om erkännande av nordiska faderskapsavgöranden
Regeringens proposition
1979/80:5
om erkännande av nordiska faderskapsavgöranden;
beslutad den 28 juni 1979.
Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i
bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.
På regeringens vägnar
OLA ULLSTEN SVEN ROMANUS
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att en faderskapsdom som har meddelats i Danmark, Finland, Istand eller Norge skall gälla även i Sverige. Också en fastställelse av faderskap genom erkännande skall gälla här i landet, om fastställelsen har skett i något av de andra länderna.
Förslaget innebär att ett faderskapsavgörande från något av de andra
nordiska länderna i princip jämställs med ett svenskt avgörande. Detta betyder att avgörandet kan få rättsverkan exempelvis vid bedömningen av en
fråga om arv eller underhåll här i landet. Lagförslaget är ett led i det nordiska lagstiftningssamarbetet. Avsikten är
att motsvarande förslag skall läggas fram i de övriga länderna.
I Riksdagen 1979180. I samt. Nr 5
Förslag till
Lag om erkännande av nordiska faderskapsavgöranden
Härigenom föreskrivs följande
15 En lagakraftvunnen dom som har meddelats i Danmark, Finland, Island
eller Norge och som avser faderskap till barn gäller även i Sverige.
Med dom jämställs i denna lag förlikning som har ingåtts inför domstol i Danmark.
2§ En fastställelse av faderskap i annan form än genom dom gäller i Sverige,
om fastställelsen har skett i Danmark, Finland, Island eller Norge.
38 En dom eller fastställelse som avses i 1 och 2 §§ gäller dock inte i Sverige, 1. om domen eller fastställelsen står i strid med en här i landet giltig dom i en rättegång som påbörjades innan den andra rättegången inleddes eller innan fastställelsen skedde,
2. om domen eller fastställelsen står i strid med en här i landet giltig fastställelse av faderskap i annan form än genom dom, såvida denna fastställelse skedde innan rättegången påbörjades eller innan den andra
fastställelsen skedde,
3. om det här eller utomlands pågår en rättegång angående faderskapet som kan leda till en dom som gäller i Sverige och denna rättegång påbörjades innan
den andra rättegången inleddes eller innan fastställelsen skedde,
4. om det skulle vara uppenbart oförenligt med grunderna för den svenska rättsordningen att erkänna domen eller fastställelsen.
48 Väcks vid en svensk domstol talan angående faderskapet till ett barn men pågår redan en rättegång angående faderskapet i Danmark, Finland, Island eller Norge, skall talan avvisas eller förklaras vilande i väntan på lagakraftvunnen dom i den utländska rättegången.
Pågår en rättegång om faderskap i Danmark, Finland, Island eller Norge,
får en svensk barnavårdsnämnd inte godkänna ett erkännande av faderska-
pet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980.
Lagen tillämpas även på en dom som har meddelats före lagens ikraftträ-
dande och på en fastställelse som dessförinnan har skett i annan form än genom dom, Detta gäller dock inte om domen eller fastställelsen står i strid med en annan dom eller fastställelse som också har kommit till stånd före
ikraftträdandet, antingen i Danmark, Finland, Island, Norge eller Sverige eller, när den senare domen eller fastställelsen är giltig här i landet, i något annat land.
Förslag till Lag om ändring i lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Med dom jämställes i denna lag Med dom jämställes i denna lag
1. utslag varigenom överexekutor I. utslag varigenom överexekutor i Finland efter lagsökning har ålagt i Finland efter lagsökning har ålagt någon betalningsskyldighet, någon betalningsskyldighet,
2. finsk betalningsorder, 2. finsk betalningsorder,
3. av norsk åklagarmyndighet ut- 3. av norsk åklagarmyndighet utfärdat föreläggande av ersättnings- färdat föreläggande av ersättningsskyldighet, vilket har godkänts av skyldighet, vilket har godkänts av den som avses med föreläggandet, den som avses med föreläggandet,
4. beslut om ersättning för rätte- 4. beslut om ersättning för rättegångskostnad i tvistemål, om dom i gångskostnad i tvistemål, om dom i målet skulle omfattas av denna lag, målet skulle omfattas av denna lag och i brottmål, om ersättningen skall eller lagen (1979:000) om erkännande utgå till enskild part, av nordiska faderskapsavgöranden,
och i brottmål, om ersättningen skall
utgå till enskild part,
5. beslut om ersättning till vittne 5. beslut om ersättning till vittne eller sakkunnig i tvistemål eller eller sakkunnig i tvistemål eller brottmål, brottmål,
6. beslut om återbetalning till sta- 6. beslut om återbetalning till staten av förskott på sådan ersättning ten av förskott på sådan ersättning för inställelsekostnad, som har utbe- för inställelsekostnad, som har utbetalats till vittne, målsägande eller talats till vittne, målsägande eller part. part.
Finskt lagsökningsutslag mot vil- Finskt lagsökningsutslag mot vilket besvär ej har anförts anses ha ket besvär ej har anförts anses ha vunnit laga kraft, även om tiden för vunnit laga kraft, även om tiden för stämning om återvinning ej har gått stämning om återvinning ej har gått ut. ut.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980.
Utdrag JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde
1979-05-17
Närvarande: statsministern Ullsten, ordförande, och statsråden Sven Romanus, Mundebo, Wikström, Friggebo, Wirtén, Huss, Rhode, Enlund, Lindahl, Winther, De Geer, Blix, Cars, Gabriel Romanus, Tham, Bondestam
Föredragande: statsrådet Sven Romanus
Lagrådsremiss om erkännande av nordiska faderskapsavgöranden
1 Inledning
Vid sammanträde med nordiska ämbetsmannakommittén för lagstiftningsfrågor den 29 maj 1975 överenskoms att Finland skulle ta initiativ till överläggningar om erkännande av nordiska faderskapsavgöranden.
Överläggningar i ämnet har därefter ägt rum i Helsingfors den 29 april 1976, i Stockholm den 19 november 1976 och i Oslo den 2 september 1977. I överläggningarna har deltagit företrädare för justitiedepartementen i Danmark, Finland, Norge och Sverige. Även företrädare för det isländska justitiedepartementet har inbjudits att delta. Vid mötet i Oslo överenskoms att man i de olika länderna skulle utarbeta förslag till överensstämmande nationell lagstiftning av det innehållet att en dom eller ett annat avgörande om faderskap i något av de nordiska länderna skall gälla även i de övriga.
Inom det svenska justitiedepartementet har därefter upprättats en promemoria (Ds Ju 1979:3) med ett förstag till lag om erkännande av nordiska faderskapsavgöranden. Lagförslaget bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga I.
Promemorian har remissbehandlats. Yttranden har avgetts av Svea hovrätt, Göteborgs tingsrätt, domstolsverket, socialstyrelsen, riksskatteverket, Lunds universitet (juridiska fakultetsnämnden), Svenska kommunförbundet, Sveriges advokatsamfund och Sveriges domareförbund. En sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.
Därefter har ytterligare överläggningar i ämnet ägt rum i Köpenhamn den 6 april 1979. Även vid detta tillfälle deltog företrädare för samtliga nordiska justitiedepartement utom det isländska.
2¶Allmänt om giltigheten av utländska tvistemålsavgöranden i Sverige
Det finns i svensk rätt inte några generella bestämmelser om i vad mån
utländska avgöranden i tvistemål tillerkänns giltighet här i landet. Däremot
finns i anslutning till överenskommelser som Sverige har träffat med andra stater bestämmelser som på olika punkter reglerar giltigheten av utländska domar och andra avgöranden.
Vad gäller Sveriges förhållande till de övriga nordiska länderna bör först
nämnas lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska
domar på privaträttens område, som trädde i kraft i förhållande till Danmark, Finland och Norge den I januari 1978 (SFS 1977:1000), och den ramkonven-
tion i ämnet som Sverige har tillträtt. Det är här fråga om uniform nordisk
lagstiftning, dvs. lagbestämmelser med samma innehåll har införts i Danmark, Finland och Norge.
11 8iden svenska lagen föreskrivs att lagakraftvunnen civildom från något
av de övriga nordiska länderna gäller även i Sverige. Av 2 § framgår att med
dom jämställs också vissa andra exekutionstitlar. I 3 § anges att dom som
sålunda gäller i Sverige på begäran också skall verkställas här. Härtill! anknyter 4 § som beträffande domar på betalningsskyldighet gör undantag från kravet på laga kraft som villkor för verkställighet. Enligt 5 § gäller lagen i
tillämpliga delar i fråga om verkställighet av vissa förlikningar m. m. I 6 § anges förutsättningarna för att avgörande rörande vårdnad eller rätt till
umgänge med barn m. m. skall få verkställas här. Därefter följer en paragraf (7 §) som räknar upp olika undantag från lagens tillämpningsområde och en
(8 8) som anger vissa omständigheter vilka utgör hinder för erkännande och
verkställighet. Förfarandet vid erkännande och verkställighet behandlas i 9-12 §§. I 13 8 ges en s. k. litispendensregel och i 14 8 en bestämmelse om handräckning.
Bland de undantag som görs från lagens tillämpningsområde finns vissa
familjerättsliga avgöranden. Till dessa hör dom eler förlikning rörande
underhållsskyldighet och faderskap till barn. Vidare undantas vissa avgöranden av successionsrättslig karaktär när den avlidne inte var medborgare i nordiskt land. En del konkursrättsliga avgöranden med utomnordisk anknyt-
ning och vissa avgöranden på arbetsrättens område undantas också. Vid sidan av 1977 års lag och den därtill anknutna ramkonventionen gäller
på en del områden särskilda nordiska överenskommelser om erkännande och
verkställighet. Här kan nämnas 1962 års konvention om indrivning av
underhållsbidrag (SÖ 1963:14). I ansiutning till denna konvention har
utfärdats lagen (1962:512) om indrivning i Sverige av underhållsbidrag, fastställda i Danmark, Finland, Island eller Norge. Konventionen gäller oavsett om bidraget har bestämts genom dom, administrativ myndighets beslut eller skriftlig förbindelse. Beträffande övriga nordiska konventioner
och den lagstiftning som anknyter till dessa kan hänvisas till redogörelsen i prop. 1976/77:128. I förhållande tull utomnordiska länder har Sverige endast beträffande
Schweiz träffat överenskommelse om erkännande och verkställighet av
civildomar i allmänhet (SÖ 1936:10). I övrigt har Sverige genom tillträde till
olika multilaterala konventioner på speciella områden åtagit sig att erkänna och verkställa civildomar i viss utsträckning. Särskilt kan nämnas att Sverige
på familjerättens område har tillträtt två Haagkonventioner från år 1958 resp.
1973 om erkännande och verkställighet av avgöranden om underhåll (SÖ
1965:55 och 1973:3). Dessa konventioner har införlivats med svensk rätt genom lagar (1965:723 och 1976:108) i ämnet. Konventionerna tillämpas inte
mellan de nordiska länderna.
3¶Gällande svensk rätt rörande faderskap
Överväganden om i vad mån utländska faderskapsavgöranden skall godtas i vårt land bör grundas på en jämförelse mellan våra egna faderskapsregler och motsvarande regler utomlands. I detta avsnitt redogörs därför till en början för de svenska nationella bestämmelserna om faderskap (3.1).
Med spörsmålet om giltigheten av utländska avgöranden sammanhänger frågorna om när domstol kan ta upp faderskapsmål där part har anknytning tillannan stat och vilken stats regler om faderskap som i så fall skall tillämpas. Också i dessa detar lämnas uppgifter i det följande (3.2 och 3.3).
3.1 Svenska nationella regler om faderskap
De aktuella bestämmelserna finns i föräldrabalken (FB) och därtill anknutna författningar.
Föräldrabalken inleds med ett par presumtionsregler om faderskap. Är vid barns födelse modern gift, skall mannen i äktenskapet anses vara far till barnet. Om modern är änka när barnets föds, anses hennes avlidne make som barnets fader, om barnet föds inom sådan tid efter mannens död att det kan vara avlat dessförinnan. Någon presumtionsregel finns däremot inte för det
fall att modern är frånskild när barnet föds.
Faderskapspresumtionen kan brytas genom att domstol förklarar att
mannen i äktenskapet inte är fader till barnet. Sådan förklaring kan meddelas, om I) det är utrett att modern har haft samlag med annan än mannen och det
med hänsyn till samtliga omständigheter är sannolikt att barnet har avlats av den andre, 2) det på grund av barnets arvsanlag eller annan särskild omständighet kan hållas för visst att mannen ej är barnets fader, eller 3) barnet
har avlats före äktenskapet eller under det att makarna levde åtskilda och det
ej är sannolikt att makarna haft samlag med varandra under tid då barnet kan vara avlat (1 kap. 2 & FB).
Presumtionen kan också brytas utan domstols medverkan, om annan man
erkänner faderskapet och mannen i äktenskapet samt modern skriftligen godkänner detta erkännande. För att ett sådant faderskapserkännande skall
gälla erfordras i övrigt att de bestämmelser som finns i 1 kap. 4 § första stycket
FB har iakttagits (se nedan). Är mannen i äktenskapet inte i livet eller är han etler modern inte kapabel att lämna sitt godkännande, kan detta förenklade
förfarande inte användas.
Rätt att föra talan om att mannen i äktenskapet inte är fader till barnet har barnet och fadern. Deras talerätt är inte tidsbegränsad. Även mannens
arvingar har talerätt, om mannen är död. Deras talerätt är dock begränsad
(3 kap. I och 2 §§ FB). Talan väcks vid rätten i den ort där barnet har sitt hemvist. Finns inte annan behörig domstol tas målet upp av Stockholms
tingsrätt (3 kap. 3 3 FB). Skall inte moderns make anses som barnets far, fastställs faderskapet
genom erkännande eller dom (1 kap. 3 § FB). Förutsättningarna för ett giltigt faderskapserkännande anges i I kap. 4 § första stycket FB. Erkännandet skall vara skriftligt och bevittnat av två personer. Det skall godkännas skriftligen av barnavårdsnämnden och av barnets moder, såvida inte barnet har uppnått myndig ålder. I så fall skall erkännandet i stället godkännas av barnet självt.
Barnavårdsnämnden får lämna sitt godkännande bara om det kan antas att
den man som har erkänt faderskapet är barnets fader.
Om det senare skulle visa sig att den som har lämnat faderskapserkännandet inte är fader till barnet, skall domstol på talan förklara att erkännandet
saknar verkan mot mannen (1 kap. 4 § tredje stycket FB). Ett faderskapserkännande kan också förklaras ogiltigt enligt allmänna regler, dvs. på grund av
att det har kommit till genom tvång, förledande eller villfarelse etc.
Skall faderskap fastställas genom dom, skall rätten förklara mannen vara far till barnet, om han har haft samlag med modern under tid då barnet kan vara avlat och det med hänsyn till samtliga omständigheter är sannolikt att han är far till barnet (1 kap. 5 § FB).
Barnavårdsnämnden har skyldighet att försöka utreda vem som är fader till barn under 18 år, när faderskapet inte följer av den legala faderskapspresumtionen, och se till att faderskapet fastställs, om den som har vårdnaden om barnet är kyrkobokförd i Sverige eller vistas här eller om i annat fall vårdnadshavaren begär det och barnet är svensk medborgare (2 kap. 1 § FB). Den som kan antas vara barnets far skall beredas tillfälle att erkänna faderskapet. Enligt 2 kap. 68 FB bör barnavårdsnämnden verka för att
blodundersökning äger rum beträffande modern, barnet och den som kan
vara fader till barnet, om denne begär det eller om det finns anledning att anta
att modern har haft samlag med mer än en man under konceptionstiden. Talan om fastställande av faderskap väcks av barnet. Är barnet underårigt förs barnets talan av barnavårdsnämnden eller av modern, om hon är
vårdnadshavare, eller av särskilt förordnad förmyndare (3 kap. 5 § FB). Den man som anser sig vara fader till barnet saknar rätt att själv väcka talan vid
domstol. Hans intressen kan tillgodoses genom att han hos barnavårds-
nämnden anmäler sin uppfattning att det är han som är barnets fader.
Talan får i faderskapsmål föras mot flera män. En man som blir instämd i
en faderskapsprocess kan ansöka hos rätten att stämning utfärdas även på annan man som inte redan är instämd i målet (3 kap. 6 § FB). Som tidigare har
nämnts är barnavårdsnämnd i flertalet fall skyldig att sörja för att faderskap fastställs i fall då faderskapet inte följer direkt av lag. Talan om fastställande av faderskap skall då väckas vid rätten i den ort där barnavårdsnämnden finns (3 kap. 7 § FB). I andra fall väcks talan vid den domstol där mannen har sitt
hemvist eller, om flera män stäms in, en av dem har sitt hemvist. Finns det inte någon behörig domstol enligt de nu nämnda reglerna tas målet upp av
Stockholms tingsrätt.
3.2 Svensk domstols behörighet att ta upp internationella faderskapsmål
Frågan i vilka fall svensk domstol är behörig att ta upp talan om faderskap
när målet är av internationell natur är inte särskilt reglerad i lag. De internationellrättsliga frågorna diskuteras inte heller i förarbetena till de aktuella bestämmelserna i FB. En del rättsfall finns dock på området. Vad först gäller mål om förklaring att mannen i äktenskapet inte är fader till barnet kan hänvisas till NJA 1964 s. 398. I det fallet togs efter en
resningsansökan talan upp om avsaknad av äktenskaplig börd mot finsk man med hemvist i Finland. Som motivering angavs att barnet när stämningsansökningen gavs in var svensk medborgare med hemvist i Sverige. I rättsfallet
NJA 1967 s. 300 ansågs svensk domstol däremot inte behörig att ta upp talan
om avsaknad av äktenskaplig börd som väckts av tyskt barn. Barnet var fött i äktenskap mellan tysk man och argentisk kvinna (dvs. samtliga var utländska medborgare ). Det förelåg delade meningar i frågan om barnet hade hemvist i
Sverige. Högsta domstolen uttalade dock att även om barnet kunde anses ha
hemvist i Sverige tillräcklig anledning ej förelåg att uppta barnets talan till prövning vid svensk domstol.
När det gäller fastställelse av faderskap har svensk domstol ansetts behörig att ta upp mål om faderskap mot man som var medborgare i annat nordiskt
land och bosatt där, när barnet var domicilierat (bosatt) i Sverige (NJA 1956 s. 410 och 1969 s. 308). Svensk domstol har också ansetts behörig att ta upp mål om faderskap mot utländsk man med hemvist i annat land, när barnet stadigvarande vistades här (NJA 1976 s. 539, jfr NJA 1957 s. 430).
1 fråga om svensk domstols behörighet i internationella faderskapsmål har Gösta Walin uttalat (Kommentar till föräldrabalken m. m., andra upplagan
1971 s. 463) att det torde vara givet att talan vid behov kan tas uppi Sverige om
barnet är domicilierat här (även om svaranden är bosatt utomlands eller är
utländsk medborgare) och att man säkerligen också mot bakgrund av den betydelse som nationaliteten tillmäts i Sverige får sluta sig till att talan vid
behov kan upptas här om barnet är svensk medborgare. Om svaranden är domicilierad här torde talan mot honom också kunna upptas här. Mera tveksamt är det om annan än barnet är kärande och käranden är domicilierad här eller svensk medborgare. Troligen bör man dock även i dessa fall vara liberal, anser Walin.
3.3¶Tillämplig lag i internationella mål som tas upp i Sverige
I svensk rätt finns inte heller några lagbestämmelser som reglerar frågan
om vilket lands lag som skall tillämpas när svensk domstol tar upp ett faderskapsmål med internationell anknytning.
3.3.1 Mål om hävande av faderskapspresumtion
I mål om hävande av faderskapspresumtion tillämpas lagen i den stat där barnets mor och den man som hon var gift med var medborgare vid tiden för barnets tödelse. Det gäller även om barnet har klar anknytning till Sverige. Rättsfallet NJA 1970 s. 274 gällde sålunda ett barn som var fött i äktenskap mellan österrikiska medborgare och alltsedan födelsen tillsammans med modern haft hemvist i Sverige. HD ansåg österrikisk lag tillämplig på frågan om barnets äktenskapliga börd, och då barnet enligt den lagen saknade behörighet att själv väcka talan därom ansågs talan inte kunna tas upp vid
svensk domstol. I fallet NJA 1973 s. 151 fördes talan av ett barn som var fött
av turkiska föräldrar. Barnet var fött i Sverige, och modern och barnet var bosatta här i landet. De var numera svenska medborgare. Talan ansågs vara att bedöma enligt turkisk lag. Enligt turkisk lag har barnet inte behörighet att väcka talan om att det saknar äktenskaplig börd, varför barnets talan avvisades. I princip samma ståndpunkt intog högsta domstolen i ett beslut
den 3 april 1979, nr SÖ 755.
För fall där modern och mannen vid barnets födsel var medborgare i olika länder är rättsläget oklart. Rättsfallet NJA 1953 s. 4 gav uttryck för principen att mannens nationella lag skulle vara avgörande. I plenimålet NJA 1964 s. I gjorde emellertid högsta domstolen avsteg från denna linje. I målet tilläm-
pades sålunda svensk lag fastän mannen i äktenskapet inte var svensk. Fråga
var om ett barn med svensk mor och fransk far. I sin dom yttrade högsta domstolen att när bördstalan väcks av ett i Sverige stadigvarande bosatt barn,
vars mor vid tiden för barnets födelse var svensk medborgare och hade hemvist i Sverige, svensk lag borde tillämpas, i allt fall om en tillämpning av
mannens nationella lag skulle medföra att barnet förvägrades talerätt.
Enligt Walin (s. 452) synes man böra välja mellan mannens nationella lag och hustruns nationella lag. Om makarna vid tiden för barnets födelse var domicilierade i enderas hemland bör den makens nationella lag vara utslagsgivande. Var makarna domicilierade i olika länder bör moderns
domicil ha företräde, kanske främst därför att barnet vid födelsen finns hos
henne.
3.3.2 Mål om fastställande av faderskap
Frågan om val av tillämplig lag i mål om fastställande av faderskap har bl. a. behandlats i rättsfallet NJA 1946 s. 310. Högsta domstolen tillämpade där svensk rätt i mål mot norsk man rörande faderskap och underhåll till ett i Sverige av norsk kvinna fött barn. Samma lagval gjordes i rättsfallet NJA 1969 s. 301, där såväl mannen som kvinnan var finska medborgare. Barnet hade
fötts i Sverige och både modern och barnet hade stadigvarande hemvist här. I målet lade högsta domstolen vikt vid att barnet kunde antas komma att växa
uppi Sverige. Därtill kom att finsk lag inte medgav fastställande av faderskap ' i ett fall som detta.
Med dessa rättsfall kan jämföras fallen NJA 1963 s. 489 och 1973 s. 57. I det förstnämnda fallet, som gällde faderskapet till ett tyskt barn med hemvist i Tyskland, erinrade högsta domstolen om att svensk internationell privaträtt på familjerättens område i princip bygger på nationalitetsprincipen. Det låg därför enligt domstolen nära till hands att tillämpa lagen i det land som barnet
vid födelsen på grund av sin nationalitet tillhörde, i vart fall när barnet hade hemvist i det landet och av allt att döma skulle komma att växa upp där. Till
detta rättsfall hänvisade högsta domstolen i 1973 års fall. Här tillämpades vid talan mot svensk man tysk rätt. när modern och barnet var tyska medborgare och barnet sedan kort tid efter födelsen hade haft sitt hemvist i Förbundsrepubliken Tyskland.
Inom doktrinen synes meningarna vara delade. Enligt Hult (Föräldrar och barn enligt svensk internationell privaträtt, 1943 s. 111) bör, om barnet och föräldrarna har gemensam nationalitet, deras nationella lag tillämpas. Om svenska intressen inte är starkt engagerade måste ett mera fullständigt undanskjutande av intressenternas personalstatut möta betänkligheter, anser Karlgren (Internationell privat- och processrätt, fjärde upplagan, 1971,s. 131). Lind (Faderskap och arvsrätt, andra upplagan 1975, s. 59) menar att svensk rätt bör tillämpas om barnet är svensk medborgare eller om barnet, oavsett nationalitet, vistas i Sverige. Mot bakgrund av det mycket starka processuella inslag som nuvarande regler om faderskap har anser Walin (s. 459) att svensk
rätt borde tillämpas av svensk domstol oavsett målets internationella
aspekter.
3.4¶Giltigheten i Sverige av utländska faderskapsavgöranden
Enligt lagen (1936:79) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Schweiz gäller vissa schweiziska statusdomar i Sverige. I övrigt är
giltigheten av utländska faderskapsavgöranden inte reglerad i svensk lag och
vad som gäller är delvis oklart.
År 1974 prövade högsta domstolen om en jugoslavisk dom, varigenom faderskap till barn fastställts och bidrag till barnets underhåll utdömts, var
gällande i Sverige (NJA 1974 s. 324). Vid denna tid hade Sverige tillträtt 1958
års Haagkonvention om erkännande och verkställighet av avgöranden om underhåll till barn. Jugoslavien hade däremot inte anslutit sig till konventionen. I sina domskäl konstaterade högsta domstolen att enligt gällande lag vissa utländska domar om underhåll till barn gällde i Sverige, men att dessa lagregler inte omfattade domar som meddelats i Jugoslavien. Inte heller fanns det laga stöd för att ett jugoslaviskt domstolsavgörande i fråga om fastställande av faderskap skulle vara gällande i Sverige. Utan uttryckligt stöd av lag
ansåg högsta domstolen att en jugoslavisk dom i någon sådan fråga som nu nämnts inte kunde anses gälla här.
Av högsta domstolens dom får dras den principiella slutsatsen att
utländska faderskapsdomar inte erkänns (gäller) i Sverige och inte heller har
rättskraft här i den meningen att de utan materiell prövning kan läggas till grund för svensk dom.
Den nämnda domen betyder emellertid inte att faderskapserkännanden i
utlandet inte skulle tillerkännas giltighet i Sverige. Ett utländskt erkännande
som står i överensstämmelse med det lands lag efter vilken faderskapsfrågan enligt svenska lagvalsregler är att bedöma torde sålunda i princip gälla i vårt
land. Vilka rättsverkningar som här skall tilläggas erkännandet beror dock i
viss mån på den innebörd som faderskapsfastställelsen har i den andra staten.
I målet NJA 1977 s. 743 har högsta domstolen godtagit ett enligt östtysk lag
tillkommet faderskapserkännande vid prövning av talan om underhållsbidrag till ett barn. Till vad som nu har sagts kommer att ett erkännande, som i materiellt hänseende följer svensk rätt, med giltig verkan kan ha gjorts
utomlands enligt de formkrav som är föreskrivna på platsen (principen locus regit actum). (Se till det sagda Bogdan i Svensk juristtidning 1977 s. 170
f.)
4¶Gällande rätt rörande faderskapsfrågor i Danmark, Finland, Island och Norge
Vad gäller förhållandena i dessa länder hänvisas till bilagorna 36. I dessa, som har upprättats inom de olika ländernas justitiedepartement, redogörs för de interna reglerna om faderskap. Vidare behandlas frågorna om domstols behörighet att ta upp internationella faderskapsmål, tillämplig lag i sådana mål samt giltigheten av utländska faderskapsavgöranden.
5¶Allmänna överväganden
F. n. saknas lagregler som anger hur faderskapsfrågor med internationell
anknytning skall behandlas i Sverige. Den domstolspraxis som förekommer är delvis oklar. Osäkerhet råder om vilken behörighet svensk domstol har att
ta upp och avgöra internationella faderskapsmål och om vilket lands faderskapsregler som skall tillämpas när en faderskapsfråga skall bedömas här
i landet. Utländska faderskapsdomar gäller i allmänhet inte i Sverige, och det är något ovisst vilken verkan utländska faderskapserkännanden har i vårt
iand. Det finns därför behov av lagregler på området. Detta behov har ökat i takt med den tilltagande rörligheten över gränserna. Erforderliga lagregler bör
i görligaste mån grundas på internationella överenskommelser.
Frågan om giltigheten av faderskapsavgöranden i något av de nordiska länderna har tagits upp inom ramen för det nordiska lagstiftningssamarbetet, sedan det har visat sig att avsaknaden av regler leder till praktiska problem för de inblandade parterna samt för barnavårdsnämnder och andra myndigheter.
Vid överläggningar i vilka har deltagit företrädare för justitiedepartementen i
Danmark, Finland, Norge och Sverige har man kommit fram till att ett faderskapsavgörande från ett av länderna bör gälla även i de övriga, och man
har förordat att likartad lagstiftning utarbetas i de olika länderna. Inom det svenska jusutiedepartementet har därefter upprättats en prome-
moria (Ds Ju 1979:3) med ett förslag till lag om erkännande av nordiska
faderskapsavgöranden. Promemorian har fått ett positivt mottagande under
remissbehandlingen. Remissinstanserna har inte haft något att erinra mot promemorians allmänna överväganden, och de föreslagna bestämmelserna har i allt väsentligt godtagits.
Sedan den svenska remissbehandlingen avslutats har ytterligare nordiska överläggningar om faderskapsavgöranden ägt rum i Köpenhamn. Liksom vid de tidigare överläggningarna deltog företrädare för justitiedepartementen i Danmark, Finland, Norge och Sverige. Överläggningarna mynnade ut i
väsentligen likalydande förslag till reglering av frågan om erkännande av
nordiska faderskapsavgöranden. Förslagen ansluter till det lagförslag som lades fram i promemorian.
Det isländska justitiedepartementet var inte företrätt vid Köpenhamnsmö-
tet. Från isländskt håll har emellertid senare meddelats att man inte har något
att erinra mot den föreslagna nordiska regleringen.
För egen del anser jag att goda skäl talar för att en sådan ordning genomförs som har förordats vid de nordiska överläggningarna. Mellan de nordiska länderna råder i stor utsträckning rättsgemenskap även när det gäller faderskapsfrågor. Sålunda bygger de olika ländernas materiella regler om
fastställelse av faderskap och upphävande av presumerade eller tidigare
fastställda faderskap på samma principer och uppvisar också betydande likheter i detaljer. De olikheter som förekommer är inte större än att de bör
kunna godtas länderna emellan.
Också de processuella reglerna vilar på samma grund, och det saknas skäl
att här i landet ifrågasätta de förfaranden varigenom frågor rörande faderskap
avgörs i de andra nordiska länderna. Inte heller synes några betänkligheter
möta med tanke på de regler för mål med internationell anknytning som gäller i de andra nordiska länderna i fråga om domstols behörighet och tillämplig lag. Det kan tilläggas att faderskapsavgöranden från annat nordiskt
land i det praktiska livet sällan torde ifrågasättas i vårt land, i varje fall inte om avgörandet avser en nordisk medborgare.
Frågan om giltigheten här i landet av utomnordiska faderskapsavgöranden är mera svårbedömbar och kräver ytterligare utredning. Detsamma gäller frågan om svensk domstols behörighet att ta upp och avgöra internationella faderskapsmål och frågan om tillämplig lag när ett sådant mål tas upp här i
landet. Regeringen avser därför att — efter en framställning från riksdagen (LU 1978/79:4, rskr 28)-tillsätta en utredning som skall överväga dessa frågor och föreslå lagstiftning på området. Den omständigheten att en utredning påbörjas om faderskapsfrågorna i ett
vidare internationellt sammanhang bör inte hindra att man redan nu reglerar
frågan om giltigheten av nordiska faderskapsavgöranden i enlighet med vad
som har förordats vid de nordiska överläggningarna. För min del ser jag med tillfredsställelse att området för internordisk giltighet av domar och andra avgöranden kan vidgas. Jag förordar alltså att promemorieförslaget täggs till
grund för lagstiftning.
Till de avgöranden som bör gälla i Sverige hör i första hand domar rörande faderskap, som har meddelats i något av de andra nordiska länderna. Här avses dels domstolsbeslut varigenom ett faderskap fastställs, dels beslut som innebär att ett presumerat eller tidigare fastställt faderskap upphävs. Även domar varigenom talan har ogillats bör omfattas av regleringen.
Att domen gäller här i landet bör förstås så, att den likställs med dom som har meddelats av svensk domstol. Detta betyder att domen, iiksom en inhemsk dom, tillerkänns rättsverkan i olika avseenden. Sålunda kan den läggas till grund för andra avgöranden som beror av faderskapsfrågan. Av störst betydelse torde vara avgöranden som gäller underhåll och arvsrätt. Vidare får domen betydelse på det sättet att den utgör rättegångshinder i Sverige i samma utsträckning som en svensk dom.
Som har framgått av den tidigare redogörelsen finns i de nordiska länderna regler som innebär att faderskap anses fastställt genom erkännande, utan rättegång och dom, om vissa formella förutsättningar är uppfyllda. I själva verket torde detta vara den vanligaste formen av faderskapsavgöranden, och
dessa fastställelser, som i regel sker under medverkan av myndighet,
tillerkänns i princip samma positiva rättsverkan i respektive land som en dom i frågan.
Även denna typ av avgöranden bör godtas i Sverige, om fastställelsen har
ägt rum i annat nordiskt land.
I Norge förekommer ett förfarande som innebär att fastställelse av faderskap utan dom också kan ske genom ett slags passivt erkännande från den utpekade fadern. Sålunda kan en man bli att anse som far till ett barn, om han underiåter att svara på ett föreläggande från myndighet att yttra sig över ett påstått faderskap (se bilaga 6).
Det kan sättas i fråga om en fastställelse som har skett på detta sätt bör tillerkännas rättsverkan även i Sverige, som liksom övriga grannländer
saknar motsvarighet till den norska varianten. Vid de nordiska överläggning-
arna har emellertid enighet rått om att fastställelser av detta slag bör gälla även i de övriga nordiska länderna. Från norsk sida har upplysts att fastställelse genom underlåtenhet att svara, vilket är vanligt förekommande, inte anses innebära några olägenheter från rättssäkerhetssynpunkt; det är fråga om cett myndighetsförfarande kringgärdat av formella bestämmelser bl. a. rörande delgivning av föreläggandet.
Med hänsyn härtill och då en fastställelse av detta slag, liksom andra fastställelser som har skett på annat sätt än genom dom, kan ogiltigförklaras
av domstol bör den norska typen av fastställelse kunna tillerkännas giltighet även i Sverige. Det kan tilläggas att en norsk utredning har föreslagit att
denna ordning att fastställa faderskap skall avskaffas.
En reglering angående erkännanden av nordiska faderskapsavgöranden bör omfatta också äldre avgöranden. Även på denna punkt har enighet förelegat vid de nordiska överläggningarna. Det skulle i annat fall dröja lång tid innan regleringen slog igenom, och följden skulle rentav kunna bli en mer negativ hållning till dessa avgöranden än man i praktiken intar i dag.
Enligt lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska
domar på privaträttens område (domslagen) skall domar som har meddelats i annat nordiskt land gälta även här i riket. Med domar jämställs en del andra avgöranden. Från lagens tillämpningsområde undantas bl. a. dom rörande
faderskap till barn. Likartade domslagar finns i Danmark, Finland och Norge
(se avsnitt 2).
En teknisk tösning som nu ligger nära till hands är att utvidga domslagens tillämpningsområde så, att lagen kommer att omfatta också faderskapsavgöranden.
De nordiska domslagarna är emellertid främst inriktade på verkställigheten av domar och andra beslut som rör betalningsskyldighet, och det kan därför
hävdas att giltigheten av faderskapsavgöranden inte bör regleras där. Det
finländska justitiedepartementet har upplyst att man för finländsk del anser det vara mest ändamålsenligt att ta in de aktuella reglerna i en särskild lag. Norrmännen avser att föra in reglerna i en planerad ny barnelov. Också danskarna är tveksamma inför en utvidgning av domslagens tillämpnings-
område. Det kan inte förordas att Sverige ensamt gör ändring i den samnordiska
lagstiftning som domstagen representerar. Vidare finns det skäl som talar för
att den mera vittsyftande lagstiftning om internationella faderskapsfrågor som den tidigare berörda utredningen kan leda till samordnas med de nu
aktuella nordiska reglerna. Hela regleringen skulle i så fall kunna tas in i en separat lag som är direkt inriktad på de problem som de internationella
faderskapsfrågorna ger upphov till.
För svensk del föreslår jag därför att erforderliga bestämmelser om
giltigheten av nordiska faderskapsavgöranden t. v. tas in i en särskild lag.
Promemorieförslaget upptar inte några bestämmelser om hur konflikter
mellan motstridiga domar och erkännanden angående faderskap skall lösas. Sedan likartad lagstiftning om erkännande av faderskapsavgöranden har trätt i kraft i alla de berörda nordiska länderna, torde man enligt promemorian inte i praktiken behöva räkna med att en dom eller en annan fastställelse i en faderskapsfråga kommer till stånd som inte går att förena med ett annat avgörande som i och för sig är giltigt enligt lagen.
Från dansk, finländsk och norsk sida har emellertid framställts önskemål om att lagstiftningen kompletteras med bestämmelser om hur konflikter
mellan motstridiga faderskapsavgöranden skall lösas. Med anledning härav har från svensk sida presenterats ett förslag till sådana bestämmelser.
Förslaget har godtagits av de andra justitiedepartementen, och man har enats om att bestämmelserna borde införas i de berörda ländernas lagstiftning på
området. Förslaget innebär att en nordisk faderskapsdom eller fastställelse i annan ordning som annars skulle vara giltig får vika, om domen eller fastställelsen
står i strid med en giltig dom i en rättegång som påbörjades innan den andra rättegången inleddes eller innan fastställelsen skedde. En nordisk dom eller fastställelse får också vika, om domen eller fastställelsen står i strid med en
giltig fastställelse i annan form än genom dom, såvida denna fastställelse skedde innan rättegången påbörjades eller innan den andra fastställelsen
skedde.
Det kan hävdas att behovet av konfliktregier av detta stag allmänt sett är
tärnligen begränsat och att uppkommande problem kan lösas i praxis. Denna ståndpunkt intogs av de nordiska länderna under förarbetena till domslagen (se prop. 1976/77:128 s. 62). Uttalanden i samma riktning hade tidigare gjorts av en sakkunnig som hade tillkallats för att utreda frågan om verkställighet här i riket av utländska domar i tvistemål och därmed sammanhängande spörsmål (SOU 1968:40).
Emellertid kan det beträffande faderskapsavgöranden finnas ett visst praktiskt behov av entydiga konfliktregler, särskilt med tanke på handläggningen hos barnavårdsnämnder och andra administrativa myndigheter. De föreslagna bestämmelserna är konsekvent uppbyggda och torde återspegla ett
modernt synsätt där det egna landets avgöranden inte obetingat ges företräde. Övervägande skäl talar därför enligt min mening för att bestämmelserna tas
in i lagen. I specialmotiveringen kommer jag att närmare redogöra för deras innebörd.
Lagförslaget i promemorian upptar en bestämmelse som hindrar att en svensk domstol dömer i ett faderskapsmål när en rättegång i samma sak först
har inletts i något annat nordiskt land. Under remissbehandlingen har
föreslagits att denna bestämmelse kompletteras med en uttrycklig föreskrift
enligt vilken en pågående nordisk rättegång i en faderskapsfråga också utgör
hinder för en svensk barnavårdsnämnd att medverka till att en utomproces-
suell fastställelse av faderskapet kommer till stånd. En sådan bestämmelse är även enligt min mening av värde för att man skall kunna förekomma
motstridiga faderskapsavgöranden. Jag föreslår därför att en föreskrift av det
angivna innehållet införs i den svenska lagen.
I internationell rätt förekommer ofta bestämmelser enligt vilka ett utländskt avgörande inte får erkännas i det egna landet om avgörandet är oförenligt med grunderna för den inhemska rättsordningen. Promemorieför-
slaget innehåller inte någon sådan s. k. ordre-public regel. Vid de nordiska överläggningarna har emellertid de övriga ländernas representanter förklarat
att en ordre-public regel borde tas in i de likartade nordiska lagar om
faderskapsavgöranden som nu förbereds. Fastän en ordre-public regel kan te sig onödig i förhållandet mellan de nordiska länderna vill jag, med hänsyn till
de önskemål som sålunda har framkommit, inte motsätta mig att en sådan införs också i den svenska lagen.
Vid de nordiska överläggningarna har rått enighet om att lagstiftningen om erkännande av nordiska faderskapsavgöranden bör komma till stånd utan att
någon särskild konvention ingås och utan att ändring görs i 1977 års
domskonvention.
6¶Upprättat lagförslag
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet
upprättats ett förslag till lag om erkännande av nordiska faderskapsavgöranden.
Förslaget bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 7.!
7 Specialmotivering till lagförslaget
18 En lagakraftvunnen dom som har meddelats i Danmark, Finland, Island
eller Norge och som avser faderskap till barn gäller även i Sverige.
Med dom jämställs i denna lag förlikning som har ingåtts inför domstol i Danmark.
Med dom avses här ett beslut varigenom domstolen slutligt avgör den sak
målct handlar om. Avvisningsbeslut och andra beslut varigenom domstolen skiljer ett mål från sig utan prövning i sak omfattas inte av lagen. Hur
domstolen har betecknat sitt avgörande saknar i och för sig betydelse i sammanhanget.
Att domen skall ha vunnit laga kraft betyder att den inte längre kan överklagas, dvs. angripas med ordinära rättsmedel enligt reglerna i det land där den har meddelats.
De domar som enligt förslaget skall gälla här i landet är i första hand domar i
mål vari barnet har yrkat att en viss man skall förklaras vara far till barnet. Det
är alltså fråga om domar i vanliga faderskapsmål, dvs. sådana som rör
I Bilagan har utelämnats här. Förslaget är likalydande med det som har fogats till propositionen.
faderskapet till barn vars föräldrar inte är eller har varit gifta med varandra. Men också de relativt sällsynta fall där talan om faderskap förs mot en man som har varit gift med barnets mor hör hit. Sådan talan kan föras, om ett barn föds vid sådan tidpunkt att presumtionen för att mannen i äktenskapet är far till barnet inte längre gäller eller om det råder tveksamhet på denna punkt.
Vidare omfattas domar i mål om att viss man inte skall anses vara far till ett
barn. Till denna grupp hör främst mål där talan förs om att en man, som enligt
de legala presumtionsreglerna skall anses som far till ett barn på grund av
äktenskap med modern, skall förklaras inte vara barnets far (negativ
bördstalan). Hit hör också domar i mål där ett faderskapserkännande ogiltigförklaras.
De angivna slagen av domar skall erkännas inte bara om domen leder till att en viss man skall anses som barnets far. Sådana domar skall erkännas även när talan ogillas. En annan sak är att domens rättskraft kan ha olika innebörd i
olika fall bl. a. beroende på målets utgång.
Innebörden av att en dom om faderskap gäller här i landet har berörts översiktligt i den allmänna motiveringen (5.1). Närmare synpunkter redovisas i det följande.
Vilka rättsverkningar som skall följa av en faderskapsdom som har meddelats i ett annat nordiskt land får bedömas enligt de svenska rättsreglerna. Detta innebär dock inte nödvändigtvis att svensk intern rätt skall tillämpas på rättsförhålandet. Också de s. k. kollisionsnormer, dvs. regler om tillämplig lag i internationella mål, som gäller i Sverige måste beaktas. Detta kan medföra att rättsverkningarna skall bedömas enligt lagen i det land där dom har meddelats eller enligt lagen i en tredje stat. Det kan här anmärkas att en dom från annat nordiskt land skall erkännas här även om domstolen har tillämpat utomnordiska faderskapsregler.
Domens positiva betvdelse, dvs. dess betydelse som grund för rättsverkningar i olika hänseenden, visar sig framför allt när det genom domen
fastställts att en viss man skall anses som far, alitså i bifallande domar i vanliga faderskapsmål.
Även när en negativ bördstalan ogillas blir resultatet i praktiken att en bestämd man, dvs. mannen i äktenskapet, skall anses som far till barnet. I
detta fall kan emellertid de rättsverkningar som är knutna till faderskapet i
allmänhet inte anses följa av domen, eftersom denna inte har någon konstitutiv innebörd. Rättsverkningarna är i stället att betrakta som en följd av att mannen fortfarande enligt lagens presumtionsregler skall anses som barnets far. Detta innebär att domen i detta fall knappast får någon positiv
betydelse, utan den får betydelse endast i den mån den utgör rättegångshin-
der.
Emellertid bör här uppmärksammas en speciell fråga som hänger samman med att presumtionsreglerna för att en man i ett äktenskap skall anses som far, när barnet är fött kort efter äktenskapets upplösning, inte är desamma i
alla de nordiska länderna. Om ett barn föds så kort tid efter äktenskapets
2 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 5
upplösning att det kan vara avlat dessförinnan, skall enligt dansk, finsk, isländsk och norsk rätt mannen i äktenskapet som regel anses som far till barnet. Detsamma gäller enligt svensk rätt, om modern är änka när barnet
föds, men däremot inte om modern är frånskild vid barnets födelse. Frågan är
vilka rättsverkningar som skall knytas exempelvis till en norsk dom varigenom en negativ bördstalan av eller mot en vid barnets födelse frånskild
man har ogillats. Skall ett erkännande av den norska domen i Sverige medföra att den frånskilde mannen anses som barnets far eller ej?
I promemorian hävdas den uppfattningen att detta slag av dom — liksom andra domar varigenom negativ bördstalan ogillas — inte bör tillmätas någon egentlig positiv betydelse här i landet. Frågan om faderskapet skulle i stället
bli beroende av om norsk eller svensk rätt var tillämplig i det sammanhang
där domen åberopas. Detta skulle betyda att den frånskilde här i landet skulle betraktas som far, om norsk rätt var tillämplig, men inte som far, om svensk rätt var tillämplig.
Under remissbehandlingen av promemorian har juridiska fakulteten vid universitetet i Lund kritiserat uttalanden i promemorian i denna fråga. Enligt
fakulteten får man i fall där två elter flera rättsordningar ”stöter samman”
vara beredd till jämkningar av annars vedertagna regler eller principer för att undgå stötande resultat. För den aktuella situationen förordas på närmare angivna skäl att den frånskilde mannen i vilket fall som helst bör anses som far och att den norska domen alltså bör gälla här i landet med den verkan med avseende på faderskapet som den har i Norge. Denna ståndpunkt förtjänar enligt min mening instämmande.
När det gäller domar som innebär att en viss man inte skall anses som far är domens positiva betydelse mindre framträdande än när det gäller domar varigenom faderskap fastställs. Såtunda får en ogiltande dom i ett vanligt faderskapsmål knappast någon verkan annat än i den mån den utgör hinder för en ny rättegång. Däremot får en dom varigenom en negativ bördstalan eller talan om ogiltigförklaring av faderskapserkännande vinner bifall så till vida positiv betydelse som det genom domen blir fastställt att det inte längre finns någon grund för att göra gällande de rättsverkningar som skulle följa av att den ifrågavarande mannen betraktades som barnets far. Vidare kan domen utgöra grund för eventuella återkrav av underhåll m. m. Vad särskilt
angår det fallet att en negativ bördstalan har bifallits skiljer sig normalt detta från det förut behandlade fallet att en negativ bördstalan har ogillats på det
sättet att domen vid bifall till en negativ bördstalan har en konstituerande
effekt. Det är först genom domen som det blir fastställt att mannen i
äktenskapet inte skall anses som barnets far.
När det gäller frågan om domens negativa betydelse, dvs. dess betydelse som rättegångshinder, finns det inte så stor anledning att gå närmare in på olika
fall. I princip innebär förslaget att en dom rörande faderskap som har meddelats i en nordisk stat utgör hinder för att ny talan om samma sak tas upp i Sverige på samma sätt som om domen hade meddelats här.
Klart är sålunda att en dom från ett annat nordiskt land som innebär bifall
till en talan rörande faderskap utgör rättegångshinder i Sverige såväl om
domstolen har förklarat viss man vara far till ett barn som om domstolen i ett mål om negativ bördstalan eller om ogiltigförklaring av ett faderskapserkännande har förklarat att en viss man inte skall anses som barnets far. Också domar varigenom en talan rörande faderskap har ogillats utgör hinder för en
ny rättegång i vårt land enligt samma regler som tillämpas beträffande
inhemska domar. Det gäller såväl en dom varigenom talan att en viss man
skall anses som far har ogillats som en dom varigenom en negativ bördstalan eller talan om ogiltigförklaring av ett faderskapserkännande har ogillats. Det bör tilläggas att domens rättskraft i enlighet med allmänna regler är
begränsad till den sak varom talan har förts. Om en talan att en viss man skall anses som far har ogillats i ett annat nordiskt land, är barnet givetvis oförhindrat att väcka en ny talan mot en annan man i Sverige. Och om en negativ bördstalan eller talan om ogiltigförklaring av ett faderskapserkännande har bifallits, har barnet möjlighet att i en ny rättegång här i landet föra faderskapstalan mot en man som inte har varit part i den tidigare rättegång-
en.
l en dom som rör faderskap till barn kan även andra frågor avgöras. Det bör därför påpekas att I $ bara tar sikte på själva faderskapsfrågan. Bestämmelsen
ingriper således inte i de regler som gäller beträffande avgöranden om underhållsskyldighet, vårdnad eller umgänge (se 6 och 7 §§ domslagen och
den i avsnitt 2 redovisade lagen om indrivning av underhållsbidrag,
fastställda i Danmark, Finland, Island eller Norge). Enligt dansk rätt kan ett faderskapsmål avgöras genom ”forlig i retten” (se
$ 268-270 och $ 456 r i 1978 års lov om rettens pleje). Ett sådant avgörande är i princip jämställt med en dom i målet. I 13 andra stycket har intagits en bestämmelse som klargör att avgöranden av detta slag vid tillämpning av lagen skall betraktas som domar.
2§
En fastställelse av faderskap i annan form än genom dom gäller i Sverige, om fastställelsen har skett i Danmark, Finland, Istand eller Norge.
Det är två typer av fastställelse som kan komma i fråga, nämligen
fastställelse genom erkännande och fastställelse genom det förfarande som
anges i 2 kap. i den norska lagen om barn utom äktenskap (”forelegg i barnefarsaker”, se den allmänna motiveringen och bilaga 6).
Beträffande fastställelser genom erkännande bör uppmärksammas att paragrafen tar sikte på själva fastställelsen och inte på erkännandet som sådant. Var den handling där erkännandet görs har upprättats eller under-
tecknats saknar självständig betydelse i sammanhanget. Själva fastställelsen
måste däremot ha skett i det aktuella nordiska landet.
För att ett faderskap skall anses fastställt genom erkännande e. d. i ett visst nordiskt land får förutsättas att fastställelsen är giltig i ursprungslandet och
har skeu enligt det landets interna rätt. Det krävs alltså att de formella krav som där uppställs exempelvis beträffande myndighets medverkan är uppfyll-
da. En fastställelse som har skett i en utomnordisk stat blir däremot inte gällande i Sverige av den anledningen att avgörandet godtas i något av de nordiska länderna enligt det landets internationella privaträtt. Det torde inte bereda några större svårigheter att inför svensk myndighet
påvisa att ett faderskap har blivit fastställt i ett annat nordiskt land genom
erkännande. I Danmark, Finland och Norge krävs medverkan av myndighet
för att ett faderskapserkännande skall leda till sådan fastställelse. Också den
norska ordningen med ”forelegg i barnefarsaker” är ett myndighetsförfaran-
de. Det är alltså i dessa myndigheters protokoll och handlingar i övrigt som ledning får sökas när det gäller att avgöra om fastställelse har ägt rum. I Island
kan fastställelse genom erkännande ske antingen inför präst eller myndighet
eller genom att en bevittnad handling upprättas. I detta sammanhang kan
påpekas att det i isländsk rätt finns en presumtionsregel av den innebörden att
en man betraktas som far till ett barn, om mannen och barnets mor har bott
tillsammans tio månader före och två år efter barnets födelse (se bilaga 5). Det
bör därför anmärkas att bestämmelsen i 2 § inte tar sikte på presumtionsreg-
ler. Att mannen och barnets mor har bott tillsammans under angiven tid betyder alltså inte att en fastställelse enligt 2 § har skett. En annan sak är att en
prövning här i landet av faderskapsfrågan enligt allmänna internationellt privaträttsliga regler kan leda till att mannen kommer att anses som far till barnet.
Enligt $ 11 Stk 3 i den danska loven om boerns retsstilling kan den danske justitieministern bestämma att ett i utlandet avgivet faderskapserkännande skall likställas med ett danskt avgörande. Har så skett, är faderskapet, vid
tillämpning av den lag jag nu föreslår, att anses som fastställt i Danmark. Det
rör sig nämligen här om en fastställelse enligt dansk rätt.
3§
En dom eller fastställelse som avses i I och 2 §§ gäller dock inte i Sverige,
1. om domen eller fastställelsen står i strid med en här i landet giltig dom i en rättegång som påbörjades innan den andra rättegången inleddes eller innan fastställelsen skedde, 2. om domen eller fastställelsen står i strid med en här i landet giltig fastställelse av faderskap i annan form än genom dom, såvida denna fastställelse skedde innan rättegången påbörjades eller innan den andra
fastställelsen skedde,
3. om det här eller utomlands pågår en rättegång angående faderskapet som kan leda till en dom som gäller i Sverige och denna rättegång påbörjades
innan den andra rättegången inleddes eller innan fastställelsen skedde,
4. om det skulle vara uppenbart oförenligt med grunderna för den svenska rättsordningen att erkänna domen eller fastställelsen.
I paragrafen anges de undantagsfall då faderskapsavgöranden från de andra
nordiska länderna inte godtas i Sverige.
Första punkten behandlar den situationen att ett i och för sig giltigt nordiskt faderskapsavgörande som aktualiseras i Sverige (det åberopade avgörandet) står i strid med en dom som gäller här i landet (den konkurrerande domen). En dom som innefattar en omprövning efter talan i extraordinär ordning av ett
tidigare avgörande kan inte anses stå i strid med detta avgörande i den mening
som avses här.
Det åberopade avgörandet kan vara antingen en dom eller en fastställelse i
annan form än genom dom. Den konkurrerande domen kan vara en svensk dom eller en dom från något av de andra nordiska länderna som enligt I 3
gäller här i landet. Den konkurrerande domen kan emellertid också tänkas
vara en utomnordisk dom som enligt annan svensk tag är giltig här i landet. Bland utomnordiska avgöranden kan f.n. bara schweiziska avgöranden
komma i fråga (se avsnitt 3.4 och den där berörda lagen (1936:79) om
erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Schweiz).
Är det åberopade avgörandet en dom, får denna vika för den konkurrerande domen, såvida den rättegång som ledde till den konkurrerande domen
påbörjades före den rättegång som resulterade i den åberopade domen.
Principen är alltså att en dom i en tidigare inledd rättegång tar över en dom i senare inledd process, oavsett i vilken rättegång dom först har meddelats.
Åberopas således här i landet en dom som har meddelats exempelvis i Norge, får den norska domen vika i konkurrens med en annan nordisk eller
en schweizisk dom som har meddelats i en rättegång som påbörjades före den
norska. Påbörjades den norska rättegången först, gäller den norska domen
och den konkurrerande domen får vika, om den har meddelats i Danmark,
Finland eller Island. Lagen reglerar inte direkt den situationen att den konkurrerande domen har meddelats i en senare påbörjad rättegång i Sverige eller Schweiz. Av 4 3 jämförd med 59 kap. 1 och 2 §§ rättegångsbalken följer
dock att en svensk dom i denna situation skall undanröjas, om besvär över
domvilla anförs inom sex månader. De säkerligen mycket sällsynta fall där det föreligger två motstridiga avgöranden som båda tillerkänns giltighet får i
övrigt bedömas med ledning av allmänna rättsgrundsatser.
Är det åberopade avgörandet en fastställelse av faderskap genom erkännande eller annars i annan form än genom dom, får fastställelsen vika för den konkurrerande domen, såvida den rättegång som ledde till den konkurreran-
de domen började innan fastställelsen skedde. När det förfarande började,
som ledde till fastställelse genom erkännande, tillmäts alltså inte någon betydelse i sammanhanget. Avgörande är i stället den tidpunkt då faderska-
pet ansågs fastställt i enlighet med reglerna i ifrågavarande nordiska land. Har fastställelsen ägt rum innan rättegången anhängiggjordes, gäller den i Sverige. I annat fall får den vika för den konkurrerande domen. - Att här som
utgångspunkt har valts tidpunkten för själva fastställelsen beror bl. a. på svårigheterna att utreda och närmare ange när det förfarande börjar som leder
till en utomprocessuell fastställelse.
Andra punkten behandlar den situationen att det åberopade avgörandet står
i strid med en utomprocessuell fastställelse som i och för sig gäller i Sverige. En dom som går ut på att ett visst faderskapserkännande skall vara utan verkan kan inte anses stå i strid med det erkännandet.
Förhållandet mellan de motstridiga avgörandena bedöms här på i princip samma sätt som enligt första punkten. Är således det åberopade avgörandet en dom, får denna vika för den konkurrerande fastställelsen, såvida fastställelsen har skett innan den rättegång påbörjades som ledde till den åberopade domen. Och är det åberopade avgörandet en utomprocessuell fastställelse, får denna vika för den konkurrerande fastställelsen, om denna har skett tidigare än den åberopade.
En utomprocessuell fastställelse av faderskap måste, liksom en faderskapsdom, vara i och för sig giltig i Sverige för att över huvud taget kunna konkurrera med det åberopade nordiska faderskapsavgörandet. Giltiga här i landet är naturligtvis svenska fastställelser och dessutom -— till följd av 2 § — fastställelser som har skett i något av de andra nordiska länderna. I svensk rätt
finns inte några lagbestämmelser om erkännande här i landet av icke-
nordiska, utomprocessuella faderskapsavgöranden. En fastställelse genom
erkännande vilken har skett i en utomnordisk stat torde emellertid ofta
tillerkännas giltighet i vårt land med stöd av allmänna internationellt privaträttsliga regler (se avsnitt 3.4 och det där berörda rättsfallet NJA 1977
s. 743).
Tredje punkten innehåller en s. k. indirekt litispendensregel som komplet -
terar den direkta litispendensbestämmelsen i 4 §. Den har sin motsvarighet i
884 i den nordiska domslagen.
Regein ansluter till bestämmelsen i punkt 1 och innebär att redan den första rättegångens inledande utgör hinder mot att erkänna domen i den senare
rättegången eller den senare utomprocessuella fastställelsen. Skulle (den
första) rättegången leda till dom, följer av punkt 1 att domen i denna rättegång har företräde framför det åberopade avgörandet. Skulle däremot rättegången avslutas utan något avgörande i sak, kommer den åberopade nordiska domen
eller fastställelsen att gälla i Sverige. Den omständigheten att ett utomprocessuellt fastställelseförfarande pågår i Sverige eller något annat land påverkar inte i något fall giltigheten av en dom eller ett faderskapserkännande som har kommit till stånd efter det att det nämnda förfarandet inleddes.
Fjärde punkten innehåller den ordre-public regel som har berörts i den allmänna motiveringen.
43 Väcks vid en svensk domstol talan angående faderskapet till ett barn men pågår redan en rättegång angående faderskapet i Danmark, Finland, Istand
eller Norge, skall talan avvisas eller förklaras vilande i väntan på lagakraft-
vunnen dom i den utländska rättegången.
Pågår en rättegång om faderskap i Danmark, Finland, Island etler Norge, får en svensk barnavårdsnämnd inte godkänna ett erkännande av faderska-
pet.
Enligt första stycket har en rättegång om faderskap i annat nordiskt tand
s. k. litispendensverkan i Sverige. Syftet med bestämmelsen och den tidigare berörda indirekta litispendensregeln i 3 § 3 är att motverka att talan angående samma faderskap förs samtidigt i flera länder och att hindra att i de olika länderna avkunnas inbördes motstridiga domar som -—- bortsett från den inbördes konflikten — uppfyller förutsättningarna för giltighet (fr prop. 1976/77:128 s. 61). Det bör anmärkas att bestämmelsen om litispendens, när fråga är om
faderskapsmål, är tillämplig inte bara om en rättegång i en annan stat pågår mellan samma parter utan också om rättegången avser olika män. Huvudsaken är att de konkurrerande målen rör samma barn.
Bestämmelsen avser endast rättegångar och således inte förfaranden som kan leda till fastställelse av faderskap i annan ordning än genom dom. Pågår ett sådant förfarande i något av de andra länderna, utgör detta alltså inte hinder mot att genomföra en svensk rättegång om samma faderskap.
När litispendens enligt 4 § föreligger bör den svenska domstolen i regel avvisa talan. Vilandeförklaring kan dock ibland vara lämpligare, exempelvis om faderskapstalan förs mot olika män i de båda konkurrerande målen och
det kan antas att talan i det utländska målet kommer att ogillas.
I andra stycket klargörs att en svensk barnavårdsnämnd inte får godkänna
ett erkännande av faderskap medan en rättegång pågår i något av de andra
nordiska länderna rörande faderskapet. Självklart bör nämnden inte heller under den tiden medverka till att ett sådant erkännande kommer till stånd. Bestämmelsen kan sägas utgöra ett komplement till första stycket och syftar liksom detta till att hindra motstridiga avgöranden i de olika länderna. Kommer ett svenskt faderskapserkännande likväl till stånd och resulterar den nordiska rättegången i en dom som är giltig här i landet får erkännandet vika för domen, om det står i strid med denna (jfr 3 §). Bestämmelsen hindrar inte barnavårdsnämnden från att påbörja eller fortsätta en faderskapsutredning, medan rättegången i det andra landet pågår.
Föreligger en här i landet giltig utländsk faderskapsdom eller faderskaps-
fastställelse i annan form, skall barnavårdsnämnden naturligtvis inte godkän-
na ett faderskapserkännande varigenom faderskapet på nytt fastställs. Bedöms avgörandet vara materiellt oriktigt och har barnet tillräcklig anknyt-
ning till Sverige Gfr 2 kap. 1§ föräldrabalken), bör barnavårdsnämnden emellertid vara oförhindrad att försöka medverka till att faderskapsfrågan
Omprövas.
Om ett barn med anknytning till Sverige är fött i ett annat nordiskt land, bör den svenska barnavårdsnämnden ta reda på om faderskapet har fastställts i det landet elter om rättegång eller annat förfarande som gäller fastställelse
pågår där. Socialstyrelsen kan meddela behövliga råd om detta. Jag räknar också med att handläggningen skall kunna underlättas genom att uppgifter om faderskapet till barn i viss utsträckning förmedlas mellan de nordiska ländernas folkbokföringsmyndigheter. Som framgår av remissyttrandena har riksskatteverket i sin egenskap av central svensk folkbokföringsmyndighet sin uppmärksamhet riktad på denna fråga.
Ikraftträdandebestämmelserna
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980.
Lagen tillämpas även på domar som har meddelats före lagens ikraftträdande och på fastställelser som dessförinnan har skett i annan form än genom dom. Detta gäller dock inte om domen eller fastställelsen står i strid med en annan dom eller fastställelse som också har kommit till stånd före ikraftträdandet, antingen i Danmark, Finland, Island, Norge eller Sverige eller, när den senare domen eller fastställelsen är giltig här i landet, i något annat land.
Enligt förslaget blir alltså lagen tillämplig också på äldre nordiska faderskapsavgöranden. De bestämmelser som har tagits upp i lagen för fall då motstridiga avgöranden föreligger passar emellertid inte alltid när båda avgörandena härrör från tiden före ikraftträdandet. Svensk domstol kan t. ex. ha dömt i ett faderskapsmål där det redan förelåg en äldre dom från ett annat nordiskt land. Den svenska domen bör i ett sådant fall gälla framför den andra domen även efter lagens ikraftträdande. Ett annat exempel är att av två faderskapserkännanden från olika länder det senare tillkomna enligt hittills tillämpade regler har tillerkänts rättsverkan i Sverige. Lagens ikraftträdande bör givetvis inte rubba rättsläget.
Att införa särskilda bestämmelser för de säkerligen sällsynta fallen av konkurrens mellan äldre avgöranden har inte ansetts påkallat. I stället har föreskrivits att den nya lagens regler inte alls skall tillämpas när det finns motstående, äldre avgöranden. I en sådan situation saknar alltså en faderskapsdom från ett annat nordiskt land liksom hittills formell giltighet i Sverige. Om två äldre faderskapserkännanden står emot varandra, får efter allmänna regler avgöras om något av dem skall anses gällande i Sverige och i så fall vilket av dem.
Den svenska lagen föreslås träda i kraft oberoende av när motsvarande lagstiftning blir gällande i Danmark, Finland, Island och Norge.
8 Hemställan
Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över lagförslaget.
9 Beslut
Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.
Bilaga I Departementspromemorians lagförslag
Förslag till
Lag om erkännande av nordiska faderskapsavgöranden
Härigenom föreskrivs följande.
185 En lagakraftvunnen dom som har meddelats i Danmark, Finland eller Norge och som avser faderskap till barn gäller även i Sverige.
28 Också en fastställelse av faderskap i annan form än genom dom gäller i Sverige, om fastställelsen har skett i Danmark, Finland eller Norge.
3§ En dom eller en fastställelse som avses i 1 och 2 §§ gäller dock inte i
Sverige, om en rättegång angående faderskapet pågår här eller i Danmark,
Finland eller Norge och talan i den rättegången har väckts innan talan väcktes i den andra rättegången eller innan fastställelsen ägde rum.
48 Väcks vid svensk domstol talan angående faderskapet till ett barn men pågår redan vid domstol i Danmark, Finland eller Norge rättegång om faderskapet, skall talan avvisas eller förklaras vilande i väntan på lagakraft-
vunnen dom i den utländska rättegången.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980. Lagen tillämpas också på dom
som har meddelats före lagens ikraftträdande och på fastställelse som
dessförinnan har skett i annan form än genom dom, såvida inte domen eller
fastställelsen är oförenlig med annan dom eller fastställelse som har kommit
till stånd i Sverige eller i Danmark, Finland eller Norge före ikraftträdan-
det.
Bilaga 2
Sammanställning av remissyttrandena över promemorian (Ds Ju 1979:3) med ett förslag till lag om erkännande av nordiska faderskapsavgöranden
Svea hovrätt:
Hovrätten delar den i promemorian framförda uppfattningen att frågan om
giltigheren av nordiska faderskapsavgöranden lämpligen bör regleras särskilt
utan att avvakta en lösning i ett vidare internationellt sammanhang. Uppnående av den senare lösningen torde nämligen komma att visa sig komplicerat och tidskrävande medan nu föreliggande förslag utgör ett
värdefullt komplement till det redan ganska omfattande konventions- och lagstiftningssamarbetet på familjerättens område i Norden. Hovrätten har ingen erinran mot förslaget att grunda en likalydande nordisk lagstiftning på
1977 års nordiska domskonvention.
Beträffande de i promemorian s. 18 omnämnda passiva faderskapserkän-
nandena i Norge konstaterar hovrätten, utöver vad som anförts i promemo-
rian, att sådana erkännanden enligt förarbetena till art. 3 i 1975 års Europarådskonvention rörande utomäktenskapliga barns rättsliga ställning
ansetts förenliga med i artikeln omnämnt "frivilligt erkännande av faderskap”. Denna konvention har tillträtts av Sverige (prop. 1975/76:95). Även
med hänsyn till detta saknas anledning att ej godta norska passiva faderskapserkännanden.
Ordalydelsen av förslagets 1 och 2 §§ samt — beträffande utomprocessuella fastställelser av faderskap — uttalandena på s. 25 synes kunna medföra att ett
beslut varigenom danska justitieministeriet fastställer ett utanför Danmark gjort faderskapserkännande (s. 34 ff) kan bli gällande här enligt 2S$. Förhållandet torde bli detsamma om statusdom från icke-konventionsstat läggs till grund för motsvarande dansk dom utan materiell prövning. Detta
har i Danmark hittills endast skett prejudiciellt, men inget motsäger att det
även skulle kunna ske i huvudsaken. Det förhållandet att i de nu angivna
situationerna det utomnordiska avgörandet eller erkännandet skulle underkastas kontroll bl. a. ur ordre public-synpunkt av dansk myndighet före det
danska avgörande som erfordras för att den föreslagna lagen skall bli
tillämplig, föranleder dock enligt hovrättens mening att ingen avgörande
invändning kan riktas mot en sådan effekt av lagförslaget.
Beträffande 3 och 4 §§ finner hovrätten att det vore önskvärt att — måhända i annan ordning — åvägabringa regler för att undvika att utomprocessuellt
fastställande av faderskap kommer till stånd under pågående rättegång i
någon av konventionsstaterna. Det förefaller annars sannolikt att motstridiga domar och erkännanden någon gång kommer att föreligga i olika länder. Det
torde också kunna inträffa att motstridiga domstolsavgöranden kommer ull
stånd. Frågor sammanhängande med motstridiga avgöranden kan alltså få viss praktisk betydelse. Emellertid har någon regel angående lösande av
konflikter mellan motstridiga avgöranden ej ansetts behövlig, bl. a. med
hänsyn till att en sådan regel ej finns i nordiska domsiagen (1977:595). I
promemorian antyds i anslutning till 3 § att i vart fall en inhemsk dom i mål där talan väckts först skall ges företräde framför tidigare dom i senare påbörjat mål eller efter målets början meddelad utomprocessuell fastställelse. Denna tankegång synes överensstämma med den svenska ståndpunkten vid förarbetena till 1971 års Haagkonvention angående verkställighet av tvistemålsdomar. (Jfr Pålsson ”The institute of Lis pendens in international civil
procedure”; Scand. Studies in Law 1970 s. 83, SOU 1968:40 s. 129, Drotz ”Competence judiciaire et effets des jugemens dans le marché commun”
s. 330 f). Andra bestämmelser i svensk rätt som berör området ger dock
genomgående svenska domar företräde; jfr t.ex. 6§ 2 st. i nordiska domslagen (1977:595), art. I st. 2 i 1962 års konvention mellan Sverige, Danmark, Finland, Istand och Norge angående indrivning av underhållsbidrag, 3 § i lag (1965:723) om erkännande och verkställighet av vissa utländska
domar angående underhållsskyldighet och 4§ 4 p. i 1976 års lag i samma
ämne (1976:108). Svåra tillämpningsfrågor kan här uppstå. Då det emellertid är fråga om en central internationell processrättslig fråga med betydelse långt utöver det nu aktuella lagstiftningsärendet, bör kanske problemet lämpligast lösas i annat sammanhang.
Med hänsyn till vad som i promemorian anförts angående skiljaktigheterna
mellan Sverige och övriga nordiska länder såvitt avser utformningen av
faderskapspresumtionen, finner hovrätten i detta sammanhang anledning
framhålla intresset av att bättre överensstämmelse mellan de nordiska
familjerättsliga lagstiftningarna inte minst i detta hänseende eftersträvas. Sammanfattningsvis vill hovrätten föreslå att förslaget läggs till grund för lagstiftning i oförändrat skick.
Göteborgs tingsrätt:
På skäl som angetts i promemorian bör en lagsuftning av ifrågavarande slag
komma till stånd. Mot utformningen av den föreslagna lagen har tingsrätten
intet att erinra. Då lagen tillkommit i nordiskt samarbete, kan ifrågasättas om den ej — om möjligt - bör träda i kraft samtidigt med motsvarande lagar I Danmark, Finland och Norge.
Domstolsverket:
Domstolsverket har ingen erinran mot att förslaget i promemorian leder till lagstiftning. (Verket har framfört vissa synpunkter på den språkliga utformningen av lagtexten genom marginalanteckningar. Dessa redovisas inte här.)
Socialstyrelsen:
F. n. råder stor osäkerhet om när utländska domar angående faderskap och
utländska faderskapserkännanden skall anses giltiga i Sverige. I många fall föreligger därför oklarhet om behovet av en särskild faderskapsfastställelse i
de fall ogift kvinna med barn bosätter sig i Sverige. Det är tillfredsställande att man i varje fall vad gäller domar och erkännanden (eller motsvarande) i
Danmark, Finland och Norge nu föreslår att de skall bli giltiga i Sverige. Socialstyrelsen tillstyrker också förslaget i dess huvuddrag.
En fråga som emellertid inte har blivit tillräckligt behandlad i promemorian är hur de övriga ländernas presumtionsregler skall påverka handläggningen av ett faderskapsärende i Sverige. I dansk, finsk och norsk rätt presumeras f.d. äkta mannen vara barnets far om barnet föds viss tid efter ett äktenskaps upplösning. I Sverige gäller detta inte vid äktenskapsskillnader. I sådana fall måste faderskapet fastställas i särskild ordning genom erkännande eller dom. I promemorian tas denna fråga upp i samband med den situationen att
negativ bördstalan ogillas. En sådan dom it. ex. Norge skulle då inte i och för sig få den effekten att en frånskild man i strid med svenska presumtionsregler
vore att betrakta som barnets far. Frågan om den frånskilde mannen skall anses som barnets far eller inte skulle i ett sådant fall enbart vara beroende av om svensk eller norsk rätt vore att tillämpa. I promemorian ges emellertid ingen anvisning om i vilka fall svensk respektive utländsk rätt skall tillämpas. Det hade varit angeläget att närmare
fastslå efter vilka kriterier frågan skall lösas om vilket lands lag som är tillämplig. I vilka fall är således utländsk presumtion giltig i Sverige?
Situationen kan t. ex. vara den att norska makar bosatta i Norge skiljer sig. Därefter bosätter sig kvinnan i Sverige och föder barn här tre månader efter äktenskapets upplösning. Enligt svensk rätt skall faderskapet fastställas. Barnavårdsnämnd är skyldig att sörja härför. Om negativ bördstalan förs i Norge med det resultatet att talan ogillas, uppkommer frågan om barnavårdsnämnd skall verka för att få fram ett faderskapserkännande eller ej. Promemorian ger inte svar på hur barnavårdsnämnden skall handla i ett sådant fall. Särskilt egendomlig blir situationen om annan man än den f. d. äkta mannen är beredd att erkänna barnet som sitt. Skulle barnavårdsnämnden få fram ett erkännande uppkommer också frågan om detta
erkännande i strid med den norska domen erkänns i Norge. Det hade därför enligt socialstyrelsens uppfattning varit angeläget att i överenskommelsen mellan de nordiska länderna ta in en klausul om tillämpningen i det enskilda fallet av ett lands presumtionsregler. Först härigenom skulle barnavårdsnämnderna vad gäller barn med nordiskt medborgarskap få tillräcklig vägledning i vilka fall skyldighet föreligger att
söka få faderskapet fastställt. Fastställelse av faderskap kan ske i dom eller genom fastställelse. Enligt huvudregel skall inledd rättegång hindra fastställelse genom erkännande eller
att rättegång inleds i annat land. Inledd utredning om erkännande av
faderskap skulle däremot i och för sig inte hindra att rättegång inleddes i annat land om samma faderskap. Enligt socialstyrelsens uppfattning borde emellertid en av barnavårdsnämnden (eller motsvarande) inledd utredning om
faderskap medföra att talan om samma faderskap inför domstol förklarades
vilande i avvaktan på resultatet av utredningen. I ärenden rörande fastställande av faderskap har nämligen, i varje fall i svensk rätt, barnavårds-
nämnden partsställning. I den mån barnavårdsnämnden anser sig behöva
väcka talan skall denna avse alla män som är tänkbara som barnets far. Enskild part kan däremot begränsa sin talan till någon eller några av de
aktuella männen. Det kan tänkas att talan inför domstolen enligt det landets lag leder till att ”fel” man måste fastställas som barnets far. Rättsreglerna i det
andra landet kanske inte ger möjlighet till att dra in även andra män i processen än den eller dem som modern har stämt. I sådant fall ger en av barnavårdsnämnd här i riket stutförd utredning säkrare garantier för att ”rätt” faderskap blir fastställt. Från denna synpunkt skulle det vara mer tillfreds-
ställande om en av barnavårdsnämnd inledd utredning förhindrade att talan
väcktes om faderskapet till barnet i annat nordiskt land. I och för sig skall
visserligen en i annat nordiskt land inledd rättegång om fastställande av
faderskap inte hindra barnavårdsnämnden från att inleda utredning. Man kan
emellertid ställa sig den frågan vad syftet skall vara med en sådan utredning
om ändå den utländska domen kommer att erkännas här.
Eftersom inledd utredning inte jämställs med inledd rättegång får faststäl-
lelse genom dom också en högre dignitet än fastställelse genom erkännande. Denna effekt av lagstiftningen kan ifrågasättas.
Den dag då fastställelse genom erkännande (eller motsvarande) vinner rättskraft anges i promemorian som ”den tidpunkt då fastställelsen ägde rum” (s. 26). I svensk rätt torde denna tidpunkt vara den dag då mannen skriver under erkännandet, förutsatt att barnavårdsnämnden sedermera godkänner detta och att erkännandet i övrigt uppfyller aktuella formkrav.
Vad som i övriga nordiska länder avses med ”den tidpunkt då fastställelsen
ägde rum” kan inte utläsas ur promemorian. Det hade varit angeläget att klart ange vid vilken tidpunkt fastställelsen skall anses ha ägt rum i dansk, finsk, norsk respektive svensk rätt.
Riksskatteverket:
Huvudprinciperna i förslaget att ett faderskapsavgörande som skett i
Danmark, Finland eller Norge även skall gälla i Sverige tillstyrkes.
Enligt 51 § folkbokföringskungörelsen (1967:495, ändrad 1971:416) har pastorsämbetena skyldighet att underrätta RSV när vissa personuppgifter
beträffande utländsk medborgare antecknas i kyrkobok. Denna uppgiftsskyldighet omfattar för närvarande uppgift om födelse, vigsel och dödsfall
beträffande bl. a. medborgare i samtliga nordiska länder. RSV vidarebefordrar de erhållna uppgifterna till vederbörande lands ambassad eller konsulat i Sverige eller direkt till central myndighet i det andra landet. Någon skyldighet
att sända underrättelse när faderskapet till barn antecknas i kyrkobok föreligger däremot inte. Vid överläggningar i Stockholm i mars 1976 mellan representanter för de centrala folkbokföringsmyndigheterna i Danmark. Finland, Norge och Sverige diskuterades en utvidgning av underrättelseskyldigheten de nordiska länderna emellan. Önskemål om underrättelse även om adoption, fastställt faderskap, namnändring och äktenskapsskillnad fram-
ställdes. De danska representanterna fick i uppdrag att utarbeta förslag till
överenskommelse om utbyte av civilståndsuppgifter. Något förslag har ännu inte presenterats.
Vid inflyttning från annat nordiskt land skall den inflyttande förete s. k. internordiskt flyttningsbetyg. Förfarandet regleras i överenskommelse mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige om folkbokföring (jfr
kungörelsen om folkbokföring vid internordisk flyttning 1969:493). Uppgift om faderskap till barn, vars föräldrar inte är gifta med varandra, saknas som
regel i sådant flyttningsbetyg. RSV avser att vid kommande överläggningar med de centrala folkbokföringsmyndigheterna i övriga nordiska länder ta upp frågan om anvisning att betygen bör innehålla uppgift om fastställt faderskap
i förekommande fall.
Enligt 2 kap. 1§ FB har barnavårdsnämnd skyldighet att sörja för att
faderskapet till barn, vars föräldrar inte är gifta med varandra, fastställs om
den som har vårdnaden om barnet är kyrkobokfört i Sverige eller vistas här. Denna skyldighet gäller oavsett barnets medborgarskap. Innan faderskapsutredning igångsätts här i Sverige för barn fött i annat nordiskt land bör barnavårdsnämnderna —- för att undvika att fastställelse av faderskap kommer till stånd som inte går att förena med ett annat avgörande som är giltigt enligt
här avsedd lag — söka utreda om faderskap kan vara fastställt i det tidigare
vistelselandet/födelselandet.
Som framhålls i promemorian torde det i regel inte föreligga några svårigheter att inför svensk myndighet påvisa att ett faderskap har blivit fastställt men däremot kan det många gånger vara svår att visa att ett faderskap inte blivit fastställt.
Med anledning av uttalandena på s. 25 om myndighets medverkan vid
faderskapsfastställelse genom erkännande vill RSV påpeka att i Sverige kan faderskap i vissa fall fastställas utan myndighets medverkan. Faderskapserkännande avseende barn, som fyllt 18 år, behöver nämligen endast godkän-
nas av barnet självt enligt I kap. 4 § I stycket FB. Det ankommer sedan på
personerna själva att göra anmälan därom till pastorsämbete för anteckning i
kyrkobok.
Förslaget innehåller inget stadgande som reglerar det fall att två nordiska
faderskapserkännanden lämnats som står i motsättning till varandra. Någon
särskild reglering av sådant fall synes inte nödvändig. Det först fastställda faderskapet torde bli gällande såvida inte domstol förklarat detta erkännande
sakna verkan.
Lunds universitet (juridiska fakultetsnämnden):
Allmänt
Som framhålls i promemorian (förkortas i fortsättningen PM), bygger den nordiska lagstiftningen om fastställelse och upphävande av faderskap
numera på likartade principer. De skillnader i detaljer som finns kvar kan inte
motivera att domar i detta ämne förblir undantagna från den allmänna regeln om internordisk giltighet av domar. Det finns heller inte anledning att ifrågasätta giltigheten av nordiska faderskapsfastställelser som skett i annan form än genom dom. Åtminstone såvitt angår erkännande av faderskap,
torde den föreslagna lagstiftningen i huvudsak kunna betraktas som en kodifikation och precisering av vad som i praxis redan anses som gällande rätt.
Med hänsyn härtill och då det otvivelaktigt finns ett praktiskt behov av
lagreglering på detta område, är det mycket tillfredsställande att förslag
härom nu lagts fram. Den föreslagna lagstiftningens omfattning och närmare innehåll kan i stort sett godtas, dock med vissa reservationer beträffande detaljer (se nedan).
Till skillnad från det internordiska regelsystem som wdigare finns bl. a. beträffande äktenskap, adoption och förmynderskap, är de nu föreslagna reglerna beträffande faderskap begränsade till frågor om giltigheten av beslut (och faderskapsfastställelser i annan form) meddelade i annat nordiskt land. Förslaget tar sålunda inte upp de frågor som rör myndigheternas behörighet
samt lagvalet. Det får förutsättas att dessa spörsmål kommer att övervägas — även såvitt angår förhållandet till de nordiska länderna - av den nya
utredning som aviseras (PM s. 17). Då det trots avsaknaden av enhetliga behörighets- och lagvalsregler visat sig möjligt att utforma bestämmelserna om giltigheten av meddelade beslut på ett enkelt sätt, som innebär att man slipper ifrån tyngande kontroller och formaliteter vid bedömningen, utgör det sagda inte något skäl mot genomförande av den nu föreslagna lagstiftning-
en.
Vad angår de föreslagna reglernas förhållande till den nordiska domskonventionen, ryms sannolikt även domar rörande faderskap under art. I i
konventionen (jfr PM s. 20). Däremot torde faderskapsfastställelser i annan form än genom dom åtminstone i regel falla utanför konventionen. Med
”avgörande” brukar i jämförbara lagar och konventioner förstås ett beslut av
myndighet, jfr t. ex. 3§ (1976:108) om erkännande och verkställighet av utländskt avgörande angående underhållsskyldighet och motsvarande
bestämmelse i Haagkonventionen. Ett erkännande av faderskap kan därför inte gärna anses som ett ”avgörande” i domskonventionens mening, även
om det avgivits inför eller under medverkan av myndighet, och är givetvis heller inte att betrakta som en ”dom” eller ”förlikning”.
Det kan i och för sig beklagas att den föreslagna lagstiftningen sålunda
åtminstone delvis torde komma att sakna konventionsmässig bas. Å andra sidan är värdet av förankring i den nordiska domskonventionen i alla händelser tvivelaktigt, då denna konvention är utformad som en ramkonvention och inte ålägger de fördragsslutande staterna konkreta förpliktelser beträffande lagsufiningens innehåll (bortsett från ant. 2, som inte är aktuell här).
Enskildheter
1 §: begreppet dom. Enligt PM (s. 20) avses med dom ” ett beslut av domstol varigenom domstolen slutligt avgör den sak som målet handlar om”. Till denna definition, som ansluter sig till I $ andra stycket nordiska domslagen (1977:595), borde måhända fogas en kommentar såvitt angår beslut varigenom talan i faderskapsmål avvisas, t. ex. på grund av bristande talerätt eller preklusion. Ett sådant beslut innefattar ett slutligt avgörande av målet men utan någon prövning av själva saken och torde inte kunna anses falla in under lagen. Då avvisningsbeslut åtminstone i Sverige inte tycks vara ovanliga i internationellrättsliga faderskapsmål, vore ett förtydligande i nämnda riktning dock inte ur vägen. Huruvida avgörandet berecknas som dom, beslut eller på annat sätt bör uppenbarligen vara utan betydelse.
12 § nordiska domslagen jämställs med dom vissa andra avgöranden, bl. a. beslut om ersättning till vittne eller sakkunnig. Sådana beslut, härrörande från Danmark, Finland eller Norge, blir tydligen gällande och verkställbara här i landet även när de meddelats i faderskapsmål. Däremot är bestämmelsen angående ersättning för rättegångskostnader (2 § första stycket 4) begränsad till fall där ”dom i målet skulle omfattas av denna lag”, dvs. nordiska domslagen. Då denna lag inte är tillämplig beträffande faderskapsdomar (7 § första stycket 4), synes resultatet bli att beslut om kostnadsersättning i de mål som avses med den nu föreslagna lagen inte får internordisk giltighet. I avsaknad av särskild motivering ter sig denna ståndpunkt svårbegriplig.
1-2 §§: innebörden av att utländskt avgörande gäller i Sverige. I PM förs en intressant diskussion om vad det innebär att en utländsk faderskapsdom ”gäller” här i landet. Som framhålls i PM (s. 17) bör härmed i princip förstås att domen likställs med en motsvarande dom meddelad av svensk domstol. Närmare synpunkter på vad detta innebär för olika slag av här aktuella domar redovisas i PM på s. 21 ff. Vad som anförs om dessa frågor — vilka delvis kan uppkomrna även när faderskap fastställts på annat sätt än genom dom — förtjänar i princip anslutning.
En alltför dogmatisk syn på hithörande problem bör dock undvikas. I fall där två eller flera rättsordningar ”stöter samman” inträffar det inte så sällan att en viss ”anpassning” av eljest vedertagna regler eller principer ter sig
nödvändig för att undvika besynnerliga resultat. Det exempel som lämnas i PM på s. 22 f ger i detta hänseende anledning till vissa tvivel.
Inga särskilda problem synes dock uppkomma i exemplet för den händelse
norsk rätt är tillämplig beträffande faderskapspresumtionen enligt svensk internationell privaträtt. I så fall medför erkännandet av den norska domen
att rättsläget blir detsamma i Sverige som i Norge, dvs. den frånskilde
mannens faderskap står definitivt fast. Om däremot svensk rätt är tillämplig beträffande faderskapspresumtionen
> t.ex. därför att mannen är svensk medborgare (om nu det kriteriet är avgörande för lagvalet, vilket ingalunda kan anses säkert) — blir läget ett
annat. Denna situation är knappast tänkbar i rent svenska förhållanden; ty då
det inte finns någon presumtion för den frånskilde mannens faderskap enligt svensk rätt, finns det inget utrymme för en negativ bördstalan och följaktligen heller inte för en svensk dom varigenom en sådan talan ogillats. När man skall ta ställning till rättsverkningarna av den norska domen, har det därför ingen mening att säga att den är likställd med en svensk dom av samma innehåll och i motsvarande situation. På sin höjd skulle man kunna ta fasta på de verkningar en sådan svensk dom i allmänhet har. Detta synes vara den ståndpunkt varå resonemanget i PM grundar sig. Med utgångspunkt
härifrån blir resultatet otvivelaktigt att domen inte får några rättsverkningar ”annat än i den mån den utgör hinder för ny rättegång”. Men i vilken mån föreligger sådant hinder? Vad som är av intresse från svensk synpunkt är tydligen en talan av barnet om fastställelse av mannens faderskap. Skall den norska domen anses utgöra hinder för en sådan talan blir resultatet groteskt,
ty erkännandet av domen kommer att definitivt låsa fast ett rättsläge
karakteriserat av ett ”haltande faderskap”: från norsk synpunkt är det avgjort
att mannen är fader till barnet, från svensk synpunkt att han inte är fader.
Denna konsekvens ter sig helt oacceptabel. En tänkbar utväg vore att anse den norska domen, varigenom den negativa bördstalan ogillats, ha begränsad rättskraft på så sätt att den inte utgör hinder för positiv talan om samme mans faderskap. En sådan ståndpunkt torde vara svår att förena med normala principer för omfattningen av domars rättskraft, men några direkta precedensfall torde inte finnas och är av förut antydda skäl knappast tänkbara inom
ramen för svensk rätt. Även om här berörda hinder skulle anses överkomligt, kan faderskapstalan vid svensk domstol dock inte tas upp till prövning med mindre omständigheterna är sådana att svensk domsrätt föreligger för sådan talan.
Även i bästa fall är denna väg till ”utjämning” av rättsläget i Norge och
Sverige således både krånglig och osäker. Det bör då övervägas om inte utgångspunkten för resonemanget är onödigt ”låst”. En betydligt enklare lösning vore att i den speciella situation som här diskuterats godta den norska
domen med den verkan den (i förening med den norska presumtionsregeln) har i Norge, dvs. att mannen är att anse som fader. Härigenom skulle man från
3 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr å
svensk sida visserligen få frånfalla den internationellt privaträttsliga regel
som utpekar svensk lag som tillämplig beträffande faderskapspresumtionen, men detta är i och för sig ingenting ovanligt vid erkännande av utländska
domar, och den här föreslagna lösningen har fördelen att stämma vida bättre
överens med syftet bakom regler om sådant erkännande.
Ett annat exempel på liknande problem i norsk-svenska relationer är följande: Enligt norsk rätt är det i vissa fall möjligt att fastställa att en person
(A) är fader till ett barn, fastän barnets moder är gift och presumtionen till förmån för mannens i äktenskapet (B:s) faderskap alltjämt är gällande (se 1 och 5 §§ 1956 års lov om born i ekteskap., jfr PM s. 50). Genom en sådan
fastställelse utesluts B:s faderskap. Liknande regler finns numera i svensk rätt
(FB 1:2 andra stycket), men varken de formella eller de materiella förutsättningarna är utformade på samma sätt som i norsk rätt. Har det nu fastställts i
Norge att A är fader till barnet. skall denna fastställelse på vanligt sätt gälla i
Sverige. Är norsk rätt tillämplig beträffande frågan om B:s presumerade faderskap, vållar det heller inga svårigheter att anse denna presumtion hävd
genom fastställelsen. Är svensk rätt tillämplig i denna del, skulle presumtionen för B:s faderskap strängt taget fortfarande bestå (åtminstone om inte den norska fastställelsen råkade till alla delar uppfylla kraven i FB 1:2 andr. stycket) eftersom någon negativ bördstalan inte förts. Denna ståndpunk! .an emellertid inte rimligen vidhållas i och med att Sverige godtagit den nurska fastställelsen av A:s faderskap. Resultatet bör därför även i detta fall bli att fastställelsen får verkan att bryta presumtionen för B:s faderskap — oavsett att detta kan sägas inkräkta på den svenska internationellt privaträttsliga regeln om tillämplig lag på den frågan.
2 §: ”Också en fastställelse av faderskap i annan form än genom dom...” Denna formulering kan missförstås, då det ligger nära till hands att dra slutsatsen att föregående paragraf är begränsad till ”fastställelse av faderskap genom dom”. I själva verket omfattar ) 3 även andra domar, t. ex. domar varigenom faderskapstalan ogillats eller negativ bördstalan bifallits.
För att en fastställelse skall bli giltig i Sverige krävs enligt den föreslagna
texten till 2 § att den ”har skett i Danmark, Finland eller Norge”. Emellertid kan detta rent geografiska kriterium rimligtvis inte vara avgörande, och det motsvarar heller inte intentionerna bakom förslaget; jfr PM s. 25 där det sägs att ”var själva erkännandet har skett saknar i och för sig egentlig betydelse”. Till en början måste krävas att erkännandet är giltigt i ursprungslandet (fr art.
1 i 1962 års nordiska konvention om indrivning av underhållsbidrag, där det visserligen på motsvarande sätt talas om ”skriftlig förbindelse, varigenom i
en av de fördragsslutande staterna någon... utfäst sig. ..”, men där
erforderlig begränsning uppnås genom kravet att förbindelsen är verkställbar i den staten). Vidare är avsikten uppenbarligen att begränsa lagen till fall där
faderskapet fastställts i enlighet med ett nordiskt lands interna rätt (till
skillnad från fastställelser som skett enligt utomnordisk lag men som
betraktas som giltiga enligt dansk, finsk eller norsk internationell privaträtt). Dessa förutsättningar kan å andra sidan mycket väl vara uppfyllda även om den handling vari faderskapet erkänts har upprättats eller undertecknats i ett
land utanför Norden.
Behovet av närmare precisering i nämnda hänseenden faller dock bort när fastställelsen skett under medverkan av myndighet i något av de berörda
länderna (på samma sätt som beträffande domar, jfr I $). Av PM (s. 25) tycks framgå att så genomgående är fallet vid de faderskapsfastställelser 2 § avses
omfatta. Med hänsyn härtill synes den enklaste och mest adekvata lösningen vara att anknyta fastställelsens giltighet i Sverige till den medverkande
myndighetens nationalitet. Vill man också täcka in ”ambassadfallen”, kan
bestämmelsen formuleras så att fastställelsen gäller i Sverige om den tillkommit under medverkan av ”dansk, finsk eller norsk myndighet”. Härigenom —- men inte genom formuleringen ”myndighet i Danmark,
Finland eller Norge” — blir det klart att ett faderskapserkännande omfattas av
lagen om det avgivits t. ex. vid danska ambassaden i Bonn men inte om det avgivits vid tyska ambassaden i Köpenhamn (jfr om dansk praxis i sådana fall
PM s. 34 f). I enlighet härmed kunde 2 § förslagsvis formuleras på följande sätt:
”Har faderskap fastställts i annan form än genom dom, gäller fastställelsen i Sverige om den skett under medverkan av (behörig) dansk, finsk eller norsk myndighet.”
3 §: Inga kommentarer i sak. Terminologiskt förefaller det önskvärt att så
långt möjligt anknyta till motsvarande bestämmelse (8 § första stycket 4) i nordiska domslagen. Formuieringen föreslås därför ändrad till: ”Dom eller. . . Sverige, om rättegång angående faderskapet är anhängig här i riket
eller. ...”
4§: Enligt den föreslagna texten har rättegång i Danmark etc. litispendensverkan i Sverige i den meningen att den utgör hinder för prövning av ny talan angående faderskapet vid svensk domstol. Som påpekats i PM (s. 28) bör till undvikande av motstridiga avgöranden ej heller något erkännande av faderskapet få komma till stånd i Sverige så länge den utländska rättegången
pågår. Svensk barnavårdsnämnd bör således inte godkänna ett faderskapserkännande som avges under nämnda tid. Det synes önskvärt att denna ståndpunkt kommer till uttryck i lagtexten, så mycket mera som tillämp-
ningen ankommer på barnavårdsnämnderna.
Ikraftträdandebestämmelserna. Lagen skall i princip tillämpas även på ”gamla” domar och fastställelser i annan form. Vad angår domar, bör härvid uppmärksammas den 1 1§ angivna förutsättningen att domen ”avser
faderskap”. Intill ikraftträdandet av den nuvarande lagstiftningen på området
i Danmark (1.1.1961), Finland (1.10.1976) och Norge (1.10.1957) kunde i dessa
länder en man (i Danmark och Norge 1.0. m. flera män) under vissa
omständigheter förpliktas betala underhåll till ett utomäktenskapligt barn
utan fastställelse av faderskapet. Det torde även i juridiska sammanhang förekomma att domar av detta slag omtalas såsom avseende ett slags faderskap (”betalningsfaderskap”, ”underhållsfader” etc.). Det kan emellertid inte vara motiverat att tillägga sådana domar betydelse i Sverige i vidare mån än att det utdömda underhållet skall kunna indrivas här, vilket säkras
genom 1962 års konvention i ämnet. Även om det måste anses framgå av den föreslagna lagtexten att den inte omfattar dylika domar, är det till förebyg-
gande av missförstånd önskvärt att en anmärkning om förhållandet göres i propositionen till den blivande lagen.
Från regeln om lagens tillämpning på ”gamla” avgöranden göres undantag i fall av motstridiga avgöranden från olika nordiska länder. Ehuru bestäm-
melser om domskonflikter o. d. i övrigt ansetts kunna undvaras (PM s. 27), synes det välmotiverat att särbehandla ”gamla” avgöranden med hänsyn till
att det tidigare inte funnits några internordiska regler vare sig om litispendens eller om giltigheten av utländska avgöranden på detta område.
För fall där det ena av de motstridiga avgörandena är svenskt, är bestämmelsen utformad på ett sätt Som synes innebära att lagen inte skall äga tillämpning på det danska, finska eller norska avgörandet, oavsett om det
svenska avgörandet härrör från tiden före eller efter lagens ikraftträdande.
Åtminstone indirekt skulle härigenom en regel ges för lösningen av
konflikter mellan olika avgöranden även när det ena av dem är ”nytt”.
Oavsett värderingen av den föreslagna lösningen i sak, förefaller det mindre
konsekvent att för en speciell situation — nämligen vid konflikt mellan ett
”gammalt” danskt, finskt eller norskt avgörande och ett ”nytt” svenskt —reglera sådana frågor när detta i övrigt ansetts obehövligt. Något påtagligt praktiskt behov av en dylik bestämmelse är det svårt att se, ty så länge det
bara föreligger ett ”gammalt” danskt, finskt eller norskt avgörande skall det
gälla i Sverige och därmed utgöra hinder för ett ”nytt” svenskt avgörande. Det kan naturligtvis tänkas att ett sådant likväl kommer till stånd av
förbiseende, men den möjligheten finns i lika hög grad om det danska, finska eller norska avgörandet är ”nytt” och har då inte ansetts motivera särskilda regler om konflikter mellan olika avgöranden. Mest konsekvent förefaller därför vara att undantaget från lagens tillämplighet begränsas till fall av motstridiga ”gamla” avgöranden, oavsett om de härrör från Sverige eller från annat nordiskt land.
Svenska kommunförbundet:
Som framhålls i promemorian leder avsaknaden av regler om giltigheten
här i landet av faderskapsavgöranden i andra länder till praktiska problem för
inblandade parter och för kommunernas sociala organ och andra myndigheter. Den ökande rörligheten över gränserna, främst i de nordiska länderna,
torde komma att medföra att problem av detta slag alltmer accentueras i framtiden. Det är därför angeläget att lagstiftningsvägen komma till rätta med den osäkerhet som för närvarande råder om faderskapsavgörandenas rättsverkningar i annat nordiskt land.
Det synes naturligt att ett faderskapsavgörande från ett av de nordiska
länderna också blir gällande i de övriga. En likartad lagstiftning i de olika länderna bör därför eftersträvas.
Den i promemorian föreslagna lagstiftningen synes motsvara detta syfte.
Förbundsstyrelsen har ingen erinran mot de föreslagna lagreglerna. Den föreslagna lagen avses bli tillämplig också på äldre faderskapsavgö-
randen. Därigenom kan i praktiken tveksamma situationer uppstå, såsom att två äldre nordiska faderskapsavgöranden står i motsättning till varandra. Det
synes därför ändamålsenligt att lagstiftaren i specialmotiveringen till lagen
närmare belyser de frågor som kan antas möta i tillämpningen beträffande äldre avgöranden.
Enligt promemiorian avser regeringen att tillsätta en utredning som skall överväga motsvarande frågor som berör internationella faderskapsmåi. Frågor av hithörande slag förekommer visserligen relativt sällan hos de kommunala sociala organen, men när de förekommer är de vanligen komplicerade och svårbedömda.
Styrelsen tillstyrker därför att de blir föremål för en särskild utredning.
Sveriges advokatförbund:
Advokatsamfundet ser med tillfredsställelse att genom departementets promemoria ett första steg tagits mot lösande av faderskapsfrågor med internationell anknytning. Samfundet känner väl till de problem som avsaknaden av lagregler medför. Samfundet vill understryka vikten av ett fortsatt arbete inom området.
Advokatsamfundet har ingen erinran mot promemorians förslag att i första hand frågan om giltigheten av nordiska faderskapsavgöranden regleras.' Samfundet finner det riktigt att erforderliga bestämmelser tills vidare tas in i en särskild lag. Samfundet har ingen erinran mot den föreslagna lagtex-
ten.
Sveriges domareförbund:
Domareförbundet tillstyrker den föreslagna lagstiftningen.
4 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 5
Bilaga 3
Notat om internationale faderskabsspergsmål i Danmark (oktober
1976)
1. Intern lovgivning om faderskab
I det folgende gengives hovedtrekkene af dansk rets regler om faderskab (lov nr. 200 af 18. maj 1960 om borns retsstilling (BL) og justitsministeriets betenkning nr. 131 af 19. marts 1976 om behandling af faderskabssager
m. v.).
Begrebet agteborn defineres i BL som born af foreldre, som på avlingstiden
levede i eller senere har indgået egteskab med hinanden. Born uden for >eskab er alle born, som ikke er egteborn.
BL indeholder ligeledes den såkaldte pater-est-regel, hvorefter et barn, der kan vere avlet under moderens >eskab, anses som barn af egtemanden.
Heri ligger både en formodning for, at egtefellerne har haft samleje med
hinanden i avlingstiden, og en formodning for, at egtemanden er fader til barnet. Pater-est-formodningen gelder ikke, hvis det godtgores, at moderen har haft samleje med en anden og det må antages, at barnet er avlet af denne, eller hvis det på grund af barnets arveanleg eller af anden serlig grund kan anses som sikkert, at egtemanden ikke er barnets fader. Levede egtefellerne på avlingstiden separeret, eller var samlivet mellem dem ophevet på grund af uoverensstemmelse, gelder pater-est-formodningen kun, hvis det bevises, at
de har haft samleje med hinanden inden for avlingstiden.
Faderskabssag vedrorende born, der omfattes af pater-est-formodningen, kan rejses af egtemanden, moderen, barnet eller en for barnet beskikket verge. For egtemandens sagsanleg gelder folgende frister: sagen skal af ham viere anlagt inden 1 år efter, at. han er kommet til kundskab om de omstendigheder, der antages at kunne begrunde en fraleggelse af faderskabet, og senest inden 5 år efter barnets fodsel. Landsretten kan dog under visse
betingelser tillade sagsanleg efter fristernes udlob.
Som fader til et barn uden for egteskab anses den, der inden for avlingstiden
har haft samleje med moderen, medmindre der foreligger omstendigheder,
som gor det lidet sandsynligt, at han er barnets fader. Har moderen inden for
avlingstiden haft samleje med flere mend, kan en sagsogt dog kun anses som
fader til barnet, hvis der er vaesentligt storre sandsynlighed for, at barnet er
avlet af ham end af nogen anden mand overhovedet. Fodes et barn uden for egteskab, skal faderskabet soges fastslået. Onsker
moderen faderskabssag indledt, indgives begering herom til det sociale udvalg, et amtskommunalt socialcenter eller politimesteren. Moderen har pligt til inden 1 måned efter fodslen at opgive, hvem der er eller kan vare fader til barnet. Dog kan overovrigheden (amterne. i Kobenhavn overpresi-
diet) fritage moderen for oplysningspligten, medmindre det må anses for stridende mot barnets tarv, at faderskabet ikke oplyses.
Den opgivne fader indkaldes snarest til personligt mede for politimesteren
(i Kobenhavn overpresidiet) med henblik på en eventuel anerkendelse af
faderskabet. Fremgår det på forhånd, at sagen ikke vil kunne afsluttes med en anerkendelse, kan indkaldelsen dog undlades. Anerkendelse sker til en
protokol, der underskrives af faderen. Den opgivne fader skal forinden gores bekendt med retsvirkningerne og med, at sagen kan indbringes for
domstolene. Er den opgivne fader under 18 år, kreves vergens samtykke til anerkendelsen. Opnås anerkendelse ikke. sender politimesteren sagen til
retten.
2. Danske domstoles internationale kompetence
Efter retsplejelovens $ 456 kan faderskabssag anlegges i Danmark,
]. såfremt sagsogte har bopel eller ophold her, eller hans doedsbo behandles
eller har veret behandlet her, eller
2. såfremt moderen eller barnet har bopel her.
Disse regler kan ifolge $ 456 b, stk. 2, fraviges ved overenskomst med fremmed stat. Sådan overenskomst er ikke indgået. Den vide kompetenceregel i $ 456 b er begrundet i et onske om i alle tilfeide, hvor moderen og
barnet bor i Danmark, at give adgang til at få en afgerelse ved danske myndigheder, navnlig for at kunne pålegge faderen bidrag til barnets
underhold med mulighed for forskudsvis udbetaling af det offentlige. Afgorelser truffet på grundlag af en så vidtgående kompetenceregel vil neppe
i alle tilfelde blive anerkendt i udlandet, jfr. Hurwitz/Gomard: ”Tvistemål”, 4. udgave, 1971, p. 403.
Bestemmelsen i 8 456 b finder dog i henhold til retsplejelovens $$ 456 a, stk. 2, ikke anvendelse på en sag, der af egtemanden anlegges vedrorende faderskabet til et barn, der kan vere avlet under moderens &egteskab — altså
born, som er omfattet af pater-est-formodningen i BL. I dette tilfelde finder
de almindelige regler om danske domstoles internationale kompetence anvendelse. Det vil sige, at sagen normalt skal anlegges ved moderens hjemting, jfr. retsplejelovens $8 235 ff.
Når det er fastslået, at dansk domstol er kompetent, finder justitsministeriets cirkulere nr. 114 af 3. juni 1952 om faderskabssager mod personer i
udlandet anvendelse. Ifolge dette sender dommeren -— efter at der for
domstolen er foretaget en indgående afhoring af moderen og eventuelle vidner — sagen direkte til den danske representation i vedkommende land
en anmodning om indenretlig afhoring af sagsogte. Hvis der imidlertid efter
det oplyste er stor formodning for, at sagsogte vil anerkende faderskabet, eller hvis dommeren på forhånd skonner, at en indenretlig afhoring kun kan gennemfoeres med betydelig vanskelighed eller bekostning, hvilket ofte er
tilfeldet i lande, der ikke har tiltrådt Haagerkonventionen, vil det i stedet for anmodning om indenretlig afhoring vere formålstjenligt i förste omgang blot at begerc sagsogte tilsagt til mode for vedkommende danske representation.
Indfinder sagsogte sig, vil han blive gjort bekendt med retsvirkningerne af at anerkende et faderskab, navnlig med hensyn til bidragspligten samt barnets
arveret og ret til at bere hans navn, og opfordret til at under skrive en
erklering om faderskab.
I tilfelde, hvor der opnås anerkendelse af faderskab i overensstemmelse med cirkulzerets bestemmelser, bor sagen afsluttes med dom og ikke heves
som forligt, idet den stedfundne anerkendelse ikke kan betragtes som et retsforlig i sedvanlig forstand, jfr. Niels Chr. Bitsch: ”Lov om borns retsstilling”, 2. udgave, 1969, p. 90.
Private vernetingsaftaler kan ikke gyldigt traeffes med henblik på faderskapssager, jfr. O. A. Borum: ”Lovkonflikter”, p. 198, og Allan Philip: ”Dansk international privat- og procesret”, 3. udgave, 1976, p. 244.
3. Lovvalget
Sporgsmålet om, hvorvidt et barn har ogrebarnsstatus, afgores ifolge
praksis efter loven på mandens domicil på avlingstidspunktet.
I Ostre Landsrets dom i UfR 1949.1049, hvor barnefaderen anlagde sag
vedrorende et barn, der fodtes 1932, efter at han og barnemoderen var blevet skilt november 1931, måtte tysk ret legges til grund ved afgorelsen af, om barnet var egtebarn, da begge parter på tidspunktet for barnets födsel var tyske statsborgere og bosat i Tyskland, hvor barnet blev fodt.
I sager om barn fadt uden for egteskab anvendes ifolge retspraksis dansk
ret.
1 Ostre Landsrets dom i UfR 1942.879 udtales, at den omstendighed, at et
uden for egteskab fodt barn var avlet, mens moderen, der i ovrigt havde fast
bopel i Danmark, opholdt sig i Tyskland, ikke medforte, at tysk ret skulle anvendes ved sagens afgorelse.
I Vestre Landsrets dom i UfR 1960.955, der omtales nedenfor under punkt
4, statuerede retten, at spurgsmålet, om en mand skulle anses som fader til det
i sagen omhandlede barn, der var avlet i Tyskland under moderens egteskab med en anden mand, måtte afgores efter dansk ret.
På foresporgsel fra den tyske ambassade i Danmark udtalte justitsministeriet i en sag, hvor en dansk barnefader over for den tyske ambassade
anerkendte faderskabet til et barn fodt uden for egteskab i Tyskland af en
tysk moder, der stadig boede i Tyskland sammen med barnet, at justitsmi-
nisteriet intet havde at indvende imod, at faderskabet var fastslået efter tysk ret på den nevnte måde, jfr. justitsministeriet 7. kontor 1972-4140-288.
4. Anerkendelse i Danmark af udenlandske faderskabsafgorelser
lfolge BL $ Hl, st. 3, kan justitsministeren bestemme, at anerkendelse af
faderskab afgivet i udlandet ligestilles med en I Danmark truffet afgorelse.
Bestemmelsen bygger på en administrativ praksis, hvorefter man under-
tiden har afsluttet faderskabssagen ved, at den opgivne fader over for en dansk representation i udlandet — undtagelsesvis over for en udenlandsk myndighed — har anerkendt faderskabet til barnet i overensstemmelse med dansk rets regler. Bestemmelsen tager i förste rekke sigte på tilfelde, hvor retssag ifolge
retsplejelovens $ 456 b, jfr. overfor under 2. ikke kan anlegges i Danmark,
men reglen er dog også anvendt, selv om der er verneting for faderskabssag
her i landet. Anerkendelsen accepteres kun, såfremt faderen er gjort bekendt med dansk rets regler om faderskab og anerkendelsen afgives ved personligt mede for den diplomatiske myndighed. I andre tilfelde vil sagen normalt blive henvist til retten, medmindre den opgivne fader eventuelt er villig til at give mede i Danmark for at anerkende faderskabet.
Ved Vestre Landsrets dom gengivet i UfR 1960.955 lagdes en tysk dom til grund under en dansk faderskabssag. Den tyske dom, der var afsagt under en
>eskabssag, statuerede, at det i sagen omhandlede barn ikke kunne anses som &egtebarn. Dommen er tillige omtalt ovenfor under punkt 3.
Ved Ostre Landsrets kendelse i UfR 1970.411 behandliedes en faderskabs-
sag, der oprindeligt var sluttet ved underretten, efter at den opgivne barnefader havde anerkendt faderskabet over for en amerikansk notar. Anerkendelsen skete på en på dansk udferdiget blanket over for notarius
publicus i staten New York. Faderskabsanerkendelsen tilfortes ministerial-
bogen, og barnet fik barnefaderens slegtsnavn i stedet for moderens pigenavn.
Ved justitsministeriet 7. kontors sag 4142-70 antog justitsministeriet, at
bestemrnelsen, BL $ 11, stk. 3, ikke kan anvendes, når der allerede foreligger en udenlandsk faderskabsafgorelse. I sådanne tilfelde finder almindelige
international-privatretlige regler anvendelse. Under en verserende dansk faderskabssag finder $ I1, stk. 3, alene anvendelse
I. når der ikke er verneting i Danmark, men sagens tilknytningsmomenter
peger afgorende mod Danmark eller 2. i serlige tilfelde, hvor der er dansk verneting og der foreligger visse
kvalificerede omstendigheder.
Ved 1971-429-47, hvor der anmodedes om justitsministeriets afgorelse
efter BL $ 11, stk. 3, under en verserende tysk faderskabssag, antog justitsministeriet, at bestemmelsen kun taget sigte på anerkendelser afgivet under danske faderskabssager, jfr. tillige 1972-4140-288. Tilvejebringes anerkendelsen i udlandet under en for retten verserende
faderskabssag i Danmark, bor sagen formentlig ikke sluttes. men der bor
afsiges dom, jfr. 1970-4140-136. Sluttes sagen alligevel, kan justitsministeriet
eventuelt anvende BL & II, stk. 3, for at ”råde bod” herpå.
I et tilféelde, hvor en dansk barnemoder i en årrekke havde boet i udlandet og en udenlandsk mand i et brev anerkendte faderskabet, udtalte justitsministeriet, at den afgivne faderskabserklering ikke kunne ligestilles med en her i landet truffet afgorelse, og at barnemoderen under de foreliggende omstendigheder formentlig måtte henvises til at soge faderskabet fastslået ved rette udenlandske myndighed, jfr. 1970-4140-145.
Ved svenske born, der fodes uden for egteskab i Sverige, kan tilforsel om
en faderskabsanerkendelse til ministerialbogen ske, når anerkendelsen opfylder de svenske gyldighedsbetingelser, jfr. 1976-41401-63 og -65.
Allan Philip skriver o.c. p. 245. om fremmede faderskabsdomme, at
afgorende for, om man vil legge en sådan til grund, må vere grundlaget for afgerelsen i forbindelse med de retsvirkninger, som tillegges den i dens
oprindelsestand i forhold til de virkninger, som der er tale om at tillegge den her. Mens kravene til anerkendelsen neppe er store, når det drejer sig om underholdsbidrag, vil problemet iser opstå, når det drejer sig om navne- og
arveret for born fodt uden for egteskab. Philip fortsetter, p. 246: Foreliger der
en udenlandsk afgorelse, hvorefter en person ikke kan anses som fader til et barn, vil den formentlig som hovedregel også blive lagt til grund her i landet, jfr. UfR 1960.955 V lige så vel som den positive afgorelse. Det må dog vere
muligt at se bort fra den, hvis resultatet skyldes anvendelsen af retsregler, der
under alle omstaendigheder ville udelukke et positivt resultat, eller det ikke i det påg&el!dende land er muligt at anvende biologiske bevismidler.
Anfzegtelse af en anerkendelse godkendt efter BL $ HH, stk. 3, må ske i overensstemmelse med reglerne i retsplejelovens $ 456 r. hvorefter en sag, der er afsluttet ved anerkendelse for polittmesteren (i Kobenhavn over
presidenten), fortig i retten eller upåankelig dom, på beg&ering af en af
parterne kan genoptages under visse nermere angivne betingelser.
Retsvirkningen af en afgerelse fra justitsministeriet efter BL $ 11, stk. 3, er,
at der vil kunne ske tilforsel til ministerialbogen om anerkendelse af faderskabet, ligesom der eventuelt kan foretages rettelse af barnets navn, jfr.
personnavnelovens $ 2, stk. 2, hvorefter barnets navn ved anmeldelse til
ministerialbogen (personregisteret) kan andres til faderens slegtsnavn, når faderskabet er fastslået. Endvidere vil der kunne udferdiges dansk bidragsresolution. Endelig vil barnet — såfremt det arveretlige forhold efter faderen
efter almindelige international-privatretlige regler skal bedommes efter
dansk ret — have arveret efter faderen.
Justitsministeriet forespurgte ved en skrivelse i april 1973 en rekke storre danske skifteretter, om skifteretten var bekendt med tilfelde, hvor der under et skifte var opstået sporgsmål om arveret for personer, for hvem faderskabs-
spoargslet var afgjort i et andet nordisk land, og i bekreftende fald, om sådanne sager havde givet anledning til problemer. En enkelt skifteret svarede, at der
nogle havde veret tale om arveret for personer fodt uden for egteskab i Sverige, men at sagerne ikke havde givet anledning til problemer.
5. Tidigare dansk lovgivning om faderskabsspergsmål
Vedrorende tidigere lovgivning henvises til betenkning nr. 126/1955 om e&ndring i reglerne om fastsettelse af faderskab.
Bilaga 4
PM angående vissa internationellt privaträttsliga faderskapsfrågor. Finland (1976-09-29)
I Den finska interna lagstiftningen rörande faderskapsavgöranden
Den nya lagen om faderskap (700/75) som har givits den 5 september 1975, träder i kraft den 1 oktober 1976 (se Finlands författningssamling Nr
700-712/1975). Lagens tillämpningsområde omfattar konstaterande, fastställande och upphävande av släktskapsförhållandet mellan barnet och dess fader (1 §). Till nämnda lag ansluter sig bl. a. lagen angående införande av
lagen om faderskap (701/75).
LI Fastställande av faderskap 1.1.1 Konstaterande av faderskap till barn som är fött i äktenskap
Äkta mannen anses vara fader till barnet om barnet är fött under äktenskap eller vid sådan tid efter äktenskapets upplösning, att det kan ha blivit avlat under äktenskapet. I det fall, då barnets moder har före barnets födelse ingått nytt äktenskap, anses den senare maken dock vara fader till barnet (2 § lagen om faderskap).
Lagen om faderskap innehåller icke några uttryckliga stadganden om. huruvida makens faderskap på grund av 2 § kan fastställas genom rättegång,
om befolkningsregisterföraren har ansett, att i stadgandet angivna förutsättningar för konstaterande av faderskap icke föreligger. Vid utarbetandet av
lagen har man utgått från, att frågan om. huruvida barnet är fött i äktenskapet
vid behov kan hänskjutas till domstol för avgörande. 1 detta undantagsfall skulle alltså faderskapet för ett i äktenskap fött barn bli positivt fastställt genom domstols utslag.
Ytterligare kan konstateras, att såsom barn i äktenskap anses även sådant utom äktenskap fött barn, vars föräldrar ingått äktenskap med varandra (2 §
2 mom. lagen angående införande av lagen om faderskap).
1.1.2 Fastställande av faderskap till barn som är fött utom äktenskap
Fastställandet av faderskap kan ske antingen så, att mannen frivilligt
erkänner faderskapet, eller så, att domstol efter rättegång fastställer faderska-
pet genom dom. Faststätllandet av faderskap föregås alltid av faderskapsutred-
ning om barnet icke fyllt femton år eller om en man har erkänt faderskapet.
Faderskapsutredning ombesörjes av barnatillsyningsmannen i den kommun,
där modern har sitt hemvist eller, om modern är död eller om hon icke har
hemvist i Finland, av barnatillsyningsmannen i den kommun där barnet är bosatt. Över faderskapsutredningen skall barnatillsyningsmannen föra proto-
koll (S-14 §§ lagen om faderskap).
Om en man önskar erkänna sitt faderskap, skall han personligen avgiva sin utsaga om erkännande hos behörig myndighet. Utsaga om erkännande kan mottagas av barnatillsyningsman, mantalsskrivare eller notarius publicus samt vid ingående av äktenskap också av vigselförrättaren. Den som
mottager erkännandet skall före erkännandet för mannen klargöra dess
innebörd samt dess rättsverkningar (15 § lagen om faderskap). Myndigt barn
skall alltid själv godkänna erkännadet och enligt huvudregeln också barnet
som fyllt femton år. Däremot utgör moderns godkännande icke mera
förutsättning för fastställande av faderskap genom erkännande. Modern bör dock jämte för barnet eventuellt förordnad förmyndare och, om mannen är omyndig, hans förmyndare beredas tillfälle att bli hörd med anledning av erkännandet (16-19 §§ lagen om faderskap).
Den barnatillsyningsman som sköter faderskapsutredningen skall sända de över. erkännande, godkännande och hörande uppgjorda handlingarna samt det protokoll som uppgjorts om faderskapsutredningen för godkännande till häradshövdingen e!ler rådstuvurättens ordförande. Domaren skall godkänna
erkännadet om erkännadet skett på sätt som stadgas i 15-19 §§, och orsak icke
föreligger att antaga, att den man som erkänt faderskap icke är fader till barnet (20 § tagen om faderskap).
Erkännande bör icke anses rättsgiltigt innan domaren har godkänt erkännandet. Domarens utslag angående godkännande av erkännande kan emellertid aldrig uppfattas såsom ett rättskraftigt avgörande av faderskaps-
frågan. Oberoende av domarens godkännande kan på erkännande baserat
faderskap upphävas sålunda, att vid domstol föres talan om upphävande av faderskap (se nedan avsnitt 1.2.2).
Skulle faderskap icke kunna fastställas genom erkännande kan talan om
fastställande av faderskap väckas vid domstol. Barnet äger rätt att föra talan
om fastställande av faderskap och barnets rätt till talan är icke bunden vid någon frist. Minderårigt barns talan föres i första hand av den barnatillsyningsman, som ombesörjt faderskapsutredningen varvid barnets moder och för barnet förordnad förmyndare även äger rätt att företräda
barnet. Minderårigt barn, som fyllt femton år kan själv föra talan om
fastställande av faderskap. En man som har erkänt faderskapet äger rätt till talan om domaren icke godkänt erkännandet av den orsaken att mannen icke
antages vara fader till barnet. Mannen bör dock väcka talan inom ett år från
den dag, då han erhållit kännedom om domarens utslag (22-25 §§ lagen om faderskap).
Domstol skall fastställa, att en man är fader till barn, om det utretts, att mannen haft samlag med modern vid den tid då barnet kunnat avlas och det med beaktande av moderns samt mannens utsagor och samtliga övriga
omständigheter kan anses vara styrkt, att mannen avlat barnet (3 § 2 mom.
lagen om faderskap). Domstolen är skyldig att på eget initiativ förordna om
anskaffande av all den utredning som den anser nödvändig för sakens avgörande.
1.2 Upphävande av faderskap 1.2.1 Upphävande av på äktenskap baserat faderskap
Det ankommer på domstol att fastställa, att äkta mannen icke är fader till barn som avses i 2 8. Härvid förutsätts att det utretts, att modern vid den tid då barnet kunnat avlas haft samlag med annan än sin man och det med beaktande av samtliga omständigheter bör anses vara styrkt, att barnet då har avlats, eller det på grund av barnets ärftliga egenskaper eller annan särskild omständighet eljest kan anses styrkt, att mannen ej är barnets fader. Är barnet avlat före äktenskapet eller medan makarna på grund av söndring levat åtskilda, skall domstolen fastställa, att äkta mannen icke är barnets fader, såvida det ej göres sannolikt, att makarna haft samlag med varandra under den tid då barnet kunnat avlas (34 § lagen om faderskap).
Äkta mannen, modern och barnet äger rätt till talan om upphävande av faderskap. Äkta mannens och moderns rätt till talan är enligt huvudregeln bunden vid en frist av fem år, som räknas från barnets födelse. I vissa fall äger äkta mannens rättsinnehavare också talerätt i rättegången (35-37 §§ lagen om faderskap).
1.2.2 Upphävande av erkänt faderskap
Vid rättegång rörande upphävande av faderskap skall iakttagas samma huvudregel såväl då faderskapet är konstaterat på grund av äktenskap som då faderskapet har fastställts genom erkännande. Erkänt faderskap kan sålunda upphävas på samma grunder (34 & I mom.) som gäller beträffande käromål rörande upphävande av på grund av äktenskap konstaterat faderskap. Mannens och moderns rätt till talan har bundits vid en frist på fem år, som räknas från det faderskapet fastställts genom erkännande (42 8 lagen om faderskap).
2 Domstolens internationella behörighet angående fastställande och upphävande av faderskap
De internationellt privaträttsliga kollisionsnormerna beträffande konstaterande och fastställande av faderskap finns i lagen ang. vissa familjerättsliga förhållanden av internationell natur (379/29, nedan IntFamL. Dessa normer anses kunna tillämpas även i det nya läge som uppstått genom revisionen av den materiella lagstiftningen. Däremot torde icke i finsk rätt finnas internationellt privaträttsliga stadganden angående upphävande av faderskap eller fastställande av faderskap för ett i äktenskap fött barn genom domstols utslag. Rättsreglerna rörande domstols internationella behörighet torde endast gälla rättegång angående fastställande av faderskap utom äktenskap.
Enligt stadganden i 23 § IntFamL kan talan om fastställande av faderskap
för barn som är fött utom äktenskap upptagas av finsk domstol under
förutsättning
— att den, mot vilken talan föres, har sitt hemvist i Finland, eller — att barnet är finsk medborgare, eller
— att barnet stadigvarande vistas i Finland.
Talan om fastställande av faderskap kan således föras vid finsk domstol om mannen har sitt hemvist i Finland, oberoende av mannens eller barnets
nationalitet och oberoende av om barnet har stadig vistelse i Finland.
Likaledes kan talan upptagas av finsk domstol om barnet är finsk medborgare
men icke stadigvarande vistas här och mannen har utländskt medborgarskap
och icke har sitt hemvist i Finland. Domstolens behörighet kan grundas också
enbart på det, att barnet stadigvarande vistas i Finland, ehuru varken barnet eller mannen har finskt medborgarskap eller hemvist i Finland. Finnesej, vad
annorstädes är stadgat, laga domstol för sådant mål är enligt ovannämnda
lagrum domstolen i den ort, där barnet stadigvarande vistas, eller om barnet icke har stadig vistelse i Finland rådstuvurätten i Helsingfors behörig.
3 Lagvalet 3.1 Konstaterande och fastställande av faderskap
Enligt 18 § IntFamL skall frågan därom, huruvida barn till kvinna, som är eller varit gift, är att anse som barn i hennes äktenskap, bedömas enligt lagen i
den stat mannen vid tiden för barnets födelse tillhörde eller, om han då var
död, senast tillhört. Frågan om faderskapet avgörs alltså entydigt enligt lagen i äkta mannens hemland.
Om lagvalet i fråga om fastställande av faderskap utom äktenskap stadgas i
22 § nämnda lag. Enligt detta lagrum bedöms frågan huruvida ett barn utom
äktenskap skall anses som barn i äktenskap på grund därav, att barnets föräldrar ingått äktenskap med varandra eller i följd av annan omständighet, enligt lagen i den stat fadern tillhörde, då sådan omständighet inträffade. Det
avgörande kriteriet för val av lag är även i detta fall mannens nationalitet. Enligt huvudregeln borde alltså de materiella normerna i lagen om faderskap tillämpas i internationella fall, då den presumtiva fadern är finsk medborgare. På motsvarande sätt skulle man tillämpa utländsk lag, då mannen är
medborgare i främmande land. Även i dessa fall torde man emellertid kunna tillimpa processuella normer i lagen om faderskap om utredande samt fastställande av faderskap.
3.2 Upphävande av faderskap
Som redan ovan i avsnitt 2. har konstaterats, saknas det internationellt privaträttsliga normer i finsk lagstiftning rörande frågan om upphävande av faderskap. Frågan om lagvalet är alltså oreglerad.
4 Erkännandet av nordiska faderskapsavgöranden 4.1 Det nuvarande läget
I finsk rätt finns det ingen lagstiftning rörande erkännande av utländska
faderskapsavgöranden. I avsaknad av normer kunde då anses, att faderskaps-
avgöranden som skett i annat nordiskt land formellt sett saknar rättskraft i
Finland. Eniigt uppgifter från befolkningsregisterföraren (centralregistret för
Helsingfors evangelisk-lutherska församlingar) ”erkännes” i praktiken avgö-
randen om fastställande av faderskap utom äktenskap samt om upphävande av faderskap som har tillkommit under myndighets medverkan i annat nordiskt land, också i de fall avgörandet gäller barn som är finsk medborga-
re.
4.2 Omfånget av erkännande av faderskapsavgöranden samt eventuella begränsningar
Såsom arbetshypotes kunde man utgå från att alla nordiska faderskapsav-
göranden skulle erkännas.
En eventuell begränsning av erkännande kunde kanske tänkas omfatta de svenska fall, då den äkta mannens faderskap har upphävts genom annan
mans erkännande av faderskap och barnet har uppnått myndig ålder (ändring i FB 1 kap. 2 §, vilken träder i kraft 1.1.1977) samt de fall, då faderskapet för ett utom äktenskapet fött myndigt barn fastställas genom erkännande av faderskap. Begränsningen skulle grunda sig på det, att i avsedda fall
erkännandet av faderskap kan bringas i kraft utan myndighets medverkan. Barnavårdsnämnden skall icke godkänna erkännandet av faderskap om
barnet har uppnått myndig ålder utan barnet skall i stället själv godkänna
det.
Bilaga 5
Isländska regler om bestämmande av faderskap
Tillsvidare äro de isländska lagreglerna om bestämmande av faderskap att finna adskilda (d. v. s. i lag om ”föräldrars ställning gentemot äkta barn”, nr.
57/1921 och i lag om ”föräldrars ställning gentemot uäkta barn”, nr. 87/1947). En proposition till samlad barnlagstiftning föreligger. 1. Flag 57/1921 § 1 finns presumtionsregler om faderskap. Barn, födda i
äktenskap eller efter att äktenskapet er slutat, inom sådan tid att barnen kan
vara avlade desförinnan, äro äkta barn. Presumtionen gäller likadan om
modern är änka eller frånskild. Presumtionen kan endast brytas genom
domstols förklaring om att mannen i äktenskapet inte är fader. Domstolens
förklaring kan bara meddelas om det ”må anses säkert, att barnet inte kan vara avlat av moderns maka”. Detta gäller inte om barnet må anses avlat före vigseln eller efter separation, d. v. s. säkerhetskravet lindras. Processuella
regler om frister begränser domstols befogenhet till att behandla av mannen förd talan om att han inte är fader. När mannen har erkänt faderskapet efter barnets födsel kan han inte föra talan. Vissa frister gäller även om andras
talerätt.
I iagen nr. 87/1947 § 2 bestämmes: Nu ingår man och kvinna äktenskap, som tillsammens har fått barn född utan för äktenskap, och är barnet att betrakta som äktabarn. Rätt att föra talan har mannen, barnet, och efter mannens död hans arving som står närmast, med eller efter barnet.
2. Faderskap till barn utom äktenskap kan fastställes vid erkännande inför präst eller myndighet, eller vid bevittnat handling. Presumtion om faderskap
gäller om en man och barnets moder har bott tillsammans 10 måneder före og
två år efter barnets födelse (d.v.s. betraktas som erkännande av fader-
skap.)
Rätt till att föra talan om barnets faderskap har modern och efter henne den som bekostar barnets uppfostran.
Bilaga 6
Notat
1¶Norske interne rettsregler vedrerende fastsettelse av farskap til barn fedt
utenfor ekteskap
Fylkesmannen skal skrive ut forelegg mot den moren har oppgitt som barnets far, jfr. $ 10 fjerde ledd i lov 21 desember 1956 nr. 10 om born utanom ekteskap. Forelegget skal inneholde opplysning om at den oppgitte far blir å anse som far til barnet hvis han erkjenner farskapet. Det skal også inneholde opplysning om at han for å unngå å anses som far, senest 4 uker etter at forelegget er forkynt for ham, må gi melding til herreds- eller byretten om at han vil ha farskapssporsmålet avgjort av retten (lovens $ 11).
Fylkesmannen kan unnlate å utferdige forelegg bl. a. når moren til barnet ber om det, og den oppgitte far i bidragsfogdens naervaer skriftlig har erkjent farskapet (lovens $ 12 nr. 1). Se for ovrig & 12 i kap. H og III i loven om born utanfor ekteskap, hvor det er angitt andre tilfelle hvor fylkesmannen kan unnlate å utferdige forelegg.
Fylkesmannen skal ikke skrive ut forelegg, men i stedet sende saken til herreds- eller byretten til fastsettelse av farskapet når
1. moren har oppgitt at hun har hatt samleie med flere menn innenfor det
tidsrom da barnet kan vaere konsipert, eller det for ovrig foreligger
opplysninger som tyder på dette, eller på at noen annen enn den moren har
oppgitt, kan vere far til barnet; 2. den som er oppgitt som far, er dod, sinnessyk eller åndssvak; 3. den oppgitte far er bosatt i utlandet; 4. moren har unnlatt å oppgi hvem som er eller kan vere far til barnet, men
det ellers foreligger opplysninger som tyder på at en bestemt mann er eller
kan vere faren. (Jfr. lovens $ 13.)
Vilkårerne for at retten skal fastslå at en bestemt mann er far til barnet er
inntatt i lovens $ 21. Har mannen ligget med moren på den tid da hun kan ha
blitt gravid, skal retten avsi dom for at han er far til barnet dersom det ikke foreliger omstendigheter som gjor det lite trolig at han er faren. Dersom retten etter opplysningene i saken kommer til at moren må ha ligget med flere enn én mann på den tid hun kan ha blitt gravid, skal det ikke gis dom for at noen
av dem er faren med mindre det er vesentlig mer sannsynlig at én av dem er
faren enn noen annen.
Et offentlig oppnevnt utvalg til å utrede sporsmål om forholdet mellom
foreldre og barn (Barnelovutvalget) avga innstilling i september 1977. Utvalget har foreslått at erkjennelse av farskap bare skal kunne skje positivt,
slik at ordningen med at farskapet anses fastslått dersom den utlagte far ikke
reiser sak når forelegg er forkynt for ham, faller bort. Det foreslås ikke
endringer mht kriteriene for fastsettelse av farskap ved dom. Forslaget
inneholder også regler om anerkjennelse av utenlandske farskapsavgjorelser. Justisdepartementet har nå påbegynt utarbeidelsen av en proposisjon om ny barnelov.
2 Norske interne rettsregler vedrerende farskap til barn i ekteskap
Barn som blir födt mens moren er gift, får som utgangspunkt status som
barn i ekteskap Ufr. $ I ilov 21 desember 1956 nr. 9 om born i ekteskap). Dette
gjelder selv om ekteskapet senere blir omstott.
Når et ekteskap blir opplost, får et barn som fodes etter opplosningen, status som barn i ekteskap såfremt det blir fodt til slik tid at det kan vare konsipert
for opplosningen. Har moren for fodselen giftet seg på nytt, anses likevel barnet som foedt i det siste ekteskapet. Blir ektemannen i det siste ekteskapet frikjent for farskapet etter lovens regler om fraleggelse av farskap (fr. nedenfor), anses barnet som fadt i det förste ekteskapet, såfremt det kan vare
konsipert för opplosningen.
Endelig får et barn status som barn i ekteskap dersom foreldrene gifter seg med hverandre etter fodselen.
En ektemann kan fralegge seg farskapet til barn i ekteskapet ved å reise sak mot barnet innen tre år etter at han fikk kjennskap til barnets födsel ($ 3 i loven om barn i ekteskap). I serlige tilfelle kan han med fylkesmannens samtykke reise sak etter fristens utlop.
Barnet kan også reise sak mot ektemannen for å få fastslått at ham ikke er
dets far (lovens $ 4).
Videre bestemmer lovens & 5 at dersom samlivet mellom ektefellene var hevet på den tid da barnet må antas å vare konsipert, og det heller ikke kan antas at ektefellene har hatt samleie med hverandre innenfor dette tidsrom,
så kan fylkesmannen, uten hensyn til det som er fastsatt i loven om barn i
ekteskap, soke en annen manns farskap fastslått etter reglene i loven om barn utenfor ekteskap. Blir farskap fastslått etter loven om barn utenfor ekteskap,
inneberer det at ektemannen ikke kan anses som barnets far.
3¶Norsk rett vedrerende myndighetenes internasjonale kompetanse og
lovvalget i saker om farskapet til barn fedt utenfor ekteskap, samt
anerkjennelse av utenlandske farskapsavgjorelser
3.1 Myndighetenes kompetanse
Dersom moren bor i Norge ved barnets fodsel, folger det av lov 21 desember 1956 nr. 10 om born utanom ekteskap at norske myndigheter har
kompetanse til å behandle farskapssaken. Det samme gjelder dersom et barn som er fodt utenfor ekteskap av en kvinne bosatt i utlandet, seinere er flyttet
til Norge, og moren eller barnets verge krever farskapet fastsatt etter norsk lov (lovens $ 10 tredje ledd). Kompetansen gjelder i begge tillfelle også når den
oppegitte far er bosatt i utlandet. I så fall skall imidlertid ikke fylkesmannen skrive ut farskapforelegg, men i stedet sende saken til retten til avgjorelse (lovens $ 13 nr. 3).
Norske myndigheter har videre kompetanse til å behandle farskapsaken dersom den oppegitte far bor i Norge og moren i utlandet. Dette gjelder også når mannen har bosatt seg her i landet etter barnets födsel. Heller ikke i disse
tilfelle skal fylkesmannen utferdige farskapsforelegg (det framgår allerede av
at han ikke får melding om fodselen, se lovens $$ 8-10). Det folger av & 15
nr. 4 at farskapsak kan reises for norsk domstol mot en mann som bor her i landet, om farskapet til et barn bosatt i et annet land.
3.2¶Lovvalget
Norske myndigheter anvender alltid norsk rett i farskapsaker. Det gjelder
også når den oppgitte far, moren eller barnet er bosatt i utlandet.
Tidligere var lovvalget omstridt i de tilfelle hvor mor og barn bodde i
utlandet, mens den utlagte far bodde i Norge. Ved to heyesterettsdommer i
1953 ble imidlertid norsk materiell rett lagt til grunn. — I dag må sporsmålet
anses lost ved loven av 1956 om born utanom ekteskap. Lovens $ 15 regner opp de tilfelle hvor farskapsak kan anlegg ved norsk domstol, deriblant som nevnt sak om farskap mot en mann som bor i Norge, selv om barnet har bopel i utlandet. Dette er en prosessuell regel, men den blir tolket slik at lovens
regler i sin helhet, også de materielle regler, antas å gjelde.
3.3 Anerkjennelse av utenlandske farskapsavgjorelser
Norsk rett har ingen generelle lovregler om dette. Utgangspunktet er at
utenlandske farskapsavgjorelser ikke anerkjennes som bindene i Norge.
Utenlandske bidragsavgjorelser som bygger på en avgjorelse om at vedkommende bidragspliktige er far til et barn fodt utenfor ekteskap, anerkjennes og fyllbyrdes imidlertid i samsvar med Norges konvensjonsforp-
liktelser. Ganske nylig har man fått en lovregel som gir mulighet for å la en utenlandsk farskapsavgjorelse få arverettslig virkning. I lov 3 mars 1972 nr. 5
om arv m. m. heter det således i $ 4 förste ledd:
Barn utanom ekteskap arvar og blir arva også av faren og farsslekta etter $$ 1-3 når farskapen er fastslått eller vedgått i samsvar med norsk lov. Det same gjeld når farskapen er faststått eller vedgått i samsvar med utanlandsk lov, så langt det folgjer av avtale med framand stat eller foresegn av Kongen, eller det blir fastsett av Kongen i det einskilde tilfellet. Fjernare slektskap som byggjer
på fodsel utanom ekteskap, gir grunnlag for arvereu ewuer tilsvarande reglar.
En utenlandsk farskapsavgjorelse vil altså kunne få den samme arveretts-
like virkning som en norsk avgjorelse enten på grunnlag av overenskomst med
fremmed stat, på grunnlag av generelle regler om anerkjennelse som kan gis
av Kongen, eller etter en individuell preving av den enkelte avgjorelse (Kongens myndighet er i det sistnevnte tilfelle delegert til Justisdepartementet). Om bestemmelse i & 4 förste ledd heter det i forarbeidene til arveloven
(Ot. prp. nr. 36 (1968-69) s. 131-132):
Den foreslåtte regel vil gi hjemmel for å anerkjenne utenlandske farskapsfastsettelser specielt i relasjon til arveretten. Sparsmålet om anerkjennelse av utenlandske farskapsfastsettelser i andre relasjoner (f.eks. som grunnlag for
underholdsbidrag og navnerett) tar man ikke opp nå.
Agjorende for om en utenlandsk farskapsfastsettelse kan anerkjennes her i
landet, må först og fremst vere om den bygger på en saksbehandling som er så betryggende at den må anses å gi garantier for et riktig resultat. Er farskapet vedtalt i samsvar med utenlandsk rett, må det avgjorende v&ere om vedtakelsen er skjedd i betryggende former. I alminnelighet må det antas å
vere en viss generell sammenheng mellom saksbehandlingsregler og de
rettsvirkninger som en avgjorelse om farskap har etter vedkommende lands
rett. Det kan derfor vere grunn til å legge vesentlig vekt på hvor omfattende
rettsvirkninger avgjorelsen har etter vedkommende lands rett, spesielt om den gir grunnlag for arverett.
Med sikte på at det kan bli ingått overenskomst med andre land om
anerkjennelse av farskapsavgjorelser, omfatter utkastet også anerkjennelse på grunniag av slik overenskomst. Selv om det ikke er inngått formeil overenskomst, kan det vere naturlig å anerkjenne en utenlandsk farskapsfastsettelse dersom norsk farskapsfastsettelse blir anerkjent i vedkommende land. Kongen ber også ellers kunne treffe generell bestemmelse om slik
anerkjennelse i forhold til bestemte land.
Man antar at det ikke i lovs form boer gis nermere regler om når anerkjennelse av en utenlandsk farskapsfastsettelse kan skje.
Reglene i $ 4 om arverett for barn fodt utenfor ekteskap når farskap er fastsatt eller vedgått i samsvar med utenlandsk rett, gjelder bare fastsettelser og vedgåelser for tiden etter at arveloven trådte i kraft I januar 1973 (lovens
$ 80).
4 Norsk rett vedrerende myndighetenes internasjonale kompetanse, og
lovvalget i saker om farskapet til barn fedt i ekteskap, samt anerkjennelse av
utenlandske avgjerelser i slike saker
4.1¶Myndighetenes kompetanse
Norske myndigheter har kompetanse til å behandle en sak om fraleggelse av farskap til barn fodt i ekteskap dersom barnet er bosatt her i landet. Selv om ikke barnet er bosatt her, har norske myndigheter kompetanse til å behandle saken dersom ektemannen er bosatt her i landet, eller eventuelt var bosatt her
ved sin dad. Dette folger av $ 6 i loven om barn i ekteskap, som gir regler om rette verneting for saker om fraleggelse av farskap til barn fodt i ekteskap.
4.2 Lovvalget
Det er usikkert hvilke lovvalgsregler man folger i Norge når det gjelder sporsmålet om et barn har status som barn i ekteskap. Tradisjonelt har man
ansett loven i det land hvor ektemannen har sin bopel ved barnets fodsel, som
avgjorende. Gjelde sporsmålet legitimasjon ved etterfolgende ekteskap, har
loven i mannens bopelsland ved ekteskapsinngåelsen kommet til anvendel-
se. Det er imidlertid noe usikkert om dette kan anses som gjeldende rett også i dag. Muligens vil man tolke loven om barn i ekteskap slik at når norske myndigheter etter loven har kompetanse til å behandle en sak om fraleggelse
av farskap til barn i ekteskap, skal de også anvende lovens materielle regler, altså norsk rett (lex fori). Og dersom norske myndigheter alltid anvender lex
fori i en sak om fraleggelse av farskap, ville det antagelig vere lite naturlig om lovvalgsregelen skulle vere en annen når sporsmålet om et barn har status
som barn i ekteskap kommer opp i annen sammenheng (f.eks. sporsmålet om barnet skal anses legitimert ved senere ekteskap).
Det har også vert antydet at man kanskje burde ha et mer nyansert syn på
lovvalget i disse sakene. Således har det i en uttalelse fra Justisdepartementet,
som tok sikte på sporsmålet om å godta status som barn i ekteskap som grunnlag for arverett, vert uttalt at man kanskje burde anse barnet som fadt i
ekteskap både når ektebyrd foreligger etter toven på arvelaters bopel ved dedsfallet (arvestatuttet) og i tilfelle hvor barnet tidligere har fått (og beholdt)
status som barn å ekteskap i samsvar med lovgivningen enten i den stat der faren var bosatt ved barnets fedsel, eller eventuelt ved en etterfolgende legitimasjonshandling.
En annen mulig losning kunne også vere å vurdere lovvalgssporsmålet forskjellig ah etter hvilken omstendighet som begrunner ektebyrd. Selv om
man som utgangspunkt vil anvende norsk lov som lex fori, kan det kanskje
vere grunn til å supplere med en annen lovvalgsregel når det gjelder visse forhold som kan begrunne ektebyrd etter fremmed rett, men ikke etter norsk. Når det gjelder forhold som er positivt regulert i norsk lov, kan sterkere
grunner tale for å anvende norsk rett, enn når det gjelder grunnlag for ektebyrd som overhodet ikke er omhandlet i norsk lov.
Konklusjonen blir at det er meget usikkert hva som er gjeldende norsk rett på dette område.
4.3 Anerkjennelse av utenlandske avgjorelser om farskapet til barn i ekteskap
Det kan her bli tale om å anerkjenne avgjorelser om fraleggelse av farskap til barn fodt i ekteskap. På dette område har man hverken lovgivning eller
praksis å holde seg til, og det må anses meget usikkert hva som er norsk rett. For
övrig er det vel tvilsomt om dette er et sporsmål som vil komme opp serlig ofte.
Bortsett fra saker om fraleggelse av farskap, kan det vel ikke her bli tale om
anerkjennelse av utenlandske avgjorelser. Enkelte land har imidlertid et
system hvoretter en legitimasjonserklering fra faren kan gi barnet status som barn i ekteskap. Dersom man folger en lovvalsrege! som går ut på at barnets status skal avgjores etter loven i det land hvor mannen var bosatt på
tidspunktet for en slik etterfolgende legitimasjonshandling, vil man også godta en legitimasjonserklering i samsvar med loven i mannens bopelsland. Anvender man derimot som hovedregel norsk lov som lex fori, kan det bli spersmål om å supplere en slik regel på visse punkter med loven i mannens bopelsland da barnet ble föodt, eventuelt da etterfolgende legitimasjon fant
sted, og f.eks. godta en legitimasjonserklering. (Jfr. overfor under pkt. 4.2.)
5 (Äldre norsk rätt)
For 1915 kunne farskap til barn fodt utenfor ekteskap bare fastslås med rettslig virkning ved at vedkommende mann lyste barnet i ”kull og kjonn”. Dette skjedde ved en muntlig eller skriftlig erklering for dommeren ved
herreds- eller byretten på mannens hjemsted. Denne erkleringen ble registrert ved embetet. Mann som hadde ligget med moren på den tid hun kunne ha blitt gravid, kunne likevel på begjering fra fattigvesenet eller fra moren pålegges bidragsplikt.
Ved vedtagelsen av de såkalte Castbergske barnelover i 1915 ble den
någjeldende ordning med avgjorelse av farskap ved forelegg eller ved dom innfort. Vilkårene for å fastslå farskap ved dom var noe annerledes enn i dag:
Den oppgitte faren måtte ha hatt samleie med moren på den tid da hun kunne ha blitt gravid og moren måtte kunne ha blitt besvangret ved dette samleiet, det måtte ikke vere grunn til å anta at moren hadde hatt slikt samleie med
noen annen i denne tid, og det måtte heller ikke foreligge omstendigheter som gjorde det tvilsomt om den oppgitte mann var barnets far. Slik loven var formulert kunne ikke dom på farskap avsies hvis retten antok at moren hadde
hatt samleie med en annen i den kritiske tid, selv om den annens farskap var teoretisk mulig, men meget lite sannsynlig.
Dersom vilkårene for å fastslå farskap ikke forelå, skulle retten likevel pålegge den eller de menn som hadde hatt samleie med moren på den tid hun kunne ha blitt besvangret, bidragsplikt. Etter lovens ord gjaldt denne plikten selv om retten fant det usannsynlig eller endog utelukket at barnet var
frukten av det samleiet som vedkommende hadde hatt med moren. Dette
punkt ble imidlertid moderert i rettsprakis.
Utdrag LAGRÅDET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde
1979-06-18
Närvarande: f. d. regeringsrådet Martenius, regeringsrådet Petrén, justitierådet Sven Nyman, justitierådet Knutsson.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 17 maj 1979 har regeringen på hemställan av statsrådet och chefen för justitiedepartementet Sven Romanus beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till lag om erkännande av nordiska faderskapsavgöranden.
Förslaget har föredragits inför lagrådet av hovrättsassessorn Jörgen Beck-Friis.
Förslaget föranleder följande yttrande av lagrådet.
Hivtills har bestämmelser om utländska faderskapsavgörandens rättsverkningar i Sverige saknats. Det är värdefullt att detta spörsmål nu blir delvis reglerat.
I remissyttrande av juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet påpekas att beslut om ersättning för rättegångskostnad i mål om faderskap i annat nordiskt land inte synes bli gällande här vare sig enligt det remitterade lagförslaget eller enligt lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område. Fakultetsnämnden erinrar om att sistnämnda lag enligt 2 § första stycket 4 är tillämplig på beslut om ersättning för rättegångskostnad i tvistemål endast om dom i målet skulle omfattas av lagen. Som motiv för denna begränsning anförde departementschefen blott att den ansetts lämplig (prop. 1976/77:128 s. 53).
Fakultetsnämndens påpekande har inte kommenterats av departementschefen. Enligt lagrådets mening synes det önskvärt att även beslut om kostnadsersättning i mål om faderskap ges giltighet här. Detta kan förslagsvis ske genom en ändring i 1977 års lag, t. ex. genom att efter orden ”denna lag” i 2§ första stycket 4 tilliogas ”eller lagen (1979:000) om erkännande av nordiska faderskapsavgöranden”.
Utdrag PROTOKOLL
vid regeringssammanträde
1979-06-28
Närvarande: Statsminister Ullsten, ordförande, statsråden Sven Romanus, Mundebo, Huss, Rodhe, Wahlberg, Hansson, Enlund, Lindahl, De Geer, Gabriel Romanus
Föredragande: statsrådet Sven Romanus
Proposition om erkännande av nordiska faderskapsavgöranden
Föredraganden anmäler lagrådets yttrande! över förslag till lag om
erkännande av nordiska faderskapsavgöranden.
Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.
Lagrådet har förklarat att det är önskvärt att även beslut från annat nordiskt
land om kostnadsersättning i faderskapsmål ges giltighet här i landet.
Lagrådet har föreslagit att detta sker genom en ändring i lagen (1977:595) om
erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område,
t. ex. genom att efter orden ”denna lag” i 2 § första stycket 4 tillfogas ”etler lagen (1979:000) om erkännande av nordiska faderskapsavgöranden”. Efter att ha samrått med de övriga nordiska ländernas justitiedepartement
ansluter jag mig till vad lagrådet har föreslagit. I enlighet härmed har inom
justitiedepartementet upprättats förslag till lag om ändring i lagen (1977:595)
om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område.
Det föreslagna tillägget i den nordiska domslagen får, lika litet som tillkomsten av lagen om erkännande av nordiska faderskapsavgöranden, leda
till slutsatsen att domar i faderskapsfrågor skall anses omfattade av konven-
tionen den 11 oktober 1977 mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område. Tvärtom anser jag, efter samråd med de danska, finländska och norska justitiedepartementen, att konventionen bör tolkas så den inte omfattar
domar som avses med lagen om erkännande av nordiska faderskapsavgö-
randen.
! Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 17 maj 1979.
Hemställan
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anta
1. det av lagrådet granskade förslaget till lag om erkännande av nordiska faderskapsavgöranden,
2. det nu upprättade förslaget till lag om ändring i lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område.
Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt fram.