå nägra ändringar i omrädet för offentligt biträde i mål och ärenden enligt LPM.

Enligt 4l & 3 rättshjälpslagen katt offentligt biträde förordnas i vissa ärenden som rör tvångsintagning av alkoholmissbrukare enligt NvL. Nä— gon motsvarighet till dessa ärenden kommer inte att finnas i den nya socialtjänstlagstiftningen. Bestämmelserna om offentligt biträde i dessa ärenden bör därför utga.

Enligt 41 ä 4 rättshjälpslagen kan offentligt biträde fi'trordnas i mål eller ärende angående omhi'tndertagande för samhällsvård enligt 29 & Bvl. eller utredning enligt 30 & samma lag eller angående sadan samhällsvärds slut— liga upphörande. [ 4l & 5 rättshji'tlpslagen ges vidare bestämmelser om offentligt biträde i mål hos förvaltnittgsdotnstol angående intagning i eller utskrivning från ungdomsvårdsskola enligt Bv L.

Jag har tidigare föreslagit ( avsnitt 2 .l) att bestämmelser om vård utan samtycke av unga skall tas in i en särskild lag. LVU. Enligt den lagen skall den unge i vissa situationer kunna vårdas utan samtycke av honom själv eller hans vårdnadshavare. Beslut om vård med stöd av lagen fattas av länsrätten. Kan länsrättens beslut inte avvaktas. fär socialnämnden beslu- ta om omedelbart omhändertagande. Nämnden har ansvaret för vården. När vård inte längre behövs. skall nämnden förklara vården avslutad.

Socialutredningcn har föreslagit att offentligt biträde. i likhet med vad som gäller nu. skall kunna förordnas när fråga uppkommer hos social— nämnd om att omedelbart omhänderta eller bereda vård enligt LVU. liksom då fråga uppkommer om att avsluta sådan vård. Remissinstanserna har inte haft något att erinra mot utredningens förslag såvitt avser området för rätten till offentligt biträde.

Jag anser i likhet med socialutredningen att offentligt biträde skall kttnna förordnas så snart fråga uppkommer i socialnämnden om omedelbart om- händertagande eller om vård enligt LVU. Detta innebär således att offent- ligt biträdc skall kunna förordnas redan när fråga om att tillämpa LVU uppkommer vid nämnden.

Jag har tidigare föreslagit att vårdnadsha 'arna och i förekommande fall den unge själv skall ha rätt att föra talan mot beslutade ändringar i den valda vårdformen. t.ex. att flytta den ttnge från ett familjehem till ett annat

Prop. 1979/80: 1 34

eller lill en instittttion. Med hänsyn till den stora betydelse det i vissa fall kan ha för den unge att fa sin placering överprövad. bör enligt min mening offentligt biträde kttnna förordnas hos förvaltningsdotnstol. när talan förs mot socialnämndens beslut om ändring i vårdformen.

Dä nagon motsvarighet till BvL:s bestämmelser om ungdomsskolevärd inte kommer att finnas i den nya lagstiftningen. bör bestätnmelserna i 4| s" 5. om offentligt biträde i sädana ärenden utgä.

2.4.3 li't'irutsiitttti/tgurnuför_lörordmuttit' (H" offentligt hitriidt'

Enligt 42 & första stycket rättshjälpslagen skall offentligt biträde tttses för den som åtgärden avser. om det behÖVs för att tillvarata hans rätt. Vid bedömningen av behovet skall särskilt beaktas om i väsentligt hänseende motstridiga sakuppgifter har lämnats ttnder utredningen eller betydelse— fulla sakförhällanden i övrigt är oklara.

] prop. (1972: 132) med förslag till bestämmelser om offentligt biträde uttalas bl.a. att som en allmän förutsättning för förordnande av offentligt biträde bör gälla att behovet av biträde kan konstateras vid en objektiv bedömning i det enskilda fallet. Den enskildes egen inställning i biträdes- fragan har således inte någon avgörande betydelse. En begäran skall inte automatiskt leda till att biträde förordnas. Förordnande skall in andra sidan meddelas om förutsättning därför föreligger. även om den enskilde har förklarat att han inte vill ha offentligt biträde. Därvid mäste vederbörande myndighets allmänna ansvar för att dess beslttt grundas på ett tillförlitligt utredningsmaterial särskilt beaktas.

Medför ett frihetsberövande särskilda svårigheter för den enskilde att tillvarata sin rätt. är detta en omständighet som får beaktas vid sidan av andra vid behovsprövningen. Andra omständigheter som bör kunna tillmä- tas betydelse är den enskildes aktuella fysiska och psykiska tillständ. Även ålder och familjesituation bör beaktas. Den som är sjuk. oerfaren eller ensamstående har givetvis i allmänhet större svärigheter än andra att göra sin rätt gällande. Språksvårigheter är också en omständighet som särskilt bör uppmärksammas.

Det anförs i propositionen vidare att ett offentligt biträdes insatser i allmänhet torde vara av största betydelse på utredningsstadiet och då särskilt i sådana situationer när väsentligt motstridiga uppgifter har läm- nats. Genom ett förtroendefullt samarbete med den enskilde parten och hans närmaste torde ett biträde ofta ha särskilda förutsättningar att bidra till ett tillförlitligt och fullständigt beslutsunderlag och en nyanserad be- dömning av olika förhållanden.

I propositionen uttalas att de ekonomiska resurser som kan ställas till förfogande var begränsade och att det därför var nödvändigt att iaktta en viss restriktivitet bl.a. när det gäller att bedöma behovet av offentligt biträde i enskilda fall.

Rättshjälpsutredningen framhålleri sitt betänkande att den restriktivitet

Prop. 1979/80: ] 85

i användningen av rättshjälpsformen offentligt biträde som kom till uttryck i propositionen har slagit igenom vid den praktiska tillämpningen av rätts- hjälpslagen. Rättshjälpsformen hat—därigenom inte kommit att helt motsva- ra den önskan om förstärkta rättsskyddsgarantier för den enskilde som läg bakom rättshjälpsreformen. Även om en viss liberalisering av praxis under senare tid synes ha skett, anser utredningen att det behövs en lagändring beträffande förutsättningarna för offentligt biträde för att de önskemål som låg bakom rättshjälpsreformen skall bli helt tillgodosedda.

Utredningen förordar mot den bakgrunden för samtliga de fall som tas upp i 4I & rättshjälpslagen en regel av innebörd att offentligt biträde skall utses för den åtgärden avser. om det inte är obehövligt. Förslaget innebär en presumtion för att offentligt biträde skall förordnas.

l en reservation. till vilken en expert har anslutit sig. hävdar utredning— ens ordförande att en viss uppmjukning bör ske av de nuvarande rekvisiten när det gäller förutsättningarna för förordnande av offentligt biträde. (_)rd— föranden anser emellertid att majoritetsförslaget gar alltför längt. När det gäller fall där ett administrativt frihetsberövande har skett eller kan väntas ske. kan den av majoriteten föreslagna regeln ofta vara väl avvägd. Förhäl— landena är emellertid mycket varierande. Man kan därför enligt ordföran- den nöja sig med en regel att biträde skall förordnas om det behövs och att man vid avgörandet av behovet särskilt skall beakta om den åtgärden avser är berövad friheten eller kan bli det genom den åtgärd som det är tal om i ärendet.

Samtliga remissinstanser som tar tipp frågan med anledning av rätts- hjälpsutredningens förslag biträder tanken pä en generösare inställning till rätten till offentligt biträde. Däremot finns det delade meningar om httr längt man bör ga. Till utredningsmt-tjoriteten ansluter sig huvuddelen av remissinstansema medan ett något mindre antal i huvudsak anslttter sig till ordförandens reservation. ] något fall förs tanken pä obligatoriskt förord- nande av offentligt biträde fram. .

] prop. 1978/79: 90 med förslag till ändring i rättshjälpslagen m.m. har. som jag berörde inledningsvis. uttalats att frägan om offentligt biträde bör behandlas i samband med den planerade propositionen om ny sociallag— stiftning m.m.

Socialutredningcn tar upp frågan om offentligt biträde i mål och ärenden om värd enligt LVU. Utredningen erinrar om att enligt 42?" rättshjälpsla- gen skall offentligt biträde förordnas efter ansökan av den ätgärden avser eller efter anmälan av den myndighet som handlägger ärendet. Enligt utredningen förekommer det emellertid endast i begränsad omfattning att socialnämnderna. som i första hand har att pröva fräga om omhänderta- gande för samhällsvärd, gör sädan anmälan. Den enskilde själv ansöker endast i begränsad omfattning om offentligt biträde i sådana ärenden.

Visserligen kan en vidgad information till såväl myndigheter som enskil- da leda till att möjligheterna till hjälp genom offentligt biträde tas tillvara i

Prop. 1979/80: 1 86

större tttsträckning. Kvar stär emellertid enligt utredningen att en fakttlta— tiv bestämmelse medför risk för att offentligt biträde inte alltid utses i situationer där det är päkallat. Beslut om värd enligt LVU aktualiseras först om samförstand inte kan nas rörande behovet av värd eller värdens tttftn'mning. Länsrättens beslut kan medföra väsentliga ingrepp i den en- skildes rätt att själv bestämma över sina personliga förhi'rllanden. Utred— ningen anser rnot den bakgrunden att offentligt biträde alltid bör förordnas. när fraga om omedelbart omhändertagande eller om värd enligt LVU uppkommer hos socialnämnden.

l.".nligt LVL) övct'gär ansvaret för värden pä nämnden sedan länsrätten har beslutat om vard. l)et ankommer pä nämnden att besluta i fraga otn värdens beständ. Lämnar nämnden en begäran om värdens avslutande tttan bifall. kan den ttnge eller hans värdnadshavare föra talan mot bcsltr— tet. [ dessa situationer föreligger enligt utredningens mening int ' anledning att upprätthz'tlla kravet pä obligatoriskt förordnande. Det bör i sädana fall ankontma pa länsrätten att efter ansökan av den ärendet rör eller efter anmälan av socialnämnden att i enlighet med bestämmelserna i 42% rätts— hjälpslagen pröva behovet av offentligt biträde.

Utredningens förslag tillstyrks av bl. a. RÅ. kammarrätten i Sundsvall och Föreningen Sveriges socialchefer. Flera remissinstanser anser emel— lertid att utredningens förslag skttlle föra för längt. Enligt BRÅ bör bestäm- melserna utformas sa att offetttligt biträde skall förordnas om det inte är uppenbart att biträde inte erfordras. Kammarrätten i Göteborg anser pä motsvarande sätt att offentligt biträde skall förordnas om det inte är obehövligt.

Den expertgrupp inom socialstyrelsen som har gjort en översyn av LSPV har tagit upp fragan om offentligt biträde i mal och ärenden enligt LSPV. l..Sl)V—gr'ttppert erinrar om att i 43.6 rättshjälpslagen anges som tttgängspttnkt att biträde skall förordnas om det behövs för att tillvarata patientens rätt. Detta rekvisit innebär att det skall finnas objektivt konsta- terbara skäl för ett förordnande. Med hänsyn till att ärenden enligt LSPV avser fraga om vard och behandling och till att nämndernas främsta funk- tion är att utgöra en rättssäkerhetsgaranti. anser expertgruppen att frägan om förordnande av offentligt biträde bör ske efter en sädan objektiv prövning i varje särskilt fall. Detta innebär att vid prövningen av behovet av offentligt biträde hänsyn mäste tas till de faktiska otnstärrdigheterna i varje särskilt fall säsom patientens sjukdom. möjligheter till rättslig hand- lingsförmaga. tid som har förflutit sedan den senaste prövningen etc. Denna prövningsmöjlighet innebär enligt LSPV—gruppen till viss del en anpassning till det förslag som har frarnft':'u'ts av ordföranden i rättshjälps— utredningen. Enligt LSPV-gruppens förslag bör offentligt biträde förord— nas. om det behövs för att tillvarata den enskildes rätt.

|.)e remissinstanser som har yttrat sig över LSPV-gruppens förslag har haft delade meningar i denna fraga. Utskrivningsnämnden i Malmöhus län

Prop. 1979/80: 1 87

anser att-nuvarande regler tillförsäkrar patienten rätt till biträde i den omfattning som rättssäkerheten kräver. Kommun- och landstingsförbun- den föreslär att förordnande av offentligt biträde skall ske i samtliga fall.

Den särskilda arbetsgruppen inom regeringskansliet har i sin rapport anslutit sig till rättshjälpsutredningens förslag att offentligt biträde skall utses. om det inte är obehövligt.

Somjag har nämnt tidigare har genom en lagändring som har trätt i kraft den 1 jtrli 1978 rätten till offentligt biträde vidgats i utlänningsärenden. l prop. 1977/78: 90 uttalas bl.a. följande om förslagets närmare innebörd. Huvudprincipen bör (med visst undantag) vara att ingen utlänning skall ktrnna avlägsnas från Sverige utan att ha erbjudits bistånd av offentligt biträde. Erbjudandet bör ske sä snart man börjar ifrågasätta att utlänning- en skall avlägsnas. Görs den bedömningen. som ofta är fallet. av polismyn- digheten. bör utlänningen redan på detta stadium erbjudas offentligt biträ- de. Vill utlänningen där har offentligt biträde. så skall han normalt få det. Offentligt biträde skall självfallet ocksä vid behov förordnas på initiativ av polismyndigheten. Framstär det som klart att utlänningen skall få stanna bör biträde inte utses. l—"örhällandena kan även annars undantagsvis vara sädana att nägot behov av biträde inte föreligger. Sä kan vara fallet om det är uppenbart att någon grund för uppehällstillstänt'l inte föreligger och att hinder inte finns mot förpassning till hemlandet.

[ propositionen sägs vidare att en omfattande rätt till offentligt biträde är av grundläggande betydelse när det gäller att irstadkomma ett samtidigt bf'rde rättssäkert och skyndsamt förfarande i dessa ärenden. Erfarenheter- na visar att man för att uppnä den avsedda utvidgningen av rätten till biträde inte kan förlita sig pä enbart förändringar i praxis. En lagändring är därför nödvändig. Rättshjälpsutredningens förslag att offentligt biträde skall utses om det inte är obehövligt lämpar sig väl för detta ändamål. Efter lagändringen gäller beträffande utlänningsärendena att offentligt biträde skall utses. om det inte [näste antas att behov av biträde saknas.

För egen del får jag efter samräd med chefen förjustitiedepartementet anföra följande. Enligt 4| s rättshji'rlpslagen kan offentligt biträde förordnas iolika angelägenheter som rör den personliga friheten eller den kroppsliga integriteten. De mål och ärenden som anges där utmärks av att de kan leda till djupt ingripande ätgärder för den enskilde. Beslut med stöd av t.ex. LPM eller LVU medför att den enskilde helt eller delvis betas möjligheten att räda över sin person och sina personliga förhällanden i övrigt.

Som rättshjälpsutredningen har framhallit har man i den praktiska till- lämpningcn av rättshjälpslagen varit äterhällsam med att förordna offent- ligt biträde. Jag kan nämna att är 1977 uppgick antalet framställningar om offentligt biträde till ca 4700. Av en undersökning är l975 framgår att av hela antalet ärenden om offentligt biträde avsäg 1997- eller ca 900 frihets— berövandcn enligt BvL. NvL. LSPV och omsorgslagen. Bara enligt LSPV förekommer ca 1 1000 nyintagningar varje år. Rättshjälpslagen har i fråga

Prop. 1979/SO:] 88

om offentligt biträde därigenom inte helt kommit att motsvara den önskan om förstärkta rättssäkerhetsgarantier för den enskilde som läg bakom rättshji'rlpsreformen. Jag delar rättshjälpsutredningens och socialutred- ningens uppfattning att det behövs en lagändring beträffande förutsättning— arna för offentligt biträde för att de önskemål som låg bakom rättshjälpsre- formen skall kunna infrias.

Det finns starka gemensamma motiv för offentligt biträde i de ärenden som räknas upp i 4l *; rättshjälpslagen. Det finns därför inte anledning att i fråga om fi'irtrtsättningama för förordnande av offentligt biträde göra ät- skillnad mellan olika typer av ärenden.

När det gäller att ta ställning till på vilket sätt de nuvarande reglerna bör ändras är det som bl.a. rättshjälpsutredningen har framhållit nödvändigt att iaktta en viss försiktighet. Det är enligt min mening inte lämpligt att nu införa bestämmelser som innebär att offentligt biträde alltid skall förord- nas. .Iag ansluter mig i stället till förslaget från rättshjälpsutredningen. som har tillstyrkts av bl.a. den särskilda arbetsgruppen. att införa en presum- tionsregel för att offentligt biträde skall utses i de uppräknade ärendena. Regeln bör lämpligen utformas på samma sätt som den särskilda regel som nyligen har införts i utlänningsärenden. nämligen att offentligt biträde skall förordnas. om det inte måste antas att behov av biträde saknas.

Detta innebär att offentligt biträde skall förordnas om det inte av om- ständigheterna klan framgår att behov av offentligt biträde inte föreligger. Endast särskilda omständigheter kan föranleda avsteg från denna huvudre- gel. Det ligger i sakens natur att offentligt biträde inte skall förordnas. om det redan från början klart framgår att myndighetens beslut kommer att gå i den riktning den enskilde önskar. Har t.ex. patienten begärt utskrivning enligt löä LPM och framgår det av omständigheterna att hans talan skall bifallas. finns det naturligtvis ingen anledning att förordna offentligt biträ- de för honom. En annan omständighet som kan-föranleda att offentligt biträde inte förordnas är att några nya omständigheter inte har tillkommit. sedan ärendet tidigare prövades av myndigheten. Har t.ex. den som om— händertagits för värd enligt LVU fått sin begäran om vårdens avslutande avslagen och väcker han kon tid därefter talan i samma sak. kan omstän- digheterna vara sådana att offentligt biträde inte skall förordnas.

Myndigheten skall, så snart ärende som avses i 41 & anhängiggörs hos myndigheten. även utan ansökan ta ställning till frågan om behovet av offentligt biträde. Får myndigheten inte själv utfärda förordnande. skall behörig myndighet utan dröjsmål underrättas.

2.4.4 Genmnsam! biträde

Enligt 42%)" rättshjälpslagen skall offentligt biträde utses för den som åtgärden avser. Uppkommer i ett ärende angående omhändertagande för samhällsvärd delade meningar mellan det offentliga biträdet och föräldrar- na. skall biträdet iaktta barnets bästa. Frågan om föräldrarna i en sådan

Prop. 1979/80: 1 89

silttation skall kunna fä allmän rättshjälp är beroende av omständigheter— na. F.n allmän förutsättning har ansetts vara att föräldrarna har ett själv— ständigt rättsligt intresse i saken. Med den uttolkning béstärnrnelserua har fatt har föräldrarna inte ansetts ha en självständig rätt till offentligt biträde.

Socialtttredningcn erinrar om att föräldrar" och barn intar parlsställrting i mal och ärenden enligt LVU. Av detta följer enligt utredningen att offent— ligt biträde bör utses för barnet och föräldrarna gemensamt. Föreligger det motstridiga intressen. skall emellertid biträdet i första hand tillgodose barnets intressen. l sådant fall skall enligt utredningens förslag offentligt biträde kunna utses även för föräldrarna.

Flera av de remissinstanser som har yttrat sig över socialtttredningens förslag i denna del har framhallil att föräldrar och barn aldrig eller endast undantagsvis kan anses ha ett gemensamt intresse i rnäl av de slag som det här är fraga om. Kammarrätten i Göteborg anser därför att biträde regel— mässigt skall förordnas för f'örå'rldrarna och barnet var för sig. Kammarrät— ten i Sundsvall anser att biträde alltid skall förordnas för barnet och att särskilt biträde skall kunna förordnas för föräldrarna när sa är lämpligt. J(') anser att man inte generellt kan förordna biträde gemensamt för föräldrar och barn utan att man därigenom allvarligt försämrar barnets rättsliga ställning jämfört med vad som gäller f.n. Det finns stora risker för att ett biträde som har förordnats för föräldrar och barn gemensamt företräder föräldrarnas intressen på bekostnad av barnets. Offentligt biträde bör därför enligt JO förordnas för barnet. Om det behövs. skall biträde även kunna utses för föräldrarna.

Rättshjälpsutredningen föreslar att inte bara barnet utan även föräldrar- na skall kunna tillerkännas rätt till offentligt biträde i samhäflsvz'trdsären— den.

Rättshjälpsutredningens förslag godtas av flertalet av de remissinstanser som berör frågan. Samtidigt påpekas det dock att konstruktionen med offentligt biträde för barn under 15. är är otillfredsställande frän formell synpunkL Barn i de yngre äldrarna kan inte fungera som huvudmän gent— emot sitt offentliga biträde. Varken biträdct eller barnet har rätt att anföra besvär över det beslut som kommer att meddelas.

Både föräldrar och barn är att anse som parter i mål och ärenden enligt LVU. Finns det motstridiga intressen mellan föräldrar och barn — vilket regelmässigt far anses vara fallet då ansökan om värd med stöd av LVU beror på brister i omsorgen om barnet — bör offentligt biträde kunna utses för såväl föräldrarna som barnet. I andra fall torde offentligt biträde kttnna utses för föräldrarna och barnet gemensamt.

Jag är ense med de remissinstanser som har påpekat att det är otillfreds- ställande att barnet och därmed inte heller dess offentliga biträde kan föra talan mot beslut om vård enligt LV U. Denna fraga ingår emellertid som en del av hela frågan om det bör finnas en särskild representant för barnet i situationer som angår barnets rätt. Enligt vad jag har erfarit kommer

Prop. 1979/SO:] 90

utredningen (Ju [()77zfl8t om barnens rätt att behandla dessa frågor i sitt fortsatta arbete. Frågan om barnets talerätt bör ansta i avvaktan på utred- ningens prövning.

2.5 Överlämnande till särskild vård som påföljd för brott

2.5.1 Nuvarande ord/ring

Enligt gällande rätt kan åtgärder enligt BvL ersätta påföljd enligt brotts- balken (BrB) när det gäller brott som begåtts av ungdomar. Således kan domstol enligt 3l kap. [ få BrB sasom brottspåföljd överlämna åt barna— vårdsnämnd eller styrelse för ungdomsvårdsskola att föranstalta om erfor- derlig vard enligt BvL av den som enligt bestämmelserna i denna lag kan bli föremål för sådan värd.

lngripande enligt BvL kan med stöd av 25 & första stycket b) nämnda lag göras om någon. som ej fyllt 20 år. på grund av brottslig gärning. sedeslöst levnadssätt. underlåtenhet att efter förmåga ärligen försörja sig. missbruk av rusdrycker eller narkotiska medel eller av annan jämförlig anledning är i behov av särskilda tillrättaförande åtgärder frän samhällets sida. Mot den som har begått brott får dock ingripande inte göras efter det att han fyllt [8 är. om inte hans livsföring i övrigt utgör tillräcklig anledning för ett ingri- pande eller sädant måste anses lämpligast för hans tillrättaförande med hänsyn till redan pägaende behandling eller av andra skäl (255 andra stycket).

När skäl för ingripande föreligger skall enligt 26 & BvL i första hand vidtas förebyggande åtgärder. såsom hjälp- och stödåtgärder. förmaning eller varning. föreskrifter rörande den trnges levnadsförhållanden eller övervakning. Har förebyggande åtgärder vidtagits utan att medföra rät- telse eller bedöms sadana åtgärder vara gagnlösa. skall den unge enligt 29 & BvL omhändertas för samhällsvård. Den som omhändertas för samhälls- vård skall överlämnas till enskilt hem eller placeras i lämplig anstalt. Samhällsvärden upphör senast när den omhändertagne fyller 18 är eller, om han omhändertagits med stöd av 25 5 första stycket b) BvL efter det att han fyllt 15 är. senast tre är efter omhändertagandet. I vissa fall kan den som omhändertagits för samhällsvård inskrivas vid ungdomsvårdsskola.

Med värd avses i 31 kap. l få BrB säväl förebyggande ätgärder som omhändenagande för samhällsvård.

Det ankommer i princip på domstolen att pröva huruvida förutsättningar för vård enligt BVL föreligger i de fall åtal har väckts mot den unge. Vid sin bedömning får domstolen ledning av det yttrande som skall inhämtas från barnavårdsnämnden eller från styrelsen för ungdomsvårdsskola. Det är inte något formellt krav att nämnden eller styrelsen därvid tillstyrker överlämnande, men i praktiken fattas inte beslut härom med mindre så är fallet. Det ankommer på barnavårdsnämnden att i sitt yttrande ange vilken eller vilka åtgärder den ämnar vidta.

Prop. 1979/8011 91

Det förhållandet att domstolen överlämnat nägon till värd enligt BvL innebär inte att den av barnavärdsnätnnden angivna värden automatiskt komntcr till stånd. Genom överlämnandet gar ansvaret för att erforderliga åtgärder vidtas över pä nämnden. ] 38 kap. 2 & BrB föreskrivs emellertid att domstol om den har överlämnat nägon till värd enligt BvL. senare katt omprö 'a sitt beslut. Om det visar sig att i lag angivna förutsättningar inte föreligger för sädan värd över huvud taget eller värd av det slag som barnävärdsnämnd i yttrande till domstolen har förklarat sig ämna anordna. kan domstolen nämligen efter ansökan av äklagaren undanröja förordnan— det om överlämnande till värd och döma till annan paföljd för brottet.

Genom olika bestämmelser i BrB har ätgärder enligt BvL getts företräde framförandra päföljder när det gäller ungdomar ttnder 18 är. I princip skall säledes ätgärder mot lagöverträdare i älderskatcgorin mellan 15 och 18 är ske inom barnavarden och inte inom kriminalvarden. Som jag anförde nyss katt när det gäller lagöverträdare över 18 är värd enligt BvL förekomma endast underjämförelsevis snäva förutsättningar. I den män BvL, medger att ätgärder vidtas mot den som har fyllt 18 är föreligger emellertid inte hinder mot att domstolen beslutar överlämnande till sädan värd. Enligt förarbetena till BrB torde fraga härom framför allt kttnna uppkomma i fall där nägon. som pä grund av tidigare kriminalitet eller av annan anledning är elev vid ungdomsvärdsskola. lagförs för brott efter fyllda 18 är.

År 1976 meddelades 692 domar i vilka huvudpäföljden var överlämnande till värd enligt BvL. 174 av dessa domar avsäg personer i äldern 18—211är. Övriga domar gällde tilltalade som var under 18 är. Åren 1974 och 1975 dömdes sammanlagt endast sex personer i aldern 21—24 är till värd enligt BvL.

Enligt 31 kap. 2 & BrB fär domstolen. om den som har begätt brottslig gärning kan bli föremäl för vard enligt NvL genom övervakning eller tvångsintagning i värdanstalt. överlämna ät nykterhetsnämnd eller an— staltsstyrelse att föranstalta om erforderlig värd. Till sin ledning vid valet av päföljd skall domstolen ha inhämtat yttrande frän nykterhetsnämnd eller frän styrelse för allmän värdanstalt för alkoholmissbrukare där den tilltalade är intagen. Om det för brottet är stadgat strängare straff än fängelse i sex manader. fär överlämnande ske endast om särskilda skäl föreligger.

Även om nägon åldersgräns beträffande överlämnande till värd enligt NvL inte är föreskriven är i allmänhet överlämnande till värd enligt Bvl. att föredra. om den tilltalad * ännu inte har fyllt 21 är.

År 1976 meddelades 289 domar i vilka huvndpäföljdcn var överlämnande till vård enligt NvL. 'l'vä av dessa domar avsäg personer i åldern 18—2t) är. Övriga gällde tilltalade som var över 21 är gamla.

2.5.2 .S'uc'iululrr't/ningens_li'irslug

Socialutredningcn konstaterar att en följd av utredningens förslag till rty

Prop. 1979/SO:] 92

socialtjänstlag blir att påföljdsformerna överlämnande till vård enligt BvL och NvL inte kan behållas. Den fråga som då aktualiseras är enligt utred- ningen om ett överlämnande till socialtjänsten för frivillig vård och be— handling kan sägas utgöra en tillräckligt ingripande påföljd för att kunna tjäna som alternativ till andra påföljder. Frågan anknyter enligt utredning— en till utvecklingen mot en ökad samordning av sociala och andra insatser i syfte att på ett ändamålsenligt sätt ktmna tillgodose ett föreliggande vård- behov. Den enskildes behov av vård och hans vilja att medverka till att behovet tillgodoses bör ges allt större betydelse vid bestämmande av påföljd för brott. Det är enligt utredningen således väl förenligt med de ställningstaganden som utredningen i övrigt har gjort att möjlighet öppnas för domstol att som påföljd för brott överlämna den dömde till socialtjäns— tens omsorger. Sådant överlämnande skall kunna ske såväl när den unge "frivilligt ingår i vård- och behandlingsarbete som då värd bereds honom med stöd av den av utredningen föreslagna lagen med särskilda bestäm— melser ont värd av underårig.

Socialutredningen har övervägt om överlämnande till sådana omsorger skulle underlättas om socialtjänsten ålades viss rapporterings- eller kon- trollskyldighet men funnit att bestämmelser därom skulle vara mindre väl förenliga med en verksamhet som bygger på samverkan mellan den enskil- de och socialtjänsten. Gällande bestämmelser om åklagarens kontrollupp- gifter enligt 6 & kungörelsen ( 1964: 740) med föreskrifter för åklagare i vissa brottmål ger här tillräckligt underlag för åklagarens bedömande. Utred- ningen anser att möjligheten att överlämna den dömde till socialtjänsten bör stå öppen även för vuxna lagöverträdare som är i behov av socialtjäns- tens omsorger. För dem förfogar emellertid socialtjänsten inte över några möjligheter till vård utan samtycke. Utredningen konstaterar därför att dess förslag om överlämnande till socialtjänstens omsorger ställer krav på sådan ändring av 38 kap. 2 & BrB att omprövning kan äga rttm för det fall den vårdbehövande undandrar sig den värd som han har samtyckt till och som har legat till grund för domstolens bedömning.

Hänvisningar till US581

2.5.3 Övervägande)!

För egen del vill jag efter samråd med chefen för justitiedepartementet anföra följande. Den utformning som socialtjänsten i framtiden komnter att få när det gäller vård av unga som har gjort sig skyldiga till brott överens- stämmer i allt väsentligt med vad som f. n. gäller enligt BVL. Möjligheter till ingripande kommer att finnas i samma omfattning sotn nu. Den väsentli— gaste skillnaden ligger däri att. liksom när det gäller vuxna vårdbehövande. skall i vården av barn och ungdom socialtjänstens insatser så långt möjligt ges i frivilliga former och i samarbete med den unge och hans föräldrar. Förebyggande insatser skall över huvud taget inte kttnna beslutas mot den enskildes vilja. Vidare försvinner möjligheten att kunna förordna om över- vakning. I stället skall kontaktperson kunna tttses i frivilliga former. lnte

Prop. 1979/80zl 93

heller skall särskilda föreskrifter kttnna meddelas. Enligt LVU kommer dock den som är under 20 år och som har gjort sig skyldig till brottslig verksamhet under vissa förhållanden'att kunna beredas vård mot sin vilja. Beslut om omedelbart omhändertagande eller beslut om vård enligt LVU medför rätt för socialnämnd att bestämma hur vården skall ordnas och var den unge skall vistas under vårdtiden. Jag delar socialutredningens upp- fattning att det även i fortsättningen bör finnas möjlighet att i någon form som påföljd överlämna unga lagöverträdare till särskild vård. Den som kan bli föremål för vård inom socialtjänsten med stöd av l.VU bör således kunna överlämnas till sådan vård.

Frågan är emellertid om överlämnande av unga skall begränsas till detta fall. Som framgått av vad jag har anfört tidigare innebär ett överlämnande till vård enligt BvL att den dömde kan bli föremål för ett brett register av åtgärder alltifrån rena hjälpåtgärder, innefattande vård och stöd. till om- händertagande på ungdomsvårdsskola. Skulle man inskränka möjligheten till överlämnande till särskild vård till enbart vård med stöd av LVU. innebär det en väsentlig inskränkning i förhållande till vad som gäller nu. Eftersom vård enligt LVU kommer i fråga först när det har visat sig att den behövliga vården inte kan ges i frivilliga former. skulle en sådan inskränk— ning medföra att överlämnande inte kan ske i fall när den behövliga vården kan ges med föräldrarnas eller den unges samtycke. Att märka är vidare att området för överlämnande av unga till särskild värd bör så långt som möjligt överensstämma med vad som gäller för ätalsunderlåtelse vid brott av unga enligt 1 s" lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Såväl enligt den nuvarande som enligt den föreslagna lydelsen av denna bestämmelse kan åklagare besluta att inte åtala på grund av brottet även i fall när den underårige endast blir föremål för hjälp- och stödåtgärder. Jag förordar därför en ordning som innebär att överlämnande till särskild vård skall kunna ske beträffande den som är under 20 år vare sig det är fråga om vård med stöd av LVU eller eljest med stöd av socialtjänstlagen.

Vad gäller vuxna innebär den framtida utformningen av socialtjänsten att någon tvångsvård i princip inte kommer att kunna äga rum inom denna. Som jag har anfört tidigare förordar jag dock att i LSPV förs in nya bestämmelser enligt vilka den som till följd av missbruk av alkohol eller narkotika är i trängande behov av avgiftning och psykiatrisk vård i sam- band med denna får beredas vård med stöd av lagen oberoende av eget samtycke. Vårdtiden begränsas till högst fyra veckor. Att denna för vissa akuta situationer avsedda speciella form av psykiatrisk vård vare sig skall räknas som sluten psykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 & BrB eller kunna användas som en särskild påföljd är enligt min mening uppenbart. Kvar står då beträffande vuxna lagöverträdare möjligheten att överlämna den dömde till socialtjänsten för de åtgärder som den dömde kan vara villig att underkasta sig. Enligt min mening kan tanken på en sådan påföljd ifråga-

Prop. 1979/80: 1 94

sättas redan frän principiella synpunkter. lnte minst pa grund av bristen pa möjligheter till tvi'tngsingripande skulle den fä ett mycket obestämt och varierande innehäll. Därtill kommer att det av just dessa skäl ocksa films anledning räkna med att den i praktiken endast sktllle komma till använd— ning i ett starkt begränsat antal fall. Det föreligger vidare en skillnad mellan unga och vuxna lagöverträdare. Beträffande de unga finnsju möjligheten till ett tvangsingripande enligt LVU. en möjlighet som katt tillgripas om värd i frivilliga former visar sig otillräcklig. Vid sadant förhi'lllandc bör överlämnande av vuxna lagöverträdare till värd enligt socialtjänstlagen inte komma i fraga som ett självständigt institttt i Bl'st paföljdssvstem. .lag förordar därför att bestämmelsen i 31 kap. 2 th-n upphävs utan att ersättas med nägon motsvarande möjlighet till överlämnande av vuxna lagöverträ- dare till vard inom socialtjänsten. BrB:s päföljdssystem i övrigt är tillräck— ligt nyanserz'tt för att en adekvat paföljd ändock skall kttnna adömas. För det klientel som f.n. överlämnas till värd enligt Nvl, torde ofta en dom pä skyddstillsyn kunna komma i fräga. F.n. finns det möjlighet att i samband med dom på skyddstillsyn meddela särskilda föreskrifter om läkarvärd. nykterhetsvard eller annan vard eller behandling i eller utom sjukhus eller annan liknande inrättning. Enligt vad jag har erfarit övervägs behovet av att kttnna meddela sädana föreskrifter nu inom justitiedepartementet i samband med behandlingen av ungdomsfängelseutrcdningens betänkande (SOU l977: 83) Tillsynsdom. Även i framtiden kommer det dock i varje fall att finnas möjlighet för den dömde att med hjälp av frivårdens personal och resurser erhälla stöd och anvisningar för hur han bäst skall komma till rätta med exempelvis en missbrukssituation.

Som jag har anfört tidigare (avsnitt 2.2.9) kommer det behov av ändring i 3l kap. 3 s BrB som föranleds av den föreslagna 2 s i LPM att beaktas i samband med den översyn av institutet överlämnande till sluten psykiat- risk värd som f. n. pågår inomjttstitiedepartementet på grundval av betän- kandet (SOU 1977: 23) Psykiskt störda lagöverträdz'tre.

Hänvisningar till US582

.3 Upprättade lagförslag

] enlighet med vad jag har anfört nu har inom socialdepartementet upprättats förslag till

l. lag med särskilda bestämmelser om värd av unga.

2. lag om ändring i lagen (l964: l67) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.

3. lag om ändring i lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.

4. lag om ändringi rättshjälpslagen (l972: 429).

5. lag om ändring i brottsbalken. Jag har samrätt med chefen för justitiedepartementet beträffande lagför-

Prop. 1979/80: 1 95

slagen ttnder 2. 4 och 5 och med statsradet Lindahl beträflande lagförslaget under 3. Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som lui/ugn 4.

4 Specialmotivering

4.1 Förslaget till lag med särskilda bestämmelser om värd av unga

Beredande av vard l &

Den som är under 18 är skall beredas vard med stöd av denna lag. om det kan antagas att behÖVIig 'ärd inte katt ges honom med eget eller värdnads— havares samtycke och

|. brister i omsorgen om den tlnge eller annat l'i'irhallande i hemmet medför fara för hans hälsa eller utveckling eller

2. den ttnge tltsätter sin hälsa eller utveckling för allvarlig fara genom missbruk av beroendeframkallande medel. brottslig verksamhet eller annat därmed jämförbart beteende.

Värd med stöd av första stycket 2 1 r även beredas den som har fyllt 18 men inte 20 är, om värd inom socialtjänsten med hänsyn till den unges behov och personliga förhällanden i övrigt är uppenbart lämpligare än annan vard.

Första stycket. Lagens syfte är att till skydd för den unge kunna bereda honom värd i vissa situationer da det inte gar att fa samtycke till värden. Motsättcr sig föräldrarna eller annan värdnadshavare insatser som nämn- den anser vara nödvändiga kan en tillämpning av lagen komma i fraga. Som framgär av den allmänna motiveringen (avsnitt 2. 1 . 13) skall också den unges egen mening tillmätas självständig betydelse vid prövningen av lagens tillämpning om den unge har fyllt 15 är.

Lagen är emellertid inte ovillkorligen knuten till frågan om samtycke föreligger eller inte. Även i en situation då nägon av föräldrarna t.ex. pä grund av utlandsvistelse eller annars inte kan nås av nämnden kan lagen bli tillämplig. Det kan också förekomma att föräldrarna tidigare har undandra- git sig att medverka till den värd till vilken de har samtyckt. Nämnden kan av detta eller andra skäl ha grundad anledning att anta att föräldrarnas samtycke inte är allvarligt menat och att de inte är villiga att pä sikt lata nämnden genomföra värden sä som nämnden finner nödvändigt. Pa motv svarande sätt kan nämnden med hänsyn till omständigheterna ha grundad anledning anta att den ttnge inte kommer att medverka till den värd som han har samtyckt till. 1 lagrummets första stycke har därför som förutsätt- ning för lagens tillämpning angetts att det kan antas att behövlig värd inte kan ges med den unges eget eller vårdnadshavares samtycke.

Genom att samtycka till den värd som nämnden finner behövlig, förkla- rar sig föräldrarna och i förekommande fall den unge sig villiga att medver— ka till vården och att följa de anvisningar som nämnden bedömer nödvän-

Prop. 1979/80:1 %

diga för att genomföra varden. Det är därför viktigt att nämnden noggrant redogör för innehållet i och formerna för den nödvändiga varden innan samtycke lämnas. Detta kan ske genom den platt över behandlingen sotn det ankommer på nämnden att upprätta. Som närmare anförs ttnder 2 s skall en sadan plan bl.a. ange vilken värd eller behandling som den unge behöver och htlr nämnden tänker ge honom den. Med hänsyn till den betydelse som samtycket alltsa katt få är det nödvändigt att det lämnas skriftligen. Förälder eller annan värdnat'lshavare liksom den tlnge. om han har fyllt 15 år. skall säledes skriftligen förklara sig villiga att medverka så att den planerade vården kan genomföras.

1 första stycket 1 och 2 har angetts de närmare förhällanden sotn kan föranleda en tillämpning av lagen. Dessa gäller dels den unges hemförhäl- landen. dels hans eget beteende.

lf'örxtu styr/tat I anges som grttnd för ätgärd frän samhällets sida att btister i omsorgen om den ttnge eller annat förhållande i hemmet medför fara för hans hälsa eller utveckling. Härmed avses situationer da den unge inte får tillräcklig omvårdnad i sitt hem eller där utsätts för en behandling sotn innebär fara för hans psykiska eller fysiska hälsa eller sociala utveck— ling. Med hemmet menas saväl föräldrahemmet som annat hem där den unge vistas stadigvarande. Under den gjorda beskrivningen ryms bl. a. fall där den unge utsätts för misshandel i hemmet. Redan vid ringa grad av misshandel får fara för den ttnges hälsa eller utveckling antas uppkomma. Motsätter sig föräldrarna i sådant fall de insatser som nämnden bedömer nödvändiga för den unges skydd, kan det alltså bli aktuellt att tillämpa lagen. Vid misshandel av allvarligare art bör den unge regelmässigt bere- das värd utom det egna hemmet. i varje fall för en tid.

I likhet med vad som nu gäller enligt BvL kan bestämmelsen också tillämpas i de fall föräldrarna står i begrepp att placera den unge i en miljö som innebär fara för hans hälsa eller utveckling eller när de inte hindrar honom från att vistas i en sådan miljö.

Lagrummet omfattar således alla de situationer där barnet utsätts för kroppslig misshandel eller vanvård. Även då föräldrarna genom sina per- sonliga egenskaper framkallar fara för barnets psykiska hälsa kan lagen vara tillämplig. Utsätts barnet genom föräldrarnas beteende, t.ex. genom ständigt återkommande uppträden i hemmet till följd av missbruk av alko- hol eller narkotika eller på grund av föräldrarnas psykiska särart eller tillstånd, för fara till psykisk hälsa eller utveckling bör vård kunna beredas barnet med stöd av lagen.

Första stycket 2 omfattar den unges eget beteende. Här anknyts frågan om åtgärder från samhällets sida till den risk för den unges hälsa eller utveckling som kan följa av hans beteende. Utsätter den unge sig för allvarlig fara till hälsa eller utveckling genom missbruk av beroendefram- kallande medel. brottslig verksamhet eller annat därmed jämförbart bete- ende skall han kunna beredas vård med stöd av lagen.

Prop. 1979/SO:] 97

Det måste således krävas att omständigheterna äf sådana att det förelig- ger allvarlig fara för den unges hälsa eller utveckling. Farorekvisitet har således skärpts i förhållande till första punkten. Detta skall ses mot bak- grund av dels att bestämmelserna är tillämpliga på framförallt äldre barn. tonårsungdomar med sociala anpassningssvårigheter. dels att inte varje missbruk liksom inte heller varje brottslig gärning bör få medföra så långtgående åtgärder som vård med stöd av lagen kan komma att innebära. Det blir här fråga om en avvägning mellan den ttnges rätt till självbestäm- mande och den rätt till adekvat vård och behandling som bestämmelserna avser att tillförsäkra honom i en situation då han inte själv förmår bryta en kriminell eller annars destruktiv utveckling.

Det förtjänar att framhållas att bestämmelsens utformning öppnar möj- lighet att bereda underårig vård redan innan skadeverkningar av social eller medicinsk natur har inträtt. Redan den allvarliga faran för sådana skadeverkningar utgör tillräcklig grund för beslut om vård enligt LVU.

l beskrivningen har som exempel särskilt angetts missbruk av beroende- framkallande medel. Med sådana medel avses alkohol. narkotika eller därmed jämställda tekniska preparat som thinner. Ett regelbundet bruk av sådana preparat i barn- och ungdomsåren kan mycket snart leda till fara för den unges hälsa eller utveckling. Ur bruket av alkohol kan utvecklas ett beroende som den unge inte själv förmår ta sig ur. Redan i utvecklingen mot en beroendesituation kan det således sägas ligga en fara för den unges hälsa och utveckling. Uppenbarligen skall i första hand insatser i den ttnges eget hem ge honom stöd och hjälp. Missbruket kan emellertid ha nått den grad att det föreligger allvarlig fara och att det behövs vård tttom det egna hemmet. Går det i ett sådant fall inte att få samtycke till vården. kan det bli nödvändigt att bereda den underårige vård med stöd av LVU.

Det förekommer inte sällan att ungdomar använder narkotiska preparat vid något enstaka tillfälle. men att missbruket upphör av sig självt. En längre tids frekvent missbruk - oavsett vilket preparat det är fråga om — kan däremot innebära en allvarlig fara för den unges hälsa eller utveckling. På motsvarande sätt kan lagen bli tillämplig vid allt icke medicinskt bruk av läkemedel som innefattar allvarlig fara för den unges hälsa eller utveck- ling. Kan i sådant fall behövlig vård inte ges den unge i frivilliga former. bör LVU:s bestämmelser kunna bli tillämpliga.

Som en grund för beslut om vård enligt lagen anges även brottslig verksamhet. Under beskrivningen faller givetvis inte rena bagatellför— seelser och inte heller enstaka andra brott som inte är av allvarlig art. Det är först vid en brottslighet som ger uttryck för en sådan bristande anpass- ning till samhällslivet att det kan sägas föreligga ett värd- och behandlings- behov som det kan bli fråga om att bereda den unge vård med stöd av LVU.

1 beskrivningen har således som exempel på beteenden som kan föranle- da vård enligt lagen angetts missbruk av beroendeframkallande medel och 7 Riksdagen [979/80. I sam/. Nr I. De! ('

Prop. 1979/SO:] 1 98

brottslig verksamhet. Det står emellertid klart att det katt finnas även andra jämförbara yttringar av en livsföring. ett beteende. sotn katt sägas innefatta allvarlig fara för den unge. Den unge kan ha begått något eller några enstaka allvarliga brott titan att man för den skttll kan tala om brottslig verksamhet. Ett annat exempel är om den ttnge — flicka eller pojke — hemfaller ät prostitution.

LVU skall primärt möjliggöra för socialtjänsten att tillgodose den ttnges behov av vård. Det blir det föreliggande vårdbehovet och vad som i stunden och för framtiden kan göras för att tillgodose detta behov som blir bestämmande för socialnämndens insatser. Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen kan lagen däremot inte primärt användas för att tillgodose samhällsskyddet. En annan sak är att om den unge genom sin brottsliga verksamhet behöver beredas värd med stöd av LVU, detta även får konsekvenser när det gäller samhällsskyddet.

Socialnämnden skall vidta behövliga ätgärder så snart den finner att det föreligger förhållanden som har angetts i första stycket 1 eller 2. Det kan t.ex. ha kommit till nämndens kännedom att ett barn utsätts för olämplig behandling eller direkt fara i hemmet. Förht'tllandena kan vid företagen utredning visa sig vara sådana att barnet bör beredas vård tttom det egna hemmet. Nämnden bör då i första hand söka tillgodose behovet av vard i samförstånd med förält'lrarna. Katt emellertid nämnden och föräldrarna inte komma överens i frågan om hur barnet bör beredas värd. måste nämnden 'ända sig till länsrätten för att få beslut om vård med stöd av LVU med en därmed följande befogenhet för nämnden att bestämma om hur vården skall utformas.

Ett annat exempel är att en socialassistent i den uppsökande verksamhe— ten träffar på en tonåring som är påverkad av narkotika. Under den utredning som nämnden sedan företar kommer det fram att den unge har missbrukat narkotika Linder en längre tid och att det föreliggerallvarlig fara för hans hälsa och utveckling. Nämnden är då skyldig att se till att den unge får det stöd och den hjälp som han eller hon behöver. Nämnden bör i samråd med föräldrarna och den ttnge ge honom hjälp i hemmet när detta är tillräckligt. Finner nämnden att åtgärder i hemtnet är otillräckliga och kan samförstånd inte näs om att ge den unge värd utom hemmet. skall nämnden hos länsrätten begära beslut om vård med stöd av LVU.

Amlru styv/tel. Bestämmelserna i LVU avser i första hand den som är under 18 år. Som framgår av vad jag har anfört i den alltnänna motivering- en (avsnitt 2.1.4) kan också många unga i åldrarna närmast däröver till följd av försenad mognad eller utveckling ofta ha ett stort behov av de insatser som kan ges inom socit'tltjänsten. För unga missbrukare kan sale- des den värd som kan ges genom socialnämnden vara bättre ägnad att förhind'a att missbruket leder till skada för den unges utveckling än de insatser som kan ges genom annat samhällsorgans försorg. På motsvaran- de sätt kan den unges personliga förhållanden vara sådana att de särskilda

Prop. 1979/80:1 99

insatser som kan ges inom socialtjänsten och som är anpassade till de trngas behov av personlig vård och omvårdnad ger bättre förutsättningar för en social rehabilitering än den vård som kan ges inom t. ex. kriminal- vården. En förutsättning för att LVU i de fall som avses i andra punkten skall få tillämpas på den som är äldre än 18 år är att vård inom socialtjäns- ten med hänsyn till den unges behov och personliga förhållanden i övrigt är uppenbart lämpligare än annan vård. Högsta åldersgräns för beslut om vård enligt LVU är 20år. Vård som har inletts med stöd av LVU dessförin- nan skall. som framgår av 5 #$. ktrnna pågå viss tid därefter.

2 Ö Beslut om vård med stöd av denna lag meddelas av länsrätt efter ansökan av socialnämnd. Ansökan skall innehålla en redogörelse för den trnges förhållanden. tidigare vidtagna åtgärder och den värd som socialnämnden avser att anordna. Länsrätten får förordna om omedelbar verkställighet av beslut om vård enligt lagen.

Socialnämnden har det yttersta ansvaret för att den trnge får den värd som han behöver. Nämnden skall därför inleda utredning om den trnges behov av vård så snart det finns anledning att anta att den unge har ett sådant. Utredningen skall syfta till att klarlägga den trnges förhållanden. och den skall utmynna i en bedömning av vilket behov av stöd och hjälp som föreligger. Anser nämnden det nödvändigt att bereda den trnge vård trtom det egna hemmet. bör nämnden upprätta en plan över behandlingen. Jag ämnar återkomma till dessa frågor i propositionen om socialtjänsten. Det finns emellertid skäl att också i detta sammanhang beröra nämndens planering av vårdinsatser för unga. Av planen bör framgå vilka insatser nämnden tidigare har vidtagit. den unges nuvarande sittration samt det behandlingsbehov som föreligger och det sätt på vilket nämnden avser att tillgodose detta behov. Planen bör också visa htrr den värd som skall äga rum utom hemmet skall ingå som en del i ett vårdprogram. Planen får emellertid inte låsa den fortsatta behandlingen. Den skall ge utrymme för de förändringar i värdinnehållet som trtvecklingcn kan föranleda.

Planen skall så långt möjligt upprättas i samråd med föräldrarna och i förekommande fall den unge själv. Det är således viktigt att den trnge så snart han har nått tillräcklig mognad själv får ge sin mening till känna. Det är på grundval av den planen som föräldrarna skall ta ställning till om de skall samtycka till den föreslagna vården.

Vård enligt LV U skall till skillnad från den ordning som gäller enligt BvL beslutas av länsrätten efter ansökan av socialnämnden. Så snart det har visat sig att den nödvändiga vården inte kan ges med föräldrarnas eller annan vårdnadshavares samtycke eller den unges eget samtycke ankom— mer det på nämnden att ta ställning till om ansökan skall ges in till länsrätten. Den prövningen kommer inte att ktrnna delegeras. Bestämmel-

Prop. 1979/80: 1 too

ser om detta kontttter att ges i socialtjänstlagen. 1 kommun där social distriktsnäntnd inte ltar inrättats komnter dock beslutanderätten i sädart fråga att kuntta uppdras at särskild avdelning som består av ledamöter eller suppleanter i nämnden.

För f(iitfarandet rtär nämnd skall besluta om ansökan till länsrätten gäller FL:s bestämmelser. Det innebär bl.a. att FL:s regler om parts rätt till insyn. om kommunikation. om parts rätt att meddela sig muntligen och om besltrtsmotiverirtg är tillämpliga.

Som framgår av bestämmelserna i andra stycket skall nämndens ansö- kan till länsrätten innehålla en redogörelse för den trttges förhallr-tttden. tidigare vidtagna åtgärder samt den värd som socialnämnden avser att anordna. Det är därvid lämpligt att nämnden vid sitt ansökan fogar den platt över behandlingen. som enligt vad rtyss har sagts bör upprättas. En fyllig redovisning är av vikt för att länsrätten skall få ett fullgott beslutsun— derlag vid sitt prövrtittg. Det är givetvis inte minst viktigt för länsrättens prövning att det klart framgår vilken vård som nämndert ärttnar artordtta.

Länsrättens prövnirtg avser enbart frågan om vård skall beredas den trnge nted stöd av lagen därför att det inte går att få den unges eller vårdnadshavares samtycke. Lättsrättett skall däremot ittte ta ställning till nämndetts val av vårdform. Som framgår av 1 l & attkontmer det på nämn— den att sedan länsrätten har beslutat om vård bestämma om värdens närmare utformning. Det förutsätts emellertid att värd som har beslutats nted stöd av lagert i varje fall skall inledas tttom den unges hent. se närmare 3 s.

Samtycker den trnge eller hans föräldrar till den planerade vården sedan nämnden har gjort ansökan hos länsrätten om vård med stöd av LVU. får nämnden bedöma om samtycket bör föranleda att ansökan återkallas. Detta beror givetvis på om nämnden anser att santtyeket är allvarligt menat och om vården kan antas bli genomförd i frivilliga former även på sikt. Vidhåller nämnden sin ansökan. kan också länsrätten komma att få göra samma prövning och eventtrellt lämna ansökan utan bifall.

Det liggcri sakens nattrr att beslut i mål om vård nted stöd av lagen oftast måste ktrnna verkställas omedelbart. En uttrycklig bestämntelse om detta har tagits in i tredje stycket.

3 ?"

Beslut om vård förfaller, om vård trtom den unges eget hem inte har påbörjats inom fyra veckor från den dag då beslutet har vunnit laga kraft eller på grtrnd av rättens förordnande annars har kunnat verkställas.

Det är angeläget från rättssäkerhetssynpunkt att nämnden ser till att vården av den unge inleds så snart som möjligt efter rättens beslut. Nämn- den bör inte kunna hålla den frågan svävande trnder någort längre tid. Eftersom grunden för beslutet om vård med stöd av LVU är att vård inte har kunnat beredas i frivilliga former, ligger det i saketts natur att värden

Prop. 1979/80:l lot

maste ittledas trtom den unges eget ltent. l lagrummet föreskrivs att rättens beslut om vård förfaller. om vård utottt den ttttges eget hem inte pabötjats irtortt fyra veckor från det att rättens beslut ltar vunnit laga kraft eller på grtrrtd av rättens förordnande (enligt 2 & tredje stycket) attrtars katt verk- ställas. Det innebär således att vard i fantiljeltcnt eller annat hem som avses i socialtji'tnstlagen skall har inletts ittortt den angivrta tiden. Sottt regel kan den trnge näs av nämnden när beslutet skall verkställas. Är den ttttge inte omhändertagen och vägrar ltatt att inställa sig vid det ltent där vard skall ges honom. kan enligt vad som närntare framgår av 19 så socialnämn— den påkalla polishartdräcknittg. Det katt entellertid i undantagsfall komma att inträffa att den trnge ltindrar verkställigheten genom att hålla sig trttdart. Katt nämnden i sådant fall inte bereda den trttge vard irtortt den angivna tidsfristen förfaller beslutet. Dessa fall torde dock bli sällsynta.

4 så

Om socialnäntndens befogenheter ges föreskrifter i 11— lo bs. Beträffan— de vårdens innehåll och utformning gäller i övrigt bestämmelserna i social- tjänstlagen (1979: 000).

LV U skall göra det möjligt för nämnden att genomföra nödvändig vård när det ittte går att få samtycke till vården. De särskilda befogettheter som skall tillkomma nämndett för att den skall ktrnna genomföra vården anges närmare i 11— 16 ss. Lagert kompletterar på så sätt socialtjänstlagett som kommer att innehålla bestämmelser om vårdens innehåll och utformning. En erinran om detta har getts i förevarande lagrum.

5 &

Socialnämnden skall noga följa vården av den som har beretts vård nted stöd av denna lag. När vård enligt lagert inte lättgre behövs. skall nämnden besluta att den skall upphöra.

Har den trnge beretts vård med stöd av 1 & första stycket 2 eller andra stycket. skall socialnämnden inom sex månader från dagen för verkstäl- lighet av beslutet och därefter senast var sjätte månad besluta om vården skall fortsätta med stöd av denna lag. Nämndens beslut får verkställas omedelbart.

Vård som har beslutats med stöd av 1 få första stycket 1 skall upphöra senast när den trnge fyller 18 år.

Vård som har beslutats med stöd av 1 & första stycket 2 eller andra stycket skall upphöra senast när den trnge fyller 20 år. Har sex månader då inte förflutit från det länsrätten beslutade om vård eller socialnämnden senast beslutade om fortsatt vård. får dock vård med stöd av lagen pågå längst tills sexmånadersperioden har löpt trt.

Första stycket. Har länsrätten beslutat om vård övergår ansvaret för den unge på socialnämnden. Det är nämnden som i föräldrarnas och den trnges ställe skall bestämma om den nödvändiga vården. Härmed följer också en skyldighet för nämnden att noga följa vården. Nämnden skall förklara värd

Prop. 1979/80: 1 102

nted stöd av lagen avslutad sä snart det inte längre finns behov att utöva de särskilda befogenheter som lagen ger nämnden. Visar det sig att fortsatt vard kan ges i frivilliga former eller att behov av fortsatt värd inte förelig— ger. skall nämnden säledes förklara värden avslutad.

Andra styr/tet. Lagen innehäller — bortsett frän äldersgränserna — inga fi.")reskrifter om värdtidens längd. Det är den unges behandlingsbehov som skall vara bestämmande för hur läng tid värden skall bestä. [)et ankommer pä nämnden. som efter länsrättens beslut har ansvaret för värden. att pröva under hur läng tid värd med stöd av lagen skall päga. Det är viktigt att nämnden far sadan insyn i httr värden bedrivs och att nämnden kontinu- erligt kan följa värden. Den tjänsteman som under nämnden har ansvaret för vården bör därför med bestämd tidsintervall anmäla för nämnden httr värden bedrivs och hur barnets och föräldrarnas förhällanden har utveck— lat sig. En sådan underrättelse kan föranleda att nämnden tar tipp frågan om värdens beständ till prövning. Det ankommer på nämnden att ge behövliga föreskrifter om när och i vilka former en sädan anmälan skall ske. Som har framhällits i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.1.6) bör underrättelse till nämnden lämnas minst en gäng om året. Närmare före- skrifter avses bli intagna i en verkställighetsförordning till lagen.

l fräga om ungdomar som bereds värd pä grund av sitt eget beteende kan som regel kortare vårdtider förutses. [ enlighet med vad som har förordats i den allmänna motiveringen har det för dessa fall getts en uttrycklig bestämmelse i LVU om en halvårsvis omprövning av beslutet om värd med stöd av LVU sävida värden inte redan dessförinnan har kunnat avslutas. Socialnämnden skall säledes inom sex månader från dagen för verkställighet av beslutet och därefter senast var sjätte månad besluta om värden skall fortsätta med stöd av lagen. Som har framgått av den all- männa motiveringen skall värd som har beslutats innan den unge fyller 18 år kunna fortsätta även därefter. Vid den omprövning av vårdbehovet som skall ske skall nämnden även beakta de särskilda omständigheter som anges i l få andra stycket.

För nämndens befattning med dessa ärenden blir bestämmelserna i FL tillämpliga. Enligt de gemensamma bestämmelser som kommer att tas in i socialtjänstlagen har den saken rör rätt att företräda inför nämnden och nämnden skall också underrätta den enskilde om att det föreligger en sådan rätt. Vid prövning av behovet av fortsatt värd bör regelmässigt den unge själv och hans föräldrar vara närvarande. Det finns emellertid inte anled- ning att ge nämnden möjlighet att utfärda föreläggande om sådan in- ställelse.

] enlighet med vad som kommer att föreslås i den gemensamma lagstift- ningen kan beslut om vårdens avslutande delegeras till särskild avdelning som består av ledamöter eller suppleanter i nämnden, endast om social distriktsnämnd inte har inrättats i kommunen. Mot nämndens beslut får talan för_as enligt 20 å.

Prop. l979/80: ] 103

Tredje (N'/lfjärdl' Styf/(Uttu. Värd med stöd av lagen katt endast beslutas i fråga om den som vid tiden för beslutet inte har fyllt 18 är. eller om sådana särskilda omständigheter som anges i 1 & andra stycket föreligger. 20 är. Har värden beslutats med stöd av 1 9" första stycket 1. skall värden upphöra senast när den ttnge fyller 18 år. För den värd som har beslutats med stöd av 1 & första stycket 2 eller 1 å andra stycket gäller en annorlunda reglering. I dessa fall skall värden kttnna fortgå längst sex månader efter det att den ttnge har fyllt 20 är. räknat från dagen för länsrättens beslut om värd eller socialnämndens beslut om fortsatt värd.

Omedelbart omhändertagande () &

Socialnämnden fär omedelbart omhändertaga den som är ttnder 20 är om det är sannolikt att den unge behöver beredas värd enligt denna lag samt länsrättens beslut inte kan avvaktas med hänsyn till risken för den unges hälsa eller utveckling eller till att den fortsatta utredningen allvarligt kan försväras eller vidare i""ttgärder hindras.

Kan socialnämndens beslut om omhändertagande inte avvaktas. 'år beslut om omhändertagande fattas av nämndens ordförande eller annan ledamot som nämnden har förordnat. Beslutet skall anmälas vid nämndens nästa sammanträde.

Beslut om omhi'tndertagande fär verkställas omedelbart.

Första styv/tri. Som förutsättning för beslut om omedelbart omhänder— tagande gäller i första hand att det är sannolikt att den unge behöver beredas värd enligt lagen med stöd av 1 äförsta stycket 1 eller 2 eller andra stycket. De övriga förutsättningar som gäller för paragrafens tillämpning hänför sig till dels ett omedelbart behov av värd. dels utredningsförfaran— thl.

1 de situationer som anges i l & kan det ibland vara nödvändigt att ta den unge om hand i avbidan på en utredning om' hans vardbehov. Socialnämn- den kan t. ex. fä kännedom om att ett barn utsätts för vanvärd i hemmet. Föräldrarna kan inte anträffas. Det är uppenbart att nämnden i ett sådant fall mäste kttnna ta barnet om hand i avvaktan pä den fortsatta utredning- en. l)et ankommer pa nämnden att sä snart som möjligt ta kontakt med föräldrarna för att tillsammans med dem pröva den unges behov av fortsatt värd. Kan den 'ärden ges i frivilliga former. skall omhändertagandet genast upphöra.

Pä motsvarande sätt kan det vara nödvändigt att ta hand om t.ex. en tonåring som anträffas Linder sädana förhällanden att omedelbara värdin- satser är nödvändiga. Även här kan anledningen till omhändertagandet vara att den ttnge inte vill medverka till värden eller att förhållandena inte medger att föräldrarnas inställning till vården inhämtas. Grund för omhän- dertagande kan även vara att den ttnge genom brottslig verksamhet har visat sig vara i omedelbart behov av socialnämndens insatser.

Prop. 1979/80: 1 104

Som framgär av lagrummet kan nämnden besluta om omedelbart omhän- dertagande. endast om förhållandena är sådana att länsrättens beslut inte kan avvaktas med hänsyn till den fara för den unges hälsa eller utveckling som föreligger.

Omedelbart omhändertagande kan även komma i fråga om det föreligger risk för att föräldrarna eller den unge inte vill medverka vid utredning om den unges behov av värd. Som exempel kan här nämnas att föräldrarna avviker med barnet eller att de motsätter sig en läkarundersökning som nämnden anser vara nödvändig eller att de på annat sätt hindrar eller försvärar utredningen.

Det kan också hända att sedan utredningen har avslutats sädana förhäl- landen uppkommer som påkallar omedelbar vård av barnet och att nämn- den därför inte kan avvakta länsrättens prövning. Även i sådana fall bör den unge omedelbart kunna tas om hand av nämnden.

Nämnden bör i beslut om omedelbart omhändertagande ange pä vilken grund omhändertagandet sker. Av beslutet bör således framgå om omhän- dertagandet sker pä grund som anges i 1 & första stycket 1 eller 2 eller 1 & andra stycket.

Andra styr/tel. Det är socialnämnden som skall fatta beslut om omedel- bart omhändertagande. ()fta är det emellertid mycket brättom. Det är då inte alltid möjligt att tillkalla nämnden för att denna skall besluta i frågan. Nämndens ordförande eller annan ledamot som nämnden har förordnat har därför getts rätt att besluta om omhändertagande. om nämndens beslut inte kan avvaktas. Även vice ordförande får besluta om omedelbart omhänder— tagande. Nämnden kan således fördela beslutanderätten så att det vid helger och under semestrar alltid finns någon som lätt kan näs för prövning av fråga om omedelbart omhändertagande.

Beslut som har fattats av nämndens ordförande eller annan ledamot kan inte ändras av nämnden. För att ge nämnden insyn i hur dessa ärenden handläggs har emellertid föreskrivits en anmälningsplikt till nämnden. Beslutet skall anmälas vid nämndens nästa sammanträde.

Tredje SI_1'('Å'(*I. Det ligger i sakens natur att beslut om omhändertagande genast skall kunna verkställas. En särskild bestämmelse om detta har getts för att undanröja varje tvekan.

7 %

Beslut om omedelbart omhändertagande skall underställas länsrätten för prövning inom en vecka från den dag då beslutet fattades.

Underställt beslut skall av länsrätten prövas sä snart det kan ske och. om synnerligt hinder inte föreligger. inom en vecka från den dag dä handlingarna kom in till rätten.

Har underställning inte skett inom föreskriven tid. upphör omhänderta- gandet.

Första stycket. Det har ansetts nödvändigt frän rättssäkerhetssynpunkt att länsrätten även prövar ett omedelbart omhändertagande. Det har därför

Prop. 1979/80: 1 105

föreskrivits att nämndens beslut om omhändertagande skall underställas länsrättens prövning. Sädan underställning skall ske utan dröjsmål. Regel- mässigt kan beslutet och skälen för detta dokumenteras samma dag som det fattas. Hinder torde därför inte möta mot att nämnden eller den som annars har fattat beslutet redan samma eller påföljande dag ger in beslutet till länsrätten. Det kan emellenid vara nödvändigt att vid beslutet foga även annan utredning som finns tillgänglig hos nämnden. Vid helger kan det vara svårt att få tag på sädan utredning. ()cksä den försening av postbefordran som mellankommande helgdagar kan innebära mäste beak- tas. Tiden för underställning har bestämts till en vecka. Som framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 2. l. l l ) är denna tid något längre än vad socialutredningen hade föreslagit. Handlingarna skall ha kommit in till länsrätten inom den angivna tidsfristen. [ 44ä FPl. ges bestämmelser om när handling skall anses inkommen. Vid beräkning av tiden bör vidare uppmärksammas att om tiden för ttnderställning utgår pä helgdag eller vissa andra särskilt angivna dagar gäller lagen (1930: 137) om beräkning av lagstadgad tid, vilket innebär att tidsfristen utgår först nästkommande helgfria dag.

Andra stycket. Underställt beslut mäste prövas skyndsamt. Det har därför föreskrivits att länsrättens prövning skall ske så snart som möjligt och senast inom en vecka från det handlingarna kom in till rätten. Även denna tid är nägot längre än vad utredningen hade föreslagit. Finner länsrätten det nödvändigt att fa utredningen kompletterad eller föreligger annat hinder som omöjliggör prövning inom den angivna tiden. kan avvi- kelse ske frän den angivna huvudregeln. Förutsättning är att länsrätten anser att det föreligger synnerligt hinder mot prövning. I sådant fall skall prövningen ske omedelbart efter det hindret har fallit bort.

8 s*

Fastställer länsrätten beslutet. skall socialnämnden senast inom fyra veckor från den dag då omhändertagandet skedde ansöka hos länsrätten om att den unge skall beredas värd med stöd av denna lag.

Omhändertagandet upphör. om

1. ansökan om värd inte har gjorts inom den tid som anges i första stycket.

2. ansökan om värd inte bifalles.

3. den unge häktas. Finns det annars inte skäl för omhändertagande. skall socialnämnden besluta att omhändertagandet genast skall upphöra.

Första styr/tet. [ syfte att ge garantier för att omhändertagande inte består under längre tid än som oundgängligen behövs har tidsfrister ocksä bestämts för den fortsatta handläggningen. Har länsrätten fastställt beslut om omhändertagande. äligger det socialnämnden att senast inom fyra veckor inge ansökan om vård till länsrätten. Denna tidsfrist är ovillkorlig. Tiden räknas frän dagen för det faktiska omhändertagandet och inte frän beslutsdagcn. Ansökan skall. pä motsvarande sätt som är fallet vid under-

Prop. 1979/SO:] lllb

ställning. ha kommit in till länsrätten innan tidsfristen har gått till ända.

Amira .t'I_t'('k('/. Försurnmar nämnden att inom föreskriven tid ge in ansökan till rätten om värd av den som är omhi'tndertagen. skall omhänder— tagandet genast ttpphöra. Det fär anses följa av allmänna rättsgrundsatser att nytt beslut om omhändertagande i sädant fall inte far träffas pä samma grunder som föranleddedet tidigare beslutet. Det är uppenbart att en regel av detta innehäll. vars syfte är att förstärka rättssäkerheten i förfarandet. ställer ett oavvisligt krav pä nämnden att iaktta tidsfristen. Den omstän— digheten att ornhändertagandet enligt vad förut har sagts skall upphöra utgör självft-rllet inte hinder mot att nämnden ansöker om värd enligt LVU och att länsrätten prövar sadan ansökan.

l-"ragan om värd skall beredas den trnge med stöd av LV U skall prövas av länsrätten efter ansökan av socialnämnden. Syftet med ett omedelbart omhändertagande är att säkerställa de värdätgärdcr som anses nödvändiga ttnder tiden fram till dess rätten prövar ansökan om vard. Lämnar länsrät— ten eller. efter besvär. högre rätt ansökan utan bifall fär beslutet omedel- bara rättsverkningar i det fall den ttnge är omhändertagen vid tiden för beslutet. Det ligger i sakens natur att sädana ätgärder som är beroende av myndighets tillständ inte fär vidtas efter det att myndigheten har funnit att laga grund för ätgärderna saknas. I dessa fall är rättskraften inte beroende av att myndighetens beslut vinner laga kraft. Vad nu har sagts innebär emellertid inte att besvär över sädant avslagsbeslut är uteslutna. Som närmare anförs under 20% kan nämnden föra talan mot länsrättens beslut att lämna ansökan utan bifall. Det bör uppmärksammas att hinder inte heller möter mot att nämnden. om nya omständigheter tillkommer. fattar nytt beslut om omedelbart omhändertagande.

(')m ansökan om vård inte bifalles. saknas säledes grttnd för fortsatt omhändertagande. (_)mhändertagandet skall därför genast upphöra. Om länsrätten eller högre rätt lämnar ansökan om värd utan bifall. bör rätten i beslutet erinra om att omhändertagandet därmed också omedelbart skall upphöra.

Det ligger i sakens natur att beslut om omhändertagande inte skall bestä om den unge häktas. Även i sädant fall skall omhändertagandet genast upphöra.

Tredje stycket. Socialnämnden har ansvaret för att omhändertagande inte bestär under längre tid än som är behövligt med hänsyn till den unges vardbehov. Visar det sig under den fortsatta utredningen att grund för vård enligt lagen inte föreligger. skall nämnden besluta att omhändertagandet genast skall upphöra. I motsats till vad som är fallet i de situationer som anges i andra stycket krävs säledes ett särskilt beslut av nämnden i fråga om omhändertagandets fortsatta beständ. Finner nämnden att grund för värd enligt lagen inte föreligger aktualiseras självfallet inte heller någon ansökan om värd. Finner nämnden att den unge bör beredas värd med stöd av lagen. men att skäl för fortsatt omhändertagande likväl inte föreligger. skall nämnden på motsvarande sätt besluta att omhändertagandet genast skall upphöra.

Prop. 1979/SO:] to?

Länsrättens prövning 9 5

Mat enligt denna lag skall prövas skyndsamt. Är den trnge orrrhändertagen. skall förhandling i malet lrallas inom tva veckor fran den dag da ansökan om vard inkom. l.")enna tid far förlängas. om ytterligare utredning eller annan särskild omständighet gör" det nödvän- digt.

Har socialnämnden funnit det nödvändigt att ansöka om vard. är det som regel angeläget att fa ansökan prövad skyndsamt. FN.. som reglerar handläggningen vid länsrätt. innehaller inga bestämmelser om handlägg— ningstiden vid denna typ av nral. Det har därför ansetts nödvändigt att komplettera FPL med särskilda bestämmelser i LVU.

Är den trnge omhändertagen av socialrrärrrrrden och därmed berövad friheten. är det särskilt viktigt att malet prövas av länsrätten sa snart som möjligt. I andra stycket anges därför att en l'örharrdlingi malet skall hallas inom tvä veckor fran det ansökan om vard kom in till länsrätten. Som framgär av den allrrränna motiveringen (avsnitt 3. I. I 1 ) har tiden ökats frän en till tvä veckorjämfört med socialtrtredningens förslag. Lagen har inget krav pa att malet skall vara avgiort inom den angivna tiden. Det är tillräck— ligt att länsrätten har tagit tipp mälet till f("irhandling inom tiden. Visar det sig vid förhandlingen att det behövs ytterligare utredning. är det inget hinder mot att länsrätten tar ttpp nralet till ny förhandling även efter tidsfristens utgang.

Omständigheterna kan vara sädana att förhandlingen inte kan hallas inom den föreskrivna tiden. Den unge eller hans föräldrar kan ha giltigt hinder för inställelse. Framställning om komplettering av utredningen kan ha inkommit. Det kan visa sig att länsrätten under den förberedande handläggningen finner t. ex. läkarunder'sökning nödvändig och att under— sökningen inte kan genomföras omedelbart. ! lagrummet anges därför att om ytterligare utredning eller annan särskild omständighet gör det nödvän- digt. sa far den föreskrivna tidsfristen förlängas.

Undantagsregeln är avsedd att kunna tillämpas endast i undantagsfall. Länsrätten bör därför pröva behovet av kompletterande utredning och bestämma dag för förhandling sä snart ansökan har kommit in till rätten.

IO &

l mäl om värd enligt denna lag skall länsrätten halla muntlig förhandling, när detta inte är uppenbart obehövligt.

Muntlig förhandling skall alltid hällas. om part begär det. Part skall upplysas om rätten att begära muntlig förhandling.

Enligt FPL är förfarandet i länsrätt skriftligt. De mäl det här är fråga om är för den enskilde ofta av djupt ingripande art. Som har framgått av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.1. 13) bör därför länsrättens prövning ske efter muntlig förhandling.

Prop. 1979/SO:] 108

l förevarande paragraf anges nu som huvudregel att länsrätten skall hälla muntlig förhandling i mäl om vard enligt lagen.

l—'(">räldrarna och den Linge själv. om han har nått tillräcklig mognad, bör vara närvarande när malet prövas. Länsrätten bör därför som regel kalla parterna lill personlig inställelse. Mälets beskaffenhet kan emellertid nä- gon gäng föranleda undantag härifrån. Har t. ex. föräldrarna fört talan mot nämndens beslut enligt 20 å och skall besvären uppenbarligen bifallas. kan personlig inställelse vara onödig. Det bör således ankomma på länsrätten att i varje särskilt fall pröva behovet av personlig inställelse. Här blir bestämmelserna i 14 & FPL tillämpliga. Där framgår att länsrätten får kalla den enskilde att inställa sig personligen vid vite eller vid påföljd att hans utevaro inte utgör hinder för malets vidare handläggning och avgörande. I det senare fallet får parten själv ta ställning till om han vill närvara vid förhandlingen.

Finner länsrätten att muntlig förhandling är uppenbart obehövlig. fär länsrätten avgöra malet genom skriftligt förfarande. Part skall i sådant fall underrättas innan malet avgörs och beredas tillfälle att påkalla muntlig förhandling. Begär part muntlig förhandling. skall sadan förhandling alltid hållas. Detta framgår av andra stycket.

Omständigheterna i målet kan ofta vara sådana att länsrätten vid sin prövning bör ha tillgång till social. psykologisk eller medicinsk sakkun- skap. Vad som äligger länsrätten i sådant hänseende framgår redan av FPL. varför någon särskild bestämmelse i denna del inte behövs.

Socialnämndens befogenheter

] 1 5

Beslut om omhändertagande eller beslut om vård enligt denna lag medför rätt för socialnämnden att bestämma hur varden skall ordnas och var den unge skall vistas under värdtiden. Nämndens beslut i sådan fråga får verkställas omedelbart.

Den unge får under vårdtiden vistas i sitt eget hem. om detta kan antagas vara bäst ägnat att främja värden av honom. Värden skall dock alltid inledas utom den unges eget hem.

Första .Yl)'('/x'('l. Med socialnämndens beslut om omedelbart omhänderta- gande och länsrättens beslut om vård följer en rätt för socialnämnden att bestämma hur värden skall anordnas och var den unge skall vistas under värdtiden. Grunden för beslutet är att den unge — åtminstone i ett inledan- de skede — behöver beredas vård utom det egna hemmet. Det ankommer på nämnden att ta ställning till om den unge skall ges vård i annat enskilt hem. familjehem. eller om hans förhållanden nödvändiggör vård på en institution. annat hem för vård eller boende. Det ligger i sakens natur att nämndens beslut i sådan fraga genast kan verkställas. Nämnden är därvid i och för sig inte bunden till de åtgärder som har redovisats för länsrätten i samband med ansökan om vård. Nya omständigheter kan föranleda avvi- kelser från de tidigare planerna.

Prop. 1979/SO:] 109

Andra styrker. Det anses inte vara förenligt med gällande bestämmelser i BvL att placera den unge för fortsatt vård i hans eget hem så länge han är omhändertagen för samhällsvård. Som" har framgått av den allmänna moti- Veringen (avsnitt 2. l.9) bör det inte vara något hinder enligt LVU mot att placera den som vårdas med stöd av LVU i hans eget hem. om man i ett senare skede av vården anser detta vara det bästa för att främja vården av honom. En särskild erinran om detta har tagits in i denna paragraf. Så länge beslut om vård med stöd av LVU gäller kan den unge i och för sig åter tas ifran sitt hem. om detta skulle visa sig nödvändigt. Att låta barnet byta miljö flera gånger är dock oftast skadligt för barnet. Det finns också skäl att understryka vad som har uttalats i den allmänna motiveringen. nämligen att det så längt möjligt måste finnas garantier för att den unge kan få en betryggande omvårdnad i sitt eget hem innan man låter honom komma tillbaka. Har länsrätten beslutat att ett barn skall vårdas med stöd av LVU därför att det har funnits brister i omsorgen om barnet som har utgjort en fara för barnets hälsa eller utveckling är det alldeles givet att nämnden mäste vara försiktig innan den återför barnet till hemmet. Det är emellertid inte möjligt att uttala något generellt om under vilka förutsätt- ningar detta bör låta sig göra. Det ena fallet ärinte det andra likt. Föräldrar som på grund av egna svärigheter allvarligt har försummat eller rentav misshandlat sitt barn. kan t. ex. ha fått så ändrade förhållanden att nämn- den sedermera anser att det finns säkerhet för att föräldrarna kan ge barnet en omvårdnad som är betryggande.

[2 &

Bestämmelserna i l3 s andra stycket samt 14 och l5 ss gäller endast när den unge vistas i hem som är anpassat för vård av unga som behöver stå under särskilt noggrann tillsyn. Regeringen eller. efter regeringens bemyn- digande. socialstyrelsen bestämmer vilka hem som skall anses som hem för sådan särskild tillsyn.

Som närmare anges i förslaget till socialtjänstlag kommer de nuvarande institutionerna. bl.a. ungdomsvårdsskolor. barnavardsanstalter och vård- anstalter för alkoholmissbrukare. att sammanföras under benämningen hem för vård eller boende. Dessa hem skall i princip stå öppna för alla dem som behöver vård. också för ringa som bereds vård med stöd av LVU. Hemmen kommer således inte enbart att vara inrättade för att ta emot unga som behöver kunna kvarhållas och i övrigt underkastas begränsningari sin rörelsefrihet.

Det kan emellertid vara nödvändigt att utforma vården vid vissa institu- tioner på sådant sätt att de unga. som bereds vård av anledning som anges i l ä första stycket 2. kan ställas under särskilt noggrann tillsyn vid hemmet. l lagrummet ges regeringen bemyndigande att fastställa vilka hem som skall anses som sådana hem för särskild tillsyn. Regeringen kan överlåta pä socialstyrelsen att fastställa dessa hem. Hemmen avses bli upptagna i en särskild förteckning.

Prop. 1979/8011 lltl

Såsom framgår av 13 så andra stycket samt av I4 och 15 ss ges särskilda bestämmelser för vården av dem som har omhändertagits med stöd av l s första stycket 2 eller andra stycket. Syftet med dessa bestämmelser är att ge den som har ansvaret får vården de befogenheter som har ansetts nöt'lvändiga för att vården skall kunna genomföras. Dessa särskilda befo- genheter får emellertid utövas endast i de fall den unge bereds vård på sådant hem. som är anpassat för dem som behöver ställas under särskilt noggrann tillsyn. Bestämmelserna katt således tillämpas endast vid sädant hem som regeringen eller. efter regeringens bemyndigande. socialstyrelsen har anvisat.

De hem som här avses kommer i allt väsentligt att få ta över de uppgifter som i dag fullgörs av ringdomsvt'rrdsskolorna. Det har emellertid inte ansetts att det finns skäl att utforma vården så att den medger möjligheter till sådan särbehandling som i dag förekt'nnmer inom ungdomsvi'rrdssko— leorganisationen. Någon motsvarighet till den vård på specialavdelning som nu kan ges enligt stadgan ( l%(l: 728] för ungdomsvårdsskolorna förut— sätts sålunda inte kunna bli anordnad enligt den nya lagstiftningen. Det hindrar inte att den unge. om det belrövs. skall kunna ställas under särskild uppsikt inom ramen för de befogenheter som enligt vad närmare framgår av B s tillkommer den som har ansvaret för vården.

13 s

Socialnämnden eller den åt vilken nämnden har anförtrott vården skall ha uppsikt över den unge och. om det behövs för vårdens genomförande. bestämma om hans personliga förhi'rllanden.

Har omedelbart omhändertagande eller vård av den ringe beslutats på grund som anges i l & första stycket 2 eller andra stycket. får han hindras att lämna det hem där han är intagen och i övrigt underkastas den begräns- ning av rörelsefriheten sorti är nödvändig för att vården skall kunna genom- föras. Den unges rörelsefrihet får också inskränkas när det påkallas av övriga intagnas eller personalens säkerhet.

[Törs/u styr-lic]. Nämnden har efter beslut om omedelbart omhänderta— gande eller orn vard inträtt vid sidan av föräldrarna eller i deras ställe. Den bör därmed. i den omfattning som behövs för att genomföra vården. ha samma skyldigheter och befogenheter som tillkommer föri'rldnrrmr. I likhet med föräldrarmr kan nämnden således vidta åtgärder som behövs för att den unge inte skall skada sig själv eller annan. Nämnden bör därför på samma sätt som föräldrarna t. ex. kunna förhindra att den ringe rymmer. Nämnden bör också i likhet med föri'rldrarna kunna beslrlla i frågor som rör den unges personliga förhållanden. Det kan här gälla frågor om medicinsk vård eller behandling. om rätt för den unge att företa resor eller att påbörja arbetsanställning. ! överensstämmelse med de principer som skall gälla i vårdarbetet om socialtjänstens samverkan med den enskilde bör nämnden när l'örhållatnlena medger det samråda med föräldrarna i sådana frågor. Den omständigheten att nämnden har tagit över ansvaret för vården av den

Prop. l979/80:1 ] l !

unge får således inte leda till att föräldrarna fråntas allt inflytande. Föräld- rarna bör så långt möjligt själva medverka vid vårdens utformning. Det är således endast i de hänseenden det är nödvändigt för att genomföra värden som nämnden genom länsrättens beslut tar över föräldrarnas bestämman- de över den unge.

Amira .YI)'('Å'UI. Beträffande sådana ungdomar som bereds vård på grund av sitt eget beteende har nämnden fått längre gående befogenheter vid vårdens genomförande. Det kan förutsättas att många av dessa unga. i vart fall inledningsvis. av olika skäl försöker undandra sig vården. Det kan också hända att de till följd av missbruk eller av annan orsak allvarligt stör varden vid det hem där de vistas. Sådana omständigheter kan göra det nödvändigt att den unges rörelsefrihet begränsas utöver vad som följer av den uppsiktsplikt som nämnden har enligt första stycket. Enligt bestäm- melserna i andra stycket får den unge underkastas den begränsning av rörelsefriheten som är nödvändig för att vården skall ktmna genomföras. Den unges rörelsefrihet får vidare inskränkas när det påkallas av övriga intagnas eller personalens säkerhet.

Lagen upptar ingen närmare bestämning på vilket sätt Vården i dessa fall skall genomföras. Vården får utformas utifrån den unges behov i varje särskilt fall. Det är emellertid nödvändigt att i ett par hänseenden begränsa den kompetens. som enligt det anförda tillkommer nämnden. Sålunda bör i princip isolering inte få förekomma under vården. De skadliga verkningar som en isolering kan få för den unge är numera allmänt erkända. lin annan sak är att det kan vara nödvändigt att i vissa extrema situationer — t. ex. när den unge Linder akut påverkan av alkohol eller narkotika eller av annan orsak är starkt "utagerande" — under kortare tid hålla den unge avskild från övriga vårdbehövande. Han bör emellertid i ett sådant fall stå under ständig uppsikt av vårdpersonalen. Dessa begränsningar i de befogenheter som enligt vad förut har sagts tillkommer nämnden bör tas in i en verkstäl- lighetsförordning till lagen. Bestämmelserna i andra stycket får endast tillämpas vid sådant hem för särskild tillsyn som avses i l2 å.

14 &

Den som skall beredas vård i hem för vård eller boende på grund som anges i l & första stycket 2 eller andra stycket får kroppsvisiteras när han kommer till hemmet för kontroll att han inte bär på sig föremål som allvarligt kan störa vården eller ordningen vid hemmet. Detsamma gäller om det under vistelsen på hemmet uppkommer misstanke om att sådant föremål skall påträffas hos honom.

Vid visitering skall iakttagas all den hänsyn som omständigheterna medger. Om möjligt skall vittne närvara.

Första stycket. Det kan vara nödvändigt att kroppsvisitera ungdomar som efter beslut om omedelbart omhändertagande eller vård på grund av alkohol- eller narkotikamissbruk etc. eller kriminalitet skall tas in för vård på ett hem. På grund av bestämmelserna i 2 kap. 6 & regeringsformen. som

Prop. 1979/80:l 112

tillft'ii'säkrar den enskilde skydd mot bl. a. sådan åtgärd. är det nödvändigt att särskilt reglera denna fråga i LV LI.

Enligt de föreslagna bestämmelserna får den unge när han kommer till det hem där han skall ges vård kroppsvisiteras för kontroll att han inte bär på sig föremål som allvarligt kan störa vården eller ordningen vid hemmet. Bestämmelsens syfte är att ge vårdpersonalen möjlighet att hindra att den Linge för (ned sig alkohol. narkotika. injektit'insspruta eller annat liknande föremål till hemmet. Andra exempel är vapen. tillhygge eller annat föremål som kan vara farligt för personalens eller övriga intagnas säkerhet. Lag— rummet ger även möjlighet att hindra att den Linge tar med sig mediciner till hemmet som vid oriktigt bruk kan medföra skada för honom. I sådant fall bör deti som har ansvaret för vården så snart som möjligt underrätta läkare. som har att ta ställning till den Linges behov av sådana mediciner. Kroppsvisitation får ske när den unge kommer till hemmet. Härmed avses såväl de fall då den Linge först tas emot vid hemmet som då han efter permission eller annan tillfällig bortovaro återkommer till hemmet.

Den unge får emellertid även kroppsvisiteras Linder vistelsen på hemmet om man misstänker att han har kommit i besittning av sådant som han inte bör inneha på hemmet. Det kan t. ex. ha förekommit något som gör att det kan finnas anledning att anta att den unge efter ett besök eller genom någon annan som vårdas i hemmet har kommit i besittning av narkotika eller annat berusningsmedel. Under bestämmelserna faller även att den unge underkastas en mera ytlig visitation för kontroll av eventuellt innehav av vapen eller annat farligt föremål. Det kan t.ex. ha kommit tipp misstanke om att den unge tänker rymma från hemmet och att han för detta ändamål har utrustat sig med tillhygge eller annat farligt föremål.

Med kroppsvisitation avses undersökning av någons kläder eller av väska eller annat som han för med sig. Det kan i och för sig övervägas om inte lagen även borde innehålla bestämmelser om kroppsbesiktning. dvs. undersökning av någons kropp. För de unga som det här är fråga om finns det dock regelmässigt inget behov av så långt gående kontrollätgärder. Det skulle vara svårt att förena med syftet med vården. om vårdpersonalen gavs möjlighet att genomföra så integritetskränkande åtgärder som en kroppsbesiktning innebär. I de fall den unge kan misstänkas för att i kroppen medföra något som han inte får inneha kan nödvändig grad av säkerhet nås om den unge ställs under särskild uppsikt inom hemmet.

Bestämmelserna om kroppsvisitering gäller endast vid sådant hem för särskild tillsyn som anges i l2 &.

Andra stycket. Det ligger i sakens natur att man vid visitering skall iaktta all den hänsyn som omständigheterna medger. Om möjligt skall ett vittne närvara.

l5 % Ges den unge vård i hem för vård eller boende på grund som anges i l ä första stycket 2 eller andra stycket får. om särskilda skäl föreligger. den

Prop. 1979/80: 1 | |3

som har ansvaret för vården där övervaka den unges brevväxling och för detta ändamål öppna och ta del av försändelser som ankommer till eller avsändes från honom. . . _ . .

lnnehåller ankommande försändelse alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel. injektionsspruta eller kanyl. som kan användas för in- sprutning i människokroppen. eller annat som kan vara till men för vården eller ordningen på hemmet. skall försändelsen omhändertagas av den som är ansvarig för vården.

Den Linge har alltid rätt att fritt meddela sig skriftligen med socialstyrel- su-n. länsstyrelse. socialnämnd eller annan myndighet och med advokat och offentligt biträde.

Det kan i vissa fall finnas anledning att granska den Linges brevväxling. t.ex. om det kan misstänkas att den unge i samråd med annan ämnar avvika från hemmet eller att han i brev eller annan försändelse kommer att motta narkotika eller något annat som han inte får inneha. Paragrafen ger däiför möjlighet för den som har ansvaret för vården att öppna och ta del av både ankommande och avgående försändelser. Härmed avses saväl brev som paket.

Finner den som är ansvarig för vården att försändelsen innehaller något som den unge inte bör inneha. skall försändelsen omhändertas. Är det fråga om berusningsmedel. injektionsspruta eller kanyl. får egendomen förverkas i enlighet med bestämmelserna i 23 s. lnnehåller försändelse annan egendom som kan vara till men för vården eller ordningen. t.ex. föremål som kan användas som vapen eller användas av den unge i syfte att rymma från hemmet. får egendomen förvaras av den vårdansvarige i avvaktan på att den Linge skrivs ut från hemmet. Vad som har sagts om förvaring av egendom gäller emellertid inte brottsverktyg eller annat som skall förverkas i enlighet med bestämmelserna i BrB eller enligt annan författning.

Som framgår av tredje stycket bör vissa undantag gälla från möjligheter- na att granska den unges brevväxling. Han har således alltid rätt att fritt meddela sig skriftligen med tillsynsmyndighet — socialstyrelsen eller läns- styrelsen — eller annan myndighet. t.ex. .lO. eller med advokat eller offentligt biträde. Av lagrummets lydelse följer att den unge därvid inte får utsättas för någon kontroll eller påverkan från vårdpersonalens sida.

Avsikten är att ge närmare föreskrifter om granskning av brevväxling i verkställighetsförordning till lagen.

Bestämmelserna i denna paragraf är tillämpliga endast på sådant hem för särskild tillsyn som anges i l2 &.

lb &

Om det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vård eller omhän- dertagande enligt denna lag. får socialnämnden meddela föreskrift beträf- fande förälders eller annan vårdnadshavares umgänge med den unge eller bestämma att den unges vistelseort inte skall röjas för föräldern eller vårdnadshavaren.

8 Riksdagen [979/80. I saml. Nr !. De! ('

Prop. 1979/SO:] | 14

Vid vårdens genomförande bör nämnden så långt möjligt samarbeta med föräldrarna och medverka till att kontakterna mellan föräldrarna och den unge upprätthålls. Besltlt om omhändertagande eller om vård bör som har sagts förut inte leda till andra begränsningar i föräldrarnas umgänge med den ttnge än som är nödvändigt för att genomföra vården.

()mständigheterna kan emellertid vara sådana att föräldrarna under den tid som vården pågår inte bör träffa den ttnge. Det kan t.ex. finnas risk för att föräldrarna obehörigen griper in i vården. Föräldrarnas personliga förhållanden kan också. exempelvis vid långtgående missbruk eller vid psykisk sjukdom. vara sådana att de över huvud taget inte bör träffa barnet eller den unge. Socialnämnden får därför om det är nödvändigt med hän— syn till ändamålet med vården eller omhändertagandet meddela föreskrift i fråga om umgängesrätten. Bestämmelsen svarari huvudsak mot 4! å andra stycket BvL.

För att en föreskrift om umgängesrätt skall bli effektiv kan det i vissa fall vara nödvändigt att nämnden häller barnets vistelseort hemlig för föräld- rarna. Denna rätt följer f.n. av bestämmelsen i 41 å andra stycket Bvl,.

De föreslagna bestämmelserna om begränsningar i umgängesrätten bör tillämpas restriktivt. Det bör således endast i rena undantagsfall behöva förekomma att nämnden håller den unges vistelseort hemlig för föräldrar- na.

Av 20 35 framgår att talan får föras mot beslut som har sagts nu.

Hänvisningar till US584

Övriga bestämmelser 17 9"

I mål eller ärende enligt denna lag får läkare förordnas att undersöka den unge. Sådan undersökning skall. om inte av särskilda skäl en sådan ttndcr- sökning är obehövlig. äga rum innan nämnden ansöker om vård enligt denna lag.

Kan tillträde till den unges hem inte vinnas när detta är nödvändigt för att genomföra läkarundersökning. får rätten. socialnämnden eller nämn— dens ordförande påkalla polishandräckning för att vinna tillträde till hem- met.

Kan läkarundersökning inte lämpligen genomföras i hemmet. far rätten. nämnden eller nämndens ordförande förordna att den unge skall inställas till undersökning på annan plats genom polismyndighets försorg när detta är nödvändigt för att genomföra undersökningen.

Första stycket. Läkarundersökning är oftast nödvändig för att nämnden skall kunna bedöma den unges behov av vård enligt lagen. Inte minst vid misstänkt barnmisshandel är det av stor betydelse att läkarundersökning kommer till stånd utan dröjsmål. Även när nämnden överväger att ansöka om vård av den unge på grund av hans eget beteende. är läkarundersök- ning som regel ett viktigt led i utredningen.

Det föreskrivs därför att läkare får förordnas att undersöka den unge och att sådan undersökning skall ha ägt rum innan nämnden ansöker om vård

Prop. 1979/80: 1 I 15

enligt lagen. om inte särskilda skäl gör en sådan undersökning obehövlig. Sådana särskilda skäl kan vara att den unge redan tidigare har genomgått läkarundersökning eller att det annars föreligger en tillfredsställande utred- ning om hans hälsotillstånd.

Förordnande av läkare behöver inte avse bestämd läkare. Det kan t.ex. avse läkare vid viss barn- och ungdomspsykiatrisk klinik.

Andra styv/ter. Framför allt när det är fråga om små barn är det av stort värde att undersökningen kan genomföras i den unges eget hem. En undersökning i en främmande miljö kan i en situation när ett omhänderta- gande övervägs vara ett så oroande inslag att undersökningen allvarligt kan försvåras. Motsättcr sig föräldrarna i sådant fall undersökningen kan den- na omständighet. tillsammans med vad som i övrigt har kommit fram i ärendet. vara tillräcklig anledning för nämnden att besluta om omedelbart omhändertagande enligt 6 &. Anser nämnden att det inte finns tillräckliga skäl för ett sådant beslut. bör nämnden ha möjlighet att på annat sätt få undersökningen genomförd. Nämnden har därför getts möjlighet att påkal- la polishandräckning för att genomföra undersökningen i den unges hem. Det liggeri sakens natur att nämnden endast i undantagsfall bör utnyttja en sådan befogenhet. Oftast finns det förutsättningar att vid samtal med föräldrarna få deras förståelse för det nödvändiga i att undersökningen genomförs.

Beslut att påkalla polishandräckning fattas av socialnämnden. Ordföran— den kan också fatta beslut i nämndens ställe. Även länsrätt och högre rätt skall enligt förslaget ha möjlighet att påkalla polishandräckning.

Tra/je styr-ket. Omständigheterna kan vara sådana att undersökningen inte lämpligen kan genomföras i hemmet. Den unge måste kanske stå under observation under någon tid. Vill föräldrarna i sådana fall inte medverka till undersökningen. får nämnden. dess ordförande eller rätten förordna om polishandräckning för att föra den unge till läkare.

18 &

Uteblir part som har kallats vid vite att inställa sig personligen vid förhandlingen. får rätten förordna att han skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till senare dag.

Enligt 14 .ö FPL får rätten kalla enskild part att inställa sig personligen till muntlig förhandling vid vite eller vid påföljd av att hans utevaro inte utgör hinder för målets vidare handläggning och avgörande.

l mål av det slag som det här är fråga om är det som regel nödvändigt att den unge och hans föräldrar inställer sig personligen. Ofta kan de uppgifter som lämnas vid förhandlingen vara av stor betydelse för rättens bedöm- ning. lbland kan omständigheterna vara sådana att det för rätten framstår som nödvändigt att höra föräldrarna eller den unge innan målet avgörs. Hörsammar inte föräldrarna eller den unge rättens kallelse. bör rätten därför ha möjlighet att förordna att den enskilde skall hämtas till förhand-

Prop. l979/80:l 116

lingen genom polismyndighetens försorg. Eftersom FPL inte innehåller några bestämmelser om detta. har det i denna paragraf tagits in en särskild bestämmelse om hämtning av enskild part till förhandlingen.

Om vite och om besvär över beslut varigenom vite utdömts finns be- stämmelser i FPL.

lk) &

Polismyndighet skall på begäran av socialnämnd eller av ledamot eller tjänsteman som nämnden har förordnat lämna handräckning för att genom— föra beslut om vård eller omhändertagande enligt denna lag.

Är den unge intagen i hem som avses i 13 s på grund som anges i I % första stycket 2 eller andra stycket skall polismyndighet på begäran av den som förestår varden vid hemmet lämna handräckning för att efterforska och återhämta den unge. om denne har avvikit från hemmet. eller för att ombesörja annan förflyttning av honom.

Sedan länsrätten har beslutat om vård. övergår ansvaret för varden på nämnden. Nämnden har även ansvaret för vården av den sorti genom nämndens bcsltit har tagits om hand omedelbart. (')m föräldrarna eller den unge själv inte vill medverka till att beslutet genomförs. har socialnämnden enligt dertna paragraf rätt att påkalla polishandri'ickning. Av detta följer också att nämnden om den unge lämnar det hem där han enligt nämndens bestämmande skall vistas far begära polishandri-ickning för att efterspana och återföra den unge till hemmet. För att beslut skall kunna fattas med nödvändig skyndsamhet har även ledamot eller tjänsteman som nämnden har förordnat getts befogenhet att påkalla polishandräckning. l fråga om unga som bereds vård på hem där deras rörelsefrihet kan underkastas begränsningar tillkommer sadan rätt också den vid hemmet som har ansva- ret för dcn unges värd.

20 ;

Talan mot socialnämndens beslut får föras hos länsrätten genom besvär. om nämnden

I. under vårdtiden har beslutat att flytta den vz'irdbehi'wande från det hem där han vistas.

2. har prövat fråga om vård med stöd av lagen skall bestå.

3. med stöd av lo s" har meddelat föreskrift beträffande umgänge med den unge eller vägrat att uppge hans vistelseort.

Mot länsrätts eller kammarrätts beslut om Iäkarundersökning enligt den- na Iag får talan ej föras. I övrigt gäller i fråga om besvär över länsrätts beslut bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen (l97l:29l ).

["t'irslu styv/tel. Enligt 3 & ankommer det på socialnämnden att inom fyra veckor från den dag då beslut om vard har kunnat verkställas bereda den unge vard utom det egna hemmet. Som regel har nämnden när den planera— de varden eller behandlingen tagit ställning till var den unge skall beredas vård. Den unge kan därför oftast i omedelbar anslutning till att beslutet kan

Prop. 1979/80: 1 1 17

verkställas placeras i det hem där han skall vistas under vårdtiden. Mot nämndens beslut i detta fall kan särskild talan inte föras.

Besvärsrätt föreligger däremot enligt första stycket 1 om nämnden efter det att den unge har beretts vård i t. ex. ett familjehem finner att omstän- digheterna har ändrats så att den unge bör flyttas till ett annat familjehem eller att den unge i stället bör få institutionell vård. Skälen för denna besvärsrätt har angetts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.1.14). Läns- rättens prövning skall avse frågan om den av socialnämnden beslutade förändringen i fråga om vården av den unge är förenlig med den unges bästa. Länsrätten måste därvid beakta vilka faktiska möjligheter som finns att bereda den unge vård. Länsrätten kan självfallet inte besluta att den unge skall stanna kvar i ett fosterhem om fosterförå'ildrarna förklarar sig inte ha möjlighet att bereda honom fortsatt vård där. Som framgår av 1 l & första stycket får nämndens beslut verkställas titan hinder av att beslutet inte har vunnit laga kraft.

Besvärsrättcn gäller bara vid flyttningar under vårdtiden. (')m nämnden efter beslut om omedelbart omhändertagande flyttar den unge från ett hem till ett annat. föreligger däremot inte besvärsrätt.

Det står den unge och hans föräldrar fritt att när som helst begära att vården skall upphöra. Lämnas en sådan begäran utan bifall. får enligt första stycket 2 talan föras mot beslutet. Besvärsrätten avser även det fall att nämnden mot föräldrarnas eller den unges vilja förklarar vården avslu— tad. Det har ansetts att föräldrarna även i sådant fall bör kunna föra talan mot beslutet.

Enligt första stycket 3 får talan också föras mot nämndens beslut i fråga om föräldrarnas umgänge med den unge eller om nämnden har vägrat att uppge hans vistelseort. .

Andra stycket. I fråga om rätten till fullföljd av länsrätts beslut ges bestämmelser i FPL. Enligt vad som sägs där förs talan mot länsrätts beslut genom besvär till kammarrätten. Mot kammarrättens beslut förs talan hos regeringsrätten. Det har ansetts att det inte finns tillräckliga skäl att medge fullföljd av länsrätts eller kammarrätts beslut om läkarunder- sökning.

21 5 Vad som enligt 2 & tredje stycket och 10 s' gäller för länsrätt skall också gälla för kammarrätt.

För handläggning av mål som efter besvär förs till kammarrätten gäller FPL. Det har ansetts nödvändigt att komplettera FPL i vissa fall för kammarrättens del. Det gäller bestämmelserna i 2 s” tredje stycket om omedelbar verkställighet av beslut om vård och 10 s om muntlig förhand- ling.

Det följer redan av lydelsen av 17 och 18 åå att även kammarrätt får förordna om läkarundersökning och om polishandräckning för att genom-

Prop. 1979/80: 1 l lö

föra sädan undersökning. liksom att rätten i kallelse av enskild part till förhandling fär tttsätta vite och förordna om hämtning av parten till för— handlingen. Nagon särskild hänvisning i denna del är därför inte pakallad. 22 9"

Av rättshjälpslagen(1972: 429) framgår att offentligt biträde kan förord— nas i mäl eller ärende. enligt denna lag.

[)et har med tanke pa LV Uzs karaktär av tvångslag ansetts lämpligt att ta in en hänvisning till rättshjälpslagens bestämmelser om offentligt biträ— de. Angäende förslag till ändring i rättshji-ilpslagen. se avsnitt 2.4.

23 &

Alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel skall förstöras eller försäljas enligt bestämmelserna om beslagtagen egendom i 2 & lagen (19581205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.. om berus- ningsmedlen

1. har omhändertagits med stöd av 15 & denna lag.

2. annars påträffas hos den som bereds vård i hem som avses i 12 .5 denna lag.

3. påträffas inom sadant hem utan att det finnls någon känd ägare till dem.

Belopp som har erhallits vid försäljning tillfaller staten. Bestämmelserna i första och andra styckena har motsvarande tillämp- ning på injektionsspruta eller kanyl som kan användas för insprutning i människokroppen.

Bestämmelserna motsvarar i huvudsak 88 a & Bvl...

Hänvisningar till US585

Öt'm'gängxhcsliimmviser/Ia

]. Denna lag träder i kraft den ljanuari 1981.

2. Har barnavårdsnämnden före den l januari 1981 enligt barnavårdsla- gen (l96(1:97) beslutat om förebyggande åtgärder eller om omhänderta- gande för samhällsvård. får sådana åtgärder och sådan värd bestå längst till den 1 juli 1981. Därvid gäller barnavårdslagens bestämmelser.

BvL avses bli upphävd samtidigt som den nya sociallagstiftningen träder ikraft den ljanuari 1981. För många unga kommer det vid lagens ikraftträ- dande att föreligga beslut om förebyggande åtgärder enligt 26 eller 79 &" BvL resp. omhändertagande för samhällsvård enligt 29 eller 31 & BvL. Eftersom förebyggande åtgärder inte längre skall kunna beslutas mot den enskildes vilja. blir det en viktig uppgift för socialnämnden att pröva förutsättningar- na för fortsatta insatser i frivilliga former enligt soeialtjänstlagens bestäm- melser. Står den unge under övervakning vid lagens ikraftträdande, bör nämnden överväga att i samråd med den unge i stället utse en kontaktper- son. För att övergången till den nya lagen skall bli så smidig som möjligt har det i punkt 2 föreskrivits att beslut. om förebyggande åtgärder eller

Prop. 1979/SO:] 119

omltändertagande för samliällsvard som har fattats före lagens ikraftträ— dande skall gälla längst till den ljuli 1981. alltsa ses manader.

Beträffande beslut om samhällsvärd som gäller vid den nya lagens ikraft— trädande är det en särskild fraga htlr man skall betrakta dessa när det efter nämndens beslut har inhämtats samtycke till verkställighet enligt 24%- Bvl .. Eftersom nägon motsvarighet inte finns i den nya lagen. skulle samhälls— värden komma att upphöra den 1 januari 1981 om inte övergangsrcgelu gjordes tillämplig ocksä i dessa fall. Sexmänaderstiden samrnanlällcr i omhändcrtagandelallcn med omprövningstiden för vård enligt 1 & första stycket 3 eller andra stycket LVU.

Den ”);! lagen medför delvis omfattande förämlringar i fraga om den vard som skall ges den unge. Bl. a. kommer ansvaret för värden av dem som med nuvarande bestämmelser är utskrivna för värd utom skolan att över—gä frän styrelsen för skolan till nämnden. Som framgår av övergångs— bestämmelserna har det ansetts lämpligast att låta BvL:s bestämmelser gälla under (.ivcrgängstiden.

3. Har rätten före den 1 januari 1981 efter underställning eller besvär fastställt beslut som barnavardsnämnden har meddelat om tiintlti'tnderta— gande för samhällsvärd. skall beslut enligt 25 it at barnavårdslagen (19150: 97) anses ha fattats med stöd av l ;" första stycket | den nya lagen och beslut enligt 35 & b) barnavardslagen anses ha fattats med stöd av 1 & första stycket 2 eller andra stycket den nya lagen.

Har samtycke till ombändertagande för samhällsvärd inte kunnat näs. aligger det enligt Bvl. nämnden att underställa besltttct länsrättens pröv- ning. Har länsrätten före lagens ikraftträdande fastställt beslutet eller har beslutet efter besvär fastställts av högre rätt. bör den nya lagens ikraftträ- dande inte leda till en omprövning av beslutet. Detta så mycket mindre som de grunder för vard som anges '! LVU ligger nära dem som anges i BvL. ()m däremot länsrättens eller högre rätts beslut fattas efter LVU:s ikraftträdande. bör den nya lagen tillämpas. Det innebär bl.a. att social- nämndens beslut om omhämlertagande maste ersättas med rättens beslut om vard enligt LVU enligt de förutsättningar som har ställts ttpp i denna lag.

4. Har barnavårdsnämnden före den 1 januari 1981 beslutat om omhän- dertagande för utredning. skall bestämmelserna i barnavårdslagen(1960: 97) om sådant omhändertagande gälla även därefter. Bestämmelser- na i 8 så såvitt avser ansökan till länsrätten och 9 & andra stycket den nya lagen tillämpas dock även i sådant fall.

LVU:s grunder för omedelbart omhändertagande stämmer nära överens med dem som anges för omhändertagande för utredning enligt 30 & BvL. Det har därför föreskrivits att beslut som har fattats före den nya lagens ikraftträdande skall gälla även därefter. Bestämmelserna i LVU om den tid

Prop. 1979/son 120

inom vilken nämrtdcn skall ge in ansökan om Vård och om länsrättens prövning av mål beträffande den som är omhändertagen skall dock gälla även vid omhändertaga-mde som har skett enligt BvL.

). I fråga om underställning och överklagande av beslut som har medde- lats före den 1 januari 1981 skall bestämmelserna i barnavårdslz-tgcn (1960: 971 gälla.

Bestämmelsen innebär bl. a. att beslut om omhändertagande för utred— ning liksom beslut om omhändertagande för samhällsvård skall understäl- las länsrättens prövning i enlighet med bestämmelserna i 24 % BvL. Har fråga om omhändertagande för utredning efter underställning kommit un- der länsrättens prövning efter den nya lagens ikraftträdande. skall i enlig- het med vad som har sagts förut omhändertagandet prövas enligt BvL:s bestämmelser. Har underställning skett av beslut om omhändertagande för samhällsvård. skall däremot i enlighet med vad som har anförts under punkt 3 prövning som infaller efter den nya lagens ikraftträdande ske efter de grunder som anges i denna lag.

På motsvarande sätt skall besvärsprövning som sker efter lagens ikraft- trädande göras med beaktande av övergångsbestämmelserna. Det innebär att besvär över beslut om övervakning som har fattats före lagens ikraftträ- dande kan fastställas av rätten inom den angivna övergångstiden på de grunder som anges i BvL. Besvär över beslut om omhändertagande för samhällsvård som prövas efter lagens ikraftträdande bör dock i anslutning till bestämmelserna under 3 prövas enligt den nya lagen.

4.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (19641167) med särskilda bestäm- melser om unga lagöverträdare

1 &

1 lagrummet har gjorts de ändringar som följer av LVU. Hänvisningarna till BvL har ersatts med en hänvisning till bestämmelserna om vård med stöd av LVU. Som har framhållits i de allmänna motiven bör det förhällan- det att någon motsvarighet till bestämmelserna i 26 & BvL om förebyggande åtgärder inte har tagits in i LVU, inte leda till en restriktiv tillämpning av 1964 års lag. Den principen bör även framdeles upprätthållas att de insatser som kan ges inom socialtjänsten bör ges företräde framför påföljd för brott av unga i åldrarna 15—18 år. Kan den unge genom socialnämndens och föräldrarnas försorg ges de omsorger som han behöver. bör åtal som regel kunna underlåtas.

1 l ä i dess nuvarande lydelse används uttrycket tillrättaförande. Uttryc- ket. som återfinns i 25 & BvL men inte i LVU, för tanken till att de insatser som ges inom socialtjänsten också primärt skall tillgodose samhällsskyd- det. De åtgärder som skall vidtas inom socialtjänsten syftar emellertid till

Prop. 1979/SO:] lll

att tillgodose den unges behov av värd eller andra omsorger och kan bara indirekt fylla en funktion i fråga om samhällsskyddet. Ätalsprövningen har därför i stället anknutits till fl'agan om vilka ätgärder som kan antagas vara lämpligast för den unge.

6 s

Lagrummet innehåller i sin nuvarande lydelse en hänvisning till bestäm- melserna om ätalsunt'lerlatelse i 69s' Bvl. och 57 s* NvL. Eftersom berörda bestämmelser om vard enligt Nvl. upphör att gälla vid ikraftträdandet av socialtjänstlagen. har hänvisningen till Nvl. utgått. Till (> & har samtidigt överförts en motsvarighet till den ätalsregcl som nu finns intagen i 69 & BvL.

Öt't'rgtiugsbvslt'immt'ls('r

Lagen skall träda i kraft den ljanuari l98l. Enligt övergangsbestämmel- serna till LVU skall i fraga om samhällsvärd som har beslutats före den 1 januari l981 BvL:s bestämmelser gälla under en övergångstid av sex mana- der. l)et innebär bl. a. att BvL:s bestämmelser om vård vid ungdomsvårds- skola kommer att gälla under denna övergångstid. ] konsekvens härmed bör bestämmelserna i 69 & Bvl. gälla i fråga om åtalsprövning för brott som har begåtts av elev vid ttngdomsvardsskola före den ljuli 198].

4.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall

I det följande redovisas specialmotiveringar till de bestämmelser som avviker fran arbetsgruppens förslag och i övrigt endast om särskilda skäl har ansetts motivera det. För övriga specialmotiveringar hänvisas till ar- betsgruppens rapport. bilaga 2. avsnitt 4.

Rubriken

Lagens nanm — lag om psykiatrisk värd och värd av missbrukare i vissa fall — har till viss del motiverats i avsnitt 2.2.5. Härutöver skall noteras att begreppet sluten värd har utgått ur rubriken liksom för övrigt ur hela lagen. Detta har skett i enlighet med LSPV-gruppens och arbetsgruppens förslag. Motiven till den ändringen ges i arbetsgruppens rapport.

lä

Se arbetsgruppens rapport.

2 &

Bakgrunden till bestämmelsen beskrivs utförligt under avsnitt 2.2.5 i den allmänna motiveringen.

Frän arbetsgruppens förslag skujer sig bestämmelsen pa tva punkter.

Prop. 1979/SO:! 122

Dels har det tillkommit den inskjtttna satsen "även om han inte kan anses lida av sjukdom som avses i lä". dels har det tillagts ett avsltttande led enligt vilket ingripande kan ske även till skydd för annans personliga säkerhet eller hälsa.

Den inskjutna satsen avser att klargöra att grund för ingripande enligt lagen kan föreligga. även om missbrukaren inte enligt vederbörande Iäka— res uppfattning har kommit att som en följd av missbruket lida av psykisk sjukdom. Allt givetvis under förutsättning att missbrukaren i övrigt uppvi- sar den behovsbild som beskrivs i fortsättningen av bestämmelsen. Det kan knappast bli aktuellt att tillämpa bestämmelsen i fall där ett tillfälligt bruk av berusningsmedel i övermätt har föranlett ett akut avgiftningsbe- hov. l_)et förutsätts att om missbrukaren inte far den angivna varden. det antingen skulle medföra allvarlig fara för honom själv eller för andra. l bada fallen maste behov av avgiftning och psykiatrisk vard i samband med den föreligga hos n'iissbrukaren.

Avgiftning anses normalt inte innefatta vz'irdinsatser av enbart psykiat- risk art. Med hänsyn till det tillstand som missbrukaren befinner sig i när fraga om intagning aktualiseras och till att det i behovsbilden ingar kravet pä psykiatrisk vård. förutsätts dock att varden normalt skall inledas pit psykiatrisk klinik eller motsvarande sjukhus. Att värden har förutsatts kunna fortsätta pit annan slags institution efter viss tid framgar bl.a. av arbetsgruppens motivering till 3 s. — Beträffande betydelsen av begreppet "narkotika” hänvisas till arbetsgruppens motivering till 2 så.

3s'

Se arbetsgruppens rapport och den allmänna mtuiveringen. avsnitt 2.3.3.

Utöver vad arbetsgruppen har anfört bör följande klarläggande göras. Arbetsgruppen förutsätter att bestämmelsen skulle kunna fa den konse- kvensen att patient som har tagits in pa sjukhus med stöd av den här lagen skulle kunna beredas vard inte bara pa psykiatrisk klinik eller motsvarande sjukhus titan ocksa pa t. ex. klinik eller sjukhus för kroppssjtikväi'd. Som skäl anför arbetsgruppen att det är ett allmänt önskemäl att den värd som ges patient med stöd av LSPV skall knytas till patientens tillstand och inte till kliniken eller sjukhuset.

Det förhallandet att patienter som vardas enligt LPM far sin vard främst pa värdenheter avsedda för psykiatrisk vard beror inte sa mycket pa LPM: s konstruktion som på bestämmelser som linns i den grundläggande vardlagen. dvs. sjuk 'ärdslagcn. Sälunda sägs i 255 andra stycket sjuk- vardslagcn att uttagning inte får äga rum för annan värd eller observation än sadan. varför sjukhuset är avsett. med mindre särskilt trängande om- ständigheter är därtill. Detta lär för en patient som lider av psykisk sjuk— dom av sådan art och grad att han uppfyller kraven för intagning enligt ! s LPM innebära att han inte annat än rent undantagsvis är i större behov av

Prop. 1979/SO:! I23

kroppssjukvard än av kvalificerad psykiatrisk värd. Han skall alltså nor- malt vardas på enhet avsedd för psykiatrisk värd.

Skulle det inträffa att en patient som i och för sig uppfyller kraven pa värd enligt LPM också är i trängande behov av somatisk vård på annat sjukhus eller annan klinik. skall han naturligtvis beredas sådan vard. [ sådant fall kan det vara av värde att även under tiden på den somatiska värdenheten kunna tillämpa LPM:s regler om kvarhällning m.m. För dessa fall kan det alltsa — om de rent praktiska förutsättningarna föreligger — vara av värde att en psykiatrisk konsultläkare ges befogenheten att utöva de beslutsfunktioner som tillkommer överläkaren pä den psykiat- riska kliniken.

4s

Utöver vad arbetsgruppen här har anfört bör följande noteras. Arbets- gruppen anför att det ytterst blir läkaren som bedömer behovet av under- sökning. Finner läkaren vid undersökningen att förutsättningar för vard pa sjukhus enligt lagen föreligger blir det. sedan kravet pä ansökan har tagits bort. ocksa ytterst undersökningsläkaren som bedömer behovet av att föranstalta om intagning. Det blir alltså undersökningsläkaren som har att se till att vårdintyget kommer till sjukhuset där intagningen skall ske. Detta får anses följa av 3? allmän läka-irinstruktion (196334!) enligt vilken be— stämmelse envar läkare är skyldig att meddela patient de räd och. sävitt möjligt. den behandling. som patientens tillstand fordrar. När intyget har kommit lill Sjukhuset. far ett ärende om ifrägasatt intagning av den sjuke anses anhängiggjort.

5—7 ss"

l 5.5 andra stycket och bs" fjärde stycket har gjorts redaktionella föränd- ringar i förhallande till arbetsgruppens förslag. 1 75 har det av arbetsgrup- pen tillagda sista stycket. vilket anger undantag för 2 å—fall. bedömts vara obehövligt och därför inte tagits med. I övrigt hänvisas till arbetsgruppens rapport.

8.5

Första stycket i arbetsgruppens lagförslag har i stället placerats som ett andra stycke.

I ett fjärde stycke har lagts till en regel. som motsvarar vad som f. n. sägs i lt) &. nämligen att den läkare som har utfärdat vardintyget inte ocksä fär fatta beslut om intagning. Fran denna huvudregel. som alltså uttrycker principen om tvaläkarprövning. görs undantag för de konverteringsfall som regleras i det nya fjärde stycket av os.

9? Andra och tredje styckena i arbetsgruppens förslag har ersatts med ett

Prop. 1979/80zl 134

enda andra stycke. lnnebörden är dock densamma som tidigare. — Före- skriften i andra stycket första punkten om nämndprövning vid fall av konvertering gäller enbart den situationen när konvertering fran frivillig vard till värd oberoende av samtycke sker inom samma klinik eller vid sjukhus som inte är klinikindelat och dä även om vardintyg och intagnings— besltrt har gjorts av tva olika läkare. Däremot far överläkaren själv göra prövningen av det fortsatta vårdbehovet enligt huvudregeln, om konver- teringen har skett genom överförande från en klinik till en annan inom samma sjukhus med stöd av os tredje stycket.

Sädana förhi'rllanden som skall föranleda nämndprövning enligt vs bör sta klara för överläkaren vid intagningstillfället eller kort därefter. Han mäste alltsa. som arbetsgruppen har anfört. genast underrätta nämnden härom. Skulle överläkaren i tiden mellan intagningen och den dag da nämnden har att göra åts—prövning finna att patienten inte längre behöver beredas vard enligt lagen bör han skyndsamt underrätta nämnden också om detta. Det får därefter bli nämndens sak att bedöma om nämndpröv- ningen behöver tidigareläggas.

ros

Den nuvarande ltls' har utgått. Förbudet för överläkaren att besluta om intagning och göra 9 s-prövningen när han själv har utfärdat vårdintyg kan nu i stället utläsas redan i 8 s fjärde stycket respektive 9 5 andra stycket. — Under 10 sf tas nu upp den regel som f. n. återfinns i Il s.

I 1 &

Bestämmelsen motsvarar vad som f. n. sägs i 12 s LSPV. För att det inte skall behöva uppstä nägot missförstånd om att det endast är påföljden överlämnande till sluten psykiatrisk vard enligt 31 kap. ffs" brottsbalken som avses i bestämmelsen. så har lagrummet i brottsbalken angetts i stället för ordet ”sluten". Detta uttryck har genomgående tagits bort ur lagen.

12 å

Som har anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.8) kan den plan för eftervård som socialnämnden skall upprätta tillsammans med läkaren och patienten komma att innehålla inte bara förslag om sociala stödåtgär- der utan även om fortsatta medicinska värdinsatser. Bestämningen "den sociala eftervärden" i arbetsgruppens lagförslag har därför ersatts med "den eftervård som bedöms nödvändig". — Föreskriften att behandlings- planen skall upprättas tillsammans med patienten. skall uppfattas så att planeringsarbetet inte får ske över huvudet på honom eller henne. Vill eller kan patienten inte aktivt medverka i arbetet kan patienten inte tvingas till detta. Planen får då göras med hjälp av det material som står till buds och presenteras för patienten. som har att anta eller förkasta de förslag som planen innehäller. — Den socialnämnd som avses är nämnden i den kom-

Prop. l979/80:1 125

man där missbrukaren hör hemma. -— I övrigt hänvisas till arbetsgruppens

rapport. lZ a .a".

l4s' Se arbetsgruppens rapport.

15 s

Arbetsgruppen har föreslagit att patienter som har beretts vard med stöd av 23% inte skttlle vara underkastade bestämmelserna om brevgranskning m.m. Med hänsyn till de intressen som bestämmelsen skall bevaka. bl.a. säkerheten på sjukhuset och värdresultatet. har det emellertid ansetts kunna vara av betydelse att ha denna rätt även gentemot missbrukarpa— tienterna. l bestämmelsen har ocksä vidtagits en del sprakligajusteringar jämfört med arbetsgruppens förslag. För övriga sakliga ändringsförslag hänvisas till arbetsgruppens rapport.

Ifa—20.55

] 18.5 andra stycket och 19.35 har vidtagits nagra spräkliga förändringar jämfört med arbetsgruppens förslag. För innebörden av bestämmelserna hänvisas till arbetsgruppens rapport.

Ztlak

Bakgrunden till bestämmelsen framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.4). Överläkarens anmälningsskyldighet inskränker sig inte till sådana patienter beträffande vilka han själv är behörig att fatta beslut om utskrivning tttan gäller lika för alla patienter. Visserligen far nämnden anses ha skyldighet att beträffande de patienter som avses i 17.5 andra stycket. dvs. främst de domstolsöverli'tmnade. fortlöpande pröva fragan om utskrivning enligt föreskriften i 16? tredje stycket. Detta uteslttter dock inte behovet av att överläkaren även beträffande dessa patienter äläggs att med jämna mellanrum motivera varför enligt hans mening varden bör fortsätta. Hans skyldighet att uppmärksamma nämnden på att en dom— stolsöverlämnad patient bör skrivas ut framgar redan av l7s' tredje stycket.

21 5

Av skäl som har framgätt av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.7) har här i tredje stycket föreskrivits skyldighet för psykiatrisk nämnd att pröva besvär eller annan talan som förs beträffande patient som vårdas med stöd av 2 &. dvs. missbruksfallen. senast på fjärde dagen efter det att framställningen kom in till nämnden. Att särskilda regler har ansetts moti- verade för denna grupp av patienter beror på den korta vardtid som är möjlig för dessa. Det utesluter emellertid inte att alla besvär eller framställ- ningar frän patienter skall behandlas så skyndsamt som möjligt av nämn- den (jfr 7å nuvarande instruktionen (1966:566) för utskrivningsnämn- derna).

Prop. 1979/SOM 120

Som framgar av 34 »E- kan nämnden avgöra ärende där den korta tidsfris— ten maste iakttas med cttdast tva ledamöter. - Motsvarande skyldighet för den centrala psykiatriska nämnden att pröva talan fran 2 s—paticnter inom viss kortare tid har inte föreskrivits.

*n- 's

Har psykiatrisk nämnd ersatt överläkaren vid prövning och beslut an— gaende det fortsatta va'u'dbehovet enligt 9 s. far talan mot sadant beslut enligt den tillagda bestämmelsen i första stycket föras hos den centrala psykiatriska nämnden. Detta innebär att patientens möjlighet att föra talan i dessa fall inskränks till enbart en instans. Det innebär vidare att patienter som har beretts vard med stöd av 2 ä under sadana omständigheter som anges i 9 & andra stycket (kotty-'c1'terings— och jävsfalll inte lär samma rätt till snabb prövning sotn andra 2 ä—fall. Med hänsyn till vardrekvisiten i 2 ; lär dock endast undantagsvis kunna föreligga behov av att bereda en patient. som har tagits in pa sjukhus pa egen begäran. vard med stöd av 2 s i stället.

I första stycket har ocksa lagts till en regel sotn möjliggör talan mot psykiatriska nämndens beslut vid prövning enligt den föreslagna nya 2(la s.

24. 28—30 och 32 äs

30?" tredje stycket har fatt en nägot ändrad utformning jämfört med arbetsgruppens förslag. lnnebörden är dock oförändrad. Beträffande spe- eialmotiveringarna till samtliga bestämmelser. se arbetsgruppens rapport.

34 s

lI/i'irsltt styv/(ut har jämfört med arbetsgruppens förslag lagts till den ttndantagsregel som möjliggör för psykiatrisk nämnd att i fall som rör talan fran 2 s—ptttiettt avgöra ärendet i förminskad sammansättning. Möjligheten att handlägga ärendet pa detta sätt innebär emellertid inte nägot avsteg fran övriga handläggningsregler. Sälunda skall t.ex. i normalfallet patienten och överläkaren vara närvarande vid nämndens sammanträde. Den korta tiden för prövning av patientens talan gör det ocksä nödvändigt att nämn- den. sa snart ärendet har kommit in. föranstaltar om förordnande av offentligt biträde för den klagande (jfr förslaget till ändringar i rättshjälpsla- gen).

] tra/ju styr/(vt ges föreskrift om skyldighet för ordföranden att anmäla sadant avgörande som har fattats i förminskad sammansättning för hela nämnden vid dennas nästa sammanträde. Anmälan bör innehålla redogö- relse för hela ärendet. säledes grunden för intagning. besvären. beslutet och skälen för detta. Föreskriften om anmälan medför inte någon möjlighet för nämnden att ompröva beslutet.

35. 36 a och 37 se" Se arbetsgruppens rapport.

Prop. l979/80:l 127

Hänvisningar till US587

Örvrgångr/avställtmelserna

lkraftträdandet av lagen föresläs ske den I januari 1981. eftersom avsik- ten är att den nya sociallagstiftningen då skall träda i tillämpning och bl. a. Nvl. samtidigt upphöra att gälla. De ändringsförslag som inte direkt har samband med de nya reglerna rörande missbrukare har bedömts böra träda i kraft samtidigt som dessa.

4.4 Förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen (l972z429t 41 &"

Första [UHI/(It'll. Bcstämn'telserna svarar i huvudsak mot vad som gäller nu. Det bör dock uppmärksammas att enligt [7 & fjärde stycket och 20 a & LPM ges psykiatrisk nämnd en generell rätt att besluta om utskrivning enligt lo eller l9 ::" LPM. l ärenden om utskrivning som på sä sätt kommer under nämndens prövning kan offentligt biträde ft'ftrordnas.

Genom de ändringar som föreslas i LSPV kommer prövning om intag- ning enligt 9 å i vissa fall att göras av psykiatrisk nämnd i stället för av överläkaren. Sä är bl.a. fallet när läkare har beslutat om intagning enligt 8 .5 trots att han har varit jävig.

Det har inte ansetts att det finns anledning att i dessa fall öppna möjlig- het till offentligt biträde redan i ärendet hos psykiatriska nämnden. Rätt till offentligt biträde bör i likhet nted vad sotn gäller när överläkaren enligt 9; LPM har beslutat om intagning inträda först när talan förs mot beslutet. Bestämmelserna har utformats i enlighet härmed.

7"('(1j(' pun/(ten. Offentligt biträde skall kttnna förordnas i mäl eller ärenden angaende beredande av värd med stöd av LVU. omedelbart omhändertagande enligt samma lag och upphörande av sådan värd enligt lagen. Bestämmelserna svarar mot vad som nu enligt 41 ä4 rättshjälpslagen gäller ärenden enligt BvL. Lagrummet omfattar dessutom en ytterligare ärendegrttpp. Har socialnämnden flyttat den som värdas med stöd av LVU frän t. ex. ett familjehem till ett annat eller till en institution skall offentligt biträde kunna förordnas hos förvaltningsdomstol om talan förs mot beslu- tet.

Övriga pun/(tar. Lagrummet svarar i övrigt mot vad som har föreslagits i prop. l978/79z9tl. De ändringar som föresläs nu medför dock en ändrad numrering av punkterna.

42 &

I-"t'irxtu styv/tm. Den presumtionsregel som nu gäller för utlänningsären- den har gjorts tillämplig pä samtliga ärenden enligt 4l ?. Regeln innebär att offentligt biträde skall f("trordnas. om det inte av omständigheterna framgår att behov av biträde saknas. Som har anförts i den allmänna motiveringen kan en sädan omständighet vara att beslut i ärendet inte kommer att gä den enskilde emot.

Prop. l979/80:l 128

Det bör här ttppmärksatnmas att förhällant'lena undantagsvis kan vara sädana att myndigheten inte kan låna anstä med ärendets handläggning i avvaktan pa att biträde utses. Ett beslut om omedelbart omhändertagande enligt LVU far säledes inte fördröjas av den anledningen att offentligt biträde ännu inte har utsetts. ] sadant fall kan offentligt biträde i regel förordnas innan besltttct om otnhändertagande prövas i länsrätten.

Ain/ru styr-Aut. Bäde värdnzalshavaren och barnet är att anse som parter i mäl eller ärende enligt 4! s' 3. Offentligt biträde kan därför utses för dem gemensamt. Föreligger motstridiga intressen mellan dem skall offentligt biträde utses för saväl vardnadshavaren som barnet. Motstridiga intressen fär regelmässigt antas föreligga när beslut om omhändertagande eller ansö- kan om värd grundas pa att föri'tldrarna har brustit i sina omsorger om barnet. ] andra ärenden har föri'tldrarna oftast inget behov av offentligt biträde för egen del.

43 ;

Lagrummet svarar med vissa redaktionella förändringar mot vad som föreslas i prop. l978/79z9t). Till första stycket har emellertid förts en ny bestämmelse. linligt 18 och 24 55 LPM fär bl. a. nära anhöriga till patienten ansöka om utskrivning av patienten samt föra talan mot överläkares eller psykiatrisk nämnds beslut. Det har ansetts att den som pa sä vis far föra talan bör kunna ansöka om offentligt biträde för patienten. Dä den som på sa vis har talerätt i mal eller ärende enligt LPM får anses inta partsställning far han även föra talan mot beslut i fraga om offentligt biträde i sädant mal eller ärende. Att enskild part far föra talan framgär av 49 s*" rättshjälpslagen.

(.)-l't'l'lL'flllluxht'Slt-lllllll(”fått"

linligt övergängsbestämmelserna till LVU skall BvL:s bcstätntttelser gälla ttnder en övergängstid av sex manader. Rättshjälpslagcn bör ges motsvarande tillämpning i de mal eller ärenden för vilka BvL:s bestämmel— ser pa sa sätt skall gälla. Det innebär att den vidare rätt till rättshjälp genom offentligt biträde sotn nu införs skall gälla även sadant mäl eller ärende. [ fraga om omradet för offentligt biträde bör bestämmelserna i 41 s' 4 och 5 rättshji'tlpslagen i dess lydelse före den I januari l9öl därjämte gälla.

4.5 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

28 kap. l s

Skyddstillsyn ma ädömas för brott vara kan följa fängelse. saframt det prövas erforderligt att den tilltalade ställes under övervakning och mera ingripande päföljd än skyddstillsyn ej finnes påkallad.

Den som är under aderton är mä ej dömas till skyddstillsyn. nted mindre denna päföljd finnes lämpligare än värd inom socialtjänsten.

Är det lindrigaste straff som är stadgat för brottet fängelse i ett ar eller däröver. mä dömas till skyddstillsyn allenast om synnerliga skäl äro därtill.

Prop. l979/80: ! 129

Andra styr.-km. Här har vidtagits en konsekvensändring av den föreslag- na 31 kap. l &. Liksom hittills skall säledes tilltalad under 18 år som finnes ha begatt brott i regel. om inte endast böter finnes böra ädömas. med stöd av 3] kap. 1 s* överlämnas till särskild värd. ! framtiden kommer övervak- ning inte att kunna anordnas inom ramen för socialtjänsten. Övervakning- en ersätts närmast meden möjlighet att i frivilliga former förordna kontakt- person. Detta kan komma att medföra att domstolen i sitt påföljdsval i vissa fall finner att skyddstillsyn är en lämpligare påföljd än vård inom socialtjänsten. Jag tänker dä pä det fall att socialnämnd i yttrande till domstolen har förklarat sig avse att förordna kontaktperson men domsto- len t'mner att övervakning behövs. I ett sädant fall kan det vara lämpligt att ädöma skyddstillsyn i stället för att överlämna till särskild värd.

3l kap. l &

Kan den som är under tjugo år och som begått brottslig gärning bliva föremål för värd med stöd av lagen tl97910tl0) med särskilda bestämmelser om vard av unga eller eljest enligt socialtjänstlagen (l979:000). mä rätten efter hörande av socialnämnd överlämna ät nämnden att föranstalta om erforderlig värd inom socialtjänsten.

Om det för den dömdes tillrättaförande eller av hänsyn till allmän laglyd- nad ftnnes påkallat. mä jämte överlämnande till värd inom socialtjänsten dömas till dagsböter. högst etthundratjugo, vare sig böter äro stadgade för brottet eller ej.

Enligt 3l kap. l & BrB kan rätten under vissa förutsättningar överlämna den som har bcgatt brottslig gärning till vård enligt BvL. De ändringar som föreslås i förevarande paragraf äri viss utsträckning rena följdändringar till den nya lagstiftningen pa socialtjänstens område.

Värd enligt Bvl. kan avse antingen förebyggande åtgärder enligt 26 si eller omhändertagande för samhällsvärd enligt 29 &. Åtgärderna skall vid- tas ttnder förutsättning att vissa missförhållanden som sägs i 25 & förelig- ger. Till förebyggande atgärder räknas hjälpåtgärder som innefattar råd och stöd. förmaning och varning. föreskrifter rörande den unges levnads- förhällanden och övervakning. Den som har omhändertagits för samhälls- värd skall överlämnas till enskilt hem eller placeras i lämplig anstalt.

Värd enligt BvL skall bara komma till stånd när det är motiverat av ett individuellt hjälpbehov. Valet av åtgärder skall i princip träffas oberoende av den brottsliga gärningen. Rätten har inte heller möjlighet att inverka på barnavårdsnämndens val av påföljd. Skulle rätten anse att den åtgärd som barn:-tvärdsnämnden ämnar vidta inte är tillräckligt ingripande har rätten givetvis möjlighet att i.stället döma till annan påföljd.

Socialtjänstlagen kommer till skillnad från BvL inte att innehålla någon uppräkning av de vardätgärder som skall eller kan komma i fråga i vissa situationer. De vårdåtgärder som nämns i olika sammanhang utgör endast exempel. Socialtjänsten bygger emellertid genomgående på att värden kommer till stand i frivilli a former. Tvångsvis anordnad värd skall bara 9 Riksdagen [979/80. I ..t'am . Nr !. Del ('

Prop. l979/80:l 130

kunna förekomma när beslut om detta har fattats enligt den föreslagna lagen med särskilda bestämmelser om värd av unga (LVU).

Lika litet som enligt nuvarande bestämmelser har rätten möjlighet att inverka pä valet av ätgärd. Detta skall träffas av socialnämnden tilllsam- mans med den unge och hans föräldrar. Valet av ätgärd kan avse alltifrän sädana ätgärder som i BvL benämns förebyggande lill värd i familjehem eller annan genom socialnämndens försorg anordnad värd i särskilt hem. För de olika värdätgärderna harjag redogjort tidigare. Det finns här endast anledning att erinra om att övervakningsinstitutet kommer att upphöra. [ stället har socialnämnden möjlighet att som en stödätgärd i frivilliga former utse kontaktperson ät den unge. lnte heller kommer socialnämnden i fortsättningen att kunna utdela förmaning eller varning eller meddela före- skrifter rörande den unges levnadsförhällanden.

Beträffande älderskategorin mellan 15 och 18 är bör även i fortsättningen den principen gälla att ätgärder mot lagöverträdare i denna äldersgrupp skall ske inom socialtjänsten och inte inom kriminalvården. [)et är inte avsett att ändra den praxis som har utvecklat sig för päföljdsval beträffan- de denna åldersgrupp. Eftersom möjlighet till övervakning inte finns inom den socialtjänst som kommer att föresläs. kan dock en viss förskjutning ske mot påföljden skyddstillsyn. Jag bedömer dock inte att denna möjlig- het kommer att behöva utnyttjas i någon nämnvärd utsträckning. När det gäller lagöverträdare i åldern över 18 är kan värd enligt BvL förekomma endast under jämförelsevis snäva förutsättningar. Detsamma gäller beslut om värd enligt LVU för den som är i äldern 18—20 är. l förslaget till LVU saknas visserligen en direkt motsvarighet till bestämmelsen i 25 å andra stycket BvL som inskränker möjligheterna att omhänderta den som efter fyllda 18 är har gjort sig skyldig till brottslig gärning. Som jag tidigare har påpekat innebär emellertid detta inte att värd inom socialtjänsten med stöd av LVU skall ges en vidare tillämpning vid brottslig gärning än vad BvL har i dag. lnte heller beträffande åldersgruppen över 18 är är någon förändring av nu gällande praxis för päföljdsval avsedd. Jag vill dock betona att om socialnämnd har förklarat att en tilltalad i denna äldersgrupp inte kan bli föremål för vård enligt LVU det endast undantagsvis och vid förhållande— vis ringa brottslighet kan bli aktuellt att överlämna honom till vård i frivillig form enligt socialtjänstlagen.

Liksom f. n. skall det ankomma på domstolen att bedöma om den tillta- lade kan bli föremål för vård med stöd av LVU eller i frivilliga former inom socialtjänsten. Vad gäller frivillig vård inom socialtjänsten har domstolen därvid först att konstatera om ett behov av sådan vård föreligger och sedan. om sä är fallet. huruvida den unge eller hans föräldrar verkligen avser att frivilligt underkasta sig den värd som socialnämnden har bedömt nödvändig.

Värd med stöd av LVU upphör senast när den sexmänadersperiod löper ut som pågår när den unge fyller 20 år. Vid sitt val av påföljd har domstolen

Prop. 1979/80: 1 131

säledes att noga beakta om sädan värd pa ett meningsfyllt sätt kan komma till stand dessförinnan eller om förutsättningarna är sädana att enligt LV LT varden kan forsätta även efter det att den dömde har fyllt 20 är. Om värden beräknas till väsentliga delar äga rum efter det att den dömde har fyllt 20 är. bör annan päföljd än överlämnande till värd i regel väljas.

Fräga om att överlämna den som har fyllt 18 är till värd inom socialtjäns- ten torde framför allt kunna uppkomma i fall där nägon som pä grund av tidigare kriminalitet är föremål för vård med stöd av LVU lagförs för nya brott efter fyllda 18 är.

För att domstolen skall kunna bedöma om överlämnande bör ske eller annan päföljd beslutas. mäste domstolen ha tillgång till uppgifter om den unges förhällanden. tidigare vidtagna åtgärder och den värd som social- nämnden avser att anordna (jfr 2 & andra stycket LVU). Det finns därför anledning att starkt understryka att socialnämnden i sitt yttrande till dom- stolen ingäendc bör redogöra härför.

38 kap. 2 &

Har domstol överlämnat nägon till vård inom socialtjänsten men finnes därefter att våran ej kan genomföras med den dömdes samtycke eller. vid prövning i därför stadgad ordning. att i lag angivna förutsättningar brister för vård av det slag som socialnämnd i yttrande till domstolen förklarat sig ämna anordna. äger efter ansökan av åklagare den rätt som först dömt i målet undanröja förordnandet om överlämnande till vård och döma till annan påföljd för brottet.

Ändringarna i paragrafen har utformats så att den generellt gäller allt överlämnande till vård inom socialtjänsten. Sådan värd kan. med de un- dantag som framgår av LVU, anordnas endast i frivilliga former. Man måste därför räkna med möjligheten att den dömde efter domen ångrar sig och vägrar att medverka till att förutsatt värd kommer till stånd. Med tanke härpå anges i paragrafen att päföljdsfrågan kan tas upp på nytt. om värden ej kan genomföras med den dömdes samtycke. Vidare har föreskrivits att påföljdsfrågan får omprövas. om det vid prövning i därför stadgad ordning visar sig att i lag angivna förutsättningar brister för vård av det slag som socialnämnden i yttrande till domstolen har förklarat sig ämna anordna. Härmed avses att den planerade vården inte har kunnat komma till stånd med stöd av LVU därför att någon i denna lag angiven förutsättning inte har varit uppfylld. Det bör dock understrykas att det förhållandet att tänkta vårdåtgärder av mindre ingripande beskaffenhet efter domen visar sig inte komma till stånd inte alltid bör föranleda att påföljdsfrågan tas upp på nytt.

Enligt 6 & kungörelsen (1964:740) med föreskrifter för åklagare i vissa brottmål åligger det åklagare att i fall då någon av domstol har överlämnats till vård enligt BvL inhämta upplysning om vilken vård som har anordnats. Uppkommer fråga om att ådöma annan påföljd enligt 38 kap. 2 så BrB skall

Prop. 1979/SO:] 132

äklagaren ofördröjligcn vidta erforderliga ätgärder. Någon skyldighet att utan särskild begäran fran aklagarc rapportera vidtagna ätgärder kommer inte att ävila socialtjänsten. Det kommer i annat sammanhang att föresläs att hä nyssnämnda kungi'irelsc ändras som en konsekvens av den nya utformningen av 31 kap. l & BrB. Det kan i det sammanhanget finnas anledning att närmare överväga om kontrollen kan göras effektivare.

Oi'ergt'irrgs/mvlr'r'nrutt-'Is'vrmr

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

2. Vad i denna lag stadgas skall. med det undantag som kan följa av 3. äga tillämpning även på gärning som har begåtts före den 1 januari 1981.

3. Har barnavårdsnämnd före den ljanuari 1981 beslutat om omhänder— tagande för samhällsvärd fär. om värden vid tiden för domen består. 31 kap. l ä i dess äldre lydelse tillämpas till utgången av juni 1981.

Angående 3. se specialmotiveringen till övergångsbestämmelserna till LVU punkt 2. Bestämmelsen vid 3 har föranletts av önskemålet att få en samordning till stånd av domstolarnas och socialnämndernas handlande under övergången till LVU. Att observera i förhållande till punkten 2 i övergängsbestämmelscn till LVU är dock att bestämmelsen vid 3 endast gör undantag för det fall att barnavårdsnämnd har beslutat om omhänder— tagande för samhällsvärd.

5 Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1. lag med särskilda bestämmelser om vård av unga.

2. lag om ändring i lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.

3. lag om ändring i lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.

4. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972: 429),

5. lag om ändring i brottsbalken.

6 Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Prop. 1979/Stl:] 133

Bilaga I Socialutredningens lagförslag

] Förslag till

Lag med särskilda bestämmelser om vård av underårig

Härigenom föreskrives följande.

Beredande ur wird ] & Underårig som ej kan ges behövlig vård på annat sätt skall beredas värd med stöd av denna lag om

1. brister i omsorgen om den underårige eller annat förhållande i hem- met medför fara för hans hälsa eller utveckling eller

2. den underårige utsätter sig för allvarlig fara i sådant hänseende ge— nom missbruk av beroendeframkallande medel. brottslig verksamhet eller annat därmed jämförbart beteende.

2 & Värd enligt denna lag beslutas av länsrätt efter ansökan av social- nämnd.

Ansökan skall innehålla en redogörelse för den underåriges situation. tidigare vidtagna åtgärder och den värd som socialnämnden avser att anordna.

3 & l beslutet skall anges den tid under vilken vård enligt denna lag längst

är bestå. Denna tid får ej överstiga tre månader från det värden inleds. Länsrätten kan dock förordna att vård som har beslutats på grttnd av förhällanden som anges i l ä 1 får bestä under längre tid eller tills vidare. Länsrätten får förordna om omedelbar verkställighet av beslutet.

4 & Länsrättens beslut om vård förfaller. om socialnämnden ej inom 14 dagar från det att länsrättens beslut har kunnat verkställas vidtagit åtgärd för att bereda den underärige vård tttom hemmet. Är den underärige ej omhändertagen enligt denna lag. räknas tiden från det den unge varit tillgänglig för vård.

5 5 Om socialnämndens befogenheter ges föreskrifteri 12— 14 åå. Beträf- fande vårdens innehåll och utformning gäller i övrigt bestämmelserna i socialtjänstlagen (1978100).

6 & När värd enligt denna lag ej längre behövs. skall den förklaras avslu- tad. Beslut om detta fattas av socialnämnden.

Har förordnande enligt 3 & andra stycket meddelats. skall socialnämn- den inom ett är från dagen för verkställighet av beslutet och därefter årligen pröva om vård enligt denna lag alltjämt skall bestå.

Vård som har beslutats med stöd av denna lag skall upphöra senast när den Linge fyller 18 är.

Omedelbart omItämlt'rtugunde 7 & Socialnämnden far omedelbart omhändertaga underårig om det är sannolikt att den underärige behöver beredas vård enligt denna lag samt

Prop. 1979/80: 1 134

länsrättens beslut ej kan avvaktas med hänsyn till risken för den under- äriges hälsa eller utveckling eller till att den fortsatta utredningen allvarligt kan försvåras eller vidare ätgärder hindras.

Kan socialnämndens beslut om omhändertagande ej avvaktas, får beslut om omhänt'lertagande fattas av nämndens ordförande eller annan ledamot som nämnden har förordnat. Beslutet skall anmälas vid nämndens nästa sammanträde.

8 5 Beslut om omedelbart omhi'rndertagande skall underställas länsrätten för prövning senast fyra dagar efter det beslutet fattades.

Underställt beslut skall av länsrätten prövas så snart det kan ske och. om synnerligt hinder ej föreligger. inom fyra dagar från det handlingarna inkom till rätten.

Har underställning ej skett inom föreskriven tid. förfaller beslutet.

9 5 Fastställer länsrätten beslutet. skall socialnämnden senast inom två veckor efter det omhändertagandet skedde ansöka hos länsrätten om att den underärige skall beredas vard enligt denna lag. Om särskilda skäl föreligger. får länsrätten på nämndens begäran förlänga denna tid till högst fyra veckor.

Föreligger ej längre skäl för omhändertagande eller har ansökan om vård ej gjorts till länsrätten inom den angivna tiden. skall omhändertagandet genast upphöra.

Häktas den underärige. förfaller beslutet om omhändertagande.

Liinsrt'itlwrs prövning 10 & Mäl enligt denna lag skall prövas skyndsamt.

Är den underärige omhi-indertagen. skall förhandling i målet hållas inom en vecka från det ansökan om vård inkom. Denna tid får förlängas om ytterligare utredning eller annan särskild omständighet gör det nödvändigt.

11 & Mäl om vård enligt denna lag skall av länsrätten avgöras vid muntlig förhandling.

Sm'iulm'immt'cns belägen/telw- 12 & Beslut om omhändertagande eller beslut om vård enligt denna lag medför rätt för socialnämnden att bestämma hur vården skall ordnas och var den unge skall vistas under värdtiden.

Värden bör så snart som möjligt förläggas till den underåriges hem.

13 & Socialnämnden eller den åt vilken nämnden har anförtrott vården skall ha uppsikt över den trnderärige samt. om det behövs för vårdens genomförande. bestämma om hans personliga förhållanden. Den under- ärige fär underkastas den begränsning av rörelsefriheten som är nödvändig för att genomföra vården. Regeringen meddelar ytterligare föreskrifter härom.

14 å Om det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vård eller omhändertagande enligt denna lag. får socialnämnden meddela föreskrift beträffande förälders eller annan vårdnadshavares umgänge med (len un- derärige eller bestämma att den underåriges vistelseort ej skall röjas för denne.

Prop. 1979/sou 135

Ovriga bestämmelser 15 5 1 mål eller ärende enligt denna lag får läkare förordnas att undersöka den underårige. _

Om det är nödvändigt för undersökningens genomförande. får rätten eller socialnämnden förordna att den underärige skall inställas till under- sökningen genom polismyndighetens försorg.

16 ä 1 kallelse av enskild part till förhandling i mål enligt denna lag får rätten utsätta vite. Uteblir part som har kallats att vid vite inställa sig personligen vid förhandlingen. fär rätten förordna att han skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till senare dag.

17 å Polismyndighet skall på begäran av socialnämnd eller av ledamot eller tjänsteman som nämnden har förordnat lämna handräckning för att genomföra beslut om vård eller omhändertagande enligt denna lag.

18 & Talan mot socialnämndens beslut föres hos länsrätten genom be- svär. om nämnden

1. i fall som avses i 3 5 andra stycket avslagit framställning rörande underårigs placeringi visst hem.

2. avslagit framställning om vårdens avslutande.

3. med stöd av 14 & meddelat föreskrift beträffande umgänge med den underärige eller vägrat att uppge hans vistelseort.

Mot länsrätts beslut om läkarundersökning enligt denna lag får talan ej föras. 1 övrigt gäller i fråga om besvär mot länsrätts beslut bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen(1971 : 291 ).

Denna lag träder i kraft den

2 Förslag till Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972: 429)

Härigenom föreskrives att 41—45 åå rättshjälpslagen skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 41 &

Offentligt biträde kan förordnas i mål eller ärende

1. hos utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden angående intag- ning enligt 8 eller 9 5 eller utskrivning enligt 16 eller 19 5 lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk värd i vissa fall.

2. hos beslutsnämnd eller psykiatriska nämnden angående inskrivning i eller utskrivning från vårdhem eller specialsjukhus enligt lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda eller placering av Särskolelev enligt 28 & samma lag.

3. hos fört'altningsdwnslal an- 3. angående avslutande av vård gående lvt'ingsiniagning i allmän enligt lagen (I978:0()) med särskil- vårdanstalt för alkoholmirsbrukarc da bestämnwlscr om vård av un- enlig! [8 eller 55 55 lagen (1954: 579) derårig.

Prop. l979/80:1 136

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse mn n_vkterhetsvrird eller kvar/täl- lande enligt 45 &? sunnnu lag,

4. angående innhändertagmule fiir samhällsvärd enligt 29 >? burna- vt'irdslugwt (1900: 97) eller utred- ning enligt 31) s" summa lag eller (ingäendc sädan samhällsvårds slutliga upplu'irande enligt 42 s” samma lag.

5. hos jiirt'altningsdomsml an- gående intagning i eller utskrivning från ungdomsvärdsskula enligt bar- mlt'rirdslagen (1900: 97).

6. hos tltlänningsnämnden enligt utlänningslagen(1954: 193).

7. angående förpassning eller utvisning enligt utlänningslagen(1954: 193).

8. angående avvisning enligt utlänningslagen tl954: 193). dock ej hos polismyndighet. såvida icke utlänningen enligt 35 & samma lag hållits i förvar längre än en vecka.

9. angående verkställighet enligt utlänningslagen(1954: 193). om under- ställning skett hos centrala utlänningsmyndigheten med stöd av 58 å andra stycket eller hänskjutits dit med stöd av 58 s* tredje stycket samma lag eller om utlänningen enligt 35 s' samma lag hållits i förvar längre än en vecka.

lt). angående uppehållstillständ. om utlänningsnämndens yttrande på grund av 12 & första stycket utlänningslagen(1954: 1.93) skall inhämtas.

ll. angående föreskrifter som meddelas enligt 10 så. 34 & eller 51 & femte stycket utlänningslagen(1954: 193").

12. angående hemsändande av utlänning med stöd av 71 & första stycket utlänningslagen(1954: 193).

13. angående förverkande av villkorligt medgiven frihet enligt 26 kap. brottsbalken.

14. angående återintagning i anstalt enligt 29 eller 30 kap. brottsbalken. 15. angående verkställighet utomlands av frihetsberövande påföljd en- ligt lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark. Finland. Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. eller lagen (1972: 2611) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom.

16. angående utlämning enligt lagen (1970: 375) om utlämning till Dan- mark. Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling.

17. angående kastrering enligt lagen (1944: 133) om kastrering, om giltigt samtycke till åtgärden ej lämnats.

18. hos regeringen enligt [ åandra stycket lagen (1975: 1360) om tvångs- åtgärder i spaningssyfte i vissa fall.

Oj]entligt biträde skall alltid/iir- mdnas när fråga uppkommer hus .raeialnämml om unu'delbart om- händertagande eller beredande av värd enligt lagen (l978:00) med särskilda bestämmelser om vård av underårig.

Prop. 1979/80: ]

Nuvaru/u/e lydelse

..,) N—l

li't'ireslagen lydelse

42.5

(')ffentligt biträde skall tttses för den som åtgärden avser. om det be- hövs för tillvaratagande av dennes rätt. Vid bedömningen av behovet skall särskilt beaktas om i väsent— ligt hänseende motstridiga sakupp— gifter lämnats ttnder utredningen el- ler betydelsefulla sakförhållanden i övrigt är oklara.

(')ffentligl biträde enligt 4/ s*]är— sta styt'ket skall utses för den som ätgärdeu avser. om det behövs för tillvaratagande av dennes rätt. Vid bedömningen av behovet skall sär- skilt beaktas om i väsentligt hänse— ende motstridiga sakuppgifter läm- nats ttndcr utredningen eller bety— delsefulla sakförhällandcn i övrigt är oklara.

Ullen/ligt biträde enligt 4/ s*ji'ir— sta styt'ket 3 eller andra styeket utsesj't'ir barnet ut'/tji'irt'ildrarna el— ler annan värdnadsltavure gemen— santt. Offentligt Inträde kan även utses särskilt _l'är_li'in'ildrarna eller annan l'ltl'tllttltls'lllll'lll'U.

43.5

Offentligt biträde förordnas av rättshjälpsnämnd efter ansökan av den som åtgärden avser eller anmä— lan av den myndighet som handläg— ger mälet eller ärendet. ! ärende hos regeringen far anmälan göras av chefen för det statsdepartement. till vilket ärendet bör. eller av tjäns— teman som departementschefen be- stämmer.

Offentligt biträde förordnas av rättshjälpsnämml. om ej annat

_li'ilier av vad nedutt sägs. Förord- nande meddelas efter ansökan av den som åtgärden avser eller anmä- lan av den myndighet som handläg— ger malet eller ärendet. l ärende hos regeringen får anmälan göras av chefen för det statsdcpartement, till vilket ärendet bör. eller av tjäns- teman som departementschefen bc- stämmer.

l"'örordnande gäller även när talan fullföljes eller meddelat beslut Linder- ställes annan myndighets prövning eller saken överlämnas till annan myn- dighets avgörande.

Ansökan eller anmälan upptages av den rättshjälpsnämnd inom vars verksamhetsområde den som åtgärden avser är bosatt eller. i fraga om den som ej är bosatt i landet. av den rättshjälpsnämnd som regeringen bestäm— mer.

Ansökan eller anmälan får upptagas av annan rättshjälpsnämnd än som följer av tredje stycket. om nämnden finner särskilda skäl föreligga.

(.)/_letttligt biträde i mål eller ärende s(nn avses i 41 s* första stycket 3 eller andra styeketji'irord- nas av länsrätt. Bestänunelserna [ första —tredje styckena äger därvid nmtsvaratule til/('impning.

44 & Har den som åtgärden avser till offentligt biträde själv föreslagit någon som är lämplig. skall denne förordnas. om ej hans anlitande skulle medföra avsevärt ökade kostnader eller i övrigt särskilda skäl föranleder annat.

Prop. 1979/80: 1

Nnt'uruntle lydelse

138

Föreslagen lydelse

1 fraga om offentligt biträde äger bestämmelserna i 21 å andra och tredje styckena. 22 & första och andra styckena samt 23 & motsvarande tilllämp-

ning.

Ersättning till offentligt biträde fastställes av rättshjälpsnämnden och utgär av allmänna medel.

Ersättning till offentligt biträde fastställes av rättshjälpsnämnden och utgår av allmänna medel. [ mål eller ärende som avses i 4/ s*"försla styr/(et 3 eller andra styv/tet fasl- slälles ersättningen ar lt'insrätten.

45.5

] mål eller ärende som avses i 41 & fär offentligt biträde föranstalta om sädan utredning som är skäligen pakallad för tillvaratagande av dens rätt som åtgärden avser och som ej kan erhållas genom myndighet som handlägger malet eller ärendet. Har offentligt biträde ej utsetts. fär rättshjälpsnämnd som avses i 43 å på ansökan av den som åtgärden avser besluta om utredning.

Den som efter beslut av offentligt biträde eller rättshjälpsnämnd med- verkat vid utredning har rätt till er- sättning av allmänna medel enligt bestämmelser som regeringen med- delar. Ersättningen fastställes av rättshjälpsnämnden.

Denna lag träder i kraft den

3 Förslag till

1 mål eller ärende som avses i 41 & fär offentligt biträde föranstalta om sådan utredning som är skäligen påkallad för tillvaratagande av dens rätt som åtgärden avser och som ej kan erhållas genom myndighet som handlägger målet eller ärendet. Har offentligt biträde ej utsetts. fär rättshjälpsnämnd eller länsrätt som avses i 43 s på ansökan av den som åtgärden avser besluta om utred- ning.

Den som efter beslut av offentligt biträde eller rättshjälpsnämnd eller länsrätt medverkat vid utredning har rätt till ersättning av allmänna medel enligt bestämmelser som re- geringen meddelar. Ersättningen fastställes av rättshjälpsnämnden eller länsrätten.

Lag om ändring i lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiat- risk vård i vissa fall

Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 12 a &. av nedan angivna

lydelse.

dels att rubriken närmast före 13 5 skall sättas närmast före 12 a &.

12 a 5 Har någon som missbrukar beroendeframkallande medel intagits på sjukhus med stöd av denna lag. skall överläkaren eller den han bemyndigar

Prop. 1979/80: 1

139

med patientens samtycke underrätta socialnämnden om patienten har be- hov av sociala stöd- och hjälpinsatser som icke lämpligen katt ges genom

sjttkvärdshuvudmannens försorg.

Denna lag träderi kraft den

4 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrives i fräga om brottsbalken dels att 31 kap. 2 så skall upphöra att gälla. dels att 31 kap. 1 s" och 38 kap. 2 9" skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

31 kap.

Kan den som begätt brottslig gär- ning l7lil'(l .fi'it'erttäl fiir värd enligt burnat't'irdslugen. ma rätten. efter hörande av hur/tm't'irtlsnäntncl el- ler. iji'ägu UHI clen som är inskriven säsmn elet' rid IIII_L'd()Hl.l'l'Ört/JXÅH" lll. sim/uns styrelse. överlämna ät nämnden eller styrelsen att föran- stalta om erforderlig värd.

Om det för den dömdes tillrätta- förande eller av hänsyn till allmän laglydnad finnes päkallat. mä jämte överlämnande till värd enligt bur— nztt'ärdslagen dömas till dagsböter. högst etthundratjugo. vare sig böter äro stadgade för brottet eller ej.

”d'./-

Är någon. som begått brottslig gärning. i l?e/IUP ut' rti/"(l itmtn su- t'ialtjt'ins/en. ma rätten. efter höran- de av .sm-iulnt'imml. överlämna ät nämnden att föranstalta om erfor- derlig värd.

Om det för den dömdes tillrätta— förande eller av hänsyn till allmän laglydnad finnes päkallat. mä jämte överlämnande till värd inom cialtjänsten dömas till dagsböter. högst etthundratjugo. vare sig böter äro stadgade för brottet eller ej.

XU—

38 kap.

.,

Har domstol överlämnat någon till vård enligt lmrnuwin/slagen el- ler lagen om n_vkter/tetst'ärd men finnes. vid prövning i därför stad- gad ordning. att i lag angivna förut- sättningar ielte föreligga för sädan vård eller värd av det slag som hur— nat'urdsnämnd eller nykter/tets- nämnd i yttrande till domstolen för- klarat sig äntna anordna. äger efter

&

1-lar domstol överlämnat nägon till vard inom stteittlt/z't'tt.sn-'tt men finnes därefter ut! värden ej kan ge- nuin/firas med den dömdes sunt- tycke eller. vid prövning i därför stadgad ordning, att i lag angivna förutsi'utningar brister för värd av det slag som socialnämnd i yttran- de till domstolen förklarat sig ämna anordna. äger efter ansökan av

Prop. 1979/80: 1 140

Nuvarande lydelse F äreslagen lydelse

ansökan av äklagare den rätt som aklagarc den rätt som först dömt i först dömt i målet undanröja för— mälct undanröja förordnandet om ordnandet om överlämnande till överlämnande till värd och döma värd och döma till annan påföljd för till annan päföljd för brottet. brottet.

Denna lag träder i kraft den

Prop. 1979/SO:] . l4t

A

gj Bilaga 2

[__

IW??? & SOCIAL- DEPARTEMENTET

VÄRD UTAN" SAMTYCKE INOM SOCIALVÄRD OCH SJUKVÅRD

Rapport från särskilt tillkallad arbetsgrupp

Ds S 197818

Prop. 1979/80:l |43

Till statsrådet och chefen för socialdepartementet

Genom beslut den 21 september 1977 tillkallade chefen för socialdepar- tementet en särskild arbetsgrupp med uppgift att på grundval av bl.a. socialutredningens förslag och remissbehandlingen av detta redovisa ett beslutsunderlag för regeringens ställningstagande i frågor om vård titan samtycke inom socialvård och sjukvård. m.m.

Till arbetsgruppens ordförande förordnades departementsrädet Lars Grönwall. socialdepartementet. och som ledamöter departementsråden Nils Magnusson. socialdepartementet. och Bo Svensson. justitiedeparte- mentet. samt byråchefen i socialstyrelsen Börje Langton. Till sekreterare ät gruppen förordnades hovrättsasscssom Anders Thunved. sakkunnig i socialdepartementet.

Till arbetsgruppen knöts en referensgrupp med företrädare för de fyra största politiska partierna. socialstyrelsen. Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet samt LO. TCO och SACO/SR.

Arbetsgruppen har hållit ett flertal sammanträden med referensgruppen. Vidare har kontaktmötcn hållits med företrädare för Svenska psykiatriska föreningen och olika klientorganisationer.

Arbetsgruppen överlämnar härmed sin rapport. Huvudpunkterna i för- slaget har utarbetats efter samråd med referensgruppen.

Till arbetsgruppens förslag har fogats särskilt yttrande av Börje Langton. Gruppens uppdrag är därmed slutfört.

Stockholm i maj 1978. LARS GRÖN WALL NlLS MAGNUSSON BO SVENSSON BÖRJE LANGTON

ANDERS THUNVED

Prop. 1979/80:1 145

Innehåll (till Ds S l97818)

SAMMANFATTNING ........................................ 147 l Inledning ................................................... lSl 1.1 Bakgrund ............................................... ISI 1.2 Uppdraget .............................................. IS2 2 Allmänna överväganden ..................................... ISZ 2.l Inledning ............................................... ISZ 2.l.l Bakgrund ......................................... | 152 2.l.2 Barnavärdslagstiftningen ............................ i 153 2. l .3 Nykterhetsvärdslagstiftningen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .f IS3 2.1.4 Annan sociallagstiftning ............................. | lS4 2.I.S Sjukvärdslagstiftningen ............................. ! 154 2.2 Utvecklingen inom socialvård och sjukvård ................. ; ISS 2.3 Angränsande lagstiftning ................................. [56 2.3.1 Tillfälliga omhändertaganden ......................... 150 2.3.: Kriminalvården .................................... ! 157 2.4 Socialutredningens förslag ................. ' ............... ! IS8 2.4.1 Allmänt ........................................... ! [58 2.4.2 Barn och ungdom .................................. ' ISS 2.4.3 Vuxna missbrukare ................................. lS9 2.5 LSPV-gruppens förslag .................................. 159 2.6 Förslag från [97] års utredning om behandling av psykiskt avvikande .............................................. 160 2.7 Remissyttranden ........................................ lot) 2.7.1 SU:s förslag beträffande de unga ..................... mo 2.7.2 SU:s förslag beträffande vuxna ...................... löl 2.7.3 LPSV-gruppens förslag ............................. l62 2.7.4 Förslagen från 197] års utredning om behandling av psy— kiskt avvikande .................................... I62 2.8 Arbetsgruppens synpunkter och förslag .................... 162 2.8.1 Slutsatser av den socialpolitiska debatten och utveckling- en ............................................... löl 2.8.2 Slutsatser av remissbehandlingen av SU:s förslag ...... to4 2.8.3 Arbetsgruppens förslag ............................. löS 2.83] Varden av unga ............................. 166 2.832 Värden av vuxna ............................ l67 2.833 Parlamentarisk tttredning ..................... l70 3 Allmänmotivering till ändringari LSPV ........................ l7l 3.I Allmänt om intagningsgrunderna .......................... 171 3.2 Särskild intagningsgrund för alkohol- eller narkotikamissbru- kare ................................................... [74 3.3 lntagningsförfarandct .................................... I77 3.4 Ökade ansvarsuppgifter för nämnden ...................... 179 3.5 Rätten till offentligt biträde m.m ........................... IX] 3.6 (.")rganisatoriska förutsättningar ............................ 182 3.7 Värden av alkohol- och narkotikamissbrukare ............... |X4 4 Specialmotivering ........................................... 186 S Lagförslag ................................................. 203 Särskilt yttrande ............................................ 221) Förkortningar .............................................. 222 lt) Riksdagen ”79/80. I saml. Nr ]. Del ('

Prop. l979/80zl 146

Bilaga/el Bilaga 1 Gällande lagstiftning m. m. ............................ 224 Bilaga- Utredningsförslagen ................................... 249

Bilaga 3 Sammanställningar av remissvaren . . . . . . . . . . _ . . . . . . . . . . . 282

Innehall till hilagcdelen l l)s S 197818 ............................ 364

Prop. 1979/80zl 147

Sammanfattning

Sedan åtskillig tid diskuterar man i vårt land om det är riktigt och lämpligt att genomföra vårdåtgärder med tvång. Särskilt livlig har diskus- sionen varit i fråga om socialvården. Under hela den tid. 1968— 1977. sotn socialutredningen arbetade stod dessa frågor i förgrunden i socialvärdsde- batten.

När socialutredningen på hösten l977 avslutade sitt arbete och överläm- nade sitt slutbetänkande (SOU 1977: 40) Socialtjänst och socialförsäkrings- tillägg. var meningarna även inom utredningen delade i tvangsfrägan. Visserligen rådde enighet om att all socialvård bör bygga på frivillig grund om man vill nå ett gott resultat och ett förtroendefullt samarbete. Att trots detta regler om vård utan samtycke inte kan undvaras inom socialvården då det gäller barn och ungdom under en viss ålder var man också överens om. Däremot delade sig uppfattningarna när det gäller behovet av att behålla möjligheter till tvångsingripanden mot vuxna missbrukare inom socialvården. Utredningens majoritet hävdade att de vårdåtgärder som beträffande vissa vuxna missbrukare trots allt kan bli nödvändiga att genomföra utan samtycke för att rädda liv. kan vidtagas inom ramen för lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV). En minoritet inom utredningen stödde emellertid ett alternativt framlagt förslag till lag med vissa bestämmelser om värd inom socialtjäns— ten för den som genom missbruk av beroendeframkallande medel är i trängande behov av värd och vars behov inte kan tillgodoses på annat sätt.

Arbetsgruppen tillkallades för att redovisa ett beslutsunderlag för rege- ringens ställningstagande i frågorna om vård titan samtycke inom social- vård och sjukvård m.m. Arbetsgruppen skulle därvid bedriva sitt arbete pa grundval av socialutredningens betänkande och de remissyttranden över detta som kom in men även pä grundval av en utredning för översyn av LSPV. som har genomförts av en expertgrupp inom socialstyrelsen (Lag om viss psykiatrisk vård. Socialstyrelsen redovisar l977: l4). Arbetsgrup- pen tick till uppgift att lämna förslag om i vilka former det akuta behovet av värd av vuxna missbrukare av beroendeframkallande medel skall fyllas när den vårdbehövande inte vill lämna sitt samtycke till vården. Arbetsgrup- pen skulle samtidigt se över rättsreglerna inorn LSPV.

Av de siffror över utvecklingen inom socialvården och sjukvarden som vi redovisar i rapporten (avsnitt 2.2) framgår att tvängsvärden sedan många är tillbaka kontinuerligt minskar inom både barn— och ungdomsvår- den och nykterhetsvården och den psykiatriska vården. När det gäller de vuxna missbrukama tyder siffrorna på att man i dag har alkoholmissbru- kare intagna för behandling med stöd av LSPV i minst samma omfattning som med stöd av nykterhetsvårdslagens tvångsregler. Till bilden hör vi- dare att det vid sidan av socialvårdens traditionella värdinstitutioner på senare är har vuxit fram nya vårdformer. Vid de omkring l40 alkoholpoli-

Prop. 1979/80zl 148

kliniker som finns i landet tar man exempelvis i dag emot fler patienter för värd än som förekommer inom hela den traditionella nykterhetsvården. Nya Värdinstitutioner i form av kollektiv och behandlingshem har ocksa utvecklats framför allt i enskild regi. bl.a. av klicntorganisationerna. Sär— skilt betydelsefull har utvecklingen varit i fraga om värden av narkotika- missbrukare.

Remissbehandlingen av socialutredningens förslag visar att meningarna i fråga om tvängsvärd av vuxna missbrukare är starkt delade. Ofta hat' röstning skett och beslut om remissvarets utformning på denna punkt fattats med knapp röstövervikt. Åtskilliga instanser har inte velat ta ställ- ning utan framfört önskemål om en övergripande ny utredning. gärna med parlamentarisk förankring. för översyn av tvängsreglerna inom socialvård. sjukvård och kriminalvård. Däremot är remissopinionen mindre splittrad i fråga om värden av unga. Således är man övervägande kritisk till socialut— redningens förslag om en fast övre åldersgräns vid 18211". Remissinstanser- na är bl. a. oroliga för att förslaget skall komma att leda till en icke önskvärd överströmning till kriminalvården och till den psykiatriska vär— den. Stark kritik riktas ocksä mot förslaget om en i princip fixerad värdtid om tre månader.

Frågan om tvång inom sociallagstiftningen är sålunda fortfarande i hög grad kontroversiell. lnom arbetsgruppen anser vi dock att man ur remiss- svaren kan läsa ut en övervikt för dem som är beredda att avskaffa det sociala tvänget mot vuxna. Anhängarna av fortsatt tvång utgör dock otvi— velaktigt en stor och betydelsefull grupp.

Att remissutfallet präglas av starka motsättningar är naturligtvis ett förhållande som inte har underlättat värt ställningstagande. Med socialut- redningens förslag om en framtida socialtjänst byggd på respekt för männi- skornas självbestämmanderätt och integritet har emellertid enligt vår upp- fattning den socialpolitiska utvecklingen nått en punkt då de sista resterna av tväng mot vuxna bör tas bort från sociallagstiftningen. Det kan dessut- om sägas att det är angeläget att nu ftnna en lösning som avför frågan om det sociala tvånget mot vuxna från dagspolitiken och skapar arbetsro i socialarbetarkären. En sådan lösning kan enligt vår mening sökas endast med utgångspunkt från de möjligheter till tvångsvård som finns inom sjukvårdslagstiftningen.

För att tvånget mot vuxna skall kunna mönstras ut ur sociallagstiftning- en måste vissa förutsättningar föreligga. ] dag finns ett gränsområde mellan barn och vuxna där ungdomar kan få vård enligt barnavårdslagen även efter myndighetsåldern 18 år. En nyordning får inte innebära att värdmöj- lighetema för denna mellangrupp beskärs så att de i ökad utsträckning måste tas om hand inom kriminalvården eller den psykiatriska vården. Bestämmelserna i sjukvårdslagstiftningen om vård oberoende av samtycke av vttxna vårdbehövande missbrukare mäste vidare preciseras. En sådan precisering påkallas av rättssäkerhetsskäl. Över huvud taget mäste regel-

Prop. l979/80:1 149

systemet inom den medicinska lagstiftningen utformas sä att man när ett större mätt av rättssäkerhet än vad LSPV i dag et'bjuder. Slutligen mäste man. tnenar vi. samordna värdomrädena pä ett sädant sätt att den framtida socialtjänsten alltid kan ta vid i omedelbar anslutning till att den medicins— ka fasen av behandlingen avslutas. Socialtjänstens uppgift skall därvid vara att sörja för en social rehabilitering i frivilliga former.

Vi föresli'ir därför följande. Värd av unga enligt den särskilda lag sotn socialtttredningen har föresla- git bör kunna pägä till dess den unge har fyllt 20 är. Värdtiderna bör inte bestämmas i förväg. Däremot bör behovet av fortsatt värd omprövas halvi'trsvis. För personer över 20 är skall det inte finnas möjlighet till värd titan samtycke enligt sociallagstiftningen. l LSPV förs in en ny regel enligt vilken den som till följd av missbruk av alkohol eller narkotiska medel ät' i trängande behov av avgiftning och psykiatrisk värd i samband med denna oberoende av eget samtycke fär beredas värd med stöd av lagen. lngripan- de skall ske när det behövs för att missbrukaren inte skall skadas allvarligt till sin hälsa eller utsättas för fara till livet. Bestämmelsen skall komplettera den nuvarande regeln i lä LSPV om förutsättningarna för intagning pä sjukhus vid psykiska sjukdomstillständ. Avsikten är att klargöra att LSPV är tillämplig pä den som till följd av missbruk är i uttalat behov av psykiat— risk sjukvård. 1)et är således inte fråga om att utvidga lagens tillämpnings— område utan att förtydliga vad som redan gäller. Samtidigt upphävs den del av nuvarande l s' a) LSPV. som behandlar narkotikaberoende värdbehö- vande. För missbrukargruppen begränsas värdtiden till högst fyra veckor.

Vi föreslär en bestämmelse om att överläkaren skall vara skyldig att kontakta socialnämnden när han finner att patienten-missbrukaren har behov av socialtjänstens stöd och hjälp. Socialnämnden skall ocksä vara skyldig att efter samråd med den som svarar för den medicinska värden upprätta en behandlingsplan för den sociala eftervärden. som skall ske i frivilliga former. För att stärka möjligheterna till en efterföljande social rehabilitering anser vi att det också bör öppnas möjlighet att förlägga den medicinska värd som sker med stöd av LSPV till behandlingshem som är knutna till psykiatriskt sjukhus.

I anslutning till LSPV-gruppens utredningsförslag föreslär vi vidare vis- sa andra justeringar i LSPV som inte direkt är päkallade pä grund av missbrukarprobletnatiken men som vi av olika skäl ändä hat" ansett vara särskilt angelägna. Hit hör främst en ökad tillsyn över värden frän utskriv- ningsnämnderna —— som föreslås byta namn till psykiatriska nämnder — ett ökat lekmannainslag i nämnderna och en utvidgad rätt för patienten att fä offentligt biträde enligt rättshjälpslagen. Vi föreslår att lagen i fortsättning- en kallas lag om viss psykiatrisk vård.

Flera remissinstanser har föreslagit att LSPV skall ses över av en parla- mentarisk kommitté. Andra instanser har förordat att en sådan kommitté skall tillsättas för att göra en samlad översyn av samhällets möjligheter att

Prop. 1979/80:l 150

använda tväng inom säväl socialvi'ird och sjukvärd som kriminalvärd. Vi anser att det finns behov av att läta en allsidigt sammansatt kommitté med parlamentarisk förankring överväga bl.a. de lagförslag som LSPV—grup— pen har lagt fram och som vi inte har ansett det möjligt att närmare pröva i detta sammanhang. Den nya kommittén bör också fä i uppdrag att utvärde— ra effekterna av den nya lagstiftningen för den medicinska och sociala värden av vuxna missbrukare. l anslutning till översynen av den medicins- ka tvängslagstiftningen bör utredningen fä till uppgift att följa utvecklingen pä kriminalvardsomrädet när det gäller personer med missbruksproblem och att belysa de samordningsbehov som kan föreligga mellan olika be- stämmelser av tvangskaraktär inom socialtjänsten. sjukvården. kriminal- värden och ordningslagstiftningcn.

Prop. 1979/80: 1 151

] Inledning

1.1 Bakgrund

Flera lagar inom social— och sjukvården ger f. n. möjlighet till värd titan den enskildes samtycke.

)ä socialvärdsomrädet har vi sedan läng tid tillbaka haft sädan lagstift— ning. De bestämmelser om vård utan samtycke som nu gäller finns i barnavårdslagen tl96tlz97) (BVL). lagen (1954z579) om nykterhetsvi'ird (NvL) och lagen (19641450) om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet (AsocL).

Pä sjukvärdsomrädet ger lagen (l9661293) om beredande av sluten psy- kiatrisk värd i vissa fall (LSPV) rätt till värd oberoende av eget samtycke. Lagen ( 1967: 940) angäende omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda innehäller också bestämmelser om sädan värd liksom smittskyddslagen (1968: 231).

En redogörelse för socialvi'irds- och sjukvf'irdslagstiftningen och viss annan lagstiftning lämnas i bilaga I till denna rapport.

Särskilt under senare är har en omfattande debatt förts om det riktiga i att bedriva värd utan den enskildes samtycke. lnom socialvården har man framför allt ifri'igasatt vad som har kallats tvängsvarden av vuxna missbru— kare av beroendeframkallande medel. När det gäller LSPV har diskussio- nen särskilt gällt de regler som skall garantera den enskildes rättssäkerhet.

Tvangsfri'igorna har spelat en framträdande roll under socialutredning— ens arbete med en ny sociallagstiftning. Utredningen har slutfört sitt arbete med betänkandet (SOU 1977: 40) Socialtjänst och socialförsäkringstillägg. Lagar och motiv.

[ betänkandet redovisas skiljaktiga meningar i frägan om sociallagstift- ningen skall ge möjligheter till vård titan samtycke av vuxna som missbru— kar beroendeframkallande medel. En majoritet anser att LSPV ger tillräck- liga möjligheter att ta om hand alkohol- eller narkotikasjuka personer när dessa oberoende av eget samtycke snabbt behöver fä en tids institutionell vård och behandling. I syfte att nä kontinuitet i värden och en nödvändig samverkan mellan socialtjänsten och sjukvården föresläs att en tilläggsbe— stämmelse om ett samrädsförfarande skall tas in i l..SPV_

En minoritet stöder ett av socialutredningen framlagt alternativt förslag. Enligt detta skall länsrätten på ansökan av socialnämnd under vissa förut- sättningar kunna besluta om vård inom socialtjänsten utan den enskildes samtycke.

En särskild expertgrupp inom socialstyrelsen har gjort en översyn av LSPV. Resultatet av denna översyn har lagts fram i ett förslag (Socialsty— relsen redovisar 1977: 14) Lag om viss psykiatrisk värd.

Prop. 1979/80: 1 |

'J- l _)

l97t ars utredning om behandling av psykiskt avvikande hari betänkan- det (SOU 1977123) Psykiskt störda lagöverträdare -— som har överlämnats till chefen för justitiedepartementet -— redovisat bl.a. vissa förslag till ändringari LSPV.

En redogörelse för de tre utredningsförslagen lämnas i bilaga 2 till rapporten.

Över betänkandena har remissyttranden avgetts av ett stort antal re- missinstanser. Sammanställningar av remissvaren redovisas i bilaga 3 till rapporten.

l.2 Uppdraget

I en till arbetsgruppen överlämnad promemoria. dagtecknad den 21 september 1977. anförs bl.a.: "Som ett led i det omfattande arbetet meden ny sociallagstiftning som nu föreslär inom socialdepartementet är det angeläget att fä till stånd en samlad belysning av frägor som berör värden titan enskilds samtycke inom socialvård och sjukvård och av de berörings— punkter dessa frägor har med kriminalvarden. — — — Arbetsgruppen bör bedriva sitt arbete på grundval av socialutredningens betänkande och de remissyttranden över detta som kommer in samt den utredning som — — — överlämnas av expertgruppen fören översyn av LSPV. -— — -— Arbetsgrup- pen bör lämna förslag om i vilka former det akuta behovet av värd av vuxna missbrukare av beroendeframkallande medel skall fyllas när den vi""trdbehövande inte vill lämna sitt samtycke till varden. Arbetsgruppen bör samtidigt se över rättsreglerna inom LSPV. —- Bedömningarna beträf- fande reglerna inom social- och sjttkvärdslagstiftningen bör avvägas med hänsyn till regelsystemet för kriminalvärden."

! den till arbetsgruppen överlämnade promemorian framhälls vidare att en översyn av viss lagstiftning pägär inom justitiedepartementet i syfte att utmönstra uttrycket sinnessjukdom och sinnesslöhet. Arbetsgruppen bör överväga behovet av motsvarande ändringar i sjukvardslagstiftningen.

Hänvisningar till PS5

2 Allmänna överväganden

2.1. Inledning

3.[.I Bakgrund

Sedan flera är tillbaka disktiterar man i värt land om det är riktigt och lämpligt att genomföra värdätgärder med tvång. Särskilt livlig har diskus— sionen varit i fråga om socialvärden. Under hela den tid. 1968—1977, sotn socialutredningen arbetade stod dessa frägor i förgrunden i socialvärdsde- batten. Framför allt inom socialarbetarnas organisationer har man drivit uppfattningen att tvångsreglerna beträffande vuxna mäste utmönstras ur den sociala värdlagstiftningen. Även formerna för den värd oberoende av

Prop. 1979/80: 1 I

'_II '#

eget samtycke som förekommer inom den psykiatriska värden har ifråga— satts. Här har diskussionen förts inte minst av de klientorganisationer som har växt fram på senare är. Det finns anledning att erinra om det opinions- arbete som bedrivs i tvångsfrägorna av t.ex. R-förbunden. dvs. Riksför- bundet för kriminalvårdens humanisering (KRUM). Riksförbundet för hjälp ät läkemedelsmissbtukare (RFHL). Riksförbundet för Social och mental hälsa (RSMH) och Alkoholproblematikernas riksorganisation (ALRO).

2.l_2 Barnardrdslagxli/iniagwi

Det har funnits tvängsbestämmelser inom den svenska barnavårdslag- stiftningen under hela 1900-talet. 1 seklets början fanns 1902 års lag an- gående uppfostran ät vanartade och i sedligt avseende försummade barn. Enligt denna s. k. vanartslag kunde barn under 15 är. i vissa fall 16 år. skiljas frän sitt hem och beredas vård och uppfostran genom samhällets försorg i enskilt hem eller skyddshem. Lagen (1924z361) om samhällets barnavård. som efterträdde vanartslagen. gav därefter bestämmelser om bl.a. omhändertagande för skyddsuppfostran av bam under 18 år som befanns sä vanartat att särskilda uppfostringsåtgärder krävdes för barnets tillrättt'tförande. Åldersgränsen höjdes så småningom till 21 år.

Nuvarande barnavårdslag ( 1960: 97) (BvL) innehåller i 4 kap. föreskrifter om barnavårdsnämnds ingripanden m.m. Enligt dessa skall barnavårds- nämnden ingripa med förebyggande ätgärder. till vilka bl.a. räknas för- maning och varning. föreskrifter om den unges levnadsförhållanden och övervakning. Om inte dessa ätgärder hjälper. skall barnavårdsnämnden ta hand om den unge för samhällsvård. Placering i fosterhem. barnavårdsan- stalt eller ungdomsvårdsskola kan då komma i fraga. Förutsättning för samhällsvärd är antingen att den unge misshandlas eller på annat sätt vanvårdas i hemmet (25.521) eller att den unge på grund av brottslig gär- ning. missbruk av rusdrycker eller narkotiska medel m.m. har behov av särskilda tillrättaförande ätgärder (25 15 b). 1 det förra fallet är åldersgränsen 18 är. i det senare 20 (före den ljuli 1969 var åldersgränsen 21 är).

3.I.3 N_vltlcrltt'[si't'irtlxlagsti/ini/igt'ii

Den nuvarande nykterhetsvardslagstiftningen går tillbaka på lagen (1913: 102) om behandling av alkoholister. Enligt denna kunde den som var hetnfallen at dryckenskap under vissa förutså'ittningar intas på allmän an- stalt för vård av alkoholister. Den som hade tagits in på sådan anstalt kunde kvarhållas i ett är och vid upprepad intagning tipp till två är. 1913 års lag ersattes av lagen (1931: 233) om behandling av alkoholister (alkoholist- lag) som hade likartade bestämmelser om tvångsintagning. Alkoholistlagen gällde fram till dess den nuvarande lagen (195-41579) om nykterhetsvård trädde i kraft (NvL).

Enligt Nvl. kan den som är hemfallen ät alkoholmissbruk ställas under

Prop. 1979/80: 1 154

('n-'ervakning av nykterhetsnämndcn och i sista hand tvangsintas pa allmän vardanstalt för alkoholmissbrukare efter besltit av länsrätten. Detta kan ske om missbrukaren a) är farlig för annans säkerhet eller hälsa eller för eget liv. b) utsätter någon som han är skyldig att försörja för nöd eller uppenbar vanvärd etc.. c) ligger det allmi'tnna. sitt fatnilj eller annan till last. d) är ur stånd att ta värd om sig själv eller e) för ett grovt stt'irande levnadssätt.

Beslut om övervakning eller tvangsintagning kan också fattas om miss— brukaren för etl kringflackande liv titan att ärligen försöka förstnja sig. Värdtidcti är ett är. men den kan förlängas med högst två är. om beslutet om tv'angsintagning grundas pä farlighet för annan eller eget liv eller om missbrukaren tidigare har varit intagen minst tre gånger och senast skrivits ut för mindre än tvä är sedan.

Hänvisningar till S2-1

3.1.4. Annaa _t'ut'i'a/la,i,'s'lt_'/iiiing

Vid sidan av Bvl. och NvL finns det ännu en tvängslag pä socialvårds- området. nämligen den s.k. asocialitetslagen — lagen ( 196—"124501 om ätgär- der vid samhi'tllsfarlig asocialitet (AsocL). Denna lag går tillbaka på 1885 års lösdrivarlag. som gällde ända fram till 1965. Enligt Asocl- färden som har fyllt 20 är tas in i arbetsanstalt. om han eller hon underlåter att efter förtnäga söka försörja sig hederligt och i stället för ett sädant asocialt liv att uppenbar fara föreligger för allmän ordning eller säkerhet. Asocl. — sotn uteslutande kom att tillämpas beträffande kvinnor som hade ägnat sig åt gatttprostitution — har inte använts under senare år och betraktas i dag som föråldrad.

När det gäller tvångsbestämmelsers användning inom socialvården kan till sist nämnas att 1918 års fattigvårdslag. som föregick nuvarande lag (1962: 2) om socialhjälp. bl.a. tillät fattigVårdsstyrelsen att utan vederbö- randes samtycke ta in understödstagare på ålderdomshem. arbetshem eller allmän tvängsarbetsanstalt. Ännu i slutet av 1940-talet förekom fall av tvångsintagning på ålderdomshem.

2.1.5 Sjuki'ärdxlagsti/iningen Möjligheterna att använda tvång inom sjukvårdslagstiftningen regleras f.n. i lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV). smittskyddslagen (1968: 231) och lagen (1967:940) angående om- sorger om psykiskt utvecklingsstörda. LSPV och smittskyddslagen är komplement till sjukvårdslagen (1962: 242). Omsorgslagen däremot regle- rar all vård inom sitt område.

LSPV gär närmast tillbaka på bestämmelser i 1929 års sinnessjuklag. LSPV ger möjlighet att i vissa fall bereda sluten psykiatrisk vård åt den som lider av psykisk sjukdom oberoende av den sjukes samtycke. om sådan vård är oundgängligen påkallad med hänsyn till sjukdomens art och grad. Detta är den s.k. generalindikationen. Vidare linns fem specialindi-

Prop. 1979/80: ! 1

'Jl 'Jt

kationer. Enligt dessa förutsätts det vidare att den sjuke till följd av sjukdomen antingen :i) dels ttppenbarligen saknar sjttkdotnsinsikt eller till följd av beroende av narkotiska medel uppenbarligen är ur ständ att rätt bedöma sitt beltov av värd dels kan fa sitt tillstand avsevärt förbättrat genom varden eller avsevärt försämrat ont varden uteblir eller bl är farlig för annans personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska ltälsa eller för eget liV cllcr cl är ur stand att ta vard om sig själv eller d) har ett för närboende eller andra grovt störande levnadssätt eller e) är farlig för annans egendom eller annat av lagstiftningen skyddat intresse sotn inte avses under bl.

Med psykisk sjukdom jämställs i LSPV psykisk abnormitet sotn inte är psykisk sjttkdom eller utgörs av hämning i förstättdstttvccklingen.

Intagning sker pä ansökan och med stöd av ett värdintyg som i regel är utfärdat av legitimerad läkare. Intagning kan ocksa efter rt'ittspsyktatrisk undersökning ske pä förtu'dnande av domstol när den sjuke har begatt brottslig gärning. Enligt brottsbalkens (BrB) bestämmelser är det i allmän— het cn förutsättning att gärningen har begatts ttndcr inflytande av sinnes- sjukdom. sinncsslöhet eller annan själslig abnormitet av sa djttpgäende natur att den mäste ansesjämställd med sinnessjukdom. li-indikationen far bara användas efter ft'it'ordnande av domstol. En särskild utskrivnings— nämnd prövar besvär över beslut om intagning och utskrivning. Nämnden är också första instans i fräga om utskrivning m.m. för vissa paticntkate- gorict' (s. k. N-. O- och PN-falll.

Omsorgslagen ger möjlighet att oberoende av samtycke bereda psykiskt utvecklingsstörd värd i vårdhem eller specialsjukhus. Detta kan bl.a. ske om värd är oundgängligen påkallad med hänsyn till utvecklingsstörningens grad. Vidare finns fyra specialindikationer som i stor utsträckning överens— stämmer med LSPV:s.

2.2. Utvecklingen inom socialvård och sjukvård

Utvecklingen inom barnavärdens område har gatt mot titt i ökad omfatt- ning ge värd i barnens hem och i fosterhem i stället föri institution. Antalet barnhem liksom antalet vårdade pä barnhem har säledes kontinuerligt minskat under de senaste decennierna. Fosterbarnsutredningen anger (SOU 1974: 7) att antalet barnhem vid slutet av år 1965 var knappt 220 och antalet platser drygt 3 700, medan situationen vid slutet av är 1972 var 170 barnhem och drygt 2500 platser. Antalet vårdade hade samtidigt minskat ännu kraftigare. År 1976 fanns det 134 barnhem och drygt 1 500 platser.

Utvecklingen har varit likartad när det gäller antalet vårdade elever på ungdomsvårdsskolorna. Medan dessa i slutet av är 1960 uppgick till 945 inom och 586 utom skola. var antalet i slutet av år 1970 751 inom och 856 utom skola och år 1977 446 inom och 363 utom skola. Vårdtiden har som helhet varit ganska oförändrad. Den första värdtiden inom skola har dock

Prop. 1979/SO:] 156

sjunkit fran i genomsnitt 328 dagar är 1960 till 193 dagar (dvs. 6 1/2 manad) är 1977.

lä nykterhetsvärdssidan har utvecklingen mot ökad frivillig värd varit ännu mer päfallande särskilt ttnder de senaste 10 åren. Det sammanlagda antalet intagningar pä allmänna värdanstalter steg frän 2803 är 1968 till 3938 är 1976 och. om även de enskilda vårdanstalterna räknas med. frän 5 831 till 8 170. Andelen tvängsintagna minskade under samma tid frän 58.0 till 17.7 9? pä de allmänna vårdanstalterna och. om ocksä enskilda räknas med. frän 27.9 till 8.5 %. 1 absoluta tal sjönk tvängsintagningarna från över 1600 är 1968 till mindre än 700 är 1976. Antalet faktiskt närvarande. tvängsintagna patienter en viss dag var 468 är 1976 mot 1465 är 1968.

Ocksä inom sjukvärden har antalet som värdas oberoende av eget sam- tycke minskat kontinuerligt under senare är. Medan antalet intagningar för psykiatrisk värd pä lasarett har ökat kraftigt från ca 47000 är 1962 till ca 110000 är 1976. har nyintagningarna enligt LSPV under samma tid minskat fran ca 18000 till ca 11000. Detta innebär en minskning av andelen tvängs- intagna frän 43 till 11 %. lnom den psykiatriska vården finns en grupp av huvudsakligen äldre. dementa eller kroniskt sjuka patienter som kräver mycket läng värdtid. Denna grupp ökar nu beroende på förändringarna i befolkningsstrttkturen. Av de inneliggande LSPV-patienterna är ca 50 % 65 år eller äldre och över 30% har en värdtid på mer än tio år. Det finns samtidigt en stor grupp patienter som bara behöver korttidsvård. Av de patienter som är intagna med stöd av LSPV skrivs sålunda "25% ut inom två veckor och 60 % inom en mättad.

En undersökning visar att ca 10% av patienterna på psykiatriskt sjukhus är 1974 var alkoholmissbtukare. En viss dag detta år fanns det ca 1000 alkoholmissbrukare som hade tagits in med stöd av LSPV. Dessa utgjorde ca S% av alla inneliggande LSPV-patienter. För 2/3 av alkoholmissbru- karna var missbruket en primär grund för intagningen. Som en jämförelse kan nämnas att det samma år ( 1974) en viss dag fanns ca 750 tvängsintagna patienter på nykterhetsvårdens allmänna vårdanstalter.

På det psykiatriska området pågår en utveckling mot nya organisatoriska former. Man strävar efter att samordna den psykiatriska och somatiska vården och att öka satsningarna på öppen vård och integreringen mellan psykiatrisk öppen och sluten värd.

Hänvisningar till S2-2

2.3. Angränsande lagstiftning

Hänvisningar till S2-3

2.3.1. Tillfälliga omhändertaganden

Lagen ( 1973: 558) om tillfälligt omhändertagande (LTO) ger polisen möj- lighet att under vissa förutsättningar för en kortare tid ta om hand bl. a. en person som behöver vård. Enligt LTO gäller det person som behöver vård enligt BvL. NvL eller LSPV, när det skulle innebära fara för den vårdbehö— vandes eller annans liv eller hälsa eller fara i annat hänseende att dröja med

Prop. 1979/80: 1 157

ett omhändertagande. Vidare kan bl. a. enligt LTO polisen ta om hand den som är under 15 är när han anträffas under förhällanden som uppenbarligen innebär överhängande och allvarlig risk för hans hälsa eller utveckling. Det bör också nämnas att polisen med stöd av LTO bl.a. kan ta om hand den som genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen.

! samband med att straffet för fylleri avskaffades trädde den 1 januari 1977 en ny lag (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m. m. (LOB) i kraft. Den som anträffas på allmän plats berusad av alkohol- haltiga drycker eller annat berusningsmedel får tas om hand av en polis- man. om han till följd av berusningen är ur stånd att ta värd om sig eller annars utgör en fara för sig själv eller annan. Om det behövs skall den omhändertagne genomgå läkarundersökning. Han skall regelmässigt friges inom åtta timmar. LOB skall tillämpas när det är möjligt att ocksä ta om hand en berusad enligt L'l'O.

Statistiken visar att antalet omhändertaganden har sjunkit sedan den nya lagstiftningen kom till. Mot ca 54000 omhändertaganden för fylleri Linder första halvåret 1976 svarar ca 36000 omhändertaganden enligt LOB under första halvåret 1977. I gengäld har antalet omhändertaganden av ord- ningsskäl enligt LTO fördubblats under motsvarande period. frän ca 3 300 till 6300. Justitieministern har nyligen tillkallat en särskild utredare för att utvärdera LTO och LOB (Dir. 1978: 11).

2 ..?.2 Kriminal vården

Majoriteten av kriminalvärdens klienter torde vara kända även för so- cialvården och sjukvården. lnte sällan har sälttnda en alkohol- eller narko- tikamissbrukare vårdats i en eller flera barnavärdsanstalter eller ungdoms- vårdsskolor. innan han hamnari kriminalvårdens anstalter och ibland i den psykiatriska vården.

Sambandet mellan socialvård. sjukvård och kriminalvärd har bl. a. kom— mit till uttryck i bestämmelserna i BrB om överlämnande till särskild värd som påföljd för brott. År 1976 överlämnades sälttnda 692 personer till värd enligt BvL. 289 till vård enligt NvL. 371 till vård enligt LSPV. 8 till vard i specialsjukhus för utvecklingsstörda och 14 till öppen psykiatrisk värd. År 1975 dömdes 58 psykiskt sjuka personer enligt en särskild bestämmelse i BrB till skyddstillsyn. som regel i stället för att överlämnas till öppen psykiatrisk värd. Varje årdöms dessutom ca 400 personer till skyddstillsyn med föreskrift om psykiatrisk värd enligt Brst allmänna bestämmelser.

Ett annat uttryck för sambandet mellan värdomrädena är reglerna om ätalsunderlätelse. Åtalsunderlätelse används i dag enligt lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga lagövertri'tdare. bl.a. när äklagarcn kan räkna med att barnavårdsnämnd sätter in lämpliga ätgärder för den unges tillrättaförz-inde. Genom bestämmelser i de sociala vårdlagarna kan åklagare ocksä underlåta åtal i vissa fall när den misstänkte underkastas anstaltsvärd för alkoholmissbrukare eller har skrivits in vid ungdoms-

Prop. 1979/son 158

värdsskola. År 1976 meddelades 6892 beslut om ätalsunderlätclse enligt 1964511's lag om unga lagöverträdare. Motsvarande siffror för ätalsunderlä— telsc enligt Nvl. och Bvl. var 1829 resp. 4680. Mänga av ätalsunderlätel- serna enligt NvL avsäg dä fylleri. linligt bestämmelser i rättegi'tngsbalken kan vidare ätal underlatas när psykiskt sjuka personer utan lagfi'iring fär bl. a. psykiatrisk sjukhusvärd. Sä skcr årligen i mer än 800 fall. Ofta är det här fräga om grova brott.

År 1976 dömdes 11643 personer till fängelse. 104 till ungdomsfängclse och 38 till internering. Samma är dömdes 5 231 personer till villkorlig dom och 6 162 till skyddstillsyn. De som värdas inom kriminalvardcn har i princip samma rätt till samhällets stöd och hjälp som andra medborgare.

2.4. Socialutredningens förslag

2.4.1 fllln'tiinl

Socialutredningcn (SU) hari sitt slutbeti'mkande (SOL.-l 1977: 40) Social— tjänst och socialförsäkringstillägg lämnat förslag till ny lagstiftning pä socialvärdsomiädct. SU utgar i dessa frän att den framtida värden —- kallad socialtjänsten — skall bygga pä frivillighet i vardformerna och ett förtroen- defullt samarbete mellan socialarbetarna och de människor som man vill hjälpa. [ den inledande paragrafen till den föreslagna socialtji'tnstlagen ställer man upp som mäl för samhällets socialtjänst att den pä demokratins och solidaritetens grund skall främja människornas ekonomiska och soci- ala trygghet._iiimlikhet i levnadsvillkor och aktiva deltagande i samhällsli- vet. Det inskärps vidare att verksamheten skall bygga pä respekt för människornas självbestämmanderält och integritet och inriktas pä att l'ri- göra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser. SU:s ställningsta- ganden i värdfrägorna när det gäller barn och ungdotu resp. vuxna miss- brukare skall ses mot den bakgrunden. Till bilden hör ocksä förslag frän SL? om en längtgaende sekretess i socialärendcn till skydd för den enskil- des integritet och förslag att i största möjliga utsträckning avveckla de inslag av kontrollerande ätgärder som linns i den nuvarande vårdlagstift- ningen. SU föreslär t.ex. att socialtjänsten i framtiden inte utan den enskildes samtycke skall medverka i prövningen av körkortsi'u'enden.

En annan huvudpunkt i SU:s förslag är att kommunen skall få ett lagstadgat yttersta ansvar för att de som vistas i kommunen fär det stöd och den hjälp som de behöver.

Hänvisningar till S2-4

2.4.2. Barn och ungdom

SU föreslär att bestämmelser om värd titan samtycke av barn och ungdom skall samlas: i en lag med särskilda bestämmelser om vard av underärig. Lagen tar liksom nuvarande Bvl. upp tvä huvudfall. nämligen dels när brister i omsorgen om den unge eller annat förhållande i hemmet medför fara för hans hälsa eller utveckling (punkt 1). dels när den unge

Prop. 1979/SO:] 159

utsätter sig för allvarlig fara till hälsa eller utveckling genom missbruk av beroendeframkallande medel. brottslig verksamhet eller annat därmed jämförbart beteende (punkt 2). Lagen skall inte kunna användas till skydd för annan utan bara i den unges eget intresse. Beslut fattas av länsrätten efter ansökan av socialnämnden. SU föreslär en längsta värdtid av tre månader för vård enligt lagen. För dem som bereds värd med stöd av punkt 1 skall det dock finnas möjlighet till längre värdtid. men dä skall i stället ske en ärlig omprövning. Vidare föreslär SU att det skall finnas en absolut övre åldersgräns vid 18 är för lagens tillämpning.

Hänvisningar till S2-4-2

2.4.3. VIM/iu iiiisshrukurc'

SU föreslär i slutbetänkandet att sociallagstiftningen i fortsättningen inte skall innehälla nägra bestämmelser om värd utan samtycke. NvL föresläs tillsammans med Bvl- och socialhji'ilpslagen bli ersatt av en socialtjänstlag som helt bygger pä frivillighet. Utredningen hänvisar till att den psykia- tiiska värd som kan genomföras med stöd av LSPV ger möjlighet att ta hand om och kvarhälla sädana alkohol- och narkotikasjuka som det också från socialtjänstens synpunkter framstår som mest angeläget att oberoende av eget samtycke snabbt kunna ge en tids institutionell vård och behand- ling. SU betonar att förslaget inte syftar till en vidgning av LSPV1stillämp- ningsomrade. För att fa till ständ kontinuitet i värden och en samverkan mellan socialtjänsten och sjukvården föreslär SU att en bestämmelse om ett samrädsföifarande skall tas in i LSPV.

En minoritet inom SL! stödjer ett alternativt framlagt förslag till bestäm- melser om värd inom socialtjänsten oberoende av samtycke för den som genom missbruk av beroendeframkallande medel är i trängande behov av vard. Som ytterligare förutsi'ittning gäller att utebliven värd skulle innebära allvarlig fara för missbrukarens hälsa eller annars mäste antas medföra allvarliga sociala skadeverkningar för honom. Längsta värdtid föresläs bli tre månader. Beslut om vård skall fattas av länsrätten pä ansökan av socialnämnden. Bestämmelserna föresläs tillsammans med bestämmelser- na om vård oberoende av samtycke av unga bli intagna i en lag med särskilda bestämmelser om värd inom socialtjänsten.

SU föreslär enhälligt att Asocl. skall upphävas.

Hänvisningar till S2-4-3

2.5. LSPV-gruppens förslag

lnom socialstyrelsen har en särskild expertgrupp gjort en översyn av LSPV. Översynen har resulterat i ett förslag (Socialstyrelsen redovisar 1977: 14) till lag om viss psykiatrisk värd. I denna behälls tillämpningsom— rädet för LSPV oförl'indrat. Förslaget syftar i stället till en ökad rättssäker- het och till att möjliggöra en angelägen (.irganisatorisk utveckling av vär— den. De nuvarande utskrivningsnämnderna föresläs fä väsentligt ökade arbetsuppgifter. Bl. a. skall de inom 14 dagar från intagningen pröva om det

Prop. 1979/80: 1 160

finns behov av fortsatt vard med stöd av den särskilda lagen. Nämnden -— som föresläs fä namnet psykiatrisk nämnd — skall ha tillsyn över lagens tillämpning. Värd med stöd av lagen skall i ökad utsträckning kunna ske vid somatisk klinik eller sjukhem.

Hänvisningar till S2-5

2.6. Förslag från 1971 års utredning om behandling av psykiskt avvikande

Utredningen förordar i sitt betänkande (SOU 1977: 231 Psykiskt störda lagöverträdare en klarare gränsdragning mellan sjukvärd och kriminalvard. Bl. a. föreslar man att det inte längre skall vara möjligt att aberopa att deti psykiskt sjuke till följd av sjukdomen är farlig för annans egendom eller annat av lagstiftningen skyddat intresse (den s. k. el-int'likationcnl. Utred- ningen föreslär begreppct psykisk störning som grund för beredande av sluten psykiatrisk värd. Den regel i BrB enligt Vilken annan själslig abnor- mitet av djupgi'iende natur kan jämställas med sinnessjukdom föreslas samtidigt upphävd. Utredningen anser att i fortsättningen sluten psykia— trisk värd endast skall komma i fräga som brottspäföljd i sadana fall dä pcrsonlighctsstörningen är av sädan art och grad att lagövcrträdareiis omhändertagimde inom sjukvi'irden tveklöst framstär som päkallat av me— dicinska skäl.

Hänvisningar till S2-6

2.7. Remissyttranden

2.7.1 5 L.'.'.i'_/'i)'i'.v/iig hurra/fande du iiiigrl

Remissopinionen har varit övervägande kritisk till förslaget om en fast övre gräns vid 18 är. Förslaget tillstyrks visserligen eller lämnas titan kommentar av kammarrätten i Göteborg. nägra länsstyrelser och kom- muner. LO och SACO/SR. Sveriges socionomers riksförbund (SSR). Sve- riges läkarförbund och Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare (RFH L).

RÅ. rikspolisstyrelsen och Landstingsförbundet uttalar sälttnda oro över att förslaget kommer att leda till en icke önskvärd överströmning till kriminalvården. Åtskilliga remissinstanser vill att äldergränscn skall vara 20 är. Hit hör kammarrrätten i Sundsvall. BRÅ. nägra länsstyrelser. Kom- munförbundet och Föreningen Sveriges socialchefer m.fl. Mänga remiss- instanser som t. ex. ki'iminalvärdsstyrelsen. socialstyrelsen. flera länssty- relser och kommuner. JO och TCO. vill att värd enligt den särskilda lagen som har beslutats före 18 ärs älder skall fä fortsätta även sedan åldersgrän- sen har uppnåtts.

När det slutligen gäller värdtiden har inställningen bland remissinstan- sema till SU:s förslag varit klart kritisk. En tre månaders värdtid anses alldeles för kort. Många vill inte ha nägon bestämd värdtid utan anser att vårdbehovet skall bestämma värdtiden. Hit hör bl. a. RÅ. kammarrätten i

Prop. 1979/SO:] | (, |

Sundsvall. kriminalvardsstyrelsen. flera länsstyrelser och kommuner. l.() SACO/SR. SSR och Föreningen Sveriges socialchefer.

En rad andra remissinstanser vill ha en längre men bestämd vardtid för i varje fall punkt Z-fallen. Bland dessa linus kammarrätten i Göteborg. soci- alstyrelsen. tiera länsstyrelser och kommuner. ls'ommunförbundct. Lands— tingslörbundet och TCO.

2.7.2 5l.r'.'.t'_/i'irslug lerz'iHiuu/w ruruu

Förslaget har behandlats av nästan alla de ca 140 remissinslanserua liksom i nästan alla de ltltl-talet ytterligare yttranden som har kommit in utan remiss. lnom remissinstanserna har meningarna varit starkt delade. Ofta har röstning skett och beslut om remissvarets utformning pa denna punkt fattats med knapp röstövervikt.

Till detn som biträder SU:s förslag (i förekommande fall med en majori- tet av röstande) hör socialstyrelsen. RÅ. BRÅ. kammarrätten i Göteborg. (lera länsstyrelser och flertalet kommuner. Lt"). 'f("(). SACO/SR och LRF liksom Föreningen Sveriges socialchefer. Sveriges socionomförbund och Sveriges socionomers riksförbund samt klientorganisationerna RFHL. ALRO, Sällskapet länkarnas Riksförbund. Länkarnas kamratförbuml och De handikappades riksförbund (DHR). l några fall (t. ex. SACO/SR) sker det med förbehåll att tillämpningsomrädet för LSPV inte skall vidgas om tvänget i socialvården tas bort.

Till de remissinstanser sotn avstyrker SU:s förslag och helt eller delvis ansluter sig till altermttivförslaget hör Svea hovrätt. kammarrätten i Sunds— vall. rikspolisstyrelsen. mänga länsstyrelser och kommuner". Nykterhets- värdens anstaltsförbund. Nykterhetsrörelsens Landsförbund. Svenska Nykterhetsvärdsförbundet och Riksförbundet mot alkohol- och narkotika— missbrukare.

Åtskilliga remissinstanser har inte velat ta ställning till SU:s förslag. Man har ansett att fragan bör utredas ytterligare. i nägra fall med hänvis— ning till vär arbetsgrupp. Hit hör JO. flera länsstyrelser och kommuner. Kommunförbundet och l.andstingsförbumlet. Sveriges läkarförbund och Svenska läkaresällskapet, Statens handikapprad och Hanclikappft'irbuu— dens Centralkommitte (HCls'l. Även bland de remissinstanser som har tagit ställning för SU:s huvudförslag eller alternativlörslag linns mänga som önskar ytterligare utredning i någon form av tvängsbestämmelserna inom socialvård. sjukvärd och kriminalvård eller av LSPV eller av SU:s alternativförslag. Av dessa vill flera (t. ex. TCO) ha en övergripande parla- mentarisk utredning utan att statsnmkternas ställningstagande till SU:s förslag förd röjs.

Slutligen kan i detta sammanhang anmärkas att SU:s förslag om att slopa AsocL har fält ett enhälligt stöd av de remissinstanser som har berört frägan.

l l Riksdagen [979/80. I saml. Nr ]. Dl'l ('

Prop. l979/80:l mg 2.7.3 LSPV—grrrppcns jön/(rg

Förslaget har varit föremål för en begränsad remiss. Ett 4(l-tal remissytt- randen har avgetts. Remissinstanserna utgär frän att ocksä den psykia- triska värden sä längt möjligt skall ges i frivilliga former. Man anser vidare att de bestämmelser om värd oberoende av samtycke som är nödvändiga liksom hittills bör ges i en särskild lag. Remissinstanserna är ocksä i stort överens om att det behövs en översyn av LSPV. Flera remissinstanser. t.ex. hovrätten för Västra Sverige. RÅ. JO. Kommtlnförbtrndet. Lands— tingsförbundet och H) är i huvudsak positiva till det framlagda förslaget eller principerna bakom detta. Dessa remissinstanser ansltrter sig bl. a. till förslaget om vidgade ansvarsuppgifter för nämnderna och till möjligheter- na att i vissa fall ge värd med stöd av lagen utanför de psykiatriska klinikerna.

Omkring hälften av remissinstanserna anser dock att lagförslaget inte bör läggas till grund för lagstiftning. Man menar att lagförslaget inte är tillräckligt genomarbetat redaktionellt och sakligt. Till dessa remissinstan- ser hör bl.a. JK. psykiatriska nämnden. flera trtskrivningsnämnder. Sveri- ges li'ikr-u'förbund. Svenska läkaresällskapet och RSMH.

Hänvisningar till S2-7

2.7.4. Förslagen från 197! års utredning om behandling ur ps_t'/ri.s'kl arvi— kunde

Av remisstrtfallet skall i detta sammanhang endast nämnas att remissin- stanserna nästan enhälligt har anslutit sig till förslaget att slopa e)-indika- tionen bland LSPst intagningsgrunder.

2.8. Arbetsgruppens synpunkter och förslag

2.8.l .S'Iulxatser ur den _vucitrl/mlilisku debatten och utvecklingen

Det är ingen överdrift att säga att tvångsfrägorna har haft en starkt framträdande plats i de senaste årens socialpolitiska disktrssion. Man har ibland beklagat detta och menat att tvängsdebatten har skett på bekostnad av diskussionen i en rad andra viktiga socialpolitiska fragor. Samtidigt bör det sägas att tvängsdebatten har klargjort att en stor opinion. kanske främst inom socialarbetarnas egna led, ifrågasätter de mål och medel som finns uppsatta för arbetet på socialVårdssektorn. Det är också tydligt att man i allt högre utsträckning anser det nödvändigt att i socialvårdsarbetet göra sig fri från sådana traditioner och värderingar som bygger på en äldre tids sätt att betrakta samhället och människornas olika roller i detta. Denna utveckling i synen på arbetsuppgifterna på socialvårdsområdet har säkerli- gen förstärkts genom den debatt och det arbete som sedan flera är tillbaka bedrivs av klicntorganisationerna.

Som har framgått tidigare har den faktiska utvecklingen inom socialvår- den också i vissa delar redan gått förbi lagstiftningen. På de flesta håll utnyttjar man numera endast i begränsad omfattning de möjligheter till

Prop. l979/80:l 163

värd mcd tväng som lagstiftningen medger. [ stället söker man vinna klienternas förtroende och erbjuder värd i frivilliga former. Siffrorna över vidtagna tvängsätgärder visar en stadigt sjunkande tendens både inom den sociala barn- och ungdomsvården och nykterhetsvården och inom den psykiatriska värden. Även värdtidernas längd minskar. Vid sidan av so- cialvärdens traditionella värdinstitutioner har det på senare är vuxit fram nya värdformer. Vid de omkring l4l) alkoholpolikliniker som finns i landet tar man i dag emot ller patienter för värd än som förekommer inom hela den traditionella nykterhetsvården. En bidragande orsak till detta är säker- ligen den anonymitet som patienterna garanteras pä alkoholpolikliniken och den frihet från kontrollerande inslag. t.ex. när det gäller att lämna uppgifter till körkortsregister. som belastar nykterhetsvärden. Antalet fri- villigt värdade pä enskilda värdanstalter för alkoholmissbrukare ofta drivna av landsting och primärkommuner — har ökat starkt. medan antalet tvängsintagna vid de allmänna anstalterna har sjunkit.

Till bilden hör vidare alla de nya värdinstitutioner i form av kolllektiv och behandlingshem som har utvecklats i enskild regi. bl.a. av klientor— ganisationema. Här har man tagit fram vårdformer som ofta har framstått sotn goda alternativ till den traditionella institutionsvården. Särskilt bety- delsefull har utvecklingen varit i fråga om värden av narkotikamissbru- kare. Narkotikamissbruket har som en ny företeelse ijämförelse med alkoholmissbrukct kunnat mötas med värdinsatser som varit fria från den belastning som det sociala tvängct inneburit för den traditionella nykter- hetsvården. Det finns som bekant inte i lagstiftningen nägon möjlighet att värda narkotikamissbrukare mot deras vilja annat än inom den psykia- triska vårdlagstiftningen.

Denna utveckling mot frivilliga vårdformer har samtidigt inte gått fri från invändningar när människor har kunnat iaktta nedgängna missbrukare i tilltagande antal ute i samhället. Krav har höjts pä ingripanden för att skydda missbrukama själva och deras omgivning.

Bäde de som förespråkar en principiell frivillighet inom värden och de som linnet" att ett visst mätt av tväng är nödvändigt ocksä i fortsättningen betonar nödvändigheten av att vårdresurserna byggs ut. Frän klientorgani- sationshäll formuleras inställningen så att det inte så mycket borde vara en fräga om tväng för missbrukaren att underkasta sig värd som för myndig- heterna att sörja för att det finns värdrcsurser att erbjuda.

En förskjutning i attityder kan iakttas inotn kriminalpolitikcn liksom tidigare inom socialvården. Den allmänna optimismen om möjligheterna att genom kriminalvärdande insatser föra lagöverträdarna frän kriminalitet till ett socialt fullvärdigt liv häller i dag i mänga länder pä att bytas mot en mera resignerad inställning. Alla undersökningar om värden i anstalt tycks här peka i samma riktning: genom att placera en lagöverträdare i fängelse eller annan liknande institution ger man smä möjligheter till resocialise— ring. Vilken form av anstaltsvärd man väljer och vilka olika behandlings-

Prop. l979/80zl 164

metoder sotn prövas inom anstalterna har ocksä mindre betydelse. lin kraftig förstärkning av frivärdsorganisationcn verkar inte heller leda till nämnvärda positiva effekter frän behandlingssynpunkt.

Den misstro mot behandlingstankcn som har växt fram med stöd av forskningsresultat har lett till ett ökat intresse för allmänpreventiva straff- system. 1 Sverige fär brottsförebyggande rädets rapport 197717 Nytt straff— system ses som ett uttryck härför. l rapporten förordar man bl. a. att det i fortsättningen inte skall vara möjligt att i stället för strafföverlämna nägon till särskild värd (exempelvis enligt BvL, NvL. eller LSPV).

2.8.3 _S'Intxtltxt'r ut' rent[xs/n'hum/lingen ut' SU:sji'irslng

Remissutfallct pä socialutredningens förslag visar att frägorna om värd utan samtycke starkt engagerar människorna. Vi linnet" det inte menings- fullt att försöka uppskatta storleken pä opinionen för och emot SU:s huvudförslag resp. alternativförslag. Det stär klart att meningarna gär starkt i sär. inte sällan skär de bädc mellan och tvärs igenom partier och organisationer av olika slag. Som väntat tar socialarbetarnas organisatio— nerjämte klientorganisationerna den klaraste ställningen mot tvänget. Till SU:s huvudförslag ansluter sig också socialstyrelsen. de tre stora löntagar- organisationerna och en del av de myndigheter sotn har sitt ansvarsomräde inom kriminalvården och llertalet kommuner. För det alternativa förslaget som innebär ett fortsatt tväng inom socialvärden i någon form uttalar sig bl.a. ett par av de hörda domstolarna. mänga länsstyrelser och kommuner liksom en del organisationer — utanför klientorganisalionerna med an- knytning till de nuvarande nykterhetsvärdsanstalterna eller med särskilt intresse för nyktcrhetsvärdsfrägor. Nägra länsstyrelser och bägge kont— munförbundcn m.fl. vill att frägan skall utredas ytterligare innan ställning tas.

De argument sotn förs fram av detn sotn förespräkar en socialvard helt byggd pä frivillighet kan sammanfattas pä följande sätt.

- Behandling under tväng lörsvärar eller omöjliggör en framgängsrik social rehabilitering. Mi'ijligheterna att ingripa med tväng enligt nuvarande NvL är en belastning för hela värdomrädct. Även om det nu mera bara är en liten och sjunkande andel av missbrukama som drabbas av tvängslag— stiftningen. avhäller den människor frän att tillräckligt tidigt söka värd. I praktiken riktar sig NvL:s tväng nästan enbart mot missbrukare ur de lägsta socialgrupperna — NvL. är i det avseendet en klasslag. Andra grup— per av alkoholmissbrukare fär ofta en tner kvalificerad behandling. bl.a. inom sjukvården. Traditionell tvängsvärd är passiverande och kravlös. Social behandling skall kräva medverkan och medansvar. Den skall syfta till att frigöra och förstärka den enskildes egna resurser.

Bland dem som anser att den sociala värdlagstiftningcn ocksä i fraga om vuxna mäste rymma möjligheter till vård oberoende av satntycke fram- håller man bl. a. följande.

Prop. 1979/sm l65

— Det finns situationer då en vuxen missbrukare inte själv vill söka eller acceptera vård. trots att han riskerar att allvarligt skada sig till liv eller hälsa. Han kan befinna sig i ett så dåligt tillstånd att han inte kan ta ställning till sitt behov av hjälp. I sådana situationer kan alternativet till ett tvångsingripande vara att han går under. En missbrukare kan vidare behö- va tas om hand för vård i vissa andra nödsituationer. t.ex. när hans missbruk medför risk för att han skadar någon i sin omgivning, framför allt i den egna familjen. Samhället kan inte undgå att ta sitt ansvar i dessa fall för att se till att missbrukaren får vård, om nödvändigt med ett visst mått av tvång. De möjligheter till medicinsk vård som LSPV erbjuder är inte tillräckliga.

Trots de skilda slutsatser som remissinstanserna således har kommit till kan det sägas vara en gemensam utgångspunkt att man önskar att mesta möjliga vård skall ske i frivilliga former och att tvångsvård skall linnas bara när ingenting annat hjälper. Bedömningen skiljer sig sedan när det gäller vad som är möjligt att uppnå i frivilliga former och vilken inverkan på socialvården i övrigt som kvardröjande inslag av tvångsvård kan ha. Re— missopinionen är också delad i synen på möjligheterna att inom I_.SPV:s nuvarande ram ta om hand alla missbrukare som behöver vård oberoende av eget samtycke. Många remissinstanser har vidare. oberoende av slutligt ståndpunktstagande. det gemensamt att de efterlyser en reformering av LSPV i syfte att öka rättssäkerheten. Hos andra remissinstanser finns en uttalad oro över SU:s förslag till sänkning av åldersgränsen för omhänder— tagande enligt den särskilda lagen för vård av underåriga. Man menar att detta förslag tillsammans med att tvånget försvinner ur nykterhetsvårds- lagstiftningcn kan leda till att det för unga missbrukare endast kommer att återstå psykiatrisk vård enligt LSPV — en vård som man för dessa ålders- grupper anser vara sämre än barn- och ungdomsvårdens. Man befarar vidare att en följd kan bli att de unga i ökad utsträckning kommer att tas om hand inom kriminalvården.

2 . 8.3 A rb ptr_grupppns' _ förs/u 2

Frågan om tvånget inom sociallagstiftningen har nu diskuterats i mer än ett decennium. Remissbehandlingen av SU:s betänkande visar att frågan fortfarande är i hög grad kontroversiell. Även om det i dag synes föreligga en övervikt för dem som motsätter sig det sociala tvånget mot vuxna. utgör anhängarna av fortsatt tvång otvivelaktigt en stor och betydelsefull grupp.

Att remissutfallet präglas av starka motsättningar är naturligtvis ett förhållande som inte underlättar vårt ställningstagande. Med SU:s förslag om en framtida socialtjänst byggd på respekt för människornas självbe- stämmanderätt och integritet har emellertid enligt vår uppfattning den socialpolitiska utvecklingen nått en punkt då de sista resterna av tvång mot vuxna bör tas bort från sociallagstiftningen. Det kan dessutom sägas att det är angeläget att nu finna en lösning som avför frågan om det sociala tvånget mot vuxna från dagspolitiken och skapar arbetsro i socialarbetarkårcn. En

Prop. 1979/BOJ toa

sädan lösning kan enligt vår mening sökas endast med utgångspunkt från de möjligheter till tvångsvård som finns inom sjukvårdslagstiftningen.

För att tvånget mot vuxna skall kunna mönstras ut ur sociallagstiftning- en. måste vissa förutsättningar föreligga. l dag finns ett gränsonuåde mellan barn och vuxna där ungdomar kan få vård enligt BvL även efter myndighetsåldern låt är. En nyordning får inte innebära att vårdmöjlighe— terna för denna mellangrupp beskärs så att de iökad utsträckning måste tas om hand inom kriminalvården eller den psykiatriska vården. Bestämmel- serna i sjukvårdslagstiftningen om vård oberoende av samtycke av vuxna vårdbehövande missbrukare måste vidare preciseras. En sådan precisering påkallas av rättssäkerhetsskäl. Över huvud taget måste regelsystemet inom den medicinska lagstiftningen utformas så att man när ett större mått av rättssäkerhet än vad LSPV i dag erbjuder. Slutligen måste man samord- na vårdområdena på ett sådant sätt att den framtida socialtjänsten alltid kan ta vid i omedelbar anslutning till att den medicinska fasen av behand- lingen avslutas. Socialtjänstens uppgift skall därvid vara att sörja för en social rehabilitering i frivilliga former.

2.8.1] Vården av unga

Det tillhör inte arbetsgruppens uppdrag att göra en bedömning av SU:s förslag i stort till en lag med särskilda bestämmelser om vård av underårig. När det gäller vården av barn och ungdom ger emellertid remissvaren klart vid handen att den åldersgräns vid 18 år som SU har satt för möjligheterna att ge vård oberoende av samtycke är för låg. Med hänsyn till det samband som utformningen av värden för de unga har med vården av andra missbru— kargrupper vill vi därför till en början föreslå att vård som har beslutats med stöd av den särskilda lagen skall få fortsätta även om åldersgränsen överskrids. Mognaden hos ungdomarna i åldrarna strax under och strax över lS år är enligt allmän uppfattning högst olika. Som har framhållits av många remissinstanser är den s. k. brottsbenägenheten i dessa åldrar jäm- förelsevis hög. Alkohol- och narkotikamissbruk är också vanligt. Samtidigt är det uppenbart att den alternativa vård som står till buds inom den psykiatriska vården och kriminalvården ofta är sämre anpassad till dessa ungdomsgrupper än den vård som kan erbjudas enligt sociallagstiftningen. Vi anser därför att det finns anledning att tillåta att vård enligt den särskil— da lagen inleds även efter l8 års ålder. En förutsättning bör då vara att vård inom socialtjänsten är klart överlägsen den som kan ges på annat håll. alltså inom den psykiatriska vården eller kriminalvården. Det bör emeller- tid enligt vår mening inte komma i fråga att låta vården pågå med stöd av den särskilda lagen längre än till dess den unge har fyllt 20 är.

Nära samman med frågan om lämplig åldersgräns hör vårdtiden. Även här har SU:s förslag utsatts för kritik. Den föreslagna vårdtiden på tre månader anses genomgående för kort. Flera remissinstanser har föreslagit en värdtid på sex månader i stället. Andra motsätter sig en i förväg

Prop. 1979/SO:]

l()7

fastställd längsta tid oclt vill att vt'ii'dbehovet skall bestämma värdtiden. Vi anser för vår del att en kombination av de båda synsätten är möjlig. om man titan att begränsa värdtiden frän börjäii inför en obligatorisk ompröv- ning. För den kategori av ungdomar som det här är fråga om -— säledes dem som behöver värd på grund av sitt eget beteende - kan det vara lämpligt att bestämma en halvai'svis omprövning. Den bör enligt vår uppfattning göras av socialnämnden. som regel i närvaro av bl. a. den unge själv. Vill han inte nöja sig med nämndens beslut. bör han kunna överklaga detta till länsrätten.

Det är viktigt att påpeka att vad vi har förordat nti gäller gränserna för tillämpningen av den särskilda lag som enligt SU:s förslag skall ge möjlig— heter att bereda värd titan samtycke. Den behandling som pt'igär när den unge uppnår föreskriven åldersgräns eller beslutad längsta värdtid skall givetvis fortsätta så länge den behövs, fast i frivilliga former utan möjlighet förde sociala organen att kvarhålla den unge för vård mot hans vilja.

Med 'åra förslag till utformning av den särskilda lagen för unga bör det vara möjligt att undvika en sådan överströmning av ungdomar från social- vård tilI psykiatrisk vård och kriminalvård som man under remissbehand- lingen av SU:s förslag har befarat skulle kunna bli resultatet av den nya sociallagstiftningcn.

2.831 Vården av vuxna

Som framgått av vad vi har sagt tidigare är det många remissinstanser som har ifrågasatt om det är möjligt att inom 1517st ram ta om hand alla missbrukare som behöver medicinsk vård oberoende av samtycke. En allmän uppfattning både bland de myndigheter och den personal som ombesörjer vården av missbrukare och bland klientorganisationerna tycks vara att en missbrukare som är i akut behov av vård inledningsvis måste få hjälp med avgiftning och annan medicinsk vård som ger honom tillbaka en sådan psykisk och fysisk kondition att en mera långsiktig social rehabilite- ring kan påbörjas. SU har uppgett att tillämpningen av LSPV på missbru- kare av alkohol och narkotika varierar i olika delar av landet. Denna uppgift har bekräftats under remissbehandlingen. Det är också tydligt att det kan finnas skäl att ifrågasätta om intagningsgrunderna enligt LSPV nu har en utformning som verkligen innesluter alla de akuta missbruksfall som man vill kunna ge medicinsk vård. Även om den nedgångne missbrukarens psykiska tillstånd ofta måste anses som en psykisk sjukdom. kan det således finnas fall där en undersökning ger ett alltför svagt underlag för en sådan bedömning men där det samtidigt finns ett trängande behov av avgiftning och psykiatrisk vård i samband med denna. I dessa senare fall finns det enligt vår mening otvivelaktigt behov av att förtydliga lagstift- ningen.

Vi har därför funnit att I.SPV:s intagningsgrunder bör omarbetas i samband med att man slopar möjligheterna till tvångsvård av vuxna inom

Prop. 1979/SO:] mg

sociallagstiftiiingeii. Värt förslag till ändringar på denna punkt behandlas närmare i avsnitt 3. Vi vill emellertid redan här understryka att avsikten med vårt förslag inte är att utvidga tillämpningen av den medicinska vårdlagstiftningeii titan att förtydliga denna. LSPV ger enligt vår mening redan med sin nuvarande utformning möjlighet att ta om hand de missbrii- kare som det här är fråga om. Detta bestyrks inte minst av utvecklingen som visar att i dagalkoholmissbrukare i minst samma utsträckning vårdas enligt LSPV som med stöd av NVl_:s tvångsbestämmelser.

Vårt förslag om en kompletterande intagningsgrund för missbrukare bygger på förutsättningen att missbrukaren utsätter sig själv för allvarlig fara till liv eller hälsa. Däremot skall den nya lagbestäirimelsen inte medge värd oberoende av samtycke till skydd för annan. Vi vill därför framhålla att den som är farlig för annan ibland torde förete sådana psykotiska drag att l.SPV:s vanliga intagningsbestämmelser för psykiskt sjuka blir tillämp- liga på honom. Vår uppfattning är att det vore principiellt oriktigt att vid sidan av dessa bestämmelser och bestämmelserna inom kriminalvårdslag- stiftningen och ordningslagstiftningen införa bestämmelser om vård eller förvaring av människor som är farliga för annan person.

Betänkandet Psykiskt störda lagöverträdare bereds f. n. inomjustitiede- partementet med sikte på en lagrådsremiss hösten 1978. Betänkandet inne- fattar förslag som har nära anknytning till arbetsgruppens uppgift. Bl.a. föreslås att el-indikationen i l & LSPV skall upphävas. Förslaget ligger i linje med vad vi för egen del föreslår beträffande LSPV. Från de syn- punkter som vi har att beakta tillstyrker vi därför att förslaget genomförs. Vi anser oss dock inte ha anledning att föregripa justitiedepartementets prövning. som ju innefattar även kriminalpolitiska överväganden. genom att nu ta upp förslaget i den lagtext som vi föreslår. Vi vill i detta samman- hang framhålla att vi inte finner skäl att föreslå att BrB skall medge över- lämnande till sådan vård som avses med den särskilda intagningsgrunden för alkohol- och narkotikamissbrukare.

Vårt förslag till kompletterande intagningsgrunder i LSPV aktualiserar behovet av förstärkta rättssäkerhetsregler. Sådana har sedan länge fram- stått som önskvärda. Den översyn av LSPV som har gjorts av en expert— grupp inom socialstyrelsen har fått ett blandat mottagande vid den tämli- gen begränsade remissbehandling som förslagen har genomgått. Remissin- stanserna är visserligen överlag positivt inställda till den allmänna inne- börd som förslaget till en ny lag om viss psykiatrisk vård (LPV') har. Förutom socialstyrelsen ansluter sig RÅ. .lO, kommunförbunden och LO till förslaget eller till principerna bakom detta. Åtskilliga andra remissin- stanser — till vilka läkarnas organisationer och utskrivningsnämnderna och psykiatriska nämnden hör — avstyrker emellertid att förslaget i sin nuva- rande utformning läggs till grund för lagstiftning. Man är kritisk mot utformningen av lagförslaget som man anser måste ses över från både formella och sakliga utgångspunkter.

Prop. l979/80:1 169

Den genomgång av förslaget och remissutfallet som vi har gjort visat att det bör vara möjligt att genomföra några av de mest angelägna reformerna som expertgruppen har föreslagit inom den nuvarande I.SPV:s ram. Hit hör bl.a. att ändra intagningsförfarandet på ett par punkter. skapa möjlig— het till organisatoriska förändringar av vården och att ge ökade ansvars- uppgiftcr åt utskrivningsnämnderna. Våra förslag till ändringar i LSPV som bygger på expertgruppens betänkande -— behandlas närmare i aVsnitt 3. Vi vill bara här framhålla att vi anser det angeläget att värden av sådana missbrukare som inte bedöms som psykiskt sjuka i inskränkt mening av rättssäkerhetsskäl förses med regler om en längsta vårdtid. Vi ansluter oss till expertgruppens förslag om att ändra namnet på lagen till lag om viss psykiatrisk vård och på nämnden till psykiatrisk nämnd.

SU har i sitt betänkande föreslagit att en bestämmelse om samverkan mellan sjukvården och socialtjänsten skall tas in i LSPV när det gäller missbruksfallen. Vi anser att sådan samverkan oftast är nödvändig. Be- stämmelsen bör enligt vår mening utformas så att samverkan görs obligato- risk så snart överläkaren finner att patienten har behov av socialtjänstens stöd och hjälp, Vi föreslår vidare att det i lagen skall tas in en bestämmelse om skyldighet för socialnämnden att efter samråd med den som svarar för den medicinska vården upprätta en behandlingsplan för den sociala efter- vården, som skall ske i frivilliga former. Bl.a. för att stärka möjligheterna till en efterföljande social rehabilitering anser vi också att det bör öppnas möjlighet att förlägga den medicinska vård som sker med stöd av lagen till behandlingshem som är knutna till psykiatriskt sjukhus. Även nu nämnda förslag behandlas närmare i det följande.

Vi föreslår således sammanfattningsvis att den framtida socialtjänsten inte skall rymma möjligheter till vård oberoende av samtycke när det gäller vuxna missbrukare. Vi förutsätter då att våra förslag följs beträffande åldersgränser och vårdtider för att ta om hand unga missbrukare inom socialtjänsten och beträffande en ändrad psykiatrisk lagstiftning om vård oberoende av samtycke.

Det har inte hört till vårt uppdrag att behandla det närmare innehållet i vården av vuxna missbrukare. Vårt förslag att utmönstra möjligheterna till vård av vuxna oberoende av samtycke inom sociallagstiftningen får givet- vis inte tolkas så att vi skulle vara anhängare av kravlösa vårdmctoder där missbrukaren fritt kan ta eller förkasta den värd som erbjuds honom. Vi anser tvärtom att en vård som inte kräver medansvar av den vårdbehö- vande ofta är dömd att misslyckas. [ den allmänna diskussionen har man ibland pekat på framgångarna med s.k. kontraktsvård. Sådan vård kan innebära att man t. ex. utarbetar ett speciellt program för vården av miss- brukare vid en institution. Den som vårdas enligt programmet får förbinda sig att följa vissa ordningsregler och exempelvis underkasta sig kontroll av att han under vårdtiden avhåller sig från bruk av narkotika. För brott mot reglerna kan gälla vissa sanktioner. Patienten har emellertid alltid möjlig—

Prop. 1979/80:l 170

het att helt avböja att delta i den fortsatta behandlingen. Det kan nämnas att 197] års utredning om behandling av psykiskt avvikande när det gäller kriminalvården i princip har ställt sig positiv till den form av kontraktsvård av kriminella narkotikamissbrukare som i USA kallas civil commitment.

AsocL — som utgör den sista resten av den gamla lösdrivarlagstiftningen — har sedan länge varit mogen för avveckling. Vi ansluter oss till SU:s förslag om att upphäva lagen. Det har vunnit allmänt stöd vid remissbe- handlingen.

2.8.3.3 Parlamentarisk utredning

Flera remissinstanser har föreslagit att LSPV skall ses över av en parla- mentarisk kommitté. Andra instanser har förordat att en sådan kommitté skall tillsättas för att göra en samlad översyn av samhällets möjligheter att använda tvång inom såväl socialvård och sjukvård som kriminalvård.

Det linns enligt vår mening otvivelaktigt ett behov av att låta en allsidigt sammansatt kommitté med parlamentarisk förankring överväga flera av de lagförslag som LSPV—gruppen har lagt fratn och som vi inte har ansett det möjligt att närmare pröva i detta sammanhang. Vi vill också peka på de önskemål som har framställts från läkarhåll om preciseringar av de yttring- ar av psykisk sjukdom som skall grunda rätt till vård med stöd av LSPV. Det psykiatriska sjukdomsbegreppet kommer vidare att få ytterligare be— lysning när det principprogram för psykiatrisk hälso- och sjukvård har antagits som nyligen har föreslagits av socialstyrelsens strukturutredning (Socialstyrelsen redovisar l978: 5).

Vissa förslag från LSPV-gruppen när det gäller en utvidgad nämndverkv samhet bör också övervägas med hänsyn till de förslag om bl. a. förtroen- denämnder som nyligen har lagts fram av medicinalansvarskommitten i betänkandet (SOU l978:2()) Hälso- och sjukvårdspersonalen. Även arbetet inom hälso- och sjukvårdsutredningen kan få betydelse för utformningen av den framtida medicinska tvångslagstiftningen.

Den nya kommitten bör lämpligen få i uppdrag att utvärdera effekterna av den nya lagstiftningen för den medicinska och sociala vården av vuxna missbrukare. l anslutning till översynen av den medicinska tvångslagstift- ningen bör utredningen få till uppgift att följa utvecklingen på kriminal— vårdsområdet när det gäller personer med missbruksproblem och att bely- sa de samordningsbehov som kan föreligga mellan olika bestämmelser av tvångskaraktär inom socialtjänsten. sjukvården, kriminalvården och ord- ningslagstiftningen.

En översyn av bl. a. giftermålsbalken, föräldrabalken och ärvdabalken pågår f. n. inomjustitiedepartementet i syfte att utmönstra uttrycken sin- nessjukdom och sinnesslöhet. Vi har i samband med vårt uppdrag haft att överväga behovet av motsvarande ändringar i sjukvårdslagstiftningen. De terminologiska frågorna kan till en del bli beroende av resultatet av den vidare utredningen av den parlamentariska kommittén. Vi förordar därför

Prop. 1979/80:1 171

att arbetet med en översyn av terminologin får fortsätta inom justitie- och socialdepartementen med sikte på att söka få fram ett förslag i de delar som kan avgöras oberoende av kommitténs utredning. Ett sådant förslag torde därefter få remissbehandlas i särskild ordning.

Hänvisningar till S2-8

3 Allmänmotivering till ändringar i LSPV

3.1 Allmänt om intagningsgrunderna

Under lång tid har det i den allmänna debatten gjorts gällande att psykiatrin kan fungera som en täckmantel för tvångsåtgärder mot personer som för omgivningen ter sig obekväma eller allmänt besvärliga. Det räcker i detta sammanhang att erinra om diskussionen kring de personer som avses med begreppen "psykopater", "sociopater" eller "särskilt vårdkrä— vande". Under senare år har debatten färgats av uppgifterna att man i Sovjetunionen använder mentalsjukhuscn som förvaringsplats för politiskt oliktänkande. Det finns i sammanhanget skäl att erinra om den s.k. Hawaii-deklarationen som antogs av World Psychiatric Association i au— gusti I977. Deklarationen innehåller etiska regler som skall förhindra att psykiatrin missbrukas i nu berörda hänseenden.

Påståendet att psykiatrin kan användas för att städa undan obekväma personer är inte alldeles lätt att bemöta. I motsats till kroppssjukdomarna kan ett psykiatriskt sjukdomstillstånd inte alltid konstateras på grundval av förändringar i patientens organ e. l. I stället hänvisas psykiatrikern till att ställa diagnos på grundval av patientens handlingar i vid mening. Det är givet att vid denna värdering av patientens handlande psykiatrikern ofta har att ställa patientens uppförande i relation till samhällets normer för acceptabelt beteende. Med andra ord tenderar beteenden som påtagligt avviker från vad som är socialt accepterat att stämplas som uttryck för psykisk sjukdom. Psykiatrins sjukdomsbegrepp hämtar på ett helt annat sätt än vad som är fallet inom kroppssjukvården sitt innehåll från sociala överväganden och påverkas fortlöpande av samhällets toleransnivåer för avvikande beteende.

Det är således mycket viktigt att man i den psykiatriska tvångslagstift— ningen lägger fast ett psykiskt sjukdomsbegrepp som inte lånar sig till manipulationer och som effektivt förhindrar att psykiatrin missbrukas för t. ex. förföljelse av politiskt oliktänkande eller socialt handikappade.

Enligt 1 ä LSPV får sluten psykiatrisk vård oberoende av eget samtycke beredas endast den som lider av psykisk sjukdom och under den ytterligare förutsättningen att sådan vård är oundgängligen påkallad med hänsyn till sjukdomens art och grad (generalindikationen). Med psykisk sjukdom jämställs psykisk abnormitet som inte är psykisk sjukdom eller utgörs av hämning i förståndsutvecklingen. Psykisk sjukdom används som en sam-

Prop. 1979/80:1

lingsbelcckning för alla sjukdomar med psykiska symptom. oavsett deras orsaker. Som psykisk sjukdom enligt lagen räknas därför psykoser. neuro- ser och insufficienstillstand av olika slag. Psykisk abnormitet omfattar enligt förarbetena till LSPV psykopati samt defekter och invaliditetstill— stånd efter olika slag av hjärnsjukdomar eller hjärnskador. 'l'ill generalindi- kationen har knutits fem olika specialindikationer. För att patienten enligt lagen skall kunna beredas vard oberoende av samtycke måste den psy- kiska sjukdomen yttra sig på något av de sätt som specialindikationcrna beskriver.

l97l års utredning om behandling av psykiskt avvikande har föreslagit att uttrycken psykisk sjukdom och psykisk abnormitet skall bytas ut mot en gemensam beteckning — psykisk störning. Förslaget har under remiss— behandlingen fått stöd från flera håll men kritik från andra. Socialstyrel- sens LSPV-grupp har i förslaget till l.,l”V förordat att man 1. v. skall behålla de nuvarande uttrycken. Bl.a. konstaterar LSPV-gruppen att begreppet psykisk störning har kritiserats. eftersom det kan uppfattas som ett betyd- ligt vidare begrepp än psykisk sjukdom.

I remissvar över förslaget till LPV har Sveriges läkarförbund och SACO/SR velat begränsa lagens tillämpning till fall då det finns vad man kallar en störd realitetsvärdering. dvs. om och så länge patienten är psyko— tisk. Till de psykotiska tillstånden bör enligt denna mening tillstånd då patienten lider av förvirring. vanföreställningar. hallucinationer eller de— mens. Socialstyrelsen har i sitt remissvar framhållit att det skulle vara stora fördelar med att införa psykos som avgränsningskriterium. Man har dock samtidigt pekat på att av de LSPV-patienter som skrevs ut under år l975 hade hela 40.5 % inte haft psykos som huvuddiagnos (neuros 9.4 C;._ psykisk abnormitet 5.694. alkoholism 22. 'if-. narkomani 16%). Socialsty- relsen konstaterar att så länge vårdmöjligheter oberoende av eget sam— tycke behövs för personcr som tillhör dessa grupper är det orealistiskt att införa psykosbegreppct som avgränsningskriterium.

[ ett förslag till principprogram för psykiatrisk hälso- och sjukvård som har utarbetats av den s. k. strukturutredningen i socialstyrelsen (Socialsty- relsen redovisar 1978z5) lämnas bl.a. synpunkter på psykiatrins innehåll och avgränsning. Resultatet av programarbetet kan få betydelse också för frågan om avgränsningen av den medicinska tvångslagstiftningen.

Av de fem specialindikationerna. kallade a) den medicinska indikatio- nen, b) farlighetsindikationen. c) hjälplöshetsindikationen. d) störandeindi- katicnen och e) kriminalindikationen. har LSPV—gruppen föreslagit att de fyra första skall föras samman till två huvudgrupper. Den första skulle avse de fall då patienten inte rätt kan bedöma sitt behov av vård och hans tillstånd kan avsevärt förbättras genom vården eller försämras om vården uteblir. Den andra gruppen skulle gälla fall då patienten är farlig eller grovt störande för annan person. Den femte indikationen, kriminalindikationen — som avser det fallet att patienten till följd av sjukdomen är farlig för

Prop. 1979/8011 |

x.] '...)

annans egendom eller annat av lagstiftningen skyddat intresse — har före- slagits upphävd av ll)7l ars utredning. Utredningen har framhällil att vårdbehovet helt bör avgöras på medicinska eller socialmedicinska grun- der. l detta förslag har LSPV—gruppen instämt.

Under remissbehandlingen av LFV—förslaget har frän flera hall riktats kritik mot utfortnningen av de två nya specialindikationerna. Man har menat att indikationerna maste kompletteras eller göras klarare. Förslaget att slopa kriminalindikationen har däremot. som har framgått tidigare. fatt en nästan enhällig anslutning under remissbehandlingen av betänkandet från l97| ars utredning.

Såvitt vi förstår avviker den nuvarande generalindikationen inklusixc begreppet psykisk abnormitet i vissa hänseenden fran medicinskt sprak- bruk. 'l"crminologin överensstämmer inte heller med vedertagna indelning— ar av psykiska störningstillständ. "Psykisk abnormitet" är exempelvis ett begrepp sotn saknar bestämd innebörd och som i regel inte används i medicinska sammanhang. Det är mot den bakgrunden man skall se försla- get från l97l års utredning att i LSPV byta uttrycken psykisk sjukdom och psykisk abnormitet mot en gemensam beteckning psykisk störning. litt annat skäl för kommitteförslaget är att närma terminologin i LSPV till språkbruket i BrB. ! BrB används i dag termerna "sinnessjukdom". "sin— nesslöhet" och "annan själslig abnormitet av så djupgående natur att den måste anses jämställd med sinnessjukdom". Kommitteförslaget innebär att man även i BrB talar om psykisk störning.

Vi har tidigare förordat att en parlamentariskt lörankrad kommitté skall tillsättas med uppgift att se över LSPV i dess helhet. l avvaktan pä resultatet av den utredningen bör man enligt vår åsikt behålla den nuvaran— de utformningen av säväl generalindikationen som specialindikationerna. Vi vill här anmärka att remissutfallet beträffande förslaget från l97l ars utredning att avskaffa cleindikationen närmast talar för att denna indika— tion bör upphävas omedelbart. De omedelbara konsekvenserna härav kan bli att en del av e)-kliente|et förs över till kriminalvarden och där med all sannolikhet komtner att återfinnas bland anstaltsklientelet. Med hänsyn till att e)—indikationens bestånd således har klar kriminalpolitisk betydelse som har nära samband med frågor som f.n. bereds inom justitiedeparte— mentet avstår vi från att uttryckligen föreslå att e)-indikationen omedelbart skall avskaffas. De intressen vi har att beakta talar emellertid för att så sker så snart som möjligt.

Att generalindikationen inklusive begreppet psykisk abnormitet således finns kvar tills vidare hindrar enligt'vår mening inte att terminologin i BrB moderniseras på sätt 1971 års utredning har föreslagit. om det skulle anses lämpligt. Redan i dag finns det som har nämnts terminologiska skillnader mellan LSPV och BrB. Även om det på sikt givetvis är önskvärt med en enhetlig terminologi, kan man under en övergångstid acceptera även andra terminologiska skillnader än dem som föreligger i dag.

Prop. 1979/80: ! 174

Även om säledes ] &" LSPV enligt vår mening tills vidare i allt väsentligt bör bestå i sin nuvarande utformning linns det. sotn har framgått av våra allmänna överväganden. behov av att förtydliga intagningsbestämmelserna när det gäller missbrukare av alkohol eller narkotika. Vi återkommer till detta i avsnitt 3.2.

lin viktig uppgift för den nya kommittén bör bli att finna bättre avgräns- ningar av lagens tillätnpningsomräde. Till att börja med linns det skäl att i en ny lagstiftning starkare än nu markera att den psykiatriska vården så långt möjligt skall ske i frivilliga former och att bestämmelser om tvängs- värd bara skall komtna till användning i undantagsfall. Vi vill påminna om att antalet personer som tas in för vård oberoende av samtycke kontinuer- ligt har minskat under senare år i förhållande till de sammanlagda intag- ningarna för psykiatrisk vård. Denna utveckling. som kan antas fortsätta. bör kotnma till uttryck i lagstiftningen. l syfte att bättre avgränsa lagens tillämpningsområde bör man pröva möjligheterna att precisera de yttringar (manifestationer) av psykisk sjukdom som skall grunda rätt till vård obero- ende av samtycke. Den diskussion som har förts i anslutning till LPV- förslaget om förutsättningarna att införa ett psykosbegrepp i lagstiftningen bör liksom det nyssnämnda principprogrammet för psykiatrisk hälso- och sjukvård kunna bilda utgångspunkt för arbetet. Slutligen vill vi i detta sammanhang peka på angelägenheten av att man söker mönstra ut möjlig- heterna att jämställa psykisk abnormitet med psykisk sjukdom. Denna uppgift har prövats i tidigare utredningssammanhang utan att man funnit det möjligt att vara av med en sådanjämställdhetsregel. Arbetet inom 1971 års utredning och inom LSPV-gruppen bör tillsammans med vad som har kommit fram under rcmissbehandlingarna ha gett nya förutsättningar att finna vägar att undvika denna typ av vaga och oprecisa termer inom tvångslagstiftningen.

3.2 Särskild intagningsgrund för alkohol- eller narkotikamissbrukare

Den nuvarande medicinska indikationen —- in)-indikationen — anger som villkor att patienten till följd av sjukdomen uppenbarligen saknar sjuk- domsinsikt. Med bristande sjukdomsinsikt jämställs att någon till följd av beroende av narkotiska medel uppenbarligen är ur stånd att rätt bedöma sitt behov av vård. Detta tillägg till den medicinska indikationen. som kom till år l969, gjordes i syfte att förtydligat begreppet "uppenbarligen saknar sjukdomsinsikt”. Man avsåg att undanröja den osäkerhet som rådde om möjligheterna att kvarhålla narkotikamissbrukarc, som efter avgiftning fortfarande behövde vård. Kompletteringen kom till på begäran av social- styrelsen som dock inte ville begränsa den till narkotiska medel utan genom att använda uttrycket "beroendeframkallande medel" också avsåg att innesluta alkohol. En närmare redogörelse för motiven bakom lagens

Prop. 1979/80:l ' 175

tillämplighet på alkohol- och narkotikamissbrukare lämnas av socialutred- ningen i dess slutbetänkande (s. 512 ff). Vi hänvisar till detta.

Socialutredningcn har ansett att de missbrukare som behöver institu- tionell vård och behandling oberoende av samtycke kan ges sådan inom ramen för LSPV och att tvånget inom socialvården kan slopas utan att man ändrar LSPst intagningsgrunder. Under remissbehandlingen har man från flera håll hävdat att tillägget i den medicinska indikationen bör göras tillämpligt också på alkoholmissbrukarc. Till de remissinstanser som har framfört denna mening hör socialstyrelsen.

Vi har i våra allmänna överväganden uttalat oss för att LSPV:s intag- ningsgrttnder bör kompletteras beträffande alkohol- och narkotikamissbru— kare. Tillgängliga uppgifter" om tillämpningen av LSPV ger vid handen att lagen tillämpas mycket ojämt på dessa patientkategorier. Medan man på ett sjukhus finner det uppenbart att förvirringstillstånd som följd av alko- hol- eller narkotikamissbruk uppfyller lagens krav på psykisk sjukdom och ofta lägger denna diagnos som grund för intagningsbeslut är man på andra sjukhus mera försiktig och den angivna diagnosen förekommer sällan i intagningsbesluten. Det är uppenbarligen önskvärt att lagen i dessa av- seenden tillämpas enhetligt över hela landet. Och vi menar att det är den vidare tolkningen av begreppet psykisk sjukdom som har stöd i förarbe— tena till LSPV.

Det är ctnellertid svårt för att inte säga omöjligt att nu vrida utvecklingen rätt titan att beträda lagstiftningsvägen. En lösning är då att uttryckligen bryta ut alkohol— och narkotikamissbrukarna ur den krets av psykiskt sjuka eller därmed jämställda som avses med den nuvarande generalindika- tionen. Denna lagtekniska lösning har den fördelen att man i någon mån undgår att uttryckligen stämpla missbrukama som psykiskt sjuka. Samti- digt mäste emellertid sägas att grunden för att samhället anser sig kunna ingripa med Vårdätgärder mot dessa missbrukare oberoende av deras sam- tycke ärjust att de är i behov av psykiatrisk vård. Detta framgår inte minst av lagens rubrik.

Den nu diskuterade lösningen innebär således inte en utvidgning av det nuvarande tillämpningsområdet för LSPV men en klarare markering av var den nu gällande gränsen går. Gränsdragningsfrågan är betydelsefull inte minst med hänsyn till att missbrukama utgör en stor grupp av alla LSPV- patienter. Statistiken visar att ungefär var fjärde patient som skrevs ut under år l975 var alkohol- eller narkotikamissbrukare. En uppgift från l974 visar att det samtidigt en viss dag vårdades över lOtlt) alkoholmiss- brukare cnligt LSPV.

Vi föreslår i enlighet med det anförda att förutsättningarna att oberoende av samtycke ta om hand alkohol- och narkotikamissbrukare för vård skall behandlas i en särskild paragraf. ls". som alltså får ny lydelse. Samtidigt bör det tillägg slopas som nu i den medicinska indikationen med bristande sjukdomsinsikt jämställer att någon till följd av beroende av narkotiska

. Prop. 1979/80: 1 176

medel inte rätt kan bedöma sitt behov av vård. 1 de nrissbrtrksfall som nu avses bör vård med stöd av lagen förutsätta att patienten till följd av sitt alkohol— eller rrarkotikarnissbrtrk har ett trängande behov av avgiftning och psykiatrisk vård i samband med denna för att inte skadas allvarligt till sin hälsa eller annars utsättas för fara till livet.

Syftet med tvångsvården bör vara att få missbrukaren i sådan psykisk och fysisk kondition att Iran kan motiveras för en social eftervård i frivilliga former. Vi anser att för vård enligt LSPV av alkohol- och narkotikamiss- brtrkare som inte bedöms som psykiskt sjuka i inskränkt mening bör det av rättssäkerhetsskäl gälla en längsta vårdtid. De nuvarande faktiska vårdti- dertta varierar alltifrån några få dagar till nagra veckor. Vi har efter kontakter med bl.a. representanter för psykiatrikerna stannat föratt före- slå att vårdtiden skall begränsas till högst fyra veckor. Vi trtgår från att den faktiska vårdtiden i många fall kommer att bli kortare. [)et bör samtidigt framhållas att förslaget innebär en masimering av tiden för tvi'rngsvård. Ingenting hindrar att varden fortsätter i frivilliga former även efter fyra veckor om det finns medicinska förutsi'utningar för detta. Den sociala rehabiliteringen bör så långt möjligt säkras genom särskilda bestämmelser om samverkan i LSPV. Vi återkommer till dessa förslag i följande avsnitt.

Den föreslagna lagändringen kotnmer att medföra att begreppet psykisk sjukdom enligt ls" far en snävare innebörd än f.n. Vi vill erinra om att SinneSäluklttgstiftnirrgskommitten. vars arbete ledde fram till LSPV. kon— staterade att det dåvarande begreppet sinnessjukdom fran början inte ansags omfatta alkoholism och alkoholmissbruk men väl sådana psykiska sjukdomar som delirium tremens. alkoholhalltrcinos och alkoholparanoia och vissa mycket avancerade psykiska defekttillstand. t.ex. alkoholde- mens. Genom glidniugar i begreppsbestämningen kom enligt kommitten. pa liknande sätt som skedde inom de psykiska sjukdomarnas grtrpp. allt flera fall av alkoholism att hänföras de grtrppcr av sjukdomen för vilka vård på mentalsjukhus ansågs vara indicerad.

Att en särskild intagningsgrund införs för alkohol- och narkotikamiss- brukare innebär inte att det skall vara uteslutet att tillämpa lä på missbru— kare som lider av en nrera klassisk sinnessjukdom. t.ex schizofreni. l lindriga sådana fall kan tvärtom de särskilda bestämmelser som skall gälla för den som vårdas nred stöd av Zs' göra det lämpligt att åberopa den särskilda intagningsgrundcn i stället för någon av grunderna i l s'. Det bör givetvis också vara möjligt att besluta om fortsatt vård nted stöd av l s om missbrukaren efter intagningen skrrlle uppvisa sådana psykotiska drag att vård enligt lagen är nödvändig även sedan fyra veckor har förflutit. Detta förutsätter da nytt vårdintyg och ny intagningsprövning. Även närnndmed- verkan torde bli vanlig (se om intagningsförfarande avsnitt 3.3).

Den komplettering av LSPV som vi nu föreslår bör sedan den varit i tillämpning en tid självfallet prövas av den kommitté som vi föreslår skall göra en översyn av hela lagen och inte minst intagrringsgrtrnderna. Det är

Prop. 1979/SO:] 177

angeläget att den föreslagna tvångsvården av alkohol- och narkotikamiss- brukare får en ordentlig uppföljning redan från början. En sådan underlät— tas otvivelaktigt av den föreslagna lagkönstruktionen. En svårighet vid bedömningen av den ntrvarande vården av missbrukare enligt LSPV har varit att det inte har gått att få tillfredsställande belyst i vilken utsträckning de olika specialindikationermr i 15 har åberopats som stöd för vård. Sär- skilda forskningsmedel bör enligt vår mening ställas till förfogande för en uppföljning av lagens tillämpning på alkohol- och narkotikamissbrukare från såväl medicinska som sociala utgångspunkter. Vi vill hänvisa till de möjligheter som frnns att skaffa medel via medicinska forskningsrådet resp. sociala forskningsdelegationen.

Hänvisningar till US604

3.3 lntagningsförfarandet

För att någon skall kunna tas in för vård enligt LSPV fordras dels en skriftlig ansökan. dels ett vårdintyg. Här bortses då från intagning efter domstols förordnande. Ansökan får endast göras av vissa i lagen trppräk- nade personer. anhöriga. ordföranden i sociala nämnder m.fl. Vårdinty- get. som skall trpprättas av läkare. skall bl.a. innehålla ett uttalande om att det är sannolikt att den som intyget avser lider av psykisk sjukdom och att sltrten psykiatrisk vård är oundgängligen påkallad.

LSPV-gruppen har föreslagit att ansökningsförfarandet skall slopas. Man anser att det är vårdintyget — som man vill skall heta psykiatrisk vårdremiss i fortsättningen — som är den viktigaste handlingen när intag- ningsfrågan skall bedömas och att den särskilda ansökningen framstår som ett onödigt komplement till den medicinska utredningen. Ofta finns det redan ett vårdintyg när ansökan trpprättas. Vi delar i likhet med flertalet remissinstanser LSPV-grtrppens uppfattning i dessa frågor. Det bör enligt vår mening vara tillräckligt att vårdintyget anger på vems begäran det har utfärdats. Det är naturligt att initiativet ofta tas av någon anhörig eller av de sociala myndigheterna. polisen etc. Vi anser emellertid inte att det finns tillräckliga skäl att begränsa initiativrätten till en viss personkrets. Termen psykiatrisk vårdremiss i stället för vårdintyg har vid remissbehandlingen kritiserats från läkarhåll. Vi anser att den nuvarande benämningen t.v. bör behållas.

Vid intagningen görs en prövning av vårdintyget och av att det finns sannolika skäl för att vård kan ges med stöd av LSPV. Beslut om intagning fattas av läkare. i allmänhet överläkaren. Senast tio dagar efter intagningen skall vidare överläkaren pröva behovet av fortsatt vård med stöd av lagen. [ vissa farlighctsfall kan prövningen få anstå till den femtonde dagen efter intagningen.

Den intagande läkaren får enligt gällande regler inte själv uttärda vårdin- tyg. LSPV—gruppen har föreslagit att den tvålt'rkarprövning som härigenom är garanterad skall upphöra och att rättssäkerheten i stället skall tryggas l2 Riksdagen 1979/80. I suml. Nr ]. Del ("

Prop. 1979/80: 1 178

genom att trtskrivrrirrgsnämnden -- i vilken det också ingår en läkare -- i stället för överläkaren skall pröva det fortsatta vårdbehovet senast efter 14 dagar. Förslaget syftar bl.a. till att undanröja rtägra av de hinder som nu fruns mot organisatoriska förändringar av den psykiatriska vården.

En annan reform som LSPV—gruppen föreslår är att genom en ökad nämndmedverkan lösa de problem som i dag existerar när en patient som frivilligt har lagt in sig för psykiatrisk vård behöver tas om hand oberoende av sitt samtycke med stöd av LSPV. [ dessa s. k. konverteringsfall leder det nuvarande regelsystemet till att patienten först måste skrivas ut och lämna sjukhusområdet innan han kan tas om hand med stöd av LSPV. Detta har som LSPV-gruppen påpekar bl.a. fått till följd att vården många gånger inleds med stöd av LSPV:s bestämmelser. även när det inte är alldeles nödvändigt. LSPV—gruppen föreslår att den läkare som är ansvarig för vården av den frivilligt inlagda patienten skall kunna upprätta vårdin- tyg. om patientens tillstånd försämras för att möjliggöra intagning med stöd av LSPV. En anmälan skall samtidigt gå till nämnden som senast inom l4- dagarsfristen skall pröva intagningen.

De nu nämnda förslagen har fått ett blandat mottagande av remissinstan- serna. Några instanser, däribland Sveriges läkarförbund, vill behålla tvålä- karprövningen och t.ex. justitiekanslern är tveksam till om förslaget bör genomföras med tanke på den ökade arbetsbelastningen på nämnderna.

Vi ställer oss i princip bakom de förslag som LSPV-gruppen har lagt fram om att förenkla intagningsförfarandet. [)et är säkerligen på sikt nöd- vändigt att ftnna regler som är ändamålsenligare än de nuvarande samtidigt som patientens rättssäkerhet förstärks. De ökade arbetsuppgifter för nämnderna som LSPV-gruppen i dessa och andra avseenden har föreslagit innebär till en del att nämnderna får en väsentligt annorlunda roll jämfört med i dag. De synpunkter på detta som har framförts under remissbehand- lingen visar på flera komplikationer. Dessa bör utredas ytterligare av den parlamentariska kommitté som vi förordar skall fortsätta översynen av LSPV.

Vi anser följaktligen att den nuvarande tvål'z'tkarprövningen bör behållas t.v. i alla normala fall. Som vi återkommer till i nästa avsnitt bör dock nämnden ges ett större ansvar än den nu har över den värd som äger rum med stöd av lagen. Vi anser det också angeläget att snarast möjligt få till stånd ett smidigare intagningsförfarande i konverteringsfallen. Den läkare som är ansvarig för vården av den frivilligt inlagde patienten bör genom ett vårdintyg direkt kunna få patienten överförd till vård med stöd av LSPV.

[ de fall undantag görs från tvåläkarförfarandet är det givetvis av största vikt att patientens rättssäkerhet garanteras på något annat sätt. Vi förordar att nämnden i dessa fall skall pröva behovet av vård med stöd av LSPV. Såväl överläkarprövningen som den nämndprövning som alltså i vissa fall ersätter överläkarprövningen bör göras snarast. Vi anser det möjligt att för bägge slagen av prövning fastställa den senaste tidpunkten till åtta dagar

Prop. 1979/80: ] 179

fran intagningsbesltrtet. Någon mera avsevärt ökad arbetsbelastning för nämnderna bör inte bli följden av våra förslag.

Vi har övervägt att öppna möjlighet till ytterligare undantag från tvålä— karpri'wningen. när det sktrlle medföra betydande olägenhet för patienten att vidhålla kravet på en sådan prövning. Som framgår av l.Sl'*V-förslaget anser socialstyrelsen en utveckling mot enIäkarförfarartde kombinerat med nämndprövning viktig föratt möjliggöra önskvärda organisatoriska föränd- ringar av den psykiatriska vården. På läkarhåll har kritiken mot förslaget varit kraftig. Man menar bl.a. att det sktrllc minska rättssäkerheten inom regelsystemet. Vi har mot den bakgrtrnden stannat för att förorda att man tills vidare i stort behåller de nuvarande reglerna. Våra begränsade förslag till ändringar av intagningsförfarandet bör emellertid ses som en över- gångslösning. Den nya trtredningcn bör enligt vår mening ges direktiv att komma med förslag till en sådan utbyggd nämndftrnktion att en obligato- risk prövning av en fristående nämnd kan bli möjlig i fråga om alla intag- ningar enligt l.SPV. I en sådan sittration får naturligtvis tvåläkalförfaran— det omprövas. Ingenting hindrar heller enligt vår mening att man i det fortsatta arbetet med en översyn av LSPV prövar frågan om ytterligare undantag från tvåläkarförfarandet med förttrri syfte att avlägsna de hinder som kan frnnas för den organisatoriska utvecklingen på det psykiatriska vårdområdeL

Nära samman med reglerna om intagningsförfarandet hör möjligheterna att begära polishandri'rckning för att få den sjuke förd till sjukhus. linligt gällande bestämmelser är det endast den läkare som beslutar om intagning som kan få till stånd polishandrå'rckningi samband med intagningen. LSPV- grtrppen föreslår att möjlighet att begära handräckning skall ges den läkare som har utfärdat vårdintyget och som alltså känner patientens tillstånd bäst. Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget. Vi föreslår att det genom- förs redan ntr trtan att den nya översynen av LSPV avvaktas.

3.4 Ökade ansvarsuppgifter för nämnden

Under remissbehandlingen av LFV-förslaget har det påpekats att det finns skäl som talar för att nämnden skall göra en regelbunden granskning av alla längre vårdfall. t.ex. pröva patientens behov av fortsatt vård med stöd av LSPV var tredje månad.

Det är givetvis i hög grad önskvärt att vård enligt en tvängslag som LSPV så mycket som möjligt kan prövas och följas av ett fristående organ. Nämnderna uppfyller med sin nuvarande sammansättning och verksamhet de villkor på ett domstolsliknande organ som enligt regeringsformen och enligt Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga rättighe- terna och de grundläggande friheterna skall frnnas för att garantera laglig- heten vid alla frihetsberövanden.

Frågan om att utöka nämndernas ansvar beror naturligtvis i hög grad av

' Prop. 1979/80: I 180

vilka faktiska möjligheter som nämnderna har att under nuvarande organi- satoriska förutsättningar klara en sådan uppgift. LSPV-gruppens under— sökningar visar att drygt 27 95: av patienterna är utskrivna inom l4 dagar. nästan 50% efter en månad och 75 % efter tre månader. Såvitt vi kan bedöma bör det vara möjligt att inom ramen för nuvarande organisation utöka nämndernas ansvar genom att låta nämnderna obligatoriskt pröva behovet av fortsatt tvångsvård när patienten har varit intagen för vård i tre månader. Vi har vidare övervägt att föreslå att denna nämndprövning därefter skall upprepas var tredje månad. Den nuvarande nämndorganisa- tionen kan emellertid med sin nuvarande uppbyggnad inte klara så omfat- tande uppgifter. Vi har däiför stannat för att föreslå att nämnden själv skall ta ställning till i vilken utsträckning man i fortsättningen skall pröva beho— vet av fortsatt tvångsvård. Som en vägledning för denna bedömning bör tillämpningsföreskrifter utfärdas. Man har från klientorganisationshåll på- pekat att det även i fråga om äldre. dementa eller som kroniskt sjuka ansedda patienter finns anledning att genom återkommande nämndpröv- ningar undersöka möjligheterna att ersätta den värd som har inletts med tvång med en vård i frivilliga former.

Som har framgått av vad vi sagt tidigare anser vi det angeläget att nämnden på detta och andra sätt i högre grad än nu görs ansvarig för den värd som bedrivs oberoende av patientens samtycke. Det bör bli en uppgift för den nya parlamentariska kommittén att närmare granska förutsättning- ama för en på så vis utökad nämndverksamhet. Utöver en obligatorisk prövning av alla intagna enligt vad vi nyss har föreslagit förordar vi att nämnden i överensstämmelse med LSPV-gruppens förslag självständigt skall kunna pröva fråga om utskrivning av patient.

LSPV-gruppen har föreslagit att nämnden skall få ökade tillsynsupp- gifter i fråga om behandlingsarbetet bl. a. genom att gå igenom en behand— lingsplan som överläkaren skall upprätta. Förslaget har kritiserats av flera remissinstanser. som har menat att nämnden inte bör ha inflytande över den medicinska vården.

Nämndens framtida ställning och uppgifter hör till de principiella frågor som bör prövas i det fortsatta utredningsarbetet. Som närmare framgår av specialmotiveringen föreslår vi. utöver de tidigare föreslagna ändringarna. endast ett par smärre ändringari nämndens ansvarsuppgifteri avvaktan på denna prövning.

Vi har i arbetsgruppen diskuterat möjligheterna att förstärka nämnd- funktionen genom någon form av anknytning till länsrätterna. Dessa berörs emellertid av det principförslag om en ny fristående allmän förvaltnings- domstol i varje län som avses bli genomfört den ljuli 1979. Vi anser därför att förutsättningarna att helt eller delvis lägga över nämndernas uppgifter på de nya länsdomstolama eller att ge nämnderna en kanslimässig anknyt- ning till dessa domstolar bör bedömas sedan den nya länsdomstolsorgani- sationen har tagit form. Denna fråga bör därmed prövas av den nya kommittén.

Prop. l979/80:1 181

Som har framgått av våra allmänna överväganden ansluter vi oss till förslaget att i fortsättningen benämna utskrivningsnämnderna psykiatriska nämnder. Vi har också funnit skäl att'föreslå en viss utökning av nämnder- nas sammansättning. Nämnderna består f.n. av en lagfaren ordförande som är eller har varit domare, en läkare som bör vara särskilt kunnig i psykiatri och en person med erfarenhet i allmänna värv. LSPV-gruppen föreslår att nämnderna skall utökas med två personer, varav en bör ha särskilda kunskaper på det sociala området.

Nämnden framstår som den främsta garanten för att patienternas rätts- säkerhet blir tillgodosedd inom tvångslagens ram. Detta gör det angeläget att förstärka lekmannaintlytandet i nämnden. Vi ansluter oss därför till förslaget att öka antalet ledamöter i nämnden. Detta förslag har vid remiss- behandlingen också fått stöd av socialstyrelsen. Svenska kommunförbun- det och klientorganisationerna. Vi anser att av de tre ledamöter som skall finnas utöver den lagfame ordföranden och läkaren bör en vara särskilt insatt i sociala frågor och de båda övriga lekmän. Som en följd av detta bör centrala psykiatriska nämnden utökas till sex ledamöter. en lagfaren ordfö- rande. två läkare som är särskilt kunniga i psykiatri, en person som är särskilt insatt i sociala frågor och två lekmän.

Våra nu framförda förslag till ändrade ansvarsuppgifter' för nämnderna innebär tillsammans med vad vi i nästa avsnitt föreslår beträffande nämn- demas befattning med rättshjälpsärenden att frågan om behovet av resurs- förstärkningar för nämnderna aktualiseras. Vi har inte haft möjlighet att närmare pröva frågan i detta sammanhang. Vi förutsätter i stället att den kommer att behandlas i det fortsatta beredningsarbetet inom kanslihuset.

3.5 Rätten till offentligt biträde m. m.

Enligt rättshjälpslagen (l972:429) kan offentligt biträde förordnas i mål eller ärende om intagning eller utskrivning enligt LSPV. Offentligt biträde skall utses för den som åtgärden avser. om det behövs för att tillvarata patientens rätt. Enligt vad LSPV-gruppen har konstaterat förekommer denna rättshjälp för patienterna i anmärkningsvärt liten omfattning. LSPV- gruppen har bl. a. föreslagit att informationen till patienterna skall förbätt- ras och att uppgiften att förordna biträde. tillerkänna biträdet arvode rn. m. skall ligga på de psykiatriska nämnderna i stället för som nu på de särskilda rättshjälpsnämnderna. Rättshjälpsutredningen har i betänkandet (SOU 1977:/49) Översyn av rättshjälpssystemet föreslagit att offentligt biträde skall utses i ärenden om administrativa frihetsberövanden. om det inte är obehövligt.

Vid remissbehandlingen av såväl rättshjälpsutredningens betänkande som LSPV—gruppens förslag har de remissinstanser som berört frågan förordat en vidgning av rätten till biträde. Vi ansluter oss för vår del till rättshjälpsutrcdningens förslag att offentligt biträde skall utses. om det inte

-. Prop. 1979/80: 1 182

är obehövligt. Förslaget innebär en presumtion för att biträde skall förord- nas. Vi vill peka på möjligheterna att förordna också personer utanför juristkåren. t. ex. socialarbetare. till offentligt biträde.

Både när det gäller LFV-förslaget och rättshjälpsutrcdningens förslag har en majoritet av remissinstanser förordat att uppgiften att förordna offent— ligt biträde skall ligga på den myndighet som handlägger målet eller ären- det. Vi ansluter oss till detta och förordar sålunda att rätten till offentligt biträde för den som vårdas med stöd av LSPV skall prövas av de psykiat— riska nämnderna. Dessa bör också besluta i andra frågor som rör offentligt biträde, t. ex. ersättning till biträdet.

Vi anser det utomordentligt viktigt att patienten blir ordentligt informe- rad om sina rättigheter såväl när det gäller att få rättshjälp genom offentligt biträde som att få sin intagning enligt LSPV prövad av nämnden. Vi förordar därför att LSPV kompletteras med regler som gör en sådan information obligatorisk. Förslagets närmare innebörd framgår av special— motiveringen.

3.6 Organisatoriska förutsättningar

Psykiatrisk sjukvård bedrivs dels vid polikliniker. vårdcentraler m.m.. s. k. öppen vård. dels efter intagning vid sjukhus. s k. sluten vård. Det bör observeras att termen sluten i sjukvårdsorganisatoriska sammanhang bara betyder att vården bereds på sjukhus och att det för vården behövs en bäddplats åt patienten. Tvärtemot vad många tror har den däremot inget med inläsning c. d. att göra. Psykiatrisk vård bedriVs härutöver vid t. ex. enskilt vårdhem. PBU-central eller olika anstalter utanför sjukvården.

Med sjukhus avses i Sjvl- lasarett. sjukstuga och sjukhem. Sjukhus för mer omfattande vård kallas lasarett. Dessa är indelade i kliniker efter olika medicinska specialiteter. På kliniken kan finnas tlera överläkare med en av dem som klinikchef. Psykiatrisk värd ges antingen vid en eller tlera klini— ker inom lasarett eller vid vissa lasarett som är avsedda enbart för psykiat- risk vård. Det senare är fallet när det gäller de förutvarande statliga och kommunala sinnessjukhuscn.

Sjukhem är en samlingsbeteckning för sjukhus som tillhör den enklaste sjukhuskategorin. Sjukhem skall till huvudsaklig det vara inrättat för viss vård. nämligen vård av bl.a. långvarigt kroppssjuka och lättskötta psy- kiskt sjuka. Överläkarens motsvarighet vid sjukhem kallas sjukhcmslä— kare. Socialstyrelsen kan efter framställning av sjukvårdsstyrelsen för- ordna att sjukhemsläkaren skall benämnas överläkare (lös" 2 st. Sjv L).

Enligt 21 & Sij kan sjukvårdsstyrelse förordna viss läkare. som inte är fast anställd. för särskilda uppgifter. s. k. konsultläkare. I praktiken anlitas inte sällan konsultläkare för den psykiatriska vården vid somatisk klinik och vid sjukhemmen.

Enligt låt 3 st. LSPV får vård enligt lagen beredas på sjukhus som drivs

Prop. 1979/SO:] ' 183

av staten. landstingskommun eller kommun som inte tillhör landstings— kommun. Av l ä 4 st. framgår att lagen även förutsätter att det vid sjukhu— set finns en överläkare. Sådan läkare finns enligt vad om har sagts tidigare främst vid lasarett. Enligt 255 Sij får patient normalt endast tas in på sjukhus (klinik) som är avsett för den värd patienten kräver. Eftersom endast psykiatriska kliniker vid lasarett är inrättade för vård av psykiskt sjuka patienter blir följden att intagning med stöd av LSPV främst kommer i fråga vid psykiatrisk lasarettsklinik.

Vid sjukhemmen för psykiskt sjuka finns i regel inga överläkartjänster och tvångsintagning kan då inte komma i fråga på detn. Som har sagts tidigare kan det dock med socialstyrelsens medgivande inrättas överläkar- tjänst vid dem. Sjukhemmet kan även administrativt införlivas med en psykiatrisk klinik under dennas överläkare. Om så sker linns det inga legala hinder för tvångsintagning och LSPV-vård även på ett sådant hem.

Enligt LSPV-gruppens mening finns det i patientens intresse behov av att i vissa fall underlätta tillämpningen av LSPV vid somatisk klinik eller på sjukhem. För att uppnå detta resultat föreslår gruppen att. förutom överläkare. även annan av sjukvårdsstyrelse utsedd läkare — t.ex. kon- sultläkare — skulle kunna få i uppdrag att svara för tillämpningen av lagen. Vidare menar gruppen att det finns resurser att meddela psykiatrisk vård vid vissa inrättningar som i dag inte ingår i den allmänna sjukvårdsorgani- sationen. t.ex. vid en del större enskilda vårdhem. och att LSPV borde kunna tillämpas även vid sådan institution. Gruppen föreslår därför att regeringen skall ges möjlighet att bestämma om LSPV skall vara tillämplig även på annan vårdinstitution än sjukhus.

Förslagen har inte mött nägra nämnvärda invändningar under remissbe- handlingen. Landstingsförbundet förklarar t. ex. att man är positiv till den möjlighet som öppnas till samordning med den somatiska sjukvården och till att bedriva vård cnligt LSPV också på sjukhem i större utsträckning. Förbundet förutsätter att sjukvårdshuvudmannen ges möjlighet att själv välja formerna och lämplig institution för intagning av patient enligt lagen. Psykiatriska nämnden framhåller å andra sidan att det inte bör komma i fråga att av vårdorganisatoriska skäl överlämna åt sjukvårdshuvudmänncn att bestämma vem som skall företa de för rättsssäkerheten utomordentligt viktiga prövningarna enligt LSPV. vare sig det gäller somatisk klinik eller sjukhem för psykiskt sjuka.

Man kan givetvis diskutera lämpligheten av att tilämpa LSPV vid t. ex. enskilda vårdhem. Det viktigaste är dock enligtvår mening att goda värd- resurser ställs till förfogande även för LSPV-patienter i största möjliga utsträckning. Regeringen bördärför — som LSPV-gruppen harföreslagit — ges möjlighet att bestämma att LSPV skall få tillämpas på annan sjukvårds- inrättning än statligt eller landstingskommunalt sjukhus. En förutsättning bör då vara att institutionen knyts till ett psykiatriskt sjukhus. Som vi återkommer till i följande avsnitt bör detta förslag kunna visa sig särskilt betydelsefullt i fråga om vården av missbrukare.

Prop. l9"9/80: ] |g4

LSPV—gruppens förslag att sjukvärdshuvmlmanncn skall få möjlighet att självständigt bestämma att annan läkare än överläkare skall ha ansvaret för LSPV: s tillämpning är från organisatorisk synpunkt tilltalande men väcker vissa betänkligheter ur främst rättssäkerhetssynpunkt. (_)m i stället regev ringen ges sådan befogenhet bör det emellertid inte finnas något hinder mot att utse en annan läkare. som är psykiatrisk specialist. som ansvarig. l-"örslagct om att LSPV efter regeringens bestämmande skall kunna tilläm- pas även vid vårdinstitutioner med andra huvudmän än staten och lands— ting gör det vidare nödvändigt att regeringen får i uppdrag att utse läkare som har att fullgöra överläkarens rättigheter och skyldigheter enligt LSPV.

Regeringen bör få rätt att till socialstyrelsen delegera befogenhet att uppdra åt annan läkare att fullgöra uppgifter som enligt LSPV ankommer på överläkare.

3.7 Värden av alkohol- och narkotikamissbrukare

De tidigare behandlade reglerna i LSPV om intagningsförfarandet. öka- de ansvarsuppgifter för nämnden. rätten till offentligt biträde m.m. och de organisatoriska förutsättningarna för vård enligt lagen gäller — med den begränsning som följer av den maximerade vårdtiden — för missbruksfal- len enligt :s i samma utsträckning som för dem som avses med generalin- dikationen i l 5. Som har framgått av våra allmänna överväganden anser vi emellertid att vissa särskilda bestämmelser är påkallade när det gäller vården av alkohol- och narkotikamissbrukare.

Till en början bör det påpekas att de tidigare redovisade förslagen beträffande organisationen av LSPV-vården banar väg för bättre och mer flexibla vårdformer inom missbruksvården. För att ge ökad stadga åt utvecklingen föreslår vi att det inom varje landstingsområdc skall upprät- tas en plan för den medicinska vården av alkohol- och narkotikamissbru- karc inom landstingsområdet. Planen — som bör godkännas av socialsty- relsen — bör förutom de hittillsvarande psykiatriska klinikerna ta upp de övriga vårdinstitutioner. t. ex. behandlingshem. som har tillräckliga medi- cinska resurser för att kunna ge vård åt missbrukare. Vi föreställer oss att ett system kan utbilda sig där missbrukaren efter en första behandling under det mest akuta skedet på en psykiatrisk klinik förs över till ett behandlingshem för fortsatt avgiftning och psykiatrisk vård i samband med denna. Även om vård på psykiatrisk klinik — i vart fall i inledningsskedet * bör vara den regelmässiga vårdformen. bör det inte uteslutas att miss- brukare. som tidigare har vårdats på sådan klinik och därför är väl kända och utredda. kan bli intagna direkt på behandlingshem för medicinsk vård. Det är emellertid viktigt att framhålla att sådana möjligheter inte får leda till att vissa patienter ges en vård med sämre standard.

Det har ofta påpekats som en brist i den nuvarande vården av missbru- karna att dessa efter en kortare tids avgiftning ofta får lämna sjukhuset

Prop. 1979/SO:] IXS

tttan att det finns nägon tillfredställande koppling till socialt-'t'ii'den. De missbrukare som pä detta sätt kommer Ltt efter att ha avgiftats löper mycket stora risker att äterfalla i sitt missbruk. Efter en tid blir det därför aktuellt med en ny avgiftning pä sjukhus. Socialutredningen har föreslagit att en bestämmelse om samverkan mellan den psykiatriska värden och socialvärden skall tas in i LSPV. Enligt förslaget skall överläkaren när någon som missbrukar beroendeframkallande tnedel har tagits in pä sjuk— hus med stöd av LSPV med patientens samtycke underrätta socialnämn- den om patienten har behov av sociala stöd- och hjälpinsatser som inte lämpligen katt ges genom sjukvärdshuvudmannens försorg. Socialutred- ningen har sett förslaget sotn en möjlighet att säkerställa kontinuiteten i Värden sä att en mera längsiktig bearbetning och behandling av de problem som ligger bakom alkohol— och narkotikaberoendet kommer till stand inom socialtjänsten.

Det sociala ansvaret för missbrukaren behaller givetvis socialtjänsten också Ltttder den tid patienten med stöd av LSPV fär medicinsk värd. Vi delar i likhet med flertalet remissinstanser som har tagit ttpp frägan social- utredningens uppfattning om vikten av att ett formaliserat samrädsförfa- rande mellan de båda värdomrädena kommer till ständ. I ett vidare per- spektiv gällerdetta naturligtvis inte bara missbrukare utan alla sjukvi'irdens patienter med behov av sociala stöd- och hjälpinsatser. Hälso- och sjuk- värdsutredningen har också i särskilt uppdrag att överväga frägorna om samverkan mellan sjukvård och socialvård. Vi har emellertid i likhet med socialutredningen den meningen att värden av missbrukama rymmer sä speciella problem att samverkansfrägan bör prövas i särskild ordning. Utredningen har inte velat föreslä att en samverkan skall etableras med lagens hjälp. om inte patienten själv är införstådd med det. Vi anser dock för vår del att det inte bör finnas nagra hinder mot att som ett led i den tvångsvård som LSPV medger göra en samverkansbestämmelse oberoen- de av patientens samtycke. Däremot bör 'det ligga i överläkarens hand att söka bedöma patientens behov av sociala tjänster. En samverkan skall således inte göras obligatorisk ide fall den inte behövs.

Den som är så djupt nedgången i sitt alkohol- eller narkotikaberoende att han behöver tas om hand med stöd av LSPV torde dock oftast vara i behov av stöd och hjälp från socialtjänsten. För att ytterligare söka säkerställa att missbrukaren får den sociala eftervård som han behöver anser vi att en behandlingsplan bör upprättas inom socialtjänsten. Detta är i sig en natur- lig ätgärd som brukas redan nu vid olika sociala insatser. Vi anser dock att det är befogat att göra behandlingsplanen obligatorisk när det gäller de missbrukare som efter avgiftning enligt LSPV behöver social rehabilite- ring. Behandlingsplanen bör upprättas efter samräd med den läkare som ansvarar för den medicinska värden.

Det finns skäl att understryka att socialtjänstens insatser helt skall bygga på frivillighet och medverkan av den enskilde. De föreslagna reglerna skall

Prop. 1979/80: 1 txo

sälttnda inte ge möjlighet att tvinga på missbrukaren en social eftervärd som han inte själv ställer tipp på. Bestämmelserna om samverkan och behandlingsplan föresläs bli intagna i LSPV. De kommenteras ytterligare i specialmotiveringen.

4 Specialmotivering Inledning Vära förslag föranleder ändringar i framför allt LSPV. En del av försla- gen medför tämligen ingripande ändringar i lagen. bl.a. har para- grafrndelningen påverkats. I andra avseenden har ändringarna enbart re- daktionell karaktär. LSPV är otvivelaktigt i behov av en mer genomgripan— de översyn. Denna bör emellenid bli en uppgift för den parlamentariska kommitté som vi föreslär skall tillsättas.

Vi har avstatt frän konkreta lagförslag i övrigt. När det gäller brottsbal- ken och rättshjälpslagcn (l972z429) pågår beredningsarbete inom justitie- departementet. De av våra förslag som berör dessa lagar bör prövas lagtekniskt och i övrigt i samband med detta arbete.

Det nya namnet på LSPV — lag om viss psykiatrisk vård (LPV) —— har tillkommit på LSPV-gruppens förslag. Som LSPV-gruppen framhåller har ibland termen sluten vård vållat missförstånd. ! stället för att ange vistelse på institution har den uppfattats som ett uttryck för tvångsvård. Med de ökade möjligheter till öppen vård enligt lagen som vi föreslår blir termen sluten vård dessutom än mer missvisande. Ordet "sluten" har också fått utgå i den följande lagtexten.

Utskrivningsnämnderna föreslås i fortsättningen bli kallade psykiatriska nämnder och den nuvarande psykiatriska nämnden centrala psykiatriska nämnden. Vi ansluter oss därmed till LSPV-gruppens förslag. Också vid den mer begränsade revision av LSPV som nu föreslås kommer nämligen nämnderna att få vidgade ansvarsuppgiftcr. Att låta namnet på nämnderna även i framtiden föra tanken till enbart deras utskrivningsuppgifter vore därför enligt vår mening inte riktigt.

l &

Ändringarna iförsm stycket när det gäller lagens specialindikationer är en följd av den nya intagningsbestämmelse för missbrukare av alkohol och narkotika som föreslås i 2 &. Förslaget har kommenterats i den allmänna motiveringen. ] 5 kommer sannolikt att få en begränsad tillämpning på missbrukare i framtiden. Det finns dock inget hinder mot att tillämpa ] åpå missbruksfall. En djupt nedgången missbrukare som företer sådana psyko- tiska drag att han otvivelaktigt måste anses lida av psykisk sjukdom bör givetvis, liksom den som t.ex. lider av alkoholdemens. kunna tas om hand enligt l å, när förutsättningar därför föreligger i övrigt. I all synnerhet gäller detta om hans psykiska skador har den omfattningen att man redan

Prop. 1979/SO:] nu

från början måste räkna med att maximitiden fyra veckor för värd enligt 2 % inte kommer att vara tillräcklig.

Bestämmelserna i tredje och _ljärde styckena har av redaktionella skäl förts till en ny 3 5 (se nedan). Samtidigt har rubriken närmast före 3 s" satts närmast före 4 5.

2 &

Bakgrunden till den nya paragrafen framgår av våra allmänna övervägan- den och den allmänna motiveringen. Vi har föredragit att begränsa de missbruk som skall ktrnna föranleda intagning enligt paragrafen till alkohol och narkotika. Begreppet narkotika bör definieras enligt bestämmelserna i narkotikaförordningen ( l962z704). Därmed faller bl.a. thinnersniffning och sådana vanebildande läkemedel som av socialstyrelsen inte har (hunnit) klassats som narkotika utanför. Av paragrafens ordalydelse följer att det skall föreligga kausalitet mellan missbruket och vårdbehovet. Det är nöd- vändigt att noggrant avgränsade situationer dä .värd med stöd av lagen får komma i fråga. En sådan avgränsning sker genom att det i lagrummet anges att det skall föreligga ett trängande behov av avgiftning och psykiat— risk vård i samband med denna för att patienten inte skall skadas allvarligt till sin hälsa eller annars utsättas för fara till livet.

Värd med stöd av ?. & kan således komma i fråga först vid ett sådant missbruk som medför en klart uttalad risk för missbrukaren. [)et kan här vara fråga om sådana av missbruket förorsakade organiska skador som kräver omedelbar värd. Den situationen kan ocksä föreligga att missbruket har lett till att den vårdbehövande inte längre är i stånd att själv tillgodose sädana elementära behov som är nödvändiga för att upprätthålla livsfunk- tionerna.

Vård med stöd av 2 9" kan inte beredas patienten på den grund att han är farlig för annan. Det innebär att behovet av vård i sådant fall får prövas från de förutsättningar som anges i l &.

Den som är intagen för vård med stöd av 2 & får i enlighet med bestäm- melserna i 13 & hindras att lämna sjukhuset och i övrigt underkastas det tväng som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med värden eller för att skydda honom själv eller omgivningen. [ 13 & medges saledes tväng vid farlighet mot annan även i 2 å-fallen. trots att detta inte trtgör intagnings— grtrnd. Patienten kan däremot inte t.ex. vägras utskrivning pa den grund att han är farlig för annan.

3 år

Bestämmelserna i denna nya paragrafhar delvis förts över från l ä tredje och fjärde styckena och från 2 &.

FÖI'Xla stycket. Vi har inte funnit tillräcklig anledning att som LSPV- gr'uppen föreslär ändra den uppräkning som nu finns i l & tredje stycket om vid vilka sjukhtrs vård med stöd av lagen fär bedrivas. Däremot anser vi i

Prop. 1979/80zl 188

likhet med LSPV-gruppen och flera remissinstanser att LSPV även bör kunna tillämpas vid vissa andra värdinstitutioner. Det bör då vara fräga om institutioner som i fråga om verksamhetens innehäll, organisation och standard har sådan karaktär att de kan jämställas med verksamheten vid sjukhus. En bestämmelse har tillagts om att vård i den mån regeringen förordnar fär bedrivas även vid annan vårdinstitution. Tanken är att till de psykiatriska klinikerna kunna knyta värdinstitutioner. där patienter som inte har behov av klinikens alla resurser kan beredas fortsatt värd. Som har framhällits i den allmänna motiveringen blir det möjligt att patienter som bereds värd med stöd av 2 & efter avgiftning pä sjukhuset kan föras över till ett behandlingshem för fortsatt rehabilitering. Det bör tilläggas att avsikten med att knyta en vårdinstitution till psykiatrisk klinik inte är att institutio— nen därmed skall tillföras kliniken som en särskild avdelning.

Det är ett allmänt önskemål att den värd som ges patient med stöd av LSPV skall knytas till patientens tillstand och inte till kliniken eller sjukhu— set. Patientens tillständ kan således kräva att han bereds vård pä annan klinik än psykiatrisk. De nuvarande bestämmelserna försvärar emellertid en sädan tillämpning. Som har framgått av den allmänna motiveringen är överläkare ansvarig för värd enligt LSPV. Av bestämmelserna i Sjvlo följer att värd med stöd av lagen skall beredas patienten pä klinik där det finns en överläkare i psykiatri. l syfte att skapa bättre förutsättningar för att kunna bereda patient värd vid somatisk klinik eller annan vårdinstitution har i andra styr/rut öppnats möjlighet för regeringen eller myndighet som rege- ringen bestämmer att uppdra ät annan läkare att svara för tillämpningen av LSPV vid klinik eller institution. där det inte finns en överläkare i psyki- atri. Efter regeringens bestämmande kan således en psykiatrisk konsult svara för tillämpningen av lagen på samma sätt som en sädan konsult svarar för annan psykiatrisk vård utanför sjukhuset.

Enligt LSPV-gruppens förslag skulle sjukvärdsstyrelse kunna uppdra ät läkare att svara för tillämpningen av lagen. Psykiatriska nämnden uttalade i sitt remissvar beträffande detta förslag bl.a. att det inte kan komma i fråga att överlämna ät sjukvärdshuvudmannen att bestämma vem som skall företa de för rättssäkerheten utomordentligt viktiga prövningarna enligt LSPV, vare sig det gäller somatisk klinik eller sjukhem för psykiskt sjuka. Dessa prövningar ställer krav pä speeialistkompctens avseende psykiska sjukdomar. ] kravet pa att den beslutande läkaren i princip skall vara överläkare i psykiatri ligger enligt psykiatriska nämndens mening en av de viktigaste rättssäkerhetsgarantierna. Vi ansluter oss med värt förslag till psykiatriska nämndens bedömning.

Vi anser att regeringen bör ge socialstyrelsen bemyndigande att fatta beslut idessa frägor. Bemyndigandet bör utformas sä att det blir möjligt för styrelsen att ge lörordnande som är generellt för läkare inom ett visst sjukvärdsomrädc.

Prop. 1979/80zl 189

4 Ö Bestämmelserna har sin motsvarighet i nuvarande 3 s. Ändringarna i förhållande till 3 & i dess gällande lydelse föranleds av att vi föreslär att ansökningsft'irfarandet skall avskaffas som en förutsättning för intagning för vård med stöd av lagen. ] de nuvarande bestämmelserna om ansökan har angetts vilka myndighe- ter och enskilda som får påkalla läkarundersökning. Vi har övervägt om man inte i lagen borde ta in bestämmelser som på motsvarande sätt anger vilka som får påkalla undersökning hos läkare och när läkaren skall vara skyldig att genomföra undersökningen. Sädana bestämmelser har emeller— tid inte ansetts nödvändiga. l—"rågan om undersökning skall genomföras i det konkreta ärendet prövas av läkaren. Det kan således förutsättas att läkaren inte påbörjar undersökning om det inte finns tillräckliga skäl för detta. Läkaren bör även själv och således utan särskild begäran kunna undersöka en patient. om han finner grundad anledning anta att patienten mäste beredas värd med stöd av lagen. Det blir således ytterst läkaren som bedömer behovet av undersökning. Socialnämnden skall enligt SU:s förslag har ett lagstadgat yttersta ansvar för att den enskilde får den värd som han behöver. Härmed följer ocksä en skyldighet för nämnden att ta initiativ till en läkarundersökning enligt LSPV när t.ex. en missbrukare vägrar att söka vård för sitt missbruk. Även polisen är för övrigt skyldig att göra läkare uppmärksam på att det kan frnnas behov av värd med stöd av lagen (2 & polisinstruktionen). Det finns f.n. inga bestämmelser som klart reglerar läkares skyldighet att utföra undersökning enligt lagen. Det bör som LSPV-gruppen har föresla— git övervägas att ta in bestämmelser om sådan skyldighet för läkare i allmän tjänst. t.ex. distriktsläkare. i sjukvårdskungörelsen (l972zö76).

5 s

1 det nya andra stycket ges bestämmelser om vad vårdintyg skall inne- hälla i fall som avses i 2 s. Av bestämmelsen. som till sin utformning svarar mot första stycket. framgår att intyget skall innehålla dels uttalande att det föreligger sannolika skäl för att förhållandena är sådana som anges i 2 s dels en redogörelse för de omständigheter i övrigt som föranleder vardbe- hovet.

! tredje stycket har i enlighet med LSPV-gruppens förslag tagits in en bestämmelse om att det av värdintyg skall framga vem som har tagit initiativet till undersökningen. l lagrummet har vidare angetts att intyget skall vara avfattat enligt fastställt formulär. Uppdraget att fastställa formu- lär bör ges ät socialstyrelsen. Motsvarande bestämmelse finns nu i tillämp- ningskungörelsen. Vi har ansett att den bör ingä i lagen.

65

Enligt _lörxla .r/yv/wl i dess nya lydelse skall behörighet att utfärda

Prop. 1979/80:1 wo

värdintyg i fortsättningen endast tillkomma legitimerad läkare. Läkare under utbildning skall säledes inte vidare ktrnna utfärda värdintyg. Skärp— ningen av kompetenskravet, som har föreslagits av LSPV-gruppen. bör ses mot bakgrund av bl.a. att ansökaingsförfararnlet avskaffas och att i vissa fall (fjärde stycket) läkare som har utfärdat värdintyg ocksa skall kunna besluta om intagning.

LSPV—gruppen har föreslagit att avsteg fran kompetenskravet skall fä göras endast om synnerliga skäl föreligger. Socialstyrelsen har i sitt re— missyttrande ifrågasatt om inte den som har avlagt läkarexamen och inne— har förordnande som läkare bör vara behörig att utfärda vårdintyg. Begrän— sas behörigheten till att aVse enfasl legitimerad läkare. bör enligt styrelsens mening undantag kunna göras om särskilda skäl föreligger.

Vi har inte ansett tillräcklig anledning föreligga att nu begränsa styrel- sens möjligheter att medge undantag. Någon ändring av bestämmelserna i den delen föresläs säledes inte.

Dispensmöjligheterna avses i första hand gälla utländska läkare som tji-instgör i Sverige och som kan anses medicinskt kompetenta att utfärda vardintyg. l'.)å'rrutöver kan i vissa vakanssitualioner dispens medges för t. ex. AT-läkare. De behörighetsföreskriftcr som skall gälla bör utfärdas av socialstyrelsen. Socialstyrelsens dispens behöver inte avse viss läkare. Paragrafens lydelse ger möjlighet till generell dispens.

Som har framgått av den allmänna motiveringen (avsnitt 3.3) har vi inte velat föreslå undantag från tväläkarförfarandet annat än i de s. k. konver- teringsfallen. l [rm/je styrker föresläs emellertid ett par smärre ändringari bestämmelsen om förbud rnot att godta vårdintyg för intagning när intyget har utfärdats av läkare vid sjukhuset. Bestämmelsen har således omformu- lerats så att den täcker också annan läkare än den som tjänstgör inom den psykiatriska värden. Enligt värt förslag skall ju möjligheterna vidgas att bereda värd även vid somatisk klinik och sjukhem (se kommentaren till 3 €). Vi föreslär också att värdintyg skall få godtas för intagning på annan klinik än den där läkaren tjänstgör. Kravet på att det skall föreligga betydande olägenhet för att intagning i dessa fall skall få ske på det sjukhus där läkaren tjänstgör har alltså tagits bort.

Av nuvarande bestämmelser anses följa att en patient som vårdas frivil- ligt enligt S_ivL:s bestämmelser inte kan föras över till vård enligt LSPV utan att patienten först har skrivits ut och lämnat sjukhuset. Detta har medfört allvarliga negativa konsekvenser för värden. Som framgår av den allmänna motiveringen har vi därför i enlighet med LSPV-gruppens förslag ansett att ett smidigare förfarande bör göras möjligt i dessa s.k. konverte- ringsfall. En särskild bestämmelse har tagits in ijfiärde stycket. Enligt denna fär undantag göras från tredje styckets förbud mot intagning vid samma klinik där den läkare som har utfärdat intyget är verksam. Skulle det uppstå betydande olägenhet att anlita annan läkare för att utfärda vårdintyg beträffande patient som bereds psykiatrisk vård utan stöd av

Prop. 1979/SO:] ror

lagen -- och alltså har lagt in sig frivilligt enligt Sijzs bestämmelser — kan den läkare som värdar patienten själv utfärda intyg. [ så fall skall emeller- tid psykiatriska närnnden pröva behovet av fortsatt vård — se 9 å andra stycket.

I detta sammanhang bör en annan fraga uppmärksammas. Som närmare framgår av löä andra stycket skall patient som bereds vard enligt ls" skrivas ut senast fyra veckor efter dagen för intagningsbeslutet. Visar det sig vid utgangerr av denna tid eller annars att patienten behöver beredas värd med stöd av l ;. skall de bestämmelser som i övrigt gäller vid beredande av värd med stöd av denna lag iakttas. Det innebär bl.a. att sedan nytt värdintyg har utfärdats av läkare pa den klinik där patienten värdas skall behovet av fortsatt vård med stöd av lagen prövas av psykia— triska nämnden i enlighet med bestå'rmmelserna i 9 å andra stycket.

Enligt 6 åsixlu stycket i den nu gällande lydelsen skall bestämmelserna i 4 och 5 && förvaltningslagen (FL). som gäller jäv. inte äga tillämpning i ärende om utfärdande av vardintyg. Anledningen härtill är att strängare regler i detta sammanhang inte har ansetts böra gälla för läkare i allmän tjänst än för andra läkare. [ förarbetena till Fl. (prop. l97l: 30 s. 629- 630) uttalades att med denna lösning inte var sagt att det är lämpligt att en läkare utfärdar vårdintyg beträffande en nära anhörig. En läkare borde över huvud taget helst avstå från att utfärda vårdintyg om förhållandena var sädana att han kunde misstänkas för bristande objektivitet. Detta gällde i lika män läkare i allmän tjänst och annan läkare. Lämpligast torde vara att läkaren fritt frck ta ställning i denna fråga under beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet och trtan att vara bttnden av FL:s regler.

Som framgatt av vad som tidigare sagts kommer värdintyget i och med att bestämmelserna om ansökan utgår ur lagen att få en annan rättslig betydelse. Det föreligger främst med hänsyn härtill inte längre tillräckliga skäl att undanta läkare i allmän tjänst från bestämmelserna i 4s H.. Givetvis bör inte heller läkare i enskild tjänst vara undantagen från jävs- bestämmelserna. Som framgår av 5 & Fl. innebär detta inget hinder mot att läkaren. även om jäv emot honom föreligger och annan läkare inte kan uppbringas. i akuta fall utfärdar värdintyg. I sista stycket av förevarande paragraf har föreskrivits att vad som enligt FL:s bestämmelser gäller för läkare i allmän tjänst även skall gälla läkare som utövar yrket enskilt.

7 &

Bestämmelserna i förevarande paragraf avser polismyndighets rätt att under vissa förutsättningar omhänderta den som sannolikt lider av psykisk sjukdom. Ändringarna i andra—fjärde styckena är av redaktionell art.

Femte stycke! anger i sin nuvarande lydelse att patient. som redan är intagen på sjukhus med stöd av denna lag och som inte har skrivits ut därifrån. genast skall föras till sjukhuset. om patienten i sådant fall inte

Prop. l979/80:l 193 orrredelbart friges. l manga fall kan patientens tillstand vara sådant att han omedelbart behöver beredas somatisk eller annan vard. Det kan vara nödvändigt att polismyndigheten för patienten till ett närbeläget sjukhus i avvaktan pä att patienten kan föras till det sjukhus. där den fortsatta vården skall ges. l den föreslagna nya lydelsen har föreskriVits att det ankommer på polismyndighet att föranstalta om att den vårdbehövande får behöVlig värd.

l klargörande syfte bör i anslutning till bestämmelserna i förevr-rrande paragrafframhållas att den omständigheten att vårdintyg har utfärdats trtan att det däri har angetts att farlighet för annans personliga säkerhet eller patientens eget liv föreligger inte innebär att polisen saknar möjlighet att kvarhålla patienten. För omhändertagande enligt denna paragraf fordras inte att farligheten skall vara en följd av sjukdomen. Det är således tillräck- ligt att patienten pa angivet sätt är farlig och att dessutom finns sannolika skäl för att vård kan beredas med stöd av lagen. (.")m patienten däremot inte blir intagen för vård. får han inte längre kvarhållas med stöd av bestämmel- sema i] s".

Som framgår av sista stycket är paragrafen inte tillämplig på missbruka- re av alkohol eller narkotika som behöver tas om hand för vård med stöd av 2 5. Vi har ansett att bestämmelserna i lagen (l976: 5! |) om omhänder- tagande av berusade personer m.m. (LOB) är tillräckliga för att ta om hand den som till följd av berusning är ur stånd att ta vard om sig eller annars utgör en fara för sig själv eller annan. Enligt LOB skall den omhändertagne genomgå läkarundersökning om det behövs. Vi vill också hänvisa till möjligheterna enligt 35 & LSPV att på begäran av läkare få till stånd polishandräckning.

8 &

Psykiska sjukdomstillstånd kan vara av snabbt föränderlig karaktär. Endast sådana vårdintyg som speglar patientens aktuella tillstånd bör därför givetvis få användas som underlag för intagningsbeslut. Enligt nuva— rande bestämmelse i 5 5 första stycket fär vårdintyget inte vara äldre än en månad. när ansökan görs om intagning. ] det nya första stycket av föreva- rande lagrum har i enlighet med LSPV-gruppens förslag tiden för intygets giltighet begränsats till 14 dagar före beslutet om intagning. lntagningsbe- slutct är också avgörande för beräkningen av tidsfristen i 9 &. Normalt bör intagningsbeslut och intagning sammanfalla i tiden. Kan intagningen inte verkställas i direkt anslutning till intagningsbeslutet, bör beslut om intag- ning inte meddelas. utan patienten i stället sättas upp på väntelista enligt de principer som anges i 37 5 Sij. Väntetiden kan då bli högst 14 dagar, eftersom vårdintyget annars förfaller.

9?

Första stycket. Som har framgått av den allmänna motiveringen (avsnitt

Hänvisningar till US605

Prop. 1979/SO:] 193

3.3) föreslår vi att överläkarens prövning av behovet av värd skall ske inom åtta i stället för som nu tio dagar. Vidare skall tidsfristen räknas fran dagen för intagningsbeslutet och inte som i dag är fallet dagenför intag— ningen. Vi har vidare inte ansett det finnas skäl att behålla den möjlighet som nu finns i 99" att förlänga tiden för prövning till l5 dagar i de fall patienten har bedömts som farlig för annans personliga säkerhet. [)et fär från rättssäkerhetssynpunkt anses angeläget att värdbehovet även i dessa fall prövas inom åtta dagar. Den längre prövningstiden gäller för övrigt inte ide fall där ansökningen bygger pa farlighetsintyg enligt 7 5 andra stycket. En stor del av de patienter som betecknas som farliga kommer till sjukhus med stöd av den bestämmelsen.

Andra stycket. När undantag har gjorts från tväläkarfötfarandet i kon- verteringsfallen skall psykiatriska nämnden inom samma tid som annars överläkaren. dvs. älta dagar efter dagen för intagningsbeslutet. pröva om patienten kan beredas fortsatt värd tued stöd av lagen. Nämndens pröv- ning ersätter alltsa den prövning som annars ankommer på överläkaren. Vad i andra stycket sägs om klinik avser även sjukhem.

.lävsreglerna i Fl. gäller såväl för den läkare som utfärdar värdintyg som den som beslutar om intagning. Enligt 5 & FL kan läkare. även om han är jävig. vidta åtgärd som inte utan olägligt uppskov kan ombesörjas av annan. Därmed avses alla åtgärder som hör till ärendets handläggning. ()m läkare som var jävig har utfärdat vårdintyg eller beslutat om intagning beträffande en patient som vari ett akut behov av vård skall som framgär av andra stycket nämnden i stället för överläkaren pröva om behov av vard med stöd av lagen föreligger.

För att nämnden skall kunna fatta beslut med den skyndsamhet som kravet på prövning inom åtta dagar innebär behöver nämnden genast underrättas när omständighet som här avses har förelegat vid utfärdande av vårdintyg eller vid beslut om intagning enligt 8 &. Närmare föreskrifter om underrättelseskyldighet kan tas in i tillämpningsförfattning.

] konsekvens med vad förut har sagts skall nämnden i stället för läkaren göra den prövning som avses i första stycket. om överläkaren själv har utfärdat värdintyget eller om jäv föreligger mot honom. Bestämmelser om detta har tagits in i tredje stycket.

Fjärde .rtyt—ket i förevarande paragraf svarar mot nuvarande andra stycket. Enligt den nya lydelsen skall patienten skrivas ut från värd enligt denna lag, om det inte fattas beslut enligt första. andra eller tredje stycket. Detta hindrar inte att värden kan fortsätta i frivilliga former med stöd av Sjvl.:s bestämmelser.

IO s Undantag från tvåläkarprövningen kommer i fortsättningen att gälla i de s.k. konverteringsfallen.jfr kommentaren till 6 så fjärde stycket.

13 Riksdagen 1979/80. ! saml. Nr !. De! ('

Prop. 1979/80: 1 194

12 a &

Värd med stöd av LSPV av personer som missbrukar alkohol eller narkotika kommer som regel att vara endast under 'en inledande värdfas. Mänga gänger behöver patienten en fortsatt behandling som är inriktad pä social rehabilitering. Det är angeläget att insatserna samordnas pä sädant sätt att socialtjänsten sä snart som möjligt i samräd med patienten kan planera den sociala eftervärden.

Som har framgätt av den allmänna motiveringen (avsnitt 3.7) föreslär vi att samverkan mellan sjukvården och socialtjänsten skall göras till en obligatorisk skyldighet. l förevarande lagrum föreskrivs sälunda att överlä— karett eller den han har bemyndigat skall underrätta socialnämnden om patienten har behov av sociala stöd— och hjälpinsatser. Sädan underrättelse skall nted hänsyn till den relativt korta värdtiden enligt LSPV lämnas titan dröjsmäl.

Det har inte ansetts nödvändigt att kräva att patienten skall lämna sitt medgivande. Ofta befinner sig för övrigt patienten i det inledande avgift- ningsskedet i ett sädant tillstand att hans samtycke inte kan inhämtas. En underrättelse till socialnämnden kan likväl vara nödvändig för att fortsatta insatser inom socialtjänsten skall kunna förberedas i god tid. lin annan sak är att sedan LSPV-värden Upphört den sociala eftervärden endast kan ske i samförstånd med patienten.

Det ankommer pä överläkaren att avgöra behovet av sociala eftervärds- insatser. Han kan emellertid överlåta uppgiften på annan. Det kan t.ex. vara lämpligt att den för värden direkt ansvarige läkaren prövar behovet av kontakter med socialtjänsten. Uppgiften kan även läggas på psykolog eller kurator vid sjukhuset.

Sedan socialnämnden pä sä sätt har fatt kännedom om patientens behov av stöd och hjälp. skall nämnden enligt bestämmelserna i förevarande lagrum efter att ha hört läkaren tillsamtttans nted patienten upprätta en plan för den sociala eftervärden. Detta bör med tanke pä den begränsade tid som patienten kan värdas med stöd av LPV ske snarast möjligt. l förslaget har angetts att planen skall upprättas inom en vecka. Bestämmel- sens bakgrund framgär av den allmänna motiveringen (aVsnitt 3.7).

Socialnämnden bör kunna delegera uppgiften att planera eftervärden pa tjänsteman vid socialförvaltningen.

l4 &

Bestämmelserna i nuvarande andra stycket om vem som fär besluta om tillständ för patienten att vistas på egen hand utanför sjukhusområdet har utgätt. [ stället har i enlighet med LSPV-gruppens förslag tagits in en hänvisning till motsvarande bestämmelser om utskrivning i l7 s.

[ samband härmed har vissa ändringar gjorts. Enligt vad som nu gäller fär överläkaren. om särskilda skäl föreligger. beträffande viss patient över- läta pä annan läkare vid sjukhuset att besluta om tillstånd. ('"')verläkarens

Prop. 1979/80: 1 195

befogenheter härvidlag har utvidgats och i_/jt'irt1e stycket föreskrivs nu att överläkaren, utan inskränkning till viss patient, fär överlåta sin beslutande- rätt pä annan läkare. Frågan om permission kan således aktualiseras med sä kort varsel att överläkaren inte katt kontaktas. t.ex. vid hastigt sjuk- domsfall i patientens familj. Det har därför tett sig rimligt att läkare. som i övrigt under överläkaren svarar för patientens vård, av överläkaren skall kunna erhålla en generell rätt att besluta om permission. Om det beträffan- de viss patient finns anledning att begränsa delegationen kan överläkaren göra nödvändiga förbehäll.

Enligt en bestämmelse i det nya andra stycket. som svarar mot vad nu gäller. kan nämnden beträffande viss patient överläta pä överläkaren att besluta om tillstånd. Överläkaren har ytterst ansvaret för vården. Överlä- karen bör ha möjlighet att om särskilda skäl föreligger i sin tur delegera beslutanderätten pä den läkare som har det direkta ansvaret för patientens värd. Detta framgår avfjt'irde stycket.

Jourhavande läkare har rätt att besluta om intagning enligt 8 &. Han bör ha en motsvarande rätt när det gäller den mindre ingripande åtgärden att äterkalla permission. Även för dessa fall bör det således finnas en möjlig- het för överläkaren att generellt delegera sin beslutanderätt på annan läkare vid sjukhuset. Även detta följer av fjärde stycket. Denna bestäm- melse. som i huvudsak överensstämmer med förslag av LSPV-gruppen. öppnar säledes möjlighet för överläkaren att delegera sin beslutanderätt i alla ärenden som avser rätt för patienten att pä egen hand vistas utom sjukhusområdet. Det fär ankomma pä vederbörande sjukvårdsmyndighet att bestämma vad som skall omfattas av sjukhusområdet.

15 ;S

Det har ansetts tveksamt om förevarande paragraf i den nu gällande lydelsen ger överläkaren rätt att överlåta på annan att svara för granskning av brev m.m. Dä överläkaren pä grund av tidsbrist och av andra skäl ofta inte själv kan svara för granskningen. har genom ett tillägg i bestämmelsen gjorts klart att överläkaren fär bemyndiga annan att sörja för den behövliga granskningen. Detta innebär emellertid inte att överläkaren kan överlåta på annan att besluta om granskning av patientens brev alls skall ske. Rätten att uppdra ät annan att svara för granskningen avser enbart den verkställighet som följer av överläkarens beslut om granskning. Sådant bemyndigande kan ges annan läkare. psykolog. kurator eller annan lämplig person som är anställd vid sjukhuset.

Enligt andra stycket skall handling ställd till vissa myndigheter vidarebe- fordras utan granskning. Till de. handlingar som där avses här i enlighet med LSPV-gruppens förslag fogats handling som är ställd till offentlig försvarare. Detta stämmer överens med bestämmelserna i 95 första stycket lagen ( l97h: 371) om behandling av häktade och anhällna m.fl.. där det anges att brev till patientens offentlige försvarare inte får granskas eller

Prop. 1979/80: [ 196

kvarhällas. Vi har som framgär av ändringen i första stycket inte ansett att det finns tillräckliga skäl att göra bestämmelserna om brevgranskning m.m. tillämpliga pä missbrukare som värdas med stöd av 2 s.

Det förekommer relativt sällan att beslut att kvarhälla handling medde- las. I de fall överläkaren finner att det finns skäl för kvarhållande är det frän rättssäkerhctssynpunkt angeläget att prövning sker i nämnden. I ett ttyttj'emte styv/te av förevarande paragrafföreskrivs därför i enlighet med LSPV-gruppens förslag att beslut om att kvarhälla handling skall fattas av psykiatriska nämnden efter framställning av överläkare. Omständigheter- na kan vara sädana att nämndens beslut inte kan avvaktas. Överläkaren har därför getts rätt att vidta sädana ätgärder som inte utan olägenhet kan uppskjtttas.

16.5

Värd med stöd av lä fär som framgär av det nya andra stycket pägä längst fyra veckor. Själva avgiftningsskedet har som regel ganska kort varaktighet. Ändä kan det frnnas ett behov av fortsatta psykiatriska värd- insatser efter avgiftningen för att förhindra ett fortsatt missbruk. lnsikten om detta hari viss mån kommit till uttryck i den medicinska indikationen i nuvarande l ä' LSPV. som omfattar dem som till följd av sitt beroende av narkotiska medel uppenbarligen är ur stånd att rätt bedöma sitt behov av vård. Lagrummet ger säledes enligt sin nuvarande lydelse formellt möjlig- het till fortsatt värd med stöd av lagen även efter själva avgiftningsfascn. [ praktiken har emellertid möjligheterna till fortsatt värd bara utnyttjats i begränsad utsträckning.

[ 25 har klart angivits att fortsatt psykiatrisk vård med stöd av lagen kan komma i fråga även sedan patienten har avgiftats. Som har framhällits i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.2) har vi ansett det vara ett krav att en maximitid införs för tvångsvård av alkohol- och narkotikamissbrukare som inte är psykiskt sjuka i inskränkt bemärkelse. Sålunda kommer efter det avgiftning har skett tyngdpunkten alltmer att förskjutas mot behov av sociala stöd- och hjäpinsatser. Den längsta vårdtiden har bestämts till fyra veckor. Om patienten efter denna tid skulle behöva fortsatt sjukvärd. får detta tillgodoses i frivilliga former enligt Sijzs allmänna bestämmelser eller eventuellt genom konvertering till vård med stöd av 15 LSPV. 'Den nära samverkan mellan sjukvård och socialvård som de föreslagna reglerna förutsätter har behandlats vid l2 a &.

Den angivna vårdtiden i 2 å-fallen är som har framgått en maximitid. Om förutsättningar för fortsatt värd inte längre föreligger. skall vården givetvis avslutas redan dessförinnan.

17.5

Nämnden kan skriva ut patient enligt 16.6 endast i vissa i andra stycket särskilt angivna fall. En prövning i nämnd av andra ärenden än som anges i

Prop. 1979/80:1 |97

andra stycket förutsätter således att ärendet har förts till nämnden genom besvär eller att frågan om utskrivning hänskjutits till nämnden med stöd av 25%. Genom det föreslagna_/_'/'(irdc stycket vidgas nämndens kompetens till en generell rätt att besluta om utskrivning. Det innebär säledes att nämn— den kan ta upp ett ärende till prövning om det genom anmälan till nämnden eller på) annat sätt har kommit till nämndens kännedom att sadana omstänv digheter föreligger beträflande en patient. att det kan övervägas om han skall skrivas ut.

18.5

Ändringen ijö'rsm strv/tu! är redaktionell. Ändringen i andra styv/tel har främst tillkommit för att klargöra att överlå'tkarens skyldigheter ocksa omfattar patient som är utskriven pi't försök. Bestämmelserna får anses ha motsvarande tillämpning när patien- ten vill besvära sig hos nämnden över överläkarens beslut. 1 andra stycket har också tillagts att den underrättelseskyldighet som där anges skall omfatta förutom patienten annan som enligt första stycket får göra ansö- kan om utskrivning.

Nämnden är enligt nuvarande bestämmelser i tredje stycket skyldig att pröva ansökan om utskrivning först tre mänader efter prövningen av en tidigare ansökan. Denna tid har ansetts för lang. Salunda kan genom medicinering patientens tillständ snabbt förbättras. Tidsgränsen har i en- lighet med LSPV-gruppens förslag med hänsyn härtill satts till en månad.

l9å

LSPV-gruppen har i sitt förslag erinrat om de svärigheter som en ut- skrivning från sjukhuset kan medföra för patienten. Det kan vara svärighe- ter av säväl social som medicinsk art. som t.ex. risk för aterfall om patienten inte sköter sin medicinering. Samtidigt är det önskvärt att patien— ten så snart som möjligt kan lämna sjukhuset för att en mänga ganger frän terapeutisk synpunkt olämplig värd skall kunna undvikas. Mot angiven bakgrund har möjligheterna att använda utskrivning på försök utvidgats. | de fall en stegvis utslussning i samhället bedöms nödvändig bör säledes försöksutskrivning kunna användas för att minska tiden för sjukhusvistel- sen och för att i ett tidigt skede träna patienten att klara sig ute i samhället utan det ständiga stöd som en vistelse på sjukhus innebär. Det står klart att en vidgad användning av försöksutskrivning på sätt här anges ställer större krav på den öppna värdens resurser. l lagrummet har angivits att försöks— utskrivning kan komma i fråga. om förutsättningar för vård enligt l & föreligger men fortsatt värd på sjukhus inte bedöms nödvändig. Som framgår härav skall värden alltid inledas på sjukhus.

Värd som bereds med stöd av Zå skall inte i något fall kunna pägä längre tid än fyra veckor. Bestämmelserna om försökstttskrivning har därför inte

Prop. 1979/80: 1 198

ansetts böra gälla den som bereds vard tried stöd av detta lagrum. Detta framgår av att iff'irsm stycke! hänvisning endast görs till l s.

Det har förekommit att patient har varit utskriven under läng tid titan att han samtidigt har undergått en behandling som motiverat denna vårdform. I andra stycket har i enlighet med LSPV—gruppens förslag tiderna skärpts för hur länge en försöksutskrivning skall få påg-fi. Har patienten under en sammanhängande tid av ett år varit utskriven pä försök. bör patienten som regel kunna skrivas ut från vard enligt denna lag. Omständigheterna kan emellertid vara sädana att synnerliga skäl för fortsatt försöksutskrivning föreligger. Det kan t. ex. vara nödvändigt att kontrollera att patienten följer de föreskrifter i fråga om medicinering som har meddelats. l sädana fall skall fortsatt försöksutskrivning kttnna bcsltttas av nämnden för högst sex månader åt gången.

F.n. räder oklarhet om patient. som inte har skrivits ut. sedan tiden för försöksutskrivning har gått till ända skall anses som utskriven. Pa förslag av LSPV—gruppen har i förtydligande syfte i lagrummet tagits in den bestämmelsen. att om tiden för försöksutskrivning har gått till ända titan att förlängning har skett. skall patienten betraktas som utskriven. Det får i första hand anses ankomma pä överläkaren att se till att tidsfristerna bevakas och att försöksutskrivning förlängs när skäl därtill föreligger. Sådan kontakt bör hållas med patienten att ett eventuellt beslut om för- längning kan förberedas i god tid.

I paragrafens sista stycke har tagits in en bestämmelse enligt vilken ansökan om utskrivning skall likställas med ansökan om utskrivning på försök vid beräkning av tidsfristen i l8 &.

205

l konsekvens med förslaget i övrigt har den ändringen gjorts i 20.5 att överläkaren tillagts en generell rätt att överlåta på annan läkare vid sjukhu- set att besluta om återintagning. Skulle överläkaren beträffande viss pati- ent vilja förbehålla sig rätten att själv besluta. kan han göra förbehåll därom.

20 a &"

Det åligger överläkaren att fortlöpande pröva om patient behöver bere- das fortsatt vård med stöd av lagen. Det innebär emellertid från rättssäker- hetssynpunkt avgjorda fördelar om nämnden därjämte, sedan viss tid förflutit från det patienten togs in för vård. prövar patientens behov av fortsatt vård på sjukhus med stöd av lagen. l förevarande paragraf har tagits in en bestämmelse som ålägger nämnden att inom tre månader från den dag. då patienten togs in för vård, pröva behovet av fortsatt vård på sjukhuset. För att ge nämnden insyn i den fortsatta vården av patienten bör det vidare ankomma på nämnden att vid återkommande tillfällen på nytt pröva om patient som vårdas med stöd av lagen, behöver fortsatt sådan

Prop. 1979/80:l 19..)

Vård. Många patienter har en sjukdomsbild som klart utvisar att det finns behov av långvarig vård vid sjukhuset. För dessa patienter kan det finnas anledning att låta längre tid gå mellan de återkommande prövningarna än vad som kan vara fallet beträffande andra patienter. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer bör ge närmare föreskrifter om den återkommande Prövningen. Bestämmelserna ställer krav på överläkaren att han i tid före nämndens sammanträde genom utdrag urjournal eller på annat sätt redovisar vilka skäl för fortsatt värd på sjukhus med stöd av lagen som föreligger.

Nämndens prövning skall inte. om behov av fortsatt vård anses förelig- ga. resultera i bcslut i förvaltningsrättslig mening. FL:s regler har inte tillämpning på förfarandet inför nämnden. Vill patienten att värden skall upphöra. måste han ansöka om det enligt lagens bestämmelser.

22ä

Enligt *)ä tredje och fjärde styckena skall nämnden i stället för överläka— ren i vissa fall besluta om intagning av patienten. l paragrafen har tagits in bestämmelser om rätt att föra talan mot beslut av nämnden i sådan fråga. De övriga ändringar som har gjorts är av formell natur.

235

Tillägget "enligt denna lag" har gjorts i förtydligande syfte.

245

l-lnligt vad som gäller nu får talan enligt Zl eller 225 föras titan inskränk- ning till viss tid. Detta har kunnat leda till att besvär anförts sedan lång tid har förflutit från det patienten skrevs ut från sjukhuset. En så vidsträckt besvärsrätt är uppenbarligen inte påkallad. I enlighet med LSPV-gruppens förslag har därför angetts att besvär får föras utan inskränkning till viss tid så länge patienten värdas med stöd av lagen. llar patienten skrivits ut från sjukhuset. skall besvärsrätt därjämte föreligga under tre veckor från dagen för utskrivningen. Tidsfristen har bestämts med beaktande av de frister som regelmässigt gäller Vid förande av talan mot myndighets beslut.

28.5

l Utskrivningsnämnderna ingår f. n. tre ledamöter: en lagfaren ordföran- de. en läkare och en lekmannarcpresentant. Vi föreslår att i avvaktan på den vidare översyn av LSPV som skall ske en nämnd skall behållas som väljs av regeringen och där nämndens ledamöter besitter den sakkunskap som behövs för den prövning som nämnden har att utföra. Som har framgått av den allmänna motiveringen finns det emellertid skäl att redan nu göra ändring i nämndens sammansättning. Nämnden får enligt förslaget nya uppgifter av väsentlig betydelse för den enskildes rättssäkerhet. Det skall säledes bl.a. ankomma på nämnden att återkommande pröva patien-

Prop. 1979/80:l 200

tens behov av vård med stöd av lagen. Det har främst med hänsyn härtill ansetts påkallat att förstärka lekmannainflytandet i nämnden. Vidare ltar vi ansett det angeläget att förse nämnden med särskilda kunskaper i sociala frågor. I paragrafen anges nu att i nämnden skall ingå fem ledamöter. Ordföranden skall liksom nu vara eller ha varit innehavare av ordinarie domartjänst. l nämnden skall därjämte ingå en läkare som bör vara särskilt kunnig i psykiatri. en person som är särskilt insatt i sociala frågor och två andra ledamöter som bör vara lekmän.

(.)cksä centrala psykiatriska nämnden föresläs bli förstärkt med en per— son som är särskilt insatt i sociala frågor.

29 &

Enligt ri'tttegängsbalken finns det numera endast möjlighet att avlägga en enhetlig ed på heder och samvete. Hänvisningen i andra stycket till möjlig- heten att avlägga försäkran har däiför utgått.

30 å

Enligt lagrummet i dess nti gällande lydelse räder ett absolut förbud mot att nämnden avgör ärende som handläggs i patientens frånvaro titan att nämndens ledamöter före avgörandet skaffat sig personlig kännedom om patienten. (')mständigheterna kan emellertid vara sådana att nämnden sak- nar möjlighet att skaffa sig kunskap om patienten. Det kan t. ex. gälla en patient som har lämnat landet. På förslag av LSPV—gruppen har däiför möjlighet öppnats för nämnden att om synnerliga skäl föreligger avgöra ärende titan att sådan personlig kännedom om patienten föreligger.

32 &

Enligt förevarande lagrum kan den som för talan hos psykiatrisk nämnd eller centrala psykiatriska nämnden efter beslut av nämnden tillerkännas ersättning för kostnad för resa och uppehälle i samband med inställelsen inför nämnden. Det har visat sig att patienter och andra som åt berättigade till ersättning inte känner till detta. Lagrummet har därför kompletterats med en bestämmelse enligt vilken den som för talan hos nämnden genom nämndens försorg skall upplysas om den rätt till ersättning och förskott som kan föreligga.

34 5

Den ändring som har vidtagits i andra stycket föranleds av att nämnde- män numera kan ingå i hovrätt. Om så är fallet. gäller särskilda omröst— ningsregler. Dessa regler skall inte gälla för psykiatriska nämnden och centrala psykiatriska nämnden.

35.3

F.nligt förevarande lagrum i dess nu gällande lydelse kan läkare. som

Hänvisningar till US606

Prop. l979/80:1 20]

skall undersöka patienten för eventuellt vårdintyg. begära polishandräck— ning om patienten inte ställer sig till förfogande för undersökningen. Dess- förinnan måste emellertid ansökan ha upprättats enligt bestämmelserna i 45.

Då nu ansökningsfi'trfarandet bortfaller har det ansetts påkallat att be- gränsa den krets av läkare som skall kunna begära polishandri'ickning till läkare i allmän tjänst. Som har framgått av vad tidigare sagts bör det åligga distriktsläkare och vissa poliklinikläkare att utföra undersökning för even- tuellt vårdintyg. För att kunna fullgöra sina åligganden bör sådan läkare kunna begära polishandräckning.

Enligt 35% i dess nuvarande lydelse skall polismyndighet lämna hand— räckning på begäran av överläkaren om den som skall tas in enligt lagen inte inställer sig på sjukhuset. Det är således den på sjukhuset intagande läkaren som får begära polishandräckning. Vårdintygsskrivande läkare har inte denna rätt. Bestämmelsen har föranlett åtskillig kritik. Det har inte ansetts rimligt att behovet av handräckning skall bedömas av en läkare som inte själv undersökt patienten. Den läkare som bäst kan bedöma behovet av polishandräckning i dessa fall är den läkare som utfärdat vårdintyget. Sådan läkare bör därför också kunna begära polishandräck- ning. Kretsen av läkare bör emellertid begränsas till att avse läkare i allmän tjänst. De regler som nu föreslås bygger på LSPV-gruppens förslag.

De praktiska möjligheterna för intagning kan bäst bedömas av intag- ningsläkaren. lnnan annan läkare begär polishandräckning. bör intagnings- läkaren alltid kontaktas. Lämnar denne inte sitt godkännande. bör hand- räckning inte begäras.

I många fall kommer intagning att ske först sedan intagningsläkaren har fått vårdintyget sig tillsänt. På grund av t.ex. platsbrist kan han behöva avvakta med intagning kortare tid. Om patienten därvid inte vill inställa sig på sjukhuset. kan i enlighet med nu gällande bestämmelser intagningslä- karen begära polishandräckning. Denne behöver inte besluta om intagning. innan han begär handräckning. Detta har i lagtexten kommit till uttryck genom att det angetts som förutsättning för polishandräckning att patien- ten avses bli intagen vid sjukhuset.

Enligt 35s sista stycket i den nu gällande lydelsen får överläkaren beträffande viss patient överlåta på annan läkare vid sjukhuset att begära handräckning. Överläkare bör emellertid generellt kunna överlåta på läka— re vid sjukhusct att besluta om intagning. l konsekvens härmed bör mot- svarande delegationsmöjligheter föreligga i fråga om polishandräckning. Lagrummet har ändrats i enlighet härmed.

36 a %

I första stycket har vidtagits en ändring i syfte att klarare ange att det är överläkaren som har ansvaret för att bestämmelserna i 2 & lagen 0958: 205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. iakttas beträffande den omhändertagna egendomen.

Prop. 1979/8011 303 37 &

Nuvarande 37 och 38 så har betecknats 38 och 39 %s. Bestämmelserna i den nya 37% föranleds av att det har visat sig att patienterna ofta inte känner till sina möjligheter att få intagningen prövad av nämnden eller att i övrigt klaga mot de beslut som har meddelats med stöd av lagen. Den skyldighet som föreskrivs i förvaltningslagen (l97lz290) (H.) att under- rätta patienten om hur han kan föra talan mot beslut har således inte alltid iakttagits. Patienten har också ofta saknat kännedom om sin rätt till offent- ligt biträde enligt rättshjälpslagen (l9722429). Som framgår av den all- männa motiveringen (avsnitt 3.5) har vi ansett det särskilt viktigt att patienter som värdas oberoende av sitt samtycke ges ordentlig information om sina rättigheter. En bestämmelse har (lärför tagits in som gör sädan information obligatorisk åt alla patienter. Det skall ankomma på överläka- ren att sörja för att patienten får information. Patientens tillstånd kan emellertid i vissa fall vara sådant att det är meningslöst att underrätta patienten om hans rättigheter. Det har därför angetts att upplysning skall lämnas så snart patientens tillstånd medger det.

Att överläkaren har getts ansvaret för att patienten blir informerad innebär givetvis inte att han alltid själv behöver informera patienten. Han kan t.ex. sörja för att informationen lämnas patienten genom annan läkare vid sjukhuset. psykolog, kurator eller annan lämplig person.

I sista stycket har föreskrivits att LPV skall finnas anslagen inom sjuk- huset väl synlig för patienterna. Även denna föreskrift har givetvis tillkom- mit föratt stärka patienternas rättssäkerhet.

Hänvisningar till US607

Prop. 1979/son 5 LA(_IFÖRSLA(;

Förslag till

20.3

Lag om ändring i lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiat- risk värd i vissa fall

Härigenom föreskrives i fråga om lagen (l966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk värd i vissa fall

(lt-ls att i 25. 27 och 33 så ordet '

'utskrivningsnämnd"' och böjnings—

former därav skall bytas ut mot orden "psykiatrisk nämnd” i motsvarande

böjningsformer.

zlels att i 25. 3l och 33 så orden "psykiatrisk nämnd" och böjnings- former därav skall bytas ut mot orden motsvarande böjningsforn'tcr.

"central psykiatrisk nämnd" i

dels att nuvarande 37 och 38 st skall betecknas 38 respektive 39 ss. dels att 1— lt). lZ. l4—24. 26. 28—30, 32. 34—35 och 36 a tt saint rubri- ken till lagen skall ha nedan angivna lydelse.

dels att rubriken närmast före 3.5 skall sättas närmast före 4.5 och rubriken närmast före 13 & sättas närmast före l2 a s.

dels att i lagen skall införas tre nya paragrafer. lZ a. ?.(l a och 37 ss. av

nedan angivna lydelse. Nuvarande lydelse

Lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall

Den som lider av psykisk sjuk- dom fär oberoende av eget sam- tycke beredas sluten psykiatrisk vård med stöd av denna lag. om sådan vard är oundgängligen påkal- lad med hänsyn till sjukdomens art och grad och till att han

a) dels till följd av sjukdomen uppenbarligen saknar sjukdomsin- sikt eller till följd av beroende av narkotiska medel uppenbarligen är ur stånd att rätt bedöma sitt behov av vård, dels kan få sitt tillstånd avsevärt förbättrat genom vården eller avsevärt försämrat om vården uteblir.

Hirtarlttgen lydelse

Lag om viss psykiatrisk värd

l 5

Den som lider av psykisk sjuk- dom fär oberoende av eget sam- ,tycke beredas psykiatrisk vård med 'stöd av denna lag. om sädan vård är loundgängligen påkallad med hän- :syn till sjukdomens art och grad 'och till att han : a) dels till följd av sjukdomen luppenbarligen saknar sjukdomsin— |sikt, dels kan få sitt tillstånd avse- ,värt förbättrat genom vården eller avsevärt försämrat om värden ute- blir.

b) till följd av sjukdomen är farlig för annans personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa eller för eget liv,

c) till följd av sjukdomen är ur stånd att taga vård om sig själv.

d) till följd av sjukdomen har ett för närboende eller andra grovt störan- de levnadssätt eller

e) till följd av sjukdomen är farlig för annans egendom eller annat av lagstiftningen skyddat intresse som icke avses under b).

Prop. 1979/80:l

Nuvarande lydelse

204

F öreslagen lydelse

Med psykisk sjukdom jämställes i denna lag psykisk abnormitet. som icke är psykisk sjukdom eller utgöres av hämningi förståndsutvecklingen.

Värd beredes på sjukhus som drives av staten. landstingskom- nmn eller kommun som ej tillhör landstingskommun.

Vad som sägs om överläkare i denna lag avser även biträdande överläkare som t'tnfi'irlrotts särskild sjukavdelning.

.,

För behandling av vissa frågor enligt dettna lag finnas utskriv- ningsnämnder med de verksam- hetsområden regeringen bestäm— mer oeh enför riket gemensam psy- kiatrisk nämnd.

3

Intagning på sjukhus med stöd av denna lag äger rum efter ansö- kan eller på grund av domstols jör- ordnande enligt 31 kap. 3 # brotts- balken. Intagning efter ansökanfär it.-ke ske på gruttd av omständighet som avses i ! Åförsta stycket 6 ).

5

Den som til/följd av missbruk av alkohol eller narkotika är i trängan- de behov av avgiftning och psykiat— risk vård i samband med denna för att inte skadas allvarligt till sin häl- sa eller annars utsättas förfara till livet. får oberoende av eget sam- tycke beredas vård med stöd av denna lag.

5

Vård enligt denna lag beredes på sjukhus som drives av staten. landstingskommun eller kommun som ej tillhör landstingskommun. Vårdfår i den mån regeringen för- ordnar även beredas på annan vårdinstitution. Vad i denna lag sägs om sjukhus gäller även sådan institution.

Vad som sägs om överläkare i denna lag avser även biträdande överläkare som har anförtrotts sär- skild sjukavdelning. Regeringen el- ler myndighet som regeringen för— ordnar får uppdraga åt annan läka- re att fullgöra uppgifter som enligt denna lag ankomma på överläkare.

För behandling av vissa frågor enligt denna lag finnas psykiatriska nämnder med de verksamhetsom- råden som regeringen bestämmer och en för riket gemensam central psykiatrisk nämnd.

4å

Ansökan om intagning får göras av make till den som ansökningen

Intagning på sjukhus enligt denna . lag äger rum med stöd av vårdintyg

Prop. 1979/SO:]

Nuvarande lydelse

avser. om makarna samman/m. av annan som stadigvaratule sattt- manbor med honom eller av hans barn, fader, moder, syskon. för- myndare eller gode man. Ansökan fär göras även av ord/örande i soei- alnämnd. barnavårdsnämrut', nyk- terhetsnämnd eller hälsovårds- nämnd eller av polismyndighet. ()tn kommunfitllnu'iktige besluta det. äger socialnälnnden uppdraga åt annan ledamot i nämnden än ordföranden eller är tjänsteman i ledande ställning ltos kommunen att göra ansökan om intagning.

Läkare vid sjukhus eller klinik. där sluten psykiatrisk värd icke meddelas. eller vid sjukhem för lättskötta psykiskt sjuka eller spe- cialsjukhus för psykiskt utveck- lin gsstörda eller rektor för särskola eller föreståndare för vårdhem för psykiskt uti'ecklingsstörda får göra ansökan i fråga om den för vars värd han svarar. Militär chef. dock lägst kom/)anichefeller motsvaran- de chef'. får göra ansökan beträf- fande den som står under hans be- _läl.

Ifråga om den som genom la- gakrafivunnen dom dömts till skyddstillsyn eller som villkorligt frigivits från kriminalvårdsanstalt eller villkorligt utskrivits från arbetsanstalt eller som överförts till vård utom anstalt efter att lta döntts till ungdo/nsfiingelse eller in- terneringfår ansökan göras av ord- föranden i den öi'ervakningsnämnd under vars tillsyn han står.

Betrt'if/ande den som är intagen i kriminalvärdsanstalt. arbetsan- stalt. häkte. allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller ungdoms- värdsskola och vistas inom anstal- ten f'år ansökan göras endast av tjänsteman som har att sörja för den intagne. Sådan tjänsteman får i annat fall än som avses i tredje stycket göra ansökan även ifråga om den som vistas lttom anstalten

Föreslagen lydelse

eller på grund av domstols förord- nande enligt 31 kap. 3 & brottsbal- ken.

Intagning med stöd av vårdintyg får icke ske på grund av omständig- het som avses i l .fr första stycket e).

Prop. 1979/80: ! Nuvarande lydelse

utan att vara slutligt utskriven där- ifran.

Regeringen ägerförordna om be- hörighet att vid krig eller krigs/ara göra ansökan i fråga om den som tillhör krigsmakten.

5

Ansökan om intagning göres skriftligen. Vid ansökningshand— lingen skall fogas värdintyg an- gående den som ansökningen avser. Värdintyget fär icke vara äldre än en månad, när ansökning- en göres.

Vt'trdintyg skall. om ej annat följer av 7 & andra stycket. innehäl- la dels uttalande att sannolika skäl föreligga för att den som ansök- ningen avser lider av psykisk sjuk- dom och för att sluten psykiatrisk vård är oundgängligen påkallad med hänsyn till sjukdomens art och grad och till någon eller några av de i l & första stycket a)--d) angivna omständigheterna, dels redogörelse för sjukdomen och de omständighe- ter i övrigt som föranleda vardbe- hovet.

Regeringen äger förordna att vårdintyg vid krig eller krigsfara icke behöver innehälla redogörelse som avses i andra stycket.

206

Föreslagen lydelse

:$

Värdintyg skall ifidl som avses i

. l s. om ej annat följer av 7 & andra

stycket. innehälla dels uttalande att sannolika skäl föreligga för att den sotn intyget avser lider av psykisk sjukdom och för att psykiatrisk vård på sjukhus är oundgängligen pakallad med hänsyn till sjukdo— mens art och grad och till någon eller några av de i l & första stycket 51)—d) angivna omständigheterna. dels redogörelse för sjukdomen och de omständigheter i övrigt som för- anleda vät'dhehovct.

[fall som avses i.? s*" skall värdin- tyget innehälla dels uttalande att sannolika skälfi'ireligga för att den som intyget avser til/följd av miss— bruk av alkohol eller narkotika är i trängande behov av avgiftning och psykiatrisk vård i samband med denna för att inte skadas allvarligt till sin hälsa eller annars utsättas

för fara till livet. dels redogörelse för de ontstt'ituliglteter i övrigt som föranleda vårdln'hovet.

! värdintyg skall attges vent som ltar begärt intyget. Intyget skall vara avfattat enligt fastställt for— mulär.

Regeringen äger förordna att vårdintyg vid krig eller krigsfara icke behöver innehälla redogörelse som avses iförsta och andra styck- ena.

Prop. 1979/80: ]

Nuvarande lydelse

(så

Behörig att utfärda vårdintyg är legitimerad läkare samt den som tttan att vara legitimerad är förord- nad att uppehålla befattning som läkare i allmän tjänst och genom— gått för medicine licentiatesamen fi'ireskriven kurs i psykiatri. Från sistnämmla krav äger socialstyrel- sen medgc undantag. om särskilda skäl föreligga. Värdintyg med åbe- ropande av omständighet som avses i ] & första stycket a) får dock utfärdas endast av läkare som har speeialistkompctens avseende psy- kiska och nervösa sjukdomar eller erhållit socialstyrelsens tillstånd att utfärda vårdintyg av detta slag.

Värdintyg får utfärdas endast i omedelbar anslutning till personlig undersökning av den som ansök- ningen avscr. Den somfär göra an- sökan om intagning äger föran— stalta om sådan undersökning.

Vårdintyg utfärdat av läkare. som tjänstgör inom den slutna psy- kiatriska värden. får icke godtagas för intagning på det sjukhus där lä- karett är verksam. Ont betydande olägenhet skttlle uppstå genom an- litande av annan läkare, får dock vårdintyg ttt/ärdat av läkare vid sjukhuset godtagas för intagning på annan klinik än den där han är verksam.

Vt'irdintyg får icke godtagas. om det är utfärdat av den som gör att- sökan om intagning.

Bestämmelserna i 4 och 5 #55 för- valtningslagen (l97lz290) äga icke tillämpning i ärende om utfärdande av vårdintyg.

Föreslagen lydelse

Behörig att utfärda vårdintyg är legitimerad läkare. Från detta krav äger socialstyrelsen medge undan- tag, om särskilda skäl föreligga. Vårdintyg med åberopande av om- ständighet som avses i lä första stycket att får dock utfärdas endast av läkare som har speeialistkompc- tens avseende psykiska och ner— vösa sjukdomar eller erhållit social- styrelsens tillstånd att utfärda vård— intyg av detta slag.

Vårdintyg fär utfärdas endast i omedelbar anslutning till personlig undersökning av den som intyget avser.

Vårdintyg får godtagas för intag- ning på det sjukhus där den läkare som har utfärdat intyget tjänstgör endast under förutsättning att in- tagningen sker på annan klinik än den där han är verksam.

Beredes patient psykiatrisk vård på sjukhus titan stöd av denna lag. får undantag göras från bestä/n- melsen i tredje stycket. om bety- dande olägenhet skulle uppstå ge- nom anlitande av annan läkare.

! ärende om utfärdande av vård- intyg gälla bestämmelserna i 4 och 5 åå förvaltningslagen (1971: 290) även för läkare som tttövar yrket enskilt.

Föreligga sannolika skäl för att någon lider av psykisk sjukdom och är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv. äger polismyndighet omhändertaga honom. om fara är i dröjsmål.

Prop. 1979/SO:] Nuvarande lydelse

Friges den omhändertagne icke omedelbart. skall polismyndigheten genast föranstalta om undersökning som avses i (så andra stycket. Ut- färdas vårdintyg. skall polismyn— digheten genast ansöka om den om- händertagnes intagning pä sjukhus för sluten psykiatrisk vard. l fall som aVses i denna paragraf behöver vårdintyget icke innehälla annat än uttalande att sannolika skäl förelig- ga för att den omhändertagne på grund av psykisk sjukdom är i be- hov av sluten psykiatrisk värd och för att han är farlig för annans pcr- sonliga säkerhet eller eget livjämte en redogörelse för de iakttagelser på vilka läkaren grundar sin upp- fattning.

Skcr intagning enligt 8 s. skall po- lismyndigheten senast andra dagen efter dagen för intagningen tillställa överläkaren protokoll rörande de omständigheter som föranlett an- sökningen .

Uttärdas icke vårdintyg eller av- slås ansökningen om intagning, får den omhändertagne icke längre kvarhållas av polismyndigheten med stöd av denna lag.

Bestämmelserna i andra — fjärde styckena äga icke tillämpning. om den omhändertagne redan intagits på sjukhus med stöd av denna lag och icke utskrivits därifrån enligt loä. Friges den omhändertagne i sådant fall icke omedelbart av po- lismyndigheten. skall han genast föras till sjukhuset.

Överensstämnta ansökan och vårdintyg med föreskrifterna i 4—

208 Föreslagen lydelse

Friges den omhändertagne icke omedelbart. skall polismyndigheten genast föranstalta om undersökning som avses i på andra stycket. Ut— färdas värdintyg. skall polismyn— digheten genast _fi'iranstalta om att den omltättdertagne tages in på sjukhus för psykiatrisk värd. ! fall som avses i denna paragraf behöver vårdintyget icke innehälla annat än uttalande att sannolika skäl förelig— ga för att den omhändertagne på grund av psykisk sjukdom är i he- hov av psykiatrisk vård och för att han är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv jämte en re- dogörelse för de iakttagelser på vilka läkaren grundar sin uppfatt- ning.

Sker intagning enligt 8 lt. skall po- lismyndigheten senast andra dagen efter dagen för intagningen tillställa överläkaren protokoll rörande de omständigheter som föranlett att vårdintyg har utfärdats.

Utfärdas icke vårdintyg eller he- slutas ej om intagning. får den om- händertagne icke längre kvarhållas av polismyndigheten med stöd av denna lag.

Bestämmelserna i andra — fjärde styckena äga icke tillämpning. om den omhändertagne redan intagits på sjukhus med stöd av denna lag och icke utskrivits därifrån enligt ms. Friges den omhändertagne i sådant fall icke omedelbart av po- lismyndigheten. skall denna genast fi'iranstalta om att han får behövlig vård.

Vad som sägs i denna paragraf skall ej gälla den som behöver bere- das vård med stöd av 2 55.

8.5

Värdintyg får ej godtagas som underlag för intagningsbeslut. om det är utfärdat mer än fjorton da- garföre beslutet.

Överensstämmer vårdintyget med föreskrifterna i5—7 55 och fö-

Prop. 1979/SO:] Nuvarande lydelse

7 ss och föreligga sannolika skäl för att värd kan beredas med stöd av denna lag. lär den ansökningen avser intagas på sjukhus.

:()L) l'ir'n'eslagen lydelse

religga sannolika skäl för att värd pä silikltus kan beredas med stöd av denna lag. fär den vän/intyget avser intagas pä sjukhus.

Om intagning beslutar överläkaren. Om särskilda skäl föreligga. äger han överläta pä annan läkare vid sjukhuset att beslttta om intagning.

Sker intagning enligt Rs". skall överläkaren efter undersökning av patienten snarast möjligt och senast tionde dagen efter dagen för intag- ningen pröva om värd kan beredas patienten med stöd av denna lag. Har som grund för ansökningen åberopats att patienten ärfarligji'n' "annans personliga säker/tel. för med prövningen anstä lil/_lentlonde dagen efter dagen för intagningen, om särskilda skä/_li'ireligga oelt in— tagningen iek'e beslutats med stöd av vårdintyg av innehäll som avses i 75.9 andra stycket.

Finner överläkaren att värd kan beredas med stöd av denna lag. skall han besluta att patienten även i fortsättningen skall vara intagen på sjukhuset. ] annat fall skall över- läkaren omedelbart utskriva lio— nom.

Sker intagning enligt xs. skall överläkaren efter undersökning av patienten snarast möjligt och senast ättonde dagen efter dagen för inlag- nittgsheslulet pröva om värd kan beredas patienten med stöd av den- na lag.

Har ifall som avses i 6 t' .liärde styekel beslut om intagning enligt 855 grundats pä värt/intyg som har ut/ärdals av läkare som är verksam vid den kli/tik. där intagningen ltar skett. skall den prövning som avses i_lörsta styeket i stället göras av psykiatriska nämnden senast atta dagar efter dagen för intagnings— beslutet. Vad nu har sagts skall även gälla om vårdintyget ltar ut— _/ärdats eller intagning enligt 85 beslutats trots all omständighet som grum/lägger jäv enligt 4 s" jör- t'altningslagen (IW/:;”)!” lutr/öre— legal.

Om läkare som avses i_lörsla styeket själv har ltt/ärdat vårdintyg ellerjäv enligt 4 s*jörvaltningslagen (197/:290) ji'ireligger mot honom. skall den prövning som ankonmter på honom enligt sagda styeke i stället jul/göras av psykiatriska nämnden.

Framkommer vid prövning som avses ijörstu, andra eller tredje styeket att vård kan beredas med stöd av denna lag. skall beslutas att patienten även i fortsi'ntningen skall vara intagen pä sjukhuset. I annat fall skall patienten wnedellmrt utskrivas frän värd enligt denna lttt:.

l4 Riksdagen I979/80. ! saml. Nr !. Del (i

Prop. l979/80:1

Nuvarande lydelse

lll)

Hireslagen lydelse

ms

Beslut enligt 8 eller 95 fär icke meddelas av läkare som utfärdat vi'u'dintyget.

Beslut enligt 8 eller % _fi'irsta styeket får icke meddelas av läkare som utfärdat vårdintyget ntmn ifall som avses ib s'jiärde stycket.

125

Har nägon genom lagakraftvun- nen dont överlämnats till sluten psykiatrisk värd. skall socialstyrel- sen föranstalta om att han titan dröjsmäl images på sjukhus för så- dan värd. Är han redan intagen på sjukhus för sla/en psykiatrisk vård, skall han i fortsättningen anses inta- gen på grund av domstolens förord- nande.

l—lar någon genom lagakraftvun— nen dom överlämnats till psykiat— risk värd. skall socialstyrelsen för- anstalta om att han utan dröjsmål intages på sjukhus för sådan värd. Är han redan intagen pä sjukhus för psykiatrisk vård. skall han i fort- sättningen anses intagen på grund av domstolens förordnande.

lZas

Överläkaren eller den han har bemyndiga! skall utan dräismål un- derrätta socialnämnden am patient som beredes värd med stöd av 2.5 behöver stöd och hjälp genom so- cialtjänsten. Socialnämnden skall senast inom en vecka från under- rättelsen efter samråd med läkaren och tillsammans med patienten upprätta en planför den sociala ef— tervärden.

145

Patient kan få tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusområdet under viss del av dygnet eller tillfälligt under visst antal dygn. om det icke medför fara för annans personliga säkerhet eller hans eget liv. Sådant tillstand får förbindas med särskilda föreskrifter.

Om tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhasamrådet besla— tar överläkaren, om annat ej följer av tredje stycket. Om särskilda skäl föreligga, äger han beträffande viss patient överlåta på annan läka— re vid sjukhuset att besluta om till- stånd.

I fråga om patient som avses i 17.5 andra stycket beslutar utskriv- ningsnämnden om tillstånd att vis- tas på egen hand atom sjukhusom- rådet. Nämnden äger beträffande viss patient överlåta på överläkaren

Bestämmelserna i 17 # om at- skrivning tillämpas påj'råga om till— stånd enligt första stycket. Nämn- den äger beträffande viss patient överlåta på överläkaren att besluta om tillstånd.

Prop. 1979/SO:] Nuvarande lydelse

att besluta om tillstånd. Överläkaren får återkalla till- ständ att vistas på egen hand utom sjukhusomradet. om förhållandena påkalla det. Om särskilda skälji'ire- ligga. äger han beträffande viss pa- tient överlåta på annan läkare vid sjukhuset att återkalla tillstånd.

Om särskilda skäl föreligga. fär överläkaren taga del av innehållet i brev eller annan handling som an- kommer till patient eller som pati— ent önskar avsända. Kan vidarebe- fordrande av handling som ankom- mer till patient medföra fara för ordningen eller säkerheten på sjuk- huset eller Vara olämpligt med hän- syn till syftet med vården eller kan handling som patient önskar av— sända föranleda betydande olägen- het för honom eller annan person. får ("iver/åkaren besluta att hand- lingen skall kvarhållas.

Handling som är ställd till ut— skrit'ningsm'immlen, psykiatriska nämnden. socialstyrelsen. justitie- kanslern eller någon av riksdagens ombudsmän skall vidarebefordras utan granskning. Handling som är ställd till eller avsedd för annan myndighet och rör mål eller ärende. vari patienten själv äger föra talan. samt handling ställd till eller avsedd för advokat eller offentligt biträde skall vidarebefordras. Beslutar Överläkaren att kvarhålla brev till myndighet, skall beslutet under- ställas utskrivningsnämm/ens pröv- ning.

Visar det sig att handling. som är ställd till annan än utskrivnings- nåmnden, psykiatriska nämnden. s(.tcial.st_vreIS(-'n, justitiekanslern el- ler någon av riksdagens ombuds-

Ft'ireslagen lydelse

"Överläkaren fär återkalla till- stånd att vistas på egen hand utom sjukhusonn'ädet. om förhållandena påkalla det.

(')t'et'lt'ikaren får om särskilda skäl föreligga överlåta sin beslu- tanderätt enligt denna paragra/"på annan vid sjukhuset anställd läka- re.

l5s

()m särskilda skäl föreligga. får ,överläkaren eller den han har be- ;myndigat taga del av innehållet i

brev eller annan handling som an- ..kommer till patient som vårdas med stöd av låt" eller som patienten

önskar avsända. Kan vidarebeford- rande av handling som ankommer till patient medföra fara för ord- ningen eller säkerheten på sjukhu— set eller vara olämpligt med hänsyn till syftet med värden eller kan handling som patient önskar av- sända föranleda betydande olägen- het för honom eller annan person. får handlingen kvarhållas.

Handling som är ställd till psykiatriska nämnden, centrala psykiatriska nämnden. socialstyrel- sen. justitiekanslern eller nägon av riksdagens ombudsmän skall vida- rebefordras utan granskning. Vad nu sagts skall också gälla handling som är ställd till agenda: ji'irsvara- re.

Handling som är ställd till eller avsedd för annan myndighet än som avses i andra stycket och rör mål eller ärende. vari patienten själv äger föra talan. samt handling ställd till eller avsedd för advokat. som ej är ol'/etztligförsvarare. eller offentligt biträde skall vidarebe- fordras.

Visar det sig att handling, som är ställd till annan än myndighet som anges i andra stycket. är avsedd för någon av dessa myndigheter. skall den vidarebefordras. Detsamma

Prop. 1979/SO:] Nuvarande lydelse

ntän. är avsedd för någon av dessa myndigheter. skall den vidarebe- fordras.

Den som beretts värd med stöd av beslut enligt 9.5 andra stycket eller på grund av domstols förord- nande skall ofördröjligen trtskrivas. om förutsättningar enligt 1.5 för att bereda honom värd icke längre fö— religga. Omständighel som avses i l s första stycket e) får icke utgöra grund för kvarhållande i annat fall än då patienten beretts vård på grtrnd av domstols förordnande.

|.) |.)

Föreslagen lydelse

gäller hand/ing at'seddjl'ir den som fl'irordnats som offentlig_li'irsvarare lär patienten.

Beslut att kvarhålla lrandlingjirt- tas av psykiatriska nämnden efter framställning av överläkaren. ! av- 'vaklan på nämndens beslut jär 'iiverläkaren vidtaga åtgärd som icke katt uppskjutas utan allvarlig olägenhet.

lök

Den som beretts värd med stöd av beslut enligt % _ljärde stycket eller på grund av domstols förord- nande skall ofördröjligcn utskrivas från vård enligt denna lag. om för- utsättningar för att bereda honom värd icke längre föreligga. Omstän- dighet som avses i l s" första stycket e) får icke utgöra grund för kvarhål- lande i annat fall än då patienten beretts värd på grund av domstols förordnande.

Den som har beretts vård enligt 2 s* skall skrivas ut sem/stjyra vec- korji'ån dagen/är intagningsheslu— tet.

Frågan om utskrivning skall prövas fortlöpande.

()m utskrivning beslutar överlä- karen. om annat ej följer av andra stycket. Han äger hänskjuta frågan om utskrivning till utskrivnings- nämnden.

Utskrir'ningsnämnden beslutar om utskrivning enligt tas av pati— ent som intagits på grund av dom- stols förordnande eller som under inflytande av psykisk sjukdom be- gått brott mot annans personliga sä- kerhet. för vilket ätal icke väckts. eller som varit intagen i kriminal- vårdsanstalt för undergående av pä- följd för brott under tiden för an- staltsvården eller i samband med att denna upphört intagits för sluten psykiatrisk vård med stöd av denna lag och icke skall återföras till an- staltcn.

17.5

Om utskrivning beslrrtar överlä- karen. om annat ej följer av andra stycket. Han äger hänskjuta frågan om utskrivning till psykiatriska nämnden. Psykiatriska nämnden beslutar om utskrivning enligt ras av pati—

ent s'om intagits pä grund av dom- stols förordnande eller som under inflytande av psykisk sjukdom be— gatt brott mot annans personliga sä- kerhet. för vilket åtal icke väckts. eller som varit intagen i kriminal- vård sanstalt för undergaende av pa- följd för brott under tiden för an— staltsvården eller i samband med att denna upphört intagits för psyki- atrisk värd med stöd av denna lag och icke skall återföras till anstal- ten.

Prop. 1979/80zl

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

När anledning föreligger till utskrivning av patient som avses i andra stycket. skall öVerläkaren ofördröjligcn anmäla detta hos nämnden.

Psykiatrisk nämndfär även i att- nat fall ätt i andra styeket sägs utskriva patient.

185

Patient eller hans make. om ma- kama sammanbodde vid tiden för intagningen. eller annan. som då stadigvarande sammanbodde med honom. eller hans bam. fader. mo- -der. syskon. förmyndare eller gode man får göra ansökan om utskriv- ning.

Ansökan hos raskrivnitrgsträntn- den göres skriftligen. Om patient som avses i 17.5 andra stycket ger till känna att han icke vill vara inta- gen pä sjukhuset, skall han genom överläkarens försorg underrättas om sin möjlighet att ansöka om utskrivning och tillfalle beredas ho- nom att upprätta erforderliga hand- lingar.

Utskrivttittgsttämnden är icke skyldig att pröva ansökan om ut- skrivning. förrän tre månader för— flutit från prövningen av tidigare ansökan.

Patiettt jär utskrivas på försök, om särskilda skäl föreligga och det icke medför fara för annans person- liga säkerhet eller hans egct liv.

Utskrivning på försök skall avse viss tid. högst sex månader. som kan förlängas med högst sex måna- der åt gången. Patient jär åläggas att iakttaga särskilda föreskrifter och ställas under tillsyn av lämplig person.

Patienten eller hans make. om makarna sammanbodde vid tiden för intagningen. eller annan. som då stadigvarande sammanbodde med honom. eller hans barn. fader. mo- der. syskon. förmyndare eller gad man får göra ansökan om utskriv- ning.

Ansökan hos psykiatriska ttättttt- dett göres skriftligen. Om patient" som avses i 17.6 andra stycket ger till känna att han icke längre vill t'ärdas enligt denna lag. skall han genom överläkarens försorg under- rättas om sin möjlighet att ansöka om utskrivning hos nämnden och tillfälle beredas honom att upprätta erforderliga handlingar. Vad nu sagts skall lta tttotsvarande till- lätnpttittg på den som enligt första stycket får göra ansökan om ut- skrivning av patienten.

Psykiatriska trätnttdett är icke skyldig att pröva ansökan om at- skrivning. förrän ett mättad förflutit frän prövningen av tidigare ansö- kan.

l9ä

Är patienten i behov av värd ett- ligt [ 9' men ärjitrtsatt värd på sjuk- hus ej tu'idvändig, får han utskrivas på försök. om särskilda skäl förelig- ga och det icke medför fara för an- nans personliga säkerhet eller hans eget liv.

Utskrivning på försök skall avse viss tid. högst sex månader. som kan förlängas med ytterligare sex månader. Föt'sr't'ksutskt'ivnittg som har pågått tttrder ett satntttattltäng- ande tid av ett är jär ]i'irlit'ttgas ett- dast (nn synnerliga skäl ji'ireligga.

Prop. 1979/80: 1

Nuvarande lydelse

_li'irlättgts .

I'l't'reslagett lydelse

Beslut om sådan jörlättgning med- delas av psykiatriska nämnden _t'ör högst ses tnänader al gängen.

Har den tid som bi'stämIs_/i'it'_li'it'— söksn/skrivnittgen gått till ända utan att _lörsöksutskrivningen hur skall patienten sattt utskrivet! ettligl 10 s*.

Under utskrivning pä .lörsök _lill' patiettt åläggas att iakttaga särskil- da föreskrifter och ställas under till— syn av lämplig person.

(Hle'Ä'

Bestämmelserna i l7 och ”läs avse även utskrivning på försök.

Vid beräkning av tidsfristen i lös' likställes ansökan om utskrivnittg pä ji'irsök ttted attsökatt am nl- skrivning.

20.5 Den som utskrivits pä försök får äterintagas .ä s'ukhus. om förhällan- P J dena pakalla det.

Om återintagning besltrtar över— läkaren. ()m särskilda skäl förelig- ga. äger han beträffande viss pati- ent överlfrta på annan läkare vid sjukhuset att besluta om återintag- ning.

Om äterintagning beslutar över- läkaren. ()m särskilda skäl förelig- ga. ägcr han överlåta på annan läka— re vid sjukhuset att besluta om äter— intagning.

20 a #

Psykiatriska nämnden skall inom tre månader _ti'än den dag då pati- enten intogs för vård pröva om pa- tienten behöver _litrtsatt vård på sjukhus med stöd av denna lag.

Efter den ijörsta stycket angivna prövningen skall psykiatriska nämnden så länge vården består återkommande pröva patietttetts vardbehov. Närmare ji't'reskrifter ges av regeringen eller tttyndighet som regeringen bestämmer.

Zl & Talan får föras mot läkares beslut enligt denna lag, om läkaren

intagit någon på sjukhus eller en- ligt 95 andra stycket beslutat att patient alltjämt skall vara intagen på sjukhus,

intagit någon på sjukhus eller en- ligt 9? fjärde stycket beslutat att patient alltjämt skall vara intagen på sjukhus.

Prop. 1979/80: 1

Nuvarande lydelse l'i'it'eslagen lydelse

lämnat begäran om tillständ att vistas pa egen hand utom sjukhusomn'i- det helt eller delvis utan bifall eller aterkallat sädant tillstand.

avslagit ansökan om utskrivning pa försök. i samband med utskrivning pä försök älagt patient att iakttaga särskilda föreskrifter eller ställt honom under tillsyn eller

aterintagit patient under utskrivning pä försök. 1 övrigt far talan ickc föras mot läkares beslut enligt denna lag.

Talan föres hos utskrivnings- tiänutden genom besvär.

'YW'

'l'alan får föras mot utskrivnings- nämnds beslut. om nämnden

ogillat besvär över beslut om in- tagning eller beslut enligt Slå andra stycket.

'lialan föres hos psykiatriska nämnden genom besvär.

.:

'lalan ftir föras mot psykiatriska nämndens beslut. om nämnden

ell/igt 93" tredje ellt'l' _llt'it'di' stycket beslutat att patient alltjämt skall vara intagen pä sjuk/tits.

ogillat besvär över beslut om in- tagning eller läkares beslut enligt *)ällät'de stycket.

avslagit ansökan om utskrivning eller om utskrivning pa försök eller ogillat besvär över läkares beslut om avslag pä sädan ansökan eller

i samband med utskrivning pä försök älagt patient att iakttaga särskilda föreskrifter eller ställt honom under tillsyn eller lämnat besvär över Iäkarcs beslut i sädana frågor helt eller delvis titan bifall.

I övrigt fär talan mot utskt'iv— ' ningsnämtids beslut enligt denna lag föras endast i fall som avses i 265.

Talan föres hos psykiatriska nämnden genom besvär.

23%

Mot psykiatriska nämndens be- slut fär talan icke föras.

] övrigt fär talan mot psykiatrisk nämnds beslut enligt denna lag föras endast i fall som avses i 26.5.

'l'alan föres hos eetttt'ala psykia- tiiska nämnden genom besvär.

Mot centrala psykiatriska nämn—

. dens beslut enligt denna lag fär ta-

lan icke föras.

2425

Talan enligt 2] eller 22% får föras av den som enligt löä äger ansöka om utskrivning. Talan får föras titan inskränkning till viss tid. [ frä- ga om prövning av talan enligt 21 & äger bestämmelsen i 185 tredje stycket motsvarande tillämpning.

Talan enligt Zl eller 22% får föras av den som enligt It'lé äger ansöka .om utskrivning. Talan får föras

titan inskränkning till viss tid så länge patienten värdas med stöd av denmi lag. Talan fär dätjänitejäras under tre veekorjiän deti dag pati- enten inskrevs enligt 169'. I fråga om prövning av talan enligt Zlä äger bestämmelsen i 185 tredje stycket och 1935 sista stycket mot- svarande tillämpning.

Prop. l979/80: ]

Nuvarande lydelse

Zlb

Filt”t'xlrt_t:t'll lydelse

26 &

'lialan mot beslut. varigenom tttskriv/tings"ämnd utlatit sig om ersättning som avses i 32? eller 3325 tredje stycket. föres hos psykia- triska nämnden genom besvär.

Talan mot beslut. varigenom psykiatrisk nämnd utlåtit sig om er- sättning som avses i ut" andra stycket eller Bä tredje stycket. föres hos centrala psykiatriska nämnden genom besvär.

28é

i../'Iskrit'ninlesnätnltd består av lagfaren ordförande sotn är eller va— rit innehavare av ordinarie domar- tjänst. en läkare som bör vara sär- skilt kunnig i psykiatri och en per- son med erliu'enltet i allmänna t'ärt'.

Psykiatriska nämnden bestar av lagfaren ordförande som är eller va- nt innehavare av ordinarie domar- tjänst. tvä läkare sotn äro särskilt kunniga i psykiatri och två personer" med erfarenhet i allmänna värv.

För ledamot av utskrivnings- nämnd eller psykiatriska nämnden li nnas en eller flera suppleanter. Be- stämmelserna om ledamot gälla även suppleant.

")

;-

Ledamot av utskrit'ningsnämnd eller psykiatriska nämnden förord— nas av regeringen för högst fyra är i sänder.

lnnan ledamot börjar tjänstgöra. skall han ha avlagt domared eller försäkran enligt 4 kap. II s rätte- gått gsbalken .

Läkare som tjänstgör inom den slutna psykiatriska vården fär icke som ledamot deltaga i handlägg- ningen av ärende rörande patient på det sjukhus där han tjänstgör. ()m jäv mot ledamot gälla i övrigt be- stämmelsema i 4 kap. rättegångs- balken om jäv mot domare.

Psykiatrisk nämnd består av lag- faren ordförande som är eller varit innehavare av ordinarie domar— tjänst. en läkare som bör vara sär- skilt kunnig i psykiatri. en person som är särskilt insatt i sociala _li'ä— gor och ytterligare två ledamöter.

Centra/a psykiatriska nämnden består av lagfaren ordförande som är eller varit innehavare av ordina- rie domartjänst. tvä läkare som äro särskilt kunniga i psykiatri. en per- son som är särskilt insatt i sociala frågor och ytterligare två leda- mäter.

För ledamot av psykiatrisk nämnd eller centrala psykiatriska nämnden finnas en eller flera supp- leanter. Bestämmelserna om leda— mot gälla även suppleant.

()å

Ledamot av psykiatrisk nämnd eller centrala psykiatriska nämn- den förordnas av regeringen för högst fyra är i sänder.

lnnan ledamot börjar tjänstgöra. skall han ha avlagt domared.

Läkare som tjänstgör inom den psykiatriska vården får icke som le- damot deltaga i handläggningen av ärende rörande patient på det sjuk— hus där han tjänstgör. Om jäv mot ledamot gälla i övrigt bestämmel- serna i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare.

305

Vid sammanträde med utskriv- ningsnämnd skola överläkaren och

Vid sammanträde med psykiat— risk nämnd skola överläkaren och

Prop. 1979/son

Nuvarande lydelse

patienten vara närvarande. om icke särskilda skäl föranleda annat. Föres talan av annan än patienten. skall den som för talan beredas till- fälle att närvara. om icke särskilda skäl föranleda annat.

Ärende som handlägges i patien— tens frånvaro får icke avgöras utan att nämndens ledamöter före avgö- randet skaffat sig personlig känne— dom om patienten. Är denne utskri- ven pä försök. får dock ärendet av- göras, om minst en av ledamöterna Jar sådan kännedom.

Föreslagen lydelse

patienten vara närvarande. om icke särskilda skäl föranleda annat. Föres talan av annan än patienten. skall den som för talan beredas till- fälle att närvara. om icke särskilda skäl föranleda annat.

Ärende som handlägges i patien- tens frånvaro fär icke utan synnerli- ga skäl avgöras utan att nämndens ledamöter före avgörandet skaffat sig personlig kännedom om patien- ten. Är denne utskriven på försök. får ärendet avgöras om minst en av ledamöterna har sådan kännedom.

325.

Patient eller annan som för talan hos utskriwzingsnämnd eller psy- kiatriska nämnden får tillerkännas ersättning av allmänna medel för kostnad för resa och uppehälle i samband med inställelse inför nämnden, i den mån det finnes skä- ligt. Nämnden fär bevilja förskott på ersättningen. Närmare bestäm- melser om ersättning och förskott meddelas av regeringen.

Patient eller annan som för talan hos psykiatrisk nämnd eller cett- trala psykiatriska nämnden får till- erkännas ersättning av allmänna medel för kostnad för resa och up- pehälle i samband med inställelse inför nämnden. i den mån det finnes skäligt. Nämnden får bevilja för- skott pä ersättningen. Den som för talan Itos nämnden skall genom ttätnttdensjärsorg upplysas om den rätt till ersättning och förskott som kan föreligga.

Närmare bestämmelser om er- sättning och förskott meddelas av regeringen.

34.5

Utskrivningsnätnnd eller psykiat- riska nämnden fär avgöra ärende endast om nämndens samtliga leda- möter äro närvarande. Beslut röran- de förskott på ersättning som avses i 32ä eller 335 tredje stycket får dock på nämndens vägnar medde— las av ordföranden.

Bestämmelserna i 29 kap. rätte- gångsbalken om omröstning i över- rätt äga motsvarande tillämpning på avgörande av utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden.

Psykiatrisk nätttnd eller centrala psykiatriska nämnden fär avgöra ärende endast om nämndens samtli- ga ledamöter äro närvarande. Be- slut rörande förskott pä ersättning som avses i 32 å andra stycket eller 335 tredje stycket får dock på nämndens vägnar meddelas av ord- föranden.

Bestämmelserna i 29 kap. rätte- gångsbalken om omröstning i över- rätt då nämnd ej har säte i rätten äga motsvarande tillämpning på av- görande av psykiatrisk nämnd eller centrala psykiatriska nämnden.

Prop. 1979/80: ]

lN'uvaranc/e lydelse

2lb'

Föreslagen lydelse

34 a 5 l ärende. vari 17.5 förvaltningslagen (l97l:29tl) äger tillämpning, fär skälen för beslutet utelämnas även i andra fall än som sägs där. om ändamålet med värden annars skulle motverkas.

l läkares beslut enligt 8 eller 9.5 eller varigenom ansökan om ut— skrivning avslagits samt i motsva- rande beslut av utskrirningsnämnd eller psykiatriska nämnden skola alltid anges de i lä angivna förut- sättningar pa vilka beslutet grun- das.

l läkares beslut enligt 8 eller 9; eller varigenom ansökan om at- skrivning avslagits samt i motsva- rande beslut av psykiatrisk nämnd eller centrala psykiatriska nämn- den skola alltid anges de i I eller Bä angivna förtttsättningarna på vilka beslutet grundas.

35.5

Polismyndighet skall lämna handräckning

på begäran av läkare som enligt hä första stycket är behörig att ut- färda vårdintyg. om den som skall undersökas icke ställer sig till förfo- gande för undersökningen eller lä- karen behöver skydd för sin per- sonliga säkerhet.

pä begäran av överläkaren. om den som med stöd av denna lag skall intagas på sjukhus icke instäl— ler sig pä sjukhuset.

pä begäran av överläkaren. om patient avviker från sjukhuset eller icke återvänder dit. sedan tiden för tillstiind att vistas på egen hand utom sjukhusområdet eller för ut- skrivning pä försök gått ut. eller icke inställer sig på sjukhuset. se- dan tillständ att vistas pä egen hand utom sjukhusområdet återkallats eller beslut meddelats om återin— tagning under utskrivning pä för- sök.

()m särskilda skäl föreligga. mä _ överläkaren Iu'träjl'ande viss pati- ent överlåta pä annan läkare vid sjukhuset att begära handräckning.

på begäran av läkare i allmän tjänst som enligt (så första stycket är behörig att utfärda vardintyg. om den som skall undersökas icke stäl- ler sig till förfogande för undersök- ningen.

på begäran ar läkare som enligt () s*"jörsta stycket iir be/törig att ut- färda vårdintyg (III! ltatt behöver skydd för sin personliga säkerhet.

på begäran av läkare i allmän tjänst som ltar ttt/i'irdut rört/intyg

.eller överläkaren. om den som med

stöd av denna lag avses ltli intagen på sjukhus icke inställer" sig pä sjuk- huset eller på begäran av överläka- ren. otn patient aVViker fran sjuk- huset eller icke ätervänder dit. sc- dan tiden för tillstånd att vistas på egen hand tttom sjukhusområdet el- ler för utskrivning på försök gått ut. eller icke inställer sig pä sjukhuset. sedan tillstånd att vistas pä egen hand utom sjukhusområdet återkal- lats eller beslut meddelats om äter- intagning under utskrivning på för- sök.

Om särskilda skäl föreligga. mä överläkaren överläta på annan läka- re vid sjukhuset att begära hand- räckning.

Prop. 1979/SO:]

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

36as'

Har överläkare med stöd av 135 omhändertagit alkoholhaltiga dryc- ker eller andra berusningsmedel som påträffats hos eller ankommit till den som är intagen på sjukhus med stöd av denna lag. skall den amhärulertagna egendomen bevis— ligen fr'irstt'iras ellerji'irst'iljus enligt bestämmelserna om beslagtagen egendom i Zå lagen (l958:205) om förverkande av alkoholhaltiga dryc- ker m. m. Belopp, som erhållits vid sädan försäljning, tillfaller staten.

Har med stöd av l3 ? omhänder- tagits alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel som päträf- fats hos eller ankommit till den som är intagen på sjukhus med stöd av denna lag. skall överläkaren läta bevisligen _li'irstt'ira eller _lå'irsälja den omhändertagna egendomen enligt bestämmelserna om beslagta- gen egendom i :s lagen (1958: 205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. Belopp. som erhållits vid sädan försäljning. tillfaller sta- ten.

Påträffas alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel inom sjuk— hus där patienter som intagits med stöd av denna lag vårdas, får berus- ningsmedlen omhändertagits av sjukhusdirektören eller styresmannen för sjukhuset. om känd ägare till berusningsmcdlen ej finnes. Första stycket har motsvarande tillämpning på sälttnda omhändertagen egendom.

Bestämmelserna i första stycket har motsvarande tillämpning på injek- tionsspruta eller kanyl som kan användas för insprutning i människokrop—

pen.

375

Den som är intagenjör värd med stöd av denna lag skall så snart hans til/ständ medger det genom överläkarens försorg upplysas om sin rätt

attfä intagningen prövad av den psykiatriska nämnden.

att i övrigt föra talan mot beslut som harjattats med stöd av lagen.

att anlita ombud eller biträde en— ligt_lörvaltningslagen (197l:290).

att begära rättshjälp genom nf- jentligt biträde enligt rt'ittshjt'ilpslu- gen (1972:-429).

Denna lag skall jinnas anslagen inom sjukhuset väl synlig för pati- enterna.

Prop. 1979/SO:!

lll)

Särskilt yttrande av Börje Langton

En av de viktigaste förändringarna inomden psykiatriska sjukvården utgör strävandena att satsa på öppna vårdformer som alternativ till vård på sjukhus. Det system som härvid främst övervägs är s. k. geografisk sek- torisering. Det innebär att all psykiatrisk vård inom ett geografiskt område hälls samman under en gemensam ledning och med resurser för såväl öppen värd som vård på sjukhus. Psykiater från den i området ingående psykiatriska kliniken verkar i den öppna vården och svarar för de behand- lingsinsatser som kräver psykiatrisk kompetens.

Genom att psykiater kopplas in i den öppna vården ökar möjligheterna att undvika sjukhusvård och genom att denne svarar för såväl öppen värd som sjukhusvård uppnås väsentligt förbättrad värdkontinuitet. Detta är av stor betydelse för eftervården.

För planeringen av sjukvården upprättas inom varje landsting särskilda översiktliga sjukvårdsplaner. En sammanställning av dessa planer fram till år l985 visar bl.a. att landstingen med endast ett par undantag valt att organisera den psykiatriska vården enligt sektoriseringsprincipen. Vården har emellertid endast i några enstaka fall i form av försöksverksamhet organiserats på detta sätt. En starkt bidragande orsak härtill är de hinder den lagtekniska utformningen av LSPV uppställer. Enligt nuvarande be— stämmelser får vårdintyg inte godtagas för intagning om det är utfärdat av psykiater som tjänstgör vid den klinik där intagningen avses ske. Eftersom sektoriseringsprincipcn bygger på medverkan från klinikens läkare uppstår här praktiska svårigheter vid genomförandet.

Olika metoder har prövats för att kringgå de hinder LSPV uppställer. Ett sätt är att anlita distriktsläkare för utfärdande av vårdintyg. Förfarandet har emellertid flera nackdelar. Risk föreligger att distriktsläkaren mer grundar sin bedömning på psykiaterns uppgifter än på vad han själv finner vid undersökning av patienten och ur behandlingssynpunkt innebär det merendels olägenhet för patienten att bli undersökt av en för honom främmande läkare. Ytterligare kan sägas att läkare inom distriktsorganisa- tionen inte bör användas för att klara problem som har sin grund i bestäm- melser som rör vård på sjukhus och att metoden medför en onödig belast- ning på distriktsläkarna.

Ett annat sätt att söka kringgå hindren i LSPV har varit att använda försöksutskrivningsinstitutet i ökad omfattning. Om patienten under tiden för sådan utskrivning skulle försämras och på nytt behöva sjukhusvård erfordras inte vårdintyg utan man kan använda sig av bestämmelserna om återintagning. Ett sådant system får dock anses mindre lämpligt eftersom patienten bibehålls under tvångsvis vård under längre tid än som ur medi- cinsk synpunkt framstår som nödvändigt. Med andra bestämmelser hade patienten blivit slutligt utskriven i stället för försöksutskriven.

I det nu föreliggande lagförslaget har öppnats möjligheter att godtaga vårdintyg utfärdat av läkare som tjänstgör på den klinik intagningen skall

Prop. 1979/80:l 221

ske. Detta gäller vid överföringar frän frivillig värd. Det fortsatta vardbe- hoVet skall därvid prövas i nämnd.

Förslaget säkerställer inte möjligheterna att genomlöra sektorisering av vården. Det är desstltotn behäftat med ytterligare en allvarlig nackdel. inom en nära framtid kan till följd av den organisatoriska utvecklingen samtliga specialistkompctenta psykiatrer vara knutna till psykiatrisk klinik vid lasarett. l manga fall kommer det att finnas endast en sädan klinik inom ett vardomräde. l'-"öljden härav blir att omständighet som avses i l ä' första stycket a) LSPV — den s.k. medicinska indikationen - i praktiken inte kan utgöra grund för utlärdande av vardintyg. eftersom detta förutsätter speeialistkompctens i psykiatri hos den värdintygsskrivande läkaren. [)et- ta mäste anses utgöra en betydande olägenhet för patienten.

Jag anser det vara en ytterst angelägen uppgift att redan nu undanröja de formella hinder som föreligger för en önskvärd utveckling av det psykia- triska området. I synnerhet gäller detta sädana bestännnelser som innebär att tvångsvisa vårdformer bibchälls utan att så varit medicinskt nödvän— digt. Att så sker är betänkligt ur patientens synpunkt.

Jag anser därför lagförslagets (rä böra utformas sä, att värdintyg skall fä godtagas för intagning pä den klinik där den läkare som tltlärdat intyget tjänstgör, om betydande olägenhet sktllle uppstä genom anlitande av annan läkare. Frågan om den fortsatta värden skall därvid prövas i nämnd.

En bestämmelse så utformad skulle också kunna användas för intagning av brådskande sjukdomsfall. beträffande vilka dröjsmål bedömes innebära allVarlig fara för patienten eller eljest uppenbara olägenheter.

Börje Langton

Prop. 1979/SO:! M,

l—"ÖRKOR'leNGAR

ALRO AsocL BrB BRIS BRÅ BVL CAN DHR FL FPL HCK JK .IO KVN l_.(_) LOB

LPV LRF LSPV

LTO LV U

NvL Omsorgs- lagen

Pl PN RB RFH L RFMA RFMN RSMH RPS RÅ SACO/SR SAF Sij Sij ShjL SKTF SOU Spri

SSR SU TCO

Alkoholproblematikers riksorganisation

Lagen ( [(%—"1:45!” om åtgärder" vid samhällsfarlig asocialitet Brottsbalken Föreningen Barnens Rätt i Samhället Brottsförebyggande rädet Barmtvårdslagen (1960: 97)

- Centralförbundet för Alkohol- och narkotikaupplysning

De handikappades riksförbund Förvaltningslagen (l97l1290) l—"örvaltningsprocesslagen (197 l : 29lt Handikappförbumlens centralkt'unmitte' Justitiekanslern .lustitieombudsmannen lx'riminalvardsnämnden Landsorganisationen i Sverige Lagen (l976151l) om omhändertagande av berusade perso- ner m. m. Förslag till lag om viss psykiatrisk vård Lantbrukarnas riksförbund Lagen ”9661293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall Lagen (19732558) om tillfälligt omhändertagande Förslag till lag med särskilda bestämmelser om vård av un- derårig Lagen (|9541579) om nykterhetsvård

Lagen (19671940) angående omsorger om vissa psykiskt ut- vecklingsstörda Polisinstruktionen(l972z51l) Psykiatriska nämnden

Rättegångsbalken

Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare Riksförbundet mot alkoholmissbruk Riksförbundet av föräldraföreningar mot narkotika Riksförbundet för social och mental hälsa Rikspolisstyrelsen Riksåklagaren

Centralorganisationen SACO/SR Svenska arbetsgivareföreningen Sjukvårdskungörelse (19721676) Sjukvårdslag (1962: 242) Socialhjälpslag (l956: 2) Sveriges kommunaltjänstemannaförbund Statens offentliga utredningar

Sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationalise- ringsinstitut Sveriges socionomers riksförbund Socialutredningcn

Tjänstemännens eentralorganisation

Prop. 1979/SO:] 233

N-fall — LSPV-patient som har intagits på grund av domstols förord— nande O—fall — LSPV-patient som under inflytande av psykisk sjukdom har

begått brott mot annans personliga säkerhet. för vilket åtal inte har väckts

P—fall LSPV—patient beträffande vilken det ankommer på överläka— ren att besluta om utskrivning m. m. PN-fall — LSPV-patient som har varit intagen i kriminalvårdsanstalt

för att undergå påföljd för brott och under tiden för anstalts— vården elleri samband med att denna upphört har intagits för sluten psykiatrisk vård och inte skall återföras till anstalten.

Prop. 1979/SO:] .,,4

Bilaga ! Gällande lagstiftning m.m. ] Barnavårdslagen (l960:97) — Bvl,

l.] Förutsättningar för vårdåtgärder med stöd av Bvl.

! BvL uttalas att samhällets vård av barn och ungdom har till syfte att främja en gynnsam utveckling av de unga och goda uppväxtförhållanden i övrigt för dem.

Uppkommer missförhållanden som är så allvarliga att den unges hälsa eller utveckling äventyras. skall barnavärdsnämnden enligt 25 (& BvL vidta åtgärder. Detta kan ske titan samtycke av den unge eller hans vårdnadsha— vare.

De omständigheter som skall medföra ingripande enligt 25 & barnavårds- lagen är sammanförda i tvä grupper. Den första gruppen aVser missförhål- landen i hemmet (25 s* a). Den andra gruppen tar sikte på hans eget beteende (25 & b). Grunden för åtgärden har betydelse för det fortsatta fö rfarand et .

lngripande enligt 25 5 a) skall ske om nägon som inte har fyllt aderton år misshandlas i hemmet eller annars behandlas på sådant sätt där att hans kroppsliga eller själsliga hälsa utsätts för fara. lngripande enligt detta lagrum skall också ske om den unges utveckling äventyras på grund av föräldrarnas eller annan fostrares olämplighet som fostrare eller bristande förmåga att fostra honom.

För åtgärd enligt 25 % b) krävs att den unge inte har fyllt tjugo år och att han är i behov av särskilda tillri'tttaförande åtgärder från samhällets sida. Behovet av atgärder skall ha kommit till uttryck genom brottslig gärning. sedeslöst levnadssätt. underlåtenhet att efter förmaga ärligen försörja sig. missbruk av rusdrycker eller narkotiska medel eller annanjämförlig anled— ning. Mot den som har gjort sig skyldig till brottslig gärning är dock barnavärdsnämndcns möjlighet till ingripande begränsat. om den trngc har fyllt aderton år. lngripande kan i sädant fall ske endast om den unges livsföring i övrigt utgör tillräcklig anledning till det eller ingripande med hänsyn till pågående behandling enligt barnavärdslagen eller av annan särskild anledning anses lämpligast för hans tillrättaförande.

[ vissa fall skall barnzwärdsnämnden vidta åtgärder utan att sädana missförhållanden föreligger som avses i 25 s. Enligt 3l ;" skall den som inte har fyllt aderton år omhändertas för samhällsvard. om han behöver vård och fostran på grund av att föräldrarna har avlidit eller övergivit honom. En ytterligare förutsättning är att behovet av värd och fostran intc tillgo— doses pä annat sätt.

Prop. 1979/SO:] 325

Den som inte har fyllt aderton år kan vidare omhändertas för samhälls- värd enligt 31 s. om han behöver specialvård eller annan vård och fostran utom hemmet på grtrnd av att föräldrarna inte kan bereda honom sådan vård eller underlåter att tillfredsställande sörja för honom. En förutsättning för ingripande är även i dessa fall att behovet av vård och fostran inte tillgodoses på annat sätt. Det krävs dessutom att föräldrarna har begärt att åtgärden skall vidtas eller har samtyckt till denna.

Värd enligt 31 & av den som har fyllt femton år får. om särskilda skäl inte föranleder annat. ske endast om den unge har samtyckt till åtgärden.

Åtgärd enligt 25 eller 3l få skall i regel beslutas av barnavårdsnämnden i den kommun där den unge vistas.

1.2 lnsatsernas art

Sker ingripande enligt 25 5. skall barnavårdsnämnden i första hand försöka nå rättelse genom förebyggande åtgärder.

De förebyggande åtgärder som barnavårdsnämnden kan vidta är hjälpåt- gärder. som innefattar råd och stöd. förmaning och varning. föreskrifter rörande den unges levnadsförhållanden samt övervakning. Nämnden har möjlighet att svara för kostnader som uppstår för den unge då han skall följa de råd eller föreskrifter som har meddelats.

Föreskrifter som rör den unges levnadsförhållanden kan meddelas ho— nom själv, hans föräldrar eller annan fostrare. De kan gälla anlitande av barnavårdsanstalt. behandling för sjukdom eller annan kroppslig eller själslig brist eller svaghet, sysselsättning. arbetsanställning. vistelseort eller bostad. förfogande över arbetsförtjänst eller andra tillgångar. förbud att använda rusdrycker eller narkotiska medel eller andra liknande förhål- landen.

Den som enligt BVL förordnas till övervakare skall följa den unges utveckling och uppmärksamma hans Ievnadsft'irhållanden. Övervakaren skall vidare understödja sådant som är till nytta för den unge. Beslut om övervakning skall omprövas med högst ett års mellanrum.

Föreskrift och övervakning består längst till dess den unge fyller aderton år. Har åtgärden beslutats med stöd av 25 & b), kan den dock bestå till dess han fyller tjugo år.

Bedömer nämnden att förebyggande åtgärder inte kommer att ge önskat restrltat eller har sådana åtgärder vidtagits utan att medföra rättelse, skall den ttnge omhändertas för samhällsvård. Nämnden kan förordna att beslu- tet skall gå i omedelbar verkställighet.

Beslut om omhändertagande för samhällsvård förfaller om det inte har börjat verkställas inom sex månader från den dag det vann laga kraft. Det förfaller också om det inte har börjat verkställas innan den unge har fyllt aderton är. Har ingripande skett med stöd av 25 & b), äråldersgränsen dock i stället tjugo år. |5 RiÅxdugyn [WU/80. I .raml. Nr I. De! C

Prop. 1979/80: 1 226

Föreligger det sannolika skäl för att ingripande med stöd av 25 ;S barna- vårdslagen är påkallat. kan barnavärdsnämnden till dess ärendet slutligt avgörs omhänderta den ttnge för trtredning. Det krävs dock att en sådan åtgärd är nödvändig pa grtrnd av risker för den trnges hälsa eller utveckling. för brottslig verksamhet eller annan skadlig verksamhet från hans sida eller för att den fortsatta utredningen skall allvarligt försvaras eller vidare ätgärder hindras. Omhändertagande för utredning fär bestå i högst fyra veckor. Beslut om omhändertagande far verkställas omedelbart. Det för- faller om den Linge häktas.

Har barnavårtlsnämnden beslutat att någon skall tas om hand för samv hällsVård eller utredning, skall den trnge själV. om han har fyllt femton år. och hans föräldrar. om han är under aderton år. anmodas att förklara om samtycke lämnas till att beslutet verkställs. Beslut skall underställas läns- rättens prövning om samtycke inte lämnas.

()m länsrätten finner att trnderställt bcsltrt som rör omhändertagande för samhällsvärd inte bör fastställas. kan rätten i stället förordna om förebyg- gande åtgärder eller trppdra åt barnavårdsnämnden att göra detta.

Den som är trnder tjugo år kan tillfälligt tas i förvar av polismyndighet. om hans uppträdande eller levnadssätt innebär fara för allmän ordning eller säkerhet och det föreligger sannolika skäl för att ingripande med stöd av 25; är påkallat. Barnavärdsnämnden beslutar om den som har tagits i förvar skall omhändertas eller friges.

Kan den unge antas vara under aderton år kan han vidare tas i förvar av polismyndighet. om det föreligger sannolika skäl för att ingripande enligt 25 & är påkallat och hans namn eller bostad inte kan utrönas. l dessa fall krävs inte att det föreligger fara för allmän ordning eller säkerhet.

Skall barnavårdsnämndens beslut med anledning av 25 å h) om omhän— dertagande för samhällsvärd eller utredning gå i omedelbar verkställighet. kan polismyndighet ttnder vissa förutsättningar ta den ttnge i förvar.

1.3 Den omhändertagnes behandling

Den som har omhändertagits för samhällsvård skall erhålla god vård och fostran samt den utbildning som hans personliga förutsättningar och övriga omständigheter påkallar. Samma gäller för den som har omhändertagits för utredning om förhållandena medger det. Vården bör i första hand äga rum i enskilt hem. Ordnas vården inte på detta sätt, skall placering ske i lämplig anstalt. Den som är omhändertagen för samhällsvård eller utredning av anledning som avses i 25 5 b) får tas in i ungdomsvårdsskola.

Vid valet av vårdform skall hänsyn tas till den omhändertagnes ålder. utveckling och egenskaper. Behovet av uppsikt över honom skall också beaktas.

Om den som är omhändertagen lider av sjukdom eller annan kroppslig eller själslig brist eller svaghet. skall barnavårdsnämnden bereda honom

Prop. 1979/80:l 227

den värd eller behandling sotn han behöver. Nämnden skall vidare. om den omhändertagne inte är intagen pa ungdomsvardsskola. noga följa den unges utveckling och vid behov besluta om ändrad vardform.-

Uppsikten och bestämmanderätten över den som är omhändertagen ligger hos ungdomsvardsskolans styrelse. om den unge är intagen i sadan skola. och hos barnavärdsnämnden i annat fall. Den som utövar bestäm- manderätten kan besluta om begränsning i den unges rörelsefrihet. Särskil- da bestämmelser kan meddelas om umgänget mellan den omhändertagne och hans föräldrar.

1.4 Vårdens upphörande

Bestämmelserna om samhällsvårdens upphörande har olika innehall be- roende på vårdformen.

Är den unge inte intagen i ungdomsvårdsskola. skall barnavardsnämn— den förklara samhällsvården avslutad s'a snart ändamålet med värden har uppnåtts. Vården skall dock alltid upphöra senast dit den omhändertagne fyller aderton är eller. om han har omhändertagits med stöd av 25 & b) efter det att han har fyllt femton är. senast tre är efter omhändertagandet_

För den som har omhändertagits för samhällsvärd med stöd av 3] & gäller särskilda regler om tidpunkten för samhällsvardcns upphörande.

Barnavårdsnämnden kan förordna om villkorligt upphörande av sam— hällsvärden. I samband med sådant beslut katt nämnden meddela föreskrif- ter rörande den unges levnadsförhållanden och förordna om övervakning. Har beslut meddelats om villkorligt upphörande av samhällsvärden. kan vården när som helst återupptas. om detta krävs för att syftet med värden skall uppnås.

Då barnavårdsnämnden beslutar om samhällsvårdens upphörande. slut- ligt eller villkorligt. skall nämnden se till att den unge fär tillfredsställande levnadsförhållanden. ()m behov föreligger skall nämnden bl.a. hjälpa den unge att få lämpligt arbete eller utbildning.

Är den unge intagen i ungdomsvårdsskola. upphör samhällsvärden ge— nom beslut om utskrivning. Sådant beslut fattas av skolans styrelse. Ut— skrivning skall ske när ändamålet med vården är uppnått. när eleven behöver vård. fostran eller utbildning. som bättre kan beredas på annat sätt än genom ungdomsvårdsskolans försorg. eller när eleven har tagits ini kriminz'tlvårdsanstalt. Utskrivning skall dock alltid ske senast när clcven fyller tjugo år. eller om han har tagits om hand för samhällsvärd efter det att han har fyllt sjutton är. senast tre år efter omhändertagandet.

[ beslut om utskrivning kan förordnas att samhällsvården skall bestä. Meddelas inte sådant förordnande. skall skolans styrelse se till att den unge får tillfredsställande förhållanden och vid behov hjälpa honom att a arbete eller utbildning.

Prop. 1979/BG:]

228

1.5 Besvär

Talan mot beslut av barnavärdsnämnd som rör föreskrifter om levnads- förhållanden. övervakning oeh omhändertagande för samhällsvärd skall föras hos länsrätten genom besvär. Samma besvärsordning gäller i fråga om beslut som styrelse för ungdomsvärdsskola meddelar i ärende om utskrivning fran skolan.

2 Lagen (1954: 579) om nykterhets 'ärd — NvL

2. l . I Hjälp:?[gärder

Nykterhetsnämnden skall vidta hjälpåtgärt'ler om det vid undersökning visar sig att någon missbrukar alkoholhaltiga drycker. Nämnden kan t. ex. försöka förmå honom att under viss tid. högst ett år, fortlöpande upprätt- hålla förbindelse med nämnden eller av nämnden utsedd person. hjälpa honom till lämplig anställning eller bereda honom ombyte av verksamhet eller vistelseort (14 å).

2.I.2 Övarm/mint.7

Den som är hemfallen at alkoholmissbruk får av nykterhetsnämnden ställas under övervakning. om han till följd av missbruket

a) är farlig för annans personliga säkerhet eller kroppsliga eller själsliga hälsa eller för eget liv. eller

b) utsätter någon som han är skyldig att försörja för nöd eller uppenbar vanvärd eller annars grovt brister i sina plikter mot sådan person eller

c) ligger det allmänna. sin familj eller annan till last. eller

dl är ur stånd att ta vård om sig själv. eller

e) för ett för närboende eller andra grovt störande levnadssätt. Detsamma gäller när någon som är hemfallen åt alkoholmissbruk för ett kringflackande liv utan att söka ärligen försörja sig.

Beslut om övervakning går i verkställighet utan hinder av att det inte har vunnit laga kraft. Övervakning får fortgå under högst ett år från beslutet eller. om särskilda förhållanden påkallar längre övervakningstid, högst två är (15—16%).

2.1.3. Tt-'ångsinmgning

Den som är hemfallen åt alkoholmissbruk kan tvångsintas på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare då förutsättningar för övervakning en- ligt 15å föreligger samt

a) hjälpåtgärder har vidtagits eller övervakning varit anordnad utan att vederbörande har kunnat återföras till ett nyktert liv. eller

Prop. l979/80:l 229

b) hjälpåtgärder och övervakning uppenbarligen skulle vara utan gagn. eller

c) försök med hjälpåtgärder eller övervakning med hänsyn till hans farlighet inte kan avvaktas (18 å).

Länsrätten beslutar om tvångsintagning. Ansökan görs av nykterhets- nämnden. Ansökan kan i särskilt angivna fall även göras av polisstyrelse (l9ä).

Hänvisningar till S2-1-3

Föreligger sannolika skäl för att någon är hemfallen åt alkoholmissbruk och farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv. skall polisstyrelsen ofördröjligcn på lämpligt sätt tillfälligt omhänderta vederbörande om faran är så överhängande att länsrättens beslut om tvångsintagning inte utan våda kan avvaktas. Om det föreligger sannolika skäl för att någon är hemfallen åt alkoholmissbruk och utan att ärligen försörja sig för ett kringflackande liv skall polismyndigheten också ingripa på angivet sätt. under den ytterligare förutsättningen att det skäligen kan antas att han kommer att avvika från orten innan länsrätten har prövat ansökan om tvångsintagning.

Polisstyrelsen får också tillfälligt omhänderta den som på sannolika skäl kan antas vara hemfallen åt alkoholmissbruk och på grund av oförmåga att ta vård om sig själv är i trängande behov av omedelbar vård (21 ä 1 mom.).

2.3 Länsrättens beslut

Länsrätten kan i stället för beslut om tvångsintagning meddela förord- nande om övervakning eller hjälpåtgärd eller uppdra åt nämnden att föran— stalta därom. om den om vars intagning är fråga kan antas låta sig rätta härigenom (21 å).

Länsrättens beslut om tvångsintagning går, om inte länsrätten förordnar annorlunda. i verkställighet utan hinder av att det inte har vunnit laga kraft (33 t).

Länsrätten skall i vissa fall föranstalta om verkställighet av slutligt beslut om tvångsintagning.

] övriga fall ankommer det på nykterhetsnämnden att föranstalta om verkställighet (34 är.

Den myndighet som har att föranstalta om verkställighet får bevilja villkorligt anstånd därmed. Om särskilda skäl föreligger. får länsrätten i beslut om tvångsintagning förordna om villkorligt anstånd. även om nyk- terhetsnämnden skall föranstalta om verkställighet. Den myndighet som

Prop. l979/80: [ 230

har beviljat anstånd får förklara anständet förverkat. länsrätten kan bc- myndiga nykterhetsnämnden att besluta om förverkande av anstånd som har medgivits av länsrätten (35 isl.

! samband med beslut om villkorligt anstånd skall beslutande myndighet ställa den som beslutet avser under övervakning. Förutom beslut om övervakning kan beslut meddelas om lydnadsföreskrifter (36 å).

Beslut om tvångsintagning förfaller i regel om den som beslutet avser inte har tagits in på allmän vårdanstalt inom ett år från beslutet (3955).

Den som har tagits in på allmän vårdanstalt får hållas kvar i ett år. Har han förut varit intagen på sådan anstalt och är beslutet meddelat inom fem år från senaste utskrivningen. är dock vårdtiden två år. Utskrivning från anstalten skall emellertid ske redan innan den längsta vårdtiden har gått ut. om det föreligger grundad anledning till antagande att den intagne efter utskrivningen skall föra ett nyktert liv (44 å).

Vårdtiden kan i vissa fall förlängas med högst två år. En första förutsätt- ning är att beslutet om intagning har grundats på att den som beslutet avser är farlig för annans personliga säkerhet eller kroppsliga eller själsliga hälsa eller för eget liv. eller att missbrukaren förut minst tre gånger har varit intagen på allmän vårdanstalt och nu på nytt har tagits in enligt slutligt beslut som har meddelats inom ett år från senaste utskrivningen.

Därutöver förutsätts att den intagne med hänsyn till sin sinnesart samt sitt föregående liv och förhållande i anstalten måste antas i händelse av utskrivning inte komma att föra ett nyktert liv. Beslut om sådant kvarhål- lande meddelas av styrelsen för anstalten för högst sex månader i sänder. Beslutet skall underställas socialstyrelsens prövning (45 s').

2.6 Permission

Om det prövas vara till gagn får anstaltens styrelse eller. efter särskilt bemyndigande. föreståndaren medge den intagne att under återstoden av vårdtiden eller under viss del därav på försök vistas utom anstalten (för- sökspermission). Tillfällig permission (permission under högst sju dagar i följd) får beviljas av föreståndaren (49 s).

Om det inte på grund av särskilda on'iständighetcr är obehövligt. skall anstaltens styrelse ställa den permitterade under övervakning eller uppdra åt nykterhetsnämnden att föranstalta därom. Den permitterade kan även meddelas särskilda lydnadsföreskrifter (51 å).

Undandrar sig den permitterade övervakning eller bryter han på annat sätt mot meddelade föreskrifter. får anstaltens styrelse eller. enligt styrel- sens uppdrag.föreståndaren besluta att han skall hämtas tillbaka till anstal- ten (52 å).

Prop. 1979/80: 1 33]

Om utskrivning före vårdtidens slut beslutar anstaltens styrelse. Även socialstyrelsen får när det finns skäl till det förordna om utskrivning efter anstaltsstyrelsens hörande (51 å). Vid utskrivning kan liksom vid permis- sion beslut om övervakning och meddelande av l_vdnadsföreskrifter kom— ma i fråga. Sådant beslut skall avse viss tid. högst ett år. från dagen för utskrivning (54 är).

Länsstyrelsen får besluta att den utskrivne skall återintas på allmän vårdanstalt. Om han missbrukar alkoholhaltiga drycker och undandrar sig övervakning eller bryter mot meddelade lydnadsföreskrifter och han inte har kunnat återföras till ett nyktert liv genom hjälpåtgärder eller sådana åtgärder prövas vara gagnlösa. Återintagning är att betrakta som en fort- sättning av den tidigare vården.

585 NvL öppnar möjlighet för den som är hemfallen ät alkoholmissbruk att frivilligt gå in på allmän vårdanstalt. Även den frivilligt intagne kan emellertid bli föremål för visst tvång. Han skall före intagningen ha skriftli— gen förbundit sig att stanna kvar på vårdanstalt under viss tid som bedöms nödvändig med hänsyn till vårdbehovet, dock högst sex månader. och kan därefter hållas kvar under den tid som anges i förbindelsen. Han får dock skrivas ut tidigare. om omständigheterna föranleder det. De här förut redovisade bestämmelserna om permission. övervakning, Iydnadsföre- skrifter. återintagning och utskrivning gäller också den frivilligt intagne.

2.9. Besvär

Talan mot nykterhetsnämnds beslut förs genom besvär hos länsrätten. Sådan talan får föras bl.a. om beslutet innebär förordnande enligt 15.5 om övervakning. meddelande av lydnadsföreskrift eller förverkande av an- stånd med verkställighet (59.5).

Beslut av anstaltsstyrelse eller föreståndare får överklagas hos socialsty- relsen bl.a. om beslutet avser fråga om försökspermission. utskrivning eller annan vårdfråga eller om det innebär förordnande om övervakning eller meddelande av föreskrift (60.5). Mot sådant beslut av socialstyrelsen som meddelats i särskilt fall förs talan hos kammarrätten genom besvär (62 å).

Mot länsrätts beslut får talan föras. om beslutet innebär förordnande om tvångsintagning, avslag på ansökan därom. villkorligt anstånd med verk- ställighet eller förverkande av sådant anstånd (61 å).

Reglerna om tvångsingripanden i NvL avser formellt endast alkohol- missbrukare. På grund av att blandmissbruk förekommer i stor omfattning blir dock i praktiken också många tnissbrukare av narkotiska preparat

Prop. 1979/80: I 332

föremål för åtgärder enligt NvL. nämligen när de samtidigt är hemfallna ät alkoholmissbruk.

Hänvisningar till S2-9

3 Lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall — LSPV

3.1. Inledning

De grundläggande reglerna för den av landstinget och de landstingsfria kommunerna (sjukvårdshuvudmännen) bedrivna sjukvården — såväl den somatiska som den psykiatriska vården — är angivna i sjukvårdslagen (1962: 242) (Sij). För statens sjukhus finns särskilda reglementcn med motsvarande innehåll. Sij reglerar frågor om allmänt vårdansvar. tipp- tagningsområden. medicinskt ansvar för vården etc. Lagen förutsätter den sjukes frivilliga medverkan. För vissa psykiskt sjuka. där den nödvändiga vården inte kan ges i frivilliga former. finns särskilda bestämmelser i LSPV. Denna lag är således ett komplement till Sij.

LSPV reglerar som framgår av lagens rubrik endast psykiatrisk vård. Vården skall ges på sjukhus vilket framgår av att termen sluten vård har använts. Slutligen framgår av lagens rubrik att lagen endast reglerar en del av den psykiatriska vården — den som sker oberoende av patientens samtycke — därav uttrycket i vissa fall.

3.2. Förutsättningar för lagens tillämpning

3.2.l Generu[indikationen

De tillstånd som motiverar vård enligt lagen har angetts i 19". Där anknyts frågan om lagens tillämplighet dels till en generalindikation som har avseende på sjukdomsbilden. dels till fem olika specialindikationer. Enligt generalindikationcn får den som lider av psykisk sjukdom oberoen- de av eget samtycke beredas vård med stöd av lagen. om sådan vård är oundgängligen påkallad med hänsyn till sjukdomens art och grad och om någon i lagrummet särskilt angiven situation föreligger.

Med begreppet psykisk sjukdom avses i lagen alla sjukdomar med psy- kiska symptom. Med denna vidsträckta betydelse av begreppet har det varit nödvändigt att göra en noggrann avgränsning av de sjukdomstillstånd som skall anses så allvarliga att vård med stöd av lagen skall komma i fråga. Denna avgränsning har skett genom anknytningen till sjukdomens att och grad. Med art avses därvid sjukdomstypen och med grad omfatt- ningen av det ingrepp i personligheten som sjukdomen har förorsakat. Då det som förutsättning för vård har angetts att vården skall framstå som oundgängligen påkallad med hänsyn till sjukdomens art och grad. har man velat markera att intagning och kvarhållande får äga rum bara vid allvarliga sjukdomstillstånd.

Prop. 1979/SO:] 233

Med psykisk sjukdom jämställs enligt lagen psykisk abnormitet som inte är psykisk sjukdom eller utgörs av hämning i förstandsutvecklingen (1 s" 2 st.).

3.3.3 Spt'c'itlli/iclikutio/term! För att lagen skall tillämpas kräVs utöver generalindikationen att någon av specialindikatit'merna gäller. Speeialindikationerna utgörs av en medi- cinsk och fyra sociala (l s' a) d)).

lu Ffll(li/tllff()/l('ll

Denna indikation. den medicinska indikationen. fick sin nuvarande |_v- delse är 1969. lnnebörden av indikationen är att det är behovet av behand— ling som utgör grunden för intagning. dvs. tillståndet skall antingen bli avsevärt förbättrat genom värden eller avsevärt försämrat om värden uteblir. Som villkor för att indikationen skall gälla anges vidare att den sjuke uppenbarligen saknar sjukdon'isinsikt. Endast läkare med särskild kompetens har rätt att utfärda vårdintyg då denna indikation åberopas.

Med bristande sjukdomsinsikt jämställs att någon till följd av beroende av narkotiska medel uppenbarligen är ur stånd att rätt bedöma sitt behov av vård. Detta tillägg till tll-indikationen. som gjordes år 1969. tillkom i syfte att förtydliga begreppet "uppenbarligen saknar sjukdomsinsikt". Anledningen till lagändringen var den osäkerhet som rådde i fråga om möjligheterna att kvarhålla narkotikamissbrukare, som efter avgiftning alltjämt var i behov av vård.

lb i-imli/ruliam'u

Denna indikation. som brukar kallas farlighetsindikationen. avser den som till följd av sjukdomen är farlig för annans personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa eller för eget liv.

.c i-imlikulirmwl

Med denna indikation. hjälplöshetsindikationen. avses i första hand att någon på grund av sjukdomen har kommit i ett tillstånd av allmän hjälplös— het. Den sjuke vanvårdar sig och kan inte reda sig i samhället. Enbart oförmågan att sköta sina ägodelar omfattas dock inte av denna indikation.

Id Hudikurionen

Denna indikation. störandeindikationen. avser dem som till följd av sjukdomen genom skrik. oväsen. telefonterror eller annat därmed jämför- bart beteende har ett för närboende eller andra grovt störande levnadssätt.

ie i-indikulionen Den sista indikationen. kriminalindikationen. avser vissa fall av brottslig verksamhet som utövas av en psykiskt sjuk person. Indikationen avser de

Prop. 1979/80:l 234

fall då den sjuke är farlig för annans egendom eller för annat av lagstiftaren skyddat intresse än som avses med b)-indikationen. Denna indikation har motiverats med att domstolarna måste ha möjlighet att i varje särskilt fall välja adekvat vårdform. lndikationen får inte åberopas för intagning efter ansökan utan endast när domstol har överlämnat någon till psykiatrisk vård.

Hänvisningar till S3-2

3.3. Organisatoriska förutsättningar

Hänvisningar till S3-3

3.3.1. Vårt/('n bedrivs vid sjukhus

De organisatoriska förutsättningarna för lagens tillämpning finns an- givnai [ och 2 55. l 1 & tredje stycket sägs att vården bereds på sjukhus som drivs av staten. landstingskommun eller kommun som inte tillhör lands- tingsområdc.

l 65 Sij skils mellan tre typer av sjukhus nämligen lasarett. sjukstuga och sjukhem. Är sjukhus avsett för mer omfattande vård benämns sjukhu- set lasarett. Lasarett är normalt indelade i kliniker. Chef för klinik är en överläkare. De llesta lasarett är avsedda för vård inom olika medicinska spccialitéer. Psykiatrisk vård bereds därvid vid en eller tiera särskilda psykiatriska kliniker inom lasarettet. Vissa lasarett — i första hand de förutvarande statliga och kommunala sinnessjukhusen — är avsedda en- bart för psykiatrisk vård. Större delen av den slutna psykiatriska vården bedrivs vid sådana lasarett. Under senare år har ett antal sädana lasarett administrativt införlivats med ett näraliggande lasarett för huvudsakligen somatisk vård. Det förstnämnda lasarettet har därvid ändrats till ett antal psykiatriska kliniker vid det somatiska lasarettet samtidigt som namnbyte har skett. Exempel på detta är Södra klinikerna (f. d. Ryhovs sjukhus) vid Jönköpings lasarett och Falbygdsklinikerna (f. d. Falbygdens sjukhus) vid Falköpings sjukhus.

Sjukhem benämns sådant sjukhus som är inrättat för vård av vissa långvarigt sjuka, lättskötta psykiskt sjuka etc. Vid sjukhem finns som regel ingen egen överläkare även om sådan tjänst kan inrättas där. I stället fullgörs läkaruppgifterna av en läkarkonsult. som kan ha sin läkartjänst vid ett närbeläget lasarett. Normalt förekommer en sådan organisatorisk sam- ordning att ett lasarett svarar för läkarmedverkan vid flera sjukhem. Läka- re vid detta lasarett svarar då också förutom för värden för intagning och utskrivning av sjukhemmets patienter.

Sjukstuga är avsett för mindre krävande värd. Utanför den av sjukvårdshuvudmännen drivna sjukvården står de en- skilda vårdhemmen, som huvudsakligen svarar för vård av lättskötta lång- vårdspatienter. Även om dessa vårdhem är privata vårdinstitutioner, sker intagningen i stor utsträckning genom förmedling av läkare vid lasarett. Vårdhem utgör ofta ett komplement till de sjukhem som hör till ett lasarett. De enskilda vårdhemmen, som skall ha tillgång till vissa läkarresurser, står under tillsyn av statliga organ.

Prop. 1979/SGH 235

LSPV kan inte tillämpas på andra av landstinget drivna värdinstitutioner än sjukhus. Vård med stöd av lagen kan således inte beredas på t. ex. ett hem för vissa s. k. störande vårdtagare som har anordnats enligt Zl 5 lagen ( |956: 2) om socialhjälp (ShjL).

Driver en kommun som tillhör landstingsomräde ett sjukhus, skall Sij gälla i tillämpliga delar. Det är här fråga om anstalter som drivs av social- vårdsmyndigheterna i anslutning till ålderdomshem. Vid sädan institution kan LSPV inte tillämpas. Detta följer av 15 tredje stycket LSPV vari anges vilka huvudmän som kan driva sjukhus där LSPV tillämpas.

S_ij gäller inte för sjukhus som drivs av staten. För de två sjukhus som staten driver i egen regi. karolinska sjukhuset och akademiska sjukhuset, har regeringen utfärdat reglementen som principiellt ansluter till Sij:s regler. På dessa sjukhus tillämpas f.n. inte LSPV. även om detta enligt lå tredje stycket är formellt möjligt.

Staten driver vidare genom stiftelser olika sjukvärdande institutioner. Sjukvårdande verksamhet bedrivs också av staten inom kriminalvården. ungdomsvårdsskoleorganisationen. statliga vårdanstalter för alkoholmiss- brukare och rättspsykiatriska kliniker. Dessa institutioners verksamhet regleras genom särskilda lagbestämmelser och föreskrifter. LSPV tilläm— pas inte vid dessa institutioner.

Av lå LSPV följer att vård med stöd av lagen inte får ges pä enskild vårdinstitution.

3.5.2. Kravet på Överläkare i psykiatri

LSPV anger som har framgått av det föregående vid vilka sjukhus vård med stöd av lagen fär bedrivas. Lagen uppsläller emellertid också vissa krav på sjukhuset för att LSPV skall kunna tillämpas där. Av sista stycket i lä LSPV liksom av ett flertal andra bestämmelser i lagen framgår att det vid sjukhuset måste finnas en överläkare.

Enligt Sij skall vid varje sjukhus frnnas en läkare som skall ansvara för ”sjukvårdens behöriga och ändamålsenliga handhavande". Sådan läkare kallas vid lasarett överläkare. vid sjukstuga sjukstugeläkare och vid sjuk- hem sjukhemsläkare.

Enligt S_ij får patient endast tas in på sjukhus som är avsett för den värd patientens tillstand kräver. Är sjukhuset uppdelat på kliniker. gäller motsvarande klinik. Varje klinik är inrättad för sitt verksamhetsområde och leds av en överläkare som tjänstgör inom detta. Härav följer att LSPV i första hand tillämpas på psykiatrisk klinik vid lasarett.

] sista stycket lä LSPV anges att vad som sägs i lagen om överläkare även avser biträdande överläkare som anförtrotts särskild s_jukavdelning. En motsvarande bestämmelse finns i 16% 3 mom. Sij. För sadan läkare gäller således vad tidigare har sagts om överläkare.

Prop. 1979/SO:] 236

3.4. Förutsättningar för intagning

Intagning pä sjukhtts för vård enligt bestämmelserna i LSPV sker enligt 3; efter ansökan eller pä grund av domstols förordnande. Ansökningsvä— gen regleras i 4— l l ss och den s_jukvårdsadministrativa delen av domstols— vägen i 12 s".

3.4.1. Ansö/tan

Rätt att göra ansökan har enligt 4.5 LSPV anhöriga. förmyndare eller god man. Ansökan för även göras av ordförande i socialnämnd. barnavards— nämnd. nykterhetsnämnd eller hälsovärdsnämnd eller av polismyndighet. Skyldigheten och ansvaret för att en anst'ikan blir gjord när det behövs följer av de olika myndigheternas allmänna i'iligganden. lifter beslut av kommtrnfttllmäktige fär socialnämnden uppdra ät annan ledamot i nämn— den ätt ordföranden eller ät tjänsteman i ledande ställning att hos kom- munen göra ansökan onr intagning.

Ansökan får också göras av läkare vid sjukhus eller klinik, där sluten psykiatrisk värd inte meddelas. eller vid sjukhem för lättskötta psykiskt sjuka eller specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda. Rektor för sär- skola eller förestandare för värdhem för psykiskt utvecklingsstörda far även göra sädan ansökan i fråga om den för vars värd han svarar. l-"örut— sättningen för att dessa personer" skall fä göra sädan ansökan är att de svarar för värden av den ansökan avser.

För försvaret gäller vidare att militär chef. dock lägst kompaniehef. fär göra ansökan beträffande den som står under hairs befäl.

Beträffande den som är intagen i kriminalvätdsanstalt. häkte. allmän värdanstalt för alkoholmissbrukare eller ungdomsvardsskola eller som överförts till vård tttom anstalt efter att ha dömts till ungdomslängelse eller internering för ansökan göras av ordföranden i den ('.')vervakningsnämnd under vars tillsyn han star.

Enligt 59" LSPV skall ansökan om intagning göras skriftligen. Det linns i LSPV inga föreskrifter om att den som utlärdar ansökan skall ha nägon personlig kännedom om den sjuke. [ lagen anges inte heller hur gammal en ansökan fär vara.

3.4.2. Vårt/intyg

Enligt 5 s" LSPV skall till ansökningshandlingert fogas ett s.k. vardintyg. Enligt detta skall det finnas sannolika skäl för att den som ansökningen avser lider av sådant tillstånd som anges i l s. Intyget skall vidare innehålla en redogörelse för sjukdomen och de omständigheter i övrigt som föranle- der vårdbehovet. Enligt 5 ;" LSPV fär vårdintyget inte vara äldre ätt en månad när ansökan görs.

För att en ansökan om intagning skall kunna kompletteras med värdin- tyg har i b & andra stycket LSPV angetts. att den som får göra ansökan

Prop. 1979/SO:] 237

också får föranstalta om undersökning. Den läkare som utför undersök- ningen kan alltså sägas göra detta på den sökandes uppdrag. Det är inte nödvändigt att samma person ordnar med läkarundersökning och gör ansö- kan.

Värdintyg får endast upprättas av läkare. ! 6 5 l st. LSPV anges vilken läkare som har sådan behörighet. Huvudregeln är att läkaren skall vara legitimerad. Den som inte är legitimerad men är förordnad att uppehålla befattning som läkare i allmän tjänst och som har genomgått för mcd.lic.- examen föreskriven kurs i psykiatri fär ocksa utfärda vardintyg. Socialsty— relsen kun medge undantag från kravet på psykiatri om särskilda skäl föreligger. Vårdintyg där a)-indikationen (den medicinska indikationen) åberopas får utfärdas endast av läkare som har specialkompetens i psy- kiska och nervösa sjukdomar eller erhållit socialstyrelsens tillstånd att utfärda intyg av detta slag. Det bör uppmärksammas att vårdintyg som utfärdas av läkare som tjänstgör inom den slutna psykiatriska vården inte lär godtas för intagning på det sjukhus där läkaren tjänstgör. Om betydan- de olägenhet skulle uppstår genom anlitande av annan läkare. fär dock intyg utfärdat av läkare vid sjukhuset godtas för intagning på annan klinik än den där han är verksam. Vårdintyg får inte godtas om det är utfärdat av den som gör ansökan om intagning.

Enligt 6 & sista stycket LSPV gäller inte jävsreglerna i förvaltningslagen (l97l: 290) (FI.) vid utfärdande av vårdintyg. Det har dock i förarbetena till denna bestämmelse framhällits att den värdintygslämnande läkaren inte bör försätta sig i den situationen att hans objektivitet kan sättas i fråga.

Värdintyg får utfärdas endast i anslutning till personlig undersökning av den som ansökningen avser. Det är av största vikt att vårdintyget är så utförligt som möjligt med hänsyn både till patienten och till den läkare som med vårdintyget som grund skall besluta om intagning enligt 8 s Om den som undersökningen avser inte ställer sig till förfogande för undersökning. fär läkaren enligt 35. & LSPV begära handräckning av polismyndighet för att fa undersökningen till stånd. Läkaren kan enligt samma lagrum ocksä begära polishandräckning, om läkaren behöver skydd för sin personliga säkerhet. Läkaren eller den som gör ansökan kan emellertid inte begära polishandräckning för att föra den sjuke till sjukhuset. Sådan befogenhet tillkommer endast överläkaren.

3.4.3. Särskilda I)e.t'ttimmelserförfarlig/n'is:/itllen

l 7 Få LSPV föreskrivs att om sannolika skäl föreligger för att någon lider av psykisk sjukdom och är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv. får polismyndighet omhänderta honom om fara är i dröjsmål. Friges den omhändertagne inte omedelbart. skall polismyndigheten genast föran- stalta om undersökning för utfärdande av vardintyg. Utfärdas vårdintyg skall polismyndigheten genast ansöka om intagning på sjukhus.

Prop. 1979/son 338

Föreskrifterna i 7 & syftar till att fä till stand ett snabbt avgörande. Ansökan om intagning bör genast prövas på sjukhuset och den sjuke bör omedelbart tas in om intagning beviljas. För att kunna nä behövlig snabb— het i förfarandet behöver värdintygct inte vara sä utförligt som annars är nödvändigt. Det är således tillräckligt att det innehåller uttalande om att sannolika skäl föreligger för att den omhändertagne på grund av psykisk sjukdom är i behov av sluten psykiatrisk värd och för att han är farlig för annans personliga säkerhet eller för eget liv. Vi'trdintyget skall dessutom innehålla en redogörelse för de iakttagelser på vilka läkaren grundar sin uppfattning. Ansökan av polismydighet skall senast andra dagen efter dagen för intagning kompletteras med protokoll rörande de omständigheter som har föranlett undersökningen.

Utfärdas inte vårdintyg enligt vad som har sagts nu eller avslås ansök- ningen om intagning. får den omhändertagne inte längre kvarhällas av polismyndigheten med stöd av l.SPV:s bestämmelser.

De nu angivna bestämmelserna gäller inte för det fall den omhänder- tagne redan har tagits in på sjukhus med stöd av LSPV och inte skrivits ut därifrån enligt l6 &. liriges den omhändertagne i sådant fall inte omedelbart av polismyndigheten, skall han genast föras till sjukhuset.

3.4.4. Omhändertagnadu av polis

I l & lagen (1973: 558) om tillfälligt omhändertagande tl...'l'(_)) anges att om polisstyrelse enligt särskild bestämmelse har befogenhet att besluta om omhändertagande av någon. får polisman omhänderta honom i avbidan pä polisstyrelsens beslut. En förutsättning är att dröjsmål med omhänderta- gandet skulle innebära fara för den omhändertagnes eller annans liv eller hälsa eller fara i annat hänseende. Denna bestämmelse gäller bl.a. omhän— dertagande enligt 7 & LSPV. [ 3 ;" l.'l"(') anges att den som genom sitt uppträdande stör allmän ordning eller utgör omedelbar fara för denna skall omhändertas av polisman. om det är nödvändigt för att upprätthålla ord— ningen. Enligt 65 LTO skall viss utredning göras beträffande den som har omhändertagits enligt 3 &. Utredningen skall om möjligt göras av social myndighet. Avsikten med utredningen skall vara att utröna om den omhän— dertagne är i trängande behov av hjälp eller stöd från samhällets sida. Om någon som är i trängande behov av sluten psykiatrisk vård enligt LSPst bestämmelser har omhändertagits enligt 3 & LTD, får 6 & samma lag anses innebära en skyldighet för polisen att se till att han blir intagen antingen genom att själv utfärda ansökan eller genom att anmäla behovet härav till lämplig myndighet.

3.5. Intagning

lntagningen kan sägas vara en administrativ process i flera led. En av de grundläggande principerna för intagning är att vårdbehovet skall prövas av

Prop. 1979/8021 539

tvä av varandra oberoende läkare. Som har sagts tidigare far värdintyget inte godtas. om det har utfärdats av läkare som tjänstgör där intagning skall ske. Pä sjukhuset görs först en preliminär intagning. Den definitiva intag- ningen skall göras snarast möjligt därefter. dock senast den tionde dagen eller i vissa fall där farlighet har förelegat den femtonde dagen efter intagningen. Patienten kan besvära sig över saväl den preliminära som den definitiva intagningen.

Intagning fär ske vid samtliga institutioner där sluten psykiatrisk värd cnligt LSPst bestämmelser kan förekomma. dvs. i första hand vid psy— kiatriska lasarett och kliniker samt vid kliniker där det finns överläkar— tjänst i psykiatri. Vid vilken av dessa institutioner intagning skall göras bestäms genom de föreskrifter i fråga om ttpptagningsomräde m.m. som sjukvärdshuvudmannen meddelar.

3.5.l De siirsltiltlu intuguingsln'slutt'u

l 8 & anges att intagning fär ske om ansökan och värdintyg överensstälrt— mer med föreskrifterna i 4—7 ss och sannolika skäl föreligger för att värd kan beredas med stöd av lagen. lntagningen beslutas av överläkaren. (.)m särskilda skäl föreligger. kan överläkaren delegera intagningsbeslutet till annan läkare vid sjukhuset. Delegationsmöjligheten tillämpas i första hand förjourhavande intagningsläkare.

lnställer sig inte en patient som skall tas in vid sjukhuset. kan överläka— rcn enligt 35 & LSPV begära polishandräckning för att fä intagningen till ständ.

[ 9 & anges att om intagning har skett enligt 8 s. skall överläkaren efter undersökning av patienten snarast möjligt och senast den tionde (lagen efter dagen för intagningen ta ställning till om vård kan beredas patienten med stöd av [.SPst bestämmelser. Om det som grund för ansökningen om intagning har åberopats att patienten är farlig för annans personliga säkerhet. kan överläkaren vänta med prövningen till den femtonde dagen. om det finns särskilda skäl och om vårdintyg enligt 7 s andra stycket som grund för intagningen inte föreligger.

Finner överläkaren vid prövningen att patienten inte kan beredas värd med stöd av LSPV. skall patienten skrivas ut. Detta behöver dock inte innebära att patienten mäste lämna sjukhuset. Läkaren skall säledes pröva om värden kan beredas frivilligt enligt Sjvl.:s bestämmelser. Den prövning som läkaren skall göra enligt 9 5 får inte delegeras.

Beslut om intagning enligt 8 eller 9 så kan enligt 2! s' överklagas genom besvär hos utskrivningsnämnden. Nämndens beslut kan överklagas hos psykiatriska nämnden. Besvären fär anföras utan inskränkning till viss tid.

Beslut enligt 8 eller 9 s gäller även om patienten överförs till ett annat sjukhus utan att ha skrivits ut enligt 16 & (11 å).

Prop. 1979/son 240

Enligt 3l:l BrB fär rätten förordna att den som har begått brottslig gärning skall överlämnas till sluten psykiatrisk vård. Förutsättning är att rätten finner att han har behov av sädan värd. Som underlag för domsto- lens ft'n'ordnandc skall finnas en särskild medicinsk utredning en rätts- psykiatrisk undersökning. (")m vederbörande redan är intagen på sjukhus för staten psykiatrisk vård. räcker det enligt 3 & lagen (l966:3lll) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål med ett tillåtande frän socialsty- relsen att patienten kan beredas fortsatt värd enligt bestämmelserna i LSPV. Det ankommer på socialstyrelsen att föranstalta om att den dömde Utan dröjsmäl tas in på sjukhus sedan domen har vunnit laga kraft. Är den dömde redan intagen med stöd av LSPV. skall han i fortsättningen anses intagen pä grund av domstolens förordnande (ll s'). Patienter som värdas efter domstols förordnande brukar kallas N-fall.

3.6 Bestämmelser om patienten

3.6.1 Kvar/tiillmtde m.m.

Den som är intagen på sjukhus med stöd av LSPV fär hindras att lämna sjukhuset. Men den intagne får även i övrigt underkastas det tväng som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vården eller för att skydda honom själv eller omgivningen (13 5). Lagen anger inte arten och graden av sådant tvång utan överlämnar ät sjukhusets ledning att efter en prövning i varje särskilt fall avgöra dessa frågor inom ramen för vad som bedöms nödvändigt med hänsyn till vården eller av skyddsskäl. Några allmänna föreskrifter rörande den personliga behandlingen har alltså inte utfärdats. ! förarbetena till LSPV uttalas bl.a. att om patienten motsätter sig viss behandling och denna inte kan anses helt riskfri. är det lämpligt att sam- tycke först inhämtas av den sjukes närmast anhöriga. Någon uttrycklig bestämmelse ansågs inte nödvändig. Det ankommer i varje särskilt fall på den ansvarige överläkaren att avgöra, om en behandlingsåtgärd som pati— enten motsätter sig bör vidtas utan att samtycke inhämtas av de anhöriga.

3.6.2 Permission m.m.

Enligt 14 & kan patient få tillstånd att vistas på egen hand utanför sjukhusområdet under ett visst antal dygn. Sådant tillstånd kan förenas med särskilda villkor. Närmare betämmelser därom ges i 3 & kungörelsen (1966: 585) angående tillämpningen av lagen om beredande av sluten psyki- atrisk vård i vissa fall. Sådant villkor kan enligt vad där sägs avse vistel- seort. bostad, utbildning, arbetsanställning, skyldighet att underkasta sig läkarvård eller annan vård eller behandling. Tillstånd som nu har sagts ges av överläkaren. som också kan överlåta åt annan läkare vid sjukhuset att fatta beslut. Beträffande vissa patienter skall emellertid utskrivningsnämn- den besluta.

Prop. 1979/80: 1 _ 241

3.6.3 Granskning av brer m. in.

I lagen har föreskrivits att överläkaren. om särskilda skäl föreligger. får ta del av inne ållet i brev eller annan handling sotn kommer till patienten eller som patienten önskar avsända. För att brevet eller annan försändelse till patienten skall kunna stoppas fordras att det föreligger ordnings-. säkerhets- eller vårdskäl. Motsvarande gäller i fråga om överläkarens rätt att stoppa utgående post. Handlingar som är ställda till utskrivningsnämn- den. psykiatriska nämnden. socialstyrelsen. JK eller JO skall dock vidare- befordras utan granskning. Handling som är ställd till eller avsedd för annan myndighet och som rör mål eller ärende vari patienten för talan och handling som är ställd till eller avsedd för advokat eller offentligt biträde är granskas men skall alltid vidarebefordras. Beslutar överläkaren att kvarhålla brev till myndighet. skall beslutet underställas utskrivnings- nämndens prövning. Enligt :s" tillämpningskungörelsen skall anteckning göras ijournalen beträffande brev eller annan handling som kvarhålls.

Hänvisningar till S3-5

3.7. Utskrivning

Hänvisningar till S3-7

3.7.1. Fai'flöpamle prövning av vård/whore!

Det åligger överläkaren att kontinuerligt pröva om det fortfarande finns förutsättningar för tvångsmässig vård. Patienten skall omedelbart skrivas ut. om hans tillstånd eller annan förutsättning ändras så att han inte längre kan beredas vård med stöd av LSPV. Fortsatt värd med stöd av LSPV kan ges patienten även på en annan indikation än den som utgjorde grund för intagningsbeslutet. Den som har tagits in efter ansökan får emellertid inte i något fall hållas kvar med åberopande av e)-indikationen.

3.7.2. Bcslalskom/n'tt'ns

Enligt huvudregeln ankommer det på överläkaren att besluta om ut- skrivning. Överläkaren kan hänskjuta frågan om utskrivning till utskriv— ningsnämnden.

Beträffande vissa patienter är utskrivningsnämnden ensam behörig att besluta om utskrivning. Det gäller patienter som

— har tagits in på grund av domstols förordnande (N—fall) — Linder inflytande av psykisk sjukdom har begått brott mot annans personliga säkerhet. för vilket brottåtal inte har väckts (()-fall)

— under vård i kriminalvårdsanstalt eller i samband med att sådan vård har avslutats har tagits in för sluten psykiatrisk vård enligt LSPV (PN-fall).

Överläkaren skall ofördröjligen underrätta nämnden när det finns anled- ning att skriva ut patient som har sagts nu.

3.7.3. Behörighet att göra ansökan

Frågan om utskrivning kan tas upp av patienten själv eller någon honom närstående. Ansökan får också göras av förmyndare eller god man. Ansö- lb Riksdagen 1979/80. I saml. Nr I. Dl'l (*

242

kan skall göras hos den som har kompetens att besluta om utskrivning. Utskrivningsnämnden är inte skyldig att pröva ansökan förrän tre månader förflutit från prövningen av tidigare ansökan.

3.7.4. Försiiksniskrivning

Om det inte längre finns förutsättningar för vård enligt l & LSPV. skall patienten genast skrivas ut. 195 öppnar möjlighet att som ett led i varden skriva ut patienten på försök. Det skall föreligga särskilda skäl för att välja försöksutskrivning i stället för att hälla patienten kvar på sjukhuset eller skriva ut honom slutligt. Som förutsi'tttning gäller vidare att försöksutskriv— ningen inte medför fara för annans personliga säkerhet eller för patientens eget liv.

Försöksutskrivning skall avse viss tid. högst tre månader. Denna tid kan förlängas med högst tre månader åt gången. Patienten kan i samband med försöksutskrivningen ges särskilda föreskrifter och ställas under tillsyn av lämplig person. För beslut om försöksutskrivning gäller samma kompe- tensregler som för utskrivning.

Överläkaren får besluta om återintagning av l't'irsöksutskriven patient. Bcslutanderätten kan delegeras beträffande viss patient.

3.8. Nämnderna

3.8.l Utskrii'ningxnämnclens .ranmtansällaing ln. ln.

Enligt zs LSPV skall för behandling av vissa frågor enligt lagen finnas utskrivningsnämnder med särskilda geografiska verksamhetsomräden. Särskilda bestämmelser om utskrivningsnämnder finns i 28 34 && LSPV. Nämndernas arbete regleras närmare i instruktionen (l9661566) för ut— skrivningsnämnderna.

Utskrivningsnämndernas verksamhetsområden är med enstaka undan- tag valt så att det i varje område finns endast ett psykiatriskt lasarett eller psykiatrisk klinik vid lasarett som tillämpar LSPV. Nämnderna är således inte direkt knutna till visst bestämt sjukhus. F.n. finns det 3] utskrivnings— nämnder.

Utskrivningsnämnden består av tre ledamöter. Av dessa skall en vara lagfaren ordförande. som är eller har varit innehavare av ordinarie domar- tjänst. en läkare som bör vara särskilt kunnig i psykiatri och en person med erfarenhet från allmänna värv. Ledamot i utskrivningsnämnden förordnas av regeringen för högst fyra år i sänder. För ledamot finns en eller flera suppleanter. För dessa gäller samma behörighetskrav som för ledamot.

lnnan ledamot börjar tjänstgöra. skall han eller hon ha avlagt domared eller försäkran enligt 4 kap. ] l s" RB. För ledamot gäller vidare bestämmel— serna i 4 kap. RB omjäv mot domare. Enligt en kompletterande bestäm— melse i LSPV får läkarlcdamot som tjänstgör inom den slutna psykiatriska vården inte delta i handläggningen av ärende som rör patient på det sjukhus där han tjänstgör.

243

Utskrivningsnämnderna är statliga myndigheter. som är självständiga gentemot sjukvården. De har inte någon tillsynsfunktion gentemot sjukvår- den utan är enbart klago- och beslutsinstanser.

] fråga om utskrivning tillkommer beslutanderätten i regel överläkaren. men denne får hänskjuta sådan fråga till utskrivningsnämnden. Beträffande vissa patienter beslutar emellertid, som tidigare har sagts. nämnden ensam i fråga om permission. utskrivning på försök och utskrivning tl7s' andra stycket). ] fråga om dessa beslutar nämnden också ensam om tillstånd att vistas på egen hand utanför sjukhusområdet (14.8 tredje stycket).

1 de fall nämnden har beslutat om permission eller utskrivning har nämnden även att förordna om de föreskrifter som enligt Sä tillämpnings- ktlngörelsen kan åläggas patienten. Detsamma gäller utseende av överva- kare vid utskrivning på försök enligt bestämmelserna i 195 andra stycket LSPV.

Nämnden är också besvärsmyndighet vad gäller beslut av läkare enligt lagen. Närmare bestämmelser om i vilka fall talan får föras mot läkares beslut finns i 21.5.

3.8.2. Ansökan hos nämnden

Framställning till utskrivningsnämnden kan göras av patienten själv. Patienten behöver inte iaktta någon besvärstid beträffande de beslut som han kan överklaga. Utskrivningsnämnden är emellertid inte skyldig att pröva framställning förrän tre månader har förflutit från prövningen av tidigare ansökan av samma slag (18 och 2455). Vad som har sagts om patienten gäller också hans make, om makarna sammanbodde vid tiden för intagningen. eller annan. som då stadigvarande sammanbodde med ho— nom, och hans barn. fader. moder. syskon. förmyndare eller god man (l8å). I de fall överläkaren själv väcker fråga om utskrivning gäller inte tremånadersregeln (l7s' tredje stycket). Om patient som är N-. 0- eller PN-fall hos överläkaren har uttryckt önskemål om utskrivning. skall över- läkaren underrätta patienten om möjligheterna att föra talan i utskrivnings- nämnden.

3.8.3. Förfarande i nämnden

Förfarandet inom förvaltningen regleras genom förvaltningslagen (FL). Denna lag gäller också ärenden enligt LSPV. l LSPV finns dock i vissa hänseenden särskilda regler. Som tidigare har nämnts ärjävsreglerna i FL inte tillämpliga i ärenden om utfärdande av vårdintyg.

Enligt 17.5 FL skall beslut varigenom myndighet avgör ärende innehålla de skäl som bestämt utgången. Den regeln gäller även för ärenden enligt LSPV. Emellertid har i LSPV tillagts ett särskilt undantag för de fall ändamålet med vården skulle motverkas om patienten fick kännedom om skälen. Har nämnden beslutat att avslå en ansökan om utskrivning. skall det dock alltid framgå av beslutet på vilka förutsättningar enligt få som

Prop. l979/80:1 244

beslutet grundas. Detsamma gäller för övrigt beslut av läkare om intagning på sjukhus enligt 8 eller *)sf.

Enligt l8s' Fl. skall part underrättas om innehållet i beslut varigenom myndighet avgör ärende. om det inte är uppenbart obehövligt. | Så instruk— tionen för utskrivningsnämnden sägs att beslut titan dröjsmål skall delges den som beslutet avser och annan som för talan i ärendet och att underrät- telse om beslutet skall tillställas överläkaren.

När ett ärende skall behandlas i tltskrivningsnämmlen. skall överläkaren och patienten vara närvarande. om inte särskilda skäl föranleder annat. Sädana särskilda skäl kan vara att ärendet avser fortsatt försöksutskriv— ning eller slutlig utskrivning efter försöksutskrivning. Detsamma gäller ombud för patienten eller annan som gör ansökan enligt löä eller anför besvär enligt Zl &. Är patienten inte närvaramle. får ärendet avgöras endast om nämndens ledamöter dessförinnan har skaffat sig personlig kännedom om honom. Är patienten utskriven på försök. är det tillräckligt om minst en av ledamöterna har sådan kännedom.

Nämnden får enligt 33% LSPV hälla förhör med den som kan antas ha upplysningar av betydelse att lämna. Vid förhöret skall patienten närvara. om inte särskilda skäl föranleder annat.

3.8.4 [*.t'j'kiulrisku nämnt/en

För behandling av vissa frågor enligt lagen skall finnas en för landet gemensam psykiatrisk nämnd. Nämndens arbete regleras i instruktionen (. 1966: 90).

Psykiatriska nämnden består av lagfaren ordförande som är eller har varit innehavare av ordinarie domartjänst. två läkare som är särskilt kun- niga i psykiatri och två personer med erfarenheter av allmänna värv. Ledamot av nämnden förordnas av regeringen för högst fyra månader i sänder. Om jäv och om avläggande av ed eller försäkran gäller samma bestämmelser som för ledamot i utskrivningsnämnd.

Nämnden är besvärsinstans vid talan mot beslut enligt lagen. Nämnden får också efter underställning pröva vissa frågor enligt lagen.

För handläggningen hos nämnden gäller huvudsakligen samma bestäm- melser som för utskrivningsnämnden. Muntlig förhandling är dock inte obligatorisk i ärende hos psykiatriska nämnden. Behovet av muntlig för- handling får bedömas med hänsyn till ärendets beskaffenhet.

Skall muntlig förhandling hållas, sammanträder nämnden på det sjukhus där patienten är intagen eller varifrån han har skrivits ut på försök. om inte särskilda skäl föranleder annat. Nämnden kan låta läkare i nämnden under- söka patienten men kan också inhämta utlåtande av annan läkare.

I fråga om förhör inför nämnden gäller samma bestämmelser som för utskrivningsnämnderna.

Prop. 1979/30:1 345

3.9 Besvär

Såväl det första beslutet (Så) som det bekräftande intagningsbeslutet (*)s') kan överklagas genom besvär till utskrivningsnämndcn. Hesvärsrätt l'i'ärcligger ocksa dä läkare har avslagit begäran om tillstånd att vistas utom sjukhuset enligt 14% eller om han har atcrkallat sädant tillstand. Även beslut av läkare i fråga om utskrivning. meddelande av föreskrift eller förordnande om tillsyn och om återintagning av försöksutskriven patient kan överklagas. Talan kan emellertid inte föras da intagning har vägrats eller utskrivning har skett.

Mot utskrivningsnämndens beslut far talan föras om nämnden har

- ogillat besvär över beslut om intagning eller utskrivning — avslagit ansökan om utskrivning eller om utskrivning på försök eller har ogillat besvär över läkarens beslut om avslag på sådan ansökan

— meddelat beslut om föreskrifter eller tillsyn eller inte har bifallit besvär över läkares beslut i sädan fråga.

Psykiatriska nämnden är sista instans. Mot nämndens beslut kan talan därför inte föras.

4 Lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt utveck- lingsstörda — Omsorgslagen

()msorgslagen gäller för psykiskt utvecklingssti'lrda som på grund av hämmad förståndsutveckling behöver särskilda omsorger genom det all— männa för sin utbildning eller anpassningi samhället eller liknande. Lands- tingskommun och kommun som inte ingåri landsting ansvarari princip för att utvecklingsstörda som är bosatta i kommunen bereds undervisning. vård och omsorger i övrigt enligt lagen. Ledningen av verksamheten ut— övas av en landstingskommunal nämnd — styrelsen för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda.

Undervisningen av psykiskt utvecklingsstörda meddelas främst vid sär- skola. För vården av psykiskt utvecklingsstörda finns bl.a. vårdhem och specialsjukhus. Vård i vårdhem eller specialsjukhus skall enligt 34? bere- das psykiskt utvecklingsstörd som är i behov därav efter hans eget sam- tycke. om han är myndig och annars efter samtycke av vårdnadshavare eller förmyndare. Den som har fyllt l5 år och nått sådan mognad att hans vilja bör beaktas får dock beredas vård endast efter eget samtycke.

I vissa fall kan dock vård beredas utan samtycke. 1 355 omsorgslagen sägs sålunda att psykiskt utvecklingsstörd som har fyllt 15 år får oberoende av samtycke beredas vård i vårdhem eller specialsjukhus. om vården är oundgängligen påkallad med hänsyn till utvecklingsstörningens grad och till att han till följd av utvecklingsstörningen

a) är farlig för annans personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa eller för eget liv.

246

bl är ur stånd att taga vård om sig själv.

c) är ur stånd att skydda sig själv mot att bli sexuellt utnyttjad eller.

d) har ett för närboende eller för andra grovt störande levnadssätt.

Vård i specialsjukhus oberoende av samtycke får beredas även när vården är oundgängligen påkallad med hänsyn till. förutotn utvecklings— störningens grad. att den utvecklingsstörde till följd av störningen är farlig för annans egendom eller annat av lagstiftningen skyddat intresse än det som avses i den nyssnämnda ft)-indikationen (farlighetsindikationen). Vår— den får dock beredas endast med stöd av domstols fi'trordnande.

Om inskrivning i vårdhem beslutar vårdchefen efter samråd med viss annan befattningshavare. Om inskrivning i specialsjukhus beslutar överlä- karen vid sjukhuset. Då det begärs av bl. a. vårdchef eller överläkare eller då oenighet uppstått mellan den beslutande och den utvecklingsstörde eller hans ställföreträdare, prövas frågan av beslutsnämnden. Beslutsnämnd. som består av en av regeringen utsedd domare som ordförande och två eller fyra andra ledamöter som även är ledamöter i omsorgsstyrelsen. skall finnas i varje landstingskommun.

Liknande regler som vid inskrivning gäller för beslut om utskrivning på försök och om slutlig utskrivning. [ dessa fall får nämnden dock ta upp frågan också på eget initiativ. Beslutsnämnd skall dock alltid pröva sådan fråga, om den gäller patient som av domstol överlämnats till vård i spe- cialsjukhus enligt 3l kap. 3å brottsbalken och i vissa andra fall.

I lagen finns regler om utskrivning på försök. rätt att ålägga patienten att iaktta föreskrifter eller stå under tillsyn under försöksutskrivning. tillstånd att vistas på egen hand utanför sjukhusområdet samt möjlighet att begära polishandräckning. i stort lika dem som gäller enligt LSPV. Däremot saknar omsorgslagen motsvarighet till reglema i LSPV om rätt att hindra den som har intagits med stöd av lagen att lämna sjukhuset och om tvång för att genomföra vårdåtgärder eller för att skydda patienten själv eller omgivningen samt om möjligheter att taga del av innehållet i brev eller annan handling.

Regeringen hari augusti 1977 tillsatt en utredning. omsorgskommittén (S 1977: 12). med uppdrag att bl.a. göra en översyn av omsorgslagen. Kom- mittén väntas slutföra sitt uppdrag under år l979.

5 Lagen (1973: 558) om tillfälligt omhändertagande — LTO

l l—3ää LTO finns bestämmelser som ger polisman befogenhet att i vissa fall verkställa tillfälligt omhändertagande. Av dessa föreskrifter sva- rar ] och 35.5 mot tidigare gällande regler i polisinstruktionen (1972: St l).

Bestämmelsen i l & LTO tar sikte på fall då polisstyrelse enligt särskild bestämmelse har befogenhet att besluta om omhändertagande av någon. Enskild polisman får i sådant fall verkställa omhändertagandet i avvaktan

247

på polisstyrelsens beslut. om förutsättningar för omhändertagande bedöms föreligga och ett dröjsmål med åtgärden skulle innebära fara för den om— händertagnes eller annans liv eller hälsa eller fara i annat hänseende. De bestämmelser om befogenhet för polisstyrelse att besluta om omhänderta— gande som här avses finns i utlänningslagen (1954: l93). NvL. Bvl. och LSPV.

Föreskriften i 2ä LTO gäller det fallet att någon som kan antas vara under femton år anträffas under förhållanden som uppenbarligen innebär överhängande och allvarlig risk för hans hälsa eller utveckling. l ett sådant fall får polisman ta hand om honom för att skyndsamt överlämna honom till föräldrar, annan vårdnadshavare eller barnavårdsnämnden. Den polis— man sotn verkställt omhändertagandet skall utan onödig omgång över— lämna den unge till föräldrar eller annan vårdnadshavare. Kan detta inte ske. bör den unge i första hand föras direkt till barnavårdsnämndcns lokaler eller till någon plats där social jourverksamhet pågår. Uppehåll på polisstation bör sälttnda inte komma i fråga" annat än i nödfall och då endast mycket tillfälligt.

I 3 5 finns bestämmelser som till alla delar svarar mot dem som förut var intagna i 17% polisinstruktionen. Där föreskrivs att polisman skall omhän- derta den som genom sitt uppträdande stör allmän ordning eller utgör omedelbar fara för denna. om ett omhändertagande är nödvändigt för att upprätthålla ordningen. Sådant omhändertagande skall ske också när det fordras för att avvärja straffbelagd gärning.

LTO innehåller vidare bestämmelser om förfarandet vid omhänderta- gande. maximitid för kvarhållande m.m. Sålunda gäller enligt 4ä L'l'O att polismannen skall tillse att omhändertagandet inte orsakar den omhänder- tagne större olägenhet än som är oundviklig med hänsyn till åtgärdens syfte eller väcker onödig uppmärksamhet. Polisman som har verkställt omhändertagande enligt LTO skall så skyndsamt som möjligt anmäla omhändertagandet till sin förman. som omedelbart skall pröva om åtgärd enligt 1 eller 35 skall bestå. Innebär förmannens beslut att den som har omhändertagits enligt lä skall kvarhållas eller har ingripande företagits med stöd av 2 %, skall han skyndsamt underrätta polisstyrelsen om omhän- dertagandet och skälen till detta (5 Få).

Den som är omhändertagen enligt 1 eller 3.5 skall förhöras så snart som möjligt och därvid underrättas om anledningen till omhändertagandet.

] de fall då någon har omhändertagits enligt 3 så skall också vid behov en utredning om hans personliga levnadslörhållanden göras. om möjligt av företrädare för social myndighet. Avsikten med denna utredning skall vara att utröna om den omhändertagne är i trängande behov av hjälp eller stöd från samhällets sida (6.5).

Den som har omhändertagits enligt 35 skall friges så snart förhör och personutredning har slutförts och anledning föreligger att han inte längre kommer att utgöra omedelbar fara för allmän ordning och säkerhet, dock senast inom sex timmar efter omhändertagandet (8 5).

Prop. 1979/sou : 343

6 Lagen (l976:511) om omhändertagande av berusade personer m. m. — LOB

LOB antogs av riksdagen i anslutning till att fylleristraffet avskaffades. LOB, sotn trädde i kraft den 1 januari 1977. ersatte tidigare gällande bestämmelser i förordningen (1841158 s. ]) emot fylleri och dryckenskap.

linligt lä LOB får den som på allmän plats. utom- eller inomhus, anträf- fas berusad av alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel omhän- dertas av polisman. om han till följd av berusningen är ur stånd att ta vård om sig eller annars utgör en fara för sig själv eller annan. Omhänderta- gande får också ske. om den berusade tillfälligtvis uppehåller sig i port. trappuppgång eller liknande utrymme eller annars inom område som grän- sar till allmän plats. Liksom enligt 4.5 lfl'O gäller enligt Zä LOB att polismannen skall se till att åtgärden inte orsakar den omhändertagne större olägenhet än som är oundviklig med hänsyn till åtgärdens syfte eller väcker ottödig uppmärksamhet.

[ LOB föreskrivs vidare (3 5) att den omhändertagne. om det behövs med hänsyn till hans tillstånd. skall underkastas läkarundersökning. Om han efter en sådan undersökning inte omhändertas på sjukhus. får han hållas kvar hos polisen. om annan vård inte kan beredas honom. l såfall skall han fortlöpande underkastas tillsyn och om hans tillstånd ger anledning till det skall han snarast föras till sjukhus eller läkare tillkallas. Den polisman som omhändertagit en berusad skall skyndsamt anmäla åtgärden till sin förman. Denne skall omedelbart pröva om åtgärden skall bestå (5 s"). Den omhän- dertagne skall friges så snart det finnes kunna ske utan men för honom själv och anledning till omhändertagande inte längre föreligger. dock regel— mässigt senast inom åtta timmar efter omhändertagamlet. ()m den omhän- dertagne har behov av hjälp eller stöd från samhällets sida. skall polisen lämna råd och upplysningar. Polisen skall därvid i den man det lämpligen kan ske. samråda med annat samhällsorgan sotn har till uppgift att tillgodo— se sådant behov (7 t). Alkoholhaltiga drycker och andra berusningsmedel e.d. som påträffas hos den omhi'tndertagne. skall fråntas honom och för- störas eller säljas (8 5).

Enligt 9; LOB skall LOB tillämpas även i fall då förutsättningar för omhändertagande skulle ha förelegat också enligt flå L'l'(').

Justitieminstern har den "2 mars 1978 tillkallat en särskild utredare med uppdrag att göra en utvärdering av tillämpningen av LTO och LOB (Dir 1978: 1 I ).

Prop. 1979/8011 249

Bilaga 2 Utredningsförslagen ] Socialutredningens förslag

1.1. Lagen med särskilda bestämmelser om vård av underårig

l.I.l Allmänna överväganden

Samhällets rätt att vidta åtgärder i enskilda fall är nära förbunden med föräldrarnas vårdnadsrätt som den har utformats i föräldrabalken. Samhäl- lets barnavårdande organ harjämte föräldrarna ett ansvar för att barn och ungdom får god vård och omvårdnad. Enligt utredningen har sedan länge den principen varit godtagen att samhället måste träda in för att tillgodose den underåriges rätt till trygghet och gynnsamma uppväxtförhållanden. om föräldrarna bristeri sina skyldigheter gentemot barnet eller den unge. Den vårdnadsrätt som enligt föräldrabalken tillkomtner föräldrarna får således utövas endast sålänge barnets eller den unges intressen inte sätts åtsidan.

Utredningen finner därför att samhället bör ha möjlighet att träda in vid sidan av eller i stället för föräldrarna. Om brister i omsorgen om barnet eller annat förhållande i hemmet medför fara för barnets hälsa eller utveckling. l sådana situationer har enligt utredningen samhället ansvaret för att den underårige får behövlig vård. även om samtycke till vården inte kan erhållas.

Samhället bör emellertid enligt utredningen ha ett ansvar även för att den underårige inte åsamkar sig skada genom sitt eget beteende. Utsätter sig underårig genom missbruk av beroendeframkallande medel. brottslig verksamhet eller annat därmed jämförbart beteende för allvarlig fara till hälsa eller utveckling. bör samhället kunna bereda den unge behövlig vård även om samtycke till sådan vård inte föreligger. Vård utan samtycke får dock enligt förslaget beredas underårig på grund av hans eget beteende endast om allvarlig fara för hans hälsa eller utveckling föreligger.

En grundläggande princip i betänkandet är att den framtida socialtjäns- ten genom medverkan i samhällsplaneringen och genom ett omfattande och varierande utbud av sociala tjänster i hög grad skall bidra till att undanröja missförhållanden i samhället. Den föreslagna lagen med särskil- da bestämmelser om vård av tlnderårig bör enligt utredningen ses som ett komplement till denna frivilliga verksamhet. Vårdåtgärder enligt lagen bör därför utformas så, att de snarast kan leda över till insatser av socialtjäns— ten i samförstånd med dem som berörs av åtgärderna. För att underlätta en sådan utveckling bör tiden för tvångsåtgärder begränsas.

Utredningen är medveten om att alla unga inte når känslomässig eller intellektuell mognad vid samma ålder. Enligt utredningens mening skulle

250

emellertid en individuell bedömning av den unges mognad i en för honom kritisk situation inte gå att förena med kraven på rättssäkerhet.

Mot denna bakgrund stannar utredningen för att föreslå en generell åldersgräns för lagens tillämpningsområde. Denna bör sättas lika med myndighetsåldern. [8 år. Anknytningen till myndighetsåldern framstår enligt utredningen som naturlig med hänsyn till att samma åldersgräns kommer att gälla som för bl.a. den civilrättsliga förmågan att företa rätts- handlingcn, rätten att delta i allmänna val och valbarheten till offentliga uppdrag. Åldersgränsen 18 år understryker också sambandet med vard— nadsrcglerna.

Utredningens förslag innebär alltså att sociala tvångsåtgärder i framtiden inte kan sättas in mot den som har fyllt l8 år. Vidare föreslås att vård som har beslutats med stöd av lagen skall upphöra senast när den Linge fyller [8 år. Enligt utredningens mening bör den kategori av ungdomar över IX år som i dag blir föremål för åtgärder enligt barnavi'irdslagen kunna ges den vård som behövs utan att sociala tvångsåtgärder tillgrips. I en hel del fall bör det vara möjligt att tillgodose vårdbehovet på frivillighetens väg. i de fall där anledningen till samhällets ingripande är upprepad brottslig verk- samhet är det enligt utredningens mening mest ändamålsenligt att resur- serna för vård och behandling inom kriminalvården tas i anspråk.

Då det gäller insatsernas art intar utredningen den ståndpunkten att förebyggande åtgärder bäst tjänar sitt syfte, om de ges i en anda av samförstånd. Utredningen föreslår därför att åtgärder av förebyggande natur skall kunna vidtas endast på frivillighetens väg. De i barnavårdslagen upptagna åtgärderna råd och stöd. förmaning och varning. föreskrifter om levnadsförhållanden samt övervakning har alltså inte fått någon motsvarig- het i den föreslagna nya lagstiftningen.

I.! .2 Förutsättningarför vård utan samtycke

Utredningen har som utgångspunkt att behovet av vård i första hand skall beredas den underårige i frivilliga former. Kommer det till social- nämndens kännedom att den underårige är i behov av nämndens insatser, skall nämnden i samråd med vårdnadshavarna och den unge. om han har nått tillräcklig mognad. försöka tillgodose behovet. Först då den erbjudna vården avvisas, skall nämnden ta ställning till ingripande enligt den före- slagna lagen med särskilda bestämmelser om vård av underårig. Detta uttrycks i förslaget så, att underårig som inte kan ges behövlig vård på annat sätt skall beredas vård med stöd av lagen. lett fall bör dock fråga om vård med stöd av lagen tas upp utan föregående samråd. nämligen om föräldrarna har övergivit barnet eller om föräldrarna eller den unge har avvikit i syfte att undandra sig vård.

Då det gäller förutsättningarna i övrigt för ingripande med stöd av lagen ansluter utredningen sig i huvudsak till indelningen i barnavårdslagen. lngripande skall således kunna ske antingen på grund av missförhållanden i hemmet eller på grund av den unges eget beteende.

25!

Brister i omsorgen om den unge

De missförhi'illanden i hemmet som bör kunna leda till ingripande med stöd av lagen beskrivs av utredningen som brister i omsorgen om den underårige eller annat förhållande i hemmet som medför fara för hans hälsa eller utveckling.

Under beskrivningen faller enligt utredningen situationer där den under— ärige inte får tillräcklig omvårdnad eller utsätts för en behandling som innebär fara för hans psykiska eller fysiska hälsa eller sociala utveckling. Beskrivningen rymmer bl. a. fall där den underårige utsätts för misshandel i hemmet och fall där föräldrarna underlåter att ge barnet erforderlig medi- cinsk Vård och behandling. Utredningen framhåller att fara för barnets hälsa eller utveckling kan uppkomma även genom annat beteende hos föräldrarna. t. ex. då någon av föräldrarna missbrukar alkohol eller narko- tika eller företer psykiska särdrag.

Den unges eget beteende

lngripande på grund av den underåriges eget beteende bör enligt utred- ningen komma i fråga endast då han utsätter sin hälsa eller utveckling för allvarlig fara. Utredningen tar därmed avstånd från tanken på ingripande mot den unge som ett skydd för samhället mot hans beteende. Allvarlig fara för hälsa eller utveckling kan enligt utredningen uppkomma genom missbruk av beroendefranikallande medel. brottslig verksamhet eller annat därmed jämförbart beteende.

Utredningen betonar att varje missbruk av bcroendeframkallande medel inte får utgöra grund för åtgärd från samhällets sida mot den underåriges vilja, Visserligen bör enligt utredningen samhället försöka bistå den unge med stöd och hjälp så snart missbruk förekommer. Det är emellertid först då missbruket innebär allvarlig fara för den unge som samhället bör kunna vidta vårdåtgärder utan samtycke. Vidare bör inte enstaka brottslig gär- ning tas som tecken på allvarlig fara för den unges utveckling. Det är nämligen enligt utredningen inte ovanligt att underåriga begår lindrigare brott och förseelser utan att detta upprepas. Blir det däremot fråga om återkommande brottslighet eller mycket allvarliga brott bör samhället ha möjlighet att gripa in mot den unges eller hans föräldrars vilja. Utredningen betonar att det i sådana fall i regel också finns ett klart uttalat vårdbehov. Som exempel på beteende som kan vara jämförbart med missbruk av beroendeframkallande medel och brottslig verksamhet nämner utredning- en särskilt prostitution.

Utredningen betonar att den föreslagna lagstiftningen öppnar möjlighet att bereda underårig vård innan skadeverkningar av social eller medicinsk natur har inträtt. Denna möjlighet säkerställs enligt utredningen genom att redan en allvarlig fara för sådana skadeverkningar utgör tillräcklig grund för beslut om vård enligt lagen. Enligt utredningens mening bör å andra sidan ett ökat utbud av sociala tjänster i frivilliga former och en fortgående

Pl'Op. 1979/80: 1 2 5 #

utveckling av den sociala vård- och behandlingsmetodiken medverka till att möjligheten att besluta om vårdåtgärder titan samtycke kommer till endast begränsad användning.

l.l.3 Vårt/('n beslutas av liinrrr'iIIe/z

Utredningen framhåller vikten av att prövningen av förutsättningarna för vård enligt den föreslagna lagen ges en sådan utformning att man vinner största möjliga garantier för rättssäkerheten. Vid prövningen bör behovet av social. medicinsk och psykologisk sakkunskap vara väl tillgodosett. Utredningen förordar därför att beslut om vård skall fattas av länsrätt efter ansökan av socialnämnd.

l ansökningen skall socialnämnden redogöra för den underåriges situa- tion, tidigare vidtagna åtgärder och den vård som nämnden avser att anordna. En sådan redogörelse är enligt utredningens mening angelägen inte enbart från rättssäkerhetssynpunkt utan också för att den enskilde skall ha möjlighet att ta ställning till om han bör samtycka till vårdformen. Då besvärsrätt inte föreslås i fråga om vårdformen vid kortvarig vård. kan invändningar i detta avseende framställas endast under handläggningen i länsrätten.

1.1.4. Vårdtiden

Utredningen föreslår att det i vårdbeslutet skall anges den tid under Vilken vården längst får bestå och att denna tid inte skall få överstiga tre månader från den tidpunkt då vården inleds. Är grunden för vårdbeslutet brister i omsorgen om den underårige eller annat förhållande i hemmet som medför fara för hans hälsa eller utveckling. bör dock vården ktinna bestå under längre tid än tre månader eller tills vidare.

Som tidigare har framhållits är det utredningens uppfattning att vård utanför det egna hemmet skall ses som ett led i en behandling som snarast möjligt bör riktas in mot insatser på frivillighetens väg. Det är därför enligt utredningen viktigt att vårdtiderna blir så korta som det är möjligt med hänsyn till grunden för ingripandet. Enligt utredningens mening är tiderna för omhändertagande i dag allt för långa. En följd av detta anses vara att den omhändertagnes anknytning till föräldrarna ofta bryts.

Som skäl för möjligheten till längre vårdtid då grunden för ingripande är brister i omsorgen om den unge anför utredningen att det i särskilda situationer kan vara befogat att under längre tid skilja den unge från hemmet. Detta kan vara fallet t. ex. då vårdnadshavare är alkoholmissbru- kare. Har beslut fattats om längre vårdtid än tre månader, skall det enligt förslaget åligga socialnämnden att inom ett år från dagen för verkställighet av beslutet och därefter årligen pröva om vården fortfarande skall bestå.

[ de fall en längsta tid för värden har fastställts, kan det enligt utredning- en inträffa att socialnämnden, då vårdtiden närmar sig sitt slut, bedömer att fortsatt vård krävs. Nämnden bör då kunna påkalla nytt beslut i enlig-

Prop. 1979/SO:] 353

het med den föreslagna lagen. Pa motsvarande sätt bör när vård inte längre behÖVs det ankomma på nämnden att förklara värden avslutad.

Som har nämnts tidigare föreslår utredningen att varden alltid skall upphöra senast när den unge fyller 18 år.

I . l .5 Omedelbar! (;fiiliä/ttlw'mga"(le

Utredningen anser att möjligheten till omedelbart omhi'tndertagande av den unge bör behållas. [ enlighet med vad som gäller i övrigt för åtgärder med stöd av den föreslagna lagen bör en förutsättning för beslut om omedelbart omhändertagande vara att nödvändiga åtgärder inte kommer till stånd på frivillighetens väg.

För att beslut om omedelbart omhändertagande av underårig skall kunna fattas, bör det enligt utredningen vara sannolikt att den underårige behöver beredas vård enligt lagen. Det bör dessutom krävas att länsrättens beslut om vård inte kan avvaktas med hänsyn till risk för den trnderåriges hälsa eller utveckling eller risk för att den fortsatta utredningen allvarligt försvä- ras eller vidare åtgärder hindras.

Enligt utredningen bör det finnas möjlighet till omedelbart omhänderta— gande såväl innan som efter det att utredningen vid socialnämnden har slutförts. Utredningen påpekar att situationer som kräver omedelbart om- händertagande av den underårige kan uppkomma hastigt. Det bedöms därför som nödvändigt att omedelbara omhändertaganden får beslutas av socialnämnden. l vissa fall kan emellertid inte ens nämndens besltit avvak- tas. Beslut bör då enligt utredningen fattas av nämndens ordförande eller särskilt förordnad ledamot av nämnden och anmälas vid nämndens nästa sammanträde.

Beslut om omedelbart omhändertagande bör enligt utredningen under- ställas Iänsrätten för prövning. Utredningen betonar att det av rättssäker- hetsskäl är oundvikligt att tidsfristen för underställning görs mycket kort och föreslår att underställning skall ske senast fyra dagar efter det beslutet fattades. Om underställning inte sker inom den föreskrivna tiden. bör detta enligt utredningen medföra att beslutet om omhändertagande förfaller.

Prövning av underställt beslut skall enligt förslaget göras så snart det kan ske och om synnerligt hinder inte föreligger senast inom fyra dagar från det handlingarna kom in till rätten.

Utredningen anser att tidsfrister bör finnas för den fortsatta handlägg- ningen i länsrätt i de fall rätten har fastställt ett beslut om omedelbart omhändertagande. Genom sådana frister skapas enligt utredningen garan- tier för att beslut om omhändertagande inte består under längre tid än som oundgängligen behövs. Utredningen föreslår att socialnämnden senast två veckor efter det omhändertagandet skedde skall ansöka hos länsrätten om vård av den omhändertagne. Om särskilda skäl föreligger. bör länsrätten dock kunna förlänga tiden till högst fyra veckor. Som exempel på sådana särskilda skäl nämns att utredningen inte kan slutföras inom tvåveckors-

IJ '.II &

perioden på grund av att föräldrar inte har kunnat näs eller läkarunder- sökning eller annan särskild undersökning inte har kunnat slutföras.

Framkommer det under utredningen att behov av värd inte längre före- ligger eller framgår det av andra omständigheter att det inte längre finns skäl för omhändertagande. skall enligt förslaget detta genast hävas. Sam— ma föreslfts för det fall ansökan om vård inte sker inom angiven tid. Häktas den omhändertagne. bör detta enligt utredningen medföra att beslutet om omhändertagande förfaller.

Den möjlighet som finns enligt BvL att ta den unge i förvar om hans uppträdande eller levnadssätt innebär fara för allmän ordning eller säker— het eller om hans identitet inte kan utrönas. bör enligt utredningen inte föras över till den nya lagen. Utredningen intar den ståndpunkten att bestämmelser av detta slag inte har en plats i den sociala vårdlagstift— ningen.

I.].6 Vårdens innehåll och lltfiu'nming

Sedan länsrätten har fattat beslut om vård. skall det enligt förslaget ankomma pä socialnämnden att bestämma hur värden skall ordnas och var den unge skall vistas under värdtiden. Nämnden föresläs i tillämpliga delar åt samma befogenhet dä någon i annat fall har omhändertagits med stöd av lagen.

Med rätten att bestämma om den unges placering och värden i övrigt bör det enligt utredningens mening följa en möjlighet för socialnämnden att påkalla polishandräckning för att genomföra vårdbeslutet.

1.1.7. Vissa III!Ill/lff_U_Ullfllg.X:/l'(l_L't)I'

Utredningen understryker behovet av skyndsam handläggning i länsrät— ten oeh föreslår att regler om detta skall tas in i lagen. Är den underärige omhändertagen. bör särskild skyndsamhet iakttas. Utredningen föreslär för dessa fall att förhandling i länsrätten i regel skall hållas inom en vecka från det ansökan om vård kom in. Denna tid bör kunna förlängas om ytterligare utredning eller annan särskild omständighet gör det nödvändigt. Möjligheten till förlängning av tidsfristen bör enligt utredningen dock an- vändas mycket restriktivt.

Dä mål om värd gäller frågor som väsentligt kan förändra en familjs förhällanden bör det enligt utredningen föreskrivas muntlig förhandling i länsrätten. Till förhandlingen bör kallas den underärige, om han har nått tillräcklig mognad. och hans föräldrar. l kallelse till enskild part bör det finnas möjlighet att utsätta vite. Utredningen betonar att partens hörande kan vara av stor betydelse för länsrättens bedömning.

Enligt utredningens mening bör det i mäl eller ärende enligt den föreslag- na lagen finnas möjlighet att förordna läkare att undersöka den underärige. 1 första hand bör det prövas att förmå den underärige att med socialnämn— dens medverkan inställa sig till undersökning. Är detta inte möjligt. bör

255

enligt utredningen den underärige kunna inställas genom polismyndighe- tens försorg.

I.1.8 Besvär

När det gäller rätten att föra talan mot beslut som har fattats med stöd av den föreslagna lagen framhåller utredningen inledningsvis att beslut om vård skall fattas av länsrätten och att socialnämnds beslut om omedelbart omhändertagande skall underställas länsrätten för prövning. Talan mot länsrättens beslut i dessa fall kan föras enligt förvaltningsprocesslagen (l97l129l) (FPL). Utredningen finner därför inte skäl att föreskriva be- svärsrätt över socialnämndens beslut om omedelbart omhändertagande.

Utredningen påpekar att det i länsrättens prövning av vården kommer att ingå en bedömning av de vårdåtgärder som behöver vidtas. Att ge besvärsrätt över de beslut i fråga om värdens utformning som socialnämn- den fattar i enlighet med länsrättens avgörande skulle enligt utredningen leda till en dubbel besvärsordning som avsevärt skulle försvåra nämndens arbete. Utredningen föreslår därför att rätt till besvär över beslut i denna fråga inte skall finnas.

Utredningen anser däremot att föräldrarna eller den underårige bör ha möjlighet att föra talan mot socialnämndens beslut om ändring av vårdens utformning. Besvärsrätten bör dock begränsas till de fall där länsrätten har bestämt längre värdtid än tre månader eller lämnat tiden obestämd.

Utredningen föreslår vidare besvärsrätt över beslut av socialnämnden att avslå en framställning om att värden skall förklaras avslutad.

Slutligen föresläs besvärsrätt över beslut av socialnämnden som rör föreskrift om umgänge med den underärige eller vägran att uppge hans vistelseort.

1.2 Vården av vuxna missbrukare

1.2.1. Allmänna ärm—väganden

Utvecklingen inom nykterhetsvården kännetecknas av en successiv ut- byggnad av de öppna och frivilliga värdformerna och en minskning av tvängsåtgärderna. Socialutredningcn betonade i principbetänkandet vikten av en fortsatt inriktning mot öppna vårdformer samt fullföljer sina övervä- ganden i förslaget till socialtjänstlag som skapar ökade förutsättningar för bistånd på frivillig grund åt alla dem som behöver samhällets stöd och hjälp.

Socialutredningcn framhöll i principbetänkandet att samhället dock inte helt kunde avhända sig möjligheterna att utan samtycke bereda vård åt dem som på grund av längt gående missbruk av beroendeframkallande medel utsatte sig för fara till liv. hälsa och utveckling. Utredningen lade fram ett förslag i denna del som i förhållande till gällande rätt innebar väsentliga begränsningar av samhällets möjligheter att med tväng vidta

Prop. 1979/SO:] - "56

värdätgärder beträffande dem som missbrukar alkohol. Samtidigt öpp- nades motsvarande möjlighet till vårdåtgärder beträffande andra missbru— kargrupper. Förutsättningarna för omhändertagande för värd gavs en snäv utftn'mning. varjämte tiden för omhändertagande maximerades till tre mä- nader.

Under remissbehandlingen av utredningens principförslag betonades en- ligt utredningen att samhället inte kan avhända sig möjligheterna att till den enskildes skydd bereda honom vard även om samtycke till värden inte kan erhällas. Utredningens förslag om ett yttersta ansvar för socialvarden (numera socialtjänsten) i vad det innebär skyldighet för socialnämnden att anvisa och förmedla andra samhällsorgans insatser samt i förekommande fall själv sörja för att den enskilde i frivilliga former bereds den hjälp han behöver. biträddes därvid av remissinstanserna. Kravet på att ett organ i samhället — socialnämnden — tilläggs ett yttersta ansvar för att den enskil- de färden värd han behöver underströks kraftigt.

Samtidigt framhölls under remissbehandlingen av principbetänkandet i många yttranden att med växande resurser för biständ på frivillig grund det inte längre finns samma behov av att inom socialvärden inrymma befogen— heter att besluta om Värd mot den enskildes vilja. Viss del av remiss- opinionen gav uttryck för den uppfattningen att behovet av sådan värd för nu ifrågavarande grupp — med ett yttersta ansvar för socialvården — kan tillgodoses med stöd av sjukvårdslagstiftningen.

1.2.2. Utredningens_li'irslug [ slutbetänkande!

Utredningen framhåller att den kommunala socialtjänsten bör ha ett yttersta ansvar för att den enskilde fär erforderlig värd. Detta ansvar innebär bl.a. att socialtjänsten har skyldighet att initiera och i övrigt medverka till att vid behov vårdinsatser kommer till stånd från annan huvudmans sida liksom att även under tid då annan huvudman har att ombesörja värden socialnämndens ansvar för den enskildes situation kvar- står. Socialnämnden får således inte avhända sig sin del av vårdansvar—et under tid då annan huvudman har behandlingsansvaret.

Denna tanke kommer till uttryck i utredningens förslag till socialtjänst— lag. där det som en konsekvens av socialtjänstens yttersta ansvar före— skrivs skyldighet för socialnämnden att i förekommande fall samverka med andra samhällsorgan. [ den mån den enskilde behöver sociala stöd- och hjälpinsatser under den tid han undergår vård genom annan huvudmans försorg eller därefter. skall enligt utredningens förslag sådana insatser ges inom socialtjänsten i samverkan med denna huvudman.

Utredningen ansluteri sina förslag till den pågående utvecklingen mot en klarare rollfördelning mellan olika samhällsorgan, där bestämmelser om samverkan mellan vårdområden verksamt kan bidra till att samhällets resurser till gagn för den enskilde utnyttjas på ett ändamålsenligt sätt.

Prop. 1979/SO:] . 357

Samverkan med sjukvården

Utvecklingen inom nykterhetsvården präglas av en strävan till ökad samordning med sjukvården. litt ökande antal alkoholskadade behandlas inom sjukvårdens ram. lnsatserna frän nykterhetsvårdens sida har alltmer kommit att inriktas på att utifrån en helhetssyn söka lösa sociala problem som har samband med alkoholmissbruk samt motverka att de olika for- merna för behandling av alkoholsjuka leder till en splittring av resurserna. l proposition l975/7h: 115 angående avskaffande av l")-'lleristraffet framhålls att ett av målen är att skapa en Vårdkedja. där den sjuke kan omhändertas på rätt niVä med hänsyn till behovet oavsett vem som är huvudman förde olika värdinstitutionerna. [)et är angeläget att samordna vårdinsatser i detta syfte.

Vad beträffar de vuxna missbrukama av narkotika och övriga beroende- framkallande medel (utom alkohol) ligger ansvaret för den akuta varden f. n. helt inom sjukvården.

Redovisad statistik ger stöd för antagandet att huvuddelen av de miss- brukare som behöver institutionell vård och behandling erhåller sådan genom sjukvårdens försorg. Många av dessa bereds i dag värd med stöd av LSPV.

LSPV erbjuder således möjlighet att ta omhand och kvarhålla de alko— hol— eller narkotikasjuka som det — också från socialvårdens synpunkter framstår som mest angeläget att oberoende av deras eget samtycke snabbt kunna bereda en tids institutionell vård och behandling, förutsatt att deras tillstånd är sådant att de bedöms lida av psykisk sjukdom. En av de omständigheter som varit ägnade att inge tvekan vid lagens tillämpning i fråga om missbrukz'irgrupperna har emellertid varit att socialvårdens möj- ligheter" att Linder och efter avslutad sjukhusvård bereda den enskilde erforderligt bistånd ofta varit alltför begränsade.

Behovet av samverkan

En bidragande orsak härtill har varit att bestämmelser om erforderlig samverkan socialvård — sjukvård saknas. Visserligen kan behovet härav för hela sjukvårdsområdet generellt sett inte anses vara så stort att författ- ningsstyrd samverkan bör komma i fråga. Vad beträffar dem som har ett omfattande missbruk av beroendeframkallande medel föreligger emellertid erfarenhetsmässigt i regel såväl medicinska som sociala vårdbehov sida vid sida. Sålunda föreligger vid långtgående missbruk i allmänhet behov av avgiftning i ett inledningsskede innan en mer långsiktig bearbetning av den enskildes sociala problem kan påbörjas. Sjukvårdens insatser i den inle- dande fasen utgör därvid en viktig förutsättning för senare led i behandlingsarbetet.

Erfarenheterna vid tillämpningen av LSPV har enligt utredningen visat att behövlig samverkan mellan socialvården och sjukvården inte alltid har kommit till stånd när det gäller dessa vårdbehövande. Någon regelmässig l7 Riksdagen 1979/80. I .raml. Nr 1. Del C"

Prop. 1979/SO:] 258 samverkan mellan sjukhuset och socialnämnden under pågående behand- ling eller inför vårdens upphörande har inte förekommit. Detta har kunnat leda till upprepade korta omhändertaganden med stöd av LSPV titan samtidiga eller mellanliggamle sociala stöd- och hjälpinsatser.

Med ett yttersta ansvar för socialtjänsten följer att socialtjänsten för denna ofta mycket vi'lrdbehövande grupp i största möjliga utsträckning skall vidmakthålla kontakten och ställa sina resurser till förfogande även under tid då den vårdbehövande är omhändertagen med stöd av LSPV. Socialtjänsten måste under pågående sjukvård kunna förbereda och vid vårdens avslutande på frivillig grund kunna erbjuda adekvata behandlings- insatser som avlöser sjukvården. De ökade resurser som vinns genom att socialhjälpen delvis ersätts av socialförsäkringstillägget och att det sker en ökad samordning mellan socialtjänsten och sjukvården kommer att ge bättre förutsättningar för ett förverkligande av detta mål.

Mot bakgrund av vad nu sagts finner socialutredningen att om det uppkommer behov av vård beträffande den som missbrukar beroende- framkallande medel och om den nödvändiga vården inte kan ges med dennes samtycke. bör frågan om beredande av vård bedömas enligt LSPV. För att säkra att den sjuke får det sociala bistånd som han behöver föreslås särskilda föreskrifter om samverkan mellan socialtjänsten och sjukvården.

Konsekvenser av förslaget

Socialutredningcn avser med sina förslag inte att tillämpningsområdet för LSPV skall vidgas.

Socialutredningens förslag i principbetänkandet innebar bl.a. att den med stöd av LSPV utövade vården skulle kunna avlösas av fortsatt vård utan den enskildes samtycke inom socialtjänsten. När utredningen nu i sina förslag begränsar möjligheterna att med stöd av en social vårdlag- stiftning bereda den enskilde vård utan samtycke ansluter utredningen till de tankar som i övrigt bär upp dess förslag nämligen en fortsatt inriktning mot frivillighet i vård- och behandlingsarbetet och en med hänsyn'härtill anpassad socialtjänstlag.

Av vad som sagts nu följer att de alkoholmissbrukare som inte omfattas av LSPV och som nu kan beredas vård med stöd av NvL kommer att hänvisas till den stödjande och hjälpande verksamhet som bedrivs i kraft av den föreslagna socialtjänstlagen. Det är uppenbart att detta kommer att ställa andra och större krav på socialtjänsten. Verksamheten måste i än högre grad än vad i dag är fallet inriktas på att i samverkan med den enskilde hjälpbehövande ftnna sådana medel och insatser att hans behov kan tillgodoses. Utredningen framhåller att utvecklingen mot frivillighet i behandlingen av alkohol- och narkotikamissbrukare redan har medverkat till en ny behandlingsideologi och en annan resursfördelning, något som har lett till en alltmer begränsad tillämpning av NvL:s bestämmelser om tvångsvis anordnad vård.

1.2.3 Närmare om samarbels/brmcrnu

Enligt socialutredningens förslag bör i överensstämmelse med vad som har anförts tidigare i fall där nödvändig vård med stöd av socialtjänstlagen inte kan beredas den som missbrukar beroendeframkallande medel förutv sättningarna för vård prövas utifrån bestämmelserna i LSPV. Såsom utred- ningen framhållit bör detta inte leda till ett utvidgat tillämpningsområde för denna lag. Samarbetet mellan sjukvården och socialtjänsten kräver därvid en närmare reglering i fråga om missbrukare som bereds vård med stöd av LSPV. Som regel måste en mer långsiktig bearbetning och behandling av de bakom alkohol- och narkotikaberoendet liggande problemen ske på socialtjänstens ansvar. Det är viktigt att kontinuiteten i vården säkerställs genom ett samrådsförfarande vid in- och utskrivning.

De allra flesta av dem som här kommeri fråga har redan tidigare beretts hjälp inom socialvården. Det är därför naturligt att sjukhuset så snart intagning skett med stöd av LSPV genast underrättar hemkommunens socialförvaltning om intagningsbeslutet. ()fta torde för övrigt — såsom fallet är redan i dag — ansökning om intagning ha gjorts av nämndordfö- rande eller socialchef (4 ä LSPV). Samråd bör därefter komma till stånd om de åtgärder som kan erfordras från socialtjänstens sida. Det synes vara naturligt att socialnämnden lägger samrådsuppgiften på handläggande tjänsteman. Härigenom vinner man också att kretsen av de personer som direkt sysslar med den enskildes problem begränsas. Genom att en plane- ring av eftervård på detta sätt omedelbart påbörjas är det antagligt att tiden för den slutna sjukhusvårdcn i många fall kan begränsas.

Det bör således vara en uppgift för läkare, psykolog eller kurator att vid samtal med den vårdbehövande medverka till en belysning av behovet av sociala stöd- och hjälpinsatser inom socialtjänsten samt att med den vård- behövandes medgivande och i samråd med honom tillsammans med social- assistenten planera för fortsatta insatser inom socialtjänsten. Framkom- mer vid sådant samrådsförfarande behov av fortsatt institutionell eller annan vård efter utskrivning från sjukhuset och bör denna vård inte lämpli- gen beredas inom sjukvården, bör insatserna med den vårdbehövandcs medgivande lämnas inom socialtjänsten.

Det föreslagna samrådsförfarandet kräver hög handlingsberedskap hos socialtjänsten. Detta ställer krav på ökade resurser. Vad gäller sjukhusvår— den bör samrådsuppgiften i huvudsak kunna läggas på psykologer eller kuratorer. Organisationen av läkare, psykologer och kuratorer vid de psykiatriska sjukhusen torde behöva byggas ut.

I fråga om förutsättningarna att nå kontinuitet mellan den med stöd av LSPV bedrivna vården och de insatser som kan ges inom socialtjänsten bör också möjligheterna att tillämpa försöksutskrivning enligt l9 & LSPV uppmärksammas.

Prop. 1979/sou 260

1.3. Alternativt förslag

Som framgått av vad som sagts tidigare har socialutredningens majoritet funnit att vårdinsatser för dem som missbrukar beroendeframkallande medel bör ges med stöd av sjukvårdslagstiftningen i situationer då sam— tycke till behövlig vård inte föreligger.

Socialutredningcn har som ett alternativ lagt fram ett förslag som anslu- ter till övervägandena i utredningens principbetänkande. Alternativförsla- get omfattas av en minoritet i utredningen.

Hänvisningar till S1-3

  • Prop. 1979/80:1: Avsnitt 7.3.1

1.3.1. En sunt/mothållet! lag

Socialutredningens alternativförslag — lag med särskilda bestämmelser om vård inom socialtjänsten - reglerar såväl frågcir om Vård i vissa fall av de underåriga som av sådana vuxna. vilkas vårdbehov har sin grund i missbrtik av beroendeframkallande medel. I fråga om de unga hänvisas till tidigare avsnitt.

1.3.3. Förutsii/lningurnu_l'ör t't'irzl

De erfarenheter som har vunnits vid tillämpningen av NvL liksom all annan erfarenhet visar att missbruk av alkohol ofta leder till situationer där insatser från samhällets sida blir nödvändiga för att förhindra uppkomsten av skador hos missbrukaren. De sociala skadeverkningarna vid olika typer av missbruk skiljer sig därvid i stort inte från varandra. Några bärande skäl att vid bedömningen göra åtskillnad mellan olika missbruksmcdel förelig— ger därför enligt utredningen inte.

När den enskilde behöver stöd och hjälp fran samhällets sida bör social- nämnden i första hand söka tillgodose behovet i samverkan med den enskilde och med hans samtycke. Det är först när behövlig vård inte kan ges i frivilliga former med stöd av den föreslagna socialtjänstlagen som frågan om behovet av särskilda bestämmelser aktualiserats. [Enligt det alternativa förslaget bör vård med stöd av lagen kunna beredas även annan än underårig

— om han genom missbruk av berocndcframkallande medel är i trängan- de behov av vård och

— utebliven vård innebär allvarlig fara för hans hälsa eller annars måste antas medföra allvarliga sociala skadeverkningar för honom.

Det är den enskilde missbrukarens beho ' av vård och inte — som delvis är fallet i dag -- samhällsskyddet som skall utgöra grUnd för vi'u'dt'ugärder. Det ligger emellertid i sakens natur att man måste beakta bl.a. det förhål- landet att missbrukaren utsätter nära anhörig för allvarlig fara när man bedömer vårdbehovet. Samhällsskyddet far emellertid inte primärt utgöra grund för åtgärder från samhällets sida.

Prop. 1979/SO:] 26 |

1.3.3 lnmtsernus ur!

()vervägande skäl talar enligt utredningens mening mot att anordna en fortlöpande övervakning mot den enskildes vilja. Utredningen har därför i det alternativa förslaget inte tagit upp någon motsvarighet till den övervak- ning som i dag kan anordnas med stöd av BvL och NvL. ] stället har utredningen som en viktig behandlingsresurs angett frivilliga kontaktmän.

Det alternativa lagförslaget anvisar således endast möjligheten att i de situationer som angivits ovan besluta om vård.

1.3.4. Utredning och ansökan

Med det för socialnämnden angivna yttersta ansvaret följer en skyldig- het för nämnden att inleda utredning när åtgärder från nämndens sida kan vara påkallade. Bestämmelser om när utredning skall inledas ges i förslaget till socialnämndslag. Nämnden får under utredningen höra den saken rör eller annan som kan lämna upplysningar i ärendet. Nämnden bör också kunna förordna om läkarundersökning. Bestämmelser om detta har tagits upp i den särskilda vårdlagen.

Även i en verksamhet som i huvudsak skall vila på frivillig grund kan det finnas behov av att polisen till nämnden anmäler när någon har omhänder- tagits enligt L'l'O eller annars påträffas berusad. Därigenom ges nämnden möjlighet att tillsammans med den enskilde ta upp frågan om behovet av stöd— och hjälpåtgärder. Någon motsvarighet till den generella underrättel— seplikt som enligt 10 & NvL åvilar polismyndighet bör emellertid inte skrivas in i den kommande sociallagstiftningen.

Inte heller bör någon motsvarighet till den underrättelseplikt som enligt 10 å andra stycket NvL åvilar läkare tas upp i lagstiftningen.

Socialnämnden skall göra ansökan till länsrätten. som beslutar i fråga om vården. Förslaget svarar mot vad som nu gäller enligt NvL i fråga om beslutande organ. Det upptar emellertid ingen motsvarighet till den befo- genhet att göra framställning till länsrätten som nu tillkommer polismyn- digheten.

Nämnden skall vid ansökan ge en plan över den föreslagna behandling- en. Den skall innehålla en redogörelse för den vårdbehövandes situation. tidigare vidtagna åtgärder och'den vård som socialnämnden avser att anordna.

Det ankommer således på socialnämnden att pröva förutsättningarna för ansökan till länsrätten. Förändras förhållandena sedan nämnden ingett sådan ansökan, t.ex. på grund av att samtycke till vården kan ges. bör nämnden kunna återkalla sin ansökan. Någon motsvarighet till bestämmel- serna i 20 & NvL om hinder mot återkallelse bör således inte tas upp i den särskilda lagen.

I 3.5 Omedelbar! (.)/nliändermgande

Den vårdbehövande kan behöva tas om hand omedelbart för att hindra att han åsamkar sig skada.

Prop. 1979/809 36:

Det aligger polisen att i enlighet med 3 & LTO. polisinstruktionen (Pl) och LOB vidta efter förht'illandena avpassade ätgärder i dessa fall. Sadant ingripande kan göras säväl pä allmän plats som — i vissa fall — i den enskildes eget hem. Genom underrättelse frän polisen kommer sadant omhändertagande till socialnämndens kännedom.

Nu angivna insatser är snävt tidsbegränsade. Förhållandena kan emel— lertid vara sädana att längre tids omhändertagande än vad nyssnämnda bestämmelser medger erfordras. [ dessa situationer uppkommer frågan om beslut i sädana fall bör fattas av socialnämnden eller — såsom i dag är fallet — av polismyndigheten. Socialutredningcn finner pä närmare angivna skäl att polismyndighet inte bör ha sådan beslutant'lerätt. Det bör ankomma pä socialnämnden ensam att säväl göra ansökan till länsrätten som pröva behovet av omhändertagande i avvaktan på länsrättens beslut.

Föreligger sannolika skäl för att den enskilde behöver värd i enlighet med vad som har sagts förut och kan länsrättens beslut inte avvaktas på grund av överhängande och allvarlig fara för den värdbehövandes liv eller hälsa. bör socialnämnden kunna besluta om omedelbart omhändertagande. Nämnden kommer i dessa situationer att föregripa länsrättens beslut. Åtgärden vidtas i syfte att innan utredning i ärendet har slutförts tillgodose omedelbart föreliggande behov.

Det kan emellertid även i situationer då utredningen redan är slutförd vara nödvändigt att fatta omedelbart beslut om omhändertagande. Nämn- den bör säledes intill dess frägan prövats av länsrätten kunna fatta beslut i frägan.

Behov av vård som nu sagts uppkommer ofta med kort varsel. Polisens rätt att i sådana situationer fatta omedelbara beslut bör uttömmande regle- ras i bestämmelserna i 2 % Pl. 3 € L'l'O och LOB. Snabba beslut mäste emellertid även socialnämnden kunna fatta. Det torde dock som regel inte vara möjligt att tillräckligt snabbt fä till stånd ett sammanträde med nämn- den. varför ordföranden bör kunna svara för uppgiften att besluta. För att nå en ändamålsenlig arbetsfördelning bör emellertid nämnden kttnna utse annan ledamot att fatta sådant beslut.

Vidare bör länsrätten pröva frågan om beslut om omedelbart omhänder- tagande skall bestå, Sådant beslut bör därför utan dröjsmål och senast inom fyra dagar underställas länsrättens prövning.

Utredningen framhåller att omhändertagandet bör bli så kort som möj- ligt. Det bör därför åligga nämnden att kontinuerligt pröva behovet av omhändertagande och så snart det finns anledning upphäva beslutet.

Om nämnden har fattat beslut om omedelbart omhändertagande. bör den senast inom två veckor komma in med ansökan till länsrätten om vård enligt lagen. Tväveckorsfristen innebär en väsentlig utsträckning av tiden i förhållande till vad som gäller i dag. Enligt socialutredningens förslag skall emellertid beslut om omhändertagande underställas länsrätten inom fyra dagar. Beslutet blir alltså inom kort tid rättsligt prövat.

Prop. 1979/80: 1 363

Utredningen föreslar regler även för prövningen i länsrätten av mål där beslut om omhändertagande fattas. Några motsvarande frister finns inte i nu gällande rätt.

Är det av utrednings— eller andra skäl omöjligt att slutföra utredningen inom den angivna tiden bör länsrätten kttnna utsträcka tiden för att ge in ansökan till fyra veckor.

1.3.0. Hand/(iggning i länsrätt

Utredningen föreslår att handläggningen i länsrätt skall vara muntlig. Länsrätten skall se till att målet blir tillförlitligt utrett. Därför ankommer det på rätten att till förhandlingen kalla företrädare för nämnden eller annan som genom sin sakkunskap kan bidra till upplysningar i malet. Det är ocksä en viktig uppgift för det offentliga biträdet att medverka till att målet blir tillförlitligt utrett.

Enligt FPl.;s bestämmelser "är rätten vid vite kalla part. vittne och sakkunnig att inställa sig till förhandling inför rätten. Emellertid saknar FPL bestämmelser om hämtning av part. Det är en viktig förutsättning för att målet skall bli tillförlitligt utrett att parten är närvarande vid förhandv lingen. Länsrätten bör därför ktlnna förordna om hämtning av tredskandc part till förhandlingen.

Mål där den enskilde är omhändertagen bör som regel komma ttnder länsrättens bedömande inom en vecka från det ansökan inkom från nätun— den. Utredningsskäl kan emellertid göra det nödvändigt att förlänga denna tid med ytterligare högst en vecka.

1.3.7 [.iirrs'l'ätrwrr hur/lll om rätt!/iden

Socialutredningen har i fråga om barn och ungdom som huvudregel föreslagit att värd utan den enskildes samtycke inte bör få pågå längre tid än tre månader. Samma begränsning av vårdtidens längd skall enligt försla— get gälla för dem som bereds vård på grund av missbruk av beroendefram— kallande medel.

Den tvångsvis anordnade värden skall syfta till att skapa förutsättningar för fortsatta insatser i frivilliga former. Den bör vara ett led i en behand- ling. Med inriktningen på frivilligth i behandlingsarbetet är det viktigt med kona omhändertagandetider. Den tvångsvis anordnade vården bör så snart som möjligt övergå i behandling under frivilliga former och i den enskildes egen miljö.

Länsrätten bör i sitt beslut ange en längsta tid för värden. Sådan tid får som nämnts inte överstiga tre månader. Kan vårdbehovet inte tillgodoses under den tiden och inte heller fortsatt vård i frivilliga former anordnas. ankommer det på socialnämnden att på nytt ansöka till länsrätten om fortsatt vård. Ansökan skall kunna göras under pågående vård.

Prop. 1979/SO:] 254

1.3.8 l"'crÅ.vlä/li_tgltw av hus/ur

Man kan räkna med starka meningsmotsättningar mellan den enskilde och nämnden om lämpligheten av tvångsåtgärder. Genom besvär torde frägan ofta komma under högre instans prövning. Lagen bör därför inte anvisa omedelbar verkställighet. I stället bör länsrätten i varje särskilt fall pröva om beslutet bör verkställas omedelbart.

Socialnämnden bör svara för verkställigheten av länsrättens beslut. Det åligger enligt förslaget nämnden att såväl före som efter rättens beslut sörja för att den enskilde får behövlig vård.

Länsrättens beslut innebär att nämnden bemyndigas att anordna vård även utan samtycke av den som berörs av detta. Det ligger i sakens natur att nämnden ensam skall få avgöra om den vill utnyttja det givna bemyndi- gandet eller inte. Uppkommer efter länsrättens beslut förutsättningar för frivilliga insatser. behöver det givna bemyndigandet inte utnyttjas.

I .3.9 Värde/ts innehäll

Med länsrättens beslut följer en rätt för socialnämnden att bestämma hur vården skall anordnas och var (len vårdbehövande skall vistas under värdtiden. Nämnden får bl. a. besluta om den institutionella vård som den finner nödvändig. Finner nämnden att fortsatta insatser efter institutions- vistelse kan göras för den enskilde i hans eget hem. får nämnden besluta därom. Nämnden är emellertid oförhindrad att Linder den i länsrättens beslut angivna tiden på nytt förordna om vård vid institution.

1.3.10. Besvär

Eftersom socialnämnds beslut om omedelbart omhändertagande skall underställas länsrätten behövs ingen besvärsrätt över nämndens beslut. Att talan får föras mot länsrättens beslut framgår av 34 & första stycket 3 FPL.

Beslutanderätten i fråga om anordnande av vård utan den enskildes samtycke skall tillkomma länsrätten. Mot länsrättens beslut får talan föras genom besvär i enlighet med 33 & FPL.

Sedan länsrätten fattat beslut om vård åvilar ansvaret för vården nämn- den. När ändamålet med värden har uppnåtts, skall vården förklaras avslutad. Nämnden bör också vara skyldig att på begäran av part pröva om vården skall fortgå eller inte. Mot nämndens beslut i sådan fråga bör talan kunna föras genom besvär.

Utredningen har med beaktande av de korta vårdtider som det här är fråga om ansett att besvärsrätt inte bör föreligga när det gäller beslut om vårdens utformning.

Prop. 1979/8021 265

2 LSPV-gruppens förslag

Översynen av LSPV har främst gällt möjligheterna att öka rå'ittssäkerhe- ten för patienterna. Gruppen har redovisat sina överväganden i ett förslag till en ny lag om viss psykiatrisk värd.

Gruppen konstaterar att de administrativa frågor som nu regleras i l ;" hänger nära 'samman med bestämmelserna om utskrivningsnänrnderna i 2 s. Gruppen föreslår därför att dessa bestämmelser skall sammanföras till en paragraf. Enligt förslaget skall därför bestämmelser om de tillstånd som kan motivera värd enligt lagen tas in i l &. medan i 2 & tas in bestämmelser om var värden får beredas.

LSPV-gruppen föreslår att psykisk sjukdom skall behällas som grund för lagens tillämpning. Med psykisk sjukdom avses därvid. liksom i nuvarande lag. även sådan psykisk ahrrormitet som—inte'är psykisk sjukdom och som inte utgörs av hämning i förståndsutvecklingen.

Värd enligt lagen bör inledas med intagning på institution som meddelar sluten värd. dvs. dygnsvärd. Däremot bör enligt gruppens förslag begrep- pet sluten värd inte. som i nuvarande lag. vara styrande för lagens hela tillämpningsområde. Hänsyn bör tas till den psykiatriska vårdens utveck- ling mot öppna värdformer. Gruppen föreslår att i stället huvudindikatio— nerna skall förstärkas genom föreskrifter om art och grad. Detta kan ske genom att i lagen anges att värd fär beredas endast om den är nödvändig med hänsyn till sjukdomens art och grad.

Lagens tillämpning skall enligt förslaget fortfarande knytas till frågan om behovet av psykiatrisk vård. Det förekommer emellertid psykiska sjukdo- mar som medför bristande sjukdomsinsikt beträffande somatiska värdbe- hov. Också annan värd än psykiatrisk bör därför kunna komma till stånd enligt lagen. Arbetsgruppen föreslår att den nödvändiga avgränsningen i fraga om vård enligt lagen skall tas in i de bestämmelser som reglerar möjligheterna att vidta tvångsvisa värd- och behandlingsfrtgärder.

Liksom enligt nuvarande lag bör värd kunna meddelas patienten obero- ende av hans samtycke. Detta innebär att den vårdbehövandes uppfattning om vården i och för sig inte behöver inhämtas. Detta hänger samman med att det vid vissa sjukdomstillstånd saknas förutsättningar att inhämta den enskildes medgivande.

De nuvarande specialindikationerna anger huvudsakligen tvä grunder för vård enligt lagen. nämligen dels förekomsten av ett vårdbehov som den enskilde inte själv kan tillgodose, dels samhällsskyddet. LSPV-gruppen anser att en uppdelning i lagen efter dessa huvudgrtrnder pä ett klarare sätt skulle ange skälen för ett tvångsingripande. Det skulle innebära att till den första gruppen fördes de nuvarande a)- och c)-indikationerna och den del av bl-indikationen som avser farlighet för eget liv. medan den andra gruppen omfattade återstående del av b)-indikationen och d)-indikationen.

Prop. 1979/80: 1 266

Nuvarande gr)-indikationen innehäller uttrycken "saknar sjukdomsin- sikt" och "uppenbarligen är ur ständ att rätt bedöma sitt värdbehov". Sistnämnda uttryck tar sikte på den som missbrukar narkotika. Enligt gruppens mening bör i stället som sammanfattande beskrivning användas att den enskilde inte rätt förstår sitt behov av vård. Bcroendet av narko- tiska mcdcl behöver enligt gruppens mening inte anges särskilt.

Det andra ledet i nrrvarande tit-indikation är att tillståndet kan påverkas eller lindras genom vården. Gruppen föreslär ingen ändring i detta.

De indikationer som gruppen föreslär omfattar även situationer då den sjuke är farlig för sitt eget liv. Detta fall behöver därför inte anges särskilt. Detsamma gäller det fallet att den psykiska sjukdomen medför en allmän hjälplöshet. Utmärkande för de fall som har angetts nu är att patienten har bristande insikt om sitt vårdbehov. Det bör" enligt gruppen ocksä förutsät— tas att värden leder till att patienten får sitt tillstånd förbättrat eller i vart fall att hans tillstånd försämras om värden uteblir.

Den andra indikationen enligt gruppens förslag kan sägas beskriva bete- enden riktade mot omgivningen. Den består i dels farlighet mot annan person, dels grovt störande beteende gentemot andra personer. I dessa fall behöver patienten inte ha bristande insikt om sitt vårdbehov. lnte heller är det nödvändigt att föreskriva visst resultat av värden.

Gruppen föreslår att det särskilda behörighetskrav som nu finns för att utfärda vårdintyg skall slopas. Bedömningen av de indikationer" som grup- pen föreslär är enklare att göra. Bristande värdinsikt är säledes lättare att konstatera än bristande sjukdomsinsikt.

Enligt de bestämmelser som gäller nu kan också läkare under utbildning utfärda intyg. Gruppen anser" att en skärpning behövs och föreslar att som villkor för att utfärda handling för intagning skall gälla att läkaren är legitimerad. I vissa undantagsfall bör" dock socialstyrelsen kunna nrcddcla dispens.

LSPV tillämpas endast på psykiatrisk klinik vid sädant lasarett som avses i 65 1 mom. Sij. Gruppen framhåller att huvudprincipen för att lagen skall ktrnna tillämpas på en institution bör vara att den har behövliga resurser för den behandling som skall meddelas. Sädana resurser får gene— rellt sett förutsättas föreligga pä psykiatrisk klinik. För vissa tillstånd föreligger tillräckliga resurser i begränsad omfattning vid andra värdinsti— tutioner. Lagen bör därför kunna tillämpas även där. Mer avancerad psykiatrisk behandling bör emellertid inte ske pä ett sjukhem. Gruppen framhåller att frägan om vid vilken institution värden skall bedrivas bör bedömas med hänsyn till patientens tillstånd. Härigenom vinner man en bättre samordning med den somatiska värden.

Vård med stöd av lagen bör äga rum på institution där Sjvl- är tillämplig

Prop. 1979/80: 1 267

och vid statens sjukhus. Enligt LSPV-gruppen bör man också överväga en tillämpning av lagen på sjukvårdsanstalter för vilka regeringen enligt Bä 2 mom. Sij föreskrivit att Sij helt eller delvis skall gälla. Motsvarande bör också gälla i fråga om sådana sjukhus som jämlikt 32ä Sij drivs av kommun som tillhör landstingsområde. Lagens tillämpning skulle slutligen också kunna komma i fråga vid vissa stora och välutrustade enskilda vårdhem. om Vårdhemmet har överläkare i psykiatri och även i övrigt resurser som motsvarar vad de landstingsdrivna sjukhusen har. Gruppen föreslår att regeringen skall ges rätt att bestämma om lagen skall vara tillämplig på viss vårdinstitution som inte är sådant sjukhus som avses i 25 l mom. Sij.

LSPV-gruppen har övervägt att göra lagen tillämplig även i öppen vård men funnit starka skäl tala mot det. Gruppen framhåller emellertid att frågan kan få en annan lösning som en följd av den pågående utvecklingen av den öppna vården.

För att LSPV skall kunna tillämpas på en institution krävs att det finns en överläkz'are i psykiatri. Denna föreskrift bör enligt förslaget bibehållas som huvudprrncip.

LSPV-gruppen föreslår att huvudprincipen skall kunna frångås i de fall lagen skall tillämpas för psykiatrisk vård vid annan än psykiatrisk klinik. t.ex. somatisk klinik vid lasarett eller sjukhem för psykiskt sjuka. Enligt förslaget skall tillämpningen av lagen ktrnna överlåtas till den psykiatriska konsultverksamhet vid lasarett som normalt utgår från lasarettets psykiat- riska klinik. En sådan konsult måste. framhåller gruppen. vara särskilt kunnig i psykiatri. Närmare bestämmelser om vilken kompetensnivå psy- kiaterkonsulten skall ha bör ges i tillämpningsföreskrifter. [ lagen bör endast anges att bestämmelserna om en läkare och överläkare även gäller läkare som har fått särskilt uppdrag att svara för tillämpningen av lagen.

Enligt LSPV initieras intagning genom ansökan. Men den viktigaste handlingen för bedömningen av intagningsfrågan är vårdintyget. och lagen innehåller utförliga bestämmelser om hur läkarundersökning skall utföras och intyg upprättas. Ofta föreligger vårdintyg redan då ansökan görs. Detta beror på att den som enligt lagen formellt har rätt att göra ansökan ofta saknar personlig kännedom om den som ansökan avser. Den särskilda ansökningshandlingen har enligt LSPV-gruppen härigenom kommit att ses som ett onödigt komplement till den avgörande medicinska utredning som skall redovisas i vårdintyget.

Gruppen framhåller att ansökan inte har någon självständig betydelse. Något personligt ställningstagande av den som utfärdar ansökan krävs inte. Gruppen föreslår därför att den formella föreskriften om ansökan i LSPV skall upphävas.

Prop. 1979/SO:] zrts

Ett vårdintyg innefattar ofta svåra och grannlaga medicinska bedöm— ningar som ställer krav på god psykiatrisk erfarenhet. Det är" enligt gruppen därför ett önskemål att vårdintyg endast skall utfärdas av läkare som har specialistkompetens i psykiatri. Ett sådant krav vore emellertid inte fören- ligt med behovet av att utan dröjsmål kunna få ett vårdintyg. Bl.a. med hänsyn till att utländska läkare kan tjänstgöra i landet bör en dispensmöj- lighet från beht'rrighetskravet alltjärrrt finnas. Möjlighet bör emellertid inte föreligga för läkare under" utbildning att utfärda intyg. Intyget är att betrak— ta som en kvalificerad remiss. Gruppen föreslår som benämning psykiat- risk Värdremiss.

årdremissen skall enligt förslaget liksom nu innehålla uttalande att sannolika skäl föreligger för att den som värdremissen avser lider av psykisk sjukdom. Vidare skall uttalas att vård på sjtrklrus är nödvändig med hänsyn till sjukdomens art och grad och till någon av eller båda dei l & angivna omständigheterna. Vårdremissen skall också innehålla en redogö— relse för sjukdomen och de omständigheter i övrigt som föranleder vårdbe— hovet. Vårdremissen bör slutligen också innehålla uppgift om vem som har tagit initiativ till remissen. Psykiatrisk vårdremiss som skall användas som underlag för intagningsbeslut får enligt förslaget inte vara utfärdad tidigare än fjorton dagar före beslutet.

Gruppen föreslår ingen ändring i fråga om polismyndighets rätt att omhänderta psykiskt sjuka i vissa farlighetsfall. ] stället för en skyldighet för polisen att utfärda ansökan föreslår gruppen att i lagrummet anges att polisen skall vidta anstalter för den sjukes intagning på sjukhus (8 s").

2.4 Jäv m. m.

Med hänsyn till den annorlunda juridiska ställning som remissen får enligt förslaget anser gruppen att FL:s jävsregler bör gälla när remiss utfärdas. Enligt 5.5 FL får den som är jävig vidta åtgärd som inte trtan uppskov kan ombesörjas av annan.

Enligt LSPV är det inte möjligt för läkaren att själv utfärda vårdintyg för intagning på egen klinik. Trots att läkaren bäst känner patienten måste han be någon annan läkare vid vårdcentralen. som dessutom inte kan antas besitta specialistkunskaperi psykiatri. att utfärda vårdintyget.

Gruppen föreslår nu att intagning skall ktrnna ske även om intyget är utfärdat av läkare som tjänstgör vid den klinik där intagning sker. Eftersom nämnden föreslås få en vidgad kompetens (se avsnitt 2.8.l) kommer detta enligt gruppen inte att medföra någon begränsning av rättssäkerheten.

lntagningen bör enligt gruppens förslag i första hand ske på psykiatrisk klinik vid lasarett. Endast en sådan klinik kan antas ha sådana resurser att

Prop. 1979/80: 1 lm)

patientens tillstand oelr vårdbehov kan göras till föremål för en adekvat medicinsk utredning. lifter en sådan utredning kan patienten eventuellt föras över till annan värdirrstitution inom sjtrkv:"rr'dsorganisatiorrerr. t.ex. sjukhem. Är det fråga om redan utredda fall eller patienter vars vi'lrdbehov redan tidigare är kända. t. ex. vid en återintagning kort tid efter en utskriv— ning. bör intagningen kunna ske direkt till den vi'rrdinstitution som skall svara för varden.

lbland behöver patienten vid intagningen även kroppssjukvz'rrd. [ sadana fall och särskilt om det sonratiska vi'irdbehovet är akut bör enligt gruppen intagningen ktrnna ske direkt till somatisk klinik.

De organisatoriska förhållandena inom sjukvz'u'den ändras ständigt. Gruppen framhåller att för den psykiatriska sjukvården kan man förutse en omstrukturering genom att vissa delar av de psykiatriska lasaretten ombil— das till sjukhem. Särskilda bestämmelser om var intagningen skall få ske — utöver kravet på att det finns en psykiater som ansvarar för intagningsbe— slut och vård enligt lagen — bördärför inte tas in i lagen. Sådana föreskrif- ter kan i stället meddelas genom tillämpningsföreskrifter till lagen. Det blir därigenom möjligt att på ett smidigt sätt anpassa denna fråga till utveck- lingen inorn vardområdet.

LSPV-gruppen föreslår som framgår av det följande att nämnden skall få väsentligt utökade uppgifter i syfte att nå en bättrre rättssäkerhet vid intagning. Bl. a. föreslås nämnden få en tillsynsftrnktion. Med denna bör förenas en skyldighet för överläkaren att underrätta nämnden om samtliga intagningar som sker med stöd av lagen. En sådan underrättelse ger nämn- den möjlighet att få insyn i varje enskilt ärende.

Nämnden bör vidare enligt förslaget överta den prövning som nu enligt 99" LSPV åligger överläkaren. Blir utskrivning aktuell redan innan nämn— den prövat ärendet. skall överläkaren enligt förslaget med vissa undantag ha rätt att besluta om utskrivning.

Utredningen föreslår att nämnden skall pröva frågan om intagning senast inom l4 dagar från dagen för intagning. Den särreglering som nu gäller för farlighetsfallen kan därvid utgå.

Finner nämnden att patienten kan beredas vård med stöd av lagen men att vård på sjukhus inte är nödvändig. skall nämnden pröva om förutsätt- ningar för utskrivning på försök föreligger.

En av grundprinciperna för LSPV är att patient som har tagits in frivilligt enligt Sij för psykiatrisk vård inte får föras över till LSPV—vård. Om så skall ske måste patienten först utskrivas och därefter lämna sjukhusområ- det. Dcnna bestämmelse har utsatts för omfattande kritik. Bestämmelsen har bl.a. ansetts få till följd att antalet LSPV-intagningar blivit onödigt stort.

LSPV-gruppen föreslår nu att det skall vara tillåtet att föra över patien- ten till vård enligt den särskilda lagen när patientens tillstånd har försäm- rats så att sådan vård inte kan trndvaras. Det skall ankomma på den

Prop. 1979/80: 1 270

v'z'rrdansvarige läkaren att upprätta en remiss. lntagning kan därefter ske för vård enligt lagen. Samtidigt skall det enligt förslaget gå en anmälan till nämnden som inom den angivna tidsfristen skall pröva intagningen.

Nuvarande regler för intagning av N-fall bör enligt arbetsgruppens för— slag i princip behållas. Med hänsyn till att det här föreligger ett av läkare konstaterat vårdbehov bör intagning på sjukhus ske så fort som möjligt. Enligt gruppen bör domstolen ges möjlighet att förordna om omedelbar verkställighet.

2.6.1. Nämndens yttrande

Enligt Sjvl..:s regler svarar läkaren för vården. Det sktrlle innebära ett betydande avsteg från de principer som gäller för sjukvården i landet. om detta ansvar skulle övertas av t. ex. en nämnd. Avgörande skäl talar enligt gruppens mening därför för en principiell arbetsfördelning mellan läkare och nämnd. Denna innebär att läkaren skall ansvara för vården och be- handlingen och nämnden för de åtgärder som är av mer juridisk eller formell natur och för tillsynsuppgifter.

Den slutliga bedömningen av vårdbehovet skall ske i nämnden. Tvångs- vis meddelad behandling bör därför inte komma till stånd innan denna prövning har skett. Kan behandlingen inte uppskjutas utan allvarligt men för patienten. bör den dock enligt förslaget kunna genomföras redan innan nämndens prövning har ägt rum tl4å andra stycket).

Behandlingen kan i vissa fall vara förenad med risker för allvarliga komplikationer. Utgången av en somatisk behandling kan vara oviss. Risk för biverkningar av medicinering kan föreligga.

Om det frnns risker av detta slag och patienten på grund av sitt tillstånd inte kan antas rätt förstå riskerna. får enligt LSPV-gruppens förslag be- handlingen inte genomföras innan nämndens yttrande har inhämtats. Det- samma skall gälla om patienten motsätter sig behandlingen. Är det fråga om ett tillstånd som kräver omedelbara åtgärder. får läkaren vidta nödvän- diga åtgärder utan att höra nämnden. ] sådant fall skall nämnden underrät- tas. I..äkarcn bör även när skyldighet därtill inte föreligger kunna vända sig till nämnden för att inhämta nämndens mening i tveksamma fall.

2.6.2. Behandlingsplan

Gruppen föreslår att de anteckningar som oftast görs om patienten i journalen om patientens tillstånd etc. skall sammanföras och systemati- seras till en behandlingsplan. Planen bör innehålla överväganden rörande sjukdomens natur. redogörelse för den behandling som patienten skall genomgå, en bedömning av den kommande utvecklingen av patientens tillstånd och längden av den fortsatta vårdtiden samt i övrigt uppgifter av väsentlig betydelse för patientens vård. Planen skall därefter överlämnas

Prop. 1979/son 271

till nämnden. Avsikten är att nämnden skall gå igenom behandlingsplanen och om den finner det befogat i sin egenskap av tillsynsmyndighet diskute- ra planen med överläkaren eller anmäla ev. missförhållanden till lämplig myndighet. Planen bör upprättas och inges så snart det har konstaterats att vårdbehovet inte blir kortvarigt. Överläkaren svarar för att behandlings- planen fortlöpande hålls aktuell. När principiella ändringar sker. skall detta anmälas till nämnden.

2.6.3. Patientens möjligheter att vända sig till nämnden

Patienten har ofta ett stort behov av att ktrnna vända sig till någon för att få upplysningar eller för att få tillfälle att diskutera olika behandlingsåtgär- der. Ett sådant samrådsorgan bör vara fristående från sjukvården.

LSPV-gruppen föreslår nu att patienten skall ges möjlighet att vända sig till nämnden om han vill ifrågasätta viss åtgärd eller föreskrift. Nämnden skall i första hand se till att patienten på lämpligt sätt upplyses om skälen till åtgärden eller föreskriften. Om det visar sig lämpligt eller nödvändigt. kan nämnden hålla en särskild överläggning där patientens problem disktr- teras. Möjlighet bör finnas för patienten att själv närvara vid sådan över— läggning.

2.6.4 Granskning av brev m.m.

LSPV—gruppen har funnit att bestämmelser om brevgranskning inte kan trndvaras. Sådan åtgärd bör få vidtas endast om särskilda skäl föreligger. Beslut bör fattas av nämnden på ansökan av överläkaren. Överläkaren bör ha möjlighet att företa åtgärden i avvaktan på nämndens beslut. om det är nödvändigt med hänsyn till omständigheterna.

Gruppen föreslår det tillägget till nuvarande regler att brev till den som har förordnats till offentlig försvarare för patienten inte skall få kvarhållas eller granskas.

Hänvisningar till S2-6-3

Frågan om utskrivning bör liksom nu i första hand prövas av överläka- ren och i vissa fall av nämnden. Enligt förslaget bör nämnden besluta om utskrivning av patient som har tagits in på grund av domstols förordnande. av patient som i samband med intagning eller trnder pågående vård har bedömts eller visat sig vara farlig för annans personliga säkerhet och av patient som vid intagningen vardades i annan ordning oberoende av eget samtycke. Nämnden bör enligt förslaget ktrnna delegera sin beslutanderätt till överläkaren.

Överläkaren kan enligt förslaget hänskjuta fråga om utskrivning av viss patient till nämnden. Nämnden får också. om den finner att förutsättningar för att bereda patient fortsatt vård inte längre föreligger. skriva ut patien— ten även om beslutet enligt vad förut sagts sktrlle ha fattats av överläkaren.

Prop. 1979/SO:]

272

Enligt nuvarande regler är nämnden inte skyldig att pröva ansökan om utskrivning förrän tre månader efter prövning av tidigare ansökan. Denna tid finner LSPV—gruppen för lång och föreslår att den skall sättas ner till en månad. i övrigt föreslås inga ändringar i utskrivningsreglerna.

LSPV-gruppen föreslår en utvidgad användning av försöksutskrivning. I de fall en stegvis utslussning i samhället bedöms nödvändig bör försöks— utskrivning krrnna användas för att minska tiden för sjukhusvistelsen och för att i ett tidigt skede träna patienten att klara sig ute i samhället. Gruppen fran'rhåller att en verksamhet av detta slag kräver en väl utbyggd öppen vård.

Det har förekommit att en patient varit utskriven på försök rrnder lång tid trtan att han samtidigt har fått behandling som motiverat denna vård. I syfte att ge nämnden en vidgad insyn har LSPV—gruppen föreslagit att utskrivning på försök inte får pågå längre tid än ett år i följd. Därefter skall nämnden besluta om förlängning. Har (len längsta tiden för utskrivning på försök gått till ända titan att förlängning har skett. skall patienten betraktas som slutligt utskriven.

Utskrivningsnämnden har nu i princip två olika slags uppgifter. nämligen att vara dels besvärsinstans vid besvär över överläkares beslut i fråga om uttagning. permission. utskrivning på försök och utskrivning. dels första instans i fråga om permission. utskrivning på försök och utskrivning av vissa patienter. LSPV—gruppen finner att nämndens ställning bör ändras och dess arbetsuppgifter vidgas. Nämnden bör således medverka i beslut som rör olika rättssäkerhetsfrågor för patienterna och som hänger samman med tvångssituationcn. Nämnden bör också bistå och hjälpa patienter i rättsliga och andra frågor och ha tillsyn över lagens tillämpning.

2.8.l Nämndens beslutsrätt/tlianer Nämnden prövar behovet av fortsatt vård

I syfte att förstärka rättssäkerheten vid intagning föreslar gruppen att nämnden skall överta den prövning av behovet av fortsatt värd som överlä- karen nu fattar enligt 9.5 LSPV. Eftersom sanrtliga intagningar därigenorrr kommer att prövas av nämnden. blir det som har framgått tidigare möjligt att låta intagningsläkaren själv upprätta och komplettera intagningshand- lingarna. Det blir även möjligt att med bibehållen rättssäkerhet föra över en patient från frivillig psykiatrisk vård till vard enligt den särskilda lagen.

Permission m. ut.

När det gäller permission. utskrivning på försök och utskrivning föreslås nämnden få samma beslutsfurrktiorrer som f.n. Enligt förslaget bör emel- lertid nämnden kunna delegera beslutanderätten till överläkare. I syfte att

Prop. 1979/80zl 273

bereda nämnden insyn i ärenden om försöksutskrivning föreslås att nämn— den skall ges befogenhet att besluta om förlängning av försöksutskrivning efter en viss bestämd längsta tidpunkt. Nämnden föreslås även kunna ex officio besluta om utskrivning och utskrivning på försök i samtliga fall. alltså även i de fall detta beslut ankommer på överläkaren.

Med hänsyn till den väsentliga inskränkning i patientens rättigheter som brevcensur innebär. föreslår gruppen att beslut i sådana frågor skall fattas av nämnden.

F.n. föreligger en underrättelseskyldighet enligt olika författningar så snart någon tas in för vård med stöd av LSPV. Sådan rapportering sker ofta på rent formella grunder. Grunden för rapportering bör emellertid enligt gruppen vara den enskilde patientens tillstånd. Beslut om rapporte- ring skall ske eller inte bör fattas av nämnden efter anmälan från överläka- ren.

Nämnden som diskussions— och samrådsorgan

] syfte att vidga patientens möjlighet till insytt i vården föreslås att patienten skall ges möjlighet att i nämnden diskutera vårdfrågor med överläkaren och annan bcrörd personal.

Under vården kan uppkomma avgöranden som är svåra ur etisk syn- punkt. Det kan vara fråga om mediciner som ger biverkningar eller om kirurgisk operation med oviss utgång. Patientens tillstånd kan vara sådant att han inte själv kan ge sina synpunkter på behandlingen. [ nu angivna fall föreslår gruppen som har nämnts förut att nämnden skall yttra sig innan läkaren vidtar åtgärden i fråga. såvida det inte är fråga om akuta fall. lnnan nämnden avger sitt yttrande skall den ha företagit utredning och bl.a. hört erforderlig medicinsk sakkunskap. Det skall enligt förslaget vara möjligt för läkaren att också i andra fall hänskjuta en svårbedömbar vård— och behandlingsfråga till nämndens avgörande. Även frågor av icke medicinsk karaktär. som t.ex. besöksförbud och omhändertagande av patientens privata medel eller annan egendom. föreslås kunna bli diskuterade i nämn- den.

Nämndens tillsynsuppgifter

Med de arbetsuppgifter som bör åvila nämnden är det enligt LSPV- gruppen naturligt att nämnden får en särskild tillsynsfunktion. Nämndens arbete i detta sammanhang kommer att utgöra en förstärkning av den tillsynsverksamhet som åligger socialstyrelsen. För att kunna fullgöra den- na tillsyn skall enligt förslaget samtliga intagningar och utskrivningar så fort de har företagits anmälas till nämnden. Hos nämnden skall vidare finnas en förteckning över dem som vårdas enligt lagen. Delvis som en följd av tillsynsfunktionen hör nämnden även ha möjlighet att själv besluta om t.ex. en utskrivning. Även nämndens granskning av behandlings- planen, yttrande i behandlingsfrågor eller möjlighet att få en överläggning till stånd i vissa andra frågor får ses som utflöden av tillsynsfunktionen.

Prop. 1979/80: 1 374

2.8.2. Nämnde/lx sunmmnxällui/lg

Gruppen har med hänsyn till de ändrade arbetsuppgifter som hör till- komma nämnden ansett att nämnden bör förstärkas med psykologisk och social expertis. Antalet ledamöter i nämnden bör således enligt förslaget utökas till fem. Med hänsyn till att social problematik ofta förekommer beträffamle patienterna är det angeläget att minst en av nämndledamöterna besitter social kunskap eller erfarenhet. Gruppen framhåller att man här- igenom får ökade möjligheter till samarbete med den kommunala social— vården. Behövs härutöver i något fall särskild sakkunskap i nämndcn.bör lämplig person kunna knytas till nämnden. l_.edamöterna bör på samma sätt sotn i dag utses av regeringen.

Nämnderna bör liksom nu vara statliga myndigheter. Med hänsyn till de vidgade arbetsuppgifter som nämnderna föreslås få kan det bli aktuellt att inrätta fler nämnder. Om det anses behövligt. skall nämnd kunna dubb- leras vid ett och samma sjukhus.

Nämnderna bör ges egna kanslier f("irlagda till det sjukhus inom det geografiska område där merparten av patienterna finns eller den huvudsak- liga verksamheten kommer att bedrivas. För att kunna nå behövlig snabb- het i besluten bör ärenden av mindre vikt kunna avgöras av en mindre del av nämnden. bestående av tre ledamöter. Ordföranden bör ges möjlighet att fatta interimistiska beslut.

Med de ändrade arbetsuppgifter som enligt det anförda skall ankomma på nämnden har den nuvarande beteckningen ansetts mindre adekvat. Gruppen föreslår att nämnden i fortsättningen skall betecknas psykiatrisk nämnd.

Gruppen föreslår inte någon principiell utvidgning av den nuvarande psykiatriska nämndens sammansättning eller arbetsuppgifter. l analogi med den föreslagna benämningen på den lokala nämnden har gruppen föreslagit att överinstansen skall benämnas centrala psykiatriska nämn- den.

2.10. Besvär

Prövningen av läkares beslut om intagning sker på begäran eller ex officio av psykiatrisk nämnd. Besvär anförs först över nämndens beslut. Även vid prövning i centrala psykiatriska nämnden av det definitiva intag- ningsbeslutet prövas förutsättningarna för överläkarens intagningsbeslut.

Enligt LSPV-gruppens förslag har bestämmelserna om överläkarens rätt att få utskrivningsnämndens beslut underställt den centrala nämnden ut— gått. 1 övrigt svarar gruppens förslag beträffande besvärsreglerna mot vad som gäller nu.

Prop. 1979/SO:] 275

De nuvarande reglerna om besvärstid kan välla svi'lrigheter. (iruppen föreslår att besvär skall få föras under den tid patienten vårdas med stöd av

lagen samt under en tid av tre veckor efter dagen för utskrivningen.

Hänvisningar till S2-10

3 Förslag av l97l ars utredning om behandling av psykiskt avvi- kande

3.l Inledning

Kommittén har haft till uppdrag att göra en allsidig översyn av påfölj— derna för psykiskt avvikande lagöverträdare och att i samband därmed söka komma till rätta med bristerna i det rättspsykiatriska undersöknings— väsendet. Kommittén redovisar i sitt betänkande (SOU 1977: 23) Psykiskt störda lagöverträdare förslag till ändringar i påföljdssystemet och i sam- band därmed förslag till ändringar i LSPV.

Den följande redovisningen av kommitténs förslag berör i första hand de ändringar som kommitten föreslår i LSPV.

l 3l kap. 3å och 33 kap. 3.5 brottsbalken (BrB) ges bestämmelser om påföljd för den som har begått brott "under inflytande av sinnessjukdom. sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgående natur. att den måste anses jämställd med sinnessjukdom". För sådant brott får enligt 33 kap. 3.5 inte tillämpas annan påföljd än överlämnande till särskild vard. böter eller skyddstillsyn. Kan den som har begått brottet beredas vård med stöd av LSPV. får rätten. om behov av sådan vård föreligger vid dömstill- fallet. förordna att han skall överlämnas till sluten psykiatrisk vard. ()m gärningen inte har begåtts under infiytande av sinnessjukdom. sinnesslöhet eller annan abnormitet får dock påföljden överlämnande tillämpas endast om särskilda skäl föreligger. Har störningen uppkommit efter brottets begående. kan alltså förordnande om överlämnande till sluten psykiatrisk vård meddelas endast om särskilda skäl föreligger.

Kommittén framhåller att det inte råder nagon enhetlig uppfattning om när abnormitetcn skall anses så djupgående att den skall anses jämställd med sinnessjukdom. Jämställdhetsregeln har fått en vidsträcktare till- lämpning än som har varit avsett. Utredningen anser att överlämnande till psykiatrisk vård inte skall kunna ske i andra fall än då det föreligger tillräckliga medicinska eller socialmedicinska skäl för intagning enligt LSPV:s vanliga intagningsregler. Kommittén föreslår därför att BrB ändras på sådant sätt att i berörda bestämmelser i BrB ges en bestämning av sjukdomsbegreppct som ansluter till den som finns i LSPV. Utredningen föreslår också att den särskilda e)-indikationen skall avskaffas.

Prop. l.979/80:l 276

3.2.2 .»lnvisningar,/firpri/i'iljclst'ulcl

Kommittén föreslår vidare att det nuvarande förbudet att döma till fängelse skall avskaffas och ersättas med anvisningar för påföljdsvalet. Utgångspunkten skall därvid vara att allvarligt psykiskt störd lagöverträ- dare inte bör dömas till fängelse eller annan frihetsberövande påföljd inom kriminalvården. om inte sådan påföljd framstår som lämpligare än annan brottspåft'iljd. Utredningen föreslår att 33 kap. zs BrB ges det innehållet att den som har begått brott och därvid led av sådan psykisk störning att sluten psykiatrisk vård kunde beredas honom med stöd av LSPV inte får dömas till frihetsberövande påföljd inom krimitmlvården. om inte sådan påföljd framstår som lämpligare än annan påföljd.

3.2.3. Ix'unxulirc'l

BrB uppställer f. n. som förutsättning för överlämnande till sluten psyki- atrisk vård som brottspåft'iljd ett principiellt krav på kausalitet mellan den psykiska störningen och brottet. Enligt utredningens mening finns det emellertid inte anledning att begränsa domstolens val av påföljd endast därför att man inte kan styrka samband mellan den psykiska störningen och brottet. Har störningen uppkommit efter brottet. skall emellertid enligt utredningen förordnande om sluten psykiatrisk vård inte få meddelas. om vårdbehovet bedöms som kortvarigt.

3.2.4. Öppen p.r_vÅia/risÅ wird

Enligt 33 kap. lå BrB får domstolen förordna att den som har begått brottslig gärning och som är i behov av psykiatrisk vård eller tillsyn skall överlämnas till öppen psykiatrisk vård. Denna brottspåföljd används säl- lan. Kommittén föreslår att påföljden skall få den innebörden, att den dömde skall anses vara försöksutskriven från sluten psykiatrisk vård och underkastad de regler som gäller för sådan utskrivning. Om meddelade föreskrifter åsidosätts. skall den dömde således kunna tas in på psykia- triskt sjukhus.

Enligt kommitténs förslag skall de intagnas behov av kvalificerad psyki- atrisk vård i första hand tillgodOses genom den allmänna sjukvårdens försorg samt i viss utsträckning genom den rättspsykiatriska organisatio- nen. De nuvarande psykiatriska avdelningarna inom kriminalvården bör därför successivt avvecklas. Om de många psykiskt störda personer. sär- skilt missbrukare av alkohol och narkotika, som vistas på kriminalvårdens anstalter skall kunna erhålla sjukhusvård i den omfattning som behövs är det emellertid enligt kommittén inte realistiskt att tänka sig att vården skall ombesörjas enbart av den allmänna sjukvården. Förutom missbrukare finns det andra grupper som borde kunna hjälpas bättre genom specialin—

Prop. 1979/80:l 277

riktad behandling. Kommittén föreslår därför att särskilda vårdresurser upprättas inom den rättspsykiatriska organisationen.

Anses den som under straffverkstållighct har förts över till sluten psyki- atrisk vård inte längre vara i behov av sjukhusvård. bör om det behövs behandlingen fortsätta i annan institution. t.ex. behandlingshem, nykter- hetsvårdsanstalt eller inackorderingshem. Detta bör enligt kommitténs mening kunna komma till stånd genom en generös tillämpning av 34 & lagen (19741203) om kriminalvård i anstalt.

Om en person som har dömts till internering tas in för sluten psykiatrisk vård med stöd av LSPV och vårdbehovet bedöms som långvarigt. far interneringsnämnden. om minsta tiden för internering gått till ända. för— ordna att påföljden skall upphöra. Motsvarande"bestämmelser för den som dömts till fängelse eller ungdomsfängelse saknas. I sådana fall kan den ådömda påföljden endast genom nåd bringas att upphöra.

Kommittén framhåller att det finns anledning räkna med ett ökat behov av att förordna om upphörande av straffi samband med att anstaltsintagen förs över till sluten psykiatrisk vård. Kommittén föreslår att de centrala nämnderna — kriminalvårdsnämnden, ungdomsfiingelsenämnden och in- terneringsnämnden — skall få befogenhet att beträffande den som är i långvarigt behov av sluten psykiatrisk vård förordna att ådömd påföljd skall upphöra.

3.5 LSPV

3.5.1. Sjukt/(mzslwgreppel

Som framgår av redogörelsen för LSPV i bilaga ) anger LSPV som en grund för intagning psykisk sjukdom eller psykisk abnormitet som inte är psykisk sjukdom eller utgörs av hämning i förståndsutvecklingen. Med begreppet psykisk sjukdom avses därvid psykoser. neuroser och olika insufficienstillstånd. Begreppet psykisk abnormitet avser psykopati samt defekter eller invaliditetstillstånd efter olika slag av hjärnsjukdomar eller hjärnskador. BrB däremot talar om sinnessjukdom. sinnesslöhet och annan själslig abnormitet av så djupgående art att den måste ansesjämställd med sinnessjukdom. Med sinnessjukdom avses i BrB psykotiska sjukdomstill— stånd. inklusive dcmcnser. Begreppet abnormitet används i BrB som ett sammanfattande begrepp för ett flertal funktionsrubbningar som neuroser. personlighetsstörningar etc.

Utredningen framhåller att BrB:s och LSPV:s sinsemellan skiljaktiga terminologi i flera hänseenden avviker från medicinskt språkbruk och inte överensstämmer med vedertagna indelningar av psykiska störningstill- stånd. Kommittén finner det angeläget att nå en enhetlig terminologi.

Prop. 1979/80: 1 3724

Utredningen har därvid stannat för att föreslå begreppet psykisk störning som en övergripande samlingsbeteckning för alla slag av psykiska sjukdo- mar. abnormiteter och defekter, dvs. för alla slag av psykiska funktions- rubbningar. oberoende av orsak.

Kommittén föreslär således att vad som i 1 & andra stycket LSPV sägs om psykisk abnormitet skall utgå ur lagen och att första stycket i l & skall ange "den som lider av psykisk störning som icke utgör psykisk utveck- lingsstörning". Samma terminologi bör därvid användas i BrB. En allmän översyn bör enligt kommittén ske av den psykiatriska terminologin i övriga lagar och författningar.

Kommittén framhåller att dess förslag inte syftar till någon saklig änd- ring i LSPV:s tillämpningsområde.

3.5.3. Spct'iuIimlikutimterim ul -imlikutimu'il

Denna medicinska indikation hade i LSPV ursprungligen som villkor för lagens tillämpning att patienten uppenbarligen saknade sjukdomsinsikt till följd av sjukdomen och kunde å sitt tillstånd avsevärt förbättrat genom Värden eller avsevärt försämrat om värden uteblev. Av förarbetena till bestämmelsen framgår att kronisk alkoholism och narkomani med djupgå— ende förändringar av personligheten var att hänföra till psykisk sjukdom. Man ansag därför att det inte fanns anledning att ha rtagon särskild bestäm— melse om missbrukare.

)å framställning av socialstyrelsen ändrades den medicinska specialindi— kationen år l969. Ändringen hade sin grund i ett av socialstyrelsen väckt förslag. F.nligt detta borde indikationen ändras i förtydligande syfte så att det klart framgick att med bristande sjukdomsinsikt till följd av sjukdomen jämställdes den sjukes oförmåga till följd av missbruk av beroendeframkal— lade medel att rätt bedöma sitt behov av vård. Pa förslag av departements— chefen begränsades tillägget till att avse enbart narkotikamissbrukare tm— der hänvisning till att man i förevarande sammanhang inte borde skapa ökade möjligheter att med tvang ta in alkoholmissbrukare för sluten psyki— atrisk vard.

Kommittc'n framhåller att l969 ars tillägg inte medförde nagon utvidg- ning av möjligheterna att ta in och kvarhålla narkotikamissbrukare för sltttcn psykiatrisk vård utan var att uppfatta sotn ett förtydligande. Tilläg- get kttnde inte heller tolkas som en begränsning av möjligheterna att ta in och kvarhålla kroniska alkoholister. Det kttnde emellertid lätt leda till missförstånd om vad som var lagens rätta innebörd. Kommittén anser därför att tillägget bör ges den av socialstyrelsen tidigare föreslagna lydel— sen.

el Judi/tutionen Enligt kommitténs förslag skall vårdbehovet avgöras helt på medicinska

Prop. 1979/SO:] 379

eller socialmedicinska grunder. Kommittén föreslår därför att e)-indikatio- nen i LSPV skall upphävas. Man bör enligt kommitténs mening inte behållit en indikation som gör det möjligt att på psykiatriskt sjukhus under obestämd tid kvarhålla en patient som har överlämnats av domstol endast av det skälet att han på grund av psykisk störning kan befaras komma att begå nya brott. Därmed kommer förutsättningarna för domstolsöverli'im— nande till sluten psykiatrisk vård och intagning för sådan vård på admini- strativ väg att sammanfalla.

Behörig att göra ansökan om intagning på sjukhus med stöd av LSPV är bl.a. polismyndighet. Den som är behörig att göra ansökan får även föranstalta om läkarundersökning. Kommittén föreslår att även åklagare skall få behörighet att ansöka om intagning enligt LSPV och föranstalta om läkarundersökning. Sådan behörighet bör tillkomma åklagaren oavsett var den misstänkte befinner sig vid tiden för ansökan. således även om han är intagen i häkte. kriminalvårdsanstalt eller annan institution.

För intagning på rättspsykiatrisk klinik bör enligt kommitténs förslag gälla undantag från regeln att den vårdintygsskrivande läkaren och den läkare som beslutar om intagning inte får tjänstgöra på den klinik där intagning skall äga rum. Däremot bör principen om att bedömning skall ske av två olika läkare upprätthållas. Förutsättningen för att en avvikelse från huvudregeln skall få förekomma är att betydande olägenhet annars skulle uppstå.

3.5.4. Intagning 3.5.4.1 Placering av patienten

Kommittén ger även förslag till ändrade bestämmelser vad gäller place— ring av patient som av domstol har överlämnats till sluten psykiatrisk vård. Enligt vad nu gäller skall socialstyrelsen utan dröjsmål föranstalta om intagning sedan domen har vunnit laga kraft. Enligt kommitténs förslag skall placering på sjukhus ske så snart som möjligt efter domen och utan att avvakta att domen har vunnit laga kraft. Detta bör dock inte ske mot patientens vilja annat än i undantagsfall såsom då patienten är mycket svårt sjuk. Kommittén framhåller att under inga omständigheter får patien- tens möjligheter att förbereda ett överklagande genom samtal med advo- kater eller andra försvåras genom placering på sjukhus långt från domstols- orten.

Enligt förslaget skall intagning ombesörjas av överläkaren vid den rättspsykiatriska klinik till vars upptagningsområde den dömde hör. dvs. i regel den klinik där han har blivit undersökt. Beslutet innebär i allmänhet att intagning skall ske vid hemortssjukhuset. Om överläkaren redan från början har den uppfattningen att intagning bör ske på specialenhet. skall han omedelbart anmäla detta till socialstyrelsen som har att besluta. Om

Prop. 1979/80: ] gat)

överläkaren vid lierrmr'tssjtrklrtrset motsätter sig patients intagning där —- t. ex. på grund av platsbrist eller patientens farlighet skall frägan likale— des hänskjutas till socialstyrelsen.

3.5.42. Öppen psykiatrisk vård

Enligt 3114 BrB kan rätten förordna att den som är i behov av psykiatrisk vård eller tillsyn skall överlämnas till öppen psykiatrisk vård. Denna påföljd har i praktiken fått en mycket begränsad tillämpning. Anledningen härtill har bl. a. varit att det visat sig att den dömde ofta har undandragit sig vården och att medel att framtvinga sådan vård inte finns. Kommittén har funnit behovet av en brottspåföljd av denna innebörd ringa. Emellertid finns vid sidan av påft'iljderna skyddstillsyn och överlämnande till sluten psykiatrisk vård behov av en brottspåföljd som gör den psykiskt avvikande lagöverträdaren benägen att underkasta sig den behandling i öppen vård. den kontroll och de föreskrifter i övrigt som påkallas av den psykiska störningen. Kommittén har bl.a. mot den bakgrunden föreslagit en bc— stämrnelse enligt vilken rätten får förordna att den som kan beredas vård med stöd av LSPV men för vilken förutsättningarna för utskrivning på fi.")rsök föreligger får överlämnas till öppen psykiatrisk vård. lnnebörden därav är att den dömde är att betrakta som försökstrtskriven och underkas— tad de regler som gäller för försöksutskrivning. Förordnandet skall kunna förenas med föreskrifter. (')m föreskrifterna åsidosätts. skall det enligt förslaget kunna medföra intagning på psykiatriskt sjukhus eller vårdav— delning på rättspsykiatrisk klinik.

Kommittén har vidare föreslagit det tillägget i LSPV att om domstol har överlämnat någon till öppen psykiatrisk vard. skall han skrivas in vid det sjukhus där varden lämpligast kan beredas honom. Därvid skall bestäm- melserna om intagning av den som överlämnats av domstol tillämpas.

3.5.5. UtxÅrit'ni/rg

Enligt 19 & LSPV skall utskrivning på försök ske för viss tid. högst sex månader. vilken tid kan förlängas med högst sex månader åt gången. Beträffande den som av domstol har överlämnats till .öppen psykiatrisk vård skall enligt kommitténs förslag alltid gälla en bestämd tid av sex månader. som sedan kan förlängas med högst sex månader åt gången. Eftersom inskrivning skett på grund av domstols beslut skall utskrivnings- frågorna handläggas av utskrivningsnämnden. I övrigt gäller för dessa patienter samma regler som för andra försöksutskrivna.

Kommittén anför exempel på att patienter som har överlämnats av domstol efter mycket kort sjukhusvistelse skrivits ut trots att de alltjämt har varit att uppfatta som farliga för annans personliga säkerhet. Anled- ningen härtill hari många fall varit att patienten ansetts inte kunna tillgodo- göra sig den terapi som sjukhuset tillhandahåller. Kommittén föreslår att domstol skall få befogenhet att i samband med förordnande om sluten

Prop. 1979/80: t 28!

psykiatrisk värd av lagöverträdare som bedöms vara farlig för annans säkerhet föreskriva att beslut om utskrivning eller försöksutskrivning inte får verkställas titan att beslutet dessförinnan har fastställts av psykiatriska nämnden. llärigenom sktrllc man enligt kommitten ktrnna vittna en mera enhetlig rättstillämpning i dessa svårbedörnbara rrtskrivningsfrägor. Kom— mittén föreslår i anslutning härtill att i LSPV skall tas in en bestämmelse enligt vilken beslut av utskrivningsnämnd om utskrivning eller utskrivning på försök i fall som nu har sagts skyndsamt skall underställas psykiatriska nämnden och att sådant beslut inte får verkställas innan beslutet har fastställts.

För att patient som har överlämnats av domstol inte skall hållas kvar i sluten psykiatrisk vård trnder längre tid än som ur medicinsk synpunkt kan anses motiverat har kommittén föreslagit att överinspektören för den psy— kiatriska vården ärligen skall granska handlingar beträffande så""rdana pativ enter som har vårdats under merän två år. Om överinspektören finner att det är tveksamt om tillräckliga skäl för kvarhållande finns. skall han föredra ärendet i psykiatriska nämnden för prövning.

3.5.6 _lmlerrällt'lse/tlikI

Kommittén föreslår att i tillämpningskungörelscn till LSPV skall tas in föreskrifter om underrättelseplikt för sjukhuset. innan utskrivning sker av patient som är häktad eller sotn har tagits in på sjukhus i samband med brottsutredning eller som har varit intagen på kriminalvårdsanstalt och skall återföras dit. Avsikten med bestämmelsen är enligt kommittén att förhindra att som har skett i enstaka fall sådan utskrivning sker trtan att den som är ansvarig för tillsynen eller brottstrtredningen får tillfälle att vidta de åtgärder som kan behövas.

Prop. 1979/son 382

[filtren _?

Sammanställningar av remissvaren

] Socialutredningens betänkande (SOU 1977:40) Socialtjänst och socialförsäkringstillägg. Lagar och motiv

Efter remiss har yttranden över socialutredningens (SU) betänkande kommit in från regeringsiätten.justitiekanslern. riksåklagaren. Svea hov- rätt, kammarrätten i Göteborg. kammarrätten i Sundsvall. kriminalvårds— styrelsen. rikspolisstyrelsen. brottsförebyggande rädet. datainspektionen. överbefälhavaren. socialstyrelsen. riksförsäkringsverket. statskontoret. statistiska centralbyrän. riksrevisionsverket, riksskatteverket. riksarkivet. universitets- och högskoleämbetet. skolöverstyrelsen. arbetsmarknadssty- relsen. statens invandrarverk, statens planverk. bostadsstyrelsen. länssty- relserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands. Östergötlands. Jönkö- pingS. Kronobergs. Kalmar. Gotlands. Blekinge. Kristianstads. Malmö- hus. Hallands. Göteborgs och Bohus. Älvsborgs. Skaraborgs. Värmlands. Örebro. Västmanlands. Kopparbergs. Gävleborgs. Västernorrlands. Jämt- lands. Västerbottens och Norrbottens län. institutet för social forskning, nämnden för samhällsinformation. statens handikappräd. statens ung- domsråd. familjelagssakkunniga. ungdomsfangelseutredningen. decent— raliseringsutredningen (Kn 1975101). utredningen (Ju 1977: 08) om barnens rätt. barnomsorgsgruppen (S 1973: 07). socialpolitiska samordningsut- redningen (S l975:02). hälso- och sjukvårdsutredningen (S 1975104). ut- redningen (Fi 1976: 06) om kommunernas ekonomi. studiestödsutredning— en (U (975: 16). sysselsättningsutredningen (A l974:()2). 1974 års utred- ning (A l974:08) om en allmän arbetslöshetsförsäkring. JO Leif Ekberg, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet efter hörande av samtli- ga landstingskommuner. Botkyrka. Stockholms. Håbo. Tierps, Uppsala. Linköpings. Kalmar. Klippans. Helsingborgs. Malmö, Halmstads. Göte- borgs. Stenungsunds. Borås. Skövde. Vara. Arvika. Grums. Karlstads. Örebro. Västerås, Falun, Gävle. Ljusdals, Östersunds. Skellefteå. Vilhel- mina och Luleå kommuner. Landsorganisationen (LO). Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Lantbrukar- nas riksförbund (LRF). Svenska arbetsgivareföreningen. Försäkringskas- seförbundet. Sveriges socionomers riksförbund. Föreningen Sveriges so- cialchefer, Sveriges socionomförbund, Försäkringsanställdas förbund. Svenska kommunalarbetareförbundet. Sveriges socialförbund. Sveriges sociologförbund, Föreningen Sveriges frivårdstjänstemän. Sveriges kom- munaltjänstemannaförbund, Sveriges advokatsamfund. Sveriges läkarför-

Prop. l979/80:1 283

bund. Svenska läkaresällskapet. Sveriges psykologlörbund. De handikap- pades riksförbund. Pensionärernas riksorganisation. Folkpensionärernas riksförbund. Sjukvårdens och socialvardens planerings- och rationalise- ringsinstitut (Spri). Sociologiska institutionen vid Stockholms universitet. NykterhetsVärdens anstaltsförbund. Nykterhetsröreisens landsförbuml. Svenska nykterhetsvärdsförbundet. Centralförbumlet för Alkohol- och narkotikaupplysning (CAN). Handikappförbundens centralkrmimitte. Säll- skapet Länkarnas riksförbund. Kamratföreningen Länken. Riksförlmndet mot alkoholmissbruk. Alkoholproblematikernas riksorganisation. Riksför— bundet för hjälp ät läkemedelsmissbrukarc. Riksförbundet för social och mental hälsa. Riksförbundet av föräldraföreningar mot narkotika. Riksför— bundet Hem och Skola. Kommunal— och landstingsanställda familjerådgi- vares förening. Svensk kuratorsförening. Övervakarnas riksförbund. Svenska Diakonsällskapet. Sveriges förenade studentkarer. Socialhögsko- Iornas studentkärei's organisation. Svenska röda korset. l—"rälsningsarmen. Fosterföräldrars riksförbund. Svenska kyrkans diakoninämnd och För— eningen bar-"s-ns rätt i samhället.

Dessutom har yttranden kommit in från ett stort antal andra kommuner. organisationer. föreningar och enskilda. Remissinstanserna har i en del fall bifogat yttranden som de har inhämtat.

1.2 Värd av underårig i särskilda fall

Det överVägande antalet remissinstanser tar upp frägan om värd av underårig när samtycke till värden inte föreligger.

Åldersgränsen

Sovialutrudningen föreslär en absolut äldersgräns vid (8 är för tillämp- ning av den föreslagna lagen med särskilda bestämmelser om värd av underårig (LVU). Det innebär att värd med stöd av lagen inte kan beslutas efter det att den Linge fyllt IS är och att värd som beslutats dessförinnan skall upphöra senast dit den unge när angiven ålder.

i fragan om vilka åldersgränser som bör gälla för lagens tillämpningsom- råde gör sig olika meningar gällande. Bland de remissinstanser som till— styrkt utredningens förslag eller lämnat förslaget titan erinran märks Aum- marrätten i (Hire/Jury. nagra länsstyrelser. däribland lr'i/[xs/_vrc/xwz i (Hilu- hurg och Bohus län, nagra kommuner däribland Gt'ilulmrgs och (_..lppsula kommuner. LO. SACO/SR. som anser att då den unge fyller l8 är bör formerna för ätgärd omprövas. Sveriges .t'ot'imimm'rx ri/tsj/i'irbmicl. Sveri— ges .wr'io/imn/i'irhn/lcl. _S'rulisltu Ir'i/tal;/i'il'blr/iclt'r. Svens/tu lli/turusr'i/Ix/tulw/. N_rkl('rlzclsrf'irdswi.r Iumlsji'irbimd. Svens/tu nyÅler/iUlst'i'irds/i'irhmulul. Riksförbundet_f'ör hjälp (i! Ic'ikmneu'elsmixsbrakarc' och Övt'rvu/turnus riks— förbund.

Några remissinstanser har uttalat oro för att förslaget kan komma att leda till en icke önskvärd överströmning till framför allt krimimtlvärden.

Prop. 1979/SO:] 284

RÅ har frän principiell synpunkt ingen erinran mot den föreslagna äl- dersgränsen som överensstämmer med vad sorti redan gäller i Finland och Danmark. Det är. anför RÅ. onekligen konsekvent och följdriktigt att möjligheterna till tvangsingripande beträffande barn och ungdom ansluter till föräldrabalkens regler om värdnad och omyndighet. litt gemomfi'irande av förslaget kommer dock att leda till väsentligt minskade möjligheter för socialtjänsten att bistä unga missbrukare i äldern lX— l9 är. som inte själva vill underkasta sig värd. I denna äldersgrupp är brottsligheten och äter— ilillsfrckvensen stor. l'förslaget innebär därför med nödvändighet att en stor del av denna grupp kommer att drabbas av påföljder - ofta av frihetsberi'ivande natur — i kriminalvärdens regi. Enligt Svea Iiui'rt'ilr kan förslaget komma att fä svära följder för de ungdorriar över IS är". som mognar sent och som därför är i stort behov av socialtjänstens insatser. Utredningens förslag medför betydande risker föratt ett stort antal värdbe- hövande ungdomar i äldersgruppen lx—Zil är. som skulle kunna tas om hand inom socialvärden. frariideles kommer att överlämnas till antingen sluten psykiatrisk vård eller kriminalvärd. Lagen om beredande av sltrten psykiatrisk värd ger dessutom möjligheter till ingripande först när missbru- ket blivit avancerat och redan givit svära skador. vilket är särskilt olyckligt i fräga om ungdomar. Rikrpuliss/j'rr'lsr'ii anför att lagförslaget kan komma att medföra att domstolarna anser sig inte böra döma framför allt personer i äldersskiktet lX—Zl) är till värd inom socialtjänsten. dä garantier för att ändamålsenliga ätgärder kommer till ständ för den tiriges tillrättaföi'andc inte längre finns. Enligt styrelsens mening innebär detta en allvarlig risk för att personer i dessa åldersgrupper i stället kan komma att behandlas inom kriminalvarden.

Åtskilliga remissinstanser har ansett att som gräns för beslut orii värd med stöd av lagen bör gälla en äldersgräns vid IK är. men att möjlighet bör finnas att avsluta värd som päbörjats dessförinnan. Sälunda ansluter sig kr'r'ririrruli'r'ir'chs-ryrt'Iwrr till utredningens förslag att åtgärd enligt den före- slagna lagen inte fär beslutas beträffande den som fyllt lö är. Däremot finncr styrelsen det oacceptabelt att behandling som beslutats och mahän— da framgi'ingsrikt päbörjats automatiskt och titan avseende på behandlings— behovet mäste avbrytas den dag den unge fyller lx är.

Även .wcirrlslyi'r'lwrr anser att värd som päbörjats innan rx ärs alder skall kunna fortsätta. dock längst till dess den unge fyller '_'(i är. L.:"irisslyrvl— scr/rti [ Ix'rurru/u'rgs, Krillrrtri'. Blu/(inge. Viirrirlu/rrls och VITA"!l'I'IIr)I'I'/IIII(/.t lr'iii anser ocksä att värden bör kunna fortsätta efter det den unge fyllt 18 är.

Det (förefaller i princip vara riktigt. anför lil/rsstyre/surr iJr'i/irrlrrrrrlx Ifi/i. att LVU slutar där myndighetsäldern börjar. ()m utredningens förslag träder i kraft mäste man dock uppmärksamma risken för övervältring pä kriminalvi'irden och den psykiatriska värden. Det kan emellertid ifrägasät- tas om inte värden i vissa fall borde kunna få fortsätta efter fyllda rx är. Detta skulle emellertid kunna leda till orimligheter. eftersom SU sä starkt

Prop. 1979/SO:] 285 hängt tipp LVU pä samtycke eller inte. Om man har två ungdomar under 18 är. båda med samma svära problem. sktille den som samtycker till vård ktinna undvika LVU och därmed bli "fri" efter fyllda l8 är. Om emellertid LVU görs mera oberoende av samtycket sktille det ktinna innebära vissa fördelar att LVU finge fortsätta efter fyllda 18 är. Detta stämmer för övrigt väl överens med den av SU föreslagna kontinuiteten i behandlingen. Man kan inte bortse frän att en tingdoms mognad inte alltid motsvaras av dennes faktiska ålder.

Malmö kommun anser också att vård som beslutats och påbörjats före det att den unge fyllt 18 år skall ktinna fortsätta. Värden skall dock i sådant fall avslutas senast sex månader efter uppnådd 18 års ålder. Flera andra kommuner anser också att vården skall ktinna fortsätta efter det den unge fyllt 18 år. Ett par kommuner har ansett att det bör gälla en tidsgräns om sex månader för den fortsatta värden.

JO anför att han i likhet med tiera reservanter i utredningen känner betänkligheter inför förslaget att värden skall upphöra senast när den underärige fyller l8 är. Man kan visserligen anföra starka principiella skäl för att ingripande med stöd av LVU inte bör ktinna göras mot myndiga personer. JO anser emellertid att man bör skilja på fall när frågan om ingripande uppkommer efter det att den unge fyllt 18 är och fall när behandling pågår och den unge blir myndig under behandlingstiden. i det senare fallet anser JO att övervägande skäl talar för att den inledda be- handlingen eller värden bör få slutföras. Åtgärdssystemet beträffande de unga lagöverträdarna kommer annars i stor utsträckning att sättas ur spel. Detta gäller inte bara ungdomar som fyllt H* är. titan äVen dem som närmar sig lS-ärsäldern och som enligt nuvarande regler i allmänhet överlämnas till vård enligt barnavårdslagen (BvL). Åldersgränsen måste även ses i samband med andra av socialutredningen föreslagna regler om unga lag- överträdare. Till en början kan nämnas den till tre månader maximerade behandlingstiden. vilken beräknas titan hänsyn till avbrott i värden på grtind av rymningar o.dyl. (s. 882). Enligt den föreslagna lydelsen av 38 kap. 2 s brottsbalken (BrB) kommer det vidare knappast att vara möjligt att förändra Påföljden av det skälet att värdtiden går ut under det att den unge är avviken och nytt vårdbeslut därefter inte kan erhållas. Dessa regler kommer tillsammans troligen att verka i den riktningen att såväl åklagare som domstolar kommer att bli mera tveksamma mot att överlämna äldre tonåringar till vård inom socialtjänsten.

'I'('() har i sitt remissyttrande förtrtsatt att värden i vissa fall skall ktinna fortsi-itta även efter det att den unge fyllt l8 är. dock längst till dess den unge fyller 20 år. Även Svens/tu kr)/mirriria/tjänst('niurintr/i'i'rbrurtlel. Ar- beixgit'iri'e/i'irt'riiirgt'n och Srerigwfrr'i'årtlsljiirrsienrr'irr har redovisat sam- ma uppfattning.

Flera remissinstanser har också ansett att åldersgränsen för lagens till— lämpning bör vara 20 är.

Prop. 1979/8011 386

lx'rrrrrrirurriirrurr i Sum/sval! framhåller att socialutredningens förslag in— nebär att det behov av vård utan samtycke som kan finnas för ungdomar i :"tldersgruppen låt”-Ci) är endast kan tillgodoses med stöd av lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV). Kammarrätten kan inte dela deti str'uidpunkten och anför bl. a. följande.

Som utredningen framhåller i annat sammanhang skall LSPV fortfaran- de vara en medicinsk vårdlag. (.)ni förutsättningarna för värd enligt LSPV ej är uppfyllda och den unge ej heller kan beredas vard inomkriminalvår— dens ram. finns det inte nägra möjligheter att oberoende av sarirtycke bereda den unge vard. Detta maste sorii kammarrätten ser det innebära att det skapas en restgrupp av iiiiga. sorti för att de skall kunna beredas vård. måste ge sitt samtycke till vården. Eftersom det inte kan antas att denna grupp är värdmotiverad i högre grad än nagon annan grupp finns anledning förutse att det med utredningens förslag kommer att finnas en grupp IX— 2il-åringar som helt berövas möjligheten att få adekvat värd. Som kommer att beröras längre fram anser kammarrätten att värd enligt LSPV inte heller är något godtagbart alternativ från den synpunkten att denna lag inte ger samma rättssäkerhetsgarantier som en domstolsprövning. Det finns också anledning att befara att en stor del av den aktuella grtippcn med utredningens förslag kan komma att göras till föremål för ki'iminalvärdande åtgärder i stället för sociala ätgärder av annat slag. Kammarrätten vill sålunda förorda att åldersgränsen 20 är för vård titan samtycke behålls i den här aktuella lagstiftningen i varje fall om det inte skapas möjligheter att titan samtycke ta om hand vuxna missbrukare av beroendeframkallande medel.

Utredningen föreslär också att värd titan samtycke skall upphöra när den unge fyller [8 är. Effekten av detta torde bli att ansökan om vård ej görs. om den unge ligger nära lS-ärsgränsen. En värd som tipphör nästan omedelbart efter besltitet torde komma att betraktas som meningslös och ägnad att motverka möjligheter till ett fortsatt värdarbete på frivillighetens grund. Kammarrätten föreslår därför att ett vårdbeslut som grundar sig på den underåriges beteende skall få slutföras även om åldersgränsen passe- rats.

BRÅ ansluter sig principiellt till att åldersgränsen sätts vid myndighetsål- dern. Med denna utgångspunkt bör dock lagen utformas så att vård som beslutas och påbörjas före 18värsåldern får slutföras oaktat den ringe fyller l8 är. Möjligheten att genom ingripande titan samtycke skapa förutsätt— ningar för fortsatt frivillig värd bör finnas även för de unga som strax uppnår myndighetsäldern. BRÅ framhåller emellertid att det finns anled- ning att befara att ett genomförande av förslaget kan leda till en över- strömning till kriminalvården av i första hand unga vårdbehövande lag- överträdare. På grund av dessa ungas kriminella belastning och med hän- syn till påföljdssystemets begränsning kan flera av dem komma att ädömas frihetsstraff. Detta är enligt BRÅ: s förmenande ingen önskvärd utveckling. även om flera av dessa unga redan i dag är berövade friheten inom barna- och ungdomsvården. BRÅ avstyrker därför att SU: s förslag om en sänk- ning av åldersgränsen genomförs f.n. En sådan sänkning. som BRÅ i och

Prop. 1979/80zl 2s7

för sig av principiella skäl ställer sig bakorii. bör komma till stand först när paföljdssysleiiict är sa differentierat att ett i'ivcrft'irandc av unga lagöverträ— dare till kriminalvården inte behöver innebära. att de där blir förciiial för riter ingripande åtgärder än vad som f.n. sker inom ramen för llvl ..

[.fi/rsslyrc/st'rr i .S'iot-lt/ro/nrs [till framhåller att i och med att utredningen inte föreslagit någon möjlighet till tvangsvard av vuxna inom sociallagstift— ningen. så kommer ingripande mcd tvang mot ungdomar i åldersgruppen lö—Zt) ar att kunna ske endast enligt LSPV och Brll. Utredningens förslag är klart otillfredsställaridc. Det kan enligt länsstyrelsens mening inte anses tillrådligt att slopa till gällande It)—arsgräns titan att erbjuda några adekvata var'dformer i stället.

Problemtirigdomar har. framhåller Ir'irr.s'sr_rrt'/.s't'ir i.It'iir/.r'i/iirrgs län. som regel en lang mognadsperiod och kan behöva socialtjänstens stöd även efter fyllda rx ar. l.,änsstyrelsen förordar därför att nuvarande lil—arsgräns bibehålls eller att i varjefall möjlighet ges att oavsett om den ringe uppnatt l8 års alder slutföra vård som beslutats och påbörjats dessförinnan. Även Ir'irissi_rrclst'n i lx"risliurrsiut/s Ir'iii anser att aldersgrär'isen bör fastställas till 20 är”.

(')ni inte möjlighet öppnas att bereda vuxna missbrukare vård i enlighet med utredningens altcr'nativförslag bör. anser It'iirssryrt'lsurr i filulnrii/irrs län. den övre åldersgränsen i de fall som avses i l s 2 p. LVU utsträckas till 20 är i likhet med vad som tur gäller enligt 25 & b) BvL för unga missbrtikarc och lagöverträdare. Då särskilda skäl föreligger bör saledes lR- och l9— äringar ktinna beredas värd titan samtycke med stöd av den sociala vard- lagstiftningcn. Motiv för en sådan tillämpning bör vara bristande mognad eller att ett föreliggande vardbehov bättre kan tillgodoses inom socialtjän— stens ram än annorstädes. Vidare anser länsstyrelsen att vard sorii beslu- tats innan den unge fyllt IX är bör kunna slutföras. Det kan annars befaras att lagen inte tillämpas för riii avsedda ungdomar i slutet av I7-ärsz'ildern.

Lr'iirssryrt'lscrr i .S'krrrrrlmrgs lli/i anser inte att socialtitredningen angivit tillräckliga skäl för en absolut gräns för lagens tillämpning vid IK är. En sådan åldersgräns kan medföra att ungdomar i åldern 18— l9 är inte kom- mer att överlämnas av domstol för vård enligt sociallagstiftningen. Detta kan medföra olyckliga konsekvenser för den unge. Länsstyrelsen anser att frågan om åldersgränsen intim lagstiftningen i vid bemärkelse bör bli före- inäl för utredning och närmare överväganden. Även lärrssryrcIsen i Örebro län anser att frågan om åldersgränsen bör övervägas ytterligare.

Lii:rsslyrclscn i Gävleborgs län framhåller att avsaknaden av möjlighe- ten att med tväng ingripa mot ungdomar i åldern lll—20 år innebär att socialtjänsten avhänder sig förmågan att hjälpa dåligt motiverade ungdo- mar. vilket kan komma att medföra att den unge lämnas titan hjälp. Denna svaghet i titredningens förslag markeras än mer genom att övervakningsin- stittitet föreslås upphöra. Den föreslagna åldersgränsen kan komma att leda till en överströmning till kriminalvården. Länsstyrelsen påtalar beho-

Prop. 1979/8021 288

vet av att även ungdomar i äldern lö- 20 är bör kunna beredas värd titan samtycke. l konsekvens härmed föreslär länsstyrelsen att lagen bygger pä ett annat begrepp än underårig.

Enligt tort-dtnii_v/i'ingr/.vwnrmlningens mening kommer ett avskaffande av BvL: s möjligheter till tvangsingripanden inom åldersgruppen 18—20 är att leda till att ungdomar. som enligt ntivarandc ordning kan undgä frihets— berövande påföljd inom kriminalvården. i fortsättningen kommer att dö— mas till sädan päföljd och da i allmänhet fängelse. Den grupp som därige— nom kan komma i fraga för klientöverft'iring är inte obetydlig. För är l975 överlämnades för värd eller meddelades beslut om ätalseftergift i ca 900 fall. llela ungdomsvardsskoleklientelet uppgick vid utgängen av är I975 till 922 personer. varav 469 var föremål för vård inom skola. Av dem som vårdades inom skola hade l99 fyllt 18 är. Socialutredningens förslag kan få till följd att flertalet av de ungdomar över IK är. som enligt nuvarande ordning blir föremål för värd i ungdomsvärdsskola och en stor del av dem som omhändertas för samhällsvärd i annan form. kommer att överföras till kriminalvården.

Frihetsberövande på grundval av strafflagstiftning betraktas som allvar— ligare och mer ingripande än åtgärd enligt BvL. Frihetsberövandet får i allmänhet längre varaktighet när påföljden bestäms till fängelse eller ung- domsfangelse. Ett avskaffande av möjligheterna till tvångsingripande en— ligt Bvl- kommer således att leda till påtagliga försämringar för tlertalet av dem som berörs av en sådan reform.

Ungdomsfängelseutredningen anser därför att ett genomförande av SU: s förslag mäste samordnas med sådana ändringar i strafflagstiftningen att frihetsstraff för ungdomar kan undvikas i större utsträckning än som f.n. är fallet. Förslag till sådana ändringar lämnas av ungdomslängelseut- redningen. Den av SU förutsedda klientöverföringen ställer krav på ökade resurser men några beräkningar av ett sådant resurstillskott har inte gjorts.

Kominmzjå'irhmidet och l/tridsllngsförbllmlet framhåller att för vissa ung- domar i äldern 18—20 är är det klart negativt att överföras frän socialtjäns- ten till sluten psykiatrisk vård eller kriminalvård. vilket kan bli följden av utredningens förslag. Kommunförbundet anser därför att möjlighet bör finnas att även för dessa ungdomar besluta om vård utan samtycke eller åtminstone att fortsätta ett redan genomfört omhändertagande efter 18- årsdagen.

En anknytning till myndighetsäldern kan i princip anses rimlig men bör inte godtas, när starka skäl motiverar en högre åldersgräns anser Stock- holms kommun. Det linns också mycket starka skäl för en högre älders- gräns när det gäller vård och behandling av ungdomar med missbrukspro- blem. Ett betydelsefullt skäl är. anser kommunen. att socialutredningen inte föreslagit någon adekvat vårdform utan den enskildes samtycke för dessa unga missbrukare. Utredningen har ansett att LSPV kan tillgodose behovet. Det är emellertid enligt kommunen vidare klart olämpligt att

Prop. 1979/st):] ' 389

vårda unga. oftast socialt eller emotionellt omogna och således ännu form— bara missbrukare, tillsammans med vuxna psykiskt sjuka pä slutna avdel- ningar. Ett annat tungt vägande skäl är att en absolut IS-arsgräns omöjlig- gör fullföljande av en planerad värd utöver denna gräns. samt att man har anledning att förmoda att det endast undantagsvis kommer att lyckas att motivera de ungdomar det här gäller till fortsatt frivillig vard. En negativ konsekvens av en fixering till åldersgränsen 18 är kan också bli att vård och behandling av l7-åringari många fall kommer att underlåtas. Slutligen framhålls i yttrandet att det i nuvarande läge skulle vara inhumant mot de unga lagöverträdarna i åldrarna 18— 19 år som ofta samtidigt är missbruka- re att ta bort möjligheten att bereda dem vård. även om de själva avböjer sädan vård. Många av dessa ungdomar med svåra sociala handikapp — är inte mottagliga för erbjudanden om frivilliga insatser och riskerar att hamna i ett läge. där vård och behandling aldrig kommer till ständ. För- eningen Sveriges .s'm-ialc/tefer och .S't'ert'ge_s' socia[jär/man' redovisar sam- ma synpunkter.

Även andra kommuner anser att åldersgränsen bör vara 20 är. Här kan nämnas I-la/mMat/x kommun som anser att den som fyllt 18 men inte lt) är bör, om särskilda skäl föreligger. kunna beredas vård på grunder som utredningen i övrigt angivit för underårig.

Föreningen Sveriges Frii'årdsrjiinxte)niin anser att en absolut lS—ärs— gräns är olycklig eftersom en sådan gräns förmodligen leder till en ökning av kriminalvårdande påföljder för unga i åldern 18—20 år. Det måste även te sig olyckligt att avbryta pågående åtgärder inom socialtjänsten för att någon uppnått en viss ålder. Socialvården har i dag behandlingsresurser och kunskaperna om ungdomarna i de aktuella åldrarna. Det är därför enligt föreningens mening oansvarigt att inte till fullo ta konsekvensen av detta och även det direkta ansvaret för ungdomsgruppen. Genom att skjuta från sig ansvaret uppnås sannolikt endast en mer besvärande och förvir- rande situation för dessa ungdomar. som sannolikt är mer intresserade av åtgärderna än vem som beslutar om dem.

Riksj'r'irlmndel ar_förii[dra/ö"reningar mot narkotika (RFMN) framhåller att de flesta ungdomar som i dag omhändertas för samhällsvård har miss- bruksproblem i någon form. Enligt RFMN: s erfarenhet börjar de svåra problemen för missbrukande ungdomar att hopa sig först uppät l8 års ålder. Det tar tid att utveckla ett missbruk och utslagningen sker gradvis. Många ungdomar i en svår livssituation kan i dag näs av Bvl. och dess — i förhållande till andra vårdlagar — goda möjligheter till varierande former av vård.

()m socialutredningens förslag går igenom. kommer endast två alternativ att finnas för missbrukande ungdomar — frivillig värd eller vistelser på fängelser och mentalsjukhus. RFMN anser att den frivilliga värden skall byggas ut. En bra frivillig vård leder till en större vilja att ta emot hjälp och till mindre tvångsomhändertaganden. Att frivilligt söka vård och framför

l9 Riksdagen [979/80. [ saml. Nr I. Del ('

Pröp. 1979/80:l 290

allt att fullfölja värdprocessen kräver självtillit. livserfarenhet och en vi- sion om ett nytt och bättre liv. RFMst erfarenhet är att många unga missbrukare varken har självtillit eller framtidstro nog för att bryta den snabbt växande onda cirkel de hamnat i. RFMN tror därfifn' att majoriteten av dessa ungdomar —- om socialutredningens förslag går igenom — kommer att hänvisas till ett fortsatt planlöst irrande i sin missbruksmiljö. avbrutet av lika planlösa vistelser på frivilliga behandlingsenhetcr. häkten. fängel— ser och mentalsjukhus. RFMN scr ntcd oro fram emot detta. RFMN anser i stället att åldern för omhändertagande enligt llvl. skall höjas till 33 år. Vidare måste de ungdomar som omhändertagits för samhällsvård tillför— säkras värdiga vårdformer och en vettig behandling.

Bland de synpunkter som kommit fram i övriga yttranden märks bl. a. följande.

Ungdomst'tir'tl.t'.sk()lur'llilx rektors/Firening framhåller att med tidsbe- gränsningen för underåriga och avsaknaden av möjlighet att ingripa med tvång för 18 l9—äringar, avhänder sig socialtjänsten förmågan att hjälpa de dåligt motiverade missbrukande ungdomarna. Föreningen ansluter sig till de reservanter i utredningen som anser att vård. påbörjad före 18 års ålder. får fortsätta efter det den unge fyllt låt är. dock längst tre år efter det datum då vården beslutades. Lagtexten bör då bygga på begreppet ung i stället för underårig.

.S'tyrelsenjiir Veniyra skol/tern anför att ungdomar med sen mognadsut— veckling och dåligt socialt stöd utsätts för överkrav och råkar därför ofta i missbrukssituationer. Missbruket byggs vanligen tipp under tonåren. men ger allvarliga följdverkningar senare. Motivation för vård inträder sent. eftersom den kräver personlighetsmognad. 'l'vångsmässig vård mot miss— bruk är meningslös. om den ej kan följas upp med motiverad och frivillig behandling. Med tidsbegränsning för underåriga och aVsaknad av möjlig- het att ingripa med tvång för l8—l9-åringar avhänder sig socialtjänsten förmågan att hjälpa de dåligt motiverade missbrukande ungdomarna. Sär— skilt med hänsyn till ungdomar ger LSPV möjlighet till ingripande i alltför sent skede. Avgiftning och akutbehandling följs inte självklart av motiva- tion för frivillig behandling. Den tvängsmässiga insatsen behöver omfatta mer än vad som kan erbjudas genom LSPV. Kraftigt utagerande och till behandling negativt inställda ungdomar kan ofta inte beredas behandling inom sjukvårdens ram. Ungdomar över IK är vårdas Vanligen på sluten avdelning för svårt psykiskt sjuka vuxna patienter. Detsamma gäller ibland yngre. svårskötta patienter. l konsekvens med vad skolstyrelsen anser om begränsning av vårdtid enligt lagförslaget. ansluter sig styrelsen till de reservanteri utredningen som anser att vård. påbörjad före l8 års ålder. får fortsätta efter det den unge fyllt 18 år. dock längst 3 år efter det datum då vården beslutats.

Lära/Tilde! rid [:()/if(!ulf/IÅIIIÖÄ'JÅUIN anser att åldersgränsen bör höjas till 23 är. eftersom många missbrukare fortfarande är i farozonen mellan IS och 23 års ålder.

Prop. 1979/80zl 291

Styre/.senför Lövsta skol/tern anser att den föreslagna övre åldersgrän- sen 18 år för tvångsingripande är för låg och förordar att nuvarande åldersgränser i BvL bibehålls. '

Enligt Barn- och ungdomspsykiatriska kliniken vid S:t .S'ig/i'ids sjuk/nm är det klart olämpligt att anknyta vårdtiden till åldern på sätt som skett i förslaget. 1 yttrandet föreslås att lagen ändras så att vården skall upphöra då ändamålet med vården uppnåtts. dock senast vid 20 års ålder.

Vårdlide n

Socialutredningen föreslår att i länsrättens beslut om vård skall anges den tid under vilken vård enligt lagen längst får bestå. Denna tid får inte överstiga tre månader från det vården inleds. Länsrätten kan dock enligt förslaget förordna att värd som beslutats på grund av brister i barnets hemmiljö (115 1 p.) får bestå under längre tid eller tills vidare.

Nära nog alla remissinstanser har varit kritiska mot förslaget. Ett stort antal remissinstanser anser att vårdbehovet och resultatet av vården bör vara bestämmande för vårdtiden och att någon bestämd tid således inte skall anges i förväg.

RÅ framhåller att erfarenheterna från ungdomsvårdsskolorna visar att det är svårt att under så kort tid som tre månader motivera den Linge för fortsatt behandling i frivilliga former. RÅ anser med hänsyn härtill och till vikten av att undvika upprepade korta omhändertaganden att den föreslag- na vårdtiden är alldeles för kort. Enligt RÅ:s mening bör vårdbehovet och behandlingsresultatet Vara helt avgörande för vårdtidens längd. Vårdtiden bör därför inte bindas i beslutet. Ansvaret för vårdens upphörande bör i stället läggas på socialnämnden.

En värdtid om tre månader kan enligt Svea hovrätt få betänkliga konse- kvenser. En tidsmässig begränsning av vården kan få till följd att de omhändertagna — främst unga lagöverträdare och missbrukare - upplever värden som ett straff och inte som ett medel att initiera erforderliga hjälpinsatser. Hovrätten erinrar om att bland de unga som bereds vård på grund av sitt beteende Finns ungdomar. som är mycket vårdbehövande och som fordrar avsevärd tid att behandla. En vårdtid om tre månader är för dessa unga orealistisk. Det kan emellertid från rättssäkerhetssynpunkt vara lämpligt att överväga en ordning enligt vilken det skall åligga vederbö- rande myndigheter att inom vissa tidsfrister ta upp frågan om frihetsberö- vande till förnyad prövning.

Kammarrätten i Göteborg anser att det inte är lämpligt med så kort längsta tid som tre månader. Även om utredningens förslag har tillkommit för att tillgodose den enskildes rättssäkerhet. kan det enligt kammarrättens mening befaras att den föreslagna ordningen blir så osmidig att den får rakt motsatt effekt. Kammarrätten förordar därför att frågan om maximitid övervägs på nytt.

Den av utredningen föreslagna maximitiden medför enligt kammarrät-

Prop. 1979/80: 1 292

It'll i Sundsvall uppenbara nackdelar. Enligt katrimarrättens mening bör därför övervägas att i lagtexten endast ange att vården bör ges kort varak— tighet. Det får härefter ankomma pa socialstyrelsen att meddela råd och anvisningar rörande v:"rrdtidens längd. Härigenom vinner man att värdtiden blir anknuten mera till vårdbehovet än till i lag fastställda maximitider.

Ix'rintina/ivira'sxtyrelsen avstyrker bestämt förslaget om att värdtiden skall begränsas till högst tre manader för den som bereds vård på grund av sitt eget beteende. En sådan begränsning sktllle innebära att åklagarnas och domstolarnas atgärdsaltermttiv beskärs på ett sätt som innebär allvar— liga risker för att ansvaret för behandlingen av unga lagi'iverttädare övergår från socialvården till kriminalvarden. Behandlingstiden bör i första hand bestämmas av behandlingsbehovet och inte i förhand fixeras genom en schematisk maximiregel. En garanti mot onödigt långa omhändertagande- tider kan vara att länsrätten-med bestämda tidsintervaller. förslagsvis ett är. obligatoriskt omprövarbeslutet.

La"nxstyrulscn i Stockholms län är mycket tveksam till om en menings— full vård kan komma till stånd under en så kort tid som tre månader. Beträffande omhändertaganden på grund av allvarliga brister i hemmiljön torde hemförhållandena i flertalet fall vara så dåliga att vårdtider som överstiger tre månader snarare blir huvudregel än undantag. Om förslaget genon'tförs kommer med all sannolikhet omplaceringar av barn att ske i större utsträckning än i dag. När det gäller omhändertaganden pågrund av den unges eget beteende får det anses tveksamt om en behandling under så kort tid som tre månader alltid räcker till för att motivera till fortsatt vård eller stöd i frivilliga former. ()m längre vårdtid behövs, blir ny process nödvändig. Förfaringssättet är alltför tungrott. Enligt länsstyrelsens me- ning måste vård och behandling främst relateras till barns och ungdomars behov och syftet med omhändertagandet. inte till tid. Den som bör vara mest kompetent att fatta beslut om vårdtidens längd är socialnämnden med dess möjligheter att fortlöpande följa behandlingsarbetet. Den föreslagna årliga prövningen ger möjlighet att öka rättssäkerheten.

Länsrtyrplmt i Kristianstads län anser att vårdtiden inte skall fastställas i förväg. Vården bör pågå till dess ändamålet med vården uppnåtts. En fortlöpande omprövning av vården ger enligt länsstyrelsens mening erfor- derliga garantier mot allt för långa vårdtider. Länsstyrelsen är emellertid kritisk mot den föreslagna årliga omprövningen som skall föregås av utred- ning och kommunicering. Det är självklart att nämnden fortlöpande skall följa dessa ärenden. Rättssäkerheten kan emellertid inte kräva ett formellt förfarande inför nämnd. vilket kan bli påfrestande för biologiska föräldrar, fosterföräldrar och barn. Biologiska föräldrar kan bibringas uppfattningen att de skall återfå barnet och barnet kan bli oroat inför tanken att tvingas bryta upp från fosterhemmet.

Förslaget att länsrätten i samband med beslut om vård även skall fast- ställa vårdtidens längd motverkar enligt Iänsxtyrclsmt i Hallands län syftet

Prop. 1979/80: 1 393

med den tv:"ingsvis anordnade värden. Risken är att vi'lrdcn kommer att tlppfattas som ett straff. liörhandlingarna vid länsrätten kommer att bli mer pressande förde inblandade än vad som blivit fallet. om länsrätten endast i undantagsfall behövde ta närmare ställning till vi'irdtidcns längd. l-irforder— lig rättssäkerhet kan vinnas genom en bestämmelse om att länsrätten i samband med beslut om vård fastställer en ny dag för förhandling inom t.ex. två månader. dä slutlig ställning skall tas till vardtidens längd. lin sädan konstruktion skulle på ett mer positivt sätt engagera berörda parter och därmed öka förutsättningarna för ett gott vardresultat.

Vård och behandling bör relateras till individens behov och inte till tid anser läns-styrelsen i (fiir/charm lan. Ett sådant system kräver emellertid regelbundet i'tterkommande vårdbehovsprövningar. vilket kan medföra att tryggheten i relationerna äventyras. En icke tidsbestämd vard är ocksa svärförenlig med rättssäkerhetskravet. Enligt länsstyrelsen är dock en tremånaderstid för kort föratt motivation till frivillig vård skall kunna nås. Ett förnyat ansökningsförfarande vid varje tillfälle med förskjutning över tremånadersgränsen torde komma att innebära. att socialnämnden. innan nämnden kunnat konstatera om ändamålet med vården är uppnått. för att undvika avbrott i vården känner sig nödsakad att inge ny ansökan om ytterligare en vårdperiod. Vårdtiden bör enligt länsstyrelsens mening i stället relateras både till tid och vardbehov. En viss koppling till 43 ; Bvl. kan vara lämplig. Länsrätten bör efter särskilt underställningsförfarandc ompröva vårdbehovet när viss tid. förslagsvis ett år. fi.")rllutit från det Vården inleddes.

Enligt la"nsstyrulscn i Västat'nurr/umis" län bör omhändertagande av barn som regel ske på obestämd tid. Länsrätten bör dock. om särskilda skäl föreligger. kunna tidsbegränsa omhändertagandet. Ett så drastiskt ingri- pande som att påkalla förändring av vårdnaden bör ske med största försik- tighet och endast i undantagsfall.

Liinsstyre/sen iJämt/amls [ii/1 framhåller att vård med stöd av den särskilda lagen är en nödlösning i allvarliga situationer. Det ligger i sakens natur att det kan ta mycket lång tid innan problemen hinner redas upp. om de någonsin kan lösas. Endast i undantagsfall torde i de situationer. som avses i l l?" | p LVU barnets eller föräldrarnas problem hinna lösas inom tre månader. Under en så kort tidsrymd som tre månader kan man inte mer än påbörja behandlings- och. när det gäller barnet. motivationsarbetet. Läns— styrelsen anser, att det kommer att innebära en extra otrygghet och osä- kerhet för både barn. föräldrar och fosterfatnilj. Risken för att barn blir föremål för flera omflyttningar synes vara större i förslaget än i nuvarande lagstiftning. Detta måste ses som synnerligen allvarligt när vi i dag har kunskaper som ger belägg för att barn oftast inte klarar av mer än två placeringar utan personlighetsstörningar. Förslaget tar över huvud taget inte upp det faktum att barn klarar omflyttningar olika vid olika åldrar. Det finns ingen anledning att göra en huvudregel av något som kan förutses

Prop. 1979/80: 1 294

komma att tillämpas endast i undantagsfall. Vad beträffar beteendefallen bör inte heller någon låsning till tre månader ske. Risk föreligger bl. a. att de tre månaderna av den unge ses som en strafftid och som därmed försvårar och — eller utesluter behandling. I stället för ett beslut om vård på viss tid skulle en lörutsättningslös prövning en gång per år vara ett bättre alternativ men då förutsatt att barnets rätt sätts före föräldrarnas. Prövningen skall göras av socialnämnden.

Även It'in.vs'tyrelserna i .S'Öderntanlantls. (Ät—term?!lands. .lt'inkt'ipings. Blekinge och Örebro lan anser att vårdbehovet i första hand bör vara avgörande för vårdtidens längd.

Utredningen om barnens- rt'itt katt inte tillstyrka att det i situationer som anges i l så ] p LVU stadgas en längsta tid för vården. Dock bör i den behandlingsplan som ges in till länsrätten anges om Inatt räknar med kortare eller längre tids omhändertagande och. om så är möjligt. en yt- tersta tidsgräns. En årlig omprövning bör härefter ske så att den tjänste- man som har hand om ärendet minst en gång årligen redovisar för nämnden hur vården fortskrider. varpå det ankommer på nämnden att vidta åtgärder där så erfordras.

JO ifrågasätter om inte socialutredningen beskurit vårdtiderna mer än som har varit motiverat. När det gäller barn som omhändertagits på grund av brister i omsorgen om dem ger förslaget möjlighet för länsrätten att besluta om längre vårdtid än tre månader och även om vård tills vidare. Som 3 & LVU utformats framstår även här tremånaderstiden som huvudre- gel. Möjligheten att förordna att vården skall bestå tills vidare kan nästan uppfattas som en ttndantagsregel. Socialutredningcn har inte heller i betän- kandet närmare diskuterat i vilka fall vården bör beslutas tills vidare. Det sägs helt kort (5. 442) att förhållandena i den underåriges hem kan vara sådana vid tiden för ansökan att det inte kan förutses om och när barnet kan återvända till hemmet. Detta räcker självfallet inte som vägledning för de tillämpande myndigheterna. Man vet alltså inte om utredningen har tänkt sig att man skall göra något mera markant avsteg från nuvarande praxis i barnavårdsärcnden enligt 25 5 a) BvL. Skall man förkorta omhän- dertagandetiderna för barn med föräldrar som har missbruksproblem, som misshandlar barnen, som eljest vanvårdar dem eller inte förmår att ge dem en godtagbar hemmiljö och fostran? Eller skall man inte göra det? lnte heller anges när man skall ange vårdtiden till ett visst maximum eller när man skall förordna om vård tills vidare. Här behövs onekligen klarläg- gande uttalanden.

Enligt JO:s mening är det uppenbart att man inte från början bör bestäm- ma viss dag för vårdens upphörande i alla de fall som vi i dag betraktar som allvarligare barnavårdsfall, t. ex. där barnmisshandel eller annat övergrepp av inte alltför lindrig art förekommit eller där grövre vanvård av barn iakttagits. Detsamma bör gälla där svårare missbruksproblem föreligger hos föräldrarna eller någon av dem. lnte heller bör man välja en preciserad

Prop. 1979/80:l ' 395

eller förkortad vårdtid bara för att gå föräldrarna till mötes och slå sig till ro med att tiden senare kan förlängas. Ett sådant beslut kan varken gagna föräldrarna eller barnet. Mycket talar därför enligt J():s mening för att man beträffande barn som omhändertas enligt l & första punkten vänder på bestämmelsen och gör det som ovan betecknats som undantagsregel till huvudregel. Vården bör alltså i princip bestå tills vidare men länsrätten skall. om den så finner lämpligt, kunna ange den tid under vilken vården längst får bestå. Denna tid får självfallet överstiga den maximitid som skall gälla för de underåriga som anges i l å andra punkten. Vid bestämmandet av vårdtidens längd bör man så långt det är möjligt anpassa denna till vårdbehovet. Att detta är en svår uppgift framgår inte minst av J():s erfarenheter. Man torde med fog kunna påstå att det hör till undantagen att man alls kan förutse en viss tidpunkt när familjens problem kan antagas vara lösta eller åtminstone så pass lösta att omhändertagande inte längre är påkallat.

Som en lösning på problemen med de fall där man kan förutse att barnet knappast kan få återvända till sitt eget hem anvisar socialutredningen i förbigående att socialnämnden kan överväga att påkalla förändring i vård- naden (s. 442 och 882). En sådan möjlighet har funnits länge och har senast diskuterats i samband med ändringar i föräldrabalken 1976 (se prop. 1975/ 761170). Den synes dock inte ha slagit igenom i socialförvaltningarnas praxis. I själva verket torde det vara mycket ovanligt att en socialförvalt- ning agerar självständigt för att uppnå förändring av vårdnaden. Särskilt gäller detta. när det inte endast är fråga om att överllytta vårdnaden från den ene föräldern till den andre. utan gäller att utse en ny vårdnadshavare därför att båda föräldrarna är olämpliga att ta hand om barnet. Det senare torde knappast förekomma.

.lO finner i och för sig socialutredningens förslag tilltalande på denna punkt. Det är naturligtvis av största värde att de barn varom här är fråga ges möjlighet att knyta varaktigt an till en bra familj och garanteras trygg- het mot att ryckas upp från sin tillvaro där. Vill man åstadkomma en förändring av praxis bör man emellertid i de tillämpningsföreskrifter som kan bli aktuella särskilt behandla socialnämndernas initiativ i vårdnadsfrå- gor.

Enligt Borås kommun bör avgörande för vårdtiden vara att ett angivet behandlingsmål har uppnåtts, inte att en viss tid har förflutit. Regeln om omprövning av omhändertagandebeslutet bör vara fullt tillräcklig. Gävle kommun redovisar samma uppfattning. Skin-du kommun anser att den bästa lösningen är att vården får pågå tills vidare. men att det åläggs socialnämnden att förslagsvis en gång per halvår ompröva behovet av fortsatt omhändertagande. Härigenom tvingas nämnden att hela tiden ar— beta med fallet så att vården snarast kan avlösas av insatser i frivilliga former. Det kan. anför Vara kommun. knappast vara förenligt med en god behandling av den unge att begränsa vårdtiden så starkt som utredningen

Prop. 1979/80: 1 396

förordat. Det är inte troligt att fosterhem vill ställa upp med så korta vårdtider. Grums kommun anser det troligt att de korta vårdtider som föreslagits kommer att leda till ofta återkommande förlängningar. Därige- nom drabbas nämnden av det dubbelarbete som ytterligare utredningar och öppna handläggningar inför länsrätten medför. Ix'urlsttuls kommun anser att den nuvarande bestämmelsen att vården skall upphöra när ända- målet mcd den uppnåtts bör kunna gälla även i framtiden. Rättssäkerheten tillgodoses genom att det anges då beslutet skall omprövas om vården fortfarande pågår samt att besvärsrätt ges.

Möjlighet att besluta om vård utan att ange en längsta tid eller bestämd tid över tre månader bör. enligt Skellefteå kommun, finnas även för de fall då vården grundas på den unges eget beteende. Rättssäket'heten kan tillgo- doses genom att det i lagen anges korta tidsintervaller för socialnämndens prövning av om vården skall bestå. Vilhelmina kommun redovisar samma mening samt förordar att vård som påbötjats bör kunna pågå tills den är slutförd, dock längst sex månader efter det den unge fyllt lö år. Även Luleå kommun avstyrker en till tre månader maximerad värdtid.

Enligt [.0 är utredningens förslag om ett tremånadersgräns allför stel- bcnt. Det tar ingen hänsyn till föt'hi'illant'let i det särskilda fallet och kom- mer härigenom att sakna anknytning till det verkliga vårdbehovet. LO anser att det är vårdbehovet som skall vara avgörande. Tiden för omhän- dertagande bör därför grundas på den behandlingsplan. som utredningen föreslår skall upprättas i anslutning till ansökan.

'fidsbegränsningen till tre månader förefaller godtyckligt vald anser SACO/SR. Den tar inte hänsyn till barns och ungdoms speciella tidsupp— fattning och behov. ] stället för tre månaders vardtid kan SACO/SR tänka sig sex månader eller obegränsad omhändertagandetid som i dag. SACO/ SR scr fördelar med att omprövning sker och förordar därför ett icke tidsangivet omhändertagande med ompri'ivning inför länsrätt var sjätte månad. ()mprövningen motiveras av att den är ett skydd för individens rätt. att den stärker socialnämndens ansvar och att den kan ge anledning till ändring av resursernas utnyttjande. Sveriges socionomers riksji'irbutul har samma uppfattning.

] fråga om vårdtiden framhåller 1—"t'ircningm .S'vurigw' .t'()('i(ll('/l('_/t'l' att i de s.k. miljöfallen ll & | p) är förhållandena i regel så grava att det inte är möjligt att förutse hur länge vården kommer att behöva fortgå. Det finns starka skäl att anta att det helt övervägande antalet beslut inte kommer att kunna tidsbegränsas. I fråga om de s. k. betecndefallen (] ä 2 pl visar erfarenheterna att en behandling av unga missbrukare under så kort tid som tre månader inte är möjlig för att motivera till fortsatt vård i frivilliga former.

Sveriges .s'ot'iul/"r'irhmul delar inte utredningens förslag om begränsning av vårdtiden till högst tre månader. Det är inte realistiskt att räkna med att vården därefter kan övergå i behandling under frivilliga former.

Prop. 1979/8011 297

Riksförbundet ar Förältlraft'ireningarna Mot Narkotika (RFMN) fram- håller att en seriös behandling av en ting människa med så svåra problem att de motiverar ett tvångsomhänt'lertagande är en fråga om år — inte om månader. Tremånadersregeln kommer att ge vården karaktären av korta — men upprepade längelsestraff.

Den föreslagna vårdtiden tre månader är för kort framhåller Svensk Kuratm'xjft'ireniILtJ. Vid terapibehandling i barntnisshandelsärenden räknar man ofta med en behandlingstid av 6—8 månader innan barnet någorlunda tryggt kan återvända hem. Det kan också ifrågasättas vilka familjer som kan ställa upp som fostetfamiljer ttnder så kort tid och föreningen är tveksam till hur en sådan korttidsplacering påverkar barnet. Liknande synpunkter framförs av Svenska diakansli/[skapet.

li'f'ireningen Barnens Rätt i Samhället (BRIS) motsätter sig på det be- stämdaste att en fosterhemsplacering automatiskt skall omprövas var tred- je månad. vilket kan bli följden av socialutredningens förslag. På det sättet motverkas redan från början barnets möjligheter att känna den trygghet i fosterhemmet som är nödvändig. om en fosterhemsplacering alls skall ha någon nytta. Barnets tidsmässiga behov av vistelsen i fosterhemmet och önskan härvidlag måste i första hand prioriteras. Vid fall av grov misshan- del eller långvarig vanvård av den underårige bör enligt BRIS" mening vården i fosterhemmet inte planeras för kortare tid än två år. Vården får inte avslutas med mindre än att barnet efter den tiden själv önskar åter- vända till familjehemmet. För att föräldrarna skall återfå vårdnaden bör dessutom krävas att föräldrarna erbjudits och fullföljt socialpsykologisk kontliktterapi och föri-ildratri'tning.

Även Rädda Barnens Riksfi'irbunrl motsätter sig den föreslagna maximi— tiden för vården.

Faxler/':')"i'ältli'rtrnax riksförlnuul anser att den angivna vårdtiden är allde- les för kort. Den bör förlängas till åtminstone sex månader med möjlighet till förlängning. En förenklad arbetsform för nytt beslut under pågående vård måste utformas.

Bland de synpunkter som kommit fram i övriga yttranden märks bl. a. Ungdtnnsi=årtlxskolornas rektorsji'ireuing hävdar att Vård och behand- ling måste relateras till behov. inte till tid. En tidsgräns upplevs ofta som konstlad. Ett system med frekvent återkommande vårdbehovsprövning medför att tryggheten i relationerna till exempelvis fosterföräldrar allvar- ligt äventyras. För att kravet på rättssäkerhet skall kunna tillgodoses föreslår föreningen att länsrätten genom årliga prövningar av pågående vård ges möjlighet att kontrollera. att vården är motiverad och att den inte fortsätter utifrån slentrianmässiga premisser. Styrelsen för Vemyra skal- hem framhåller att för flertalet av dem sotn kan bli aktuella för omhänder- tagande enligt LVU är den snäva tidsgränsen till stort förl'ång. Styrelsen anför bl.a. att barn och ungdomar som placeras i fosterhem kommer att få stora svårigheter med anpassningen till fostet'lk'iräldrarna på grund av det

Prop. 1979/80:1 393

korta tidsperspektiv sotn finns vid placeringstilllället. Det är. anser styrel— sen. nödvändigt att tidsgränsen tre månader utgår. Samma synpunkter anförs av styrelsen för Liivs/a skul/tem.

Svenska_li'n'eningen_f'är barn/)sykiatriska kuratorer förordar att det utar— betas riktlinjer för tidsbegränsning i varje enskilt fall. eller ärlig ompröv— ning. tttifrån den behandlingsplan som upprättats.

Burn- nell ungdmnspsykiatt'iska kliniken l'ltl S:t Sig/rids sjukhus finner det anmärkningsvärt att tttredningen ansett sig i lag kttnna fastställa den generella maximala längden av vårdbehov. samt att en domstol kan avgöra httr lång tid en människa eller en familj behöver för att rehabiliteras. Det anförs vidare bl.a. att fosterföri'tldrarna eller vårdinstitutioncn kommer att få svårt att se sitt arbete i ett tillräckligt tidsperspektiv. engagemanget i barnet och i vårduppgiften blir därmed lidande. kontakten mellan familje- hem eller institutionspersonal och föräldrar blir antagligen ofta negativ av det kamp- och motsättningsförhz'tllande bägge parter kan uppleva och samarbete har svårt att utvecklas. Dessutom blir invänjningsperioden i det nya hemmet/institutionen pressad och anpassningen till en ny miljö försvå- ras. Eftersom familjeplacering relativt ofta sannolikt kommer att medföra skolbyte. bidrar lagförslagets utformning till täta och ogynnsamma skolby- ten eller hot/förväntning om skolbyte. Raden av troliga negativa konse- kvenser av en tidsbegränsad kortvarig vård kan göras ännu längre. Det anförda talar för att regeln om vårdtiden utgår och ersätts med en generell rekommendation om korta vårdtider.

Flera remissinstanser anser att en bestämd tid bör gälla för vården. Den av utredningen föreslagna tidsgränsen har emellertid ansetts vara för snäv.

Enligt sofia/styrelsens uppfattning kan en vårdtid omfattande tre måna- der vara otillräcklig för att en positiv behandlingssituation skall skapas och motivation uppstå för en fortsatt vård i frivilliga former även i de fall den underårige omhändertagits på grund av eget beteende. Styrelsen anser därför att länsrätten bör få möjligheter att besluta om längre vårdtid än tre månader såväl vid omhändertaganden på grund av miljöförhållanden som på grund av den underåriges beteende (l 5. I och 2 p).

Länsstyrelsen i Kalmar län tillstyrker att en längsta tid för vården anges i beslutet. men är tveksam till om gränsen bör sättas så snävt som till tre månader.

Det finns. framhåller länsstyrelsen i Gotlands län, ingen möjlighet att uppnå varaktigt positivt behandlingsresultat. hinna sanera en olämplig hemmiljö eller skapa motivering för en fortsatt frivillig vård på så kort tid som tre månader. Förslaget kan leda till en formaliserad och onyanserad handläggning i länsrätten. 'l'iden bör utsträckas till sex månader. Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser det lämpligt att en tidsgräns av sex månader fastställs.

Länsstyrelsen i Västmanlands län framhåller att det kan ha ett psykolo- giskt värde för behandlingen att den omhändertagne vet maximitiden för

Prop. 1979/80: 1 299

vården. Men även i de fall sotn avses i l s* 2 p katt. när familjevardsplace— ring är aktttellt redan frän början, behovet av längre vardtid än tre månader överblickas. länsstyrelsen förordar att samma möjligheter att besluta om längre tids värd skall gälla för dessa ttnga sotn förde sotn bereds vard med stöd av 1 p.

Utred/tinget: (ml lmrnuns rätt anser att för omhändertagande cnligt l ä 2 p bör finnas en tidsgräns. [)et är emellertid enligt tttredningens mening tveksamt om tre månader är en tillräcklig tid.

JO vill inte ställa sig avvisande till att man för de ungdomar som otnhändertas på grund av sitt eget beteende. dvs. omhändertagcs enligt l s 2 p. strävar efter att ange vårdtidens längd i samband med omhändertagan— debeslutet. JO ser det emellertid som direkt orealistiskt att i lagen skriva in ett så lågt maximum för vårdtiden som tre månader. Det ärjtt att tnärka att dctjttst är fräga om ett maximum. litt sadant bör allmänt sett innehalla en sådan spännvidd att man inte i den praktiska tillämpningen riskerar att göra maximum till regel. JO vill därför förorda att maximum i vart fall inte sätts längre än sex tnånadcr beträffande nu nämnda underåriga.

KUIHIllIHl/txilHl/llll'l är tveksamt i fråga om den föreslagna maximitiden. Det torde vara omöjligt att för en så heterogen grupp som äldrarna t_l--- IK år ha en och samma hårt fastställda tidsgräns. För barn under skolåldern och barn i de lägsta skolåldrarna ärju skälen till omhi'tndertagande ofta grava missförhållanden i hemmet. Innan ett omhändertaga-mde sker skallju regel— mässigt andra åtgärder ha prövats. Sker ett omhändertagande kommer i de llesta fall en fosterhemsplacering i fråga. Det är klart olämpligt både ur barnets och fosterhemmets synpunkt med mycket korta placeringar där omprövning i länsrätt tvingar fram nya utredningar och svåra psykiska påfrestningar på samtliga inblandade. Eftersom barnets rätt måste gå före föräldrarnas är det nödvändigt att vård utan samtycke i dessa fall skall kunna beslutas för längre tidsperioder. Även då det gäller barn i skolåldern omöjliggör en maximerad värd om tre månader en riktig anpassning till en ny skolmiljö. En minsta tid av en skoltermin är här nödvändig. Då det gäller unga över skolåldern bör vårdbehovet vara avgörande för maximiti— dens längd.

Lundstingsförhtntdet tillstyrker att en längsta vårdtid anges redan i beslutet. Erfarenheterna från fältet har visat att ett till tiden obestämt omhändertagande utgör en svår påfrestning för den drabbade genom den ovisshet det medför och snarare upplevs som en repressiv åtgärd än hjälp att komma ifrån de svårigheter, som föranlett omhändertagandet. Lands- tingsförbundet anför i likhet med kommunförbundet att det emellertid torde vara omöjligt att för en så heterogen grupp som åldrarna 0— 18 år ha en och samma hårt fastställd tidsgräns. Förbundet framhåller bl.a. att då det gäller barn i skolåldern är en minsta tid av en skoltermin nödvändig.

Göteborgs kommun är negativ till den förelagna tremånadersgränsen. Kommunen föreslår i stället sex månader som tidsgräns. Med denna gräns

Prop. 1979/80: 1 300

blir det större möjligheter att genomföra den planerade behandlingen och uppnå samtycke till eventuellt erforderlig fortsatt behandling.

Enligt ,Mu/tm'i kont/nun bör inte minst med hänsyn till rättssäkerheten en tnaxitnitid alltid fastställas. Kommunen föreslår som huvudregel en vardtid på sex månader. [ undantagsfall skall länsrätten kunna besluta om längre tids värd men högst ett är.

l-"(istertis kommun anser att den föreslagna vårdtiden är allt för kort. När omhändertagandct föranletts av missft'irhållande i hemmet och barnet är under IS är bör omhändertagande gälla tills vidare. dock längst till [5 år. Beslutet bör dock omprövas med högst ett års mellanrum. När barnen i dessa ärenden närmar sig lS—årsåldern eller är över 15 är bör den längsta tiden vara sex månader och sammma tid bör gälla för detn som omfattas av l ä 2 p.

'I'CO anser att en maximitid för vården bör fastställas. en maxitnitid som får överskridas endast i undantagsfall och därvid inte pågå längre än under högst ett år. Vid synnerliga skäl bör vården. enligt TCO:s uppfattning. efter dispens från länsrätten. få utsträckas upp till 20 års ålder. Huruvida tremånadersregeln är den mest lämpade är diskutabelt. Stt'aflkaraktären kan förstärkas. innehållet tunnas ut och placering i familjehem försvåras. När omhändertagandet sker enligt lå 2 p på grund av den unges eget beteende förordar TCO en maximitid om sex månader. i undantagsfall bör maximitiden få överskridas. men vården får inte pågå längre än under högst ett år. Även Sveriges kammanaltjiinstemannajörbttnd (SKTF) anser att tremånadersregeln är olycklig. Skall en tidsgräns införas för behand- lingstiden bör den ligga någonstans mellan sex månader till ett år. Ett system med frekvent återkommade vårdbehovsprövningar. vilket kan bli följden av en fast tremånadersgräns. leder till att tryggheten i relationerna mellan den underårige och fosterföräldrarna allvarligt kan äventyras. SKTF anser att om behandlingstiden bedöms bli längre än ett år, så skall länsrätten efter ett år ingående pröva relevansen av fortsatt behandling. för att tillgodose kravet på rättssäkerhet.

1.3 Vuxna missbrukare av beroendeframkallande medel

Allmänt

Praktiskt taget alla remissinstanser har behandlat SU:s förslag. Stor enighet råder bland remissinstanserna att all framgångsrik vård helst bör meddelas i samförstånd med missbrukaren. Likaså råder en genomgående uppfattning att det är vårdens innehåll genom god tillgång på resurser som är väsentligast och att behovet av tvång minskar i proportion till att resurserna förbättras. Emellertid uttalar flertalet även att det uppen- barligen ftnns en yttersta gräns där samhället inte längre kan underlåta att gripa in för att rädda liv. Frågan om denna vård utan samtycke vid missbruk av beroendeframkallande medel skall beredas med stöd av en

Prop. 1979/SO:] 30t

social eller en medicinsk vårdlagstiftning är emellertid starkt kontroversi— ell. Detta frarngår inte minst av att remissyttrandcna ofta har avgivits med knapp röstövervikt och att till yttrande fogats reservation. De särskilda meningar som har kommit till uttryck i reservationerna redovisas inte här.

Till de remissinstanser som biträder socialutredningens majoritetsför- slag -— dvs. vård med stöd av medicinsk vårdlagstiftning — hör socialsty- relsen. riksåklagaren, bratt.v/i'irebyggumlu rådet, kunmmrrättwt i Götr- borg, länsstyrelsernu i Göteborgs och Bohus" län, Blekinge län. Örebro liin, l-"iis-tcrnorrlunds län. Gotlands län. Kt'ottolm'_r:.x' [än och Norrbottens liin, flertalet kommuner som har yttrat sig. I.(). TCO, SACO/SR, LRF. Föreningwr Svrritws s'ocittlt'ltcfå'r. .S'l'crigvs' s'orion(mt/i'irbun(I. va'iycs socionomers" riksfiirbuml. Sveriges s'ociul/i'irhund. Sveriges kommunal— tjänstemantudih'butul. Riksförbundetför hjälp (it liik('Inrdr/smis's'ln'ukurc. Alko/tolprohlcnutlikcrs' riksfiirbtttul, Säl/skapat [.fi/tkurnus' Riksji'irhmul. Lt'inkurnus' Kumrutjöt-hund, De Ilutuliknplmzlcs' Riksförbund (DHR) och Övervukurnas Riksfi'irbund.

Flertalet remissinstanser avstyrker utredningens majoritetsförslag och ansluter sig helt eller delvis till det av utredningen redovisade alternativet dvs. möjlighet att inom socialtjänsten bereda vård åt den som till följd av missbruk är i trängande behov av vård och vars behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Hit hör Svm hovrätt. kum/tutrrr'ittcn [ Sum/xml]. rikspolis— styrelsrtt. Iiittss'tyl'els'w'nu i Stockholms". Väs'tntanlruuls, Söderututt/amis". Östergötlands. Jönkt'ipings'. K ulnutr. Kristianstads". Å-htlntiiluts'. Koppar- bergs" och Giit'lc'l7(.>l'_t_'s' Iiin. åtskilliga kommuner. sjukvårdens ot'lt s'ociul- vårdens plutterings- och rutionttIis"w'inys'ins'titut. N_vktrrlu'ts'värdens utt- s'tultsj/iirhunrl, N_vktc'rlw[store/setts" Luttds;/'t.'irhund, Svenska Nykterhets- vårdsjlifirhundet. Riksförbundet mot ulkoltol- och narkotika/nis's'hruk, Dia— kons'ii/ls'ku/n't. Foreningen Sverigesfrit'tirclst/"iins'trnuin samt SA F.

En del remissinstanser har inte uttryckligen tagit ställning eller har ansett att frågan om tvång inom socialvård. sjukvård och kriminalvård bör utredas särskilt. Bland dessa remissinstanser märks JO. universitets- och högskoleämbetet jämte ett antal fakultetsnämmler. länsstyrelserna i Upp— sala. Hallands. Älvsborgs. Skaraborgs. Värmlands och Västerbottens län. flera kommuner. däribland Malmö och Helsingborgs kommuner, kommun— förbundet, Iandstingslörbundet. statens handikappråd. Rikslörbundet av Föräldraföreningarna mot Narkotika (RFMN). Handikappförbundens cen— tralkommitté samt Sveriges läkarförbund och Svenska läkaresi'illskapet.

Remissinstanser som biträder socialutredningens majo- ritetsl'örslag

Soc'ials'lyrrls"('n tillstyrker tnajoritetsförslaget samt framhåller i fråga om al ko holm i ssbru karna bl. a. följande.

Bakom kravet på att avveckla nykterhetsvårdslagens tvångsbestäm-

Prop. l979/80:1 302

melser ligger en rad argument. av vilka de viktigaste kan sammanfattas

enligt följande. . Möjligheterna till framgångsrik individuell rehabilitering reduceras eller omintetgörs om behandlingen utövas Linder tvång. De långsiktiga per— sonlighetsförändringar som behandlingen bl.a. syftar till kan inte ge- nomföras mot klientens egen vilja. . Möjligheterna till tvångsmässiga ingripanden enligt nykterhetsvt'n'dsla— gen utgör en belastning för 'årdområdet i dess helhet. trots att dessa möjligheter bara används mot en liten och snabbt sjunkande del av alkoholmissbrukarna. Denna belastning har utgjort ett av hindren för socialvården att nå ut till missbrukare i sådana tidiga skeden av miss- bruket. då utsikterna till positiva behandlingsresultat är större.

. Det är bara 'en begränsad del av de vårdbehöVande alkoholmissbru- karna som vårdas enligt nykterhetsvårdslagcn. Nykterhetsvårdslagens tvång riktar sig i praktiken nästan enbart mot missbrukare ur de lägre socialgrupperna. Samtidigt erhåller andra grupper av alkoholmissbru- kare en ofta mer kvalificerad behandling. bl.a. inom sjukvården. Beho— vet av sjukvård hos dem som vardats enligt nykterhetsvårdslagen har däremot ofta blivit otillräckligt tillgodosett. Det är mot denna bakgrund som nykterhetsvårdslagen inte sällan har karaktäriserats som en "klasslag". Företagna utredningar har visat att bestämmelserna i Nvl- som möjlig- gör tvångsmässig Vård av vuxna missbrukare spelar en betydande roll i den meningen att de synes avhålla många från att söka Vård. Enligt socialsty— relsens mening talar starka skäl för socialutredningens förslag. Ett slopan- de av tvånget ur sociallagstiftningen framstår som det logiska slutsteget i den snabba utvecklingen mot ökad frivillighet som sedan åtskilliga år präglat socialvården.

Enligt styrelsens bedömning kan behovet av tvångsmässig vård av miss- brukare tillgodoses inom ramen för LSPV. Utgångspunkten för denna bedömning är den principiella inställningen att tvängsomhändertagamlet. för att Vara meningsfullt. bör ges kort varaktighet. Det bör endast tillgripas i sådana akuta situationer. då trängande vårdbehov föreligger. I dessa undantagsfall bör varden normalt bedrivas under tvång endast i behand- lingens inledningsskede. Den långsiktiga rehabiliteringen kan bara genom- föras i frivilliga former, Det torde inte råda någon tvekan om att sjukvår- den kan erbjuda en mer adekvat vård än socialvården i de akuta skeden av missbruket då tvångsmässiga ingripanden kan vara aktuella. Det kan knap- past heller sättas i fråga att LSPV är tillämplig på alkoholmissbrnkare i dessa akuta stadier. Den tvekan rörande LSPV:s tillämplighet som ibland framkommit torde mindre utgå från själva lagtexten än från dess faktiska tillämpning. som ibland bedömts som alltför restriktiv. Det kan inte heller uteslutas att tillämpningen av lagen varierar mellan olika sjukhus i landet. Socialstyrelsen hänvisar därvid till de förslag sotn lagts fram av en arbets- grupp inom socialstyrelsen.

Prop. 1979/SO:! 303

Socialstyrelsen framhåller vidare att det i utredningens betänkande inte kommit fram någon egentlig argumentation för ett vidgat tvång mot nar- kotikamissbrukarna. Lika litet som i principbetänkandet relateras utredningens alternativa förslag till kunskaper om missbruket eller till erfarenheter inom narkomanvården.

Det har i diskussionen framförts krav på tvångsvård av narkotikamiss- brukare. Dessa krav synes emellertid oftast ha gällt antingen tvång i sådana akuta lägen. då LSPV är tillämplig. eller tvång mot sådana unga missbrukare. som f. n. kan omhändertas mot sin vilja med stöd av barna- Vårdslagen och som med socialutredningens förslag skulle kunna bli före- mål för tvångsvård även enligt den nya lagstiftningen. När det däremot gäller vuxna narkotikamissbrukare torde det alltjämt vara en helt domine— rande uppfattning — åtminstone bland dem som har stor kunskap och praktisk erfarenhet av narkomanvård — att tvångsmässig värd. efter den akuta fasen. är en behandlingsmässigt oframkomlig väg. Framträdande företrädare för såväl socialvård som psykiatrisk narkomanvård har under senare tid givit uttryck åt den principiella uppfattningen att långtidsvård under tvång av en rad olika skäl inte kan accepteras i värden av vuxna narkotikamissbrukare_

Mot den angivna bakgrunden tillstyrker socialstyrelsen socialutredning- ens majoritetsförslag.

Rr'kxåklaearwr har inte något att erinra mot den av socialutredningen förordade rollfördelningen mellan socialtjänsten och sjukvården. Den ska— par otvivelaktigt de bästa förutsättningarrut för att socialtjänsten skall kunna på ett effektivt sätt sköta sina särskilda uppgifter. Enligt riksåkla- garen bör den komplettering av den medicinska specialindikationcn som genomförts beträffande narkotikamissbrukare utsträckas till att avse även missbrukare av annat berocndeframkallande medel. Syftet därmed bör vara att klargöra att även missbrukare av andra medel än narkotika kan kvarhållas efter den akuta avgiftningsfasen. lnom socialstyrelsen övervägs f. n. förändringar rörande avgränsningen av det psykiatriska vårdområdet. som kan få betydelse för den tvångsvis meddelade vården. Riksåklagaren framhåller att även om tillämpningsområdet för LSPV inte avses skola utsträckas måste tillses. att förutsättningarna för en tillämpning av lagen inte blir orealistiskt restriktiv. Det är självfallet också av största vikt att bedömningarna sker på ett enhetligt sätt.

Bratts-förebyggande rådet (BRÅ) delar den uppfattning som framförts i majoritetsförslaget att en framgångsrik långsiktig behandling måste ske under frivilliga former. Frånvaron av yttre. formellt tvång får emellertid inte innebära kravlöshet eller avsaknad av personligt tvång och kontroll i den konkreta behandlingssituationen. Möjligheterna att genom avtal/kon- trakt fullfölja en behandlingsplan bör här utnyttjas.

Emellertid föreligger det enligt BRÅ:s mening situationer. där hänsyn till den enskilde oundgängligen kräver ingripande utan samtycke. BRÅ avser

Prop. 1979/8021 304

här situationer då unga personer befinner sig i en rnissbruksperiod och situationer där missbrukare är i behov av akut Vård men inte är i stånd att själva tillgodose det. Också i fall där en avgiftning. eventuellt i kombina— tion med akutvård i övrigt. är en förutsättning för att långsiktig behandling skall kttnna genomföras. kan det vara erforderligt med tvångsingripande. Detta behov torde dock kunna täckas med de möjligheter till tvångsomhän- dertagt'tndc som står till buds genom LSPV och den av SU föreslagna lagen med särskilda bestämmelser om vård av underårig. BRÅ tillstyrker majori— tetsförslaget men betonar att detta kan föranleda behov av resursförstärk- ningar för de rättsvårdande myndigheternas brottsförebyggande och brottsbeivrande verksamhet.

lin socialtjänst som är utrustad med befogenheter att vidta sociala insat- ser oberoende av samtycke kan. anför ltumnrurrärtwr :" (it'ilt'horg, inte te sig särskilt attraktiv för den talrika grupp av människor i samhället som brukar benämnas dolda missbrukare. Allmän enighet torde också råda om att det från samhällets synpunkt är synnerligen angeläget att dessa grupper kan nås av socialtjänstens insatser. Härtill kommer att grava missbrukare kan tas om hand mot sin vilja och beredas vård av andra samhälleliga organ. Kammarrätten anser att starka principiella skäl talar för att en ny sociallagstiftning inte skall innehålla möjlighet till tvångsvård av vuxna personer.

Län.rslyrelxwr i Göteborgs och [iu/ms län ansluter sig till utredningens huvudalternativ och att alltså möjligheterna till tvång mot vuxna missbru- kare utmönstras ur sociallagstiftningen. Den viktigaste frågan som därvid uppkommer är vad som skall ske med de missbrukare som inte faller under LSPV men som nu kan beredas vård med stöd av NvL. De fall av detta slag. i vilka tvång från samhällets sida framstår som nödvändigt. torde dock komma att bli allt fåtaligarc i takt med socialtjänstens utbyggnad enligt utredningens intentioner. l dessa fall blir det fråga om omhänderta- gande under kort tid för avgiftning och en viss grad av rehabiliteringföratt skapa förutsättningar för socialtjänstens på frivillighet grundade insatser. Det kan i detta sammanhang enligt länsstyrelsens mening sättas i fråga om inte en viss utvidgning av LSPV:s tillämpningsområde kan vara påkallad.

Länsstyrelsen i Blekinge län tillstyrker utredningens majoritetsförslag men pekar på att en — förmodligen ganska liten — grupp alkoholmissbru- kare inte omfattas av LSPV och därför kommer att hänvisas till stödjande och hjälpande åtgärder i frivilliga former. Länsstyrelsen menar dock. att de ökade resurser. de nya behandlingsmetoder och den intensifierade bevak— ning från socialstyrelsens sida vad gäller socialtjänstens insatser. som kan förväntas. kan antas lösa det antydda problemet tillfredställandc. Länssty- relsen framhäller som angeläget att LSPV ses över och omarbetas.

[.iinxsfyre/serna i Örebro och Vits!ernarrlunds [än tillstyrker i princip utredningens förslag därvid det framhålls som särskilt betydelsefullt att sjukvården får tillräckliga resurser att klara de nya uppgifterna och att den

Prop. 1979/SO:!

.,.u : 'J-

enskildesrättssäkerhet kan garanteras. fin särskild fräga är. framhalls det. om LSPV i sin nuvarande utformning kan tillämpas pa här aktuella miss- brukare eller orn lagen i något avseende maste förtydligas eller ändras. Liinssrvru/seli i (ialla/ids lz'in ansluter sig ocksa till den grundprincipen att utgängsprrnktcn för allt socialt arbete bör vara frivillighet. Ökade förebyg— gande insatser i kombination med rnalmedvetet utvecklingsarbete inom behandlingsomrädet kommer att minska behovet av tvangsätgärder. säväl inom socialtjänsten sorti samhället i övrigt. Även lr'in.vsrvrulswz i Krum:- In'rgx Iiiu anser att bestämmelser om vårdåtgärder trtan den enskildes samtycke bör förläggas utanför socialvardslagstiftningen.

[.fi/t.v.vivrvlsvu i Norr/miltals [till har inget att erinra mot utredningens förslag beträffande värden av vuxna missbrukare. Dock vill länsstyrelsen betona att en tvangsintagning automatiskt måste följas av en prövning i länsrätt eventuellt förstärkt med psykiatriskt skolad läkare.

Länsstyrelsen erinrar om att utredningens förslag om socialtjänstens yttersta vt'u'dansvar innebär" att socialtjänstens resurser väsentligt mäste byggas trt för att verksamheten skall fä ett meningsfyllt innehall. Ytterst är det säledes fråga om vilka ekonomiska ramar de politiskt ansvariga ger för att socialtjänsten skall ktrnna erhålla adekvata resurser.

I fråga om värdutbudet framhåller länsstyrelsen att ansvaret för inget"/'l— ningcn hö!" flVilil den etablerade sjukvarden. Alla avgiftningar behöver nödvändigtvis inte ske vid psykiatriska sjukhus och kliniker. Enklare och okomplicerade avgiftningar kan ske vid somatiska sjukhus av olika katego- rier. lasarett. sjukstugor och vårdcentraler. Detta sker redan i stor ut- sträckning. Övriga komplicerade avgiftningar måste även fortsättningsvis ske vid psykiatriska sjtrkhus och kliniker. Detta gäller t.ex. alkoholpsy- koser. deliricr. särskilt vårdk*ävande eller när tydliga psykiska följdtill- stånd föreligger.

l yttrandet anför länsstyrelsen vidare bl.a. att i och med LOB-lagens tillkomst har ett allt större antal berusade personer sökt vård vid sjukhu— sens akut- och jourmottagningar. Åtminstone vid de större sjukhusen har därmed uppstått betydande olägenheter och sjukhusen har fått det allt svårare att klara denna ökade tillströmning av akut berusade personer. Allt talar för att man vid dessa sjukhus måste inrätta särskilda alkoholavdel- ningar. Avdelningen bör ha tillgång till både medicinsk som psykoterapeu- tisk och socialt kunnig personal.

En av de ledande tankarna i socialutredningens förslag är. anför läns- styrelsen vidare. att psykiatrin skall få en central roll i vården av missbru— kare. Det måste dock konstateras att psykiatrin inte äger sådana resurser att de kan ta om hand samtliga missbrukargrupper. I ett långsiktigt per- spektiv blir andra behandlingsformer nödvändiga framför de renodlat psy- kiatriska. Det är här fråga om social träning i olika former. Här nämns särskilt behandlingshem och inackorderingshem samt den öppna vårdens övervägande betydelse.

20 Riksdagen ION/80. ! saml. Nr I. De! ('

Prop. 1979/80: 1 300

Flertalet kommuner. som yttrat sig i frågan. biträder socialutredningens majoritetsförslag. I det yttrande som avgivits av .S'tnt'k/mlms kommun framhålls bl.a. att tvångsmedel mot vuxna inte är önskvärda inom ramen för socialvi'u'dens lagstiftning. Kortvariga omhändcrtaganden i samband med akut vård av alkoholmissbrukare torde dock bli oundgängliga. Det kan starkt ifrågasättas om LSPV är ett lämpligt instrument idessa fall. I de fall tvångsmedel mot enskild används måste de vara starkt tidsbegränsade och omgärdas av rättssäkerhetsgarantier. Socialtjänsten måste alltid syfta till att motivera vuxna missbrukare till fortsatt värd och rehabilitering. LSPV bör liksom andra bestämmelser som möjliggör tvängsomhänderta— ganden i vårdsyfte bli föremål för en genomgripande översyn.

Även (liiite/mr_ev- komm/in ansluter sig till utredningens förslag. Den tillgång till metodik. samverkan och insatser av olika slag som socialtjäns— ten förutsätts disponera bör kompensera bortfallet av tvångsåtgärder.

Av de synpunkter som anförts av de andra kommuner som biträder majoritetsförslaget kan nämnas bl. a. följande.

Uppsala kommun framhåller att LSPV har sådana brister att den bör omarbetas. Kommunen framhåller de positiva erfarenheter som vunnits av samarbetet med alkoholpolikliniken vid Ulleråkers sjukhus där det skapats en modell för samarbetet socialvård — sjukvård. Denna samverkan har lett till att tvångsåtgärderna kraftigt minskat. Det är viktigt att en sådan sam- verkan kan utvecklas och det kräver ytterligare resurser för behandling och vård både inom sjukvården och socialvården.

Även Linki'ipings kommun framhåller vikten av att LSPV överarbetas och att det framför allt är nödvändigt med ett förtydligande av l ä i lagen. Klippans kommun betonar nödvändigheten av att erforderliga resurser tillskapas och att vården kan omfatta inte endast ett par dagars sjukhusvis- telse utan få sådan omfattning att den omhändertagne har möjlighet att på ett realistiskt sätt ta ställning till fortsatt vård.

Örebro kommun understryker särskilt vikten av tidig behandling och av kontinuitet i behandlingen. Erfarenheter visar att drogberoende personer som avgiftats men måste vänta på fortsatt behandling ofta kommer in i nya missbruksperioder. En fortsatt resursuppbyggnad är en nödvändig förut— sättning för att reformen skall få avsedd effekt. Västerås kommun, som redovisar uttrycklig tveksamhet inför valet mellan majoritets- och minorL tetsförslagen. betonar med hänsyn till att drogmissbruket kräver såväl sociala som medicinska insatser vikten av att samarbetet mellan social— tjänsten och sjukvården förbättras. Den i 12 ä & föreslagna uppgiften för läkare att underrätta nämnden om intagning bör vara obligatorisk. Patien— ten har sedan frihet att anta eller avvisa eventuella erbjudanden om hjälp. Skellefteå kommun framhåller att majoritetsförslaget förutsätter att so— cialtjänsten får erforderliga resurser för att kunna arbeta med stödjande och förebyggande insatser och att alternativa resurser av även institutio— ncll karaktär skapas för att erbjuda de svårast skadade missbrukama

Prop. 1979/SO:! 307

erforderlig vård. Socialtjänstens samarbetsformer med t. es. sjukvi'trdshu- vudmannen blir enligt vad Luleå kommun framhåller en Väsentlig fråga. Socialstyrelsen och kommunft'lrbundet måste härvidlag initiera och föreslå på vilket sätt ändamålsenliga satttverkansformer kan nås. Det är också angeläget att understryka, anför kommunen. att LSPV även fortsättnings- vis skall vara en medicinsk vårdlag och att dess tillämpningsområde inte skall vidgas. Detta innebär att en översyn av denna lags utformning och tillämpning är nödvändig. Denna bör få karaktären av en offentlig utred- ning och en sådan utredning skall också behandla psykiatribegreppet och den psykiatriska vårdens inriktning. Om sjukvården inte är beredd till samarbete och ansvarstagande för sin del i det totala vårdansvaret linns det klara risker för att människor inte erhåller den vård som de behöver.

De övriga kommuner som biträtt förslaget har särskilt framhållit behovet av ökade resurser för frivillig vård och behandling inom socialtjänsten. Sundsvalls kommun anför bl. a. att om tillräckliga resurser tillskapas för förebyggande arbete och möjligheterna till frivillig vård förbättras redu— ceras behovet av tvångst'ttgärder. Här kan också nämnas lf'orlwrgs kont— mnn som ansett utredningens förslag vara att föredra ttnder förutsättning att samhället kan bygga upp tillräckligt attraktiva vårdformer.

LO uttalar sitt stöd för utredningsmajoritetens linje att tvånget mot vuxna skall tas bort från socialtjänsten. Motivet är att nå en socialtjänst som arbetar på helt andra villkor. En socialtjänst där frihet och frivillighet är hörnstenar och ett rikt utbud av hjälp- och behandlingsinsatser är medlen.

SACO/SR understryker i sitt remissyttrande att resurserna för behand- lingen av alkohol— och narkotikaberoende personer måste vara tillräckliga. Psykosocial behandling måste kunna crbjttdas alla som har behov av sådan behandling, och behandlingen måste kunna tillhandahållas vid rätt tillfälle. Alla socialarbetare vet att drogberoende personer som avgiftats men måste vänta på fortsatt behandling ofta kommer in i nya missbruksperioder. Psykosocial behandling måste därför kunna påbörjas omedelbart efter avgiftningsfascn. I dag är resttrserna för sådan behandling klart otillräck— liga.

Det finns inom SACO/SR:s förbund delade uppfattningar hurttvida man kan ställa sig bakom utredningens majoritetsl'örslag eller inte. Sveriges läkarförbund har ansett ytterligare utredning erforderlig innan slutlig ställ- ning tas. Övriga berörda förbund har dock funnit att de skäl som talar för en tillstyrkan av utredningens majoritetsförslag väger tyngre än de skäl som talar emot förslaget. Mot denna bakgrund finner SACO/SR att cen- tralorganisationen bör ställa sig bakom utredningens majoritetsförslag i tvångsfrågan. Vid detta ställningstagande utgår SACO/SR från att ett borttagande av tvångsåtgärder inom den framtida socialtjänsten under inga förhållanden får leda till att nya eller utökade tvångsmöjligheter skapas inom sjukvården.

Prop. l979/80:l 303

SACO/SR kommer att i särskilt svar behandla de ändringar som nyligen föreslagits i LSPV. SACO/SR vill dock redan nu understryka att ändring- arna inte tillgodoser längc ställda krav på en klarare avgränsning av LSPV:s tillämpningsområde. En utgångspunkt bör här vara att LSPV avgränsas till klara medicinska indikationer och i princip avser psykotiska tillstånd.

SACO/SR anser vidare att tvånget mot enskild person måste utredas ytterligare och inte enbart med avseende på LSPV utan även med avseen- de på kriminalvården och då särskilt med beaktande av skyddet för tredje person. De av SACO/SR framförda synpunkterna delas i allt väsentligt av .S't'erigus socionomers riks/i'ir/mm/ (SSR).

TCO biträder socialutredningens förslag att tvångsåtgärder som avser vuxna inte skall regleras i socialvårdslagstiftningen. TCO anser att en översyn bör göras såvitt avser samtliga lagbestämmelser som möjliggör" kort— och långvariga frihetsberövanden i utrednings-. straff— och vårdsyfte. Målsättningen bör vara att sådana bestämmelser skall finnas i så få lagar som möjligt. vara så enhetliga som möjligt och så rättssäkra som möjligt. Utredningen bör behandla den grundläggande frågan om begreppen vård och straff. liksom frågan om psykiatribegreppets avgränsning. Av uppdra— gets omfattning framgår att utredningen böt" genomfi'iras som offentlig utredning. En utredning med det skisserade uppdraget bör enligt TCO:s uppfattning snarast möjligt tillkallas. Utredningen bör vidare framlägga förslag till fastläggande av olika myndigheters ansvarsomrf'tden samt till regler för blir de olika myndigheterna skall samverka när ansv'.trsområdena tangerar varandra.

I avvaktan på att frågan om samhällets tvångsåtgärder blir föremi'll för den ovan berörda omfattande översynen bör dock. som tidigare framhål- lits. enligt TCO:s uppfattning den av socialutredningen föreslagna refor— men verkställas. 'l'C():s synpunkter delas av Sveriges sat-iomtta/Q'ii-IuiiaL

Föreningen .S'reriges .S'oeia/c/tq/l'r anmärker att tvångets avskaffande kräver avsevärda resursl'örstärkningar för att få positiva effekter. OaVsett de förväntade effekterna av soft måste kommunerna och samhället ta sitt ansvar för att resurser skapas inom socialvården. Med de korta behand- lingstider som ges enligt LSPV löper socialvård och sjukvård risken att intentionerna vid omhändertagandet inte kan utnyttjas eller följas upp på grund av bristande resurser. 'fvångsintagning enligt LSPV är ett så utom- ordentligt allvarligt ingripande i en människas liv att det måste skapas garantier för social uppföljning. Betydligt större krav måste också resas på att sjukvården skall ta sitt ansvar för den stora grupp av missbrukare som i dag inte får den värd dc begär eller överhuvudtaget inte når fram till vårdresurserna. Sjukvården måste ges ökade möjligheter att fullgöra sin del av vårdkedjan och att samverka med socialvården.

Med viss tvekan tar .S'ruriges Srn'iolli'irlmm/ ställning för socialutred- ningens förslag. Förbundets tvekan gäller frågan ltttr de alkoholskadade i

Prop. 1979/80:l 309

fortsättningen skall kunna beredas vård. Rchabiliteringsarbetet med de svårt alkoholskadade är erfarenhetsmässigt mycket tidskrävande och ford- rar väl tilltagna vårdtider på institution med goda resurser för behandlings- arbetet. De vuxna alkoholmissbrukarna är endast i undantagsfall att anse som psykiskt sjuka i den mening som avses i LSPV och ett omhänderta- gande enligt denna lag medger som regel endast en akut aniftning i högst 10. i vissa fall 15 dagar. efter vilken tid skall prövas om fortsatt vård kan beredas enligt LSPV. Eftersom kriteriet härför är psykisk sjukdom. torde man inte annat än i undantagsfall kunna räkna med längre tids vård. LSPV är således inte något adekvat alternativ till nuvarande lagstiftning och de möjligheter den ger till tvångsingripant'len på särskilda indikationer.

Socialförbundet vill starkt framhålla behovet av att vårdresurserna är tillgängliga samtidigt med att reformen genomförs.

Riksförbundet för hjälp är lit/temalelsmisshrukare ( RFHL) anför att ett verkligt alternativ till tvångsvård är att missbrukare erbjuds sjukvård vid avgiftning. ett arbete och en bostad. 1 dag finns inte tillräckliga resurser. AVgiftningsresurserna är knappa. Många narkotikatnissbrukare tttestängs i dag från avgiftning. Än värre är situationen för alkoholmissbrukare. lnte förrän liv står på spel tillåts missbrukaren komma in på en akutmottagning. Tillräckliga resurser måste till för avgiftning. Man kan t. ex. använda resurser från psykiatriska vården och skapa små enheter. På akutmottag- ningarna eller dessa avgiftningsenheter skall även lältassistent och kurator finnas som antingen hjälper missbrukaren till fortsatt långsiktig behandling när det behövs eller hjälper till att ordna bostad och arbete.

AIka/tolprohlemolikers Riksorganisotion (ALRO) framhåller att all vård och behandling av vuxna missbrukare inom socialtjänsten måste ske i frivilliga former och att målsättningen för en reformerad nykterhetsvård måste vara. att den är attraktiv för människor med alkoholproblem och att den ger resultat. Man måste i allt rehabiliteringsarbete se till missbruka— rens totala livssituation och inte isolerat se på socialtjänstens roll i rehabili- teringen. För att en människa med alkoholproblem skall kunna rehabili— teras. måste en rad olika faktorer samverka. Socialtjänsten har endast möjlighet att kontrollera och påverka några av dessa faktorer. Några av de viktigaste delarna i en återanpassning är akutvärd. stöd och hjälp och möjligheter till ett återinträde i olika samhällsfttnktioner. l dag är akutvår- den katastrofalt underdimensionerad. Tillnyktringsklinikerna. som förut- sattes i LOB—lagen. saknas. Dagens sociala nykterhetsvård ärinte attraktiv för missbrukama. Dessutom råder stora svårigheter att erhålla arbete och bostad för människor med alkoholproblem. Socialtjänsten bör inte få stör- re roll. när det gäller att lösa alkoholproblemet. än det finns realistiska möjligheter för den att genomföra. ()m socialtjänsten påtar sig ett orealis- tiskt stort ansvar för lösande av sociala problem. kan detta medföra. att det engagemang och ansvar, som är nödvändigt för alla och en var. förkvävs. Alkoholproblemet löses inte bara med vård och behandling.

Prop. 1979/30: 1 3 l a

Remissinstanser som biträder socialutredningens alter- nativförslag

Srm lim-räl! anser att allernativförslaget är att föredra. llovrätten fram- hällcr att även behovet av skydd för annan i vidare omfattning än utred- ningen tänkt sig bör utgöra indikation för omhändertagamie.

'llill utveckling av sin ståndpunkt anför hovrätten bl. a.: Det bör framhål- las. att en vårdbehövandes tillstånd ofta är sådant att det kan ifrågasättas om något giltigt samtycke överhuvudtaget kan lämnas. Därtill kommer. att utredningens tankar enligt hovrättens mening innebär en anmärkningsvärd överskattning av flertalet missbrukares sjukdomsinsikt och önskan att upphöra med missbruket. Redan nu kan vådorna av ett sådant synsätt påvisas. Den senaste tidens utveckling i fråga om missbruk av alkohol och andra beroendeframkallande medel — en utveckling styrd av l'ylleriets avkriminalisering och av en "vård"-ideologi enligt vilken missbrukaren har att ensam ta ansvar för sin person och sitt liv har nedbrytande och fysiskt påfrestande detta liv än må vara — kan sägas innebära en brist på humanitet. gränsande till cynism. Missbrukaren får helt enkelt utan ingri- pande fortsätta sitt missbruk tills han går under. Genom lagregler om omyndighet. om förmynderskap och om godmanskap söker samhället i skilda hänseenden skydda den enskilde mot följder av oförmåga att vårda sig eller sin egendom. [ lika mån bör samhället inte bara känna titan även ta ansvar för den som genom missbruk av rusdrycker eller narkotika försatt sig ur stånd att förstå sitt eget bästa. Ett sådant ansvarstagande är inte genomförbart utan ett visst mått av tvång. Samhället måste vara berett att ta detta ansvar och det måste ske på ett tidigt stadium. Socialvården kan rimligen icke undgå att här taga sin del av ansvaret.

lt'ummurrz'inw: i Sundsvall ansluter sig till alternativförslaget. LSPV skall enligt vad utredningen framhåller även i fortsättningen vara en medi- cinsk vårdlag. Detta kan få till följd att vissa missbrukargrupper inte kan beredas vård utan eget samtycke trots att trängande vårdbehov föreligger. Härtill kommer att LSPV i sin nuvarande utformning inte ger samma rättssäkerhetsgarantier som en domstolsprövning. Majoritetsförslaget är förenat med sådana nackdelar att en annan lösning måste väljas. Den lösning som anges i alternativförslaget kan godtas. Det är emellertid nöd- vändigt att förutsättningt'trna för omhändertagande ges en annan och klara- re utformning. l)et är ett ofrånkomligt krav att det i lagtexten preciseras under vilka betingelser ett frihetsberövande kan ske. Enligt kammarrätten bör vård kunna beredas inte bara den som är farlig för sin egen hälsa utan även den som utgör en fara för annan. ('_')vervägande skäl talar för att det öppnas möjlighet att låta vården innefatta förordnande av kontaktman och meddelande av föreskrifter. Vårdtiden bör inte heller vara bestämd i lag utan tiden bör kunna anpassas till vårdbehovet. Socialnämnden bör ha plikt att fortlöpande pröva vårdens fortbestånd.

Enligt rikspolisxrtyrelsmt.x' uppfattning har utredningen överskattat sam-

Prop. l979/80zl 311

hällets möjligheter att få fran'tför allt missbrukare av olika berusningsmedel att frivilligt söka värd för sitt missbruk. Styrelsen anser även att den viktiga frågan om samhällets möjligheter att ingripa med tvang i vårdären— den och vilka myndigheter som i framtiden bör ta befattning med sädana ärenden inte fått den ingäendc behandling som är nödvändig. En undersök— ning oeh utvärdering av dessa betydelsefulla frågor framstar därför sotn nödvändig. Rikspolis-atyrelsen biträder den av en reservant i utredningen framförda uppfattningen att värden av vuxna missbt'ukarc bör tillgodoses i enlighet med utredningens alternativförslag.

linligt det alternativa lagförslaget skall polismyndighet inte såsom nu är fallet enligt Zl ;" Nv l.. kunna ingripa i akuta vårdsituatioucr mot vårdbehö— vande annat än med stöd av politilagstiftningeu. dvs. 2.5 polisinstruk— tionen, 3 & L'l'O satnt LOB. Enligt styrelsens uppfattning maste av polisen beslutade administrativa frihetsberövanden grundas på den föreslagna la— gen med särskilda bestämmelser om vård inom socialtjänsten. Att sasom föresläs som ett provisorium i avbidan på att polisen när kontakt med beslutsfattare i socialnämnd stödja ett av polisen verkställt frihetsberö— vande på Pl. LTU eller LOB är enligt styrelsens asikt helt felaktigt.

l fråga om tillämpningen av LSPV anser styrelsen det är ett elcmcntärt rättssäkerhctskrz-tv att en genomgripande översyn av l_.l)SV företas om denna lag avses komma att användas på det sätt tttredningen föreslar vid ingripanden mot missbrukare. vilka icke kan övertygas om att söka vård på eget initiativ. Att tolka en lag av denna beskaffenhet extensivt mäste inge stora betänkligheter. Såvitt styrelsen kunnat finna har den arbetsgrupp inom socialstyrelsen som nyligen framlagt ett förslag till lag om viss psy— kisk vård icke heller på ett tillräckligt ingående sätt penetrerat dessa problem.

Liiur.s'lyreIse/t i .S'mekholms län ansluter sig till alternativförslaget. LSPV är inte tillfyllest för att tillgodose missbrukarens vårdbehov. Vuxna missbrukare kan endast i undantagsfall anses som psykiskt sjuka i den mening som avses i LSPV. Ett omhi'tndertagande enligt den lagen medger dessutom som regel endast en akut avgiftning under en mycket begränsad tid. Svårt alkoholskadade personer kräver som regel längre vårdtider på institution med särskilda behandlingsresurser.

Av de som avses med tvångsintagningsansökningarna är omkring 20 procent farliga för närstående. Farliga alkoholister är i allmänhet inte så svårt alkoholsjttka att de drabbas av delirium. epilepsi eller hallucinos och de kan därför knappast påtvingas vård enligt LSPV. (')m missbrukaren inte frivilligt underkastar sig vård finns i regel inga möjligheter att tillgodose närståendes skyddsbehov förrän våldsbrott inträffat. En grundlig genom- lysning av farlighetsproblematiken är enligt länsstyrelsens mening nödvän- dig innan de nuvarande reglerna om tvångsintagning av farliga missbrukare slopas.

De missbrukare som är ur stånd att ta vård om sig själva är oftast mycket

Prop. 1979/802! 311

svårt nergångna när ansökan om tvångsintagning görs. Om sådana miss- brukare inte lider av psykisk sjukdom kommer de enligt utredningens förslag inte att kunna vårdas utan samtycke. För dem som inte vill medver- ka till någon form av vård kommer ett fortgående förfall inte att kunna hejdas. Länsstyrelsen har inget att erinra mot en stark restriktivitet i fråga om tvångsvård. Den bör dock inte ges sådan innebörd att svåra fysiska eller psykiska sjukdomstillstånd eller social utslagning i praktiken kommer att vara ett faktum när tvångsvård kommer till stånd. Länsstyrelsen anser att möjligheter till tvångsåtgärder bör finnas även i en kommande social— tjänstlag. Det vore olyckligt om de tvångsmässiga vårdformer. som är nödvändiga i ett begränsat antal fall. utrednings- och bcslutsmässigt skulle läggas utanför socialtjänstens kompetensområde. En prövning inför läns- rätt är ur rättssäkerhetssynpunkt bättre än exempelvis den på läkare an— kommande prövningen enligt LSPV.

Liim_s'tyrelsen i Västnmnlunds län biträder alternt'ttivförslaget. Länssty— relsen framhåller att missbruket av beroendeframkallande medel kan be- traktas som en i huvudsak socialepidemisk åkomma med vissa följdverk- ningar av medicinsk och psykiatrisk karaktär. Huvudansvaret för såväl profylax som vårdinsatser maste läggas på samhällets sociala myndigheter. När frivilliga insatser inte räcker till måste tvångsinstitut inom socialtjäns— ten tinnas för att tvinga fram en behandling. Socialtjänsten. som har det yttersta vårdansvaret. kan inte avhända sig ansvaret. Länsstyrelsen anför vidare att det inte är i första hand psykiatrisk värd en missbrukare i ett akutskede behöver. utan medicinsk avgiftning och uppbyggnad. ] en sam- verkansorganisation mellan socialtjänst och sjukvård bör finnas tillgång till speciella medicinska avdelningar för alkoholmissbrukare vid varje läns- sjukhus. På dessa avdelningar bör socialtjänstens kuratorer arbeta varige- nom man skapar kontinuitet i vård- och behandlingskedjan under klinikvis- telsen. länslasarettens närhet till kommunerna måste tillmätas stor bety- delse för effektivitetssyfte med vården.

Län.s'styre/san [ Gävleborgs län pekar på att enligt 12 & förslaget till socialnämndslag utredning får inledas först sedan den enskilde genom ansökan eller på annat sätt vänt sig till nämnden. En sådan bestämmelse medför stora svårigheter för nämnden att inför sjukvårdshuvudmännen dokumentera att det föreligger behov och förutsättningar för tvångsingri— panden enligt LSPV. Länsstyrelsen ifrågasätter också om möjlighet att tillämpa LSPV på den aktuella missbrukargruppen alltid är för handen och ansluter sig till socialutredningens alternativförslag. Som ytterligare skäl anförs att intagning enligt LSPV inte ger samma möjligheter till en allsidig bedömning som handläggning inför förvaltningsdomstol och att alternativ- förslaget ger större möjlighet till kontinuitet i behandlingen än LSPV. Länsstyrelsen ifrågasätter om lagen inte borde ge möjlighet till tvångsom- händertagande även när en person till följd av sitt missbruk är farlig för sammanboendes personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa.

Prop. 1979/SO:] 313

Slutligen menar länsstyrelsen att om majoritetsförslaget genomft'irs den föreslagna 12 a & i LSPV bör utformas så att underrättelse till socialnämn— den kan ske även om patienten inte samtycker.

[,iiris's'tyrt'lsm [ Kristianstads län menar att LSPV är en medicinsk vårdlag som lämpar sig mindre väl som en social tvängslag och att social- myndigheterna, om titredningsförslaget genomförs. i större utsträckning än f.n. skulle nödgas begära intagning enligt LSPV. Länsstyrelsen föror- dar alternativförslaget som princip men menar att det inte tillräckligt beaktar missbrtikarcns familjs intresse av skydd och att en bestämmelse om en längsta vårdtid om tre månader inte är lämplig.

Även läns's'lyrels't'rnu i S(izlermu"lunds. Östa[gälla/ids, J("in/tt'ipiiigx. Kalmar. il-Itl/nit'ilt/ix och K:.ip/mr/n'rgs län anser att alternativförslaget bör ligga till grund för lagstiftningen. Det framhålls bl. a. att om tvångsintag- ning skulle ktinna ske endast med stöd av LSPV kommer utvecklingen att leda till att lagens tillämpningsområde vidgas och att nuvarande rättssäker- hetsgarantieri samband med intagning blir eftersatta. LSPV ger inte heller lagliga möjligheter att under erforderlig tid kvarhålla den vårdbehövande. Några länsstyrelser framhåller att missbruket ofta leder till att anhöriga. främst maka och barn. utsätts för fara till kroppslig och själslig hälsa. Det är därför viktigt att dessa risker vägs in vid utformningen av lagförslaget.

Åtskilliga kommuner har också biträtt alternativförslaget. Vara kommun anför bl.a. att socialtjänsten skall ha det yttersta ansvaret även i de — om än fåtaliga — tvångssituationer som kan uppkomma. Kommunen är tvek- sam huruvida missbrukare sktille söka socialtjänsten i större omfattning om de visste att tvångsåtgärderna inte fanns inom sociallagstiftningcn eftersom socialtjänsten ändå skulle åläggas att initiera och följa tipp vård enligt LSPV. Arvika kommun anför betänkligheter mot möjligheterna att bereda vård i erforderlig utsträckning enligt LSPV och framhåller att de alternativa resurser utredningen framhävt Linder överskådlig tid kommer att saknas. varför ett avskaffande av tvångslagstiftningen inom socialvår- den f. n. inte syns möjlig. Kommunen ansluter sig till alternativförslaget och till de krav på en allsidig översyn av tvånget inorn socialtjänst. sjuk- vård och kriminalvård som framförts från olika håll. Även Falu kommun biträder alternativlörslaget men framhåller särskilt att möjligheterna att erbjuda meningsfull vård för vuxen missbrukare inte är avhängigt av om det är möjligt att vidtaga tvång eller inte titan mera vilket innehåll vården ges. Ett grundläggande krav är därför att resurser ställs till förfogande. Avgiftningskliniker med sjukvårdskunnig personal bör t.ex. snarast kom- ma till stånd.

[ tiera kommuners. bland dem Halmstad och Borås. remissyttranden lästs särskild uppmärksamhet vid frågan om behovet av skydd för annan person. främst närstående. Man invänder dock att även alternativförslaget är otillräckligt såtillvida att som grund för vård inte särskilt angivits skyd- det för annan.

Prop. 1979/80: | 3 |4

Sjukvårdens och .rtrt'iuli'årtlt'ns plurit'ringx- (rt-li rulionulisw'ingxinnimi (SFR/) framhåller att det är svårt att överblicka konsekvenserna av utred— ningens förslag. Redan i dag vidtas relativt många tvångsingripaiiden med stöd av LSPV mot olika toxikomaner. ()m dessutom LSPV skulle få en mer strikt medicinsk tillämpning. vilket diskuterats. så att lagen endast omfattar psykotiska tillstånd. förändrar det de förutsättningar som social- utredningen utgår från.

Vården av olika missbrukare måste. anför SPRl. ses på ett enhetligt sätt oberoende av huvudman. Om huvudprincipen är att behandlande personal inte skall ktinna tillgripa tvångsåtgärder skall denna princip också gälla den medicinska personalen.

Om det inte längre skall vara möjligt att tillgripa tvångsr'itgärder inom ramen för sociallagstiftningen måste detta kompenseras genom andra ät- gärder. .'åledes krävs betydligt större vård- och behandlingsrestirser för toxikomaner än vad som i dag finns tillgängliga. En vård— och behandlings- organisation måste skapas som ger möjlighet till åtgärder både i samband med akuta tillstånd och vid social och medicinsk rehabilitering. l vård- och behandlingsorganisationen måste ingå resurser för att mer fortlöpande ta hand om toxikomaner där rehz'ibiliterande åtgärder bedöms som resultat— lösa. Åtgärder måste diskuteras för att få möjlighet att komma in på ett så tidigt stadium som möjligt. I en sådan vård— och behandlingsorganisation ingår både medicinska och sociala åtgärder. län förutsättning för att den skall fungera är att den planeras och organiseras gemensamt av berörda kommuner och landsting.

Socialutredningens förslag torde således. anför SPRl vidare. inte kunna genomföras titan väsentliga ökade behandlingsresurser främst inom den psykiatriska vården anpassade till toxikomanigrtippcn. Detta kräver i sin tur möjlighet att utveckla adekvata behandIingsmetoder. (.)m förslaget resulterar i att möjligheten till tvångsåtgärder helt titniönstras ur sociallag— stiftningen finns dessutom risk för att det medicinska tänkandet överväger för dessa patientgrupper - något som med hänsyn till gruppernas karaktär och vårdbehov inte är acceptabelt.

N_vklc'r/ielsvårt/wu" uiist:tlLv/i'irlnmd anser övervägande skäl tala för en principiell lösning i överenssti'tmmelse med utredningens alternativft'irslag. Det är emellertid nödvändigt att detta förslag grundligt överarl'ietas. lför- bundet framhåller bl. a. att förslaget uppenbarligen tar sikte på vårdbehov av sådant mycket trängande slag som ofta varken katt eller bör tillgodoses vid vårdanstalt tillhörande socialvården. Tilläiitpningen av den föreslagna lagen torde därför förutsätta ett samspel mellan socialnämnd-" länsrätt— sjukvårdsorgan som sktille ha förtjänat närmare belysning.

N_vkler/it'lsrt'irt'lxt'm' l.,rllld.rffil'/Pllllt/ (NLFl avvisat" socialtitredningens majoritetsförslag och anslttter sig till principen om sociala insatser utan den enskildes samtycke. Förbundet anser att det alternativa förslaget bör ytterligare överarbetas. Enligt förbundets mening bör en särskild utredning

Prop. 1979/BOJ 315

tillsättas för att utreda frågan om tvångsmässig vård och behandling inom olika samhällssektorer.

Srensku N_vkter/ieisi'årdsförbiindei biträder i princip utredningens alter- nativförslag att gälla intill dess en total översyn skett beträffande det samlade tvånget för missbrukare. Det alternativa förslaget måste dock omarbetas och ges en klarare utformning bl. a. med hänsyn till att förslaget i sin nuvarande utformning innebär en skärpning i förhållande till nu gällande regler. Enligt förbundets mening kan således LSPV ej generellt tillämpas på hela missbrukargruppen titan en restgrupp — företrädesvis alkoholmissbrukare — bildas. som inte kan ges Värd enligt LSPV. Denna grupp skulle — sedan frivilliga resurser uttömts — stå titan akut vårdmöj- lighet om socialtitredningens majoritetsförslag skulle följas. Detta strider mot principen om socialtjänstens yttersta vårdansvar och den grundläg- gande tankegången oni trygghet för alla. Det alternativa förslaget innebär större rättssäkerhet för patienten och sannolikt en bättre vård än den som den hårt belastade sjukvården kan erbjuda. Förbundet uttrycker dock viss tveksamhet mot den föreslagna möjligheten att utsträcka vården till tre månader. Det finns enligt förbundet risk för att tre månader kommer att uppfattas som normaltid för tvångsvård.

Riksji'irhmidel mot u/ko/iol— och mirkotikuniissbriik (RPM/l) anser det angeläget att socialvården befrias från tvångsvården men bättre under- byggda förslag om hur det skall ske erfordras. Skall mentalsjukvårdcn svara för vården måste LSPV förändras något som är angeläget i vilket fall som helst.

Sve/iska Diakuii.i-t'i'/I.vku/wi understryker inledningsvis att största vikt bör läggas vid vårdens innehåll och nämner som exempel att i en kvalificerad vård bör ingå behandlingshem. terapeutiska samhällen. kollektivt—öster- hem, där problembearbetning. terapi. sanitalsgrupper o.dyl. ingår för att ge en kvalificerad och för den enskilde välmotiverad vård. 1 de fall tvång ändå måste tillgripas mot vuxna missbrukare anser sällskapet att detta bör utformas på det sätt alternativförslaget anvisat. främst av rättssäkerhets- skäl. Att socialvården skulle ktinna göras helt serviceinriktad och därige— nom vinna allmänhetens förtroende är tvivelaktigt. då de sociala instanser- na fortfarande kommer att uppspåra och utreda ärenden med social proble- matik samt tillhandahålla material om klienters förhållanden. som uppen- barligen kan vara besvärande för klienten. oavsett om tvångs- eller frivil- ligsituation föreligger. menar sällskapet. Även sällskapet menar att en omfattande revidering av LSPV är angelägen.

Ft'irt'iiiligc/i Saw/"igar _fi'ii'tirt/xljiiiis[(*/niin förordar alteriiatiVförslaget. LSPV är i huvudsak tillämplig när det gäller klara. bestående förvirrings— tillstånd och av Vetenskapen klart definierade psykiska sjukdomar. En missbrukare bereds nu i bästa fall synnerligen kortvarig och akut avgift- ningsvård. Risk finns att socialtjänstens frivilliglinje kan lämna de grava. insiktslösa missbrukama åt sitt öde. Den samarbetsvillige. speciellt den

Prop. 1979/80zl 3 | (»

med "'kuratorstycke" blir föremål för socialtjäi'istens hela värdpaket mc- dan resten lämnas utanför för att gå ett ovisst öde till mötes. l vart fall måste det kommtinala vårdansvaret förenas med mycket goda resurser och hög aktivitet för att locka till frivillig vard. Annars är. menar föreningen. risken stor för en motreaktion som är betydligt mer negativ än det vård- tvång vi hittills haft. Föreningen understryker även risken för en fortsatt ökad överföring av missbrukare till kriminalvarden.

Alternativet borde i stället vara att inrätta tillnyktringskliniker så utrus— tade pcrsonellt att man där kan förbereda och förmedla långvarigarc och meningsfullare vård på institutioner med nödvändiga resurser. Denna insti- tutionella behandling bör ktinna beredas titan samtycke. Vårdtiden bör anpassas till det individtiella fallet. dock med ej alltför kort mt'ixiniitid.

Src/iska (ll'bt'ls'gil'(II'tf/ÖI'L'IIHLLU'H (SAY-"j ansluter sig till alternativförsla— get samt anför att i sociallagstiftningen bör bibehållas en möjlighet till tvångsingripande mot alkoholmissbrukare som utsätter annan för fara.

Remissinstanser som inte tar uttrycklig ställning eller vill att hela frågan om tvång skall utredas innan slutlig ställning tas

JO konstaterar att det finns uppenbarligen en yttersta gräns när samhäl— let inte längre kan underlåta att gripa in för att tillförsäkra någon akut vard. när vederbörande själv till följd av psykisk sjukdom. svårartat missbruk eller liknande inte längre är i stånd att rätt bedöma sitt tillstånd och att frågan därför närmast gäller till vilket vårdområde man vill hänföra de tvångsåtgärder som i vissa fall inte kati undvaras. l denna del anser JO sig inte ha anledning att ta principiell ställning. JO vill dock samtidigt framhål- la att det. oavsett vilket val man gör. gäller att begränsa tvångsåtgärderna så att de inte kommer till användning schablonmässigt utan bara tillämpas i sådana fall där det är oundgängligen nödvändigt. JO tror för sin del att det finns goda förutsättningar att byta ut de flesta tvångsåtgärder gentemot vuxna missbrukare mot intensiva frivilliga åtgärder. Med den omdaning som förslaget kommer att innebära för socialtjänstens del ökar möjligheter- na att erbjuda sådana verkningsfulla frivilliga behandlingsåtgå'trder. Beho- vet av tvångsåtgärder vid sidan om dem som i dag finns i lagen om sluten psykiatrisk vård i vissa fall tycks därför inte vara särskilt stor.

JO kommenterar därefter även det alternativt framlagda förslaget till lag med särskilda bestämmelser om vård inom socialtjänsten. varvid JO anför bl.a., att den föreslagna maximerade vårdtiden tre månader kan godtas med hänsyn till rättssäkerhetskravcn. att det fallet att en missbrukare är farlig för sin omgivning bör öppet-behandlas i lagen. samt att kriteriet att missbrukaren inte själv kan bedöma sitt vårdbehov bör framgå av lagtex- ten.

Universitets- och liögs'kaleiimbeiei (UHÄ) har inhämtat yttranden från

Prop. 1979/80: 1 317

universiteten i Uppsala. Lund. (iöteborg och Stockholm och anföt — under hänvisning till innehallet i sagda yttranden för egen del bl.a. följande.

UHÄ konstaterar att utredningen i mycket liten utsträckning beaktat frägan om utbildning och forskning resurser som borde vara utomor- dentligt betydelsefulla i samband tned en reformverksamhet av föreva— rande art. UHÄ understryker särskilt vikten av att relin'mverksamheten följs tipp och kombineras med insatser i fräga om utbildning och forskning.

Juridiska_l'u/tultrtsÅn/lvgirt vid i_fppsulu universitet anför att om LSPV tillämpas korrekt enligt lagstiftarens uttalanden i förarbetena sä skulle den sannolikt komtna att omfatta bara ett ringa fatal av det asyftadc missbru— karklientelet. (')mhändertagandet skulle dessutom i regel kttnna äga be- ständ bara ttnder en kortare avgiftningsperiod. varefter den utskrivne skttlle hänvisas till frivillig behandling i form av "socialtjänst". Kollegiet erinrar om att om förslaget antas. det bör ske i medvetande om dessa konsekvenser, samt att varje ändring av tillämpningen av LSPV bör ske först efter lagändring och att nuvarande LSPV har förutsatts fa en restrik— tiv tolkning. l'ätkttltetsnämndcn ttttalar även att alternativförslaget vad gäller främst de formulerade rekvisiten lider av en i ft'irhällande till gällande lagstiftning påtaglig brist på precision. Samma synpunkter anförs av juri- (Iis/((t lli/kulletstu'iutuden vid Lunds unithviu't. sotn dock uttryckligen av— stär frän att ta ställning till frägan om tvängets bibehållande eller avskaf— fande inotn socialvården under följande motivering:

F. n. saknas ett säkert underlag för bedömning av frågan om tvangets behövlighet inotn socialvården. Debatten härom synes vara mera präglad av tro än av vetande. Visserligen känner man till en del om effekten av det tväng, som f.n. utövas. Men detta räcker inte för att man skall kunna dra några säkra slutsatser. Man vet ingenting om den effekt, som en begräns- ning eller ett avskaffande av tvånget skulle medföra. Klarhet härom kan endast framtida erfarenheter ge. En reform i denna riktning blir med nödvändighet ett experiment. och eventuellt ett dyrbart sädant. Om man avskaffar tvånget, fär man sannolikt acceptera att en del människor gär under på grttnd av obenägenhet att söka frivillig värd. Huvuvida detta offer kan uppvägas av en ökad effektivitet hos den frivilliga vården. är ytterst svårt att bedöma.

Medicinska_titku!tetsniiutudeu vid Lunds universitet menar att tvängsfrä— gan inte bör avgöras förrän en särskild utredning om administrativa frihets- berövanden slutförts. Stun/tällsvetenskapliga_litku/rt'tsuiimmleu vid Lutuls universitet ansluter sig till alternz-ttivförslaget och framhäver särskilt rätts- säkerhetsaspekten i samband med ingripandet.

Medicinskt)fultultetsnämnden vid Göteborgs llnfl'L'l'SfIM ifrågasätter ut— redningens uttalande att det "yttersta vårdansvaret" skall åvila socialtjänsten och håller för sannolikt att det "yttersta vårdansvaret" just på grund av förslagen i stället framdeles kommer att hamna inom sjukvar— den.

Prop. 1979/SO:] 318

Sum/Millyreleuslmpligu _lilkulit'mu'immlt'u vid Stockholms mlirersilet anför för sin del. att med de föreslagna generella målen för socialtjänsten och med hänsyn till att all värd och behandling skall utvecklas i samrad med klienten och/eller hans anhöriga blir möjligheter" till alla former av tvf'tngsätgi'trder inom soeialvärden svara att motivera. l.")e komtner ocksä sannolikt ofta att motverka sitt eget syfte.

[.t'inxxtyrelsen i I.,-'p/mllu län ställer sig tveksam till utredningens förslag som kan komma att innebära att en social vårdlag ersätts med en medi— cinsk. Tillämpningsomrädet för LSPV måste. enligt länsstyrelsens uppfatt— ning. komma att utvidgas till att omfatta missbrukare som inte primärt lider av någon psykisk abnormitet. En sådan utveckling skulle vara orm-'äekan- de.

Mot den bakgrunden är det enligt länsstyrelsens mening absolut nödvän- digt att hela fragan om tväng inom olika vardomrz'tden — socialvard. psykiatrisk vård. kriminalvård — utreds grundligt. lnnan en sådan utred- ning skelt kan något ytterligare ställningstagande fran länsstyrelsens sida inte göras.

Län”fyre/sm [ Hal/mah län har under hänvisning till den arbetsgrupp som tillsatts inom departementet inte funnit anledning att kommentera utredningens förslag. På motsvarande sätt har län._r..s'l_vrel.rmt [ Ält'xbm'yx [än funnit anledning avvakta resultatet av arbetsgruppens arbete innan slutligt ställningstagande tas. Bäda länsstyrelserna redovisar dock en all- mänt positiv inställning till fortsatt tvängsvärd inom socialvården.

Län.r.s'l_vr('l.ren i Skaraborgs län. som inte funnit att socialutrulningen motiverat sitt ändrade ställningstagande till tvångsproblemet med några nya omständigheter i sak, delar uppfattningen att en övergripande översyn bör göras innan definitiv ställning tas och att då samtidigt tas upp frågan om skyddet för tredje person. Liinsxlyrelsen i lf't'irmlumls lt'in delar den principiella uppfattningen att ett långsiktigt mål bör vara en socialtjänst som grundar sig på frivillighet när det gäller vuxna människor. Utredning- en har emellertid. menar länsstyrelsen, fått en teoretisk slagsida genom centreringen kring tvångsingripandena. Vi har i dag ett omfattande miss- bruk av alkohol och narkotika, som går allt längre ned i åldrarna och drabbar inte endast män utan även ett ökande antal kvinnor och ungdomar och t.o.m. barn. Det krävs framför allt ökade resurser av olika slag för att bistå missbrukama. Samhället har ännu alltför begränsade resurser för att kunna möta en på fullständig frihet baserad vård av missbrukare. Länssty- relsen anser därför. att — så länge denna situation föreligger — ett sådant system skulle innebära så väsentliga olägenheter för de hjälpbehövande över 18 år att det tyvärr synes oundvikligt att tills vidare bibehålla någon form av tvångsåtgärder inom socialvården också beträffande vuxna. Frå- gan om vårdinsatser utan den enskildes samtycke avseende personer över 18 är bör dock inte bli föremål för ett definitivt ställningstagande förrän den nyligen tillsatta utredningen om allt vårdtvång mot vuxna slutfört sitt arbete.

Prop. 1979/80: 1 319

Läns_rlyrclst'n i Wisterhöll/ans [än har i princip inget att erinra mot att nykterhetsvärdslagens tvfrngsbestämmelser rensas ut vid införande av de nya sociallagarrut men anser det välbetänkt att en samlad översyn av de tvängsingripanden som kan ske mot enskild som missbrukar beroende- framkallande medel görs.

Malmö kommmr delar socialutredningens upplättning om att den framti- da socialtjänsten bör präglas av frihet och frivillighet men anser därjämte att frägan om tvängsätgärder mot vuxna missbrukare av beroendeframkal- lande medel bör avgöras först sedan man slutfört beredningen av proble— met med de administrativa frihetsberövandena. Liknande synpunkter an— förs av Helsingborgs och Skövde Åummrmt'r.

Enligt socialutredningens förslag fär kommunen det yttersta ansvaret för att behov av värd tillgodoses. En av socialtjänstens uppgifter blir att initiera och medverka till att erforderlig värd kommer till ständ oavsett vem som har resursen. Det förefaller därför. anför Karlstads kommun, mindre intressant enligt vilken lag varden skall ske. En samordning av all lagstiftning som reglerar värden av vuxna förefaller riktig. Avsikten med ingripande skall vara att skapa förutsättningar för erforderlig vård och behandling och förutsättningen bör vara att det av upprättad behandlings- plan framgar att den planerade ätgärden kan leda till att vederbörandes situation förbättras eller att en allvarlig försämring förhindras.

Komnimi/i")"rlnmdt'r framhåller att den särskilda arbetsgruppens utred- ning bör genomföras på ett sädant sätt att det får grundli'iggande betydelse för ställningstt'tganden till tvångsfrägan inom socialtjänsten. Styrelsen som förutsätter att arbetsgruppens ställningstaganden blir föremål för remissbe- handling innan slutlig ställning tas finner inte anledning att f. n. gä närmare in pä de problem som är förknippade med tvängsvärd. Förbundet vill dock framhålla att eftersom syftet med tvängsomhändertagande är att bryta en akut situation för att sedan fortsätta en bearbetning av problemen. helst på frivillig grtrnd. det är angeläget att finna ansvars- och arbetsformer som möjliggör att adekvata värdinsatser kan ske och att det finns en kontinuitet i värden. Enhetliga regler och fullgod rättssäkerhet vid samhällsingripan— den mot enskild är angeläget.

[.aHastings/fir!)rart/el anför att även om beslut om tvängsingripanden förläggs till annan instans mäste socialtjänsten ändå ta initiativet till ätgär- den i fråga. delta i behandlingsplanering och ansvara för uppföljning efter institutionsvistelsen. l yttrandet framhålls vidare att var än tvångsåtgär- derna förläggs bör skyddet för annan person. dvs. i detta sammanhang oftast missbrukarens familj. säkerställas.

Det är enligt vad förbundet vidare anför uppenbart att ett slopat tväng inom socialvården skulle medföra andra och större krav på primärkom— munernas vårdutbud och samverkan med sjukvården. Utredningen har inte tillräckligt belyst samverkansformerna mellan sjukvården och social- tjänsten.

Prop. 1979/80: 1 320

l yttrandet anförs vidare att som företrädare för sjukvärdshuvudrnännen har landstingsförbundet främst att söka bedöma konsekvenserna för sjuk- 'ärden av förändrade regler om tvångsingripanden inom socialtji'rnsten. 'fre aspekter mäste därvid särskilt beaktas: avgränsningen av psykiatrin. det ändamålsenliga i att för missbrukarvärd utnyttja psykiatrins resurser samt möjligheten att tillgodose kraven pä ökade resurser inom psykiatrin.

LSPV är en rent medicinsk värdlag. Medicinskt- psykiatriska kriterier mäste kunna trppställas för att motivera en psykiatrisk värd- och behand- lingsinsats. litt övertagande av samtliga tvängsingripanden skrrlle innebära att ytterligare en del av det övervägande sociala och psykologiska problemområde. som alkohol- och narkotikamissbruket utgör. skulle in— ordnas i psykiatribegrcppet. En sädan tillämpning av detta kan starkt ifrågasättas.

Det vore enligt styrelsens mening olyckligt om ett exklusivt medicinskt tänkande och handlande skulle fä överhanden inom ett värdomrädc. där sjukdomsbegreppet alltmera börjat ifrägasättas och där en social rehabili- tering framstår som den främsta förutsättningen för en äteranpassning.

Detta innebär givetvis inte att sjukvården undandrar sig ansvar för sin del av värden av alkohol— och narkotikamissbrukare. ! behandlingens inledande skede finns ofta ett stort behov av medicinska insatser. Avgift- ning. medicinsk utredning och upprättande av behandlingsplan är nödvän— diga förutsi'rttningar för en framgängsrik fortsatt värd. Missbrukargruppens behov av somatisk sjukvård mäste ocksä beaktas.

l fräga om resurser mäste konstateras att psykiatrin fortfarande är en värdgren med eftersatta behov. I".)en kämpar med stora svr'u'igheter bade personellt och materiellt. Verksamhetsomrädct är under utredning pä olika häll och flera landsting har inlett en ny uppbyggnad av organisationen. Utvecklingen mäste utgä frän realistiska förutsi'rttningar om utrymmet för resursökningar. En utökad missbrukarvärd kräver adekvat utbildad perso— nal av olika kategorier. Det kan finnas anledning att uttala tveksamhet beträffande sjukvärdshuvudmännens möjligheter i detta avseende inom överblickbar tidsrymd. .

Med bedömande av samtliga dessa aspekter finner ft'rrbundsstyrclsen sammanfattningsvis att nägon utvidgning av ingripanden mot den enskildes vilja för missbrukare varken kan eller bör kornnra till ständ inom psykia— trin. De resursrnässiga svärigheterrra är stora. lån mer ändanutlsenlig värd kan ges pä annat häll. Ett i sig önskvärt slopande av tvängsatgärderna inom ramen för sociallagstiftningen mäste saledes motsvaras av ökade och för— bättrade resurser inom socaltjänstcn för frivillig vard och behandling.

Slarv/rs lllllltlf/xlll)l)l'(lll frarnhaller att den grundläggande frägan är inte om vi skall ta bort tvangel frän nagot vardomräde utan vad det gäller är hur mycket tväng som totalt sett är oundgängligen nödvändigt. vilka möjlighe- ter vi har att minska tvanget. vilka resurser som detta kräver. vilka juridis— ka och etiska kriterier vi skall arbeta efter och htrr tvängel skall fördelas

Prop. l979/80:1 321

mellan olika vårdområden för att den enskilde individen skall kunna fä bästa möjliga hjälp. Rådet anför vidare att för att åstadkomma en effektiv behandling och rehabilitering behövs framför allt ökade resirrser. Det mäste bl. a. finnas tillgång till mindre behandlingshem och avgiftningskli- niker pä sjukhus.

Rådet förordar inte något av förslagen utan hänvisar frågan om tvångsåt- gärder till den tillkallade arbetsgruppen.

Rik.s;/'ärbmrdet av Fäiii/(Iraj?)rani/igar mot Narkotika (RFMN) anser att missbrukarnas rättssäkerhet bättre gagnas av att ett ofrånkomligt tvängs- omhändertagande handläggs av socialtjänsten och de förtroendevalda i de sociala nämnderna än enligt LSPV. RFMN ser LSPV som en lag för akuta nödsituationer. inte som en lag för behandling. RFMN anser att LSPV mäste ses över och förändras. Bl.a. bör patienter som är intagna enligt LSPV tillförsäkras socialjuridisk assistans och möjlighet till rättslig pröv- ning.

Även llandikapnfi'irlmnde/rs ('entra/kommitté (HCK) menar att LSPV enbart är en tvängslag medan det verkliga problemet är att den inte ger någon rätt till effektiv behandling. Bristen på goda resurser är avsevärd inom både frivillig och tvångsbehandling hos sjukvården. Samma är förhål- landet inom socialvården. HCK tror att den opinion mot tvång inom socialvard som kommit till uttryck bland socialarbetarna till väsentlig del har sin bakgrund i dessa resursbrister. Många människor vårdas ömsom av staten. kriminalvården. ömsom av landstinget i sjukvården och ömsom av kommunen i socialvården utan att det finns något nämnvärt samarbete mellan dessa olika huvudmän.

HCK föreslär att hela frågan om sammanhanget mellan socialvård och sjukvård vad gäller psykisk och psykosocial behandling och rehabilitering och helst även kriminalvård tas upp. Det vore bra om det kunde göras av den arbetsgrupp som tillsatts men det är dock möjligt att frågans omfatt- ning kan föranleda utredning i särskild ordning.

HCK framhåller betydelsen av att få i gäng en utveckling mot ett tvär- fackligt lagarbete under medverkan av psykologer. socialarbetare. läkare. vårdare. skyddskonsulenter och andra. 1 det arbetet skall således admini- strativa gränser kunna överskridas.

Sveriges It'ikatji'irhmrd pekar bl. a. påatt den framtida utvecklingen torde medföra en inskränkning av värdindikationer enligt LSPV och menar att utredningens frivilliglinje i slutbetänkandet inte är tillfredsställande moti- verad. särskilt som utredningen i principbetänkandet övertygande visat att LSPV inte kan användas för alla som behöver värd. Sammanfattningsvis innebär slutbetänkandet i denna fråga så många oklarheter att det inte kan ligga till grund för lagstiftning. anför förbundet. som samtidigt uttrycker tillfredsställelse med det uppdrag som givits arbetsgruppen. Förbundet framhåller i samband härmed att en utgångspunkt för översynen av LSPV bör vara att lagen avgränsas till klara medicinska indikationer och i princip avser psykotiska tillstånd.

Prop. 1979/80: 1 322

SrettsÅa lil/tartkvälls/tapet redovisar samma inställning som läkarförbun— det och anför därutöver bl.a. särskild oro över att utredningen synes ha förlitat sig pä att tillämpningsomrädet för LSPV skall kunna vidgas genom tänjbarheten i begreppet "psykisk sjukdom". Läkaresällskapet är vidare negativt till utredningens förslag att sjukhuset sä snart intagrring skett med stöd av LSPV underrättar hemkt'tmmunens socialförvaltning och menar att meddelande bör lämnas endast efter patientens samtycke.

2 Lag om viss psykiatrisk värd. Förslag av en inom socialstyrelsen tillsatt arbetsgrupp. Socialstyrelsen redovisar (1977: 14)

2.1 Remissinstanser

Efter remiss har yttranden kommit in frän justitiekanslern. riksäkla- garen. hovrätten för Västra Sverige. krimimtlvardsstyrelsen. rikspolissty— relsen. socialstyrelsen. psykiatriska nämnden. statcns handikappräd. statskontoret. riksrevisionsverket. medicinska fakulteterna vid universite— ten i Uppsala och Lund. utskrivningsnämnderna för Stockholms kommun norr om Slussen. Uppsala län och Stockholms län med undantag av Stock- holms kommun. Katrineholms kommun. Jönköpings län. Malmöhus län med undantag av Helsingborgs kommun samt Västernorrlands län med undantag av Härnösands kommun. karolinska institutet. JO Leif Ekberg. Svenska kommunförbundet. l.andstingsförbundet. förvaltningsutskotten i Kristianstads. Malmöhus. Hallands. Västmanlands och Norrbottens läns landstingskommuner. Landsorganisationcn i Sverige (1.0). Tjänstemän— nens centralorganisation (TCO). Centralorganisationen SACO/SR. Sveri- ges läkarförbund. Svenska Iäkaresällskapet. Handikappförbundens cen- tralkommitté. Riksförbundet för social och mental hälsa (RSMH). Riksför- bundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare (RFHL). hälso- och sjukvårds- trtredningen och omsorgskommittén.

Dessutom har yttranden kommit in från bl.a. förste stadsläkaren i Stockholm. kommittén för mänskliga rättigheter. utskrivningsnämnden för Skövde kommun och personal vid psykiatriska kliniken vid Malmö all- männa sjukhus.

Remissinstanserna understryker genomgående i likhet med arbetsgrup- pen vikten av att psykiatrisk vård och behandling så långt möjligt bereds i frivilliga former. Remissinstanserna konstaterar även att tvängsbestäm— melser inte kan undvaras helt och att därför rättssäkerheten för patienten kräver att de fall då tvång får tillgripas klart och entydigt regleras i lag. Praktiskt taget samtliga remissinstanser biträder arbetsgruppens förslag att bestämmelser om psykiatrisk vård utan den vårdades samtycke liksom

Prop. 1979/80zl 3.3

hittills bör tas trpp en särskild lag. som har karaktären av ett komplement till sjukvårdslagen.

Några remissinstanser. t. ex. Sveriges It'ikar/"r'n'lmml och .S'rt'nska liikare- sällskapet anser principen om frivillighet i värden som huvudregel sa viktig. att en tvängslag bör inledas med en bestämmelse om att i första hand alltid skall prövas huruvida varden kan ske enligt sjukvi'trdslagcn. Psykiatriska nämnden understryker att värdbestänrmelserrta utanför sjuk- vårdslagen bör inskränkas till ett minimum och i vart fall inte vara mer omfattande än i LSPV. Nämnden framhaller dock särskilt vikten av en god och meningsfrrll vård och menar att man riskerar att skada den psykiatriska vården och därmed den enskilde patienten. om resursbristerna döljs i rättssäkcrhetsdebatten. Handikapp/ÖN;andens ("cittra/ktnnntitta (HCK). RSMH och RI—"HL trttalar krav på att en lag på detta område skall tillför- säkra patienterna en god vård och inte bara reglera det tväng som patienten är tvungen att underkasta sig. Norrbottens läns landsting ifrågasätter om en speciallag verkligen behövs för att klara en av hälso— och sjukvårdens sektorer. psykiatrin. och ntenar att det vore värdefullt. om föreliggande förslag i stället ktrnde överlämnas till hälso- och sjukvi'rrdsutredningen (S l975: 04) med direktiv att pröva om det är möjligt att arbeta in psykiatrins särbetämmelser i en kommande hälso- och siukvt'rrdslag.

Behovet a t' en ö" ret-syn a r grilla nde lagstiftning understryks från flera håll. Därvid nämns särskilt de svårigheter som den nuvarande jävsregeln i 65 3 st. LSPV medfört i praktiken till hinder för en adekvat vård och kravet på att vården skall beredas pä klinik med överläkartjänst i psykiatri. Sålunda uttryckerjustitiekans/ern. statens Irantlikap/n'åd. karo— linska institutet. utskrir'ningsnännu/en för Stockholms kontnrntt norr om Slussen. utskrivningsnän1tiden _fi'ir i'l-hlllllöltlm' län med undantag av Hal- singborgs kommun. JO. Landstings/Örlmmlt't. läkarförbundet och läkare- sällskapet tillfredställelsc med att en sådan översyn nu kommit till stånd. Däremot ifrågasätter psykiatriska nämnden och utskrirningsnämnt/en_li'ir Uppsala län och Stockholms län med undantag av .S'tot-kholms konrnrun behovet av en reformerad lagstiftning. Psykiatriska nämnden saknar en analys av LSPV: s funktion. sotn utvisat att lagen inte fyller sin uppgift på rätt sätt och att de grundsatser den vilar på inte är hållbara. Nämnden rrttalar. liksom ett inte obetydligt antal andra remissinstanser. förvåning över att översynen skett i form av en verksutredning titan att utgångspunk- terna för revisionen blivit klart angivna.

Beträffande det utarbetade förslaget i d (' s s lt ellt al redovisas vari- erande uppfattningar. Horrättwr för Västra Sverige uttalar att förslaget synes väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning. Rikspr)lisstyrt'lsen menar att arbetsgruppens förslag innebär en godtagbar avvägning mellan ett enkelt intagningsförfarande för såväl läkare som de myndigheter som har att tillämpa den psykiatriska vårdlagen samt en förbättrad rättssäker— het för patienten genom utökade befogenheter för trtskrivningsnämnderna

Prop. 1979/80:l 334

och tillstyrker förslaget. Likande synpunkter anförs av statskontoret. So- cialstyrelsen finner förslaget väl genomarbetat och realistiskt utformat och anför därutöver bl.a.:

Förslagen om införande av vårdremiss samt att tvångsåtgärder—na knyts till den enskilde patientens sjukdomsbild och ej till institutionen är anpas- sade till psykiatrins pågående omstrukturering och kan därigenom under- lätta ett fullföljande av denna. Dessa förändringar balansera-ts av att den lokala nämndverksamheten avses få en ökad tillsynsskyldighet. Förslagen bedöms i dessa delar kunna utgöra grunden till en ny lagstiftning som snarast möjligt bör ersätta LSPV.

ll-Iedieinska jaku/tetsniimnden vid Lunds universitet finner lagförslaget vara i det stora hela klart överlägset den nu gällande lagen och att det i de flesta delar är klart och entydigt avfattat. JO säger sig i huvudsak kunna ansluta sig till de principer som ligger till grund för arbetsgruppens förslag och anser att många av arbetsgruppens konkreta förslag -— framför allt beträffande intagningsordningen — innebär klara förbättringar. Kristian- stads liins landsting erinrar om att ett av syftena med utredningsarbetet varit att anpassa nuvarande lagstiftning till förändringar i den psykiatriska sjukvårdens organisation och vill därför i huvudsak tillstyrka förslaget. Även RÅ, St'enska kommunji'irbuna'et. Landstings örbunclet och LO stäl- ler sig i huvudsak positiva till det framlagda förslaget.

Däremot avstyrker följande remissinstanser uttryckligen att förslaget i sin nuvarande form läggs till grund för lagstiftning: JK. kriminalvårdssty- relsen, psykiatriska nämnden. statens handikappråd. karolinska institutet. utskrivningsnämnderna för Stockholms kommun norr om Slussen. för Uppsala län och Stockholms län med undantltg av Stockholms kommun och Västernorrlands län med undantag av Härnösands kommun. Väst— manlands läns landsting. Norrbottens läns landsting, läkarförbundet. lii- karesällskapet samt RSMH. Allvarlig kritik riktas av dessa men även andra, som inte uttryckligen avstyrkt att förslaget leder till lagstiftning, inte bara mot den formella utformningen av lagförslaget utan även mot förslaget i sak. Flera instanser pekar på behovet av en samordning med övrigt lagstiftningsarbete som pågår inom vårdsektorn: socialutredningen. utredningen om psykiskt störda lagöverträdare, hälso- och sjukvårdsutredningen. Sådana synpunkter framförs av bl.a. karolinska institutet, Kristianstads. Malmöhus och Västmanlands läns landsting. LO. TCO och läkaresällskapet. TCO anför till utveckling av sin ståndpunkt bl. a.. att en offentlig utredning bör tillsättas med uppdrag att genomföra en omfattande översyn av LSPV. Översynen bör, enligt TCO. innefatta samt- liga lagbestämmelser som möjliggör kort- och långvariga frihetsberövan- den i utrednings—, straff- och vårdsyfte. Utredningen bör behandla den grundläggande frågan om begreppen vård och straff liksom frågan om

Prop. 1979/SO:] 325

psykiatribegreppets avgränsning. Utredningen bör vidare framlägga för— slag till regler för hur de olika myndigheterna skall samverka när ansx'ars— områdena tangerar varandra i frågor av denna typ. —- TCO framhåller att socialutredningens förslag avseende tvångsätgärderna gentemot vuxna bör genomföras utan att avvakta den föreslagna utredningen. Om det skulle bedömas lämpligt kan dock. menar TCO, LSPV förtydligas så, att det entydigt framgår att lagen kan tillämpas för vård av missbrukare av be— roendeframkallande medel. De remissinstanser som intar en negativ atti- tyd till förslaget uttalar också genomgående att detta måste bli föremål för förnyad översyn. ] några fall. såsom t.ex. av psykiatriska nämnden och [ii/t'urext'il/s/tapet. framhålls att vissa av förslagen skulle kunna genomföras genom ändring av den gällande LSPV.

Arbetsgruppen föreslår att 1 är lagen ges en ny språklig utformning men att tillämpningsområdet i princip skall vara detsamma som enligt 1 .5 LSPV. Sålunda skall psykisk sjukdom och psykisk abnormitet. som inte är i psykisk sjukdom eller utgörs av hämning i förståndsutvecklingen alltjämtr vara huvudgrunden för intagning. Härutöver föreslår arbetsgruppen att de nuvarande specialindikationerna a) — d) förs samman i två punkter och att e) — indikationen tas bort.

Allmänt

RÅ, sociulstyrelsen. medicinskafakultetsniimmlwz vid Uppsala univer- sitet. Lnnds!inga/iirlnmdet och SACO/SR. bl. a.. uttrycker som en allmän uppfattning att någon utvidgning av lagens tillämpningsområde inte kan accepteras och understryker vikten av att ett slopande av möjligheten att vidta tvångsåtgärder inom socialvården inte leder till en övervältring till sjukvården och kriminalvården.

Hovrätten för Västra Sverige, medicinska_l'akultetsnämnden vid Lunds universitet. utskrii'ningsnämndenför Katrineholms kommun och utskriv- ningsnämnden för Malmöhus län med undantag för Helsingborgs kom- mun biträder i huvudsak arbetsgruppens förslag vad gäller utformningen av l &.

RÅ fäster uppmärksamheten på att det kan finnas visst utrymme för att tillämpningen kan bli oenhetlig om inte avgränsningsbestämmelserna preciseras närmare.. Kriminali-'årdxstyrcIsw: anser att de föreslagna indika- tionerna är alltför oklara och svårdefinierbara och innebär i förhållande till gällande lagstiftning snarare en utvidgning än en begränsning av indikatio- nerna för psykiatrisk vård oberoende av eget samtycke. Liknande farhågor uttalas av Malmöhus läns Iam/sting.

JO anför, att om avsikten inte är att åstadkomma någon ändring i sak i förhållande till nu gällande bestämmelser. det är tveksamt om man skall

Prop. l979/80zl 326

företa sä genomgripande redaktionella ändringar i lagtexten sotn arbets- gruppen föreslär. Enligt J():s uppfattning gör ändringar i ordval och avlägs— nandet av förtydliganden paragrafen mera svårtillgänglig och medför onek- ligen t'isk föratt den kan få en vidare tolkning.

Flera remissinstanser betonar att det inte får finnas utrymme för tvek- samhet beträffande det förhållandet att enbart ett medicinskt betingat psykiatriskt vårdbehov skall föreligga för tillämpning av lagen. Hit hör statens handikapp/'är], utskrirningsitiimndcnförJönköpings län, Hallands läns landsting, HCK, RSMH och Vt'isnnan/andr [fins landsting. av vilka de fem förstnämnda även uttalat sympatier för det särskilda yttrande som avgivits till betänkandet.

lluvudindikationen

Vad gäller sj u k d 0 nt s be gre p pe t s lagtekniska utformning har flerta— let remissinstanser inte nägon erinran mot att begreppet "psykisk sjuk- dom" och "psykisk abnormitet som inte är psykisk sjukdom" bibehålls i lagen. Rikspt)Iisstyralsen och It'i/t'arvst'il/x/t'a/u't förordar emellertid att i stället används begreppet "psykisk störning". vilket föreslagits av utred— ningen om psykiskt störda lagöverträdare. Rikspolisstyrelsen anför därvid. att framför allt den s.k. jätnställdhetsindikationen visat sig medföra sä skilda tolkningar betänkliga ur rättssäkcrhetssynpunkt att en ändring är påkallad. Läkaresällskapet menar att termen "psykisk sjttkdotn" fätl allt- för mänga betydelser. medan termen "psykisk störning" är i detta hänse- ende mindre belastad och därför att föredra. Sällskapet poängterar att begreppets innehåll och avgränsning mäste noga anges i tillämpningsföre- skrifter.

Lt'ikal;/i'irbtnulel och SACO/SR redovidar den uppfattningen att vard oberoende av patientens medverkan bör komma till ständ endast om patienten har en svår psykisk sjukdom och befinner sig i ett psykotiskt tillständ. Endast i detta fall är. enligt deras mening. en tnedicinsk vard meningsfull. ! lagen bör därför. menar man, föreskrivas att värd mot patientens samtycke fär ske endast om det föreligger en störd realitelsvär- dering, dvs. om och sä länge en person är psykotisk. Hit skall därvid räknas: a) "förvirring. dvs. medvetandestörning kännetecknad av uppfatt— ningsstörning. inkoherent tankeförlopp och inadekvat beteende". b) "van- föreställning. dvs. orimliga föreställningar som ej kan korrigeras pä logisk väg eller med hjälp av sinnesintryck (exempelvis försyndelse-. storhets-. ffn'följelseidéerl. Hit räknas också depressiva övervärdiga idéer av typ skuldkänslor och ringhetside'er (förenade med allvarliga självmordstan— kar)". C) "hallttcinatimter. dvs. varsebliVningar utan motsvarande sinnes- retning". d) "demens, dvs. höggradig psykisk avtrubbnittg. Avtrubb- ningen skall vara så höggradig att realitetsvärderingen är störd. I allmänhet lagras en förvirring pä demenser men även utan en förvirring, t.ex. vid en Korsakow-psykos. är realitetsvärderingen störd".

Prop. 1979/SO:] 327

I dessa frågor redovisar socialstyreIsen följande mening: Det skulle kunna finnas betydande fördelar i avgränsande syfte med införandet av begreppet psykos. Även om detta begrepp inte exakt kan definieras tttan får till följd att i vissa gränsområden en subjektiv bedöm- ning måste accepteras. så torde det ändå vara möjligt för kliniskt verk- samma psykiater att kunna använda detta begrepp. De psykotiska sjuk- domstillstånden är ofta väl tillgängliga för psykiatrisk behandling, även om denna genomförs oberoende av patientens samtycke. De tillhör den grupp av sjukdomar där man i mycket stor utsträckning kan presumera patien- tens godkännande av tvångsåtgärderna efter genomförd behandling. Efter inledande tvångsbehandling kan också förväntas att fortsatt behandling av psykotiska tillstånd oftast kan ske i frivilliga former.

För övriga patientgrupper. som i dag behandlas enligt LSPV. finns inte alltid motsvarande framgångsrika behandlingsmetoder. vilket också föran- lett huvuddelen av kritiken mot tvängsbehandling inotn psykiatrin. Med hänsyn till ovanstående förhållanden skttlle alltså stora fördelar föreligga med införandet av psykos sotn avgränsningskriterium.

Å andra sidan framgår av utredningen att av de under 1975 utskrivna LSPV-patienterna hade hela 40.5 % inte haft psykos som huvuddiagnos (neuros 9.4 %. psykisk abnormitet 5.6 %. alkoholism 22.9 %, narkomani 2,6 %)”. För närvarande finns ingen alternativ tvångsmässig vårdmöjlighet att erbjuda dessa grupper. Dock kan man hoppas att psykiatrin efter fortsatt omstrukturering i framtiden kommer att te sig så lockande att många av dessa patienter kotnmer att söka frivillig psykiatrisk värd. Så länge värdmöjligheter oberoende av eget samtycke behövs för personer tillhörande dessa grupper och det inte är möjligt att vårda dem på annat sätt är det orealistiskt att införa psykosbegreppet som avgränsningskrite- rium.

Införandet av termen medicinskt vårdbehov kan riskera att begränsa de psykiatriska behandlingsmetoderna på ett ensidigt sätt. Psykiatrisk be— handling. även av tvångsvis omhändertagna psykotiska patienter. kräver i allmänhet behandlingsinsatser utifrån en helhetssyn på patienten med inte bara renodlat medicinska åtgärder utan även med psykoterapeutiska och sociala hjälpinsatser. För vissa patienter, där t. ex. suicidrisk kan finnas. kan det psykoterapeutiska behandlingsbehovet vara lika centralt som det medicinskt—farmakologiska. Således ställs krav på att psykiatern skall kun- na integrera de skilda behandlingsformerna på ett sådant sätt att den behandling. som han har ansvaret för. blir adekvat i relation till patientens vårdbehov. Det finns därför inga fördelar med att införa begreppet medi— cinskt vårdbehov som skilt från psykiatriskt.

Socialstyrelsen anser sig därför kttnna acceptera att som grundindika— tion tills vidare behålla begreppen psykisk sjukdom och psykisk abnormi— tet som inte är psykisk sjukdom eller tttgörs av hämning i förståndsutveck- lingen.

Specialindikationerna

Utskritwings/täntntlen i Mal/nt"; menar att utredningen på ett förtjänst— fullt sätt analyserat specialindikationerna a) — d) och övertygande moti- verat att det bör vara tillfyllest med två huvudgrupper. Nämnden tillstyr- ker därför den föreslagna utformningen med två specialindikationer och

' Vid intugningstillfi'i/Iet kan en mindre de! av dessa ha varit ("irc/"gående psykotiska. vilke! dov/t' inte jär—ändrar rota/bilden.

Prop. 1979/80zl 33x

utbytet av begreppet "bristande sjukdomsinsikt" mot termen ”bristande värdinsikt".

Rt-l anför bl. a.: Mot utformningen av behandlingsindikationen (a)) kan -- med hänsyn till det uttalade önskemålet att använda mindre tvang göras den invändningen att det kan synas nagot tveksamt att tvångsvis behandla någon i andra fall än då utebliven behandling skulle innebära en försämring av tillståndet. Det kan ocksä ifrågasättas om inte tvångsmässigt meddelad värd bör förbehällas de fall då kriterierna enligt farlighetsindika- tionen är uppfyllda. Det torde dock även i de fall som omfattas av behand— lingsindikationen vara svårt att avvara tvångsåtgärder på grund av det starka samhällsintresset av att som en yttersta åtgärd kunna ingripa obero- ende av samtycke mot bl. a. narkotikamissbrukare. RiA.vpnlissi_vrz'lxtvn har inget att erinra mot att de nuvarande fem specialindikationerna samman— förs till två men menar att utformningen av den s. k. behandlingsindika- tionen tal) lämnar utrymme för skälighetsbedömningar som framdeles av rättssäkerhetsskäl kan te sig äventyrliga och ge möjlighet till repressivitet i socialt syfte. Liknande farhågor uttalas av .t'o('ia/s'ryrc/s'e/t och medicinska _fitktthetsniimnden vid Uppsala universitet. Enligt [.)sykiurrisku ”('i/linden föreligger inga skäl att ändra vårdindikationerna i l & LSPV. utöver avskaf- fandet av specialindikationen e). Även utskrivaingsn[inna/cma i Stock- holm och Uppsala avstyrker i princip ett frängående av nuvarande special- indikationer inklusiVC e')-indikationen. Flera remissinstanser påpekar att kriteriet "farlig för eget liv" bör framgå av lagtexten. så t. ex. utskriwziugx- nämnden för .lt'ilt/rt'ipl'rt_t:.t' [än och Ir'i/t'uren'i/lxkupt'l .

Hovrätten för Västra Sverige menar att uttryckssättet "ej kan rätt bedöma sitt behov av vård" får anses brista i klarhet och att lämpligen i stället bör anges att patienten undandrager sig erforderlig vård eller skäli- gen kan antagas komma att göra detta.

SACO/SR och läkarförbundet. som enligt vad ovan beskrivits förordat ett psykoskriterium som huvudförutsättning för tvångsvis meddelad sjuk- vård. föreslår tre specialindikationer som komplement härtill: a) farlig eller grovt störande för annan person. b) farlig för eget liv. c) ur stånd att taga vård om sig själv.

Vilken vård kan meddelas oberoende av samtycke”?

Arbetsgruppen menar att begreppet ”sluten psykiatrisk vård" är olyck- ligt och i lagtext bör ersättas av enbart begreppet "värd". Sålunda regleras inte enbart sluten vård i lagen utan även viss öppen värd. nämligen för- söksutskrivning. Vidare menar man att eftersom en tillämpning av lagen kan medföra även annan värd än psykiatrisk bör denna inskränkning inte tas med.

Förslaget har. vad gäller borttagandet av ordet ”sluten". fått ett välvil- ligt mottagande från flertalet av de instanser, som berört frågan. Som har anmärkts tidigare har dock ett flertal remissinstanser poängterat att den

Prop. 1979/SO:] 339

värd som bereds enligt LSPV skall vara uteslutande medicinskt-psykial— risk och understrukit vikten av att detta otvetydigt framgär av lagen.

P.sj'ltiulrit/ul mim/Idun (PN) anför i dessa delar följande.

I det remitterade lagförslaget anges inte vad slags värd som skall ktlnna meddelas med stöd av lagen i annan män än att lagens rubrik anget" att det är fräga om psykiatrisk vård. Sävitt avser utcsltttandct av ordet "sluten" synes problemet för arbetsgruppen huvudsakligen ha varit av språklig natur. Arbetsgruppens överväganden leder fram till att öppen värd utan föregäende sjukhusvård ej skall ktltma beredas oberoende av patientens samtycke. Detta föranleder ingen erinran frän |)st sida. Svårigheterna av språklig art hänger sanunan med att försöksutskrivningen pä sina häll betraktas som en form av öppen värd. Det kan naturligtvis medges att det synes mindre träffande att beteckna en försöksutskriven patient som före— mal för sluten värd. Denna inadvertens. som LSPV accepterat. är dock uteslutande terminologisk. l sakligt hänseende framstar försöksutskriv— ningen som ett led i den slutna varden. nämligen som förberedelse och prövning inför en slutlig utskrivning med övergång i mån av behov till öppna vi'trdformcr. Möjligheterna att när som helst äterinta en försöksut- skriven patient angcr med full tydlighet att patienten fortfarande befinner sig inom ramen för den slutna värden. Att begreppet sluten värd skulle ha någon annan och mer kvalificerad betydelse i LSPV än i sjukvårdslagen och av den anledningen inte bör användas bygger som arbetsgruppen anför på en missuppfattning och kan inte vara ett tillräckligt skäl för att använda olika uttryck för samma sak i sjukvårdslagen och i LSPV eller motsvaran- dc ny lagstiftning. Trots att lagen enligt sin rubrik avser psykiatrisk värd synes förslaget utgå från att lagen skall kunna användas för att tillgodose även ett somatiskt vårdbehov. Motivuttalandena i samband härmed är inte fullt klarläggande. l begreppet psykiatrisk vård bör utan vidare anses inbegripen behandling av somatisk art. som påverkar det psykiska sjuk- domstillständct t.ex. operation av en hjärntumör. Klart är vidare att en patient. som beretts psykiatrisk vard med stöd av LSPV och som även har behov av behandling för en somatisk sjukdom utan'direkt samband med det psykiska sjukdomstillständet. kan beredas den erforderliga somatiska värden oavsett eget samtycke. om han uppenbarligen saknar sjukdomsin— sikt till följd av den psykiska sjukdomen. Några betänkligheter av bc— greppsmässig art att inbegripa den somatiska vården i den psykiatriska vården torde inte föreligga i sådana fall. Däremot synes det knappast vara möjligt — och bör av principiella skäl inte heller vara det — att i fall då något psykiatriskt vårdbehov inte föreligger tillgripa LSPV för att äväga— bringa en somatisk vård. som den sjuke på grund av bristande sjukdomsin- sikt vägrar att underkasta sig. detta även om den bristande sjukdomsinsik- ten har sin grund i en psykisk sjukdom. Sistnämnda fall torde dock vara mera teoretiskt än praktiskt. Enligt PN:s mening talar det anförda för att vård. som skall kunna beredas den sjuke oberoende av hans samtycke. i lagen bör anges som sluten psykiatrisk vård.

En från PN i viss mån avvikande mening vad gäller möjligheten att mot patientens samtycke meddela även somatisk vård tvångsvis anges av JK och tllskrivningsnämln/enji'ir Stockholms kommun norr om Slussen. som i princip anser att patienten endast kan ges psykiatrisk vård utom i de fall då

Prop. 1979/SO:] 330

en somatisk behandling är nödvändig för den psykiatriska vården. Även utskrivningsnämnden anser att i lagen bör anges att det är "psykiatrisk vård"" som katt meddelas med stöd av densamma.

Arbetsgruppen ägnar stor uppmärksamhet ät frägan om vid vilken typ av vårdinstitution lagens regler skall fä tillämpas. Utgångspunkten är därvid den enskilda patientens tillstand. Sälunda föresläs (2 &) säsom huvudregel att vård på anstalt enligt lagen skall beredas pä sjukhus som avses i 2 s 1 mom. sjukvårdslagen. Som komplement föreslås att regeringen får besluta att värd enligt lagen far beredas på annan vårdinstitution. Säsom enligt LSPV bygger lagförslaget på att överläkare har att fatta en rad beslut enligt lagen. För att möjliggöra att värden får meddelas även vid sjukhus eller klinik utan överläkare i psykiatri föreslär arbetsgruppen (3 få) att sjuk— värdsstyrelse — eller direktion efter beslut av sjukvärdsstyrelsen fär uppdra åt annan läkare att svara för tillämpningen av lagen ts. k. konsultlä— kare).

Ett flertal remissinstanser är positiva till eller har lämnat utan erinran förslaget att reglerna om beredande av vård utan samtycke skall kttnna tillämpas även vid annan inrättning inom värdorganisationen än såsom f. n. vid psykiatrisk klinik.

Sålunda uttalar statens handikapp/vid att rådet är positivt till decentrali- serad värd och att en koncentration av förvirrade gamla till mentalsjukhu- sen måste undvikas. Rådet uttrycker dock oro över den tillämpning lagen kan komma att få inom längtidsvärden. Det kan. menar rådet. i en situation med alltför läg personaltäthet ligga nära till hands att lagens tvängsbestäm- melser får motivera exempelvis ökad användning av bälte. sängväst eller liknande mot åldersdcmcnta patienter. Rådet anser att en noggrann under- sökning om användning av tvångsåtgärder mot äldersdementa inom men- talvärden bör göras innan LPV börjar tillämpas även i somatisk värd. [ handikapprådets uppfattning instämmer i allt väsentligt HCK och RSMH. Karolinska institutet framhåller att förslaget att värden knyts till patientens tillstånd och inte till typ av institution ter sig förnuftigt och bör minska antalet onödiga omflyttningar mellan olika institutioner. Utskrivnings- nämnden för Jönköpings län har inte något att erinra mot förslaget om var värd skall kunna bedrivas. Inte heller urskrivningsnämndenför Malmöhus län har någon erinran utan hälsar med tillfredsställelse den föreslagna spridningen av värden. som kan vara ägnad att skapa ökad förståelse för psykiskt sjuka människor och medverka till ytterligare uppmjukning av den särställning mentalsjukvårdcn intar inom sjukvården. Landstingsför- bundet är positivt till den möjlighet som öppnas till samordning med den somatiska sjukvården och möjligheten att bedriva värd enligt lagen även på sjukhem. Förbundet säger sig förutsätta att huvudmannen ges möjlighet att

Prop. 1979/son 331

själv välja formerna för och lämplig institution för intagning av patient enligt lagen. så att patienten får en sä väl anpassad värd som möjligt. Häri instämmer Kristianstads län landsting. Även l-"'it'sttttattlunds läns landsting uttalar tillfredsställelse med förslaget. som. enligt landstingets förvalt- ningsutskott. får ses som en klar fördel frän säväl sjttkvärdshuvttdmanncns som den enskilde patientens synpttnkt. Ocksä liikun/iirhumlet och läkare- sällskapet uttalar tillfredsställelse med förslaget i denna del. En mer nega- tiv inställning till förslaget redovisas av [>.s'_vkiatt'i.vku nämnden. Nämnden. som enligt vad som framgått tidigare. menar att värd som bereds den sjttke oberoende av hans samtycke. i lagen bör anges som sluten psykiatrisk

värd. anför bl. a.:

Med den av PN angivna ståndpunkten kan behov av intagning för sluten psykiatrisk vård med stöd av lagen ej anses föreligga på annan klinik än sådan där överläkare i psykiatri finnes. Beredes patienten efter intagningen vård på somatisk klinik. där sädan överläkare inte finns. bör beslut enligt lagen meddelas av överläkaren på den psykiatriska klinik. där patienten vårdades innan han fördes över till den somatiska kliniken. Att av värdor- ganisatoriska ..käl överlämna ät sjukvärdshuvudmännen att bestämma vem som skall företa de för rättssäkerheten utomordentligt viktiga prövningar- na enligt LSPV eller dess framtida motsvarighet kan inte komtna i fråga vare sig det gäller somatisk klinik eller sjukhem för psykiskt sjuka. Dessa prövningar ställer krav på specialistkompetens avseende psykiska sjukdo- mar. 1 kravet på att den beslutande läkaren i princip skall vara överläkare i psykiatri ligger enligt Pst mening en av de viktigaste rättssäkerhetsgaran- tierna. Över huvud synes betänkandet i alltför hög grad lägga värdorgani- satoriska överväganden till grund för konstruktionen av intagningsförfz't- randet. När det gäller en så speciell och allvarlig åtgärd som att ta in en sjuk person för värd på sjukhus. oavsett om han själv vill det eller ej. måste självfallet rättssäkerhetsaspekterna väga tyngst och värdorganisationen i fråga om detta speciella förfarande anpassas efter rättssäkerhctskraven i stället för tvärtom. Särskilt viktigt är det att den pågående utvecklingen mot frivillig intagning inte bryts. Om denna utveckling främjas och antalet intagningar med stöd av LSPV eller motsvarighet därtill nedbringas till ett minimum. ökas i motsvarande män möjligheterna att bereda utrymme för en samordning med annan sjukvård. som kan befinnas önskvärd av organi- satoriska skäl.

2.5 lntagning

Arbetsgruppens förslag om avskaffande av särskild ansökan om intagning har hos en majoritet mött bifall frän remissinstanserna.

Viss tveksamhet uttrycks dock av statens ItumIikuppråd och RSMH. som menar att lagen bör ange vilka personer som kan ta initiativ till utfärdandet av en psykiatrisk värdremiss. En underläten reglering härav kan. enligt deras mening. innebära en utvidgning av möjligheterna till tvångsmässig undersökning och är därför oacceptabel. Psykiatriska nämn- den avstyrker ett borttagande av ansökan och anför: "Den föreslagna

Prop. 1979/80: 1 332

värdremissen skapar oklarhet om den remitterande läkarens ställning. Denna kan av patienten uppfattas på det sättet att en hänvändclse till läkare i öppen värd kan resultera i en tvångsintagning. Ansökan om intag— ning har förtjänsten att ansvaret för initiativet till intagning delas med sökanden som ocksä har att göra en prövning av behovet att skrida till en sädan åtgärd. Denna prövning kan inte. som arbetsgruppen utgär frän. förutsättas vara av rent formell karaktär."

RikspaIixxtyrelswz, som godtar att ansökan slopas. menar att lagen bör klart ange. vilka myndigheter som skall äga initiativskyldighet att remiss utfärdas. Styrelsen menar därvid att huvudansvaret bör ävila de sociala centralnämnderna och att polisen endast i undantagsfall bör kunna anlitas.

Flertalet remissinstanser är positiva till förslaget att för behörighet att utfärda vä rdintyg ("psykiatrisk värdremiss") som huvudregel skall gälla legitimation som läkare. Sovialslyrelsen, som tillstyrker försla- get i princip. anför dock att man redan nu kan se organisatoriska förhällan— den under överskådlig tid framät, som motiverar vissa generella avsteg frän denna princip. [ kommentarerna till det nya lagförslaget pekas pä AT- läkare som tjänstgör vid psykiatrisk klinik och där har tillgäng till psykiat- risk bakjour och att dessa generellt bör kunna fä behörighet att skriva värdremiss. Även för AT—läkare. som tjänstgör i distriktsläkarvärd. bör med hänsyn till nuvarande organisatoriska förhällanden inom den öppna värden generell behörighet utfärdas. Det bör med hänsyn till dessa förhal- landen övervägas om inte den som avlagt läkarexamen och innehar förord- nande Som läkare bör räknas som behörig för utfärdande av värdremiss. ()m kravet pä legitimation kommer att kvarstä oföti'tndrat i den nya lagen. bör i varje fall socialstyrelsen kunna meddela undantag utan att "synnerli- ga skäl" behöver föreligga. Socialstyrelsen bör kunna medge undantag redan om "särskilda skäl" föreligger".

Beträffande förslaget att ta bort k ra v ct pä s pe e i a l i st k om pet e n s för utfärdande av värdintyg med åberopande av den s.k. medicinska specialindikationcn (a)) uttrycker [kyrkan/iska nämnt/en och nt.s/u-irnings- nämnt/en för Stockholm norr om Slussen tveksamhet. Sälunda anför ut-

skrivningsnämnden:

Väsentligare är dock att det enda sakskäl arbetsgruppen anför knappast är bärande. Det uttalas i betänkandet, att bristande värdinsikt kan lättare konstateras än bristande sjukdomsinsikt; bristande värdinsikt dokumente— ras enligt arbetsgruppen av att den sjuke inte själv vill söka värd. vilket är ett objektivt fastställbart kriterium. Det kan emellertid inte vara riktigt att frän en persons ovilja att självmant söka värd för en sjukdom draga slutsatsen att han saknar '"vi'rrdinsikt". Att en person underläter att söka sjukvard kan — i all synnerhet när det gäller sluten värd -— ha ett flertal andra orsaker än att han saknar insikt om vårdbehovet. Till det sagda kommer att arbetsgruppen ger en ofullständig och missvisande bild av vad som ursprungligen var motivet till att kravet pä speeialistkompctens upp- ställdes. Detta krav föranleddes inte bara av de svärigheter som kan

Prop. l979/80:1 333

föreligga att bedöma om den värdsökande har sjukdomsinsikt. Föredra- gande departementsehefen hänvisade nämligen också till svårigheterna att bedöma behandlingsprognosen. st. om det är möjligt att genom sluten vård åstadkomma förbättring eller hindra försämring av det psykiska sjukdomstillståndet (prop 1966: 53 s. 176). Det är kanske framför allt svä- righeterna i det hänseendet som motiverar ett krav på specialistkompel tens. Och dessa svårigheter elimineras inte genom arbetsgruppens förslag eftersom ett prognoskriterium också enligt detta förslag skall ingå i a)- indikationen.

Arbetsgruppens förslag att intagningsläkare skall kunna ut- fä rda vårdintyg har fått ett blandat mottagande. Förslaget syftar till att underlätta den utveckling som pågår inom det psykiatriska vårdområ- det mot geografiskt sektoriserad vård och en väl fungerande akutvärd. Samtidigt öppnas möjlighet till överförande av patient som tagits in i frivillig vård till vård enligt LSPV utan mellankommande utskrivning (de s. k. konverteringsfallen). Reformförslaget förutsätter obligatorisk nämnd- prövning av alla intagningar.

lngen erinran mot förslaget har t.ex. hovrätten _l'ör västra Sverige. medicinska faknltetsnt'itnttden vid Lunds universitet. karolinska institutet och Landstings/i'irbnndet. Karolinska institutet understryker att det nuva- rande förbudet att godta vårdintyg från läkare som tjänstgör vid intag- ningssjukhuset ibland har medfört en onödig och inhuman omgång. som nu inte längre blir behövlig. Landstingsförbundet uttrycker tillfredsställelse över att lagtekniska hinder undanröjts för att möjliggöra en geografisk sektorisering av den psykiatriska sjukvården i syfte att ge den enskilde patienten bättre kontinuitet i vården. Utskrii'ningsnämnderna i Smek- liulrn, Uppsala och Jt'inköping biträder förslaget under förutsättning att en nämndprövning av intagningsbesluten sker i dessa fall. Samma inställning redovisar t.ex. RSMH, som dock menar att nämndprövning måste ske inom sju dagar från intagningsbeslutet i stället för. som arbetsgruppen föreslagit. 14 dagar.

Avvisande till förslaget ställer sig atskrivningsnä/nna'en för Malntö/zas län. SACO/SR och läkarförbundet vilka senare anser att vårdintyget alltid bör utfärdas av en läkare som inte är verksam pä den klinik. där patienten intas. dvs. att det s. k. tväläkarförfarandet bör bibehällas. Även Kristian- stads läns landsting ifrågasätter om inte tvä-läkarförfarandet bör bibehål- las.

JK anser att förslaget att intagning skall få ske efter endast en läkares prövning synes väl motiverat och att om intagningsbeslutet automatiskt överprövas av nämnd alla faror frän rättssäkerhetssynpunkt är undan- röjda. Trots detta ifrågasätter JK om förslaget bör genomföras med tanke pä den ökade arbetsbelastningen på nämnderna. Möjligen kunde. menar JK. övervägas att begränsa den obligatoriska överprövningen till utvalda fall eller grupper av fall. varvid en grupp som påkallar särskild uppmärk- samhet är ursprungligen frivilligt intagna som överförs till tvängsvärd. Med

Prop. 1979/BOJ 334

arbetsgruppens förslag i fräga om vårdintyg är JK tveksam till den före— slagna möjligheten att delegera intagningsbeslutet till annan vid sjukhuset anställd läkare (9 s andra stycket lagförslaget). Liknande tveksamhet ut— trycks av JO. Kt'llnllltlll'ät'tl.t'.t'l_vI'('lsL'll anför att en utvidgad nämndverk- samhet är nödvändig vid det föreslagna intagningsförfarandet. Styrelsen ifrågasätter" dock om de psykiatriska nämnderna med den mängfald av åligganden som enligt förslaget ankommer på dem i praktiken kommer att kttnna erbjuda ett erforderligt rättsskydd för patienten. Läkaresällskapel menar att det finns fördelar och nackdelar" förknippade med hade det nuvarande kravet på tvä av varandra oberoende läkare och det föreslagna systemet och anför sammanfattningsvis att rättssäkerheten i samband med intagning och kvarhällande pä sjukhus inte är tillfredsställande löst genom förslaget titan bör bli föremål för förnyade överväganden.

Arbetsgruppens förslag att den läkare som utfärdat värdremiss skall kttnna begära polisha n d räck n i ng om den som avses bli intagen på sjukhus inte inställer sig på sjukhuset biträds av flertalet remissinstanser. bland dem psykiatriska nämnden, läkaij/i'ir/mndet och läkaresr'illskapet. Statskontoret menar att förslaget att begränsa rätten att begära handräck- ning till läkare i allmän tjänst kan innebära att polisen fär svärt att i det enskilda fallet kontrollera om läkaren är privat verksam eller verksam i allmän tjänst. Rätten att begära handräckning borde därför tillkomma varje läkare som får utfärda värdremiss. —- RÅ anför att som utgångspunkt för användandet av polismyndighet för handräckningsuppgifter bör gälla att åtgärden avser person som kan fara illa eller göra andra illa. RÅ ifrågasät— ter därför om inte polishandräckning bör knytas till den s. k. farlighetsindi- kationen. Enligt RÄ:s mening bör reglerna i vart fall utformas så att handräckning genom polisens försorg bör tillgripas först sedan andra meto- der har visat sig inte vara möjliga. RikspolisstyreIsen konstaterar med tillfredsställelse att arbetsgruppen behandlat möjligheterna att efter fram— ställning läta sjukvårdsutbildad personal biträda polisen vid handräck— ningsätgärder. Statens ltandikappräd och RSMH anser att hämtning i möjligaste män bör ombesörjas av specialutbildad sjukhuspersonal och att polis. då den måste anlitas. bör vara civilklädd.

Mot arbetsgruppens förslag att det nuvarande värdintyget i stället skall kallas ps y kiatri sk vä rd re miss gör läkar/örbamlet och lt'ikarest'ill— skapet inVändning. Bäda menar att termen värdremiss inte är ett adekvat uttryck för en handling som leder till ett administrativt frihetsberövande och föreslåri stället beteckningen "värdattest" eller "vårdintyg".

Samtliga remissinstanser är ense om att nämnderna bör vara fristående i förhållande till sjukvårdsorganisationen för att rätt kunna fylla sina funk- tioner. Att den viktigaste funktionen är att bevaka den tvängsintagnes

Prop. l979/80zl

44 '.)J 'Jt

rättssäkerhet räder ocksä enighet om. Bl. a. lttll'tllllIA/ttl institutet och III— s/trivningstu'i/nnder/nt i _S'tot'k/toltn ot'lt ll/t/Jsala poängterar att nämnderna även har och skall ha till ttppgift att tillgodose samhällsskyddets intressen. säsom de enskilda met'lborgarnas säkerhet till liv och hälsa. _S'.»l(.'(f)/SR och lli/xut:/"fiirlmutlel ifrågasätter om nämnden bör ha kvar sin nuvarande uppgift att såväl skydda samhället för patienterna som att värna om patienternas rättssäkerhet och menar att nämnderna mäste helt bli ett organ sotn beva- kar patienternas rättighet medan övervakningen av samhällsskyddet bör

övergä till andra myndigheter.

Arbetsuppgifter Prövning av värd/)eltov

Arbetsgruppens förslag att psykiatrisk nämnd i fortsi'tttningen skall överta överläkarens prövning av det föreligga n de vä rd beh o- vet (9 & LSPV) godtas av RÅ. hovrätten jär rästra Sverige. .mt'ialstvrel- sen. riksrevisionsverkt't. statskontoret. medicinska _lakaltt'tstn'itntulen vid Lunds universitet. .I() och 1.0. 10 erinrar emellertid om att nämndernas nya funktion kommer att leda till en betydande ökning av nämndernas arbetsbelastning och att de därför måste tilldelas tillräckliga resurser. JO anmärker vidare att tiden från intagning till prövning i mänga fall kommer att förlängas jämfört med vad som är fallet med den nuvarande ordningen. Det bör därför. menar JO. vara regel att intagningsläkaren gör en under- sökning av patienten då denne kommer till sjukhuset. Vidare bör. tnenar JO. prövotiden vara betydligt kortare än de maximalt tillätna 14 dagarna i de fall då intagningsläkaren själv upprättat intagningshandlingarna främst vid fall där patienten redan är intagen på sjukhuset för frivillig värd.

Mot förslaget vänder sig emellertid övriga remissinstanser mer eller mindre uttalat.

Kriminalvärdsstyrelsen menar att en utvidgad nämndverksamhet är nödvändig vid det föreslagna förenklade intagningsförfarandet men ifräga— sätter om nämnderna med den mångfald av åligganden som enligt förslaget ankommer på dem i praktiken kommer att kunna erbjuda ett erforderligt rättsskydd för patienten.

Psykiatriska nämnt/en finner förslaget om nämndmedverkan helt otill- räckligt som ersättning för LSPV:s rättssäkerhetsgarantier vad avser behö- righet att utfärda vårdintyg och förbud mot överförant'le frän frivillig värd till vård med stöd av LSPV eller motsvarande och avstyrker därför hela förslaget i dessa delar. Nämnden förordar att intagnings- och värdbehovs- prövning även i fortsättningen sker i nuvarande former och att utskriv- ningsnämndernas befattning med dessa frågor blir beroende på om besvär anförs. Nämnden förordar därvid livligt en förbättrad information om besvärsmöjligheten.

JK säger sig inte Vara helt främmande för en vidgning av nämndernas arbetsuppgifter. särskilt uppgiften att överpröva intagningsbeslut i visst

Prop. 1979/80: ] 33(.

fall. men ifrt'tgasätter ändä om förslaget bör genomföras med hänsyn till den ökade arbetsbelastningen pä nämnderna. För att minska bördan pä nämnderna kunde. menar JK. övervägas att begränsa den obligatoriska överprövningen till utvalda fall eller grupper av fall. t.ex. de som ur- sprungligen är frivilligt intagna som överförs till tvängsvärd. Samma syn— sätt redovisas med större eller mindre variationer av samtliga tttskriv— ningsm'imnrler. thskrir'ningsnätunt/en [ Stat'k/rultn Vill sälttnda begränsa nämndprövningen till fall som överförs från redan påbörjad frivillig värd. Urskrirningsnir'mntlwr i Uppsala vill se en prövning i de fall där endast en läkare gjort intagningsprövningen (vårdintyg+intagningsbcslut) och att prövningen i dessa fall anförtros nämndens läkare med skyldighet att anmäla tveksamma eller oriktiga fall inför nämnden. Som särskilda skäl mot en generell nämndpri'wning anför nämnden den påfrestning det inne— bär för mänga patienter att företräda för nämnden särskilt i början av en värdperiod. den försämring en handläggning inför nämnden kan medföra i relationen intagningsläkare-—-patient. samt de praktiska och kostnadsmäs- siga effekter förslaget skulle få. Utskrii'nt'ngsna'mttden t' Katrineholm tit- trycker oro för den ökade arbetsbelastning förslaget i denna och övriga delar skulle medföra för nämnderna. Utskrii'ningsnir'nrnden iJr'inkt't'ping vill att nämndprövning begränsas till fall där bara en läkare varit inkopplad vid intagningen. Utskrivningsnr'r'mnrlen fiir Malmöhus län uttrycker farhå- gor över att prövningen kan bli en tom formalitet genom den stora ökning- en av antalet ärenden. som förslaget skulle innebära. och för en ökad handläggningstid. Utskrivningsnit'mttden för Västernorrlands län föreslär alternativt att nämndprövningen begränsas till fall där patienten efter en viss tid. förslagsvis två månader. fortfarande är kvar på sjukhuset. Nämn— den förordar dock att i första hand nämnden bibehålls vid sin nuvarande uppgift att vara en besvärsinstans. Utskrivningsnämnden i Skövde anför att med hänsyn till att flertalet patienter enligt LSPV utskrivs en till två månader efter intagningen och att det utom i ett fåtal fall rör sig om okontroversiella intagningar det framstår som en onödig byråkratisering att nämnden skall befatta sig med samtliga intagningar.

] den sistnämnda bedömningen instämmer Svenska kantmrurförbrurrlet och Landstingsförbruulet_ som anför i huvudsak: Det föreligger risk för att det föreslagna förfarandet i nämnden medför ytterligare byråkrati. till men för både rättssäkerhet och behandlingsresurser. Den arbetsbelastning, som realprövning i nämnden av varje tvångsintagning jämte behandlingsplan innebär, skulle i betydande omfattning binda kvalificerad vårdpersonal. — De båda förbunden förordari stället ett system med förordnande av offent- ligt biträde i samtliga fall och rätt för patienten att hos nämnden — utan karens — överklaga intagningsbeslut.

Läkarfr'irbundet, som i annat sammanhang liksom SACO/SR pläderat för behällandet av obligatorisk tvåläkarprövning i samband med intagningen, menar att nämnderna bör få intensifierade uppgifter vad gäller vissa an-

Prop. 1979/son ' 337

givna grupper av patienter. Sålunda, menar man. bör av principiella skäl nämnden företa en regelbunden granskning beträffande fall. som vårdas enligt lagen under en längre tid. t.ex. mer än tre månader.

Läkaresällskapet ställer sig avvaktande till frågan och föreslår att rätts- säkerheten i samband med intagning bör bli föremål för förnyade övervä— ganden.

HCK ser positivt på en utökad nämndverksamhet men framhåller att nämnden i sin kontrollerande funktion kan tänkas tillämpa lagen alltför restriktivt beroende på att ledamöterna saknar tillräckliga kunskaper. HCK poängterar vikten av att nämndledamöterna fär erforderlig utbild— ning. RSMII menar att en prövning av vårdbehovet först efter 14 dagar kommer alltför sent och kan betyda allvarliga sociala konsekvenser för den det drabbar. RSMH vill därför att prövningen ej får göras senare än efter sju dagar. Statens handikap/n'åtl menar att det föreslagna förfarandet kan tänkas leda till ett ökat antal "felaktiga" intagningar. där patienten i värsta fall kan få sitta upp till 14 dagar på sjukhus i avvaktan på nämndens prövning. En osäker eller illa informerad nämnd tar. menar rådet, kanske det säkra för det osäkra och skriver ut på försök. På det sättet riskerar man att få en mängd försöksutskrivna patienter som aldrig bort vara intagna. något som skulle innebära en kraftigt försämrad rättssäkerhet.

Granskning ut' heltandlingsarbetet

Arbetsgruppen föreslår att överläkare skall upprätta behandlingsplan och anmäla den till nämnden (13 s). inhämta nämndens yttrande innan viss behandling fär utföras (15 &) samt att patient skall ha rätt att vända sig till nämnden. om han vill ifrågasätta åtgärd eller föreskrift beträffande honom och att saken kan bli föremål för överläggning i nämnden (l9 ä).

Mot förslagen i dessa delar görs allvarliga erinringar av flertalet remiss- instanser. Sålunda ifrågasätterpsykiatriska nämnden principiellt den rätts- liga betydelse som nämndernas uttalanden i dessa frågor skulle få och menar att den föreslagna ordningen torde komma att leda till förvirring om var ansvaret för vidtagna eller uteblivna vårdåtgärder ligger. Karolinska institutet menar att granskningen av en behandlingsplan ligger utanför nämndens kompetensområde eftersom nämnden inte anses behöva bestå av en enda person med medicinsk kompetens motsvarande överläkarens och menar att förslaget att nämnderna samtidigt skulle vara såväl besluts— som besvärsinstans och dessutom diskussions-. samräds- och tillsynsorgan inte är genomtänkt. Medicinska fakulteten vid Uppsala universitet ställer sig avvisande till förslaget om upprättande av behandlingsplan och om nämndens uttalanden i behandlingsfrågor i övrigt och menar att en fastlagd behandlingsplan kan komma att medföra en stelare och mindre smidigt situationsanpassad terapi för den tvångsvårdade jämfört med det frivilliga klientelet. Risk föreligger alltså. menar man. att de tvångsvårdade kommer att erhålla sämre värd än övriga patienter. 22 Riksdagen 1979/80. ! saml. Nr !. Del ('

Prop. 1979/80: 1

Bland utskrirningsnämntlerna tillstyrker nämnden [ Stuck/mim förslaget om upprättande av behandlingsplan och överlämnande av denna till nämn- den men tnenar samtidigt att nämnden saknar i alla hänseenden förutsätt— ningar att fullgöra en reell övervakningsuppgift. !N'ämntlen i Uppsala anser att nämnderna. som har en majoritet av lekmän pä medicinens område. inte är lämpligt forum för granskning av behandlingsplan eller uttalanden i frågor om "behandling. där beaktansvärda risker föreligger". Även nl- skrit'ningsnämm/en i Katrine/mim ställer sig avvisande till förslagen i dessa delar och pekar pä överläkarens exklusiva ansvar för värden enligt lt) & sjukVårdslagcn. Samma synsätt anlägger nämnden i Malmö som där— utöver anför:

Förslaget att regeringen eller myndighet som denna bestämmer skulle kunna utfärda föreskrift rörande behandlingsplan är inte förenlig vare sig med utredningens principiella uppfattning om arbetsfördelningen mellan läkare och nämnd eller stadgandet i 16 ä 1 mom. sjukvårdslagen att läkaren har ansvaret för sjukvårdens ändamålsenliga handhavande inom det ho— nom anförtrodda verksamhetsomrädet.

Däremot är utskrirningsnämntlerna i Jönköping ()t'li Västerlmrrlaml positiva till förslaget om behandlingsplan och menar att nämnden genom denna får möjlighet att följa utvecklingen för de patienter som är intagna för längre tids värd.

JO menar det vara positivt att nämnderna äläggs viss tillsyn över den psykiatriska sjukvården. säsom genom regelbunden genomgång av patient— materialet. varigenom nämnden kan initiera frågor om försöksutskrivning och slutlig utskrivning. Däremot anför JO följande:

Det måste inom den psykiatriska varden liksom inom den somatiska ankomma pä vederbörande läkare att i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet meddela patienten de råd och. såvitt möjligt. den behandling som patientens tillstand fordrar. Man kan inte överlåta pa en nämnd. delvis sammansatt av lekmän och ickespecialister. att överta det sista ordet i fräga om den medicinska behandlingen av en patient. Tanken att nämnden skulle kunna uträtta någonting konkret förefaller dessutom förfelad, eftersom nämnden inte föresläs bli utrustad med nägon besluts- rätt utan endast skall kunna ta upp överläggningar med överläkaren. Det finns uppenbarligen en stor risk att nämnderna härigenom — utan nägon motsvarande nytta för patienterna och värden av dem — utvecklas till klagomurar till förläng för nämndens övriga viktiga uppgifter.

SACO/SR och läkal;/i”)”r/nnnlet anser att nämnden i vissa avseenden bör ha vidgade arbetsuppgifter. Det måste. menar de. vara angeläget att vidga nämndens insyn och prövning att gälla även andra inslag av tväng i värden. t.ex. förekomst av tvängsbälte. tvängsmedicinering etc.. dels genom att nämnden fortlöpande övervakar förekomsten av sädana inslag (bl.a. ge- nom registrering). dels genom att patienterna får möjlighet att hänvända sig

Prop. 1979/80: 1 339

till nämnden med klagomål i dessa frågor. Emellertid kan. menar dessa instanser, inte bortses från att förstärkningen av patientens rättssäkerhet genom en utvidgad nämndverksamhet innebär vissa problem speciella för sjukvården. Sålunda. menar man, har arbetsgruppen otillräckligt analyse- rat förslagets konsekvenser och den konflikt som uppstär mellan nämn- dens verksamhet och det självständiga medicinska ansvaret. SACO/SR och läkarförbundet ställer sig därför avvisande till förslagen om nämndens granskning av behandlingsplan (13 å). behandling före nämndens prövning (14 å), behandling som innebär påtaglig risk (15 s") och patients ifrågasät— tande av åtgärd (19 å).

Läkaresällskapet menar att nämnden i fortsättningen bör ha samma eller analoga uppgifter som f.n. och att nämnden således inte bör ha inflytande på den medicinska värden. Att ett domstolsliknande organ skulle få befo— genhet att besluta i medicinska behandlingsfrägor är inte blott olämpligt titan ocksä organisatoriskt orimligt. menar sällskapet. som även framhåller att nämndorganisationen innebär att en statlig myndighet kontrollerande griper in i den av landstingen drivna sjukvården. Detta är. säger man. endast berättigat vad gäller värnandet av individens rättssäkerhet och av vissa samhällsintressen. vilket senare gäller framför allt av domstol över- lämnade farliga patienter. Kontrollcn bör inte. understryker man. omfatta de sjukvårdande funktioner för vilka överläkaren är primärt ansvarig inför sin huvudman.

Tillfredsställelse med förslaget om behandlingsplaner och nämndens övriga insyn i värden uttalas av medicinska jitkultetsnämnden vid Lunds universitet, av två utskrivningsnämnder (se ovan). Landstings/örhnndet. LO. statens hundikappråd, HCK och RSMII. Landstingsförbundet menar det vara väsentligt att lagen endast tillämpas i de fall meningsfull vård kan erbjudas patienten och att förslaget om nämndens insyn i värden är ett viktigt inslag i denna utveckling. — Statens handikappräd. HCK och RSMH menar att behandlingsplan bör omfatta all värd. inte endast värd av längre varaktighet. För att inte planen skall bli en tom formalitet. bör vissa krav ställas på innehållet.

_S'uciulstyrelsen tar i sitt remissvar upp och behandlar en del av de erinringar som redovisats ovan. Styrelsen anför bl. a.:

Eventuellt kan förslagen ge intryck av att nämnden direkt skulle kunna päverka det fortlöpande psykiatriska behandlingsarbetet. Det mäste klart framhävas att så inte är fallet och att ansvaret för behandlingsarbetet uteslutande faller på vederbörande läkare. Reglerna i 13 s om behandlings- plan har till syfte att göra det möjligt för nämnden att utöva sin kontroll- funktion. 1 den mån missförstånd uppstätt på denna punkt mäste syftet med förslaget klarläggas. Socialstyrelsen känner det därför angeläget att framhäva att arbetsgruppen inte avsett att med förslaget inskränka det ansvar läkaren har för patientens behandling.

1 och för sig kan beträffande frägan om behandlingsplan göras gällande att det för vården hela tiden mäste finnas en sådan vare sig denna är

Prop. 1979/SO:] 340

formellt nedskriven eller inte. Behandlingsplanen bör utarbetas och modi- fieras kontinuerligt i ett nära samspel mellan ansvarig personal och berörd patient. Detta måste också alltid ske oavsett om patienten är intagen frivilligt eller oberoende av samtycke. 1 så måtto måste förslaget om behandlingsplan i LPV ses som en icke önskvärd särreglering för en viss grupp av patienter.

Utredningens förslag far emellertid inte uppfattas på detta sätt. Särskilda krav på rättssäkerhet mäste nämligen uppställas för patienterna i den mån intagnings'formerna ändras. Det är därför av vikt att redan i lagtexten ha en bestämmelse om upprättandet av behandlingsplan och att denna under- ställs nämnden. Socialstyrelsen biträder utredningens förslag på denna punkt.

Det är lätt att förstå arbetsgruppens motiv bakom förslaget i 15 %. Gruppen har ansett det vara en förstärkning av rättssäkerheten att låta den lokala nämnden yttra sig över vissa mera tveksamma åtgärder. 1 den mån en sådan regel skulle innebära en inskränkning av läkarens rätt och skyl— dighet att fatta medicinska och psykiatriska beslut kommer den emellertid att medföra en helt ny princip i lagstiftningen. En lokal nämnd torde också endast undantagsvis anse sig kompetent att avge råd i sådana frågor. Läkaren är alltid skyldig att handla i enlighet med "vetenskap och beprö- vad erfarenhet". Han kan därför inte försvara sig med att han handlar enligt nämndens råd, om han genomför behandling som strider mot veten- skap och beprövad erfarenhet. Det mäste därför göras klart att regeln endast bör vara tillämplig i de fall det rör sig om etiska överväganden.

Nämndens föreslagna ställning som samråd so rga n (19 s") kritiseras på ungefärligen samma grunder och av samma instanser som redovisats ovan. Härvid framhålls särskilt nämndernas bristande kompetens. de mot- sättningar som kan uppkomma med bristande förtroende för nämndens verksamhet i övrigt som följd. samt arbetsbelastningen för nämnderna. Flera av instanserna. t. ex. JK. JO.]lt'ra utskrii'ningsniimmlw'. SACO/SR och läkarförbundet, menar att ett uppenbart behov dock föreligger för de aktuella patienterna att ha tillgång till råd. stöd och hjälpåtgärder. Detta bör dock. menar man, åstadkommas på annat sätt än det av arbetsgruppen föreslagna. Flera instanser hänvisar till att medicinalansvarskommittén (S 1974:()2) aviserats komma att föreslå lokala s.k. förtroendenämnder dit patienterna kan vända sig med klagomål och för råd och hjälp. Utskriv- ningsnänmden i Uppsala föreslår tillsättandet av ett särskilt patientom- bud, t.ex. en advokat. som hjälp åt patienten. För tillgodoseende av samhällsskyddet föreslår nämnden tillsättandet av ett s. k. allmänt ombud som vid behov skulle reagera mot underlåtna intagningar och mot utskriv- ningar beslutade av läkare eller nämnd.

.S'ocialstyreIsen anför i denna del:

1 19 & föreslås en regel med rätt för patienten att vända sig till psykiatrisk nämnd. om han vill ifrågasätta åtgärd eller föreskrift beträffande honom. "Därefter följer ett i detalj utformat åtgärdsschema fram till bestämmelser om överläggningar mellan patienten och nämnden. Konstruktionen är egendomlig såtillvida som den ger ett felaktigt intryck av att det utan

Prop. 1979/80: 1 _a 1

uttryckligt lagstöd inte skulle föreligga någon rätt för patient att vända sig till den lokala nämnden. Om en bestämmelse av ifrågavarande innehall anses behövas. torde den böra utformas som en skyldigth för nämnden att ta tipp till behandling vissa framställningar från patienterna. Bestämmelsen hör da naturligt ihop med reglerna i 31—39 st (nämnderna).

Ett flertal remissinstanser understryker att nämnderna. om de får utöka- de uppgifter enligt förslaget. kommer att i många fall behöva dubbleras och i allt fall tillföras ordentliga kansliresursm'.

Beslut om utskrivning (Ii'irsfiks- Ht'll slutlig)

Arbetsgruppen föreslär att nämnden skall ex officio kunna pröva fraga om utskrivning även i fall då beslutet normalt fattas av överläkare. samt att nämnden skall kunna delegera beslut om utskrivning till överläkare även i de fall nämnden enligt lagen primärt svarar för utskrivningsbeslutet.

lngen erinran har riktats mot förslagen av de flesta instanser. IX,/l. statens ltmtcliknpprtitl. rikst't'risiunsverket och niskrirning.sniimmlen iJ/in— köping har tillstyrkt dessa. SHR har betonat att nämndens initiativrätt är beroende av de resurser den får för sin verksamhet. Riksrevisionsverket menar att förslaget om delegationsrätt är berättigat men att det. för att förhindra missförstånd borde framgå av lagtexten att frågan om delegering skall prövas i varje enskilt fall.

Övriga ntskrii'nin_cxtn'intndw' är emot förslaget. Några kan visserligen godta förslaget att nämnden skall få föranstalta om utskrivning av patient som överläkare f. n. ensam bestämmer om (s.k. P-fallt men menar samti— digt att rätten härtill i praktiken saknar betydelse. Starkare kritik riktas mot möjligheten att delegera beslutsrättcn angående utskrivning av de s. k. farlighetsfallcn. som nämnden f.n. ensam besltttar om (s.k. N—. O- och PN—fall). Här framhålls bl. a. att det synes inkonsekvent att nämnden kan överlåta åt överläkaren att besluta om utskrivning i dessa fall i förhållande till nämndens föreslagna vittgående tillsynsbefogenhctcr i övrigt. Det fram— hålls som betänkligt att nämnderna skall kttnna avhända sig ansvaret för utskrivningar i dessa ur säkerhetssynpunkt särskilt viktiga fall.

Läkutji'irhundet sltttligcn menar att eftersom lagen grundar sig på att vårdbehovet är betingat av medicinska skäl så bör läkaren ensam ha lätt att skriva ut alla patienter som inte längre fyller kriteriet för tvångsvård. således även farlighetsfallcn.

Sammansättning

Förslaget om en utökning av nämnderna från tre till fem ledamöter. av vilka en skall besitta särskilda kunskaper inom det sociala området till- styrks av sat'iulstyrelsen. statens handikappråd, ktmtmunförbundet. LO. HCK och RSMH. Dessa betonar särskilt betydelsen av ökat lekmannain- flytande i nämnden. Några framhåller även att någon ledamot i nämnden bör ha kunskaper om arbetsmarknaden och någon representera patient-

Prop. 1979/Stl:! 342

intressen. Socialstyrelsen påpekar särskilt att man inte får betrakta försla— get om en ledamots speciella erfarenhet från det sociala området som en slutlig lösning av frågan hur samarbetet mellan sjukvården och socialvår- den bör ordnas. I övrigt framhaller styrelsen som önskvärt att läkarleda- möten i nämnden hade specialistbehörighet inom området psykiatri.

Hovrätten för l-'ästra Sverige ifrågasätter om nämndens uppgifter inte kan fullgöras med endast fyra ledamöter. varav två lekmän. Hovrätten menar att i allt fall uttrycket "erfarenhet i allmänna värv” borde bytas ut mot ett mindre ålderdomligt uttryck.

t'l-ledit'inskaj'ak'ttltetsnt't'ntntlen vid Lunds universitet frågar sig om fem personer i en nämnd arbetar effektivare än tre. eftersom arbetsgruppen motiverat utökningen med den ökade arbetsbördan. Vidare ttttrycker nämnden farhågor för att det katt bli svårt att rekrytera kvalificerade ledamöter i tillräckligt antal.

l/"(lslttlltttldlldS läns landsting menar att ett ökat lekmannainllytande i nämnden är positivt men ifrågasätter förslaget vad gäller antal och sam— mansättning. I stället föreslår förvaltningsutskottet en tremannanämnd bestående av enjurist och två lekmän. Läkaren skulle knytas till nämnden såsom oberoende sakkunnig. En liknande synpunkt anförs av RFHL. som menar att omhändertagandet enligt lagen omgående skall prövas av någon form av vald nämnd där läkare och andra endast är föredragande och inte beslutande.

Samtliga ulsk'rivnittgsnämntler är avvisande eller reserverade till försla- get om utvidgning och sammansättning. Även Iitkar/i'irbtmdet och läkare- sällskapet avstyrker en utökning av antalet nämndledamöter. Man pekar främst på risk för ökade handläggningstider.

Statskontoret förordar att utnämningsfrågorna överflyttas till annan in- stans än regeringen i decentraliseringssyfte.

Arbetsgruppen föreslår att 13 & LSPV överförs i princip oförändrad till den nya lagen (l4 & 1 st.). Vidare föreslår gruppen en särskild regel att tvångsvis behandling får vidtas innan vårdbehovsprövning skett endast i den mån den inte kan uppskjutas utan allvarligt men för patienten (14 ä 2 st.).

Socialstyrelsen erinrar, med anledning av att lagen föreslås kunna bli tillämpad även på andra kliniker än psykiatriska. om att styrelsen utfärdat vissa förbud mot tvångsmedel inom somatisk vård (MF 1974: 89).

Statens handikappråd efterlyser regler till skydd mot det "vardagsvåld" som förekommer på mentalsjukhusen. t.ex. i form av godtycklig bältes- läggning och tvängsmedicincring. l dessa synpunkter instämmer HCK och RSMH.

Rikspolisstyrelsen och It'ikaresällskapet efterlyser regler som skulle göra

Prop. 1979/SO:] 343

det möjligt att mot patientens vilja ge nödvändig medicin även under transport till sjukhus.

Arbetsgruppen föreslär den ändringen i nuvarande regler om brev— gr an sk ning att brev till den som förordnats till offentlig försvarare för patienten inte får kvarhållas och granskas. samt att nämnden pä ansökan av överläkare skall besluta om granskning av brev.

JK menar att ändringen i fråga om brev till offentlig försvarare är välmotiverad och att frekvensen av ärenden av detta slag uppenbarligen inte kan nämnvärt päverka nämndens arbetsbörda. Även JO biträder för- slaget.

Soc'ialsryrc'lscn framhåller att brevcensuri vissa fall kan behövas men menar att den föreslagna regeln i 16 & förefaller onödigt komplicerad. Styrelsen menar att brev ställda till myndigheter och advokater helt bör vara undantagna från censurregeln och att denna därför kan fa följande lydelse:

Handling ställd till myndighet eller advokat skall vidarebefordras utan granskning.

] följd härav skulle. enligt styrelsen. 16 & tredje. fjärde och sjätte styc- kena kunna utgå.

Utskrivningsnämnderna för Malmö/ms och Väst('rnurrlamls lt'iu tillstyr- ker förslagen i vad avser brevcensur. Däremot menar utskrivningwu'imn- den i Stockholm att rättssäkerhetshänsyn knappast synes påkalla nämnd- prövning och avstyrker att den föreslagna ordningen — som uppenbarligen skulle leda till praktiska komplikationer — genomförs.

Läkurj/i'irbmulw vill att brevcensur och liknande regler som stör den personliga integriteten avskaffas. I detta krav instämmer RSMH som me- nar att brevcensur aldrig kan bli effektiv och att den förhindrar ett för— troendefullt förhållande mellan patient och personal och motverkar vär- dens syfte.

Beträffande b e sl ut s k 0 mp e t e n s e n s fördelning mellan nämnd och överläkare hänvisas till avsnitt 3.2.6.

Svein[www/sen framhåller att eftersom fråga om utskrivning skall prö- vas fortlöpande skall fråga härom tas upp så snart anledning föreligger att utskrivning skall ske. Därför. menar styrelsen. är regeln i 22 &" lagförslaget om vilka som är behöriga att göra ansökan om utskrivning överflödig. Utskrivning måste alltid prövas oberoende av om ansökan härom förelig- ger eller inte och oberoendc av vem som initierat fragan. Om regeln i 22 s utgär mäste dock. framhåller styrelsen. i 38 s" föras in en bestämmelse om vilka som äger rätt att föra talan hos centrala psykiatriska nämnden.

Utskrivningsnämm/wi i Uppsala menar att uppräkningen av behöriga sökanden i 22 & kan ersättas med begreppet "närstående". Beträffande

Prop. 1979/SO:] . 344

regeln (Zl) &) att fräga om utskrivning skall prövas fortlöpande anmärker utskrivningsnämnden i Uppsala att det enligt arbetsgruppens redovisade uppfattning bör åligga överläkaren att "i första hand” ta initiativ till utskrivning. J() synes. enligt nämnden. ha uttalat att det äligger utskriv- ningsnämnden att tillse att försöksutskrivningsfallen omprövas i tid. Nämnden, som tnenar att initiativplikt inte bör aläggas utskrivningsnämn- den. efterlyser ett klarläggande pä detma punkt.

Förslaget om att sänka den tid inom vilken utskrivningsnämnd är skyldig att pröva ny a n s ö k an om u t s k r i v 11 i n g från tre månader till en godtas av flertalet remissinstanser.

Utskrit'ningsnt'imndwt [ Uppsala ifrågasätter om inte en motsvarande "karenstid" borde införas för permissionsansökningar.

Flera remissinstanser. bland dem psykiatriska nt'itnntlen. statens ltttntli- kappråcl, HCK och RSMH. understryker sambandet mellan utskrivnings— reglernas praktiska användning och förekomsten av en väl fungerande öppen värd.

De flesta remissinstanserna är positiva till förslaget att fö rsöksut— s k riv n i ng inte skall pägä längre tid än ett är i följd och att. om den tiden gått till ända tttan att förlängning har skett. patienten skall betraktas som utskriven. Betänkligheter uttalas dock av atskrirningsniiuttalen_/;')r Väx/vr— norrland.)" lt'in. särskilt vad avser de patienter som anses vara farliga.

Sorialstyre/swt föreslår att i stället för regler om försöksutskrivning i lagen regleras möjligheterna att ge patienten öppen eller halvöppen psyki— atrisk vård. Det är. menar styrelsen, viktigt att markera att även värden utanför institutionen ges ett kvalificerat materiellt innehäll och att patien— ten dä också blir föremål för aktiva behandlingsinsatser. Styrelsen menar att beteckningen ”öppen psykiatrisk vard" svarar bättre mot denna mäl- sättning än beteckningen försöksutskrivuing. Styrelsen anser att öppen värd i likhet med försöksu(skrivning bör begränsas i tiden.

SACO/SR och lt'iÅat;/i'irl)ttmlat hävdar att institutet försöksutskrivning kan helt avskaffas. om man begränsar tvangslagcn till relevanta huvudindi— kationer och tilläggsindikationer. Även RStlIH kräver att alla bestämmel— ser om försöksutskrivning utgär. och framhåller att försöksutskrivning leder till en personlig osäkerhet och försvi'trar social anpassning och fram- tidsplanering.

2.9 Förordnande av offentligt biträde

Arbetsgruppen behandlar dels behovet av offentligt biträde enligt rätts— hjälpslagen. dels vilken myndighet som bör fatta beslut om sädant biträde i ärenden som kan aktualiseras enligt LPV. Arbetsgruppen uttalar därvid att biträde bör förordnas. om det behövs för tillvaratagande av den enskildes rätt. Vidare menar arbetsgruppen att offentligt biträde bör kunna förordnas av utskrivningsnämnd och psykiatriska nämnden.

Prop. 1979/SO:]

'.)J .b '.II

Av de remissinstanser sotn tar upp frågan om offentligt biträde i detta sammanhang berör statens ltandikappråd och utskrivningsttlim/alen _l'ör ll-Ialmii/ttts lt'in. Svenska kontntttttft'it'lmmlet och I.ttmlstings/'örbmtdet frä- gan om rätt att erhålla offentligt biträde. Statens ltamlikappråd anser att offentligt biträde skall kunna förordnas i alla fall utom då det är uppenbart obehövligt. Niini/alan i lllalntö/tas lt'in menar att nuvarande regler tillför- säkrar patienten rätt till biträde i den omfattning rättssäkerheten kräver. Kmnnum- och Ian(Istirtgsji'irl)uncle/t föreslär att förordnande av offentligt biträde skall ske i samtliga fall.

JK. socialstyrt'lsen. riksrarixiwtsverket, atskrii'nlags/täntnder/ta i Stockholm. Uppsala. Västt'rnarrlatuls Iiin och Skövde förordar att nämn- derna fär besluta om förordnande av offentligt biträde. Ingen remissinstans uttalar motsatt uppfattning. JK och ttrskrirningsnämttdwz [ Uppsala fram- häller att ett genomförande av denna ordning knappast skall behöva med- föra behov av förstärkta kanslircsurser eller av egen ekonomisk förvalt— ning.

Stn'ialstyt-t'lst'n gör för sin del följande tillägg i anslutning till frågan om offentligt biträde:

Nägon möjlighet att förordna offentligt biträde redan i samband med sådant beslut som avses i 9 .fi [.PV (läkares intagningsbeslut) föreligger knappast. Vid översyn av rättshjälpssystemet borde fragan tas upp om det är möjligt att redan innan ärendet prövas i lokal nämnd vidta ätgärder sotn ger den enskilde ett bättre rättsskydd. Någon form av jourverksatnhet borde kunna diskuteras.

2. lt) Besvär

Patients besvärsrätt

Arbetsgruppen föreslär. sotn en konsekvens av förslaget om obligatorisk nämndprövning av intagningsbeslut. att möjlighet att föra talan mot intag- ningsbeslut inte skall finnas. ! stället förordar man en regel om rätt för patienten att begära att nämnden skall uttala sig om förutsättningar för intagning förelegat (10 s 5 st.).

Som framgått tidigare har en rad remissinstanser ifrågasatt den obligato- riska överprövningen och i stället förordat ett bibehållande av nuvarande besvärsordning. Till dessa hör Stockholms norra tttskrirningsniimtal som emellertid dessutom anför:

Det kan ifrågasättas om inte besvärsrätt bör finnas kvar även om försla— get (otn obligatorisk nämndprövning) genomförs. Enligt den särskilda lag- stiftningen om ersättning vid oriktigt frihetsberövande är ersättningsrätten i princip beroende av att beslut om frihetsberövande ändrats. Det är dock i hög grad ovisst om ett sådant uttalande angående intagningsförutsättning- arna som utskrivningsnämnd enligt lt) s femte stycket i förslaget skall göra på begäran av patient är att anse som ett beslut om ändring eller faststäl-

Prop. 1979/8011 "_l—lb

lelse av intagningsbeslutet. Vidare uppkommer frägan huruvida underla- tenhet att begära sädant uttalande medför att den s. k. passivitetsregeln i 3 kap. 4 & skadeståndslagen blir tillämplig. Dessa osäkerhetsfaktorer skulle elimineras om patienterna liksom nu gavs en formell besvärsrätt.

.I() avstyrker vad arbetsgruppen föreslagit om nätnnduttalande enligt 10 s femte stycket och anför:

Något skäl för att man i efterhand skall kttnna påkalla utskrivnings- nämndsprövning av en intagning för psykiatrisk värd eller av en åtgärd vidtagen under sädan vård — vilket skttlle bli möjligt med arbetsgruppens förslag i It) is femte stycket — anser jag över huvud taget inte föreligga. Man måste i stället konstruera lagen så att fttlla garantier kan finnas för att få en intagning prövad i det aktuella skedet då vård pågår. — — Att i efterhand tillhandahålla ett överprövningsinstitut är för mig en främmande och omotiverad tanke. — — Arbetsgruppens resonemang att nämnden skulle göra någon slags förprövning för en kommande talan från patienten om ersättning för felaktig intagning har inte övertygat mig om behovet av den föreslagna bestämmelsen.

Även tttskrivningsnämnden _li'ir ll'ftllllIÖ/llm' Ilin menar att 10 s femte stycket kan tttgå men med den motiveringen att enligt nämndens mening det är självklart att en utskrivningsnämnd. som har att pröva lagligheten av företagna handlingar. alltid uttalar sig om förutsättningarna för intagning. och det oberoende av om patienten begärt det. Socialstyrelsen å sin sida hävdar motsatsen, nämligen att den enda prövning nämnden bör göra är behovet av om vård fortsättningsvis kan beredas med stöd av lagen och således inte någon prövning av om intagning enligt 9 € borde ha skett.

Överläkares rätt till underställning

Arbetsgruppen föreslår borttagande av överläkarens nuvarande rätt att få utskrivningsnämnds beslut underställt den centrala instansen (25 & LSPV).

Mot förslaget vänder sig tttskrit'nin_t:s'm'intneler/ta i Uppsala och Väster- norrlands lt'in, vilka båda menar att rätten bör finnas kvar. eller eventuellt utvidgas.

In fo r m at io n

En rad remissinstanser understryker vikten av att patienten erhåller information om sina rättigheter bl.a. rätten att anföra besvär och begära utskrivning, och hälsar med tillfredsställelse arbetsgruppens förslag i 1056 st. och i 35 lå. Till dem som uttalat sådan tillfredsställelse hör psykiatriska nämnden. statens handikapp/'till. JO. norra utskrivaing.wu'itnntlmt i Stock- holm och RSMH.

Prop. 1979/SO:] 347

2.1 | Övriga frågor

Lagens namn Arbetsgruppen föreslår att den nya lagen benämns "Lag om viss psyki— atrisk värd" (LFV).

Utskrit'ningsn("int/alen_li'it' Jt'inkt'ipi/tgs lli/t anför:

(] betänkandet) sägs. att en lags benämning på ett ändamt'tlsenligt sätt bör spegla dess innehåll. Den föreslagna benämningen torde knappast motsvara det uppställda kravet på ändamålsenlighet. l så fall kanske be— nämningen hade bort vara ”Lag om psykiatrisk vard oberoende av eget samtycke". Om inte en sådan benämning anses lämplig föresläs som alternativ "Lag om psykiatrisk vård i vissa fall". vilket torde vara riktigare än att tala om "viss" psykiatrisk vård. som närmast ger antydan om någon speciell vårdform. som närmare beskrivs i lagen.

Även ttts'krii'ningsttt'imndvn_li'ir l-'t'istw'norrlamls lt'in menar att uttrycket "viss" språkligt sett ter sig mindre lyckat. men har ingen erinran mot den nYa beteckningen av lagen. Utskrit'ningsnatunt/vnfiir tl-Ialtm'iltns lt'in biträ— der också namnändringen och understryker som särskilt angeläget att termen "sluten vård". som i praxis täcker bade sluten och öppen vard. utgår. RSMH avstyrker den föreslagna namnändringen med motivering att lagförslaget som helhet ändå bara innebär justeringar i LSPV.

Nämndernas benämning

Flertalet remissinstanser har inte haft någon erinran mot förslaget att kalla nämnderna för "psykiatrisk nämnd" resp. "central psykiatrisk nämnd". Utskrii'ningsn(int/alanjiir ll-lalnu'i/tas Iiin föreslär emellertid att i stället för ett visst sjukhus" namn på nämnden. vilket arbetsgruppen föror- dat. bör anges den kommun där kansliet linns. således "psykiatriska nämnden i X kommun". Ett visst sjukhtts stämplas då inte som en inrätt- ning där tvångsvård i första hand tillhandahålls. menar nämnden.

3 Psykiskt störda lagöverträdare, betänkande (SOU 1977:23) av 1971 års utredning om behandling av psykiskt avvikande

Efter remiss har yttranden kommit in från riksåklagaren. hovrätten över Skåne och Blekinge. Stockholms tingsrätt. Göteborgs tingsrätt. rikspolis- styrelsen (RPS). kriminalvårdsstyrelsen. kriminalvårdsnämndcn. ung- domsfängelsenämnden. interneringsnämnden. brottsförebyggande rådet. socialstyrelsen. rättspsykiatriska kliniken i Uppsala. rättspsykiatriska kli— niken i Lund. Psykiatriska nämnden. statens handikappråd. statskontoret. universitetS- och högskoleämbetet efter hörande av de medicinska och juridiska fakulteterna. Utredningen om isolering inom kriminalvården.

Prop. 1979/$&! 348

Svenska kommunförbundet. Landstingslörbundet efter hörande av vissa enskilda landsting. Landsorganisationen i Sverige (LO). "lliänstemännens centralorganisation (TCO). Centralorganisationen SACO/SR. Sveriges lä- karförbund. Svenska läkaresällskapet. Sveriges psykologförbund. Svens- ka psykiatriska föreningen. Rättspsykiatriska föreningen. Sveriges advo- katsamftlnd. Sveriges domareförbund. Föreningen Sveriges statsåklagare. Föreningen Sveriges åklagare. Riksförbundet FUB. (.)vervakarnas riksför- bund. De handikappades riksförbund. Riksförbundet för social och mental hälsa (RSMH) och Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare (Rbl-H-).

De av kommittén framlagda förslagen har fått ett övervägande positivt mottagande under remissbehandlingen även om kritik riktats mot enskild- heter i förslagen. Flertalet remissinstanser understryker vad kommittén anfört i fråga om behovet av ytterligare resurser för reformens genomfö— rande.

Enligt riksåkIagarcnx mening förefaller utredningens ståndpunkter väl övervägda och väl ägnade att ligga till grund för en reglering.

Ungdont.v/i'iiige/.thäninden anför att utredningens förslag till ändringar i gällande lagstiftning i de llesta avseenden synes vara väl genomförbart och ägnat att öka rättssäkerhet och behandlingseffektivitet för de psykiskt störda lagöverträdarna.

Psykiatriska nämnden (PN) ställer sig positiv till de grundläggande idéer som kommer till uttryck i betänkandet och har i princip inte något att erinra mot förslagen vad gäller behandlingen av psykiskt avvikande lag— överträdare. Liknande synpunkter anförs av landslingsji'irbunder och För— eningen .S'veriges åklagare.

Kri/nina/rårdsnämndcn (KVN) uttalar att förslagen synes i stort sett teoretiskt väl genomtänkta och avvägda. Förslagen bygger emellertid i många stycken på praktiska förutsättningar som nu inte finns utan måste tillskapas. Som på många andra områden utgörs dessa förutsättningar till stor del av personella och ekonomiska resurser. Det förefaller enligt nämn— dens mening som om kommittén i vissa avsnitt varit väl optimistisk när det gäller möjligheterna att tillskapa de erforderliga resurserna. I andra avsnitt av det föreslagna systemet finns anledning förmoda att de resurser kom- mittén förordat är alltför begränsade.

Ett genomförande av utredningens förslag förutsätter enligt interne- ringsnämnden att kriminalvården fär tillräckliga resurser. Det synes nämn- den hclt orealistiskt att räkna med att sådana vårdresurser som måste krävas kan ställas till förfogande inom en nära framtid. RSMH anser att den viktigaste förutsättningen för att de föreslagna lagändringarna skall kunna fungera är att samarbetet mellan kommunerna. landstingen och

Prop. 1979/8011 349

kriminalvården fungerar, och att kriminalvården får de resurser som be- hövs föratt ta hand om ett större antal psykiskt sköra människor.

Några remissinstanser har en övervi'igande negativ inställning till de framlagda förslagen. Statens rättspsykiutriska klinik i Uppsala ställer sig sålunda kritisk till centrala tankegångar i betänkandet men anger och motiverar ett antal alternativförslag till betänkandet. Även Sveriges psyko- log/örlmnd är kritiskt till centrala tankegångar i betänkandet. Förbundet tror såltrnda inte att det förkortade undersökningssystcrn kommittén skis- serar kommer att leda till ökad rättssäkerhet. Förbundet anser inte heller att LSPV:s nuvarande kriterier för tvångsvis intagning av icke kriminella personer trtan vidare kan följas när det gäller personer som begått brott och förbundet är kritiskt till den tanke om flexibilitet mellan kriminalvård och mentalvård som förs fram som en av hrrvudtankegångarna i betänkandet.

Krinrinalr'årtlxs'tyrelmr avstyrker kommitténs förslag i principfrågorna. Förslagen innebär en försämring både för det klientel som med gällande ordning är föremål för kriminalvård i anstalt—och för den nya klientelkate- gori som föreslås bli tillförd kriminalvården. Kriminalvården saknar re- surser för att tillgodose det nya klientelets vårdbehov och kommer. om förslaget genomförs. att fråntas de psykiatriska vårdresurser som den i dag disponerar. Om förslaget mot styrelsens avstyrkande genomförs. krävs en grundlig utredning av kriminalvårdens till följd av förslaget ökade resurs- behov.

Under remissbehandlingen har från flera håll pekats på det reformarbete som pågår inom samma eller närliggande ämnesområden varvid bl.a. den tanken framförts att en samordning av de olika utredningsförslagen borde ske.

BRÅ framhåller att behovet av en översyn av brottsbalkens påföljdssy- stem blivit allt starkare. Sådant reformarbete har också påbörjats på olika områden. Under senare år har flera utredningar på det kriminalpolitiska området redovisat sina överväganden. BRÅ pekar också på att en översyn av Brst påföljdssystem har företagits av BRÅzs kriminalpolitiska arbets- grupp som nyligen avgett rapporten (l977: 7) Nytt straffsystem idéer och förslag. Det ter sig för BRÅzs del naturligt att rrtgå från denna arbetsgrtrpps principiella syn på påföljdssystemets utformning beträffande psykiskt störda lagöverträdare.

RÅ uppehåller sig utförligt vid de kriminalpolitiska grunderna och ut- vecklingen av den kriminalpolitiska debatten för att motivera sin uppfatt- ning att utredningens förslag inte omedelbart bör läggas till grund för ny lagstiftning. En förändring av regleringen av den straffrättsliga behandling- en av psykiskt störda bör ske mot bakgrund av en mer allmän översyn av brottsbalkens påföljdssystem och därvid utformas från andra principiella utgångspunkter än som nu gäller. Det är f. n en ovanligt lämplig tidpunkt för en sådan mer allmän översyn. Vid en sådan översyn bör det aktuella betänkandet krrnna spela en viktig roll. Redovisningen av nuvarande prax—

Prop. 1979/SO:] 350

is och problemen med denna, liksom även redogörelserna för olika former av psykiska störningar och de trvyägningar om den lämpliga behandlingen av dessa förefaller RÅ omsorgsfullt och skickligt genomförda. En stor del av utredningens konkreta lagförslag hör också utifrån en annan principiell utgångspunkt kunna godtas utan egentliga föri'rndringar.

Rätts- och kriminalvårdspsykiatrins framtida undersöknings— och vård— uppgiftcr synes statens riiIts-psykiatriska klinik i Uppsala inte kunna av- handlas separat från en rad andra frågor. såsom LSPV. LOB. vilka som skall handha vården av de "särskilt vårdkri'rvande" inom kriminalvården. den psykiatriska vården. ungdomsvården och nykterhetsvården. special— sjukhusen och de fasta paviljongerna etc. Av vikt är även hur man slutligen skall lösa frågan om tvång och frihet inom socialvardcn och konsekvenser- na av denna lösning för andra vårdomri'rden. Det behövs enligt denna remissinstans en mera omfattande integrerad översyn av samhällets hela vård- och tvångsapparat. En liknande inställning har Stockholms tingsrt'itt.

Juridiska_litktilletsm'intntlwr rid Li'ppsala mrirt'rsitct framhåller att utred- ningen endast i mindre omfattning kunnat beakta den omsvängning inom kriminalpolitiken. som innebar ett mer eller mindre stort avståndstagande från de behandlingssynpunkter. som kraftigt påverkade utformningen av BrB. Av allt att döma kommer" de allmänna lärorna om brott och straff att kraftigt påverkas av denna förändrade inställning till socialt avvikande beteende. Därmed är det också givet. att rättssäkerhetssynpunkter kom- mer att tillmätas allt större vikt ju rnera påföljden ansluter sig till lagöver— trädelsen. 1.ant/stings/i'irlmn(let beklagar att. i fråga om tvingande vård. någon samordning av utredningens förslag inte synes ha skett med andra aktuella utredningar inom lrälso— och sjukvården samt angränsande värd- områden. såsom socialutredningen och utredningen för översyn av LSPV. Liknande synpunkter anför Srvrigus Iiikatj/i'n'lmntl och Svenska psykia— triska_li'ireningwr.

3.3 lndikationerrra

Begreppet "psykisk störning"

Några remissinstanser tar tipp utredningens förslag att alla slag av funk— tionsrubbningar betecknas som "psykisk störning". .S'mt'k/ml/ns tingsn'itt har inte något att erinra mot att termen används i såväl LSPV och BrB i stället för nu gällande terminologi. Även (it'itclmrgs tingsrätt. RPS och RSMH finner beteckningen lämplig. lnte heller BRÅ har något att erinra mot förslaget. BRÅ betonar dock att också detta begrepp -- även om det är lämpligare än nuvarande terminologi med nödvi'rndighet förblir vagt. Förslaget. som närmast synes föranlett av hänsyn till samordningen med brottsbalken (BrB). är enligt FN:s mening mindre lämpligt för LSPV:s del. Termen psykisk sjukdom är vald bl.a. för att markera att lagen är avsedd för allvarliga tillstånd. Uttrycket psykisk störning torde. om man utgår från

Prop. 1979/80: 1 35]

allmänt språkbruk. föra tankarna till i första hand psykisk ohälsa av lindri— gare slag och torde vara ägnat att göra den medicinska avvägningen svåra- re än f. n. Kommittén har även själv påpekat ts. 61) att gränsdragningen för området "psykisk störning" måste bli godtycklig. PN anser därför att den nuvarande termen bör bibehållas. Den terminologiska svårighet som kom- mittén stått inför synes ktrnna lösas om i l 5 andra stycket LSPV ordet "jämställes" byts ut mot "anses" och till "abnormitet" fogas "defekt”. l konsekvens med det anförda bör termen ”psykisk störning" bytas ut i övriga förslag t.ex i 33 kap. 2 så första stycket brottsbalken. Denna para- graf anser PN för övrigt tillfredsställande. i synnerhet som den fått en lydelse som står bättre i överensstämmelse med LSPV och omsorgslagen än som nu är fallet.

Medicinska faknltctsm'inrmlwt vid Lunds universitet menar att det finns risk att man på nytt låser lagstiftningen på ett olyckligt sätt. F.n. pågår en översyn av LSPV och socialdepartetnentet har nyligen aviserat att frågan om tvång mot vuxna inom socialvården skall brytas ut ur behandlingen av socialutredningen och samordnas med LSPV. Resultatet kan i värsta fall bli en ny inkongrrrens mellan BrB och LSPV. Termen "psykisk störning" har. trots att den är ytterst vag och oprecis. en diagnostisk innebörd. i den bemärkelsen att den anger en avvikelse från normen. Den äri själva verket en eufemism för "avita". "psykisk sjukdom". "psykisk abnormitet" etc. Om man strävar efter att 33 kap. 2 åBrB skall ha full följsamhet till LSPV är det logiskt att i stället i BrB välja det neutrala uttrycket ”psykiskt till- stånd". Fakultetsnämnden föreslår således att 33 kap. 2 s'BrB inleds sålun- da: "Var den som begått brott därvid i sådant psy kiskt tillstånd att vård kunnat beredas honom med stöd av lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. må ej dömas till fängelse etc."

el-indikationen i LSPV och motsvarande indikation i omsorgslagen

Kommitténs förslag att avskaffa e)-indikationen i LSPV och omsorgsla— gen tillstyrks uttryckligen av en majoritet av remissinstanserna. Hit hör bl. a. Stockholms tin_t.:srr'itt. Göteborgs tingsrätt, nngdontsji'ingclsenäntn- den. BRÅ, sm'ialstyrc/scn. statens rättspsykiatriska klinik i Uppsala. PN. medicinskajaknltetsniimntlen vid Lunds universitet. LO. Svenska läkare- sällskapet och Svenska psykiatriska ji'irt'nitrgwr.

RÅ anför att utredningen framför övertygande skäl för ett avskaffande eftersom e')-indikationen haft större praktisk betydelse endast i samband med förmögenhetsbrott och även beträffande dessa har i de flesta fall även någon av de andra specialindikationerna kunnat åberopas. [ det fåtal fall där nu frihetsberövande påföljd är utesluten och gärningsmannen inte kan öVerlämnas till sluten psykiatrisk vård enligt annan grund än e)-indikatio- nen skulle enligt utredningens förslag frihetsstraff kunna följa. Utredning- ens utgångspunkt har varit att i den mån samhällsskyddsaspekter vid

Prop. 1979/80:l 353

förrrrögerrlretsbrottsliglret anses pakalla frihetsbcrövande trtan att medi— cinska eller social—medicinska skäl talar därför sa bör detta ske inom kr'iminalvården och inte inom sjukvt'rrderr ts. 200).

Även om man bortser från et-indikationen så är förutsättningarna för sluten psykiatrisk vård enligt LSPV i betydande utsträckning grundade på samhällsskyddsaspekter. l första hand gäller detta b)- och d )—indikationer— na. Att samhällsskyddsaspekter även måste påverka uppbyggnaden av det straffri'rttsliga reaktionssystemet är uppenbart. Utredningens förslag inne— bär att skyddsaspekter'na enligt dessa bägge rättsområden anpassas så att de skall komplettera varandra utan att man dock därvid beaktar att de båda områdena också måste styras av andra. sinsemellan mycket olikartade intressen. ] princip kommer psykiskt störda våldsverkare att hänföras till sjukvården medan psykiskt störda förmögenhetsbrottslingar hänförs till kriminalvt'rr'den. Genom den eftersträvade flexibiliteten får det dock förut- sättas att i praktiken båda komnrer att placeras inom sjukvården. Förmö— genhetsbrottslingen kommer dock därvid. även om han inte skulle kunna anses ansvarig för sina handlingar. att i princip få kvarstanna den tid som domstolen ansett motiverad. bl. a. med hänsyn till brottens svårighetsgrad. medan våldsverkaren skall släppas när vårdbehov inte längre föreligger. Systemet förefaller inkonsekvent. irrationellt och svårhanterligt. Ett s_v— stem byggt på en tillräknelighetslära är i detta hänseende att föredra. För den grupp personer som inte kan anses ansvariga för sina handlingar torde LSPV: s regler även utan is)-indikation vara fullt tillräckliga. [ övriga fall bör. såsom fallet redan enligt rrtredningens förslag skrrlle bli beträffande förmögenhetsbrottslingar. inte några hinder föreligga att utdöma frihets— berövande påföljd så länge garantier finns att erforderlig vård kan medde- las. Också i sådana fall kan naturligtvis fortsatt sluten psykiatrisk vård enligt LSPV vara motiverad efter det att brottspåföljden avtjänats.

Skälen för upphävande av el-indikationen i l ä' LSPV och motsvarande indikation i 355 omsorgslagen är enligt lmvrt't'ttens över Skåne Ut'll Ble— kinge rrppfattning övertygande. Hovrätten delar utredningens bedömning. att det inte bör vara brottet utan arten och graden av psykisk störning och det därav föranledda medicinska vårdbehovet. som skall vara avgörande för om lagöverträdare skall kunna oberoende av eget samtycke tas in och kvarhållas på sjukhus. Som framgår av betänkandet har utredningen emel- lertid för vissa fall lämnat synpunkter på påföljdsvalet. Vilka står i strid med denna grundsyn. Det är vidare hovrätten bekant. att en arbetsgrupp inom socialstyrelsen f.n. är sysselsatt med en översyn av indikationerna i lä LSPV. Resultatet härav bör beaktas vid den slutliga utformningen av förslaget till ny lydelse av paragrafen.

Sveriges donutrefi'irhtmtl delar kommitténs uppfattning när det gäller mindre allvarliga brott. Förbundet påpekar emellertid att el-indikationen även avser "annat av lagstiftningen skyddat intresse som icke avses under b)". Som kommittén konstaterat är det ingalunda alltid e)-indikationen

Prop. 1979/80: 1

.oJ 'Jr 'J—l

föreligger ensam. ["—öreligger därjämte en av spccialindikationcrna a) -- dl och sker överlämnande till sluten psykiatrisk vård. kan mycket väl inträffa att skälen för kvarhållande enligt nagon av dessa upphör efter kort tid nrcdarr elvindikationen är oföri'rndrad. Kommittén har avvisat taukcn påatt i ett sådant läge ny påföljd skall bestämmas till kriminalvård och de anförda skälen härför synes bärande. Alternativt borde dock anges någon möjlighet att kvarhr'llla den psykiskt avvikande inotrr den psykiatriska sjukvården. Förbundet tänker då på grövre former av egertdomsbrott och narkotikabrott. ()m cl—indikatioucn behålls i någon form bör dorrrstolarnas rätt till föreskrift om prövning av trtskrivningsbeslut gälla även för dessa fall.

RPS ställer sig tveksam till borttagandet av indikatit'rncn och anser att frågan bör avgöras först sedan erfarenheter erhållits från domstolarnas tillämpning av 33 kap. '_' & BrB i den föreslagna utformningen sanrt att slutlig ställning tagits i frågan om interneringsstraffets bibehr'lllande.

3.4 Ansökan om intagning

RÅ och [%li-eningen .S'r'crigcs åklagare anser det olämpligt att åklagare formellt skall kunna göra ansökan om sluten psykiatrisk vård med hänsyn till att åklagare i samband med rättegång kommer i en omedelbar motsats— ställning till den misstänkte. Enligt RÅ kan för den som är intagen i häkte tjänsteman som har att sörja för den intagne göra ansökan och i andra fall kan detta ske genom polismyndighet. Det får förutsl'rttas att åklagaren i den mån han finner att ansökan bör göras tar kontakt med någon som har lätt att göra ansökan.

3.5 Verkställighet av beslut om överlämnande till sluten psykiatrisk vård

Socia(styrelsen anser sig inte kunna tillstyrka kommitténs förslag i fråga om beslutsfattare vid placering av vårddömda patienter. Placering genom samrådsförfarande mellan undersökaingsläkaren och läkaren på hemorts- sjukhuset kan. med tanke på hittills gjorda erfarenheter av sådant samarbe— te. på de llesta håll inte förutses fungera friktionsfritt. Det har emellertid länge ansetts önskvärt att socialstyrelsen i görligaste mån frikopplas från denna uppgift. Flera olika system har härvid diskuterats vid olika tillfällen. Det tekniskt enklaste systemet synes vara att placeringen tillgår på samma sätt som vid överlämnande till öppen psykiatrisk vård. I detta fall skall domstolen jämlikt IZä kungörelsen (l97tl185) angående underrättelse om dom i vissa brottmål m.m. överlämna avskrift av domen till vederbörande sjukvåt'dsstyrelse. Enligt 4å första stycket punkt 6 sjukvårdskungörelsen (19721676) åligger det sjukvårdsstyrelsen att tillse att dessa patienter får lämplig vård och behandling. Domen överlämnas därefter vanligtvis till vederbörande öppenvårdsläkare som kallar patienten till ett första besök. 23 Riksdagen I979/80. I saml. Nr !. Del (

Prop. 1979/son 354

Detta system borde som nyss angetts även kunna användas när det gäller patienter som överlämnats till sluten psykiatrisk vard. Visserligen föreligger problem när värden skall ske på psykiatrisk specialenhet. men dessa är inte olösbara. Denna problematik kan t.ex. lösas genom att överläkaren på hemortssjukhuset först tar kontakt nred specialenhetens överläkare såsom vid intagning på sådan enhet i de inte sällsynta fall LSPV-intagningen grundas på ansökan om vårdintyg. Socialstyrelsen an- ser att verkställandet av placering av patienteri sluten psykiatrisk vård bör ske skyndsamt och att om möjligt en yttersta tidsgräns bör sättas.

3.6 Behandlingen av psykiskt störda inom kriminalvården

Ökad flexibilitet kriminalvård — sjukvård

En majoritet remissinstanser ställer sig bakom utredningens förslag om ökad flexibilitet mellan kriminalvården och sjukvården, men samtidigt betonas att vissa svårigheter av praktisk natur måste lösas, innan reformen kan genomföras. Lämpligheten att avveckla de psykiatriska avdelningarna inom kriminalvården ifrågasätts även i detta sammanhang.

RÅ ställer sig positiv till den ökade flexibilitet mellan kriminalvård och sjukvård som utredningen eftersträvar. Att den tid under vilken en straffad undergår vård skall inräknas i verkställighetstiden är också rimligt. Såvitt RÅ kan bedöma är de problem som kan vara förenade med den eftersträ- vade flexibiliteten främst av praktisk natur. Som utredningen påpekar finns det i dag ett motstånd från sjukhusets sida att ta emot patienter från kriminalvården. Det framstår som tveksamt om de åtgärder utredningen föreslår — i första hand att de psykiatriska avdelningarna inom kriminal- vården avskaffas — är ägnade att lösa detta problem så att tillgång till adekvat vård kan tryggas.

Liknande synpunkter anförs av bl.a. hovrätten över Skåne och Ble- kinge, BRÅ. Siw.-kliolnrr tingsrätt. Göteborgs tingsrätt och KVN. RPS framhåller vikten av att bevaknings- och säkerhetsfrågorna ägnas upp- märksamhet framför allt i de fall i kriminalvårdsanstalt intagen överförs till vård inom den allmänna sjukvården.

Socialstyrelsen finner det aitgeläget att de psykiskt sjuka som det här är fråga om tillförsäkras adekvat psykisk vård. F. n. har emellertid den allmänna psykiatrin svårigheter på grund av bl.a. otillräckliga resurser att ta emot sådana patienter som kommer från kriminalvården. Sveriges läkar- förbund finner syftet med de föreslagna reformerna — en ökad samordning och flexibilitet — eftersträvansvärt. När det gäller de konkreta förslagen synes emellertid utredningen ha drivits av ett orealistiskt önsketänkande. Den psykiatriska vårdens obenägenhet att ta ansvar för ett psykiskt stört kriminalvårdsklientel kan inte ses som en tillfällighet. Det är en ofrånkom- Iig effekt av en målmedveten och eftersträvad omstrukturering av psykia- trin. där inriktningen på frivillig medverkan blivit allt svårare att förena

Prop. 1979/80:l 355

med tvångsinsatser. I den utvecklingen bör man räkna med en snarare ökad än minskad obenägenhet att ta ansvar för ett övervakningskrävandc klientel. Denna obenägenhet grundas bl. a. på en alltmer bristande kompe- tens till samhällsskydd vad gäller övervakningskrävande intagna. Utveck— lingen går ifrån stora sjukhus med en flexibelt användbar personal. med en dominans av män. med en byggnation av avskildhet från andra delar av samhället som underlättar övervakning — mot mindre enheter med en mindre flexibel bemanning, framför allt nattetid. med en allt större domi- nans av kvinnlig personal. med en integrering i annan sjukvård eller annan samhällelig verksamhet och en utformning av vårdavdelningarna. som starkt minskar möjligheterna till en effektiv övervakning. Denna utveck- ling har i vissa avseenden t.o.m. inneburit svårigheter när det gäller vård av det vanliga psykiatriska klientelet med bl. a. en ökad frekvens av självmord på psykiatriska kliniker och sjukhus. Bidragande orsaker till obenägenheten är även arbetsmiljöaspekter för personalen och svårighe— terna att effektivt behandla ett alltför heterogent patientklientcl. Med hänsyn till dessa olika faktorer har den allmänna psykiatriska vården inga reella möjligheter att utveckla ett vårdansvar för annat än enstaka patien- ter med ett från kriminalvårdssynpunkt betingat övervakningsbehov. Det bör också understrykas att skulle en lagstiftning enligt utredningens inten- tioner komma till stånd. torde i praktiken vårdpersonal och sannolikt också sjukvårdsadministratörer och sjukvårdspolitiker på alla sätt försöka motverka en övervältring av kriminalvårdsanvaret på sjukvården. Risk finns här att en lagstiftning om ökad samordning och flexibilitet skulle bli ett politiskt-administrativt slag i luften, som bara ytterligare minskar den utstötta patientkategorins möjligheter att få effektivt omhändertagande och öka irritationen mellan vårdområdena Ufr förhållandena kring den nyligen etablerade lagen om omhändertagande av berusade). Utredningens förslag att avveckla psykiatriska avdelningar inom kriminalvården bör därför tills vidare inte förverkligats. Liknande synpunkter anförs av bl.a. Svenska IäkuresäIlska/)et och Svenska psykiatriska föreningen. Kriminulvårdsstyrelsen ser det som en allvarlig brist att kommittén inte närmare berört vilka behov i fråga om vård, arbete och annan sysselsätt- ning som till följd av dess förslag uppstår inom kriminalvården. Med den av kommittén föreslagna ordningen kommer krin'iinalvården att helt sakna möjlighet att med egna resurser omhänderta ett psykiskt labilt och noto- riskt mycket svårbehandlat klientel. Kriminalvårdens hittillsvarande erfa- renhet av svårigheterna att för kriminalvårdens intagna erhålla vård på andra institutioner inger viss tveksamhet om att en tillfredsställande lös- ning av frågan skulle stå att finna efter de linjer kommitten drar upp. Det är enligt styrelsens mening nödvändigt att den värdorganisation som skall verkställa den av domstol ådömda påföljden disponerar över erforderliga resurser. Tillförs kriminalvården ett klientel med mer uttalat vårdbehov än normalklientelet, måste kriminalvården också kunna möta dessa behov utan att vara uteslutande hänvisad till en utanförstäende organisation.

Prop. 1979/SO:] 356

Öppen psykiatrisk vård

Kommitténs förslag att påföljden öppen psykiatrisk vård skall få den innebörden att vederbörande skall vara att betrakta som försöksutskriven från sluten psykiatrisk vård och underkastad de regler som gäller för sådan utskrivning har fått ett blandat mottagande.

RÅ menar att förslaget till öppen psykiatrisk vård inte fått en lämplig utformning. Från den enskildes sida måste det te sig förvånande att han skall betraktas som försöksutskriven från sluten psykiatrisk vård man att någonsin varit intagen. I de få fall där påföljden skulle kunna bli aktuell torde skyddstillsyn med föreskrifter kunna vara en adekvat påföljd. Lik- nande synpunktcr anförs av Gt'itvborgs tingrrt'itt.

BRÅ anser det mindre tilltalande att på detta sätt använda medicinska bedömningar som något av ett påtryckningstnedel. BRÅ menar dessutom att det inte finns något egentligt behov av en påföljd med det innehåll som kommittén föreslår. Syftet med förslaget skulle kunna tillgodoses inotn ramen för icke frihetsberövande påföljd inom kriminalvården.

PN menar att förslaget helt bortser från försöksutskrivningens rättsliga natur enligt LSPV. Försöksutskrivning är en del av den slutna vården och får inte användas. om inte de i l ä' LSPV angivna indikationerna för sådan vård föreligger. Någon prövning av det slag som föregår intagning enligt LSPV skulle inte göras innan patienten i öppenvård enligt förslaget "in- skrivs" vid sjukhuset. Detta begrepp finns inte förut i LSPV. "Äterintag- ning" av sådan patient är alltså i realiteten en intagning utan de rättssäker- hetsgarantier som linns för intagning med stöd av l &. l'-'örslagct avstyrks bestämt. PN ifrågasätter om inte domstol i de fall den anser öppen vård påkallad bör förordna härom i samband med skyddstillsyn. l dylika fall har den dömde en övervakare som kan se till att givna föreskrifter iakttas.

TCO anser att förslaget från vårdteknisk synpunkt är bra och värt att pröva. Dock bör påpekas att det från rättssäkerhetssynpunkt måhända kan vara diskutabelt att samma instanser som haft avgörande inflytande i pi'iföljdsfrägan även i fortsättningen skall besluta om frihetsberövanden av föreslagen art. Denna fråga bör därför ses över ytterligare. Av samma uppfattning är statens riittspsykiotriska klinik i Uppsala. Hovrätten iircr Skåne ()("lt Blyk-inge vill inte motsätta sig förslaget men vill framhi'illa. att detta i sin tur förutsätter en utbyggnad av den öppna kontrollverksamhe— ten. Den juridiskt-tekniska konstruktionen. bl.a. den föreslagna anknyt— ningen till utskrivningsnämnderna. synes kräva ytterligare överväganden.

Enligt Stockholms tingsrätts mening kan någon principiell invändning inte riktas mot kommitténs förslag. eftersom LSPV:s regler måste iakttas vid beslut om intagning. Tingsrätten delar kommitténs ståndpunkt att institutet öppen psykiatrisk vård efter den ändring som kommittén föresla- git kan vara Väl ägnad att för vissa psykiskt störda lagöverträdare utgöra ett verksamt medel i syfte att hjälpa vederbörande till återanpassning i samhället. Det föreligger dock en viss risk att domstol drar sig för att

Prop. l979/80:1 357

använda påföljden överlämnande till öppen psykiatrisk vård. om det fram- står som en möjlighet att den dömde kan komma att tas in för sluten psykiatrisk vård. Det kan antas att påföljden kommer att användas mera sällan. ] vissa fall kan det säkert i stället Visa sig lämpligt att använda möjligheten att tillgripa påföljden skyddstillsyn med föreskrift om psykiat- risk vård.

Socialstyrelsen uttalar sig positivt beträffande påföljden öppen psykiat- risk vård samt tillägger att möjlighet även bör ges att förordna om öppna omsorger för psykiskt utvecklingsstörda. Styrelsen påpekar att det dock måste observeras att i realiteten de resurser som behövs för genomföran- det f.n. inte finns.

Även statens handikapprzitl är positivt till förslaget men påpekari likhet med socialstyrelsen att resurser krävs för genomförandet.

Sveriges liikztr/i'irbund anser att förslaget ger en rimlig kontroll av de patienter som det här är fråga om. vilka då underkastas vissa regler. På det sättet skulle en dom till öppen psykiatrisk vård kunna ge en mer menings- full innebörd än hittills. Samma inställning har Svenska [ii/turesa!/skapet som anser att föreskrifter om patienters skyldigheter skulle kunna medde- las av utskrivningsnämnd eller vad som kan komma i dess ställe.

Försöksverksamhet i "civil commitment"-systemets anda

Kommittén har förordat att man startar en försöksverksamhct i civil commitmentsystemets anda inom ramen för nuvarande lagstiftning med tillämpning av 34.5 KvaL.. Försöksverksamheten föreslås avse personer som har uppenbara narkotikaproblem och som dömts till fängelse i högst ett år.

Förslaget har fått ett positivt mottagande under remissbehandlingen. Det tillstyrks av hovrätten över Skåne och Blekinge, BRÅ, medicinska fuknltetswu'imnden vid Umeå universitet och Sveriges lt'ikur/iiirlmnd.

Även krintina/vårdsstyrt'lsen ställer sig positiv till civil commitmentsys— temet och vill framhålla att de frivårdsanläggningar styrelsen har tillgång till väl lämpar sig för detta ändamål. Det förutsätts dock att ett mera strukturerat behandlingsinnehåll kan ges åt vistelsen vid dessa anläggning- ar än vad i dag vanligen är fallet. En väntad utbyggnad av behandlingshem för narkotikamissbrukare i kommunal regi torde också ge möjlighet till en vidgad försöksverksamhct av det slag kommittén har i åtanke. Styrelsen finner det angeläget att en sådan utbyggnad snarast kommer till stånd. När det gäller åtgärder mot narkotikamissbruket vid kriminalvårdsanstalterna vill styrelsen vidare understryka att dessa åtgärder måste spänna över ett brett fält och inbegripa såväl en effektivare kontroll som ökade inslag av social träning, terapeutiska aktiviteter och fritidsverksamhet. I fråga om kontrollåtgärder har utredningen aktualiserat frågan om obligatorisk urin— och blodprovstagning för de intagna. En förutsättning för en sådan skyldig-

Prop. 1979/SO:] 358

het är dock ett uttryckligt lagstöd. Detta saknas i dag. (.")bligatorisk urin- provstagning är därför f. n. endast tänkbar i den mån det sker inotn ramen för ett kontraktssystem av det slag. som komtner att prövas som ett led i det s. k. (')steråkersprojcktet.

KVN tillstyrker att försöksverksamhet inleds för narkomaner. som be- gått brott, i civil comtnitmentsystemets anda med tillämpning av 34 s lagen om behandlingi kriminalvärdsanstalt. Verksamhet med liknande upplägg— ning bedrivs redan pä sina håll här i landet efter medgivande fran övervak- ningsnämnd eller KVN i de enskilda bchandlingsfallut. Det finns alltså vissa erfarenheter som man bör kttnna ta till vara. Det synes emellertid lämpligt att de av kommittén avsedda behandlingsformerna. sotn bygger pä en nära samverkan med den allmänna sjukvården. prövas och utvärderas på sätt kommitten tänkt sig. Man bör därigenom förhoppningsvis kunna kotntna fram till en ordning. sotn kan erkännas och mera allmänt tillämpas — oavsett om kommitténs förslag i övrigt genomförs eller inte. Försöks— verksamheten bör dock inte begränsas till detn som dömts till fängelse högst ett är. Även med detn som avtjänar längre fängelsestraff bör försök således göras. Bland dessa finns åtskilliga narkotikatnissbrukare med på- tagligt psykiatriskt värdbehov.

LO ser positivt på möjligheterna att genom en försöksverksamhct ftnna former för meningsfulla alternativ till frihetsstraff. Försöken bör dock omfatta olika former av säväl pät'öljdens längd som kontroll och konse- kvenser av misskötsamhet. Verksamheten bör även fortlöpande utvärde- ras.

Svenska kantmttnft'n-humlet tillstyrker utredningens förslag att kon- traktsvård bör prövas som försöksverksamhet inotn ramen för 34.5 Kval.. Utredningen föreslår att försöksverksamheten bör bedrivas vid något sjuk- hus med erfarenhet av narkomanvård och säger att vid sjukhusintagningen bör "en noggrann planering ske i samråd mellan kriminalvården, huvud- sakligen skyddskonsulenten, patienten och sjukhuset". Med tanke på att missbrukare ofta är i stort behov av sociala rehabiliteringsåtgärder är det naturligt att också den primärkommunala socialvårdens medverkan kom- mer att behövas vid genomförandet av behandlingsprogratnmet. Förbun- det anser därför att socialvården bör delta i den tidiga planeringen för att bl. a. kttnna informera om vilka resurser som finns inom socialvården och hur dessa kan utnyttjas i det enskilda fallet.

Förbundet vill också påpeka att det är viktigt att patienten får en fram- trädande roll vid utformningen av behandlingsprogrammet om detta skall ha förutsättning att lyckas. Beträffande behandlings- och kostnadsansvaret under kontraktsvärden får styrelsen hänvisa till BRÄzs förslag (PM BRÅ nr 29), som styrelsen tidigare anslutit sig till. Slutligen anser styrelsen att det inte finns någon anledning att endast tillämpa kontraktsvärden när det gäller narkotikamissbrukare. Även Vid andra former av missbruk kan kontraktsvärden vara ett lämpligt alternativ till fängelsestraff.

Prop. 1979/8011 359

Eftcrv ä rd

Sm'ittlstvre/xeu konstaterar att kommittén med termen eftervärd avser åtgärdsmöjligheter enligt nuvarande socialvård och kommande socialtjänst Samt social institutionsvard — förutotn vissa öppna och slutna psykiatriska och medicinska vårdresurser. liftervi'trdsbehov av huvudsakligen medi— cinsk resp. social natur avses mötas av:

läkare på sjukhus där patienten vårdats öppen psykiatrisk tnottagning vid vistelseortens sjttkhtts. vårdcentral eller alkoholpoliklinik

särskild överläkare för föt'st'iksutskrivna inom varje lätt social centralnämnd (social basservice: pengar. arbete. bostad. hem— tjänst o.d. satnt frivillig problembearbetning)

av socialutredningen (SU) skisserade typinstitutioncr för inackordering för krisbehandlingar på olika nivåer och för omvårdnad av äldre. gravt alkoholskadade samt övernattningsrum — måltider — fritidsaktivitetcr allt enligt SU anpassat till de enskilda klienternas varierande behov.

Det saknas skäl att sammanföra detta utbud av delvis fundamentala sociala och medicinska hjälp— och vårdinsatser under en samlingsrubrik "eftervärd” för att beteckna den värd som skall komtna efter sluten psykiatrisk vård.

Utgående från innehållet i utbudet kan insatserna systematiskt beskrivas också under följande punkter. som något speglar samband mellan medi— cinsk och social värd:

social basservice (arbete. bostad. pengar. hemtjänst etc.) frivillig problembearbetning i (ip/mu _lornter (öppen psykvård. social- tjänst etc.)

behandling i Int/viipp/mför/ner (behandlingshem. dagvärd etc.) frivillig problembearbetning i slutna _l'ornter (institutioner. kollektiv etc.).

Kommittén anser att samarbete socialvård. sjukhus och patient bör inledas i god tid före utskrivning. En förutsättning för att socialvården med någon framgång skall kttnna utnyttja sina begränsade hjälpresurscr är en fungerande kommunikation mellan kriminalvård. psykiatrisk vård och so- cialvård. Dagens socialvård har tyvärr erfarenheter av att meddelanden om utskrivningar av patienter uteblivit eller kommit så sent att patienten ånyo hunnit råka i en så krisartad situation att hjälpinsatser blir verknings- lösa. Socialvårdens tillgång till avgiftningsresurser vid akuta förgift- ningstillstånd hos klienten måste likaså breddas. Socialstyrelsen vill därför starkt poängtera vikten av att samarbete mellan berörda vårdorgan inleds på ett tidigt stadium före utskrivning. Socialstyrelsen föreslår att regel för samråd mellan sluten psykiatrisk vård och socialvård skrivs in i kungörel- sen (1966: 585) angående tillämpningen av lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall som motsvarar vad kommittén har föreslagit i 39" samma kungörelse rörande samråd med kriminalvårdsmyndighet.

Prop. 1979/SO:] _w)

Kommittén förutsätter att patienten erhåller hjälp till arbete. ekonomi. bostad genom insatser av socialvård. arbetsvård etc. Kommittén berör inte i detta sammanhang att rådande samhällsstruktur och allmän samhällsut- veckling inverkar på socialvårdens möjligheter att göra effektiva hjälpin-' satser. Här diskuterade grupper hör inte till de eftersökta vare sig på arbetsmarknad. bostadsmarknad eller i andra sammanhang. [En normali- serad tillvaro med villkor som så långt möjligt liknar andra verksamma människors är en förutsättning och en underlättande faktor för behövliga hjälpinsatseri problembearbetande. personlighetspåverkande inriktning.

Hovrätten över Skåne ut'/I Blekinge anför att utredningen när den disku- terar eftervården, utgår från att många misslyckade försöksutskrivningar har sina orsaker i bristande resurser inom denna och övervakarnas otill— räckliga utbildning och erfarenhet. Utredningen redovisar här inte något erfarenhetsmaterial till stöd för sin uppfattning. Erfarenheter från andra vårdområden stöder inte utredningens påståenden (t. ex. Sundsvallsförst'i- ket; BRÅ:s rapport l975zl). Hovrätten tvivlar på att förefintliga brister i eftervärden kan avhjälpas blott och bart genom de av utredningen föreslag— na åtgärderna. Enbart en förstärkning av vårdresurserna är enligt hovrät- tens mening inte tillräcklig. Utredningens i och för sig välmotiverade krav. att man bör "före utskrivningen i allt fall förvissa sig om att patienten har arbete eller annan lämplig sysselsättning samt att hans ekonomiska förhål- landen och bostad är ordnade" (s. 321). borde t.ex. ha följts av några förslag om hur detta skall kunna tillgodoses i ett allt kärvare arbetsklimat för den ej fullpresterande. Kravet på en effektivare kontroll av de utskriv- na borde också ha beaktats. I detta sammanhang vill hovrätten framhålla, att den till skillnad från utredningen anser. att den medicinska eftervården om möjligt bör handhas av läkare som vårdat patienten under sjukhusvis- telsen.

3.7 Särskilda utskrivningsregler för vissa domstolsöverlämnade

Kommitténs förslag om befogenhet för domstol att i vissa fall föreskriva att beslut om utskrivning eller utskrivning på försök inte får verkställas utan att beslutet fastställts av psykiatriska nämnden har fått ett blandat mottagande.

RÅ, Stockholms tingsrätt. RPS och Sveriges läkarförbund anser försla— get vara väl motiverat.

Hovrätten över Skåne och Blekinge är dock kritisk till den föreslagna särskilda utskrivningsregeln. Det synes mindre lämpligt att grunda en särbehandling av vissa domstolsöverlämnade patienter på en individuell bedömning av de olika fallen redan i domssituationen. Sådan bedömning kan knappast göras med tillräcklig grad av säkerhet. Den särskilda utskriv- ningsprövningen borde i stället generellt anknytas till brottets svårhcts- grad. antingen sådan denna kommer till uttryck i straffskalan eller genom uppräkning av vissa brott i tillämpningskungörelscn till LSPV. Enligt

Prop. 1979/SO:] 36)

hovrättens mening kan vidare ifrågasättas. om möjligheten att föreskriva obligatorisk överprövning i psykiatriska nämnden innefattar tillräcklig ga- ranti för att skyddsaspekten blir beaktad. Det särskilda skydd mot för lång intagningstid som föreslås för domstolsöverlämnad patient bygger enligt hovrättens uppfattning på en olycklig sammanblandning av vård- och "brotts'lsynpunkter. Det förefaller märkligt. att ett särskilt skydd skall beredas en viss kategori av de tvångsintagna patienterna. Självfallet måste alla patienter ges ett likvärdigt skydd mot omotiverad tvångsbehandling.

Enligt BRÅ väcker förslaget invändningar från principiella utgångspunk- ter. Sådana bedömningar som det här blir fråga om kan knappast göras med tillräcklig säkerhet. De föreslagna utskrivningsreglerna kan också medföra att den kategori av Iagövertri'tdare det här gäller i praktiken fåren särskild "farlighetsstämpel" på sig. vilket i sin tur kan medföra särbehand— ling i olika avseenden. Förslaget tcr sig därför i viss mån inkonsekvent betraktat mot bakgrund av att e)-int'lik_ationcn i l & LSPV föreslås bli avskaffad. En annan farlighetsregel som rör den straffrättsliga behandling- en av psykiskt störda lagöverträdare dyker nu upp. BRÅ kan därför inte tillstyrka förslaget om de särskilda utskrivningsreglerna.

Sm'ialsryrt'lswr ställer sig klart tveksam till förslaget. Psykiatriska nämnden fattar sina beslut på handlingar medan däremot utskrivnings- nämnden måste skaffa sig personlig kännedom om patienten. l-"arlighetsbe- dömningar är mycket vanskliga och det kan ifrågasättas om sådana skall ske på handlingar. Vidare är det en inkonsekvens att en domare i en tingsrätt skall kunna medverka till att ge en föreskrift av detta slag men i en annan funktion som ordförande i utskrivningsnämnd inte vara betrodd att fatta beslut om utskrivning somju ytterst vilar på samma materiella grund. Farlighet är blott i ytterst sällsynta fall ett flxt tillstånd. Ett bättre sätt att lösa hela problemet är t.ex. att på konferenser med utskrivningsnämn- derna diskutera sådana frågor för att härigenom förhindra felaktig hand- läggning av utskrivningsärenden. Även RSMH anser att utskrivnings- nämnderna bör få denna uppgift.

Stale-'ns rällspxykialrixka klinik i Uppsala motsätter sig att man på detta sätt åsätter vissa personer en stigmatiserande farlighetsstämpel. Liknande synpunkter anförs av TCO.

Jllt'idiX/x'tl _lit/x'ullcren vid Lamls universitet gör först och främst den invändningen att undersökning hos psykiatriska nämnden inte utgör någon tillräcklig garanti fören enhetlig och riktig praxis. så länge lagstiftaren inte har givit något klart besked om riktlinjerna för bedömningen av utskriv- ningsfrågan. Vidare kan invändas att den föreslagna bestämmelsen endast avser en del av klientelet. Några motsvarande föreskrifter föreslås inte beträffande sådana farliga kriminalpatienter. som blivit föremål för åtals- underlåtelse enligt 20 kap. 7 så punkt 4 RB, eller som överförts från krimi- nalvårdsanstalt till sluten psykiatrisk vård. Utskrivning av dessa patienter skall alltså fortfarande beslutas av de lokala utskrivningsnämnderna med därav följande risk för oenhetlig praxis.

Prop. 1979/80: 1 362

Kommittén har föreslagit att öv eri n s p e k 1 öre n fö r d e n p s y k i a— triska vården årligen skall granska handlingarna beträf— fande domstolsöverlämnade patienter som vårdats mer än två år. ! tveksamma fall skall inspektören föredra ärendet i psykia— triska nämnden för prövning. Förslaget har föranlett några uttalanden under remissbehandlingen.

BRÅ och Svenska läkat'esällxkapet har inte något att erinra mot försla— get. Statens lttllldlktlppl'åll anser att det är viktigt att denna kontroll blir regelbunden och noggrann. Det är också angeläget att hela tillsynsfunk— tionen förstärks oeh organiseras så att den kan värna om den enskildes intressen. Även utskrivningsnämnderna bör bli skyldiga att bevaka och omsorgsfullt motivera långa vårdtider.

Hovrätten över Skåne och Blekinge ställer sig skeptisk till överinspek— törens kontrollfunktion. sådan denna utformats i betänkandet. Beaktas bör således. att det kan vara naturligt att kräva. att utskrivningsnämnden med bestämda tidsintervaller prövar skälen för fortsatt tvångsintagning beträf— fande varje patient. Därutöver kan överinspektören tilldelas skyldighet att regelbundet företa sådan prövning och att. när det behövs. hos utskriv— ningsnämnden hemställa om utskrivning av patient. Psykiatriska nämnden bör även i dessa fall användas som en överprövningsinstans.

.S'ocialstyrelsen vill framhålla att det är angeläget med en bättre fungev rande inbyggd kontrollapparat så att patienter inte hålls kvar längre tid ätt sotn är nödvändigt från behandlingssynpunkt. Emellertid kan det förutses bli både tidsödande och krångligt med överinspektören som beslutsfattare. Det skttlle också innebära en viss rättsosäkerhet för patienten. eftersom han då som regel inte kan beredas tillfälle att framföra sina synpunkter och det heller inte föreligger möjlighet att bli företrädd av ombud. Socialstyrel- sen föreslår i stället att tttskrivningsnämnderna får motsvarande av kom- mitten förordade årliga kontrolluppgift. RSMH är av samma uppfattning.

Enligt FN:s uppfattning är det mycket sällsynt att en patient kvarhålls på": ett sjukhus utan att det föreligger tillräckliga medicinska skäl härför. Det torde därför inte vara nödvändigt med den av kommittén föreslagna kon— trollapparaten. vilken kan förutsättas bli både krånglig och tidsödande. Kommittén har inte angivit vad den tänkt att föredragningen inför PN skall leda till. inte heller har kommitten tagit hänsyn till att PN är ett organ för överprövning av utskrivnings— och beslutsnämnders beslut. Den bör inte fatta beslut i första instans. Lika olämpligt är att för vissa ärenden göra nämnden till ett rädgivande organ utan klart angivna rättsliga funktioner. Förslaget torde härvidlag stå i mindre god överensstämmelse med 2 kap. 9 & regeringsformen och vad som anfördes om PN vid denna bestätnmelses tillkomst. Nämnden avstyrker därför förslaget. Om någon form av kontrollapparat ändå anses behövlig. föreslår PN att prövningen i stället

Prop. 1979/SO:] 363

skall ankomma på utskrivningsnämnderna efter framställning från överin- spektören. ] den mån en utskrivningsnämnd efter en prövning inte finner att patienten kan skrivas ut. bör ärendet kunna underställas Pst pröv- ning.

Prop. l979/80:1 30.4

Innehåll till Bilagedelen i l.)s S 197818

BILAGA 1 Gällande lagstiftning m.m. . . . . . . . . . . . . . . .. . . .. . . .. . . 224 1 Barnavi'n'dslagen (196097) — Bvl .............................. 224 1.1 Förutsättningar för värdatgärder med stöd av BvL .......... 224 1.2 lnsatsernasart 225 1.3 Den omhändertagnes behandling ......................... 220 1.4 Värdensupphörande.................................... 227 1.5 Besvär ................................................ 228

2 Lagen (1954: 579) om nykterhetsvärd — le ................... 228 2.1 Nykterhetsnämndens ätgärder ........................... 228 2.1.1 Hjälpätgärder .................................... 228

2.1.2 Övervakning 228 2.1.3 Tvängsintagning 228

2.2 Tillfälligt omhändertagande . . _ . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 229 2.3 Länsrättens beslut ...................................... 229 2.4 Verkställighet .......................................... 229 2.5 Vardtiden 230 2.6 Permission............................................230 2.7 Utskrivning ............................................ 231 2.8 Frivillig anstaltsvärd .................................... 231 2.9 Besvär ................................................ 231

[ agen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk värd i vissa fa ll — LSPV ................................................ 232 3.1 Inledning .............................................. 232 3.2 Förutsättningar för lagens tillämpning ..................... 232 3.2.1 Generalindikationcn .............................. 232 3.2.2 Specialindikationerna ............................. 233 3.3 Organisatoriskaförutsättningar ........................... 234 3.3.1 Värden bedriVs vid sjukhus ........................ 234 3.3.2 Kravet på överläkare i psykiatri . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 235 3.4 Förutsättningar för intagning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 236 3.4.1 Ansökan ........................................ 236 3.4.2 Värdintyg ....................................... 236 3.4.3 Särskilda bestämmelser för farlighetsfallen .......... 237 3.4.4 Omhändertagande av polis . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 238 3.5 Intagning 238 3.5.1 De särskilda intagningsbesluten . . . ... . . . . .... . . .. . . 239 3.5.2 Intagning på grund av domstols förordnande ......... 240 3.6 Bestämmelser om patienten .............................. 240 3.6.1 Kvarhallande m.m. .............................. 240 3.6.2 Permission m.m .................................. 240 3.6.3 Granskning av brev m.m. ......................... 241 3.7 Utskrivning ............................................ 241 3.7.1 Fortlöpande prövning av vårdbehovet .............. 241 3.7.2 Beslutskompetens ................................ 241 3.7.3 Behörighet att göra ansökan ....................... 241 3.7.4 Försöksutskrivning ............................... 242 3.8 Nämnderna ............................................ 242 3.8.1 Utskrivningsnämndens sammansättning m.m. . . . . . . . 242 3.8.2 Ansökan hos nämnden ............................ 243 3.8.3 Förfarande i nämnden ............................ 243

Prop. 1979/SO:] 365

3.8.4 Psykiatriska nämnden ............................ 244 3.9 Besvär ................................................ 245 4 Lagen (1967:940) angaende omsorger om vissa psykiskt utveck- lingsstörda ()msorgslagen .................................. 245 5 Lagen (1973:558) om tillfälligt omhändertagande - 1.'1'(.) ......... 246 6 Lagen (1976: 51 1) om omhändertagamlc av berusade personer

m.m. -- LOB ............................................... 248

BILAGA 2 l.?|redningsförslagen ............................... 241) 1 Socialutredningens förslag ................................... 249

1.1 Lagen med särskilda bestämmelser om vard av underarig. . . . 249 1.1.1 Allmänna övervägamten .......................... 249 1.1.2 l—"örutsättningar för värd utan samtycke ............. 250 1.1.3 Värden beslutas av länsrätten ...................... 252 1.1.4 Vårdtiden ....................................... 252 1.1.5 Omedelbart omhändertagande ..................... 253 1.1.6 Värdens innehall och utformning ................... 254 1.1.7 Vissa handläggningsfragor ......................... 254 1.1.8 Besvär .......................................... 255

1.2 'm rden av vuxna missbrukare ............................ 255

1.2.1 Allmänna övervi'tgandcn .......................... 255 1.2.2 Utredningens förslag i slutbetänkandet .............. 256 1.2.3 Närmare om samarbetsformerna ................... 259 1 3 Alte rnativt förslag ...................................... 260 1.3.1 En sammanhallen lag ............................. 260 1.3.2 Förutsättningarna för vard ........................ 260 1.3.3 Insatsernas art ................................... 261 1.3.4 Utredning och ansökan ........................... 261 1.3.5 Omedelbart omhändertagande ..................... 261 1.3.6 Handläggning i länsrätt ........................... 263 1.3.7 1 änsrättens beslut om Vardtiden ................... 263 1.3. 8 Verkställighet av beslut ........................... 264

1. 3.9 Värdens innehall ................................. 264

1. 3.10 Besvär .......................................... 264

2 I SPV— —gruppens förslag ...................................... 265

2. | Grunder för Intagning .................................. 265 2.2 (')rganisatoriska förutsättningar .......................... 266 2.3 Förutsättningar för intagning ............................ 267 2.4 Jäv m.m .............................................. 268 2.5 Intagning ............................................. 268 2.6 Bestämmelser om patienten .............................. 270

2.6.1 Nämndens yttrande .............................. 270 2.6.2 Behandlingsplan ................................. 270 2.6.3 Patientens möjligheter att vända sig till nämnden ..... 271 2.6.4 Granskning av brev m.m. ......................... 271 2.7 Utskrivning ............................................ 271 2.8 Psykiatriska nämnden ................................... 272 2.8.1 Nämndens beslutsfunktioner ...................... 272 2.8.2 Nämndens sammansättning ....................... 274 2.9 Centrala psykiatriska nämnden ........................... 274 2.10 Besvär ................................................ 274 3 Förslag av 1971 års utredning om behandling av psykiskt avvikande 275 3.1 lnledning .............................................. 275

Prop. 1979/80: 1

366 3.2 Brottsbalkens bestämmelse| ............................. 275 321 Paloljden 275 3.2.2 Anvisningar fö| paföljdsvalct ...................... 276 3.2.3 Kattsalitet ....................................... 276 3.2.4 Öppen psykiatrisk vård ........................... 276 3.3 Behandlingen av psykiskt störda inom kriminalvården ...... 276 3.4 Befogenhet att förordna om upphörande av straff ........... 277 3.5 LSPV ................................................. 277 3.5.1 Sjukdomsbegreppet .............................. 277 3.5.2 Specialindikationerna ............................. 278 3.5.3 Ansökan och vardintyg ........................... 279 3.5.4 Intagning ........................................ 279 3.5.4.l Placering av patienten ..................... 279 3.5.4.2 Öppen psykiatrisk vård .................... 280 3.5.5 Utskrivning ..................................... 280 3. 5.6 Underrättelseplikt ................................ 281 BILAGA 3 Sammanställningar av remissvaren .................. 282 1 Socialutredningens betänkande (SOU 1977: 40) Socialtjänst och socialförsäkringstillägg. Lagar och motiv ....................... 282 1.1 Remissinstanser ........................................ 282 1.2 Vård av underårig i särskilda fall ......................... 283 1.3 Vuxna missbrukare av beroendeframkallande medel ........ 300 2 Lag om viss psykiatrisk vård. Förslag av en inom socialstyrelsen tillsatt arbetsgrupp. Socialstyrelsen redovisar (1977: 14) .......... 322 2.1 Remissinstanser ........................................ 322 2.2 Allmänt ............................................... 322 2.3 Avgränsningen av lagens tillämpningsområde .............. 325 2.4 Organisatoriska förutsättningar för vården ................. 330 2.5 Intagning .............................................. 331 2.6 Nämnderna ............................................ 334 2.7 Tvångsåtgärderi vården ................................. 342 2.8 Utskrivning ............................................ 343 2. 9 Förordnande av offentligt biträde ......................... 344 2.10 Besvär ................................................ 345 2.11 Övriga frågor .......................................... 347 3 Psykiskt störda lagöverträdare, betänkande (SOU 1977: 23)av 1971 års utredning om behandling av psykiskt avvikande ............. 347 3.1 Remissinstanser ........................................ 347 3.2 Allmänt ............................................... 348 3.3 Indikationerna ......................................... 350 3.4 Ansökan om intagning .................................. 353 3.5 Verkställighet av beslut om överlämnande till sluten psy- kiatrisk vård ........................................... 353 3.6 Behandlingen av psykiskt störda inom kriminalvården ...... 354 3.7 Särskilda utskrivningsregler för vissa domstolsöverlämnade . 360 3.8 Särskild kontroll vid långa vårdtider ...................... 362

Prop. l979/80:1 367

Bilaga 3

Särskild remissammanställning över socialutredningens förslag till lag med särskilda bestämmelser om vård av underårig (LVU) och om rätt till offent- ligt biträde i mål eller ärende enligt denna lag

1 Remissinstanserna

Ett stort antal domstolar. myndigheter. kommuner. organisationer och föreningar har kommit in med yttranden över socialutredningens betän- kande (SOU 1977: 40) Socialtjänst och socialförsäkringstillägg. Lagar och motiv. En redovisning av instanserna har lämnats i bilaga 3 till rapporten (Ds S 1978: 8) Vård utan samtycke inom-socialvard och sjukvård. Rappor- ten är i sin helhet fogad till lagradsremissen som bilaga 1.

2 Lagen med särskilda bestämmelser om vård av underårig (LVU)

Nära nog alla remissinstanser som har yttrat sig över förslaget har anslutit sig till de av utredningen redovisade grunderna för samhällets skyldighet att i vissa fall bereda barn och unga värd. Utredningens förslag att sammanföra bestämmelserna om vard av underärig i en särskild lag och att göra lagens tillämpning beroende av om det inte går att fa samtycke till nödvändig värd biträds eller lämnas utan erinran av llertalet remissinstan— ser.

Kammarrätten i Göteborg framhaller att det ligger väl i linje med social- utredningens övriga lagförslag alt bestämmelserna om samhällets skyldig- het att vidta åtgärder till skydd för barn och ungdomar tas in i en särskild lag vid sidan av socialtjänstlagen. Socialtjänstlagen bygger helt pa frivil- lighet. och det är mot den bakgrunden motiverat att frägorna regleras i en särskild lag när avsteg görs fran frivillighetsprincipen.

Den framtida socialtjänsten bör. framhaller sm'iafstyrclswi. formas sa att barns och ungdoms behov sa längt möjligt kan tillgodoses genom frivilliga vårdformer i deras egen miljö. En förutsättning är att i det sociala arbetet ingär ett väsentligt vidgat utbud av sociala tjänster med inriktning mot stöd och hjälp. Men även med ett rikt varierat utbud mäste samhället ha möjlighet att ingripa i de fall där det trots frivilliga insatser kvarstår sädana förhällanden att den underärige maste skiljas från hemmet.

Svens/.a Aommtin/örbundct framhåller att utgångspunkten för en diskus—

Prop. 1979/80: 1 308

sion om användande av tväng mot underarig är att all värd sä längt det är möjligt skall erbjudas den unge och i förekommande fall hans vårdnadsha— vare under frivilliga santiädslbrmer. I vissa situationer mäste dock samhäl— let tillförsäkras möjligheter att ingripa mot den enskildes vilja för att trygga barns och ungdoms rätt till trygga uppväxtförhällanden. Även L(utu'stings— _li'irbtutdt'l delar i princip utredningens äsikt titt samhället bör äläggas ett ansvar för att barn bereds trygga uppväxtförhi'illanden. liksom för att ungdomar hindras fran att utsätta sig för fara till liv. hälsa eller utveckling. Om behovet av sociala insatser inte kan tillgodoses i frivilliga former. bör samhället kunna ingripa utan den enskildes samtycke.

Flertalet länsstyrelser och kommuner ansluter sig ocksa till de av utred— ningen redovisade principiella grunderna för lagen.

LO och TCO biträder i huvudsak utredningens förslag. lförändringarna är i förhallande till nuvarande barnavärdslag begränsade. framhaller TCO. men i den man de förekommer handlar det om förbättringar. Det gäller t. ex. avvecklingen av det stelbenta atgärdssystemct och vissa föräldrade indikationer. införandet av ett förenklat utredningsförfarande. maximera- de vardtider och avvisande av samhällsskyddet som grund för atgärder.

Nägra remissinstanser har uttalat oro för att utredningens förslag kan komma att leda till att barnets rätt försvagas i förhallande till vad som idag är fallet. SA(.'(_)/SR framhäller att den bärande principen i utredningens förslag är att familjen och anknytningen till denna är det ideala. Utredning- en har i överväganden och förslag i mycket hög grad förstärkt föräldrarät— ten.

F"öi'mtt'lt_t:wt Sveriges sm-iulchq/br framhaller att det är angeläget att barnets rätt i samhället stärks i förbi'illandct till gällande lagstiftning. Det framlagda lagförslaget bygger i alltför hög grad pa föräldrarnas rätt till sina barn och tillvaratar inte pa ett tillfredsställande sätt barnens rätt till en positiv och gynnsam utveckling. Samhällets möjligheter att ingripa till stöd för barn som far illa är inte tillräckliga. l socialtjänstlagens kapitel om barnomsorgen uttrycks samhällets ansvar att sörja för att barnen ges möjlighet till en positiv utveckling. Föreningen anser att barnets rätt till en positiv utveckling och till gynnsamma levnadsbctingelser bör skrivas in ocksä i lagstiftningen om värd av underåriga. Detta skulle vara utgängs— punkten för samhällets möjligheter och skyldigheter att ingripa för att till 'arata barnens rätt i förhällandc till vuxna. En sädan utformning av lagstiftningen skulle också ha en attitydpävcrkande effekt.

Uppsala ltmnmmz instämmer i att ingripande skall ktlnna ske pä de av utredningen angivna grunderna. Barnets rätt i samhället maste emellertid lörstärkas. Det sker inte tillräckligt iförslaget. De möjligheter som finns att ingripa är inte till'äckliga. Förutsättningarna i utredningens förslag är ocksä beskrivna i negativa termer. I stället bör barnets rätt till en positiv utveckling skrivas in i lagen och det bör dä finnas möjlighet att ingripa om denna rätt äventyras.

Prop. 1979/son 369

lf'iisterås komnrrm framhåller att den lagstiftning som skall ersätta bl. a. barnavårdslagen borde på ett bättre sätt än den föreslagna tillvarata bar- nens rätt. Barnavårdslagen kan i flera avseenden sägas övervägande stå på föräldrarnas sida när det föreligger en intresse-motsättning mellan dem och barnen. Så kan t. ett. barn. som har vistats flera år i fosterhem och där rotat sig, mot sin vilja flyttas till föräldem/vårdnadshavaren om denne så öns- kar. Kommunen har inga direkta förslag men vill peka på vad som sägs i förslaget till 6 kap. I9ä föräldrabalken. Där framgär att nämnden skall kunx a förbjuda att ett barn. som inte är omhändertaget. flyttas från foster- hemmet "om det föreligger risk som ej är ringa för skada pa barnets kroppsliga eller själsliga hälsa". 1 LVU sägs om omhändertagandets tipp- hörande endast att "när vård enligt denna lag ej längre behövs. skall den förklaras avslutad". De behov man här syftar pä avser förhällandena i föri'rldrahemrnct i de fall beslutet skett med stöd av l s. 1 mom. l.VU. Det finns sälttnda i lagen inget hänsynstagande till hrrr barnet funnit sig tillrätta i fosterhemmet. Enligt kommunens mening vore det värdefullt om de värderingar som kommer till uttryck i föräldrabalken även finge gälla i den här aktuella lagen .

Länsstyrelserna i Stockholms. Östergötlands och Jämtlands län, J() samt .S'i'eriqes social/örbnml är kritiska mot utredningens förslag att göra lagens tillämpning beroende av om samtycke till värd föreligger eller inte.

Enligt vad ltllIA'A'[_t'rt'lSt'H i Stockholms län anför har utredningen inte i tillräcklig utsträckning sett till barns behov och barns rätt. Barnet ses inte som en självständig individ med egna rättigheter gentemot föräldrarnas Vilja och intressen. Förslaget innebär en förstärkning av föräldrarnas rätt och rättssäkerhet och motsvarande inskränkning av barnets. Det är t. ex. anmärkningsvärt att lagen skall tillämpas först när samförståndslösningar inte kan uppnås. Även vid ett till synes mycket osäkert samtycke är saledes nämnden förhindrad att gå in med tvångsomhändcrtagande. Detta kan innebära risker för barnet. Gällande rätt älägger samhället en skyldig— het att ingripa oavsett om föräldrarna samtycker eller ej. Länsstyrelsen anser att det pä samma sätt som nu måste finnas bestämmelser som cffcktivt skyddar barnet eller den ringe frän godtyckliga och för barnet skadliga avbrott i värden. innan syftet med denna uppnatts. Även länssty— relsen i Ösrergötlunds lz'in anser att utredningen inte tillräckligt beaktat barns behov och barns rätt samt har abcropat i huvudsak samma skäl härför som länsstyrelsen i Stockholms län.

Lt'insslyrelsen i Jämtlands län anser att det inte är helt självklart att bestämmelserna om vård utan samtycke av underårig skall samlas i en särskild lag. Om man ser på lagens funktion syftar LVU till att skydda barnet mot sig självt eller mot olämpliga föräldrar. Detta kan ses som en tjänst gentemot barnet och borde hänföras till socialtjänstlagen. Om man ser på de problemkategorier som faller inom LVU. står det klart att exakt samma kategorier kan falla inom socialtjänstlagen. Den enda egentliga 24 Riksdagen 1970/80. ! saml. Nr 1. Del ('

Prop. 1979/SO:] 370

skillnaden är att i det första fallet har samtycke ej lämnats till behövlig värd. Om man slutligen ser pa LVU—värdens innehall och utformning. finns bestämmelserna härom redan med socialutredniiigens förslag inord- nade i socialtjänstlagen. Med en nagot mera strikt redaktionell uppdelning av socialtji'instlagen sktillc det vara möjligt att lata LVU utgöra ett särskilt kapitel iden lagen.

Socialutrcdningcn har. anför länsstyrelsen. med all rätt. en restriktiv inställning till tväng. Frugan är dock om titan inte med LVU har gått för långt. Man har tagit stor hänsyn till föräldrarnas rätt. men har därigenom trängt barnets rätt i bakgrunden. Man far inte bortse fran att föräldrarnas och barnets intressen inte nödvändigtvis behöver sammanfalla. Utredning- en värnar om familjen och ser till helheten men missar att ta i beaktande trygghet för barnet och barnets faktiska situation i en familj med kanske stora problem. Socialtjänstlagens ls skall självfallet vara tillämplig även beträffande barnet. För att kunna tillgodose barnets sociala trygghet. själv- bestämrtianderätt och integritet. kati det ibland vara nödvändigt att rikta tväng mot föräldrarna. Barnets bästa måste alltid komma i första hand.

Enligt länsstyrelsen färder anses riktigt att LVU inte lze/n'ii'er användas om behövlig vard kan ges på annat sätt. Därmed har utredningen mjukat upp den stela systematik som präglar BvL. Man kan däremot ha starka betänkligheter mot att LVU inte fär användas om samtycke föreligger. detta oavsett hur grava problemen är. Man kan t.ex. peka pä fall där psykiskt störda föräldrar nära nog har misshandlat spädbarn till döds. Om föräldrarnas formella samtycke i dylika fall skulle utgöra hinder mot tvångsingripande. innebär detta att det frivilligt omhändertagna barnet inte åtnjuter samma rättsskydd sorti ett barn omhändertaget jämlikt LVU. Barnets vistelseort får inte hemlighållas. och fosterföräldrarna har" inga möjligheter att förhindra att de biologiska föräldrarna vid ett oaviserat besök helt enkelt tar det frivilligt placerade barnet från fosterhemmet. Först måste nämligen socialnämnden kontaktas och ta ställning till ett eventuellt omedelbart omhå'indertagande. lnnan detta hinner ske kan myc- ket ha hänt. Samma problem kan uppstå om de biologiska föräldrarna dyker upp vid ett daghem eller skola där barnet vistas. Rent teoretiskt skulle fosterföräldrarna/personalen kunna vägra barnets utlämnande med hänvisning till den s.k. nödvärnsrätten i BrB kap. 24. Det är dock helt orimligt att begära att barnets vårdare skall kunna göra sådana avvägningar i det enskilda fallet.

Det är. fortsätter länsstyrelsen. egentligen inte i lagtexten felet ligger. Med utgångspunkt från den föreslagna lagtexten skulle man kunna resone- ra som så. att frivillig vård i vissa fall är orealistisk. trots formellt samtycke och att behövlig värd således inte kan ges på annat sätt än genom LVU. Av lagmotiven att döma har emellertid SU avsett att gå ett steg längre. SU sätter säledes likhetstecken mellan "ej kan" och "ej samtycke". Den enda brasklappen som finns i SU:s resonemang finns i specialmotiveringen till

Prop. 1979/80: l

.:.i __|

:s LVU. SU behandlar där det fallet att samtycke först inte ges och st'tcialnämnden gör ansökan om LVU—vard hos länsrätten. Om ft'iräldrarna dä samtycker skall nämnden kttnna aterkalla sitt ansökan om samtycket befinns vara "allvarligt grundat". Ett icke allvarligt grundat samtycke skttlle säledes inte hindra att tvangsvard kommer till stand. Mot bakgrund av de allvarliga situationer som LVU är avsedd att tillämpas pa. förefaller det vara synnerligen angeläget att lagmotiven far en klarare skrivning. Det maste ytterligare klargöras om LVU-värd i vissa situationer far tillgripas. trots att formellt samtycke föreligger".

J(Ä') framhaller att en central fraga för tillämpningen av LVU gäller betydelsen av att samtycke lämnas till den av socialnämnden föreslagna värden. lähuru lagtexten inte uttryckligen anger detta. frarngar av ett flertal uttalanden i betänkandet att man har fÖl'lllS'dll att lagen inte skall vara tillämplig om samtycke lämnas (s. 877. 423 m. fl.). Lät vara att man menat att endast samtycke som är allvarligt grundat skttlle tillmätas denna bety— delse (s. 882). lltrr nämnderna skall ga till väga för att göra bedömningen av samtyckets allvar redovisas dock inte. linligt JO:s mening inger det starka betänkligheter att socialutredningen har gjort tillämpningen av LVU helt beroende av om samtycke föreligger eller ej. .l(.) ser det ocksa som en brist i betänkandet att denna fräga inte har blivit bättre belyst. Även om det ligger ett värde i att barnavt'trdande ätgärder kan genomför as i samför— ständ med förå'tldt'arna. sa kan man inte avvara möjligheten för socialnämn— den att gä in med ätgärder med tvang dä förhällandena är sadana att en underärigs hälsa eller" utveckling är i fara.

Det räcker emellertid inte med att nämnden skall kunna initiera atgärder. Den mäste ocksä kunna genomföra dem trnder sä läng tid som behövs för att hjälpa den unge och garantera honom stabila. tillfredsställande förhal— landen. Det planlagda. längsiktiga behandlingsarbetet är mycket viktigt. Det ärjttst här som trtredrtingsförslaget har sin svaghet. Man har bortsett från situationen att föräldrarna kan tänka sig att för en kortare tid sant— tycka till omhändertagande av barnet men ställa sig avvisande till att omhändertagandet skall pägä sä läng tid som är sakligt motiverat av be- handlingskäl. Man har ocksä bortsett från de talrika fall dä löräldrarnt-t till en början samtycker men sedan ändrar sig och vill ha tillbaka sitt barn. Man har inte heller beaktat de situationer där föräldrarna vid upprepade tillfällen frivilligt överlämnar ett barn till fosterhem för att strax därefter ta det tillbaka. Gemensamt för alla dessa fall är att socialnämnden med utredningens förslag inte kan inleda ett omhändertagande enligt LVU. Nämnden kan inte heller garantera att barnet fär en välplanerad och långsiktig värd. Vidare blir nämnden i stor utsträckning beroende av för- äldrarna vid sin planering för barnet och detta även i sådana fall där barnet har blivit utsatt för misshandel eller grov vanvärd i hemmet.

Det anförda talar enligt JO:s mening för att det skulle vara mycket olyckligt. om man genomförde ett system där lämnat samtycke ovillkorli-

Prop. 1979/smt 37:

gen sktrlle fa till följd att vard enligt LVU irtte ktrnde komma till ständ. Föreligger sädana förutsättningar som beskrivs i lä"- LVU bör samhället inte avhända sig möjligheten och rätten att inskrida med langsiktig hjälp för att skydda en underarig som far illa. Den risken uppstär om man avstär frän en bestämmelse av innehäll att värd enligt lagen kan beslutas oberoen— de av samtycke.

[)et är enligt .S'rcrigm .vt»t'iuL/i'irlmml tveksamt om inte socialutredningen har drivit frivillighctslinjeu för langt. Nuvarande lagar ger samhället en skyldighet att ingripa. linligt utredningens förslag kan omhändertagande ske endast när samtycke inte föreligger. Detta kan i Vissa fall komma att sta i motsättning till det övergripande malet om trygghet när det gäller barnet eller den ttrtge. Om nämligen svära missförhällanden. exempelvis barnmisshandel. föreligger men föräldrarna samtycker till en placering tttom hemmet. aktt.raliseras vid beslutet om värd över huvtrd taget inte ätgärder med stöd av särskilda lagen (s. 422 betänkandet). l-"öräldrarna kan där i princip när som helst avbryta värdert genom att ta hem barnet med de risker detta medför bl.a. genom onödiga och päfrestandc omflyttningar. Ft'iräldrarna har ofta i de här aktuella fallen inte den stabilitet och mognad. som krävs för att de skall kunna hälla träffade överenskommelser om barnets värd enligt en av dem frän början accepterad behandlingsplan. Socialförbundet anser att lagbestämmelser måste finnas. som möjliggör för satnhället att effektivt skydda barnet eller den ttnge från godtyckliga av— brott innan syftet med en placering uppnåtts. Samhället får inte acceptera att hänsyn till föräldrarnas vilja sätts före barnets eller den unges rätt till skydd och trygghet.

Bland de övriga som yttrat sig över socialutredningens förslag i denna del märks .S'vcnsku_li'irt'ningt'nför hurnvakittlrix/tu kuratorer, som framhåller att i vissa grava fall bör möjlighet till tvängsomhändertagande föreligga. även om föräldrarna samtycker till åtgärden. Om föräldrarnas samtycke i dessa fall sktrlle förhindra tvångsmässig värd. innebär detta att det frivilligt omhändertagna barnet inte åtnjuter samma rättsskydd som det barn som bereds värd med stöd av den särskilda lagen.

Nägra remissinstanser har. utan erinran mot utredningens förslag. tagit upp frågan om samtyckets form. JK anser att i l s i lagen bör framgå att förutsättningen för lagens tillämpning är att samtycke till värden inte föreligger. Även länsstyrelsen iJön/töpings län ifrågasätter om inte i lagtexten bör införas bestämmelse om på vilket sätt — skriftligt — sam— tyckesförklaring skall lämnas.

Juridiska fakult('tsnämnden vid Uppsala universitet ställer sig bakom socialutredningens syn på att vården skall baseras på samtycke men under- stryker att det då vore angeläget att precisera de krav som bör ställas på en dylik viljeförklaring i fråga om avgivarcns behörighet och förutsättningar samt beträffande form, innehåll och möjlighet till återkallelse. Enligt fakul- tetsnämndens mening kan avsaknaden av dylika bestämningar leda till

Prop. 1979/st):] 373

svärbemästrade tillämpningsproblem. Juridir/tu fakultt'tsm'imnden vid Lunds universitet föreslär att uttryckliga föreskrifter skall ges om vem som är behörig att lämna samtycke. om samtyckets form. om samtyckets innehåll och om möjligheterna att återkalla ett givet samtycke.

Flertalet av de remissinstanser som har yttrat sig över förslaget till l.,V LJ har tillstyrkt eller lämnat utan erinran de förutsättningar som utredningen har angett i l s i lagen för att bereda värd. Till detn som inte har haft nägot att erinra mot förslaget hör sälttnda Kommunft'irbundet liksom Lt"). 'li(.'(') och SACO/SR.

Kammarrätten i Göteborg biträder den av utredningen redovisade upp- fattningen att samhällsskyddet inte får utgöra skäl för tvangsingripande. Det får. anför kammarrätten. inte vara en angelägenhet för socialvården att tillgodose samhällsskyddet. Kammarrätten har inte heller något att erinra mot utformningen av is i lagförslaget. Den förhållandevis utförliga spe- cialmotiveringen bör enligt kammarrättens mening i hög grad kunna under— lätta tolkningen av paragrafen. Även ltuntnmrrt't'ltt'n i .S'undxt'ull anser att de förutsättningar som redovisas i l s' för lagens tillämpning är godtagbara. En förutsättning för att de skall leda till en likformig och ändamalsenlig tilllämpning är emellertid att innebörden av sadana begrepp som "behövlig värd" och "fara för liv och hälsa" klarläggs. F.nligt kammarrättens mening bör sädana klarlägganden göras motivvägen under det fortsatta lagstift— ningsarbetet.

Sveriges socionomers riÅsjörbmrd instämmer i utredningens förslag vad gäller förutsättningarna för samhällets ingripanden med tväng och tillstyr— ker formuleringen av l s i förslaget. Förbundet delar Också utredningens uppfattning att samhällsskyddet bör avvisas som skäl för vård utan sattt— tycke.

Nägra länsstyrelser är kritiska till förslaget. Liinsxrtyrt'lacn :" Kalmar län ifrågasätter riktigheten i att samhällsskyddet helt utgår som grund för ingripande. Länsstyrelsen anser att man i ärende där tvångsingripande diskuteras även skall ha möjlighet att väga in behovet av exempelvis skydd för familjemedlemnutrs kroppsliga och andliga hälsa.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser att samhället — i det fall att tvängsatgärder mot vuxna missbrukare saknas inom socialtji'tnsteu — mäs- te kunna ingripa på ett tidigt stadium mot ungdom som visar tendenser att skada sig genom sitt eget beteende. dvs. redan då fara föreligger för den unges hälsa och utveckling. Detta bör komma till uttryck i lagtexten genom att ordet "allvarligt” i få 2 p. utgär. Inte heller [(in.rstyrc/xt-w i Kristian— stads (än anser det tillfredsställande att i lagen använda tvä skilda farore- kvisit. Risk föreligger för att rekvisitet "allvarlig fara" kan fä till följd att befogade ingripanden fördröjs eller underläts.

Prop. 1979/80zl 374

Den föreslagna lydelsen av lä l p. är enligt ](illXX/l'l't'IM'H [ Malmö/um [(i/t inte tillfredsställattde. Sammanställd med 2 p. synes den ge intryck av att fi.")rutsättningarna för ingripande skttlle vara lindrigare än i nuvarande 25 i att BvL. vilket inte torde lta varit avsett. I vart fall höri l p. liksom i 2 p. anges att faran för barnet skall vara allvarlig. Det är viktigt att lagen innehäller en noggrann precisering av de juridiska betingelserna för ingri— pande.

Liius_s'rvrt'lsun i IIu/Imuls liiu framhaller att det finns risk för att orden "allvarlig fara" i ] %$ 2 p. medför att den föreslagna bestämmelsen tolkas mer restriktivt än som har avsetts. framför allt beroende pa jämförelsen med | p. Länsstyrelsen föreslar att ordet allvarlig utgar och ersätts med ett ttttalande att lagrummet avses bli tillämpat i samma situationer som nu anges i 35 5 h) BVL.

Slutligen katt nämnas att Ör't'rrultumus riÅr/iirhmit/ anser att 1 s* 3 "eller annat jämförbart beteende" är för vagt formulerat och lämnar tttrymme för godtycke och därmed rättsosäkerhet. Samma mening framförs av Eskilstu— na kommun.

Sut'iulutret/ningen föreslär en ahsolttt aldersgräns vid 18 är för lagens tillämpning. Det innebär att värd med stöd av lagen inte kan beslutas efter det att den unge har fyllt l8 är och att vard som har beslutats dessförinnan skall upphöra senast där den unge när denna alder.

Remissinstanserna har framfört olika meningar i frägan om aldersgrän— serna. Bland de remissinstanser som har tillstyrkt utredningens förslag eller lämnat detta utan erinran märks kammarrätten i (it'ilt'imry. nägra länssty— relser. däribland fällSXl_Vl'('fS(/Il i (.i't'itelmrgs ut'/i Ett/HM" ((in. nägra kom- muner. däribland Gömborgs och Uppsala ÅNHHHIHIUI'. LO, SACO/SR. som anser att då den unge fyller lö är bör formerna för ätgärd omprövas. Sveriges .s'ut'iunmm'rs riksförbund. Sveriges" .rt)('immm/iirbluttl. Svens/tu lt'ikttrj/i'irhmtdt't. Svens/tu lt'ikttremi/(skura)!. N_vÅ!erltt'tsröi'elst'its lands/iir- huml. Svens/ru ")"/ttw'ln'lxi'tirrl_t_'/i'irbu/itlw. RiÅsj/i'irhmtdt'rför hjälp ('i! liiite- mede/smissbrulturt' samt Överi'ukttrnus riks/firhnnd.

RÅ har från principiell synpunkt ingen erinran mot den föreslagna äl- dersgränsen som överensstämmer med vad som redan gäller i Finland och Danmark. Det är. anför RÅ. onekligen konsekvent och följdriktigt att möjligheterna till tvångsingripande beträffande barn och ungdom ansluter till föräldrabalkens regler om värdnad och omyndighet. Ett genomförande av förslaget kommer dock att leda till väsentligt minskade möjligheter för socialtjänsten att bistä unga missbrukare i åldern l8— l9är. som inte själva vill underkasta sig värd. I denna äldersgrupp är brottsligheten och äter- fallsfrekvensen stor. Förslaget innebär därför med nödvändighet att en stor del av denna grupp kommer att drabbas av påföljder — ofta av

Prop. 1979/80: 1 375

frihetsberövande natur — i kriminalvårdens regi. Enligt Sl'Utl hovrätt kan förslaget komma att få svära följder för de ungdomar över 18 är som mognar sent och som därför har stort behov av socialtjänstens insatser. Utredningens förslag medför betydande risker för att ett stort antal vardbe- hövande ungdomar i åldersgruppen l8—20 ar. som skulle kunna tas om hand inom socialvården. framdeles kommer att överlämnas till antingen sluten psykiatrisk vård eller kriminalvård. Lagen om beredande av sluten psykiatrisk värd ger dessutom möjligheter till ingripande först när missbru— ket har blivit avancerat och redan givit svåra skador. vilket är särskilt olyckligt i fräga om ungdomar. Rik.t'priiisxtyrelsen anför att lagförslaget kan komma att medföra att domstolarna anser sig inte höra döma framför allt personer i äldersskiktet lis—Zl) är till vard inom socialtjänsten. eftersom det inte längre finns garantier för att ändamålsenliga ätgärder kommer till stånd för den unges tillrättt'iförande. Enligt styrelsens mening innebär detta en allvarlig risk för att personer i dessa åldersgrupper i stället kan komma att behandlas inom kriminalvården.

Åtskilliga remissinstanser har ansett att som gräns för beslut om vård med stöd av lagen bör gälla en åldersgräns vid 18 är. men att möjlighet bör finnas att avsluta värd som har päbörjats dessförinnan. Sälunda ansluter sig ki'iiiiiiialt'tii'cls.rt_rrt-'l.rwi till utredningens förslag att åtgärd enligt den föreslagna lagen inte får beslutas beträffande den som har fyllt [8 är. Däremot finner styrelsen det oacceptabelt att behandling. som har beslu- tats och måhända framgångsrikt påbörjats. automatiskt och titan avseende på behandlingsbehovet mäste avbrytas den dag den unge fyller [8 år.

Även SOFfllf.l'l_t'r('l.8'('l1 anser att värd som har påbörjats innan 18 års ålder skall ktinna fortsätta. dock längst till dess den unge fyller löar. [.i'iii.r.s'1_vi't'/— .ru/i i Ki'o/ioln'i'_t_l.r. Kul/nur. Blekinge. l't'iriii/uiitl's och Växtt'i'imi'r/uiitls It'iii anser också att varden bör kunna fortsätta efter det den unge har fyllt IS iir.

Det förefaller i princip vara riktigt. anför fä!IA".$'!_l'/'('/.$"('ll th'iiiitIa/icls lätt. att LVU sltitar där myndighetsäldern börjar. Om utredningens förslag träder i kraft måste man dock uppmärksamma risken för övervältring pä kriminalvården och den psykiatriska värden. Det kan emellertid ifrågasät- tas om inte vården i vissa fall borde ktinna få fortsätta efter fyllda lll år. Detta skulle emellertid ktinna leda till orimligheter. eftersom SU sft starkt hängt tipp LVU på samtycke eller ej. Om man har tva ungdomar under lx är. båda med samma svära problem. skulle den som samtycker till värd ktinna undvika LVU och därmed bli "fri" efter fyllda lts' är. Om emellertid LVU görs mera oberoende av samtycket. sktille det ktinna innebära vissa fördelar att LVU finge fortsätta efter fyllda 18 ('n'. Detta stämmer för övrigt väl överens med den av SU föreslagna kontinuiteten i behandlingen. Man kan inte bortse från att en ungdoms mognad inte alltid motsvaras av dennes faktiska ålder.

lvla/nio" Aum/min anser också att värd som har beslutats och påbörjats

Prop. l979/80:1 375

före det att den ttnge har f_vllt 18 ar skall kunna fortsätta. Vardcn skall dock i sädant fall avslutas senast ses mänader efter uppnadd 18 ars alder. Flera andra kommuner anser ocksä att varden skall ktinna fortsätta efter det den unge har fyllt 18 ar. Ett par kommuner har ansett att det bör gälla en tidsgräns om sex manader för den fortsatta varden.

J() anför att han i likhet med flera reservanter i utredningen känner betänkligheter inför förslaget att värden skall upphöra senast när den underärige fyller 18 ar. Man kan visserligen anföra starka principiella skäl för att ingripande med stöd av LVU inte bör kunna göras mot ittyndiga personer. .l(.) anser emellertid att man bör skilja pa fall när frägan om ingripande uppkommer efter det att den ttngc har fyllt 18 är och fall när behandling pägär och den unge blir myndig tindcr behandlingstiden. l det senare fallet anser 10 att övervägande skäl talar för att den inledda be- handlingen eller varden bör få slutft'iras. Åtgt'irdssystemet beträffande de unga lagöverträdarna kommer annars i stor utsträckning att sättas ur spel. Detta gäller inte bara ungdomar som har fyllt 18 är. utan även dem som närmar sig lR-ärsäldern och som enligt nuvarande regler i allmänhet över- lämnas till vard enligt barnavärdslagen. Åldersgränsen mäste även ses i samband med andra av socialutredningen föreslagna regler om unga lag— överträdare. Till en början kan nämnas den till tre mänader maximerade behandlingstiden. vilken beräknas utan hänsyn till avbrott i värden på grund av rymningar o.dyl. Enligt den föreslagna lydelsen av 38 kap. 2 & brottsbalken kommer det vidare knappast att vara möjligt att förändra päföljden av det skälet att värdtiden gär ut under det att den ttnge är avviken och nytt vårdbeslut därefter inte kan erhällas. Dessa regler kom- mer tillsammans troligen att verka i den riktningen att säväl äklagare som domstolar kommer att bli mera tveksamma mot att överlämna äldre ton- äringar till vård inom socialtjänsten.

TCO har i sitt remissyttrande förutsatt att värden i vissa fall skall kunna fortsätta även efter det att den unge har fyllt 18 är. dock längst till dess den Linge fyller 20 är. Även Svenska kuininttiialt/'a'it.vtentaitizttl't'ii'buudet. Ar- beisgirureft'irciiiitgt'n och Sverigesj'rt'i'titals-tjänstt'iiit't'ii har redovisat denna uppfattning.

Flera remissinstanser har också ansett att åldersgränsen för lagens till- lämpning bör vara 20 är.

Kaiiiiitarrätteit t' Sunds-ra!! framhåller att socialutredningens förslag iti- nebär att det behov av värd utan samtycke som kan finnas för ungdomar i åldersgruppen 18—20 är endast kan tillgodoses med stöd av lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV). Kammarrätten kan inte dela den ståndpunkten och anför bl.a. följande.

Som utredningen framhåller i annat sammanhang skall LSPV fortfaran- de vara en medicinsk vårdlag. Om förutsättningarna för vård enligt LSPV ej är uppfyllda och den unge ej heller kan beredas värd inom kriminalvår-

Prop. 1979/80: 1 377

dens ram finns det inte nagra möjligheter att oberoende av samtycke bereda den unge vard. Detta måste som kammarrätten ser det innebära att det skapas en rcstgrupp av unga. som för att de skall kunna beredas yard. maste ge sitt samtycke till varden. liftersoin det inte kan antas att denna grupp är vardmotiverad i högre grad än någon annan grupp finns anledning förutse att det med utredningens förslag kommer att finnas en grupp 18 :()-ariiigar som helt berövas möjligheten att fa adekvat vard. Som kommer att beröras längre fram anser kammarrätten att vard enligt LSPV inte heller är nagot godtagbart alternativ fran dcii synpunkten att denna lag inte ger samma i'ättssäkerhctsgaranticr som en domstolsprövning. Det fiiiits ocksä anledning att befara att en stor del av den aktuella gruppen med utredningens förslag kan komma att göras till föremal för ki'iminalvaidandc atgärder i stället för sociala atgärder av annat slag. Kammarrätten vill sälttnda förorda att aldei'sgränsen 20 är för vai'd titan samtycke behalls i den här aktuella lagstiftningen i varje fall om det inte skapas möjligheter att titan samtycke ta om hand vusna missbrukare av beroendeframkallande medel.

Utredningen föreslar också att vard titan samtycke skall upphöra när den unge fyller 18 är. Effekten av detta torde bli att ansökan om värd cj görs om den ttnge ligger nära lS—arsgränsen. En värd som upphör nästan omedelbart efter beslutet torde komma att betraktas som meningslös och ägnad att motverka möjligheter till ett fortsatt vardarbetc pä frivillighetens grund. Kammarrätten föreslar därför att ett vardbcslut som grundar sig pa deti underarigcs beteende skall fa slutföras även om aldcrsgränscn passe— rats.

BRÅ ansluter sig principiellt till att åldersgränsen sätts vid myndighetsäl— dern. Med denna titgängsptinkt bör dock lagen utformas så att vard som beslutas och påbörjas före lX-arsaldern får slutföras oaktat deti unge fyller 18 ar. Möjligheten att genom ingripande titan samtycke skapa förutsätt- ningar för fortsatt frivillig vard bör finnas även för de unga som strax uppnär myndighetsäldern. BRÅ fran'thåller emellertid att det finns anled- ning att befara att ett genomförande av förslaget kan leda till en över- strömning till kriminalvaiden av i första hand unga vardbehi'ivande lag- övertrå'tdare. )a grttnd av dessa ungas kriminella belastning och med hän- syn till paföljdssystetnets begränsning kan flera av dem komma att adömas frihetsstraff. Detta är enligt BRÄzs förmenande ingen önskvärd utveckling. även om flera av dessa unga redan i dag är berövade friheten inom barna- och ungdomsvården. BRÅ avstyrker därför att SU:s förslag om en sänk- ning av åldersgränsen genomförs f. n. En sädan sänkning. som BRÅ i och för sig av principiella skäl ställer sig bakom. bör kotnma till stånd först när påföljdssystemet är så differentierat att ett överförande av unga lagöverträ— dare till kriminalvården inte behöver innebära. att de där blir föremål för mer ingripande ätgärder än 'att som f.n. sker inom ramen för BvL.

Läns-styrelsen i Siut'Å/iulnis [än framhåller att i och med att utredningen inte har föreslagit någon möjlighet till tvångsvård av vuxna inom sociallag- stiftningen kommer ingripande med tvang mot ungdomar i åldersgruppen 18— 20 är att endast ktinna ske enligt LSPV och BrB. om förutsättningar

Prop. 1979/8011 378

härför föreligger. Utredningens förslag är klart otillfredsställande. Det kan etiligt länsstyrelsens mening inte anses tillradligt att slopa nti gällande 20— årsgräns utati att erbjuda nagra adekvata vardformer i stället.

Problemungdomar har. framhäller lättsstyrt'lst'n th'i'ti/tt'ipittgs lätt. som regel en lång mognadsperiod och kan behöva socialtjänstens stöd även efter fyllda 18 år. Länsstyrelsen förordar därför att nuvarande Itt-ärsgräns bibehålls eller att i varje fall möjlighet ges att oavsett om den unge har uppnått 18 års ålder slutföra värd som har beslutats och pi'ibörjats dessför- innan. Även lä'ttsstyrelsen t' Krt'.t'/imt.rtucl.r län anser att aldersgränsen bör fastställas till 20 år.

Om inte möjlighet öppnas att bereda vuxna missbrukare vård i enlighet med utredningens alternativförslag bör. anser länsstyrelst'tt i i't-lulnu'ilttts lätt. den övre åldersgränsen i de fall som avses i l s 2 p. LVU utsträckas till Zl) år i likhet med vad som nti gäller enligt 25 s b) BvL för unga missbrukare och lagöverträdare. När det finns särskilda skäl bör således 18— och 19- åringar kunna beredas vard utan samtycke med stöd av den sociala vård— lagstiftningen. Motiv för en sädan tillämpning bör vara bristande mognad eller att ett föreliggande vardbehov bättre kan tillgodoses inom socialtjäns— tens ram än annorstädes. Vidare anser länsstyrelsen att värd som har beslutats innan den unge har fyllt 18 är bör kunna slutföras. Det kan annars befaras att lagen inte tillämpas för nu avsedda ungdomar i slutet av 17- årsåldern.

Länsstyrelsen i Skaraborgs lätt anser att socialutredningen inte har angett tillräckliga skäl för en absolut gräns för lagens tillämpning vid 18 ar. En sådan åldersgräns kan medföra att ungdomar i åldern 18—19 år inte kommer att överlämnas av domstol för vård enligt sociallagstiftningen. Detta kan medföra olyckliga konsekvenser för den unge. Länsstyrelsen anser att frågan om åldersgränsen inom lagstiftningen i vid bemärkelse bör bli föremål för utredning och närmare överväganden. Även länsstyrelsen i Örebro län anser att frågan om åldersgränsen bör övervägas ytterligare.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län framhåller att avsaknaden av möjlighe— ten att med tvång ingripa mot ungdomar i åldern 18—20 år innebär att socialtjänsten avhänder sig förmågan att hjälpa dåligt motiverade ungdo- mar. vilket kan komma att medföra att den unge lämnas utan hjälp. Denna svaghet i utredningens förslag markeras än mer genom att övervakningsin- stitutet föreslås upphöra. Den föreslagna åldersgränsen kan komma att leda till en överströmning till kriminalvården. Länsstyrelsen påtalar beho- vet av att även ungdomar i åldern 18—20 är bör kunna beredas vård utan samtycke. [ konsekvens härmed föreslår länsstyrelsen att lagen bygger på ett annat begrepp än underårig.

Enligt ungdomsfängelseutra/ningens mening kommer ett avskaffande av BvL:s möjligheter till tvångsingripanden inom åldersgruppen 18—20 är att leda till att ungdomar. som enligt nuvarande ordning kan undgå frihets- berövande påföljd inom kriminalvården. i fortsättningen kommer att dö-

Prop. 1979/80: 1 379

mas lill sådan påföljd och då i allmänhet fängelse. Den grupp som därige— nom kan komma i fräga för klientövetft'iring är inte obetydlig. För är 1975 överlämnades för vård eller meddelades beslut om åtalseftergift i ca 900 fall. Hela ungdomsvärdsskoleklientelet uppgick vid utgången av ar 1975 till 922 personer. varav 469 var föremål för vård inom skola. Av dem som vårdades inom skola hade l99 fyllt 18 är. Socialutredningcns förslag kan få till följd att flertalet av de ungdomar över 18 är, sotn enligt nuvarande ordning blir föremål för vård i ungdomsvärdsskola och en stor del av dem som omhändertas för samhällsvärd i annan form. kommer att överföras till kriminalvården.

Frihetsberövande på grund 'al av strafflagstiftning betraktas som allvar- ligare och mer ingripande än åtgärd enligt BvL. Frihetsberövande far i allmänhet längre varaktighet när påföljden bestäms till fängelse eller ung- domslängelse. Ett avskaffande av möjligheterna till tvångsingripande en- ligt BvL kommer säledes att leda till påtagliga f("irsämringar för flertalet av dem som berörs av en sädan reform. .

Ungdomstängelseutredningen anser därför att ett genomförande av soci- alutredningens förslag maste samordnas med sådana ändringar i strafflag- stiftningen att frihetsstraffför ungdomar kan undvikas i större utsträckning än som f. n. är fallet. Förslag till sädana ändringar lämnas av ungdonistäng— elseutredningen. Den av socialutredningen förutsedda klientöverföringen ställer krav på ökade resurser men nägra beräkningar av ett sadant resurs- tillskott har inte gjorts.

Kommun/Firhmnlel och Lumix!ings/i'irbmnlcl framhåller att för vissa ungdomar i åldern l8 — 20 är är det klart negativt att överföras fran social- tjänsten till sluten psykiatrisk vård eller kriminalvi'u'd. vilket kan bli följden av utredningens förslag. Kommunförbundet anser därför att möjlighet bör 'finnas att även för dessa ungdomar kunna besluta om vard utan samtycke eller åtminstone att kunna fortsätta ett redan genomfört omhändertagande efter lS-arsdagen.

En anknytning till myndighetsäldern kan i princip anses rimlig men bör inte godtas. då Starka skäl motiverar en högr— aldersgräns anser Stor/t- lmlms Anm/mm. Det finns ocksa mycket starka skäl för tillämpning av högre åldersgräns när det gäller värd och behandling av ungdomar med missbruksproblem. litt betydelsefullt skäl är, anser kommunen. att social- utredningen inte har föreslagit nagon adekvat vårdform titan den enskildes samtycke för dessa unga missbrukare. Utredningen har ansett att LSPV kan tillgodose behovet. Det är emellertid klart olämpligt att värda unga. oftast socialt eller emotionellt omogna och säledes ännu formbara missbru- kare. tillsammans med vuxna psykiskt sjuka pa slutna avdelningar. litt annat tungt vägande skäl är att en absolut IX-ärsgräns omöjliggör fullföl- jande av en planerad vard utöver denna gräns. samt att man har anledning att förmoda att endast undantagsvis det kommer att lyckas att motivera de ungdomar det här gäller till fortsatt frivillig vard. En negativ konsekvens

Prop. 1979/80:1 380

av en fixering till äldersgränsen IK är kan ocksa bli att vard och behandling av l7—aringar i mänga fall konuner att underlättas. Slutligen framhälls i yttrandet att det i nuvarande läge skulle -'ara inhumant mot de unga lagöverträdarna i äldrarna 18— 19 är som ofta samtidigt är missbrukare att ta bort möjligheten att bereda dem värd, även om de själva avböjer sadan värd. Många av dessa ungdomar — med svara sociala handikapp —— är inte mottagliga för erbjudanden om frivilliga insatser och riskerar att hamna i ett läge. där värd och behandling aldrig kontmer till ständ. ["före/tingen .S't't'rigt's .vuc-iult'ltt-j/i'r redovisar samma uppfattning.

Även andra kommuner anser att äldersgränsen bör vara Zl) är. Här kan nämnas Ilulmxmds kum/mm som anser att den som har fyllt IX men inte 20 är bör, om särskilda skäl föreligger. kunna beredas vard pä grunder som utredningen i övrigt har angivit för underärig.

Sveriges social/örhund anser att det finns mycket starka skäl för till- lämpning av högre äldersgräns när det gäller värd och behandling av ungdomar med missbruksproblem. Ett mycket betydelsefullt skäl är att socialutredningen inte har föreslagit nagon adekvat vardl'orm utan den enskildes samtycke för dessa unga missbrukare. Socialutredningen har nämligen ansett att LSPV kan tillgodose behovet. Socialft'irbundet anser att det är klart olämpligt att varda unga. oftast socialt eller emotionellt omogna missbrukare. tillsammans med vuxna psykiskt sjuka pa psykia- triska värdavdelningar. Ett annat tungt 'ägande skäl är att en absolut lö— i'u'sgräns omöjliggör fullgörande av en planerad vard utöver denna gräns. F.n negativ konsekvens av en fixering till '.'tldersgränsen lö” är kan bli att värd och behandling av |7-äringar i manga fall kommer att underlatas.

Ft'irt'uin_x_wu Sl'l'l'flL'L'A'_ll'il"(llI'll.Yl_ill/l.$'l('Hlflll anser att en absolut l8—i'trsgräns är olycklig eftersom en sadan. gräns förmodligen leder till en ökning av kriminalvärdande päföljder för unga i aldern lll—Zl) är. Det mäste även te sig olyckligt att avbryta pägaende ätgärder inom socialtji'tnsten för att nagon har uppnått en viss alder. Soeialvärden har i dag behandlingsre— surser och kunskaperna om ungdomarna i de aktuella äldrarna. Det är därför enligt föreningens mening oansvarigt att inte till fullo ta konsekven— sen av detta och även det direkta ansvaret för ungdomsgruppen. Genom att skjuta fran sig ans 'aret uppnas sannolikt endast en mer besvärande och förvirrande situation för dessa ungdomar. sotn sannolikt är mer intressera- de av i'ttgärderna än vem som besltttar om dem.

RiÅ.x_'/i'irlmmlvl lll"I/l'll'fl'flll'qffll't'llfnyul' mu! imrltu/i/tu (RI-';'l-IN) framhaller att de flesta ungdomar som i dag omhändertas för samhällsvärd har miss- bruksproblem i någon form. Enligt RFMst erfarenhet börjar de svära problemen för missbrukande ungdomar att hopa sig först uppat 18 ars alder. Det tar tid att utveckla ett missbruk och utslagningen sker gradvis. Manga ungdomar i en svar livssituation kan i dag nas av Bvl, och dess — i förln'tllande till andra vardlagar goda möjligheter till varierande former

av vard.

Prop. 1979/8021 38]

()m socialutredningens förslag går igenom kommer endast tvä alternativ finnas för missbrukande ungdomar — frivillig värd eller vistelser pä länge]- ser och mentalsjukhus. RFMN anser att den frivilliga värden skall byggas ut. En bra frivillig vård leder till en större vilja att ta emot hjälp och till mindre tvängsomhändertaganden. Att frivilligt söka värd — och framför allt att fullfölja värdprocessen — kräver självtillit. livserfarenhet och en vision om ett nytt och bättre liv. RFMst erfarenhet är att mänga unga missbrukare varken har självtillit eller framtidstro nog för att bryta den snabbt växande onda cirkel de hamnat i. RFMN tror därför att majoriteten av dessa ungdomar — om socialutredningens förslag gär igenom — kommer att hänvisas till ett fortsatt planlöst irrande i sin missbruksmiljö. avbrutet av lika planlösa vistelser pä frivilliga behandlingsenhcter. häkten. fängel- ser och mentalsjukhus. RFMN ser med oro fram emot detta. RFMN anser i stället att äldern för omhändertagande enligt Bvl. skall höjas till 23 är. Vidare mäste de ungdomar som har omhändertagits för samhällsvärd till- försäkras värdiga värdformer och en vettig behandling.

Bland de synpunkter som har kommit fram i övriga yttranden märks bl.a. följande.

Ungt/amn't'irtlssltulumas rekmrs/firc'nilig framhaller att med tidsbe— gränsningen för underariga och avsaknaden av möjlighet att ingripa med tväng för 18— l9-äringar. avhänder sig socialtjänsten förmågan att hjälpa de däligt motiverade missbrukande ungdomarna. Föreningen ansluter sig till de reservanter i utredningen som anser att värd som har päbörjats före 18 års älder skall fä fortsätta efter det den unge har fyllt 18 är. dock längst tre är efter det datum dä varden beslutades.

Slyrclxvn för Vunrvru skul/tum anför att ungdomar med sen mognadsut- veckling och däligt socialt stöd utsätts för överkrav och räkar därför ofta i inissbrtikssituationer. Missbruket byggs vanligen tipp under tonären. men ger allvarliga följdverkningar senare. Motivation för vard inträder sent. dä den kräver personlighetsmognad. 'lvängsmässig värd mot missbruk är meningslös. om den inte kan följas tipp med motiverad och frivillig behand- ling. Med tidsbegränsning för tinderäriga och avsaknad av möjlighet att ingripa med tväng för IR— l9—äringar avhänder sig socialtjänsten förmägan att hjälpa de däligt motiverade missbrukande ungdomarna. Särskilt med hänsyn till ungdomar ger LSPV möjlighet till ingripande i alltför sent skede. Avgiftning och akutbehandling följs inte självklart av motivation för frivillig behandling. Den tvängsmässiga insatsen behöver omfatta mer än vad som kan erbjudas genom LSPV. Kraftigt utagerande och till behand- ling negativt inställda ungdomar kan ofta inte beredas behandling inom sjukvärdens ram. Ungdomar över IB är värdas vanligen pä sluten avdel- ning för svärt psykiskt sjuka vuxna patienter. Detsamma gäller ibland yngre. svärskötta patienter. l konsekvens med vad skolstyrelsen anser om begränsning av värdtid enligt lagförslaget. ansluter sig styrelsen till de reservanter i utredningen som anser att värd som har päbörjats före lll ars

Prop. 1979/8021 382 älder far fortsätta efter det den unge har fyllt 18 ar. dock längst tre ar efter det datum dä varden beslutats.

[.t'i/tui'rtit/t'l i'itl Furst:_litllt/it'igs/tulu anser att i'ildct'sgränseii bör höjas till 23 ar. eftersom manga missbrukare fortlarande är i faro7onen mellan ltt och 23 ärs älder.

.S'tyrt'lsunft'ir Lövsta .r/tnllit'm anser att den föreslagna övre t'ildersgri'in- sen IX är för tvi'ingsingripande är för läg och förordar att nuvarande '.'ildersgränser i BvL bibehälls.

l'inligt B(U'Il- ut'/i ungt/tiiii.s/>.i'_t'Åitttrix/tu lefllflxt'll vid S:t Sig/rids sjuk/tits är det klart olämpligt att anknyta värdtiden till aldern pa sätt som skett i förslaget. l yttrandet föresläs att lagen ändras sa att varden skall upphöra da ändamälet med värden har uppnätts. dock senast vid 20 ärs älder.

2.4 lnsatsernas art

Sm'iuliirrcdniiigwi har i lagförslaget utmönstrat sädana förebyggande ätgärder som nu med stöd av 26 å Bvl. i vissa fall kan vidtas mot den enskildes vilja säsom förmaning. varning. föreskrifter och övervakning. Det innebär att den enda ätgärd som LVU anvisar är värd som i varje fall inledningsvis — innebär placering utanför den unges hem. Mindre ingripan- de ätgärder kan vidtas först efter samtycke. Förordnande av kontaktper- son för barnet förutsätter säledes enligt förslaget medgivande av föräldrar— na och barnet. om barnet har fyllt IS är.

Åtskilliga remissinstanser har tillstyrkt eller lämnat utredningens förslag i denna del titan erinran. Hit hör kmnmurrältwi i Gö/t'hurg som inte har något att invända mot att länsrättens beslut skall avse endast ett beslut om värd. Sucialxi_vrt'lxt'n. flertalet länsstyrelser. Kommini/i")"rbmidcl och LUII(IXIngXjÖrhlllldUl har ocksä biträtt förslaget.

Malmö kommun anser liksom socialtitredningcn att instituten förmaning och föreskrift bör slopas. Kommunen anser ocksä att övervakning bör ersättas av kontaktperson och liksom övriga förebyggande ätgärder regle- ras i soeialtjänstlagen. dvs. på frivillig grtind. Flera andra kommuner. däribland Göteborgs kommun. biträder ocksä förslaget.

Erinran mot förslaget har inte heller framställts av LO och TCO. SACO/ SR instämmer i att övervakning inte hör hemma i en social verksamhet. präglad av en förtroendefull samverkan.

Sveriges socionomers riksförbund anser att de lagbundna ätgärderna förmaning och varning etc. bör utgä ur lagen. Förslaget biträds ocksä av Sveriges .rm'iununiförbund liksom av Föreningen Sveriges sot'ia/cliqur.

RÅ och kriminulvårävs-tyrelsen ansluter sig till uppfattningen att det frän socialvårdens synpunkter är mest följdriktigt att ersätta övervakningsinsti- tutet med frivilligt kontz-tktmannaskap. Om så sker saknas enligt RÄzs mening anledning att behålla bestämmelserna om föreskrifter. förmaning och varning. Remissinstanserna pätalar emellertid risken av att slopa över-

Prop. 1979/SO:] ;s).

vakningsinstittitet i sociallagstil'tningen. Kriniiitalvardsstyrelsen erinrar om att under är l97-l meddelade aklagai'iia atalstintlci'latelse i 2 ] llt fall med hänvisning till att deti unge hade ställts under övervakning enligt BvL. Styrelsen förutsätter att den föreslagna inskränkniugen av atgäidsalternati— vcn i sociallagstiftningen inte kommer att leda till att aklagarna i större utsträckning än hittills väcker alal mot unga lagöverträdare. RÅ framhaller att avsaknaden av adekvata tvangsi'ttgäi'der inom socialtjänsten i avsevärd män begränsar möjligheterna att använda atalsttudcrlatelse i rcsocialise— t'ingssyfte. l synnerhet slopandet av övervakningsinstittitct maste enligt RAzs mening medföra en markant ökning av antalet ätal.

Det bör finnas tnöjligliet att utse kontaktperson även titait deti etiskildes samtycke anser Svea hovrätt. Utredningen har bortsett fran att socialtjäns— tens möjligheter att beslttta om tillsyn även mot den enskildes vilja kan vara en väsentlig förtttsättning för att bestämmelserna om atalsundcrli'i— telse skall tillämpas och ha stor betydelse vid bestämmande av paföljtl för brott.

Ix'uttittiurrt'ittt'ti i Stim/.s'i'ull anser att möjligheterna att förordna om över- vakning och meddela föreskrifter bör finnas kvar. Annars föreligger risk för att mer ingripande atgärder vidtas ätt vad förhällandena pakallar. linligt kammarrättens mening bör säledes i begreppet värd inrymmas även för— ordnande av kontaktperson och föreskrifter. F.fter länsrättens besltit om värd sktille dä nämnden. i stället för att tvingas skilja deti unge fran hans hem. kunna förordna kontaktperson eller meddela föreskrifter. l lagförsla— get bör säledes anges att vard kan innebära. förutom att den underärige skiljs frän sitt hem. att kontaktperson kan förordnas eller att föreskrifter meddelas.

I vissa situationer kan det enligt vad (änssiyrt'lst'tt i Stttt-Ålittlitis lt'iti anför finnas ett behov av den mellanform till helt frivilliga insatser och tvängsomhändertagande. som övervakningsinstitutet titgör. Försöken att begränsa ingripanden och atgärder fär inte leda till att socialvärden av— händer sig instrument. som är ägnad * att motverka behovet av mer djupgä- ende ingripanden.

Liinsstyre/swi i Kalmar län anser titt möjlighet att förordna om övervak- ning tnot den enskildes vilja i en eller annan form mäste finnas. Nämnderna mäste ges nägon möjlighet att — åtminstone under en kortare tid — kunna följa en individ som varit aktuell för värd.

Övervägande skäl talar för att möjlighet bör finnas att titan samtycke kunna förordna kontaktperson för underärig anser liitis'stvrt'lsett i Kristian- stads Iiiti. Det bör finnas ett steg mellan frivilliga insatser och tvängsom— händertagande. Den ringa grad av tväng som ett sädant fört'trt'lnande inne- bär bör tolereras med hänsyn till den trygghet för den unge detta kan innebära.

Länsstyrviswi i .Å-iu/mii/ttts lätt anser att det är nödvändigt att bibehälla de nuvarande möjligheterna att vidta förebyggande ätgärder även mot

Prop. 1979/80:l 334

föri'tldrarnas vilja i de fall dä förhällandena är sädana att ett skiljande av barnet fran ltentmet mäste ske. Hänsynen framför allt till barnet kräver detta.

Vad gäller institutet övervakning anser lt'iii.s'.v't_t'relseit [ Växter/it;rrltuuls It'iii att detta även i fortsättningen kan ha denna rubricering. Som en förutsättning för att ktinna anVända öveth-tkning bör sädana skäl sotn anges i l & LVU föreligga.

l../'ligduni.xgli'iiigelseiilrt'cl/iiiiguii har i sitt arbete utgätt fran att den sotn inte har fyllt 18 är liksoitt nu skall hällas nästan ltelt utanför kriminalvärden oelt att de ätgärder i anledning av brott som frän kriminalpolitisk synpunkt anses erforderliga ocksä i framtiden vidtas inom ramen för socialvärdens verksamhet. Socialutredningens förslag ger anledning till tveksamhet när det gäller frägan om socialvard skall kunna ersätta kriminalvärd i samma omfattning som nu. 'liveksamheten är främst betingad av att de tvängsmäs— siga ätgärderna inte fär ges längre varaktighet än tre manader. 'liidsgränsen bör emellertid inte fä nagon större betydelse om man ser enbart till tiden för frihetsberövande. lvlera betänkligt är att frihetsberövandet inte skall kttnna följas tipp av eftervi'trdande insatser mot klientens vilja. Det kan leda till att de ri-ittsvärdande myndigheterna i vissa fall föredrar att välja brottspäföljd som innefattar kriminalvärd. Avskaffande av övervakning kan fä icke önskvärda konsekvenser för behandlingen av underärig lag— överträdare även när brottsligheten inte har varit av sä allvarlig beskaffen— het att frihetsberövande ätg'ard bör komma i fräga. En sådan reform kan komma att leda till att frihetsberövande ätgärder vidtas inom socialvården i ett tidigare skede än nti eller att kriminalvard i frihet anordnas. Ungdoms- fängelseutredningen utgär frän att det ocksä i framtiden kommer att finnas fall där alla försök till samarbete har misslyckats. När det gäller dessa fall är det frän mänga synpunkter olämpligt att helt underläta att beivra brotts- ligheten. De rättsvårdande myndigheterna skulle därför i avsaknad av övervakning och andra mindre ingripande ätgärder enligt sociallagstift— ningen vara nödsakade. antingen att kräva att tvångsmässig värd kommer till ständ enligt den av socialutredningen föreslagna lagen eller att anordna övervakning inom kriminalvärden. Ungdomsfängelscutredningen av- styrker att möjligheten att inom socialvården anordna övervakning av underäriga lagöverträdare avskaffas.

JO anför att av de nuvarande förebyggande ätgärderna saknar förmaning och varning samt i någon mån föreskrifter rörande den unges levnadsför- hällanden större praktisk betydelse. Hjälpfitgärder. innefattande räd och stöd. och övervakning tillämpas däremot i stor utsträckning såväl med föräldrarnas samtycke som utan att sådant samtycke föreligger. I båda situationerna har man många gånger på sikt kunnat inregistrera goda resultat av barnaVärdsnämndens insats. Det är visserligen sant att åtgärder av detta slag knappast kan få någon avgörande betydelse för vården av den unge om han eller hans föräldrar vägrar att medverka. Förhållandet blir

Prop. 1979/SO:] 335

emellertid annorltinda om den enskilde till en början vägrar att samtycka men. sedan ätgärden väl har beslutats. rättar sig och medverkar. Sädana fall är inte ovanliga. Om den enskilde följer en föreskrift. trots att han eller hon frän början ogillat föreskriften. kan detta leda till förbättring av situa- tionen och mera ingripande ätgärder i form av omhändertagande kan undvikas. Det katt ocksä vara sä att den enskilde efterhand ändrar uppfatt— ning om värdet av en förebyggande åtgärd. t.ex. övervakning. (_)m kontak- ten mellan övervakaren och klienten blir god kan klienten kanske sä småningom komma att själv önska denna kontakt. Även här kan utveck- lingen leda till att ett omhändertagande för samhällsvärd blir onödigt. Dessa etfarenheter av den nuvarande barnavi'irdslagstiftningen har kommit bort i utredningens förslag. JO vill mot bakgrund av det nti sagda väcka frägan om man verkligen böt' avhända sig alla möjligheter att vidta ätgärder till barns skydd. om inte föräldrarnas samtycke redan frän början kan erhällas och fttlla skäl för omhändertagande ännti inte föreligger. Genom utredningens förslag blir det i det närmaste omöjligt för socialnämnden att aktivt ingripa i ett sädant fall även om barnets förhällanden är längt ifrän tillfredsställande. Ett sätt att komma till rätta med problemet är att behälla möjligheten att besluta om vissa förebyggande ätgärder även utan den enskildes samtycke. Detta skulle ocksä indirekt medföra att socialnämn- den t'är ökade möjligheter att genomföra utredning och ta kontakter med andra myndigheter m .m. i barnavärdsärenden.

Stockholms kommun anser att det ligger i den unges intresse att bibehäl- la en förebyggande tillsynsform. som motsvarar nuvarande övervakning.

Linköpings kommun anser att möjlighet bör finnas att förordna kontakt— person utan den enskildes samtycke. På motsvarande sätt anser Helsing- borgs kommun att nackdelarna med ett omhändertagande är större än de Som kan bli följden om övervakningsinstitutet hibehälls. Av hänsyn till barnen bör ett enskilt omhändertagande i det längsta undVikas. nägot som kan ske om man kan förordna övervakare.

Ett avskaffande av övervakning kan. attför .S't't'riges .s'ocialli'irbimzl. leda till mer vittgaende ingrepp i föräldrarnas värdnadsrätt och den unges intresse av obrutna relationer med föräldrarna än som i och för sig moti- veras av omständigheterna. Möjligheterna att förordna en kontaktperson titan samtycke bör finnas kvar.

Socialutredningcn föreslär att i länsrättens beslut om värd skall anges den tid under vilken värd enligt lagen längst fär bestä. Denna tid fär inte överstiga tre månader från det varden inleds. Länsrätten kan dock enligt förslaget förordna att vard som har beslutats pä grtind av brister i barnets hemmiljö (! s l.)fär besta under längre tid eller tills vidare.

Nära nog alla remissinstanser har varit kritiska mot förslaget. Ett stort 25 Riksdagen [979/80. I Jam/. Nr I. Del ('

Prop. 1979/SO:! 386

antal remissinstanser anser att vardbehovet och resttltatct av varden bör vara bestämmande för vardtiden och att nägon bestämd tid säledes inte skall anges i förväg.

RA framhäller att crfarenhetcrmt frän ungdomsvärdsskolorna visar att det är svärt att under sä kort tid som tre mänader motivera den unge för fortsatt behandling i frivilliga former. RÅ anser med hänsyn härtill och till vikten av att undvika upprepade korta omhändertaganden att den fi'ireslag- na värdtiden är alldeles för kort. linligt RÄzs mening bör viirtlbehovet och behandlingsresultatet vara helt avgörande för vardtidens längd. Värdtiden bör därför inte bindas i beslutet. Ansvaret för värdens upphörande bör i stället läggas pä socialnän'inden.

lin värdtid om tre mänadcr kan enligt St'au hm'riill fä betänkliga konse— kvenser. En tidsmässig begränsning av varden kan fa till följd att de omhändertagna — främst unga lagöverträdare och missbrukare — upplever värden som ett straff och inte som ett medel att initiera erforderliga hjälpinsatser. Hovrätten erinrar om att bland de unga som bereds värd pa grund av sitt beteende finns ungdomar. som är mycket vardbehövande och som fordrar avsevärd tid att behandla. En värdtid om tre mänadcr är för dessa unga orealistisk. Det kan emellertid fran rättssäkerhetssynpunkt vara lämpligt att överväga en ordning enligt vilken det skall äligga vederbö— rande myndigheter att inom vissa tidsfrister ta upp frägan om frihetsberö- vande till förnyad prövning.

Is'anumtrriitlm i (liite/Jury anser att det inte är lämpligt med sä kort längsta tid som tre mänadcr. Även om utredningens förslag har tillkommit för att tillgodose den enskildes rättssäkerhet. kan det enligt kammarrättens mening befaras att den föreslagna ordningen blir sä osmidig att den fär rakt motsatt effekt. Kammarrätten förordar därför att fragan om maximitid övervägs på nytt.

Den av utredningen föreslagna maximitiden medför enligt Aanunurrällwi i.S'1md.s't'a/l uppenbara nackdelar. Enligt kammarrättens mening bör därför övervägas att i lagtexten endast ange att 'äran bör ges kort varaktighet. |)et fär härefter ankomma pä socialstyrelsen att meddela räd och anvis- ningar rörande värdtidcns längd. Härigenom vinner man att vardtiden blir anknuten mera till värdbehovet än till i lag fastställda maximitider.

lx"rimin(llivira/.s—stj'rvlsvn avstyrker bestämt förslaget om att värdtiden skall begränsas till högst tre mänadcr för den som bereds värd på grund av sitt eget beteende. En sädan begränsning skttlle innebära att äklagarnas och domstolarnas ätgi'trdsalternativ beskärs pa ett sätt som innebär allvar- liga risker för att ansvaret för behandlingen av unga lagöverträdare övergär frän socialvärden till kriminalvärden. Behandlingstiden bör i första hand bestämmas av behandlingsbehovet och inte i förhand fixeras genom en schematisk maximiregel. l:".n garanti mot onödigt länga omhändertagande— tider kan vara att länsrätten med bestämda tidsintervaller. förslagsvis ett är. obligatoriskt omprövar beslutet.

Prop. 1979/SO:] . ' 387

Länsstyrelsen i Stockholms län är mycket tveksam till om en menings- full värd kan komma till stånd under en så kort tid som tre månader. Beträffande omhändertaganden på grund av allvarliga brister i hemmiljön torde hemförhällandena i flertalet fall vara sä dåliga att värdtider som överstiger tre månader snarare blir huvudregel än undantag. (.)m förslaget genomförs kommer med all sannolikhet omplaceringar av barn att ske i större utsträckning än i dag. När det gäller omhändertaganden pä grund av den unges eget beteende får det anses tveksamt om en behandling under så kort tid som tre månader alltid räcker till för att motivera till fortsatt värd eller stöd i frivilliga former. Om längre värdtid behövs blir ny process nödvändig. Förfaringssättet är alltför tungrott. Enligt länsstyrelsens me- ning mäste värd och behandling främst relateras till barns och ungdomars behov och syftet med omhändertagandet. inte till tid. Den som bör vara mest kompetent att fatta beslut om vårdtidens längd är socialnämnden med dess möjligheter att fortlöpande följa behandlingsarbetet. Den föreslagna ärliga prövningen ger möjlighet att öka rättssäkerheten.

Läns-styrelsen [Kristianstads län anser att värdtiden inte skall fastställas iförväg. Värden bör pågå till dess ändamålet med värden har uppnåtts. En fortlöpande omprövning av vården ger enligt länsstyrelsens mening erfor- derliga garantier mot allt för länga vårdtider. Länsstyrelsen är emellertid kritisk mot den föreslagna ärliga omprövningen som skall föregås av utred— ning och kommunicering. Det är självklart att nämnden fortlöpande skall följa dessa ärenden. Rättssäkerheten kan emellertid inte kräva ett formellt förfarande inför nämnd. vilket kan bli påfrestande för biologiska föräldrar. fosterföräldrar och barn. Biologiska föräldrar kan bibringas uppfattningen att de skall äterfä barnet och barnet kan bli oroat inför tanken att tvingas bryta upp från fosterhemmet.

Förslaget att länsrätten i samband med beslut om värd även skall fast- ställa värdtidens längd motverkar enligt läns-styrelsun i Hallands län syftet med den tvångsvis anordnade varden. Risken är att värden kommer att uppfattas som ett straff. Förhandlingarna vid länsrätten kommer att bli mer pressande för de inblandade än vad som hade blivit fallet om länsrätten endast i undantagsfall behövde ta närmare ställning till vardtidens längd. Erforderlig rättssäkerhet kan vinnas genom en bestämmelse om att länsrät— ten i samband med beslut om värd fastställer en ny dag för förhandling inom t. ex. två månader. dä slutlig ställning skall tas till vårdtidens längd. En sådan konstruktion skulle pä ett mer positivt sätt engagera berörda parter och därmed öka förutsät[ningarna för ett gott värdresultat.

Vård och behandling bör relateras till individens behov och inte till tid anser länsstyrelsen i Gävleborgs län. Ett sådant system kräver emellertid regelbundet återkommande värdbehovsprövningar. vilket kan medföra att tryggheten i relationerna äventyras. En icke tidsbestämd värd är ocksä svärförenlig med rättssäkerhetskmvet. Enligt länsstyrelsen är dock en tremånaderstid för kort för att motivation till frivillig värd skall kunna näs.

Prop. 1979/SO:] 388

Ett förnyat ansökningsförfaramle vid varje tillfälle med förskjutning över trenränadersgränscn torde komma att innebära. att socialnämnden. innan nämnden har kunnat konstatera om ändamälet med värden är uppnätt. för att undvika avbrott i värden känner sig ni.")dsakad att inge ny ansökan om ytterligare en värdperiod. Värdtiden bör enligt länsstyrelsens mening i stället relateras bade till tid och vardbehov. En viss koppling till 42 ; llv L kan vara lämplig. Länsrätten hör efter särskilt underställaingst'örfarande ompröva vå'irdbehovet när viss tid. förslagsvis ett är. har förflutit frän det värden inleddes.

Enligt fri/(LVI)'I"(*l.f't'll i l'ås'/crmn'rlamls [ff/l bör omhändertagande av barn som regel ske pä obestämd tid. Länsrätten bör dock. om särskilda skäl föreligger. kunna tidsbegränsa omhändertagandet. Ett sa drastiskt ingri— pande som att pakalla förändring av vardnaden bör ske med största försik— tighet och endast i undantagsfall.

Länsstyrt'lscn [Jämtlands län framhåller" att Värd med stöd av den särskilda lagen är en nödlösning i allvarliga situationer. Det ligger i sakens natur att det kan ta mycket läng tid innan problemen hinner redas tipp. om de nägonsin kan lösas. Endast i undantagsfall torde i de situationer. som avses i l & | p. LVU barnets eller föräldrarnas problem hinna lösas inom tre manader. Under en sä kort tidsrymd som tre mänader kan man inte mer än päbörja behandlings- och. när det gäller barnet. motivationsarbetet. Länsstyrelsen anser. att det kommer att innebära en extra otrygghet och osäkerhet för bäde barn. föräldrar och fosterfamilj. Risken för att barn blir föremål för flera omflyttningar synes vara större i förslaget än i nuvarande lagstiftning. Detta måste ses som synnerligen allvarligt. när vi i dag har kunskaper som ger belägg för att barn oftast inte klarar av mer än tvä placeringar utan personlighetsstörningar. Förslaget tar över huvud taget inte trpp det faktum att barn klarar omflyttningar olika vid olika äldrar. Del frnns ingen anledning att göra en huvudregel av nägot som kan förutses komma att tillämpas endast i undantagsfall. Vad beträffar beteendcfallen bör inte heller nägon läsning till tre mänader ske. Risk föreligger bl. a. att de tre månaderna av den unge ses som en strafftid och som därmed försvärar och — eller utesluter behandling. [ stället för ett beslut om vård pä viss tid skulle en förutsättningslös prövning en gång per år vara ett bättre alternativ men då förutsatt att barnets rätt sätts före föräldrarnas. Prövningen skall göras av socialnämnden.

Även liinsslyra/serna [ Södermanlands. Östergötlands. Jönköpings. Blekinge och Örebro län anser att vårdbehovet i första hand bör vara avgörande för vårdtidens längd.

Utredningen om barnens rätt kan inte tillstyrka att det i situationer som anges i l ä 1 p. LVU stadgas en längsta tid för värden. Dock bör i den behandlingsplan som ges in till länsrätten anges om man räknar med kortare eller längre tids omhändertagande och. om så är möjligt. en ytters- - ta tidsgräns. En ärlig omprövning bör härefter ske så att den tjänsteman

Prop. 1979/80: ] 381")

som har hand om ärendet minst en gäng ärligen redovisar för nämnden hur varden fortskrider. varpa det ankommer pa nämnden att vidta ätgärder där sä erfordras.

.IU il'n'igasätter om inte socialutredningen har beskurit vardtiderna mer än som har varit motiverat. När det gäller barn som har onrhi'rndertagits pä grund av brister i omsorgen om dem ger förslaget möjlighet för länsrätten att besluta om längre värdtid än tre mänader och även om värd tills vidare. Som 35 LVU har utformats framstär' även här trenränaderstiden som hr. uudrcgel. Möjligheten att förordna att värden skall bestä tills vidare kan nästan uppfattas som en undantagsregel. Socialutredningcn har inte heller i betänkandet närmare diskuterat i vilka fall varden bör beslutas tills vidare. Det sägs helt kort att ll'irhällandena i den underarigcs hcrrr kan vara sädana vid tiden för ansökan att det inte kan förutses om och när barnet kan ätervända till .remmct. Detta räcker självfallet inte som vägledning för de tillämpande myndigheterna. Man vet alltsa inte om utredningen har" tänkt sig att man skall göra nagot nrera markant avsteg fran nuvarande praxis i barnavärdsärenden enligt 25 s a) BvL. Skall man förkorta omhändertagar'r- detiderna för barn med föräldrar som har missbruksproblem. som miss— handlar barnen. som eljest vanvärdar dem eller inte förnrär att ge dem en godtagbar hemmiljö och fostran? Eller skall man inte göra det? Inte heller anges när man skall ange värdtiden till ett visst maximum eller när" man skall förordna om värd tills vidare. Här behövs onekligen klarläggande uttalanden.

Enligt JO:s mening är det uppenbart att man inte frän början bör bestäm- ra viss dag för värdens upphörande i alla de fall som vi i dag betraktar som allvarligare barnavärdsfall. t. ex. där barnmisshandel eller annat övergrepp av inte alltför lindrig art har förekommit eller där grövre vanvärd av barn har iakttagits. Detsamma bör gälla där svarare missbruksproblem förelig— ger hos föräldrarna eller någon av dem. Inte heller bör man välja en preciserad eller förkortad värdtid bara för att gå föräldrarna till mötes och slå sig till ro med att tiden senare kan förlängas. Ett sädant beslut kan Varken gagna föräldrarna eller barnet. Mycket talar därför enligt J():s mening för att man beträffande barn som omhändertas enligt Is" ! p. vänder pä bestämmelsen och gör det som ovan har betecknats som undan- tagsregel till huvudregel. Värden bör alltså i princip bestä tills vidare men länsrätten skall. om den så finner lämpligt. kunna ange den tid under vilken värden längst fär bestä. Denna tid fär självfallet överstiga den maximitid som skall gälla för de underåriga som anges i l s 2 p. Vid bestämmandet av vårdtidens längd bör man så längt det är möjligt anpassa denna till vardbe- hovet. Att detta är en svär uppgift framgär inte minst av JO:s erfarenheter. Man torde med fog kunna påstå att det hör till undantagen att man alls kan förutse en viss tidpunkt när familjens problem kan antagas vara lösta eller åtminstone så pass lösta att omhändertagande inte längre är påkallat.

Som en lösning på problemen med de fall där man kan förutse att barnet

Prop. 1979/80: 1 390

knappast kan fä ätcrvända till sitt eget hem anvisar socialutredningen i förbigående att socialnämnden kan överväga att pakalla förändring i värd— naden. En sädan möjlighet har funnits länge och har senast diskuterats i samband med ändringar i föri'rldrabalken l97ö (se prop. 1975/76: l7tt). Den synes dock inte ha slagit igenom i socialförvaltningarnas praxis. I själva verket torde det vara mycket ovanligt att en socialförvaltning agerar själv- ständigt föratt uppnä förändring i vårdnaden. Särskilt gäller detta. när det inte endast är fräga om att överflytta värdnaden frän den ene föräldern till den andre. trtan gäller att utse en ny vardnat'lshavare därför att häda föräldrarna är olämpliga att ta hand om barnet. Det senare torde knappast före kom ma.

JO finner i och för sig socialutredningens förslag tilltalande pä denna punkt. Det är naturligtvis av största värde att de barn varom här är fräga ges möjlighet att knyta varaktigt an till en bra familj och garanteras trygg- het mot att ryckas upp från sin tillvaro där. Vill man åstadkomma en förändring av praxis bör man emellertid i de tillämpningsföreskriftcr som kan bli aktuella särskilt behandla socialnämndernas initiativ i värdnadsfrä- gor.

Enligt Borås kommun bör avgörande för värdtiden vara att ett angivet behandlingsmäl har uppnåtts. inte att en viss tid har förflutit. Regeln om omprövning av omhändertagandebesltrtet bör vara fullt tillräcklig. Gävle kommun redovisar samma uppfattning. Skövde kommun anser att den bästa lösningen är att värden far pägä tills vidare. men att det åläggs socialnämnden att förslagsvis en gång per halvär ompröva behovet av fortsatt omhändertagande. Härigenom tvingas nämnden att hela tiden ar- beta med fallet så att värden snarast kan avlösas av insatser i frivilliga former. Det kan. anför Vara kommun. knappast vara förenligt med en god behandling av den unge att begränsa värdtiden så starkt som utredningen förordat. Det är inte troligt att fosterhem vill ställa upp med så korta vårdtider. Grums kommun anser det troligt att de korta värdtider som har föreslagits kommer att leda till ofta aterkommande förlängningar. Därige- nom drabbas nämnden av det dubbelarbete som ytterligare utredningar och öppna handläggningar inför länsrätten medför. Karlstads kommun anser att den nuvarande bestämmelsen att vården skall upphöra när ända- målet med den har uppnåtts bör kunna gälla även i framtiden. Rättssäker- heten tillgodoses genom att det anges dä beslutet skall omprövas om vården fortfarande pågår samt att besvärsrätt ges.

Möjlighet att besluta om värd utan att ange en längsta tid eller bestämd tid över tre månader bör. enligt Skellefteå kommun, finnas även för de fall då vården grundas på den unges eget beteende. Rättssäkerheten kan tillgo- doses genom att det i lagen anges korta tidsintervaller för socialnämndens prövning av om vården skall bestä. Vilhelmina kommun redovisar samma mening samt förordar att värd som har påbörjats bör kunna pågå tills den är slutförd, dock längst sex månader efter det den unge har fyllt 18 år.

Prop. 1979/SOU - ' 391

Även Luleå kommun avstyrker en värdtid som är maximerad till tre månader.

Enligt LO är utredningens förslag om en tremånadersgräns alltför stel— bent. Det tar ingen hänsyn till förhällandet i det särskilda fallet och kom- mer härigenom att sakna anknytning till det verkliga vårdbehovet. LO anser att det är vårdbehovet som skall vara avgörande. Tiden för omhän- dertagande bör därför grundas på den behandlingsplan som utredningen föreslår skall upprättas i anslutning till ansökan.

Tidsbegränsningen till tre månader förefaller godtyckligt vald anser SACO/SR. Den tar inte hänsyn till barns och ungdoms speciella tidsupp— fattning och behov. l stället för tre månaders värdtid kan SACO/SR tänka sig sex månader eller obegränsad omhändertagandetid som i dag. SACO/ SR ser fördelar med att omprövning sker och förordar därför ett icke tidsangivet omhändertagande med omprövning inför länsrätt var sjätte månad. Omprövningen motiveras av att den är ett skydd för individens rätt. att den stärker socialnämndens ansvar och att den kan ge anledning till ändring av resursernas utnyttjande. S t'L'I'lgr'S .rociom/ners rik.»;fi'irbmul har samma uppfattning.

I fråga om värdtiden framhåller Föreningen Sveriges sot'ialt'luffw' att i de s.k. miljöfallen (ls l p.) är förhållandena i regel sä grava att det inte är möjligt att förutse hur länge varden kommer att behöva fortgä. Det finns starka skäl att anta att det helt övervägande antalet beslut inte kommer att kunna tidsbegränsas. I fråga om de s. k. beteendefallen (lé 2 p.) visar enarenheterna att en behandling av unga missbrukare under så kort tid som tre månader inte är möjlig för att motivera till fortsatt värd i frivilliga former.

Sveriges sociulfiiirbund delar inte utredningens förslag om begränsning av vårdtiden till högst tre månader. Det är inte realistiskt att räkna med att värden därefter kan övergå i behandling under frivilliga former.

Rikajörbmulel av jöräldr-(iföreningarna mot nurkolika (RFMN) fram- häller att en seriös behandling av en ung människa med så svåra problem att de motiverar ett tvångsomhändertagande är en fråga om är — inte om månader. Tremånadersregeln kommer att ge värden karaktären av korta — men upprepade fängelsestraff.

Den föreslagna vårdtiden tre månader är för kort framhåller Svensk Kuratorsjörening. Vid terapibehandling i barnmisshandelsärenden räknar man ofta med en behandlingstid av 6—8 månader innan barnet någorlunda tryggt kan återvända hem. Det kan också ifrågasättas vilka familjer som kan ställa upp som fosterfamiljer under så kort tid och föreningen är tveksam till hur en sädan korttidsplaeering päverkar barnet. Liknande synpunkter framförs av Svenska (link(msäl/skupt'r.

Föreningen Barnens Rätt i .S'uni/iällel (BRIS) motsätter sig på det be— stämdaste att en fosterhemsplacering automatiskt skall omprövas var tred- je månad, vilket kan bli följden av socialutredningens förslag. På det sättet

Prop. 1979/80zl 392

motverkas redan för början barnets möjligheter att känna den trygghet i fosterhemmet som är nödvändig om en fosterhemsplacering alls skall ha nagon nytta. Barnets tidsmässiga behov av vistelsen i fosterhemmet och önskan härvidlag mäste i första hand prioriteras. Vid fall av grov misshan— del eller långvarig vanvartl av den underärige bör enligt BRlS' mening värden i fosterhemmet inte planeras för kortare tid än tvä är. Värden fär inte avslutas med mindre än att barnet efter den tiden självt önskar ater- vända till familjehemmet. För att föräldrarmt skall äterfa vårdnaden bör dessutom krävas att föräldrarna erbjudits och fullföljt socialpsykologisk kontliktterapi och föräldraträning.

Även Rin/du BlH'llUllS Riks/i'ir/mnd motsätter sig den föreslagna maximi— tiden för värden.

Fiisti'r/iiriildrm'nus riks/in'lmml anser att den angivna värdtiden är all- delscs för kort. Den bör förlängas till åtminstone sex månader med möjlig- het till förlängning. lin förenklad arbetsform för nytt bcsltlt under pä- gaende värd mäste utformas.

Bland de synpunkter som har kommit fram i övriga yttranden märks bl. a. följande.

Ungdomsvrirdsxrkolornus roktorsji'irwu'ng hävdar att värd och behand- ling maste relateras till behov. inte till tid. En tidsgräns upplevs ofta som konstlad. Ett system med frekvent i'nerkommande vardbehovsprövning medför att tryggheten i relationerna till exempelvis fosterföräldrar allvar- ligt äventyras. För att kravet på rättssäkerhet skall kunna tillgodoses föreslär föreningen att länsrätten genom ärliga prövningar av pågående värd ges möjlighet att kontrollera. att värden är motiverad och att den inte fortsätter utifrän slentrianmässiga premisser. Styrelsenför Vomyru skol— Itcm framhåller att för flertalet av dem som kan bli aktuella för on'rhänder- tagande enligt LVU är den snäva tidsgränsen till stort förl—äng. Styrelsen anför bl. a. att barn och ungdomar som placeras i fosterhem kommer att få stora svärigheter med anpassningen till fosterföräldrarna på grund av det korta tidsperspektiv som finns vid placeringstilllället. Det är. anser styrel- sen. nödvändigt att tidsgränsen tre månader utgär. Samma synpunkter anförs av styrelsenför Liivs/u skol/tem. '

.S'vensku_fi'irt'ningwil/i'ir lmrnpsj'kiatrisku kuratorer förordar att det utar- betas riktlinjer för tidsbegränsning i varje enskilt fall. eller årlig ompröv- ning. utifrän den behandlingsplan som upprättas.

Burn— och ungdtnnspsvkiulrisku kliniken vid S:t Sigfrids sjuk/rus finner det anmärkningsvärt att utredningen har ansett sig i lag kunna fastställa den generella maximala längden av värdbehov och att en domstol kan avgöra hur lång tid en människa eller en familj behöver för att rehabili— teras. Det anförs vidare bl. a. att fosterföräldrarna eller värdinstitutionen kommer att få svårt att se sitt arbete i ett tillräckligt tidsperspektiv. engagemanget i barnet och i värduppgiften blir därmed lidande. kontakten mellan familjehem eller institutionspersonal och föräldrar blir antagligen

Prop. 1979/80: 1 393

ofta negativ av det kamp- och motsättningsförhällande bägge parter kan uppleva och samarbete har svårt att utvecklas. Dessutom blir invänjnings- perioden i det nya hemmet/institutionen pressad och anpassningen till en ny miljö försvåras. Eftersom farniljeplacering relativt ofta sannolikt kom- mer att medföra skolbyte. bidrar lagförslagets utformning till täta och ogynnsamma skolbyten eller hot/förväntning om skolbyte. Raden av tro- liga negativa konsekvenser av en tidsbegränsad kortvarig värd kan göras ännu längre. Det anförda talar för att regeln om värdtiden utgär och ersätts med en generell rekommendation om korta vårdtider.

Flera remissinstanser anser att en bestämd tid bör gälla för värden. Den av utredningen föreslagna tidsgränsen har emellertid ansetts vara för snäv.

l—anigt SIN”lal.S'l_W'('le.'llS uppfattning kan en värdtid som omfattar tre månader vara otillräcklig för att en positiv behandlingssituation skall ska- pas och motivation uppstä för en fortsatt vård i frivilliga former även i de fall den underärige har omhändertagits pä grttnd av eget beteende. Styrel- sen anser därför att länsrätten bör få möjligheter att besluta om längre värdtid än tre månader saväl vid omhändertaganden på grund av miljöför- hällandcn som på grund av den underarigcs beteende.

Lätt.v.vtyrt'lst'tt i Kalmar lätt tillstyrker att en längsta tid för värden anges i beslutet. men är tveksam till om gränsen bör sättas sä snävt som till tre månader.

Det ftnns enligt länsstyrelsen i Gotlands län ingen möjlighet att uppnä varaktigt positivt behandlingsresultat, hinna sanera en olämplig hemmiljö eller skapa motivering för en fortsatt frivillig vård på så kort tid som tre mänader. Förslaget kan leda till en formaliserad och onyanserad handlägg- ning i länsrätten. Tiden bör utsträckas till sex månader. Även länsstyrel- sen i Göteborgs och Bohus län anser det lämpligt att fastställa en tidsgräns av sex månader.

Län.s.rt_vrt'lsen i Västmanlands lätt framhåller att det kan ha ett psykolo— giskt värde för behandlingen att den omhändertagne vet maximitiden för värden. Men även i de fall som avses i l ä 2 p. kan. när familjevärdsplace- ring är aktuellt redan från början. behovet av längre värdtid än tre mänadcr överblickas. Länsstyrelsen förordar att samma möjligheter att besluta om längre tids värd skall gälla för dessa unga som för dem som bereds värd med stöd av | p.

Utredningen om barnens rätt anser att för omhändertagande enligt ] ä 2. bör finnas en tidsgräns. Det är emellertid enligt utredningens mening tveksamt om tre mänader är en tillräcklig tid.

JO vill inte ställa sig avvisande till att man för de ungdomar som omhändertas på grund av sitt eget beteende. dvs. omhändertas enligt 2 punkten i | s. strävar efter att ange vårdtidens längd i samband med omhå'rndertagandebeslutet. JO ser det emellertid som direkt orealistiskt att i lagen skriva in ett så lågt maximum för värdtiden som tre månader. Det är ju att märka att detjust är fråga om ett maximum. Ett sådant bör allmänt

Prop. 1979/8011 394

sett innehälla en sädan spännvidd att ntan inte i den praktiska tillämpning— en riskerar att göra maximum lill regel. JU vill därför förorda att maximum i vart fall inte sätts längre än sex mänadcr beträffande nu nämnda under— äriga.

Kotntntttt/i'jrbttndct är tveksamt i fräga om den föreslagna maximitiden. Det torde vara omöjligt att för en så heterogen grupp som äldrarna tl— lö är har en och samma härt fastställda tidsgräns. För barn under skolaldern och barn i de lägsta skoläldrarna är ju skälen till omhändertagande ofta grava missförhäIIant'len i hemmet. lnnan ett omhändertagande sker skallju regel- mässigt andra ätgärder ha prövats. Sker ett omhi'rndertagande kommer i de flesta fall en fosterhemsplacering i fråga. Det är klart olämpligt bäde ur barnets oeh fosterhemmets syrnpunkt med mycket korta placeringar där omprövning i länsrätt tvingar fram nya utredningar och svåra psykiska påfrestningar pä samtliga inblandade. Eftersom barnets rätt mäste gä före föräldrarnas är det nödvändigt att värd utan samtycke i dessa fall skall kunna beslutas för längre tidsperioder. Även då det gäller barn i skolåldern omöjliggör en maximerad värd om tre månader en riktig anpassning till en ny skolmiljö. En minsta tid av en skoltermin är här nödvändig. Där det gäller unga över skolåldern bör vårdbehovet vara avgörande för maximiti— dens längd.

Lan(lstingxförbttndet tillstyrker att en längsta värdtid anges redan i beslutet. Erfarenheterna frän fältet har visat att ett till tiden obestämt omhändertagande utgör en svår påfrestning för den drabbade genom den ovisshet det medför och snarare upplevs som en repressiv ätgärd än hjälp att komma ifrån de svärigheter. som har föranlett omhändertagandet. Landstingsförbundet anför i likhet med Kommunförbundet att det emeller- tid torde vara omöjligt att för en så heterogen grupp som äldrarna 0— 18 år ha en och samma hårt fastställd tidsgräns. Förbundet framhåller bl. a. att då det gäller barn i skolåldern är en minsta tid av en skoltermin nödvändig.

Göteborgs kommun är negativ till den föreslagna tremänadersgränsen. Kommunen föreslår i stället sex månader som tidsgräns. Med denna gräns blir det större möjligheter att genomföra den planerade behandlingen och uppnå samtycke till eventuellt erforderlig fortsatt behandling.

Enligt Malmö kommttn bör inte minst med hänsyn till rättssäkerheten cn maximitid alltid fastställas. Kommunen föreslår som huvudregel en värdtid på sex månader. ! undantagsfall skall länsrätten kunna besluta om längre tids värd men högst ett år.

Västerås kommun anser att den föreslagna värdtiden är allt för kort. När omhändertagandet föranletts av missförhållande i hemmet och barnet är under 15 är bör omhändertagande gälla tills vidare. dock längst till l5 är. Beslutet bör dock omprövas med högst ett års mellanrum. När barnen i dessa ärenden närmar sig IS-ärsäldern eller är över 15 är. bör den längsta tiden vara sex månader och samma tid bör gälla för dem som omfattas av l ä 2 p.

Prop. 1979/SO:] 395

'I("() anser att en maximitid för varden bör fastställas. en maximitid sotn far överskridas endast i undantagslall och därvid inte paga längre än under högst ett är. Vid synnerliga skäl bör vat'den. enligt 'lL't): s uppfattning. efter dispens fran länsrätten. fä utsträckas tipp till 30 ars alder. l—luruvida tremanadersregeln är den mest lämpade är diskutabelt. Sttaflkaraktären katt förstärkas. innehallet tttnnas ut och placering i familjehem försvaras. När omhändertagandet sker enligt ls' ?. p. pä grund av den unges eget beteende förordar TCO en maximitid om sex manader. l undantagsfall bör maximitiden fä överskridas. men värden far inte pägä längre än under högst ett är. Även .S'rcrigz's kommttttrtlr/t'ittstuttttttttttt/i'irbtttul (SKY/”t anser att tremitnadcrsregeln är olycklig. Skall en tidsgräns införas för behand— lingstiden bör den ligga nagonstans mellan sex manader till ett ar. litt system med frekvent aterkon'itmtndc vardbehtwsprt'ivningar. vilket kan bli följen av en fast tremanadersgräns. leder till att tryggheten i relationerna mellan den ttnderarige och fosterföräldrarna allvarligt kan äventyras. SKTF anser att om behandlingstiden bedöms bli längre än ett är. sa skall länsrätten efter ett är ingäendc pröva relevansen av fortsatt behandling. för att tillgodose kravet pä rättssäkerhet.

2.6 Nämndens befogenheter m. m.

Beslut om omedelbart omhämlertagande eller beslut om värd medför enligt socialutredningens förslag rätt för socialnämnden att bestämma hur varden skall ordnas och var den ttnge skall vistas under värdtiden. Värden bör enligt förslaget så snart som möjligt förläggas till den underarigcs eget hem (13 å). Utredningen föreslär vidare att länsrättens beslut om vard inte vidare skall gälla om socialnämnden inte inom l4 dagar fran det att länsrät- tens beslut har kunnat verkställas vidtagit åtgärd för att bereda den under- ärige värd utom hemmet (4 i).

Det stora flertalet remissinstanser har lämnat utredningens ("nervi-igan- den och förslag rörande nämndens befogenheter titan erinran. litt par frågor har emellertid särskilt berörts i yttrandena.

Flera remissinstanser har riktat kritik mot bestämmelsen i 4.5. Den föreslagna tiden för genomförande av länsrättens beslut — l4 dagar -- är väl knapp anser lättsstyre/swz i Stockholms län. Om härmed menas att placeringen skall vara genomförd kan fristen medföra att förfarandet vid länsrätten i onödan mäste göras om eller att onödiga placeringar proviso- riskt måste tillgripas i avvaktan på den för barnet lämpligaste placeringen. Länsstyrelsen i Östergötlands län har samma invändning mot förslaget i denna del.

[.t't'ttsstyrelsctt th't'nköpt'ngs län framhåller att den föreslagna bestämmel- sen om den tid inom vilken nämnden skall ha "vidtagit åtgärd för att bereda den underårige värd utom hemmet" är oklar. Länsstyrelsen ifråga- sätter om vissa förberedande åtgärder som t. ex ett misslyckat försök att

Prop. 1979/80: 1 396

hitta ett enskilt hem som vill ta emot den underärige. är tillräckliga. Länsstyrelsen är ocksa tveksam till förslaget att nämnden ärligen skall pröva om beslutad värd alltjämt skall bestä. För en förälder. som har ett bartt vilket omhändertagits vid späd älder och sorti kanske inte har möjlig- ltct att i framtiden fä tillbaka värdnaden. kan det bli synnerligen pafrestan- de att är efter är bli pämind om omhändertagandet.

Den föreslagna tiden inom vilken beslut om värd förfaller torde vara alltför kort och skttlle behöva förlängas anser iiittsslyrclst'n i (Nite-borgs- (It'll Bohus län. Under alla lörhrillanden bör närmare anges vilken eller vilka atgärder som socialnämnden bör vidta för att bcslttt om värd inte skall förfalla. [.iittsstyrclxett t' Kristianstads ((in anser ocksä att den före— slagna tiden är för kort.

Beslut om vard förfaller om socialnämnden inte inom 14 dagar fran beslutet har vidtagit fttgärd för att bereda den underärige vard utom hem— met. l)ct är. anför Ft'irt'ttittgt'n .S'rcrigt's .S'ttt'illlt't'lq/t'l', oklart vad som avses med formuleringen "vidtagit ätgärd'". ()m härmed avses placering utom det egna hemmet borde detta tydligt framgå av lagtexten. I så fall är den angivna tiden som regel för kort. SACO/SR anser att 14 dagar är en orimligt kort tid för den grannlaga och kvalificerade ätgärd som en foster- hemsplacering innebär. Av den anledningen bör denna tidsgräns utga. Sveriges liikurjt'irbund och Svenska liikarusällskapt't anser ocksä att tids- gränsen bör utgå.

Ett par remissinstanser har varit kritiska mot den föreslagna bestämmel- sen att värden så snart som möjligt bör förläggas till den underäriges eget hem. JO anser inte att man generellt kan uppställa det kravet att ett omhändertaget barn sä snart som möjligt skall värdas i det egna hemmet. JO anför vidare bl. a. följande.

litt dylikt riktmärke kommer att leda till många skadliga försök med att flytta hem barnet innan problemen i familjen ännu är lösta. Resultatet blir bara att socialnämnden på nytt fär skilja barnet frän hemmet. Sädana upprepade omhändertaganden kan ge svara anpassnings- och utvecklings- problem hos barnet. Jag är alltså rädd för att förslaget på denna punkt utformats med föräldrarnas intressen i förgrunden och på bekostnad av barnens intressen. Vård i den underåriges eget hem med stöd av den särskilda lagen bör i allmänhet inte komma ifråga när vården föranletts av att hemmet företett grövre missförhållanden och någon varaktig och vä- sentlig förbättring inte konstaterats. Blotta förhoppningen om att förhällan— dena i hemmet numera stabiliserats får sålunda inte leda till att barnet flyttas hem för att vårdas där. Inte heller bör vården få förläggas till den underåriges eget hem av det skälet att man finner det svårt att anordna den värd man ursprungligen avsett. t. ex. att man tänkt sig en fosterhemsplace- ring men inte kunnat få fram nägot lämpligt fosterhem. Jag har uppmärk- sammat att de nuvarande reglerna om villkorligt upphörande av samhälls- vård ibland kommit till användning i sådana fall och där det objektivt sett inte varit lämpligt för barnet. Den föreslagna lagstiftningen torde innebära ännu större risker för att barnet flyttas hem i fall när andra placeringar ter

Prop. 1979/st):] . 397

sig svårare att genomföra. Lagstiftningen måste därför gc klart uttryck för tanken att socialnämnden är ansvarig för att ett barn som värdas enligt LVU kommer i tillfredsstå'illandc förhällanden säväl Linder hela värdtiden som när värden upphör. Det finns därför skäl att överväga om inte lagen borde innehälla en motsvarighet till 4435 barnavårdslagen och da även omfatta placering i det egna hemmet under värdtiden.

Bestämmelsen om att värden sä snart som möjligt bör förläggas till den underarigcs hem kan utgä anför Helsingborg.s- ÅUIHHHHI. Det är i en del fall möjligt för att inte säga troligt att värden inte alls så man som möjligt bör förläggas till den underarigcs hem. 1 vilket fall som helst fyller bestämmel— sen ingcn funktion. Län.vxtyrelxen i Ix'rixtianstaa's län anser det tveksamt om en sädan bestämmelse bör tas in i lagen. Bestämmelsen är ägnad att väcka icke realistiska förväntningar om kort vardtid utom hemmet. Även Riksji'irbmtdel mot allmlml- nell nar/u>!iÅt't/ttisshmk (RFMA) anser det olämpligt att i lagtexten direkt päbjuda att värden snarast bör förläggas till den miljö som utgjort faran. .

Frägan om nämndens befogenheter har berörts i ett par remissyttranden. Kammarrätten i Sundsvall har i och för sig inte nagot att invända mot den utformning förslaget har fint i denna del. Det förtjänar emellertid att beaktas att socialutredningen anser att samma befogenheter inte tillkom- mer nämnden i de fall dä en underärig bereds värd med stöd av l ä 1 p. i den föreslagna lagen som när den underärige bereds vard med stöd av l ä 2 p. Utredningen förutsätter att regeringen skall meddela närmare föreskrif- ter härom. Kammarrätten anser att denna skillnad i befogenheterna bör komma fram redan i lagtexten.

JO framhäller att lagen inte innehäller nagra preciseringar av nämndens befogenheter gentemot den om vilken man har beslutat om omhänderta- gande eller värd. Meningen synes vara att det skall uppdras ät regeringen att meddela ytterligare föreskrifter. J() känner tveksamhet inför denna uppläggning. Det är inte tillfredsställande att fragor av detta slag skall regleras genom anvisningar eller avgöras av praxis. Förutsättningarna för att vidta frihetsinskränkande ätgärder bör i huvudsak anges och preciseras i lagen. Av lagen bör även framga vem som har rätt att besluta om dylika ätgärder. Uttrycket "nämnden eller den ät vilken nämttden har anförtrott vt. Jen" är här alltför oklart. JO ifrågasätter st'icialutredningens uttalande att befogenheten att vidta frihetsinskränkande ätgärder skulle kunna över— flyttas till ett vanligt sjukhus. Enligt JO: s mening lär sä inte kunna ske utan särskilt lagstöd. Med motsvarande resonemang skulle man annars kunna komma till resultatet att nämnden har möjlighet att uppdra ät enskild person att utöva frihetsinskränkande ätgärder. t. ex. att lata fosterföräldrar läsa in en omhändertagen tonäring som vill rymma.

Sistnämnda fräga tas tipp ocksa av soeialxlj'relsen som erinrar om att f.n. gäller att verkställighet av omhändertagandebeslut inte kan delegeras till överläkare i de fall omhändertagna barn har placerats pä t.ex. barnpsy-

Prop. 1979/SO:] 393

kiatrisk klinik. Genom den föreslagna utformningen av f_ls' i LVU kan detta problem lösas. Det föreslagna lagrummet torde emellertid kräva särskilda tillämpningsbestämmclser, bl. a. vad gäller överläkarens skyldig- het att överta nämndens rättigheter och i Vilken utsträckning tvangsvisa behandlingsätgärder far vidtas med stöd av denrta lag. Eventuellt kan övervägas om inte sadana bestämmelser bör tas in direkt i lagtexten.

Enligt lagförslaget skall underärigs rörelsefrihet kunna begränsas om han har omhändertagits för vard. Lagen ger emellertid inga ant-'isningar om hur det kan ske. Mulnn'i Aunt/nun anser att vägledning om denna för speciellt institutionsplacerade och institutionspersonal sä viktiga fräga bör ges.

Socialutredningen föreslar att socialnämnden skall ges befogenhet att förordna om Iäkarundersökning och om polishandräckning för att genom— föra undersökningen. Sädana ätgärder som nu kan vidtas med stöd av BvL. t.ex. utsättande av vite. hämtning till förhör inför nämnden och polishand— räckning för hembesök. skall enligt förslaget inte vidare fa förekomma.

Det klart övervägande antalet remissinstanser har inte haft något att erinra mot utredningens förslag. Hit hör s:;('ialstj'relsen. Svea hovrätt. lllerlalel länsstyrelser. Årumnrnr/i'ir/mntlen. flertalet Åtnnmrrner. LO. TCO Sveriges sot'ionunr/iirhnml och Föreningen Sveriges Jueialt'lrzi/er.

Nägra remissinstanser har ansett att socialutredningens förslag medför att nämndens möjligheter att genomföra utredningen blir alltför begränsa— de.

Enligt kanrntarrt'itten i Sundsvall bör fragan om möjligheterna att före- lägga vite cller besluta om hämtning övervägas pä nytt. (.)mhändertagande för utredning är ett alltför drastiskt alternativ om t. ex. föräldrarna vägrar att infinna sig till sammanträde. Ix'anrnrarriitten [ (lö/ehuru anser att det föreligger flera risker med att begränsa nämndens möjligheter att använda tvängsinstrument trnder utredningen. Socialnämnden kan tvingas att ansö- ka om vard även i sådana fall där nämnden. om utredningen v'arit fullstän- dig. skulle ha vidtagit andra. mindre ingripand * ätgärder. Den föreslagna ordningen kan ocksa medföra risk för att länsrätten far ett bristfälligt utredningsmaterial fogat till ansökningen. Enligt kammarrättens mening bör lagen kompletteras i angivet hänseende.

Länsstyrelsen i !Vlnlrnöhns liin anser att läkarintyg alltid bör föreligga innan socialnämnden fattar beslut att göra framställning om vård. Möjlig- het att pakalla polishandräckning t.ex för att kunna genomföra hembesök vid misstänkt barnmisshandel. bör finnas. anser länsstyrelsen. ()cksä Bur- t'is Åmnmrrn anser att det i vissa fall. t. ex. i ärenden då det mera är fråga om vanvärd av barn än misshandel. bör finnas möjlighet för socialnämnden att päkalla polishandräckning för att bereda sig tillträde till enskildas hem.

Prop. 1979/80: 1 .. ' 399

Enbart förordnande om polishandräckning för att i ett sådant fall föra barnet till läkare är enligt kommunens mening inte tillräckligt..

Några remissinstanser har ansett att polishandräckning inte bör få tillgri- pas för att genomföra läkartrndersökning.

Västerås kommun anser det inte motiverat att i lagen ta in en bestämmel- se om rätt att anlita polismyndighet för att inställa den underärige till läkarundersökning. Det torde vara ytterst sällsynt att motsvarande be- stämmelse i BvL kommer till användning. Dessutom ger den föreslagna lagen möjlighet till omedelbart omhändertagande i de fall föräldrarna mot- sätter sig en läkarundersökning av ett barn som sannolikt är i behov av värd. Detta förfaringssätt är. anför kommunen. säkert skonsammare mot barnet.

SACO/SR anser inte att polishandräckning skall tillgripas för läkarun- dersökning av underåriga. Framför allt vid psykiatrisk undersökning ska- pas ctt däligt utgångsläge om polishandräckning genomförs. Bättre är då att vederbörande läkare gör hembesök. Sveriges socionomers riksförbund har samma uppfattning. Även Sveriges lt'ikarjji'irhund och Svens/ta läkaresäll- skapet riktar kritik mot förslaget i denna del.

Ft'iruningun Barnens Rätt i Samhället (BRIS) framhåller att de flesta barn tar allvarlig skada av en polishämtning. Socialnämnden bör därför kunna ftnna andra sätt att få en minderårig att inställa sig till nödvändig läkarundersökning. förhör. domstolsförhandling eller för att genomföra beslut om värd enligt LVU. Endast i de fall där det föreligger uppenbar risk för barnets liv och hälsa bör barnet kunna hämtas med hjälp av polis.

Länsstyrelsen i f-"ästernurrlands [än framhåller särskilt betydelsen av att utredningen så långt möjligt bedrivs i samråd med föräldrarna och den underårige. om han natt erforderlig mognad. Det kan därvid ha betydelse för nämndens bedömning att den får möjlighet att själv bilda sig en uppfatt- ning orn den underärige. Denne bör dock inte tvingas att uppträda inför en fulltalig nämnd. Kontakten i nämnden bör i stället ske i form av samtal mellan företrädare för nämnden och den underärige. Länsstyrelsen efterly- ser härvidlag en lägsta åldersgräns för att den underärige skall få höras i nämnden.

Socialutredningcn föreslår att socialnämnden. nämndens ordförande el- ler annan ledamot som nämnden har förordnat skall få besluta om omedel- bart omhändertagande av underårig. om länsrättens beslut inte kan avvak- tas. Sädant beslut om omhändertagande skall underställas länsrätten för prövning senast fyra dagar efter det beslutet fattades. Underställt beslut skall prövas av länsrätten inom fyra dagar från det handlingarna kom in till rätten. om inte synnerligt hinder möter. l—"astställs beslutet skall nämnden senast inom två veckor från omhändertagandet inge ansökan om vård till

Prop. 1979/SOM 400

länsrätten. Den tiden fär förlängas till högst fyra veckor. [ mäl där den unge är omhändertagen skall ft'fn'handling i mälet hällas inom en vecka fran det ansökan om värd kom in.

Nära nog alla remissinstanser som har yttrat sig över förslaget har tillstyrkt eller länmat utan erinran de av utredningen föreslagnagrunderna för omedelbart omhändertagande. Bland de remissinstanser som uttryckli- gen har tillstyrkt förslaget märks kumnmrrfitlt'ruu [' .S'mitlsi'ull och (lö/r'- Imry som i likhet med utredningen anser att förvissa situationer möjlighet bör tinnas att omedelbart omhänderta underärig. Kammarrätten i Sum s- vall har tillagt att det frän rättssäkerhetssynpunkt framstär som värdefullt att tidsfristerna är korta och medför snabb handläggning.

Emellertid har ätskilliga remissinstanser varit kritiska mot de av utred- ningen föreslagna fristerna för handläggningen av ärende om omedelbart omhändertagande.

Enligt utredningens förslag skall handlingarna i underställningsärende ha kommit in till länsstyrelsen inom fyra dagar efter det beslutet fattades. Kumnmrriim'n i Göteborg framhåller att en sädan regel har bestämda nackdelar. Dels tvingar den socialnämnden att hälla sig förvissad om att handlingarna har kommit in i rätt tid till länsrätten, dels innebär tidsatgäng- en för postbefordran en osäkerhetsfaktor. Enligt kammarrättens mening bör regleringen innebära att handlingarna skall aVsändas av nämnden inom den angivna tiden.

Länss'lyrclsen i Stockholms län anser att den angivna tidsfristen om fyra dagar för underställning är alltför kort med tanke på mellankommande helger. andra brädskande göromål såsom utsatta sessioner och behovet av att i tveksamma fall anmäla omhändertagandemäl i session. Fristen bör förlängas till en vecka. Även den frist om två veckor som gäller för att inge ansökan är alltför snäv. Det är viktigt att nämnden får tid att göra fylliga och välmotiverade utredningar. Den behandlingsplan som skall ligga till grund för länsrättens prövning bör förankras'hos föräldrar och barn oeh vara väl genomarbetad med konkreta förslag till placeringar. Detta torde i normalfallet inte hinnas med inom 14 dagar. Nämndens frist för ansökan bör regelmässigt omfatta fyra veckor. Den föreslagna tidsfristen om en vecka för muntlig förhandling är också väl kort. Parter och vittnen mäste hinna delges kallelse och erhålla skäligt rådrum för inställelse. Part måste också hinna ta kontakt med ombud som i sin tur kan ha svårt att förbereda och inställa sig med mycket kort varsel. En normal tidsfrist om två veckor bör föreskrivas. Även länsstyrelsen i Sr'idernmnlamls län anser att tidsfris- ten för muntlig förhandling är betänklig från rättssäkerhetssynpunkt. Med tanke på den tid det i allmänhet tar att kommunicera ansökan med parterna och med beaktande av det ofta förekommande behovet av komplettering av utredningen är det nödvändigt med en längre tid som huvudregel. Det kan ifrågasättas om en särskilt angiven tidsperiod över huvud taget är erforderlig.

Prop. 1979/80: ! 4trr

Den föreslagna fristen för ingivande av ansökan är" alltför kort anser lr'insslyrt-lst'n i Östcrgiirlmuls lli/r och föreslär en normal tidsfrist om fyra Veckor.

Även Ir'irrsstyrelsen th'inla'ipings Ifirr har invändningar mot de föreslagna tidsfristerna. Sälunda synes en tid av en vecka för underställning av beslut om omhändertagande vara mera godtagbar. Den tid som länsrätten fär till sitt förfogande för att besluta i underställt mäl -- fyra dagar — är enligt länsstyrelsens mening inte verklighetsanknrrten. Vidare bör tiden för ingi- Vande av ansökan utsträckas till fyra veckor. Den föreslagna tiden om en Vecka för muntlig förhandling i länsrätten kan inte heller godtas. [)et kan inte vara rimligt — annat än i undantagsfall —- att kalla personer till förhandling med endast nägon dags varsel. Det gär inte heller att bortse frän behovet av komplettering av utredningen. Barnav'.'trdskonsulcnt eller socialvardskonsulent som skall kallas till förhandlingen kan ocksa behöva tid pä sig att sätta sig in i mälet. Extra förhandlingar eller obestämda förhandlingsdagar som skulle bli följden om förslaget genomförs kommer att förryeka arbetet. Länsstyrelsen aVstyrker bestämt att den föreslagna tidsfristen om en vecka görs till huvudregel.

Även lärrssryralswr i Kalmar län anser att den föreslagna tidsfristen för underställning av beslut om omedelbart omhändertagande är orealistisk. Den nuvarande tidsfristen om tio dagar bör bibehållas. Den föreslagna tiden för ansökan till länsrätten är också för snävt tilltagen. Den utredning som skall föregå ansökan är ett relativt omfattande arbete som måste genomföras med största noggrannhet. Snabbhetskravet mäste här stå till- baka för kravet pä en gedigen utredning. Den nuvarande tidsfristen om 30 dagar bör bibehållas.

Länsstyrelswvru i Gotlands och Västvrrmrrlumls län anser ocksä att tiden för ansökan bör utsträckas till fyra veckor. Länsstyrelserna fram- håller vidare att den föreslagna tiden inom vilken förhandling i länsrätt skall hållas är för kort. Tiden bör utökas till två veckor.

Underställt beslut skall enligt förslaget prövas inom fyra dagar från det handlingarna kom in till rätten. LänsstyreIsen i Kris/imrstmls län drar av förslaget den slutsatsen att länsrätten skall fatta beslutet utan kommunika- tion. Länsstyrelsen framhåller" att ett sådant förfarande inte är förenligt med bestämmelserna i 10 .5 FPL. Länsstyrelsen anser vidare den föreslag- na tiden för hällande av förhandling vara för knapp. Även länsstyrclsen i Malmöhus län uttalar tveksamhet om de föreslagna tidsmarginalerna är förenliga med en omsorgsfull handläggning.

De föreslagna 4—dagarsfristerna bör förlängas till en vecka anser länssty- relsen i Göteborgs och Bohus Iiin. Den angivna frist inom vilken förhand- ling skall hällas bör utgå. Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser bl. a. med hänsyn till de omöjliga tidsfrister som har angetts i förslaget det nödvändigt att förslaget helt och hållet arbetas om. Även länsstyrelser: i Värmlands län riktar kritik mot de föreslagna tidsgränserna. Länsstyrelsen i Örebro 26 Riksdagen 1979/80. [saml. Nr l. Del C

Prop. 1979/80: 1 402

lli/r anser att de handläggningstider som har angetts för nämnden och länsrätten är för korta och behöver korrigeras. Samma uppfattning redovi- sas av liirrs.x't_t'r0[surnrr i ('.'r'ir'lvlmrgs och .Irinrtluruls [lin.

JO framhäller att hamlläggningen av LVU-ärenden alltid bör vara skyndsam och ges prioritet i förhallande till andra ärenden. Emellertid bör man inte fastställa maximitider som inte möjliggör en rimlig behandling av ärendena. De föreslagna tidsgränserna i 8 s" beträffande omedelbart om- händertagande och i lö & beträffz-rnde länsrättens prövning synes rimliga. Bestämmelsen i 9 & att socialnämnden endast har l4 dagar på sig. räknat frän det omedelbara omhändertägandet. att göra ansökan till länsrätten om värd enligt lagen förefaller däremot att vara i snävaste laget. Till detta bidrar bl. a. att man har tagit bort den generella möjligheten till ordförande- beslut och att beslut om ansökan till länsrätt inte fär delegeras inom distriktsnämnden. I de flesta fall mäste säledes frågan om ansökan till länsrätt hinna behandlas vid närnndsanrmanträde. Dessförinnan skall ut- redning ha gjorts och färdigställts och kommunikation med parterna ha skett. Detta betyder att nämnden inte kan lägga ner särskilt mycket tid på själva utredningen. En väl genomförd utredning är emellertid en första förutsättning för att länsrätten skall få ett tillfredsställande underlag för sitt ställningstagt-rnde. Bristlälliga utredningar kan leda till allvarliga rättsförlus— ter. bäde såtillvida att värd inte beslutas trots att skäl därtill föreligger och att vård enligt LV U kommer till stånd trots att någon annan behandlingsm— gärd hade varit tillräcklig eller mera ändamålsenlig. JO anser att man vid avvägningen mellan å ena sidan önskemålen om skyndsam handläggning och å andra sidan kravet på en tillförlitlig utredning måste ta fasta på det sistnämnda. Den föreslagna I4-dagarsregeln kan medföra en risk för för— sämrade utredningar. Möjligheten att begära förlängning av ansökningsti— den frnns visserligen men förutsätter att särskilda skäl föreligger. med andra ord att ärendet avviker från normalärendet. Enligt JO:s mening framstår en utredningstid på upp till fyra veckor som nödvändig även i många normalfall med hänsyn till de praktiska svårigheter som ofta förelig- ger att genomföra detta slag av utredningar. Man skall komma ihåg att socialförvaltningarna inte har utredningsresurser liknande polisens. varför det inte är rimligt att dra paralleller med t. ex. häktningsfrister. JO tycker också det är viktigt att socialnämnden ges tid att noga överväga den föreslagna behandlingsplanen så att denna kan bli av verkligt värde för den senare värden och inte endast en pappersprodukt. JO förordar samman- fattningsvis en mindre restriktiv reglering av tidsfristen i 9 &.

Kommunförbmrdet anser också att utredningens förslag om en längsta tid om 14 dagar för upprättande av behandlingsplan är alltför knappt tilltagen. Tiden bör förlängas.

Flera kommuner är också kritiska mot tidsgränserna. Stockholms kom- mun har ingen erinran mot den föreslagna tiden för underställning, under förutsättning att härmed avses fyra vardagar. Däremot är den föreslagna

Prop. 1979/80: 1 403

tidsfristen på 14 dagar för ansökan om vård alltför knapp. Erfarenheterna visar att nu gällande tid. fyra veckor ofta innebäratt utredningen måste ske ttnder stark tidspress. Svårigheterna är speciellt uppenbara i områden med stort inslag av invandrare. och utredningen måste göras med hjälp av tolk. Den föreslagna korta utredningstiden är också från rättssäkerhetssynpunkt betänklig, eftersom ett felaktigt beslut kan bli följden av en inte ordentligt genomarbetad utredning. Nuvarande fyraveckorsregcl bör enligt kom— munen vara huvudregel. Malmö kommun kan. om än med en viss tvekan. biträda förslaget om fyra dagar för underställning. Den föreslagna fristen för ansökan till länsrätten innebär emellertid risk för hastverk både för nämnden och handläggande socialarbetare. Följden av förslaget kan bli att nämnden ständigt tvingas att begära förlängning. Kommunen anser att bestämmelsen ändras så att ansökan skall göras senast inom fyra veckor. Borås kommun har samma uppfattning. De snäva tidsfristerna innebär risker för bl. a. utredningens och behandlingsplanens kvalitet och därmed för den enskildes rättssäkerhet framhållerSkövde koi/mmm. Enligt Uppsa- la kommun är tiden för underställning och för ingivande av ansökan alltför knapp. Bland de övriga kommuner som gjort invändning mot de föreslagna tidsfristerna märks Örebro. Gävle. Skalle/Må och Vilhelmina kommuner.

TCO ansluter sig till förslaget men framhåller att detta kräver att erfor— derliga resurser ställs till socialtjänstens förfogande.

Sveriges kommunaItjt'inslemanna/örhuml anser att fyraveckorsregcln i BvL för ingivande av ansökan bör bibehållas. Samma uppfattning redovi- sas av Föreningen Sveriges sot-ialclte/Z'r. Även Sveriges socionomers riks- förbund och Sveriges sat-ionomförbund framför kritik mot de föreslagna tidsfristerna.

Ii't'ireningett Burne/ts Rlirr [ .S'utn/tt'i/let (BR/Sl anser att två veckor är en alltför kort tid för utredningen. Tiden bör utsträckas till fyra veckor.

.S'vt'nska föreningen för Imrnpvvkiatriska kuratorer anser ocksä att utredningstiden bör utsträckas till fyra veckor och framhåller att snabb utredning garanterar vare sig barnets rättsskydd eller bästa möjliga vård och behandling.

Socialutredningcn förslår att rätten att besluta om värd enligt lagen skall tillkomma länsrätten. Förslaget har frän rättssäkerhetssynpunkt klara för- delar anser Svea hovrätt. Tvängsingripanden blir pa så sätt föremäl för domstols bedömning och en enhetlig rättstillämpning kan främjas. Kam- marrätten i Gt'itcbörg tillstyrker på de skäl som utredningen har anfört att beslutanderätten läggs hos länsrätten. Så gott som alla länsstyrelser till- styrker eller lämnar förslaget utan erinran. Lunds!ings/örbundt't anser att förslaget har klara fördelar bl.a. med hänsyn till att det leder till en enhetligare rättstillämpning. Nära nog alla de andra remissinstanser som har yttrat sig har biträtt förslaget i denna del.

Prop. 1979/80: 1 404

Stm-kltolms kommun avstyrker en överllyttning av besltttsförfarandet till länsrätten. Nuvarande beslutsordning med dess möjligheter för klienten att utan aktivt agerande fä sitt ärende prövat av länsrätten bör bibehållas. Sva/iglar sot-ial/örbtttnl avstyrker ocksä en överflyttning av beslutsförfa- randet till länsrätten. Förbundet framhåller att omhändertagandet är och skall vara ett led i en vardkedja. Socialnämnden med dess samlade kun- skap och erfarenhet i sociala frägor. framstar som det organ vilket har de största förtltsättningarna för att fatta riktiga beslut.

SA ("()/SR och Sveriges .vorionomcrx riksförbund instämmer i utredning— ens fi.")rslag att beslutanderätten skall ligga hos länsrätten. Det framhälls emellertid att utredningen inte tillräckligt har betonat att rätten måste ha tillgäng till tillräcklig expertis vid länsstyrelsens socialenhet i form av socionomer med bred och läng yrkeserfarenhet.

Föra/tingen Barnens Rätt iSum/tä/lt't (BRIS) föreslär att det i Varje län skall upprättas en speciell barndomstol som har att döma i alla för barn livsavgt'irande mal som värdnadstvister. tvftngsomhändertaganden. ung- domsbrottslighet etc. Rättens ordförande bör. förutom sin juridiska kom- petens. ha viss barnpsykologisk utbildning och praktisk erfarenhet av arbete med barn i kris. Till dessa domstolar skulle också knytas ett team av barnsakkunniga.

2.l() Handläggning i länsrätt

Förvaltningsprocesslagen reglerar handläggningen i länsrätt. Utredning- en föreslar vissa kompletterande bestämmelser för förfarandet i mål om omhändertagande för värd. Utredningens förslag att muntlig förhandling skall vara obligatorisk i sådana mäl har särskilt uppmärksammats av re- missinstanserna. Här gör sig olika meningar gällande. Kammarrätten i Göteborg tillstyrker förslaget i denna del. Kammarrätten i Sundsvall är ense med utredningen om värdet av muntliga förhandlingar. Emellertid anser kammarrätten att regeln om muntlig förhandling inte bör vara undan- tagslös. 1 fall där exempelvis länsrätten beslutat om kortare värdtid än tre mänadcr och nämnden finner sig föranlåten att före värdtidens slut inge ny ansökan om vard. kan utredningsmaterialet antas ofta vara i stort sett detsamma som tidigare. En ny muntlig förhandling kort tid efter den föregående kan enligt kammarrättens mening få onödigt traumatiserande effekter och verka uppslitande på den unge. En ny muntlig förhandling skulle därvid kunna omintetgöra möjligheterna till en förtroendefull sam- verkan. Kammarrätten anser dock att muntlig förhandling bör vara huvud- regel och skall kunna underlätas endast om synnerliga skäl talar däremot. De fall där muntlig förhandling skulle kunna underlåtas bör därvid exem- plifieras genom motivuttalanden.

Flera länsstyrelser har också tagit upp frägan om obligatorisk muntlig förhandling. Länsstyrelserna är i allmänhet kritiska till förslaget.

Prop. l979/80: 1 405

Länsstyrelsen i Stockholms län är tveksam till utredningens förslag om obligatorisk muntlig förhandling. Erfarenheterna vid länsrätten synes ge Vid handen att ur utredningssynpunkt sådanförhandling inte är nödvändig i alla mål. Det stora antalet mål har också medverkat till att muntlig förhand— ling begränsats till de fall där part begärt muntlighet. Frekvensen av sådana förhandlingar har inte överstigit 25 procent. Behovet av personalförstärk- ningar vid förhandling i samtliga fall blir därför mycket betydande och länsstyrelsen ifrågasätter om kostnaden är försvarlig med hänsyn till de fördelar som eventuellt sktrlle virtnas.

Även länsstyrelsen [ S("t'dertnattlamls län anser att det skulle föra för långt att göra regeln om muntlig förhandling helt ovillkorlig. Om den åtgärden avser anhäller om att inte behöva inställa sig. bör muntlig för- handling inte anordnas. Skäl att frångå 9ä FPL föreligger enligt länsstyrel- sens mening inte.

Enligt länsstyrelsen i Jit'ttA'o'pings lätt förekommer nrrmtlig förhandling i så gott som alla de mål. varom här är fråga. Det bör även i fortsättningen ankomma pä länsrätten att bedöma huruvida muntlig förhandling anses erforderlig. Länsstyrelsen i Kalmar län anser att muntlig förhandling alltid skall hållas när ett mål är aktuellt första gången. I andra typer av beslut i barnavårdsmäl. t. ex. sådana som rör värdens upphörande, anser länssty- relsen att mttntlig förhandling inte behöver vara obligatorisk. Här får en bedömning ske från fall till fall. Inte heller länsstyrelsen i Gotlands lätt anser att en regel om obligatorisk muntlig förhandling är nödvändig. Den som inte vill inställa sig skall inte tvingas. Vissa mål kan också vara av den beskaffenheten att muntlig förhandling inte är nödvändig.

Muntlig förhandling ger erfarenhetsmässigt i de llesta fall länsrätten bättre underlag för beslutet framhåller länsstyrelsen i Kristianstads lätt. I vissa fall synes dock muntlig förhandling inte vara nödvändig. Sedan ansökan kommunicerats kan motpart ha gett sitt medgivande till ansökan. Om denna inte återkallas och det av handlingarna klart framgår att vård är motiverad kan muntlig förhandling avvaras. Samma uppfattning redovisas av Ir'ittsstyrelsen [ Göteborgs och Bohus lätt. Även länsstyrelsen l Örebro lätt ifrågasätter om det med hänsyn till den enskildes rättssäkerhet är nödvändigt att göra muntlig förhandling obligatorisk.

Länsstyrelsen i Älvsborgs lätt framhåller att utredningens förslag inne- bär att särskilda processregler skapas i vart fall för länsrätt i mål av ifrågavarande slag. Eftersom det finns en väl genomtänkt lagstiftning för förfarandet är förslaget i denna del onödigt. Enligt förslaget ges länsrätten möjlighet att förordna om viss utredning (15 s'). Frågan om kostnaden för sådan av länsrätten initierad utredning eller undersökning är inte reglerad. Det föreligger ett behov för länsrätten att kunna betala de kostnader som föranleds av beslut om utredning. Länsstyrelsen föreslår att den frågan löses på det sättet att en generell betalningsmöjlighet för länsrätten tas in i FPL. Eventuellt kan därvid övervägas huruvida part trnder vissa omstän—

Prop. 1979/80:l 406

digheter skall kttnna förpliktas ätergälda statsverket kostnaden för sadan utredning.

Utredningens förslag att införa obligatorisk muntlig förhandling synes varken nödvändig av rättssäkerhetsskäl eller ägnat att speciellt gagna den enskilde anför läns-styrt'lsen ! lr'ästertutrrlatuls län. Gällande bestämmelser bör bibehällas. Lätt.t'styrelsen i Norrbottens län fr'arrrhi'tller att i vissa fall kan undantagsvis omständigheterna vara sadana att en rnttntlig förhandling framstar som helt meningslös.

] fraga om handläggningen i övrigt har flera remissinstanser framhållit vikten av att erforderlig sakkunskap tillförs rätten vid avgörande av mäl enligt den föreslagna lagen. Det är. säger SACO/SR. väsentligt att det inom länsrätten finns kompetens. utbildning och tillgäng till barnpsykiatrisk och psykologisk expertis samt socionomer med bred yrkeserfarenhet. Även Sveriges Iii/tar/i'irbund framhåller vikten av att länsrätten har tillgång till bl.a. barnpsykiatrisk expertis. Sveriges soeiononrers riÅs/i't'rlnttul anser att utredningen inte tillräckligt har betonat att rätten maste ha tillgång till tillräcklig expertis vid länsstyrelsens socialenhet i form av socionomer med bred yrkeserfarenhet. Det är. säger förbundet. väsentligt för att läns- rätten skall ktrnna göra enjuridisk bedömning som även omfattar psykoso— ciala faktorer.

2.11. Besvär

Socialutredningen föreslår att talan mot socialnämndens beslut skall kunna föras om nämnden i fall då värden skall pägä längre tid än tre månader har — avslagit framställning rörande underårigs placering i visst hem.

— avslagit framställning om vårdens avslutande samt — meddelat föreskrift beträffande ttmgänge med den underärige eller väg- rat uppge hans vistelseort (löä).

Frågan om besvärsrättens utformning har tagits upp endast av ett par remissinstanser. Kammarrätten i Göteborg erinrar om att socialutredning- en i den allmänna motiveringen uttalat att det bör frnnas möjligheter för föräldrarna att besvära sig över förändringar som företas i vårdformen i de fall då värden enligt länsrättens beslut skall pågå under längre tid än tre månader. Utformningen av IS? första stycket stämmer emellertid inte överens med detta uttalande. l paragrafen har besvärsrätten getts en snä- vare utformning än vad som tycks vara avsikten enligt den allmänna motiveringen. Kammarrätten. som ansluter sig till den ståndpunkt som har kommit till uttryck i den allmänna motiveringen. förordar att förevarande lagbestämmelse utformas i enlighet därmed.

Enligt 18% 2 p. kan talan föras mot socialnämndens beslut att avslå framställning om värdens avslutande. För att regeln skall bli tillämplig förutsätts att den enskilde har begärt att värden skall avslutas. Har förord-

Prop. 1979/SO:] 407

nande enligt 3s' andra stycket meddelats. skall socialnämnden enligt ns arligen pröva fragan ont varden alltjämt skall bestä. Nägon möjlighet att besvära sig över socialnämmlens beslut i dessa fall skall enligt förslaget inte finnas. Följden blir att den som är missnöjd med socialnämndens beslut att läta värden bestä är hänvisad att begära att socialnämnden pa nytt prövar om värden kan avslutas. Endast mot bcslttt i sistnämnda fall skall nämligen talan kttnna föras.

Den föreslagna ordningen är enligt kamtmtrrättens mening onödigt om- ständlig. Bättre vore om den missnöjde kttnde föra talan direkt mot social— nämt..'ens beslut enligt (us" andra stycket att låna värden bestä.

Nät _:et gäller fragan om besvärsrätt bör föreligga när socialnämnden har beslutat att värden skall upphöra ansluter sig kammarrätten till den upp— fattning som anges i en reserVation. Genom ett beslut om vard enligt den särskilda vardlagen tas den faktiska vardnaden ifran föräldrarna. Sä kan inte ske med stöd av socialtjänstlagen som vilar pä frivillig grund. lifter- som det inte torde vara ovanligt att föräldrar och barn har olika uppfatt— ningar i frägan om värden bör bestä och eftersom inte socialtjänstlagen i alla avseenden katt erbjuda parterna samma möjligheter. bör talan kuttna föras även mot socialnämndens beslut att värden skall upphöra.

Kammarrätten föreslar att löä 2 p. ges följande utformning. ”2. har prövat fräga om värden skall besta."

Lii/t.v.")'relxen i Jönköpings" Iiin anmärker att enligt lXå i lagförslaget skall besvär kunna anföras bl. a. om nämnden "i fall som avses i $& andra stycket avslagit framställning rörande underarigs placering i visst hem". Av utredningens motivering framgär att utredningen har funnit "övervä— gande skäl tala för att föräldrarna i de fall beslutad värd skall pägä under längre tid än tre månader bör ha möjlighet att besvära sig över de föränd- ringar i värdformen som företas ttnder värdtiden". l specialmotiveringen till 18.5 sägs följande: "] de fall beslutad värd ej skall pägä längre tid än tre månader — — —. Skall emellertid värden vara längre tid får den av nämn- den valda värdformen samt förändringar i denna väsentligt större betydel- se för den enskilde. ! sädana fall bör därför talan kunna föras över beslut. varigenom nämnden avslagit begäran om placering av den underärige i visst hem. Härav följer att talan även kan föras över beslut av nämnden att flytta barnet från ett hem till ett annat." Länsstyrelsen finner det mot bakgrund av dessa två uttalanden och innehållet i lagtexten oklart i vilka fall talan får föras. Kan t. ex. talan föras beträffande första beslutet om placering. vilket inte innebär nägot avslag på föräldrarnas begäran om placering i visst hem"?

Länsstyrelsen i Växternarrlandx län anser att föräldrarna inte bör ha besvärsrätt i något fall som gäller värdens utformning. Som skäl åberopar länsstyrelsen bl. a. hänsynen till barnet och principen om att socialnämn— den bör ta hela ansvaret för barnet sedan beslut om värd har fattats.

Länsstyrelsen anser att det i första hand är barnets rätt och skydd som skall tillgodoses.

Prop. 1979/80: 1 403

Det fär enligt länxxtlvrelsen i Jämtlands liin anses riktigt att berörda parter ges formella möjligheter att päverka Värdens utformning. även om det är fräga om tvängsvärd. Socialutredningens principiella resonemang förtjänar därvidlag allt beaktande. Emellertid har socialutredningen före- slagit nägra till synes onödiga inskränkningar i besvärsrätten. För det första skall besvärsrätt föreligga endast då länsrätten har förordnat om längre värdtid än tre manader. Motiven till denna inskränkning är svärför- staeliga. Även vid kortare tider torde berörda parter ha ett intresse av att kunna päverka värdens utformning. Beaktas bör även att tvängsvärden kan komma att följas av en längre frivillig värd. Data innebär rent praktiskt en läsning vid det val som nämnden först gjorde och som berörda parter inte har kunnat päverka. Det finns en risk för att exempelvis föräldrarna tvingas acceptera ett fosterhem som de inte anser vara så bra. exempelvis har samarbetssvärigheter med. bara för att alternativet skulle innebära att barnet skulle behöva omplaceras och därmed får kontinuiteten i värden avklippt. Motsvarande betänkligheter torde besvärsmyndigheten ha om den ursprungliga värden har satts till tre månader. men denna efter ny ansökan frän nämnden har förlängts. Även besvärsmyndigheten blir dä last av nämndens första val. För det andra gäller endast besvärsrätten dä nämnden har avslagit framställan om underårigs placering i visst hem. Detta innebär t. ex. att föräldrarna har besvärsrätt om nämnden vill ompla— cera barnet. men föräldrarna begär att barnet skall vara kvari hemmet. Det innebär även att besvärsrätt föreligger om nämnden vill att barnet skall placeras/kvarstanna i visst hem och föräldrarna föreslår ett konkret alter- natiV. Är föräldrarna emellertid missnöjda med nämndens val. men inte kan föreslå något alternativ ("visst hem") har de följaktligen ingen be- svärsrätt. Det förefaller olyckligt att besvärsrätten skall bero på vilken kännedom om de biologiska föräldrarna har om fosterhemstillgängen inom och utom kommunen. Som bekant bereder detta t.o.m. nämnden ofta svärigheter. Länsstyrelsen ifrågasätter slutligen om inte en erinran om rätten till offentligt biträde borde tas in i lagen.

Hänvisningar till S2-11

3 Offentligt biträde i mål eller ärende enligt LVU

Socialutredningcn föreslår att offentligt biträde alltid skall förordnas i mål eller ärende om omedelbart omhändertagande eller om beredande av vård enligt LVU. I mål eller ärende angående värdens avslutande skall offentligt biträde förordnas. om det behövs för att tillvarata den unges rätt. Offentligt biträde skall utses för den unge och föräldrarna eller annan vårdnadshavare gemensamt. Offentligt biträde kan även utses särskilt för föräldrarna eller annan vårdnadshavare. Beslut i fråga om offentligt biträde skall enligt förslaget meddelas av länsrätt.

Utredningens förslag tillstyrks utan särskilda kommentarer av länssty-

Prop. 1979/SO:] 409

relsen i Östcr_t.'r')'tlumls län, länsstyrelser) i lf'ästerhottcns län. Kalmar. Helsingborgs". Skövde och Vuru kommuner och Sveriges socionomers riksförbund.

Ingen remissinstans motsätter sig förslaget att rätt till offentligt biträde skall finnas för säväl barn som föräldrar eller annan vårdnadshavare.

lnvändningar förs fram främst mot förslagen om obligatoriskt biträdes- förordnande och förordnande av biträde för barnet och föräldrarna gemen- samt.

Förslaget att offentligt biträde alltid skall förordnas när fräga uppkom- mer om omedelbart omhå'tndertagande eller om vård enligt LVU tillstyrks av riksåklagaren, k'ummarrätlwt i Sundsvall. utredningen om barnens rätt och Föreningen Sveriges sociala/Ivf”. Även länsstyrelswt i Västernorr- lands [än tillstyrker förslaget. Enligt länsstyrelsens mening är även upphö- rande av värd en sä ömtälig fräga att förordnande av biträde bör vara obligatoriskt.

Bl't)Il.s_'fÖI't'l)_l'_g'_£,'(Inc/(' rådet är kritiskt mot förslaget och anser att det leder för längt att schablonmässigt förordna offentligt biträde även i situa- tioner t. ex. där den enskilde förklarar att han inte önskar biträde. Regeln borde enligt rådet i stället utformas så att utgångspunkten är att offentligt biträde skall förordnas i de aktuella fallen men att undantag sker dä det är uppenbart att biträde inte erfordras. En prövning av frägan om behovet av offentligt biträde kommer härigenom till ständ. Prövningen kan dock oftast ske på ett stlmmariskt sätt så att det inte uppstår nagon fördröjning i ett ärendes handläggning. Rättshjälpsutredningen har i sitt betänkande (SOU 1977149) Översyn av rättshjälpssystemet föreslagit — beträffande bl.a. ärenden om adminstrativa frihetsberövanden — att offentligt biträde skall förordnas. om det ej är obehövligt. En sädan regel förefaller enligt rådets mening i vart fall lämpligare än den som socialutredningen har föreslagit.

Även kammarrätten i Göteborg anser att rättshjälpsutredningens förslag i denna del är lämpligare än socialutredningens.

Länsstyrelsen i Söderutunlunds län anser att utredningens förslag byg— ger på uppfattningen att länsrätterna inte i erforderlig grad skulle överväga om den underärige har behov av biträde. Nägot stöd för uppfattningen om att det föreligger en sädan risk har emellertid enligt länsstyrelsen inte redovisats i betänkandet. Länsstyrelsen har inte erfarit att det i andra sammanhang har getts uttryck åt att det i förvaltningsprocessen inte för- ordnas offentligt biträde i den omfattning som gällande bestämmelser förutsätter. Med utredningens förslag om att länsrätten i första instans skall besluta om såväl omhändertagande som värd av underärig saknas enligt länsstyrelsens mening utrymme för nägot tvivel om att offentligt biträde skall förordnas när målets beskaffenhet föranleder till det. För

Prop. l979/80:l 4”)

övrigt ger enligt länsstyrelsen förvaltningsprocessen med den utformning den har i dag mycket goda garantier föratt parternas rätt blir tillgodosedda. Enligt && förvaltningsprocesslagen skall rätten tillse att mal blir sit tltrett som dess beskaffenhet kräver. Vid behov skall rätten vidare anvisa httr utredningen bör kompletteras. [.l'ill.t".t'l_l'I'l'/.5'('II i [_l/);).t-ala län för fram lik— nande synpunkter.

Även Iiinxstyrelserna i .lt'in/u'ipings och Älvsborgs liin är kritiska mot förslaget. länsstyrelsen i Älvsborgs län papekar att barnavardsnämnden har till uppgift att tillvarata barnets intresse och att en föreskrift om obligatoriskt förordnande av biträde katt uppfattas som ett misstroende mot nämnden.

Av de remissinstanser som har yttrat sig särskilt i denna fraga tillstyrker länsstyrelserna i Örebro och Uppsala län förslaget.

Flera remissinstanser gör gällande att barnet och föräldrarna aldrig eller endast undantagsvis kan ha ett gemensamt intresse i mäl av det slag som det här är fråga om. Från denna utgångspunkt lämnas olika förslag om de regler som bör gälla vid förordnande av offentligt biträde.

Länsstyrelsen i Gävleborg län framhåller att om offentligt biträde för- ordnas för att tillvarata enbart barnets intressen föreligger viss risk att ett mäl får en slagsida till förmån för barnavårdsintressena när dessa står emot föräldrarnas intresse att vårda sitt eget barn. Även om någon egentlig intressekonfrontation inte föreligger mellan föräldraintresset och barna- värdsintresset är föräldern inte garanterad att hans intressen beaktas av det offentliga biträdet. Eftersom det inte alltid är möjligt att av handlingar- na i ett mål bedöma om motstridiga intressen föreligger mellan föräldrarna och barnet är det enligt länsstyrelsen av vikt att i mål av detta slag offentligt biträde regelmässigt utses för barnet och att särskilt biträde utses för föräldrarna.

Även kammarrätlen i Göm/Jury och Föreningen barnens rätt i .rarn/n'il/vr anser att biträde regelmässigt bör förordnas för barnet och föräldrarna var för sig. Kammarrätten i Sundsvall menar att biträde alltid skall förordnas för barnet och att särskilt biträde för föräldrarna bör kunna förordnas om så är lämpligt.

Några remissinstanser betonar vikten av att särskilt biträde utses för barnet utan att ta ställning till förutsättningarna att förordna biträde för föräldrarna. Dessa är .rkali)"t't'rxit'relsen. länxslyra/.re'rna iJön/töpingr och Jämtlands län och Svenska_li'ireningvn för harnprykialrixlta kuratorer.

./() understryker att man inte generellt kan förordna biträde gemensamt för barn och föräldrar. utan att man därigenom allvarligt försämrar barnets rättsliga ställning jämfört rtted vad som gäller för närvarande. i fall när det gäller omhändertagande av barn på grund av föräldrarnas förhällanden

Prop. 1979/SO:] 411

föreligger det enligt 10 praktiskt taget alltid en motsättning mellan å ena sidan barnets och fr andra sidan föräldrarnas intressen. Vilket i viss mån framgär redan av att föräldrarna motsätter sig den värd som föresläs för barnet. Det linns därvid en stor risk att ett biträde som förordnats för barn intressen på bekostnad av barnets. Jt') anser därför att det föreslagna tillägget till 425 rättshjälpslagen inte kan godtas. Regeln bör i stället gemensamt. annat än om det är uppenbart att någon motsättning mellan dem inte föreligger. Det senaste kan enligt JO närmast bli aktuellt i fråga om ungdomar som omhändertas på grurtd av sitt eget beteende. Obliga- toriet i 415 bör knytas till barrtct. Det skall alltså alltid förordnas offentligt biträde för barnet. ] fräga om särskilt offentligt biträde för föräldrarna ter det sig enligt JO tillräckligt att länsrätten. om sä anses behövligt. kan förordna biträde. Om föräldrarna begär det bör biträde som regel förord- nas.

Län.t'.S'/_VI'('/SL'H i Kopparbergs län anser att redan svårigheten att i förväg avgöra om motstridiga intressen föreligger gör länsstyrelsen tveksam i fråga om den alternativa möjligheten. Härtill bidrar också att enligt läns- styrelsens erfarenhet barnets eventuella särintressen gentemot föräldrarna i tillräcklig utsträckning blir tillgodosedda genom det ansvar som i sam- manhanget åvilar den sociala nämnden. Pa grttnd härav och dit länsstyrel- Scn även har intrycket att ett särskilt för barnet förordnat offentligt biträde ofta står villrådigt i fräga om den roll det skall spela, särskilt när barnet äri sädan ålder att det ej själv kan ha någon självständig mening i saken. finner länsstyrelsen att det bör övervägas om inte alternativmöjligheten skall slopas helt.

Länsstyrels'wr i Malntähns län föreslår att offentligt biträde alltid skall förordnas för föräldrarna och att särskilt biträde bör kunna förordnas för barnet om det har uppnått l5 ftrs ålder och har annan inställning till

Skälet för länsstyrelsens ståndpunkt är följande. Omhändertagande för samhällsvärd är ett ingripande mot föräldrarna som därigenom berövas sin rätt att vårda barnet. Föräldrarna bör därför självfallet som parter i målet och pit grund av ingreppets natur alltid ha möjlighet att erhålla biträdes- hjälp. Det får också anses motiverat att i angivet fall ge barn över 15 är biträdeshjälp. Offentligt biträde åt ett litet barn synes däremot ej böra förekomma. Det äri själva verket här ej fräga om en försvarare i vederta- gen bemärkelse som skall bistä parten och utveckla hans talan. Det offent— liga biträdet för det lilla barnet kan ej framföra barnets mening och framför ej heller föräldrarnas. Han är närmast en juridisk sakkunnig som tar ställning till om de lagliga förutsi'tttningarna för barnets omhändertagande föreligger och framlägger sin egen äsikt om omhändertagandet. En sädan medverkan är — även om den mången gäng visat sig värdefull — ei erforderlig för målets prövning. Det är tillräckligt att omhändertagandefra-

Prop. ]979/80:l 413 gan i länsrätten belyses av barnavi'irdsnämnden och föräldrarna därvid häda parter bör vara biträdda av juridisk sakkunskap. l—Irfarenheten är att nämnderna trots stadgandet i ros barntwärdslagen tyvärr ej anlitar biträde

av lagfaren person. Länsstyrelsen avser att taga ttpp denna fråga med nämnderna.

Göteborgs kommun och l'iiirt'ningmt Sverige's sot'iult'ltqlt'r understryker" att det bör vara en skyldighet för biträde som har förordnt'tts gemensamt för barn och föräldrar att i första hand ta tillvara barnets intressen. Dessa båda remissinstanser anser vidare att förordnande av särskilt biträde för" föräldrarna inte skall vara beroende av ansökan trtan att sådant förord- nande bör kttnna ske efter anmälan av socialnämnd eller på länsrättens eget initiativ.

Utredningens förslag att låta länsrätten förordna offentligt biträde och besluta om ersättning till denne har kommenterats av endast ett mindre antal remissinstanser.

Förslaget tillstyrks avjustitiekanslern, lättsstyrelst'rtut i Uppsala. Göte- borgs och Bohus och Älvsborgs län. utredningwr om bttrnt'ns rätt och Föreningen Sveriges socialchefer.

It'anumtrrätten iSnndsr'all framhåller att den situationen kan uppkomma att det först i kammarrätten konstateras att det är lämpligt att även föräld— rarna har ett offentligt biträde. Även andra problem kan tänkas ttppstä med den av utredningen föreslagna ordningen. Kammarrätten anser inte att de skäl utredningen har anfört för att tillägga länsrätten beslutanderätten i denna fråga är tillräckligt övertygande. Enligt kammarrättens mening bör därför denna uppgift även fortsättningsvis åvila rättshjälpsnämnderna.

Länsstyrelserna Malmöhus och Gävleborgs län anser att det är lämpli- gare att den statliga myndighet som handlägger ett mål eller ärende gene- rellt ges behörighet att fatta beslut om förordnande av biträde och ersätt— ning ät denne.

Justitiekanslern ifrågasätter om det inte kan föreligga behov av offentligt biträde redan när det gäller att ta ställning till om samtycke till viss åtgärd skall lämnas eller inte. Det är enligt justitiekanslern inte helt otänkbart att en vårdsökande person annars finner sig böra gå med på en åtgärd som han egentligen anser vara onödigt ingripande bara för att slippa ifrån förfaran- det enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av underårig.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser att då fräga uppkommer om omc- delbart omhändertagande torde det många gånger inte bli möjligt att för- ordna offentligt biträde redan vid ärendets handläggning i socialnämnden.

Prop. 1979/SO:] 4 |;

De tidsfrister som står nämnden till buds blir för korta och även med förlängt'la tidsfrister torde det bli svart att lösa biträdesfragan. ()trthänder— tagandet kommer enligt länsstyrelsen manga ganger att ske med kort varsel i form av enmansbeslut. Nagon möjlighet att här" koppla in offentligt biträde finns inte. Däremot bör natttrligtvis biträde förordnas da länsrätten tar trpp frägan om fastställelse av närrtndens bcsltrt om omedelbart omhän— dertagande men även här blir enligt länsstyrelsen möjligheten avhängig av tidsfaktorn.

I.,iinsst_vrelswr i lt'op/mrlu'rgs Iiin bedömer det som angeläget att det i rättshjälpslagen uttryckligen föreskrivs att offentligt biträde även trtan fullmakt far anföra besvär till de allmänna förvaltningsdomstolarna i barna- värdsmal. Enligt länsstyrelsen räder det i dag förvirring pa denna punkt.

Nagra remissinstanser har lämnat synpunkter på det offentliga biträdets kvalifikationer.

Lättsstyrt'lst'u i Göteborgs och Bohus län förutsätter att det ibland kan bli svart att fa lämplig person för uppdraget som offentligt biträde. Läns— styrelsen utgar frän att biträdena i regel kommer att tas fran advokatkären men understryker att det av biträdet mäste krävas en speciell erfarenhet i värdfrågor som är relativt sällsynt förekommande inom advokatkären. Sveriges socionomers riksförbund slår fast att den enskilde generellt skall kttnna räkna med att fa ett biträde som äger gedigna kunskaper pa social- tjänstens omräde. Därför bör enligt förbttndet förträdesvis anlitas sociono- mer med bred yrkeserfarenhet. Föreningen barnens rätt isamltället anser att biträdet skall ha erkänd erfarenhet av barn och agera i samarbete med en av barnet utsedd förtroendeman.

Prop. 1979/80: 1 414

Bilaga 4

] Förslag till

Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga

Härigenom föreskrivs följande.

Beredande av vård

1 & Den som är Linder [8 är skall beredas vard med stöd av denna lag. om det kan antagas att behövlig värd inte kan ges honom med eget eller vårdnadshavares samtycke och

l. brister i omsorgen om den ttnge eller annat förhållande i hemmet medför fara för hans hälsa eller utveckling eller

2. den Linge utsätter sin hälsa eller utveckling för allvarlig fara genom missbruk av beroendeframkallande medel. brottslig verksamhet eller annat därmed jämförbart beteende.

Värd med stöd av första stycket 2 får även beredas den som har fyllt 18 men inte 20 är. om värd inom socialtjänsten med hänsyn till den unges behov och personliga förhällanden i övrigt är uppenbart lämpligare än annan värd.

2 & Beslut om vård med stöd av denna lag meddelas av länsrätt efter ansökan av socialnämnd.

Ansökan skall innehålla en redogörelse för den unges förhällanden, tidigare vidtagna åtgärder och den värd som socialnämnden avser att anordna.

Länsrätten fär förordna om omedelbar verkställighet av beslut om vård enligt lagen.

3 5 Beslut om vård förfaller, om vård utom den unges eget hem inte har påbörjats inom fyra veckor från den dag då beslutet har vunnit laga kraft eller på grund av rättens förordnande annars har kunnat verkställas.

4 5 ()m socialnämndens befogenheter ges föreskrifter i II— 16 555. Beträf- fande vårdens innehåll och utformning gäller i övrigt bestämmelserna i socialtjänstlagen (1979: 000).

5 € Socialnämnden skall noga följa värden av den som har beretts vård med stöd av denna lag. När värd enligt lagen inte längre behövs. skall nämnden besluta att den skall upphöra.

Har den unge beretts värd med stöd av l 5 första stycket 2 eller andra stycket, skall socialnämnden inom sex månader från dagen för verkstäl- lighet av beslutet och därefter senast var sjätte manad besluta om vården skall fortsätta med stöd av denna lag. Nämndens beslut får verkställas omedelbart.

Vård som har beslutats med stöd av l 5 första stycket 1 skall upphöra senast när den unge fyller 18 år.

Värd som har beslutats med stöd av l 5 första stycket 2 eller andra

Prop. 1979/80:l 415

stycket skall upphöra senast när den unge fyller 20 är. Har sex månader då inte förflutit från det länsrätten beslutade om vård eller socialnämnden senast beslutade om fortsatt värd. får dock värd med stöd av lagen pagä längst tills sexmånadersperioden har löpt ut.

Omedelbart omhändertagande

6 & Socialnämnden fär omedelbart omhändertaga den som är under 20 är om

det är sannolikt att den unge behöver beredas värd enligt denna lag samt länsrättens beslut inte kan avvaktas med hänsyn till risken för den unges hälsa eller utveckling eller till att den fortsatta utredningen allvarligt kan försvåras eller vidare ätgärder hindras.

Kan socialnämndens beslut om omhändertagande inte avvaktas. fär beslut om omhändertagande fattas av nämndens ordförande eller annan ledamot som nämnden har förordnat. Beslutet skall anmälas vid nämndens nästa sammanträde.

Beslut om omhändertagant'le fär verkställas omedelbart.

7 &” Beslut om omedelbart omhändertagande skall underställas länsrätten för prövning inom en vecka från den dag då beslutet fattades.

Underställt beslut skall av länsrätten prövas sfi snart det kan ske och. om synnerligt hinder inte föreligger. inom en vecka från den dag då handlingarna kom in till rätten.

Har underställning inte skett inom föreskriven tid. Lipphör omhänderta- gandet.

8 & Fastställer länsrätten beslutet. skall socialnämnden senast inom fyra veckor från den dag dit omhändertagandet skedde ansöka hos länsrätten om att den unge skall beredas värd med stöd av denna lag.

Omhändertagandet upphör. om ]. ansökan om vård inte har gjorts inom den tid som anges i första stycket.

2. ansökan om vård inte bifalles.

3. den unge häktas. Finns det annars inte skäl för omhändertagande. skall socialnämnden besluta att omhändertagandet genast skall upphöra.

Länsrättens prövning

9 s Mål enligt denna lag skall prövas skyndsamt.

Är den unge omhändertagen. skall förhandling i målet hållas inom två veckor från den dag då ansökan om värd inkom. Denna tid får förlängas. om ytterligare utredning eller annan särskild omständighet gör det nödvän- digt.

10 5 l mäl om värd enligt denna lag skall länsrätten hälla muntlig förhand- ling. när detta inte är uppenbart obehövligt.

Muntlig förhandling skall alltid hållas. om part begär det. Part skall upplysas om rätten att begära muntlig förhandling.

Prop. 1979/SO:] 4 t o

Socialnämndens befogenheter

ll & Beslut om omhändertagande eller beslut om vard enligt denna lag medför rätt för socialnämnden att bestämma hur varden skall ordnas och var den unge skall vistas under vardtiden. Nämndens beslut i sadan fraga fär verkställas omedelbart.

Den unge fär under vardtiden vistas i sitt eget hem. om detta kan antagas vara bäst ägnat att främja värden av honom. Varden skall dock alltid inledas utom den unges eget hem.

l2 & Bestämmelserna i 13 _; andra stycket samt I4 och li åå gäller endast när den Linge vistas i hem som är anpassat för vard av unga som behöver stä under särskilt noggrann tillsyn. Regeringen eller. efter regeringens bemyndigande. socialstyrelsen bestämmer vilka hem som skall anses som hem för sadan särskild tillsyn.

[3 & Socialnämnden eller den ät vilken nämnden har anförtrott värden skall ha uppsikt över den unge och. om det behövs för värdens genomfö— rande. bestämma om hans personliga förhällanden.

Har omedelbart omhändertagande eller värd av den unge beslutats pa grund som anges i l & första stycket 2 eller andra stycket, fär han hindras att lämna det hem där han är intagen och i övrigt underkastas den begräns- ning av rörelsefriheten som är nödvändig för att värden skall kunna genom— föras. Den unges rörelsefrihet får också inskränkas när det påkallas av övriga intagnas eller personalens säkerhet.

14 s Den som skall beredas vard i hem för värd eller boende pä grund som anges i | & första stycket 2 eller andra stycket fär kroppsvisiteras när han kommer till hemmet för kontroll att han inte bär på sig föremål som allvarligt kan störa varden eller ordningen vid hemmet. Detsamma gäller om det under vistelsen pä hemmet uppkommer misstanke om att sädant föremäl skall päträffas hos honom.

Vid visitering skall iakttagas all den hänsyn som omständigheterna medger. Om möjligt skall vittne närvara.

IS & (ies den unge värd i hem för värd eller boende pä grund som anges i 1 .b; första stycket 2 eller andra stycket fär. om särskilda skäl föreligger. den som har ansvaret för värden där övervaka den unges brevväxling och för detta ändamål öppna och ta del av försändelser som ankommer till eller avsändes frän honom.

lnnehäller ankommande försändelse alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel. injektionsspruta eller kanyl. som kan användas för in- sprutning i människokroppen. eller annat som katt vara till men för värden eller ordningen pä hemmet. skall försändelsen omhändertagits av den som är ansvarig för värden.

Den unge har alltid rätt att fritt meddela sig skriftligen med socialstyrel— sen. länsstyrelse. socialnämnd eller annan myndighet och med advokat och offentligt biträde.

16 5 Om det är nödvändigt med hänsyn till ändamälet med värd eller omhändertagande enligt denna lag. fär socialnämnden meddela föreskrift beträffande förälders eller annan vårdnadshavares umgänge med den unge eller bestämma att den unges vistelseort inte skall röjas för föräldern eller vårdnadshavaren.

Prop. 1979/SO:] 417

Övriga bestämmelser

17 ä 1 mål eller ärende enligt denna lag fär läkare förordnas att undersöka den unge. Sådan undersökning skall. om inte av särskilda skäl en sädan undersökning är obehövlig. äga rum innan nämnden ansöker om vård enligt denna lag.

Kan tillträde till den unges hem inte vinnas när detta är nödvändigt för att genomföra läkarundersökning. får rätten. socialnämnden eller nämn- dens ordförande päkalla polishandräckning för att vinna tillträde till hem- met.

Kan läkarundersökning inte lämpligen genomföras i hemmet. fär rätten. nämnden eller nämndens ordförande förordna att den unge skall inställas till undersökning på annan plats genom polismyndighets försorg när detta är nödvändigtför att genomföra undersökningen.

18 & Uteblir part som har kallats vid vite att inställa sig personligen vid förhandlingen. fär rätten förordna att han skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till senare dag.

19 & Polismyndighet skall på begäran av socialnämnd eller av ledamot eller tjänsteman som nämnden har förordnat lämna handräckning för att genomföra beslut om värd eller omhändertagande enligt denna lag.

Är den unge intagen i hem som avses i 12 ? på grund som anges i l 5 första stycket ?. eller andra stycket. skall polismyndighet pä begäran av den som förestår värden vid hemmet lämna handräckning för att efterforska och återhämta den unge. om denne har avvikit från hemmet. eller för att ombesörja annan förflyttning av honom.

20 & Talan mot socialnämndens beslut fär föras hos länsrätten genom besvär. om nämnden

l. under värdtiden har beslutat att flytta den vårdbehövande från det hem där han vistas.

2. har prövat fräga om vård med stöd av lagen skall bestä.

3. med stöd av 16 5 har meddelat föreskrift beträffande umgänge med den Linge eller vägrat att uppge hans vistelseort.

Mot länsrätts eller kammarrätts beslut om läkarundersökning enligt den- na lag får talan ej föras. [ övrigt gäller i fräga om besv'är över länsrätts beslut bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen(1971: 291).

21 & Vad som enligt 2 & tredje stycket och 10 & gäller för länsrätt skall också gälla för kammarrätt.

22 5 Av rättshjälpslagen(19721429) framgär att offentligt biträde kan för- ordnas i mäl eller ärende enligt denna lag.

23 & Alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel skall förstöras eller försäljas enligt bestämmelserna om beslagtagen egendom i 2 & lagen (19531205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m.. om berus— ningsmedlen

]. har omhändertagits med stöd av 15 s" denna lag.

2. annars påträffas hos den som bereds vård i hem som avses i 12 &

denna lag. 3. päträffas inom sädant hem utan att det finns någon känd ägare till dem.

27 Riksdagen 1979180. ! saml. Nr 1. Del ('

Prop. 1979/80:1 418 Belopp som har erhällits vid försäljning tillfaller staten. Bestämmelserna i första och andra styckena har motsvarande tillämp- ning pä injektionssprula eller kanyl som kan användas för insprutning i människokroppen.

Övergängsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den ljanuari l981.

2. Har barnavärdsnämnden före den ljanuari 1981 enligt barnavardsla- gcn (1960197) beslutat om förebyggande atgärder eller om omhänderta— gande för samhällsvärd. far sadana åtgärder och sädan värd bestä längst till den I juli 1981. Därvid gäller barnavi'irdslagens bestämmelser.

3. Har rätten före den 1 januari 1981 efter underställning eller besvär fastställt beslut som barnavt'trdsnämnden har meddelat om omhänderta— gande för samhällsvärd. skall beslut enligt 25 s” a) barnavårdslagen(1960: 97) anses ha fattats med stöd av l & första stycket 1 den nya lagen och beslut enligt 25 & b) barnavårdslagen anses ha fattats med stöd av l & första stycket 2 eller andra stycket den nya lagen.

4. Har barnavärdsnämnden före den ljanuari 1981 beslutat om omhän— dertagande för utredning. skall bestämmelserna i barnavårdslagen(1960: 97) om sädant omhändertagande gälla även därefter. Bestämmelser- na i 8 & sävitt avser ansökan till länsrätten och 9 ;" andra stycket den nya lagen tillämpas dock även i sädant fall.

5. l fräga om underställning och överklagande av beslut som har medde— lats före den I januari 1981 skall bestämmelserna i bz'irnavårdslagen (1960: 97) gälla.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1964: 167) med särskilda bestäm- melser om Linga lagöverträdare

dels att i 3. 4 och 13 se ordet "barnavårdsnämnd" och böjningsformer därav skall bytas ut mot ordet "socialnämnd" i motsvarande böjnings- former.

dels att 1 och 6 åk skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Ft'ireslugt'n lydelse

l &"

Har brott begåtts av någon som vid tiden för brottet ej fyllt aderton är. må. utöver vad som följer av 20 kap. 7 & rättegångsbalken. åklagare beslu- ta att ej tala ä brottet.

om den underärige slit/les under Öi'eri'a/un'ng jämlik! 26 s* bnrnn- vårdslagen. omliäntlertages jär

om den underärige beredes vård med stöd (li' Ingen (1979.'()()()) med särskilda bestämmelser om vård av

samhällsvård enligt 29 55 sagda lag eller blir föremål för annan därmed jämförlig åtgärd eller utan dylik åt- gärd blir föremål för annan hjälp- och stödätgärd samt det med skäl ' Senaste lydelse 1971: 241.

unga eller blir föremål för annan därmed jämförlig åtgärd eller utan dylik åtgärd blir föremål för annan hjälp- och stödåtgärd samt det med skäl kan antagas att därigenom vid-

Prop. 1979/80: 1

Nuvarande lydelse

kan antagas att härigenom vidtages vad som är lämpligast för hans till- rättaförande. eller

4l9

Föreslagen lydelse

tages vad som är lämpligast för llo— nom. eller

om brottet uppenbarligen skett av okynne eller förhastant'le. Åtal skall dock väckas. om det finnes påkallat ur allmän synpunkt.

Angående prövning huruvida åtal bör väckas mot den som inskri- vits vid ungdomsvärdsskola eller som intagits ä allmän vårdanstalt för alk(tltolntissbrukare är särskilt stadgat.

(i?

tl/Iisstt'inkes någon som med stöd av I .(t' första stycket 2 eller andra stycket lagen (1979:()()()) med sär- skilda bestä/nmelser om värd av unga ltar intagits i hem som avses i I.? 55 sagda lag för att ha begått brott innan värden vid hemmet har avslutats och hör brottet under all— tnänt äta/. skall åklagaren pröva om åtal lämpligen bör ske. Innan ('ttuls/rägan uvgt'ires. skall den som har ansvaret/ör värden vid hemmet höras. om det eijinnes obehövligt.

Denna lag träderi kraft den ljanuari 1981. I fråga om den som vid lagens ikraftträdande är inskriven som elev vid ungdomsvårdsskola skall bestämmelserna i 69 & barnavårdslagen ("1960: 97) gälla vid prövning av äta] för brott som har begåtts före den 1 juli 1981.

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (l9661293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall

dels att rubriken till lagen skall lyda lag om psykiatrisk vård och värd av missbrukare i vissa fall.

dels att i 25. 27 och 33 st ordet "utskrivningsnämnd" och böjnings- former därav skall bytas ut mot orden "psykiatrisk nämnd" i motsvarande

böjningsformer.

dels att i 25. 31 och 33 % orden "psykiatrisk nämnd" och böjnings- former därav skall bytas ut mot orden motsvarande böjningsformer.

”central psykiatrisk nämnd" i

dels att nuvarande 37 och 38 åå skall betecknas 38 respektive 39 så '.

' Senaste lydelse av 37 & l969: 212. Senaste lydelse av 38 s 1974: 581.

Prop. 1979/80: 1

420

dels att 1- lZ. l4—24. 26. 28—30. 32. 34—35 och 36 a så skall ha nedan

angivna lydelse.

dels att rubriken närmast före 3 & skall sättas närmast före 4 s'. och rubriken närtnast före 13 & sättas närmast före 12 s'- dels att i lagen skall införas tva nya paragrafer. 20 a och 37 ss. av nedan

angivna lydelse.

Till följd härav kommer lagen att ha följande lydelse från och med den dag da denna lag träder i kraft. Nuvarande lydelse

Lag om beredande av sluten psykiat- risk värd i vissa fall

Föreslagen lydelse

Lag om psykiatrisk vård och vård av missbrukare i vissa fall

Inledande bestämmelser ] äg

Den som lider av psykisk sjuk— dom fär oberoende av eget sam- tycke beredas sluten psykiatrisk vard med stöd av denna lag. om sadan vård är oundgängligen påkal- lad med hänsyn till sjukdomens art och grad och till att han

a) dels till följd av sjukdomen uppenbarligen saknar sjukdomsin- sikt eller till följd av beroende av narkotiska medel uppenbarligen är ur stånd att rätt bedöma sitt behov av vård. dels kan få sitt tillstånd avsevärt förbättrat genom varden eller avsevärt försämrat om värden uteblir.

Den som lider av psykisk sjuk- dom ft-tr oberoende av eget sam- tycke beredas psykiatrisk värd med stöd av denna lag. om sådan vård är oundgängligen påkallad med hän- syn till sjukdomens art och grad och till att han

a) dels till följd av sjukdomen uppenbarligen saknar sjukdomsin- sikt. dels kan få sitt tillstånd avse- värt förbättrat genom värden eller avsevärt försämrat om värden ute- blir.

b) till följd av sjukdomen är farlig för annans personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa eller för eget liv.

c) till följd av sjukdomen är ur stånd att taga vård om sig själv.

d) till följd av sjukdomen har ett för närboende eller andra grovt störan— de levnadssätt eller

6) till följd av sjukdomen är farlig för annans egendom eller annat av lagstiftningen skyddat intresse som icke avses under b).

Med psykisk sjukdom jämställes i denna lag psykisk abnormitet. som icke är psykisk sjukdom eller utgöres av hämning i förståndsutvecklingen.

Vård beredes på sjukhus som drives av staten, landstingskom- mun eller kommun som ej tillhör landstingskommun.

Vad som sägs om överläkare ! denna lag avser även biträdande överläkare som anförtrotts särskild sjukavdelning.

2 Senaste lydelse l97l: 638.

Prop. 1979/SO:]

Nuvarande lydelse

421

l-t'ireslagen lydelse

: ill

För behandling av vissa ji't'igor ett/igt denna lag finnas utskriv- ningsnämnder med de verksam- hetsområden regeringen bestäm- mer oeh ett/iir riket gemensam psy— kiatrisk nämnd.

3

Intagning på sjukhus med stöd av denna lag äger rutn efter ansä— kan eller på grund av domstols/iir- ordnande enligt 3] kap. 3 # brotts- balken. Intagning efter ansökan/iir icke ske på grund av omständighet som avses i ] #fiirsta styt'ket el.

Den som missbrukar alkohol el- ler narkotika far. även om han inte katt anses lida av sjukdom som avses i I sf, oberoende av eget sam- tyek e beredas i'll/”(l med stöd av denna lag. om lutn til/_l'o'ljd av miss- bruket är i trängande behov av av- giftning oelt psykiatrisk vård i sant- l)and nted denna och utebliven vard innebär allvarlig _l'ara för hans häl— sa eller liv eller/iir atutans person— liga säkerhet eller hälsa.

;;

Vt'ird enligt denna lag beredes på sjukhus som drives av staten. landstingskommun eller kommun som ej tillhör lands!ittgskonttnun. Vårt/ftir i den mån regeringen_Ii'ire- skriver även beredas pd attnatt vårdinstitution. Vad i denna lag sägs om sjukhus giiller även sådan institution.

Vad sotn sägs om iit'erlt'ik'are i denna lag avser även biträdande överläkare som har anförtrotts siir- skild sjukavdelning. Regeringen el— ler myndighet som regeringen be— stämmer jär uppdraga at annan Iä— kare attjitllgära uppgifter som en— ligt denna lag attkomma pä (iver/ä— kare.

För behandling av vissa frågor enligt denna lagfinnas psykiatriska nämttder med de verksam/tetsont— råden som regeringen bestämmer och en för riket gemensam eentral psykiatrisk nämnd.

Intagning 4 &"

Ansökan om intagningjär göras av make till den som ansökningen avser, om makarna samtnanbo, av annan som stadigvarande sattt- tnanbor med honom eller av hans

3 Senaste lydelse 1974: 58l. * Senaste lydelse 1974: 58l.

Intagning pa siukltus enligt dett- na lag äger rttm med stöd av wird- intyg eller på grttttd av domstols förordnande enligt 3] kap. 3 s brottsbalken.

Prop. 1979/SO:] fN'm'arantlr l_x'(I('l.w

barn. fadvr. moder. x_x'xÅnn. jör- mynclarc' eller gör/(' man. AnxöÅan _lar göra.! [ivan av öchi'iI'tim/t' ixm'i- aln/imnd. barnaral'd.s'iliiniiicl. N_V/x- Icr/iu/xm'imm/ ('I/vr lu'ilsuwirdx— nämnd ('I/vr ar ln)Iixmymlig/zc!. Om Åömmnn/nllmiiÅlige bas/ina (IM. iigrr .x'm*ialnömna'rn uppdraga m annan lfc/am:)! i namn:/('n (in öi'cllöramlt'n ('I/(Jr al ljönxn'man i I('(I(HI(I(' xlaI/ning IIHS Åommnnan all göra anxöÅan öm inlagning.

Lökar? vid sjuk/nm ('I/rr Å/iniÅ. (liir .vlalcn pnÅialrixÅ vard ic'ÅU nn'dcluias. vilt-T vid .xjinÅhUm för löllxlxöila p.?yÅixÅl _sjnlxa ('I/rr xpu- ('ialxiaÅ/HH för pxyÅis/d alvar/x- lingsSlr'm/a ('I/vr rektor/ör .vr'irxÅn/a ('I/vr jörvxlanc/arc för vard/Win för psykixÅl inlw'Å/ingxxlörda fm- göra anxöÅan i_l'raga om den för vars vard han svarar. Militär chef. (i()('Å' lögsl Åö/n/mnir/lql'('I/vr nmLu'aran- dv ('huf. får göra ansökan ht'lriiil- jande den _mm .x'lar under hans bu- föl.

Ifråga mn den _mm genom Ia- gaÅra/h'nnm'n dom dömts till .x'Å_x'(/cl.vli//.s'_vn eller .m/n l'i//Å()rligl frigirilx fran Åriniinall'l'lrdxanslal! aller Villkor/igt nlxkrivils _frr'ln al'- br-Yxaana/I ('I/(”r .mm över/örn lill vard nlöm anxlall (ff/er all lm clömlx lill Hngd:)in.s"_/å'ing0!.x'c ('I/vr in— lc'rm'ringjar anxöÅan göra.? av ord- _/örand('n i den öwrvalxningxniimnd amler vars" lil/x_vn han .vlar.

Bulriimmdy den mm är intagen i krimina/vanlxanxlall. arbc'lxan- stall. lui/dv. allmän rördanslallji'ir (lIÅullulmixxbrakart' ('I/ar ungt/mm— vårt/.YA'ÅUIU (N'/l vixlas inom any/al- len för ansökan göras endast av i/iinxlvmun som har att .vörja för den intagne. Sådan ijiinsrumunjlir i annat Ila/l (in som mum i tredje M_W'Å'l'l göra anxöÅan [iren ifråga om den som vistas" Il/OHI anstalu'n inan all vara .vlln/igl Ill.?Ål'il't-VI där- i/ran.

Rc'gcringen ('igt'i'_/?')'i'(n'dna öm ha-

422

l"'örv.x'Iagwi i_x'tit'lö't'

Intagning med nöd av vårdinlyg får ic'Åe .v/w på grund av :)mxliimlig- hel .com arxcs i I # första styv/xc! (').

Prop. l979/80:1 Nuvarande lydelse

ltt'irigliet att vid krig eller krigs/ara göra ansökan i _l'raga am den som tili/rör krigsmakten.

5

Ansökan om intag/ting göres skriftligen. Vid ansök'ningsltand- [ingen ska/! _t'agas vårdintyg an— gt'iende den som ansökningen avser. Vårdintyget _l'ar ieke vara äldre än en månad. nör ansökning- en göres.

Vardintyg skall. om ej annat följer av 7 .sl andra stycket. innehal— la dels uttalande att sannolika skäl föreligga för att den som ans-('ik- ningen avser lider av psykisk sjuk- dom och för att sluten psykiatrisk vard är oundgängligen påkallad med hänsyn till sjukdomens art och grad och till någon eller några av de i l &" första stycket al—d) angivna omständigheterna. dels redogörelse för sjukdomen och de omständighe- ter i övrigt som föranleda vårdhe— hovet.

Regeringen äger förordna att vardintyg vid krig eller krigsfara icke behöver innehalla redogörelse som aVses i andra stycket.

5 Senaste lydelse 1974158l.

423

Föreslagen lydelse

' ?)

Vårdintyg skall ifall som avses i l s*. om ej annat följer av 7 å andra stycket. innehalla dels uttalande att sannolika skäl föreligga för att den som intyget avser lider av psykisk sjukdom och för att psykiatrisk vård pa sjukhus iir oundgängligen påkallad med hänsyn till sjukdo— mens art och grad och till nagon eller några av de i I ;" första stycket a)—d) angivna omständigheterna. dels redogörelse för sjukdomen och de omständigheter i övrigt som för- anleda vardbehovet.

Ifall som avses i 3 9" skall vardin- tyget inne/ialla dels uttalande att sannolika skalji'ireligga för att den som intyget arser ti/Ijölid ar miss- bruk av alkohol eller narkotika t'iri trängande l?elmt' ar at'.L'ilining ()("ll psykiatrisk t'ard i samband med dentta ue/i ltlt'lJIiW'll t'ard innebar allt'arlig_litrajör ltans hälsa eller liv eller för anttans personliga söker- ltet eller lta'lsa. dels redogörelse_lör de mnstt'indiglteter i ("ivrigt smnji'ir- an/eda t'ara'he/tm'et.

I vardintyg skall anges vem som ltar begärt intyget. Intyget skall rara at:/atta! enligt jas/ställt far- mit/iir.

Regeringen äger förordna att vårdintyg vid krig eller krigsfara icke behöver innehalla redogörelse som avses i_ll'irsta Ut'lt andra styc- ketta.

Prop. 1979/SO:]

Nuvarande lydelse

424

Fr'ireslagen lydelse

() än

Behörig att utfärda vardintyg är legitimerad läkare samt den som utan att vara legitimerad ärförord- nad att uppe/allla befattning som läkare i allmän tjänst oelt genom- gått för medieine lieentiutexamen _fi'ireskriren kurs i psykiatri. Frän sistnämnda krav äger socialstyrel— sen medge undantag. om särskilda skäl föreligga. Vårdintyg med äbe— ropande av omständighet som avsesi l äförsta stycket a)far dock utfärdas endast av läkare som har speeialistkompctens avseende psy- kiska och nervösa sjukdomar eller erhållit socialstyrelsens tillstånd att utfärda vårdintyg av detta slag.

Vårdintyg får utfärdas endast i omedelbar anslutning till personlig undersökning av den som ansök- ningen avser. Den stmtfär göra an- sökan om intagning äger _föran- stalta om sådan undersökning.

Värdintyg utfärdat av läkare. som tjänstgör inom den slutna psy- kiatriska värden, far ieke godtagas för intagning på det sjukhus där lä- karen är verksam. Om betydande olägenhet skulle uppstå genom an- litande av 'annan läkare. får dock vårdintyg utfärdat av läkare rid sjukhuset godtagas för intag/ting på annan klinik än den där han är verksam.

Vt't'rdintygfi'ir icke godtagas. om det är utfärdat ur den som gör att- sökan om uttagning.

Bestämmelserna i 4 och 5 ss för- valtningslagen (l97l1290) äga icke tillämpning i ärende om utfärdande av vårdintyg.

6 Senaste lydelse 1971: 638.

Behörig att utfärda vardintyg är legitimerad läkare. Frän detta krav äger socialstyrelsen medge undan- tag. om särskilda skäl föreligga. Värdintyg med åberopande av om— ständighet som avses i l ;" första stycket a) fär dock utfärdas endast av läkare som har speeialistkompc- tens avseende psykiska och ner- vösa sjukdomar eller erhållit social— styrelsens tillständ att utfärda värd- intyg av detta slag.

årdintyg fär utfärdas endast i omedelbar anslutning till personlig undersökning av den som intyget avser.

Värdintyg får godtagas för intag- ning pä det sjukhus där den läkare som ltar utfärdat intyget tjänstgör endast under förutsättning att in- tagningen sker på annan klinik än den där han är verksam.

Är patient intagen för psykiatrisk vård pä sjukhus på egen begäran. fär undantag göras från hes/äm- melsen i tredje styeket, om det skul— le uppstå betydande olägenhet av att anlita mutan läkare.

I ärende am utfärdande av rärd- intyg gälla bestämmelserna i 4 och Sää förvaltningslagen (l97l: 290) även för läkare som utörar yrket enskilt.

Prop. 1979/son

Nuvarande lydelse [föreslagen lydelse

7 s

l-'örcligga sannolika skäl för att nägon lider av psykisk sjukdom och är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv. äger polismyndighet omhändertaga honom. om fara är i dröjsmäl.

l-"riges den omhå'tndertagne icke omedelbart. skall polismyndigheten genast föranstalta om undersökning som avses i hä andra stycket. Ut— färdas värdintyg. skall polismyn- digheten genast ansöka om den om- lu'indertagnes intag/ting pit sjukhus för sluten psykiatrisk vård. l fall som avses i denna paragraf behöver värdintyget icke innehälla annat än uttalande att sannolika skäl förelig- ga för att den omhändertagne pä grund av psykisk sjukdom är i bc- hov av sluten psykiatrisk värd och för att han är farlig för annans per- sonliga säkerhet eller eget liv jämte en redogörelse för de iakttagelser pä vilka läkaren grttndar sin tipp- fattning.

Sker intagning enligt 8 s. skall po— lismyndigheten senast andra dagen efter dagen för intagningen tillställa överläkaren protokoll rörande de omständigheter som föranlett att-- sökningen.

Utfärdas icke vårdintyg eller av- släs ansökningen om intagning, är den omhändertagne icke längre kvarhållas av polismyndigheten med stöd av denna lag.

Bestämmelserna i andra — fjärde styckena äga icke tillämpning. om den omhändertagne redan intagits på sjukhus med stöd av denna lag och icke utskrivits därifrån enligt 165. Friges den omhändertagne i sådant fall icke omedelbart av po- lismyndigheten. skall han genast föras till sjukhuset.

Öt'ere/isstämma ansökan och vårdintyg med föreskrifterna i 4— 7 ss och föreligga sannolika skäl för att värd kan beredas med stöd av

Friges den omhändertagne icke omedelbart. skall polismyndigheten genast föranstalta om undersökning som avses i (ts andra stycket. Ut- färdas vardintyg. skall polismyn- digheten genast föranstalta om att den ttm/tändertagne tages in på sjukhus för psykiatrisk värd. 1 fall som avses i denna paragraf behöver värdintyget icke innehälla annat än uttalande att sannolika skäl förelig- ga för att den omhändertagne på grund av psykisk sjukdom är i be- hov av psykiatrisk vård och för att han ät farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv jämte en re- dogörelse för de iakttagelser på vilka läkaren grundar sin uppfatt- ning.

Sker intagning enligt 8 s. skall po- lismyndigheten senast andra dagen efter dagen för intagningen tillställa överläkaren protokoll rörande dc omständigheter som föranlett att .värdintyg har utfärdats.

Utfärdas icke vårdintyg eller be- slutas att intagning ej skall ske, får den omhändertagne icke längre kvarhållas av polismyndigheten med stöd av denna lag.

Bestämmelserna i andra — fjärde styckena äga icke tillämpning. om den omhändertagne redan intagits på sjukhus med stöd av denna lag och icke utskrivits därifrån enligt 16.5. Friges den omhändertagne i sådant fall icke omedelbart av po— lismyndigheten. skall denna genast föranstalta om att han får behövlig

Så

värd.

Överensstämnter värdintyget med föreskrifterna i5—7ää och fö- religga sannolika skäl för att vård på sjukhus kan beredas med stöd av

Prop. 1979/80: 1 Nuvarande lydelse

denna lag. får den ansökningen avser intagas pä s'jukhtts.

426

Fr'ireslagen lydelse

denna lag. får den som vardintvget avser intagas på sjukhus.

lf'ärdintj'g far ei godtagas som underlag _lör intagningshe..t'lut, am det är utfärdat mer än .!j'artaa da— garji'ire beslutet.

Om intagning beslutar överläkaren. (_)n't särskilda skäl föreligga. äger han överlåta pä annan läkare vid sjukhuset att besluta om intagning.

Beslut um intagning _fi'ir ei med- delas ut' .mmma läkare som har ut- järdat t'ardiut_t'get. suvida det ejj'ö- reli_i..'ger_/all som avses i os .[järde sllveket.

9å

Sker intagning enligt 8 &. skall överläkaren efter undersökning av patienten snarast möjligt och senast tionde dagen efter dagen för intag- ningen pröva om värd kan beredas patienten med stöd av denna lag. Har som grund för ansökningen åberopats" att patienten ('irj'arligför annans personliga säker/tet. far med prövningen ansta' til/jemtönde dagen efter dagen för intagningen. om särskilda skä/föreligga ()("lt in- tagningen ieke beslutats med stöd at' vårdintyg at' innehåll som avses i 7s*' andra sl_t'ekel.

Finner överläkaren att värd kan beredas med stöd av denna lag. skall 'han besluta att patienten även i fortsättningen skall vara intagen på sjukhuset. I annat fall skall över—

Sker intagning enligt 8 & skall överläkaren efter undersökning av patiettten snarast möjligt och senast ältande dagen efter dagen för intag- ningsbeslutet pröva om vård kan beredas patienten med stöd av den- na lag.

[)en prövning som avses i_lörsta st_t'eket skall i stället göras at' ps_v- kiatriska nämnden am

I. intagningen ifall som avses i 6.5 _/_'/'ärde styrke! har grundats pä vårdintyg utfärdat av läkare som är verksam vid den klinik där inlag- ningen har gjorts.

2. vardintt'get har utfärdats eller intagningen heslntats trots att öm— ständighet som grundlägger jäv enligt 4 5)" förtall/tingslaget! (197/:290) Itarj'örelegat.

3. överläkaren själv har utfärdat t'ardint_t'get eller jäv enligt 455 _lör— t'altningslageu jöreligger nu)! lia- ”UHI.

Framkammer vid prövning som avses i_lörsta eller andra stycket att vard kan beredas med stöd av den- na lag. skall beslutas att patienten även i fortsättningen skall vara inta—

läkaren omedelbart utskriva hu- gen på sjukhuset. [ annat fall skall nam, patienten mnedelhart utskrivas från värd enligt denna lag. ms

Beslut enligt 8 eller 9å äger/brt- sutt giltighet. om patienten över—

Beslut enligt 8 eller 9.5 far ieke meddelas av läkare sum utfärdat

Prop. 1979/SO:]

Nuvarande lydelse

t't'trdintvget.

Beslut ettligt & eller 99 äger./ört— satt giltig/tet. Ul)! patienten över— föres till antal! sjuk/lus tttatt att lta tttskrit'its enligt lö s.

s

437

Föreslagen l_t'delse

_li'tres till annat s_juk/tus utan att lta utskrivits ett/igt lf) s*.

Har nagon med stöd av 3/ kap. 3.6 bruttslml/ten genom lagakra/i— vunnen döm ('it'erlämnats till psyki- atrisk vard ett/igt denna lag. ska/I sm'ialst_t'rel.t"en _li'iranstalta om att han utan dröjsmal intages pa sjuk— ltus _Iör sadan vard. ,»lr ltatt redan intagen pa sjuk/ins för ps_t'kiatrisk värd. ska/l ltatt i _litrtst'ittningen attses itttagett pa grand at' döms/a- letts_fi'irurdtnttule.

Bestämmelser om patienterna ll &?

Har någon genom lagakraftvun- ttett döm överlämnats till sluten ps_t'kt'atrisk vard. skall .s'aet'alstlvrel- sen föranstalta ()"1 att han tttatt dröjsmål itttages på sjttkltusji'ir sa- dan värd. Är han redan intagen pä sjukhus för sluten ps_t'kiatrisk vard. skall ltan i_jöt'tsättningen anses in- tagen på grttttd at' dams/alensjör- ordnande.

Överläkaren eller den ltan ltat' ln'mtmligut skall tttatt dröjsmt'tl ttn— derrätta stu'ialnr'imnden (HH patient som beredes vard med stöd av 3 s* behöver stöd aelt hjälp genam su- eialtjänsten. Sat'ialnt'imnden skall senast inom en veeka .l'rän unde/'— rättelsen efter samräd med läkaren (te/t tillsammans med patienten upprätta ett plan för den e/iervard söm bedötns nödvätulig.

13 ä'

Den som är intagen på sjukhus med stöd av denna lag far hindras att lämna sjukhuset och far i övrigt underkastas det tvang som är nödvändigt nted hänsyn till ändamålet med varden eller för att skydda honom själv eller omgivningen.

149"

Patient kan få tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusomradet Linder viss del av dygnet eller tillfälligt under visst antal dygn. om det icke medför fara för annans personliga säkerhet eller hans eget liv. Sådant tillstånd får förbindas med särskilda föreskrifter.

Om til/ständ att vistas på egen hand utöm sjuk/lus:inträdet beslu- tar överläkaren. om annat ej följer dv tredje st_veket. Om särskilda skäl föreligga, äger ltatt beträffande viss patient över/("aa på annan läka— re vid sjukhuset att heslttta om till- stånd.

7 Senaste lydelse l969: 212.

Prop. 1979/SO:]

;N'ttt'arande lydelse

[fraga om palle/tt som avses i [79 andra styeket beslutar utskriv- ttingsnämm/en om tillstand att vis— tas pa egen hand tttont sjuk/insom— radet. Nämnden äger beträffande viss patient överlata pa överläkaren att besluta om tillstand.

(")verläkaren far aterkalla till- stand att vistas pa egen hattd tttom sjukhusomradet. om förhallattdetta pakalla det. Om särskilda skäl/öre- Iigga. äger ltutt beträ/f'l'ande viss [mv tient öt'erlata pa annan läkare vid .t'jttk ltt/set att aterkalla tillställt/.

428 I'ii'ireslagen lydelse Bet'tättttue/serna i [7.5 om at— skrivning tillämpas pa./"ragu om till— stand enligt _/'o'r.tta stt-eket. Nämn— den äger beträflattde viss patient överlata på't överläkaren att besluta om tillstand.

(')t'et'liikztt'ett fär aterkalla till— stand att vistas pa egen hand utom sjukhusomradet. om förhallandena pakalla det.

Överläkaren _/'är om särskilda skäl .t'öreligga över/ata sin beslu— tanderätt ett/igt dettna paragraf/n": annan läkare vid sjuk/tuset.

Läs”

(')m särskilda skäl föreligga. far överläkaren taga del av innehallet i brev eller annan handling som an- kommer till patient eller som pati— ent önskar avsända. lx'an vidarebe— fot'drandc av handling som ankom- mer till patient medföra fara för ordningen eller säkerheten pa sjuk- huset eller vara olämpligt med hätt- syn till syftet ttted varden eller katt handling som patient önskar av- sända föranleda betydande olägen- het för honom eller annan person. fät' ("jt'erlt'ikarett besluta att hand- lingen skall kvarhällas.

llandling som är ställd till ut— skrit'ningsnämnden. psykiatriska nämnden. socialstyrelsen. justitie- kanslern eller nagon av riksdagens ombudsmän skall vidarebefordras tttan granskning. Handling som är ställd till eller avsedd för annan myndighet och rör mal eller ärende. vari patienten själv äger föra talan. samt handling ställd till eller avsedd för advokat eller oint/igt biträde skall vidarebefordras. Beslutar r'it'erlt'ikaren att kvar/tällä brev till myndig/tet. skall besltttet under— ställas tttskrit'nittgsnämttdetts pröv— ning.

” Senaste lydelse l973: l29.

()m särskilda skäl föreligga. far iftverläkaren eller den han ltar be— myndiga! taga del av innehållet i brev eller annan handling som an- kommer till patient eller som pati- ent öttskar avsända. Kan vidarebe— fordrande av ltattdling som ankom— mer till patient medföra fara för ordningen eller säkerheten pa sjuk— huset eller vara olämpligt med hän- syn till syftet med värden eller kan handling som patient önskar av— sända föranleda betydande olägen- het för honom eller annan person. far handlingen kvarhi'tllas.

Handling sotn är ställd till psykia- triska nämnden. eentrala psykia- triska nätnndett. socialstyrelsen. justitiekanslern eller nagon av riks— dagens ombudsmän skall vidarebe- fordras tttan granskning. Vad Illl sagts skall oeksä gälla handling som är ställd till ojji-vttlig_li'it'st'ara- rejör patienten.

Handling som är ställd till eller avsedd för annan myndighet än de som attges i andra styeket och som rör mål eller ärende. vari patienten själv äger föra talan. samt handling ställd till eller aVsedd för o_/_'/entIigt biträde eller annan advokat än of- fentlig försvarare skall vidarebcv fordras.

Prop. 1979/SO:]

Nuvarande lydelse

Visar det sig att handling. som är ställd till annan än utskrivnings— nämnden. psykiatriska nämnden. sar'ialstyrelsen. _iastitiekanslern el— ler nagon av riksdagens antbttds— tnän. är avsedd för nagon av dessa myndigheter. skall den vidarebe— fordras.

429. Föreslagen lydelse

Visar det sig att handling. som är ställd till annan mottagare än de som anges i andra stycket. är av— sedd för nägon av dessa. skall den vidarebefordras.

Bes/nt att kvar/tällä handling/'at- tas av psykiatriska nämnden efter framställning av överläkaren. ! av- vaktan pa nämndens besltt! jär överläkaren vidtaga ätgärd sant ieke kan uppskjutits tttatt allvarlig olägenhet.

Utskrivning

Den som beretts vard med stöd av beslut enligt 9.5 andra stycket eller pä grund av domstols förord— nande skall ofördröjligcn utskrivas. om förutsättningar enligt ls” för att bereda honom vård icke längre fö- religga. Omständighet som avses i l & första stycket e) far icke utgöra grund för kvarhållande i annat fall än då patienten beretts vård på grund av domstols förordnande.

lbs

Den som beretts värd med stöd av beslut enligt % tredje stycket eller på grund av domstols förord- nande skall ofördröjligen utskrivas frän värd ett/igt dental lag. om för- utsättningar för att bereda honom vard icke längre föreligga. Omstän— dighet som avses i l ä första stycket c) fär icke utgöra grund för kvarhål— lande i annat fall än da patienten beretts värd på] grund av domstols förordnande.

Den som ltar beretts värd enligt 2 s* skall skrivas ut senast _/_'vra vee- karj'rän dagen/är intagningsbeslu- tet.

Frågan om utskrivning skall prövas fortlöpande.

175”

Om utskrivning beslutar överlä- karen. om annat ej följer av andra stycket. Han äger hänskjuta frågan om utskrivning till utskrivnings- nämnden.

Utsk'rivningsnämnden beslutar om utskrivning enligt 16.5 av pati- ent som intagits på grund av dom- stols förordnande eller som under inflytande av psykisk sjukdom be-

" Senaste lydelse 1974: 206.

Om utskrivning beslutar överlä- karen. om annat ej följer av andra stycket. Han äger hänskjuta frågan om utskrivning till psykiatriska nämnden.

Psykiatriska nämnden beslutar om utskrivning enligt los av pati- ent som intagits på grund av dom- stols förordnande eller som Linder inflytande av psykisk sjukdom be—

Prop. 1979/SO:! Nuvarande [yt/else

gatt brott mot annans personliga sä- kerhet, för vilket ätal icke väckts. eller som varit intagen i kriminal- vi'irdsanstalt för undergäende av pa— fölid för brott och under tiden för anstaltsvi'trdcn eller i samband med att denna upphört intagits för slnten psykiatrisk vård med stöd av denna lag och icke skall aterföras till an- stalten.

430

I'ln't'slagen lydelse

gatt brott mot annans personliga sä- kerhet. för vilket alal icke väckts. eller som varit intagen i kriminalvärdsanstalt för under- gäende av påföljd för brott och an— der tiden för anstaltsvarden eller i samband med att denna upphört in- tagits för psykiatrisk vård med stöd av 1.5 och icke skall återföras till anstalten.

När anledning föreligger till utskrivning av patient som avses i andra stycket. skall överläkaren ofördröjligen anmäla detta hos nämnden.

Psykiatrisk nämnd fär ären i an- nat _fall än i andra stycket sägs utskriva patient.

Råå

Patienten eller hans make. om makarna sammanbodde vid tiden för intagningen, eller annan. som då stadigvarande sammanbodde med ho- nom. eller hans barn. fader. moder. syskon. förmyndare eller gode man får gö'a ansökan om utskrivning.

Ansökan hos atskrtvningsnantn— den göres skriftligen. Om patient som avses i 17%; andra stycket ger till känna att han icke vill t'ara inta- gen pä sjukhuset. skall han genom överläkarens försorg underrättas om sin möjlighet att ansöka om utskrivning och tillfälle beredas ho- nom att upprätta erforderliga hand- lingar.

Utskrii'ningsnämnclen är icke skyldig att pröva ansökan om at- skrivning. förrän tre mänader för- flutit från prövningen av tidigare ansökan.

Patient _l'är utskrivas pä försök. om särskilda skäl föreligga och det icke medför fara för annans person— liga säkerhet eller hans eget liv.

Ansökan hos psykiatriska namn— den göres skriftligen. Om patient som avses i l7ä andra stycket ger till känna att han icke längre vill värdas enligt denna lag. skall han genom överläkarens försorg under- rättas om sin möjlighet att ansöka om utskrivning och tillfälle beredas honom att upprätta erforderliga handlingar. Vad nu sagts om över- läkares skyldig/leter skall i tillämp- liga delar gälla även annan som en- Ii_s_'t_/'(')'rsta stycket får göra ansökan om utskrivning av patienten.

Psykiatriska nämnden är icke skyldig att pröva ansökan om ut- skrivning. förrän en månad förflutit från prövningen av tidigare ansö- kan.

19.5

Patient som har intagits med stöd av !# får utskrivas på försök och beredas _l'ortsatt värd utanför sjuk- Imse/. om särskilda skäl föreligga och det icke medför fara för annans personliga säkerhet eller hans eget liv.

Prop. 1979/80:l .-N-"ttvaramle lydelse

Utskrivning pä försök skall avse viss tid. högst ses mänadcr. som kan förlängas med högst ses mäna— der at gängen. Patienten fär äläggas att iakttaga särskilda föreskrifter och ställas under tillsyn av lämplig person.

Bestämmelserna i l7 och IK ss avse

431 [föresla-Hell lydelse

Utskrivning pa försök skall avse viss tid. högst ses manader. som kan förlängas med ytterligare ses mänadcr. Har nägon varit_li'irst'iks— utskriven under en samman/täng- ande tid av ett är, järförlängning ske endast 4)!!! synnerliga skä/_IJ'ire- ligga. Beslut om sädan_lörlängning meddelas av psykiatriska nämnden _li'ir ln'igst sex månader är gängen.

Har den tid som bestämtsl/i'irll'ör— söksutskrivningen gått till ända utan att tiden .lIlH'_liljl'll-lltg'lä'. skall patienten anses sam utskriven en- ligt Iö s.

Patienten får under tid dä han är utskriven pt'illörsök åläggas att iakt- taga särskilda föreskrifter och stäl- las under tillsyn av lämplig person. även utskrivning på försök.

Vid beräkning av tids/risten i [8 # tredje styeket likställas ansökan om utskrivning på försök med ansökan om utskrivning.

20;

Den som utskrivits på försök fär äterintagas pä sjukhus. om förhallan— dena påkalla det.

Om återintagning beslutar över- läkaren. Om särskilda skäl förelig— ga. äger han beträffande viss pati- ent överlåta på annan läkare vid sjukhuset att besluta om äterintag— ning.

Om återintagning beslutar över- läkaren. Om särskilda skäl förelig- ga. äger han överlåta på annan läka— re vid sjukhuset att besluta om äter- intagning.

20 a .*5

Har patient värdats på sjuk/tas under tre månader med stöd av denna lag ()('ll anser överläkaren att patienten behöver _l'artsatt sä- dan värd, skall han snarast göra anmälan därom till psykiatriska nämnden. ! anmälan skall han ange skälen för sitt stt'illningsta- gande.

Finner psykiatriska nämnden ef- ter sädan anmälan hetriif/ande viss patient skäl därtill. skall nämnden ta nppji'äga om utskrivning ett/igt l6 si eller om utskrivning päjör. 'ik.

Prop. 1979/SO:]

Nuvarande lydelse [föreslagen lydelse

[i:/ter den i'li'n'sta styeket angivna anmälan skall matsvaratule anmä— lan ske var tredje ttn'inad sti länge patienten värdas pä sjukhuset.

Besvär lll. m.

le'

"l'alan fär föras mot läkares beslut enligt denna lag. om läkaren intagit nagon pä sjukhus eller en— ligt 9s' andra stycket beslutat att patient alltjämt skall Vara intagen pä sjukhus.

intagit nägon pä sjukhus eller en- ligt 9.5 tredje stycket beslutat att patient alltjämt skall vara intagen pä sjukhus.

lämnat begäran om tillstånd att vistas pa egen hand utom sjukhusområ- det helt eller delvis utan bifall eller äterkallat sadant tillstånd.

aVslagit ansökan om utskrivning eller om utskrivning pä försök. i samband med utskrivning pa försök alagt patient att iakttaga särskilda föreskrifter eller ställt honom under tillsyn eller

äterintagit patient under utskrivning pa försök. ! övrigt far talan icke föras mot läkares beslut enligt denna lag. Talan föres hos utskrivnings- nämnden genom besvär.

'falan föres hos psykiatriska nämnden genom besvär. Har stmt grund för intag/ting eller .litrtsatt värd pä sjuk/tas åberopats 2 s*. skall talan prövas senast pä _ljärde dagen efter det att_li'amstäl/ningen kom in till nämnden.

zzsw

"l'alan får föras mot utskrivnings- nämnds beslut. om nämnden

ogillat besvär över beslut om in- tagning eller beslut enligt 9? andra stycket.

avslagit ansökan om utskrivning eller om utskrivning på försök eller ogillat besvär över läkares beslut om avslag på sådan ansökan eller

Talan fär föras mot psykiatriska nämndens beslut. om nämnden

ett/igt 9.5 tredje styt'ket beslutat att patient alltjämt skall vara inta- gen pä sjukhus,

ogillat besvär över beslut om in- tagning eller läkares beslut enligt 9.5 tredje stycket.

avslagit ansökan om utskrivning eller om utskrivning på försök. ogil- lat besvär över läkares beslut om avslag på sådan ansökan eller. i ärende som avses i 2()as' andra stycket. beslutat att utskrivning el— ler utskrivning pä jörsök ej skall ske. eller

i samband med utskrivning på försök ålagt patient att iakttaga särskilda fi.")rcskrifter eller ställt honom under tillsyn eller lämnat besvär över läkares beslut i sådana frågor helt eller delvis utan bifall.

'” Senaste lydelse l97lzo38.

Prop. 1979/80:1 Nuvarande lydelse

[ övrigt far talan mot utskriv- ningsm'immls beslut enligt denna lag föras endast i fall som avses i %s.

Talan hos psykiatriska nämnden genom besvär.

före s

Mot psykiatriska nämndens be- slut enligt denna lag fär talan icke föras.

l-"öreslagen lydelse

1 övrigt fär talan mot psykiatrisk m'imnds beslut enligt denna lag föras endast i fall som avses i 26 s.

Talan föres hos eentrala psykia— triska nämnden genom besvär.

"i"; äl!

Mot eentrala psykiatriska nämn— dens bcslut enligt denna lag fär ta— lan icke föras.

245":

Talan enligt Zl eller 225 får föras av den som enligt 18? äger ansöka om utskrivning. Talan får föras utan inskränkning till viss tid. [ frä— ga om prövning av talan enligt 21 & äger bestämmelsen i löå tredje stycket motsvarande tillämpning.

På begäran av överläkaren skall utskrii'ningsnämmls beslut under- ställas psykiatriska nämndens prövning. om överläkaren gjort för- behåll om underställning senast vid det sammanträde dä beslutet fat- tades och begärt underställning inom tre dagar därefter.

Talan enligt Zl eller 22.—% fär föras av den som enligt rss äger ansöka om utskrivning. Talan får föras utan inskränkning till viss tid sti" länge patienten värdas med stöd av denna lag. Talan/är därjämte/Firas under tre veekarji'än den dag pati- enten utskrevs. [ fraga om prövning av talan enligt Zl & äger bestämmel— sen i l8å tredje stycket ut'/i 199" sjätte styeket motsvarande till— lämpning.

25.5

På begäran av överläkaren skall psykiatrisk nämnds beslut under- ställas eentralu psykiatriska nämn- dens prövning. om överläkaren gjort förbehåll om underställning senast vid det sammanträde då be- slutet fattades och begärt under— ställning inom tre dagar därefter.

26 ålil

Talan mot beslut. varigenom utskrii'ningsnämnd utlåtit sig om ersättning som avses i 32 & eller 33 s tredje stycket. föres hos psykia- triska nämnden genom besvär.

Talan mot beslut, varigenom psykiatrisk nämnd utlätit sig om er- sättning som avses i 32>$ _li'irstu styr-ket eller 33.5 tredje stycket. föres hos eentrala psykiatriska nämnden genom besvär.

2755

Beslut som meddelas enligt denna lag länder omedelbart till efterrät— telse. Har förbehåll gjorts enligt ” Lydelse enligt prop. 1978/79:90. '2 Senaste lydelse l97l:638. '" Senaste lydelse 1973: l29.

Beslut som meddelas enligt denna lag länder omedelbart till efterrät- telse. Har förbehåll gjorts enligt

28 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr I. Del ('

Prop. 1979/SO:]

tN'nraram/r lyda/sa

25%. får dock tttskrit'ningsniimntls beslut. varigenom patient fätt till- ständ att vistas pa egen hand utom sjukhusområdet eller utskrivits el- ler utskrivits på försök. verkställas först sedan beslutet blivit beståen- de.

434

I"4'irt'sla_gwt lydelse

25.5 får dock psykiatrisk niimnds beslut. varigenom patient lätt till— ständ att vistas på egen hand tttom sjukhusområdet eller utskrivits el- ler utskrivits på försök. verkställas först sedan beslutet blivit beståen- de.

Nämnderna

28.511

Utskrit'ningsniimml består av lagfaren ordförande som är eller va- rit innehavare av ordinarie domar— tjänst. en läkare som hör vara sär— skilt kunnig i psykiatri och en per— son med ctj/arc'nhat i allmänna riirt'.

Psykiatriska nämnden består av lagfaren ordförande som är eller va- rit innehavare av ordinarie domar- tjänst, tvä läkare som äro särskilt kunniga i psykiatri och två personer med erfarenhet i allmänna värv.

För ledamot av utskrivnings- nämnd eller psykiatriska nämnden finnas en eller flera suppleanter. Bc- stämmelserna om ledamot gälla även suppleant.

Psykiatrisk" nämnd består av lag- faren ordförande som är eller varit innehavare av ordinarie domar— tjänst. en läkare som bör vara sär- skilt kunnig i psykiatri. en person som iir särskilt insatt i snt'ialajrå- gor och ytterligare två ledamöter.

Centrala psykiatriska nämnden består av lagfaren ordförande som är eller varit innehavare av ordina- rie domartjänst. två läkare som äro särskilt kunniga i psykiatri. en per- son som är särskilt insatt i sociala frågor och ytterligare två leda— möter.

För ledamot av psykiatrisk nämnd eller centrala psykiatriska nämnden finnas en eller flera supp- leanter. Bestämmelserna om leda- mot gälla även suppleant.

29 se

Ledamot av ntskrirningsnämnd eller psykiatriska nämnden förord- nas av regeringen för högst fyra är i sänder.

lnnan ledamot börjar tjänstgöra. skall han ha avlagt domared eller _fi'irsiikran enligt 4 kap. ll s* rätte- gångsbalkan.

Läkare som tjänstgör inom den slutna psykiatriska vården får icke som ledamot deltaga i handlägg— ningen av ärende rörande patient på det sjukhus där han tjänstgör. Om jäv mot ledamot gälla i övrigt be- stämmelserna i 4 kap. rättegångs— balken om jäv mot domare. 9 Senaste lydelse [974158L '5 Senaste lydelse 1974: Sai.

Ledamot av psykiatrisk nämnd eller centrala psykiatriska nämn- den förordnas av regeringen för högst fyra år i sänder.

lnnan ledamot börjar tjänstgöra. skall han ha avlagt domared.

Läkare som tjänstgör inom den psykiatriska värden får icke som le- damot deltaga i handläggningen av ärende rörande patient på det sjuk— hus där han tjänstgör. ()m jäv mot ledamot gälla i övrigt bestämmel— serna i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare.

Prop. 1979/SO:] Nuvarande lydelse

30

Vid sammanträde med utskriv- ningsnämnd skola överläkaren och patienten vara närvarande. om icke särskilda skäl föranleda annat. Föres talan av annan än patienten. skall den som för talan beredas till— fälle att närvara. om icke särskilda skäl föranleda annat.

Föreslagen lydelse &

Vid sammanträde med psykia- trisk niimnd skola ("överläkaren och patienten vara närvarande. om icke särskilda skäl föranleda annat. Föres talan av annan än patienten. skall den som för talan beredas till- fälle att närvara. om icke särskilda skäl föranleda annat.

Ärende som handlägges i patientens fränvaro far icke avgöras utan att nämndens ledamöter före avgörandet skaffat sig personlig kännedom om patienten. Är denne utskriven på försök. får dock ärendet avgöras, om minst en av ledamöterna har sådan kännedom.

Från kravet i andra stycket på [)l'r.5"t)ltlf_t1 kiinnedmn om patienten får dock göras undantag, om syn— nerliga skä/föreligga.

315

l ärende hos psykiatriska nämn- den skall muntlig förhandling häl- las. om ärendets beskaffenhet krä- ver det. Därvid äga bestämmelser- nai 30 & första stycket motsvarande tillämpning.

l ärende hos centrala psykia- triska nämnden skall muntlig för— handling hållas. om ärendets be- skaffenhet kräver det. Därvid äga bestämmelserna i 30 & första stycket motsvarande tillämpning.

32 älti

Patient eller annan som för talan hos utskrivningsniimnd eller psy- kiatriska nämnden får tillerkännas ersättning av allmänna medel för kostnad för resa och uppehälle i samband med inställelse inför nämnden. i den män det finnes skä- ligt. Nämnden fär bevilja förskott på ersättningen. Närmare bestäm- melser om ersättning och förskott meddelas av regeringen. '

Patient eller annan som för talan hos psykiatrisk nämnd eller cen- trala psykiatriska nämnden får till- erkännas ersättning av allmänna medel för kostnad för resa och up- pehälle i samband med inställelse inför nämnden. i den män det finnes skäligt. Nämnden far bevilja för- skott pä ersättningen. Den somj'ör talan hos nämnden skall genom nämndens försorg upplysas om den rätt till ersättning och förskott som kuuji'ireligga.

Närmare bestämmelser om er- sättning och förskott meddelas av regeringen.

33.5

l ärende hos utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden får för- hör anordnas med den som kan an-

"? Senaste lydelse l974158l.

l ärende hos psykiatrisk niirnnd eller centrala psykiatriska nämn- den får förhör anordnas med den

Prop. 1979/80:1 Nuvarande lydelse

tagas ha upplysningar av betydelse att lämna.

436. Ft'ireslagen lydelse

som kan antagas ha upplysningar av betydelse att lämna.

Vid förhöret skall patienten vara närvarande. om icke särskilda skäl föranleda annat.

[ fräga om ersättning till den med vilken förhör anordnas äga bestämmelv serna om ersättning av allmänna medel till vittnen motsvarande tillämp- ning. lirsättningen skall stanna på statsverket.

34 &"

Utskrit'ningsnt'itnnd eller psykia- triska nämnden fär avgöra ärende endast om nämndens samtliga leda- möter äro närvarande. Beslut röran— de förskott pa ersättning som avses i 32 & eller 33 & tredje stycket fär duek pä nämndens vägnar medde- las av ordföranden. Detsamma gäl- ler beslut som rör rättshjälp genom offentligt biträde.

Bestämmelserna i 39 kap. rätte- gängsbalken om omröstning i över- rätt äga motsvarande tillämpning på avgörande av ulskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden.

Psykiatrisk nämnd eller centrala psykiatriska nämnden far avgöra ärende endast om nämndens samtli- ga ledamöter äro närvarande. Ijall som avses i Zl $$ tredje stycket and— ra nteningenft'ir ärendet dot'k avgö- ras av urd/i'iranden jämte en annan ledamot. Beslut rörande förskott pä ersättning som avses i 32 äji'irsta slyeket eller 33 & tredje stycket far pä nämndens vägnar meddelas av ordföranden. Detsamma gäller be— slut som rör rättshjälp genom of- fentligt biträde.

Bestämmelserna i 29 kap. rätte- gångsbalken om omröstning i över- rätt dzi nämnd ei ltar säte i rätten äga motsvarande tillämpning på av- görande av psykiatrisk nänutd eller centrala psykiatriska nämnden.

Beslut som ltarfuttats av ordfö- randen oeh en mutan ledamot en- litztj't'irsla styt'k'et skall av ordföran- den anmälas för hela nämnden vid mista sammanträde.

Särskilda bestämmelser 34a ä'” l ärende. vari l7 & förvaltningslagen (l97l:290) äger tillämpning. fär skälen för beslutet utelämnas även i andra fall än som sägs där, om ändamålet med värden annars skulle motverkas.

[ läkares beslut enligt 8 eller 9 & eller varigenom ansökan om at- skrivning avslagits samt i motsva- rande beslut av utskrivningsnämml eller psykiatriska nämnden skola alltid anges de i l & angivna förut-

” Lydelse enligt prop. 1978/79:90. '" Tillagd genom lag l97l: 638.

[ läkares beslut enligt 8 eller 9 & eller varigenom ansökan om at- skrivning avslagits samt i motsva- rande beslut av psykiatrisk nämnd eller centrala psykiatriska nämn- den skola alltid anges de i 1 eller 2 5

Prop. 1979/SO:] Nuvarande [yt/else

sättningar på vilka besltttet grun— das.

35

437 Ft'it't'sltigc'tt lydelse angivna förutsi'tttningar på vilka bc- sltttet grttndas.

;

Polismyndighet skall lämna handräckning

på begäran av läkare som enligt () & första stycket är behörig att utfär— da vårdintyg. om den som skall un- dersökas icke ställer sig till förfo- gande för undersökningen eller iii- kurt'n behöver skydd för sin per- sonliga säkerhet.

på begäran av överläkaren. om den som med stöd av denna lag skull intagas på sjukhus icke instäl- ler sig på sjukhuset,

på begäran av överläkaren. om patient avviker från sjukhuset eller icke återvänder dit. sedan tiden för tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusområdet eller för ut- skrivning på försök gått ut, eller icke inställer sig på sjukhuset. se- dan tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusområdet återkallats eller beslut meddelats om återin- tagning undcr utskrivning på för- sök.

()m särskilda skäl föreligga. må överläkaren beträffande viss pati- ent överlåta på annan läkare vid sjukhuset att begära handräckning.

på begäran av läkare i ull/niin tjänst som enligt (.) & första stycket är behörig att utfärda vardintyg. om den som skall undersökas icke stäl- ler sig till förfogande för undersök- ningen.

[ni ht'gärttn ur [ii/ture som ett/igt ö sjö/tsm st)-"(kw (ir lla/tiil'ig att nt- _/i'irtt'u t't't'rtlintyg om han behöver skydd för sin personliga säkerhet.

på begäran av [ii/ture i allmän IjäilA'! som har tttji'in/ttl t't'irt/intyg eller överläkaren. om den som med stöd av denna lag (tics-('s bli intagen på sjukhus icke inställer sig på sjuk- huset eller på begäran av överläka- ren. om patient avviker från sjuk- huset eller ickc återvänder dit. se- dan tiden för tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusområdet el- ler för utskrivning på försök gått ut. eller icke inställer sig på sjukhuset. sedan tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusområdet återkal— lats eller beslut meddelats om åter- intagning under utskrivning på för- sök.

Om särskilda skäl föreligga. må överläkaren överlåta på annan Iäka— re vid sjukhuset att begära hand— räckning.

36 s" Den som hjälper någon som är intagen på sjukhus med stöd av denna lag att avvika från sjukhuset. dömes till böter eller fängelse i högst två år. För försök dömes till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

36 & äl!)

Har iit'crIii/t'uru med stöd av l3 ; omhändertagit alkoholhaltiga dryc- ker eller andra berusningsmedel som påträffats hos eller ankommit

”' Tillagd genom lag 1976: 373.

Har med stöd av l3 & ont/itimler- Iugils alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel som påträf- fats hos eller ankommit till den som

Prop. 1979/SO:]

Nuvarande lydelse

till den sotn är intagen pä sjukhtts med stöd av denna lag. skall den tuultt'indertagna egendomen bevis- ligen _Ii'it'stt'iras eller fil/"säljas enligt bestämmelserna om beslagtagen egendom i 2 & lagen (l95812tl5l om förverkande av alkoholhaltiga dryc- ker m. m. Belopp. som erhållits vid sådan försäljning. tillfaller staten.

438

Fin-eslagen lydelse

är intagen på sjukhus med stöd av denna lag. skall över/likartat låta bevisligen _fi'irsto'rtt eller _t'ärsälia den ttin/tänder!agua egendomen enligt bestämmelserna om beslagta— gen egendom i 2 & lagen (l958: 205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. Belopp. som erhållits vid sadan försäljning. tillfaller sta— ten.

Påträffas alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel inom sjuk- hus där patienter som intagits med stöd av denna lag vårdas, får berus- ningsmedlen omhändertagas av sjukhusdirektören eller styresmannen för sjukhuset. om känd ägare till berusningsmedlen ej finnes. Första stycket har motsvarande tillämpning på sälttnda omhändertagen egendom.

Bestämmelserna i första stycket har motsvarande tillämpning på injek- tionsspruta eller kanyl som kan användas för insprutning i människokrop— pen.

37 35

Den som är intagenjiir vard med stöd av denna lag skall så snart linns tillstånd medger det genom överläkarens _li'irsorg upp/_vsas om sitt rätt

attfti intagningen prövad av den psykiatriska nämnden.

att i t'it'rigtföra talan mot beslut som har./attats med stöd av lagen.

att anlita ombud eller biträde en- ligt_fi'irt'It/[ningslagen (1971:.290),

att begära rättshjälp genom of- _/entligt biträde enligt rättshjälpsla- gen (1972:—429).

Denna lag skall finnas anslagen inom sjuk/ruset väl synlig för pati- enterna.

.zss

Tillsyn över efterlevnaden av denna lag och föreskrifter som meddelas med stöd av lagen utövas av socialstyrelsen.

39.5

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av rege- ringen cller. efter regeringens bemyndigande. av socralstyrelsen.

Prop. 1979/80: 1

01 'ergängslmstämnu 'lser

439

l. Denna lag träder i kraft den ljanuari l98l.

,)

;. Har ansökan gjorts. vårdintyg upprättats eller intagningsbeslut fattats före ikraftträdandet. skall för förfarandet i samband med intagning och prövning enligt 9 & gälla äldre bestämmelser.

3. Är patient vid ikraftträdandet utskriven på försök. skall för försöks— utskrivningen i fortsättningen gälla 195 i dess nya lydelse.

4 Förslag till

Lag om ändring i rättshjälpslagen(1972: 429)

Härigenom föreskrivs att 41 —43 åå rättshjälpslagen (1972: 429)| skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse I—"äreslagen lydelse

41 år) Rättshjälp genom offentligt biträde lämnas i mål eller ärende l. hos utskrit'ningsnt'imnd eller psykiatriska nämnden angående in- tagning enligt 8 eller 95 eller ut— skrivning cnligt 16 eller l9ä lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.

2. hos beslutsnämnd eller psykia- triska nämnden angående inskriv- ning i eller utskrivning från vård- hem eller speeialsjukhus enligt la- gen (1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklings- störda eller placering av särskol— elev enligt 28ä samma lag.

..._ 3. lions järvaltningsa'omstol att- gäende tt'tingsintagning i allmän värdanstalt jär alkoltolmissbrukare enligt 18 eller 55 $$ lagen (1954:579) om nykterhetsvård eller kvar/itil- lande enligt 45 # samma lag,

4. angående omlu'indertagande fiir samhällsvård enligt 2955 barnu- vårdslagen (196():97l eller utred—

' Omtryekt i prop. 1978/79:90. 2 Lydelse enligt prop. 1978/79:90.

l. hos psykiatrisk nämnd eller eentrala psykiatriska nätnnden vid talan mot beslut om intagning enligt 8 eller 9 få eller vid utskrivning enligt lo eller l9ä lagen (l966:293) om psykiatrisk vård och värd av miss- brukare i vissa fall.

2. hos beslutsnämnd eller een- tra/a psykiatriska nämnden an- gående inskrivning i eller utskriv— ning från vårdhem eller specialsjuk— hus enligt lagen tl967z940) an- gående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda eller placering av särskolelev enligt 28.5 samma lag.

3. angående beredande av vård enligt lagen ( l979: ()()0) med särskil— tla bestä/nmelser om vård av unga eller omedelbart omhiindertttgtuide enligt 6 s* samma lag eller angående upp/tärande av sådan värd enligt 5.5 samma lag eller hos '_f'örvalt- ningsdomsto/ vid talan mot beslut att ett/igt II # samma lagjlytta den unge från det Item där ltan vistas.

Prop. 1979/SOA Nuvarande lydelse

ning enligt .it) .t' samma lag eller anv gående .rtidan .i'atnlu'illsvii/"ds slut- liga tt/J/tlu'iramle enligt 43%" samma lag.

5. ltu.s' _ll'irvaltningxtlmnxml an— gående intag/ting i eller utskrivning I/i'a'n ungdomsvåldtar/tala enligt lmr- tutvnrtlslagen (1960: 97),

6. angående förpassning eller ut- visning enligt utlänningslagen (1954: l93) samt vid utredning hos polismyndighet när fråga har Lipp- kommit om förpassning eller ut— visning.

7. angäende avvisning enligt ut- länningslagen (1954: l93'). dock ej hos polismyndighet. såvida icke an- ledning föreligger att underställa ärendet den centrala utlännings— myndigheten eller utlånningen en— ligt 35% samma lag hållits i förvar längre än en vecka.

8. angående verkställighet enligt utlänningslagen (l954: l93). om an- ledning föreligger att underställa ärendet den centrala utlännings- myndigheten mcd stöd av 58.5 and— ra stycket samma lag eller hänskju- ta ärendet dit med stöd av sss tred- je stycket samma lag eller om utlän— ningen cnligt 35% samma lag hållits i förvar längre än en vecka.

9. angående föreskrifter som meddelats enligt 10.5. 34ä eller Slå femte stycket utlänningslagen tl954: l93l.

[(). angående hemsändande av utlänning med stöd av ns första stycket utlänningslagen (l954: |93).

II. angående förverkande av vill- korligt medgiven frihet enligt 26 kap. brottsbalken.

lZ. angående återintagning i an- stalt enligt 29 eller 30 kap. brotts- balken.

IJ. angående verkställighet ut- omlands av frihetsberövande pä- följd enligt lagen (1963: l93) om samarbete med Danmark. Finland. lsland och Norge angående verk- ställighet av straff m. m. eller lagen

440

Föreslagen lydelse

4. angående förpassning eller ut— visning enligt utlänningslagen (1954: 193) samt vid utredning hos polismyndighet när fräga har upp— kommit om förpassning eller ut— visning.

5. angående avvisning enligt ut- länningslagen tl954: l93). dock ej hos polismyndighet. såvida icke an- ledning föreligger att underställa ärendet den centrala utlännings— myndigheten eller utlänningcn en- ligt 355 samma lag hållits i förvar längre än en vecka.

6. angående verkställighet enligt utlänningslagen (l954: |93). om an— ledning föreligger att underställa ärendet den centrala utlännings—

' myndigheten med stöd av 585 and-

ra stycket samma lag eller hänskju— ta ärendet dit med stöd av 58.5 tred- je stycket samma lag eller om utlän- ningen enligt 35% samma lag hållits i förvar längre än en vecka.

7. angående föreskrifter som meddelats enligt 10.5. 34s eller Slå femte stycket utlänningslagen (l954: l93l.

8. angående hemsändande av ut- länning med stöd av 7l s första stycket utlänningslagen (1954: |93).

9. angående förverkande av vill- korligt medgiven frihet enligt 26 kap. brottsbalken.

Il). angående återintagning i an- stalt enligt 29 eller 30 kap. brotts- balken.

II. angående verkställighet ut- omlands av frihetsberövande päl följd enligt lagen tl963: l93) om samarbete med Danmark. Finland. Island och Norge angående verk- ställighet av straff m. m. eller lagen

Prop. 1979/SO:] Nltl'tll'lllldl' lydelse

(l972z260) om internationellt sam— arbete rörande verkställighet av brottmålsdom.

14. angående utlämning enligt la- gen tl970:375) om utlämning till Danmark. Finland. Island eller Norge för verkställighet av beslut om värd eller behandling.

I5. angående kastrering enligt la- gen (1944: 133) om kastrering. om giltigt samtycke till åtgärden ej läm— nats.

lö. hos regeringen enligt l 55 and- ra stycket lagen (I975zl36tl) om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vis- sa fall.

44] [Virus/agen lydelse

(1972:260) om internationellt sam- arbete rörande verkställighet av brottmålsdom.

lZ. angående utlämning enligt la- gen tl97t):375) om utlämning till Danmark. Finland. Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling.

13. angående kastrering enligt |a- gen (1944: 133) om kastrering. om giltigt samtycke till åtgärden ej läm- nats,

l4. hos regeringen enligt l 5 and- ra stycket lagen (1975:]360) om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vis- sa fall.

4253!

I ärende som anges i 4/5 I—5 oeh ll—I5 skall offentligt biträde utses för den som ätgärden avser. om det behövs för tillvaratagande av dennes rätt. Vid bedömningen av behovet skall särskilt beaktas om i väsentligt Iu'inseende motstri- diga sakuppgifter lämnats under utredningen eller betydelse/ul/u sak/i'irhällana'en i övrigt är oklara.

[ ärende som anges [ 41.6 b—I() och 16 skall offentligt biträde utses. om det ej måste antagas att behov av biträde saknas.

Offentligt biträde skall utses för den som åtgärden avser, om det ej måste antagas att behov av biträde saknas.

Föreligger i mål eller ärende som avses i 4] # 3 ej motstridiga intres- sen mellan värdnadshavaren och barnet, utses offentligt biträde för dem gemensamt.

43?q

Offentligt biträde förordnas efter ansökan av den som åtgärden avser eller då annars anledning föreligger.

Offentligt biträde förordnas efter ansökan av den som åtgärden avser eller då annars anledning föreligger. Får annan än den som åtgärden avser föra talan i mål eller ärende som anges i 4l.$ ! får ltan även ansöka om offentlig! biträde.

Biträde förordnas av den myndighet som handlägger mälet eller ärendet.

Dock ankommer prövningen

i ärende hos barnavårdsnämnd. social centralnämnd eller social distriktsnämnd enligt 41 94 på läns- rätten,

3 Lydelse enligt prop. 1978/79: 90. * Lydelse enligt prop. 1978/79: 90.

i ärende hos socialru'imnd eller social distriktsnämnd enligt 4l ä 3 på länsrätten.

Prop. 1979/8011 Nuvarande lydelse

i ärende som avses i 4ls 6---10 eller 16 på rättshjälpsnämnden.

i ärende hos polismyndighet en- ligt 4l s 14 på länsrätten samt

i annat ärende hos regeringen än som avses i 4ls' ö—lO eller lö på chefen för det departement till vil- ket ärendct hör eller på tjänsteman som departementschefen bestäm— mer.

442 Föreslagen lydelse

i ärende som avses i 41 s" 4---8 el- ler [4 på rättshjälpsnämnden.

i ärende hos polismyndighet en- ligt 41 5.5. l2 på länsrätten samt

i annat ärende hos regeringen än som avses i 41 & 4—8 eller I4 på chefen för det departement till vil- ket ärendet hör eller på tjänsteman som departementschefen bestäm- mer.

Har myndigheten skilt målet eller ärendet frän sig. äger under tiden till dess talan fullföljts eller tiden för fullföljd utgått andra stycket motsvaran- de tillämpning.

Förordnande gäller även när talan fullföljes eller meddelat beslut under- ställes annan myndighets prövning eller saken överlämnas till annan myn—

dighets avgörande.

Ansökan om offentligt biträde ges in till den myndighet som band— lägger målet eller ärendet. Avser ansökan offentligt biträde i ärende som avses i 41 & ö—Ill eller 16. ges dock ansökan in till rättshjälps- nämnden.

Ansökan om offentligt biträde ges in till den myndighet som hand- lägger målet eller ärendet. Avser ansökan offentligt biträde i ärende som avses i 4l & 4—8 eller 14. ges dock ansökan in till rättshjälps- nämnden.

Myndighet som inte själv får förordna offentligt biträde skall till behörig myndighet med eget yttrande överlämna ingiven ansökan med därvid fogade handlingar eller anmäla behovet av offentligt biträde.

]. Denna lag träder i kraft den ljanuari 1981. 2. Bestämmelserna i 41 s 4 och 5 i deras lydelse före den I januari 1981 gäller till utgången avjuni 1981 i mål eller ärende som där avses. Dock skall även i dessa fall 4258 tillämpas i sin nya lydelse.

Prop. 1979/SO:] 443

5 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken dels att 3! kap. Z & skall upphöra att gälla. dels att 28 kap. l s 3I kap. 1 s och 38 kap. 2 s' skall ha nedan angivna lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 28 kap.

l s

Skyddstillsyn må ädömas för brott vara kan följa fängelse. såframt det prövas erforderligt att den tilltalade ställes under övervakning och mera ingripande påföljd än skyddstillsyn ej finnes påkallad.

Den som är under aderton ar mä ej dömas till skyddstillsyn. med mindre denna päföljd finnes lämpli- gare än värd enligt barnavt'irdsla- gen.

Den som är ttnder aderton är mä ej dömas till skyddstillsyn. med mindre denna påföljd finnes lämpli- gare än vard inom soda/tjänsten.

Är det lindrigaste straff som är stadgat för brottet fängelse i ett år eller däröver. mä dömas till skyddstillsyn allenast om synnerliga skäl äro därtill.

3l kap.

Kan den som begått brottslig gär— ning bliva föremål för värd enligt barnavart/slagen, må rätten. efter hörande av barnavärdsnänuul el- ler. i_lräga om den sorti är inskriven sasom elev vid ungdomsvärdssko- la. skolans styrelse. överlämna äl nämnden eller styrelsen att föran- stalta om erforderlig vård.

Om det för den dömdes tillrätta- förande eller av hänsyn till allmän laglydnad flnnes påkallat. ma jämte överlämnande till vård enlig! bar- tntvt'trdslagen dömas till dagsböter. högst etthundratjugo, vare sig böter äro stadgade för brottet eller ej.

l ä

Kan den som är under tjugo är och som begatt brottslig gärning bliva föremål för vård med stöd av lagen (l979:0()0l med särskilda be- stämmelser ont värd av unga eller eljest enligt socialtjänstlagen (l979:()()t)). må rätten efter hörande av soeialnämnd överlämna ät nämnden att föranstalta om erfor- derlig vård inom sm'ialtiänsten.

Om det för den dömdes tillrätta- förande cller av hänsyn till allmän laglydnad finnes påkallat. må jämte överlämnande till värd inom so- eialtiänsten dömas till dagsböter. högst etthundratjugo. vare sig böter äro stadgade för brottet eller ej.

38 kap.

Har domstol överlämnat någon till vård enligt bantavards/agen el- ler lagen om nykter/tetsvärd men finnes. vid prövning i därför stad- gad ordning. att i lag angivna förut—

&

Har domstol överlämnat någon till värd inom srteialtjänsten men finnes därefter att värden ej kan ge- nomföras med den dömdes sam— tycke eller, vid prövning i därför

Prop. l979/80:1 Nuvarande lydelse

sättningar ielte föreligga för sådan vård eller vård av det slag som bar- navårdsnämnd eller nykter/tets- nämnd i yttrande till domstolen för- klarat sig ämna anordna. äger efter ansökan av åklagare den rätt som först dömt i målet undanröja för- ordnandet om överlämnande till vård och döma till annan påföljd för brottet.

()vet'gdngsbestäntmelser

444

Föreslagen lydelse

stadgad ordning. att i lag angivna förutsättningar brister för vård av det slag som socialnämnd i yttran— de till domstolen förklarat sig ämna anordna. äger efter ansökan av åklagare den rätt som först dömt i målet undanröja förordnandet om överlämnande till vård och döma till annan påföljd för brottet.

|. Denna lag träder i kraft den ljanuari l981.

2. Vad i denna lag stadgas skall. med det undantag som kan följa av 3.. äga tillämpning även på gärning som har begåtts före den ljanuari l98l.

3. Har barnavårdsnämnd före den ljanuari 1981 beslutat om omhänder- tagande för samhällsvård får. om vården vid tiden för domen består. 31 kap. l ä i dess äldre lydelse tillämpas till utgången av juni l98l.

Prop. 1979/80:1 445

lagrådsremissens innehåll

Sid. Lagrådsremiss ............................................... l Lagradsremisseiis huvudsakliga innehåll ........................ ] Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den IX decem— ber 1978 ..................................................... 3 ]. lnledning ................................................. 3 l.| Bakgrund ............................................. 3 1.2 Närmare om soeialutredningens förslag ................... i |.2.I Socialtjänstlagen ............................... 6 l.2.2 Socialnämndslagen ............................. 7 l..3 l.;igrådsremissen ....................................... 8 2 Allmän motivering ......................................... S 2. l Val'den av unga ........................................ 8 2. l. ) lnledning ...................................... 8 2. l. 2 Lagens grunder ................................. 9 2.1.3 Förutsättningar för vård ......................... l l 2. l .4 Åldersgränser .................................. l4 2.l. 5 lnsatsernas art ................................. [7 2.1.6 Vårdtider ...................................... 20 2.1. 7 Vardansvaret .................................. 26 2.I. 8 Nämndens befogenheter ......................... 26 2.l. 9 Vardens utformning ............................. 30 2.I. I0 Utredning ..................................... 30 Inledande av utredning .......................... 32 Nämndens befogenheter under utredning .......... 33 Plan för vården ................................. 36 2. l . ll Omedelbart omhändertagande .................... 36 2.|.I2 Beslutande organ ............................... 43 2.l.l3 llandläggningen i länsrätt ........................ 44 2. I . l4 Besvär m.m .................................... 48 ll.” Övriga bestämmelser ............................ Sl Ansvarsfrågor .................................. 5l Atalsfragor .................................... 5] 2.2 Vården av vuxna missbrukare ........................... 53 2.2.l lnledning ...................................... 53 2.2.2 Socialtjänstlagen oeh missbruksvården ............ 57 2.2.3 Utvecklingen inom missbruksvården .............. 58 2.2.4 Vård titan samtycke ............................. 60 2.2.5 Särskild intagningsgrund för alkohol- och narkotika- missbrukare .................................... 63 2.2.6 Kontraktsvi'lrd ................................. 66 2.2.7 Rättssäkerhcten i förfarandet ..................... 67 2.2.8 Samarbete sjukvård — socialtjänst ................ 69 2.2. 9 Ändringi 31 kap. 3 s biottsbalken m. m ............ 70 2. 3 Öv Vir iga ändringari [ SPV ................................ 70 2. 3. [ lnledning ...................................... 70 2.3.2 Ändrade intagningsregler ........................ 7l Borttagande av kravet på ansökan ................ 7l Avsteg från tvåläkarprövningen i visst fall ......... 72

Prop. 1979/SO:]

.läv ........................................... Kortare tid för prövning av vårdbehov m. rn ........ Hand räckning ..................................

2.3.3 Vård på annan organisatorisk enhet än psykiatriskt sjukhus/motsvarande klinik ......................

2.3.4 Nämnderna ....................................

Vidgade uppgifter ................................

Andrad sammansättning m. m. ................... Resurser ....................................... Nya namn ..................................... 2.3.5 Upplysningsskyldighet m.m ...................... 2.4 ()llentligt biträde i mål eller ärende om vård oberoende av

samtycke m. m .........................................

2.4.l lnledning ...................................... 2.4.2 Området för offentligt biträde .................... 2.4.3 Förutsättningarna för förordnande av offentligt

biträde ........................................

2.4.4 Gemensamt biträde ............................. 2.5 Överlämnande till särskild vard som påföljd för brott ....... .5.l Nuvarande ordning ............................. 2.5.2 Socialutredningens förslag ....................... 2 .5 .3 Överväganden .................................. 3 Upprättade laglörslag ...................................... 4 Specialmotivering .........................................

4.l Förslaget till lag med särskilda bestämmelser om vård av unga 4.2 Förslaget till lag om ändring i lagen tl964: l67) med särskilda

bestämmelser om unga lagöverträdare ....................

3 Förslaget till lag om ändring i lagen (l966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall ..................... l—J 4.4 Förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen (l972: 429) ... 4.5 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken ................ 5 Hemställan ............................................... 6 Beslut .................................................... Bilagor |. Soeialutredningens lagförslag ............................... 2. Vård utan samtycke inom socialvård och sjukvård. Rapport (Ds S 1978: 8) från särskilt tillkallad arbetsgrupp. .............. 3. Särskild remissammanställning över socialutredningens förslag till lag med särskilda bestämmelser om vård av underårig (LVU) och om rätt till offentligt biträde i mål eller ärende enligt denna lag ............................................

4. De remitterade lagförslagen ................................. |. Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga ..........

2. Lagom ändring i lagen (l964: l67) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare ..................................

3. Lag om ändring i lagen (l9662293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall ...............................

4. Lag om ändring i rättshjälpslagen (l972: 429) ............... . Lag om ändring i brottsbalken ............................ 'J!

75 76 76 78 Kl) 80

Xl tll 82

84 KS 90 90 91 92 94 95 95

I 20

l2l |27 l28 l32 l32

l33

14!

369 4l6 4|6

420 42l 44 l 445

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1979