om socialtjänsten

Prop. 1979/80: 1

Regeringens proposition

1979/80:1

om socialtjänsten;

beslutad den 28 juni 1979.

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

På regeringens vägnar OLA ULLSTEN

GABRIEL ROMANUS

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en ny social vårdlagstiftning. Nuvarande barnavårdslag, nykterhetsvårdslag och socialhjälpslag samt barnomsorgslag föreslås bli ersatta av en ny socialtjänstlag, som skall vara gemensam för hela vårdområdet. Benämningen socialvård utgår ur lagtexten. Verksamheten kallas enligt förslaget socialtjänst.

Helhetssynen blir utmärkande för socialtjänsten. Det innebär bl. a. att en enskilds eller grupps sociala situation skall ses i förhållande till hela den sociala miljön. Socialarbetaren skall sträva efter att finna en samlad lösning på sociala svårigheter i den enskildes eller gruppens totala situation. Ett annat grunddrag i reformen är att all vård och behandling inom socialtjänsten skall ske i frivilliga former. Endast när det gäller barn och ungdom behålls möjligheterna till vård mot den enskildes vilja.

Socialtjänstlagen föreslås få karaktären av målinriktad ramlag. I lagens inledande paragraf sägs att samhällets socialtjänst på demokratins och solidaritetens grund skall främja människornas ekonomiska och sociala trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor och aktiva deltagande i samhällslivet. Det heter vidare att socialtjänsten under hänsynstagande till människans ansvar för sin och andras sociala situation skall inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser. Verksamheten skall bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet.

Varje kommun skall svara för socialtjänsten inom sitt område. Kommunen skall ha det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver. För att fullgöra kommunens 1 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr I. Del A

Prop. 1979/80:1 Huvudsakligt innehåll 2

uppgifter inom socialtjänsten skall det i varje kommun finnas en socialnämnd. Denna nämnd ersätter den nuvarande lagstiftningens barnavårds-, nykterhets- och socialnämnder.

De bestämmelser i socialtjänstlagen som hittills har nämnts bildar ramen för socialtjänsten. Inom denna ram får kommunen i stort ordna verksamheten efter egna förutsättningar och behov. Socialtjänstens mera betydelsefulla uppgifter anges dock i lagen.

Inom socialvården har man huvudsakligen arbetat med individuellt inriktade insatser. Ökad vikt skall nu läggas vid strukturinriktade insatser som medverkan i samhällsplaneringen, fält- och grannskapsarbete och uppsökande verksamhet samt åt allmänt inriktade insatser som information och åtgärder som verkar för den enskildes rätt till arbete, bostad och utbildning.

Till de individuellt inriktade insatserna inom socialtjänsten hör omsorger om barn och ungdom, äldre människor och människor med handikapp samt stöd och vård, ekonomisk hjälp och annat bistånd åt familjer och enskilda som behöver det.

Av central betydelse är bestämmelsen om den enskildes rätt till bistånd för sin försörjning och sin livsföring i övrigt, om hans behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Den enskilde skall genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Biståndet skall utformas så att det stärker hans resurser för ett självständigt liv.

I socialtjänstlagen anges vissa allmänna riktlinjer för socialtjänsten. Det sägs att socialnämndens insatser för den enskilde skall utformas och genomföras tillsammans med honom och vid behov i samverkan med andra samhällsorgan och med organisationer och andra föreningar. Socialnämnden bör i sin verksamhet underlätta för den enskilde att bo hemma och ha kontakter med andra. Nämnden skall kunna utse cn särskild person (kontaktperson) eller familj med uppgift att hjälpa den enskilde och hans närmaste i personliga angelägenheter, om den enskilde begär eller samtycker till det. Övervakning mot den enskildes vilja skall däremot inte kunna förekomma inom socialtjänsten.

Till omsorgerna om barn och ungdom hör förskole- och fritidshemsverksamhet. De viktigaste bestämmelserna i barnomsorgslagen flyttas över till socialtjänstlagen utan några sakliga ändringar. I socialtjänstlagen ges socialnämnden ett särskilt ansvar att verka för att barn och ungdom växer upp under trygga och goda förhållanden. Barn och ungdom som riskerar att utvecklas ogynnsamt skall få det skydd och det stöd som de behöver. Om hänsynen till den unges bästa motiverar det, skall socialnämnden sörja för att den unge får vård och fostran utanför det egna hemmet.

Inom äldreomsorgen skall socialnämnden verka för att äldre människor får möjlighet att leva och bo självständigt och till en aktiv och me-

Prop. 1979/80:1 Huvudsakligt innehåll 3

ningsfull tillvaro i gemenskap med andra. De nuvarande ålderdomshemmen föreslås bli ersatta av bostäder med gemensam service' (servicehus). Övergången från ett yrkesverksamt liv skall underlättas. I fråga om människor med handikapp anges i lagen att socialnämnden skall verka för att människor som av fysiska, psykiska eller andra skäl möter betydande svårigheter i sin livsföring får möjlighet att delta i samhällets gemenskap och att leva som andra. För människor — unga eller vuxna — som behöver vårdas eller bo i annat hem än det egna skall det finnas familjehem och hem för vård eller boende. Med familjehem avses såväl de nuvarande fosterhemmen som andra enskilda hem. Hem för vård eller boende blir det sammanfattande begreppet för socialtjänstens institutioner. Det innesluter nuvarande barn- och ungdomshem, ungdomsvårdsskolor, nykterhetsvårdsanstalter, inackorderingshem för narkotikamissbrukare m. m. Kommunerna och landstingskommunerna skall enligt lagförslaget ha ansvar för att behovet av hem för vård eller boende inom socialtjänsten blir tillgodosett. Behovet av sådana hem och ansvaret för deras inrättande och drift skall redovisas i en plan för varje landstingskommun. Huvudmannaskapet för de nuvarande statliga ungdomsvårdsskolorna och allmänna vårdanstalterna för alkoholmissbrukare föreslås bli överfört till i första hand landstingskommunerna. Förhandlingar om ett sådant överförande pågår f.n. mellan statens förhandlingsnämnd och landstings- och kommunförbunden. I lagen ges särskilda regler till skydd för underåriga. De ersätter framför allt de nuvarande reglerna om fosterbarnsvård i barnavårdslagen. Fosterbarnsbegreppet föreslås avskaffat. Åldersgränsen höjs från 16 till 18 år bl. a. när det gäller krav på socialnämndens medgivande till att barn får tas emot för vård och fostran i hem som inte tillhör någon av hans föräldrar eller någon annan som har vårdnaden om honom. Den föreslagna socialtjänstlagen innehåller också bestämmelser om nämndorganisationen, handläggniog av ärenden och register. Kommunerna ges möjlighet att inrätta sociala distriktsnämnder under socialnämnden. Liksom distriktsnämnderna enligt nuvarande lagstiftning skall de främst handlägga ärenden om vård eller andra åtgärder beträffande enskilda personer. Distriktsnämnderna föreslås emellertid också kunna få vidgade uppgifter jämfört med nu. Vissa regler kompletterar på socialtjänstens område bestämmelserna i den sekretesslag som regeringen denna dag har föreslagit om handlingssekretess och tystnadsplikt inom den offentliga sektorn. Socialnämndernas rutinmässiga rapporteringsskyldighet i körkortsärenden ersätts av en möjlighet att inhämta yttrande från socialnämnden i vissa fall. Det föreslås också regler som, med vissa undantag, förbjuder att det i personregister hos socialnämnden tas in uppgifter om ömtåliga person-

Prop. 1979/80:1 Huvudsakligt innehåll 4

liga förhållanden. Anteckningar och andra uppgifter i personakter och personregister hos socialnämnden skall av hänsyn till den enskildes integritet gallras efter fem år. Undantag görs bl. a. för forskningsändamål. I propositionen behandlas även forskning och utvecklingsarbete samt statistik inom den nya socialtjänsten. Socialstyrelsen föreslås ha tillsynen över socialtjänsten i riket. Till ledning för socialtjänstlagens tillämpning skall styrelsen utfärda allmänna råd. Länsstyrelserna föreslås få i uppgift att följa lagens tillämpning, informera och ge råd till allmänheten i frågor som rör socialtjänsten, biträda socialnämnderna i deras verksamhet och se till att nämnderna fullgör sina uppgifter på ett ändamålsenligt sätt. En omfattande omorganisation av socialstyrelsen kommer senare att föreslås i en särskild proposition. En särskild social enhet inrättas vid länsstyrelserna. Socialtjänstlagen föreslås slutligen innehålla bestämmelser om rätt för den enskilde att hos länsrätten överklaga socialnämndens beslut i ärenden om rätt till bistånd m. m. En fristående lag med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) föreslås för att garantera behövlig vård när sådan inte kan ges med den unges eller föräldrarnas samtycke. Bestämmelserna ersätter i viss utsträckning barnavårdslagens bestämmelser om omhändertagande för samhällsvård. Vård med stöd av LVU skall beredas den som är under 18 år, om brister i omsorgen om den unge eller hans eget beteende medför risker för hans hälsa eller utveckling. För den som behöver vård Pp. g. a. sitt beteende kan vård med stöd av lagen beslutas tills den unge fyller 20 år. Vård med stöd av LVU beslutas av länsrätten efter ansökan av socialnämnden. Kan länsrättens beslut inte avvaktas, får nämnden i vissa fall besluta att omedelbart omhänderta den unge. Sådana beslut skall underställas länsrättens prövning. Beslut om omhändertagande eller om vård enligt lagen medför rätt

för socialnämnden att bestämma hur vården skall ordnas och var den

unge skall vistas under vårdtiden. Nämnden skall noga följa vården av den unge och regelbundet pröva om vården enligt lagen kan upphöra. I fråga om unga som bereds vård p. g. a. sitt eget beteende skall nämnden minst en gång i halvåret pröva om vården kan upphöra. När vård enligt lagen inte längre behövs, skall nämnden förklara vården avslutad. När det gäller personer över 20 års ålder skall det inte längre vara möjligt att besluta om vård utan samtycke enligt sociallagstiftningen. I stället föreslås att lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV) skall kompletteras med vissa bestämmelser om missbrukare.. Enligt lagförslaget skall den som är beroende av alkohol eller narko-

Prop. 1979/80: 1 Huvudsakligt innehåll

tika och till följd härav är i trängande behov av avgiftning och annan psykiatrisk vård i samband med denriå kinna beredas vård oberoende av samtycke, om utebliven vård skulle innebära allvarlig fara för hans hälsa eller liv eller för någon annans personliga säkerhet eller hälsa. Vård med stöd av lagen skall kunna pågå i högst fyra veckor. Som regel skall sjukhuset meddela socialnämnden om intagning av en missbrukare. Socialnämnden blir skyldig att upprätta en plan för den vård som missbrukaren kan behöva efter det att sjukhusvistelsen har upphört. Vid överklagande av beslut om intagning för vård enligt den nya regeln gäller en rätt till särskilt snabb besvärsprövning.

I avvaktan på en översyn av lagstiftningen föreslås vissa andra ändringar i LSPV. Bestämmelsen om ansökan som förutsättning för intagning på sjukhus slopas. Möjlighet öppnas att bereda vård vid andra institutioner än de sjukhus som nu omfattas av lagen. Ändrade regler föreslås vidare i bl. a. de s.k. konverteringsfallen. Reglerna om utskrivning och utskrivning på försök får ett något ändrat innehåll.

De nuvarande utskrivningsnämnderna får en avsevärt ökad roll i bevakningen av patienternas rättssäkerhet. Nämnderna får därvid fler Iekmannaledamöter. Bl. a. skall en ledamot ha särskild erfarenhet av sociala frågor. Nämnderna byter också namn till psykiatriska nämnder. Lagen föreslås bli benämnd lag om psykiatrisk vård i vissa fall (LPV).

Slutligen innehåller propositionen förslag om ökad användning av offentligt biträde i mål och ärenden om vård oberoende av samtycke bl. a. enligt LVU och LPV. Brottsbalkens bestämmelse om överlämnande för vård enligt barnavårdslagen som påföljd för brott av unga ersätts av överlämnande för vård inom socialtjänsten. Bestämmelsen om överlämnande för vård enligt lagen om nykterhetsvård upphör att gälla. Den nya socialtjänstlagen medför också följdändringar i ett stort antal andra lagar.

Samtliga lagförslag föreslås träda i kraft den 1 januari 1981. Förberedelser för en omfattande utbildning av förtroendevalda och anställda har redan inletts. En särskild information till allmänheten förbereds också.

Prop. 1979/80: 1 = Socialtjänstlagen 6

I Förslag till

Socialtjänstlag

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser Socialtjänstens mål 1 & Samhällets socialtjänst skall på demokratins och solidaritetens grund främja människornas ekonomiska och sociala trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor och aktiva deltagande i samhällslivet. Socialtjänsten skall under hänsynstagande till människans ansvar för sin och andras sociala situation inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser. Verksamheten skall bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet.

Kommunens ansvar 28 Varje kommun svarar för socialtjänsten inom sitt område. 3 & Kommunen har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kom- "munen får det stöd och den hjälp som de behöver. Detta ansvar innebär ingen inskränkning i det ansvar som vilar på andra huvudmän. 4 8& För att fullgöra kommunens uppgifter inom socialtjänsten skall det i varje kommun finnas en socialnämnd.

Socialtjänstens innehåll Socialnämndens uppgifter 5 8& Till socialnämndens uppgifter hör att göra sig väl förtrogen med levnadsförhållandena i kommunen, medverka i samhällsplaneringen och i samarbete med andra samhällsorgan, organisationer, föreningar och enskilda främja goda miljöer i kommunen, informera om socialtjänsten i kommunen, genom uppsökande verksamhet och på annat sätt främja förutsättningarna för goda levnadsförhållanden, svara för omsorg och service, upplysningar, råd, stöd och vård, ekonomisk hjälp och annat bistånd till familjer och enskilda som behöver det.

Rätten till bistånd 6 8 Den enskilde har rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning och sin livsföring i övrigt, om hans behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Den enskilde skall genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Biståndet skall utformas så att det stärker hans resurser att leva ett självständigt liv.

Prop. 1979/80: 1 — Socialtjänstlagen 7

Allmänna riktlinjer för socialnämndens verksamhet 7 8 Socialnämndens medverkan i samhällsplaneringen skall bygga på nämndens sociala erfarenheter och särskilt syfta till att påverka utformningen av nya och äldre bostadsområden i kommunen. Nämnden skall också verka för att offentliga lokaler och allmänna kommunikationer utformas så att de blir lätt tillgängliga för alla.

Socialnämnden skall även i övrigt ta initiativ till och bevaka att åtgärder vidtas för att skapa en god samhällsmiljö och goda förhållanden för barn och ungdom, äldre och andra grupper som har behov av samhällets särskilda stöd. Socialnämnden skall i sin verksamhet främja den enskildes rätt till arbete, bostad och utbildning. 8 & Socialnämnden skall i den uppsökande verksamheten upplysa om socialtjänsten och erbjuda grupper och enskilda sin hjälp. När det är lämpligt skall nämnden härvid samverka med andra samhällsorgan och med organisationer och andra föreningar. 9 & Socialnämndens insatser för den enskilde skall utformas och genomföras tillsammans med honom och vid behov i samverkan med andra samhällsorgan och med organisationer och andra föreningar. 10 8 Socialnämnden bör genom hjälp i hemmet, färdtjänst eller annan service underlätta för den enskilde att bo hemma och ha kontakter med andra.

Nämnden bör även i övrigt tillhandahålla sociala tjänster genom rådgivningsbyråer, socialcentraler och liknande, social jour eller annan därmed jämförlig verksamhet.

Nämnden kan utse en särskild person (kontaktperson) eller en familj med uppgift att hjälpa den enskilde och hans närmaste i personliga angelägenheter, om den enskilde begär eller samtycker till det.

Omsorger om barn och ungdom 11 & Socialnämnden skall

verka för att barn och ungdom växer upp under trygga och goda förhållanden,

i nära samarbete med hemmen främja en allsidig personlighetsutveckling och en gynnsam fysisk och social utveckling hos barn och ungdom och

sörja för att barn och ungdom som riskerar att utvecklas ogynnsamt får det skydd och stöd som de behöver och, om hänsynen till den unges bästa motiverar det, vård och fostran utanför det egna hemmet. 12 8 För barn som stadigvarande vistas i kommunen skall bedrivas förskole- och fritidshemsverksamhet.

Förskoleverksamheten avser barn som inte har uppnått skolpliktig ålder och barn vilkas skolgång har uppskjutits enligt 32 8 andra stycket skollagen (1962: 319).

Fritidshemsverksamheten avser skolpliktiga barn till och med tolv års ålder. 13 & Barn skall anvisas plats i förskola från och med höstterminen det år då de fyller sex år. Förskolan skall omfatta minst 525 timmar om året.

De barn vilkas skolgång har uppskjutits enligt 32 § andra stycket skollagen (1962: 319) skall anvisas plats i förskola. 14 8 De barn som av fysiska, psykiska eller andra skäl behöver särskilt stöd i sin utveckling skall anvisas plats i förskola tidigare än som

Prop. 1979/80:1 — Socialtjänstlagen 8

anges i 13 § första stycket eller med förtur anvisas plats i fritidshem, om inte barnens behov av sådant stöd tillgodoses på något annat sätt. 15 & Kommunen skall genom en planmässig utbyggnad av förskoleoch fritidshemsverksamheten sörja för att de barn som på grund av föräldrarnas förvärvsarbete eller studier eller av andra skäl behöver omvårdnad utöver vad som följer av 13 och 14 §§ får sådan omvårdnad, när inte behovet tillgodoses på annat sätt.

I kommunen skall finnas en av kommunfullmäktige antagen plan för förskole- och fritidshemsverksamheten. Planen skall avse en period av minst fem år. | 16 8 Om ctt barn vårdas på sjukhus eller i någon annan institution, skall huvudmannen för institutionen sörja för att barnet får tillfälle att delta i verksamhet som motsvarar den som erbjuds i förskola eller fritidshemsverksamhet. 17 8 Regeringen meddelar ytterligare föreskrifter om förskole- och fritidshemsverksamhetens organisation.

Omsorger om äldre människor 18 & Socialnämnden skall verka för att äldre människor får möjlighet att leva och bo självständigt och att ha en aktiv och meningsfull tillvaro i gemenskap med andra. 19 8 Socialnämnden skall verka för att äldre människor får goda bostäder och ge dem som behöver det stöd och hjälp i hemmet och annan lättåtkomlig service.

För äldre människor med behov av särskilt stöd skall kommunen inrätta bostäder med gemensam service (servicehus).

Övergången från ett yrkesverksamt liv skall underlättas genom information och annat stöd.

Omsorger om människor med handikapp 20 5 Socialnämnden skall verka för att människor som av fysiska, psykiska eller andra skäl möter betydande svårigheter i sin livsföring får möjlighet att delta i samhällets gemenskap och att leva som andra.

Socialnämnden skall medverka till att den enskilde får en meningsfull sysselsättning och att han får bo på ett sätt som är anpassat efter hans behov av särskilt stöd.

Vård i familjehem och i hem för vård eller boende 21 8 Socialnämnden skall sörja för att den som behöver vårdas eller bo i ett annat hem än det egna tas emot i ett familjehem eller i ett hem för vård eller boende.

Socialnämnden ansvarar för att den som genom nämndens försorg har tagits emot i ett annat hem än det egna får god vård.

Vården bör utformas så att den främjar den enskildes samhörighet med de anhöriga och kontakt med hemmiljön. 22 8 Det behov av hem för vård eller boende som är gemensamt för kommunerna inom en landstingskommun skall tillgodoses av landstingskommunen och kommunerna i området.

Behovet av sådana hem och ansvaret för deras inrättande och drift skall redovisas i en plan. Planen upprättas av landstingskommunen och

Prop. 1979/80: 1 — Socialtjänstlagen 9

kommunerna i området gemensamt. Den skall redovisas för länsstyrelsen. - 23 & Vård i familjehem och hem för vård eller boende skall bedrivas i samråd med socialnämnden.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar ytterligare föreskrifter om vård i sådana hem.

Särskilda regler till skydd för underåriga

24 8 Var och en som får kännedom om att en underårig misshandlas i hemmet eller annars behandlas där på ett sådant sätt att det är fara för hans hälsa eller utveckling bör anmäla detta till socialnämnden.

Myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdom samt de som är anställda hos sådana myndigheter är skyldiga att genast till socialnämnden anmäla om något gör att socialnämnden behöver ingripa till en underårigs skydd, Detta gäller även läkare, lärare, sjuksköterskor och barnmorskor som inte har sådan anställning i fråga om vad de får veta i sin yrkesverksamhet.

Anmälningsplikt gäller även för dem som är verksamma inom kommunal familjerådgivning, om de i sin verksamhet får kännedom om att en underårig misshandlas i hemmet. 25 8& En underårig får inte utan socialnämndens medgivande tas emot för stadigvarande vård och fostran i ett enskilt hem som inte tillhör någon av hans föräldrar eller någon annan som har vårdnaden om honom. Som ett medgivande anses socialnämndens beslut att bereda den underårige vård i ett visst familjehem.

Är det fråga om att ta emot ett utländskt barn i syfte att adoptera det, skall medgivandet inhämtas innan barnet lämnar sitt hemland. Medgivandet upphör att gälla om inte barnet har tagits emot i hemmet inom ett år från det medgivandet lämnades. 26 & Socialnämnden skall

medverka till att de underåriga som avses i 25 §& får god vård och fostran och i övrigt gynnsamma uppväxtförhållanden,

verka för att de får lämplig utbildning och

lämna vårdnadshavarna och dem som vårdar sådana underåriga råd, stöd och annan hjälp som de behöver. 27 8 När ett barns bästa kräver det, får socialnämnden förbjuda en person som har sitt hem inom kommunen att utan nämndens medgivande ta emot andras underåriga barn för sådan vistelse i hemmet som inte är tillfällig. 28 8 Socialnämnden får för viss tid eller tills vidare förbjuda den som har vårdnaden om en underårig att ta denne från ett hem som avses i 25 §, om det finns risk som inte är ringa för att barnets kroppsliga celler själsliga hälsa skadas om det skiljs från hemmet.

Om det finns sannolika skäl för att en sådan risk föreligger men den behövliga utredningen inte har kunnat slutföras, får ett tillfälligt förbud meddelas att gälla i avvaktan på att ärendet kan slutligt avgöras, dock högst fyra veckor.

Ett förbud enligt denna paragraf hindrar inte att barnet skiljs från hemmet på grund av ett beslut enligt 21 kap. föräldrabalken. 29 8 Socialnämndens ordförande får meddela förbud enligt 28 8, om socialnämndens prövning inte kan avvaktas utan fara eller allvarlig olägenhet.

Prop. 1979/80: 1 — Socialtjänstlagen 10

Ett förbud som ordföranden har meddelat gäller tills vidare i avvaktan på nämndens prövning. Nämnden skall pröva förbudet utan dröjsmål och senast inom tio dagar från ordförandens beslut. 30 § Ett medgivande enligt 25 § första stycket meddelas av socialnämnden i vårdnadshavares hemkommun. Om nämndens prövning gäller ett hem i en annan kommun, skall nämnden rådgöra med socialnämnden i den kommunen innan den fattar sitt beslut.

Ett medgivande enligt 25 § andra stycket meddelas av socialnämnden i de blivande adoptivföräldrarnas hemkommun.

Den nämnd som har lämnat medgivande enligt 25 § fullgör skyldigheterna enligt 26 § samt beslutar i frågor som avses i 28 8. 31 8 Enskilda personer eller sammanslutningar får inte bedriva verksamhet som syftar till att förmedla underåriga till hem som avses i 25 8.

Om rätt för auktoriserade sammanslutningar att i vissa fall lämna förmedlingshjälp m. m. finns bestämmelser i lagen (1979: 552) om internationell adoptionshjälp. 32 8 Bestämmelser om vård av unga i vissa fall finns i lagen (1979: 000) med särskilda bestämmelser om vård av unga.

Avgifter m. m. 33 & Socialnämnden får återkräva ekonomisk hjälp som den enskilde har erhållit enligt 6 §, endast om den har lämnats som förskott på en förmån eller ersättning eller till den som är indragen i arbetskonflikt.

Har ekonomisk hjälp lämnats i annat fall än som avses i 6 §, får socialnämnden återkräva hjälpen, om den har getts under villkor om äterbetalning. 34 & Stöd- och hjälpinsatser av behandlingskaraktär som socialnämnden har beslutat om medför inte kostnadsansvar för den enskilde vård- -tagaren,

Om en underårig genom socialnämndens försorg får vård i ett annat hem än det egna, är föräldrarna skyldiga att i skälig utsträckning delta i kommunens kostnader enligt grunder som regeringen föreskriver. 35 & För andra sociala tjänster får kommunen ta ut skäliga avgifter enligt grunder som kommunen bestämmer. Avgifterna får dock inte överstiga kommunens självkostnader.

För sådana platser i förskola som avses i 13 och 14 8§ får avgift tas ut endast i den mån verksamheten överstiger 15 timmar i veckan eller 525 timmar om året.

Om avgifter för platser i servicehus för äldre människor finns särskilda bestämmelser. 36 8 Vill socialnämnden föra talan om ersättning som en enskild inte betalar godvilligt för ekonomisk hjälp som avses i 33 § eller för vårdkostnad som kommunen har haft enligt 34 3 andra stycket, skall talan väckas hos länsrätten inom tre år från det kommunens kostnad uppkom. Talan väcks vid länsrätten i det län där den enskilde är bosatt.

Talan om ersättning får inte bifallas, om den ersättningsskyldige gcenom att återbetala kostnaden eller en del av denna kan antas bli ur stånd att klara sin försörjning eller sin dagliga livsföring i övrigt eller annars synnerliga skäl talar mot bifall till ersättningsanspråket. 37 8 Socialnämnden får helt eller delvis efterge den ersättningsskyldighet som avses i 33 § och 34 § andra stycket.

Prop. 1979/80: 1 = Socialtjänstlagen il

Nämndorganisationen Socialnämnden 38 8 Följande bestämmelser i 3 kap. kommunallagen (1977: 179) gäller i tillämpliga delar socialnämnd 2 8 om antalet ledamöter m. m., 3 § första stycket om valbarhet m. m., 4 8 om rätt till ledighet från anställning, 5 § första stycket om mandattid, 5 § tredje stycket om verkan av ledamots avgång, 6 8 om ordförande och vice ordförande, 7 § om tid och plats för sammanträde samt om närvarorätt vid sammanträde, 8 8 om suppleants tjänstgöring m. m., 9 § första stycket om beslutförhet, 10 8 om beslutsförfarande och protokoll m. m., 11 § om delgivning m. m., 12 § om reglemente och delegation. För Stockholms kommun gäller dock inte 3 kap. 5 § första stycket eller 6 8&$ kommunallagen. 39 8 Socialnämnden skall själv eller genom ombud föra kommunens talan i mål och ärenden som enligt denna lag eller annan författning ankommer på socialnämnden. Socialnämnden skall även i övrigt ha hand om förvaltning och verkställighet inom sitt verksamhetsområde, i den mån dessa uppgifter inte tillkommer någon annan enligt beslut som avses i 3 kap. 14 § kommunallagen (1977: 179). 40 & Socialnämnden skall hos fullmäktige, kommunstyrelsen och övriga nämnder och hos andra myndigheter göra de framställningar som nämnden finner påkallade. Socialnämnden får inhämta yttranden och upplysningar från kommunstyrelsen och övriga nämnder och från beredningar och tjänstemän i den egna kommunen, när det behövs för nämndens verksamhet.

Social distriktsnämnd 41 8 Kommunfullmäktige får besluta att i kommunen inrätta två eller flera sociala distriktsnämnder, var och en för ett geografiskt distrikt. 42 8 En social distriktsnämnd skall följa utvecklingen inom distriktet och hos socialnämnden anmäla behovet av åtgärder beträffande samhällsmiljön, den sociala planeringen och den allmänt förebyggande verksamheten. 43 8 De sociala distriktshtämnderna avgör ärenden som enligt denna lag eller annan författning ankommer på socialnämnden och som avser vård eller någon annan åtgärd beträffande en enskild person, om inte

kommunfullmäktige har beslutat annorlunda beträffande en viss grupp

av ärenden. 44 8 Om kommunfullmäktige beslutar det, får socialnämnden uppdra åt distriktsnämnderna att 1. göra framställningar till fullmäktige, 2. besluta i frågor som gäller den allmänt förebyggande verksamheten 1 distriktet, 3, handha förvaltning och verkställighet i fråga om egendom som annars förvaltas av socialnämnden,

Prop. 1979/80: 1 — Socialtjänstlagen 12

4. handlägga frågor om anställning, ledighet, vikariat eller skiljande från tjänst samt andra frågor beträffande personal inom distriktsnämndens verksamhetsområde. 45 8 Om distriktshämnder har inrättats, får kommunfullmäktige föreskriva att distriktsnämnderna skall lämna sina budgetförslag till socialnämnden inom den tid som kommunstyrelsen har bestämt. Socialnämnden skall i sådant fall med eget yttrande överlämna distriktsnämndernas budgetförslag till kommunstyrelsen. 46 8 Vad som sägs i denna lag eller annan författning om socialnämnd tillämpas också på sociala distriktshämnder. I frågor som avses i 39 8 andra stycket och 40 § första stycket gäller dock bestämmelserna i 44 8. Om det i lag eller annan författning har meddelats någon bestämmelse som avviker från vad som har sagts nu, gäller den bestämmelsen.

Delegation 47 8 Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får inte avse vad som ankommer på nämnden enligt 2, 5 och 6 §§, 11 8 första och andra styckena, 17 § tredje stycket samt 18 § lagen (1979: 000) med särskilda bestämmelser om vård av unga. I de kommuner där sociala distriktsnämnder inte har inrättats får dock beslutanderätten i frågor som avses i första stycket uppdras åt en särskild avdelning som består av ledamöter eller suppleanter i nämnden. 48 & Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får när det gäller föräldrabalken avse endast uppgifter som anges i följande lagrum 1 kap. 4 § föräldrabalken, 2 kap. föräldrabalken, dock inte uppgifter enligt 7 § eller beslut att inte påbörja utredning eller att lägga ned en påbörjad utredning enligt

98,

3 kap. föräldrabalken, 7 kap. 2 § och 7 § föräldrabalken, dock inte om avtalet innefattar åtagande att utge engångsbelopp, samt 11 § föräldrabalken. Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får inte heller omfatta befogenhet att meddela beslut i frågor som avses i 25, 27 eller 28 § denna lag eller att fullgöra vad som ankommer på nämnden enligt 5 § lagen (1947: 529) om allmänna barnbidrag eller enligt 9 § lagen (1964: 143) om bidragsförskott. 49 8 Om rätt att i vissa fall fatta beslut i socialnämndens ställe finns bestämmelser i 29 § första stycket och i lagen (1979: 000) med särskilda bestämmelser om vård av unga.

Handläggning av ärenden m. m. 50 8 Socialnämnden skall utan dröjsmål inleda utredning av vad som genom ansökan eller på annat sätt har kommit till nämndens kännedom och som kan föranleda någon åtgärd av nämnden. 51 8 Vad som har kommit fram vid utredning och som har betydelse för ett ärendes avgörande skall tillvaratas på ett betryggande sätt. Handlingar som rör enskildas personliga förhållanden skall förvaras så att den som är obehörig inte får tillgång till dem. 52 8 Den enskilde bör hållas underrättad om de journalanteckningar och andra anteckningar som förs om honom. 53 8& I ärenden hos socialnämnd gäller 4 och 5 §§ förvaltningslagen (1971: 290) om jäv.

Prop. 1979/80: 1 Socialtjänstlagen 13

Dessutom skall, utan hinder av 2 § 2 förvaltningslagen, i alla ärenden enligt denna lag följande bestämmelser i förvaltningslagen tillämpas 6 § om ombud och biträde, | 8 3 om vägledning av part, 9 8 om tolk, 10 38 om remiss. 54 & Om ett ärende hos socialnämnden avser myndighetsutövning mot enskild, skall följande bestärnmelser i förvaltningslagen (1971: 290) tilllämpas 14 § om parts rätt till insyn, 15 8 om kommunikation, 16 8 om parts rätt att meddela sig muntligen, 17 8 om beslutsmotivering, 19 8 om rättelse av beslut, 20 § om ansvar. Bestämmelserna i 15 § förvaltningslagen gäller dock inte uppgifter som har lämnats av någon annan sökande i ett ärende om plats i förskola eller fritidshem eller i servicehus eller om någon annan liknande social tjänst. | Vad som sägs i första stycket gäller också när det är fråga om en ansökan eller ett yttrande till en annan myndighet i ett mål eller ärende som rör myndighetsutövning mot enskild hos denna. 55 & Den som enligt vad som sägs i 54 § skall ges tillfälle att yttra sig enligt 15 § förvaltningslagen (1971: 290) har rätt att få företräde inför nämnden, om inte särskilda skäl föranleder annat. Den som ges tillfälle att yttra sig skall underrättas om sin rätt att få företräde inför nämnden. 56 8 Barn som har fyllt 15 år har rätt att själva föra sin talan i mål och ärenden enligt denna lag. Barn som är yngre bör höras, om det kan vara till nytta för utredningen och barnet inte kan antas ta skada av det. 57 § Socialnämnden har rätt att av de allmänna försäkringskassorna eller erkända arbetslöshetskassorna få uppgifter om ekonomisk hjälp som har lämnats till enskilda, som har ärenden hos nämnden. 58 & I mål och ärenden enligt denna lag får delgivning inte ske med tillämpning av 12 eller 15 § delgivningslagen (1970: 428).

Register m. m. 59 8 I sådana personregister hos socialnämnden som utgör sammanställningar av uppgifter får inte tas in uppgifter om ömtåliga personliga förhållanden. Detta hindrar inte att det i ett personregister tas in uppgifter om åtgärder som har beslutats inom socialtjänsten och som innebär myndighetsutövning och den bestämmelse på vilken ett beslut om en sådan åtgärd grundas. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar ytterligare föreskrifter om registren. 60 8 Anteckningar och andra uppgifter i en personakt som tillhör socialnämndens personregister skall gallras ut fem år efter det sista anteckningen gjordes i akten. När ansvaret för socialtjänsten har gått över till en annan socialnämnd, skall tiden för gallringsplikten räknas från den sista anteckningen i akten hos den nämnden,

Prop. 1979/80: 1 — Socialtjänstlagen 14

Uppgifter i personregister som avses i 59 § första stycket skall gallras ut fem år efter det att de förhållanden som uppgiften avser har upphört. Galiringen skall vara avslutad senast kalenderåret efter det att gallringsskyldigheten inträdde. 61 & I fråga om personregister som förs med hjälp av automatisk databehandling finns bestämmelser i datalagen (1973: 289). 62 8 Originalhandlingar som rör utredning om att fastställa faderskap eller om underhållsbidrag får inte gallras med stöd av bestämmelserna i 60 8. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva andra undantag från gallringsskyldigheten. 63 8 Socialnämnden skall, enligt vad regeringen närmare föreskriver, ur personregister lämna ut uppgifter till statistiska centralbyrån för angelägna statistiska ändamål. 64 8 Socialnämnden skall lämna ut uppgifter ur personregister till statliga myndigheter, när detta begärs för forskningsändamål och det kan ske utan risk för att den enskilde eller någon honom närstående lider men. 65 8 Socialnämnden skall på begäran av en annan myndighet till denna lämna uppgifter om utgiven ekonomisk hjälp, om syftet är att undvika felaktiga utbetalningar från det allmänna. 66 8 Bestämmelserna i 7 kap. 4 § sekretesslagen (1979: 00) hindrar inte socialnämnden att polisanmäla brott som är riktade mot socialnämnden eller berör den verksamhet som nämnden har ansvar för.

Socialstyrelsens och länsstyrelsens uppgifter 67 8 Socialstyrelsen har tillsyn över socialtjänsten i riket. Styrelsen skall följa och vidareutveckla socialtjänsten. Till ledning för tillämpningen av denna lag utfärdar socialstyrelsen allmänna råd. 68 8 Länsstyrelsen skall inom länet följa socialnämndernas tillämpning av denna lag, informera och ge råd till allmänheten i frågor som rör socialtjänsten, biträda socialnämnderna med råd i deras verksamhet, främja samverkan på socialtjänstens område mellan kommunerna och andra samhällsorgan, även i Övrigt se till att socialnämnderna fullgör sina uppgifter på ett ändamålsenligt sätt. Hem för vård eller boende som drivs av en kommun eller landstingskommun står under länsstyrelsens tillsyn. 69 8 Vill en enskild person eller sammanslutning inrätta ett hem för vård eller boende, skall tillstånd sökas hos länsstyrelsen. Ett sådant hem står under tillsyn av socialnämnden i den kommun där hemmet är beläget. Nämnden har rätt att inspektera verksamheten vid hemmet. Vad som sägs i första stycket gäller även hem som har inrättats för vård under en begränsad del av dygnet. Om enskilda vårdhem finns särskilda bestämmelser. 70 8 Om det föreligger något missförhållande vid ett hem för vård eller boende, skall fänsstyrelsen förelägga ledningen för hemmet att avhjälpa missförhållandet. Om missförhållandet är allvarligt och länsstyrelsens föreläggande inte efterkoms, får länsstyrelsen förbjuda fortsatt verksamhet.

Prop. 1979/80: 1 — Socialtjänstlagen 15

Övriga bestämmelser Överflyttning av ärende 71 8 Ett ärende som avser vård eller någon annan åtgärd beträffande en enskild person kan flyttas över till en annan socialnämnd, om denna nämnd samtycker till det.

Överklagande av beslut 72 & Socialnämndens beslut överklagas hos kKinsrätten genom besvär, om nämnden har meddelat beslut i fråga om bistånd enligt 6 8, medgivande enligt 25 8, förbud enligt 27 eller 28 § eller eftergift enligt 37 §. 73 8 Länsstyrelsens beslut i ärenden om tillstånd enligt 69 § eller om föreläggande eller förbud enligt 70 8 får överklagas hos kammarrätten genom besvär. Länsstyrelsens beslut om föreläggande eller förbud enligt 70 § och kammarrätts motsvarande beslut gäller omedelbart.

Böter 74 8& Till böter döms den som 1. åsidosätter bestämmelserna i 25 § eller 31 § första stycket, om inte gärningen i sistnämnda fall är belagd med straff i lagen (1979: 552) om internationell adoptionshjälp, 2. överträder förbud som har meddelats med stöd av 27 eller 28 8, 3. utan tillstånd driver ett sådant hem för vård eller boende som avses i 69 8, 4. i strid mot ett förbud som har meddelats enligt 70 § fortsätter verksamheten vid ett hem för vård eller boende. Allmänt åtal får väckas endast om gärningen har anmälts till åtal av socialnämnden, länsstyrelsen eller socialstyrelsen.

Kommuner utanför landsting 75 & Vad som sägs i denna lag om landstingskommun skall tillämpas också på en kommun som inte tillhör någon landstingskommun.

Övergångsbestämmelser 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981. Genom lagen upphävs RH . barnavårdslagen (1960: 97), . lagen (1954: 579) om nykterhetsvård, . lagen (1956: 2) om socialhjälp, bBOIDN . lagen (1970: 296) om social centralnämnd m. m., - lagen (1976: 381) om barnomsorg, av . lagen (1936: 56) om socialregister. N. Bestämmelserna i 60 8 om gallring tillämpas tidigast den 1 januari 1986 i fråga om uppgifter och andra anteckningar som avser tiden före den 1 januari 1981. 3. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om en kommuns rätt till ersättning från en annan kommun för kostnader som har uppkommit före utgången av år 1980 för socialhjälp enligt 12 § lagen (1956: 2) om

Prop. 1979/80: 1 - Socialtjänstlagen 16

socialhjälp eller för utgifter i samband med omhändertagande för samhällsvård enligt barnavårdslagen (1960: 97).

4. Bestämmelserna i lagen (1956: 2) om socialhjälp gäller fortfarande i fråga om kommuners rätt till ersättning av enskilda för socialhjälp som har lämnats före utgången av år 1980. Talan om ersättning som förs efter denna tidpunkt skall dock väckas vid länsrätten. I fråga om mål som vid ikraftträdandet är anhängiga vid länsstyrelsen gäller bestämmelserna i punkt 5.

5. Sådana mål vid länsstyrelserna som avser besvär över en socialnämnds beslut om socialhjälp eller ersättning för utgiven socialhjälp och som inte har avgjorts före utgången av år 1980 skall efter den tidpunkten prövas av länsrätterna.

6. Om det i lag eller annan författning hänvisas till en föreskrift som har ersatts genom en bestämmelse i denna Jag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

Bestämmelser i lag eller annan författning om fosterbarn, fosterföräldrar eller fosterhem tillämpas dock i den betydelse som de har i den författningen.

Prop. 1979/80:1 LVU 17

2 Förslag till

Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga

Härigenom föreskrivs följande.

Beredande av vård 18 Den som är under 18 år skall beredas vård med stöd av denna lag, om det kan antas att behövlig vård inte kan ges den unge med samtycke av den

eller dem som har vårdnaden om honom och, när den unge har fyllt 15 år,

av honom själv.

värd skall beredas den unge om

. brister i omsorgen om honom eller något annat förhållande i hemmet medför fara för hans hälsa eller utveckling eller

2. den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för allvarlig fara genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat därmed jämförbart beteende.

Vård med stöd av andra stycket 2 får även beredas den som har fyllt 18 men inte 20 år, om vård inom socialtjänsten med hänsyn till den unges

behov och personliga förhållanden i övrigt är uppenbart lämpligare än annan vård.

2 § Beslut om vård med stöd av denna lag meddelas av länsrätten efter ansökan av socialnämnden. Ansökan skall innehålla en redogörelse för den unges förhållanden,

tidigare vidtagna åtgärder och den vård som socialnämnden avser att anordna.

3 § Om vården inte har påbörjats inom fyra veckor från den dag då beslutet har vunnit laga kraft, gäller beslutet inte längre.

4 & Beträffande vårdens innehåll och utformning gäller bestämmelserna i

socialtjänstlagen (1979: 00) och föreskrifterna i 11— 16 §§.

5 §& Socialnämnden skall noga följa vården av den som har beretts vård med stöd av denna lag. När vård enligt lagen inte längre behövs, skall

nämnden besluta att vården skall upphöra. Har den unge beretts vård med stöd av 18 andra stycket 2 eller tredje

stycket, skall socialnämnden inom sex månader från dagen för verkställighet av vårdbeslutet pröva frågan om vård med stöd av lagen skall upphöra. Denna fråga skall därefter prövas fortlöpande inom sex månader från senaste prövning.

Vård som har beslutats med stöd av 18 andra stycket I skall upphöra

senast när den unge fyller 18 år. Vård som har beslutats med stöd av 18 andra stycket 2 eller tredje

stycket skall upphöra senast när den unge fyller 20 år. Har sex månader då

inte förflutit från det rätten beslutade om vård eller socialnämnden senast

prövade frågan om vårdens upphörande, får dock vård med stöd av lagen pågå längst tills denna tid har gått ut. 2 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 1. Del A

Prop. 1979/80:1 LVU 18

Omedelbart omhändertagande

6 & Socialnämnden får besluta att den som är under 20 år skall omhän-

dertas omedelbart om det är sannolikt att den unge behöver beredas vård med stöd av denna lag och rättens beslut inte kan avvaktas med hänsyn till risken för den unges hälsa eller utveckling eller till att den fortsatta utredningen allvarligt kan försvåras eller vidare åtgärder hindras.

Kan socialnämndens beslut om omhändertagande inte avvaktas, får

beslut om omhändertagande fattas av nämndens ordförande eller någon

annan ledamot som nämnden har förordnat. Beslutet skall anmälas vid

nämndens nästa sammanträde. 7 § Ett beslut om omedelbart omhändertagande skall underställas länsrätten inom en vecka från den dag då beslutet fattades. Därvid skall

beslutet jämte handlingarna i ärendet tillställas rätten.

Länsrätten skall pröva beslutet så snart det kan ske och, om synnerliga hinder inte föreligger, inom en vecka från den dag då beslutet och handlingarna har kommit in till rätten.

Om underställning inte har skett inom föreskriven tid, upphör omhän-

dertagandet. 8 & Om länsrätten fastställer ett beslut om omedelbart omhänderta-

gande, skall socialnämnden inom fyra veckor från den dag då omhänderta-

gandet verkställdes ansöka hos länsrätten om att den unge skall beredas vård med stöd av denna lag. Omhändertagandet upphör, om 1. ansökan om vård inte har gjorts inom den tid som anges i första stycket, 2. ansökan om vård inte bifalls, 3. den unge häktas. Om det inte längre finns skäl för omhändertagandet, skall socialnämnden besluta att detta genast skall upphöra.

Målens handläggning 9 & Mål om vård med stöd av denna lag skall prövas skyndsamt. Om den unge är omhändertagen, skall länsrätten hålla förhandling i målet inom två veckor från den dag då ansökan om vård kom in. Länsrätten får förlänga denna tid, om ytterligare utredning eller annan särskild omständighet gör det nödvändigt. 10 & I mål om vård enligt denna lag skall länsrätten och kammarrätten hålla muntlig förhandling, om detta inte är uppenbart obehövligt.

Muntlig förhandling skall alltid hållas, om någon part begär det. Parterna skall upplysas om sin rätt att begära muntlig förhandling. Uteblir enskild part som har kallats vid vite att inställa sig personligen

vid förhandling, får rätten förordna att han skall bämtas till rätten antingen omedelbant eller till en senare dag.

Vården

11 § När ett beslut har fattats om omhändertagande eller om vård enligt denna lag, bestämmer socialnämnden hur vården av den unge skall ordnas och var han skall vistas under vårdtiden.

Nämnden får medge att den unge vistas i sitt eget hem, om detta kan

antas vara bäst ägnat att främja vården av honom. Vård med stöd av denna lag skall dock alltid inledas utanför den unges eget hem.

Prop. 1979/80:1 LVU 19

Nämnden eller den åt vilken nämnden har uppdragit vården skall ha

uppsikt över den unge och, i den mån det behövs för att genomföra vården,

bestämma om hans personliga förhållanden. 12 & För värd av unga som på någon grund som anges i 18 andra stycket 2 eller tredje stycket behöver stå under särskilt noggrann tillsyn skall det finnas hem som är anpassade för sådan tillsyn. Regeringen eller, efter

regeringens bestämmande, socialstyrelsen beslutar vilka hem som skall

anses som hem för sådan särskild tillsyn.

13 & Om omedelbart omhändertagande eller vård av den unge har beslutats på någon grund som anges I 18 andra stycket 2 eller tredje stycket och han vistas i ett sådant hem som avses i 128, får han hindras att lämna

hemmet och i övrigt underkastas den begränsning av rörelsefriheten som är nödvändig för att vården skall kunna genomföras. Den unges rörelsefrihet får också inskränkas när det påkallas av övriga intagnas eller personalens säkerhet.

14 & Den för vilken bestämmelserna i 13 § gäller får inte inneha alkohol-

haltiga drycker eller andra berusningsmedel, injektionssprutor eller kanyler, som kän användas för insprutning i människokroppen, eller något annat som kan vara till men för värden eller ordningen vid hemmet. Påträffas sädan egendom hos den unge, får den omhändertas.

Den unge får kroppsvisiteras när han kommer till hemmet för kontroll att han inte bär på stig något som han inte får inneha där. Detsamma gäller om det under vistelsen I hemmet uppkommer misstanke att sådan egendom

skall päträffas hos honom.

Vid visitering skall iakttas all den hänsyn som omständigheterna

medger. Om möjligt skall ett vittne närvara.

15 8 Den för vilken bestämmelserna i 138 gäller får underkastas över-

vakning av sina brev och andra försändelser, om detta är påkallat med hänsyn till ordningen vid hemmet eller den unges särskilda förhållanden.

För detta ändamål får den som förestår värden vid hemmet öppna och ta del av försändelser som unkommer till eller avsänds från den unge. Om en ankommande försändelse innehåller något som den unge inte får inneha,

skall detta omhändertas.

Brev mellan den unge och en svensk myndighet eller advokat eller hans offentliga biträde skall vidarebefordras utan föregående granskning. 16 & Om det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vård eller omhändertagande med stöd av denna lag, får socialnämnden

I. bestämma hur den rätt till umgänge med den unge som kan tillkomma

vårdnadshavaren.

Övriga bestämmelser

17 & I ett ärende enligt denna lag får socialnämnden besluta om läkarun-

dersökning av den unge samt utse läkare för undersökningen. Om undersökningen inte lämpligen kan genomföras i den unges hem, får nämnden

bestämma någon annan plats för den. I ett mål enligt denna lag har rätten

samma befogenhet.

Läkarundersökning skall. om den inte av särskilda skäl är obehövlig, äga rum innan nämnden gör ansökan enligt 28.

Polismyndigheten skall på begäran av socialnämnden eller nämndens

ordförande eller av rätten lämna biträde för att bereda läkaren tillträde till den unges hem eller för att inställa den unge till läkarundersökningen.

Prop. 1979/80:1 LVU 20

188 Polismyndigheten skall på begäran av socialnämnden eller av någon ledamot eller tjänsteman som nämnden har förordnat lämna biträde för att genomföra beslut om vård eller omhändertagande med stöd av denna lag.

Om omedelbart omhändertagande eller vård av den unge har beslutats

på någon grund som anges i I $ andra stycket 2 eller tredje stycket och den unge är intagen i ett sådant hem som avses i 128, skall polismyndigheten

på begäran av den som förestår vården vid hemmet lämna biträde för att efterforska och återhämta den unge, om denne har avvikit från hemmet,

eller för att ombesörja annan förflyttning av honom.

19. & Har den unge fyllt 15 är, har han rätt att själv föra sin talan i mäl och ärenden enligt denna lag. 20 § Socialnämndens beslut får överklagas hos länsrätten genom besvär, när nämnden har

I. beslutat om var vården av den unge skall inledas eller beslutat att flytta den unge från det hem där han vistas,

2. beslutat i en fråga om vård med stöd av lagen skall upphöra,

3. med stöd av 168 beslutat om umgänget med den unge ceiler beslutat att dennes vistelseort inte skall röjas.

Andra beslut av nämnden enligt denna lag fär inte överklagas.

Rättens beslut enligt 17 § om läkarundersökning får inte överklagas.

21 § Socialnämndens beslut enligt denna lag gäller omedelbart. om

nämnden inte förordnar något annat. Detsamma är fallet med sådana beslut om omedelbart omhändertagande som har meddelats av ordföranden eller någon ledamot i nämnden.

Rätten fär förordna att ett beslut som rätten har meddelat skall gälla omedelbart. 22.8 Om offentligt biträde och annan rättshjälp i mål och ärenden enligt denna lag finns bestämmelser i rättshjälpslagen (1972: 429). 23. & Vid handläggning i kammarrätt av mäl enligt denna lag skall nämn-

demän ingå i rätten.

24 & Om alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel har omhändertagits enligt 14 eller 15§ eller påträffats inom ett sådant hem som avses i 128 utan att det finns någon känd ägare till dem, skall den som förestär värden vid hemmet låta förstöra eller försälja egendomen enligt bestämmelserna om beslagtagen egendom i 2§ I första stycket lagen (1958: 205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. Belopp som har erhållits

vid försäljning tillfaller staten.

Detsamma skall gälla i fråga om injektionssprutor och kanyler. som kan användas för insprutning i människokroppen.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den I januari 1981.

2. Om det före den I januari 1981 har meddelats beslut om förebyggande

åtgärder eller om samhällsvård enligt barnavårdslagen (1960:97), gäller barnavårdslagens regler i fråga om åtgärderna eller värden längst till den I

juli 1981. Om rätten efter underställning eller besvär över ett beslut, som

har meddelats av en barnavärdsnämnd före den I januari, efter denna tidpunkt beslutat om förebyggande åtgärder eller samhällsvård gäller barnavåärdslagens regler i fråga om åtgärderna eller vården längst till den I juli 1981.

3. Om rätten efter underställning eller besvär har fastställt en barnavårdsnämnds beslut om omhändertagande för samhällsvård enligt barnavårdslagen (1960: 97). skall beslutet anses som ett beslut om vård med stöd

Prop. 1979/80:1 LVU 21

av den nya lagen. Beslut enligt 25 § första stycket a) barnavårdslagen anses härvid som beslut med stöd av. 18 andra stycket I den nya lagen och beslut enligt 258 första stycket b) barnavårdslagen som beslut med stöd av 158 andra stycket 2 eller tredje stycket den nya lagen. Den i 5§ andra stycket

den nya lagen angivna tiden sex mänader skall därvid räknas från den I januari 1981.

4. Har enligt barnavärdslagen (1960: 97) beslutats om omhändertagande för utredning, gäller barnavärdslagens bestämmelser om sådant omhändertagande även efter den I januari 1981. Dessutom tillämpas reglerna i 8§

den nya lagen om ansökan till länsrätten och omhändertagandets upphö-

rande samt 98 andra stycket samma lag.

5. I fråga om underställning och överklagande av beslut som har meddelats före den I januari 1981 gäller bestämmelserna 1 barnavårdslagen (1960: 97). Om beslutet avser omhändertagande för samhällsvård, skall prövningen ske enligt den nya lagens regler om beredande av vård. Andra beslut prövas enligt äldre bestämmelser.

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1964: 167) med särskilda bestäm-

melser om unga lagöverträdare

dels att i 4 och 135§ ordet ”barnavärdsnämnd” i olika böjningsformer

skall bytas ut mot ordet socialnämnd” i motsvarande form,

dels avt I, 3 och 6 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen Ivdelse

Har brott begåtts av någon som Har brott begälts av någon som vid tiden för brottet ej fyllt aderton vid tiden för brottet ej fyllt aderton år, må, utöver vad som följer av 20 år, får, utöver vad som följer av 20 kap. 7 § rättegängsbalken, åklagare kap. 7 § rättegångsbalken, åklagare

besluta att ej tala å brottet, besluta att ej årala brottet.

om den underårige ställes under om den underårige bereds vård övervakning jämlikt 268 baärna- med stöd av lagen (1979:000) med vårdslagen, omhändertages — för särskilda bestämmelser om vård av samhällsvård enligt 298 sagda lag unga eller blir föremäl för annan elter blir föremål för annan därmed därmed jämförlig åtgärd eller utan Jämförlig åtgärd eller utan dylik åt- dylik ätgärd blir föremål för annan gärd blir föremål för annan hjälp- hjälp- och stödåtgärd samt det med och stödätgärd samt det med skäl skäl kan antas att därigenom vidtas kan antagas att härigenom vidtages vad som är lämpligast för honom, vad som är lämpligast för hans till- eller rättaförande, eller

om brottet uppenbarligen skett av okynne eller förhastande.

Åtal skall dock väckas, om det finnes påkallat ur allmän synpunkt.

! Senaste lydelse 1971: 241.

Prop. 1979/80:1 LVU

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

38¶Föreligger skälig anledning att ej Föreligger skälig anledning att ej tala å brott, skall åklagaren, innan åtala brott, skall åklagaren, innan

han beslutar i ärendet, från barna- han beslutar i ärendet, från socialvärdsnämnden i den kommun, där nämnden i den kommun, där den

den underärige vistas. inhämta ytt- underårige vistas, inhämta yttran-

rande, huruvida nämnden vidtagit de, huruvida nämnden vidtagit eller

eller avser att vidraga åtgärd beträf- avser att vidta åtgärd beträffande fande den underårige samt huruvi- den underårige samt huruvida en-

da enligt nämndens mening sådan ligt nämndens mening sådan åtgärd

åtgärd kan anses vara lämpligast för kan anses vara lämpligast för hohans tillrätraförande. HOM.

Nämndens yttrande skall. om åklagaren begär det eller nämnden finner det erforderligt, även innefatta redogörelse för den underåriges personliga

utveckling samt hans vandel och levnadsomständigheter i övrigt. Det åligger nämnden att avgiva sitt yttrande skyndsamt.

Är brottet ringa. må åklagaren Är brottet ringa, får åklagaren

utan alt barnavardsnämndens ytt- utan att socialnämndens yttrande

rande inhämtats besluta att ej rala & inhämtats besluta att ej årala brot-

brottet. tet.

6 §

Angående prövning huruvida Misstänks någon som med stöd

åtal bör väckas mot den som inskri- av I$ andra stycket 2 eller tredje vits vid ungdomsvårdsskola eller stycket lagen (1979:000) med särsom intagits å allmän vårdanstalt skilda bestämmelser om vård av

för alkoholmissbrukare är särskilt unga har intagits i ett sådant hem stadgat. som avses i 12§ sagda lag för att ha begått brott innan vården vid hemmet har avslutats och hör brottet under allmänt åtal, skall åklagaren pröva om åtal lämpligen bör ske. Innan åtalsfrågan avgörs, skall den som förestår vården vid hemmet höras, om det inte finns obehövligt.

Denna lag träder i kraft den I januari 1981. I fråga om den som vid lagens ikraftträdande är inskriven som elev vid

ungdomsvårdsskola skall bestämmelserna 169 § barnavårdslagen (1960: 97) gälla vid prövning av åtal för brott som har begåtts före den 1 juli 1981.

Prop. 1979/80:1 LPV

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall

dels att rubriken till lagen skall lyda lag om psykiatrisk vård i vissa fall, dels att i 25, 27 och 3388 ordet ”utskrivningsnämnd” i olika böjnings-

former skall bytas ut mot orden psykiatrisk nämnd” i motsvarande form,

dels att i 25, 31 och 3388 orden ”psykiatrisk nämnd” i olika böjnings-

former skall bytas ut mot orden ”central psykiatrisk nämnd” i motsvarande form,

dels att nuvarande 37 och 38 §§ skall betecknas 38 respektive 39 §§!,

dels att I — 12, 14 — 24, 26, 28 — 30, 32, 34 — 35 och 36 a §§ skall ha nedan angivna lydelse,

dels att rubriken närmast före 3§ skall sättas närmast före 4§, och rubriken närmast före 13 3 sättas närmast före 128,

dels att i lagen skall införas två nya paragrafer, 20 a och 37 §§, av nedan

angivna lydelse.

Till följd härav kommer lagen att ha följande lydelse från och med den

dag då denna lag träder i kraft.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Lag om beredande av sluten psykiat- Lag om psykiatrisk vård i vissa fall risk vård i vissa fall

Inledande bestämmelser

I $ Den som lider av psykisk sjuk- Den som lider av psykisk sjuk-

dom får oberoende av eget sam- dom får oberoende av eget samtycke beredas sluten psykiatrisk tycke beredas psykiatrisk vård med

vård med stöd av denna lag, om stöd av denna lag, om sådan vård är

sådan vård är oundgängligen påkal- oundgängligen påkallad med hänlad med hänsyn till sjukdomens art syn till sjukdomens art och grad och grad och till att han och till att han

a) dels till följd av sjukdomen up- a) dels till följd av sjukdomen uppenbarligen saknar sjukdomsinsikt penbarligen saknar sjukdomsinsikt, eller till följd av beroende av narko- dels kan få sitt tillstånd avsevärt

tiska medel uppenbarligen är ur förbättrat genom vården eller avse-

stånd att rätt bedöma sitt behov av värt försämrat om vården uteblir, vård, dels kan få sitt tillstånd avsevärt förbättrat genom vården eller avsevärt försämrat om vården ute-

blir,

! Senaste lydelse av 37 § 1969: 212.

Senaste lydelse av 388 1974: 581. ? Senaste lydelse 1971: 638.

Prop. 1979/80:1 LPV

Nuvarande Ivdelse Föreslagen Ivdelse

b) till följd av sjukdomen är farlig för annans personliga säkerhet eller

fysiska eller psykiska hälsa eller för eget liv, c) till följd av sjukdomen är ur stånd att taga vård om sig själv,

d) till följd av sjukdomen har ett för närboende eller andra grovt störande levnadssätt eller

e) till följd av sjukdomen är farlig för annans egendom eller annat av

lagstiftningen skyddat intresse som icke avses under b). Med psykisk sjukdom jämställes Med psykisk sjukdom jämställs i

i denna lag psykisk abnormitet, denna lag psykisk abnormitet, som

som icke är psykisk sjukdom eller icke är psykisk sjukdom eller ututgöres av hämning i förståndsut- görs av hämning i förståndsutveckvecklingen. lingen.

Vård beredes på sjukhus som

drives av staten, landstingskom-

mun eller kommun som ej tillhör

landstingskommun. Vad som sägs om överläkare i denna lag avser även biträdande överläkare som anförtrotts särskild sjukavdelning.

2¶För behandling av vissa frågor Den som är beroende av alkohol enligt denna lag finnas utskriv- eller narkotika och till följd härav ningsnämnder med de verksam- är i trängande behov av avgiftning hetsområden regeringen bestäm- och annan psykiatrisk vård i sammer och en för riket gemensam psy- band med denna får oberoende av kiatrisk nämnd. eget samtycke beredas vård med stöd av denna lag, om utebliven vård innebär allvarlig fara för hans hälsa eller liv eller för annans personliga säkerhet eller hälsa.

Intagning

3 § Intagning på sjukhus med stöd Vård enligt denna lag bereds på

av denna lag äger rum efter ansö- sjukhus som drivs av staten, lands-

kan eller på grund av domstols för- tingskommun eller kommun som ej ordnande enligt 31 kap. 3§ brotts- tillhör landstingskommun. Vård får balken. Intagning efter ansökan får i den mån regeringen föreskriver icke ske på grund av omständighet det även beredas på annan vårdsom avses i I $ första stycket e). institution. Vad i denna lag sägs

om sjukhus gäller även sådan institution.

3 Senaste lydelse 1974: 581.

[NS '"n

Prop. 1979/80:1 LPV

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Vad som sägs om överläkare i

denna lag avser även biträdande

överläkare som har anförtrotts sär-

skild sjukavdelning. Regeringen el-

ler myndighet som regeringen be-

stämmer får uppdra åt annan läka-

re att fullgöra uppgifter som enligt

denna lag ankommer på överläkare.

För behandling av vissa frågor

enligt denna lag finns psykiatriska

nämnder med de verksamhetsom-

råden som regeringen bestämmer

och en för riket gemensam central

psykiatrisk nämnd.

Intagning

4 §"

Ansökan om intagning får göras Intagning på sjukhus enligt den-

av make till den som ansökningen na lag äger rum med stöd av vård-

avser, om makarna sammanbo, av intyg eller på grund av domstols annan som stadigvarande sam- förordnande enligt 31 kap. 3§ manbor med honom eller av hans brottsbalken. barn, fader, moder, syskon, för- Intugning med stöd av vårdintyg myndare eller gode man. Ansökan får icke ske på grund av omständigfår göras även av ordförande i soci- het som avses i I $ första stycket e). alnämnd, barnavårdsnämnd, nyk- Undersökning för att utfärda terhetsnämnd = eller hälsovårds- värdintyvg får företas endast om det nämnd eller av polismyndighet. finns skälig anledning därtill. Om kommunfullmäktige besluta Undersökningsläkaren skall se det, äger socialnämnden uppdraga till att vårdintvget kommer in till åt annan ledamot i nämnden än det sjukhus där intagning avses ordföranden eller åt tjänsteman i ske. ledande ställning hos kommunen att göra ansökan om intagning.

Läkare vid sjukhus eller klinik, där sluten psykiatrisk vård icke meddelas, eller vid sjukhem för lättskötta psykiskt sjuka eller specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda eller rektor för särskola eller föreståndare för vårdhem för psykiskt utvecklingsstörda får göra ansökan i fråga om den för vars vård han svarar. Militär chef, dock lägst kompanichef eller motsvarande chef, får göra ansökan beträf-

+ Senaste lydelse 1979: 000

Prop. 1979/80:1 LPV 26

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

fande den som står under hans be-

fäl. I fråga om den som genom la-

gakraftvunnen dom dömts = till skyddstillsyn eller som villkorligt frigivits från kriminalvårdsanstalt eller villkorligt utskrivits från arbetsanstalt eller som överförts till vård utom anstalt efter att ha dömts till internering får ansökan göras av ordföranden i den övervakningsnämnd under vars tillsyn han står.

Beträffande den som är intagen i kriminalvårdsanstalt, urbetsanstalt, häkte, allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller ungdomsvårdsskola och vistas inom anstalten får ansökan göras endast av tjänsteman som har att sörja för den intagne. Sådan tjänsteman får i annat fall än som avses I tredje stycket göra ansökan även i fråga om den som vistas utom anstalten utan att vara slutligt utskriven därifrån.

Regeringen äger förordna om behörighet att vid krig eller krigsfara göra ansökan i fråga om den som tillhör försvarsmakten.

An a

Ansökan om Intagning göres skriftligen. Vid ansökningshandlingen skall fogas vårdintyg an-

gående den som ansökningen

avser. Vårdintyget får icke vara äldre än en månad, när ansökningen göres.

Värdintyg skall, om annat ej Vårdintyg skall i fall som avses i följer av 7 § andra stycket, innehål- I $. om annat ej följer av 7 § andra

la dels uttalande att sannolika skäl stycket, innehålla dels uttalande att

föreligga för att den som aunsök- sannolika skäl föreligger för att den ningen avser lider av psykisk sjuk- som intyget avser lider av psykisk dom och för att sluten psykiatrisk sjukdom och för att psykiatrisk vård är oundgängligen påkallad vård på sjukhus är oundgängligen

med hänsyn till sjukdomens art och påkallad med hänsyn till sjukdo-

grad och till någon eller några av de mens art och grad och till någon

3 Senaste lydelse 1974: 581.

Prop. 1979/80:1 LPV

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

i 18 första stycket a)—d) angivna eller nägra av de i I 8 första stycket omständigheterna, dels redogörelse a)—d) angivna omständigheterna, för sjukdomen och de omständighe- dels redogörelse för sjukdomen och ter i övrigt som föranleda vårdbe- de omständigheter i övrigt som förhovet. anleder vårdbehovet. I fall som avses i 2 § skall vårdintyget innehålla dels uttalande att sannolika skäl föreligger för att den som intyget avser är beroende av alkohol eller narkotika och till följd härav är i trängande behov av avgiftning och annan psykiatrisk vård i samband med denna och att utebliven vård innebär allvarlig fara för hans hälsa eller liv eller för annans personliga säkerhet eller hälsu, dels redogörelse för de omständigheter i övrigt som föranleder vårdbehovet. Regeringen äger förordna att Regeringen får förordna att vårdvårdintyg vid krig eller krigsfara intyg vid krig eller krigsfara icke icke behöver innehålla redogörelse behöver innehålla redogörelse som som avses i andra stycket. avses I första och andra styckena.

6 öv

Behörig att utfärda vårdintyg är Behörig att utfärda vårdintyg är

legitimerad läkare samt den som legitimerad läkare. Från detta krav utan att vara legitimerad är förord- får socialstyrelsen medge undannad att uppehålla befattning som tag, om särskilda skäl föreligger. läkare i allmän tjänst och genom- Vårdintyg med åberopande av omgått för medicine licentiatexamen ständighet som avses I 1 §& första föreskriven kurs i psykiatri. Från stycket a) får dock utfärdas endast sistnämnda krav äger socialstyrel- av 'äkare som har specialistkompesen medge undantag, om särskilda tens avseende psykiska och nerskäl föreligga. Vårdintyg med åbe- vösa sjukdomar eller erhållit socialropande av omständighet som styrelsens tillstånd att utfärda vårdavses i I $ första stycket a) får dock intyg av detta slag. utfärdas endast av läkare som har specialistkompetens avseende psykiska och nervösa sjukdomar eller erhållit socialstyrelsens tillstånd att utfärda vårdintyg av detta slag. Vårdintyg får utfärdas endast i Vårdintyg får utfärdas endast i omedelbar anslutning till personlig omedelbar anslutning till personlig undersökning av den som ansök- undersökning av den som intyget ningen avser. Den som får göra an- avser. sökan om intagning äger föranstalta om sådan undersökning.

$ Senaste lydelse 1971: 638.

Prop. 1979/80:1 LPV

Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse

Vårdintyg utfärdat av läkare, Vårdintyg får godias för intag-

som tjänstgör inom den slutna psy- ning på det sjukhus där den läkare kiatriska vården, får icke godtagas som har utfärdat intyget tjänstgör

för intagning på det sjukhus där lä- endast under förutsättning att inkaren är verksam. Om betydande tagning sker på annan klinik än den olägenhet skulle uppstå genom an- där han är verksam. litande av annan läkare, får dock

vårdintyg utfärdat av läkare vid

Sjukhuset godtagas för intagning på annan klinik än den där han är verksam. Vårdintyg får icke godtagas, om Är patient intagen för psykiatrisk det är utfärdat av den som gör an- vård på sjukhus på egen begäran sökan om intagning. eller med stöd av 2 §, får undantag BöÖras från bestämmelsen i tredje stycket, om det skulle uppstå betydande olägenhet av att anlita annan läkare. Bestämmelserna i 4 och 5 §§ för- Vid utfärdande av vårdintyg gäl-

valtningslagen (1971: 290) äga icke ler bestämmelserna i 4 och 5 §§ för-

tillämpning i ärende om utfärdande valtningstlagen (1971: 290) även för av vårdintyg. läkare som utövar yrket enskilt.

78 Föreligga sannolika skät för att Föreligger sannolika skäl för att någon lider av psykisk sjukdom och någon lider av psykisk sjukdom enär farlig för annans personliga sä- ligt I $ eller till följd av beroende av kerhet eller eget liv, äger polismyn- alkohol eller narkotika är i trängandighet omhändertaga honom, om de behov av avgiftning och annan

fara är i dröjsmål. psykiatrisk vård i samband med denna enligt 2 § samt för att han är farlig för annans personliga säker-

het eller eget liv, får polismyn-

dighet omhänderta honom ti brådskande fall.

Friges den omhändertagne icke Friges den omhändertagne icke omedelbart, skall polismyndigheten omedelbart, skall polismyndigheten genast föranstalta om undersökning genast föranstalta om undersökning som avses i 6 § andra stycket. Ut- som avses i 6 § andra stycket. Utfärdas vårdintyg, skall polismyn- färdas vårdintyg, skall polismyndigheten genast ansöka om den om- digheten genast föranstalta om att händertagnes intagning på sjukhus den omhändertagne tas in på sjukför sluten psykiatrisk vård. I fall hus för psykiatrisk vård. I fall som som avses i denna paragraf behö- avses i 7 § behöver vårdintyget icke ver vårdintyget icke innehålla annat innehålla annat än uttalande att

än uttalande att sannolika skäl före- sannolika skäl föreligga för att den

ligga för att den omhändertagne på omhändertagne på grund av psygrund av psykisk sjukdom är i be- kisk sjukdom är i behov av psykiahov av sluten psykiatrisk vård och trisk vård och för att han är farlig för att han är farlig för annans per- för annans personliga säkerhet eller

sonliga säkerhet eller eget liv jämte eget liv jämte en redogörelse för de

Prop. 1979/80:1 LPV

Nuvarande Ivdelse Föreslagen Iydelse

en redogörelse för de iakttagelser iakttagelser på vilka läkaren grunpå vilka läkaren grundar sin upp- dar sin uppfattning.

fattning.

Sker intagning enligt & $. skall Sker intagning enligt & 5. skall polismyndigheten senast andra da- polismyndigheten senast andra dagen efter dagen för intagningen till- gen efter dagen för intagningen tillställa överläkaren protokoll röran- ställa överläkaren protokoll röran-

de de omständigheter som föranlett de de omständigheter som föranlett ansökningen. att vårdintvg har utfärdats. Utfärdas icke vårdintyg eller av- Utfärdas icke vårdintyg eller heslås ansökningen om intagning , får slutas att intagning ej skall ske. får

den omhändertagne icke längre den omhändertagne icke längre kvarhållas av polismyndigheten kvarhållas av polismyndigheten

med stöd av denna lag. med stöd av denna lag.

Bestämmelserna i andra— fjärde Bestämmelserna i andra-—fjärde styckena äga icke tillämpning, om styckena skall icke tillämpas, om

den omhändertagne redan intagits den omhändertagne redan intagits

på sjukhus med stöd av denna lag på sjukhus med stöd av denna lag

och icke utskrivits därifrån enligt och icke utskrivits därifrån enligt

16 §. Friges den omhändertagne I 16 §. Friges den omhändertagne i sådant fall icke omedelbart av po- sådant fall icke omedelbart av po-

lismyndigheten. skall han genast lismyndigheten, skall denna genast föras till sjukhuset. föranstalta om att han får behövlig

vård.

Sn

Överensstämma ansökan och Överensstämmer värdintyget vårdintyg med föreskrifterna i 4— med föreskrifterna 15 —7 §§ och fö- 7.858 och föreligga sannolika skäl religger sannolika skäl för att vård

för att vård kan beredas med stöd på sjukhus kan beredas med stöd av av denna lag, fär den ansökningen I $ eller, om vårdintyget har det

avser intagas på sjukhus. innehåll som anges i 5§ andra

stycket, med stöd av 2 §, får den

som vårdintyget avser tas in på

sjukhus.

Värdintyg får ej godtas som un-

derlag för intagningsbeslut, om det

är utfärdat mer än fjorton dagar

före beslutet.

Om intagning beslutar överläka- Om intagning beslutar överläkaren. Om särskilda skäl föreligga, ren. Om särskilda skäl föreligger, äger han överlåta på annan läkare får han överlåta på annan läkare vid

vid sjukhuset att besluta om intag- sjukhuset att besluta om intagning.

ning. Beslut om intagning får ej med-

delas av samma läkare, som har

utfärdat vårdintyget, såvida det ej

föreligger fall som avses i 6 § fjärde

stycket.

9 §

Sker intagning enligt 8§, skall Beslutas enligt 8§ intagning med överläkaren efter undersökning av stöd av 1§, skall överläkaren efter

Prop. 1979/80:1 LPV 30

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

patienten snarast möjligt och senast undersökning av patienten snarast tionde dagen efter dagen för intag- möjligt och senast åttonde dagen ningen pröva om vård kan beredas efter intagningsbeslutet pröva om

patienten med stöd av denna lag. vård kan beredas patienten med

Har som grund för ansökningen om stöd av /$. Finner överläkaren att intagning åberopats att patienten detta är fallet, skall han besluta att är farlig för annans personliga säå- patienten även i fortsättningen kerhet, får med prövningen anstå skall vara intagen på sjukhuset. I till femtonde dagen efter dagen för annat fall skall han omedelbart intagningen, om särskilda skäl fö- skriva ut patienten. religga och intagningen icke beslu- Beslutas enligt 8§ intagning med täts med stöd av vårdintyg av inne- stöd av 2§, skall överläkaren efter håll som avses i 7§ andra stycket. undersökning av patienten snarast möjligt och senast fjärde dagen ef: ter intägningsbeslutet pröva om putienten är i behov av psykiatrisk vård. Finner överläkaren att detta är fallet, skall han besluta att pati-' enten även i fortsättningen skall

vara intagen på sjukhuset. I annat

fall skall han omedelbart skriva ut patienten. Den prövning som avses i första och andra styckena skall i stället göras av psykiatriska nämnden om I. intagningen I fall som avses i

6§ fjärde stycket har grundats på

vårdintyg utfärdat av läkare som är verksam vid den klinik där intagningen har gjorts,

2. vårdintyget har utfärdats eller

intagningen — beslutats trots att omständighet som — grundlägger jäv enligt 4§ förvaltningslagen (1971:290) har förelegat. Finner överläkaren att vård kan 3. överläkaren själv har utfärdat beredas med stöd av denna lag, vårdinivget eller jäv enligt 4§ förskall han besluta att patienten även valtningslagen föreligger mot hoi fortsättningen skall vara intagen nom. på sjukhuset. I annat fall skall över-

läkaren omedelbart utskriva ho- HOM.

0 Lr

Beslut enligt 8 eller 95 får icke Beslut enligt 8 eller 9 § skull gälla

meddelas av läkare som utfärdat i fortsättningen, om patienten över-

vårdintyget. förs till annat sjukhus utan att ha

utskrivits enligt 165.

1 Beslut enligt 8 eller 9§ äger fort- Hur någon med stöd av 31 kap. satt ailtighet, om patienten över- 3§ brottsbalken genom lagakraft-

Prop. 1979/80:1 LPV

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Jöres till annat sjukhus utan att ha vunnen dom överlämnats till psykiutskrivits enligt 16 §. atrisk vård enligt denna lag, skall

socialstyrelsen föranstalta om att

han utan dröjsmål intas på sjukhus

för sådan vård. Är han redan intagen på sjukhus för psykiatrisk vård,

skall han i fortsättningen anses in-

tagen på grund av domstolens förordnande.

Bestämmelser om patienterna

12 57

Hur någon genom lagakraftvun- Överläkaren eller den han har

nen dom överlämnats till sluten bemyndigat skall utan dröjsmål un-

psykiatrisk vård. skall socialstyrel- derrätta socialnämnden om patient sen föranstalta om att han utan som bereds vård med stöd av 2§

dröjsmål intages på sjukhus för så- behöver stöd och hjälp genom sodan vård. Är han redan intagen på cialtjänsten. Socialnämnden skall

Sjukhus för sluten psykiatrisk vård, senast inom en vecka från underskall han i fortsättningen anses in- rättelsen efter samråd med läkaren tugen på grund av domstolens för- och tillsammans med patienten

ordnande. upprätta en plan för den eftervård som bedöms nödvändig.

Bestämmelser om patienterna

13 § Den som är intagen på sjukhus med stöd av denna lag får hindras att

lämna sjukhuset och får i övrigt underkastas det tvång som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vården eller för att skydda honom själv eller omgivningen.

14 §

Patient kan få tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusområdet

under viss del av dygnet eller tillfälligt under visst antal dygn, om det icke

medför fara för annans personliga säkerhet eller hans eget liv. Sådant

tillstånd får förbindas med särskilda föreskrifter.

Om tillstånd att vistas på egen

hand utom sjukhusområdet beslu-

tar överläkaren, om annat ej följer av tredje stycket. Om särskilda skäl föreligga, äger han beträffande viss patient överlåta på annan läka-

re vid sjukhuset att besluta om tillstånd.

I fråga om patient som avses i Bestämmelserna i 17§ om ut- 17§ andra stycket beslutar utskriv- skrivning tillämpas på fråga om till-

ningsnämnden om tillstånd att vis- stånd enligt första stycket. Nämn-

tas på egen hand utom sjukhusom- den får beträffande viss patient

7 Senaste lydelse 1969: 212,

Prop. 1979/80:1 LPV

Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse

rådet. Nämnden äger beträffande överlåta på överläkaren att besluta viss patient överlåta på överläkaren om tillstånd.

att besluta om tillstånd.

Överläkaren får äterkalla till- Överläkaren får återkalla till-

stånd att vistas på egen hand utom stånd att vistas på egen hand utom sjukhusområdet, om förhållandena sjukhusområdet, om förhållandena påkalla det.Om särskilda skäl före- påkalla det. ligga, äger han beträffande viss pa- Överläkaren får om det finns särtient överlåta på annan läkare vid skilda skäl överlåta sin beslutande-

Sjukhuset att återkalla tillstånd. rätt enligt denna paragraf på an-

nan läkare vid sjukhuset.

15 §"

Om särskilda skäl föreligga, får Om det finns särskilda skäl, får

överläkaren taga del av innehället i överläkaren eller den han har be-

brev eller annan handling som an- myndigat ta del av innehållet i brev kommer till patient eller som pati- eller annan handling som ankom-

ent önskar avsända. Kan vidarebe- mer till patient eller som patient fordrande av handling som ankom- önskar avsända. Kan vidarebefordmer till patient medföra fara för rande av handling som ankommer

ordningen eller säkerheten på sjuk- till patient medföra fara för ordhuset eller vara olämpligt med hän- ningen eller säkerheten på sjukhusyn till syftet med vården eller kan set eller vara olämpligt med hänsyn

handling som patient önskar av- till syftet med vården eller kan sända föranleda betydande olägen- handling som patient önskar av-

het för honom eller annan person, sända föranleda betydande olägen-

får överläkaren besluta att hand- het för honom eller annan person, lingen skall kvarhållas. får handlingen kvarhållas.

Handling som är ställd till ut- Handling som är ställd till psvkiaskrivningsnämnden. psykiatriska triska nämnden, centrala psykianämnden, socialstyrelsen, justitie- triska nämnden, socialstyrelsen, kanslern eller någon av riksdagens hälso- och sjukvårdens ansvars-

ombudsmän skall vidarebefordras nämnd,” justitiekanslern eller nå-

utan granskning. Handling som är gon av riksdagens ombudsmän

ställd till eller avsedd för annan skall vidarebefordras utan granskmyndighet och rör mål eller ärende, ning. Vad nu sagts skall också gälla

vari patienten själv äger föra talan, handling som är ställd till offentlig

samt handling ställd till eller avsedd försvarare för patienten. för advokat eller offentligt biträde Handling som är ställd till eller skall vidarebefordras. Beslutar avsedd för annan myndighet än överläkaren att kvarhålla brev till dem som anges i andra stycket och

myndighet, skall beslutet under- som rör mål eller ärende, vari pati-

ställas utskrivningsnämndens pröv- enten själv äger föra talan, samt ning. handling ställd till eller avsedd för offentligt biträde eller annan advokat än offentlig försvarare skall vidarebefordras.

8 Senaste lydelse 1973: 129. 8 Förutsätter bifall till prop, 1978/79: 220.

Prop. 1979/80:1 LPV Le 2

Nuvarande Iydelse Föreslagen Ilvdelse

Visar det sig att handling, som är Visar det sig att handling, som är

ställd till annan än utskrivnings- ställd till annan mottagare än dem nämnden, psykiatriska nämnden, som anges i andra stycket, är avsocialstyrelsen, justitiekanslern el- sedd för någon av dessa, skall den ler nägon av riksdagens ombuds- vidarebefordras. män, är avsedd för någon av dessa myndigheter, skall den vidarebe-

fordras. Beslut att kvarhålla handling fat-

tas av psykiatriska nämnden efter

framställning av överläkaren. I av-

vaktan på nämndens beslut får

överläkaren ta hand om handling-

en.

Utskrivning

16 5 Den som beretts vård med stöd Den som beretts vård med stöd av beslut enligt 98 andra stycket av /$ jämlikt beslut enligt 9§ eHer

eller på grund av domstols förord- på grund av domstols förordnande nande skall ofördröjligen utskrivas, skall ofördröjligen utskrivas från

om förutsättningar enligt I $ för att värden, om förutsättningar för att

bereda honom vård icke längre fö- bereda honom vård icke längre fö-

religga. Omständighet som avses i religger. Omständighet som avses i

F$ första stycket e) får icke utgöra I $ första stycket e) får icke utgöra grund för kvarhållande i annat fall grund för kvarhållande i annat fall än dä patienten beretts vård på än då patienten beretts värd på grund av domstols förordnande. grund av domstols förordnande.

Den som beretts vård enligt 2§

skall utskrivas från vården när be-

hov av psykiatrisk vård icke längre

föreligger, dock senast fyra veckor

från dagen för intagningsbeslutet.

Frågan om utskrivning skall prövas fortlöpande.

17 8?

Om utskrivning beslutar överlä- Om utskrivning beslutar överläkaren, om annat ej följer av andra karen, om annat ej följer av andra stycket. Han äger hänskjuta frågan stycket. Han får hänskjuta frågan om utskrivning till ntskrivnings- om utskrivning ull psvkiatriska nämnden. nämnden.

Utskrivningsnämnden beslutar Psykiatriska nämnden beslutar

om utskrivning enligt 16 % av pati- om utskrivning enligt 16 8 första ent som intagits på grund av dom- stycket av patient som intagits på

stols förordnande eller som under grund av domstols förordnande el-

inflytande av psykisk sjukdom be- ler som under inflytande av psykisk

gått brott mot annans personliga sä- sjukdom begått brott mot annans

? Senaste lydelse 1974: 206. 3 Riksdagen 1979180. I saml. Nr I. Del A

Prop. 1979/80:1 LPV 34

Nuvarande lydelse Föreslagen Ivdelse

kerhet, för vilket åtal icke väckts, personliga säkerhet, för vilket åtal eller som varit intagen i kriminal- icke väckts, eller som varit intagen vårdsanstalt för undergående av på- i kriminalvårdsanstalt för underföljd för brott och under tiden för gående av päfölid för brott och unanstaltsvården eller i samband med der tiden för anstaltsvården eller i

att denna upphört intagits för sluten samband med att denna upphört in-

psykiatrisk vård med stöd av denna tagits för psykiatrisk vård med stöd lag och icke skall återföras till an- av 7 § och icke skall återföras till stalten. anstalten.

När anledning föreligger till utskrivning av patient som avses i andra

stycket, skall överläkaren ofördröjligen anmäla detta hos nämnden.

Psykiatriska nämnden får även i annat fall än i andra stycket sägs utskriva patient.

18.8¶Patienten eller hans make, om makarna sammanbodde vid tiden för intagningen, eller annan, som då stadigvarande sammanbodde med honom, eller hans barn, fader, moder. syskon, förmyndare eller gode man fär göra ansökan om utskrivning. Ansökan hos utskrivningsnämn- Ansökan hos psykiatriska nämnden göres skriftligen. Om patient den görs skriftligen. Om patient som avses t 17 § andra stycket ger som avses It 17 § andra stycket eller

till känna att han icke vill vara inta- annan, som enligt första stycket får

gen på sjukhuset. skall han genom ansöka om utskrivning av patienöverläkarens försorg underrättas ten, ger till känna önskan att vårom sin möjlighet att ansöka om den enligt denna lag skall upphöra,

utskrivning och tillfälle beredas ho- skall han genom överläkarens för-

nom att upprätta erforderliga hand- sorg underrättas om sin möjlighet lingar. att ansöka om utskrivning och tillfälle beredas honom att upprätta erforderliga handlingar. Utskrivningsnämnden är icke Psykiatriska nämnden är icke skyldig att pröva ansökan om ut- skyldig att pröva ansökan om ut-

skrivning. förrän tre månader för- skrivning, förrän ex månad förflutit

flutit från prövningen av tidigare från prövningen av tidigare ansöansökan. kan.

19.8¶Patient får utskrivas på försök, Patient som har intagits med stöd

om särskilda skäl föreligga och det av 1§ får utskrivas på försök och icke medför fara för annans person- beredus fortsatt vård utanför sjuk-

liga säkerhet eller hans eget liv. huset, om det finns särskilda skäl och det icke medför fara för annans personliga säkerhet eller hans eget Hiv. Utskrivning på försök skall avse Utskrivning på försök skall avse

viss tid, högst sex månader, som viss tid, högst sex månader, som

2 'n

Prop. 1979/80:1 LPV

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

kan förlängas med högst sex måna- kan förlängas med viterligare sex der åt gången. Patienten får åläggas månader. Har någon varit försöksatt iaktraga särskilda föreskrifter utskriven under en sammanhängoch ställas under tillsyn av lämplig ande tid av ett år, får förlängning person. ske endast om synnerliga skäl föreligga. Beslut om sådan förlängning meddelas av psykiatriska nämnden för högst sex månader åt gången. Har den tid som bestämts för försöksutskrivningen gått till ända utan att tiden har förlängts, skall patienten anses som utskriven enligt 16 §. Patienten får under tid då han är utskriven på försök åläggas att iaktta särskilda föreskrifter och ställas under tillsyn av lämplig person.

Bestämmelserna i 17 och 18 §§ avse även utskrivning på försök.

Vid beräkning av tidsfristen i 18 § tredje stycket likställs ansökan om utskrivning på försök med ansökan om utskrivning.

208 Den som utskrivits på försök får Den som utskrivits på försök får återintagas på sjukhuset, om för- återintas på sjukhuset, om förhålhällandena påkalla det. landena påkallar det. Om återintagning beslutar över- Om återintagning beslutar överläkaren. Om särskilda skäl förelig- läkaren. Om särskilda skäl föreligga, äger han beträffande viss pati- ger, får han överlåta på annan läka-

ent överlåta på annan läkare vid re vid sjukhuset att besluta om åter-

sjukhuset att besluta om återintag- intagning. ning.

20 a § Har patient vårdats på sjukhus under tre månader med stöd av denna lag och anser överläkaren att patienten behöver fortsatt sådan vård, skall han snarast göra anmälan därom till psykiatriska nämnden. I anmälan skall han ange skälen för sitt ställningstagande. Finner psykiatriska nämnden efter sådan anmälan beträffande viss patient skäl därtill, skall nämnden ta upp fråga om utskrivning enligt 16 § eller om utskrivning på försök.

Prop. 1979/80:1 LPV

Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse

Efter den i första stycket angivna anmälan skall motsvarande anmälan ske var tredje månad så länge

patienten vårdas på sjukhuset.

Besvär m. m.

21 8

Talan får föras mot läkares beslut enligt denna lag, om läkaren

intagit någon på sjukhus eller en- intagit någon på sjukhus eller en-

ligt 9 § andra stveket beslutat att ligt 9 § beslutat att patient alltjämt

patient alltjämt skall vara intagen skall vara intagen på sjukhus, på sjukhus,

lämnat begäran om tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusområ-

det helt eller delvis utan bifall eller återkallat sådant tillstånd, avslagit ansökan om utskrivning eller om utskrivning på försök, i samband med utskrivning på försök ålagt patient att iakttaga särskilda

föreskrifter eller ställt honom under tillsyn eller

återintagit patient under utskrivning på försök. I övrigt får talan icke föras mot läkares beslut enligt denna lag.

Talan föres hos utskrivnings- Talan förs hos psykiatriska nämnden genom besvär. nämnden genom besvär. Har som grund för intagning eller fortsatt vård på sjukhus åberopats 2§,

skall talan prövas senast på fjärde

dagen efter det att framställningen kom in till nämnden.

22 §!0

Talan får föras mot utskrivnings- Talan får föras mot psykiatriska nämnds beslut, om nämnden nämndens beslut, om nämnden

enligt 9 § beslutat att patient allt-

jämt skall vara intagen på sjukhus,

ogillat besvär över beslut om in- ogillat besvär över beslut om in-

tagning eller beslut enligt 9§ andra tagning eller läkares beslut enligt

stycket, 95, avslagit ansökan om utskrivning avslagit ansökan om utskrivning eller om utskrivning på försök eller eller om utskrivning på försök, ogilogillat besvär över läkares beslut lat besvär över läkares beslut om om avslag på sådan ansökan eller avslag på sådan ansökan eller, i ärende som avses i 20 a § andra stycket, beslutat att utskrivning el-

ler utskrivning på försök ej skall ske, eller

i samband med utskrivning på i samband med utskrivning på försök ålagt patient att iakttaga sär- försök ålagt patient att iaktra sär-

1 Senaste lydelse 1971: 638.

Prop. 1979/80:1 LPV

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

skilda föreskrifter eller ställt honom skilda föreskrifter eller ställt honom under tillsyn eller lämnat besvär under tillsyn eller lämnat besvär över läkares beslut i sådana frågor över läkares beslut I sådana frågor helt eller delvis utan bifall. helt eller delvis utan bifall.

I övrigt får talan mot utskriv- I övrigt får talan mot psykiatrisk ningsnämnds beslut enligt denna nämnds beslut enligt denna lag lag föras endast i fall som avses i föras endast i fall som avses i 268.

268. Talan föres hos psykiatriska Talan förs hos centrala psykia-

nämnden genom besvär. triska nämnden genom besvär.

23 än

Mot psykiatriska nämndens be- Mot centrala psykiatriska nämn-

slut enligt denna lag får talan icke dens beslut enligt denna lag får taföras. lan icke föras.

24 &?

Talan enligt 21 eler 22§ får föras Talan enhgt 21 eller 228 får föras av den som enligt 188 äger ansöka av den som enligt 18§ får ansöka om utskrivning. Talan får föras om utskrivning. Talan får föras utan inskränkning till viss tid. I frå- utan inskränkning till viss tid så ga om prövning av talan enligt 218 länge patienten vårdas med stöd av

äger bestämmelsen 1 188 tredje denna lag. Talan får därjämte föras stycket motsvarande tillämpning. under tre veckor från den dag pati-

enten utskrevs. I fråga om prövning

av talan enligt 218 har bestämmel-

serna i 188 tredje stycket och 198

sjätte stvcket motsvarande till-

lämpning.

25 §

På begäran av överläkaren skall På begäran av överläkaren skall utskrivningsnämnds beslut under- psykiatrisk nämnds beslut underställas — psykiatriska — nämndens ställas centrala psyktatriska nämnprövning, om överläkaren gjort för- dens prövning, om överläkaren behåll om underställning senast vid gjort förbehåll om underställning

det sammanträde då beslutet fat- senast vid det sammanträde då be-

tades och begärt underställning slutet fattades och begärt underinom tre dagar därefter. ställning inom tre dagar därefter.

26 §”

Talan mot beslut, varigenom Talan mot beslut. varigenom utskrivningsnämnd utlåtit sig om psykiatrisk nämnd utlåtit sig om er-

ersättning som avses 1 32 § eller 33 § sättning som avses Ii 328 första tredje stycket, föres hos psykia- stycket eller 338 tredje stycket,

triska nämnden genom besvär. föres hos centrala psykiatriska

nämnden genom besvär.

!! Senaste lydelse 1979: 247. !2 Senäste lydelse 1971: 638. 3 Senaste lydelse 1973: 129.

Prop. 1979/80:1 LPV 38

Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse

27 .$ Beslut som meddelas enligt denna Beslut som meddelas enligt denna lag länder omedelbart till efterrät- lag länder omedelbart till efterrättelse. Har förbehåll gjorts enligt telse. Har förbehåll gjorts enligt

258. får dock utskrivningsnämnds 25§, får dock psykiatrisk nämnds

beslut, varigenom patient fått till- beslut, varigenom patient fått tillstånd att vistas på egen hand utom stånd att vistas på egen hand utom

sjukhusomrädet celler utskrivits el- sjukhusområdet eller utskrivits el-

ler utskrivits på försök, verkställas ler utskrivits på försök, verkställas först sedan beslutet blivit beståen- först sedan beslutet blivit bestående. de.

Nämnderna

28 ån Utskrivningsnhämnd består av Psykiatrisk nämnd består av lag-

lagfaren ordförande som är eller va- faren ordförande som är eller varit rit innehavare av ordinarie domar- innehavare av ordinarie domartjänst, en läkare som bör vara sär- tjänst, en läkare som bör vara särskilt kunnig i psykiatri och en per- skilt kunnig i psykiatri, en person son med erfarenhet i allmänna som är särskilt insatt i sociala fråvärv. gor och vtterligare två ledamöter.

Psykiatriska nämnden bestär av Centrala psykiatriska nämnden

lagfaren ordförande som är eller va- består av lagfaren ordförande som rit innehavare av ordinarie domar- är eller varit innehavare av ordina-

tjänst, två läkare som äro särskilt rie domartjänst, två läkare som äro

kunniga I psykiatri och två personer särskilt kunniga i psykiatri, er permed erfarenhet i allmänna värv. son som är särskilt insatt i sociala frågor och ytterligare två ledamöter.

För ledamot av utskrivnings- För ledamot av psykiatrisk

nämnd eller psykiatriska nämnden nämnd eller centrala psykiatriska finnas en eller flera suppleanter. Be- nämnden finnas en eller flera supstämmelserna om ledamot gälla = pleanter. Bestämmelserna om ledaäven suppleant. mot gälla även suppleant.

29 §'5

Ledamot av ttskrivningsnämnd Ledamot av psykiatrisk nämnd eller psykiatriska nämnden förord- eller centrala psykiatriska nämnnas av regeringen för högst fyra år i den förordnas av regeringen för

sänder. högst fyra år i sänder. Innan ledamot börjar tjänstgöra. Innan ledamot börjar tjänstgöra, skall han ha avlagt domared eller skall han ha avlagt domared. försäkran enligt 4 kap. I1§ rättegångsbalken. Läkare som tjänstgör inom den Läkare som tjänstgör inom den slutna psykiatriska vården får icke psykiatriska vården får icke som le-

som ledamot deltaga 1 handlägg- damot delta 1 handläggningen av

1 Senaste lydelse 1974: 581.

5 Senaste lydelse 1974: 581.

Prop. 1979/80:1 LPV 39

Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse

ningen av ärende rörande patient på ärende rörande patient på det sjuk-

det sjukhus där han tjänstgör. Om hus där han tjänstgör. Om jäv mot jäv mot ledamot gälla i övrigt be- ledamot gäller 1 övrigt bestämmel-

stämmelserna i 4 kap. rättegångs- serna i 4 kap. rättegångsbalken om balken om jäv mot domare. jäv mot domare.

30 § Vid sammanträde med utskriv- Vid sammanträde med psykiatningsnämnd skola överläkaren och risk nämnd skall överläkaren och

patienten vara närvarande, om icke patienten vara närvarande, om icke särskilda skäl föranleda annat. särskilda skäl föranleder annat. Föres talan av annan än patienten, Förs talan av annan än patienten, skall den som för talan beredas till- skall den som för talan beredas tillfälle art närvara, om icke särskilda fälle att närvara, om icke särskilda skäl föranleda annat. skäl föranleder annat.

Ärende som handlägges i patientens frånvaro får icke avgöras utan att nämndens ledamöter före avgörandet skaffat sig personlig kännedom om patienten. Är denne utskriven på försök, får dock ärendet avgöras, om minst en av ledamöterna har sådan kännedom.

Från kravet i andra stycket på personlig kännedom om patienten

får göras undantag, om det finns

synnerliga skäl.

31 8

I ärende hos psykiatriska nämn- I ärende hos centrala psykia-

den skall muntlig förhandling hål- triska nämnden skall muntlig för-

las, om ärendets beskaffenhet krä- handling hållas, om ärendets bever det. Därvid äga bestämmelser- skaffenhet kräver det. Därvid har na i 305 första stycket motsvarande bestämmelserna i 308 första tillämpning. stycket motsvarande tillämpning.

32 §!6

Patient eller annan som för talan Patient eller annan som för talan hos utskrivningsnämnd eller psy- hos psykiatrisk nämnd eller cenkiatriska nämnden fär tillerkännas trala psykiatriska nämnden får tillersättning av allmänna medel för erkännas ersättning av allmänna kostnad för resa och uppehälle i medel för kostnad för resa och up-

samband med inställelse inför pehälle i samband med inställelse nämnden, i den mån det finnes skä- inför nämnden, i den mån det finnes ligt. Nämnden får bevilja förskott skäligt. Nämnden får bevilja för-

på ersättningen. Närmare bestäm- skott på ersättningen. Den som för

melser om ersättning och förskott talan hos nämnden skall genom

meddelas av regeringen. nämndens försorg upplysas om den

rätt till ersättning och förskott som

kan föreligga.

!6 Senaste lydelse 1974: 581.

Prop. 1979/80:1 LPV 40)

Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse

Närmare bestämmelser om ersättning och förskott meddelas av

regeringen.

33 8

I ärende hos utskrivningsnämnd I ärende hos psykiatrisk nämnd

eller psykiatriska nämnden får för- eller centrala psykiatriska nämn-

hör anordnas med den som kan an- den fär förhör anordnas med den tagas ha upplysningar av betydelse som kan antas ha upplysningar av att lämna. betydelse att lämna.

Vid förhöret skall patienten vara närvarande, om icke särskilda skäl

föranleda annat.

I fråga om ersättning till den med vilken förhör anordnas äga bestämmel-

serna om ersättning av allmänna medel till vittnen motsvarande tilllämpning. Ersättningen skall stanna på statsverket.

34 17 Utskrivningsnämnd eller psyki- Psykiatrisk nämnd eller centrala

atriska nämnden får avgöra ärende psykiatriska nämnden får avgöra

endast om nämndens samtliga leda- ärende endast om nämndens samtlimöter äro närvarande. Beslut röran- ga ledamöter är närvarande. I fall de förskott på ersättning som avses som avses it 218 tredje stycket andi 328 eller 33§ tredje stycket får ra meningen får ärendet dock i psydock på nämndens vägnar medde- kiatrisk nämnd avgöras av ordfö-

las av ordföranden. Detsamma gäl- randen jämte en annan ledamot. ler beslut som rör rättshjälp genom Beslut rörande förskott på ersättoffentligt biträde. ning som avses i 32§ första stycket

eller 338 tredje stycket får på nämnds vägnar meddelas av ordföranden. Detsamma gäller beslut som rör rättshjälp genom offentligt biträde.

Bestämmelserna i 29 kap. rätte- Bestämmelserna i 29 kap. rätte-

gångsbalken om omröstning i över- gångsbalken om omröstning i överrätt äga motsvarande tillämpning rätt har motsvarande tillämpning på

på avgörande av utskrivnings- avgörande av psykiatrisk nämnd elnämnd eller psykiatriska nämnden. ler centrala psykiatriska nämnden.

Beslut som har fattats av ordfö-

randen och en annan ledamot enligt första stycket skall av ordföran-

den anmälas för hela nämnden vid nästa sammanträde.

Särskilda bestämmelser

34 a §!8

I ärende, vari 17§ förvaltningslagen (1971: 290) äger tillämpning, får

skälen för beslutet utelämnas även i andra fall än som sägs där, om

ändamålet med vården annars skulle motverkas.

17 Senaste lydelse 1979: 247. 18 Tillagd genom lag 1971: 638.

Prop. 1979/80:1 LPV 41

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 läkares beslut enligt 8 eller 9§ I läkares beslut enligt 8 eller 9§ eller varigenom ansökan om ut- elier varigenom ansökan om utskrivning avslagits samt i motsva- skrivning avslagits samt i motsva-

rande beslut av utskrivningsnämnd rande beslut av psykiatrisk nämnd eller psykiatriska nämnden skola eller centrala psykiatriska nämn-

alltid anges de i 18 angivna förut- den skall alltid anges de i 1 eller 2 8

sättningar på vilka beslutet grun- angivna förutsättningar på vilka bedas. slutet grundas.

35§ Polismyndighet — skall lämna Polismyndighet skall lämna biträ-

handräckning de

på begäran av läkare som enligt på begäran av läkare i allmän

65 första stycket är behörig att ut- tjänst som enligt 6§ första stycket

färda vårdintyg, om den som skall är behörig att utfärda vårdintyg, om

undersökas icke ställer sig till förfo- den som skall undersökas icke stäl-

gande för undersökningen eller lä- ler sig till förfogande för undersök-

karen behöver skydd för sin per- ningen,

sonliga säkerhet, på begäran av läkare som enligt

68 första stycket är behörig att utfärda vårdintyg, om han behöver skydd för sin personliga säkerhet,

på begäran av överläkaren, om på begäran av läkare Ii allmän den som med stöd av denna lag tjänst som har utfärdat vårdintyg

skall intagas på sjukhus icke instäl- eller överläkaren, om den som med ler sig på sjukhuset, stöd av denna lag avses bli intagen på sjukhus icke inställer sig på sjuk-

huset,

på begäran av överläkaren, om patient avviker från sjukhuset eHer icke återvänder dit, sedan tiden för tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusområdet eller för utskrivning på försök gått ut, eller icke inställer sig på sjukhuset, sedan tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusområdet återkallats eller beslut meddelats om återintagning under utskrivning på försök.

Om särskilda skäl föreligga, må Om det finns särskilda skäl, får överläkaren beträffande viss pati- överläkaren överlåta på annan läkaent överlåta på annan läkare vid re vid sjukhuset att begära biträde

sjukhuset att begära handräckning. av polisen.

368 Den som hjälper någon som är intagen på sjukhus med stöd av denna lag att avvika från sjukhuset, dömes till böter eller fängelse i högst två år. För

försök dömes till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

36 a 8!

Har överläkare med stöd av 138 Har med stöd av 138 omhänder-

omhändertagit alkoholhaltiga dryc- tagits alkoholhaltiga drycker eller

3 Tillagd genom lag 1976: 373.

Prop. 1979/80:1 LPV

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

ker eller andra berusningsmedel andra berusningsmedel som påträf-

som påträffats hos eller ankommit fats hos eller ankommit till den som till den som är intagen på sjukhus är intagen på sjukhus med stöd av

med stöd av denna lag, skall den denna lag, skall överläkaren låta

omhändertagna egendomen bevis- bevisligen förstöra eller försälja

ligen förstöras eller försäljas enligt den omhändertagna egendomen bestämmelserna om beslagtagen enligt bestämmelserna om beslagta-

egendom i 23 lagen (1958: 205) om gen egendom i 28 I första stycket

förverkande av alkoholhaltiga dryc- lagen (1958: 205) om förverkande ker m. m. Belopp, som erhållits vid av alkoholhaltiga drycker m. m. Besådan försäljning, tillfaller staten. lopp, som erhållits vid sådan försäljning, tillfaller staten. Påträffas alkoholhaltiga drycker Päträffas alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel inom eller andra berusningsmedel inom sjukhus där patienter som intagits sjukhus där patienter som intagits

med stöd av denna lag vårdas. fär med stöd av denna lag vårdas. får

berusningsmedlen omhändertagas berusningsmedlen omhändertas av

av sjukhusdirektören eller styres- sjukhusdirektören eller styresman-

mannen för sjukhuset. om känd nen för sjukhuset. om känd ägare ägare till berusningsmedlen ce till berusningsmedlen ej finns.

finnes. Första stycket har motsva- Första stycket har motsvarande tillrande tillämpning på sålunda om- lämpning på sålunda omhänderta-

händertagen egendom. gen egendom. Vad som där föreskrivs om överläkaren skall i stället

gälla den som omhändertagit egen-

domen.

Bestämmelserna i första och andra styckena har motsvarande tilllämpning på injektionsspruta eller kanyl som kan användas för insprutning i människokroppen.

37§

Den som är intagen för vård med stöd av denna lag skall så snart hans tillstånd medger det genom överläkarens försorg upplysas om sin rätt att få intagningen prövad av den

psykiatriska nämnden, att i övrigt föra talan mot beslu

som har fattats med stöd av lagen. att anlita ombud eller biträde enligt förvaltningslagen (1971:290), utt begära rättshjälp genom of: tentligt biträde enligt rättshjälpslagen (1972:429). Denna lag skall finnas anslagen inom sjukhuset väl synlig för patiemnterna.

Prop. 1979/80:1 Rättshjälpslagen 43

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

37§ 388

Tillsyn över efterlevnaden av denna lag och föreskrifter som meddelas med stöd av lagen utövas av socialstyrelsen.

38§ 39§

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, av socialstyrelsen.

I. Denna lag träder i kraft den I januari 1981.

2. Har ansökan gjorts, vårdintyg upprättats eller intagningsbeslut fattats före ikraftträdandet, skall för förfarandet i samband med intagning och prövning enligt 9 § gälla äldre bestämmelser.

3. Är patient vid ikraftträdandet utskriven på försök, skall för försöksutskrivningen i fortsättningen gälla 19§ i dess nya lydelse.

4, Utan hinder av 24 § får talan enligt 21 eller 22 § föras under tre veckor från ikraftträdandet.

5. Föreskrift i lag eller annan författning om psykiatriska nämnden skall ; stället gälla centrala psykiatriska nämnden, och föreskrift om utskrivningsnämnd skall gälla psykiatrisk nämnd.

5 Förslag till

Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972: 429)

Härigenom föreskrivs att 41—45 §§ rättshjälpslagen (1972: 429)! skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse

41 §?

Rättshjälp genom offentligt biträ- Rättshjälp genom offentligt biträde lämnas i mål eller ärende de beviljas i mål eller ärende

1. hos utskrivningsnämnd eller 1. hos psvkiatrisk nämnd eller psykiatriska nämnden angående in- centrala psykiatriska nämnden vid tagning enligt 8 eller 9§ eller ut- talan mot beslut om intagning enligt skrivning enligt 16 eller 198 lagen 8 eller 9§ eller vid utskrivning enligt (1966: 293) om beredande av sluten 16 eller 19§ lagen (1966: 293) om psykiatrisk vård i vissa fall, psykiatrisk vård i vissa fall.

2. hos beslutsnämnd eller psykia- 2. hos beslutsnamnd eller centriska nämnden angående inskriv- trala psykiatriska nämnden anning i eller utskrivning från vård- gående inskrivning i eller utskrivhem eller specialsjukhus enligt la- ning från vårdhem eller specialsjukgen (1967: 940) angående omsorger hus enligt lagen (1967:940) anom vissa psykiskt utvecklings- gående omsorger om vissa psykiskt

! Lagen omtryckt 1979: 240. ? Senaste lydelse 1979: 690.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

störda eller placering av särskol- utvecklingsstörda eller placering av elev enligt 28 8 samma lag. särskolelev enligt 28 § samma lag. 3. hos förvaltningsdomstol un- 3. angående beredande av vård gående tvångsintagning i allmän enligt lagen (1979:000) med särskilvårdanstalt för alkoholmissbrukare da bestämmelser om vård av unga enligt 18 eller 55 § lugen (1954:579) eller omedelbart omhändertagande om nykterhetsvård eller kvarhål- enligt 6 § samma lag eller angående lande enligt 45§ samma lag, upphörande av sådan vård enligt 5§ samma lag eller hos förvaltningsdomstol vid överklagande enligt 20§ första stycket I samma lag, 4. angående omhändertagande för samhällsvård enligt 29§ barnavårdslagen (1960:97) eller utredning enligt 30 § samma lag eller angående sådan samhällsvårds slutliga upphörande enligt 42§ samma lag, 5. hos förvaltningsdomstol angående intagning i eller utskrivning från ungdomsvårdsskola enligt barnavårdslagen (1960:97), 6. angående förpassning eller ut- 4. angående förpassning eller utvisning — enligt = utlänningslagen visning — enligt = utlänningslagen (1954: 193) samt vid utredning hos (1954: 193) samt vid utredning hos polismyndighet när fråga har upp- polismyndighet när fråga har uppkommit om förpassning eller ut- kommit om förpassning eller utvisning, visning, 7. angående avvisning enligt ut- 5. angående avvisning enligt utlänningslagen, dock ej hos polis- länningslagen, dock ej hos polismyndighet, såvida icke anledning myndighet, såvida icke anledning föreligger att underställa ärendet föreligger att underställa ärendet den centrala utlänningsmyndighe- den centrala utlänningsmyndigheten eller utlänningen enligt 35§ ten eller utlänningen enligt 35§ samma lag hållits i förvar längre än samma lag hållits i förvar längre än en vecka, en vecka, 8. angående verkställighet enligt 6. angående verkställighet enligt utlänningslagen, om anledning före- utlänningslagen, om anledning föreligger att underställa ärendet den ligger att underställa ärendet den centrala — utlänningsmyndigheten centrala — utlänningsmyndigheten med stöd av 58 § andra stycket sam- med stöd av 58 § andra stycket samma lag eller hänskjuta ärendet dit ma lag eller hänskjuta ärendet dit med stöd av 588 tredje stycket med stöd av 583 tredje stycket samma lag eller om utlänningen en- samma lag eller om utlänningen enligt 358 samma lag hållits i förvar ligt 35§ samma lag hållits i förvar längre än en vecka, längre än en vecka, 9. angående föreskrifter som 7. angående föreskrifter som meddelats enligt 10§, 34§ eller 51§ meddelats enligt 108, 348 eller 51§ femte stycket utlänningslagen, femte stycket utlänningslagen, 10. angående hemsändande av 8. angående hemsändande av ututlänning med stöd av 71§ första länning med stöd av 718 första

Prop. 1979/80:1 Rättshjälpslagen 45

Nuvarande lydelse Föreslagen Ivdelse

stycket utlänningslagen, stycket utlänningslagen,

11. angående förverkande av vill- 9. angäende förverkande av villkorligt medgiven frihet enligt 26 korligt medgiven frihet enligt 26 kap. brottsbalken, kap. brottsbalken.

12. angående återintagning i an- 10. angående äterintagning i anstalt enligt 30 kap. brottsbalken, stalt enligt 30 kap. brottsbalken,

13. angående verkställighet ut- 11. angående verkställighet utomlands av frihetsberövande på- omlands av frihetsberövande påföljd enligt lagen (1963:193) om följd enligt lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verk- Island och Norge angående verkställighet av straff m. m. eller lagen ställighet av straff m. m. eller lagen (1972: 260) om internationellt sam- (1972: 260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av arbete rörande verkställighet av brottmålsdom, brottmålsdom,

14. angående utlämning enligt la- 12. angående utlämning enligt lagen (1970:375) om utlämning till gen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling, om vård eller behandling,

15. angående kastrering enligt la- 13. angående kastrering enligt lagen (1944:133) om kastrering, om gen (1944: 133) om kastrering, om giltigt samtycke till åtgärden ej läm- giltigt samtycke till åtgärden ej lämnats, nats,

16. hos regeringen enligt 1§ and- 14. hos regeringen enligt I8 andra stycket lagen (1975: 1360) om ra stycket lagen (1975: 1360) om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vis- tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall. sa fall.

42 §

I ärende som anges i 41§ 1—5 Rättshjälp genom offentligt biträoch 11—15 skall offentligt biträde de skall beviljas den som åtgärden utses för den som åtgärden avser, avser och i mål eller ärende som om det behövs för tillvaratagande avses i 41§3 även vårdnadshavare, av dennes rätt. Vid bedömningen om det ej måste antagas att behov av behovet skall särskilt beaktas av biträde saknas. om i väsentligt hänseende motstridiga sakuppgifter lämnats under utredningen eller betydelsefulla sakförhållanden i övrigt är oklara.

I ärende som anges i 41 § 6—10 och 16 skall offentligt biträde utses, om det ej måste antagas att behov av biträde saknas.

43 §

Offentligt biträde förordnas efter Rättshjälp genom offentligt biträansökan av den som åtgärden avser de beviljas efter ansökan eller då eller då annars anledning föreligger. annars anledning föreligger. Ansö-

kan får göras av den som kan bevil-

jas rättshjälp och i mål eller ärende

Prop. 1979/80:1 Rättshjälpslagen 46

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

som anges i 41 § I även av annan som får föra talan i målet eller ärendet. Biträde förordnas av den myndig- Rättshjälp beviljas och biträde het som handlägger målet eller förordnas av den myndighet som ärendet. handlägger målet eller ärendet.

Dock ankommer prövningen

t ärende hos barnavårdsnämnd, 1 ärende hos socialnämnd eller social centralnämnd eller social social distriktsnämnd enligt 41 § 3 distriktsnämnd enligt 41 §4 på läns- på länsrätten, rätten, 1 ärende som avses i 418 6—10 i ärende som avses i 41§4—8 eleller /6 på rättshjälpsnämnden, ler 14 på rättshjälpsnämnden, i ärende hos polismyndighet en- I årende hos polismyndighet enligt 41 § /4 på länsrätten samt ligt 41 § /2 på länsrätten samt i annat ärende hos regeringen än 1 annat ärende hos regeringen än som avses I 41 & 6—10 eller 16 på som avses i 41 & 4—8 eller 14 på departementstjänsteman som rege- departementstjänsteman som regeringen bestämmer. ringen bestämmer.

Har myndigheten skilt målet eller ärendet från sig, äger under tiden till dess talan fullföljts eller tiden för fullföljd utgått andra stycket motsvarande tillämpning.

Förordnande gäller även när ta- Rättshjälp utgår även när talan lan fullföljes eller meddelat beslut fullföljs eller meddelat beslut ununderställes annan myndighets derställs annan myndighets prövprövning eller saken överlämnas till ning eller saken överlämnas till anannan myndighets avgörande. nan myndighets avgörande. Ansökan om offentligt biträde Ansökan om rättshjälp genom ges in till den myndighet som hand- offentligt biträde ges in till den lägger målet eller ärendet. Avser myndighet som handlägger målet ansökan offentligt biträde i ärende elier ärendet. Gäller ansökan som avses i 41 8 6—10 eller 16, ges ärende som avses i 41 § 4-8 eller dock ansökan in till rättshjälps- 14, ges dock ansökan in till rättsnämnden. | hjälpsnämnden. Myndighet som inte själv får för- Myndighet som inte själv får beordna offentligt biträde skall till be- vilja rättshjälpen skall till behörig hörig myndighet med eget yttrande myndighet med eget yttrande överöverlämna ingiven ansökan med lämna ingiven ansökan med därvid därvid fogade handlingar eller an- fogade handlingar eller anmäla bemäla behovet av offentligt biträde. hovet av offentligt biträde.

44 § Har den som åtgärden avser till Har den som beviljats rättshjälp offentligt biträde själv föreslagit nå- enligt 41 § till offentligt biträde gon som är lämplig, skall denne för- själv föreslagit någon som är lämpordnas, om ej hans anlitande skulle lig, skall denne förordnas, om ej medföra avsevärt ökade kostnader hans anlitande skulle medföra avse-

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

eller i övrigt särskilda skäl föranle- värt ökade kostnader eller i övrigt der annat. särskilda skäl föranleder annat.

Hur både den unge och vårdnads-

havaren beviljats rättshjälp i mål

eller ärende som avses i 41 §3, för-

ordnas gemensamt biträde, om det

ej finns motstridiga intressen mel-

lan dem.

I fråga om offentligt biträde äger bestämmelserna i 21 § första stycket sista meningen, andra och tredje styckena, 22 § första och andra styckena

samt 23 § motsvarande tillämpning.

I fråga om beslut som meddelas med stöd av andra stycket äger 43 § andra och tredje styckena motsvarande tillämpning.

Ersättning till offentligt biträde utgår av allmänna medel.

45 §

I mål eller ärende som avses i I mål eller ärende som avses i

41 8 får offentligt biträde föran- 41 § får offentligt biträde föran-

stalta om sådan utredning som är stalta om sådan utredning som är

skäligen påkallad för tillvaratagan- skäligen påkallad för tillvaratagan-

de av dens rätt som åtgärden avser de av dens rätt som beviljats rättsoch som ej kan erhållas genom hjälpen och som ej kan erhållas gemyndighet som handlägger målet nom myndighet som handlägger

eller ärendet. Har offentligt biträde målet eller ärendet.

ej utsetts, får rättshjälpsnämnden Har offentligt biträde ej utsetts, på ansökan av den som åtgärden fär rättshjälpsnämnden på ansökan

avser besluta om utredning. av den som beviljats rättshjälpen besluta om utredning.

Den som efter beslut av offentligt biträde eller rättshjälpsnämnd medverkat vid utredning har rätt till ersättning av allmänna medel enligt bestämmelser som regeringen meddelar. I fråga om fastställande av ersättning äger 43 § andra och tredje styckena motsvarande tillämpning.

I. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

2. Bestämmelserna i 41 § 4 och 5 i deras lydelse före den 1 januari 1981

gäller ill utgången av juni 1981 i mål eller ärende som där avses. Härvid tillämpas vad som i 42-44 88 föreskrivs om mål eller ärende som avses i

41 §3.

6 Förslag till

Lag om ändring i föräldrabalken

Härigenom föreskrivs i fråga om föräldrabalken! dels att i I kap. 4 §, rubriken till 2 kap., 2 kap. 1—9 §8, 3 kap. 5—8, 11 och 12 §§, 4 kap. 6 och 10 §§, 6 kap. 9 och 10 88, 7 kap. 2, 7 och 11 88, 11 kap. 17 §, 20 kap. 9 § samt 21 kap. 2, 5. 8 och 9 §§ ordet ”barnavårdsnämnd” i olika böjningsformer skall bytas ut mot ”"socialnämnd” i motsvarande form, dels avt i 21 kap. 2, 8 och 9 §§ ordet ”barnavården” skall bytas ut mot "socialtjänsten".

Denna lag träder i kraft den I januari 1981.

7 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken dels att 31 kap. 2 § skall upphöra att gälla. dels att 17 kap. 12 8, 28 kap. 18, 31 kap. I & och 38 kap. 2 5 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 17 kap. 125 Hjälper man den, som är fånge, Hjälper man den, som är fånge, häktad eller anhållen eller eljest är häktad eller anhållen eller eljest är för annat än sjukvård eller vård en- för annat än sjukvård berövad friligt barnavårdslagen eller lagen om heten att komma lös eller främjar nykterhetsvård berövad friheten att man. efter det han avvikit, hans komma lös eller främjar man, efter flykt genom att dölja honom eller det han avvikit, hans flykt genom genom annan sådan åtgärd, dömes att dölja honom eller genom annan för främjande av flykttill sådan åtgärd, dömes för främ- böter eller fängelse i högst två år. jande av flykt till böter eller fängelse i högst två år. 28 kap. 1 §? Skyddstillsyn må ädömas för brott varå kan följa fängelse, såframt det prövas erforderligt att den tilltalade ställes under övervakning och mera ingripande påföljd än skyddstillsyn ej finnes påkallad.

! Senaste lydelse av 1-3 kap.. 6 och 7 samt H kap. 1976: 612. 2 Senaste lydelse 1979: 000.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Den som är under aderton år må Den som är under aderton år må ej dömas till skyddstillsyn, med ej dömas till skyddstillsyn, med mindre denna påföljd finnes lämpli- mindre denna påföljd finnes lämpligare än vård enligt barnavårdsla- gare än vård inom socialtjänsten. gen.

Är det lindrigaste straff som är stadgat för brottet fängelse i ett år eller däröver, må dömas till skyddstillsyn allenast om särskilda skäl äro därtill.

31 kap.

Kan den som begått brottslig gär- Kaän den som är under tjugo år ning bliva föremål för vård enligt och som begått brottslig gärning barnavårdslagen, må rätten, efter bliva föremål för vård med stöd av hörande av barnavårdsnämnd el- lagen (1979:000) med särskilda beler, i fråga om den som är inskriven stämmelser om vård av unga eller såsom elev vid ungdomsvårdssko- eljest — enligt — socialtjänstlagen la, skolans styrelse, överlämna åt (1979:000), må rätten efter hörande nämnden eller styrelsen att föran- av socialnämnd överlämna åt stalta om erforderlig vård. nämnden att föranstalta om erfor-

derlig vård inom socialtjänsten.

Om det för den dömdes tillrätta- Om det för den dömdes tillrättaförande eller av hänsyn till allmän förande eller av hänsyn till allmän laglydnad finnes påkallat, må jämte laglydnad finnes påkallat, må jämte överlämnande till vård enligt bar- överlämnande till vård inom s0navårdslagen dömas till dagsböter, cialtjänsten dömas till dagsböter, högst etthundratjugo, vare sig böter högst etthundratjugo, vare sig böter äro stadgade för brottet eller ej. äro stadgade för brottet eller ej.

38 kap.

2 §

Har domstol överlämnat någon Har domstol överlämnat någon till vård enligt barnavårdslagen el- till vård inom socialtjänsten men ler lagen om nykterhetsvård men finnes därefter att vården ej kan gefinnes, vid prövning i därför stad- nomföras med den dömdes samgad ordning, att i lag angivna förut- tycke eller, vid prövning i därför sättningar icke föreligga för sådan stadgad ordning, att i lag angivna vård eller vård av det slag som bhar- förutsättningar brister för vård av navårdsnämnd eller nykterhets- det slag som socialnämnd i yttrannämnd i yttrande till domstolen för- de till domstolen förklarat sig ämna klarat sig ämna anordna, äger efter anordna, äger efter ansökan av ansökan av åklagare den rätt som åklagare den rätt som först dömt i först dömt i målet undanröja för- målet undanröja förordnandet om ordnandet om överlämnande till överlämnande till vård och döma vård och döma till annan påföljd för till annan påföljd för brottet. brottet.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

2. Vad i denna lag stadgas skall, med det undantag som kan följa av 3.,

äga tillämpning även på gärning som har begåtts före den 1 januari 1981. 4 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr I. Del A

Prop. 1979/80: 1 50

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3. Har före den 1 januari 1981 beslutats om förebyggande åtgärder eller omhändertagande för samhällsvård enligt barnavårdslagen (1960: 97) får, om åtgärderna eller vården består vid tiden för domen, 31 kap. 18 i dess äldre lydelse tillämpas till utgången av juni 1981.

8 Förslag till

Lag om upphävande av lagen (1964: 450) om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet

Härigenom föreskrivs att lagen (1964: 450) om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet skall upphöra att gälla vid utgången av år 1980.

9 Förslag till

Lag om ändring i körkortslagen (1977: 477)

Härigenom föreskrivs att 39 §& och rubriken närmast före 39 § körkortslagen (1977: 477) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Domstolsförfarandet Domstolsförfarandet m. m.

39 § Länsrätt prövar frågor som rör körkortsingripanden i de fall som anges i särskild författning. I mål som avses i första stycket I mål som avses I första stycket har domstol samma befogenhet har domstolen samma befogenhet som länsstyrelse har när den hand- som länsstyrelsen har när den lägger körkortsärende. Domstols handlägger ett körkortsärende. beslut om varning eller återkallel- Finns det anledning att anta att se skall delges den som beslutet någon inte bör ha körkort eller rör. traktorkort på grund av sina nykterhetsförhållanden, får länsstyrelsen eller domstolen höra socialnämnden, om nämndens yttrande har betydelse för ärendets avgörande. Mot beslut om varning enligt Domstolens beslut om varning denna lag får talan ej föras. eller återkallelse skall delges den som beslutet rör. Mot beslut om varning enligt denna lag får talan inte föras.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

Prop. 1979/80: 1 51

10 Förslag till

Lag om finansiering av statsbidrag till förskole- och fritidshemsverksamhet

Härigenom föreskrivs följande.

1 & För finansiering av statsbidrag till förskole- och fritidshemsverksamhet inom kommunernas barnomsorg erläggs årligen socialavgift. 2 8 Arbetsgivare skall erlägga avgift beräknad enligt de grunder som anges för arbetsgivares socialförsäkringsavgift till sjukförsäkringen i 19 kap. 1 § lagen (1962: 381) om allmän försäkring. | 3 8 Fysiska personer som har haft inkomst av annat förvärvsarbete än anställning enligt 3 kap. 2 § lagen (1962: 381) om allmän försäkring skall erlägga avgift enligt de grunder som anges för sjukförsäkringsavgift i 19 kap. 2 § samma lag. 4 8 Avgifterna utgår med 1,9 2 av det belopp på vilket de skall beräknas. 58 I fråga om debitering och uppbörd av avgifter enligt 2 8 tillämpas lagen (1959: 552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m.

Om debitering och uppbörd av avgifter enligt 3 § finns bestämmelser i uppbördslagen (1953: 272).

Avgifterna tillförs staten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

11 Förslag till

Lag om upphävande av lagen (1926: 72) angående meddelande av

förbud för barn att idka viss försäljning

Härigenom föreskrivs att lagen (1926: 72) angående meddelande av förbud för barn att idka viss försäljning skall upphöra att gälla vid utgången av år 1980.

12 — Förslag till

Lag om upphävande av lagen (1936: 56) om socialregister

Härigenom föreskrivs att lagen (1936: 56) om socialregister skall upphöra att gälla vid utgången av år 1980.

Prop. 1979/80: 1 52

13 Förslag till

Lag om ändring i sjukvårdslagen (1962: 242)

Härigenom föreskrivs att 24 och 27 §3 sjukvårdslagen (1962: 242) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

24 3!

Om intagning på sjukhus beslutar inom ramen för vad sjukvårdsstyrelsen bestämt vederbörande överläkare, sjukstuguläkare eller sjukhemsläkare. Denne äger vid behov överlåta sin beslutanderätt på annan vid sjukhuset anställd läkare.

Vad i första stycket stadgas om intagning på sjukhus skall, om ej annat är särskilt föreskrivet, äga motsvarande tillämpning beträffande utskrivning av intagen person.

I fråga om intagning i vissa fall I fråga om intagning i vissa fall för beredande av sluten psykiatrisk för psykiatrisk vård och utskrivvård och utskrivning efter sådan ning efter sådan intagning meddeintagning meddelas bestämmelser las bestämmelser i lagen (1966: i särskild lag. 293) om psykiatrisk vård i vissa

fall.

27 §?

Den som driver sjukhus äger be- Den som driver sjukhus äger stämma efter vilka grunder och till bestämma efter vilka grunder och vilket belopp vårdavgift skall er- till vilket belopp vårdavgift skall läggas till sjukhuset för där med- erläggas till sjukhuset för där meddelad sjukvård, dock att beträf- delad sjukvård. fande vårdavgift, som det jämlikt lagen om socialhjälp eller barnavårdslagen åligger kommun att vidkännas, skall gälla vad i sagda lagar finnes stadgat.

Sättes vårdavgift till lägre belopp för sjuka från det egna sjukvårdsområdet än för andra sjuka, må ej till sistnämnda grupp hänföras den, som vid intagningen är bosatt inom sjukvårdsområdet.

Vårdavgift må ej uttagas för vård och underhåll på allmän sal av den som enligt smittskyddslagen är berättigad att kostnadsfritt åtnjuta vård och underhåll på sjukhus.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

1 Senaste lydelse 1970: 211. 2 Senaste lydelse 1968: 232.

Prop. 1979/80: 1 53

14 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1962: 381) om allmän försäkring

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1962: 381) om allmän försäkring!

dels att 3 kap. 18 § skall upphöra att gälla,

dels att i 10 kap. 2 § ordet ”fångvårdsanstalt” skall bytas ut mot ”kriminalvårdsanstalt”,

dels att 3 kap. 15 8, 4 kap. 20 §, 10 kap. 3 §&, 16 kap. 12 § samt 18 kap. 5 § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

15 8?

Sjukpenning utgår ej för tid då försäkrad

a) fullgör värnpliktstjänstgöring etler vapenfri tjänst eller genomgår bistånds- och katastrofutbildning;

b) är intagen i annat barnhem b) är intagen i sådant hem som än mödrahem eller i ungdoms- avses i 12 § lagen (1979: 000) med vårdsskola; särskilda bestämmelser om vård av

unga med stöd av I $ andra styc-

ket 2 eller tredje stycket sagda lag;

c) är häktad eller intagen i kri- c) är häktad eller intagen 1 kriminalvårds- eller arbetsanstalt; minalvårdsanstalt;

d) i annat fall än under b eller c sagts av annan orsak än sjukdom tagits om hand på det allmännas bekostnad.

För dag då försäkrad är intagen i vårdanstalt för ulkoholmissbrukare skall sjukpenning minskas på sätt som framgår av bestämmelserna i 4 § andra stycket.

Utan hinder av första stycket Utan hinder av första stycket utgår sjukpenning till försäkrad utgår sjukpenning till försäkrad som avses under b och c vid sjuk- som avses under c vid sjukdom dom som inträffar under tid då som inträffar under tid då han får han vårdas eller eljest får vistas vistas utom anstalt och därvid beutom skola eller anstalt och där- reds tillfälle att förvärvsarbeta. vid bereds tillfälle att förvärvsarbeta.

4 kap.

20 8?

Bestämmelserna i 2 kap. 10 § Bestämmelserna i 2 kap. 10 3 samt 3 kap. 12 § och 16—18 88 samt 3 kap. 12, I6 och 17 §§ äga

1 Omtryckt 1977: 630. 2 Senaste lydelse 1979: 505. 3 Senaste lydelse 1979: 644.

Prop. 1979/80: 1 54

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse äga motsvarande tillämpning i frå- motsvarande tillämpning i fråga ga om föräldrapenning. I fall som om föräldrapenning. I fall som avses i 3 kap. 12 § skall föräldra- avses i 3 kap. 12 § skall föräldrapenning enligt 4 kap. 2 och 11 8§ penning enligt 4 kap. 2 och 11 §§ alltid utgå med minst ett belopp alltid utgå med minst ett belopp som motsvarar garantinivån enligt som motsvarar garantinivån enligt 4 kap. 4 § minskad med den sjuk- 4 kap. 4 § minskad med den sjukpenning som skulle belöpa på penning som skulle belöpa på vårdersättningen. Bestämmelserna vårdersättningen. Bestämmelserna i 3 kap. 7 § första och andra styc- 1 3 kap. 7 § första och andra styckena äga motsvarande tillämpning kena äga motsvarande tillämpning i fråga om föräldrapenning enligt i fråga om föräldrapenning enligt 4 kap. 2 och 8 88. 4 kap. 2 och 8 88. Bestämmelserna i 3 kap. 7 § tredje stycket gälla i tillämpliga delar i fråga om föräldrapenning enligt 4 kap. 8 § första stycket. Allmän försäkringskassa får när det finns skäl till det påfordra att förälderns rätt till särskild föräldrapenning enligt 11 § fjärde stycket styrkes genom intyg av den som har anordnat föräldrautbildningen. Vid beräkning av antalet dagar med rätt till föräldrapenning anses två dagar med halv föräldrapenning eller fyra dagar med fjärdedels föräldrapenning som en dag. Beträffande föräldrapenning, Beträffande = föräldrapenning, som tillkommer förälder vilken ej som tillkommer förälder vilken ej har uppnått aderton års ålder, får har uppnått aderton års ålder, får försäkringskassan på framställning försäkringskassan på framställning av barnavårdsnämnd besluta om av socialnämnd besluta att förutbetalning till annan enligt 3 kap. äldrapenningen helt eller delvis 185. skall utbetalas till annan person eller till nämnden att användas till förälderns och hans familjs nytta. Är moder vid tiden för barnets Är moder vid tiden för barnets födelse intagen i barnhem, ung- födelse intagen i kriminalvårdsandomsvårdsskola, fångvårdsanstalt stalt eller hem som avses i 12 § eller vårdanstalt för alkoholmiss- lagen (1979: 000) med särskilda brukare, får försäkringskassan på bestämmelser om vård av unga, framställning av föreståndare för får försäkringskassan på framställinrättningen besluta, att den för- ning av föreståndare för anstaläldrapenning som tillkommer mo- ten eller hemmet besluta, att den dern skall utbetalas till förestånda- föräldrapenning som tillkommer ren för att användas till kvinnans modern skall utbetalas till föreoch barnets nytta. ståndaren för att användas till kvinnans och barnets nytta.

10 kap. 3 § Därest pensionsberättigad i an- Därest pensionsberättigad i an-

nat fall än som avses i 2 8 under nat fall än som avses i 2 8 under

hel månad är intagen i annan an- hel månad är intagen i annan anstalt än sjukhus eller ock tillfälligt stalt än sjukhus eller ock tillfälligt vistas utom anstalten, äger den vistas utom anstalten, äger den

Prop. 1979/80: 1 55

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse som driver anstalten att, i den som driver anstalten att, i den mån

mån regeringen så förordnar, upp- regeringen så förordnar, uppbära bära så stor del av den pensions- så stor del av den pensionsberätberättigades å månaden belöpande tigades å månaden belöpande folk-

folkpension, som svarar mot kost- pension, som svarar mot kostna-

naderna för vården eller försörj- derna för vården eller försörjningningen på anstalten, varvid den en på anstalten, varvid den pen-

pensionsberättigade dock skall äga sionsberättigade dock skall äga er-

erhålla visst belopp för sina per- hålla visst belopp för sina personsonliga behov. Vad nu sagts skall liga behov. Vad nu sagts skall,

äga motsvarande tillämpning för dock ej då fråga är om ålderspendet fall att den pensionsberättiga- sion, äga motsvarande tillämpning de åtnjuter vård eller försörjning för det fall att den pensionsberät-

mot avgift, som erlägges av kom- tigade åtnjuter vård eller försörjmun eller landstingskommun. ning mot avgift, som erlägges av kommun eller tandstingskommun. Åtnjuter barn, för vilket barntillägg utgår, i annat fall än som avses i

2 8 sista stycket under hel månad vård på anstalt eller eljest vård på

allmän bekostnad, äger den som driver anstalten eller det kommunala

organ som svarar för vårdkostnaden att, i den mån regeringen så förordnar, uppbära så stor del av barntillägg för månaden som svarar mot

vårdkostnaden.

16 kap.

12 8 På framställning av nykterhets-

nämnd eller styrelse för vårdanstalt för alkoholmissbrukare äger allmän försäkringskassa besluta att pension tillkommande den, som är hemfallen åt alkoholmissbruk och beträffande vilken föreligger omständighet i övrigt som i 15 § lagen (1954:579) om nykterhetsvård sägs, helt eller delvis skall utbetalas till kommunal myndighet eller den pensionsberättigades make eller annan person att användas till den pensionsberättigades och hans familjs nytta.

Är pensionsberättigad till följd Är pensionsberättigad till följd av ålderdomssvaghet, sjuklighet el- av ålderdomssvaghet, sjuklighet eller annan därmed jämförlig orsak ler annan därmed jämförlig orsak ur stånd att själv omhänderhava ur stånd att själv omhänderhava honom tillkommande pension, må honom tillkommande pension, må allmän försäkringskassa besluta, allmän försäkringskassa besluta, att pensionen skall utbetalas till att pensionen helt eller delvis skall

annan enligt vad i första stycket utbetalas till kommunal myndig- Sägs. het eller den pensionsberättigades

make eller annan person att an-

Prop. 1979/80: 1

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

vändas till den pensionsberättiga-

des och huns familjs nytta.

18 kap.

58¶Allmän försäkringskassa må ej utan stöd av särskilt lagstadgande bedriva annan verksamhet än som angives i denna lag eller i bestämmelser, som utfärdats med stöd av densamma.

I den mån regeringen så förord- I den mån regeringen så förordnar, är allmän försäkringskassa nar, är allmän försäkringskassa pliktig att biträda vid handhavan- pliktig att biträda vid handhavandet av annan verksamhet ävensom det av annan verksamhet. att tillställa socialregister behövliga uppgifter.

Allmän försäkringskassa skall Allmän försäkringskassa skall tillhandagå statlig eller kommunal tillhandagå statlig eller kommunal myndighet, — försäkringsinrättning myndighet, försäkringsinrättning samt arbetsgivare med yttranden samt arbetsgivare med yttranden och upplysningar, i den mån hin- och upplysningar, i den mån hinder enligt lag eller författning ej der enligt lag eller författning ej möter samt mera betydande olä- möter samt mera betydande olägenhet ej därigenom uppkommer genhet ej därigenom uppkommer för kassan. Myndighet, som hand- för kassan. Myndighet, som handhar arbetslöshetsförsäkring, eller har arbetslöshetsförsäkring, eller lokalt organ som i 1 kap. 2 § sägs lokalt organ som i 1 kap. 2 § sägs må ej av allmän försäkringskassa må cj av allmän försäkringskassa förvägras begärt biträde. förvägras begärt biträde. Om rätt

för socialnämnd att av allmän för-

säkringskassa erhålla uppgifter om

ekonomisk hjälp som har lämnats

till enskild stadgas i 57 § social-

tjänstlagen (1979: 000).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

15 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1947: 529) om allmänna barnbidrag

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1947: 529) om allmänna barnbidrag!

dels att i 4 8 ordet ”barnavårdsnämnd” skall bytas ut mot ”socialnämnd”,

dels att 5 § skall ha nedan angivna lydelse.

1 Omtryckt 1973: 449. Senaste lydelse av 4 § 1976: 617.

Prop. 1979/80: 1 57

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

58§

Finnes någon, som enligt 4 § Om synnerliga skäl föreligga, äger uppbära allmänt barnbidrag får bidraget på framställning av icke vara skickad att handhava socialnämnd utbetalas till den detsamma, får allmän försäkrings- andre av föräldrarna eller annan kassa på framställning av barna- lämplig person eller till nämnden vårdsnämnd förordna att bidraget att användas för barnets bästa. skall utbetalas till den andre av föräldrarna eller annan lämplig

person. Om synnerliga skäl föreligga får bidraget utbetalas till

nämnden att användas för barnets bästa.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

16 — Förslag till

Lag om ändring i lagen (1964: 143) om bidragsförskott

Härigenom föreskrivs att 9 och 19 §8 lagen (1964: 143) om bidrags-

förskott! skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 8

Bidragsförskott utbetalas till vårdnadshavaren. Vistas barnet i annat

enskilt hem, får försäkringskassan efter framställning från vårdnads-

havaren betala förskottet till den som fostrar barnet.

Finnes någon, till vilken bidrags- Om synnerliga skäl föreligga, förskott enligt första stycket skall får förskottet på framställning av utbetalas, icke vara skickad utt socialnämnd utbetalas till lämplig

handhava förskottet, må försäk- person eller till nämnden att an-

ringskassan — efter framställning vändas för barnets bästa. från barnaävårdsnämnd förordna, att förskottet i stället skall utbe-

talas till lämplig person. Om synnerliga skäl föreligga, får förskot-

tet utbetalas till nämnden att användas för barnets bästa.

Är barnet under hel månad om- Vårdas barnet under hel månad händertaget för samhällsvård, ut- i familjehem eller hem för vård betalas bidragsförskottet till det eller boende inom socialtjänsten, kommunala organ som svarar för utbetalas bidragsförskottet till det värdkostnaden. kommunala organ som svarar för värdkostnaden.

1 Omtryckt 1976: 277.

Prop. 1979/80: 1 58

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Det bidragsförskottsbelopp som först förfaller till betalning efter beslut om förskott må, där barnet under den tid å vilken förskottsbeloppet belöper i väsentlig mån erhållit sin försörjning av allmänna medel, till den del beloppet motsvarar vad den myndighet som tillhandahållit försörjningen visar sig hava för nämnda tid utgivit för barnets försörjning uppbäras av myndigheten.

19 8 Allmän försäkringskassa äger erhålla polismyndighetens biträde för efterforskande av underhållsskyldig, som häftar i skuld för utgivet bidragsförskott, ävensom för verkställande av utredning rörande den underhållsskyldiges förmåga att återgälda förskottet. Vad i 95 och 96 §§ barnavårds- I mål eller ärenden enligt denna lagen är stadgat skall äga motsva- lag får delgivning inte ske med rande = tillämpning beträffande tillämpning av 15 § delgivningsärenden om bidragsförskott. lagen (1970: 428).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

17 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda

dels att i 45, 47 och 49 38! orden ”psykiatrisk nämnd” i olika böjningsformer skall bytas ut mot orden ”central psykiatrisk nämnd” i motsvarande form, dels att 44 och 53 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 44 § Mot beslut varigenom någon inskrivits i särskola eller vårdhem eller i specialsjukhus i annat fall än som avses i 37 §, särskolplikt eljest ålagts, särskolelev ålagts att bo i annat enskilt hem än det egna, i inackorderingshem eller i elevhem, ansökan om befrielse från skolgången i särskola avslagits, begäran om tillstånd att vistas på egen hand utom elevhem, vårdhem eller specialsjukhus avslagits helt eller delvis eller sådant tillstånd återkallats,

1 Senaste lydelse av 45 8 1979: 248.

47 8 1973: 130.

49 § 1973: 130.

Prop. 1979/80: 1 59

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

ansökan om utskrivning från särskola, vårdhem eller specialsjukhus avslagits,

undervisning i särskola återupptagits eller återintagning i vårdhem eller specialsjukhus skett efter utskrivning på försök,

någon i samband med utskrivning på försök ålagts att iakttaga särskilda föreskrifter eller ställts under tillsyn

får talan föras genom besvär hos får talan föras genom besvär den psykiatriska nämnd som avses hos den centrala psykiatriska i lagen den 16 juni 1966 (nr 293) nämnd som avses i lagen (1966: om beredande av sluten psykia- 293) om psykiatrisk vård i vissa trisk vård i vissa fall. Mot beslut fall; Mot beslut som avses i 23 § som avses i 23 § första stycket får första stycket får dock talan icke dock talan icke föras. föras.

Mot beslut varigenom omsorg enligt denna lag vägrats eller någon uttagits till specialundervisning eller hänvisats till annan skolform i samma särskola får talan föras hos huvudtillsynsmyndigheten genom besvär, om annat ej framgår av tredje stycket.

Mot beslut av lokal styrelse för specialskolan får talan föras hos länsskolnämnden genom besvär.

I övrigt får talan icke föras mot beslut i fråga om omsorger om någon enligt denna lag.

53 §

Skolstyrelse skall vidtaga åtgärder för att den som är i särskolpliktig ålder och kan antagas behöva undervisning i särskola erhåller sådan undervisning.

Barnavårdsnämnd skall, utöver vad som följer av barnavårdslagen den 29 upril 1960 (nr 97), vidtaga åtgärder för att den som ej fyllt 18 år och som kan antagas behöva vård enligt denna lag beredes sådan vård.

Socialnämnd skall, om det ej Socialnämnd skall vidtaga åtankommer på barnavårdsnämnden, gärder för att den som kan antavidtaga åtgärder för att den som gas behöva vård enligt denna lag fyllt 18 år och kan antagas behöva beredes sådan vård. vård enligt denna lag beredes sådan vård.

Skolstyrelse, barnavårdsnämnd Skolstyrelse och socialnämnd och socialnämnd äger ombesörja äger ombesörja undersökning, som undersökning, som behöves för att behöves för att vidtaga åtgärd envidtaga åtgärd enligt denna para- ligt denna paragraf. graf.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

Prop. 1979/80: 1 60

18 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976: 380) om arbetsskadeförsäkring

Härigenom föreskrivs att 8 kap. 5 § lagen (1976: 380) om arbetsskadeförsäkring! skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvurande lydelse Föreslagen lydelse

8 kap.

5§

Ersättning betalas ut i den ord- Ersättning betalas ut i den ordning som regeringen föreskriver. ning som regeringen föreskriver. Bestämmelserna i 3 kap. 18 § samt Bestämmelserna i 16 kap. 12 och 16 kap. 12 och 13 88 lagen (1962: 13 8§ lagen (1962: 381) om allmän 381) om allmän försäkring om ut- försäkring om utbetalning till anbetalning till annan än den för- nan än den förmånsberättigade månsberättigade och om utbetal- och om utbetalning utom riket har ning utom riket har motsvarande motsvarande tillämpning i fråga tillämpning i fråga om ersättning om ersättning från arbetsskadeförfrån arbetsskadeförsäkringen. säkringen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

19 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1977: 293) om handel med drycker

Härigenom föreskrivs att 60 och 69 8§ lagen (1977: 293) om handel med drycker skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

60 §

I ärende om tillstånd till serve- I ärende om tillstånd till servering av alkoholdrycker enligt 37 § ring av alkoholdrycker enligt 37 § första stycket 1 och 2 skall till- första stycket I och 2 skall tillståndsmyndigheten alltid inhämta ståndsmyndigheten alltid inhämta yttranden — från = länsnykterhets- yttranden från polismyndighet och nämnd, polismyndighet och kom- kommunfullmäktige i den kommunfullmäktige i den kommun där mun där serveringen skall bedriserveringen skall bedrivas. vas.

I ärende om tillstånd till servering av alkoholdrycker inom eller invid militärt område skall tillståndsmyndigheten, utöver vad som sägs i första stycket, inhämta yttrande från vederbörande militära chef.

Kommunfullmäktige får uppdraga åt kommunalt organ eller åt särskilt utsedda personer att i fullmäktiges ställe avgiva yttrande.

1 Lagen omtryckt 1977: 264.

Prop. 1979/80: 1 61

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 69 § Socialstyrelsen utövar den centrala tillsynen över efterlevnaden av denna lag. Det åligger länsstyrelse, länsnyk- Det åligger länsstyrelse, socialterhetsnämnd, kommunal nykter- nämnd och polismyndighet att hetsnämnd och polismyndighet att övervaka efterlevnaden av bestämövervaka efterlevnaden av bestäm- melserna i denna lag. melserna i denna lag. Polismyndighet och kommunal Polismyndighet och socialnämnd nykterhetsnämnd skall underrätta skall underrätta länsstyrelsen om länsstyrelsen om sådant förhållan- sådant förhållande som är av bede som är av betydelse för länssty- tydelse för länsstyrelsens tillsyn. relsens tillsyn.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

20 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1964: 47) om krigshjälp

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1964: 47) om krigshjälp

dels att i 1, 2, 4, 5, 9, 11 och 12 §§ ordet ”Konungen” skall bytas ut mot ”regeringen”,

dels att 3 och 6 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 § Det åligger kommun att utgiva krigshjälp till den som är bosatt i eller eljest tagit uppehåll i kommunen. Länsstyrelsen må, när särskilda skäl äro därtill, förordna att kommunen skall utgiva krigshjälp enligt 2 § första stycket även till den som tillfälligt vistas i kommunen. Kommun är icke skyldig att Kommun är icke skyldig att ututgiva socialhjälp till den, som giva ekonomisk hjälp enligt 6 § saknar medel av anledning som i socialtjänstlagen (1979: 000) till 2 § första stycket sägs. den, som saknar medel av anledning som i 2 § första stycket sägs.

6 I varje kommun skall finnas en krigshjälpsnämnd för handhavande av de uppgifter, som åvila kommunen enligt denna lag. Kommunen får tillsätta särskild krigshjälpsnämnd eller uppdraga åt annan nämnd att vara krigshjälpsnämnd. Har så ej skett är socialnämnden krigshjälpsnämnd.

! Senaste lydelse 1977: 207.

Prop. 1979/80: 1 62

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

I fråga om särskild krigshjälpsnämnd tillämpas bestämmelserna i 3 kap. 2 §, 3 § första stycket, 4 §, 5 § tredje stycket, 7 och 8 88, 9 8 första stycket och 10—12 §§ kommunallagen (1977: 179) på motsva-

rande sätt. I annan kommun än Stockholms kommun tillämpas även bestämmelserna i 3 kap. 5 § första stycket och 6 8 nämnda lag på motsvarande sätt.

Krigshjälpsnämnds protokoll be- Föreskrifter om i vilken uthöver ej upptaga annat än uppgift — sträckning beslut skall innehålla de om närvarande ledamöter, beslutet skäl som ha bestämt utgången fini varje ärende och uppgift om re- — nas i 17 § förvaltningslagen (1971: servation. Föreskrifter om i vilken 290).

utsträckning beslut skall innehålla de skäl som ha bestämt utgång-

en finnas i 17 8 förvaltningslagen

(1971: 290).

Utan hinder av 2 § 2 förvaltningslagen (1971: 290) äga 4 och 5 §§ nämnda lag tillämpning i samtliga ärenden hos särskild krigshjälpsnämnd. |

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

21 Förslag till

Lag om ändring i giftermålsbalken

Härigenom föreskrivs att i 2 kap. 5 § giftermålsbalken! ordet ”barnavårdsnämnden” skall bytas ut mot ”socialnämnden”.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

22 Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att i 51 kap. 25 § rättegångsbalken? orden ”enligt barnavårdslagen” skall bytas ut mot ”inom socialtjänsten”.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

1 Omtryckt 1973: 645. 2 Senaste lydelse av 51 kap. 25 8 1979: 681.

Prop. 1979/80: 1 63

23 — Förslag till

Lag om ändring i lagen (1958: 642) om blodundersökning m. m. vid utredning av faderskap

Härigenom föreskrivs att i 5 och 6 §§ lagen (1958: 642) om blodundersökning m. m. vid utredning av faderskap! ordet ”barnavårdsnämnd” skall bytas ut mot ”socialnämnd”.

Denna lag träder i kraft den I januari 1981.

24 Förslag till

Lag om ändring i namnlagen (1963: 521)

Härigenom föreskrivs att i 38 § namnlagen (1963: 521)? ordet ”barnavårdsnämnden” skall bytas ut mot ”socialnämnden”.

Denna lag träder i kraft den I januari 1981.

25 — Förslag till

Lag om ändring i lagen (1964: 542) om personundersökning i brott-

o mål

Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1964: 542) om personundersökning i brottmål skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 §

Barnavårdsnämnd och nykter- Socialnämnd skall på begäran hetsnämnd skola på begäran av av skyddskonsulent, skyddsassiskyddskonsulent, skyddsassistent, stent, personundersökare, åklagare personundersökare, åklagare eller eller domstol meddela upplysningdomstol meddela upplysningar be- ar beträffande misstänkt, med vilträffande misstänkt, med vilken ken nämnden har att taga befattnämnden har att taga befattning, ning, samt föreslå de åtgärder, som samt föreslå de åtgärder, som nämnden finner erforderliga för nämnden finner erforderliga för att främja hans anpassning i samatt främja hans anpassning i sam- hället. hället.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981. 1 Omtryckt 1976: 620. 2 Senaste lydelse av 38 § 1976: 623.

Prop. 1979/80: 1

26 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1969: 620) om ersättning i vissa fall för ut-

givna underhållsbidrag

Härigenom föreskrivs att i I $ lagen (1969: 620) om ersättning i vissa fall för utgivna underhållsbidrag! ordet ”barnavårdsnämnden” skall bytas ut mot ”socialnämnden”.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

27 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1973: 558) om tillfälligt omhändertagande

Härigenom föreskrivs att i 2 § lagen (1973: 558) om tillfälligt omhändertagande ordet ”barnavårdsnämnden” skall bytas ut mot ”socialnämnden”.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

28 Förslag till

Lag om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. 1)

Härigenom föreskrivs att 54 a § utsökningslagen (1877: 31 s. 1) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

S4a 8?

På grund av skriftlig, av två per- På grund av skriftlig, av två personer bevittnad förbindelse får ut- soner bevittnad förbindelse får utmätning äga rum för bidrag, som mätning äga rum för bidrag, som någon enligt förbindelsen skolat någon enligt förbindelsen skolat utgiva till fullgörande av under- utgiva till fullgörande av underhållsskyldighet jämlikt giftermåls- hålisskyldighet jämlikt giftermålseller föräldrabalken eller skolat eller föräldrabalken eller skolat erlägga till barnavårdsnämnd så- erlägga till socialnämnd såsom ersom ersättning för barns vård jäm- sättning för barns vård jämlikt likt barnavårdslagen (1960: 97). 34 § andra stycket socialtjänst- Beträffande underhållsbidrag som lagen (1979: 000). Beträffande unskall utgivas till gäldenärens make derhållsbidrag som skall utgivas för makens egen del eller för ma- till gäldenärens make för makens

1 Senaste lydelse av 1 § 1976: 625. 2 Senaste lydelse 1978: 856.

Prop. 1979/80: 1 65

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse karnas barn skall dock vad nu egen del eller för makarnas barn sagts äga tillämpning endast om skall dock vad nu sagts äga tillmakarna under den tid bidraget lämpning endast om makarna unavser ej varaktigt bodde tillsam- der den tid bidraget avser ej varmans och alltjämt ej göra det. aktigt bodde tillsammans och allt-

jämt ej göra det.

Är talan om förbindelsen anhängig vid domstol, äger denna förordna,

att utmätning på grund av förbindelsen tills vidare ej får äga rum.

Den som vill erhålla utmätning skall ingiva förbindelsen i huvudskrift, eller om utmätningsmannen anser det tillräckligt, i bestyrkt avskrift.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

29 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1966: 301) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål

Härigenom föreskrivs att 3, 5 och 7 §§ lagen (1966: 301) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §1

Rätten får ej förordna att någon skall överlämnas till sluten psykiatrisk vård eller till vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda utan att rättspsykiatrisk undersökning företagits.

Förordnande som avses i första Förordnande som avses i första stycket behöver dock ej föregås av stycket behöver dock ej föregås rättspsykiatrisk undersökning om av rättspsykiatrisk undersökning den misstänkte är intagen på sjuk- om den misstänkte är intagen på hus för sluten psykiatrisk vård med sjukhus för psykiatrisk vård med stöd av beslut enligt 9 § andra stöd av beslut enligt 9 8 första stycket lagen den 16 juni 1966 (nr stycket lagen (1966: 293) om psy- 293) om beredande av sluten psy- kiatrisk vård i vissa fall eller på kiatrisk vård i vissa fall eller på grund av domstols förordnande elgrund av domstols förordnande ler är utskriven på försök enligt eller är utskriven på försök enligt 19 § samma lag eller är inskriven 19 § samma lag eller är inskriven i specialsjukhus för psykiskt uti specialsjukhus för psykiskt ut- vecklingsstörda med stöd av 35 8 vecklingsstörda med stöd av 35 § lagen (1967: 940) angående omsorlagen den 15 december 1967 (nr ger om vissa psykiskt utvecklings- 940) angående omsorger om vissa störda. I sådant fall är det tillpsykiskt utvecklingsstörda. I så- räckligt att i målet föreligger utdant fall är det tillräckligt att i låtande av socialstyrelsen enligt målet föreligger utlåtande av so- vilket det är uppenbart att den

1 Senaste lydelse 1969: 40.

5 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 1. Del A

Prop. 1979/80: 1 66

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse cialstyrelsen enligt vilket det är misstänkte kan beredas fortsatt uppenbart att den misstänkte kan vård med stöd av I $ lagen om beredas fortsatt vård med stöd av psykiatrisk vård i vissa fall eller lagen om beredande av sluten psy- med stöd av 35 8 lagen angående kiatrisk vård i vissa fall eller med omsorger om vissa psykiskt utstöd av 35 § lagen angående om- vecklingsstörda. sorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda.

5 8

Utlåtande över rättspsykiatrisk Utlåtande över rättspsykiatrisk undersökning skall, om annat ej undersökning skall, om annat ej följer av rättens beslut, innehålla följer av rättens beslut, innehålla uttalande dels om förutsättning- uttalande dels om förutsättningararna för att bereda den misstänk- na för att bereda den misstänkte te vård med stöd av lagen om be- vård med stöd av I $ lagen (1966: redande av sluten psykiatrisk vård 293) om psykiatrisk vård i vissa i vissa fall eller vård i specialsjuk- fall eller vård i specialsjukhus med hus med stöd av 35 § lagen angå- stöd av 35 8 lagen (1967: 940) anende omsorger om vissa psykiskt gående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda, dels om den utvecklingsstörda, dels om den misstänktes sinnesbeskaffenhet vid misstänktes sinnesbeskaffenhet vid gärningens begående. Anser under- gärningens begående. Anser undersökningsläkaren att den misstänk- sökningsläkaren att den misstänkte te på grund av sin sinnesbeskaf- på grund av sin sinnesbeskaffenhet fenhet bör bli föremål för annan bör bli föremål för annan åtgärd åtgärd än sluten psykiatrisk vård än psykiatrisk vård eller vård i eller vård i specialsjukhus, skall specialsjukhus, skall detta anmärdetta anmärkas. kas.

Undersökningsläkaren skall i utlåtandet ange de omständigheter på vilka han grundar sina uttalanden.

Den som är häktad och skall undergå rättspsykiatrisk undersökning skall så snart det lämpligen kan ske överföras till den klinik vid vilken undersökningen skall utföras. Om undersökningen ej skall utföras vid rättspsykiatrisk klinik, skall han i stället förvaras i kriminalvårdsanstalt eller häkte.

Har misstänkt, som är häktad, för rättspsykiatrisk undersökning förvarats på annan plats än i häkte, skall han återföras till häktet så snart undersökningen avslutats. Är han enligt undersökningsläkarens utlåtande i behov av sluten psykiatrisk vård eller vård i specialsjukhus, skall han i stället förvaras på rättspsykiatrisk Klinik.

Har rätten förordnat att någon Har rätten förordnat att någon skall överlämnas till sluten psykia- skall överlämnas till sluten psytrisk vård eller vård i specialsjuk- kiatrisk vård eller vård i specialhus och därvid förklarat att han sjukhus och därvid förklarat att skall vara häktad, skall han vårdas han skall vara häktad, skall han

1 Senaste lydelse 1967: 947. 2 Senaste lydelse 1974: 207.

Prop. 1979/80: 1 67

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse på rättspsykiatrisk klinik eller psy- vårdas på rättspsykiatrisk klinik kiatrisk avdelning i kriminalvårds- eller psykiatrisk avdelning vid kriräjong till dess han intages på sjuk- minalvårdsanstalt till dess han inhus enligt 12 § lagen om beredan- tages på sjukhus enligt II $ lagen de av sluten psykiatrisk vård i vis- (1966: 293) om psykiatrisk vård i sa fall eller på specialsjukhus. Han vissa fall eller på specialsjukhus. får, även sedan domen i målet Han får, även sedan domen i måvunnit laga kraft, hindras att läm- let vunnit laga kraft, hindras att na kliniken eller avdelningen och lämna kliniken eller avdelningen i övrigt underkastas det tvång som och i övrigt underkastas det tvång är nödvändigt med hänsyn till än- som är nödvändigt med hänsyn till damålet med vården cHer för att ändamålet med vården eller för skydda honom själv eller omgiv- att skydda honom själv eller omningen. givningen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

30 Förslag till

Lag om ändring i passlagen (1978: 302)

Härigenom föreskrivs i fråga om passlagen (1978: 302)

dels att i 22 och 28 §§ ordet ”utskrivningsnämnd” i olika böjningsformer skall bytas ut mot ”psykiatrisk nämnd” i motsvarande form,

dels att i 28 och 29 §§ orden ”psykiatriska nämnden” skall bytas ut mot ”centrala psykiatriska nämnden”,

dels att 20 8 skall ha nedan angivna lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 8

Passtillstånd fordras för den som Passtillstånd fordras för den som är intagen på sjukhus enligt lagen är intagen på sjukhus enligt I $ (1966: 293) om beredande av slu- lagen (1966: 293) om psykiatrisk ten psykiatrisk vård i vissa fall, vård i vissa fall, inskriven i specialinskriven i specialsjukhus enligt sjukhus enligt 35 8 lagen (1967: 35 8 lagen (1967: 940) angående 940) angående omsorger om vissa omsorger om vissa psykiskt utveck- psykiskt utvecklingsstörda eller utlingsstörda eller utskriven på för- skriven på försök från sjukhus som sök från sjukhus som nu har angi- nu har angivits, dock endast om vits, dock endast om

1. överläkaren vid sjukhuset i den ordning regeringen föreskriver har gjort anmälan om att pass ej får utfärdas utan sådant tillstånd,

Prop. 1979/80: 1 68

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2. sådana förhållanden förelig- 2. sådana förhållanden föreligget som avses i 17 § andra stycket ger som avses i 17 § andra stycket lagen om beredande av sluten psy- lagen om psykiatrisk vård i vissa kiatrisk vård i vissa fall eller 42 8 fall eller 42 § tredje stycket lagen tredje stycket lagen angående om- angående omsorger om vissa psysorger om vissa psykiskt utveck- kiskt utvecklingsstörda, eller lingsstörda, eller

3. för patienten tidigare utfärdat pass efter intagningen eller inskrivningen har återkallats på grund av framställning enligt 24 § andra stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

31 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt

Härigenom föreskrivs att 28 § lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

28 5

Vad i 25—27 88 är föreskrivet om brev gäller även annat skriftligt meddelande. Bestämmelserna i dessa paragrafer rörande intagen gäller även sammanslutning av intagna.

För psykiatrisk avdelning gäller För psykiatrisk avdelning gäller i stället för 25—27 8§ i tillämp- i stället för 25—27 88 i tillämpliga liga delar bestämmelserna i 15 § delar bestämmelserna i 15 § lagen lagen (1966: 293) om beredande (1966: 293) om psykiatrisk vård i av sluten psykiatrisk vård i vissa vissa fall. Brev från intagen till fall. Brev från intagen till svensk svensk myndighet eller advokat myndighet eller advokat skall dock skall dock alltid vidarebefordras alltid vidarebefordras utan gransk- utan granskning. ning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

Prop. 1979/80: 1 69

32 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1944: 133) om kastrering

Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1944: 133) om kastrering skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Kastrering må, där ej nedan annorlunda stadgas, företagas allenast efter tillstånd av socialstyrelsen. Sådant tillstånd må icke lämnas för någon, med mindre tillfälle att yttra sig, där så kan ske, beretts, om han är underårig den som har vårdnaden om honom, om han är omyndigförklarad hans förmyndare, om han är gift hans make samt om han är intagen å allmän anstalt dennas läkare och föreståndare.

Å den som fyllt tjugutre år och Å den som fyllt tjugutre år och är i stånd att lämna giltigt sam- är i stånd att lämna giltigt samtycke må kastrering enligt 1 § tycke må kastrering enligt 1 § andra stycket företagas utan so- andra stycket företagas utan socialstyrelsens tillstånd, därest den cialstyrelsens tillstånd, därest den läkare som utför ingreppet samt läkare som utför ingreppet samt annan läkare i den tjänsteställning annan läkare i den tjänsteställning regeringen föreskriver, i skriftligt regeringen föreskriver, i skriftligt utlåtande, med angivande av grun- utlåtande, med angivande av grunden för åtgärden på heder och den för åtgärden på heder och samvete förklarat förutsättningar- samvete förklarat förutsättningarna för densamma vara förhanden. na för densamma vara förhanden. Vad nu sagts skall dock ej gälla Vad nu sagts skall dock ej gälla den som är intagen i fångvårdsan- den som är intagen i kriminalstalt, arbetsanstalt, häkte, allmän vårdsanstalt eller häkte eller som vårdanstalt för alkoholmissbruka- är intagen på sjukhus med stöd av re eller ungdomsvårdsskola eller lagen (1966: 293) om psykiatrisk som är intagen på sjukhus med vård i vissa fall. stöd av lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.

Vid prövning som avses i andra stycket skall i tillämpliga delar iakttagas vad i första stycket andra punkten stadgas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

1 Senaste lydelse 1975: 692.

Prop. 1979/80: 1 70

33 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1963: 197) om allmänt kriminalregister

Härigenom föreskrivs att 2 8 lagen (1963: 197) om allmänt kriminalregister skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

| 28

Registret skall innehålla uppgifter angående dem som av domstol i riket 1. dömts till fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn eller internering; 2. överlämnats till sluten eller 2. överlämnats till sluten celler öppen psykiatrisk vård eller till öppen psykiatrisk vård eller till vård i specialsjukhus för psykiskt vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda eler, om för utvecklingsstörda; eller brottet är stadgat fängelse, till vård enligt lagen om nykterhetsvård; eller 3. erhållit anstånd med verkställighet av förvandlingsstraff. Har brott, för vilket dömts till skyddstillsyn, enligt domen begåtts under inflytande av sådan själslig abnormitet som avses i 33 kap. 2 3 brottsbalken, skall detta särskilt anmärkas i registret. I registret skall antecknas brottet samt uppgift om verkställd personutredning och om domen eller beslutet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

34 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1964: 168) om förvandling av böter

Härigenom föreskrivs att 11 § lagen (1964: 168) om förvandling av böter? skall ha nedan angivna lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11 8

När någon på grund av medde- När någon på grund av medlat beslut intagits å allmän vård- delat beslut enligt I $ andra stycanstalt för alkoholmissbrukare el- ket 2 eller tredje stycket lagen ler frivilligt ingått å sådan anstalt (1979: 000) med särskilda bestämoch därvid förbundit sig att kvar- melser om vård av unga intagits i stanna å anstalten sex månader el- hem som avses i 12 § nämnda lag, ler när någon intagits å arbetsan- förfaller beslut om förvandling stalt eller för samhällsvård i ung- som dessförinnan meddelats. Böter domsvårdsskola, förfaller beslut som ådömts före intagningen må ej 1 Senaste lydelse 1979: 000. ' 2 Senaste lydelse av lagens rubrik 1979: 191.

Prop. 1979/80: 1 Nn

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

om förvandling som dessförinnan förvandlas. Böter, som ådömts ef-

meddelats. Böter som ådömts före ter intagningen men före utskrivintagningen må ej förvandlas. Bö- ningen, må ej förvandlas med ter, som ådömts efter intagningen mindre den som förestår vården men före utskrivningen, må ej för- vid hemmet påkallar det. vandlas med mindre anstaltens eller skolans styrelse påkallar det.

Vad i första stycket sägs skall Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning be- äga motsvarande tillämpning beträffande den som efter förord- träffande den som efter förordnande enligt 31 kap. 3 § brottsbal- nande enligt 31 kap. 3 § brottsken för vård intagits å sjukhus balken för vård intagits å sjukhus samt den som intagits i fångvårds- samt den som intagits i kriminalanstalt för att undergå fängelse vårdsanstalt för att undergå fängsom ådömts på viss tid, minst två else som ådömts på viss tid, minst år. två år.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

35 Förslag till

Lag om ändring i införsellagen (1968: 621)

Härigenom föreskrivs att 1 och 6 §§ införsellagen (1968: 621) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 å!

Införsel får äga rum för följande grupper av fordringar, nämligen

1. underhållsbidrag enligt giftermålsbalken eller föräldrabalken,

2. bidrag, som tillkommer kom- 2. bidrag för vård, som tillkommun för omhändertaget barn en- mer kommun enligt 34 § andligt 72 § andra stycket barnavårds- ra stycket socialtjänstlagen (1979: lagen den 29 april 1960 (nr 97) 000), eller till hjälptagares försörjning enligt 40 § lagen den 4 januari 1956 (nr 2) om socialhjälp,

3. skatter occh allmänna avgifter i fall som särskilt föreskrives samt böter och viten.

6 §

Införsel för kommuns fordran Införsel för kommuns fordran på bidrag får äga rum, om be- på bidrag får äga rum, om beloploppet fastställts genom förbindel- pet fastställts genom en skriftlig,

1 Senaste lydelse 1979: 194.

Prop. 1979/80: 1 T2

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse se eller lagakraftvunnet beslut en- av två personer bevittnad förbinligt vad därom är föreskrivet. In- delse. Införsel får ej avse annat biförsel får ej avse annat bidrag än drag än sådant som belöper på tisådant som belöper på tiden efter den efter fastställelsen. fastställelsen eller, när denna skett på ansökan, efter det ansökningen gjordes.

Bestämmelserna i 5 § första stycket andra punkten samt andra och tredje styckena äger motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

36 Förslag till

Lag om ändring i datalagen (1973: 289)

Härigenom föreskrivs att 4 8 datalagen (1973: 289)! skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

48¶Tillstånd att inrätta och föra Tillstånd att inrätta och föra personregister som innehåller upp- personregister som innehåller uppgift om att någon misstänkes eller gift om att någon misstänkes eller dömts för brott eller avtjänat straff dömts för brott eller avtjänat straff eller undergått annan påföljd för eller undergått annan påföljd för brott eller varit föremål för tvångs- brott eller varit föremål för tvångsingripande enligt barnavårdslagen ingripande enligt lagen (1979: 000) (1960: 97), lagen (1954: 579) om med särskilda bestämmelser om nykterhetsvård, lagen (1966: 293) vård av unga, lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk om psykiatrisk vård i vissa fall, vård i vissa fall, tagen (1967: 940) lagen (1967: 940) angående omangående omsorger om vissa psy- sorger om vissa psykiskt utveckkiskt = utvecklingsstörda, «lagen lingsstörda eller utlänningslagen (1964: 450) om åtgärder vid sam- (1954: 193) får endast om synnerhällsfarlig asocialitet eller utlän- liga skäl föreligger meddelas anningslagen (1954: 193) får endast nan än myndighet som enligt lag om synnerliga skäl föreligger med- eller annan författning har att födelas annan än myndighet som en- ra förteckning över sådana uppligt lag eller annan författning har gifter. att föra förteckning över sådana uppgifter.

Tillstånd att inrätta och föra Tillstånd att inrätta och föra personregister som i övrigt inne- personregister som i Övrigt inne-

håller uppgift om någons sjukdom håller uppgift om någons sjukdom

eller hälsotillstånd eller uppgift att eller hälsotillstånd eller uppgift att 1 Lagen omtryckt 1979: 334.

Prop. 1979/80: 1 73

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse någon erhållit socialhjälp, nykter- någon erhållit ekonomisk hjälp hetsvård eller liknande eller varit enligt 6 § socialtjänstlagen (1979: föremål för åtgärd enligt barna- 000) eller vård inom socialtjänsvårdslagen eller utlänningslagen ten eller varit föremål för åtgärd får endast om särskilda skäl före- enligt utlänningslagen får endast ligger meddelas annan än myndig- om särskilda skäl föreligger medhet som enligt lag eller annan för- delas annan än myndighet som fattning har att föra förteckning enligt lag eller annan författning över sådana uppgifter. har att föra förteckning över sådana uppgifter. Tillstånd att inrätta och föra personregister som innehåller uppgift om någons politiska eller religiösa uppfattning får meddelas endast om särskilda skäl föreligger. Vad som sagts nu gäller dock ej personregister som sammanslutning avser att föra beträffande sina egna medlemmar.

Denna Jag träder i kraft den 1 januari 1981.

37 — Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971: 289) om allmänna förvaltningsdom-

stolar

Härigenom föreskrivs att 14, 18 och 20 §§ lagen (1971: 289) om allmänna förvaltningsdomstolar! skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 14 8 Länsrätt prövar 1. mål enligt skatte-, taxerings-, uppbörds- och folkbokföringsförfattningarna i den utsträckning som är föreskrivet i dessa författningar, 2. mål enligt barnavårdslagen 2. mål enligt socialtjänstlagen (1960: 97), lagen (1954:579) om (1979: 000), lagen (1979: 000) nykterhetsvård, utlänningslagen med särskilda bestämmelser om (1954: 193), smittskyddslagen vård av unga, utlänningslagen (1968: 231) och lagen (1970: 375) (1954: 193), smittskyddslagen om utlämning till Danmark, Fin- (1968: 231) och lagen (1970: 375) land, Island eller Norge för verk- om utlämning till Danmark, Finställighet av beslut om vård eller land, Island eller Norge för verkbehandling i den utsträckning som ställighet av beslut om vård eller är föreskrivet i dessa lagar samt behandling i den utsträckning som mål enligt 21 kap. föräldrabalken, är föreskrivet i dessa lagar samt mål enligt 21 kap. föräldrabalken, 3. såvitt gäller svenskt körkort, trafikkort eller traktorkort, mål om varning eller återkallelse och, såvitt gäller utländskt körkort, mål om

1 Lagen omtryckt 1979: 165.

Prop. 1979/80: 1 74

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse varning eller vägran att godkänna körkortet, allt enligt vad därom är särskilt föreskrivet.

18 3 Länsrätt är domför med en lagfaren domare ensam 1. när åtgärd som avser endast måls beredande vidtages, 2. vid sådant förhör med vittne eller sakkunnig som begärts av annan länsrätt samt vid sådant förhör i ärende enligt utlänningslagen (1954: 193) som begärts med stöd av 40 8 samma lag, 3. vid beslut som avser endast rättelse av felräkning, felskrivning eller annat uppenbart förbiseende, 4. vid beslut, såvitt gäller svenskt körkort, trafikkort eller traktorkort, om återkallelse tills vidare eller, såvitt gäller utländskt körkort, om vägran tills vidare att godkänna körkortet, när det är uppenbart att sådant beslut bör meddelas, 5. vid annat beslut som inte innefattar slutligt avgörande av mål. Om det inte är påkallat av särskild anledning att målet prövas av fullsutten rätt, är länsrätt domför med en lagfaren domare ensam vid beslut som inte innefattar prövning av målet i sak. Vad som sägs i andra stycket gäller även vid avgörande av 1. mål om utdömande av vite, 2. mål enligt bevissäkringslagen (1975: 1027) för skatte- och avgiftsprocessen, enligt lagen (1978: 880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter, om handlings undantagande från taxeringsrevision, skatterevision eller annan granskning och om befrielse från skyldighet att lämna kontrolluppgift enligt taxeringslagen (1956: 623), 3. mål om omhändertagande 3. mål om omedelbart omhänför utredning enligt 30 § barna- dertagande enligt 6 § lagen (1979: vårdslagen (1960: 97), 000) med särskilda bestämmelser om vård av unga, 4. mål enligt uppbörds- och folkbokföringsförfattningarna med undantag av mål om arbetsgivares ansvarighet för arbetstagares skatt, 5. mål om uppdelning av taxeringsvärde enligt 8 8 3 mom. sista stycket kommunalskattelagen (1928: 370), 6. mål som avser ändring av taxerad inkomst med högst 500 kronor, 7. mål enligt skatte- och taxeringsförfattningarna i vilket beslutet överensstämmer med parternas samstämmiga mening,

8. mål i vilket saken är uppenbar.

20 8

Valbar till nämndeman i kammarrätt och länsrätt är myndig svensk medborgare, som är kyrkobokförd i länet och inte har fyllt sjuttio år. Tjänsteman vid allmän förvalt- Tjänsteman vid allmän förvaltningsdomstol, länsstyrelse, läns- ningsdomstol, länsstyrelse eller unnykterhetsnämnd eller under läns- der länsstyrelse lydande myndigstyrelse lydande myndighet, läns- het, länsläkare, biträdande länsläkare, biträdande länsläkare, so- läkare, lagfaren domare, åklagare cialvårdskonsulent, lagfaren do- eller advokat eller annan som har mare, åklagare eller advokat eller till yrke att föra andras talan inför annan som har till yrke att föra rätta får inte vara nämndeman.

Prop. 1979/80: 1 75

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

andras talan inför rätta får inte vara nämndeman.

Nämndeman i länsrätt får inte samtidigt vara nämndeman i kammarrätt.

Den som har fyllt sextio år eller uppger annat giltigt hinder är inte skyldig att mottaga uppdrag som nämndeman. Den som har avgått som nämndeman är inte skyldig att mottaga nytt uppdrag förrän efter sex år.

Rätten prövar självmant den valdes behörighet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

38 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1965: 94) om polisregister m. m.

Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1965: 94) om polisregister m. m. skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse

I uppgift från polisregister må, om ej annat följer av 7 a §, ej medtagas anteckning om

1. böter, sedan fem år förflutit från dom, beslut eller godkännande av strafföreläggande;

2. villkorlig dom, skyddstillsyn, 2. villkorlig dom, skyddstillsyn, fängelse som ådömts enligt 28 kap. fängelse som ådömts enligt 28 kap. 3 § brottsbalken, överlämnande 3 8 brottsbalken, överlämnande till särskild vård, dom varigenom till särskild vård, dom varigenom någon enligt 33 kap. 2 § brotts- någon enligt 33 kap. 2 § brottsbalken förklarats fri från påföljd, balken förklarats fri från påföljd, dom vari förordnats om villkorligt beslut av åklagare att icke tala å anstånd med intagning i arbets- brott eller beslut om förpassning anstalt, beslut av åklagare att icke eller utvisning sedan tio år förflutala å brott eller beslut om för- tit från dom eller beslut; passning eller utvisning sedan tio år förflutit från dom eller beslut;

3. fängelse i annat fall än som 3. fängelse i annat fall än som avses i 2., internering eller intag- avses i 2. eller internering sedan ning i arbetsanstalt sedan tio år tio år förflutit från frigivningen förflutit från frigivningen eller eller övergången till vård utom övergången till vård utom anstalt; anstalt;

4. vandel i övrigt, sedan tio år förflutit från den händelse som föranlett anteckningen.

Anteckning om förvisning medtages under tid, som är föreskriven för brottspåföljd vilken ådömts jämte förvisningen.

1 Senaste lydelse 1979: 688.

Prop. 1979/80: 1 76

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Har före utgången av tid som nu sagts beträfffande samma person ånyo meddelats dom eller beslut eller förekommit händelse, som antecknats i registret och icke avser endast förändring av påföljd eller verkställighet av tidigare dom eller beslut, må båda anteckningarna medtagas så länge någondera må medtagas enligt första eller andra stycket. Förekomma flera anteckningar, äger vad nu sagts motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

39 Förslag till

Lag om ändring i värnpliktslagen (1941: 967)

Härigenom föreskrivs att 41 8 värnpliktslagen (1941: 967)! skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

41 8

Såsom laga förfall enligt denna Såsom laga förfall enligt denna lag anses att någon är inskriven lag anses att någon är intagen i som elev vid ungdomsvårdsskola, sådant hem som avses i 12 § lagen intagen i häkte, kriminalvårdsan- (1979: 000) med särskilda bestämstalt, arbetsanstalt eller allmän melser om vård av unga med stöd vårdanstalt för alkoholmissbruka- av I $ andra stycket 2 eller tredje re eller att han är sjuk eller ge- stycket sagda lag, intagen i häkte rom annan omständighet, som han eller kriminalvårdsanstalt eller att ej bort förutse eller som eljest ut- han är sjuk eller genom annan gör giltig ursäkt, hindrats att full- omständighet, som han ej bort förgöra vad som ålegat honom. utse eller som eljest utgör giltig ursäkt, hindrats att fullgöra vad som ålegat honom. Värnpliktig som är inskriven i sjömansregister skall anses ha Jaga förfall när han är anställd som sjöman enligt sjömanslagen (1973: 282) på svenskt handelsfartyg i när- eller fjärrfart.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

1 Lagen omtryckt 1969: 378. 2 Senaste lydelse 1975: 555.

Prop. 1979/80: 1 71

40 Förslag till

Lag om ändring i familjebidragslagen (1978: 520)

Härigenom föreskrivs att 25 § familjebidragslagen (1978: 520) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

25 §

I fråga om särskild familjebidragsnämnd tillämpas 3 kap. 2 §, 3 § första stycket, 4 §, 5 § tredje stycket, 7 och 8 §§, 9 § första stycket och 10—12 §§ kommunallagen (1977: 179). I annan kommun än Stockholms kommun tillämpas även 3 kap. 5 § första stycket och 6 § nämnda lag,

Familjebidragsnämndens proto- Föreskrifter om i vilken utkoll behöver ej upptaga annat än sträckning beslut skall innehålla uppgift om närvarande ledamöter, de skäl som har bestämt utgången beslutet i varje ärende och upp- finns i 17 8 förvaltningslagen gift om reservation. Föreskrifter (1971: 290). om i vilken utsträckning beslut skall innehålla de skäl som har bestämt utgången finns i 17 8 förvaltningslagen (1971: 290).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

41 — Förslag till

Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370)

Härigenom föreskrivs att anvisningarna till 41 b 8 kommunalskattelagen (1928: 370) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Anvisningar till

41b 31

Med egenavgifter förstås sjuk- Med egenavgifter förstås sjukförsäkringsavgift enligt 19 kap. 2 § försäkringsavgift enligt 19 kap. 2 § lagen (1962: 381) om allmän för- lagen (1962: 381) om allmän försäkring, socialförsäkringsavgift till säkring, socialförsäkringsavgift till folkpensioneringen och tilläggs- folkpensioneringen och tilläggspensionsavgift enligt 19 kap. 3 § pensionsavgift enligt 19 kap. 3 § samma lag, avgift enligt 7 kap. 2 § samma lag, avgift enligt 7 kap. 2 3 tredje stycket lagen (1976: 380) tredje stycket lagen (1976: 380) om arbetsskadeförsäkring, avgift om arbetsskadeförsäkring, avgift

1 Senaste lydelse 1979: 360.

Prop. 1979/80: 1 78

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse enligt 21 § andra stycket lagen enligt 21 § andra stycket lagen (1979: 84) om delpensionsförsäk- (1979: 84) om delpensionsförsäkring, avgift enligt 76 § lagen (1976: — ring, avgift enligt 3 § lagen (1979: 381) om barnomsorg samt avgift 000) om finansiering av statsbidrag enligt 4 § lagen (1968: 419) om = till förskole- och fritidshemsverkallmän arbetsgivaravgift. samhet samt avgift enligt 4 § lagen (1968: 419) om allmän arbetsgivaravgift. Avdrag medges för egenavgifter som påförts såsom slutlig skatt. Har skattskyldig för det beskattningsår till vilket avgifterna hänför sig medgivits schablonavdrag enligt punkt 2 a av anvisningarna till 22 § och punkt 9 a av anvisningarna till 29 §, medges dock avdrag endast för det belopp varmed egenavgifterna överstiger schablonavdraget. Om schablonavdrag för visst beskattningsår medgivits med belopp överstigande summan av de egenavgifter, som påförts såsom slutlig skatt för samma beskattningsår, skall skillnadsbeloppet tagas upp som intäkt. Avdrag medges även för egenavgifter som har påförts såsom tillkommande skatt samt för belopp varmed medgivet schablonavdrag för visst beskattningsår har reducerats i samband med ändring av taxeringen. Som intäkt upptages egenavgifter, som restitucrats, avkortats eller avskrivits, samt belopp varmed schablonavdrag för visst beskattningsår i samband med ändring av taxeringen medgivits utöver tidigare åtnjutet schablonavdrag. Belopp som — efter beaktande i förekommande fall av tidigare medgivet schablonavdrag — är avdragsgillt eller skattepliktigt enligt andra celler tredje stycket hänförs till det beskattningsår under vilket slutlig eller tillkommande skatt har påförts eler restitution, avkortning eller avskrivning har skett. Har schablonavdrag medgivits eller har tidigare medgivet schablonavdrag ändrats, skall, såvida taxeringsåtgärden icke föranleder omräkning av egenavgifterna för beskattningsåret i fråga, avdraget celler intäkten hänföras till det beskattningsår under vilket beslutet angående taxeringsåtgärden har meddelats. Har den skattskyldige antingen brukat en celler flera jordbruksfastigheter eller bedrivit en eller flera rörelser under det beskattningsår som anges i fjärde stycket, skall i nämnda stycke avsett avdragsgillt eller skattepliktigt belopp hänföras till den förvärvskälla som ger störst underlag för beräkning av schablonavdrag. Har den skattskyldige under nämnda beskattningsår både brukat jordbruksfastighet och bedrivit rörelse, fastställes i första hand det inkomstslag inom vilket underlaget för avdrag är störst. Inom detta inkomstslag hänföres avdrag eller intäkt till den förvärvskälla som ger störst underlag. Har den skattskyldige under beskattningsåret varken brukat jordbruksfastighet eller bedrivit rörelse, medges avdraget såsom allmänt avdrag enligt 46 8 2 mom. medan intäkten upptages såsom intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

Prop. 1979/80: 1 79

42 Förslag till

Lag om ändring i uppbördslagen (1953: 272)

Härigenom föreskrivs att 1 §, 3 § I mom. och 27 § 1 mom. uppbördslagen (1953: 272) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 3!

Med skatt förstås i denna lag, Med skatt förstås i denna lag där icke annat angives, statlig in- där icke annat angives, statlig inkomstskatt, statlig förmögenhets- komstskatt, statlig förmögenhetsskatt, utskiftningsskatt, ersättnings- skatt, utskiftningsskatt, ersättningsskatt, kommunal inkomstskatt, skatt, kommunal inkomstskatt, landstingsmedel, skogsvårdsavgif- landstingsmedel, skogsvårdsavgifter, sådana socialförsäkringsavgif- ter, sådana socialförsäkringsavgifter till folkpensioneringen och till- ter till folkpensioneringen och tillläggspensionsavgifter som avses i läggspensionsavgifter som avses i 19 kap. 3 § lagen om allmän för- 19 kap. 3 § lagen om allmän försäkring, sjukförsäkringsavgifter en- säkring, sjukförsäkringsavgifter ligt 19 kap. 2 § sistnämnda lag, enligt 19 kap. 2 § sistnämnda lag, arbetsskadeförsäkringsavgifter en- arbetsskadeförsäkringsavgifter enligt 7 kap. 2 § tredje stycket lagen ligt 7 kap. 2 § tredje stycket lagen (1976: 380) om arbetsskadeförsäk- (1976: 380) om arbetsskadeförsäkring, delpensionsförsäkringsavgif- ring, delpensionsförsäkringsavgifter enligt 21 § andra stycket lagen ter enligt 21 § andra stycket lagen (1979: 84) om delpensionsförsäk- (1979: 84) om delpensionsförsäkring, socialavgifter enligt I6 § la- ring, socialavgifter enligt 3 § lagen gen (1976:381) om barnomsorg, (1979: 000) om finansiering av sådana arbetsgivaravgifter enligt statsbidrag till förskole- och frilagen om uppbörd av vissa avgifter tidshemsverksamhet, sådana arenligt lagen om allmän försäkring, betsgivaravgifter enligt lagen om m. m., avgifter enligt lagen om all- uppbörd av vissa avgifter enligt lamän arbetsgivaravgift och enligt gen om allmän försäkring, m. m., lagen om avgift för sjöfolks pen- avgifter enligt lagen om allmän sionering vilka icke uppbäras av arbetsgivaravgift och enligt lagen riksförsäkringsverket, skattetillägg om avgift för sjöfolks pensionering eller förseningsavgift enligt taxe- vilka icke uppbäras av riksförsäkringslagen, ävensom annuitet å av- ringsverket, skattetillägg eller fördikningslån. seningsavgift enligt taxeringslagen,

ävensom annuitet å avdikningslån.

Regeringen må, om särskilda omständigheter därtill föranleda, föreskriva att i samband med uppbörden av skatt må uppbäras jämväl annan avgift än sådan som i första stycket sägs. Har dylik föreskrift meddelats skall, där icke annat angivits, vad i denna lag stadgas angående skatt äga motsvarande tillämpning beträffande avgift som med föreskriften avses.

3 §

1 mom. I den omfattning ne- I mom. I den omfattning nedan angives skall skattskyldig ut- dan angives skall skattskyldig ut-

1 Senaste lydelse 1979: 361 2 Senaste lydelse 1979: 361.

Prop. 1979/80: 1 80

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse göra preliminär skatt med belopp, göra preliminär skatt med belopp, vilket så nära som möjligt kan an- vilket så nära som möjligt kan antagas motsvara i den slutliga skat- tagas motsvara i den slutliga skatten ingående statlig inkomstskatt, ten ingående statlig inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt, social- statlig förmögenhetsskatt, socialförsäkringsavgift till folkpensione- försäkringsavgift till folkpensioneringen enligt 19 kap. 3 § lagen ringen enligt 19 kap. 3 § lagen (1962: 381) om allmän försäkring, (1962: 381) om allmän försäkring, tilläggspensionsavgift, sjukförsäk- tilläggspensionsavgift, sjukförsäkringsavgift, arbetsskadeförsäkrings- ringsavgift, arbetsskadeförsäkringsavgift, — delpensionsförsäkringsav- avgift, — delpensionsförsäkringsavgift, socialavgift enligt I6 § lagen gift, socialavgift enligt 3 § lagen (1976: 381) om barnomsorg, av- (1979: 000) om finansiering av gift enligt 4 § lagen om allmän ar- statsbidrag till förskole- och fribetsgivaravgift,, kommunal = in- tidshemsverksamhet, avgift enligt komstskatt och landstingsmedel. 4 § lagen om allmän arbetsgivaravgift, kommunal inkomstskatt och landstingsmedel.

27 8 1 mom. Vid debitering av slutlig skatt skall iakttagas: att för skattskyldiga, som avses i 10 8 I mom. lagen (1947: 576) om statlig inkomstskatt, sådan skatt uträknas med tillämpning av det procenttal av grundbeloppet, som har fastställts att gälla för den preliminära skatt, vilken skall avräknas mot den slutliga skatten; att kommunal inkomstskatt uträknas med ledning av den skattesats som för inkomståret gäller i beskattningsorten; att kommunal inkomstskatt uträknas i en post, varvid skattebeloppet vid öretal över 50 avrundas uppåt och vid annat öretal avrundas nedåt till helt krontal; att skogsvårdsavgift uträknas enligt bestämmelserna 1 1 § lagen (1946: 324) om skogsvårdsavgift; att tilläggspensionsavgift uträknas med tillämpning av den för inkomståret fastställda procentsatsen för avgiftsuttaget, varvid öretal bortfaller; att kommunal inkomstskatt debiteras med belopp som har uträknats av lokal skattemyndighet i det fögderi där beskattningsorten är belägen; att i I 8 nämnd sjukförsäkringsavgift debiteras enligt 19 kap. lagen (1962: 381) om allmän försäkring på grundval av uppgifter om försäkringsförhållanden som lämnas av allmän försäkringskassa; att socialförsäkringsavgift till folkpensioneringen såvitt gäller person med inkomst av annat förvärvsarbete än anställning debiteras med tilllämpning av bestämmelserna i 11 kap. 4 § samt 19 kap. 3 och 4a §§ lagen om allmän försäkring; att i I 8 nämnd arbetsskadeförsäkringsavgift debiteras med ledning av bestämmelserna i 7 kap. 2 § tredje stycket lagen (1976: 380) om arbetsskadeförsäkring; att i I 8 nämnd delpensionsförsäkringsavgift debiteras med ledning av

1 Senaste lydelse 1979: 489.

Prop. 1979/80: 1 81

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

J bestämmelserna i 21 § andra stycket lagen (1979: 84) om delpensionsförsäkring;

att i I $ nämnd socialavgift de- att i I $ nämnd socialavgift debiteras med ledning av bestämmel- biteras med ledning av bestämmelserna i I6 § lagen (1976: 381) om serna i 3 § lagen (1979: 000) om barnomsorg; finansiering av statsbidrag till för-

skole- och fritidshemsverksamhet;

att i 1 § nämnda arbetsgivaravgifter debiteras i en gemensam post; samt

att i I 8 nämnd annuitet eller, om skattskyldig har att erlägga flera annuiteter, summan av dessa påföres i helt antal kronor, varvid öretal bortfaller.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

43 — Förslag till

Lag om ändring i folkbokföringsförordningen (1967: 198)

Härigenom föreskrivs att 23 och 24 §§ folkbokföringsförordningen (1967: 198) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

23 §

Den som för vård eller tillsyn Den som för värd eller tillsyn är vistas på ålderdomshem i annan helinackorderad i servicehus inom församling än den, där han rätte- äldreomsorgen it annan församling ligen var eller bort vara kyrkobok- än den, där han rätteligen var elförd när han flyttade till ålder- ler bort vara kyrkobokförd när domshemmet, får kyrkobokföras i han flyttade till servicehuset, får sistnämnda församling. Han kyr- kyrköbokföras i sistnämnda förkobokföres då på den fastighet, samling. Han kyrkobokföres då på där han förut var bokförd, eller den fastighet, där han förut var under rubrik på församlingen bokförd, eller under rubrik på förskrivna eller, om särskilda skäl fö- samlingen skrivna eller, om särreligger, på annan fastighet. skilda skäl föreligger, på annan

fastighet.

Den som för vård eller tillsyn Den som för vård eller tillsyn vistas på ålderdomshem och är är helinackorderad i servicehus kyrkobokförd i den församling inom äldreomsorgen och är kyrdär hemmet ligger får kyrkobok- kobokförd i den församling där föras på annan fastighet i försam- servicehuset ligger får kyrkoboklingen, om särskilda skäl förelig- föras på annan fastighet i församger. lingen, om särskilda skäl förelig-

ger. 6 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 1. Del A

Prop. 1979/80: 1

Nuvarande Ivdelse Föreslagen Iydelse 24 § Intagning på sjukvårdsinrättning ändrar icke den intagnes kyrkobokföring. Förhållanden som inträffar efter intagningen beaktas vid kyrkobokföringen, som om han ej varit intagen på sjukvårdsinrättningen. Första stycket äger motsvarande Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om den som tillämpning i fråga om den som inintages eller intagits i förhättrings-, tages eller intagits i kriminalvårdsuppfostrings-, fångvårds- eller ar- anstalt eller i sådant hem som avbetsanstalt. Den som frigivits eller ses it 12 § lagen (1979: 000) med utskrivits villkorligt från fång- särskilda bestämmelser om vård vårds- eller arbetsanstalt eller som av unga, Den som frigivits villkorefter att ha dömts till ungdoms- ligt från kriminalvårdsanstalt eller fängelse eller internering överförts som efter att ha dömts till intertill vård utom anstalt anses vid nering överförts till vård utom ankyrkobokföring vara intagen i an- stalt anses vid kyrkobokföring vastalten även under prövotiden el- ra intagen i anstalten även under ler vården utom anstalt. prövotiden eller vården utom anstall.

Denna lag träder i kraft den I januari 1981.

44 Förslag till

Lag om ändring i utlänningslagen (1954: 193)

Härigenom föreskrivs att 71 § utlänningslagen (1954: 193)! skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

71 8 Regeringen meddelar bestäm- Regeringen meddelar bestämmelser om hemsändande av utlän- melser om hemsändande av utlänning, som erhåller socialhjälp el- ning, som erhåller ekonomisk hjälp ler omhändertages jämlikt barna- jämlikt 6 § socialtjänstlagen (1979: vårdslagen, lagen om beredande 000) eller bereds vård jämlikt laav sluten psykiatrisk vård i vissa gen (1979: 000) med särskilda befall eller 35 § lagen angående om- stämmelser om vård av unga, lasorger om vissa psykiskt utveck- gen (1966: 293) om psykiatrisk lingsstörda och som icke är poli- vård i vissa fall eller 35 § lagen tisk flykting. (1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda och som icke är politisk flykting.

1 Omtryckt 1975: 1358.

Prop. 1979/80: 1 83

Efter avtal med främmande stat om behandling av fripassagerare äger regeringen stadga avvikelser från bestämmelserna i denna lag ävensom meddela de föreskrifter som i övrigt erfordras för ullämpning av avtalet.

Om utlämning för brott och om överförande till främmande stat för verkställighet av här i riket ädömd frihetsberövande påföljd samt om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling är särskilt stadgat.

Denna lag träder 1 kraft den I januari 1981.

Prop. 1979/80: 1 Inledning 85

Utdrag SOCIALDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde

1979-06-28

Närvarande: statsministern Ullsten, ordförande, och statsråden Sven Romanus, Mundebo, Huss, Rodhe, Wahlberg, Hansson, Enlund, Lindahl, De Geer, Gabriel Romanus

Föredragande: statsrådet Gabriel Romanus

Proposition om socialtjänsten

1 Inledning

Socialvården regleras f. n. huvudsakligen i lagen (1954: 579) om nyk-

terhetsvård (NvL), lagen (1956: 2) om socialhjälp (ShjL) samt i barnavårdslagen (1960: 97) (BvL). Bland andra viktiga lagar för kommunernas sociala verksamhet märks vidare lagen (1976: 381) om barnomsorg. En översikt över de sociala vårdlagarna bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1. För en närmare redogörelse av gällande lagstift-

ning m. m. hänvisas till de betänkanden av socialutredningen som nämns i det följande.

Socialutredningen! tillsattes år 1968 för att göra en allmän översyn av den sociala vårdlagstiftningen. Utredningen avlämnade bl.a. år 1974

principbetänkandet (SOU 1974: 39) Socialvården. Mål och medel och år 1977 slutbetänkandet (SOU 1977: 40) Socialtjänst och socialförsäk-

ringstillägg. Lagar och motiv.

Slutbetänkandet innehåller förslag till genomgripande förändringar av lagstiftningen på socialvårdsområdet. De nuvarande vårdlagarna föreslås

sålunda ersatta av en enda Jag, socialtjänstlagen. Denna — som har ka-

raktär av ramlag — har bl. a. regler om socialtjänstens mål, det kommunala ansvaret samt riktlinjer för socialnämnds uppgifter och verksamhet. En del av den behovsprövade ekonomiska socialhjälpen föreslås över-

I Ledamöter vid slutbetänkandets avlämnande f. d. landshövdingen Thure Andersson, ordförande, förbundsordföranden Sven Ahlgren, landstingsdirektören Gillis Albinsson, byråchefen Ingemar Andersson, förbundsordföranden Bengt Blomdahl, riksdagsledamoten Lars Henrikson, direktören Gunnar Krantz, riksdagsledamöterna Erik Larsson, Blenda Littmarck och Grethe Lundblad, hovrättsrådet Nils Mangård, förbundsordföranden Inga Sylvander och f.d. riksdagsledamoten Daniel Wiklund.

Prop. 1979/80: 1 Inledning 86

flyttad till socialförsäkringen som ett socialförsäkringstillägg, administrerat av de allmänna försäkringskassorna. Bestämmelser om detta har tagits upp i ett förslag till lag om socialförsäkringstillägg. Socialutredningen föreslår vidare att närmare regler om socialtjänstens verkställande organ, handläggningen av ärenden och vissa sekretessregler m. m. skall tas upp i en särskild socialnämndslag. De nuvarande reglerna om fosterbarnsvård i BvL föreslås överflyttade till föräldrabalken. Bestämmelserna i NYvL om tvångsintagning på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare skall enligt förslaget inte få någon motsvarighet i den nya sociallagstiftningen. Sociafutredningen hänvisar till den psykiatriska vård som kan genomföras oberoende av patientens vilja enligt lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV). Beträffande barn och ungdom som inte kan ges behövlig vård med eget eller föräldrarnas samtycke föreslås en särskild lag med särskilda bestämmelser om vård av underårig. Vidare föreslås bl. a. ändringar i brottsbalken och rättshjälpslagen (1972: 429). Socialutredningens författningsförslag, med vissa undantag som framgår av det följande, bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2. Socialutredningens slutbetänkande har remissbehandlats. En sammanställning över remissvaren, med vissa undantag som framgår av det följande, bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3. De remissinstanser som har avgett yttranden över betänkandet finns uppräknade i sammanställningen. I propositionen läggs nu fram förslag till en ny enhetlig socialtjänstlag. Den skall träda i stället för de nuvarande vårdlagarna som var och en gäller på sitt enskilda vårdområde. Socialtjänstlagen ersätter vidare bl. a. lagen om barnomsorg. Propositionen grundar sig på socialutredningens förslag. Dessa återfinns irämst i slutbetänkandet. I åtskilliga frågor bygger propositionen emellertid också på resonemang i principbetänkandet. Ett tredje betänkande, som i viss mån ligger till grund för propositionen, är fosterbarnsutredningens! betänkande (SOU 1974: 7) Barn- och ungdomsvård. Slutligen har åtskilligt material i propositionens avsnitt om omsorger om äldre människor hämtats ur pensionärsundersökningens? betänkande (SOU 1977: 98) Pensionär -75. En kartläggning med framtidsaspekter. År 1975 startade en försöksverksamhet inom socialvården — senare kallad Skåneprojektet — som syftade till att praktiskt pröva förslagen i socialutredningens principbetänkande och fosterbarnsutredningens betänkande. Resultatet av försöksverksamheten, som bedrevs fram till den 1 januari 1979, har successivt redovisats i olika rapporter. Ledningsgruppen för försöksverksamheten har lagt fram sin bedömning i rapporten

1 Utredare riksdagsledamoten Gördis Hörnlund. 2 Utredare kanslirådet Birger Forslund.

Prop. 1979/80: I Inledning 87

(Ds S 1979: 1) Försöksverksamheten inom socialvården och den fram-

tida socialtjänsten.

Efter en översyn av LSPV som har gjorts av en expertgrupp inom

socialstyrelsen (den s. k. LSPV-gruppen) har till regeringen överlämnats

ett förslag till Lag om viss psykiatrisk vård (Socialstyrelsen redovisar 1977: 14). Förslaget har remissbehandlats. Frågor om vård utan samtycke inom socialvård och sjukvård har på grundval av bl. a. socialutredningens förslag och förslaget från LSPV-gruppen beretts särskilt av en

arbetsgrupp inom regeringskansliet, I arbetsgruppens rapport (Ds S

1978: 8) finns en redovisning av gällande lagstiftning, utredningsförslag och remissynpunkter i dessa frågor.

I en lagrådsremiss den 18 december 1978 om vård utan samtycke mom socialtjänst och sjukvård har tagits upp förslag till lag med sär-

skilda bestämmelser om vård av unga (LVU) och lag om psykiatrisk vård och vård av missbrukare i vissa fall (LPM). Lagrädsremissen innehåller också förslag till ändringar i bl. a. brottsbalken och rättshjälpslagen. Till lagrådsremissen har fogats arbetsgruppens rapport, socialut-

redningens lagförslag i de delar som berörs av remissen och en sam-

manställning av remissynpunkter på socialutredningens förslag när det

gäller vård av underåriga oberoende av samtycke. Lagrådsremissen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4.

Lagrådet har yttrat sig över förslagen i lagrådsremissen. Utdrag av

lagrådets protokoll den 27 februari 1979 bör fogas till protokollet i

detta ärende som hilaga 5. Mina överväganden med anledning av lagrå-

dets synpunkter redovisar jag längre fram (avsnitt 2.25). Som en följd av de erinringar som vid remissbehandlingen har gjorts

beträffande socialutredningens förslag om socialförsäkringstillägg har

det inom socialdepartementet tillsatts en särskild samrädsgrupp med uppgift att komplettera utredningsförslaget i bl.a. försäkringstekniskt avseende. Samrådsgruppen avser att redovisa sitt uppdrag i en rapport senare i år. I rapporten kommer också att ges en särskild sammanställning över remissvaren när det gäller socialförsäkringstillägget. Sedan samrådsgruppen har avgett sin rapport, får ställning tas till den vidare

behandlingen av socialutredningens förslag i denna del.

I proposition (1979/80: 2) med förslag till sekretesslag, m. m., som har beslutats tidigare denna dag, har föreslagits nya regler för handlingssekretess och tysnadsplikt. Till grund för den föreslagna regleringen av sekretessen på socialtjänstens område har bl. a. legat förslag av so-

cialutredningen. En sammanställning av remissyttrandena över social-

utredningens slutbetänkande i dessa delar finns fogad till den nämnda propositionen. Vissa följdfrågor m. m. om sekretessen på socialtjänstens

område behandlas i det följande (avsnitt 2.18).

Prop. 1979/80:1 Reformens inriktning 88

2 Föredragandens överväganden

2.1 Reformens inriktning m. m.

Som en bakgrund till mina närmare överväganden om en socialtjänstreform vill jag först översiktligt beskriva den socialpolitiska utvecklingen i modern tid (avsnitt 2.1.1). Jag ämnar vidare söka teckna en bild av de förändringar i samhället som har haft betydelse för socialvården särskilt under det senaste decenniet och redogöra för socialutredningens arbete (avsnitt 2.1.2). Därpå följer en redovisning av de riktlinjer som enligt min mening bör gälla för reformarbetet (avsnitt 2.1.3).

2.1.1 Den socialpolitiska utvecklingen Socialpolitiken och industrialiseringen

Fattigvården som allmän skyldighet har i Sverige sitt ursprung i medeltiden. Genom århundradena förblev denna verksamhet den enda formen av offentlig omvårdnad. Under fattigvården hörde även omhändertagande och vård av barn och gamla. Vården av sjuka var tidigt en del av verksamheten.

Det ansågs tidigt att staten hade ett ansvar för undersåtarnas existens i nödsituationer. Att fattigvården ändå kom att bli en kommunal angelägenhet torde bl.a. bero på att möjligheterna att kontrollera behoven var mycket större än om staten hade hand om verksamheten. Redan år 1763 hade lagts fast i lag att varje socken var skyldig att försörja sina fattiga. Under det omfattande utredningsarbetet under 1800-talet om fattigvården var man dock inte alls främmande för att se fattigvården som en statlig angelägenhet. Denna uppfattning hade 1. ex. 1837 års fattigvårdskommitté. Då kommittén ändå kom fram till att ett kommunalt huvudmannaskap borde behållas berodde det på vad som har sagts nu. Man menade således att förutsättningarna för kontroll försämrades om staten skulle ombesörja verksamheten. vilket öppnade möjligheter till ett missbruk som rent av kunde hota statens bestånd. Inte minst den kommunala finansieringen av verksamheten skulle göra kommunerna angelägna att motverka missbruk av hjälpen. Den betydelse man då gav kontrollfrågan förklaras av att fattigvården var det enda ekonomiska stöd samhället gav de hjälpbehövande.

Sverige var ända in på 1900-talet ett utpräglat jordbruksland. Stadsbefolkningen utgjorde bara tio procent av den totala befolkningen och endast några få städer hade över 10000 invånare. Den ekonomiska och sociala strukturen i jordbrukssamhället karakteriserades till stor del av en naturahushållning. Denna gav i viss mån ett socialt och ekonomiskt oberoende som bara missväxten kunde hota. Den allmänt låga standarden övergick då

Prop. 1979/80:1 Reformens inriktning 89

i hungersnöd. Stora eftersatta grupper hade ett visst beskydd av anhöriga och husbönder.

Under 1800-talet omgestaltades jordbrukets ekonomiska och sociala struktur. Samtidigt ökade befolkningen kraftigt. Sambanden mellan jordbrukets omdaning och befolkningsökningen samt utvecklingen av levnadsstandarden för berörda grupper är svåröverskådliga. Men det står klart att de egendomslösa grupperna inom jordbruksbefolkningen ökade. Många levde under svåra ekonomiska och sociala förhållanden. Det skulle dröja ännu en tid innan den expanderande industrin förmådde ”suga upp” den arbetskraft som jordbruket inte kunde sysselsätta. För många blev emigrationen en väg ut ur arbetslöshet och försörjningssvårigheter.

Den starka tillväxten av antalet egendomslösa som stannade i landet utan att kunna få sin utkomst innebar att arbetslösheten och fattigvårdsbehoven ökade. Samtidigt hade de många små och fattiga jordbrukskommunerna dåliga förutsättningar att klara fattigvården.

En viss reformering av fattigvården hade genomförts i mitten av 1800talet. I fattigvårdslagstiftningen fastlades kommunernas skyldighet att i vissa situationer utge fattigvård. De fattiga fick också ökad möjlighet att flytta mellan socknarna. Dessa lättnader låg i linje med den liberalisering av näringspolitiken som skulle främja en begynnande industriell expansion. Genom 1862 års kommunreform skapades också nya organisatoriska förutsättningar genom att fattigvården frigjordes från kyrkan och blev en borgeligt kommunal angelägenhet.

Ökade ekonomiska svårigheter under 1860-talet ledde till att den tidigare fattigvårdslagsstiftningen ersattes av 1871 års restriktiva fattigvårdsförordning. Den fattiga befolkningen hade ingen rösträtt och kunde inte påverka riksdagsbeslutet. Genom 1871 års fattigvårdsförordning eliminerades praktiskt taget den rätt till ekonomisk hjälp som hade fastställts för vissa fall i fattigvårdslagstiftningen vid seklets mitt. Man tog också bort besvärsrätten.

Sammanfattningsvis kan sägas att den förindustriella ”socialpolitiken”” huvudsakligen bestod av en restriktiv fattigvård. En förklaring härtill var att samhället saknade ekonomiska resurser. En annan orsak är att finna i de förhärskande politiska idéerna, som gick ut på att en restriktiv politik mot de egendomslösa och beroende grupperna var nödvändig för att upprätthålla ordning och vilja till självförsörjning. Det kunde visserligen anses åligga staten att svara för den ekonomiska hjälpen men ett kommunalt huvudmannaskap möjliggjorde effektivare kontroll.

Samhällsförändring och socialpolitik

Den kraftiga industnella expansion som satte in i slutet av 1800-talet skapade både nya förutsättningar för och behov av socialpolitiska reformer.

Industrialiseringen ledde till att en allt större andel av arbetskraften togs

Prop. 1979/80:1 Reformens inriktning 90

i anspråk för arbete utanför hemmet. Industrins förläggning innebar ofta att arbetssökande måste flytta från hemorten. Kravet på en rörlig arbetskraft ökade således starkt. Många av de äldre och handikappade som hade sysselsättning och försörjning i det gamla samhället fick ökade svårigheter 1 det nya. Mekanisering och effektivering gav inte längre plats för deras begränsade arbetsinsatser. Den nya tidens industriarbetare var också svårt trångbodda. Knappa löner inom penninghushällningens ram gav inte heller så mycket utrymme i kosthåll och logi för äldre och handikappade anförvanter. Även kvinnorna avskildes till stor del från arbetsgemenskapen, till skillnad från vad som gällde i det äldre samhället.

Den gemenskap på gott och ont som fanns tidigare fungerade inte längre i ett samhälle med nya förutsättningar för produktionen. Enskild välgörenhet och social patriarkalism etc. inom näringslivet kunde endast skjuta upp och något modifiera en utveckling som innebar att staten och kommunerna tog över försörjning och omsorg för de icke yrkesverksamma grupperna. Ekonomiska restriktioner och ett eftersläpande socialpolitiskt synsätt fick visserligen till följd att de reformer som skulle svara mot de ändrade behoven dröjde. Men socialpolitiska förändringar kom så småningom att bryta väg. Den ändrade behovsstruktur som följde med omgestaltningen av produktions- och samhällsförhållandena för bortåt etthundra år sedan utgör en viktig grund även för den sociala servicen i dagens svenska samhälle.

Politik och idéer

I det förindustriella samhället präglades de ” socialpolitiska” idéerna av starka patriarkaliska inslag. De fattiga ställdes i starkt beroende av myndigheternas och husböndernas makt. Vid sidan av kristen barmhärtighetsetik var främjandet av myndigheternas makt av central betydelse. Individens intressen och välfärd skulle underordnas samhällsnyttan. Fattigdom och beroende sågs som uttryck för brister hos individen. Samhällets stödjande åtgärder måste enligt detta synsätt hållas nere för att inte förstärka den enskildes brister och motverka samhällsintresset.

De liberala och socialistiska teorierna, vars betydelse växte med samhällsomvandlingen, bröt kraftigt mot de tidigare föreställningarna och idéerna. Under den första hälften av 1800-talet inleddes industrialiseringen av Sverige. En förutsättning för denna utveckling var avskaffandet av skråväsendet, merkantilismen och andra för handel och näringsliv hindrande regleringar. Motiveringarna för avskaffandet av dessa handelshinder hade sitt ursprung i den engelska ekonomiska liberalismen. Industrialiseringen innebar ökad produktion och innebar att Sverige successivt kunde utvecklas från ett mycket fattigt bondesamhälle till ett samhälle med växande totala resurser. Detta var förutsättningen för att landet skulle kunna utvecklas till en välfärdsstat. Den ekonomiska liberalismens teorier blev verklighet redan under ståndsriksdagen innan det fanns några egentliga politiska organisationer i Sverige.

Prop. 1979/80:1 Reformens inriktning 91

Först efter tvåkammarriksdagens införande 1866 uppstod efterhand tendenser till partibildningar. Både liberala och söcialdemokratiska sammanslutningar var knutna till olika folkrörelser som fackföreningsrörelsen, nykterhetsrörelsen, bildningsverksamheten, frikyrkorörelsen och rösträttsrörelsen. Dessa folkrörelser medverkade till viktiga reformsträvanden som i hög grad kom de sämst ställda till del. Den organiserade liberalismen i Sverige var redan från början socialt reforminriktad.

Den politiska och fackliga arbetarrörelsen hade på sitt program en omvälvande socialistisk samhällsförändring. Rörelsen hade sin förankring främst hos de politiskt och ekonomiskt maktlösa grupperna i samhället, samtidigt som många bland de sämst ställda torde ha saknat politisk medvetenhet. Socialisterna såg roten till människornas svårigheter och nöd i orättfärdiga samhällsförhållanden och inte främst i individuella brister. Det skulle emellertid dröja innan socialpoliiken kom att bli en viktig del i rörelsens samhällspolitik. På grund av de odemokratiska rösträttsreglerna stod majoriteten av befolkningen utan direkt politiskt inflytande. Detta drabbade i första hand socialdemokraterna men också liberalerna. Bristen på politiskt inflytande längt in på 1900-talet parades med en stark misstro mot möjligheterna att inom den rådande maktstrukturen få till stånd avgörande socialpolitiska reformer. Som framgår av det följande organiserade arbetarna själva en viss solidariskt grundad stödverksamhet i form av självhjälpskassor m. m. som senare följdes av samhällsinsatser.

Reformer inom arbetslivet

Industrialiseringen och penninghushållningen skärpte kraven på skydd främst i fråga om sjukdom, arbetslöshet och olycksfall.

Sjukförsäkring

Särskilda självhjälpskassor grundades bl.a. för ekonomiskt understöd vid sjukdom. Denna kassaverksamhet hade en motsvarighet i de gamla skrånas sociala verksamhet. Den inbördes hjälpen vid sjukdom fick sin fortsättning i de frivilliga sjukkassorna. Här gick det allmänna ganska tidigt in genom en sjukkasselag är 1891. Sjukkassorna registrerades och fick av staten ett litet förvaltningsbidrag, som förbättrades genom 1910 års sjukkasselag. En viktig motivering för stödet var att sjukförsäkringen avlastade fattigvården.

Arbetslöshetsförsäkring

Liksom sjukdom var arbetslöshet ett svårt hot mot de arbetandes och deras familjers existens. Därför uppstod det arbetslöshetskassor som grundades på inbördes hjälp. Det skulle dröja till in på 1930-talet, innan vi fick en statsunderstödd frivillig arbetslöshetsförsäkring. Direkta åtgärder mot arbetslösheten vidtogs i någon mån under första världskriget. Vissa möjligheter till understöd i fattigvårdsliknande former liksom till omhänderta-

Prop. 1979/80:1 Reformens inriktning 92

gande med stöd av lösdrivarlagen påminde om de förindustriella förhållandena.

Arbetarskydd

Genom den tillväxande industrin ökade riskerna för olycksfall. yrkes-

skador och förslitning av arbetskraften. Det hänsynslösa utnyttjandet av barnen som arbetare ledde i mitten av 1800-talet till vissa anspråkslösa skyddsbestämmelser, vilka i praktiken inte kunde upprätthållas men som senare förstärktes och utvidgades och då kom att avse även kvinnor i

industriarbete. Som en direkt följd av en stor liberal socialpolitisk motion

år 1889 antogs en lag mot yrkesfara i industriellt arbete. Samma år inrättades yrkesinspektionen. Sedan 1907 års rösträttsreform hade börjat påverka riksdagens sammansättning kunde den liberala ministären driva igenom ett

bättre arbetarskydd, reglerat i 1912 års arbetarskyddslag. Arbetarskyddet blev det första större området för socialpolitiska åtgärder i det allt mer industrialiserade samhället.

Olycksfaltsförsäkring

Även det ekonomiska skyddet vid olyckor blev ett tilltagande problem, som till vissa delar löstes genom 1901 års lag om ersättning vid olycksfall i

arbete och 1916 års olycksfallsförsäkringslag. Yrkessjukdomarna ingick

dock inte i försäkringen.

Andra reformområden

Barnavärdsreformer

Under den pågående samhällsomvandlingen blev frågan om barnens situation mer aktuell än tidigare. Från politiskt ansvarigt håll såg man en fara i det uppväxande släktets ”sedliga förvildning”. År 1902 genomfördes flera viktiga barnavärdsreformer. Straffmyndighetsäldern höjdes från 14 till 15 år. Vidare antogs lag om tvångsuppfostran, vilket innebar att ung-

dom i åldern 15—18 år i stället för straff kunde dömas till tvångsuppfostran på allmän uppfostringsanstalt. Detta innebar i varje fall principiellt den viktiga ändringen att ungdomarna inte skulle bli föremål för straff utan för ”uppfostran”. Men man stannade inte vid detta. Genom den samtida

vanartslagen kunde samhället tvångsomhänderta barn under 15 år som var ”vanartade” eller ”i sedligt avseende försummade”. Samhället fick här rätt till omhändertaganden mot föräldrarnas vilja, vid sidan av skoltvånget

en viktig inskränkning i föräldrarnas bestämmanderätt över sina barn.

Reformen lade fast principen öm samhällets skyldighet att meddela och barnets rätt att få uppfostran och vård. Enligt den nya lagen fattades beslut

i administrativ ordning. Vi kom därmed i Sverige beträffande tvängsingripanden till hjälp för barn och ungdom att slå in på en annan väg än de flesta andra länder. Vid motsvarande tid infördes nämligen utanför Norden i land efter land ett domstolsförfarande när det gäller beslut i sådana ärenden.

Prop. 1979/80:1 Reformens inriktning 93

De svåra förhållandena för fosterbarnen ledde samma år (1902) till en lag om fosterbarns vård. Därmed erkändes i princip samhällets ansvar för

fosterbarnens förhållanden. Men lagen var starkt begränsad. Den gällde således endast barn under 7 år. Utackorderade barn över 7 år var utan

skydd och tillsynen av lagens efterlevnad var otillfredsställande. De ogifta

mödrarna hade ända fram till 1917 rätt att vara okända och det drevs en

omfattande handel med ogifta mödrars barn.

Det var vanligt att de utom äktenskapet födda barnen levde i svåra förhållanden. Statsmakterna ville därför förbättra deras ställning, men

någon jämställdhet med de i äktenskapet födda barnen åstadkom man inte.

Genom 1917 års lag om barn utom äktenskapet och den följande familjerättsliga lagstiftningen, som lag om barn i äktenskap, adoption m. m.,

reglerades föräldrars och barns inbördes rättigheter och skyldigheter bl. a. i fråga om att fastställa föräldraskap, underhållsskyldighet och bistånd till

den ogifta modern genom särskilt förordnad barnavärdsman.

En ny barnavårdslag trädde i kraft år 1924. Fattigvårdsstyrelsernas tidigare uppgifter rörande barnen överfördes nu på barnaväårdsnämnden.

En sådan nämnd skulle finnas i varje kommun. Grunder för ingripande av

barnavårdsnämnden var misshandel eller vanvård i hemmet, vanart som berodde på brister hos föräldrarna och vanart som krävde särskilda upp-

fostringsåtgärder. Flera olika åtgärder kunde ifrågakomma. De bestod liksom i 1902 års lagstiftning av förmaning till föräldrarna, varning till

barnet, aga eller anlitande av anstalt som ett komplement till hemuppfos-

tran. Om dessa åtgärder inte ansågs tillräckliga skulle barnet omhändertas

för skyddsuppfostran. Åtgärderna skulle alltså efterhand skärpas.

Alkoholistlag m. m.

Under århundraden har statsmakterna fört en motstridande och konflikt-

fylld alkoholpolitik. Som en reaktion mot ett utbrett alkoholmissbruk växte det fram en folklig nykterhetsrörelse, inte minst inriktad på alkoholmissbruket inom arbetarklassen. Men detta var inte tillräckligt. År 1913 beslöt riksdagen att anta den första alkoholistlagen. Denna gav myndighe-

terna rätt att besluta om tvångsinternering, som dock skulle föregås av

åtgärder av tillrättaförande slag, dvs. vad som senare kallades hjälpåtgärder. Lagstiftningen hade både humanitära och sociala motiv. Rena skyddssynpunkter var emellertid framträdande. Bl.a. dessa kunde tillgo-

doses genom ingripande åtgärder. Nykterhetsvården fick en fast organisation på så sätt att i varje kommun skulle finnas nykterhetsnämnd (som sådan fungerade fattigvårdsstyrelsen om inte särskild nämnd utsägs).

Alkoholistlagen utsattes för kritik som hade till utgångspunkt att omsor-

gen om individen borde vara utslagsgivande. Ett sådant synsätt satte spår i

den följande — 1931 års alkoholistlag. Det nya i denna lag var att de individuella insatserna fick en mer framträdande plats, liksom särskilt stadgade hjälpåtgärder som skulle förebygga behovet av anstaltsvärd. 1931

års lag blev i stort sett oförändrad fram till 1954 års reform.

Prop. 1979/80:1 Reformens inriktning 94

Fattigvärd och socialförsäkring

Den fattigvård som grundades på 1871 års restriktiva lagstiftning var i

många avseenden så bedrövlig och de fattigas förhållanden så eländiga att

den tidigt gav upphov till en upprörd kritik från främst liberala krafter och

den framväxande arbetarrörelsen. Utmärkande drag för fattigvårdens till-

stånd in på det nya seklet var fattigauktioner och utackordering av de

fattiga och deras arbetskraft till den lägstbjudande liksom kringgång (rotegång) vilket innebar att den fattige efter viss turordning fick kost och logi

hos de bättre ställda sockenborna. Anstaltsbehovet för de många som i det

nya industrisamhället inte längre kunde tas om hand av anhöriga var inte

tillgodosett. De även efter den tidens mått svåra missförhållandena är väl dokumenterade.

Det följande reformarbetet kom att följa två linjer.

Den ena gick ut på att reformera fattigvärden. Den andra syftade till att genom socialpolitiska reformer minska beroendet av fattigvården.

Fattigvårdsreform

År 1918 ersattes den gamla fattigvärdsförordningen med en ny fattig-

vårdslag. Lagen gav personer som var minderåriga eller arbetsoförmögna

rätt till fattigvård när deras behov inte kunde tillgodoses på annat sätt. Besvärsrätten återinfördes. Samtidigt bibehölls en möjlighet för kommu-

nerna att därutöver utge s.k. frivillig fattigvård. Vidare älades kommunerna att inrätta fattigvårdsanstalter, som skulle godkännas av länsstyrelsen.

En statlig fattigvårdsinspektion inrättades. Hemortsrättsbestämmelserna

förenklades. Samtidigt syftade man till att skärpa och effektivera försörj-

ningsplikten. Genom arbetsföreläggande och placering på arbetshem fick

fattigvärden möjlighet att med tvång omhänderta försumliga försörjare. En omfattande återbetalningsskyldighet infördes. I fräga om hjälpnivån ändrade regeringen det tidigare lägt satta rättesnöret ”nödtorftigt underhåll” till

erforderligt underhåll”. Regeln att den som tog emot fattigvård förlorade

sin politiska rösträtt behölls.

Den första soctalförsäkringen — folkpensionen

I en liberal! socialpolitisk motion till riksdagen 1884 föreslogs en utredning om flera för arbetarna viktiga trygghetsfrågor. Till dessa hörde kravet

på en ålderdomsförsäkring för arbetare. Den obligatoriska pensionsförsäkring som nära trettio är senare (1913) genomfördes på förslag av en liberal regering begränsades inte till arbetarna, vilket var vanligt i andra länder.

Det blev i stället en allmän folkpension bestående av ålderspension från 67

år och invalidpension. Pensionen finansierades med avgifter av de försäk-

rade (förslag om arbetsgivaravgift genomfördes inte). Pensionsbeloppen

var obetydliga. Därför kunde reformen bara till en mindre del tillgodose syftet att göra medellösa arbetsoförmögna och äldre ekonomiskt oberoen-

de av fattigvård och av anhörigas underhåll. För att minska pensionärernas

Prop. 1979/80:1 Reformens inriktning 95

fattigvårdsberoende införde kommuner särskilda understöd utan fattigvärdskaraktär (ingen återbetalningsskyldighet: m. m.) till behövande folkpensionärer.

Kritiken mot folkpensionen gick ut på — liksom i fråga om vissa senare reformer — att de allmänna ekonomiska anordningarna inte beaktar vårdbehoven. Den debatt som fördes om delvis skattefinansiering av reformen visar att man fortfarande var främmande för det solidariska åtagande som i viss mån utmärkte folkpensionen. Reformen inledde också en i det fortsatta reformarbetet återkommande kritik att socialförsäkringen motverkade strävandena att göra fattigvården till en ”värdig hjälpform”.

Sociala insatser på frivillig grund

Som jag har antytt medförde bristen på samhällsskydd mot de ökade sociala och ekonomiska riskerna i arbete och samhällsliv att frivilliga krafter trädde till. Frivilliga insatser i form av fosterbarnsvård kan här nämnas. Många exempel kan ges på en helhjärtad fostrargärning men bristen på offentlig kontroll av fosterhemmen ledde till att ett stort antal barn for mycket illa. De anstalter för barn och ungdom som började växa fram tillkom i stor utsträckning efter frivilliga initiativ. Anstalterna styrdes patriarkaliskt och de intagna fick lära sig att veta sin plats. Men deras förhållanden kunde ändå vara bättre på anstalten än utanför, eftersom de hade mat och husrum.

Det svåra nykterhetstillståndet i landet väckte motkrafter i form av nykterhetsorganisationer med återhållsamhet eller helnykterhet på programmet. Både inom denna folkrörelse och på privat initiativ inrättades enskilda alkoholistanstalter och asyler.

Även inom den framväxande frikyrkorörelsen gjordes insatser för vård och stöd till människor som levde under miserabla förhållanden. Detsamma kan sägas om många andra frivilliga organisationer med inriktning på välgörenhet.

Dåtidens socialpolitik hade starka patriarkaliska inslag. Sedan gammalt utgick från exempelvis järnbruken understöd till ”arbetsfolket” i form av fria bostäder, spannmål från landsbygdsindustriernas jordbruk osv. Varor från företagens ofta förekommande handelsrörelse ingick i lönen eller avräknades denna. Företagens sociala engagemang minskade behovet av offentlig hjälp men gjorde samtidigt arbetarna beroende och bundna till arbetsgivaren. Som reaktion mot de dåliga bostadsförhållandena växte fram en av både företagen och staten understödd egnahemsrörelse. Inte bara den framväxande massan av industriarbetare levde under svåra förhållanden. Även småbrukarna samt jordbruks- och skogsarbetarna hade många gånger hårda sociala och ekonomiska villkor.

Prop. 1979/80:1 Reformens inriktning 96

Självhjälp på folklig grund De patriarkaliska och filantropiska hjälp- och stödinsatserna hade ofta sin förankring i samhällsklasser som stod över föremålet för välgörenheten — de svårt ställda befolkningsgrupperna. Då den fackliga och politiska arbetarrörelsen växte sig starkare uppstod inom eller i förbindelse med rörelsen kraftfulla strävanden att inte bara genom politiska och fackliga åtgärder utan även på andra sätt främja arbetarnas intressen och förbättra deras förhållanden. Som resultat av detta utvecklades folkligt förankrade verksamheter som i dag hör till våra främsta folkrörelser. Det gäller här folkbildningsverksamhet, kooperation, nykterhetsföreningar, bostadsföreningar m. m. Som jag har nämnt tidigare växte det även fram en ekonomisk stödverksamhet som närmast kan betecknas såsom ett slags kollektiv, inbördes självhjälp med rötter i de gamla hantverksskråna ända ner i medeltiden. När skråväsendet avskaffades i mitten av 1800-talet, försvann även grunden för de till skråväsendet knutna kassorna. Impulserna till de självhjälpskassor som sedan inrättades kom från olika håll. De på liberal grund baserade arbetarföreningarna experimenterade med bl.a. sparkassor, sjuk- och begravningskassor etc. Även arbetsgivarna, som fattigvårdslagstiftningen ålade försörjningsplikt mot anställda under tid arbetsavtalet gällde, hade intresse av att överflytta denna plikt på arbetarna själva genom fabrikskassor som trädde till ekonomiskt vid sjukdom och dödsfall. Många fackföreningar startade sjukkassor. Kassor för hjälp vid olycksfall förekom sparsamt och någon i kassor organiserad inbördes hjälp vid ålderdom synes inte ha funnits. Den här beskrivna verksamheten var visserligen begränsad och ersättningarna vanligen små. Den på gruppsolidaritet grundade inbördes hjälpen är emellertid principiellt en betydelsefull del av den outvecklade sociala verksamheten i dåtidens Sverige. Dessa anordningar till inbördes hjälp får ses dels mot bakgrund av att de offentliga åtgärderna på ifrågavarande områden var obefintliga eller otillräckliga, dels som ett uttryck för inbördes solidaritet och vilja att ha direkt inflytande över viktiga angelägenheter. Delar av den moderna socialpolitiken, som t. ex. sjukförsäkringen, har sitt ursprung inte främst i en byråkratisk tradition utan i en folkligt förankrad gruppsolidaritet.

Reformer Under den socialdemokratiskt-liberala koalitionsministären (1917—- 1920) genomfördes en rad viktiga reformer. Här kan erinras om bl. a. åttatimmarsdagen och den allmänna rösträtten även för kvinnor. Den kraftiga omgestaltningen av det svenska samhället fram till 1930talet skapade nya behov som påverkade även den socialpolitiska utvecklingen. Behovet av arbetarskydd och försäkringar mot inkomstbortfall av olika slag ledde till vissa begränsade reformer. På det egentliga social-

Prop. 1979/80:1 Reformens inriktning 97

vårdsområdet genomfördes förändringar som syftade till att skydda barnen, råda bot mot svåra missbruksförhållanden och lindra den ekonomiska nöden. Även om reformer genomfördes, grundades dessa ofta på uppfattningar som var rådande i det gamla samhället. En patriarkalisk hållning med starka inslag av välgörenhet mot och uppfostran av de lägre klasserna i samhället präglade den socialpolitiska inställningen. Synen på relationen mellan samhällsmiljö och individ var ofta att den enskilde hade sig själv att skylla för de svärigheter han råkade i. Industrialiseringen skapade ökade samhällsresurser för sociala insatser, men resurserna var ännu så länge starkt begränsade. Härtill kommer att tiden ännu inte var mogen för alt se en väl utvecklad socialpolitik som en nödvändig del av det politiska och ekonomiska samhällssystem som var under utveckling. Reformerna blev därför begränsade.

Socialpolitiskt reformskede

Den socialdemokratiska regering som tillträdde år 1932 aktualiserade under 1930-talets svåra arbetslöshetskris en aktivare socialpolitik, vars långsiktiga utveckling hade sina förutsättningar I produktionsökningen. Nya impulser i ekonomisk teori och ett efter hand ökat socialmedicinskt inflytande blev av betydelse för den sociala reformpolitiken. Även om betydelsen i olika avseenden av dessa reformer ställts under debatt står ändå klart att man här kan tala om inledningen till en förnyelse av svensk socialpolitik.

Vissa grunddrag i den på 1930-talet inledda trygghetspolitiken, som går igen även i dagens socialpolitik, tas upp i det följande.

De områden som i första hand behandlas gäller arbetsmarknadspolitiken, bostadspolitiken, socialförsäktingarna och familjepolitiken.

Arbetsmarknadspolitiken

Under 1930-talets depressionsår inleddes en reformering av den tidigare arbetslöshetspolitiken inte bara kvantitativt utan även kvalitativt. De tidigare blygsamma statliga arbetsmarknadspolitiska kostnaderna — initiativ och utgifter hade nästan helt legat på kommunerna —- mångdubblades under några få år.

Den nya politiken bröt mot den tidigare arbetslöshetspolitikens principer. Systemet med nödhjälpsarbeten skulle ersättas av produktiva offentliga arbeten mot avtalsenliga löner. Reservarbetena skulle avse angelägna objekt. Arbetsförmedlingsverksamheten upprustades och gjordes obligatorisk, utbildningskurser anordnades för arbetslös ungdom etc. År 1934 tillkom den med statsbidrag understödda arbetslöshetsförsäkringen. Underbalansering av budgeten och statsupplåning blev för första gången konjunkturpolitiska instrument.

Under andra världskriget, då arbetsmarknadskommissionen inrättades, breddades arbetslöshetspolitiken till en arbetsmarknadsmässig reglering i 7 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr I. Del A

Prop. 1979/80:1 Reformens inriktning 98

syfte all slussa arbetskraften till för folkhushållet vitala områden. Arbetsförmedlingen förstatligades provisoriskt 1940 (definitivt 1948). Bristen på

arbetskraft gav ökade arbetstillfällen för kvinnor och handikappade.

Det rådde nära nog full sysselsättning från kriget och fram till mitten av

50)-talet, dvs. arbetslösheten höll sig omkring 2—3 Zz inom fackförbunden.

Under de följande årens konjunkturnedgång fick arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), som inrättades år 1948, väsentligt utökade resurser. De ökande

resurserna gällde bl.a. flyttningsbidrag. utbildningskurser, investe-

ringsstimulans, statliga beställningar hos industrin samt beredskapsarbeten.

Bakom de kraftiga satsningarna låg en nyorientering av arbetsmarknads-

politiken. Idéerna innebar bl.a. krav på en selektiv politik som skulle sättas in för att rätta till bristande arbetskraftsbalans inom olika yrkes- och

näringsgrenar samt inom olika geografiska omräden. Arbetsmarknadspolitiken skulle befrämja arbetskraftens anpassning och rörlighet mellan skilda

sektorer av arbetsmarknaden. Den nya inriktningen skapade förutsättningar för ökat löneutrymme och fackföreningsrörelsens solidariska lönepoli-

tik. Denna politik gick ut på att likvärdiga arbeten skulle ge samma lön

oberoende av arbetsgivarens vinstsituation och oavsett löntagarens kön, ålder osv. I övrigt skulle löneskillnaderna vara måttliga och de lägsta

lönerna höjas mest.

Även det traditionella arbetslöshetsbegreppet ändrades. Man började från 1963 undersöka inte bara hur många som öppet sökte arbete utan även den latenta eller dolda arbetslösheten, dvs. hur många som var villiga att ta arbete men som fann det utsiktslöst att söka, därför att det inte fanns lämpligt arbete på orten eller därför att de saknade yrkesutbildning, inte kunde ordna tillsyn av barnen vid förvärvsarbete osv.

Den arbetsmark nadspolitiska nyorienteringen har inneburit fortsatt ökade insatser. Antalet personer i arbetsmarknadsutbildning har ökat kraftigt.

Under de senaste ärtiondena har kvinnorna efterfrågat förvärvsarbete i

mycket större utsträckning än tidigare. Deras andel av arbetskraften har ökat från knappt 37 § år 1963 till 44 22 januari 1979. Under den nämnda

perioden ökade andelen förvärvsarbetande bland kvinnorna från 54,5 6 till

71,9 Z.. Av kvinnor med barn under sju år var motsvarande tal 38 246 år

1963 och 68,8 7 januari 1979. Den kraftigt utvecklade arbetsmarknadspolitiken har inneburit en hög ambitionsnivå från början av 1930-talet och framåt. Politiken har bl. a. gått ut på att minska den dolda arbetslösheten bland kvinnor och handikappa-

de. Genom lokaliserings- och regionalpolitiken har staten sökt eliminera

eller minska arbetslösheten inom områden med brist på arbetstillfällen. Arbetsmarknadspolitiken har syftat till att mera aktivt än tidigare motverka arbetslösheten eller åtminstone ge den arbetslöse ett för honom själv

och samhället bättre alternativ i form av utbildning. Arbetslösheten och utslagningen på arbetsmarknaden har föranlett många förstärkta och nya

Prop. 1979/80:1 Reformens inriktning 99

åtgärder av närings-, arbetsmarknads- och socialpolitisk karaktär bl. a. i syfte att trygga sysselsättningen för äldre och handikappade. Utslagningen

och ungdomsarbetslösheten är trots de gjorda insatserna svåra samhällsproblem.

Bostadspolitiken

Före 1930-talet var de socialt bostadspolitiska insatserna mycket be-

gränsade. I början av seklet infördes statliga egnahemslån och statligt

garanterade hypoteksinstitut för nybyggda bostäder och vissa krisåtgärder sattes in i samband med första världskriget. På industriorter stod företagen

för en lokalt ordnad bostadspolitik. Under 1920-talet växte fram en hyres-

gäströrelse och en bostadskooperation, som bl. a. krävde ökade offentliga insatser på bostadsområdet. Bostadsstandarden för arbetarhushåll och

barnfamiljer var låg i fråga om både utrymme och utrustning. Förhållan-

dena på landsbygden var ännu sämre än i städerna. Kraven på en aktiv

bostadspolitik byggde på folkhälsoskäl, hänsyn till barnens uppväxtförhållanden, den låga nativiteten och konjunkturpolitiska överväganden. Under åren 1933-1947 lade bostadssociala utredningen fram en rad förslag som resulterade i statlig lånefinansiering av bostadsbyggande för

att bringa ned barnfamiljernas bostadskostnader, skärpta hälsovårdsbe-

stämmelser och en upprustad bostadsinspektion samt statligt stöd till kommunerna för anordnande av pensionärshem. En allmän hyresreglering

infördes, vilken kom att bestå ett trettiotal år, dvs. in på 1970-talet, och långivningen utvidgades. De vidtagna åtgärderna innebar ökat offentligt

inflytande över bostadsproduktionen. Kommunala, allmännyttiga och kooperativa bostadsföretag svarade för en stigande andel av produktionen.

Efter andra världskriget lade riksdagen fast bostadspolitiska riktlinjer som gick ut på att höja de stora folkgruppernas bostadsstandard till en skälig kostnad (för en normalfamilj högst 20 26 av en industriarbetarlön). Bostadsbristen skulle man bygga bort fram till omkring år 1960. Medlen för att förverkliga programmet var dels allmänna i form av statliga lån och dels

särskilda i form av inkomstprövade bostadsbidrag till folkpensionärer och

barnfamiljer.

Målet att inom den angivna tiden bygga bort bostadsbristen kunde inte

uppnås, därför att behovet hade underskattats och investeringarna i bostadsbyggandet till viss del fick stå tillbaka för exportindustrin. I början av 1960-talet lades ett nytt bostadsprogram fast med sikte på att bygga bort bostadsbristen till mitten av 1970-talet genom en nyproduktion av 100000 lägenheter per år under en tioårsperiod. En ny trångboddhetsnorm inför-

des. En normalfamilj om två vuxna och två barn skulle ha minst 3 rum och kök, mot tidigare 2 rum och kök, för att inte räknas som trångbodd. Kommunerna skulle upprätta femåriga kommunala bostadsbyggnadspro-

gram. Hyresregleringen skulle avvecklas i takt med att bostadsbristen

hävdes och det allmänna bostadsstödet till nyproduktion ersattes med

Reformens inriktning 100

utbyggt riktat bostadsstöd till inkomstsvaga familjer. Denna förstärkning

genomfördes i slutet av 1960-talet under benämningen bostadstillägg.

Då det s. k. miljonprogrammet var genomfört i mitten av 1970-talet hade

bostadsbristen hävts och följts av tomma lägenheter på vissa håll. Ett nytt

bostadspolitiskt program 1974 angav för de följande tio åren en sänkt bostadsproduktion. Vidare angavs som en önskvärd utveckling större hyresgästinflytande, bättre boendemiljö och en mera mångsidig samman-

sättning av befolkningen i de olika bostadsområdena. Den senaste tidens

utveckling kännetecknas av ett starkt ökat småhusbyggande.

I stort karakteriseras utvecklingen av att de större folkgruppernas bo-

stadsförhållanden har förbättrats starkt. Ensidig sammansättning av be-

folkningen i vissa områden utgör emellertid ett svårt problem, och det finns fortfarande manga bristfälliga boendemiljöer. Ett inte obetydligt antal personer saknar egen bostad.

Socialförsäkringarna

Ännu i början av 1930-talet var fattigvården i stort sett det enda ekonomiska skydd som det allmänna svarade för vid ålderdom, invaliditet, sjukdom och andra förhållanden som medförde försörjningssvårigheter.

Förändringarna inom näringslivet skapade nya behov men också ökade

resurser att tillgodose dessa behov. Det fanns förutsättningar för betydel-

sefulla reformer på socialförsäkringens område.

I fråga om folkpensioneringen var emellertid beJoppen länge otillräck-

liga. Ända in på 1940-talet hade ungefär var tredje pensionär med inkomst-

prövade förmåner även fattigvård. Först genom den reform som trädde i

kraft år 1948 blev pensionerna så stora att de räckte till en knapp försörj-

ning. Genom värdesäkring, standardförbättringar i form av pensionstillskott, kommunala bostadstillägg och utbyggd familjepensionering har det ekonomiska skyddet för pensionärsgrupperna väsentligt förbättrats. Härtill kommer ändrade bestämmelser i fråga om förtidspensioneringen som medfört ett ökat antal förtidspensionärer.

Folkpensionen kan sägas svara för en allmän grundtrygghet med därut-

över viss differentiering efter behov (inkomstprövade kommunala bostadstillägg etc.) och med en betydande fördelningseffekt. Den på 1960-talet

genomförda ATP-reformen är uppbyggd efter helt andra principer. Pen-

sionen är begränsad till personer med arbetsinkomst. Pensionens storlek är beroende av den tidigare inkomstens storlek. Reformen, som kommer att

vara helt genomförd i början av 1980-talet, är alltså uppbyggd efter ”in-

komstbortfallsprincipen” och syftar till ”standardtrygghet”. Från utjämningssynpunkt är den mest påtagliga effekten en utjämning av de tidigare skillnaderna mellan arbetare och tjänstemän. Pensionärernas försörjningsnivå kommer att följa de försäkrades tidigare anknytning till arbetslivet. Bland t. ex. socialhjälpstagare finns många som har en osäker och ostadig anknytning till arbetsmarknaden. Tidigare undersökningar visar också att

Prop. 1979/80:1 Reformens inriktning 101

personer som får socialhjälp vanligen har lägre pensionspoäng än andra.

Socialhjälpstagarna hör alltså till de grupper vilka även som pensionärer

får en lägre försörjningsnivä än befolkningen i övrigt, i den mån inte skillnaden kommer att utjämnas genom andra socialpolitiska åtgärder.

Den sjukförsäkring som växte fram inom folkrörelserna under 1800-talet fick förbättrade villkor genom 1931 års beslut om statsunderstödda, erkända sjukkassor. Under 1930-talet fram till är 1940 femdubblades statsbidragen till sjukkassorna. Frivilligheten begränsade emellertid försäkringens effektivitet. En tredjedel av befolkningen stod utanför försäkringen

och beloppen var ofta läga. Fram till mitten av 1950-talet var frågan om en obligatorisk försäkring aktuell genom utredningsförslag, riksdagsbeslut

och uppskjutna ikraftträdanden. Då den obligatoriska sjukförsäkringen

slutligen trädde i kraft år 1955, blev sjukpenningen graderad efter inkomst liksom tidigare yrkesskadeförsäkringen, och de båda försäkringsformerna

samordnades delvis. Till försäkringen knöts även moderskapsförsäkring

och mödratandvård, varigenom den år 1937 beslutade mödrahjälpen kunde avvecklas.

Sjukförsäkringsförmånerna har efter hand förbättrats, bl.a. genom en

höjning av sjukpenningen. Försäkringen utgör en viktig del av den organi-

satoriskt och lagmässigt samordnade allmänna försäkringen, som trädde i kraft år 1963.

Sjukpenningen skall alltså ge skydd mot inkomstbortfall. Sjukförsäkringen kan tas som exempel på hur allmänna reformer minskar behovet av socialhjälp. Fram till 1940-talet beviljade kommunerna behovsprövad ekonomisk hjälp för sjukvårdskostnader till 70—80000 personer vissa år. Nu

torde det röra sig om något tusental. Även de kontanta ersättningarna

(sjukpenning etc.) har avlastat socialhjälpen.

Efter långdragna utredningar kunde också en arbetslöshetsförsäkring fogas in I 1930-talets socialpolitiska reformarbete, långt senare än i mänga andra länder. 1934 ärs reform, som har vissa likheter med den samtida sjukförsäkringsreformen, innebar statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor, organiserade som understödsföreningar med frivillig medlemsanslutning. Försäkringen har traditionellt nära anknytning till fackföreningsrörelsen.

Försäkringen har på olika sätt förbättrats under de senaste årtiondena

och antalet försäkrade har vuxit kraftigt. Arbetslöshetsersättningen är

beroende av inkomstbortfallets storlek. Under år 1978 framlades ett utred-

ningsförslag om en allmän arbetslöshetsförsäkring.

De behovsprövade kommunala kontantunderstöden avlöstes år 1974 av

kontant arbetsmarknadsstöd (KAS). Inom den allmänna försäkringens område har således under de senare

åren reformarbetet fortsatt. De belopp som i dag utbetalas från den allmänna försäkringen motsvarar ungefär en fjärdedel av den privata konsumtionen, vilket innebär en fördubbling under de senaste tio åren. Pen-

Prop. 1979/80:1 Reformens inriktning 102

sionsåldern har sänkts till 65 är och pensionssystemet har gjorts mer rörligt genom att man nu har ökade möjligheter att själv bestämma tidpunkten för pensioneringen mellan 60 och 70 år och att minska arbetsinsatsen stegvis genom delpensionering. En väsentlig fråga som återstår att lösa är efterlevandepensionens framtida utformning.

Till de viktigaste reformomrädena under 1970-talet hör reformeringen av ersättningssystemet för öppen medicinsk vård, varigenom patienten betalar endast en låg enhetlig avgift. Även medicinkostnaderna för den enskilda konsumenten hälls nere genom läkemedelsrabatter. Ett tidigare eftersatt behov tillgodosågs, då en allmän tandvärdsförsäkring trädde i kraft är 1974.

En ny lag om arbetsskadeförsäkring ersatte år 1977 lagen om yrkesskadeförsäkring.

Familjepolitik och social service

Familjepolitiken inleddes under 1930-talet. Utgångsläget var bl.a. de låga födelsetalen som gav särskild tyngd åt kravet på omfördelning av inkomsterna mellan familjer med olika stor barnförsörjningsbörda. Den familjepolitik som då började utformas fick snabbt ett allmänt politiskt stöd.

Det följande utredningsarbetet avsatte en rad reformer i slutet av 1930talet. Beslut om en förebyggande mödra- och barnavård med landstingsanknutna centraler och stationer fattades år 1937. Fri förlossningsvård, kostnadsfria skyddsläkemedel, förbud att avskeda kvinnor på grund av havandeskap, mödrahjälp och bidrag tll oförsörjda barn hör till samma reformskede. Karaktäristiskt för de familjepolitiska bidragen var naturahjälpen.

Under 1940-talet fortsatte reformarbetet genom s.k. husmoderssemester för mindre bemedlade familjer, livsmedelsrabatter för låginkomstfamiljer, fria skolmåltider etc. En fördelningspolitiskt viktig reform var det allmänna barnbidraget (1948). De tidigare barnavdragen på beskattningen hade gynnat högre inkomsttagare och nästan saknat värde för de lägsta. Genom reformen minskade de ekonomiska skillnaderna inte bara mellan barnlösa och barnfamiljer utan också mellan barnfamiljerna inbördes.

Under perioden fram till mitten av 1960-talet konsoliderades familjepolitiken genom förbättringar av de tidigare beslutade reformerna och även genom nya insatser, exempelvis genom riktlinjer för familjerådgivningen (1960) samt förstärkning och utbyggnad av 1937 års bidragsförskottsreform (1964). Flera andra reformer, som nämns i annat sammanhang har givetvis stor familjepolitisk betydelse. Till de främsta exemplen hör ekonomiskt bostadsstöd och familjeservice.

Den tidigare moderskapsförsäkringen ersattes år 1974 av en föräldraförsäkring som därefter har byggts ut i flera etapper. Föräldraförsäkringen ger alla föräldrar ett ekonomiskt stöd vid barns födelse eller sjukdom. Den ger samtidigt föräldrar och barn ökade möjligheter att vara tillsammans. Refor-

Prop. 1979/80:1 Reformens inriktning 103

men syftar även till att skapa ökad jämlikhet mellan könen, då försäkringen

ma hur de skall tidsmässigt disponera försäkringen har vidgats. Utbyggnaden av föräldraförsäkringen fortsätter. Senast har riksdagen efter förslag prop. (1978/79: 168) om föräldrautbildning och förbättringar av föräldraförsäkringen m. m. beslutat om förbättringar av föräldrapenningen vid barnets sjukdom och av den särskilda föräldrapenningen.

Utbyggda och förbättrade bidragsförskott och bosättningslån är nu betydelsefulla ekonomiska stödformer för många barnfamiljer.

En av de viktigaste utvecklingslinjerna från 1960-talet är den kraftiga utbyggnaden av olika former av socialpolitisk service. Tidigare fanns bara vissa ansatser till en servicebetonad socialpolitik. Från år 1944 började exempelvis staten utge begränsade bidrag till barnstugor och till social hemhjälp. Den sociala servicen har framför allt inriktats på de äldres, barnfamiljernas och de handikappades behov. Den kraftiga expansionen får ses mot bakgrund av de brister i omvårdnaden som socialpolitiska kartläggningar och utredningar påvisade under 1950- och 1960-talen.

Utbyggnaden av den sociala servicen för barnfamiljerna har ökat väsentligt från senare delen av 1960-talet och framåt. En allmän förskola infördes år 1975. Det innebär en lagfäst skyldighet för kommunerna att anvisa plats i förskola för alla barn som fyller sex år under året och vidta särskilda insatser för yngre barn som av olika skäl kan behöva plats i förskola. En annan viktig resurs för barnfamiljerna är den sociala hemhjälpen.

Behovet av en utbyggd barnomsorg har givetvis samband med flera faktorer. En viktig faktor är att alltfler kvinnor söker sig ut i förvärvsarbete och föräldrarna inte själva längre helt kan svara för barntillsynen. Gemenskapen med andra barn är också viktig. Barnfamiljernas försörjningsbehov, strävandena till lika villkor för båda könen och uppfostringsmässiga motiv bildar bakgrund till bl. a. den utbyggnad av barnomsorgen som nu pågår. Ett av riksdagen antaget utbyggnadsprogram innebär att 100000 nya platser i daghem och 50 000 nya platser i fritidshem skall färdigställas under åren 1977—81, vartill kommer ett ökat antal platser i familjedaghem.

Barnomsorgens innehåll har stor betydelse och en omfattande utvecklings- och försöksverksamhet pågår inom förskoleområdet. Samtidigt planeras utvecklingen av en utbildning som skall ge de vuxna ökade förutsättningar att klara sina uppgifter som föräldrar — en föräldrautbildning. En allmän föräldrautbildning i anslutning till barns födelse skall sålunda enligt vad riksdagen nyligen har beslutat genomföras med början år 1980 (prop. 1978/79: 168).

Familjepolitiken har minskat men inte avskaffat de skillnader i ekonomisk standard som följer av olika försörjningsbörda. Olika undersökningar visar att de faktiska barnkostnaderna väsentligt överstiger det ekonomiska värdet av de socialpolitiska insatserna. Socialhjälpsberoendet är fortfarande väsentligt högre bland större barnfamiljer än för övriga befolkningsgrupper.

Prop. 1979/80:1 Reformens inriktning 104

Omsorgerna om de äldre hat genom befolkningsutvecklingen kommit att

bli en allt viktigare socialpolitisk fråga. Under perioden 1975-90 kommer antalet personer som är 65 är eller äldre att öka från omkring I 1/4 milj. till

närmare I 1/2 milj. Utvecklingen av det moderna samhället har inneburit

stora förändringar på både gott och ont för de äldre i befolkningen.

Ett viktigt mål inom äldreomsorgen är att göra det möjligt för de äldre att

leva kvar i sina hem under goda förhållanden i stället för att i förtid nödgas

bo under mer institutionella former. Detta välfärdspolitiska mål förutsätter

en utbyggd service, något som är samhällsekonomiskt fördelaktigt och

även ger ökad sysselsättning. Under de senaste årtiondena har den sociala

hemhjälpen till äldre och handikappade byggts ut kraftigt. Ungefär 1/3 milj.

personer fär nu sådan service. Till den sociala hemhjälpen är knuten en rad olika serviceformer av typ matdistribution, fotvård etc. Även hemsjukvår-

den är en viktig del av den service som syftar till bibehållet självständigt

boende.

En annan viktig bostadspolitisk insats med samma syfte är det program

för upprustning av åldringsbostäder som inleddes år 1964. Självklart betyder de kommunala bostadstilläggen mycket för pensionärernas möjligheter att bo kvar i sin bostad eller flytta till en ny av god standard.

Riskerna för äldre och handikappade att passiveras och bli isolerade

möts med ett stort utbud av verksamheter, både genom kommunerna och pensionärernas egna organisationer. Av stor betydelse för möjlighet till kontakt och gemenskap med andra är den färdtjänst som är under upp-

byggnad i kommunerna. Färdtjänsten har under senaste åren byggts ut kraftigt. Sedan år 1978 finns färdtjänst i alla kommuner. En viktig fråga i

detta sammanhang är förhållandet mellan färdtjänsten och koHektivtrafi-

ken i övrigt. En väl utvecklad kollektivtrafik, anpassad till trafikanter med

rörelsehinder osv., minskar givetvis behovet av särskild färdtjänst.

På 1960-talet inleddes även en kraftig utveckling av insatserna för handi-

kappade. Denna utveckling fortsätter. Inom verksamheten har utformats vissa Övergripande principer. Man söker skapa förutsättningar för de handikappade att i största möjliga utsträckning ”leva som andra””. Ett viktigt led i dessa normaliseringssträvanden är inriktningen på att bryta de handi-

kappades isolering genom flexibla åtgärder och ett omfattande och varierat utbud av insatser. Hit kan räknas särskilt utrustade bostäder, bostadsbidrag, färdtjänst, hemhjälp, vårdartjänst, undervisning, tekniska hjälpmedel, arbetsrehabilitering, arbetsanskaffning etc. Såväl landstingen som kommunerna och enskilda organisationer är engagerade i verksamheten.

Själva begreppet handikappad är sammansatt och i debatten omdiskuterat och ifrågasatt. Det torde nu stå mer klart än tidigare att de berörda

människornas svårigheter inte kan ses isolerat som en följd av individuella

egenskaper utan måste ses i samband med den miljö i vilken de lever.

Begreppet handikapp är relativt och situationsbetingat. Handikapp är en

fråga om hur människa och miljö förhåller sig till varandra.

Prop. 1979/80:1 Reformens inriktning 105

Övrigt

Jag har nu behandlat centrala socialpolitiska områden. Det bör sägas att den avgränsning som här har gjorts långt ifrån är invändningsfri. Många andra områden svarar för insatser som är väsentliga från socialpolitisk och välfärdspolitisk synpunkt. Som viktiga exempel kan här nämnas hälso- och sjukvårdspolitiken, utbildningspolitiken, kriminalvårdspolitiken, miljöpolitiken, förhållandena inom arbetslivet etc.

I fortsättningen skall jag ta upp den nuvarande socialvårdslagstiftningen. Ser man till kostnaderna kan det konstateras att socialvården svarar för en

ganska liten del av samhällets, dvs. statens, landstingskommunernas och

kommunernas, totala socialpolitiska utgifter. Samtidigt är socialvårdens

andel av kommunernas totala utgifter betydande, eftersom verksamheten huvudsakligen finansieras av kommunerna.

De gällande socialvårdslagarna g£

Under 1950- och 1960-talen genomfördes reformer som resulterade i nya

lagar för de tre socialvårdsgrenarna. Alkoholistlagen från 1931 ersattes

1954 av en nykterhetsvårdslag (1954: 579). År 1957 avlöste socialhjälpsla-

gen (1956:2) 1918 års fattigvårdslag. Slutligen ersattes 1924 års barna-

vårdslag av en ny lag fr. o. m. 1961 (1960: 97). Reformarbetet var emellertid på de flesta områden inte av genomgripande natur. De viktigaste nyheterna

i de nämnda lagarna tas upp i det följande.

Nykterhetsvårdslagen

Den nu gällande nykterhetsvårdslagen ingick som en del i den omfat-

tande alkoholpolitiska reform, vilken genomfördes fr. o. m. den 1 oktober

1955. Ett omfattande utredningsarbete hade föregått reformen.

De tidigare inslagen av förebyggande nykterhetsvård förstärktes i den nya lagen. Redan i lagen från 1931 hade förebyggande åtgärder skjutits före internering av alkoholister. Då skapades också lagliga möjligheter till övervakning, som tidigare praktiserats utan lagligt stöd. Den efter hand ändrade inriktning, som de tre lagarna från 1913 och framåt markerar, kan uttryckas så att den ursprungligen så gott som enda uppgiften att tvångs-

omhänderta alkoholister övergick i ökande grad till att förebygga miss-

bruk. Namnändringen från ”alkoholistlag” 1931 till ”nykterhetsvårdslag” 1954 är ett uttryck för den nämnda utvecklingen. Man kan här tala om en

betydande skillnad mellan dessa lagar. Den förra lagens tillämpning var nämligen begränsad till personer hemfallna åt alkoholmissbruk, som medfört vissa angivna skadeverkningar (1 §). Den senare lagen (1954) däremot vidgades till att omfatta även alla som missbrukar alkoholhaltiga drycker. Missbrukare är enligt lagen den som ”' ej blott tillfälligt använder alkoholhaltiga drycker till uppenbar skada för sig själv eller annan”. Mot missbrukaren skall nykterhetsnämnden

vidta åtgärder "för att återföra honom till ett nyktert liv” (1 §). Tvångsåt-

Prop. 1979/80:1 Reformens inriktning 106

gärder kan tillgripas mot de ”hemfallna”” medan endast mindre ingripande åtgärder kan förekomma mot andra missbrukare. Strängt taget innebär lagen en skyldighet för nämnden att vidta ätgärder mot alla alkoholmissbrukare. Detta skulle emellertid förutsätta en synnerligen långt gående samhällskontroll över den enskilde. Utvidgningen av lagens tillämpningsområde medförde ändå cen kraftig ökning av antalet ”nykterhetsvårdsfall”. Särskilt de s. k. undersökningsfallen ökade starkt. Det är här fråga om personer som blivit föremål för nämndens undersökning huruvida det förelåg alkoholmissbruk. Mellan 1954 och 1956 ökade siffrorna för nämnda år från 7 300 till 26 400 undersökningsfall. Även ”åtgärdsfallen”, där alltså insatserna inte begränsades till enbart undersökning, ökade väsentligt, från 31 800 till 46 800. Sammantaget är det fråga om en dryg fördubbling — från 39000 till 73000 nykterhetsvårdsfall mellan 1954 och 1956. Lagen behöll i allt väsentligt den äldre lagstiftningens auktoritära prägel. Den har också som jag har antytt tidigare kvar den tidigare lagens delvis mycket preciserade bestämningar av begreppet ”hemfallen åt alkoholmissbruk”. Bestämningarna bygger till stor del på verklighetsuppfattningar och värderingar som nu är förlegade. De har i vissa delar även kommit att framstå som uttryck för en klasslagstiftning. Tvångsintagningarna på nykterhetsvårdsanstalterna omfattar nästan enbart personer ur de ekonomiskt och socialt sämst ställda grupperna i samhället, medan vårdbehövande i andra grupper till stor del får vårdbehovet tillgodosett inom sjukvården. Till alkoholmissbrukare som kan tas om hand med tvång hör vidare de som ”utan att söka ärligen. försörja sig, för ett kringflackande liv”. de som dömts för tre fylleriförseelser etc. under viss tid, de som är farliga för eller grovt stör andra, de som försummar plikterna mot familjen eller ligger ”det allmänna eller sin familj eller annan till last” m. m. Tvångsomhändertagande kan alltså göras av hänsyn till annan än missbrukaren själv. Den traditionella förmyndarmässiga socialvårdens kraftiga prägel på den nuvarande nykterhetsvårdslagen visar sig också i att denna från den tidigare alkohollagstiftningen har behållit t.ex. begreppet ”lydnadsföreskrifter”. Beslut om sådana föreskrifter kan fattas i samband med villkorligt anstånd med tvångsintagning. De kan sägas komplettera övervakning och inskränker i olika avseenden den enskildes handlingsfrihet i avseende på sysselsättning, vistelseort och annat i syfte att återföra honom till ett nyktert liv.

Socialhjälpslagen Den nuvarande socialhjälpslagen bygger i hög grad på 1918 års fattigvårdslag som i sin tur har viktiga drag gemensamma med 1871 års fattigvårdsförordning, även om begreppet fattigvård” byttes ut mot benämningen ”socialhjälp”. Förutsättningarna för s.k. obligatorisk hjälp (12 § ShjL, I & FvL) och möjligheterna i fråga om s. k. frivillig hjälp (13 § ShjL,

Prop. 1979/80:1 Reformens inriktning 107

28 FvL) är nästan desamma i socialhjälpslagen som i dess närmaste föregångare. Rätten till socialhjälp vidgades dock i ett åvseende. Obligatorisk socialhjälp kan således utgå även till den som inte är helt arbetsoförmögen men ”som av hälsoskäl bör helt eller delvis avhålla sig från arbete". Det är alltså fråga om en viss modifiering av kravet på arbetsoförmåga som villkor för hjälp. Rätt till socialhjälp kan grundas på det förhållandet att återgång i arbete vid en viss tidpunkt bedöms som riskabelt för den framtida hälsan, även om personen i fråga inte är sjukskriven och arbetsoförmögen vid den aktuella tidpunkten. Denna utvidgning är uttryck för ett intresse, som först formulerades av den förslagsställande socialvårdskommittén, att ge den nya lagen en mer förebyggande karaktär än den gamla.

Den enskildes ersättningsskyldighet för socialhjälp till sig själv eller anhöriga mildrades och bestämmelserna om ersättning mellan kommunerna för socialhjälp i enskilda fall förenklades.

Socialhjälpen skulle vara en i huvudsak kontant hjälpform, och vård i ålderdomshem avskildes redan efter 1946 års folkpensionsreform från behovsprövad ekonomisk hjälp in natura. En särskild frivillig hjälpform av förebyggande slag som togs med i lagen var rätt för socialnämnden att teckna borgen för lån (14 §). Utöver hjälp till uppehälle och i vissa fall till vård och uppfostran skall socialnämnden inte endast lämna råd och upplysningar som har samband med verksamheten. Nämnden skall, ”där så lämpligen kan ske”, ge ett längre gående biständ i personliga angelägenheter.

Socialhjälpslagen behöll, liksom den nya barnavårdslagen, de äldre bestämmelserna om arbetsföreläggande och intagning i arbetshem i fråga om ”försumliga försörjare”. Dessa bestämmelser slopades i båda lagarna år 1964, samtidigt som den äldre lösdrivarlagstiftningen ersattes av lag om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet. Därmed innehåller socialhjälpslagen inte längre bestämmelser som möjliggör tvång mot enskilda.

År 1968 ändrades socialhjälpslagen i syfte att klarlägga kommunernas kompetens att tillgodose den enskildes behov. Kommunen skall se till att den som vistas i kommunen erhäller en tillfredsställande omvårdnad (1 §). Socialnämnden har därför att göra sig väl förtrogen med den enskildes behov av omvårdnad (6 8).

Socialhjälpslagen liksom dess föregångare bygger på behovsprövning. Denna prövning gäller bl. a. olika, strängt personliga förhållanden. Behovsprövningen kan därför upplevas som ett hot mot den enskildes integritet och torde i många fall ha fått till följd att hjälpbehövande personer och familjer avstått från att söka socialhjälp. Sådana hänsynstaganden liksom behov av administrativa rationaliseringar har lett till att den ekonomiska prövningen på olika sätt förenklats i det stora flertalet kommuner under 1970-talet. Man har bl. a. infört nya socialhjälpsnormer som har gjort det möjligt att ge hjälp efter en prövning som är mindre detaljerad än tidigare.

Prop. 1979/80:1 Reformens inriktning 108

Barnavårdslagen

Nu gällande barnavårdslag, som antogs är 1960, bygger i stor utsträck-

ning på 1924 ärs lag. Den speglar därmed också delvis motstridande intressen som präglat den traditionella socialvärdslagstiftningen, nämligen individens intresse av att få vård- och behandlingsbehov tillgodosedda och

samhällets intresse av skydd mot den enskilde. Vissa ändringar i den nya

lagen kan sägas på en och samma gång tjäna båda dessa intressen.

Till de viktigare ändringarna i förhällande till den äldre lagen hör att

barnavärdsnämndens verksamhet vidgades till att omfatta vissa nya ål-

dersgrupper. Gränsen för s.k. skyddsuppfostran och samhällsvård höjdes från 16 till 18 år. Vidare gavs ökad tyngd åt den allmänt förebyggande verksamheten inom barn- och ungdomsvärden. Till skillnad från tidigare nämner säledes lagen uttryckligen som en viktig allmänt förebyggande verksamhet att förbättra ungdoms fritidsförhållanden. Särskild uppmärksamhet skulle vidare ägnas de grupper av barn och ungdom som kunde anses vara särskilt utsatta för risk att utvecklas ogynnsamt. Även i fråga om individuell vård och behandling gavs förebyggande insatser större utrymme, vilket ofta förutsatte samverkan med andra myndigheter. Den nya lagen ger vård i enskilt hem principiellt företräde framför anstaltsvård. Reformen omfattade inte heller någon väsentlig omdaning av barnavårdsanstalterna.

På fosterbarnsvårdens omräde infördes krav på barnavärdsnämnds tillständ för rätt att ta emot fosterbarn. Nämnderna gavs vidare befogenhet att förbjuda förflyttningar som skulle vara till avsevärd skada för fosterbarnet. Verksamhet för fosterbarnsförmedling skulle enligt den nya lagen inte få bedrivas utan tillstånd från socialstyrelsen.

En starkt uppmärksammad fråga i reformarbetet gällde den juridiska sakkunskapens medverkan i barnavåärdsnämndernas arbete. Denna medverkan kunde anses vara av betydelse både för den enskilde och för

samhället. För den enskilde utgjorde juristmedverkan en viss garanti för

att de bestämmelser som tillvaratog hans intressen ocksä följdes. Samtidigt kunde ökad medverkan av juridisk sakkunskap bidra till att skydda samhället genom effektivare åtgärder mot unga lagöverträdare. Att bygga ut

eller ens behålla den äldre lagstiftningens kvalifikationsbestämmelser m.m. för ledamöter var principiellt otillfredsställande. Man begränsade sig

därför till vissa rekommendationer och föreskrifter i syfte att tillgodose behovet av juridiskt biträde i nämndarbetet. Lagen, som kom till före

förvaltningslagen, tog in flera bestämmelser som har direkt betydelse för

den enskildes möjligheter att hävda sina intressen gentemot barnavårdsnämnden. Hit hör rätten att anlita biträde och rätten att på olika sätt komma till tals med nämnden och få veta vad den grundar sitt beslut på.

Som jag har antytt redan finns det i barnavårdslagen kvar också ett samhällsskydd som går utöver den enskildes intresse. Därmed följer ett auktoritärt inslag i denna lagstiftning. Lagen öppnar således möjligheter att

Prop. 1979/80:1 Reformens inriktning 109

i vissa fall omhänderta ungdom för utredning, bl. a. för att hindra brottslig

eller skadlig verksamhet. Vidare gavs polismyndighet vidgade befogen-

heter att ta asocial ungdom i tillfälligt förvar. Från den äldre lagen överfördes bestämmelserna om tvångsåtgärder etc. mot ”försumliga försör-

jare” i avvaktan på att dessa åtgärder skulle komma att regleras i särskild lag.

2.1.2 Socialutredningens förslag m.m.

Samhällsutveckling och debatt

Under 1960-talet undergick samhällsdebatten viktiga förändringar.

Synen på samhällsproblemen ändrades, vilket sedan kom att prägla opinionen i socialvårdsfrågor. Några av de områden det här gäller skall i korthet

nämnas.

En växande insikt om den världsomspännande miljöförstöringen och

slöseriet med ändliga resurser och de risker och skadeverkningar som

denna redan på kort sikt innebar bidrog till en mer allvarlig och konfliktladdad syn på samhällsutvecklingen. Överallt i världen. om än starkast i de

högindustrialiserade länderna, har man bhivit alltmer medveten om att vetenskapens och teknikens utveckling kan innebära inte bara ökade möj-

ligheter till lycka och välfärd för människorna utan även ett hot om olycka och undergång. Med växande skärpa ställdes därför frågan hur ett sådant

hot skall kunna avvärjas och hur vetenskapernas och samhällenas utveck-

ling i sin helhet skall kunna länkas in på banor och utnyttjas i former som

säkrar mänsklighetens fortbestånd och ökar utsikterna till ett meningsfullt

liv.

Politiken har från 1960-talet i ökad grad inriktats på samhällsplanering

och miljöfrågor. Många insatser har gjorts för att bygga ut naturskyddet. Under senare delen av 1960-talet inleddes t.ex. förberedelserna för en fysisk riksplanering. De ledde sedermera till av 1972 års riksdag beslutade riktlinjer för hushällningen med mark och vatten.

Andra viktiga frågor som har fått ökad politisk aktualitet och avsatt vissa

resultat gäller boendet och arbetslivet. Frågor om maktfördelningen inom arbetslivet och förhållandena inom arbetsmiljön har kommit att framstå som några av de viktigaste sociala frågorna.

Miljöfrågorna hade nära samband med debatten om människornas levnadsförhållanden i stort och om välfärdens fördelning. Kritiska ”verklig-

hetsreportage” både utomlands och it Sverige rubbade allvarligt föreställningen om en given samhällsutveckling mot allt större välfärd”. De ekonomiska fördelningsfrågorna och läginkomstproblemet hör till de frågor som blev brännande politiska angelägenheter. Föreställningar att en

mycket långt gående inkomstutjämning hade åstadkommits genom socialoch skattepolitiken kom att ifrågasättas. Genom den ekonomiska och

sociala utvecklingen hade visserligen det äldre samhällets resursfattigdom

kunnat avskaffas. Levnadsstandarden för det stora flertalet hade förbätt-

Prop. 1979/80:1 Rcformens inriktning 110

rats kraftigt. Men välfärdssamhället hade inte löst det tidigare samhällets problem så radikalt som många trodde. Inte bara ”restproblem” kvarstod. Med samhällsutvecklingen följde också nya eller intensifierade ekonomiska och sociala svårigheter för olika grupper. Tilltagande arbetslöshet bland ungdom, ökad utstötning i samband med strukturrationaliseringar m. m. och kraftigt ökade levnadsomkostnader innebar direkt försämrade levnadsförhållanden i viktiga avseenden för de drabbade. Stora skillnader mellan olika samhällsgrupper kvarstod i fråga om såväl ekonomiska resurser som levnadsförhållanden i övrigt och i deras möjligheter att påverka sin situation. Till de ”traditionella” samhällsproblemen som ett utbrett alkoholmissbruk innebar kom bl. a. ett ökat narkotikamissbruk att bli ett allvarligt socialt problem.

Socitalvården speglar samhällsförhållandena

De sociala problem som drabbar människorna i ett visst samhälle och under en viss tid får socialvården direkta erfarenheter av. Vilka svårigheter människorna möter I samhället avspeglas således åtminstone till en del i de åtgärder som socialvärden sätter in och i den omfattning som dessa får. Socialhjälpen. som under senare delen av 1960-talet ökade starkt, belyser detta förhållande. Olika undersökningar har visat att arbetslöshet och socialhjälpsbehov fortfarande har ett starkt samband. Även de höga bostadskostnaderna i framför allt tätorternas nybyggda bostadsområden har trots utbyggnaden av bostadsstödet till barnfamiljerna kommit att framstå som en av orsakerna till ökat socialhjälpsberoende.

Sedan lång tid tillbaka har antalet hjälpberoende inom stadsbefolkningen varit högre än inom landsbygdsbefolkningen. Som orsaker härtill har anförts sådana sociala och ekonomiska förhållanden i det urbaniserade samhället som skulle innebära ökande risker för hjälpberoende. I debatten har som en betydelsefull orsak till ökat socialhjälpsberoende i snabbt expan- : derande tätorter framhållits olika brister i samhällsplaneringen. Särskilt socialhjälpens omfattning har kommit att framstå som något av en ”indikator” på brister inom samhället och politiken.

Socialvården reformmogen

De under 1950- och 1960-talen reformerade socialvårdslagarna byggde på värderingar som hade sin grund i tidigare samhällsförhållanden. De anslöt i huvudsak till den äldre lagstiftningen. Det mer omfattande och ingripande reformarbetet hade gällt andra områden av socialpolitiken.

Redan tidigt under 1960-talet blev socialvården och socialvärdslagarna föremål för kritik. Till en början begränsades den till huvudsakligen praktiska frågor om metoder, organisation och resurser inom en traditionellt utformad socialvårdsverksamhet. Den kanske viktigaste förändringen var att allt fler kommuner försökte att så långt som möjligt överbrygga specialiseringen och funktionsuppdelningen inom verksamheten och i stället till-

Prop. 1979/80:1 Reformens inriktning 111

lämpa en s.k. familjevärdsprincip. Enligt denna borde all kommunal socialvård som rörde en och samma person eller familj 1 princip handläggas av en och samma tjänsteman. En sädan handläggning innebar fördelar för såväl klienter som myndighet genom att man slapp dubbelarbete och fick större överskådlighet i fråga om utrednings- och behandlingsarbetet m. m.

Kritiken mot socialvården kom att breddas och intensifieras. Den inspirerades av den tidigare berörda internationella kritiska sociala debatten. Kritiken belyste skarpt de negativa sidorna i samhällsutvecklingen och de politiska åtgärdernas mänga gånger otillräckliga eller direkt skadliga effekter. Men den svenska socialvårdskritiken hade också andra källor. Den s.k. nykterhetsvärdsundersökningen framlade år 1967 ett betänkande (SOU 1967: 36) som skarpt kritiserade nykterhetsvården. Utredningen visade bl.a. att nykterhetsvårdens åtgärder riktade sig mot framför allt de sämre ställda i samhället, medan andra medborgare fick hjälp med sina alkoholproblem inom sjukvärden. I betänkandet föreslogs att socialvårdslagarna skulle ses över och tvängsåtgärderna avskiljas från socialvården. Samma är ställde socialchefernas organisation, Sveriges socialchefers förening, krav på en översyn av den sociala lagstiftningen i riktning mot en helhetssyn och frivillighet i behandlingsarbetet och med inriktning på ökad service. Denna förening liksom andra fackliga och idéella socialarbetarorganisationer och klientsammanslutningar kom under de följande åren att bli av stor opinionsbildande betydelse för det fortsatta arbetet på en reformering av socialvården.

Socialutredningen tillsätts

Utvecklingen ledde fram till att socialutredningen tillsattes i december 1967.

Direktv — fortsatt debatt

I direktiven konstaterade dåvarande chefen för socialdepartementet att samhällsutvecklingen och strukturomvandlingen skapar särskilda problem och medför ökade krav på samhället i fråga om personlig värd och omvårdnad. Han konstaterade vidare att intresset för en aktiv socialvård ökat och att den kurativa verksamheten trätt i förgrunden. Ett led denna utveckling är satsningen på ”uppspärande” insatser och en effektiv upplysningsverksamhet. Ett effektivt förebyggande arbete hade blivit allt angelägnare och som ett led i denna utveckling hade socialvården allt oftare kommit att tillämpa en på en helhetssyn byggd familjevårdsprincip. Kommunreformen var här av stor betydelse för möjligheterna att skapa effektivare anordningar.

I fråga om de handikappade är målet att på ett naturligt sätt inlemma dem I samhällhet. Ett annat drag i utvecklingen gäller strävandena till ökad samordning mellan socialvård och sjukvård. Samordningen på riksplanet genom sammanslagningen av medicinalstyrelsen och socialstyrelsen ska-

Prop. 1979/80:1 Reformens inriktning 112

pade bättre förutsättningar för cn samordning även på det regionala och lokala planet. som på längre sikt kunde leda till en långtgående integration.

Det konstaterades vidare att värdlagstiftningen är i viss män splittrad och oenhetlig såväl i fråga om utformning som innehäll. En bättre samordning torde ge möjligheter att bättre utnyttja resurserna och för att tillgodose medborgarnas behov av vård och omvårdnad. Möjligheterna att sam-

sökas. De grundläggande principerna för den gällande lagsuftningen ”har sin förankring relativt långt tillbaka i tiden”. ”Socialvärdens olika grenar bör i lagstiftningshänseende sävitt möjligt inte vara skilda från varandra”. Utredningen skulle även undersöka om inte reglerna kunde utformas sä att det blev möjligt för kommunerna att låta en enda nämnd ha hand om socialvården. Utredningen skulle även behandla frågan om delegationsrätten och pröva om inte särskilda distriktsorgan kunde skapas i kommuner. där detta var lämpligt.

Förutom en lagteknisk samordning borde utredningsarbetet omfatta frågor rörande värdens innehåll och anordningar för att tillgodose vård- och hjälpbehov och med inriktning på att göra vården effektivare. I direktiven pekas särskilt på att bristande kännedom om sociala hjälpanordningar eller bristande initiativ inte får vara orsaken till att någon lider nöd eller inte får vård och behandling. Det var vidare angeläget att de ansvariga följer resultatet av insatta ätgärder.

Frågor om huvudmannaskapet för vissa institutioner var ett viktigt utredningsuppdrag. Utredningen borde således i fråga om ungdomsvärdsskolor och allmänna värdanstalter för alkoholmissbrukare förutsättningslöst pröva huvudmannaskapsfrägan. I övrigt borde utredningsarbetet bedrivas med utgångspunkt från att ansvarsfördelningen mellan de olika huvudmännen för hälso- och sjukvård samt socialvård i princip skall vara oförändrad. Utredningen borde dock uppmärksamma de problem som kan höra samman med det delade ansvaret för vården, däri även inräknat arbetsvården.

I fråga om de olika vårdlagarna anförde dävarande departementschefen bl. a. följande.

Socialhjälpslagen är uppbyggd huvudsakligen med sikte på ekonomisk hjälp. Socialförsäkringssystemets uppbyggnad har minskat betydelsen av socialhjälpsverksamhetens försörjningsfunktion. Andra ekonomiska stödåtgärder vid sidan av socialförsäkringarna, exempelvis förbättringen av de allmänna barnbidragen och bidragsförskotten samt det utvidgade bidragssystemet i fräga om ortopediska och andra hjälpmedel, har verkat i samma riktning. Trots detta kan uppkomma situationer där det vid sidan av de generella anordningarna måste finnas möjligheter att ge ekonomiskt bistånd efter individuell prövning av den typ som socialhjälpen representerar.

Två kategorier som under senare år rönt samhällets uppmärksamhet i allt högre grad är åldringar och handikappade. Behov av vård och omvård-

Prop. 1979/80:1 Reformens inriktning 113

nad från samhällets sida kan för bl. a. dessa kategorier föreligga oavsett om det finns ett ckonomiskt hjälpbehov eller inte. Riktlinjer för den sociala

omsorgen om dessa grupper, anordningar för öppen vård m. m. bör ingå som viktiga moment i en ny vårdlagstiftning. Ansvarsfördelningen mellan

primärkommuner och landsting bör närmare preciseras. Möjligheterna till

samverkan mellan primärkommunerna inbördes och mellan dessa och landstingen bör beaktas särskilt då det gäller planeringsfrågor men även i fråga om t. ex. intagning på sjukhem celler ålderdomshem och i frågor som

rör social hemhjälp och hemsjukvård. — — —

Uppgifterna för ålderdomshem och andra inackorderingshem — 1.ex. hem och servicebostäder för handikappade och åldringar — bör prövas, varvid även frågan om debitering av inackorderingsavgifter bör uppmärksammas. Vidare bör uppmärksamhet ägnas registrering, tillsyn m. m. av enskilda vårdhem samt vård och behandling vid dessa.

Enligt nuvarande bestämmelser har vistelsekommun som lämnat socialhjälp till svensk medborgare rätt alt i vissa fall få ersättning av den kommun. där den hjälpte är mantalsskriven. Utredningen bör pröva om

inte denna sista rest av det s.k. bostadsbandet kan slopas och reglerna om

kommunernas inbördes ersättningskyldighet utgå ur lagstiftningen. Samtidigt bör utredningen granska reglerna om fördelningen mellan stat och kommun av sådana socialhjälpskostnader som staten nu svarar för. Frågan om en begränsning av kommuns rätt till ersättning av enskild för lämnad socialhjälp bör likaså prövas.

Beträffande barnavårdslagen anförde dåvarande departementschefen att

den översyn som skall ingå i den allmänna översynen av värdlagstiftningen även borde avse det materiella innehållet, de nuvarande barnavårdsorganens funktioner och funktionsförmåga. lämpligheten och verkningarna av

de i lagen angivna åtgärderna, värd och behandling m. m. I fråga om samverkan mellan olika samhällsorgan inom barnavården anfördes bl. a. följande.

En effektiv samordning av olika åtgärder och organ bör komma till stånd bl.a. med tanke på de problem som sammanhänger med det tilltagande narkotikamissbruket. Detta gäller inte minst samarbetet med det allmänna skolväsendet. På grund av skolplikten kommer alla barn i kontakt med skolan. Det är angeläget att pröva huruvida inte ett fastare samarbete kan organiseras meltan skolväsendet och socialvården. Vidare bör möjligheternä att få till ständ samarbete i mera fast organiserade former med den psykiska barna- och ungdomsvården samt familjerädgivningen särskilt uppmärksammas. Aven möjligheterna att skapa ett förtroendefullt samar-

bete I olika former mellan samhällsorganen och den enskilde bör beaktas.

Utredningen skulle vidare pröva ungdomsvärdsskolornas funktion och

ställning. En nära anknytning till den psykiatriska barn- och ungdomsvården samt de psykiatriska barn- och ungdomsklinikerna och till det all-

männa skolväsendet föreföll naturlig. En lösning kunde vara att knyta ungdomsvärdsskolorna tull den psykiska vården t. ex. i form av behandlingshem.

Andra frågor utredningen skulle pröva gällde barnavårdslagens bestäm-

melser om vårdkostnader samt spörsmålet om juristmedverkan i vissa fall. 8 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr I. Del A

Prop. 1979/80:1 Reformens inriktning 114

I fråga om nykterhetsvårdslagen hette det vidare i direktiven att den

har på alkoholmissbruk och alkoholmissbrukare. Utredningen borde därvid ta del av och överväga de resultat som redovisats av främst nykterhetsvärdsundersökningen. Vid översynen av samhällets nykterhetsvård borde

övervägas i vad mån nykterhetsvården kan knytas närmare till sjukvården. Det erinrades även om att medicinalstyrelsens narkomanvårdskommitté hade framhållit, att en allmän vårdlag skulle kunna medföra bättre samord-

ning och enhetlighet beträffande vården av läkemedelsmissbrukare och

dessutom lösa vissa viktiga frågor om ansvaret för denna värd. Rörande tvångsmässiga samhällsingripanden anfördes följande.

Barnavårdslagen och nykterhetsvärdslagen innehåller bestämmelser om

tvångsmässiga samhällsingripanden. I allvarligare fall leder dessa ingripan-

den till administrativa frihetsberövanden i form av intagning på anstalt för vård och behandling. En översyn av barnavärdslagen och nykterhets-

vårdslagen bör även avse möjligheterna att som ett särskilt avsnitt I en allmän socialvårdslag eller i en särskild lag sammanföra bestämmelser om

tvångsingripanden inom socialvårdens ram. Det bör vidare övervägas i vad mån det kan vara lämpligt att i organisatoriskt hänseende skilja uppgifter som bygger på frivillig medverkan från den enskilde medborgarens sida från uppgifter av tvångskaraktär.

I fråga om samordning av olika funktioner och verksamheter skulle utredningen undersöka förutsättningarna för att skapa socialcentra i kom-

munerna. Möjligheterna till en samordning mellan den verksamhet som

bedrivs av landstingen — främst den öppna sjukvården — och de allmänna försäkringskassornas verksamhet borde beaktas. När det gällde den sociala rådgivnings- och upplysningsverksamheten borde familjerädgivningen särskilt uppmärksammas. Utredningen skulle även se över lagen om socialregister och pröva om lagstiftning på omrädet alltjämt behövdes. Direktiven tog även upp frägan om de statliga myndigheternas uppgifter.

De statliga myndigheternas uppgifter när det gäller socialvärden avser främst tillsyn, samordning. planering och utveckling. Reglerna för de statliga organens uppgifter har utformats olika för de tre vårdområdena.

Utredningen bör uppmärksamma de nu berörda frågorna. En angelägen uppgift bör vara att söka dra klara gränslinjer mellan socialstyrelsens och

länsstyrelsernas uppgifter på socialvärdsområdet i fråga om utveckling, planering, samordning. rådgivning och tillsyn.

I direktiven understryks att en effektiv och rationell organisation på det regionala planet var en nödvändig förutsättning för en väl fungerande social omvårdnad. Det skulle ankomma på utredningen att pröva behovet

Prop. 1979/80:1 Reformens inriktning 115

och utformningen av den regionala organisationen på vårdområdet. Allt för

vittgående specialisering för tjänstemännen börde så långt möjligt undvi-

kas. Ett viktigt krav var att socialstyrelsen snabbt och effektivt skulle

kunna verka genom de regionala organen.

Avslutningsvis framhölls att utredningen i sitt arbete borde beakta ut-

vecklingen på det internationella planet och särskilt de nordiska harmoniseringssträvandena.

Socialutredningens arbete kom att följas med stor uppmärksamhet av

främst socialarbetarnas föreningar och av klientorganisationer. De politiska partierna, vars reformsträvanden i huvudsak hade varit inriktade på

generella trygghetsformer inom i första hand socialförsäkringen, kom i

ökande grad att intressera sig för den framtida socialvården. Detta tog sig bl. a. uttryck i program för inte bara socialpolitiken i stort utan även för socialvärden. Ett uttryck för dessa politiska strävanden att dra upp riktlinjer för den framtida socialvärdens utformning var t.ex. den dåvarande socialministerns s. k. tiopunktsprogram, som presenterades vid det nordis-

ka socialpolitiska ministermötet år 1971.

Organisatorisk bakgrund för en helhetssyn

Utredningsdirektiven kom i vissa delar att kompletteras genom särskilda

utredningsuppdrag och vissa frågor har utredningen haft att behandla med

förtur. Soctalutredningens tre delbetänkanden är resultatet av sådana särskilda uppdrag och prioriteringar.

Två av dessa delbetänkanden gäller vissa avgiftsfrågor — Ålderdomshemsavgifter (Ds S 1970:6) och Avgifter inom långtidsvärden (Ds S 1977: 21.

Det första delbetänkandet, Lagstiftning om sociala nämnder i kommu-

nerna (Ds S 1969: 11) gick ut på att skapa formella möjligheter för kommunerna att samordna socialvårdsverksamheten till ex social nämnd. Utredningen ansåg då inte tiden mogen för tvingande bestämmelser, varför förslaget byggde på frivillighet. Varje kommun borde själv få avgöra om den skulle gå över till den nya nämndorganisationen. Utredningen föreslog även att lagliga möjligheter skulle öppnas för kommunerna att inrätta sociala distriktsnämnder. Dessa skulle i socialnämndens ställe handlägga

ärenden som gällde enskild person. Förslaget antogs av riksdagen ar 1970. Därmed gavs kommunerna bättre förutsättningar att tillämpa en helhets-

syn i det sociala arbetet.

Principbetänkandet

År 1974 lade socialutredningen fram betänkandet Socialvärden - mål och medel (SOU 1974:39). I betänkandet behandlas de principiella mål-

frågorna inom socialvården och medel för att förverkliga mälen. Den sockalvardsreform som skisseras i betänkandet innebär att steget tas fullt

ut från ett funktionellt avgränsat ansvar till en kommunal socialvård som

har ett primärt ansvar för människornas sociala välfärd.

Prop. 1979/80:1 Reformens inriktning 116

Helhetssyn Socialutredningen söker i sitt prineipbetänkande konsekvent tillämpa en helhetssyn. Helhetssynen innebär enligt betänkandet att varje enskilt

ärende skall bearbetas i alla sina aspekter och med insats av alla de

resurser socialvärden förfogar över. Även insatser från andra samhällsor-

gan skall initieras och samordnas. Helhetssynen innebär också en ökad

uppmärksamhet på de miljöfaktorer som kan skapa sociala svårigheter.

Soctalvårdens mål och medel

Socialutredningen utgår ifrån att den framtida socialvärden som politiska riktmärken behöver vissa övergripande mål. Utredningen anger föl- Jande sådana mål av övergripande karaktär: demokrati; jämlikhet; solidaritet: trygghet. Dessa mål söker utredningen konkretisera i följande huvud-

funktioner.

Medverkan i samhällsplaneringen: Sociala nämnder och socialarbetare

har genom sin verksamhet omfattande och ingående kännedom om samhällsförhällanden och människors villkor. Socialutredningen anser att des-

sa erfarenheter och kunskaper måste tas väl till vara i samhällsplaneringen.

I den män legala förutsättningar saknas härför bör sådana tillskapas.

Socialvården bör medverka i samhällsplaneringen genom sammanställningar och analyser och därmed bidra till underlaget för planeringen.

Denna medverkan bör komma in redan i det programarbete som föregår det mera tekniska planeringsarbetet. Färdiga planförslag bör remissbe-

handlas av den sociala nämnden. Socialvården bör även medverka i uppföljning och erfarenhetsanalys efter det att planerna genomförts.

Som en uppgift för socialvården i samhällsplaneringen ingår att initiera

samhällsarbete, s. k. grannskapsarbete. Grannskapsarbetet skall bedrivas inom den ram som lag, tillsynsmyndighet och social nämnd anger. Ären-

den som aktualiseras i grannskapsarbetet skall handläggas enligt samma

principer för kompetensfördelningen i beslutsprocessen som gäller för andra ärenden.

Socialutredningen anger — utifrån de sociala mäl som bör gälla för

ser bör syfta till dä det gäller bostadsomräden, arbetsplatser, kommunikationer, fritidsaktiviteter och utbud av sociala tjänster. Allmänt förebyggande insatser: Förebyggande syfte har enligt socialutredningen särskilt följande delar av socialvården: uppsökande verksamhet och kartläggning

påverkan av yttre förutsättningar rådgivning och bistånd. För att påverka miljöer och mekanismer som tenderar att stöta ut männi-

skor med sociala problem rekommenderar utredningen bl. a. stöd till olika organisationer, fritidsverksamhet. stöd till ungdomsgrupper i riskzon, samarbete med skolan samt med företag och fackföreningar i syfte att skapa större förståelse och socialt ansvarstagande för sociala problem.

Prop. 1979/80:1 Reformens inriktning 117

Socialutredningen framhåller vidare behovet av en väl utbyggd rådgivning.

Social information: Utredningen anger som den sociala informationens

huvudsyften dels att ge medborgarna kännedom om sina rättigheter och skyldigheter. dels att förmedla värderingar och kunskaper som är av betydelse för opinionsbildningen. Informationen är också av grundläggande betydelse för att medborgarna skall få insyn och inflytande.

En aktiv samhällsinformation ökar den enskildes möjligheter att återföra erfarenheter och synpunkter till socialvården. Informationen bör alltså vara ömsesidig.

Socialutredningen har särskilt uppmärksammat att socialvärden i mänga fall inte kan tillrättalägga bristfällig eller felaktig information som kan förekomma i massmedierna. Utredningen finner dock inte skäl att utvidga de formella möjligheterna att lämna ut uppgifter som rör enskild person.

Behovsprövad ekonomisk hjälp: Socialutredningen anser att behovet av

socialhjälp bör minskas genom fortsatt utbyggnad av de allmänna socialpo-

litiska insatserna som bl. a. socialförsäkringen och andra generella åtgärder. I avvaktan på en sådan utbyggnad föreslår dock utredningen att rätten till socialhjälp vidgas. Denna hjälp, som utredningen kallar socialbidrag, föreslås bli basbeloppsreglerad. Bidraget skall tillförsäkra den enskilde en skälig levnadsstandard. Socialutredningen finner det vidare nödvändigt att en utjämning av socialhjälpsnormerna mellan kommunerna kommer till stånd.

Sociala tjänster: De sociala tjänsterna bör medverka till att främja jämställdhet i samhället i fråga om materiell levnadsstandard och personliga utvecklingsbetingelser. Behovet av stöd och hjälp till dem som lever under ogynnsamma villkor måste särskilt beaktas. Tjänsterna bör tillhandahållas efter klart angivna riktlinjer och under medverkan från den som berörs.

De sociala tjänsterna måste vara lätta att nå. Det kan därför vara lämpligt att samordna förmedling av sådana tjänster med annan verksamhet. Socialcentraler ger ocksä goda förutsättningar för lätt åtkomlig allsidig service. Utredningen redovisar olika områden för sociala insatser.

Insatser i öppen socialvård: Som en allmän princip framhålls att utredningsarbete och problembearbetning måste bedrivas i samarbete med klienten. Denne måste uppfatta arbetssätt, lösningar och beslut som resultat av gemensamma insatser. Den enskildes personliga integritet skall skyddas och respekteras. I samarbetet gäller att klienten själv behåller ansvaret för sin situation. Om socialvården vidtar en åtgärd som inte är överenskommen med klienten skall grunderna och beslutsunderlaget redovisas.

Socialvårdens insatser skall syfta till att frigöra och förstärka klientens egen förmåga. Val av åtgärder görs med hänsyn till den aktuella situationen samt klientens egna förutsättningar.

Prop. 1979/80:1 Reformens inriktning 118

Institutionell vård och behandling: Utredningen finner det viktigt att institutionell och mera öppen vård och behandling samordnas bättre. Man anger följande tre grundläggande principer. nämligen kontinuitet, flexibili-

tet och närhet. Enligt utredningen ger landstingskommunalt eller kommunalt huvudmannaskap de bästa förutsättningarna för att dessa principer

skall kunna förverkligas.

Kravet på kontinuitet innebär att kontakt med den ”öppna” socialvården skall bibehållas och utnyttjas även under institutionsvistelse.

Det är viktigt att de institutionella insatserna svarar mot behovet och

sätts in när de behövs. För detta krävs bl. a. att resurserna är lätt åtkomliga.

Man bör som regel även sträva efter att förlägga den institutionella vården så nära hemorten som möjligt.

Socialutredningen redovisar olika individuella behov som kan erfordra behandling vid institutionen. Dessa är rådgivning, kontakt för personer i

riskzon för missbruk och för kriminellt beteende, behandling av ungdomar och vuxna i akuta krissituationer av destruktiv karaktär, utredning och värd av småbarn i behov av omedelbara ätgärder, observation och behand-

ling av allvarligt störda barn. utredning i fråga om unga lagöverträdare, problemlösning i fråga om ungdomar och vuxna som är motiverade för behandlingsplanering, inackordering för huvudsakligen missbrukare med komplicerade arbets- och bostadsproblem samt skyddade miljöer för vissa

äldre gravt alkoholskadade och socialt utslagna.

Resursplaneringen skall enligt utredningens förslag göras sä att det i varje län upprättas en institutionsplan. Denna fastställs av länsstyrelsen för viss tid och ses över ärligen. Av planen bör framgå vilka institutioner som skall finnas inom ett län och vilka huvudmän som skall tillhandahålla dessa.

Social kontroll: Utredningen behandlar akuta former av social kontroll, bl.a. direkta tvångsingripanden. Mälet var att starkt minska behovet av

ingripanden utan den enskildes samtycke. Utredningen föreslog emellertid

att vissa möjligheter till tvångsomhändertaganden skulle kvarstå inom den framtida socialvården inte bara i fråga om barn utan även dä det gällde vuxna.

Nuvarande bestämmelser om övervakning föresläs bli ersatta med frivilligt förordnade kontaktpersoner. Utredningen föreslår vidare att bestämmelserna om föreskrifter, förmaning och varning utmönstras ur lagstiftningen.

Primärkommunernas värdansvar

Socialutredningen anser att primärkommunen bör ges ett yttersta ansvar för den enskildes sociala situation. Kommunen bör tillse att den enskilde

ges en tillfredsställande omvårdnad.

Med kommunernas yttersta vårdansvar följer en skyldighet att avhjälpa

Prop. 1979/80:1 Reformens inriktning 119

sådana individuella hjälpbehov som inte tillgodoses äv annat samhällsor-

gan. Soctalutredningen anser att rätten till bistånd genom soctialvården

skall vidgas. En individuell rätt till bistånd bör föreligga i det fall åtgärden

erfordras för att den enskilde på ett skäligt sätt skall kunna klara sin

livsföring.

Organisation. arbetsformer, ekonomi m. m.

Socialutredningen behandlar vidare frågor som gäller metodik i arbetet,

behovet av forsknings- och utvecklingsarbete och statistik inom socialvården samt den sociala utbildningen.

I fräga om den framtida regionala soctalvärdsorganisationen säger utredningen att kommunerna till följd av kommunsammanläggningarna har bätt-

re förutsättningar som huvudmän för socialvården än tidigare. Behovet av kontroll och tillsyn över kommunerna bör därför minska. Andra behov av regional verksamhet torde däremot öka. En regional socialvårdsorganisation kommer därför att behövas även i fortsättningen. Verksamheten bör

samordnas.

Nämnd och förvaltning

Som en konsekvens av helhetssynen föreslår utredningen att socialvär-

den It kommunerna företräds av ex nämnd. Utredningen ansåg alltså nu att

tiden var mogen att slopa den kommunala valfriheten i fråga. Nämnden bör besluta i frågor som gäller planering. riktlinjer, principfrågor och uppfölj-

ning. Huvuddelen av beslut som rör enskilda personer bör genom delegation fattas av tjänstemän.

Kommunerna bör som nu ha rätt att införa sociala distriktsnämnder.

Helhetssynen ställer också krav på förvaltningsorganisationens utform-

ning. Förvaltningen bör byggas upp som en enhetlig organisation med ett sammanhället ansvar för den individuella behandlingen.

Klienterna förutsätts alltså få kontakt med en organisation och med

socialarbetare som har bred kompetens. Utan att bryta mot denna huvudprincip kan det, särskilt i större kommuner, vara nödvändigt med viss specialisering. I et arbetslag bör en sådan kunna förstärka hela gruppens kompetens. Specialisering kan också avse att finna former för att utnyttja

en särskild expert i hela organisationen.

Socialutredningen understryker behovet av samarbete och samverkan

mellan socialvården och andra verksamhetsområden. I fråga om statens medverkan i socialvårdens finansiering förordar ut-

redningen ett allmänt driftbidrag samt utvecklingsbidrag och bidrag till försöksverksamhet m. m.

Enligt utredningens mening bör vidare den lagstiftning som skall ersätta

de nuvarande sociala vårdlagarna utformas som en målorienterad ramlag. En utförlig sammanfattning av principbetänkandet redovisas i SOU 1974: 40.

Prop. 1979/80:1 Reformens inriktning 120

Remissutfall och regeringsinitiativ Principförslaget blev föremål för en mycket omfattande remissbehandling och debatt. Utredningen fick i huvudsak stöd för sina överväganden och förslag. I flera centrala frågor var dock kritiken kraftig och omfattande. Förslaget att möjligheterna till tvångsomhändertaganden av vuxna skulle behållas inom socialvärdens ram var mycket omtvistat. Bl. a. socialarbetarnas organisationer ställde sig starkt kritiska till förslaget. Däremot fick utredningens förslag om socialvårdens fortsatta möjligheter till omhändertaganden av barn och ungdom utan den enskildes samtycke starkt stöd i remissbehandlingen. Vid sidan av frågan om ”vuxentvånget”” torde utredningens förslag att vidga rätten till socialhjälp vara den fråga som blev föremål för särskilt starka och omfattande negativa omdömen. Genom ärliga ökningar sedan mitten av 1960-talet hade socialhjälpen kommit att bäde ekonomiskt och arbetsmässigt belasta kommunerna härdare än tidigare. Såväl på dessa konkreta grunder som av principiella skäl vände sig mänga remissinstanser emot en utbyggnad av socialhjälpsverksamheten. Man ansåg att en förbättrad ekonomisk grundtrygghet skulle i stället åstadkommas genom allmänna reformer av socialförsäkringskaraktär. Andra frågor som varit kontroversiella gäller bl.a. de övergripande målen och socialvårdens ställning i samhället. Även utredningens ekonomiska redovisningar och förslag i fråga om statens medverkan i finansieringen föranledde anmärkningar och kritik från åtskilliga håll. Socialutredningen har redovisat en omfattande remissammanställning i betänkandet Socialutredningen och remissorganens syn på framtidens socialvård (Ds S 1975: 15). I februari 1975 överlämnade den dåvarande regeringen remissyttrandena till utredningen. Regeringen uttalade då bl. a. följande: ”Vid utformningen av förslaget till ny socialvärdslag m. m. bör åtgärder utan den enskildes samtycke vad gäller barn och ungdom regleras i särskild lag med utgångspunkt i det av utredningen föreslagna förfarandet, innefattande socialnämndens medverkan. Beträffande övriga åtgärder utan den enskildes samtycke bör utredningen undersöka möjligheterna till enhetliga bestämmelser utanför socialvårdslagstftningen.” Vidare skulle enligt regeringens beslut utredningen inte längre syssla med huvudmannafrågorna. Dessa skulle med utredningens förslag som grund i fortsättningen handläggas i annan ordning. Senare under året utökades kommittén med representanter för de tre fackliga huvudorganisationerna varigenom de anställda i soctalvården blev direkt företrädda i utredningen. Liksom tidigare kom socialutredningens fortsatta arbete att starkt uppmärksammas i den socialpolitiska debatten.

Prop. 1979/80:1 Reformens inriktning | 121

Socialutredningens slutbetänkande

Socialutredningen avslutade år 1977 sitt mångåriga arbete med betänkandet Socialtjänst och socialförsäkringstillägg (SOU 1977:40).

Principbetänkandet utgör grunden för utredningens förslag. Till stor del bör slutbetänkandet genom såväl lagförslagen som i Övrigt ses som en konkretisering, precisering och vidareutveckling av de i principbetänkandet givna intentionerna. Som framgår av det följande skiljer sig dock flera av utredningens viktigaste förslag från tankegångarna i principbetänkandet. Det gäller särskilt frågor om tvångsåtgärder mot vuxna, den ekonomiska tryggheten och statens medverkan i finansieringen av den kommunala socialvården. Utredningen föreslår f.ö. att sistnämnda begrepp ersätts av benämningen socialtjänst. Denna benämning anses bättre än termen socialvård täcka det framtida breda verksamhetsfältet.

Utredningens förslag It slutbetänkandet innebär sammanfattningsvis följande.

En ny sociallagstiftning

De nuvarande tre centrala lagarna på socialvårdsområdet, socialhjälpslagen, nykterhetsvårdslagen och barnavärdslagen, ersätts av en lag — socialtjänstlagen.

De formella reglerna om förfarandet i socialnämnd m. m. har samlats i en särskild socialnämndslag. Vidare föreslås en lag med särskilda bestämmelser om vård av underårig.

I en lag om socialförsäkringstillägg ges förslag till en socialförsäkringsreform. Utredningen redovisar även förslagill ändringar i bl. a. föräldrabalken, brottsbalken och rättshjälpslagen.

Socialtjänstens mål och innehåll

Den föreslagna socialtjänstlagen är till sin karaktär en målinriktad ramlag. Utredningen anger inledningsvis de mål som bör gälla för socialtjänsten. Inom ramen för dessa mål anges härefter kommunens uppgifter inom socialtjänsten. Särskilt betydelsefullt är därvid utredningens förslag om att kommunen genom socialtjänsten skall ha det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver.

Mot denna skyldighet för kommunen svarar en rätt för den enskilde till insatser från socialnämnden. Enligt förslaget har den enskilde rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning och sin livsföring i övrigt, om hans behov inte tillgodoses på annat sätt.

Socialtjänstens uppgifter fördelar sig enligt utredningen på tre huvudområden, nämligen

strukturinriktade insatser

allmänt inriktade insatser

individuellt inriktade insatser.

Till de viktigaste förslagen hör de som gäller socialtjänstens medverkan i samhällsplaneringen inom ramen för de strukturinriktade insatserna.

Prop. 1979/80:1 Reformens inriktning 122

Under allmänt inriktade insatser redovisar utredningen barnomsorgen.

Hit räknar utredningen hela den kommunala socialtjänstens verksamhet för barn och ungdom. Förskole- och fritidshemsverksamhet ingår som delar i denna omsorg. Betänkandet behandlar särskilt frågor hur omsorgen om äldre och handi-

kappade skall utformas för att de i största möjliga utsträckning skall kunna

leva som andra och själva bestämma över sina förhållanden. Utredningen anser bl. a. att de nuvarande ålderdomshemmen i framtiden bör ersättas av servicehus.

Socialnämndens insatser bör inriktas på att hjälpa och stödja den enskilde i hemmet. Så långt möjligt bör förebyggas att barn måste skiljas från

sina föräldrar. Socialnämnden skall ansvara för att den som behöver vård i annat hem

än det egna tas emot i familjehem eller annat hem för vård eller boende. I enlighet med direktiven framlade utredningen redan i sitt principbetän-

kande förslag som innebar att staten inte längre skulle vara huvudman för

ungdomsvårdsskolor och nykterhetsvårdsinstitutioner samt angav riktlinjer för en omdaning av institutionsvården. Då dessa frågor enligt tidigare regeringsbeslut skall lösas i annan ordning på grundval av principbetänkandet begränsar sig socialutredningen till att med utgångspunkt i princip-

betänkandet redovisa vissa synpunkter på den framtida institutionsvården. Utredningen lägger även fram förslag i fråga om den statliga tillsynen

över den kommunala socialtjänsten.

Socialförsäkringstillägg

En mer framträdande nyhet i betänkandet är förslaget om en ny socialförsäkringsreform. Utredningen vill överföra en stor del av den nuvarande socialhjälpen från socialvården till försäkringskassorna genom ett nytt inkomstprövat socialförsäkringstillägg (soft). Soft skall komplettera olika socialpolitiska ersättningar och andra inkomster när dessa ger ett otillräckligt försörjningsstöd.

Med anledning av de invändningar av framför allt försäkringsteknisk art

som under remissbehandlingen har framförts mot förslaget har en särskild samrådsgrupp tillsatts inom socialdepartementet för att komplettera socialutredningens förslag. När den kompletterande utredningen har genom-

förts, kommer ställning att tas till förslaget.

Särskilda bestämmelser om vård av underårig m. m.

Utredningen lägger fram förslag till lag med särskilda bestämmelser om värd av underårig. Enligt lagen skall till skydd för barn och unga värdåt-

gärder kunna vidtas även utan samtycke av dem som berörs därav. De situationer där det kan bli nödvändigt att bereda underårig vård har avseende på dels den underåriges hemförhållanden, dels hans eget beteende.

Lagen är tillämplig endast på den som är under 18 år. Den enskildes

Prop. 1979/80:1 Reformens inriktning 123

rättssäkerhet skall stärkas bl. a. genom bestämmelser om vårdtidens längd, muntlig förhandling inför länsrätt, särskilda tidsfrister och obligatoriskt

förordnande av offentligt biträde.

Betänkandet behandlar även frågan om vilka konsekvenser utredningens

förslag att begränsa tvångsingripandena till dem som är under 18 år får för de unga lagöverträdarna. Utredningen framhåller bl.a. att ett överläm-

nande till socialtjänsten för frivillig vård och behandling bör kunna tjäna

som alternativ till andra påföljder för brott. Därför föreslås den ändringen i

brottsbalken att domstolen skall kunna överlämna åt socialnämnden att föranstalta om erforderlig vård av den dömde inom socialtjänsten. Bestäm-

melserna är inte knutna till någon viss åldersgrupp eller något visst vårdbehov.

Vården av vuxna missbrukare

Utredningens förslag innehåller inte några bestämmelser om vård utan samtycke av den som har fyllt 18 år. Utredningens majoritet framhåller att

lagen om beredande av psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV) ger möjlighet

att ta om hand och kvarhålla sådana alkohol- eller narkotikasjuka som det

också från socialtjänstens synpunkter framstår som mest angeläget att

oberoende av eget samtycke snabbt kunna bereda en tids institutionell

vård och behandling. I syfte att nå kontinuitet i vården och vinna en nödvändig samverkan mellan socialtjänsten och sjukvården föreslår social-

utredningen att i LSPV skall tas in bestämmelser om ett samrådsförfarande

beträffande de missbrukare som bereds vård med stöd av lagen. Utred-

ningens förslag skall inte leda till en vidgad tillämpning av LSPV.

Utredningen redovisar även ett av en minoritet inom utredningen förordat alternativ, som bygger på principbetänkandets förslag. Enligt detta alternativ skall länsrätten på ansökan av socialnämnden kunna besluta om

vård inom socialtjänsten utan den enskildes samtycke. Beslutet skall gälla

en tid av högst tre månader och avse vissa särskilt angivna situationer.

Nya regler om tystnadsplikt och handlingssekretess

På sekretessområdet föreslås enklare regler om tystnadsplikt och handlingssekretess samtidigt som sekretesskyddet beträffande personliga förhålianden förstärks. Huvudregeln bör vara att den som är eller har varit verksam inom socialtjänsten har tystnadsplikt om vad han erfarit om

enskilds personliga förhållanden. Likaså bör förbud råda mot att lämna ut handling med uppgift som det råder tystnadsplikt om. Undantag från

sekretessen skall få göras endast när detta anges i lag. Sekretessen på

sjukvårdsområdet bör enligt utredningen utformas på samma sätt. Enligt

utredningens mening bör tystnadsplikten liksom i dag utgöra hinder mot att lämna ut uppgifter till massmedierna.

Socialregistret föreslås slopat. Vidare föreslås förbud mot att inom so-

cialtjänsten föra register med s. k. mjukdata.

En viktig nyhet är att utredningen föreslår gallringsbestämmelser, som främst är motiverade av integritetsskäl. Enligt förslaget skall personakter och register utgallras och förstöras tre år efter det senaste anteckning har gjorts.

Organisation, samverkan, ekonomi m. m. Av de många intentioner från principbetänkandet som fullföljs i slutbetänkandet gäller ett flertal olika organisationsfrågor. Utredningen föreslår säledes som har nämnts att organisationen med en social nämnd i kommunen skall göras obligatorisk. Barnavårdsnämnd. nykterhetsnämnd och socialnämnd ersätts enligt förslaget av en socialnämnd. Möjligheten att inrätta sociala distriktsnämnder behålls. Utredningen tar i sina förslag även upp frågor som gäller nämndens sammansättning och verksamhetsformer. Utgångspunkten har därvid varit att nå överenstämmelse med kommunallagens motsvarande bestämmelser. Utredningen betonar betydelsen av att socialtjänstens organ samverkar med andra organ i samhället och med frivilliga organisationer. Samtidigt är utredningen emellertid angelägen att framhålla att samarbetet i enskilda ärenden som regel inte bör få förekomma utan att den enskilde har samtyckt därtill. Samarbete med andra organ bör inte heller få ske, om det inte är påkallat ur vårdsynpunkt. Därför bör bl. a. nykterhetsnämndernas skyldighet att avge yttranden i körkortsärenden upphöra. Utredningen föreslår att socialtjänsten liksom hittills huvudsakligen skall finansieras med kommunalskattemedel. Därutöver bör emellertid kommunerna tillföras ekonomiska resurser genom att det tidigare nämnda föreslagna socialförsäkringstillägget minskar kommunernas socialhjälpskostnader; statsbidrag tillförs kommunerna genom ett skatteutjämningsbidrag som tar hänsyn till sociala faktorer samt att utvecklingsbidrag utgår för vissa verksamheter inom socialtjänsten. Av övriga förslag bör nämnas att offentligt biträde alltid skall förordnas när det blir fråga om omhändertagande av underårig utan samtycke. Ett annat förslag är att lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet skall upphävas.

2.1.3 Riktlinjer för reformarbetet För den genomgripande omgestaltningen av socialvården till en framtida socialtjänst har socialutredningen genom sitt principbetänkande lagt en viktig grund, som utredningens slutbetänkande bygger vidare på. I reformarbetet måste, som utredningen också har sökt göra, tas till vara erfarenheterna av den socialpolitiska utvecklingen i vårt land och till de brett förankrade uppfattningar som förts fram under en mångårig debatt om hur den framtida socialtjänsten bör vara utformad. Den politiska bedömning som ytterst bestämmer reformarbetets inriktning och utformning måste ha sina utgångspunkter i den faktiska socialpolitiska utvecklingen och i den

Prop. 1979/80:1 Reformens inriktning 125

demokratiska opinionsbildningen i fråga om soctaltjänstreformen, som inte minst socialutredningen och dess förslag är ett uttryck för.

Remissutfallet i fråga om socialutredningens slutbetänkande är i sina grunddrag positivt. Detta gäller inte minst den helhetssyn som utredningen har sökt att tillämpa i sina förslag till omdaning av socialtjänsten och som jag återkommer till strax. Att helhetssynen har ett starkt stöd i opinionen framgick redan vid remissbehandlingen av socialutredningens principbetänkande.

Innan jag går in på socialtjänstreformens olika delar, vill jag ge vissa riktlinjer som bör gälla för den framtida socialtjänsten i dess helhet. Här vill jag först erinra om de av socialutredningen föreslagna övergripande målen — demokrati, jämlikhet och solidaritet, trygghet. Liksom vid remissbehandlingen av principbetänkandet har utredningens i slutbetänkandet behållna förslag i fråga om övergripande mål fått ett starkt stöd, även om några finner dem för allmänt hållna. Jag anser liksom en klar övervikt bland remissinstanserna att målet bör tas in som en portalparagraf i socialtjänstlagen, De bör därmed också utgöra en ram för de riktlinjer som jag drar upp i det följande.

Varje människa bör ha rätt till ett meningsfullt arbete, en fullvärdig bostad och en lämplig utbildning. Vissa remissinstanser har kritiserat utredningen för att detta inte framgår av förslaget till övergripande mål. Jag är för min del överens med socialutredningen om att exempelvis rätten till arbete bör ses som en demokratisk rättighet och att denna rätt även följer av de andra övergripande målen. De konkreta rättigheter det här är frågan om — arbete, bostad och utbildning — är emellertid så viktiga för den enskilde att det kan finnas skäl att framhålla dem tydligare än vad utredningen har gjort. Jag återkommer till detta senare.

Helhetssyn Grund för reformen

Socialtjänsten bör i olika avseenden präglas av en helhetssyn. Som framgår av den tidigare redovisningen har begreppet kommit att vidareutvecklas. Helhetssynen innebär bl.a. ett uppbrott från den traditionella socialvårdens synsätt och metoder, som utmärktes av att verksamheten var uppdelad på olika funktioner. Därmed var risken stor att socialvården kom att alltför mycket koncentrera sig på och isolera delar av de svårigheter och problem den enskilde behövde hjälp med. Därmed fanns också en tendens att stanna vid den enskildes ”symptom” utan att söka finna ett djupare sammanhang. Det moderna behandlingsarbetet måste ha en annan strategi, bedrivas utifrån en helhetssyn som beaktar individens totala situation och omgivning. Här avses då inte bara hans relationer till den egna familjen utan ett vidare socialt sammanhang, där boende- och arbetsförhållanden hör till de viktigare faktorerna, men där också många andra aspekter på relationen mellan individ och samhälle kan behöva beaktas.

Prop. 1979/80:1 Reformens inriktning 126

Fördelarna med en helhetssyn är uppenbara. En annan sak är att helhetssynen, så som den hittills har tillämpats, har ansetts leda till att man eftersatt vissa vårdbehov. Det torde här ha varit fråga om övergångssvårigheter i samband med organisationsförändringar eller att själva utvecklingen av vissa stöd- och hjälpbehov har kommit att ta oväntat stora resurser i anspråk till förfång för andra behov av biständ. Efter en viss tid bör sådana svårigheter kunna redas ut. På sikt bör då fördelarna med tillämpningen av helhetsprincipen komma att framstå tydligare.

Hur helhetssynen skall utvecklas och tillämpas inom socialtjänsten blir beroende av bl. a. samhällsvetenskap och social forskning när det gäller såväl social teoribildning som empiriska undersökningar. Men även en mindre väl utvecklad form av helhetssynen har stora förtjänster.

Helhetssynen har mer eller mindre direkt ingripande betydelse för de flesta riktlinjer som här skall dras upp för reformarbetet.

I detta sammanhang skall jag helt kort nämna de mest näraliggande konsekvenserna.

Organisation, verksamhet, lag

Huvudansvaret för socialtjänsten bör i alla kommuner ligga på en nämnd. Organisationen med en social nämnd bör vara obligatorisk. Det bör vara möjligt även i fortsättningen att inrätta distriktsnämnder. Sådan nämnd skall ha hand om ärenden rörande enskilda personer men bör också bedriva uppsökande och förebyggande verksamhet inom socialtjänsten. Med utgångspunkt i socialutredningens förslag kommer jag att förorda bestämmelser som gör det möjligt att ge distriktsnämnderna större befogenhet att besluta.

Inom socialförvaltningen bör socialarbetare i direkt klientkontaki arbeta med flera vVårdområden samtidigt. Är deras eget arbete begränsat efter funktionsprincipen, bör det vidgas eller ingå i ett arbetslags verksamhet som täcker det vidgade arbetsområdet. Viss specialisering i fråga om ärendenas art eller särskild kompetens hos vissa socialarbetare kan emellertid vara nödvändig och lämplig. Detta dock endast under förutsättning att sådan specialisering inte leder till att helhetssynen på olika problem försummas.

Av helhetssynen följer att socialtjänsten skall omfatta strukturinriktade insatser. Jag återkommer till detta.

Även lagstiftningen bör ses i ett helhetsperspektiv. Jag återkommer till denna fråga när jag behandlar socialtjänstens mål, varför jag här inskränker mig till några korta kommentarer. Redan tidigare har jag förordat vissa övergripande mål. Lagen bör vidare i vissa delar ha karaktär av ramlag för att ge socialtjänsten tillräckligt utrymme för insatser utifrån en helhetssyn.

Jag fäster samtidigt stort avseende vid den oro som flera handikapporganisationer och även vissa andra remissinstanser har uttalat i fråga om en ramlag. Det har sagts att en mer detaljerad lagstiftning behövs för att säkra

Prop. 1979/80:1 Reformens inriktning 127

en jämn standard mellan kommunerna osv. En avvägning måste göras mellan de olika intressen som bör vägleda lagens utformning.

Socialtjänstens finansiering

Även socialutredningens förslag om statens medverkan i finansieringen av socialtjänsten kan ses i ett helhetsperspektiv. Förslaget innebär bl. a. att kommunerna skall få statsbidrag i form av skatteutjämningsbidrag. Alternativet hade varit ett särskilt driftbidrag till socialtjänsten. Storleken av ett sådant bidrag blir emellertid beroende enbart av kommunens kostnader för socialtjänsten och inte av kommunernas förmåga att av egna kommunalskattemedel finansiera socialtjänsten.

Ett driftbidrag utjämnar inte tillräckligt kostnadsskillnaderna mellan kommunerna.

Det är emellertid samtidigt viktigt att statsbidrag utgår till vissa socialtjänstområden som t. ex. för barnomsorg i form av stimulansbidrag.

Frågan har även samband med överflyttningen av huvudmannaskapet för vissa institutioner. Jag återkommer till dessa frågor senare.

Bredare samhällsorientering

Omdaningen av den nuvarande socialvården går bl. a. ut på att ge ökad vikt åt verksamhetens samhällsorientering. Härmed kommer det att skapas bättre balans i förhållande till den individinriktning som tidigare helt dominerade socialvården och som senare har behållit en mycket stark ställning inom verksamheten. Strävan till en ökad inriktning på strukturella frågor ligger, som jag nämnde nyss i linje med bl. a. helhetssynen.

I den kritiska debatten har den traditionella socialvården framställts som en ”städgumma” som genom sitt hjälparbete sopat undan de individuella följderna av skadliga förhållanden inom arbete och samhällsliv i övrigt. Denna kritik drabbar särskilt en individorienterad, avhjälpande socialvård. Den nya verksamheten däremot skall utöva inflytande på samhällsutvecklingen. Socialtjänsten skall medverka i planeringen och tillföra denna sociala kunskaper, erfarenheter och värderingar som får vägas in i ett samlat planeringsunderlag. Socialtjänsten kan inte ges en särställning i dessa sammanhang framför andra instanser. I stället bör utvecklingen innebära att sociala hänsynstaganden vinner ökat insteg inom de andra instansernas syn på en önskvärd samhällsutveckling. För att socialtjänstens insatser skall bli av större betydelse måste dess sociala mål vara förankrade även inom andra samhällsverksamheter. En aktiv samhällsorienterad socialtjänst måste å andra sidan även svara för individuellt inriktade insatser genom att liksom tidigare bistå bl. a. människor i olika behovssituationer.

Medverkan i samhällsplaneringen

Jag delar socialutredningens mening att socialtjänstens medverkan i samhällsplaneringen bör bli en synnerligen viktig insats. Genom denna medverkan skall socialtjänsten påverka olika samhällsförhållanden.

Prop. 1979/80:1 Reformens inriktning 128

Socialnämndens medverkan bör i enlighet med socialutredningens förslag avse olika insatser, nämligen att tillföra underlag till planeringen, delta

i planeringen, yttra sig över färdiga planförslag samt delta i uppföljningen. Det betyder att socialnämnden får möjlighet att påverka planeringen i dess olika skeden. Det är även viktigt att tillföra planeringen på regional och riksnivå

sociala aspekter.

Samhällsarbete i övrigt Genom social fältverksamhet och s. k. grannskapsarbete kan socialtjänsten gå in i lokala miljöer som riskerar att utvecklas ogynnsamt för att därigenom söka bryta den negativa utvecklingen i samarbete med dem som lever inom området. Samhällsarbete måste bedrivas i samverkan med frivilliga organisationer av olika slag. Det som motiverar ett av socialtjänsten bedrivet samhällsarbete är både det förhällandet att många bland de mest utsatta människorna inte är

politiskt aktiva och att de politiska organisationerna inte tar upp och driver

alla de frågor som för socialtjänsten kan framstå som angelägna. De svenska erfarenheterna är begränsade och verksamheten bör utvecklas och värderas innan den kan sägas ha funnit sin plats inom socialtjänsten. Som

allmän riktlinje bör dock gälla att samhällsarbetet så tidigt som möjligt

skall söka aktivera dem det gäller och kanalisera verksamheten så att

socialtjänstens fortsatta insatser blir onödiga. Den uppsökande verksamheten ser socialutredningen som en strukturin-

riktad insats. I varje fall kan den vara ett led i en sådan insats. Genom uppsökande verksamhet kan socialtjänsten bl. a. skaffa sig kunskaper som

underlag för de strukturinriktade insatserna. Den uppsökande verksamhe-

ten, som bl. a. aktualiserades genom ändringar i socialhjälpslagen är 1968, ger socialtjänsten möjlighet att informera medborgarna och bidra till att deras resursbehov i olika avseenden blir tillgodosedda. Samtidigt måste verksamheten utformas så att den personliga integriteten skyddas i största möjliga utsträckning.

Vidgad samverkan

Helhetssynen förutsätter ett nära samarbete över sektorsgränser. Det är

viktigt att socialtjänsten samverkar med andra organ i samhället och med

bl.a. folkrörelsernas frivilliga organisationer. Det är samtidigt angeläget att samarbete i enskilda ärenden som regel inte genomförs med mindre den

enskilde har samtyckt till det. Samarbete med andra organ bör som regel

inte heller tillåtas, om det inte är påkallat ur värdsynpunkt.

Ansvar och trygghet

Kommunens yttersta ansvar Kommunen har ett yttersta ansvar för den enskildes sociala situation.

Prop. 1979/80:1 Reformens inriktning 129

Detta bör framgå av socialtjänstlagen. Ansvaret gör det lättare att finna vägarna till den hjälp och service som samhället kan ge.

Den enskildes rätt

Mot denna skyldighet skall svara en rätt för den enskilde att få det bistånd som han behöver för att klara den dagliga livsföringen. Socialtjänstlagen innebär i detta avseende en anpassning till den utveckling som redan har påbörjats bl. a. inom ramen för nuvarande sociallagstuiftning. Samhällets bistånd är inte villkorslöst. Den som exempelvis genom arbete kan försörja sig på ett tillfredsställande sätt skall inte som ett

alternativ ha rätt till samhällets bistånd för sin försörjning. Socialtjänstens

bistånd bör vidare utvecklas så att den främjar den enskilda människans

självverksamhet och motverkar passivering.

Samhälls- och individperspektiv

Rätten till bistånd under vissa förutsättningar och på vissa villkor grundas på en samhällssyn som rymmer såväl ett samhälls- som ett individuellt

perspektiv. Från samhällsperspektivet medför utvecklingen för stora grup-

per av människor onda verkningar som innebär sociala problem och åtföljande hjälpbehov. Dessa problem omöjliggör eller begränsar i skiftande grad de drabbade människornas frihet och utvecklingsmöjligheter.

Samtidigt gäller från det individuella perspektivet att varje människa har

inneboende resurser som förutsättning för fortsatt utveckling. För att

kunna "förverkliga sig själv” mäste dessa resurser frigöras. En utveckling

som såväl den enskilda människan som samhället har ansvar för.

Socialtjänsten bör arbeta med båda dessa perspektiv. De strukturella problemen innebär ofrihet och svårigheter på det individuella planet, vilket socialtjänsten måste möta med säväl struktur- som individinriktade insat-

ser.

Samtidigt är det så att en människa har inneboende resurser för utveckling och växt, handlingsmöjligheter och ansvar. Att ta ifrån en människa eget ansvar kan innebära att man frånkänner henne personlig värdighet. Det är emellertid lika ostridigt att grupper eller enskilda kan leva under så svåra förhållanden att deras valfrihet i själva verket är ringa eller praktiskt taget ingen alls.

Under remissbehandlingen har man ansett att utredningen trots sina

intentioner inte tillräckligt klart har gett uttryck för den enskildes ansvar för sitt liv. Jag delar den meningen och kommer därför senare att föreslå att socialtjänstlagen kompletteras så att individens ansvar kommer till klart uttryck.

Demokratiskt förankrad socialtjänst

Demokratin inom socialtjänsten gäller alla de grupper som berörs av

verksamheten. 9 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr I. Del A

Prop. 1979/80:1 Reformens inriktning 130

De förtroendevalda

Till skillnad från t.ex. hälso- och sjukvården har socialvården från början ombesörjts av förtroendevalda. Deras insatser i det individuella vårdarbetet har numera till allra största delen övertagits av utbildade tjänstemän. Socialvården har därmed till viss del ”professionaliserats”. Även inom socialtjänsten bör man emellertid behålla den demokratiska instans som den förtroendevalda socialnärmnden utgör. Anledningen är den att socialtjänsten, liksom socialvården, på skilda nivåer är en politisk verksamhet. Det gäller verksamhetens allmänna inriktning, hur den utformar de strukturinriktade, de allmänt inriktade och de individuellt inriktade insatserna och vilka avvägningar som görs mellan dessa olika verksamhetsområden.

Jag vill i korthet redovisa den utveckling som har skett beträffande de förtroendevaldas arbete .- en utveckling som jag ansluter mig till. De förtroende valdas insatser har alltmer fått sin tyngdpunkt i planering, riktlinjer, principfrågor och uppföljning. På förtroendemannanivå förs därutöver upp sådana individuella ärenden som kräver beslut för vilka principiella riktlinjer saknas eller som har djupt ingripande betydelse för enskild person. De förtroendevalda leder verksamheten. Genom kontakt med tjänstemännen följer de klientarbetet och håller därigenom reda på de faktiska förhållandena, hur riktlinjerna efterlevs osv. Detta bidrar till att hålla de förtroendevalda väl förtrogna med människornas levnadsvillkor.

Utvecklingen har på olika sätt medfört att färre medborgare än förr medverkar i olika kommunala angelägenheter, däribland även de socialpolitiska. Inrättande av distriktsnämnder är ett sätt att motverka denna utveckling.

Tjänstemännen

Socialarbetarna har kommit att genom delegation få hand om allt mer av det individuella behandlingsarbetet, som inte kräver principiella beslut. Denna utveckling är motiverad från effektivitetssynpunkt och bör fortsätta. Det står dock klart att förutsättningarna för vad som kan och bör delegeras bl. a. till tjänstemän varierar mellan kommuner av olika storlek och struktur. Kommunerna bör därför genom kommunfullmäktige själva bestämma hur delegationen skall närmare utformas.

Jag vill här något gå in på personalens situation. Mänga upplever socialvårdens svårigheter att genom individinriktade insatser bryta destruktiva drag i samhällsutvecklingen. Socialarbetarna kan i många fall inte på ett avgörande sätt bidra till att ändra olyckliga levnadsförhållanden eller hindra en försämring i form av ökad utslagning, isolering, missbruk etc. Inom vissa socialförvaltningar är personalomsättningen mycket hög. Det finns inga enkla lösningar på dessa problem, men de bör självfallet beaktas i utformningen av kommunernas personal- och utbildningspolitik.

Prop. 1979/80:1 Reformens inriktning 131

Frivilliga organisationer Det har tidigare framgått av inledningen att folkrörelserna har varit en drivkraft I den socialpolitiska utvecklingen. Olika frivilliga organisationer gör även i dag stora Insatser för att öka gemenskapen mellan människor, förmedla kunskap och stimulera till engagemang i samhällsfrågor. Inte minst gäller detta ungdomsorganisationerna. Såväl dessa sammanslutningar som idrottsorganisationerna engagerar ett mycket stort antal ungdomar. Fackföreningarna har alltmer börjat utarbeta socialpolitiska program och gått in för att stödja enskilda medlemmar i sociala frågor. Studieförbunden når i sin studie- och bildningsverksamhet ut till många människor. Handikapporganisationer och andra föreningar som vänder sig till särskilda målgrupper har ofta självupplevda erfarenheter av sociala problem. Klientorganisationerna bör ha ett stort värde för socialtjänsten. Bland pensionärerna förekommer runt om i landet en omfattande föreningsverksamhet. Olika kyrkliga samfund bedriver sedan länge en betydande social verksamhet. Svenska Röda Korset, Rädda barnen och nykterhetsorganisationerna är andra sammanslutningar, som gör väsentliga insatser på det sociala området. Folkrörelsernas insatser bidrar till att öka gemenskapen och förankra de solidaritetsidéer som är en nödvändig grundval för socialpolitiken. De är drivkraft för nya idéer och metoder i socialarbete och tillför detta arbete personella resurser av stort värde. Socialtjänstens kontakter med organisationer vars verksamhet helt eller delvis sammanfaller med socialtjänstens bör inte bindas genom av statsmakterna givna formella bestämmelser utan måste utvecklas i enlighet med de lokala förutsättningarna och de särskilda behov som de olika frågorna inom verksamheten medför. Självfallet har socialtjänsten att i denna samverkan beakta skyddet av den personliga integriteten. Svcialtjänstens samarbete i lämpliga former med inte minst organisationer av folkrörelsekaraktär bör motverka en byråkratisering av socialtjänsten och bidra till att ge den en folklig förankring. Detta bör hindra att socialtjänsten blir en isolerad samhällsfunktion och bidra till att främja allmänhetens förtroende för verksamheten.

"”Lekmannainsatser” Som har nämnts tidigare är en ”professionalisering” av socialtjänsten genom en välutbildad tjänstemannakår nödvändig för att verksamheten i viktiga avseenden skall kunna skötas effektivt och rationellt. Samtidigt har det stor betydelse att socialtjänsten i lämpliga former anlitar frivilliga medarbetare som vill göra en insats för andra människor. Det kan gälla enskilda eller familjer som är beredda att gå in i en stödkontakt med en annan familj, ta emot barn och ungdom i sitt hem, arbeta som kontaktpersoner inom socialtjänsten och utveckla närkontakter med äldre, sjuka och isolerade människor. Erfarenheterna får visa hur och i vilka former dessa frivilliga insatser skall kunna vidareutvecklas.

Prop. 1979/80:1 Reformens inriktning | EJ bo

”Khentdemokrati”

Socialvärdens kontrollerande funktioner har inneburit att klienternas inflytande har varit begränsat. Ett tecken på detta kan sägas vara att klienter i barnavårds- och nykterheisvärdsärenden i liten utsträckning själva har tagit kontakt med myndigheten. Endast i socialhjälpsärenden tar de allra flesta klienter själva kontakt. Detaljregleringen i socialvärdslagarna har i vissa avseenden stärkt och i andra försvagat klienternas möjligheter till inflytande över hur deras ärende skall handläggas. Socialvårdens möjligheter enligt NYVL och Bvl1. att tillgripa tvångsåtgärder innebär självfallet en begränsning. Soctal forskning har också visat att de flesta klienter anser sig ha Inet att säga till om.

Inom socialtjänsten skall klienternas inflytande förstärkas. Verksamheten skall bygga på respekt för människors självbestämmande och integritet och sociaitjänstens insatser skall utformas och genomföras tillsammans med den det gäller. Kontakterna skall i fråga om vuxna bygga på frivillighet. Endast i svåra nödsituationer kan en insats på annan grund från socialtjänstens sida godtas.

Klienternas möjlighet till medinflytande inom socialtjänsten är också beroende på de allmänna värderingar som gäller i samhället i fråga om människor och grupper som på olika sätt är beroende av socialtjänstens insatser. Dessa inställningar innebär svåra och komplicerade problem och beror på många olika faktorer. Ett brett utbud av tjänster inom den nya socialtjänsten som utnyttjas av många kommer att avdramatisera kontakter med socialtjänsten. Även allmän information och de frivilliga organisationernas arbete bör kunna bidra till att minska de negativa attityderna mot vissa grupper av klienter. Därmed stärks deras självkänsla och beredskap att ta ansvar i behandlingssituationen.

Att främja social gemenskap

Samhällsutvecklingen har på olika områden inneburit koncentration och specialisering. Till de viktigaste områdena där denna utveckling varit påtaglig hör administrativ indelning genom bl.a. kommunsammanläggningar och boendet genom en fortgående urbanisering i förening med en utglesning av vissa delar av landet. Vidare bör nämnas strukturrationalisering inom näringslivet och fortskridande specialisering, separation och skiktning i fråga om människors livsinnehåll när det gäller arbete, boende, fritid osv. Denna utveckling har medfört en kraftig förbättring av de många människornas materiella standard och valmöjligheter genom ökat ekonomiskt välstånd, bättre bostäder, större utbud av fritidsaktiviteter, bättre utbildning, kvinnornas inträde på arbetsmarknaden osv. Den har också i hög grad bidragit till att förstärka socialvårdens och den övriga socialpolitikens möjligheter till insatser i fråga om de resurssvaga grupperna i samhället.

Särskilt utifrån ett vidgat välfärdsbegrepp har det emellertid kommit att

Reformens inriktning 133

framstå allt tydligare att denna utveckling krävt sitt pris genom utestäng-

ning och utslagning från arbetsmarknaden, kvarstående eller förstärkt

segregation i boendet, försämrade sociala relationer genom ett utglesat socialt nätverk etc. De problem det här är fråga om berör praktiskt taget

alla samhällsområden, däribland socialtjänsten. De kan också sägas ha

relevans för de flesta av här uppdragna riktlinjer för socialtjänsten.

Behovet av sociala relationer har samband med vårt behov av gemen-

skap. solidaritet och trygghet. Sociala relationer kan ha olika innebörd. De

kan innebära vänskap, arbetsgemenskap, samverkan med andra i för-

eningsarbete, kontakt med samhällsorgan för bistånd osv. Det är viktigt att

söka bygga upp ett socialt kontaktnät som ökar människornas möjlighet att

i samverkan förbättra sin situation.

Den tidigare behandlade medverkan i samhällsplaneringen syftar bl. a till att skapa ett samhälle som främjar kontakter mellan människorna. Även genom annat samhällsarbete kan socialtjänsten medverka i denna utveckling. Ett medel är en aktiv information om samhällets socialpolitiska anordningar. Inte minst rent organisatoriska faktorer bör beaktas, som en

decentralisering av socialtjänsten till olika bostadsområden i kommunerna, inrättande av distriktsnämnder m. m. Socialtjänsten behöver för sin medverkan i uppbyggnaden av de sociala relationerna mellan människor stöd

av den sociala forskningen och en fortlöpande metodutveckling.

Frivillighet som grund

Socialvården speglar de rådande samhällsförhållandena. Historiskt har den djupa rötter i en auktoritär människosyn, som bl. a. innebar att socialvården skulle skydda samhället och andra samt uppfostra den som var

direkt berörd. Denna inriktning förutsatte inte sällan en kontroll genom

tvångsmedel.

De senaste årens utveckling inom socialvården har inneburit att tvångs-

åtgärderna skjutits i bakgrunden. Under 1960-talet slopades socialnämndernas och barnavårdsnämndernas möjligheter att förelägga ”försumliga försörjare” arbete på arbetshem. Även inom nykterhetsvården har utvecklingen inneburit ökade frivilliga och minskade tvångsmässiga åtgärder.

Denna utveckling mot frivillighet i behandlingen fortsätter genom socialvärdens omvandling till en socialtjänst, vars lagstiftning inte ger möjlighet till tvångsingripanden mot vuxen.

Ått utjämna klyftor

Ett centralt socialpolitiskt mål är utjämning, en strävan till jämlikhet i människors levnadsförhållanden (förverkligade livsvillkor). Begreppet jämlikhet kan visserligen vara svårt att bestämma. Olika människor sätter

värde på olika förhållanden i sin livssituation osv. Dessa svårigheter gör sig emellertid i första hand gällande på det teoretiska planet. I den socialpolitiska verkligheten är målen vanligen konkreta, nämligen att i bestämda

Prop. 1979/80:1 Reformens inriktning 134

avseenden minska stora och påtagliga skillnader i olika gruppers levnadsförhållanden eller att motverka de utvecklingsfaktorer i samhället, som bidrar till" att öka skillnaderna. Den progressiva skattepolitiken liksom

regionalpolitiken och olika socialpolitiska anordningar m. m. främst utan-

för socialvårdens ram har haft sådana syften.

Även socialtjänsten skall ha som mål att på olika sätt främja en utjämning mellan olika gruppers levnadsförhållanden (levnadsnivåer).

Sociala mål i samhällsplaneringen m. m.

Flera av de sociala målen för socialtjänstens medverkan i samhällsplane-

ring och samhällsarbete syftar till en utjämning. Det gäller t. ex. målet att

motverka boendesegregation, att ge alla möjlighet till olika kultur- och fritidsaktiviteter, att skapa ett tillräckligt och väl lokaliserat utbud av social service osv.

Socialtjänstens möjligheter att på ett avgörande sätt åstadkomma en utjämning i fråga om befolkningens levnadsnivå skall inte överdrivas.

Socialtjänsten är endast en del av det socialpolitiska verksamhetsfältet som I sin tur ingår i den allmänna samhällspolitik, som går ut på att minska de sociala och ekonomiska klyftorna eller motverka att de vidgas. Samtidigt står det klart att socialtjänsten utifrån ett helhetsperspektiv har att

verka på många olika områden som gäller människornas levnadsvillkor.

Socialtjänsten skall således lämna bistånd i den meningen att människor

som behöver det tillförsäkras resurser. Genom socialtjänsten skall de beredas skäliga levnadsvillkor, varvid behov av förebyggande eller

rehabiliterande insatser bör beaktas.

Ekonomiskt stöd

Förebyggande och rehabiliterande insatser inom den kommunala be-

hövsprövade hjälpens ram kommer att få ökad vikt. Det kommunala behovsprövade stödet har givetvis stor betydelse för de människor som behöver denna hjälp, även om dess utjämningseffekter på det hela taget är marginella.

Sekretess- och registreringsfrågor

Till reformen hör för socialtjänsten viktiga ändringar i fråga om sckre-

tesskydd och registrering. Dessa ändringar går ut på att förstärka skyddet av den personliga integriteten. Människor skall i ännu mindre utsträckning

än i dag kunna mot sin vilja få sina personliga förhållanden utlämnade till annan. I denna riktning verkar de sekretessbestämmelser som har föresla-

gits i den tidigare denna dag beslutade propositionen med förslag till sekretesslag, m.m. liksom begränsningarna i socialtjänstens uppgiftsläm-

nande i vissa ärenden. Samma gäller förslaget om att socialregisterlagen slopas och att socialtjänstens registrering begränsas i avseende på art, omfång och varaktighet genom återkommande gallringar m. m.

Prop. 1979/80:1 Reformens inriktning 135

Mänga människor torde uppleva en närgången och varaktig registrering av sina förhållanden i sociala register med ett inte fullgott sekretesskydd som något av en brännmärkning. Det ger dem en känsla av att tillhöra en grupp i samhället som skiljer sig från andra. De föreslagna reformerna i form av minskad registrering och ökat sekretesskydd kan därför med viss rätt anses utjämna klyftor mellan olika grupper i samhället. Samma gäller förslaget att socialtjänsten inte längre skall ha en rutinmässig rapporteringsskyldighet i körkortsärenden m. m.

Sociala serviceområden

Den socialtjänstreform som nu föreslås innebär ett definitivt uppbrott från det synsätt som har präglat den traditionella socialvården. Den tidigare socialvårdsideologin har inneburit en kategorisering och stämpling av människor i termer av ”vi” och ”de”. De förra har utgjort subjekt i form av myndigheter som har haft de senare som objekt för insatser, vilka har gått ut på att hindra eller mildra ” sociala avvikelser”.

Socialtjänstreformen fullföljer en utvecklingslinje som har blivit allt mer framträdande inom den moderna socialvården. Den nya socialtjänsten skall utformas som en servicebetonad samhällstjänst. Socialtjänsten skall vara tjänstvillig, uppmärksam, angelägen att människor kommer och söker hjälp och råd så snart de behöver det och inte för sent. Ingen skall behöva dra sig för att vända sig till socialtjänsten. Verksamhetens krav på motprestationer skall bygga på allmänna riktlinjer, som samtidigt kan anpassas till vad som är möjligt och rimligt för den enskilde. Den sökande skall behandlas som en jämställd med eget ansvar och med rätt att kräva respekt för sina åsikter och synpunkter.

Denna serviceanda bör prägla socialtjänstens strukturinriktade insatser i form av medverkan i samhällsplaneringen, samhällsarbete och uppsökande verksamhet. Den bör utmärka de allmänt inriktade insatserna när det gäller information och omsorgerna om barn och ungdom, äldre människor och människor med handikapp. Det är inom dessa allmänt inriktade områden som serviceinställningen växt fram. Inom den framtida socialtjänsten är det av särskild vikt att samma inställning kommer att utmärka de individuellt inriktade insatserna.

Allmänt inriktade reformer

Reformarbetet har följt den huvudlinje i svensk socialpolitik som innebär att där så kan ske skall anordningarna vara generella. De skall inte innehålla onödiga bestämmelser och spärrar för människor som behöver de olika tjänsterna.

Viktiga fördelar med detta är att det blir lättare för medborgarna att sätta sig in i vilka rättigheter de har. Administrationen kan som regel göras enklare. Allmänt utformade tjänster som barnomsorg och äldreomsorg

Prop. 1979/80:1 Reformens inriktning 136

m.m. får inte heller de negativa stämplingseffekter som kan följa med en prövning som berör den enskildes integritet och självkänsla.

Det står samtidigt klart att hushållningen med knappa resurser som skall bidra till en social och ekonomisk utjämning kräver prioriteringar. Vid nödvändiga inskränkningar i fråga om allmänna socialpolitiska anordningar bör resurserna inriktas på de mest resurssvaga grupperna som har störst behov av en resursförstärkning samtidigt som prövningen görs så enkel som möjligt.

Förebyggande inriktning m.m.

Socialtjänsten skall arbeta förebyggande. Av stor betydelse blir här de strukturinriktade insatserna främst i form av medverkan utifrån sociala mål i samhällsplaneringen. Även samhällsarbete och insatser i samband med en aktiv uppsökande verksamhet som innefattar information och erbjudande av tjänster har viktiga förebyggande aspekter. Även de allmänt inriktade tjänsterna, som omfattar de stora serviceområdena, har synnerligen stor betydelse genom att göra det möjligt för ensamstående och familjer att försörja sig, att klara ett självständigt boende och även i övrigt kunna bestämma Över sitt liv. Därigenom förebygger socialtjänsten passivitet och beroende. De individinriktade insatserna har inom socialvården i stor utsträckning verkat kompenserande och avhjälpande, men de har också omfattat aktiva rehabiliteringsåtgärder. Dessa uppgifter blir betydelsefulla även inom socialtjänsten. Det är emellertid viktigt att de individinriktade insatserna sätts in på ett så tidigt stadium som möjligt. De bör därmed kunna få ökad förebyggande betydelse. Så bör bli fallet med bl. a. det ekonomiska stödet i form av socialbidrag.

En förutsättning för att socialtjänstens insatser i olika avseenden skall få förebyggande effekt är att orsakerna till behovet av insatser klarläggs och att de insatta resurserna utformas ändamålsenligt och realistiskt.

För att socialtjänsten skall kunna lösa dessa uppgifter är det angeläget att kunskaperna om människornas villkor och om möjligheterna att påverka dessa fortlöpande förbättras. Socialtjänsten behöver här stöd av forskning och utvecklingsarbete inom flera områden. Ett annat viktigt underlag för utformningen av en förebyggande socialtjänst blir en ändamålsenligt uppbyggd statistik. Det sociala arbetet kräver slutligen en yrkesmässig kompetens som omfattar såväl teoretiska kunskaper som praktiska erfarenheter. Social forskning och metodutveckling. statistisk information och social utbildning kommer att utgöra viktiga förutsättningar för socialtjänstens framtida utveckling.

Jag skall efter denna inledning ta upp de olika inslagen i socialtjänstreformen till närmare behandling.

Prop. 1979/80:1 Socialtjänstens mål 137

2.2 Socialtjänstens mål

2.2.1¶Allmänna synpunkter

De tre gällande vårdlagarna innehåller flera bestämmelser som anger

målen för verksamheten. Enligt 1 & BvL har barnavården ”till syfte att

främja en gynnsam utveckling av de unga och goda uppväxtförhällanden i övrigt för dem”. Nykterhetsvårdens uppgift enligt I $ NVvL är att återföra

missbrukaren till ”ett nyktert liv”. Enligt I $ ShjL skall kommunen se till att den som vistas i kommunen ”erhäller den omvårdnad, som med hänsyn

till hans behov och förhållanden i övrigt kan anses tillfredsställande”.

De mäl som finns uppställda i de nuvarande vårdlagarna är således var

för sig begränsade. De kan inte heller vara annat. Socialvärden regleras ju inte av en sammanhållen lag utan av flera lagar, som har kommit till vid

olika tillfällen och för olika ändamål.

Målfrägorna har spelat en betydelsefull roll i socialutredningens arbete. Detta gäller såväl frågan om övergripande mål inom den framtida social-

tjänsten som de delmål som utredningen vill ställa upp för verksamheten. Behovet av övergripande mål blir särskilt framträdande i ett reformarbete

som går ut på att omgestalta en funktionellt uppdelad socialvärd till en

sammanhållen socialtjänst som präglas av en helhetssyn. Det är också först i detta läge som det finns praktiska förutsättningar att finna en gemensam målsättning av övergripande karaktär. Jag har tidigare (avsnitt 2.1.3) i princip anslutit mig till de övergripande mål — demokrati, jämlikhet och solidaritet, trygghet — som socialutredningen har föreslagit skall gälla

för socialtjänsten. Jag ämnar nu ta upp målfrägorna till en mer ingäende

behandling.

Inledningsvis vill jag redan här helt kort diskutera de delmål som bör gälla under de övergripande målen. Dessa delmål bör samtidigt ses som medel för att förverkliga mäl på en högre nivå, ytterst de övergripande målen. Socialutredningen har här haft en svår uppgift. Det är svårt att bygga upp ett system av mål och medel för socialtjänsten som tillgodoser inte minst teoretiska anspråk på klarhet och konsekvens. De förslag till mål och medel som utredningen redovisar uppfyller dock enligt min uppfattning i huvudsak de praktiskt-politiska anspråk som man här mäste ställa.

Utredningen kan sägas ha arbetat med i princip två olika ”uppsättning-

ar” underordnade mål och medel.

Den ena uppsättningen sådana mål/medel består helt enkelt av olika

föreslagna verksamheter (huvudfunktioner) för den framtida socialtjänsten, som medverkan i samhällsplaneringen, allmänt förebyggande insatser av olika slag osv. Frågor om hur man skall dela in socialtjänstens verksam-

heter tar jag upp senare (avsnitt 2.4).

Den andra uppsättningen mål/medel avser de särskilda mål eller rikt-

linjer som bör gälla för socialtjänstens olika verksamheter. Sådana mål

Prop. 1979/80:1 Socialtjänstens mål 138

anges för socialtjänstens medverkan i samhällsplaneringen, för äldreomsorgen m. m. Dessa mål är underordnade de övergripande målen genom att de är partiella både i förhållande till hela verksamheten och till övergripande mål. Sammanfattningsvis består socialutredningens föreslagna mål- och medelstruktur av följande nivåer.

Övergripande mål:

demokrati, jämlikhet och solidaritet, trygghet Underordnade mäl: socialtjänstens verksamheter (”huvudfunktioner””) särskilda mål för dessa verksamheter.

2.2.2 De övergripande målen Socialutredningens förslag till övergripande mäl har fått kraftigt stöd vid remissbehandlingen. En positiv eller övervägande positiv inställning har bl.a. socialstyrelsen, kommun- och landstingsförbunden och de fackliga huvudorganisationerna. Föreningen Sveriges socialchefer anser att de allmänt hållna målen har ett berättigande genom att de anger en viljeinriktning och på så sätt kan påverka utvecklingen inom socialvårdsområdet. Bland kommunerna uttalar t.ex. Västerås att med målen klart utsagda i lagen skapas det bättre förutsättningar för att värderingarna hålls levande och aktuella i såväl det dagliga arbetet som det mer långsiktiga reformarbetet. Det saknas dock inte kritiska synpunkter på förslaget. Den vanligaste kritiken är att målen har blivit för allmänt hållna. Enligt bl. a. riksåklagaren borde den inledande bestämmelsen i socialtjänstlagen ta sikte på de delmål som lagen behandlar i de följande avsnitten. Därmed kunde målsättningen äå erforderlig pregnans och klarhet. De övergripande målen måste enligt min mening med nödvändighet vara allmänt utformade. Dessa mål bör i första hand ses som politiska riktmärken för socialtjänstens långsiktiga utveckling. Som flera remissinstanser har framhållit är de långsiktiga målen även en markering av ett nytt förhållningssätt i det dagliga arbetet till människor som söker bistånd. De övergripande målen uttrycker såväl samhällets roll i olika problemprocesser som en positiv tilltro till människans egen förmåga. Med de formuleringar som socialutredningen har valt för de övergripande målen har enligt flera remissinstansers mening utredningen dock inte helt lyckats ge uttryck för sina intentioner när det gäller den enskildes ansvar för sitt liv. Jag delar på denna punkt remisskritikens uppfattning. Jag föreslår att socialtjänstlagens målparagraf skall kompletteras så att individens ansvar kommer till klarare uttryck i lagen. Socialtjänsten får inte ges till uppgift att ta över ansvaret för enskilda människors handlingar och livsföring. Vad socialtjänsten bör och kan göra är att förstärka och komplettera människans egna resurser. Inte utan fog har socialvårdens

Prop. 1979/80:1 Socialtjänstens mål 139

”fixarroll” kritiserats. Jag har tidigare pekat på att det innebär en kränkning att fränta den enskilde ett personligt ansvar för hans liv och handlande. Därmed riskerar man passivering och beroende. Å andra sidan får självfallet detta konstaterande inte tas som utgångspunkt för konservativa värderingar av socialtjänstens roll i förhållande till människor som står inför övermäktiga svårigheter och vilkas valmöjligheter är hårt beskurna.

En annan kritik av utredningens förslag går ut på att det skulle råda bristande samstämmighet mellan socialtjänst och övergripande mål. Denna kritik har flera varianter. En har till innebörd att socialtjänsten inte kan förverkliga portalparagrafens mål och åstadkomma t. ex. "jämlikhet i levnadsvillkor”. Här vill jag bara erinra om att socialtjänsten enligt lagförslaget skall främja en sådan utveckling. Självfallet är socialtjänsten bara en faktor bland många. Andra faktorer betyder ofta mer för att främja en ökad jämlikhet. Därmed är svaret också givet på en annan kritik som framhåller att de övergripande målen inte är exklusiva för socialtjänsten utan gäller, eller bör gälla, många andra samhällsverksamheter. Till denna kritik knyts ibland synpunkten att de övergripande målen inte har sin plats i en enskild författning utan i grundlagen. Socialutredningen säger i denna fråga att sociala mål som överensstämmer med regeringsformens principer bör vägleda inte bara socialtjänsten utan all samhällsverksamhet. Jag delar socialutredningens mening. Socialtjänsten är en av många verksamheter som skall sträva efter att uppfylla de sociala målen. Det har stor betydelse att dessa riktlinjer läggs fast i den lag som skall reglera omdaningen av den traditionella socialvården till en socialtjänst.

De övergripande målen bör kunna bidra till att blotta alltför kortsiktiga åtgärder och inbördes motstridande insatser. De innebär även en öppen redovisning av de värderingar som bör prägla verksamheten. Detta är att föredra framför strävanden som styrs av dolda värderingar vilka på ett mer okontrollerat sätt kan påverka en verksamhet. De övergripande målen skall visserligen konkretiseras och preciseras i delmål, men sådana delmål gör inte de övergripande målen överflödiga. Dessa bör få betydelse för den socialpolitiska debatten inte bara på riksplanet och regionalt utan också i kommunerna. Man kan t. ex. fråga sig hur praktiska reform- och budgetförslag som läggs fram överensstämmer med de övergripande målen; vilka målkonflikter man möter här, vilka prioriteringar man då bör göra osv.

Det finns slutligen två olika kritiska inslag i opinionen kring målfrågorna som jag har fäst mig särskilt vid. Från helt skilda utgångspunkter kan båda sägas gälla frågan om den livskvalitet som socialtjänsten skall medverka till att tillförsäkra människorna.

Den cna utgångspunkten är att socialutredningen borde starkare ha betonat den enskildes rätt till ett meningsfullt arbete och en fullgod bostad. T. ex. skolöverstyrelsen betecknar rätten till arbete som en väsentlig livskvalitet i varje ung människas tillvaro. Sveriges kommunaltjänstemannaförbund säger att avsaknad av arbete eller bostad ofta tillhör de förhållan-

Prop. 1979/80:1 Socialtjänstens mål 140

den som orsakar sociala problem. Jag har självfallet samma uppfattning som dessa remissinstanser om de grundläggande värden som rätten till arbete och rätten till bostad utgör. Dessa rättigheter kan, som framgår av vad jag har nämnt tidigare (avsnitt 2.1.3) härledas ur de övergripande målen. Jag anser rätten till arbete och rätten till bostad ha en så avgörande betydelse för den enskildes sociala situation att de bör framhävas tydligare i socialtjänstlagen än som har skett i socialutredningens förslag. Vidare har särskilt ungdomsarbetslösheten konkret visat att utbildning är av grundläggande betydelse för möjligheterna att få och behålla ett arbete. En bristfällig utbildning kan givetvis vara ett svårt handikapp även i övrigt I ett så komplicerat samhälle som vårt. Jag återkommer till dessa frågor senare (bl.a. i avsnitt 2.4 Socialtjänsten — funktion och uppgifter).

Den andra utgångspunkten är att utredningen har skjutit den materiella tryggheten alltför mycket i förgrunden. Detta skulle enligt vissa remissinstanser, som KDS, Svenska diakonsällskapet m. fl., innebära att begreppen livskvalitet, solidaritet och gemenskap har fått en mindre central ställning än den borde ha. I anslutning till dessa påpekanden vill jag understryka de värden som hgpger i att alla människor känner och tar ett ansvar för sina medmänniskor. En aldrig så väl fungerande socialtjänst kan inte ersätta det ansvar och den solidaritet med sin nästa i ord och gärning som måste vara en hörnsten i samhällsgemenskapen. Det finns tyvärr tecken som tyder på att det moderna samhällets utveckling med urbanisering, befolkningsomflyttning m.m. har lett till ett ökat främlingskap i samhället där ansvaret för medmänniskan i den- omedelbara omgivningen löper risk att komma på undantag. Dessa frågor bör liksom andra ideella faktorer i begreppet livskvalitet få sin berättigade betoning när vi drar upp riktlinjerna för den framtida socialtjänsten.

2.2.3 Målinriktad ramlag

Socialutredningens förslag om en målinriktad ramlag har fått stark uppslutning under remissbehandlingen. Kommunerna anses få stor frihet att anpassa biståndet efter skiftande behov och önskemål. Socialstyrelsen pekar på att socialtjänsten är till för alla medborgare och att lagen avser att motverka målgruppsinriktade och symptomorienterade åtgärder. Samtidigt kommer kritik inte minst från handikapprörelsen, där man menar att förslaget möjliggör stora standardskillnader mellan kommunerna och att det är de svagaste grupperna i samhället som får lida mest av detta.

Jag ämnar i det följande på olika områden föreslå åtgärder som leder till en fastare reglering än vad socialutredningen har föreslagit utan att lagen samtidigt förlorar sin karaktär av målinriktad ramlag.

När förutsättningarna för att införa en målinriktad ramlag på socialtjänstens område skall undersökas bör en allmän utgångspunkt kunna vara att ju bättre lagstiftarna i lagen anger mål och syften, desto mindre blir behovet av en fast, detaljerad reglering. Saken kan också med socialutred-

Prop. 1979/80:1 Socialtjänstens mål 141

ningens ord uttryckas så att ”ju större frihet som ges att utforma socialtjänsten, desto starkare blir kravet på att lagen anger vägledande mål för verksamheten”.

En mindre fast reglerad lagstiftning ger större frihet vid val av tillvägagångssätt och gör det möjligt att ta större hänsyn till vad den enskilde vill och behöver. Det ligger i linje med den helhetsprincip som präglar socialtjänstreformen att hänsyn skall kunna tas till många samverkande faktorer

när socialtjänsten tillsammans med den det gäller skall finna den mest ändamålsenliga åtgärden eller kombinationen av insatser. En alltför detaljerad lagstiftning kan här utgöra ett hinder.

Som både utredningen och remissinstanserna har pekat på ger en målinriktad reglering också utrymme för en positiv utveckling av socialtjänstens metoder och arbetssätt.

Utan att ge avkall på standardkraven måste kommunerna ha ett utrym-

me att utforma socialtjänsten så att den bäst tillgodoser kommunmedlem-

marnas behov. Strukturella olikheter mellan kommunerna kan motivera

vissa skillnader i socialtjänstens uppbyggnad och verksamhet. Som jag kommer att gå in på senare måste denna frihet givetvis ha sina gränser. Den föreslagna lagen bör naturligtvis också ses mot bakgrunden av att

kommunsammanläggningarna har gett dagens kommuner bättre förutsätt-

ningar, ekonomiska och andra, att bedriva en effektiv socialtjänst. Inte minst viktig i sammanhanget är den kår av utbildade tjänstemän som har vuxit fram inom den kommunala socialvården under de senare årtiondena. Jag återkommer senare till de frågor om utbildning av såväl förtroende-

valda som tjänstemän som aktualiseras av sociahtjänstreformen (avsnitt 2.26).

En målinriktad ramlag skapar nya förutsättningar för resultatvärdering.

Även om metodproblemen är betydande, kommer resultatet av olika insatser att kunna jämföras med olika konkreta och preciserade delmål som

endera finns direkt intagna i lagen eller som utarbetas med ledning av lagen

och dess förarbeten.

Kommunförbundet har i sitt remissvar kritiserat utredningens förslag för att det kan ge upphov till detaljföreskrifter och allmänna råd som i alltför hög grad kommer att begränsa kommunernas politiska handlingsfrihet.

De flesta kritiker har som framgått av vad jag har sagt tidigare dragit en

annan slutsats, nämligen att ramlagen leder till risker för ojämnheter i

standard mellan kommunerna och osäkerhet över skyldigheter och rättigheter. Flera juridiska instanser, klientorganisationer m. fl. står bakom en sådan kritik. Inte bara lagstiftningen utan även utredningens förslag att minska de specialdestinerade statsbidragen och öka de generella anses kunna bidra till att standardskillnaderna mellan kommunerna behålls eller

rentav ökar. TCO föreslår att ämbetsverken skall ges befogenhet att ställa upp vissa minimikrav både kvantitativt och kvalitativt i fråga om utbudet av tjänster till medborgarna. Vidare bör enligt TCO:s mening socialstyrel-

sen utfärda alternativa rekommendationer i fräga om t.ex. vissa intagningsregler och avgiftstaxor. Jag anser att man mäste fästa stort avseende vid de risker för standardskillnader och osäkerhet om skyldigheter och rättigheter som kritiken har pekat på. Samtidigt bör man hålla i minne alla de faktorer som balanserar en ogynnsam utveckling. Jag vill erinra om att socialtjänstlagen inte möjliggör åtgärder som står i strid mot den enskildes vilja. Andra viktiga funktioner som verkar för konkretisering av den enskildes skyldigheter och rättigheter samt en jämnare standard mellan kommunerna är dels besvärsinstitutet och de rättsvårdande instansernas prövning dels tillsynsmyndigheternas viktiga roll.

Viktigt i sammanhanget är även vad medborgarna i kommunerna kräver. Liksom socialstyrelsen vill jag understryka att de tjänster ramlagen kan erbjuda är till för kommunens samtliga medborgare. Det politiska ansvaret för hur socialtjänsten sköts kan komma att få ökad tyngd.

2.3 Kommunens ansvar 2.3.1 Ett vttersta ansvar

I 15 Shjl anges att varje kommun skall se till att den som vistas i kommunen får den omvårdnad som med hänsyn till hans behov och förhållanden i övrigt kan anses tillfredsställande. Kommunen skall vidare sörja för att den som vistas i kommunen och som finnes vara i behov av socialhjälp får sådan hjälp enligt vad som sägs i lagen. Enligt 6 § ShjL åligger det socialnämnden att bl. a. göra sig väl förtrogen med den enskildes behov av omvårdnad och verka för att detta blir tillgodosett.

Enligt NvL skall nykterhetsnämnd bl. a. verka för allmänt nykterhetsfrämjande ätgärder och genom stöd- och hjälpinsatser söka återföra den som missbrukar alkohol till ett nyktert liv.

Kommunens ansvar för barnavården slås fast i 2 § BvL. Enligt denna bestämmelse skall varje kommun sörja för sin barnavård enligt vad som sägs i lagen samt även i övrigt genom lämpliga anordningar och åtgärder främja en gynnsam utveckling av de unga och goda uppväxtförhållanden i övrigt för dem.

Socialutredningen framhåller att den enskilde i ett allt mer komplicerat samhälle får allt större svårigheter att finna vägarna till den hjälp och service som samhället kan ge. Det är därför enligt utredningen angeläget att ett organ i samhället får uppgiften att förmedla hjälpinsatser från andra samhällsorgan och tillgodose det behov av bistånd som därutöver kan föreligga i det enskilda fallet. Utredningen anser att det härigenom skapas bättre garantier för att den som behöver samhällets bistånd ges det stöd och den hjälp som kan behövas i varje särskilt fall. Man bör lägga fast vilket organ som har det yttersta ansvaret för att den enskilde får den hjälp som han behöver. Enligt utredningen har kommunen de bästa förutsättningarna för detta.

Prop. 1979/80:1 Kommunens ansvar 143

Vidare framhåller socialutredningen att ett sådant yttersta ansvar innebär flera uppgifter för kommunen. Det bör således ankomma på kommunen att ta rätt på de hjälpbehov som finns i kommunen. Den enskilde bör få råd och anvisningar om de hjälpmöjligheter som finns i samhället. Kommunen bör vid behov förmedla insatser från andra samhällsorgan. Kommunen bör vidare tillgodose sådana individuella behov som inte klaras av annat samhällsorgan. I första hand bör kurativa och ekonomiska åtgärder komma i fråga. Som den yttersta konsekvensen av det kommunala ansvaret bör enligt utredningen följa skyldigheten att bereda den enskilde behövlig vård. Jag återkommer till frågan om ansvarsfördelningen mellan socialtjänsten och andra vårdområden.

Utredningen konstaterar att tanken om ett övergripande ansvar för kommunen för den enskildes sociala situation har kommit till klart uttryck i de ändringar som genomfördes i Shjl. är 1968. Utredningen vill fullfölja tanken och föreslår att det i socialtjänstlagen skall tas in en bestämmelse om att kommunen har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver.

När det gäller räckvidden och innebörden av det kommunala ansvaret påpekar utredningen att kommunens ansvar vidgas i förhållande till gällande rätt. Den enskildes ekonomiska förhållanden skall enhigt förslaget inte tillmätas självständig betydelse för kommunens skyldighet att ge behövlig vård.

Bland remissinstanserna är det en allmän uppfattning att kommunen bör ha det yttersta ansvaret för att de som vistas I kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver. Socialutredningens förslag i denna del tillstyrks därför eller lämnas utan erinran genomgående.

Jag vill för min del inledningsvis påpeka att socialtjänstens karaktär av kommunal angelägenhet anges på skiftande sätt i de nuvarande sociala vårdlagarna. I Shjl och BvL kommer den kommunala kompetensen till klart uttryck, medan den däremot i NvL anges på ett mera indirekt sätt. Socialutredningens förslag att det i socialtjänstlagen uttryckligen skall föreskrivas att varje kommun svarar för socialtjänsten inom sitt område har inte mött någon erinran under remissbehandlingen. Jag delar utredningens uppfattning att socialtjänsten också i framtiden i första hand bör vara cn kommunal angelägenhet. Detta bör liksom nu framgå av lagstiftningen på omrädet.

Kommunens ansvar för sociala insatser är i dag begränsat till de särskilda hjälpbehov som anges i vårdlagarna. Den enskildes ekonomiska situation tilläggs i vissa fall avgörande betydelse för rätten till bistånd. Efter hand har emellertid tanken på ett mera övergripande kommunalt ansvar för den enskildes välbefinnande växt fram. I lagstiftningen har detta kommit till uttryck genom 1968 års ändringar i Shjl. Genom dessa tillades att kommunen skall se till att den som vistas i kommunen får den omvårdnad som med hänsyn till hans behov och förhållanden i övrigt kan anses

Prop. 1979/80:1 Kommunens ansvar 144

tillfredsställande. Tillägget gjordes för att undanröja den tvekan som kun-

de finnas om kommunernas kompetens att tillgodose den enskildes behov av omvärdnad. Med tanke på socialutredningens allmänna översyn av vårdlagstiftningen begränsades emellertid ändringarna till vad som oundgängligen behövdes för att kommunerna inte längre skulle tveka om sin rätt

att aktivt engagera sig i hithörande frågor. Kompletteringen var inte av-

sedd att medföra nägon ändring i förhållande till gällande rätt när det gällde

innebörden av begreppet socialhjälp.

Kommunens yttersta ansvar för att de som vistas i kommunen får det

stöd och den hjälp som de behöver är enligt min mening en viktig förutsättning för att den enskildes ekonomiska och personliga trygghet skall kunna

garanteras av samhället. Som jag återkommer till längre fram föreslås den

enskilde få en rätt till bistånd för sin försörjning och sin livsföring i övrigt (avsnitt 2.5). Det innebär att kommunen, utöver de skyldigheter för barn-

och ungdomsvård, nykterhetsvård och annan socialvård som den är ålagd

enligt de gällande vårdlagarna, också får en skyldighet att bistå nya grup-

per t.ex. äldre och handikappade som behöver insatser i form av social hemhjälp o.d. Kommunens ansvar innebär vidare en skyldighet att hjälpa den enskilde när han har svårt att finna vägarna till den hjälp och service som samhället i övrigt kan ge. Som statens invandrarverk har betonat

gäller detta inte minst invandrarna. Även andra grupper av hjälpbehö-

vande kan på grund av sin utsatta situation ibland sakna tillräcklig initia-

tivkraft för att nå rätt i vårt komplicerade samhälle. Jag delar därför i likhet med remissinstanserna utredningens uppfattning att kommunen bör ha ett

yttersta ansvar för att den enskilde fär de stöd- och hjälpinsatser som han

behöver.

Den beskrivning av innebörden i ansvaret som utredningen har lämnat ger enligt min uppfattning en god bild av kommunens uppgifter. Huvuduppgiften är att bistå med sådana hjälp- och stödinsatser som inte faller inom något annat samhällsorgans ansvarsområde (t. ex. sjukvårdens). Därutöver är det enligt min mening uppgifterna att ge den enskilde råd och

anvisningar och att vid behov förmedla insatser från andra organ som är

särskilt betydelsefulla.

Som utredningen påpekar följer av kommunens ansvar även uppgiften

att vidta tillfälliga åtgärder i väntan på att en ansvarig huvudman kan ge

den enskilde behövlig värd. Jag kommer senare att beröra denna uppgift i samband med att jag går in på frågor om behovet av en klarare gränsdrag-

ning mellan socialtjänsten och sjukvården. I detta sammanhang vill jag

emellertid understryka att uppgiften att provisoriskt bistå den som har ett akut hjälpbehov redan i dag utgör en naturlig del av det sociala arbetet.

2.3.2 Människans eget ansvar

Några remissinstanser, bl.a. Föreningen Sveriges socialchefer och SACOJ/JSR, uttrycker farhågor för att ett utvidgat kommunalt ansvar för

Prop. 1979/80:1 Kommunens ansvar 145

den enskildes levnadsförhållanden samtidigt kan uppfattas som cen begränsning av den enskildes eget änsvar.

Som jag framhöll i fråga om de övergripande målen för socialtjänsten bör det vara socialtjänstens uppgift att förstärka och komplettera människans egna resurser, inte att begränsa hennes ansvar för sin egen situation. I

socialtjänstlagen kommer detta att framgå inte bara av den inledande

målparagrafen. Också i de bestämmelser som skall reglera rätten till bi-

stånd anges det att biståndet skall utformas så att det stärker den enskildes resurser för ett självständigt liv. Mitt ställningstagande i frågan om vård

utan samtycke av vuxna missbrukare, som innebär att det inom socialtjänsten inte skall finnas några lagregler som ger möjlighet att ingripa mot den enskildes vilja, är om man så vill ett annat uttryck för att missbrukaren själv måste ta ansvaret för sitt liv. Den syn som således på olika sätt kommer till uttryck i den nya socialtjänstlagstiftningen bör vara ägnad att

motverka att det nya och utvidgade kommunala ansvaret får den utveckling som man har befarat från en del håll. I detta sammanhang är det också angeläget att stryka under ansvaret för medmänniskorna. LO har i sitt remissvar påpekat att det är väsentligt att

kommunernas yttersta ansvar inte leder till att enskilda och organisationer

fritar sig från ansvar att solidariskt stödja och hjälpa sina medmänniskor.

Flera andra remissinstanser för fram liknande synpunkter. Jag delar helt

dessa åsikter.

De insatser som görs av enskilda och organisationer är inte bara i sig

värdefulla, de är också betydelsefulla komplement till den kommunala socialtjänsten. Så kan t. ex. tidigt insatta hjälpinsatser på frivillig väg ofta förhindra att det uppkommer behov”av mera omfattande sociala åtgärder.

Ett förtroendefullt samarbete mellan socialtjänsten och de frivilliga organisationerna är viktigt.

Jag vill samtidigt stryka under att det här inte bara är fråga om de enskilda organisationernas insatser. Dessa är väl kända och erkända. Men

också den enskilda människan måste i det vardagliga livet vara beredd att

efter förmåga bistå en medmänniska — det kan vara att hjälpa ett barn som

mobbas, en invandrare som diskrimineras, en sjuk eller berusad människa som ligger hjälplös på gatan, en gammal eller handikappad människa som behöver ett handtag. I dessa och liknande situationer är det nödvändigt att

den enskilde bryr sig om och visar solidaritet med sin medmänniska. Jag vill slutligen påminna om att jag som ett resultat av synpunkterna under remissbehandlingen har stannat för att föreslå att socialtjänstlagens

målparagraf skall kompletteras så att den enskildes ansvar för sin och

andras sociala situation kommer till klarare uttryck.

2.3.3¶Gränsdragningsfrågor

I frågan om gränsdragningen mellan socialtjänsten och andra verksam-

hetsområden framhåller socialutredningen att förslaget inte avser att leda

10 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr I. Del A

Prop. 1979/80:1 Kommunens ansvar 146

till ändring av det ansvar som författningsenligt åvilar huvudmän för andra vårdområden. Förslaget är t. ex. inte tänkt att leda till någon vidgning av kommunens ansvar i förhållande till sjukvården. Med det yttersta ansvaret följer emellertid enligt utredningen uppgiften för kommunen att liksom nu vidta åtgärder i väntan på att en ansvarig huvudman kan ge den enskilde behövlig vård. Hälso- och sjukvärdsutredningen (S 1975:04) har i uppdrag att ägna särskild uppmärksamhet åt frågor som rör samarbetet mellan socialtjänsten och sjukvården. Mot denna bakgrund har socialutredningen avstått från att närmare precisera ansvarsfördelningen mellan socialtjänsten och sjukvården. En detaljreglering kunde också bli ett hinder för utvecklingen. Socialtjänsten bör enligt utredningen inriktas på att i en flexibel samverkan mellan de olika vårdområdena söka nå garantier för att den enskilde alltid kan beredas den hjälp som han har rätt till. Enligt socialutredningen medför förslaget inte heller i förhållande till kriminalvården någon principiell ändring av de ansvarsförhållanden som nu råder. Utredningen understryker dock att utgångspunkten måste vara att kriminalvårdens klienter skall ha samma rätt till socialtjänstens insatser som andra medborgare. Detta synsätt medför enligt utredningen i praktiken ett uttryckligt erkännande av socialtjänstens ansvar även för denna

grupp.

Ett stort antal remissinstanser uppehåller sig vid frågan om gränsdragningen mellan ansvaret för socialtjänsten och ansvaret för insatser på andra områden, särskilt sjuk vårdens och kriminalvårdens områden. Utredningen kritiseras i detta sammanhang för att inte tillräckligt noga ha angett gränserna för olika ansvarsområden. Socialstyrelsen har uppfattningen att kommunens yttersta ansvar måste ges en klarare bestämning i förhållande till andra huvudmäns ansvarsområden, främst då gentemot sjukvården och kriminalvården. I annat fall kan det enligt styrelsen finnas risk att en kommun med sitt yttersta ansvar får ta på sig uppgifter som normalt skall utföras av annan huvudman. Styrelsen menar att svåra gränsdragningsproblem finns framför allt inom äldreomsorg och vård och behandling av alkohol- och narkotikamissbrukare. Även utvecklingen mot öppnare vårdformer inom psykiatri och kriminalvård ställer krav på precisering av ansvars- och kompetensområden mellan dessa verksamheter och socialtjänsten. Socialstyrelsen anser vidare att andra huvudmän bör åläggas motsvarande skyldighet att inom sitt ansvarsområde tillhandahålla behövliga resurser. Riksrevisionsverket anser att behovet av en närmare ansvarsreglering mellan kommunerna och sjukvårdshuvudmännen framstår särskilt klart när det gäller äldreomsorg och behandling av missbrukare. Inom båda dessa områden krävs ofta både medicinska insatser från landstingskommunerna och sociala insatser från kommunerna. När vårdresurserna är knappa, kan i dessa fall en oklar reglering av ansvaret lätt leda till att berörda

Prop. 1979/80:1 Kommunens ansvar 147

huvudmän inte sätter in tillräckliga resurser för sin verksamhet utan i

stället förlitar sig till andra huvudmäns åtgärder. En klarare ansvarsfördel-

ning kan enligt verket också vara betydelsefull för att huvudmännen inte i onödan skall bygga upp parallella resurser som är avsedda för samma ändamål. Liknande synpunkter förs fram av flera länsstyrelser och kom-

muner.

Även Kommunförbundet påtalar risken för att andra huvudmän undviker att bygga ut angränsande resurser. Det är därför enligt förbundet angeläget att det kommunala ansvaret i princip begränsas till det kommunala kompetensområdet. Förbundet är emellertid införstått med att det inte går att dra skarpa kompetensgränser mellan olika huvudmän och

framhåller att gränsfrägor så långt möjligt bör lösas i samförstånd mellan huvudmännen. För det fall att detta undantagsvis inte kan göras föreslår förbundet att ansvarsregeln kompletteras med bestämmelser om rätt till

ersättning från annan huvudman. Andra remissinstanser menar att det

ansvar som ligger hos andra huvudmän bör anges i författningar som gäller för dem.

Enligt min uppfattning behöver frågan om en mera ingående ansvarsför-

delning mellan socialtjänsten och andra huvudmän övervägas främst i fråga om vårdinsatser. De ekonomiska resurser som krävs för bistånd av

detta slag är ofta betydande. Remissinstanserna har främst pekat på om-

sorgerna om äldre, värden av psykiskt sjuka och vården av missbrukare

som områden där gränserna mellan socialtjänst och sjukvård traditionellt är oskarpa. Vårdbehoven är på dessa områden ofta sammansatta, och det

kan vara svårt att urskilja gränserna mellan sjukvärd och social rehabilite-

ring. Någon gång kan det rentav framstå som beroende på slumpen om en institution på sjuk värdens område eller en på socialvårdens område anlitas för att klara vårdbehovet. Gränserna suddas också ut genom att man till socialvårdens institutioner knyter sjuk vårdspersonal och att man på motsvarande sätt inom sjukvärden anställer kurativ personal. Mot denna bakgrund är det begripligt att remissinstanserna ställer sig kritiska mot att utredningen inte har försökt att närmare precisera ansvarsfördelningen

mellan socialtjänsten och sjukvärden utan har nöjt sig med att hänvisa till

hälso- och sjukvårdsutredningen och till behovet av samarbete mellan de

båda ansvarsområdena.

Det förtjänar dock att understrykas att det i allmänhet inte möter nägra svårigheter att avgöra om ett vårdbehov skall tillgodoses av landstings-

kommunen inom sjukvårdens ram eller av den kommunala socialtjänsten och att detta gäller även i flertalet fall av sammansatt vårdbehov. I den

mån den som är intagen för sjukvärd under vårdtiden också har behov av

en klart urskiljbar social tjänst, t.ex. barntillsyn eller social hemhjälp,

behöver några gränsdragningsproblem inte uppkomma. Socialnämnden har här ett klart ansvar. På samma sätt följer det klart av det kommunala

ansvaret att socialnämnden skall svara för den sociala rehabilitering som

Prop. 1979/80:1 Kommunens ansvar 148

kan krävas t. ex. beträffande alkohol- och narkotikamissbrukare sedan det omedelbara behovet av sjukvård har tillgodosetts. I dessa frågor kan jag f.ö. hänvisa till mina överväganden när det gäller vård utan samtycke

(avsnitt 2.25 och bilaga 4). Man skulle i och för sig kunna tänka sig att man gjorde en inventering av

de vårdområden som innehåller sammansatta behov av de slag som tidi-

gare har nämnts och direkt i författning angav vilken huvudman som hade ansvaret för de olika områdena. En sådan lösning skulle uppfylla krav på

förutsebarhet och möjlighet till noggrann planering. Av olika skäl kan jag

emellertid inte finna att det skulle vara en bra lösning. Svårigheterna är

stora att på detta sätt förutse alla gränsområden. Med en förändring av samhället kan nva gränsområden uppkomma som måste regleras med påföljd att vårdbehov kanske inte tillgodoses under avsevärd tid. Lösningen är därför enligt min mening inte tillräckligt smidig.

Om man vidare 1. ex. slog fast att kommunen svarade för alla omsorger om äldre oavsett vårdbehovets natur, skulle detta innebära att kommunerna fick ta på sig uppgifter inom sjukvärden som landstingskommunen traditionellt har haft hand om. Omvänt skulle landstingskommunen få ta ansvar för rent sociala behandlingsinsatser i en omfattning som är främ-

mande för denna huvudman. Möjligheterna att göra rationaliseringsvinster och utnyttja överkapacitet skulle minska. En alltför skarp ansvarsfördelning skulle också kunna leda till totalt ökade kostnader. Jag anser ocksä att det finns risk för att det värde som ligger i ökat kunskapsutbyte genom

samarbete mellan kommuner och landstingskommuner skulle gå förlorat.

Mot bakgrund av vad jag har sagt nu är jag inte beredd att föreslå detaljerade regler för ansvarsfördelningen mellan socialtjänsten och sjukvården. Jag utgår i stället från att de tveksamheter som kan komma upp i fråga om denna fördelning smidigast får sin lösning genom överenskommelser mellan huvudmännen. På detta sätt kan bl.a. lokala behov och önskemål bäst tillgodoses. Som jag har sagt tidigare innebär principen om

ett yttersta ansvar för kommunerna inte nägon ändring i fördelningen av de

uppgifter som i dag ligger hos kommunerna resp. landstingskommunerna.

Det är således inte heller i framtiden en kommunal uppgift att bygga upp resurser för sjukvård. För att äskådliggöra detta vill jag framhälla att socialnämnden, om den i ett enskilt fall finner att behov av sjukvård föreligger, i första hand har att hänvisa den hjälpsökande till sådan vård och vid behov förmedla kontakt mellan den hjälpsökande och vårdinrättningen. Kommunen har givetvis ingen skyldighet att ens interimistiskt

tillhandahålla sjukvårdsinsatser men skall svara för insatser som ligger inom ramen för socialtjänsten och som är bäst ägnade att stödja och hjälpa den enskilde.

Å andra sidan är det angeläget att landstingskommunen i möjligaste mån begränsar sina uppgifter till de sjukvårdande. Varken kommuner eller ländstingskommuner är i längden betjänta av att landstingskommunen

Prop. 1979/80:1 Kommunens ansvar 149

t.ex. bygger upp sociala resurser inom den öppna vården som är parallella till socialtjänstens. Att kommunerna inte sällan är för små för att klara större institutionella resurser och att landstingskommunerna i dessa avseenden mäste fylla viktiga sociala funktioner är en annan sak. Jag åter-

kommer senare till frågorna kring kommunernas och landstingskommuner-

nas ansvar för den tyngre sociala institutionsväården (avsnitt 2.13).

Vad jag har anfört nu i fråga om ansvarsfördelningen mellan socialtjänsten och sjukvärden bör kunna tillämpas generellt i fråga om gränsdrag-

ningen mellan socialtjänsten och andra verksamhetsområden. När det gäller gränsdragningen mot kriminalvården krävs det dock särskilda överväganden. Jag återkommer strax till dessa. Som jag har framhållit tidigare understryker flera remissinstanser vikten av att andra huvudmäns ansvar anges i författningar som gäller för dem.

Jag delar denna synpunkt och vill betona att man härigenom underlättar samarbetet mellan dem som ansvarar för olika verksamhetsområden. Nå-

got behov av att nu göra en samlad översyn av de författningar som kan komma i fråga anser jag dock inte att det finns. Frågor av detta slag bör i stället beaktas i det löpande lagstiftningsarbetet.

Jag föreslår att bestämmelsen om kommunens yttersta ansvar i socialut-

redningens förslag till socialtjänstlag skall kompletteras så att det tydligare

framgår att detta ansvar inte innebär en inskränkning i det ansvar som vilar på andra huvudmän.

Några remissinstanser har i detta sammanhang tagit upp frägor som rör

ansvarsfördelningen mellan socialnämnden och andra grenar av den kommunala verksamheten. Jag återkommer till sådana frågor senare (avsnitt 2.16).

2.3.4 Särskilt om gränsdragningen mot kriminalvården

Jag vill till en början understryka socialutredningens uttalande att kriminalvårdens klienter skall ha samma rätt till socialtjänstens insatser som andra medborgare. Att på detta sätt otvetydigt slå fast socialtjänstens ansvar bör såvitt jag kan finna i allmänhet inte leda till nägra oklarheter.

Redan i dag råder det dock viss osäkerhet främst om kostnadsansvaret för vissa klienter som vårdas i frihet.

[juni 1977 redovisade en särskild arbetsgrupp i en rapport till brottsförebyggande rådet synpunkter på statens och kommunernas kostnadsansvar

för vissa behandlingsåtgärder inom kriminalvården. Arbetsgruppen konstaterade inledningsvis att nägra oklarheter beträffande kostnadsfördelningen mellan kriminalvården och andra huvudmän inte torde behöva

uppstå under den tid en person är inskriven i och vistas på anstalt. Även i

fråga om fördelningen av kostnader för frivårdens klienter (villkorligt frigivna, dömda till skyddstillsyn m. fl.) torde principen enligt arbetsgruppens mening vara helt klar. I det förra fallet svarar staten som huvudman för kriminalvården för alla vårdkostnader, i det senare bärs kostnaderna av

Kommunens ansvar 150

kommunerna som huvudmän för socialvården. Enligt min mening finns det heller inte anledning att gå ifrån dessa principer när den nya socialtjänst-

lagstiftningen genomförs.

Oklarheter föreligger däremot när det gäller kostnadsansvaret för de

klienter som formellt är inskrivna på anstalt men faktiskt vistas på annat håll. Denna situation kan föreligga i två fall; Det ena är att klienten har medgetts frigivningspermission för att söka ordna sin sociala situation och om möjligt päbörja anställning eller studier. Enligt arbetsgruppens mening

bör kriminalvården för dessa klienter bestrida kostnader som uppstår när påföljden verkställs (resor till och från anstalten, utrustningsbidrag m. m.), medan kostnader som kan uppkomma vid annan vård (hyra, mat. kläder, sjukhusvård) bör bestridas av resp. huvudman. I de fall en frigivningspermittent placeras i enskilt hem eller på behandlingshem för t. ex. narkotikamissbrukare bör den kommunala socialvården i hemkommunen svara

för kostnaderna. Jag ansluter mig till den uppfattning som arbetsgruppen

redovisade för dessa fall.

Det andra fall som arbetsgruppen nämnde i detta sammanhang är det där klienten med stöd av 34§ lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt har medgetts rätt att under anstaltstiden vistas utanför anstalt. Några problem

med kostnadsfördelningen mettan olika huvudmän har inte uppstått vid placering på sjukhus eller vid olika skolor. I dessa fall täcks kostnaderna

av socialförsäkringen, utbildningsbidrag, studielån m. m. Oklarheter föreligger däremot enligt arbetsgruppen i fråga om principerna för kostnadsför-

delning mellan stat och kommun vid placering i enskilt hem eller på

behandlingshem för narkotikamissbrukare. Under en tidsperiod som arbetsgruppen särskilt granskade visade det sig att kriminalvården svarade för hela kostnaden I något mer än hälften av fallen och att kriminalvården och hemkommunen inte sällan delade kostnaderna. I samtliga fall svarade dock kriminalvården för hela kostnaden för klädutrustning och resor i samband med placeringen.

Arbetsgruppen konstaterade att möjligheten till vistelse utanför anstalt har kommit att utnyttjas i allt högre grad. Gruppen slog också fast att kriminalvården enligt gällande regler måste bära kostnadsansvaret för

klienten eftersom denne inte är formellt utskriven från kriminalvård i

anstalt. Kriminalvården saknar dock anslag för denna vård och har därför svårigheter att följa gällande princip för kostnadsansvaret. Arbetsgruppen hänvisade till socialutredningens och kommunalekonomiska utredningens arbete och menade att principerna för kostnadsfördelningen mellan stat

och kommun vid placering av klienter enligt 34 § måste följa de huvudprinciper för ansvarsfördelning mellan de olika huvudmännen som dessa utred-

ningar drar upp.

Sedan arbetsgruppen lämnade sin rapport, har kriminalvårdsstyrelsen

träffat en principöverenskommelse i frågan med Kommunförbundet. Den-

na innebär att så länge verkställigheten pågär i 34 §-fallen skall kriminal-

Prop. 1979/80:1 Kommunens ansvar 151

värdsstyrelsen svara för kostnaderna. Men fr. o. m. den beräknade dagen för villkorlig frigivning eler frigivningspermission övergår kostnadsansva-

ret på kommunen, om klienten vistas på ett enskilt hem vars hems vårdare

avlönas av kommunen eller i ett behandlingshem som drivs av kommunen.

Jag vill för egen del till en början framhålla att ansvaret för att behövliga vårdinsatser i 34 §-fallen kommer till stånd för den som är intagen i kriminalvårdsanstalt av naturliga skäl inte primärt kan åvila socialtjänsten.

Anser socialnämnden att den intagnes anpassning I samhället kan underlättas genom t. ex. placering i enskilt hem, lär det dock knappast vara något hinder för nämnden att föreslå kriminalvårdsmyndigheterna en sådan pla-

cering. Initiativet till placering får dock antas i det övervägande antalet fall

komma från kriminalvårdsmyndigheterna. Av arbetsgruppens rapport framgår att ett villkor för placering i behandlingshem för narkotikamissbru-

kare eller i enskilt hem är att planeringen av vistelsen alltid sker i samråd med den sociala myndigheten och att kommunen godkänner placeringen. När en framställning görs om placering av detta slag och kommunen finner att den intagne är i behov av den föreslagna insatsen, ter det sig självklart

att kommunen har samma ansvar för att en adekvat placering sker som när

det gäller andra vårdbehövande. Några oklarheter i detta avseende lär knappast behöva uppkomma. Mera tveksam är emellertid frågan vem som skall svara för kostnaderna för vården. Socialutredningen har inte tagit uttrycklig ställning i denna

fråga. Arbetsgruppen menade att man måste följa de huvudprinciper som skall gälla för ansvarsfördelning mellan olika huvudmän. I fråga om kost-

nadsansvaret för institutionsvärden innebär dessa huvudprinciper enligt

utredningens förslag att landstingskommunerna skall ha ansvaret för de tyngre institutionerna, medan kommunerna i regel kommer att få svara för kostnaderna för t. ex. behandlingshem för narkotikamissbrukare. Kostna-

derna för placering i enskilt hem blir en kommunal angelägenhet. Som jag

återkommer till närmare längre fram (avsnitt 2.13), bör emellertid kommunerna ha ett visst kostnadsansvar även i de fall landstingskommunen är huvudman. Detta ansvar bör fullföljas genom att kommunen betalar avgifter för vården.

Det finns enligt min mening för den kommunala socialtjänstens del inte

anledning att i nuvarande läge förorda någon ändring i den principöverens-

kommelse som nyligen har ingåtts mellan kriminalvårdsstyrelsen och Kommunförbundet.

Jag vill avslutningsvis poängtera att det sagda inte innebär någon begränsning av klientens rätt att på samma villkor som gäller för andra få ekonomisk hjälp eller annat bistånd inom socialtjänsten.

Prop. 1979/80:1 Funktion och uppgifter I 'n [9

2.4 Socialtjänsten — funktion och uppgifter 2.4.1 Socialtjänstens huvudfunktioner Socialutredningen delade i sitt principbetänkande in socialtjänsten i ätta huvudfunktioner. Under remissbehandlingen var några instanser kritiska. Sälunda förordade t. ex. socialstyrelsen i stället en indelning i tre huvudgrupper, nämligen samhällspåverkande åtgärder. sociala tjänster och avhjälpande ätgärder.

I slutbetänkandet tar socialutredningen begreppet social tjänst som utgångspunkt för den fortsatta systematiseringen. Alla former av socialnämndens sociala verksamhet vill utredningen kalla för sociala tjänster. ”Med social tjänst bör avses varje social insats som socialnämnden svarar för och som direkt eller förmedlat tjänar den enskilde och utgör medel för verksamhetens mäluppfyllelse.” Socialtjänstens medel sammanförs nu av utredningen i tre huvudfunktioner.

Strukturinriktade insatser, som syftar till en god samhällsmiljö.

Hit räknas medverkan i samhällsplaneringen, arbete med sociala problem i samhället, uppsökande verksamhet.

Allmänt inriktade insatser, varmed åsyftas generellt utformade sociala insatser inom exempelvis barnomsorgen och äldreomsorgen.

Av särskild vikt är insatser som avser att tillgodose behov av information, barns och ungdoms omvårdnad och utveckling, arbete och försörjning, självständigt boende m. m., social jour.

Individuellt inriktade insatser, som avser sociala tjänster direkt anpassade till den enskilde individens behov.

Hit räknas bl. a. kommunal behovsprövad ekonomisk hjälp, upplysningar, samtal och rådgivning om ekonomi, barnuppfostran, samlevnad osv., andra förebyggande insatser och hjälpåtgärder som motiveras av den aktuella situationen, fortlöpande kontakt för stöd och rådgivning vid problembearbetning (bl.a. familjerädgivning, gruppterapi, psykodrama), erbjudande om behandling och vård i olika former, insatser som gäller nyinflyttades och invandrares förhållanden.

Jag delar utredningens uppfattning att en helt klar gränsdragning inte är möjlig. En viss social tjänst kan vara sammansatt och beröra mer än en huvudfunktion. Det är snarast bedömningen av tjänstens huvudsakliga inriktning, eller annorlunda uttryckt var tjänsten har sin tyngdpunkt, som har fått bestämma indelningen.

Vissa av socialtjänstens vård- och serviceområden griper över alla huvudfunktioner och då framför allt allmänt inriktade insatser och individuellt inriktade insatser. Det gäller samhällets omsorger om barn och ung-

Prop. 1979/80:1 Funktion och uppgifter 1 AA [SE

dom. omsorgerna om äldre människor liksom omsorgerna om människor med handikapp.

Det är här fråga om omräden inom socialtjänsten som är mycket omfattande med hänsyn till det antal människor de berör och de stora resurser de tar i anspråk. Jag behandlar därför dessa områden särskilt senare i mitt anförande (avsnitt 2.9—2.11). Hela huvudomrädet individuellt inriktade insatser är f. ö. så omfattande att jag här kommer att inskränka mig till att huvudsakligen hänvisa till vad jag anför längre fram.

Inte heller bestämningen av begreppet social tjänst går helt fri från kritik. Kommunförbundet påpekar att om 1. ex. fritidsgårdsverksamheten drivs av socialnämnden i en kommun, kommer den att räknas som en social tjänst, medan den i en annan kommun där verksamheten drivs av fritidsnämnden hänförs till fritidsverksamhet. Förbundet vill avgränsa begreppet till socialnämndens lagbundna verksamhet, vilket tnte skulle hindra att kommunen svarar för sociala tjänster i vidare mening.

Jag vill här erinra om att det är kommunen som inom sitt område skall ha ansvaret för socialtjänsten (avsnitt 2.3). I fråga om strukturinriktade och allmänt inriktade insatser bör det med ett undantag sta kommunen fritt att överlåta åt särskilt organ att ha hand om vissa uppgifter, medan det övergripande ansvaret ligger kvar på socialnämnden. som bör anmäla hos kommunen om uppgiften inte sköts på avsett sätt. Undantag från kommunens valfrihet avseende organisationen av sådana insatser är socialnämndens uppgift att medverka i samhällsplaneringen. Det utesluter givetvis inte att också fakultativa organ, t. ex. fritidsnämnden och kulturnämnden bör vara med i denna planering. Individinriktade insatser bör enbart socialnämnden eller social distriktsnämnd ha hand om. Jag äterkommer senare närmare till olika kommunala kompetensfrägor i samband med behandlingen av den kommunala socialförvaltningens organisation m.m. (avsnitt 2.19).

Med hänvisning till vad jag har sagt nu föreslår jag att med social tjänst skall avses varje social insats som socialnämnden ansvarar för och som direkt eller förmedlat tjänar den enskilde och utgör medel för verksamhetens måluppfyllelse. Härmed avses också verksamhet som socialnämnden inte direkt har hand om men har ett övergripande ansvar för. Därmed bör man kunna undvika att samma slags insats i vissa kommuner räknas som social tjänst och i andra kommuner inte räknas som social tjänst beroende på om den sköts av socialnämnden eller inte.

Socialutredningens slutliga förslag om indelning i de tre huvudfunktionerna har mött få invändningar. Till de remissinstanser som uttalar sig direkt positivt om förslaget hör TCO och Sveriges socionomförbund. som säger att indelningen är ändamälsenlig. Även SACO/SR är huvudsakligen positiv. Nykterhetsrörelsens landsförbund anser att grupperingen lägger en värdefull grund för en fortgående analys av samhällsutvecklingen och för fortsatt socialt arbete.

Prop. 1979/80:1 Funktion och uppgifter 154

Socialstyrelsen vill kalla ”strukturinriktade insatser” för ”samhällspåverkande insatser”. I styrelsens utvecklingsarbete är motsvarande benämningar samhällspåverkande ätgärder, allmänt inriktade åtgärder och avhjälpande åtgärder.

Socialutredningen har i slutbetänkandet till stor del beaktat socialstyrelsens tidigare kritik mot den indelning som föreslogs i principbetänkandet. De ändringar som utredningen gjorde som en följd av kritiken var enligt min mening ändamålsenliga. Jag vill däremot inte ansluta mig till socialstyrelsens förslag till ändringar i den systematik som socialutredningen slutligen stannade för. Benämningen ”päverkande” kan sålunda enligt min mening inte förbehållas de strukturinriktade insatserna. Den har viss relevans också för allmänt och för individinriktade insatser. En aktiv socialtjänst måste — med alla förbehåll som bör göras — sträva efter att påverka enskilda människor och deras direkta livssituation genom individuella åtgärder. Jag anser inte heller att socialstyrelsens term avhjälpande åtgärder” för individinriktade insatser är väl vald. Begreppet ger inte utrymme för de förebyggande insatserna på individnivå. Även om de strukturinriktade insatserna är primärt förebyggande och de individinriktade insatserna sekundära i detta avseende, kan de senare inte begränsas till att spela enbart en "avhjälpande" roll. Jag behandlar senare i flera andra sammanhang frågor om förhållandet mellan samhället och den enskilde. I fråga om principerna för insatser hos den enskilde och familjer (avsnitt 2.7) stryker jag särskilt under att en aktiv socialtjänst skall i samverkan med klienten kunna ställa krav och aktivt påverka honom eller henne. Påverkan” markerar emellertid ett resultat som självfallet inte är känt när en viss åtgärd initieras. Inriktning” anger däremot målinriktning och syfte. Jag finner sålunda utredningens formuleringar riktiga och tillstyrker indelningen i huvudomräådena strukturinriktade, allmänt inriktade och individuellt inriktade insatser.

Också utredningens syn på vilka verksamheter som bör anses ingå i de olika huvudområdena har i huvudsak godtagits av remissinstanserna. Socialstyrelsen anser emellertid att uppsökande verksamhet hör till allmänt inriktade insatser snarare än de strukturinriktade. Styrelsen menar att det sociala arbetet sammantaget kommer att utgöra kunskapsunderlag för de strukturinriktade insatserna.

Som Kommunförbundets s.k. SAISP-projekt (sociala aspekter i samhällsplaneringen) visar kan många olika personalkategorier bidra med sina kunskaper. Dessa kunskaper bygger på en kontakt med människor och deras förhållanden inom en vidare ram än vad som avses med uppsökande verksamhet i vanlig mening. Den uppsökande verksamheten är ett av flera medel för såväl samhällsplaneringen som för individuella insatser. Med hänsyn till den betydelse som den uppsökande verksamheten bör få för samhällsplaneringen anser jag emellertid att den i första hand bör ses som en strukturinriktad insats.

Prop. 1979/80:1 Funktion och uppgifter 155

Många olika personalkategorier är verksamma med sociala insatser inom det vida verksamhetsområde som de sociala tjäristerna omfattar. De har olika tjänsteställningar. yrkesbeteckningar och organisationstillhörighet m. m. En i modernt språkbruk vanlig benämning på många av dem är socialarbetare. Härmed avses närmast de yrkesgrupper som har hand om utredningar och behandlingsinsatser i individuella ärenden. Utifrån en helhetssyn anser jag det önskvärt att begreppet vidgas till att omfatta bl. a. olika grupper av värdarbetare. t. ex. hemtjänstpersonal. Enligt min mening bör åtminstone de kallas socialarbetare som utför sociala tjänster genom medverkan i planering, utredning. beslut, behandling och vård, när det inte är fråga om rent kontorstekniska eller administrativa göromäl och man knappast längre kan tala om en ”social insats”. Jag är medveten om att benämningen socialarbetare också kan vara tillämplig på socialt verksam personal inom andra vårdområden i samhället som socialnämnden inte har ansvaret för.

Vad jag har sagt nu har visserligen ingen betydelse för lagstiftningen eller i något annat formellt avseende. En enhetlig syn i dessa frågor bör ändå kunna få en praktisk, positiv betydelse. Den gemensamma benämningen socialarbetare understryker att de olika yrkesgrupperna har en gemensam uppgift och att allas insatser har samma värde oberoende av tjänsteställning och formella meriter. En sådan vidgning ligger väl i linje med den helhetssyn som präglar socialtjänstreformen.

2.4.2 Strukturinriktade insatser Medverkan i samhällsplaneringen

Socialtjänstens aktiva deltagande i samhällsplaneringen är ett viktigt inslag i socialtjänstreformen. Utvecklingen av samhället har bl. a. inneburit att alltmer av ansvar för människors livssituation har lagts på kommunerna. Kommuninvånarnas olika anspråk har också efter hand blivit alltmer kännbara. Knappa resurser och miljömässiga och andra kvalitetsbestämmelser reglerar möjligheterna att infria invånarnas önskemål. Stora krav måste därför ställas på det kommunala beslutsunderlaget och på den planeringsprocess genom vilket underlaget arbetas fram och behandlas.

En förändrad planeringssyn har vuxit fram. Sociala element har i allt högre grad förts in i diskussionen, vid sidan av överväganden om fysiska och ckonomiska resurser. Intresset för de sociala sammanhangen och människors välfärd markeras också starkt i socialutredningens betänkande.

Samhällsproblem betraktas inte längre huvudsakligen som frågor som det gäller att finna ”tekniska” lösningar på. Synsättet har vidgats. Individers eller gruppers sociala svårigheter utvecklas i ett samspel med miljön. Inte sällan uppstår de i ett komplicerat växelspel mellan förändringar i samhällsstrukturen och människors behov, intressen samt möjligheter och

Prop. 1979/80:1 Funktion och uppgifter 156

förmåga att klara dessa förändringar. Det finns ofta stor kunskap hos

socialtjänstens förtroendemän och anställda om sociala problem och deras

samband med bakomliggande faktorer. Socialtjänstens skyldighet att aktivt delta i samhällsplaneringen tillhör därför de viktigaste inslagen i sociultjänstreformen.

Socialutredningen menar att den sociala sektorns medverkan i samhälls-

planeringen skall syfta till

= att utjämna skillnader i levnadsvillkor:

— att se till att den sociala tryggheten omfattar alla;

= att förstärka gemenskap och solidaritet mellan människorna:

- att främja medborgarnas engagemang i gemensamma angelägenheter.

Detta innebär att socialtjänsten genom sitt deltagande i samhällsplane-

ringen skall verka för grupper som är i olika avseenden underförsörjda. Utredningen har i sina överväganden om de sociala organens medverkan

1 samhällsplaneringen framför allt diskuterat den lokala -— den kommunala -- nivån och den kommunala socialtjänstens möjligheter att delta i planeringsprocessen. Utredningens förslag om socialtjänstens medverkan i sam-

hällsplaneringen har fått ett I det närmaste enhälligt positivt mottagande av

remissinstanserna.

Kommunernas arbete med samhällsplaneringen är grundläggande när

det gäller att påverka samhällsstrukturen. Jag är överens med utredningen alt socialsektorns medverkan skall ha sin tyngdpunkt på lokal nivå. Där finns kunskapen om människors villkor och där mäts effekterna av samhällsplaneringen bäst.

Som socialutredningen har pekat på finns det emellertid ett viktigt ansvar för samhällsplaneringen också på läns- och riksnivå. Och det är

väsentligt att av de sociala aspekterna bevakas på alla samhällsnivåer.

Planeringen päverkar nämligen villkoren för medborgarna på vilken nivå den än genomförs. Sociala svårigheter som de sociala organen i kommunen ställs inför har ofta samband med brister eller oförutsedda effekter av planeringen på andra nivåer. Jag återkommer därför strax särskilt till de sociala organens medverkan i planeringen på läns- och riksnivåerna.

Socialutredningen har i sitt slutbetänkande betonat hur ingripande samhällets planering i dess olika former är i människors levnadsvillkor och hur

beroende individens välfärd är av samhällets åtgärder inom många olika sektorer. Samhällets planering bör enligt utredningen leda tram till atgär-

der som samverkar på bästa sätt för den enskilda människan och för grupper av människor. Det blir dä viktigt att bygga planeringen på kunskap om människors eHer gruppers situation. I annat fall riskerar man en brist-

fällig förståelse av de faktiska villkoren och en dälig anpassning av sam-

hällsåtgärderna till de individuella förutsättningarna.

Jag delar detta synsätt. Planeringen måste formas från bl. a. kunskapen

om sociala villkor och i planeringsprocessen mäste denna behandlas med samma tyngd som kunskap om teknik. ekonomi, juridik etc. Det finns

däremot inte skäl att bedriva en särskild social planering som beskrivs och läggs fast i särskilda plandokument och som behandlas vid sidan om annan övergripande planering, t.ex. fysisk och ekonomisk. De sociala organen bör på olika nivåer i samhället medverka i samhällsplaneringen och med sina kunskaper och erfarenheter bidra till att planeringen inriktas och

utformas I linje med det synsätt som jag har förordat.

Planering på kommunal niva

De tre gällande värdlagarna, BvL. NYE och ShjL., innehåller samtliga

generellt utformade bestämmelser som älägger respektive nämnd långtgå-

ende uppgifter i förebyggande syfte. Socialvärden skall göra sig förtrogen

med människors levnadsförhållanden och tillgodose föreliggande behov genom såväl allmänna anordningar som individinriktade insatser. Några

bestämmelser som ger respektive nämnd rätt eller skyldighet att aktivt medverka i samhällsplaneringen finns det dock inte i dessa lagar.

Socialutredningen erinrar om att kommunerna successivt har fått ett ökat ansvar för samhällsplaneringen, och att denna planering påverkar

praktiskt taget alla sidor av medborgarnas levnadsvillkor.

Utredningen ger exempel på kommunala besluts päverkan på människornas förhållanden. Genom den fysiska planeringen påverkas bebyggelsestrukturen, trafiksystemet, förutsättningarna för rekreation och service samt samordningen av olika funktioner i den fysiska miljön. Kommunen har även ansvar för planering uv bostadsförsörjningen. Denna vidgas alltmer till program för hela boendemiljöns utveckling. Socialutredningen pekar på socialtjänstens ansvar för befolkningsgrupper som har speciella bostadsbehov. Till dessa hör ungdomar, äldre, handikappade och personer

I olika stadier av rehabilitering. Kommunen har vidare i ökad omfattning

fätt ansvaret för en sysselsättningsplanering som sträcker sig längre än till den planering av arbetsplatsområden som ingår i den fysiska planeringen. Utredningen pekar i det sammanhanget på sysselsättningsutredningens betänkande (SOU 1975: 90) Arbete åt alla där det betonas att bl. a. kommunernas planering bör underlätta skapandet av nya arbetstillfällen och un-

danröja förvärvshinder. För vissa grupper t. ex. för ungdomar med brister i

utbildning och yrkeserfarenhet samt för personer under rehabilitering är det ofta nödvändigt med särskilda åtgärder för att skapa sysselsättningsmöjligheter. Till de nu nämnda planeringsformerna kommer planeringen

av kommunens egen verksamhet, dvs. planering av institutioner och verk-

samhet inom bl. a. kultur, utbildning, fritidsverksamhet och social service. Socialnämnden bör medverka i den planering som har nämnts nyss. Detta

är en förutsättning för att nämnden i ett tidigt skede i enlighet med vad jag har sagt tidigare skall kunna främja den enskildes möjligheter till arbete, bostad och utbildning.

Vissa remissinstanser har pekat på betydelsen av socialtjänstens egen

verksamhetsplanering som en av förutsättningarna för en aktiv medverkan

Prop. 1979/80:1 Funktion och uppgifter 158

i samhällsplaneringen. Konstruktionen med en ramlag i kombination med det ökade kommunala ansvaret och den enskildes rätt och möjligheter att genom besvär få beslut prövade leder till att det behövs mer detaljerade mälsättnings- och verksamhetsplaner för socialtjänsten. Handlingsprogram och planer bör upprättas för olika sektorer. Lagen bör därför enligt dessa remissinstanser ange en skyldighet för kommunen att utarbeta sådana program. Jag instämmer med socialutredningen och flera remissinstanser i uppfattningen att en väsentlig del av socialtjänstens medverkan i samhällsplaneringen är den egna verksamhetsplaneringen. Planeringen av den egna sektorn är en av utgångspunkterna för ett deltagande i den mer övergripande planeringen. Det är nödvändigt att göra planeringen mer samlad och mälinriktad, att följa upp genomförda planer och att förmedla kunskaper och erfarenheter till beslutsfattarna. Den ger vidare, vilket också vissa remissinstanser har pekat på. ramlagstiftningen ett mer konkret innehåll. Ett politiskt och administrativt ansvar kan därigenom lättare utkrävas. En längsiktig verksamhetsplanering av socialtjänsten ökar också möjligheterna till gemensam planering med andra organ. De resurser som kommunen har tillsammans med framför allt landstingen kan också komma att utnyttjas bättre. Det gäller exempelvis omsoörgerna om äldre och handikappade samt vård och behandling av alkohol- och narkotikamissbrukare. Som jag återkommer till bör socialstyrelsen i sin egenskap av tillsynsmyndighet följa samhällsplaneringen också på den kommunala nivån. En utvecklad planering av socialtjänsten i de olika kommunerna kan ge socialstyrelsen ett underlag för att följa upp och värdera hur socialtjänsten utvecklas It landet. Den ger också socialstyrelsen underlag för sammanställningar och återföring av kunskaper till kommunerna. I kommunerna har redan nu utvecklats olika former av planering av socialvärden. Denna planering han emellertid vara mer eller mindre väl utvecklad i fråga om olika delar av verksamheten. Verksamhetsplaneringen i dess helhet har också kommit olika långt i olika kommuner. En väl utvecklad verksamhetsplanering kommer att få stor betydelse för att utforma socialtjänsten. Detta blir fallet både för att fördela resurserna efter de behov som föreligger och för att omdisponera resurser och ändra verksamhetsinriktning med hänsyn till väntade förändringar i behovet av socialtjänstens olika insatser inom kommunen. Jag vill sålunda starkt understryka att den nuvarande verksamhetsplaneringen av socialvärden bör vidareutvecklas i kommunerna. Bl. a. ramlagen bör kunna göra det lättare för socialnämnden att i planeringen få en samlad överblick över resurserna och hur dessa med hänsyn till behoven lämpligast bör disponeras. Verksamhetsplaneringen bör beröra samtliga socialtjänstens uppgifter. Med hänsyn till att kommunerna redan i stor omfattning har en sådan planering har jag inte funnit det nödvändigt att ta in en särskild bestämmelse om planeringen av socialtjänsten i lagstiftningen.

Prop. 1979/80:1 Funktion och uppgifter 159

I sitt förslag att socialtjänsten genom att medverka i den kommunala

samhällsplaneringen skall ges möjlighet att påverka samhällsstrukturen pekar utredningen på tre slag av insatser. Dessa är att socialtjänsten

= tillför underlag till planeringen: — deltar i planeringen: — deltar i uppföljningen.

De föreslagna insatserna tillstyrks i det närmaste enhälligt av remissin-

stanserna. Flera understryker att den uttalade satsning på strukturinriktade insatser i det sociala arbetet som utredningen för fram markerar en strävan att minska behovet av individuella tjänster. Utredningens uppfatt-

ning att socialtjänstens möjligheter att påverka samhällsplaneringen är ett villkor för en mera genomgripande förändring av arbetsformerna inom den

sociala verksamheten delas också av mänga remissinstanser. Så pekar

t.ex. socialstyrelsen på att socialtjänsten genom denna nya arbetsmetod kan bryta sin isolering och tvingas redogöra för sitt arbetsområde och

använda sina kunskaper i ett vidare sammanhang. Socialtjänsten blir en

aktiv problemsökare som kan beskriva sociala problem och missförhållanden i samhället.

Vissa remissinstanser anser att den föreslagna medverkan från social tjänstens sida borde utvecklas ytterligare. Praktiska erfarenheter och pågående forsknings- och utvecklingsarbete måste vara grunden i en sådan utveckling. Detta gäller t. ex. frågor kring boendesegregations uppkomst och former, den sociala gemenskapens villkor och sambanden mellan yttre miljö och sociala problem.

Liksom socialutredningen och flertalet remissinstanser anser jag att socialtjänstens medverkan i samhällsplaneringen är ett av de viktigaste

inslagen i den nya socialtjänsten. Den markerar tydligt uppbrottet från den

symptom- och individinriktade lagstiftning som hittills huvudsakligen har

reglerat det sociala arbetet i kommunerna. Den ger socialtjänsten möjligheter att förebygga sociala svärigheter på ett mer aktivt sätt än den nuvarande lagstiftningen. Samtidigt som socialtjänsten måste beskriva sociala problem som en

grund i planeringen, måste den ocksä vara beredd att redovisa de mänskliga och materiella resurser som finns och hur dessa kan användas som en ytterligare grund i planeringen.

Många frågor återstär att lösa innan socialtjänsten har funnit formerna

för denna nya stora uppgift. Formerna för medverkan i planeringsarbetet

mäste utvecklas ytterligare och läng tid måste ägnas försöks- och utvecklingsarbete. Också utbildningen på detta område blir viktig. Socialtjänsten befinner sig i början av en utvecklingsprocess.

Socialutredningen har ansett att formerna för socialnämndens medverkan i samhällsplaneringen inte bör regleras närmare i socialtjänstlagen. Motivet är bl.a. de varierande organisatoriska och andra förutsättningar som råder i kommunerna. Enligt förslaget skall det ankomma på nämnden

att i samverkan med övriga facknämnder närmare utveckla dessa former.

Prop. 1979/80:1 Funktion och uppgifter 160

Förslaget har i detta hänseende fätt ett nägot blandat mottagande av

remissinstanserna. Medan vissa instanser delar socialutredningens upp-

fattning, anser andra att utredningen närmare borde ha angett formerna för

socialnämndens medverkan och att utredningen inte tillräckligt konkret

har redovisat socialtjänstens ansvarsområde på denna punkt.

Bl. a. det tidigare nämnda SAISP-projektet visar att planeringsformerna och socialtjänstens medverkan måste anpassas till den enskilda kommunens organisation. Jag anser således att det varken är möjligt eller lämpligt att lägga fast formerna för socialtjänstens medverkan i samhällsplaneringen närmare.

Socialtjänstens uppgift i samhällsplaneringen är enligt socialutredningen främst att tillföra planeringen kunskapsunderlag. Remissinstanserna är också ense om att socialtjänstens anställda har stora kunskaper och erfarenheter att tillföra planeringsprocessen om sociala svårigheters uppkomst och orsaker. Många anser emellertid att socialtjänsten kan få svårt att

redovisa sina kunskaper och erfarenheter på ett tillgängligt och förståeligt

sätt.

Man anser det nödvändigt att socialtjänsten finner praktiska former och

metoder att beskriva och formulera sina erfarenheter och kunskaper om

människors livsvillkor. Jag kan i allt väsentligt instämma i denna beskrivning. Genom uppsö-

kande verksamhet och det individinriktade arbetet fär socialtjänsten kän-

nedom om sociala förhållanden och kontakt med brister och missförhållan-

den i samhället som kan ha sin förklaring i bristande planering eller i oförutsedda effekter av planeringen.

Erfarenheter från utvecklingsarbete på området visar att personalen på alla socialtjänstens verksamhetsområden har omfattande erfarenheter av människors sociala förhållanden. Det gäller säledes förutom dem som arbetar direkt med socialt behandlingsarbete också 1. ex. barnomsorgspersonal och hemsamariter. Denna kunskap mäste tas till vara säväl i soctaltjänstens egen verksamhetsplanering som när soctaltjänsten medverkar i övrig samhällsplanering.

Planeringen måste bygga på politiska mäl och kunskaper om människors

villkor. Jag vill betona att den systematisering av kunskaper och de beskrivningar som görs I första hand skall användas av de förtroendevalda i den politiska processen. För att man i tillräcklig grad skall kunna ta sociala

hänsyn i planeringsarbetet mäste socialtjänstens kunskaper och erfarenheter föras fram redan i det skede då de utgör underlag för politiskt arbete med mältormulering och programskrivning. Jag finner det viktigt alt socialtjänstens medverkan redan från början inriktas på att följa och beskriva

utvecklingen för de grupper som har det särskilt svårt i samhället.

En metod som socialutredningen föreslår att sociahjänsten skall använda för att tillföra underlag åt planeringen är att ställa samman sociala omrädesbeskrivningar som kompletterar tekniska, geografiska och andra

data i den fysiska planeringen.

Prop. 1979/80:1 Funktion och uppgifter 161

Jag vill för min del instämma i soctalutredningens uppfattning att tek-

niska och andra data behöver kompletteras med sociala fakta i den fysiska planeringen. Socialtjänstens uppgift i detta hänseende bör främst vara att

dokumentera och analysera sociala förhållanden och problem och att bety-

så sambanden mellan sociala problem och samhällsstrukturen. För att kunna fullgöra denna uppgift mäste socialtjänsten, förutom kunskaper om kommunen, ocksä skaffa sig kunskap om de rön på området som tillhandahålls av den sociala forskningen.

De sociala områdesbeskrivningar som socialtjänsten enligt förslaget skall arbeta fram har i hög grad gemensamma drag med de bostadssociala inventeringar som boendeutredningarna har föreslagit att kommunerna skall göra i samband med bostadsplaneringen. Bostadsstyrelsen har fätt regeringens uppdrag att utveckla metoder för bostadssociala inventeringar. Dessa skall avse dels bostadsförhållanden. dels de förutsättningar

bostadsmiljön ger för att tillfredsställa hushållens och individernas behov

av kontakt, verksamheter och annat som har betydelse för välfärden.

Utvecklingsarbetet skall bedrivas i nära samverkan med Kommunförbun-

det samt med statens planverk och andra myndigheter. Jag förutsätter att

socialstyrelsen som tillsynsmyndighet för socialtjänsten kommer att få en betydelsefull roll i detta arbete.

När det gäller socialtjänstens deltagande i planeringsarbetet pekar socialutredningen på att detta bör vara så organiserat att socialtjänstens för-

troendemän och tjänstemän ges tillfälle att naturligt delta i hela planerings-

processen — från programskrivning till genomförande. Flera remissinstan-

ser har berört denna fräga, liksom socialtjänstens förhällande till övriga

nämnder och styrelser och hur erfarenheter av social natur från dessa skall

kunna tillföras planeringsprocessen.

BL. a. Kommunförbundet framhåller att det inte får vara förbehållet so-

cialtjänsten att bidra med sociala hänsyn i planeringen av samhället. Inte

heller får ett ökat engagemang från socialtjänstens sida innebära att övriga facknämnders ansvar minskar. Några remissinstanser, däribland LÖ. framhåller att ett aktivt deltagande i planeringen av socialtjänsten inte får

innebära att ansvaret för att de sociala aspekterna blir beaktade flyttas

över från kommunstyrelsen till socialnämnden.

För egen del vill jag stryka under att ansvaret för all kommunal planering enligt kommunallagen vilar på kommunstyrelsen. I planeringsansvaret ligger att samordna och avväga olika facknimnders synpunkter. Det ankommer på kommunstyrelsen att åstadkomma ett sådant arbetsklimat och

öppet samarbete över fackgränserna att olika verksamheter inte konkurre-

rar med varandra utan strävar efter att finna helhetslösningar som kan

accepteras från skilda synpunkter. Jag ansluter mig till socialutredningens förslag till regler i socialtjänstlagen om socialtjänstens deltagande + samhällsplaneringen. Socialnämnden

skall "medverka i samhällsplaneringen och i samarbete med andra sam- 11 Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr I. Del A

Prop. 1979/80:1 Funktion och uppgifter 162

hällsorgan, organisationer. föreningar och enskilda verka för goda miljöer i

kommunen”. Socialnämnden skall sälunda tillföra planeringsunderlag och delta i planeringsprocessen. Nämnden bör dessutom initiera och finna former för samverkan med andra kommunala organ vars erfarenheter och kunskaper krävs för att få fram ett mer fullständigt planeringsmaterial. Jag

vill emellertid betona att detta inte innebär att socialtjänsten ges ett övergripande ansvar för att planeringen bedrivs med hänsyn till människors behov och förutsättningar. Däremot mäste socialnämnden anses ha en skyldighet att påverka planeringen till ett sådant hänsynstagande.

Soctalutredningen har föreslagit att socialtjänstens företrädare I sitt arbete med planeringsfrägorna för nya bostadsområden och vid sanering av

gamla skall verka för att följande delmål uppfylls:

— en allsidigt sammansatt social struktur:

en planering av närmiljön som främjar kontakt och gemenskap:

= möjligheter till differentierade kultur- och fritidsaktiviteter för alla:

— ett tillräckligt och väl lokaliserat utbud av soctal service: - en lokalisering av lämpliga arbetsplatser och andra verksamheter som

bidrar till att ge bostadsområdena ett mångsidigt socialt liv:

= väl utbyggda kollektiva resmöjligheter som tillgodoser även de handi-

kappades behov:

- etl bostadsutbud som tillgodoser också speciella sociala bostadsbehov i icke segregerade former:

- offentliga platser och byggnader så utformade att de blir tillgängliga för

alla:

differentierade sysselsättnings- och utbildningsmöjligheter för grupper

med behov av särskilda insatser: — en aktiv konsumentverksamhet med inriktning i första hand på att

stödja resurssvaga grupper.

Jag ansluter mig till socialutredningens förslag till delmål, vilka har tillstyrkts praktiskt taget enhälligt av remissinstanserna. Dessa delmål svarar bl.a. mot förslaget att i socialtjänstlagen ange att socialnämnden skall främja den enskildes rätt till arbete, bostad och utbildning.

I debatten har visserligen hävdats att samhörighet och gemenskap kan

stärkas om människor med samma etniska eller socio-ekonomiska tillhörighet bor inom samma omräde. Man mäste emellertid räkna med att

effekterna av en sådan längt driven boendesegregation blir övervägande

negativa och riskerar att leda till en ökad isolering mot samhället i övrigt. Enligt min mening svarar delmålen väl mot de krav som man bör ställa på

en god bostadsmiljö för olika kategorier av boende. Bostadsstyrelsen har påpekat att i delmålen bör ingå att göra det möjligt för invänare 1 äldre områden att bo kvar sedan en sanering har genomförts. En sådan ambition

kan enligt min uppfattning läsas in i flera av de delnäl som socialutredning-

en nämner. Jag vill i det sammanhanget gärna tillägga att det i saneringsar-

betet i äldre bostadsområden alltid måste göras en avvägning mellan före-

Prop. 1979/80:1 Funktion och uppgifter 163

slagna ändringar och deras ekonomiska och andra konsekvenser för människornas möjligheter att bo kvar efter förändringen. I bostadsdepartementet har tillsatts en särskild arbetsgrupp som sysslar med stadsförnyelsefrågor. På det kommunala planet har socialtjänsten en viktig uppgift i detta arbete.

En fråga som flera remissinstanser har tagit upp är om socialtjänstens medverkan i samhällsplaneringen bör regleras inte bara i socialtjänstlagen utan också i annan lagstiftning. Flera remissinstanser anser att detta bör ske, företrädesvis i byggnadslagstiftningen.

Remissinstanserna framhåller bl. a. att om socialtjänsten skall ha någon möjlighet att kunna delta i samhällets planering och påverka samhällets struktur räcker det inte med regler om detta i sociallagstiftningen. En sådan bestämmelse får genomslagskraft först om andra samhällsplanerande organ, exempelvis byggnadsnämnden. åläggs att efterfråga socialnämndens medverkan i planeringen och redovisa framförda sociala aspekter inför beslutande organ. Man påminner om att socialutredningen i sitt principbetänkande ansäg att socialtjänstens medverkan i samhällsplaneringen borde regleras förutom i sociallagstiftningen även i annan berörd lagstiftning.

Statens planverk — som i övrigt är mycket positivt till förslaget om ökad medverkan av socialnämnden i samhällsplaneringen — avstyrker att bestämmelser tas in i annan författning än socialtjänstlagen. Verket framhåller bl. a. att det kan finnas en risk att på det sättet stadfästa ett remissförfarande som skulle kunna tolkas så att enbart färdiga planförslag remitteras till socialnämnden. Den snabba utvecklingen leder till organisatoris-

samrådsförfarande genom att där t. ex. räkna upp de förvaltningar, vilkas mening byggnadsnämnden i olika fall skulle vara skyldig att inhämta. Planverket förutsätter att kommunstyrelsen utan särskilda bestämmelser tillförsäkrar socialnämnden inflytande på hela planeringen inom kommunen.

Jag har i denna fråga samrått med chefen för bostadsdepartementet. F.n. pågår arbetet med en ny plan- och bygglagstiftning. Till grund för arbetet ligger ett betänkande av den s.k. bygglagutredningen, SOU 1974: 21. Förslag väntas bli remitterat under år 1979. Utan att föregripa kommande ställningstagande till förslaget vill jag understryka vikten av att socialnämnden bereds tillfälle att tillföra den fysiska planeringen sina kunskaper och åsikter.

Socialnämndens uppgift att medverka i samhällsplaneringen kommer att läggas fast i socialtjänstlagen. Tillsammans med det samordningsansvar som åvilar kommunstyrelsen och den allmänna samrådsskyldighet som byggnadsnämnden har — och som jag förutsätter kommer att behållas eller förstärkas i den nya bygglagstiftningen — är detta enligt min mening en tillräcklig grund för att socialtjänstens kunskaper och erfarenheter utnytt-

Prop. 1979/80:1 Funktion och uppgifter 164

Jas redan på ett tidigt stadium och även fortlöpande i planeringen. Jag delar därför socialutredningens uppfattning att någon särskild bestämmelse om socialnämndens medverkan i den fysiska planeringen inte behövs vid sidan om socialtjänstlagens bestämmelser.

Flera remissinstanser har framhållit att den nya uppgift som socialtjänsten får att aktivt medverka i planeringen kommer att kräva ytterligare resurser och leda till ett stort behov av fortbildning och vidareutbildning av såväl förtroendevalda som tjänstemän. Man anser det också väsentligt att öka kunskaperna om socialnämndens verksamhet och socialtjänstens möjligheter till medverkan i planeringen bland övriga personalgrupper och förvaltningar i kommunen.

De nya arbetsuppgifterna måste få återverkningar på bl.a. socialtjänstens organisation. Denna måste i fortsättningen möjliggöra både att det utvecklas ett planeringstänkande och att utvecklingsarbetet på området kan följas. Jag återkommer senare till de krav som ett nytt arbetssätt ställer på organisationen (avsnitt 2.19) samt till de utbildningsinsatser som reformen aktualiserar (avsnitt 2.26).

Planering på riksnivå och regional nivå

Det finns nära kopplingar mellan samhällsplaneringen på kommunal nivå och planeringen på riks- och regional nivå. Socialutredningen har också pekat på detta förhållande. Den sociala strukturen i kommunen påverkas i hög grad av beslut som fattas på regional nivå och på riksnivå.

En social planeringssyn bör givetvis vara förhärskande också på dessa nivåer i samhället.

När det gäller den centrala nivån har socialdepartementet och socialstyrelsen ett särskilt ansvar. Socialstyrelsens uppgifter blir i sammanhanget dels att medverka i översiktlig planering, dels att ge grundförutsättningar för insatser på övriga nivåer. Styrelsen skall ge underlag för politiska beslut om resursfördelning på riksnivå och beslut som avser övergripande verksamhetsplanering inom den sociala sektorn. En viktig uppgift för styrelsen blir också att bidra med underlag för beslut som avser andra sektorer på riksnivå.

Styrelsens uppgift blir också att bistå landstingen och kommunerna i deras planering genom att tillhandahålla olika former av planeringsunderlag. En viktig del av styrelsens arbete blir vidare att översiktligt följa det lokala kommunala arbetet på planeringsområdet och förmedla kunskaper och erfarenheter till kommunerna.

Socialstyrelsens organisation har varit föremål för översyn. Frågan om den framtida utformningen av verket har därefter beretts av en särskild grupp i socialdepartementet. Socialstyrelsens roll och funktion i fråga om den sociala sektorns medverkan i planeringen — såväl i den sociala sektorns egen verksamhetsplanering som i den övergripande samhällsplaneringen — har därvid prövats. Gruppens arbete bildar underlag för den kommande propositionen om socialstyrelsens uppgifter och organisation.

Prop. 1979/80:1 Funktion och uppgifter 165

Samhällsplaneringen på den regionala nivån har behandlats kortfattat av socialutredningen. För egen del vill jag konstatera att ambitionerna på regionalpolitikens omräde har ökat under senare år. De fastlagda målen för regionalpolitiken innebär att människorna i olika delar av landet skall erbjudas allsidig sysselsättning och service samt god miljö. Det är väsentligt att den regionala utvecklingen sker på ett sätt och i en takt som människorna kan överblicka och förstå. En sådan lokalisering av sysselsättning, service och bostäder bör eftersträvas att människorna kan erbjudas goda lokala arbetsmarknader och möjligheter till en god social förankring.

De ökade ambitionerna på regionalpolitikens område har gett upphov till en omfattande planeringsverksamhet i form av den äterkommande länsplaneringen. | länsplaneringen preciseras de allmänna regionalpohitiska målen för respektive län. Där anges vilka problem som måste lösas och vilka åtgärder som behövs för detta. På grundval av länsplaneringen utformas förslag till riktlinjer och handlingsprogram för regionalpolitiken.

Riksdagen tog under hösten 1976 ställning till regional- och sysselsättningspolitiken (prop. 1975/76:211, AU 1976/77:7, rskr 1976/77:79). Den ställde sig också bakom en vidareutveckling av länsplaneringen, som innebär att en fullständig länsplanering skall göras i huvudsak vart femte år och att den däremellan skall följas upp årligen. Regeringen förordnade i juni 1978 att fullständig länsplanering — benämnd Länsplanering 1980 — skall genomföras åren 1978-1980 av länsstyrelserna och redovisas före utgängen av år 1980. Landstingens roll i länsplaneringen kommer att aktualiseras I samband med regeringens ställningstagande till en länsdemokratisk reform. Regeringen har vidare i prop. 1978/79: 112 föreslagit inriktningen av den framtida regionalpolitiken.

Jag har noterat ett större inslag av sociala hänsyn såväl i uppläggningen av och riktlinjerna för Länsplanering 1980 som i den regionalpolitiska propositionen. Man hart. ex. i samband med länsstyrelsernas arbete med Länsplanering 1980 arbetat fram ett särskilt underlag för hur sociala aspekter kan beaktas i länsplaneringen (Underlag för länsplanering 1980 Sociala aspekter). I detta pekas på möjliga arbetsmetoder och exempel på ytterligare kunskap som kän ge planeringen ett förstärkt socialt innehåll.

Underlaget bygger till stor del på erfarenheterna frän ett utvecklingsarbete som har bedrivits i Norrbottens län med finansiellt stöd av social- och industridepartementen, som också har följt arbetet i projektets ledningsgrupp. Projekt Social utvecklingsplanering i Norrbottens län är ett samarbetsprojekt mellan kommunerna, landstinget och länsstyrelsen samt socialstyrelsen. Det syftar till att ge berörda samhällsorgan ett vidgat underlag för deras ordinarie planeringsverksamhet. Underlaget skall beskriva människors sociala problem och levnadsförhållanden samt analysera sociala konsekvenser av regionens utveckling. Vidare ingår att precisera hur ett socialt planeringsunderlag kan användas och att pröva former för samarbete mellan organ på skilda niväer.

Prop. 1979/80:1 Funktion och uppgifter 166

Den kommande propositionen om socialstyrelsens uppgifter och organisation avses innehälla förslag om en särskild social enhet. som skall inga i länsstyrelsen. En av enhetens arbetsuppgifter blir att tillföra den regionala samhällsplaneringen sociala aspekter. Det saknas i dag social kompetens inom känsstyrelsen för insatser i anslutning till samhällsplaneringsuppgifter. Socialkonsulenterna har hittills inte heller deltagit i länsstyrelsens planeringsarbete annat än i begränsad omfattning. Den sociala sakkunskapen behövs för länsstyrelsens arbete med alt utveckla samhällsplaneringen mot en mer individanpassad och miljöcentrerad planering. Förutom länsplanering skall länsstyrelsen samordna statlig, kommunal och landstuingskommunal planering. I korthet kan länets planering delas in i tre områden: = regionalpolitisk planering, dvs. för att fördela arbete, bostäder och service inom och mellan skilda områden. — fysisk planering, dvs. för att skapa en god och funktionell miljö, - regional trafikplanering, dvs. för att skapa en tillfredsställande transportförsörjning. Jag anser att det är viktigt att den sociala enheten deltar i arbetet på alla områden. Enhetens medverkan bör utformas på olika sätt och på olika nivåer, allt efter uppgifternas art. För att man i planeringsprocessen skall kunna ta social hänsyn krävs det ett tillförlitligt faktaunderlag att göra bedömningar efter. Det är därför viktigt att de erfarenheter som fortlöpande vinns i arbetet inom socialtjänsten samlas in och bearbetas på ett systematiskt sätt. Detta förutsätter att den sociala enheten har ett väl utvecklat samarbete med såväl kommuner och landsting som socialstyrelsen.

Arbete med sociala problem i samhället — fält- och grannskapsarbete Till socialtjänstens strukturinriktade insatser hör att arbeta med sociala problem it samhället. Socialutredningen benämner detta fält- och grannskapsarbete. Utredningen angav i sitt prineipbetänkande som en av uppgifterna för socialtjänsten att aktivera medborgargrupper till insatser för att päverka sin situation. Där konstaterades att denna uppgift som utredningen kallade grannskapsarbete. nära ansluter sig till den sociala fältverksamhet som inriktas på miljöer där sociala svårigheter finns eller kan befaras uppstå. Grannskapsarbetet har utvecklats ur fältverksamheten. De båda arbetsformerna har därför mycket gemensamt. Socialutredningen avgränsar området för fält- och grannskapsarbete till att gälla sådana lokala förhållanden som riskerar att utvecklas socialt ogynnsamt. Verksamheten skall drivas i kontakt med de människor som berörs och i samverkan med andra samhällsorgan och med frivilliga organisationer.

Prop. 1979/80:1 Funktion och uppgifter 167

Utredningen pekar på att fält- och grannskapsarbetet bör stimulera till

medverkan i ideellt. politiskt och fackligt föreningsliv och till andra former

av intressegemenskap. Det skall bidra till att förebygga en ogynnsam

utveckling av den lokala miljön och avhjälpa konkreta brister där.

Liksom annan verksamhet inom socialtjänsten bör enligt utredningen fålt- och grannskapsarbete bedrivas inom ramen för de mål och riktlinjer

som författningarna och socialnämnden anger. Ärenden som aktualiseras i

arbetet bör handläggas enligt samma principer för kompetensfördelningen i beslutsprocessen som andra ärenden.

Flertalet remissinstanser ställer sig bakom socialutredningens uppfattning alt fält- och grannskapsarbete är en resurs i det sociala arbetet.

Brottsförebyggande rådet pekar på dess betydelse ur förebyggande synvinkel. men betonar samtidigt att verksamheten inte får avskärmas från den mer individinriktade delen av socialtjänsten. Viss tveksamhet ull värdet av fält- och grannskapsarbete förs fram av TCO och Sveriges socionomförbund som påpekar att den hittills bedrivna

verksamheten med grannskapsarbete inte har varit framgångsrik, men väl har gett nyttiga kunskaper och erfarenheter. En av erfarenheterna är att sockdarbetarens roll i förhållande till politikerns måste klarläggas.

Också utredningens beskrivning av arbetsformerna får kritik från några av remissinstanserna. Man menar att utredningens uttalanden att fält- och grannskapsarbetet skall bedrivas inom ramen för de mål och riktlinjer som

författningarna och socialnämnden anvisar leder till en styrning av icke

önskat slag. Det skulle vara varken möjligt eller lämpligt att på så sätt

detaljstyra verksamheten. Enligt denna uppfattning innebär grannskapsarbete att kommunen och socialtjänsten ställer resurser ull förfogande och

på så sätt gör det möjligt att engagera olika grupper. Arbetet måste emel-

lertid få drivas på dessa gruppers villkor och ansvar. Detta är viktigt för att frivilliga organisationer och föreningar skall kunna dela. Dessa mäste få

arbeta utifrån sina egna värderingar.

Motsalt uppfattning framförs också. Västerås kommun anser att ettersom arbetsformerna är friare än I det traditionella socialarbetet är det viktigt att det skapas garantier för att verksamheten hålls inom ramen för

de mal och riktlinjer som lagstiftningen och socialnämnden anger.

Jag har i min inledning om soctaltjänstreformens inriktning (avsnitt 2.1) antytt socialtjänstens möjlighet att påverka samhällsstrukturen genom fältoch grannskapsarbete. Jag har då pekat på möjligheten för socialtjänsten att gå in i lokala miljöer som riskerar att utvecklas ogynnsamt. och att tillsammans med dem som lever i omradet och med frivilliga organisatio-

ners insatser söka bryta den negativa utvecklingen. Fältverksamhet och särskilt grannskapsarbete är av relativt ungt datum i

vårt land. Erfarenheterna är fortfarande begränsade, och jag anser att det

är väsentligt att verksamheten får utvecklas och ordentligt värderas innan den kan sägas ha fått sin funktion organisatoriskt och innehalishigt förank-

rad i socialtjänsten.

Prop. 1979/80:1 Funktion och uppgifter 168

Det behövs kvalificerat forsknings- och utvecklingsarbete som inriktas på att pröva och utveckla olika metoder för socialt fältarbete. De erfarenheter från fält- och grannskapsarbete som har gjorts visar att kontakt och

gemenskap främst utvecklas ur en värde- och intressegemenskap, att man känner samhörighet med sitt område och att det finns naturliga sociala

situationer som underlättar möten mellan människor. Jag anser därför att

fält- och grannskapsarbete I så hög grad som möjligt bör bygga på de insatser som görs av politiska och ideella organisationer och föreningar i de lokala miljöerna.

Socialtjänstens medverkan motiveras av att många av de mest utsatta i

samhället också är politiskt fattiga utan någon organisationstillhörighet. Socialtjänsten kan därför spela en viktig roll i ett inledande skede för att

därefter söka kanalisera verksamheten på sä sätt att et fortsatt engagemang inte behövs. Målet är att de boende i området efter hand själva skall ta Över ansvaret.

Jag delar socialutredningens uppfattning att under den tid socialtjänsten

deltar i social fältverksamhet och grannskapsarbete med egna personella resurser. bör aktiviteterna bedrivas inom ramen för de mäl och riktlinjer som författningarna och socialnämnden anger. Jag anser att det i värt samhälle måste ankomma på de politiska partierna och organisationerna att skapa den politiska medvetenheten och viljan till förändring av lokala miljöer. Erfarenheterna frän Skäneprojektet talar också för att grannskaps-

arbetet så långt möjligt bör bygga på insatser från organisationer och lokalt

föreningsliv. Socialtjänstens roll i sammanhanget är bl.a. att stödja och bidra med sin kompetens i enlighet med de mäl och riktlinjer som är fastställda för verksamheten.

Socialnämndens insats I fålt- och grannskapsarbetet kan emellertid ta

alternativa former, bl.a. genom ekonomiskt eller annat stöd tull lokala organisationer och föreningar. Detta stöd kan givetvis inte förenas med villkor som hindrar de berörda organisationerna från att bedriva sitt arbete

i enlighet med sina värderingar.

Uppsökande verksamhet

I socialhjälpslagen finns bestämmelser om socialnämndens skyldighet att bedriva uppsökande verksamhet. Nämnden skall bl.a. ”göra sig väl förtrogen med den enskildes behov av omvårdnad och verka för att detta blir tillgodosett”. Förutom att på detta sätt få ingående kännedom om de enskilda människornas behov i olika avseenden skall den uppsökande

verksamheten. enligt socialstyrelsens Rad och anvisningar, vara ett underlag för kommunernas planering på lång sikt av den socmla verksamheten.

Också barnomsorgslagen har bestämmelser om uppsökande verksamhet. Kommunerna skall genom denna ta reda på vilka barn som behöver anvisas plats i förskola eller fritidshem på grund av att de behöver särskilt

stöd i sin utveckling.

Prop. 1979/80:1 Funktion och uppgifter 169

Pensionärsundersökningen har också berört behovet av uppsökande verksamhet. Där betonas att den uppsökande verksamheten bör ses som en garanti för att individens personliga vård och omvårdnad är tryggad på samma sätt som lagen om allmän försäkring är en viktig grund för ckonomisk trygghet.

Socialutredningen har behandlat den uppsökande verksamheten som en

av socialtjänstens strukturinriktade insatser. I förslaget till socialtjänstlag sägs att socialnämnden skall ”genom uppsökande verksamhet och på annat sätt främja förutsättningarna för goda levnadsförhållanden”.

Utredningen betonar att den uppsökande verksamheten måste utformas så att den personliga integriteten inte äventyras. Utgångspunkterna för

verksamheten bör därför vara dels att den är generell i den meningen att den vänder sig till alla i en viss grupp, dels att den skall avse information

och erbjudanden av samhällets hjälp och tjänster. Den bör alltså rikta sig

till alla i grupper som kan väntas behöva särskilt stöd, t. ex. barnfamiljer,

invandrare och ålderspensionärer.

Socialutredningen betonar alltså informationsinslagen i den uppsökande verksamheten. Detta överensstämmer väl med barnomsorgsgruppens tolk-

ning av begreppet uppsökande verksamhet som det anges i betänkandet

Samverkan i barnomsorgen, SOU 1975: 87.

Barnomsorgsgruppen tolkar begreppet uppsökande verksamhet så att

”uppsökande” innebär ett krav på aktivitet från socialtjänsten. Denna

aktivitet skall emellertid så långt det är möjligt vara fri från ”uppspårande”

och kontrollerande moment. Istället bör ambitionen vara att lämna alla en

avpassad och personlig information. att ge möjlighet till diskussion i frågor av särskilt intresse för den enskilde, att genom initiativ till och medverkan i olika förebyggande verksamheter bygga upp ett förtroende för socialtjäns-

ten samt att i dialog med de boende få underlag för en bättre social

planering. Det förtroende som socialtjänsten härigenom kan få kommer sannolikt att medföra en ökad benägenhet från allmänheten att vid eventuellt begynnande problem kontakta den socialarbetare man tidigare träffat och har förtroende för. Därvid förbättras också förutsättningarna för att

socialtjänstens individuella stödinsatser skall få bestående värde.

Socialutredningen har emellertid skilt mellan uppsökande verksamhet och socialtjänstens skyldighet att ge mer allmän information. Till det senare återkommer jag (avsnitt 2.4.3).

Jag delar, liksom flertalet remissinstanser, socialutredningens syn på vad den uppsökande verksamheten bör innehålla och hur den bör utformas. Verksamheten bör svara för upplysningar och dialog. förmedla olika slag av bistånd och ge kunskap för planering. Genom att verksamheten har förts till de strukturinriktade insatserna betonas att den har generell positiv betydelse för kartläggning och analys av den sociala situationen i kommunen. Statskontoret och riksrevisionsverket har för sin del menat att den

uppsökande verksamheten bör begränsas till mer pätagliga riskgrupper.

Prop. 1979/80:1 Funktion och uppgifter 170

Jag anser att en så definierad verksamhet har vissa nackdelar. Ju mer generella insatser som görs, desto positivare bemöts de. Den uppsökande verksamheten kan riskera att förlora sin positiva innebörd om den begränsas till olika grupper i riskzonen.

I anslutning till socialutredningens principbetänkande vände sig flera remissinstanser mot en alltför långt driven uppsökande verksamhet. med tanke på att en sådan riskerar att inkräkta på den personliga integriteten. Uppfattningen var att hänsyn till integriteten mäste sättas före kravet på att de sociala organen skall känna till a/la förhållanden som kan visa på behov av sociala tjänster.

Under remissbehandlingen av socialutredningens slutbetänkande har frågan aktualiserats på nytt om risker för konflikt mellan en uppsökande verksamhet och den personliga integriteten. LO anser att det är mycket väsentligt att människornas rätt till personlig integritet respekteras. Det får inte bli så att människor påtvingas uppfattningar och service som kommunen tillhandahåller. LO betonar dessutom att det är den enskilde själv som skall avgöra hur han vill leva så länge det inte går ut över andra. Samma uppfattning har Kommunförbundet som understryker att individens fundamentala rätt att själv ha inflytande över sin situation måste respekteras även om detta innebär att man kommer i konflikt med syftet bakom den uppsökande verksamheten.

Målet för den uppsökande verksamheten bör enligt min mening vara att socialtjänsten genom verksamheten skall få så god kännedom om människors situation att väsentliga behov kan tillgodoses. Med den inriktning av verksamheten som jag har förordat nyss kan förmodligen många av de integritetsproblem lösas som diskuteras i samband med den uppsökande verksamheten. Socialstyrelsens försöksverksamhet med uppsökande verksamhet bland barn och barnfamiljer ger stöd för denna uppfattning. Genom att aktivt och positivt informera om sina möjligheter till stöd och hjälp kan socialtjänsten få kontakt med enskilda eller grupper av människor som av olika skäl inte själva söker upp socialtjänsten. Den nya socialtjänsten som till skillnad från den nuvarande socialvärden i stor utsträckning kommer att vara befriad från kontrollerande inslag bör kunna få ett ökat förtroende hos allmänheten så att människor som behöver stöd och hjälp i högre grad än i dag själva söker denna.

Man måste samtidigt räkna med att det även i framtiden kommer att finnas hjälpbehövande människor som inte önskar kontakt med socialtjänsten. Då måste hänsynen till den personliga integriteten få en avgörande betydelse. Från denna princip måste givetvis göras undantag i sociala nödsituationer eller under andra svåra sociala förhållanden. Den personliga integriteten får inte hindra socialtjänsten från att gripa in för att hjälpa människor som befinner sig I nöd. Inte minst hänsynen till barnens bästa måste ibland få innebära att socialtjänstens uppsökande verksamhet träder föräldrarnas personliga integritet för när.

Prop. 1979/80:1 Funktion och uppgifter 171

Vissa remissinstanser, t.ex. Botkyrka kommun och skolöverstyrelsen, anser att den uppsökande verksamheten bör ske i samverkan med andra organ. Botkyrka kommun pekar på de möjligheter som finns att arbeta tillsammans med skolan, med olika typer av institutioner och med fria organisationer med fungerande lokal verksamhet och eget uppsökande arbete som t.ex. hyresgästorganisationer i bostadsområdena, fackföreningar på arbetsplatserna, invandrarföreningar, länkrörelse och Verdandi-verksamhet.

Jag delar denna uppfattning. Det är viktigt att socialtjänsten arbetar utåtriktat och att den samarbetar med andra — kommunala organ och frivilliga organisationer. Jag anser emellertid att tyngdpunkten i socialtjänstens samverkan med föreningar och andra frivilliga organisationer inte bör vara i den uppsökande verksamheten. Socialtjänstens grannskapsarbete och den allmänna informationsverksamhet som socialtjänsten bedriver är lämpligare för denna typ av samverkan.

Liksom skolöverstyrelsen förordar jag ett nära samarbete med skolan. I den uppsökande studie- och yrkesorienterande verksamheten (SYO) når skolan genom en personlig kontakt alla ungdomar som lämnar grundskolan. Det bör i detta sammanhang också erinras om att skolstyrelsen enligt beslutet om reformering av skolans inre arbete (STA) skall bedriva uppföljande studie- och yrkesorientering för att stödja ungdomar under 18 år som efter avslutad grundskola varken studerar eller har arbete. Enligt senare beslut (prop. 1978/79: 180 s. 102, UbU 45, rskr 422) skall skolstyrelsen ges ett övergripande uppföljningsansvar för alla ungdomar i den aktuella åldern.

SYO-verksamheten är ett lämpligt samarbetsområde för socialtjänsten och skolan. Men också i övrigt bör socialtjänsten arbeta i nära kontakt med skolans elever och personal.

Den uppsökande verksamheten bland litet äldre barn och ungdomar är ett viktigt arbetsfält. Detta visar bl. a. Skåneprojektet. Försöksverksamheten pekar på att det behövs ett fördjupat utvecklingsarbete för att samordna insatser från social-, fritids- och skolförvaltningarnas sida. Här kan finnas ”kompetensproblem” som kräver en klarare rollfördelning för att kunna lösas.

Rollfördelningen bör — som ledningsgruppen för projektet framhåller — kunna innebära att socialförvaltningarna satsar mindre på fritidsverksamhet i egen regi och mera på uppsökande verksamhet, gängbearbetning, gruppsamtal m. m. i samarbete med såväl fritidsförvaltningarna som skolan.

Fritidsförvaltningarna bör liksom hittills ta sig an även barn och ungdomar med sociala problem. Medverkan i uppsökande verksamhet är en naturlig uppgift också för personal inom fritidsverksamheten.

En samverkan mellan förvaltningarna från här antydda utgångspunkter bör leda till att kommunens resurser för arbete bland barn och ungdom utnyttjas effektivare.

Prop. 1979/80:1 Funktion och uppgifter 172

2.4.3 Allmänt inriktade insatser Information

Enligt förslaget till socialtjänstlag hör det till socialnämndens uppgifter att ge information om socialtjänsten i kommunen.

Socialutredningen anger följande mål för informationen: att upplysa om samhällets socialpolitik, att ge kunskaper om rättigheter och skyldigheter för medborgarna på detta område, att belysa sociala förhällanden och problem och dessa problems utbredning och tänkbara orsaker, att stimulerå till ökad aktivitet och ge förutsättningar för var och en att framföra erfarenheter och synpunkter samt tillvarata sin rätt till medinflytande i sociala frågor.

Utredningen framhåller att informationen mäste göras begriplig. Det bör också vara möjligt för medborgarna att i upplysningsverksamheten kunna äterföra erfarenheter och synpunkter till samhällets organ. Här har folkrörelserna stor betydelse och det är viktigt att socialtjänsten samverkar med föreningar och organisationer. |

De remissinstanser som har yttrat sig i frågan framhåller överlag att informationen bör vara lättfattlig och nå breda grupper. Vissa har betonat att informationen inte bara bör gå ut på upplysningar i sak om rättigheter och skyldigheter m. m. utan också på att söka ändra allmänhetens inställning till den verksamhet som vi i dag kallar socialvård.

Enligt min mening bör informationen ha de två syften som vissa remissinstanser har pekat på. I själva verket kan man inte dra någon skarp gräns mellan dessa båda funktioner. Redan sakupplysningar om sociala problem, deras orsaker och verkningar har betydelse för opinionsbildningen.

Det står samtidigt klart att informationen inte bör få komma ensidigt från myndigheterna. Information är som flera remissinstanser har framhållit en grannlaga uppgift. Folkrörelser och andra frivilliga organisationer, som företräder särskilda intressen, idéer och politiska uppfattningar måste också ges en betydelsefull roll i upplysningsverksamheten. Först därigenom kan informationsutbudet få en önskvärd variation och bredd. Samtidigt ökar förutsättningarna att förankra socialtjänstens innehäll och mening inom olika befolkningsgrupper.

Genom en bred utbildnings- och informationsverksamhet bland de många organisationernas medlemmar skapas även bättre förutsättningar för ett återflöde av fakta om goda och dåliga förhållanden och av åsikter och förslag från medborgarna till myndigheterna. Negativa inställningar kan givetvis inte ”informeras bort” i mänga fall. När de grundas på sociala och ekonomiska missförhällanden krävs det politiska åtgärder. Informationsflödet trån medborgarna till myndigheterna kan vara en viktig grund

för sådana nödvändiga politiska insatser.

Vilka skall nås av upplysningsverksamheten? Jag delar den i remisssvaren vanliga uppfattningen att viss information bör i princip nå alla medan annan information bör inriktas på särskilda grupper i befolkningen.

Prop. 1979/80:1 Funktion och uppgifter 173

När det gäller mera speciella ”målgrupper” kan jag endast ge exempel. Till dessa hör elever i grund- och gymnasieskolan. värnpliktiga och vuxenstuderande. Det är inte minst viktigt att yngre elever som ett led i sin

medborgarutbildning får kunskaper om socialtjänsten och vad den syftar

vill. fn annan avgränsad, men ändå stor grupp. utgör barnfamiljerna. Andra viktiga grupper är invandrare och språkliga minoriteter. Det är

likaså angeläget att nå ut med informationen till personer med olika slag av handikapp. Handikappförbundets centralkommitté har särskilt nämn blin-

da, döva, dövblinda och utvecklingsstörda. Information är viktig för äldre

personer bl. a. som ett led i förberedelse av en förestående pensionering. Jag tar upp frågan om de äldres informationsbehov senare (avsnitt 2.10). Den kraftigt ökade förtidspensioneringen är till stor del en följd av utvecklingen inom arbetslivet i form av strukturrationaliseringar. ändrade

arbetsmetoder och ökade krav på arbetstagarna. Aktiv information om alternativ sysselsättning kan för mänga förtidspensionärer bli ett viktigt led

i strävanden till att äterföra dem till samhällsgemenskap och en menings-

full tillvaro. De arbetslösa är en annan viktig grupp med liknande problem.

Den omfattande arbetslösheten bland ungdomen, inte sällan redan från

skolavslutningen. hör till våra svåraste samhällsproblem i dag. Även här är

en aktiv informationsverksamhet med inriktning på att främja de arbetslö-

sas möjligheter att skaffa arbete av största betydelse. Informationen måste ges i praktiska aktionsprogram som syftar till konkreta lösningar av olika

gruppers grundläggande svårigheter som ofta gäller arbete, bostad och utbildning.

Som både socialutredningen och remissinstanser, t. ex. länsstyrelsen i

Norrbottens län, med olika uttryck har strukit under måste informationen nå de mest eftersatta. Det gäller här grupper av människor som samtidigt

som de har stora behov av information är svära att nå kanske både konkret

och bildligt. dvs. det är svårt att göra upplysningen meningsfull, begriplig

och acceptabel för dem. De finns delvis bland de redan nämnda grupperna. Men de finns också tt. ex. bland andra som i dag får socialhjälp och som har problem utöver de ekonomiska. Härtill kommer behövande grupper som socialtjänsten över huvud taget inte når. Vära kunskaper om hur många de

är och under vilka förhållanden de lever är mycket ofullständiga. Informationen måste inriktas på att vara både förebyggande och avhjälpande. I fråga om metoder och tillvägagångssätt blir som jag antydde

nyss samverkan med såväl andra myndigheter som organisationer på cen-

tral, regional och lokal nivå en nödvändig förutsättning för att verksamhe-

ten skall kunna nå önskvärda resultat. Upplysningsverksamheten bör så

långt möjligt läggas upp och genomföras tillsammans med de organisationer och sammanslutningar som tillvaratar gruppernas intressen. Här räk-

nar jag med inte minst ett folkrörelseengagemang även för människor som i dagens samhälle står utanför organisationerna. ” De föreningslösa”” hör till dem som det är mest angeläget att nå. Samtidigt som jag stryker under

Prop. 1979/80:1 Funktion och uppgifter 174

upplysningsverksamheten som en gemensam uppgift för många är jag väl medveten om att organisationerna måste få verka utifrån sina principiella grunder och förutsättningar i övrigt.

Formerna för informationen bör självfallet avpassas efter ändamålet. Är syftet att nå stora delar av landet, bör massmedierna utnyttjas. Broschyrer med posten för olika verksamheter, gemensamma upplysningsskrifter om ekonomiska anordningar. utbildningsmöjligheter, kultur- och fritidsaktiviteter m. m. bör likaså bli viktiga medel för att sprida upplysning. Inte minst väsentligt är här som annars att människor får reda på vart de skall vända sig, när de kommer i en situation där de behöver biständ eller service.

En aktiv verksamhet i bostadsområden, medverkan på arbetsplatser, i skolor, bibliotek, inom förebyggande mödra- och barnavård, äldreomsorg och inom föreningar bör bli viktiga informationsvägar.

Det är inte möjligt att fastställa cen definitiv arbetsfördelning av informationsuppgifterna. Denna fördelning blir beroende av inte bara resurser utan även av skiftande förutsättningar i övrigt liksom av förändringar som följer med utvecklingen. Detta gäller också i frågan om hur informationsverksamheten skall organiseras. Bl. a. Linköpings kommun har pekat på att en fristående informationscentral kräver ett relativt stort befolkningsunderlag för att fylla en viktig funktion. I stället kan förstärkning av olika receptioner med informationsmaterial från olika håll vara ett enkelt medel att förbättra informationen. Enligt kommunen har områdeslokaler för enbart upplysningar haft svårt att bli godtagna till skillnad från information som ett led i en vidare soctal verksamhet. Jag kan för egen del peka på de möjligheter att sprida information i enskilda områden som erbjuder sig på biblioteksfilialer, fritidsgårdar, dagcentra för äldre etc. I detta sammanhang vill jag understryka betydelsen av att man söker värdera resultatet av olika informationsinsatser.

Som har framhållits I remissvaren är det viktigt att informationen planeras så att man undviker dubbelarbete. Visst informationsmaterial bör kunna tas fram centralt som service åt landsting och kommuner. På central nivå bör socialstyrelsen och Kommunförbundet samarbeta. Motsvarande samarbete mäste utvecklas på regional och lokal nivå mellan informationsgivarna.

Kommunstyrelsen har ett övergripande ansvar för kommunens information. Det är en viktig fråga för kommunstyrelsen hur informationen om socialtjänsten skall kunna samordnas med annan näraliggande information på ett ändamålsenligt sätt. Det är nödvändigt att socialnämnden verkar för att informationen om socialtjänsten breddas till att omfatta andra socialpolitiska områden. I många fall framstår en längre gående samverkan som naturlig, t. ex. med kulturnämnden.

Informationen utgör en del av socialtjänstens allmänna insatser. Som jag har nämnt tidigare rymmer socialnämndens strukturinriktade insatser starka inslag av information när det gäller samhällsplanering, arbete med

Prop. 1979/80:1 Funktion och uppgifter 175

sociala problem i samhället och uppsökande verksamhet (avsnitt 2.4.2). Samma gäller i hög grad de individuellt inriktade insatserna (avsnitt 2.4.4).

Jag äterkommer till dessa frågor även i andra delar av mitt anförande.

Arbete och försörjning

Socialutredningen framhåller att ett av socialtjänstens syften skall vara att stärka den enskildes egen förmåga att ta tillvara sina intressen och reda upp sina problem. Av grundläggande betydelse här är möjligheten till försörjning genom eget arbete. Längvarig arbetslöshet och svårigheter att

kunna få ett nytt arbete är ofta grund för andra problem. Sociala insatser

av direkt betydelse för möjlighet till arbete är biträde vid arbetsanskaffning

m.m. Det är här fråga om att förmedla kontakt med arbetsförmedling och arbetsvärd eller i vissa fall med arbetsgivare. En viktig del av verksamheten bör också gälla förmedling av utbildning för arbete. Arbetsberedande

atgärder i inskränkt mening är många gånger inte tillräckligt. Vissa grund-

läggande förutsättningar måste i mänga fall klaras dessutom, t.ex. handi-

kappades möjligheter att ta sig till och från arbetsplatsen. Detta ställer krav

på resurser när det gäller allmänna kommunikationsmedel, färdtjänst eller fordon för rörelsehindrade. något som i vissa fall förutsätter ekonomiskt bistånd i form av socialbidrag som komplement till statliga bidrag för

ändamälet (avsnitt 2.6). Jag äterkommer senare till socialtjänstens medverkan för att handikappade skall få arbete tavsnitt 2.11). Också pensionärernas rätt till arbete behandlar jag senare (avsnitt 2.10).

Ime sällan är det nödvändigt att stärka den enskildes förutsättningar att kunna få och att behålla ett arbete genom individuella insatser av annat

slag. både i form av ekonomiskt bistånd och andra stödinsatser.

Som socialutredningen har framhållit har förskole- och fritidshemsverk-

samheten stor betydelse inte bara utifrån barnens behov och intressen.

värvsarbete eller utbildning få en tryggad försörjning och nå personlig utveckling. Barnomsorgen återkommer jag senare till tavsnmitt 2.9).

Frågan om samarbete med arbetsmarknadsorganen äterkommer jag också senare till i samband med behandlingen av socialtjänstens samverkan med andra verksamhetsområden (avsnitt 2.14). En viktig del av detta

samarbete gäller planering av sysselsättningsinsatser. Socialutredningen har understrukit att socialnämnden bör samarbeta med distriktsarbets-

nämnd och förekommande lokala planeringsråd för sysselsättning. Utred-

ningen framhåller att socialnämndens erfarenheter och kunskaper bör utnyttjas för gemensamma inventeringar av behovet av arbetsplatser och hur dessa behov skall kunna tillgodoses. Särskild uppmärksamhet bör ägnas

den dolda arbetslösheten. Också allmänna förvärvshinder bör som redan har nämnts undanröjas genom utbyggnad av barnomsorgsresurserna och förbättrade transportmöjligheter.

Socialtjänsten bör vidare i samverkan med arbetsmarknadsorgan göra

Prop. 1979/80:1 Funktion och uppgifter 176

den enskilde så välrustad som möjligt för att möta de krav som ett arbete

ställer. Genom individuellt avpassade insatser bör man sträva efter att förebygga och så Jängt möjligt undanröja utbildningsbrister samt fysiska. psykiska och sociala handikapp. Men det är också nödvändigt att den

arbetslöse får ett arbete som svarar mot hans förutsättningar. Socialnämnden bör i samarbete med arbetsförmedlingen uppmärksamma behovet av

individuell anpassning av arbetsinnehället liksom introduktionen på arbetsplatsen för att den enskilde så snabbt som möjligt skall kunna komma in i arbetsgemenskapen.

Redan i samband med socialtjänstens medverkan i samhällsplaneringen har jag berört kommunens vidgade ansvar för sysselsättningsplaneringen

och behovet av särskilda åtgärder för att skapa sysselsättningsmöjligheter

ät bl.a. ungdomar och personer under rehabilitering. När det gäller ungdo-

mar som lämnar skolan är det viktigt att samarbete sker med skolan.

Några remissinstanser har ansett att socialutredningen inte tillräckligt ingående har belyst sambandet mellan insatser inom ramen för den arbetsmarknadspolitiska verksamheten och soctalvårdens uppgifter. T.ex. ar-

betsmarknadsstyrelsen erinrar om sambandet mellan hög arbetslöshets-

nivå och antalet socialhjälpstagare respektive förtidspensionerade. Kommunerna och socialnämnderna bör enligt dessa remissinstanser sätta in

mer kraftfulla åtgärder än vad som framgår av utredningen för att motver-

ka särskilt ungdomsarbetslösheten. Sysselsättningsutredningen hör till de remissinstanser som menar att socialutredningen har ägnat frågorna om

sysselsättning för liten uppmärksamhet i betänkandet. Större utrymme

borde ha getts åt frågor om hur utslagningen skall förhindras och de sociala myndigheternas uppgifter i sammanhanget, arbetets betydelse i rehabiliteringen av personer med olika typer av handikapp osv.

Jag har redan behandlat kritiken mot utredningen för att den inte tillräckligt starkt skulle ha understrukit den enskildes rätt till ett meningsfullt

arbete (avsnitt 2.2). Denna rättighet kan visserligen härledas ur de före-

slagna övergripande målen för socialtjänsten. Men som jag har nämnt bör denna rätt framhävas tydligare i socialtjänstlagen än vad som har skett i socialutredningens förslag.

Socialtjänsten kan på de vägar socialutredningen har angett bidra till lösningar av sysselsättningssvårigheter bäde allmänt och i enskilda fall.

T. ex. har försök att placera ungdomar med sociala svårigheter på arbets-

marknaden bedrivits framgångsrikt i Södertälje och Uppsala. Det måste vara en viktig uppgift för socialnämnden att främja människors möjlighet att få meningsfull sysselsättning och utkomst. Samtidigt får man som LO har påpekat inte blunda för att socialtjänstens möjligheter att skapa arbetstillfällen är begränsade. Här är det framför allt den allmänna ekonomiska politiken, arbets- och näringspolitiken som har betydelse. liksom trygghetslagarnas roll när det gäller att tillförsäkra människor med sociala

svårigheter sysselsättning. LO menar att socialtjänstens viktigaste upp-

Prop. 1979/80:1 Funktion och uppgifter 177

gifter ligger i att vara kontaktorgan med arbetsförmedling och arbetsvård. Arbetsmarknadsstyrelsen poängterar särskilt betydelsen av att det finns resurser för framåtsyftande insatser inom ramen för arbetsmarknadspolitiken.

Flera remissinstanser har understrukit kommunernas ansvar för sysselsättningsplaneringen. Försöksverksamhet med sysselsättningsplanering i flera kommuner har visat att det fanns en betydande dold arbetslöshet, särskilt bland kvinnorna, i dessa kommuner. Det framgår av sysselsättningsutredningens betänkande (SOU 1978:42) Kommunernas medverkan i sysselsättningsplanering. Jag anser det vara viktigt att kommunerna tar reda på det verkliga behovet av arbetstillfällen i kommunen. Därmed får de ett underlag för den fortsatta planeringen. Resultaten av försöksverksamheterna får behandlas närmare i samband med att ställning tas till sysselsättningsutredningens betänkande.

Genom en bättre planering ökar också möjligheterna att anpassa rekryteringen så att vissa projekt kan tidigareläggas med hänsyn till arbetsmarknadsläget. Jag finner det vara av stor betydelse att socialtjänstens erfarenheter och kunskaper om sociala svårigheter utnyttjas i denna planering. Som sysselsättningsutredningen framhåller kan det vara lämpligt att det i kommunens allmänna planeringsförutsättningar lämnas en redogörelse för socialnämndens erfarenheter. Kommunstyrelsen eller kommunftullmäktige får sedan ta ställning till i vilken utsträckning planeringen kan ske inom den kommunala förvaltningen på grundval av denna information och med ledning av arbetet inom anpassningsgrupperna i kommunen. Redogörelsen bör även delges arbetsmarknadsorgan så att den kan utnyttjas i deras planering.

Planeringen är också viktig som ett underlag för arbetsförmedlingens diskussioner med företagen och för ytterligare åtgärder i enlighet med främjandelagstiftningen.

Jag vill till sist erinra om att många invandrare har en utsatt situation pä arbetsmarknaden med en hög arbetslöshet. Invandrarna har därför ett stort behov av stödinsatser av olika slag från bl. a. kommunernas sida. Även för dem erfordras samordnande insatser mellan socialnämnden och andra kommunala och statliga organ.

Självständigt boende

En av förutsättningarna för ett självständigt liv är en egen fungerande bostad. Socialutredningen har framhållit att en av socialtjänstens uppgifter av allmänt inriktat slag är att medverka till att människor som till följd av sjukdom, handikapp eller ålder har svärt att klara sig själva får möjlighet att bo kvar i sin egen bostad. Socialtjänsten kan göra detta möjligt genom att förmedla hjälp till hushållsgöromål och till den personliga hygienen och vården. Ett alternativ till denna boendeform, är som utredningen anför serviceboendet, där en mer omfattande gemensam service kan erbjudas. 12 Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr I. Del A

Prop. 1979/80:1 Funktion och uppgifter 178

Tili stor del rör diskussionen om det självständiga boendet och socialtjänstens möjligheter att stödja detta äldre och handikappade. Mina över-

väganden i dessa frågor återkommer jag mera utförligt till senare (avsnitt 2.10 och 2.11).

Social jour Socialutredningen har ansett det angeläget att behovet av social jour

tillgodoses på ett tillfredsställande sätt i kommunerna. Behoven är dock

olika i t.ex. tätbefolkade urbaniserade kommuner och i glesbygdskom-

muner. Med förbehåll för sådana olikheter nämner utredningen två huvudområden där allmänheten behöver komma i kontakt med socialtjänsten

även under kvällar, helger osv. Det ena området gäller främst ensamstående. En stor grupp av dem

utgör de äldre. Men här återfinns också många yngre och medelålders

personer. Det andra behovsområdet omfattar i första hand barn och ungdom.

Lagen (1973: 558) om tillfälligt omhändertagande (LTO) ställer krav på

en social jour- och beredskapsverksamhet, som långt ifrån alltid tillgodoses I kommunerna.

Liksom remissinstanserna vill jag framhålla värdet av en väl utbyggd social jour. En sädan social beredskap är viktig inte minst ur förebyggande

synpunkt. Olika remissinstanser som kriminalvårdsstyrelsen, brottsförebyggande rådet och skolöverstyrelsen har från skilda utgångspunkter belyst det angelägna i en väl fungerande jourverksamhet inom socialtjänsten. Svenska läkaresällskapet framhäller att det f.n. kan vara svårt att under vissa tider snabbt få till stånd ett omhändertagandebeslut vid t. ex. barnmisshandel. Det förekommer att barnavdelningar och barnpsykiatriska kliniker i brist på social jour får ta in barn som inte behöver medicinsk utredning. Dessa barn måste "beredas tak över huvudet” inom sjukvården trots att ett omedelbart omhändertagande genom socialvärden vore lämpli-

gare.

Försöksverksamhet med social jour bedrevs under åren 1974— 1976 i

tjugoen kommuner. Socialstyrelsen har värderat verksamheten (Socialstyrelsen redovisar 1977:4). Erfarenheterna visar bl.a. att jouren i stor utsträckning kontaktades av människor som var ensamma eller befann sig i

en konfliktsituation. Många hade redan kontakt med socialvården. De

vanligaste åtgärderna bestod i att man gav upplysningar och gjorde hänvisningar. Vidare förekom stödjande samtal, ekonomisk hjälp, anskaffning av logi etc. Samarbetet mellan socialvården och sjukvården var problemfyllt och socialjourens tillkomst medförde inte någon genomgripande förbättring i detta avseende. För att jouren skall fungera är det även viktigt att den integreras i det sociala arbetet vid socialbyråerna och att det finns tillgäng-

liga resurser som jouren kan använda sig av.

Prop. 1979/80:1 Rätten till bistånd 179

Den närmare utformningen av jourverksamheten måste bli beroende av de lokala förhållandena. Verksamheten kan samordnas med en mer allmänt inriktad samhällsjour och med läkarjour. I mindre kommuner torde som flera remissinstanser har framhållit behovet kunna tillgodoses genom samarbete mellan flera kommuner.

2.4.4 Individuellt inriktade insatser

De individuella insatsernas inriktning och innehåll behandlar jag senare i mitt anförande i flera olika sammanhang. Jag vill här sammanfattningsvis peka på några av dessa.

Fsamband med behandlingen av reformens inriktning m. m. (avsnitt 2.1) har jag gett vissa allmänna riktlinjer för individuellt inriktade insatser. Samma gäller socialtjänstens mäl (avsnitt 2.2) och det kommunala ansvaret (avsnitt 2.3). Mot kommunens ansvar svarar den enskildes rätt till bistånd (avsnitt 2.5), som jag strax återkommer till. Därefter tar jag upp vilka principer som bör gälla för insatser hos enskilda och familjer både i och utom det egna hemmet (avsnitt 2.6). Dessa ställningstaganden ger den principiella grunden för centrala områden av socialtjänstens verksamhet. Hit hör vidare omsorgerna om barn och ungdom, äldre samt personer med handikapp tavsnitt 2.9—2.11). Dessa insatser har en allmän inriktning med starka inslag av individuellt riktade åtgärder av olika slag. Den senare behandlingen av familjehem och hem för vård eller boende har sin tyngdpunkt i individuellt inriktade insatser (avsnitt 2.12 och 2.13). Också socialtjänstens samverkan med andra verksamhetsområden gäller ofta planering och åtgärder på individnivå tavsnitt 2.14). Den enskildes förhållanden, bl.a. i fråga om hans rättigheter och skyldigheter samt skyddet av hans integritet är naturligtvis centrala bl.a. när det gäller handläggning av ärende. sekretesskyddet,. uppgiftslåmning. registrering (avsnitt 2.17—2.20) liksom frågor om besvär m. m. (avsnitt 2.22). Jag vill här till sist nämna individuellt inriktade ätgärder i form av värd utan samtycke av unga och av vuxna missbrukare (avsnitt 2.25).

2.5 Rätten till bistånd 2.5.1 Rätten till biständ enligt värdlagarna

De allmänna socialpolitiska anordningarna bildar i dag grunden för det sociala trygghetssystemet. Inom detta utgör socialförsäkringarna en hörnsten. Deras syfte är bl.a. att garantera kompensation för inkomstbortfall på grund av sjukdom eller av annan orsak. Utmärkande för socialförsäkringarna är att de knyter rätten till ekonomiskt biständ till generella förutsättningar och att de inte bygger på en individuell behovsprövning. Socialförsäkringarna svarar nu till alldeles övervägande grad för människornas ekonomiska trygghet vid sjukdom, älderdom, arbetslöshet osv. Andra viktiga trygghetsanordningar är den socialservice som lämnas inom t. ex.

Prop. 1979/80:1 Rätten till bistånd 180

barnomsorgen och generella stödåtgärder inom arbetsmarknadspolitik och bostadspolitik.

Som framgår av min beskrivning av den socialpolitiska utvecklingen var det emellertid ännu för några decennier sedan huvudsakligen den kommunala fattigvården som efter behovsprövning hade att svara för försörjningen av den som var minderärig eller arbetsoförmögen. I den gällande lagstiftningen är det främst ShjL.:s bestämmelser om socitalhjälp som reglerar kommunernas skyldighet att hjälpa när de generella stödformerna inte är tillräckliga. Det ekonomiska stöd som årligen utgär i socialhjälp är emellertid mindre än en procent av de totala socialpolitiska utgifterna.

I systemet för grundtrygghet i samhället ingår, förutom de generella och individuella stödformer som jag har nämnt nu, även anordningar som syftar till att trygga den enskildes behov av personlig omvärdnad och värd. Här har samhället genom bestämmelser om rätt till värd eller annan hjälp enligt BvL, NvL och ShjL. inom varje värdomräde sökt tillgodose den enskildes behov av bistånd i olika situationer. Sedan lång tid tillbaka tar också insatserna inom t. ex. barn- och ungdomsvärden och inom nykterhetsvården i anspråk en långt större andel av den kommunala socialvårdens ekonomiska och personella resurser än vad den ekonomiska socialhjälpen gör.

Förutsättningarna för ekonomiskt bistånd inom soctalvården anges ti 12 och 1388 SHjL. Rätt till socialhjälp till livsuppehälle och behövlig värd har enligt 12§ den som inte kan försörja sig genom eget arbete på grund av ålder. sjukdom. lyte eller annars bristande kropps- eller själskrafter. Samma rätt tillkommer den som av hälsoskäl helt eller delvis bör avhälla sig från arbete. Som förutsättning för rätt till socialhjälp gäller dock att den enskilde själv saknar medel och att hans behov inte tillgodoses på annat sätt. I fråga om den som inte har fyllt 16 år skall hjälpen även avse uppfostran.

Bestämmelser om s.k. frivillig socialhjälp ges i 138 ShjL. Enligt denna paragraf kan kommunen lämna socialhjälp även i andra fall än dem som anges i 128. Sådan socialhjälp meddelas enligt grunder som kommunfullmäktige bestämmer eller, om grunder inte har fastställts, I den utsträckning som socialnämnden anser att den behövs.

Utmärkande för rätten till bistånd enligt 12 § ShjL är den direkta anknytningen till behovet av ekonomisk hjälp. Övriga värdlagar har andra utgångspunkter för den hjälp de tillförsäkrar människorna.

Om någon som inte har fyllt 18 år behöver värd och fostran på grund av att föräldrarna har avlidit eller övergivit honom. skall barnavårdsnämnden enligt 31§ första stycket BvL omhänderta honom för samhällsvärd, om behovet inte tillgodoses på annat sätt.

I 318 andra stycket BvL föreskrivs att barnavärdsnämnden även i andra situationer skall omhänderta barnet för samhällsvård. Är någon som inte har fyllt 18 år i behov av specialvård eller annan värd och fostran utom

Prop. 1979/80:1 Rätten till bistånd 181

eller annars underläter att tillfredsställande sörja för honom, och kan behovet inte tillgodoses på annat sätt, skall nämnden omhänderta den unge för samhällsvärd. Omhändertagande som har sagts nu sker endast på begäran av föräldrarna eller med deras samtycke. Barnet skall lämna sitt samtycke om det har fyllt 15 är. Kravet på barnets samtycke är inte ovillkorligt. Om särskilda skäl föreligger kan avsteg göras från huvudregeln.

Bestämmelserna i 25, 26 och 2988 BvL har samma utgångspunkter. Barnavärdsnämnden har enligt dessa paragrafer skyldighet att vidta vissa åtgärder till skydd och omvärdnad för den unge. Mot dessa skyldigheter får anses svara en rätt för barnet att i de angivna situationerna få bistånd genom samhällets försorg.

Enligt 14 & NvL skall nykterhetsnämnden vidta hjälpätgärder när någon missbrukar alkohol. Till sådana åtgärder hör att hjälpa alkoholmissbrukaren ull lämplig anställning eller att byta verksamhet eller vistelseort liksom att förmå honom att bl. a. rådfräga läkare eller frivilligt söka lämplig värd.

NvL har också en bestämmelse som svarar mot 31 & BvL. 158 & NvL ges möjlighet för den enskilde att efter hänvändelse till nykterhetsnämnden få behövligt bistånd. Den som är hemfallen ät alkoholmissbruk kan enligt denna paragraf efter egen ansökan beredas vård på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare. För intagning fordras bl.a. att den värdbehövande skriftligen förbinder sig att stanna på vårdanstalten under den tid som anses nödvändig med hänsyn till vårdbehovet, dock högst sex månader.

Även med ett allt finmaskigare generellt trygghetssystem av socialförsäkringar och annan samhällsservice kommer det också i framtiden att finnas behov av ekonomisk hjälp och annat stöd efter individuell behovsprövning. Jag skall nu behandla de allmänna förutsättningarna för rätt till biständ genom socialtjänsten. Bl. a. formerna för det ekonomiska stödet tar jag upp särskilt (avsnitt 2.6 Socialbidrag).

2.5.2 Den allmänna utformningen uv rätten till bistånd

Den enskildes rättigheter beskrivs således nu inom varje värdområde för sig. Detta följer av den funktionella indelning som präglar den nuvarande socialvärdslagstiftningen.

Utvecklingen inom socialvården har emellertid alltmer gått mot att göra en bedömning av den enskildes och hans familjs hela situation. Denna helhetssyn, som jag mera utförligt berör i annat sammanhang, tillämpas numera allmänt.

Ett uttryck för helhetssynen är den sammanhällna socialtjänstlag som skall ersätta de nuvarande vårdområdesbundna lagarna. Den enskildes rätt att få vård, omvårdnad, ekonomisk hjälp eller annat bistånd som är anpassat efter individuella förutsättningar och behov bör också bestämmas mot denna bakgrund.

Prop. 1979/80:1 Rätten till bistånd 182

Socialutredningen har föreslagit att det i socialtjänstlagen skall införas en allmän bestämmelse om den enskildes rätt till biständ. Enligt den föreslagna bestämmelsen skall den enskilde ha rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning och sin livsföring i övrigt, om hans behov inte tillgodoses på annat sätt. Som jag återkommer till strax innehåller biständsparagrafen vidare vissa anvisningar om hur det biständ skall se ut som den enskilde skall vara tillförsäkrad. Den föreslagna utformningen av en rätt till bistånd har i sina huvuddrag tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna. För egen del är jag också överens med socialutredningen om huvuddragen I den tilltänkta biståndsparagrafen. Som utredningen framhåller bör cn given utgångspunkt för hur rätten till bistånd skall utformas vara att den enskildes rätt till sociala insatser inte begränsas i förhållande till vad som gäller i dag. Rätten till biständ bör således till att börja med avse alla de situationer som enligt de nuvarande vårdlagarna berättigar till stöd och hjälp. Som en förutsättning för biständ bör också liksom nu gälla att den som till följd av olika omständigheter inte kan klara sin försörjning eller sin livsföring i övrigt skall få den hjälp som han behöver genom samhällets försorg. Syftet med rätten till biständ enligt socialtjänstlagen skall således vara att tillförsäkra den enskilde en rätt till stöd och hjälp av samhället när han på grund av bristande arbetsförmåga. handikapp, ålder eller annan liknande omständighet befinner sig i en sitvation som gör insatser från samhällets sida nödvändiga. Rätten till biständ bör med andra ord inträda så snart den enskilde behöver socialtjänstens insatser för sin försörjning eller sin livsföring I övrigt. Denna rätt kommer härigenom att vila på samma principiella grunder som kommer till uttryck i t.ex. 12 & Shjl, som ju på motsvarande sätt gör rätten till ekonomisk hjälp beroende av att den ekonomiska hjälpen är en nödvändig förutsättning för att den enskilde skall kunna klara sin försörjning. Samma synsätt kommer till uttryck i 31 ä BvL,

de inte själva kan dra försorg om barnet. Som framgår av vad jag har sagt skall rätten till biständ inte bara gälla i situationer då den enskilde behöver t. ex. ekonomisk hjälp till sin försörjning. Rätt ull bistånd träder också in när t. ex. äldre eller handikappade i sitt dagliga liv är beroende av andras insatser. Andra viktiga exempel på när rätt till bistånd kan föreligga är när barn som far illa behöver tas om hand eller på annat sätt hjälpas av socialnämnden eller när den som missbrukar alkohol eller narkotika behöver värd och behandling genom nämndens försorg. Den som för sin dagliga livsföring inte kan undvara särskilda insatser är säledes berättigad till stöd och hjälp av socialnämnden. En bestämmelse av det innehål! som jag har förordat nu skiljer sig från bestämmelserna i gällande vårdlagar på så sätt att rätten ull bistånd inte

Prop. 1979/80:1 Rätten till bistånd 183

här knutits till att den enskilde behöver hjälp av nägon särskild orsak som

anges I lagen. Flera remissinstanser har kritiserat socialutredningens förslag till utformning av rätten till bistånd i detta hänseende. Man menar att

en uppfattning om sina rättigheter. Inte heller kommunerna och besvärsmyndigheterna har enligt dessa remissinstanser tillräckligt underlag för att bedöma biståndets omfattning. Det är givetvis önskvärt att bedömningen av rätten till bistånd blir så enhetlig som möjlig. Ur den synpunkten borde biståndets innehåll regleras

fastare. Även kraven på att det skall vara möjligt att förutse myndighets beslut talar i denna riktning. Jag har därför i och för sig förståelse för önskemålen om att få biståndets förutsättningar och innehäll bättre preciserade.

Olika skäl talar dock mot att i lagen knyta rätten till bistånd till vissa särskilt angivna situationer som sjukdom, ålder eller bristande arbetsför-

måga. Det skulle säledes knappast vara förenligt med den helhetssyn som i framtiden skall karaktärisera det sociala arbetet att anknyta rätten till

bistånd till vissa konkreta situationer. Det skulle vidare möta betydande svärigheter att utforma lagstiftningen så att den kom att avse alla de

situationer där det bör finnas en rätt till biständ. Jag ansluter mig därför till socialutredningens uppfattning att rätten till bistånd i första hand bör knytas till att den enskilde är beroende av socialtjänstens insatser för sin

försörjning och sin livsföring i övrigt.

Jag vill på nytt erinra om att en rätt till biständ som bestäms på detta sätt

kommer att avse alla de rättigheter som nu omfattas av de gällande vårdla-

garna. Hit hör rätten till ekonomisk hjälp enligt 12 §& Shjl liksom rätten till

vård m.m. enligt 25, 26 och 31 8&& BvL resp. 14 och 58 §& NvL. Den

uttolkning som dessa och andra bestämmelser om rätt till sociala stöd- och hjälpinsatser har fått bör kunna ge vägledning när den nu föreslagna bestämmelsen skall tillämpas.

Avsikten är att socialstyrelsen bl. a. efter samråd med Kommunförbun-

det skall få till uppgift att utfärda allmänna råd som vägledning för tillämp-

ningen av socialtjänstlagen. Inte minst gäller detta rätten till bistånd.

2.5.3 Behovet av bistånd

Socialutredningen har föreslagit att den nya biståndsparagrafen skall

utformas sä att den ger den enskilde rätt till bistånd för sin försörjning och sin livsföring i övrigt, om hans behov inte tillgodoses pä annat sätt. Detta har av åtskilliga remissinstanser tolkats så att rätt till biständ skulle kunna

inträda. även om den enskilde hade förmåga att försörja sig t.ex. genom

eget arbete. Som regel vänder sig remissinstanserna mot ett sädant synsätt

och betonar vikten av att frågan klargörs.

Jag vill för egen del understryka att rätt till bistånd av socialnämnden

förutsätter att det föreligger ett hjälpbehov. Den som på egen hand kan

Prop. 1979/80:1 Rätten till bistånd 184

klara sin försörjning och sin livsföring i övrigt kan som regel inte anses ha ett sådant behov. Som socialutredningen framhåller bör dock rätt ull tillfällig ekonomisk hjälp t. ex. kunna föreligga även om den hjälpsökande bedöms vara i stånd att genom arbete klara sin försörjning. Det bör vidare uppmärksammas att det i socialnämndens ansvar ligger en skyldighet att vidta tillfälliga åtgärder i väntan på att ansvarig huvudman avhjälper värdbehovet. Det visar att rätt till bistånd av socialnämnden kan föreligga i ännu en situation då den enskildes livsföring normalt tryggas på annat sätt. Som jag har nämnt förut lämnar socialvården redan i dag sådant biständ. Även andra situationer kan självfallet tänkas uppkomma då socialnämndens ansvar inte är lika klart uttalat men då det skulle framstå som oförenligt med de mål som har ställts upp för socialtjänsten att avvisa den enskildes begäran om hjälp. Med de påpekanden som jag har gjort nu är jag dock beredd att tillmötesgå remissinstansernas önskemål och föreslår att det i lagtexten skall anges att rätt till bistånd förutsätter att den enskildes behov inte kan tillgodoses på annat sätt.

2.5.4 Biståndets utformning

Socialutredningens förslag innebär att det ingenstans i lagtexten anges vilka ätgärder som nämnden skall vidta när den lämnar den enskilde bistånd.

Flera remissinstanser har kritiserat detta och menat att biständets innehåll därmed har blivit oklart. Kammarrätten i Göteborg framhåller exempelvis att helhetssynen och det övergripande ansvaret ställer stora krav på en lagstiftning som ger kommunen stor handlingsfrihet vid bedömningen av vilka sociala insatser som bör sättas in för att bistå den enskilde. Men samtidigt som en sådan handlingsfrihet är nödvändig för socialnämnden är det enligt kammarrätten en förutsättning för den enskildes rättssäkerhet att lagen konkret anger hans rättigheter. Kammarrätten anser det från flera utgångspunkter angeläget att man i lagen preciserar den enskildes rättigheter. Enligt kammarrättens mening bör problemet lösas på det sättet att man begränsar rätten till socialt bistånd till att gälla, förutom ekonomiska behov. elementära behov på äldreomsorgens, barnomsorgens och handikappomsorgens områden. När det gäller sådana behov förutsätter kammarrätten att socialt biständ skall tillhandahållas utan hinder av resursknapphet. När det däremot gäller andra former av socialt bistånd, bl. a. sådana som är starkt beroende av tillgången på personal, måste man ge lagstiftningen en annan utformning. Man kan t. ex. föreskriva en skyldighet för kommunerna att tillhandahålla sociala tjänster av olika slag i den omfattning som kan anses motsvara behovet bland invånarna i kommunen. En sådan skyldighet ger enligt kammarrättens mening inte den enskilde kommunmedlemmen en direkt rätt till förmänen. Liknande synpunkter anförs av bl. a. kammarrätten i Sundsvall och JO. Några remissinstanser anser att miniminormer eller liknande bestämningar bör ges för socialtjänstens innehåll.

Prop. 1979/80:1 Rätten till bistånd 185

Jag vill mot bakgrund av remisskritiken understryka att syftet med bestämmelserna om rätt till bistånd är att tillförsäkra den enskilde stöd och

hjälp inom socialtjänsten när sådana insatser är nödvändiga för att den

enskilde skall kunna klara sin försörjning och sin livsföring i övrigt. Det bör som jag har sagt tidigare inte möta alltför stora svårigheter för socialnämnden att med ledning av de principer som redan nu gäller i fråga om

rätten till sociala stöd- och hjälpinsatser fastställa när rätten till biständ

inträder. I dessa situationer är nämnden skyldig att bistå den enskilde. Nämnden skall i varje särskilt fall vidta de åtgärder som behövs för att avhjälpa det uppkomna behovet. Valet av ätgärder kommer därvid att bero på förhållandena i det enskilda fallet. Rätten till stöd och hjälp från nämnden kan emellertid inte avse andra insatser än sädana som bedöms kunna

tillgodose den enskildes behov på ett lämpligt sätt. Av socialtjänstens allmänna bestämmelser följer att insatserna skall utformas i samförständ

med den enskilde hjälpbehövande. Den enskilde har dock givetvis inte någon ovillkorlig rätt att erhålla en viss bestämd insats. Vid valet av åtgärd måste således hänsyn tas till vilka alternativa resurser som finns att tillgå inom kommunen.

När det gäller den ekonomiska hjälpen torde det knappast uppstå nägra svårigheter. Behövlig vägledning kan man få om man jämför med rätten till ekonomisk hjälp enligt 12 & ShjL. Jag vill erinra om att bestämmelserna om

ekonomisk hjälp enligt ShjL är mer preciserade enbart i fräga om grunder-

na för rätten men inte beträffande hjälpens sammansättning och den levnadsnivå den skall tillförsäkra den enskilde. När det däremot gäller insatser av vård- och behandlingskaraktär kan däremot svårigheterna bli större. Dessa är emellertid ingalunda oöverkomliga. Även om behov av bistånd kan uppkomma i de mest skiftande situationer. lär det som regel av omständigheterna komma att framgå vilka åtgärder som är bäst ägnade att avhjälpa behovet. Regler av det slag som har förordats av kammarrätten i Göteborg leder lätt till att de slag av insatser som särskilt anges i författningen framstår som mera önskvärda än andra stöd- och hjälpinsatser. Ramlagens syfte att ge kommunerna möjlighet att anpassa insatserna efter lokala önskemål och behov kan på detta sätt komma att motverkas. Sam-

ma invändningar kan riktas mot ett system med miniminormer. När det gäller sådana regler måste man vidare uppmärksamma risken för att kommunerna i ett ansträngt ekonomiskt läge undviker att lämna bistånd i större utsträckning än vad normerna föreskriver, även om det i det enskilda fallet

skulle te sig befogat att göra en mera omfattande insats.

Det är säledes enligt min mening inte förenligt med det synsätt som bör

prägla sociahjänsten att det i lagen särskilt anges vilka insatser den enskilde skall vara berättigad till i en uppkommen situation. Med hänsyn till statens tillsyn och till den besvärsrätt som skall tillkomma den enskilde anser jag att det finns tillräckliga garantier för att vi får en ordning som är

betryggande från rättssäkerhetssynpunkt. om lagrummet ges den utformning som jag har tillstyrkt.

Prop. 1979/80:1 Rätten till bistånd 186

2.5.5 Skälig levnadsnivå

Enligt socialutredningens förslag skall den enskilde genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Biståndet skall enligt förslaget vidare utformas så att det stärker den enskildes resurser för ett självständigt liv.

Många remissinstanser anser att begreppet skälig levnadsnivå är alltför

svävande. Kommunförbundet menar att utan en klar definition av begrep-

pet kan tvekan uppstå om den enskilde skall ha rätt till samma levnadsnivå

som han har haft tidigare eller om den skäliga levnadsnivån innebär en miniminivå. som eventuellt blir olika beroende på var man bor.

Sveriges folkpensionärers riksförbund päpekar att den levnadsnivå som anses som skälig i en kommun ofta inte framstår som skälig i en annan.

Förbundet framhåller som exempel att det kommunala bostadstillägget i

storlek varierar kraftigt från en kommun till en annan. Stockholms kom-

mun och Föreningen Sveriges soctalchefer anser att levnadsniväbegreppet mäste relateras till mera konkreta begrepp. Enligt dessa båda remissinstanser kan detta endast ske genom att en praxis utformas med hjälp av

besvärsinstitutet. Man anser att detta kommer att leda till det otillfredsställande förhållandet att frågan om enskildas skäliga levnadsvillkor. som är en fråga av socialpolitisk karaktär. kommer att avgöras av domstolar med

utgängspunkt från ett juridiskt betraktelsesätt. Även Sveriges kommunaltjänstemannaförbund gör sig till tolk för en sådan uppfattning.

TCO och Sveriges socionomförbund menar att begreppet livsföring i

övrigt mäste utvecklas ytterligare. De anser detta nödvändigt bl. a. därför

att det i början kan vara svärt att precisera biständet på en nivå som främjar personlig utveckling och aktiv livsföring.

Det skulle enligt min mening valla stora svårigheter att i lagtexten

närmare söka ange vad som skall anses som skälig levnadsnivå. BI. a.

måste detta bedömas med utgångspunkt i den tid och de förhållanden under vilka den hjälpbehövande lever. Det mäste därför överlämnas ät

kommunerna att fastställa vilken levnadsnivå som skall anses skälig. En-

ligt socialutredningens uppfattning kan de normer som utredningen har föreslagit för ett socialförsäkringstillägg vara till viss vägledning.

Valet av åtgärd bör som jag framhöll nyss bli beroende av omständigheterna i varje särskilt fall. Syftet med insatsen mäste emellertid sträcka sig

längre. Biståndet måste samtidigt utformas på ett sädant sätt att den enskildes förutsättningar att i framtiden klara sin försörjning och sin livsföring

förbättras. Det framgär för övrigt redan av bestämmelserna i Shjl att hjälpen skall lämnas I sådana former att den behövande om möjligt blir i

ständ att för framtiden genom eget arbete försörja sig och de sina (14 § ShjL). Rehabiliteringssynpunkten mäste således tilläggas stor betydelse

när biståndet skall bestämmas. Det är under sådana förhållanden inte möjligt att i lagen läsa fast vare sig de åtgärder som nämnden skall vidta eller den konkreta förändring av den enskildes förhållande som insatsen i varje särskilt fall skall syfta till. Lagstiftningen mäste i stället lämna relativt

Prop. 1979/80:1 Rätten till bistånd 187

stort utrymme för socialnämnden att anpassa insatserna så att de på bästa sätt kommer att främja den enskildes fortsatta rehabilitering. Det är säledes enligt min mening angeläget att det av lagen klart framgår att de insatser som ges inte bara skall syfta till att avhjälpa det föreliggande värdbehovet utan även underlätta för den enskilde att i framtiden själv klara sin försörjning och sin livsföring i övrigt. Jag ansluter mig följaktligen till den lydelse av lagrummet som socialutredningen i denna del har föreslagit.

2.5.6 Behovet av bestämmelser för "frivillig hjälp” Socialutredningen har föreslagit att det i socialtjänstlagen. utöver den allmänna regeln om rätt till bistånd (5 § i förslaget), skall tas in en föreskrift om att den enskilde även i andra fall inom ramen för socialtjänstens syften kan ges ekonomisk eller annan hjälp av socialnämnden (6 § i förslaget). Bara ett fåtal remissinstanser berör förslaget i denna del. Länsstyrelsen i Jämtlands län sätter i fråga om det är nödvändigt att göra en uppdelning av biståndsreglerna. Enligt länsstyrelsen kan förekomsten av 6 § ha en äterhållande effekt på kommunernas benägenhet att lämna bistånd enligt 5 §. Dessutom anser länsstyrelsen att det finns risk för ett normtänkande i likhet med det som 12 § ShjL i dag ger upphov till. Det kan enligt länsstyrelsen befaras att 5 § utnyttjas för bistånd upp till ”normen” medan 6 § utnyttjas i övriga fall. Sveriges kommunaltjänstemannaförbund tar fasta på att bistånd enligt 5 § skall ge en skälig levnadsnivå och frågar från denna utgångspunkt vilken levnadsnivå bistånd enligt 6 § skall ge och vilka funktioner ett sädant biständ skall fylla. Nuvarande regler i Shjl innebär följande. Enligt 12 § skall socialhjälp lämnas om den enskilde på grund av särskilda i lagen angivna omständigheter själv saknar medel till sitt uppehälle eller till erforderlig vård. En ytterligare förutsättning är att behovet inte tillgodoses på något annat sätt, t. ex. genom att hjälp lämnas av en myndighet. När det inte finns ett behov av socialhjälp enligt 12 §, kan s.k. frivillig socialhjälp utgå enligt 13 §. Sådan kan ges enligt grunder som kommunfullmäktige bestämmer — och det har i praktiken nästan aldrig förekommit — eller ”efter vad socialnämnden prövar erforderligt”. Den frivilliga socialhjälpen är avsedd att vara ett komplement till övriga sociala förmåner och skall utgå när annan hjälp är otillräcklig eller inte kan erhållas. Uppdelningen i obligatorisk resp. frivillig hjälp går tillbaka på bestämmelser som infördes i 1871 års fattigvärdsförordning. Den särskilda bestämmelsen om frivillig socialhjälp tjänar i dag endast syftet att ge kommunen kompetens att lämna ut annan hjälp än den obligatoriska som den enskilde alltid har rätt till. Enligt min mening vore det av principiella skäl tilltalande att i den nya socialtjänstlagen avstå från en fortsatt uppdelning på detta sätt. Jag har i det föregående tillstyrkt att den enskildes rätt till bistånd skall

Prop. 1979/80:1 Socialbidrag 188

ges en större räckvidd än den obligatoriska socialhjälpen har i dag. Rätten till biständ skall inte längre knyta an till sådana särskilda omständigheter som anges t.ex. I 12 § Shjl. Oavsett bakgrunden till oförmågan skall den vars behov inte kan tillgodoses på annat sätt ges bistånd av socialnämnden för sin försörjning och sin livsföring i övrigt. Föreskriften att den enskilde genom biståndet skall tillförsäkras en skälig levnadsnivå ger. i förening med de möjligheter som ramlagstiftningen innehäller. stort utrymme för socialtjänsten att variera hjälpinsatserna. De förhållanden som jag har pekat på nu minskar enligt min uppfattning i avsevärd grad behovet av en bestämmelse om s. k. frivilligt biständ. Den enskilde kan emellertid behöva stöd och hjälp från nämnden även i andra situationer, t.ex. för att förebygga att det senare uppkommer ett behov av akut hjälp. Det kan vara fråga om olika former av rehabiliterande insatser som på så vis faller utanför rätten till bistånd. Socialnämden har enligt kommunallagens bestämmelser inte rätt att utan stöd i lag ge en enskild kommunmedlem sådan hjälp. Socialnämndens kompetens att lämna sädan hjälp måste således under alla förhällanden framgå av socialtjänstlagen. Enligt de regler som jag har förordat tidigare skall kommunen ansvara för att den som vistas i kommunen får det bistånd som han behöver. Vidare kommer det i lagen att anges att socialnämnden som en av flera viktiga uppgifter har att lämna bl. a. ekonomisk hjälp och annat bistånd ät familjer och enskilda som behöver det. Genom dessa regler i den nya lagstiftningen ges enligt min mening kommunen otvetydigt nödvändig kompetens att ge den enskilde stöd och hjälp även I andra situationer än dem som omfattas av rätten till bistånd. Jag anser följaktligen att det därutöver inte finns behov av en särskild bestämmelse om s.k. frivilligt bistånd inom socialtjänsten. Frågan om kommunernas möjlighet att enligt den nya lagen ge bistånd utöver det som framgår av den enskildes rätt i vissa fall kan behöva belysas ytterligare i socialstyrelsens allmänna råd. I fortsättningen går jag in på de ekonomiska formerna av bistånd —socialbidrag. Jag återkommer då också till frågan om det ”frivilliga” biståndet.

2.6 Socialbidrag Rätten till bistånd innebär som framgår av vad jag har sagt tidigare i princip en rad olika individinriktade insatser, av vilka den ekonomiska hjälpen bara är en. Jag har påpekat tidigare att insatserna inom t. ex. barnoch ungdomsvården och inom nykterhetsvården har tagit i anspråk en större del av socialvårdens resurser än vad den ekonomiska hjälpen, socialhjälpen, har gjort. Det hindrar inte att socialhjälpen i nuvarande och äldre lagstiftning har haft en i flera avseenden central roll. En rad särskilda

Prop. 1979/80:1 Socialbidrag 189

frågor knyter också an till just denna form av hjälp. Det är därför naturligt att ägna dessa frågor speciell uppmärksamhet.

Som socialutredningen har pekat på kan den ekonomiska hjälpen antingen avse bidrag till den enskildes försörjning och vård eller ha förebyggande ändamål. Man kan om man så vill i likhet med utredningen kalla den först nämnda sortens bidrag för grundbidrag och den senare för rehabiliteringstillägg. En sådan indelning kan ibland vara meningsfull.

Som ett samlat namn på det ekonomiska biståndet har socialutredningen föreslagit termen socialbidrag. Jag ansluter:mig liksom de allra flesta remissinstanserna till detta förslag. Samtidigt anser jag i h-khet med utredningen att det inte finns anledning att i socialtjänstlagen använda något särskilt namn för den del av biståndet som avser ekonomisk hjälp.

Innan jag går in närmare på formerna för det framtida socialbidraget vill Jag ge en redogörelse för socialhjälpen och dess utveckling under senare år.

2.6.1 Socialhjälpen

Socialhjälpen har med tiden alltmer blivit ett komplement till de allmänna socialpolitiska anordningarna. Några siffror kan belysa utvecklingen. I början av 1900-talet var den kommunala behovsprövade hjälpen (fattigvården) praktiskt taget den enda samhälleliga ekonomiska hjälpformen. Trettio år senare svarade den för ungefär en fjärdedel av de socialpolitiska kostnaderna. I mitten av 1960-talet hade andelen nedbringats till omkring en procent. Socialhjälpskostnaderna har därefter legat på eller under enprocentnivån.

Socialhjälpsnormer

Socialhjälpen bygger som har nämnts till skillnad från t. ex. socialförsäkringarna på en fri behovsprövning. Särskilt socialförvaltningarna i de större kommunerna ansåg emellertid rätt tidigt att de behövde vissa vägledande beloppsnormer för främst den obligatoriska socialhjälpen (12 § ShjL) som var avpassade efter familjens storlek m. m. för att ge stadga åt behovsprövningen. Så småningom har praktiskt taget alla kommuner kommit att tillämpa sådana normer för livsuppehället utöver den faktiska bostadskostnaden m. m.

Frivillig socialhjälp (13 & ShjL) avser i första hand varierande behov av förebyggande och rehabiliterande insatser, som inte kan normeras på samma sätt som när grundläggande försörjningsbehov skall tillgodoses. Som jag har nämnt redan får kommunfullmäktige fastställa grunder för den frivilliga socialhjälpen, men knappast i någon kommun har fullmäktige begagnat sig av denna möjlighet. Den frivilliga hjälpen meddelas därför ”efter vad socialnämnden prövar erforderligt”.

Efter initiativ av Stockholms socialnämnd i början av 1970-talet har det stora flertalet kommuner förenklat behovsprövningen i olika avseenden.

Prop. 1979/80:1 Socialbidrag 190

Många har infört s.k. bruttonormer, som täcker mer av livsuppehället än

de tidigare normerna gjorde. Statistiska centralbyrån genomför årligen riksomfattande undersökning-

ar av kommunernas normer. Den I oktober 1978 hade 274 av landets 277 kommuner fastställt vägledande normer för utgivande av socialhjälp. Samtliga dessa 274 kommuner har knutit normerna till basbeloppet. I 123 av de 274 kommunerna (45 26) tillämpades bruttonormer, om dessa definieras som normer vilka är basbeloppsanknutna och omfattar bl. a. bidrag till

kläder, gas- och elavgifter. Samtliga kommuner med normer gav därutöver som regel tillägg ull faktiska bostadskostnader inklusive bränsle. Normerna avser obligatorisk socialhjälp men används även för frivillig social-

hjälp vid prövning av sökandens ekonomi i förhållande till försörjningsbördan.

57 kommuner hade olika normer för korttids- och långtidshjälp. Gränsen gick vid 3-4 månader. Korttidsnormerna är lägre eftersom mera tillfälligt

hjälpbehövande anses kunna klara sig på mindre belopp. Skälet härtill skulle vara att mera långsiktiga behov inte hinner aktualiseras. Normerna

för uppehälle varierade starkt, t.ex. för ensamstående vuxen mellan 56

och 96 4 av basbeloppet, räknat per år, och mellan 34 och 82 7 av basbeloppet för ungdom i övre tonåren. Normer för långtidshjälp och normer som inte skiljer på hjälpens varaktighet uppvisar mindre men ändå betydande variationer mellan kommunerna. De stora differenserna för år 1978 i normnivån kan rimligen inte genom-

gående motsvaras av lika stora faktiska skillnader i fråga om den materiella

levnadsnivå som kommunerna tillförsäkrar socialhjälpstagarna. Regler för behovsprövningen i övrigt liksom utbetalningar över normnivån kan innebära en viss utjämning.

Antal mottagare av socialhjälp Den kommunala behovsprövade ekonomiska hjälpen — socialhjälpen och dess föregångare fattigvården — kan genom fortlöpande årsstatistik för

riket följas någorlunda säkert mer än ett hundra år tillbaka i tiden. Statistiken omfattar både obligatorisk och frivillig hjälp utan särredovisning. Andelen personer i befolkningen som under ett kalenderår längre eller kortare tid har tagit emot behovsprövad hjälp har varit tämligen konstant. Här avses hjälptagare, och i den statistiska redovisningen räknas samtliga

medlemmar i en familj som hjälptagare, oavsett om hela familjen eiler

endast någon av dess medlemmar har fått hjälp. Under de flesta åren har andelen uppgått till 4—6 26. Även om äldre uppgifter inte är helt jämförbara

med senare kan nämnas att t.ex. år 1875 fick 4,4 7 och år 1975 5.1 Zz; ifrågavarande hjälp.

Den ganska stora stabiliteten i fråga om hjälpens omfattning förklaras av att kommunerna i enlighet med lagstiftningens intentioner tillämpar ett "relativt fattigdomsbegrepp”. Således har hjälpstandarden höjts, när det

Prop. 1979/80:1 Socialbidrag 191

stora flertalet människors materiella levnadsförhållanden har förbättrats. Även om dessa höjningar inte alltid har skett i takt med de allmänna

förbättringarna, har de motverkat att standardklyftorna vidgats mellan de

sämst ställda och befolkningen i övrigt. Samtidigt gäller det kända och statistiskt redovisade socialhjälpsberoen-

det för att vara något av en fingervisning om hur det är ställt i samhället. Relativt höga socialhjälpssiffror anses vittna om tilltagande samhällspro-

blem eller brister i det socialpolitiska trygghetssystemet för hela landet

eller om ökade ekonomiska och sociala svårigheter på regional eller lokal nivä. Att procenttalet mottagare av ekonomisk hjälp varit i stort sett

konstant utesluter nämligen inte betydande variationer. Den såvitt känt lägsta andelen hjälptagare avser år 1964 då 3,5 4c av befolkningen fick socialhjälp under längre eller kortare tid av året. Den högsta andelen, 9,5

AZ, avser krisåret 1933. Dessa siffror är medeltal för riket med en betydande spridning kring medeltalen.

Enskilda kommuner har och har haft såväl väsentligt högre som lägre tal. Ett antal kommuner i Stockholmsomrädet har nu en ovanligt hög andel

socialhjälpstagare. År 1977 fick 14 6 av medelbefolkningen i Botkyrka

socialhjälp. För Haninge och Tyresö var motsvarande andel 10 2, för Huddinge och Södertälje 9 Z£. Även Eskilstuna och Västerås redovisar ungefär samma andel. I många andra kommuner uppgår socialhjälpsberoendet till någon enstaka procent. Under de ca tjugo år som ShjL varit i kraft har tyngdpunkten i hjälpberoendet förskjutits från norrländska gles-

bygdskommuner till tätortskommuner söderut. År 1957 hade ett antal norrbottenskommuner de högsta socialhjälpstalen (Hietaniemi 19,6 2,

Övertorneå 13.7 24 osv.).

Skillnaderna mellan inte bara kommunerna utan även länen är betydande. I Stockholms, Uppsala, Södermanlands och Västmanlands län hade över 6 74 av invånarna socialhjälp år 1977. År 1957 hade Norrbottens län den högsta siffran (7.3 Z). Även andra norrlandstlän hade höga siffror. I Kristianstads län och Hallands län var är 1977 motsvarande siffror ungefär

2. Dessa län låg tillsammans med vissa andra län i södra Sverige lägst också år 1957.

Från mitten av 1960- och in på 1970-talet ökade socialhjälpssiffrorna i medeltal för riket för varje är. Därefter har de åter börjat sjunka men ligger fortfarande relativt högt. Fortfarande är således omkring 200000 familjer och ensamstående personer (Chjälpfall”) eller sammanlagt ca 375 000 vuxna och barn (hjälptagare) beroende av socialhjälp längre eller kortare tid under året.

Socialhjälpskostnaderna

Soctalhjälpen och dess administration finansieras av kommunerna.

Statsbidrag utgår till kostnaderna i vissa enskilda fall vartill kommer åter-

betalning från hjälptagare för utgiven hjälp inklusive förskottering av so-

Prop. 1979/80:1 Socialbidrag 192

cialförsäkringsförmåner m.m. Det finns ingen statistik över den totala omfattningen av dessa bidrag och ersättningar, men de torde svara för en ganska liten del av kommunernas socialhjälpsutgifter.

Kommunernas kostnader för utgiven socialhjälp har ökat årligen räknat i löpande penningvärde, från ca 145 milj. kr. är 1965 till 750 milj. kr. är 1977. I fast penningvärde har emellertid de senaste årens utgifter i stort sett varit oförändrade och vanligen något lägre än kostnaderna under vissa tidigare år av 1970-talet (i 1965 års penningvärde ca 145 milj. kr. år 1965, 350 milj. kr. år 1972 och 335 milj. kr. år 1977).

Socialhjälpskostnaderna utgör under alla förhållanden en mycket liten del av samhällets totala socialpolitiska utgifter -- mindre än en procent. I den kommunala budgeten väger socialhjälpen naturligtvis tyngre. År 1976 svarade socialhjälpen för närmare 7 Zz: av nettokostnaderna för socialvärd och socialförsäkring i kommunernas driftbudget och för knappt 3 26 av deras totala nettokostnader. Skillnaderna mellan kommunerna är betydande.

Familjetyp, ålder m.m.

Behovet av socialhjälp är mer utbrett bland ej gifta män än inom någon annan civilståndstyp. (Till gruppen ej gifta män räknas ogifta, frånskilda, änklingar.) Även bland barn under 16 år är socialhjälp vanligare än inom medelbefolkningen.

Är 1965 hade 36 av 1000 ej gifta män haft socialhjälp under längre eller kortare tid av året, vilket motsvarade genomsnittet för hela befolkningen (samtliga familjetyper). År 1976 hade 62 av 1000 ej gifta män socialhjälp. Det betyder att soctalhjälpsberoendet bland dem under 1970-talet har ökat kraftigare än inom hela befolkningen. Genomsnittet låg år 1976 på 48 per 1000. Utvecklingen är en annan för ej gifta kvinnor. År 1965 var socialhjälp vanligare bland dem (43 per 1000) än bland ej gifta män. Sedan ändrades detta i slutet av 1960-talet så att hjälpberoendet alltsedan dess är vanligare hos männen (62 mot 48 för de cj gifta kvinnorna per 1000).

Ett otillfredsställande faktum är även det traditionellt höga socialhjälpsberoendet bland minderåriga barn. Hjälpberoendet — 73 av 1000 barn — var år 1976 större hos dem än hos de ej gifta männen. Hjälpberoendet hos barnen har dock under de senaste åren reducerats mer än hos någon annan grupp (från 103 år 1972 till 73 år 1976 per 1000), men är ändå fortfarande högst. Olika undersökningar från 1950-talet och framåt visar att särskilt de större barnfamiljerna är så ekonomiskt sårbara att de lättare än andra kommer i socialhjälpsberoende.

Bland gifta personer är socialhjälpsberoendet liksom tidigare relativt lågt.

Av den nämnda utvecklingen följer att de ensamstående männen har kommit att utgöra en allt större andel av samtliga som får hjälp, och det absoluta antalet ensamstående män med socialhjälp har minskat ganska

Prop. 1979/80:1 Socialbidrag 193

obetydligt sedan år 1973, då socialhjälpssiffrorna vände nedåt igen. Samma

tendens gäller för gruppen ensamstående kvinnor med barn. Statistiken antyder att i gruppen ensamstående kvinnor dröjer mödrarnas socialhjälpsberoende kvar på en relativt hög nivå. För gruppen gifta/samboende par däremot synes socialhjälpsberoendet ha minskat väsentligt bland inte bara

familjer med barn utan även familjer utan barn.

Det finns vissa strukturella skillnader mellan hjälpberoende grupper i olika kommuner, t. ex. i fräga om små och stora kommuner. I de tre största utgjorde är 1975 ensamma män utan barn närmare hälften (47 76) av samtliga s. k. hjälpfall, medan gifta par eller sammanboende som hade barn svarade för endast 10 22. I kommuner med mindre än 10000 invånare

däremot utgjorde de hjälpberoende ensamma männen knappt en tredjedel (31 Z:), medan den ovan nämnda barnfamiljegruppen svarade för närmare en fjärdedel (23 42).

Ser man till hjälptagarnas ålder har utvecklingen inneburit två viktiga

förändringar. För det första har socialhjälpsberoendet bland högre åldersgrupper bringats ner kraftigt. Sedan mitten av 1960-talet minskar således

andelen socialhjälpstagare 1 samtliga åldersgrupper från 60 år och uppåt. Även åldersgruppen 50--59 år har minskat något under år 1976.

För det andra breder socialhjälpsberoendet ut sig i åldersgrupperna under 50 år. De minderårigas hjälpberoende ligger som har nämnts på en

hög nivå. Bland personer i åldern 16—29 år var socialhjälpsberoendet nära tre gånger högre år 1976 än det var år 1965, f.ö. den enda åldersgrupp med

stegrat socialhjälpsberoende mellan 1975 och 1976. Även i de högre åldersgrupperna upp till 50 år har hjälpberoendet ökat avsevärt. Tendensen är

densamma I samtliga familjetyper.

Ett annat sätt att mäta socialhjälpsberoendet är att undersöka hur stora procentandelar olika åldersgrupper utgör av samtliga hjälptagare. Det kan då konstateras att för år 1965 utgjorde de minderåriga 35 7 och för år 1976 34 Zz av alla hjälptagare, medan motsvarande procenttal för 16—29-åringarna hade mer än fördubblats — från 13 till 28. Åldersgruppen 67 år och äldre minskade samtidigt kraftigt sin andel från 13 till 4 2.

Hjälpens varaktighet i enskilda fall

Medeltalet hjälpmånader (= kalendermånader då hjälp har getts) har

minskat från år 1965 till år 1976, främst beroende på att hjälp under årets

samtliga tolv månader har blivit mycket ovanligare under perioden (siffran sjönk från 14 26 ull 5 26). Genomsnittstiden har minskat för alla familjetyper utom för ensamstående män utan barn. År 1965 hade de i medeltal 3,3 hjälpmånader mot

3,6 år 1976. Socialhjälpsberoendet bland de ensamstående männen har

således inte blivit bara mera utbrett utan också något långvarigare. För ensamstående kvinnor utan barn har hjälptiden nedbringats allra kraftigast, nämligen från 5,2 2 till 3,7 22.

13 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr I. Del A

Prop. 1979/80:1 Socialbidrag 194

Hjälpens omfattning och ändamål

Socialhjälp är sällan enda hushållsinkomsten ens under ett så kort skede

som en månad. Socialhjälpsundersökningen år 1968 visade att omkring 90 24 av familjer med socialhjälp i maj 1968 också hade andra inkomster under

månaden. Sociala förmåner som folkpension, sjukpenning, barnbidrag,

bostadsbidrag svarade för något mer än två tredjedelar av inkomsterna vid

sidan av socialhjälpen, medan arbetsinkomster, underhällsbidrag m.m.

svarade för närmare en tredjedel.

Eftersom socialhjälpen främst kompletterar andra inkomster är de utgivna socialhjälpsbeloppen vanligen relativt måttliga.

Från en i och för sig ganska låg beloppsnivå på 526 kr. år 1965 har det

genomsnittligt utbetalda beloppet höjts under perioden med mer än hälften räknat i fast penningvärde enligt konsumentprisindex eller till 883 kr. (1979 kr. i löpande penningvärde). Konsumentprisindex kan dock vara en sämre mätare på socialhjälpens realvärde än på andra inkomster för övriga grupper i samhället. Om socialhjälpstagarna använder en större andel av inkomsten på livsmedel och livsmedelspriserna stiger kraftigare än andra varor, tenderar de för socialhjälpen angivna beloppen i fast penningvärde att bli för höga. Under perioden 1965—1978 har livsmedelsposten i indexet

stigit med 164 Zz: medan totalindexets ökning stannat vid 147 4. Det socialpolitiska reformarbetet har inte bara begränsat socialhjälpens

omfattning i hjälptider och belopp utan även i fråga om ändamål. Ett

exempel är den allmänna sjukförsäkringen som kraftigt har bringat ned

behovet av socialhjälp för sjukhusvård. Året innan den allmänna sjukför-

säkringen trädde i kraft — 1954 — fick t.ex. 42 800 personer fattigvård till

vård i sjuk vårdsinrättning (under vissa år på 1930- och 40-talen var antalet

av storleksordningen 80 000). Siffran sjönk då försäkringen trädde i kraft år

1955 till 17400. Sista året som detta socialhjälpsändamål särredovisades i den officiella statistiken, 1966, var antalet nere i 4 900.

Fastän socialhjälpen har blivit mer kompletterande än tidigare är rena

försörjningsbehov på grund av höga hyror etc. framträdande, samtidigt som hjälp med förebyggande och rehabiliterande inriktning torde svara för en inte obetydlig del av socialhjälpskostnaderna.

Orsaker till hjälpbehoven

Tidigt påvisade olika undersökningar att flertalet vuxna personer som fick socialhjälp var sjuka och arbetsoförmögna. Förbättringarna av sjukförsäkringen har minskat behovet av socialhjälp i samband med sjukdom.

En annan traditionellt viktig socialhjälpsorsak är arbetslöshet. Den arbets-

löse kan komma i fråga för frivillig socialhjälp men har enligt gällande regler inte rätt till obligatorisk socialhjälp, vilket familjen dock kan ha. Vid ökad arbetslöshet brukar också socialhjälpen tillta. Som tidigare har framgått har ungdomar och ensamma män kraftigt ökat sina andelar av samtliga med socialhjälp. Här torde det gälla arbetslösa, sjukskrivna och utslagna.

Prop. 1979/80:1 Socialbidrag 195

Under senare år har även andra orsaker kommit in i bilden, nämligen att löneinkomsterna av heltidsarbete inte förslår, särskilt inte om familjen är

stor och hyran hög trots utgående bostadsbidrag. Fortfarande torde det

dock vara sä att många av dem som behöver socialhjälp inte bara har

mindre pengar i förhållande till utgifterna än andra. De är sämre ställda

också i andra avseenden, såsom i fråga om arbete, bostad, hälsa och

utbildning. Ålderspensionärerna behöver som har nämnts inte socialhjälp i tillnärmelsevis samma utsträckning som förr. Det stär klart att pensionsrefor-

merna har haft avgörande betydelse för denna utveckling.

Det finns alltså mycket som talar för att socialhjälpsberoendet bestäms

av olika samhällsförhållanden, däribland det socialpolitiska reformarbetet i

övrigt. Samtidigt har det emellertid konstaterats att andelen hjälptagare inom befolkningen har varit relativt konstant ända sedan 1800-talet. Man

kan tycka att socialförsäkringarna skulle redan ha så gott som utrotat

behovet av socialhjälp. En viktig förklaring till att så inte redan har skett har nämnts. Här avses det förhållandet att socialhjälpsnivåerna har följt

med i standardutvecklingen. Fattigdom är ett relativt begrepp. En annan

viktig förklaring är att nya behov tillkommer eller att vissa behov ökar,

behov som socialhjälpen måste tillgodose innan de täcks på annat sätt i det

fortlöpande reformarbetet. Det är här delvis fråga om onda följder av

samhällsutvecklingen i form av utslagning. Den ökande stora andelen ensamstående män i produktiv ålder bland hjälptagarna, särskilt inom

storstadsomrädena, har säkert samband med denna utveckling.

2.0.2 Förutsättningar för rätt till socialbidrag

Det ekonomiska biståndet kan ofta behöva kombineras med andra soci-

ala tjänster. Dessa skall utgöra erbjudanden, varför det i princip bör vara möjligt för den enskilde att efterfråga en viss social tjänst, t. ex. ekonomisk hjälp. och samtidigt avstå från erbjudanden om andra insatser, som avser behandling. Detta innebär emellertid inte att socialtjänsten är förhindrad

att ställa vissa villkor. Tvärtom förutsätter rätten till biständ att det förelig-

ger ett faktiskt behov och att behovet inte kan tillgodoses på annat sätt.

Socialstyrelsen och andra remissinstanser har å andra sidan understrukit

att villkoren för bistånd inte får bli för restriktiva. Även jag vill betona

detta. En långt gående tolkning av de föreslagna bestämmelserna om rätt

till bistånd skulle kunna leda till att den som har kunnat försörja sig men

inte gjort det och därför saknar medel till försörjning under den närmaste

tiden inte i något fall skulle ha rätt till ekonomiskt bistånd. En sådan

tolkning skulle innebära en skärpning i förhållande till vad som tillämpas inom den nuvarande socialhjälpen.

ShjL medger också till skillnad från dess föregångare fattigvårdslagen rätt till hjälp i vissa fall, då arbetsförmågan inte utnyttjas. Enligt 12 § kan säledes en person vara berättigad till socialhjälp om han av hälsoskäl bör

Prop. 1979/80:1 Socialbidrag 196

helt elier delvis avhålla sig från arbete. Bestämmelsen syftar på hjälpbehövande som visserligen kan utföra arbete och därmed helt elter delvis försörja stg, men som med hänsyn till hälsotillstånd och framtida arbetsförmåga bör avstå från arbete. Det kan t.ex. gälla en konvalescent eller en person i ett tidigt skede av en sjukdom. Tillständet i dessa fall behöver inte innebära arbetsoförmåga. men arbete kan innebära en fara för den fortsatta arbetsförmågan. Enligt min mening bör i förebyggande syfte samma begränsningar i arbets- och självförsörjningskravet som i nuvarande lagstiftning gälla för rätt till socialbidrag.

Jag vill också påminna om att socialbidraget liksom nu socialhjälpen

kommer att fungera som ”en sista resurs” för bl.a. människor som har

sociala och personliga svårigheter av olika slag, men som inte alltid är i

stånd att dokumentera arbetsoförmåga för den närmast föregående tiden. De kan nu få ullfällig hjälp för att inte en direkt nödsituation skall uppstå och för att få möjlighet att reda upp den akuta situationen. Inom ramen för socialbidraget bör i motsvarande fall finnas en rätt till tillfällig hjälp.

I fråga om socialtjänstens mål har jag understrukit att verksamheten inte

skall ta över ansvaret för enskilda människors handlingar och livsföring

och därmed riskera att de passiveras och blir beroende. Det stär samtidigt klart att de sämst ställda i samhället ofta lever under stora svårigheter och med hårt beskurna valmöjligheter.

Socialtjänsten mäste sä långt möjligt i samråd med den enskilde klara ut om och hur ett fortsatt hjälpbehov skall kunna förebyggas. Det kan gälla

krav på den enskilde att undergå läkarundersökning av hälsotillstånd och arbetsförmåga, godta lämpliga rehabiliteringsätgärder som syftar till att

han ätervinner eller förbättrar sin arbetsförmåga, att han anmäler sig som

arbetssökande vid arbetsförmedlingen osv. Socialtjänstens arbetsuppgifter

beträffande de människor det här är fråga om innebär ofta svåra bedöm-

ningar, som förutsätter en ingående kännedom om deras individuella förut-

sättningar och om den miljö de lever i. Den helhetssyn som skall prägla socialtjänsten gäller givetvis även här.

2.6.3¶Socialbidragets ändamål

Försörjningsstöd

I det följande kommer jag att behandla socialbidragets huvudsakliga uppgifter att vid behov trygga försörjning och värd samt lämna bidrag i

förebyggande och rehabiliterande syfte. Det bör genast sägas att en klar

gränsdragning mellan dessa bidragsformer inte är möjlig. Socialbidrag som

tryggar 1. ex. försörjningen har i viss mening inte sällan en förebyggande och rehabiliterande effekt. Detta blir särskilt tydligt i vissa rehabiliteringssituationer där socialtjänsten kan behöva komplettera andra former av ersättningar med visst bidrag ull uppehället. Jag vill framhälla att liksom hitills har det största betydelse att försörjningsstödet i tillräcklig utsträckning kombineras med andra insatser av

Prop. 1979/80:1 Socialbidrag 197

förebyggande och rehabiliterande karaktär. I annat fall kan ett fortlöpande

bidrag till försörjningen verka passiverande och direkt motverka den enskildes möjlighet att få och behålla ett arbete och försörja sig själv. Den risken kan gälla t.ex. ungdom som ännu inte har fält något arbete och

personer som tidigare har varit yrkesverksamma, men som har förlorat

fotfästet på arbetsmarknaden. Till den senare gruppen har tillströmningen av ensamstående män varit betydande. Till gruppen hör också många ensamstäende föräldrar som inte längre är så bundna till vårduppgifter att

de inte skulle kunna ta ett arbete. I de nu nämnda fallen kan socialtjänstens

insatser exempelvis gå ut på att förmedla kontakt med arbetsmarknadsmyndigheterna eller andra samhällsorgan.

Jag har framhållit tidigare att det för att skapa tillräckligt antal arbetstill-

fällen så att rätten till arbete skall kunna förverkligas krävs fortlöpande

kraftfulla närings- och arbetsmarknadspolitiska insatser som inte social-

tjänsten råder över. Försörjningsstöd i form av socialbidrag under längre eller kortare tid kan vara det enda som återstår för att människor inte skall fara illa eller lida nöd.

Genom utbyggnaden av de allmänna socialpolitiska anordningarna har

socialhjälpen kommit att få en alltmer kompletterande funktion. Det står

emellertid klart att socialbidraget även i framtiden kommer att få betydelse som försörjningsstöd i vissa situationer och för vissa grupper av människor. En orsak till detta är att trygghetssystemet inte är tillräckligt utvecklat för att täcka alla de situationer då ett ekonomiskt stöd kan behövas. Också efter en fortsatt utbyggnad av den ekonomiska tryggheten i generella former kan det behövas en behovsprövad hjälpform för särskilda, kanske ovanliga behovssituationer.

Socialbidrag till kostnader för vård m.m.

Enligt 12 § ShjL har den som själv saknar tillräckliga medel rätt att få socialhjälp till bl.a. den vård som han behöver, om behovet inte kan tillgodoses på annat sätt. För några årtionden sedan svarade den kommunala behovsprövade hjälpen i ett mycket stort antal fall för kostnader för

sjukhusvård, läkarvård, tandvård och annan vård eller behandling vid sjukdom och för sjukresor etc. Den enskildes ekonomiska skydd i fråga om

kostnader i olika vårdsituationer har därefter byggts ut kraftigt. Reformar-

betet har omfattat prisnedsättning eller kostnadsbefrielse i fråga om läke-

medel, läkarvårdsersättning, ersättning för sjuk vårdande behandling, resekostnader, sjukhusvärd, hjälpmedel till handikappade, tandvård, nedsättning av patientavgifter i öppen sjukvård m. m. Det är här fråga om ersätt-

ningar enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL) och därtill

knutna författningar. Härutöver har sjukvårdshuvudmännen i vissa avseenden infört avgiftsmaximeringar och nedsättningar av kostnaderna för personer med omfattande vårdbehov. Detta skydd är inte enhetligt utfor-

mat utan varierar mellan sjukvårdshuvudmännen. Socialpolitiska sam-

Prop. 1979/80:1 Socialbidrag 198

ordningsutredningen (S 1975:02) har i år lagt fram ett förslag om ett enhetligt skydd mot höga värd- och läkemedelskostnader (SOU 1979: 1).

Genom det omfattande reformarbete som jag har antytt nu har det blivit

mycket mindre vanligt än tidigare att människor behöver söka socialhjälp

till olika slag av sjukvårdskostnader. Även inom socialtjänsten kan det

emellertid uppstå behov av ekonomiskt stöd i form av socialbidrag till särskilda kostnader i samband med sjukdom. Detta kan bli fallet i huvud-

sakligen två olika situationer.

Den ena gäller personer som inte är inskrivna i försäkringskassan och därför inte omfattas av den allmänna försäkringen. Det är här fråga om icke svenska medborgare som vistas i landet men inte har blivit bosatta. I vissa fall måste de själva svara för en vårdavgift eller en del av denna med

krav på sig att betala i förskott eller lämna godtagbar ansvarsförbindelse. Det kan i dessa fall bli nödvändigt att socialtjänsten medverkar t.ex.

genom att intyga att patienten inte kan betala avgifterna i syfte att få dessa

avskrivna eller genom att bevilja socialbidrag till kostnaderna. Att stå

utanför den allmänna försäkringen innebär att den enskilde saknar ekono-

miskt skydd också i flera andra situationer som har samband med sjukdom

e.d. Det betyder att socialtjänsten kan behöva träda till och utge socialbidrag i sådana situationer, om det ekonomiska behovet inte tillgodoses på annat sätt.

Den andra situationen gäller det förhållandet att den enskilde inte själv

kan betala den kostnad som återstår efter ersättningen från socialförsäk-

ringen eller kostnadsnedsättningen. Under tidigare år var det vanligt att socialnämnderna i mer eller mindre generella former svarade för klienter-

nas medicinkostnader, en förmån som också folkpensionärer med kommu-

nalt bostadstillägg kunde få det av. Flera förhållanden har bidragit till att begränsa denna hjälpverksamhet. Den läkemedelsrabattering som äger rum enligt den allmänna sjukförsäkringen har minskat kostnaderna för

många och därmed behovet av socialhjälp till medicin. De reella förbättringarna av folkpensionerna har verkat i samma riktning. Vidare har de generella bruttonormer som alltmer har börjat användas inom socialhjälpen tenderat att inkludera medicinkostnaderna i normen för uppehälle så att endast ovanligt höga läkemedelskostnader föranleder extra hjälp. Även kostnader för behövlig tandvård som inte täcks av tandvårdsförsäkringen kan föranleda socialhjälp. Det blir samma sak med socialbidraget. Även begravningskostnader skall vid behov täckas av socialbidrag. Jag vill erinra om att det i främst samhällets regi finns flera former av vård och service — inom barn- och äldreomsorgen — som är avgiftsbe-

lagda. Villkor om ersättning och kostnadsnedsättningar etc. regleras ge-

nom kommunala beslut. Avgifterna är oftast grundade på betalningsförmå-

gan, varför socialbidrag i princip inte skall behöva utgå till sådana kostnader. Vid betalningssvårigheter bör huvudmannen för verksamheten enligt

min mening i stället kunna reglera avgiften på sådant sätt att den enskilde inte skall behöva söka socialbidrag till kostnader.

Prop. 1979/80:1 Socialbidrag 199

Förebyggande och rehabiliterande inriktning

Som socialutredningen har fråmhållit kommer den kommunala behovs-

prövade hjälpen att ha kvar uppgifter med förebyggande och rehabilite-

rande inriktning. Det kan här vara fråga om kompletterande stöd till

insatser från andra delar av socialtjänsten eller andra verksamheter på kommunal, landstingskommunal eller statlig nivå. I den nuvarande socialhjälpsverksamheten tillgodoses rehabiliteringsbehov inom ramen för den frivilliga socialhjälpen enligt 13 § ShjL.. Jag delar socialutredningens

uppfattning att det är angeläget att bidrag till rehabiliteringsändamål liksom

i dag i viss utsträckning och i vissa former skall kunna utgå under de förutsättningar som anges för rätten till bistånd. Dessa insatser inom

socialbidragets ram bör utgöra en grund för en mer långsiktig uppbyggnad

av den bidragsberättigades möjligheter att helt eller delvis försörja sig och

till en aktiv livsföring. Biständet skall med andra ord ges en förebyggande

inriktning.

När det gäller t.ex. skolungdom kan utöver ekonomiskt stöd till det

direkta livsuppehället andra ekonomiska stödinsatser behöva sättas in I

samarbete med den skolsociala verksamheten. Socialbidraget bör liksom

socialhjälpen enligt 12 & ShjL. under vissa förutsättningar svara för kostnader som avser minderärigs uppfostran. En av flera orsaker till att en elev

har svårigheter i skolan kan vara att han eller hon har det sämre ställt än skolkamraterna och inte har samma ekonomiska möjligheter som de. Det

kan här gälla bl. a. vissa slag av utrustning som inte ryms inom ramen för

bistånd till uppehället. Ett särskilt ekonomiskt stöd bör här kunna få betydelse för att förebygga att eleven t. ex. avbryter skolgången. Detta är ett exempel på hur socialbidraget liksom hittills kan fylla en uppgift inom den förebyggande barn- och ungdomsverksamheten.

Socialbidraget bör också tillgodose sådana ändamål som nu avses med hjälpåtgärder enligt 26 § BvL och täcka kostnader för rådfrågning, under-

visning, behandling, utbildning, resor, utrustning m.m. Prövningen av

behovet blir emeHertid inte längre bunden till enbart vissa förhållanden, t.ex. sådana som nu anges i 25 § BvL, utan kommer att göras enligt de allmänna grunderna för rätt till bistånd.

För vissa familjer med sociala problem kan olika former av stödinsatser i

hemmet förebygga att ett barn måste tas om hand för värd utanför sitt hem. Ekonomiskt stöd i form av socialbidrag har ibland visat sig vara en nöd-

vändig hjälpåtgärd vid sidan av andra insatser.

Rätten till arbete hör till de grundläggande sociala värden som socialtjänsten skall medverka till att förverkliga. Ekonomisk hjälp i enskil-

da fall för att främja detta mål lär ofta bli av mer kompletterande karaktär. Arbetsmarknadspolitiska insatser utanför socialtjänsten för bl.a. arbetshandikappade, som jag återkommer till (avsnitt 2.11) har mer grundläggande betydelse. Även socialbidraget blir emellertid i olika situationer av

värde. I fråga om personer med svårigheter på arbetsmarknaden är det

Prop. 1979/80:1 Socialbidrag 200

nödvändigt att socialtjänsten och arbetsmarknadsorganen samarbetar. Här spelar socialhjälpsverksamheten sedan länge en inte oväsentlig roll genom att vid behov främst komplettera olika statliga stödinsatser, t.ex. genom närngshjälp till arbetsredskap m. m., bidrag till fortskaffningsmedel för att personer med rörelsehinder skall kunna ta sig till och från arbetet osv. Motsvarande möjligheter bör finnas inom socialtjänsten.

Alla människor bör ha rätt till en god bostad. Socialtjänsten bör även fortsättningsvis i samarbete med främst bostadsförmedlingen genom ekonomiskt stöd kunna bidra till att hjälpa familjer och enskilda med sociala problem att få goda bostäder i samma bostadsområden som andra bostadssökande. Denna bidragsverksamhet är för övrigt ett av många exempel på det tidigare nämnda förhållandet att man inte alltid kan dra en tydlig gräns mellan å ena sidan stöd till försörjning (inkl. bostad) och å andra sidan bidrag med rehabiliterande och förebyggande inriktning.

Personer med socialbidrag kommer liksom nu är fallet med socialhjälpstagarna, att vara försäkrade enligt AFL och samtidigt med den kommunala behovsprövade hjälpen uppbära socialförsäkringsförmåner av olika slag. Jag räknar med att behovet av ett kvalificerat samarbete mellan socialtjänsten och försäkringskassorna kommer att öka. Ett viktigt organ för detta samarbete i fräga om rehabiliteringsärenden bör de lokala rehabiliteringsgrupperna bli. Här kan socialbidrag behövas som komplement till socialförsäkringsförmåner, utbildningsbidrag m.m. under ett rehabiliteringsskede.

Socialtjänsten får också breda kontaktytor med hälso- och sjukvården. Det kommer ofta att bli fråga om sociala rehabiliteringsinsatser efter avslutad medicinsk behandling i samband med sjukdom, missbruk av beroendeframkallande medel etc. Inte sällan kommer det vid sidan av andra ätgärder att behövas ekonomiskt stöd för såväl försörjning som rehabilitering.

Särskilda grupper

Som framgår av vad jag har sagt tidigare om rätten till bistånd kommer socialbidrag att kunna utgå också till arbetsföra personer med heltidsarbete, förutsatt att de har otillräckliga inkomster i förhållande till försörjningsbördan. Det gäller hjälpbehövande personer vilkas hjälpbehov i dag tillgodoses inom ramen för den s.k. frivilliga socialhjälpen (13 & ShjL).

En betydande del av socialhjälpen lämnas i dag till personer som är arbetslösa. Med hänsyn till de kvalificeringsvillkor som gäller och också i fortsättningen kan antas komma att gälla inom arbetslöshetsförsäkringen måste vi räkna med att socialbidrag i viss omfattning kommer att behövas vid arbetslöshet både till försörjning och till förebyggande ändamål.

Icke svenska medborgare som är arbetsföra men som saknar arbetstillstånd har enligt gällande lag inte rätt till socialhjälp. Inte sällan ger man dem i stället frivillig socialhjälp. I den nya konstruktionen kommer de att omfattas -av rätten till bistånd.

Prop. 1979/80:1 Socialbidrag 201

Socialutredningen har haft i särskilt uppdrag att överväga reglerna för socialhjälp åt personer som är i arbetskonflikt. För en närmare redovisning

av bakgrunden till utredningens förslag får jag hänvisa till slutbetänkandet (SOU 1977: 40) Socialtjänst och socialförsäkringstillägg, s. 364—368.

Utredningen föreslår nu att socialbidrag till konfliktberörda skall utgå

efter samma grunder som socialbidraget i övrigt. Sålunda skall hjälp läm-

nas efter samma prövning, normberäkning och riktlinjer i övrigt som för

andra hjälpsökande. Några särbestämmelser för behovsprövning t kon-

fliktfallen bör således inte finnas.

Socialutredningen anser att det med hänsyn till neutralitetskravet är motiverat att föreskriva återbetalningsskyldighet för socialbidrag som har betalats ut i samband med arbetskonflikt. En sådan bestämmelse kommer att utgöra ett undantag från den huvudregel som utredningen föreslår, enligt vilken socialbidrag inte skall vara återbetalningspliktigt. I övrigt anser utredningen det sålunda inte nödvändigt att i lagen ta in nägra

särbestämmelser i fråga om socialbidrag till personer i arbetskonflikt. Utredningen vill endast understryka betydelsen av att konfliktberörda som

söker socialbidrag omgående informeras om återbetalningsskyldigheten.

Jag tillstyrker för min del i likhet med bl. a. Föreningen Sveriges social-

chefer och LO utredningens förslag om möjlighet till socialbidrag vid

arbetskonflikt. Som utredningen har framhållit bör återbetalning inte ut-

krävas, om den ersättningsberättigade genom att återbetala socialbidraget eller någon del av detta skulle komma att sakna medel till försörjningen eller om i det enskilda fallet andra synnerliga skäl talar emot återkrav. Av

hänsyn till neutralitetsprincipen bör å andra sidan kommunerna inte utan

en närmare prövning enligt dessa kriterier efterge kravet på återbetalning. Jag återkommer senare till frågorna om återbetalningsskyldighet (avsnitt 2.15 Avgifter m. m.).

När det gäller de studerande anser jag i likhet med socialutredningen att det rent principiellt inte bör vara en uppgift för socialtjänsten att svara för vuxnas kostnader i samband med studier. Grundregeln bör därför vara att socialbidrag inte skall ges till studerande som i övrigt är arbetsföra. Från denna regel måste emellertid undantag kunna göras när det är fråga om vissa akuta situationer. I anslutning till den praxis som redan gäller torde således socialtjänsten komma att behöva träda in med kompletterande socialbidrag också i särskilda fall på eftergymnasial nivå. Det kan exempelvis gälla personer med partiella studiehinder på grund av sjukdom eller

handikapp, rehabiliterande åtgärder 1 förebyggande syfte, studerande med

minderåriga barn etc.

2.6.4¶Socialbidragets innehåll och nivå

Vad socialbidraget skall täcka

Jag vill påminna om att enligt förslaget till rätt till bistånd skall den enskilde under tidigare nämnda villkor ha rätt till biständ till sin försörjning

Prop. 1979/80:1 Socialbidrag 202

och sin livsföring i övrigt. När ShjL infördes framhöll dävarande departementschef bl. a. att hjälpen skulle omfatta inte bara vad som åtgår till mat, husrum och kläder utan även vad som behövs för inventarieutrustning och annat dylikt. Detta bildar en naturlig utgångspunkt också för mina överväganden om vad socialbidraget kan täcka.

Socialbidraget bör således svara för grundläggande behov i fråga om mat och dryck, beklädnad och bostad inkl. elström. I överensstämmelse med den praxis som redan tillämpas av kommunerna bör bidraget även täcka andra hushållsutgifter för tvätt och rengöring, olika förbrukningsartiklar liksom försäkringar samt tillgodose behov av förströelse, rekreation och kommunikation genom att innefatta löpande kostnader för telefon, TVlicenser, dagstidning, smärre resor etc. Vidare brukar hjälpen täcka andra personliga utgifter för hygien, fritidssysselsättningar och sociala kontakter.

Det är nu vanligt att den kommunala socialvården täcker dessa behov inom ramen för socialhjälpens grundbelopp eller s.k. bruttonormer. Genom sådana normer tillförsäkras den som behöver bistånd en viss levnadsstandard utan att varje behov prövas för sig särskilt. Den enskilde får därigenom lättare att hålla reda på om han i en viss situation kan få detta grundläggande bistånd eller inte. Han får också en viss frihet att inom den ram för hushållsbudgeten som normerna sätter disponera socialbidraget på det sätt som passar honom bäst.

Huvudregeln för beräkning av bidrag till bostadskostnader bör vara att sökandens faktiska nettokostnader för bostaden och dess uppvärmning beaktas helt, om bostadsstandarden och bostadskostnaderna inte överstiger vad som är skäligt.

Behövlig hemutrustning hör till den standard som socialbidraget bör garantera. Vad som skall anses behövligt kan varken i fråga om hemutrustning eller annat fastställas en gång för alla. Bedömningen måste i stort anpassas efter den allmänna standardutvecklingen i samhället, dvs. till vad människor i allmänhet kan kosta på sig.

Hänsyn bör också tas till fördyrade levnadsomkostnader på grund av arbete, bl. a. barnomsorgskostnader, eller särskilt kosthåll.

Jag har nämnt tidigare att socialbidrag under vissa förutsättningar skall kunna utgå till kostnader för vård inkl. tandvård, läkemedel, m. m.

Den som behöver miljöombyte och inte kan få detta inom kommunens hem e.d. bör kunna få bidrag till vistelse för vila och rekreation i andra lämpliga former.

Olika slag av skuldsättning kan utgöra ett allvarligt hinder för att en person skall återvinna arbetsförmåga och möjligheter att försörja sig själv och i förekommande fall sin familj. I vilken utsträckning socialtjänsten skall ha att svara för ekonomiska saneringar” beror på förhållandena i det enskilda fallet. Men biståndet bör allmänt ges en förebyggande karaktär. Det heter redan om socialhjälpen att denna bör "lämnas på sådant sätt,

Prop. 1979/80:1 Socialbidrag 203

att den behövande såvitt möjligt blir i stånd att för framtiden genom eget arbete försörja sig och de sina” (14 § ShjL). Samma ansats fanns f. ö. även i den äldre fattigvårdslagstiftningen. När det gäller socialbidraget bör tyngdpunkten förskjutas mot förebyggande och rehabiliterande insatser.

Socialbidraget bygger ytterst på en individuell behovsprövning, vilket innebär att bidrag skall kunna utgå med andra belopp och till andra ändamål än vad som gäller enligt särskilda fastställda normer. Bistånd som går utöver grundbeloppet enligt de s.k. bruttonormerna bör bli föremål för en mer ingående individuell bedömning. Huruvida rätt till sådant bistånd skall anses föreligga beror givetvis i hög grad på förhållandena i det enskilda fallet.

Som framgår av vad jag har anfört tidigare bör bl. a. ekonomiska stödoch hjälpinsatser kunna ges i vidare omfattning än som följer av den enskildes rätt till socialbidrag. Frågan om insatsernas art och den enskildes kostnadsansvar bör därvid bestämmas efter samråd med honom. Detta bör bl.a. innebära att kommunens fullmäktige liksom nu (14 & ShjL) skall kunna medge socialnämnden att i stället för kontant bidrag teckna borgen för lån när det är fråga om ekonomiska insatser som framstår som ändamålsenliga men som socialtjänsten inte kan anses skyldig att svara för inom ramen för socialbidraget.

En del av den nuvarande socialhjälpen utbetalas f.n. som förskott på socialförsäkringsförmåner i väntan på att försäkringskassans prövning skall bli klar. Det är vanligen pension och sjukpenning som förskotteras. Bestämmelser om förskotten finns i 33 § Shjl. (om hjälptagares återbetalningsskyldighet) och 17 kap. 4 & AFL (rätt för myndighet som tillhandahållit försörjning att uppbära del av pension). Förskotteringen av förstagångsutbetalningar måste skiljas från de s. k. förmedlingsärendena. Exempel på ett sådant ärende är att socialnämnden för att hjälpa en pensionär tar i samförstånd med honom cmot pensionen på hans vägnar och portionerar ut den med jämna mellanrum. Det är oftast missbrukare som på detta sätt får hjälp med att hushålla med sina inkomster.

Socialutredningen har framhållit att det borde vara försäkringskassan och inte som nu socialnämnden som vid behov förskotterade socialförsäkringsförmåner. Utredningen har pekat på möjligheten att meddela interimistiska beslut i bl. a. pensionsärenden.

Även förskottering av ersättning från andra myndigheter än socialförsäkringsorganen borde enligt socialutredningen på sikt avvecklas. Om det inte går att åstadkomma på annat sätt föreslår utredningen att förskotten i fortsättningen skall utgå inom det föreslagna systemet med socialförsäkringstillägg.

Jag delar helt socialutredningens uppfattning att man bör sträva efter att på sikt avveckla socialnämndernas förskotteringsverksamhet. Förskott genom socialhjälp/socialbidrag är föga tillfredsställande vare sig från den enskildes eller från socialadministrativa synpunkter.

Socialbidrag 204

Frågan om att på lämpligaste sätt avlasta kommunerna förskotteringsverksamheten prövas f.n. av socialpolitiska samordningsutredningen (S 1975:02). Därvid övervägs möjligheterna att öka förutsättningarna för försäkringskassorna att meddela s.k. provisoriska beslut. Samordningsutredningen väntas lägga ett förslag i frågan senare i år. Även om det på detta sätt skulle gå att väsentligt reducera antalet förskottsärenden för

socialnämnderna, måste man räkna med att det också i framtiden kommer att finnas behov av att i vissa fall få förskott på förmåner som ännu inte har

beviljats. Jag utgår därför från att en av socialbidragets funktioner fortfa-

rande kommer att bli att inom ramen för rätten till biständ ge förskott på

förmåner som är under prövning av andra myndigheter.

Socialbidragets nivå m.m.

Den föreslagna rätten till bistånd enligt socialtjänstlagen innebär att den enskilde genom biståndet skall tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Biståndet skall utformas så att det stärker den hjälpbehövandes resurser för ett självständigt liv.

Som jag har redogjort för tidigare (avsnitt 2.5) vill flera remissinstanser

att begreppet skälig levnadsnivå skall preciseras. Detta har jag delvis gjort

genom att ange förutsättningarna för socialbidraget som rättighet samt socialbidragets ändamål och innehåll. Socialutredningen har för sin del

framhållit att det lämpligaste sättet att tillförsäkra den enskilde en skälig levnadsnivå är att använda det system meq basbeloppsreglerade bruttonormer och med ersättning för skäliga bostadskostnader som numera

tillämpas ganska allmänt i kommunerna. Skillnaderna i normnivåer är emellertid betydande. Socialutredningen har vidare framhållit att jämlikhetsmålet förutsätter att enhetliga bidragsnormer eftersträvas inom socialtjänsten, även om skälig hänsyn bör kunna tas till variationer mellan

kommunerna i levnadskostnader och allmän inkomstnivå.

Socialutredningen har övervägt möjligheten att regeringen skulle fast-

ställa vissa miniminormer för socialbidraget, som således inte skulle få

underskridas, men ansett att övervägande skäl talar mot en sådan lösning. Jag delar denna bedömning. Jag förordar i stället att socialstyrelsen efter

samråd med Kommunförbundet utformar sina allmänna råd om socialtjänstlagens tillämpning så att de motverkar alltför stora skillnader i normnivåerna. Kommunförbundets länsavdelningar har för övrigt sedan länge arbetat på mer enhetliga normer bland kommunerna i respektive län.

Genom systemet med basbeloppsreglerade s.k. bruttonormer kan so-

cialbidragets realvärde skyddas. Under remissbehandlingen av socialutredningens förslag har några remissinstanser dock menat att konsu-

mentprisindex och basbelopp innebär en underskattning av kostnadsför-

ändringarna för de lägre inkomsttagarnas hushåll. Om livsmedlen, som har varit fallet under senare år, ökar snabbare i pris än övriga poster i indexet, kommer detta index inte att fullt ut visa kostnadsfördyringarna för lågin-

Prop. 1979/80:1 Socialbidrag 205

komsthushåll, som ju måste använda en relativt stor andel av pengarna till livsmedel. Jag vill för min del påpeka att det på konsumentprisindex grundade basbeloppet enligt AFL svarar för värdebeständigheten inom

många olika socialpolitiska anordningar. Någon särlösning för enbart socialbidraget kan enligt min mening inte motiveras. En annan fråga gäller realförbättringar av socialbidraget. Här finns inte den tidigare nämnda automatiken som syftar till att skydda mot direkta försämringar av den reella standarden. Förbättringar av socialbidragets

standard (i form av höjda procentsatser av basbeloppet för socialbidragsnormer) måste liksom hittills ske genom politiska beslut. Allmänna standardförbättringar för stora grupper inom befolkningen måste naturligtvis även komma de ekonomiskt hjälpbehövande till del.

Numera utgår socialhjälpen nästan alltid I kontant form. Detta bör

givetvis vara en regel med få undantag också för det framtida socialbidraget. Den tid är sedan länge förbi då man i praktiken omyndigförklarade den

som var tvungen att söka socialhjälp genom att utan större urskiljning ge

honom mat- eller klädeskuponger i stället för pengar. Jag vill i detta

sammanhang också understryka det stora värde som det i vissa fall kan ha i

behandlingen av en klient att han betros med en så jämförelsevis enkel sak

som att själv sköta sina hyresinbetalningar. Som jag har nämnt tidigare är

det angeläget att socialtjänsten inte tilldelas en ”fixarroll". Klienten skall i

stället hjälpas att i största möjliga utsträckning själv ta ansvar för sina

handlingar och sitt liv.

2.6.5¶Övriga frågor

Särskilda bestämmelser finns i dag om statsbidrag till bl. a. kommunerna

för socialhjälp åt utländska medborgare m. fl. Dessa frågor återkommer jag till senare (avsnitt 2.23).

Också nuvarande bestämmelser om ersättning mellan kommunerna för utgiven socialhjälp behandlar jag i det följande (avsnitt 2.16). Detsamma gäller frågan om den enskildes ersättningsskyldighet för uppburna socialbidrag m. m. åt sig och familjen (avsnitt 2.15).

Socialutredningen har också övervägt frågan om inte socialbidraget borde beskattas och göras pensionsgrundande.

Praktiska erfarenheter visar bl.a. att socialhjälpstagarna vanligen har lägre pensionsgrundande inkomst än andra grupper i samhället och att de

därmed också kommer att få lägre ATP. Om socialbidraget gjordes pen-

sionsgrundande, skulle socialbidragstagarnas pensionsnivå höjas. Med hänsyn till socialbidragets kompletterande funktion torde emellertid den

faktiska effekten som regel bli blygsam. Enligt vad jag har förordat tidigare bör socialbidraget få ökad förebyggande inriktning, vilket bl.a. innebär utbetalning av engångsbelopp till särskilda ändamäl. Sådana utbetalningar

lämpar sig mindre väl för beskattning. Det kan inte heller vara ändamålsen-

ligt att dela upp bidraget på beskattade och obeskattade förmäner. Jag

Prop. 1979/80:1 Socialbidrag 206

ansluter mig därför till utredningens mening att soctalbidraget inte bör beskattas eller göras pensionsgrundande. Socialutredningen har övervägt om inte socialbidraget borde betalas ut av försäkringskassan. Beslut och finansiering skulle däremot vara en uppgift för kommunen. Utredningen har pekat på att socialförvaltningarnas utbetalningsrutiner synes fungera tillfredsställande och att det inte skulle innebära någon rationalisering i strikt mening att låta försäkringskassan ta över. Man skulle emellertid få en mer enhetlig utbetalningsordning, om även socialbidraget utbetalades av försäkringskassan, och socialbidraget skulle i den allmänna uppfattningen jämställas mer med socialförsäkringsförmåner än med den tidigare socialhjälpen. Socialutredningen har därför ställt sig positiv till att man på sikt för över utbetalningen av socialbidrag på försäkringskassan. Några av det fåtal remissinstanser som har yttrat sig i frågan, däribland riksförsäkringsverket, vill ha en sådan ordning genomförd mer eller mindre snabbt. Andra ställer sig kritiska till förslaget, bl. a. med hänsyn till att försäkringskassan i onödan skulle få insyn i socialbidragsärenden.

Socialvården och försäkringskassan har redan nu ett samarbete som innebär kontroll och insyn i enskilda ärenden. Något avgörande hinder mot att sträcka ut samarbetet till att gälla samordnande utbetalningsfunktioner bör det inte finnas. Frågan har emellertid för dagen inte en sådan aktualitet att det finns anledning att närmare pröva den i detta sammanhang.

Som jag har framhållit inledningsvis har utbyggnaden av den ekonomiska grundtryggheten i form av socialförsäkringar m.m. bidragit till att minska behovet av kommunal behovsprövad ekonomisk hjälp. Olika ekonomiska, politiska och sociala förhållanden kommer att bli avgörande för det framtida behovet av socialbidrag. En fortsatt utbyggnad av näringspolitiska, arbetsmarknadspolitiska och socialpoliuska ätgärder kommer att minska behovet av socialbidrag till försörjningen. Därmed skapas ökat utrymme för den inriktning på förebyggande och rehabiliterande insatser som jag anser att socialbidragsverksamheten bör få.

De försök som efter socialutredningens förslag om socialförsäkringstilllägg har pågått i bl. a. Sundsvall, Solna och Stockholm (Gubbängen) med förenklad socialhjälpshandläggning visar på möjligheten att även förenkla prövnings- och handläggningsrutinerna inom ramen för soctalhjälpsverksamheten. Det är enligt min mening viktigt att dessa erfarenheter tas tillvara. En förenklad handläggning av vissa socialbidragsärenden medför avlastningseffekter. Denna avlastning bör komma socialtjänsten i övrigt till godo och bl. a. bidra till ändrade arbetsmetoder med starkare inriktning på arbete ute i samhället.

Prop. 1979/80:1 Principer

2.7 Principer för insatser hos enskilda och familjer

I den framtida sociaktjänsten kommer betydelsen av strukturinriktade insatser att öka. Att man vidgar de arbetsuppgifter som är riktade på samhällsförhållandena innebär inte att de individuellt inriktade insatserna kommer att minska i faktisk omfattning och betydelse i varje fall inte på kort sikt. Först på längre sikt kan socialtjänstens bredare samhällsorientering väntas leda till en minskning av olika behov av individinriktade stödinsatser. Självfallet blir omfattningen av detta behov i ännu högre grad beroende av sådana ekonomiska, politiska och sociala tillstånd och förändringar i samhället som socialtjänsten endera inte råder över eller bara delvis kan påverka. Jag delar därför den av socialutredningen starkt understrukna uppfattningen att socialtjänstens mål måste gälla alla områden och verksamheter som har betydelse för samhället. Den omedelbara effekten av reformen blir att de individuellt inriktade insatserna minskar endast relativt, dvs. i förhållande till utbyggda strukturinriktade insatser. De principer som skall gälla för individuellt inriktade insatser i framtiden har därför en avgörande betydelse för socialtjänsten i dess arbete med enskilda och familjer. I det följande skall jag ge en mera sammanfattande syn på de principer som enligt min mening bör gälla för individuellt inriktade insatser.

2.7.1 Helhetssyn

Vägledande för arbetet med socialtjänstreformen har varit att få till stånd en verksamhet som präglas av en helhetssyn i stället för det ”symptomtänkande” och den funktionella uppdelning som karaktäriserar den traditionella socialvården. Helhetssynen innebär att en enskilds eller en grupps sociala situation och de problem han eller gruppen upplever skall ses i förhållande till hela den sociala miljön. Inte bara familjen och ”närmiljön” i övrigt utan också den enskildes förhållanden i vidare mening hör hit. Det rör frågor om möjlighet att få arbete, bostad, positiva fritidsförhållanden, att kunna undvika utslagning, segregation och fattigdom i både materiell och mer vidsträckt mening, dvs. att kunna nå värden som brukar sammanfattas i begreppet livskvalitet. Utifrån detta betraktelsesätt får helhetssynen vittgående konsekvenser för socialtjänstens framtida arbete med enskilda, organisationens utformning, samverkansbehov m. m.

Det jag har sagt nu innebär att söcialtjänsten inte enbart skall söka orsaker eller lösningar på problem i samspelet mellan individen och hans närmaste (primärgruppen) utan även i de förutsättningar som samhället i stort erbjuder. Socialtjänsten skall också sträva efter att finna samlade lösningar för den enskildes eller gruppens totala situation.

Detta ställer krav på att samhällets resurser samordnas bättre än nu och på att behandlingsplaneringen ges en planmässig uppläggning. Det är i det sammanhanget viktigt att kunna konstatera att helhetssynen redan är all-

Prop. 1979/80:1 Principer 208

mänt accepterad inom socialvärden och även inom angränsande verksamhetsområden.

Under remissbehandlingen av socialutredningens slutbetänkande har en instans framhållit att de anhörigas roll i det sociala arbetet inte har tagits upp till behandling i tillräcklig grad i detta sammanhang. Jag vill med anledning av detta understryka att de resurser som anhöriga och andra närstående utgör är en del av det sociala nätverk som bör ingå 1 beskrivningen av situationen. De mänskliga resurser som anhöriga och andra närstående utgör skall givetvis tas till vara vid behandlingsplaneringen och när behandlingsinsatserna genomförs. Det finns dock anledning att påpeka att detta inte bör ske annat än när det står i samklang med principen om frivillighet och självbestämmande.

2.7.2 Frivillighet och självbestämmande

Socialutredningen har framhållit vikten av att klienterna har medbestämmande i handläggningen av sina ärenden och att vård och behandlingsinsatser grundas på den enskildes frivilliga medverkan. I den föreslagna socialtjänstlagens inledande ”portalparagraf” heter det också att verksamheten skall bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet, liksom att den skall inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser. Som en allmän riktlinje anges det vidare i lagförslaget att socialnämndens insatser för den enskilde skall utformas och genomföras tillsammans med honom.

Det innebär att frivillighet och självbestämmande skall vara vägledande vid handläggningen av enskilda ärenden inom socialtjänsten. Frivillighet och självbestämmande skall gälla vid såväl vård- och behandlingsinsatser som andra av socialtjänsten förmedlade sociala insatser. Ett exempel kan vara att någon som behöver stöd i sitt boende så långt möjligt får välja mellan hemsamaritinsatser och flyttning till ett kollektivt boende.

I samarbetet mellan socialtjänsten och den enskilde är det viktigt att klienten själv behåller ansvaret för sin situation.

Dessa riktlinjer för verksamheten har i allmänhet fått starkt stöd eller lämnats utan erinringar av remissopinionen. Föreningen Sveriges socialchefer anser att principerna om frivillighet och självbestämmande är så allmänt omfattade att kommentarer är överflödiga, medan exempelvis TCO talar om ett väsentligt framsteg för den sociala metodiken. Det blir nu formellt möjligt att socialtjänsten och den enskilde tillsammans väljer lämpligaste framkomstväg för rehabiliteringen. Västerås kommun erinrar om att dessa principer går tillbaka på grundläggande demokratiska värderingar. Detta bör gälla även för människor med socialt avvikande beteende. Kommunen betonar att det är viktigt med hänsyn också till behandlingsresultatet att även dessa människor får uppleva att socialtjänstens beslut om vård och behandling fattas med deras egen medverkan. Detta behöver dock inte vara liktydigt med en helt kravlös inställning. Hjälp och

Prop. 1979/80:1 Principer 209

stöd som ges helt utan förbehåll blir lätt passiverande och förlänger hjälpberoendet. Andra remissinstanser pekar på svårigheterna då klienten och socialarbetaren har olika uppfattningar. Dessa situationer kräver ansvarskänsla och omdöme hos socialarbetaren och utbildning i behandlingsarbete samt i vissa fall handledning.

Vissa remissinstanser har en mer uttalad kritisk hållning tll vad utredningen säger om frivillighet och självbestämmande för den enskilde som principiella riktlinjer. Jag bortser här från den kritik som har sin utgångspunkt i utredningens förslag att socialtjänsten inte skall kunna tvängsomhänderta vuxna personer. Den frågan tas upp senare (avsnitt 2.25). Men det förekommer att även remissinstanser som tillstyrker detta förslag knyter vissa reservationer till utredningens resonemang om den enskildes ställning i förhållande till socialtjänsten. Stockholms kommun menar att klientens föreslagna möjlighet att välja och förkasta enkelt uttryckt tilldelar socialtjänsten rollen att tillhandahålla kunden vad han eller hon efterfrågar. Det ifrågasätts om inte utredningen alltför onyanserat och med förankring i nu modifierade åskådningar sätter upp kravlöshet som ideal. I alla mänskliga sammanhang, arbetsliv och föreningsliv, äktenskap, trafik och affärer, bygger växelverkan mellan människor på ömsesidigt godtagna uttalade eller underförstådda normer, solidaritetskrav och förväntningar. Att inom socialtjänstens ram nedklassa ömsesidighet betyder att man samtidigt nedklassar de människor man har att göra med. Inom dagens socialvård har behandlingsarbetet, inte minst inom den frivilliga institutionsvården, i mycket hög grad kommit att betona den ömsesidiga solidariteten och bestämda krav som individen måste acceptera. Socialtjänstens serviceinriktning får enligt Stockholms kommun inte gå så långt att man — för att göra klienten till viljes — medverkar till åtgärder som är olämpliga från behandlingssynpunkt. Svea hovrätt för fram liknande synpunkter.

Jag ansluter mig helt till den föreslagna huvudprincipen att klienten själv bestämmer om han eller hon skall ta emot erbjudande om en viss social tjänst eller inte. Av detta följer att det slutligen måste vara klienten som också gör valet då det finns flera alternativ. Att det bör vara så anser jag vara självklart. Vissa remissinstansers reaktioner visar emellertid att jag inte kan nöja mig med det här sagda. Frågan kommer också igen i andra sammanhang. Det synes i viss utsträckning snarare vara fråga om ofullständigheter i utredningsförslaget än om verkliga meningsmotsättningar. Redan i samband med de föreslagna övergripande målen framhöll jag att utredningen inte helt lyckats ge uttryck för sina intentioner när det gäller den enskildes ansvar för sitt liv. Även där har kritiken gjort gällande att förslagen är eller kan tolkas som uttryck för en önskan att skapa en socialtjänst, som inte får ställa villkor och rikta krav mot den enskilde. Det skulle vara fråga om en service, som kunde få passiverande följder. Kritik riktades för övrigt redan mot det i principbetänkandet redovisade synsättet att de sociala problemen 1 första hand var resultat av samhällsförhållan- 14 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr I. Del A

Prop. 1979/80:1 Principer 210

dena och förändringar i dessa. Man menade att utredningen därmed i alltför hög grad såg människan som en osjälvständig produkt av samhället. Utredningen skulle ha bortsett från den individuella komponent som gör att vi reagerar olika på samma eller nästan samma miljö. Detta synsätt, menade man, kunde leda till en pessimistisk och passiv syn på möjligheternå att genom aktiva insatser nå resultat. Socialutredningens kraftiga markering av samhällets skyldighet och individens rätt får delvis ses mot socialvårdens historiska bakgrund. Som framgår av den historiska översikt som jag lämnade inledningsvis har samhällets på individen starkt inriktade vårdverksamhet präglats av auktoritet och kontroll. Även om den moderna socialvården slagit in på andra vägar saknar inte det traditionella synsättet förespråkare och inflytande. I tider av ökande ekonomiska och sociala svårigheter i samhället får för övrigt en moraliserande och privatiserande syn på människors problem att anpassa sig ökad genomslagskraft. Därför är det viktigt att som socialutredningen har gjort hävda samhällets grundläggande skyldighet att bistå den enskilde liksom dennes rätt att själv bestämma över sin situation. Detta synsätt överensstämmer med reformens syfte att fördjupa demokratin inom socialtjänsten. Denna fråga har många aspekter som omfattar dem som verkar inom socialtjänsten, folkrörelserna och de frivilliga organisationerna, allmänheten och sist men inte minst de människor som efterfrågar socialtjänster. Som jag har sagt redan misstar man sig om man tror att detta är detsamma som en kravlös, för att inte säga menlös socialtjänst. Vad innebär den föreslagna ”portalparagrafens” bestämmelser att socialtjänsten skall ”imriktas på att frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser"”? Den speglar den demokratiska grundsynen att människor har inneboende möjligheter till personlig utveckling och växt. För att dessa möjligheter skall kunna förverkligas inom socialtjänsten krävs en samverkan mellan de människor och grupper som berörs och socialtjänstens företrädare. Den enskilda socialarbetarens eller arbetslagets tillvägagångssätt måste här anpassas till olika förhållanden. Det är inte ovanligt att människor som behöver socialtjänstens insatser är isolerade, osäkra och ångestfyllda med nedsatt självkänsla, utan initiativ, kravlösa och ”medgörliga”. För dessa människor har samhällets företrädare ofta en prestige som kan förstärka känslan av underlägsenhet och otillräcklighet. Här är det av särskild vikt att socialtjänstens serviceinriktning kommer till klart uttryck i samspelet mellan socialarbetare och klient. Denna inriktning bör bl. a. innebära att den sociala verksamheten är tjänstvillig och uppmuntrande, angelägen att den enskilde behandlas som jämställd och att inte för stora krav ställs på honom eller henne. Denna mindre kravfyllda hållning kan i dessa fall vara ett nödvändigt första led i ett rehabiliteringsinriktat behandlingsarbete. F andra situationer återigen kan socialtjänsten redan från början verka

Prop. 1979/80:1 Principer 211

mer aktivt genom att klargöra vad som kan och bör göras, vad man finner felaktigt eller skadligt i en människas livsföring och hur man bör gå till väga för att förbättra situationen och stärka individens möjligheter att själv ta ansvar för sin situation. Socialtjänsten har här många uppgifter. Den skall tillsammans med klienten söka klara ut vilka handlingsalternativ som finns och vilket livsinnehäll dessa kan tänkas ge den enskilde. Men socialtjänsten skall också i detta samspel vid behov argumentera, försöka skapa insikt, ställa krav och aktivt påverka klienten. Denna relation påminner mycket om andra medmänskliga kontakter där ena parten med respekt för den andre och omtanke om honom genom fakta och argument försöker avvärja en olycklig utveckling och främja den andres väl. Skillnaden ligger j att socialarbetaren har yrkeskunskap som nödvändig resurs. Därför är det inte fråga om vilken relation som helst utan om en behandlingssituation.

Vad jag har sagt nu stämmer väl med vad socialutredningen framhöll i principbetänkandet i fråga om förslaget att slopa föreskrifter och förmaningar enligt BVL. Utredningen framhöll som en självfallet "viktig uppgift för socialvården att i samarbete med den enskilde medverka till att denne når ökad kännedom om hur han bör komma till insikt om hur han bör handla och vilka följderna kan väntas bli av olika behandlingsalternativ. Sådant stöd i form av upplysningar, råd och rekommendationer etc. bör emellertid ingå som ett naturligt led i det vardagliga socialvårdsarbetet.” Den meningen förtjänar ännu större eftertryck.

Ett speciellt problem inom socialvärden är risken för våldshandlingar riktade mot personalen. Socialarbetaren ställs också inför hotfulla situationer. Detta är framför allt storstadsproblem. Personalen kan tidvis leva i en atmosfär av otrygghet och ibland rädsla. Förhållanden som hos vissa människor resulterar i undergivenhet utlöser hos andra aggressiv självhävdelse. Grundorsaker kan vara arbetslöshet, bostadsbrist, rotlöshet och främlingskap. Missbruk finns ofta med i bilden. Minskningen av institutionsvården inom flera vårdsektorer har medfört en ökad belastning på den ”öppna” socialvården. Även tidspress och täta personalbyten ökar konfliktriskerna.

Det är i och för sig förståeligt att socialvården sökt ”tekniska” lösningar på dessa hotfulla relationer genom vakter, larm, slussar där klienten kan kontrolleras före insläpp, porttelefoner och reträttdörrar i arbetsrummen, dubbelbemanning etc.

Praktiska försök i bl.a. Linköpings kommun tyder emellertid på att våldet inom socialvården kan förebyggas genom att socialarbetare ges tillräcklig tid att fortlöpande ägna sig åt människor som har benägenhet att reagera aggressivt och våldsamt. På sikt kan då byggas upp ett förhållande mellan socialvården och dessa människor som överensstämmer med den frivillighet och det självbestämmande som skall utmärka socialtjänsten.

Sist men inte minst bör erinras om villkoren för biständ enligt förslaget till socialtjänstlag. Av förslaget framgår att den som själv kan klara sin

Principer to [0

försörjning och livsföring i övrigt som regel inte har rätt till socialtjänstens bistånd. Jag har redan tidigare behandlat den här frågan mer ingående (avsnitten 2.5 och 2.6).

Som jag har sagt nyss mäste socialtjänsten i sin helhetssyn I fräga om klientens situation ta hänsyn till de yttre levnadsförhällanden som i hög

grad bestämmer hans eller hennes möjligheter till utveckling och växt.

Men socialtjänsten skall också räkna med människans eget ansvar för vad

hon gör av sitt liv. För många är valmöjligheterna i livet små. Det är

socialtjänstens uppgift att såväl påverka den yttre situationen som att söka skapa motivation hos den enskilde. Rätten till bistånd förutsätter att det

finns ett behov som inte kan tillgodoses på annat sätt. I fråga om barns och

ungdoms levnadsvillkor anser jag att samhället har ett ansvar som griper över många olika förhållanden och som motiverar att socialtjänsten förfo-

gar över möjligheter till kontroll och till omhändertaganden som kan gå

emot den enskildes vilja. I fråga om vuxna bör socialtjänsten däremot inte

ha möjlighet att vidta tvångsåtgärder (avsnitt 2.25 och bilaga 4).

Jag har försökt visa att socialtjänstens insatser bör anpassas till den

aktuella situationen. Målet mäste dä hela tiden vara att socialtjänsten så långt möjligt samverkar med klienten så att han eller hon frivilligt och aktivt medverkar I och bestämmer om planering och behandling m. m. Jag

anser att den föreslagna socialtjänstlagen i viss mening ställer större krav på den enskilde än vad de nuvarande vårdlagarna gör. Socialtjänstlagen

innebär i förhållande till nuvarande lagstiftning att ansvaret för valet av lämplig och möjlig behandlingsinsats i ökad grad läggs på klienten.

Tar socialtjänsten avstånd från den enskildes krav på en särskild insats,

bör man noggrant klargöra för honom varför man säger nej. Här bör också beaktas klientens möjligheter att anföra besvär om han anser att han inte

fått det bistånd som han har rätt till (avsnitt 2.22).

Sammanfattningsvis vill jag säga att den framtida socialtjänsten skall vara både serviceinriktad och aktivt förebyggande och räkna med både samhällets och medborgarens eget ansvar.

2.7.3¶Normalisering

Redan i principbetänkandet angav socialutredningen normalisering som ett mål för sociala omsorger. Normaliseringsprincipen bör enligt min mening vara ett riktmärke för socialtjänstens olika verksamheter. Den har sedan länge varit riktgivare för service till äldre och handikappade. Med normalisering bör avses samhällets insatser för att stödja medborgarens

strävan efter att så långt möjligt kunna vara som andra och ha det som

andra, vilket samtidigt betyder rätt att vara sig själv. Inom äldreomsorgen försöker man på olika sätt att bl. a. göra det möjligt för de äldre att bo kvar

i sin normala miljö. Detta har underlättats genom en kraftig utbyggnad av hemtjänsten och genom att man tillhandahåller vård och omsorg i hemmet

eller i närbelägna servicelokaler av olika slag. Även vid behandling av barn

Prop. 1979/80:1 Principer [) vr

och ungdomar och vid insatser för missbrukare m. fl. får normaliseringsprincipen stor betydelse i den framtida socialtjänsten. Här avses inrikt-

ningen på förebyggande stödinsatser i hemmet och att vård utom hemmet ordnas i så normala och litet särskiljande former som möjligt. Av särskilda individinriktade anordningar som samtidigt tillgodoser normaliseringskrav

vill jag nämna alkoholpolikliniker, fritidslokaler i närmiljön m. m. Fosterbarnsutredningen framhåller i sitt betänkande att samhällets insat-

ser för människor med särskilda behov bör få en sådan utformning att de i

så liten utsträckning som möjligt upplevs som särbehandling. En utbygg-

nad av barnomsorgen med samtidig möjlighet att ge förtur åt barn med särskilda behov är, som jag ser det, ett ytterligare exempel på denna

utveckling. Likaså är socialutredningens förslag om en nyorientering av

socialtjänsten mot allmänna och strukturinriktade insatser en strävan till att undvika åtgärder vilka upplevs som särbehandling.

Med något undantag godtar remissinstanserna socialutredningens över-

väganden om normalisering som en princip för socialtjänstens verksamhet.

Den kritik som förekommer går ut på att principen är svår att förverkliga då socialvårdens insatser upplevs som särbehandling.

Som jag har försökt visa skall vi i omdaningen av den nuvarande socialvården mer än tidigare arbeta efter normaliseringsprincipen. Det sker

genom att satsa mer på strukturinriktade och allmänt inriktade insatser men också genom att så långt möjligt ” normalisera” de individinriktade insatserna så att människor som behöver sådant stöd inte känner sig

stämplade och utpekade, avskiljda från gemenskapen i samhället. Det är

en svår uppgift, men inom de traditionella sociala serviceområdena har man redan kommit långt, och en utveckling i samma riktning bör förverkli-

gas inom andra delar av socialtjänsten.

Till slut vill jag erinra om att normalisering är en socialpolitisk princip

som sträcker sig långt utanför socialtjänsten. Jag avser här våra strävanden

att genom främst allmänna anordningar bygga upp en trygghet som gäller oss alla.

2.7.4 Principer för vård utom det egna hemmet

Socialutredningen har både i principbetänkandet och i slutbetänkandet

utförligt beskrivit de principer som bör gälla för vård utom det egna hemmet. Dessa vidareutvecklas och konkretiseras senare i fråga om olika vårdinsatser, t. ex. vården av unga, institutionsvård m. m. Därför skall jag

här bara kortfattat redovisa principernas innebörd. Dessa riktlinjer för vård utom det egna hemmet har inte sällan grundläggande betydelse också

för vård i hemmiljön.

Kontinuitet

Principen om kontinuitet utgår från förutsättningen att trygga och för-

troendefulla relationer utgör grunden för ett framgångsrikt individuellt

Prop. 1979/80:1 Principer 214

behandlingsarbete. Här fordras många gänger att den enskilde får möjligheter att hålla kontakt med samma socialarbetare även när behandlingsformerna växlar. En tids institutionell vård får alltså inte betyda att klienten helt förlorar kontakten med den eller dem inom socialtjänsten som han eller hon tidigare har haft att göra med och känner förtroende för. Jag är naturligtvis väl medveten om det bekymmer som någon remissinstans har pekat på nämligen den stora personalomsättningen. Det får emellertid inte

hindra att vi så långt möjligt eftersträvar en kontinuitet i behandlingsarbetet. Ökad inriktning på fortbildning, handledning och lagarbete kan för övrigt motverka de påtalade följderna av hög personalomsättning.

Principen om kontinuitet ligger i linje med en helhetssyn som bör för-

hindra att verksamheten sektoriseras i ett otal specialiteter. Därigenom bör man också kunna undvika att kommunmedlemmarna ”slussas” fram och tillbaka mellan olika befattningshavare. Kontinuitetskravet liksom andra principer jag har tagit upp får konse-

kvenser för arbetsmetodiken, socialtjänstens organisation och i arbetsför-

delningen dels inom socialtjänsten och dels mellan socialtjänsten och and-

ra organ vid gemensam planering och i övrigt.

Flexibilitet De sociala tjänsterna skall anpassas till den enskildes aktuella förutsätt-

ningar och behov och till hans eller hennes totala sociala situation. Detta kommer att kräva ett brett register av olika handlingsalternativ både när

det gäller insatser i hemmet och när det blir fråga om placeringar utanför hemmiljön. Några remissinstanser hyser farhågor för att detta förslag skall få till

följd att vård i hemmet sätts främst även då behandling utanför hemmet är ett bättre alternativ. Ett sådant förfarande kunde enligt kritiken leda till en

stegvis upptrappning av de olika sociala insatserna. Jag vill dock framhålla

att vi av tradition inom socialvården har haft ett ”upptrappningsförfa-

rande” i den meningen att man har tagit till mer och mer ingripande åtgärder när mindre ingripande inte hjälper. Idén om flexibilitet innebär i

princip ett uppbrott från en sådan stel vård- och behandlingsfilosofi. De

olika insatserna bör givetvis inte vara graderade som i en ”straffskala”

utan bedömas utifrån deras ändamålsenlighet i varje särskild situation. Det skall alltså inte vara nödvändigt att vårdinsatserna i det enskilda fallet

följer något slags upptrappningsmönster. Kravet på flexibilitet bör tvärtom

leda till att i t.ex. ett ärende bedöms insatser i det egna hemmet som en

första mest ändamålsenliga åtgärd, medan i ett annat ärende bedöms vård

utom det egna hemmet vara den åtgärd som man bör vidta redan från början.

Närhet Redan i den allmänna debatten i början av 1970-talet om socialvårdens

inriktning framhölls att vårdinsatser så långt möjligt bör sättas in i boende-

[9 AN

Prop. 1979/80:1 Principer

miljön. Både fosterbarnsutredningen och socialutredningen har sedan un-

derstrukit närhetsprincipens betydelse. Jag ansluter mig till dessa båda

utredningars redovisning. Några förhållanden vill jag särskilt peka på. Det kan vara viktigt att behandlingen inte begränsas till klienten. Eftersom individens problem ofta är ett uttryck för svårigheter och brister i omgiv-

ningen bör behandlingen då omfatta ett bredare perspektiv, och om möjligt

utformas som t. ex. familjeterapi. Detta förutsätter givetvis att klienten

inte avskiljs från sin ursprungliga miljö. Det är också i denna miljö, hem-

kommunen, som socialtjänsten har de bästa förutsättningarna att samlat

bedöma behovet av insatser och att även sätta in sådana. Närhetsprincipen innebär vid vård utom det egna hemmet att denna skall förläggas så nära hemmiljön som möjligt. Jag anser därför att en

lämplig begränsning är att placeringen görs inom den egna Kommunen.

Eftersom kommunernas storlek skiftar starkt kan närhet i geografisk mening få mycket olika innebörd. Men som jag framhöll nyss är det också så

att den egna kommunen i flera avseenden har de bästa förutsättningarna att

bistå den enskilde,

Remissinstanserna ansluter sig över lag till närhetsprincipen så som den har redovisats av sucial- och fosterbarnsutredningarna. Behovet av att i vissa fall göra undantag från denna princip diskuteras dock i flera remiss-

svar.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län menar att det kommer att bli synnerligen svårt för de stora kommunerna att finna familjehem om närhetsprincipen

drivs för hårt. Genom allmänna uttalanden om denna princip kan det finnas risk för att man glömmer vad som egentligen är bäst för barnet. Botkyrka

kommun anser att socialvården i dag bidrar till dåliga placeringar av barn

och vuxna utanför det egna hemmet i fosterhem och institutioner av olika

slag. Placeringarna är dåliga på det sättet att man redan från början vet att man genom att flytta människor till avlägset belägna fosterhem eller insti-

tutioner närmast omöjliggör normal kontakt med klienten och dennes

närmaste miljö, liksom den kontinuitet socialvården i övrigt eftersträvar i behandlingsarbetet. I dessa fall väljer oftast socialvården det minst onda av två onda ting. Det går av någon anledning inte att fortsätta hjälp- och

stödarbetet i det egna hemmet, utan någon form av separation måste ske. Ofta förgäves söker man då efter fosterhem eller i förekommande fall

institutionsvård i klientens närmaste miljö. Kommunen betonar att socialvården aktivt måste verka för att skapa nödvändiga behandlingsresurser så

nära människors egen miljö som möjligt. Kostnadsansvar och

huvudmannaansvar för dessa behandlingsresurser måste enligt kommunens mening bli föremål för närmare studier.

Helsingborgs kommun understryker att fördelarna med närhetsplace-

ringar är uppenbara och uppger att kommunens socialförvaltning under försökstiden med det s. k. Skäneprojektet i stor utsträckning har placerat barn i kontrakterade familjehem inom kommunen i stället för som tidigare i barnhem på annan ort. Närheten har dock i vissa fall också inneburit

Prop. 1979/80:1 Principer | 216

problem genom att tidigare nedbrytande miljö och kamratkontakter varit alltför lätta att nå. Sådana konsekvenser av närhetsprincipen måste enligt kommunens mening beaktas bl. a. vid ändrat huvudmannaskap för vissa vårdinstitutioner. Sveriges läkarförbund menar att man bör värna om närhetsprincipen så längt möjligt. Man måste dock kunna erbjuda klienterna behandling långt ifrån hemorten i vissa fall. Missbrukare kan behöva vistas i en giftfri miljö utan frestelser att skaffa sig det begärliga preparatet. Ungdomar som på annat sätt har kommit snett i tillvaron kan behöva ett genomgripande miljöombyte. Liknande synpunkter förs fram av bl. a. Föreningen Sveriges socialchefer. Fosterföräldrarnas riksförbund intar en mera kritisk inställning till närhetsprincipen. Inom fosterbarnsvården kan den enligt förbundets mening vara direkt skadlig för ett barns positiva utveckling. Förbundet pekar på faror i att de biologiska föräldrarna, som visat sig oförmögna att ta hand om sina barn, genom närheten får möjlighet att negativt påverka barnen. Den ökade belastning som fosterhemmet härvid utsätts för kan äventyra barnets fostran och vård, särskilt som kommunerna i allmänhet inte ställer nägra hjälpresurser till förfogande. Förbundet framhåller också att barn och ungdomar med missbruksproblem kan fara illa av närhetsprincipen. Normaliserings- och närhetsprinciperna åberopas enligt förbundet som stöd för att I det längsta hålla barn och ungdomar kvar i den biologiska familjen. Stödinsatserna i dessa hem är kvalitativt otillräckliga. Fosterhemmen får sedan en svår, kanske omöjlig uppgift att ”reparera” skadorna hos de för sent omhändertagna barnen och ungdomarna. Jag är medveten om att det i särskilda fall måste vara till fördel för klienten att närhetsprincipen får stå tillbaka. Men jag befarar att skador som beror på placering långt från hemmiljön kan vara vanligare än skador som har samband med tillämpning av närhetsprincipen. Fosterbarnsutredningen visade att närmare 30 Ze av de omhändertagna fosterbarnen hade placerats i fosterhem 30 mil eller längre från föräldrarnas bostad. Vartannat fosterbarn var placerat minst 10 mil bort från föräldrarna. Kontakterna mellan fosterbarnen och deras föräldrar avtog med avståndet. Många fosterbarn hade ingen som helst kontakt med de biologiska föräldrarna. Nästan hälften av fosterbarnen var yngre än 4 år då de omhändertogs. Över 60 26 av alla fosterbarn omhändertogs på begäran av föräldrarna eller med deras samtycke och därutöver grundades omhändertagandet i drygt 30976 på fostrarens olämplighet eller oförmåga. Missbruk av olika slag hos barnet, som kan vara en viktig anledning till ätt radikalt skilja barnet från den aktuella miljön, var alltså ingen särskilt vanlig orsak till placering i fosterhem. Jag anser att det behövs mycket ingående undersökningar innan man skiljer barn och ungdomar från hemmet. Dessa undersökningar bör också omfatta utredning och redovisning av möjliga placeringsalternativ. Det kan

Prop. 1979/80:1 Principer 217

då komma i fråga att bryta närhetsprincipen med en placering som innebär ett längre avständ från hemmet. Placering på annan ort, kanske i släktinghem, kan ibland vara det lämpligaste väårdalternativet. Särskilt ungdomar med narkotika- eller alkoholproblem eller som uppvisar ett accelere-

rande kriminellt beteende kan snabbt behöva komma till en ny miljö. Detta är inte sällan en förutsättning för att missförhållandena skall kunna hävas.

Fosterbarnsutredningen nämner som exempel på situationer då närhetsprincipen skall kunna frångås så svåra hemförhållanden att vistelsen utan-

för föräldrahemmet måste bli långvarig. Jag anser dock att man även i

dessa fall bör beakta fördelarna med närhetsprincipen. Placeringar med långa avstånd från hemmet bör vanligen komma i fråga under kortare

perioder och gälla främst tonåringar med exempelvis missbruksproblem. När det gäller mindre barn får ett skiljande från hemmet en helt annan dimension och konsekvenserna av separationen från föräldrarna är mycket

mer svårbedömda. Jag anser därför att barn som omhändertas på grund av

vårdnadshavarens oförmåga eller liknande orsaker bör kunna placeras nära hemmet. Då bör man lättare kunna mildra och komma till rätta med ogynnsamma verkningar av ett skiljande från hemmet och samarbetet med socialtjänsten underlättas. Om barnet löper särskilda risker, bör dock

närhetsprincipen brytas även då det gäller yngre barn.

Fosterföräldrarnas riksförbund har som jag nämnde nyss i sitt remissvar

pekat på att närhetsprincipen kan innebära en ökad belastning på familje-

hemmet. Detta behöver dock inte alltid innebära någon nackdel för barnet.

Jag förutsätter att socialtjänsten lämnar familjehemmen stöd och service.

2.7.5 Planering av behandling

Socialutredningen har i princip- och slutbetänkandena utförligt redovisat

bakgrund, uppläggning och lämpliga metoder för en ändamålsenlig planering av individ- och familjeinriktade helhetsinsatser. Remissinstanserna är

ense med utredningen om vikten av att det kommer till stånd en ändamåls-

enlig behandlingsplanering. Till dessa remissinstanser hör bl. a. JO, brotts-

förebyggande rådet, länsstyrelserna i Gotlands län och i Malmöhus län,

Stockholms och Linköpings kommuner samt Sveriges läkarförbund.

Jag anser det vara viktigt att den som ärendet rör själv medverkar i uppläggningen av en behandlingsplan. I annat fall blir principerna om

frivillighet och självbestämmande bara tomma ord. Det är emellertid också nödvändigt att socialtjänstemän samarbetar med myndigheter och andra som har särskild sakkunskap av betydelse för

ärendet.

Det innebär alltså att behandlingsplaneringen kommer att ställa krav på

en mer eller mindre bred samverkan. Jag förutsätter att olika myndigheter vid uppbyggnaden av sina organisationer tar hänsyn till behovet av re-

surser för en sådan samverkan.

Vid behandlingsplaneringen i det enskilda fallet måste man också upp-

Prop. 1979/80:1 Principer 218

märksamma vilka förändringar som på sikt kan behöva göras när det gäller allmänt inriktade och strukturinriktade insatser. Underlag för behandlingsplaneringen bör kunna utarbetas av socialsty-

relsen efter samråd med Kommunförbundet och med andra myndigheter

som kommer att beröras av socialtjänstens verksamhet. Behandlingsplanen bör innehålla problembeskrivning, tänkbara insatser i tidsföljd med möjliga

alternativa handlingsvägar, kostnadskalkyler, väntade effekter. Den bör

också ange när insatserna skall värderas. Behandlingsplanen bör kunna revideras och kompletteras med lämpliga värderingsinstrument som gör det möjligt att bedöma resultatet och ärendets utveckling. Även dessa

värderingsinstrument bör utarbetas av socialstyrelsen efter samråd med

Kommunförbundet.

2.7.6 Försöksverksamheten i Skåne

Som jag har nämnt redan startade år 1975 en försöksverksamhet i syfte att mot bakgrund av socialutredningens och fosterbarnsutredningens för-

slag ge praktiska erfarenheter från reformarbetet inom socialvården. Till försöksverksamheten knöts bl. a. en ledningsgrupp. I denna ingick företrädare för socialdepartementet, socialstyrelsen, landstings- och kommunförbunden m. fl. Ledningsgruppen valde Malmöhus och Kristianstads län som

försöksområde. Hela området har berörts av försök som gäller institutions-

värden (ungdomsvårdsskolor och nykterhetsvårdsanstalter). Dessutom

har elva skånska kommuner drivit särskilda projekt. Verksamheten har

följts av en utvärderingsgrupp från sociologiska institutionen i Lund. Försöksverksamheten pågick under åren 1975-1978. Den finansierades med sammanlagt 12,5 milj. kr. över statsbudgeten. Vidare anvisades 3 milj. kr. från allmänna arvsfonden för vissa projekt som särskilt berörde barn och ungdom. En rad olika projekt och verksamheter prövades under försöksperioden. Utrymmet tillåter inte någon egentlig beskrivning av de försök som ägde rum inom Skåneprojektet. Jag skall dock här i största korthet nämna några av verksamheterna.

Till den uppsökande och förebyggande verksamheten har hört försök med gängbearbetning i Ystad med inriktning på att bryta kriminella möns-

ter hos ett pojkgäng i 13— 17-årsåldern. Vidare har uppsökande verksamhet

bedrivits bland barn och ungdom i ett nybyggt bostadsområde i Perstorp. En liknande verksamhet har förekommit i det s. k. Genarpsprojektet som har haft till syfte att förebygga sociala störningar bland barn och ungdom. Till stöd och hjälp i hemmet åt barnfamiljer med särskilda problem har det bedrivits stödfamiljsverksamhet i Malmö och Lund med totalt 63 stödfamiljer engagerade i verksamheten. Andra exempel är familjearbete

(hemma-hos-arbete) i nio olika kommuner och familjeterapi. När det gäller vården i annat enskilt hem har man inom försöksverksam-

hetens ram framför allt prövat fosterbarnsutredningens förslag beträffande kontrakterade och kommunala familjehem.

Prop. 1979/80:1 Stöd och hjälp i hemmet 219

För människor med främst alkoholproblem men också andra sociala problem har det i fyra av kommunerna bedrivits stödjande och aktivitets-

skapande dagcentralverksamhet. I Ystad har man haft försök med kontakt-

och rådgivningsbyråverksamhet.

De allmänna principer för institutionsvärden som hade föreslagits av social- och fosterbarnsutredningarna har prövats vid ungdomsvårdsskolor-

na i Örkelljunga (Ryagärdens yrkesskola och Spångs skolhem) och Lund

(Råby yrkesskola). Inom nykterhetsvården har de nya principerna prövats

vid vårdanstalterna Holma— Karlsvik och Björnstorp.

Slutligen vill jag nämna att man inom försöksverksamheten också har prövat ett par av socialutredningens modeller för samarbete mellan socialvården och hälso- och sjukvården.

Utvärderingsgruppen har avlämnat följande rapporter.

Familjegemenskap som behandlingsalternativ? (ang. familjehem)

September 1976.

Kamrat på tjänstetid (ang. hemma-hos-verksamhet) Januari 1977.

Godvän-familjen (ang. stödfamiljer)

Augusti 1977.

Aktiv fritid eller värmestuga? (ang. dagcentraler) Augusti 1977. Ungdomsvårdens sista utpost (ang. ungdomsvårdsskolor)

November 1977.

Utvärderingsgruppens slutrapport från försöksverksamheten inom socialvården i Skåne 1975-1978, daterad oktober 1978.

Dessutom har ledningsgruppen under december månad 1978 i en enkät följt upp berörda kommuners och institutioners erfarenheter av försöksverksamheten.

Ledningsgruppen har i januari 1979 redovisat promemorian (Ds S 1979: 1) Försöksverksamheten inom socialvården och den framtida social-

tjänsten. Jag anser det inte lämpligt att i propositionen ge någon sammanfattande redogörelse för erfarenheterna av de olika försöken i Skåneprojektet. I

stället har jag för avsikt att redovisa en del av dessa erfarenheter när jag

senare kommer in på olika områden inom den framtida socialtjänsten. I övrigt fär jag hänvisa till utvärderingsgruppens del- och slutrapporter och

till den sammanfattande diskussion som ledningsgruppen gör i sin slut-

rapport.

2.8 Stöd- och hjälpinsatser i hemmet

2.8.1 Nva utgångspunkter

De stöd- och hjälpinsatser som socialvärden nu gör för enskilda regleras i de tre vårdlagarna — BvL, NVL och Shjl.. Som jag har nämnt tidigare kan

Prop. 1979/80:1 Stöd och hjälp i hemmet 220

den nuvarande lagstiftningen och de olika insatserna sägas bygga på en s.k. trappstegsmodell. Denna innebär att socialvården till cen början sätter in en mindre ingripande åtgärd om den sociala problematiken inte är alltför svårartad eller när ärendet nyligen har blivit känt. Efter hand trappas graden av ingripande upp dels beroende på hur stor man anser att den sociala avvikelsen är och dels utifrån allmänpreventiva synpunkter.

Under 1970-talet har man börjat se unnorlunda på frågan när olika sociala åtgärder bör vidtas. Den delvis ändrade synen innebär att man söker anpassa insatserna efter behoven. Dessa kan hos summa person förändras på olika sätt. De kan långt ifrån alltid tillgodoses genom åtgärder som följer ett schablonmässigt ”upptrappningsmönster”.

”Trappstegsmodellen” är inte bara en metodfråga utan också en fråga om idéer och värderingar. Till denna ”modell” knyts lätt ett strafftänkande, ett hänsynstagande ull samhällsskyddet även om det skulle gå ut över den enskilde och innebära tvångsätgärder. Åtgärder som bestäms av behoven i varje särskilt fall och en inriktning på insatser som vidtas i samråd med den det gäller har fått ökad betydelse under 1970-talet. Denna utveckling bör också ligga till grund för socialtjänstens stöd- och hjälpinsatser i hemmet. Det är därför viktigt att metodutvecklingen fortsätter.

När jag i det följande anger behandlingsmetoder, som bör kunna komma i fråga inom den framtida socialtjänsten, vill jag understryka att de enbart är exempel. BI. a. bör behandlingsplanering och uppföljning av de insatser som har förekommit i olika ärenden kunna päskynda metodutvecklingen. Den nya socialtjänstlagens karaktär av ramlag bör också stimulera till en fortlöpande metodutveckling i det sociala arbetet.

2.8.2 Nuvarande bestämmelser

Enligt BvL skall barnavårdsnämnden lämna den som har vårdnaden om barn stöd och hjälp vid utövandet av vårdnaden. På begäran av vårdnadshavaren skall nämnden utse barnavårdsman att lämna sådant biständ. I övrigt är nämndens skyldighet att vidta åtgärd knuten till vissa t lagen särskilt angivna indikationer. Förekommer missförhållanden i fråga om bärns och ungdoms vård. fostran och utveckling. skall barnavårdsnämnden ingripa med en eller flera förebyggande åtgärder eller besluta att omhänderta den unge för samhällsvärd.

Lagen anger fyra olika slag av förebyggande åtgärder, nämligen hjälpåtgärder, som innefattar råd och stöd. förmaning och varning, föreskrifter om den unges levnadsförhållanden och övervakning. Som exempel på råd och stöd nämns i förarbetena behandling inom den psykiska barn- och ungdomsvården (PBU/BUP), medicinsk eller annan sakkunnig rådgivning eller undersökning, behandling av sjukdom, kroppsfel eller lyte. byte av vistelseort eller bostad, utbildning och arbetsanställning, fritidssysselsättning och föreningsanslutning m.m. Förmaning är avsedd att riktas till föräldrar eller annan fostrare, varning endast till den unge själv. Föreskrif-

Prop. 1979/80:1 Stöd och hjälp i hemmet [a th

sådan föreskrift kan gälla behandling för sjukdom eller annan kroppslig

eller själslig brist eller svaghet. sysselsättning, arbetsanställning. vistelscort eller bostad. förfogande över arbetsförtjänst eller andra tillgångar eller förbud att använda rusdrycker eller narkotiska medel etc.

NYL beskriver olika hjälp- och värdformer i fråga om dels öppen värd utan samband med anstaltsvistelse, dels värd under villkorligt anstånd med tvängsintagning på vårdanstalt, dels vård under permission eller efter

utskrivning från anstalt. Till hjälpätgärder räknas t.ex. hjälp till lämplig anställning. ombyte av verksamhet eller vistelseort elier kontakt med

läkare liksom övervakning. Övervakning kan komma i fräga för den som är hemfallen åt alkoholmissbruk och dessutom uppfyller någon av de special-

indikationer som anges i lagen. Övervakning skall också anordnas för den

som har beviljats villkorligt anstånd med tvängsintagning på vårdanstalt.

Om det behövs fär också föreskrifter meddelas om vederbörandes sys-

selsättning. vistelseort eller annat. Sådana föreskrifter kan avse t.ex. vistelse i viss kommun eller i viss anvisad bostad eller gälla en viss

sysselsättning eller arbetsplats. Under permission från vårdanstalt åligger det nykterhetsnämnden i den permitterades vistelsekommun att bistå honom med lämpliga hjälpåtgärder. Den som är permitterad skall i regel stå under övervakning. Vare sig övervakning anordnas eller inte, får anstal-

tens styrelse som villkor för permission meddela sådana föreskrifter som nämndes nyss.

Den som av olika skäl inte kan försörja sig och inte kan få sina behov

tillgodosedda på annat sätt har enligt SAjL rätt att få socialhjälp till sitt

livsuppehälle och till behövlig värd. Socialhjälp kan också utgå I andra fall.

Om den enskilde behöver vård skall socialnämnden se till att den i första

hand lämnas i den värdsökandes hem (14 § fjärde stycket). Möjligheten till

vård enligt Shjl. är knuten till behovet av ekonomisk hjälp. Vårdbehovet

kan tillgodoses i det egna hemmet t. ex. genom att socialnämnden betalar vården (avsnitt 2.6.3).

2.8.3 Vissa utredningsförslag

Fosterbarnsutredningen ansåg i sitt betänkande (SOU 1974: 7) Barn- och ungdomsvård att man i större utsträckning än hittills bör kunna ge vård och behandling medan barnen bor kvar i föräldrahemmet. Föräldrarna bör enligt utredningen kunna få både ekonomisk hjälp och hjälp av personellt

slag. En utgangspunkt är att barn inte skall behöva skiljas från sin familj av

alt barnet tas om hand för samhällsvard. Utredningen pekar också på att

det finns samhällsekonomiska skäl för att öka insatserna I barnens egna hem. Kostnaderna för vård i fosterhem, barnhem och ungdomsvårdsskola är avsevärda. Om ett barn trots allt måste omhändertas, bör ett omfattande och mångsidigt ekonomiskt stöd kunna leda till att barnet snabbare kan

Prop. 1979/80:1 Stöd och hjälp i hemmet 222

återvända till hemmet och riskerna minska för ett nytt omhändertagande. Det bör enligt utredningen inte heller accepteras att barn placeras i annan

syn eller arbete. Utredningen betonar förskolans, dagbarnvårdarnas och fritidshemmens roll i fråga om hjälp med barntillsyn och deras betydelse för vårdarbetet.

Åtgärder av servicekaraktär skall enligt fosterbarnsutredningen också kunna åstadkommas genom att hemvårdare och barnvårdare utnyttjas för mer direkt vård. För att hemvärdare skall kunna göra en effektiv insats i barnfamiljer med sociala problem bör de få bättre möjligheter än f.n. till fortbildning. Utredningen föreslår att försöksverksamhet med fortbildning av hemvårdare skall påbörjas i arbetsmarknadsstyrelsens regi och i samarbete med skolöverstyrelsen och Kommunförbundet.

Slutligen framhåller utredningen att hittillsvarande erfarenheter frän försök i både Sverige och andra länder tyder på att i mänga fall bättre resultat kan uppnås med s.k. familjeterapi än med traditionell vård. Familjeterapin som stödform behandlas mer utförligt i det följande.

I många fall är det också angeläget att förbättra familjens eller de enskilda familjemedlemmarnas' störda retationer till omvärlden. t. ex. grannar, arbetsplatsen, skolan, myndigheter etc. (samhällsarbete).

Fosterbarnsutredningens förslag om ökat stöd från samhällets sida för vård i föräldrahemmet tillstyrks eller lämnas utan erinran av nästan alla remissinstanser. Detsamma gäller förslaget om ökad satsning på den sociala hemhjälpen och försöksverksamhet med fortbildning på detta område. Vikten av resursförstärkning och samordning av insatser understryks på flera håll. liksom kravet på välutbildad personal.

Socialutredningens såväl principiella som konkreta överväganden och förslag gäller till stor del familjen och barnen. Jag återkommer till utredningens ställningstaganden I dessa avscenden bäde här och i andra sammanhang, bl. a. när jag behandlar omsorgerna om barn och ungdom (avsnitt 2.9).

2.8.4 Information och rådgivning

Information och rådgivning till enskilda och familjer är viktiga stödinsatser. Jag har tidigare behandlat informationen inom socialtjänsten (avsnitt 2.4). Här vill jag peka på följande. En huvuduppgift för socialtjänstens uppsökande verksamhet bör vara att ge information bl.a. genom barnavårdscentralerna.

Upplysningarna kan gälla vilka resurser som socialtjänsten har, vilka insatser som verksamheten kan göra i olika situationer, vilken hjälp som andra organ, t.ex. sjukvården, kan tillhandahålla den enskilde i olika behovssituationer osv.

Det kan t. ex. vara fråga om en familj har rätt till ekonomisk hjälp och i så fall hur mycket. Andra frågor kan gälla t.ex. uppfostringsproblem.

Prop. 1979/80:1 Stöd och hjälp i hemmet 223

Informationen bör vara saklig och odramatiserad. positiv och erbjudande. En sådan information bör göra det lättare för bl. a. familjer som behöver hjälp i olika frågor att bli öppnare än nu i kontakten med barnomsorgen. Jag tror också att människor tidigare än nu kommer att vända sig till

socialtjänsten när behov av socialt biständ av ett eller annat slag har

uppstått.

Jag kommer senare att föreslå att socialtjänstens uppgiftsmaterial om

enskilda skall gallras efter viss tid etc. (avsnitt 2.20). Det förstärkta integritetsskyddet bör också göra det lättare för människor att vända sig till socialtjänsten. Allmänheten bör upplysas om dessa ändringar. Rådgivning är en annan viktig insats i det individuella behandlingsarbe-

tet. En klar gräns kan inte alltid dras mellan rådgivning och information. Rådgivning gäller den enskildes förhållanden och kan inte sällan kräva en

mer ingående behandling, som förutsätter viss utredning eller kartläggning

för att klarlägga en särskild situation. Rädgivningen kan t. ex. avse hjälp med att ställa upp en budget för familjens utgifter och inkomster. Det kan också vara fråga om att ta reda på vilken myndighet som bäst kan hjälpa

den enskilde i en särskild situation samt hjälpa honom eller henne att få kontakt med rätt instans. Det kan gälla rådgivning i frågor som rör familjeproblem, barns och ungdomars svårigheter osv. Att ge råd består ofta i att utifrån gemensamma kunskaper om den problematiska situationen tillsammans med den enskilde klara ut vad det finns för realistiska handlingsalternativ och vilka följderna kan väntas bli

av olika handlingsval. Ett aktivt samspel med den enskilde i rådgivnings-

situationer behövs för att denne skall. kunna motiveras till att ändra sin

situation på ett meningsfullt sätt. Man bör undvika att registrera rådgivning

åt en enskild, om inte särskilda skäl talar för det.

2.8.5 Ekonomiskt stöd

Familjen har oftast en avgörande betydelse för barnens möjligheter att utvecklas till socialt mogna människor i vuxen ålder. Det är dä väsentligt att uppmärksamma barnfamiljernas behov av ekonomiska resurser för att kunna få och behälla en god bostad och en innehållsrik fritid m. m. Socialpolitiska ekonomiska reformer som exempelvis bostadsbidrag kan givetvis inte tillgodose alla behov av inkomstförstärkningar. Särskilt familjer med stor försörjningsbörda är sårbara vid mer eller mindre tillfälliga inkomst-

bortfall eller utgiftsökningar. Rätten till behovsprövat ekonomiskt bidrag som har förordats tidigare bör ge de sämst ställda barnfamiljerna en ekonomisk grundtrygghet (avsnitt 2.6). Jag återkommer till frågan om ekonomis-

ka stödinsatser för barn och unga (avsnitt 2.9).

2.8.6 Familjeterapi m.m.

Både socialutredningen och fosterbarnsutredningen har i sina betänkan-

den redovisat olika behandlingsinsatser som kan komma i fråga. Jag kommer i det följande att behandla vissa av dessa insatser.

Prop. 1979/80:1 Stöd och hjälp i hemmet 224

Allt fier kommuner bedriver på försök eller reguljärt en verksamhet som fosterbarnsutredningen kallar hemma-hos-arbete. Med detta avses praktiska insatser I form av hushållsarbete och samtal med mer eller mindre behandlingsmässig inriktning. Hemma-hos-arbetet syftar till att tillvarata och utveckla familjens egna resurser och därmed göra det möjligt för den att bättre bemästra en situation I fråga om både inre och yttre villkor. Det är mycket viktigt att det i verksamheten finns handledare som hemma-hosarbetarna kan vända sig till för att få hjälp med att bearbeta de problem som uppstår under arbetet i familjen.

Familjeterapin är mer direkt inriktad på relationsbearbetning. Det kan gälla såväl familjens inre relationer som dess relationer till omgivningen, grannar, skola, fritid m. m.

Familjepedagogiskt inriktade insatser har i ökad omfattning satts in för att underlätta främst invandrares svärigheter. Det är angeläget att verksamheten följs upp.

Flera av de instanser som har yttrat sig över socialutredningens förslag, som TCO, Sveriges socionomers riksförbund m. fl., har lämnat synpunkter på bl. a. hemma-hos-verksamheten. I stort har arbetsmetoden fätt ett positivt mottagande. Remissvaren och rapporten om Skåneprojektet ger underlag för cen bedömning av den ifrågavarande verksamhetens möjligheter och begränsningar. Det kan således ligga en fara i en hemma-hos-verksamhet. om denna får ersätta en nödvändig, mer ingripande åtgärd. Hemmahos-terapt är inget alternativ till ett barns placering i exempelvis familjehem. då förhällandena påkallar ett omedelbart ingripande enligt lagstiftningen om vård utan samtycke. Ett sådant tillvägagångssätt strider mot principen om flexibilitet, som bl. a. innebär att åtgärderna skall avpassas efter behoven. Det innebär också en tillämpning av den upptrappningsmetod som jag har kritiserat tidigare. Jag anser det vidare lämpligt att man tydligare än hittills skiljer på hemma-hos-verksamhet och familjeterapi och klargör dessa båda verksamheters olika förutsättningar.

Med hemma-hos-insatser bör avses en behandlingsmetod som syftar till att hjälpa familjer att klara ut olika praktiska saker som exempelvis skötseln av ett hem, liksom de enklare problem som kan uppstå i samband med detta. Här bör den barnvårdarverksamhet som kommunerna bedriver kunna bli av betydelse. Stödet bör liksom socialutredningen har föreslagit syfta till att tillvarata och utveckla familjens egna resurser och därmed göra det möjligt för den att själv bemästra de situationer som kan uppstå i fråga om familjens yttre och inre villkor.

Familjeterapi bör sättas in i situationer som kräver en mer ingående bearbetning av familjens relationer dels mellan de olika familjemedlemmarna och dels mellan familjen och omgivningen. Detta ställer krav på en beteendevetenskaplig utbildning hos behandlaren. Det kan gälla socionomer, psykologer eller liknande. Denna behandlingsform eller arbetsmetodik tillämpas nu allmänt i olika situationer av socialvården men även av

Prop. 1979/80:1 Stöd och hjälp i hemmet 225

andra sociala organ som familjerädgivningen och den psykiska barn- och ungdomsvården. Jag ser det därför som en naturlig utveckling att socialtjänsten, familjerädgivningen och den psykiska barn- och ungdomsvarden

till organisation och funktion närmar sig varandra. Dessa nu splittrade

resurser kan därigenom komma flera till del.

De barnvärdare, socialassistenter eller andra befattningshavare som kommer att arbeta med olika terapiformer bör ges den grund- eller fortbild-

ning som dessa behandlingsmetoder kräver. De bör också ha handledning och annat stöd i sitt arbete. Erfarenheterna från Skåneprojektet bör tas till vara bl. a. då det gäller frågan hur handledningen bör utformas. Handledning och utbildning är nödvändiga men inte tillräckliga förutsättningar för att den berörda verksamheten skall lyckas. Det behövs också. här som i annat socialt arbete, att man när fram till en meningsfull kontakt med de

olika familjemedlemmarna. Detta förutsätter erfarenheter. medkänsla och förmåga att förstå och göra sig förstådd. Det som gör socialt arbete av det här slaget särskilt känsligt är möjligheterna till en närgången social kontroll som kan utnyttjas I olika sammanhang. Det är viktigt både för familjerna

och för socialarbetarna att yrkesrollen klarläggs i bl. a. detta avseende.

Ledningsgruppen för Skåneprojektet framhåller att hemma-hoös-verksamheten kan fylla en visserligen relativt begränsad men ändå positiv roll inom socialtjänsten. Rimliga förväntningar och arbetsförutsättningar måste emellertid till. om svåra bakslag och besvikelser skall kunna undvikas. Orealistiska förväntningar är vanliga och mäste motverkas genom bättre kunskaper och rollfördelning. Familjen. socialassistenten och hemma-hos-

arbetaren bör inledningsvis försöka klara ut vad som kan vara rimligt att uppnå. Samarbete mellan hemma-hos-arbetare med varierunde kompetens kan vara viktigt. En realistisk målsättning får inte innebära att de sämst

ställda familjerna lämnas åt sitt öde.

Yrkesetiska och juridiska spelregler mäste enligt ledningsgruppen redovisas. Hemma-hos-insatserna fär inte förfalla till "spioneri" och ”förmyn-

deri”. En begränsning av den myndighetsutövade (vertikala) sociala kontrollen med ökad vikt på samarbete och förtroende — i enlighet med socialutredningens förslag - bör gynna behandlingen och stärka familjernas integritet. Ledningsgruppen framhäller vidare att risken för att hemmahos-arbetet verkar stämplande inte kan helt uteslutas. Men den kan be-

gränsas om bostadsområdets egna invånare och organisationer så långt möiligt svarar för insatserna. Även allmänt inriktade insatser kan kompensera sådant och minska riskerna för stämpling.

Ledningsgruppen konstaterar också att behovet av handledning och utbildning är uppenbart men att resurserna för detta är otillräckliga. Om

familjerådgivningen fördes över till kommunerna. skulle det ge bättre förutsättningar för en god handledning. Socialstyrelsen bör enligt gruppen ta initiativ till utbildningsinsatser som behövs för att säkerställa en rimlig

kvalitet i verksamheten. Samtidigt får inte utbildningens roll överbetonas. 15 Riksdagen 1979/80. I samd. Nr I. Del A

Prop. 1979/80:1 Stöd och hjälp i hemmet 226

"Personlig lämplighet. livserfarenhet och kunskap om samhällsprocesser

är ofta Mer avgörande än någon speciell form av utbildning.” Det är vidare nödvändigt att hemma-hos-personalen har ordnade anställningsförhållanden, tillgång till arbetslokal och telefon, möjligheter att överlägga med arbetskamrater. Ledningsgruppen säger vidare att det är direkt olämpligt. för att inte säga omöjligt. att I samma ärende arbeta både som socialassistent och hemma-hoös-arbetare. Däremot kan det vara lämpligt att

socialassistent under vissa perioder eller i ett visst ärende går in som

hemma-hos-arbetare. Jag vill slutligen för egen del framhålla att jag anser det lämpligt att socialstyrelsen i samband med den nya lagsuftningen utarbetar underlag för lokalt program- och utvecklingsarbete genom att ställa samman kunskaper och erfarenheter av allmän karaktär om hemma-hos-verksamheten.

2.8.7 Kontaktfamiljer, vuxenkamrat Socialutredningen har redovisat synpunkter på de verksamheter med stöd- eller kontaktfamiljer eller med vuxenkamrat som bedrivs på sina håll inom socialvården. Jag finner liksom socialutredningen att benämningen

kontaktfamilj är den lämpligaste. Remissopinionen är positiv till dessa

verksamheter. Man pekar på gynnsamma effekter och anser att insatser av detta slag bör ingå I soctaltjänstens framtida arbetsmetoder. Med kontaktfamilj menas att socialvärden anlitar familjer som frivilliga medarbetare med uppgift att på olika sätt ha kontakt med och vara ett stöd

för personer eller familjer med sociala problem. Begreppet vuxenkamrat

svarar mot samma slag av stöd från en enskild person. Det är viktigt att i verksamheten tona ner den traditionella vårdare- och khientrolien och bygga upp en medmänsklig kontakt och gemenskap som grundas på ett gemensamt ansvar. Insatserna måste kunna avpassas efter behovet — från en vardaglig. återkommande gemenskap till särskilda insatser I akuta situationer. Liksom inom hemma-hos-arbete bör kontaktfamiljerna inte utnyttjas som en utredningsresurs för socialtjänsten. Detta skulle försvåra ett förtroendefullt samarbete med den man söker stödja. Det är

viktigt att man i samarbetet söker vidga stödmottagarens sociala kon-

takter. Det kan exempelvis gälla fritidssituationen. arbetsplatsen, bostadsomradet eller i skolan.

Fackliga organisationer, idrottsföreningar m.m. bör kunna hjälpa till

med och har också visat intresse för att mobilisera denna typ av resurser. Jag ser det som en naturlig utveckling att sådana insatser i framtiden initieras och förmedlas inom arbetsplatsen. bostadsområdet eller liknande utan att socialtjänsten blir formellt inblandad. Samhällsarbetet och grannskapsarbetet bör kunna stimulera till en sådan utveckling. Socialtjänsten har också ansvar för utbildning. eventuell ekonomisk kompensation m. m. Erfarenheterna från bl.a. Skåneprojektet tyder på att denna stödform

här utvecklingsmöjligheter. De visar också på olika svärigheter med denna

Prop. 1979/80:1 Stöd och hjälp i hemmet 227

typ av verksamhet. Man fär räkna med att det blir fräga om ett långvarigt

utvecklingsarbete med sikte på att så längt som möjligt lata människorna själva och deras organisationer frivilligt ta över ett ansvar för varandra. I

ett sådant läge skulle socialtjänstens roll i sammanhanget kunna minskas.

Ledningsgruppen för Skåneprojektet framhåller att kontaktfamiljsverksamheten kan bli en positiv resurs endast om man visar stor respekt för

enskilda människors integritet. Dessutom krävs medvetenhet om risker för

uppkomst av bindningar och beroendeförhällanden.

Det är också nödvändigt att klara ut metoders begränsningar och möjlig-

heter. Socialtjänsten bör vidare ge nödvändigt ekonomiskt stöd och bistånd med kompletterande utbildning och handledning.

Ledningsgruppen anser det angeläget att man ytterligare prövar föreningslivets medverkan. Sådan medverkan torde ge bättre förutsättningar

för att människor med samma värderingar, erfarenheter, språk etc. skall kunna mötas, stödja varandra och samarbeta på lika villkor. När kommunen gär in med insatser till stöd för enskilda är förutsättningarna för ett

möte på lika villkor i regel mindre gynnsamma.

Det förefaller viktigt att undvika att kontaktfamiljer får alltför ”tunga” ärenden. Det nu sagda utesluter inte enligt gruppen att kontaktfamiljer i

enstaka fall kan utnyttjas, även när problemen är svåra och kanske måste

kombineras med — celler i varje fall föregås av — mera yrkesmässigt socialt

och psykologiskt stöd. Det kan finnas skäl att — med varsamhet och en

kritisk hällning — ytterligare pröva detta.

Enligt min mening bör socialstyrelsen kunna medverka till den fortsatta

metodutvecklingen. Styrelsen bör också kunna behandla verksamheten med kontaktfamiljer i rapporter eller allmänna råd.

2.8.8 Kontaktperson

Socialutredningen föreslär att ”kontaktman” skall kunna förordnas med den enskildes samtycke. Jag föredrar att i stället använda benämningen kontaktperson. Dennes uppgift skall vara att hjälpa den enskilde och hans närmaste I personliga angelägenheter. Enligt utredningens förslag skall övervakningsinstitutet i nuvarande vårdlagar inte få någon motsvarighet inom socialtjänsten. Kontaktpersonen skall bl. a. kunna svara för uppgifter

som nu fullgörs av en barnavårdsman. Denna institution föreslås därför inte få någon direkt motsvarighet i den nya lagstiftningen.

Möjligheten att förordna kontaktperson är avsedd att kunna utnyttjas i betydligt fler situationer än de som nu föranleder att man utser en övervakare eller förbindelseman. Kontaktperson skall kunna förordnas så snart

den enskilde har behov av att få stöd, råd eller hjälp. Det kan t. ex. vara

fråga om att en vårdnadshavare begär hjälp I vårdnaden eller att nämnden med hänsyn till barns förhållanden söker kontakt med föräldrar och erbju-

der kontaktperson. Det kan gälla ungdom med tonårsproblem eller miss-

brukare som behöver personligt stöd.

Prop. 1979/80:1 Stöd och hjälp i hemmet 228

Kontaktpersonens väsentligaste uppgift skall vara att fungera som ett personligt stöd och hjälpa till på olika sätt. Om den enskilde t. ex. missbru-

kar alkohol eler narkotika kan Kontaktpersonen förmedla läkarbesök.

besök på alkohol- eller narkomanvårdsklinik ete. I vissa fall kanske en kontaktperson även kan hjälpa den enskilde att bryta sig loss ur en i sammanhanget olämplig miljö. Kontaktpersonen skall även kunna under-

lätta för den enskilde att ordna utbildning. utt söka arbete och att skaffa bostad. Han skall också söka hjälpa den enskilde till en meningsfylld

fritidssysselsättning. Det är samtidigt viktigt att kontaktpersonen inte ”tar över” vad den enskilde kan göra själv utan i stället söker aktivera honom. Det står klart att mycket av kontaktpersonens arbete kommer att kräva särskilda kunskaper. Soctalutredningen finner det därför viktigt att utbild-

ning på detta område kommer till stånd både för socialtjänstens personal och för andra som vill arbeta som kontaktpersoner.

Det är viktigt att kontaktpersonen ges förutsättningar att kunna fylla sin funktion. Insatser av kontaktpersonen kan i vissa akuta situationer krävas under hans arbetsud. Förslaget att socialnämnden — bl. a. i stället för övervakare - skall utse en kontaktperson lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. Endast

ett mindre antal tar uttrycklig ställning direkt för eller emot förslaget. Dessa remissinstanser synes främst ha övervägt förslaget om kontaktperson i förhållande till övervakningsinstitutet. medan man ägnar motsvarande förslag i fråga om barnavårdsman och förbindelseman mindre uppmärksamhet. Göteborgs kommun och Övervakarnas riksförbund hör till de remissin-

stanser som tillstyrker utredningens förslag att institutet övervakning stlo-

pas till förmän för kontaktperson, som kommer att kunna förordnas i betydligt fler situationer.

JO. Linköpings kommun och ungdomsfängelseutredningen ifrågasätter däremot om det är ändamålsenligt att avsäga sig alla möjligheter att förordna kontaktperson annat än med vederbörandes samtycke. Ungdoms-

fängelscutredningen anser det inte tillfredsställande att socialtjänsten från-

händer sig möjligheten att även utan den enskildes samtycke förordna

kontaktperson. eftersom det även i framtiden kommer att finnas fall där

alla försök till samarbete misslyckas. Linköpings kommun menar att det

finns skäl som talar för att socialnämnden även i fortsättningen bör kunna besluta om kontaktperson trots att det inte föreligger samtycke. Andra remissinstanser tar upp frågan om när den enskilde skall ha rätt att få en kontaktperson utsedd. JO vill exempelvis att detta skall klarläggas yterhgare.

Förslaget att slopa möjligheterna att utse övervakare behandlar jag senare mera utförligt när det gäller frägor om värd utan samtycke (avsnitt

2.25). Jag kan därför nu inskränka mig till några få synpunkter i just den

frågan.

Stöd och hjälp i hemmet 229

Vissa remissinstansers betänkligheter mot att en kontaktperson alltid

skall utses i frivilliga former avser personer som inte är motiverade för en sådan åtgärd och som kanske löper risk att senare omhändertas utan samtycke. I sådana ärenden har emellertid soctaltjänstens egna tjänstemän

ett särskilt ansvar för att noggrant följa t. ex. sädana barn eller ungdomar som befinner sig i riskzonen. Ett sådant förfarande bör kunna vara effekti-

vare än att förordna en kontaktperson mot den enskildes vilja. Att t.ex.

den unge inte accepterar att en kontaktperson förordnas trots att soctal-

nämnden anser att det finns ett sådant behov. bör uppfattas som en varningssignal, och som sagt föranleda att socialtjänsten noggrant följer förhållandena. Det skulle kunna verka passiverande att behälla möjligheterna till tvångsförordnanden. Man kan inte bortse från risken att socialtjänsten i vissa fall skulle kunna nöja sig med att utse en kontaktperson och sedan förlita sig på denna.

Enligt socialutredningen ankommer det på socialnämnden att pröva om

det finns behov av kontaktperson. Någon rätt till kontaktperson motsva-

rande den rätt till barnavårdsman som nu finns enligt 3 a § BvL kommer

det inte att finnas. Liksom socialutredningen anser jag att skillnaden inte blir stor I praktiken. Den som begär kontaktperson torde ocksä behöva en

sådan.

Kontaktpersonerna kommer enligt utredningens förslag utt kunna ges

betydelsefulla och mångskiftande uppgifter. Detta kommer att ställa stora

krav på såväl personliga egenskaper som kunskaper. I vissa fall behöver kontaktpersonen ägna ålskillig tid åt sin uppgift. Socialutredningen anser att det inte sällan kan vara att föredra att man anlitar en förtroendevald eller en helt utanför socialtjänsten stående person. BL a. har det stor

betydelse att den enskilde fär en kontaktperson som han känner förtroende

för. Kontaktpersonen bör därför kunna utses bland såväl socialtjänstens personal och förtroendevalda som andra personer. Samverkan med olika organisationer bör få betydelse för rekryteringen.

Ersättningen till kontaktpersonerna bör enligt min mening variera bero-

ende på insatsernas omfattning och inriktning. Jag förutsätter att Kommunförbundet kommer att utarbeta rekommendationer i ersättningsfrågan. På samma sätt som när det gäller ersättningen till vårdare I familjehem kan det vara lämpligt att dela upp ersättningen i en omkostnadsdel och en

arvodesdet.

Kontaktpersonen bör enligt min mening inte vara skyldig att avge rap-

porter till nämnden. Det gäller att bygga upp förtroendefulla relationer mellan klient och kontaktperson. Redovisning och genomgång av ärendet bör kunna genomföras t. ex. i form av samtal mellan klienten. kontaktpersonen och en socialarbetare.

2.8.9 Dagcentraler m.m.

Ytterligare en metod som har prövats för att hjälpa enskilda i akuta

krissituationer är att inrätta dagcentraler. Dessa enheter har som främsta

Prop. 1979/80:1 Stöd och hjälp i hemmet 230

syfte att hjälpa enskilda och familjer i deras hemmiljö. Verksamheten gär ut på att ge besökarna möjligheter till en mer aktiv och meningsfull tillvaro. Den kan vara mer eller mindre inriktad på stöd- och behandlingsinsatser. Enheterna utgör främst en resurs inom den s.k. öppna vården men kan också med fördel användas för att erbjuda tillfällig dygnsvärd. Dageentralverksamheten har prövats inom ramen för Skäneprojektet. Denna har i första hand varit avsedd för olika missbrukargrupper och då fråmst alkoholmissbrukare. Erfarenheterna från Skäneprojektet visar att det har varit svårt att sammanföra exempelvis ungdomar och äldre alkoholmissbrukare med varandra. Det bör emellertid framhållas att dagcentralerna I Skåneprojektet har arbetat med mycket svåra missbruksproblem. Detta torde ha bidragit till att andra som har kommit i kontakt med dagcentralen inte har känt samhörighet med verksamheten. De misslyckade integrationssträvandena förklaras bl.a. bero på otillräckliga personalresurser för konfliktbearbetning. ”Det vore fel att påstå att det är meningslöst att försöka integrera grupper.” Socialstyrelsen redovisar däremot en kritisk syn på de realistiska möjligheterna att sammanföra ungdomsgrupper och missbrukare (Socialstyrelsen redovisar 1978: 4). fedningsgruppen för Skäneprojektet säger om dagcentralerna bl.a. följande.

För de grava missbrukarna framstår behovet av omvårdnad och social träning mera framträdande än det egentliga sociala behandlingsbehovet. Ett skyddat boende i kombination med dagcentralverksamheten kan vara ett alternativ. Insatserna måste då också ligga på en lägre kravnivå och ha

t verksamheten på dagcentralen och en högre kravnivå. Slutsatsen blir att en dagcentral väl kan frekventeras av skilda grupper av alkoholmissbrukare men den bör då ha ett varierande program med olika grad av krav och struktur. Dagcentralerna bör enligt min mening kunna fylla en viktig uppgift i t.ex. stora bostadsområden med mänga missbruksproblem och andra sociala svårigheter. Även här måste man bygga på de erfarenheter och kunskaper som man efter hand vinner när det gäller att utforma verksamheten med hänsyn till dem man skall vända sig ull. syftet och innehället som verksamheten skall ha. Bostadssegregationen har på en del orter bl. a. medfört en viss uppdelning i olika problemområden. Sä kan exempelvis ett visst bostadsområde ha en hård missbruksproblematik. ett annat framträdande ungdomsproblem av annat slag. ett tredje kraftig anhopning av fattiga ensamstående

utifrån de behov som finns I bostadsområdet. En första förutsättning för att nå bl. a. missbrukare och framför allt dem som tillhör den s.k. dolda missbrukargruppen är den information som socialtjänsten skall bedriva på generell och individuell nivå. Att alkohol-

Prop. 1979/80:1 Stöd och hjälp i hemmet 231

missbukare undviker dagens socialvård anser jag tull stor del bero på de följdeffekter som drabbar missbrukaren om socialvården får vetskap om missbruket. Jag tänker närmast på nykterhetsnämndernas hantering av körkortsärenden och den registrering som nu sker. De ändringar som i dessa avseenden följer med reformen bör framhållas i den information som lämnas till allmänheten.

En annan orsak till socialvårdens svärigheter att få kontakt med missbrukare är det begränsade utbud av resurser och handlingsalternativ som socialvärden har i dag. Resurserna är dessutom i hög grad inriktade på de sväraste alkoholproblematikerna. Det är viktigt att socialtjänsten differentierar utbudet av insatser för de olika missbrukargrupperna och utarbetar metoder för att behandla begynnande missbruk.

För de svåraste missbrukargrupperna har vissa kommuner satt in särskilda resurser som går ut på att ordna arbetstillfällen, bostäder som är mer eller mindre skyddade och möjligheter till aktiviteter på fritiden.

Bostadsanskaffningen för missbrukare underlättas genom att de får förtur av sociala skäl. Efter en institutions- eller sjukhusvistelse kan de behöva ett skyddat boende exempelvis i inackorderingshem. Detta kan kompletteras med s.k. övergängslägenheter. dvs. att de bor i en vanlig lägenhet men får visst bistånd från socialtjänsten.

Det förekommer också särskilda former av kollektivt boende i en skyddad miljö. Bl. a. Nyköpings kommun har byggt upp en vårdkedja av skyddat kollektivt boende, stöd i boendet. arbetsberedande insatser, fritidssysselsättning, alkoholpolikliniska resurser med socialmedicinska insatser. Kommunen har goda erfarenheter av den behandlingskedja som har byggts upp för personer med grava missbruksproblem.

2.8.10 Utveckling av samverkan

Ansvaret för olika sociala stöd- och hjälpinsatser i hemmet är fördelat på flera huvudmän. En viktig fråga är hur dessa insatser skall organiseras för alt få största möjliga effekt. Här är i princip tvä vägar möjliga. Den ena leder till en prövning av själva huvudmannaskapsfrågan. Den andra riktas mot frågor om hur samverkan mellan de olika huvudmännen lämpligen bör utformas. De verksamhetsområden som jag avser är familjerådgivningen, den psykiska barn- och ungdomsvärden (PBU/BUP) och den skolkurativa verksamheten. Innan jag går närmare in på dessa frågor vill jag erinra om de båda kommunförbundens och socialstyrelsens omfattande arbete på att finna ändamålsenliga former för uppgiftsfördelning och samverkan mellan de medicinska och sociala värdområdena (avsnitt 2.14).

Familjerådgivningen

Socialutredningen skulle enligt sina ursprungliga direktiv överväga samordningen mellan samhällets olika organ för vård och service. Detta berör socialtjänstens egna uppgifter och de sociala uppgifter som bl. a. landsting-

Prop. 1979/80:1 Stöd och hjälp i hemmet 232

et i egenskap av sjukvårdshuvudman fyller. Det gäller främst familjeråd-

gtvningen, PBU/BUP och övriga kuratorsfunktioner.

Den kompetensfördelning som räder nu har behandlats av utredningar under hela 1970-talet. Fosterbarnsutredningen berörde bl.a. frägan om PBU/BUP:s huvudmannaskap. Socialutredningen har särskilt ägnat familjerädgivningen uppmärksamhet. Kommun- och landstingsförbunden har genom ulika projekt enats om principer för ansvarsfördelningen .mellan

huvudmännen (avsnitt 2.14).

Alla projekt och utredningar som har sett över huvudmannafrägorna och kompetensfördelningen mellan landsting och primärkommun har kommit

fram till att socialtjänsten bör svara för de sociala och psykologiska insatserna.

1955 års familjerådgivningskommitté föreslog år 1957 att man skulle

anordna en allmän familjerådgivning, som skulle bedrivas vid särskilt

inrättade familjerädgivningsbyråer. .

Familjerådgivningen skulle hjälpa människor att lösa sina samlevnads-

problem och därigenom bidra till att minska antalet skilsmässor och

aborter med alla dessas följdverkningar. Verksamheten skulle framför allt genom denna inriktning söka skapa harmoniska hemförhällanden. Familjerådgivningsbyråerna skulle enligt förslaget förläggas i centralt belägna lokaler utan anknytning till vare sig sjukhus eller socialbyrå.

Familjerådgivningen regleras f.n. genom kungörelsen (1960:710) om statsbidrag till försöksvis anordnad familjerådgivning. Verksamheten beskrivs i kungörelsen som rådgivning och behandling i samband med konfliktsituationer i äktenskap och familj samt upplysningsverksamhet om

samlevnadsproblem. Enligt kungörelsen skall huvudmannen som konsulter knyta två eller flera läkare till verksamheten. Varje familjerådgiv-

ningsenhet skulle förfoga över två cller flera kuratorer (familjerådgivare).

Socialutredningen har framhållit att familjerådgivningen till uppgift och karaktär ligger mycket nära socialtjänsten. Utredningen har därför föreslagit att kommunerna skall svara för familjerådgivningen. Alla medborgare oavsett samlevnadsform bör ges möjlighet att kostnadsfritt få kvalificerad hjälp med bearbetning av relationsproblem. Familjerådgivningen bör i

detta syfte byggas ut och dess förebyggande karaktär förstärkas. Informa-

tionen om verksamheten bör förbättras, nödvändig sekretess, inkl. frihet

från registrering. bör garanteras den som söker familjerädgivningens tjänster. Hur familjerådgivningen skall inlemmas i socialtjänstorganisationen bör kommunerna enligt socialutredningen själva avgöra. Utredningen har re-

dovisat tre alternativa organisatoriska lösningar, nämligen att familjeråd-

givningen

a) utgör en självständig förvaltning under socialnämnden

b) bildar en särskild enhet eller motsvarande inom socialtjänstförvalt-

ningen

Prop. 1979/80:1 Stöd och hjälp i hemmet 233

c) ingår i socialtjänsten utan att bilda en särskild organisatorisk enhet för

uppgiften.

Vid valet meilan de tre alternativen bör kommunerna beakta nödvändiga förutsättningar för att familjerådgivningen skall kunna fungera tillfredsställande. Socialutredningen understryker att sekretessen och klientens möjligheter att vara anonym har en grundläggande betydelse. De komplicerade och ömtåliga problem familjerädgivningen ställs inför motiverar viss specialisering också i en ny organisation. Därigenom kan man lättare ta till vara bl.a. behovet av fortbildning. fördjupning i metodfrågor och yrkesmässig erfarenhet. Det är enligt utredningen vidare angeläget att erfarna familjerådgivare kan utnyttjas för handledning och samrad. Tillgången på konsulter är ocksä en viktig förutsättning som bör tryggas genom avtal med i första hand landstingen. Familjerädgivningen bör dimensioneras så att den kan fullgöra den utåtriktade, pedagogiska verksamheten.

Socialutredningen betonar vidare att organisationsfrågan bör lösas utifrån varje kommuns behov och förutsättningar. Utredningen anser det därför olämpligt att förorda en konsekvent tillämpning av endast ett av de tre skisserade alternativen, även om utredningen ger förord för alternativ b). Socialutredningen har pekat på att det kan leda tll svårbemästrade rollkonflikter att förena familjerädgivning med andra uppgifter inom socialtjänsten. Slutsatsen bör bli att befattningshavare som är verksam mom den kommunala socialtjänsten inte bör förena familjerådgivning med andra socialtjänstpräglade uppgifter.

Några särskilda bestämmelser om familjerädgivningen har inte tagits upp i förslaget till socialtjänstlag. Familjerädgivningen bör enligt socialutredningen ingå i socialnämndens allmänna rädgivande verksamhet.

Förslaget att den kommunala socialtjänsten skall vara huvudman för familjerådgivningsverksamheten tillstyrks av det övervägande antalet remissinstanser som har yttrat sig i frågan. Till dessa hör socialstyrelsen. ett stort antal länsstyrelser. barnomsorgsgruppen. Kommunförbundet, Landstingsförbundet. flertalet kommuner. Kommunatl- och landstingsanställda familjerådgivares förening, LO, SACO/SR, Sveriges socionomers riksförbund, Sveriges läkarförbund och Sveriges kommunaltjänstemannaförbund.

Flera av de remissinstanser som tillstyrker förslaget är dock tveksamma om de mindre kommunernas möjligheter att anordna familjerådgivning.

Kommunförbundet anser att för de mindre kommunerna som inte har behov av tjänster i större omfattning bör den hittillsvarande ländstingsorganiserade familjerådgivningen ge möjlighet att erhälla en välbemannad familjerådgivningsbyrås resurser. Genom att köpa tjänster 'skulle dessa kommuner slippa att bygga ut verksamheten med ett helt personalteam eller att använda outbildad och orutinerad personal. Utvägen att i någon form behälla familjerådgivningsverksamhet inom landstingen för att lösa

Prop. 1979/80:1 Stöd och hjälp it hemmet 234

de mindre kommunernas problem förordas också av bl. a. några länsstyrel-

ser.

Frågan om familjeradgivningsverksamhetens organisatoriska placering inom kommunen diskuteras av åtskilliga remissinstanser. De flesta anser

att verksamheten bör bilda en särskild enhet eller motsvarande inom

socialvärdsförvaltningen. Socialstyrelsen finner det uppenbart att familjerädgivningen på vissa

orter har fått bättre förutsättningar att utveckla motoder för sin verksamhet än socialvården i övrigt. Enligt styrelsens mening bör det få positiva

effekter för socialtjänsten i sin helhet om familjerådgivningen organisato-

en ÖöÖvergångstid kan man dock behöva söka organisatoriska lösningar inom

socialtjänsten som ger möjligheter till ömsesidigt kunskapsutbyte mellan

tamiljerådgivningen och övrig verksamhet för att på längre sikt leda till

integrering.

Enligt Landstingsförbundet bör övergängsbestämmelser utfärdas för att

nerna emellan och mellan kommuner och landsting. Inte minst viktigt är

det att finna former för konsultmedverkan från psykiater. gynekolog, den psykiska barn- och ungdomsvärden och andra av landstingens verksamheter. Förbundet utesluter inte att det i vissa delar av landet kan visa sig lämpligt att landstinget under en övergångstid behäller huvudmannaska-

pet.

Ftt mindre antal remissinstanser tar heh avständ från primärkommunalt huvudmannaskap. Västerås kommun t. ex. anser att det inte finns skäl att överföra familjeradgivningen från landstinget till kommunerna. Den nuvarande verksamheten fungerar enligt kommunens uppfattning tillfredsställande. Ett kommunalt huvudmannaskap skulle medföra problem i fråga om sekretess och tillgång till medicinsk expertis. Det finns därför risk för att familjerädgivningen skulle bli mindre attraktiv i allmänhetens ögon. Huvudmotiven för att inrätta familjerädgivningsbyråer var som jag har nämnt redan att minska antalet skilsmässor och aborter. Vär syn på relationsproblem i äktenskapet har sedan dess nyanserats. Familjerådgivningens uppgift bör snarare uttryckas som att hjälpa makarna att komma fram till en lösning på problemen som minskar konflikter och påfrestningar.

Även i de fall en skilsmässa inte kan undvikas, kan familjeräådgivningens

insats ha stor betydelse. En sådan förebyggande och behandlande uppgift är exempel på en av socialtjänstens framtida viktigare uppgifter. Redan nu arbetar socialvården

i hög grad med en sådan inriktning. Även när en skilsmässa har blivit ett faktum, kan socialvården träda in och försöka lindra separationens negativa verkningar för båda makarna och eventuella barn. I de vårdnadsutred-

ningar som socialvården utför nu görs ett omfattande sådant förebyggande

arbete.

Prop. 1979/80:1 Stöd och hjälp i hemmet 235

Det andra motivet för att inrätta familjerådgivningen var att minska antalet aborter. Den nya abortlagstiftning som sedan dess har antagits, anvisar andra vägar för den i och för sig viktiga uppgiften att förebygga aborter. Det är i första hand en uppgift för preventivrådgivningen, som handhas av sjukvården och mödrahälsovården. Dessutom bör socialtjänsten verka för att ingen av ekonomiska eller sociala skäl känner sig tvingad att begära abort.

Jag anser följaktligen att de motiv som läg till grund för att inrätta

familjerådgivning inte längre är lika aktuella. Trots detta har familjerådgivningen enligt min mening ett starkt existensberättigande också i framtiden och då främst när det gäller bearbetning av relationsstörningar. Jag anser vidare att familjerådgivningen är en viktig resurs för psykosociala insatser i barnfamiljer, i separationssituationer, för föräldrainformation och rådgivning I uppfostringsfrågor m. m.

Redan fosterbarnsutredningen tog upp frågan om att tillföra den kommunala socialvärden kvalificerade behandlingsresurser. I utredningen diskuterade man att inrätta en särskild behandlingsenhet. Denna enhet skulle bestå av exempelvis barnpsykiatrisk expertis. psykolog och terapeut.

Även socialutredningen har understrukit att det behövs en kvalificerad

handledning av personalen vid socialbyräerna och kvalificerade terapeutis-

ka resurser för att bredda utbudet av sociala tjänster. Både fosterbarns-

utredningen och socialutredningen har pekat på problem som följer med att

behandlingsresurser som skall vara människorna till hjälp splittras på olika

myndigheter.

Sedan familjerådgivningskommittén vid mitten av 1950-talet övervägde

frågan om huvudmannaskapet har förutsättningarna för valet av huvudman ändrats i flera betydelsefulla avseenden. Viktigast är givetvis de kommunsammanläggningar som har genomförts. Socialvårdens organisatoriska och kvalitativa utveckling har också stor betydelse i sammanhanget, liksom den pågående utbyggnaden av den öppna hälso- och sjukvården.

Det är lättare nu än förr att få biträde av medicinsk sakkunskap och att etablera ett lagarbete. Den offentliga rättshjälpens omorganisation har gjort det lättare att få juridisk hjälp. Vidare har statsmakterna så sent som

är 1973 beslutat att förlägga den frivilliga medlingen i äktenskapstvister till

primärkommunerna. Denna uppgift bör, som lagutskottet har sagt, en

successivt utbyggd familjerådgivning på längre sikt kunna överta.

Vad jag har sagt nu utesluter inte att ett primärkommunalt huvudmanna-

skap också kommer att skapa problem. Många kommuner är fortfarande för små för att bilda tillräckligt underlag för en väl fungerande familjerådgivning. Enligt socialutredningens undersökningar domineras familjerådgivarnas

verksamhet av samtalsbehandling med tyngdpunkt lagd på bearbetning av

relationsproblem samt information i juridiska och sociala frågor. De vanligaste problemen i de ärenden som har varit aktuella vid byråerna var

Prop. 1979/80:1 Stöd och hjälp i hemmet 236

otrohet I äktenskapet. sexuella. ekonomiska och juridiska problem samt alkohol- och tablettmissbruk m. m. Genomgående tyder de olika slagen av ärenden på en social eller psykologisk problematik och inte på behov av medicinska insatser. Arbetsmetoderna är utformade därefter. De är ecgentligen desamma som numera tillämpas inom socialvården. Det gäller främst sådana metoder som familjeterapi m. m.

Den personal som betjänar rädgivningsbyräerna är I huvudsak socialt utbildad personal. Den vidareutbildning som anordnas avser främst olika terapiformer, grupp-. familje- och individualterapi med psykodynamisk inriktning. Familjerädgivarna rekryteras ofta från socialbyråerna. De fär sedan vidareutbildning och handledning från erfarna kollegor. De konsulter som är representerade vid familjerädgivningsbyråerna är främst psykiater, gynekologer och jurister.

Socialtjänsten kommer även I framtiden att ha ett behov av de alternativa behandlingsmöjligheter med kvalificerade resurser som familjerådgivningen har. Socialtjänstens insatser i enskilda ärenden är i dag som jag har antytt tidigare inte sällan olika former av relationsbearbetning. Jag menar att socialtjänsten genom nya arbetsmetoder redan har utvecklats i samma riktning som familjerådgivningen. Denna utveckling kommer att fortsätta.

Familjerädgivningen kommer enligt den föreslagna nya sekretesslagstiftningen inte att jämställas med socialtjänsten. Den kommer som socialutredningen också har föreslagit att få en särbehandling ur tystnadspliktsoch handlingssekretessynpunkt. Jag redovisar de nya sekretessbestämmelserna översiktligt längre fram tavsnitt 2.18).

Den utveckling som pågår visar att kommunen alltmer kommer att inom samtliga verksamhetsområden svara för de sociala och psykologiska insatserna, medan landstinget svarar för hälso- och sjukvårdsinsatserna. Behov av tjänster från annan huvudman kommer att tillgodoses genom samarbete i olika former. Detta fungerar redan i dag på flera områden. Både Landstingsförbundet och Kommunförbundet är i egenskap av intresscorganisationer eniga om en sådan arbetsfördelning.

Av det anförda framgår att jag i likhet med många remissinstanser anser att starka skäl talar för att familjerädgivningen efter hand tas över av primärkommunerna. Som jag återkommer till i samband med behandlingen av frågorna om ekonomin (avsnitt 2.23.2) upphör statsbidraget till familjerådgivningen att utgå fr.o.m. den 1 januari 1980. Därmed försvinner den enda form av statlig reglering av familjerådgivningen som finns f.n. Jag anser att det inte finns någon anledning att i samband med socialtjänstreformen införa särskilda bestämmelser om familjerådgivningen. Det bör ankomma på landstingskommunerna och kommunerna att själva avgöra i vilken mån och takt som familjerådgivningen skall tas över av kommunerna.

För- och nackdelar med olika former för familjerådgivningens organisatoriska inplacering har utförligt redovisats av socialutredningen och flera remissinstanser. Som jag har antytt redan bör frågan ses i samband med

Prop. 1979/80:1 Stöd och hjälp i hemmet 237

bl. a. den psykiska barn- och ungdomsvärden. Sammanförs de båda verksamheterna kan det bl. a. skapas bättre förutsättningar för ett underlag som möjliggör egna enheter inom socialförvaltningen. I annat fall riskerar man att enheterna i många kommuner blir för små. I en sådan situation aktualiseras frågan om familjerädgivningen skall integreras helt i de ordinarie socialassistentuppgifterna.

En tänkbar möjlighet är att mindre kommuner genom avtal med grannkommuner anordnar en gemensam familjerådgivning.

För de medelstora och större kommunerna innebär en egen familjerädgivning inte samma problem. Det finns nu kommuner med omkring 30 000 invånare som redan har kommunala familjerädgivningsbyråer. Piteå är ett exempel på detta. I kommuner som har en socialmedicinsk enhet kan denna och familjerådgivningen sammanföras.

Här kan f.ö. erinras om att ledningsgruppen för Skåneprojektet i sin slutrapport anser det angeläget att socialutredningens arbete följs upp av en samordnad översyn av resursfördelning och organisatorisk samordning och samverkan mellan främst socialtjänsten inklusive familjerådgivningen samt PBU/BUP och den skolkurativa verksamheten.

Sammanfattningsvis anser jag säledes att starka skäl talar för att familjerådgivningen får kommunalt huvudmannaskap, och att kommunerna själva får bestämma om verksamhetens organisation. Dessa frågor bör emellertid som ovan antytts belysas av en utredning. De har ett nära samband med den psykiska barn- och ungdomsvården, som jag nu går över till att behandla.

Psykisk barn- och ungdomsvård (PBU/BUP)

Fosterbarnsutredningen framhöll att det på grund av splittrade behandlingsresurser på flera huvudmän inom barn- och ungdomsvården (PBU/ BUP) fanns svärigheter att förverkliga nya principer som frivillighet, medinflytande i behandlingen, närhet och flexibilitet. Den främsta orsaken var den arbetsfördelning som gäller mellan landstingen och primärkommunerna. Men även inom kommunerna var behandlingsarbetet splittrat på flera förvaltningar.

Fosterbarnsutredningen föreslog att primärkommunerna skulle bli huvudmän för den psykiska barn- och ungdomsvården. Behandlingsresurserna borde samordnas i en behandlingsenhet inom den kommunala socialvårdsorganisationen. Landstingsförbundet anförde i sitt remissvar att fosterbarnsutredningen inte hade beräknat vilka personella eller ekonomiska resurser som de nya behandlingsenheterna skulle kräva. Sambandet mellan PBU/BUP och behandlingsenheten framgick heller inte. Landstingsförbundet menade att det var oklart om det var fråga om cen successiv sammansmältning av PBU/BUP och behandlingsenheten eller om det handlade om tjänsteköp mellan de tvä huvudmännen.

Prop. 1979/80:1 Stöd och hjälp i hemmet 238

Socialutredningen understryker att socialtjänstens kunskaper om uppkomsten och utvecklingen av psykiska problem måste vidgas och fördjupas. Härigenom skulle socialtjänsten få större möjligheter att förebygga uppkomsten av sociala problem. I yttranden över socialutredningens principbetänkande anförde flera remissinstanser tungt vägande skäl för en närmare knytning mellan socialtjänsten och den psykiska barn- och ungdomsvården. Socialutredningen delade i slutbetänkandet bedömningen men var för egen del inte beredd att förorda att huvudmannaskapet för PBU skulle flyttas över från landstingen till primärkommunerna. Socialutredningen ansäg bl.a. att det inte skulle vara möjligt för de mindre kommunerna att bygga upp egna specialistresurser. Med hänsyn till de knappa specialistresurser som nu finns på det barnpsykiatriska området ansåg utredningen att det skulle innebära risker att splittra dessa på ett stort antal små enheter. Enligt utredningen borde PBU/BUP:s samverkan med socialtjänsten underlättas genom att man lokaltserade en öppen barnpsykiatrisk enhet till varje större kommun i anslutning till socialbyrän. För de mindre kommunerna borde landstingen organisera en ambulant sådan enhet. Personal från PBU/BUP skulle exempelvis varje vecka eller vid behov kunna ha dels patientmottagning på socialbyrån, dels ingående samråd med socialtjänstens personal om barn och ungdomar med sammansatta psykosociala problem. Socialutredningens ställningstagande i slutbetänkandet delas av nägra remissinstanser som SACO/SR, Sveriges läkarförbund m. fl. Föreningen Sveriges socialchefer. Kommunförbundet m. fl. ställer sig tveksamma till förslaget. Kommunförbundet anser att med den inriktning som den öppna barnpsykiatriska verksamheten har fått under de senaste åren skulle denna resurs bäst komma till användning inom den kommunala socialtjänsten. Eftersom frågan ännu inte är tillräckligt utredd så att konsekvenserna av ett förändrat huvudmannaskap i synnerhet för de mindre kommunerna kan överblickas. avstår dock förbundet från att nu ta definitiv ställning. Många skäl talar enligt förbundet för en översyn av frågan om hur man skall tillgodose den kommunala socialtjänstens och skolans behov av psykologiska och barnpsykiatriska rådgivnings- och behandlingsinsatser. Vissa andra remissinstanser som exempelvis socialstyrelsen är inte heller beredda att ta ställning till socialutredningens förslag. Socialstyrelsen anser att man bör ytterligare överväga frågor som rör organisation och huvudmannaskap för PBU/BUP och övrig barn- och ungdomspsykiatrisk verksamhet. Jag anser liksom bl. a. fosterbarnsutredningen, socialutredningen, Kommunförbundet och socialstyrelsen att det finns ett nära samband mellan den öppna psykiska barn- och ungdomsväården och socialtjänsten.

Prop. 1979/80:1 Stöd och hjälp i hemmet 239

Socialtjänsten har stort behov av de kvalificerade resurser som finns där. PBU/BUP har också stort behov av de resurser som socialtjänsten dispone-

rar Över. Det kan vara foster- eller behandlingshem, barnomsorg, barnvär-

dare m. m. PBU/BUP började byggas upp på 1940-talet. Mentalsjukvårdsdelega-

tionen föreslog i ett betänkande (SOU 1957:40) Psykisk barn- och ungdomsvård vissa riktlinjer för en fortsatt uppbyggnad. Delegationen före-

slog bl. a. följande.

Barn- och ungdomspsykiatriska lasarettsavdelningar med tillhörande

öppna mottagningar skulle snarast möjligt inrättas inom varje landstings-

kommun samt i mån av resurser även fristående centraler och filialer. Fftersom den slutna varden mäste tillmätas stor betydelse som basorgani-

sation för den öppna. var det angeläget att lasarettsavdelningarna fick företräde vid utbyggnaden. I storstäderna skulle tyngdpunkten ligga på fristaende centraler, dvs. mottagningar som var utrustade med fullständiga team (läkare, psykologer. barnpsykiatriska kuratorer och eventuellt pedagogkonsulter). Eventuellt skulle här barnavärdsnämnd eller skolmyndighet kunna leda verksamheten.

Organisationen borde så snart som möjligt kompletteras med behand-

lingshem för att möjliggöra fortsatt behandling av barn som efter värd på avdelning eller central av någon anledning inte kunde vistas i det egna

hemmet eller annat enskilt hem.

Verksamheten skulle vidare vara avgiftsfri vid öppen barn- och ungdomspsykiatrisk verksamhet, men vid lasarettsavdelningarna borde ordi-

närt avgiftssystem tillämpas. Ett intimt samarbete förutsattes äga rum med den vuxenpsykiatriska

verksamheten. När ungdomar i 20- 21-årsäldern fortfarande behövde vård eller kontakt skulle de överföras till vuxenpsykiatrin. Mentalsjukvärdsplatser för psykiskt sjuka barn och ungdomar borde inrättas på regionnivaå. helst förlagda till universitetsstäderna med hänsyn till behovet av nära kontakt med barnpsykiatrisk forskning och undervisning m.m. | Utbyggnaden av den psykiska barn- och ungdomsvården har i stort skett enligt de intentioner som fastställdes är 1957. Tyngdpunkten i vården har dock förskjutits från en tidigare dominerande psykosvärd till behandling av neuroser. som bottnar I psykologiska och sociala problem. Detta har i sin

tur lett till att behandlingen nu allt oftare riktar sig mot den grupp. 1. ex.

familjen. som patienten tillhör. Som en konsekvens av detta har det utvecklats olika terapeutiska aktiviteter, t.ex. familjeterapi. Det har också

varit naturligt att engagera psykologer, kuratorer, sjukvärdspersonal samt

även terapeuter med annan. icke psykiatrisk erfarenhet. Från en utredning som LCandstingsförbundet gjorde år 1975 framgår anmälningsorsaker och behandlingsalternativ. Flertalet av de ärenden som

Prop. 1979/80:1 Stöd och hjälp i hemmet 240

blir aktuella vid PBU-centraler initieras av patienten själv, anhörig, skolan eller socialvården. Enbart ett ringa antal ärenden kommer från den övriga sjukvården som exempelvis mottagningsläkare. Flertalet av anmälningsor-

sakerna har som bakgrundsfaktor sociala problem.

De behandlingsalternativ som den psykiska barn- och ungdomsvården

använder sig av är sluten sjukvård. barnpsykiatrisk konsultation, utred-

ning med rådgivning. utredning med utlätande, fortlöpande kontakt samt psykoterapi. Sluten sjukvård svarar för en mindre det av de olika behandlingsalternativen. omkring en femtedel. Är 1974 fanns för den slutna vår-

den 759 platser vid barnpsykiatriska eller vid specialkliniker. Vid

behandlingshem fanns samtidigt 54 platser. I den öppna värden mottogs samma är H5000 besök.

Jag anser att det finns grundläggande likheter mellan den psykiska barnoch ungdomsvården. familjerädgivningen och den kommunala socialvår-

den. Det gäller såväl inriktning och arbetsmetoder som de problem som förorsakar behov av behandling och stöd hos barn, ungdom och familjer.

Soctalvården har under senare år mer och mer i sitt behandlingsarbete börjat tillämpa terapeutiska behandlingsmetoder. Dessa arbetsmetoder bygger på den enskildes egen medverkan och syftar bl. a. till att frigöra

klientens egna resurser. Klienten får därigenom möjlighet att ta ett större ansvar för sin situation. En sådan utveckling bör enligt min mening fortsät-

ta Inom ramen för den nya socialtjänsten.

Socialvärdens tjänstemän har hittills varit bundna vid en betungande

administration genom dokumenthantering, ekonomiska utredningar. lag-

bundna insatser m. m. Sannolikt skulle tillämpningen av terapeutiska ar-

betsmetoder. allmän rädgivning i olika frågor m. m. ha utgjort ett betydligt

större inslag i socialassistenternas arbete. om de inte hade haft denna

administration. En möjlighet är att sammanföra familjerädgivningen, PBU/BUP och so-

cialtjänsten till en huvudman. Man kan då räkna med att den kvalitativa nivän på socialtjänstens insatser kommer att höjas. Erfarna socialarbetare

behöver inte lämna den kommunala socialtjänsten för att vidareutveckla sig till kvalificerade behandlare. Genom att också PBU/BUP:s behandlings-

arbete har starka sociala inslag finner jag det naturligt att primärkommunen blir huvudman för verksamheten. Genom en sådan samordning kommer man ifrån den nuvarande uppsplittringen på klientgrupper, som

stämmer mindre väl överens med en helhetssyn.

Resurserna för insatser av det slag jag talar om är och kommer under

överblickbar tid att vara begränsade. Det är rimligt att anta att en samord-

ning gör det möjligt att utnyttja resurserna bättre. Samverkansproblem.

kampetenskonflikter och andra oklarheter liksom splittrade vårdinsatser kan då undvikas eller reduceras.

Det framgår av socialstyrelsens vårdstrukturutredning från är 1973 att det behövs en omfattande utbyggnad av den öppna barn- och ungdomspsy-

Prop. 1979/80:1 Stöd och hjälp i hemmet 24]

kiatriska vården. huvudsakligen på primärvärdsnivå och på mindre eller

större vårdcentraler. Inom tätbefolkade samhällen bör enligt utredningen ungdomsmottagningar inrättas främst för svårnådda, socialt avvikande ungdomar, i synnerhet missbrukare. Detta bör enligt min mening också ses

uppnå ett större resursutbud och ett effektivare resursutnyttjände. Svcialtjänsten, familjerådgivningen och PBU/BUP kan samordnas och

organiseras på olika sätt. De alternativ som socialutredningen skisserade

för familjerådgivningen kan övervägas även om PBU/BUP inordnas under

kommunalt huvudmannaskap. Helhetsprincipen måste självfallet beaktas.

Valet av organisationsmodell blir beroende av mänga olika faktorer. Jag nöjer mig här med att peka på att. om bäde familjerådgivningen och PBU/

BUP inordnas under kommunalt huvudmannaskap. så ökar förutsättning-

arna för att dessa verksamheter bildar en sammanhållen enhet (rådgivningsbyrå) inom socialförvaltningen. Till denna enhet kan även andra

experter överföras. Jag avser då kommunalt anställda psykologer. terapeuter och kuratorer som alltså redan finns inom den kommunala organisatio-

nen. De flesta kommuner torde i dag ha ett sådant befolkningsunderlag att ifrågavarande specialistresurser behövs och kan ingå som en del av den kommunala socialtjänsten. För de kommuner som inte har ett sädant befolkningsunderlag kan lämpligtvis flera kommuner sluta avtal med varandra för att tillsammans klara denna rädgivningsverksamhet.

Ocksä de ungdomsmottagningar och socialmedicinska avdelningar som

redan finns inrättade i en del kommuner skulle kunna inordnas i en sådan

sammanhållen enhet. Som konsulter till verksamheten kunde knytas t. ex. Jurist, gynekolog. psykiatriker. sexualrådgivare.

Verksamheten (rådgivningsbyrån) kan förutom mottagningen för all-

mänheten vara en konsult- och expertresurs för den övriga socialtjänsten.

skolan och fritiden. Med övrig socialtjänst avser jag de olika aktiviteterna

barnomsorg. utrednings- och behandlingsarbete inom barn- och ungdomsvärden m.m.

Även den skolkurativa verksamheten omfattar uppgifter som mer eller mindre sammanfaller med socialvårdens. Utvecklingen av socialvärden till en socialtjänst kommer att göra detta samband ännu tydligare. Därför behandlar jag nu den skolkurativa verksamheten. Jag har i denna fråga

samrått med statsrådet Rodhe.

Skolkurativ verksamhet

Den kurativa personalen inom skolans elevvärd är i de flesta kommuner knuten till skolstyrelsen. Det förekommer numera i flera kommuner att

skolkuratorerna har knutits fastare till socialförvaltningen. I en del kommuner har socialförvaltningen och skolstyrelsen delat på tjänster så till vida att samma befattningshavare tjänstgör både som socialassistent och som skolkurator. Erfarenheterna från denna form av samverkan mellan 16 Riksdagen 19791/80.1 saml. Nr I. Del A

Prop. 1979/80:1 Stöd och hjälp i hemmet 242

socialförvaltning och skolan har varit goda. I kommuner med en sådan organisation har skolan bl.a. i ökad utsträckning använt socialnämndens

resurser I stället för att bygga ut cn egen verksamhet.

I principbetänkandet redovisade socialutredningen mer utförligt social-

vårdens och skolans behov av varandra och förvaltningarnas gemensamma

problem. Skolan och söoctalvården har behov av bäde ömsesidigt informa-

tionsutbyte och samarbete I säväl allmänt förebyggande syfte som i indivi-

duella behandlingsärenden.

I 18 skollagen (1962:319) fastslås att "undervisningen av barn och

ungdom har till syfte att meddela eleverna kunskaper och öva deras färdig-

het samt i samarbete med hemmen främja elevernas utveckling till harmo-

niska människor och tull dugliga och ansvarskännande samhällsmedlem-

mar”. Skollagen anger således två jämställda mål: kunskapsförmedling

och social fostran. I detta sammanhang är det senare målet av särskilt intresse. Målets innebörd utvecklas närmare I avsnittet "Mål och rikt-

linjer” 1 läroplan för grundskolan (Ler 69). Där sägs bl. a.

att skolan har ett särskilt ansvar för de elever som av fysiska, psykiska

eller andra skäl har svårigheter i skolarbetet

att varje lärare bör känna till barns normala utvecklingsgång och de vanligaste orsakerna till beteendestörningar så att han kan bidra till att

hindra och häva förekommande anpassningssvärigheter och skapa psykologiskt riktiga förutsättningar för verksamheten inom skolan. Han mäsie också ha kunskaper om de olika slag av fysiska och psykiska handikapp. som kan försvåra elevernas verksamhet i skolan att skolan som ett led i elevernas sociala utveckling skall skapa förstäclse för de grupper som har särskilda problem i det moderna samhället samt att det gemensamma ansvaret och intresset för de ungas utveckling bör förena hem. skola och samhälle i ett fruoktbärande samarbete.

I dessa mål för skolan ligger grundläggande förutsättningar för samver-

kan mellan socialvården och skolan. De innebär att bl.a. skolan och socialvården har ett gemensamt ansvar för samhällets insatser för barns och ungdoms sociala fostran.

Socialutredningen föreslår i slutbetänkandet att den skolkurativa personalen skall behållas under skolstyrelsens huvudmannaskap och att deras

arbete skall samordnas med övrig skolpersonals verksamhet. Socialutredningen anser att samarbetet mellan socialtjänst och skola måste vidgas och

ges ett reellt innehäll. Några speciella samarbetsformer redovisas inte utan

de bör utvecklas I enlighet med socialutredningens allmänna samarbetsrekommendationer. De remissinstanser som tar upp frägan om skolkuratorernas organisato-

riska hemvist delar vanligen socialutredningens. mening. Positiva till att den skolkurativa personalen även framdeles skall stå under skolstyrelsens

huvudmannaskap är bl. a. skolöverstyrelsen. en länsstyrelse, några kom-

muner och SACO/SR.

Prop. 1979/80:1 Stöd och hjälp i hemmet ta BP 2

Flera remissinser är emellertid tveksamma eller uttalat negativa till utredningens ställningstagande. Hit hör socialstyrelsen, Kommunförbundet, Föreningen Sveriges socialchefer och några mindre kommuner. Sociala anpassningssvårigheter som ger sig till känna i skolan kan bearbetas med i princip tre olika slag av insatser, nämligen dels allmänt förebyggande insatser utanför skolmiljön, dels förändringar av skolans arbetsformer i fråga om både det inre arbetet och kontakten med närsamhället. dels individuellt inriktade insatser inom och utom skolan i syfte att underlätta elevernas anpassning. När det gäller den första typen av insatser delar flera organ ansvaret för initiering och planering — framför allt skola. socialvärdsorgan, fritidsnämnd och polis. Att genomföra insatserna ankommer närmast på socialvärdsorganen och ibland på fritidsnämnd. För den andra och tredje typen av åtgärder har skolan ett förstahandsansvar. Beträffande individuellt inriktade insatser inträder dock ett primärt ansvar för socialvården i de fall dä ätgärder bör vidtas utanför skolmiljön. Oavsett vem som har det primära ansvaret behövs det ett samarbete vid alla typer av insatser. Samarbetet syftar bl. a. till att åstadkomma helhetspräglade bedömningar och lösningar. Detta är inte minst viktigt i samband med individuella elevvårdsärenden, där man dessutom kan behöva utnyttja flera organs samlade resurser. Den skolkurativa personalens arbete är i fråga om grundskolan huvudsakligen inriktat på — medverkan i allmänt förebyggande verksamhet — rådgivning och kontakt med skolans övriga personal, elever och målsmän . — sociala utredningar och bedömningar i det individuella elevvårdsarbetet — fortlöpande kontakt med representanter för kommunens socialvård. Riksdagen antog är 1976 prop. (1975/76:39) om skolans inre arbete — SIA-reformen. Till de allmänna principerna i denna reform hör att skolstyrelsen i samverkan med andra kommunala organ skall ta ansvar för barnen under en större del av dagen än hittills — skolstyrelsen är huvudman för den samlade skoldagen —- att kontakterna med samhället och framför allt arbetslivet utanför skolan skall ägnas ökad uppmärksamhet inom ramen för de normala arbetsformerna och att undervisning, fria aktiviteter och elevvård skall integreras bättre än hittills. Den nuvarande organisationen av den kommunala socialvärden innebär att flera förvaltningar och nämnder arbetar med socialtjänstuppgifter. Fritidsförvaltningen som bedriver ungdomsverksamhet i kommunen arbetar med förebyggande barnvärd och svarar för ungdomsgårdar, tillfälliga aktiviteter under skollov m.m. Därutöver samarbetar fritidsförvaltningarna sedan länge med idrottsföreningar och andra frivilliga organisationer. Inom fritids- och ungdomsgårdarna bedrivs individuellt och generellt förebyggande socialt arbete.

Prop. 1979/80:1 Stöd och hjälp i hemmet 244

Kultiurförvaltningen bedriver inom ramen för biblioteksverksamheten

ett allmänt förebyggande arbete. Den riktar sig bäde till särskilda grupper

som exempelvis ungdomar och pensionärer och tull allmänheten i stort.

Den skolsociala verksamheten återkommer jag strax till mera utförligt.

Socialtjänstens uppgifter bör sättas in i detta perspektiv. dvs. utt socialt

arbete bedrivs inom ett flertal kommunala förvaltningar. Denna organisatoriska splittring innebär en sektorisering som försvårar samverkan i enskilda ärenden och samordning av resurserna. Ibland förekommer även kompetenskonflikter och skilda synsätt på hur olika sociala svårigheter bör

lösas. Jag menar att de sociala funktionerna inom olika förvaltningar behöver närma sig varandra för att man skall kunna få ett mer enhetligt

synsätt på sociala svårigheter, hur de uppstår och hur de skall lösas.

De intentioner som SIA-reformen ger uttryck för och den slutsats soctal-

utredningen har kommit till innebär att skolan bör bli öppnare gentemot

det övriga samhället än vad som nu är fallet. Det skulle då vara olyckligt om skolan och andra förvaltningar eller organ bygger ut egna resurser som är parallella med socialtjänstens.

De olika verksamheterna bör så längt möjligt komplettera varandra och

inte dubbleras. Finns det t. ex. behov av sociala insatser inom skolan. bör

socialtjänsten svara för att dessa behov tillgodoses. Ett sådant synsätt gäller f.ö. inte enbart socialtjänsten utan också de fria aktiviteter som bedrivs inom skolans ram. Omvänt bör skolans resurser kunna komplettera socialtjänsten och dess funktion. Skolkuratorernas arbetsuppgifter varierar mycket från kommun till kommun liksom från skolenhet till skolenhet. I vissa kommuner har skolkuratorernas-arbete inriktats på behandling och i

andra kommuner på information och förebyggande insatser. Dessa olika inriktningar, delvis beroende på skiftande lokala förutsättningar. måste

givetvis beaktas när man överväger frågan om huvudmannaskapet.

Skolöverstyrelsen har år 1978 i en rapport ”Skolkurativt arbete” angett

de arbetsuppgifter av generell och individuell karaktär som en skolkurator lämpligen bör ha.

Flera av dessa uppgifter skiljer sig inte nämnvärt från de arbetsuppgifter som andra funktionärer inom skolan eller närstående samhällsorgan som t.ex. socialvården och fritidsförvaltningen har. Jag avser främst sådana

uppgifter som att skolkuratorn skall medverka till utformningen av mjukare övergångar mellan olika stadier som exempelvis från förskolan till grundskolan, delta i planeringen vid ny- och ombyggnad av skolor, initiera samråd mellan elev, lärare, föräldrar, skolsköterskor, skolpsykologer,

syokonsulenter m. m.. uppmärksamma elevernas behov av fritidssyssel-

sättning, elevdemokratifrågor, information i invandrarärenden samt med-

verka I undervisning av studiecirklar kring samlevnadstrågor m. m.

När det gäller medverkan till att utforma mjukare övergång från förskola till lågstadium anser jag det vara angelägnare att förskolans personal liksom socialassistentpersonal direkt medverkar i dessa uppgifter. Barnom-

Prop. 1979/80:1 Stöd och hjälp i hemmet 245

sorgens personal har kännedom om de olika barnens speciella behov och

socialassistenten kan känna till barns hemförhällanden. Det kan därför

vara lämpligare med en direktkontakt mellan barnomsorgs-, socialassistent- och lärarpersonal för att uppnå bra resultat. Om dessa uppgifter åligger skolkuratorn, innebär det att man inrättar ett mellanled i kommuni-

kationen mellan de berörda. När det gäller kuratorns uppgift att uppmärksamma elevens behov av fritidssysselsättning och informera om områdets utbud och fritidsverksamhet m.m. vill jag erinra om följande. Fritidsförvaltningarna bedriver en omfattande förebyggande barn- och ungdomsverksamhet i kommunerna. Flera kommuner har börjat lägga ut administrationen distriktsvis. Jag anser att sådan information som här avses kan fritidsförvaltningen lämna direkt. Denna kommer då på ett naturligt sätt in i skolans verksamhet och

kan informera, knyta kontakter och få information om vilka aktiviteter som behövs. Annars kan fritidsförvaltningens möjlighet att komma in i

skolan avskärmas och medföra att sektorsgränserna förstärks.

När det gäller information om invandrarnas förhållanden vill jag erinra om att flera kommuner har inrättat tjänster som s.k. invandrarkonsu-

lenter. Dessa resurser bör tas till vara för den här informationen. Det är samtidigt angeläget att olika invandrarorganisationer får komma

till tals under särskilda informationsdagar etc. Upplysning om samlevnads-

problem, mobbning, missbruk etc. är en uppgift för flera och då främst för socialtjänsten. En arbetsfördelning kan inte sällan behövas. t.ex. så alt

skolkuratorn behandlar mobbningsproblem medan en socialarbetare informerar om missbruksproblem. En annan socialarbetare (familjerådgivare) kan vara den lämpligaste att lämna information i samlevnadsfrägor etc.

För att skolan inte skall bli ett slutet system är det viktigt att bl.a. olika kommunala verksamheter i fråga om socialtjänst, fritid och kultur fär direkta kontakter med skolpersonal och elever. Man mäste utifrån en helhetssyn ta hänsyn till behovet av samverkan över sektorsgränserna.

De arbetsuppgifter av individuell karaktär som kuratorn skall ha kräver närhet till skolan. Den som skall fullgöra uppgifterna mäste leva i skolmil- Jön och arbeta tillsammans med lärare och elever. Men det är självfallet också i det individuella behandlingsarbetet viktigt att skolan nyttjar de resurser som finns uppbyggda inom andra förvaltningar för att inom skolan

klara av olika svårigheter. Så sker även ofta. En tredjedel av ärendena som

handläggs inom PBU/BUP anmäls från skolan. Ytterligare en tredjedel

anmäls från socialvården. Om PBU/BUP skulle överföras till primärkom-

munerna och tillsammans med familjerådgivningen utgöra en gemensam

enhet, bör skolan ta till vara dessa resurser i de individuella ärenden i skolan som behöver kvalificerade behandlingsinsatser. I en del kommuner har man valt att samordna distrikten för socialassi-

stentpersonal och barnomsorgspersonal med skolans rektorsområden. En samordning av de geografiska distrikten innebär att det inom ett rektors-

Prop. 1979/80:1 Stöd och hjälp i hemmet 2460

område kan finnas en till tre socialassistenter och en till två barnomsorgs-

assistenter. som svarar för den sociala omsorgen inom kommundelen. Vid

behov kan socialassistenten närvara vid elevvårdskonferenser. Socialassistenten kan på ett naturligt sätt även gä in i individuella ärenden inom skolan liksom att han eller hon svarar för ärenden utanför skolan. Ett ärende inom skolan och ett utom kan gälla samma familj. Det kan vara lämpligt att också skolkuratorsfunktionen svarar för en sådan kontinuitet och tar hand om individuella ärenden säväl inom som utom skolan. I princip skulle valet bli beroende av vilken tjänsteman som i det enskilda

ärendet hade de bästa förutsättningarna att klara uppgifterna.

Som jag har antytt tidigare bör kretsen av medarbetare kunna vidgas. En

föreständare vid fritidsgärden kan vara bäst lämpad att ha direktkontakten

med t. ex. en tonäring och hans familj. Denne bör då få möjlighet att även kunna verka inom skolan. Man uppnår därigenom en bättre kontinuitet

mellan fritid och skola för ett barn eller en tonärig i en krissituation.

Enligt socialtjänstlagens intentioner skall ett barn som behöver vård i familjehem i möjligaste mån placeras inom den egna kommunen. Det innebär att de barn som kommer att placeras i enskilda hem redan är kända

av socialtjänsten. Att skilja barn från hemmet innebär ofta starka känslo-

konflikter. De närmast berörda är aggressiva. förtvivlade och ångestfyllda. Soctalarbetaren känner kanske bäst av alla till situationen. Han eller hon kunde då ha hand om barnens situation även i skolan.

Min redogörelse för den skolkurativa verksamheten reser frågor om hur

denna verksamhet bör vara utformad och organiserad utifrån en helhets-

syn på samhällets resurser.

2.811 Behov av vtterligare utredning Som framgår av det sagda har familjerådgivningen, den psykiska barnoch ungdomsvården (PBU/BUP) samt kuratorer och psykologer inom elevvården arbetsuppgifter som berör eller är gemensamma med främst social-

tjänsten men också med andra kommunala verksamheter inom framför allt

kultur- och fritidssektorn. Många remissinstanser stöder tanken att famil-

jerådgivningen bör bli en primärkommunal angelägenhet. När det gäller den psykiska barn- och ungdomsvården är utgångsläget mera oklart. Det finns otvivelaktigt önskemål om att denna skall samordnas med eller knytas närmare den kommunala verksamheten i övrigt och då särskilt socialtjänsten. Därmed skulle också inte så stora kommuner få tillräckligt underlag för att t.ex. organisera de nämnda verksamheterna som en sammanhåällen enhet (rådgivningsbyrå) inom socialförvaltningen, om inte en längre gående samordning bedöms lämplig. Mindre kommuner skulle kunna gå samman om en gemensam enhet. Mina överväganden gäller PBU/ BUP:s sociala resurser (psykologer och kuratorer) och lämpligheten av att

flytta över dessa till ett kommunalt huvudmannaskap. Barnpsykiatrikerna

skulle förbli landstingsanställda men vara konsulter hos socialtjänsten. Till

Prop. 1979/80:1 Stöd och hjälp i hemmet 247

verksamheten vid den skisserade sociala enheten kan också knytas andra redan kommunalt anställda experter — psykologer, terapeuter, kuratorer

— liksom personal vid befintliga ungdomsmottagningar.

Socialstyrelsen har föreslagit att en översyn skall göras av både den

öppna och den slutna barn- och ungdomspsykiatriska värdens målsättning,

organisation och huvudmannaskap. Enligt Kommunförbundet talar mänga

skäl för en översyn av frågan hur socialtjänstens och skolans behov av psykologiska och barnpsykiatriska rädgivnings- och behandlingsinsatser skall tillgodoses. Föreningen Sveriges socialchefer vill föra över fristående

enheter inom PBU/BUP till den kommunala socialtjänsten. Socialdepartementets sjukvärdsdelegation underströk förra äret att den psykiska barn-

och ungdomsvärden borde studeras. Här avsågs bl.a. förhållandet till

socialvärden och dennas behov av barnpsykiatrisk expertis. Socialstyrelsen har I samband härmed framhållit att den psykiska barn- och ungdoms-

värden är i stort behov av ett strukturprogram men att problematiken är utomordentligt komplex.

Även i fråga om den skolkurativa verksamheten var en betydande remissopinion tveksam eller direkt negativ till socialutredningens förslag om

skapsfrågan skulle utredas ytterligare. Kommunförbundet ansåg att varje

kommun själv borde få bestämma vilken förvaltning som skolkuratorerna skall höra till. Föreningen Sveriges socialchefer ansåg att skolkuratorerna borde ställas under socialt huvudmannaskap.

Vären 1978 tillsattes en elevvårdsutredning som berör bl. a. skolkuratorerna — psykologerna och sköterskorna samt även PBU/BUP. Utredningen har till uppgift att analysera erfarenheterna av skolans elevvårdsarbete, kartlägga samverkan med olika organ samt föreslå åtgärder i syfte att bryta de hinder för samverkan som kan finnas. Utredningen skall därvid ”utgå

från den syn på dessa frågor som regering och riksdag kommer att redovisa

i samband med att man tar ställning till socialutredningens förslag — — —"". Enligt direktiven skall utredningen vidare redovisa de förutsättningar som finns för gemensamt personalutnyttjande mellan skolan och andra kommunala och landstingskommunala myndigheter.

Jag kommer inom kort att begära regeringens bemyndigande att få

tillkalla en parlamentariskt sammansatt kommitté för att utreda några av de frågor som jag har behandlat nu. Kommittén bör bl. a. få till uppgift att

göra en översyn av frågan om huvudmannaskapet för den psykiska barnoch ungdomsvården (PBU/BUP) samt att överväga hur denna verksamhet

och familjerådgivningen kan organiseras på lämpligaste sätt. Vid övervägande av olika organisatoriska lösningar bör kommittén undersöka förut-

sättningar — både i ett kort och ett långt perspektiv — för såväl en mer självständig organisation inom socialtjänsten som för en integrering med

socialtjänsten. Kommittén bör ha en allsidig sammansättning och förfoga över social och medicinsk expertis.

Prop. 1979/80:1 Omsorger om barn och ungdom 248

2.9 Omsorger om barn och ungdom 2.9.1 Utgångspunkter Den senaste stora reformen på vårdlagarnas område när det gäller omvärdnaden av barn och ungdom genomfördes är 1961, när 1924 ärs ByL ersattes med den nuvarande. Den nya BvL innebar bl. a. att den allmänt förebyggande verksamheten betonades starkare, proceduren i barnavårdsärenden fick en bättre reglering och vård i enskilt hem gavs i princip företräde framför vård i institution. Utvecklingen inom barn- och ungdomsvården i vid mening har långt ifrån stått stilla under de snart 20 år som har gätt sedan nuvarande BvL infördes. Tvärtom har samhällets insatser för barn och ungdom förändrats och byggts ut kraftigt. Framför allt gäller det på förskole- och fritidshemsområdet. Detta markeras av de nya lagar som har beslutats vid sidan om de traditionella vårdlagarna, nämligen lagen (1973: 1205) om förskoleverksamhet vilken har efterträtts av den nu gällande lagen (1976:381) om barnomsorg. Andra viktiga stödformer för barn och ungdom som har vuxit fram eller byggts ut under de senaste två decennierna har varit inriktade på att hjälpa barnfamiljerna ekonomiskt och på annat sätt. Jag kan påminna om t. ex. bostadsbidragen som medverkar till att ge barnfamiljer goda och rymliga bostäder och reglerna om föräldrapenning och föräldraledighet som gör det möjligt för föräldrarna att under vissa pertoder stanna hemma från arbetet för att vårda sina barn. Jag vill i sammanhanget också omnämna att barns och barnfamiljers villkor och hur dessa har förändrats över tiden har varit föremål för en ingående belysning och analys genom barnmiljöutredningens arbete (SOU 1975: 30—33, 35—38). Riksdagen har nyligen antagit en proposition (1978/79: 168) om föräldrautbildning och förbättringar av föräldraförsäkringen m. m. Det pågår f. n. också en övergripande översyn av samhällsstödet till de ensamstående föräldrarna och deras barn. En parlamentariskt sammansatt kommitté skall bl. a. kartlägga de stödbehov som finns och hur nuvarande stödformer svarar mot dessa behov. En annan kommitté har nyligen tillkallats för att utreda barnfamiljernas, särskilt flerbarnsfamiljernas. ekonomiska situation. Socialutredningens förslag innebär att den kommunala omvårdnaden av barn och ungdom blir en integrerad del av den nya socialtjänsten. Principerna för och innehållet i socialtjänsten gäller givetvis barn och ungdom lika mycket som andra grupper. Vissa insatser för barn och ungdom behandlar jag emellertid särskilt i samband med vård i familjehem m. m. (avsnitt 2.12) och hemmen för vård eller boende (avsnitt 2.13). Motsvarigheten till de nuvarande reglerna om omhändertagande för samhällsvård behandlar jag också särskilt som en del av problematiken kring vård utan samtycke (avsnitt 2.25). En mera utförlig genomgång av dessa frågor har

Prop. 1979/80:1 Omsorger om barn och ungdom 249

jag gjort i lagrådsremissen om vård utan samtycke inom socialtjänst och sjuk vård (bil. 4).

De reformer som jag har nämnt tidigare när det gäller omsorgerna om barn och ungdom och familjepolitiken har byggt på förslag från flera utredningar som delvis har arbetat parallellt med socialutredningen. För socialutredningen har uppgiften i dessa delar främst varit att överväga i vilken mån de nya insatserna behövde lagtekniskt anpassas till den nya socialtjänstlagstiftningen. Det har däremot inte legat i utredningens upp-

drag att göra någon översyn av innehållet i de reformer som bygger på

förslag från de mera speciellt inriktade utredningarna.

2.9.2 Nuvarande insatser

Nu gällande lagstiftning ger barnavårdsnämnden ett förstahandsansvar att se till att barns och ungdomars uppväxtmiljöer är tillfredsställande och att deras utveckling i olika avseenden blir positiv.

I BvL ges barnavårdsnämnden omfattande uppgifter när det gäller att

känna till barns och ungdomars villkor och att arbeta för goda förhållanden

för dem i kommunen. Nämnden skall dessutom bedriva en aktiv verksamhet för att förebygga problem och tillgodose barns och ungdomars allmänna och individuella behov.

138 BvL regleras barnavårdsnämndens allmänna ansvar för barn- och

ungdomsgrupperna. Barnavårdsnämnden skall göra sig väl förtrogen med barns och ungdoms levnadsförhållanden och speciellt uppmärksamma sådana barn och ungdomar som på grund av olika omständigheter riskerar att utvecklas ogynnsamt. Nämnden skall också arbeta med syfte att förbättra

kommunens barn- och ungdomsvård och i mån av behov och möjligheter medverka till att bättre fritidsförhållanden för barn och ungdom skapas.

Nämnden skall vidare stödja den personlighetsutvecklande och samhällsfostrande verksamhet som ungdomens egna sammanslutningar bedriver. Dessutom skall barnavårdsnämnden ge råd och upplysningar till allmänhe-

ten om nämndens verksamhet. Med stöd av denna paragraf har kommunerna kunnat utveckla en omfat-

tande förebyggande verksamhet inom barn- och ungdomsvärden. Barnomsorgen, fritidsverksamheten och det sociala fältarbetet är exempel på sådana verksamhetsgrenar som har kommit att få en allt större betydelse.

Barnomsorgslagen ålägger kommunerna att bedriva förskole- och fritids-

hemsverksamhet för de barn som är kyrkobokförda i kommunen eller som stadigvarande vistas där. Kommunen skall också genom uppsökande verk-

samhet ta reda på vilka barn som av fysiska, psykiska, sociala, språkliga

eller andra skäl behöver särskilt stöd i sin utveckling och som av den

anledningen skall anvisas plats i förskola tidigare än enligt lagens huvudre-

gel (höstterminen det år då barnet fyller sex år). Syftet med barnomsorgen är att i nära samarbete med hemmen främja en allsidig personlighetsut-

veckling och en gynnsam fysisk och social utveckling hos barnen.

Prop. 1979/80:1 Omsorger om barn och ungdom 250

Förutom allmänt förebyggande och stödjande verksamhet har barnavärdsnämnden ålagts att ingripa i individuella fall, om situationen så kräver. I 25 och 318§ BvL finns regler om sädana speciella ingripanden.

Nämnden skall agera för att skydda barn och ungdom från olämpliga uppväxtmiljöer. Ett annat skäl för ingripande är att den unge brister i

anpassning till omgivningen eller samhället. Om föräldrarna begär det eller

samtycker till det, kan barn tas om hand för samhällsvärd. Samma gäller

För de utvecklingsstörda barnen har landstingskommunerna ett särskilt ansvar. I lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utveck-

lingsstörda (omsorgslagen) äläggs landstingskommun att bereda psykiskt utvecklingsstörd som är bosatt inom kommunens område undervisning, värd och omsorger I övrigt. i den mån ingen annan gör det. I lagen finns

även bestämmelser om förskola för psykiskt utvecklingsstörda barn. I 3§

sägs att undervisning meddelas i särskola. Särskolan omfattar bl. a. försko-

la. Denna överensstämmer närmast med den i barnomsorgslagen nämnda deltidsgruppen.

2.9.3 Insatserna för barn och ungdom inom socialtjänsten

Socialtjänstens olika verksamheter skall i enlighet med socialutredning-

ens förslag föras samman i tre huvudgrupper: strukturinriktade, allmänt inriktade och individuellt inriktade insatser (avsnitt 2.4). Barn- och ungdomsfrågor berör som jag nyss antydde alla dessa olika insatser. I social-

tjänstens arbete med att påverka samhällsstrukturen, för att därigenom

förebygga uppkomsten av individuella hjälpbehov, är givetvis barn- och ungdomsgruppen en av de viktigaste målgrupperna. På samma sätt är stöd

till barns och ungdoms omvårdnad och utveckling i form av allmänt inrik-

tade insatser en av socialtjänstens mer väsentliga uppgifter. Bestämmelser-

na om den enskildes rätt ull bistånd skall självklart gälla ett barn eller en

ung människa på samma sätt som de gäller andra i kommunen som behöver socialnämndens hjälp.

Jag har tidigare redogjort för mina överväganden beträffande socialtjänstens medverkan i samhällsplaneringen. Jag kommer därför att i det följande främst begränsa diskussionen till socialtjänstens roll i det allmänt

stödjande och förebyggande arbetet med barn och unga. Vidare skall jag

kort redovisa mina ställningstaganden till socialnämndens ansvar för att tillgodose barns och ungdomars individuella behov av stöd och hjälp och

då speciellt diskutera rätten tull biständ enligt socialtjänstlagen och hur

denna förhåller sig till barns och ungdomars särskilda behov.

Socialutredningen anser att bland de viktigaste uppgifter som socialtjänsten har att arbeta med av allmänt inriktad karaktär är sådana som rör barn och ungdom. Utredningen föreslår att' de mål för förskolan som

barnstugeutredningen angav i betänkandet (SOU 1972:27) Förskolan II skall gälla alla sociala tjänster som avser att stödja barns omvårdnad och utveckling. Dessa mål är:

Prop. 1979/80:1 Omsorger om barn och ungdom 251

bästa möjliga betingelser att rikt och mängsidigt utveckla sina känslooch tankemässiga tillgångar.

= Förskolan kan därigenom lägga grunden till att barnet utvecklas till en öppen, hänsynsfull människa med förmåga till inlevelse och till samver-

kan med andra i ständ att komma fram till egna omdömen och problemlösningar. - Förskolan bör hos barnet lägga grunden till en vilja att önska och använda kunskap för att förbättra såväl egna som andras levnadsvill-

kor.

Socialutredningens ställningstaganden till insatser till stöd för barns och

ungdoms omvårdnad och utveckling bygger delvis på arbeten som har utförts av andra utredningar. I betänkanden från den nämnda barnstugeut-

redningen (SOU 1972:27) liksom från fosterbarnsutredningen (SOU 1974:7). barnomsorgsgruppen (SOU 1975:87). barnavårdsmannautredningen (SOU 1972: 65) och invandrarutredningen (SOU 1974: 69) redovisas

överväganden om den kommunala verksamheten för barn och ungdom. Socialutredningen framhåller att familjens sätt att fungera har fundamental betydelse för barnens sociala och personlighetsmässiga utveckling.

Svårigheter att fungera som vuxen grundläggs ofta i barndomen. Detta är

inga nya rön. Forskning och erfarenheter har påvisat de tidiga uppväxt-

årens betydelse för utvecklingen. Att förbättra uppväxtförhållandena hör därför till de bästa förebyggande insatser som kan göras.

En god ekonomi har stor betydelse för familjen och dess möjligheter att ge barnen en trygg uppväxt. Barnfamiljernas behov av ekonomiskt stöd bör

i första hand tillgodoses genom en fortsatt utbyggnad av mer generella

socialpolitiska anordningar. Men sådana anordningar, bostadsbidrag kan nämnas som exempel, kan givetvis inte tillgodose alla behov av inkomstförstärkningar. Särskilt familjer med stor försörjningsbörda är sårbara vid mer eller mindre tillfälliga inkomstbortfall eller utgiftsökningar. Man får därför räkna med att socialtjänsten mäste kunna gå in i olika situationer med ckonomisk hjälp för att förhindra en negativ utveckling av barn och unga. Socialbidraget bör

liksom hittills kunna ges som hjälp till en bra hemutrustning, omkostnader för fritidsverksamhet i form av lekredskap. utrustning för att barn och unga skall kunna vara med i olika sportaktiviteter osv.

Socialutredningen pekar på att familjen behöver stöd i olika former. Samtidigt kommer behovet av omsorg och service utanför familjen att

ställa stora krav på olika sociala anordningar. Samtliga sådana resurser som ställs till familjers. barns och ungdomars förfogande föreslår utredningen skall innefattas i begreppet barnomsorg. Detta begrepp skulle alltså

omfatta hela den del av den kommunala socialtjänsten som avser verksamhet för barn och ungdom.

I stället för det nu gällande barnomsorgsbegreppet — dvs. kommunernas ansvar för att anordna och driva förskolor och familjedaghem och annan kompletterande förskoleverksamhet samt deras ansvar för fritidshemsverksamheten — föreslår socialutredningen att man skall använda begreppen förskoleverksamhet och fritidshemsverksamhet. Utredningen betonar att dessa bäda verksamhetsområden har stor betydelse för kommunernas stödjande arbete för barn och ungdom. Som inslag i det förebyggande och stödjande arbetet framhåller utredningen vidare flera andra verksamhetsomräden. Social hemhjälp är cn social tjänst som fyller en viktig funktion som stöd för familjer vid tillfälliga

av barnen riskerar att bli eftersatt. Social hemhjälp kan alltså användas som ett led i mer omfattande insatser för att stödja en familj och därmed också barnens utveckling. Möjligheten att få råd och stöd i frågor som rör barn och deras utveckling framhålls av utredningen som en viktig del i den förebyggande verksamheten. Också föräldrautbildningen är betydelsefull. nägot som också har understrukits i flera andra sammanhang, bl.a. I fosterbarnsutredningens och barnomsorgsgruppens betänkanden. Socialutredningen pekar också på betydelsen av samhällets fritidsverksamhet för barn och ungdom. Utredningen anser att samhället tydligare än nu måste ta ansvar för att barns behov av lek och av aktiv och stimulerande fritid kan tillgodoses. Utredningen betonar särskilt att möjligheter till gemensamma aktiviteter för olika äldrar bör tas till vara. Ett stort antal remissinstanser har behandlat socialutredningens förslag om åtgärder för barns och ungdoms omvårdnad och utveckling. En genomgående uppfattning som förs fram är att socialtjänsten har en av sina viktigaste uppgifter på detta område. Utredningens förslag om att utvidga begreppet barnomsorg till att avse hela den del av den kommunala socialtjänsten som rör verksamhet för barn och ungdom tillstyrks av flertalet remissinstanser, däribland socialstyrelsen och Kommunförbundet. Detsamma gäller utredningens förslag att de mål för barnomsorgen som barnstugeutredningen angav i betänkandet Förskolan !I skall gälla all samhällets omsorg om barn och ungdom. Socialstyrelsen anser dock att begreppet Omsorg om barn och ungdom är mer adekvat. Andra avstyrker en utvidgning, med motivering att begreppet i dess nuvarande lydelse är nytt och att utredningens förslag ger ordet barnomsorg ett helt nytt innehåll. Så t. ex. framhåller Svenska facklärarförbundet att från att vara enbart en pedagogisk allmän verksamhet som erbjuds föräldrar, kan barnomsorg enligt förslaget också innefatta ”ingripanden”' i fråga om barn som vistas i olämpliga uppväxtmiljöer, är socialt missanpassade, värnlösa eller nödställda. Förbundet anser att om den föreslagna integrationen genomförs, kommer det att försämra främst daghemmens status av allmän förskola, som är en pedagogisk resurs för alla barn.

Prop. 1979/80:1 Omsorger om barn och ungdom [AN 'A a

Socialstyrelsen, som sålunda i övrigt är positiv till att barnomsorgen ges

en vidare innebörd, beklagar att inte utredningen närmare har analyserat vad barnomsorgens utbyggnad och dess sociala och pedagogiska verksam-

het betyder för utvecklingen av socialtjänsten. Konsekvensen bör enligt

styrelsen bli att sociala och pedagogiska synsäll närmar sig varandra.

Detta kan leda till mer konstruktiva insatser för barn och ungdomar inom hela socialtjänsten.

För egen del vill jag till en början framhälla att samhällets ansvar för

föräldrar. barn och ungdomar har vidgats successivt. Jag har tidigare nämnt de familjepolitiska insatserna och vissa ekonomiska stödformer. Kommunernas största åtaganden har i dag servicekaraktär. Detta har bl. a.

mellan föräldrarna. Vårdansvaret för barnen delas i högre grad. Båda

föräldrarna arbetar också numera utanför hemmet I langt större usträck-

ning än tidigare.

Kraven på olika sociala serviceinsatser har ökat. Barnavärdsnämndens verksamhet var tidigare till stor del inriktad på förebyggande och avhjäl-

pande insatser i förhållande till ett enskilt barn eller en grupp av barn eller ungdomar. I dag har de sociala organen I kommunerna getts ett vidgat

ansvar för omsorger om barn och unga. I begreppet omsorg ligger säväl "traditionella insatser av både förebyggande och individuellt stödjande karaktär som nu finns reglerade i BvL som olika sociala verksamhets-

främst på förskole- och fritidshemsverksamheten, den sociala hemhjälpen,

föräldrautbildningen och fritidsverksamheten. Dessa anordningar har givetvis också en klart förebyggande karaktär.

Jag delar socialstyrelsens uppfattning att en vidgning av begreppet på det sätt som utredningen har föreslagit kommer att få effekter på utvecklingen av socialtjänsten. såväl organisatoriskt som arbetsmässigt. Att på

detta sätt integrera socialt och pedagogiskt arbete ger socialtjänsten vid-

gade möjligheter i arbetet med barn- och ungdomsfrågorna. Liksom social-

styrelsen anser jag att detta kan leda till mer konstruktiva insatser för barn och ungdomar inom hela socialtjänsten.

Jag vill därför i överensstämmelse med socialstyrelsens förslag förorda att begreppet Omsorger om barn och ungdom förs in i socialtjänstlagen

som en sammanfattande beteckning för all den verksamhet som socialyjänsten skall bedriva för barn- och ungdomsgrupperna. Jag ansluter mig

samtidigt till de mäl för verksamheten som socialutredningen har föreslagit

skall gälla för alla sociala tjänster för att stödja och värda barn och ungdom

och som en gång har ställts upp för förskoleverksamheten. Socialtjänstens insatser bör syfta till att underlätta familjens uppgift att ge barnen en materiell och känslomässig trygghet. De skall också medverka till en positiv identitetsutveckling hos barn och unga och i övrigt stimulera och tillvarata barns resurser och tillgodose olika behov. Insatserna skall öka

Prop. 1979/80:1 Omsorger om barn och ungdom 254

barnens förutsättningar att lära in vissa grundläggande normer och värde-

ringar, samtidigt som barnen bör bibringas förmägan till kritisk prövning. Grundläggande principer skall här vara trygghet. jämlikhet. solidaritet och medansvar. Individens självständighet och hans önskan att tillfredsställa

cgna behov måste balanseras mot en solidaritet med andra och en insikt om behovet av samarbete.

Var kultur avspeglar sig i vär fostran av de unga. Liksom vär kultur är

vär uppfostran sammansatt av både gemensamma, grundläggande värde-

ringar och delvis motstridande intressen och uppfattningar. Socialtjänstens

medverkan i de ungas sociala fostran bör gä ut på att förankra de grundläg-

gande värderingar som kommer till uttryck i de sociala målen. En viktig uppgift blir att medverka till att ge barn och unga förmågan att analysera

konfliktsituationer. diskutera olika sätt att lösa problem och att klarlägga konsekvenser av olika handlingssätt. Jag tror att bl.a. en sådan inriktning

av insatserna kommer att ge barn och ungdom förutsättningar alt förebygga och lösa olika konfliktsituationer och bidra till att motverka sociala

svärigheter och avvikelser som kan skada dem själva eller andra. Genom att benämna verksamheten Omsorger om barn och ungdom ges

begreppet den vidgade betydelse som vissa remissinstanser har efterlyst. Socialnämndens ansvar sträcker sig frän insatser för de minsta barnen och

deras föräldrar till insatser för ungdomar upp till 20-ärsåldern. När det gäller allmänt förebyggande och stödjande arbete vill jag inte begränsa insatserna genom al! lägga fast någon åldersgräns uppåt. Som framgår av

min framställning beträffande reglerna för vård av unga oberoende av samtycke skall beslut om sådan vård inte kunna meddelas sedan den unge har fyllt 20 är (avsnitt 2.25).

Flera remissinstanser tar upp behovet av en speciell bevakning av ungdomsfrågorna och pekar på behovet av en speciell ungdomsomsorg med en lagfäst skyldighet för socialnämnden att göra upp en plan för den liksom för barnomsorgen. Också socialnämndens möjligheter att följa andra

nämnders verksamhet för barn och ungdom tas upp av remissinstanserna.

Så t.ex. anser Kommunförbundet att de angivna målen för omsorger om

barn och ungdom också bör gälla sådan verksamhet som till viss del

handhas av andra kommunala organ än socialnämnden, t. ex. fritidsgårds-

verksamhet och kulturella aktiviteter.

Kommunernas förebyggande arbete för barn och ungdom är enligt min mening en av de viktigaste uppgifterna som kommunerna har. Denna är emellertid inte bara en socialtjänstens uppgift. Som socialutredningen också har pekat på har det i kommunerna vuxit fram en omfattande förebyg-

gande barn- och ungdomsverksamhet, där framför allt fritids- och kultur-

nämnderna tillsammans med de sociala organen har deltagit i uppbyggnadsarbetet. En allmän uppfattning är att 3 § BvL har bidragit till denna utveckling. Enligt denna paragraf skall barnavårdsnämnden bl.a. ”verka

för önsk värda förbättringar i fråga om kommunens barnavård samt därvid i

Prop. 1979/80:1 Omsorger om barn:och ungdom ta An "An

mån av behov och möjligheter främja anordningar för bättre fritidsförhål-

landen för barn och ungdom” samt "stödja den personlighetsutvecklande och samhällsfostrande verksamhet som utövas av ungdomens egna sam-

manslutningar”. Genom dessa bestämmelser har sålunda barnavårdsnämnden/sociala

centralnämnden i kraft av sitt ansvar för det förebyggande arbetet kunnat bevaka olika insatser för att främja utvecklingen på området. Socialtjänstlagen ger ett motsvarande fast ansvar. De särskilda bestämmelserna om socialnämndens insatser för barn och ungdom ger nämligen tillsammans

med de allmänna riktlinjerna om ätgärder för att skapa en god samhälls-

miljö och goda förhållanden för bl. a. barn och ungdom socialnämnden ett särskilt bevaknings- och samordningsansvar. Detta gäller inte minst det

förebyggande arbetet med barn- och ungdomsgrupperna i kommunen.

I fråga om behovet av en särskild ”ungdomsomsorgsplan ” vill jag hänvisa till vad jag har uttalat tidigare om planeringen av socialtjänsten inom den

kommunala verksamheten. Genom att en sådan planering bör omfatta alla

socialnämndens uppgifter kommer den också att inbegripa förebyggande verksamhet för barn och ungdom. För dessa grupper är en gemensam

planering med övriga berörda kommunala nämnder nödvändig. Det är också väsentligt att de frivilliga organisationernas resurser beaktas i planeringen. Mot den här bakgrunden anser jag att det inte finns något behov av

en särskild plan för omsorgerna om ungdomen.

2.9.4 Särskilt om barnomsorgs- och omsorgslagarna

Som jag har antytt tidigare har barnomsorgslagen med dess bestämmelser om kommuns ansvar för att anordna och driva förskole- och fritids-

hemsverksamhet en central roll när det gäller samhällets service till barnfamiljerna. En rad olika frågor om barnomsorgen utreds f.n. i arbetsgrupper och utredningar som väntas lägga fram förslag under det närmaste året. Således remissbehandlas f. n. en promemoria från socialdepartementet som rör frågor om gruppstorlek, personaltäthet och personalutbildning m. m. inom förskolor och fritidshem. I detta sammanhang diskuteras även statsbidragsreglerna för förskolor och fritidshem. Överläggningar skall vidare tas

upp med Kommunförbundet om barnomsorgens fortsatta utbyggnad. Barnomsorgsgruppen fortsätter sitt arbete med att utarbeta förslag till föräldrautbildning för föräldrar med barn i förskole- och skolåldrarna. Familje-

stödsutredningen utreder verksamheten för små barn i daghem.

Jag får tillfälle att återkomma till denna viktiga del av kommunernas

omsorger för barn och ungdom och mera utförligt redovisa min syn på olika barnomsorgsfrågor när de olika utredningsförslagen har presenterats. Det finns därför inte anledning för mig att nu ytterligare belysa dessa frågor. Låt mig emellertid få påminna om att kommunen enligt barnomsorgsla-

Prop. 1979/80:1 Omsorger om barn och ungdom 256

gen bl. a. är skyldig att anvisa barn plats i förskola från sex års ålder och att

barn som av olika skäl behöver särskilt stöd för sin utveckling skall anvisas plats tidigare. Till kommunens skyldigheter hör också att genom uppsö-

kande verksamhet ta reda på vilka barn som skall beredas plats tidigare. Kommunen skall vidare genom en planmässig utbyggnad av förskole- och

fritidshemsverksamheten sörja för att barn får den omvårdnad därutöver som de på grund av föräldrarnas förvärvsarbete eller studier o. d. behöver.

Riksdagen har tidigare slagit fast att förskole- och fritidshemsverksam-

heten skall ha ett socialt och ett pedagogiskt innehåll. Den skall ge barnen trygghet och stimulans och föräldrarna det stöd som gör det möjligt att

förena föräldrarollen med rollen som aktiv samhällsmedlem. Den kan

också vara en väsentlig stödresurs i det individuella förebyggande och

behandlande arbetet. De handikappade barnens speciella problem har behandlats bl.a. av barnomsorgsgruppen i ett särskilt betänkande (Ds S 1976: 7) Samverkan i

barnomsorgen II — Handikappade barns förskolevistelse. Barnomsorgs-

gruppen betonar att de handikappade barnen bör integreras i den reguljära

förskolan och förordar ett primärkommunalt grundansvar. Detta grundan-

svar och landstingens stödjande och kompletterande uppgifter bör vara vägledande för rollfördelningen mellan landsting och kommunen. Kommunförbundet och Landstingsförbundet har i en särskild överens-

kommelse rekommenderat sina medlemmar att tillämpa vissa riktlinjer för samarbete och ansvar vid integrering av handikappade barn i primärkommunal förskoleverksamhet. I korthet innebär dessa riktlinjer att kommunen anordnar, betalar och utformar förskolevistelsen för varje barn som går i kommunens förskola, oavsett fysiskt eller psykiskt handikapp eller

annan omständighet. Landstingens ansvar gäller insatser av hälso- och

habiliterande karaktär inom ramen för gällande sjukvårds- och omsorgslagstiftning. Landstingens insatser skall så långt möjligt samordnas med barnens förskolevistelse.

Enligt min mening är det naturligt att barnomsorgslagens centrala be-

stämmelser om samhällets service till barnfamiljerna tas in i socialtjänstlagen som en integrerad del av socialtjänsten. Lagtekniskt bör bestämmelserna fogas in i ett avsnitt om Omsorger om barn och ungdom. Jag hänvisar

i övrigt till specialmotiveringen.

Jag har tidigare (avsnitt 2.4) behandlat den uppsökande verksamheten

som en av socialtjänstens strukturinriktade insatser. Där har också kort

berörts hur den i barnomsorgslagen reglerade uppsökande verksamheten

har utvecklats och de studieaktiviteter som socialstyrelsen har tagit initia-

tivet till kring dessa frågor. Det är väsentligt att kommunens uppsökande

verksamhet bland förskolebarn samordnas med övrig sådan verksamhet.

Särskilt bör uppmärksammas det samarbete som barnomsorgsgruppen i

betänkandet (SOU 1975: 87) Samverkan i barnomsorgen föreslår skall finnas med olika organ inom landstingens arbetsfält.

Prop. 1979/80:1 Omsorger om barn och ungdom 257

Omsorgerna om vissa psykiskt utvecklingsstörda. som är en angelägenhet för landstingskommunerna; är f.n. föremål för översyn av omsorgskommittén (S 1977:12). [ det sammanhanget kommer också särskolans — inkl. särförskolans — roll och organisatoriska tillhörighet att behandlas. I direktiven till kommittén (Dir. 1977: 89) sägs att omsorgslagens karaktär av särlag bör diskuteras. Därvid bör prövas om och hur utvecklingsstördas trygghet kan upprätthållas och förstärkas om man minskar antalet särbestämmelser. Kan det visas att förändringar i dessa avsenden leder till förbättringar för utvecklingsstörda, skall förändringarna göras. Frågorna om omsorgen om de psykiskt utvecklingsstörda kommer således att prövas i ett senare sammanhang. Jag vill för min del understryka att också de utvecklingsstörda givetvis omfattas av den kommunala socialtjänsten i den mån inte landstingen har getts ett särskilt ansvar i omsorgslagen.

2.9.5 De ungas rätt till skydd och stöd

Jag går nu in på frågan om de individuellt inriktade åtgärderna och då särskilt i vad mån de föreslagna bestämmelserna om omsorger om barn och ungdom tillgodoser deras rätt till skydd och stöd. Vissa remissinstanser anser nämligen att socialutredningen i sitt lagförslag inte tillräckligt har betonat att åtgärder skall vara motiverade främst med hänsyn till barnets bästa. Detta skulle få till följd en försämring av barns rättsliga ställning i förhållande till nu gällande lagstiftning. Länsstyrelsen i Älvsborgs län uttrycker saken så, att barnavårdsnämnds ställning i BYL som en ”barnens ombudsman” försvinner.

Också JO pekar på att utredningen har betonat de vuxnas — föräldrarnas — behov på ett sådant sätt att samhället avhänder sig mycket av ansvaret för de barn som inte själva kan ställa krav på socialtjänsten. JO anser därför att socialnämndens ansvar för att barn som far illa får den hjälp från samhällets sida som behövs måste slås fast. Liknande synpunkter har framförts av utredningen (Ju 1977:08) om barnens rätt, Frälsningsarmén, och Föreningen barnens rätt i samhället.

Flera remissinstanser anser det vara en brist att utredningen i förslaget till socialtjänstlag inte har tagit in regler som motsvarar bestämmelserna i 31 § BvL om skyldighet att i vissa fall ta om hand barn för samhällsvärd på föräldrarnas begäran eller med deras samtycke. Man delar inte utredningens uppfattning att de föreslagna bestämmelserna om rätt till bistånd enligt socialtjänstlagen 1 tillräcklig grad beaktar barnens rätt. Utredningen om barnens rätt anser t. ex. därför att paragrafen bör formuleras om eller att en särskild bestämmelse bör tas in i avsnittet om Omsorger om barn och ungdom där det klart framgår att barn och unga i vissa situationer har rätt till vård och fostran genom samhällets försorg. Samma uppfattning har Stockholms kommun som framhäller att utredningen har utgått från att bistånd till föräldrarna i form av placering av barn utom hemmet också är att tillgodose bistånd till barnet och att någon intressekonflikt inte kan 17 Riksdagen 19791/80. I saml. Nr I. Del A

Prop. 1979/80:1 Omsorger om barn och ungdom 258

föreligga I dessa situationer. Den möjlighet som i dag finns i 31 & BvL bör enligt kommunen samordnas med övriga bestämmelser om omsorg om barn och ungdom och bör således inte omfattas av de föreslagna bestämmelserna om rätt till bistånd.

Jag vill för min del peka på att ett genomgående tema i hela förslaget till soctaltjänstlag är att socialtjänsten har skyldighet att på olika sätt bevaka de enskilda kommuninvånarnas intressen och deras rätt att få hjälp och stöd. Socialnämnden skall antingen själv svara för de nödvändiga tjänsterna eller också förmedla dessa. Detta ligger i bestämmelsen om kommunens yttersta ansvar. Vidare gäller bestämmelserna om enskilds rätt till bistånd alla som bor i kommunen, oavsett ålder. Socialnämnden har självfallet skyldigheter också mot de unga. Biständ skall således inte bara tillgodose föräldrarnas behov eller ges på deras villkor. Också de ungas behov av stöd skall tillgodoses med stöd av biståndsbestämmelserna. Samtidigt är " jag införstådd med att den föreslagna lagtexten kan uppfattas som otydlig när det gäller att uttrycka barnens och ungdomarnas rättigheter. Det heter ju att den enskilde skall ha rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning och sin livsföring i övrigt, om hans behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Som utredningen om barnens rätt har framhållit kan det vara svårt att av detta läsa ut att sådan vård som nu anges i 31 & BvL ingår i rätten till bistånd.

Jag förordar därför att socialtjänstlagen kompletteras med en bestämmelse som tydligt uttrycker socialnämndens skyldighet att — med föräldrarnas samtycke — sörja för att barn och ungdom som på grund av särskilda omständigheter riskerar att utvecklas ogynnsamt fär det skydd och stöd som de behöver. I den utsträckning som de ungas bästa motiverar det bör de erbjudas vård och fostran utanför hemmet. Denna socialtjänstens skyldighet har givetvis ett nära samband med andra insatser för dessa åldersgrupper och bestämmelsen bör därför tas in i anslutning till de övriga bestämmelserna om omsorger om barn och ungdom.

2.9.6 Vissa allmänna insätser för ungdom

Ungdomsåren präglas generellt av en successiv frigörelse från en relativt skyddad tillvaro i familjekretsen till en strävan efter en självständig och kravfylld vuxenroll. De unga skall under denna period finna och utveckla en identitet i ett större socialt sammanhang.

De ungas möjligheter att få olika behov tillgodosedda, utveckla intressen och att uppfylla de krav och tösa de konflikter som de möter bestäms av en rad faktorer. Inte minst de vuxnas hållning, samhällets tilldelning av resurser och framför allt de förutsättningar de unga har med sig från yngre år.

Familjegruppens tidigare funktioner har alltmer flyttats över på olika samhällsinstitutioner. Barnomsorgens och fritidshemmens utveckling ser jag som exempel på en sådan förändring. Konsekvenser av bl.a. denna samhällsförändring är att vi numera har en mindre kontaktyta mellan olika generationer och därmed större skillnader i normer och värderingar.

Prop. 1979/80:1 Omsorger om barn och ungdom 259

Socialutredningen har i sitt principbetänkande lämnat en rad exempel på insatser som kan behövas för att möta de särskilda problem och behov som många ungdomar har. Utan att fördjupa mig i denna inventering vill jag framhålla vissa faktorer i detta sammanhang.

Hur den unge lyckas växa in i vuxenrollen beror till stor del på hur han har kunnat införliva vissa grundläggande normer och värderingar och kunnat utveckla en trygghet i förhållande till omvärlden. Också en positiv stimulans under den viktiga utvecklingen i barnaåren har stor betydelse för en gynnsam utveckling till en vuxen människa. Familjen men även barnomsorgen har här en nyckelroll under särskilt den första barndomstiden. Skolan fär sedan en allt mer betydelsefull roll för de ungas utveckling både

genom undervisningen som sådan och genom skolans möjligheter att träna självständigt arbete och verksamhet i grupp. Den har också en viktig

uppgift It att förbereda tonåringarna för arbetsliv, självständigt boende,

fritidsverksamhet m. m. Den utvecklade STA-skolan får en stor betydelse i denna förberedelseprocess.

Socialtjänstens olika uppgifter för barnfamiljer har i de flesta avseenden även relevans när det gäller unga. Socialtjänstens samverkan med fritids-

verksamheten som fritidsgårdar, föreningar av olika slag har ocksä en synnerligen stor betydelse för denna målgrupp.

Alt ungdomar som har slutat skolan fär inleda sitt vuxna liv med att

deras insatser inte efterfrågas, dvs. med arbetslöshet innebär stora sociala

risker. Socialtjänsten måste medverka till att minska ungdomsarbetslösheten även om detta problem kräver politiska insatser utanför socialtjänstens ram. Riksdagen har också vid olika tillfällen beslutat om särskilda åtgärder

mot ungdomsarbetslöshet. Dessa har gällt arbetsförmedlande insatser, beredskapsarbeten för ungdom, inrättande av praktikplatser, utbildningsätgärder och särskilda ätgärder inom skolans område. Jag har tidigare

erinrat om den uppsökande och uppföljande SYO-verksamheten (avsnitt 2.4.2).

Trots detta finns det här viktiga uppgifter för socialtjänsten. Det kan

t. ex. gälla att få fram praktikplatser. Socialvården är en personalkrävande

verksamhet och innehåller många institutioner som barnstugor, servicehus m.m. Inom socialtjänsten bör dei därför finnas utrymme för att skapa

möjligheter för ungdom att få yrkespraktik. Socialtjänsten har även ett

ansvar att utanför den egna organisationen tillsammans med arbetsförmedlingen söka få till stånd praktikplatser m. m.

Flera kommuner har redan initierat sådana insatser. Huddinge kommun samarbetar med byggmästarföreningen för att inrätta lärlingsplatser åt ungdomar som har genomgått introduktionskurser inom byggområdet. Västerås kommun satsar på korta utbildningar inom de yrkesomräden där arbetskraft efterfrågas. Iycksele kommun har i samarbete med landstinget

gett ett antal ungdomar praktiska erfarenheter i friskvård. Kommunförbundet har nyligen gett ut en skrift som behandlar ett urval av praktiska

Prop. 1979/80:1 Omsorger om äldre 260)

exempel på lämpliga insatser som syftar till att skapa arbetsmöjligheter för ungdom.

Socialtjänsten har även ett ansvar att kartlägga dold ungdomsarbetslös-

het och genom den uppsökande verksamheten förmedla kontakter mellan den enskilde och arbetsförmedling (avsnitt 2.4.3).

En annan form av stödverksamhet som ett trettiotal kommuner redan

bedriver sedan ett antal är tillbaka är ungdomsmottagningar. Ungdoms-

mottagningarna lämnar råd och hjälp till ungdomar i medicinska, psykiska och sociala frågor. Socialstyrelsen har år 1977 gett ut ”En rapport om nngdomsmottagningar”, där det framgår att en sådan uppläggning av rädgivningen har gett bra resultat. Ungdomsmottagningarna har dock haft svårt att få kontakt med ungdomsgrupper som befinner sig i riskzonen. Jag anser därför att de bör knytas närmare till de värdorgan som i övrigt behandlar barn- och ungdomsproblem. Med sådana värdorgan menar jag PBU/BUP, familjerädgivning och socialtjänsten.

2.10 Omsorger om äldre människor

Den föreslagna socialtjänstlagens inledande ”portalparagraf ” säger att socialtjänstens insatser skall inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser. Detta mål sätter inga åldersgränser. Målet gäller självfallet även de äldre. Deras kunskaper och livserfarenheter mås-

te i ökande grad tas tillvara som en resurs för samhället, vilket samtidigt innebär fördelar för både deras personliga utveckling och deras medverkan

i samhällslivet.

Innan jag behandlar omsorgerna om de äldre i den framtida socialtjäns-

ten, vill jag översiktligt beskriva nägra drag i utvecklingen av värden av de

äldre. Översikten grundar sig delvis på en redovisning som socialutred-

ningen har gett i sitt slutbetänkande. Jag skall vidare belysa de äldres situation I dagens samhälle med utgångspunkt i pensionärsundersökningens betänkande (SOU 1977: 98) Pensionär 75.

2.10.1 De äldre i samhällsuvecklingen De äldre före industrialiseringen

I det gamla bonde- och hantverkarsamhillet hade de äldres erfarenheter

och kunskaper många gånger en stor betydelse för yngre generationer. I

olika sumhällsklasser rådde inte sällan en arbetsgemenskap mellan generationerna. I kollektivet ullgodosägs ofta tillsyns- och undervisningsbehov av olika slag. och det fanns utrymme för de äldres insatser och också

behov av dessa. De äldre hade en plats i produktionen. och deras insatser

var ofta meningsfulla. När de gamla bodde, levde och arbetade tillsam-

mans med unhöriga av yngre generationer, förmedlade de kunskaper från en gången tid. Även livets början och slut — födelse och död - ingick som

en naturlig del i den livsordning som rädde i bondesamhället.

Prop. 1979/80:1 Omsorger om äldre 261

En annan bild av det gamla bonde- och hantverkarsamhället är att de

sysslor som anförtroddes de äldre ofta inte hörde ull de mest ansedda.

Arbetet kunde vara krävande. De äldre inom den självägande bondeklassen och de agrara underklasserna stod vanligen under andras välde. inom elier utom familjen. De äldres auktoritet gällde särskilt gentemot barnen. Undantagsstugorna för åldringarna inom bondeklassen lämnade mycket övrigt att önska. Mänga gamla, sjuka och fattiga — även barn - hänvisades

till en eländig "gemenskap i dåtidens fattigstugor. De trängdes även ut till

primitiva bostäder i byarnas utkanter och var tämligen avskärmade från social gemenskap med det starkt skiktade samhället i övrigt.

De äldre i industrisamhället

Människors villkor, inte minst de äldres, förändrades kraftigt i takt med den industriella expansionen. Arbete utanför hemmet blev allt vanligare.

Krav ställdes på arbetskraftens rörlighet. Industriarbetarnas trångboddhet och knappa löner inom penninghushällningens ram gav inte utrymme för kost och logi till medellösa äldre anförvanter. Mekanisering och effektivering gav heller inte plats för de äldre i produktionen. Den gemenskap — det sociala kontaktnät — på gott och ont som fanns i naturahushållningens värld var inte längre funktionell i ett samhälle med nya förutsättningar för produktionen. Kvar fanns de känslomässiga banden mellan generationerna. De helhjärtade insatser som gjordes av yngre för äldre anförvanter kan symboliseras med den s. k. hemmadotterns uppoffrande insatser för sina föräldrar. Enskild välgörenhet och social patriarkalism inom näringslivet hade begränsad betydelse. Utvecklingens huvud-

ström var att stat och kommun tog över försörjning av och omsorg om de äldre.

Jag har tidigare gett en översikt över utvecklingen inom socialpolitiken inbegripet reformerna på pensionsomrädet (avsnitt 2.1.1).

2.10.2 Utvecklingen av samhällets insatser för de äldre

1947 års reform

År 1947 fattade statsmakterna ett viktigt beslut som kan ses som en

kursändring av samhällets insatser för de äldre. Beslutet avsäg att ändra främst på två utmärkande olägenheter inom vården i ålderdomshem.

Som en konsekvens av folkpensionsreformen är 1946 skulle ålderdoms-

hemmens karaktär av fattigvärdsanstalter avskaffas. Omhändertagandet på hemmen under denna tid motiverades ull stor del av försörjningssvärigheter. Vidare skulle den s.k. klientelblandningen avskaffas. Pa mänga

av ålderdomshemmen ”hystes” vad man kallade sinnessjuka eller sinnesslöa. kroppssjuka och tysiskt invalidiserade människor i olika åldrar till-

sammans med friska s. k. försörjningsfall.

Ett ytterligare kännetecken för dätidens ålderdomshem var att de inte erbjöd någon aktiv värd. Alderdomshemmen var i stort sett förvaringsan-

Prop. 1979/80:1 Omsorger om äldre 262

stalter. Dessa förhållanden och den låga standarden skapade en utbredd

fruktan bland de gamla för denna värdform. Den mörka bilden hade natur-

ligtvis också ljusa inslag i form av personalens behjärtade insatser, låt vara att de ofta präglades av en auktoritär välvilja mot de s.k. understödsta-

garna.

Genom 1947 ärs beslut ville man skapa en boendeform som de gamla inte

behövde frukta eller känna motvilja inför. De skulle inte ses som under-

stödstagare utan som inackorderingsgäster. Folkpensionsreformen syftade

ull att göra dem ekonomiskt oberoende. Ålderdomshemmen skulle rustas

upp och ges en bättre standard. Det gamla samboendesystemet skulle, för

dem som så önskade, ersättas med enskilda rum. Vidare borde endast

äldre och handikappade. som var I behov av omvärdnad och tillsyn. bo i ålderdomshem. Äldre personer som var i behov av vård i sjukvärdsinrättning skulle vårdas där. En förutsättning för denna avgränsning var dock att värdmöjligheterna utökades för vad man kallade sinnessjuka, sinnesslöa och kroniskt sjuka.

1947 ärs beslut att ålderdomshemmens karaktär av fattigvårdsanstalter skulle försvinna ansägs innebära att bestämmelsen om ålderdomshem

borde tas upp i särskild lagsuftning. I avvaktan på att 1952 års äldringsvärdsutredning blev färdig med sitt arbete fick dock lagbestämmelserna

kvarstå i Shjl., när denna är 1956 efterträdde 1918 ärs fattigvärdslag.

Föch med ShjL blev älderdomshemmen öppna hem dit man kunde söka

sig av fri vilja. Man tog bl.a. bort lagbestämmelserna om arbetsplikt och

rätten att vidta disciplinära ätgärder mot den som bodde i älderdomshem.

1957 ars riktlinjer

År 1957 utformade statsmakterna riktlinjer för vården av åldringar i

älderdomshemmen m.m. Till grund för beslutet låg åldringsvårdsutred-

ningens betänkande. Man konstaterade att massfattigdom inte längre fanns och därför inte krävde samhällsinsatser för de äldre. Insatserna borde i stället grundas på de äldres behov av bostäder. omvärdnad och service. Efterfrågan borde tillgodoses inom ramen för ett så längt som möjligt fritt konsumtionsval. Insatserna för de äldre skulle inte bindas till vissa bestäm-

da och en gång för alla fastställda handlingsmönster. Man ansäg att särskilda hjälpatgärder borde vidtas för att så många gamla som möjligt i framti-

den skulle kunna leva kvar i sin invanda miljö. I fråga om vårdinsatserna

inom älderdomshemmen uttalades att någon aktiv sjukvård inte skulle

lämnas men väl sådan sjukvård som kunde betecknas som en god hemsjukvård. Sjukvårdens insatser för de äldre skulle syfta till att äterföra dem till hälsa eller relativ hälsa. Bestämmelserna om älderdomshemmen fick stå kvar I ShjL.

När de nya folkpensionerna infördes år 1948, medförde de enligt föredragande departementschefen ett ekonomiskt oberoende — men på en blygsam niva — för de flesta äldre. Förutom indextillägg fick pensionärer-

Prop. 1979/80:1 Omsorger om äldre [a D '”

na standardhöjningar av folkpensionen. Aven den allmänna sjukförsäk-

ringens ikraftträdande är 1955 påverkade de äldres situation. Folkpensionärernas realinkomster hade ökat i takt med andra inkomsttagares. Om-

kring två tredjedelar av pensionärerna hade inkomster vid sidan av pensionen. För ca en tredjedel motsvarade dessa sidoinkomster omkring eller

mer än hälften av folkpensionen för ensamstående. Gamla människor bodde företrädesvis i det äldsta bostadsbeståndet. Ett

betydande antal gamla bodde i lägenheter som saknade vatten. avlopp, we

och centralvärme. Särskilda åtgärder hade vidtagits för att förbättra boen-

det. Pensionärshem och pensionärsbostäder hade byggts i flerfamiljshus. Lån och bidrag hade lämnats till förbättringar av äldre bostäder.

Bostadstillägget för pensionärer förbättrades efterhand. Enligt äldrings-

vårdsutredningen var emellertid bostadstillägget inte så stort att de äldre kunde konkurrera om moderna lägenheter. Utredningen ansåg det viktigt att bostadstilläggen i så stor utsträckning som möjligt knöts till de faktiska

bostadskostnaderna. På grund av pågående utredningar kunde departementschefen inte mer än i princip instämma i utredningens uttalande.

Sedan år 1947 hade det gjorts betydande framsteg inom vården vid älderdomshem. Främst gällde detta upprustning och modernisering av

hemmen. Kommunreformen, det ökade skatteunderlaget samt statsbidrag som hade införts för ny- och ombyggnad av ålderdomshem hade stor

betydelse för denna utveckling. Fattigvårdskaraktären undanröjdes även

formellt när ShjL trädde i kraft år 1956. Folkpensionerna höjdes så att de äldre kunde betala för sig och inte betraktas som försörjningsfall. Av detta

följde, ansäg dåvarande departementschefen, att avgiften på ett älder-

domshem inte skulle vara högre än att en pensionär med full folkpension kunde betala avgiften. Riksdagen slog fast att denna princip borde uppstäl-

las som huvudregel.

I ett avseende hade utvecklingen inom vården i ålderdomshem inte varit så positiv. Detta gällde den s.k. klientelblandningen. I sin behandling av propositionen år 1957 underströk riksdagen att frågan var minst lika aktuell vid detta tillfälle som då statsmakterna tog beslutet är 1947. Andelen sjuka i ålderdomshemmen hade sedan år 1950 varit konstant. Det hade dock skett en bättre differentiering av dem som behövde värd.

De gamlas fruktan för älderdomshemmen hade i allmänhet försvunnit.

Inte sällan sökte sig de äldre självmant till älderdomshemmen i en utsträck-

ning som överträffade platstillgången. I propositionen uttalades vidare att ålderdomshemmen i princip inte tillhörde sjukvårdsorganisationen. Hemmen var inte avsedda för akut eller

långvarigt sjuka personer. Utgångspunkten för vilka som kunde beredas plats i ålderdomshemmen skulle vara ShjL:s bestämmelser. Hemmens

uppgifter reglerades dock av en härd verklighet. Under en avsevärd fram-

tid kom det att finnas sjuka äldringar i ålderdomshemmen. Det innebar inte

att departementschefen därmed accepterade att en del ålderdomshem fun-

gerade som sjukvårdsanstalter.

Prop. 1979/80:1 Omsorger om äldre 264

Sjukvärden borde byggas ut så att det blev möjligt att ge alla äldre sjuka en vård som syftade till att äterföra dem till hälsa cher relativ hälsa. Även gamla människor kunde behandlas med framgång. Det föreslogs att beteckningen kroniskt sjuk skulle mönstras ut och ersättas med langvarigt sjuk. I fråga om sjukvården borde olika former av öppen vård uppmuntras. Det framhölls I propositionen att en kvalificerad vård krävde väl utbildad personal. Ambitionen var att så mänga gamla som möjligt skulle leva kvar i sin invanda miljö. Särskilda ätgärder borde vidtas för de gamla i hemmen, s. k. öppen åldringsvård. Skälet till detta var att hålla tillbaka behovet av institutionsvärd. Även med avsevärda finansiella insatser ansägs en öppen vård vara direkt ekonomiskt gynnsam för samhället. Den s.k. hemtjänsten för gamla hade vuxit ut förhållandevis snabbt under 1950-talet. Hemvårdarinnornas arbete spelade alltjämt den största rollen inom den sociala hemtjänstens äldringsvårdande verksamhet. Även om statsbidrag inte föreslogs utgä till hemtjänstverksamheten, ansåg departementschefen att det var väsentligt att kommunerna fortsatte utvecklingen av verksamheten i de former den hade fätt. Frivilliga organisationers insatser borde stödjas. I den s.k. hemtjänsten för gamla engagerades deltidsanställd personal. Det ansägs värdefullt ur folkhushällets synpunkt att ta tillvara arbetsförmågan och yrkeskunnigheten hos husmödrar och andra kvinnor utanför den vanliga arbetsmarknaden. Den anlitade arbetskraften måste dock uppfylla vissa krav på kunnighet och smidighet. Ersättningen för arbetet borde inte sättas för lägt. I propositionen underströks värdet av den verksamhet som höll på att växa fram för att bereda gamla förströelse. Vidare uttalades förhoppningen att sysselsättningsverksamheten vid älderdomshemmen skulle utvecklas vidare. Statsmakternas beslut år 1959 om allmän tilläggspension var en fortsättning av samhällets insatser för att förbättra de äldres ekonomi. Beslutet kan sägas på sikt radikalt ha förändrat de äldres ekonomiska situation i det svenska samhället.

1964 års program År 1963 lade socialpolitiska kommittén fram en kartläggning av äldringsvården. På grundval av denna beslöt riksdagen år 1964 om vissa reformer inom åldringsvården. I propositionen konstaterade dåvarande departementschefen att samhällets insatser syftade till att bereda de gamla ekonomisk självständighet, en god bostad och vid behov personlig vård och omvårdnad. Ökningen av antalet äldre ansågs skärpa behovet av samhällets insatser. De äldre hade i ekonomiskt avseende nått större oberoende och fått större valmöjligheter. Det var närmast den allmänna försäkringen — främst

Prop. 1979/80:1 Omsorger om äldre 265

pensioneringen — som hade förbättrat de äldres situation. F framtiden skulle förhållandena ytterligare förbättras genom den allmänna tilläggspensioneringen. En fortsatt successiv standardhöjning av folkpensionerna ansågs ha grundläggande betydelse för att de äldre skulle få del av den

materiella välständsutvecklingen.

1964 års program syftade till dels en kraftig satsning på bättre bostäder och en utbyggnad av särskilda insatser så att äldre sä länge som möjligt skulle kunna bo kvar i sin invanda miljö, dels en snabb utbyggnad av längtidssjuk värden. Det underströks att de stora olikheterna mellan kommunerna beträffande äldringsvården var mindre tillfredsställande. Bostäder för äldre ansågs vara en del av den allmänna bostadsförsörjningen för vilken kommunen hade ansvaret. De äldres bostadsbehov skulle

därför beaktas i det kommunala bostadsbyggandet. Det behövdes en snabb och omfattande upprustning av de äldres bostäder. Förslag lades fram om

dels en inventering av de äldres bostäder, dels en ökning av den verksamhet som avsåg förbättringslån till bostäder för äldre, dels anordnande av temporära bostäder för äldre.

Samtidigt som man förbättrade de äldres bostadssituation borde de

gamla få en effektivare tillsyn och värd i hemmet. Den sociala hemhjälpen borde byggas ut i betydande grad. Förslag lades fram om statsbidrag med

35 2 av nettokostnaden för hemhjälp till äldre, handikappade och barnfamiljer. Statsbidraget skulle medverka till att verksamheten över hela lan-

det byggdes ut så att behoven täcktes. Det fanns vidare behov av att stimulera en snabb utveckling av längtidssjukvården. Ett tidsbegränsat länestöd till byggande av sjukhem infördes.

Lånen skulle vara ränte- och amorteringsfria under fem år. Som villkor för

lånen gällde bl. a. att sjukhemmen skulle inrättas och utrustas så att de fick en hemliknande miljö. Man framhöll bl.a. att sjukhemmet för många patienter skulle vara deras hem för en mycket lång tid, kanske återstoden av deras liv. Det ansågs möjligt att ställa dessa krav utan att ge avkall på sjukvårdsresurserna.

Utbyggd omsorg Genom en ändring i ShjL år 1968 har kommunerna getts en skyldighet att

bedriva uppsökande verksamhet. Beslutet avser att skapa en trygghet och garanti för god personlig vård och omvårdnad för människorna. Den upp-

sökande verksamheten är avsedd att vara ett väsentligt inslag i det sociala välfärdssystemet. Den skall vara en garanti för individens personliga vård och omvårdnad — den personliga tryggheten — på samma sätt som lagen

om allmän försäkring är en viktig grund för ekonomisk trygghet.

År 1974 antog riksdagen förslag om nya statsbidragsregler för social

hemhjälp. Statsbidraget utgår numera med 35 Zz av kommunernas brutto-

kostnader för hemhjälpsverksamheten. I bidragsunderlaget ingår även kostnader för hår- och fotvård, badservice, matdistribution, snöröjning

Prop. 1979/80:1 Omsorger om äldre 2606

och hemhjälpsledare. Även serviceinsatser som ges äldre och handikappade i servicehus är statsbidragsberättigade liksom färdtjänsten.

2.10.3 De äldre i dagens samhälle Den följande redovisningen bygger på material från såväl socialutred-

ningen som pensionärsundersökningen. Pensionärsundersökningen hade

till uppgift att mor bakgrund av socialpolitiska kommitténs kartläggning belysa utvecklingen och följa upp effekterna av 1964 ärs program. Vidare skulle utredningen kartlägga pensionärernas situation i dagens samhälle

och analysera de framtida utvecklingslinjerna. Utredningen stödjer sig på uppgifter från en intervjuundersökning som gjordes bland älders-, förtids-

och blivande pensionärer under mitten av år 1975. Förutom en redovisning

av viss central statistik har pensionärsundersökningen i april 1975 också genomfört en enkät bland fandets samtliga kommuner. Vidare tillställdes samtliga sjukvårdshuvudmän i december 1975 en enkät rörande hemsjuk-

värden. Utredningen redovisar också resultatet av en enkät om den somatiska längtidssjukvärden som socialstyrelsen hade genomfört på utredning-

ens uppdrag i oktober 1975. En liknande undersökning inom den psykia-

triska vården tillställdes huvudmännen i februari 1976.

Omsorgerna om de äldre berör många samhällsområden. Inom rege-

ringskansliet har nyligen tillsatts en äldrebercdning med representanter för social-, budget-, utbildnings-, bostads- och arbetsmarknadsdepartementen. Äldreberedningen skall åt regeringen bereda frågor om de äldres levnadsförhållanden. I första hand skall man behandla aktuella frågor om boende och vård. Beredningen skall även vara ett organ där man diskuterar övergripande prioriteringar inom äldreomsorgen. Avsikten är att regeringen i anslutning till äldreberedningens arbete skall inbjuda till överläggning-

ar med pensionärernas organisationer, landstings- och kommunförbunden

och med forskare och andra som har särskilda kunskaper eller erfarenheter av äldre” msorgen.

De äldres allmänna situation

Pensionärsundersökningen visar att de äldre i allmänhet är i ett förhål-

landevis gott fysiskt och psykiskt välbefinnande längt upp i åldrarna. Utredningen ger alltså en mer positiv bild av penstonärernas verklighet än vad som hittills har varit känt. Den aktiva levnadstiden visar sig — enligt pensionärsundersökningens olika undersökningar — vara genomsnittligt längre än vad man tidigare har trott. Det är först i slutet av 70-årsåldern som behovet av stöd och hjälp från omgivningen relativt snabbt ger sig tillkänna. De småkrämpor 0. d. som visar sig dessförinnan kan ofta fram-

gångsrikt behandlas eller kompenseras med tekniska hjälpmedel.

Denna beskrivning, som bl. a. forskningen har tagit fram, öppnar enligt min mening stora möjligheter till framgångsrika insatser från samhällets

sida I fråga om omsorgerna om de äldre. Den stämmer väl med vad jag

Prop. 1979/80:1 Omsorger om äldre 267

framhöll inledningsvis att de äldres kunskaper och livserfarenheter i ökande grad mäste tas tillvara i samhällslivet. Materialet ger enligt min mening

anledning till omprövning på många punkter av de värderingar som hittills har gällt om de äldre i samhällslivet. Fortsatt forskning behövs men det forskningsmaterial som vi redan har bör studeras ingående och tas tillvara när vi skall förverkliga de politiska riktlinjerna för den framtida äldreom-

sorgen. Det kan också bli fråga om att göra vissa omprövningar av de verklighetsföreställningar och värderingar vi har om de äldre i samhället.

Förr var fritiden och rekreationsmöjligheterna begränsade. De positiva faktorerna var gemenskap med anhöriga och en väl känd krets utanför familjen. I dag är det totala utbudet till pensionärerna mycket stort. Det

finns kursverksamhet, resor. föreningsliv och andra kulturella aktiviteter, förströelse och övriga former av samvaro. Det är framför allt pensionärernas egna organisationer som ansvarar för utbudet men även inom den

kommunala äldreomsorgen görs betydande insatser.

Flertalet pensionärer trivs enligt pensionärsundersökningen med pensionstiden. Men ensamhet och sysslolöshet är inte ovanligt. Ekonomiska svärigheter, sysslolöshet, bristande självkänsla och utanförkänsla är störst

bland nyblivna pensionärer (60—69 är). Ensamhet är det största problemet it den äldsta åldersgruppen (80 år och äldre).

Pensionärsundersökningen visar att knappt hälften av ålderspensionärerna kände till sina rättigheter. Pensionärerna var bäst informerade om

penstonens storlek och sämst om hyresbidrag, bostadstillägg m. m. Behovet av samhällsservice bland äldre har vuxit under senare år. År

1975 fick 327 000 älderspensionärer eller 27 44 av gruppen hjälp av samhäl-

let i nägon form. Enligt pensionärsundersökningen anlitade ungefär var

fjärde älderspensionär med bostad i den öppna marknaden service av något slag. Praktiskt taget alla pensionärer i åldern 90 år och däröver var i

behov av samhällets stöd i en eller annan form. Behovet av hjälp stiger

efter 75 års ålder. Enligt pensionärsundersökningen anlitade år 1975 närmare var femte älderspensionär social hemhjälp. Efterfrågan var störst i åldersgruppen 85—90 år. Efterfrågan av service i ålderdomshem och inom den somatiska längtidsvården var störst i den högsta åldergruppen. 90 år och äldre.

Det är alltså personer i de äldsta åldersgrupperna som behöver mest stöd. I framtiden, som i dag. kommer de kvinnliga pensionärerna att

behöva mest hjälp. Pensionärsundersökningen konstaterar också att de

ensamstående har större behov av hjälp och stöd än gifta och samman-

boende. Dödligheten bland dem som inte lever ensamma är påfallande låg i

jämförelse med ensamstäende i samma alder.

Trots alla insatser som görs för de äldre nu är jag medveten om att det finns brister i dagens samhälle, Ensamhet och isolering, framför allt i tätorter är ett svärt problem bland allt för många. kanske särskilt för den som överlever jämnåriga, anhöriga och vänner. Nedsatt rörlighet och

Prop. 1979/80:1 Omsorger om äldre 2608

hinder i boendemiljön liksom det ändrade livsmönstret i det moderna samhället medverkar tll att många äldre upplever tillvaron som problemfylld.

Arbete I ökande grad har pensionärerna lämnat arbetslivet. Somliga har kunnat göra det av fri vilja, andra mot sin vilja. I dag behöver äldre heller inte arbeta efter pensionsåldern för att trygga sin materiella standard. Strukturomvandlingen medför särskilt stora risker för den äldre arbetskraften. Detta gäller även rationaliseringar och effektiviseringar i företagen. Arbetsmarknadspolitiska ätgärder har satts in för att motverka en sådan utveckling och trygga arbetet för de äldre. De s.k. trygghetslagarna på arbetslivets område har haft samma syfte. Pensionärsundersökningen visar att skälen till att de äldre arbetar efter pensioneringen är behovet av sysselsättning. varefter följer intresset för arbetet. Först på tredje plats kommer ekonomiska skäl. En nästan lika stor andel pensionärer arbetar för att komma It kontakt med andra. Pensionärsundersökningen framhåller att det är förenat med stora svärigheter att försöka förutse andelen förvärvsarbetande bland de äldre i framtiden. Av de uppgifter som har framkommit i utredningen förefaller det dock som om andelen äldre förvärvsarbetande kommer att minska. Arbetet är en källa till försörjning med det kan och bör också ge en positiv självupplevelse utitran medvetenheten att människan gör en insats. medverkar i produktionen. Arbetet är också en källa till gemenskap. Upplevelserna av arbetslivet i detta avseende är dock mycket skittande. En del pensionärer har vid pensionsälderns inträde åtskilliga levnadsär kvar både med förmåga och vilja till att arbeta. Andra är slitna av ett hårt arbete under ett helt liv. Det är här ofta fräga om brister som först en demokratisering av arbetslivet och fortsatta förbättringar av arbetsmiljön kan avhjälpa. Enligt socialutredningen är det av största betydelse att de som vill även skall kunna behålla sitt arbete efter uppnådd pensionsälder. Naturligtvis måste det vara ett arbete i förhållande till deras arbetsförmåga. Den enskilde i åldern 60-70 år måste enligt utredningen ges reella möjligheter att välja mellan arbete och pensionering eller att kunna kombinera dessa. Jag delar helt den principiella ståndpunkt som socialutredningen har gett uttryck för. Den rörliga pensionsålder som har genomförts inom den allmänna försäkringens ram på senare är med möjligheter för den enskilde att mellan 60 och 70 ärs ålder välja pensionstidpunkt och delpension har också detta syfte. Det går dock inte att blunda för att den nuvarande strukturförändringen inom arbetslivet medför stora risker för den äldre arbetskraften. De arbetsmarknadspolitiska ätgärder som har satts in för att motverka denna utveckling måste fortsätta. Jag är överens med socialutredningen om att brister i arbetslivet. som

Prop. 1979/80:1 Omsorger om äldre 269

gör att arbetet upplevs negativt bör avhjälpas genom en demokratisering av arbetslivet och fortsatta förbättringar av arbetsmiljön. Skälen för pensionärernas intresse av att arbeta är som har framgått av pensionärsundersökningen främst behovet av sysselsättning och kontakt samt intresset för arbetet. I den män de äldre inte kan vara kvar i arbetslivet måste samhället i andra former ta tillvara den kunskap och erfarenhet denna grupp har. Jag återkommer till detta.

Jag anser emellertid att utgångspunkten mäste vara att alla äldre som så önskar skall få och behålla ett arbete. Regeringen har beslutat tillsätta en särskild utredning som skall kartlägga och analysera de möjligheter och hinder som finns för äldre att förvärvsarbeta.

Inkomst

Pensionärsundersökningen har gjort en specialbearbetning av inkomststatistiken för inkomståret 1974. Den visar att drygt en halv miljon personer över 67 är hade enbart folkpension som inkomstkälla. Nästan lika många hade också annan pension. vanligen ATP.

Som en konsekvens av samhällets reformer under de senaste årtiondena kommer de äldres ekonomiska situation att ytterligare förbättras. De äldres ekonomiska välfärd är därför säkrad i framtiden. Både folkpension och ATP är värdebeständiga genom deras anknytning till basbeloppet. Pensionärsundersökningen har visat att andelen pensionärer som kommer att få ATP successivt ökar. Men ännu år 1990 kommer en fjärdedel av älderspensionärerna att vara utan ATP. De tillkommande pensionärerna får efter hand högre pension genom att antalet intjänade poängår ökar.

Penstonärsundersökningen redovisar en statistik i 1973 ärs priser som visar att medelinkomsten för inkomsttagare i åldern 67 år och däröver steg från 11900 kr. år 1961 till 15000 kr. år 1973. De äldres ekonomiska situation har således förbättrats betydligt. Kvinnornas pension är i genomsnitt lägre än männens (år 1974 var den sammanlagda medelpensionen 10399 kr. för kvinnor och 14 216 kr. för män).

En tredjedel av personer med skattepliktiga förmögenheter (mer än 200000 kr.) var personer i åldern 65 år och däröver. De ägde också en tredjedel av den samlade skattepliktiga förmögenheten (87 miljarder kr.). Det råder alltså stora välståndsskillnader mellan pensionärerna liksom inom befolkningen i övrigt.

Boende

Riksdagen har begärt en kartläggning och översyn av pensionärernas boendeförhällanden. Denna övervägs f. n. som jag har nämnt tidigare inom äldreberedningen. Jag vill dock här något beröra de äldres boende. Jag har i dessa frågor samrått med chefen för bostadsdepartementet.

Jag har tidigare påmint om statsmakternas uttalande år 1957 att särskilda insatser måste vidtas för att så mänga gamla som möjligt i framtiden skall

Prop. 1979/80:1 Omsorger om äldre 270

kunna leva kvar i sin invanda miljö och om beslutet år 1964 att genom vissa

åtgärder snabbt skapa bättre bostadsförhällanden för de äldre.

Socialutredningen har fullföljt dessa tankegångar. Utredningen uttalar att en ändamålsenlig bostad är en självklar förutsättning för goda livsvillkor. Mälen självbestämmanderätt och normalisering, som jag kommer att

behandla senare, innebär att de äldre skall ha valfrihet och kunna leva och bo som andra och med andra så långt detta över huvud taget kan förverkligas.

Socitalutredningen betonar att man bör eftersträva en variationsrik utformning av boendemöjligheterna för äldre. Förutsättningar måste ges för

samvaro och gemenskap mellan olika åldersgrupper.

De äldres behov av ändamålsenliga bostäder måste beaktas i kommunernas bostadsförsörjningsprogram menar socialutredningen. Av pensionärsundersökningen framgår även att de flesta kommunerna avser att täcka

pensionärernas bostadsbehov inom det allmänna bostadsbyggandet. Pensionärerna tillbringar en stor del av sin tid i bostaden. Det är då viktigt att bostaden är modern och välplanerad och i vissa fall individuellt

anpassad och utrustad med tekniska hjälpmedel. Utbudet av sociala tjäns-

ter till äldre måste också vara väl avvägt och differentierat. Härigenom minskar även pensionärernas behov av hjälp. Detta är enligt socialutredningen en följd av målet normalisering — de äldre bor i en normal miljö. Socialutredningen uttalar vidare att penstonärernas miljö måste planeras i samräd med dem. Miljön måste ses i ett helhetsperspektiv så att den ger möjlighet till bäde enskildhet och gemenskap. I bostadsområdet bör dag-

och områdescentraler upprättas, menar utredningen. De skall vara tillgängliga för alla invänare i ett geografiskt område. I första hand för barn och pensionärer vilka är de grupper som har den mesta fritiden. Jag återkommer till denna fråga.

Pensionärsundersökningen har framhållit att bostadsstandarden för penstonärer i glesbygden mäste uppmärksammas i den allmänna bostadsplaneringen.

Pensionärsundersökningen ger exempel på hur kommunerna kan gå till

väga när ett bostadsområde. där der bor ett större antal pensionärer, skall förändras. Det bör enligt utredningen övervägas om inte en fastighet eller

en del av en sädan bör inrymma servicebostäder. Härigenom får pensionärerna möjlighet att bo kvar i det gamla bostadsområdet.

Pensionärsundersökningen hänvisar till boende- och bostadsfinansie-

ringsutredningarnas slutbetänkande (SOU 1975: 51) Bostadsförsörjning och bostadsbidrag i fråga om det framtida boendet. Utredningsförslagen bereds

f.n. inom bostadsdepartementet. I dessa utredningar framhälls att bostadspolitiken måste grundas på en helhetssyn. Med detta menas inte enbart lägenheterna och deras standard utan också den yttre miljön och de sociala förhållanden som gäller i ett bostadsområde. Enligt utredningarna skall

bostadspolitiken främja en utveckling av bostadsmiljöerna som präglas av

Prop. 1979/80:1 Omsorger om äldre 271

ett mångsidigt socialt liv och som ger förutsättningar för kontakter mellan människor i olika levnadssituationer. I varje bostadsområde måste det

enligt utredningarna finnas väl utbyggd service så att inte vissa grupper. bl.a. pensionärerna blir utestängda från området. Det krävs en fortlöpande

svaga grupper som redan bor i ett område bör komma i första hand. Utredningarna föreslog en särskild lag om bostadsförsörjning m.m. med föreskrifter om bl. a. bostadssocial inventering.

Pensionärsundersökningen visar att det finns en ålderssegregation i

boendet. I de centrala och äldre delarna av de större tätorterna är ålderspensionärerna I allmänhet krafugt överrepresenterade. I förortsområdena

är andelen ålderspensionärer låg. Socialutredningen uttalar att segregationstendensen I boendet måste brytas.

Jag ansluter mig liksom remissinstanserna till uppfattningen att det bör

anses normalt att människor behäller sin bostad när de blir äldre. Denna

princip mäste vara grundläggande för den framtida äldreomsorgen. Det

betyder att ett differentierat utbud av service måste erbjudas pensionärerna.

De äldres behov av ändamälsenhliga bostäder mäste beaktas i kommunens bostadsförsörjningsprogram. Strävan skall vara att så långt möjligt ge

de äldre bostäder i det vanliga bostadsbeståndet. Genom att knyta de

äldres behov av ändamälsenliga bostäder till bostadsförsörjningsprogrammet får man de bästa möjligheterna att motverka älderssegregation i boendet. I saneringsområden bör pensionärsundersökningens idé om att en

fastighet eller en del av sådan bör inrymma servicebostäder vara ett riktmärke.

Den helhetssyn som bör gälla inom bostadspolitiken berör inte bara lägenheterna och deras standard utan också den yttre miljön och de sociala förhållanden som gäller inom ett bostadsområde. Jag menar att bostadsmil- Jön måste präglas av ett mångsidigt socialt liv. Härigenom ges förutsättningar för kontakter mellan människor i olika åldrar och levnadssituationer. Till förutsättningarna hör som Pensionärernas riksorganisation har betonat en lättillgänglig områdesbunden service.

En konsekvens av min inställning att de äldre så langt som möjligt skall bo kvar i sin invanda miljö blir att huvudlinjen bör vara att undvika en

kategorisering i boendet för äldre.

År 1975 bodde nio av tio (88 Z) ålderspensionärer i bostäder på Öppna marknaden. Resten bodde säledes i bostäder avsedda för pensionärer eller I institution. Andelen institutionsboende stiger naturligt nog med ökande ålder. Pensionärsundersökningen visar också att gamla, ensamstående pensionärer I glesbygd har den lägsta bostadsstandarden. Blivande pensionärer hade bättre standard än de som redan var pensionerade.

År 1960 bodde enligt folk- och bostadsräkningen närmare hälften (47 24) av ”hushållsföreständarna” i äldern över 65 år i omoderna bostäder. Det

Prop. 1979/80:1 Omsorger om äldre 272

var bostäder som saknade en elier flera bekvämligheter som vatten. avlopp, we. centralvärme eller bad.

År 1975 bodde endast 1074 av ”hushällsförestandarna” i nämnda ålder i

omoderna bostäder. Samhällets bostadspolitik. bl. a. de åtgärder som riksdagen beslöt år 1964. har säledes medfört en avsevärd förbättring av lägenheternas kvalitet. Trots denna förbättring menar pensionärsunder-

sökningen att pensionärsgruppen bor i sämre bostäder än befolkningen i

övrigt. Uppgifter som styrker denna uppfattning är hämtade ur bl. a. utredningens egen intervjuundersökning samt folk- och bostadsräkningarna.

Av intervjuundersökningen framgar att nära 1074 av ålderspensionärerna saknade vatten och avlopp, ca 1566 varmvatten och omkring 1944

dusch/bad. En tredjedel av rörelsehandikappade ålderspensionärer bodde i

handikappanpassad bostad eller i institution. Det förefaller därför som tvä tredjedelar av rörelsehandikappade ålderspensionärer inte bor i handikappanpassad bostad. Var femte (2274) älderspensioniär bodde en eller flera trappor upp i hus som saknade hiss. Motsvarande uppgift för rörelsehandikappade ålderspensionärer var 1566.

Pensionärsundersökningen undersökte även den vttre miljön för pensio-

närer. Av intervjuundersökningen framgår att rörelsehandikappade hade längre väg än andra människor till livsmedelsaffär, kommunikationer och postkontor. Äldre människor hade i allmänhet längre väg än yngre till

sådan service.

För äldre människor är närhet ull läkare. sjuksköterska och apotek

särskilt betydelsefull. Var femte älderspensionär och en lika stor andel av

de blivande pensionärerna hade mer än en mil till läkare. var tionde hade mer än en mil till sjuksköterska.

Till en god boendemiljö hör möjlighet att vistas ute i friska luften. Ca hälften av pensionärerna, bland de äldsta 707. hade inte tillgång till

balkong enligt pensionärsundersökningen.

Kontakt med andra människor är mycket viktig för att man skall uppleva

livet som meningsfullt. Pensionärsundersökningen har försökt redovisa

hur mänga människor som befinner sig i riskzonen mot ensamhet. Drygt en tredjedel (19'4 av männen och 47 27 av kvinnorna) av samtliga ålderspensionärer var ensamboende i sin bostad. Andelen ökar naturligt nog med

stigande ålder. Endast 474 av alderspensionärerna bodde tillsammans med

sina barn. En fjärdedel av älderspensionärerna hade inte kontakt med

grannar. En tredjedel av älderspensionärerna uppgav att de hade någon

person eller familj i bostadsområdet som de utbytte tjänster med. Enligt vissa Jämförelser som pensionärsundersökningen har gjort bodde älderspensionärerna i mindre utsträckning än övriga befolkningen i områden där

människor utbyter tjänster med varandra.

Som jag har nämnt tidigare bor drygt var tionde pensionär i särskilda

bostäder som är avsedda för dem. Särskilda bostäder för pensionärer är —

förutom institutioner inom sjukvården — pensionärshem. insprängda pen-

Omsorger om äldre 273

sionärslägenheter, temporära bostäder samt ålderdomshem och service-

hus.

Är 1962 fanns det 32000 lägenheter i pensionärshem. År 1975 hade antalet lägenheter ökat till 41300. Kartläggningen år 1975 visar att standarden var låg bäde utrymmes- och utrustningsmässigt. I mer än hälften av lägenheterna fanns varken bad eller dusch.

Enligt de planer som nu finns i kommunerna kommer man att ändra en förhållandevis stor andel av bostäderna i pensionärshem. Vissa bostäder kommer att rivas. andra kommer att ändras till servicehus. Kommunerna

avser också att hyra ut bostäderna till andra hyresgäster än pensionärer.

Under perioden 1962—1975 nästan fördubblades antalet insprängda pensionärslägenheter — från 11400 till 22000. Hälften av lägenheterna fanns i

de s.k. storstadslänen.

Statsmakternas beslut år 1964 innebar bl.a. att man skulle förbättra pensionärernas bostadsförhållanden i glesbygden. Det skulle anordnas

s.k. temporära bostäder — monteringsfärdiga hus. Byggandet ökade kraf-

tigt fram till år 1968 men har sedan avtagit i allt snabbare takt. En viss

uppgång skedde dock år 1973. Enligt pensionärsundersökningen kan dessa

bostäder på sikt vara en lösning på problemen för de äldre i glesbygd.

Pensionärsundersökningen visar att pensionärernas boendeförhållanden har förbättrats påtagligt under det senaste decenniet. Det finns ändå allt för

många pensionärer som har otillfredsställande boendeförhållanden. särskilt rörelsehindrade och handikappade. Det gäller både lägenheternas

standard i olika avseenden och brist på kontakter med omgivningen. I de

områdesbeskrivningar som jag har nämnt tidigare (avsnitt 2.4) bör enligt

min mening ingå s.k. bostadssociala inventeringar bl.a. av de äldres bostadssituation. Genom regelbundna beskrivningar får man en löpande kunskap om boendeförhällandena.

Som jag har nämnt tidigare bör man sä långt möjligt undvika kategorisering i boende för äldre. Vissa av de nuvarande pensionärshemmen och

temporära bostäderna bör kunna omformas och kompletteras med behöv-

liga serviceanordningar så att de tillgodoser det servicebehov som socialutredningen har avsett i fråga om servicehusen. Jag återkommer till servicehusen senare (avsnitt 2.10.5 Serviceboende). De insprängda lägenheterna

tillgodoser det viktiga normaliseringskravet att så längt möjligt minska

kategoriboendet. Det är vidare viktigt att de pensionärerna kan bo kvar i sina gamla bostäder när de blir äldre. Bostadsförbättringslånen och

bostadsanpassningsbidragen har spelat en stor roll för att möjliggöra detta.

De frägor som jag har berört nu bör närmare övervägas av äldreberedning-

en.

En ytterligare huvudlinje i framtiden måste vara att bygga ut kontaktverksamheten och skapa aktiv sysselsättning för pensionärerna. Jag återkommer till denna fråga. 18 Riksdagen 19791/80. I saml. Nr 1. Del A

Prop. 1979/80:1 Omsorger om äldre 274

2104 De äldres andel av befolkningen

Statistiska centralbyrån (SCB) gör med jämna mellanrum beräkningar av

den framtida befolkningen efter älder och kön enligt vissa antaganden. Den senaste utgår från befolkningsfördelningen vid slutet av är 1977 (Befolkningsprognos för riket 1978-2000 med utblick mot 2025. Information i

prognosträgor. 1978:5). Sveriges befolkning kommer enligt SCB att öka mycket litet under den

närmaste tivärsperioden. I dag uppgår befolkningen till 8,27 milj. männi-

skor, och den beräknas år 1986 vara 8.36 milj. Därefter kommer folkmäng-

den att börja minska. Vid sekelskiftet beräknas den vara lika stor som nu,

dvs. 8.27 milj. Under början av 2000-talet pekar prognosen mot en kraftiga-

re nedgång. År 2025 ger beräkningarna en folkmängd som är mindre än 7,8 milj.

Befolkningens ålderssammansättning kommer att förändras. Antalet barn och ungdomar minskar med ungefär 1076 fram till sekelskiftet och

minskningen beräknas fortsätta under början av 2000-talet. Fram till år 2000 ökar åldersgruppen förvärvsarbetande något, varefter den beräknas minska under början av nästa sekel. Antalet pensionärer kommer att öka.

Ökningen gäller framför allt de allra äldsta, de över 85 års ålder — där

värdbehovet är mycket stort. Fram till sekelskiftet beräknas denna åldersgrupp öka med 8076, från ca 90000 till 160000 personer. Under början av nästa sekel beräknas åldersgruppen minska något.

Åldersgruppernas andel av totalbefolkningen och deras förändring vill

jag belysa med några procentsiffror i runda tal för åren 1977, 2000 och

2025.

Barn 1 åldrarna 1. o. m. 14 är minskar från 20 till 18 74 är 2000 för att vara nere på 17 är 2025. För åldrarna 15—64 år ökar andelen från 6496 till 66 24 år 2000 för att sedan sjunka till 63 £. De äldsta — 65 år och äldre — har i stort sett oförändrad andel mellan år 1977 och år 2000 — ca 162: — men ökar till 2092 år 2025.

Det är en självklarhet att utformningen av samhällets insatser för de

äldre från flera synpunkter får ökad betydelse av att antalet äldre, enligt

tillgängliga uppgifter, ökar i förhållande till andra åldersgrupper.

2.10.5 Samhällets framtida insatser för de äldre

Jag har hittills främst beskrivit samhällets hittillsvarande insatser för de äldre, pensionärernas nuvarande situation och den väntade befolkningsut-

vecklingen. Innan jag går över till att behandla de framtida insatserna inom samhällets äldreomsorg vill jag ge några sammanfattande utgångspunkter. Även om den obligatoriska skolan hade en begränsad omfattning när

dagens pensionärer var barn, hur kunskapsnivån höjts i förhållande till tidigare generationer. Samtidigt har samhället blivit mer sektoriserat och

komplicerat. Andra krav ställs i dag på kunskap och samhällsorientering än förr.

Prop. 1979/80:1 Omsorger om äldre 275

Som jag har nämnt tidigare har de äldre i ökande grad tvingats lämna arbetslivet framför allt på grund av strukturomvandlingen inom industrin. Genom förbättrade pensioner och vidgade möjligheter till pensionering har de äldres materiella standard tryggats. Även om det finns brister har deras bostadsförhållanden och omsorgerna om dem förbättrats. En utveckling pågår för att öka de äldres deltagande i samhällslivet. Alltför mänga äldre människor upplever dock tillvaron problemfylld.

Målen för samhällets insatser inom socialtjänsten kommer till uttryck i portalparagrafen i förslaget till socialtjänstlag och i helhetssynen. Den särskilda målsättningen för äldreomsorgen återkommer jag strax till. Insatserna måste inriktas på att förändra de brister i välfärden som bl.a. socialutredningen och pensionärsundersökningen har redovisat.

Med ett ökande antal äldre behövs ökade samhälleliga insatser för dem. De har själva under sin levnadstid arbetat för en materiell trygghet under pensionstiden. Jag anser att en grundläggande utgångspunkt för samhällets äldreomsorg bör vara att med den materiella tryggheten som grund medverka till en meningsfylld livssituation för de äldre.

Samhällets framtida insatser inom äldreomsorgen måste utgå från synsättet att de äldre är en tillgång för samhället. Deras kunskaper och livserfarenheter måste i ökande grad tas tillvara i samhällslivet. Denna utgångspunkt stöds av pensionärsundersökningens redovisning att de äldre visar ett förhållandevis gott fysiskt och psykiskt välbefinnande långt upp i åldrarna. Pensionärernas verklighet är trots allt mer positiv än vad vi hittills har föreställt oss.

Mål för äldreomsorgen

Socialutredningen föreslår att delmålen för äldreomsorgen skall vara självbestämmanderätt och normalisering. Självbestämmanderätt inom äldreomsorgen förutsätter ett differentierat utbud av stöd- och serviceformer. Individen skall själv kunna välja mellan dessa. Den service som den äldre har valt skall ges utan ingrepp i den personliga integriteten. De äldre själva och deras organisationer bör aktivt medverka i utformningen av äldreomsorgen.

Med normalisering som delmål inom äldreomsorgen menar socialutredningen att samhällets insatser skall underlätta för de äldre att bo i sin vanliga miljö. Vård och service bör tillhandahållas i de äldres bostäder eller i närbelägna servicelokaler av olika slag. Insatserna för de äldre bör så längt det är möjligt ges i samma former som för övriga medborgare. De särskilda krav som kan gälla för äldre personer bör beaktas.

Socialutredningens förslag om äldreomsorg får ett mycket gott mottagande av remissinstanserna. Dessa delar utredningens förslag till principer och riktlinjer. Genomgående betonas vikten av att insatserna för de äldre vägleds av självbestämmanderätt och normalisering. Några remissinstanser anser att avsnittet tillhör betänkandets mest förtjänstfulla. Den övervä-

Prop. 1979/80:1 Omsorger om äldre 276

gande delen av remissinstanserna tillstyrker oreserverat utredningens förslag.

Jag ansluter mig till uppfattningen att självbestämmanderätt och normalisering bör gälla som delmål för äldreomsorgen. Som jag framhöll nyss är det också viktigt att vi ser de äldre som en tillgäng i samhället. Deras kunskaper och erfarenheter, vilka de har förvärvat under ett långt liv,

måste komma till uttryck i samhällslivet. Detta innebär inte bara att pensionärerna skall ges möjlighet till ett aktivt liv för att motverka isolering

och passivitet, utan även att de aktivt skall delta inom olika områden av

samhällslivet.

De äldres egna initiativ skall stimuleras

Av det sagda följer att pensionärernas egna initiativ skall stimuleras.

Som socialutredningen framhåller utgör den allt större pensionärsgruppen en betydelsefull maktfaktor i samhället, främst genom sina organisationer. Enligt pensionärsundersökningen var ca 607 av ålderspensionärerna an-

slutna till någon pensionärsförening, något politiskt parti, eller någon fackförening, frikyrka eller handikapporganisation. Pensionärsorganisatio-

nerna anslöt ca 3076 av ålderspensionärerna. Därefter kom de politiska

och fackliga organisationerna. Inte mindre än 89 Z av ålderspensionärerna

uppges ha röstat vid 1973 års val. Bland de yngsta ålderspensionärerna var

andelen 96 96. Kvinnorna röstade i mindre utsträckning än männen. Siffrorna pekar på det stora intresse pensionärerna har för samhällsfrågorna.

En form av aktivitet för pensionärerna är föreningsarbete. Enligt socialutredningen behöver pensionärernas föreningar stöd för sin verksamhet i olika former genom bidrag eller genom hjälp med lokaler. Sådant stöd

stämmer väl med principen om självbestämmanderätt. Enligt normalise-

ringsprincipen skall verksamhet bedrivas inom många föreningar. När det krävs direkt kommunalt engagemang kan detta genomföras inom kommunens olika verksamhetsområden, bl. a. socialnämndens, fritidsnämndens och kulturnämndens.

Kommunerna understöder eller driver själva en omfattande fritidsverksamhet utanför institutionerna enligt pensionärsundersökningen. Den vanligaste sysselsättningen är studier men också olika typer av hantverk och hobbyarbeten. Film, musik och föreläsningar för pensionärerna förekom-

mer också liksom utställningar och distribution av böcker via bokbussar. Vidare förekommer sådan verksamhet som dans, sång, motionsidrott och

utflykter.

Besök hos anhöriga, vänner och olika institutioner är en viktig form av

aktiv tillvaro. För detta krävs goda kommunikationer. Vissa kommuner lämnar subventioner till pensionärerna för att de skall kunna besöka teater, bio eller andra nöjestillställningar — ibland i form av särskilda föreställ-

ningar för pensionärer.

Enligt socialutredningen bör det vara en gemensam upppgift för arbets-

Prop. 1979/80:1 Omsorger om äldre 277

marknadsparterna, framför allt för fackföreningarna, att ta ansvaret för att de äldre får en meningsfull och berikande kontakt och gemenskap med varandra även efter uppnådd pensionsälder. Utredningen menar att socialtjänsten vid behov bör ta initiativ i denna fråga.

Pensionärsundersökningen erinrar om att socialpolitiska kommittén lade fram förslag om kontaktpersoner — by- och kvartersvis — som olika organisationer kunde stå för. I utredningen redovisas ett projekt kallat ”"Grannansvar” i vilket man har prövat cen komplettering av den sociala hemtjänsten med ett nät av kontakter med människor inom de äldres närmaste omgivning.

I framtiden anser pensionärsundersökningen att man kan räkna med att pensionärerna själva, inte minst genom sina organisationer, kommer att göra större insatser för sysselsättnings- och kontaktverksamhet m. m.

Socialutredningen framhäller att man bör försöka finna en avvägning mellan å ena sidan de specialiserade intressen som pensionärerna har för att säkerställa sin situation och å andra sidan en helhetssyn över åldersgränserna. Enligt principen normalisering är det viktigt att pensionärerna aktivt medverkar i hela samhällslivet. Via pensionärsråd i kommunerna och förtroenderåd vid ålderdomshem eller servicehus menar socialutredningen att de äldre kan stärka sina möjligheter till inflytande över sina villkor i enlighet med principen om självbestämmande. Pensionärernas miljö måste planeras i samråd med dem och ses i ett helhetsperspektiv så att den ger möjlighet till enskildhet och gemenskap.

Flertalet remissinstanser som har uttalat sig i denna fråga tillstyrker förslagen. Några remissinstanser anser att ekonomiskt stöd bör utgå.

Av delmålet självbestämmanderätt följer enligt min mening att de äldres egna initiativ skall stimuleras. Jag ansluter mig till vad socialutredningen och pensionärsundersökningen har sagt i dessa delar. Jag anser det angeläget att samhället även i fortsättningen stödjer pensionärernas organisationer.

Det är som socialutredningen bl. a. har påpekat angeläget att pensionärerna medverkar 1 hela samhällslivet. De bör spela en viktig roll i ett organisations- och samhällsliv, som omfattar alla åldrar. Det är samtidigt ett samhällsintresse att det finns ett varierat och mångfacetterat föreningsliv, som inom samhällsramen företräder olika gruppers intressen.

Kommunerna stödjer i dag på olika sätt och i varierande omfattning pensionärernas organisationer. De har de bästa förutsättningarna att bedöma de lokala organisationernas behov av stöd och i vilka former detta bör lämnas. Jag anser att äldreberedningen bör kartlägga hur och i vilken omfattning kommunerna stödjer pensionärernas egna organisationer samt hur de bedömer behovet av ytterligare stödinsatser av ekonomiskt och annat slag.

För att tillgodogöra sig kostnaderna för vård eller försörjning har kommunen rätt enligt 10 kap. 35 lagen om allmän försäkring att uppbära

Prop. 1979/80:1 Omsorger om äldre 278

pensionärens folkpension. Enligt pensionärsundersökningen fick i april

1975 mindre än hälften av ålderdomshemmens pensionärer sin pension själva. Socialutredningen menar att denna inskränkning i rätten för

ålderdomshemmens pensionärer att själva uppbära sin folkpension är otidsenlig och bör upphävas. Bestämmelsen, som infördes är 1962, grundar

sig enligt utredningen på ett förlegat synsätt. Som jag har nämnt tidigare beslöt riksdagen år 1947 att ålderdomshemmen inte längre skulle vara

försörjningsanstalter. Enligt socialutredningen har bestämmelsen från år 1962 inte följt utvecklingen utan bygger på det synsätt som gällde före år

1947. Att bibehålla bestämmelserna strider enligt utredningens uppfattning mot delmålen för äldreomsorg.

Socialutredningen menar att pensionärer som så önskar även i fortsätt-

ningen bör ha möjlighet att få service från kommunerna genom att dessa

lyfter pensionen. Denna form av service skall då bygga på pensionärens fria vilja. Det begränsade antalet ärenden då betalningsvägran förekommer måste enligt utredningen lösas på annat sätt än genom att inskränka rätten för samtliga pensionärer i ålderdomshem att uppbära sin pension. Försla-

get att upphäva inskränkningarna i pensionärernas rätt till pension har

tillstyrkts i det närmaste enhälligt av de remissinstanser som har uttalat sig i frågan. Jag delar helt socialutredningens uppfattning att det är en otidsenlig bestämmelse att kommunen skall äga rätt att uppbära den pensionsberättigades folkpension och att bestämmelsen är oförenlig med de delmål som gäller för äldreomsorgen. Jag föreslår därför att den skall upphävas.

Planering av äldreomsorgen £

Åtskilliga remissinstanser anser att det bör införas en laglig skyldighet

för kommunen att upprätta en plan för äldreomsorgen i likhet med vad som

gäller för barnomsorgen. Frågan har inte behandlats av socialutredningen.

Socialpolitiska kommitten tog upp frägan om planering av äldreomsor-

gen i sitt betänkande är 1964. Enligt pensionärsundersökningens kommun-

enkät förekom det är 1975 inte någon mer systematisk och organiserad planering av äldreomsorgen. Översiktsplaner för äldreomsorgen har dock

därefter vunnit spridning i kommunerna. Den kommunalekonomiska långtidsplaneringen (KELP) är ett viktigt planeringsinstrument enligt pensionärsundersökningen. Den redovisar dock inte beräknad utveckling av

t.ex. vård- och hjälpbehov för pensionärer. Detta utgör en brist. På sjuk-

värdssidan finns det dock enligt utredningen mera omfattande planer rörande äldre.

Pensionärsundersökningen anser att kunskaper och erfarenheter om

äldreomsorgen fortlöpande bör samlas in, sammanställas, systematiseras

och kompletteras med sikte på användning för planeringsändamäl. SCB:s

statistik är inte tillräcklig. Den bör bearbetas för att man skall få en vidgad och fördjupad bild av de äldres situation. Inte enbart kvantitativa utan

Prop. 1979/80:1 Omsorger om äldre 279

också kvalitativa välfärdsaspekter bör ingå. Samordningen mellan huvudmännen bör också uppmärksammas.

Det ökande antalet pensionärer och behovet av utbyggda insatser för äldre från samhällets sida gör det enligt pensionärsundersökningen nöd-

vändigt att skjuta planeringen i förgrunden. Planerna bör utarbetas på riks-, läns- och kommunnivå. De bör gälla både hälso- och sjukvård samt socialtjänst. De måste omfatta behov och resurser för olika verksamheter. Även

personalfrägor och personalutbildning bör ingå i planerna. De skall utgöra

grunden för en utveckling med syfte att ge de äldre bra levnadsbetingelser. Enligt vad jag har inhämtat upprättar flertalet kommuner numera särskil-

da planer för äldreomsorgen. Det är med tillfredsställelse jag har noterat att läandstings- och kommunförbunden, socialstyrelsen och Spri i ett samarbetsprojekt rörande primärvärden och äldreomsorgen har påtalat behovet

av utveckling av planeringsarbetet inom kommunerna. Samordningsfrägorna mellan kommun och landsting tas också upp till behandling.

Äldreomsorgen bör ingå som en viktig del i den planering av socialtjänsten som jag har behandlat tidigare (avsnitt 2.4). Därmed tillgodoses i huvudsak de önskemäl om en plan för äldreomsorgen som remissinstanser-

na och pensionärsundersökningen har framställt. Det bör, liksom i fråga om Övriga områden inom socialtjänsten, ankomma på socialstyrelsen att

sammanställa kommunernas och landstingens planer. Jag återkommer till

detta (avsnitt 2.21).

Förberedelse inför en meningsfylld pensionstid

Genom de senaste årens pensionsreformer har allt fler aktiva och vitala människor fätt möjlighet till ålderspension. Somliga når en hög älder med relativt väl bevarade krafter och funktioner, medan andra långt tidigare får betydande försämringar av fysisk eller psykisk natur. De biologiska förändringarna påverkas av den sociala situationen t.ex. genom förlust av

make, andra anhöriga, gamla vänner eller genom utträde ur arbetslivet.

Pensioneringen blir därför för många en ny situation som man måste förbereda sig inför.

Direkta förberedelser inför pensioneringen tycks vara mindre vanliga.

Under senare år har det kommit igäng viss kursverksamhet som syftar till

att underlätta övergången från aktivt yrkesliv till pensionering. Enligt socialutredningen är det viktigt att genom information m. m. underlätta

anpassningen till de nya förhällandena så att pensionstiden upplevs som

meningsfull och positiv. Pensionärsundersökningen anser att den verksamhet som nu håller på

att växa fram för förberedelse till livet som pensionär är splittrad till såväl

innehåll som organisation. En samordnad ledning saknas. Ett samarbete

bör komma till stånd mellan statliga och kommunala myndigheter. utbildningsanstalter, fackliga organisationer, pensionärsorganisationer, studie-

Prop. 1979/80:1 Omsorger om äldre 280

förbund och arbetsgivare. Utredningen anser att de problem som möter blivande och nyblivna pensionärer inte har belysts på ett ullfredsställande sätt. Bättre kartläggningar och analyser bör därför ligga till grund som underlag för åtgärder. Både socialutredningen och penstonärsundersökningen anser det viktigt att blivande pensionärer förbereds på de förändringar pensioneringen för med sig. Härigenom ökar förutsättningen för att pensionstiden upplevs som meningsfull och positiv för den enskilde. Enligt socialutredningen är detta en uppgift för såväl myndigheter och folkrörelser som företag och fackliga organisationer. Socialutredningen har föreslagit en särskild bestämmelse I socialtjänstlagen om stöd för att underlätta övergången frän ett yrkesverksamt liv. Jag anser det självklart att pensionstiden måste få upplevas som meningsfull och innehållsrik för den enskilde. Antalet pensionärer har ökat kraftigt dels genom den sänkta pensionsäldern, dels förändringarna i åldersstrukturen. Detta stryker alldeles särskilt under vikten av att samhället medverkar i utvecklingen. En god början är, som bäde socialutredningen och pensionärsundersökningen framhåller, att myndigheter, folkrörelser, företag och fackliga organisationer samverkar i förberedelserna inför pensioneringen. Som har framhållits under remissbehandlingen av bl. a. LO, Stockholms kommun och Föreningen Sveriges socialchefer är det viktigt att pensionärerna kan hålla kontakt med tidigare arbetskamrater. Frågor om förberedelsen inför pensioneringen hör till dem som bör tas upp av äldreberedningen. Jag vill för egen del peka på önskvärdheten av att det i den del av kommunernas verksarmhetsplanering som gäller de äldre också ingår ett avsnitt om behovet av samordnade resurser för att förbereda människor inför pensioneringen. Det är kommunerna som bäst känner de enskildas situation. Kommunerna har också goda kontakter med folkrörelser, fackliga organisationer och företag. De bästa insatserna torde därför kunna göras inom ramen för kommunens samordningsansvar.

Kontaktverksamhet med aktiv sysselsättning Som jag har erinrat om redan var fritiden och rekreationsmöjligheterna förr mer begränsade än nu. Gemenskap med anhöriga och en välkänd krets utanför var då en positiv faktor. I dag är det totala utbudet till pensionärerna mycket stort. Socialutredningen uttalar att socialtjänsten kan och bör medverka till en positiv utveckling av samhället som befrämjar gemenskap och bryter isolering och passivitet. Många gamla känner sig ensamma. Pensionärsundersökningen har visat att många också vill att kommunen ordnar med kontaktverksamhet. Genom information bör de enskildas levnadsbetingelser underlättas och förbättras. En mer allmän informationsverksamhet bedrivs av samhället. Genom socialkatalogen ges f.n. en allmän information om socialförsäk-

Prop. 1979/80:1 Omsorger om äldre 281

ringar, socialvärden och hälso- och sjukvården. Olika ämbetsverk liksom kommuner och landsting, i de senare fallen dock inte alla. lämnar också allmän information. Behovet av information är stort, har pensionärsundersökningen visat. Var fjärde ålderspensionär och blivande pensionär kände inte till sina rättigheter och förmåner eller vart de skulle vända sig för att få uppgifter om dessa. Pensionärsundersökningen menar att det behövs större informationsinsatser, framför allt av kommunerna. Pensionärernas organisationer har också en viktig uppgift. Det behövs en kommunal självprövning av om informationsinsatserna till de äldre är tillräckliga och lämpligt utformade. Betydande informationsbehov har enligt socialutredningen inte tillgodosetts trots att upplysningsverksamheten har byggts ut kraftigt. Informationen blir effektiv först när den är anpassad till lokala förhållanden och inriktade på dessa. För många pensionärer är ensamhet och isolering ett stort problem. På kvällar, nätter och helger är oron ofta störst samtidigt som möjligheterna att få kontakt är minst. Detta förhållande begränsar valfriheten för de äldre när det gäller deras boende. Socialutredningen anser det angeläget att behovet av en allmän social jour tillgodoses i kommunerna. Enligt utredningen måste målet för samhällets socialtjänst vara att ha så god kännedom om människors situation att vissa väsentliga behov kan tillgodoses. Ett av medlen för att nå detta mål är den uppsökande verksamheten. Jag har tidigare behandlat denna verksamhet (avsnitt 2.4). De äldre är en särskilt viktig grupp i detta sammanhang. Pensionärsundersökningen studerade den uppsökande verksamhetens organisation och omfattning. Av kartläggningen framgår att verksamheten i de flesta kommuner inte är den garanti för personlig trygghet som har avsetts och förutsatts. Alla vägar bör enligt pensionärsundersökningen prövas för att få kontakt med människor. Kommunen skall via den uppsökande verksamheten söka nå den enskilde och kunna erbjuda tjänster. Den betydelsefulla kunskap som kommunen får för sin planering via den uppsökande verksamheten är också viktig. Decentiraliseringen av resurser ut i bostadsområdena är enligt pensionärsundersökningen ett steg i rätt riktning för att komma niira människorna. Jag kan i allt väsentligt inståmma i pensionärsundersökningens uppfattning. Samtidigt vill jag när det gäller den uppsökande verksamheten betona att det är viktigt att verksamheten utformas så att den enskildes integritet skyddas. All personal som arbetar inom socialtjänsten skall enligt min mening kunna förmedla kunskaper om invånarnas rättigheter och förmåner. Bl. a. via den sociala hemtjänsten kan detta ske till pensionärerna. Kommunerna har byggt ut olika tjänster som telefonservice eller larm- X

Prop. 1979/80:1 Omsorger om äldre 282

system för att öka pensionärernas trygghet. Detta har varit möjligt. eftersom flertalet pensionärer enligt pensionärsundersökningen har telefon. Genom dessa tjänster kan pensionären påkalla hjälp vid skilda nödsituationer. Ytterligare åtgärder som syftar till att skapa trygghet för pensionären är möjligheten att erhålla ledsagare under promenader. Besöksverk-

samhet/väntjänst har etablerats i vissa kommuner för att bryta ensamhet och isolering. Åtminstone en tredjedel av kommunerna har sädan verk-

samhet.

Jag vill erinra om att jag tidigare har ställt mig positiv till projekt som befrämjar att nät av kontakter människor emellan byggs upp i bostadsom-

rådena. Pensionärernas egna organisationer kommer här att ha en stor

betydelse för de äldres situation.

Enligt pensionärsundersökningens kommunenkät fanns det nästan 750 dagcentraler i april 1975. I dessa fanns ett varierande utbud av tjänster och aktiviteter: handledd hobbyverksamhet. studie- eller nöjesbesök, musik,

teater, filmunderhållning, lunchservering, fotvård etc. och biblioteksverk-

samhet. I ökande omfattning förekommer lämplig industriell sysselsättning.

Dessa dag- eller omrädescentraler kan användas för att skapa sociala

kontakter över åldersgränserna i ett bostadsområde. I första hand för barn

och pensionärer, som har den mesta fritiden. Socialutredningen uttalar att

det i en dagcentral kan ingå t. ex. ett fritidshem, socialmedicinsk service

samt utrymme för skiftande aktiviteter. Dessa kan exempelvis vara studie-, biblioteks- och hobbyverksamheter av olika slag beroende på de boendes önskemål.

De remissinstanser som har berört de frågor som jag har behandlat nu

närmast är positiva till vad socialutredningen har uttalat. Dessa verksam-

heter stämmer väl med normaliseringsmålet. och de kan utgöra ett värdefullt steg i utvecklingen. Jag vill samtidigt betona att det är nödvändigt att genom försöksverksamhet få erfarenheter för att kunna bedöma en dag-

centrals lämpliga utformning.

Serviceboende

1964 ärs beslut av riksdagen pekade på att det behövdes alternativa

boendeformer för de äldre. Först under 1970-talet har sådana boendeformer utvecklats i någon mer nämnvärd omfattning. Debatten under senare år har gällt servicebostäder som alternativ till ålderdomshem. Socialutredningen har framhållit att det centrala i bestämmelserna om ålderdomshem i ShjlL. inte är att tillgodose de äldres behov av bostad, utan all erbjuda värd och tillsyn som inte ges I annan form. Det har tillkommit 20000 platser t ålderdomshem under de senaste 15 åren. Det finns i dag drygt 60000 platser. Kommunerna planerar att bygga

3300 nya platser under åren 1975- 1985. Antalet ålderdomshem har mins-

kat i riket, medan antalet platser har ökat. Samtidigt har det skett en

successiv förnyelse av hemmen.

Prop. 1979/80:1 Omsorger om äldre 283

Nästan alla vårdplatser finns i dag i enkelrum. Standarden har stigit men den är inte tillfredsställande vid många älderdomshem. Fortfarande före-

kommer flerbäddsrum och toaletter i korridorer i äldre och omoderna hem.

I dag finns det så gott som inga icke älderspensionärer i ålderdomshem. Drygt två tredjedelar av älderdomshemsgästerna var är 1972 över 80 år.

Knappt hälften av pensionärerna i ålderdomshem är gravt handikappade

visar pensionärsundersökningen.

Mänga av pensionärerna i älderdomshemmen (16 2) är mycket vårdkrä-

vande eller har behov av längtidssjukvärd. Variationen är dock stor mellan

länen. Pensionärsundersökningen anser att tillsyns- och vårdbehovet för

boende i älderdomshem är större i dag än för 15 är sedan, när vårdbehovet undersöktes.

Pensionärsundersökningen menar att ålderdomshemmen är bättre rustade att ta hand om mera vårdkrävande pensionärer i dag än år 1962. Den

utbildade personalen har ökat liksom personaltätheten. Också läkarmedverkan har ökat. År 1975 fanns det sysselsättningshandledare vid nästan alla ålderdomshem. Vid ca 75 % av ålderdomshemmen fanns förtroen-

deräd eller samrådsgrupper.

Som jag har nämnt inledningsvis har nya boendeformer för de äldre

utvecklats under de senaste ären. Det gäller främst s. k. servicehus. I vissa kommuner benämns dessa pensionärshotell. bostadshotell e.d. Ibland avser också begreppet en del av en fastighet. Av pensionärsundersök-

ningens kommunenkät år 1975 framgår att 61 kommuner hade servicebo-

städer, flertalet i kommuner med mer än 60 000 invånare. Antalet bostäder var 6500 i vilka det bodde 6 900 hyresgäster. Enligt kommunernas planer för perioden 1975— 1985 skall ytterligare 10400 lägenheter byggas i servicehus.

Flertalet lägenheter (70 Z) omfattade ett rum och kök eller kokvrå, 27 Sc av lägenheterna hade två rum och kök eller kokvrå och resterande andel

tre rum eller flera. Det fanns betydande standardskillnader inom denna typ

av bostäder.

Ett varierande serviceutbud lämnades i anslutning till servicebostä-

derna. Omkring fyra femtedelar av servicebostäderna hade tillgång till

hobbylokaler, restaurang/matsal och läsrum/bibliotek. Badavdelning fanns

I anslutning till tre fjärdedelar av lägenheterna. Till ungefär två tredjedelar av lägenheterna fanns rum för fot- och hårvärd och grupprum/studierum. Till knappt hälften av servicebostäderna fanns det motionsrum. Enligt pensionärsundersökningen var 28 4 av de boende i servicebostäderna relativt gravt handikappade. Personalen vid servicebostäderna var anställda inom den sociala hem-

tjänsten. Drygt en fjärdedel hade föreständare som arbetsledare och

knappt en fjärdedel hemvårdsassistent. I övrigt var personalen anknuten

till den reguljära hemtjänstverksamheten.

Socialstyrelsen och Kommunförbundet har försökt stimulera kommu-

Prop. 1979/80:1 Omsorger om äldre 284

nerna att bygga servicehus. År 1972 gav socialstyrelsen ut en skrift Servi-

cehus (Socialstyrelsen redovisar nr. 28). I denna anges de krav som enligt

socialstyrelsen bör gälla för att en anläggning skall kunna kallas servicehus. Det genomgäende kravet är självständighet i boendet. Kommunförbundet gjorde i samverkan med socialstyrelsen en inventering av servicebostäderna är 1975. Materialet från inventeringen finns redovisat i skriften Serviceboende för äldre. Enligt socialutredningen måste det inom överskådlig tid finnas en boendeform som motsvarar den som ålderdomshemmen representerar. Det finns annars risk för att grupper av pensionärer inte fär den service som motsvarar deras behov. Pensionärsundersökningen menar att ålderdomshemmen har en viktig funktion inom äldreomsorgen. En alltför omfattande

och kanske passiverande omvårdnad får emellertid inte ges i dessa hem.

Utredningen anser det vara synnerligen angeläget att den inledda utvecklingen med standardförbättringar av skilda slag inom ålderdomshemmen

fortsätter.

I såväl utrymme som former för service skiljer sig älderdomshem frän servicehus enligt socialutredningen. Medan pensionären i älderdomshem-

met som regel har ett eget rum, har han eller hon i servicehuset egen

lägenhet. I bästa fall finns det möjlighet att koka kaffe e. d. i ålderdomshem där pensionären är helinackorderad och betalar för allt i ett pris. I service-

huset hyr pensionären lägenheten och har där möjlighet att själv laga sin

mat. Kommunalt bostadstillägg för hyran kan utgå till äldre som bor i

servicehus. Pensionären får betala för de tjänster han eller hon önskar. Socialutredningen uttalar sammanfattningsvis att de äldre i ålderdoms-

hemmet framför allt får sitt trygghetsbehov tillgodosett genom den omfattande service och omvårdnad som ges där. Servicehusen däremot tillgodoser en högre grad av självständighet utan att åsidosätta tryggheten. Enligt socialutredningen bör servicehus vara ett gemensamt begrepp för

olika former av boende med gemensam service. Servicehus markerar att

inte bara äldre utan även andra med särskilda servicebehov kan komma i fråga som hyresgäster. Utredningen ställer upp tre grundläggande krav för

att denna form av boende skall kunna betecknas som servicehus:

— bostaden skall var så utformad och utrustad att den boende kan utveckla sina personliga resurser att leva ett självständigt liv — den boende skall varje tid på dygnet kunna erhålla de tjänster som krävs för att den boende skall kunna klara sin tillvaro och känna sig trygg — det skall finnas tillgång på personal som kan bedöma när det behövs

social eller medicinsk vård och som kan svara för att sådan ges.

Socialutredningen föreslår att de nuvarande ålderdomshemmen skall ingå i begreppet servicehus. Dessa bostäder är servicehus med omfattande service och vård. Kommunen måste inom överskådlig tid ha möjlighet att

erbjuda de äldre också sådan omvårdnad. Utredningen uttalar sig för en

Prop. 1979/80:1 Omsorger om äldre 285

utveckling från ålderdomshemmets form av helinackordering till ett

boende som är förenat med ett mer differentierat utbud av tjänster. En sådan utveckling väntas medverka till att de äldre aktiveras.

Servicehusen bör vara centralt placerade i olika kommundelar. Av trivselskäl bör inte servicehusen bli för stora. Servicelägenheterna bör kunna

utnyttjas flexibelt både i fråga om utrymme och utrustning. Lägenheterna bör i regel inte understiga tvä rum och kök. I de kommuner som har få

ålderdomshemsplatser bör servicehusen kunna utformas med hänsyn till det servicebehov som skall tillgodoses. Socialutredningen anser att en

utvärdering om förslagsvis fem år bör göras för att vinna kunskap om hur

omfattande vård- och servicebehov som kan tillgodoses inom ramen för

serviceboendet.

Utredningen menar att det i framtiden bör bli allt vanligare att en

särskild avgift tas ut för varje slags tjänst. Eftersom ålderdomshemmen

enligt förslaget skall finnas kvar som en typ av servicehus med mer

Om man inför ett system där avgift tas ut för varje tjänst. bör den enskilde

garanteras ett belopp för personliga utgifter, som minst motsvarar garanti-

beloppet vid helinackordering. När serviceavgifterna utformas. bör man ta hänsyn till dels den avgift som helinackorderade betalar, dels de kostnader som pensionärer som bor i annat hem än servicehus har för sin dagliga

livsföring. Finansieringen av bostäder för äldre bör enligt socialutredningen vara enhetlig för att kommunerna skall stimuleras till en önskvärd variation av boendet. Olika finansieringsregler gäller för ålderdomshem och servicehus. Utredningen föreslår att den särskilda bykgnadskvoten för älderdoms-

hem skall slopas och inräknas i en kvot för servicehus. Den föreslår vidare att hela kostnaden för servicehus skall finansieras med statliga lån. Utredningen anser också att en särskilt reglerad granskning av ritningar och andra byggnadshandlingar inte är påkallad. Även kostnader för gemensamhetsanläggningar som är avsedda för pensionärer utanför servicehuset bör ingå i lånet.

Det finns i dag skillnader i finansieringen av driftkostnaderna. Driftkost-

naderna för ålderdomshem är inte statsbidragsberättigade. Dessa kustna-

der avser insatser som svarar mot hemtjänst, för vilket kommunerna får

statsbidrag. Utredningen menar att denna inkonsekvens bör rättas till och

att lika villkor bör gälla för statsbidrag.

En alternativ boendeform, som har diskuterats länge men som aldrig har fått någon större utbredning, är kollektivhuset. De erfarenheter som i dag finns av kollektivhus visar enligt socialutredningen att de ursprungliga idéerna i många fall har fått överges. Vissa erfarenheter visar dock att denna boendeform har stora fördelar för många människor. I ett kollektivhus ges bl.a. tillfällen till kontakter och aktiviteter utanför den egna

lägenheten. Då ökas bl. a. kontakten mellan generationerna. Det är möjligt

att i kollektivhusen bygga in service för såväl åldringar som barnfamiljer.

Prop. 1979/80:1 Omsorger om äldre 286

Socialutredningen framhåller att möjligheterna för de äldre att skapa en god bostad ofta är beroende på deras möjligheter att få kommunalt bostadstillägg till hyreskostnaden. Det kommunala bostadstilläggets beloppsnivåer och grunder i övrigt skiljer sig avsevärt mellan kommunerna. I penstionärsundersökningens kommunenkät påpekade ett flertal kommuner att om pensionärerna fick kommunalt bostadstillägg till hela hyreskostnaden, behövde kommunerna inte bygga speciella pensionärslägenheter.

Remissinstanserna har i allmänhet instämt i socialutredningens förslag om att bygga ut servicehusen. Man tillstyrker genomgående en kraftig utbyggnad av pensionärsbostäder med tillgång till särskild service.

Som jag har påpekat tidigare är det först på 1970-talet som alternativa boendeformer för äldre har kommit till. Det byggs i dag allt färre ålderdomshem. Kommunerna satsar i större utsträckning på andra boendeformer, t. ex. servicehus. Socialstyrelsen och Kommunförbundet har verksant bidragit till denna utveckling. Jag kan för min del ansluta mig till socialutredningens förslag att använda ordet servicehus som ett gemensamt begrepp för olika former av boende med gemensam service, under förutsättning att de uppfyller de tidigare nämnda tre grundläggande kraven. I begreppet servicehus ingår då också de nuvarande ålderdomshemmen som bostäder vilka tillgodoser omfattande behov av service och vård. Strävan bör vara att successivt övergå från den helinackordering som erbjuds vid ålderdomshemmen till ett boende med mer individuellt anpassad service. Pensionärsundersökningen konstaterar att begreppen servicehus och serviceboende ännu inte är klart definierade och avgränsade. Socialutredningen har som jag nämnde nyss förordat en utvärdering av servicehusen. Denna bör nu komma till stånd och genomföras av den tillkallade äldreberedningen.

Jag har tidigare förordat att den bestämmelse i lagen om allmän försäkring som ger kommunerna rätt att uppbära folkpensionen för den som vistas It ålderdomshem skall upphävas. Jag är överens med socialutredningen om att man bör sträva efter ett system där man tar betalt för varje särskild tjänst av den som bor i servicehus. För ålderdomshemmens del bör dock nuvarande avgiftssystem finnas kvar. Med den utveckling som jag förutsätter att älderdomshemmen kommer att genomgå bör avgiftssystemet vid servicehusen på sikt komma till användning även inom älderdomshemmen.

När det gäller finansieringen av bostäder för äldre har socialutredningen föreslagit att alla kostnader för att bygga servicehus, inberäknat de nuvarande ålderdomshemmen, skall kunna finansieras med hjälp av statliga lån. Lånen bör enligt utredningen kunna avse inte bara bostäder utan också lokaler som är gemensamma för pensionärerna. Utredningen har vidare föreslagit att bidrag till driften av ålderdomshem skall kunna utgå i överensstämmelse med bestämmelserna om statsbidrag för social hemhjälp. Dessa frågor kommer att övervägas ytterligare inom regeringskansliet.

Prop. 1979/80:1 Omsorger om äldre 287

Jag vill slutligen peka på möjligheterna att bygga kollektivhus. Det är enligt min mening angeläget att man prövar olika alternativa boende-

former.

För att pensionärerna så längt möjligt skall kunna bo kvar i sin invanda

miljö är det angeläget att det kommunala bostadstillägget får en sådan utformning och en sådan nivå att pensionären fritt kan välja bostad. Riksdagen har tidigare 1 är beslutat om ändrade regler för de kommunala

bostadstilläggen som verksamt bör kunna bidra till ett sådant val.

Social hemtjänst

Den sociala hemhjälpen har byggts ut kraftigt. År 1976 fick drygt 340 000

äldre och handikappade social hemhjälp. Den ökade splittringen av hushållsgemenskapen och en ökad andel kvinnor på arbetsmarknaden är enligt pensionärsundersökningen några orsaker till utvecklingen. De förbättrade

bostadsförhållandena gör också att en allt större del av de äldre kan bo

kvar i sina hem.

Den mesta hjälpen lämnas av anhörig eller granne. Antalet hjälptimmar per är och person är enligt pensionärsundersökningen i det närmaste dubbelt så stort för åldersgruppen över 85 är som 1 åldersgruppen 75—84

är. Andelen med social hemhjälp är större bland ensamstående än bland

flerpersonhushåll.

Soctalutredningen menar att det är ekonomiskt försvarbart att tillhanda-

hålta hemhjälp med 20 timmar per vecka i stältet för att upplåta plats i ålderdomshem eller motsvarande. Ca 70 4 av hushällen hade hjälp mindre

än 20 timmar under april 1975 enligt pensionärsundersökningen. I genomsnitt gavs hemhjälp 19 timmar per hjälpt hushåll. Var gränsen skall gå för det lämpliga antalet timmar bör dock enligt socialutredningen avgöras I det enskilda fallet. Utredningen menar att omfattningen av insatserna måste bestämmas av sociala och humanitära hänsyn och att de ekonomiska skälen inte i första hand får vara avgörande.

Omfattningen av hjälpen varierade starkt mellan kommunerna. vilket pensionärsundersökningens kommunenkät visade. I kommunerna i södra landsändan fick älderspensionärerna i genomsnitt mindre hjälp än i kom-

munerna i Norrland. Behoven och möjligheterna att tillgodose dem varierar från ort till ort och från tid till annan. Det är därför enligt pensionärs-

undersökningen omöjligt att fastställa några allmänna normer för social

hemhjälp. Soctalutredningen betonar att det är viktigt att de som arbetar i hemtjänsten inte direkt övertar sysslor och åligganden från den person de

hjälper. Personalens uppgift är att gå in som en förstärkning. Utredningen

säger att personalen skall utgå ifrän vad personen Aan och inte från vad han inte kan. Ett viktigt led i hjälpen är att pensionären fär träffa nägon medmänniska och får stimulans I umgänge med andra. En viktig uppgift för personalen är att informera pensionären om de möjligheter och rättigheter

Prop. 1979/80:1 Omsorger om äldre 288

han har. Den sociala hemhjälpen utvecklas alltmera till en servicebetonad social hemtjänst.

Enligt socialutredningen bör hemtjänsten organiseras så att tjänsterna är lätta att nå. Förmedling av hemtjänst bör därför samordnas med annan

verksamhet för äldre it. ex. en dagcentral eller i anslutning till ett service-

hus. Dylika lokaler kan utgöra en bas för personal som arbetar inom ett

visst bostadsområde. Det gör det lättare för arbetsledande personal och

Övrig personal att arbeta i grupp. Med denna organisation bryts den isolering i arbetssituationen som är vanlig för hemsamariterna. Socialutredning-

en menar att socialtjänsten också kan organiseras så att service till allmän-

heten tillhandahålls i integrerade enheter inom varje bostadsområde.

Pensionärsundersökningen, som har studerat hemtjänstens organisation, anser att den sociala hemtjänstens roll. uppgifter och organisation bör ändras. Det gäller inte bara att tillfredsställa materiella behov. Verksamheten bör också medverka till att den enskilde behåller sin intellektuella.

emotionella och fysiska förmåga. Därigenom kan pensionären leva ett aktivt liv och i största utsträckning klara sig själv. Med denna inriktning kan personalen också komma att fylla en funktion inom den uppsökande

verksamheten. Utredningen menar att organisationen av hemtjänsten bör spridas ut i kommunen. Allt fler kommuner delar in kommunen i distrikt för social hemtjänst och social service. I dessa bildas arbetslag. Socialutredningen framhäller att det pågår viss verksamhet med själv-

styrande grupper. Denna innebär att anställda inom ett omräde själva beslutar om fördelning av arbetsuppgifterna. De svarar även för schemaläggning och vakansfragor etc.

Enligt socialutredningen bör arbetet inom hemtjänsten nu göras till ett fullvärdigt yrke och ett heludsarbete. Den vid är förbi då hemtjänstverksamheten byggde på medelålders deltidsarbetande icke yrkesutbildade

kvinnor. Utbildningen bör därför förbättras och ges ett nytt innehåll. Det bör enligt utredningen övervägas i vilken mån utbildningen kan bli gemensam för hemtjänstpersonal och andra yrkesgrupper med vissa vård-

uppgifter.

Samtliga remissinstanser som har uttalat sig om hemtjänsten är ense om

att utbildningen och anställningsförhållandena för hemtjänstpersonalen behöver förbättras högst betydligt. Jag vill för min del till en början konstatera att den sociala hemtjänsten har utvecklats kraftigt under senare är. Trots detta finns det pensionärer som inte får hjälp fast de behöver det. Variationer förekommer också

mellan kommunerna i riket. Jag förutsätter att bristerna i framtiden kom-

mer att uppmärksammas bättre genom att vi får en effektivare uppföljning och en planering av äldreomsorgen. Vad socialutredningen har uttalat om utformningen av uppgifterna inom

hemtjänsten är viktigt. Personalen bör sträva efter att stödja den hjälpbehövande och fullgöra de sysslor i hemmet som han eller hon inte har

Prop. 1979/80:1 Omsorger om äldre 289

förutsättningar att klara själv. Däremot bör personalen inte överta sysslor från den de skall hjälpa. Jag vill också understryka de i egentlig mening sociala inslagen i hemtjänsten — att vara en kontakt, ett sällskap för den

hjälpbehövande. 1 likhet med socialutredningen och pensionärs-

undersökningen anser jag att nya organisationsformer bör prövas mom hemtjänsten. Av målet normalisering följer att verksamheten bör decentraliseras och integreras med andra verksamheter.

Arbete inom den sociala hemtjänsten maste nu betraktas som ett fullvärdigt yrke och i princip som ett heltidsarbete. Personalen inom hemtjänsten är en stor tillgång inom den kommande socialtjänsten. I likhet med Kommunförbundet anser jag att verksamheten kommer att förändras och att

hemtjänstpersonalen kommer att betraktas som en resurs för skilda insatser inom socialtjänsten. Hemtjänstpersonalen är spridd i kommunen och kan bli en viktig kontakt mellan människor.

Begreppet social hemtjänst ligger i linje med de mål som gäller för äldreomsorgen. Benämningen hemsamariter på personalen bör enligt min

mening ändras. Det ankommer dock inte på mig att föreslå en annan

benämning. Jag utgår från att berörda parter på arbetsmarknaden kommer

att ta upp frågan till prövning. Jag har tidigare (avsnitt 2.4) diskuterat

begreppet socialarbetare och föreslagit att också personal inom det soctala

serviceområdet skall benämnas så.

Utbildningen för personalen inom den sociala hemtjänsten bör förbättras

och förändras. Jag återkommer strax till denna fräga.

Färdtjänst och tekniska hjälpmedel

Färdtjänsten för handikappade har utvecklats sedan mitten av 1960-talet

och främst under 1970-talet. I dag finns det färdtjänst i alla kommuner. Sammanlagt 221000 personer hade tillstånd att anlita färdtjänst den 1

oktober 1977. Av de färdtjänstberättigade var 174000 65 år och äldre.

Färdtjänsten är enligt socialutredningen en specialform inom koallektivtrafiken och bör inte ses som en fristående service. Kollektivtrafiken bör utformas så att den kan användas också av äldre, som har något handikapp. För den som inte kan använda allmänna färdmedel bör en färdtjänst

ge motsvarande service både i fråga om resans ändamäl och dess kostnad.

Färdtjänsten bör dimensioneras så att den kan möta de behov av service som finns hos såväl yngre som äldre.

Socialutredningen pekar på att den tekniska utvecklingen bl. a. har inneburit ökade möjligheter att tillverka hjälpmedel av olika slag. Den dagliga tillvaron kan därigenom göras lättare för den som av nägon orsak har svårt att klara sin dagliga tillvaro. Olika hjälpmedel har tagits fram. Till hjälpme-

del hänförs också sådana som främst har betydelse för utseendet och

därför kan förebygga psykiska störningar i anpassningen. Socialutredning-

en framhåller att det är viktigt att man inom den kommunala socialtjänsten 19 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr I. Del A

Prop. 1979/80:1 Omsorger om äldre . 290)

väl känner tull de hjälpmedel som sjukvårdshuvudmännen tillhandahäller och möjligheterna att få dem.

Remissinstanserna tillstyrker allmänt vad socialutredningen har sagt om

färdtjänst och tekniska hjälpmedel.

Rörelsehinder, uvtagande krafter och försämrad hälsa leder till inskränkningar i den enskildes möjligheter att föra ett aktivt liv och att umgäs med

andra. Som en konsekvens av målet normalisering menar jag att kollektiv-

trafiken i största möjliga utsträckning bör göras ändamålsenlig också för

äldre människor som är rörelsehindrade eller på något annat sätt handikap-

pade. Det finns ett stort behov av att anpassa de kollektiva fårdmedlen och trafikanläggningarna till handikappades behov och förutsättningar. Det är här fråga om människans möjligheter att delta i samhällslivet på lika villkor. Kraven på kommunernas färdtjänst blir beroende av i vilken ut-

sträckning kollektivtrafiken är ändamålsenlig också för äldre och handi-

kappade. Naturligtvis måste färdtjänsten liksom annan service skapas och utvecklas efter de behov som föreligger i de enskilda kommunerna.

Jag vill också ansluta mig till vad socialutredningen har framhållit beträf-

fande de tekniska hjälpmedlen.

Vård

långvariga och vårdkrävande sjukdomstillständ är av naturliga skäl vanligare i högre åldrar. Det kan många gånger vara svårt att avgöra om det är sjukdom eller annan orsak som är huvudanledningen till att någon behöver värd. När det råder brist på resurser inom säväl kommunerna som landstingen leder detta lätt till olika meningar om vem som har vårdansvaret.

För den enskilde kan sådana oklarheter föra med sig betydande olägen-

heter.

Av vad jag har sagt tidigare framgår att behovet av vård och omsorg av de gamla kommer att bli större framöver. Samtidigt vet man att de allra flesta vill bo kvar i sitt eget hem så länge som möjligt i stället för att vårdas

i en institution. Enskilda människor gör i dag stora insatser genom att

vårda sina anhöriga i hemmet. Vård i hemmet bör i ökad utsträckning bli ett alternativ till institutionsvård av de skäl som jag har nämnt. Det är då

nödvändigt att anhöriga som värdar gamla, sjuka eller handikappade i hemmet ges stöd.

Mot den bakgrunden önskar jag tillkalla en parlamentarisk utredning

som skall pröva hur stödet kan förbättras.

Enligt penstonärsundersökningens kommunenkät var drygt hälften av patienterna inom den somatiska långtidssjukvården 80 är eller äldre. Flertalet var kvinnor.

Drygt en femtedel av patienterna bedömdes ha felaktig placering. De

flesta av dem borde omplaceras inom långtidssjukvården. Men ganska

många (3,5 Zz) skulle kunna skrivas ut till egen bostad eller till ålderdoms-

hem (590.

Prop. 1979/80:1 Omsorger om äldre 291

Pensionärsundersökningen gjorde även en enkät om den psykiatriska värden. Av denna framgår att antalet äldre patienter inom psykiatrin har

ökat kraftigt.

Ett krav för att landstingen skulle få statsbidrag till utbyggnad av sjukhemmen inom längtidssjuk vården enligt 1964 års program var att sjukhemmen skulle ha en hemliknande miljö. Enligt pensionärsundersökningen har

denna målsättning inte fullföljts. Nära hälften (483) av patienterna inom

långdssjukvåärden fanns i rum med fyra sängar eller flera.

Pensionärsundersökningens hemsjukvårdsenkät visar att drygt 40000

patienter fick hemsjukvärd i riket ar 1975. Landstingen planerar en väsent-

lig utbyggnad av hemsjukvärden.

Pensionärsundersökningen framhåller att utbyggnaden av den somatiska långtidssjukvården under 1970-talet inte har ökat i tillräcklig utsträckning. Med hänsyn till det ökande antalet äldre skulle det ha varit nödvändigt med en kraftigare utbyggnad.

Socialutredningen uttalar att ett enhetligt huvudmannaskap för längtidssjukvård och äldreomsorg inte bör komma i fråga. Utredningen menar att det bör slås fast vilket ansvar var och en av huvudmännen har. Olika former av samarbete mellan dem bör dock byggas ut. Utredningen anser

att sjukvårdshuvudmannen bör svara för all hälso- och sjukvård för de

äldre. även för dem som bor i servicehus. Socialnämndens uppgift bör vara

att verka för att en nödvändig samverkan utvecklas mellan kommun och landsting så att behovet av medicinska insatser blir tillgodosett så väl som möjligt. Sjukvärdshuvudmannen bör svara för institutionell värd och andra insatser när det finns ett medicinskt värdbehov. Detta kan antas föreligga

när ett vårdbehov mer varaktigt kräver insatser dygnet runt.

I fråga om kommunens insatser inom långtidssjukvarden hänvisar soctalutredningen till ett prineippröogram för längtidssjukvard som år 1976 hade utarbetats av socialstyrelsen. I detta sägs att samarbete med den långtidssjukvård som har kommunen som upptagningsomräde kan imnebära att kommunen svarar för sociala tjänster under institutionsboendet. Dessa tjänster inkluderar kurativa uppgifter och vissa kontakter med anhöriga. Detta utesluter enligt socialstyrelsen inte att personal som svarar för sådana Insatser helt eller delvis har sin arbetsplats inom värdinstitutionen.

Socialutredningen uttalar att primär- och landstingskommuner inte bör bygga upp tämligen likartade vårdresurser. Strävan bör vara att tillsam-

mans och i samverkan tillhandahälla de värdresurser som krävs. Utred-

ningen pekar på olika samverkansinitiativ mellan huvudmännen. I november 1969 utfärdade de båda kommunförbunden rekommendationer om samverkan genom särskilda organ (SLAKO) på såväl läns- som

kommunal nivä. Enligt socialutredningen finns sådana organ i stor ut-

sträckning på länsnivä. De har utvecklats till samrädsorgan även i andra

frågor än äldreomsorg och längtidssjukvärd. I februari 1968 utfärdade

Landstingsförbundet en rekommendation till landstingskommunerna att

Omsorger om äldre 292

använda ett utarbetat förslag ull principavtal att användas I de fall laändstinget ville anlita den kommunala hemsamaritorganisationen för insatser inom hemsjukvården. Landstingsförbundet rekommenderade i juni 1973 vissa ersättningsnormer för vård av långtidssjuka i ålderdomshem. I förar-

betena till rekommendationen sägs att ålderdomshemmen inte skall vara

en ersättning för sjukhem. Landstingskommunernas institutioner skall inte heller vara ersättning för bristande kommunala resurser.

Socialutredningen hänvisar vidare till ett under ären 1974 och 1975

gemensamt bedrivet utvecklingsprojekt mellan kommunförbunden röran-

de samordning av medicinsk och social service (SAMSS). Projektet syf-

tade till att finna praktiska metoder och bättre samordning mellan kom-

muner och landsting i gränsområdet mellan sjukvärd och socialvärd.

År 1978 har kommunförbunden i samarbete med socialstyrelsen och Spri gett ut ett antal rapporter vilka är avsedda som underlag för kommunernas och landstingens planering samt för utveckling av deras samarbete. Rap-

porterna behandlar primärvård. boende, service och värd för äldre. sjuk-

värd I hemmet. social hemtjänst. omhändertagande av äldersdementa. långtidssjukvärd i samverkan och dagsjukvård inom primärvard.

Socialutredningen uttalar att det är angeläget att kvaliteten på insatser

inom hemsjukvarden hälls på en hög nivå. Detta förutsätter en lämplig utbildning för personalen. Utredningen understryker särskilt att distriktssköterskeorganisationen måste byggas ut väsentligt för att motsvara sjukvårdsbehovet. Detta inkluderar krav på hemsjukvård i servicebostäder.

Hemsjukvarden har enligt pensionärsundersökningen I vissa fall börjat

kompletteras. ofta som försöksverksamhet, med olika personalinsatser. Varierande former har börjat växa fram som 1. ex. sjukhusansluten hemsjukvärd. hemsjukvårdspatruller och dagsjukvård. Pensionärsundersökningen uttalar att det administrativa förfarandet i samband med ansökan om hemsjukvård är ett tungrott system. Avståndet mellan beslutsfattare och den enskilde patienten är stort.

Pensionärsundersökningen framhälter att värden av sjuka i hemmet kan sägas innefatta tre komponenter. Den första är den rent sociala omvårdnaden som är en uppgift för primärkommunen. även inom hemsjukvården. Den andra är medicinsk vård och behandling som åligger sjukvårdshuvudmannen. Den kräver en väl utbyggd primärvård. Av avgörande betydelse är den verksamhet som bedrivs av distriktssköterskorna. Den tredje kom-

ponenten är finansieringen av vårdkostnaderna. Kostnaderna för såväl social som medicinsk vård I hemmet bör enligt utredningen finansieras på det sätt som är brukligt i resp. värdform.

I Shjl. finns särskilda bestämmelser om s. k. störande vårdtagare (218).

Med dessa avses I huvudsak äldre gravt alkoholskadade personer som man anser inte kan vistas i ålderdomshem. Landstingen och kommunerna bör enligt socialutredningen ansvara för att dessa personer får behövlig vård

och tillsyn. F.n. finns 14 särskilda hem för denna grupp. Utredningen ser

Omsorger om äldre 293

inte någon anledning till att behålla nagra särskilda bestämmelser för denna

grupp i socialtjänstlagen. Socialutredningens förslag om institutionella vårdresurser och värdinsatser omfattar också denna grupp.

Enligt penstionärsundersökningen visar gjorda undersökningar att ca 5" av personer som är 65 år och äldre får allvarlig äldersdemens. Ytterligare ca 8 får lättare social invaliditet med behov av värd i exempelvis ålderdomshem. Utredningen uttalar att vården av denna grupp är spridd på

olika vårdformer.

Socialutredningen bedömer att gruppen senildementa pensionärer kommer att öka i antal. Omvårdnaden och ullsynen av denna grupp bör kunna ordnas i lugna och hemlika miljöer i mindre institutioner utan alltför stora kostnadsanspråk. För pensionärer med vårdbehov av annat slag kan det vara störande att bo tillsammans med senildementa. Med hänsyn tull dessa patienter och till andra skall sjukvärdshuvudmannen ansvara för att de senildementa bereds en I förhällande tull deras behov anpassad vård. Pensionärsundersökningen uttalar motsvarande uppfattning. Den framhåller också att det behövs forskning kring denna grupp och en utveckling av metoder för vård och behandling.

Remissinstanserna visar ett stort intresse för socialutredningens ställ-

ningstagande i vardfrågan. Utredningens förslag att ett enhetligt huvud-

mannaskap för längtidssjukvård och äldreomsorg inte skall komma i fråga får mycket stor anslutning. Förslaget till åtskillnad mellan sociala och

medicinska insatser inom äldreomsorgen är klart och redigt enligt vissa remissinstanser. De menar att förslaget kommer att lösa mänga av de

tvistefrågor som f.n. så lätt uppkommer mellan primärkommuner och landsting. Även jag tycker att utredningens förslag i hithörande frågor är väl genomtänkta. Jag tillstyrker därför utredningens förslag i denna del.

Jag vill i detta sammanhang peka på nödvändigheten av praktisk samverkan mellan kommun och landsting. Som exempel vill jag nämna den samverkan som sker mellan kommuner och landsting inom social hemtjänst och sjuk värd i hemmet. Det är viktigt att samarbetsformerna utvecklas mellan kommun och landsting.

Jag har tidigare strukit under betydelsen av samordnad planering. När det gäller äldreomsorgen ter sig en samordnad planering mellan huvudmännen viktigare än någonsin med hänsyn tll det ibland mycket nära sambandet mellan långtidssjukvärd och vissa värdformer inom äldreom-

sorg.

Pensionärsundersökningen visar att sjukhemmen inte har fått den hem-

liknande miljö som var villkor från statens sida i 1964 års program. Utbypgg-

naden av den somatiska långtidssjukvården har heller inte skett i takt med

det ökande antalet äldre. Enligt pensionärsundersökningens statistik är det också fler personer som bör komma till langtidssjukvärden från den kommunala äldreomsorgen än motsatsen. Som jag har redovisat tidigare kom-

mer de äldre att öka i antal. Det är särskilt den äldsta aldersgruppen med

Omsorger om äldre 294

stort behov som kommer att öka. Jag föreslår med hänsyn härtill att

äldreberedningen får i uppdrag att studera frågan närmare och komma med

förslag till åtgärder.

Jag delar socialutredningens uppfattning att nägra särskilda bestämmel-

ser rörande s. k. störande vårdtagare inte behövs i socialtjänstlagen. Denna värdfråga återkommer jag till senare (avsnitt 2.13). Jag tillstyrker även utredningens förslag att huvudansvaret för vården av senildementa skall falla på sjukvårdshuvudmannen.

210.606 Forsknings- och utvecklingsarbete inom äldreomsorgen

Den kraftiga ökningen av antalet äldre och problemen kring åldrandet och de äldres situation i samhället medför att äldreomsorgen blir en mycket betydelsefull samhällsangelägenhet mänga år framöver. Enligt socialutredningen behövs forskning och utvecklingsarbete för den fortsatta pla-

neringen och reformverksamheten av äldreomsorgen. Enligt pensionärsundersökningen har forsknings- och utvecklingsverk-

samhet kring äldrandet och dess problem hittills varit relativt begränsad

bäde internationellt och inom Sverige. Behovet av forsknings- och utveck-

lingsarbete är stort inom äldreomsorgen. Utredningen erinrar om att ut-

vecklingen. och inte minst den hittills bedrivna forskningen. har fört fram

forsknings- och utvecklingsarbete. Programmet bör utgöra en ledning för förskningsinstitutioner. myndigheter m. fl. Det måste vara tvärvetenskapligt och spänna över ett vitt fält såsom medicin. socialmedicin, geriatrik. gerontologi. psykologi och sociologi. Även praktiska åtgärder, organisationslösningar o.d. bör ingå I programmet. Utredningen ger exempel på lämpliga projekt samt angelägna forskningsområden. Pensionärsundersökningen erinrar om att det inom delegationen för social forskning genomförs en kartläggning av behovet av forsknings- och utvecklingsarbete i fråga om åldrandet och de äldres situation.

Behovet av forsknings- och utvecklingsarbete inom äldreomsorgen är uppenbarligen mycket stort. Det är därför nödvändigt med ökade insatser

inom denna forskning. Den maste vara tvärvetenskaplig. Inom delegatio-

nen för social forskning har en särskild s. k. initiativgrupp arbetat med att

initiera forsknings- och utvecklingsarbete inom äldreomsorgen. I årets

budgetproposition har vidare tre milj. kr. beräknats för att stödja utveck-

lingsprojekt och försök av särskild betydelse för omvärdnaden och aktiveringen av de äldre. Äldreberedningen får i samråd med delegationen för social forskning överväga de ytterligare initiativ som behövs för att utreda frägan om forsknings- och utvecklingsarbetets uppläggning och organisation.

2.10.7 Behov av utbildad personal

Penstonärsundersökningen anför att de ökade kraven på äldreomsorgen

både inom primärkommunerna och landstingen kommer att medföra ökade

Prop. 1979/80:1 Omsorger för hånälikappade 295

behov av personal. En faktor som skärper behovet är att det inom den sociala bemtjänsten är förhällandevis många som av åldersskäl lämnar sina anställningar.

närmaste framtiden i fråga om organisation och arbetsmetoder ställer krav på ökade utbildnings- och fortbildningsinsatser. Jag anser att äldrebered-

ningen bör skaffa fram ett säkrare planeringsunderlag beträffande tillgång-

en på personal och behovet av utbildning.

2.11 Omsorger om människor med handikapp 2.11.1 Handikapp som begrepp Handikappfrågan är en fråga om att göra samhället tillgängligt. Det

politiska målet på handikappområdet är att handikapppade skall vara med i

samhällets gemenskap och leva som andra. För dessa strävanden används begreppen integration och normalisering. De är vägledande grundsatser för arbetet på detta betydelsefulla område. Handikappade är inte nägon särgrupp eller en avgränsbar grupp människor. Det handlar i stället om människor som till följd av en skada eller en sjukdom har svårt att delta i olika slags verksamhet.

Liksom socialutredningen ser jag handikapp som en relativ företeelse.

Om skadan läks, eller sjukdomen botas, försvinner handikappet. Om den enskilde erhåller personlig och teknisk hjälp eller annat stöd, kan handi-

kappet också försvinna eller åtminstone minskas. En svårtillgänglig eller otillgänglig miljö eller verksamhet kan anpassas och därigenom minska

eller upphäva handikappet hos människor med skador eller sjukdomar. Jag har när det gäller omsorgerna om människor med handikapp samrått med statsrådet Lindahl.

2.11.2 Samhället och de handikappade Handikapp är alltså inte en egenskap hos en person med en skada eller en sjukdom. Handikapp är i stället ett förhållande mellan skadan eller sjukdomen och personens omgivning. Det är således fullt rimligt att tala

om verksamhet som till följd av bristande anpassning och omtanke förorsakar svårigheter eller reser hinder för människor med skador och sjukdomar. Detta synsätt — som egentligen flyttar handikappet från de enskilda

människorna till deras omgivning — är väsentligt, ty det lägger ett ansvar på alla huvudmän, samhälleliga som enskilda, att verksamhet som de bedriver skall vara tillgänglig.

Handikapporganisationerna har i hög grad medverkat till att utveckla

den uppfattning som jag har redovisat nu. Den innebär att handikappfrågan är ett samhällets ansvar och alltså ett ansvar för alla människor. Kravet på

integration och normalisering riktar sig till oss alla. Samhällets anpassning

Prop. 1979/80:1 Omsorger för handikappade 296

förutsätter allas solidariska engagemang. Handikapprörelsen uttrycker saken så: insatserna på handikappomrädet behövs inte bara för handikappades skull utan för hela folkets skull, ty en gemenskap som inte omfattar alla är en fattigare gemenskap. Jag delar även detta synsätt och anser det utgöra det grundläggande motivet för åtgärderna på detta område.

I ett sådant synsätt ligger att handikappfrågan inte kan få ses som en särfråga. Det mäste vara ett viktigt kännetecken för samhällets utveckling att en bättre Ievnadsnivå kommer alla till del. De senaste årtiondenas stora generella politiska reformer på socialtjänstens och andra områden har

medfört omvälvande förbättringar även för handikappade. Totalt sett är emellertid utvecklingen inte alldeles entydig. Jag mäste konstatera att landvinningarna t. ex. inom tekniken har en benägenhet att ställa människor med skador och sjukdomar utanför. Uppfattningen att handikapp ökar i ett alltmer mångskiftande samhälle har enligt min mening således fog

för sig. Därigenom ökar självklart också behovet av åtgärder för att motverka detta drag i utvecklingen.

Kravet på integration och normalisering förutsätter specialinsatser till komplettering av de generella anordningarna. Handikapp är inte bara

någonting relativt utan också en individuell företeelse. Häri ligger att det

måste finnas tillgång ull förstärkningsanordningar och särskilda resurser på handikappomrädet. Detta gäller under överblickbar tid snart sagt all

verksamhet som bedrivs i samhället.

2.11.3¶Utvecklingen av samhällsstödet till handikappade

Det stöd som staten ger har avgörande betydelse för handikappade både ekonomiskt och på många andra sätt. Landstingen svarar bl. a. för medicinska insatser och för hjälpmedel som den som är handikappad kan

behöva. Kommunernas del i omsorgerna om handikappade består av kurativa insatser, personlig omvårdnad, färdtjänst, hjälp med bostadsanskaffning m m. Härtill kommer kommunernas yttersta ansvar för alla i kom-

munen, vilket inte minst har betydelse för människor med handikapp. Jag

har berört den frågan tidigare (avsnitt 2.3). Samhällets insatser på handikappområdet har som socialutredningen visar utvecklats snabbt under de senaste 15 ären. Det gäller både staten och landstings- och primärkommunerna. Arbetet har försiggått i nära samverkan med handikapprörelsen. Den har haft avgörande betydelse för utformningen och inriktningen av verksamheten. För att belysa utvecklingen kan nämnas att enbart statens kostnader för mera direkta handikappåtgärder över statsbudgeten och den allmänna försäkringen för

budgetåret 1979/80 har beräknats till 13.000 milj. kr. Budgetäret 1964/65

utgjorde dessa kostnader 600 milj. kr. Landstingens och kommunernas

insatser för olika ändamål på handikappområdet har utvecklats på ett

motsvarande sätt.

Reformarbetet under perioden har avsett en rad viktiga områden för

Prop. 1979/80:1 Omsorger för handikappade 297

samhällets verksamhet. En nydaning har skett av förskolan, skolan och det högre utbildningsväsendet. För att handikappade skall få sin utbildning tillsammans med andra har säranordningar inom den tidigare s. k. vanförevärden och inom särskolan i stor utsträckning utmönstrats, och eleverna går i klasser och skolor inom det reguljära skolsystemet. Förstärkningsanordningar i form av personella, tekniska och andra stödåtgärder har förts in i alla stadier av utbildningsverksamheten för att garantera handikappade lika bra utbildning som andra får. Omsorgslagen medförde betydelsefulla förändringar inte bara för psykiskt utvecklingsstördas skolgång utan också för deras livssituation i övrigt. För elever i eftergymnasial studiesituation och vid folkhögskolor har vårdartjänsten avgörande betydelse genom att i det dagliga livet tillhandahålla behövlig omvärdnad.

Inom arbetsmarknadspolitiken har omfattande resursförstärkningar genomförts för att öka handikappades möjligheter till arbete. En avsevärd del av de totala arbetsmarknadspolitiska resurserna är inriktade på stöd åt arbetshandikappade. Insatserna avser rehabiliterings- och stödåtgärder för svårplacerade samt olika sysselsättningsskapande åtgärder. De gäller vidare både den reguljära arbetsmarknaden och den skyddade verksamheten. Reformeringen av arbetslivslagstiftningen under 1970-talet, 1. ex. medbestämmandelagen, arbetsmiljölagen, lagen om anställningsskydd och främjandelagen, utgör också ett viktigt stöd för handikappade.

Den allmänna försäkringens utbyggnad under de gångna åren har särskilt inriktats på förbättring av handikappades villkor. Inom försäkringens ram har handikappersättningen och vårdbidraget tillkommit som ett helt nytt generellt stöd för att bl. a. täcka merkostnader som följer av handikapp.

Även för boendet kännetecknas de senaste'årtiondena av betydelsefulla reformer. Reglerna i byggnadsstadgan om bostäders, arbetsplatsers och allmänna lokalers tillgänglighet har grundläggande betydelse för anpassning av den fysiska miljön. Bostadsanpassningsbidraget har utvidgats till ett generellt stöd för individuell anpassning av bostäder för alla handikappade. Serviceboende har införts och utvecklats kraftigt. Det ekonomiska stödet genom olika slags hyressubventioner har förstärkts.

Hela organisationen för personlig hjälp inom den sociala hemhjälpen har tillkommit och utvecklats under den aktuella perioden. Detsamma gäller färdtjänsten. Samtidigt har uppmärksamheten på ett klart sätt inriktats på anpassning av de allmänna kommunikationerna till handikappades behov. Också hjälpmedelsverksamheten har i stort sett byggts upp under den senaste 15-årsperioden.

Stora insatser har gjorts inom kulturpolitiken för att handikappade skall kunna ta del av det alltmer mångskiftande utbudet. Till åtgärder som har särskild betydelse hör reformerna för synskadades och andra gruppers litteraturförsörjning, tolktjänst för döva och text i televisionen. Hit hör även den kraftiga utbyggnaden av förstärkningsresurser inom det fria och frivilliga folkbildningsarbetet. Handikapporganisationerna har erkänts som

Prop. 1979/80:1 Omsorger för handikappade 298

folkrörelse och förhandlingspart med samhällsorganen. Detta har grundläggande betydelse för alla handikappfrågor. Handikapprörelsens ställning

har befästs under perioden, och erkännandet har markerats genom till-

komsten av statens handikappräd, handikappråd i kommuner och län samt inte minst genom en kraftig utbyggnad av statens, landstingens och kommunernas finansiella stöd till organisationerna.

Jag är på det klara med att alltjämt stora krav måste ställas på samhället för att målen på handikappomrädet skall nås. Handikappade är nämligen fortfarande eftersatta. Utvecklingen i samhället för med sig såväl nya

möjligheter som nya svårigheter för handikappade. Arbetet med handi-

kappfrågorna kräver fortsatta insatser.

211.4 Inriktningen av insatserna för handikappade

Socialutredningens riktlinjer för utbyggnaden av socialtjänsten på handi-

kappområdet bygger på de grundsatser som har utvecklats under de senaste årtiondena. Den föreslagna socialtjänstlagens målparagraf stämmer väl

överens med den syn som sedan länge är vägledande för arbetet inom detta område. Det är därvid enligt min mening betydelsefullt att de grundläggan-

de principerna om normalisering och integration bekräftas genom att socialtjänsten enligt stadgandet skall främja jämlikhet i levnadsvillkor och aktivt deltagande i samhällslivet. Jag har tidigare (avsnitt 2.4) i samband med behandlingen av

socialtjänstens funktion och uppgifter redogjort för mina bedömningar av socialtjänstens insatser inom samhällsplaneringen. Av vad jag anförde då framgår att jag ser det som en viktig uppgift för socialtjänsten att bevaka att den yttre miljön — t. ex. bostadsområdena, olika allmänna servicefunktioner m. m. — utformas med hänsyn till handikappades situation.

Socialutredningen har funnit det behövligt att för handikappades del komplettera socialtjänstlagens generella bestämmelser med en särskild

bestämmelse som rör människor som av fysiska eller andra skäl möter

betydande svårigheter i sin livsföring, alltså människor med handikapp. I

den särskilda bestämmelsen föreskrivs att kommunen skall verka för att

sådana människor får möjlighet att delta i samhällets gemenskap och att

leva som andra. Den precisering av socialtjänstens allmänna och övergri-

pande mäl som görs i och med detta innebär en markering av handikappfrå-

gan som även jag finner angelägen och riktig. Det väsentliga motivet för den särskilda bestämmelsen är enligt min mening handikappades eftersatta ställning. Bestämmelsen fäster på ett

klarare sätt uppmärksamheten på handikappades situation. Samtidigt klarlägger och bekräftar den att kommunerna liksom när det gäller omsorgerna om barn och ungdom och omsorgerna om äldre människor har ett grund-

läggande och primärt ansvar för omsorger om handikappade. Det är en styrka för handikappade och deras organisationer. Jag delar således re-

Prop. 1979/80:1 Omsorger för hahdikappade 299

missinstansernas uppfattning att kommunernas skyldigheter mot handi-

kappade skall vara direkt uttryckt i lagen.

Socialutredningen betonar att dess bestämning av gruppen handikappade -- således de som av fysiska eller andra skäl möter betydande svärighe-

ter i sin livsföring — skall ges en vid tolkning. Det är således fråga även om

personer med psykiska handikapp, alkoholproblematiker och andra med svåra sociala problem. Även jag har denna mening. Socialt handikappades situation är ofta särskilt svår, främst för dem själva men I hög grad också för samhället när det gäller att tillgodose de enskilda människornas behov. Dessa problem kräver därför särskild uppmärksamhet. Handikappbegrep-

pet bör således i detta sammanhang ges en vid tolkning.

Det bör på nytt understrykas att gruppen handikappade inte är tydligt avgränsbar. Den kan inte statistiskt beskrivas, och det går i princip inte att ange antalet handikappade efter handikappets art och orsak. Det kommunala ansvar för omsorgerna om handikappade som den särskilda bestäm-

melsen är ett uttryck för utgår i hög grad från den enskildes svårigheter i livsföringen. Om han har betydande sådana svårigheter är han handikap-

pad, och bestämmelsen skall således tillämpas.

2.11.5 Socialtjänstens ansvar för handikappade

Socialutredningen tar i avsnittet om omsorger om människor med handi-

kapp upp en rad områden där handikappades situation särskilt måste

uppmärksammas. Jag ämnar i det följande återkomma till dessa. I gällande ShjL.:s I och 68§§ gjordes år 1968 en ändring som närmast syftade till att undanröja den oklarhet som då rådde om den kommunala

kompetensen på handikappområdet. Ändringen har haft stor betydelse som ett uttryck för den viktiga grundsatsen om en aktiv, uppsökande verksamhet.

Socialtjänstlagen innebär ett ytterligare klarläggande av kommunernas förstahandsansvar för handikappade. Den bestämmelse om enskilds rätt till bistånd för sin försörjning och livsföring i övrigt som jag i enlighet med socialutredningens förslag har förordat tidigare gäller handikappade lika väl som andra. Jag hänvisar till vad jag har sagt tidigare (avsnitt 2.5).

Socialutredningen har vidare föreslagit ett särskilt åläggande för kom-

munerna att verka för att handikappade - med en vid bestämning av

gruppen -- får möjlighet att delta i samhällets gemenskap och leva som

andra. Jag anser det lämpligt att på detta sätt få även de vägledande

grundsatserna om integration och normalisering direkt angivna i lagen och tillstyrker att förslaget genomförs.

Kommunernas ansvar är långtgående. Någon gräns för ansvaret anges

inte, om man bortser från det ansvar som andra huvudmän har och som begränsar socialtjänstens verksamhet över huvud. Det omfattar alla situa-

tioner då människorna har svårt att bryta sin isolering och delta i samhäl-

Prop. 1979/80:1 Omsorger för handikappade 300

lets gemenskap och då de för sin dagliga livsföring behöver stödätgärder som står till förfogande på handikappomrädet.

Socialtjänsten har som grundläggande förutsättning att samhället känner till människornas situation, problem och behov. Socialtjänsten mäste således vara en aktiv, uppsökande verksamhet. Den skall skaffa sig kännedom om förekomsten av handikapp och verka för att de svärigheter som handikapp innebär bemästras. Det är betydelsefullt att denna väsentliga utgängspunkt och metod för det kommunala arbetet får sin bekräftelse i socialtjänstlagen. Denna uppfattning har under remissbehandlingen också starkt hävdats av handikapporganisationerna och bl. a. statens handikappråd. Det är min övertygelse att kommunerna är beredda att bedriva en

aktiv, uppsökande socialtjänst för att tillgodose handikappades behov.

Erfarenheterna från tillämpningen av det stadgande om detta som år 1968 togs in i socialhjälpslagen visar detta.

Socialtjänstlagens åläggande för kommunerna att ha ansvar för om-

sorger om handikappade förändrar som jag har antytt tidigare inte de andra

huvudmännens skyldighet att svara för åtgärder som ankommer på dem. Kommunerna är därmed inte skyldiga att vidta åtgärder som landstingen eller staten på grund av särskilda bestämmelser svarar för. I sådana fall medför kommunernas yttersta ansvar skyldighet för dem att till den andre huvudmannen förmedla kunskap om de behov som kommunen har skatfat sig kännedom om genom sin aktiva, uppsökande socialtjänst. Jag vill också påminna om att det i det vttersta ansvar som kommunerna har för alla sina medborgare ligger att socialtjänsten skall hjälpa den enskilde genom att förmedla insatser som andra huvudmän svarar för.

I detta sammanhang vill jag erinra om omsorgskommitténs ($ 1977: 12) arbete. Dess uppdrag avser bl. a. huvudmannaskapsfrågor på handikappområdet. Därvid har kommittén särskilt att i olika avseenden pröva kom-

petensfrågor mellan kommunerna och landstingen beträffande omsorgen

om psykiskt utvecklingsstörda.

2.11.6 Åtgärder på handikappområdet

Jag övergår nu till att behandla vissa särskilda frågor i anslutning till

socialutredningens redovisning för åtgärder på handikappomrädet.

Jag delar utredningens uppfattning att en bra hostad är en förutsättning

för att handikappade skall kunna delta i samhällets gemenskap och leva

som andra. Jag vill också understryka att målet för bostadspolitiken mäste

vara att alla har en egen bostad. Institutionen som livsform för handikappade är numera en klart föråldrad företeelse. Dess ofränkomliga särprägel

strider mot grundläggande värderingar. Det senaste årtiondets strävanden

att överge institutionellt boende bör fortsätta. För att tillgodose kvalificerade behov — jag tänker bl.a. på behov av

omfattande omvårdnad och behandling av åldrande människor — är natur-

ligtvis även i fortsättningen vissa instituttonella former nödvändiga. Det är

Prop. 1979/80:1 Omsorger för handikappade 301

angeläget att dessa genom hemliknande, god och ombonad prägel motverkar intrycket av gammaldags anstalt. Den goda bostaden med väl avpassad personlig och teknisk service uppskjuter, som HCK pekar på I sitt remisssvar, människornas behov av institutionell omvårdnad och behandling. Jag vill även för egen del stryka under denna synpunkt.

Bostaden bör enligt min mening inte uteslutande ses som en teknisk

lösning för att tillgodose primära boendefunktioner. att äta, sova, vila och

sköta sin hygien. Till en god bostad hör hemhjälp och hjälpmedel i den

omfattning sådant behövs. Bostaden är en del av en miljö, som måste vara åtkomlig för människorna. Kommunikationer och övrig service skall så

långt möjligt fungera för alla.

Kommunerna har ansvar för bostadsförsörjningen. Ansvaret gentemot

handikappade kommer till ett viktigt uttryck 142 a § byggnadsstadgan, som

föreskriver att bostäder skall vara tillgängliga även för dem. Bostadsför-

sörjningen för handikappade med mera omfattande behov av individuella åtgärder underlättas genom det statliga bostadsanpassningsbidraget. Den allmänt stigande bostadsstandarden i förening med stödätgärder

som direkt riktar sig till handikappade har förbättrat deras boendeförhållanden väsentligt. Ännu återstår emellertid mycket att göra. Det gäller i

synnerhet i fråga om mera kvalificerat serviceboende för personer med

stora svårigheter i den dagliga livsföringen. För att ge dem möjligheter till

ett aktivt liv måste det alltjämt göras betydande insatser. Liksom hittills bör således socialnämnden medverka till att den enskilde får ett boende

som är anpassat efter hans behov av särskilt stöd.

Som jag nyss var inne på, bör personlig hjälp ses som en del av boendet. Tillräcklig social hemhjälp är en förutsättning för att handikappade skall

kunna leva självständigt. Denna kommunala service har utvecklats gynn-

samt inte minst genom det statsbidrag som infördes år 1964 och förstärktes

år 1974.

Den soctala hemhjälpen har naturligtvis en tyngdpunkt i anslutning till själva bostaden såsom hjälp med att handla, laga mat och städa. Jag ser den emellertid som en personlig service i boendet i den vidare bemärkelsen. Den bör stå till handikappades förfogande i de situationer de behöver sådan service. Hemhjälpsverksamheten bör alltså - som redan har skett

på en del håll — utvecklas till en social service som genom rikt varierade

insatser gör det möjligt för handikappade att leva självständigt i egna bostäder och delta i olika verksamheter efter egna önskemål. Den utgör då ett viktigt medel för att bryta isolering och skapa goda livsvillkor kulturellt

och socialt.

Betydelsefulla uppgifter för den sociala hemhjälpen är enligt min mening även att ledsaga handikappade utom hemmet, t. ex. för att besöka vänner. dekta i kulturlivet eller bara promenera. Det har också stor betydelse att den tillgodoser anhörigas behov av avlösning I omvårdnaden av handikappade.

Omsorger för handikappade 302

Färdtjänsten är en kommunal — i några fall landstingskommunal — service som har stor betydelse för handikappade. Den är viktig för att de

skall kunna leva ett aktivt liv och delta i kulturliv och annan verksamhet

efter fritt val. Numera finns färdtjänst i alla kommuner, och den har

utvecklats snabbt med stöd av det statsbidrag som infördes år 1975.

Som jag har nämnt tidigare är emellertid färdtjänsten synnerligen skif-

tande kommunerna emellan. På många håll gäller begränsningar, t.ex. i fråga om antalet medgivna resor. Jag förutsätter att kommunerna är bered-

da att ordna sin färdtjänst så att yngre säväl som äldre handikappade som

är beroende av den kan anlita den efter behov. Statsbidraget, som infördes

för att underlätta denna utveckling, bör göra detta möjligt.

Soctalutredningen framhåller betydelsen av socialtjänstens medverkan för att handikappade skall få arbete. Rätten till arbete och meningsfull

sysselsättning är frägor som särskilt betonas i remissvaren.

Som socialutredningen ocksä framhäller är utgångspunkten för samhäl-

lets samlade ätgärder när det gäller arbete och sysselsättning åt handikappade inte bara att arbete ger försörjning utan också delaktighet i den

soctala gemenskapen. Bra bostad och service av skilda slag, främst social hemhjälp, färdtjänst och hjälpmedel, är, som t. ex. arbetsmarknadsstyrelsen framhåller, viktiga förutsättningar för att handikappade skall klara ett arbete. Kommunerna bör också kunna förmedla kunskap om enskildas problem till arbetsmarknadsmyndigheten. Även av dessa skäl måste enligt min mening således ställas krav på en effektiv socialtjänst.

Det är angeläget att samarbetet mellan socialtjänsten och arbetsmark-

nadsmyndigheten fördjupas både för att lösa enskilda människors problem

och för att mera allmänt klara sysselsättningsfrågorna. Samarbetet bör

bl. a. gälla planeringen av sysselsättningen inom kommunen, såväl i kommunens egen som i andras regi. Inom varje kommun hör kommunen själv till de största arbetsgivarna, ofta med en stark variation i arbetsuppgifternas art. Detta bör ge kommunen förhållandevis goda möjligheter att bereda

även handikappade arbete. En god socialtjänst innefattar ansvar för dem som är förtidspensionärer

och inte fär meningsfull svsselsättning på annat sätt. För dem bör kommu-

nerna kunna medverka till att de får en lämplig sysselsättning. Enligt min

mening bör den omfattande verksamheten med dagcentraler som omsorgs-

huvudmännen svarar för kunna utvidgas till mera generella insatser på detta viktiga område. Jag har redan tidigare tagit upp frågor om socialtjänstens uppgifter när det gäller sysselsättning (bl. a. avsnitt 2.4).

Handikappades egna organisationer har varit en viktig förutsättning för samhällets ökade insatser på handikappområdet. Genom sin mängskiftande struktur finns inom handikapprörelsen en unik erfarenhet och kunskap samlad om skilda handikappgruppers situation, problem och behov. Denna

kunskap har förmedlats till samhällsorganen. Därigenom har handikappade själva haft stor betydelse bäde vid utformningen av målen för samhäl-

Prop. 1979/80:1 Omsorger för hahdikappade 303

lets insatser och i det fortlöpande reformarbetet. I stora, principiella och gemensamma frågor handlar handikapporganisationerna samfällt utifrån

en enad grundsyn. På så sätt har handikapprörelsen vunnit opinion för

handikappades sak bland andra medborgare och skapat förutsättningar för en bred uppslutning kring reformverksamheten.

Handikapprörelsen har nära 300000 medlemmar. Den är genom sina

drygt 1 200 föreningar företrädd i hela landet. Organisationerna är demo-

kratiskt uppbyggda, medlemmarna bestämmer själva med lika stort infly-

tande för var och en över verksamheten. Inom rörelsen förs en öppen debatt om dess uppgifter och mål. Handikapprörelsen bärs av en gemensam idé som medlemmarna arbetar för: att handikappade har lika värde som andra och därför skall ha samma rätt som de.

Handikappföreningarna ute i kommunerna är handikapprörelsens grund och styrka. Där finns människorna, och där kommer man problemen nära. Det lokala föreningslivet inom handikapprörelsen har spelat stor roll för

utbyggnaden av de kommunala anordningarna på handikappområdet.

Kommunerna har insett betydelsen av nära samverkan med handikappor-

ganisationerna och utformat sin service i samarbete med dem. Organisatio-

nerna har också haft betydelse för den aktiva, uppsökande verksamheten

genom sin kännedom om enskilda människors behov.

Samarbetet mellan de kommunala organen och de lokala handikappföreningarna har kommit till ett viktigt uttryck i de kommunala handikappråden och i länshandikappråden. Sådana räd finns numera i nästan alla kommuner — och i alla landsting — och därigenom har det skapats fasta former för kommunernas samarbete med handikapprörelsen. Statens handikappråds Rapport om handikappråd år 1978 ger vid handen att de

kommunala handikappråden sinsemellan skiftar starkt både organisato-

riskt och arbetsmässigt. Handikappråden visar sig dock ha stor betydelse. Det är min övertygelse att de även i fortsättningen kommer att spela en viktig roll i det kommunala arbetet.

I arbetet för att förbättra handikappades livsvillkor kommer samhället framöver liksom hittills att vara beroende av handikapprörelsens medverkan. Dess fortsatta förmåga att samla och ställa kunskap om behoven till

förfogande är en förutsättning för att samhället skall kunna tillgodose dem.

Det gäller i lika hög grad statens organ som landstingens och kommuner-

nas.

Därför ser jag det som ett samhällsintresse av hög rang att ge handikapporganisationerna goda arbetsbetingelser. Stat, landsting och kommuner måste ställa stora anspråk'på medverkan från handikapprörelsens kommunföreningar, länsorgan och riksförbund i arbetet på handikappområdet. Enligt min uppfattning måste handikappades sakkunskap anlitas än mer i det fortsatta arbetet. Det är fråga om medverkan på många samhällsområden både i fortlöpande reformarbete och i praktisk utformning av anordningar som skall betjäna människorna.

Prop. 1979/80:1 Vård i familjehem m.m. 304

Såväl staten som kommunerna och landstingen har på senare är högst avsevärt ökat sina ekonomiska bidrag till handikapporganisationerna. Detta har stärkt organisationernas möjligheter att medverka I samhällets arbete för att förbättra handikappades villkor. Det har givetvis grundläggande betydelse att handikapporgantsationerna också i fortsättningen ges möjligheter att utveckla sitt arbete.

2.12 Vård i familjehem m. m.

2.12.1 Familjehem som vårdresurs Socialutredningen har ansett att vård i annat enskilt hem än det egna, vård i familjehem, är en viktig resurs inom socialtjänsten. I den nuvarande sociallagstiftningen finns denna vårdform endast reglerad som fosterbarnsvård, alltså i barnavårdslagens bestämmelser om fosterbarn, fosterföräldrar och fosterhem. Under senare år har familjevård i ökande utsträckning börjat användas också för äldre ungdomar och för vuxna inom både socialvården och sjukvården, t. ex. den psykiatriska vården. Socialutredningens förslag beträffande vård i familjehem avser både barn och vuxna. Tyngdpunkten i familjehemsvården kommer dock säkertigen även i framtiden att ligga bland barn och ungdom. En stor del av detta avsnitt tas också upp av en redovisning av de särskilda regler som skall gälla för dessa grupper och som motsvarar de nuvarande fosterbarnsreglerna. Först skall jag emellertid behandla vård i familjehem som en allmän resurs inom socialtjänsten. Socialutredningens ställningstaganden bygger delvis på arbete som har utförts av fosterbarnsutredningen och som har presenterats i ett betänkande (SOU 1974: 7) Barn- och ungdomsvård. Viktiga delar av fosterbarnsutredningens undersökningar och överväganden kommer därför att presenteras jämsides med socialutredningens.

Vårdformen Som fosterbarn räknas enligt barnavårdslagens regler dels barn som har placerats i enskilt hem efter att ha tagits om hand för samhällsvård, dels barn som av föräldrarna själva har placerats i fosterhem, s. k. privatplacerade barn. Jag kommer i fortsättningen att reservera begreppet familjehem för sådana hem, där en placering sker genom socialnämndens försorg. De privatplacerade barnen kallar jag barn i annat enskilt hem. Enligt en undersökning som gjordes av fosterbarnsutredningen i början av 1970-talet hade de nämndplacerade fosterbarnen i många fall placerats på långt avstånd från föräldrarna, och en majoritet av placeringarna hade skett utanför hemortskommunen. Fosterbarn från större samhällen och tätorter placerades i många fall i mindre kommuner. Utredningen fann att valet av placeringsort inte alltid styrdes av behandlingsmotiv.

Prop. 1979/80:1 Vård i familjehem m.m. 305

Många av fosterbarnen kom från enförälderfamiljer, en tredjedel hade vistats i föräldrahemmet när föräldrarna separerade. I det närmaste hälften

av de omhändertagna barnen hade någon gång vistats i barnhem och dessa

barnhemsplaceringar hade till övervägande del ägt rum samma år som

barnet hade fötts. Nära en tredjedel av barnen hade fått någon form av barnpsykiatrisk behandling eller vård. Av de omhändertagna barnen hade en fjärdedel tidigare varit placerade i annat fosterhem. I en femtedel av

fallen upphörde placeringen därför att fosterföräldrarna inte själva ville

fortsätta vården.

Fosterbarnsutredningen tog principerna om normalisering, närhet, frivil-

lighet och medinflytande som utgångspunkt för vård och behandling av

barn och ungdom i annat hem än den unges eget.

Med normalisering avsåg utredningen att samhällets insatser för männi-

skor med särskilda behov skulle ha en sådan utformning att de i så liten utsträckning som möjligt upplevdes som särbehandling. En omplacering av

ett barn skulle således innebära så begränsade förändringar i barnets livsföring som möjligt. Med närhet avsåg utredningen att insatser för den enskilde i största

möjliga utsträckning bör sättas in i närmiljön. En placering av ett barn i annan familj bör i princip inriktas på återförening av barnet och föräldrar-

na. Återföreningen torde i flertalet fall underlättas om kontakter förekommer mellan barn och föräldrar också under den tid barnet vårdas utanför

sitt eget hem. Placeringar på korta avstånd från hemmet underlättar givetvis sådana kontakter. Utredningen föreslog därför att placeringar i första

hand skulle ske inom den egna kommunen. Fosterbarnsutredningen föreslog bl. a. att fosterbarnsvården i nuvaran-

de form skulle ersättas av vård i enskilda och kommunala familjehem. De enskilda familjehemmen svarar mot de fosterhem som i dag används av barnavårdsnämnderna för placering av barn som är omhändertagna för

samhällsvård. De kommunala familjehemmen är en utvecklad form av

familjehem, där minst en av vårdarna är anställd på heltid av kommunen. Utredningen nämner också vad som skulle kunna kallas en mellanform, nämligen kontrakterade familjehem. Dessa håller enligt avtal med kommunen en beredskap för att med kort varsel ta emot ett visst högsta antal

barn för omvårdnad. Placeringar i enskilt hem som äger rum på privat väg skulle enligt fosterbarnsutredningens förslag inte längre omfattas av några särskilda bestämmelser. Jag återkommer till socialutredningens förslag i

denna del och mitt ställningstagande till det i det följande.

Jag har tidigare (avsnitt 2.7.6) redogjort för den försöksverksamhet — Skåneprojektet — som har bedrivits för att pröva bl. a. fosterbarnsutred-

ningens förslag. Fosterbarnsutredningen såväl som socialutredningen har lagt vikt vid att samhället bygger ut sina insatser för att hjälpa barnet eller

den vuxne i hemmiljön. På det sättet anser utredningarna att det bör vara möjligt att minska antalet placeringar för vård utanför det egna hemmet. 20 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr I. Del A

Prop. 1979/80:1 Värd i familjehem m.m. 306

För de barn eller vuxna som inte kan få tillräcklig hjälp eller värd i det egna hemmet är värd I familjehem i allmänhet att föredra framför annan vård. Socialutredningen anser således, som jag har antytt redan, att värd i familjehem många gånger kan vara ett bättre alternativ än institutionell värd också för vuxna.

Enligt socialutredningens förslag till socialtjänstlag skall socialnämnden ha ansvaret för att de som genom nämndens försorg tas emot i annat hem

än det egna får god vård. Vården i familjehem skall givetvis vara präglad av

den helhetssyn på människan och hennes situation som är grundläggande för den nya socialtjänsten. Lika självklart är att principen om att socialtjänstens insatser så långt möjligt skall utformas tillsammans med den

enskilde också skall gälla vården i familjehem.

Som jag återkommer till längre fram (avsnitt 2.25) måste barn och

ungdom i vissa särskilt angivna situationer kunna beredas vård även om

det inte går att få samtycke till vården. Om sådan vård har beslutats, är det socialnämnden som bestämmer var den unge skall vistas under vårdtiden

och hur värden skall anordnas. Även i sådana fall bör socialnämnden enligt

socialutredningens förslag It första hand pröva om värd i annat enskilt hem

kan komma i fråga.

Under remissbehandlingen av socialutredningens betänkande har flertalet instanser ställt sig positiva till vård i familjehem som resurs inom

socialtjänsten och betonat värdet av att vårdformen också görs tillgänglig för vuxna. Man framhåller bl. a. att familjehemmen kan ge en individuellt

anpassad och personligt utformad vård som ligger nära ett normalt sätt att leva och att värden i allmänhet ger goda resultat. En viss tveksamhet

uttrycks dock på en del håll inför möjligheten att i ökad utsträckning engagera familjehem. Det är svårt att rekrytera familjehem, och kommunerna konkurrerar om de resurser som finns i dag.

Nägra av de kommuner som har omfattats av Skåneprojektet framhåller att försöken med kontrakterade familjehem har visat på stora fördelar ur vårdsynpunkt och därför har stora utvecklingsmöjligheter. Malmö kommun pekar på de svärigheter som finns när det gäller arbetsrättsliga samt

försäkrings- och skattetekniska frågor. Helsingborgs kommun anför att det inte finns skäl att i detalj reglera vården i olika typer av familjehem. Flera

av remissinstanserna har samma uppfattning och menar att kommunerna

bör ges stora möjligheter att själva utforma familjevärden utifrån lokala förhållanden och de aktuella behov som skall tillgodoses.

Bl. a. kriminalvärdsstyrelsen och brottsförebyggande rådet har en positiv

inställning till förslaget att vidga vård i familjehem till att i högre grad

omfatta även vuxna. Enligt rådets uppfattning bör resurserna ökas så att barn. föräldrar och familjehem kan få det önskvärda stödet.

Svenska nykterhetsvårdsförbundet anser att man jämsides med utveckling av familjehem måste utveckla de institutionella resurserna speciellt för

tonåringar och missbruksgrupper. Sveriges läkarförbund och Svenska lä-

Prop. 1979/80:1 Värd i familjehem m.m. 307

karesällskapet har samma uppfattning och anför att ungdomar i många fall har svårt att smälta in i en familj och i stället bättre klarar ett boende i små

behandlingsinstitutioner elier tonårshem. Kommunförbundet anser att samspelet mellan olika former av socialt behandlingsarbete — vård i famil-

jehem resp. institution — inte har belysts tillräckligt i utredningen.

Jag kan för egen del i allt väsentligt instämma i de synpunkter och förslag på den framtida vården i familjehem som fosterbarnsutredningen och socialutredningen har lagt fram.

Vård i familjehem är i dag den dominerande värdformen för barn och ungdom som behöver värd utanför det egna hemmet. Utredningarna anser

också liksom en i stort sett enig remissopinion att vård i annat enskilt hem

som regel skall prövas före vård i institution i de fall barn och ungdom behöver beredas vård utanför det egna hemmet. Att värd i familjehem i flertalet fall anses överlägsen värd i institution beror på den nära anknytningen till vuxna föräldraersättare och den känslomässiga relation som

uppstår mellan dem och barnet. Detta är oftast en förutsättning för barnets utveckling till en trygg, harmonisk och väl fungerande människa. Jag

ansluter mig alltså till uppfattningen att vård av barn och ungdom som inte längre kan bo i sina egna hem bör ges på ett sådant sätt att förhållandena för barnet så litet som möjligt avviker från den unges normala förhållanden. Vård i familjehem uppfyller enligt min mening detta krav. Som jag har sagt tidigare (avsnitt 2.7) bör målet vidare vara att vård skall beredas så

nära den enskildes hem som möjligt. Man måste emellertid samtidigt vara

klar över att undantag kan vara nödvändiga av vårdmässiga och andra skäl. Bra vård och rätt värdresurs mäste gå före värd på nära håll.

Skånceprojektet har gett många värdefulla erfarenheter när det gäller säväl värdens utformning och genomförande som frågor av mer praktisk och administrativ karaktär. I slutrapporten från Skåneprojektet har ledningsgruppen pekat på att kontrakterade familjehem i den egna kommunen eller dess närhet ger förutsättningar för en konstruktiv problembearbetning men också ställer krav på aktiva insatser för att få ett samarbete till ständ mellan alla berörda parter. Ledningsgruppen anser att det är viktigt att det finns tillgång till resurser i kommunen av det slag som de s.k. sociala basstationerna I Malmö representerar. Man menar också att det är angelä-

get att den ansvarige socialarbetaren fär hjälp med handledning och kom-

pletterande insatser vid analys och bearbetning av problem inför viktiga ställningstaganden i fråga om placeringar. Det gäller t. ex. att väga konsekvenserna av separation t sociala krissituationer mot riskerna för att barn far illa på grund av t. ex. gravt missbruk hos den som vårdar barnet. Frågor om försummelser. vanvård och liknande mäste alltid avgöras efter en

bedömning om vad som är minst skadligt för barnet. Ett angeläget behov enligt rapporten är vidare att utbildningskurser ordnas och att organiserat

stöd ges till familjehemmen. Ledningsgruppen anser att personalomsätt-

ning och arbetsbelastning i den kommunala socialvärden försvårar ett

långsiktigt behandlingsarbete och en kontinuitet i vården.

Prop. 1979/80:1 Vård i familjehem m.m. 308

Nägra av de problemområden försöksverksamheten har riktat uppmärksamheten på prövas nu närmare av socialstyrelsen.

Utmärkande för den nya socialtjänsten är det kontinuerliga vårdansvar som socialnämnden skall ha oavsett om den enskilde vårdas i familjehem

eller institution — hem för vård eller boende. När t. ex. ett barn skall flyttas

över från cen institution till ett familjehem mäste det alltså ske i nära samarbete mellan berörda värdenheter och socialnämnden. Kontinuerlig samverkan mellan socialarbetaren inom den kommunala socialtjänsten och den enskilda familjen har stor betydelse. Jag anser därför — i likhet med flera av remissinstanserna — att värden i familjehem kräver en fast central organisation inom kommunen för tillsyn och service. Detta gäller i synnerhet de större kommunerna. Det utredningsarbete som nu pågår rörande

vård I familjehem av missbrukare bör i flera avseenden kunna resultera i

överväganden och förslag som får betydelse också för annan vård i familjehem.

Jag vill i detta sammanhang också till viss del instämma i de synpunkter

som har framförts under remissbehandlingen när det gäller behovet av att

inrätta särskilda behandlingskollektiv eler tonårshem för tonåringar och äldre ungdomar som är missbrukare. En del ungdomar som genom socialtjänstens försorg skall beredas vård utanför det egna hemmet är i en sädan älder att en flyttning från föräldrarna upplevs som naturlig. Samtidigt saknar dessa ungdomar den mognad och självständighet som är nödvändig för att klara ett boende på egen hand. I sådana fall kan en placering i ett mindre behandlingskollektiv många gånger vara att föredra. För ett sådant ställningstagande talar också några uttalanden som citeras i slutrapporten från Skäåneprojektet. Projektets utvärderingsgrupp menar att familjehemmens möjligheter att träda I stället för existerande och tillgängliga institutionsresurser är begränsade. Utvärderingsgruppen menar att det är rimligare och på sikt fruktbarare att satsa på en utveckling av institutionsresur-

serna än att driva en utveckling mot alltmer ”kvalificerade” familjehem.

Gruppen menar dock att en satsning samtidigt bör ske på familjehemsverksamheten. Försöken visar att kommunerna behöver satsa mer på introduk-

tion av placerade, information, stöd från socialassistenter och andra, handtedning och parallella åtgärder i det biologiska hemmet.

Vård i familjehem av narkotikamissbrukare m.m.

I prop. 1977/78:105 om åtgärder mot narkotikamissbruk, som antogs av riksdagen våren 1978, behandlas bl. a. vård i enskilt hem av narkotikamiss-

brukare. I propositionen konstaterar den dåvarande soctalministern att vård i enskilt hem har många positiva inslag. Det ger möjlighet till nära anknytning till några få personer i en naturligt fungerande miljö. Familjevärd kräver dock liksom andra vårdformer kunskap. planering och uppföljning. Värdfamiljerna behöver stöd, handledning och utbildning. Många

problem av praktisk och principiell natur måste lösas för att familje vården skall kunna utvecklas. Särskilt gäller detta utformningen av stöd och

handledning i det praktiska arbetet. I enlighet med vad som föreslogs i propositionen kommer statsbidraget till kommuns kostnad för vård i enskilt hem av narkotikamissbrukare också att kunna utgå vid placering av narkotikamissbrukare i behandlingsenheter med upp till fyra platser. Flera myndigheter och organisationer arbetar f.n. med utveckling av

vård i enskilt hem. Inom socialstyrelsen har barn- och ungdomsvården studerats i det s.k. BUF-projektet (mål och metoder i värden av barn och

ungdom i familjehem). Projektet har redovisats i rapporten (Socialstyrelsen redovisar 1978: 10) Barn och ungdom i familjehem. Socialstyrelsen

ansvarar också för översyn av familjevård inom den psykiatriska vården. Forsknings- och utvecklingsarbete pågär vidare inom bl. a. kommuner och ideella organisationer.

I juni 1978 har — som ett resultat av det tidigare redovisade arbetet med

åtgärder mot narkotikamissbruk — tillkallats en särskild utredare (S 1978: 05) för att initiera, samordna och utvärdera viss försöksverksamhet samt med utgångspunkt i detta utreda vissa frågor rörande vård i familje-

hem av missbrukare. Försöksverksamheten avser att pröva olika möjlighe-

ter till rekrytering av familjehem och olika former för utbildning, handled-

ning och stöd till de personer som ger vård i enskilt hem. Utredaren skall bl.a. ge en beskrivning av vård i enskilt hem och undersöka förutsättningarna att lösa problemen med ansvars- och försäkringsfrågor.

Utbildning

Många remissinstanser har hävdat att det finns ett stort och uppdämt behov av utbildning för vårdare i familjehem. Man framhåller bl. a. utbildningens betydelse för rekrytering av nya familjer. Örebro kommun anför

att nära hälften av alla omplaceringar i fosterhem är en följd av att foster-

föräldrarna har tröttnat. SACO/SR och Sveriges Socionomers Riksför-

bund poängterar att familjevårdsverksamheten kräver en fast, central or-

ganisation för tillsyn och service. Utbildningen måste enligt dessa instanser vara omfattande och ersättningen så hög att samhället kan ställa stora krav på hemmens engagemang och funktion.

Utbildningsfrågorna har enligt min mening väsentlig betydelse för ut-

formningen av vård i familjehem. En förbättrad utbildning är avgörande för

hur socialtjänsten i framtiden skall kunna tillgodogöra sig de stora resurser

som familjevården erbjuder. Den är bl. a. också ett medel att söka minska

antalet skadliga omflyttningar av unga från ett hem till ett annat. Socialsty-

relsen liksom vissa studieförbund utarbetar studiematerial för sådan utbildningsverksamhet. Utbildningen bör sikta till att ge djupare insikter i det som är specifikt för

vård av barn och ungdomar. Särskild uppmärksamhet måste ägnas utbild-

Prop. 1979/80:1 Värd i familjehem m.m. 310

ningen av dem som skall ha hand om familjevärd för vuxna. Utbildningen bör med fördel kunna knyta an till de vårduppgifter familjevårdarna redan har. eller kommer att ha. Det bör vara möjligt att anordna utbildning i samarbete med familjevårdarnas föreningar och Kommunförbundet och

dess länsavdelningar. Också socialarbetare som placerar klienten i familje-

hem bör ansvara för eller i varje fall ta del av den utbildning som familjevårdaren fär. Ett viktigt inslag i utbildningsverksamheten är möjligheterna

för familjevårdarna att utbyta erfarenheter och diskutera gemensamma

problem.

Ersättning Fosterbarnsutredningen föreslog i sitt betänkande att kommunerna skul-

le dela upp ersättningen för familjevården i tvä delar, en som avsåg visst

arvode per barn och månad och var skattepliktig, en annan som avsåg icke

skattepliktig omkostnadsersättning för mat, kläder osv. Förslaget ledde

bl.a. till en ändring i skattelagstiftningen. Socialutredningen har anslutit sig till fosterbarnsutredningens synpunkter i ersättningsfrågan. Numera

torde det system som fosterbarnsutredningen rekommenderade tillämpas

genomgäende I landets kommuner. De allra flesta följer de rekommendationer till kommunerna när det gäller ersättningarnas storlek m. m. som Kommunförbundet har utarbetat. Ersättningsbeloppen följer sedan är 1975

basbeloppet för januari varje är. Kommunförbundet studerar fortlöpande ersättningarna till familjehem för såväl barn och ungdom som vuxna. Rekommendationer avseende vuxna saknas hittills.

De instanser som under remissbehandlingen av socialutredningens slutbetänkande har haft synpunkter i ersättningsfrågan har pekat på nödvän-

digheten av att ge familjehemmen en ersättning som gör det möjligt att

ställa höga krav på deras funktion och engagemang. Några remissinstanser anser att det finns för få riktlinjer för ersättningen och att flera av kommunerna inte följer de rekommendationer som finns i dag. BI. a. Föreningen

Sveriges socialchefer föreslår att Kommunförbundet skall ges i uppdrag att utarbeta riktlinjer för ersättning inom familje vård för vuxna på samma sätt som nu gäller fosterbarnsvärden. Fosterföräldraföreningen föreslår en

kraftig uppjustering av ersättningsbeloppen och vill att ersättning till famil-

raföreningen och Kommunförbundet. Mot bakgrund av den utredningsverksamhet som enligt vad jag har redogjort för redan pågår och som bl. a. har att behandla ersättningarna till

familjehemmen finns det enligt min mening inte anledning att i detta

sammanhang ta något ytterligare Initiativ i ersättningsfrägan.

2.12.2 Särskild tillsyn över barn i familjehem och annat enskilt hem Nuvarande regler om fosterbarnsvard Med fosterbarn avses barn under 16 är, som vårdas och fostras i annat enskilt hem än hos föräldrarna eller särskilt förordnad förmyndare, vilken

har vårdnaden om barnet (46 & BvL). För dessa barn gäller att de mera stadigvarande får sin dagliga omvårdnad och uppfostran av någon annan än föräldrarna eller annan vårdnadshavare men att vårdaren ändå inte har det fulla bestämmandet över barnet. Den rättsliga vårdnaden har vårdnadshavaren kvar, dvs. i allmänhet föräldrarna. De kan därför när som helst bestämma att barnet skall vara någon annanstans än i fosterhemmet, de är alltjämt barnets förmyndare osv. Rätten att bestämma om barnets vistelseort gäller dock inte om barnet enligt 25 § och 29 § BvL har tagits om hand för samhällsvård, eftersom barnavårdsnämnden då har övertagit föräldrarnas uppgifter.

Ett barn kan komma till fosterhem på olika sätt. I de flesta fall, omkring

tre fjärdedelar av alla, har barnavårdsnämnden placerat barnet i enskilt

hem efter att ha tagit barnet om hand för samhällsvård. Men det förekommer också att föräldrarna själva tar initiativet och placerar sitt barn i

fosterhem. Anledningen kan vara att föräldrarna på grund av sjukdom, arbete eller utbildning på annan ort, utlandsvistelse eller liknande under en tid inte själva kan svara för barnets dagliga behov. Man talar i dessa fall,

som jag har nämnt tidigare, om privatplacerade barn. Inte sällan blir det

barnets mor- eller farföräldrar eller någon annan nära släkting som blir fosterföräldrar. Har föräldrarna inte själva någon som är villig att ansvara

för barnet, kan barnavårdsnämnden bistå med fosterhem.

Hur barnet än har kommit att bli placerat i fosterhem gäller att barnavårdsnämnden skall ha godkänt fosterhemmet. Nämnden skall också ha fortlöpande tillsyn över att barnet har det bra medan det vistas där.

Barn i familjehem

Jag kommer senare (avsnitt 2.25) att föreslå att barn och ungdom upp till

18 års ålder skall kunna beredas vård utan samtycke när det finns brister i omsorgen om den unge eller den unge själv missbrukar beroendeframkal-

lande medel eller begår brott. I de senare fallen skall den unge under

särskilda förutsättningar kunna tas om hand upp till 20 års ålder. En viktig vårdresurs i dessa sammanhang kommer att utgöras av familjehemmen. Det kan också antas att socialnämnderna i ökande omfattning kommer att

vilja förmedla familjehem som ett led i en samförständslösning med föräldrarna. Som framgår av vad jag har sagt tidigare ansvarar nämnden i båda dessa

situationer för kvalitén på det utvalda hemmet såväl före placeringen som under hela vårdtiden. Utredningarna och remissinstanserna är dock över-

ens om att det liksom hittills dessutom finns anledning att för dessa fall för

de ungas del behålla de särskilda regler om tillsyn som barnavårdslagen i dag innehäller för fosterbarnen.

Socialutredningen understryker att det är viktigt att nämnden medverkar till att barnets kontakter med de egna föräldrarna består under tiden som det vårdas i det andra hemmet. Fosterföräldrarnas kontakter med föräld-

Prop. 1979/80:1 Vård i familjehem m.m. ' tt

rarna bör också upprätthållas så att dessa kan ta del i beslut som rör

barnet. Fosterföräldrarna bör få stöd och hjälp av nämnden och ta kontakt med denna innan de beslutar i frägor som har stor betydelse för barnet.

Jag delar utredningarnas uppfattning. Det innebär i korthet att social-

nämnden skall svara för att barnet under tiden i familjehemmet får god

vård och fostran och en lämplig utbildning. Det innebär vidare en skyldighet för nämnden att lämna både barnets föräldrar och den som värdar barnet det räd och stöd eller den hjälp av annat slag som de behöver.

Privatplacerade barn

Mera delade meningar råder det om värdet av särskilda regler vid privat-

placering av barn i annat hem än det egna. Fosterbarnsutredningen föreslog att det obligatoriska tillstånds- och tillsynsinstitutet skulle avskaffas i

dessa fall. Utredningen framhöll bl. a. att man i allmänhet inte kan anse att