Prop. 1979/80:1

om socialtjänsten

Regeringens proposition 1979/80: 1

om socialtjänsten;

beslutad den 28 juni 1979.

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

På regeringens vägnar

OLA ULLSTEN GABRIEL ROMANUS

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en ny social vårdlagstiftning. Nuvarande barnavårdslag, nykterhetsvårdslag och socialhjälpslag samt barnomsorgs- lag föreslås bli ersatta av en ny socialtjänstlag, som skall vara gemen- sam för hela vårdområdet. Benämningen socialvård utgår ur lagtexten. Verksamheten kallas enligt förslaget socialtjänst.

Helhetssynen blir utmärkande för socialtjänsten. Det innebär bl. a. att en enskilds eller grupps sociala situation skall ses i förhållande till hela den sociala miljön. Socialarbctaren skall sträva efter att finna en sam- lad lösning på sociala svårigheter i den enskildes eller gruppens totala situation. Ett annat grunddrag i reformen är att all vård och behandling inom socialtjänsten skall ske i frivilliga former. Endast när det gäller barn och ungdom behålls möjligheterna till vård mot den enskildes vilja.

Socialtjänstlagen föreslås få karaktären av målinriktad ramlag. I la- gens inledande paragraf sägs att samhällets socialtjänst på demokratins och solidaritetens grund skall främja människornas ekonomiska och sociala trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor och aktiva deltagande i sam- hällslivet. Det heter vidare att socialtjänsten under hänsynstagande till människans ansvar för sin och andras sociala situation skall inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser. Verk- samheten skall bygga på respekt för människornas självbestämmande- rätt och integritet.

Varje kommun skall svara för socialtjänsten inom sitt område. Kom- munen skall ha det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver. För att fullgöra kommunens

Prop. 1979/80: 1

Prop. 1979/80: 1 Huvudsakligt innehåll 2

uppgifter inom socialtjänsten skall det i varje kommun finnas en social- nämnd. Denna nämnd ersätter den nuvarande lagstiftningens barna- vårds-, nykterhets- och socialnämnder.

De bestämmelser i socialtjänstlagen som hittills har nämnts bildar ra- men för socialtjänsten. Inom denna ram får kommunen i stort ordna verksamheten efter egna förutsättningar och behov. Socialtjänstens me- ra betydelsefulla uppgifter anges dock i lagen.

Inom socialvården har man huvudsakligen arbetat med individuellt inriktade insatser. Ökad vikt skall nu läggas vid strukturinriktade in- satser som medverkan i samhällsplaneringen, fält— och grannskapsarbete och uppsökande verksamhet samt åt allmänt inriktade insatser som in- formation och åtgärder som verkar för den enskildes rätt till arbete, bostad och utbildning.

Till de individuellt inriktade insatserna inom socialtjänsten hör om- sorger om barn och ungdom, äldre människor och människor med han- dikapp samt stöd och vård, ekonomisk hjälp och annat bistånd åt fa- miljer och enskilda som behöver det.

Av central betydelse är bestämmelsen om den enskildes rätt till bi- stånd för sin försörjning och sin livsföring i övrigt, om hans behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Den enskilde skall genom biståndet till- försäkras en skälig levnadsnivå. Biståndet skall utformas så att det stär- ker hans resurser för ett självständigt liv.

I socialtjänstlagen anges vissa allmänna riktlinjer för socialtjänsten. Det sägs att socialnämndens insatser för den enskilde skall utformas och genomföras tillsammans med honom och vid behov i samverkan med andra samhällsorgan och med organisationer och andra föreningar. Socialnämnden bör i sin verksamhet underlätta för den enskilde att bo hemma och ha kontakter med andra. Nämnden skall kunna utse en särskild person (kontaktperson) eller familj med uppgift att hjälpa den enskilde och hans närmaste i personliga angelägenheter, om den enskil- de begär eller samtycker till det. Övervakning mot den enskildes vilja skall däremot inte kunna förekomma inom socialtjänsten.

Till omsorgerna om barn och ungdom hör förskole- och fritidshems- verksamhet. De viktigaste bestämmelserna i barnomsorgslagen flyttas över till socialtjänstlagen utan några sakliga ändringar. I socialtjänstla- gen ges socialnämnden ett särskilt ansvar att verka för att barn och ung- dom växer upp under trygga och goda förhållanden. Barn och ungdom som riskerar att utvecklas ogynnsamt skall få det skydd och det stöd som de behöver. Om hänsynen till den unges bästa motiverar det, skall socialnämnden sörja för att den unge får vård och fostran utanför det egna hemmet.

Inom äldreomsorgen skall socialnämnden verka för att äldre männi- skor får möjlighet att leva och bo självständigt och till en aktiv och me-

Prop. 1979/80: 1 Huvudsakligt innehåll 3

ningsfull tillvaro i gemenskap med andra. De nuvarande ålderdoms- hemmen föreslås bli ersatta av bostäder med gemensam service'(service— hus). Övergången från ett yrkesverksamt liv skall underlättas.

I fråga om människor med handikapp anges i lagen att socialnämnden skall verka för att människor som av fysiska, psykiska eller andra skäl möter betydande svårigheter i sin livsföring får möjlighet att delta i samhällets gemenskap och att leva som andra.

För människor unga eller vuxna som behöver vårdas eller bo i annat hem än det egna skall det finnas familjehem och hem för vård eller boende. Med familjehem avses såväl de nuvarande fosterhemmcn som andra enskilda hem. Hem för vård eller boende blir det samman- fattande begreppet för socialtjänstens institutioner. Det innesluter nu— varande barn- och ungdomshem, ungdomsvårdsskolor, nykterhetsvårds- anstalter, inackorderingshcm för narkotikamissbrukare m. rn.

Kommunerna och landstingskommunerna skall enligt lagförslaget ha ansvar för att behovet av hem för vård eller boende inom socialtjänsten blir tillgodosett. Behovet av sådana hem och ansvaret för deras inrät- tande och drift skall redovisas i en plan för varje landstingskommun. Huvudmannaskapet för de nuvarande statliga ungdomsvårdsskolorna och allmänna vårdanstalterna för alkoholmissbrukare föreslås bli över- fört till i första hand landstingskommunerna. Förhandlingar om ett sådant överförande pågår f.n. mellan statens förhandlingsnämnd och landstings- och kommunförbunden.

I lagen ges särskilda regler till skydd för underåriga. De ersätter framför allt de nuvarande reglerna om fosterbarnsvård i barnavårdsla- gen. Fosterbarnsbegrcppet föreslås avskaffat. Åldersgränsen höjs från 16 till 18 är bl. a. när det gäller krav på socialnämndens medgivande till att barn får tas emot för vård och fostran i hem som inte tillhör någon av hans föräldrar eller någon annan som har vårdnaden om honom.

Den föreslagna socialtjänstlagen innehåller också bestämmelser om nämndorganisationen, handläggning av ärenden och register. Kommu— nerna ges möjlighet att inrätta sociala distriktsnämnder under social- nämnden. Liksom distriktsnämnderna enligt nuvarande lagstiftning skall de främst handlägga ärenden om vård eller andra åtgärder beträffande enskilda personer. Distriktsnämnderna föreslås emellertid också kunna få vidgade uppgifter jämfört med nu.

Vissa regler kompletterar på socialtjänstens område bestämmelserna i den sekretesslag som regeringen denna dag har föreslagit om handlings- sekretess och tystnadsplikt inom den offentliga sektorn. Socialnämnder- nas rutinmässiga rapporteringsskyldighet i körkortsärenden ersätts av en möjlighet att inhämta yttrande från socialnämnden i vissa fall. Det föreslås också regler som, med vissa undantag, förbjuder att det i personregister hos socialnämnden tas in uppgifter om ömtåliga person-

Prop. 1979/80: 1 Huvudsakligt innehåll 4

liga förhållanden. Anteckningar och andra uppgifter i personakter och personregister hos socialnämnden skall av hänsyn till den enskildes in- tegritet gallras efter fem år. Undantag görs bl. a. för forskningsändamål.

I propositionen behandlas även forskning och utvecklingsarbete samt statistik inom den nya socialtjänsten.

Socialstyrelsen föreslås ha tillsynen över socialtjänsten i riket. Till ledning för socialtjänstlagens tillämpning skall styrelsen utfärda allmän- na råd.

Länsstyrelserna föreslås få i uppgift att följa lagens tillämpning, in- formera och ge råd till allmänheten i frågor som rör socialtjänsten, bi- träda socialnämnderna i deras verksamhet och se till att nämnderna fullgör sina uppgifter på ett ändamålsenligt sätt.

En omfattande omorganisation av socialstyrelsen kommer senare att föreslås i en särskild proposition. En särskild social enhet inrättas vid länsstyrelserna.

Socialtjänstlagen föreslås slutligen innehålla bestämmelser om rätt för den enskilde att hos länsrätten överklaga socialnämndens beslut i ären— den om rätt till bistånd rn. 111.

En fristående lag med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) föreslås för att garantera behövlig vård när sådan inte kan ges med den unges eller föräldrarnas samtycke. Bestämmelserna ersätter i viss ut- sträckning barnavårdslagens bestämmelser om omhändertagande för samhällsvård. Vård med stöd av LVU skall beredas den som är under 18 år, om brister i omsorgen om den unge eller hans eget beteende med- för risker för hans hälsa eller utveckling. För den som behöver vård p. g. a. sitt beteende kan vård med stöd av lagen beslutas tills den unge fyller 20 år.

Vård med stöd av LVU beslutas av länsrätten efter ansökan av social- nämnden. Kan länsrättens beslut inte avvaktas, får nämnden i vissa fall besluta att omedelbart omhänderta den unge. Sådana beslut skall under- ställas länsrättens prövning.

Beslut om omhändertagande eller om vård enligt lagen medför rätt för socialnämnden att bestämma hur vården skall ordnas och. var den unge skall vistas under vårdtiden. Nämnden skall noga följa vården av den unge och regelbundet pröva om vården enligt lagen kan upphöra. I fråga om unga som bereds vård p. g. a. sitt eget beteende skall nämn- den minst en gång i halvåret pröva om vården kan upphöra. När vård enligt lagen inte längre behövs, skall nämnden förklara vården avslutad.

När det gäller personer över 20 års ålder skall det inte längre vara möjligt att besluta om vård utan samtycke enligt sociallagstiftningen. I stället föreslås att lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV) skall kompletteras med vissa bestämmelser om missbrukare..

Enligt lagförslaget skall den som är beroende av alkohol eller narko-

Prop. 1979/80: 1 H uvudsakligt innehåll 5

tika och till följd härav är i trängande behov av avgiftning och annan psykiatrisk vård i samband med dennä kunna beredas vård oberoende av samtycke, om utebliven vård skulle innebära allvarlig fara för hans hälsa eller liv eller för någon annans personliga säkerhet eller hälsa. Vård med stöd av lagen skall kunna pågå i högst fyra veckor. Som regel skall sjukhuset meddela socialnämnden om intagning av en miss- brukare. Socialnämnden blir skyldig att upprätta en plan för den värd som missbrukaren kan behöva efter det att sjukhusvistelsen har upp- hört. Vid överklagande av beslut om intagning för vård enligt den nya regeln gäller en rätt till särskilt snabb besvärsprövning.

I avvaktan på en översyn av lagstiftningen föreslås vissa andra änd- ringar i LSPV. Bestämmelsen om ansökan som förutsättning för intag- ning på sjukhus slopas. Möjlighet öppnas att bereda vård vid andra in- stitutioner än de sjukhus som nu omfattas av lagen. Ändrade regler fö- reslås vidare i bl. a. de s.k. konverteringsfallen. Reglerna om utskriv- ning och utskrivning på försök får ett något ändrat innehåll.

De nuvarande utskrivningsnämnderna får en avsevärt ökad roll i bevakningen av patienternas rättssäkerhet. Nämnderna får därvid fler lekmannaledamöter. Bl.a. skall en ledamot ha särskild erfarenhet av sociala frågor. Nämnderna byter också namn till psykiatriska nämnder. Lagen föreslås bli benämnd lag om psykiatrisk vård i vissa fall (LPV).

Slutligen innehåller propositionen förslag om ökad användning av offentligt biträde i mål och ärenden om vård oberoende av samtycke bl. a. enligt LVU och LPV. Brottsbalkens bestämmelse om överlämnan— de för vård enligt barnavårdslagen som påföljd för brott av unga er- sätts av överlämnande för vård inom socialtjänsten. Bestämmelsen om överlämnande för vård enligt lagen om nykterhetsvård upphör att gälla. Den nya socialtjänstlagen medför också följdändringar i ett stort antal andra lagar.

Samtliga lagförslag föreslås träda i kraft den 1 januari 1981. Förbe- redelser för en omfattande utbildning av förtroendevalda och anställda har redan inletts. En särskild information till allmänheten förbereds också.

Prop. 1979/80: 1 Socialtjänstlagen6

1. Förslag till Socialtjänstlag

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

Socialtjänstens mål 1 % Samhällets socialtjänst skall på demokratins och solidaritetens grund främja människornas

ekonomiska och sociala trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor och aktiva deltagande i samhällslivet. Socialtjänsten skall under hänsynstagande till människans ansvar för sin och andras sociala situation inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser.

Verksamheten skall bygga på respekt för människornas självbestäm- manderätt och integritet.

Kommunens ansvar

2 5 Varje kommun svarar för socialtjänsten inom sitt område. .3 % Kommunen har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kom- munen får det stöd och den hjälp som de behöver.

Detta ansvar innebär ingen inskränkning i det ansvar som vilar på andra huvudmän. 4 5 För att fullgöra kommunens uppgifter inom socialtjänsten skall det i varje kommun finnas en socialnämnd.

Socialtjänstens innehåll

Socialnämndens uppgifter 5 5 Till socialnämndens uppgifter hör att

göra sig väl förtrogen med levnadsförhållandena i kommunen, medverka i samhällsplaneringen och i samarbete med andra samhälls- organ, organisationer, föreningar och enskilda främja goda miljöer i kommunen,

informera om socialtjänsten i kommunen, genom uppsökande verksamhet och på annat sätt främja förutsätt- ningarna för goda levnadsförhållanden,

svara för omsorg och service, upplysningar, råd, stöd och vård, eko- nomisk hjälp och annat bistånd till familjer och enskilda som behöver det.

Rätten till bistånd 6 % Den enskilde har rätt till bistånd av socialnämnden för sin för- sörjning och sin livsföring i övrigt, om hans behov inte kan tillgodoses på annat sätt.

Den enskilde skall genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Biståndet skall utformas så att det stärker hans resurser att leva ett självständigt liv.

Prop. 1979/80: 1 Socialtjänstlagen 7

Allmänna riktlinjer för socialnämndens verksamhet 7 5 Socialnämndens medverkan i samhällsplaneringen skall bygga på nämndens sociala erfarenheter och särskilt syfta till att påverka utform- ningen av nya och äldre bostadsområden i kommunen. Nämnden skall också verka för att offentliga lokaler och allmänna kommunikationer utformas så att de blir lätt tillgängliga för alla.

Socialnämnden skall även i övrigt ta initiativ till och bevaka att åt— gärder vidtas för att skapa en god samhällsmiljö och goda förhållanden för barn och ungdom, äldre och andra grupper som har behov av sam- hällets särskilda stöd. Socialnämnden skall i sin verksamhet främja den enskildes rätt till arbete, bostad och utbildning. 8 % Socialnämnden skall i den uppsökande verksamheten upplysa om socialtjänsten och erbjuda grupper och enskilda sin hjälp. När det är lämpligt skall nämnden härvid samverka med andra samhällsorgan och med organisationer och andra föreningar. 9 % Socialnämndens insatser för den enskilde skall utformas och ge- nomföras tillsammans med honom och vid behov i samverkan med andra samhällsorgan och med organisationer och andra föreningar. 10 & Socialnämnden bör genom hjälp i hemmet, färdtjänst eller annan service underlätta för den enskilde att bo hemma och ha kontakter med andra.

Nämnden bör även i övrigt tillhandahålla sociala tjänster genom råd- givningsbyråer, socialcentraler och liknande, social jour eller annan där- med jämförlig verksamhet.

Nämnden kan utse en särskild person (kontaktperson) eller en familj med uppgift att hjälpa den enskilde och hans närmaste i personliga angelägenheter, om den enskilde begär eller samtycker till det.

Omsorger om barn och ungdom 11 % Socialnämnden skall

verka för att barn och ungdom växer upp under trygga och goda för- hållanden,

i nära samarbete med hemmen främja en allsidig personlighetsutveck- ling och en gynnsam fysisk och social utveckling hos barn och ungdom och

sörja för att barn och ungdom som riskerar att utvecklas ogynn- samt far det skydd och stöd som de behöver och, om hänsynen till den unges bästa motiverar det, vård och fostran utanför det egna hemmet. 12 5 För barn som stadigvarande vistas i kommunen skall bedrivas förskole- och fritidshemsverksamhet.

Förskoleverksamheten avser barn som inte har uppnått skolpliktig ålder och barn vilkas skolgång har uppskjutits enligt 32 å andra styc- ket skollagen(1962: 319).

FritidshemSVerksamheten avser skolpliktiga barn till och med tolv års ålder. 13 % Barn skall anvisas plats i förskola från och med höstterminen det år då de fyller sex år. Förskolan Skall omfatta minst 525 timmar om året.

De barn vilkas skolgång har uppskjutits enligt 32 å andra stycket skol- lagen (1962: 319) skall anvisas plats i förskola. 14 5 De barn som av fysiska, psykiska eller andra skäl behöver sär- skilt stöd i sin utveckling skall anvisas plats i förskola tidigare än som

Prop. 1979/80: 1 Socialtjänstlagen :;

anges i 13 5 första stycket eller med förtur anvisas plats i fritidshem, om inte barnens behov av sådant stöd tillgodoses på något annat sätt. 15 % Kommunen skall genom en planmässig utbyggnad av förskole- och fritidshemsverksamheten sörja för att de barn som på grund av för- äldrarnas förvärvsarbete eller studier eller av andra skäl behöver om- vårdnad utöver vad som följer av 13 och 14 %% får sådan omvårdnad, när inte behovet tillgodoses på annat sätt.

I kommunen skall finnas en av kommunfullmäktige antagen plan för förskole- och fritidshemsverksamheten. Planen skall avse en period av minst fem år. ' 16 å Om ett barn vårdas på sjukhus eller i någon annan institution, skall huvudmannen för institutionen sörja för att barnet får tillfälle att delta i verksamhet som motsvarar den som erbjuds i förskola eller fri- tidshcmsverksamhet. 17 5 Regeringen meddelar ytterligare föreskrifter om förskole- och fritidshemsverksamhetens organisation.

Omsorger om äldre människor 18 & Socialnämnden skall verka för att äldre människor får möjlighet att leva och bo självständigt och att ha en aktiv och meningsfull tillvaro i gemenskap med andra. 19 % Socialnämnden skall verka för att äldre människor får goda bo- städer och ge dem som behöver det stöd och hjälp i hemmet och annan lättåtkomlig service.

För äldre människor med behov av särskilt stöd skall kommunen in- rätta bostäder med gemensam service (servicehus).

Övergången från ett yrkesverksamt liv skall underlättas genom infor- mation och annat stöd.

Omsorger om människor med handikapp 20 & Socialnämnden skall verka för att människor som av fysiska, psykiska eller andra skäl möter betydande svårigheter i sin livsföring får möjlighet att delta i samhällets gemenskap och att leva som andra. Socialnämnden skall medverka till att den enskilde får en meningsfull sysselsättning och att han får bo på ett sätt som är anpassat efter hans behov av särskilt stöd.

Vård i familjehem och i hem för vård eller boende 21 & Socialnämnden skall sörja för att den som behöver vårdas eller bo i ett annat hem än det egna tas emot i ett familjehem eller i ett hem för vård eller boende.

Socialnämnden ansvarar för att den som genom nämndens försorg har tagits emot i ett annat hem än det egna får god vård.

Vården bör utformas så att den främjar den enskildes samhörighet med de anhöriga och kontakt med hemmiljön. 22 å Det behov av hem för vård eller boende som är gemensamt för kommunerna inom en landstingskommun skall tillgodoses av landstings- kommunen och kommunerna i området.

Behovet av sådana hem och ansvaret för deras inrättande och drift skall redovisas i en plan. Planen upprättas av landstingskommunen och

Prop. 1979/80: 1 Socialtjänstlagen 9

kommunerna i området gemensamt. Den skall redovisas för länsstyrel- sen. _ 23 5 Vård i familjehem och hem för vård eller boende skall bedrivas i samråd med socialnämnden.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar ytterligare föreskrifter om vård i sådana hem.

Särskilda regler till skydd för underåriga

24 % Var och en som får kännedom om att en underårig misshandlas i hemmet eller annars behandlas där på ett sådant sätt att det är fara för hans hälsa eller utveckling bör anmäla detta till socialnämnden.

Myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdom samt de som är anställda hos sådana myndigheter är skyldiga att genast till social- nämnden anmäla om något gör att socialnämnden behöver ingripa till en underårigs skydd. Detta gäller även läkare, lärare, sjuksköterskor och barnmorskor som inte har sådan anställning i fråga om vad de får veta i sin yrkesverksamhet.

Anmälningsplikt gäller även för dem som är verksamma inom kom-

munal familjerådgivning, om de i sin verksamhet får kännedom om att en underårig misshandlas i hemmet. 25 5 En underårig får inte utan socialnämndens medgivande tas emot för stadigvarande vård och fostran i ett enskilt hem som inte tillhör någon av hans föräldrar eller någon annan som har vårdnaden om honom. Som ett medgivande anses socialnämndens beslut att bereda den underårige vård i ett visst familjehem.

Är det fråga om att ta emot ett utländskt barn i syfte att adoptera det, skall medgivandet inhämtas innan barnet lämnar sitt hemland. Medgi- vandet upphör att gälla om inte barnet har tagits emot i hemmet inom ett år från det medgivandet lämnades. 26 % Socialnämnden skall

medverka till att de underåriga som avses i 25 5 får god vård och fostran och i övrigt gynnsamma uppväxtförhållanden,

verka för att de får lämplig utbildning och lämna vårdnadshavarna och dem som vårdar sådana underåriga råd, stöd och annan hjälp som de behöver. 27 5 När ett barns bästa kräver det, får socialnämnden förbjuda en person som har sitt hem inom kommunen att utan nämndens medgivan- de ta emot andras underåriga barn för sådan vistelse i hemmet som inte är tillfällig. 28 & Socialnämnden får för viss tid eller tills vidare förbjuda den som har vårdnaden om en underårig att ta denne från ett hem som avses i 25 &, om det finns risk som inte är ringa för att barnets kroppsliga eller själsliga hälsa skadas om det skiljs från hemmet.

Om det finns sannolika skäl för att en sådan risk föreligger men den behövliga utredningen inte har kunnat slutföras, får ett tillfälligt förbud meddelas att gälla i avvaktan på att ärendet kan slutligt avgöras, dock högst fyra veckor.

Ett förbud enligt denna paragraf hindrar inte att barnet skiljs från hemmet på grund av ett beslut enligt 21 kap. föräldrabalken . 29 % Socialnämndens ordförande får meddela förbud enligt 28 &, om socialnämndens prövning inte kan avvaktas utan fara eller allvarlig olägenhet.

Prop. 1979/80: 1 Socialtjänstlagen 10

Ett förbud som ordföranden har meddelat gäller tills vidare i avvaktan på nämndens prövning. Nämnden skall pröva förbudet utan dröjsmål och senast inom tio dagar från ordförandens beslut. 30 5 Ett medgivande enligt 25 5 första stycket meddelas av social— nämnden i vårdnadshavares hemkommun. Om nämndens prövning gäller ett hem i en annan kommun, skall nämnden rådgöra med socialnämnden i den kommunen innan den fattar sitt beslut.

Ett medgivande enligt 25 5 andra stycket meddelas av socialnämnden i de blivande adoptivföräldrarnas hemkommun.

Den nämnd som har lämnat medgivande enligt 25 & fullgör skyldig— heterna enligt 26 5 samt beslutar i frågor som avses i 28 5. 31 & Enskilda personer eller sammanslutningar får inte bedriva verk- samhet som syftar till att förmedla underåriga till hem som avses i 25 5.

Om rätt för auktoriserade sammanslutningar att i vissa fall lämna för- medlingshjälp m.m. finns bestämmelser i lagen (1979: 552) om inter— nationell adoptionshjälp. 32 % Bestämmelser om vård av unga i vissa fall finns i lagen (1979: 000) med särskilda bestämmelser om vård av unga.

Avgifter m. m.

33 % Socialnämnden får återkräva ekonomisk hjälp som den enskilde har erhållit enligt 6 5, endast om den har lämnats som förskott på en förmån eller ersättning eller till den som är indragen i arbetskonflikt.

Har ekonomisk hjälp lämnats i annat fall än som avses i 6 5, får socialnämnden återkräva hjälpen, om den har getts under villkor om återbetalning. 34 % Stöd- och hjälpinsatser av behandlingskaraktär som socialnämn- den har beslutat om medför inte kostnadsansvar för den enskilde vård- .tagaren.

Om en underårig genom socialnämndens försorg får vård i ett annat hem än det egna, är föräldrarna skyldiga att i skälig utsträckning delta i kommunens kostnader enligt grunder som regeringen föreskriver. 35 5 För andra sociala tjänster får kommunen ta ut skäliga avgifter enligt grunder som kommunen bestämmer. Avgifterna får dock inte över- stiga kommunens självkostnader.

För sådana platser i förskola som avses i 13 och 14 55 får avgift tas ut endast i den mån verksamheten överstiger 15 timmar i veckan eller 525 timmar om året.

Om avgifter för platser i servicehus för äldre människor finns sär- skilda bestämmelser. 36 5 Vill socialnämnden föra talan om ersättning som en enskild inte betalar godvilligt för ekonomisk hjälp som avses i 33 5 eller för vård- kostnad som kommunen har haft enligt 34 å andra stycket, skall talan väckas hos länsrätten inom tre år från det kommunens kostnad uppkom. Talan väcks vid länsrätten i det län där den enskilde är bosatt.

Talan om ersättning får inte bifallas, om den ersättningsskyldige ge- nom att återbetala kostnaden eller en del av denna kan antas bli ur stånd att klara sin försörjning eller sin dagliga livsföring i övrigt eller annars synnerliga skäl talar mot bifall till ersättningsanspråket. 37 5 Socialnämnden får helt eller delvis efterge den ersättningsskyldig- het som avses i 33 å och 34 å andra stycket.

Prop. 1979/80: 1 Socialtjänstlagen 11

Nämndorganisationen Socialnämnden

385. Följande bestämmelser i 3 kap. kommunallagen (1977: 179) gäl- ler i tillämpliga delar socialnämnd

2 5 om antalet ledamöter rn. m., 3 5 första stycket om valbarhet m. m., 4 ?; om rätt till ledighet från anställning, 5 5 första stycket om mandattid, 5 ?; tredje stycket om verkan av ledamots avgång,

6 5 om ordförande och vice ordförande, 7 5 om tid och plats för sammanträde samt om närvarorätt vid sam-

manträde,

8 5 om suppleants tjänstgöring m. m., 9 5 första stycket om beslutförhet, 10 & om beslutsförfarande och protokoll rn. m., 11 5 om delgivning m. m., 12 S om reglemente och delegation. För Stockholms kommun gäller dock inte 3 kap. 5 & första stycket eller 6 & kommunallagen. 39 & Socialnämnden skall själv eller genom ombud föra kommunens talan i mål och ärenden som enligt denna lag eller annan författning an- kommer på socialnämnden.

Socialnämnden skall även i övrigt ha hand om förvaltning och verk- ställighet inom sitt verksamhetsområde, i den mån dessa uppgifter inte tillkommer någon annan enligt beslut som avses i 3 kap. 14 5 kommu- nallagen (1977: 179). 40 & Socialnämnden skall hos fullmäktige, kommunstyrelsen och övri- ga nämnder och hos andra myndigheter göra de framställningar som nämnden finner påkallade.

Socialnämnden får inhämta yttranden och upplysningar från kom— munstyrelsen och övriga nämnder och från beredningar och tjänstemän i den egna kommunen, när det behövs för nämndens verksamhet.

Social distriktsnämnd 41 & Kommunfullmäktige får besluta att i kommunen inrätta två eller flera sociala distriktsnämnder, var och en för ett geografiskt distrikt. 42 5 En social distriktsnämnd skall följa utvecklingen inom distriktet och hos socialnämnden anmäla behovet av åtgärder beträffande sam- hällsmiljön, den sociala planeringen och den allmänt förebyggande verk- samheten. 43 5 De sociala distriktsnämnderna avgör ärenden som enligt denna lag eller annan författning ankommer på socialnämnden och som avser vård eller någon annan åtgärd beträffande en enskild person, om inte kommunfullmäktige har beslutat annorlunda beträffande en viss grupp av ärenden. 44 % Om kommunfullmäktige beslutar det, får socialnämnden uppdra åt distriktsnämnderna att

1. göra framställningar till fullmäktige,

2. besluta i frågor som gäller den allmänt förebyggande verksamheten i distriktet,

3. handha förvaltning och verkställighet i fråga om egendom som an- nars förvaltas av socialnämnden,

Prop. 1979/80: 1 Socialtjänstlagen 17

4. handlägga frågor om anställning, ledighet, vikariat eller skiljande från tjänst samt andra frågor beträffande personal inom distriktsnämn- dens verksamhetsområde. 45 5 Om distriktsnämnder har inrättats, får kommunfullmäktige före- skriva att distriktsnämnderna skall lämna sina budgetförslag till social- nämnden inom den tid som kommunstyrelsen har bestämt. Socialnämn- den skall i sådant fall med eget yttrande överlämna distriktsnämndernas budgetförslag till kommunstyrelsen. 46 % Vad som sägs i denna lag eller annan författning om socialnämnd tillämpas också på sociala distriktsnämnder. 1 frågor som avses i 39 5 andra stycket och 40 & första stycket gäller dock bestämmelserna i 44 5.

Om det i lag eller annan författning har meddelats någon bestämmelse som avviker från vad som har sagts nu, gäller den bestämmelsen.

Delegation

47 å Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får inte avse vad som ankommer på nämnden enligt 2, 5 och 6 55, 11 5 första och andra styckena, 17 & tredje stycket samt 18 5 lagen (1979: 000) med särskilda bestämmelser om vård av unga.

I de kommuner där sociala distriktsnämnder inte har inrättats får dock beslutanderätten i frågor som avses i första stycket uppdras åt en särskild avdelning som består av ledamöter eller suppleanter i nämnden. 48 % Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får när det gäller föräldrabalken avse endast uppgifter som anges i följande lagrum

] kap. 4 & föräldrabalken, 2 kap. föräldrabalken, dock inte uppgifter enligt 7 5 eller beslut att inte påbörja utredning eller att lägga ned en påbörjad utredning enligt 9 &,

3 kap. föräldrabalken, 7 kap. 2 5 och 7 % föräldrabalken, dock inte om avtalet innefattar åta- gande att utge engångsbelopp, samt 11 & föräldrabalken.

Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får inte heller omfatta befogenhet att meddela beslut i frågor som avses i 25, 27 eller 28 å den- na lag eller att fullgöra vad som ankommer på nämnden enligt 5 5 lagen (1947: 529) om allmänna barnbidrag eller enligt 9 & lagen (1964: 143) om bidragsförskott. 49 5 Om rätt att i vissa fall fatta beslut i socialnämndens ställe finns bestämmelser i 29 & första stycket och i lagen (1979: 000) med särskilda bestämmelser om vård av unga.

Handläggning av ärenden m. m. 50 % Socialnämnden skall utan dröjsmål inleda utredning av vad som genom ansökan eller på annat sätt har kommit till nämndens kännedom och som kan föranleda någon åtgärd av nämnden. 51 % Vad som har kommit fram vid utredning och som har betydelse för ett ärendes avgörande skall tillvaratas på ett betryggande sätt. Handlingar som rör enskildas personliga förhållanden skall förvaras så att den som är obehörig inte får tillgång till dem. 52 5 Den enskilde bör hållas underrättad om de journalanteckningar och andra anteckningar som förs om honom. 53 5 I ärenden hos socialnämnd gäller 4 och 5 %% förvaltningslagen

(1971: 290) om jäv.

Prop. 1979/80: 1 Socialtjänstlagen13

Dessutom skall, utan hinder av 2 5 2 förvaltningslagen, i alla ärenden enligt denna lag följande bestämmelser i förvaltningslagen tillämpas 6 _8, om ombud och biträde, ' 8 & om vägledning av part, 9 5 om tolk, 10 5 om remiss. 54 5 Om ett ärende hos socialnämnden avser myndighetsutövning mot enskild, skall följande bestämmelser i förvaltningslagen(1971: 290) till- lämpas

14 S om parts rätt till insyn, 15 5 om kommunikation, 16 _S, om parts rätt att meddela sig muntligen, 17 5 om beslutsmotivering, 19 & om rättelse av beslut, 20 5 om ansvar. Bestämmelserna i 15 & förvaltningslagen gäller dock inte uppgifter som har lämnats av någon annan sökande i ett ärende om plats i för— skola eller fritidshem eller i servicehus eller om någon annan liknande social tjänst. " Vad som sägs i första stycket gäller också när det är fråga om en an- sökan eller ett yttrande till en annan myndighet i ett mål eller ärende som rör myndighetsutövning mot enskild hos denna. 55 5 Den som enligt vad som sägs i 54 5 skall ges tillfälle att yttra sig enligt 15 & förvaltningslagen(1971: 290) har rätt att få företräde in- för nämnden, om inte särskilda skäl föranleder annat. Den som ges tillfälle att yttra sig skall underrättas om sin rätt att få företräde inför nämnden. 56 & Barn som har fyllt 15 år har rätt att själva föra sin talan i mål och ärenden enligt denna lag. Barn som är yngre bör höras, om det kan vara till nytta för utred- ningen och barnet inte kan antas ta skada av det. 57 & Socialnämnden har rätt att av de allmänna försäkringskassorna eller erkända arbetslöshetskassorna få uppgifter om ekonomisk hjälp som har lämnats till enskilda, som har ärenden hos nämnden. 58 5 I mål och ärenden enligt denna lag får delgivning inte ske med tillämpning av 12 eller 15 % delgivningslagen(1970: 428).

Register m. m. 59 å I sådana personregister hos socialnämnden som utgör samman- ställningar av uppgifter får inte tas in uppgifter om ömtåliga personliga förhållanden.

Detta hindrar inte att det i ett personregister tas in uppgifter om åtgär- der som har beslutats inom socialtjänsten och som innebär myndighets- utövning och den bestämmelse på vilken ett beslut om en sådan åtgärd grundas.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar ytterligare föreskrifter om registren. 60 & Anteckningar och andra uppgifter i en personakt som tillhör so- cialnämndens personregister skall gallras ut fem år efter det sista anteck— ningen gjordes i akten. När ansvaret för socialtjänsten har gått över till en annan socialnämnd, skall tiden för gallringsplikten räknas från den sista anteckningen i akten hos den nämnden.

Prop. 1979/80: 1 Socialtjänstlagen14

Uppgifter i personregister som avses i 59 & första stycket skall gallras ut fem år efter det att de förhållanden som uppgiften avser har upphört.

Gallringen Skall vara avslutad senast kalenderåret efter det att gall- ringsskyldigheten inträdde. 61 % I fråga om personregister som förs med hjälp av automatisk data- behandling finns bestämmelser i datalagen (1973: 289). 62 % Originalhandlingar som rör utredning om att fastställa faderskap eller om underhållsbidrag får inte gallras med stöd av bestämmelserna i 60 &.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får före- skriva andra undantag från gallringsskyldigheten. 63 % Socialnämnden skall, enligt vad regeringen närmare föreskriver, ur personregister lämna ut uppgifter till statistiska centralbyrån för an- gelägna statistiska ändamål. 64 % Socialnämnden skall lämna ut uppgifter ur personregister till stat— liga myndigheter, när detta begärs för forskningsändamål och det kan ske utan risk för att den enskilde eller någon honom närstående lider men. 65 % Socialnämnden skall på begäran av en annan myndighet till den- na lämna uppgifter om utgiven ekonomisk hjälp, om syftet är att und- vika felaktiga utbetalningar från det allmänna. 66 & Bestämmelserna i 7 kap. 4 & sekretesslagen (1979: 00) hindrar inte socialnämnden att polisanmäla brott som är riktade mot social- nämnden eller berör den verksamhet som nämnden har ansvar för.

Socialstyrelsens och länsstyrelsens uppgifter 67 å Socialstyrelsen har tillsyn över socialtjänsten i riket. Styrelsen skall följa och vidareutveckla socialtjänsten. Till ledning för tillämp- ningen av denna lag utfärdar socialstyrelsen allmänna råd. 68 % Länsstyrelsen skall inom länet

följa socialnämndernas tillämpning av denna lag, informera och ge råd till allmänheten i frågor som rör socialtjänsten, biträda socialnämnderna med råd i deras verksamhet, främja samverkan på socialtjänstens område mellan kommunerna och andra samhällsorgan,

även i övrigt se till att socialnämnderna fullgör sina uppgifter på ett ändamålsenligt sätt.

Hem för vård eller boende som drivs av en kommun eller landstings- kommun står under länsstyrelsens tillsyn. 69 5 Vill en enskild person eller sammanslutning inrätta ett hem för vård eller boende, skall tillstånd sökas hos länsstyrelsen. Ett sådant hem står under tillsyn av socialnämnden i den kommun där hemmet är belä- get. Nämnden har rätt att inspektera verksamheten vid hemmet.

Vad som sägs i första stycket gäller även hem som har inrättats för vård under en begränsad del av dygnet.

Om enskilda vårdhem finns särskilda bestämmelser. 70 & Om det föreligger något missförhållande vid ett hem för vård eller boende, skall länsstyrelsen förelägga ledningen för hemmet att av- hjälpa missförhållandet.

Om missförhållandet är allvarligt och länsstyrelsens föreläggande inte efterkoms, får länsstyrelsen förbjuda fortsatt verksamhet.

Prop. 1979/80: 1 Socialt jänstlagen 15

Övriga bestämmelser

Överflyttning av ärende 71 5 Ett ärende som avser vård eller någon annan åtgärd beträffande en enskild person kan flyttas över till en annan socialnämnd, om denna nämnd samtycker till det.

Överklagande av beslut 72 5 Socialnämndens beslut överklagas hos länsrätten genom besvär, om nämnden har meddelat beslut i fråga om

bistånd enligt 6 5, medgivande enligt 25 &, förbud enligt 27 eller 28 & eller eftergift enligt 37 5. 73 & Länsstyrelsens beslut i ärenden om tillstånd enligt 69 & eller om föreläggande eller förbud enligt 70 & får överklagas hos kammarrätten genom besvär.

Länsstyrelsens beslut om föreläggande eller förbud enligt 70 å och kammarrätts motsvarande beslut gäller omedelbart.

Böter

74 & Till böter döms den som

1. åsidosätter bestämmelserna i 25 5 eller 31 & första stycket, om inte gärningen i sistnämnda fall är belagd med straff i lagen (1979: 552) om internationell adoptionshjälp,

2. överträder förbud som har meddelats med stöd av 27 eller 28 5,

3. utan tillstånd driver ett sådant hem för vård eller boende som avses i 69 5,

4. i strid mot ett förbud som har meddelats enligt 70 & fortsätter verk- samheten vid ett hem för vård eller boende.

Allmänt åtal får väckas endast om gärningen har anmälts till åtal av socialnämnden, länsstyrelsen eller socialstyrelsen.

Kommuner utanför landsting 75 5 Vad som sägs i denna lag om landstingskommun skall tillämpas också på en kommun som inte tillhör någon landstingskommun.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981. Genom lagen upp- hävs ]. barnavårdslagen (1960: 97),

2. lagen (1954: 579) om nykterhetsvård,

3. lagen (1956: 2) om socialhjälp,

4. lagen (1970: 296) om social centralnämnd m. m.,

5. lagen (1976: 381) om barnomsorg,

6. lagen (1936: 56) om socialregister.

2. Bestämmelserna i 60 5 om gallring tillämpas tidigast den 1 januari 1986 i fråga om uppgifter och andra anteckningar som avser tiden före den 1 januari 1981.

3. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om en kommuns rätt till ersättning från en annan kommun för kostnader som har uppkommit före utgången av år 1980 för socialhjälp enligt 12 & lagen (1956: 2) om

Prop. 1979/80: 1 Socialtjänstlagen 15

socialhjälp eller för utgifter i samband med omhändertagande för sam- hällsvård enligt barnavårdslagen (1960: 97).

4. Bestämmelserna i lagen (1956: 2) om socialhjälp gäller fortfaran- de i fråga om kommuners rätt till ersättning av enskilda för socialhjälp som har lämnats före utgången av år 1980. Talan om ersättning som förs efter denna tidpunkt skall dock väckas vid länsrätten. I fråga om mål som vid ikraftträdandet är anhängiga vid länsstyrelsen gäller bestämmel- serna i punkt 5.

5. Sådana mål vid länsstyrelserna som avser besvär över en social- nämnds beslut om socialhjälp eller ersättning för utgiven socialhjälp och som inte har avgjorts före utgången av år 1980 skall efter den tidpunkten prövas av länsrätterna.

6. Om det i lag eller annan författning hänvisas till en föreskrift som har ersatts genom en bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen. Bestämmelser i lag eller annan författning om fosterbarn, fosterför- äldrar eller fosterhem tillämpas dock i den betydelse som de har i den författningen.

Prop. l979/80:1 LVU 17

Härigenom föreskrivs följande.

Beredande av vård

l i? Den som är under 18 år skall beredas vård med stöd av denna lag, om det kan antas att behövlig vård inte kan ges den unge med samtycke av den eller dem som har vårdnaden om honom och, när den unge har fyllt 15 år. av honom själv.

Vård skall beredas den unge om

1. brister i omsorgen om honom eller något annat förhållande i hemmet medför fara för hans hälsa eller utveckling eller

2. den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för allvarlig fara genom missbruk av beroendeframkallande medel. brottslig verksamhet eller något annat därmed jämförbart beteende.

Vård med stöd av andra stycket 2 får även beredas den som har fyllt 18 men inte 20 år, om vård inom socialtjänsten med hänsyn till den unges behov och personliga förhållanden i övrigt är uppenbart lämpligare än annan vård.

2 5 Beslut om vård med stöd av denna lag meddelas av länsrätten efter ansökan av socialnämnden. Ansökan skall innehålla en redogörelse för den unges förhållanden, tidigare vidtagna åtgärder och den värd som socialnämnden avser att anordna.

3 5 Om vården inte har påbörjats inom fyra veckor från den dag då beslutet har vunnit laga kraft. gäller beslutet inte längre.

4 & Beträffande vårdens innehåll och utformning gäller bestämmelserna i socialtjänstlagen(1979: 00) och föreskrifterna i 11— 16 55.

5 & Socialnämnden skall noga följa vården av den som har beretts vård med stöd av denna lag. När vård enligt lagen inte längre behövs. skall nämnden besluta att vården skall upphöra.

Har den unge beretts vård med stöd av ] å andra stycket 2 eller tredje stycket, skall socialnämnden inom sex månader från dagen för verkstäl- lighet av vårdbeslutet pröva frågan om vård med stöd av lagen skall upphöra. Denna fråga skall därefter prövas fortlöpande inom sex månader från senaste prövning.

Vård som har beslutats med stöd av lä andra stycket 1 skall upphöra senast när den unge fyller 18 år.

Vård som har beslutats med stöd av 15 andra stycket 2 eller tredje stycket skall upphöra senast när den unge fyller 20 år. Har sex månader då inte förflutit från det rätten beslutade om vård eller socialnämnden senast prövade frågan om vårdens upphörande. får dock vård med stöd av lagen pågå längst tills denna tid har gått ut. 2 Riksdagen [979/80. ] saml. Nr ]. DeIA

Prop. 1979/80:1 LVU 18

Omedelbart omhändertagande

6 & Socialnämnden får besluta att den som är under 20 år skall omhän- dertas omedelbart

om det är sannolikt att den unge behöver beredas vård med stöd av denna lag och

rättens beslut inte kan avvaktas med hänsyn till risken för den unges hälsa eller utveckling eller till att den fortsatta utredningen allvarligt kan försvåras eller vidare åtgärder hindras.

Kan socialnämndens beslut om omhändertagande inte avvaktas. får beslut om omhändertagande fattas av nämndens ordförande eller någon annan ledamot som nämnden har förordnat. Beslutet skall anmälas vid nämndens nästa sammanträde. 7 5 Ett beslut om omedelbart omhändertagande skall underställas läns- rätten inom en vecka från den dag då beslutet fattades. Därvid skall bcslutetjämte handlingarna i ärendet tillställas rätten.

Länsrätten skall pröva beslutet så snart det kan ske och. om synnerliga hinder inte föreligger, inom en vecka från den dag då beslutet och hand- lingama har kommit in till rätten.

Om underställning inte har skett inom föreskriven tid, upphör omhän-

dertagandet. 8 Gå Om länsrätten fastställer ett beslut om omedelbart omhänderta- gande, skall socialnämnden inom fyra veckor från den dag då omhänderta- gandet verkställdes ansöka hos länsrätten om att den ttnge skall beredas vård med stöd av denna lag.

Omhändertagandet upphör. om

1. ansökan om vård inte har gjorts inom den tid som anges i första stycket,

2. ansökan om vård inte bifalls,

3. den unge häktas. Om det inte längre finns skäl för omhändertagandet. skall socialnämn- den besluta att detta genast skall upphöra.

Målens handläggning 9 5 Mål om vård med stöd av denna lag skall prövas skyndsamt.

Om den unge är omhändertagen, skall länsrätten hälla förhandling i målet inom tVå veckor från den dag då ansökan om vård kom in. Länsrät- ten får förlänga denna tid. om ytterligare utredning eller annan särskild omständighet gör det nödvändigt. 10 Q' 1 mål om vård enligt denna lag skall länsrätten och kammarrätten hålla muntlig förhandling, om detta inte är uppenbart obehövligt.

Muntlig förhandling skall alltid hållas, om någon part begär det. Parterna skall upplysas om sin rätt att begära muntlig förhandling.

Uteblir enskild part som har kallats vid vite att inställa sig personligen vid förhandling. får rätten förordna att han skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till en senare dag.

Värden

]] 5 När ett beslut har fattats om omhändertagande eller om vård enligt denna lag, bestämmer socialnämnden hur vården av den unge skall ordnas och var han skall vistas under vårdtiden.

Nämnden får medge att den unge vistas i sitt eget hem, om detta kan antas vara bäst ägnat att främja vården av honom. Vård med stöd av denna lag Skall dock alltid inledas utanför den unges eget hem.

Prop. 1979/80:l LVU 19

Nämnden eller den åt vilken nämnden har uppdragit vården skall ha uppsikt över den unge och. i den mån det behövs föratt genomföra värden. bestämma om hans personliga förhållanden. 12 5 För vård av unga som på någon grund som anges i l å andra stycket 2 eller tredje stycket behöver stå under särskilt noggrann tillsyn skall det finnas hem som är anpassade för sådan tillsyn. Regeringen eller. efter regeringens bestämmande. socialstyrelsen beslutar vilka hem som skall anses som hem för sådan särskild tillsyn. 13 5 Om omedelbart omhändertagande eller vård av den unge har beslu- tats på någon grund som anges i 1 å andra stycket 2 eller tredje stycket och han vistas i ett sådant hem som avses i 12.5. får han hindras att lämna hemmet och i övrigt underkastas den begränsning av rörelsefriheten som är nödvändig för att värden skall kunna genomföras. Den unges rörelsefri- het får också inskränkas när det påkallas av övriga intagnas eller persona- lens säkerhet. 14 5 Den för vilken bestämmelserna i 13 & gäller får inte inneha alkohol- haltiga drycker eller andra berusningsmedel. injektionssprutor eller ka- nyler. som kan användas för insprutning i människokroppen. eller något annat som kan vara till men för vården eller ordningen vid hemmet. Påträffas sådan egendom hos den unge. får den omhändertas.

Den unge får kroppsvisiteras när han kommer till hemmet för kontroll att han inte bär på sig något som han inte får inneha där. Detsamma gäller om det under vistelsen i hemmet uppkommer misstanke att sådan egendom skall påträffas hos honom.

Vid visitering skall iakttas all den hänsyn som omständigheterna medger. Om möjligt skall ett vittne närvara. 15 & Den för vilken bestämmelserna i Bs" gäller får underkastas över- vakning av sina brev och andra försändelser. om detta är påkallat med hänsyn till ordningen vid hemmet eller den unges särskilda förhållanden. För detta ändamål får den som förestår vården vid hemmet öppna och ta del av försändelser som ankommer till eller avsänds från den unge. Om en ankommande försändelse innehåller något som den unge inte får inneha. skall detta omhändertas.

Brev mellan den unge och en svensk myndighet eller advokat eller hans offentliga biträde skall vidarebefordras utan föregående granskning. 16 å Om det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vård eller omhändertagande med stöd av denna lag. får socialnämnden

I. bestämma hur den rätt till umgänge med den unge som kan tillkomma en förälder eller någon annan Som har vårdnaden om honom skall utövas eller

2. bestämma att den unges vistelseort inte skall röjas för föräldern eller vårdnadshavaren.

Övriga bestämmelser

17 ä 1 ett ärende enligt denna lag får socialnämnden besluta om läkarun- dersökning av den unge samt utse läkare för undersökningen. (.)m under- sökningen inte lämpligen kan genomföras i den unges hem. får nämnden bestämma någon annan plats för den. 1 ett mål enligt denna lag har rätten samma befogenhet.

Läkarundcrsökning skall. om den inte av särskilda skäl är obehövlig. äga rum innan nämnden gör ansökan enligt 2 ;.

Polismyndigheten skall på begäran av socialnämnden eller nämndens ordförande eller av rätten lämna biträde för att bereda läkaren tillträde till den unges hem eller för att inställa den unge till läkarundersökningen.

Prop. 1979/80zl L VU 20

18.5 Polismyndigheten skall på begäran av socialnämnden eller av någon ledamot eller tjänsteman som nämnden har förordnat lämna biträde för att genomföra beslut om vård eller omhändertagande med stöd av denna lag. Om omedelbart omhändertagande eller vård av den unge har beslutats på någon grund som anges i 1 å andra stycket 2 eller tredje stycket och den unge är intagen i ett sådant hem som avses i 12.5. skall polismyndigheten på begäran av den som förestår vården vid hemmet lämna biträde för att efterforska och återhämta den unge. om denne har avvikit från hemmet. eller för att ombesörja annan förflyttning av honom. 19 & Har den unge fyllt 15 år. har han rätt att själv föra sin talan i mål och ärenden enligt denna lag. 20 & Socialnämndens beslut får överklagas hos länsrätten genom besvär. när nämnden har

1. beslutat om var vården av den unge skall inledas eller beslutat att flytta den unge från det hem där han vistas.

2. beslutat i en fråga om vård med stöd av lagen skall upphöra,

3. med stöd av 165 beslutat om umgänget med den unge eller beslutat att dennes vistelseort inte skall röjas.

Andra beslut av nämnden enligt denna lag får inte överklagas. Rättens beslut enligt 17.5. om läkarundersökning får inte överklagas. 21 s' Socialnämndens beslut enligt denna lag gäller omedelbart. om nämnden inte förordnar något annat. Detsamma är fallet med sådana beslut om omedelbart omhändertagande som har meddelats av ordföran- den eller någon ledamot i nämnden.

Rätten får förordna att ett beslut som rätten har meddelat skall gälla omedelbart. 22 & Om offentligt biträde och annan rättshjälp i mål och ärenden enligt denna lag finns bestämmelser i rättshjälpslagen(1972: 429). 23 5 Vid handläggning i kammarrätt av mål enligt denna lag skall nämn- demän ingå i rätten. 24 så Om alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel har omhän- dertagits enligt 14 eller 15 5 eller påträffats inom ett sådant hem som avses i 12å utan att det finns någon känd ägare till dem. skall den som förestår vården vid hemmet låta förstöra eller försälja egendomen enligt bestäm- melsema om beslagtagen egendom i 25% 1 första stycket lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. Belopp som har erhållits vid försäljning tillfaller staten.

Detsamma skall gälla i fråga om injektionssprutor och kanyler. som kan användas för insprutning i människokroppen.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träderi kraft den 1 januari 1981.

2. Om det före den ljanuari 1981 har meddelats beslut om förebyggande åtgärder eller om samhällsvård enligt barnavårdslagen (1960:97l. gäller barnavårdslagens regler i fråga om åtgärderna eller vården längst till den 1 jtili 1981. Om rätten efter underställning eller besvär över ett beslut. som har meddelats av en barnavårdsnämnd före den 1 januari. efter denna tidpunkt beslutat om förebyggande åtgärder eller samhällsvård gäller bar- navårdslagens regler i fråga om åtgärderna eller vården längst till den ljuli 1981.

3. Om rätten efter underställning eller besvär har fastställt en barna- vårdsnämnds beslut om omhändertagande för samhällsvård enligt barna- vårdslagen (1960: 97). skall beslutet anses som ett beslut om vård med stöd

Prop. 1979/80: 1 LVU 21

av den nya lagen. Beslut enligt 25 *; första stycket a) barnavårdslagen anses härvid som beslut med stöd av.1 & andra stycket 1 den nya lagen och beslut enligt 25s' första stycket b) barriavårdslagen som beslut med stöd av 1 så andra stycket 2 eller tredje stycket den nya lagen. Den i Så andra stycket den nya lagen angivna tiden sex månader skall därvid räknas från den 1 januari 1981.

4. Har enligt barnavårdslagen (1960: 97) beslutats om omhändertagande för utredning. gäller barnavårdslagens bestämmelser om sådant omhänder— tagande även efter den 1 januari 1981. Dessutom tillämpas reglerna i flå den nya lagen om ansökan till länsrätten och omhändertagandets upphö- rande samt 95 andra stycket samma lag.

5. 1 fråga om underställning och överklagande av beslut som har medde- lats före den 1 januari 1981 gäller bestämmelserna i barnavåi'dslagen (1960:97). Om beslutet avser omhändertagande för samhällsvård. skall prövningen ske enligt den nya lagens regler om beredande av vård. Andra beslut prövas enligt äldre bestämmelser.

3. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1964: 167) med särskilda bestäm- melser om unga lagöverträdare

dels att i 4 och 13 st ordet "barnavårdsnämnd" i olika böjningsformer skall bytas ut mot ordet ”socialnämnd" i motsvarande form.

dels att 1, 3 och 6 åå skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lyda/.te

Har brott begåtts av någon som vid tiden för brottet ej fyllt aderton år. må. utöver vad som följer av 20 kap. 7 & rättegångsbalken. åklagare besluta att ej tala å brottet.

om den underårige ställe.: under ("it'ert'akiiing jämlik! 26 s' barna- t'årdslagen. oriiliiiiidcrlugcs _l'ör .i'um/iiillxrånl enligt 29.6 sagda lag eller blir föremål för annan därmed jämförlig åtgärd eller utan dylik åt- gärd blir föremål för annan hjälp- och stödåtgärd samt det med skäl kan unmgus att härigenom i'idmgvs vad som är lämpligast för Ira/is rill- riirmj'r'iraiide. eller

Hänvisningar till S3

Härav/dern lydelse

Har brott begåtts av någon som vid tiden för brottet ej fyllt aderton år,]iir, utöver vad som följer av 20 kap. 7 s rättegångsbalken. åklagare besluta att ej (itu/u brottet.

om den underårige bereds vård med stöd (It' lagen (1979: 000) med särskilda bestämmelser ()"1 vård av ringa eller blir föremål för annan därmed jämförlig åtgärd eller utan dylik åtgärd blir föremål för annan hjälp- och stödåtgärd samt det med skäl kan antas att därigenom vidtas vad som är lämpligast för honom. eller

om brottet uppenbarligen skett av okynne eller förhastande. Åtal skall dock väckas. om det finnes påkallat iir allmän synpunkt.

' Senaste lydelse 1971: 241.

Prop. 1979/80zl L VU

Nuvarande lydelse

3:

Föreligger skälig anledning att ej tulu i'i' brott. skall åklagaren, innan han beslutar i ärendet. från barna- vårdsnämndwt i den kommun. där den tinderårige vistas. inhämta ytt- rande. huruvida nämnden vidtagit eller avser att vidtaga åtgärd beträf— fande den underårige samt huruvi- da enligt nämndens mening sådan åtgärd kan anses vara lämpligast för hans til/riitta/i'irandc.

Föreslagen lydelse

Föreligger skälig anledning att ej lita/a brott. skall åklagaren. innan han beslutar i ärendet. från social— nämnden i den kommun, där den underårige vistas. inhämta yttran- de. huruvida nämnden vidtagit eller avser att vidta åtgärd beträffande den underårige samt huruvida en- ligt nämndens mening sådan åtgärd kan anses vara lämpligast för ho- nom.

Nämndens yttrande skall. om åklagaren begär det eller nämnden finner det erforderligt. även innefatta redogörelse för den underåriges personliga utveckling santt hans vandel och Ievnadsomständigheter i övrigt.

Det åligger nämnden att avgiva sitt yttrande skyndsamt.

Är brottet ringa. må åklagaren titan att burnatvirdsniinindvns ytt- rande inhämtats besluta att ej tala ii brottet.

Är brottet ringa. får åklagaren utan att sofia[nämndens yttrande inhämtats besluta att ej äta/(t brot— 101.

6.5

Angående prövning huruvida åtal bör väckas mot den som inskri- vits vid ungdomsvårdsskolu eller som intagits (? all/niin vårdanstalt för (ilkoho/tnissbrukore iir särskilt stadgat.

Misstänks någon som med stöd av [# andra stycket 2 eller tredje stycket lagen (l979.'()()t)) med sär- skilda bestämmelser om vård (it-' unga har intagits i ett sådant hem som avses i [2 s' sagda lagför att ha begått brott innuti vården vid hem— ma! har avslutats och hör brottet under allmänt åtal. skull åklagaren pröva om åtal lämpligen bör ske. Illlltlll åtalsjrtigan avgörs. skall den som förestår vården vid hemmet höras. om det iiitefinns obehövligt.

Denna lag träderi kraft den Ijanuari 1981. I fråga om den som vid lagens ikraftträdande är inskriven som elev vid ungdomsvårdsskola skall bestämmelserna i 69% barnavårdslagen ( 1960: 97) gälla vid prövning av åtal för brott som har begåtts före den ljtili 1981.

Prop. 1979/80:l LPV

4. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall

dels att rubriken till lagen skall lyda lag om psykiatrisk vård i vissa fall. dels att i 25. 27 och 33 åå ordet "tttskrivningsnämnd" i olika böjnings- former skall bytas ut mot orden "psykiatrisk nämnd" i motsvarande form, dels att i 25. 31 och 33 ååå orden "psykiatrisk nämnd" i olika böjnings- former skall bytas ut mot orden "central psykiatrisk nämnd" i motsvaran- de form.

dels att nuvarande 37 och 38 åå skall betecknas 38 respektive 395.5'. dels att I 12. 14 24. 26, 28 — 30. 32. 34 — 35 och 36 3.5.5 Skall ha nedan angivna lydelse.

dels att rubriken närmast före 3ä skall sättas närmast före 4 5. och rubriken närmast före 13% sättas närmast före 12 9". dels att i lagen skall införas två nya paragrafer. 20 a och 37 ss. av nedan

Hänvisningar till S4

angivna lydelse.

Till följd härav kommer lagen att ha följande lydelse från och med den dag då denna lag träder i kraft.

Nuvarande lydelse

Lag om beredande av sluten psykiat- risk vård i vissa fall

Föreslagen lydelse

Lag om psykiatrisk vård i vissa fall

Inledande bestämmelser

lå”

Den som lider av psykisk sjuk- dom får oberoende av eget sam- tycke bcredas sluten psykiatrisk vård med stöd av denna lag. om sådan vård är oundgängligen påkal- lad med hänsyn till sjukdomens art och grad och till att han

a) dels till följd av sjukdomen up- penbarligen saknar sjukdomsinsikt eller till följd av beroende av narko- tiska medel uppenbarligen är ur stånd att rätt bedöma sitt behov av vård, dels kan få sitt tillstånd avse- värt förbättrat genom värden eller avsevärt försämrat om vården utc- blir.

' Senaste lydelse av 375 1969: 212. Senaste lydelse av 385 1974: 581. 2 Senaste lydelse 1971: 638.

Den som lider av psykisk sjuk- dom fär oberoende av eget sam- tycke beredas psykiatn'sk vård med stöd av denna lag. om sådan vård är oundgängligen påkallad med hän- syn till sjukdomens art och grad och till att han

&) dels till följd av sjukdomen up- penbarligen saknar sjukdomsinsikt. dels kan få sitt tillstånd avsevärt förbättrat genom värden eller avse- värt försämrat om värden uteblir,

Prop. l979/80:1 LPV

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

h") till följd av sjukdomen är farlig för annans personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa eller för eget liv.

c) till följd av sjukdomen är ur stånd att laga vård om sig själv.

d) till följd av sjukdomen har ett för närboende eller andra grovt störande levnadssätt eller

c) till följd av sjukdomen är farlig för annans egendom eller annat av lagstiftningen skyddat intresse som icke avses under b).

Med psykisk sjukdomjämställes i denna lag psykisk abnormitet. som icke är psykisk sjukdom eller utgöres av hämning i förståndsut- vecklingen.

Vård beredes på sjukhus som drives av staten, landstingskom- mun eller kommun som ej tillhör landstingskommun.

Vad som sägs om överläkare i denna lag avser även biträdande överläkare som anförtrotts särskilt! sjukavdelning.

2

För behandling av vissa frågor enligt denna lag finnas utskriv- ningsnämnder med de verksam- hetsomräden regeringen bestäm- mer och en för riket gemensam psy- kiatrisk nämnd.

Med psykisk sjukdomjämställs i denna lag psykisk abnormitet, som icke är psykisk sjukdom eller ut- görs av hämning i förståndsutveck- lingen.

än

Den som är beroende av alkohol eller narkotika och til/följd härav är i trängande behov av avgiftning och annan psykiatrisk vård i sam- band med denna får oberoende av eget samtycke beredas vård med stöd av denna lag, om utebliven vård innebär allvarlig/bränn hans hälsa eller liv eller för annans per- sonliga säkerhet eller hälsa.

Intagning

35

Intagning på sjukhus med stöd av denna lag äger rum efter ansä- kan eller på grund av domstols för- ordnande enligt 31 kap. 35 brotts- balken. Intagning efter ansökan får icke ske på grund av omständighet som avses i I #första stycket e).

” Senaste lydelse 1974: 58].

Vård enligt denna lag bereds på sjukhus som drivs av sluten, lands- tingskommun eller kommun som ej tillhör landstingskommun. Vårdfår i den mån regeringar: föreskriver det även beredas på annan värd— institution. Vad i denna lag sägs om sjukhus gäller även sådan insti- tutum.

Prop. l979/80:l LPV

Nuvarande lydelse

IQ '.!]

Föreslagen lydelse

Vad som sägs om överläkare i denna lag avser även biträdande överläkare sotn har an/örtrotts sär- skild sjukavdelning. Regeringen el- ler myndighet som regeringen be- stämmerför uppdra åt annan läka- re attfullgöra uppgifter som enligt dental lag ankommer på överläka- re.

För behandling av vissa frågor enligt denna lag firats psykiatriska nämnder med de verksamhetsom- råden som regeringen bestämmer och en för riket gemensam central psykiatrisk nämnd.

Intagning

454

Ansökan om intagning får göras av make till den som ansökningen avser. om makarna sammanbo, av annan som stadigvarande sam- manbor med honom eller av hans barn. fader. moder, syskon. för— myndare eller gode man. Ansökan får göras även av ordförande i soci- alnämnd. barnavårdsnämml. nyk— Ierhetsnämnd eller hälsovårds— nämnd eller av polismymlig/tet. Om kommunfu/Imäklige besluta det, äger socialnämnden uppdraga ät annan ledamot i nämnden än ordföranden eller ät tjänsteman i ledande ställning Itos kommunen att göra ansökan om intag/ting.

Läkare vid sjukhus eller klinik. där sluten psykiatrisk vård icke meddelas, eller vid sjukhem för lättskötta psykiskt sjuka eller spe- cialsjukhus för psykiskt utveck— lingsstörda eller rektorför särskola eller föreståndare för vårdhem för psykiskt utvecklingsstördaför göra ansökan ifråga om den för vars värd han svarar. Militär chef. dock lägst kompanichefeller motsvaran- de chef. för göra ansökan beträf-

" Senaste lydelse l979: 000

Intagning på sjukhus enligt den- na Iag äger rum med stöd av vård— intyg eller på grund av domstols förordnande enligt 3] kap. 3 # brottsbalken .

Intagning med stöd av t-'årdint_vg får icke ske på grund av omständig- ltet som avses i I #första stycket e ).

Undersökning för att utförda värdintyg jörföretas endast om det finns skälig anledning därtill.

Undersökningsläkaren skall se till att vårdintyget kommer in till det sjukhus där infogning avses ske.

Prop. l979/80:1 LPV

Nuvarande lydelse

_fande den som står under hans be- _fäl.

Ifråga om den som genom la- gakraftvunnen dottt dömts till skyddstillsyn eller som villkorligt frigivits _frän krimittalvärdsanstalt eller villkorligt utskrivits _frän arbetsanstalt eller som överförts till vård utom anstalt efter att lta dömts till internering för ansökan göras av ordföranden i den över- vakningsnämmi under vars tillsyn ltan står.

Beträffande den som är intagen i kriminalvärdsanstalt, arbetsan- stalt, häkte. allmän vårdanstalt för alkoltolmissbrukare eller ungdoms- vårdsskola och vistas inom anstal- ten _fär ansökan göras endast av tjänsteman som ltar att sörja för den itttagne. Sådan tjänsteman/ör i annat _fall än som avses i tredje stycket göra ansökan även ifråga om den som vistas utom anstalten utatt att vara slutligt utskriven där- ifrån.

Regeringen ägerförordna om be- hörig/tet att vid krig eller krigsfara göra ansökan ifråga om den som tillhörförsvarsntakten.

Ansökan om intagtting göres skriftligen. Vid ansökningshund- lingen skall fogas värdintyg an- gående dett som ansökningen avser. Värdintyget för icke vara äldre än en månad. ttiir ansökning- en göres.

Vardintyg skall. om annat ej följer av 7 så andra stycket. innehål- la dels uttalande att sannolika skäl föreligga för att den som ansök- ningen avser lider av psykisk sjuk- dom och för att sluten psykiatrisk vård är oundgängligen påkallad med hänsyn till sjukdomens art och grad och till någon eller några av de

5 Senaste lydelse l974z58l.

Föreslagen lydelse

55

Vårdintyg skall ifall som avses i I 9" om annat ej följer av 7 å andra stycket, innehålla dels uttalande att sannolika skälföreligger för att den som intyget avser lider av psykisk sjukdom och för att psykiatrisk vård på sjukhus är oundgängligen påkallad med hänsyn till sjukdo- mens art och grad och till någon

Prop. 1979/80:l LPV

Nuvarande lydelse

i l ä första stycket a)—d) angivna omständigheterna. dels redogörelse för sjukdomen och de omständighe- ter i övrigt som .Riranleda vårdbe- hovet.

Regeringen äger förordna att vårdintyg vid krig eller krigsfara icke behöver innehålla redogörelse som avses i andra stycket.

Föreslagen lydelse

eller några av de i l 5 första stycket a)—d) angivna omständigheterna. dcls redogörelse för Sjukdomen och de omständigheter i övrigt somför- anleder vårdbehovet.

[fall som avses i 2 55 skall värdin- tyget innehålla dels uttalande att sannolika skäl föreliggerför att den sotn intyget avser är beroende av alkohol eller narkotika och til/följd härav är i trängande behov av av- giftning och annan psykiatrisk vård i samband nted denna och att ute- bliven vård innebär allvarlig fara för hans hälsa eller liv ellerlför att- nans personliga säkerhet eller häl- sa, dels redogörelse för de omstän- digheter i övrigt som föranleder vårdbehovet.

Regeringenfår förordna att vård- intyg vid krig eller krigsfara icke behöver innehålla redogörelse som avses iförsta och andra styckena.

6 56

Behörig att utfärda vårdintyg är legitimerad läkare samt den som utan att vara legitimerad ärförord- nad att uppehålla befattning som läkare i allmän tjänst och genom- gått för medicine licentiatexamen föreskriven kurs i psykiatri. Från sistnämnda krav äger socialstyrel- sen medge undantag. om särskilda skälföreligga. Vårdintyg med åbe- ropande av omständighet som avses i l 9" första stycket a) får dock utfärdas endast av läkare som har specialistkompelens avseende psy- kiska och nervösa sjukdomar eller erhållit socialstyrelsens tillstånd att utfärda vårdintyg av detta slag.

Vårdintyg får utfärdas endast i omedelbar anslutning till personlig undersökning av den som ansök- ningen avser. Den som får göra an- sökan otn intagning äger föran- stalta om sådan undersökning.

6 Senaste lydelse 197]: 638.

Behörig att utfärda vårdintyg är legitimerad läkare. Från detta krav får socialstyrelsen medge undan- tag. om särskilda skäl föreligger. Vårdintyg med åberopande av om- ständighet som avses i l 5 första stycket a) får dock utfärdas endast av läkare som har specialistkompe- tens avseende psykiska och ner- vösa sjukdomar eller erhållit social- styrelsens tillstånd att utfärda vård- intyg av detta slag.

Vårdintyg får utfärdas endast i omedelbar anslutning till personlig undersökning av den som intyget avser.

Prop. 1979/80:1 LPV

Nuvarande lydelse

Vårdintyg utfärdat av läkare, som tjänstgör inom den slutna psy— kiatriska värden, får icke got/tagas för intagning på det sjukhus där lä- karen är verksam. Om betydande olägenhet skulle uppstå genom an- litande av annan läkare, fiir dock värdintyg utfärdat av läkare vid sjukhuset godtagas för intagning på annan klinik än den där han är verksam.

Värdintygfär icke got/tagas, om det är utfärdat av den som gör an— sökan om intagning.

Bestämmelserna i 4 och 5 åå för- valtningslagen tl97l119tll äga icke tillämpning i ärende om utfärdande av vårdintyg.

I-"öreslagen lydelse

Värdintyg får godtas för intag- ning på det sjukhus där den läkare som har utfärdat intyget tjänstgör endast under förutsättning att itt— tagning sker på annan klinik än den där han är verksam.

Är patient intagen för psykiatrisk värd på sjukhus på egen begäran eller med stöd av 2 s*". får undantag göras från bestämmelsen i tredje stycket, om det skulle uppstå bety— dande olägenhet av att anlita an- nan läkare.

Vid utfärdande av värt/intyg gäl- ler bestämmelserna i 4 och 5 ss för— valtningslagen (l97l : 290) även för läkare som utövar yrket enskilt.

7.5

Föreligga sannolika skäl för att någon lider av psykisk sjukdom och är farlig för annans personliga sä- kerhet eller eget liv. äger polismyn- dighet omhändertaga honom, om fara är t' dröjsmål.

Friges den omhändertagne icke omedelbart, skall polismyndigheten genast föranstalta om undersökning som avses i 6 5 andra stycket. Ut- färdas vårdintyg. skall polismyn- digheten genast ansöka om den om- händertagnes intagning på sjukhus för sluten psykiatrisk vård. 1 fall som avses i denna paragraf behö- ver vårdintyget icke innehålla annat än uttalande att sannolika skälföre- ligga för att den omhändertagne på grund av psykisk sjukdom är i be- hov av sluten psykiatrisk vård och för att han är farlig för annans per- sonliga säkerhet eller eget liv jämte

Föreligger sannolika skäl för att någon lider av psykisk sjukdom ett- ligt ! 5 eller tillföljd av beroende av alkohol eller narkotika är i trängan- de behov av avgiftning och annan psykiatrisk vård i samband med denna enligt 2 s)" samtför att ltan är farlig för annans personliga säker- het eller cget liv. får polismyn— dighet omhänderta honom i bräds- kande fall.

Friges den omhändertagne icke omedelbart, skall polismyndigheten genast föranstalta om undersökning som avses i 6 & andra stycket. Ut- färdas vårdintyg, skall polismyn- digheten genast föranstalta om att den omhändertagne tas in på sjuk- hus för psykiatrisk vård. l fall som avses il å behöver vårdintyget icke innehålla annat än uttalande att sannolika skäl föreligga för att den omhändertagne på grund av psy- kisk sjukdom är i behov av psykia— trisk vård och för att han är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv jämte en redogörelse för de

Prop. 1979/8():l LPV

Nuvarande lydelse

en redogörelse för de iakttagelser på vilka läkaren grundar sin tipp— fattning.

Sker intagning enligt 8 s. skall polismyndigheten senast andra da- gen efter dagen för intagningen till- ställa överläkaren protokoll röran- de de omständigheter som föranlett ansökningen.

Utfärdas icke värdintyg eller av- släs ansökningen om intagning, får den omhändertagne icke längre kvarhållas av polismyndigheten med stöd av denna lag.

Bestämmelserna i andra—fjärde styckena äga icke tillt'impnin_t,'. om den omhändertagne redan intagits på sjukhus med stöd av denna lag och icke utskrivits därifrån enligt lö &. Frigcs den omhändertagne i sådant fall icke omedelbart av po- lismyndigheten. skall han genast föras till sjukhuset.

Öt'ere/1sstäntuta ansökan och vårt/intyg med föreskrifterna i 4— 7 ås" och föreligga sannolika skäl för att värd kan beredas med stöd av denna lag. får den ansökningen avser intagas på sjukhus.

Ont intagning beslutar överläka- ren. ()m särskilda skäl föreligga. äger han överlåta på annan läkare vid sjukhuset att besluta om intag- ning.

Sker intag/ting enligt 855. skall överläkaren efter undersökning av

F t'ireslagen lydelse

iakttagelser på vilka läkaren grun- dar sin uppfattning.

Sker intagning enligt 8 s. skall polismyndigheten senast andra da- gen cfter dagen för intagningen till- ställa överläkaren protokoll röran- de de omständigheter som föranlett att värdintyg har utfärdats.

Utfärdas icke vårdintyg eller be- slutas att intagning ej skall ske. får den omhändertagne icke längre kvarhållas av polismyndigheten med stöd av denna lag.

Bestämmelserna i andra—fjärde styckena skall icke tillämpas. om den omhändertagne redan intagits på sjukhus med stöd av denna lag och icke tttskrivits därifrån enligt lo s. Frigcs den omhändertagne i sådant fall icke omedelbart av po- lismyndigheten. skall denna genast _/i)'rttnstttlta om att han får behövlig

värd.

:l]:

Öl'erensstämmer värt/intyget med föreskrifterna i5—7 åå och-fö- religger sannolika skäl för att vård på sjukhus kan beredas med stöd av !# eller. om värt/intyget ltar det innehåll som anges i 5 s* andra stycket, med stöd av 2 6, får den som vårt/intyget avser tas in på sjukhus.

Värt/intyg för ej godtas som un- derlag för intagningsbeslut_ om det är utfärda! mer än fjorton dagar före beslutet.

(_)m intagning beslutar överläka— ren. ()m särskilda skäl _f't'ireligger. får han överlåta på annan läkare vid sjukhuset att besluta om intagning.

Beslut om intag/ting får ej med- delas av santnta läkare. som ltar utfärdat värt/intyget, såvida det ej _föreliggerfhll som avses iö #fjärde stycket.

95

Beslutas enligt 8 # inlagning med stöd av ls", skall överläkaren efter

Prop. l979/80:l LPV

Nuvarande lydelse

patienten snarast möjligt och senast tiottde dagen efter dagenför intag- ningen pröva om vård kan beredas patienten med stöd av denna lag. Har som grundför ansökningen om intag/ting åberopats att patienten är farlig för annans personliga sä- kerhet. fär nted prövningen anstå till femtonde dagen efter dagen för intagningen. om särskilda skäl fö- religga och intagningen icke beslu- tats med stöd av värt/intyg av inne- håll som avses i 75; andra stycket.

Finner överläkaren att värd kan beredas med stöd av denna lag. skall ltatt besluta att patienten även ifbrtsättningen skall vara intagen på sjukhuset. lannatfall skall över- läkaren omedelbart utskriva ho- nont.

Föreslagen lydelse

undersökning av patienten snarast möjligt och senast åttonde dagen efter intagningsheslutet pröva om vård kan beredas patienten med stöd av lå. Finner överläkaren att detta ärfa/let. skall ltan besluta att patienten även i fortsättningen skall vara intagen pä sjukhuset. I annat fall skall han omedelbart skriva ut patienten.

Beslutas enligt 85 itttagttittg med stöd av 25. skall överläkaren efter undersökning av patientett snarast möjligt och senastfjärde dagen ef- ter intagningsbeslutet pröva om pa— tietttett är i behov av psykiatrisk vård. Finner överläkaren att detta ärfallet. skall han besluta att pati-' ettten även i fortsättningen skall vara intagen på sjukhuset. [ attnat fall skall han omedelbart skriva ut patienten.

Den prövning som avses ifärsta och andra stycketta skall i stället göras av psykiatriska nämnden om

I. intagningen ifall som avses i 6.6 fjärde stycket ltar grundats på vårdintyg utfärdat av läkare som är verksam vid den klinik där intag- ningen har gjorts.

2. värt/intyget ltar utfärdats eller intagningen beslutats trots att omständighet sotn gruttdlägger jäv enligt 4.6 förvaltningslagen (I97l : 290) harfi'irelegat.

3. överläkaren själv ltar utfärdat vän/intyget eller jäv enligt 45 för- valtttittgslagett föreligger mot Ito- ttont.

lll &

Beslut enligt 8 eller % får icke meddelas av läkare sotn utfärdat värdintyget.

ll

Beslut enligt 8 eller 99' ägerfbrt- satt giltighet, om patienten över-

Beslut enligt 8 eller 9 s skall gälla ifortsältningen. om patienten över- förs till annat sjukhus tttatt att ha utskrivits ett/igt lö s.

& Har någon nted stöd av 3] kap. 3.5 brottsbalken genom lagakraft-

Prop. 1979/80:1 LPV

Nuvarande lydelse

jöres till annat sjukhus utatt att lta utskrivits ett/igt 10.5.

Föreslagen lydelse

vunnen dom överlämnats till psyki- atrisk vård enligt dettna lag, skall sm't'alstyrelsen föranstalta attt att ltan utan dröjsmål intas på sjukhus för sådan vård. Är han redan inta- gen på sjukhus för psykiatrisk vård, skall han ifortsättningett anses in- tagen på grund av dontstolensför— ordnande.

Bestämmelser om patienterna

12 v

Har någon genom lagakraftvun- ttett dom överlämnats till sluten psykiatrisk vård. skall socialstyrel- sen föranstalta om att han utatt dröjstttål images på sjukhus för så- dan vård. Är ltatt redan intagen på sjukhus för sluten psykiatrisk vård, skall han ifortsättningen anses itt- tagen på grund av domstolens för- ordnande.

Bestämmelser om patienterna

Överläkare/t eller den han har bemyndigat skall utatt dröjsmål un- derrätta socialnämnden om patient som bereds vård med stöd av 25 behöver stöd och hjälp genom so- cialtjänsten. Soda/nämnden skall senast inom en vecka från under- rättelsen efter samråd med läkaren och tillsamntans med patienten upprätta en plan för den eftervård som bedöms nödvändig.

Den som är intagen på sjukhus med stöd av denna lag får hindras att lämna sjukhuset och får i övrigt underkastas det tvång som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med värden eller för att skydda honom själv eller omgivningen.

l45

Patient kan få tillstånd att vistas p.": egen hand utom sjukhusområdet under viss del av dygnet eller tillfälligt under visst antal dygn. om det icke medför fara för annans personliga säkerhet eller hans eget liv. Sådant tillstånd får förbindas med särskilda föreskrifter.

Ont tillstånd att vistas på egen hand utom sjuk/tusomrädet beslu— tar överläkaren. om anttat ejföljer av tredje stycket. Ont särskilda skäl föreligga. äger han beträffande viss patient överlåta på annan läka- re vid sjukhuset att besluta om till- stånd.

[ fråga om patient som avses i 175 andra stycket beslutar utskriv- ningsnämnden om tillståttd att vis- tas på egen hand utom sjukhusom-

" Senaste lydelse 1969: 212.

Bestämmelserna i [75 om at- skrivning tillämpas påfråga om till- stånd enligt första stycket. Nämn— den får beträffande viss patient

Prop. 1979/80zl LPV

Nuvarande lydelse

rådet. Nämnden äger beträffande viss patient överlåta på överläkaren att besluta om tillstånd. Överläkaren får återkalla till- stånd att vistas på egen hand utom sjukhusområdet. om förhållandena påkalla det.()nt särskilda skä/före— ligga, äger han beträl'lande viss pa- tient överlåta på annan läkare vid sjukhuset att återkalla tillstånd.

Föreslagen lydelse

överlåta på överläkaren att besluta om tillstånd.

Överläkaren får återkalla till- stånd att vistas på egen hand utom sjukhusområdet, om förhållandena påkalla det.

Över/åkaren får ont detjinns sär- skilda skäl överlåta sitt beslutande- rätt enligt denna paragraf på an- nan läkare vid sjukhuset.

15 5"

Om särskilda skäl föreligga. får överläkaren taga del av innehållet i brev eller annan handling som an- kommer till patient eller som pati- ent önskar avsända. Kan vidarebe- fordrande av handling som ankom- mer till patient medföra fara för ordningen eller säkerheten på sjuk- huset eller vara olämpligt med hän- syn till syftet med värden eller kan handling som patient önskar av- sända föranleda betydande olägen- het för honom eller annan person. får överläkaren besluta att hand— lingen skall kvarhållas.

Handling som är ställd till ut- skrivningsnämnden. psykiatriska nämnden, socialstyrelsen. justitie- kanslern eller någon av riksdagens ombudsmän skall vidarebefordras utan granskning. Handling som är ställd till eller avsedd för annan myndighet och rör mål eller ärende. vari patienten själv äger föra talan, samt handling ställd till eller avsedd för advokat eller offentligt biträde skall vidarebefordras. Beslutar överläkaren att kvarhålla brev till myndighet. skall beslutet under- ställas atskrit-'ningsnämndens pröv— ning.

” Senaste lydelse 1973: 129. ”” Förutsätter bifall till prop, 1978l791220.

Om det finns särskilda skäl. får överläkaren eller den han ltar be- myndigar ta del av innehållet i brev eller annan handling som ankom- mer till patient eller som patient önskar avsända. Kan vidarebeford- rande av handling som ankommer till patient medföra fara för ord- ningen eller säkerheten på sjukhu— set eller vara olämpligt med hänsyn till syftet med vården eller kan handling som patient önskar av- sända föranleda betydande olägen- het för honom eller annan person, fåt: handlingen kvarhållas.

Handling som är ställd till psykia- triska nämnden, centrala psykia— triska nämnden. socialstyrelsen, hälso- och sjukvårdens ansvars- nämnd.mi justitiekanslern eller nä- gon av riksdagens ombudsmän skall vidarebefordras utan gransk- ning. Vad nu sagts skall också gälla handling som är ställd till offentlig försvarare för patienten.

Handling som är ställd till eller avsedd för annan myndighet än dem som anges i andra stycket och som rör mål eller ärende. vari pati- enten själv äger föra talan, samt handling ställd till eller avsedd för egentligt biträde eller annan advo— kat än offentlig försvarare skall vi- darebefordras.

Prop. 1979/80zl LPV

Nuvarande lydelse

Visar det sig att handling. som är ställd till annan än utskrivnings- nämnden, psykiatriska nämnden, socialslyrelsen. justitiekanslern el- ler någon av riksdagens ombuds- män. är avsedd för någon av dessa myndigheter. skall den vidarebe- fordras.

Föreslagen lydelse

Visar det sig att handling, som är ställd till annan mottagare än dem som anges i andra stycket, är av- sedd för någon av dessa. skall den vidarebefordras.

Beslut att kvarhålla handling fat- tas av psykiatriska nämnden efter framställning av överläkaren. ! av-

vaktan på nämndens beslut får t'iverlt'ikaren ta hand om handling-

("l.

Utskrivning

[två

Den som beretts vård med stöd av beslut enligt 9å andra stycket eller på grund av domstols förord- nande skall ofördröjligcn utskrivas. om förutsättningar enligt lä för att bereda honom vård icke längre fä- religga. Omständighet som avses i 1 & första stycket e) får icke utgöra grund för kvarhållande i annat fall än då patienten beretts vård på grund av domstols förordnande.

Den som beretts vård med stöd av Is'jämlikt beslut enligt 9.5 eller på grund av domstols förordnande skall ofördröjligcn utskrivas från vårt/en. om förutsättningar för att bereda honom vård icke längre jö- religger. Omständighet som avses i | & första stycket e) får icke utgöra grund för kvarhållande i annat fall än då patienten beretts vård på grund av domstols förordnande.

Den som beretts vård enligt 2.5 skall utskrivas från vården när be- hov av psykiatrisk vård icke längre föreligger, dock senast fyra veckor från dagen för intagningsbeslutet.

Frågan om utskrivning skall prövas fortlöpande.

17 5”

Om utskrivning beslutar överlä- karen. om annat ej följer av andra stycket. Han äger hänskjuta frågan om utskrivning till utskrivnings— nämnden.

Utskrit'ningsnt'imnden beslutar om utskrivning enligt 16 så av pati- ent som intagits på grund av dom- stols förordnande eller som under inflytande av psykisk sjukdom be- gått brott mot annans personliga sä-

” Senaste lydelse 1974: 206. 3 Riksdagen [979/80. I saml. Nr ]. l)el Å

Om utskrivning beslutar överlä- karen. om annat ej följer av andra stycket. Han får hänskjuta frågan om utskrivning till psykiatriska nämnden.

Psykiatriska nämnden beslutar om utskrivning enligt 16 5 första stycket av patient som intagits på grund av domstols förordnande el- ler som under inflytande av psykisk sjukdom begått brott mot annans

Prop. 1979/80: 1 LPV

Nuvarande lydelse

kerhet. för vilket åtal icke väckts. eller som varit intagen i kriminal- vårdsanstalt för undergåcnde av på- följd för brott och under tiden för anstaltsvården eller i samband med att denna upphört intagits för sluten psykiatrisk vård med stöd av denna lag och icke skall återföras till an- stalten.

Föreslagen lydelse

personliga säkerhet. för vilket åtal icke väckts. eller som varit intagen i kriminalvårdsanstalt för under- gåendc av påföljd för brott och un- der tiden för anstaltsvården eller i samband med att denna upphört in- tagits för psykiatrisk vård med stöd av I 55 och icke skall återföras till anstalten.

När anledning föreligger till utskrivning av patient som avses i andra stycket, skall överläkaren ofördröjligcn anmäla detta hos nämnden.

Psykiatriska nämnden jär även i annat fall än i andra stycket sägs utskriva patient.

185

Patienten eller hans make. om makarna sammanbodde vid tiden för intagningen. eller annan, som då stadigvarande sammanbodde med ho- nom. eller hans barn. fader, moder. syskon. förmyndare eller gode man får göra ansökan om utskrivning.

Ansökan hos utskrivningsnämn- den göres skriftligen. Om patient som avses i 17 & andra stycket ger till känna att ltan icke vill vara inta- gen på sjukhuset. skall han genom överläkarens försorg underrättas om sin möjlighet att ansöka om utskrivning och tillfälle beredas ho- nom att upprätta erforderliga hand- lingar.

Utskrivningmäntnden är icke skyldig att pröva ansökan om ut- skrivning. förrän tre månader för- flutit från prövningen av tidigare ansökan.

Ansökan hos psykiatriska nämn- den görs skriftligen. Om patient som avses i 17 å andra stycket eller annan. som enligtförsta stycket/är ansöka om utskrivning av patien- ten. ger till känna önskan att vår- den enligt denna lag skall uppltöra. skall han genom överläkarens för— sorg underrättas om sin möjlighet att ansöka om utskrivning och till- fälle beredas honom att upprätta er- forderliga handlingar.

Psykiatriska nämnden är icke skyldig att pröva ansökan om ut- skrivning. förrän en månad förnutit från prövningen av tidigare ansö— kan.

19.5

Patient får utskrivas på försök. om särskilda Skäl-föreligga och det icke medför fara för annans person- liga säkerhet eller hans eget liv.

Utskrivning på försök skall avse viss tid. högst sex månader. som

Patient som ltar intagits med stöd av I # får utskrivas på försök och beredas fortsatt vård utan/ör sjuk- huset. om det finns särskilda skäl och det icke medför fara för annans personliga säkerhet eller hans eget liv.

Utskrivning på försök skall avse viss tid, högst sex månader. som

Prop. 1979/80:l LPV

Nuvarande lydelse

kan förlängas med högst sex måna- der åt gången. Patienten får åläggas att iakttaga särskilda föreskrifter och ställas under tillsyn av lämplig person.

'.') 'Jl

Föreslagen lydelse

kan förlängas med ytterligare sex månader. Har någon varit försöks- utskriven under en samman/täng- ande tid av ett år, får förlängning ske endast'om synnerliga skälföre- ligga. Beslut om sådan förlängning meddelas av psykiatriska nämnden för högst sex månader åt gången.

Har den tid som bestämts för för- söksutskrivningen gått till ända utan att tiden har förlängts. skall patienten anses som utskriven en— ligt 16 5 .

Patienten får under tid då han är utskriven på försök åläggas att iakt- ta särskilda föreskrifter och ställas under tillsyn av lämplig person.

Bestämmelserna i 17 och 18 åå avse även utskrivning på försök.

Vid beräkning av tidsfristen i 18 5 tredje stycket likställs ansökan om utskrivning på försök med ansö- kan om utskrivning.

20 55

Den som utskrivits på försök får återintagas på sjukhuset. om för— hållandena påkalla det.

Om återintagning beslutar över- läkaren. Om särskilda skälförelig- ga, äger han beträffande viss pati- ent överlåta på annan läkare vid sjukhusct att besluta om återintag- ning.

Den som utskrivits på försök får återintas på sjukhuset, om förhål- landena påkallar det.

Om återintagning beslutar över- läkaren. Om särskilda skälförelig- ger. får han överlåta på annan läka- re vid sjukhuset att besluta om åter- intagning.

20115

Har patient vårdats på sjukhus under tre månader med stöd av denna lag och anser överläkaren att patienten behöver fortsatt så- dan vård, skall han snarast göra amnälan därom till psykiatriska nämnden. ! anmälan skall han ange skälen för sitt ställningsta- gande.

Finner psykiatriska nämnden ef- ter sådan anmälan beträffande viss patient skäl därtill, skall nämnden ta upp fråga om utskrivning enligt 16 9' eller om utskrivning påförsök.

Prop. 1979/80zl LPV

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Efter den iförsta stycket angivna anmälan skall nmtsvartuule anntt'i- lan ske var tredje månad så länge patienten vårdas på sjukhuset.

Besvär m. m.

21 & Talan får föras mot läkares beslut enligt denna lag. om läkaren

intagit någon på sjukhus eller en- ligt 9.5 andra stycket beslutat att patient alltjämt skall vara intagen på sjukhus,

intagit någon på sjukhus eller en— ligt 9 & beslutat att patient alltjämt skall vara intagen på sjukhus,

lämnat begäran om tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusomn det helt eller delvis utan bifall eller återkallat sådant tillstånd.

avslagit ansökan om utskrivning eller om utskrivning på försök, i samband med utskrivning på försök ålagt patient att iakttaga särskilda föreskrifter eller ställt honom under tillsyn eller

återintagit patient under utskrivning på försök. 1 övrigt får talan icke föras mot läkares beslut enligt denna lag.

Talan föres hos utskrivnings- nämnden genom besvär.

”|? 4. _ 510

Talan får föras mot utskrivnings- nämnds beslut. om nämnden

ogillat besvär över beslut om in- tagning eller beslut enligt 95 andra stycket,

avslagit ansökan om utskrivning eller om utskrivning på försök eller ogillat besvär över läkares beslut om avslag på sådan ansökan eller

i samband med utskrivning på försök ålagt patient att iakttaga sär-

") Senaste lydelse 1971: 638.

Talan förs hos psykiatriska nämnden genom besvär. Har som grund för intagning eller fortsatt vård på sjukhus åberopats 2 #. skall talan prövas senast på fjärde dagen efter det att framställningen kom in till nämnden.

Talan får föras mot psykiatriska nämndens beslut. om nämnden

enligt 9 # beslutat att patient allt- jämt skall vara intagen på sjukhus.

ogillat besvär över beslut om in- tagning eller läkares beslut enligt 9.5.

avslagit ansökan om utskrivning eller om utskrivning på försök, ogil- lat besvär över Iäkares beslut om avslag på sådan ansökan eller, i ärende som avses i 20 a 55 andra stycket. beslutat att utskrivning el— ler utskrivning på försök ej skall ske. eller

i samband med utskrivning på försök ålagt patient att iaktta sär-

Prop. l979/80:l LPV

Nuvarande lydelse

skilda föreskrifter eller ställt honom under tillsyn eller lämnat besvär över läkares beslut i sådana frågor helt eller delvis utan bifall.

1 övrigt får talan mot utskriv- ningsnämnds beslut enligt denna lag föras endast i fall som avses i 26.5.

Talan föres hos psykiatriska nämnden genom besvär.

Föreslagen lydelse

skilda föreskrifter eller ställt honom under tillsyn eller lämnat besvär över läkares beslut i sådana frågor helt eller delvis utan bifall.

] övrigt får talan mot psykiatrisk nämnds beslut enligt denna lag föras endast i fall som avses i 26 &.

Talan förs hos centrala psykia- triska nämnden genom besvär.

35 ä'”

Mot psykiatriska nämndens be- slut enligt denna lag får talan icke föras.

Mot centrala psykiatriska nämn- dens beslut enligt denna lag får ta- lan icke föras.

24 512

Talan enligt 21 eller 22å får föras av den som enligt 18 & äger ansöka om utskrivning. Talan får föras utan inskränkning till viss tid. | fr. - ga om prövning av talan enligt 21 å äger bestämmelsen i 185 tredje stycket motsvarande tillämpning.

Talan enligt 21 eller 22 & får föras av den som enligt lSåfår ansöka om utskrivning. Talan får föras utan inskränkning till viss tid så länge patienten vårdas med stöd av denna lag. Talanfår därjämteföras under tre veckorfrän den dag pati— enten utskrevs. [ fråga om prövning av talan enligt 21 & ltar bestämmel- serna i 18å tredje stycket och 1955

sjätte stycket motsvarande till- Iämpning. 25 &

På begäran av överläkaren skall utskrivningsnämnds beslut under- ställas psykiatriska nämndens prövning, om överläkaren gjort för- behåll om underställning senast vid det sammanträde då beslutet fat- tades och begärt underställning inom tre dagar därefter.

På begäran av överläkaren skall psykiatrisk nämnds beslut under— ställas centrala psykiatriska nämn— dens prövning. om överläkaren gjort förbehåll om underställning senast vid det sammanträde då be— slutet fattadcs och begärt under— ställning inom tre dagar därefter.

26 å'”

Talan mot beslut, varigenom utskrivningsnämm/ utlåtit sig om ersättning som avses i 32 & eller 33 & tredje stycket. föres hos psykia- triska nämnden genom besvär.

Senaste lydelse 1979: 247. " Senaste lydelse l971:638. '3 Senaste lydelse 1973: 129.

Talan mot beslut. varigenom psykiatrisk nämnd utlåtit sig om er— sättning som avses i 32.5 första stycket eller 33å tredje stycket, föres hos centrala psykiatriska nämnden genom besvär.

Prop. 1979/80:r LPV

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

27.5

Beslut som meddelas enligt denna lag länder omedelbart till efterrät- telse. Har förbehåll gjorts enligt 255 får dock u!skrivningsnäntnds beslut. varigenom patient fått till- stånd att vistas på egen hand utom sjukhusområdet eller utskrivits el- ler utskrivits på försök. verkställas först sedan beslutet blivit beståen- de.

Beslut som meddelas enligt denna lag länder omedelbart till efterrät— telse. Har förbehåll gjorts enligt 25.5. får dock psykiatrisk nämnds beslut, varigenom patient fått till— stånd att vistas på egen hand utom sjukhusområdet eller utskrivits el- ler utskrivits på försök. verkställas först sedan beslutet blivit beståen- de.

Nämnderna

28 5”

Utskrivningsnämnd består av lagfaren ordförande som är eller va- rit innehavare av ordinarie domar- tjänst. en läkare som bör vara sär- skilt kunnig i psykiatri och en per- son med erfarenhet i allmänna värv.

Psykiatriska nämnden består av lagfaren ordförande som är eller va- rit innehavare av ordinarie domar- tjänst. två läkare sotn äro särskilt kunnigai psykiatri och två personer med erfarenhet i allmänna värv.

För ledamot av utskrivnings- näntnd eller psykiatriska nämnden finnas en eller flera suppleanter. Be-

Psykiatrisk nämnd består av lag- faren ordförande som är eller varit innehavare av ordinarie domar- tjänst. en läkare som bör vara sär- skilt kunnig i psykiatri. en person som är särskilt insatt i sociala frå- gor oclt ytterligare två ledamöter.

Centrala psykiatriska nämnden består av lagfaren ordförande som är eller varit innehavare av ordina- rie domartjänst. två läkare som äro särskilt kunniga i psykiatri, en per- son som är särskilt insatt i sociala frägor och ytterligare två leda- mäter.

För ledamot av psykiatrisk nämnd eller centrala psykiatriska nämnden finnas en eller flera sup-

stämmelserna om ledamot gälla pleanter. Bestämmelserna om leda- även suppleant. mot gälla även suppleant. 29 5'5

Ledamot av ntskrivningstu'imnd eller psykiatriska nämnden förord- nas av regeringen för högst fyra år i sänder.

lnnan ledamot börjar tjänstgöra. skall han ha avlagt domared eller försäkran enligt 4 kap. 11.5 rätte- gångsbalken.

Läkare som tjänstgör inom den sltttna psykiatriska vården får icke som ledamot deltaga i handlägg-

Senaste lydelse 1974: 581. '5 Senaste lydelse 1974: 581.

Ledamot av psykiatrisk nämnd eller centrala psykiatriska nämn- den förordnas av regeringen för högst fyra år i sänder.

lnnan ledamot börjar tjänstgöra, skall han ha avlagt domared.

Läkare som tjänstgör inom den psykiatriska vården får icke som le- damot delta i handläggningen av

Prop. 1979/80:l LPV

Nuvarande lydelse

ningen av ärende rörande patient på det sjukhus där han tjänstgör. Om jäv mot ledamot gälla i övrigt be- stämmelserna i 4 kap. rättegångs- balken om jäv mot domare.

39. Föreslagen lydelse

ärende rörande patient på det sjuk- hus där han tjänstgör. Om jäv mot ledamot gäller i övrigt bestämmel- serna i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare.

30.5

Vid sammanträde med utskriv- ningsnämml skola överläkaren och patienten vara närvarande, om icke särskilda skäl föranleda annat. Föres talan av annan än patienten, skall den som för talan beredas till- falle att närvara, om icke särskilda skälföranleda annat.

Vid sammanträde med psykiat— risk nämnd skall överläkaren och patienten vara närvarande. om icke särskilda skäl föranleder annat. Förs talan av annan än patienten, skall den som för talan beredas till- fälle att närvara. om icke särskilda skälft'iranleder annat.

Ärende som handlägges i patientens frånvaro får icke avgöras utan att nämndens ledamöter före avgörandet skaffat sig personlig kännedom om patienten. Är denne utskriven på försök, får dock ärendet avgöras, om minst en av ledamöterna har sådan kännedom.

Från kravet i andra stycket på personlig kännedom om patienten jär göras undantag. om det finns synnerliga skäl.

31.5

! ärende hos psykiatriska nämn- den skall muntlig förhandling hål- las. om ärendets beskaffenhet krä- ver det. Därvid äga bestämmelser- na i 305 första stycket motsvarande tillämpning.

l ärende hos centrala psykia- triska nämnden skall muntlig för- handling hållas. om ärendets be- skaffenhet kräver det. Därvid har bestämmelserna i 305 första stycket motsvarande tillämpning.

32 .5'6

Patient eller annan som för talan hos utskrivningsnämnd eller psy- kiatriska nämnden fär tillerkännas ersättning av allmänna medel för kostnad för resa och uppehälle i samband med inställelse inför nämnden. i den mån det finnes skä- ligt. Nämnden får bevilja förskott på ersättningen. Närmare bestäm- melser om ersättning och förskott meddelas av regeringen.

"* Senaste lydelse 1974: 581.

Patient eller annan som för talan hos psykiatrisk nämnd eller cen- trala psykiatriska nämnden får till- erkännas ersättning av allmänna medel för kostnad för resa och up- pehälle i samband med inställelse inför nämnden. i den mån det finnes skäligt. Nämnden får bevilja för- skott på ersättningen. Den som för talan hos nämnden skall genom nämndens försorg upplysas om den rätt till ersättning och förskott som kan föreligga.

Prop. 1979/80:l LPV

Nuvarande lydelse

41)

Ft'ireslagen lydelse

Närmare bestämmelser om er- sättning och förskott meddelas av regeringen.

33.5

1 ärende hos utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden får för- hör anordnas med den som kan an- tagas ha upplysningar av betydelse att lämna.

l ärende hos psykiatrisk nämnd eller centrala psykiatriska nämn- den får förhör anordnas med den som kan antas ha upplysningar av betydelse att lämna.

Vid förhöret skall patienten vara närvarande. om icke särskilda skäl föranleda annat.

I fråga om ersättning till den med vilken förhör anordnas äga bestämmel- serna om ersättning av allmänna medel till vittnen motsvarande till- lämpning. Ersättningen skall stanna på statsverket.

34 än

Utskrivningsnämnd eller psyki- atriska nämnden får avgöra ärende endast om nämndens samtliga leda- möteräro närvarande. Beslut röran- de förskott på ersättning som avses i 325 eller 335 tredje stycket får dock på nämndens vägnar medde- las av ordföranden. Detsamma gäl- ler beslut som rör rättshjälp genom offentligt biträde.

Bestämmelserna i 29 kap. rätte- gångsbalken om omröstning i över- rätt äga motsvarande tillämpning på avgörande av utskrivnings- nämnd eller psykiatriska nämnden.

Psykiatrisk nämnd eller centrala psykiatriska nämnden får avgöra ärende endast om nämndens samtli- ga ledamöter är närvarande. [fall som avses iZl .5 tredje stycket and- ra meningen får ärendet dock i psy- kiatrisk nämnd avgöras av ordfö- randen jämte en annan ledamot. Beslut rörande förskott på ersätt- ning som avses i 32 5första stycket eller 33.5 tredje stycket får på nämnds vägnar meddelas av ordfö- randen. Detsamma gäller beslut som rör rättshjälp genom offentligt biträde.

Bestämmelserna i 29 kap. rätte- gångsbalken om omröstning i över- rätt har motsvarande tillämpning på avgörande av psykiatrisk nämnd el- ler centrala psykiatriska nämnden.

Beslut som har fattats av ordfö- randen och en annan ledamot en— ligt första stycket skal! av ordföran- den anmälas för ltela nämnden vid nästa sammanträde.

Särskilda bestämmelser

34a 518

l ärende. vari 175 förvaltningslagen (l97lz290) äger tillämpning, får skälen för beslutet utelämnas även i andra fall än som sägs där, om ändamålet med vården annars skulle motverkas.

Senaste lydelse 1979: 247. '9 Tillagd genom lag 1971: 638.

Prop. l979/80:1 LPV

Nuvarande lydelse

] läkares beslut enligt 8 eller %” eller varigenom ansökan om ut- skrivning avslagits samt i motsva— rande beslut av utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden skola alltid anges de i lä angivna förut- sättningar på vilka beslutet grun- das.

Föreslagen [vt/else

] läkares beslut enligt 8 eller 9ä eller varigenom ansökan om ut- skrivning avslagits samt i motsva- rande beslut av psykiatrisk nämnd eller centrala psykiatriska nämn- den skall alltid anges de i 1 eller Zs' angivna förutsättningar på vilka be- slutet grundas.

35å

Polismyndighet skall lämna handräckning

på begäran av läkare som enligt 6.5 första stycket är behörig att ut— färda vårdintyg. om den som skall undersökas icke ställer sig till förfo- gande för undersökningen eller lä— karen behöver skydd för sin per- sonliga säkerhet.

på begäran av överläkaren. om den som med stöd av denna lag skall intagas på sjukhus icke instäl- ler sig på sjukhuset.

Polismyndighet skall lämna biträ- de

på begäran av läkare i allmän tjänst som enligt två första stycket är behörig att utfärda vårdintyg, om den som skall undersökas icke stäl- ler sig till förfogande för undersök- ningen,

på begäran av läkare som enligt 6 9" första stycket är behörig att ut- färda värdintvg. om han behöver skydd för sin personliga säkerhet.

på begäran av läkare i allmän tjänst som har utfärdat vän/intyg eller överläkaren, om den som med stöd av denna lag avses bli intagen på sjukhus icke inställer sig på sjuk- huset.

på begäran av överläkaren. om patient avviker från sjukhuset eller icke återvänder dit. sedan tiden för tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusområdet eller för utskrivning på försök gått ut. eller icke inställer sig på sjukhuset. sedan tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusomn - det återkallats eller beslut meddelats om återintagning Linder utskrivning på försök.

Om särskilda Skäl/äreligga, mä överläkaren beträffande viss pati— ent överlåta på annan läkare vid sjukhuset att begära harulräckning.

Om det finns särskilda skäl./är överläkaren överlåta på annan läka- re vid sjukhuset att begära biträde av polisen.

365

Den som hjälper någon som är intagen på sjukhus med stöd av denna lag att avvika från sjukhuset. dömes till böter eller fängelse i högst två år. För försök dömes till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken .

36 a ä'”

Har överläkare med stöd av Bä (nn/tändertagit alkoholhaltiga dryc-

Har med stöd av 13 å omhänder- tagits alkoholhaltiga drycker eller

”' Tillagd genom lag 1976: 373.

Prop. 1979/80zl LPV

Nuvarande lydelse

kcr eller andra berusningsmedel som påträffats hos eller ankommit till den som är intagen på sjukhus med stöd av denna lag, skall den omhändertagna egendomen bevis- ligen förstöras ellerförsälias enligt bestämmelserna om beslagtagen egendom i Zä lagen (1958: 205) om förverkande av alkoholhaltiga dryc— ker m.m. Belopp. som erhållits vid sådan försäljning. tillfaller staten.

Påträffas alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel inom sjukhus där patienter som intagits med stöd av denna lag vårdas. fär bcrusningsmedlen omhändertagas av sjukhusdirektörcn eller styres- mannen för sjukhuset. om känd ägare till berusningsmedlen cj _linnes. Första stycket har motsva— rande tillämpning på sålunda om- händertagen egendom.

Föreslagen lydelse

andra berusningsmedel som påträf- fats hos eller ankommit till den som är intagen på sjukhus med stöd av denna lag. skall överläkaren läta bevisligen förstöra eller försälja den om/u'indertagna egendomen enligt bestämmelserna om beslagta- gen egendom i 25 [första stycket lagen ( 1958:205 ) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. Be- lopp. som erhållits vid sådan för- säljning, tillfaller staten.

Påträffas alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel inom sjukhus där patienter som intagits med stöd av denna lag vårdas. får berusningsmedlen omhändertas av sjukhusdirektören eller styresman- ncn för sjukhuset. om känd ägare till berusningsmedlen ej _linns. Första stycket har motsvarande till- lämpning pä sålunda omhänderta- gen egendom. Vad som där före- skrivs om överläkaren skall i stället gälla den som omhänderlagit egen- donten.

Bestämmelserna i första och andra styckena har motsvarande tilllämp— ning pä injektionsspruta eller kanyl som kan användas för insprutning i

människokroppen.

37.5

Den som är intagenför värd med stöd av denna lag skall så snart hans tillstånd medger det genom överläkarens försorg upplysas om sin rätt

att lä intagningen prövad av den psykiatriska nämnden.

att i övrigt föra talan mot beslut som harjatIuts med stöd av lagen.

att anlita ombud eller biträde en- ligtjön'altningslagen (l97l:29()).

att begära rt't'ttshjälp genom of— .lentligt biträde enligt rättshjt'ilpslav gen (I.972.'4Z9).

Denna lag skall./inntts anslagen inom sjukhuset väl synlig jär pati- t'lt/el'tut.

Prop. 1979/80zl Rättshjälpslagen 43

Nu varande lydelse Föreslagen lydelse

37.5 38.5 Tillsyn över efterlevnaden av denna lag och föreskrifter som meddelas med stöd av lagen utövas av socialstyrelsen.

385 3955 Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av rege- ringen eller. efter regeringens bemyndigande. av socialstyrelsen.

|. Denna lag träderi kraft den ljanuari 1981.

2. Har ansökan gjorts. vårdintyg upprättats eller intagningsbeslut fattats före ikraftträdandet. skall för förfarandet i samband med intagning och prövning enligt 9.5 gälla äldre bestämmelser.

3. Är patient vid ikraftträdandet utskriven på försök. skall för försöks- utskrivningen i fortsättningen gälla 19.6 i dess nya lydelse.

4. Utan hinder av 24 5 får talan enligt 21 eller 22 & föras under tre veckor från ikraftträdandet.

5. Föreskrift i lag eller annan författning om psykiatriska nämnden skall i stället gälla centrala psykiatriska nämnden. och föreskrift om utskriv—

ningsnämnd skall gälla psykiatrisk nämnd.

5 Förslag till

Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972: 429)

Härigenom föreskrivs att 41—45 åå rättshjälpslagen (1972: 429)1 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

41 #2

Rättshjälp genom offentligt biträ- de lämnas i mål eller ärende

1. hos utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden angående in— tagning enligt 8 eller 95 eller ut- skrivning enligt 16 eller l9ä lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.

2. hos beslutsnämnd eller psykia- triska nämnden angående inskriv- ning i eller utskrivning från vård- hem eller specialsjukhus enligt la- gen (1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklings-

' Lagen omtryckt 1979: 240. 2 Senaste lydelse 1979: 690.

Rättshjälp genom offentligt biträ- de beviljas i mål eller ärende

[. hos psykiatrisk nämnd eller centrala psykiatriska nämnden vid talan mot beslut om intagning enligt 8 eller 9 5 eller vid utskrivning enligt 16 eller 19% lagen (1966: 293) om psykiatrisk vård i vissa fall.

2. nos beslutsnamnd eller cen- trala psykiatriska nämnden an- gående inskrivning i eller utskriv- ning frän vårdhem eller specialsjuk- hus enligt lagen (1967: 940) an- gående omsorger om vissa psykiskt

Prop. 1979/80: !

Nuvarande lydelse

störda eller placering av särskol- clev enligt 28 & samma lag.

3. Itos förvaltningsdomstol an- gående tvångsintagning i allmän vårdanstalt för alkolio/missbrukare enligt 18 eller 55 ä' lagen (l954:579) om nykterhetsvård eller kvarhål- lande enligt 45 s samma lag,

4. angående omhändertagande för samhällsvård enligt 2955 barna- vårdslagen (I960:97) eller utred- ning enligt 309' samma lag eller an- gående sådan samhällsvårds slut- liga upphörande enligt 42 S* samma lag.

5. hos förvaltningsdamstol att— gående intagning i eller utskrivning från ungdomsvårdsskala enligt bar- navårdslagen (1960: 97).

6. angående förpassning eller ut— visning enligt utlänningslagen (1954: 193) samt vid utredning hos polismyndighet när fråga har upp- kommit om förpassning eller ut- visning,

7. angående avvisning enligt ut- länningslagen, dock ej hos polis- myndighet. såvida icke anledning föreligger att underställa ärendet den centrala utlänningsmyndighe- ten eller utlänningen enligt 35% samma lag hållits i förvar längre än en vecka,

8. angående verkställighet enligt utlänningslagen . om anledning före- ligger att underställa ärendet den centrala utlänningsmyndigheten med stöd av 58 å andra stycket sam- ma lag eller hänskjuta ärendet dit med stöd av 585 tredje stycket samma lag eller om utlänningen en- ligt 355 samma lag hållits i förvar längre än en vecka,

9. angående föreskrifter som meddelats enligt 10 5, 34.5 eller 51 & femte stycket utlänningslagen .

10. angående hemsändande av utlänning med stöd av 71ä första

Rättshjt'ilpslagen 44

Föreslagen lydelse

utvecklingsstörda eller placering av särskolelev enligt 28 & samma lag. 3. (ingående beredande av vård enligt lagen ( 1979:000 ) med särskil- da bestämmelser om vård av taiga eller omedelbart omhändertagamle enligt 6 .? samma lag eller angående upphörande av sådan vård enligt 5 55 samma lag eller hos förvalt- ningsdomstol vid överklagande en- ligt 20 s'första stycket I satnma lag,

4. angående förpassning eller ut- visning enligt utlänningslagen (1954: 193) samt vid utredning hos polismyndighet när fråga har upp- kommit om förpassning eller ut- visning.

5. angående avvisning enligt ut- länningslagen, dock ej hos polis— myndighet. såvida icke anledning föreligger att underställa ärendet den centrala utlänningsmyndighe- ten eller utlänningen enligt 355 samma lag hållits i förvar längre än en vecka,

6. angående verkställighet enligt utlänningslagen . om anledning före- ligger att underställa ärendet den centrala utlänningsmyndigheten med stöd av 58 %$ andra stycket sam- ma lag eller hänskjuta ärendet dit med stöd av 581"? tredje stycket samma lag eller om utlänningen en- ligt 355 samma lag hållits i förvar längre än en vecka,

7. angående föreskrifter som meddelats enligt 10ä. 34.5 eller 51 & femte stycket utlänningslagen .

8. angående hemsändande av ut- länning med stöd av 715 första

Prop. 1979/80: 1 Rättshjä/pslagen

Nuvarande lydelse

stycket utlänningslagen.

ll. angående förverkande av vill- korligt medgiven frihet enligt 26 kap. brottsbalken .

IZ. angående återintagning i an- stalt enligt 30 kap. brottsbalken .

13. angående verkställighet ut- omlands av frihetsberövande på- följd enligt lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark. Finland, Island och Norge angående verk- ställighet av straff m.m. eller lagen ( 1972:260 ) om internationellt sam- arbete rörande verkställighet av brottmålsdom.

14. angående utlämning enligt la- gen (1970: 375) om utlämning till Danmark, Finland. Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling,

15. angående kastrering enligt la- gen (1944: 133) om kastrering, om giltigt samtycke till åtgärden ej Iäm- nats,

16. hos regeringen enligt 1 %$ and- ra stycket lagen (1975: 1360) om tvångsåtgärderi spaningssyfte i vis- sa fall.

42

! ärende sorti anges i4lå l—5 och 11—15 skall offentligt biträde utses för den som åtgärden avser, om det behövs för tillvaratagande av dennes rätt. Vid bedömningen av behovet skall särskilt beaktas om i väsentligt hänseende motstri- diga sakuppgifter lämnats under utredningen eller betydelsefulla sakförhållanden i övrigt är oklara.

] ärende som anges i4l s 6—10 och [6 skall offentligt biträde utses, om det ej måste antagas att behov av biträde saknas.

43

Offentligt biträde förordnas efter ansökan av den som åtgärden avser eller då annars anledning föreligger.

45. Föreslagen lydelse

stycket utlänningslagen.

9. angående förverkande av vill- korligt medgiven frihet enligt 26 kap. brottsbalken .

[(). angående återintagning i an- stalt enligt 30 kap. brottsbalken .

ll. angående verkställighet ut- omlands av frihetsberövande på- följd enligt lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark, Finland. Island och Norge angående verk- ställighet av straff m. m. eller lagen ( 1972:260 ) om internationellt sam- arbete rörande verkställighet av brottmålsdom.

12. angående utlämning enligt la- gen (1970: 375) om utlämning till Danmark. Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling,

13. angående kastrering enligt la- gen (1944: 133) om kastrering. om giltigt samtycke till åtgärden ej Iäm- nats,

14. hos regeringen enligt 1 .it and— ra stycket lagen (1975:]360) om tvångsåtgärderi spaningssyfte i vis- sa fall.

5

Rättshjälp genom offentligt biträ- de skall beviljas den som åtgärden avser och i mål eller ärende sorti avses i41 # 3 även vårdnadshavare. om det ej måste antagas att behov av biträde saknas.

Rättshjälp genom offentligt biträ- de beviljas efter ansökan eller då annars anledning föreligger. Ansö- katt får göras av den som kan bevil- jas rättshjälp och imäl eller ärende

Prop. 1979/80: 1 Rättshjälpslagen 46

Nuvarande lydelse

Biträde förordnas av den myndig- het som handlägger målet eller ärendet.

Dock ankommer prövningen

i ärende hos barnavårdsnämnd. social centralnämnd eller social distriktsnämnd enligt 41 ä4 på läns- rätten.

i ärende som avses i 41.5 6—10 eller 16 på rättshjälpsnämnden.

i ärende hos polismyndighet en- ligt 41 5 14 på länsrätten samt

i annat ärende hos regeringen än som avses i 41 å6—10 eller 16 på departementstjänsteman som rege- ringen bestämmer.

Föreslagen lydelse

sorn anges i 41 # ) även av annan som får föra talan i målet eller ärendet.

Rättshjälp beviljas och biträde förordnas av den myndighet som handlägger målet eller ärendet.

i ärende hos socialnämnd eller social distriktsnämnd enligt 41 53 på länsrätten.

i ärende som avses i 41 5 4—8 el- ler 14 på rättshjälpsnämnden,

i ärende hos polismyndighet en- ligt 41 512 på länsrätten samt

i annat ärende hos regeringen än som avses i 41 & 4—8 eller 14 på departementstjänsteman som rege- ringen bestämmer.

Har myndigheten skilt målet eller ärendet från sig, äger under tiden till dess talan fullföljts eller tiden för fullföljd utgått andra stycket motsvaran- de tillämpning.

Förordnande gäller även när ta- lanfullfo'ljes eller meddelat beslut underställes annan myndighets prövning eller saken överlämnas till annan myndighets avgörande.

Ansökan om offentligt biträde ges in till den myndighet som hand- lägger målet eller ärendet. Avser ansökan (yffentligt biträde i ärende som avses i 41 56—10 eller 16. ges dock ansökan in till rättshjälps- nämnden. '

Myndighet som inte själv fårför- ordna offentligt biträde skall till be- hörig myndighet med eget yttrande överlämna ingiven ansökan med därvid fogade handlingar eller an- mäla behovet av offentligt biträde.

Rättshjälp utgår även när talan fullföljs eller meddelat beslut un- derställs annan myndighets pröv- ning eller saken överlämnas till an- nan myndighets avgörande.

Ansökan om rättshjälp genom offentligt biträde ges in till den myndighet som handlägger målet eller ärendet. Gäller ansökan ärende som avses i 41 å4—8 eller 14. ges dock ansökan in till rätts- hjälpsnämnden.

Myndighet som inte själv får be- vilja rättshjälpen skall till behörig myndighet med eget yttrande över- lämna ingiven ansökan med därvid fogade handlingar eller anmäla be- hovet av offentligt biträde.

445

Har den som åtgärden avser till offentligt biträde själv föreslagit nå- gon som är lämplig. skall denne för- ordnas. om ej hans anlitande skulle medföra avsevärt ökade kostnader

Har den som beviljats rättshjälp enligt 41 55 till offentligt biträde själv föreslagit någon som är lämp- lig, skall denne förordnas, om ej hans anlitande skulle medföra avse-

Prop. 1979/80: ]

Nuvarande lydelse

eller i övrigt särskilda skäl föranle- der annat.

Rättshiälpslagen 47

Föreslagen lydelse

värt ökade kostnader eller i övrigt särskilda skäl föranleder annat. Har både den unge och vårdnads- havaren beviljats rättshjälp i mål eller ärende som avses i4l # 3. för- ordnas gemensamt biträde. om det ej finns motstridiga intressen mel- lan dent.

I fråga om offentligt biträde äger bestämmelserna i 21 & första stycket sista meningen. andra och tredje styckena. 22 5 första och andra styckena samt 23 å motsvarande tillämpning.

[ fråga om beslut som meddelas med stöd av andra stycket äger 43 å andra och tredje styckena motsvarande tillämpning. Ersättning till offentligt biträde utgår av allmänna medel.

45å

1 mål eller ärende som avses i 41.5 får offentligt biträde föran- stalta om sådan utredning som är skäligen påkallad för tillvaratagan- de av dens rätt som åtgärden avser och som ej kan erhållas genom myndighet som handlägger målet eller ärendet. Har offentligt biträde ej utsetts. får rättshjälpsnämnden på ansökan av den som åtgärden avser besluta om utredning.

1 mål eller ärende som avses i 41 & får offentligt biträde föran— stalta om sådan utredning som är skäligen påkallad för tillvaratagan- de av dens rätt som beviljats rätts- hjälpen och som ej kan erhållas ge- nom myndighet som handlägger målet eller ärendet.

Har offentligt biträde ej utsetts. får rättshjälpsnämnden på ansökan av den som beviljats rättshjälpen besluta om utredning.

Den som efter beslut av offentligt biträde eller rättshjälpsnämnd medver- kat vid utredning har rätt till ersättning av allmänna medel enligt bestäm- melser som regeringen meddelar. I fråga om fastställande av ersättning äger 43 å andra och tredje styckena motsvarande tillämpning.

|. Denna lag träderi kraft den ljanuari 1981.

2. Bestämmelserna i 41 ä 4 och 5 i deras lydelse före den 1 januari 1981 gäller till utgången av juni 1981 i mål eller ärende som där avses. Härvid tillämpas vad som i 42—44 .es föreskrivs om mål eller ärende som avses i

41s3.

Prop. l979/80:l 48

6. Förslag till

Lag om ändring i föräldrabalken

Härigenom föreskrivs i fråga om föräldrabalkenl dels atti 1 kap. 4 å. rubriken till 2 kap.. 2 kap. 1—9 åå. 3 kap. 5—8. 11 och 12 åå. 4 kap. (>och 10 åå, 6 kap. 9 och 10 åå. 7 kap. 2, 7 och 11 åå. 11 kap. 17 å. 20 kap. 9 å samt 21 kap. 2. 5. 8 och 9 åå ordet "barnavårds- nämnd" i olika böjningsformer skall bytas ut mot "socialnämnd" i mot- svarande form,

dels att i 21 kap. 2. 8 och 9 åå ordet ”barnavården" skall bytas ut mot

"socialtjänsten".

Denna lag träder i kraft den ljanuari 1981.

7. Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken dels att 31 kap. 2 å skall upphöra att gälla. dels att 17 kap. 12 å, 28 kap. 1 å . 31 kap. ] å och 38 kap. 2 å skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

17 kap. 12 å

Hjälper man den. som är fånge, häktad eller anhållen eller eljest är för annat än sjukvård eller vård en- ligt barnavårdslagen eller lagen om nykterhetsvård berövad friheten att komma lös eller främjar man. efter det han avvikit. hans flykt genom att dölja honom eller genom annan sådan åtgärd, dömes för främ— jande av flykt till böter eller fängelse i högst två år.

_ Hjälper man den, som är fånge, häktad eller anhållen eller eljest är för annat än sjukvård berövad fri- heten att komma lös eller främjar man. efter det han avvikit. hans flykt genom att dölja honom eller genom annan sådan åtgärd. dömes för främjande av flykttill böter eller fängelse i högst två år.

28 kap. 1 &

Skyddstillsyn må ädömas för brott varä kan följa fängelse. såframt det prövas erforderligt att den tilltalade ställes under övervakning och mera ingripande påföljd än skyddstillsyn ej finnes påkallad.

' Senaste lydelse av 1-3 kap.. 6 och 7 samt 11 kap. 1976: 612. 2 Senaste lydelse 1979: 000.

Prop. l979/80:1

Nuvarande lydelse

Den som är under aderton år må ej dömas till skyddstillsyn. med mindre denna påföljd finnes lämpli- gare än vård enligt barnet-'årdsla- gen.

Föreslagen lydelse

Den som är under aderton år må ej dömas till skyddstillsyn. med mindre denna påföljd finnes lämpli- gare än vård inom socialtjänsten.

Är det lindrigastc straff som är stadgat för brottet fängelse i ett år eller däröver. må dömas till skyddstillsyn allenast om särskilda skäl äro därtill.

31 kap.

Kan den som begått brottslig gär- ning bliva föremål för vård enligt barnavårdslagen. må rätten. efter hörande av barnavårdsnämnd el- ler. ifråga om den som är inskriven såsom elev vid ungdomsvårdssko- Ia. skolans styrelse. överlämna åt nämnden eller styrelsen att föran- stalta om erforderlig vård.

Om det för den dömdes tillrätta- förande eller av hänsyn till allmän laglydnad finnes påkallat. må jämte överlämnande till vård enligt har- navårdslagen dömas till dagsböter. högst etthundratjugo. vare sig böter äro stadgade för brottet eller ej.

1 å

Kan den som är under tjugo år och som begått brottslig gärning bliva föremål för vård med stöd av lagen (I979:000) med särskilda be- stämmelser om vård av unga eller eljest enligt socialtjänst/agan (l979:000). må rätten efter hörande av socialnämnd överlämna åt nämnden att föranstalta om erfor- derlig vård inom socialtjänsten.

Om det för den dömdes tillrätta- förande eller av hänsyn till allmän laglydnad finnes påkallat. må jämte överlämnande till vård inom sa- cialtjänsten dömas till dagsböter. högst etthundratjugo, vare sig böter äro stadgade för brottet eller ej.

38 kap.

2

Har domstol överlämnat någon till vård enligt barnavårdslagen el- ler lagen om nykterhetsvård men finnes. vid prövning i därför stad- gad ordning. att i lag angivna förut- sättningar icke föreligga för sådan vård eller vård av det slag som bar- navårdsnämnd eller nykterhets- nämnd i yttrande till domstolen för- klarat sig ämna anordna. äger efter ansökan av åklagare den rätt som först dömt i målet undanröja för- ordnandet om överlämnande till vård och döma till annan påföljd för brottet.

å

Har domstol överlämnat någon till vård inom socialtjänsten men finnes därefter att vården ej kan ge- nomföras med den dömdes sam- tycke eller, vid prövning i därför stadgad ordning. att i lag angivna förutsättningar brister för vård av det slag som socialnämnd i yttran- de till domstolen förklarat sig ämna anordna. äger efter ansökan av åklagare den rätt som först dömt i målet undanröja förordnandet om överlämnande till vård och döma till annan påföljd för brottet.

1. Denna lag trädet—i kraft den ljanuari 1981.

2. Vad i denna lag stadgas skall. med det undantag som kan följa av 3.. äga tillämpning även på gärning som har begåtts före den 1 januari 1981. 4 Riksdagen [979/80. I saml. Nr ]. DelA

Prop. 1979/80: 1

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3. Har före den 1 januari 1981 beslutats om förebyggande åtgärder eller omhändertagande för samhällsvård enligt barnavårdslagen (1960: 97) får, om åtgärderna eller vården består vid tiden för domen, 31 kap. 1 & i dess äldre lydelse tillämpas till utgången av juni 198].

8. Förslag till

Lag om upphävande av lagen (1964: 450) om åtgärder vid samhälls- farlig asocialitet

Härigenom föreskrivs att lagen (1964: 450) om åtgärder vid samhälls- farlig asocialitet skall upphöra att gälla vid utgången av år 1980.

9. Förslag till

Lag om ändring i körkortslagen (1977: 477)

Härigenom föreskrivs att 39 å och rubriken närmast före 39 5 kör- kortslagen (1977: 477) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Domstolsförfarandet

Föreslagen lydelse

Domstolsförfarandet m. m.

39 å Länsrätt prövar frågor som rör körkortsingripanden i de fall som an- ges i särskild författning.

1 mål som avses i första stycket har domstol samma befogenhet som länsstyrelse har när den hand- lägger körkortsärende. Domstols beslut om varning eller återkallel- se skall delges den som beslutet rör.

Mot beslut om varning enligt denna lag får talan ei föras.

1 mål som avses i första stycket har domstolen samma befogenhet som länsstyrelsen har när den handlägger ett körkortsärende.

Finns det anledning att anta att någon inte bör ha körkort eller traktorkort på grund av sina nyk— terhetsförhållanden, får länsstyrel- sen eller domstolen höra social- nämnden, om nämndens yttrande har betydelse för ärendets avgö- rande.

Domstolens beslut om varning eller återkallelse skall delges den som beslutet rör. Mot beslut om varning enligt denna lag får talan inte föras.

Denna lag träderi kraft den 1 januari 1981.

Prop. 1979/80: 1 51

10. Förslag till

Lag om finansiering av statsbidrag till förskole- och fritidshemsverk- samhet

Härigenom föreskrivs följande.

1 5 För finansiering av statsbidrag till förskole- och fritidshemsverk- samhet inom kommunernas barnomsorg erläggs årligen socialavgift. 2 & Arbetsgivare skall erlägga avgift beräknad enligt de grunder som anges för arbetsgivares socialförsäkringsavgift till sjukförsäkringen i 19 kap. 1 5 lagen (1962: 381) om allmän försäkring. ' 3 & Fysiska personer som har haft inkomst av annat förvärvsarbete än anställning enligt 3 kap. 2 5 lagen (1962: 381) om allmän försäkring skall erlägga avgift enligt de grunder som anges för sjukförsäkringsav- gift i 19 kap. 2 & samma lag. 4 & Avgifterna utgår med 1,9 % av det belopp på vilket de skall be- räknas. 5 5 I fråga om debitering och uppbörd av avgifter enligt 2 & tillämpas lagen (1959: 552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m.

Om debitering och uppbörd av avgifter enligt 3 5 finns bestämmelser i uppbördslagen (1953: 272).

Avgifterna tillförs staten.

Denna lag träder i kraft den I januari 1981.

11. Förslag till

Lag om upphävande av lagen (1926: 72) angående meddelande av förbud för barn att idka viss försäljning

Härigenom föreskrivs att lagen (1926: 72) angående meddelande av förbud för barn att idka viss försäljning skall upphöra att gälla vid ut- gången av år 1980.

12. Förslag till Lag om upphävande av lagen (1936: 56) om socialregister

Härigenom föreskrivs att lagen (1936: 56) om socialregister skall upp- höra att gälla vid utgången av år 1980.

Prop. 1979/80: 1

13. Förslag till

Lag om ändring i sjukvårdslagen (1962: 242)

Härigenom föreskrivs att 24 och 27 55 sjukvårdslagen (1962: 242) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

24 51

Om intagning på sjukhus beslutar inom ramen för vad sjukvårdssty- relsen bestämt vederbörande överläkare, sjukstuguläkare eller sjukhems- läkare. Denne äger vid behov överlåta sin beslutanderätt på annan vid sjukhuset anställd läkare.

Vad i första stycket stadgas om intagning på sjukhus skall. om ej annat är särskilt föreskrivet, äga motsvarande tillämpning beträffande utskrivning av intagen person.

I fråga om intagning i vissa fall för beredande av sluten psykiatrisk vård och utskrivning efter sådan intagning meddelas bestämmelser i särskild lag.

1 fråga om intagning i vissa fall för psykiatrisk vård och utskriv- ning eftcr sådan intagning medde- las bestämmelser i lagen (1966: 293) om psykiatrisk vård i vissa fall.

27 52

Den som driver sjukhus äger be- stämma efter vilka grunder och till vilket belopp vårdavgift skall er- läggas till sjukhuset för där med- delad sjukvård, dock att beträf- fande vårdavgift, som det jämlikt lagen om socialhjälp eller barna- vårdslagen åligger kommun att vidkännas, skall gälla vad i sagda lagar finnes stadgat.

Den som driver sjukhus äger bestämma efter vilka grunder och till vilket belopp vårdavgift skall erläggas till sjukhuset för där med- delad sjukvård.

Sättes vårdavgift till lägre belopp för sjuka från det egna sjukvårds- området än för andra sjuka, må ej till sistnämnda grupp hänföras den, som vid intagningen är bosatt inom sjukvårdsområdet.

Vårdavgift må ej uttagas för vård och underhåll på allmän sal av den som enligt smittskyddslagen är berättigad att kostnadsfritt åtnjuta vård och underhåll på sjukhus.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

1 Senaste lydelse 1970: 211. 3 Senaste lydelse 1968: 232.

Prop. 1979/80: 1

14. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1962: 381) om allmän försäkring

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1962: 381) om allmän försäk-

ring1

dels att 3 kap. 18 % skall upphöra att gälla,

dels att i 10 kap. 2 & ordet ”fångvårdsanstalt" skall bytas ut mot ”kri- minalvårdsanstalt”.

dels att 3 kap. 15 ä, 4 kap. 20 $, 10 kap. 3 &, "16 kap. 12 5 samt 18 kap. 5 5 skall ha nedan angivna lydelse.

N uvarandc lydelse

Föreslagen lydelse

3 kap.

1552. Sjukpenning utgår ej för tid då försäkrad

a) fullgör värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst eller genomgår bistånds- och katastrofutbildning;

b) är intagen i annat barnhem än tnödrahem eller i ungdoms- vårdsskola;

c") är häktad eller intagen i kri- minalvårds- eller arbetsanstalt;

b) är intagen i sådant hem som avses i 12 5 lagen (1979: 000) med särskilda bestämmelser om vård av unga med stöd av I 5 andra styc- ket 2 eller tredje stycket sagda lag;

c) är häktad eller intagen i kri- mina/vårdsanstalt;

d) i annat fall än under b eller c sagts av annan orsak än sjukdom tagits om hand på det allmännas bekostnad.

För dag då försäkrad är intagen i vårdanstalt för alkoholmissbru- kare skall sjukpenning minskas på sätt sattt framgår av bestämmelser- na i 4 5 andra stycket.

Utan hinder av första stycket utgår sjukpenning till försäkrad som avses under b och c vid sjuk- dom som inträffar under tid då han vårdas eller eljest får vistas utom skola eller anstalt och där- vid bereds tillfälle att förvärvsar- beta.

Utan hinder av första stycket utgår sjukpenning till försäkrad som avses under c vid sjukdom som inträffar under tid då han får vistas utom anstalt och därvid be- reds tillfällc att förvärvsarbeta.

4 kap. 20 53

Bestämmelserna i 2 kap. 10 5 samt 3 kap. 12 5 och 16—18 åå

1 Omtryekt 1977: 630. 2 Senaste lydelse 1979: 505. 3 Senaste lydelse 1979: 644.

Bestämmelserna i 2 kap. 10 5 samt 3 kap. 12, 16 och 17 55 äga

Prop. 1979/80: 1

Nuvarande lydelse

äga motsvarande tillämpning i frå- ga om föräldrapenning. 1 fall som avses i 3 kap. 12 5 skall föräldra- penning enligt 4 kap. 2 och 11 åå alltid utgå med minst ett belopp som motsvarar garantinivån enligt 4 kap. 4 & minskad med den sjuk- penning som skulle belöpa på vårdersättningen. Bestämmelserna i 3 kap. 7 5 första och andra styc- kena äga motsvarande tillämpning i fråga om föräldrapenning enligt 4 kap. 2 och 8 55.

Föreslagen lydelse

motsvarande tillämpning i fråga om föräldrapenning. 1 fall som avses i 3 kap. 12 5 skall föräldra- penning enligt 4 kap. 2 och 11 55 alltid utgå med minst ett belopp som motsvarar garantinivån enligt 4 kap. 4 % minskad med den sjuk- penning som skulle belöpa på vårdersättningen. Bestämmelserna i 3 kap. 7 5 första och andra styc- kcna äga motsvarande tillämpning i fråga om föräldrapenning enligt 4 kap. 2 och 8 55.

Bestämmelserna i 3 kap. 7 % tredje stycket gälla i tillämpliga delar i fråga om föräldrapenning enligt 4 kap. 8 5 första stycket.

Allmän försäkringskassa får när det finns skäl till det påfordra att förälderns rätt till särskild föräldrapenning enligt 11 & fjärde stycket styrkes genom intyg av den som har anordnat föräldrautbildningen.

Vid beräkning av antalet dagar med rätt till föräldrapenning anses två dagar med halv föräldrapenning eller fyra dagar med fjärdedels för- äldrapenning som en dag.

Beträffande föräldrapenning, som tillkommer förälder vilken ej har uppnått aderton års ålder, får försäkringskassan på framställning av barnavårdsnämnd besluta om utbetalning till annan enligt 3 kap. 18 5 .

Är moder vid tiden för barnets födelse intagen i barnhem, ung- domsvårdsskola, fångvårdsanstalt eller vårdanstalt för alkoholmiss- brukare, får försäkringskassan på framställning av föreståndare för inrättningen besluta, att den för- äldrapenning som tillkommer mo- dern skall utbetalas till förestånda- ren för att användas till kvinnans och barnets nytta.

Beträffande föräldrapenning, som tillkommer förälder vilken ej har uppnått aderton års ålder, får försäkringskassan på framställning av socialnämnd besluta att för- äldrapenningen helt eller delvis skall utbetalas till annan person eller till nämnden att användas till förälderns och hans familjs nytta.

Är moder vid tiden för barnets födelse intagen i kriminalvårdsan- stalt cllcr hem som avses i 12 5 lagen ( 1979:000 ) med särskilda bestämmelser om vård av unga, får försäkringskassan på framställ- ning av föreståndare för anstal- ten eller hemmet besluta, att den föräldrapenning som tillkommer modern skall utbetalas till före- ståndaren för att användas till kvinnans och barnets nytta.

10 kap. 3 &

Därest pensionsberättigad i an- nat fall än som avses i 2 5 under hel månad är intagen i annan an- stalt än sjukhus eller ock tillfälligt vistas utom anstalten, äger den

Därest pensionsberättigad i an- nat fall än som avses i 2 5 under hel månad är intagen i annan an- stalt än sjukhus eller ock tillfälligt vistas utom anstalten, äger den

Prop. 1979/80: 1

N tt varande lydelse

som driver anstalten att, i den mån regeringen så förordnar, upp- bära så stor del av den pensions- bcrättigades å månaden belöpande folkpension, som svarar mot kost- naderna för vården eller försörj- ningen på anstalten, varvid den pensionsberättigadc dock skall äga erhålla visst belopp för sina per- sonliga behov. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning för det fall att den pensionsberättiga- de åtnjuter vård eller försörjning mot avgift. som erlägges av kom- mun eller landstingskommun.

I"t'ireslagen lydelse

som driver anstalten att, i den mån regeringen så förordnar, uppbära så stor del av dcn pensionsberät- tigades å månaden belöpande folk- pension, som svarar mot kostna- derna för vården eller försörjning- en på anstalten, varvid den pen- sionsberättigade dock skall äga er— hålla visst belopp för sina person- liga behov. Vad nu sagts skall, dock ej då fråga är om ålderspen- sion, äga motsvarande tillämpning för det fall att den pensionsberät- tigade åtnjuter vård eller försörj- ning mot avgift, som erlägges av kommun eller landstingskommun.

Åtnjuter barn, för vilket barntillägg utgår, i annat fall än som avses i 2 5 sista stycket under hel månad vård på anstalt eller eljest vård på allmän bekostnad, äger den som driver anstalten eller det kommunala organ som svarar för vårdkostnaden att, i den mån regeringen så för- ordnar, uppbära så stor del av barntillägg för månaden som svarar mot vårdkostnaden.

16 kap. 12 å

På framställning av nykterhets- nämnd eller styrelse för vårdan- stalt för alkohol/nissbrukare äger allmän försäkringskassa besluta att pension tillkommande den, som är hem/allen åt alkoholmissbruk oc/t beträffande vilken föreligger om- ständighet i övrigt som i 15 ä' la- gen (1954: 579) om nykterhets- vård sägs, helt eller delvis skall utbetalas till kommunal myndighet eller den pensionsberättigades ma- ke eller annan person att användas till den pensionsberättigades och hans familjs nytta.

Är pensionsberättigad till följd av ålderdomssvaghet, sjuklighet el- ler annan därmed jämförlig orsak ur stånd att själv omhänderhava honom tillkommande pension. må allmän försäkringskassa besluta. att pensionen skall utbetalas till annan enligt vad i första stycket sägs.

Är pensionsberättigad till följd av ålderdomssvaghet, sjuklighet el- ler annan därmed jämförlig orsak ur stånd att själv omhänderhava honom tillkommande pension, må allmän försäkringskassa besluta, att pensionen helt eller delvis skall utbetalas till kommunal myndig- het eller den pensionsberättigades ntake eller annan person att an-

Prop. 1979/80: 1

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

vändas till den pensionsberättiga- des och hans familjs nytta.

18 kap. 5 5 Allmän försäkringskassa må ej utan stöd av särskilt lagstadgande be- driva annan verksamhet än som angives i denna lag eller i bestämmel- ser, som utfärdats med stöd av densamma.

1 den mån regeringen så förord— nar, är allmän försäkringskassa pliktig att biträda vid handhavan- det av annan verksamhet ävensom att tillställa socialregister behöv- liga uppgifter.

Allmän försäkringskassa skall tillhandagå statlig eller kommunal myndighet, försäkringsinrättning samt arbetsgivare med yttranden och upplysningar, i den mån hin- der enligt lag eller författning ej möter samt mera betydande olä- genhet ej därigenom uppkommer för kassan. Myndighet, som hand- har arbetslöshetsförsäkring, eller lokalt organ som i 1 kap. 2 & sägs må ej av allmän försäkringskassa förvägras begärt biträde.

1 den mån regeringen så förord— nar, är allmän försäkringskassa pliktig att biträda vid handhavan- det av annan verksamhet.

Allmän försäkringskassa skall tillhandagå statlig eller kommunal myndighet, försäkringsinrättning samt arbetsgivare med yttranden och upplysningar, i den mån hin- der enligt lag eller författning ej möter samt mera betydande olä- genhet ej därigenom uppkommer för kassan. Myndighet, som hand- har arbetslöshetsförsäkring, eller lokalt organ som i 1 kap. 2 & sägs må ej av allmän försäkringskassa förvägras begärt biträde. Om rätt för socialnämnd att av allmän för- säkringskassa erhålla uppgifter om ekonomisk hjälp som har lämnats till enskild stadgas i 57 5 social- tjänstlagen (1979: 000).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

15. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1947: 529) om allmänna barnbidrag

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1947: 529) om allmänna barn-

bidrag1

dels att i 4 & ordet ”barnavårdsnämnd” skall bytas ut mot ”social-

nämnd",

dels att 5 & skall ha nedan angivna lydelse.

1 Omtryekt 1973: 449. Senaste lydelse av 4 5 1976: 617.

Prop. 1979/80: 1

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Finnes någon, som enligt 4 5 äger uppbära allmänt barnbidrag icke vara skickad att ltandltava detsamma, får allmän försäkrings- kassa pä framställning av barna— vårdsnämnd förordna att bidraget skall utbetalas till den andre av föräldrarna eller annan lämplig person. Om synnerliga skäl före— ligga får bidraget utbetalas till nämnden att användas för barnets bästa.

Om synnerliga skäl föreligga. får bidraget på framställning av socialnämnd utbetalas till den andra av föräldrarna eller annan lämplig person eller till nämnden att användas för barnets bästa.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

16. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1964: 143) om bidragsförskott

Härigenom föreskrivs att 9 och 19 55 lagen (1964: 143) om bidrags- förskott1 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

9 &" Bidragsförskott utbetalas till vårdnadshavaren. Vistas barnet i annat enskilt hem. får försäkringskassan efter framställning från vårdnads- havaren betala förskottet till den som fostrar barnet.

Finnes någon, till vilken bidrags— förskott enligt första stycket skall utbetalas, icke vara skickad att hand/zava förskottet, må försäk- ringskassan efter framställning från barnavårdsnämnd förordna, att förskottet i stället skall utbe- talas till lämplig person. Om syn- nerliga skäl föreligga, får förskot- tet utbetalas till nämnden att an- vändas för barnets bästa.

Är barnet under hel månad om- händertaget för samhällsvård, ut- betalas bidragsl'örskottet till det kommunala organ som svarar för värdkostnaden.

1 Omtryckt 1976: 277.

Om synnerliga skäl föreligga. får förskottet på framställning av socialnämnd utbetalas till lämplig person eller till nämnden att an— vändas för barncts bästa.

Vårdas barnet under hel månad i familjehem eller hem för vård eller boende inom socialtjänsten, utbetalas bidragsförskottet till det kommunala organ som svarar för vårdkostnaden.

Prop. 1979/80: 1 58

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Det bidragsförskottsbelopp som först förfaller till betalning efter beslut om förskott må, där barnet under den tid å vilken förskottsbeloppet bc- löper i väsentlig mån erhållit sin försörjning av allmänna medel, till den del beloppet motsvarar vad den myndighet som tillhandahållit försörj— ningen visar sig hava för nämnda tid utgivit för barnets försörjning upp- bäras av myndigheten.

19 & Allmän försäkringskassa äger erhålla polismyndighetens biträde för efterforskandc av underhållsskyldig, som häftar i skuld för utgivet bi- dragsförskott, ävensom för verkställande av utredning rörande den un— derhållsskyldiges förmåga att återgälda förskottet.

Vad i 95 och 96 55 barnavårds- [ mål eller ärenden enligt denna lagen är stadgat skall äga motsva- lag får delgivning inte ske med rande tillämpning beträffande tillämpning av 15 å delgivnings- ärenden om bidragsförskott. lagen (1970: 428).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

17. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1967: 940) angående om- sorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda

dels att i 45, 47 och 49 åå] orden ”psykiatrisk nämnd" i olika böj- ningsformer skall bytas ut mot orden "central psykiatrisk nämnd" i motsvarande form,

dels att 44 och 53 55 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4.4 å

Mot beslut varigenom någon inskrivits i särskola eller vårdhem eller i specialsjukhus i annat fall än som avses i 37 5,

särskolplikt eljest ålagts,

särskolelev ålagts att bo i annat enskilt hem än det egna, i inackor- deringshem eller i elevhem,

ansökan om befrielse från skolgången i särskola avslagits, begäran om tillstånd att vistas på egen hand utom elevhem, vårdhem eller specialsjukhus avslagits helt eller delvis eller sådant tillstånd åter- kallats,

1 Senaste lydelse av 45 5 1979: 248. 47 5 1973:130. 49 5 1973: 130.

Prop. 1979/80: 1

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

ansökan om utskrivning från särskola, vårdhem eller specialsjukhus avslagits.

undervisning i särskola återupptagits eller återintagning i vårdhem eller specialsjukhus skett efter utskrivning på försök,

någon i samband med utskrivning på försök ålagts att iakttaga sär- skilda föreskrifter eller ställts under tillsyn

får talan föras genom besvär hos den psykiatriska nämnd som avses i lagen den [6 juni 1966 (nr 293) om beredande av sluten psykia- trisk vård i vissa fall. Mot beslut som avses i 23 5 första stycket får dock talan icke föras.

får talan föras genom besvär hos den centrala psykiatriska nämnd som avses i lagen (1966: 293) om psykiatrisk vård i vissa fall. Mot beslut som avses i 23 5 första stycket får dock talan icke föras.

Mot beslut varigenom omsorg enligt denna lag vägrats eller någon uttagits till specialundervisning eller hänvisats till annan skolform i sam- ma särskola får talan föras hos huvudtillsynsmyndigheten genom besvär, om annat ej framgår av tredje stycket.

Mot beslut av lokal styrelse för specialskolan får talan föras hos läns- skolnämnden genom besvär.

] övrigt får talan icke föras mot beslut i fråga om omsorger om någon enligt denna lag.

535

Skolstyrelse skall vidtaga åtgärder för att den som är i särskolpliktig ålder och kan antagas behöva undervisning i särskola erhåller sådan

undervisning.

Barnavårdsnämnd skall, utöver vad som följer av barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97), vidtaga åtgärder för att den som ej fyllt 18 år och som kan antagas behöva vård enligt denna lag beredes så- dan vård.

Socialnämnd skall. om det ej ankommer på barnavårdsnämnden, vidtaga åtgärder för att den som fyllt 18 år och kan antagas behöva vård enligt denna lag beredes så- dan vård.

Skolstyrelse, barnavårdsnämnd och socialnämnd äger ombesörja undersökning, som behöves för att vidtaga åtgärd enligt denna para- graf.

Socialnämnd skall vidtaga åt- gärder för att den som kan anta- gas behöva vård enligt denna lag beredes sådan vård.

Skolstyrelse och socialnämnd äger ombesörja undersökning, som behöves för att vidtaga åtgärd en- ligt denna paragraf.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

Prop. 1979/80: 1

18. Förslag till

Lag om ändring i lagen- (1976: 380) om arbetsskadeförsäkring

Härigenom föreskrivs att 8 kap. 5 & lagen (1976: 380) om arbetsskado- försäkring1 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 kap. 5 &

Ersättning betalas ut i den ord- ning som regeringen föreskriver. Bestämmelserna i 3 kap. 18 5 samt 16 kap. 12 och 13 åå lagen (1962: 381) om allmän försäkring om ut- betalning till annan än den för- månsberättigade och om utbetal- ning utom riket har motsvarande tillämpning i fråga om ersättning från arbetsskadeförsäkringen.

Ersättning betalas ut i den ord- ning som regeringen föreskriver. Bestämmelserna i 16 kap. 12 och 13 åå lagen (1962: 381) om allmän försäkring om utbetalning till an- nan än den förmånsberättigade och om utbetalning utom riket har motsvarande tillämpning i fråga om ersättning från arbetsskadeför- säkringen.

Denna lag träderi kraft den 1 januari 1981.

19. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1977: 293) om handel med drycker

Härigenom föreskrivs att 60 och 69 åå lagen (1977: 293) om handel med drycker skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 605

I ärende om tillstånd till serve— ring av alkoholdrycker enligt 37 % första stycket 1 och 2 skall till- ståndsmyndigheten alltid inhämta yttranden från länsnykterhets- nämnd, polismyndighet och kom— munfullmäktige i den kommun där serveringen skall bedrivas.

] ärende om tillstånd till serve- ring av alkoholdrycker enligt 37 % första stycket 1 och 2 skall till- ståndsmyndigheten alltid inhämta yttranden från polismyndighet och kommunfullmäktige i den kom- mun där serveringen skall bedri- vas.

] ärende om tillstånd till servering av alkoholdrycker inom eller invid militärt område skall tillståndsmyndighetcn, utöver vad som sägs i första stycket, inhämta yttrande från vederbörande militära chef.

Kommunfullmäktige får uppdraga åt kommunalt organ eller åt sär- skilt utsedda personer att i fullmäktiges ställe avgiva yttrande.

1 Lagen omtryckt 1977: 264.

Prop. 1979/80: 1

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

69 & Socialstyrelsen utövar den centrala tillsynen över efterlevnaden av denna lag.

Det åligger länsstyrelse, länsnyk- terhetsnämnd, kommunal nykter- hetsnämnd och polismyndighet att övervaka efterlevnaden av bestäm- melserna i denna lag.

Polismyndighet och kommunal nykterhetsnämnd skall underrätta länsstyrelsen om sådant förhållan- de som är av betydelse för länssty- relsens tillsyn.

Det åligger länsstyrelse, social- nämnd och polismyndighet att övervaka efterlevnaden av bestäm- melserna i denna lag.

Polismyndighet och socialnämnd skall underrätta länsstyrelsen om sådant förhållande som är av be- tydelse för länsstyrelsens tillsyn.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

20. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1964: 47) om krigshjälp

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1964: 47) om krigshjälp

dels atti l, 2, 4, 5, 9, 11 och 12 55 ordet ”Konungen” skall bytas ut mot ”regeringen”,

dels att 3 och 6 Gå skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse F öreslagen lydelse

35

Det åligger kommun att utgiva krigshjälp till den som är bosatt i eller eljest tagit uppehåll i kommunen. Länsstyrelsen må, när särskilda skäl äro därtill, förordna att kommunen skall utgiva krigshjälp enligt 2 5 första stycket även till den som tillfälligt vistas i kommunen.

Kommun är icke skyldig att utgiva socialhjälp till den, som saknar medel av anledning som i 2 & första stycket sägs.

Kommun är icke skyldig att ut- giva ekonomisk hjälp enligt 6 55 socialtjänstlagen (1979: 000) till den, som saknar medel av anled- ning som i 2 5 första stycket sägs.

6 &”

I varje kommun skall finnas en krigshjälpsnämnd för handhavande av de uppgifter, som åvila kommunen enligt denna lag. Kommunen får tillsätta särskild krigshjälpsnämnd eller uppdraga åt annan nämnd att vara krigshjälpsnämnd. Har så ej skett är socialnämnden krigshjälps- nämnd.

1 Senaste lydelse 1977: 207.

Prop. 1979/80: 1 62

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

! fråga om särskild krigshjälpsnämnd tillämpas bestämmelserna i 3 kap. 2 5, 3 & första stycket, 4 5, 5 & tredje stycket, 7 och 8 åå, 9 & första stycket och 10—12 55 kommunallagen (1977:179) på motsva- rande sätt. ] annan kommun än Stockholms kommun tillämpas även be- stämmelserna i 3 kap. 5 5 första stycket och 6 & nämnda lag på mot- svarande sätt.

Krigshjälpsnämnds protokoll be- Föreskrifter om i vilken ut- höver ej upptaga annat än uppgift sträckning beslut skall innehålla de om närvarande ledamöter, beslutet skäl som ha bestämt utgången fin- i varje ärende och uppgift om re- nas i 17 5 förvaltningslagen (1971: servation. Föreskrifter om i vilken 290). utsträckning beslut skall innehål- la dc skäl som ha bestämt utgång- en finnas i 17 & förvaltningslagen (1971: 290).

Utan hinder av 2 5 2 förvaltningslagen (1971: 290) äga 4 och 5 åå nämnda lag tillämpning i samtliga ärenden hos särskild krigshjälps- nämnd. '

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

21. Förslag till

Lag om ändring i giftermålsbalken

Härigenom föreskrivs att i 2 kap. 5 & giftermålsbalkcn1 ordet ”barna- vårdsnämnden" skall bytas ut mot ”socialnämnden".

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

22. Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att i 51 kap. 25 & rättegångsbalken2 orden "en- ligt barnavårdslagen” skall bytas ut mot "inom socialtjänsten”.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

1 Omtryckt 1973: 645. 2 Senaste lydelse av 51 kap. 25 5 1979: 681.

Prop. 1979/80: 1

23. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1958: 642) om blodundersökning m. m. vid utredning av faderskap

Härigenom föreskrivs att i 5 och 6 55 lagen (1958: 642) om blodun- dersökning m. rn. vid utredning av faderskap1 ordet "barnavårdsnämnd" skall bytas ut mot "socialnämnd".

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

24. Förslag till

Lag om ändring i namnlagen (1963: 521)

Härigenom föreskrivs att i 38 & namnlagen (1963: 521)2 ordet ”bar- navårdsnämnden" skall bytas ut mot ”socialnämnden".

Denna lag träder i kraft den 1 januari 198].

25. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1964: 542) om personundersökning i brott-

: mal

Härigenom föreskrivs att 6 S' lagen (1964: 542) om personundersök- ning i brottmål skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 65

Barnavårdsnämnd och nykter- hetsnämnd skola på begäran av skyddskonsulent, skyddsassistent, personundersökare, åklagare eller domstol meddela upplysningar be- träffande misstänkt, med vilken nämnden har att taga befattning, samt föreslå de åtgärder, som nämnden finner erforderliga för att främja hans anpassning i sam- hället.

Socialnämnd skall på begäran av skyddskonsulent, skyddsassi- stent, personundersökare, åklagare eller domstol meddela upplysning- ar beträffande misstänkt, med vil- ken nämnden har att taga befatt- ning, samt föreslå de åtgärder, som nämnden finner erforderliga för att främja hans anpassning i sam- hället.

Denna lag träder i kraft den 1 januari l98l.

1 Omtryekt 1976: 620. 2 Senaste lydelse av 38 5 1976: 623.

Prop. 1979/80: 1

26. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1969: 620) om ersättning i vissa fall för ut-

givna underhållsbidrag

Härigenom föreskrivs att i l 5 lagen (1969: 620) om ersättning i vissa fall för utgivna underhållsbidragl ordet "barnavårdsnämnden" skall by- tas ut mot ”socialnämnden".

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

27. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1973: 558) om tillfälligt omhändertagande

Härigenom föreskrivs att i 2 5 lagen (1973: 558) om tillfälligt om- händertagande ordet "barnavårdsnämnden" skall bytas ut mot ”social- nämnden".

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

28. Förslag till

Lag om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. 1)

Härigenom föreskrivs att 54a & utsökningslagen (1877: 31 s. 1) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

54a 52

På grund av skriftlig, av två per- soner bevittnad förbindelse får ut- mätning äga rum för bidrag, som någon enligt förbindelsen skolat utgiva till fullgörande av under- hållsskyldighet jämlikt giftermåls- eller föräldrabalken eller skolat erlägga till barnavårdsnämnd så- som ersättning för barns vård jäm- likt barnavårdslagen (1960: 97). Beträffande underhållsbidrag som skall utgivas till gäldenärens make för makens egen del eller för ma-

1 Senaste lydelse av 1 5 1976: 625. '-* Senaste lydelse 1978: 856.

På grund av skriftlig, av två per- soner bevittnad förbindelse får ut- mätning äga rum för bidrag, som någon enligt förbindelsen skolat utgiva till fullgörande av under- hållsskyldighet jämlikt giftermåls- eller föräldrabalken eller skolat erlägga till socialnämnd såsom er- sättning för barns vård jämlikt 34 5 andra stycket socialtjänst- lagen (1979: 000). Beträffande un- derhållsbidrag som skall utgivas till gäldenärens make för makens

Prop. 1979/80: 1

Nuvarande lydelse

karnas barn skall dock vad nu sagts äga tillämpning endast om makarna under den tid bidraget avser ej varaktigt bodde tillsam— mans och alltjämt ej göra det.

65

Föreslagen lydelse

egen del eller för makarnas barn skall dock vad nu sagts äga till- lämpning endast om makarna un- der den tid bidraget avser ej var- aktigt bodde tillsammans och allt- jämt ej göra det.

Är talan om förbindelsen anhängig vid domstol, äger denna förordna, att utmätning på grund av förbindelsen tills vidare ej får äga rum.

Den som vill erhålla utmätning skall ingiva förbindelsen i huvudskrift, eller om utmätningsmannen anser det tillräckligt, i bestyrkt avskrift.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

29. Förslag till Lag om ändring i lagen (1966: 301) om rättspsykiatrisk undersök- ning i brottmål

Härigenom föreskrivs att 3, S och 7 55 lagen (1966: 301) om rätts- psykiatrisk undersökning i brottmål skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 ål Rätten får ej förordna att någon skall överlämnas till sluten psykia- trisk vård eller till vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda utan att rättspsykiatrisk undersökning företagits.

Förordnande som avses i första stycket behöver dock ej föregås av rättspsykiatrisk undersökning om den misstänkte är intagen på sjuk- hus för sluten psykiatrisk vård med stöd av beslut enligt 9 5 andra stycket lagen den 16 juni 1966 (tzr 293) om beredande av sluten psy- kiatrisk vård i vissa fall eller på grund av domstols förordnande eller är utskriven på försök enligt 19 & samma lag eller är inskriven i specialsjukhus för psykiskt ut- vecklingsstörda med stöd av 35 & lagen den 15 december 1967 (nr 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda. I så- dant fall är det tillräckligt att i målet föreligger utlåtande av so-

1 Senaste lydelse 1969: 40.

Förordnande som avses i första stycket behöver dock ej föregås av rättspsykiatrisk undersökning om den misstänkte är intagen på sjukhus för psykiatrisk vård med stöd av beslut enligt 9 5 första stycket lagen (1966: 293) om psy- kiatrisk vård i vissa fall eller på grund av domstols förordnande el— ler är utskriven på försök enligt 19 & samma lag eller är inskriven i specialsjukhus för psykiskt ut- vecklingsstörda med stöd av 35 5 lagen (1967: 940) angående omsor- ger om vissa psykiskt utvecklings- störda. I sådant fall är det till- räckligt att i målet föreligger ut- låtande av socialstyrelsen enligt vilket det är uppenbart att den

Prop. 1979/80: 1

Nuvarande lydelse

cialstyrelsen enligt vilket det är uppenbart att den misstänkte kan beredas fortsatt vård med stöd av lagen om beredande av sluten psy- kiatrisk vård i vissa fall eller med stöd av 35 5 lagen angående om- sorger om vissa psykiskt utveck— lingsstörda.

66

Föreslagen lydelse

misstänkte kan beredas fortsatt vård med stöd av 1 9” lagen om psykiatrisk vård i vissa fall eller med stöd av 35 & lagen angående omsorger om vissa psykiskt ut- vecklingsstörda.

551

Utlåtande över rättspsykiatrisk undersökning skall, om annat ej följer av rättens beslut, innehålla uttalande dels om förutsättning- arna för att bereda den misstänk- te vård med stöd av lagen om be- redande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall eller vård i specialsjuk— hus med stöd av 35 & lagen angå- ende omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda, dels om den misstänktes sinnesbcskaffenhet vid gärningens bcgåendc. Anser under- sökningsläkaren att den misstänk- te på grund av sin sinnesbcskaf- fenhet bör bli föremål för annan åtgärd än sluten psykiatrisk vård eller vård i specialsjukhus, skall detta anmärkas.

Utlåtande över rättspsykiatrisk undersökning skall, om annat ej följer av rättens beslut, innehålla uttalande dels om förutsättningar- nu för att bereda den misstänkte vård med stöd av ] ä' lagen (1966: 293) om psykiatrisk vård i vissa fall eller vård i specialsjukhus med stöd av 35 & lagen (1967: 940) an- gående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda, dels om den misstänktes sinnesbeskaffenhet vid gärningcns begående. Anser under- sökningsläkaren att den misstänkte på grund av sin sinnesbeskaffenhet bör bli föremål för annan åtgärd än psykiatrisk vård eller vård i specialsjukhus, skall detta anmär- kas.

Undcrsökningsläkaren skall i utlåtandet ange de omständigheter på vilka han grundar sina uttalanden.

7 53

Den som är häktad och skall undergå rättspsykiatrisk undersökning skall så snart det lämpligen kan ske överföras till den klinik vid vilken undersökningen skall utföras. Om undersökningen ej skall utföras vid rättspsykiatrisk klinik, skall han i stället förvaras i kriminalvårdsanstalt eller häkte.

Har misstänkt, som är häktad, för rättspsykiatrisk undersökning för- varats på annan plats än i häkte, skall han återföras till häktet så snart undersökningen avslutats. Är han enligt undersökningsläkarens utlåtan- de i behov av sluten psykiatrisk vård eller vård i specialsjukhus, skall han i stället förvaras på rättspsykiatrisk klinik.

Har rätten förordnat att någon skall överlämnas till sluten psykia- trisk vård eller vård i specialsjuk- hus och därvid förklarat att han skall vara häktad, skall han vårdas

1 Senaste lydelse 1967: 947. 2 Senaste lydelse 1974: 207.

Har rätten förordnat att någon skall överlämnas till sluten psy- kiatrisk vård eller vård i special- sjukhus och därvid förklarat att han skall vara häktad, skall han

Prop. 1979/80: 1

Nuvarande lydelse

på rättspsykiatrisk klinik eller psy- kiatrisk avdelning :" kriminalvårds- räjong till dess han intages på sjuk- hus enligt 12 å lagen om beredan- de av sluten psykiatrisk vård i vis- sa fall eller på specialsjukhus. Han får, även sedan domen i målet vunnit laga kraft, hindras att läm- na kliniken eller avdelningen och i övrigt underkastas det tvång som är nödvändigt med hänsyn till än- damålet med vården eller för att skydda honom själv eller omgiv- ningen.

67

Föreslagen lydelse vårdas på rättspsykiatrisk klinik eller psykiatrisk avdelning vid kri- minalvårdsanstalt till dess han in- tages på sjukhus enligt 11 5 lagen (1966: 293) om psykiatrisk vård i vissa fall eller på specialsjukhus. Han får, även sedan domen i må- let vunnit laga kraft, hindras att lämna kliniken eller avdelningen och i övrigt underkastas det tvång som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vården eller för att skydda honom själv eller om- givningen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

30. Förslag till

Lag om ändring i passlagen (1978: 302)

Härigenom föreskrivs i fråga om passlagen (1978: 302)

dels att i 22 och 28 åå ordet ”utskrivningsnämnd” i olika böjnings- former skall bytas ut mot ”psykiatrisk nämnd” i motsvarande form,

dels att i 28 och 29 åå orden ”psykiatriska nämnden" skall bytas ut mot ”centrala psykiatriska nämnden”,

dels att 20 5 skall ha nedan angivna lydelse. Nuvarande lydelse F öreslageu lydelse

205

Passtillstånd fordras för den som är intagen på sjukhus enligt lagen ( 1966:293 ) om beredande av slu- ten psykiatrisk vård i vissa fall, inskriven i specialsjukhus enligt 35 5 lagen ( 1967:940 ) angående omsorger om vissa psykiskt utveck- lingsstörda eller utskriven på för- sök från sjukhus som nu har angi- vits, dock endast om

Passtillstånd fordras för den som är intagen på sjukhus enligt 1 5 lagen (1966: 293) om psykiatrisk vård i vissa fall, inskriven i special- sjukhus enligt 35 å lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda eller ut- skriven på försök från sjukhus som nu har angivits, dock endast om

1. överläkaren vid sjukhuset i den ordning regeringen föreskriver har gjort anmälan om att pass ej får utfärdas utan sådant tillstånd,

Prop. 1979/80: 1

Nuvarande lydelse

2. sådana förhållanden förelig- ger som avses i 17 5 andra stycket lagen om beredande av sluten psy— kiatrisk vård i vissa fall eller 42 & tredje stycket lagen angående om- sorger om vissa psykiskt utveck— lingsstörda, eller

68

Föreslagen lydelse

2. sådana förhållanden förelig- ger som avses i 17 å andra stycket lagen om psykiatrisk vård i vissa fall eller 42 5 tredje stycket lagen angående omsorger om vissa psy- kiskt utvecklingsstörda, eller

3. för patienten tidigare utfärdat pass efter intagningen eller inskriv- ningen har återkallats på grund av framställning enligt 24 5 andra styc- ket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

31. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt

Härigenom föreskrivs att 28 & lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

285

Vad i 25—27 55 är föreskrivet om brev gäller även annat skriftligt meddelande. Bestämmelserna i dessa paragrafer rörande intagen gäller även sammanslutning av intagna.

För psykiatrisk avdelning gäller i stället för 25—27 55 i tillämp- liga delar bestämmelserna i 15 5 lagen ( 1966:293 ) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Brev från intagen till svensk myndighet eller advokat skall dock alltid vidarebefordras utan gransk- ning.

För psykiatrisk avdelning gäller i stället för 25—27 55 i tillämpliga delar bestämmelserna i 15 5 lagen (1966: 293) om psykiatrisk vård i vissa fall. Brev från intagen till svensk myndighet eller advokat skall dock alltid vidarebefordras utan granskning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

Prop. 1979/80: 1 69

32. Förslag till Lag om ändring i lagen (1944: 133) om kastrering

Härigenom föreskrivs att 4 & lagen (1944: 133) om kastrering skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 51 Kastrering må, där ej nedan annorlunda stadgas, företagas allenast efter tillstånd av socialstyrelsen. Sådant tillstånd må icke lämnas för någon, med mindre tillfälle att yttra sig, där så kan ske, beretts, om han är underårig den som har vårdnaden om honom, om han är omyndig- förklarad hans förmyndare, om han är gift hans make samt om han är intagen å allmän anstalt dennas läkare och föreståndare.

Å den som fyllt tjugutre år och är i stånd att lämna giltigt sam— tycke må kastrering enligt 1 5 andra stycket företagas utan so- cialstyrelsens tillstånd, därest den läkare som utför ingreppet samt annan läkare i den tjänsteställning regeringen föreskriver, i skriftligt utlåtande, med angivande av grun- den för åtgärden på heder och samvete förklarat förutsättningar- na för densamma vara förhanden. Vad nu sagts skall dock ej gälla den som är intagen i fångvårdsan- stalt, arbetsanstalt, häkte, allmän vårdanstalt för alkoholmissbruka- re eller ungdomsvårdsskola eller som är intagen på sjukhus med stöd av lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.

Å den som fyllt tjugutre år och är i stånd att lämna giltigt sam- tycke må kastrering enligt 1 5 andra stycket företagas utan so- cialstyrelsens tillstånd, därest den läkare som utför ingreppet samt annan läkare i den tjänsteställning regeringen föreskriver, i skriftligt utlåtande, med angivande av grun- den för åtgärden på heder och samvete förklarat förutsättningar- na för densamma vara förhanden. Vad nu sagts skall dock ej gälla den som är intagen i kriminal— vårdsanstalt eller häkte eller som är intagen på sjukhus med stöd av lagen (1966:293) om psykiatrisk vård i vissa fall.

Vid prövning som avses i andra stycket skall i tillämpliga delar iakt- tagas vad i första stycket andra punkten stadgas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

1 Senaste lydelse 1975: 692.

Prop. 1979/80: 1

33. Förslag till

70

Lag om ändring i lagen (1963: 197) om allmänt kriminalregister

Härigenom föreskrivs att 2 5 lagen (1963: 197) om allmänt kriminal- register skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

. 2 ,. Registret skall innehålla uppgifter angående dem som av domstol i

riket

1. dömts till fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn eller internering;

2. överlämnats till sluten eller öppen psykiatrisk vård eller till vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda eller, om för brottet är stadgat fängelse, till vård enligt lagen om nykterhets- vård; eller

2. överlämnats till sluten eller öppen psykiatrisk vård eller till vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda; eller

3. erhållit anstånd med verkställighet av förvandlingsstraff. Har brott, för vilket dömts till skyddstillsyn, enligt domen begåtts under inflytande av sådan själslig abnormitet som avses i 33 kap. 2 & brottsbalken, skall detta särskilt anmärkas i registret.

I registret skall antecknas brottet samt uppgift om verkställd person- utredning och om domen eller beslutet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

34. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1964: 168) om förvandling av böter

Härigenom föreskrivs att 11 5 lagen (1964: 168) om förvandling av böter2 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

115

När någon på grund av medde- lat beslut intagits å allmän vård- anstalt för alkoholmissbrukare el- ler frivilligt ingått å sådan anstalt och därvid förbundit sig att kvar- stanna å anstalten sex månader el- ler när någon intagits å arbetsan- stalt eller för samhällsvård i ung- domsvårdsskola, förfaller beslut

1 Senaste lydelse 1979: 000.

När någon på grund av med— delat beslut enligt 1 6 andra styc- ket 2 eller tredje stycket lagen (1979: 000) med särskilda bestäm- melser om vård av unga intagits i hem som avses i 12 5 nämnda lag, förfaller beslut om förvandling som dessförinnan meddelats. Böter som ådömts före intagningen må ej

' 2 Senaste lydelse av lagens rubrik 1979: 191.

Prop. 1979/80: 1

Nuvarande lydelse

om förvandling som dessförinnan meddelats. Böter som ådömts före intagningen må ej förvandlas. Bö- ter, som ådömts efter intagningen men före utskrivningen, må ej för- vandlas med mindre anstaltens el— ler skolans styrelse påkallar det.

Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning be- träffande den som efter förord- nande enligt 31 kap. 3 & brottsbal- ken för vård intagits å sjukhus samt den som intagits i fångvårds- anstalt för att undergå fängelse som ådömts på viss tid, minst två ur.

71

Föreslagen lydelse

förvandlas. Böter, som ådömts ef— ter intagningen men före utskriv- ningen, må ej förvandlas med mindre den som förestår vården vid hemmet påkallar det.

Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning be- träffande den som efter förord- nande enligt 31 kap. 3 & brotts- balken för vård intagits å sjukhus samt den som intagits i kriminal- vårdsanstalt för att undergå fäng- else som ådömts på viss tid, minst två år.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

35. Förslag till

Lag om ändring i införsellagen (1968: 621)

Härigenom föreskrivs att 1 och 6 55 införsellagen (1968: 621) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 ål Införsel får äga rum för följande grupper av fordringar, nämligen 1. underhållsbidrag enligt giftermålsbalken eller föräldrabalken ,

2. bidrag, som tillkommer kom- mun för omhändertaget barn en- ligt 72 5 andra stycket barnavårds— lagen den 29 april 1960 (nr 97) eller till hjälptagares försörjning enligt 40 5 lagen den 4 januari 1956 (nr 2) om socialhjälp,

2. bidrag för vård, som tillkom- mer kommun enligt 34 5 and- ra stycket socialtiiinstlagen (1979: 000),

3. skatter occh allmänna avgifter i fall som särskilt föreskrivcs samt böter och viten.

65

Införsel för kommuns fordran på bidrag får äga rum, om be- loppet fastställts genom förbindel-

1 Senaste lydelse 1979: 194.

Införsel för kommuns fordran på bidrag får äga rum, om belop- pet fastställts genom en skriftlig,

Prop. 1979/80: 1

Nuvarande lydelse

se eller lagakraftvunnet beslut en- ligt vad därom år föreskrivet. In- försel får ej avse annat bidrag än sådant som belöper på tiden efter fastställelsen eller, när denna skett på ansökan, efter det ansökning- en gjordes.

72

Föreslagen lydelse

av två personer bevittnad förbin- delse. Införsel får ej avse annat bi- drag än sådant som belöper på ti- den efter fastställelsen.

Bestämmelserna i 5 5 första stycket andra punkten samt andra och tredje styckena äger motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

36. Förslag till

Lag om ändring i datalagen (1973: 289)

Härigenom föreskrivs att 4 & datalagen (1973: 289)1 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

45

Tillstånd att inrätta och föra personregister som innehåller upp— gift om att någon misstänkes eller dömts för brott eller avtjänat straff eller undergått annan påföljd för brott eller varit föremål för tvångs- ingripande enligt barnavårdslagen (1960: 97), lagen (1954: 579) om nykterhetsvård, lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psy- kiskt utvecklingsstörda, lagen (1964: 450) om åtgärder vid sam- hällsfarlig asocialitet eller utlän- ningslagen (1954: 193) får endast om synnerliga skäl föreligger med- delas annan än myndighet som en— ligt lag eller annan författning har att föra förteckning över sådana uppgifter.

Tillstånd att inrätta och föra personregister som i övrigt inne- håller uppgift om någons sjukdom eller hälsotillstånd eller uppgift att

1 Lagen omtryckt 1979: 334.

Tillstånd att inrätta och föra personregister som innehåller upp- gift om att någon misstänkes eller dömts för brott eller avtjänat straff eller undergått annan påföljd för brott eller varit föremål för tvångs- ingripande enligt lagen (1979: 000) med särskilda bestämmelser om vård av unga, lagen ( 1966:293 ) om psykiatrisk vård i vissa fall, lagen ( 1967:940 ) angående om— sorger om vissa psykiskt utveck— lingsstörda eller utlänningslagen (1954: 193) får endast om synner- liga skäl föreligger meddelas an- nan än myndighet som enligt lag eller annan författning har att fö- ra förteckning över sådana upp- gifter.

Tillstånd att inrätta och föra personregister som i övrigt inne- håller uppgift om någons sjukdom eller hälsotillstånd eller uppgift att

Prop. 1979/80: 1

Nuvarande lydelse någon erhållit socialhjälp, nykter- hetsvård eller liknande eller varit föremål för åtgärd enligt barna- vårdslagen eller utlänningslagen får endast om särskilda skäl före- ligger meddelas annan än myndig- het som enligt lag eller annan för- fattning har att föra förteckning över sådana uppgifter.

73

Föreslagen lydelse

någon erhållit ekonomisk hjälp enligt 6 55 socialtjänstlagen (1979: 000) eller vård inom socialtjäns- ten eller varit föremål för åtgärd enligt utlänningslagen får endast om särskilda skäl föreligger med- delas annan än myndighet som enligt lag eller annan författning har att föra förteckning över så— dana uppgifter.

Tillstånd att inrätta och föra personregister som innehåller uppgift om någons politiska eller religiösa uppfattning får meddelas endast om särskilda skäl föreligger. Vad som sagts nu gäller dock ej personregister som sammanslutning avser att föra beträffande sina egna medlemmar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

37. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971: 289) om allmänna förvaltningsdom- stolar

Härigenom föreskrivs att 14, 18 och 20 55 lagen ( 1971:289 ) om all- männa förvaltningsdomstolar1 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 145

Länsrätt prövar

1. mål enligt skatte-, taxerings-, uppbörds- och folkbokföringsförfatt- ningarna i den utsträckning som är föreskrivet i dessa författningar,

2. mål enligt barnavårdslagen (1960-97), lagen ( 1954:579 ) om nykterhetsvård, utlänningslagen (1954: 193), smittskyddslagen (1968: 231) och lagen (1970: 375) om utlämning till Danmark, Fin- land, Island eller Norge för verk- ställighet av beslut om vård eller behandling i den utsträckning som är föreskrivet i dessa lagar samt mål enligt 21 kap. föräldrabalken ,

2. mål enligt socialtjänstlagen (1979: 000), lagen (1979.-000) med särskilda bestämmelser om vård av unga, utlänningslagen (1954: 193), smittskyddslagen (1968: 231) och lagen (1970: 375) om utlämning till Danmark, Fin- land, Island eller Norge för verk— ställighet av beslut om vård eller behandling i den utsträckning som är föreskrivet i dessa lagar samt mål enligt 21 kap. föräldrabalken ,

3. såvitt gäller svenskt körkort, trafikkort eller traktorkort, mål om varning eller återkallelse och, såvitt gäller utländskt körkort, mål om

1 Lagen omtryckt 1979: 165.

Prop. 1979/80: 1 74

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse varning eller vägran att godkänna körkortet, allt enligt vad därom är särskilt föreskrivet.

185

Länsrätt är domför med en lagfaren domare ensam

1. när åtgärd som avser endast måls beredande vidtages,

2. vid sådant förhör med vittne eller sakkunnig som begärts av an- nan länsrätt samt vid sådant förhör i ärende enligt utlänningslagen (1954: 193) som begärts med stöd av 40 & samma lag,

3. vid beslut som avser endast rättelse av felräkning, felskrivning eller annat uppenbart förbiseende,

4. vid beslut, såvitt gäller svenskt körkort, trafikkort eller traktor- kort, om återkallelse tills vidare eller, såvitt gäller utländskt körkort, om vägran tills vidare att godkänna körkortet, när det är uppenbart att så- dant beslut bör meddelas,

5. vid annat beslut som inte innefattar slutligt avgörande av mål. Om det inte är påkallat av särskild anledning att målet prövas av fullsutten rätt, är länsrätt domför med en lagfaren domare ensam vid beslut som inte innefattar prövning av målet i sak.

Vad som sägs i andra stycket gäller även vid avgörande av

1. mål om utdömande av vite,

2. mål enligt bcvissäkringslagen (1975: 1027) för skatte- och avgifts- processen, enligt lagen (l978z880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter, om handlings undantagande från taxeringsrevision, skatterevision eller annan granskning och om befrielse från skyldighet att lämna kontrolluppgift enligt taxeringslagen (1956: 623),

3. mål om omhändertagande för utredning enligt 30 5 barna- vårdslagen (1960: 97 ),

3. mål om omedelbart omhän-

dertagande enligt 6 5 lagen (1979: 000) med särskilda bestämmelser om vård av unga,

4. mål enligt uppbörds- och folkbokföringsförfattningarna med un- dantag av mål om arbetsgivares ansvarighet för arbetstagares skatt,

5. mål om uppdelning av taxeringsvärde enligt 8 5 3 mom. sista styc- ket kommunalskattelagen (1928: 370),

6. mål som avser ändring av taxerad inkomst med högst 500 kronor,

7. mål enligt skatte- och taxeringsförfattningarna i vilket beslutet överensstämmer med parternas samstämmiga mening,

8. mål i vilket saken är uppenbar.

205

Valbar till nämndeman i kammarrätt och länsrätt är myndig svensk medborgare, som är kyrkobokförd i länet och inte har fyllt sjuttio år.

Tjänsteman vid allmän förvalt- ningsdomstol, länsstyrelse, läns- nykterhetsnämnd eller under läns- styrelse lydande myndighet, läns- läkare, biträdande länsläkare, so- cialvårdskonsulent, lagfaren do- mare, åklagare eller advokat eller annan som har till yrke att föra

Tjänsteman vid allmän förvalt- ningsdomstol, länsstyrelse eller un- der länsstyrelse lydande myndig- het, länsläkare, biträdande läns- läkare, lagfaren domare, åklagare eller advokat eller annan som har till yrke att föra andras talan inför rätta får inte vara nämndeman.

Prop. 1979/80: 1

Nuvarande lydelse

andras talan inför rätta får inte vara nämndeman.

75

Föreslagen lydelse

Nämndeman i länsrätt får inte samtidigt vara nämndeman i kammar- rätt.

Den som har fyllt sextio år eller uppger annat giltigt hinder är inte skyldig att mottaga uppdrag som nämndeman. Den som har avgått som nämndeman är inte skyldig att mottaga nytt uppdrag förrän efter sex år.

Rätten prövar självmant den valdes behörighet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

38. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1965: 94) om polisregister m. m.

Härigenom föreskrivs att 7 5 lagen (1965: 94) om polisregister m. ni. skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

751. I uppgift från polisregister må, om ej annat följer av 7 a &, ej med— tagas anteckning om

1. böter, sedan fem år förflutit från dom, beslut eller godkännande av strafföreläggande;

2. villkorlig dom, skyddstillsyn, fängelse som ådömts enligt 28 kap. 3 & brottsbalken, överlämnande till särskild vård, dom varigenom någon enligt 33 kap. 2 % brotts- balken förklarats fri från påföljd, dom vari förordnats om villkorligt anstånd med intagning i arbets- anstalt, bcslut av åklagare att icke tala å brott eller beslut om för- passning eller utvisning sedan tio år förflutit från dom eller beslut;

3. fängelse i annat fall än som avses i 2., internering eller intag- ning i arbetsanstalt sedan tio år förflutit från frigivningen eller övergången till vård utom anstalt;

2. villkorlig dom, skyddstillsyn, fängelse som ådömts enligt 28 kap. 3 & brottsbalken , överlämnande till särskild vård, dom varigenom någon enligt 33 kap. 2 & brotts- balken förklarats fri från påföljd, beslut av åklagare att icke tala å brott eller beslut om förpassning eller utvisning sedan tio år förflu- tit från dom eller beslut;

3. fängelse i annat fall än som avses i 2. eller internering sedan tio år förflutit från frigivningen eller övergången till vård utom anstalt;

4. vandel i övrigt, sedan tio år förflutit från den händelse som för- anlett anteckningen.

Anteckning om förvisning medtages under tid, som är föreskriven för brottspåföljd vilken ådömts jämte förvisnin gen.

1 Senaste lydelse 1979: 688.

Prop. 1979/80: 1 76

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Har före utgången av tid som nu sagts beträfffande samma person ånyo meddelats dom eller beslut eller förekommit händelse, som an- tecknats i registret och icke avser endast förändring av påföljd eller verkställighet av tidigare dom eller beslut, må båda anteckningarna medtagas så länge någondera må medtagas enligt första eller andra stycket. Förekomma flera anteckningar, äger vad nu sagts motsvarande

tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

39 Förslag till

Lag om ändring i värnpliktslagen (1941: 967)

Härigenom föreskrivs att 41 & värnpliktslagen (1941: 967)1 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

41 52

Såsom laga förfall enligt denna lag anses att någon är inskriven som elev vid ungdomsvårdsskola, intagen i häkte, kriminalvårdsan- stalt, arbetsanstalt eller allmän vårdanstalt för alkoholmissbruka- re eller att han är sjuk eller ge— nom annan omständighet, som han ej bort förutse eller som eljest ut- gör giltig ursäkt, hindrats att full- göra vad som ålegat honom.

Såsom laga förfall enligt denna lag anses att någon är intagen i sådant hem som avses i 12 ä' lagen (1979: 000) med särskilda bestäm- melser om vård av unga med stöd av ] å andra stycket 2 eller tredje stycket sagda lag, intagen i häkte eller kriminalvårdsanstalt eller att han är sjuk eller genom annan omständighet, som han ej bort för- utse eller som eljest utgör giltig ursäkt, hindrats att fullgöra vad som ålegat honom.

Värnpliktig som är inskriven i sjömansregister skall anses ha laga förfall när han är anställd som sjöman enligt sjömanslagen (1973: 282) på svenskt handelsfartyg i när- eller fjärrfart.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

1 Lagen omtryckt 1969: 378. 2 Senaste lydelse 1975: 555.

Prop. 1979/80: 1 77

40. Förslag till Lag om ändring i familjebidragslagen (1978: 520)

Härigenom föreskrivs att 25 & familjebidragslagen (1978: 520) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

25 5.

I fråga om särskild familjebidragsnämnd tillämpas 3 kap. 2 5, 3 5 första stycket, 4 &, 5 & tredje stycket, 7 och 8 åå, 9 5 första stycket och 10—12 55 kommunallagen (1977:179) . I annan kommun än Stock- holms kommun tillämpas även 3 kap. 5 5 första stycket och 6 5 nämnda lag,

Familjebidragsnämndens proto- koll behöver ej upptaga annat än uppgift om närvarande ledamöter, beslutet i varje ärende och upp- gift om reservation. Föreskrifter om i vilken utsträckning beslut skall innehålla de skäl som har bestämt utgången finns i 17 & för- valtningslagen (1971: 290).

Föreskrifter om i vilken ut- sträckning beslut skall innehålla de skäl som har bestämt utgången finns i 17 & förvaltningslagen (1971: 290).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

41. Förslag till

Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370)

Härigenom föreskrivs att anvisningarna till 41 b & kommunalskatte- lagen (1928: 370) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Anvisningar till 41 b 51

Med egenavgifter förstås sjuk- försäkringsavgift enligt 19 kap. 2 5 lagen (1962: 381) om allmän för- säkring, socialförsäkringsavgift till folkpensioneringen och tilläggs- pensionsavgift enligt 19 kap. 3 & samma lag, avgift enligt 7 kap. 2 & tredje stycket lagen (1976: 380) om arbetsskadeförsäkring, avgift

1 Senaste lydelse 1979: 360.

Med egenavgifter förstås sjuk- försäkringsavgift enligt 19 kap. 2 5 lagen (1962: 381) om allmän för— säkring, socialförsäkringsavgift till folkpensioneringen och tilläggs- pensionsavgift enligt 19 kap. 3 & samma lag, avgift enligt 7 kap. 2 & tredje stycket lagen (1976: 380) om arbetsskadeförsäkring, avgift

Prop. 1979/80: 1 73

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

enligt 21 å andra stycket lagen enligt 21 5 andra stycket lagen (1979: 84) om dclpensionsförsäk- (1979: 84) om dclpensionsförsäk- ring, avgift enligt 16 5 lagen (1976: ring, avgift enligt 3 5 lagen (1979: 381) om barnomsorg samt avgift 000) om finansiering av statsbidrag enligt 4 's” lagen (1968: 419) om till förskole- och fritidshemsverk- allmän arbetsgivaravgift. samhet samt avgift enligt 4 % la-

gen (1968: 419) om allmän arbets- givaravgift.

Avdrag medges för egenavgifter som påförts såsom slutlig skatt. Har skattskyldig för det beskattningsår till vilket avgifterna hänför sig med- givits schablonavdrag enligt punkt 2a av anvisningarna till 22 % och punkt 9 a av anvisningarna till 29 &, medges dock avdrag endast för det belopp varmed egenavgifterna överstiger schablonavdragct. Om scha- blonavdrag för visst beskattningsår medgivits med belopp överstigande summan av de egenavgifter, som påförts såsom slutlig skatt för samma beskattningsår, skall skillnadsbeloppet tagas upp som intäkt.

Avdrag medges även för egenavgifter som har påförts såsom tillkom— mande skatt samt för belopp varmed mcdgivet schablonavdrag för visst beskattningsår har reducerats i samband med ändring av taxeringcn. Som intäkt upptages egenavgifter, som restituerats, avkortats eller av- skrivits, samt belopp varmed schablonavdrag för visst beskattningsår i samband med ändring av taxeringen medgivits utöver tidigare åtnjutet schablonavdrag.

Belopp som — efter beaktande i förekommande fall av tidigare med- givet schablonavdrag -— är avdragsgillt eller skattepliktigt enligt andra eller tredje stycket hänförs till det beskattningsår under vilket slutlig eller tillkommande skatt har påförts eller restitution, avkortning eller avskrivning har skett. Har schablonavdrag medgivits eller har tidigare medgivet schablonavdrag ändrats, skall, såvida taxeringsåtgärdcn icke föranleder omräkning av egenavgifterna för beskattningsåret i fråga, av— draget cller intäkten hänföras till det beskattningsår under vilket beslu- tet angående taxeringsåtgärden har meddelats.

Har den skattskyldige antingen brukat en eller flera jordbruksfastig- hctcr eller bedrivit en eller flera rörelser under det beskattningsår som anges i fjärde stycket, skall i nämnda stycke avsett avdragsgillt eller skattepliktigt belopp hänföras till den förvärvskälla som ger störst un- derlag för beräkning av schablonavdrag. Har den skattskyldige under nämnda beskattningsår både brukat jordbruksfastighet och bedrivit rö- relse, fastställes i första hand det inkomstslag inom vilket underlaget för avdrag är störst. Inom detta inkomstslag hänföres avdrag eller intäkt till den förvärvskälla som ger störst underlag. Har den skattskyldige under beskattningsåret varken brukat jordbruksfastighet eller bedrivit rörelse, medges avdraget såsom allmänt avdrag enligt 46 ä 2 mom. medan in- täkten upptages såsom intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

Prop. 1979/80: 1

42. Förslag till

79

Lag om ändring i uppbördslagen (1953: 272)

Härigenom föreskrivs att 1 5, 3 5 1 mom. och 27 ä 1 mom. uppbörds- lagen (1953: 272) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 151

Med skatt förstås i denna lag, där icke annat angives, statlig in- komstskatt, statlig förmögenhets- skatt, utskiftningsskatt, ersättnings- skatt, kommunal inkomstskatt, landstingsmedel, skogsvårdsavgif— ter, sådana socialförsäkringsavgif— ter till folkpensioneringen och till- läggspcnsionsavgifter som avses i 19 kap. 3 & lagen om allmän för- säkring, sjukförsäkringsavgifter en- ligt 19 kap. 2 & sistnämnda lag, arbetsskadeförsäkringsavgifter en— ligt 7 kap. 2 & tredje stycket lagen (1976: 380) om arbetsskadeförsäk- ring, delpensionsförsäkringsavgif- ter enligt 21 å andra stycket lagen (1979: 84) om delpensionsförsäk- ring, socialavgifter enligt 16 å la- gen (1976:381) om barnomsorg, sådana arbetsgivaravgifter enligt lagen om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m., avgifter enligt lagen om all- män arbetsgivaravgift och enligt lagen om avgift för sjöfolks pen- sionering vilka icke uppbäras av riksförsäkringsverket, skattetillägg eller förseningsavgift enligt taxe- ringslagen, ävensom annuitet å av- dikningslån.

Med skatt förstås i denna lag där icke annat angives, statlig in- komstskatt, statlig förmögenhets- skatt, utskiftningsskatt, ersättnings— skatt, kommunal inkomstskatt, landstingsmedel, skogsvårdsavgif— ter, sådana socialförsäkringsavgif— ter till folkpensioneringen och till- läggspensionsavgifter som avses i 19 kap. 3 5 lagen om allmän för- säkring, sjukförsäkringsavgifter enligt 19 kap. 2 & sistnämnda lag, arbetsskadeförsäkringsavgifter en- ligt 7 kap. 2 & tredje stycket lagen (1976: 380) om arbetsskadeförsäk— ring, delpensionsförsäkringsavgif— ter enligt 21 å andra stycket lagen (1979: 84) om delpensionsförsäk- ring, socialavgifter enligt 3 5 lagen (1979: 000) om finansiering av statsbidrag till förskole- och fri— tidshemsverksamhet, sådana ar- betsgivaravgifter enligt lagen om uppbörd av vissa avgifter enligt la- gen om allmän försäkring, m.m., avgifter enligt lagen om allmän arbetsgivaravgift och enligt lagen om avgift för sjöfolks pensionering vilka icke uppbäras av riksförsäk- ringsverket, skattetillägg eller för— seningsavgift enligt taxeringslagen , ävensom annuitet å avdikningslån.

Regeringen må, om särskilda omständigheter därtill föranleda, före- skriva att i samband med uppbörden av skatt må uppbäras jämväl annan avgift än sådan som i första stycket sägs. Har dylik föreskrift meddelats skall, där icke annat angivits, vad i denna lag stadgas angående skatt äga motsvarande tillämpning beträffande avgift som med föreskriften avses.

35

1 m 0 mfl I den omfattning ne- dan angives skall skattskyldig ut-

1 m 0 m? I den omfattning ne- dan angives skall skattskyldig ut-

1 Senaste lydelse 1979: 361 2 Senaste lydelse 1979: 361.

Prop. 1979/80: 1

Nuvarande lydelse

göra preliminär skatt med belopp, vilket så nära som möjligt kan an- tagas motsvara i den slutliga skat- ten ingående statlig inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt, social- försäkringsavgift till folkpensione- ringen enligt 19 kap. 3 5 lagen (1962: 381) om allmän försäkring, tilläggspcnsionsavgift, sjukförsäk- ringsavgift, arbetsskadeförsäkrings- avgift, delpensionsförsäkringsav- gift, socialavgift enligt 16 5 lagen (1976: 381) om barnomsorg, av- gift enligt 4 5 lagen om allmän ar- betsgivaravgift, kommunal in- komstskatt och landstingsmedel.

80

Föreslagen lydelse

göra preliminär skatt med belopp, vilket så nära som möjligt kan an— tagas motsvara i den slutliga skat- ten ingående statlig inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt, social- försäkringsavgift till folkpensione- ringen enligt 19 kap. 3 5 lagen (1962: 381) om allmän försäkring, tilläggspensionsavgift, sjukförsäk- ringsavgift, arbetsskadeförsäkrings- avgift, delpensionsförsäkringsav- gift, socialavgift enligt 3 5 lagen (1979: 000) om finansiering av statsbidrag till förskole- och fri- tidshemsverksamhet, avgift enligt 4 5 lagen om allmän arbetsgivar— avgift, kommunal inkomstskatt och landstingsmedel.

275

l m 0 m.1 Vid debitering av slutlig skatt skall iakttagas:

att för skattskyldiga, som avses i 10 5 1 mom. lagen (1947: 576) om statlig inkomstskatt, sådan skatt uträknas med tillämpning av det pro- centtal av grundbeloppet, som har fastställts att gälla för den prelimi- nära skatt, vilken skall avräknas mot den slutliga skatten;

att kommunal inkomstskatt uträknas med ledning av den skattesats som för inkomståret gäller i beskattningsorten;

att kommunal inkomstskatt uträknas i en post, varvid skattebeloppet vid öretal över 50 avrundas uppåt och vid annat öretal avrundas nedåt till helt krontal;

att skogsvårdsavgift uträknas enligt bestämmelserna i 1 5 lagen (1946: 324) om skogsvårdsavgift;

att tilläggspensionsavgift uträknas med tillämpning av den för in- komståret fastställda procentsatsen för avgiftsuttaget, varvid öretal bort-

faller;

att kommunal inkomstskatt debiteras med belopp som har uträknats av lokal skattemyndighet i det fögderi där beskattningsorten är belägen;

att i 1 & nämnd sjukförsäkringsavgift debiteras enligt 19 kap. lagen (1962: 381) om allmän försäkring på grundval av uppgifter om försäk- ringsförhållanden som lämnas av allmän försäkringskassa;

att socialförsäkringsavgift till folkpensioneringen såvitt gäller person med inkomst av annat förvärvsarbete än anställning debiteras med till- lämpning av bestämmelserna i 11 kap. 4 5 samt 19 kap. 3 och 4a 55 lagen om allmän försäkring;

att i 1 & nämnd arbetsskadeförsäkringsavgift debiteras med ledning av bestämmelserna i 7 kap. 2 & tredje stycket lagen (1976: 380) om ar-

betsskadeförsäkring;

att i 1 & nämnd delpensionsförsäkringsavgift debiteras med ledning av

1 Senaste lydelse 1979: 489.

Prop. 1979/80: 1

Nuvarande lydelse

»

Föreslagen lydelse

bestämmelserna i 21 å andra stycket lagen (1979: 84) om delpensions-

försäkring; att i 1 & nämnd socialavgift de- biteras med ledning av bestämmel-

serna i 16 9" lagen (1976: 381) om barnomsorg;

att i l &" nämnd socialavgift de- biteras med ledning av bestämmel- serna i 3 5 lagen (1979: 000) om finansiering av statsbidrag till för- skole- och fritidshemsverksamhet;

att i 1 & nämnda arbetsgivaravgifter debiteras i en gemensam post; samt

att i 1 & nämnd annuitet eller, om skattskyldig har att erlägga flera annuiteter, summan av dessa påföres i helt antal kronor, varvid öretal bortfaller.

Denna lag träder i kraft den 1 januari l981.

43. Förslag till

Lag om ändring i folkbokföringsförordningen (1967: 198)

Härigenom föreskrivs att 23 och 24 55 folkbokföringsförordningen (1967: 198) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

239

Den som för vård eller tillsyn vistas på ålderdomshem i annan församling än den, där han rätte- ligen var eller bort vara kyrkobok- förd när han flyttade till ålder- domshemmet, får kyrkobokföras i sistnämnda församling. Han kyr- kobokföres då på den fastighet, där han förut var bokförd, eller under rubrik på församlingen skrivna eller, om särskilda skäl fö- religger, på annan fastighet.

Den som för vård eller tillsyn vistas på ålderdomshem och är kyrkobokförd i den församling där hemmet ligger får kyrkobok- föras på annan fastighet i försam- lingen, om särskilda skäl förelig- ger.

Den som för vård eller tillsyn är helinuckorderad i servicehus inom äldreomsorgen i annan församling än den, där han rätteligen var el- ler bort vara kyrkobokförd när han flyttade till servicehuset, får kyrköbokföras i sistnämnda för- samling. Han kyrkobokföres då på den fastighet, där han förut var bokförd, eller under rubrik på för- samlingen skrivna eller, om sär- skilda skäl föreligger, på annan fastighet.

Den som för vård eller tillsyn är helinackorderad i servicehus inom äldreomsorgen och är kyr- kobokförd i den församling där servicehuset ligger får kyrkobok- föras på annan fastighet i försam- lingen, om särskilda skäl förelig- ger.

Prop. 1979/80: 1

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

24 & lntagning på sjukvårdsinrättning ändrar icke den intagnes kyrkobok- föring. Förhållandcn som inträffar efter intagningen beaktas vid kyrko- bokföringen. som om han ej varit intagen på sjukvårdsinrättningen.

Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om den som intages eller intagits i förhättrings-, upplösnings-, fångvårds- eller ar- betsanstalt, Den som frigivits eller utskrivits villkorligt från fång- vårds- eller arlmtsanstalt eller som efter att ha dömts till ungdoms- fängelse eller internering överförts till vård utom anstalt anses vid kyrkobokföring vara intagen i an- stalten även under prövotiden el- ler vården utom anstalt.

Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om den som in- tages eller intagits i kriminalvårds- anstalt eller i sådant hem som av- ses i 12 59 lagen (1979: 000) med särskilda bestämmelser om vård av unga. Den som frigivits villkor— ligt från kriminalvårdsanstalt eller som efter att ha dömts till inter- nering överförts till vård utom an— stalt anses vid kyrkobokföring va- ra intagen i anstalten även under prövotiden eller vården utom an- stall.

Denna lag träder i kraft den 1 januari l98l.

44. Förslag till

Lag om ändring i utlänningslagen (1954: 193)

Härigenom föreskrivs att 71 å utlänningslagen (1954: 193)' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

7l

Regeringen meddelar bestäm- melser om hemsändande av utlän- ning. som erhåller socialhjälp el- ler omhänderlages jämlikt barna- vårdslagen, lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall eller 35 5 lagen angående om- sorger om vissa psykiskt utveck- lingsstörda och som icke är poli- tisk flykting.

1 Omtryekt 1975: 1358.

Föreslagen lydelse

&

Regeringen meddelar bestäm- melser om hemsändande av utlän- ning, som erhåller ekonomisk hjälp jämlikt 6 9" socialtjänstlagen (1979: ()()0) eller bereds vård jämlikt la- gen (1979: 000) med särskilda be- stämmelser om vård av unga, la- gen (1966: 293) om psykiatrisk. vård i vissa fall eller 35 5 lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstör- da och som icke är politisk flyk- ting.

Prop. 1979/80: 1 83

Efter avtal med främmande stat om behandling av fripassagerare äger regeringen stadga avvikelser från bestämmelserna i denna lag ävensom meddela de föreskrifter som i övrigt erfordras för tillämpning av avtalet.

Om utlämning för brott och om överförande till främmande stat för verkställighet av här i riket ädömd frihetsberövande påföljd samt om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den I januari l98l.

Prop. 1979/80: 1 Inledning 85

Utdrag SOCIALDEPA RTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1979-06-28

Närvarande: statsministern Ullsten. ordförande, och statsråden Sven Ro- manus, Mundebo, Huss, Rodhe, Wahlberg, Hansson. Enlund, Lindahl. De Geer, Gabriel Romanus

Föredragande: statsrådet Gabriel Romanus

Proposition om socialtjänsten

1 Inledning

Socialvården regleras f.n. huvudsakligen i lagen (1954: 579) om nyk- terhetsvård (NvL), lagen (1956: 2) om socialhjälp (ShjL) samt i barna- vårdslagen (1960: 97) (BvL). Bland andra viktiga lagar för kommuner- nas sociala verksamhet märks vidare lagen (1976: 381) om barnomsorg. En översikt över de sociala vårdlagarna bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga ]. För en närmare redogörelse av gällande lagstift- ning m. m. hänvisas till de betänkanden av socialutredningen som nämns i det följande.

Socialutredningen1 tillsattes år 1968 för att göra en allmän översyn av den sociala vårdlagstiftningen. Utredningen avlämnade bl.a. år 1974 principbetänkandet (SOU 1974: 39) Socialvårdcn. Mål och medel och år 1977 slutbetänkandet (SOU 1977: 40) Socialtjänst och socialförsäk- ringstillägg. Lagar och motiv.

Slutbetänkandet innehåller förslag till genomgripande förändringar av lagstiftningen på socialvårdsområdet. De nuvarande vårdlagarna föreslås sålunda ersatta av en enda lag, socialtjänstlagen . Denna. — som har ka- raktär av ramlag —— har bl. a. regler om socialtjänstens mål, det kom- munala ansvaret samt riktlinjer för socialnämnds uppgifter och verk- samhet.

En del av den behovsprövade ekonomiska socialhjälpen föreslås över-

1 Ledamöter vid slutbetänkandets avlämnande f. d. landshövdingen Thure An- dersson, ordförande, förbundsordförandcn Sven Ahlgren, landstingsdirektören Gillis Albinsson, byråchefen Ingemar Andersson, förbundsordförandcn Bengt Blomdahl, riksdagsledamoten Lars Henrikson, direktören Gunnar Krantz, riksdagsledamötcrna Erik Larsson, Blenda Littmarck och Grethe Lundblad, hovrättsrådet Nils Mangård, förbundsordförandcn Inga Sylvander och f.d. riksdagsledamoten Daniel Wiklund.

Prop. 1979/80: 1 Inledning 86

flyttad till socialförsäkringen som ett socialförsäkringstillägg, admi- nistrerat av de allmänna försäkringskassorna. Bestämmelser om detta har tagits upp i ett förslag till lag om socialförsäkringstillägg.

Socialutredningcn föreslår vidare att närmare regler om socialtjäns- tens verkställandc organ, handläggningen av ärenden och vissa sekretess- regler m.m. skall tas upp i en särskild socialnämndslag. De nuvarande reglerna om fosterbarnsvård i BvL föreslås överflyttade till föräldrabal- ken. Bestämmelserna i NvL om tvångsintagning på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare skall enligt förslaget inte få någon motsvarighet i den nya sociallagstiftningen. Socialutredningcn hänvisar till den psy- kiatriska vård som kan genomföras oberoende av patientens vilja enligt lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV).

Beträffande barn och ungdom som inte kan ges behövlig vård med eget eller föräldrarnas samtycke föreslås en särskild lag med särskilda bestämmelser om vård av underårig. Vidare föreslås bl. a. ändringar i brottsbalken och rättshjälpslagen (1972: 429).

Socialutredningens författningsförslag, med vissa undantag som fram- går av det följande, bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.

Socialutredningens slutbetänkande har remissbehandlats. En samman- ställning över remissvaren, med vissa undantag som framgår av det föl- jande, bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3. De remiss- instanser som har avgett yttranden över betänkandet finns uppräknade i sammanställningen.

I propositionen läggs nu fram förslag till en ny enhetlig socialtjänst- lag. Den skall träda i stället för de nuvarande vårdlagarna som var och en gäller på sitt enskilda vårdområde. Socialtjänstlagen ersätter vidare bl. a. lagen om barnomsorg. Propositionen grundar sig på socialutred- ningens förslag. Dessa återfinns irämst i slutbetänkandet. 1 åtskilliga frågor bygger propositionen emellertid också på resonemang i princip- betänkandet. Ett tredje betänkande. som i viss mån ligger till grund för propositionen, är fosterbarnsutredningens1 betänkande (SOU 1974: 7) Barn- och ungdomsvård. Slutligen har åtskilligt material i propositionens avsnitt om omsorger om äldre människor hämtats ur pensionärsunder- sökningens2 betänkande (SOU 1977: 98) Pensionär -75. En kartläggning med framtidsaspekter.

År 1975 startade en försöksverksamhct inom socialvården _ senare kallad Skåneprojektet som syftade till att praktiskt pröva förslagen i socialutredningens principbetänkande och fosterbarnsutredningens be- tänkande. Resultatet av försöksverksamheten, som bedrevs fram till den 1 januari 1.979, har successivt redovisats i olika rapporter. Ledningsgrup- pen för försöksverksamheten har lagt fram sin bedömning i rapporten

* Utredare riksdagsledamoten Gördis Hörnlund. 2 Utredare kanslirådet Birger Forslund.

Prop. "1979/80: 1 Inledning 87

(Ds S 1979: 1) Försöksverksamheten inom socialvården och den fram- tida socialtjänsten.

Efter en översyn av LSPV som har gjorts av en expertgrupp inom socialstyrelsen (den s. k. LSPV-gruppen) har till regeringen överlämnats ett förslag till Lag om viss psykiatrisk vård (Socialstyrelsen redovisar 1977: 14). Förslaget har remissbehandlats. Frågor om vård utan sam- tycke inom socialvård och sjukvård har på grundval av bl. a. socialutred- ningens förslag och förslaget från LSPV-gruppen beretts särskilt av en arbetsgrupp inom regeringskanslict. [ arbetsgruppens rapport (Ds S 1978: 8) finns en redovisning av gällande lagstiftning, utredningsförslag och remissynpunkter i dessa frågor.

1 en lagrådsremiss den 18 december 1978 om vård utan samtycke inom socialtjänst och sjukvård har tagits upp förslag till lag med sär- skilda bestämmelser om vård av unga (LVU) och lag om psykiatrisk vård och vård av missbrukare i vissa fall (LPM). Lagrådsremissen inne- håller också förslag till ändringar i hl. a. brottsbalken och rättshjälps- lagen. Till lagrådsremissen har fogats arbetsgruppens rapport, socialut- redningens lagförslag i de delar som berörs av remissen och en sam- manställning av remissynpunkter på socialutredningens förslag när det gäller vård av underåriga oberoende av samtycke. Lagrådsremissen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4.

Lagrådet har yttrat sig över förslagen i lagrådsremissen. Utdrag av lagrådets protokoll den 27 februari 1979 bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 5. Mina överväganden med anledning av lagrå- dets synpunkter redovisar jag längre fram ( avsnitt 2.25 ).

Som en följd av de erinringar som vid remissbehandlingen har gjorts beträffande socialutredningens förslag om socialförsäkringstillägg har det inom socialdcpartementet tillsatts en särskild samrådsgrupp med uppgift att komplettera utredningsförslaget i bl.a. försäkringstekniskt avseende. Samrådsgruppen avser att redovisa sitt uppdrag i en rapport senare i år. [ rapporten kommer också att ges en särskild sammanställ- ning över remissvaren när det gäller socialförsäkringstillägget. Sedan samrådsgruppen har avgett sin rapport, får ställning tas till den vidare behandlingen av socialutredningens förslag i denna del.

! proposition (1979/80: 2) med förslag till sekretesslag. m.m.. som har beslutats tidigare denna dag, har föreslagits nya regler för hand- lingssekretess och tysnadsplikt. 'l'ill grund för den föreslagna regleringen av sekretessen på socialtjänstens område har bl. a. legat förslag av so- cialutredningen. En sammanställning av remissyttrandena över social- utredningens slutbetänkande i dessa delar finns fogad till den nämnda propositionen. Vissa följdfrågor m. m. om sekretessen pii socialtjänstens område behandlas i det följande ( avsnitt 2.18 ).

Hänvisningar till US416

Prop. 1979/80:1 Reformens inriktning 88

2 Föredragandens överväganden

2.1 Reformens inriktning m. m.

Som en bakgrund till mina närmare överväganden om en socialtjänstre— form vill jag först översiktligt beskriva den socialpolitiska utvecklingen i modern tid ( avsnitt 2.1.1 ). Jag ämnar vidare söka teckna en bild av de förändringar i samhället som har haft betydelse för socialvården särskilt under det senaste decenniet och redogöra för socialutredningens arbete ( avsnitt 2.1.2 ). Därpå följer en redovisning av de riktlinjer som enligt min mening bör gälla för reformarbetet ( avsnitt 2.1.3 ).

2.1.1 Den sm.—ialpolitiska utvecklingen Socialpolitiken och in(luslrialiseringen

Fattigvården som allmän skyldighet har i Sverige sitt ursprung i medelti- den. Genom århundradena förblev denna verksamhet den enda formen av offentlig omvårdnad. Under fattigvården hörde även omhändertagande och vård av barn och gamla. Vården av sjuka var tidigt en del av verksam- heten.

Det ansågs tidigt att staten hade ett ansvar för undersåtarnas existens i nödsituationer. Att fattigvården ändå kom att bli en kommunal angelägen— het torde hl.a. bero på att möjligheterna att kontrollera behoven var mycket större än om staten hade hand om verksamheten. Redan år 1763 hade lagts fast i lag att varje socken var skyldig att försörja sina fattiga. Under det omfattande utredningsarbetct under 1800-talet om fattigvården var man dock inte alls främmande för att se fattigvården som en statlig angelägenhet. Denna uppfattning hade t.ex. 1837 års fattigvårdskommitté. Då kommittén ändå kom fram till att ett kommunalt huvudmannaskap borde behållas berodde det på vad som har sagts nu. Man menade således att förutsättningarna för kontroll försämrades om staten skulle ombesörja verksamheten. vilket öppnade möjligheter till ett missbruk som rent av kunde hota statens bestånd. Inte minst den kommunala finansieringen av verksamheten skulle göra kommunerna angelägna att motverka missbruk av hjälpen. Den betydelse man då gav kontrollfrågan förklaras av att fattigvården var det enda ekonomiska stöd samhället gav de hjälpbehö- vande.

Sverige var ända in på 1900-talet ett utpräglat jordbruksland. Stadsbe- folkningen utgjorde bara tio procent av den totala befolkningen och endast några få städer hade över 10000 invånare. Den ekonomiska och sociala strukturen ijordbrukssamhället karakteriserades till stor del av en natura- hushållning. Denna gav i viss mån ett socialt och ekonomiskt oberoende som bara missväxten kunde hota. Den allmänt låga standarden övergick då

Prop. 1979/80:1 Reformens inriktning 89

i hungersnöd. Stora eftersatta grupper hade ett visst beskydd av anhöriga och husbönder.

Under 1800-talet omgestaltades jordbrukets ekonomiska och sociala struktur. Samtidigt ökade befolkningen kraftigt. Sambanden mellan jord- brukets omdaning och befolkningsökningen samt utvecklingen av levnads- standarden för berörda grupper är svåröverskådliga. Men det står klart att de egendomslösa grupperna inom jordbruksbefolkningen ökade. Många levde under svåra ekonomiska och sociala förhållanden. Det skulle dröja ännu en tid innan den expanderande industrin förmådde "suga upp" den arbetskraft som jordbruket inte kunde sysselsätta. För många blev emigra- tionen en väg ut ur arbetslöshet och försörjningssvårigheter.

Den starka tillväxten av antalet egendomslösa som stannade i landet utan att kunna få sin utkomst innebar att arbetslösheten och fattigvårdsbe- hoven ökade. Samtidigt hade de många små och fattiga jordbrukskommu- nema dåliga förutsättningar att klara fattigvården.

En viss reformering av fattigvården hade genomförts i mitten av 1800- talet. I fattigvårdslagstiftningen fastlades kommunernas skyldighet att i vissa situationer utge fattigvård. De fattiga fick också ökad möjlighet att flytta mellan socknarna. Dessa lättnader låg i linje med den liberalisering av näringspolitiken som skulle främja en begynnande industriell expan- sion. Genom.]862 års kommunreform skapades också nya organisatoriska förutsättningar genom att fattigvården frigjordes från kyrkan och blev en borgeligt kommunal angelägenhet.

Ökade ekonomiska svårigheter under 1860-talet ledde till att den tidigare fattigvårdslagsstiftningen ersattes av 1871 års restriktiva fattigvårdsför- ordning. Den fattiga befolkningen hade ingen rösträtt och kunde inte påverka riksdagsbeslutet. Genom 1871 års fattigvårdsförordning eliminera— des praktiskt taget den rätt till ekonomisk hjälp som hade fastställts för vissa fall i fattigvårdslagstiftningen vid seklets mitt. Man tog också bort besvärsrätten.

Sammanfattningsvis kan sägas att den förindustriella "socialpolitiken" huvudsakligen bestod av en restriktiv fattigvård. En förklaring hänill var att samhället saknade ekonomiska resurser. En annan orsak är att finna i de förhärskande politiska idéerna, som gick ut på att en restriktiv politik mot de egendomslösa och beroende grupperna var nödvändig för att upp- rätthålla ordning och vilja till självförsörjning. Det kunde visserligen anses åligga staten att svara för den ekonomiska hjälpen men ett kommunalt huvudmannaskap möjliggjorde effektivare kontroll.

Samhällsförändring och socialpolitik

Den kraftiga industriella expansion som satte in i slutet av 1800-talet skapade både nya förutsättningar för och behov av socialpolitiska re— former.

Industrialiseringen ledde till att en allt större andel av arbetskraften togs

Prop. 1979/80:1 Rejbrmens inriktning 90

i anspråk för arbete utanför hemmet. Industrins förläggning innebar ofta att arbetssökande måste flytta från hemorten. Kravet på en rörlig arbets- kraft ökade således starkt. Många av de äldre och handikappade som hade sysselsättning och försörjning i det gamla samhället t'rck ökade svårigheter i det nya. Mekanisering och effektivering gav inte längre plats för deras begränsade arbetsinsatser. Den nya tidens industriarbetare var också svårt trångbodda. Knappa löner inom penninghushållningens ram gav inte heller så mycket utrymme i kosthåll och logi för äldre och handikappade anför- vanter. Även kvinnorna avskildes till stor del från arbetsgemenskapen. till skillnad från vad som gällde i det äldre samhället.

Den gemenskap på gott och ont som fanns tidigare fungerade inte längre i ett samhälle med nya förutsättningar för produktionen. Enskild välgören- het och social patriarkalism etc. inom näringslivet kunde endast skjuta upp och något modifiera en utveckling som innebar att staten och kommunerna tog över försörjning och omsorg för de icke yrkesverksamma grupperna. Ekonomiska restriktioner och ett eftersläpande socialpolitiskt synsätt fick visserligen till följd att de reformer som skulle svara mot de ändrade behoven dröjde. Men socialpolitiska förändringar kom så småningom att bryta väg. Den ändrade behovsstruktur som följde med omgestaltningen av produktions- och samhällsförhållandena för bortåt etthundra år sedan utgör en viktig grund även för den sociala servicen i dagens svenska samhälle.

Politik och idéer

[ det förindustriella samhället präglades de "socialpolitiska” idéerna av starka patriarkaliska inslag. De fattiga ställdes i starkt beroende av myn- digheternas och husböndernas makt. Vid sidan av kristen barmhärtighets- etik var främjandet av myndigheternas makt av central betydelse. lndivi- dens intressen och välfärd skulle underordnas samhällsnyttan. Fattigdom och beroende sågs som uttryck för brister hos individen. Samhällets stöd- jande åtgärder måste enligt detta synsätt hållas nere för att inte förstärka den enskildes brister och motverka samhällsintresset.

De liberala och socialistiska teorierna, vars betydelse växte med sam- hällsomvandlingen, bröt kraftigt mot de tidigare föreställningarna och idé- erna. Under den första hälften av 1800-talet inleddes industrialiseringen av Sverige. En förutsättning för denna utveckling var avskaffandet av skråvä- sendet, merkantilismen och andra för handel och näringsliv hindrande regleringar. Motiveringarna för avskaffandet av dessa handelshinder hade sitt ursprung i den engelska ekonomiska liberalismen. Industrialiseringen innebar ökad produktion och innebar att Sverige successivt kunde utveck- las från ett mycket fattigt bondesamhälle till ett samhälle med växande totala resurser. Detta var förutsättningen för att landet skulle kunna ut- vecklas till en välfärdsstat. Den ekonomiska liberalismens teorier blev verklighet redan under ståndsriksdagen innan det fanns några egentliga politiska organisationer i Sverige.

Prop. 1979/80:1 R((fbrtnens inriktning 9l

Först efter tvåkammarriksdagens införande 1866 uppstod efterhand ten— denser till partibildningar. Både liberala och so'cialdemokratiska samman- slutningar var knutna till olika folkrörelser som fackföreningsrörelsen. nykterhetsrörelsen. bildningsverksamheten, frikyrkorörelsen och röst- rättsrörelsen. Dessa folkrörelser medverkade till viktiga reformsträvanden som i hög grad kom de sämst ställda till del. Den organiserade liberalismen i Sverige var redan från början socialt reforminriktad.

Den politiska och fackliga arbetarrörelsen hade på sitt program en om— välvande socialistisk samhällsförändring. Rörelsen hade sin förankring främst hos de politiskt och ekonomiskt maktlösa grupperna i samhället. samtidigt som många bland de sämst ställda torde ha saknat politisk medvetenhet. Socialisterna såg roten till människornas svårigheter och nöd i orättfärdiga samhällsförhållanden och inte främst i individuella bris- ter. Det skulle emellertid dröja innan socialpolitiken kom att bli en viktig del i rörelsens samhällspolitik. På grund av de odemokratiska rösträttsreg- lerna stod majoriteten av befolkningen utan direkt politiskt inflytande. Detta drabbade i första hand socialdemokraterna men också liberalerna. Bristen på politiskt inflytande långt in på 1900-talet parades med en stark misstro mot möjligheterna att inom den rådande maktstrukturen få till stånd avgörande socialpolitiska reformer. Som framgår av det följande organiserade arbetarna själva en viss solidariskt grundad stödverksamhet i form av självhjälpskassor m. m. som senare följdes av samhällsinsatser.

Reformer inmn arbetslivet

Industrialiseringen och penninghushållningen skärpte kraven på skydd främst i fråga om sjukdom, arbetslöshet och olycksfall.

Sjukförsäkring

Särskilda självhjälpskassor grundades bl. a. för ekonomiskt understöd Vid sjukdom. Denna kassaverksamhet hade en motsvarighet i de gamla skrånas sociala verksamhet. Den inbördes hjälpen vid sjukdom fick sin fortsättning i de frivilliga sjukkassorna. Här gick det allmänna ganska tidigt in genom en sjukkasselag år 1891. Sjukkassorna registrerades och fick av staten ett litet förvaltningsbidrag, som förbättrades genom 1910 års sjuk- kasselag. En viktig motivering för stödet var att sjukförsäkringen avlastadc fattigvården.

Arbetslöshetsförsäkring

Liksom sjukdom var arbetslöshet ett svårt hot mot de arbetandes och deras familjers existens. Därför uppstod det arbetslöshetskassor som grun- dades på inbördes hjälp. Det skulle dröja till in på 1930-talet, innan vi fick en statsunderstödd frivillig arbetslöshetsförsäkring. Direkta åtgärder mot arbetslösheten vidtogs i någon mån under första världskriget. Vissa möjlig- heter till understöd i fattigvårdsliknande former liksom till omhänderta-

Prop. 1979/80zl Refbrrnens inriktning 92

gande med stöd av lösdrivarlagen påminde om de förindustriella förhållan- dena.

Arbetarskydd

Genom den tillväxande industrin ökade riskerna för olycksfall. yrkes— skador och förslitning av arbetskraften. Det hänsynslösa utnyttjandet av barnen som arbetare ledde i mitten av 1800-talet till vissa anspråkslösa skyddsbestämmelser, vilka i praktiken inte kunde upprätthållas men som senare förstärktes och utvidgades och då kom att avse även kvinnor i industriarbete. Som en direkt följd av en stor liberal socialpolitisk motion år 1889 antogs en lag mot yrkesfara i industriellt arbete. Samma år inrätta- des yrkesinspektionen. Sedan 1907 års rösträttsreform hade börjat påverka riksdagens sammansättning kunde den liberala ministären driva igenom ett bättre arbetarskydd, reglerat i 1912 års arbetarskyddslag. Arbetarskyddet blev det första större området för socialpolitiska åtgärder i det allt mer industrialiserade samhället.

()lycksfallsförsäkring

Även det ekonomiska skyddet vid olyckor blev ett tilltagande problem, som till vissa delar löstes genom 1901 års lag om ersättning vid olycksfall i arbete och 1916 års olycksfallsförsäkringslag. Yrkessjukdomarna ingick dock inte i försäkringen.

Andra rti/irrmwnrtiden Barnavårdsreformer

Under den pågående samhällsornvandlingen blev frågan om barnens situation mer aktuell än tidigare. Från politiskt ansvarigt håll såg man en fara i det uppväxande släktets "sedliga förvildning". År 1902 genomfördes flera viktiga barnavårdsreformcr. Straffmyndighetsåldern höjdes från 14 till 15 år. Vidare antogs lag om tvångsuppfostran. vilket innebar att ung- dom i åldern 15— 18 år i stället för straff kunde dömas till tvångsuppfostran på allmän uppfostringsanstalt. Detta innebar i varje fall principiellt den viktiga ändringen att ungdomarna inte skulle bli föremål för straff utan för "uppfostran". Men man stannade inte vid detta. Genom den samtida vanartslagen kunde samhället tvångsomhänderta barn under 15 år som var "vanartade" eller "i sedligt avseende försummade". Samhället fick här rätt till omhändertaganden mot föräldrarnas vilja. vid sidan av skoltvånget en viktig inskränkning i föräldrarnas bestämmanderätt över sina barn. Reformen latte fast principen om samhällets skyldighet att meddela och barnets rätt att få uppfostran och vård. Enligt den nya lagen fattades beslut i administrativ ordning. Vi kom därmed i Sverige beträffande tvångsingri- panden till hjälp för barn och ungdom att slå in på en annan väg än de flesta andra länder. Vid motsvarande tid infördes nämligen utanför Norden i land efter land ett domstolsförfarande när det gäller beslut i sådana ärenden.

Prop. 1979/80:1 Rejbrmens inriktning 93

De svåra förhållandena för fosterbarncn ledde samma år ( 1902) till en lag om fosterbarns vård. Dä'rmed erkändes i princip samhällets ansvar för fosterbarnens förhållanden. Men lagen var starkt begränsad. Den gällde således endast barn under 7 år. Utackorderade barn över 7 år var utan skydd och tillsynen av lagens efterlevnad var otillfrcdsställande. De ogifta mödrarna hade ända fram till 1917 rätt att vara okända och det drevs en omfattande handel med ogifta mödrars barn.

Det var vanligt att de utom äktenskapet födda barnen levde i svåra förhållanden. Statsmakterna ville därför förbättra deras ställning. men någonjämställdhet med de i äktenskapet födda barnen åstadkom man inte. Genom 1917 års lag om barn utom äktenskapet och den följande familje- rättsliga lagstiftningen, som lag om barn i äktenskap. adoption m.m., reglerades föräldrars och barns inbördes rättigheter och skyldigheter bl. a. i fråga om att fastställa föräldraskap. underhållsskyldighet och bistånd till den ogifta modern genom särskilt förordnad barnavårdsman.

En ny barnavårdslag trädde i kraft år 1924. Fattigvårdsstyrelsernas tidigare uppgifter rörande barnen överfördes nu på barnavårdsnämnden. En sådan nämnd skulle finnas i varje kommun. Grunder för ingripande av bamavårdsnämnden var misshandel eller vanvård i hemmet, vanart som berodde på brister hos föräldrarna och vanart som krävde särskilda upp- fostringsåtgärder. Flera olika åtgärder kunde ifrågakomma. De bestod liksom i 1902 års lagstiftning av förmaning till föräldrarna. varning till barnet, aga eller anlitande av anstalt som ett komplement till hemuppfos- tran. Om dessa åtgärder inte ansågs tillräckliga skulle barnet omhändertas för skyddsuppfostran. Åtgärderna skulle alltså efterhand skärpas.

Alkoholistlag m.m.

Under århundraden har statsmakterna fört en motstridande och konflikt— fylld alkoholpolitik. Som en reaktion mot ett utbrett alkoholmissbruk växte det fram en folklig nykterhetsrörelse. inte minst inriktad på alkohol- missbruket inom arbetarklassen. Men detta var inte tillräckligt. År 1913 beslöt riksdagen att anta den första alkoholistlagen. Denna gav myndighe- terna rätt att besluta om tvångsinternering. som dock skulle föregås av åtgärder av tillrättaförande slag. dvs. vad som senare kallades hjälpåt- gärder. Lagstiftningen hade både humanitära och sociala motiv. Rena skyddssynpunkter var emellertid framträdande. Bl.a. dessa kunde tillgo- doses genom ingripande åtgärder. Nykterhetsvården fick en fast organisa- tion på så sätt att i varje kommun skulle finnas nykterhetsnämnd (som sådan fungerade fattigvårdsstyrelsen om inte särskild nämnd utsågs).

Alkoholistlagen utsattes för kritik som hade till utgångspunkt att omsor- gen om individen borde vara utslagsgivande. Ett sådant synsätt satte spåri den följande — 1931 års alkoholistlag. Det nya i denna lag var att de individuella insatserna fick en mer framträdande plats. liksom särskilt stadgade hjälpåtgärder som skulle förebygga behovet av anstaltsvård. 1931 års lag blev i stort sett oförändrad fram till 1954 års reform.

Prop. 1979/80:1 Rajiv/nens inriktning 94

Fattigvård och socialförsäkring

Den fattigvård som grundades på 1871 års restriktiva lagstiftning var i många avseenden så bedrövlig och de fattigas förhållanden så eländiga att den tidigt gav upphov till en upprörd kritik från främst liberala krafter och den framväxande arbetarrörelsen. Utmärkande drag för fattigvårdens till- stånd in på det nya seklet var fattigauktioner och utackordering av de fattiga och deras arbetskraft till den lägstbjudande liksom kringgång (rote— gång) vilket innebar att den fattige efter viss turordning fick kost och logi hos de bättre ställda sockenborna. Anstaltsbehovet för de många som i det nya industrisamhället inte längre kunde tas om hand av anhöriga var inte tillgodosett. De även efter den tidens mått svåra missförhållandena är väl dokumenterade.

Det följande reformarbetet kom att följa två linjer. Den ena gick ut på att reformera fattigvården. Den andra syftade till att genom socialpolitiska reformer minska beroendet av fattigvården.

Fattigvårdsreform

År 1918 ersattes den gamla fattigvårdsförordningen med en ny fattig- vårdslag. Lagen gav personer som var minderåriga eller arbetsoförmögna rätt till fattigvård när deras behov inte kunde tillgodoses på annat sätt. Besvärsrätten återinfördes. Samtidigt bibehölls en möjlighet för kommu- nerna att därutöver utge s. k. frivillig fattigvård. Vidare ålades kommuner— na att inrätta fattigvårdsanstalter, som skulle godkännas av länsstyrelsen. En statlig fattigvårdsinspektion inrättades. Hemortsrättsbestämmelserna förenklades. Samtidigt syftade man till att skärpa och effektivera försörj- ningsplikten. Genom arbetsföreläggande och placering på arbetshem fick fattigvården möjlighet att med tvång omhänderta försumliga försörjare. En omfattande återbetalningsskyldighet infördes. l fråga om hjälpnivån ändra— de regeringen det tidigare lågt satta rättesnöret "nödtorftigt underhåll" till "erforderligt underhåll". Regeln att den som tog emot fattigvård förlorade sin politiska rösträtt behölls.

Den första socialförsäkringcn —— folkpensionen

1 en liberal socialpolitisk motion till riksdagen 1884 föreslogs en utred— ning om flera för arbetarna viktiga trygghetsfrågor. Till dessa hörde kravet på en ålderdomsförsäkring för arbetare. Den obligatoriska pensionsförsäk- ring som nära trettio år senare (1913) genomfördes på förslag av en liberal regering begränsades inte till arbetarna. vilket var vanligt i andra länder. Det blev i stället en allmän folkpension bestående av ålderspension från 67 år och invalidpension. Pensionen finansierades med avgifter av de försäk- rade (förslag om arbetsgivaravgift genomfördes inte). Pensionsbeloppen var obetydliga. Därför ktrnde reformen bara till en mindre del tillgodose syftet att göra medellösa arbetsoförmögna och äldre ekonomiskt oberoen- de av fattigvård och av anhörigas underhåll. För att minska pensionärernas

Prop. l979/80:l Reformens inriktning 95

fattigvårdsbcroende införde kommuner särskilda understöd utan fattig- vårdskaraktär (ingen återbetalningsskyldighet'in. m.) till behövande folk- pensionärer.

Kritiken mot folkpensionen gick 111 på liksom i fråga om vissa senare reformer att de allmänna ekonomiska anordningarna inte beaktar vård— behoven. Den debatt som fördes om delvis skattefrnansien'ng av reformen visar att man fortfarande var främmande för det solidariska åtagande som i viss mån utmärkte folkpensionen. Reformen inledde också en i det fortsat- ta reformarbetet återkommande kritik att socialförsäkringen motverkade strävandena att göra fattigvården till en "värdig hjälpform". ; x

Sociala insatser på frivillig grund

Som jag har antytt medförde bristen på samhällsskydd mot de ökade sociala och ekonomiska riskerna i arbete och samhällsliv att frivilliga krafter trädde till. Frivilliga insatser i form av fosterbarnsvård kan här nämnas. Många exempel kan ges på en helhjärtad fostrargärning men bristen på offentlig kontroll av fosterhemmen ledde till att ett stort antal barn for mycket illa. De anstalter för barn och ungdom som började växa fram tillkom i stor utsträckning efter frivilliga initiativ. Anstalterna styrdes patriarkaliskt och de intagna fick lära sig att veta sin plats. Men deras förhållanden kunde ändå vara bättre på anstalten än utanför, eftersom de hade mat och husrum.

Det svåra nykterhetstillståndet i landet väckte motkrafter i form av nykterhetsorganisationer med återhållsamhet eller helnykterhet på pro- grammet. Både inom denna folkrörelse och på privat initiativ inrättades enskilda alkoholistanstalter och asyler.

Även inom den framväxande frikyrkorörelsen gjordes insatser för vård och stöd till människor som levde under miserabla förhållanden. Det- samma kan sägas om många andra frivilliga organisationer med inriktning på välgörenhet.

Dåtidens socialpolitik hade starka patriarkaliska inslag. Sedan gammalt utgick från exempelvis järnbruken understöd till ”arbetsfolket" i form av fria bostäder, spannmål från landsbygdsindustriernas jordbruk osv. Varor från företagens ofta förekommande handelsrörelse ingick i lönen eller avräknades denna. Företagens sociala engagemang minskade behovet av offentlig hjälp men gjorde samtidigt arbetarna beroende och bundna till arbetsgiVaren. Som reaktion mot de dåliga bostadsförhållandena växte fram en av både företagen och staten understödd egnahemsrörelse. Inte bara den framväxande massan av industriarbetare levde under svåra för- hållanden. Även småbrukarna samt jordbruks- och skogsarbetama hade många gånger hårda sociala och ekonomiska villkor.

Prop. 1979/80:l Reformens inriktning %

Självhjälp på folklig grund

De patriarkaliska och filantropiska hjälp— och stödinsatserna hade ofta sin förankring i samhällsklasser som stod över föremålet för välgörenheten — de svårt ställda befolkningsgrupperna. Då den fackliga och politiska arbetarrörelsen växte sig starkare uppstod inom eller i förbindelse med rörelsen kraftfulla strävanden att inte bara genom politiska och fackliga åtgärder utan även på andra sätt främja arbetarnas intressen och förbättra deras förhållanden. Som resultat av detta utvecklades folkligt förankrade verksamheter som i dag hör till våra främsta folkrörelser. Det gäller här folkbildningsverksamhet. kooperation, nykterhetsföreningar. bostads- föreningar m.m.

Som jag har nämnt tidigare växte det även fram en ekonomisk stödverk- samhet som närmast kan betecknas såsom ett slags kollektiv. inbördes självhjälp med rötter i de gamla hantverksskråna ända ner i medeltiden. När skråväsendet avskaffades i mitten av 1800—talet, försvann även grun- den för de till skråväsendet knutna kassorna. Impulserna till de självhjälps- kassor som sedan inrättades kom från olika håll. De på liberal grund baserade arbetarföreningama experimenterade med bl. a. sparkassor, sjuk- och begravningskassor etc. Även arbetsgivarna, som fattigvårdslag- stiftningen ålade försörjningsplikt mot anställda under tid arbetsavtalet gällde, hade intresse av att övertlytta denna plikt på arbetarna själva genom fabrikskassor som trädde till ekonomiskt vid sjukdom och dödsfall. Många fackföreningar startade sjtrkkassor. Kassor för hjälp vid olycksfall förekom sparsamt och någon i kassor organiserad inbördes hjälp vid ålder- dom synes inte ha funnits.

Den här beskrivna verksamheten var Visserligen begränsad och ersätt- ningarna vanligen små. Den på gruppsolidaritet grundade inbördes hjälpen är emellertid principiellt en betydelsefull del av den outvecklade sociala verksamheten i dåtidens Sverige. Dessa anordningar till inbördes hjälp får ses dels mot bakgrund av att de offentliga åtgärderna på ifrågavarande områden var obefintliga eller otillräckliga. dels som ett uttryck för inbör- des solidaritet och vilja att ha direkt inflytande över viktiga angelägenhe- ter. Delar av den moderna socialpolitiken, som t. ex. sjukförsäkringen, har sitt ursprung inte främst i en byråkratisk tradition utan i en folkligt förank- rad gruppsolidaritet.

Reformer

Under den socialdemokratiskt-liberala koalitionsministären (1917— 1920) genomfördes en rad viktiga reformer. Här kan erinras om bl.a. åttatimmarsdagen och den allmänna rösträtten även för kvinnor.

Den kraftiga omgestaltningen av det svenska samhället fram till 1930- talet skapade nya behov som påverkade även den socialpolitiska utveck- lingen. Behovet av arbetarskydd och försäkringar mot inkomstbortfall av olika slag ledde till vissa begränsade reformer. På det egentliga social-

Prop. [979/80zl Reformerta inriktning 97

vårdsområdet genomfördes förändringar som syftade till att skydda bar- nen, råda bot mot svåra missbruksförhållanden och lindra den ekonomiska nöden. Även om reformer genomfördes. grundades dessa ofta på uppfatt' ningar som var rådande i det gamla samhället. En patriarkalisk hållning med starka inslag av välgörenhet mot och uppfostran av de lägre klasserna i samhället präglade den socialpolitiska inställningen. Synen på relationen mellan samhällsmiljö och individ var ofta att den enskilde hade sig själv att skylla för de svårigheter han råkade i. Industrialiseringen skapade ökade samhällsresurser för sociala insatser. men resurserna var ännu så länge starkt begränsade. Härtill kommer att tiden ännu inte var mogen för att se en väl utvecklad socialpolitik som en nödvändig del av det politiska och ekonomiska samhällssystem som var under utveckling. Rcformerna blev därför begränsade.

Socialpolitiskt reformskede

Den socialdemokratiska regering som tillträdde år 1932 aktualiserade under l930-talets svåra arbetslöshetskris en aktivare socialpolitik. vars långsiktiga utveckling hade sina förutsättningar i produktionsökningen. Nya impulser i ekonomisk teori och ett efter hand ökat socialmedicinskt inflytande blev av betydelse för den sociala reformpolitiken. Även om betydelsen i olika avseenden av dessa reformer ställts under debatt står ändå klart att man här kan tala om inledningen till en förnyelse av svensk socialpolitik.

Vissa grunddrag i den på 1930-talet inledda trygghetspolitiken. som går igen även i dagens socialpolitik. tas upp i det följande.

De områden som i första hand behandlas gäller arbetsmarknadspoliti- ken. bostadspolitiken. socialförsäkringarna och familjepolitiken.

Arbetsmarknadspolitiken

Under 1930-talets depressionsår inleddes en reformering av den tidigare arbetslöshetspolitiken inte bara kvantitativt utan även kvalitativt. De tidi- gare blygsamma statliga arbetsmarknadspolitiska kostnaderna initiativ och utgifter hade nästan helt legat på kommunerna — mångdubblades under några få år.

Den nya politiken bröt mot den tidigare arbetslöshetspolitikens prin- ciper. Systemet med nödhjälpsarbeten skulle ersättas av produktiva of- fentliga arbeten mot avtalsenliga löner. Reservarbetena skulle avse ange— lägna objekt. Arbetsförmedlingsverksamheten upprustades och gjordes obligatorisk. utbildningskurser anordnades för arbetslös ungdom etc. År 1934 tillkom den med statsbidrag understödda arbetslöshetsförsäkringen. Underbalansering av budgeten och statsupplåning blev för första gången konjunkturpolitiska instrument.

Under andra världskriget. då arbetsmarknadskommissionen inrättades. breddades arbetslöshetspolitiken till en arbetsmarknadsmässig reglering i 7 Riksdagen 1979/80. I sum/. Nr ]. Del/1

Prop. 1979/80zl Refbrniens inriktning 93

syfte att slussa arbetskraften till för folkhushållet vitala områden. Arbets— förmedlingen förstatligades provisoriskt 1940 (definitivt 1948). Bristen på arbetskraft gav ökade arbetstillfällen för kvinnor och handikappade.

Det rådde nära nog full sysselsättning från kriget och fram till mitten av 5()-talet, dvs. arbetslösheten höll sig omkring 2—3 %.: inom fackförbunden. Under de följande årens konjurikturnedgång fick arbetsmarknadsstyrelsen (AMS). som inrättades år 1948. väsentligt utökade resurser. De ökande resurserna gällde bl.a. flyttningsbidrag. utbildningskurser. investe- ringsstimulans. statliga beställningar hos industrin samt beredskapsarbe- ten.

Bakom de kraftiga satsningarna låg en nyorientering av arbetsmarknads- politiken. idéerna innebar bl.a. krav på en selektiv politik som skulle sättas in för att rätta till bristande arbetskraftsbalans inom olika yrkes- och näringsgrenar samt inom olika geografiska områden. Arbetsmarknadspoli- tiken skulle befrämja arbetskraftens anpassning och rörlighet mellan skilda sektorer av arbetsmarknaden. Den nya inriktningen skapade förutsättning- ar för ökat löneutrymme och fackföreningsrörelsens solidariska lönepoli— tik. Denna politik gick ut på att likvärdiga arbeten skulle ge samma lön oberoende av arbetsgivarens vinstsituation och oavsett löntagarens kön. ålder osv. 1 övrigt skulle löneskillnaderna vara måttliga och de lägsta lönerna höjas mest.

Även det traditionella arbetslöshetsbcgreppet ändrades. Man började från 1963 undersöka inte bara hur många som öppet sökte arbete utan även den latenta eller dolda arbetslösheten. dvs. hur många som var villiga att ta arbete men som fann det utsiktslöst att söka. därför att det inte fanns lämpligt arbete på orten eller därför att de saknade yrkesutbildning, inte kunde ordna tillsyn av barnen vid förvärvsarbete osv.

Den arbetsmarknadspolitiska nyorienteringen har inneburit fortsatt öka- de insatser. Antalet personer i arbetsmarknadsutbildning har ökat kraftigt. Under de senaste årtiondena har kvinnorna efterfrågat förvärvsarbete i mycket större utsträckning än tidigare. Deras andel av arbetskraften har ökat från knappt 37 % år 1963 till 44 % januari 1979. Under den nämnda perioden ökade andelen förvärvsarbetande bland kvinnorna från 54,5 % till 71,9 %. Av kvinnor med barn under sju år var motsvarande tal 38 % år 1963 och 68,8 % januari 1979.

Den kraftigt utvecklade arbetsmarknadspolitiken har inneburit en hög ambitionsnivå från början av 1930-talet och framåt. Politiken har bl. a. gått ut på att minska den dolda arbetslösheten bland kvinnor och handikappa- de. Genom lokaliserings- och regionalpolitiken har. staten sökt eliminera eller minska arbetslösheten inom områden med brist på arbetstillfällen. Arbetsmarknadspolitiken har syftat till att mera aktivt än tidigare motver— ka arbetslösheten eller åtminstone ge den arbetslöse ett för honom själv och samhället bättre alternativ i form av utbildning. Arbetslösheten och utslagningen på arbetsmarknaden har föranlett många förstärkta och nya

Prop. 1979/80:l Reformens inriktning 99

åtgärder av närings-, arbetsmarknads- och socialpolitisk karaktär bl. a. i syfte att trygga sysselsättningen för äldre och handikappade. Utslagningen och ungdomsarbetslösheten är trots de gjorda insatserna svåra samhälls- problem.

Bostadspolitiken

Före 1930-talet var de socialt bostadspolitiska insatserna mycket be- gränsade. ] början av seklet infördes statliga egnahemslån och statligt garanterade hypoteksinstitut för nybyggda bostäder och vissa krisåtgärder sattes in i samband med första världskriget. På industriorter stod företagen för en lokalt ordnad bostadspolitik. Under 1920-talet växte fram en hyres- gäströrelse och en bostadskooperation. som bl. a. krävde ökade offentliga insatser på bostadsområdet. Bostadsstandarden för arbetarhushåll och barnfamiljer var låg i fråga om både utrymme och utrustning. Förhållan- dena på landsbygden var ännu sämre än i städerna. Kraven på en aktiv bostadspolitik byggde på folkhälsoskäl. hänsyn till barnens uppväxtförhål— landen. den låga nativiteten och konjunkturpolitiska överväganden.

Under åren 1933—1947 lade bostadssociala utredningen fram en rad förslag som resulterade i statlig lånef'inansiering av bostadsbyggande för att bringa ned bamfamiljernas bostadskostnader, skärpta hälsovårdsbe- stämmelser och en upprustad bostadsinspektion samt statligt stöd till kom- ' munerna för anordnande av pensionärshem. En allmän hyresreglering infördes. vilken kom att bestå ett trettiotal år, dvs. _in på 1970-talet, och långivningen utvidgades. De vidtagna åtgärderna innebar ökat offentligt inflytande över bostadsproduktionen. Kommunala, allmännyttiga och ko- operativa bostadsföretag svarade för en stigande andel av produktionen.

Efter andra världskriget lade riksdagen fast bostadspolitiska riktlinjer som gick ut på att höja de stora folkgruppernas bostadsstandard till en skälig kostnad (för en normalfamilj högst 20 % av en industriarbetarlön). Bostadsbristen skulle man bygga bort fram till omkring år 1960. Medlen för att förverkliga programmet var dels allmänna i form av statliga lån och dels särskilda i form av inkomstprövade bostadsbidrag till folkpensionärer och barnfamiljer.

Målet att inom den angivna tiden bygga bort bostadsbristen kunde inte uppnås, därför att behovet hade underskattats och investeringarna i bo- stadsbyggandet till viss del fick stå tillbaka för exportindustrin. I början av 1960-talet lades ett nytt bostadsprogram fast med sikte på att bygga bort bostadsbristen till mitten av 1970-talet genom en nyproduktion av 100000 lägenheter per år under en tioårsperiod. En ny trångboddhetsnorm inför- des. En normalfamilj om två vuxna och två barn skulle ha minst 3 rum och kök, mot tidigare 2 rum och kök. för att inte räknas som trångbodd. Kommunerna skulle upprätta femåriga kommunala bostadsbyggnadspro- gram. Hyresregleringen skulle avvecklas i takt med att bostadsbristen hävdes och det allmänna bostadsstödet till nyproduktion ersattes med

Prop. l979/80:l Rcformens inriktning 100

utbyggt riktat bostadsstöd till inkomstsvaga familjer. Denna förstärkning genomfördes i slutet av 1960-talet under benämningen bostadstillägg.

Då det s. k. miljonprogrammet var genomfört i mitten av l970-talet hade bostadsbristen hävts och följts av tomma lägenheter på vissa håll. Ett nytt bostadspolitiskt program l974 angav för de följande tio åren en sänkt bostadsproduktion. Vidare angavs som en önskvärd utveckling större hyresgästinflytande. bättre boendemiljö och en mera mångsidig samman- sättning av befolkningen i de olika bostadsområdena. Den senaste tidens utveckling kännetecknas av ett starkt ökat småhusbyggande.

I stort karakteriseras utvecklingen av att de större folkgruppernas bo- stadsförhållanden har förbättrats starkt. Ensidig sammansättning av be- folkningen i vissa områden utgör emellertid ett svårt problem. och det finns fortfarande manga bristfälliga boendemiljöer. Ett inte obetydligt antal personer saknar egen bostad.

Socialförsäkringarna

Ännu i början av 1930-talet var fattigvården i stort sett det enda ekono— miska skydd som det allmänna svarade för vid ålderdom. invaliditet. sjukdom och andra förhållanden som medförde försörjningssvårigheter. Förändringarna inom näringslivet skapade nya behov men också ökade resurser att tillgodose dessa behov. Det fanns förutsättningar för betydel— sefulla reformer på socialförsäkringens område.

I fråga om fal/(pensianeringen var emellertid beloppen länge otillräck- liga. Ända in på 1940-talet hade ungefär var tredje pensionär med inkomst- prövade förmåner även fattigvård. Först genom den reform som trädde i kraft år 1948 blev pensionerna så stora att de räckte till en knapp försörj- ning. Genom värdesäkring. standardförbättringar i form av pensionstill- skott. kommunala bostadstillägg och utbyggd familjepensionering har det ekonomiska skyddet för pensionärsgrupperna väsentligt förbättrats. Här- till kommer ändrade bestämmelser i fråga om förtidspensioneringen som medfört ett ökat antal förtidspensionärer.

Folkpensionen kan sägas svara för en allmän grundtrygghet med därut- över viss differentiering efter behov (inkomstprövade kommunala bostads- tillägg etc.) och med en betydande fördelningseffekt. Den på 1960—talet genomförda ATP-reformen är uppbyggd efter helt andra principer. Pen- sionen är begränsad till personer med arbetsinkomst. Pensionens storlek är beroende av den tidigare inkomstens storlek. Reformen. som kommer att vara helt genomförd i början av l980-talct. är alltså uppbyggd efter "in— komstbortfallsprincipen" och syftar till ”standardtrygghet”. Från utjäm- ningssynpunkt är den mest påtagliga effekten en utjämning av de tidigare Skillnaderna mellan arbetare och tjänstemän. Pensionärernas försörjnings- nivå kommer att följa de försäkrades tidigare anknytning till arbetslivet. Bland t. ex. socialhjälpstagare finns många som har en osäker och ostadig anknytning till arbetsmarknaden. Tidigare undersökningar visar också att

Prop. l979/80:1 R(i/ormens inriktning 101

personer som får socialhjälp vanligen har lägre pensionspoäng än andra. Socialhjälpstagarna bör alltså till de grupper vilka även som pensionärer får en lägre försörjningsnivå än befolkningen i övrigt. i den mån inte skillnaden kommer att utjämnas genom andra socialpolitiska åtgärder.

Den .s'juk/Q'jrsäkring som växte fram inom folkrörelserna Linder 1800—talet fick förbättrade villkor genom 1931 års beslut om statsunderstödda. er- kända sjukkassor. Under 1930—talet fram till är 1940 femdubblades statsbi- dragen till sjukkassorna. Frivilligheten begränsade emellertid försäkring- ens effektivitet. En tredjedel av befolkningen stod utanför försäkringen och beloppen var ofta låga. Fram till mitten av 1950-talet var frågan om en obligatorisk försäkring aktuell genom utredningsförslag. riksdagsbeslut och uppskjutna ikraftträdant'len. Då den obligatoriska sjukförsäkringen slutligen trädde i kraft år 1955. blev sjukpenningen graderad efter inkomst liksom tidigare yrkesskadeförsäkringen. och de båda försäkringsformerna samordnades delvis. Till försäkringen knöts även moderskapsförsäkring och mödratandvård, varigenom den år 1937 beslutade mödrahjälpen kunde avvecklas.

Sjukförsäkringsförmånerna har efter hand förbättrats. bl.a. genom en höjning av sjukpenningen. Försäkringen utgör en viktig del av den organi- satoriskt och lagmässigt samordnade allmänna försäkringen. som trädde i kraft år 1963.

Sjukpenningen skall alltså ge skydd mot inkomstbortfall. Sjukförsäk- ringen kan tas som exempel på hur allmänna reformer minskar behovet av socialhjälp. Fram till 1940—talet beviljade kommunerna bchovsprövad eko— nomisk hjälp för sjukvårdskostnader till 70—800()() personer vissa år. Nu torde det röra sig om något tusental. Även de kontanta ersättningarna (sjukpenning etc.) har avlastat socialhjälpen.

Efter långdragna utredningar kunde också en arbetslöshetsfc'irriikring fogas in i 1930-talets socialpolitiska reformarbete, långt senare än i många andra länder. 1934 års reform. som har vissa likheter med den samtida sjukförsäkringsreformen, innebar statsbidrag till erkända arbetslöshets- kassor. organiserade som understödsföreningar med frivillig medlemsan- slutning. Försäkringen har traditionellt nära anknytning till fackförenings- rörelsen.

Försäkringen har på olika sätt förbättrats under de senaste årtiondena och antalet försäkrade har vuxit kraftigt. Arbetslöshetsersättningen är beroende av inkomstbortfallets storlek. Under år 1978 framlades ett utred- ningsförslag om en allmän arbetslöshetsförsäkring.

De behovsprövade kommunala kontantunderstöden avlöstes år 1974 av kontant arbetsmarknadsstöd (KAS).

Inom den allmänna försäkringens område har således under de senare åren reformarbetet fortsatt. De belopp som i dag utbetalas från den all- männa försäkringen motsvarar ungefär en fjärdedel av den privata kon- sumtionen. vilket innebär en fördubbling under de senaste tio åren. Pen-

Prop. 1979/80:1 Rotorn-rens inriktning 102

sionsåldern har sänkts till 65 år och pensionssystemet har gjorts mer rörligt genom att man nu har ökade möjligheter att själv bestämma tidpunkten för pensioneringen mellan 60 och 70 år och att minska arbetsinsatsen stegvis genom delpensionering. En väsentlig fråga som återstår att lösa är efterle- vandepensionens framtida utformning.

Till de viktigaste reformområdena under 1970-talet hör reformeringen av ersättningssystemet för öppen medicinsk vård. varigenom patienten beta- lar endast en låg enhetlig avgift. Även medicinkostnaderna för den enskil- da konsumenten hålls nere genom läkemedelsrabatter. Ett tidigare efter- satt behov tillgodosågs. då en allmän tandvårdsförsäkring trädde i kraft år 1974.

En ny lag om arbetsskadeförsäkring ersatte år 1977 lagen om yrkesska- deförsäkring.

Familjepolitik och social service

Familjepolitiken inleddes under 1930-talet. Utgångsläget var bl.a. de låga födelsetalen som gav särskild tyngd åt kravet på omfördelning av inkomsterna mellan familjer med olika stor barnförsörjningsbörda. Den familjepolitik som då började utformas fick snabbt ett allmänt politiskt stöd.

Det följande utredningsarbetet avsatte en rad reformer i slutet av 1930- talet. Beslut om en förebyggande mödra— och barnavård med landstingsan- knutna centraler och stationer fattades år 1937. Fri förlossningsvård. kost- nadsfria skyddsläkemedel. förbud att avskeda kvinnor på grund av havan- deskap. mödrahjälp och bidrag till oförsörjda barn hör till samma reform- skede. Karaktäristiskt för de familjepolitiska bidragen var naturahjälpen.

Under 1940-talet fortsatte reformarbetet genom s. k. husmoderssemes- ter för mindre bemedlade familjer, livsmedelsrabatter för låginkomstfa- miljer. fria Skolmåltider etc. En fördelningspolitiskt viktig reform var det allmänna barnbidraget (1948). De tidigare barnavdragen på beskattningen hade gynnat högre inkomsttagare och nästan saknat värde för de lägsta. Genom reformen minskade de ekonomiska skillnaderna inte bara mellan barnlösa och barnfamiljer utan också mellan barnfamiljerna inbördes.

Under perioden fram till mitten av 1960-talet konsoliderades familjepoli- tiken genom förbättringar av de tidigare beslutade reformerna och även genom nya insatser. exempelvis genom riktlinjer för familjerådgivningen (1960) samt förstärkning och utbyggnad av 1937 års bidragsförskottsreform (1964). Flera andra reformer. som nämns i annat sammanhang har givetvis stor familjepolitisk betydelse. Till de främsta exemplen hör ekonomiskt bostadsstöd och familjescrvice.

Den tidigare moderskapsförsäkringen ersattes år 1974 av en föräldraför- säkring som därefter har byggts ut i flera etapper. Föräldraförsäkringen ger alla föräldrar ett ekonomiskt stöd vid barns födelse eller sjukdom. Den ger samtidigt föräldrar och barn ökade möjligheter att vara tillsammans. Refor-

Prop. 1979/80zl Refbrmens inriktning 103

men syftar även till att skapa ökadjämlikhet mellan könen. då försäkringen gäller både män och kvinnor. Möjligheten för föräldrarna att själva bestäm— ma hur de skall tidsmässigt disponera försäkringen har vidgats. Utbyggna— den av föräldraförsäkringen fortsätter. Senast har riksdagen efter förslag i prop. (1978/79: 168) om föräldrautbildning och förbättringar av föräldraför- säkringen m.m. beslutat om förbättringar av föräldrapenningen vid bar- nets sjukdom och av den särskilda föräldrapenningen.

Utbyggda och förbättrade bidragsförskott och bosättningslån är nu bety- delsefulla ekonomiska stödformer för många barnfamiljer.

En av de viktigaste utvecklingslinjerna från 1960-talet är den kraftiga utbyggnaden av olika former av socialpolitisk service. Tidigare fanns bara vissa ansatser till en servicebetonad socialpolitik. Från år 1944 började exempelvis staten utge begränsade bidrag till barnstugor och till social hemhjälp. Den sociala servicen har framför allt inriktats på de äldres. bamfamiljernas och de handikappades behov. Den kraftiga expansionen får ses mot bakgrund av de brister i omvårdnaden som socialpolitiska kartläggningar och utredningar påvisade under 1950— och 1960-talen.

Utbyggnaden av den sociala servicen för barnfamiljerna har ökat väsent- ligt från senare delen av 1960—talet och framåt. En allmän förskola infördes år 1975. Det innebär en lagfäst skyldighet för kommunerna att anvisa plats i förskola för alla barn som fyller sex år under året och vidta särskilda insatser för yngre barn som av olika skäl kan behöva plats i förskola. En annan viktig resurs för barnfamiljerna är den sociala hemhjälpen.

Behovet av en utbyggd barnomsorg har givetvis samband med flera faktorer. En viktig faktor är att alltfler kvinnor söker sig ut i förvärvsarbete och föräldrarna inte själva längre helt kan svara för barntillsynen. Gemen- skapen med andra barn är också viktig. Barnfamiljernas försörjningsbehov, strävandena till lika villkor för båda könen och uppfostringsmässiga motiv bildar bakgrund till bl.a. den utbyggnad av barnomsorgen som nu pågår. Ett av riksdagen antaget utbyggnadsprogram innebär att 100000 nya platser i daghem och 50000 nya platser i fritidshem skall färdigställas under åren 1977—81 , vartill kommer ett ökat antal platser i familjedaghem.

Bamomsorgens innehåll har stor betydelse och en omfattande utveck- lings- och försöksverksamhet pågår inom förskoleområdet. Samtidigt pla- neras utvecklingen av en utbildning som skall ge de vuxna ökade förutsätt- ningar att klara sina uppgifter som föräldrar en föräldrautbildning. En allmän föräldrautbildningi anslutning till barns födelse skall sålunda enligt vad riksdagen nyligen har beslutat genomföras med början år 1980 ( prop. 1978/79: 168 ).

Familjepolitiken har minskat men inte avskaffat de skillnader i ekono- misk standard som följer av olika försörjningsbörda. Olika undersökningar visar att de faktiska bamkostnadema väsentligt överstiger det ekonomiska värdet av de socialpolitiska insatserna. Socialhjälpsberoendet är fortfaran- de väsentligt högre bland större barnfamiljer än för övriga befolknings- grupper.

Prop. l979/80:1 Reformert—r inriktning 104

Onrsurgernu om de äldre har genom befolkningsutvecklingen kommit att bli en allt viktigare socialpolitisk fråga. Under perioden 1975—90 kommer antalet personer som är 65 år eller äldre att öka från omkring 1 1/4 milj. till närmare 1 1/2 milj. Utvecklingen av det moderna samhället har inneburit stora förändringar på både gott och om för de äldre i befolkningen.

Ett viktigt mål inom äldreomsorgen är att göra det möjligt för de äldre att leva kvari sina hem under goda förhållanden i stället för att i förtid nödgas bo under mer institutionella former. Detta välfärdspolitiska mål förutsätter en utbyggd service. något som är samhällsekonomiskt fördelaktigt och även ger ökad sysselsättning. Under de senaste årtiondena har den sociala hemhjälpen till äldre och handikappade byggts ut kraftigt. Ungefär 1/3 milj. personer får nu sådan service. Till den sociala hemhjälpen är knuten en rad olika serviceformer av typ matdistribution. fotvård etc. Även hemsjukvår- den är en viktig del av den service som syftar till bibehållet självständigt boende.

En annan viktig bostadspolitisk insats med samma syfte är det program för upprustning av åldringsbostäder som inleddes år 1964. Självklart bety- der de kommunala bostadstilläggen mycket för pensionärernas möjligheter att bo kvar i sin bostad eller flytta till en ny av god standard.

Riskerna för äldre och handikappade att passiveras och bli isolerade möts med ett stort utbud av verksamheter. både genom kommunerna och pensionärernas egna organisationer. Av stor betydelse för möjlighet till kontakt och gemenskap med andra är den färdtjänst som är under upp- byggnad i kommunerna. Färdtjänsten har under senaste åren byggts ut kraftigt. Sedan år 1978 finns färdtjänst i alla kommuner. En viktig fråga i detta sammanhang är förhållandet mellan färdtjänsten och kollektivtrafi- ken i övrigt. En väl utvecklad kollektivtrafik. anpassad till trafikanter med rörelsehinder osv., minskar givetvis behovet av särskild färdtjänst.

På 1960-talet inleddes även en kraftig utveckling av insatserna för handi- kappade. Denna utveckling fortsätter. lnom verksamheten har utformats vissa övergripande principer. Man söker skapa förutsättningar för de han- dikappade att i största möjliga utsträckning "leva som andra". Ett viktigt led i dessa normaliseringssträvanden är inriktningen på att bryta de handi- kappades isolering genom flexibla åtgärder och ett omfattande och varierat utbud av insatser. Hit kan räknas särskilt utrustade bostäder. bostadsbi- drag, färdtjänst, hemhjälp. vårdartjänst. undervisning. tekniska hjälpme- del. arbetsrehabilitering. arbetsanskaffning etc. Såväl landstingen som kommunerna och enskilda organisationer är engagerade i verksamheten.

Själva begreppet handikappad är sammansatt och i debatten omdisku- terat och ifrågasatt. Det torde nu stå mer klart än tidigare att de berörda människornas svårigheter inte kan ses isolerat som en följd av individuella egenskaper utan måste ses i samband med den miljö i vilken de lever. Begreppet handikapp är relativt och situationsbetingat. Handikapp är en fråga om hur människa och miljö förhåller sig till varandra.

Prop. ]979/80zl quornrens inriktning 105

Övrigt

Jag har nu behandlat centrala socialpolitiska områden. Det bör sägas att den avgränsning som här har gjorts långt ifrån är invändningsfri. Många andra områden svarar för insatser som är väsentliga från socialpolitisk och välfärdspolitisk synpunkt. Som viktiga exempel kan här nämnas hälso- och sjukvårdspolitiken. utbildningspolitiken. kriminalvårdspolitiken. miljöpo- litiken, förhållandena inom arbetslivet etc.

I fortsättningen skalljag ta upp den nuvarande socialvårdslagstiftningen. Ser man till kostnaderna kan det konstateras att socialvården svarar för en ganska liten del av samhällets. dvs. statens. landstingskommunernas och kommunernas. totala socialpolitiska utgifter. Samtidigt är socialvårdens andel av kommunernas totala utgifter betydande. eftersom verksamheten huvudsakligen finansieras av kommunerna.

De räl/ande stn'iulvr'irdsla )arnu $.

Under 1950- och 1960-talen genomfördes reformer som resulterade i nya lagar för de tre socialvårdsgrenarna. Alkoholistlagen från 1931 ersattes 1954 av en nykterhetsvårdslag (1954: 579). År 1957 avlöste socialhjälpsla- gen ( 1956:2 ) 1918 års fattigvårdslag. Slutligen ersattes 1924 års bama- vårdslag av en ny lag fr.o.m. 1961 (1960: 97). Reformarbetet var emellertid på de flesta områden inte av genomgripande natur. De viktigaste nyheterna i de nämnda lagarna tas upp i det följande.

Nykterhetsvårdslagen

Den nu gällande nykterhetsvårdslagen ingick som en del i den omfat- tande alkoholpolitiska reform. vilken genomfördes fr.o.m. den 1 oktober 1955. Ett omfattande utredningsarbete hade föregått reformen.

De tidigare inslagen av förebyggande nykterhetsvård förstärktes i den nya lagen. Redan i lagen från 1931 hade förebyggande åtgärder skjutits före internering av alkoholister. Då skapades också lagliga möjligheter till över- vakning, som tidigare praktiserats utan lagligt stöd. Den efter hand ändra- de inriktning. som de tre lagarna från 1913 och framåt markerar. kan uttryckas så att den ursprungligen så gott som enda uppgiften att tvångs- omhänderta alkoholister övergick i ökande grad till att förebygga miss- bruk. Namnändringen från "alkoholistlag" 1931 till ”nykterhetsvårdslag” 1954 är ett uttryck för den nämnda utvecklingen. Man kan här tala om en betydande skillnad mellan dessa lagar.

Den förra lagens tillämpning var nämligen begränsad till personer hem- fallna åt alkoholmissbruk, som medfört vissa angivna skadeverkningar (1 5). Den senare lagen (1954) däremot vidgades till att omfatta även alla som missbrukar alkoholhaltiga drycker. Missbrukare är enligt lagen den som "ej blott tillfälligt använder alkoholhaltiga drycker till uppenbar skada för sig själv eller annan". Mot missbrukaren skall nykterhetsnämnden vidta åtgärder ”för att återföra honom till ett nyktert liv” (] å). Tvångsåt-

Prop. 1979/80:1 Rcformens inriktning 106

gärder kan tillgripas mot de "hemfallna" medan endast mindre ingripande åtgärder kan förekomma mot andra missbrukare.

Strängt taget innebär lagen en skyldighet för nämnden att vidta åtgärder mot alla alkoholmissbrukare. Detta skulle emellertid förutsätta en synner- ligen långt gående samhällskontroll över den enskilde. Utvidgningen av lagens tillämpningsområde medförde ändå en kraftig ökning av antalet "nykterhetsvårdsfall”. Särskilt de s. k. undersökningsfallen ökade starkt. Det är här fråga om personer som blivit föremål för nämndens undersök- ning huruvida det förelåg alkoholmissbruk. Mellan 1954 och 1956 ökade siffroma för nämnda år från 7300 till 26 400 undersökningsfall. Även "åt- gärdsfallen". där alltså insatserna inte begränsades till enbart undersök- ning, ökade väsentligt. från 31 800 till 46800. Sammantaget är det fråga om en dryg fördubbling från 39000 till 73000 nykterhetsvårdsfall mellan 1954 och 1956.

Lagen behöll i allt väsentligt den äldre lagstiftningens auktoritära prägel. Den har också som jag har antytt tidigare kvar den tidigare lagens delvis mycket preciserade bestämningar av begreppet "hemfallen åt alkoholmiss- bruk". Bestämningama bygger till stor del på verklighetsuppfattningar och värderingar som nu är förlegade. De har i vissa delar även kommit att framstå som uttryck för en klasslagstiftning. 'l”vångsintagningarna på nyk- terhetsvårdsanstaltema omfattar nästan enbart personer ur de ekonomiskt och socialt sämst ställda grupperna i samhället, medan vårdbehövande i andra grupper till stor del får värdbehovet tillgodosett inom sjukvården.

Till alkoholmissbrukare som kan tas om hand med tvång hör vidare de som "utan att söka ärligen. försörja sig. för ett kringflackande liv". de som dömts för tre fylleriförseelser etc. under viss tid. de som är farliga för eller grovt stör andra. de som försummar plikterna mot familjen eller ligger "det allmänna eller sin familj eller annan till last” m.m. Tvångsomhänderta- gande kan alltså göras av hänsyn till annan än missbrukaren själv.

Den traditionella förmyndarmässiga socialvårdens kraftiga prägel på den nuvarande nykterhetsvårdslagen visar sig också i att denna från den tidi- gare alkohollagstiftningen har behållit t.ex. begreppet "lydnadsföre- skrifter”. Beslut om sådana föreskrifter kan fattas i samband med villkor- ligt anstånd med tvångsintagning. De kan sägas komplettera övervakning och inskränker i olika avseenden den enskildes handlingsfrihet i avseende på sysselsättning, vistelseort och annat i syfte att återföra honom till ett nykten liv.

Socialhjälpslagen

Den nuvarande socialhjälpslagen bygger i hög grad på 1918 års fattig- vårdslag som i sin tur har viktiga drag gemensamma med 1871 års fattig- vårdsförordning. även om begreppet ”fattigvård" byttes ut mot benäm- ningen "socialhjälp". Förutsättningarna för s.k. obligatorisk hjälp (12 å ShjL. 1 & FvL) och möjligheterna i fråga om s.k. frivillig hjälp (13 & ShjL,

Prop. 1979/80: ] Reformens inriktning 107

2 få FvL) är nästan desamma i socialhjälpslagen som i dess närmaste föregångare. Rätten till socialhjälp vidgades dock i ett åvseendc. Obligato- risk socialhjälp kan således utgå även till den som inte är helt arbetsoför- mögen men ”som av hälsoskäl bör helt eller delvis avhålla sig från arbe- te". Det är alltså fråga om en viss modifiering av kravet på arbetsoförmåga som villkor för hjälp. Rätt till socialhjälp kan grundas på det förhållandet att återgång i arbete vid en viss tidpunkt bedöms som riskabelt för den framtida hälsan, även om personen i fråga inte är sjukskriven och arbets- oförmögen vid den aktuella tidpunkten. Denna utvidgning är uttryck för ett intresse. som först formulerades av den förslagsställande socialvårdskom- mittén, att ge den nya lagen en mer förebyggande karaktär än den gamla.

Den enskildes ersättningsskyldighet för socialhjälp till sig själv eller anhöriga mildrades och bestämmelserna om ersättning mellan kommuner- na för socialhjälp i enskilda fall förenklades.

Socialhjälpen skulle vara en i huvudsak kontant hjälpform, och vård i ålderdomshem avskildes redan efter 1946 års folkpensionsreform från be- hovsprövad ekonomisk hjälp in natura. En särskild frivillig hjälpform av förebyggande slag som togs med i lagen var rätt för socialnämnden att teckna borgen för lån (14 å). Utöver hjälp till uppehälle och i vissa fall till vård och uppfostran skall socialnämnden inte endast lämna råd och upp— lysningar som har samband med verksamheten. Nämnden skall, "där så lämpligen kan ske". ge ett längre gående bistånd i personliga angelägenhe- ter.

Socialhjälpslagen behöll. liksom den nya barnavårdslagen, de äldre be- stämmelserna om arbetsföreläggande och intagning i arbetshem i fråga om "försumliga försörjare". Dessa bestämmelser slopades i båda lagarna år 1964. samtidigt som den äldre lösdrivarlagstiftningen ersattes av lag om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet. Därmed innehåller socialhjälpslagen inte längre bestämmelser som möjliggör tvång mot enskilda.

År 1968 ändrades socialhjälpslagen i syfte att klarlägga kommunernas kompetens att tillgodose den enskildes behov. Kommunen skall se till att den som vistas i kommunen erhåller en tillfredsställande omvårdnad (1 få). Socialnämnden har därför att göra sig väl förtrogen med den enskildes behov av omvårdnad (6 %$).

Socialhjälpslagen liksom dess föregångare bygger på behovsprövning. Denna prövning gäller bl. a. olika, strängt personliga förhållanden. Behovs- prövningen kan därför upplevas som ett hot mot den enskildes integritet och torde i många fall ha fått till följd att hjälpbehövande personer och familjer avstått från att söka socialhjälp. Sådana hänsynstaganden liksom behov av administrativa rationaliseringar har lett till att den ekonomiska prövningen på olika sätt förenklats i det stora flertalet kommuner under 1970-talet. Man har bl.a. infört nya socialhjälpsnormer som har gjort det möjligt att ge hjälp efter en prÖVning som är mindre detaljerad än tidigare.

Prop. l979/80:l Raforim'ns inriktning 108

Barnavårdslagen

Nu gällande barnavårdslag. som antogs år 1960. bygger i stor utsträck- ning på 1924 års lag. Den speglar därmed också delvis motstridande intres- sen som präglat den traditionella socialvårdslagstiftningen. nämligen indi- videns intresse av att få vård- och behandlingsbehov tillgodosedda och samhällets intresse av skydd mot den enskilde. Vissa ändringar i den nya lagen kan sägas på en och samma gång tjäna båda dessa intressen.

Till de viktigare ändringarna i förhållande till den äldre lagen hör att barnavårdsnämndens verksamhet vidgades till att omfatta vissa nya ål- dersgrupper. Gränsen för s. k. skyddsuppfostran och samhällsvård höjdes från 16 till 18 år. Vidare gavs ökad tyngd åt den allmänt förebyggande verksamheten inom barn- och ungdomsvården. Till skillnad från tidigare nämner således lagen uttryckligen som en viktig allmänt förebyggande verksamhet att förbättra ungdoms fritidsförhållanden. Särskild uppmärk- samhet skulle vidare ägnas de grupper av barn och ungdom som kunde anses vara särskilt utsatta för risk att utvecklas ogynnsamt. Även i fråga om individuell vård och behandling gavs förebyggande insatser större utrymme. vilket ofta förutsatte samverkan med andra myndigheter. Den nya lagen ger vård i enskilt hem principiellt företräde framför anstaltsvård. Reformen omfattade inte heller någon väsentlig omdaning av barnavårds- anstalterna.

På fosterbarnsvårdens område infördes krav på barnavårdsnämnds till- stånd för rätt att ta emot fosterbarn. Nämnderna gavs vidare befogenhet att förbjuda förflyttningar som skulle vara till avsevärd skada för fosterbar- net. Verksamhet för fosterbarnsförmedling skulle enligt den nya lagen inte få bedrivas utan tillstånd från socialstyrelsen.

En starkt uppmärksammad fråga i reformarbetet gällde den juridiska sakkunskapens medverkan i barnavårdsnämndernas arbete. Denna med- verkan kunde anses vara av betydelse både för den enskilde och för samhället. För den enskilde utgjorde juristmedverkan en viss garanti för att de bestämmelser som tillvaratog hans intressen också följdes. Samtidigt kunde ökad medverkan av juridisk sakkunskap bidra till att skydda sam- hället genom effektivare åtgärder mot unga lagöverträdare. Att bygga ut eller ens behålla den äldre lagstiftningens kvalif'ikationsbestämmelser m.m. för ledamöter var principiellt otillfredsställande. Man begränsade sig därför till vissa rekommendationer och föreskrifter i syfte att tillgodose behovet av juridiskt biträde i nämndarbetet. Lagen, som kom till före förvaltningslagen . tog in flera bestämmelser som har direkt betydelse för den enskildes möjligheter att hävda sina intressen gentemot barnavårds- nämnden. Hit hör rätten att anlita biträde och rätten att på olika sätt komma till tals med nämnden och få veta vad den grundar sitt beslut på.

Som jag har antytt redan finns det i barnavårdslagen kvar också ett samhällsskydd som går utöver den enskildes intresse. Därmed följer ett auktoritärt inslag i denna lagstiftning. Lagen öppnar således möjligheter att

Prop. 1979/80zl Reformens inriktning 109

i vissa fall omhänderta ungdom för utredning". bl.a. för att hindra brottslig eller skadlig verksamhet. Vidare gavs polismyndighet vidgade befogen- heter att ta asocial ungdom i tillfälligt förvar. Från den äldre lagen över- fördes bestämmelserna om tvångsåtgärder etc. mot ”försumliga försör— jare" i avvaktan på att dessa åtgärder skulle komma att regleras i särskild lag.

2.1.2 Soc"iaImredningmr förs/(tg m. m. Samhällsutveckling och debatt

Under 1960-talet undergick samhällsdebatten viktiga förändringar. Synen på samhällsproblemen ändrades. vilket sedan kom att prägla opinio- nen i socialvårdsfrågor. Några av de områden det här gäller skall i korthet nämnas.

En växande insikt om den världsomspännande miljöförstöringen och slöseriet med ändliga resurser och de risker och skadeverkningar som denna redan på kort sikt innebar bidrog till en mer allvarlig och konflikt— laddad syn på samhällsutvecklingcn. Överallt i världen. om än starkast i de högindustrialiserade länderna. har man blivit alltmer medveten om att vetenskapens och teknikens utveckling kan innebära inte bara ökade möj- ligheter till lycka och välfärd för människorna tttan även ett hot om olycka och undergång. Med växande skärpa ställdes därför frågan httr ett sådant hot skall kunna avvärjas och hur vetenskapernas och samhällenas utveck- ling i sin helhet skall kunna länkas in på banor och utnyttjas i former som säkrar mänsklighetens fortbestånd och ökar utsikterna till ett meningsfullt liv.

Politiken har från 1960-talet i ökad grad inriktats på samhällsplanering och miljöfrågor. Många insatser har gjorts för att bygga ut natttrskyddet. Under senare delen av 1960—talet inleddes t.ex. förberedelserna för en fysisk riksplanering. De ledde sedermera till av 1972 års riksdag beslutade riktlinjer för hushållningen med mark och vatten.

Andra viktiga frågor som har fått ökad politisk aktualitet och avsatt vissa resultat gäller boendet och arbetslivet. Frågor om maktfördelningen inom arbetslivet och förhållandena inom arbetsmiljön har kommit att framstå som några av de viktigaste sociala frågorna.

Miljöfrågorna hade nära samband med debatten om människornas lev- nadsförhållanden i stort och om välfärdens fördelning. Kritiska "verklig— hetsreportage" både utomlands och i Sverige rubbade allvarligt föreställ- ningen om en given samhällsutveckling mot allt större "vällärd". De ekonomiska fördelningsfrågorna och läginkomstproblemet hör till de frå— gor som blev brännande politiska angelägenheter. Föreställningar att en mycket långt gående inkomstutjämning hade åstadkommits genom social- och skattepolitiken kom att ifrågasättas. Genom den ekonomiska och sociala utvecklingen hade visserligen det äldre samhällets resttrsfattigdom kunnat avskaffas. Levnadsstandarden för det stora flertalet hade förbätt-

Prop. 1979/80:l Rq/brntcns inriktning 110

rats kraftigt. Men välll'trdssamhället hade inte löst det tidigare samhällets problem så radikalt som många trodde. Inte bara "restproblem" kvarstod. Med samhällstttvecklingen följde också nya eller intensifierade ekonomis- ka och sociala svårigheter för olika grupper. Tilltagande arbetslöshet bland ungdom. ökad utstötning i samband med strukturrationaliseringar m. m. och kraftigt ökade levnadsomkostnader innebar direkt försämrade lev- nadsförhållanden i viktiga avseenden för de drabbade. Stora skillnader mellan olika samhällsgrupper kvarstod i fråga om såväl ekonomiska re- surser som lev nadsförhållanden i övrigt och i deras möjligheter att påverka sin situation. Till de "traditionella" samhällsproblemen som ett utbrett alkoholmissbruk innebar kom bl.a. ett ökat narkotikamissbruk att bli ett allvarligt socialt problem.

Socialvården speglar samhällsförhållandena

De sociala problem som drabbar människorna i ett visst samhälle och under en viss tid får socialvården direkta erfarenheter av. Vilka svårighe— ter människorna möter i samhället avspeglas således åtminstone till en del i de åtgärder som socialvården sätter in och i den omfattning som dessa får. Socialhjälpen. som under senare delen av 1960-talet ökade starkt, belyser detta förhållande. Olika undersökningar har visat att arbetslöshet och socialhjälpsbehov fortfarande har ett starkt samband. Även de höga bo- stadskostnaderna i framför allt tätorternas nybyggda bostadsområden har trots utbyggnaden av bostadsstödet till barnfamiljerna kommit att framstå som en av orsakerna till ökat socialhjälpsberoende.

Sedan lång tid tillbaka har antalet hjälpberoendc inom stadsbefolkningen varit högre än inom landsbygdsbefolkningen. Som orsaker härtill har an- förts sådana sociala och ekonomiska förhållandcn i det urbaniserade sam- hället som skulle innebära ökande risker för hjälpberoende. I debatten har som en betydelsefull orsak till ökat socialhjälpsberoende i snabbt expan- 'derande tätorter framhållits olika brister i samhällsplaneringen. Särskilt socialhjälpens omfattning har kommit att framstå som något av en "indika- tor" på brister inom samhället och politiken.

Soria/vården reform/nogen

De under 1950- och 1960-talen reformerade socialvårdslagarna byggde på värderingar som hade sin grund i tidigare samhällsförhållanden. De anslöt i huvudsak till den äldre lagstiftningen. Det mer omfattande och ingripande reformarbetet hade gällt andra områden av socialpolitiken.

Redan tidigt ttnder l960-talet blev socialvården och socialvårdslagarna föremål för kritik. Till en början begränsades den till huvudsakligen prak- tiska frågor om metoder. organisation och resurser inom en traditionellt utformad socialvårdsverksamhet. Den kanske viktigaste förändringen var att allt fler kommuner försökte att så långt som möjligt överbrygga speciali- seringen och funktionsuppdelningen inom verksamheten och i stället till-

Prop. 1979/80zl Refurntc'ns inriktning 111

lämpa en s. k. familjevårdsprincip. Enligt denna borde all kommunal so- cialvård som rörde en och samma person eller familj i princip handläggas av en och samma tjänsteman. En sådan handläggning innebar fördelar för såväl klienter som myndighet genom att man slapp dubbelarbete och fick större överskådlighet i fråga om utrednings- och behandlingsarbetct m. m.

Kritiken mot socialvården kom att breddas och intensifieras. Den inspi- rerades av den tidigare berörda internationella kritiska sociala debatten. Kritiken belyste skarpt de negativa sidorna i samhällsutvecklingen och de politiska åtgärdernas många gånger otillräckliga eller direkt skadliga effek- ter. Men den svenska socialvårdskritiken hade också andra källor. Den s.k. nykterhetsvårdsundersökningen framlade år 1967 ett betänkande (SOU 1967136) som skarpt kritiserade nykterhetsvården. Utredningen vi- sade bl. a. att nykterhetsvårdens åtgärder riktade sig mot framför allt de sämre ställda i samhället. medan andra medborgare fick hjälp med sina alkoholproblem inom sjukvården. l betänkandet föreslogs att socialvårds- lagarna skullc ses över och tvångsåtgärderna avskiljas från socialvården. Samma år ställde socialchefernas organisation. Sveriges socialchefers för- ening. krav på en översyn av den sociala lagstiftningen i riktning mot en helhetssyn och frivillighet i behandlingsarbetet och med inriktning på ökad service. Denna förening liksom andra fackliga och ideella socialarbetar- organisationer och klientsammanslu(ningar kom under de följande åren att bli av stor opinionsbildande betydelse för det fortsatta arbetet på en reformering av socialvården.

Stiela/utredningen tillsätts

Utvecklingen ledde fram till att socialutredningen tillsattes i december 1967.

Direktiv fortsatt debatt

[ direktiven konstaterade dåvarande chefen för socialdepartementet att samhällstttvecklingen och strukturomvandlingen skapar särskilda problem och medför ökade krav på samhället i fråga om personlig vård och omvård— nad. Han konstaterade vidare att intresset för en aktiv socialvård ökat och att den kurativa verksamheten trätt i förgrunden. Ett led denna utveckling är satsningen på "uppspårande" insatser och en effektiv upplysningsverk- samhet. Ett effektivt förebyggande arbete hade blivit allt angelägnare och som ett led i denna utveckling hade socialvården allt oftare kommit att tillämpa en på en helhetssyn byggd familjevårdsprincip. Kommunreformen var här av stor betydelse för möjligheterna att skapa effektivare anordning- ar.

l fråga om de handikappade är målet att på ett naturligt sätt inlemma dem i samhällhet. Ett annat drag i utvecklingen gäller strävandena till ökad samordning mellan socialvård och sjukvård. Samordningen på riksplanet genom sammanslagningen av medicinalstyrelsen och socialstyrelsen ska-

Prop. 1979/80zl Reformer” inriktning 112

pade bättre förutsättningar för en samordning även på det regionala och lokala planet. som på längre sikt kttnde leda till en långtgående integration.

Det konstaterades vidare att vårdlagstiftningen är i viss mån splittrad och oenhetlig såväl i fråga om utformning som innehåll. lin bättre samord- ning tordc ge möjligheter att bättre utnyttja resurserna och för att tillgodo- se medborgarnas behov av vård och omvårdnad. Möjligheterna att sam— manföra de tre socialvårdslagarna borde därför förutsättningslöst under- sökas. De grundläggande principerna för den gällande lagstiftningen "har sin förankring relativt långt tillbaka i tiden". "Socialvårdens olika grenar bör i lagstiftningshänseende såvitt möjligt inte vara skilda från varandra". Utredningen skulle även undersöka om inte reglerna kunde utformas så att det blev möjligt för kommunerna att låta en enda nämnd ha hand om socialvården. Utredningen skttlle även behandla frågan om delegationsrät— ten och pröva om inte särskilda distriktsorgan kunde skapas i kommuner. där detta var lämpligt.

Förutom en lagteknisk samordning borde utredningsarbetet omfatta frå- gor rörande vårdens innehåll och anordningar för att tillgodose vård— och hjälpbehov och med inriktning på att göra vården effektivare. ] direktiven pekas särskilt på att bristande kännedom om sociala hjälpanordningar eller bristande initiativ inte får vara orsaken till att någon lider nöd eller inte får vård och behandling. Det var vidare angeläget att de ansvariga följer resultatet av insatta åtgärder.

Frågor om huvudmannaskapet för vissa instittttioner var ett viktigt ut- redningsttppdrag. Utredningen borde således i fråga om ungdomsvårds— skolor och allmänna vårdanstalter för alkoholmissbrukare förutsättnings- löst pröva huvttdmannaskapsfrågan. 1 övrigt borde utredningsarbetet be- drivas med utgångspunkt från att ansvarsfördelningen mellan de olika huvudmännen för hälso- och sjukvård samt socialvård i princip skall vara oförändrad. Utredningen borde dock uppmärksamma de problem som kan höra samman med det delade ansvaret för vården. däri även inräknat arbetsvården.

I fråga om de olika vårdlagarna anförde dåvarande departementschefen bl. a. följande.

Socialhjälpslagen är uppbyggd huvudsakligen med sikte på ekonomisk hjälp. Socialförsäkringssystemets uppbyggnad har minskat betydelsen av socialhjälpsvcrksamhetens försörjningsfunktion. Andra ekonomiska stöd- åtgärder vid sidan av socialförsäkringarna. exempelvis förbättringen av de allmänna barnbidragen och bidragsförskotten samt det utvidgade bidrags- systemet i fråga om ortopediska och andra hjälpmedel. har verkat i samma riktning. Trots detta kan uppkomma situationer där det vid sidan av de generella anordningarna måste finnas möjligheter att ge ekonomiskt bi- stånd efter individuell prövning av den typ som socialhjälpen represen- terar.

Två kategorier som under senare år rönt samhällets uppmärksamhet i allt högre grad är åldringar och handikappade. Behov av vård och omvård—

Prop. l979/80:1 Reforntens inriktning 113

nad från samhällets sida kan för bl.a. dessa kategorier föreligga oavsett om det finns ett ekonomiskt hjälpbehov eller inte. Riktlinjer för den sociala omsorgen om dessa grupper. anordningar för öppen vård m.m. bör ingå som viktiga moment i en ny vårdlagstiftning. Ansvarsfördelningen mellan primärkommuner och landsting bör närmare preciseras. Möjligheterna till samverkan mellan primärkommttnerna inbördes och mellan dessa och landstingen bör beaktas särskilt då det gäller planeringsfrågor men även i fråga om t.ex. intagning på sjukhem eller ålderdomshem och i frågor som rör social hemhjälp och hemsjukvård.

Uppgifterna för ålderdomshem och andra inackorderingshem t.ex. hem och servicebostäder för handikappade och åldringar — bör prövas. varvid även frågan om debitering av inackorderingsavgiftcr bör uppmärk— sammas. Vidare bör uppmärksamhet ägnas registrering. tillsyn m.m. av enskilda vårdhem samt vård och behandling vid dessa.

Enligt nuvarande bestämmelser har vistelsekommun som lämnat so— cialhjälp till svensk medborgare rätt att i vissa fall få ersättning av den kommun. där den hjälpte är mantalsskriven. Utredningen bör pröva om inte denna sista rest av det s.k. bostadsbandct kan slopas och reglerna om kommunernas inbördes ersättningskyldighet utgå ur lagstiftningen. Samti- digt bör utredningen granska reglerna om fördelningen mellan stat och kommun av sådana socialhjälpskostnader som staten nu svarar för. Frågan om en begränsning av kommuns rätt till ersättning av enskild för lämnad socialhjälp bör likaså prövas.

Beträffande barnat'årds/agcn anförde dåvarande departementschefen att den översyn som skall ingå i den allmänna översynen av värdlagstiftningen även borde avse det materiella innehållet. de nuvarande barnavårdsorga- nens funktioner och funktionsförmåga. lämpligheten och verkningarna av de i lagen angivna åtgärderna. vård och behandling m.m.

I fråga om samverkan mellan olika samhällsorgan inom barnavården anfördes bl. a. följande.

En effektiv samordning av olika åtgärder och organ bör komma till stånd bl.a. med tanke på de problem som sammanhänger med det tilltagande narkotikamissbrttket. Detta gäller inte minst samarbetet med det allmänna skolväsendet. På grttnd av skolplikten kommer alla barn i kontakt med skolan. Det är angeläget att pröva huruvida inte ett fastare samarbete kan organiseras mellan skolväsendet och socialvården. Vidare bör möjligheter- na att få till stånd samarbete i mera fast organiserade former med den psykiska barna- och ungdomsvårdcn samt familjerådgivningen särskilt uppmärksammas. Även möjligheterna att skapa ett förtroendefullt samar— bete i olika former mellan samhällsorganen och den enskilde bör beaktas.

Utredningen skulle vidare pröva ungdomsvardsskolornas funktion och ställning. En nära anknytning till den psykiatriska barn— och ungdomsvår- den samt de psykiatriska barn- och ttngdomsklinikcrna och till det all- männa skolväsendet föreföll naturlig. En lösning kunde vara att knyta ttngdomsvårdsskolorna till den psykiska vården t.ex. i form av behand- lingshem.

Andra frågor utredningen skulle pröva gällde barnavårdslagens bestäm- melser om vårdkostnader samt spörsmålet omjuristmedverkan i vissa fall. 8 Riksdagen [979/80. I saml. Nr 1. Del A

Prop. 1979/80zl Refbrmens inriktning |14

l fråga om nykter/letsvårdslagen hette det vidare i direktiven att den måste anpassas till samhällsutvecklingen och till den förändrade syn man har på alkoholmissbruk och alkoholmissbrukare. Utredningen borde där- vidta del av och överväga de resultat som redovisats av främst nykterhets- vårdsundersökningcn. Vid översynen av samhällets nykterhetsvård borde övervägas i vad mån nykterhetsvården kan knytas närmare till sjukvården. Det erinrades även om att medicinalstyrelsens narkomanvårdskommitte' hade framhållit. att en allmän vårdlag skulle kunna medföra bättre samord- ning och enhetlighet beträffande vårdcn av läkemedelsmissbrukare och dessutom lösa vissa viktiga frågor om ansvaret för denna vård.

Rörande tvångmziixs'igu samIziiIisingripanden anfördes följande.

Barnavårdslagen och nykterhetsvårdslagen innehåller bestämmelser om tvångsmässiga samhällsingripanden. l allvarligare fall leder dessa ingripan- den till administrativa frihetsberövanden i form av intagning på anstalt för vård och behandling. En översyn av barnavårdslagen och nykterhets- vårdslagen bör även avse möjligheterna att som ett särskilt avsnitt i en allmän socialvårdslag eller i en särskild lag sammanföra bestämmelser om tvångsingripanden inom socialvårdens ram. Det bör vidare övervägas i vad mån det kan vara lämpligt att i organisatoriskt hänseende skilja uppgifter som bygger på frivillig medverkan från den enskilde medborgarens sida från uppgifter av tvångskaraktär.

I fråga om samordning av olika funktioner och verksamheter skulle utredningen undersöka förutsättningarna för att skapa socialcentra i kom- munerna. Möjligheterna till en samordning mellan den verksamhet som bedrivs av landstingen — främst den öppna sjukvården och de allmänna försäkringskassornas verksamhet borde beaktas. När det gällde den soci- ala rådgivnings- och upplysningsverksamheten borde familjerådgivningen särskilt uppmärksammas.

Utredningen skulle även se över lagen om .S'l)('f(lll'('ngl('r och pröva om lagstiftning på området alltjämt behövdes.

Direktiven tog även upp frågan om de statliga myndig/ielernus upp- gifter.

De statliga myndigheternas uppgifter när det gäller socialvården avser främst tillsyn. samordning. planering och utveckling. Reglerna för de stat- liga organens uppgifter har utformats olika för de tre vårdområdena.

Utredningen bör uppmärksamma de nu berörda frågorna. En angelägen uppgift bör vara att söka dra klara gränslinjer mellan socialstyrelsens och länsstyrelsernas uppgifter på socialvårdsområdet i fråga om utveckling. planering. samordning. rådgivning och tillsyn.

! direktiven understryks att en effektiv och rationell organisation på det regionala planet var en nödvändig förutsättning för en väl fungerande social omvårdnad. Det skulle ankomma på utredningen att pröva behovet

Prop. l979/80:l Refimncns inriktning 115

och utformningen av den regionala organisationen på vårdområdet. Allt för vittgående specialisering för tjänstemännen borde så långt möjligt undvi- kas. Ett viktigt krav var att socialstyrelsen snabbt och effektivt skulle kunna verka genom de regionala organen.

Avslutningsvis framhölls att utredningen i sitt arbete borde beakta ut- vecklingen på det internationella planet och särskilt de nordiska harmoni- seringssträvandena.

Socialutredningens arbete kom att följas med stor uppmärksamhet av främst socialarbetarnas föreningar och av klientorganisationer. De poli- tiska partierna. vars reformsträvanden i huvudsak hade varit inriktade på generella trygghetsformer inom i första hand sociallörsäkringen. kom i ökande grad att intressera sig för den framtida socialvården. Detta tog sig bl.a. uttryck i program för inte bara socialpolitiken i stort utan även för socialvården. litt uttryck för dessa politiska strävanden att dra tipp rikt- linjer för den framtida socialvårdens utformning var (. ex. den dåvarande socialministerns s. k. tiopunktsprogram. som presenterades vid det nordis- ka soeit'tlpolitiska ministermötet år 1971.

Organisatorisk bakgrund för en helhetssyn

Utredningsdirektiven kom i vissa delar att kompletteras genom särskilda utredningsuppdrag och vissa frågor har utredningen haft att behandla med förtur. Socialutredningens tre delbetänkanden är resultatet av sådana sär- skilda uppdrag och prioriteringar.

Två av dessa delbetänkanden gäller vissa avgiftsfrågor Ålderdoms- hemsavgifter (Ds S 1970: 6) och Avgifter inom långtidsvården (Ds S l977: 2).

Det första delbetänkandet. Lagstiftning om sociala nämnder i kommu- nerna (Ds S I9o9: l 1 ) gick ut på att skapa formella möjligheter för kommu- nerna att samordna socialvårdsverksamheten till en social nämnd. Utred- ningen ansåg då inte tiden mogen för tvingande bestämmelser. varför förslaget byggde på frivillighet. Varje kommun borde själv få avgöra om den skttlle gå över till den nya nämndorganisationen. Utredningen föreslog även att lagliga möjligheter skttlle öppnas för kommunerna att inrätta sociala distriktsnämnder. Dessa skulle i socialnämndens ställe handlägga ärenden som gällde enskild person. Förslaget antogs av riksdagen år 1970. Därmed gavs kommunerna bättre förutsättningar att tillämpa en helhets- syn i det sociala arbetet.

Prim'ipbmiinkunde!

År 1974 lade socialutredningen fram betänkandet Socialvården - mål och medel (SOU 1974:39). 1 betänkandet behandlas de principiella mål- frågorna inom socialvården och medel för att förverkliga målen. Den socit-tlvardsreform som skisseras i betänkandet innebär att steget tas fullt ut från ett funktionellt avgränsat ansvar till en kommunal socialvård som har ett primärt ansvar för människornas sociala välfärd.

Prop. l979/80:1 Reformens inriktning 116

Helhetssyn

Socialutredningcn söker i sitt principbetänkande konsekvent tillämpa en helhetssyn. Helhetssynen innebär enligt betänkandet att varje enskilt ärende skall bearbetas i alla sina aspekter och med insats av alla de resurser soeialvärden förfogar över. Även insatser från andra samhällsor— gan skall initieras och samordnas. Helhetssynen innebär också en ökad uppmärksamhet på de miljöfaktorer som kan skapa sociala svårigheter.

Socialvårdens mål och medel

Socialutredningcn utgår ifrån att den framtida socialvården som poli- tiska riktmärken behöver vissa övergripande mål. Utredningen anger föl— jande sådana mål av övergripande karaktär: demokrati;jämlikhet; solidari- tet: trygghet. Dessa mål söker utredningen konkretisera i följande huvud- funktioner.

ll'll'dl't'rkall i .mmhiillspluneri/igen: Sociala nämnder och socialarbetare har genom sin verksamhet omfattande och ingående kännedom om sam- hällsförhållanden och människors villkor. Socialutredningen anser att des- sa erfarenhetcr och kunskaper måste tas väl till vara i samhällsplaneringen. I den mån legala förutsättningar saknas härför bör sådana tillskapas.

Socialvården bör medverka i samhällsplaneringen genom sammanställ— ningar och analyser och därmed bidra till underlaget för planeringen. Denna medverkan bör komma in redan i det programarbete som föregår det mera tekniska planeringsarbetet. Färdiga planförslag bör remissbe- handlas av den sociala nämnden. Socialvården bör även medverka i upp- följning och erfarenhetsanalys efter det att planerna genomförts.

Som en uppgift för socialvården i samhällsplaneringen ingår att initiera samhällsarbete. s.k. grannskapsarbete. Grannskapsarbetet skall bedrivas inom den ram som lag, tillsynsmyndighet och social nämnd anger. Ären— den som aktualiseras i grannskapsarbetet skall handläggas enligt samma principer för kompetensfördeluingen i beslutsprocessen som gäller för andra ärenden.

Socialutredningen anger —- utifrån de sociala mål som bör gälla för socialvården de förändringar av samhällsmiljön som socialvårdens insat- ser bör syfta till då det gäller bostadsområden. arbetsplatser. kommunika- tioner. fritidsaktiviteter och utbud av sociala tjänster.

Allmäntjiirehyggunde insatser: Förebyggande syfte har enligt socialut- redningen särskilt följande delar av socialvården:

uppsökande verksamhet och kartläggning påverkan av yttre förutsättningar rådgivning och bistånd.

För att påverka miljöer och mekanismer som tenderar att stöta ut männi- skor mcd sociala problem rekommenderar utredningen bl. a. stöd till olika organisationer. fritidsverksamhet. stöd till ungdomsgrupper i riskzon. samarbete med skolan samt med företag och fackföreningar i syfte att skapa större förståelse och socialt ansvarstagande för sociala problem.

Prop. l979/80:1 Reformens inriktning 117

Socialutredningcn framhåller vidare behovet av en väl utbyggd rådgiv- ning.

Social införmation: Utredningen anger som den sociala informationens huvudsyften dels att ge medborgarna kännedom om sina rättigheter och skyldigheter. dels att förmedla värderingar och kunskaper som är av bety— delse för opinionsbildningen. Informationen är också av grundläggande betydelse för att medborgarna skall få insyn och inflytande.

En aktiv samhällsinformation ökar den enskildes möjligheter att återföra erfarenheter och synpunkter till socialvården. Informationen bör alltså vara ömsesidig.

Socialutredningcn har särskilt uppmärksammat att socialvården i många fall inte kan tillrättalägga bristfällig eller felaktig information som kan förekomma i massmedierna. Utredningen finner dock inte skäl att utvidga de formella möjligheterna att lämna ut uppgifter som rör enskild person.

Be/mvspröt'ad ekonomisk hjälp: Socialutredningen anser att behovet av socialhjälp bör minskas genom fortsatt utbyggnad av de allmänna socialpo- litiska insatserna som bl. a. socialförsäkringen och andra generella åtgär- der. l avvaktan på en sådan utbyggnad föreslår dock utredningen att rätten till socialhjälp vidgas. Denna hjälp. som utredningen kallar socialbidrag. föreslås bli basbeloppsreglerad. Bidraget skall tillförsäkra den enskilde en skälig levnadsstandard. Socialutredningcn finner det vidare nödvändigt att en utjämning av socialhjälpsnormerna mellan kommunerna kommer till stånd.

Sociala tjänster: De sociala tjänsterna bör medverka till att främja jämställdhet i samhället i fråga om materiell levnadsstandard och person- liga utvecklingsbetingelser. Behovet av stöd och hjälp till dem som lever under ogynnsamma villkor måste särskilt beaktas. Tjänsterna bör tillhan- dahållas efter klart angivna riktlinjer och under medverkan från den som berörs.

De sociala tjänsterna måste vara lätta att nå. Det kan därför vara lämp- ligt att samordna förmedling av sådana tjänster med annan verksamhet. Socialcentraler ger också goda förutsättningar för lätt åtkomlig allsidig service. Utredningen redovisar olika områden för sociala insatser.

Insatser i öppen socialvård: Som en allmän princip framhålls att utred- ningsarbete och problembearbetning måste bedrivas i samarbete med klienten. Denne måste uppfatta arbetssätt. lösningar och beslut som resul- tat av gemensamma insatser. Den enskildes personliga integritet skall skyddas och respekteras. l samarbetet gäller att klienten själv behåller ansvaret för sin situation. Om socialvården vidtar en åtgärd som inte är överenskommen med klienten skall grunderna och beslutsunderlaget redo- visas.

Socialvårdens insatser skall syfta till att frigöra och förstärka klientens egen förmåga. Val av åtgärder görs med hänsyn till den aktuella situa- tionen samt klientens egna förutsättningar.

Prop. 1979/80:1 Refbrmens inriktning 118

I!l.$'tflllll0lll'll vård och behandling.- Utredningen finner det viktigt att institutionell och mera öppen vård och behandling samordnas bättre. Man anger följande tre grundläggande principer. nämligen kontinuitet. flexibili- tet och närhet. Enligt utredningen ger landstingskommunalt eller kommu— nalt huvudmannaskap de bästa förutsättningarna för att dessa principer skall kunna förverkligas.

Kravet på kontinuitet innebär att kontakt med den "öppna" socialvår- den skall bibehållas och utnyttjas även under institutionsvistelse.

Det är viktigt att de institutionella insatserna svarar mot behovet och sätts in när de behövs. För detta krävs bl. a. att resurserna är lätt åtkom- liga.

Man bör som regel även sträva efter att förlägga den institutionella vården så nära hemorten som möjligt.

Socialutredningcn redovisar olika individuella behov som kan erfordra behandling vid institutionen. Dessa är rådgivning. kontakt för personer i riskzon för missbruk och för kriminellt beteende. behandling av ungdomar och vuxna i akuta krissituationer av destruktiv karaktär. utredning och vård av småbarn i behov av omedelbara åtgärder. observation och behand— ling av allvarligt störda barn. utredning i fråga om unga lagöverträdare. problemlösning i fråga om ungdomar och vuxna som är motiverade för behandlingsplanering. inackordering för huvudsakligen missbrukare med komplicerade arbets— och bostadsproblem samt skyddade miljöer för vissa äldre gravt alkoholskadade och socialt utslagna.

Resursplaneringen skall enligt utredningens förslag göras så att det i varje län upprättas en instittitionsplan. Denna fastställs av länsstyrelsen för viss tid och ses över årligen. Av planen bör framgå vilka institutioner som skall finnas inom ett län och vilka huvudmän som skall tillhandahålla dessa.

Social kontroll: Utredningen behandlar akuta former av social kontroll. bl.a. direkta tvångsingripanden. Målet var titt starkt minska behovet av ingripanden titan den enskildes samtycke. Utredningen föreslog emellertid att vissa möjligheter till tvångsomhändertaganden skulle kvarstå inom den framtida socialvården inte bara i fråga om barn utan även då det gällde vuxna.

Nuvarande bestämmelser om övervakning föreslås bli ersatta med frivil— ligt förordnade kontaktpersoner. Utredningen föreslår vidare att bestäm- melserna om föreskrifter. förmaning och varning titmönstras ur lagstift- ningen.

Primärkommunernas vårdansvar

Socialutredningen anser att primärkommunen bör ges ett yttersta ansvar för den enskildes sociala situation. Kommunen bör tillse att den enskilde ges en tillfredsställande omvardnad.

Med kommunernas yttersta vårdansvar följer en skyldighet att avhjälpa

Prop. l979/80:l Reformens inriktning ”9

sådana individuella hjälpbehov som inte tillgodoses av annat samhällsor- gan. Socialutredningcn anser att rätten till bistånd genom socialvården skall vidgas. En individuell rätt till bistånd bör föreligga i det fall åtgärden erfordras för att den enskilde på ett skäligt sätt skall kunna klara sin livsföring.

Organisation. arbetsformer. ekonomi m. m.

Socialutredningcn behandlar vidare frågor som gäller metodik i arbetet. behovet av forsknings— och utvecklingsarbete och statistik inom socialvår— den samt den sociala utbildningen.

I fråga om den framtida regionala socialvårdsorganisationen säger utred- ningen att kommunerna till följd av kommtinsammanläggningarna har bätt- re förutsättningar som huvudmän för socialvården än tidigare. Behovet av kontroll och tillsyn över kommunerna bör därför minska. Andra behov av regional verksamhet torde däremot öka. En regional socialvårdsorganisa- tion kommer därför att behövas även i fortsättningen. Verksamheten bör samordnas.

Nämnd och förvaltning

Som en konsekvens av helhetssynen föreslår utredningen att socialvår- den i kommunerna företräds av en nämnd. Utredningen ansåg alltså nu att tiden var mogen att slopa den kommunala valfriheten i fråga. Nämnden bör besluta i frågor som gäller planering. riktlinjer. principfrågor och uppfölj- ning. Huvuddelen av beslut som rör enskilda personer bör genom delega- tion fattas av tjänstemän.

Kommunerna bör som nu ha rätt att införa sociala distriktsnämnder.

Helhetssynen ställer också krav på förvaltningsorganisationens utform-

ning. Förvaltningen bör byggas tipp som en enhetlig organisation med ett sammanhållet ansvar för den individuella behandlingen.

Klienterna förutsätts alltså få kontakt med en organisation och med socialarbetare som har bred kompetens. Utan att bryta mot denna huvud- princip kan det. särskilt i större kommuner. vara nödvändigt med viss specialisering. ! ett arbetslag bör en sådan kunna förstärka hela gruppens kompetens. Specialisering kan också avse att finna former för att utnyttja en särskild expert i hela t'rrganisationen.

Socialutredningcn understryker behovet av samarbete och samverkan mellan socialvården och andra verksamhetsområden.

I fråga om statens medverkan i socialvårdens finansiering förordar ut- redningen ett allmänt driftbidrag samt titvecklingsbidrag och bidrag till försöksverksamhct m.m.

Enligt utredningens mening bör vidare den lagstiftning som skall ersätta de nuvarande sociala vårdlagarna utformas som en nrt'ilorienterad ramlag.

En utförlig sammanfattning av principbetänkandet redovisas i SOU 1974: 40.

Prop. 1979/80:1 Reformens inriktning 120

Remisstitfall och regeringsinitiativ

Principförslaget blev föremål för en mycket omfattande remissbehand- ling och debatt. Utredningen fick i huvudsak stöd för sina överväganden och förslag.

1 flera centrala frågor var dock kritiken kraftig och omfattande. Försla- get att möjligheterna till tvångsomhändertaganden av vuxna skulle behål- las inom socialvårdens ram var mycket omtvistat. Bl.a. socialarbetarnas organisationer ställde sig starkt kritiska till förslaget. Däremot fick utred- ningens förslag om socialvårdens fortsatta möjligheter till omhändertagan- den av barn och ungdom utan den enskildes samtycke starkt stöd i remissbehandlingen. Vid sidan av frågan om "vuxentvånget" torde utred- ningens förslag att vidga rätten till socialhjälp vara den fråga som blev föremål för särskilt starka och omfattande negativa omdömen. Genom årliga ökningar sedan mitten av 1960-talet hade socialhjälpen kommit att både ekonomiskt och arbetsmässigt belasta kommunerna hårdare än tidi- gare. Såväl på dessa konkreta grtindcr som av principiella skäl vände sig många remissinstanser emot en utbyggnad av socialhjälpsverksamheten. Man ansåg att en förbättrad ekonomisk grundtrygghet skulle i stället åstad- kommas genom allmänna reformer av socialförsäkringskaraktär. Andra frågor som varit kontroversiella gäller bl.a. de övergripande målen och socialvårdens ställning i samhället. Även utredningens ekonomiska redo- visningar och förslag i fråga om statens medverkan i finansieringen föran- ledde anmärkningar och kritik från åtskilliga håll.

Socialutredningen har redovisat en omfattande remissammanställning i betänkandet Socialutredningen och remissorganens syn på framtidens so— cialvård (Ds S l975115).

I februari 1975 överlämnade den dåvarande regeringen remissyttrandena till utredningen. Regeringen uttalade då bl. a. följande: ”Vid utformningen av förslaget till ny socialvårdslag m.m. bör åtgärder utan den enskildes samtycke vad gäller barn och ungdom regleras i särskild lag med utgångs- punkt i det av utredningen föreslagna förfarandet. innefattande social- nämndens medverkan. Beträffande övriga åtgärder utan den enskildes sam- tycke bör utredningen undersöka möjligheterna till enhetliga bestämmelser utanför socialvårdslagstiftningen." Vidare skulle enligt regeringens beslut utredningen inte längre syssla med huvudmannafrågorna. Dessa skulle med utredningens förslag som grund i fortsättningen handläggas i annan ordning.

Senare under året utökades kommittén med representanter för de tre fackliga huvudorganisationerna varigenom de anställda i socialvården blev direkt företrädda i utredningen.

Liksom tidigare kom socialutredningens fortsatta arbete att starkt upp- märksammas i den socialpolitiska debatten.

Prop. l979/80:l Reformens inriktning ' 121

Sm-ialmrvdningens .rIur/u'liinkundt'

Socialutredningen avslutade år 1977 sitt mångåriga arbete med betän- kandet Socialtjänst och socialförsäkringstillägg (SOU l977: 40).

Principbetänkandet utgör grunden för utredningens förslag. Till stor del bör slutbetänkandet genom såväl lagförslagen som i övrigt ses som en konkretisering. precisering och vidareutveckling av de i principbetänkan- det givna intentionerna. Som framgår av det följande skiljer sig dock flera av utredningens viktigaste förslag från tankegångarna i principbetänkan- det. Det gäller särskilt frågor om tvångsåtgärder mot vuxna. den ekono- miska tryggheten och statens medverkan i finansieringen av den kommu- nala socialvården. Utredningen föreslår f.ö. att sistnämnda begrepp er- sätts av benämningen socialtjänst. Denna benämning anses bättre än ter- men socialvård täcka det framtida breda verksamhetsfältet.

Utredningens förslag i slutbetänkandet innebär sammanfattningsvis föl- jande.

En ny sociallagstiftning

De nuvarande tre centrala lagarna på socialvårdsområdet. socialhjälps- lagen, nykterhctsvårdslagen och barnavårdslagen, ersätts av en lag socialtjänstlagen.

De formella reglerna om förfarandet i socialnämnd m.m. har samlats i en särskild socialnämndslag. Vidare föreslås en lag med särskilda bestämmel- ser om Vård av underårig.

I en lag om socialförsäkringstillägg ges förslag till en socialförsäkringsre- form. Utredningen redovisar även förslag—till ändringar i bl. a. föräldrabal— ken, brottsbalken och rättshjälpslagen .

Socialtjänstens mål och innehåll

Den föreslagna socialtjänstlagen är till sin karaktär en målinriktad ram- lag. Utredningen anger inledningsvis de mål som bör gälla för socialtjäns- ten. lnom ramen för dessa mål anges härefter kommunens uppgifter inom socialtjänsten. Särskilt betydelsefullt är därvid utredningens förslag om att kommunen genom socialtjänsten skall ha det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver.

Mot denna skyldighet för kommunen svarar en rätt för den enskilde till insatser från socialnämnden. Enligt förslaget har den enskilde rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning och sin livsföring i övrigt. om hans behov inte tillgodoses på annat sätt.

Socialtjänstens uppgifter fördelar sig enligt utredningen på tre huvudom— råden, nämligen

struktun'nriktade insatser allmänt inriktade insatser individuellt inriktade insatser. Till de viktigaste förslagen hör de som gäller socialtjänstens medverkan i samhällsplaneringen inom ramen för de strukturinriktade insatserna.

Prop. 1979/80zl Reformens inriktning l22

Under allmänt inriktade insatser redovisar utredningen barnomsorgen. Hit räknar utredningen hela den kommunala socialtjänstens verksamhet för barn och ungdom. Förskole- och fritidshemsverksamhet ingår som delar i denna omsorg.

Betänkandet behandlar särskilt frågor hur omsorgen om äldre och handi- kappade skall utformas för att dei största möjliga utsträckning skall kunna leva som andra och själva bestämma över sina förhållanden. Utredningen anser bl. a. att de nuvarande ålderdomshemmen i framtiden bör ersättas av servicehus.

Socialnämndens insatser bör inriktas på att hjälpa och stödja den enskil— de i hemmet. Så långt möjligt bör förebyggas att barn måste skiljas från sina föräldrar.

Socialnämnden skall ansvara för att den som behöver vård i annat hem än det egna tas emot i familjehem eller annat hem för vård eller boende. l enlighet med direktiven framlade utredningen redan i sitt principbetän- kande förslag som innebar att staten inte längre skulle vara huvudman för ungdomsvårdsskolor och nykterhetsvårdsinstitutioner samt angav rikt- linjer för en omdaning av institutionsvården. Då dessa frågor enligt tidigare regeringsbeslut skall lösas i annan ordning på grundval av principbetän- kandet begränsar sig socialutredningen till att med utgångspunkt i princip- betänkandet redovisa vissa synpunkter på den framtida institutionsvården.

Utredningen lägger även fram förslag i fråga om den statliga tillsynen över den kommunala socialtjänsten.

Socialförsäkringstillägg

En mer framträdande nyhet i betänkandet är förslaget om en ny social- försäkringsreform. Utredningen vill överföra en stor del av den nuvarande socialhjälpen från socialvården till försäkringskassorna genom ett nytt inkomstprövat socialförsäkringstillägg (soft). Soft skall komplettera olika socialpolitiska ersättningar och andra inkomster när dessa ger ett otillräck- ligt försörjningsstöd.

Med anledning av de invändningar av framför allt försäkringsteknisk art som under remissbehandlingen har framförts mot förslaget har en särskild samrådsgrupp tillsatts inom socialdepartementet för att komplettera soci- alutredningens förslag. När den kompletterande utredningen har genom- förts. kommer ställning att tas till förslaget.

Särskilda bestämmelser om vård av underårig m.m.

Utredningen lägger fram förslag till lag med särskilda bestämmelser om vård av underårig. Enligt lagen skall till skydd för barn och unga vårdåt- gärder ktrnna vidtas även utan samtycke av dem som berörs därav. De situationer där det kan bli nödvändigt att bereda underårig vård har avse- ende på dels den underåriges hemförhållanden. dels hans eget beteende. Lagen är tillämplig endast på den som är Linder l8 år. Den enskildes

Prop. l979/80:l Refbrmens inriktning 123

rättssäkerhet skall stärkas bl.a. genom bestämmelser om vårdtidens längd. muntlig förhandling inför länsrätt. särskilda tidsfrister och obligatoriskt förordnande av offentligt biträde.

Betänkandet behandlar även frågan om vilka konsekvenser utredningens förslag att begränsa tvångsingripandena till dem som är under 18 år får för de unga lagöverträdama. Utredningen framhåller bl.a. att ett överläm- nande till socialtjänsten för frivillig vård och behandling bör kunna tjäna som alternativ till andra påföljder för brott. Därför föreslås den ändringen i brottsbalken att domstolen skall kunna överlämna åt socialnämnden att föranstalta om erforderlig vård av den dömde inom socialtjänsten. Bestäm- melserna är inte knutna till någon viss åldersgrupp eller något visst vårdbe- hov.

Vården av vuxna missbrukare

Utredningens förslag innehåller inte några bestämmelser om vård utan samtycke av den som har fyllt 18 år. Utredningens majoritet framhåller att lagen om beredande av psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV) ger möjlighet att ta om hand och kvarhålla sådana alkohol- eller narkotikasjuka som det också från socialtjänstens synpunkter framstår som mest angeläget att oberoende av eget samtycke snabbt kunna bereda en tids institutionell vård och behandling. 1 syfte att nå kontinuitet i vården och vinna en nödvändig samverkan mellan socialtjänsten och sjukvården föreslår social- utredningen att i LSPV skall tas in bestämmelser om ett samrådsförfarande beträffande de missbrukare som bereds vård med stöd av lagen. Utred- ningens förslag skall inte leda till en vidgad tillämpning av LSPV.

Utredningen redovisar även ett av en minoritet inom utredningen föror- dat alternativ. som bygger på principbetänkandcts förslag. Enligt detta alternativ skall länsrätten på ansökan av socialnämnden kunna besluta om vård inom socialtjänsten utan den enskildes samtycke. Beslutet skall gälla en tid av högst tre månader och avse vissa särskilt angivna situationer.

Nya regler om tystnadsplikt och handlingssekretess

På sekretessområdet föreslås enklare regler om tystnadsplikt och hand- lingssekretess samtidigt som sekretesskyddet beträffande personliga för- hållanden förstärks. Huvudregeln bör vara att den som är eller har varit verksam inom socialtjänsten har tystnadsplikt om vad han erfarit om enskilds personliga förhållanden. Likaså bör förbud råda mot att lämna ut handling med uppgift som det råder tystnadsplikt om. Undantag från sekretessen skall få göras endast när detta anges i lag. Sekretessen på sjukvårdsområdet bör enligt utredningen utformas på samma sätt. Enligt utredningens mening bör tystnadsplikten liksom i dag utgöra hinder mot att lämna ut uppgifter till massmedierna.

Socialregistret föreslås slopat. Vidare föreslås förbud mot att inom so- cialtjänsten föra register med s.k. mjukdata.

Prop. l979/80:l R(ifivlnl'lls inriktning 124

En viktig nyhet är att utredningen föreslår gallringsbestämmclser. som främst är motiverade av integritetsskäl. Enligt förslaget skall personakter och register utgallras och förstöras tre år efter det senaste anteckning har gjorts.

Organisation. samverkan. ekonomi m. m.

Av de många intentioner från principbetänkandet som fullföljs i slutbe- tänkandet gäller ett flertal olika organisationsfrågor. Utredningen föreslår således som har nämnts att organisationen med en social nämnd i kom- munen skall göras obligatorisk. Barnavårdsnämnd. nykterhetsnämnd och socialnämnd ersätts enligt förslaget av en socialnämnd. Möjligheten att inrätta sociala distriktsnämnder behålls. Utredningen tar i sina förslag även upp frågor som gäller nämndens sammansättning och verksamhets- former. Utgångspunkten har därvid varit att nå överenstämmelse med kommunallagens motsvarande bestämmelser.

Utredningen betonar betydelsen av att socialtjänstens organ samverkar med andra organ i samhället och med frivilliga organisationer. Samtidigt är utredningen emellertid angelägen att framhålla att samarbetet i enskilda ärenden som regel inte bör få förekomma utan att den enskilde har sam— tyckt därtill. Samarbete med andra organ bör inte heller få ske. om det inte är påkallat ur vårdsynpunkt. Därför bör bl. a. nykterhetsnämndernas skyl- dighet att avge yttranden i körkortsärenden upphöra.

Utredningen föreslår att socialtjänsten liksom hittills huvudsakligen skall finansieras med kommunalskattemedel. Därutöver bör emellertid kommunerna tillföras ekonomiska resurser genom att det tidigare nämnda föreslagna socialförsäkringstillägget minskar kommunernas socialhjälps- kostnader; statsbidrag tillförs kommunerna genom ett skatteutjämningsbi- drag som tar hänsyn till sociala faktorer samt att utvecklingsbidrag utgår för vissa verksamheter inom socialtjänsten.

Av övriga förslag bör nämnas att offentligt biträde alltid skall förordnas när det blir fråga om omhändertagande av underårig utan samtycke. Ett annat förslag är att lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet skall upphävas.

2.1.3 Riktlinjerför reformarbetet

För den genomgripande omgestaltningen av socialvården till en framtida socialtjänst har socialutredningen genom sitt principbetänkande lagt en viktig grund, som utredningens slutbetänkande bygger vidare på. [ reform- arbetet måste. som utredningen också har sökt göra, tas till vara erfarenhe- tema av den socialpolitiska utvecklingen i vårt land och till de brett förankrade uppfattningar som förts fram under en mångårig debatt om hur den framtida socialtjänsten bör vara utformad. Den politiska bedömning som ytterst bestämmer reformarbetets inriktning och utformning måste ha sina utgångspunkter i den faktiska socialpolitiska utvecklingen och i den

Prop. 1979/80zl qutmnens inriktning 125

demokratiska opinionsbildningen i fråga om socialtjänstreformen. som inte minst socialutredningen och dess förslag är ett uttryck för.

Remissutfallet i fråga om socialutredningens slutbetänkande är i sina grunddrag positivt. Detta gäller inte minst den helhetssyn som utredningen har sökt att tillämpa i sina förslag till omdaning av socialtjänsten och som jag återkommer till strax. Att helhetssynen har ett starkt stöd i opinionen framgick redan vid remissbehandlingen av socialutredningens principbe- tänkande.

lnnan jag går in på socialtjänstreformens olika delar, vill jag ge vissa riktlinjer som bör gälla för den framtida socialtjänsten i dess helhet. Här vill jag först erinra om de av socialutredningen föreslagna övergripande målen demokrati. jämlikhet och solidaritet. trygghet. LikSOm vid re- missbehandlingen av principbetänkandet har utredningens i slutbetänkan— det behållna förslag i fråga om övergripande mål fått ett starkt stöd, även om några finner dem för allmänt hållna. Jag anser liksom en klar övervikt bland remissinstansema att målet bör tas in som en portalparagrafi social— tjänstlagen. De bör därmed också utgöra en ram för de riktlinjer som jag drar upp i det följande.

Varje människa bör ha rätt till ett meningsfullt arbete. en fullvärdig bostad och en lämplig utbildning. Vissa remissinstanser har kritiserat utredningen för att detta inte framgår av förslaget till övergripande mål. Jag är för min del överens med socialutredningen om att exempelvis rätten till arbete bör ses som en demokratisk rättighet och att denna rätt även följer av de andra övergripande målen. De konkreta rättigheter det här är frågan om —— arbete. bostad och utbildning —— är emellertid så viktiga för den enskilde att det kan finnas skäl att framhålla dem tydligare än vad utred- ningen har gjort. Jag återkommer till detta senare.

Helhetssyn Grund för reformen

Socialtjänsten bör i olika avseenden präglas av en helhetssyn. Som framgår av den tidigare redovisningen har begreppet kommit att vidareut- vecklas. Helhetssynen innebär bl.a. ett uppbrott från den traditionella socialvårdens synsätt och metoder, som utmärktes av att verksamheten var uppdelad på olika funktioner. Därmed var risken stor att socialvården kom att alltför mycket koncentrera sig på och isolera delar av de svårighe- ter och problem den enskilde behövde hjälp med. Därmed fanns också en tendens att stanna vid den enskildes "symptom" utan att söka finna ett djupare sammanhang. Det moderna behandlingsarbetet måste ha en annan strategi, bedrivas utifrån en helhetssyn som beaktar individens totala situa- tion och omgivning. Här avses då inte bara hans relationer till den egna familjen utan ett vidare socialt sammanhang, där boende- och arbetsförhål- landen hör till de viktigare faktorerna, men där också många andra aspekter på relationen mellan individ och samhälle kan behöva beaktas.

Prop. 1979/80:1 Refarmens inriktning 126

Fördelarna med en helhetssyn är uppenbara. En annan sak är att hel- hetssynen. så som den hittills har tillämpats. har ansetts leda till att man eftersatt vissa vårdbehov. Det torde här ha varit fråga om övergångssvå- righeter i samband med organisationsförändringar eller att själva utveck— lingen av vissa stöd- och hjälpbehov har kommit att ta oväntat stora resurser i anspråk till förfång för andra behov av bistånd. Efter en viss tid bör sådana svårigheter kunna redas ut. På sikt bör då fördelarna med tillämpningen av helhetspn'ncipen komma att framstå tydligare.

Hur helhetssynen skall utvecklas och tillämpas inom socialtjänsten blir beroende av bl.a. samhällsvetenskap och social forskning när det gäller såväl social teoribildning som empiriska undersökningar. Men även en mindre väl utvecklad förrn av helhetssynen har stora förtjänster.

Helhetssynen har mer eller mindre direkt ingripande betydelse för de flesta riktlinjer som här skall dras upp för reformarbetet.

I detta sammanhang skall jag helt kort nämna de mest näraliggande konsekvenserna.

Organisation, verksamhet, lag

Huvudansvaret för socialtjänsten bör i alla kommuner ligga på en nämnd. Organisationen med en social nämnd bör vara obligatorisk. Det bör vara möjligt även i fortsättningen att inrätta distriktsnämnder. Sådan nämnd skall ha hand om ärenden rörande enskilda personer men bör också bedriva uppsökande och förebyggande verksamhet inom socialtjänsten. Med utgångspunkt i socialutredningens förslag kommer jag att förorda bestämmelser som gör det möjligt att ge distriktsnämnderna större befo— genhet att besluta.

lnom socialförvaltningen bör socialarbetare i direkt klientkontakt arbeta med flera Vårdområden samtidigt. Är deras eget arbete begränsat efter funktionsprincipen. bör det vidgas eller ingå i ett arbetslags verksamhet som täcker det vidgade arbetsområdet. Viss specialisering i fråga om ärendenas an eller särskild kompetens hos vissa socialarbetare kan emel— lertid vara nödvändig och lämplig. Detta dock endast under förutsättning att sådan specialisering inte leder till att helhetssynen på olika problem försummas.

Av helhetssynen följer att socialtjänsten skall omfatta strukturinriktade insatser. Jag återkommer till detta.

Även lagstiftningen bör ses i ett helhetsperspektiv, Jag återkommer till denna fråga när jag behandlar socialtjänstens mål, varför jag här inskrän— ker mig till några korta kommentarer. Redan tidigare har jag förordat vissa övergripande mål. Lagen bör vidare i vissa delar ha karaktär av ramlag för att ge socialtjänsten tillräckligt utrymme för insatser utifrån en helhetssyn.

Jag faster samtidigt stort aVSeende vid den om som flera handikapporga— nisationer och även vissa andra remissinstanser har uttalat i fråga om en ramlag. Det har sagts att en mer detaljerad lagstiftning behövs för att säkra

Prop. l979/80:l Refbrntens inriktning [27

en jämn standard mellan kommunerna osv. En avvägning måste göras mellan de olika intressen som bör vägleda lagens utformning.

Socialtjänstens finansiering

Även socialutredningens förslag om statens medverkan i finansieringen av socialtjänsten kan ses i ett helhetsperspektiv. Förslaget innebär bl. a. att kommunerna skall få statsbidrag i form av skatteutjämningsbidrag. Alter- nativet hade varit ett särskilt driftbidrag till socialtjänsten. Storleken av ett sådant bidrag blir emellertid beroende enbart av kommunens kostnader för socialtjänsten och inte av kommunernas förmåga att av egna kommunal- skattemedel finansiera socialtjänsten.

Ett driftbidrag utjämnar inte tillräckligt kostnadsskillnaderna mellan kommunerna.

Det är emellertid samtidigt viktigt att statsbidrag utgår till vissa social— tjänstområden som t. ex. för barnomsorg i form av Stimulansbidrag.

Frågan har även samband med överflyttningen av huvudmannaskapet för vissa institutioner. Jag återkommer till dessa frågor senare.

Bredare samhällsorientering

Omdaningen av den nuvarande socialvården går bl. a. ut på att ge ökad vikt åt verksamhetens samhällsorientering. Härmed kommer det att ska- pas bättre balans i förhållande till den individinriktning som tidigare helt dominerade socialvården och som senare har behållit en mycket stark ställning inom verksamheten. Strävan till en ökad inriktning på strukturella frågor ligger. somjag nämnde nyss i linje med bl.a. helhetssynen.

[ den kritiska debatten har den traditionella socialvården framställts som en "städgumma" som genom sitt hjälparbete sopat undan de individuella följderna av skadliga förhållanden inom arbete och samhällsliv i övrigt. Denna kritik drabbar särskilt en individorienterad. avhjälpande socialvård. Den nya verksamheten däremot skall utöva inflytande på samhällsutveck- lingen. Socialtjänsten skall medverka i planeringen och tillföra denna soci- ala kunskaper. erfarenheter och värderingar som får vägas in i ett samlat planeringsunderlag. Socialtjänsten kan inte ges en särställning i dessa sammanhang framför andra instanser. i stället bör utvecklingen innebära att sociala hänsynstaganden vinner ökat insteg inom de andra instansernas syn på en önskvärd samhällsutveckling. För att socialtjänstens insatser skall bli av större betydelse måste dess sociala mål vara förankrade även inom andra samhällsverksamheter. En aktiv samhällsorienterad social- tjänst måste å andra sidan även svara för individuellt inriktade insatser genom att liksom tidigare bistå bl. a. människor i olika behOVSsituationer.

Medverkan i samhällsplaneringen

Jag delar socialutredningens mening att socialtjänstens medverkan i samhällsplaneringen bör bli en synnerligen viktig insats. Genom denna medverkan skall socialtjänsten påverka olika samhällsförhållanden.

Prop. 1979/80:l R(f/iir/nens inriktning 128

Socialnämndens medverkan bör i enlighet med socialutredningens för— slag avse olika insatser. nämligen att tillföra underlag till planeringen. delta i planeringen, yttra sig över färdiga planförslag samt delta i uppföljningen. Det betyder att socialnämnden får möjlighet att påverka planeringen i dess olika skeden.

Det är även viktigt att tillföra planeringen på regional och riksnivå sociala aspekter.

Samhällsarbete i övrigt

Genom social fältverksamhet och s. k. grannskapsarbete kan socialtjäns- ten gå in i lokala miljöer som riskerar att utvecklas ogynnsamt för att därigenom söka bryta den negativa utvecklingen i samarbete med dem som lever inom området. Samhällsarbete måste bedrivas i samverkan med frivilliga organisationer av olika slag.

Det som motiverar ett av socialtjänsten bedrivet samhällsarbete är både det förhållandet att många bland de mest utsatta människorna inte är politiskt aktiva och att de politiska organisationerna inte tar upp och driver alla de frågor som för socialtjänsten kan framstå som angelägna. De svens- ka erfarenheterna är begränsade och verksamheten bör utvecklas och värderas innan den kan sägas ha funnit sin plats inom socialtjänsten. Som allmän riktlinje bör dock gälla att samhällsarbetct så tidigt som möjligt skall söka aktivera dem det gäller och kanalisera verksamheten så att socialtjänstens fortsatta insatser blir onödiga.

Den uppsökande verksamheten ser socialutredningen som en strukturin- riktad insats. [ varje fall kan den vara ett led i en sådan insats. Genom uppsökande verksamhet kan socialtjänsten bl. a. skaffa sig kunskaper som underlag för de strukturinriktade insatserna. Den uppsökande verksamhe— ten. som bl. a. aktualiserades genom ändringari socialhjälpslagen år 1968. ger socialtjänsten möjlighet att informera medborgarna och bidra till att deras resursbchov i olika avseenden blir tillgodosedda. Samtidigt måste verksamheten utformas så att den personliga integriteten skyddas i största möjliga utsträckning.

Vidgad samverkan

Helhetssynen förutsätter ett nära samarbete över sektorsgränser. Det är viktigt att socialtjänsten samverkar med andra organ i samhället och med bl.a. folkrörelsernas frivilliga organisationer. Det är samtidigt angeläget att samarbete i enskilda ärenden som regel inte genomförs med mindre den enskilde har samtyckt till det. Samarbete med andra organ bör som regel inte heller tillåtas. om det inte är påkallat ur vårdsynpunkt.

Ansvar och trygghet Kommunens yttersta ansvar

Kommunen har ett yttersta ansvar för den enskildes sociala situation.

Prop. 1979/80zl Refimnens inriktning l29

Detta bör framgå av socialtjänstlagen . Ansvaret gör det lättare att finna vägama till den hjälp och service som samhället kan ge.

Den enskildes rätt

Mot denna skyldighet skall svara en rätt för den enskilde att få det bistånd som han behöver för att klara den dagliga livsföringen. Social- tjänstlagen innebär i detta avseende en anpassning till den utveckling som redan har påbörjats bl. a. inom ramen för nuvarande sociallagstiftning.

Samhällets bistånd är inte villkorslöst. Den som exempelvis genom arbete kan försörja sig på ett tillfredsställande sätt skall inte som ett alternativ ha rätt till samhällets bistånd för sin försörjning. Socialtjänstens bistånd bör vidare utvecklas så att den främjar den enskilda människans självverksamhet och tnotverkar passivering.

Samhälls- och individperspektiv

Rätten till bistånd under vissa förutsättningar och på vissa villkor grun- das på en samhällssyn sotn rymmer såväl ett samhälls- som ett individuellt perspektiv. Från samhällsperspektivet medför utvecklingen för stora grup- per av människor onda verkningar som innebär sociala problem och åtföl- jande hjälpbehov. Dessa problcm omöjliggör eller begränsar i skiftande grad de drabbade människornas frihet och utvecklingsmöjligheter.

Samtidigt gäller från det individuella perspektivet att varje människa har inneboende resurser som förutsättning för fortsatt utveckling. För att kunna "förverkliga sig själv" måste dessa resurser frigöras. En utveckling som såväl den enskilda människan som samhället har ansvar för.

Socialtjänsten bör arbeta med båda dessa perspektiv. De strukturella problemen innebär ofrihet och svårigheter på det individuella planet, vilket socialtjänsten måste möta med såväl struktur— som individinriktadc insat- ser.

Samtidigt är det så att en människa har inneboende resurser för utveck— ling och växt. handlingsmöiligheter och ansvar. Att ta ifrån en människa eget ansvar kan innebära att man frånkänner henne personlig värdighet. Det är emellertid lika ostridigt att grupper eller enskilda kan leva under så svåra förhållanden att deras valfrihet i själva verket är ringa eller praktiskt taget ingen alls.

Under remissbehandlingen har man ansett att utredningen trots sina intentioner inte tillräckligt klart har gett uttryck för den enskildes ansvar för sitt liv. Jag delar den meningen och kommer därför senare att föreslå att socialtjänstlagen kompletteras så att individens ansvar kommer till klart uttryck.

Demokratiskt förankrad .s'ut'it'llljiinst

Demokratin inom socialtjänsten gäller alla de grupper som berörs av verksamheten. 9 Riksdagen [979/80. I saml. Nr I. Del A

Prop. 1979/80zl Reformens inriktning 130

De förtroendevalda

Till skillnad från t.ex. hälso- och sjukvården har socialvården från början ombesörjts av förtroendevalda. Deras insatser i det individuella vårdarbetet har numera till allra största delen övertagits av utbildade tjänstemän. Socialvården har därmed till viss del "professionaliscrats". Även inom socialtjänsten bör man emellertid behålla den demokratiska instans som den fönroendevalda socialnämnden utgör. Anledningen är den att socialtjänsten, liksom socialvården, på skilda nivåer är en politisk verksamhet. Det gäller verksamhetens allmänna inriktning. hur den utfor- mar de strukturinriktade, de allmänt inriktade och de individuellt inriktade insatserna och vilka avvägningar som görs mellan dessa olika verksatn- hetsområden.

Jag vill i korthet redovisa den utveckling som har skett beträffande de fönroendevaldas arbete .— en utveckling som jag ansluter mig till. De förtroendevaldas insatser har alltmer fått sin tyngdpunkt i planering. rikt- linjer. principfrågor och uppföljning. På förtroendemannanivå förs därut- över upp sådana individuella ärenden som kräver beslut för vilka princi- piella riktlinjer saknas eller som har djupt ingripande betydelse för enskild person. De förtroendevalda leder verksamheten. Genom kontakt med tjänstemännen följer de klientarbetet och håller därigenom reda på de faktiska förhållandena. hur riktlinjerna efterlevs osv. Detta bidrar till att hålla de förtroendevalda väl förtrogna med människornas levnadsvillkor.

Utvecklingen har på olika sätt medfört att färre medborgare än förr medverkar i olika kommunala angelägenheter. däribland även de socialpo- litiska. Inrättande av distriktsnämnder är ett sätt att motverka denna utveckling.

Tjänstemännen

Socialarbetarna har kommit att genom delegation få hand om allt mer av det individuella behandlingsarbetet. som inte kräver principiella beslut. Denna utveckling är motiverad från effektivitetssynpunkt och bör fortsät- ta. Det står dock klart att förutsättningarna för vad sotn kan och bör delegeras bl. a. till tjänstemän varierar mellan kommuner av olika storlek och struktur. Kommunerna bör därför genom kommunfullmäktige själva bestämma hur delegationen skall närmare utformas.

Jag vill här något gå in på personalens situation. Många upplever social- vårdens svårigheter att genom individinriktade insatser bryta destruktiva drag i samhällsutvecklingen. Socialarbetarna kan i många fall inte på ett avgörande sätt bidra till att ändra olyckliga levnadsförhållanden eller hind- ra en försämring i form av ökad utslagning, isolering, missbruk etc. Inom vissa socialförvaltningar är personalomsättningen mycket hög. Det finns inga enkla lösningar på dessa problem, men de bör självfallet beaktas i utformningen av kommunernas personal- och utbildningspolitik.

Prop. 1979/80zl Reformens inriktning 131

Frivilliga organisationer

Det har tidigare framgått av inledningen att folkrörelserna har varit en drivkraft i den socialpolitiska utvecklingen. Olika frivilliga organisationer gör även i dag stora insatser för att öka gemenskapen mellan människor, förmedla kunskap och stimulera till engagemang i samhällsfrågor. Inte minst gäller detta ungdomsorganisationerna. Såväl dessa sammanslutning- ar som idrottsorganisationerna engagerar ett mycket stort antal ungdomar. Fackföreningarna har alltmer börjat utarbeta socialpolitiska program och gått in för att stödja enskilda medlemmar i sociala frågor. Studieförbunden nåri sin studie— och bildningsverksamhet ut till många människor. Handi- kapporganisationer och andra föreningar som vänder sig till särskilda målgrupper har ofta självupplevda erfarenheter av sociala problem. Klient- organisationerna bör ha ett stort värde för socialtjänsten. Bland pensionä- rerna förekommer runt om i landet en omfattande föreningsverksamhet. Olika kyrkliga samfund bedriver sedan länge en betydande social verksam- het. Svenska Röda Korset, Rädda barncn och nykterhetsorganisationema är andra sammanslutningar, som gör väsentliga insatser på det sociala området.

Folkrörelsernas insatser bidrar till att öka gemenskapen och förankra de solidaritetsidéer som är en nödvändig grundval för socialpolitiken. De är drivkraft för nya idéer och metoder i socialarbete och tillför detta arbete personella resurser av stort värde. Socialtjänstens kontakter med organisa- tioner vars verksamhet helt eller delvis sammanfaller med socialtjänstens bör inte bindas genom av statsmakterna givna formella bestämmelser utan måste utvecklas i enlighet med de lokala förutsättningarna och de särskilda behov som de olika frågorna inom verksamheten medför. Självfallet har socialtjänsten att i denna samverkan beakta skyddet av den personliga integriteten. Socialtjänstens samarbete i lämpliga former med inte minst organisationer av folkrörelsekaraktär bör motverka en byråkratisering av socialtjänsten och bidra till att ge den en folklig förankring. Detta bör hindra att socialtjänsten blir en isolerad samhällsfunktion och bidra till att främja allmänhetens förtroende för verksamheten.

"Lekmannainsatser"

Som har nämnts tidigare är en "professionalisering" av socialtjänsten genom en välutbildad tjänstemannakår nödvändig för att verksamheten i viktiga avseenden skall kunna skötas effektivt och rationellt. Samtidigt har det stor betydelse att socialtjänsten i lämpliga former anlitar frivilliga medarbetare som vill göra en insats för andra människor. Det kan gälla enskilda eller familjer som är beredda att gå in i en stödkontakt med en annan familj, ta emot barn och ungdom i sitt hem, arbeta som kontaktper- soner inom socialtjänsten och utveckla närkontakter med äldre. sjuka och isolerade människor. Erfarenheterna får visa hur och i vilka former dessa frivilliga insatser skall kunna vidareutvecklas.

Prop. 1979/80:l Rejbrtnens inriktning [

DJ PJ

" Klientdemokrati' ”

Socialvårdens kontrollerande funktioner har inneburit att klienternas inflytande har varit begränsat. Ett tecken på detta kan sägas vara att klienter i barnavårds- och nykterhetsvårdsärenden i liten utsträckning själva har tagit kontakt med myndigheten. Endast i socialhjälpsärenden tar de allra flesta klienter själva kontakt. Detaljregleringen i socialvårdsla- garna har i vissa avseenden stärkt och i andra försvagat klienternas möjlig- heter till inflytande över hur deras ärende skall handläggas. Socialvårdens möjligheter enligt Nvl. och Bvl. att tillgripa tvångsåtgärder innebär själv- fallet en begränsning. Social forskning har också visat att de flesta klienter anser sig ha litet att säga till om.

lnom socialtjänsten skall klienternas inflytande förstärkas. Verksamhe- ten skall bygga på respekt för människors självbestämmande och integritet och socialtjänstens insatser skall utformas och genomföras tillsammans med den det gäller. Kontakterna skall i fråga om vuxna bygga på frivil- lighet. Endast i svåra nödsituationer kan en insats på annan grtrnd från socialtjänstens sida godtas.

Klienternas möjlighet till medinflytande inom socialtjänsten är också beroende på de allmänna värderingar som gäller i samhället i fråga om människor och grupper som på olika sätt är beroende av socialtjänstens insatser. Dessa inställningar innebär svåra och komplicerade problem och beror på många olika faktorer. Ett brett utbud av tjänster inom den nya socialtjänsten som utnyttjas av många kommer att avdramatisera kon- takter med socialtjänsten. Även allmän information och de frivilliga orga- nisationernas arbete bör kunna bidra till att minska de negativa attityderna mot vissa grupper av klienter. Därmed stärks deras självkänsla och bered- skap att ta ansvar i behandlingssituationen.

Attjiämja social gemenskap

Samhällsutvecklingen har på olika områden inneburit koncentration och specialisering. Till de viktigaste områdena där denna utveckling varit påtaglig hör administrativ indelning genom bl. a. kommunsamman- läggningar och boendet genom en fortgående urbanisering i förening med en utglesning av vissa delar av landet. Vidare bör nämnas strukturratio- nalisering inom näringslivet och fortskridande specialisering. separation och skiktning i fråga om människors livsinnehåll när det gäller arbete. boende. fritid osv. Denna utveckling har medfört en kraftig förbättring av de många människornas materiella standard och valmöjligheter genom ökat ekonomiskt välstånd. bättre bostäder. större utbud av fritidsaktivite- ter, bättre utbildning. kvinnornas inträde på arbetsmarknaden osv. Den har också i hög grad bidragit till att förstärka socialvårdens och den övriga socialpolitikens möjligheter till insatser i fråga om de resurssvaga grupper- na i samhället.

Särskilt utifrån ett vidgat välfärdsbegrepp har det emellertid kommit att

Prop. l979/80:l Refarrnens inriktning 133

framstå allt tydligare att denna utveckling krävt sitt pris genom utestäng- ning och utslagning från arbetsmarknaden. kvarsiående eller förstärkt segregation i boendet. försämrade sociala relationer genom ett utglcsat socialt nätverk etc. De problem det här är fråga om berör praktiskt taget alla samhällsområden. däribland socialtjänsten. De kan också sägas ha relevans för de flesta av här uppdragna riktlinjer för socialtjänsten.

Behovet av sociala relationer har samband med vårt behov av gemen- skap. solidaritet och trygghet. Sociala relationer kan ha olika innebörd. De kan innebära vänskap. arbetsgemenskap. samverkan med andra i för- eningsarbete. kontakt med samhällsorgan för bistånd osv. Det är viktigt att söka bygga upp ett socialt kontaktnät som ökar människornas möjlighet att i samverkan förbättra sin situation.

Den tidigare behandlade medverkan i samhällsplaneringen syftar bl. a till att skapa ett samhälle som främjar kontakter mellan människorna. Även genom annat samhällsarbete kan socialtjänsten medverka i denna utveck- ling. Ett medel är en aktiv information om samhällets socialpolitiska an- ordningar. lnte minst rent organisatoriska faktorer bör beaktas. som en decentralisering av socialtjänsten till olika bostadsområden i kommunerna. inrättande av distriktsnämnder m.m. Socialtjänsten behöver för sin med- verkan i uppbyggnaden av de sociala relationerna mellan människor stöd av den sociala forskningen och en fortlöpande metodutveckling.

Frit-'illighet som grund

Socialvården speglar de rådande samhällsförhållandena. Historiskt har den djupa rötter i en auktoritär människosyn, som bl.a. innebar att social- vården skulle skydda samhället och andra samt uppfostra den som var direkt berörd. Denna inriktning förutsatte inte sällan en kontroll genom tvångsmedel.

De senaste årens utveckling inom socialvården har inneburit att tvångs- åtgärderna skjutits i bakgrunden. Under 1960-talet slopades socialnämn- dernas och bamavårdsnämndernas möjligheter att förelägga "försumliga försörjarc" arbete på arbetshem. Även inom nykterhetsvården har utveck- lingen inneburit ökade frivilliga och minskade tvångsmässiga åtgärder.

Denna utveckling mot frivillighet i behandlingen fortsätter genom social- vårdens omvandling till en socialtjänst. vars lagstiftning inte ger möjlighet till tvångsingripanden mot vuxen.

Att utjämna kl_xfmr

Ett centralt socialpolitiskt mål är utjämning. en strävan till jämlikhet i människors levnadsförhållanden (förverkligade livsvillkor). Begreppetjäm- likhet kan visserligen vara svårt att bestämma. Olika människor sätter värde på olika förhållanden i sin livssituation osv. Dessa svårigheter gör sig emellertid i första hand gällande på det teoretiska planet. ] den social- politiska verkligheten är målen vanligen konkreta. nämligen att i bestämda

Prop. 1979/80:l Refbrmens inriktning [34

avseenden minska stora och påtagliga skillnader i olika gruppers levnads- förhållanden eller att motverka de utvecklingsfaktorer i samhället. som bidrar till'att öka skillnaderna. Den progressiva skattepolitiken liksom regionalpolitiken och olika socialpolitiska anordningar m.m. främst utan- för socialvårdens ram har haft sådana syften.

Även socialtjänsten skall ha som mål att på olika sätt främja en utjäm- ning mellan olika gruppers levnadsförhållanden (levnadsnivåer).

Sociala mål i samhällsplaneringen m. m.

Flera av de sociala målen för socialtjänstens medverkan i samhällsplane- ring och samhällsarbete syftar till en utjämning. Det gäller t.ex. målet att motverka boendesegregation. att ge alla möjlighet till olika kultur- och fritidsaktivitcter. att skapa ett tillräckligt och väl lokaliserat utbud av social service osv.

Socialtjänstens möjligheter att på ett avgörande sätt åstadkomma en utjämning i fråga om befolkningens levnadsnivå skall inte överdrivas. Socialtjänsten är endast en del av det socialpolitiska verksamhetsfältet som i sin tur ingår i den allmänna samhällspolitik. som går ut på att minska de sociala och ekonomiska klyftorna eller motverka att de vidgas. Samti— digt står det klart att socialtjänsten utifrån ett helhetsperspektiv har att verka på många olika områden som gäller människornas levnadsvillkor. Socialtjänsten skall således lämna bistånd i den meningen att människor som behöver det tillförsäkras resurser. Genom socialtjänsten skall de beredas skäliga levnadsvillkor, varvid behov av förebyggande eller rehabiliterande insatser bör beaktas.

Ekonomiskt stöd

Förebyggande och rehabiliterande insatser inom den kommunala bc- hovsprövade hjälpens ram kommer att få ökad vikt. Det kommunala be- hovsprövade stödet har givetvis stor betydelse för de människor som behöver denna hjälp. även om dess utjämningseffekter på det hela taget är marginella.

Sekretess- och registreringsfrågor

Till reformen hör för socialtjänsten viktiga ändringar i fråga om sekre— tesskydd och registrering. Dessa ändringar går ut på att förstärka skyddet av den personliga integriteten. Människor skall i ännu mindre utsträckning än i dag kunna mot sin vilja få sina personliga förhållanden utlämnade till annan. I denna riktning verkar de sekretessbestämmelser som har föresla- gits i den tidigare denna dag beslutade propositionen med förslag till sekretesslag. m.m. liksom begränsningarna i socialtjänstens uppgiftsläm- nande i vissa ärenden. Samma gäller förslaget om att socialregisterlagen slopas och att socialtjänstens registrering begränsas i avseende på art. omfång och varaktighet genom återkommande gallringar m.m.

Prop. 1979/80zl Reformens inriktning l35

Många människor torde uppleva en närgången och varaktig registrering av sina förhållanden i sociala register med ett inte fullgott sekretesskydd som något av en brännmärkning. Det ger dem en känsla av att tillhöra en grupp i samhället som skiljer sig från andra. De föreslagna reformerna i form av minskad registrering och ökat sekretesskydd kan därför med viss rätt anses utjämna klyftor mellan olika grupper i samhället. Samma gäller förslaget att socialtjänsten inte längre skall ha en rutinmässig rapporte- ringsskyldighet i körkortsärenden rn. rn.

Sociala serviceområdcn

Den socialtjänstreform som nu föreslås innebär ett definitivt uppbrott från det synsätt som har präglat den traditionella socialvården. Den tidi— gare socialvårdsideologin har inneburit en kategorisering och stämpling av människor i termer av "vi" och "de". De förra har utgjort subjekt i form av myndigheter som har haft de senare som objekt för insatser, vilka har gått ut på att hindra eller mildra "sociala avvikelser".

Socialtjänstreformen fullföljer en utvecklingslinje som har blivit allt mer framträdande inom den moderna socialvården. Den nya socialtjänsten skall utformas som en servicebetonad samhällstjänst. Socialtjänsten skall vara tjänstvillig. uppmärksam. angelägen att människor kommer och söker hjälp och råd så snart de behöver det och inte för sent. lngen skall behöva dra sig för att vända sig till socialtjänsten. Verksamhetens krav på mot- prestationer skall bygga på allmänna riktlinjer. som samtidigt kan anpassas till vad som är möjligt och rimligt för den enskilde. Den sökande skall behandlas som enjämställd med eget ansvar och med rätt att kräva respekt för sina åsikter och synpunkter.

Denna serviceanda bör prägla socialtjänstens strukturinriktade insatseri form av medverkan i samhällsplaneringen. samhällsarbete och uppsö- kande verksamhet. Den bör utmärka de allmänt inriktade insatserna när det gäller information och omsorgerna om barn och ungdom. äldre männi- skor och människor med handikapp. Det är inom dessa allmänt inriktade områden som serviceinställningen växt fram. Inom den framtida social- tjänsten är det av särskild vikt att samma inställning kommer att utmärka de individuellt inn'ktade insatserna.

Allmänt inriktade reformer

Reformarbetet har följt den huvudlinje i svensk socialpolitik som inne— bär att där så kan ske skall anordningarna vara generella. De skall inte innehålla onödiga bestämmelser och spärrar för människor som behöver de olika tjänsterna.

Viktiga fördelar med detta är att det blir lättare för medborgarna att sätta sig in i vilka rättigheter de har. Administrationen kan som regel göras enklare. Allmänt utformade tjänster som barnomsorg och äldreomsorg

Prop. 1979/80:1 Rajiv/nens inriktning Bo

m.m. får inte heller de negativa stämplingseffekter som kan följa med en prövning som berör den enskildes integritet och självkänsla.

Det står samtidigt klart att hushållningen med knappa resurser som skall bidra till en social och ekonomisk utjämning kräver prioriteringar. Vid nödvändiga inskränkningar i fråga om allmänna socialpolitiska anordning- ar bör resurserna inriktas på de mest resurssvaga grupperna som har störst behov av en resursförstärkning samtidigt som prövningen görs så enkel som möjligt.

Förebyggande inriktning nt. m.

Socialtjänsten skall arbeta förebyggande. Av stor betydelse blir här de strukturinriktade insatserna främst i form av medverkan utifrån sociala mål i samhällsplaneringen. Även samhällsarbete och insatser i samband med en aktiv uppsökande verksamhet som innefattar information och erbjudande av tjänster har viktiga förebyggande aspekter. Även de allmänt inriktade tjänsterna. som omfattar de stora serviceområdena, har synnerli- gen stor betydelse genom att göra det möjligt för ensamstående och fa- miljer att försörja sig. att klara ett självständigt boende och även i övrigt kunna bestämma över sitt liv. Därigenom förebygger socialtjänsten passi- vitet och beroende. De individinriktade insatserna har inom socialvården i stor utsträckning verkat kompenserande och avhjälpande. men de har också omfattat aktiva rehabiliteringsåtgärder. Dessa uppgifter blir betydel- sefulla även inom socialtjänsten. Det är emellertid viktigt att de individin- riktade insatsema sätts in på ett så tidigt stadium som möjligt. De bör därmed kunna få ökad förebyggande betydelse. Så bör bli fallet med bl. a. det ekonomiska stödet i form av socialbidrag.

En förutsättning för att socialtjänstens insatser i olika avseenden skall få förebyggande effekt är att orsakerna till behovet av insatser klarläggs och att de insatta resurserna utformas ändamålsenligt och realistiskt.

För att socialtjänsten skall kunna lösa dessa uppgifter'är det angeläget att kunskaperna om människornas villkor och om möjligheterna att påver— ka dessa fortlöpande förbättras. Socialtjänsten behöver här stöd av forsk- ning och utvecklingsarbete inom flera områden.. Ett annat viktigt underlag för utformningen av en förebyggande socialtjänst blir en ändamålsenligt uppbyggd statistik. Det sociala arbetet kräver slutligen en yrkesmässig kompetens som omfattar såväl teoretiska kunskaper som praktiska erfa- renheter. Social forskning och metodutveckling. statistisk information och social utbildning kommer att utgöra viktiga förutsättningar för socialtjäns- tens framtida utveckling.

Jag skall efter denna inledning ta upp de olika inslagen i socialtjänstre- formen till närmare behandling.

Prop. 1979/80:1 Socialtjänsrwrs mål |37

2.2 Socialtjänstens mål

2.2.l Allmänna synpunkter

De tre gällande vårdlagarna innehåller flera bestämmelser som anger målen för verksamheten. Enligt 1 s' BvL har barnavården "till syfte att främja en gynnsam utveckling av de unga och goda uppväxtförhållanden i övrigt för dem". Nykterhetsvårdens uppgift enligt ] & NvL är att återföra missbrukaren till "ett nyktert liv". Enligt l & ShjL skall kommunen se till att den som vistas i kommunen "erhåller den omvårdnad. som med hänsyn till hans behov och förhållanden i övrigt kan anses tillfredsställande".

De mål som finns uppställda i de nuvarande vårdlagarna är således var för sig begränsade. De kan inte heller vara annat, Socialvården reglerasju inte av en sammanhållen lag utan av flera lagar. som har kommit till vid olika tillfällen och för olika ändamål.

Målfrågorna har spelat en betydelsefull roll i socialutredningens arbete. Detta gäller såväl frågan om övergripande mål inom den framtida social- tjänsten som de delmål som utredningen vill ställa upp för verksamheten. Behovet av övergripande mål blir särskilt framträdande i ett reformarbete som går ut på att omgestalta en funktionellt uppdelad socialvård till en sammanhållen socialtjänst som präglas av en helhetssyn. Det är också först i detta läge som det finns praktiska förutsättningar att finna en gemensam målsättning av övergripande karaktär. Jag har tidigare (avsnitt 2.1.3) i princip anslutit mig till de övergripande mål demokrati.jäm|ikhet och solidaritet. trygghet som socialutredningen har föreslagit skall gälla för socialtjänsten. Jag ämnar nu ta upp målfrågorna till en mer ingående behandling.

Inledningsvis vill jag redan här helt kort diskutera de delmål som bör gälla under de övergripande målen. Dessa delmål bör samtidigt ses som medel för att förverkliga mål på en högre nivå. ytterst de övergripande målen. Socialutredningcn har här haft en svår uppgift. Det är svårt att bygga upp ett system av mål och medel för socialtjänsten som tillgodoser inte minst teoretiska anspråk på klarhet och konsekvens. De förslag till mål och medel som utredningen redovisar uppfyller dock enligt min upp- fattning i huvudsak dc praktiskt-politiska anspråk som man här måste ställa.

Utredningen kan sägas ha arbetat med i princip två olika ”uppsättning- ar" underordnade mål och medel.

Den ena uppsättningen sådana mål/medel består helt enkelt av olika föreslagna verksamheter (huvudfunktioner) för den framtida socialtjäns— ten. som medverkan i samhällsplaneringen. allmänt förebyggande insatser av olika slag osv. Frågor om hur man skall dela in socialtjänstens verksam— heter tar jag upp senare ( avsnitt 2.4 ).

Den andra uppsättningen mål/medel avser de särskilda mål eller rikt- linjer som bör gälla för socialtjänstens olika verksamheter. Sådana mål

Hänvisningar till US482

Prop. l979/80:1 Socialtjänstens mål 138

anges för socialtjänstens medverkan i samhällsplaneringen, för äldreom- sorgen m.m. Dessa mål är underordnade de övergripande målen genom att de är partiella både i förhållande till hela verksamheten och till övergri— pande mål.

Sammanfattningsvis består socialutredningens föreslagna mål- och me— delstruktur av följande nivåer.

Övergripande mål: demokrati, jämlikhet och solidaritet. trygghet

Underordnadc mål: socialtjänstens verksamheter ("huvudfunktioner") särskilda mål för dessa verksamheter.

2.2.2 De övergripande målen

Socialutredningens förslag till övergripande mål har fått kraftigt stöd vid remissbehandlingen. En positiv eller övervägande positiv inställning har bl.a. socialstyrelsen. kommun- och landstingsförbunden och de fackliga huvudorganisationerna. Föreningen Sveriges socialchefer anser att de all- mänt hållna målen har ett berättigande genom att de anger en viljeinrikt- ning och på så sätt kan påverka utvecklingen inom socialvårdsområdet. Bland kommunerna uttalar t.ex. Västerås att med målen klan utsagda i lagen skapas det bättre förutsättningar för att värderingarna hålls levande och aktuella i såväl det dagliga arbetet som det mer långsiktiga reformarbe- tet.

Det saknas dock inte kritiska synpunkter på förslaget. Den vanligaste kritiken är att målen har blivit för allmänt hållna. Enligt bl. a. riksåklagaren borde den inledande bestämmelsen i socialtjänstlagen ta sikte på de delmål som lagen behandlar i de följande avsnitten. Därmed kunde målsättningen å erforderlig pregnans och klarhet.

De övergripande målen måste enligt min mening med nödvändighet vara allmänt utformade. Dessa mål bör i första hand ses som politiska riktmär- ken för socialtjänstens långsiktiga utveckling. Som flera remissinstanser har framhållit är de långsiktiga målen även en markering av ett nytt förhållningssätt i det dagliga arbetet till människor som söker bistånd. De övergripande målen uttrycker såväl samhällets roll i olika problempro— cesser som en positiv tilltro till människans egen förmåga.

Med de formuleringar som socialutredningen har valt för de övergri- pande målen har enligt flera remissinstansers mening utredningen dock inte helt lyckats ge uttryck för sina intentioner när det gäller den enskildes ansvar för sitt liv. Jag delar på denna punkt remisskritikens uppfattning. Jag föreslår att socialtjänstlagens målparagraf skall kompletteras så att individens ansvar kommer till klarare uttryck i lagen. Socialtjänsten får inte ges till uppgift att ta över ansvaret för enskilda människors handlingar och livsföring. Vad socialtjänsten bör och kan göra är att förstärka och komplettera människans egna resurser. lnte utan fog har socialvårdens

Prop. l979/80:1 Socialtjänstens mål l39

"fixarroll" kritiserats. Jag har tidigare pekat på att det innebär en kränk- ning att frånta den enskilde ett personligt ansvar för hans liv och handlan- de. Därmed riskerar man passivering och beroende. Å andra sidan får självfallet detta konstaterande inte tas som utgångspunkt för konservativa värderingar av socialtjänstens roll i förhållande till människor som står inför övermäktiga svårigheter och vilkas valmöjligheter är hårt beskurna.

En annan kritik av utredningens förslag går ut på att det skulle råda bristande samstämmighet mellan socialtjänst och övergripande mål. Denna kritik har flera varianter. En har till innebörd att socialtjänsten inte kan förverkliga portalparagrafens mål och åstadkomma t. ex. "jämlikhet i lev- nadsvillkor". Här vill jag bara erinra om att socialtjänsten enligt lagförsla- get skallfrämja en sådan utveckling. Självfallet är socialtjänsten bara en faktor bland många. Andra faktorer betyder ofta mer för att främja en ökad jämlikhet. Därmed är svaret också givet på en annan kritik som framhåller att de övergripande målen inte är exklusiva för socialtjänsten utan gäller. eller bör gälla. många andra samhällsverksamheter. Till denna kritik knyts ibland synpunkten att de övergripande målen inte har sin plats i en enskild författning utan i grundlagen. Socialutredningcn säger i denna fråga att sociala mål som överensstämmer med regeringsformens principer bör väg- leda inte bara socialtjänsten utan all samhällsverksamhet. Jag delar social- utredningens mening. Socialtjänsten är en av många verksamheter som skall sträva efter att uppfylla de sociala målen. Det har stor betydelse att dessa riktlinjer läggs fast i den lag som skall reglera omdaningen av den traditionella socialvården till en socialtjänst.

De övergripande målen bör kunna bidra till att blotta alltför kortsiktiga åtgärder och inbördes motstridande insatser. De innebär även en öppen redovisning av de värderingar som bör prägla verksamheten. Detta är att föredra framför strävanden som styrs av dolda värderingar vilka på ett mer okontrollerat sätt kan påverka en verksamhet. De övergripande målen skall visserligen konkretiseras och preciseras i delmål, men sådana delmål gör inte de övergripande målen överflödiga. Dessa bör få betydelse för den socialpolitiska debatten inte bara på riksplanet och regionalt utan också i kommunerna. Man kan t.ex. fråga sig hur praktiska reform- och budget- förslag som läggs fram överensstämmer med de övergripande målen; vilka målkonflikter man möter här. vilka prioriteringar man då bör göra osv.

Det finns slutligen två olika kritiska inslag i opinionen kring målfrågoma som jag har fäst mig särskilt vid. Från helt skilda utgångspunkter kan båda sägas gälla frågan om den livskvalitet som socialtjänsten skall medverka till att tillförsäkra människorna.

Den ena utgångspunkten är att socialutredningen borde starkare ha betonat den enskildes rätt till ett meningsfullt arbete och en fullgod bostad. T. ex. skolöverstyrelsen betecknar rätten till arbete som en väsentlig livs- kvalitet i varje ung människas tillvaro. Sveriges kommunaltjänstemanna— förbund säger att avsaknad av arbete eller bostad ofta tillhör de förhållan-

Prop. 1979/80:1 .S'ucialtjänstwrs mål 140

den som orsakar sociala problem. Jag har självfallet samma uppfattning som dessa remissinstanser om de grundläggande värden som rätten till arbete och rätten till bostad utgör. Dessa rättigheter kan. som framgår av vad jag har nämnt tidigare (avsnitt 2.l.3) härledas ur de övergripande målen. Jag anser rätten till arbete och rätten till bostad ha en så avgörande betydelse för den enskildes sociala situation att de bör framhävas tydligare i socialtjänstlagen än som har skett i socialutredningens förslag. Vidare har särskilt ungdomsarbetslösheten konkret visat att utbildning är av grundläg— gande betydelse för möjligheterna att få och behålla ett arbete. En bristfäl- lig utbildning kan givetvis vara ett svårt handikapp även i övrigt i ett så komplicerat samhälle som vårt. Jag återkommer till dessa frågor senare (bl. a. i avsnitt 2.4 Socialtjänsten funktion och uppgifter).

Den andra utgångspunkten är att utredningen har skjutit den materiella tryggheten alltför mycket i förgrunden. Detta skulle enligt vissa remissin- stanser. som KDS, Svenska diakonsällskapet m.fl., innebära att begrep- pen livskvalitet. solidaritet och gemenskap har fått en mindre central ställning än den borde ha. I anslutning till dessa påpekanden vill jag understryka de värden som ligger i att alla människor känner och tar ett ansvar för sina medmänniskor. En aldrig så väl fungerande socialtjänst kan inte ersätta det ansvar och den solidaritet med sin nästa i ord och gärning som måste vara en hörnsten i samhällsgemenskapen. Det finns tyvärr tecken som tyder på att det moderna samhällets utveckling med urbanise— ring, befolkningsomtlyttning m. m. har lett till ett ökat främlingskap i samhället där ansvaret för medmänniskan i den—omedelbara omgivningen löper risk att komma på undantag. Dessa frågor bör liksom andra ideella faktoreri begreppet livskvalitet få sin berättigade betoning när vi drar upp riktlinjerna för den framtida socialtjänsten.

2.2.3 Målinrikrad ramlag

Socialutredningens förslag om en målinriktad ramlag har fått stark upp- slutning under remissbehandlingen. Kommunerna anses få stor frihet att anpassa biståndet efter skiftande behov och önskemål. Socialstyrelsen pekar på att socialtjänsten är till för alla medborgare och att lagen avser att motverka målgruppsinriktade och symptomorienterade åtgärder. Samti- digt kommer kritik inte minst från handikapprörelsen, där man menar att förslaget möjliggör stora standardskillnader mellan kommunerna och att det är de svagaste grupperna i samhället som får lida mest av detta.

Jag ämnar i det följande på olika områden föreslå åtgärder som leder till en fastare reglering än vad socialutredningen har föreslagit utan att lagen samtidigt förlorar sin karaktär av målinriktad ramlag.

När förutsättningarna för att införa en målinriktad ramlag på socialtjäns- tens område skall undersökas bör en allmän utgångspunkt kunna vara att ju bättre lagstiftarna i lagen anger mål och syften. desto mindre blir behovet av en fast, detaljerad reglering. Saken kan också med socialutred-

Hänvisningar till US484

Prop. l979/80:1 Socialtjänstens mål 141

ningens ord uttryckas så att "ju större frihet som ges att utforma social- tjänsten. desto starkare blir kravet på att lagen anger vägledande mål för verksamheten".

En mindre fast reglerad lagstiftning ger större frihet vid val av tillväga- gångssätt och gör det möjligt att ta större hänsyn till vad den enskilde vill och behöver. Det ligger i linje med den helhetsprincip som präglar social- tjänstreformen att hänsyn skall ktrnna tas till många samverkande faktorer när socialtjänsten tillsammans med den det gäller skall finna den mest ändamålsenliga åtgärden eller kombinationen av insatser. En alltför detal- jerad lagstiftning kan här utgöra ett hinder.

Som både utredningen och remissinstansema har pekat på ger en målin- riktad reglering också utrymme för en positiv utveckling av socialtjänstens metoder och arbetssätt.

Utan att ge avkall på standardkraven mäste kommunerna ha ett utrym- me att utforma socialtjänsten så att den bäst tillgodoser kommunmedlem- mamas behov. Strukturella olikheter mellan kommunerna kan motivera vissa skillnader i socialtjänstens uppbyggnad och verksamhet. Som jag kommer att gå in på senare måste denna frihet givetvis ha sina gränser.

Den föreslagna lagen bör naturligtvis också ses mot bakgrunden av att kommunsammanläggningarna har gett dagens kommuner bättre förutsätt- ningar, ekonomiska och andra, att bedriva en effektiv socialtjänst. Inte minst viktig i sammanhanget är den kår av utbildade tjänstemän som har vuxit fram inom den kommunala socialvården under de senare årtiondena.

Jag återkommer senare till de frågor om utbildning av såväl förtroende- valda som tjänstemän som aktualiseras av socialtjänstreformen ( avsnitt 2.26 ).

En målinriktad ramlag skapar nya förutsättningar för resultatvärdering. Även om metodproblemen är betydande, kommer resultatet av olika insat- ser att kunna jämföras med olika konkreta och preciserade delmål som endera finns direkt intagna i lagen eller som utarbetas med ledning av lagen och dess förarbeten.

Kommunförbundet har i sitt remissvar kritiserat utredningens förslag för att det kan ge upphov till detaljföreskrifter och allmänna råd som i alltför hög grad kommer att begränsa kommunernas politiska handlingsfrihet.

De flesta kritiker har som framgått av vad jag har sagt tidigare dragit en annan slutsats, nämligen att ramlagen leder till risker för ojämnheter i standard mellan kommunerna och osäkerhet över skyldigheter och rättig- heter. Flera juridiska instanser, klientorganisationer m.fl. står bakom en sådan kritik. Inte bara lagstiftningen utan även utredningens förslag att minska de specialdestinerade statsbidragcn och öka de generella anses kunna bidra till att standardskillnaderna mellan kommunerna behålls eller rentav ökar. TCO föreslår att ämbetsverken skall ges befogenhet att ställa upp vissa minimikrav både kvantitativt och kvalitativt i fråga om utbudet av tjänster till medborgarna. Vidare bör enligt TCO:s mening socialstyrel-

Prop. 1979/80:1 Kommunens ansvar 142

sen utfärda alternativa rekommendationer i fråga om t.ex. vissa intag- ningsregler och avgiftstaxor.

Jag anser att man måste fasta stort avseende vid de risker för standard- skillnader och osäkerhet om skyldigheter och rättigheter som kritiken har pekat på. Samtidigt bör man hålla i minne alla de faktorer som balanserar en ogynnsam utveckling. Jag vill erinra om att socialtjänstlagen inte möjlig- gör åtgärder som står i strid mot den enskildes vilja. Andra viktiga funktio- ner som verkar för konkretisering av den enskildes skyldigheter och rättig- heter samt enjämnarc standard mellan kommunerna är dels besvärsinstitu- tet och de rättsvårdande instansernas prövning dels tillsynsmyndigheter- nas viktiga roll.

Viktigt i sammanhanget är även vad medborgarna i kommunerna kräver. Liksom socialstyrelsen vill jag understryka att de tjänster ramlagen kan erbjuda är till för kommunens samtliga medborgare. Det politiska ansvaret för hur socialtjänsten sköts kan komma att få ökad tyngd.

2.3 Kommunens ansvar

2.3.1 Ett yttersta ansvar

1 l s ShjL anges att varje kommun skall se till att den som vistas i kommunen får den omvårdnad som med hänsyn till hans behov och förhål- landen i övrigt kan anses tillfredSställande. Kommunen skall vidare sörja för att den som vistas i kommunen och som finnes vara ilbehov av socialhjälp får sådan hjälp enligt vad som sägs i lagen. Enligt 6 & ShjL åligger det socialnämnden att bl. a. göra sig väl förtrogen med den enskil- des behov av omvårdnad och verka för att detta blir tillgodosett.

Enligt NvL skall nykterhetsnämnd bl. a. verka för allmänt nykterhets- främjande åtgärder och genom stöd- och hjälpinsatser söka återföra den som missbrukar alkohol till ett nyktert liv.

Kommunens ansvar för barnavården slås fast i 2 få BvL. Enligt denna bestämmelse skall varje kommun sörja för sin barnavård enligt vad som sägs i lagen samt även i övrigt genom lämpliga anordningar och åtgärder främja en gynnsam utveckling av de unga och goda uppväxtförhållanden i övrigt för dem.

Socialutredningcn framhåller att den enskilde i ett allt mer komplicerat samhälle får allt större svårigheter att finna vägarna till den hjälp och service som samhället kan ge. Det är därför enligt utredningen angeläget att ett organ i samhället får uppgiften att förmedla hjälpinsatser från andra samhällsorgan och tillgodose det behov av bistånd som därutöver kan föreligga i det enskilda fallet. Utredningen anser att det härigenom skapas bättre garantier för att den som behöver samhällets bistånd ges det stöd och den hjälp som kan behövas i varje särskilt fall. Man bör lägga fast vilket organ som har det yttersta ansvaret för att den enskilde får den hjälp som han behöver. Enligt utredningen har kommunen de bästa förutsätt- ningarna för detta.

Prop. 1979/80:l Kotmnunens ansvar 143

Vidare framhåller socialutredningen att ett sådant yttersta ansvar inne- bär flera uppgifter för kommunen. Det bör således ankomma på kom- munen att ta rätt på de hjälpbehov som finns i kommunen. Den enskilde bör få råd och anvisningar om de hjälprnöjligheter som finns i samhället. Kommunen bör vid behov förmedla insatser från andra samhällsorgan. Kommunen bör vidare tillgodose sådana individuella behov som inte klaras av annat samhällsorgan. I första hand bör kurativa och ekonomiska åtgärder komma i fråga. Som den yttersta konsekvensen av det kommuna- la ansvaret bör enligt utredningen följa skyldigheten att bereda den enskil- de behövlig vård. Jag återkommer till frågan om ansvarsfördelningcn mel- lan socialtjänsten och andra vårdområden.

Utredningen konstaterar att tanken om ett övergripande ansvar för kommunen för den enskildes sociala situation har kommit till klart uttryck i de ändringar som genomfördes i Shjl. år 1968. Utredningen vill fullfölja tanken och föreslår att det i socialtjänstlagen skall tas in en bestämmelse om att kommunen har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kom- munen får det stöd och den hjälp som de behöver.

När det gäller räckvidden och innebörden av det kommunala ansvaret påpekar utredningen att kommunens ansvar vidgas i förhållande till gällan- de rätt. Den enskildes ekonomiska förhållanden skall enligt förslaget inte tillmätas självständig betydelse för kommunens skyldighet att ge behövlig vård.

Bland remissinstansema är det en allmän uppfattning att kommunen bör ha det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver. Socialutredningens förslag i denna del tillstyrks därför eller lämnas utan erinran genomgående.

Jag vill för min del inledningsvis påpeka att socialtjänstens karaktär av kommunal angelägenhet anges på skiftande sätt i de nuvarande sociala vårdlagarna. l ShjL och BvL kommer den kommunala kompetensen till klart uttryck. medan den däremot i NvL anges på ett mera indirekt sätt. Socialutredningens förslag att det i socialtjänstlagen uttryckligen skall föreskrivas att varje kommun svarar för socialtjänsten inom sitt område har inte mött någon erinran under remissbehandlingen. Jag delar utred- ningens uppfattning att socialtjänsten också i framtiden i första hand bör vara en kommunal angelägenhet. Detta bör liksom nu framgå av lagstift- ningen på området.

Kommunens ansvar för sociala insatser är i dag begränsat till de särskil- da hjälpbehov som anges i vårdlagarna. Den enskildes ekonomiska situa- tion tilläggs i vissa fall avgörande betydelse för rätten till bistånd. Efter hand har emellertid tanken på ett mera övergripande kommunalt ansvar för den enskildes välbefinnande växt fram. I lagstiftningen har detta kommit till uttryck genom 1968 års ändringar i ShjL. Genom dessa tillades att kommunen skall se till att den som vistas i kommunen får den omvårdnad som med hänsyn till hans behov och förhållanden i övrigt kan anses

Prop. l979/80:1 Kommunens ansvar 144

tillfredsställande. Tillägget gjordes för att undanröja den tvekan som kun- de finnas om kommunernas kompetens att tillgodose den enskildes behov av omvårdnad. Med tanke på socialutredningens allmänna översyn av vårdlagstiftningen begränsades emellertid ändringarna till vad som ound- gängligen behövdes för att kommunerna inte längre skulle tveka om sin rätt att aktivt engagera sig i hithörande frågor. Kompletteringcn var inte av— sedd att medföra någon ändring i förhållande till gällande rätt när det gällde innebörden av begreppet socialhjälp.

Kommunens yttersta ansvar för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver är enligt min mening en viktig förutsätt- ning för att den enskildes ekonomiska och personliga trygghet skall kunna garanteras av samhället. Som jag återkommer till längre fram föreslås den enskilde få en rätt till bistånd för sin försörjning och sin livsföring i övrigt ( avsnitt 2.5 ). Det innebär att kommunen. utöver de skyldigheter för barn- och ungdomsvård, nykterhetsvård och annan socialvård som den är ålagd enligt de gällande Vårdlagarna. också får en skyldighet att bistå nya grup- per t.ex. äldre och handikappade som behöver insatser i form av social hemhjälp o.d. Kommunens ansvar innebär vidare en skyldighet att hjälpa den enskilde när han har svårt att finna vägarna till den hjälp och service som samhället i övrigt kan ge. Som statens invandrarverk har betonat gäller detta inte minst invandrarna. Även andra grupper av hjälpbehö- vande kan på grund av sin utsatta situation ibland sakna tillräcklig initia- tivkraft för att nå rätt i vårt komplicerade samhälle. Jag delar därför i likhet med remissinstansema utredningens uppfattning att kommunen bör ha ett yttersta ansvar för att den enskilde får de stöd- och hjälpinsatser som han behöver.

Den beskrivning av innebörden i ansvaret som utredningen har lämnat ger enligt min uppfattning en god bild av kommunens uppgifter. Huvud- uppgiften är att bistå med sådana hjälp- och stödinsatser som inte faller inom något annat samhällsorgans ansvarsområde (t. ex. sjukvårdens). Där- utöver är det enligt min mening uppgifterna att ge den enskilde råd och anvisningar och att vid behov förmedla insatser från andra organ som är särskilt betydelsefulla.

Som utredningen påpekar följer av kommunens ansvar även uppgiften att vidta tillfälliga åtgärder i väntan på att en ansvarig huvudman kan ge den enskilde behövlig vård. Jag kommer senare att beröra denna uppgift i samband med att jag går in på frågor om behovet av en klarare gränsdrag- ning mellan socialtjänsten och sjukvården. l detta sammanhang vill jag emellertid understryka att uppgiften att provisoriskt bistå den som har ett akut hjälpbehov redan i dag utgör en naturlig del av det sociala arbetet.

2.3.2 rl'lännis/tans eget ansvar Några remissinstanser. bl.a. Föreningen Sveriges socialchefcr och SACO/SR. uttrycker farhågor för att ett utvidgat kommunalt ansvar för

Prop. 1979/80:1 Kommunens ansvar 145

den enskildes levnadsförhållanden samtidigt kan uppfattas som en be- gränsning av den enskildes eget ansvar.

Somjag framhöll i fråga om de övergripande målen för socialtjänsten bör det vara socialtjänstens uppgift att förstärka och komplettera människans egna resurser. inte att begränsa hennes ansvar för sin egen situation. ] socialtjänstlagen kommer detta att framgå inte bara av den inledande målparagrafen. Också i de bestämmelser som skall reglera rätten till bi- stånd anges det att biståndet skall utformas så att det stärker den enskildes resurser för ett självständigt liv. Mitt ställningstagande i frågan om vård utan samtycke av vuxna missbrukare. som innebär att det inom social- tjänsten inte skall frnnas några lagregler som ger möjlighet att ingripa mot den enskildes vilja. är om man så vill ett annat uttryck för att missbrukaren själv måste ta ansvaret för sitt liv. Den syn som således på olika sätt kommer till uttryck i den nya socialtjänstlagstiftningen bör vara ägnad att motverka att det nya och utvidgade kommunala ansvaret får den utveck- ling som man har befarat från en del håll.

I detta sammanhang är det också angeläget att stryka under ansvaret för medmänniskorna. LO har i sitt remissvar påpekat att det är väsentligt att kommunernas yttersta ansvar inte leder till att enskilda och organisationer fritar sig från ansvar att solidariskt stödja och hjälpa sina medmänniskor. Flera andra remissinstanser för fram liknande synpunkter. Jag delar helt dessa åsikter.

De insatser som görs av enskilda och organisationer är inte bara i sig värdefulla. de är också betydelsefulla komplement till den kommunala socialtjänsten. Så kan t. ex. tidigt insatta hjälpinsatser på frivillig väg ofta förhindra att det uppkommer behovav mera omfattande sociala åtgärder. Ett förtroendefullt samarbete mellan socialtjänsten och de frivilliga organi— sationerna är viktigt.

Jag vill samtidigt stryka under att det här inte bara är fråga om de enskilda organisationernas insatser. Dessa är väl kända och erkända. Men också den enskilda människan måste i det vardagliga livet vara beredd att efter förmåga bistå en medmänniska det kan vara att hjälpa ett barn som mobbas. en invandrare som diskrimineras. en sjuk eller berusad människa som ligger hjälplös på gatan. en gammal eller handikappad människa som behöver ett handtag. I dessa och liknande situationer är det nödvändigt att den enskilde bryr sig om och visar solidaritet med sin medmänniska.

Jag vill slutligen påminna om att jag som ett resultat av synpunkterna under remissbehandlingen har stannat för att föreslå att socialtjänstlagens målparagraf skall kompletteras så att den enskildes ansvar för sin och andras sociala situation kommer till klarare uttryck.

2.3.3 Gränsdragningsfrågor

[ frågan om gränsdragningen mellan socialtjänsten och andra verksam— hetsområden framhåller socialutredningen att förslaget inte avser att leda 10 Riksdagen 1979/80. ! saml. Nr ]. DelA

Prop. 1979/80zl Kommunens ansvar l46

till ändring av det ansvar som författningsenligt åvilar huvudmän för andra vårdområden. Förslaget är t. ex. inte tänkt att leda till någon vidgning av kommunens ansvar i förhållande till sjukvården. Med det yttersta ansvaret följer emellertid enligt utredningen uppgiften för kommunen att liksom nu vidta åtgärder i väntan på att en ansvarig huvudman kan ge den enskilde behövlig Vård.

Hälso- och sjukvårdsutredningcn (S 1975z04) har i uppdrag att ägna särSkild uppmärksamhet åt frågor som rör samarbetet mellan socialtjän- sten och sjukvården. Mot denna bakgrund har socialutredningen avstått från att närmare precisera ansvarsfördelningen mellan socialtjänsten och sjukvården. En detaljreglering kunde också bli ett hinder för utvecklingen. Socialtjänsten bör enligt utredningen inriktas på att i en flexibel samverkan mellan de olika vårdområdena söka nå garantier för att den enskilde alltid kan beredas den hjälp som han har rätt till.

Enligt socialutredningen medför förslaget inte heller i förhållande till kriminalvården någon principiell ändring av de ansvarsförhållanden som nu råder. Utredningen understryker dock att utgångspunkten måste vara att kriminalvårdens klienter skall ha samma rätt till socialtjänstens insatser som andra medborgare. Detta synsätt medför enligt utredningen i prakti- ken ett uttryckligt erkännande av socialtjänstens ansvar även för denna grupp-

Ett stort antal remissinstanser uppehåller sig vid frågan om gränsdrag— ningen mellan ansvaret för socialtjänsten och ansvaret för insatser på andra områden, särskilt sjukvårdens och kriminalvårdens områden. Utred- ningen kritiseras i detta sammanhang för att inte tillräckligt noga ha angett gränserna för olika ansvarsområden. Socialstyrelsen har uppfattningen att kommunens yttersta ansvar måste ges en klarare bestämning i förhållande till andra huvudmäns ansvarsområden, främst då gentemot sjukvården och kriminalvården. I annat fall kan det enligt styrelsen finnas risk att en kommun med sitt yttersta ansvar får ta på sig uppgifter som normalt skall utföras av annan huvudman. Styrelsen menar att svåra gränsdragnings- problem finns framför allt inom äldreomsorg och vård och behandling av alkohol- och narkotikamissbrukare. Även utvecklingen mot öppnare vård- fonner inom psykiatri och kriminalvård ställer krav på precisering av ansvarS- och kompetensområden mellan dessa verksamheter och social- tjänsten. Socialstyrelsen anser vidare att andra huvudmän bör åläggas motsvarande skyldighet att inom sitt ansvarsområde tillhandahålla behöv- liga resurser.

Rjksrevisionsverket anser att behovet av en närmare ansvarsreglering mellan kommunerna och sjukvårdshuvudmännen framstår särskilt klart när det gäller äldreomsorg och behandling av missbrukare. lnom båda dessa områden krävs ofta både medicinska insatser från landstingskommu- nerna och sociala insatser från kommunerna. När vårdresurserna är knap- pa, kan i dessa fall en oklar reglering av ansvaret lätt leda till att berörda

Prop. l979/80:1 Kommunens ansvar 147

huvudmän inte sätter in tillräckliga resurser för sin verksamhet utan i stället förlitar sig till andra h'uvudmäns åtgärder. En klarare ansvarsfördel- ning kan enligt verket också vara betydelsefull för att huvudmännen inte i onödan skall bygga upp parallella resurser som är avsedda för samma ändamål. Liknande synpunkter förs fram av flera länsstyrelser och kom- muner.

Även Kommunförbundet påtalar risken för att andra huvudmän undvi- ker att bygga ut angränsande resurser. Det är därför enligt förbundet angeläget att det kommunala ansvaret i princip begränsas till det kommu- nala kompetensområdet. Förbundet är emellertid införstått med att det inte går att dra skarpa kompetensgränser mellan olika huvudmän och framhåller att gränsfrågor så långt möjligt bör lösas i samförstånd mellan huvudmännen. För det fall att detta undantagsvis inte kan göras föreslår förbundet att ansvarsregeln kompletteras med bestämmelser om rätt till ersättning från annan huvudman. Andra remissinstanser menar att det ansvar som ligger hos andra huvudmän bör anges i författningar som gäller för dem.

Enligt min uppfattning behöver frågan om en mera ingående ansvarsför- delning mellan socialtjänsten och andra huvudmän övervägas främst i fråga om vårdinsatser. De ekonomiska resurser som krävs för bistånd av detta slag är ofta betydande. Remissinstanserna har främst pekat på om- sorgerna om äldre. vården av psykiskt sjuka och vården av missbrukare som områden där gränserna mellan socialtjänst och sjukvård traditionellt är oskarpa. Vårdbehoven är på dessa områden ofta sammansatta. och det kan vara svårt att urskilja gränserna mellan sjukvård och social rehabilite- ring. Någon gång kan det rentav framstå som beroende på slumpen om en institution på sjukvårdens område eller en på socialvårdens område anlitas för att klara vårdbehovet. Gränserna suddas också ut genom att man till socialvårdens institutioner knyter sjukvårdspersonal och att man på mot- svarande sätt inom sjukvården anställer kurativ personal. Mot denna bak- grund är det begripligt att remissinstansema ställer sig kritiska mot att utredningen inte har försökt att närmare precisera ansvarsfördelningen mellan socialtjänsten och sjukvården utan har nöjt sig med att hänvisa till hälso- och sjukvårdsutredningen och till behovet av samarbete mellan de båda ansvarsområdena.

Det förtjänar dock att understrykas att det i allmänhet inte möter några svårigheter att avgöra om ett vårdbehov skall tillgodoses av landstings- kommunen inom sjukvårdens ram eller av den kommunala socialtjänsten och att detta gäller även i flertalet fall av sammansatt vårdbehov. I den mån den som är intagen för sjukvård under vårdtiden'också har behov av en klart urskiljbar social tjänst. t.ex. barntillsyn eller social hemhjälp. behöver några gränsdragningsproblem inte uppkomma. Socialnämnden har här ett klart ansvar. På samma sätt följer det klart av det kommunala ansvaret att socialnämnden skall svara för den sociala rehabilitering som

Prop. 1979/80:1 Kommunens ansvar l48

kan krävas t. ex. beträffande alkohol— och narkotikamissbrukare sedan det omedelbara behovet av sjukvård har tillgodosetts. i dessa frågor kan jag f.ö. hänvisa till mina överväganden när det gäller vård utan samtycke ( avsnitt 2.25 och bilaga 4).

Man skulle i och för sig kunna tänka sig att man gjorde en inventering av de vårdområden som innehåller sammansatta behov av de slag som tidi- gare har nämnts och direkt i författning angav vilken huvudman som hade ansvaret för de olika områdena. En sådan lösning skulle uppfylla krav på förutsebarhet och möjlighet till noggrann planering. Av olika skäl kan jag emellertid inte finna att det skulle vara en bra lösning. Svårigheterna är stora att på detta sätt förutse alla gränsområden. Med en förändring av samhället kan nya gränsområden uppkomma som måste regleras med påföljd att vårdbehov kanske inte tillgodoses under avsevärd tid. Lösning,- en är därför enligt min mening inte tillräckligt smidig.

Om man vidare t.ex. slog fast att kommunen svarade för alla omsorger om äldre oavsett vårdbehovets natur. skulle detta innebära att kommuner— na f'tCk ta på sig uppgifter inom sjukvården som landstingskommunen traditionellt har haft hand om. Omvänt skulle landstingskommunen få ta ansvar för rent sociala behandlingsinsatser i en omfattning som är främ- mande för denna huvudman. Möjligheterna att göra rationaliseringsvinster och utnyttja överkapacitet skulle minska. En alltför skarp ansvarsfördel- ning skulle också kunna leda till totalt ökade kostnader. Jag anser också att det finns risk för att det värde som ligger i ökat kunskapsutbyte genom samarbete mellan kommuner och landstingskommuner skulle gå förlorat.

Mot bakgrund av vad jag har sagt nu är jag inte beredd att föreslå detaljerade regler för ansvarsfördelningen mellan socialtjänsten och sjuk- vården. Jag utgår i stället från att de tveksamheter som kan komma upp i fråga om denna fördelning smidigast får sin lösning genom överenskom- melser mellan huvudmännen. På detta sätt kan bl.a. lokala behov och önskemål bäst tillgodoses. Som jag har sagt tidigare innebär principen om ett yttersta ansvar för kommunerna inte någon ändring i fördelningen av de uppgifter som i dag ligger hos kommunerna resp. landstingskommunerna.

Det är således inte heller i framtiden en kommunal uppgift att bygga tipp resurser för sjukvård. För att åskådliggöra detta vill jag framhålla att socialnämnden. om den i ett enskilt fall finner att behov av sjukvård föreligger. i första hand har att hänvisa den hjälpsökande till sådan vård och vid behov förmedla kontakt mellan den hjälpsökande och vårdinrätt- ningen. Kommunen har givetvis ingen skyldighet att ens interimistiskt tillhandahålla sjukvårdsinsatser men skall svara för insatser som ligger inom ramen för socialtjänsten och som är bäst ägnade att stödja och hjälpa den enskilde.

Å andra sidan är det angeläget att landstingskommunen i möjligaste mån begränsar sina uppgifter till de sjukvårdande. Varken kommuner eller landstingskommuner är i längden betjänta av att landstingskommunen

Prop. l979/80:1 Kommunens ansvar 149

t. ex. bygger upp sociala resurser inom den öppna vården som är parallella till socialtjänstens. Att kommunerna inte sällan är för små för att klara större institutionella resurser och att landstingskommunerna i dessa av- seenden måste fylla viktiga sociala funktioner är en annan sak. Jag åter- kommer senare till frågorna kring kommunernas och landstingskommuner- nas ansvar för den tyngre sociala institutionsvården ( avsnitt 2.13 ).

Vad jag har anfört nu i fråga om ansvarsfördelningen mellan socialtjän- sten och sjukvården bör kunna tillämpas generellt i fråga om gränsdrag- ningen mellan socialtjänsten och andra verksamhetsområden. När det gäller gränsdragningen mot kriminalvården krävs det dock särskilda över- väganden. Jag återkommer strax till dessa.

Somjag har framhållit tidigare understryker flera remissinstanser vikten av att andra huvudmäns ansvar anges i författningar som gäller för dem. Jag delar denna synpunkt och vill betona att man härigenom underlättar samarbetet mellan dem som ansvarar för olika verksamhetsområden. Nå— got behov av att nu göra en samlad översyn av de författningar som kan komma i fråga anserjag dock inte att det finns. Frågor av detta slag bör i stället beaktas i det löpande lagstiftningsarbetet.

Jag föreslår att bestämmelsen om kommunens yttersta ansvar i socialut- redningens förslag till socialtjänstlag skall kompletteras så att det tydligare framgår att detta ansvar inte innebär en inskränkning i det ansvar som vilar på andra huvudmän.

Några remissinstanser har i detta sammanhang tagit upp frågor som rör ansvarsfördelningen mellan socialnämnden och andra grenar av den kom- munala verksamheten. Jag återkommer till sådana frågor senare ( avsnitt 2 .l6).

2.3.4 Särskilt om gränsdragningen mot kriminalvården

Jag vill till en början understryka socialutredningens uttalande att krimi— nalvårdens klienter skall ha samma rätt till socialtjänstens insatser som andra medborgare. Att på detta sätt otvetydigt slå fast socialtjänstens ansvar bör såvitt jag kan finna i allmänhet inte leda till några oklarheter. Redan i dag råder det dock viss osäkerhet främst om kostnadsansvaret för vissa klienter som vårdas i frihet.

ljuni l977 redovisade en särskild arbetsgrupp i en rapport till brottsföre- byggande rådet synpunkter på statens och kommunernas kostnadsansvar för vissa behandlingsåtgärder inom kriminalvården. Arbetsgruppen kon- staterade inledningsvis att några oklarheter beträffande kostnadsfördel- ningen mellan kriminalvården och andra huvudmän inte torde behöva uppstå under den tid en person är inskriven i och vistas på anstalt. Även i fråga om fördelningen av kostnader för frivårdens klienter (villkorligt frigivna. dömda till skyddstillsyn m. fl.) torde principen enligt arbetsgrup- pens mening vara helt klar. I det förra fallet svarar staten som huvudman för kriminalvården för alla vårdkostnader. i det senare bärs kostnaderna av

Prop. l979/80:l Kommunens ansvar 150

kommunerna som huvudmän för socialvården. Enligt min meningfrnns det heller inte anledning att gå ifrån dessa principer när den nya socialtjänst- lagstiftningen genomförs.

Oklarheter föreligger däremot när det gäller kostnadsansvaret för de klienter som formellt är inskrivna på anstalt men faktiskt vistas på annat håll. Denna situation kan föreligga i två fall. Det ena är att klienten har mcdgctts frigivningspermission för att söka ordna sin sociala situation och om möjligt påbörja anställning eller studier. Enligt arbetsgruppens mening bör kriminalvården för dessa klienter bestrida kostnader som uppstår när påföljden verkställs (resor till och från anstalten. utrustningsbidrag m. m.). medan kostnader som kan uppkomma vid annan vård (hyra. mat. kläder. sjukhusvård) bör bestridas av resp. huvudman. ] de fall en frigivnings- perrnittent placeras i enskilt hem eller på behandlingshem för t. ex. narkoti- kamissbrukare bör den kommunala socialvården i hemkommunen svara för kostnaderna. Jag ansluter mig till den uppfattning som arbetsgruppen redovisade för dessa fall.

Det andra fall som arbetsgruppen nämnde i detta sammanhang är det där klienten med stöd av 34ä lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt har medgetts rätt att trnder anstaltstiden vistas utanför anstalt. Några problem med kostnadsfördelningen mellan olika huvudmän har inte uppstått vid placering på sjukhus eller vid olika skolor. [ dessa fall täcks kostnaderna av socialförsäkringen. utbildningsbidrag. studielån m. m. ()klarheter före- ligger däremot enligt arbetsgruppen i fråga om principerna för kostnadsför- delning mellan stat och kommun vid placering i enskilt hem eller på behandlingshem för narkotikamissbrukare. Under en tidsperiod som ar- betsgruppen särskilt granskade visade det sig att kriminalvården svarade för hela kostnaden i något mer än hälften av fallen och att kriminalvården och hemkommunen inte sällan delade kostnaderna. I samtliga fall svarade dock kriminalvården för hela kostnaden för klädutrustning och resor i samband med placeringen.

Arbetsgrttppen konstaterade att möjligheten till vistelse utanför anstalt har kommit att utnyttjas i allt högre grad. Gruppen slog också fast att kriminalvården enligt gällande regler måste bära kostnadsansvaret för klienten eftersom denne inte är formellt utskriven från kriminalvård i anstalt. Kriminalvården saknar dock anslag för denna vård och har därför svårigheter att följa gällande princip för kostnadsansvaret. Arbetsgruppen hänvisade till socialutredningens och kommunalekonomiska utredningens arbete och menade att principerna för kostnadsfördelningen mellan stat och kommun vid placering av klienter enligt 34.5 måste följa de huvudprin- ciper för ansvarsfördelning mellan de olika huvudmännen som dessa utred- ningar drar upp.

Sedan arbetsgruppen lämnade sin rapport. har kriminalvårdsstyrelsen träffat en principöverenskommelse i frågan med Kommunförbundet. Den- na innebär att så länge verkställigheten pågår i 34 å-fallen skall kriminal-

Prop. 1979/80:l Kommunens ansvar ISI

vårdsstyrelscn svara för kostnaderna. Men fr.o.m. den beräknade dagen för villkorlig frigivning eller frigivningspermission övergår kostnadsansva- ret på kommunen. om klienten vistas på ett enskilt hem vars hems vårdare avlönas av kommunen eller i ett behandlingshem som drivs av kommunen.

Jag vill för egen del till en början framhålla att ansvaret för att behövliga vårdinsatser i 34 s-fallen kommer till stånd för den som är intagen i krimi- nalvårdsanstalt av naturliga skäl inte primärt kan åvila socialtjänsten. Anser socialnämnden att den intagnes anpassning i samhället kan underlät- tas genom t.ex. placering i enskilt hem, lär det dock knappast vara något hinder för nämnden att föreslå kriminalvårdsmyndigheterna en sådan pla- cering. Initiativet till placering får dock antas i det övervägande antalet fall komma från kriminalvårdsmyndigheterna. Av arbetsgruppens rapport framgår att ett villkor för placering i behandlingshem för narkotikamissbru- kare eller i enskilt hem är att planeringen av vistelsen alltid sker i samråd med den sociala myndigheten och att kommunen godkänner placeringen. När en framställning görs om placering av detta slag och kommunen finner att den intagne är i behov av den föreslagna insatsen, ter det sig självklart att kommunen har samma ansvar för att en adekvat placering sker som när det gäller andra vårdbehövande. Några oklarheter i detta avseende lär knappast behöva uppkomma.

Mera tveksam är emellertid frågan vem som skall svara för kostnaderna för vården. Socialutredningcn har inte tagit uttrycklig ställning i denna fråga. Arbetsgruppen menade att man måste följa de huvudprinciper som skall gälla för ansvarsfördelning mellan olika huvudmän. ] fråga om kost— nadsansvaret för institutionsvården innebär dessa huvudprinciper enligt utredningens förslag att landstingskommunerna skall ha ansvaret för de tyngre institutionerna. medan kommunerna i regel kommer att få svara för kostnaderna för t. ex. behandlingshem för narkotikamissbrukare. Kostna- derna för placering i enskilt hem blir en kommunal angelägenhet. Somjag återkommer till närmare längre fram ( avsnitt 2.13 ). bör emellertid kommu- nerna ha ett visst kostnadsansvar även i de fall landstingskommunen är huvudman. Detta ansvar bör fullföljas genom att kommunen betalar av- gifter för vården.

Det finns enligt min mening för den kommunala socialtjänstens del inte anledning att i nuvarande läge förorda någon ändring i den principöverens- kommelse som nyligen har ingåtts mellan kriminalvårdsstyrelsen och Kommunförbundet.

Jag vill avslutningsvis poängtera att det sagda inte innebär någon be- gränsning av klientens rätt att på samma villkor som gäller för andra få ekonomisk hjälp eller annat bistånd inom socialtjänsten.

Prop. 1979/80:l Funktion och uppgifter [

'Jl I-J

2.4 Socialtjänsten — funktion och uppgifter

2.4.I .S'oeialtiiinstens huvudfunktioner

Socialutredningcn delade i sitt principbetänkande in socialtjänsten i åtta huvudfttnktioner. Under remissbehandlingen var några instanser kritiska. Sålunda förordade t. ex. socialstyrelsen i stället en indelning i tre huvud- grupper. nämligen samhällspåverkande åtgärder. sociala tjänster och av- hjälpande åtgärder.

1 slutbetänkandet tar socialutredningen begreppet social tjänst som ut- gångspunkt för den fortsatta systematiseringen. Alla former av social- nämndens sociala verksamhet vill utredningen kalla för sociala tjänster. "Med social tjänst bör avses varje social insats som socialnämnden svarar för och som direkt eller förmedlat tjänar den enskilde och utgör medel för verksamhetens måluppfyllelse." Socialtjänstens medcl sammanförs nu av utredningen i tre huvudfunktioner.

Strukturinrikrade insatser, som syftar till en god samhällsmiljö.

Hit räknas medverkan i samhällsplaneringen. arbete med sociala pro- blem i samhället. uppsökande verksamhet.

Allmänt inriktade insatser. varmed åsyftas generellt utformade sociala insatser inom exempelvis barnomsorgen och äldreomsorgen.

Av särskild vikt är insatser som avser att tillgodose behov av informa- tion. barns och ungdoms omvårdnad och utveckling. arbete och försörj- ning. självständigt boende m.m.. social jour.

Individuellt inriktade insatser. som avser sociala tjänster direkt anpas- sade till den enskilde individens behov.

Hit räknas bl. a. kommunal bchovsprövad ekonomisk hjälp. upplysning- ar. samtal och rådgivning om ekonomi. barnuppfostran. samlevnad osv.. andra förebyggande insatser och hjälpåtgärder som motiveras av den ak- tuella situationen. fortlöpande kontakt för stöd och rådgivning vid problembearbetning (bl.a. familjerådgivning. gruppterapi. psykodrama). erbjudande om behandling och vård i olika former. insatser som gäller nyinflyttades och invandrares förhållanden.

Jag delar utredningens uppfattning att en helt klar gränsdragning inte är möjlig. En viss social tjänst kan vara sammansatt och beröra mer än en huvudfunktion. Det är snarast bedömningen av tjänstens huvudsakliga inriktning, eller annorlunda uttryckt var tjänsten har sin tyngdpunkt. som har fått bestämma indelningen.

Vissa av socialtjänstens vård- och serviceområden griper över alla hu- vudfunktioner och då framför allt allmänt inriktade insatser och individu- ellt inriktade insatser. Det gäller samhällets omsorger om barn och ung-

Hänvisningar till US485

Prop. 1979/80:l Funktion och uppgifter |.

Jr |...)

dom. omsorgerna om äldre människor liksom omsorgerna om människor med handikapp.

Det är här fråga om områden inom socialtjänsten som är mycket omfat— tande med hänsyn till det antal människor de berör och de stora resurser de tar i anspråk. Jag behandlar därför dessa områden särskilt senare i mitt anförande ( avsnitt 2.9 —2.ll). Hela huvudområdet individuellt inriktade insatser är f.ö. så omfattande att jag här kommer att inskränka mig till att huvudsakligen hänvisa till vad jag anför längre fram.

Inte heller bestämningen av begreppet social tjänst går helt fri från kritik. Kommunförbundet påpekar att om t. ex. fritidsgårdsvcrksamhctcn drivs av socialnämnden i en kommun. kommer den att räknas som en social tjänst. medan den i en annan kommun där verksamheten drivs av fritidsnämnden hänförs till fritidsverksamhet. Förbundet vill avgränsa be- greppet till socialnämndens lagbundna verksamhet. vilket inte skulle hind— ra att kommunen svarar för sociala tjänster i vidare mening.

Jag vill här erinra om att det är kommunen som inom sitt område skall ha ansvaret för socialtjänsten ( avsnitt 2.3 ). I fråga om strukttrrinriktade och allmänt inriktade insatser bör det med ett trndantag sta kommunen fritt att överlåta åt särskilt organ att ha hand om vissa uppgifter. medan det övergripande ansvaret ligger kvar på socialnämnden. som bör anmäla hos kommunen om uppgiften inte sköts på avsett sätt. Undantag från kommu— nens valfrihet avseende organisationen av sadana insatser är socialnämn- dens uppgift att medverka i samhällsplaneringen. Det utesluter givetvis inte att också fakultativa organ. t. ex. fritidsnämnden och kulturnämnden bör vara med i denna planering. lndividinriktade insatser bör enbart social— nämnden eller social distriktsnämnd ha hand om. Jag återkommer senare närmare till olika kommunala kompetensfrågor i samband med behandling— en av den kommunala socialförvaltningens organisation m.m. taVsnitt 2.l9l.

Med hänvisning till vad jag har sagt nu föreslårjag att med social tjänst skall avses varje social insats som socialnämnden ansvarar för och som direkt eller förmedlat tjänar den enskilde och utgör medel för verksamhe- tens måluppfyllelse. Härmed avses också verksamhct som socialnämnden inte direkt har hand om men har ett övergripande ansvar för. Därmed bör man ktrnna undvika att samma slags insats i vissa kommuner räknas som social tjänst och i andra kommuner inte räknas som social tjänst beroende på om den sköts av socialnämnden eller inte.

Socialutredningens slutliga förslag om indelning i de tre huvudfunktio- nerna har mött få invändningar. Till de remissinstanser som uttalar sig direkt positivt om förslaget hör TCO och Sveriges socionomförbund. som säger att indelningen är ändamålsenlig. Även SACO/SR är huvudsakligen positiv. Nykterhetsrörelsens landsförbund anser att grupperingen lägger en värdefull grund för en fortgående analys av samhällsutvecklingen och för fortsatt socialt arbete.

Prop. 1979/80:1 Funktion och uppgifter 154

Socialstyrelsen vill kalla "strukturinriktade insatser" för "samhällspå- verkande insatser". [ styrelsens utvecklingsarbete är motsvarande benäm- ningar samhällspåverkande åtgärder. allmänt inriktade åtgärder och av— hjälpande åtgärder.

Socialutredningen har i slutbetänkandet till stor del beaktat socialstyrel— sens tidigare kritik mot den indelning som föreslogs i principbetänkandet. De ändringar som utredningen gjorde som en följd av kritiken var enligt min mening ändamålsenliga. Jag vill däremot inte ansluta mig till socialsty- relsens förslag till ändringar i den systematik som socialutredningen slutli- gen stannade för. Benämningen "påverkande" kan sålunda enligt min mening inte förbehållas de strukturinriktade insatserna. Den har viss rele- vans ocksä för allmänt och för individinriktade insatser. En aktiv social- tjänst måste — med alla förbehåll som bör göras — sträva efter att påverka enskilda människor och deras direkta livssituation genom individuella åtgärder. Jag anser inte heller att socialstyrelsens term "avhjälpande åtgär- der" för individinriktade insatser är väl vald. Begreppet ger inte utrymme för de förebyggande insatserna på individnivå. Även om de strukturinrik— tade insatserna är primärt förebyggande och de individinriktade insatserna sekundära i detta avseende. kan de senare inte begränsas till att spela enbart en ”avhjälpande" roll. Jag behandlar senare i flera andra samman- hang frågor om förhållandet mellan samhället och den enskilde. [ fråga om principerna för insatser hos den enskilde och familjer ( avsnitt 2.7 ) stryker jag särskilt under att en aktiv socialtjänst skall i samverkan med klienten kunna ställa krav och aktivt påverka honom eller henne. "Påverkan" markerar emellertid ett resultat som självfallet inte är känt när en viss åtgärd initieras. "Inriktning" anger däremot målinriktning och syfte. Jag finner sålunda utredningens formuleringar riktiga och tillstyrker indelning- en i huvudomrädena strukturinriktade. allmänt inriktade och individuellt inriktade insatser.

Också utredningens syn på vilka verksamheter som bör anses ingå i de olika huvudområdena har i huvudsak godtagits av remissinstansema. Soci- alstyrelsen anser emellertid att uppsökande verksamhet hör till allmänt inriktade insatser snarare än de strukturinriktade. Styrelsen menar att det sociala arbetet sammantaget kommer att utgöra kunskapsunderlag för de strukturinriktade insatserna.

Som Kommunförbundets s.k. SAlSP-projekt (sociala aspekter i sam- hällsplaneringen) visar kan många olika personalkategorier bidra med sina kunskaper. Dessa kunskaper bygger på en kontakt med människor och deras förhållanden inom en vidare ram än vad som avses med trppsökandc verksamhet i vanlig mening. Den uppsökande verksamheten är ett av flera medel för såväl samhällsplaneringen som för individuella insatser. Med hänsyn till den betydelse som den uppsökande verksamheten bör få för samhällsplaneringen anser jag emellertid att den i första hand bör ses som en strukturinriktad insats.

Prop. 1979/80:1 Funktion och uppgifter 155

Många olika personalkategorier är verksamma med sociala insatser inom det vida verksamhetsomrade som de sociala tjänsterna omfattar. De har olika tjänsteställningar. yrkesbeteckningar och organisatit'mstillhörig— het m.m. En i modernt språkbruk vanlig benämning på många av dem är socialarbetare. Härmed avses närmast dc yrkesgrupper som har hand om utredningar och behandlingsinsatser i individuella ärenden. Utifrån en helhetssyn anserjag det önskvärt att begreppet vidgas till att omfatta bl.a. olika grupper av vårdarbetare. t. ex. hemtjänstpersonal. Enligt min mening bör åtminstone de kallas socialarbetare som utför sociala tjänster genom medverkan i planering. utredning. beslut. behandling och vård. när det inte är fråga om rent kontorstekniska eller administrativa göromål och man knappast längre kan tala om en ”social insats". Jag är medveten om att benämningen socialarbetare också kan vara tillämplig på socialt verksam personal inom andra vårdområden i samhället som socialnämnden inte har ansvaret för.

Vad jag har sagt nu har visserligen ingen betydelse för lagstiftningen eller i något annat formellt avseende. En enhetlig syn i dessa frågor bör ändå kunna få en praktisk. positiv betydelse. Den gemensamma benäm- ningen socialarbetare understryker att de olika yrkesgrupperna har en gemensam uppgift och att allas insatser har samma värde oberoende av tjänsteställning och formella meriter. En sådan vidgning ligger väl i linje med den helhetssyn som präglar socialtjänstreformen.

2.4.2 Strukturinriktade insatser Medverkan i samhällsplaneringen

Socialtjänstens aktiva deltagande i samhällsplaneringen är ett viktigt inslag i socialtjänstreformen. Utvecklingen av samhället har bl. a. innebu- rit att alltmer av ansvar för människors livssituation har lagts på kommu- nerna. Kommuninvånamas olika anspråk har också efter hand blivit allt- mer kännbara. Knappa resurser och miljömässiga och andra kvalitetsbe— stämmelser reglerar möjligheterna att infria invånarnas önskemål. Stora krav måste därför ställas på det kommunala beslutsunderlaget och på den planeringsprocess genom vilket underlaget arbetas fram och behandlas.

En förändrad planen'ngssyn har vuxit fram. Sociala element har i allt högre grad förts in i diskussionen. vid sidan av överväganden om fysiska och ekonomiska resurser. Intresset för de sociala sammanhangen och människors välfärd markeras också starkt i socialutredningens betänkan- de.

Samhällsproblem betraktas inte längre huvudsakligen som frågor som det gäller att finna "tekniska" lösningar på. Synsättet har vidgats. lndivi— ders eller gruppers sociala svårigheter utvecklas i ett samspel med miljön. Inte sällan uppstår de i ett komplicerat växelspel mellan förändringar i samhällsstrukturen och människors behov. intressen samt möjligheter och

Prop. 1979/80zl Funktion och uppgifter 156

förmåga att klara dessa förändringar. Det finns ofta stor kunskap hos socialtjänstens förtroendemän och anställda om sociala problem och deras samband med bakomliggande faktorer. Socialtjänstens skyldighet att ak- tivt delta i samhällsplaneringen tillhör därför de viktigaste inslagen i so— cialtjänstreformen.

Socialutredningcn menar att den sociala sektorns medverkan i samhälls- planeringen skall syfta till att utjämna skillnader i levnadsVillkor;

— att se till att den sociala tryggheten omfattar alla: att förstärka gemenskap och solidaritet mellan människorna". — att främja medborgarnas engagemang i gemensamma angelägenheter.

Detta innebär att socialtjänsten genom sitt deltagande i samhällsplane- ringen skall verka för grupper som är i olika avseenden underförsöijda.

Utredningen har i sitta överväganden om de sociala organens medverkan i samhällsplaneringen framför allt diskuterat den lokala —— den kommunala -- nivån och den kommtmala socialtjänstens möjligheter att delta i plane- ringsprocessen. Utredningensförslag om socialtjänstens medverkan i sam- hi'illsplaneringen har fått ett i det närmaste enhälligt positivt mottagande av remissinstansema.

Kommunernas arbete med samhi'illsplaneringen är grundläggande när det gäller att påverka samhällsstrukturen. Jag är överens med utredningen att socialsektorns medverkan skall ha sin tyngdpunkt på lokal nivå. Där finns kunskapen om människors villkor och där mäts effekterna av sam- hällsplaneringen bäst.

Som socialutredningen har pekat på finns det emellertid ett viktigt an— svar för samhällsplaneringen också på läns- och riksnivå. Och det är väsentligt att av de sociala aspekterna bevakas på alla samhällsnivåer. Planeringen påverkar nämligen villkoren för medborgarna på vilken nivå den än genomförs. Sociala svårigheter som de sociala organen i kommunen ställs inför har ofta samband med brister eller oförutsedda effekter av planeringen på andra nivåer. Jag återkommer därför strax särskilt till de sociala organens medverkan i planeringen på läns- och riksnivåerna.

Socialutredningcn har i sitt slutbetänkande betonat hur ingripande sam- hällets planering i dess olika former äri människors levnadsvillkor och hur beroende individens välfärd är av samhällets åtgärder inom många olika sektorer. Samhällets planering bör enligt utredningen leda fram till åtgär- der som samverkar på bästa sätt för den enskilda människan och för grupper av människor. Det blir då viktigt att bygga planeringen på kunskap om människors eller gruppers situation. I annat fall riskerar man en brist- fällig förståelse av de faktiska villkoren och en dålig anpassning av sam- hällsåtgärderna till de individuella förutsättningarna.

Jag delar detta synsätt. Planeringen måste formas från bl.a. kunskapen om sociala villkor och i planeringsprocessen måste denna behandlas med samma tyngd som kunskap om teknik. ekonomi. juridik etc. Det finns

Prop. 1979/80:l "unktion och uppgifter l57

däremot inte skäl att bedriva en särskild social planering som beskrivs och läggs fast i särskilda plandokument och som behandlas vid sidan om annan övergripande planering. [. ex. fysisk och ekonomisk. De sociala organen bör på olika nivåer i samhället medverka i samhällsplaneringen och med sina kunskaper och erfarenheter bidra till att planeringen inriktas och utformas i linje med det synsätt som jag har förordat.

Planering på kommunal nii'a'

De tre gällande vårdlagarna. BvL. NvL och ShjL. innehåller samtliga generellt utformade bestämmelser som ålägger respektive nämnd långtgå- ende uppgifter i förebyggande syfte. Socialvården skall göra sig förtrogen med människors levnadsförhållanden och tillgodose föreliggande behov genom såväl allmänna anordningar som individinriktade insatser. Några bestämmelser som ger respektive nämnd rätt eller skyldighet att aktivt medverka i samhällsplaneringen finns det dock inte i dessa lagar.

St'ieialutredningen erinrar om att kommunerna successivt har fått ett ökat ansvar för samhällsplaneringen. och att denna planering påverkar praktiskt taget alla sidor av medborgarnas levnadsvillkor.

Utredningen ger exempel på kommunala besluts påverkan på männi— skornas förhållanden. Genom den_ljnviska planeringen påverkas bebyggel— sestruktttrcn. trafiksystcmet. förtttsättningarna för rekreation och service samt samordningen av olika funktioner i den fysiska miljön. Kommunen har även ansvar för planering av boxtudsjli'irso'rjningen. Denna vidgas alltmer till program för hela boendemiljöns utveckling. Socialutredningcn pekar på socialtjänstens ansvar för befolkningsgrupper som har speciella bostadsbehov. Till dessa hör ungdomar. äldre. handikappade och personer i olika stadier av rehabilitering. Kommunen har vidare i ökad omfattning fätt ansvaret för en svs-xeli-ättningsplam'ring som sträcker sig längre än till den planering av arbetsplatsomräden som ingår i den fysiska planeringen. Utredningen pekar i det sammanhanget på sysselsättningsutredningens betänkande (SOU l975: 90) Arbete åt alla där det betonas att bl. &. kommu- nernas planering bör underlätta skapandet av nya arbetstillfällen och un— danröja förvärvshinder. För vissa grupper t. ex. för ungdomar med brister i tttbildning och yrkeserfarenhet samt för personer under rehabilitering är det ofta nödvändigt med särskilda åtgärder för att skapa sysselsättnings— möjligheter. Till de nu nämnda plancringsformerna kommer planeringen av kommunens egen verksamhet. dvs. planering av institutioner och verk- samhet inom bl. a. kultur. utbildning. fritidsverksamhet och social service. Socialnämnden bör medverka i den planering som har nämnts nyss. Detta är en förutsättning för att nämnden i ett tidigt skede i enlighet med vad jag har sagt tidigare skall kunna främja den enskildes möjligheter till arbete. bostad och utbildning.

Vissa remissinstanser har pekat på betydelsen av socialtjänstens egen verksamhetsplanering som en av fi:")rutsättningarna för en aktiv medverkan

Prop. l979/80:l Funktion och uppgifter l58

i samhällsplaneringen. Konstruktionen med en ramlag i kombination med det ökade kommunala ansvaret och den enskildes rätt och möjligheter att genom besvär få beslut prövade leder till att det behövs mer detaljerade mälsättnings- och verksamhetsplaner för socialtjänsten. Handlingspro- gram och planer bör upprättas för olika sektorer. Lagen bör därför enligt dessa remissinstanser ange en skyldighet för kommunen att utarbeta så- dana program.

Jag instämmer med socialutredningen och flera remissinstanser i upp- fattningen att en väsentlig del av socialtjänstens medverkan i samhällspla- neringen är den egna verksamhetsplaneringen. Planeringen av den egna sektorn är en av utgångSpunkterna för ett deltagande i den mer övergri- pande planeringen. Det är nödvändigt att göra planen'ngen mer samlad och målinriktad. att följa tlpp genomförda planer och att förmedla kunskaper och erfarenheter till beslutsfattarna. Den ger vidare. vilket också vissa remissinstanser har pekat på. ramlagstiftningen ett mer konkret innehåll. litt politiskt och administrativt ansvar kan därigenom lättare utkrävas. En långsiktig verksamhetsplanering av socialtjänsten ökar också möjligheter- na till gemensam planering med andra organ. De resurser som kommunen har tillsammans med framför allt landstingen kan också komma att utnytt- jas bättre. Det gäller exempelvis omsorgerna om äldre och handikappade samt vård och behandling av alkohol- och narkotikamissbrukare.

Som jag återkommer till bör socialstyrelsen i sin egenskap av tillsyns- myndighet följa samhällsplaneringen också på den kommunala nivån. En utvecklad planering av socialtjänsten i de olika kommunerna kan ge social- styrelsen ett underlag för att följa upp och värdera hur socialtjänsten utvecklas i landet. Den ger också socialstyrelsen underlag för samman— ställningar och återföring av kunskaper till kommunerna.

[ kommunerna har redan nu utvecklats olika former av planering av

socialvården. Denna planering Lan emellertid vara mer eller mindre väl utvecklad i fråga om olika delar av verksamheten. Vcrksamhetsplanering- en i dess helhet har också kommit olika långt i olika kommuner. En väl utvecklad verksamhetsplanering kommer att få stor betydelse för att utfor- ma socialtjänsten. Detta blir fallet både för att fördela resurserna efter de behov som föreligger och för att omdisponera resurser och ändra verksam- hetsinriktning med hänsyn till väntade förändringar i behovet av social- tjänstens olika insatser inom kommunen.

Jag vill sålunda starkt understryka att den nuvarande verksamhetsplane- ringen av socialvården bör vidareutvecklas i kommunerna. Bl.a. ramlagen bör kunna göra det lättare för socialnämnden att i planeringen få en samlad överblick över resurserna och blir dessa med hänsyn till behoven lämpli- gast bör disponeras. Verksamhetsplaneringen bör beröra samtliga social- tjänstens uppgifter. Med hänsyn till att kommunerna redan i stor omfatt- ning har en sådan planen'ng har jag inte funnit det nödvändigt att ta in en särskild bestämmelse om planeringen av socialtjänsten i lagstiftningen.

Prop. 1979/80:1 Funktion och uppgifter lit)

I sitt förslag att socialtjänsten genom att medverka i den kommunala samhällsplaneringen skall ges möjlighet att päverka samhällsstrukturen pekar utredningen på tre slag av insatser. Dessa är att socialtjänsten tillför underlag till planeringen:

— deltar i planeringen: deltar i uppföljningen.

De föreslagna insatserna tillstyrks i det närmaste enhälligt av remissin— stansema. Flera understryker att den uttalade satsning på strukturinrik— tade insatser i det sociala arbetet som utredningen för fram markerar en strävan att minska behovet av individuella tjänster. Utredningens uppfatt— ning att socialtjänstens möjligheter att påverka samhällsplaneringen är ett villkor för en mera genomgripande förändring av arbetsformerna inom den sociala verksamheten delas också av många remissinstanser. Sä pekar t.ex. socialstyrelsen på att socialtjänsten genom denna nya arbetsmetod kan bryta sin isolering och tvingas redogöra för sitt arbetsområde och använda sina kunskaper i ett vidare sammanhang. Socialtjänsten blir en aktiv problemsökare som kan beskriva sociala problem och missförhällan— den i samhället.

Vissa remissinstanser anser att den föreslagna medverkan fran social— tjänstens sida borde utvecklas ytterligare. Praktiska erfarenheter och pa— gående forsknings- och utvecklingsarbete måste vara grunden i en sadan utveckling. Detta gäller t.ex. frågor kring boendesegregations uppkomst och former. den sociala gemenskapens villkor och sambanden mellan yttre miljö och sociala problem.

Liksom socialutredningen och flertalet remissinstanser anser jag att socialtjänstens medverkan i samhällsplaneringen är ett av de viktigaste inslagen i den nya socialtjänsten. Den markerar tydligt uppbrottet från den Symptom— och individinriktade lagstiftning som hittills huvudsakligen har reglerat det sociala arbetet i kommunerna. Den ger socialtjänsten möjlighe- ter att förebygga sociala svårigheter pa ett mer aktivt sätt än den nuvaran— de lagstiftningen.

Samtidigt som socialtjänsten mäste beskriva sociala problem som en grund i planeringen. måste den också vara beredd att redovisa de mänsk- liga och materiella resurser som finns och hur dessa kan användas som en ytterligare grund i planeringen.

Många frågor äterstär att lösa innan socialtjänsten har funnit formerna för denna nya stora uppgift. Formerna för medverkan i planeringsarbetet mäste utvecklas ytterligare och läng tid maste ägnas försöks— och utveck- lingsarbete. (')cksa utbildningen på detta omräde blir viktig. Socialtjänsten befinner sig i början av en utvecklingsprocess.

Socialutredningcn har ansett att formerna för sociz-tlnämndcns medver- kan i samhällsplaneringen inte bör regleras närmare i socialtjänstlagen . Motivet är bl.a. de varierande organisatoriska och andra förutsättningar Som rader i kommunerna. l:".nligt förslaget skall det ankomma pa nämnden att i samverkan med övriga facknämnder närmare utveckla dessa former.

Hänvisningar till US486

Prop. 1979/80zl Funktion och uppgifter 160

Förslaget har i detta hänseende fått ett något blandat mottagande av remissinstansema. Medan vissa instanser" delar socialutredningens upp- fattning. anser andra att utredningen närmare borde ha angett formerna för socialnämndens medverkan och att utredningen inte tillräckligt konkret har redovisat socialtjänstens ansvarsomtät'le pä denna punkt.

Bl.a. det tidigare nämnda SAlSP-projektet visar att planeringsformerna och socialtjänstens medverkan måste anpassas till den enskilda kommu- nens organisation. Jag anser saledes att det varken är möjligt eller lämpligt att lägga fast formerna för socialtji'tnstens medverkan i samhällsplanering- en närmare.

Socialtjänstens uppgift i samhällsplaneringen är enligt socialutredningen främst att till/"öra plum'ringm kunxkups—underlag. Remissinstanserna är ocksä ense om att socialtjänstens anställda har stora kunskaper och erfa- renheter att tillföra planeringsprocessen om sociala svärigheters uppkomst och orsaker. Många anser emellertid att socialtjänsten kan få svårt att redovisa sina kunskaper" och erfarenheter pä ctt tillgängligt och förståeligt sätt.

Man anser det nödvändigt att socialtjänsten finner praktiska former och metoder att beskriva och formulera sina erfarenheter och kunskaper om människors livsvillkor.

.lag kan i allt väsentligt instämma i denna beskrivning. (_ienom uppsö- kande verksamhet och det individinriktade arbetet fär socialtjänsten kän- nedom om sociala förhållanden och kontakt med brister och missförhållan— den i samhället som katt ha sin förklaring i bristande planering eller i oförutsedda effekter av planeringen.

Erfarenheter från utvecklingsarbete på omradet visar att personalen på alla socialtjänstens verksamhetsomräden har omfattande erfarenheter av människors sociala förhallanden. Det gäller saledes förutom dem som arbetar direkt med socialt behandlingsarbele ocksa t. ex. barnomsorgsper— sonal och hemsamariter. Denna kunskap mäste tas till vara säväl i social- tjänstens cgen vcrksamhetsplanering som när socialtjänsten medverkar i övrig samhällsplanering.

Planeringen maste bygga pä politiska mål och kunskaper om människors villkor. Jag vill betona att den systematisering av kunskaper och de be— skrivningar som görs i första hand skall användas av de förtroendevalda i den politiska processen. För att man i tillräcklig grad skall kunna ta sociala hänsyn i planeringsarbetet maste socialtjänstens kunskaper och erfarenhe- ter föras l'ram redan i det skede da de utgör underlag för politiskt arbete med mälformulering och programskrivning. Jag linner det viktigt att so- cialtjänstens medverkan redan fran början inriktas på att följa och beskriva utvecklingen för de grupper som har det särskilt svart i samhället.

En metod som socialutredningen föreslar att socialtjänsten skall använ- da för att tillföra underlag ät planeringen är att ställa samman sociala omrädesbeskrivningar som kompletterar tekniska. geografiska och andra data i den fvsiska planeringen.

Prop. l979/80:1 Funktion och uppgifter nu

Jag vill för min del instämma i socialutredningens uppfattning att tek— niska och andra data behöver kompletteras med sociala fakta i den fysiska planeringen. Socialtjänstens uppgift i detta hänseende bör främst vara att dokumentera och analysera sociala förhållanden och problem och att bely- sa sambanden mellan sociala problem och samhällsstrukturen. För att kunna fullgöra denna uppgift mäste socialtjänsten. förutom kunskaper om kommunen. ocksä skaffa sig kunskap om de rön på området som tillhanda— hålls av den sociala forskningen.

De sociala omrädesbeskrivningar som socialtjänsten enligt förslaget skall arbeta fram har i hög grad gemensamma drag med de bostadssociala inventeringar som boendeutredningarna har föreslagit att kommunerna skall göra i samband med bostadsplaneringen. Bostadsstyrelsen har fått regeringens uppdrag att utveckla metoder för bostadssociala inventering- ar. Dessa skall avse dels bostadsförhällanden. dels de förutsi-ittningar bostadsmiljön ger för att tillfredsställa hushållens och individernas behov av kontakt. verksamheter och annat som har betydelse för välfärden. Utvecklingsarbetet skall bedrivas i nära samverkan med Kommunft'irbun- det samt med statens planverk och andra myndigheter. Jag förutsätter att socialstyrelsen som tillsynsmyndighet för socialtjänsten kommer att få en betydelsefull roll i detta arbete.

När det gäller socialtjänstens deltagande i planeringsarbetet pekar soci- alutredningen på att detta bör vara så organiserat att socialtjänstens för— troendemän och tjänstemän ges tillfälle att naturligt delta i hela planerings- processen frän programskrivning till genomförande. Flera remissinstan- ser har berört denna fråga. liksom socialtjänstens förhållande till övriga nämnder och styrelser och hur erfarenheter av social natur från dessa skall kunna tillföras planeringsprocessen.

Bl.a. Kommunförbundet framhåller att det inte får vara förbehållet so— cialtjänsten att bidra med sociala hänsyn i planeringen av samhället. lnte heller får ett ökat engagemang från socialtjänstens sida innebära att övriga facknämnders ansvar minskar. Några remissinstanser. däribland L('). framhåller att ett aktivt deltagande i planeringen av socialtjänsten inte får innebära att ansvaret för att de sociala aspekterna blir beaktade flyttas över från kommunstyrelsen till socialnämnden.

För egen del villjag stryka under att ansvaret för all kommunal planering enligt kommunallagen vilar pä kommunstyrelsen. l planeringsansvaret lig- ger att samordna och avväga olika facknämnders synpunkter. Det ankom- mer pa kommunstyrelsen att åstadkomma ett sådant arbetsklimat och öppet samarbete över fackgränserna att olika verksamheter inte konkurre- rar med varandra utan strävar efter att linna helhetslösningar som kan accepteras från skilda synpunkter.

Jag ansluter mig till socialutredningens förslag till regler i socialtjänstla- gen om socialtjänstens deltagande i samhällsplaneringen. Socialnämnden skall ”medverka i samhällsplaneringen och i samarbete med andra sam- ll Riksdagen [979/80. ! sum/. Nr I. Del A

Prop. 1979/80zl Funktion och uppgifter 162

hällsorgan. organisationer. föreningar och enskilda verka för goda miljöer i kommunen". Socialnämnden skall sålunda tillfi'ira planeringsunderlag och delta i planeringsprocessen. Nämnden hör dessutom initiera och finna former för samverkan med andra kommunala organ vars erfarenheter och kunskaper krävs för att få fram ett mer fullständigt plancringsmaterial. Jag vill emellertid betona att detta inte innebär att socialtjänsten ges ett över- gripande ansvar för att planeringen bedrivs med hänsyn till människors behov och föt'utsi'tttningar. Däremot mäste socialnämnden anses ha en skyldighet att påverka planeringen till ett sådant hänsynstagande.

Socialutredningcn har föreslagit att socialtjänstens företrädare i sitt ar- bete med plancringsfri'igorna för nya bostadsområden och vid sanering av gamla skall verka för att följande delmål uppfylls:

en allsidigt sammansatt social struktur: en planering av närmiljön som främjar kontakt och gemenskap: möjligheter till differentierade kultur- och fritidsaktiviteter för alla: ett tillräckligt och väl lokaliserat utbud av social service; — en lokalisering av lämpliga arbetsplatser och andra verksamheter som bidrar till att ge bostadsområdena ett mångsidigt socialt liv; -— väl utbyggda kollektiva resmöjligheter som tillgodoser även de handi- kappades behov: — ett bostadsutbud som tillgodoser också speciella sociala bostadsbehov i icke segregerade former: - offentliga platser och byggnader så utformade att de blir tillgängliga för alla:

differentierade sysselsättnings- och ntbildningsmöjligheter för grupper med behov av särskilda insatser:

en aktiv konsumentverksamhet med inriktning i första hand på att stödja resurssvaga grupper.

Jag ansluter mig till socialutredningens förslag till delmål. vilka har tillstyrkts praktiskt taget enhälligt av remissinstansema. Dessa delmål svarar bl.a. mot förslaget att i socialtjänstlagen ange att socialnämnden skall främja den enskildes rätt till arbete. bostad och utbildning.

I debatten har visserligen hävdats att samhörighet och gemenskap kan stärkas om människor med samma etniska eller socio—ekonomiska tillhö— righet bor inom samma område. Man måste emellertid räkna med att effekterna av en sådan långt driven boendesegregation blir övervägande negativa och riskerar att leda till en ökad isolering mot samhället i övrigt. Enligt min mening svarar delmålen väl mot de krav som man bör ställa pa en god bostadsmiljö för olika kategorier av boende. Bostadsstyrelsen har påpekat att i delmålen bör ingå att göra det möjligt för invånare i äldre områden att bo kvar sedan en sanering har genomförts. En sådan ambition kan enligt min uppfattning låsas in i llera av de delmål som socialutredning- en nämner. Jag vill i det sammanhanget gärna tillägga att det i saneringsar- betet i äldre bostadsområden alltid måste göras en avvägning mellan före-

Prop. 1979/80zl Funktion och uppgifter 163

slagna ändringar och deras ekonomiska och andra konsekvenser för män- niskornas möjligheter att bo kvar efter förändringen. l bostadsdepartemen- tet har tillsatts en särskild arbetsgrupp som sysslar med stadsförnyelsefrå- gor. På det kommunala planet har socialtjänsten en viktig uppgift i detta arbete.

En fråga som flera remissinstanser har tagit upp är om socialtjänstens medverkan i samhällsplaneringen bör regleras inte bara i socialtjänstlagen utan också i annan lagstiftning. Flera remissinstanser anser att detta bör ske. företrädesvis i byggnadslagstiftningen.

Remissinstanserna framhåller bl. a. att om socialtjänsten skall ha någon möjlighet att kunna delta i samhällets planering och påverka samhällets struktur räcker det inte med regler om detta i sociallagstiftningen. En sådan bestämmelse får genomslagskraft först om andra samhällsplane- randc organ. exempelvis byggnadsnämnden. åläggs att efterfråga social- nämndens medverkan i planeringen och redovisa framförda sociala aspekter inför beslutande organ. Man påminner om att socialutredningen i sitt principbetänkande ansåg att socialtjänstens medverkan i samhällspla- neringen borde regleras förutom i sociallagstiftningen även i annan berörd lagstiftning.

Statens planverk som i övrigt är mycket positivt till förslaget om ökad medverkan av socialnämnden i samhällsplaneringen avstyrker att be- stämmelser tas in i annan författning än socialtjänstlagen . Verket fram- håller bl.a. att det kan finnas en risk att på det sättet stadfästa ett remiss- förfarande som Skulle kunna tolkas så att enbart färdiga planförslag remit- teras till socialnämnden. Den snabba utvecklingen leder till organisatoris- ka förändringar som gör det mindre lämpligt att i författning reglera ett samrådsförfarande genom att där t. ex. räkna upp de förvaltningar. vilkas mening byggnadsnämnden i olika fall skulle vara skyldig att inhämta. Planverket förutsätter att kommunstyrelsen titan särskilda bestämmelser tillförsäkrar socialnämnden inflytande på hela planeringen inom kom- munen.

Jag har i denna fråga samrått med chefen för bostadsdepartementet. F. n. pågår arbetet med en ny plan- och bygglagstiftning. Till grund för arbetet ligger ett betänkande av den s.k. bygglagutredningen. SOU l974:21. Förslag väntas bli remitterat under år l979. Utan att föregripa kommande ställningstagande till förslaget vill jag understryka vikten av att socialnämnden bereds tillfälle att tillföra den fysiska planeringen sina kunskaper och åsikter.

Socialnämndens uppgift att medverka i samhällsplaneringen kommer att läggas fast i socialtjänstlagen. Tillsammans med det samordningsansvar som åvilar kommunstyrelsen och den allmänna samrådsskyldighet som byggnadsnämnden har och som jag förutsätter kommer att behållas eller förstärkas i den nya bygglagstiftningen är detta enligt min mening en tillräcklig grund för att socialtjänstens kunskaper och erfarenheter utnytt-

Prop. 1979/80:l Funktion och uppgifter 164

jas redan på ett tidigt stadium och även fortlöpande i planeringen. Jag delar därför socialutredningens uppfattning att någon särskild bestämmelse om socialnämndens medverkan i den fysiska planeringen inte behövs vid sidan om socialtjänstlagens bestämmelser.

Flera remissinstanser har framhållit att den nya uppgift som socialtjäns- ten får att aktivt medverka i planeringen kommer att kräva ytterligare resurser och leda till ett stort behov av fortbildning och vidareutbildning av såväl förtroendevalda som tjänstemän. Man anser det också väsentligt att öka kunskaperna om socialnämndens verksamhet och socialtjänstens möj- ligheter till medverkan i planeringen bland övriga personalgrupper och förvaltningar i kommunen.

De nya arbetsuppgifterna måste få återverkningar på bl. a. social- tjänstens organisation. Denna måste i fortsättningen möjliggöra både att det utvecklas ett planeringstänkande och att Utvecklingsarbetet på områ- det kan följas. Jag återkommer senare till de krav som ett nytt arbetssätt ställer på organisationen ( avsnitt 2 . l9) samt till de utbildningsinsatser som reformen aktualiserar ( avsnitt 2.26 ).

Planering på riksnivå och regional nivå

Det finns nära kopplingar mellan samhällsplaneringen på kommunal nivå och planeringen på riks- och regional nivå. Socialutredningcn har också pekat på detta förhållande. Den sociala strukturen i kommunen påverkas i hög grad av beslut som fattas på regional nivå och på riksnivå.

En social planeringssyn bör givetvis vara förhärskande också på dessa nivåer i samhället.

När det gäller den centrala nivån har socialdepartementet och socialsty- relsen ett särskilt ansvar. Socialstyrelsens uppgifter blir i sammanhanget dels att medverka i översiktlig planering. dels att ge grundförutsättningar för insatser på övriga nivåer. Styrelsen skall ge underlag för politiska beslut om resursfördelning på riksnivå och beslut som avser övergripande verksamhetsplanering inom den sociala sektorn. En viktig uppgift för styrelsen blir också att bidra med underlag för beslut som avser andra sektorer på riksnivå.

Styrelsens uppgift blir också att bistå landstingen och kommunerna i deras planering genom att tillhandahålla olika former av planeringsunder- lag. En viktig del av styrelsens arbete blir vidare att översiktligt följa det lokala kommunala arbetet på planeringsområdet och förmedla kunskaper och erfarenheter till kommunerna.

Socialstyrelsens organisation har varit föremål för översyn. Frågan om den framtida utformningen av verket har därefter beretts av en särskild grupp i socialdepartementet. Socialstyrelsens roll och funktion i fråga om den sociala sektorns medverkan i planeringen — såväl i den sociala sek- torns egen verksamhetsplanering som i den övergripande samhällsplane- ringen — har därvid prövats. Gruppens arbete bildar underlag för den kommande propositionen om socialstyrelsens uppgifter och organisation.

Prop. 1979/80:l Funktion och uppgifter loi

Samhällsplaneringen på den regionala nivån har behandlats kortfattat av socialutredningen. För egen del vill jag konstatera att ambitionerna på regionalpolitikens område har ökat under senare år. De fastlagda målen för regionalpolitiken innebär att människorna i olika delar av landet skall erbjudas allsidig sysselsättning och service samt god miljö. Det är väsent- ligt att den regionala utvecklingen sker på ett sätt och i en takt som människorna kan överblicka och förstå. En sådan lokalisering av syssel- sättning. service och bostäder hör eftersträvas att människorna kan erbju- das goda lokala arbetsmarknader och möjligheter till en god social förank- ring.

De ökade ambitionerna på regionalpolitikens område har gett upphov till en omfattande planeringsverksamhet i form av den återkommande läns- planeringen. l länsplaneringen preciseras de allmänna region;-tlpolitiska målen för respektive län. Där anges vilka problem som måste lösas och vilka åtgärder som behövs för detta. På grundval av länsplaneringen utfor- mas förslag till riktlinjer och handlingsprogram för regionalpolitiken.

Riksdagen tog under hösten 1976 ställning till regional— och sysselsätt— ningspolitiken (prop. l975/7oz2ll. AU 1976/77z7, rskr muy/77:79). Den ställde sig också bakom en vidareutveckling av länsplaneringen. som inne- bär att en fullständig länsplanering skall göras i huvudsak vart femte år och att den däremellan skall följas upp årligen. Regeringen förordnade i juni 1978 att fullständig länsplanering benämnd Länsplanering 1980 — skall genomföras åren 1978— l980 av länsstyrelserna och redovisas före utgång— en av år 1980. Landstingens roll i länsplaneringen kommer att aktualiseras i samband med regeringens ställningstagande till en länsdemokratisk re- form. Regeringen har vidare i prop. l978/79: llP. föreslagit inriktningen av den framtida regionalpolitiken.

Jag har noterat ett större inslag av sociala hänsyn såväl i uppläggningen av och riktlinjerna för Länsplanering 1980 som i den regionalpolitiska propositionen. Man har t.ex. i samband med länsstyrelsernas arbete med Länsplanering l980 arbetat fram ett särskilt underlag för hur sociala aspekter kan beaktas i länsplaneringen (Underlag för länsplanering 1980 Sociala aspekter). I detta pekas på möjliga arbetsmetoder och exempel på ytterligare kunskap som kan ge planeringen ett förstärkt socialt innehåll.

Underlaget bygger till stor del på erfarenheterna från ett utvecklingsar- bete som har bedrivits i Norrbottens län med finansiellt stöd av social- och industridepartementen. som också har följt arbetet i projektets lednings- grupp. Projekt Soeial utvecklingsplanering i Norrbottens län är ett samar- betsprojekt mellan kommunerna. landstinget och länsstyrelsen samt soci- alstyrelsen. Det syftar till att ge berörda samhällsorgan ett vidgat underlag för deras ordinarie planeringsverksamhet. Underlaget skall beskriva män- niskors sociala problem och levnadsförhållandcn samt analysera sociala konsekvenser av regionens utveckling. Vidare ingår att precisera hur ett socialt planeringsunderlag kan användas och att pröva former för samarbe- te mellan organ på skilda nivåer.

Hänvisningar till US487

Prop. l979/80:l Funktion och uppgifter [66

Den kommande propositionen om socialstyrelsens uppgifter och organi- sation avses innehålla förslag om en särskild social enhet. som skall ingå i länsstyrelsen. lån av enhetens arbetsuppgifter blir att tillföra den regionala samhällsplaneringen sociala aspekter.

Det saknas i dag social kompetens inom länsstyrelsen för insatser i anslutning till samhällsplaneringsuppgifter. Socialkonsulenterna har hittills inte heller deltagit i länsstyrelsens planeringsarbete annat än i begränsad omfattning. Den sociala sakkunskapen behövs för länsstyrelsens arbete med att utveckla samhällsplaneringen mot en mer individanpassat] och miljöcentrerad planering.

Förutom länsplanering skall länsstyrelsen samordna statlig. kommunal och landstingskommunal planering. I korthet kan länets planering delas ini tre områden:

-— regionalpolitisk planering. dvs. för att fördela arbete. bostäder och service inom och mellan skilda områden. fysisk planering. dvs. för att skapa en god och funktionell miljö. regional trafikplanering. dvs. för att skapa en tillfredsställande transportförsörining. Jag anser att det är viktigt att den sociala enheten deltar i arbetet på alla områden. Enhetens medverkan bör utformas på olika sätt och på olika nivåer. allt efter uppgifternas art.

För att man i planeringsproceSsen skall kunna ta social hänsyn krävs det ett tillförlitligt faktaunderlag att göra bedömningar efter. Det är därför viktigt att de erfarenheter som fortlöpande Vinns i arbetet inom socialtjäns- ten samlas in och bearbetas på ett systematiskt sätt. Detta förutsätter att den sociala enheten har ett väl utvecklat samarbete med såväl kommuner och landsting som socialstyrelsen.

Arbete med S(H'iliill problem i samhället —fält- oeh grunnskupsarbete

'l'ill socialtjänstens strukturinriktade insatser hör att arbeta med sociala problem i samhället. Socialutredningen benämner detta falt- och grann- skapsarbete.

Utredningen angav i sitt principbetänkande som en av uppgifterna för socialtjänsten att aktivera medborgargrupper till insatser för att påverka sin situation. Där konstaterades att denna uppgift som utredningen kallade grannskapsarbete. nära ansluter sig till den sociala faltverksamhct som inriktas på miljöer där sociala svårigheter finns eller kan befaras uppstå. Grannskapsarbetet har utvecklats ur lältverksamheten. De båda arbetsfor- merna har därför mycket gemensamt.

Socialutredningcn avgränsar området för fält- och grannskapsarbete till att gälla sådana lokala förhållanden som riskerar att utvecklas socialt ogynnsamt. Verksamheten skall drivas i kontakt med de människor som berörs och i samverkan med andra samhällsorgan och med frivilliga organi— sationer.

Prop. 1979/80:l Funktion oeh uppgifter 167

Utredningen pekar pa att tält— och grannskapsarbetet bör stimulera till medverkan i ideellt. politiskt och fackligt föreningsliv och till andra former av intressegemenskap. Det skall bidra till att förebygga en ogynnsam utveckling av den lokala miljön och avhjälpa konkreta brister där.

Liksom annan verksamhet inom socialtjänsten bör enligt utredningen fält- och grannskapsarbete bedrivas inom ramen för de mål och riktlinjer som författningarna och socialnämnden anger. Ärenden som aktualiseras i arbetet bör handläggas enligt samma principer för kompetensfördelningen i beslutsprocessen som andra ärenden.

Flertalet remissinstanser ställer sig bakom socialutredningens uppfatt— ning att fält- och grannskapsarbete är en resurs i det sociala arbetet. Brottsft'irebyggande rådet pekar på dess betydelse ur förebyggande synvin— kel. men betonar samtidigt att verksamheten inte får avskärmas från den mer individinriktade delen av socialtjänsten.

Viss tveksamhet till värdet av lält- och grannskapsarbete förs fram av TCO och Sveriges socionomförbund som påpekar att den hittills bedrivna verksamheten med grannskapsarbete inte har varit framgångsrik. men väl har gett nyttiga kunskaper och erfarenheter. En av erfarenheterna är att socialarbetarens roll i förhållande till politikerns måste klarläggas.

()ckså utredningens beskrivning av arbetsformerna får kritik från några av remissinstansema. Man menar att utredningens uttalanden att fält— och grannskapsarbetct skall bedrivas inom ramen för de mål och riktlinjer som författningarna och socialnämnden anvisar leder till en styrning av icke önskat slag. Det skulle vara varken möjligt eller lämpligt att på så sätt detaljstyra verksamheten. Enligt denna uppfattning innebär grannskapsar- bete att kommunen och socialtjänsten ställer resurser till förfogande och på så sätt gör det möjligt att engagera olika grupper. Arbetet måste emel- lertid få drivas på dessa gruppers villkor och ansvar. Detta är viktigt föratt frivilliga organisationer och föreningar skall kunna delta. Dessa måste få arbeta utifrån sina egna värderingar.

Motsatt uppfattning framförs ocksa. Västerås kommun anser att efter- som arbetsformerna är friare än i det traditionella socialarbetet är det viktigt att det skapas garantier för att verksamheten hålls inom ramen för de mål och riktlinjer som lagstiftningen och socialnämnden anger.

Jag har i min inledning om socialtjänstreformens inriktning ( avsnitt 2.1 ) antytt socialtjänstens möjlighet att påverka samhällsstrukturen genom fält- och grannskapsarbete. Jag har då pekat på möjligheten för socialtjänsten att gå in i lokala miljöer som riskerar att utvecklas ogynnsamt. och att tillsammans med dem som lever i omradet och med frivilliga organisatio- ners insatser söka bryta den negativa utvecklingen.

Fältverksamhet och särskilt grannskapsarbete är av relativt ungt datum i vårt land. Erfarenheterna är fortfarande begränsade. och jag anser att det är väsentligt att verksamheten får utvecklas och ordentligt värderas innan den kan sägas ha fått sin funktion organisatoriskt och innehållsligt förank- rad i socialtjänsten.

Hänvisningar till US488

Prop. l979/80:1 Funktion och uppgifter 168

Det behövs kvalificerat forsknings— och utvecklingsarbete som inriktas på att pröva och utveckla olika metoder för socialt fältarbete. l')c erfaren— heter fran l'ält- och grannskapsarbete som har gjorts visar att kontakt och gemenskap främst utvecklas ur en värde- och intressegemcnskap. att man känner samhörighet med sitt område och att det finns naturliga sociala situationer som underlättar möten mellan människor. Jag anser därför att falt- och grannskapsarbete i så hög grad som möjligt bör bygga på de insatser som görs av politiska och ideella organisationer och föreningar i de lokala miljöerna.

Socialtjänstens medverkan motiveras av att många av de mest utsatta i samhället också är politiskt fattiga utan någon organisationstillhörighet. Socialtjänsten kan därför spela en viktig roll i ett inledande skede för att därefter söka kanalisera verksamheten på så sätt att ett fortsatt engage- mang inte behövs. Målet är att de boende i området efter hand själva skall ta över ansvaret.

Jag delar socialutredningens uppfattning att under den tid socialtjänsten deltar i social lältverksamhet och grannskapsarbete med egna personella resurser. bör aktiviteterna bedrivas inom ramen för de mål och riktlinjer som författningarna och socialnämnden anger. Jag anser att det i vårt samhälle måste ankomma på de politiska partierna och t'wganisationerna att skapa den politiska medvetenheten och viljan till förändring av lokala miljöer. Erfarenheterna från Skåneprojektet talar också för att grannskaps- arbetet så långt möjligt bör bygga på insatser från organisatitmer och lokalt föreningsliv. Socialtjänstens roll i sammanhanget är bl.a. att stödja och bidra med sin kompetens i enlighet med de mål och riktlinjer som är fastställda för verksamheten.

Socialnämndens insats i fallv och grannskapsarbetct kan emellertid ta alternativa former. bl.a. genom ekonomiskt eller annat stöd till lokala organisationer och föreningar. Detta stöd kan givetvis inte förenas med villkor som hindrar de berörda organisationerna från att bedriva sitt arbete i enlighet med sina värderingar.

Uppst'ikandi' verksamhet

I socialhjälpslagen finns bestämmelser om socialnämndens skyldighet att bedriva uppsökande verksamhet. Nämnden skall bl.a. "göra sig väl förtrogen med den enskildes behov av omvårdnad och verka för att detta blir tillgodosett". Förutom att på detta sätt få ingående kännedom om de enskilda människornas behov i olika avseenden skall den uppsökande verksamheten. enligt socialstyrelsens Råd och anvisningar. vara ett under- lag för kommunernas planering på lång sikt av den sociala verksamheten.

()ckså barnomsorgslagen har bestämmelser om uppsökande verksam— het. Kommunerna skall genom denna ta reda på vilka barn som behöver anvisas plats i förskola eller fritidshem pågrund av att de behöver särskilt stöd i sin utveckling.

Prop. l979/80:1 Funktion och uppgifter l69

Pensionärsundersökningen har också berört behovet av uppsökande verksamhet. Där betonas att den uppsökande verksamheten bör ses som en garanti för att individens personliga vård och omvårdnad är tryggad på samma sätt som lagen om allmän försäkring är en viktig grund för ekono- misk trygghet.

Socialutredningcn har behandlat den uppsökande verksamheten som en av socialtjänstens strukturinriktade insatser. l förslaget till socialtjänstlag sägs att socialnämnden skall "genom uppsökande verksamhet och på annat sätt främja förutsättningarna för goda levnadsförhållanden".

Utredningen betonar att den uppsökande verksamheten måste utformas så att den personliga integriteten inte äventyras. Utgångspunkterna för verksamheten bör därför vara dels att den är generell i den meningen att den vänder sig till alla i en viss grupp. dels att den skall avse information och erbjudanden av samhällets hjälp och tjänster. Den bör alltså rikta sig till alla i grupper som kan väntas behöva särskilt stöd. t. ex. barnfamiljer. invandrare och ålderspensionärer.

Socialtrtredningcn betonar alltså informationsinslagen i den uppsökande verksamheten. Detta överensstämmer väl med barnomsorgsgruppens tolk- ning av begreppet uppsökande verksamhet som det anges i betänkandet Samverkan i barnomsorgen. SOU l975: 87.

Barnomsorgsgruppen tolkar begreppet trppsökandc verksamhet så att "uppsökande" innebär ett krav på aktivitet från socialtjänsten. Denna aktivitet skall emellertid så långt det är möjligt vara fri från "uppspårandc" och kontrollerande moment. I stället bör ambitionen vara att lämna alla en avpassad och personlig information. att ge möjlighet till diskussion i frågor av särskilt intresse för den enskilde. att genom initiativ till och medverkan i olika förebyggande verksamheter bygga trpp ett förtroende för socialtjäns- ten samt att i dialog med de boende få underlag för en bättre social planering. Det förtroende som socialtjänsten härigenom kan få kommer sannolikt att medföra en ökad benägenhet från allmänheten att vid eventu- ellt begynnande problem kontakta den socialarbetare man tidigare träffat och har förtroende för. Därvid förbättras också förutsättningarna för att socialtjänstens individuella stödinsatser skall få bestående värde.

Socialutredningen har emellertid skilt mellan uppsökande verksamhet och socialtjänstens skyldighet att ge mer allmän information. Till det senare återkommer jag ( avsnitt 2.4.3 ).

Jag delar. liksom flertalet remissinstanser. socialtrtredningens syn på vad den trppsökandc verksamheten bör innehålla och htrr den bör utfor- mas. Verksamheten bör svara för upplysningar och dialog. förmedla olika slag av bistånd och ge kunskap för planering.

Genom att verksamheten har förts till de strukturinriktade insatserna betonas att den har generell positiv betydelse för kartläggning och analys av den sociala situationen i kommunen.

Statskontoret och riksrevisionsverket har för sin del menat att den uppsökande verksamheten bör begränsas till mer påtagliga riskgrupper.

Prop. 1979/80:l Funktion och uppgifter 170

Jag anser att en så definierad verksamhet har vissa nackdelar. Ju mer generella insatser som görs. desto positivare bemöts de. Den uppsökande verksamheten kan riskera att förlora sin positiva innebörd om den begrän- sas till olika grupper i riskzonen.

I anslutning till socialutredningens principbetänkande vände sig flera remissinstanser mot en alltför långt driven uppsökande verksamhet. med tanke på att en sådan riskerar att inkräkta på den personliga integriteten. Uppfattningen Var att hänsyn till integriteten måste sättas före kravet på att de sociala organen skall känna till alla förhållanden som kan visa på behov av sociala tjänster.

Under remissbehandlingen av socialutredningens slutbetänkande har frågan aktualiserats på nytt om risker för konflikt mellan en rrppsökande verksamhet och den personliga integriteten. L(_) anser att det är mycket väsentligt att människornas rätt till personlig integritet respekteras. Det får inte bli så att människor påtvingas uppfattningar och service som kom- munen tillhandahåller. LO betonar dessutom att det är den enskilde själv som skall avgöra hur han vill leva så länge det inte går ut över andra. Samma uppfattning har Kommunförbundet som understryker att indivi- dens fundamentala rätt att själv ha inflytande över sin situation måste respekteras även om detta innebär att man kommer i konflikt med syftet bakom den uppsökande verksamheten.

Målet för den uppsökande verksamheten bör enligt min mening vara att socialtjänsten genom verksamheten skall få så god kännedom om männi- skors situation att väsentliga behov kan tillgodoses. Med den inriktning av verksamheten som jag har förordat nyss kan förmodligen många av de integritetsproblem lösas som diskuteras i samband med den uppsökande verksamheten. Socialstyrelsens försöksverksamhct med uppsökande verksamhet bland barn och barnfamiljer ger stöd för denna uppfattning. Genom att aktivt och positivt informera om sina möjligheter till stöd och hjälp kan socialtjänsten få kontakt med enskilda eller grupper av männi- skor som av olika skäl inte själva söker trpp socialtjänsten. Den nya socialtjänsten som till skillnad från den nuvarande socialvården i stor utsträckning kommer att vara befriad från kontrollerande inslag bör kunna få ett ökat förtroende hos allmänheten så att människor som behöver stöd och hjälp i högre grad än i dag själva söker denna.

Man måste samtidigt räkna med att det även i framtiden kommer att finnas hjälpbehövande människor som inte önskar kontakt med social- tjänsten. Då måste hänsynen till den personliga integriteten få en avgöran— de betydelse. Från denna princip måste givetvis göras undantag i sociala nödsituationer eller tlnder andra svåra sociala förhållanden. Den person— liga integriteten får inte hindra socialtjänsten från att gripa in för att hjälpa människor som befinner sig i nöd. Inte minst hänsynen till barnens bästa måste ibland få innebära att socialtjänstens uppsökande verksamhet träder föräldrarnas personliga integritet för när.

Prop. l979/80:l Funktion och uppgifter l7l

Vissa remissinstanser. t. ex. Botkyrka kommun och skolöverstyrelsen. anser att den uppsökande verksamheten bör ske i samverkan med andra organ. Botkyrka kommun pekar på de möjligheter som finns att arbeta tillsammans med skolan. med olika typer av institutioner och med fria organisationer med fungerande lokal verksamhet och eget uppsökande arbete som t.ex. hyresgästorganisationer i bostadsområdena. fackför- eningar på arbetsplatserna. invandrarföreningar. länkrörelse och Ver- dandi—verksamhet.

Jag delar denna uppfattning. Det är viktigt att socialtjänsten arbetar utåtriktat och att den samarbetar med andra kommunala organ och frivilliga organisationer. Jag anser emellertid att tyngdpunkten i social- tjänstens samverkan med föreningar och andra frivilliga organisationer inte bör vara i den uppsökande verksamheten. Socialtjänstens grannskapsar- bete och den allmänna informationsverksamhet som socialtjänsten bedri- ver är lämpligare för denna typ av samverkan.

Liksom skolöverstyrelsen förordar jag ett nära samarbete med skolan. I den uppsökande studie— och yrkesorientcrande verksamheten (SYO) når skolan genom en personlig kontakt alla ungdomar som lämnar grundsko- lan. Det bör i detta sammanhang också erinras om att skolstyrelsen enligt beslutet om reformering av skolans inre arbete (SIA) skall bedriva uppföl- jande studie- och yrkesorientering för att stödja ungdomar under 18 år som efter avslutad grundskola varken studerar eller har arbete. Enligt senare beslut (prop. 1978/79: 180 s. 102. UbU 45. rskr 422) skall skolstyrelsen ges ett övergripande uppföljningsansvar för alla ungdomar i den aktuella ål— dern.

SYO-verksamheten är ett lämpligt samarbetsområde för socialtjänsten och skolan. Men också i övrigt bör socialtjänsten arbeta i nära kontakt med skolans elever och personal.

Den uppsökande verksamheten bland litet äldre barn och ungdomar är ett viktigt arbetsfält. Detta visar bl. a. Skåneprojektet. Försöksverksamhe- ten pekar på att det behövs ett fördjupat utvecklingsarbete för att samord- na insatser från sociaI-. fritids- och skolförvaltningarnas sida. Här kan finnas ”kompetensproblem" som kräver en klarare rollfördelning för att kunna lösas.

Rollfördelningen bör som ledningsgruppen för projektet framhåller kunna innebära att socialförvaltningarna satsar mindre på fritidsverksam- het i egen regi och mera på uppsökande verksamhet, gängbearbetning, gruppsamtal m.m. i samarbete med såväl fritidsförvaltningarna som sko- lan.

Fritidsförvaltningama bör liksom hittills ta sig an även barn och ungdo- mar med sociala problem. Medverkan i uppsökande verksamhet är en naturlig uppgift också för personal inom fritidsverksamheten.

En samverkan mellan förvaltningarna från här antydda utgångspunkter bör leda till att kommunens resurser för arbete bland barn och ungdom utnyttjas effektivare.

Prop. 1979/80:l Funktion och uppgifter 177

2.4.3 Allmänt inriktade insutscr

Hänvisningar till US489

Information

Enligt förslaget till socialtjänstlag hör det till socialnämndens uppgifter att ge information om socialtjänsten i kommunen.

Socialutredningcn anger följande mål för informationen: att upplysa om samhällets socialpolitik. att ge kunskaper om rättigheter och skyldigheter för medborgarna på detta område. att belysa sociala förhållanden och problem och dessa problems utbredning och tänkbara orsaker. att stimule- ra till ökad aktivitet och ge förutsättningar för var och en att framföra erfarenheter och synpunkter samt tillvarata sin rätt till medinflytande i sociala frågor.

Utredningen framhåller att informationen måste göras begriplig. Det bör också vara möjligt för medborgarna att i upplysningsverksamheten kunna återföra erfarenheter och synpunkter till samhällets organ. Här har folk- rörelserna stor betydelse och det är viktigt att socialtjänsten samverkar med föreningar och organisationer. '

De remissinstanser som har yttrat sig i frågan framhåller överlag att informationen bör vara lättfattlig och nå breda grupper. Vissa har betonat att informationen inte bara bör gå ut på upplysningar i sak om rättigheter och skyldigheter m.m. utan också på att söka ändra allmänhetens inställ- ning till den verksamhet som vi i dag kallar socialvård.

Enligt min mening bör informationen ha de två syften som vissa remiss— instanser har pekat på. I själva verket kan man inte dra någon skarp gräns mellan dessa båda funktioner. Redan sakupplysningar om sociala problem, deras orsaker och verkningar har betydelse för opinionsbildningen.

Det står samtidigt klart att informationen inte bör få komma ensidigt från myndigheterna. Information är som flera remissinstanser har framhållit en grannlaga uppgift. Folkrörelser och andra frivilliga organisationer, som företräder särskilda intressen. idéer och politiska uppfattningar måste ock- så ges en betydelsefull roll i upplysningsverksamheten. Först dän'genom kan informationsutbudet få en önskvärd variation och bredd. Samtidigt ökar förutsättningarna att förankra socialtjänstens innehåll och mening inom olika befolkningsgruppcr.

Genom en bred utbildnings- och informationsverksamhet bland de många organisationernas medlemmar skapas även bättre förutsättningar för ett återflöde av fakta om goda och dåliga förhållanden och av åsikter och förslag från medborgarna till myndigheterna. Negativa inställningar kan givetvis inte "informeras bort" i många fall. När de grundas på sociala och ekonomiska missförhållanden krävs det politiska åtgärder. lnforma- tionsflödet från medborgarna till myndigheterna kan vara en viktig grund för sådana nödvändiga politiska insatser.

Vilka skall nås av upplysningsverksamheten? Jag delar den i remiss- svaren vanliga uppfattningen att viss information bör i princip nå alla medan annan information bör inriktas på särskilda grupper i befolkningen.

Prop. 1979/80:l Funktion och uppgi/icr 173

När det gäller mera speciella ”målgrupper" kan jag endast ge exempel. Till dessa hör elever i grund- och gymnasieskolan. värnpliktiga och vuxen- studerande. Det är inte minst viktigt att yngre elever som ett led i sin medborgarutbildning far kunskaper om socialtjänsten och vad den syftar till. lin annan avgränsad. men ändå stor grupp. utgör barnfamiljerna. Andra viktiga grupper är invandrare och språkliga minoriteter. Det är likaså angeläget att nå ut med informationen till personer med olika slag av handikapp. Handikappförbundets centralkommitté har särskilt nämnt blin- da. döva. dövblinda och utvccklingsstörda. Information är viktig för äldre personer bl. a. som ett led i förberedelse av en förestående pensionering. Jag tar tipp frågan om de äldres informationsbehov senare ( avsnitt 2.10 ).

Den kraftigt ökade förtidspensioneringen är till stor del en följd av utvecklingen inom arbetslivet i form av strukturrationaliseringar. ändrade arbetsmetoder och ökade krav på arbetstagarna. Aktiv information om alternativ sysselsättning kan för många förtidspensionärer bli ett viktigt led i strävanden till att återföra dem till samhällsgemenskap och en menings- full tillvaro. De arbetslösa är en annan viktig grupp med liknande problem. Den omfattande arbetslösheten bland ungdomen. inte sällan redan från skolavslutningen. hör till våra svåraste samhällsproblem i dag. Även här är en aktiv informationsverksamhet med inriktning på att främja de arbetslö- sas möjligheter att skaffa arbete av största betydelse. lnformationen måste ges i praktiska aktionsprogram som syftar till konkreta lösningar av olika gruppers grundläggande svårigheter som ofta gäller arbete. bostad och utbildning.

Som både socialutredningen och remissinstanser. t.ex. länsstyrelsen i Norrbottens län. med olika uttryck haf strukit under måste informationen nå de mest eftersatta. Det gäller här grupper av människor som samtidigt som de har stora behov av information är svåra att nå kanske både konkret och bildligt. dvs. det är svårt att göra upplysningen meningsfull. begriplig och acceptabel för dem. De finns delvis bland de redan nämnda grupperna. Men de finns också t. ex. bland andra som i dag får socialhjälp och som har problem utöver de ekonomiska. Härtill kommer behövande grupper som socialtjänsten över huvud taget inte når. Våra kunskaper om hur många de är och under vilka förhållanden de lever är mycket ofullständiga.

lnformationen måste inriktas på att vara både förebyggande och av- hjälpande. I fråga om metoder och tillvägagångssätt blir som jag antydde nyss samverkan med såväl andra myndigheter som organisationer på cen- tral. regional och lokal nivå en nödvändig förutsättning för att verksamhe- ten skall kunna nå önskvärda resultat. Upplysningsverksamheten bör så långt möjligt läggas tipp och genomföras tillsammans med de organisatio- ner och sammanslutningar som tillvaratar gruppernas intressen. Här räk- narjag med inte minst ett folkrörelseengagemang även för människor som i dagens samhälle står utanför organisationerna. "De föreningslösa" hör till dem som det är mest angeläget att nå. Samtidigt som jag stryker under

Prop. l979/80:l Fimktion och uppgifter 174

upplysningsverksamheten som en gemensam uppgift för många är jag väl medveten om att organisationerna måste få verka utifrån sina principiella grunder och förutsättningar i övrigt.

Formerna för informationen bör självfallet avpassas efter ändamålet. Är syftet att nå stora delar av landet. bör massmedierna utnyttjas. Broschyrer med posten för olika verksamheter. gemensamma upplysningsskrifter om ekonomiska anordningar. utbildningsmöjligheter. kultur- och fritidsaktivi- teter m.m. bör likaså bli viktiga medel för att sprida upplysning. lnte minst väsentligt är här som annars att människor får reda på vart de skall vända sig. när de kommer i en situation där de behöver bistånd eller service.

En aktiv verksamhet i bostadsområden. medverkan på arbetsplatser. i skolor. bibliotek. inom förebyggande mödra- och barnavård. äldreomsorg och inom föreningar bör bli viktiga informationsvägar.

Det är inte möjligt att fastställa en definitiv arbetsfördelning av informa- tionsuppgifterna. Denna fördelning blir beroende av inte bara resurser utan äVen av skiftande förutsättningar i övrigt liksom av förändringar som följer med utvecklingen. Detta gäller också i frågan om hur informationsverk- samheten skall organiseras. Bl. a. Linköpings kommun har pekat på att en fristående informationscentral kräver ett relativt stort befolkningsunderlag för att fylla en viktig funktion. I stället kan förstärkning av olika recep- tioner med informationsmaterial från olika håll vara ett enkelt medel att förbättra informationen. Enligt kommunen har områdeslokaler för enbart upplysningar haft svårt att bli godtagna till skillnad från information som ett led i en vidare social verksamhet. Jag kan för egen del peka på de möjligheter att sprida information i enskilda områden som erbjuder sig på biblioteksfilialer. fritidsgårdar. dagcentra för äldre etc. I detta samman-

hang vill jag understryka betydelsen av att man söker värdera resultatet av olika informationsinsatser.

Som har framhållits i remissvaren är det viktigt att informationen plane- ras så att man undviker dubbelarbete. Visst informationsmaterial bör kunna tas fram centralt som service åt landsting och kommuner. På central nivå bör socialstyrelsen och Kommunförbundet samarbeta. Motsvarande samarbete måste utvecklas på regional och lokal nivå mellan informations- giVarna.

Kommunstyrelsen har ett övergripande ansvar för kommunens informa— tion. Det är en viktig fråga för kommunstyrelsen hur informationen om socialtjänsten skall kunna samordnas med annan näraliggande information på ett ändamålsenligt sätt. Det är nödvändigt att socialnämnden verkar för att informationen om socialtjänsten breddas till att omfatta andra socialpo- litiska områden. I många fall framstår en längre gående samverkan som naturlig. t. ex. med kulturnämnden.

lnformationen utgör en del av socialtjänstens allmänna insatser. Som jag har nämnt tidigare rymmer socialnämndens strukturinriktade insatser star- ka inslag av information när det gäller samhällsplanering. arbete med

Prop. 1979/80:l Funktion och uppgifter 175

sociala problem i samhället och uppsökande verksamhet ( avsnitt 2.4.2 ). Samma gäller i hög grad de individuellt inriktade insatserna ( avsnitt 2.4.4 ). Jag återkommer till dessa frågor även i andra delar av mitt anförande.

Arhelt' och_fi'irxr'irjning

Socialutredningcn framhåller att ett av socialtjänstens syften skall vara att stärka den enskildes egen förmåga att ta tillvara sina intressen och reda upp sina problem. Av grundläggande betydelse här är möjligheten till försörjning genom eget arbete. Långvarig arbetslöshet och svårigheter att kunna få ett nytt arbete är ofta grund för andra problem. Sociala insatser av direkt betydelse för möjlighet till arbete är biträde vid arbetsanskaffning m. m. Det är här fråga om att förmedla kontakt med arbetsförmedling och arbetsvård eller i vissa fall med arbetsgivare. lin viktig del av verksamhe- ten bör också gälla förmedling av utbildning för arbete. Arbetsberedande åtgärder i inskränkt mening är många gånger inte tillräckligt. Vissa grund- läggande förutsättningar måste i många fall klaras dessutom. t.ex. handi— kappades möjligheter att ta sig till och från arbetsplatsen. Detta ställer krav på resurser när det gäller allmänna kommunikationsmedel. färdtjänst eller fordon för rörelsehindrade. något som i vissa fall förutsätter ekonomiskt bistånd i form av socialbidrag som komplement till statliga bidrag för ändamålet ( avsnitt 2.6 ). Jag återkommer senare till socialtjänstens medver- kan föratt handikappade skall få arbete ( avsnitt 2 . l l ). (')ckså pensionärer- nas rätt till arbete behandlar jag senare ( avsnitt 2 . |()).

lnte sällan är det nödvändigt att stärka den enskildes förutsättningar att kunna få och att behålla ett arbete genom individuella insatser av annat slag. både i form av ekonomiskt bistånd och andra stödinsatser.

Som socialutredningen har framhållit har förskole- och fritidshemsverk- samheten stor betydelse inte bara utifrån barnens behov och intressen. Verksamheten är också viktig för föräldrarnas möjlighet att genom för- värvsarbete eller utbildning få en tryggad försörjning och nå personlig utveckling. Barnomsorgen återkommer jag senare till ( avsnitt 2.9 ).

Frågan om samarbete med arbetsmarknatlsorganen äterkommcrjag ock- så senare till i samband med behandlingen av socialtjänstens samverkan med andra verksamhetsområden ( avsnitt 2.14 ). En viktig del av detta samarbete gäller planering av sysselsättningsinsatser. Socit-tlutredningen har understrukit att socialnämnden bör samarbeta med distriktsarbets- nämnd och förekommande lokala planeringsråd för sysselsättning. Utred— ningen framhåller att socialnämndens erfarenheter och kunskaper bör ut- nyttjas för gemensamma inventeringar av behovet av arbetsplatser och hur dessa behov skall kunna tillgodoses. Särskild uppmärksamhet bör ägnas den dolda arbetslösheten. ()cksa allmänna förvärvshinder bör som redan har nämnts undanröjas genom utbyggnad av barnomsorgsresurserna och förbättrade transportmöjligheter.

Socialtjänsten bör vidare i samverkan med arbetsmarknadsorgan göra

Prop. l979/80:l Funktion och uppgifter 176

den enskilde så välrustad som möjligt för att möta de krav som ett arbete Ställer. Genom individuellt avpassade insatser bör man sträva efter att förebygga och så långt möjligt undanröja utbildningsbrister samt fysiska. psykiska och sociala handikapp. Men det är också nödvändigt att den arbetslöse får ett arbete som svarar mot hans förutsättningar. Socialnämn- den bör i samarbete med arbetsförmedlingen uppmärksamma behovet av individuell anpassning av arbetsinnehället liksom introduktionen på ar- betsplatsen för att den enskilde så snabbt som möjligt skall kunna komma in i arbetsgemenskapen.

Redan i samband med socialtjänstens medverkan i samhällsplaneringen har jag berört kommunens vidgade ansvar för sysselsättningsplaneringen och behovet av särskilda åtgärder för att skapa sysselsättningsmöjligheter åt bl. a. ungdomar och personer under rehabilitering. När det gäller ungdo- mar som lämnar skolan är det viktigt att samarbete sker med skolan.

Några remissinstanser har ansett att socialutredningen inte tillräckligt ingående har belyst sambandet mellan insatser inom ramen för den arbets- marknadspolitiska verksamheten och socialvårdens uppgifter. T.ex. ar- betsmarknadsstyrelsen erinrar om sambandet mellan hög arbetslöshets- nivå och antalet socialhjälpstagare respektive förtidspensionerade. Kom- munerna och socialnämnderna bör enligt dessa remissinstanser sätta in mer kraftfulla åtgärder än vad som framgår av utredningen för att motver- ka särskilt ungdomsarbetslöshetcn. Sysselsättningsutredningen hör till de remissinstanser som menar att socialutredningen har ägnat frågorna om sysselsättning för liten uppmärksamhet i betänkandet. Större utrymme borde ha getts åt frågor om hur utslagningen skall förhindras och de sociala myndigheternas uppgifter i sammanhanget. arbetets betydelse i rehabilite— ringen av personer med olika typer av handikapp osv.

Jag har redan behandlat kritiken mot utredningen för att den inte tillräck— ligt starkt skulle ha understrukit den enskildes rätt till ett meningsfullt arbete ( avsnitt 2.2 ). Denna rättighet kan visserligen härledas ur de före- slagna övergripande målen för socialtjänsten. Men som jag har nämnt bör denna rätt framhävas tydligare i socialtjänstlagen än vad som har skett i socialutredningens förslag.

Socialtjänsten kan på de vägar socialtttredningen har angett bidra till lösningar av sysselsättningssvårighetcr både allmänt och i enskilda fall. T. ex. har försök att placera ungdomar med sociala svårigheter på arbets- marknaden bedrivits framgångsrikt i Södertälje och Uppsala. Det måste vara en viktig uppgift för socialnämnden att främja människors möjlighet att få meningsfull sysselsättning och utkomst. Samtidigt får man som 1.0 har påpekat inte blunda för att socialtjänstens möjligheter att skapa arbets- tilllällen är begränsade. Här är det framför allt den allmänna ekonomiska politiken. arbets- och näringspolitiken som har betydelse. liksom trygg- hetslagarnas roll när det gäller att tillförsäkra människor med sociala svårigheter sysselsättning. LO menar att socialtjänstens viktigaste tipp-

Hänvisningar till US490

Prop. 1979/80:1 Funktion oc/t uppgifter I77

gifter ligger i att vara kontaktorgan med arbetsförmedling och arbetsvård. Arbetsmarknadsstyrelsen poängterar särskilt betydelsen av att det finns resurser för framåtsyftande insatser inom ramen för arbetsmarknadspoliti- ken.

Flera remissinstanser har understrukit kommunernas ansvar för sysselsättningsplaneringen. Försöksverksamhct med sysselsättningspla- nering i flera kommuner har visat att det fanns en betydande dold arbets- löshet. särskilt bland kvinnorna. i dessa kommuner. Det framgår av syssel- sättningsutredningens betänkande (SOU 1978: 42) Kommunernas medver- kan i sysselsättningsplanering. Jag anser det vara viktigt att kommunerna tar reda på det verkliga behovet av arbetstillfällen i kommunen. Därmed får de ett underlag för den fortsatta planeringen. Resultaten av försöks- verksamheterna får behandlas närmare i samband med att ställning tas till sysselsättningsutrcdningens betänkande.

Genom en bättre planering ökar också möjligheterna att anpassa rekry— teringen så att vissa projekt kan tidigareläggas med hänsyn till arbetsmark- nadsläget. Jag finner det vara av stor betydelse att socialtjänstens erfaren- heter och kunskaper om sociala svårigheter utnyttjas i denna planering. Som sysselsättningsutredningen framhåller kan det vara lämpligt att det i kommunens allmänna planeringsförutsättningar lämnas en redogörelse för socialnämndens erfarenheter. Kommunstyrelsen eller kommunfullmäktige får sedan ta ställning till i vilken utsträckning planeringen kan ske inom den kommunala förvaltningen på grundval av denna information och med ledning av arbetet inom anpassningsgrupperna i kommunen. Redogörelsen bör även delges arbetsmarknadsorgan så att den kan utnyttjas i deras planering.

Planeringen är också viktig som ett underlag för arbetsförmedlingens diskussioner med företagen och för ytterligare åtgärder i enlighet med främjandelagstiftningen.

Jag vill till sist erinra om att många invandrare har en utsatt situation på arbetsmarknaden med en hög arbetslöshet. Invandrarna har därför ett stort behov av stödinsatser av olika slag från bl. a. kommunernas sida. Även för dem erfordras samordnande insatser mellan socialnämnden och andra kommunala och statliga organ.

Självständigt boende

En av förutsättningarna för ett självständigt liv är en egen fungerande bostad. Socialutredningcn har framhållit att en av socialtjänstens uppgifter av allmänt inriktat slag är att medverka till att människor som till följd av sjukdom. handikapp eller ålder har svårt att klara sig själva får möjlighet att bo kvar i sin egen bostad. Socialtjänsten kan göra detta möjligt genom att förmedla hjälp till hushållsgöromål och till den personliga hygienen och vården. Ett alternativ till denna boendeform. är som utredningen anför serviceboendet. där en mer omfattande gemensam service kan erbjudas. l2 Riksdagen [979/80. I saml. Nr [. DeIA

Prop. 1979/80zl Funktion och uppgifter 178

Till stor del rör diskussionen om det självständiga boendet och social- tjänstens möjligheter att stödja detta äldre och handikappade. Mina över- väganden i dessa frågor återkommer jag mera utförligt till senare ( avsnitt 2 .l() och 2.ll).

Hänvisningar till US491

.S'ociuljour

Socialutredningcn har ansett det angeläget att behovet av social jour tillgodoses på ett tillfredsställande sätt i kommunerna. Behovcn är dock olika i t.ex. tätbefolkade urbaniserade kommuner och i glesbygdskom- muner. Med förbehåll för sådana olikheter nämner utredningen två huvud- områden där allmänheten behöver komma i kontakt med socialtjänsten även under kvällar. helger osv.

Det ena området gäller främst ensamstående. En stor grupp av dem utgör de äldre. Men här återfinns också många yngre och medelålders personer. Det andra behovsområdct omfattar i första hand barn och ting- dom.

Lagen (1973: 558) om tillfälligt omhändertagande (LTO) ställer krav på en social jour— och beredskapsverksamhet, som långt ifrån alltid tillgo- doses i kommunerna.

Liksom rcmissinstanscrna vill jag framhålla värdet av en väl utbyggd social jour. En sådan social beredskap är viktig inte minst ur förebyggande synpunkt. Olika remissinstanser som kriminalvårdsstyrelsen. brottsföre- byggande rådet och skolöverstyrelsen har från skilda utgångspunkter be- lyst det angelägna i en väl fungerande jourverksamhet inom socialtjänsten. Svenska läkaresällskapet framhåller att det f.n. kan vara svårt att under vissa tider snabbt få till stånd ett omhändertagandebeslut vid t. ex. barn- misshandel. Det förekommer att barnavdelningar och barnpsykiatriska kliniker i brist på social jour får ta in barn som inte behöver medicinsk utredning. Dessa barn måste "beredas tak över huvudet" inom sjukvården trots att ett omedelbart omhändertagande genom socialvården vore lämpli- gare.

Försöksverksamhet med social jour bedrevs under åren l974—l976 i tjugoen kommuner. Socialstyrelsen har värderat verksamheten (Socialsty- relsen redovisar l977z4). Erfarenheterna visar bl.a. att jouren i stor ut- sträckning kontaktades av människor som var ensamma eller befann sig i en konfliktsituation. Många hade redan kontakt med socialvården. De vanligaste åtgärderna bestod i att man gav upplysningar och gjorde hänvis- ningar. Vidarc förekom stödjande samtal, ekonomisk hjälp. anskaffning av logi etc.

Samarbetet mellan socialvården och sjukvården var problemfyllt och socialjourens tillkomst medförde inte någon genomgripande förbättring i detta avseende. För att jouren skall fungera är det även viktigt att den integreras i det sociala arbetet vid socialbyråerna och att det finns tillgäng- liga resurser som jouren kan använda sig av.

Prop. l979/80:1 Rätten till bistånd 179

Den närmare utformningen av jour—verksamheten måste bli beroende av de lokala förhållandena. Verksamheten kan samordnas med en mer all- mänt inriktad samhällsjour och med läkarjour. l mindre kommuner torde som flera remissinstanser har framhållit behovet ktlnna tillgodoses genom samarbete mellan llera kommuner.

2.4.4 Individuellt inriktade insatser

De individuella insatsernas inriktning och innehåll behandlarjag senare i mitt anförande i flera olika sammanhang. Jag vill här sammanfattningsvis peka på några av dessa.

I samband med behandlingen av reformens inriktning m.m. ( avsnitt 2.1 ) har jag gett vissa allmänna riktlinjer för individuellt inriktade insatser. Samma gäller socialtjänstens mal ( avsnitt 2.2 ) och det kommunala ansvaret ( avsnitt 2.3 ). Mot kommunens ansvar svarar den enskildes rätt till bistånd ( avsnitt 2.5 ). som jag strax återkommer till. Därefter tar jag upp vilka principer som bör gälla för insatser hos enskilda och familjer både i och utom det egna hemmet ( avsnitt 2.6 ). Dessa ställningstaganden ger den principiella grunden för centrala områden av socialtjänstens verksamhet. Hit hör Vidare omsorgerna om barn och ungdom. äldre samt personer med handikapp ( avsnitt 2.9 —2. ] 1). Dessa insatser har en allmän inriktning med starka inslag av individuellt riktade åtgärder av olika slag. Den senare behandlingen av familjehem och hem för vård eller boende har sin tyngd- punkt i individuellt inriktade insatser ( avsnitt 2 . l2 och 2. B). Också social— tjänstens samverkan med andra verksamhetsområden gäller ofta planering och åtgärder på individnivå ( avsnitt 2 .l4). Den enskildes förhållanden. bl.a. i fråga om hans rättigheter och skyldigheter samt skyddet av hans integritet är naturligtvis centrala bl.a. när det gäller handläggning av ärende. sekretesskyddet. uppgiftslämning. registrering ( avsnitt 2 . l7—2.20) liksom frågor om besvär m.m. ( avsnitt 21.22 ). Jag vill här till sist nämna individuellt inriktade åtgärder i form av vård utan samtycke av unga och av vuxna missbrukare ( avsnitt 2.25 ).

2.5 Rätten till bistånd

2.5.1 Rätten till bistånd enligt vårdlagarna

De allmänna socialpolitiska anordningarna bildar i dag grunden för det sociala trygghetssystemet. Inom detta utgör socialförsäkringarna en hörn- sten. Deras syfte är bl.a. att garantera kompensation för inkomstbortfall på grund av sjukdom eller av annan orsak. Utmärkande för socialförsäk- ringarna är att de knyter rätten till ekonomiskt bistånd till generella förut- sättningar och att de inte bygger pa en individuell behovsprövning. Social- försäkringarna svarar nu till alldeles övervägande grad för människornas ekonomiska trygghet vid sjukdom. ålderdom. arbetslöshet osv. Andra viktiga trygghetsanordningar är den socialservice som lämnas inom t. ex.

Prop. 1979/80:1 Rätten till bistånd 180

barnomsorgen och generella stödåtgärder inom arbetsmarknadspolitik och bostadspolitik.

Som framgår av min beskrivning av den socialpolitiska utvecklingen var det emellertid ännu för några decennier sedan huvudsakligen den kommu- nala fattigvården som efter behovsprövning hade att svara för försörjning- en av den som var minderårig eller arbetsoförmögen. 1 den gällande lag- stiftningen är det främst ShjL:s bestämmelser om socialhjälp som reglerar kommunernas skyldighet att hjälpa när de generella stödformerna inte är tillräckliga. Det ekonomiska stöd som årligen utgår i socialhjälp är emeller— tid mindre än en procent av de totala socialpolitiska utgifterna.

l systemet för grundtrygghet i samhället ingår. förutom de generella och individuella stödformer som jag har nämnt nu. även anordningar som syftar till att trygga den enskildes behov av personlig omvårdnad och vård. Här har samhället genom bestämmelser om rätt till vård eller annan hjälp enligt BvL. NvL och ShjL inom varje värdomräde sökt tillgodose den enskildes behov av bistånd i olika situationer. Sedan lång tid tillbaka tar också insatserna inom t. ex. barn- och ungdomsvården och inom nykter— hetsvården i anspråk en långt större andel av den kommunala socialvår— dens ekonomiska och personella resurser än vad den ekonomiska social- hjälpen gör.

Förutsättningarna för ekonomiskt bistånd inom socialvården anges i 12 och 13 åå ShjL. Rätt till socialhjälp till livsuppehälle och behövlig vård har enligt 12? den som inte kan försörja sig genom eget arbete på grund av ålder. sjukdom. lyte eller annars bristande kropps— eller själskrafter. Sam- ma rätt tillkommer den som av hälsoskäl helt eller delvis bör avhålla sig från arbete. Som förutsättning för rätt till socialhjälp gäller dock att den enskilde själv saknar medel och att hans behov inte tillgodoses på annat sätt. 1 fråga om den som inte har fyllt 16 år skall hjälpen även avse uppfostran.

Bestämmelser om s. k. frivillig socialhjälp ges i Bä ShjL. Enligt denna paragraf kan kommunen lämna socialhjälp även i andra fall än dem som anges i 12 &. Sådan socialhjälp meddelas enligt grunder som kommunfull— mäktige bestämmer eller. om grunder inte har fastställts. i den utsträckning som socialnämnden anser att den behövs.

Utmärkande för rätten till bistånd enligt 12 & ShjL är den direkta anknyt- ningen till behovet av ekonomisk hjälp. Övriga vårdlagar har andra ut- gångspunkter för den hjälp de tillförsäkrar människorna.

Om någon som inte har fyllt 18 år behöver vård och fostran på grund av att föräldrarna har avlidit eller övergivit honom. skall barnavårdsnämnden enligt 3155 första stycket BvL omhänderta honom för samhällsvård. om behovet inte tillgodoses på annat sätt.

1 31 å andra stycket BvL föreskrivs att barnavårdsnämnden även i andra situationer skall omhänderta barnet för samhällsvård. Är någon som inte har fyllt 18 år i behov av specialvärd eller annan vård och fostran utom

Prop. 1979/80zl Rätten till bistånd 181

hemmet på grund av att föräldrarna inte kan bereda honom sådan vård eller annars underlåter att tillfredsställande sörja för honom. och kan behovet inte tillgodoses på annat sätt. skall nämnden omhänderta den unge för samhällsvård. Omhändertagande som har sagts nu sker endast på begäran av föräldrarna eller med deras samtycke. Barnet skall lämna sitt samtycke om det har fyllt 15 år. Kravet på barnets samtycke är inte ovillkorligt. Om särskilda skäl föreligger kan avsteg göras från huvudre- geln.

Bestämmelserna i 25. 26 och 29% BvL har samma utgångspunkter. Barnavårdsnämnden har enligt dessa paragrafer skyldighet att vidta vissa åtgärder till skydd och omvårdnad för den unge. Mot dessa skyldigheter får anses svara en rätt för barnet att i de angivna situationerna få bistånd genom samhällets försorg.

Enligt 14% NvL skall nykterhetsnämnden vidta hjälpåtgärder när någon missbrukar alkohol. 'l'ill sådana åtgärder hör att hjälpa alkoholmissbru— karen till lämplig anställning eller att byta verksamhet eller vistelseort liksom att förmå honom att bl. a. rådfråga läkare eller frivilligt söka lämplig vård.

NvL har också en bestämmelse som svarar mot 31 & BvL. 1 58 %& NvL ges möjlighet för den enskilde att efter hänvändelse till nykterhetsnämnden få behövligt bistånd. Den som är hemfallen åt alkoholmissbruk kan enligt denna paragraf efter egen ansökan beredas vård på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare. För intagning fordras bl.a. att den vårdbehövande skriftligen förbinder sig att stanna på vårdanstalten under den tid som anses nödvändig med hänsyn till vårdbehovet. dock högst sex månader.

Även med ett allt tinmaskigare generellt trygghetssystem av socialför- säkringar och annan samhällsservice kommer det också i framtiden att finnas behov av ekonomisk hjälp och annat stöd efter individuell behovs- prövning. Jag skall nu behandla de allmänna förutsättningarna för rätt till bistånd genom socialtjänsten. Bl. a. formerna för det ekonomiska stödet tar jag upp särskilt ( avsnitt 2.6 Socialbidrag).

2.5.2 Den allmänna utformningen ut' rätten till bistånd

Den enskildes rättigheter beskrivs således nu inom varje värdområde för sig. Detta följer av den funktionella indelning som präglar den nuvarande socialvärdslagstiftningen.

Utvecklingen inom socialvården har emellertid alltmer gått mot att göra en bedömning av den enskildes och hans familjs hela situation. Denna helhetssyn, som jag mera utförligt berör i annat sammanhang. tillämpas numera allmänt.

Ett uttryck för helhetssynen är den sammanhållna socialtjänstlag som skall ersätta de nuvarande vårdområdesbundna lagarna. Den enskildes rätt att få vård. omvårdnad. ekonomisk hjälp eller annat bistånd som är anpas- sat efter individuella förutsättningar och behov bör också bestämmas mot denna bakgrund.

Prop. 1979/80:1 Rätten till bistånd 182

Socialutredningcn har föreslagit att det i socialtjänstlagen skall införas en allmän bestämmelse om den enskildes rätt till bistånd. Enligt den föreslagna bestämmelsen skall den enskilde ha rätt till bistånd av social- nämnden för sin försörjning och sin livsföring i övrigt. om hans behov inte tillgodoses på annat sätt. Som jag återkommer till strax innehåller biståndsparagrafen vidare vissa anvisningar om hur det bistånd skall se ut som den enskilde skall vara tillförsäkrad.

Den föreslagna utformningen av en rätt till bistånd har i sina huvuddrag tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstansema.

För egen del är jag också överens med socialutredningen om huvuddra— gen i den tilltänkta biståndsparagrafen. Som utredningen framhåller bör en given utgångspunkt för hur rätten till bistånd skall utformas vara att den enskildes rätt till sociala insatser inte begränsas i förhållande till vad som gäller i dag. Rätten till bistånd bör således till att börja med avse alla de situationer som enligt de nuvarande vårdlagarna berättigar till stöd och hjälp. Som en förutsättning för bistånd bör också liksom nu gälla att den som till följd av olika omständigheter inte kan klara sin försörjning eller sin livsföring i övrigt skall få den hjälp som han behöver genom samhällets försorg.

Syftet med rätten till bistånd enligt socialtjänstlagen skall således vara att tillförsäkra den enskilde en rätt till stöd och hjälp av samhället när han på grund av bristande arbetsförmåga. handikapp. ålder eller annan liknan- de omständighet belinner sig i en situation som gör insatser från samhällets sida nödvändiga. Rätten till bistånd bör med andra ord inträda så snart den enskilde behöver socialtjänstens insatser för sin försörjning eller sin liVs- föring i övrigt. Denna rätt kommer härigenom att vila på samma princi- piella grunder som kommer till uttryck i t.ex. 12 s" ShjL. som ju på motsvarande sätt gör rätten till ekonomisk hjälp beroende av att den ekonomiska hjälpen är en nödvändig förutsättning för att den enskilde skall kunna klara sin försörjning. Samma synsätt kommer till uttryck i 31 & BvL. som tillförsäkrar föräldrarna samhällets bistånd vid vården av barn i de fall de inte själva kan dra försorg om barnet.

Som framgår av vad jag har sagt skall rätten till bistånd inte bara gälla i situationer då den enskilde behöver t.ex. ekonomisk hjälp till sin försörj- ning. Rätt till bistånd träder också in när t. ex. äldre eller handikappade i sitt dagliga liv är beroende av andras insatser. Andra viktiga exempel på när rätt till bistånd kan föreligga är när bara som far illa behöver tas om hand eller på annat sätt hjälpas av socialnämnden eller när den som missbrukar alkohol eller narkotika behöver vård och behandling genom nämndens försorg. Den som för sin dagliga livsföring inte kan undvara särskilda insatser är således berättigad till stöd och hjälp av socialnämn— den.

En bestämmelse av det innehåll som jag har förordat nu skiljer sig från bestämmelserna i gällande vårdlagar på så sätt att rätten till bistånd inte

Prop. l979/80:l Rätten till bistånd [83

har knutits till att den enskilde behöver hjälp av någon särskild orsak som anges i lagen. Flera remissinstanser har kritiserat socialutredningens för- slag till utformning av rätten till bistånd i detta hänseende. Man menar att rätten har blivit allt för oklar och oprecis. Den enskilde kan därför inte få en uppfattning om sina rättigheter. lnte heller kommunerna och besvärs- myndigheterna har enligt dessa remissinstanser tillräckligt underlag för att bedöma biståndets omfattning.

Det är givetvis önskvärt att bedömningen av rätten till bistånd blir så enhetlig som möjlig. Ur den synpunkten borde biståndets innehåll regleras fastare. Även kraven på att det skall vara möjligt att förutse myndighets beslut talar i denna riktning. Jag har därför i och för sig förståelse för önskemålen om att få biståndets förutsättningar och innehåll bättre preci- serade.

Olika skäl talar dock mot att i lagen knyta rätten till bistånd till vissa särskilt angivna situationer som sjukdom. ålder eller bristande arbetsför- måga. Det skulle således knappast vara förenligt med den helhetssyn som i framtiden skall karaktärisera det sociala arbetet att anknyta rätten till bistånd till vissa konkreta situationer. Det skulle vidare möta betydande svårigheter att utforma lagstiftningen så att den kom att avse alla de situationer där det bör finnas en rätt till bistånd. Jag ansluter mig därför till socialutredningens uppfattning att rätten till bistånd i första hand bör knytas till att den enskilde är beroende av socialtjänstens insatser för sin försörjning och sin livsföring i övrigt.

Jag vill på nytt erinra om att en rätt till bistånd som bestäms på detta sätt kommer att avse alla de rättigheter som nu omfattas av de gällande vårdla- garna. Hit hör rätten till ekonomisk hjälp enligt 12 å ShjL liksom rätten till vård m.m. enligt 25. 26 och 31 så BvL resp. 14 och 58 åå Nvl_.. Den uttolkning som dessa och andra bestämmelser om rätt till sociala stöd- och hjälpinsatser har fått bör kunna ge vägledning när den nu föreslagna bestämmelsen skall tillämpas.

Avsikten är att socialstyrelsen bl. a. efter samråd med Kommunförbun- det skall få till uppgift att utfärda allmänna råd som vägledning för tillämp— ningen av socialtjänstlagen . lnte minst gäller detta rätten till bistånd.

2.5.3 Behovet av bistånd

Socialutredningcn har föreslagit att den nya biståndsparagrafen skall utformas så att den ger den enskilde rätt till bistånd för sin försörjning och sin livsföring i övrigt. om hans behov inte tillgodoses på annat sätt. Detta har av åtskilliga remissinstanser tolkats sa att rätt till bistånd skulle kunna inträda. även om den enskilde hade förmåga att försörja sig t.ex. genom eget arbete. Som regel vänder sig remissinstansema mot ett sådant synsätt och betonar vikten av att frågan klargörs.

Jag vill för egen del understryka att rätt till bistånd av socialnämnden förutsätter att det föreligger ett hjälpbehov. Den som på egen hand kan

Prop. 1979/80:l Rätten till bistånd 184

klara sin försörjning och sin livsföring i övrigt kan som regel inte anses ha ett sådant behov. Som socialutredningen framhåller bör dock rätt till tillfällig ekonomisk hjälp t. ex. kunna föreligga även om den hjälpsökande bedöms vara i stånd att genom arbete klara sin försörjning. Det bör vidare uppmärksammas att det i socialnämndens ansvar ligger en skyldighet att vidta tillfälliga åtgärder i väntan på att ansvarig huvudman avhjälper vård- behovet. Det visar att rätt till bistånd av socialnämnden kan föreligga i ännu en situation då den enskildes livsföring normalt tryggas på annat sätt. Som jag har nämnt förut lämnar socialvården redan i dag sådant bistånd. Även andra situationer kan självfallet tänkas uppkomma då socialnämn— dens ansvar inte är lika klart uttalat men då det skulle framstå som oförenligt med de mål som har ställts upp för socialtjänsten att avvisa den enskildes begäran om hjälp. Med de påpekanden som jag har gjort nu ärjag dock beredd att tillmötesgå remissinstansernas önskemål och föreslår att det i lagtexten skall anges att rätt till bistånd förutsätter att den enskildes behov inte kan tillgodoses på annat sätt.

2.5.4 Biståndets utformning

Socialutredningens förslag innebär att det ingenstans i lagtexten anges vilka åtgärder som nämnden skall vidta när den lämnar den enskilde bistånd.

Flera remissinstanser har kritiserat detta och menat att biståndets inne— håll därmed har blivit oklart. Kammarrätten i Göteborg framhåller exem- pelvis att helhetssynen och det övergripande ansvaret ställer stora krav på en lagstiftning som ger kommunen stor handlingsfrihet vid bedömningen av vilka sociala insatser som bör sättas in för att bistå den enskilde. Men samtidigt som en sådan handlingsfrihet är nödvändig för socialnämnden är det enligt kammarrätten en förutsättning för den enskildes rättssäkerhet att lagen konkret anger hans rättigheter. Kammarrätten anser det från flera utgångspunkter angeläget att man i lagen preciserar den enskildes rättighe- ter. Enligt kammarrättens mening bör problemet lösas på det sättet att man begränsar rätten till socialt bistånd till att gälla, förutom ekonomiska behov. elementära behov på äldreomsorgens. barnomsorgens och handi- kappomsorgens områden. När det gäller sådana behov förutsätter kam- marrätten att socialt bistånd skall tillhandahållas utan hinder av resurs- knapphet. När det däremot gäller andra former av socialt bistånd. bl. a. sådana som är starkt beroende av tillgången på personal. måste man ge lagstiftningen en annan utformning. Man kan t. ex. föreskriva en skyldig- het för kommunerna att tillhandahålla sociala tjänster av olika slag i den omfattning som kan anses motsvara behovet bland invånarna i kommunen. En sådan skyldighet ger enligt kammarrättens mening inte den enskilde kommunmedlemmen en direkt rätt till förmånen. Liknande synpunkter anförs av bl. a. kammarrätten i Sundsvall och JO. Några remissinstanser anser att miniminormer eller liknande bestämningar bör ges för socialtjäns— tens innehåll.

Prop. 1979/80: 1 Rätten till bistånd 185

Jag vill mot bakgrund av remisskritiken understryka att syftet med bestämmelserna om rätt till bistånd är att tillförsäkra den enskilde stöd och hjälp inom socialtjänsten när sådana insatser är nödvändiga för att den enskilde skall kunna klara sin försörjning och sin livsföring i övrigt. Det bör som jag har sagt tidigare inte möta alltför stora svårigheter för social- nämnden att med ledning av de principer som redan nu gäller i fråga om rätten till sociala stöd- och hjälpinsatser fastställa när rätten till bistånd inträder. I dessa situationer är nämnden skyldig att bistå den enskilde. Nämnden skall i varje särskilt fall vidta de åtgärder som behövs för att avhjälpa det uppkomna behovet. Valet av åtgärder kommer därvid att bero på förhållandena i det enskilda fallet. Rätten till stöd och hjälp från nämn- den kan emellertid inte avse andra insatser än sådana som bedöms ktlnna tillgodose den enskildes behov på ett lämpligt sätt. Av socialtjänstens allmänna bestämmelser följer att insatserna skall utformas i samförstånd med den enskilde hjälpbehövande. Den enskilde har dock givetvis inte någon ovillkorlig rätt att erhålla en viss bestämd insats. Vid valet av åtgärd måste således hänsyn tas till vilka alternativa resurser som finns att tillgå inom kommunen.

När det gäller den ekonomiska hjälpen torde det knappast uppstå nägra svårigheter. Bchövlig vägledning kan man få om manjämför med rätten till ekonomisk hjälp enligt 12 äShjL. Jag vill erinra om att bestämmelserna om ekonomisk hjälp enligt ShjL är mer preciserade enbart i fråga om grunder- na för rätten men inte beträffande hjälpens sammansättning och den lev- nadsnivå den skall tillförsäkra den enskilde. När det däremot gäller insat- ser av vård- och behandlingskaraktär kan däremot svårigheterna bli större. Dessa är emellertid ingalunda oöverkomliga. Även om behov av bistånd kan uppkomma i de mest skiftande situationer. lär det som regel av omständigheterna komma att framgå vilka åtgärder som är bäst ägnade att avhjälpa behovet. Regler av det slag som har förordats av kammarrätten i Göteborg leder lätt till att de slag av insatser som särskilt anges i författ— ningen framstår som mera önskvärda än andra stöd- och hjälpinsatser. Ramlagens syfte att ge kommunerna möjlighet att anpassa insatserna efter lokala önskemål och behov kan på detta sätt komma att motverkas. Sam— ma invändningar kan riktas mot ett system med miniminormcr. När det gäller sådana regler måste man vidare uppmärksamma risken för att kom- munerna i ett ansträngt ekonomiskt läge undviker att lämna bistånd i större utsträckning än vad normerna föreskriver. även om det i det enskilda fallet skulle te sig befogat att göra en mera omfattande insats.

Det är således enligt min mening inte förenligt med det synsätt som bör prägla socialtjänsten att det i lagen särskilt anges vilka insatser den enskil- de skall vara berättigad till i en uppkommen situation. Med hänsyn till statens tillsyn och till den besvärsrätt som skall tillkomma den enskilde anserjag att det finns tillräckliga garantier för att vi får en ordning som är betryggande från rättssäkerhetssynpunkt. om lagrummet ges den utform- ning som jag har tillstyrkt.

Prop. l979/80:1 Rätten till bistånd l86

2.5.5 Skå/ig levnadsnivå

F.nligt socialutredningens förslag skall den enskilde genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Biståndet skall enligt förslaget vidare utformas så att det stärker den enskildes resurser för ett självständigt liv.

Många remissinstanser anser att begreppet skälig levnadsnivå är alltför svävande. Kommunförbundet menar att utan en klar definition av begrep- pet kan tvekan uppstå om den enskilde skall ha rätt till samma levnadsnivå som han har haft tidigare eller om den skäliga levnadsnivån innebär en miniminivå. som eventuellt blir olika beroende på var man bor.

Sveriges folkpensionärers riksförbund påpekar att den levnadsnivå som anses som skälig i en kommun ofta inte framstår som skälig i en annan. Förbundet framhåller som exempel att det kommunala bostadstillägget i storlek varierar kraftigt från en kommun till en annan. Stockholms kom- mun och Föreningen Sveriges socialchefer anser att levnadsnivåbegreppet måste relateras till mera konkreta begrepp. Enligt dessa båda remissinstan- ser kan detta endast ske genom att en praxis utformas med hjälp av besvärsinstitutet. Man anser att detta kommer att leda till det otillfredsstäl- lande förhållandet att frågan om enskildas skäliga levnadsvillkor. som är en fråga av socialpolitisk karaktär. kommer att avgöras av domstolar med utgångspunkt från ett juridiskt betraktelsesätt. Även Sveriges kommunal- tjänstemannatörbund gör sig till tolk för en sådan uppfattning.

TCO och Sveriges socionomförbund menar att begreppet livsföring i övrigt måste utvecklas ytterligare. De anser detta nödvändigt bl.a. därför att det i början kan vara svårt att precisera biståndet på en nivå som främjar personlig utveckling och aktiv livsföring.

Det skulle enligt min mening valla stora svårigheter att i lagtexten närmare söka ange vad som skall anses som skälig levnadsnivå. Bl.a. måste detta bedömas med utgångspunkt i den tid och de förhållanden under vilka den hjälpbehövande lever. Det måste därför överlämnas åt kommunerna att fastställa vilken levnadsnivå som skall anses skälig. lin- ligt socialutredningens uppfattning kan de normer som utredningen har föreslagit för ett socialförsäkringstillägg vara till viss vägledning.

Valet av åtgärd bör som jag framhöll nyss bli beroende av omständighe- terna i varje särskilt fall. Syftet med insatsen måste emellertid sträcka sig längre. Biståndet måste samtidigt utformas på ett sådant sätt att den enskil- des förutsättningar att i framtiden klara sin försörjning och sitt livsföring förbättras. Det framgår för övrigt redan av bestämmelserna i ShjL att hjälpen skall lämnas i sådana former att den behövande om möjligt blir i stånd att för framtiden genom eget arbete försörja sig och de sina (l4 & ShjL). Rehabiliteringssynpunkten måste således tilläggas stor betydelse när biståndet skall bestämmas. Det är under sådana förhållanden inte möjligt att i lagen låsa fast vare sig de åtgärder som nämnden skall vidta eller den konkreta förändring av den enskildes förhållande som insatsen i varje särskilt fall skall syfta till. Lagstiftningen måste i stället lämna relativt

Prop. l979/80:1 Rätten till bistånd 187

stort utrymme för socialnämnden att anpassa insatserna så att de på bästa sätt kommer att främja den enskildes fortsatta rehabilitering. Det är såle- des enligt min mening angeläget att det av lagen klart framgår att de insatser som ges inte bara skall syfta till att avhjälpa det föreliggande vårdbehovet titan även underlätta för den enskilde att i framtiden själv klara sin försörjning och sin livsföring i övrigt. Jag ansluter mig följaktligen till den lydelse av lagrummet som socialutredningen i denna del har före- slagit.

2.5.Ö Behovet av bastänmwlxer_li'ir 'i/"rit'illig hjälp"

Socialutredningcn har föreslagit att det i socialtjänstlagen . utöver den allmänna regeln om rätt till bistånd (5 5 i förslaget), skall tas in en föreskrift om att den enskilde även i andra fall inom ramen för socialtjänstens syften kan ges ekonomisk eller annan hjälp av socialnämnden (6 5 i förslaget).

Bara ett fåtal remissinstanser berör förslaget i denna del. Länsstyrelsen i Jämtlands län sätter i fråga om det är nödvändigt att göra en uppdelning av biståndsreglerna. Enligt länsstyrelsen kan förekomsten av 6 å ha en åter- hållande effekt på kommunernas benägenhet att lämna bistånd enligt 5 &. Dessutom anser länsstyrelsen att det finns risk för ett normtänkande i likhet med det som 12 & ShjL i dag ger upphov till. Det kan enligt länssty- relsen befaras att 5 5 utnyttjas för bistånd upp till "normen" medan 6 & utnyttjas i övriga fall. Sveriges kommunaltjänstemannaförbund tar fasta på att bistånd enligt 5 & skall ge en skälig levnadsnivå och frågar från denna utgångspunkt vilken levnadsnivå bistånd enligt 6 5 skall ge och vilka funk- tioner ett sådant bistånd skall fylla.

Nuvarande regler i ShjL innebär följande. Enligt 12 & skall socialhjälp lämnas om den enskilde på grttnd av särskilda i lagen angivna omständig— heter själv saknar medel till sitt uppehälle eller till erforderlig vård. En ytterligare förutsättning är att behovet inte tillgodoses på något annat sätt. t.ex. genom att hjälp lämnas av en myndighet. När det inte finns ett behov av socialhjälp enligt 12 &. kan s.k. frivillig socialhjälp utgå enligt 13 &. Sådan kan ges enligt grunder som kommunfullmäktige bestämmer och det har i praktiken nästan aldrig förekommit eller "efter vad socialnämn- den prövar erforderligt". Den frivilliga socialhjälpen är avsedd att vara ett komplement till övriga sociala förmåner och skall utgå när annan hjälp är otillräcklig eller inte kan erhållas.

Uppdelningen i obligatorisk resp. frivillig hjälp går tillbaka på bestäm- melser som infördes i 1871 års fattigvårdsförordning. Den särskilda be- stämmelsen om frivillig socialhjälp tjänar i dag endast syftet att ge kom— munen kompetens att lämna ut annan hjälp än den obligatoriska som den enskilde alltid har rätt till. Enligt min mening vore det av principiella skäl tilltalande att i den nya socialtjänstlagen avstå från en fortsatt uppdelning på detta sätt.

Jag har i det föregående tillstyrkt att den enskildes rätt till bistånd skall

Prop. 1979/80: ] Socialbidrag 188

ges en större räckvidd än den obligatoriska socialhjälpen har i dag. Rätten till bistånd skall inte längre knyta an till sådana särskilda omständigheter som anges t. ex. i 12 & ShjL. Oavsett bakgrunden till oförmågan skall den vars behov inte kan tillgodoses på annat sätt ges bistånd av socialnämnden för sin försörjning och sin livsföring i övrigt. Föreskriften att den enskilde genom biståndet skall tillförsäkras en skälig levnadsnivå ger. i förening med de möjligheter som ramlagstiftningen innehåller. stort utrymme för socialtjänsten att variera hjälpinsatserna. De förhållanden som jag har pekat på nu minskar enligt min uppfattning i avsevärd grad behovet av en bestämmelse om s. k. frivilligt bistånd.

Den enskilde kan emellertid behöva stöd och hjälp från nämnden även i andra situationer. t.ex. för att förebygga att det senare uppkommer ett behov av akut hjälp. Det kan vara fråga om olika former av rehabiliterande insatser som på så vis faller utanför rätten till bistånd. Socialnämden har enligt kommunallagens bestämmelser inte rätt att utan stöd i lag ge en enskild kommunmedlem sådan hjälp. Socialnämndens kompetens att läm- na sådan hjälp måste således ttnder alla förhållanden framgå av social- tjänstlagen.

Enligt de regler som jag har förordat tidigare skall kommunen ansvara för att den som vistas i kommunen får det bistånd som han behöver. Vidare kommer det i lagen att anges att socialnämnden som en av flera viktiga uppgifter har att lämna bl. a. ekonomisk hjälp och annat bistånd ät familjer och enskilda som behöver det. Genom dessaregler i den nya lagstiftningen ges enligt min mening kommunen otvetydigt nödvändig kompetens att ge den enskilde stöd och hjälp även i andra situationer än dem som omfattas av rätten till bistånd. Jag anser följaktligen att det därutöver inte finns behov av en särskild bestämmelse om s.k. frivilligt bistånd inom social— tjänsten.

Frågan om kommunernas möjlighet att enligt den nya lagen ge bistånd utöver det som framgår av den enskildes rätt i vissa fall kan behöva belysas ytterligare i socialstyrelsens allmänna råd.

[ fortsättningen går jag in på de ekonomiska formerna av bistånd socialbidrag. Jag återkommer då också till frågan om det "frivilliga" biståndet.

2.6 Socialbidrag

Rätten till bistånd innebär som framgår av vad jag har sagt tidigare i princip en rad olika individinriktade insatser, av vilka den ekonomiska hjälpen bara är en. Jag har påpekat tidigare att insatserna inom t. ex. barn- och ungdomsvården och inom nykterhetsvården har tagit i anspråk en större del av socialvårdens resurser än vad den ekonomiska hjälpen. socialhjälpen, har gjort. Det hindrar inte att socialhjälpen i nuvarande och äldre lagstiftning har haft en i flera avseenden central roll. En rad särskilda

Hänvisningar till US492

Prop. 1979/80:l Socialbidrag 189

frågor knyter också an tilljttst denna form av hjälp. Det är därför naturligt att ägna dessa frågor speciell uppmärksamhet.

Som socialutredningen har pekat på kan den ekonomiska hjälpen anting- en avse bidrag till den enskildes försörjning och vård eller ha förebyggande ändamål. Man kan om man så vill i likhet med utredningen kalla den först nämnda sortens bidrag för grundbidrag och den senare för rehabiliterings- tillägg. En sådan indelning kan ibland vara meningsfull.

Som ett samlat namn på det ekonomiska biståndet har socialutredningen föreslagit termen socialbidrag. Jag ansluter — mig liksom de allra flesta remissinstansema till detta förslag. Samtidigt anser jag i likhet med utred— ningen att det inte finns anledning att i socialtjänstlagen använda något särskilt namn för den del av biståndet som avser ekonomisk hjälp.

Innan jag går in närmare på formerna för det framtida socialbidraget vill jag ge en redogörelse för socialhjälpen och dess utveckling under senare år.

2.6.1 Socialhjälpen

Socialhjälpen har med tiden alltmer blivit ett komplement till de all- männa socialpolitiska anordningarna. Några siffror kan belysa utveckling- en. [ början av 1900-talet var den kommunala behovsprövade hjälpen (fattigvården) praktiskt taget den enda samhälleliga ekonomiska hjälpfor- men. Trettio år senare svarade den för ungefär en fjärdedel av de socialpo- litiska kOStnaderna. I mitten av 1960-talet hade andelen nedbringats till omkring en procent. Socialhjälpskostnaderna har därefter legat på eller under enprocentnivån.

Socialhjälpsnormer

Socialhjälpen bygger som har nämnts till skillnad från t. ex. socialförsäk- ringama på en fri behovsprövning. Särskilt socialförvaltningarna i de stör- re kommunerna ansåg emellertid rätt tidigt att de behövde vissa vägle- dande beloppsnormer för främst den obligatoriska socialhjälpen (12 & ShjL) som var avpassade efter familjens storlek m. m. för att ge stadg'a åt behovsprövningen. Så småningom har praktiskt taget alla kommuner kom— mit att tillämpa sådana normer för livsuppehållet utöver den faktiska bostadskostnadcn m.m.

Frivillig socialhjälp (13 & ShjL) avser i första hand varierande behov av förebyggande och rehabiliterande insatser, som inte kan normeras på samma sätt som när grundläggande försörjningsbehov skall tillgodoses. Somjag har nämnt redan får kommunfullmäktige fastställa grunder för den frivilliga socialhjälpen, men knappast i någon kommun har fullmäktige begagnat sig av denna möjlighet. Den frivilliga hjälpen meddelas därför ”efter vad socialnämnden prövar erforderligt".

Efter initiativ av Stockholms socialnämnd i början av 1970—talet har det Stora flertalet kommuner förenklat behovsprövningen i olika avseenden.

Prop. 1979/30zl Socialbidrag 190

Många har infört s.k. bruttonormer. som täcker mer av livsuppehållet än de tidigare normerna gjorde.

Statistiska centralbyrån genomför årligen riksomfattande undersökning- ar av kommunernas normer. Den 1 oktober 1978 hade 274 av landets 277 kommuner fastställt vägledande normer för utgivande av socialhjälp. Samtliga dessa 274 kommuner har knutit normerna till basbeloppet. ! 123 av de 274 kommunerna (45 %) tillämpades bruttonormer. om dessa definie- ras som normer vilka är basbeloppsanknutna och omfattar bl.a. bidrag till kläder, gas- och elavgifter. Samtliga kommuner med normer gav därutöver som regel tillägg till faktiska bostadskostnader inklusive bränsle. Nor- merna avser obligatorisk socialhjälp men används även för frivillig social- hjälp vid prövning av sökandens ekonomi i förhållande till försörjningsbör- dan.

57 kommuner hade olika normer för korttids- och Iångtidshjälp. Gränsen gick vid 3—4 månader. Korttidsnormcrna är lägre eftersom mera tillfälligt hjälpbehövande anses kunna klara sig på mindre belopp. Skälet härtill skulle vara att mera långsiktiga behov inte hinner aktualiseras. Normerna för uppehälle varierade starkt. t.ex. för ensamstående vuxen mellan 56 och 96 % av basbeloppet. räknat per år. och mellan 34 och 82 % av basbeloppet för ungdom i övre tonåren. Normer för långtidshjälp och normer som inte skiljer på hjälpens varaktighet uppvisar mindre men ändå betydande variationer mellan kommunerna.

De stora differenserna för år 1978 i normnivån kan rimligen inte genom- gående motsvaras av lika stora faktiska skillnader i fråga om den materiella levnadsnivå som kommunerna tillförsäkrar socialhjälpstagarna. Regler för behovsprövningen i övrigt liksom utbetalningar över normnivån kan inne- bära en viss utjämning.

Antal mottagare av socialhjälp

Den kommunala behovsprövade ekonomiska hjälpen socialhjälpen och dess föregångare fattigvården kan genom fortlöpande årsstatistik för riket följas någorlunda säkert mer än ett hundra år tillbaka i tiden. Statisti- ken omfattar både obligatorisk och frivillig hjälp utan särredovisning. Andelen personer i befolkningen som under ett kalenderår längre eller kortare tid har tagit emot bchovsprövad hjälp har varit tämligen konstant. Här avses hjälptagare, och i den statistiska redovisningen räknas samtliga medlemmar i en familj som hjälptagare, oavsett om hela familjen eller endast någon av dess medlemmar har fått hjälp. Under de flesta åren har andelen uppgått till 4—6 %. Även om äldre uppgifter inte är heltjåmförbara med senare kan nämnas att t.ex. är 1875 fick 4,4 % och år 1975 5.1 % ifrågavarande hjälp.

Den ganska stora stabiliteten i fråga om hjälpens omfattning förklaras av att kommunerna i enlighet med lagstiftningens intentioner tillämpar ett ”relativt fattigdomsbegrepp". Således har hjälpstandarden höjts, när det

Prop. 1979/80zl Socialbidrag 191

stora flertalet människors materiella levnadsförhållanden har förbättrats. Även om dessa höjningar inte alltid har skett i takt” med de allmänna förbättringarna. har de motverkat att standardklyftorna vidgats mellan de sämst ställda och befolkningen i övrigt.

Samtidigt gäller det kända och statistiskt redovisade socialhjälpsberoen- det för att vara något av en fingervisning om hur det är ställt i samhället. Relativt höga socialhji'tlpssiffror anses vittna om tilltagande samhällspro- blem eller brister i det socialpolitiska trygghetssystemet för hela landet eller om ökade ekonomiska och sociala svårigheter på regional eller lokal nivå. Att procenttalet mottagare av ekonomisk hjälp varit i stort sett konstant utesluter nämligen inte betydande variationer. Den såvitt känt lägsta andelen hjälptagare avser år 1964 då 3,5 %- av befolkningen fick socialhjälp under längre eller kortare tid av året. Den högsta andelen. 9.5 %, avser krisåret 1933. Dessa siffror är medeltal för riket med en betydan- de spridning kring medeltalen.

Enskilda kommuner har och har haft såväl väsentligt högre som lägre tal. Ett antal kommuner i Stockholmsområdet har nu en ovanligt hög andel socialhji'tlpstagare. År 1977 fick 14 9? av medelbefolkningen i Botkyrka socialhjälp. För Haninge och 'l'yresö var motsvarande andel 10 %, för Huddinge och Södertälje 9 %. Även Eskilstuna och Västerås redovisar ungefär samma andel. I många andra kommuner uppgår socialhjälpsbe- roendet till någon enstaka procent. Under de ca tjugo år som ShjL varit i kraft har tyngdpunkten i hjälpberoendct förskjutits från norrländska gles- bygdskommuner till tätortskommuner söderut. År 1957 hade ett antal norrbottenskommuner de högsta socialhjälpstalen (Hietaniemi 19.6 %. Övertorneå 13.7 % osv.).

Skillnaderna mellan inte bara kommunerna utan även länen är betydan- de. 1 Stockholms, Uppsala. Södermanlands och Västmanlands län hade över 6 % av invånarna socialhjälp år 1977. År 1957 hade Norrbottens län den högsta siffran (7.3 %). Även andra norrlandslän hade höga siffror. ] Kristianstads län och Hallands län var år 1977 motsvarande siffror ungefär 2 %. Dessa län låg tillsammans med vissa andra län i södra Sverige lägst också år 1957.

Från mitten av 1960- och in på 1970-talet ökade socialhjälpssiffrorna i medeltal för riket för varje år. Därefter har de åter börjat sjunka men ligger fortfarande relativt högt. Fortfarande är således omkring 200000 familjer och ensamstående personer ("hjälpfall") eller sammanlagt ca 375000 vuxna och barn (hjälptagare) beroende av socialhjälp längre eller kortare tid under året.

Sot'ialhjälpskosmadamu

Socialhjälpen och dess administration finansieras av kommunerna. Statsbidrag utgår till kostnaderna i vissa enskilda fall vartill kommer åter- betalning från hjälptagare för utgiven hjälp inklusive förskotten'ng av so-

Prop. 1979/80: ] Socialbidrag 192

cialförsäkringsförmåner m. m. Det finns ingen statistik över den totala omfattningen av dessa bidrag och ersättningar. men de torde svara för en ganska liten del av kommunernas socialhjälpsutgifter.

Kommunernas kostnader för utgiven socialhjälp har ökat årligen räknat i löpande penningvärde. från ca 145 milj. kr. år 1965 till 750 milj. kr. år 1977. 1 fast penningvärde har emellertid de senaste årens utgifter i stort sett varit oförändrade och vanligen något lägre än kostnaderna under vissa tidigare år av 1970-talet (i 1965 års penningvärde ca 145 milj. kr. år 1965. 350 milj. kr. år 1972 och 335 milj. kr. år 1977).

Socialhjälpskostnaderna utgör under alla förhållanden en mycket liten del av samhällets totala socialpolitiska utgifter —- mindre än en procent. I den kommunala budgeten väger socialhjälpen naturligtvis tyngre. År 1976 svarade socialhjälpen för närmare 7 % av nettokostnaderna för socialvård och socialförsäkring i kommunernas driftbudget och för knappt 3 9? av deras totala nettokostnader. Skillnaderna mellan kommunerna är betydan- de.

Familjetyp. ålder m. m.

Behovet av socialhjälp är mer utbrett bland ej gifta män än inom någon annan civilståndstyp. (Till gruppen ej gifta män räknas ogifta. frånskilda. änklingar.) Även bland barn under 16 år är socialhjälp vanligare än inom medelbefolkningen.

År 1965 hade 36 av 1000 ej gifta män haft socialhjälp under längre eller kortare tid av året. vilket motsvarade genomsnittet för hela befolkningen (samtliga familjetyper). År 1976 hade 62 av 1 000 ej gifta män socialhjälp. Det betyder att socialhjälpsberoendet bland dem under 1970—talet har ökat kraftigare än inom hela befolkningen. Genomsnittet låg år 1976 på 48 per 1000. Utvecklingen är en annan för ej gifta kvinnor. År 1965 var social- hjälp vanligare bland dem (43 per 1000) än bland ej gifta män. Sedan ändrades detta i slutet av 1960—talet så att hjälpberoendet alltsedan dess är vanligare hos männen (62 mot 48 för de ej gifta kvinnorna per 1000).

Ett otillfredsställande faktum är även det traditionellt höga socialhjälps- beroendet bland minderåriga barn. Hjälpberoendet — 73 av 1000 barn var år 1976 större hos dem än hos de ej gifta männen. Hjälpberoendet hos barnen har dock under de senaste åren reducerats mer än hos någon annan grupp (från 103 år 1972 till 73 år 1976 per 1 000). men är ändå fortfarande högst. Olika undersökningar från 1950-talet och framåt visar att särskilt de större lmrrrfamiljernu är så ekonomiskt sårbara att de lättare än andra kommer i socialhjälpsberoende.

Bland gifta personer är socialhjälpsberoendet liksom tidigare relativt lågt.

Av den nämnda utvecklingen följer att de ensamstående männen har kommit att utgöra en allt större andel av samtliga som får hjälp. och det absoluta antalet ensamstående män med socialhjälp har minskat ganska

Prop. 1979/80zl Socialbidrag 193

obetydligt sedan år 1973, då socialhjälpssiffrorna vände nedåt igen. Samma tendens gäller för gruppen ensamstående kvinnor tried barn. Statistiken antyder att i gruppen ensamstående kvinnor dröjer mödrarnas socialhjälps- beroende kvar på en relativt hög nivå. För gruppen gifta/samboende par däremot synes socialhjå'tlpsberoendet ha minskat väsentligt bland inte bara familjer med barn utan även familjer utan barn.

Det finns vissa strukturella skillnader mellan hjälpberoende grupper i olika kommuner. t.ex. ifråga om små och stora kommuner. [ de tre största utgjorde år 1975 ensamma män utan barn närmare hälften (4 %) av samtliga s. k. hjälpfall. medan gifta par eller sammanboende som hade barn svarade för endast 10 %. 1 kommuner med mindre än 10000 invånare däremot utgjorde de hjälpberoende ensamma männen knappt en tredjedel (31 %). medan den ovan nämnda barnfamiljegruppen svarade för närmare en fjärdedel (23 %.).

Ser man till hjälptagarnas ålder har utvecklingen inneburit två viktiga förändringar. För det första har socialhjälpsberoendet bland högre ålders- grupper bringats ner kraftigt. Sedan mitten av 1960-talet minskar således andelen socialhjälpstagare i samtliga åldersgrupper från 60 år och uppåt. Även åldersgruppen 50--59 år har minskat något under år 1976.

För det andra breder socialhjälpsberoendet ut sig i åldersgruppema under 50 år. De minderårigas hjälpberoende ligger som har nämnts på en hög nivå. Bland personer i åldern 16—29 år var socialhjälpsberoendet nära tre gånger högre år 1976 än det var år 1965. f. ö. den enda åldersgrupp med stegrat socialhjälpsberoende mellan 1975 och 1976. Även i de högre ålders- grupperna upp till 50 år har hjälpberoendet ökat avsevärt. Tendensen är densamma i samtliga familjetyper.

Ett annat sätt att mäta socialhjälpsberoendet är att undersöka hur stora procentandelar olika åldersgrupper utgör av samtliga hjälptagare. Det kan då konstateras att för år 1965 utgjorde de minderåriga 35 % och för år 1976 34 % av alla hjälptagare. medan motsvarande procenttal för 16—29-åringar- na hade mer än fördubblats — från 13 till 28. Åldersgruppen 67 år och äldre minskade samtidigt kraftigt sin andel från 13 till 4 %.

Hjälpens varaktighet i enskilda fall

Medeltalet hjälpmånader (= kalendermånader då hjälp har getts) har minskat från år 1965 till år 1976, främst beroende på att hjälp under årets samtliga tolv månader har blivit mycket ovanligare under perioden (siffran sjönk från 14 % till 5 %).

Genomsnittstiden har minskat för alla familjetyper utom för ensam— stående män utan barn. År 1965 hade de i medeltal 3,3 hjälpmånader mot 3,6 år 1976. Socialhjälpsberoendet bland de ensamstående männen har således inte blivit bara mera utbrett utan också något långvarigare.

För ensamstående kvinnor utan barn har hjälptiden nedbringats allra kraftigast, nämligen från 5.2 % till 3.7 %.

Prop. 1979/80zl Socialbidrag |94

Hjälpenx omfattning och ändamål

Socialhjälp är sällan enda hushållsinkomsten ens under ett så kort skede som en månad. Socialhjälpsundersökningen år 1968 visade att omkring 90 %- av familjer med socialhjälp i maj 1968 också hade andra inkomster under månaden. Sociala förmåner som folkpension. sjukpenning. barnbidrag, bostadsbidrag svarade för något mer än två tredjedelar av inkomsterna vid sidan av socialhjälpen. medan arbetsinkomster. underhållsbidrag m.m. svarade för närmare en tredjedel.

Eftersom socialhjälpen främst kompletterar andra inkomster är de ut- givna socialhjälpsbeloppen vanligen relativt måttliga.

Från en i och för sig ganska låg beloppsnivå på 526 kr. år 1965 har det genomsnittligt utbetalda beloppet höjts under perioden med mer än hälften räknat i fast penningvärde enligt konsumentprisindex eller till 883 kr. (1979 kr. i löpande penningvärde). Konsumentprisindex kan dock vara en sämre mätare på socialhjälpens realvärde än på andra inkomster för övriga grup- per i samhället. Om socialhjälpstagarna använder en större andel av in- komsten på livsmedel och livsmedelspriserna stiger kraftigare än andra varor, tenderar de för socialhjälpen angivna beloppen i fast penningvärde att bli för höga. Under perioden 1965—1978 har livsmedelspostcn i indexet stigit med 164 %. medan totalindexets ökning stannat vid 147 %.

Det socialpolitiska reformarbetet har inte bara begränsat socialhjälpens omfattning i hjälptider och belopp utan även i fråga om ändamål. Ett exempel är den allmänna sjukförsäkringen som kraftigt har bringat ned behovet av socialhjälp för sjukhusvård. Året innan den allmänna sjukför- säkringen trädde i kraft — 1954 — fick t.ex. 42800 personer fattigvård till vård i sjukvårdsinrättning (under vissa år på 1930- och 40-talen var antalet av storleksordningen 80 000). Siffran sjönk då försäkringen trädde i kraft år 1955 till 17400. Sista året som detta socialhjälpsändamål särredovisades i den officiella statistiken, 1966. var antalet nere i 4900.

Fastän socialhjälpen har blivit mer kompletterande än tidigare är rena försörjningsbehov på grund av höga hyror etc. framträdande. samtidigt som hjälp med förebyggande och rehabiliterande inriktning torde svara för en inte obetydlig del av socialhjälpskostnaderna.

Orsaker till lzjälpbehoven

Tidigt påvisade olika undersökningar att flertalet vuxna personer som fick socialhjälp var sjuka och arbetsoförmögna. Förbättringarna av sjuk- försäkringen har minskat behovet av socialhjälp i samband med sjukdom. En annan traditionellt viktig socialhjälpsorsak är arbetslöshet. Den arbets- löse kan komma i fråga för frivillig socialhjälp men har enligt gällande regler inte rätt till obligatorisk socialhjälp. vilket familjen dock kan ha. Vid ökad arbetslöshet brukar också socialhjälpen tillta. Som tidigare har fram- gått har ungdomar och ensamma män kraftigt ökat sina andelar av samtliga med socialhjälp. Här torde det gälla arbetslösa, sjukskrivna och utslagna.

Prop. 1979/80: 1 Socialbidrag 195

Under senare år har även andra orsaker kommit in i bilden. nämligen att löneinkomsterna av heltidsarbete inte förslår. särskilt inte om familjen är stor och hyran hög trots utgående bostadsbidrag. Fortfarande torde det dock vara så att många av dem som behöver socialhjälp inte bara har mindre pengar i förhållande till utgifterna än andra. De är sämre ställda också i andra avseenden. såsom i fråga om arbete. bostad. hälsa och utbildning.

Ålderspensionärerna behöver som har nämnts inte socialhjälp i tillnär- melsevis samma utsträckning som förr. Det står klart att pensionsrcfor- mema har haft avgörande betydelse för denna utveckling.

Det finns alltså mycket som talar för att socialhjälpsberoendet bestäms av olika samhällsförhållanden. däribland det socialpolitiska reformarbetet i övrigt. Samtidigt har det emellertid konstaterats att andelen hjälptagare inom befolkningen har varit relativt konstant ända sedan 1800-talet. Man kan tycka att socialförsäkringarna skulle redan ha så gott som utrotat behovet av socialhjälp. En viktig förklaring till att så inte redan har skett har nämnts. Här avses det förhållandet att socialhjälpsnivåerna har följt med i standardutvecklingen. Fattigdom är ett relativt begrepp. En annan viktig förklaring är att nya behov tillkommer eller att vissa behov ökar. behov som socialhjälpen måste tillgodose innan de täcks på annat sätt i det fortlöpande reformarbetet. Det är här delvis fråga om onda följder av samhällsutvecklingen i form av utslagning. Den ökande stora andelen ensamstående män i produktiv ålder bland hjälptagarna. särskilt inom storstadsområdena. har säkert samband med denna utveckling.

2.6.2 Förutsättningarji'ir rätt till socialbidrag

Det ekonomiska biståndet kan ofta behöva kombineras med andra soci- ala tjänster. Dessa skall utgöra erbjudanden. varför det i princip bör vara möjligt för den enskilde att efterfråga en viss social tjänst. t. ex. ekonomisk hjälp. och samtidigt avstå från erbjudanden om andra insatser. som avser behandling. Detta innebär emellertid inte att socialtjänsten är förhindrad att ställa vissa villkor. Tvärtom förutsätter rätten till bistånd att det förelig- ger ett faktiskt behov och att behovet inte kan tillgodoses på annat sätt.

Socialstyrelsen och andra remissinstanser har å andra sidan understrukit att villkoren för bistånd inte får bli för restriktiva. Även jag vill betona detta. En långt gående tolkning av de föreslagna bestämmelserna om rätt till bistånd skulle kunna leda till att den som har kunnat försörja sig men inte gjort det och därför saknar medel till försörjning under den närmaste tiden inte i något fall skulle ha rätt till ekonomiskt bistånd. En sådan tolkning skulle innebära en skärpning i förhållande till vad som tillämpas inom den nuvarande socialhjälpen.

ShjL medger också till skillnad från dess föregångare fattigvårdslagen rätt till hjälp i vissa fall. då arbetsförmågan inte utnyttjas. Enligt 12 så kan således en person vara berättigad till socialhjälp om han av hälsoskäl bör

Prop. l979/81lzl Soria/bidrag 196

helt eller delvis avhålla sig från arbete. Bestämmelsen syftar på hjälpbehö- vande som visserligen kan utföra arbete och därmed helt eller delvis försörja sig. men som med hänsyn till hälsotillstånd och framtida arbetsför— måga bör avstå från arbete. Det kan t. ex. gälla en konvalescent eller en person i ett tidigt skede av en sjukdom. 'l'illståndet i dessa fall behöver inte innebära arbetsoförmåga. men arbete kan innebära en fara för den fortsatta '.trbetsförmagan. Enligt min mening bör i förebyggande syfte samma be- gränsningar i arbets- och självförsörjningskravet som i nuvarande lagstift- ning gälla för rätt till socialbidrag.

Jag vill också påminna om att socialbidraget liksom nu socialhjälpen kommer att fungera som ”en sista resurs" för bl.a. människor som har sociala och personliga svårigheter av olika slag. men som inte alltid är i stånd att dokumentera arbetsoförmåga för den närmast föregående tiden. De kan nu få tillfällig hjälp för att inte en direkt nödsituation skall uppstå och för att få möjlighet att reda upp den akuta situationen. lnom ramen för socialbidraget bör i motsvarande fall finnas en rätt till tillfällig hjälp.

I fråga om socialtjänstens mål harjag understrukit att verksamheten inte skall ta över ansvaret för enskilda människors handlingar och livsföring och därmed riskera att de passiveras och blir beroende. Det står samtidigt klan att de sämst ställda i samhället ofta lever under stora svårigheter och med hårt beskurna valmöjligheter.

Socialtjänsten måste så långt möjligt i samråd med den enskilde klara ut om och hur ett fortsatt hjälpbehov skall kunna förebyggas. Det kan gälla krav på den enskilde att undergå l'z'tkarundersökning av hälsotillstånd och arbetsförmåga. godta lämpliga rehabiliteringsåtgärder som syftar till att han återvinner eller förbättrar sin arbetsförmåga. att han anmäler sig som arbetssökande vid arbetsförmedlingen osv. Socialtjänstens arbetsuppgifter beträffande de människor det här är fråga om innebär ofta svåra bedöm- ningar. som förutsätter en ingående kännedom om deras individuella förut- sättningar och om den miljö de lever i. Den helhetssyn som skall prägla socialtjänsten gäller givetvis även här.

2.6.3 Socialbidragets ändamål l'"t'ir.s'('iij/tiitgs.s'rötl

I det följande kommer jag att behandla socialbidragets huvudsakliga uppgifter att vid behov trygga försörjning och vård samt lämna bidrag i fi'irebyggande och rehabiliterande syfte. Det bör genast sägas att en klar gränsdragning mellan dessa bidragsformer inte är möjlig. Socialbidrag som tryggar t.ex. försörjningen har i viss mening inte sällan en förebyggande och rehabiliterande effekt. Detta blir särskilt tydligt i vissa rehabiliterings- situationer där socialtjänsten kan behöva komplettera andra former av ersättningar med visst bidrag till uppehållet.

Jag vill framhålla att liksom hittills har det största betydelse att försörj- ningsstödet i tillräcklig utsträckning kombineras med andra insatser av

Prop. 1979/80: ] Socialbidrag 197

förebyggande och rehabiliterande karaktär. I annat fall kan ett fortlöpande bidrag till försörjningen verka paSSiverande och direkt motverka den en- skildes möjlighet att få och behålla ett arbete och försörja sig själv. Den risken kan gälla t.ex. ungdom som ännu inte har fått något arbete och personer som tidigare har varit yrkesverksamma. men som har förlorat fotfästet på arbetsmarknaden. Till den senare gruppen har tillströmningen av ensamstående män varit betydande. Till gruppen hör också många ensamstående föräldrar som inte längre är så bundna till vårduppgifter att de inte skulle kunna ta ett arbete. 1 de nu nämnda fallen kan socialtjänstens insatser exempelvis gå ut på att förmedla kontakt med arbetsmarknads- myndigheterna eller andra samhällsorgan.

Jag har framhållit tidigare att det för att skapa tillräckligt antal arbetstill- fällen så att rätten till arbete skall kunna förverkligas krävs fortlöpande kraftfulla närings- och arbetsmarknadspolitiska insatser som inte social- tjänsten råder över. Försörjningsstöd i form av socialbidrag under längre eller kortare tid kan vara det enda som återstår för att människor inte skall fara illa eller lida nöd.

Genom utbyggnaden av de allmänna socialpolitiska anordningarna har socialhjälpen kommit att få en alltmer kompletterande funktion. Det står emellertid klart att socialbidraget även i framtiden kommer att få betydelse som försörjningsstöd i vissa situationer och för vissa grupper av männi— skor. En orsak till detta-är att trygghetssystemet inte är tillräckligt utveck- lat för att täcka alla de situationer då ett ekonomiskt stöd kan behövas. Också efter en fortsatt utbyggnad av den ekonomiska tryggheten i generel- la former kan det behövas en bchovsprövad hjälpform för särskilda. kan- ske ovanliga behovssituationer.

Socialbidrag lill kostnader för vård m. m.

Enligt 12 å ShjL har den som själv saknar tillräckliga medel rätt att få socialhjälp till bl.a. den värd som han behöver, om behovet inte kan tillgodoses på annat sätt. För några årtionden sedan svarade den kommu— nala behovsprövade hjälpen i ett mycket stort antal fall för kostnader för sjukhusvård, läkarvård. tandvård och annan vård eller behandling vid sjukdom och för sjukresor ctc. Den enskildes ekonomiska skydd i fråga om kostnader i olika vårdsituationer har därefter byggts ut kraftigt. Reformar- betet har omfattat prisnedsättning eller kostnadsbefrielse i fråga om läke- medel, läkarvårdsersättning. ersättning för sjukvårdande behandling. rese— kostnader. sjukhusvård, hjälpmedel till handikappade. tandvård. nedsätt- ning av patientavgifter i öppen sjukvård m.m. Det är här fråga om ersätt- ningar enligt lagen ('1962:381) om allmän försäkring (AFL) och därtill knutna författningar. Härutöver har sjukvårdshuvudmännen i vissa av- seenden infört avgiftsmaximeringar och nedsättningar av kostnaderna för personer med omfattande vårdbehov. Detta skydd är inte enhetligt utfor- mat utan varierar mellan sjukvårdshuvudmännen. Socialpolitiska sam-

Prop. 1979/80: [ Socialbidrag 198

ordningsutredningen (S 1975: 02) har i är lagt fram ett förslag om ett enhetligt skydd mot höga vård- och läkemedelskostnader (SOU 1979: 1).

Genom det omfattande reformarbete somjag har antytt nu har det blivit mycket mindre vanligt än tidigare att människor behöver söka socialhjälp till olika slag av sjukvårdskostnader. Även inom socialtjänsten kan det emellertid uppstå behov av ekonomiskt stöd i form av socialbidrag till särskilda kostnader i samband med sjukdom. Detta kan bli fallet i huvud— sakligen två olika situationer.

Den ena gäller personer som inte är inskrivna i försäkringskassan och därför inte omfattas av den allmänna försäkringen. Det är här fråga om icke svenska medborgare som vistas i landet men inte har blivit bosatta. I vissa fall måste de själva svara för en vårdavgift eller en del av denna med krav på sig att betala i förskott eller lämna godtagbar ansvarsförbindclse. Det kan i dessa fall bli nödvändigt att socialtjänsten medverkar t.ex. genom att intyga att patienten inte kan betala avgifterna i syfte att få dessa avskrivna eller genom att bevilja socialbidrag till kostnaderna. Att stå utanför den allmänna försäkringen innebär att den enskilde saknar ekono- miskt skydd också i flera andra situationer som har samband med sjukdom e. d. Det betyder att socialtjänsten kan behöva träda till och utge socialbi- drag i sådana situationer. om det ekonomiska behovet inte tillgodoses på annat sätt.

Den andra situationen gäller det förhållandet att den enskilde inte själv kan betala den kostnad som återstår efter ersättningen från socialförsäk- n'ngen eller kostnadsnedsättningen. Under tidigare år var det vanligt att socialnämnderna i mer eller mindre generella former svarade för klienter— nas medicinkostnader. en förmån som också folkpensionärer med kommu- nalt bostadstillägg kunde få del av. Flera förhållanden har bidragit till att begränsa denna hjälpverksamhet. Den läkemedelsrabattering som äger rum enligt den allmänna sjukförsäkringen har minskat kostnaderna för många och därmed behovet av socialhjälp till medicin. De reella förbätt- ringarna av folkpensionema har verkat i samma riktning. Vidare har de generella bruttonormer som alltmer har börjat användas inom socialhjäl— pen tenderat att inkludera medicinkostnaderna i normen för uppehälle så att endast ovanligt höga läkemedelskostnader föranleder extra hjälp. Även kostnader för behövlig tandvård som inte täcks av tandvårdsförsäkn'ngen kan föranleda socialhjälp. Det blir samma sak med socialbidraget. Även begravningskostnader skall vid behov täckas av socialbidrag.

Jag vill erinra om att det i främst samhällets regi finns flera former av vård och service — inom barn- och äldreomsorgen som är avgiftsbe- lagda. Villkor om ersättning och kostnadsnedsättningar etc. regleras ge- nom kommunala beslut. Avgifterna är oftast grundade på betalningsförmå- gan, varför socialbidrag i princip inte skall behöva utgå till sådana kostna- der. Vid betalningssvårigheter bör huvudmannen för verksamheten enligt min mening i stället kunna reglera avgiften på sådant sätt att den enskilde inte skall behöva söka socialbidrag till kostnader.

Prop. 1979/80zl .S'ot'ialbidrag 199

Förebyggande och rehabiliterande inriktning

Som socialutredningen har framhållit kommer den kommunala behovs- prövade hjälpen att ha kvar uppgifter med förebyggande och rehabilite- rande inriktning. l)et kan här vara fråga om kompletterande stöd till insatser från andra delar av socialtjänsten eller andra verksamheter på kommunal. landstingskommunal eller statlig nivå. 1 den nuvarande so- cialhjälpsverksamheten tillgodoses rehabiliteringsbehov inom ramen för den frivilliga socialhjälpen enligt 13 s ShjL. Jag delar socialutredningens uppfattning att detär angeläget att bidrag till rehabiliteringsändamål liksom i dag i viss utsträckning och i vissa former skall kunna utgå under de förutsättningar som anges för rätten till bistånd. Dessa insatser inom socialbidragets ram bör utgöra en grund för en mer långsiktig uppbyggnad av den bidragsberättigades möjligheter att helt eller delvis försörja sig och till en aktiv livsföring. Biståndet skall med andra ord ges en förebyggande inriktning.

När det gäller t.ex. skolungdom kan utöver ekonomiskt stöd till det direkta livsuppehället andra ekonomiska stödinsatser behöva sättas in i samarbete med den skolsociala verksamheten. Socialbidraget bör liksom socialhjälpen enligt 12 å ShjL under vissa förutsättningar svara för kostna- der som avser minderångs uppfostran. En av flera orsaker till att en elev har svårigheter i skolan kan vara att han eller hon har det sämre ställt än skolkamraterna och inte har samma ekonomiska möjligheter som de. Det kan här gälla bl. a. vissa slag av utrustning som inte ryms inom ramen för bistånd till uppehållet. Ett särskilt ekonomiskt stöd bör här kunna få betydelse för att förebygga att eleven t. ex. avbryter skolgången. Detta är ett exempel på hur socialbidraget liksom hittills kan fylla en uppgift inom den förebyggande barn- och ungdomsverksamheten.

Socialbidraget bör också tillgodose sådana ändamål som nu avses med hjälpåtgärder enligt 26 & BvL och täcka kostnader för rådfrågning. under- visning, behandling, utbildning. resor. utrustning m.m. Prövningen av behovet blir emellertid inte längre bunden till enbart vissa förhållanden. t.ex. sådana som nu anges i 25 & BvL. utan kommer att göras enligt de allmänna grunderna för rätt till bistånd.

För vissa familjer med sociala problem kan olika former av stödinsatser i hemmet förebygga att ett barn måste tas om hand för vård utanför sitt hem. Ekonomiskt stöd i form av socialbidrag har ibland visat sig vara en nöd- vändig hjälpåtgärd vid sidan av andra insatser.

Rätten till arbete hör till de grundläggande sociala värden som socialtjänsten skall medverka till att förverkliga. Ekonomisk hjälp i enskil- da fall för att främja detta mål lär ofta bli av mer kompletterande karaktär. Arbetsmarknadspolitiska insatser utanför socialtjänsten för bl.a. arbets- handikappade, som jag återkommer till ( avsnitt 2.11 ) har mer grundläggan- de betydelse. Även socialbidraget blir emellertid i olika situationer av värde. I fråga om personer med svårigheter på arbetsmarknaden är det

Prop. 1979/80: 1 S avin/bidrag 200

nödvändigt att socialtjänsten och arbetsmarknadsorganen samarbetar. Här spelar socialhjälpsverksamheten sedan länge en inte oväsentlig roll genom att vid behov främst komplettera olika statliga stödinsatser. t. ex. genom näringshjälp till arbetsredskap m. m., bidrag till fortskaffningsmedel för att personer med rörelsehinder skall kunna ta sig till och från arbetet osv. Motsvarande möjligheter bör finnas inom socialtjänsten.

Alla människor bör ha rätt till en god bostad. Socialtjänsten bör även fortsättningsvis i samarbete med främst bostadsförmedlingen genom eko- nomiskt stöd kunna bidra till att hjälpa familjer och enskilda med sociala problem att få goda bostäder i samma bostadsområden som andra bostads- sökande. l.)enna bidragsverksamhet är för övrigt ett av många exempel på det tidigare nämnda förhållandet att man inte alltid kan dra en tydlig gräns mellan å ena sidan stöd till försörjning (inkl. bostad) och å andra sidan bidrag med rehabiliterande och förebyggande inriktning.

Personer med socialbidrag kommer liksom nu är fallet med socialhjälps- tagama, att vara försäkrade enligt AFL och samtidigt med den kommunala behovsprövade hjälpen uppbära socialförsäkringsförmåner av olika slag. Jag räknar med att behovet av ett kvalificerat samarbete mellan socialtjänsten och försäkringskassorna kommer att öka. Ett viktigt organ för detta samarbete i fråga om rehabiliteringsärenden bör de lokala rehabi- literingsgrupperna bli. Här kan socialbidrag behövas som komplement till socialförsäkringsförmåner. utbildningsbidrag m.m. under ett rehabilite- ringsskede.

Socialtjänsten får också breda kontaktytor med hälso- och sjukvården. Det kommer ofta att bli fråga om sociala rehabiliteringsinsatser efter avslu- tad medicinsk behandling i samband med sjukdom. missbruk av beroende- framkallande medel etc. lnte sällan kommer det vid sidan av andra åtgär- der att behövas ekonomiskt stöd för såväl försörjning som rehabilitering.

Särskilt/u grupper

Som framgår av vad jag har sagt tidigare om rätten till bistånd kommer socialbidrag att kunna utgå också till arbetsföra personer med heltidsarbe- te, förutsatt att de har otillräckliga inkomster i förhållande till försörjnings- bördan. Det gäller hjälpbehövande personer vilkas hjälpbehov i dag tillgo- doses inom ramen för den s. k. frivilliga socialhjälpen (13 å ShjL).

En betydande del av socialhjälpen lämnas i dag till personer som är arbetslösa. Med hänsyn till de kvalificeringsvillkor som gäller och också i fortsättningen kan antas komma att gälla inom arbetslöshetsförsäkringen måste vi räkna med att socialbidrag i viss omfattning kommer att behövas vid arbetslöshet både till försörjning och till förebyggande ändamål.

lcke svenska medborgare som är arbetsföra-men som saknar arbetstill- stånd har enligt gällande lag inte rätt till socialhjälp. lnte sällan ger man dem i stället frivillig socialhjälp. [ den nya konstruktionen kommer de att omfattas-av rätten till bistånd.

Prop. 1979/80: I Socialbidrag 201

Socialutredningcn har haft i särskilt uppdrag att överväga reglerna för socialhjälp åt personer som är i arbetskonflikt. För en närmare redovisning av bakgrunden till utredningens förslag får jag hänvisa till slutbetänkandet (SOU 1977: 40) Socialtjänst och socialförsäkringstillägg. s. 364—368.

Utredningen föreslår nu att socialbidrag till konfliktberörda skall utgå efter samma grunder som socialbidraget i övrigt. Sålunda skall hjälp läm- nas efter samma prövning, normberäkning och riktlinjer i övrigt som för andra hjälpsökande. Några särbestämmelser för behovsprövning i kon- fliktfallen bör således inte finnas.

Socialutredningen anser att det med hänsyn till neutralitetskravet är motiverat att föreskriva återbetalningsskyldighet för socialbidrag som har betalats ut i samband med arbetskonflikt. En sådan bestämmelse kommer att utgöra ett undantag från den huvudregel som utredningen föreslår. enligt vilken socialbidrag inte skall vara återbetalningspliktigt. [ övrigt anser utredningen (let sålunda inte nödvändigt att i lagen ta in några särbestämmelser i fråga om socialbidrag till personer i arbetskonflikt. Utredningen vill endast understryka betydelsen av att konfliktberörda som söker socialbidrag omgående informeras om återbetalningsskyldigheten.

Jag tillstyrker för min del i likhet med bl. a. Föreningen Sveriges social- chefer och l.0 utredningens förslag om möjlighet till socialbidrag vid arbetskonflikt. Som utredningen har framhållit bör återbetalning inte ut- krävas. om den ersättningsberättigade genom att återbetala socialbidraget eller någon del av detta skulle komma att sakna medel till försörjningen eller om i det enskilda fallet andra synnerliga skäl talar emot återkrav. Av hänsyn till neutralitetsprincipen bör å andra sidan kommunerna inte utan en närmare prövning enligt dessa kriterier efterge kravet på återbetalning. Jag återkommer senare till frågorna om återbctalningsskyldighet ( avsnitt 2.15 Avgifter m.m.).

När det gäller de studerande anser jag i likhet med socialutredningen att det rent principiellt inte bör vara en uppgift för socialtjänsten att svara för vuxnas kostnader i samband med studier. Grundregeln bör därför vara att socialbidrag inte skall ges till studerande som i övrigt är arbetsföra. Från denna regel måste emellertid undantag kunna göras när det är fråga om vissa akuta situationer. I anslutning till den praxis som redan gäller torde således socialtjänsten komma att behöva träda in med kompletterande socialbidrag också i särskilda fall på eftergymnasial nivå. Det kan exempel- vis gälla personer med partiella studiehinder på grund av sjukdom eller handikapp. rehabiliterande åtgärder i förebyggande syfte. studerande med minderåriga barn etc.

2.6.4 Soria/bidragets innehåll och nivå Vad socialbidraget skall täcka

Jag vill påminna om att enligt förslaget till rätt till bistånd skall den enskilde under tidigare nämnda villkor ha rätt till bistånd till sin försörjning

Hänvisningar till US500

Prop. 1979/80zl Socialbidrag 202

och sin livsföring i övrigt. När ShjL infördes framhöll dåvarande departe- mentschef bl, a. att hjälpen skulle omfatta inte bara vad som åtgår till mat. husrum och kläder titan även vad som behövs för inventarieutrustning och annat dylikt. Detta bildar en naturlig utgångspunkt också för mina övervä- ganden om vad socialbidraget kan täcka.

Socialbidraget bör således svara för grundläggande behov i fråga om mat och dryck. beklädnad och bostad inkl. elström. l överensstämmelse med den praxis som redan tillämpas av kommunerna bör bidraget även täcka andra hushållsutgifter för tvätt och rengöring. olika förbrukningsartiklar liksom försäkringar samt tillgodose behov av förströelse. rekreation och kommunikation genom att innefatta löpande kostnader för telefon. TV- licenser. dagstidning, smärre resor etc. Vidare brukar hjälpen täcka andra personliga utgifter för hygien. fritidssysselsättningar och sociala kon- takter.

Det är nu vanligt att den kommunala socialvården täcker dessa behov inom ramen för socialhjälpens grundbelopp eller s.k. bruttonormer. Ge- nom sådana normer tillförsäkras den som behöver bistånd en viss levnads- standard utan att varje behov prövas för sig särskilt. Den enskilde får därigenom lättare att hålla reda på om han i en viss situation kan få detta grundläggande bistånd eller inte. Han får också en viss frihet att inom den ram för hushållsbudgeten som normerna sätter disponera socialbidraget på det sätt som passar honom bäst.

Huvudregeln för beräkning av bidrag till bostadskostnader bör vara att sökandens faktiska nettokostnader för bostaden och dess uppvärmning beaktas helt. om bostadsstandarden och bostadskostnaderna inte över— stiger vad som är skäligt.

Bchövlig hemutrustning hör till den standard som socialbidraget bör garantera. Vad som skall anses behövligt kan varken i fråga om hem- utrustning eller annat fastställas en gång för alla. Bedömningen måste i stort anpassas efter den allmänna standardutvecklingen i samhället. dvs. till vad människor i allmänhet kan kosta på sig.

Hänsyn bör också tas till fördyrade levnadsomkostnader på grund av arbete. bl. a. barnomsorgskostnader. eller särskilt kosthåll.

Jag har nämnt tidigare att socialbidrag under vissa förutsättningar skall kunna utgå till kostnader för vård inkl. tandvård. läkemedel. m.m.

Den som behöver miljöombyte och inte kan få detta inom kommunens hem e.d. bör kunna få bidrag till vistelse för vila och rekreation i andra lämpliga former.

Olika slag av skuldsättning kan utgöra ett allvarligt hinder för att en person skall återvinna arbetsförmåga och möjligheter att försörja sig själv och i förekommande fall sin familj. I vilken utsträckning socialtjänsten skall ha att svara för "ekonomiska saneringar" beror på förhållandena i det enskilda fallet. Men biståndet bör allmänt ges en förebyggande karak- tär. Det heter redan om socialhjälpen att denna bör "lämnas på sådant sätt.

Prop. l979/80:1 .S'ocialbidrag 203

att den behövande såvitt möjligt blir i stånd att för framtiden genom eget arbete försörja sig och de sina" (14 & ShjL). Samma ansats fanns f. ö. även i den äldre fattigvårdslagstiftningen. När det gäller socialbidraget bör tyngdpunkten förskjutas mot förebyggande och rehabiliterande insatser.

Socialbidraget bygger ytterst på en individuell behovsprövning. vilket innebär att bidrag skall kunna utgå med andra belopp och till andra ända- mål än vad som gäller enligt särskilda fastställda normer. Bistånd som går utöver grundbeloppet enligt de s. k. bruttonormerna bör bli föremål för en mer ingående individuell bedömning. Huruvida rätt till sådant bistånd skall anses föreligga beror givetvis i hög grad på förhållandena i det enskilda fallet.

Som framgår av vad jag har anfört tidigare bör bl. a. ekonomiska stöd- och hjälpinsatser kunna ges i vidare omfattning än som följer av den enskildes rätt till socialbidrag. Frågan om insatsernas art och den enskildes kostnadsansvar bör därvid bestämmas efter samråd med honom. Detta bör bl.a. innebära att kommunens fullmäktige liksom nu (14 & ShjL) skall kunna medge socialnämnden att i stället för kontant bidrag teckna borgen för lån när det är fråga om ekonomiska insatser som framstår som ända- målsenliga men som socialtjänsten inte kan anses skyldig att svara för inom ramen för socialbidraget.

En del av den nuvarande socialhjälpen utbetalas f.n. som förskott på socialförsäkringsförmåner i väntan på att försäkringskassans prövning skall bli klar. Det är vanligen pension och sjukpenning som förskotteras. Bestämmelser om förskotten finns i 33 å Shjl. (om hjälptagares återbetal- ningsskyldighet) och 17 kap. 4 5 AFL (rätt för myndighet som tillhandahål- lit försörjning att uppbära del av pension). Förskotteringen av förstagångs- utbetalningar måste skiljas från de 5. k. förmedlingsärendena. Exempel på ett sådant ärende är att socialnämnden för att hjälpa en pensionär tar i samförstånd med honom emot pensionen på hans vägnar och portionerar ut den med jämna mellanrum. Det är oftast missbrukare som på detta sätt får hjälp med att hushålla med sina inkomster.

Socialutredningen har framhållit att det borde vara försäkringskassan och inte som nu socialnämnden som vid behov förskotterade socialförsäk- ringsförmåner. Utredningen har pekat på möjligheten att meddela interi- mistiska beslut i bl. a. pensionsärenden.

Även förskottering av ersättning från andra myndigheter än socialför- säkringsorganen borde enligt socialutredningen på sikt avvecklas. Om det inte går att åstadkomma på annat sätt föreslår utredningen att förskotten i fortsättningen skall utgå inom det föreslagna systemet med socialförsäk- ringstillägg.

Jag delar helt socialutredningens uppfattning att man bör sträva efter att på sikt avveckla socialnämndernas förskotteringsverksamhet. Förskott genom socialhjälp/socialbidrag är föga tillfredsställande vare sig från den enskildes eller från socialadministrativa synpunkter.

Prop. 1979/80:l Socialbidrag 204

Frågan om att på lämpligaste sätt avlasta kommunerna förskotterings- verksamheten prövas f.n. av socialpolitiska samordningsutredningen (S 1975102). Därvid övervägs möjligheterna att öka förutsättningarna för försäkringskassorna att meddela s. k. provisoriska beslut. Samordnings- utredningen väntas lägga ett förslag i frågan senare i år. Även om det på detta sätt skulle gå att väsentligt reducera antalet förskottsärenden för socialnämnderna. måste man räkna med att det också i framtiden kommer att finnas behov av att i vissa fall få förskott på förmåner som ännu inte har beviljats. Jag utgår därför från att en av socialbidragets funktioner fortft — rande kommer att bli att inom ramen för rätten till bistånd ge förskott på förmåner som är under prövning av andra myndigheter.

Socialbidragets nivå m. nz.

Den föreslagna rätten till bistånd enligt socialtjänstlagen innebär att den enskilde genom biståndet skall tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Bistån— det skall utformas så att det stärker den hjälpbehövandes resurser för ett självständigt liv.

Som jag har redogjort för tidigare ( avsnitt 2.5 ) vill flera remissinstanser att begreppet skälig levnadsnivå skall preciseras. Detta harjag delvis gjort genom att ange förutsättningarna för socialbidraget som rättighet samt socialbidragets ändamål och innehåll. Socialutredningcn har för sin del framhållit att det lämpligaste sättet att tillförsäkra den enskilde en skälig levnadsnivå är att använda det system med basbeloppsreglerade brutto— normer och med ersättning för skäliga bostadskostnader som numera tillämpas ganska allmänt i kommunerna. Skillnaderna i normnivåer är emellertid betydande. Socialutredningcn har vidare framhållit att jämlik- hetsmålet förutsätter att enhetliga bidragsnormer eftersträvas inom social- tjänsten. även om skälig hänsyn bör kunna tas till variationer mellan kommunerna i levnadskostnader och allmän inkomstnivå.

Socialutredningcn har övervägt möjligheten att regeringen skulle fast- ställa vissa miniminormer för socialbidraget. som således inte skulle få underskridas, men ansett att övervägande skäl talar mot en sådan lösning. Jag delar denna bedömning. Jag förordar i stället att socialstyrelsen efter samråd med Kommunförbundet utformar Sina allmänna råd om social- tjänstlagens tillämpning så att de motverkar alltför stora skillnader i norm- nivåema. Kommunförbundets länsavdelningar har för övrigt sedan länge arbetat på mer enhetliga normer bland kommunerna i respektive län.

Genom systemet med basbeloppsreglerade s.k. bruttonormer kan so- cialbidragets realvärde skyddas. Under remissbehandlingen av socialut- redningens förslag har några remissinstanser dock menat att konsu- mentprisindex och basbelopp innebär en underskattning av kostnadsför- ändringama för de lägre inkomsttagarnas hushåll. Om livsmedlen, som har varit fallet under senare år. ökar snabbare i pris än övriga poster i indexet. kommer detta index inte att fullt ut visa kostnadsfördyringarna för lågin—

Prop. 1979/80zl Socialbidrag 205

komsthushåll. som ju måste använda en relativt stor andel av pengarna till livsmedel. Jag vill för min del påpeka att det på konsumentprisindex grundade basbeloppet enligt AFL svarar för värdebeständigheten inom många olika socialpolitiska anordningar. Någon särlösning för enbart so- cialbidraget kan enligt min mening inte motiveras.

En annan fråga gäller realförbättringar av socialbidraget. Här finns inte den tidigare nämnda automatiken som syftar till att skydda mot direkta försämringar av den reella standarden. Förbättringar av socialbidragets standard (i form av höjda procentsatser av basbeloppet för socialbidrags- normer) måste liksom hittills ske genom politiska beslut. Allmänna stan- dardförbättringar för stora grupper inom befolkningen måste naturligtvis även komma de ekonomiskt hjälpbehövande till del.

Numera utgår socialhjälpen nästan alltid i kontant form. Detta bör givetvis vara en regel med få undantag också för det framtida socialbidra- get. Den tid är sedan länge förbi då man i praktiken omyndigförklaradc den som var tvungen att söka socialhjälp genom att utan större urskiljning ge honom mat- eller klädcskuponger i stället för pengar. Jag vill i detta sammanhang också understryka det stora värde som det i vissa fall kan ha i behandlingen av en klient att han betros meden så jämförelsevis enkel sak som att själv sköta sina hyresinbetalningar. Som jag har nämnt tidigare är det angeläget att socialtjänsten inte tilldelas en "liiarroll". Klienten skall i stället hjälpas att i största möjliga utsträckning själv ta ansvar för sina handlingar och sitt liv.

Hänvisningar till US502

2.6.5 Öt'rigufi'ågor

Särskilda bestämmelser finns i dag om statsbidrag till bl. a. kommunerna för socialhjälp åt utländska medborgare m. fl. Dessa frågor återkommerjag till senare ( avsnitt 2.23 ).

Också nuvarande bestämmelser om ersättning mellan kommunerna för utgiven socialhjälp behandlar jag i det följande ( avsnitt 2 .l()). Detsamma gäller frågan om den enskildes ersättningsskyldighet för uppburna socialbi— drag m.m. åt sig och familjen ( avsnitt 2.15 ).

Socialutredningcn har också övervägt frågan om inte socialbidraget borde beskattas och göras pensionsgrundandc.

Praktiska erfarenheter visar bl.a. att socialhjälpstagarna vanligen har lägre pensionsgrundande inkomst än andra grupper i samhället och att de därmed också kommer att få lägre ATP. Om socialbidraget gjordes pen- sionsgrundande. skulle socialbidragstagarnas pcnsionsnivå höjas. Med hänsyn till socialbidragets kompletterande funktion torde emellertid den faktiska effekten som regel bli blygsam. Enligt vadjag har förordat tidigare bör socialbidraget få ökad förebyggande inriktning, vilket bl.a. innebär utbetalning av engångsbelopp till särskilda ändamål. Sådana utbetalningar lämpar sig mindre väl för beskattning. Det kan inte heller vara ändamålsen- ligt att dela upp bidraget på beskattade och obeskattade förmåner. Jag

Hänvisningar till US503

Prop. 1979/80:1 S oda/bidrag 200

ansluter mig därför till utredningens mening att socialbidraget inte bör beskattas eller göras pensionsgrundandc.

Socialutredningcn har övervägt om inte socialbidraget borde betalas ut av försäkringskassan. Beslut och finansiering skulle däremot vara en upp- gift för kommunen. Utredningen har pekat på att socialförvaltningarnas utbetalningsrutiner synes fungera tillfredsställande och att det inte skulle innebära någon rationalisering i strikt mening att låta försäkringskassan ta över. Man skulle emellertid få en mer enhetlig utbetalningsordning. om även socialbidraget utbetalades av försäkringskassan. och socialbidraget skulle i den allmänna uppfattningen jämställas mer med socialförsäkrings- fönnåner än med den tidigare socialhjälpen. Socialutredningen har därför ställt sig positiv till att man på sikt för över utbetalningen av socialbidrag på försäkringskassan. Några av det fåtal remissinstanser som har yttrat sig i frågan. däribland riksförsäkringsverkct. vill ha en sådan ordning genom- förd mer eller mindre snabbt. Andra ställer sig kritiska till förslaget. bl. a. med hänsyn till att försäkringskassan i onödan skulle få insyn i socialbi- dragsärenden.

Socialvården och försäkringskassan har redan nu ett samarbete som innebär kontroll och insyn i enskilda ärenden. Något avgörande hinder mot att sträcka ut samarbetet till att gälla samordnande utbetalningsfunktioner bör det inte finnas. Frågan har emellertid för dagen inte en sådan aktualitet att det finns anledning att närmare pröva den i detta sammanhang.

Som jag har framhållit inledningsvis har utbyggnaden av den ekonomis— ka grundtryggheten i form av socialförsäkringar m. m. bidragit till att minska behovet av kommunal bchovsprövad ekonomisk hjälp. Olika eko— nomiska. politiska och sociala förhållanden kommer att bli avgörande för det framtida behovet av socialbidrag. En fortsatt utbyggnad av näringspoli- tiska. arbetsmarknadspolitiska och socialpolitiska åtgärder kommer att minska behovet av socialbidrag till försörjningen. Därmed skapas ökat utrymme för den inriktning på förebyggande och rehabiliterande insatser som jag anser att socialbidragsverksamheten bör få.

De försök som efter socialutredningens förslag om socialförsäkringstill- lägg har pågått i bl. a. Sundsvall, Solna och Stockholm (Gubbängen) med förenklad socialhjälpshandläggning visar på möjligheten att även förenkla prövnings- och handläggningsrutinerna inom ramen för socialhjälpsvcrk- samheten. Det är enligt min mening viktigt att dessa erfarenheter tas tillvara. En förenklad handläggning av vissa socialbidragsärenden medför avlastningseffekter. Denna avlastning bör komma socialtjänsten i övrigt till godo och bl. a. bidra till ändrade arbetsmetoder med starkare inriktning på arbete ute i samhället.

Prop. 1979/80: 1 Principer 207

2.7 Principer för insatser hos enskilda och familjer

! den framtida socialtjänsten kommer betydelsen av strukturinriktade insatser att öka. Att man vidgar de arbetsuppgifter som är riktade på samhällsförhållandena innebär inte att de individuellt inriktade insatserna kommer att minska i faktisk omfattning och betydelse i varje fall inte på kon sikt. Först på längre sikt kan socialtjänstens bredare samhällsoriente- ring väntas leda till en minskning av olika behov av individinriktade stödin- satser. Självfallet blir omfattningen av detta behov i ännu högre grad beroende av sådana ekonomiska. politiska och sociala tillstånd och föränd- ringar i samhället som socialtjänsten endera inte råder över eller bara delvis kan påverka. Jag delar därför den av socialutredningen starkt under- strukna uppfattningen att socialtjänstens mål måste gälla alla områden och verksamheter som har betydelse för samhället. Den omedelbara effekten av reformen blir att de individuellt inriktade insatserna minskar endast relativt. dvs. i förhållande till utbyggda strukturinriktade insatser. De principer som skall gälla för individuellt inriktade insatser i framtiden har därför en avgörande betydelse för socialtjänsten i dess arbete med enskilda och familjer. 1 det följande skall jag ge en mera sammanfattande syn på de principer som enligt min mening bör gälla för individuellt inriktade insat- ser.

2.7.1 Helhetssyn

Vägledande för arbetet med socialtjänstreformen har varit att få till stånd en verksamhet som präglas av en helhetssyn i stället för det "symp- tomtänkande" och den funktionella uppdelning som karaktäriserar den traditionella socialvården. Helhetssynen innebär att en enskilds eller en grupps sociala situation och de problem han eller gruppen upplever skall ses iförhållande till hela den sociala miljön. Inte bara familjen och ”när- miljön" i övrigt utan också den enskildes förhållanden i vidare mening hör hit. Det rör frågor om möjlighet att få arbete. bostad. positiva fritidsförhål- landen. att kunna undvika utslagning, segregation och fattigdom i både materiell och mer vidsträckt mening. dvs. att kunna nå värden som brukar sammanfattas i begreppet livskvalitet. Utifrån detta betraktelsesätt får helhetssynen vittgående konsekvenser för socialtjänstens framtida arbete med enskilda, organisationens utformning, samverkansbehov m.m.

Det jag har sagt nu innebär att söcialtjänsten inte enbart skall söka orsaker eller lösningar på problem i samspelet mellan individen och hans närmaSte (primärgruppen) utan även i de förutsättningar som samhället i stort erbjuder. Socialtjänsten skall också sträva efter att finna samlade lösningar för den enskildes eller gruppens totala situation.

Detta ställer krav på att samhällets resurser samordnas bättre än nu och på att behandlingsplaneringen ges en planmässig uppläggning. Det är i det sammanhanget viktigt att kunna konstatera att helhetssynen redan är all—

Prop. 1979/80zl Principer 208

mänt accepterad inom socialvården och även inom angränsande verksam- hctsomraden.

Under remissbehandlingen av socialutredningens slutbetänkande har en instans framhållit att de anhörigas roll i det sociala arbetet inte har tagits upp till behandling i tillräcklig grad i detta sammanhang. Jag vill med anledning av detta understryka att de resurser som anhöriga och andra närstående utgör är en del av det sociala nätverk som bör ingå i beskriv- ningen av situationen. De mänskliga resurser som anhöriga och andra närstående utgör skall givetvis tas till vara vid behandlingsplaneringen och när behandlingsinsatserna genomförs. Det finns dock anledning att påpeka att detta inte bör ske annat än när det står i samklang med principen om frivillighet och självbestämmande.

2.7.2 Frivillighel och .själt'besränrmande

Socialutredningcn har framhållit vikten av att klienterna har medbestäm- mande i handläggningen av sina ärenden och att vård och behandlingsin- satser grundas på den enskildes frivilliga medverkan. 1 den föreslagna socialtjänstlagens inledande "portalparagraf" heter det också att verksam- heten skall bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet. liksom att den skall inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser. Som en allmän riktlinje anges det vidare i lagförslaget att socialnämndens insatser för den enskilde skall utformas och genomföras tillsammans med honom.

Det innebär att frivillighet och självbestämmande skall vara vägledande vid handläggningen av enskilda ärenden inom socialtjänsten. Frivillighet och självbestämmande skall gälla vid såväl vård- och behandlingsinsatser som andra av socialtjänsten förmedlade sociala insatser. Ett exempel kan vara att någon som behöver stöd i sitt boende så långt möjligt får välja mellan hemsamaritinsatser och flyttning till ett kollektivt boende.

] samarbetet mellan socialtjänsten och den enskilde är det viktigt att klienten själv behåller ansvaret för sin situation.

Dessa riktlinjer för verksamheten har i allmänhet fått starkt stöd eller lämnats utan erinringar av remissopinionen. Föreningen Sveriges social- chefer anser att principerna om frivillighet och självbestämmande är så allmänt omfattade att kommentarer är överflödiga. medan exempelvis TCO talar om ett väsentligt framsteg för den sociala metodiken. Det blir nu formellt möjligt att socialtjänsten och den enskilde tillsammans väljer lämpligaste framkomstväg för rehabiliteringen. Västerås kommun erinrar om att dessa principer går tillbaka på grundläggande demokratiska värde- ringar. Detta bör gälla även för människor med socialt avvikande beteen- de. Kommunen betonar att det är viktigt med hänsyn också till behand— lingsresultatet att även dessa människor får uppleva att socialtjänstens beslut om vård och behandling fattas med deras egen medverkan. Detta behöver dock inte vara liktydigt med en helt kravlös inställning. Hjälp och

Prop. 1979/80: 1 Principer 209

stöd som ges helt utan förbehåll blir lätt passiverande och förlänger hjälp- beroendet. Andra remissinstanser pekar på svårigheterna då klienten och socialarbetaren har olika uppfattningar. Dessa situationer kräver ansvars- känsla och omdöme hos socialarbetaren och utbildning i behandlingsarbete samt i vissa fall handledning.

Vissa remissinstanser har en mer uttalad kritisk hållning till vad utred- ningen säger om frivillighet och självbestämmande för den enskilde som principiella riktlinjer. Jag bortser här från den kritik som har sin utgångs- punkt i utredningens förslag att socialtjänsten inte skall kunna tvångsom- händerta vuxna personer. Den frågan tas upp senare (avsnitt 2.25). Men det förekommer att även remissinstanser som tillstyrker detta förslag knyter vissa reservationer till utredningens resonemang om den enskildes ställning i förhållande till socialtjänsten. Stockholms kommun menar att klientens föreslagna möjlighet att välja och förkasta enkelt uttryckt tillde- lar socialtjänsten rollen att tillhandahålla kunden vad han eller hon efter- frågar. Det ifrågasätts om inte utredningen alltför onyanserat och med förankring i nu modifierade åskådningar sätter upp kravlöshet som ideal. [ alla mänskliga sammanhang. arbetsliv och föreningsliv. äktenskap. trafik och affärer. bygger växelverkan mellan människor på ömsesidigt godtagna uttalade eller underförstådda normer. solidaritetskrav och förväntningar. Att inom socialtjänstens ram nedklassa ömsesidighet betyder att man samtidigt nedklassar de människor man har att göra med. inom dagens socialvård har behandlingsarbetet. inte minst inom den frivilliga institu- tionsvården. i mycket hög grad kommit att betona den ömsesidiga solidari- teten och bestämda krav som individen måste acceptera. Socialtjänstens serviceinriktning får enligt Stockholms kommun inte gå så långt att man för att göra klienten till viljes medverkar till åtgärder som är olämpliga från behandlingssynpunkt. Svea hovrätt för fram liknande synpunkter.

Jag ansluter mig helt till den föreslagna huvudprincipen att klienten själv bestämmer om han eller hon skall ta emot erbjudande om en viss social tjänst eller inte. Av detta följer att det slutligen måste vara klienten som också gör valet då det finns flera alternativ. Att det bör vara så anser jag vara självklart. Vissa remissinstansers reaktioner visar emellertid att jag inte kan nöja mig med det här sagda. Frågan kommer också igen i andra sammanhang. Det synes i viss utsträckning snarare vara fråga om ofull- ständigheter i utredningsförslaget än om verkliga meningsmotsättningar. Redan i samband med de föreslagna övergripande målen framhöll jag att utredningen inte helt lyckats ge uttryck för sina intentioner när det gäller den enskildes ansvar för sitt liv. Även där har kritiken gjort gällande att förslagen är eller kan tolkas som uttryck för en önskan att skapa en socialtjänst. som inte får ställa villkor och rikta krav mot den enskilde. Det skulle vara fråga om en service. som kunde få passiverande följder. Kritik riktades för övrigt redan mot det i principbetänkandet redovisade synsättet att de sociala problemen i första hand var resultat av samhällsförhållan— l4 Riksdagen 1979/80. [ saml. Nr ]. Del A

Prop. 1979/80: [ Principer 2 IO

dena och förändringar i dessa. Man menade att utredningen därmed i alltför hög grad såg människan som en osjälvständig produkt av samhället. Utredningen sktrlle ha bortsett från den individuella komponent som gör att vi reagerar olika på samma eller nästan samma miljö. Detta synsätt, menade man. kunde leda till en pessimistisk och passiv syn på möjligheter- na att genom aktiva insatser nå resultat.

Socialutredningens kraftiga markering av samhällets skyldighet och indi- videns rätt får delvis ses mot socialvårdens historiska bakgrund. Som framgår av den historiska översikt som jag lämnade inledningsvis har samhällets på individen starkt inriktade vårdverksamhet präglats av aukto- ritet och kontroll. Även om den moderna socialvården slagit in på andra vägar saknar inte det traditionella synsättet förespråkare och inflytande. ] tider av ökande ekonomiska och sociala svårigheter i samhället får för övrigt en moraliserande och privatiserande syn på människors problem att anpassa sig ökad genomslagskraft. Därför är det viktigt att som socialut- redningen har gjort hävda samhällets grundläggande skyldighet att bistå den enskilde liksom dennes rätt att själv bestämma över sin situation. Detta synsätt överensstämmer med reformens syfte att fördjupa demokra- tin inom socialtjänsten. Denna fråga har många aspekter som omfattar dem som verkar inom socialtjänsten. folkrörelserna och de frivilliga organisa- tioncma. allmänheten och sist men inte minst de människor som efterfrå- gar socialtjänster.

Som jag har sagt redan misstar man sig om man tror att detta är det- samma som en kravlös. för att inte säga menlös socialtjänst. Vad innebär den föreslagna "portalparagrafens" bestämmelser att socialtjänsten skall "inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna rc— surser"? Den speglar den demokratiska grundsynen att människor har inneboende möjligheter till personlig utveckling och växt. För att dessa möjligheter skall kunna förverkligas inom socialtjänsten krävs en samver- kan mellan de människor och grupper som berörs och socialtjänstens företrädare. Den enskilda socialarbetarens eller arbetslagets tillvägagångs— sätt måste här anpassas till olika förhållanden.

Det ärinte ovanligt att människor som behöver socialtjänstens insatser är isolerade. osäkra och ångestfyllda med nedsatt självkänsla. utan initia- tiv. kravlösa och "medgörliga". För dessa människor har samhällets före- trädare ofta en prestige som kan förstärka känslan av underlägsenhct och otillräcklighet. Här är det av särskild vikt att socialtjänstens serviceinrikt— ning kommer till klart uttryck i samspelet mellan socialarbetare och klient. Denna inriktning bör bl. a. innebära att den sociala verksamheten är tjänst- villig och uppmuntrande. angelägen att den enskilde behandlas som jäm- ställd och att inte för stora krav ställs på honom eller henne. Denna mindre kravfyllda hållning kan i dessa fall vara ett nödvändigt första led i ett rehabiliteringsinriktat behandlingsarbete.

1 andra situationer återigen kan socialtjänsten redan från början verka

Prop. 1979/80zl Principer 21 I

mer aktivt genom att klargöra vad som kan och bör göras. vad man finner felaktigt eller skadligt i en människas livsföring och hur man bör gå till väga för att förbättra situationen och stärka individens möjligheter att själv ta ansvar för sin situation. Socialtjänsten har här många uppgifter. Den skall tillsammans med klienten söka klara ut vilka handlingsaltcrnativ som finns och vilket livsinnehåll dessa kan tänkas ge den enskilde. Men socialtjäns— ten skall också i detta samspel vid behov argumentera. försöka skapa insikt. ställa krav och aktivt påverka klienten. Denna relation påminner mycket om andra rnedmänskliga kontakter där ena parten med respekt för den andre och omtanke om honom genom fakta och argument försöker avvärja en olycklig utveckling och främja den andres väl. Skillnaden ligger iatt socialarbetaren har yrkeskunskap som nödvändig resurs. Därför är det inte fråga om vilken relation som helst utan om en behandlingssituation.

Vad jag har sagt nu stämmer väl med vad socialutredningen framhöll i principbetänkandet i fråga om förslaget att slopa föreskrifter och förma- ningar enligt BvL. Utredningen framhöll som en självfallet "viktig uppgift för socialvården att i samarbete med den enskilde medverka till att denne når ökad kännedom om hur han bör komma till insikt om hur han bör handla och vilka följdema kan väntas bli av olika behandlingsalternativ. Sådant stöd i form av upplysningar. råd och rekommendationer etc. bör emellertid ingå som ett naturligt led i det vardagliga socialvårdsarbetet." Den meningen förtjänar ännu större eftertryck.

Ett speciellt problem inom socialvården är risken för våldshandlingar riktade mot personalen. Socialarbetaren ställs också inför hotfulla situa- tioner. Detta är framför allt storstadsproblem. Personalen kan tidvis leva i en atmosfär av otrygghet och ibland rädsla. Förhållanden som hos vissa människor resulterar i undergivenhet utlöser hos andra aggressiv självhäv- delse. Grundorsaker kan vara arbetslöshet. bostadsbrist. rotlöshet och främlingskap. Missbruk finns ofta med i bilden. Minskningen av institu- tionsvården inom flera vårdsektorer har medfört en ökad belastning på den "öppna" socialvården. Även tidspress och täta personalbyten ökar kon- fliktriskerna.

Det är i och för sig förståeligt att socialvården sökt ”tekniska" lösningar på dessa hotfulla relationer genom vakter. larm. slussar där klienten kan kontrolleras före insläpp, porttclcfoner och reträttdörrar i arbetsrummen. dubbelbemanning etc.

Praktiska försök i bl.a. Linköpings kommun tyder emellertid på att våldet inom socialvården kan förebyggas genom att socialarbetare ges tillräcklig tid att fortlöpande ägna sig åt människor som har benägenhet att reagera aggressivt och våldsamt. På sikt kan då byggas upp ett förhållande mellan socialvården och dessa människor som överensstämmer med den frivillighet och det självbestämmande som skall utmärka socialtjänsten.

Sist men inte minst bör erinras om villkoren för bistånd enligt förslaget till socialtjänstlag. Av förslaget framgår att den som själv kan klara sin

Hänvisningar till US505

Prop. 1979/80zl Principer

IJ l'J

försörjning och livsföringi övrigt som regel inte har rätt till socialtjänstens bistånd. Jag har redan tidigare behandlat den här frågan mer ingående (avsnitten 2.5 och 2.6).

Som jag har sagt nyss måste socialtjänsten i sin helhetssyn i fråga om klientens situation ta hänsyn till de yttre levnadsförhållandcn som i hög grad bestämmer hans eller hennes möjligheter till utveckling och växt. Men socialtjänsten skall också räkna med människans eget ansvar för vad hon gör av sitt liv. För många är valmöjligheterna i livet små. Det är socialtjänstens uppgift att såväl påverka den yttre situationen som att söka skapa motivation hos den enskilde. Rätten till bistånd förutsätter att det finns ett behov som inte kan tillgodoses på annat sätt. I fråga om barns och ungdoms levnadsvillkor anser jag att samhället har ett ansvar som griper över många olika förhållanden och som motiverar att socialtjänsten förfo- gar över möjligheter till kontroll och till omhändertaganden som kan gå emot den enskildes vilja. I fråga om vuxna bör socialtjänsten däremot inte ha möjlighet att vidta tvångsåtgärder ( avsnitt 2.25 och bilaga 4).

Jag har försökt visa att socialtjänstens insatser bör anpassas till den aktuella situationen. Målet måste då hela tiden vara att socialtjänsten så långt möjligt samverkar med klienten så att han eller hon frivilligt och aktivt medverkar i och bestämmer om planering och behandling m. m. Jag anser att den föreslagna socialtjänstlagen i viss mening ställer större krav på den enskilde än vad de nuvarande vårdlagarna gör. Socialtjänstlagen innebär i förhållande till nuvarande.-lagstiftning att ansvaret för valet av lämplig och möjlig behandlingsinsats i ökad grad läggs på klienten.

Tar socialtjänsten avstånd från den enskildes krav på en särskild insats. bör man noggrant klargöra för honom varför man säger nej. Här bör också beaktas klientens möjligheter att anföra besvär om han anser att han inte fått det bistånd som han har rätt till ( avsnitt 2.22 ).

Sammanfattningsvis vill jag säga att den framtida socialtjänsten skall vara både serviceinriktad och aktivt förebyggande och räkna med både samhällets och medborgarens eget ansvar.

2.7.3 Normalisering Redan i principbetänkandet angav socialutredningen normalisering som ett mål för sociala omsorger. Normaliseringsprincipen bör enligt min mc— ning vara ett riktmärke för socialtjänstens olika verksamheter. Den har sedan länge varit riktgivare för service till äldre och handikappade. Med normalisering bör avses samhällets insatser för att stödja medborgarens strävan efter att så långt möjligt kunna vara som andra och ha det som andra, vilket samtidigt betyder rätt att vara sig själv. lnom äldreomsorgen försöker man på olika sätt att bl. a. göra det möjligt för de äldre att bo kvar i sin normala miljö. Detta har underlättats genom en kraftig utbyggnad av hemtjänsten och genom att man tillhandahåller vård och omsorg i hemmet eller i närbelägna servicelokaler av olika slag. Även vid behandling av barn

Hänvisningar till US506

Prop. 1979/80:l Principer

to ;

och Ungdomar och vid insatser för missbrukare m.fl. får normaliserings- principen stor betydelse i den framtida socialtjänsten. Här avses inrikt- ningen på förebyggande stödinsatseri hemmet och att vård utom hemmet ordnas i så normala och litet särskiljande former som möjligt. Av särskilda individinriktade anordningar som samtidigt tillgodoser normaliseringskrav villjag nämna alkoholpolikliniker, fritidslokaler i närmiljön m.m.

Fosterbarnsutredningen framhåller i sitt betänkande att samhällets insat- ser för människor med särskilda behov bör få en sådan utformning att de i så liten utsträckning som möjligt upplevs som särbehandling. En utbygg— nad av barnomsorgen med samtidig möjlighet att ge förtur åt barn med särskilda behov är. som jag ser det, ett ytterligare exempel på denna utveckling. Likaså är socialutredningens förslag om en nyorientering av socialtjänsten mot allmänna och strukturinriktade insatser en strävan till att undvika åtgärder vilka upplevs som särbehandling.

Med något undantag godtar remissinstansema socialutredningens över- väganden om normalisering som en princip för socialtjänstens verksamhet. Den kritik som förekommer går ut på att principen är svår att förverkliga då socialvårdens insatser upplevs som särbehandling.

Som jag har försökt visa skall vi i omdaningen av den nuvarande social- vården mer än tidigare arbeta efter normaliseringsprincipen. Det sker genom att satsa mer på strukturinriktade och allmänt inriktade insatser men också genom att så långt möjligt "normalisera" de individinriktade insatserna så att människor som behöver sådant stöd inte känner sig stämplade och utpekade. avskiljda från gemenskapen i samhället. Det är en svår uppgift. men inom de traditionella sociala serviceområdena har man redan kommit långt. och en utveckling i samma riktning bör förverkli- gas inom andra delar av socialtjänsten.

Till slut vill jag erinra om att normalisering är en socialpolitisk princip som sträcker sig långt utanför socialtjänsten. Jag avser här våra strävanden att genom främst allmänna anordningar bygga upp en trygghet som gäller oss alla.

2.7.4 Principerför vård utom det egna hemmet

Socialutredningen har både i principbetänkandet och i slutbetänkandet utförligt beskrivit de principer som bör gälla för vård utom det egna hemmet. Dessa vidareutvecklas och konkretiseras senare i fråga om olika vårdinsatser, t.ex. vården av unga, institutionsvård m.m. Därför skalljag här bara kortfattat redovisa principernas innebörd. Dessa riktlinjer för vård utom det egna hemmet har inte sällan grundläggande betydelse också för vård i hemmiljön.

Kontinuitet

Principen om kontinuitet utgår från förutsättningen att trygga och för- troendefulla relationer utgör grunden för ett framgångsrikt individuellt

Prop. l979/80:l Principer 214

behandlingsarbete. Här fordras många gånger att den enskilde får möjlig- heter att hålla kontakt med samma socialarbetare även när behandlingsfor- merna växlar. En tids institutionell vård får alltså inte betyda att klienten helt förlorar kontakten med den eller dem inom socialtjänsten som han eller hon tidigare har haft att göra med och känner förtroende för. Jag är naturligtvis väl medveten om det bekymmer som någon remissinstans har pekat på nämligen den stora personalomsättningen. Det får emellertid inte hindra att vi så långt möjligt eftersträvar en kontinuitet i behandlingsarbe- tet. Ökad inriktning på fortbildning. handledning och lagarbete kan för Övrigt motverka de påtalade följderna av hög personalomsättning.

Principen om kontinuitet ligger i linje med en helhetssyn som bör för— hindra att verksamheten sektoriseras i ett otal specialiteter. Därigenom bör