SOU 1968:40

Verkställighet av utländska domar i förmögenhetsrättsliga mål

Till Statsrådet och chefen för justitiedepartementet

Genom beslut den 9 december 1960 be- myndigade Kungl. Maj:t chefen för justitie- departementet att tillkalla en sakkunnig för att utreda frågan om verkställighet här i riket av utländsk dom i tvistemål och där- med sammanhängande spörsmål.

Med stöd av bemyndigandet tillkallade departementschefen samma dag såsom ut- redningsman professorn Lars T. Welamson.

Vidare förordnade departementschefen den 16 februari 1962 justitierådet Sigurd Dennemark och professorn Hilding Eek att såsom experter biträda vid utredningsarbe- tet. Dennemark avled den 26 november 1965.

Till sekreterare åt Utredningsmannen för- ordnades den 16 maj 1961 numera advoka- ten Dag Wersén och den 9 juni 1967 numera hovrättsassessorn Sigvard Holstad. Wersén entledigades den 12 juni 1967.

Med anledning av remisser har utred- ningsmannen avgivit utlåtanden dels den 29 mars 1961 till riksdagens första lagutskott över motion I: 264 angående rätt till resning vid konflikt mellan svensk och internationell domstols avgörande, dels den 25 april 1968 till Kungl. Maj:t över betänkandet Nordisk Patentråd (NU 1968:1) och över förslag till lagstiftning i samband med inrättande av Nordisk Patentråd, avgivet av svenska kommittén för en nordisk patentbesvärs- instans.

Haagkonferensen för internationell pri— vaträtt tillsatte vid sin nionde session år

1960 en särskild kommitté för att studera frågor om upprättande av konventioner dels om erkännande och verkställighet av ut- ländska domar och dels om avtalat forum. Kommittén, som fann att dessa båda fråge- komplex inte lämpligen kunde regleras i en och samma konvention, upprättade förslag till konvention om erkännande och verk— ställighet av utländska domar i förmögen- hetsrättsliga mål. Förslag till konvention om avtalat forum utarbetades därefter av en annan, av den nederländska statskom- missionen sammankallad kommitté. Båda de angivna konventionsförslagen -— som dessförinnan blivit föremål för remissbe- handling i Sverige — framlades för Haag- konferensens tionde session år 1964. Vid denna session antog konferensen en konven- tion om avtalat forum. Förslaget till konven- tion om erkännande och verkställighet av utländska domar kunde däremot inte slut— behandlas vid denna session. Detta skedde i stället vid en extraordinär session i april 1966, då en konvention i ämnet antogs. Ett tilläggsprotokoll till denna konvention an- togs av en särskild kommitté i oktober samma år.

Utredningsmannen har, enligt särskilda bemyndiganden, såsom svensk representant ingått i samtliga ovan nämnda av Haag- konferensen tillsatta kommittéer och även deltagit i konventionsarbetet vid 1964 och 1966 års sessioner med Haagkonferensen. Efter samråd med företrädare för justitie-

departementet har utredningsarbetet tidvis vilat i avbidan på resultat av konventions— arbetet i Haag.

Under konventionsarbetet har utrednings— mannen i frågor av betydelse för utred- ningsuppdraget fortlöpande samrått med företrädare för justitiedepartementen i Dan- mark, Finland och Norge. Nordiskt samråd har också ägt rum vid överläggningar i Stockholm den 14 och 15 november 1967. Utredningsmannen har vidare rådgjort med lagberedningens ordförande justitierådet Gösta Walin.

Utredningsmannen får härmed vördsamt överlämna betänkande med förslag till lag om erkännande och verkställighet av vissa utländska avgöranden på privaträttens om- råde. Till förslaget har experten Eek an- slutit sig.

År 1966 inleddes överläggningar om re- vision av 1932 års konvention med Dan- mark, Finland, Island och Norge om erkän— nande och verkställighet av domar. Arbetet härmed, som för Sveriges del anförtrotts åt Utredningsmannen, har ännu inte slutförts.

Stockholm i september 1968

Lars Welamson /Sigvard Holstad

Sammanfattning

I svensk lag finns inga allmänna regler om erkännande och verkställighet av utländsk dom i tvistemål. Däremot har särskilda lag— bestämmelser meddelats för vissa kategorier av domar. Dessa bestämmelser, som till- kommit i anledning av internationella över— enskommelser, avser dels domar i allmänhet från vissa länder och dels domar i särskilt angivna ämnen från ett eller flera länder. Ingendera gruppen är särskilt omfattande. Till den förra hör endast domar som med- delats i de övriga nordiska länderna och Schweiz. Den senare omfattar bl.a. vissa avgöranden på personrättens, familjerättens och successionsrättens område.

Det icke lagreglerade området, som är mycket vidsträckt, omfattar med nyss antyd- da undantag utländska domar i förmö— genhetsrättsliga mål och dessutom bety- delsefulla grupper av avgöranden inom familjerätten. Beträffande dom som tillhör det icke lagreglerade området är utan vidare klart att den inte kan verkställas av exeku- tiv myndighet här i riket. Ett visst utrymme för tvekan finns däremot beträffande frå— gan om en sådan dom under vissa betingel- ser skall erkännas eller m.a.o. om svensk domstol i vissa fall har att utan materiell överprövning grunda sitt avgörande på en utländsk dom. I HD:s praxis har denna fråga aktualiserats endast i ett fåtal fall. Icke i något fall — frånsett möjligen ett enda från år 1864 som numera tillhör det lagreglerade området — synes domstolen ha

sträckt sig längre än att tillerkänna den ut- ländska domen en mer eller mindre stark bevisverkan.

Vid en granskning av några utländska rättsordningar som från svensk synpunkt kan anses vara av intresse i förevarande hänseende kan man till en början urskilja två olika grupper av stater. Till den ena hör stater i vilka lagstiftningen liksom hos oss saknar allmänna bestämmelser i ämnet eller uppställer särskild lagstiftningsakt eller mot- svarande särskilt förordnande som förutsätt- ning för erkännande och verkställighet av utländsk dom. I dessa stater förekommer erkännande av utländska domar som regel endast inom rättsområden som täcks av in- ternationella överenskommelser. I länder som hör till den andra gruppen utgår lag- stiftningen i princip från att utländsk dom kan erkännas och verkställas oavsett om konvention föreligger. Den anger också di- rekt vissa förutsättningar för att erkännan- de och verkställighet skall komma i fråga. Denna grupp kan i sin tur uppdelas i två undergrupper allt efter som bland de an- givna förutsättningarna ingår ett krav på att det land i vilket domen meddelats er- känner och verkställer utländska domar på samma villkor. Staterna har i allmänhet _ oavsett till vilken av nu nämnda grupper de hör — ingått ett flertal internationella över- enskommelser om ömsesidigt erkännande och verkställande av domar. Anledningen härtill är att reglerna i flertalet utländska

stater som är av intresse i detta samman- hang är så utformade att erkännande och verkställighet i dessa stater av främmande domar i fall då konventionsreglering sak- nas inte torde kunna komma i fråga annat än i mycket begränsad utsträckning.

Önskemål om att uppnå internationell enhetlighet beträffande förutsättningarna för erkännande och verkställighet av ut- ländska domar i förmögenhetsrättsliga mål föranledde Haagkonferensen för internatio- nell privaträtt att under hösten 1960 på ar- betsprogrammet ta upp utarbetande av för- slag till en multilateral konvention i ämnet. Arbetet ledde till att konferensen vid en extraordinär session i april 1966 antog för- slag till en konvention. Den föreslagna kon- ventionen kan sägas utgöra ett mellanting mellan en multilateral konvention och en konventionsmodell. Ratifikation medför i och för sig ingen förpliktelse att erkänna några andra staters domar. För att en sådan skyldighet skall uppkomma fordras att stat som ratificerat konventionen med annan sådan stat sluter ett kompletterande bilate- ralt avtal. Ratifikationen innebär i stället ett negativt åtagande, nämligen att inte an- nat än i visst medgivet undantagsfall med annan konventionsstat sluta avtal om er- kännande och verkställighet av utländska domar som är oförenligt med konventio- nens regelsystem. Inom ramen för detta re- gelsystem har likväl staterna medgivits att i kompletterande bilateralt avtal överens- komma om avvikelse i vissa särskilt angivna hänseenden från konventionens primära reg- ler.

F. n. blir det regelmässigt i en internatio- nell tvist i fall då konventionsreglering sak- nas lokaliseringen av svarandens egendom som bestämmer var processen kommer att äga rum. Givetvis skulle det vara att före- dra om avvägningen av parternas motstridi- ga intressen att få processen förlagd till sitt hemland kunde ske efter mer rationella grunder. Från denna utgångspunkt och med hänsyn bl.a. till vårt lands alltmer ökande samfärdsel med främmande länder torde en utveckling i riktning mot vidgat internatio- nellt erkännande av domar vara önskvärd.

För att få intresset av att svenska domar i rimlig utsträckning godtas utomlands till- godosett bör enligt utredningens mening i princip för erkännande här i riket av främ- mande domar krävas att svenska domar erhåller en motsvarande behandling i ut- landet. Avgörandet huruvida detta krav är uppfyllt i förhållande till viss stat bör an- komma på lagstiftaren. Som regel torde full- ständig ömsesidighet kunna åstadkommas endast genom överenskommelser med veder- börande utländska stater.

Enligt den i Sverige hittills tillämpade ordningen föranleder i regel varje överens- kommelse om ömsesidigt erkännande och verkställande av domar en särskild lagstift- ning, som transformerar överenskommel- sens innehåll till intern rätt. Det blir denna lagstiftning som våra myndigheter har att tillämpa. Utredningen har i sina direktiv an- befallts undersöka om inte i stället i vår lag- stiftning kan tas upp generella bestämmel- ser i ämnet som skulle kunna sättas i kraft i förhållande till annat land antingen efter träffad överenskommelse om ömsesidighet eller eventuellt även i annat fall.

Utredningen har funnit att frågan om er- kännande och verkställighet av utländska domar bör kunna regleras åtminstone till avsevärd del enhetligt i förhållande till samtliga stater vilkas domar kan komma i fråga. Om bestämmelserna samlas i en lag av generell räckvidd av den innebörd som antytts i direktiven. synes önskemålet om likformighet och överskådlighet i lagstift- ningen kunna tillgodoses bättre än vad som är fallet med nuvarande system. Utredning— en föreslår därför att frågan om erkännande och verkställighet av utländska domar reg- leras i en sådan lag. Givetvis förutsätts att särbestämmelser kan bli erforderliga i för- hållande till vissa stater.

Enligt 15 blir lagens bestämmelser till- lämpliga i förhållande till viss stat först efter förordnande av Kungl. Maj:t och riksdagen. Redan gällande lagar påverkas alltså inte. Det förutsätts att sådant förordnande åt- minstone som regel meddelas endast i för- hållande till stat, med vilken överenskom- melse om ömsesidighet slutits. Med hänsyn

härtill har lagens bestämmelser i görligaste mån utformats så att de kan antas svara mot innehållet i framtida bilaterala överens- kommelser.

De flesta länder med vilka det inom över- skådlig framtid kan bli aktuellt att ingå så- dana överenskommelser tillhör Haagkonfe- rensens medlemsstater. 1966 års Haagkon- vention kan därför betraktas som den bästa mätaren på vilka krav som i allmänhet kan komma att framställas av blivande förhand- lingspartners. Ett ställningstagande till frå- gan, om Sverige bör ansluta sig till Haag- konventionen, har befunnits falla utanför utredningsuppdraget. Mot denna bakgrund upptar utredningens förslag på några punk- ter olika bestämmelser utifrån de alterna- tiva förutsättningarna att svensk anslutning till Haagkonventionen kan förväntas (alter- nativ 1) eller inte kommer i fråga (alternativ 2). Utifrån förutsättningen att Haagkonven- tionen kommer att ratificeras av Sverige har utredningen haft att i sitt förslag träffa ett val mellan konventionens primära regler och sådana avvikelser som enligt konventio- nen är medgivna i kompletterande bilateralt avtal. Också utifrån förutsättningen att en svensk anslutning till Haagkonventionen inte kommer i fråga har utredningen i möj- ligaste mån sökt följa Haagkonventionens mönster med hänsyn till dess nyssnämnda betydelse såsom mätare på vilka lösningar som kan komma att påyrkas eller accepteras av utländska förhandlingspartners vid bila- terala förhandlingar. Den följande summa- riska redogörelsen för den föreslagna lag— stiftningens huvudsakliga innehåll återger i första hand det alternativ, som bygger på förutsättningen att ratifikation kommer att ske. I viss utsträckning anges på vilka punk- ter alternativa lösningar utarbetats.

I 25 föreslås som huvudregel att laga- kraftvunnet avgörande som av domstol i den främmande staten meddelats i ämne av privaträttslig beskaffenhet skall gälla även här i riket. Eftersom tillämpningsområdet bestämts på detta sätt efter tvistens sakliga beskaffenhet, omfattar det förutom civil- domar t.ex. även domar angående enskilt anspråk i brottmål. Beslut om rättegångs-

kostnader faller i viss utsträckning inom la- gens tillämpningsområde. I detta avseende framläggs alternativa förslag. Skillnaden mellan förslagen är bl.a. den att det alter- nativ, som inte är förenligt med Haagkon— ventionens regelsystem, i motsats till det andra inbegriper dels beslut varigenom part oberoende av målets utgång ålagts att på grund av försumlig processföring ersätta motparts rättegångskostnad, dels beslut var- igenom käranden ålagts ersätta svaranden rättegångskostnad i samband med att målet avvisats eller avskrivits och dels beslut om gottgörelse till vittne eller sakkunnig. La- gens bestämmelser angående verkställighet gäller i tillämpliga delar förlikning som i an- hängigt mål eller ärende ingåtts inför dom- stol.

I 3—5 åå har upptagits bestämmelser som begränsar räckvidden av den allmänna hu- vudregeln i 2 5. Enligt 3 5 är lagen inte till- lämplig på avgöranden inom några rätts- områden som i viss utsträckning redan gjorts till föremål för särskild lagstiftning. Undantag görs sålunda för avgöranden i tvister av familjerättslig, personrättslig eller successionsrättslig beskaffenhet eller angåen- de vissa associationsrättsliga frågor. Det bör understrykas att undantaget endast gäller domar i vilka själva föremålet för tvisten är av angiven beskaffenhet. Om en sådan fråga endast är prejudiciell gäller huvudre- geln. Det bör dock anmärkas att lagen i sådant fall ger ett visst utrymme för ma- teriell överprövning (45 7 p.). I övrigt un- dantas domar i vissa konkursrättsliga tvister och i tvister angående skada i följd av atom- olycka. Även interimistiska beslut och av- göranden angående kvarstad eller annan handräckning faller utom lagens tillämp- ningsområde.

Som förutsättning för att avgörande på vilket lagen är tillämplig skall erkännas gäl- ler enligt 4é 1 p. att det meddelats av en domstol som enligt lagen varit behörig. Ut- redningen har med — förutom Haagkon- ventionen — de flesta moderna bilaterala konventionerna i ämnet som förebilder valt att reglera behörighetsfrågan genom en ut- tömmande uppräkning av de behörighets-

grunder som skall accepteras. De grundläg- gande bestämmelserna, som återfinns i 6 5, innebär följande.

Avgörandet anses vara meddelat av be- hörig domstol i främmande stat om sva- randen vid tiden för talans väckande hade hemvist i den främmande staten. Är svaran- den juridisk person godtas domstolens be- hörighet om svaranden vid samma tidpunkt hade sitt säte eller sin huvudanläggning i domslandet eller bildats där genom registre- ring eller annan därmed jämförlig åtgärd. Som behörighetsgrund accepteras också att svaranden vid nyssnämnda tidpunkt hade ett handels- eller industriföretag eller annan affärsinrättning eller en filial i den främ- mande staten, dock endast om tvisten hän- förde sig till företagets, inrättningens eller filialens verksamhet. Vidare anses behörig- het ha förelegat om käromålet haft viss an- knytning till fast egendom i den främmande staten eller om talan förts i anledning av skada på person eller egendom och den ska- degörande handlingen skett i den främman- de staten medan upphovsmannen befann sig där. Slutligen godtas, med visst förbehåll med hänsyn till sakens beskaffenhet, behö— righet för den främmande domstolen dels om parterna i viss form träffat avtal härom och avtalet avsett uppkommen tvist eller tvist härflytande ur angivet rättsförhållan- de, dels om svaranden utan förbehåll ingått i svaromål och detta inte skett för att för- hindra beslut om kvarstad eller annan hand- räckning eller för att uppnå återgång av sådant beslut och dels om käromålet ogillats och domen åberopas mot käranden.

När det gäller behörighetsregleringen in- nehåller förslaget två alternativ. Det som bygger på förutsättningen att Sverige inte kommer att ratificera Haagkonventionen skiljer sig från det nu återgivna i tre hän- seenden, nämligen att juridisk persons bil- dande i den främmande staten inte tiller- känns betydelse, att regeln om forum negotii givits en utformning som syftar till att ute- sluta anknytningsmomentet »annan affärs- inrättning» samt att behörighetsgrunden att käromålet ogillats fått utgå.

I 75 finns bestämmelser enligt vilka av-

görande i anledning av genkäromål under vissa betingelser anses meddelat av behörig domstol.

Från behörighetsreglerna i 6 och 7 åå görs enligt Så undantag dels då uteslutande be- hörighet att pröva saken med hänsyn till dennas beskaffenhet eller avtal mellan par- terna bör anses tillkomma svensk domstol eller domstol i annan främmande stat och dels då sådan behörighet enligt avtal mellan parterna tillkommer skiljemän.

I 45 upptas ytterligare några bestämmel- ser som begränsar räckvidden av den all- männa huvudregeln i 25. Även om behö- righet för den främmande domstolen före- legat, skall avgörandet sålunda inte gälla om erkännande eller verkställighet av avgöran- det skulle vara uppenbart oförenligt med grunderna för vår rättsordning (ordre pub- lic). Detsamma gäller om talan angående samma sak väckts här i riket innan talan väcktes i den främmande staten och den svenska rättegången alltjämt är anhängig. Ytterligare ett fall då avgörandet inte skall gälla trots att det meddelats av behörig domstol är när domstolen för att avgöra saken haft att ta ställning till familjerättslig, personrättslig eller successionsrättslig fråga eller till fråga av viss associationsrättslig beskaffenhet och avgörandet påverkats av att domstolen därvid tillämpat annan lag än den som enligt svensk internationell pri- vaträtt skulle ha tillämpats.

45 i det förslag, som förutsätter svensk anslutning till Haagkonventionen, anger i motsats till det alternativa förslaget uttryck- ligen ytterligare några situationer då det ut- ländska avgörandet inte skall godtas. Dessa är om avgörandet påverkats av svikligt för- farande i rättegången och om dom i samma sak meddelats antingen här i riket eller av domstol i annan främmande stat och, i det senare fallet, domen uppfyller övriga villkor för att gälla här. Vad beträffar regeln om svikligt förfarande torde den knappast få någon större praktisk betydelse vid sidan av den förut nämnda ordre public-klausulen. Eftersom reglerna som tar sikte på konflikt mellan domar inte torde innehålla något som inte skulle gälla även utan dessa regler

och då de i vissa hänseenden bedömts mind- re lyckade, har de inte tagits med i det al- ternativa förslaget.

I Så föreskrivs i enlighet med en artikel i Haagkonventionen att avgörande som meddelats mot utebliven svarande gäller här i riket endast om stämning delgivits honom enligt reglerna i den stat där avgörandet meddelats och han med hänsyn till omstän- digheterna haft tillräcklig tid att svara i saken. Enligt konventionens förarbeten in- nebär föreskriften att det inte skall krävas att svaranden visas ha fått kännedom om talans väckande. Avgörande skall i stället vara om han med hänsyn till omständighe- terna befinnes normalt ha bort få känne- dom om rättegången.

En regel som ger svaranden ett något starkare skydd har upptagits i det alterna- tiva förslag, som förutsätter att Sverige inte ratificerat konventionen. Där krävs sålunda för erkännande och verkställighet av tred- skodom — förutom delgivning enligt ur- sprungsstatens regler — att svaranden efter att ha fått kännedom om talans väckande haft tillräcklig tid att svara i saken.

Med att utländskt avgörande gäller här i riket avses i lagen att det skall tillerkännas rättskraft här, d.v.s. dels att det — vid prövning i sak av en talan inför svensk domstol — skall anses bestämmande för rättsläget och dels att det tilläggs betydelse som rättegångshinder. Någon särskild pro- cedur för prövning av spörsmål om utländsk doms rättskraft föreslås inte. I likhet med vad som gäller enligt samtliga hittills med- delade bestämmelser om giltighet här i ri- ket av utländska domar får sådana frågor prövas i anhängigt mål eller ärende.

Utländskt avgörande som enligt de nu återgivna reglerna gäller här i riket och som är verkställbart i den stat där det meddelats, skall enligt 10 & på ansökan också verkstäl- las här. I överensstämmelse med vad som gäller beträffande bl.a. domar från annat nordiskt land och från Schweiz föreslås i 11—1355 regler som innebär att verkstäl- lighet får äga rum först efter ett särskilt förfarande hos annan myndighet än krono- fogdemyndigheten. Ansökan om verkställig-

het skall sålunda göras hos Svea hovrätt (115). Den får inte bifallas utan att mot- parten beretts tillfälle att svara (12 5). Om ansökningen vinner bifall, verkställs avgö- randet som svensk lagakraftägande dom, om inte HD efter besvär förordnar annat. Innehåller avgörandet föreskrift om tvångs- medel, skall föreskriften inte gälla (13 5).

Som komplettering till reglerna om erkän- nande och verkställighet av utländska do- mar innehåller lagen i l4ä en bestämmel- se att talan vid svensk domstol skall avvisas eller förklaras Vilande om talan rör sak var- om redan rättegång inletts vid utländsk domstol och det kan antas, att avgörande som meddelas av den utländska domstolen skall enligt lagen gälla här i riket.

Enligt 188 5 utsökningslagen krävs för be- slutad säkerhetsåtgärds bestånd att talan vid domstol skall vara väckt senast inom viss tid från beslutet. Med anledning härav har i 15 & första stycket i lagförslaget upptagits en särskild bestämmelse av innebörd att med talans väckande vid svensk domstol skall i förevarande hänseende jämställas anhängiggörande av rättegång vid utländsk domstol, om avgörandet i den utländska rättegången kan bli gällande här i riket. I 155 andra stycket föreskrivs att beslut om handräckning förfaller två veckor efter det att avgörandet i den utländska rättegången vunnit laga kraft, om inte verkställighet sökts dessförinnan här i riket. Vidare före— skrivs bl.a. att Svea hovrätt på yrkande av part som sökt verkställighet skall kunna be- sluta om handräckning i avvaktan på pröv- ning av ansökningen.

Förslag till Lag

om erkännande och verkställighet av vissa utländska domstols-

avgöranden på privaträttens område

Härigenom förordnas som följer.

(Alternativ ]) (Alternativ 2)

] &. Bestämmelserna i denna lag äger tillämpning i förhållande till stat beträffande vilken Konungen med riksdagen förordnat härom. Har i sådant förordnande eller eljest medde- lats särskilda bestämmelser, skall de gälla.

25.

Lagakraftvunnet avgörande som av dom—

stol i den främmande staten meddelats i ämne av privaträttng beskaffenhet gäller även här i riket om annat ej följer av 3—5 ää-

Med avgörande som nu sagts jämställes beslut angående rättegångskostnad som meddelats av domstol eller kunnat överkla- gas hos domstol om beslutet meddelats i följd av

I. ett avgörande av saken vilket enligt denna lag gäller här i riket eller

2. ett avgörande varigenom erkännande eller verkställighet medgivits eller vägrats, under förutsättning att sökandens begäran grundats på den i Haag den . . .dagtecknade konventionen om erkännande och verkstäl— lighet av utländska domar på privaträttens område.

Lagakraftvunnet avgörande av saken som i ämne av privaträttng beskaffenhet med- delats av domstol i den främmande staten gäller även här i riket om annat ej följer av 3—5 55.

Med avgörande som nu sagts jämställes domstols beslut angående ersättning för mat- parts rättegångskostnad eller angående gott- görelse till vittne eller sakkunnig.

Bestämmelserna i denna lag angående verkställighet av domstols avgörande gäller i tillämpliga delar även förlikning som i mål eller ärende träffats inför domstol.

3 &. Denna lag är icke tillämplig om den sak som prövats genom avgörandet avser ]. personliga eller ekonomiska förhållanden mellan föräldrar och barn eller mellan makar eller annat ämne av personrättslig eller familjerättslig beskaffenhet,

2. bildande eller upplösning av juridisk person, dess stadgar eller behörigheten för dess

organ,

3. underhållsskyldighet i annat fall än som avses under 1,

4. boutredning, arv eller testamente, 5 . konkurs, ackord eller motsvarande förfarande eller, i anslutning till sådant förfaran- de, giltigheten av någon gäldenärens rättshandling, eller

6. skada i följd av atomolycka. Lagen är ej heller tillämplig på beslut som gäller endast för tiden intill dess lagakraft- vunnet avgörande föreligger eller på avgö- rande angående kvarstad eller annan hand- räckning och ej heller i något fall på av- görande som meddelats av förvaltnings- domstol.

Lagen är ej heller tillämplig på beslut som gäller endast för tiden intill dess lagakraft- vunnet avgörande föreligger.

4 5. Avgörande som avses i 2 & gäller ej här iriket 1. om den domstol som meddelat avgörandet ej var behörig enligt 6—8 55, 2. om erkännande eller verkställande av avgörandet är uppenbart oförenligt med grun- derna för rättsordningen här i riket,

3. om avgörandet påverkats av svikligt förfarande i rättegången,

4. om talan angående samma sak väckts här i riket innan talan väcktes i den främ- mande staten och rättegången här alltjämt är anhängig,

5. om avgörande i samma sak meddelats här i riket,

6. om avgörande i samma sak meddelats [ annan främmande stat och detta avgöran- de uppfyller övriga villkor för att gälla här i riket, eller

7. om domstolen för att avgöra saken haft att taga ställning till fråga av beskaf- fenhet som avses i 3 & 1—4 och avgörandet påverkats av att domstolen i denna fråga tillämpat annan lag än den som enligt svensk internationell privaträtt varit tillämp-

lig.

3. om talan angående samma sak väckts här i riket innan talan väcktes i den främ- mande staten och rättegången här alltjämt är anhängig, eller

4. om domstolen för att avgöra saken haft att taga ställning till fråga av beskaf- fenhet som avses i 3 & 1—4 och avgörandet påverkats av att domstolen i denna fråga tillämpat annan lag än den som enligt svensk internationell privaträtt varit till- lämplig.

55.

Avgörande mot utebliven svarande gäl- ler här i riket endast om stämning delgivits honom enligt reglerna i den stat, där avgö- randet meddelats, och han med hänsyn till omständigheterna haft tillräcklig tid för att svara i saken.

Avgörande mot utebliven svarande gäl- ler här i riket endast om stämning delgi— vits honom enligt reglerna i den stat, där avgörandet meddelats, och han efter att ha fått kännedom om talans väckande haft tillräcklig tid för att svara i saken.

65.

Avgörandet anses vara meddelat av behörig domstol i främmande stat

1. om svarande, som är fysisk person, ha- de sitt hemvist i den främmande staten vid tiden för talans väckande eller svarande, som är juridisk person, då hade sitt säte eller sin huvudanläggning där eller bildats i den staten genom registrering eller därmed jämförlig åtgärd,

2. om svaranden vid tiden för talans väc- kande hade ett handels- eller industriföretag eller en annan affärsinrättning eller en filial i den främmande staten och tvisten hänför— de sig till företagets, inrättningens eller fi- ]ialens verksamhet,

1. om svarande, som är fysisk person, hade sitt hemvist i den främmande staten vid tiden för talans väckande eller svaran- de, som är juridisk person, då hade sitt säte eller sin huvudanläggning där,

2. om svaranden vid tiden för talans väckande hade ett handels- eller industri- företag eller en filial i den främmande sta- ten och tvisten hänförde sig till företagets eller filialens verksamhet,

3. om talan avsett en tvist angående fast egendom belägen i den främmande staten, 4. om talan förts i anledning av skada på. person eller egendom och den skadegörande handlingen ägt rum i den främmande staten medan upphovsmannen befann sig där,

5. om parterna överenskommit om behö- righet för den domstol, som meddelat av— görandet, genom skriftligt avtal eller genom muntligt avtal som utan oskäligt uppehåll bekräftats i skrift och avtalet avser upp- kommen tvist eller framtida tvist härflytan- de ut angivet rättsförhållande,

6. om svaranden utan förbehåll ingått i svaromål i saken; dock skall behörighet på denna grund icke anses föreligga, om sva- randen ingått i svaromål i saken för att förhindra beslut om kvarstad eller annan handräckning eller för att uppnå återgång av sådant beslut, eller

7. om käromålet ogillats och erkännande eller, med avseende på rättegångskostnad, verkställighet begäres mot käranden.

Behörighet enligt punkterna 5—7 skall dock ej anses föreligga om detta med hän- syn till sakens beskaffenhet är oförenligt med svensk lag.

5. om parterna överenskommit om behö- righet för den domstol, som meddelat av- görandet, genom skriftligt avtal eller genom muntligt avtal som utan oskäligt uppehåll bekräftats i skrift och avtalet avser upp- kommen tvist eller framtida tvist härflytan- de ur angivet rättsförhållande eller

6. om svaranden utan förbehåll ingått i svaromål i saken; dock skall behörighet på denna grund icke anses föreligga, om sva- randen ingått i svaromål i saken för att förhindra beslut om kvarstad eller annan handräckning eller för att uppnå återgång av sådant beslut.

Behörighet enligt punkterna 5—6 skall dock ej anses föreligga om detta med hän- syn till sakens beskaffenhet är oförenligt med svensk lag.

7 5. Avgörande i anledning av genkäromål anses meddelat av behörig domstol i främmande

stat

1. om behörighet beträffande käromålet skulle ha förelegat enligt någon av punkter- na 1—6 i 6 &, såvida detta utgjort huvud- käromål, eller

1. om behörighet beträffande käromålet skulle ha förelegat enligt 6 &, såvida detta utgjort huvudkäromål, eller

2. om domstolen skall anses behörig beträffande huvudkäromålet enligt 6 5 och gen- käromålet haft väsentligen samma grund.

8 5.

Utan hinder av vad i 6 och 7 åå stadgas skall avgörande av domstol i främmande stat anses icke meddelat av behörig domstol

1. om med hänsyn till sakens beskaffenhet eller avtal mellan parterna uteslutande be— hörighet att pröva saken bör anses tillkomma svensk domstol eller domstol i annan främ- mande stat, eller

2. om enligt avtal mellan parterna uteslutande behörighet att pröva saken tillkommer skiljemän.

9 5. Om ett avgörande innehåller föreskrifter som kan särskiljas, kan det erkännas eller verk- ställas beträffande en eller flera av dessa.

10 &. Avgörande, som enligt 1—9 åå gäller här iriket och som får verkställas i den stat där det meddelats, skall på ansökan verkställas här.

11 5.

Ansökan om verkställighet göres hos Svea hovrätt. Vid sådan ansökan skall fogas avgörandet i huvudskrift eller i avskrift som bestyrkts av myndighet, bevis att avgörandet vunnit laga kraft och får verkställas i den stat där det meddelats, om avgörandet givits mot utebliven svarande, huvudskrift eller styrkt avskrift av hand- lingar som utvisar, att stämningen rätteligen delgivits honom.

Om det fordras för hovrättens prövning av ansökningen, kan sökanden föreläggas att inkomma med ytterligare handlingar.

Vid handlingarna skall fogas styrkt översättning till svenska språket i den mån hov- rätten ej medger undantag.

12 &. Ansökan om verkställighet får ej bifallas utan att den, mot vilken ansökningen riktas, be- retts tillfälle att svara. Delgivning skall ske med iakttagande av vad för stämning i tviste- mål är stadgat.

13 lj.

Bifaller hovrätten ansökningen, verkställes avgörandet som svensk domstols dom vilken äger laga kraft, om ej högsta domstolen efter besvär över hovrättens beslut förordnar an- nat. Innehåller avgörandet föreskrift om tvångsmedel, skall den föreskriften ej vinna till- lämpning.

14 &.

Väckes vid svensk domstol talan angående sak, varom redan är rättegång vid utländsk domstol, och kan den utländska rättegången leda till ett avgörande som enligt denna lag skall gälla här i riket, skall talan avvisas eller förklaras vilande i avvaktan på lagakraft- vunnet avgörande i den utländska rättegången.

Utan hinder av att rättegång vid utländsk domstol pågår eller avgjorts genom dom el— ler beslut som ej vunnit laga kraft kan handräckning enligt 8 kap. utsökningslagen bevil- jas av överexekutor. Med avseende på giltigheten av beslut om sådan handräckning skall vid tillämpning av 188 & utsökningslagen med talans anhängiggörande vid svensk domstol jämställas väckande av talan vid utländsk domstol, om den utländska rättegången kan leda till ett avgörande som enligt denna lag skall gälla här i riket.

Beslut om handräckning förfaller två veckor efter det att avgörandet i rättegången vunnit laga kraft, om icke verkställighet av avgörandet sökts dessförinnan här i riket. Har ansökan om verkställighet gjorts inom denna tid skall beslutet gälla till dess ansökning- en prövats, om ej hovrätten förordnar annat. Skall ej av överexekutor meddelat beslut om handräckning gälla enligt vad nu sagts, äger hovrätten på yrkande av part som sökt verk- ställighet besluta om sådan åtgärd i avvaktan på prövning av ansökningen.

1. Inledning

1 .] Utredningsuppdraget

Kungl. Maj:t bemyndigade den 9 december 1960 chefen för justitiedepartementet, stats- rådet Kling, att tillkalla en sakkunnig för att utreda frågan om verkställighet här i riket av utländsk dom i tvistemål och därmed sammanhängande spörsmål. Vid utverkande av bemyndigandet anförde departements- chefen till statsrådsprotokollet:

»Frågan vilken verkan som i Sverige bör tillerkännas en i annat land meddelad dom i tvistemål är reglerad endast i begränsad utsträckning. Någon allmän bestämmelse om erkännande och verkställighet av utländska domar i tvistemål över huvud finns icke i vår lagstiftning. Både i rättstillämpningen och inom den rättsvetenskapliga doktrinen intar man den ståndpunkten att en utländsk dom i allmänhet ej kan verkställas i vårt land. Den som vid utländsk domstol vunnit bifall till ett av honom framställt påstående har alltså att, för dess genomdrivande här i riket, anställa ny rättegång och därvid fram- lägga sin bevisning.

Från den angivna huvudregeln föreligger dock vissa undantag. I enlighet med förut- sättningar givna i vår internationella fa- miljerättsliga lagstiftning tillerkännes sålun- da av utländsk domstol meddelade s.k. konstitutiva domar i familjerättsmål i all- mänhet rättsverkan i vårt land. Vidare har i förhållande till vissa främmande länder på grund av särskilda avtal frågan om er—

kännande och verkställighet i Sverige av ut- ländska domar i tvistemål reglerats för vissa fall. I förhållande till övriga nordiska län- der har sålunda genom konventionen den 16 mars 1932 överenskommelse träffats om erkännande och verkställighet av domar i tvistemål och, såvitt angår skadestånd, i brottmål. Konventionen ligger till grund för lagen den 2 december 1932 om erkännande och verkställighet av dom, som meddelats i Danmark, Finland, Island eller Norge. Med Schweiz har ingåtts konventionen den 15 januari 1936 om erkännande och verk- ställighet av domar och skiljedomar, vilken konvention givit anledning till lagen den 27 mars 1936 om erkännande och verkställig- het av dom som meddelats i Schweiz. Där— jämte har såväl med övriga nordiska länder som med flera andra främmande länder slutits överenskommelser om erkännande och verkställighet av domar och beslut av mer begränsat innehåll, såsom rörande för- pliktelser att utgiva underhållsbidrag eller ersättning för rättegångskostnad. Dessa över- enskommelser har jämväl givit anledning till särskilda lagbestämmelser.

Initiativ har nyligen tagits till ingående av nya överenskommelser om erkännande och verkställighet av domar meddelade av utländsk domstol. Sålunda har underhand— lingar inletts mellan Sverige och Storbri- tannien för förberedandet av en överens- kommelse om ömsesidig verkställighet av domar i tvistemål. Vidare har Europarådets

ministerkommitté nyligen beslutat inbjuda Haag-konferensen för internationell privat- rätt att utarbeta förslag till en multilateral konvention om ömsesidigt erkännande av domar i civila mål och handelssaker, med undantag av domar avseende status- och ka- pacitetsfrågor. Det har därvid uttalats, att det icke torde vara möjligt att nå fram till en lösning, enligt vilken en dom i visst land skulle vara automatiskt verkställbar i annat land, men att det bör eftersträvas att uppnå enhetlighet i avseende å förutsättningar och undantag när det gäller erkännande av do— mar i olika länder genom en multilateral konvention. Haagkonferensen har sederme- ra, genom beslut hösten 1960 vid konferen- sens nionde session, vidtagit förberedelser för utarbetande av förslag till en konven- tion i ämnet.

Det råder ej tvekan om att en utveckling i den riktning som nu angivits är önskvärd. Självfallet är det angeläget, att i rättstvister av här avsett slag dubbla rättegångar med därav följande kostnad och tidsutdräkt i möjligaste mån undvikes. Domar meddelade i ett främmande land, vars rättegångsväsen enligt vårt betraktelsesätt erbjuder nödiga garantier för en tillfredsställande rättsskip- ning, bör kunna erkännas som giltiga här i landet och, i den mån de går ut på betalning eller annan prestation, här kunna verkställas. Intresset av en sådan ordning har för Sve- riges del vunnit i styrka genom vårt del- tagande i den europeiska frihandelssam- manslutningen liksom genom det ökade han- delsutbytet och den ökade samfärdseln över huvud med främmande länder.

Med hänsyn till det anförda synes den svenska rättens principiellt negativa stånd- punkt i fråga om erkännande och verk- ställighet av utländska domar böra tagas under omprövning. Det hittills tillämpade förfarandet, innebärande att — efter avslutad överenskommelse med visst land — genom särlagstiftning öppnas möjlighet till verk- ställighet, kan i längden icke vara tillfreds- ställande. Lagstiftningen måste med detta system nödvändigtvis komma att brista i överskådlighet och likformighet. Det bör därför undersökas om icke i stället i vår

lagstiftning kan upptagas generella be- stämmelser om erkännande och verk— ställighet av främmande domar. Sådana bestämmelser skulle kunna sättas i kraft i förhållande till annat land antingen efter träffad överenskommelse om ömse- sidigt erkännande och verkställighet av do- mar meddelade i det landet eller eventuellt, under vissa förutsättningar, även utan sådan överenskommelse.

Jag vill förorda, att en utredning rörande lagstiftning av nu antydd innebörd verkstäl- les inom justitiedepartementet av särskilt tillkallad sakkunnig. Lagstiftningen synes böra omfatta utländska domar i tvistemål i så vid utsträckning som möjligt. Utanför tillämpningsområdet bör dock falla konstitu- tiva domar i familjerättsmål, eftersom gil- tigheten här i landet av sådana domar redan är reglerad särskilt. Det bör tillses att rätts- säkerhetens krav blir tillgodosedda på till- fredsställande sätt. I det sammanhanget bör övervägas behovet av en särskild fastställel- seprocedur, vid vilken den förpliktade får tillfälle att yttra sig. Verkställighetsförfaran- det i sin helhet bör vara enkelt och ägnat att leda till skyndsamt avgörande.

Frågan om ett nordiskt samarbete inom detta utredningsområde behandlades vid det nordiska justitieministermötet i Danmark i juni 1960. Det visade sig därvid, att motsva- rande behov av lagstiftning icke föreligger i de andra nordiska länderna och att några ut— redningar på området icke kan väntas kom- ma till stånd i dessa länder. Utrednings- mannen bör dock vid uppdragets fullgöran- de, i den omfattning som finnes lämplig, samråda med företrädare för de övriga nor— diska ländernas justitieministerier.»

1.2 Gällande rätt

I svensk lag finns inga bestämmelser som generellt reglerar frågan om erkännande och verkställighet av utländsk civildom. Den omedelbara räckvidden av såväl RB:s be- stämmelser om civildoms rättskraft som UL:s stadganden om verkställighet av dom är otvivelaktigt begränsad till svenska do-

mar, oaktat detta inte framgår av lagtexten. I viss utsträckning har emellertid särskilda lagbestämmelser om erkännande av utländ— ska avgöranden i tvistemål meddelats i an— slutning till bilaterala eller multilaterala in- ternationella överenskommelser. Dessa be— stämmelser kan indelas i två huvudgrupper, allt efter som de principiellt avser tviste- målsdomar i allmänhet eller omfattar endast domar i särskilt angivna ämnen.

Den förra av dessa grupper är föga om- fattande. Bestämmelser om principiellt er- kännande av tvistemålsdomar i allmänhet, meddelade i viss stat, har givits endast be- träffande de nordiska länderna och Schweiz.

Mellan de nordiska länderna träffades år 1932 en konvention om erkännande och verkställighet av domar som i de fördrags- slutande staterna givits i tvistemål eller i brottmål meddelats angående skadestånd. Konventionen avlöste en mellan Sverige och Danmark år 1861 träffad överenskommelse om ömsesidig verkställighet av domar och utslag. I anledning av 1932 års konvention utfärdades samma år — enligt KK 31 mars 1933 med ikraftträdande den 1 juli 1933 — lag om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Danmark, Finland, Island eller Norge. Från lagens tillämpnings- område undantas i anslutning till konven- tionen dels avgöranden i närmare angivna familje- och successionsrättsliga frågor, dels avgöranden rörande gäldenärs försättande i konkurs, inledande av offentlig ackords- förhandling utan konkurs, andra på kon- kursdomarens eller konkursdomstolens pröv- ning beroende frågor eller rättshandlings el— ler annan åtgärds ogiltighet på grund av in- träffad konkurs, dels avgöranden om ägan- derätt eller annan rätt till fast egendom i annan stat eller om skyldighet att träffa förfogande om dylik rätt eller om påföljd för sådan skyldighets åsidosättande, dels av- göranden rörande skatt eller annan avgift till stat eller kommun eller annan fråga av offentligrättslig art, ändå att saken behand- lats i den för tvistemål stadgade ordning. och dels avgörande som meddelats av sär- skild domstol för arbetstvister. Beträffande vissa av de sålunda undantagna ämnena har

träffats särskilda intemordiska överenskom- melser med därtill anknuten intern lagstift- ning, som i det följande skall omnämnas. För bestämmelserna i övrigt i 1932 års lag skall närmare redogöras i samband med ut— redningens behandling av särskilda frågor.

Med Schweiz har en konvention om öm- sesidigt erkännande av dom som givits i tvistemål eller i brottmål rörande annat än straff eller förverkande slutits år 1936. I anslutning härtill har den 27 mars 1936 beslutats lag om erkännande och verkställig- het av dom som meddelats i Schweiz. Lagen har enligt särskild kungörelse trätt i kraft samma år. Här må anmärkas, att av de ovan angivna undantagen från tillämpnings- området för lagen om nordiska domar en— dast ett par har motsvarighet i lagen om schweiziska domar, nämligen bestämmelser- na om domar rörande konkurs och ackords- förhandling utan konkurs samt om domar rörande fast egendom utanför domslandet. Sistnämnda undantag är emellertid i lagen om schweiziska domar mera begränsat i så måtto, att lagen alltid är tillämplig även på sådan dom, såvitt den avser ämne av fa- miljerättslig eller arvsrättslig natur. Ehuru tillämpning av lagen om schweiziska do- mar överhuvud inte är utesluten beträffande domar i personrättsliga, familjerättsliga och arvs— eller successionsrättsliga ämnen har dock för erkännande av sådana domar i viss utsträckning uppställts särskilda be- tingelser. Härtill, liksom till en närmare redogörelse för lagens bestämmelser i övrigt, skall utredningen återkomma vid behand— lingen av särskilda frågor i det följande.

Inte heller den lagstiftning som avser erkännande av utländska civildomar i sär- skilt angivna ämnen är särskilt omfattande. Den upptar emellertid en del bestämmelser av avsevärd praktisk betydelse. Framför allt gäller detta på personrättens och familje- rättens samt successionsrättens område. Be— träffande personrätten och familjerätten märks främst lagen den 8 juli 1904 om vissa internationella rättsförhållanden röran— de äktenskap, förmynderskap och adoption. Denna lag innehåller bl. a. i 3 kap. 4—7 55 bestämmelser om erkännande under vissa

förutsättningar av utländska domar angåen- de hemskillnad och äktenskapsskillnad var- jämte genom bestämmelser i 4 och 5 kapit- len vissa rättsföljder tilläggs utomlands fat- tade beslut om omyndigförklaring och för- mynderskap. Ehuru 1904 års lag tillkommit i anledning av 1902 års Haagkonvention gör flertalet av de bestämmelser, som i förevarande sammanhang är aktuella, inte någon skillnad mellan domar från konven- tionsländer och från andra stater.LGenom 4 & lagen den 27 november 1964 om svensk domstols prövning av äktenskapsmål i vissa fall har möjligheterna till erkärlnande av ut- ländska skillnadsdomar vidgats; I anslutning till en intemordisk konvention av år 1931 har genom KF 31 december samma år med- delats särskilda bestämmelser om bl. a. er- kännande av vissa i de nordiska länderna träffade avgöranden på förevarande om- råde. Enligt 22 5 av denna KF skall laga kraft vunnen dom eller administrativ myn- dighets beslut, som i en av staterna med- delats jämlikt vissa uppräknade bestämmel- ser i förordningen — avseende dels hem- skillnad, äktenskapsskillnad och äktenskaps återgång, dels i samband med yrkande om hemskillnad eller äktenskapsskillnad upp- komna frågor om tillfälligt hävande av sammanlevnaden, bodelning, skadestånd, underhållsskyldighet samt vårdnad om barn, dels adoption och hävande av adoptiv- förhållande och dels vissa förmynder- skapsärenden - gälla i övriga stater utan särskild stadfästelse och utan prövning av avgörandets riktighet och dess förutsätt- ningar med hänsyn till hemvist eller med- borgarskap i den ena eller andra av de fördragsslutande staterna. Genom en annan år 1931 avslutad intemordisk konvention och i anledning härav samma år utfärdad lag har öppnats möjlighet att här i riket er- hålla indrivning av underhållsbidrag fast- ställda i Danmark, Finland, Island och Norge. I anslutning till en ny konvention i ämnet mellan de nordiska länderna som undertecknats och ratificerats år 1962 har 1931 års lag avlösts av lag den 21 septem- ber 1962 med därtill knuten tillämpnings— kungörelse. Enligt en lag av den 10 decem-

ber 1965, som föranletts av en Haagkonc vention av år 1958, kan vissa utländska do. mar och beslut angående underhåll till barn erkännas och verkställas här i riket. Ge- nom KK 29 juni 1966 har förordnats att lagen skall äga tillämpning på avgöranden som meddelats i Belgien, Italien, Neder- länderna, Schweiz, Tyskland, Österrike, Frankrike samt — med de begränsningar som föranleds av lagen den 21 september 1962 — Danmark och Norge. Härtill kan fogas att lagberedningen nyligen framlagt förslag till konvention mellan de nordiska län- derna angående verkställighet av beslut rö- rande vårdnad om barn m.m. jämte med anledning därav behövliga interna föreskrif— ter (Nordisk utredningsserie 1967: 4).

Beträffande successionsrätten märks, att enligt 2 kap. 12 och 13 55 lagen den 5 mars 1937 om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo, här i riket under vissa för— utsättningar skall erkännas utländska av- göranden rörande bodelning i anledning av makes död eller arv eller testamente. Gil- tigheten av dessa bestämmelser är i och för sig inte begränsad till avgöranden från sär- skilt angivna utländska stater. Också på detta område gäller emellertid särskilda fö- reskrifter beträffande domar från de nor- diska länderna. I anslutning till en år 1934 avslutad intemordisk konvention om arv, testamente och boutredning har utfärdats lag den 1 mars 1935 om kvarlåtenskap ef- ter den som hade hemvist i Danmark, Fin— land, Island eller Norge. Enligt stadgande i 10 & av nämnda lag utsträcks — med viss modifikation — tillämpningen av bestäm— melserna iE932 års laglom nordiska domar till att gälla avgöranden om rätt på grund av arv eller testamente, om efterlevande ma- kes rätt eller om ansvarighet för den dödes gäld, såvitt den döde var medborgare i fördragsslutande stat och hade hemvist i sådan stat.

Utanför de hittills berörda områdena är endast ett fåtal bestämmelser om verkan av utländska domstolsavgöranden i tvistemål att anteckna. Först må nämnas en i anslut-— ning till 1896 års Haagkonvention om vissa till civilprocessen hörande ämnen tillkom--

men lag den 6 mars 1899 om verkställighet i visst fall av utländsk domstols beslut. Denna lag ger Konungen bemyndigande att förordna, att beslut av domstol i främmande stat, varigenom kärande eller mellankom- mande part ålagts skyldighet att gälda rätte- gångskostnad må här i riket verkställas i den ordning som i lagen närmare anges. Såsom villkor för förordnandet har uppställts, att vederbörande stat genom avtal medger verk- ställighet av motsvarande beslut av svensk domstol beträffande kärande eller mellan- kommande part som är medborgare i den främmande staten och där har sitt hemvist. I lagen avsett förordnande — begränsat till mål, vari fråga ej är om ansvar för brotts- lig gärning — har meddelats genom KK 18 april 1935 angående tillämpning av lagen den 6 mars 1899 om verkställighet i visst fall av utländsk domstols beslut. Förord- nandet omfattar för närvarande ett drygt tjugotal stater.

I 4 & lagen den 3 maj 1963 i anledning av Sveriges anslutning till de internationella fördragen angående godsbefordran å järn- väg samt angående befordran å järnväg av resande och resgods stadgas, att utländsk dom varigenom på grund av bestämmelse i de den 25 februari 1961 i Bern avslutade internationella fördragen i ämnena någon ålagts betalningsskyldighet eller annan för- pliktelse skall gälla här i riket under vissa i lagrummet angivna förutsättningar.

Genom prop. 1968: 132 har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att godkänna Geneve- konventionen den 19 maj 1956 om frakt- avtalet vid internationell godsbefordran på väg samt att antaga förslag till lag i anled— ning av Sveriges anslutning till konventio- nen. Enligt artikel 31 i konventionen skall dom som meddelats av domstol i fördrags- slutande stat i tvist rörande befordran som är underkastad konventionen under vissa betingelser anses verkställbar i var och en av de övriga fördragsslutande staterna. I 6 5 i lagförslaget ges bestämmelser om för- farandet när fråga om verkställighet upp- kommer i Sverige.

Enligt 38 & atomansvarighetslagen den 8 mars 1968, som utfärdats i samband med

Sveriges anslutning till Pariskonventionen den 29 juli 1960 om skadeståndsansvar på atomenergins område, kan dom som med— delats i annan konventionsstat i mål om er- sättning för atomskada på ansökan verk- ställas i Sverige.

I anslutning till en år 1933 mellan de nordiska staterna sluten konvention angå- ende konkurs har tillkommit flera lagar som tillerkänner giltighet här i riket åt i Dan- mark, Finland, Island eller Norge träffade avgöranden i konkursrättsliga frågor. Här- vidlag märks sålunda dels lagen 6 april 1934 om verkan av konkurs som inträffat i Dan— mark, Finland, Island eller Norge (med därtill knuten KK den 8 november 1935 angående tillämpning å dödsbos konkurs av nämnda lag) och dels lagen den 6 april 1934 om erkännande och verkställighet av vissa i anledning av konkurs meddelade ut— ländska domar.

Till sist är att anteckna, att vissa norska domar i speciella ämnen skall erkännas här enligt 43 och 44 55 lagen den 20 juni 1919 innefattande bestämmelser i anledning av konventionen den 5 februari 1919 mellan Sverige och Norge angående flyttlapparnas rätt till renbetning och enligt art. 30 i lagen 20 december 1929 om giltighet här i riket av den svensk-norska vattenrättskonvemio- nen av den 11 maj 1929.

Med det anförda torde de lagbestämmel- ser, som tillerkänner giltighet här i riket åt avgöranden i tvistemål av utländsk domstol vara åtminstone i det väsentliga uttömda. Såsom framgår av det förestående är det icke lagreglerade området utomordentligt vidsträckt. Frånsett de nordiska länderna och Schweiz, med vilka konventioner av generell räckvidd ingåtts, omfattar det så- lunda med endast få undantag samtliga ut- ländska avgöranden i förmögenhetsrättsliga mål. Detsamma gäller beträffande betydelse- fulla grupper av avgöranden inom familje- rätten, såsom rörande faderskap och vård— nad.

Beträffande domar som sålunda icke om— fattas av särskild lagreglering torde vara klart, att verkställighet i teknisk mening här i riket inte kommer ifråga. Utan särskilt

stöd av lag äger svensk exekutiv myndighet icke verkställa annan dom än sådan som meddelats av svensk domstol. En annan fråga är emellertid, i vad mån svensk dom- stol kan ha att beakta en utländsk dom rö- rande spörsmål som omfattas av här i riket väckt talan. Det kan härvidlag bli fråga om endera att den utländska domen tilläggs rättskraft eller att den tillerkänns en mer eller mindre stark bevisverkan. Om en ut- ländsk betalningsdom tillerkänns rättskraft, innebär detta att den tappande parten till- hörig utmätningsbar egendom här i riket alltid kan tas i anspråk för realiserande av den vinnande partens anspråk. Mot den som har egendom i riket finns i tvist om betal- ningsskyldighet alltid forum här.1 Har dom- stolen att utan vidare grunda sitt avgörande på en utländsk dom, varigenom det fram- ställda anspråket funnits befogat, kan pro- cessen sakligt sett sägas ha karaktären av endast ett exekvaturförfarande. Att domen inte tillerkänns rättskraft utesluter som nämnts inte, att den kan tilläggas be- visverkan. Det är i och för sig tänk- bart att dess bevisverkan uppfattas såsom så stark, att skillnaden mellan rättskraft och bevisverkan i de allra flesta fall inte får någon betydelse för utgången. Un- der alla förhållanden föreligger emellertid mellan rättskraft och bevisverkan den bety- delsefulla skillnaden, att enligt det senare alternativet bevisning rörande spörsmål som avgjorts genom domen inte kan utan vidare avvisas såsom irrelevant.

I praxis har frågan om betydelsen av ut- ländsk dom utanför det lagreglerade om- rådet aktualiserats endast i ett fåtal fall.

I ett i NT 1864 s. 499 refererat fall hade, sedan en i Finland bosatt finsk medborgare avlidit och efterlämnat egendom även i Sverige, arvskifte omfattande all egendom ägt rum i Finland och med tillämpning av finsk lag. Detta skifte blev sedermera fast- ställt av finsk domstol genom lagakraft- ägande beslut. Kort efter det i Finland företagna arvskiftet förrättades emellertid i Sverige skifte av den här i landet befint- liga egendomen med tillämpning av svensk lag. Efter klander av sistnämnda skifte för-

klarades detta icke vara för sökandenas hustrur bindande, enär kvarlåtenskapen bor- de fördelas enligt finsk lag samt det i Finland företagna skiftet blivit fastställt ge- nom lagakraftvunnet beslut av domstol och »följaktligen bör anses vara i enlighet med den för Finland gällande lagen upprättat, helst annat förhållande icke ens är vordet ifrågasatt». Rättsfallet har i doktrinen till- lagts innebörden att det av den finska dom- stolen fastställda arvskiftet »ansågs utan vi- dare vara bindande i Sverige».2 Rättsfallet — som enligt rubriken refererats uteslutande på frågan om tillämplig lag — tillåter dock uppenbarligen inte slutsatsen, att det finska skiftet skulle ha ansetts bindande med av- seende på även den här befintliga egen- domen, om fördelningen av denna ansetts rätteligen ha bort ske med tillämpning av annan lag än den som låg till grund för nämnda skifte. Även i övrigt synes en viss försiktighet vid rättsfallets tolkning påkal- lad med hänsyn till reservationen i det ci- terade uttalandet. Tilläggas bör, att frågan om betydelsen av utländsk dom rörande arvskifte numera faller inom det lagregle- rade området.

I NT 1871 s. 495 hade ett svenskt brand- försäkringsbolag i försäkringsavtal uttryck- ligen underkastat sig w»ryska lagar, rättsbruk och usancer» i fråga om gottgörande av lidna brandskador. Med åberopande av den- na klausul anhöll en person, som påstod sig ha genom överlåtelse blivit innehavare av försäkringstagarens rätt, hos ÖÄ om verk- ställighet av en rysk dom, genom vilken bo- laget förpliktats att till honom utge ersätt- ning för brandskada på den försäkrade egendom-en. Enligt HovR:ns av HD:s ma- joritet fastställda utslag hänsköts saken un— der domaren, enär frågan, huruvida bola- get vore skyldigt att ställa sig till efterrät- telse rysk domstols beslut i vad det inne- fattade bedömande huruvida försäkrings-

1 Att den vinnande partens talan här skulle av- visas just på grund av res judicata torde inte kunna antas, såvida den utländska domen inte är exigibel här. Jfr Karlgren, Kortfattad lärobok i internatio- nell privat- och processrätt, 3 uppl. 1966 s. 200 med not 4. 2 Undén i SvJT 1933 s. 111.

tagarens rätt övergått till sökanden, vore av tvistig beskaffenhet. Någon säker slutsats kan väl näppeligen dras av detta avgörande. Motiveringen förefaller emellertid närmast tyda på en principiellt positiv inställning till frågan om erkännande och verkställighet av utländsk dom i fall, där domstolens be- hörighet grundats på ett i förhållandet mellan parterna bindande prorogationsav— talft Härtill bör också uppmärksammas, att två dissidenter i HD ansåg betalningsförplik- telse kunna åläggas bolaget utmätningsvis med omedelbart stöd av den ryska domen.

I några fall av annan typ från tiden omkring sekelskiftet har däremot HD inta- git en påtagligt negativ ståndpunkt till frå- gan om betydelsen av utländsk dom. Ex- tremt negativt var ställningstagandet i NJA 1894 s. 96, där i mål om utfående av er- sättning för rättegångskostnad, som ålagts svaranden i en engelsk dom, underrätten, vars dom gillades av överinstanserna, fann att »ifrågavarande dom icke här i riket ägde gällande kraft eller kunde tillmätas någon betydelse såsom bevisningsmedel». En nå- got mindre extrem men alltjämt negativ inställning avspeglas i NJA 1910 s. 594 och NJA 1913 s. 326. I det förra av dessa fall gjorde en i Finland för bedrägeri dömd per- son gentemot ett försäkringsbolag gällande, att bedrägeri inte förelåg. Det senare fallet avsåg liksom 1894 års fall utfående av rätte- gångskostnadsersättning enligt en engelsk dom. I båda fallen ansågs det utländska av- görandet ensamt inte tillräckligt för att grun- da ovillkorlig skadeståndsplikt för svaranden gentemot bolaget respektive för att ådag lägga rättmätigheten av anspråket på kost- nadsersättning. I förhållande till 1894 års fall representerar dessa avgöranden likväl ett framsteg i så måtto, att man inte stått främmande för tanken att tillmäta det ut— ländska avgörandet en viss bevisverkan. Det är dock alltjämt inte fråga om en be- visverkan av sådan styrka, att det utländska avgörandet in dubio läggs till grund för den inhemska domen.

I sistnämnda hänseende markeras en klar omsvängning av NJA 1935 s. 611. Även detta rättsfall avsåg en engelsk dom rörande

rättegångskostnadsersättning. Här instämde HD i ett betänkande av NRev, där det bl. a. uttalas, att svaranden »mot vad i före- varande mål förekommit rörande den engels- ka rättegången icke anfört någon omstän— dighet på grund varav kärandens ifrågava- rande anspråk på kostnadsersättning bör be- dömas annorledes än i enlighet med avgö- randet vid den engelska domstolen». Röran- de betydelsen av detta avgörande kan åter— ges ett i ett senare rättsfall gjort uttalande av JustR Karlgren. Med nämnda fall har enligt Karlgren i sak om än icke i form »tagits ett stort steg i riktning mot uppmju- kande av regeln att utländsk dom meren- dels saknar rättskraft i riket; enligt högsta instansens dom ansågs tydligen den engelska myndighetens avgörande in dubio böra utan föregående prövning å svensk sida av det ifrågavarande anspråkets berättigande läg- gas till grund för en till verkställighet syf- tande svensk dom, låt vara att rent for— mellt åberopades allenast domens s.k. be- visverkan». Härtill kan dock anmärkas, att enligt vad i det föregående framhållits skill- naden mellan rättskraft och bevisverkan ingalunda alltid kan betraktas såsom for- mell utan stundom kan ha avsevärd bety- delse för omfattningen av processmaterialet och domstolens sakprövning.

Det citerade uttalandet fälldes i rätts- fallet NJA 1949 s. 724, som avsåg frågan, huruvida en avtalsklausul om prorogation till engelsk domstol kunde tilläggas dero- gationsverkan beträffande svensk domsrätt och sålunda föranleda avvisning av en talan som i strid mot klausulen väckts här i riket. Frågan besvarades av HD jakande. I ett särskilt yttrande till utveckling av sin me- ning framhöll JustR Karlgren såsom icke uteslutet att frågorna om giltighet av proro- gationsavtalet och om rättskraft här i riket av en med stöd av avtalet meddelad engelsk dom måste sammankopplas med varandra. Om den utländska domen inte erkändes

** Så har rättsfallet ock uppfattats inom doktri- nen. Se Undén i SvJT 1933 s. 308 f., jfr Karlgren i NJA 1949 s. 729 f. och Dennemark, Om svensk domstols behörighet i internationellt förmögen- hetsrättsliga mål (1961) s. 308 och s. 333.

här skulle nämligen avtalet komma att inne- bära, att parten avhände sig rättsskydd i en utsträckning som inte kunde tillåtas. Från denna utgångspunkt uttalar Karlgren vidare, att det bl. a. kan helt allmänt betvivlas att regeln, att utländsk dom merendels saknar rättskraft här i landet, alltjämt bör upp- rätthållas i samma omfattning eller till- läggas samma innebörd som tidigare varit fallet. Vidare framhålls bl. a., att man har särskild anledning att låta just prorogations- avtal medföra rättskraft för det med stöd därav meddelade utländska avgörandet, även om man eljest avvisar dylik doms rättskraft i Sverige. I detta sammanhang åberopar Karlgren det ovan omnämnda av- görandet i NT 187l s. 495.

Till det nu anförda bör emellertid fram- hållas, att det av HD:s beslut i 1949 års rättsfall inte kan utläsas att domstolen så- som ett villkor för att avtalet om engelsk domstols behörighet skulle anses process- hindrande här i riket betraktat att engelsk dom skulle komma att tillerkännas rätts- kraft här. Enligt Dennemark — som i sak tagit avstånd från Karlgrens tankegång om sammankoppling av frågorna om giltigheten av derogation och utländsk doms rättskraft för det fall, att den här domicilierade parten står såsom kärande, vilket var förhållandet i 1949 års rättsfall — torde tvärtom »av beslu— tet, om det läses jämsides med JustR Karl— grens utveckling, få anses framgå att HD (enhälligt) ansåg att ett sådant villkor icke borde uppställas».4 Hur det än må förhålla sig i sistnämnda hänseende synes man näp— peligen ha fog för att tillägga HD:s avgö- rande innebörden av ett ställningstagande till spörsmål om utländsk doms rättskraft.

Här må slutligen anmärkas, att i NJA 1956 s. 337 aktualiserades spörsmål om er- kännande av en polsk dom, i vad den inne- fattade förordnande rörande vårdnaden om barn i samband med äktenskapsskillnad. Vid det förhållandet, att den tappande par- ten inte visats ha vare sig personligen eller genom befullmäktigat ombud i tid fått del av stämningen i den polska rättegången, an- sågs emellertid domen i vårdnadsfrågan inte kunna lända till efterrättelse, »oavsett huru-

vida utländsk dom angående vårdnaden om ett här befintligt barn må i princip tiller- kännas rättskraft i Sverige».

Vad härefter gäller doktrinen, har man tidigare i allmänhet tämligen generellt — orr. än inte helt utan modifikationer — ställt sig avvisande till tanken, att utländsk dom skul- le kunna utan lagstöd tillerkännas rättskraft här i riket.5 En brytning med denna tra- ditionellt negativa inställning markeras emellertid av en uppsats av Undén från år 1933.6 Med anknytning till vissa förbehåll. som åtminstone stundom gjorts redan i äldre doktrin, förfäktar Undén med skärpa, at: det är en nödvändighet att här i princip er- känna utländska domar dels av s.k. kon- stitutiv natur och dels i fall, där för tvistens handläggning behörigt forum inte finns i Sverige. Enligt Undén saknas emellertid an- ledning att stanna vid dessa kategorier. Han anger dock inte närmare utan illustrerar en- dast med ett exempel ytterligare fall, i vilka utländsk dom bör erkännas här.

Av de författare, som efter Undén yttrat sig i frågan, kan flertalet sägas ha givit ut- tryck för åsikten, att utländsk dom även utan stöd av lag bör kunna tillerkännas rättskraft i förhållandevis vidsträckt om- fattning.7 Någon enhällig uppfattning om hur långt man härvidlag bör sträcka sig synes emellertid inte kunna anses utkristal- liserad. Att närmare redovisa enskilda för- fattares åsikter skulle här föra för långt. Framhållas må emellertid, att några för- fattare synes vara inne på tanken, att man

' Dennemark a.a. s. 334. 5 Angående äldre doktrin — vari här inbegripes lagförslag i vad de uttalar sig om gällande rätt — kan hänvisas till Undéns nedan anförda uppsats.

' SvJT 1933 s. 105 ff. 7 Se härtill Karlgren, Kortfattad lärobok i in— ternationell privat- och processrätt, 3. uppl. 1966, s. 198 ff. med hänvisningar samt beträffande pro- rogation Dennemark, a.a. s. 331 och beträffande rättskraftens s.k. prejudiciella funktion Olivecrona Rätt och dom, 2 uppl. 1966, s. 249 f. (Angående frågan, huruvida det finns skäl att tillägga utländs- ka domar en prejudiciell funktion utan att där- jämte i förekommande fall tillägga dem betydelse såsom processhinder, se nedan s. 132 f.) Jfr Eeki SvJT 1957 s. 174 ff. och dens, Internationell pri- vaträtt, 2. uppl. 1967 s. 96 ff.

i rättstillämpningen borde i princip erkän— na samtliga utländska domar.8

Inför denna doktrinens alltmer positiva inställning till frågan om vidgat erkännan- de i rättstillämpningen av utländska domar synes det emellertid vara anledning att erinra om ett uttalande av Sundström, enligt vilken denna fråga synes »alldeles avgjort vara av beskaffenhet att höra regleras ge- nom lagstiftning och icke av rättspraxis, detta desto mera som det är angeläget att de hittills genom särskild lagstiftning gyn- nade domarna icke genom domstolarnas rättstillämpning försättas i sämre läge än domar i allmänhet»? Detta uttalande un- derstryker vad som kan kallas ett lagstift- ningens och rättstillämpningens ömsesidi- ga dilemma. Om man inte genom lagstift- ning inom rimlig tid uppnår erkännande av utländska domar i tillfredsställande om- fattning, kan den alltmer intensifierade internationella samfärdseln möjligen kom- ma att tvinga domstolarna att härvidlag själva föra utvecklingen framåt. Å andra sidan kan en liberal utveckling i praxis föranleda, att de lagstiftande instanserna i större eller mindre utsträckning faktiskt finner sin handlingsfrihet begränsad. Man kan härvidlag tänka på frågorna, i vad mån ömsesidighet bör fordras för erkän- nande av utländsk dom och i vad mån man med hänsyn till rättsskipningens för- ment låga nivå i vissa stater anser domar från sådan stat överhuvud inte höra kom- ma ifråga till erkännande. Genom en ut- veckling i praxis kan man näppeligen ge- nomdriva ett ömsesidighetskrav, och man torde inte heller kunna i rättstillämpningen göra ett urval av stater, vilkas domar kom- mer ifråga till erkännande. Frågorna om urval och ömsesidighet synes redan vid ett oprejudicerat ställningstagande te sig för en lagstiftare ömtåliga. Att härvidlag genom lagstiftning bryta med en linje som man redan slagit in på i praxis kan te sig av diplomatiska skäl praktiskt taget omöj- ligt. Från denna synpunkt får det anses vara i och för sig tillfredsställande, att man i HD:s praxis — möjligen frånsett ett en- da sekelgammalt fall, som numera hör till

det lagreglerade området — inte någonsm synes ha utan stöd av lag tillerkänt utländsk dom rättskraft.

1.3 Utländsk rätt

Den föregående redogörelsen för gällande svensk rätt har begränsats till frågan, i vilken utsträckning utländska domar prin- cipiellt kommer ifråga till erkännande, me- dan en redovisning av de närmare vill- kor för erkännande, som i särskild lag— stiftning uppställts eller eljest ansetts böra uppställas, har synts lämpligen böra ske först i anslutning till en diskussion av dy- lika villkor i en tilltänkt lagstiftning av allmän räckvidd. Ett motsvarande förfa- ringssätt har befunnits ändamålsenligt även beträffande utländsk rätt. Då i det följan- de ges en kortfattad översikt över regler- na på området enligt vissa i förevarande sammanhang viktigare rättsordningar, skall denna alltså i huvudsak begränsas till den principiella inställningen i lagstiftning och rättstillämpning till spörsmål om erkännan- de av utländsk dom. Från lagstiftning som avser endast vissa begränsade arter av ci- vildomar bortses helt. Vid omnämnande av konventioner i ämnet beaktas likale— des endast sådana, som principiellt avser domar i allmänhet från viss stat eller vissa stater.

Vid en överblick över utländsk rätt på förevarande område kan man först kon- statera en skillnad mellan två olika grup- per av stater i så måtto, att i vissa stater lagstiftningen liksom hos oss saknar all- männa bestämmelser om erkännande av utländsk dom eller uppställer särskild lag- stiftningsakt eller motsvarande särskilt för- ordnande såsom förutsättning för erkän- nande av utländsk dom, medan i andra länder lagstiftningen direkt anger vissa förutsättningar, under vilkas förhandenvaro utländsk dom kan erkännas. Till den för-

” Se sålunda Karlgren, a.st. och Olivecrona, a.st. Att vissa villkor för erkännande under alla förhål- landen måste uppstållas är en sak för sig, som understryks av båda de nämnda författarna.

' Sundström i SvJT 1958 s. 358.

ra gruppen hör bl.a. Finland, Danmark, Norge, Nederländerna och Österrike, me- dan den senare gruppen omfattar bl.a. Förbundsrepubliken Tyskland (i det föl- jande benämnd Tyskland), Jugoslavien, Frankrike, Belgien och Italien. Förutom de nämnda länderna skall uppmärksam- mas några stater, som inte utan vidare låter sig inordna i den angivna gruppin- delningen, nämligen Schweiz, Storbritan- nien och USA.

Vad först gäller Finland,1 saknas all- männa lagbestämmelser om erkännande av utländska domar. Särskilda bestämmelser rörande civildomar i allmänhet har med- delats endast beträffande domar från öv- riga nordiska länder i anslutning till 1932 års nordiska konvention. Utanför det lag- reglerade området anses erkännande inte kunna komma ifråga.

I Danmark2 upptog Retsplejeloven ur- sprungligen inga bestämmelser om bety- delsen av utländsk dom. Enligt gängse upp- fattning ansågs då utländsk dom böra till- läggas rättskraft under villkor att den här- rörde från en stat som kan räknas till det civiliserade internationella samfundet, att domstol i den främmande staten varit be- hörig att ta upp saken enligt danska pro- cessuella regler samt att domen inte inne- fattade åsidosättande av grundsatser. som från den danska rättens ståndpunkt vore att betrakta såsom ofrånkomliga. I an- slutning till den nordiska konventionen infördes emellertid i Retsplejeloven bestäm- melser, på grund av vilka erkännande av utländsk dom numera inte kommer ifråga i den omfattning som sålunda hävdats. I 223 a % Retsplejeloven föreskrivs sålunda följande:

»Stk. ]. Ved overenskomst med fremmed stat kan det under forudsaetning af gensidig- het vedtages, at afgtörelser af udenlandske domstole og myndigheder om borgerlige krav og udenlandske offentlige forlig om sådanne krav skal have bindende virkning her i riget, når anerkendelsen ikke ville vaere åbenbart uforenlig med landets retsorden. Naermere bestemmelser till gennemforelse af en sådan overenskomst kan fastsaettes ved kongelig an- ordning.

Stk. 2. Selv om sådan overenskomst ikke foreligger, kan der ved kongelig anordning traeffes tilsvarende bestemmelse om uden- landske afgdrelsers og forligs bindende virk- ning her i riget, når afgnre-lser af danske dom- stole og myndigheder og danske offentlige forlig om borgerlige krav har bindende virk- ning i vedkommende fremmede stat.»

Beträffande verkställighet stadgas i 479 & Retsplejeloven följande:

»Stk. 1. Ved overenskomst med fremmed stat kan det under fomdsatning af gensidig- hed vedtages, at afgyärelser af udenlandske domstole og myndigheder om borgerlige krav og udenlandske offentlige forlig om sådanne krav kan fuldbyrdes her i riget, såfremt de i henhold till 5 223 a har bindende virkning her og kan fuldbyrdes i den stat, hvor af- gdrelsen er truffet eller forlighet indgået. Neer- mere bestemmelser till gennemfprelse af en sådan overenskomst kan fastsaettes ved konge- lig anordning.»

Förutsättning för erkännande är sålun- da enligt Retsplejeloven under alla för- hållanden ömsesidighet och tillika en sär- skild akt av lagstiftande organ, vare sig denna har karaktären av internationell överenskommelse — eventuellt kompletterad med särskild förordning — eller av för- ordning efter konstaterande av att danska domar faktiskt erkänns i vederbörande stat. Omedelbar verkställighet synes alltid förut- sätta en på ömsesidighet byggd överens- kommelse. I anslutning till internationell överenskommelse har bestämmelser om er- kännande och verkställighet av utländsk dom meddelats endast rörande domar från de nordiska länderna. Förordnande enligt 223 a & st. 2 Retsplejeloven har den 13 april 1938 (nr 148) meddelats beträffande tyska domar. Enligt det anförda är sålun- da huvudregeln i dansk rätt, att utländsk dom inte tilläggs vare sig rättskraft eller exigibilitet. Retsplejelovens bestämmelser anses ändå inte förhindra att utländsk dom utan särskilt lagstöd tillmäts rättskraft i speciella fall, såsom då det gäller s.k.

1 Se Wrede-Palmgren, Finlands gällande civil- processrätt, I, 4. uppl. Helsingfors 1953, s. 69 f. 2 Se Borum, Lovkonliikter 4. uppl. Köpenhamn 1957, s. 200 ff. och Lando i TfR 1965 s. 271 ff.

konstitutiva domar och domar meddelade vid forum prorogatum.

I Norge3 är lagbestämmelserna på om- rådet av i huvudsak samma konstruktion som i Danmark och likaledes tillkomna i samband med 1932 års nordiska konven— tion. Lagen räknar dock inte med att be- stämmelser om erkännande kan komma att utfärdas efter konstaterande att veder- börande utländska stat faktiskt erkänner norska domar utan förutsätter generellt internationell överenskommelse. De all- männa bestämmelserna om erkännande och verkställighet är följande:

167 & Lov om rettergangsmåten for tviste- mål: »Ved overenskomst med fremmed stat kan det vedtas at rettskraftige avgjprelser som er truffet av dens domstoler om borgerlige krav, skal ha bindende virkning også her i riket.

Utenlandske rettsavgjprelser kan dog ikke anerkjennes i de spksmål som nevnes i 5 23 nr. 1 eller hvis anerkjennelsen vilde stride mot aerbarhet eller norske ufravikelige retts- regler.»

168 & Lov om rettergangsmåten for tviste- mål: »Bestemmelsene i 5 167 får tilsvarende anvendelse på rettslige avgjprelser som er truffet av en fremmed stats forvaltningsmyn- digheter, og på utenlandske offentlige forlik.»

3 & Lov om tvangsfullbyrdelse: »Tvangs- grunnlag er:... 10. avgjorelser av utenlandske domstoler eller andre myndigheter og uten- landske offentlige forlik... när de etter over- enskomst med den fremmede stat er bindende og kan fullbyrdes her i riket.»

Med stöd av nämnda lagbestämmelser erkänns och verkställs i Norge dels domar från övriga nordiska länder enligt den nor— diska domskonventionen och dels engelska domar enligt en med Storbritannien är 1961 avslutad konvention. Förhandlingar om en konvention med Tyskland är åt— minstone i det allra närmaste slutförda.

Också i Norge anses erkännande utan stöd av internationell överenskommelse kunna ske i särskilda fall, såsom då fråga är om s. k. konstitutiv dom eller dom som meddelats vid forum prorogatum eller vid domstol som ägt exklusiv behörighet.

Enligt civilprocesslagen i Nederländerna4 (art. 431) kan utländska domar erkännas och verkställas endast i den mån stöd här-

för föreligger enligt internationell överens- kommelse eller särskild lagbestämmelse. Särskild lagbestämmelse oberoende av kon- vention har meddelats allenast för ett spe- ciellt fall, nämligen i art. 724 Code de commerce för domar rörande gemensamt haveri. Konventioner har ingåtts med Bel- gien (1925), Tyskland (1962), Italien (1959) och Österrike (1963). Under år 1967 har vidare förhandlingar om ett fördrag med Storbritannien avslutats. Praxis synes icke främmande för tanken att även utan stöd av konvention eller särskild lagbestämmel- se betrakta utländsk dom såsom bindan- de för part i speciella fall, såsom vid pro- rogation.

Enligt Österrikes»? Exekutionsordnung kan verkställighetsåtgärder på grund av utländs- ka domar inte vidtas i andra fall än då genom träffad överenskommelse ömsesidig- het är utfäst eller genom en av regering- en utfärdad kungörelse konstateras, att fak- tisk ömsesidighet är för handen. Lagen anger vidare vissa villkor, som måste vara uppfyllda om inte annorlunda bestäms i konvention eller i regeringsförklaring. Kon- ventioner har träffats med åtskilliga sta— ter, däribland, förutom som nämnts Neder- länderna, Belgien (1959), Frankrike (1967), Tyskland (1959), Schweiz (1960) samt Stor- britannien (1961). Ensidiga regeringsför- klaringar om faktisk Ömsesidighet har så— vitt känt inte utfärdats, men i några fall har inträffat att regeringen i samband med mottagande av en främmande regerings förklaring om österrikiska domars exigibi- litet i det främmande landet förklarat do- mar från detta land exigibla i Österrike.

Inom den grupp av länder, vilkas lag-

3 Se Hambro, J urisdiktionsvalg og lovvalg, Oslo 1957, s. 100 ff. och Augdahl, Norsk civilprocess, 3. uppl. Trondheim 1961 s. 151 f. 4 Se Doc. prél. No 1, reconnaissance et exécu- tion des jugements étrangers en matiére patri- moniale, utg. av Haagkonferensens permanenta byrå i Haag, januari 1962/juni 1964, Smit i Buffalo Law Review Vol 16, Nol (1966) s. 165 ff. och Mercier, Effets internationaux des juge- ments dans les Etats membres du Marché Com— mun, Lausanne 1965, 5.69 ff. 5 Se Riezler, Internationales Zivilprozessrecht, Berlin 1949 s. 570 ti".

stiftning principith medger erkännande i rättstillämpningen av utländska domar un- der förhandenvaron av vissa förutsättning- ar, kan man urskilja två undergrupper, allt efter som bland de angivna förutsättning- arna ingår ett krav på faktisk ömsesidig- het eller icke. Den förra av dessa grupper står i praktiken inte alltför långt ifrån de rättsordningar, vilka väsentligen bygger på en konventionsreglering. Såvitt skilda län- ders bestämmelser på förevarande område tillkommit oberoende av internationell överenskommelse, är det nämligen å ena sidan naturligtvis tämligen sällsynt att de uppvisar en höggradig överensstämmelse, medan det å andra sidan är givet, att vill- koret om faktisk ömsesidighet inte i rätts- tillämpningen anses utan vidare uppfyllt med konstaterandet att domar från det egna landet överhuvud kommer ifråga till erkännande i vederbörande utländska stat, oberoende av hur de närmare villkoren för erkännande utformats. I realiteten inne- bär villkoret om faktisk ömsesidighet ett krav på förhållandevis nära överensstäm- melse mellan de olika ländernas förutsätt- ningar i övrigt för erkännande, som för- modligen endast sällan anses uppfyllt i fall, där konvention inte föreligger. Det kan f.ö. konstateras, att de länder, vilkas lagstiftning uppställer direkta betingelser för erkännande av utländska domar — vare sig bland dessa ingår faktisk ömsesidighet eller icke — förekommer såsom part vid in- ternationella överenskommelser i ämnet i in- te mindre utsträckning än länder, vilka för erkännande generellt förutsätter en konven- tion.

Till den av de båda ovan angivna under- grupperna av stater, vilkas lagstiftning bland villkoren för erkännande av utländsk dom uppställer faktisk ömsesidighet hör bl. a. Tyskland och Jugoslavien.

För Tyskland6 finns bestämmelser i äm- net i 328 & Zivilprozessordnung, som for- mellt bygger på principen om utländska domars erkännande. Villkoren för erkän- nande är sålunda utformade såsom undan- tag från denna princip. Förutom vid av- saknad av ömsesidighet -— varifrån dock

bortses i fall, där domen angår ett icke förmögenhetsrättsligt krav och enligt tysk lag forum saknas i Tyskland — är erkän- nande uteslutet under följande förutsätt- ningar. 1) Enligt tysk lag skulle domstol i domslandet icke ha varit behörig. 2) Tap- pande svarandepart är tysk och har icke vare sig inlåtit sig i processen eller blivit personligen eller genom tysk myndighet stämd inom domslandet. 3) Domen inne- fattar till förfång för tysk part avvikelse från vissa i tysk lag fastställda interna- tionellt privaträttsliga regler i fråga om äktenskap, äktenskaplig börd, legitimation eller adoption. 4) Erkännande av domen skulle strida mot goda seder eller mot syf- tet med en tysk lag. För verkställighet av utländska avgöranden som är av be- skaffenhet att kunna erkännas krävs en- ligt 722 s Zivilprozessordnung ett särskilt exekvaturförfarande.

Tyskland är såvitt känt för närvarande bundet av konventioner i ämnet med Belgien (1958), Grekland (1961), Italien (1936), Nederländerna (1962), Schweiz (1929), Storbritannien (1960) och Öster- rike (195 9).

I promulgationslagen till civilprocesslag finns bestämmelser om er- kännande och verkställighet av utländska domar och skiljedomar (art. 17—22). Från- sett bestämmelser avseende enbart status- frågor eller skiljedomar förutsätts för er- kännande — förutom som nämnts faktisk ömsesidighet — att domstolen varit kompetent enligt jugoslavisk lag, att, i händelse av treds- kodom, den tappande parten personligen delgivits stämningen, att domen är slutgiltig och att den icke strider mot ordre public. En konvention i ämnet har ingåtts med Grek- land år 1959.

Bland de länder, som för erkännande och verkställighet av utländsk dom inte kräver ömsesidighet, kan först nämnas F rankrike.7 Av artikel 564 i Code de procé— dure civile jämförd med artikel 2123 i

Jugoslaviens

' Se Riezler a.a.s. 509 ff. och Baumbach—Lauter- bach, Zivilprozessordnung, 28 uppl., Mönchen— Berlin 1965 s. 680 ff. och 1174 ff.

7 Se Mercier a.a. s. 25 ff. och Batiffol, Droit international privé, Paris 1967, s. 804 ff.

Code civil framgår, att utländska domar kan verkställas endast sedan de förklarats exigibla av fransk domstol. I övrigt finns inga regler i fransk lag angående verkan av utländska domar. Lösningen av hithö— rande problem är alltså att söka i rätts— praxis. Det bör förutskickas, att vad som är gällande fransk rätt på förevarande om- råde i viss utsträckning är oklart och om- diskuterat.

Verkställighet av utländsk dom utver- kas genom ett särskilt exekvaturförfaran- de inför domstol. Effekten av att exekva- tur meddelas är att den utländska domen inte bara blir verkställbar utan också till- erkänns rättskraft. För meddelande av exe- kvatur synes följande villkor gälla.

1. Den utländska domstolen måste ha varit behörig. I detta hänseende fordras först och främst, att exklusiv domsrätt i saken inte anses förbehållen fransk dom- stol och att även i övrigt behörighet för den utländska domstolen förelegat enligt fransk internationell rätt. Dessutom krävs att behörighet förelegat även enligt doms- landets egen lag, vars rätta tillämpning så- lunda kontrolleras i exekvaturförfarandet.

2. Med krav på »regularité de la pro- cédure suivie» avses att exekvaturdomstolen skall kontrollera att den utländska domen tillkommit efter en riktig tillämpning av domslandets procedurregler.

3. Den utländska domstolen skall ha an- vänt den lag, som enligt fransk interna- tionell privaträtt varit tillämplig. I annat fall krävs att resultatet överensstämmer med tillämpning av denna lag.

4. Domen får inte strida mot ordre public. Detta krav hänför sig till både den materiella bedömningen och till iakttagan- det av väsentliga processuella regler, sär- skilt sådana som hänför sig till parts möj- lighet att utföra sin talan. Det innebär bl.a. att exekvatur inte kan utverkas om det föreligger en fransk dom som strider mot det utländska avgörandet eller om en process angående samma sak pågår inför fransk domstol.

5. Exekvatur förutsätter att domen är verkställbar i domslandet men inte nöd-

Ett synnerligen viktigt moment i pröv- ningen i exekvaturförfarandet har enligt tidigare rättspraxis varit vad som brukar kallas révision au fond. Med detta begrepp avses en fullständig omprövning av det utländska avgörandet såvitt gäller både rätts- och sakfrågor. Om en sådan pröv- ning förekommer kan man strängt taget ifrågasätta det berättigade i att överhuvud tala om erkännande. Den utländska do- mens betydelse blir begränsad till en rent faktisk bevisverkan. Vad som skiljer ett exekvaturförfarande, vari révision au fond förekommer, från en vanlig rättegång, i vilken en utländsk dom åberopas som be— vismedel, är väsentligen att prövningen inte kan utmynna i en ändring av domen utan endast i att exekvatur meddelas eller vägras. Efter några betydelsefulla avgöran- den under de senaste åren förefaller det dock klart att révision au fond inte längre skall förekomma.

Fransk rätt torde i viss utsträckning till- lägga utländska rättegångar litispendens- verkan i Frankrike.

Med åtskilliga andra länder har Frank- rike ingått bilaterala traktater i ämnet, var- vid man i avsevärd utsträckning eftergivit de krav som eljest uppställts för erkännan- de. Bland konventioner som slutits kan nämnas överenskommelser med Belgien (1899), Italien (1930), Schweiz (1869), Storbritannien (1934) och Österrike (1967).

I Belgien synes reglerna på området i huvudsak likartade de franska. Dock synes man ännu inte ha utmönstrat möjligheten för exekvaturdomstolen att ingå på révi- sion au fond. Belgien har avslutat inter- nationella överenskommelser om erkännan— de av domar med Frankrike (1899), Tysk- land (1960), Italien (1962), Nederländerna (1929), Schweiz (1959), Storbritannien (1934) och Österrike (1961). Härtill märks, att en lag av år 1876 för erkännande av dom från konventionsland uppställer vis- sa regler att iakttagas oberoende av vad konventionen föreskriver.B

” Se härom SOU 19322 s. 11 och Mercier, a.a. s. 47 ff.

Till de länder, som för erkännande och verkställighet av utländska domar inte krä- ver ömsesidighet, hör också Italien.9 Så- väl erkännande som verkställighet förut- sätter enligt artikel 796 i den italienska civilprocesslagen ett särskilt förfarande, »dichiarazione di efficacia», inför dom- stol. Behörig domstol är såvitt gäller er- kännande vilken appellationsdomstol som helst och när det gäller verkställighet ap- pellationsdomstolen där exekutionen skall äga rum. I artikel 797 anges de grund- läggande villkoren för att domen skall god- tas. Den utländska domstolen skall ha varit behörig enligt italienska regler. Behörighet anses i princip ha förelegat om saken haft en sådan anknytning till den utländska sta- ten att italiensk domstol på motsvarande grunder kunnat ta upp tvisten. Svaranden måste ha delgivits stämning enligt doms— landets regler och givits tillräcklig tid att svara i saken. Avgörandet skall ha vunnit laga kraft och får inte strida mot en ita— liensk dom angående samma sak. Ytter- ligare en förutsättning är att inte samma sak anhängiggjorts inför italiensk domstol mellan samma parter innan domen vann laga kraft. Slutligen får domen inte strida mot ordre public.

Som huvudregel gäller att någon mate- riell prövning av den utländska domen inte får förekomma. Undantag gäller för treds- kodomar och i vissa andra fall, bl.a. då vissa oredliga förfaranden förekommit un— der den utländska processen. Ett utländskt avgörande som i behörig ordning godkänts tillerkänns samma verkningar som en ita- liensk dom.

Vid sidan om »dichiarazione di efficacia» förekommer enligt artikel 799 ytterligare en form för erkännande, '»delibazione in- cidentale». Sådant erkännande kan aktua- liseras i en vanlig process i första instans och är begränsat till den pågående proces- sen.

Av art. 3 i den italienska civilprocess- lagen framgår att utländsk rättegång gene- rellt saknar litispendensverkan inför ita— liensk domstol.

Italien har ingått bilaterala överenskom—

melser om ömsesidigt erkännande av do- mar med Argentina (1887), Belgien (1962), Tjeckoslovakien (1922), Frankrike (1930), Tyskland (1936), Nederländerna (1954), Spanien (1851), Schweiz (1933) och Turkiet (1926).

En särställning i förhållande till de grup— per av rättsordningar, som exemplifierats i det föregående, intar Schweiz, Storbritan— nien och USA. Schweiz10 karakteriseras i förevarande hänseende väsentligen därav, att intet för de olika kantonerna enhetligt regelsystem på området finns. Visserligen föreskriver art. 59 i den schweiziska för- bundsförfattningen, att en i Schweiz do— micilierad gäldenär icke kan för personliga krav dragas inför annan domstol än forum domicilii, varav anses följa, att en utom- lands mot dylik svarande meddelad dom i allmänhet inte kan vinna erkännande i Schweiz. I övrigt är emellertid frågan över- lämnad åt de enskilda kantonerna, vilkas regler är inbördes högst varierande. Enligt lagstiftningen i flertalet — men inte alla — kantoner erkänns främmande domar i prin- cip. På några håll sker detta oberoende av ömsesidighet, medan andra kräver endera traktatmässig eller faktisk ömsesidighet. Såvitt förutsättningarna för erkännande i övrigt preciserats — vilket inte genomgående är fallet — synes överensstämmelse råda där- utinnan, att domen förutsätts ha vun— nit laga kraft och vara verkställbar i doms- landet, samt att den inte får strida mot ordre public, medan någon kontroll av den materiella bedömningen principiellt inte äger rum vare sig med avseende på sakfrågan eller rättsfrågan. Beträffande domstolens behörighet förutsätts — förutom iakttagande av förbundsförfattningens före— skrifter — på några håll endast behörighet enligt schweizisk internationell rätt, me- dan på andra håll dessutom kontrolleras, att domslandets egna internationella be- hörighetsregler inte åsidosatts. Fördrag har

9 Se Mercier a.a. s. 93 ff och Cappelletti & Pe- rillo, Civil Procedure in Italy, Haag 1965, s. 367 if. 1" Se Guldener, Das internationale und inter- kantonale Zivilprozessrecht der Schweiz, Ziirich 1951 s. 91 ff. och Schnitzer, Internationales Pri- vatrecht I—II, 4. uppl. 1957—58 5. 905 ff.

ingåtts med Belgien (1959), Frankrike (1869), Tyskland (1929), Italien (1933), Spanien (1896), Sverige (1936), Tjeckoslo- vakien (1926) och Österrike (1960).

I Storbritannien11 är systemet säreget i så måtto, att det finns två vägar, på vil- ka en utländsk dom kan tänkas vinna er- kännande, nämligen endera enligt »statute» eller genom s.k. »enforcement by action» enligt »common law».

Erkännande och verkställighet enligt statute sker i England beträffande domar från Skottland och Nordirland enligt The Judgments Extension Act av år 1868 och beträffande domar från andra delar av det brittiska samväldet enligt The Administra— tion of Justice Act av år 1920. Störst in- tresse i detta sammanhang har emellertid The Foreign Judgments (Reciprocal En- forcement) Act av år 1933. Denna lag öppnar möjlighet till erkännande och verk- ställighet av utländsk dom genom särskild registrering av domen under i lagen när- mare angivna förutsättningar. Bestämmel- serna härom blir emellertid tillämpliga på domar från viss stat först sedan de gent- emot denna stat satts i kraft genom en särskild Order in Council, vars utfärdan- de i sin tur förutsätter, att domar från Storbritannien tillförsäkras motsvarande er— kännande i vederbörande stat.

Till registrering ifrågakommer endast domar av kategorien »superior courts» — som förutsätts specifierad i det särskilda förordnandet för respektive land _ och en- dast domar som går ut på betalning i pen- ningar av ett icke offentligrättsligt krav. Bland villkoren för registrering kan i öv- rigt nämnas, att domen måste vara »final and conclusive» — varmed mellertid inte menas mer än att den inte kan ändras av domstol som givit domen, vilken alltså inte behöver ha vunnit laga kraft — att svaran- den endera inställt sig i rättegången eller blivit delgiven stämningen i tid för att kunna försvara sig (oavsett huruvida laga delgivning må ha skett enligt domslandets lag), att domens erkännande inte strider mot »public policy», att domen inte till- kommit genom »fraud» och att domen

meddelats av behörig domstol. I sistnämn- da hänseende märks, att behörighetsfrågan icke regleras genom hänvisning till vare sig domslandets eller verkställighetslandets internationella behörighetsregler utan att lagen i en särskild katalog anger de om- ständigheter, som i förevarande hänseende skall anses grunda behörighet för utländsk domstol.

Såsom redan nämnts är möjligheten till erkännande och verkställighet av utländsk dom inte utesluten beträffande domar från annan stat än sådan, på vilken någon av nyssnämnda lagar gjorts tillämplig. Oskriv- na regler i common law öppnar här möj- lighet till erkännande och verkställighet under förutsättningar, vilka synes tämli- gen nära anslutna till dem som uppställts i Foreign Judgments Act. Något registre— ringsförfarande förekommer emellertid inte utan den utländska domen får åberopas i en vanlig process. Det kan anmärkas, att möjligheten att få en utländsk dom verk- ställd enligt common law står öppen en- dast för domar från andra länder än så- dana, vilkas domar kan verkställas enligt statute. Någon valfrihet beträffande domar från visst land föreligger alltså inte. Där- emot föreligger valfrihet i så måtto att den som vill genomdriva ett krav kan åbero- pa antingen domen eller de fakta som le— gat till grund för domen.

Storbritannien har som redan nämnts slutit bilaterala traktater med Belgien (1934), Frankrike (1934), Norge (1961), Tyskland (1960) och Österrike (1961). Foreign Judgments Act har därutöver gjorts tillämplig på avgöranden ffån vissa stater tillhörande det brittiska samväldet.

I de flesta delstaterna i USA12 saknas en allmän lagreglering av frågan om ver- kan av utländska domar. De regler, som utbildats i rättspraxis, överensstämmer i stort sett med dem som gäller enligt com-

” Se Dicey and Morris, Conflict of Laws, 7. uppl. London 1958, s. 981 ff. och Cheshire, Private inter- national Law, 7. uppl. London 1965 s. 535 ff.

12 Goodrich, Handbook ofjthe Conflict of Laws, 3 uppl. St. Paul, Minnesota, 1949, s. 600 ff. och Peterson, Die Anerkennung ausländischer Urteile im amerikanischen Recht, Frankfurt 1965.

mon law i Storbritannien. Något registre- ringsförfarande förekommer alltså inte utan den utländska domen får åberopas i en vanlig rättegång.

Liksom enligt engelsk rätt förutsätts att utländsk dom skall erkännas utan mate- riell överprövning och att endast vissa in- vändningar beaktas. De viktigaste är att domstolen inte varit behörig, att svaran- den inte erhållit »proper notice» om rätte- gången, att domen tillkommit genom »fraud» eller att dess erkännande skulle strida mot »public policy». Medan något krav på ömsesidighet inte gäller enligt eng- elsk rätt har rättspraxis i USA stundom uppställt detta villkor för erkännande. Vad som är gällande rätt i detta hänseende sy- nes för närvarande ovisst i flertalet stater.

De regler som gäller beträffande verkan av utländska domar gäller i princip även för domar från andra delstater. Den vik— tigaste skillnaden torde vara att sådana domar inte kan underkännas med hänvis- ning till »public policy».

Såvitt känt har USA hittills inte slutit några fördrag med andra stater om erkän- nande och verkställighet av domstolsav- göranden.

l.4 Internationella förhandlingar. Tidigare utredningsarbete

Vid sidan av det internationella samarbete, som lett till konventioner av bilateral karak- tär eller mellan ett fåtal närbesläktade sta- ter — såsom den nordiska domskonven- tionen — har sedan lång tid nedlagts ett avsevärt arbete på att få till stånd en enhet- lig reglering på bredare internationell basis. Delvis har detta arbete drivits i regi av en- skilda sammanslutningar, såsom l'Institut de droit international och International Law Association (ILA). Ett preliminärt utkast till modellag rörande verkställighet av ut- ländska betalningsdomar dryftades vid den femtionde kongressen med ILA, som hölls år 1962, och ett reviderat utkast behand— lades och antogs efter vissa justeringar vid dess femtioförsta konferens år 1964. (Bil. 1.) Från internationellt samarbete på det

diplomatiska planet må först nämnas en år 1928 vid en konferens i Havana mellan representanter för stater tillhörande den s. k. panamerikanska unionen utarbetad konvention, som tillträtts av ett stort antal syd- och mellanamerikanska stater.1 Sedan länge har också frågan om en konvention rörande erkännande och verkställighet av utländska domar i förmögenhetsrättsliga mål varit föremål för Haagkonferensens intresse. Redan vid 1925 års Haagkonfe- rens övervägdes frågan om utarbetande av en multilateral traktat i ämnet. Vid denna konferens stannade man emellertid vid att utarbeta en traktatmodell, avsedd att frärn- ja enhetlighet vid tillkomsten av bilaterala konventioner, vilken kompletterades vid 1928 års konferens.2 Även om influens av nämnda traktatmodell kan spåras i flera bilaterala överenskommelser, kan emeller- tid förhoppningarna att med dess hjälp nå enhetlighet i de internationella förbindel- serna på förevarande område knappast sägas ha i nämnvärd grad infriats. Mot bakgrun- den härav, och efter initiativ av Europa- rådets ministerkommitté, tog Haagkonfe- rensen år 1960 på sitt arbetsprogram ånyo upp frågan om åstadkommande av en kon- ventionsreglering i ämnet. En av konfe- rensen tillsatt expertkommitté framlade år 1963 ett konventionsförslag, vilket före- lades Haagkonferensens tionde session år 1964. Förslaget kunde emellertid inte slut- behandlas vid 1964 års session. Dess be- handling fortsatte därför — sedan vissa sär— skilda frågor under mellantiden studerats av en specialkommitté — vid en extraordi- när session i april 1966. Vid denna session antog Haagkonferensen för sin del — med viss reservation för utarbetande av ett till- läggsprotokoll rörande vissa spörsmål — ett förslag till konvention angående erkännan— de och verkställighet av utländska domar på privaträttens område. (Bil. 2.) Det så- lunda antagna förslaget, som under inne- varande år beräknas 'bli tillgängligt för ra- tifikation, skall i det följande benämnas Haagkonventionen, medan uttrycket »för-

1 Se bil. 6 till SOU 1932:2. * Se bil. 5 till SOU 1932:2.

slaget till Haagkonvention» avser 1963 års förslag. Ett tilläggsprotokoll till Haagkon- ventionen antogs i oktober 1966. (Bil. 3.) Haagkonventionen kan sägas utgöra ett mellanting mellan en multilateral konven- tion av klassisk typ och en konventions- modell. Den är till sin struktur ganska komplicerad. Det har synts lämpligt att dess allmänna innebörd och dess betydel- se i förevarande sammanhang behandlas först något senare i ett särskilt avsnitt. Där- vid skall också tilläggsprotokollet beröras. I detta sammanhang bör också uppmärk- sammas, att ett utkast till konvention mel- lan EEC-staterna om bl. a. erkännande och verkställighet av domar i förmögenhets— rättsliga mål framlagts i juli 1966. (Bil. 4.)

I vårt land uppdrogs år 1926 åt presi- denten friherre Erik Marks von Wiirtem- berg att såsom sakkunnig i justitiedeparte- mentet biträda med verkställande av ut- redning i fråga om bestämmelser rörande utländska civildomars rättskraft och exigi- bilitet i Sverige. Resultatet av denna ut- redning framlades — efter slutförande av de förhandlingar som ledde till 1932 års nordiska domskonvention, i vilka Marks von Wiirtemberg också deltog — i ett den 31 december 1931 daterat betänkande (SOU 1932: 2). Detta utmynnar i att frå- gan om erkännande och verkställighet av utländsk dom även i fortsättningen borde regleras uteslutande genom bilaterala trak- tater och därav föranledd lagstiftning. I överensstämmelse härmed föranledde be- tänkandet ingen omedelbar åtgärd av lag- stiftaren. Här må också bringas i erinran, att under de drygt 36 år, som förflutit därefter, den av utredningen anvisade vä- gen inte lett till mer än bestämmelser om ömsesidigt erkännande av svenska och schweiziska domar. I detta sammanhang må slutligen nämnas, att förslaget till Haag- konvention i vårt land utsänts på remiss till ett stort antal myndigheter och sam- manslutningar. Åtskilliga därvid framförda synpunkter har betydande intresse även för den förevarande utredningen. De skall i det följande redovisas i skilda samman- hang.

Allmänna synpunkter på den avsedda lagstiftningen och dess funktion

2.1 Rättskraft och exigibilitet

En lagstiftning som syftar till att utländska domar skall i vidgad utsträckning vinna beaktande här i riket skulle i och för sig kunna tänkas vara begränsad till att med- ge verkställighet av vissa utländska domar utan att dessa tillerkändes rättskraft här, liksom den omvänt skulle kunna tänkas avse utländsk doms rättskraft utan att inne- hålla några regler om verkställbarhet. Det förra av dessa alternativ skulle närmare besett kunna innebära två olika ting. Man skulle till en början kunna tänka sig att såsom villkor för domens verkställande uppställa, att den befunnes materiellt rik- tig. Med ett dylikt villkor blir emellertid en regel om principiell verkställbarhet prak- tiskt taget utan reell betydelse. Förutsatt att det finnes forum här i riket — och den- na förutsättning torde alltid vara uppfylld då det finnes egendom i riket som skulle kunna tagas i anspråk för verkställighet — skulle det för den vinnande käranden inte vara mera betungande att väcka talan vid domstol än att söka verkställighet av den utländska domen. I båda fallen finge ju käranden utstå en förnyad prövning av sakfrågan. I själva verket skulle ståndpunk- ten, att en utländsk dom kunde tillerkän- nas verkställbarhet här efter »révision au fond» kunna nämnvärt skilja sig från den nuvarande ordningen endast om man tänk- te sig, att denna »révision au fond: au-

förtroddes åt en annan myndighet än dom- stol. Att detta skulle vara något eftersträ- vansvärt synes emellertid svårt att inse.

Om en lagstiftning angående vidgat be— aktande av utländska domar skulle begrän- sas till att avse enbart verkställbarhet utan rättskraft synes den därför inte kunna gå ut på annat än att domen accepteras så— som exekutionstitel principiellt utan någon prövning av frågan om dess materiella rik- tighet. En dylik ordning kan kanske åt— minstone vid första påseende synas fylla en beaktansvärd funktion, nämligen att möjliggöra en snabb verkställighet med stöd av en utländsk exekutionstitel för fall, där saken inte är tvistig eller svaranden i allt fall inte längre är benägen att nedlägga arbete och kostnader på att motsätta sig kärandens anspråk. För sådana fall skulle det emellertid inte te sig särdeles tids- eller kostnadskrävande för käranden att i stäl- let utverka en svensk exekutionstitel. För andra fall åter skulle värdet av domens verkställbarhet här kunna visa sig ytterst begränsat. Eftersom man ju inte gärna kan tänka sig, att en utländsk dom, som prin- cipiellt vore verkställbar här utan att äga rättskraft, kunde leda till verkställighet i strid mot en svensk dom av motsatt inne— håll, skulle en svarande som så önskade — förutsatt att forum för en negativ fast- ställelsetalan eller därmed jämförlig talan stode till buds — ofta ha utomordentliga utsikter att under lång tid förhala den ut-

ländska domens Verkställande. Mot bak- grunden av det nu anförda synes kunna hävdas, att inte heller en verkställbarhet i den senast diskuterade meningen utan rättskraft skulle innebära något särdeles beaktansvärt framsteg ur den vinnande partens synvinkel i jämförelse med den redan föreliggande möjligheten att uppnå en svensk exekutionstitel, så snart en exe— kution i vårt land på grund av befintlig- heten här av svaranden tillhörig egendom över huvud får aktualitet. Från den tappan- de partens synpunkt kan man i gengäld ifrågasätta, om det är rimligt att över huvud tillerkänna verkställbarhet åt ett utländskt avgörande i fall, där man inte hyser så- dan tilltro till avgörandets riktighet, att man är benägen att också tillerkänna det rätts- kraft här.

Den omvända situationen, att en utländsk dom tillerkändes rättskraft utan att vara här verkställbar — skulle tydligen innebä- ra, att den vinnande parten för att taga här befintlig egendom i anspråk finge väcka talan vid svensk domstol, som hade att utan saklig prövning lägga den utländska domen till grund för sitt avgörande. En dylik ord- ning vore otvivelaktigt i och för sig fullt acceptabel. Sakligt sett skulle den emeller- tid vara i allt väsentligt ekvivalent med att den utländska domen tillerkändes även exigibilitet. Den enda tänkbara skillnaden skulle bestå i att prövningen, huruvida förutsättningarna för domens verkställan- de vore uppfyllda, inte anförtrotts åt an- nan myndighet än domstol. Och att denna skillnad ens formellt sett skulle kunna läg- gas till grund för ett påstående, att domen saknade exigibilitet förefaller kunna be- tvivlas. Om en svensk domstol utan saklig prövning på grundval av en utländsk dom meddelar ett avgörande av motsvarande innehåll, synes det vara en väsentligen en- bart terminologisk fråga, huruvida avgö- randet betecknas såsom ett avgörande av sakfrågan eller såsom en exekvaturförkla- ring. Det senare av dessa terminologiska alternativ synes inte vara mindre realistiskt än det förra.

Mot bakgrunden av det anförda har man

enligt utredningens mening inte anledning räkna med annat än att, om en lagstiftning om beaktande i vidgad omfattning av ut— ländska domar över huvud bör genomföras, densamma bör gå ut på att ifrågakomman- de domar tillerkänns såväl rättskraft som exigibilitet. Denna ståndpunkt torde över- ensstämma med hittills hos oss antagna bestämmelser om beaktande av utländska domar åtminstone på förmögenhetsrättens område. Den motsvarar också såväl 1966 års Haagkonvention som såvitt känt alla utländska regler på området. Beträffande Haagkonventionen må framhållas, att den i art. 8 upptar ett uttryckligt förbud mot att ingå i prövning av det utländska av- görandet i vidare mån än som erfordras för att bedöma, huruvida konventionens vill- kor för erkännande och verkställighet är uppfyllda. I utredningens förslag till svensk lag har en motsvarande uttrycklig före- skrift ansetts obehövlig.

Med ställningstagandet, att en eventuell lagstiftning om vidgat beaktande av ut— ländska domar bör avse såväl rättskraft som exigibilitet, har utredningen ingalun- da för sin del uttömt den problematik som dessa rättsföljder innefattar. Det återstår att undersöka, beträffande rättskraften exempelvis huruvida utländsk dom i före- kommande fall bör i likhet med svensk dom tilläggas inte bara prejudiciell bety- delse utan även betydelse såsom rättegångs— hinder och huruvida rättskraftens omfång bör bestämmas efter reglerna i ursprungs- staten eller efter svenska regler samt, 'be- träffande verkställigheten exempelvis i vad mån man med avseende på ifrågakomman- de former för verkställighet bör beakta exekutionsregler i ursprungsstaten. Spörs- mål som de sålunda exemplifierade har emellertid synts böra behandlas först i se- nare sammanhang.1 För den närmast föl- jande framställningen har det synts till- räckligt att utgå från den allmänna förut- sättningen, att den effekt, som åsyftas med en lagstiftning om vidgat beaktande av ut- ländska domar, är att domen åtminstone

1 Se nedan s. 132 ff. 35

i det väsentliga — med avseende på såväl rättskraft som exigibilitet — blir att jäm- ställa med en svensk dom.

Från terminologisk synpunkt må här slutligen nämnas, att termen rättskraft inte har begagnats i hittillsvarande svenska lag- stiftning i ämnet, liksom dess omedelbara motsvarigheter i utländskt rättsspråk åtmin- stone normalt inte heller förekommer i hithörande lagstiftning. Vid sidan av verk- ställighet (exécution, enforcement, Voll- streckung) talas i stället om erkännande (reconnaissance, recognition, Anerkennung), varmed åtminstone närmast torde åsyftas rättskraft. Eventuellt begagnas terminolo- gien att domen är gällande eller äger gil— tighet här. Utredningen ansluter sig i lag- förslaget till denna terminologi. Tilläggas må emellertid, att utredningen ansett sig kunna för enkelhets skull i motiven tala endast om erkännande eller endast om verk— ställighet i åtskilliga sammanhang, där så— väl rättskraft som exigibilitet avses. Mot bakgrunden av det ovan anförda har detta uttryckssätt antagits inte kunna föranleda missförstånd.

2.2 År vidgat (ömsesidigt) erkännande av utländska domar eftersträvansvärt?

I utredningens direktiv har framhållits, att det inte råder tvekan om att en utveckling i riktning mot vidgat ömsesidigt erkännan- de av utländska domar är önskvärd, och att intresset härav för Sveriges del har vunnit i styrka genom vårt deltagande i den europeiska frihandelssammanslutningen liksom genom det ökade handelsutbytet och den ökade samfärdseln över huvud med främmande länder. Också i de remissvar som avgivits över förslaget till Haagkon- vention i ämnet har i allmänhet denna åsikt kommit till uttryck eller i allt fall inte blivit bestridd. Ett markant undantag utgör emellertid härvidlag den promemo- ria, som utarbetats av en delegation, till- satt inom flertalet näringsorganisationer bland remissinstanserna, och till vilken förutom berörda organisationer även kom- merskollegium anslutit sig. Delegationen

har i förevarande hänseende uttalat föl- jande:

»Det är visserligen riktigt, att det svenska näringslivets kontakter med utländskt rätts- väsende ökat — och kommer att öka — ge- nom Sveriges deltagande i den europeiska frihandelssammanslutningen liksom genom det ökade handelsutbytet och den ökade samfärdseln över huvud med främmande länder. Därav torde man dock inte utan vidare böra sluta, att behovet av erkän- nande och verkställighet av utländska do- mar skulle nämnvärt öka. Enligt delega- tionens erfarenhet har i vart fall hittills icke försports några olägenheter till följd av att svensk part icke kunnat erhålla verk- ställighet å utländsk civildom i Sverige eller i tredje land. Omvänt torde det i mellan- havandet med parter i vissa länder snarare ha uppfattats som en fördel, att domar härrörande från det landet icke utan vi- dare gällt eller kunnat verkställas mot svensk part i Sverige. Den hittillsvaran- de ordningen har i viss utsträckning ani- merat parter till att låta sina tvister slitas genom skiljedom eller åtminstone avtala om forum eller utjämna meningsmotsätt- ningarna genom förhandlingar. En sådan ordning får i stort anses vara att föredraga framför ett system, som möjliggör för ena parten att indraga sin motpart mot dennes vilja i en utländsk rättegång, som slutgiltigt avgör tvisten dem emellan.:

Mot bakgrunden av det citerade uttalan- det synes det vara anledning att något när- mare analysera frågan om behovet och effekten av en reglering, som innebär vid- gat ömsesidigt erkännande av svenska och utländska domar. Om man till en början betraktar saken enbart ur en renodlat nationalistisk synvinkel, torde kunna på- stås, att det på det hela taget knappast är ett svenskt intresse att utländska domar erkänns och verkställs i Sverige. Egendom som kan tas i anspråk för exekution kan ju företrädesvis förutsättas befintlig i det land, till vilket exekuten på grund av na- tionalitet eller domicil eller bådadera har sin starkaste anknytning. Erkännande av utländska domar här i riket kommer där-

med väsentligen att innebära ingrepp i de personers intressesfär, som framför allt kan göra anspråk på vårt lands beskydd. Enligt motsvarande resonemang måste det däremot i och för sig vara ett svenskt in— tresse att svenska domar erkänns utom- lands.1

Delegationen har över huvud inte direkt uttalat sig om intresset av svenska domars verkställande utomlands. Den kan emeller- tid inte gärna ha förbisett, att tillgodo- seende av detta intresse skulle utgöra den ena sidan av en sådan reglering som avses med dess remissyttrande. Delegationen får därför förmodas ha menat, att styrkan av sistnämnda intresse är ringa i betraktande av möjligheterna att träffa skiljeavtal eller avtala om forum eller utjämna menings- motsättningarna genom förhandlingar. Så- vitt gäller prorogation må härtill anmär- kas, att man inte torde kunna utgå från att ens sådana domar av svensk domstol som tillkommit efter forumavtal generellt erkänns utomlands. Att garantera sådant erkännande är just ett av den tilltänkta regleringens syften. Att meningsmotsätt- ningars utjämnande genom förhandlingar skulle kunna utgöra ett acceptabelt surro- gat för möjligheten att i Sverige utverka en även utomlands gångbar exekutionstitel förefaller kunna betvivlas. Det är en sak för sig, att hänsyn till inte bara parternas framtida relationer utan också de kostna- der som under alla förhållanden är för- enade med en process utgör, och alltid kommer att utgöra, starka incitament till meningsmotsättningars utjämnande på för- handlingsplanet. Då delegationen påstår, att den hittillsvarande ordningen i viss ut- sträckning animerat parter att utjämna meningsmotsättningar genom förhandlingar, måste den emellertid avse, att svensk part stundom sett sig föranlåten att acceptera ett förlikningserbjudande med särskild hän- syn till att alternativet för hans del varit att inlåta sig i en process utomlands. Om omständigheterna varit sådana, att behö- righet för svensk domstol rimligen bort erkännas enligt en internationell konven— tion om ömsesidigt erkännande, synes det-

ta liktydigt med att den hittillsvarande ord- ningen i vissa fall givit svensk part ett sakligt opåkallat underläge vid förliknings- förhandlingar. Delegationen gör vidare gäl- lande, att den hittillsvarande ordningen i viss utsträckning animerat parter att sluta skiljeavtal. Detta uttalande implicerar före- komsten av fall, där en svensk part, som i och för sig skulle ha föredragit slitande av tvist genom vanlig rättegång, slutit skil- jeavtal därför att han i avsaknad av reg- ler om erkännande av svenska domar utom- lands eljest måst förlägga eventuell pro- cess till motpartens hemland. Ett av syf- tena med en internationell konvention om erkännande av domar måste väl emeller- tid vara just, att parters val mellan skilje- förfarande och rättegång inte skall behöva påverkas av att skiljedomar men inte van- liga domar är internationeut gångbara exe- kutionstitlar.

Man får emellertid säkerligen akta sig för att överskatta betydelsen för frekven— sen av skiljeavtal av att regler om ömse- sidigt erkännande av svenska och utländs— ka domar i allmänhet saknas. Andra fak- torer, som stimulerar till slutande av skilje- avtal — möjligheterna att påverka skilje- nämndens sammansättning, sekretess etc. — är sannolikt så viktiga, att det får antas, att man inom näringslivet kommer att i väsentligen oförminskad utsträckning an- lita skiljeklausuler också i den mån möj- ligheten till internationellt erkännande av domstolsdomar vidgas. Det är å andra si- dan viktigt att observera, att möjligheten att sluta skiljeavtal inte bara kan utnytt- jas för att förebygga olägenhet av att svens- ka domar inte erkänns utomlands utan ock- så i samma mån fyller funktionen att be- reda svenska parter skydd mot de nack- delar, som ur deras synpunkt kan anses förbundna med erkännande och verkstäl- lande här i riket av utländska domar. Inom den sektor av den internationella samfärd- seln, där det finns praktiskt utrymme för skiljeklausuler, synes sålunda möjligheten att sluta skiljeavtal å ena sidan minska det

1 Jfr Eek, Internationell privaträtt, 2. uppl. 1967 s. 98.

praktiska behovet av svenska domars er- kännande utomlands men å andra sidan i samma mån neutralisera de farhågor man må kunna hysa för erkännande och verk- ställande av utländska domar.

Även om avtal med skiljeklausul kan förväntas också framgent representera en mycket stor del av den internationella sam- färdsel, som kan tänkas ge upphov till tvister, låter det sig emellertid svårligen förneka, att det finns en inte obetydlig sektor, där skiljeavtal kan förväntas inte förekomma. Med avseende på denna sek— tor — den enda som normalt är av intres- se för frågan om erkännande av domar — måste det i och för sig vara ett svenskt intresse att svenska domar erkänns utom- lands. Av delegationens citerade uttalan- de vill det emellertid förefalla, som om detta intresse borde anses mindre betydan- de än intresset att en svensk part inte nöd- gas finna sig i att en utländsk dom verk- ställs här. En dylik åsikt kan möjligen bero på att man bedömer risken för att tvingas till en sakligt ogrundad betalning såsom mera beaktansvärd än risken att inte lyckas genomdriva ett berättigat be— talningsanspråk. Det är i sin tur möjligt, att ett sådant betraktelsesätt kan ha visst fog, särskilt med tanke på förbindelser med länder av dubiös rättskultur, där den som investerar får vara beredd att för- lora vad han investerat både i fordringar och andra tillgångar men inte vill riskera att med hemmavarande förmögenhet nöd- gas svara för oberättigade krav. Inom den krets av stater med högt utbildad rätts- kultur, med vilka överenskommelser om ömsesidigt erkännande av domar närmast kan tänkas få aktualitet, synes emellertid denna synpunkt inte vara särskilt vägan- de. Det förefaller kunna förmodas, att riskerna för att oberättigat bli betalnings— skyldig vid erkännande av utländsk dom och att oberättigat bli utan betalning om svensk dom inte erkänns, här i det vä- sentliga jämnar ut varandra. Anledning torde också saknas till antagande, att inte genomsnittligt sett de fall, där en svensk kärande enligt dylik internationell över-

enskommelse skulle uppnå verkställighet utomlands av en svensk dom, skulle bli åtminstone ungefärligen lika frekventa som de fall, där överenskommelsen skulle för- anleda verkställighet av utländsk dom här iriket.

I detta sammanhang kan det ligga nära till hands att efterlysa ett statistiskt under- lag för bedömande av behovet respektive effekten av bestämmelser om ömsesidig verkställighet av domar. Om man till en början frånser den ledning, som uppgifter angående användningen av den svensk- schweiziska och den nordiska konventio- nen må kunna ge, är det emellertid up- penbarligen praktiskt omöjligt att få fram några statistiska upplysningar av nämn- värt intresse. En uppgift angående fall, i vilka utanför det konventionsreglerade om- rådet verkställighet sökts av utländsk dom i Sverige eller av svensk dom utomlands skulle givetvis vara helt intetsägande. Det förhållandet, att verkställighet inte kan be- viljas, måste naturligen medföra att an- sökan härom knappast någonsin göres. Inte heller en uppgift om fall, i vilka domar åberopats i process utanför domslandet, synes kunna vara av nämnvärt intresse. Det måste nämligen antas vara det i inter- nationella tvister vida vanligaste, att kä- randen har klart för sig, i vilket land sva— randen har egendom, som i och för sig kan tas i anspråk för verkställighet. Det får därför förmodas vara en undantags- företeelse att part utverkar en dom i visst land för att därefter, sedan han funnit att verkställighet i domslandet inte kan ske, på nytt väcker talan i annat land. Det för- hållande, som närmast intresserar, skulle vara i vilken utsträckning en svensk kä- rande väckt talan omedelbart i utlandet eller en utländsk kärande omedelbart an- hängiggjort process här under omständig— heter, vilka enligt en tilltänkt konvention skulle ha berättigat honom att utverka en internationellt gångbar exekutionstitel i sitt hemland. Inte heller en sådan uppgift skul— le emellertid vara fullständigt belysande i betraktande av möjligheten, att part nöjt sig med en mager förlikning inför alter-

nativet att behöva föra en process i ett land, om vars rättsordning och språk han haft föga kännedom. Framför allt måste emellertid hållas för visst, att framskaffan- det av en tillförlitlig dylik uppgift skulle möta oöverstigliga praktiska svårigheter.

Utredningen är icke heller i stånd att redovisa några upplysningar angående den utsträckning, i vilken den svensk-schweizis- ka konventionen tillämpats. Ansökningar i Sverige om exekvatur finns inte registre— rade på sådant sätt, att uppgifter härom kunnat införskaffas utan en arbetsinsats som synts vara helt oproportionerlig i för- hållande till det intresse sådana uppgifter enligt utredningens mening skulle kunna erbjuda. Efter vad som under hand inhäm- tats, synes förhållandet vara likartat be- träffande verkställighet av svenska domar iSchweiz.

Angående tillämpningen av den nordiska konventionen har däremot vissa siffror kunnat erhållas för tiden 1961—1966. En- ligt dessa har verkställighet i Sverige sökts i 116 fall, fördelade på 23 ansökningar från Danmark, 82 från Finland och 11 från Norge. Antalet fall, då här i riket ut— färdats sådant bevis, som enligt art. 6 i konventionen förutsätts för verkställighet i annat nordiskt land, är 39. Antalet med- delade dylika bevis är i Danmark 49, i Fin- land 111 och i Norge 30. Härjämte förelig- ger en uppgift från Finland, att mot siffran lll utfärdade bevis står 3 fall, i vilka ansökan därom förkastats, och 49 fall, i vilka ansökan återtagits eller returnerats. Någon motsvarighet till sistnämnda båda uppgifter föreligger inte från övriga nor- diska länder.

De återgivna siffrorna ger till en början vid handen, att den omedelbara praktiska betydelsen av den nordiska konventionen måste sägas vara skäligen blygsam. Av alla avgöranden i hela Norden, som i och för sig omfattas av konventionen, är det en- dast ett knappt 40—tal som i genomsnitt årligen under den angivna perioden givit upphov till ansökan om verkställighet i annat nordiskt land. Med hänsyn härtill kan man kanske fråga sig, om inte överens-

kommelser i ämnet med utomnordiska län- der kan förväntas få en förhållandevis än mera sällsynt tillämpning, och om det där- för över huvud är mödan värt att eftersträ- va sådana överenskommelser. Enligt ut- redningens mening utgör emellertid det an- tal fall, i vilka regler om verkställighet av tvistemålsdomar tillämpas, ingen mätare på verkställighetsreglernas praktiska bety- delse. Redan vetskapen om att en dom kan verkställas torde i utomordentligt betydan- de utsträckning föranleda inte bara att en tappande part ställer sig domen till efter— rättelse utan också att en borgenär inte ens behöver utverka en exekutionstitel för att få betalt.2 Även om man inte bör göra sig några överdrivna föreställningar om bety- delsen av regler om ömsesidigt erkännan- de av utländska domar, synes sålunda an- ledning saknas till annat antagande än att åtminstone den indirekta betydelsen av så- dana regler också i förhållandet mellan Sverige och utomnordiska stater kan vara tämligen avsevärd.

En sammanställning av de angivna siff- rorna visar emellertid också, att under den angivna perioden verkställighet av dom från annat nordiskt land sökts i Sverige i nästan exakt tre gånger så många fall som de, i vilka verkställighet sökts av svensk dom i annat nordiskt land. Orsakerna till denna från svensk nationalistisk synpunkt oförmånliga relation kan inte med någon grad av säkerhet anges. Med hänsyn till att det ojämförligt övervägande antalet an- sökningar om verkställighet i Sverige kom- mer från en enda av de övriga nordiska staterna, nämligen Finland, och att statis— tiken omfattar endast en kort period ger emellertid enligt utredningens mening ma- terialet inte tillräckligt stöd för antagande, att den dominerande rollen för vårt land i förhållandet till övriga nordiska länder enligt den nordiska konventionen skulle typiskt sett vara rollen av mottagare. Un— der alla förhållanden torde materialet inte tillåta någon som helst generell slutsats

' Se härtill särskilt Olivecrona, Utsökning, 5. uppl. 1967, s. 51 d'.

härvidlag i fråga om förhållandet till and- ra länder enligt tilltänkta överenskommel- ser om ömsesidigt erkännande och verk- ställande av domar. Siffrorna ger däremot en antydan om det i och för sig ganska självklara förhållandet, att relationen mel- lan import och export av domar måste kun- na komma att i avsevärd grad variera be- träffande olika stater och under skilda pe- rioder, beroende på bl. a. den utsträckning i vilken export och import av arbetskraft samt annat mer eller mindre tillfälligt be- folkningsutbyte mellan Sverige och veder- börande stat förekommer. Från en natio— nalistisk utgångspunkt kan detta givetvis mana till försiktighet i fråga om förbin- delser på området med viss eller vissa sta- ter. Någon grund för antagandet, att över- enskommelser med sådana främmande sta- ter, som eljest kan komma i betraktande, angående ömsesidigt erkännande av domar skulle generellt eller typiskt sett bli oför- månliga för oss ens från en utpräglat na— tionalistisk ståndpunkt, synes emellertid inte stå att påvisa.

Man kan emellertid då fråga sig, om inte det förda resonemanget leder till, att överenskommelser med utländska stater av hög rättskultur om ömsesidigt erkännande av domar inte heller skulle erbjuda över- vägande fördelar och att m.a.o. på det hela taget intet skulle stå att ur svensk syn- vinkel vare sig vinna eller förlora på vid- gat ömsesidigt erkännande. Det vill synas som om svaret på denna fråga måste ut- falla jakande under förutsättning att man betraktar de fall, där enligt en tilltänkt konvention en svensk part skulle nödgas finna sig i verkställighet av utländsk dom, såsom likvärdiga med de fall, där enligt samma konvention en svensk part skulle kunna få verkställighet utomlands av en svensk dom. Denna förutsättning är emel— lertid enligt utredningens uppfattning re- dan från svensk nationalistisk synpunkt oriktig. Dess ohållbarhet synes bli ytterli- gare accentuerad om man inte fasthåller vid ett extremt nationalistiskt betraktelse- sätt utan —- vilket enligt utredningsmannens mening är befogat — betraktar frågan om

ömsesidigt erkännande av domar såsom ett problem, vars lösning i princip bör syfta till en rimlig avvägning mellan motstridi- ga intressen hos olika parter, oberoende av nationalitet och domicil. Det nu anför- da skall i det följande något närmare ut- vecklas.

De bör då först understrykas, att den väsentliga effekten av en konvention om ömsesidigt erkännande knappast skulle bli att förebygga dubbla rättegångar. Såsom redan i det föregående antytts, är det föga troligt att en kärande väcker talan i sitt hemland, om han vet att den svaranden tillhöriga egendom, som i och för sig kan tas i anspråk för verkställighet, befinner sig i ett annat land och att domen icke skulle där betraktas såsom verkställbar. I den mån dubbla rättegångar nu förekom- mer, kan det förmodas väsentligen gälla undantagsfall, där käranden misstagit sig angående den faktiska möjligheten till verk- ställighet i domslandet. Den normala ef- fekten av avsaknad av regler om erkännan- de och verkställighet av utländska domar måste antas vara, att käranden omedelbart väcker talan i land, där svaranden har egendom, och att sedermera frågan om verkställighet i annat land inte blir aktuell. Annorlunda uttryckt blir det i dagens läge svarandens innehav av egendom som i en internationell tvist typiskt sett dikterar va- let av land för den process, genom vilken parternas mellanhavanden slutgiltigt regle- ras. I en tvist, där båda parter kan förmo- das önska få en rättegång förlagd till sitt hemland men där endast ena partens önske- mål härom kan tillgodoses, blir uppenbar- ligen den väsentliga effekten av en kon- vention om erkännande och verkställighet av utländska domar att avgöra, vilkendera partens intresse som skall tillgodoses fram— för den andres. Att svarandens innehav av egendom i annat land än hemlandet enligt utländsk lagstiftning må kunna läggas till grund för behörighet för utländsk domstol, vars dom kan verkställas i denna egendom, kan visserligen aldrig förhindras av en kon- vention, som enbart avser internationellt erkännande och verkställande av domar.

Det oaktat måste enligt utredningens me- ning syftet med en dylik konvention vä- sentligen vara att avvägningen av parters motstridiga intressen att få processen för- lagd till hemlandet såvitt möjligt sker med hänsyn till andra och rationellare faktorer än enbart lokaliseringen av svarandens egen- dom.

Låt oss då mot bakgrunden av det an- förda betrakta exempelvis fallen, att en svensk turist i Bonn med en cykel påkört och skadat en där bosatt tysk medborgare, och att en tysk turist i Stockholm på mot- svarande sätt skadat en stockholmare. Om man frånser möjligheten att turisten till- hörig egendom kvarhålles såsom säkerhet för skadestånd — vilket i och för sig ur andra synpunkter knappast är önskvärt — och har tillräckligt värde härför, är situa- tionen i dag den, att för att få en faktiskt verkställbar skadeståndsdom i det första exemplet tysken måste stämma svensken i Sverige och i det andra exemplet svensken måste väcka talan mot tysken i Förbunds- republiken. Det kan däremot förutsättas, att enligt en konvention mellan Sverige och Tyskland om ömsesidigt erkännande och verkställande av domar platsen för kolli- sionen skulle anses grunda en av konventio- nen accepterad behörighet och att sålunda den skadelidande i båda fallen enligt en dylik konvention skulle kunna i sitt hemland ut— verka en i svarandens hemland verkställbar dom.s Konventionen skulle därmed i det första exemplet innebära ett uppoffrande av svenskens förmodade intresse att få even- tuell process förlagd till Sverige, medan i det andra exemplet svensken skulle få sitt intresse att kunna i Sverige utverka en verk- ställbar dom tillgodosett.

Enligt utredningens mening är det inte ens ur nationalistisk svensk synvinkel be- fogat att jämställa de båda anförda fallen och påstå, att vinsten i det ena uppväges av förlusten i det andra. Det måste näm- ligen anses långt mera befogat att en svensk inte skall se sig tvingad att föra rättegång utomlands enbart därför att han blivit på- körd och skadevållaren visar sig vara ut- synas vara mindre anledning att betvivla

länning, än att en svensk turist skall kun- na påräkna att inte behöva svara utomlands för skador, som han där orsakat.4 Av de båda svenskarnas intresse att inte behöva processa utomlands synes sålunda den i Stockholm påkördes väga betydligt tyng- re än turistens. Och överger man det na- tionalistiska perspektivet för att i stället se parterna såsom enskilda personer med anspråk på en rimlig avvägning av deras motstridiga intressen, torde man finna att den tilltänkta konventionen i båda exem- plen skulle innebära en påtaglig förbätt- ring av den nu gällande ordningen. Erkän- nande av en tysk dom i det första exem- plet synes m.a.o. vara att betrakta inte bara såsom ett pris värt att betala för att uppnå erkännande i Tyskland av en svensk dom i det andra exemplet utan också så- som ett i och för sig fullt befogat tillmötes- gående av en tysk medborgares anspråk på att inte behöva processa här i en situa- tion, där rättsförhållandet saknar varje rim- lig anknytning till Sverige men har en högst påtaglig sådan till hans eget hemland.

Om man utgår från att en svensk lag— stiftning om vidgat erkännande och verk- ställande av utländska domar begränsas till domar, där tvisten haft en sådan anknyt- ning till domslandet, att den vinnande par- tens intresse att få tvisten avgjord genom process där får anses ha vägt tyngre än den tappandes intresse att få processen för- lagd till annat land, kan det kanske snarast

3 Jfr nedan 5. 90 ff. ' Måhända kan någon vilja göra gällande, att det överhuvud icke är befogat att, såsom skett, mot varandra väga för- och nackdelar i olika fall, eftersom det inte gäller samma person. Man skulle sålunda inte vara berättigad att s.a.s. kvitta den ena partens intresse mot den andras. Såsom argu- ment mot ett vidgat ömsesidigt erkännande av ut- ländska domar drabbas emellertid denna synpunkt av invändningen, att det är just en sådan kvittning man gör, om man anser en svensk kärandes obe- stridliga intresse av svensk doms internationella erkännande inte böra tillgodoses, därför att i andra fall erkännande av utländsk dom skulle kunna ska- da en svensk svarandes intresse. Framför allt synes emellertid kunna hävdas, att man alltid måste räkna med vissa ogynnsamma verkningar av en tilltänkt lagstiftning, och att man därvid i princip inte kan undgå att se till vad som förväntas bli den övervägande effekten.

behovet av vidgade internationella relatio- ner på området än att ifrågasätta, huruvida en dylik svensk lagstiftning överhuvud bör förutsätta ömsesidighet. Det kan med visst fog göras gällande, att det bör ankomma på den svenske lagstiftaren att bedöma, i vilken utsträckning enskilda parter rimligt- vis bör få anspråk på erkännande här av utländsk dom tillgodosedda, medan det må förbli utländska lagstiftares sak att för sin del avgöra, hur de vill ställa sig till svenska domar. Att ett ömsesidighetskrav på detta område inte är sakligt befogat har också från flera håll förfäktats i utländsk littera- tur.5 Upprätthållande av ett ömsesidighets- krav har därvid bl.a. sagts innebära, att en stat i anledning av en annan stats lag- stiftning utövar repressalier mot dess en- skilda medborgare.

Om man enligt det anförda på föreva- rande område inte bör anlägga ett utpräg- lat nationalistiskt betraktelsesätt, bör man emellertid enligt utredningens mening inte heller gå till motsatt ytterlighet. Under alla förhållanden förblir det ett starkt svenskt intresse att svenska domar i rimlig utsträck- ning erkänns utomlands. Upprätthållande av ett krav på ömsesidighet såsom förut- sättning för erkännande av utländska do- mar här i riket är otvivelaktigt det mest verksamma medel som står oss till buds för tillgodoseende av detta intresse, och ett uppoffrande av detta medel synes åt- minstone i dagens läge inte kunna gene- rellt försvaras.a

Det må framhållas, att det nu anförda i och för sig är väl förenligt med vad i direktiven för utredningen uttalats därom, att generella bestämmelser om erkännan- de och verkställighet av främmande domar skulle kunna sättas i kraft i förhållande till annat land antingen efter träffad överens- kommelse om ömsesidigt erkännande och verkställighet av domar meddelade i det landet eller eventuellt, under vissa förut- sättningar, även utan sådan överenskom- melse. Frånsett eventualiteten att särskilda handelspolitiska eller likartade skäl skulle kunna i något fall göra ett frånfallande av ömsesidighetskravet från svensk synpunkt

befogat, har man i sistnämnda hänseende närmast anledning att tänka på förhållan- det till länder, vilkas lagstiftning innehål- ler generella bestämmelser om erkännande av utländska domar under angivna villkor, bland vilka upptagits ömsesidighet. I för- hållande till länder med lagstiftning av denna innebörd kan ju ömsesidighetskra- vet uppfyllas i och med en intern svensk lagstiftning i ämnet utan föregående över- enskommelse.

I anslutning till det sist sagda må beröras eventualiteten, att i en svensk lagstiftning ömsesidighet skulle uppställas som ett med övriga betingelser för erkännande av ut- ländsk dom sidoordnat villkor. Innebörden av en sådan reglering skulle närmare be- sett vara den, att domstol eller annan myn- dighet, åt vilken prövning av frågan om erkännande av utländsk dom anförtros, hade att bedöma, huruvida enligt doms- landets lagstiftning svenska domar erkänns under betingelser motsvarande dem som uppställts i den svenska lagstiftningen för erkännande av domar från detta land. Det synes emellertid vara avgjort olämpligt, att bedömandet av frågan om ömsesidighet sålunda överlämnas åt de rättstillämpande myndigheterna. Härvidlag må först och främst framhållas, att man praktiskt taget aldrig torde kunna räkna med att flera sta- ter oberoende av överenskommelse upp- ställer förutsättningar för erkännande av utländsk dom, vilka i alla detaljer sam- manstämmer. Ett ställningstagande till frå- gan om faktisk ömsesidighet blir därför i praktiken ett bedömande, huruvida vissa skiljaktigheter skall anses ur ömsesidighets- synpunkt väsentliga eller oväsentliga. Ett

5 Se t.ex. Lando, a.a. s. 321, Nadelmann i The American Journal of Comparative Law 1964 s. 78, Batifi'ol, a.a. s. 830, Mercier, a.a. s. 113 och Riad, La valeur internationale des jugements en droit comparé s. 191. * Mot ett dylikt resonemang har Lando, a.a. s. 301, invänt att införandet år 1932 av ett ömse- sidighetskrav i Danmark inte syntes ha gjort andra länder ”så begejstrede for den gensidighed, som Danmark nu kunne tilbyde ved traktat, at de har villet afslutte traktat med os.” Det är emellertid härvidlag knappast betydelselöst, att såvitt känt Danmark självt icke tagit initiativ till förhandlingar i ämnet med någon annan stat.

ställningstagande av denna art synes när- mast ankomma på lagstiftaren. Att genom en särskild lagstiftningsakt från början an- ges, beträffande vilka länder ömsesidighets- kravet skall anses uppfyllt — eller till även— tyrs på grund av särskilda skäl domar må kunna erkännas oberoende av ömsesidig- het — är också uppenbarligen angeläget med hänsyn till förutsebarhet och likformighet i rättstillämpningen.

2.3 Frågan om urval av stater, vilkas do- mar skulle kunna erkännas

] det följande skall upptas frågan, huru— vida det från andra synpunkter än med hän— syn till ett krav på ömsesidighet kan vara påkallat att från erkännande här i riket överhuvud utesluta domar från vissa sta- ter.

Det måste då till en början framhållas såsom otvivelaktigt, att i vissa länder rätts- skipningen får anses stå på en sådan nivå, att man har grundad anledning till miss- tro mot dess domstolsavgöranden. Bl. a. får man säkerligen räkna med att det i vissa stater kan erbjuda särskilda svårigheter för en utlänning att i tvist med medborgare i domslandet övertyga domstolen om det rätt- mätiga i sin sak. Till de villkor för erkän- nande, som under alla förhållanden måste upptas i en lagstiftning i ämnet, hör vis- serligen en ordre public—klausul, med vilken man i speciella fall kan tänkas komma till rätta med särskilt misslyckade rättsskip- ningsprodukter. Det är alltså fråga om ett stadgande i huvudsaklig överensstämmelse med exempelvis art. 12 i den nordiska doms- konventionen, där det föreskrivs att kon— ventionen inte medför förpliktelse till er- kännande eller verkställighet, där detta uppenbarligen vore oförenligt med landets rättsordning. Frågan blir emellertid, om ett stadgande av denna eller likartad utform- ning kan anses erbjuda ett skydd, som är tillräckligt effektivt för att man inte skall behöva generellt utesluta domar från något land. Härtill må förutskickas, att det för en allmän diskussion av denna fråga knappast synes erforderligt att närmare precisera det

tilltänkta stadgandets avfattning. Även om en ordre public-klausul givetvis kan utfor- mas mer eller mindre restriktivt, måste den under alla förhållanden bli så allmänt hål- len, att det väsentligen blir en fråga för praxis, hur långt man må vara benägen att utsträcka dess tillämpning.

I 1932 års utredning konstateras kate- goriskt, att förbehåll om vägran av erkän- nande av domar som strider mot » god sed», »offentlig ordning», är »grossly unjust» el- ler dylikt inte är tillfyllest i fall av en allmän misstro till det främmande landets domstols- väsende.1 Denna ståndpunkt har emellertid inte förblivit obestridd. Det må sålunda erin- ras om att bl. a. Karlgren tänkt sig möjlighe- ten att man i praxis kunde utan stöd av lag tillerkänna rättskraft åt utländska domar under vissa betingelser.2 Självfallet vore det omöjligt att vid en sådan utveckling i praxis direkt diskriminera domar från vissa stater. Däremot borde man enligt Karlgren mycket bestämt upprätthålla ordre public-regeln, oavsett hur man än sedan formulerade den- samma. Karlgren tillägger, att det under förutsättning av en dylik utveckling i praxis förmodligen t. o. rn. bleve påkallat att här åt begreppet ordre public ge ett betydligt vidsträcktare tillämplighetsområde än enligt svensk rättsuppfattning eljest är vanligt.

Av det anförda framgår, att även Karl- gren menar begreppet ordre public med den räckvidd det hittills tillagts enligt svensk rättsuppfattning knappast vara i förevaran- de sammanhang tillfyllest. Karlgrens ut- talande synes dock förtjäna instämmande också i så måtto, att det i och för sig näppe- ligen är uteslutet att i praxis utvidga dess tillämpning, ehuru en sådan utvidgning knappast skulle kunna begränsas till do- mar på enbart förmögenhetsrättens område. Under alla förhållanden måste emellertid utnyttjande av en ordre public-klausul för- utsätta att man kan peka på någon påtaglig brist i sakens handläggning eller avgörande. Att direkt konstatera exempelvis att dom-

1 SOU 19322 5. 18. ” Se ovan 5. 24 f. — Jfr även Lando,a.a. s. 299, som anser misstron ”til de underutviklede landes domme" vara ”staerkt overdrevet".

stolen inte haft en opartisk inställning måste vanligtvis vara ytterligt svårt eller rent- av omöjligt. Mot en eventuell tendens i viss stat att i rättsskipningen så långt som möjligt främja det egna landets medborgares intressen i tvist med utlänningar synes så- lunda en ordre public-klausul erbjuda ringa skydd, och detsamma kan förmodas gälla även i åtskilliga fall av annan typ, där den tappande parten inte fått en sådan prövning av sin sak, som han rimligen bort kunna påräkna.

Mot ståndpunkten, att nu berörda be- tänkligheter måste anses utslagsgivande, kan till äventyrs åberopas, att enligt 1929 års lag om utländska skiljedomar vårt land prin- cipiellt erkänner konventionella skiljedomar från vilket land som helst. Det torde vara allmänt erkänt, att ett skiljeförfarande ty— piskt sett knappast erbjuder större rätts- säkerhetsgarantier än en ordinär process. I en stat, där man har anledning räkna med en extremt nationalistisk inställning, finns exempelvis knappast nämnvärt större an- ledning förmoda att avgörandet bottnar i en partisk inställning om det givits av dom— stol än om det meddelats av tre skiljemän, av vilka den tappande visserligen fått utse en men de båda övriga utsetts av motparten respektive offentlig myndighet i nämnda stat. Det förhållandet, att lagen om ut- ländska skiljedomar — som i 7 5 under 8) upptar en regel av ordre public-karaktär — kunnat ges generell räckvidd utan att, såvitt känt, påtagliga olägenheter härav för- sports, borde därför — kunde man tycka — utgöra ett stöd för att man inte heller be- träffande domstolsdomar skulle behöva ute- sluta avgöranden från vissa stater. Häremot kan dock i sin tur invändas inte bara att part i princip kan förväntas underlåta att sluta andra skiljeavtal än sådana som garan- terar ett opartiskt och i övrigt tillfreds- ställande bedömande, utan också att det kan finnas anledning att i lagstiftningen acceptera större risker än eljest ur rätts- säkerhetssynpunkt, då det gäller avgöran- den av en instans, vars jurisdiktion den tap- pande parten frivilligt underkastat sig. Pa- rallellen med utländska skiljedomar leder

därför beträffande domstolsdomar knappast längre än till att man i sådana fall, där en utländsk domstols behörighet grundats på ett prorogationsavtal, borde kunna i princip erkänna en dom från vilket land som helst.

En annan synpunkt, som skulle kunna tala för att betänkligheter mot viss stats rättsskipning inte borde föranleda att man generellt utesluter erkännande av dess do- mar enligt en överenskommelse om ömse— sidighet är, att det i förhållande till dylik stat blir av desto större vikt för en svensk kärande att med utsikt till erkännande kun— na få en process förlagd till sitt eget land. Ömsesidigheten kan emellertid här lätt visa sig bli en illusion. Hyser man överhuvud grundad misstro mot rättsskipningen i viss stat, lär det vara att befara, att inte heller ett åtagande av samma stat att erkänna svenska domar skulle tillämpas lojalt och i övrigt tillfredsställande. Såsom förut antytts, torde det av hänsyn till svenska intressen överhuvud vara att föredra, att den som gör investeringar i dylik stat får räkna med risken att på grund av materiellt oriktiga domar från denna stat göra en oberättigad förlust av både fordringar och annat där investerat kapital men inte behöver med hemmavarande förmögenhet vara under— kastad dess jurisdiktion.?»

Det hittills anförda motiverar enligt ut- redningens uppfattning att erkännande av utländska domar inte utsträcks till domar från vilken stat som helst, även om veder- börande stat för sin del må vara beredd att uppfylla ett ömsesidighetskrav. En annan sak är, att uppställande av ett ömsesidig- hetskrav föranleder, att man kan undvika en i lagstiftningen direkt framträdande gräns mellan olika stater efter tilltron till deras rättsskipning, vilken — såsom 1932 års ut- redning funnit - skulle te sig från den inter- nationella samfärdselns synpunkt stötande.

Det faller i och för sig inte inom utred- ningens uppdrag att närmare undersöka med vilka länder Sverige bör kunna ingå avtal om ömsesidigt erkännande av domar under den antagna förutsättningen att ett

3 Jfr ovan s. 38.

urval härvidlag är erforderligt. Det oaktat har det synts naturligt att i detta samman- hang något belysa frågan, i vad mån även andra synpunkter än hänsyn till rättsskip- ningens allmänna nivå i vederbörande stat påkallar beaktande vid ett dylikt urval.

Utgångspunkt för den följande undersök- ningen bildar sålunda antagandet, att fråga är om ömsesidigt erkännande av domar i förhållande till en stat, vars rättegångsväsen i och för sig fyller rimliga eller rentav högt ställda anspråk. Om vi tills vidare alltjämt håller oss till faktorer på det processuella planet, är det givet, att det likväl kan möta stora praktiska svårigheter för en svensk att effektivt bevaka sin rätt inför domstol i den utländska staten. Även om man får räkna med att den som har att processa inför utländsk domstol praktiskt taget un- dantagslöst blir nödsakad att — vanligen jämte ombud i hemlandet — anlita advokat i det främmande landet, och att detta så— lunda är ett förhållande som man får accep- tera för att överhuvud kunna erkänna do- mar från någon utländsk stat, samt att per— sonlig inställelse i en utländsk process i gengäld långt ifrån alltid blir nödvändig, får det också antagas, att nämnda svårig- heter typiskt sett ökar med tilltagande av- stånd mellan staterna i geografiskt, språk— ligt och processuellt hänseende.

Frågan blir då, om man vid ett urval av länder, vilkas domar anses böra erkännas, har anledning att särskilt beakta nu nämnda faktorer. Den inom näringsorganisationerna tillsatta delegationen har i sitt remissytt- rande över förslaget till Haagkonvention besvarat frågan jakande. Utredningen är emellertid benägen för ett nekande svar. Argumenteringen blir härvidlag väsentligen densamma som anförts till stöd för åsikten att man inte i princip bör ställa sig negativ till vidgat ömsesidigt erkännande av ut- ländska domar. I samma mån som avstånd i geografiskt, språkligt och processuellt hän- seende gör det särskilt betungande för en svensk svarande att behöva processa i ut- ländsk stat, i samma mån är det för en svensk kärande av särskilt värde att enligt en konvention kunna undgå process i den

utländska staten genom att en svensk dom betraktas som verkställbar där. Det bör vi- dare erinras om att konventionens regle- ring av frågan om domstolens behörighets- grund såsom villkor för erkännande förut- sättes ge uttryck åt en rimlig avvägning av parternas motstridiga intressen av att inte behöva processa utomlands. I de fall, där en utländsk dom skulle komma ifråga till erkännande här, förutsättes alltså situa- tionen vara den, att med hänsyn till tvis- tens anknytningsfakta den utländske käran- dens intresse av att inte behöva processa utomlands får anses ha vägt tyngre än den svenske svarandens motsvarande intresse. Och i den mån eftergiften av den svenske svarandens intresse framstår såsom betung- ande för honom skulle ju underlåtenheten att göra denna eftergift för kärandens mera befogade intresse i ännu högre grad vara för denne betungande. Det förhållandet, att ett stort avstånd mellan länder gör det för båda parter särskilt betydelsefullt var pro- cessen förläggs, synes snarast göra det än mera angeläget att problemet löses genom en rimlig avvägning av parternas motstri- diga intressen.

Bland de faktorer, som särskilt skulle mo- tivera en negativ inställning till domar från vissa länder, har den inom näringsorganisa- tionerna tillsatta delegationen också fram- hållit skiljaktigheter mellan de berörda län- dernas materiella rätt och internationella privaträtt. Härtill må först understrykas, att tvists upptagande till prövning av domstol i viss stat i och för sig ingalunda behöver in- nebära, att tvisten avgörs med tillämpning av denna stats materiella rätt. Frågan om tillämplig lag är från spörsmålet om behörig domstol principiellt helt fristående. En an- nan sak är, att varje domstol vid bestäm- mande av tillämplig lag utgår från sitt eget lands internationellt privaträttsliga regler. Mot bakgrunden härav synes det vara an- ledning att först renodla frågan om bety- delsen av skiljaktigheter i staternas interna materiella rätt. I det närmast följande förut- sätts sålunda, att de båda staternas inter- nationella privaträtt ger anvisning på samma lands lag. Den utländska dom, om vars er-

kännande är fråga, förutsätts sålunda ha avgjort tvisten med tillämpning av den lag, som skulle ha varit att tillämpa också av svensk domstol.

Om då till en början vidare antas, att lex causae är domstolslandets egen lag, före- faller det finnas fog för påståendet, att man principiellt saknar anledning vägra erkän- nande på den grund att denna lag till även- tyrs skiljer sig från svensk rätt på det aktu- ella området. Det kan ju inte gärna göras gällande, att svenska domstolar skulle ha större förutsättningar att tillämpa viss ut- ländsk stats lag än domstolarna i just denna utländska stat.

Helt torde man emellertid inte kunna frånkänna skillnader mellan staternas ma— teriella rätt betydelse ens i fall, där lex causae är domstolslandets egen lag. Här- vidlag kan erinras om att delegationen kri- tiserat en bestämmelse i förslaget till Haag- konvention om platsen för utomobligatorisk skadegörelse såsom behörighetsgrund, med motivering bl. a. att skadestånd på grund av trafikolyckor och annan personlig skade- görelse i vissa länder utdöms med belopp, som enligt svensk rättsuppfattning synes helt orimliga. I de av delegationen åsyftade fallen kan situationen i de allra flesta fall förmodas vara den, att domstolslandets lag utgjort lex causae även enligt svensk inter— nationell privaträtt. Den allmänna nivå som av domstolslandets domstolar tillämpas be- träffande skadestånd måste enligt utred— ningens mening betraktas såsom en integre- rande del av rättsordningen i detta land. Då delegationen menar, att en skadeståndsdom som ansluter sig till denna nivå i vissa fall inte bör erkännas här, innebär detta sålunda, att en s.a.s. lojal tillämpning av vad som enligt svensk internationell privaträtt utgör lex causae inte bör accepteras.

Enligt utredningens mening kan det väl också finnas fog för att i viss utsträckning vägra att acceptera en sådan tillämpning, när den leder till resultat som enligt svenskt synsätt framstår som orimliga. Problemet är emellertid inte ur världen i och med att man vägrar acceptera en utländsk dom eller — om man så vill — det är inte ett för erkän-

nande av utländska domar specifikt problem. Ty också om talan Väckes vid svensk dom— stol, där den utländska rätten förutsätts utgöra lex causae, uppkommer frågan, hur man skall kunna undvika de resultat till vilka den i och för sig leder. I fråga om be- loppet av skadestånd, som inte är preciserat i skriven lag, blir det visserligen lätt för en svensk domstol att avvika från en s.a.s. lojal tillämpning av den utländska rätten genom att utdöma ett enligt svensk rätts— uppfattning skäligt belopp utan att det for- mellt framstår som en avvikelse, medan man, om man står inför en utländsk dom, som principiellt skall erkännas, nödgas—i den mån lagen medger det — öppet uttala en vägran att acceptera den utländska rätts— tillämpningen. Sakligt sett synes det emel— lertid inte vara någonting eftersträvansvärt, att en avvikelse från lex causae skall kunna ske 5. a. s. i smyg. Beträffande såväl tillämp- ning av utländsk rätt vid svensk domstol som erkännande av utländsk dom måste det vara möjligt att öppet göra de förbehåll som må erfordras för att man inte skall behöva ac- ceptera orimliga konsekvenser av lex causae.

Såvitt gäller erkännande av utländsk dom bör enligt utredningens mening den ordre public-klausul, som förutsätts vara att till- gå, erbjuda ett tillräckligt skydd för de flesta av de extrema fall, om vilka här är fråga. Möjligen kan det dock ifrågasättas, om den- na är ett tillräckligt smidigt instrument just i fråga om skadeståndsberäkning. Å ena sidan kan det nämligen här te sig särskilt vanskligt att bedöma, vid vilken gräns en överträdelse av ordre public skall anses före- ligga. Å andra sidan kan det synas otill— fredsställande att en tillämpning av ordre public-klausulen på grund av beloppets stor- lek skall möjliggöra för svaranden att helt undgå skadeståndsskyldighet här i riket. Ett sätt att tillgodose dessa båda synpunkter vore att införa en möjlighet att här i riket jämka skadeståndsbelopp. Det har emeller- tid inte synts påkallat att införa en generell regel av denna innebörd i utredningens lag— förslag. Såvitt känt har problemet aktualitet endast beträffande ett fåtal av de stater, med vilka överenskommelser angående erkännan-

de av domar kan bli aktuella. Det torde där- för på sin höjd bli fråga om en särregel i förhållande till viss eller vissa enskilda ut- ländska stater.

Utredningen övergår härefter till den om- vända situationen, att den lag som utgör lex causae och tillämpats genom en ut- ländsk dom är svensk lag. Med hänsyn till de svårigheter som alltid är förbundna med tillämpning av utländsk rätt föreligger na- turligtvis här en särskild risk för att domen är materiellt oriktig.

Det anförda ger då först anledning till frågan, huruvida risken för att domar över- huvud blir oriktiga på grund av att dom- stolen haft att tillämpa utländsk rätt ökas enligt ett system med ömsesidigt erkännande av utländska domar. Denna fråga måste en- ligt utredningens mening besvaras nekande. För de fall, där erkännande av utländsk dom här i riket skulle komma ifråga enligt en konvention men där utländsk part nu måste väcka talan i Sverige, förefaller det saknas anledning till annat antagande än att svensk och utländsk rätt på det hela ta— get lika ofta utgör lex causae. Enligt båda systemen skulle då domstols tillämpning av utländsk lag förekomma i väsentligen sam- ma utsträckning.

Om man gör det i och för sig osäkra an- tagandet, att felbedömningar vid tillämpning av utländsk rätt företrädesvis utfaller till den inhemska partens favör, får däremot det nuvarande systemet med avseende på fall, där svensk part är svarande, antas vara för svenska parter förmånligare. Förhållan- det har emellertid sin avigsida i att en svensk kärande enligt nyssnämnda anta- gande har en oförmånligare ställning än enligt en konvention. Framför allt kan det emellertid enligt utredningens mening inte vara ett legitimt skäl att vägra erkännan- de av utländska domar, att risken för fel- bedömningar vid tillämpning av utländsk rätt skall fördelas ojämnt till den egna par- tens favör.

Om vi härefter övergår till betydelsen av skiljaktigheter mellan ifrågakommande sta- ters internationellt privaträttsliga regler, blir bilden i viss mån en annan. Situationen är

visserligen i så måtto alltjämt oförändrad, att de nackdelar det kan innebära för en svensk part att vårt land erkänner en ut— ländsk dom, som givits med tillämpning av annan lag än den enligt svensk internationell privaträtt riktiga, har en motsvarighet i att svensk internationell privaträtt slår igenom vid erkännande av svensk dom utomlands. Det är däremot klart att, såvitt enbart angår erkännande här i riket, skiljaktigheter på den internationella privaträttens område är ägnade att öka det antal här verkställbara domar, som enligt svenskt synsätt är materi- ellt oriktiga. Det är därvid självfallet, att denna ökning blir större med tilltagande skiljaktigheter beträffande det materiella innehållet i de rättsordningar, mellan vilka valet av lex causae står. Härav kan emel- lertid inte rimligen dragas slutsatsen, att skiljaktigheter mellan ifrågakommande sta- ters internationellt privaträttsliga regler bör föranleda, att domar från vissa stater över- huvud utesluts från erkännande här i riket. Såvitt dylika skiljaktigheter överhuvud an- ses böra beaktas, kan ju detta ske genom den mindre drastiska åtgärden att såsom villkor för erkännande uppställa, att tvisten inte avgjorts med tillämpning av annan lag än den som enligt svensk internationell pri— vaträtt utgjort lex causae, åtminstone så- vitt valet av tillämplig lag kan antas ha varit avgörande för utgången. Uppmärksamman- de av skiljaktigheter mellan ifrågakomman- de länders internationella privaträtt leder därför över till en annan frågeställning, nämligen i vad mån särskilda förhållanden i skilda länder påkallar beaktande vid ut- formande av förutsättningarna för erkän- nande, eventuellt t. 0. m. i sådan grad, att det framstår såsom utsiktslöst att nå fram till en i förhållande till ett nämnvärt antal stater enhetlig reglering.

2.4 Är en enhetlig reglering i förhållande till ett nämnvärt antal stater möjlig?

Det hittills tillämpade förfarandet, innebä- rande att — efter avslutad överenskommelse med visst land — genom särlagstiftning öpp- nas möjlighet till verkställighet, betecknas i utredningens direktiv såsom i längden

icke tillfredsställande, därför att lagstift- ningen med detta system nödvändigtvis mås- te komma att brista i överskådlighet och likformighet. Utredningen har därför an- befallts att undersöka, om inte i stället generella bestämmelser om erkännande och verkställighet av främmande domar kan tas upp i vår lagstiftning. För att överskådlighet och likformighet skall kunna uppnås på denna väg måste emellertid förutsättas, att en principieut enhetlig reglering i gengäld inte leder till resultat, som i förhållande till vissa av de ifrågakommande staterna är sakligt olyckliga. Man måste fråga sig, om det verkligen kan antas, att en i för- hållande till varje ifrågakommande stat lämplig reglering kan utformas åtminstone i det väsentliga lika för domar från ett nämnvärt antal skilda stater. Den inom nä- ringsorganisationerna tillsatta delegationen synes enligt dess promemoria över förslaget till Haagkonvention ha varit benägen att besvara denna fråga nekande. Då delega- tionen avslutningsvis uttalat, att man, om dess betänkligheter mot det då föreliggande konventionsförslaget skulle tillgodoses, kun— de ifrågasätta värdet av en konvention av så begränsad räckvidd, implicerar detta uppenbarligen, att delegationen också stäl- ler sig skeptisk till möjligheten att genom en intern lagstiftning uppnå en sakligt ac- ceptabel reglering i förhållande till ett be- aktansvärt antal stater.

Säkerligen får man räkna med att i viss utsträckning särskilda regler blir önskvärda eller rentav nödvändiga i förhållande till vissa av de stater, vilkas domar i och för sig kan komma ifråga till erkännande här i riket. En sådan särreglering kan vara på- kallad redan av omedelbara svenska in- tressen. Organisationen av rättegångsväsen— det i viss utländsk stat kan exempelvis på- kalla att man — såsom skett i den svensk— schweiziska konventionen —- preciserar vilka myndigheter i denna stat som skall betrak- tas som domstolar i förevarande samman- hang. Enligt utredningens mening synes lik- väl skilda förhållanden i olika ifrågakom- mande länder inte av hänsyn till omedel- bara svenska intressen påkalla särregler i

sådan utsträckning, att inte regleringen i för- hållande till samtliga kan innefatta en kärna av gemensamma eller likalydande bestäm— melser. Frågan i vad mån undantag från eller tillägg till respektive bestämmelse kan av hänsyn till omedelbara svenska intressen tänkas behövliga i förhållande till viss stat skall tas upp i anslutning till motiveringen för förslagets olika bestämmelser.

Vid en reglering, som förutsätts bygga på ömsesidighet, kan emellertid särbestäm- melser i förhållande till viss stat också för- anledas av önskemål från förhandlingspart- nern vid bilaterala förhandlingar. Det kan sålunda bli fråga om att i visst hänseende göra en eftergift för att överhuvud nå fram till en överenskommelse eller för att förmå motparten att i gengäld frånfalla önskemål på en annan punkt. Ett studium av existe- rande bilaterala konventioner och av 1966 års Haagkonvention synes emellertid ge vid handen, att en särreglering sannolikt inte heller av denna anledning kommer att visa sig påkallad i sådan utsträckning, att icke ett antal grundläggande bestämmelser kan utformas gemensamt eller likalydande i för- hållande till samtliga ifrågakommande sta- ter. Också härtill skall framställningen åter- komma i anslutning till motiveringen av för- slagets olika bestämmelser.

Att man, såsom i det föregående antagits, kan ur saklig synpunkt reglera frågan om erkännande av utländska domar åtminstone till avsevärd del enhetligt i förhållande till samtliga ifrågakommande stater är tydligen en förutsättning för en lagstiftning av prin- cipiellt generell räckvidd enligt direktivens linje. Med förhandenvaron av denna förut- sättning är det emellertid inte givet, att denna lösning tekniskt är att föredra fram- för tillvägagångssättet med en fullständigt fristående lag i förhållande till varje ifråga- kommande stat. Huruvida så är förhållandet beror naturligtvis på omfattningen av erfor— derliga särbestämmelser. Blir denna för- hållandevis ringa, torde överskådligheten främjas av en lagstiftning enligt direktivens linje. Blir den avsevärd, kan det däremot ifrågasättas, om inte intresset att på enklaste sätt finna de för domar från viss stat gäl-

lande bestämmelserna bäst tillgodoses genom att dessa samtliga tas upp i en särskild lag beträffande domar från enbart denna stat. Vad härefter gäller önskemålet om likformighet, är det väl i och för sig fullt möjligt att tillfredsställande tillgodose detta även enligt sistnämnda tillvägagångssätt. Det får förmodas, att man vid antagande av be- stämmelser i förhållande till viss stat under alla omständigheter fäster avsevärd vikt vid bestämmelser, som tidigare antagits i för- hållande till annan stat, och normalt inte avviker från dessa utan skäl, som är för relationen till den aktuella staten specifika. Risken för en omotiverad avvikelse före- faller dock onekligen större, då fråga är om helt fristående bestämmelser än om avvikel— sen skulle få formen av särskilt undantag från en regel av principiellt generell räck- vidd.

Enligt det anförda kan de praktiska för— delarna från teknisk synpunkt av en lag- stiftning enligt direktivens linje i jämförelse med hittillsvarande systern knappast till fullo överblickas i ett läge, där det alltjämt är oklart med vilka stater överenskommelser i ämnet inom överskådlig framtid kan kom- ma till stånd och i vad mån därvid särskilda önskemål av vederbörande utländska stat föranleder eftergifter från vår sida. Utred- ningen håller emellertid för sannolikt, att en lagstiftning enligt direktivens linje från lik- formighetssynpunkt och möjligen också överskådlighetssynpunkt erbjuder övervä- gande fördelar. Utredningen framlägger där— för förslag till sådan lagstiftning. Såsom re— dan framhållits, förutsätter utredningen, att kompletterande eller delvis avvikande be- stämmelser kan erfordras i förhållande till vissa stater. Förslaget är givetvis heller inte oförenligt med antagandet, att i förhållande till någon enstaka stat en helt fristående reglering kan visa sig mest ändamålsenlig.

2.5 Lagstiftningens Statsrättsliga karaktär

En lagstiftning enligt direktivens linje skulle i och för sig kunna tänkas få formen av en fullmaktslag. Den skulle då innefatta be-

myndigande för KM:t att ensam förordna om lagens tillämpning på domar från viss utländsk stat och att eventuellt därvid också meddela de särskilda föreskrifter som kunde anses påkallade i förhållande till den staten. En dylik fullrnaktslagstiftning skulle tydli- gen vara ägnad att förenkla proceduren vid en utvidgning av kretsen av stater, vilkas domar skulle erkännas här i riket.

Spörsmålet, huruvida beslut om lagens tillämpning på domar från viss utländsk stat må kunna anförtros åt KM:t ensam måste emellertid bl. a. ses mot bakgrunden av stad- gandet i 12 & RF, enligt vilket överenskom- melser med främmande makter förutsätter riksdagens medverkan. Ett förordnande om lagens tillämpning på domar från viss ut— ländsk stat är visserligen i och för sig ingen överenskommelse med främmande stat. Så— som tidigare framhållits utgår emellertid ut- redningen från att sådant förordnande i för- hållande till viss utländsk stat skulle åtmins— tone normalt förutsätta, att överenskommel- se om ömsesidigt erkännande av domar träf- fats med den staten. Antas sådan överens- kommelse skola ratificeras av riksdagen, vo- re uppenbarligen från synpunkten av lagstift— ningsprocedurens förenkling föga vunnet med att den interna lagstiftning, som föran- leddes av överenskommelsen, kunde utfär— das utan riksdagens medverkan. Det vore ju knappast särskilt betungande att riksda- gen i samband med ratificering av överens- kommelsen beslutade om lagens tillämpning på domar från den aktuella staten. Såsom utredningen tidigare framhållit,1 synes det visserligen knappast ändamålsenligt att för- ordnande om lagens tillämpning obetingat knytes till träffad överenskommelse om öm— sesidighet. Fall där sådant förordnande ges utan anknytning till internationell överens- kommelse måste emellertid antagas bli så sällsynta att ett krav på riksdagens medver- kan också för sådana fall inte blir någon nämnvärd praktisk belastning.

Mot bakgrunden av det anförda synes den aktuella lagstiftningens utformning så- som en fullmaktslag kunna fylla någon

1 Se ovan 5. 42.

egentlig praktisk funktion endast om man förutsätter, att KM:t dessutom bemyndigas att ensam sluta överenskommelser med främmande makter om ömsesidigt erkän- nande av domar. En sådan delegation till KM:t ensam av beslutanderätten angående överenskommelser om ömsesidigt erkän- nande av domar — som inte skulle vara be- gränsad till vissa angivna stater — torde dock knappast kunna anses förenlig med 12 & RF. Ett ställningstagande till denna statsråttsliga tolkningsfråga synes dock inte obetingat utslagsgivande. Även om 12 & RF skulle anses icke förhindra en delegation av nu antydd innebörd, är nämligen en sådan enligt utredningens mening inte att rekom— mendera i förevarande sammanhang. Spörs- målet, vilka staters domar som överhuvud bör komma ifråga till erkännande här i riket, synes så viktigt, att det för varje fall bör underställas riksdagens bedömande. Ut- redningen föreslår därför, att förordnande om lagens tillämpning på domar från viss stat skall kunna meddelas endast av KM:t och riksdagen gemensamt.

Den sålunda intagna ståndpunkten inne- bär i sin tur onekligen, att en lagstiftning i överensstämmelse med förslaget skulle få en statsrättsligt något egendomlig karaktär i så måtto att den, så länge förordnande om lagens tillämpning inte meddelats i för- hållande till någon stat, inte skulle innehålla direktiv som vore bindande för någon. Även efter lagens antagande skulle givetvis KM:t och riksdagen gemensamt äga besluta om principiellt vilka bestämmelser i ämnet som helst i förhållande till viss eller vissa ut- ländska stater, och för andra myndigheter och enskilda kan lagen få aktualitet först i och med att förordnande om dess till- lämpning på domar från viss stat meddelats. Någon saklig betänklighet torde emellertid detta konstaterande inte innefatta. Redan innan förordnande om lagens tillämpning i förhållande till någon stat meddelats synes en lag av den föreslagna innebörden kunna fylla funktionen att underlätta genomföran- det av förhandlingar om bilaterala över- enskommelser. Inte heller från formell syn- punkt kan det enligt utredningens mening

innefatta någon avgörande betänklighet, att lagen i ett inledningsskede inte skulle kom- ma att innefatta direktiv som är bindande för någon. Förslagets konstruktion har f. ö. i detta hänseende en viss motsvarighet i lagstiftning, som innehåller bestämmelse om att KM:t och riksdagen gemensamt för- ordnar om dess ikraftträdande.2

2.6. Haagkonventionen och dess betydelse för den avsedda lagstiftningen

Det har vid Haagkonferensens arbete visat sig vara en i det närmaste enhällig upp- fattning, att en Haagkonvention rörande er- kännande och verkställighet av utländska domar i förmögenhetsrättsliga mål inte skulle kunna påräkna någon större anslut- ning, om den utformades såsom en multi- lateral konvention av klassisk typ. De inom Haagkonferensens medlemsstater represente- rade rättssystemen har bedömts vara delvis alltför heterogena för att det skulle kunna förväntas, att åtminstone något mera beak- tansvärt antal stater skulle vara beredda att genom anslutning till en dylik konvention bli förpliktade att erkänna domar från vil— ken medlemsstat som helst, som senare kun- de komma att ratificera konventionen. Å andra sidan har man hållit för sannolikt, att inte heller en ren konventionsmodell skulle få någon större praktisk betydelse. Mot bak— grunden av dessa Överväganden har 1966 års Haagkonvention utformats till vad som kan sägas vara ett mellanting mellan en kon- ventionsmodell och en multilateral konven— tion av klassisk typ. Den har karaktären av en multilateral konvention i så måtto, att den förutsätter formell anslutning genom ratifikation i vanlig ordning och att ratifi- cering medför vissa förpliktelser. Bland dessa förpliktelser ingår emellertid intet åta- gande att erkänna domar från någon ut— ländsk stat. För att inom Haagkonventio- nens ram ömsesidigt erkännande av utländ- ska domar skall komma till stånd förut- sätts, att stater som ratificerat konventionen

* Sådana bestämmelser om ikraftträdande med- delades exempelvis vid antagandet av både RB och BrB.

sluter ett kompletterande bilateralt avtal av denna innebörd. Den väsentliga förpliktelse, som enbart ratificering av konventionen medför, är i stället negativ. Den innebär ett åtagande att principiellt inte med annan stat, som likaledes anslutit sig till konventionen, sluta avtal om erkännande och verkställig— het av utländska domar av annat innehåll än som är förenligt med konventionen. Kon- ventionen förpliktar alltså inte stater att erkänna varandras domar, men den för- pliktar dem i princip att, för den händelse de överhuvud vill avtala härom, utforma avtalet i överensstämmelse med konventio- nens innehåll.

Ett system, enligt vilket stater som rati- ficerat konventionen endast hade att välja mellan att endera sätta ett redan i detalj utarbetat regelsystem i funktion dem emel- lan eller att avstå från avtal på området, skulle uppenbarligen vara ägnat att i hög grad främja enhetlighet i den reglering som kunde komma till stånd mellan konventions- stater. Det skulle givetvis också vara ägnat att underlätta ett snabbt slutförande av bi- laterala förhandlingar mellan sådana stater. Å andra sidan är det givet, att en multila- teral konvention, som begränsar staters möj- lighet att sinsemellan träffa ett avtal av just den innebörd som de finner bäst avpassad för sina inbördes relationer, kan komma att leda till resultat som är sakligt sett föga lyckliga, däribland rentav resultatet att vissa stater, som eljest skulle ha kunnat nå en överenskommelse i ämnet, ser sig nödsakade att alltjämt avstå från att erkänna varandras domar. Risken härför kan i sin tur föran- leda, att stater drar sig för att överhuvud ratificera en dylik konvention.

Synpunkter av sist antytt slag har föran- lett, att den principiella förpliktelse att i bilaterala avtal använda Haagkonventionens regler, som anslutning till konventionen en- ligt det ovan anförda innebär, i flera hän- seenden har nyanserats. Härvidlag är först att nämna, att konventionen i art. 23 öpp- nar möjlighet för stater att i sådant kom- pletterande avtal, varigenom konventionen bringas i tillämpning mellan dem, göra vissa preciseringar eller rentav avvikelser i sär-

skilt angivna hänseenden från konventionens s.a.s. primära regelsystem. Denna möjlig- het till bilaterala variationer på särskilt an- givna punkter syftar till att skilda staters särskilda önskemål skall kunna tillgodoses så långt det ansetts rimligt och möjligt utan att man därmed alltför mycket eftersätter principen, att avtal inom Haagkonventionens ram skall ha en enhetlig prägel.

Inte ens med hänsyn till det spelrum som konventionens art. 23 medger har det emel- lertid befunnits praktikabelt att låta rati- ficering av konventionen förplikta stater till att i sina inbördes relationer obetingat an- vända Haagkonventionens regelsystem. Kon- ventionen medger sålunda i art. 25 anslutna stater att sinsemellan sluta även helt fri- stående konventioner i ämnet, förutsatt att de bedömer detta såsom nödvändigt med hänsyn till exempelvis deras ekonomiska förbindelser eller utformningen av deras rättssystem. Man har härvidlag särskilt haft varandra närstående stater, såsom EEC- staterna och de nordiska staterna, i sikte. Bestämmelsen medger emellertid slutandet av fristående konvention också på den grund, att de ifrågavarande staterna tvärtom är var- andra alltför avlägsna i exempelvis legis- lativt hänseende för att konventionens reg- lering skulle kunna användas dem emellan. Det bör också understrykas, att enligt kon- ventionens förarbeten det i art. 25 före- kommande uttrycket »particularités de leur droits» hänför sig inte bara till en helhets- bedömning av rättssystemen utan även till enskildheter i desamma.1 En enda bestäm- melse i en kontraktsslutande stats lagstift— ning — exempelvis rörande förutsättningarna för tredskodom — kan sålunda i och för sig tänkas utgöra tillräcklig anledning att med denna stat sluta en fristående konvention, innehållande en i Haagkonventionens art. 23 icke förutsedd avvikelse från sistnämnda konventions reglering.

Frågan om en fristående konventionsreg— lering är nödvändig eller inte är enligt av- fattningen av art. 25 överlåten åt de ifråga- varande staternas eget bedömande. Det sy-

1 Se Rapport Jenard (Doc. prél. no 6, mars 1965) s. 13.

nes därmed inte kunna bli fråga om att slu- tandet av en fristående konvention mellan stater, som ratificerat Haagkonventionen, skulle kunna bedömas såsom ett brott mot konventionen. Den förpliktelse, som enbart ratificering av konventionen innebär, får sålunda sägas vara av moralisk karaktär. Såsom redan framhållits, har i direktiven för utredningen särskilt anbefallts övervä- gande av frågan, huruvida erkännande och verkställighet här i riket av utländska domar i tvistemål lämpligen kan regleras genom en lag som — efter överenskommelse om öm- sesidighet eller eventuellt även eljest — skulle kunna successivt sättas i kraft i förhållande till olika stater. Enligt vad som anförts ovan under 2.4 har utredningen funnit, att villkor som normalt bör fordras för er- kännande av utländska domar i förmögen- hetsrättsliga mål med fördel bör kunna sam— las i en dylik lag men att man också måste räkna med att kompletterande eller delvis avvikande bestämmelser kan bli erforderliga i förhållande till viss eller vissa stater. Det är tydligt, att en sådan konstruktion av lag- stiftningen är lika användbar, vare sig Sverige ansluter sig till Haagkonventionen eller icke. Däremot måste givetvis innehållet i en dylik baslag bli beroende av om Sverige ansluter sig till konventionen. Den möjlig- het, som efter ratificering av Haagkonven- tionen alltjämt föreligger att även i för— hållande till annan konventionsstat sluta ett helt fristående avtal i ämnet, är ju beroende av att särskilda förhållanden hänförliga till just denna stat bedöms göra detta nödvän- digt. En stat som ratificerat Haagkonven- tionen kan därför inte rimligen bland be- stämmelser i en baslag, som avses skola motsvara det normala innehållet i bilaterala konventioner, ta upp andra än sådana som överensstämmer med Haagkonventionen el- ler innefattar därifrån enligt dess art. 23 medgivna avvikelser. Att i den följande ut- redningen särskilt beaktas, i vad mån sven- ska lagbestämmelser på området kan ut- formas i överensstämmelse med Haagkon- ventionens reglering är sålunda av väsentlig betydelse för frågan, huruvida förutsätt- ningar finns för Sveriges anslutning till kon-

ventionen. Haagkonventionens reglering har emellertid ett betydande intresse för utred- ningen, även om man helt bortser från frå- gan, huruvida Sverige kan finna det med sina intressen förenligt att ansluta sig till konventionen. Enligt vad i det föregående framhållits måste ju utländska domars er- kännande här i riket åtminstone i allt väsent- ligt bygga på överenskommelser om ömse- sidighet. För att en lag om erkännande av utländska domar skall kunna successivt sät- tas i kraft i förhållande till olika stater, allt efter som med dem träffas överenskom- melser i ämnet, måste innehållet i dylika blivande överenskommelser svara mot be— stämmelserna i lagen. Det kan emellertid inte utan vidare förväntas, att utländska sta- ter vid förhandlingar om sådana överens- kommelser kommer att acceptera villkor som från svensk synpunkt befunnits lämp- liga och därför uppställts i en redan antagen baslag. För att den föreslagna baslagen skall kunna tänkas fylla sin avsedda funktion måste därför dess bestämmelser utformas så, att de kan förväntas svara mot innehållet i framtida bilaterala överenskommelser. Däri uppställda villkor måste m. a.o inte bara te sig acceptabla ur svensk synvinkel utan också såvitt möjligt kunna tillfreds- ställa önskemål från sådana utländska stater, med vilka en överenskommelse i ämnet be- döms såsom i och för sig önskvärd. En så- dan förhandsbedömning av tilltänkta ut- ländska förhandlingspartners inställning, på vilken sålunda de föreslagna bestämmel- serna delvis måste bygga, är naturligtvis under alla förhållanden vansklig. Beträffan- de enskilda utländska stater kan viss ledning hämtas av innehållet i bilaterala avtal, som slutits av vederbörande stat. Eftersom den föreslagna lagen förutsätts kunna enhetligt reglera förhållandet till ett större antal sta- ter, är emellertid innehållet i bilaterala kon- ventioner mellan utländska stater i före- varande sammanhang av förhållandevis be- gränsat värde. Med hänsyn till att alla eller åtminstone nästan alla utländska stater, med vilka det inom överskådlig tid kan bli ak- tuth att träffa avtal om erkännande av domar, tillhör Haagkonferensens medlems-

stater, kan däremot Haagkonventionen be- traktas såsom en synnerligen betydelsefull mätare — och i allt fall den bästa mätare som finns att tillgå —— på vilka krav som i all— mänhet kan förväntas bli framställda eller accepterade av utländska förhandlingspart- ners. Det nu sagda motiverar, att i den följande utredningen Haagkonventionens in- nehåll ägnas den största uppmärksamhet och att det rentav blir en huvuduppgift att un- dersöka, i vad mån den föreslagna lagens bestämmelser kan anpassas efter Haagkon- ventionens regelsystem.

Såsom redan av det ovan anförda torde ha framgått, kommer den följande under- sökningen att ge en viss ledning för be- dömandet av frågan, huruvida Sverige bör ansluta sig till Haagkonventionen. Detta spörsmål -— som inte är avhängigt av en— bart den mer eller mindre ändamålsenliga utformningen av konventionens olika be- stämmelser utan även har aspekter av när- mast politisk karaktär — omfattas emeller- tid inte av utredningens uppdrag. På sådana punkter, där den lösning som befinns i och för sig mest tillfredsställande inte är för- enlig med vare sig Haagkonventionens pri- mära regelsystem eller med någon i kon- ventionens art. 23 medgiven avvikelse, fram- lägger utredningen därför två alternativa förslag, av vilka det ena bygger på förut— sättningen, att Sverige kommer att ansluta sig till Haagkonventionen och det andra ut- går från att en svensk anslutning till kon- ventionen inte kommer ifråga. Härtill må emellertid erinras om vad nyss sagts därom, att en viss lösning framstår såsom tillfreds- ställande endast om den inte bara ter sig i och för sig rimlig ur svensk synvinkel utan även kan förväntas bli accepterad av ifråga- kommande utländska förhandlingspartners. Sistnämnda förhållande förklarar — i belys- ning av vad jämväl nyss sagts om Haagkon- ventionens betydelse såsom mätare på vilka krav som utländska förhandlingspartners kan förväntas framställa eller acceptera — att även det förslag som utgår från att Sverige inte kommer att ratificera Haagkonventio- nen på det hela taget ganska nära ansluter sig till konventionen.

I detta sammanhang kan det vara anled- ning att något beröra det tilläggsprotokoll till Haagkonventionen, som beslöts hösten 1966. Tilläggsprotokollet har sin bakgrund i det för- hållandet, att det enligt Haagkonventionen är medgivet för fördragsslutande stater att, i kompletterande bilateralt avtal, bland de grun- der för domstols behörighet, som skall accep— teras i vad avser erkännande och verkställig- het, inbegripa också vilka som helst andra behörighetsgrunder än de i konventionen an— givna. Den omedelbara behörighetsreglering— en enligt konventionen innebär alltså endast att ett minimum av behörighetsgrunder skall accepteras, och den sätter härvidlag ingen maxi- migräns. Denna frihet kan nu i och för sig brukas på ett sätt som skadar en tredje stats intressen, nämligen om en stat medger erkän- nande och verkställighet av dom, meddelad av en domstol vars behörighet grundats på en forumregel som kan betecknas såsom exorbi- tant, och svaranden har hemvist i en tredje stat. Tilläggsprotokollets reglering innefattar för fall av denna typ ett skydd för tredje stats intressen, gällande till förmån för stat, med vilken den stat, där erkännande eller verk- ställighet begärs, i sin tur har ett komplette- rande bilateralt avtal enligt Haagkonventionen.

Angående tilläggsprotokollets mekanism, som är ganska komplicerad, må här i övrigt endast nämnas, att det inte är obligatoriskt för en stat, som ratificerar Haagkonventionen, att också ratificera tilläggsprotokollet.” I för- hållande till stater, som ratificerar både Haag- konventionen och tilläggsprotokollet, är emel- lertid en svensk anslutning till Haagkonven- tionen och därtill knutet kompletterande bila- teralt avtal otvivelaktigt i det berörda hän- seendet förmånligt för Sverige. Det skydd mot avtalspartnerns överenskommelser med tredje stat, som härigenom skulle uppnås, skulle visserligen motsvaras av en förpliktelse för oss enligt tilläggsprotokollet. Denna förplik- telse kan emellertid inte antas utgöra någon belastning. Det får nämligen anses uteslutet, att Sverige skulle finna det med sina intres- sen förenligt att i avtal om ömsesidigt erkän- nande och verkställande av domar accepte- ra en sådan behörighetsgrund att avtalet över- huvud skulle kunna komma i konflikt med tilläggsprotokollet.3 Tilläggsprotokollet synes

"* Från flera stater har emellertid uttalats önske- mål om en sådan ändring av Haagkonventionen, att dess ratificering skall förutsätta anslutning också till tilläggsprotokollets regler. Dessa önske- mål står på dagordningen för Haagkonferensens elfte session 1968.

3 Jfr nedan 5. 103. — Den nordiska konven- tionens reglering omfattar visserligen åtminstone ett fall av erkännande och verkställande av dom-

( Forts. sid. 54 ned.)

sålunda få betraktas såsom en betydelsefull och enbart positiv faktor vid bedömandet av om Sverige bör ansluta sig till Haagkonven- tionen. Av nyss anfört skäl har det däremot knappast nämnvärd betydelse för utformningen av en svensk lag om erkännande och verk- ställighet av utländska domar.

2.7 Spörsmål om tolkning och s. k. kvalifikation

En reglering, som avser förhållandet mel— lan flera stater, erbjuder alltid särskilda pro— blem beroende på att en och samma term kan ha olika innebörd enligt skilda rätts- system. I Haagkonventionen har man sökt att på två olika vägar i viss utsträckning förebygga, att dylika problem aktualiseras i rättstillämpningen.1 Den ena av dessa har varit att i konventionstexten undvika vissa termer, som har påtagligt olika innebörd enligt skilda rättssystem, och i stället be- gagna såvitt möjligt beskrivande uttryck el- ler andra för konventionen specifika ter- mer. Ett exempel härpå är att man i stål- let för domicil talar om residence habituelle. Ett annat är att man undvikit de franska och engelska uttryck, som närmast motsva— rar laga kraft, och i stället talar om att ett avgörande inte kan angripas med ordi- närt rättsmedel. Den andra utvägen är, att det medgivits staterna att i kompletterande bilateralt avtal precisera innebörden av vis- sa termer. Ett exempel utgör termerna »matiere civile ou commerciale». I viss ut- sträckning har de båda vägarna begagnats jämsides. Sålunda kan exempelvis också be- greppet résidence habituelle närmare fixe- ras i kompletterande bilateralt avtal.

Det är emellertid givet, att man inte på dessa vägar kunnat eliminera alla problem av det antydda slaget. I konventionen före-

ar meddelade vid ett forum, som enligt tilläggs- protokollet är exorbitant, nämligen dom som med- delats vid förmögenhetsforum och icke är treds— kodom. Redan existerande konventioner skall emellertid enligt tillläggsprotokollet respekteras. Det oaktat kan det emellertid finnas anledning att på denna punkt revidera den nordiska kon- ventionen, och frågan är föremål för uppmärk- samhet vid den pågående översynen av denna konvention.

kommer sålunda termer, som i skilda rätts- system användes i varierande betydelse, utan att vare sig själva konventionstexten eller dess förarbeten ger eller kompletterande bilateralt avtal förutsätts kunna ge någon preciserad vägledning för deras tolkning.

Det är inte möjligt att här närmare dis— kutera de allmänna problem om konven- tionstolkning som härigenom aktualiseras.2 Det bör emellertid framhållas, att såvitt var- ken konventionstexten eller dess förarbeten eller den aktuella konventionsregelns avsed— da funktion ger anvisning om annat, det får anses inte bara försvarligt utan praktiskt taget ofrånkomligt att den som har att tol- ka konventionen söker vägledning särskilt i den egna lagstiftningen och rättstillämp- ningen. I betraktande av att spörsmål om konventionens tillämpning inte blir aktuella i domstolsstaten i denna dess egenskap in- nebär detta, att framför allt verkställighets- statens rättsuppfattning får ett visst spel- rum. Detta utesluter dock givetvis inte att man bör beakta också den uppfattning om konventionens innebörd, som kan ha kom- mit till uttryck i utländsk lagstiftning, rätts- praxis eller doktrin.

Det nu sagda gäller även fall, där i till- lämpningen valet närmast står mellan att s.a.s. direkt kvalificera ett visst begrepp enligt endera domstolsstatens eller verkstäl- lighetsstatens regler.s På några punkter till- lägger konventionen uttryckligen betydelse åt verkställighetsstatens regler. På andra punkter kan man hysa tvekan, huruvida konventionen får anses referera till dom- stolsstatens eller verkställighetsstatens regel- system. Såvitt kan utläsas av konventionens förarbeten och av den officiella rapporten kommer emellertid kvalifikation enligt dom- stolsstatens rätt ifråga endast på någon en- staka punkt;]

1 Jfr Nadelmann och von Mehren, Equi— valences in Treaties in the Conflicts Field, The American Journal of Comparative Law, Vol. 15 (1966—67) 5. 195 11". * Se härtill t. ex. Eek, Internationell privat- rätt 5. 64 ff. med hänvisningar. ” Se angående spörsmål om s.k. kvalifika- tion t.ex. Eek, a.a. s. 130 ff. med hänvisningar. * Jfr nedan 8. 124. Här må nämnas, att bilate- rala konventioner i allmänhet saknar bestäm-

Mot bakgrunden av det anförda utgår utredningen från att den närmare innebör- den av begrepp som använts i koventio- nen in dubio får preciseras med ledning av verkställighetsstatens rätt. I den mån ett sådant spelrum för verkställighetsstatens rättsuppfattning inte kan anses medgivet eller det tvärtom finns fog för ståndpunk- ten, att tolkning skall ske enligt ursprungs- statens regler, kommer detta att särskilt an- ges.

Enligt det i Sverige rådande systemet an- kommer det som regel inte på de rättstill- lämpande myndigheterna att omedelbart till— lämpa internationella överenskommelser, som vårt land ingått, utan i stället att till- lämpa intern lagstiftning som utfärdats i anledning av sådan överenskommelse.5 I den mån den svenska lagstiftning, som så- lunda utfärdats, i och för sig inte är helt entydig, är det emellertid givet att den mås- te tolkas i belysning av den bakomliggande konventionen.

I det lagförslag, som bygger på förutsätt- ningen av svensk anslutning till Haagkon— ventionen, har utredningen sökt att uppnå överensstämmelse med konventionen genom att använda svenska termer i deras hos oss gängse innebörd. I speciella hänseenden kan det emellertid enligt det ovan sagda tänkas, att en nyansering vid tillämpningen får ske med hänsyn till den bakomliggande kon- ventionen. På någon enstaka punkt har det också förutsatts, att den föreslagna lagen skall tolkas i överensstämmelse med ur- sprungsstatens regler.6 I betraktande av att

melser om kvalifikation. Undantag förekommer dock. I den bilaterala konventionen mellan Belgien och Österrike finns en bestämmelse som innebär att den domstol vid vilken erkännande begärs skall vid prövningen av huruvida de i konventionen upptagna behörighetsgrunderna förelegat tillämpa domslandets lag. Någon regel som i så betydande utsträckning hänvisar till nämnda lag föreligger ej i övriga under redogö- relsen för utländsk rätt nämnda konventioner. Däremot finns i några konventioner exempel på hänvisning till domslandets lag såvitt gäller innebörden av enstaka behörighetsgrunder. Exempelvis stadgas i de tyska konventionerna med Belgien och Nederländerna att innebörden av begreppen »Wohnsitz» och »gewöhnlichen Aufenthalt» skall bestämmas enligt ursprungs— statens lag.

det härvidlag rör sig om fall, där en even- tuell divergens mellan ursprungsstatens rätt och svensk rätt endast mycket sällan kan tänkas få praktisk betydelse, har det emel- lertid ansetts tillräckligt att detta framgår av motiven utan att lagtexten belastas med en uttrycklig kvalifikationsregel.

Medan det förslag, som förutsätter svensk anslutning till Haagkonventionen, nödvän- digtvis innefattar vissa ställningstaganden till konventionens tolkning, har det alter- nativa förslaget inte anknytning till någon existerande konvention och är därför inte baserat på några tolkningsoperationer. Från- sett direkta kvalifikationsfrågor ger det av samma skäl i sitt s.a.s. ursprungliga skick inte anledning till några specifika tolknings- problem, betingade av relationerna mellan flera stater. Efter det att lagen mot bakgrun— den av en bilateral konvention satts i kraft i förhållande till viss stat kan det emeller- tid bli ett visst utrymme för sådana pro- blem. Om en bilateral konvention blir klart oförenlig med någon bestämmelse i lagen, måste detta visserligen beaktas genom sär- bestämmelser i lagstiftning som föranleds av konventionen. Man kan emellertid inte utesluta möjligheten att smärre nyanser an- ses inte påkalla en särreglering utan i stål- let kunna beaktas vid tillämpningen av den baslag, som i anledning av konventionen sätts i kraft i förhållande till den utländska staten. Trots att tidsföljden mellan inter- nationell överenskommelse och svensk lag enligt det senare alternativet förutsätts vara den omvända, måste man alltså även här räkna med att en bakomliggande konven- tionsreglering kan i någon utsträckning på- verka lagens tolkning.

Vad slutligen angår direkta kvalifikations- frågor enligt det alternativa förslag, som inte förutsätter svensk anslutning till Haag- konventionen, är situationen härvidlag re- dan i ursprungsstadiet densamma som en- ligt det motsatta alternativet. I allmänhet avses sålunda någon kvalifikation enligt

5 Se härtill t. ex. Myrsten i SvJT 1965 s. 286 ff. och Sidenbladh, ibm s. 600 ff. samt prop. 1968:132 5. 17 ff. ' Se nedan 5. 124.

domstolsstatens lag inte komma ifråga, men undantag förutsätts enligt motiven på nå- gon enstaka punkt utan nämnvärd prak- tisk betydelse.

Förestående synpunkter kan måhända in- ge uppfattningen, att en lagstiftning i en- lighet med utredningens förslag skulle vara ägnad att aktualisera en mångfald synnerli- gen svårbedömbara problem i den praktiska rättstillämpningen. Enligt utredningens me- ning finns det emellertid inte fog för en så- dan uppfattning. Det är visserligen, särskilt på ett område som det förevarande, svårt eller rentav omöjligt att uppnå ett sådant mått av precision, att tillämpningsproble- men skulle kunna väntas bli helt minimala. I all synnerhet gäller detta givetvis, då lagstiftningen förutsätts skola svara mot in- nehållet i en existerande eller framtida kon- ventionsreglering. Tänkbara tillämpnings- problem bör emellertid kunna reduceras till en acceptabel eller rentav förhållandevis blygsam nivå, om man vid bilaterala för- handlingar beaktar de särskilda förhållan- dena i varje ifrågakommande utländsk stat och, i den utsträckning som må föranledas därav, utnyttjar förekommande möjligheter till precisering eller särreglering.

3.1 Begränsning med avseende på tvistens sakliga beskaffenhet

Enligt direktiven för utredningen bör lagen omfatta domar i tvistemål i så vidsträckt omfattning som möjligt. Detta uttalande antyder en metod för avgränsning av la— gens tillämpningsområde, nämligen meto- den att primärt anknyta detta inte till den avdömda tvistens sakliga beskaffenhet utan i stället till formerna för handläggningen, d.v.s. den föregående procedurens karak- tär av rättegång i tvistemål. Denna metod har också använts i den lagstiftning, som föranletts av den nordiska och den svensk- schweiziska domskonventionen. I förarbe- tena till den nordiska konventionen har uttalats, att det befunnits leda till alltför vidlyftiga eller alltför obestämda regler att uppdraga gränsen efter den avdömda frå— gans sakliga beskaffenhet. Härtill framhålls emellertid, att likväl så till vida en mate— riell avgränsning av konventionens tillämp- ningsområde blivit nödvändig som genom föreskrifterna i artikel 11 från detta om— råde måst undantas åtskilliga frågor som i de kontraherande staterna eller någon av dem handläggs under civilprocessuella for- mer.1 I den svensk-schweiziska konven- tionen har visserligen målets sakliga be- skaffenhet tagits till utgångspunkt vid be- stämmande av konventionens tillämpnings- område, i det att konventionens artikel 1 talar om domar »som i rättegångsmål med-

Lagens tillämpningsområde

delats i ämnen av civil natur-».2 Det oaktat har emellertid även i lagen om erkännan- de av schweiziska domar anknytning skett enbart till avgörandets formella egenskap av tvistemålsdom. Denna avvikelse från konventionstexten har enligt förarbetena antagits sakna reell betydelse och motive- rats med önskemålet, att lagen måtte er- hålla »en avfattning som närmare ansluter sig till det hos oss gängse lagspråket».3

Den aktuella metodfrågan synes emeller— tid gestalta sig inte oväsentligt annorlunda då det gäller en konvention eller en lag- stiftning i förhållande till en bestämd ut- ländsk stat eller ett fåtal bestämda såda- na än då fråga är om en lagstiftning av— sedd att kunna genom särskilt beslut sättas i kraft beträffande domar från principiellt vilken stat som helst. Eftersom den kate— gori av frågor, som handläggs i den för tvistemål stadgade ordningen, kan förut— sättas variera betydligt i skilda utländska stater, är det inte möjligt att på förhand överblicka vilka typer av tvister som skul- le kunna komma att omfattas av lagen, om dess tillämpningsområde anknyts enbart till formerna för handläggningen. Det finge därför förutsättas, att man vid användning av en dylik principiell avgränsningsmetod kunde göra erforderliga undantag från ka-

1 Se NJA II 1933 s. 9. ” Se NJA II 1937 s. 4 f. ” Se NJA II 1937 s. 32 (lagrådet). Jfr NJA II 1937 s. 5.

tegorien tvistemålsdomar i samband med förordnande om lagens tillämpning på do- mar från viss stat. Det förefaller emeller- tid antagligt, att behovet av dylika undan- tag skulle göra regleringen mindre enhetlig och överskådlig.

Mot metoden att i stället primärt ankny- ta till den avgjorda tvistens sakliga beskaf- fenhet har som nämnts invänts, att den skulle leda till endera alltför vidlyftiga eller alltför obestämda regler. Mot bakgrunden av utländska erfarenheter från senare tid förefaller emellertid kunna betvivlas, att denna invändning verkligen är bärkraftig. I bilaterala konventioner på området mel— lan kontinentala stater är det sedan länge vanligt, att tillämpningsområdet begränsas till avgöranden »en matiere civile ou com- merciale». Såvitt kunnat utrönas, har den- na bestämning inte föranlett några nämn— värda tillämpningssvårigheter.

Av väsentlig betydelse i detta samman- hang är, att också Haagkonventionens till- lämpningsområde är begränsat till avgö- randen »en matiére civile ou commerciale». Med hänsyn till vad i föregående kapitel under 6 anförts om vikten av att den svens- ka lagen såvitt möjligt ansluter sig till Haag- konventionen skall i det följande närmare undersökas, i vad mån en överensstämmel- se på denna punkt kan uppnås.4 Uppmärk- samheten skall därvid först ägnas åt inne- börden av Haagkonventionens ifrågavaran- de rekvisit. Härtill kan dock redan inled- ningsvis anmärkas, att konventionen i art. 23 medger konventionsstatema att >>préciser le sens des termes en matiere civile ou com- merciale». Medgivandet avser principiellt inte en befogenhet att bilateralt undanta vad som otvivelaktigt i och för sig faller under »matiere civile ou commerciale». Rätten att bilateralt precisera innebörden av rekvisitet måste emellertid anses möjliggöra vad som enligt en tolkning av konventionen i och för sig kunde tänkas vara att betrakta såsom un- dantag, förutsatt att man s.a.s. rör sig på gränsområdet.5

Beträffande den avsedda sakliga inne- börden av konventionens begrepp wmatiére civile ou commerciale» må framhållas, att

begreppet enligt konventionens förarbeten otvivelaktigt inte inbegriper några som helst ämnen av offentligrättslig art.'i Till stöd för en motsatt uppfattning skulle visserli- gen i och för sig kunna åberopas, att kon- ventionen i sista stycket av art. 1 gör ut- tryckligt undantag för avgöranden röran- de tullar, skatter och böter. Detta undan- tag är ju helt överflödigt utifrån uppfatt- ningen, att samtliga offentligrättsliga ämnen faller utanför begreppet »matiere civile ou commerciale». I själva verket har man emellertid varit fullt på det klara med att den ifrågavarande bestämmelsen faktiskt är överflödig. Den har antagits såsom en eftergift åt vissa staters önskemål, varvid man förmenat sig inte behöva riskera, att dess existens skulle påverka tolkningen av rekvisitet »matiére civile ou commerciale».

I remissyttrande över förslaget till Haag— konvention har justitiekanslersämbetet ut— talat önskemål om en precisering, enligt vilken det är klart, att inte bara domstols- avgöranden i straffrättsliga frågor utan också sådana avgöranden »en matiere ad— ministrative» faller utanför konventionens tillämpningsområde. Delegationen har i sitt remissyttrande över förslaget ansett det böra uttryckligen anges, att konventionen inte gäller beslut om skatt eller annan avgift till det allmänna eller annan fråga av of-

' Se ovan 5. 52.

5 I remissyttrande över förslaget till Haagkon- vention framhöll Sveriges redareförening att kon- iliktanledningar kunde väntas uppstå ur det för- hållandet, att förslaget inte tagit ställning till frå- gan, enligt vilket lands lagstiftning rekvisitet skulle kvalificeras. Om den angivna möjligheten till precisering på det bilaterala planet utnyttjas i erfordlig utsträckning, synes dock någon grund för dylika farhågor åtminstone numera inte f öre- ligga. " Jfr angående gränsdragningen mellan talan av privaträttslig karaktär och talan av offentligrättslig art t.ex. NJA 1961 s. 145 och därtill Karlgren, som i SvJT 1966 s. 513 ff. ställer sig kritisk till att dis- tinktionen mellan offentlig och privat rätt lägges till grund för svensk domstols behörighet. Även om gränsdragningen långt ifrån genomgående är klar, synes emellertid distinktionen på det hela taget brukbar åtminstone i förevarande samman— hang, och det förefaller i allt fall svårt att finna något annat kriterium som bättre avgränsar de företeelser om vilkas reglering här i första hand är fråga. Jfr också den nordiska konventionen art. 11 p. 3 och Lando, a.a. s. 310.

fentligrättslig art, t. ex. expropriationser- sättning, även om saken behandlats i den för tvistemål gällande ordningen, samt till- lagt att en reservation av detta slag även syntes vara tillräckligt för att utesluta be- slut som fattas av utländska kartellmyn— digheter. Enligt vad nyss anförts synes man inte behöva riskera en tolkning av kon— ventionen, enligt vilken något avgörande av de i nämnda remissyttranden avsedda slagen skulle falla inom konventionens till- lämpningsområde. Såvitt ett förtydligande i något av de angivna hänseendena bedöms såsom för Sveriges del erforderligt eller önskvärt, kan det emellertid med stöd av konventionens art. 23 påkallas vid förhand- lingar om bilaterala avtal inom ramen för Haagkonventionens regelsystem.

Medan sålunda begreppet »matiere civile ou commerciale» inte inbegriper ämnen av offentligrättslig art synes det å andra sidan kunna antas på det hela taget omfatta hela privaträtten och sålunda inkludera samt- liga ämnen av annat slag, rörande vilka tvister hos oss handläggs såsom tvistemål. Från konventionens tillämpningsområde utesluts emellertid domar i vissa i art. 1 särskilt uppräknade ämnen, vilka faller eller åtminstone kan ifrågasättas falla inom den- na kategori. Frågan blir då närmast, i vad mån avgränsningen av konventionens till- lämpningsområde härvidlag motsvarar vad som ur svensk synvinkel kan anses önsk- värt eller åtminstone acceptabelt.

Enligt direktiven för utredningen bör från lagens tillämpningsområde undantas konstitutiva domar i familjerättsmål, ef- tersom giltigheten här i riket av sådana domar redan är reglerad särskilt. Direkti- ven syftar härvidlag tydligen på 1904 års lag om vissa internationella rättsförhållan- den rörande äktenskap, förmynderskap och adoption. Denna lag omfattar likväl inte alla s.k. konstitutiva domar i familjerätts- mål. Sålunda saknas lagbestämmelser om betydelsen här i riket av utländsk dom i mål om äktenskaplig börd och faderskap till barn utom äktenskap. Å andra sidan har betydelsen av vissa utländska domar på familje- och successionsrättens område

av icke konstitutiv natur reglerats genom särskild lagstiftning. Detta gäller dels do- mar i tvister om bodelning i anledning av makes död eller om arv eller testamente enligt 1937 års lag om internationella rätts— förhållanden rörande dödsbo, dels vissa domar och beslut angående underhåll till barn m.m. enligt lag den 10 december 1966 i anslutning till Sveriges ratificering av 1958 års Haagkonvention i ämnet.

Det torde ligga i linje med direktiven att överhuvud intet av de områden, som så— lunda särskilt reglerats, faller inom utred- ningens uppdrag. Frågan bli då härnäst, i vad mån den aktuella lagstiftningen bör inbegripa sådana utländska domar på fa- miljerättens område, vilkas betydelse inte särskilt reglerats. Hit hör, såsom redan nämnts, av s.k. konstitutiva domar sådana som avser äktenskaplig börd eller faderskap till barn utom äktenskap. I övrigt märks härvidlag vissa domar angående de ekono- miska rättsverkningarna av äktenskaps in- gående och upplösning.

Vid övervägande av nämnda spörsmål bör det enligt utredningens mening fram- för allt betraktas såsom angeläget att i möj- ligaste mån uppnå enhetlighet i fråga om bedömandet av familjerättslig status såsom sådan och dess ekonomiska konsekvenser. Om exempelvis en utländsk dom rörande äktenskapsskillnad enligt 1904 års lag inte skall tillerkännas giltighet här i riket, skul— le det knappast vara tillfredsställande att nödgas här erkänna och verkställa domen, i vad den innefattar åläggande för ena ma- ken att i anslutning till skillnaden utge skadestånd till den andre. Ett motsvaran- de samband består i viss utsträckning mel- lan olika familjerättsliga statusfrågor in- bördes. Det bör sålunda undvikas exem- pelvis att Sverige blir förpliktat att erkän— na en dom från viss utländsk stat, vari- genom ett barn förklarats sakna äkten- skaplig börd på grund av att makarna vid tiden för barnets konception inte vore för- enade i ett giltigt äktenskap, oaktat en i nämnda stat meddelad dom i fråga röran- de äktenskapets bestånd inte vore att be- trakta såsom giltig här i riket. Redan med

hänsyn till vad nu anförts om den indi- rekta betydelsen av bestämmelserna i 1904 års lag synes fråga om erkännande av åt- skilliga typer av däri inte avsedda domar på familjerättens område böra regleras hell- re genom en utbyggnad av denna lag än i anslutning till en lagstiftning om erkän- nande av utländska domar i tvistemål i allmänhet. Också beträffande övriga do- mar på personrättens, familjerättens och successionsrättens område torde emellertid särskilda synpunkter göra sig gällande i sådan utsträckning, att frågan om erkän- nande synes böra regleras hellre genom spe- ciallagstiftning än genom en lag av prin- cipiellt generell räckvidd.

Det nu sagda kan dock inte få föran— leda, att en utländsk dom i ett annat äm- ne av tvistemåls beskaffenhet inte skulle här erkännas enbart därför att i målet ak- tualiserats en fråga, för vars besvarande man haft att tillämpa personrättsliga, fa- miljerättsliga eller successionsrättsliga reg- ler. En motsatt ståndpunkt skulle innebä- ra, att exempelvis svaranden i ett mål vid utländsk domstol om betalningsskyldighet på grund av försträckning alltid skulle kun- na undgå risken att en bifallande dom er- kändes här i riket genom att framställa en invändning om exempelvis att han vid träf— fandet av avtalet om försträckning var omyndig. Man får härvidlag göra en skill- nad mellan fall, där ett personrättsligt, fa— miljerättsligt eller successionsrättsligt för— hållande utgör själva föremålet för tvisten och fall, där dylik fråga är prejudiciell i förhållande till tvistens föremål. Endast do- mar i fall av den förra typen synes böra hållas helt utanför lagens tillämpningsom— råde.

Undantag från den avsedda lagstiftning— en för samtliga domar i mål, där tvistens föremål har familjerättslig, personrättslig eller successionsrättslig karaktär, står helt i överensstämmelse med Haagkonventionen. Oavsett hur begreppet »matiere civile ou commerciale» må vara att tolka, har näm— ligen i art. 1 p. 1, 3 och 4 meddelats före- skrifter, enligt vilka konventionen inte skall äga tillämpning på domar i mål, där tvis—

tens föremål avsett »état ou capacité des personnes» eller familjerättslig fråga, där- under inbegripet personliga och ekonomis- ka rättigheter och skyldigheter mellan för- äldrar och barn och mellan makar (1), un- derhållsanspråk utöver vad som följer av p. 1 (3) eller successionsrättslig fråga (4). Uttrycket »état ou capacité des personnes» i art. 1 p. 1 avser visserligen i och för sig endast fysiska personer. Med avseende på juridiska personer har emellertid i art. 1 p. 2 föreskrivits, att konventionen inte omfattar avgöranden rörande juridiska personers existens eller stadgar eller deras organs be- hörighet.

I överensstämmelse med vad nyss fram- hållits avser de återgivna bestämmelserna i Haagkonventionen endast fall, där själva föremålet för tvisten varit av angivet slag. Att en fråga av avsedd beskaffenhet ak- tualiserats såsom en prejudicialfråga hind- rar inte konventionens tillämpning. Där- emot möjliggör konventionen i så fall en viss kontroll av tillämplig lag. Också i det avseendet synes det vara anledning att i en svensk lag följa konventionens bestäm- melser. Härtill återkommer emellertid ut- redningen i det följande.7

Vid sidan av de hittills omnämnda före- skrifterna innehåller Haagkonventionen yt— terligare några bestämmelser avseende be- gränsning av konventionens tillämpnings- område med hänsyn till avgörandets sak- liga beskaffenhet. Enligt art. 1 p. 5 äger konventionen inte tillämpning på domar, där föremålet för tvisten avsett konkurs, ackord eller därmed jämställda förfaranden, därunder inbegripet avgöranden, som till följd av dylikt förfarande givits rörande gil- tigheten av gäldenärens förfoganden. Be- stämmelsen har motsvarighet i 10 ä 4 p. la- gen om nordiska domar och 12 5 1 p. lagen om schweiziska domar. Inte heller i föreva- rande sammanhang synes det kunna kom- ma i fråga att söka inbegripa en reglering av de komplicerade internationella förhål— landena vid konkurs och andra förfaran— den med syfte att avveckla insolvent gäl- denärs skuldförhållanden.

7 Se nedan s. 115 f.

Enligt art. 1 p. 6 i Haagkonventionen äger denna inte tillämpning i mål, där tvistens föremål avsett »sécurité sociale». Denna föreskrift får närmast uppfattas så- som ett förtydligande, eftersom frågor rö- rande »sécurité socialen knappast i och för sig torde kunna hänföras till wmatiere civile ou commerciale». I allt fall enligt svenskt synsätt torde sådana frågor vara att be- döma som offentligrättsliga, och domar här- om bör inte inbegripas i en reglering av- seende erkännande av tvistemålsdomar. Så- vitt i förhållandet mellan två stater oviss- het kan råda om vad som skall avses med »sécurité socialen», kan staterna enligt Haag- konventionens art. 23 p. 1 i kompletteran- de bilateralt avtal bestämma innebörden härav. Det är naturligen tänkbart, att en dylik precisering kan i förhållande till en- skilda stater bli aktuell för Sveriges del.

Haagkonventionen innehåller slutligen i art. 1 p. 7 ett undantag för domar angåen- de »dommages dans le domaine nucléaire». Till skillnad från övriga föreskrifter i kon- ventionens art. 1 är denna bestämmelse inte tvingande i så måtto, att stater i komplet- terande bilateralt avtal kan utsträcka kon— ventionens tillämpning även till domar i detta ämne. Det synes emellertid vara att föredra att ämnet helt lämnas åt en special- reglering. I förhållande till vissa stater före- ligger också en sådan enligt 38 & atoman- svarighetslagen.

Det anförda har givit vid handen, att det enligt utredningens mening inte finns an- ledning att — såvitt avser avgörandets sak- liga beskaffenhet — ge en lagstiftning om erkännande av utländska tvistemålsdomar en större räckvidd än 1966 års Haagkon- vention erhållit. Frågan blir då närmast, om man till äventyrs bör från tillämpnings— området för en svensk lag i ämnet göra även andra undantag än som enligt Haag- konventionen är medgivna. Härvidlag för- tjänar närmast uppmärksammas, att lagar- na om nordiska och om schweiziska domar båda innehåller ett undantag utan direkt motsvarighet i Haagkonventionen, nämligen för tvister rörande rätt till fast egendom i annat land än domslandet eller om skyl-

dighet att träffa förfoganden om dylik rätt eller om påföljd för sådan skyldighets åsi- dosättande. Det är emellertid härvidlag frå- ga om tvister, i vilka man kan räkna med att den stat, där den fasta egendomen är belägen, gör anspråk på exklusiv kompe- tens för sina egna domstolar. Givetvis är det nödvändigt att vid en lagstiftning om erkännande av utländsk dom i viss ut- sträckning beakta anspråk på exklusiv kompetens för visst lands domstolar. I Haagkonventionen har emellertid detta skett inte genom att tvister av viss beskaf- fenhet undantagits från konventionens till- lämpningsområde utan genom att anspråk på exklusiv kompetens för annan domstol än den som meddelat avgörandet i viss utsträckning kan utgöra grund för vägran att erkänna och verkställa det utländska avgörandet. Enligt utredningens mening är denna teknik bäst ägnad att komma till användning också i en svensk lag i ämnet. Till frågan om beaktande av anspråk på exklusiv kompetens skall utredningen åter- komma i anslutning till kompetensregler- na.8 Under förutsättning att dylika an- språk i behörig utsträckning beaktas i den nu antydda ordningen har man en— ligt utredningens mening inte anledning att från tillämpningsområdet för en svensk lag om erkännande av utländska tvistemåls- domar göra andra undantag med hänsyn till avgörandets sakliga beskaffenhet än som berörts i det föregående och som också har motsvarighet i 1966 års Haagkonven- tion.

I detta sammanhang bör emellertid upp- märksammas att spörsmål om giltigheten här i riket av domar från vissa stater i sär- skilda ämnen blivit föremål för special- reglering i anslutning till internationella överenskommelser. Såvitt gäller förhållandet till dessa stater avses — såsom framgår av lagförslaget 1 5 andra punkten — special— regleringen gälla framför den föreslagna lag- stiftningen.9 Beträffande Haagkonventionen

" Se nedan 5. 103 ff. ' Jfr. art. 14 i den svensk—schweiziska kon- ventionen och NJA II 1937 s. 6 f. och s. 29.

märks härtill att enligt art. 26 konventioner i särskilda ämnen skall respekteras.

Här bör även beröras frågan, huruvida det vore lämpligt att begränsa erkännande och verkställighet av utländska domar till sådana som går ut på betalning. Att så skulle vara förhållandet har i remissyttrande över förslaget till Haagkonvention hävdats av delegationen, som därvid anfört följande:

»Det synes delegationen tveksamt om man redan nu är mogen att — utöver betalnings- domar — erkänna eller verkställa även and- ra fullgörelsedomar, förbudsdomar och fast- ställelsedomar. Ett inom International Law Association utarbetat förslag begränsar sig så- lunda till betalningsdomar. Det är svårt att överblicka konsekvenserna av konventionen för domar på varumärkesrättens, firmarättens och konkurrensrättens område. Att låta förbuds- domar i sådana ämnen gälla utanför det land, i vilket de meddelats, förefaller dock knappast lämpligt. Man måste också ställa sig tveksam till lämpligheten av att svenska myndigheter skulle verkställa utländska domar, som åläg- ger svaranden att upphöra med leveransväg- ran.» Delegationen tillägger att, om behov skulle visa sig uppstå, man kanske senare kan utvidga åtagandena att omfatta även andra typer av domar än betalningsdomar, gene- rellt eller i förhållande till vissa stater.

Härtill kan först erinras om att, enligt vad tidigare framhållits, den verkan som kan tillerkännas en utländsk dom inte bör vara begränsad till verkställbarhet utan bör avse även rättskraft enligt samma regler som gäller för svenska domar.10 Från den— na utgångspunkt synes erkännande och verkställighet av utländska domar inte rim- ligen kunna begränsas till domar som går ut på en betalningsförpliktelse. Lagen skul- le i annat fall ge käranden ett sakligt obe- fogat övertag i så måtto, att en bifallande dom skulle tillerkännas inte bara verkställ- barhet utan också rättskraft här, medan en ogillande dom inte skulle förhindra kä- randen att på nytt försöka sin lycka här i landet. Det synes därför på sin höjd kun- na bli fråga om att begränsa lagen till att avse domar i mål vari yrkats betalning, oberoende av om domen blivit bifallande eller ogillande. Någon anledning att i prin- cip utesluta domar i anledning av positiv

eller negativ fastställelsetalan föreligger emellertid enligt utredningens mening inte. Det förefaller också klart, att det finns åt- skilliga typer av fullgörelsedomar avseen- de annat än betalningsskyldighet som rim- ligtvis inte bör uteslutas från en lagstiftning i ämnet, exempelvis domar som går ut på utgivande av individualiserad lös egendom. Givetvis är det inte alldeles lätt att över- blicka konsekvenserna på alla rättsområ- den av den reglering som föreslås, och inte minst kan väl detta sägas gälla immaterial- rätten. Utredningen har med hänsyn här- till övervägt att från den avsedda lagstift- ningen överhuvud undanta immaterialrätts- liga avgöranden, men har stannat för ståndpunkten att en sådan begränsning — utan motsvarighet i den svensk-schweiziska och den nordiska konventionen -— inte är nödvändig. En begränsning till domar i mål om betalningsskyldighet är enligt utredning- ens mening inte heller nödvändig med tanke på detta rättsområde och knappast heller ändamålsenlig. Det synes nämligen an— tagligt, att de utländska förbudsdomar på varumärkesrättens, firmarättens och kon- kurrensrättens område, mot vilkas erkän- nande delegationen särskilt ställt sig skep— tisk, i största utsträckning är sådana, vilkas erkännande skulle vara uteslutet enligt reg- lerna om beaktande av vårt lands anspråk på exklusiv kompetens för våra domstolar. Såvitt detta inte är fallet, vill det å andra sidan synas som om man inte skulle vinna särdeles mycket med vägran att erkänna en förbudsdom, eftersom käranden väl of— tast skulle kunna vid överträdelse av för— budet utverka en skadeståndsdom, som skulle bli verkställbar här. Överhuvud sy- nes kunna förmodas, att det inte möter mindre svårigheter att avgöra, i vad mån erkännande av en skadeståndsdom på im- materialrättslig grund bör vara uteslutet med hänsyn till anspråk på exklusiv kom— petens än att bedöma i vilken utsträckning detta gäller irnmaterialrättsliga förbudsdo- mar. En gränsdragning mellan förbudsdo— mar och betalningsdomar synes m. a. o. inte

" Se ovan s. 34 ff.

i någon högre grad vare sig eliminera svå- righeten att överblicka regleringens kon- sekvenser beträffande immaterialrätten eller underlätta dess praktiska tillämpning. Do— mar avseende leveransvägran torde, såsom förut antytts, vara uteslutna från erkännan- de på den grund att de har offentligrättslig karaktär, såvitt de har sin grund i kartell- rättsliga regler. Och grundar sig domen enbart på avtalsförhållande mellan parterna, synes å andra sidan svårt att finna något skäl, varför den inte i princip skulle er— kännas här.

Haagkonventionen innehåller ingen be- gränsning av det slag som delegationen ifrågasatt. Däremot ger dess art. 23 p. 15 en befogenhet för fördragsslutande stat att »régler l'exécution des décisions autres que celles condamnant au paiement d*une som- me d'argent». Denna befogenhet, som till- kommit på engelskt initiativ, avses också innefatta befogenhet att överhuvud inte verkställa — men väl erkänna, d.v.s. till- erkänna rättskraft åt — andra domar än sådana som går ut på betalning. Haagkon- ventionen utesluter alltså inte möjlighet att i så måtto gå delegationens önskemål till mötes. Enligt utredningens mening bör det emellertid under alla förhållanden inte bli fråga om annat än att eventuellt utnyttja denna möjlighet i förhållande till enstaka stater på grund av särskilda förhållanden i respektive stat. Den föreslagna lagen av principiellt generell räckvidd har alltså — i likhet med lagarna angående nordiska och schweiziska domar — befunnits inte böra föreskriva någon begränsning av antytt slag.

I detta sammanhang må slutligen upp- märksammas, att Haagkonventionen i art. 3 uttryckligen [föreskriver, att konventionen är tillämplig oberoende av parternas natio- nalitet. I sak förtjänar denna ståndpunkt givetvis instämmande. Utredningen har emellertid ansett en däremot korresponde- rande bestämmelse inte böra intagas i en svensk lag. En sådan bestämmelse är i och för sig obehövlig, eftersom det i princip är klart, att inga andra faktorer får beak- tas än de som därvidlag särskilt angivits. Den skulle snarast vara ägnad att föranle—

da tvivel beträffande exempelvis parternas hemvist, som avsetts inte heller spela nå- gon roll för lagens tillämplighet.

3.2 Spörsmål om begränsning med hänsyn till procedurens karaktär

Framställningen i föregående avsnitt har gi- vit vid handen, att en begränsning av lagens tillämpningsområde till avgöranden, som meddelats i den för tvistemål stadgade ord- ningen, i allt fall inte är tillräcklig för att från lagens tillämpningsområde utesluta en mångfald avgöranden, vilkas erkännande in- te bör regleras i förevarande sammanhang. Om man sålunda, på sätt förordats i det föregående, avgränsar lagens tillämpnings- område med hänsyn till tvistens sakliga be- skaffenhet, kvarstår emellertid frågan, om en begränsning med hänsyn till även pro- cedurens karaktär av civilprocess är påkal- lad. Frågan gäller härvid väsentligen, huru- vida utanför lagens tillämpningsområde bör falla dels avgöranden som meddelats i straff- processuell ordning även till den del de av- ser enskilt anspråk i anledning av brott, dels avgöranden som meddelats inom ra- men för den s. k. frivilliga rättsvården.

Vad först gäller avgöranden rörande en- skilt anspråk i brottmål, är det tydligt, att det finns ett inte obetydligt praktiskt behov av regler om internationellt erkännande av dylika avgöranden. Man har härvidlag an- ledning att uppmärksamma inte minst do- mar rörande ersättning för trafikskador. Sådana domar har ju både utomlands och hos oss ofta karaktären av brottmålsdomar. Både lagen om nordiska domar och lagen om schweiziska domar inbegriper också do- mar som i brottmål meddelats rörande en- skilt anspråk. Detsamma gäller i och för sig 1966 års Haagkonvention. Med hänsyn till eventualiteten att den straffprocessuella handläggningen i någon av de stater, som kan tänkas ratificera konventionen, kan be- finnas inte erbjuda tillräckliga garantier för en fullt tillfredsställande handläggning av skadeståndsfrågor, har emellertid konven- tionen öppnat möjlighet för fördragsslutan-

de stater att i kompletterande bilateralt av- tal besluta, att konventionen inte skall till- lämpas på avgöranden som meddelats i straffprocessuell ordning. Den lösning Haag- konventionen anvisar synes väl lämpad även för en svensk lagstiftning i ämnet. Enligt utredningens mening bör sålunda lagstift- ningen i princip omfatta även avgöranden rörande enskilt anspråk i brottmål, och en- dast om särskilda förhållanden i viss stat föranleder därtill bör genom speciella be- stämmelser dylika avgöranden undantas, så- vitt avser denna stat.

Avgöranden som meddelats inom ramen för den s.k. frivilliga rättsvården utesluts från erkännande både enligt lagen om nor- diska och enligt lagen om schweiziska do- mar. Detta bör emellertid ses mot bak- grunden av att ingen av dessa lagar är prin- cipiellt avgränsad efter den avdömda tviste— frågans sakliga beskaffenhet. Med den av- gränsning i nämnda hänseende, som den föreslagna lagen i anslutning till Haagkon- ventionen befunnits böra ges, blir den prak- tiska betydelsen av en eventuell uttrycklig begränsning till rättegångsmål inte stor. Då i Haagkonventionens art. 2 föreskri- vits, att konventionen skall äga tillämpning oberoende av benämningen av proceduren i ursprungsstaten, torde emellertid detta ock- så bero på att en gränsdragning mellan mål och ärenden befunnits ägnad att leda till både praktiska tillämpningssvårigheter och stundom irrationella resultat. Enligt utred- ningens mening synes man även på denna punkt kunna följa Haagkonventionens regel- system. Frånsett att frågan, som nyss an- tytts, inte torde ha stor praktisk betydelse då lagens tillämpningsområde avgränsas ef- ter den avgjorda frågans sakliga beskaffen- het, bör framhållas att de processuella ga- rantierna inte nödvändigtvis sammanhänger med procedurens karaktär av civilprocess eller frivillig rättsvård. Det är tänkbart, att det i ett summariskt förfarande, som i och för sig måste klassificeras som en civilpro- cess, är sämre sörjt för svarandens rätts- säkerhet än i en procedur som är att hän- föra till den frivilliga rättsvården. Till frå- gan om garantier för att rimliga krav på

rättssäkerhet blivit tillgodosedda — som allt— så aktualiseras oberoende av procedurens karaktär — återkommer utredningen i det följande i flera sammanhang.

3.3 Spörsmål om avgränsning med av- seende på myndighet som meddelat avgörandet

Med avseende på den myndighet som med— delat avgörandet intar 1966 års Haagkon- vention — frånsett avgöranden angående rättegångskostnad varifrån i det närmast följande bortses1 — ståndpunkten, att å ena sidan endast domstol kommer i betraktande men att å andra sidan konventionens till- lämpningsområde omfattar alla domstolar utom administrativa sådana.2 Det är princi- piellt inte medgivet för fördragsslutande sta— ter att i kompletterande bilateralt avtal göra något undantag i vare sig den ena eller den andra riktningen. Svårigheten att avgöra, vilka myndigheter i skilda stater som rätte- ligen må förtjäna klassificeras såsom dom- stolar, har emellertid föranlett en bestäm- melse i art. 23 p. 1, enligt vilken stater i kompletterande bilateralt avtal äger »dé- terminer les tribunaux aux décisions desquels la Convention s'applique». Det har förut- satts, att en sådan bestämning kan ges for- men av en uppräkning av de myndigheter, vilkas avgöranden kommer ifråga till er- kännande, lika väl som av undantag för någon eller några myndigheter, som eljest möjligen kunde vara att uppfatta som dom- stolar. Tydligt är, att den nu angivna be- fogenheten innefattar en viss faktisk möj— lighet att utvidga eller inskränka det till-

1 Utredningenåterkommerhärtill nedan 5. 66. ” Undantaget för administrativa domstolar har en mycket begränsad praktisk betydelse i betrak- tande av att konventionen över huvud omfattar endast avgöranden ”en matiére civile ou commer- ciale". Det är sålunda endast fall, där en admini- strativ domstol undantagsvis kan ha att handlägga frågor av icke administrativ karaktär som avses med den aktuella undantagsbestämmelsen. I det förslag, som inte förutsätter svensk anslutning till Haagkonventionen, har det synts obehövligt att särskilt beakta sådana fall. — I det följande an- vändes av framställningstekniska skäl termen dom- stol såsom beteckning för endast annan domstol än administrativ sådan.

lämpningsområde, som i och för sig när- mast skulle föranledas av enbart en tolk- ning av konventionens uttryck »tribunal». Liksom tidigare framhållits beträffande motsvarande befogenhet att bestämma in— nebörden av rekvisitet »matiére civile ou commerciale» är det emellertid endast fråga om en rörelsefrihet s.a.s. på gränsområdet för vad som i och för sig må vara att anse såsom domstol i konventionens mening.

Det synes givet, att inte heller en intern svensk lagstiftning i ämnet av principiellt generell räckvidd bör omfatta avgöranden av annan myndighet än domstol. Till und- vikande av osäkerhet i rättstillämpningen synes det också värdefullt, att man i fråga om skilda utländska stater kan genom sär- skilda bestämmelser ange de myndigheter, vilkas avgöranden skall komma ifråga till erkännande. Naturligen är det inte otänk- bart, att det därvid kan befinnas önskvärt att inbegripa vissa avgöranden av myndig- het, som i och för sig inte gärna kan be— tecknas såsom domstol. Huruvida den rö- relsefrihet som Haagkonventionens art. 23 p. 1 därvidlag medger, är tillräcklig för vårt vidkommande, är naturligen svårt att förutsäga. Detta är emellertid en fråga, som enbart rör tillrådligheten av att ratificera Haagkonventionen. Innehållet i den lag- stiftning som föreslås påverkas inte därav.

Däremot kan man ha anledning att fråga sig, om inte Haagkonventionens tillämp- ningsområde, i vad det omfattar avgöran- den av alla slags domstolar, är alltför vid- sträckt för att en svensk lag av principiellt generell räckvidd skall kunna ges motsva- rande innehåll. I remissyttrande över för- slaget till Haagkonvention har sålunda Svea hovrätt ifrågasatt, om inte viss begräns- ning med hänsyn till typen av dom— stolar borde eftersträvas, och därtill an- märkt, att den svensk-schweiziska konven- tionen endast har avseende på allmänna domstolar, medan den nordiska konven— tionsregleringen även omfattar Vissa spe- cialdomstolar. I och för sig finns det emel- lertid knappast anledning att från erkän- nande utesluta ett avgörande enbart därför att det meddelats av en domstol, vars be—

hörighet begränsats till visst slag av mål. En gränsdragning mellan exempelvis all- "männa domstolar och specialdomstolar fö-

refaller i en lag av principiellt generell räck- vidd vara skäligen irrationell. Anses vissa domstolars avgöranden inte böra komma ifråga till erkännande, bör de enligt utred- ningens mening i stället uteslutas genom sär- skilda bestämmelser i förhållande till re- spektive land. Det problem Haagkonventio- nen härvidlag erbjuder är från denna ut- gångspunkt inte ett problem som rör ut- formningen av den föreslagna lagen. Pro— blemet blir i stället, om en ratificering av Haagkonventionen är tillrådlig med hänsyn till att befogenheten att bilateralt bestämma de domstolar, vilkas avgöranden skall er- kännas, som nämnts i princip inte medger uteslutande av någon myndighet, som otvi- velaktigt är att klassificera som domstol. Det skulle säkerligen ha varit bättre om staterna härvidlag givits full frihet inbördes. Den ifrågavarande betänkligheten synes dock inte innefatta något avgörande skäl mot anslutning till Haagkonventionen. Skul- le en domstol i någon fördragsslutande stat vara organiserad så, att tillräckliga garan- tier för kvaliteten av dess rättsskipning an- ses inte förefinnas, torde detta nämligen ut— göra ett legitimt skäl att utnyttja den i kon- ventionens art. 25 medgivna möjligheten att sluta ett avtal utom ramen för kon- ventionens regelsystem.

I anslutning till det sist sagda förtjänar däremot framhållas, att konventionens art. 25 knappast erbjuder en praktikabel utväg för det fall, att konventionen inte skulle i och för sig omfatta samtliga de avgöran- den, vilkas internationella erkännande ur svensk synvinkel framstår såsom eftersträ- vansvärt. Härvidlag kommer väl närmast i betraktande önskemålet att få s. k. slut- bevis i mål om betalningsföreläggande er— kända utomlands. Frånsett de svårigheter som i detta hänseende kan föranledas av att reglerna till äventyrs utformas så, att dylika avgöranden inte kan vinna laga kraft annat än i den mån de redan verkställts,3

3 Se härtill SOU 1963:28 s. 106 ff. Jfr vidare nedan 5. 121 f.

är det givet att det uppstår vissa kompli- kationer, om betalningsföreläggandeproce- duren i enlighet med lagberedningens för- slag (SOU 1963: 28) överflyttas till exeku- tiv myndighet. Det måste anses åtminstone tvivelaktigt, om det efter en svensk anslut- ning till Haagkonventionen vore möjligt att i kompletterande bilaterala avtal med stater, som likaledes anslutit sig till denna kon- vention, få denna exekutiva myndighet klassificerad som domstol, vars avgöranden skall erkännas. För den händelse frågan besvaras nekande torde visserligen Haag- konventionens art. 25 kunna på denna grund utnyttjas i förhållande till någon en- staka utländsk stat, om det befinnes sär- skilt önskvärt att slutbevis i mål om betal— ningsföreläggande blir verkställbara i just den staten. Däremot kan vårt land inte gär- na först ansluta sig till Haagkonventionen och därefter i förhållande till varje ifråga— kommande stat, som likaledes ratificerat konventionen, hävda, att betalningsföreläg— gandeprocedurens utformning utgör en så- dan »particularité» i den svenska lagstift- ningen, som ger anledning att sluta en från Haagkonventionen fristående traktat.

Såsom redan inledningsvis i detta avsnitt antytts, innehåller Haagkonventionen en specialregel i förevarande hänseende för beslut angående rättegångskostnad. Sådana kostnadsbeslut, som i och för sig omfattas av konventionen,4 skall enligt art. 15 st. 2 erkännas och verkställas, även om de inte meddelats av domstol, under förutsättning likväl att kostnadsbeslutet kunnat överkla- gas till domstol. Stadgandet innebär ett hänsynstagande till det i vissa stater före— kommande systemet, att fixerandet av den ersättning för motparts rättegångskostnad, som åvilar tappande part, överlåts åt en vid domstolen anställd tjänsteman. Det kost- nadsbeslut som denne meddelar innebär of- tast endast en tillämpning av vissa fast- ställda taxor. Helst som det ju förutsätts, att ett sålunda av annan än domstol med- delat kostnadsbeslut skall erkännas och verkställas endast om den enligt beslutet er- sättningsskyldige kunnat överklaga detsam— ma hos domstol men underlåtit detta, synes

bestämmelsen — som tillhör de obligatoriska reglerna i Haagkonventionen — från svensk synpunkt fullt acceptabel. Det förefaller däremot diskutabelt, huruvida en bestäm- melse av nämnda innebörd bör inflyta i en svensk baslag i ämnet, eftersom den kan få aktualitet endast beträffande en del — och sannolikt endast en förhållandevis ringa del — av de stater, med vilka överenskommelse om erkännande och verkställande av do- mar kan komma ifråga. Det synes i och för sig mest naturligt, att bestämmelser av så begränsad räckvidd ges formen av särbe- stämmelser i förhållande till enskilda sta- ter i erforderlig utsträckning. Utredningen har därför förutsatt, att denna lagstiftnings- teknik skall komma till användning under förutsättning att Sverige inte ansluter sig till Haagkonventionen och har sålunda inte upptagit någon generell bestämmelse här— vidlag i det förslag som bygger på nämnda förutsättning. I och för sig skulle samma teknik naturligtvis kunna begagnas även om Sverige ansluter sig till Haagkonventionen. Under förutsättning av svensk anslutning till konventionen har det emellertid synts vara av ett visst värde att en svensk bas- lag återspeglar samtliga de bestämmelser som i förekommande fall måste iakttas vid en överenskommelse med annan stat inom ramen för Haagkonventionens regel- system. Motsvarighet till Haagkonventio- nens art. 15 st. 2 har därför upptagits i det lagförslag, som utgår från sist nämnda för— utsättning.

3.4 Spörsmål om begränsning med hänsyn till avgörandets beskaffenhet

En lag om erkännande av utländska civil- domar bör enligt utredningens mening vara begränsad till avgöranden av saken och till vissa beslut om rättegångskostnad. Det är visserligen otvivelaktigt i och för sig moti— verat, att svenska myndigheter i viss ut— sträckning lämnar sin medverkan till rea- liserande av beslut av utländsk domstol, som hänför sig till det behöriga genomfö- randet av en inför denna domstol anhängig

4 Se härom nedan 3. 67 ff.

process. Frågan, i vilken omfattning och i vilka former detta skall ske, erbjuder emel- lertid en problematik av annat slag än den här aktuella. Den har också, i anslutning till Haagkonventioner på civilprocessens om- råde, blivit reglerad i särskild ordning.1

Till sådana avgöranden av saken, som bör omfattas av lagstiftningen, synes inte heller böra hänföras interimistiska beslut el- ler beslut om kvarstad, skingringsförbud eller annan handräckning. Svarandens in- tresse av att snabbt kunna få ett dylikt ingrepp i hans ekonomiska eller person- liga rörelsefrihet hävt, då skäl för åtgär- den inte längre föreligger, synes svårli- gen kunna tillräckligt tillgodoses, om han skall vara beroende av att kunna förete utländsk domstols beslut om åtgärdens hä- vande. I gengäld bör sörjas för att part kan genom beslut av svensk myndighet uppnå utverkande och bibehållande av säkerhets— åtgärd, oaktat tvisten i sakfrågan prövas av utländsk domstol.=

Haagkonventionen gör i art. 2 st. 2 ut- tryckligt undantag för interimistiska beslut och beslut om säkerhetsåtgärd. Art. 23 p. 4 medger visserligen fördragsslutande stater att i kompletterande bilateralt av- tal inbegripa sådana beslut. Enligt vad ovan anförts bör det emellertid inte vara något önskemål från svensk sida att ut- nyttja denna befogenhet.

Till skillnad från den nordiska och den svensk-schweiziska konventionen är Haag- konventionen inte enligt sin avfattning be- gränsad till avgöranden som avser huvud- saken (eller rättegångskostnad). Önskemål om en uttrycklig sådan begränsning har, i anslutning till uttalanden av Svea hovrätt under remissbehandlingen av förslaget till Haagkonvention, framställts av den svenska delegationen under det fortsatta Haagarbe— tet men utan att vinna gehör. Då Haag- konventionen i art. 2 st. 1 anges tillämplig på »toute décision, telle que arrét, juge- ment, ordonnance ou mandat d'exécution, rendue par un tribunal d'un Etat contrac— tant, quelle que soit la denomination donnée dans liEtat d'origine», torde emel- lertid detta inte vara så att förstå, att kon-

ventionen skulle omfatta även beslut i så- dana processuella frågor, som enligt det an- förda bör uteslutas från en svensk lag i ämnet. Att dylika beslut inte kommer ifråga torde ha ansetts följa av uttrycket »décisions rendues en matiere civile ou commerciale» (art. 1 st. 1). Erkännande och verkställighet enligt konventionen av åtminstone de allra flesta processuella beslut torde dessutom va- ra uteslutet redan på den grund, att beslut om böter eller viten inte omfattas av kon- ventionen och att exempelvis en sådan åt- gärd som hörande av vittne på framställ- ning av utländsk domstol knappast synes kunna betraktas som verkställighet i kon- ventionens mening.

Utifrån nu angivna uppfattning om Haag- konventionens tolkning kan avsaknaden av en uttrycklig begränsning till avgöranden av saken (och rörande rättegångskostnad) an- tas inte ha någon nämnvärd praktisk bety- delse, men utredningen har likväl inte fun— nit det tillrådligt att härvidlag avvika från konventionstexten i det förslag som förut- sätter svensk anslutning till konventionen. I det alternativa förslag, som utgår från att Sverige inte kommer att ansluta sig till Haag- konventionen, har däremot — i överensstäm— melse med bestämmelserna om schweiziska och nordiska domar -— en uttrycklig be— gränsning till avgöranden av saken (från— sett rättegångskostnad) gjorts. Denna be- gränsning har ansetts göra ett uttryckligt undantag för avgöranden angående säker— hetsåtgärd obehövligt. Enligt båda de al- ternativa förslagen har undantag gjorts för interimistiska beslut.

Med avseende på rättegångskostnad fö— reskriver art. 2 p. 3 i den nordiska kon- ventionen, att lika med dom anses »beslut, som i tvistemål, i domen eller under rätte— gången, meddelats angående ersättning för rättegångskostnad eller gottgörelse till vittne eller sakkunnig». I den svensk—schweiziska konventionen jämställs enligt art. 2 med dom »beslut angående ersättning för rätte-

1 Se lagen den 20 dec. 1946 om bevisupptagning å utländsk domstol med därtill ansluten KK 31 okt. 1947. ” Se härtill vidare nedan s. 113 f.

gångskostnad som meddelats i följd av do- men i huvudsaken». Haagkonventionens reglering av frågan om erkännande och verkställighet av kostnadsbeslut, vilken åter- finns i art. 15 och 16, är mera komplicerad. I första stycket av art. 15 uttalas, att er- kännande eller verkställighet av ett beslut om skyldighet att ersätta rättegångskostnad kan beviljas enligt konventionen endast så- vida denna är tillämplig på avgörandet av huvudsaken. Det bör uppmärksammas, att man av stadgandets utformning inte får för- ledas till motsatsslutet, att det för erkän- nande och verkställighet av kostnadsbeslut skulle vara tillräckligt att konventionen är tillämplig på avgörandet av saken, oavsett om dess tillämpning föranleder att avgöran- det av saken kan erkännas och verkställas eller icke. Av andra stycket i art. 15 — som visserligen närmast torde åsyfta att med kostnadsbeslut av domstol jämställa vissa sådana beslut som meddelats av tjänste- man vid domstolen3 —- måste nämligen anses framgå, att det för erkännande och verkställande av kostnadsbeslut enligt kon- ventionen förutsätts, att besluten meddelats i följd av (»découlent de») ett avgörande av beskaffenhet att kunna erkännas och verk— ställas enligt konventionen. Art. 16 av- ser beslut om skyldighet att ersätta rätte- gångskostnad, som meddelats i samband med beslut om att bevilja eller att vägra erkännande eller verkställighet av utländsk domstols avgörande, och föreskriver, att sådant kostnadsbeslut kan föranleda till- lämpning av konventionen endast såvida parts begäran om erkännande eller verk- ställighet grundats på dess bestämmelser.4 Detta stadgande får anses innefatta ett positivt stöd för att en ansökan om er- kännande eller verkställighet med åbero- pande av Haagkonventionen anhängiggör en sak av beskaffenhet att — såvitt avser rättegångskostnad — falla under konventio- nens tillämpningsområde. För erkännande och verkställighet av kostnadsbeslutet är det däremot i detta sammanhang likgiltigt inte bara huruvida ansökningen bifallits eller ej utan, i det senare fallet, även huruvida av- slag grundats på att något av konventionen

uppställt villkor för bifall befunnits inte uppfyllt eller på att konventionen ansetts överhuvud inte tillämplig på det avgörande, vars erkännande eller verkställande begärts med åberopande av konventionen. Det är å andra sidan viktigt att observera, att art. 16 inte kan anses dispensera från konven- tionens krav att det skall vara fråga om ett beslut som meddelats av domstol eller — i fråga om just kostnadsbeslut — åtminstone kunnat överklagas hos domstol. Om ansö- kan angående erkännande eller verkställig- het av utländsk dom handläggs av exekutiv myndighet utan att dess avgörande kan överklagas till domstol, synes det alltså inte kunna bli fråga om att enligt konventionen erkänna eller verkställa kostnadsbeslut, som meddelats i anslutning till ansökningens prövning.

Mot bakgrunden av det anförda synes man ha anledning att uppmärksamma vä- sentligen följande olika typer av kostnads- beslut.

1) Beslut varigenom part, som förlorat i saken, ålagts att gälda den vinnande hans rättegångskostnad. För erkännande och verkställighet av sådant beslut förutsätts en- ligt samtliga berörda konventioner, att re- spektive konvention är tillämplig på av- görandet av saken. Härutöver kräver Haag— konventionen, i motsats till de båda övriga konventionerna, att avgörandet av saken också skall vara av beskaffenhet att kunna erkännas eller verkställas. Nämnvärd prak- tisk betydelse torde emellertid skillnaden mellan konventionerna på denna punkt inte ha. Att enligt den nordiska och den svensk- schweiziska konventionen beslut om rätte- gångskostnad jämställs med dom innebär ju, att erkännande och verkställighet förut- sätter bl. a. både att beslutet meddelats av en enligt respektive konvention behörig dom- stol och att dess erkännande inte strider mot ordre public. Och åtminstone regelmässigt måste det väl förutsättas vara att bedöma såsom stridande mot ordre public att här erkänna och verkställa ett kostnadsbeslut,

” Se härtill ovan s. 66.

4 Härmed måste givetvis jämställas lagstiftning som föranletts av statens anslutning till Haagkon- ventionen.

som meddelats i anslutning till ett avgörande av saken, vilket med hänsyn till just ordre public inte kan erkännas här. I det förslag som inte förutsätter svensk anslutning till Haagkonventionen har någon särskild före- skrift härvidlag inte ansetts behövlig.

Den nordiska konventionen ger i mot- sats till de båda andra berörda konventio- nerna exempel på att kostnadsbeslut till följd av ett avgörande av saken inte under några omständigheter kan erkännas enligt konventionen, oaktat avgörandet av saken skall erkännas enligt densamma, nämligen i fråga om kostnadsbeslut hänförliga till enskilt anspråk i brottmål. Tillräcklig an- ledning att utesluta dylikt beslut synes dock inte föreligga, såvitt beslutet otvetydigt av- ser enbart kostnader för det enskilda an- språket. Generellt måste emellertid förut- sättas, att de kostnader om vilkas ersättan- de är fråga inte till någon del hänför sig till en talan i sådant ämne, att avgörandet av saken inte kan erkännas. Om sålunda en målsägande, vars talan om ansvar och enskilt anspråk bifallits, tillerkänts ersätt- ning för rättegångskostnader utan uppdel— ning på ansvarstalan och talan om det eri- skilda anspråket, avses det sålunda enligt förslaget inte kunna bli fråga om att er- känna eller verkställa beslutet till någon del. Förslaget torde härvidlag motsvara både Haagkonventionens och den svensk- schweiziska konventionens ståndpunkt.

2) Beslut, varigenom part oberoende av målets utgång ålagts att på grund av för- sumlig processföring (eller till följd av att talan väckts eller föranletts utan skäl) er- sätta motparten rättegångskostnad. Sådant beslut erkänns enligt den nordiska konven- tionen. Den svensk-schweiziska konventio- nen synes däremot ge uttryck åt motsatt ståndpunkt. Beslut om ersättningsskyldig— het, som fastställs oberoende av målets utgång, kan ju näppeligen sägas vara med- delat i följd av domen i huvudsaken. Haag- konventionen förefaller på denna punkt va- ra av samma innebörd som den svensk- schweiziska konventionen. Sådant kostnads- beslut, som kan erkännas, förutsätts »dé- couler» av domen i saken, och detta ut-

tryck torde vara likvärdigt med att det meddelats i »följd av» domen i saken.

Från saklig synpunkt torde det inte före- ligga skäl att utesluta beslut om ersättnings- skyldighet, som har sin grund i försumlig processföring. En begränsning motsvarande den svensk-schweiziska konventionens, med vilken Haagkonventionen antagits överens- stämma, har därför upptagits endast i det förslag som bygger på svensk anslutning till Haagkonventionen. Någon större prak- tisk betydelse torde emellertid skillnaden på denna punkt mellan de alternativa för- slagen knappast kunna tillmätas.

3) Beslut varigenom käranden ålagts er- sätta svaranden rättegångskostnad i sam- band med att målet avvisats eller avskrivits. Förhållandet synes härvidlag vara väsent— ligen detsamma som beträffande beslut som avses under 2). Både Haagkonventionen och den svensk-schweiziska konventionen torde sålunda förutsätta, att ett avgörande av saken föreligger? medan beslut av före- varande slag torde inbegripas under den nordiska konventionen. Också härvidlag sy— nes den nordiska konventionens lösning vara att föredra, och den har följts i det förslag som inte förutsätter svensk anslut- ning till Haagkonventionen, medan det al- ternativa förslaget ger uttryck åt den mot- satta ståndpunkten. Inte heller valet mel- lan dessa båda lösningar torde ha särskilt stor praktisk betydelse.

4) Beslut varigenom part ålagts ersätta statsverket för utgifter till följd av att mot- parten haft fri rättegång. Förutsatt att er— sättningsskyldigheten har sin grund i be- dömandet av sakfrågan synes beslut av det- ta slag omfattas av samtliga berörda kon— ventioner.8 Möjligen skulle man kanske kun- na ifrågasätta att sådant beslut omfattas av

5 Undantag får dock antas gälla i samband med avskrivning efter sådan förlikning, som enligt vad nedan (5. 72 ff) sägs skall jämställas med dom. ” Enligt vad som upplysts har visserligen justi- tieministeriet i Finland intagit ståndpunkten, att sådant beslut av finsk domstol inte kan verkställas i annat nordiskt land. Ersättningen synes emeller- tid tämligen otvunget gå in under den nordiska konventionens uttryck ”ersättning för rättegångs- kostnad” och något stöd för att beslutet likväl skulle falla utanför konventionen erbjuder dess förarbeten inte.

Haagkonventionens regelsystem på den grund att ersättningen till statsverket skulle avse »sécurité sociale». Ett sådant bedö- mande synes emellertid inte förtjäna in- stämmande, eftersom ersättningen från den betalningsskyldiges synpunkt inte har nå- gon social prägel. För denne bör det ju i princip vara ovidkommande, huruvida det är motparten eller statsverket som är den ersättningsberättigade. Med hänsyn härtill synes också här avsedda beslut utan be- tänklighet kunna inbegripas. Texten till båda de alternativa förslagen avser att in— begripa nu ifrågavarande beslut, utan att det befunnits erforderligt att särskilt näm- na beslut om ersättningsskyldighet till stats- verket.7

5) Beslut varigenom part som själv haft fri rättegång ålagts ersätta statsverket dess utgifter härför. Beslut av detta slag aktua- liseras enligt svensk rätt normalt endast i ett fristående förfarande,8 och man kan utgå från att detsamma gäller åtminstone flertalet av de utländska rättsordningar som i förevarande sammanhang kan komma i betraktande. Såvitt detta är förhållandet torde beslutet inte kunna erkännas enligt vare sig Haagkonventionen eller någon av konventionerna med Schweiz och med öv- riga nordiska länder.9 Med avseende på beslut om återbetalningsskyldighet som med- delas i samband med dom i saken — vilket enligt svensk rätt förutsätter att parten förklarats förlustig förmånen av fri rätte- gång,10 medan det inte kan tas för givet att motsvarande förutsättning gäller enligt alla ifrågakommande utländska rättsord- ningar — synes bedömandet kunna te sig något mera tvivelaktigt. För den händelse återbetalning ålagts oberoende av målets utgång — eventuellt solidariskt med mot- parten om denne tappat målet — synes det visserligen klart att beslutet inte kan anses meddelat i följd av avgörandet av saken och därmed inte omfattas av vare sig Haag- konventionen eller den svensk-schweiziska konventionen. Om återbetalningsskyldighe— ten förutsätter att med hänsyn till utgång- en motparten inte kunnat åläggas betal- ningsskyldighet, kan det väl däremot i viss

mening sägas vara en följd av avgörandet av saken. Den bedömning av partens eko- nomiska bärkraft eller av andra omständig- heter som kan ha motiverat upphörande av förmånen av fri rättegång och som måste förutsättas för beslutet om återbetalnings- skyldighet, får emellertid anses vara av så väsentlig betydelse vid sidan av målets ut— gång, att det även i detta fall ter sig moti— verat att inte beteckna beslutet såsom med- delat »i följd av» avgörandet av saken. Utredningen utgår sålunda från att beslut av ifrågavarande slag inte under några om- ständigheter kommer i fråga till erkännan- de enligt vare sig den svensk-schweiziska konventionen eller Haagkonventionen.11 Huruvida här ifrågakommande beslut, som meddelats i samband med domen (eller el- jest i den aktuella rättegången) omfattas av den nordiska konventionen synes åt- minstone delvis beroende på hur man upp- fattar den där förekommande termen rätte- gångskostnad. Även om beslut, som här avses, betraktas såsom ett beslut angående rättegångskostnad, är det emellertid möj- ligt att beslutet såsom avseende en fråga av offentligrättslig art får anses falla utan- för konventionen enligt art. 11 p. 3.

Från saklig synpunkt synes det vara att

" I det förslag som inte förutsätter svensk an- slutning till Haagkonventionen har sålunda ut- trycket ”ersättning för motparts rättegångskost- nad” ansetts kunna inbegripa även sådan kostnad för motpartens talan, som utgivits av statsverket.

** Se 13 & lagen om fri rättegång. ' I och för sig är det väl inte uteslutet, att ersätt- ning för rättegångskostnad såsom ämne för en fri- stående tvist kan betecknas såsom ett ämne av privaträttslig beskaffenhet. Detta betraktelsesätt förefaller sålunda kunna ha fog för sig exempelvis då ett försäkringsbolag med stöd av ett försäk— ringsavtal söker åter av försäkringstagaren vad som utgivits för att bekosta en dennes rättegång, och då flera parter i tvistemål ålagts solidarisk skyldighet att ersätta rättegångskostnad samt en av dem framställer regressanspråk. Anspråk av staten att av en part återfå belopp som utgivits för dennes fria rättegång synes emellertid vara ett so- cialrättsligt färgat anspråk, som knappast kan sägas ha privaträttslig grund.

1" Se 8 5 lagen om fri rättegång. " Såvitt gäller Haagkonventionen kan till stöd härför också anföras, att förhållandet mellan stats- verket och part som beviljats fri rättegång närmast synes kunna hänföras till ”Sécurité sociale”, som ju faller utanför konventionen.

föredra, att nu avsedda beslut [faller utan- för den tilltänkta lagstiftningen. Förhållan- det mellan statsverket och part som bevil- jats ri rättegång har inte en sådan anknyt- ning till de avgöranden i sak, på vilka den aktuella lagstiftningen i första hand avses tillämplig, att det enligt utredningens upp- fattning bör regleras i förevarande sam- manhang. I det förslag, som bygger på svensk anslutning till Haagkonventionen, avses denna ståndpunkt komma till uttryck genom att förslaget i överensstämmelse med Haagkonventionen och den svensk-schwei- ziska konventionen är begränsat till kost— nadsavgöranden »i följd av» avgörandet av saken. I det alternativa förslaget har mot- svarande ståndpunkt uttryckts genom att endast ersättning för »motparts» rättegångs- kostnad avses.

6) Beslut om skyldighet att utge ersätt- ning till vittne eller sakkunnig. Sådant be- slut erkänns uttryckligen enligt den nor- diska konventionen. Varken enligt den svensk-schweiziska konventionen eller enligt Haagkonventionen skall däremot beslut av denna innebörd erkännas, om det medde- lats under rättegången, eftersom endast kostnadsbeslut meddelade i följd av avgö- randet av saken avses. Något tvivelaktigt ställer sig bedömandet för det fall, att be- slut om att ersättning överhuvud skall ut- gå till vittne eller sakkunnig meddelas först i samband med domen och ersättningen då till följd av målets utgång ålägges den tappande parten. Närmast till hands synes dock ligga antagandet, att beslutet då blir ett beslut om rättegångskostnad i följd av avgörandet av saken.

Något sakligt skäl mot att generellt in- begripa beslut om skyldighet att utge er- sättning till vittne eller sakkunnig synes inte stå att påvisa.12 I det förslag, som inte förutsätter svensk anslutning till Haagkon— ventionen, har utredningen därför på den- na punkt följt den nordiska konventionen. Det bör emellertid framhållas, att den prak- tiska betydelsen av skillnaden mellan det- ta förslag och det alternativa förslag, som ansluter sig till Haagkonventionen, härvid- lag torde vara skäligen ringa bl. a. därför

att vittne och sakkunnig enligt åtminstone flertalet ifrågakommande rättsordningar tor- de kunna liksom enligt svensk rätt utfå er- sättning i förskott. Normalt kan naturli- gen vittne eller sakkunnig beräknas utnytt- ja denna möjlighet i fall där det kan förut- ses att den ersättningsskyldige inte har till- gångar i landet.

7) Beslut varigenom vittne eller sakkun- nig ålagts att på grund av utevaro ersätta parts rättegångskostnad. Sådant beslut om- fattas inte av vare sig den svensk-schweiz- iska konventionen eller Haagkonventio- nen, eftersom det inte meddelats i följd av avgörandet av saken, men är möjligen inte uteslutet enligt den nordiska konventio- nen.13 På denna punkt synes den lösning som i allt fall de båda förstnämnda kon- ventionerna representerar vara att föredra. Det är ju här fråga om sanktionsregler, av- sedda att garantera tredje mans medver— kan i rättegången. Frågan om internatio- nellt erkännande av beslut, varigenom så- dana sanktionsregler tillämpats, aktualise- rar bl. a. problem om förhållandet mellan olika stater med avseende på tredje mans skyldighet att uttala sig och att överhuvud iaktta inställelse. Enligt utredningens upp- fattning är dylika problem inte ägnade att regleras i förevarande sammanhang. Be— slut av förevarande innebörd har därför undantagits enligt båda de alternativa för- slagen. Enligt alternativ 1 följer detta av dess begränsning till kostnadsbeslut i följd av avgörandet av saken. Enligt alternativ 2 framgår det av att förutom gottgörelse till

" Jfr NJA II 1937 s. 6, där såsom enda motiv för uteslutande av ifrågavarande beslut angivits deras underordnade praktiska betydelse.

" Till stöd för motsatt uppfattning angående den nordiska konventionens innebörd skulle möj- ligen kunna anföras, att konventionen särskilt nämner ersättning till vittne eller sakkunnig men inte ersättning av vittne eller sakkunnig. Oavsett om det verkligen varit terminologiskt påkallat att särskilt nämna gottgörelse till vittne eller sakkun- nig vid sidan av rättegångskostnad synes det emel- lertid svårligen kunna hävdas, att inte beslut om skyldighet för vittne eller sakkunnig att ersätta part de kostnader denne förorsakats av att en för- handling måst inställas språkligt sett skulle vara ett beslut om skyldighet att ersätta rättegångskost- nad. Jfr 36:23 RB.

vittne eller sakkunnig endast ersättning för motparts rättegångskostnad avses.

8) Såsom ovan framhållits, skall enligt Haagkonventionen i princip erkännas och verkställas också vissa kostnadsbeslut, som inte har anknytning till rättegång, nämli- gen beslut om skyldighet att ersätta kost- nad sam meddelats i samband med att en på konventionen grundad ansökan om er- kännande eller verkställighet av utländsk dom blivit bifallen eller avslagen. Såsom därvid också anmärkts, torde i likhet med vad som gäller andra kostnadsbeslut förut- sättas, att beslutet meddelats av domstol eller kunnat överklagas till domstol.

Haagkonventionens ifrågavarande be— stämmelse är obligatorisk, och motsvarighet härtill har därför upptagits i det lagförslag, som förutsätter svensk anslutning till kon- ventionen. Det alternativa förslaget upp- tar däremot — i likhet med den nordiska och den svensk-schweiziska konventionen — inte någon dylik motsvarighet. Anledningen här- till är inte, att bestämmelsen i och för sig synts föranleda några praktiska betänklig- heter. Vissa lagtekniska komplikationer upp- står emellertid, då det förutsätts inte fin- nas någon enhetlig reglering motsvarande Haagkonventionen att referera till. Det före- faller dessutom en smula godtyckligt att i fö- revarande sammanhang reglera ett enda slag av vad som närmast kan betecknas som (eller jämställas med) exekutionskostnader.

I anslutning till det sist sagda kan erinras om att beträffande verkställighet av vissa beslut om rättegångskostnad tidigare med— delats bestämmelser i svensk lagstiftning utan samband med regler om erkännande av avgörandet i saken. Härmed åsyftas la- gen den 6 mars 1899 om verkställighet i visst fall av utländsk domstols beslut, med därtill anknuten tillämpningskungörelse den 18 april 1935. Innehållet i denna lagstift— ning svarar mot förpliktelser som Sverige åtagit sig enligt 1905 och 1954 års Haag- konventioner angående vissa till civilpro- cessen hörande ämnen. I art. 26 av 1966 års Haagkonvention föreskrivs, att konven- tionen inte skall gälla framför konventioneri särskilda ämnen, som tillträtts eller kan kom—

ma att tillträdas av fördragsslutande stat.

Utredningen har ansett det inte kunna komma i fråga att i förevarande samman— hang till övervägande upptaga spörsmål om revision av nu nämnda lagstiftning — som skulle förutsätta endera revision också av de ifrågavarande konventionerna eller upp— sägning av dem. Även enligt det förslag som bygger på svensk anslutning till 1966 års Haagkonvention förutsätts alltså — med stöd av art. 26 i konventionen — ovan be- rörda lagstiftning förbli oförändrad.14

3.5 Förlikning

Lika med dom skall enligt art. 2 i den svensk-schweiziska konventionen gälla för— likning, som stadfästs av domstol. Lika med lagakraftägande dom skall enligt art. 2 i den nordiska konventionen anses förlik- ning, som ingåtts inför förlikningskommis- sion eller domstol. Enligt art. 19 i Haag- konventionen skall förlikning, som i an- hängigt förfarande ingåtts inför domstol och som kan verkställas i ursprungsstaten förklaras verkställbar under samma vill- kor som enligt konventionen gäller för do- mar, såvitt dessa villkor är tillämpliga.

Enligt utredningens mening är det otvivel— aktigt befogat att vid en lagstiftning om erkännande och verkställande av utländska civildomar i viss utsträckning beakta ock- så förlikningar. Om i viss tvist väl en dom men inte en förlikning överhuvud skulle kunna beaktas utomlands, kunde detta bl. a. befaras i vissa fall på ett olyckligt sätt mot- verka tvisters biläggande genom förlikning. Därmed är emellertid inte sagt, att förlik- ning bör i förevarande hänseende fullt jäm- ställas med dom.

Vid en jämförelse mellan de nyss åter- givna konventionsbestämmelserna är det till en början påfallande, att medan den nor— diska och den svensk-schweiziska konven- tionen i princip helt jämställer förlikning med dom, så begränsas verkan av förlik- ning enligt Haagkonventionen till verkställ- barhet. Denna begränsning är enligt utred-

14 Jfr ovan s. 61 f.

ningens mening i förevarande sammanhang välgrundad. Redan enligt den interna svens- ka lagstiftningen är det åtminstone tvivel- aktigt, i vad mån samma rättskraftsregler gäller för dom, varigenom förlikning stad- fästs, som för en vanlig dom.1 Utomlands torde det inte vara ovanligt, att en process- förlikning tillerkänns exigibilitet men icke rättskraft. Det bör inte komma ifråga, att en utländsk processförlikning i vårt land tillerkänns större betydelse än i det land, där den ingåtts,2 och även i övrigt synes det vara skäl att begränsa verkan här i lan- det av utländsk processförlikning till dess exigibilitet.

Enligt svensk lagstiftning förutsätter verk- ställbarhet av en förlikning, att densamma blivit av domstol stadfäst. Det kan måhända ligga nära till hands att -— såsom ock skett i den svensk-schweiziska konventionen — för verkställbarhet kräva dylik stadfästel- se även beträffande en utländsk förlikning. I och för sig är det ju naturligt att inte på en utländsk exekutionstitel ställa mindre krav än på en svensk. Krav på domstols stadfästelse skulle emellertid föranleda, att processförlikningar från åtskilliga länder bleve uteslutna, därför att i dessa länder något stadfästelseförfarande inte förekom— mer. Med hänsyn också till att stadfästelse- proceduren åtminstone hos oss i allmän- het inte torde innefatta någon egentlig pröv- ning utan de facto endast är ett konstate- rande att parterna uppgivit sig ha träffat en förlikning av visst innehåll och begärt dess stadfästande, synes det inte möta några be- tänkligheter att i överensstämmelse med Haagkonventionen avstå från krav på stad- fästelse. I förhållandet mellan de nordiska länderna har f.ö. denna ståndpunkt accep- terats redan genom 1932 års konvention.

Det synes däremot vara anledning vid- hålla det i samtliga nämnda konventioner uppställda kravet på att det skall vara frå- ga om förlikning i en anhängig process. Det torde nämligen få förutsättas, att ris— ken för förefintlighet av oklara punkter i avtalet eller befogat tvivel om dess civil— rättsliga giltighet typiskt sett är mindre, när det gäller biläggande av i en process

specificerade tvistefrågor än i fråga om and- ra avtal, som må kunna karakteriseras så- som förlikningar. Om även andra förlik- ningar än sådana som avslutar en anhängig process skulle beaktas, bleve det f. ö. svårt att dra gränsen gentemot avtal i största allmänhet, vilka inte bör kunna läggas till grund för omedelbar exekution.3

I anslutning till den nordiska konven— tionens jämställande i förevarande hän— seende av förlikningskommission med dom- stol må anmärkas, att ett sådant jämstäl— lande i och för sig inte synes möta någon betänklighet, om dess verksamhet ingår så— som ett led i en anhängig process. Enligt utredningens mening bör emellertid den befogenhet, som art. 23 p. 1 i Haagkon- ventionen erbjuder att bilateralt bestämma de domstolar, vilkas domar i princip skall erkännas, anses medge att i särskilt avtal med stat, där rättsskipningen är så organi- serad, stadgas att förlikningskommission skall, såvitt nu är i fråga, jämställas med domstol. Någon generell bestämmelse om sådant jämställande i den föreslagna lagen har däremot inte synts påkallad.

Mot bakgrunden av vad nyss sagts om avtal i allmänhet må i detta sammanhang anmärkas, att Haagkonventionens art. 23 p. 22 ger fördragsslutande stater befogen- het att i kompletterande bilateralt avtal utsträcka konventionens tillämpning till »actes authentiques» och därvid bestämma innebörden av dessa ord. Det system med omedelbart exigibla notariella urkunder, som denna bestämmelse närmast syftar på, är för svensk rätts del okänt. Det finns alltså från svensk synpunkt ingen anled— ning att utnyttja den nämnda befogenheten.

1 Se Olivecrona, Rätt och dom, 2 uppl. 1966 s. 335 ff. med hänvisningar, samt Ekelöf i SvJT 1961 s. 369 ff. och Rättegång V s. 54 ff. Jfr NJA 1964 s. 396. 2 Såvitt gäller exigibiliteten är detta sörjt för enligt Haagkonventionen genom att art. 4 sista stycket gives motsvarande tillämpning. ** Jfr SOU 1963:28 s. 36.

4. Villkor för erkännande

4.1. Domstolens behörighet

4.1.1. Allmänna synpunkter på behörighets- frågans reglering

Redan i det föregående har framhållits, att det måste anses vara av central bety- delse för frågan om erkännande av utländsk dom, på vilka omständigheter den utländs- ka domstolen kunnat grunda sin behörig- het. I avsaknad av regler om erkännande av utländska domar blir ju en kärande i allmänhet nödsakad att väcka talan i det land, där svaranden har egendom som kan tas i anspråk för exekution. Eftersom det- ta land i de flesta fall också är svarandens hemland, blir det tydligen i tvister mellan parter med domicil i olika länder normalt svaranden som får favören att processa där det för honom är bekvämast. Att med be— aktande av mera rationella faktorer än par- ternas egenskap av kärande och svarande genomföra en skälig avvägning av parter- nas oförenliga intressen att få tvisten reg— lerad genom process i hemlandet synes vara den väsentligaste funktion en lagstiftning om erkännande av utländska domar har att fylla. Det i utredningens direktiv sär- skilt nämnda syftet att såvitt möjligt för- hindra att arbete och kostnader nedläggs på dubbla rättegångar måste — såsom lika- ledes tidigare antytts — anses i jämförelse härmed sekundärt, eftersom part i allmän— her har klart för sig i vilken stat svaran- den har egendom och därför sällan lär i

annan stat söka utverka en dom, som inte är verkställbar i förstnämnda stat.

Principiellt kan en lösning av problemet att åstadkomma en skälig avvägning av parternas oförenliga intressen av att få tvis- ten definitivt reglerad genom process i hem- landet synas förutsätta, att man reglerar inte bara frågan om erkännande av utländsk dom utan också frågan, under vilka förut- sättningar domstol i berörda stater över- huvud har att befatta sig med en interna- tionell tvist. För att i ett givet fall käran- dens intresse att få tvisten reglerad genom dom i landet A skall kunna tillgodoses krävs ju inte bara att landet B är berett att er- känna en dom från landet A utan också, att lagstiftningen i landet A stadgar behö— righet för dess domstolar att ta upp tvis- ten. Detta är emellertid på det hela taget endast en teoretisk reservation. Praktiskt taget alla ifrågakommande staters lagstift- ning tillerkänner nämligen domstolarna i det egna landet behörighet i sådan utsträck— ning, att avsaknaden av en intern behörig- hetsregel såvitt nu är i fråga sällan utgör något praktiskt problem. Förhållandet är i själva verket det rakt motsatta. Flertalet staters lagstiftning tillerkänner behörighet åt det egna landets domstolar i så vidsträckt omfattning, att samtliga behörighetsgrun— der omöjligen kan i förevarande samman- hang accepteras.1

1 Se härtill t.ex. Nadelmann i The American Journal of International Law 1964 s. 724 fl". med hänvisningar och densamme i Columbia Law Re— view 1967 s. 995 ff.

Till det anförda må visserligen uppmärk- sammas, att den nordiska konventionen inte tillägger någon betydelse åt grunden för domstolens behörighet annat än i fall där svaranden uteblivit. Till stöd härför anfördes under konventionens förarbeten: »En svarande, som ansett sig kunna och höra bevaka sin talan i en vid domstol i främmande land anhängiggjord tvist, kan ej beklaga sig över att hava dragits inför ett för honom otjänligt forum och bör allt— så, likaväl som en inom nämnda land bo- satt person, vara underkastad domens till- lämpande i de övriga konventionsstatema.»2

Huruvida detta resonemang må vara be— fogat i förhållandet mellan de nordiska länderna i betraktande av deras ringa av— stånd i geografiskt, språkligt och rättsligt hänseende må här lämnas öppet. I allt fall i förhållande till stater på större avstånd från vårt land kan det emellertid enligt utredningens mening inte godtas. Om en person har viss egendom i en avlägsen stat, dit tvisten saknar varje anknytning i öv- rigt. synes det ingalunda rimligt att han skall ställas inför valet att endera ge upp saken med avseende på denna egendom — vilket praktiskt sett blir fallet om han un- derlåter att inställa sig - eller att med all sin egendom stå risken för att han förlo- rar processen. I förevarande sammanhang synes det oundvikligt att särskilt reglera forumfrågan även med avseende på fall där svaranden inställt sig. Så har också skett i den svensk-schweiziska konventio- nen och i Haagkonventionen samt i de flesta existerande konventioner mellan ut— ländska stater.

Det nu sagda har närmast tagit sikte på domar som bifaller käromålet, och där det alltså blir fråga om att i annat land än domslandet göra domen gällande gentemot svaranden. När det gäller åberopandet av en ogillande dom gentemot käranden är situationen i viss mån en annan. Några bilaterala konventioner, enkannerligen de engelska konventionerna med Belgien, Frankrike, Norge, Tyskland och Österrike, tillerkänner en ogillande dom giltighet obe- roende av vilka omständigheter som legat

till grund för domstolens behörighet.3 En motsvarande regel har också accepterats i 1966 års Haagkonvention art. 10 p. 7.

Till stöd för den i Haagkonventionen sålunda intagna ståndpunkten har anförts, att det ju är käranden som valt forum för tvisten och att han bör få stå sitt kast om han inte väckt talan vid en domstol, vars behörighet accepteras såvitt gäller interna- tionellt erkännande gentemot svaranden av en bifallande domf1 Närmare besett kan väl argumentet sägas innefatta, att käran- den bör stimuleras att väcka talan vid dom- stol av sistnämnda slag genom att han el— jest tvingas processa med större risk än svaranden.

Den sålunda återgivna argumenteringen kan vid första påseende synas bestickande. Vid närmare övervägande ger den emeller- tid enligt utredningens mening anledning till skepsis i flera hänseenden. Till en bör— jan kan nämnas, att man inte undantags- löst kan räkna med att käranden har en sådan valmöjlighet som argumenteringen förutsätter. Det är tänkbart, att en svarande inte har känt hemvist och att inte heller någon annan internationellt erkänd behö— righetsgrund föreligger i något land. I dy- likt fall är det lika tydligt, att den disku- terade regeln inte kan avhålla käranden från att väcka talan vid förmögenhetsfo- rum i stat, där svaranden har egendom, som det är orimligt att lägga honom till last att han gör det. Ungefär detsamma kan sägas om det fall, att svaranden har hem- vist i en stat, vars domar inte erkänns i annan stat, och svaranden inte har någon egendom i hemviststaten men väl i annan stat. Inte ens för det fall, att svaranden i hemviststaten har egendom, som kan tas

" NJA II 1933 s. 15. 3 Se art. IV i de nämnda konventionerna. Jfr Jellinek, Die zweiseitigen Staatsverträge iiber An- erkennung ausländischer Zivilurteile, s. 168 f., som omfattar denna reglering med gillande. Jfr även Lando, a.a. s. 317 not 89 med hänvisn.

4 För att beteckna en dylik domstol användes i det följande det förkortade uttrycket ”internatio- nellt erkänd domstol”. Uttrycket ”internationellt erkänd behörighetsgrund” användes i motsvarande betydelse. Det förutsätts, att forum domicilii är en internationellt erkänd domstol, medan motsatsen gäller förmögenhetsforum.

i anspråk för verkställighet av en där med— delad dom, synes den diskuterade regeln alltid invändningsfri, om den ifrågavaran- de statens domar inte erkänns utomlands. Att den ifrågavarande statens domar inte erkänns utomlands kan bero på att det finns grundad anledning till misstro mot dess rättsskipning. Det kan kanske rentav med fog göras gällande, att utsikterna för en utlänning att där vinna en process mot en av dess egna medborgare är påtagligt ringa. Att käranden diskrimineras, om han utnyttjar en internationellt inte erkänd be- hörighetsgrund i annan stat, synes också här föga tillfredsställande.

Det skall nu förvisso inte förnekas, att de hittills berörda situationerna är särpräg- lade och i praktiken förmodligen förhål- landevis föga betydelsefulla. Det finns sä- kerligen större anledning att fästa avseen— de vid situationer, där en kärande kan väl— ja mellan en eller flera internationellt er- kända behörighetsgrunder och en eller flera icke internationellt erkända sådana i sta- ter, som i princip erkänner varandras do- mar. För dessa fall är det i och för sig önskvärt, att käranden stimuleras att välja en internationellt erkänd domstol. Det finns emellertid anledning betvivla, att den dis- kuterade regeln spelar någon nämnvärd roll såsom motivationsfaktor härvidlag. Om sva- randen i den stat, där käranden önskar pro- cessa, har egendom som är tillräcklig för att till fullo gälda kärandens fordran, tor- de käranden i allmänhet kunna förväntas vara skäligen ointresserad av frågan om internationellt erkännade och därmed inte nämnvärt påverkas av att till äventyrs en ogillande men icke en bifallande dom blir gällande i annat land.5 Endast om käran- den på förhand räknar med att hans an- språk inte skall kunna till fullo realiseras i den stat, dit han eljest är mest benägen att förlägga processen, kan reglerna om internationellt erkännande antas spela nå- gon väsentlig roll för hans val av forum. Under denna förutsättning förefaller emel- lertid kunna förmodas, att käranden nor- malt fäster avgörande vikt vid frågan, huru- vida en bifallande dom kommer att erkän-

nas i annan stat. Önskemålet att vid bifall till käromålet inte behöva utkämpa ytter- ligare en process för att nå fram till full verkställighet måste m.a.o. regelmässigt utgöra en tillräckligt stark drivfjäder att välja en internationellt erkänd domstol. Att käranden vid annan domstol nödgas pre- cessa med större risk än svaranden kan naturligen utgöra en ytterligare motivations- faktor, men sannolikt är den i jämförelse med den nyss nämnda av helt underordnad betydelse.

Om man sålunda får anta, att den dis- kuterade regeln inte har någon större prak- tisk betydelse för kärandens val av forum, kan det emellertid göras gällande, att re- geln likväl fyller den nyttiga funktionen att i viss utsträckning förebygga dubbla rättegångar. Hur härmed förhåller sig sy- nes dock svårbedömbart, om man förut- sätter att det — såsom enligt såväl Haag- konventionen som utredningens förslag till svensk lagstiftning är fallet — i princip skall stå svaranden fritt att acceptera interna- tionell behörighet för den domstol käran— den valt och därmed skapa en förutsätt- ning för internationell giltighet av ett av- görande av domstol, vars kompetens eljest icke baserats på någon internationellt er— känd behörighetsgrund.6 Genom en dylik accept förebyggs dubbla rättegångar obe- roende av vilken utgång processen seder- mera får. Antas en ogillande dom oberoen- de av grunden för domstolens behörighet utan vidare bli internationellt relevant mot käranden, medför emellertid en dylik ac- cept inga som helst fördelar utan endast nackdelar för svaranden, som alltså kom— mer att sakna varje intresse av att godta domstolens behörighet på det internatio—

5 Om svaranden i var och en av flera stater har egendom som är tillräcklig för att gälda kärandens fordran, innebär visserligen en regel, enligt vilken en ogillande dom i den ena staten men inte i den andra blir internationellt relevant, onekligen i och för sig en stimulans att gå till domstol i den senare staten. Det förefaller emellertid kunna antas, att denna motivationsfaktor har en mycket ringa be- tydelse vid sidan av faktorer, som hänför sig till frågan, var det för käranden är bekvämast att processa. ” Se nedan 5. 99 H".

nella planet. Det förefaller med hänsyn härtill inte ens uteslutet, att den diskutera- de regeln snarare kommer att motverka än främja önskemålet att förebygga dubbla rättegångar.

Det anförda synes berättiga slutsatsen, att den diskuterade regeln är svagt grun- dad. I betraktande av att de fall, där dess tillämpning skulle innebära direkt otillfreds- ställande resultat, kan förmodas vara i praktiken förhållandevis sällsynta, synes den emellertid kunna accepteras, såvitt det- ta må föranledas av att en anslutning till Haagkonventionen eljest befinnes önskvärd.

Det må härtill anmärkas, att svensk lag- stiftning redan ger exempel på att utländsk domstols avgörande beaktas om det går i viss riktning men inte om utgången blivit den mot- satta. Enligt 1899 års lag om verkställighet i visst fall av utländsk domstols beslut kan verkställighet här ske av vissa beslut, vari- genom kärande (eller mellankommande part) ålagts gälda rättegångskostnad, medan lagen inte avser beslut varigenom svarande ålagts kostnadsersättning. Det får emellertid inte för- bises, att särskilda synpunkter i förevarande hänseende gör sig gällande beträffande beslut om rättegångskostnad. Mot att ett beslut, var- igenom en utländsk kärande ådömts ansvar för rättegångskostnad, inte kan verkställas, kan svarandens hemland gardera sig genom att för talans upptagande till prövning kräva, att kä— randen ställer säkerhet för motpartens kost- nader. En regel om internationell verkställ- barhet av beslut, varigenom kärande ålagts rättegångskostnadsansvar, fyller inte minst funktionen att möjliggöra befrielse från skyl— dighet att ställa säkerhet."

För att återgå till fornmfrågans regle- ring i förhållande till svaranden, förtjänar till en början undersökas, om det är möjligt att åstadkomma en sådan reglering genom en generell princip. Därvid må först upp- märksammas en regel, som upptagits i den av Haagkonferensen år 1925 utarbetade konventionsmodellen och som i viss mån tjänat till mönster för flera därefter in- gångna konventioner i ämnet. Denna regel innebär, att domstolslandets behörighet er— känns, om den inte är utesluten enligt de regler angående internationell domstolskom— petens, som är antagna i den andra staten.8 I förarbetena till den svensk-schweiziska

konventionen har såsom kommentar till den- na regel anförts följande:

»Förutsättningen för att en regel av nu anförda innebörd skall kunna godtas är emellertid tydligen, att de fördragsslutande staternas processlagar över huvud förut- sätta, att främmande domar kunna erkän- nas; i motsatt fall lärer nämligen en ute- slutande behörighet för den egna jurisdik- tionen få anses föreligga, så snart över hu- vud forum finnes enligt den interna la- gen.»9

Det citerade uttalandet synes inte alldeles lätt att förstå. Eftersom regeln förutsätts ingå i en överenskommelse om erkännande av främmande domar, synes det omöjligt att tänka sig, att de fördragsslutande sta- ternas processlagstiftning åtminstone fort— sättningsvis skulle kunna anses förutsätta, att främmande domar överhuvud inte skul— le kunna erkännas. Vad som åsyftas är emellertid förmodligen, att så länge en stat överhuvud inte erkänner främmande do- mar, distinktionen mellan exklusiv och kon- kurrerande behörighet saknar aktualitet vid utformningen av statens regler om inter— nationell behörighet för dess egna domsto- lar. Det är ju endast genom att vägra er- känna en främmande dom som en stat kan hävda anspråk på exklusiv kompetens i visst fall. Det finns då vid den senare tillkoms— ten av bestämmelser om erkännande av ut- ländska domar ingen s. a. s. färdig distink- tion mellan exklusiv och konkurrerande be- hörighet att hänvisa till. Detta utesluter emellertid enligt utredningens mening inte, att man vid regleringen av frågan om er- kännande kan förutsätta, att vissa men inte alla existerande regler om internationell be- hörighet fortsättningsvis skall betraktas så-

7 Se härtill för vårt lands del lagen 19 nov. 1886 ang. skyldighet för utländsk man att i rättegång vid svensk domstol mot inländsk man ställa borgen för kostnad och skada, samt KK 19 maj 1961 ang. säkerhet för kostnad och skada i rättegång, i vilken talan föres av utländsk part. ” Regeln (i art. 1, 1”) har följande avfattning: . . .” que, pour le litige en question les régles de competence judiciaire internationale, admises par le droit de l'Etat dans lequel la decision est invo- quée, n'excluent pas la juridiction de Fautre Etat;”. ' NJA II 1937 s. 14.

som exklusiva. Man hänvisar då till en distinktion, som det överlämnas åt rätts- tillämpningen i vederbörande stat att fram- deles utforma. Till frågan om beaktande av anspråk på exklusiv kompetens skall emel— lertid utredningen återkomma i senare sam— manhang.10

Frånsett anspråk på exklusiv kompetens synes regeln i 1925 års konventionsmodell kunna uppfattas såsom ett sätt att negativt uttrycka en princip, som i sin positiva for- mulering benämnts »den österrikiska juris- diktionsformeln». Denna innebär att dom- stolens behörighet skall erkännas, om tvis- ten med tillämpning av verkställighetslan- dets lagstiftning skulle ha kunnat tas upp av domstol i domslandet.11 Oavsett for- muleringen har tydligen den ifrågavarande principen en negativ aspekt, nämligen att domstolens behörighet inte skall erkännas, om under motsvarande förhållanden dom- stol i verkställighetslandet inte skulle ha varit behörig enligt dess egen lagstiftning, och en positiv aspekt, nämligen att den utländska domstolens behörighet skall er- kännas, om den grundats eller kunnat grun- das på tillämpning av en behörighetsregel, som har motsvarighet i verkställighetslan- dets lagstiftning.

Hur man än ställer sig till det sakligt befogade i att sträva efter en dylik överens- stämmelse mellan reglerna om behörighet såsom villkor för erkännande av utländsk dom (indirekt behörighet) och de behörig- hetsregler som gäller för verkställighetssta- tens egna domstolar, synes det emellertid tydligt, att en allmän regel, som sålunda hänvisar till verkställighetsstatens egna be- hörighetsregler inte kan anses lämplig i en lag om erkännande av utländska domar och i all synnerhet inte i en dylik lag, som förut— sätts anknyta till internationella överens- kommelser om ömsesidighet. En sådan re- gel synes nämligen inte fylla rimliga an- språk på tydlighet. Åtminstone med den nuvarande utformningen — eller rättare sagt bristen på utformning 1 skriven lag — av reglerna om svensk domstols behörighet i internationellt förmögenhetsrättsliga mål. skulle det bli svårt för särskilt utländska

iakttagare att överblicka, i vilken omfattning utländska domar verkligen skulle komma att erkännas i Sverige.12 Det måste också upp- märksammas, att skilda staters regler om internationell behörighet för deras dom- stolar (direkt behörighet) praktiskt taget ald- rig fullständigt sammanfaller och ofta av- viker från varandra högst avsevärt. Om vårt land med flera stater träffar överens- kommelser av likartad utformning, kommer därför trots detta önskemålet om likformig- het inte att bli uppnått, utan svenska domar kommer att erkännas i olika omfattning i de skilda utländska staterna, beroende på deras egna regler om direkt behörighet.

Med hänsyn till det nu anförda, och då invändningar av likartat slag torde drabba alla försök till reglering av forumfrågan genom en regel av generell räckvidd, synes det vara att rekommendera, att frågan reg— leras genom en katalog över de behörighets- grunder som skall accepteras. såvitt avser erkännande av utländsk dom. Denna metod har också kommit till användning inte bara i de allra flesta moderna bilaterala konven- tioner utan också i den svensk-schweiziska konventionen och i 1966 års Haagkonven- tion.13 Anmärkas må emellertid, att det är

" Se nedan 5. 103 ff. " Jfr Jellinek a.a. s. 226 f. med hänvisningar. " Härtill kan visserligen anföras, att svårigheten skulle bli precis densamma som redan nu möter då det gäller att bedöma, huruvida en viss talan kan tas upp av svensk domstol. Att osäkerhet re- dan förefinnes på ett visst område är emellertid intet skäl för att utvidga den till nya områden.

" Regeln i 1925 års konventionsmodell har så- vitt känt inte tjänat till förebild för mer än ett fåtal bilaterala konventioner, som ingåtts under 1920- talet och av vilka flertalet torde ha upphört att gälla. Den österrikiska jurisdiktionsformeln synes med ett undantag — fördraget mellan Grekland och Jugoslavien av år 1959 — inte ha kommit till användning i någon av de konventioner som an- märkts under avsnittet om utländsk rätt. I de flesta av dessa konventioner har man i stället reglerat forumfrågan med hjälp av en forumkatalog. I de tyska konventionerna med Grekland och Österrike har man dock tillämpat ett annat system. Någon forumkatalog förekommer ej och alla behörighets- grunder enligt vartdera landets interna rätt godtas i princip. Detta system, på vilket också den nordis- ka konventionen i princip bygger, förutsätter givet- vis att rättsordningarna, såvitt nu är ifråga, nära överensstämmer med varandra. Det torde därför ej vara lämpligt i en svensk lag som är avsedd att tillämpas iförhållande till ett på förhand obestämt antal stater.

en fråga för sig, som tills vidare alltjämt lämnas åsido, i vad mån och på vilket sätt förbehåll om exklusiv domsrätt skall komma till uttryck.

Vid övervägande av spörsmålet, vilka oli— ka behörighetsgrunder som bör upptas i en katalog av det slag som nyss nämnts, synes det vara anledning att till en början från saklig synpunkt återkomma till den ovan be- rörda principen om överensstämmelse mel— lan de behörighetsgrunder som skall accep- teras i vad avser erkännande av utländsk dom och de grunder som gäller för svensk domstols internationella behörighet. Frågan blir alltså, om katalogen bör utformas med ledning av principen, att å ena sidan samt- liga de för svensk domstol gällande behörig- hetsgrunderna bör accepteras också i vad avser erkännande av utländsk dom men å andra sidan behörighetsgrunder, som för svensk domstols del saknar motsvarighet, inte bör godtas.

Såvitt gäller det första ledet av denna frågeställning, utfaller svaret utan tvekan nekande. Inga bärande skäl synes kunna an- föras till stöd för uppfattningen, att Sverige skulle ha anledning att i fråga om erkännan- de av utländsk dom acceptera ett visst för- hållande såsom grundval för domstolens be- hörighet enbart därför att motsvarande för- hållande grundar behörighet för svensk dom— stol. Kanske allra tydligast kan bristen på samband härvidlag illustreras av regeln om förmögenhetsforum. Denna hos oss i 10: 3 st. 1 RB upptagna regel motiveras väsent- ligen av önskemålet att kunna för exekution åtkomma just egendom i domslandet.u Att en stat tillerkänner sina domstolar behörig- het i tvist om betalningsskyldighet, då sva- randen har egendom i riket, behöver därför inte implicera något anspråk på att domen i sådant fall erkänns även utomlands. Såsom framhållits av Dennemark, måste det ur den internationella handelns synpunkt innebära ett irritationsmoment, att den omständighe- ten, att en affärsman har tillgångar i ett främmande land, skall anses för detta lands domstolar grunda domsrätt över honom i snart sagt vilka förmögenhetsrättsliga tvister som helst. Från denna synpunkt är det i och

för sig av godo, om den praktiska betydelsen av domen i sådant fall är begränsad till den i domslandet befintliga egendomen. Skapar man en universell giltighet för domar vid förmögenhetsforum, synes detta innebära, att forumregelns nackdelar accentueras utan att dess egentliga syftemål blir bättre till- godosett.15 Den önskvärda utvecklingen vo- re i stället, att universellt erkännande av domar vilande på vissa andra kompetens- grunder föranledde, att regler om förmögen- hetsforum kunde avskaffas såsom obehöv- liga. Att vårt land inte erkänner domar grundade på en regel om förmögenhetsfo- rum kan visserligen undantagsvis föranleda, att den enligt en sådan dom vinnande parten får besvär och kostnader för dubbla rätte- gångar, nämligen om det skulle visa sig, att den tappande partens egendom i domslandet inte är tillräcklig eller eljest inte kan tas i anspråk för domens verkställande. Om man fasthåller vid tanken, att verkställande av utländsk dom här i riket skulle förutsätta ömsesidighet, betyder emellertid detta, att den vinnande parten från början kunnat gardera sig genom att väcka talan vid dom- stol i vårt land, som är behörig på annan grund.16 Uteslutande av domar, grundade på en regel om förmögenhetsforum, synes sålunda ägnat att motverka användningen av detta forum utan att man därigenom äventyrar forumregelns legitima funktion att skaffa käranden möjlighet till betalning

” Se härtill och till det följande Dennemark a.a. s. 146 f.

” Jfr t.ex. Nadelmann, Jurisdictionally impro- per fora in treaties on recognition of judgments: the Common Market draft (Columbia Law Review vol. 67; 1967 s. 995 ff.). Enligt Nadelmann är för- mögenhetsforum i och för sig ett ”jurisdictionally improper forum”, såvitt man vid detta forum kan uppnå en vanlig persoan exekutionstitel. Det legi- tima önskemålet, att vissa tillgångar inte skall kunna göras juridiskt oåtkomliga, bör enligt Nadel- mann i stället tillgodoses genom en regel om forum arresti, enligt vilken avgörandets verkan är begrän— sad till de med säkerhetsåtgärden avsedda till- gångarna. På det interna planet blir den praktiska skillnaden normalt knappast särskilt stor. På det internationella planet blir tydligen frågan om er- kännande överhuvud inte aktuell, om avgörandet uttryckligen begränsats till viss egendom som finns i domstolsstaten. Jfr däremot Lando, a.a. s. 318 ff.

” Normalt står ju i en situation av den disku- terade typen forum domicilii till buds här.

ur den egendom, som grundar förmögen- hetsforum.

Ehuru som nämnts det kanske mest mar- kanta exemplet är regeln om förmögenhets- forum knappast ett särfall, i vad den illust- rerar att antagande av viss omständighet såsom grundande behörighet för det egna landets domstolar inte behöver implicera ens ett önskemål om internationellt erkän- nande av ett avgörande av inhemsk dom- stol, vars kompetens grundats på nämnda omständighet. Man måste härvidlag hålla i minnet, att de svenska reglerna om in- ternationell behörighet för landets dom- stolar utformats — och inom överskådlig tid måste förbli utformade — med tanke på att utländska domar inte generellt erkänns. Den svenske lagstiftarens uppgift har härvid varit att avgöra, vilken anknytning till vårt land som rimligen bör vara tillräcklig för att part skall kunna få till stånd ett avgörande, som är giltigt här. När det däremot gäller att ta ställning till vilka fora som bör accepteras i fråga om erkännande av utländska domar, kan det snarast sägas vara fråga om att på indirekt väg dirigera käranden till forum i det land, under vars jurisdiktion med hänsyn till parternas förhållanden och föremålet för tvisten densamma i första hand kan anses höra hemma, eller åtminstone till att välja forum i något av flera länder, som från den— na synpunkt ter sig skäligen likvärdiga. Det- ta förhållande synes motivera en större res- triktivitet i forumhänseende i fråga om er- kännande av utländska domar än i fråga om regleringen av den internationella behörig- heten för landets egna domstolar.

Av det sist sagda kan måhända synas utan vidare följa, att man inte rimligtvis kan, i vad avser erkännande av utländsk dom, ac- ceptera någon behörighetsgrund, som sak- nar motsvarighet i fråga om svensk domstols behörighet. Denna ståndpunkt har också in- tagits av Karlgren. Karlgren uttalar, att det minsta som i förevarande hänseende bör fordras är, att domstolen till stöd för sin behörighet kunnat åberopa fakta av be— skaffenhet att, om det i motsvarande fall gällt en svensk domstol, denna skulle enligt våra internationellt processrättsliga regler

ägt ta upp tvisten.17 Det måste emellertid uppmärksammas, att Karlgrens uttalande närmast avser de krav, som bör ställas i rättstillämpningen, om man i praxis skulle slå in på vägen att erkänna utländska domar utan uttryckligt lagstöd. Läget är i någon mån ett annat, då det gäller lagbestämmelser om erkännande, som förutsätts bygga på internationella överenskommelser om öm- sesidighet. Karlgrens ståndpunkt synes vis- serligen också härvidlag förtjäna instäm- mande i så måtto, att vid förhandlingar i ämnet med utländska stater reglerna om be- hörighet för svensk domstol måste bli på det hela taget i den avsedda riktningen väg- ledande för frågan, vilka behörighetsgrunder för utländsk domstol som kan accepteras. En fullständig bundenhet vid den svenska regleringen härvidlag synes emellertid näp— peligen nödvändig. För att i och för sig önskvärda överenskommelser skall kunna komma till stånd måste det kunna te sig befogat att inte obetingat förkasta en be— hörighetsgrund för utländsk domstol enbart därför att behörighet för svensk domstol inte föreligger i alldeles samma utsträck- ning.

I detta sammanhang finns anledning att ta upp frågan, om det inte i princip kan antas vara omöjligt eller olämpligt att reglera behörighetsfrågan genom en forumkatalog med enhetligt innehåll i förhållande till samt- liga länder, vilkas domar överhuvud kommer ifråga till erkännande. Måste inte avstån- det mellan vårt land och skilda utländska stater i geografiskt, språkligt och rättsligt hänseende antas påverka frågan, huruvida en viss anknytning till en främmande stat är tillräcklig för att en därstädes meddelad dom skall erkännas här? Bör man inte m.a.o. vid bedömande av om det är rim- ligt att en i Sverige domicilierad person skall kunna påtvingas en process i utlandet, vars avgörande tillerkänns giltighet här, ba— lansera styrkan av anknytningsmomentet mot graden av den olägenhet det för sva- randen innebär att processa i den främman- de staten? Svaret på denna fråga — som

" Karlgren a.a. s. 218 not 20.

delvis redan berörts i den allmänna diskus- sionen av behovet av vidgat ömsesidigt er— kännande av domar — bör enligt utred- ningens mening utfalla nekande.

Om man ser endast till svarandens intres- se, kan det naturligtvis i och för sig vara be- fogat att kräva ett starkare anknytningsmo- ment, ju större olägenheter som för honom är förbundna med process i vederbörande stat. Helst som regleringen förutsätts bygga på ömsesidighet kan det emellertid inte vara riktigt att se endast till svaranden. En reg- lering, enligt vilken ett visst anknytnings- moment inte är tillräckligt för att erkänna en mot svensk svarande given utländsk dom, innebär ju då att en med stöd av motsva- rande anknytningsmoment given svensk dom mot utländsk svarande inte erkänns utom- lands. Det är ju också klart, att i samma mån som ett stort avstånd mellan ifråga— kommande stater gör det särskilt angeläget för en svensk svarande att inte behöva pro- cessa utomlands, i samma mån är det för en svensk kärande särskilt angeläget att i sitt hemland kunna utverka en även i den andra staten giltig dom. Framför allt bör emellertid behörighetsfrågan inte betraktas enbart ur en nationalistisk synvinkel. Inom ramen för förhållandet till de stater, med vilka man överhuvud anser sig kunna ha förbindelser på förevarande område, synes parterna böra betraktas såsom principiellt likaberättigade. Behörighetsfrågans reglering bör syfta till en skälig avvägning av parter— nas motstridiga intressen, oberoende av na- tionalitet och domicil. Utländska domar från stat, vars domar överhuvud kan erkännas här, bör accepteras om svaranden eller tvis- ten haft sådan anknytning till domslandet, att kärandens intresse att få tvisten slutgiltigt reglerad genom process där får anses väga tyngre än svarandens intresse av att inte be- höva ingå i svaromål där. Ju större avstån- det mellan ifrågakommande länder är, desto viktigare blir denna avvägning av parternas intressen, men något skäl för att avvägning- en skall utfalla olika allt efter avståndets storlek torde inte stå att påvisa.

4.1.2. Forumkatalogen

Enligt vad ovan anförts synes den lämpli— gaste metoden att reglera frågan om grun- den för domstolens behörighet såsom vill— kor för erkännande av utländsk dom vara en uppräkning av de grunder, som skall vinna beaktande. Såsom redan nämnts har denna metod kommit till användning bl. a. i 1966 års Haagkonvention. Då utredning- en nu övergår till att närmare undersöka, vilka behörighetsgrunder som bör tas upp i en svensk lag om erkännande av ut- ländska domar, har det synts lämpligt att undersökningen anknyts till de olika i Haag- konventionens forumkatalog upptagna grun- derna.

Haagkonventionens forumkatalog omfat- tar 7 punkter i art. 10. Dessutom finns i art. ll två särskilda punkter avseende gen- käromål. Det bör framhållas, att samt- liga dessa bestämmelser är tvingande. För- dragsslutande stater äger enligt art. 23 i kompletterande bilateralt avtal föreskriva, att ytterligare behörighetsgrunder skall god— tas, men någon inskränkning av Haagkon- ventionens forumkatalog får inte göras inom ramen för konventionens regelsystem. Upp- märksammas bör också att det enligt Haag- konventionen inte förutsätts vare sig att domstolen till stöd för sin behörighet åbe— ropat just sådant förhållande som enligt konventionens forumkatalog är behörighets- grundande eller att domstolen överhuvud varit behörig enligt en riktig tillämpning av lagen i dess egen stat. Det har ansetts, att verkställighetsstaten inte har anledning att kontrollera domstolens tillämpning av domstolslandets egna behörighetsregler. Vad som för domens erkännande befunnits vä- sentligt är, såvitt nu är i fråga, endast att det faktiskt förelegat ett sådant anknyt- ningsmoment som enligt konventionen kan anses tillräckligt, oavsett om det är just detta anknytningsmoment som också åbe— ropats av domstolen. Samma ståndpunkt har intagits i den svensk-schweiziska kon- ventionen, och den synes också i föreva- rande sammanhang böra accepteras.

4.1 .2.1 Forum domicilii

Enligt p. 1 i Haagkonventionens art. 10 skall domstolen anses ha varit behörig i konventionens mening, »lorsque le défen- deur avait dans l'Etat d'origine, lors de l'introduction de Finstance, sa résidence habituelle ou, s*il s*agit d*un défendeur qui n*est pas une personne physique, son siége, son lieu de constitution ou son principal établissement». Enligt art. 23 p. 9 står det fördragsslutande stater fritt att såsom be- hörighetsgrund vid sidan av résidence ha- bituelle uppställa domicile.

Såvitt gäller fysisk person synes regeln i allt väsentligt utan betänkligheter. Begrep- pet résidence habituelle syns närmast mot- svara den svenska termen hemvist.1 I ytt- rande över förslaget till Haagkonvention, där rekvisiten residence habituelle och do- micile hade sidoordnats, har delegationen invänt, att man härigenom syntes ha ut- sagt, att kraven på hemvist eller bosätt- ning inte finge ställas alltför högt. Denna invändning drabbar emellertid i allt fall inte den slutliga texten. Möjligheten att bilateralt tillägga domicil vore väl, utifrån det av delegationen anlagda betraktelsesättet, när- mast ägnat att ingiva uppfattningen, att residence habituelle skall ges en restriktiv tolkning. Någon säker slutsats härvidlag i någondera riktningen medger emellertid inte konventionens förarbeten. Att residence habituelle föredragits framför domicile i själva konventionen torde väsentligen bero på önskemål att, konformt med åtskilliga andra Haagkonventioner från senare tid, såvitt möjligt anknyta till rent faktiska för- hållanden i stället för att använda juridiskt färgade begrepp. Att förhandenvaron av résidence habituelle skulle till skillnad från domicil kunna konstateras rent faktiskt utan några juridiska tolkningsoperationer kan visserligen enligt utredningens mening betvivlas. Däremot har begreppet domicil enligt skilda staters rättsuppfattning en s.a.s. traditionell belastning, som résidence habituelle torde sakna.

I och för sig vore det måhända önsk- värt, att begreppet hemvist kunde, såsom

skett i den svensk-schweiziska konventio- nen, ges en närmare precisering. En dy- lik precisering synes emellertid i föreva- rande sammanhang knappast möjlig, även frånsett att den inte är förenlig med Haag- konventionen. Enligt utredningens mening är det sålunda inte sannolikt, att man i en svensk lag om erkännande av utländska domar kan nå fram till en precisering av begreppet hemvist av beskaffenhet att kun- na förväntas bli i större utsträckning ac- cepterad i sådana överenskommelser med utländska stater om ömsesidighet, som för- utsätts ligga till grund för lagens tillämp- ning. Det spelrum för rättstillämpningen, som Haagkonventionens rekvisit résidence habituelle och den svenska motsvarigheten hemvist erbjuder, synes inte heller vara större än att det kan godtas.2

Med avseende på juridiska personer upp- ställer Haagkonventionens regel om forum domicilii tre sidoordnade anknytningsfak— ta, nämligen säte, huvudanläggning och »lieu de constitution». I yttrande över förslaget till Haagkonvention, där endast de två förstnämnda anknytningsmomenten förekom, har delegationen anfört, att ut— trycket huvudanläggning utan större olä- genhet syntes kunna utgå och att med säte borde förstås det statuariska sätet.

Vad gäller den juridiska personens säte såsom anknytningsmoment, är det enligt Haagkonventionens förarbeten klart, att statutenligt säte och faktiskt säte båda grundar behörighet i konventionens me-

1 Så har motsvarande rekvisit i 1962 års Haag- konvention om erkännande och verkställighet av avgöranden om underhåll till barn översatts i bila- ga ] till prop. 1965:l39, och den i anslutning till ratificeringen av nämnda konvention utfärdade lagen använder uttrycket hemvist, 2 I flertalet av de bilaterala konventionerna i vil- ka forumfrågan regleras genom en katalog över behörighetsgrundema förekommer rekvisiten ”do- micile” och ”residence habituelle” (eller de tyska motsvarigheterna ”Wohnsitz” respektive ”ge- wöhnlichen Aufenthalt”) utan att närmare preci- seras. Exempel på definitioner av domicilbegreppet finns emellertid i några konventioner i vilka Italien är part. Som exempel må nämnas det italiensk- tyska fördraget enligt vilket med ”Wohnsitz” för- stås den ort i någon av staterna där vederbörande uppehåller sig med avsikt att kvarbliva eller, om sådan ort saknas, där ”sich der hauptsächliche Sitz seiner Interessen befindet”.

ning. Att statutenligt säte generellt beak- tas i förevarande sammanhang har i de svenska remissyttrandena över förslaget till Haagkonvention inte föranlett någon gen— saga. Det förtjänar visserligen framhållas att Haagkonventionens regel härvidlag möj- ligen går något längre än reglerna om svensk domstols behörighet. I fråga om andra ju- ridiska personer än sådana aktiebolag och ekonomiska föreningar och andra, som bli- vit registrerade här i riket — vilka för att registrering skall ske förutsätts ha statut- enlig styrelse här i riket — vill det förefalla som om forum domicilii inte skulle finnas här i riket på den grund att det statutenli— ga sätet förlagts hit, såvida alltså det reella sätet befinner sig utomlands.3 Någon sak- lig invändning kan emellertid enligt ut- redningens mening inte riktas mot att en juridisk person i förevarande sammanhang får stå för det val av säte den själv i sina statuter gjort.

Frågan blir då, om det är befogat att låta också faktiskt säte generellt vara be- hörighetsgrundande. Därvid må framhål- las, att Haagkonventionen också härvidlag möjligen går något längre än vad som får antas gälla i fråga om svensk domstols be- hörighet. Enligt Dennemark skulle nämli- gen det förhållandet, att en juridisk person har sitt reella säte här, inte grunda behö- righet för svensk domstol, såvida den ju- ridiska personen blivit registrerad eller ok— trojerad i främmande land och styrelsen eller därmed jämförligt förvaltningsorgan statutenligt har sitt säte utomlands. Gene— rellt kan emellertid enligt Dennemark det statutenliga sätet inte tillmätas betydelsen att bestämma behörigheten, om uppgiften därom är fiktiv eller dolös.4 Haagkonven— tionen skulle alltså i förevarande hänseen- de skilja sig från de svenska reglerna om domstols behörighet för fall, där den ju- ridiska personen blivit registrerad eller oktrojerad i annan stat än domstolsstaten och där dess reella men inte dess statut- enliga säte befunnit sig i domstolsstaten utan att statuternas bestämmelse kan be- tecknas såsom fiktiv eller dolös. Det före- faller emellertid kunna betvivlas, att denna

diskrepans har någon större betydelse. Om man inte såsom fiktiv betecknar varje statut- enlig bestämning av sätet, som inte mot- svarar verkligheten, måste man väl nämli- gen åtminstone anse bestämningen fiktiv (eller efter omständigheterna kanske rent— av dolös), om den vid dess tillkomst inte avsetts motsvara eller inte beräknats med någon sannolikhet komma att motsvara verkligheten. De icke fiktiva statutenliga bestämningarna utan motsvarighet i verk- ligheten skulle då bli väsentligen sådana, där det reella sätet ändrats utan att en motsvarande ändring av statuterna skett -— av förbiseende eller därför att det bedömts såsom obehövligt.

Vid en granskning från saklig synpunkt synes det givet, att en dolös bestämning av statutenligt säte inte heller i förevarande sammanhang kan tilläggas någon betydel- se. Det bör självfallet inte stå en juridisk per- son fritt att genom ett penndrag tillförsäkra sig att den har forum domicilii endast i en stat, där den inte har några tillgångar och vars domar inte verkställs utomlands. Det synes emellertid inte heller finnas något sak- ligt skäl till att detta resultat skulle uppnås genom en bestämmelseistatuterna, som in— te motsvarar verkligheten, även om bestäm- melsens tillkomst inte förestavats av det nämnda syftet eller eljest av något otill- börligt syfte. Och varför man härvidlag skulle göra någon skillnad mellan fall, där bestämmelsen om statutenligt säte ursprung- ligen haft ett verklighetsunderlag, som den senare förlorat, och andra fall av bristan- de överensstämmelse mellan statutenligt och faktiskt säte synes svårt att inse. Även om man frånser fall, där en talan vid det statutenliga sätet skulle vara meningslös, kan det enligt utredningens mening häv- das, att en juridisk person inte bör kunna uppnå någon fördel ur forumsynpunkt ge— nom en bestämmelse i dess statuter, som inte överensstämmer med verkligheten, oavsett anledningen till denna bristande överensstämmelse. En juridisk person, som får utföra sin talan vid domstol i det land,

3 Se härtill Dennemark a.a. s. 88. 4 Se Dennemark a.a. s. 87 ff.

där den faktiska ledningen av dess verk- samhet utövas, synes icke ha anledning att beklaga sig över att den dragits inför ett otjänligt forum. Den enda synpunkt som skulle kunna tänkas tala för beaktande av enbart statutenligt säte vore, att forumre- gelns tillämpning därigenom bleve enklare. Om man väl gör den enligt utredningens mening under alla förhållanden nödvändiga reservationen, att dolösa bestämningar av statutenligt säte inte skall beaktas, synes emellertid gärdet härvidlag tämligen upp- rivet. Att det faktiska sätet inte samman- faller med det statutenliga kan inte vara någon normal företeelse bland vederhäf- tiga företag. I fall av diskrepans måste man därför räkna med att många statut- enliga bestämningar är dolösa, och en regel vilken såsom behörighetsgrund uppställer faktiskt säte jämte dolus med avseende på statutenligt säte synes snarast ägnad att föranleda större svårigheter i tillämpning— en än en regel, enligt vilken förhanden- varon av faktiskt säte under alla förhål— landen grundar behörighet.

Såsom ett alternativt anknytningsmoment vid sidan av den juridiska personens säte . uppställer Haagkonventionen som nämnts befintligheten av dess huvudanläggning. Detta rekvisit har, såsom likaledes redan anmärkts. av delegationen ansetts kunna utan större olägenhet undvaras. Såsom skäl för denna ståndpunkt har delegationen en- dast angivit. att det beträffande ett före— tag, som har anläggningar i olika länder, i praktiken inte sällan skulle bli svårt att avgöra. vilken anläggning som skulle an- ses som huvudanläggning. Utredningen är för sin del benägen att betvivla bärkraften av denna invändning. Särskilt om man hål- ler i minnet, att dotterbolag och andra självständiga juridiska personer inte kom— mer i betraktande, går det säkerligen i de allra flesta fall lätt att avgöra, vad som är ett företags huvudanläggning och vad som är ett etablissemang av typen filial. Tillämp- ningssvårigheter kan naturligtvis uppkom- ma, men att de skulle bli särdeles stora eller i allt fall så avsevärda. att de måste anses utslagsgivande, förefaller inte troligt.

I anslutning till vad nyss sagts om dotter- bolag må framhållas, att delegationen an— fört betänkligheter mot konventionsförsla- get även med hänsyn till att möjligheterna för ett svenskt moderbolag att i sin egen- skap av borgensman och garant få de för- pliktelser, som en domstol i utländsk stat kan komma att ålägga dess där verksam- ma dotterbolag, prövade av svensk dom— stol, skulle ha genom konventionen — vis- serligen icke teoretiskt uteslutits men — i praktiken starkt begränsats. Något stöd för detta nakna påstående har inte anförts och kan enligt utredningens mening inte heller anföras. Konventionen har ingen motsva- righet till regeln om gemensamt forum för flera svarande i 10: 14 RB.

Det bör emellertid uppmärksammas, att Haagkonventionens bestämmelse om hu- vudanläggning inte har någon motsvarighet i reglerna om svensk domstols behörighet. Den härvidlag föreliggande skiljaktigheten har säkerligen större betydelse än den som enligt det ovan anförda må föreligga med avseende på den juridiska personens säte såsom anknytningsmoment. Medan diskre— pans mellan faktiskt och statutenligt säte måste antas vara en extraordinär företeel- se kan det nämligen — utan att därför förutsättas vara särskilt vanligt — lättare tänkas, att ett vederhäftigt företags verk- samhet i olika länder utvecklats så, att dess anläggning i den stat, där företaget både statutenligt och faktiskt har sitt säte, inte längre är dess huvudanläggning. Och medan det enligt det anförda saknas an- ledning att respektera bestämmelser i en juridisk persons statuter, som strider mot verkliga förhållandet, borde det — kunde man tycka — finnas skäl att respektera ett företags uppfattning om sin väsentliga an- knytning till viss stat, dokumenterad ge- nom att det har sitt säte där. Detta må väl också vara riktigt, såvitt man utgår från att en juridisk person normalt skall kun- na ha forum domicilii endast i ett land. Enligt utredningens mening är det emeller- tid i och för sig ingen olägenhet, att en kärande härvidlag kan ha flera stater att välja på. Avgörande bör, såsom flerstädes

framhållits, vid utformningen av forum- reglerna vara, att regleringen ger uttryck åt en skälig avvägning mellan parternas motstridiga intressen. Att ett företag har sin huvudanläggning i en viss stat repre- senterar därvid en anknytning av sådan styrka, att den bör kunna generellt accep- teras såsom anknytningsfaktum. I de allra flesta fall, där en kärande inte kan åbero— pa något mera specifikt anknytningsfak- tum till stöd för valet av en ur hans syn- punkt fördelaktig domstol torde det för- hållandet, att det är han som får vända sig till svarandens forum domicilii, innefatta en för svaranden så förmånlig position, att det ter sig som en ganska ringa eftergift åt kärandens intresse, om han inom ramen för reglerna om forum domicilii får val- rätt mellan två stater, av vilka en juridisk person såsom svarande har sitt säte i den ena och sin huvudanläggning i den andra.

Det återstår att beröra det tredje alter- nativa anknytningsmoment, som Haagkon- ventionen uppställer beträffande forum do- micilii för juridiska personer, nämligen »lieu de constitution». Rekvisitet är inte lätt att vare sig ge en adekvat översätt- ning åt eller att överhuvud få ett säkert grepp om. Det torde inte vara avsett, att platsen för en juridisk persons bildande skall vara behörighetsgrund utan vidare, utan man synes ha avsett bildandet genom vidtagande av sådana registrerings— eller publiceringsåtgärder som krävs enligt la- gen i den aktuella staten. Rekvisitet får tydligen praktisk betydelse endast där den stat, i vilken sådana åtgärder vidtagits, är en stat, där den juridiska personen inte har vare sig sitt statutenliga eller faktiska säte eller sin huvudanläggning. Huruvida den juridiska personens bildande i nu av- sedd mening bör vara ett tillräckligt an- knytningsmoment synes visserligen i och för sig tvivelaktigt. Med hänsyn bl. a. till att det ifrågavarande rekvisitet kan förvän- tas få ytterligt ringa praktisk betydelse vid sidan av de förut berörda synes det emel- lertid kunna accepteras, såvitt Sverige eljest finner det med sina intressen förenligt att ratificera Haagkonventionen. Utredningens

förslag upptar därför en motsvarighet till detta rekvisit i det lagförslag som bygger på nämnda förutsättning. I det alternativa förslaget har det däremot ansetts inte böra upptas.5

4.1.2.2 Forum negotii

I p. 2 av art. 10 upptar Haagkonventionen en regel om forum negotii. Enligt denna skall domstolen anses ha varit behörig »lorsque le défendeur avait dans PEtat d'origine, lors de l'introduction de Finstance, un établissement commercial, industriel ou autre, ou une succursale, et qu'il y a été cité pour des contestations relatives å leur activité;>>.

Vad först gäller frågan, huruvida ett fo- rum negotii överhuvud bör erkännas i före- varande sammanhang, kan framhållas, att delegationen härtill intagit en negativ stånd- punkt. Såsom skäl härför har anförts vä- sentligen, att den som önskar vidmakthålla en rörelse i utlandet i praktiken inte kan underlåta att frivilligt ställa sig en där med- delad dom till efterrättelse, men att fall kan förekomma, då en svensk svarande före- drar att helt avveckla sin verksamhet i det främmande landet hellre än att underkasta sig ett alltför kostsamt och betungande dom- stolsförfarande, i vilket hans utsikter att hävda sin ståndpunkt bedömts, kanske främst på grund av avstånd, utrednings- och bevissvårigheter, vara små.1 Delegationen

5 I många av de konventioner, som är av in- tresse i förevarande sammanhang, förekommer ingen regel om forum domicilii för juridiska per- soner. De konventioner, som innehåller en sådan regel, upptar i allmänhet endast ett anknytnings- moment. Det vanligaste är säte, i några fall utan närmare precisering och i andra uttryckligen be- gränsat till statutenligt säte. Även begreppet hu- vudanläggning förekommer i några fall. Däremot förekommer inte ”lieu de constitution” som an- knytningsmoment. 1 Enligt delegationen måste man också upp- märksamma, att i vissa främmande länder dom- stolarna på rätt fiktiva grunder anser främmande företag driva rörelse i landet och därmed vara un- derkastade dess jurisdiktion. Såvitt detta må vara förhållandet i stater, med vilka det överhuvud kan vara aktuellt att överenskomma om ömsesi- digt erkännande av domar, synes emellertid verk-

(Forts. sid. 86)

synes här bortse från att konventionens be— stämmelser verkar i flera riktningar. Utifrån delegationens uppfattning måste det vid av- saknad av en internationellt erkänd regel om forum negotii kunna inträffa också att en svensk kärande, vars anspråk inte kan tillgodoses genom verkställighet utomlands av en svensk dom, föredrar att ge upp sitt anspråk framför att underkasta sig ett dom- stolsförfarande i en utländsk stat, i vilket han bedömer sina utsikter till framgång som små. Ser man till båda de berörda si— tuationerna kan det enligt utredningens me- ning inte råda något tvivel om att en regel om forum negotii bör accepteras, såvitt av— ser erkännande av utländsk dom. Eftersom stadgandets räckvidd är begränsad till tvis- ter hänförliga till det i domslandet befint- liga företagets verksamhet, måste typiskt sett utredning och bevisning lättare kunna förebringas i detta land än i den stat, där huvudföretaget befinner sig. Härtill kom— mer, att det allmänna utgångsläget vid en process i utländsk stat måste bedömas så— som typiskt sett betydligt mindre ogynnsamt för svaranden, om processen förläggs till en stat, till vilken han genom sin där bedrivna rörelse har en fast anknytning, än för kä— randen, om han tvingas processa vid sva- randens forum domicilii. En regel om fo— rum negotii — som f. ö. återfinns också i de allra flesta bilaterala konventioner i ämnet, däribland den svensk-schweiziska konven- tionen — ger därmed enligt utredningens åsikt uttryck åt just en sådan skälig av- vägning av parternas intressen som i före- varande sammanhang bör eftersträvas.2 Beträffande den närmare utfominingen av Haagkonventionens regel om forum ne- gotii må framhållas följande. Till skillnad från förslaget till Haagkonvention har i den slutliga texten behörighetsgrunden anknutits till tidpunkten för målets anhängiggörande. Härigenom har en av Hovrätten för Övre

ställighetsstatens prövningsrätt innefatta en fullt tillräcklig garanti. Myndighet i verkställighetslan- det har ju att pröva, huruvida konventionens vill— kor är uppfyllda, och förutsätts härvidlag inte vara bunden vid domstolens tillämpning av sina egna behörig'ietsregler. Se härom vidare nedan 5. 111 f.

Norrland vid remissbehandlingen framförd invändning blivit tillgodosedd. Under re- missbehandlingen har delegationen ansett det under alla förhållanden erforderligt med en närmare precisering av vad som förstås med kommersiellt, industriellt eller annat företag och det därtill anknutna rörelsebe- greppet samt bl. a. sagt sig inte kunna god- ta, att agentur göres behörighetsgrundande. I sistnämnda hänseende har framhållits, att i kommersiellt språkbruk med agent avses även återförsäljare som köper i fast räk- ning, samt att bestämmelsen även syntes medföra att en svensk exportör skulle kun- na indragas i rättegång mot sin utländske agent i dennes hemland angående agentur- förhållandet, varefter domen skulle komma att erkännas och verkställas i Sverige. Möj- ligheten att stadgandet skulle kunna anses omfatta en återförsäljare som köper i fast räkning är emellertid numera eliminerad genom att ordet »agence» utgått ur den slut- liga texten. Anledningen härtill är just svå- righeten att fixera konturerna av begreppet agentur. Avsikten har däremot inte varit, att inte vissa agenturer skall kunna inbegri- pas under de avsedda etablissemangen. Det synes likväl inte troligt, att man riskerar en tolkning av bestämmelsen, enligt vilken den skulle anses tillämplig inte bara på förhål- landet till tredje man — vilket otvivelaktigt är det åsyftade — utan också på s. a. s. in- terna tvister. Utredningen återkommer härtill i det följande.

Från svensk sida har vid Haagkonferen- sen framförts önskemål att stadgandet bor- de ges fastare konturer genom uteslutandet av orden >>ou autre», vilkas otydlighet ock- så under remissbehandlingen påtalats av Överståthållarämbetet. Dessa önskemål har emellertid inte vunnit gehör. Det kan dock förtjäna framhållas, att den engelska texten talar om >>other business establishment» och därigenom ger stöd för en viss restriktivitet i tillämpningen med avseende på frågan, vilka företag andra än kommersiella och industriella sådana som skall anses inbe- gripna.

2 Jfr Lando, a.a. s. 317.

Till sitt önskemål om en närmare preci- sering av bl. a. rörelsebegreppet har dele— gationen anfört, att det fordras föga för att ett företag i skatteförfattningarnas bemär- kelse skall anses driva rörelse i eller ha fast driftställe i ett land. Härtill må anmärkas, att skatteförfattningarnas användning av be- greppet rörelse är irrelevant i detta sam- manhang och att det ankommer på verk- ställighetsstaten att avgöra, om konventio- nens villkor för erkännande är uppfyllda. Frånsett uttrycket »ou autre» torde det f. ö. inte vara möjligt att i förevarande samman- hang närmare än som skett precisera de företag som skall inbegripas. De praktiska tillämpningssvårigheterna torde inte vara större än att de kan accepteras. Möjligen kunde det kanske ha varit önskvärt, att i likhet med 10: 5 RB uppställts ett uttryck- ligt krav på fast driftställe. Sådant torde emellertid praktiskt taget alltid föreligga be- träffande sådana företag som ur andra syn- punkter kan inbegripas under konventionens bestämmelse. Avsaknaden av ett dylikt re- kvisit torde därför vara föga kännbar. Det kan tilläggas, att den svensk-schweiziska konventionen utan närmare precisering ta— lar om just >>un établissement commercial ou industriel ou une succursale».

Såvitt gäller tvistens anknytning till det i domstolsstaten bedrivna företaget, talar Haagkonventionen om »des contestations relatives å leur activité». I belysning jäm- väl av den engelska textens uttryck >>pro— ceedings arising from business transacted by . . .» synes stadgandet — såsom redan an- tytts — få anses begränsat till rättsförhållan- den till tredje man och inte avse tvister mellan huvudföretaget och det utländska företaget. Till skillnad från den svenska regeln om forum negotii i 10:5 RB krä- ver inte texten, att tvisten uppkommit omedelbart på grund av den i utlandet be- drivna rörelsen. Såsom framhållits aV Den- nemark, är det emellertid tvivelaktigt vad det ifrågavarande rekvisitet i 10: 5 RB när- mare besett skall anses innebära.3 Varken med avseende på den svenska regeln i 10: 5 RB eller den aktuella regeln i Haagkonven- tionen kan det anses klart, i vad mån re-

gelns tillämplighet förutsätter ett i förhål- lande till huvudföretaget fullt självständigt handlande. En precisering härvidlag synes emellertid vansklig att åstadkomma i en lagtext, särskilt om den förutsätts motsva— ra resultatet av förhandlingar med utländs— ka stater. I betraktande jämväl av att en alltför stor restriktivitet i förevarande hän- seende lätt kan äventyra det avsedda syftet och det praktiska värdet med en regel om forum negotii4 synes stadgandet i föreva- rande hänseende acceptabelt. Det kan till- läggas, att den svensk-schweiziska konven— tionens uttryck »des contestations résultant de leur exploitation» synes fullt likvärdigt det i Haagkonventionen använda.

Den enda invändning som enligt utred- ningens mening med fog kan riktas mot Haagkonventionens bestämmelse om forum negotii hänför sig sålunda till uttrycket >>ou autre» (établissement). Detta uttryck — vil- ket med hänsyn till även den engelska tex- ten (>>other business establishment») ansetts kunna i det lagförslag som bygger på svensk anslutning till Haagkonventionen ges mot- svarigheten »annan affärsinrättning» — sy— nes visserligen inte föranleda några mera avsevärda betänkligheter. Det har likväl befunnits inte böra få någon motsvarighet i det alternativa förslaget, som alltså här- vidlag ansluter sig till den svensk-schwei- ziska konventionen.5

I detta sammanhang må uppmärksam- mas, att Haagkonventionen inte innehåller någon motsvarighet till den regel, som upp- tas i den svensk-schweiziska konventio- nen art. 5 no 5, enligt vilken domstolen skall anses behörig där svaranden i den stat, där domen meddelats, haft ombud som han enligt lagen i denna stat var pliktig att hålla och tvisten hänförde sig till verksamhet som han där utövade. Enligt den nordiska kon- ventionen erkänns i här avsedda fall dom- stolens behörighet jämväl ifråga om treds-

3 Se härtill Dennemark a.a. s. 197 ff. * Jfr Dennemark a.a. s. 200. 5 De bilaterala konventionernas regler om forum negotii synes i allmänhet i sak tämligen nära an- sluta sig till Haagkonventionens. Några definitio- ner av rörelsebegreppet eller andra anknytnings- fakta förekommer ej.

kodomar. Under förarbetena till den svensk- schweiziska konventionen har den nyss återgivna bestämmelsen tillmätts en viss vikt från svensk sida med hänsyn till be- stämmelser i patent- och försäkringslag- stiftningen.6 Enligt utredningens mening är det emellertid inte lämpligt att ta in en be- stämmelse av detta slag i en multilateral konvention avseende ett större antal stater eller i en svensk lag, vars tillämpning för- utsätts bygga på överenskommelser med ett antal stater, vilkas lagstiftning i det aktu- ella hänseendet inte på förhand kan över— blickas. Endast en undersökning, i vilken utsträckning ifrågakommande stater före- skriver skyldighet att ställa ombud, kan ge vid handen, huruvida en bestämmelse av ifrågavarande slag kan anses acceptabel beträffande domar från en viss stat. Haag- konventionen medger emellertid fördrags- slutande stater att i kompletterande bilate- ralt avtal inbegripa exempelvis en forum- bestämmelse av den diskuterade innebör— den, och det kan måhända finnas fog för att i förhållande till vissa länder utnyttja denna möjlighet eller att eljest i vissa bila- terala avtal inbegripa en dylik bestämmelse.

4.1.2.3 Fastighetsforum

Enligt p. 3 i Haagkonventionens art. 10 skall domstolen anses behörig, »lorsque Faction a en pour objet une contestation relative å un immeuble situé dans l'Etat d”origine».

Det får anses klart, och har i remissytt- randena över förslaget till Haagkonvention inte dragits i tvivelsmål, att man såvitt av- ser erkännande av utländsk dom har an- ledning att i åtminstone vissa tvister röran- de fast egendom acceptera den fasta egen- domens befintlighet i domslandet såsom be- hörighetsgrundande.1 Man har härvidlag i första hand skäl att tänka på tvister, vilkas anknytning till fast egendom i utlandet är av sådan beskaffenhet, att svensk domstol under inga förhållanden anses behörig att ta upp tvisten.

Från denna utgångspunkt aktualiseras här spörsmål om avgränsning och precise- ring av en regel om fastighetsforum i vä-

sentligen två hänseenden. Det ena gäller vad som i förevarande sammanhang bör förstås med fast egendom. Det andra avser vilken relation mellan tvisten och den fasta egendomen som bör fordras för att behö- righetsregeln skall bli tillämplig.

I remissyttrande över förslaget till Haag- konvention har delegationen pekat på det i och för sig obestridliga förhållandet, att in- nebörden av uttrycket fast egendom varie- rar betydligt från land till land. Något di- rekt önskemål om en precisering härvidlag har emellertid delegationen inte framfört. Det får väl också anses orealistiskt att tänka sig, att en precisering av begreppet fast egendom skulle kunna uppnås i en multilateral konvention av Haagkonventio— nens typ eller i en svensk lag avsedd att efter internationella överenskommelser om ömsesidighet kunna bringas i tillämpning i förhållande till ett antal utländska stater, som inte på förhand kan överblickas. Möj- ligen skulle man kunna tänka sig en bilate— ral precisering i förhållande till varje stat, med vilken överenskommelse träffas. Inom ramen för Haagkonventionens regelsystem är emellertid en sådan precisering inte med- given. Det må också nämnas, att såvitt känt ingen bilateral konvention i ämnet innehål- ler någon precisering av begreppet fast egendom. Också i den nordiska konventio— nen och den svensk—schweiziska konventio— nen talas om fast egendom utan någon när- mare precisering, oaktat fastighetsbegrep- pen inte ens i dessa länder fullständigt sam- manfaller. Enligt utredningens mening sy- nes det sannolikt, att en sådan precisering kan undvaras också i åtminstone flertalet av de överenskommelser om erkännande av

9 Se NJA II 1937 s. 18. 1 Anmärkas må dock, att ingen regel om fastig- hetsforum finns vare sig i den svensk-schweiziska konventionen eller— för fall av tredskodom —— i den nordiska konventionen. Att exklusiv domsrätt för fastighetsforum bör föreligga i vissa tvister med anknytning till fast egendom har visserligen be- aktats genom undantag från konventionerna av vissa avgöranden rörande fast egendom i annan stat än domstolsstaten, men konventionerna före— skriver inte positivt att avgöranden som i motsva- rande fall meddelats i konventionsstat, där fastig- heten är belägen, skall erkännas. Anledningen här- till har utredningen inte kunnat utröna.

utländska domar, som inom överskådlig tid kan tänkas bli aktuella för svensk del. Vad härefter gäller tvistens relation till den i domslandet befintliga egendomen sy- nes det kunna anses utan vidare klart, att samtliga tvister av det slag som avses i re- geln om det obligatoriska fastighetsforum i 10: 10 RB bör inbegripas? Enligt delegatio- nen inger det däremot betänkligheter att in- begripa sådana tvister som avses i regeln om det fakultativa fastighetsforum i 10: 11 RB. Utredningen har för sin del på det hela taget inga betänkligheter härvidlag. Den valrätt som enligt 10: 11 RB medgivits kä- randen på det interna planet synes väsent- ligen föranledd av att i de avsedda fallen utredning och bevisning i allmänhet lättast kan förebringas vid forum rei sitae. Direkt har detta i förarbetena uttalats beträffande punkterna 3 och 4 i lagrummet.3 Med av— seende på p. 4 sägs, att skälig hänsyn till käranden därför synes kräva, att han har möjlighet att instämma tvisten till fastig— hetsforum. Enligt utredningens mening gör sig detta krav på skälig hänsyn till käran- den gällande med än större styrka, då det gäller ett val mellan domstolar i skilda sta- ter. Härtill kommer, att det i tvister av de i 10: 11 RB avsedda slagen även enligt vår internationella privaträtt åtminstone van— ligtvis torde vara lagen i den stat, där fas- tigheten är belägen, som skall tillämpas. En särställning intar emellertid från nu anförda synpunkter p. 2 i 10: 11 RB. Den- na punkt har ju självständig betydelse vid sidan av p. 1 endast då betalningsskyldig- heten inte avser köpeskilling för fastigheten utan fastigheten pantförskrivits för en skuld av annat slag. I sådant fall finns ingen sär— skild anledning förutsätta vare sig att lagen i det land där fastigheten ligger skulle vara tillämplig beträffande den personliga betal- ningsskyldigheten eller att utredning här- vidlag lättast kan förebringas i detta land. Regeln i fråga avser tydligen närmast att fylla funktionen, att käranden inte skall tvingas till dubbla rättegångar, om han vill ha jämväl den personliga betalningsskyldig— heten fastställd. Denna synpunkt gör sig naturligen i och för sig gällande också på

det internationella planet. Det synes likväl kunna ifrågasättas, att detta är ett tillräck- ligt starkt skäl för att låta pantförskriv- ningen medföra internationellt erkänd be- hörighet för forum rei sitae också beträf- fande den personliga betalningsskyldighe- ten.

I sak synes Haagkonventionens regel sva— ra mot den ståndpunkt som utredningen enligt det anförda finner befogad. I belys- ning av jämväl den engelska textens uttryck »an issue relating to irnmovable property» och mot bakgrunden av uttalanden i kon- ventionens förarbeten, enligt vilka regeln bör ges en vidsträckt räckvidd synes den- samma inbegripa inte bara de i 10: 10 RB utan också de i 10111 p. 1, 3, 4 och 5 av- sedda tvisterna. Däremot synes sådan talan som avses i 10: 11 p. 2 RB utan att samti- digt falla under första punkten av detta lag- rum inte kunna anses inbegripen under Haagkonventionens regel om fastighets- forum. Det förefaller å andra sidan svårt att tänka sig några andra tvister än de nämnda, på vilka denna regel skulle bli tillämplig.4 I remissyttranden över förslaget till Haagkonvention har regeln emellertid av Överståthållarämbetet ansetts alltför otydlig och även av delegationen kritiserats av detta skäl. Utredningen anser likväl en mot Haagkonventionens regel svarande be- stämmelse acceptabel även från formell syn- punkt i betraktande av å ena sidan att den synes fylla rimliga anspråk på tydlighet och å andra sidan att det vid sådana interna— tionella förhandlingar, på vilka den svenska lagens tillämpning förutsätts baserad, måste bli svårt att utforma och nå enighet om en detaljerad katalog av den typ som bestäm-

? Beträffande de synpunkter som gör sig gällande härvidlag må hänvisas till SOU 1938:44 s. 146 och NJA II 1937 s. 26.

” Såsom allmän motivering till 10:11 RB uttalas i SOU 1938z44 s. 146, att ”ur utredningssyn- punkt eller med hänsyn till kärandens intresse” möjlighet bör finnas att vid fastighetsforum väcka vissa tvister, som för närvarande ej hänföres dit.

* Det bör uppmärksammas, att vissa tvister som eljest skulle inbegripas under Haagkonventionens regel, exempelvis tvist rörande återvinning i kon- kurs av ett avtal om överlåtelse av fast egendom, är uteslutna från konventionens tillämpningsom- råde.

melserna i 10:10 och 10: 11 RB represente- rar.5

4.1.2.4 Forum för talan i skadegörande handling

anledning av

Enligt p. 4 av art. 10 i Haagkonventionen skall domstolen anses behörig, »lorsque le fait dommageable sur lequel est fondée l'action et qui a provoqué un préjudice d'ordre corporel ou matériel est survenu dans l'Etat d'origine et que l'auteur du fait dommageable y était présent ä ce moment».

I remissyttrande över förslaget till Haag- konventionen har delegationen såsom sin mening uttalat, att en behörighetsregel av detta slag inte kunde godtas i en multi- lateral konvention med fri anslutningsrätt. I bilaterala överenskommelser skulle där- emot regler angående erkännande och verk- ställighet av skadeståndsdomar bättre kun- na utformas med hänsyn till det materiella innehållet i de båda ländernas skadestånds— rätt. Det första ledet i detta uttalande har numera förlorat sin aktualitet med den ka- raktär Haagkonventionen slutligen givits. Det senare ledet synes emellertid implicera, att en regel om forum för talan i anledning av skadegörande handling på grund av olikheterna mellan de skadeståndsrättsliga reglerna i skilda ifrågakommande länder inte lämpligen kan ges en enhetlig utform- ning i förhållande till i allt fall något mera beaktansvärt antal stater. Såvitt detta är de- legationens mening kan utredningen för sin del inte biträda densamma. På skäl som an- förts redan i avsnittet om urval av stater, vilkas domar överhuvud kommer ifråga för erkännande, anser utredningen att enbart de större eller mindre skiljaktigheterna mellan de olika ifrågakommande staternas materi- ella rättsregler i princip inte bör tillmätas betydelse vare sig med avseende på frågan om dylikt urval eller med avseende på reg— leringen av behörighetsfrågan. I avsnittet med allmänna synpunkter på den avsedda lagstiftningen och dess funktion har utred- ningen också såsom exempel på en sådan skälig avvägning av parternas motstridiga intressen som man vid reglering av behö—

righetsfrågan har anledning eftersträva an- fört en regel, enligt vilken den som skadats vid en trafikolycka kan i det land där olyc- kan inträffat utverka en internationellt gångbar dom. En lämpligt utformad regel om forum för talan i anledning av skade- görande handling synes vara en värdefull ingrediens i den behörighetsreglering man bör söka uppnå. Tidigare har visserligen framhållits, att man måhända inte reserva- tionslöst kan godta utländska skadestånds- domar på högre belopp än som enligt svenskt synsätt ter sig rimliga. Att för den skull utesluta domar meddelade vid forum delicti synes emellertid knappast påkallat. Det är inte heller någon fullt effektiv utväg, eftersom ju sådana domar kan tänkas med- delade även av domstol som varit behörig på annan grund. Därest regeln om ordre public inte befinnes utgöra en tillräcklig säkerhetsventil härvidlag, torde i stället få övervägas att beträffande skadeståndsdomar från viss stat införa en jämkningsmöjlighet.1

Med avseende på utformningen av den ifrågavarande behörighetsregeln i förslaget till Haagkonvention har delegationen fram- hållit, att bestämmelsen vore mera långt- gående än den svensk-schweiziska konven- tionens motsvarande regel och att en ut- vidgning i jämförelse med denna inte före- föll påkallad. Den följande framställningen synes med hänsyn härtill — och i betraktan- de av att i remissyttrandena över förslaget till Haagkonvention ingen gensaga från nå- got annat håll framställts mot den här aktuella bestämmelsen — lämpligen kunna väsentligen anknytas till skiljaktigheterna mellan de båda konventionerna.

Den aktuella bestämmelsen i den svensk- schweiziska konventionen har följande ly- delse >>. . . där domen avser förpliktelse på grund av lagstridig gärning, som svaranden begått i den stat där domen meddelats, och

5 Flertalet av de bilaterala konventionerna inne- håller regler om fastighetsforum. I några, exempel- vis de belgiska fördragen med Schweiz, Tyskland och Österrike talas om fall då ”l'action avait pour objet un droit réel sur un immeuble” belägen i domslandet. I övrigt förekommer ett Herta] olika varianter, av vilka ingen symes fylla större anspråk

på tydlighet än Haagkonventionens regel. 1 Se ovan s. 46 f.

svaranden under vistelse i denna stat per- sonligen fått del av stämningen; och skall härvid med sådan förpliktelse likställas för- pliktelse som har sin grund i olyckshändel- se i följd av trafik med fortskaffningsmedel av vad slag som helst;».

Angående innebörden av den nu återgiv- na bestämmelsen bör anmärkas följande. Det i den svenska översättningen av kon- ventionstexten uppställda kravet på att går- ningen skall vara lagstridig torde inte inne- bära att den skall strida mot skriven lag. Ett sådant krav kan förmodligen inte anses innefattat i den franska textens uttryck »acte illicite». I förarbetena uttalas också, att under bestämmelsen faller varje hand- ling, genom vilken utomobligatorisk skada vållas och som medför skadeståndsplikt. Det får säkerligen antas, att med positivt handlande skall jämställas underlåtenhet. Däremot synes det osäkert i vad mån ett domstolsavgörande, enligt vilket svarande- parten ålagts att utge skadestånd oberoende av vållande (strikt skadeståndsansvar) kan falla in under den ifrågavarande bestämmel- sen. såvida det inte är fråga om förpliktelse, som har sin grund i olyckshändelse i följd av trafik med fortskaffningsmedel. Att be- stämmelsen — frånsett trafikskador — omfat- tar skadeståndsdomar på grund av presume- rat vållande — där alltså svaranden rättsligt sett kunnat fria sig genom exculpationsbevis- ning — förefaller sannolikt men icke helt säkert.

Regeln i den svensk-schweiziska konven- tionen förutsätter, att svaranden är identisk med den person som begått den skade- ståndsgrundande gärningen och att han un— der vistelse i domslandet personligen fått del av stämningen. Bestämmelsens tillämp- ning är däremot inte begränsad till vissa slag av skador.

Om Haagkonventionens regel samman- ställs med det nu anförda kan konstateras, att denna regel visserligen i flera väsentliga hänseenden är mera långtgående men att den i ett hänseende är snävare, nämligen i så måtto att den avser endast skadegöran- de handling vars objekt är en person eller en sak. S. k. ideellt skadestånd för person-

eller sakskada är visserligen inte uteslutet. Däremot är alltså domar avseende ersätt- ning för s.k. allmän förmögenhetsskada uteslutna från den aktuella behörighetsre- geln i Haagkonventionen. Huruvida denna begränsning verkligen är sakligt påkallad kan kanske diskuteras. I betraktande av den svenska rättens allmänt restriktiva inställ- ning till ersättning för dylik skada synes man emellertid från svensk sida inte ha an- ledning att påyrka någon utvidgning. Efter- som begränsningen under förarbetena till Haagkonventionen inte ifrågasatts från nå- got håll, synes man också kunna räkna med att den accepteras av de stater, med vilka Sverige närmast kan tänkas sluta överens- kommelser i ämnet, vare sig Sverige anslu— ter sig till Haagkonventionen eller icke. Båda konventionerna förutsätter, att den skadegörande gärningen skall ha begåtts i domstolsstaten, och nöjer sig alltså inte med att skadan vare sig omedelbart eller medel- bart uppkommit där. Om vi tills vidare för- utsätter, att svaranden är identisk med gär- ningsmannen, föreligger emellertid den skillnaden, att Haagkonventionen inte krä- ver, att svaranden skall ha personligen fått del av stämningen under vistelse i doms- landet. Vad som är den rättspolitiska moti- veringen till den svensk-schweiziska kon- ventionens krav härvidlag framgår inte av dess förarbeten. Kanske har man tänkt på att det är mindre betungande att processa i ett främmande land, om man vid tiden för rättegångens inledande faktiskt befinner sig i landet. Denna synpunkt har emellertid ingen större bärkraft i en stor del av de ifrågakommande fallen, nämligen dels då det varken av hänsyn till svarandens eller motpartens intresse påkallas att svaranden inställer sig personligen, dels och framför allt i de fall, där svaranden vid stämningens delgivning vistas i landet under sådana om- ständigheter, att han inte kan finna det med sina intressen förenligt att stanna kvar i landet under hela den tid som behövs för rättegången. Man har härvidlag särskild anledning att tänka på skador som svaran- den orsakat under en turistresa. Man kan å andra sidan ställa sig frågande inför att

svaranden skall premieras för att han lyc- kats ta sig ur landet innan stämning del- ges. En dylik regel synes inte bara obillig mot käranden utan också ägnad att skada svarandens egna intressen. Man måste näm- ligen förutsätta, att käranden utnyttjar alla till buds stående medel för att förmå sva- randen att kvarstanna i landet, till dess stämning hinner delges, och ofta kan rese- förbud eller motsvarande tvångsmedel tän- kas stå honom till buds. Att svaranden skall kvarhållas enbart därför att hans närvaro vid tidpunkten för stämningens delgivning utgör en nödvändig förutsättning för do- mens erkännande utomlands förefaller föga rationellt.2

Till skillnad från den svensk-schweiziska konventionen förutsätter Haagkonventionen inte att svaranden är identisk med skadans upphovsman, och kravet på vistelse i dom- stolsstaten vid tidpunkten för den skadegö- rande gärningen hänför sig endast till den sistnämnde. Detta har intresse bl. a. med avseende på trafikskador. Enligt Haagkon- ventionen men inte enligt den svensk- schweiziska konventionen skall man sålun- da i princip erkänna en dom, som ålägger ägaren av en bil att ersätta skada, vilken i domstolsstaten orsakats av annan förare av bilen, även om ägaren aldrig befunnit sig där, och motsvarande gäller beträffande förhållandet mellan trafikförsäkringsgivare och ägaren eller annan förare. Haagkon- ventionens ståndpunkt synes emellertid även härvidlag vara att föredra. Den som skadats vid en trafikolycka i sitt hemland synes ha större anledning att beklaga sig, om han för att få ersättning nödgas pro- cessa utomlands än den för skadan ansva- rige har, därest meddelande av trafikför- säkring eller utlåning eller uthyrning av ett fordon medverkar till motsvarande konse- kvens för hans del. Det bör emellertid fram- hållas, att erkännande och verkställighet av utländska domar inte får någon nämnvärd praktisk betydelse för möjligheten att få ut ersättning för skada i följd av trafik med motorfordon. Hos oss — liksom förmodli- gen på de flesta andra håll — krävs för in- förande i riket av motorfordon att ersätt-

ning för trafikskada kan utfås i riket. Detta krav kan uppfyllas genom tecknande av en särskild s.k. gränsförsäkring hos inländskt försäkringsföretag. I förhållandet mellan bl. a. nästan alla västeuropeiska stater har emellertid försäkringsfrågan ordnats genom ett system med internationella trafikförsäk- ringskort (s.k. gröna kort). Systemet inne- bär att enligt avtal mellan försäkringsbola- gen en byrå i varje stat — i Sverige Trafik- försäkringsföreningen — åtar sig att gent- emot skadelidande bära trafikförsäkrings- ansvaret för skada som i den staten orsakas av fordon, för vilket internationellt trafik- försäkringskort utfärdats i annan stat. För tvister om regress mellan försäkringsföreta— gen har skiljeförfarande avtalats.

Eftersom det enligt Haagkonventionens regel förutsätts, att själva den skadegöran- de handlingen och inte bara dess effekt in- träffat i domstolsstaten, kan man fråga sig, vad kravet på närvaro av skadans upphovs- man vid tiden för den skadegörande hand- lingen har för praktisk betydelse. Måste man inte alltid förutsätta, att skadans upp— hovsman är tillstädes där den skadegörande handlingen sker? Såvitt gäller positivt hand- lande synes svaret inte kunna bli annat än jakande. I fråga om underlåtenhet får emel- lertid rekvisitet betydelse, eftersom en ska- degörande underlåtenhet torde få anses lo- kaliserad till den plats där ett positivt hand- lande till förebyggande av skadan bort ske och den för underlåtenheten ansvarige inga— lunda behöver ha befunnit sig där.

Vad som bör förstås med skadans upp- hovsman har inte närmare diskuterats under Haagkonventionens förarbeten. Frågan kan otvivelaktigt vålla tillämpningssvårigheter i fall då handlande eller underlåtenhet av flera personer medverkat till uppkomsten av en skada. Kausalitetsproblem av denna typ har man emellertid att i åtskilliga olika sammanhang utan ledning i lagtexten brot- tas med i rättstillämpningen, och det synes inte kunna utgöra någon vägande invänd- ning mot den diskuterade regeln, att den inte ger några riktlinjer för tillämpningen

” Jfr Lando, a.a. s. 317.

härvidlag. Problemet kan inte heller här analyseras mera ingående. Det finns emel- lertid anledning att beröra en speciell situa- tion i anslutning till ett uttalande av delega- tionen i dess remissyttrande över förslaget till Haagkonvention. Delegationen har där uttryckt farhågor för att den diskuterade regeln kunde komma att tillämpas i fall, där tillverkare och exportörer avkrävdes ett mer eller mindre strikt ansvar för verkliga eller blott presumerade brister i produkter, som de tillhandahållit i sin rörelse. Härtill må först framhållas, att de allra flesta av de fall, som efter ordalagen omfattas av delegationens uttalande, under inga förhål- landen kan falla under den aktuella behö- righetsregeln redan på den grund att denna är begränsad till skada på person eller egen- dom. Skadestånd för att en leverans inte varit av kontraktsenlig kvantitet eller kva- litet kan alltså utan vidare lämnas åsido. Kvar står fall, där en exportör sålt gods med skadebringande egenskaper till en åter- försäljare i utlandet, vilken sålt varan vidare till någon, som förorsakats person— eller sakskada. Enligt utredningens mening blir emellertid behörighetsregeln åtminstone nor- malt inte ens i detta fall tillämplig på ex- portören. En eventuell skadeståndsdom mot exportören måste grundas på exportörens egen försäljning av gods med skadebringan- de egenskaper såsom det väsentliga ledet i den kedja av händelser, som utlöst skadan. Därvid torde exportörens och inte återför- säljarens försäljning vara att betrakta som den relevanta skadegörande handlingen, och den kan normalt förutsättas inte ha skett i domslandet. Resultatet kan i allt fall för- modas överensstämma med vad man vid Haagkonferensen åsyftat. Både kravet på att själva den skadegörande handlingen och inte bara dess effekt skall ha inträffat i domslandet och kravet på närvaro av ska- dans upphovsman har nämligen syftat till att utesluta fall av ansvarighet för åtgärder s.a.s. över statsgränserna. Det berörda fal- let synes vara ett ganska typiskt exempel på fall av just detta slag.

Det återstår att beröra den skillnad mel- lan Haagkonventionen och den svensk-

schweiziska konventionen som består däri, att sistnämnda konventions motsvarande bestämmelse möjligen är — frånsett trafik— skador — begränsad till vållande, medan Haagkonventionen inte utesluter skade- ståndsdomar grundade på regler om strikt skadeståndsansvar. Enligt utredningens me- ning saknas anledning att i förevarande sammanhang skilja mellan olika skade- ståndsregler. Frågan gäller ju inte, i vad mån utländska skadeståndsregler skall ac- cepteras. Om en kontroll av tillämplig lag befinnes önskvärd synes det i allt fall be- tydligt mera rationellt att ge en direkt före- skrift härom än att söka komma till rätta med detta problem genom en begränsning av behörighetsreglerna. Behörighetsfrågan bör ses ur processuell synvinkel. Det kan därvid näppeligen med fog göras gällande, att platsen för en skadegörande handling väl är ett rimligt anknytningsmoment såvitt gäller skadestånd på grund av vårdslöshet men inte i fråga om strikt skadestånds- ansvar.

Haagkonventionens regel om forum för talan i anledning av skadegörande handling kan väl knappast sägas representera någon teoretiskt konsekvent lösning av problemet. Dess rekvisit framträder tillsammantagna snarare såsom en kompromiss mellan före— trädare för en mera extensiv och en mera restriktiv linje. Mot bakgrunden av det an- förda finns det emellertid anledning för- moda, att Haagkonventionens regel i prak- tiken kommer att fungera tillfredsställande, och de utvidgningar den innehåller i järn- förelse med den svensk-schweiziska kon- ventionen synes i det väsentliga välgrunda- de. Det torde dessutom vara vanskligt att finna en annan regel, som har utsikter att bli accepterad av något beaktansvärt antal utländska stater. Utredningen har därför ansett den svenska lagens regel om forum för talan i anledning av skadegörande hand- ling böra utformas i överensstämmelse med Haagkonventionens regel, vare sig Sverige kommer att ansluta sig till Haagkonventio- nen eller icke.3

(Se not sid. 94)

4.1.2.5 Avtalat forum

Bestämmelser om avtalat forum finns i tre olika Haagkonventioner, nämligen i 1958 års Convention sur la compétence du for contractuel en cas de vente å caractere in- ternational d'objets mobiliers corporels, i 1964 års Convention sur les accords d”élec- tion de for och i 1966 års Haagkonvention. Av dessa reglerar den förstnämnda konven- tionen såväl direkt behörighet för avtalat forum (d.v.s. prorogativ och derogativ effekt av forumavtal) som erkännande och verkställighet av dom, vilken meddelats vid avtalat forum. Dess räckvidd är i gengäld begränsad till vissa transaktioner, nämligen internationella köp av lösa saker. Räckvid- den av 1964 års konvention är inom för- mögenhetsrättens område inte på motsva- rande sätt begränsad. Denna konvention reglerar å andra sidan endast den direkta behörigheten för avtalat forum och inne- håller inga självständiga bestämmelser om erkännande och verkställighet av domar. Regleringen av forumavtal i 1966 års Haag- konvention är i sin tur — i likhet med regle- ringen av andra behörighetsgrunder — be- gränsad till den indirekta behörigheten, d. v. s. till behörighetsgrunden såsom villkor för erkännande och verkställighet av dom. Den i 1966 års Haagkonvention intagna re- geln härom återfinnes i p. 5 av art. 10 och har följande lydelse: >> ..... lorsque, par une convention écrite ou par une convention verbale confirmée par écrit dans un délai raisonnable, les parties se sont soumises å la compétence du tribunal de l'Etat d'origine pour connaitre des différends nés ou å naitre å l'occasion d*un rapport de droit déterminé, å moins que le droit de ]*Etat

3 I ett flertal av de bilaterala konventionerna, däribland samtliga de engelska, saknas regler om forum delicti. Regleringen i de olika konventioner där denna behörighetsgrund förekommer är täm- ligen skiftande. I de schweiziska fördragen med Belgien, Frankrike och Österrike och den tysk- holländska konventionen inbegrips sålunda endast skador på grund av trafikolyckor medan regleringen i de belgisk-tyska, belgisk-österrikiska, tysk-ita- lienska, fransk-österrikiska och fransk-italienska fördragen synes omfatta allt utomobligatoriskt skadeståndsansvar.

requis ne s'y oppose å raison de la ma- dem;».

Det bör först uppmärksammas, att den indirekta reglering, som skett genom den återgivna bestämmelsen, avser väsentligen endast vad man kan kalla formerna för av— talets slutande. Frågan om eventuell ogiltig- het av ett forumavtal på någon grund av den typ som avses i exempelvis 3 kap. av- talslagen berörs inte i konventionen. Det är därmed klart, att verkställighetsmyndighet utan hinder av konventionen kan vägra att verkställa en dom av utländsk domstol, vars behörighet grundats på forumavtal, om myndigheten med tillämpning av de regler, på vilka verkställighetsstatens internationella privaträtt ger anvisning, finner avtalet vara behäftat med någon sådan ogiltighetsgrund. Däremot kan verkställighetsmyndigheten inte underkänna ett forumavtal på den grund att avtalet inte uppfyller formkrav utöver de i konventionen uppställda. I detta sammanhang må uppmärksammas en be- stämmelse i konventionens art. 23 p. 10, som medger fördragsslutande stater att bi- lateralt erkänna domstolens kompetens i fall, där sådan föreligger enligt en annan dem emellan gällande konvention, vilken inte upptar särskilda bestämmelser om erkän- nande och verkställighet. Stater, som anslu- tit sig till 1964 års konvention om avtalat forum, kan på denna väg införliva sist- nämnda konventions behörighetsregler i 1966 års Haagkonventions regelsystem.

Till den reservation som innefattas i sista satsen av Haagkonventionens art. 10 p. 5 återkommer utredningen i senare samman- hang?

Det kan inte råda något tvivel om att avtal mellan parterna i princip bör godtas såsom behörighetsgrundande i förevarande sammanhang. Frågan blir då, i vad män och på vilket sätt förutsättningarna för avtalets giltighet bör regleras. Enligt utredningens mening är det knappast möjligt att i en kon- vention eller en svensk lagstiftning om er- kännande av utländska domar uppnå en reglering av förutsättningarna för ett forum-

1 Se nedan 5. 108 ff.

avtals giltighet som är på en gång uttöm- mande och sakligt tillfredsställande. 1964 års konvention innehåller visserligen med avseende på den direkta behörigheten en reglering som gör anspråk på att vara här- vidlag i det närmaste fullständig.2 Den har emellertid i fråga om ogiltighetsgrunderna blivit så vag, att exemplet näppeligen manar till efterföljd.3 Det synes vara att föredra, att frågan om avtals ogiltighet på grund av sådana a-typiska omständigheter som tvång, svek och liknande lämnas öppen. Däremot synes det knappast tillfredsställande att ock- så frågan om själva slutandet av ett forum- avtal skall — på sätt som skett i den nor- diska och den svensk-schweiziska konven- tionen — lämnas helt öppen. Visserligen fö- refaller det inte realistiskt att anta, att man inom ramen för en konvention eller en lag- stiftning om erkännande av utländska do- mar skulle kunna uppnå en fullständig reg- lering beträffande forumavtal ens på detta något mera begränsade område av avtals— rätten. Även om man med avseende på sär- skilda modaliteter i avtalsslutandet måste räkna med ett betydande utrymme för supp- lerande regler av allmän avtalsrättslig räck- vidd, synes det emellertid både möjligt och eftersträvansvärt att ge några allmänna rikt- linjer beträffande förutsättningarna för att ett forumavtal skall anses vederbörligen slu- tet. Samtliga ovan berörda konventioner utom den nordiska och den svensk-schweiz- iska innehåller också regler av detta slag, och detsamma gäller i fråga om skiljeavtal 1958 års New York-konvention i ämnet.

Spörsmål om den lämpliga utformning- en av regler rörande formerna för slutande av forum- och skiljeavtal erbjuder emeller- tid stora svårigheter. Dylika spörsmål har under arbetet på var och en av de nämnda konventionerna blivit mycket ingående dis- kuterade och föranlett betydande menings- brytningar. De fyra konventionernas lös- ningar företer också alla vissa inbördes skiljaktigheter härvidlag. Det är inte möjligt att här i detalj ange innebörden av de olika ifrågakommande konventionsbestämmelser- na, i all synnerhet som det beträffande dem alla föreligger vissa tolkningssvårigheter.4

I det följande skall emellertid göras ett för- sök att belysa deras inbördes förhållande i mera väsentliga hänseenden.

Samtliga berörda konventionsbestämmel- ser förutsätter ett skriftligt element såsom nödvändig ingrediens i ett giltigt avtal. Me- dan New York-konventionen kräver, att av- talet skall vara skriftligt i den meningen, att skiljeavtalet skall endera innefattas i en av parterna gemensamt underskriven handling eller vara »contained in an exchange of letters or telegrams», förutsätts emellertid enligt övriga konventioner inte nödvändigt- vis skriftlig eller telegrafisk förklaring av båda parter.5 Enligt 1964 års konvention är forumavtal »valablement formé» om ena parten accepterat ett skriftligt förslag av andra parten, varvid konventionen inte upp- ställer något särskilt krav på acceptens form och dess förarbeten förutsätter, att accept under vissa omständigheter skall kunna fö- religga genom passivitet. I 1958 års Haag- konvention stadgas, att om forumöverens— kommelsen utgör ett led i ett muntligen slu- tet köpeavtal, den inte är giltig med mindre den uttryckts eller bekräftats i en skriftlig förklaring av endera parten eller av en mäk- lare samt förklaringen lämnats obestridd.'i Det vill synas som om denna bestämmelse skulle vara så att förstå, att själva forum— frågan inte behöver ha varit föremål för något föregående muntligt avtal utan forum— avtal kan komma till stånd exempelvis ge- nom att en köpare efter att ha muntligen

” Undantag utgör dock frågor om ”capacité des parties”. Se Actes et Documents de la Dixiéme session, tome IV s. 212 ff.

3 Se konventionens art. 4 st. 3; jfr Actes et Do- cuments de la Dixieme session, tome IV s. 212 ff. 4 För ett närmare studium må hänvisas till främst respektive konventions förarbeten. Be- träffande särskilt 1958 års Haagkonvention se också Dennemark, a.a. s. 258 ff . med hänvisningar. 5 Enligt Dennemark, s. 273, skulle New York- konventionen vara förenlig med ståndpunkten, att bindande skiljeavtal kan slutas genom underlåten- het att reklamera mot en i orderbekräftelse e.d. intagen skiljeklausul. Utredningen kan för sin del inte biträda denna uppfattning. Om klausulen första gången förts på tal i en skrift, som inte blivit föremål för någon meningsyttring av motparten, kan den inte rimligen anses ”contained in an ex— change of letters or telegrams”. ** Bestämmelsen har här återgivits efter Denne- marks översättning s. 264.

accepterat ett försäljningsanbud underlåter att reklamera mot en skriftlig orderbekräf- telse, vari säljaren för första gången i deras mellanhavande hänvisar till allmänna leve- ransbestämmelser som biläggs och som in- nehåller en forumklausul.7 Frågan om de närmare förutsättningarna för att passivitet skall kunna tillerkännas samma verkan som en uttrycklig accept regleras däremot inte av texten till vare sig 1958 års eller 1964 års konventionens

Enligt 1966 års Haagkonvention krävs för giltighet av ett forumavtal endera att avtalet är skriftligt eller att avtalet slutits muntligen och inom skälig tid skriftligen bekräftats. Beträffande det första alternativet ger för- arbetena vid handen, att rekvisitet »skrift- ligt avtal» är avsett att »faire l'objet d'une interpretation tres large, un simple télégram- me pouvant étre admis ä cet égard».9 Trots uttalandets generella avfattning torde det emellertid få anses begränsat till spörsmål av den typ, som exemplifieras i dess senare led, d.v.s. till spörsmål om i vad mån en förklaring skall kunna anses skriftlig, oaktat den inte utgör en av avgivaren underteck- nad skriftlig handling utan återgivits i skrift efter överbringande med tekniska hjälpme- del såsom telegram eller teleprinter. Mot bakgrunden av vad som förekommit vid bestämmelsens förarbeten i övrigt - och sär- skilt med avseende på dess senare led, så- som skall framgå av det följande - måste antas, att ett skriftligt avtal enligt konven- tionen förutsätter, att skriftliga förklaringar i nyss angiven mening avgivits av båda par- ter. Även om det i annat sammanhang må kunna vara befogat att anse ett skriftligt av- tal föreligga även då en av ena parten av- given skriftlig förklaring accepterats av mot- parten muntligen eller genom passivitet, tor- de sålunda ett dylikt avtal inte vara skrift- ligt i Haagkonventionens mening.

Det andra i Haagkonventionen uppställda alternativet förutsätter undantagslöst, att ett muntligt avtal om forum träffats, d.v.s. att muntliga samstämmiga förklaringar av- givits rörande forumavtalet, samt kräver dessutom, att det muntliga avtalet blivit be- kräftat i skrift inom skälig tid. En bekräf-

telse i skrift av ett föregående muntligt avtal kan otvivelaktigt vara ensidig.10

Kravet på ett föregående muntligt avtal, i händelse en skriftlig förklaring föreligger endast från den ena parten, innebär tyd- ligen, att en part — till skillnad från vad som är möjligt enligt 1964 års konvention om forumavtal — inte under några omstän— digheter kan bli bunden av ett forumavtal enbart genom sin passivitet. Å andra sidan är emellertid att märka, att det enligt 1966 års konvention inte — såsom enligt 1964 års konvention — förutsätts att den skriftliga förklaringen blivit vare sig uttryckligen eller tyst godtagen av motparten. Giltigt forum- avtal kan enligt 1966 års konvention före- ligga, även om en skrift, varigenom part sagt sig bekräfta ett muntligt forumavtal, föranlett en omedelbar gensaga från mot- parten. Detta kan synas ganska förvånande, eftersom avsikten under förarbetena till 1966 års konvention, såvitt nu är i fråga, väsentligen varit att stärka svarandens” ställning i jämförelse med 1964 års konven- tion. Framhållas bör dock, att det måste vara kärandens sak att styrka, att ett munt- ligt forumavtal slutits.12 En skrift, som in- nehåller en bekräftelse av ett påstått munt- ligt avtal, har därvidlag naturligen endast ringa bevisvärde, om den utan dröjsmål för- anlett gensaga, medan den i förening med

7 Se Dennemark s. 260 ff. med hänvisningar. ” Jfr, beträffande 1958 års konvention, Hjerner i SvJT 1963 s. 200 f. med hänvisningar. ” Commission générale, P.V. no 13 s. 4 if. " Detta torde följa redan därav, att en bekräf- telse i skrift från ömse sidor av vad tidigare munt- ligen avtalats rimligen borde utan vidare kunna inbegripas under eller åtminstone tolkningsvis jämställas med ett skriftligt avtal. Till yttermera visso framgår emellertid uttryckligen av förarbe- tena, att bekräftelsen icke avsetts behöva vara ömsesidig. Se Commission générale, P.V. 13 s. 5. 11 Vad som här diskuteras är det fall, att domen meddelats vid forum prorogatum. Den som åbe- ropar forumavtalet måste därför förutsättas vara kärande. Till det fall, att ett forumavtal åberopas såsom grund för vägran att erkänna en meddelad dom, återkommer framställningen nedan. Se 8. 1 1 1 . " Åtminstone måste detta — såsom också fram- hållits under förarbetena — gälla där tvist råder huruvida något forumavtal överhuvud kommit till stånd. Det fall, att parterna är ense om att muntligt forumavtal slutits men oense om dess innehåll, är måhända något mera svårbedömbart. Jfr Commis- sion générale, P.V. 13 s. 5.

svarandens passivitet normalt torde få till- mätas betydande värde som bevis angåen- de avtalets existens och innehåll. Om sålun- da svarandens passivitet inte har någon ma- teriell betydelse, kan den otvivelaktigt för- sätta honom i ett bevismässigt sämre läge. I jämförelse med en regel, enligt vilken muntligt avtal under alla omständigheter vore att godta, har å andra sidan den aktu- ella regeln från svarandens synpunkt för- delen, att den garderar honom mot över- raskningar efter längre tids förlopp och där- med också ger honom större anledning att själv bevara den motbevisning han må ha tillgång till angående vad som förevarit vid muntliga förhandlingar.

Såväl 1958 års som 1964 års Haagkon- ventioner om forumavtal uppställer kravet, att ett forumavtal skall uttryckligen ange viss domstol såsom behörig. Detta krav av- ser väsentligen att utesluta möjligheten att klausuler, enligt vilka viss stats lag skall va- ra tillämplig eller ort i viss stat anges såsom uppfyllelseort, skall kunna tolkas såsom in- nefattande avtal också om behörighet för domstol i den staten. Något motsvarande rekvisit uppställs inte i 1966 års Haagkon- vention. Det har emellertid förutsatts, att klausuler som de nyss berörda inte skall få tolkas såsom innefattande forumavtal.13

Angående innebörden av Haagkonventio- nens art. 10 p. 5 bör slutligen framhållas, att bestämmelsen inte tar någon ställning till i vad mån det — vare sig i skriftliga för- klaringar som avges av båda parterna eller vid muntliga förhandlingar och därtill an- slutande skriftlig bekräftelse — må vara till- räckligt för uppkomsten av ett giltigt forum— avtal, att hänvisning sker till allmänna leve- ransbestämmelser eller annan handling, i vilken en forumklausul finns intagen. Frå- gan härom torde få anses oreglerad av kon- ventionen och vara att bedöma efter all- männa avtalsrättsliga grundsatser. Härvid- lag, liksom i andra av konventionen inte reglerade frågor om forumavtals giltighet, torde verkställighetsmyndigheten äga frihet att tillämpa den lag som dess eget lands in- ternationella privaträtt ger anvisning på. En- ligt utredningens uppfattning skiljer sig 1966

års Haagkonvention i nu berörda hänseende inte från vare sig övriga ovan nämnda Haagkonventioner eller New York-konven- tionen.

I remissyttrande över förslaget till Haag- konvention har JK-ämbetet framhållit det otillfredsställande i att skilda konventioner uppställer olika formkrav på förevarande område. Också delegationen har i enahanda sammanhang understrukit vikten av enkel- het och överskådlighet. I det läge som nu föreligger — då förhandenvaron av tre olika Haagkonventioner med sinsemellan olika formkrav beträffande forumavtal och av New York-konventionen med ännu en lös— ning beträffande skiljeavtal är ett fullbordat faktum — synes dessa synpunkter, som i och för sig obestridligen förtjänar instämmande, närmast föranleda att man i en svensk lag om erkännande av utländska domar såvitt möjligt söker undvika ytterligare en variant.

Av de diskuterade lösningarna är de i 1958 och 1964 års Haagkonventioner repre- senterade de mest liberala, d.v.s. de vil- kas krav för giltigt forumavtal är minst långtgående. 1958 års Haagkonvention har i detta hänseende på sin tid utsatts för skarp kritik i remissyttranden från näringslivets organisationer.14 Därvid framförda synpunk- ter synes i viss utsträckning drabba också 1964 års Haagkonvention. I viss anslutning till Dennemark, som uttalat sig till försvar för 1958 Haagkonventions lösning, är ut- redningen visserligen inte helt övertygad om att den framställda kritiken verkligen är bärkraftig. Hur härmed förhåller sig synes emellertid i detta sammanhang kunna läm- nas därhän. Med utgångspunkt från Sveriges traditionellt mycket återhållsamma inställ- ning till erkännande av utländska domar synes man nämligen sakna anledning att — i allt fall i strid mot uppfattningen inom be- tydande kretsar av det svenska näringslivet — söka genomdriva en i förevarande hän— seende mera liberal bestämmelse än som motsvarar vad utländska stater vid bilaterala

1” Se t.ex. Session extraordinaire, Commission générale, P.V. 13 s. 6 (Rognlien).

” Se härtill och till det följande Dennemark a.a. s. 230 ff. med hänvisningar.

förhandlingar kan förmodas låta sig nöja med. Eftersom 1958 års Haagkonvention inte kan väntas vinna nämnvärd anslutning och då den i 1964 års konvention antagna lösningen redan två år senare av Haagkon- ferensen övergivits till förmån för en mera restriktiv lösning, synes det närmast bli sist- nämnda lösning eller den av New York- konventionen representerade som kan kom- ma i fråga.

I remissyttrande över förslaget till Haag- konvention har delegationen uttalat, att för ett prorogationsavtals giltighet bör fordras, att det träffats genom parternas samstäm- miga viljeförklaringar, vilka skall direkt an- ge prorogationen eller innehålla en direkt accept av framfört förslag om prorogation. Konventionen borde därför, och inte minst för enkelhets och överskådlighets skull, in- nehålla samma formkrav som upptagits för skiljeavtal i New York-konventionen.

Såvitt man med krav på »direkt» angi- vande eller »direkt» accept avsett, att det under inga förhållanden kan vara tillräck- ligt med en hänvisning till leveransbestäm— melser eller liknande standardvillkor, bland vilka en prorogationsklausul finns intagen, är utredningen i likhet med Dennemark och på skäl som anförts av denne inte benägen att betrakta kravet såsom välgrundat. Såsom förut framhållits, kan f.ö. ett sådant krav inte utläsas ur vare sig New York—konven- tionen eller 1966 års Haagkonvention. Då delegationen förklarat sig beredd att godta New York-konventionens lösning synes den sålunda, såvitt nu är i fråga, kunna accep- tera också 1966 års Haagkonvention. Ett krav på samstämmiga viljeförklaringar sy- nes i samma mån gälla enligt båda konven- tionerna.

Frågan blir då närmast, huruvida man bör kunna godta Haagkonventionens i järn- förelse med New York-konventionen redu- cerade krav på skriftlighet, vilket innebär att de samstämmiga viljeförklaringama må ha skett muntligen, ehuru en bekräftelse i skrift från åtminstone ena parten då måste ha tillkommit inom skälig tid. Det är visser- ligen tvivelaktigt, huruvida Haagkonventio- nens lösning härvidlag motsvarar kravet på

skriftligt avtal i 10:16 RB.15 Oavsett hur härmed förhåller sig synes emellertid Haag- konventionens lösning inte kunna sägas stri- da mot ett entydigt ställningstagande av den svenske lagstiftaren till önskvärdheten av krav på skriftlig form i förevarande sam- manhang. Beträffande avtal om såväl ut- ländsk som svensk skiljedom finns ju intet som helst krav på skriftlig form, och det synes inte kunna med fog hävdas — och har veterligen heller inte hävdats — att det här- vidlag skulle finnas sakliga skäl för att skilja mellan prorogations- och skiljeavtal — eller i allt fall att uppställa strängare formkrav för den förra än för den senare typen av av- tal. Enligt utredningens mening erbjuder den i 1966 års Haagkonvention antagna lösning— en inte heller i senast berörda hänseende några betänkligheter från rättssäkerhetssyn- punkt.16

Från enhetlighetssynpunkt hade det vis- serligen kanske varit önskvärt, att New York-konventionens lösning accepterats ock- så för Haagkonventionens del. Då så inte skett synes det emellertid knappast erbjuda övervägande fördelar att i en svensk lag om erkännande av utländska domar föredra New York-konventionens lösning framför Haagkonventionens. Om Sverige beträffan- de skiljeförfarande biträder New York-kon- ventionen och beträffande erkännande av domar accepterar Haagkonventionens lös- ning i fråga om prorogationsavtal, kommer man visserligen även framgent att få nack- delen av två olika lösningar för dessa båda ur förevarande synpunkt i allt väsentligt El " Måhända skulle Dennemark ha varit benägen att besvara frågan jakande, eftersom han i princip ansett skriftlighetskravet uppfyllt, därest avtalet manifesterats i en skriftlig handling, som tillställts motparten före eller i nära samband med själva avtalets ingående.

" Av de bilaterala konventionerna innehåller de belgiska fördragen med Schweiz, Österrike och Tyskland samt fördraget mellan Nederländerna och Tyskland regler om forum prorogationis, som i sak väsentligen torde ha samma innebörd som Haagkonventionens. De italienska konventionerna med Belgien, Nederländerna och Schweiz samt konventionerna mellan England _och Frankrike och mellan Nederländerna och Österrike kräver skriftlig överenskommelse, medan det i övriga kon- ventioner vari frågan reglerats inte uppställts några uttryckliga formkrav.

jämförliga typer av avtal. Om Sverige för prorogationsavtalens del accepterar New York-konventionens lösning, sätter man sig i gengäld ur stånd att ratificera 1966 års Haagkonvention. Även om anslutning till sistnämnda konvention ur andra synpunkter inte skulle anses komma i fråga, får dess bestämmelse rörande prorogationsavtal an- ses vara den som har de största utsikterna att bli accepterad av utländska stater vid bilaterala förhandlingar om erkännande av domar. Dessa synpunkter torde väga tyngre än nackdelen av bristande enhetlighet i reg- leringen av forum- och skiljeavtal. Av nu anförda skäl har en mot Haagkonventionens lösning svarande bestämmelse upptagits i båda de alternativa förslagen.

4.1.2.6 Tyst prorogation

Enligt Haagkonventionen art. 10 p. 6 skall domstolen anses ha varit behörig »lorsque le défendeur a procédé au fond sans décliner la compétence du tribunal d”origine ou faire de réserves sur ce point; toutefois, cette competence ne sera pas reconnue si le défendeur a procédé au fond pour s”opposer å une saisie ou en obtenir la mainlevée, ou si le droit de l'Etat requis s'oppose & cette compétence å raison de la matiére;>>.

Det återgivna stadgandet kan sägas inne- bära, att en svarandes förbehållslösa ingå- ende i svaromål vid den domstol, dit han blivit stämd, i princip tilläggs samma effekt som ett prorogationsavtal. Om en svarande, som instämts till annan domstol än som av- ses i de i det föregående behandlade regler- na, vill undgå att domstolens behörighet godtas i vad avser erkännande och verk- ställighet utomlands av den blivande domen, får han alltså endera underlåta att ingå i svaromål i saken eller också ge positivt ut- tryck åt sin inställning. I sistnämnda hän— seende fordras naturligtvis inte nödvändigt- vis, att svaranden bestrider domstolens be— hörighet att ta upp målet. Att svaranden er- känner förhandenvaron av en regel enligt lex fori, som gör domstolen behörig att pröva tvisten, behöver ju i och för sig inte

innebära, att han också är benägen att ac— ceptera, att denna forumregels tillämpning får leda till ett avgörande med giltighet utanför domslandet. Med en invändning att domstolen överhuvud inte är behörig jäm- ställs därför i förevarande hänseende vad som under Haagkonventionens förarbeten kallats en exceptio incompetentiae inter- nationalis, d. v. 5. en förklaring att svaran- den inte godtar domstolens behörighet så- vitt avser erkännande och verkställighet utomlands av en blivande dom som bifaller käromålet.

Från den nu angivna huvudregeln gör Haagkonventionen två undantag. Det ena - som har motsvarigheter i konventionens art. 10 p. 5 och p. 7 — avser det fall, att enligt verkställighetsstatens regler en tyst proro- gation inte kan godtas med hänsyn till sa- kens beskaffenhet. Härtill — liksom till de nämnda motsvarigheterna — återkommer ut- redningen i det följande i samband med be- handlingen av anspråk på exklusiv kompe- tens.1 Det andra undantaget föreligger, om svarandens avsikt med att ingå i svaromål varit att »s'opposer ä une saisie ou en ob- tenir la mainlevée». Den närmare innebör— den av detta undantag har icke blivit belyst i konventionens förarbeten. I och för sig är det väl knappast uteslutet att ge uttrycket »saisie» en så vidsträckt tolkning, att där- under faller inte bara kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd utan också åtgärd för verk- ställighet av dom. Med en sådan tolkning skulle tydligen räckvidden av undantaget bli mycket vidsträckt. Det skulle komma att inbegripa samtliga fall av fullgörelsetalan, där svaranden i domstolsstaten hade egen- dom, vilken skulle kunna tas i anspråk för verkställighet — helt eller delvis -— av en bi— fallande dom. För en dylik ståndpunkt finns också ett visst sakligt fog. Eftersom förut- sättningen är att en bifallande dom — från- sett just möjligheten till tyst prorogation — inte skulle kunna erkännas och verkställas utanför domstolsstaten, ter det sig ju natur- ligt att förmoda, att i sådant fall syftet med

1 Se'nedan s. 108 ff..

svarandens ingående i svaromål i saken åt- minstone i första hand varit att skydda sin i domstolsstaten befintliga egendom.

Flera skäl talar likväl för att undantaget får anses ha en mera begränsad räckvidd. I förbindelse med uttrycket >>obtenir la mainlevée» kan sålunda »saisie» inte åsyfta annat än säkerhetsåtgärd. Då svaranden in— går i svaromål i saken i första instans finns det ju ingen dom som kan ha blivit verk- ställd. Det är — om än inte oundgängligen nödvändigt -— åtminstone naturligt att anta, att »saisie» har samma betydelse i sin rela- tion till det första ledet. Härför talar även, att uttrycket >>s'opposer å» närmast synes föra tanken till protest mot en påyrkad åt- gärd, d.v.s. säkerhetsåtgärd, och icke till ett försök att förebygga en åtgärd som på ifrågavarande stadium inte ens kunnat be- gäras. Ytterligare kan anföras, att ett un- dantag för alla fall, där svarandens syfte varit att skydda egendom i domstolsstaten, skulle föranleda att käranden inte alltid kunde redan under processen bedöma, huru- vida en tyst prorogation kommit till stånd eller inte. Man finge ju då räkna med möj- ligheten att svaranden sedermera påstod sig ha käranden ovetande vid tiden för proces- sen haft egendom i domstolsstaten och att det varit för att skydda denna egendom han ingått i svaromål. En reglering, enligt vilken ett dylikt påstående i och för sig kan vara relevant förefaller föga ändamålsenlig, och det är därmed inte heller troligt att den åsyftats.

Bcdömandet av Haagkonventionens regel om tyst prorogation påverkas enligt utred- ningens åsikt i hög grad av dess relation till bestämmelsen i konventionens art. 10 p. 7. I det följande skall emellertid närmast bort- ses från sistnämnda bestämmelse och till diskussion upptas frågan, huruvida en re— gel om tyst prorogation överhuvud bör ac—

epteras och om i så fall dess utformning enligt Haagkonventionen utgör en lämplig modell.

I remissyttrande över förslaget till Haag- konvention har delegationen ställt sig prin- cipiellt negativ till en regel om tyst proro- gation och därvid anfört följande:

»Att av svaranden begära att han redan vid rättegångens början inför domstolen reserve- rar sig för det fall, att käranden skulle komma att begära verkställighet av domen utomlands, bör enligt delegationens mening icke ifråga- komma. Svaranden har icke någon anledning taga ställning därtill, förrän rättegången är över och han sett domens innehåll samt verkställig- het i något annat land begärts.»

Utredningen vill härtill först anmärka, att frågan, vilken anledning svaranden kan ha att redan vid rättegångens början ta ställ- ning till frågan om den internationella gil- tigheten av en blivande dom, såvitt på fo- rumfrågan ankommer, givetvis beror på hur regelsystemet utformas. Detta måste rimli— gen också vara delegationens mening, och dess yttrande torde därför få tilläggas inne- börden, att en regel, som tillmäter betydelse åt ett dylikt ställningstagande, inte kan ha en beaktansvärd funktion att fylla. Utred- ningen är härvidlag inte helt av samma me- ning. En regel vilken — såsom här förutsätts och som var förhållandet enligt det förslag till Haagkonvention till vilket delegationens yttrande hänför sig — gör svarandens ställ— ningstagande vid rättegångens början rele- vant för frågan, huruvida den blivande do- men skall, såvitt på behörighetsfrågan an- kommer, oberoende av utfallet erkännas utomlands i förhållande till båda parter eller tilläggas giltighet mot dem båda endast i domstolsstaten, kan otvivelaktigt vara för- månlig även för svaranden. Anser han det i och för sig inte påfallande olägligt att pro- cessa vid den av käranden valda domstolen, är det för honom inte oväsentligt att kunna utverka, att käranden, i händelse dennes talan ogillas, kommer att sakna möjlighet att processa på nytt i annat land. Det kan däremot måhända ifrågasättas, om man inte härför borde förutsätta ett uttryckligt ställ- ningstagande av svaranden i stället för att tillägga betydelse åt att han ingår i svaromål i saken utan att göra något förbehåll. Det kan förefalla som om en regel om tyst pro- rogation ställer stora krav på svarandens vaksamhet och medför en alltför stor risk för att en icke tillräckligt kunnig och förut- seende svarande kan komma att ställas inför obehagliga överraskningar. Generellt sett

torde emellertid risken inte vara särskilt stor redan i betraktande av att parter säkerligen sällan eller aldrig inlåter sig i process utom- lands utan kvalificerat juridiskt biträde. Be- stämmelser om tyst prorogation är också sedan länge vanliga i bilaterala konventio- ner — en sådan bestämmelse finns f. ö. också i den svensk-schweiziska konventionen — utan att såvitt känt några olägenheter för- sports. För fall där svaranden inte har egen- dom i domstolsstaten måste han ju också förmodas redan från början ha haft sin upp— märksamhet riktad på frågan om domens betydelse utomlands. Vad härefter gäller fall, där svaranden har egendom i domstolssta- ten, får en regel om tyst prorogation över- huvud ingen betydelse, om egendomen är tillräcklig för gäldande av kärandens ford- ran och inte kan beräknas bli förd ur dom— stolsstaten, eftersom käranden i händelse av bifall naturligtvis i första hand söker verk— ställighet i den stat där domen meddelats. Återstår alltså fall, där svaranden vid tiden för processen hade egendom i domstolssta- ten, men egendom som där finns kvar efter en bifallande dom inte är tillräcklig för full verkställighet. För förmodligen de flesta av dessa fall kan käranden antas ha åtminstone försökt att utverka kvarstad el- ler annan säkerhetsåtgärd, och såvitt gäl- ler Haagkonventionen blir då regeln om tyst prorogation inte tillämplig, om sva— randen motsatt sig åtgärden. Mot bak— grunden av det anförda är en i överensstäm— melse med Haagkonventionens art. 10 p. 6 utformad regel om tyst prorogation enligt utredningens mening i och för sig fullt ac- ceptabel.

Såsom ovan antytts, påverkas emellertid bedömandet av Haagkonventionens art. 10 p. 6 i hög grad av den bestämmelse i p. 7 av samma art., enligt Vilken en dom — såvitt på domstolens behörighet ankommer — all- tid skall erkännas i vad den går käranden emot. Med införandet av en dylik regel har man nämligen redan tillgodosett det intresse svaranden eljest skulle kunna ha av en tyst prorogation, nämligen intresset att i hän— delse av vinst kunna åberopa domen till sin favör även utanför domstolsstaten. Såvitt

svarandens förbehållslösa ingående i svaro- mål är relevant enligt Haagkonventionens art. 10 p. 6, kommer det alltså alltid att innebära en ensidig favör för käranden. Att tillägga en dylik betydelse åt svarandens passivitet synes i och för sig inte rimligt.2 Kombinationen av art. 10 p. 7 och art. 10 p. 6 i Haagkonventionen måste sålunda be- dömas såsom olycklig. I betraktande av bl. a. den begränsade räckvidd som Haag— konventionens regel om tyst prorogation fått, synes den likväl knappast kunna anses innefatta någon avgörande betänklighet mot anslutning till konventionen.

Haagkonventionens bestämmelser i art. 10 p. 6 och p. 7 är båda tvingande och har därför erhållit motsvarighet i det lagförslag som förutsätter svensk anslutning till kon— ventionen.

I det alternativa lagförslag, som bygger på förutsättningen, att svensk anslutning till Haagkonventionen inte kommer ifråga, har såsom tidigare framhållits någon motsvarig— het till Haagkonventionens art. 10 p. 7 an- setts icke böra upptas. Från denna ut- gångspunkt har däremot en regel om tyst prorogation, svarande mot Haagkonventio— nens art. 10 p. 6 på nyss anförda skäl be— funnits motiverad även i detta alternativa lagförslag.

4.1.2.7 Genkäromäl

Beträffande genkäromål innehåller Haag- konventionen i art. 11 följande bestämmel— ser:

»Le tribunal de 1”Etat d'origine ayant statué sur une demande reconventionnelle est con-

” Det är visserligen fullt tänkbart, att efter upp- komsten av en tvist båda parter är intresserade av att få till stånd en dom med internationell giltighet vid en domstol, vars behörighet i och för sig inte erkänns enligt Haagkonventionen. För sådant fall har parterna emellertid möjlighet att sluta ett ut- tryckligt prorogationsavtal, och denna väg måste vara den riktiga. Sedan käranden väl väckt talan riskerar han ju eljest, att svaranden gör en reser- vation mot domstolens behörighet, eftersom denne på grund av art. 10 p. 7 då redan är tillförsäkrad att kunna åberopa en ogillande dom utomlands. För fall av den diskuterade typen kan sålunda art. 10 p. 6 visa sig bli en fälla för käranden, lika väl som den i andra fall kan tänkas bli en fälla för svaranden.

sidéré comme compétent au sens de la Con- vention:

1. lorsqu*il aurait éte compétent selon l'article 10 No. 1 år 6 pour connaitre de cette demande å titre principal, ou

2. lorsqu'il était competent selon l'article 10 pour connaitre de la demande principale et que la demande reconventionnelle dérive du méme contrat ou du méme fait».

Enligt de återgivna reglerna skall beträf- fande giltigheten av en dom över ett gen- käromål i första hand tillämpas samma reg- ler som skulle ha gällt, om käromålet varit huvudkäromål. Undantag gäller dock i så måtto, att enligt p. 1 vid denna bedömning skall bortses från bestämmelsen i art. 10 p. 7. Det resonemang, som ligger till grund för sistnämnda bestämmelse, har ansetts sakna bärkraft beträffande en genkärande.

Enligt p. 2 av art. 11 skall emellertid domstolen anses ha ägt behörighet beträf— fande genkäromål även i vissa fall, där detta inte skulle ha varit förhållandet, om gen- käromålet varit huvudkäromål, nämligen om behörighet enligt konventionens att. 10 fö- relegat beträffande huvudkäromålet och genkäromålet är konnext med detta.

Medan art. 11 p. 1 inte torde ge anled- ning till vare sig några sakliga betänklig— heter eller några särskilda tillämpningspro- blem, synes motsatsen i viss mån vara för- hållandet med p. 2 av denna art. Detta gäl- ler visserligen inte för det fall, att huvud— käromålet bifalles, alltså då någon av punk- terna 1—6 i art. 10 är tillämplig. Det sy- nes däremot något osäkert, hur domstolens behörighet beträffande ett konnext genkäro- mål skall bedömas om huvudkäromålet ogil- las. Enligt konventionstextens avfattning sy- nes det ligga närmast till hands att anta, att i sådant fall behörighet enligt konven- tionen även beträffande genkäromålet skall anses ha förelegat, och detta vare sig gen— käromålet bifallits eller ogillats.1 Är denna tolkning riktig, får man ett flertal ganska

1 Detta fall synes icke ha särskilt diskuterats un- der konventionens förarbeten. Att något undantag för art. 10 p. 7 inte gjorts i art. 11 p. 2 kan i och för sig tänkas förklarat av att bestämmelsen för- modats sakna aktualitet för detta fall. Därest man förutsett det berörda problemet och velat undvika, att betydelsen av dom över genkäromålet kan bli beroende av hur huvudkäromålet bedömes, hade

säregna konsekvenser, däribland att en gen- kärande, vars genkäromål ogillas, nödgas finna sig i att domen i denna del blir inter- nationellt relevant mot honom om han vin- ner i huvudsaken men inte om han förlorar också denna. Inför eventualiteten, att hu- vudkäromålet ogillas och genkäromålet bi- falles accentuerar bestämmelsen då också ytterligare det prekära i en kärandes situa- tion, om han väcker talan vid annan dom- stol än sådan, vars behörighet enligt kon- ventionen skall erkännas oberoende av må— lets utgång. Nu antydda betänkligheter sy— nes emellertid knappast större än att de kan övervinnas. om man väl finner sig kunna acceptera konventionens art. 10 p. 7.

I det alternativa lagförslag, som bygger på förutsättningen, att svensk anslutning till Haagkonventionen inte kommer ifråga, sak- nas motsvarighet till Haagkonventionens art. 10 p. 7. Från denna utgångspunkt har en reglering av genkäromål, som i övrigt an- sluter sig till båda punkterna i konventio- nens art. 11, synts i och för sig befogad. Båda de alternativa förslagen upptar därför motsvarighet till konventionens art. 11.

4.1.2.8 Ytterligare behörighetsgrunder

Enligt Haagkonventionens art. 23 p. 10 och 11 äger fördragsslutande stater bilateralt utvidga Haagkonventionens behörighetsreg- ler till att omfatta också andra behörighets— grunder än de i konventionen direkt angiv- na. Vare sig anslutning till Haagkonventio- nen kommer ifråga eller inte har man allt- så anledning överväga, huruvida en svensk lag om erkännande av utländska domar bör uppta flera behörighetsgrunder än dem som berörts i det föregående.1

emellertid hänvisningen till art. 10 i art. 11 p. 2 bort begränsas på samma sätt som i p. 1.

1 Härvid må erinras om att utredningen i an- slutning till regeln om forum negotii diskuterat en motsvarighet till den svensk-schweiziska konven- tionens regel, enligt vilken domstolen skall anses ha varit behörig, om svaranden i domstolslandet haft ombud som han enligt där gällande lag var pliktig att hålla och tvisten hänförde sig till verk- samhet som han där utövade. En dylik regel har därvid befunnits kunna vara motiverad i förhållan- det mellan vissa stater men inte böra ges karaktä- ren av ett generellt stadgande. Se ovan 5. 87 f.

Såsom en på det bilaterala planet tillåten utvidgning av Haagkonventionens behörig- hetsgrunder nämner konventionens art. 23 p. 10 särskilt, att regler om domstols be- hörighet i andra konventioner, vilka gäller mellan vederbörande stater men inte inne- håller särskilda regler om erkännande och verkställighet, kan införlivas med de i Haag— konventionen direkt angivna behörighets- grunderna. I och för sig kan en dylik ut- vidgning te sig ganska naturlig. Det finns desto större anledning att överväga den, som en motsvarande reglering gäller enligt den svensk—schweiziska konventionen. Emel- lertid torde en regel av den ifrågavarande innebörden inte vara lämplig i en lag, som är avsedd att kunna sättas i kraft i förhål- lande till ett urval av stater, som inte kan på förhand överblickas. Det är ju då inte möjligt att förutse, vilka konkreta forum- regler det skulle kunna bli fråga om. Och generellt synes det knappast kunna hävdas, att om Sverige anslutit sig till en viss kon- vention, som innehåller forumregler men inga verkställighetsbestämmelser, vårt land därmed får anses ha godtagit de ifrågava- rande forumreglema och rimligen bör res- pektera dem också i vad gäller erkännande och verkställighet av utländska domar. Det är nämligen väl tänkbart, att en viss forum- regel befunnits i och för sig olycklig men ansetts inte böra utgöra hinder mot anslut- ning till den ifrågavarande konventionen, kanske med särskild hänsyn till att sådan anslutning inte innefattar förpliktelse till erkännande och verkställighet. Att s.a.s. obesett till erkännande- och verkställighets— stadiet transplantera alla regler om direkt behörighet i speciella konventioner, som vårt land ratificerat eller kan tänkas fram- deles vilja ratificera, synes föga välbetänkt.

Överhuvud torde anledning saknas att i en svensk lag om erkännande av utländska domar i förmögenhetsrättsliga mål av prin- cipiellt generell räckvidd införa andra be- hörighetsgrunder än sådana som enligt den föregående utredningen befunnits endera i och för sig motiverade eller åtminstone ac- ceptabla i samband med en anslutning till Haagkonventionen. Det har synts obehövligt

att närmare motivera denna ståndpunkt i betraktande av att i remissyttrandena över förslaget till Haagkonventionen intet önske- mål i denna riktning framförts. För full- ständighetens skull må anmärkas, att accep- terande av vissa andra behörighetsgrunder än de hittills diskuterade, exempelvis käran- dens nationalitet eller domicil eller befint- ligheten av svaranden tillhörig egendom i mål om betalningsskyldighet som inte angår egendomen, skulle kunna komma i konflikt med Haagkonventionens tilläggsprotokoll. De behörighetsgrunder, som avses i tilläggs- protokollet, är emellertid samtliga av den beskaffenhet att de även frånsett protokol— lets bestämmelser inte kan komma ifråga i förevarande sammanhang.

4.1.3. Undantag för anspråk på exklusiv kompetens m. m.

Redan i det föregående har framhållits, att vid en reglering av spörsmål om domstols behörighet, i vad avser erkännande och verkställighet av utländska domar, det un- der alla förhållanden är nödvändigt att på ett eller annat sätt och i större eller mindre utsträckning beakta staters anspråk på ex— klusiv kompetens för sina egna domstolar. Det synes härvidlag lämpligt att i första hand skilja mellan anspråk på exklusiv be- hörighet för domstol i den stat, där erkän— nande eller verkställighet av utländsk dom begärs (1) och tredje stats anspråk på ex- klusiv kompetens för sina domstolar (2). Även om den ifrågavarande statens lagstift- ning i och för sig inte utesluter erkännande av dom i viss utländsk stat i sak av den aktuella beskaffenheten, är det tänkbart att en dylik dom kan komma i konflikt med ett i förstnämnda stat gällande derogationsför- bud (3). Omvänt måste övervägas, i vad mån man har anledning att på erkännande- och verkställighetsstadiet respektera proro- gationsavtal och skiljeavtal, dvs. att vägra erkännande eller verkställighet i fall, där utländsk dom meddelats med åsidosättande av dylikt avtal (4).

4.1.3.1 Anspråk på exklusiv kompetens för domstol i den stat, där erkännande eller verkställighet begärs

I Haagkonventionens art. 12 p. 1 föreskrivs — såvitt nu är i fråga — följande:

>>La competence du tribunal de l'Etat d'origine peut ne pas étre reconnue par l'autorité requise dans les cas suivants:

1. lorsque le droit de l'Etat requis attri- bue aux juridictions de cet Etat une com- pétence exclusive, å raison de la matiere . . . . . ., pour connaitre de l'action qui a donné lieu å la décision étrangere;>>

Detta stadgande innebär, att det enligt konventionen alltid står den stat, där erkän- nande eller verkställighet begärs, fritt att vägra erkännande eller verkställighet under åberopande av anspråk på exklusiv kom- petens för dess egna domstolar, med den enda begränsningen att anspråket måste ha sin grund i sakens beskaffenhet. Det får allt— så inte vara fråga om regler, enligt vilka verkställighetsstaten förbehåller sig exklusiv domsrätt i alla mål, där part har viss egen- skap, exempelvis är medborgare och/eller domicilierad i nämnda stat. Även i betrak- tande av denna i och för sig viktiga begräns- ning är stadgandet tydligen mycket vittgå- ende. Det är obestridligen riktigt att — så- som Svea hovrätt anmärkt i remissyttrande över förslaget till Haagkonvention — regeln är hållen i så allmänna ordalag, att den lämnar utrymme för en tämligen godtycklig nationell rättsbildning. Det skulle — såsom hovrätten likaledes anmärkt — förvisso vara en vinst om en närmare bestämning kunde göras av de måltyper som här avses.

Under Haagkonventionens förarbeten har det aktuella problemet ingående disku— terats. Det har emellertid befunnits vara en alltför vansklig uppgift att i konventions— texten närmare precisera de anspråk på ex- klusiv kompetens, som borde respekteras. Ett förslag att fördragsslutande stater vis- serligen skulle få själva bestämma vilka an- språk på exklusiv kompetens de önskade hävda men att de skulle vara skyldiga att precisera dessa i samband med anslutning

till konventionen ansågs inte heller kunna godtas med hänsyn till svårigheten av den uppgift som fördragsslutande stat härigenom skulle ställas inför. I konventionens art. 23 no 12 har däremot staterna medgivits frihet att, om de så önskar, bilateralt överenskom— ma om precisering av de behörighetsgrun- der, som vid tillämpning av konventionens art. 12 skall anses exklusiva med hänsyn till sakens beskaffenhet. En sådan precisering, som ovan angivits såsom i och för sig önsk- värd, kan alltså göras i en svensk lag om erkännande och verkställighet av utländs— ka domar, oberoende av om Sverige anslu- ter sig till Haagkonventionen eller icke. Mot bakgrunden av den uppfattning, på vilken Haagkonventionens art. 12 baserar sig, förefaller det likväl inte särdeles san- nolikt, att eventuella svenska önskemål om en precisering skulle anses lämpligen kunna efterkommas av något mera beaktansvärt antal av de stater. med vilka det för vårt vidkommande kan bli aktuellt att träffa överenskommelse i ämnet.

I anslutning till sin anmärkning, att en närmare bestämning av de måltyper som här avses skulle vara en vinst, har Svea hovrätt uttalat, att en sådan bestämning gjorts i konventionerna med de nordiska länderna och med Schweiz. Emellertid mås- te detta påstående anses åtminstone i det väsentliga oriktigt. Vad hovrätten åsyftat kan inte gärna vara något annat än den bestämmelse i art. 11 i resp. konvention, enligt vilken konventionen inte har avseen- de på beslut eller förlikning som gäller äganderätt eller annan rätt till fast egen- dom i främmande fördragsslutande stat el- ler skyldighet att träffa förfogande om dy- lik rätt eller påföljd av sådan skyldighets åsidosättande. Det är visserligen riktigt, att dessa undantag från konventionernas till- lämpningsområden har sin grund i att tvis- ter av det ifrågavarande slaget ansetts inte böra regleras genom dom i annan stat än den, där fastigheten är belägen. Frånsett att de ifrågavarande bestämmelserna med sin ganska allmänt hållna avfattning synes läm— na åtskilligt utrymme för tvivel vilka tvister med anknytning till fast egendom som när-

mare bestämt är att hänföra under dem,1 är emellertid i förevarande sammanhang väsentligt, att enligt båda konventionernas förarbeten beaktande av anspråk på exklu- siv domsrätt ingalunda avsetts vara uteslu- tet i andra fall än de som sålunda uttryck- ligen undantagits. Härvidlag förtjänar åter— ges följande uttalande från förarbetena till den svensk-schweiziska konventionen, vil- ket i allt väsentligt motsvarar vad som re— dan tidigare uttalats vid den nordiska kon- ventionens förarbeten:

»Såsom även framhålles i motiven till den mellan de nordiska staterna avslutade konven- tionen i ämnet, kunna också fall förekomma, då oberoende av särskilt förbehåll på grund av en rättighets natur fastställande av dess existens eller icke—existens måste anses förbehållet dom- stol i en viss stat. Har t.ex. i den ena för- dragsslutande staten meddelats patent, bevil— jats inregistrering av varumärke eller inskriv— ning i handelsregister eller liknande åtgärd som med hänsyn till sin verkan — i vart fall omedel- bart — är strängt territoriellt begränsad, saknar en i den andra staten i sådan sak meddelad dom betydelse för frågan om giltigheten eller rättsverkningarna av åtgärden. Däremot är det icke uteslutet, att frågan om verkningarna av ett i den ena staten meddelat patent eller av där företagen inskrivningsåtgärd kan få betydelse för rättsförhållanden som skola bedömas i den andra staten; sålunda kan frågan om skade- stånd för intrång i ett svenskt patent komma under prövning i Schweiz, och en i sådant mål meddelad dom faller då under konventionen.»2

Det är företrädesvis just fall av sådant slag, som exemplifierats i det citerade utta- landet, som åsyftas med Haagkonventionens art. 12. Frånsett den svensk-schweiziska och den nordiska konventionens bestämmel- ser om vissa fastighetstvister -— vilka otvi— velaktigt också kan inbegripas under Haag- konventionens art. 12 — synes därför först— nämnda konventioner inte kunna anses mera bestämt än Haagkonventionen preci- sera de fall, i vilka anspråk på exklusiv domsrätt kan beaktas. Skillnaden mellan konventionerna torde i förevarande hänse- ende väsentligen vara den, att Haagkonven- tionen ger uttryckligt stöd för beaktande av anspråk på exklusiv domsrätt, medan man vid tillkomsten av de båda andra konven— tionerna förutsatt, att en »rättighets natur»

skall kunna åberopas såsom grund för väg- ran av erkännande och verkställighet i strid mot en i och för sig entydig konventions- text. En jämförelse mellan konventionerna synes på denna punkt inte utfalla till Haag- konventionens nackdel.

I remissyttrande över förslaget till Haag- konvention har delegationen funnit, att den i förslaget gjorda reservationen för exklusiv kompetens — såvitt nu är i fråga överens- stämmande med den slutligen antagna kon— ventionen — torde få godtas. Däremot har delegationen ansett det »vanskligt att utan stöd av uttrycklig lag fastställa förehanden- varon av anspråk på exklusiv domsrätt, om de nu alls kan anses förekomma i svensk rätt». Härtill må först beröras det sist an- tydda spörsmålet, huruvida man måste för— utsätta uttryckligt lagstöd för att ett anspråk på exklusiv domsrätt för svensk domstol överhuvud skall kunna anses för handen i ett givet fall. Det kan då först konstateras att — frånsett den eventuella förekomsten av internationella avtal avseende den direk- ta behörigheten för domstolar i olika län- der, en eventualitet som här inte kommer i betraktande — spörsmålet om ett svenskt anspråk på exklusiv domsrätt givetvis får aktualitet först i och med att utländska domar överhuvud erkänns. Spörsmålet, hu- ruvida man i förhållande till stater, vilkas domar enligt särskilda bestämmelser i prin- cip skall erkännas, kan utan varje stöd av lag räkna med förefintligheten av anspråk på exklusiv domsrätt såsom grund för väg- ran att erkänna och verkställa en dom, har enligt det ovan anförda vid den svensk- schweiziska och den nordiska konventio- nens förarbeten besvarats jakande. Även om man med delegationen skulle ställa sig frågande härvidlag, synes det emellertid otvivelaktigt, att formell täckning för beak- tande av anspråk på exklusiv kompetens kan uppnås genom en uttrycklig lagbestäm- melse utan att denna behöver preciserat ange, i vilka fall sådant anspråk skall anses för handen. Erforderligt utrymme för vårt

1 Jfr t.ex. NJA 1937 s. 261 och härtill Denne- mark a.a. s. 210 f. 2 Se NJA II 1937 s. 26 f. Jfr NJA II 1933 s. 23.

lands vidkommande kan alltså skapas ge— nom att en svensk lag om erkännande och verkställighet av utländska domar upptar en föreskrift — som vid ratificering av Haagkonventionen skulle ha stöd i konven— tionens art. 12 — att erkännande och verk- ställighet må vägras, därest med hänsyn till sakens beskaffenhet behörighet att pröva tvisten finnes ha bort tillkomma endast svensk domstol. Med en dylik reglering blir det överlämnat åt praxis att — vid uppkom- mande spörsmål om erkännande eller verk— ställighet av utländsk dom — utkristallisera den svenska rättens system av regler om anspråk på exklusiv kompetens för svensk domstol.

Såsom redan av det föregående framgått, möter nu en reglering av denna innebörd — som förutsätts vara ömsesidig i förhållande till stater med vilka Sverige har avtal om erkännande av domar — betänkligheter från två synpunkter. Dels blir det — såsom dele- gationen framhållit — vanskligt för svenska myndigheter att utan närmare vägledning i lagtext bedöma, i vilka fall anspråk på exklusiv domsrätt för svensk domstol skall anses för handen. Dels blir det — såsom impliceras i Svea hovrätts anmärkning om utrymmet för godtycklig rättsbildning — möjligt för en med Sverige fördragsslutan- de stat att genom hävdande av långtgående anspråk på exklusiv domsrätt de facto gans- ka avsevärt reducera den praktiska betydel- sen av sitt åtagande att erkänna och verk- ställa svenska domar. Självfallet är det dess— utom alltid en olägenhet för parterna, att inte gällande regler kan otvetydigt utläsas ur lagtexten. Utredningen har för sin del -— med beaktande av bl.a. att det här rör sig endast om särpräglade fall, som represen- terar en mycket liten sektor av hela det fält som lagstiftningen skulle omfatta, och att risken för missbruk vid avsaknad av en detaljreglering måste anses ringa från de staters sida, med vilka det överhuvud kan bli aktuellt att träffa avtal i ämnet — likväl stannat för uppfattningen, att svårigheterna att uppnå en adekvat detaljreglering i lag— text måste anses utslagsgivande. Utredning- ens båda alternativa förslag upptar sålunda

i förevarande hänseende endast en allmän bestämmelse om möjlighet att vägra erkän- nande och verkställighet i fall, där ett an- språk på exklusiv domsrätt för svensk dom- stol får anses föreligga. Detta ställningsta- gande utesluter givetvis inte, att ett visst mått av precisering kan bedömas såsom både möjligt och önskvärt i förhållande till särskilda stater. Närmast förefaller det då kunna bli fråga om en bestämning av en- dera positivt eller negativt slag som — i lik— het med den svensk-schweiziska och den nordiska konventionens bestämmelser om vissa fastighetstvister — inte är avsedd att vara uttömmande.3

De betänkligheter mot Haagkonventio- nens art. 12, som hittills berörts, har hän- fört sig till frågan, om bestämmelsen inte lämnar alltför stor frihet för stat, där er- kännande eller verkställighet begärs. Det bör inte förbises, att å andra sidan bestäm- melsernas begränsning till sådana anspråk på exklusiv domsrätt, som har sin grund i sakens beskaffenhet, möjligen kan komma i konflikt med vissa regler, som f.n. får antas gälla i svensk rätt. De regler, som här- vidlag kommer i betraktande, hänför sig emellertid i första hand till möjligheten att genom avtal mellan parterna derogera svensk domsrätt, och utredningen återkom- mer härtill i det följande. På skäl, som därvid skall anföras, torde de ifrågavaran- de reglerna inte förtjäna hänsynstagande i förevarande sammanhang.

4.1.3.2 Anspråk på exklusiv domsrätt för tredje stat

Enligt Haagkonventionens art. 12 p. 2 skall såsom grund för vägran att erkänna och verkställa en utländsk dom kunna åbero-

3 Många av de bilaterala konventionerna inne- håller en generalklausul av innebörd att alla eller några av de i konventionen upptagna behörighets— grundema kan underkännas till förmån för verk- ställighetslandets eller tredje stats domstolar. I allmänhet ges ingen anvisning på de måltyper som avses med regeln. De brittiska fördragen, som ger ett mycket begränsat utrymme för exklusiv behö- righet, synes emellertid uttömmande ange vilka slag av tvister som kan föranleda att en behörig- hetsgrund kan underkännas.

pas. att reglerna i den stat, där erkännande eller verkställighet begärs, erkänner en med hänsyn till sakens beskaffenhet föreliggande exklusiv kompetens för domstol i tredje stat. I sak synes detta befogat. I första hand är det naturligtvis av vikt för den stat, där erkännande eller verkställighet begärs, att inte komma i konflikt med förpliktelser som den enligt särskild konvention med tredje stat kan ha att respektera dennas an- språk på exklusiv domsrätt. Vid bestäm- melsernas förarbeten framhölls emellertid också, att vissa stater i stället för genom konventioner reglerar sina rättsliga relatio- ner genom uniform lagstiftning, och att även sålunda tillkomna regler måste kunna respekteras. Också i den mån den stat, där erkännande eller verkställighet begärs, inte på den ena eller den andra av dessa vägar förpliktat sig att respektera tredje stats an- språk på exklusiv kompetens, synes den emellertid böra ha möjlighet att göra detta. Man kan exempelvis tänka på det fall, att domstol i staten A dömt angående ägande- rätt till en fastighet i staten B och att erkän- nande av denna dom begärs i staten C. Sta- ten C måste rimligtvis ha möjlighet att väg- ra erkänna denna dom under hänvisning till att den stat, där en fastighet är belägen, bör tillerkännas exklusiv domsrätt angående äganderätt till fastigheten.1 Utredningen föreslår sålunda att erkännande och verk- ställighet skall kunna vägras, om med hän- syn till sakens beskaffenhet behörighet att pröva tvisten bör anses tillkomma en- dast domstol i annan utländsk stat än den, där domen meddelats. Vid tillämpning av den ifrågavarande bestämmelsen förutsätts svensk myndighet givetvis vara bunden av den tredje statens regler i så måtto, att er- kännande och verkställighet kan vägras en- dast om man kan utgå från att den tredje staten verkligen gör anspråk på exklusiv behörighet med hänsyn till sakens beskaf- fenhet.2 Det är å andra sidan självklart, att verkställighetsstaten inte utan vidare bör respektera varje anspråk på exklusiv doms- rätt, som en tredje stat för sin del gör gäl- lande. Bedömningen av dess tillämplighet måste inkludera frågan, huruvida anspråket

ter sig i och för sig rimligt. Därvid bör na- turligtvis stor vikt tillmätas det förhållan- det, att vårt eget land må göra anspråk på exklusiv domsrätt under motsvarande för— hållanden. Att så till äventyrs inte är fallet synes emellertid icke undantagslöst böra föranleda, att den tredje statens regler läm- nas utan beaktande.

Haagkonventionens art. 12 stadgar befo— genhet men inte skyldighet för myndighet, hos vilken erkännande eller verkställighet begärs, att vägra sådant under omständig— heter som anges i artikeln. Rimligtvis mås- te emellertid dess fakultativa karaktär antas ta sikte på förhållandet mellan fördragsslu- tande stater. Intet torde sålunda hindra, att en fördragsslutande stat, inom ramen för de befogenheter som konventionens art. 12 medger, meddelar interna bestämmelser som för dess myndigheter är obligatoriska i den utsträckning detta befinnes påkallat. Enligt utredningens förslag — som här har samma lydelse enligt båda alternativen — innefattar den svenska myndighetens pröv— ning ett visst spelrum för dess egen bedöm- ning, som markerats genom ordet »bör». Såvitt gäller anspråk på exklusiv kompetens för svensk domstol avser ordvalet att av- spegla, att det överlåts åt rättstillämpning- en att utkristallisera förutsättningarna för

1 Denna ståndpunkt överensstämmer också med den svensk-schweiziska konventionens art. 11, där undantag görs för dom rörande rätt till fast egen- dom, "belägen utom den stats område i vilken domen meddelats". I den nordiska konventionens art. 1] undantas däremot endast domar rörande rätt till ”fast egendom i främmande fördragsslu- tande stat". Konventionen utesluter sålunda enligt ordalagen i denna bestämmelse inte exempelvis en norsk dom rörande äganderätten till fast egendom i Spanien från att erkännas i Sverige. Den svenska lagen angående erkännande och verkställighet av dom, som meddelats i Danmark, Finland, Island eller Norge överensstämmer emellertid i detta hän- seende inte med konventionstexten. I dess 5 10 p. 5 talas nämligen om beslut i fråga om rätt till fast egendom i annan stat än den där beslutet tillkom. Någon förklaring till denna diskrepans står inte att finna i bestämmelsernas förarbeten. ” Att man härvidlag kan hänvisa till skrivna reg- ler synes icke rimligen kunna fordras. Det får förutsättas, att också andra stater kan begagna samma system som för den svenska rättens del i det föregående rekommenderats, nämligen att över- låta åt praxis att bedöma, i vilka fall anspråk på exklusiv behörighet skall anses för handen.

hävdande av sådant anspråk. I fråga om anspråk på exklusiv kompetens för dom- stol i annan främmande stat syftar samma uttryck till att framhålla, att bedömningen skall innefatta inte bara att den främmande staten för sin del faktiskt gör anspråk på exklusiv behörighet utan också att respek- terandet av detta anspråk framstår såsom rimligt. Sedan myndigheten väl kommit fram till uppfattningen, att anspråk på ex- klusiv kompetens för svensk domstol bör anses för handen respektive att annan främ- mande stats anspråk på exklusiv behörighet bör respekteras, synes emellertid intet ut- rymme för en diskretionär prövning böra medgivas. Genom formuleringen i den före- slagna lagtexten, att avgörandet under an- givna omständigheter skall anses icke med- delat av behörig domstol avses att markera, att erkännande eller verkställighet i avsedda fall inte får medges exempelvis på den grund att utgången av målet bedöms ha blivit densamma om det prövats av den domstol, som befunnits exklusivt behörig.

4.1.3.3 Derogationsförbud

Enligt vad som framgått av det föregående gör ett flertal av Haagkonventionens fo— rumbestämmelser reservation för det fall, att lagstiftningen i den stat, där erkännande eller verkställighet söks, motsätter sig den ifrågavarande behörighetsgrunden med hän- syn till sakens beskaffenhet. Detta gäller bestämmelserna om prorogationsavtal i art. 10 p. 5, om s.k. tyst prorogation i art. 10 p. 6 och om generell behörighet gentemot käranden i art. 10 p. 7. Man har härmed avsett, att en stat inte skall behöva erkänna en utländsk dom i fall, där en sådan regel om förbud mot derogation av dess doms- rätt, som har sin grund i sakens beskaffen- het, blivit överträdd, vare sig det skett ge- nom avtal (p. 5) eller genom konkludent handlande (p. 6 och 7).

Man kan månhända fråga sig, om det verkligen finns något utrymme för regler av detta slag vid sidan av reglerna om respekterande av anspråk på exklusiv be- hörighet. Måste man inte räkna med, att en

stat, vars lagstiftning för viss typ av tvister inte godkänner avtal om behörig domstol, också gör anspråk på exklusiv kompetens för de egna domstolarna i sådana tvister? I allt fall generellt torde emellertid frågan inte kunna besvaras jakande. Till belysning härav må uppmärksammas stadgandet i 17 ä 2 st. lagen om avbetalningsköp, som föreskriver, att avtal om domstols behörig- het att upptaga tvist om avbetalningsköp skall vara utan verkan om avtalet ingåtts innan tvisten uppkommit. Stadgandet avser uppenbarligen närmast att skydda köparen såsom den typiskt sett svagare parten vid ett avbetalningsköp mot att mer eller mind— re påtvingas en kontraktsbestämmelse, en- ligt vilken han i händelse av tvist skulle nödgas föra talan vid ett för honom otjän- ligt forum. Härav kan i och för sig inte rimligtvis slutas, att man i sådana tvister om avbetalningsköp, på vilka lagen över- huvud äger tillämpning, inte skulle kunna godta ett avgörande av utländsk domstol, vars behörighet grundats på annan om- ständighet än avtal, exempelvis ett avgöran- de vid svarandens forum domicilii, om den— ne vid tidpunkten för talans väckande hade hemvist utomlands.]l

Om det alltså får antas, att det finns ett praktiskt utrymme för regler om beaktande av derogationsförbud vid sidan av regler om respekterande av anspråk på exklusiv behörighet, blir frågan, om beaktande av derogationsförbud i förevarande samman- hang också är sakligt motiverat. Denna fråga kan enligt utredningens mening tvek— löst besvaras jakande. Det är uppenbarligen angeläget att förebygga, att tvingande reg- ler av detta slag skulle kunna sättas ur funktion genom att man nödgades erkänna ett avgörande av utländsk domstol, vid vil— ken sådana regler inte blivit beaktade. Här- vidlag — liksom beträffande anspråk på

1 Med det anförda har inte avsetts att ta ställ- ning till frågan, huruvida ett anspråk på exklusiv behörighet för svensk domstol i tvister på vilka lagen om avbetalningsköp är tillämplig kan antas föreligga. Avsikten har endast varit att söka påvisa, att något oupplösligt samband mellan derogations- förbud och anspråk på exklusiv behörighet icke föreligger.

exklusiv behörighet — torde man emellertid ha anledning att, i överensstämmelse med Haagkonventionen, stanna vid regler som är begränsade till viss typ av rättsförhållan— den. En regel som exempelvis art. 2 i den italienska civilprocesslagen, enligt vilken av- tal om derogation av italiensk domsrätt är förbjudet, så snart den ena parten är itali- ensk medborgare med hemvist i Italien, sy- nes alltför nationalistisk och innebära ett alltför vittgående ingrepp i avtalsfriheten för att den skulle kunna från svensk sida accepteras vid en överenskommelse om ömsesidigt erkännande av utländska domar.

I detta sammanhang må emellertid upp- märksammas, att det också i svensk rätt finns vissa regler, som möjligen skulle kun- na anses komma i konflikt med en begräns— ning, sådan som den ovan anförda, av möj— ligheten att på erkännande- och verkställig- hetsstadiet beakta derogationsförbud. Det är närmast 4 & lagen den 3 juni 1955 om rätt för utländska bolag och föreningar att idka näring här i riket som kommer i be— traktande.2 Enligt detta stadgande skall det utländska företaget i alla av filialens nä— ringsverksamhet här i riket härflytande rättsförhållanden lyda under svensk lag samt vara pliktigt att svara inför svensk domstol och underkasta sig svensk myn— dighets avgörande. Såvitt behörighetsfrågan angår utsäger stadgandet visserligen i och för sig strängt taget ingenting annat än som följer av 1015 RB. Av stadgandets införan— de vid sidan av sistnämnda bestämmelse fick emellertid enligt föredragande depar- tementschefen anses följa, att svensk doms— rätt i mål av nämnda slag inte får upphävas genom avtal som innebär, att saken skall hänskjutas till utländsk domstols prövning.3 Det skulle m.a.o. vara fråga om ett dero- gationsförbud, som är knutet till ena par- tens egenskap av utländskt företag med fili- al här i riket och inte begränsat till rätts- förhållanden av viss typ i vidare mån än att det inte gäller andra tvister än sådana som härflyter av filialens näringsverksam- het här i riket. Därmed skulle det vara frå- ga om ett typexempel på regler, vilka enligt Haagkonventionen inte kan anses grundade

>>å raison de la matiére» och som inte får beaktas enligt konventionen.4

Med den uppfattning av det ifrågavaran- de stadgandet, åt vilken föredragande de- partementschefen sålunda givit uttryck, skulle tydligen stadgandets avsedda funk— tion åtminstone delvis förfelas av en regle- ring, enligt vilken vägran att erkänna eller verkställa dom från viss utländsk stat kan ske med hänsyn till ett derogationsförbud endast om förbudet är begränsat till viss typ av rättsförhållanden. Alltjämt skulle visser— ligen stadgandet föranleda, att en vid svensk domstol väckt talan skulle tas upp till pröv- ning utan hinder av ett häremot stridande avtal mellan parterna. Om utländsk domstol med stöd av just ett sådant avtal funnit sig behörig och meddelat en dom, skulle emel- lertid denna vara att i princip erkänna och verkställa här.5 Och med hänsyn till den litispendensreglering som — enligt vad i se— nare sammanhang skall utvecklas'5 — synes påkallad i anslutning till bestämmelser om erkännande av utländska domar, skulle svensk domstols möjlighet att ta upp tvisten elimineras i och med talans väckande vid utländsk domstol.

I och för sig vore det väl tekniskt möj- ligt att tänka sig en reglering av nyss angi- ven innebörd. Från saklig synpunkt synes den emellertid innebära en svårligen för- svarbar halvmesyr. Man torde i förevaran- de hänseende stå inför valet att endera helt avstå från andra derogationsförbud än så- dana som är begränsade till viss typ av rättsförhållanden eller att utforma reglerna om erkännande och verkställighet av ut— ländska domar så, att även derogationsför- bud av generell räckvidd skall beaktas på

* Jfr 5 & 1 st. lagen den 9 juni 1950 om rätt för utländsk försäkringsanstalt att driva försäkrings- rörelse här i riket. Här blir emellertid fråga om en- dast viss typ av rättsförhållanden.

* Jfr Dennemark a.a. s. 314 f. med hänvisningar. ** Jfr härtill art. 6 no 2i 1964 års Haagkonvention om forumavtal och reservationen i samma kon- ventions art. 14. Någon motsvarighet till denna reservation innehåller inte 1966 års Haagkon- vention.

5 Angående det tänkbara fallet, att motstridiga domar av svensk och utländsk domstol kunde komma att föreligga, se nedan 3. 128 ff.

” Se nedan 5. 123 ff.

erkännande- och verkställighetsstadiet. Det senare alternativet skulle tydligen innebära dels att Sverige skulle bli urståndsatt att ansluta sig till Haagkonventionen och dels att motsvarande frihet att åberopa gene- rella derogationsförbud skulle få lämnas ut- ländska stater vid överenskommelser om ömsesidigt erkännande av domar.

Otvivelaktigt är det förra av dessa båda alternativ att rekommendera, alldeles oav- sett om Sverige kan finna det med sina in- tressen förenligt att ansluta sig till Haag- konventionen eller inte. Derogationsförbud, som inte är begränsade till rättsförhållan- den av viss typ, torde såsom redan förut antytts vara utslag av en otidsenlig natio- nalism, som innebär ett alltför vittgående ingrepp i avtalsfriheten. Det synes inte fin- nas någon rimlig anledning till att ett ut- ländskt företags filial här i riket inte skulle kunna i någon som helst angelägenhet som rör dess verksamhet här med något som helst svenskt rättssubjekt träffa ett avtal, som med laga verkan inbegriper en klausul om prorogation till utländsk domstol. Att beaktande för vårt lands del av generella derogationsförbud på erkännande- och verk- ställighetsstadiet skulle förutsätta motsva- rande frihet för utländska stater enligt över— enskommelser om ömsesidigt erkännande av domar är måhända av mindre betydelse, eftersom åtminstone flertalet av de stater, med vilka sådana överenskommelser när- mast kan tänkas få aktualitet, inte torde ha sådana derogationsförbud i sin lagstiftning. I gengäld förefaller emellertid kunna för- modas, att dessa stater kommer att ha föga till övers för ett svenskt önskemål att kunna vägra erkännande och verkställighet med hänsyn till ett derogationsförbud av generell räckvidd. Mot bakgrunden av det nu an— förda föreslår utredningen enligt båda de alternativa lagförslagen, att endast sådant derogationsförbud som har sin grund i sa- kens beskaffenhet skall kunna föranleda vägran att erkänna och verkställa utländsk dom.

Utredningen har övervägt att i anslutning härtill föreslå ändring av 4 5 i 1955 års lag. En sådan ändring möter emellertid tekniska

komplikationer, eftersom den ståndpunkt, som genom ändringen skulle frånfallas, inte framgår direkt av lagtexten.7 Med hänsyn härtill, och då det återgivna uttalandet inte synes innefatta något vägande skäl för att lagrummet måste tilläggas den påstådda in- nebörden,8 har utredningen stannat för upp- fattningen, att lagrummet bör kunna bibe- hållas oförändrat, såvitt här är i fråga. Om denna ståndpunkt i sak accepteras, synes det tillräckligt att av förarbetena tili den föreslagna lagstiftningen kan utläsas, att 4 5 av 1955 års lag i allt fall framgent inte skall uppfattas såsom innefattande ett dero- gationsförbud.

Till sist må anmärkas, att de synpunkter som ovan anförts beträffande derogations- förbud i samma mån synes tillämpliga be- träffande regler om exklusiv kompetens. Så- vitt det får antas, att vårt regelsystem inne- fattar regler om exklusiv kompetens, som inte är begränsade till rättsförhållanden av viss typ, synes sålunda dessa inte böra upp- rätthållas. Utredningen har emellertid inte påträffat några sådana regler i svensk lag- stiftning.

7 Ett tillägg av innebörd att företaget skall vara pliktigt att svara vid svensk domstol ”såvitt icke annat följer av avtal om behörig domstol” skulle i och för sig leda till det åsyftade resultatet. Det skulle emellertid vara i viss mån missvisande, ef- tersom även andra förhållanden, med vilka man inte lämpligen synes kunna belasta lagtexten — en- kannerligen en redan föreliggande utländsk dom och litispendens enligt utredningens förslag —— måste kunna förhindra talans upptagande vid svensk domstol. Med att i stället ur lagtexten ute- sluta föreskriften om plikt att svara vid svensk domstol förefaller knappast något egentligt vara vunnet i förevarande hänseende, eftersom plikten att underkasta sig svensk myndighets avgörande i och för sig torde omfatta även en skyldighet att svara vid svensk domstol. Och även om det kan förefalla något tvivelaktigt, i vad mån föreskrif— ten om skyldighet att underkasta sig svensk myn- dighets avgörande fyller någon beaktansvärd funk- tion — enkannerligen utsäger någonting som inte ändå skulle gälla — har det synts falla utom ut- redningens uppdrag att föreslå borttagande eller ändring av denna föreskrift, som väsentligen hän- för sig till andra avgöranden än domstolsavgö- randen. ” Det förtjänar härtill uppmärksammas, att en motsvarande bestämmelse finns i dansk rätt men att denna enligt dansk doktrin inte kan antas innebära något derogationsförbud. Se Borum, Lovkonflikter s. 183, och Philips, Studier i den in- ternationale selskabsteori s. 186.

4.1.3.4 Beaktande av prorogationsavtal och skiljeavtal

Haagkonventionens art. 12 ger möjlighet att vägra erkännande och verkställighet av ut- ländsk dom också i fall, där domen till- kommit med åsidosättande av ett proroga- tionsavtal, om enligt detta avtal exklusiv be- hörighet skulle ha tillkommit domstol i den stat där erkännande eller verkställighet be- gärs (art. 12 no 1) eller eljest annan dom- stol än den som meddelat avgörandet (art. 12 no 2). Myndighet, hos vilken erkännande eller verkställighet begärs, har också fått möjlighet att på motsvarande sätt beakta ett skiljeavtal (art. 12 no 3). Dessa bestäm- melser, som tillkommit på nordiskt initia- tiv, föranledde vid Haagkonferensens extra- ordinära session åtskillig opposition. Denna resulterade i bestämmelser i art. 23 no 13, som innefattar möjlighet att på det bilate- rala planet begränsa den sålunda medgivna möjligheten.1

Kritiken mot de ifrågavarande grunderna för att vägra erkännande eller verkställig— het gick väsentligen ut på att det ansågs olämpligt att spörsmål om giltigheten och tillämpligheten av forum— eller skiljeavtal, som varit föremål för ingående övervägan- de i processen, skulle kunna tas upp på nytt på verkställighetsstadiet. Denna invändning har naturligtvis i och för sig ett visst fog. Å andra sidan måste emellertid beaktas, att det här ingalunda alltid blir fråga om att kontrollera, att domstolen riktigt tillämpat reglerna för sin egen behörighet. Låt oss exempelvis anta, att staten A:s lagstiftning för giltigheten av ett prorogationsavtal krä- ver en av båda parter underskriven hand— ling, samt att två personer träffat ett avtal om prorogation till domstol i staten B, vil- ket icke fyller nämnda krav men är giltigt enligt staten B:s lagstiftning.2 Vi tänker oss vidare, att en av parterna, som har hemvist i staten A, blir stämd där. Någon utsikt att under hänvisning till prorogationsavtalet förhindra talans upptagande har tydligen inte svaranden.3 Något skäl till att staten B härvidlag skulle nödgas respektera lagstift- ningen i staten A och genom erkännande

av domen medverka till åsidosättande av ett enligt dess egen lagstiftning fullt giltigt prorogationsavtal torde emellertid inte stå att påvisa. Man har dessutom anledning särskilt tänka på fall, där en stat genom internationell konvention förbundit sig att respektera prorogationsavtal som uppfyller vissa krav. Om Haagkonventionen inte upp- tog åsidosättande av prorogationsavtal så- som grund för vägran att erkänna en dom, skulle erkännandestaten kunna komma i konflikt mellan motstridiga konventionsför- pliktelser. Det anförda gäller mutatis mu- tandis också i fråga om skiljeavtal. Det skydd för forumavtal och skiljeavtal, som Haagkonventionens art. 12 bereder, är där- för fullt befogat, och motsvarande skydds— regler har funnits böra upptas i en svensk lag i ämnet, vare sig Sverige ansluter sig till Haagkonventionen eller icke."1

4.1.4. Prövningen av behörighetsfrågor

Enligt Haagkonventionens art. 9 skall den myndighet, där erkännande eller verkställig— het av en dom begärs, vid sin prövning av frågan, huruvida domstolen haft sådan be- hörighet som skall erkännas enligt konven— tionen, vara bunden av domstolens konsta- teranden av faktiska förhållanden, på vilka

1 Enligt art. 23 110 13 kan bilateralt avtalas, att erkännande och verkställighet inte får vägras med hänvisning till ett avtal om prorogation till den stat, där erkännande eller verkställighet begärs, eller med hänvisning till ett skiljeavtal. Däremot kan enligt art. 23 no 13 inte uteslutas möjligheten att vägra erkännande och verkställighet med hän- visning till ett avtal om prorogation till domstol i annan stat än den, där erkännande eller verkstäl- lighet begärs. Till sistnämnda begränsning av art. 23 no 13 synes det svårt att finna en rationell för- klaring. Måhända har förbisetts att också no 2 i art. 12 talar om prorogationsavtal. 2 Det förutsätts här, att vardera domstolen i och för sig har att bedöma frågan om avtalets giltighet enligt lex fori. Exemplet kan eljest för- ändras därhän, att i stället för lagstiftningen i staten A resp. staten B avses den lagstiftning, om vars tillämplighet den internationella rätten i res- pektive stat ger anvisning. 3 Det är att märka, att Haagkonventionen inte reglerar den direkta behörigheten och sålunda inte förpliktar fördragsslutande stat att avvisa talan i fall, där ett avtal om prorogation till annan stat uppfyller föreskrifternai konventionens art. 10 p. 5. 4 Jfr Lando, a.a. s. 317 f.

den grundat sin behörighet. Undantag skall emellertid gälla för tredskodomar.

Den nu anförda regeln, som strider mot en uttrycklig bestämmelse i den svensk- schweiziska konventionens art. 6, har under Haagkonventionens förarbeten rönt starkt motstånd från åtskilliga håll, inte minst från svensk sida. Det har också i art. 23 no 8 bis medgivits, att regelns tillämpning inte skall vara obligatorisk, utan att fördragsslutande stater bilateralt kan avtala, att myndighet, där erkännande eller verkställighet begärs, skall vara fullt fri vid sin prövning, huru- vida domstolen varit behörig enligt konven- tionen.

Stadgandet i konventionens art. 9 moti- veras givetvis av det i och för sig beaktans- värda syftet, att erkännande och verkställig- het skall underlättas genom att spörsmål rörande domstolens behörighet, som redan avgjorts i den utländska processen, inte skall få tas upp till omprövning. Emellertid bör härvidlag först uppmärksammas, att stadgandet avser endast konstateranden av fakta, och att sålunda den rättsliga bedöm- ningen av dessa fakta inte är undandragen kontroll på verkställighetsstadiet. Härmed aktualiseras en gränsdragning mellan rätts- frågor och sakfrågor, som måste kunna för- orsaka betydande svårigheter i rättstillämp- ningen. Det är också att märka, att de kon- stateranden av behörighetsgrundande om- ständigheter, som domstolen gjort, ju inte kunnat omedelbart hänföra sig till de i frå- ga om erkännande och verkställighet rele- vanta reglerna i konventionen utan endast kan avse domstolsstatens egna behörighets- regler. Härav kan föranledas särskilda svå- righeter att avgöra, huruvida ett visst för- hållande, varom domstolen uttalat sig, verk- ligen bedömts såsom grundläggande för dess egen behörighet eller om konstaterandet en- dast har karaktären av ett obiter dictum, som inte kan anses bindande på erkännan— de— och verkställighetsstadiet. Dessutom sy- nes det ur både principiell och praktisk synpunkt betänkligt, att den domstol, som meddelar ett avgörande, skall i ett av de mest väsentliga hänseendena tillerkännas suveränitet i fråga om bedömningen, huru-

vida dess egen dom uppfyller villkoren för erkännande utomlands. Regeln i konventio- nens art. 9 får måhända rent av uppfattas såsom exklusiv i så måtto, att man på er- kännandestadiet inte genom åberopande av ordre public eller på någon annan omväg kan reagera mot domstolens konstateranden av behörighetsgrundande fakta ens såvitt dessa befinnes uppenbart felaktiga. Därmed skulle den ifrågavarande bestämmelsen lämna ett obegränsat utrymme för missbruk. Häremot står naturligtvis å andra sidan möjligheten, att en fullständig frihet att pröva behörighetsgrundande fakta på er- kännandestadiet kan missbrukas av den myndighet, hos vilken erkännande begärs. Dylikt missbruk utgör emellertid en över- trädelse av en konventionsförpliktelse, som i och för sig är möjlig att beivra. Så länge inte även spörsmål om direkt behörighet blivit konventionsvis reglerade står något motsvarande korrektiv inte till buds för fall, där en domstol funnit sig behörig under åberopande av oriktiga faktiska premisser.

Med hänsyn till nu anförda synpunkter finner utredningen _ i överensstämmelse med vad som från flera håll anförts i re- missyttranden över förslaget till Haagkon- vention1 -— den i konventionens art. 9 upptagna regeln inte acceptabel. Eftersom dess godtagande inte utgör förutsättning för ratificering av konventionen har någon mot- svarighet till regeln inte upptagits i något av de alternativa lagförslagen. Det har å andra sidan inte ansetts erforderligt att — såsom skett i den svensk-schweiziska konventio- nen — ge en uttrycklig regel av den mot- satta innebörden. Om annat icke utsägs, måste det nämligen antas ankomma på den myndighet, hos vilken erkännande eller verkställighet begärs, att pröva huruvida de för erkännande och verkställighet i la-

1 I denna riktning har främst delegationen och överståthållarämbetet uttalat sig. Enligt Svea hov— rätt lät sig en sådan regel väl försvaras såsom in- dubioregel, men det kunde förefalla väl strängt att upprätthålla den undantagslöst. Det synes emel- lertid svårt att göra regeln mindre rigorös utan att fältet blir tämligen fritt för en sådan förhalning som den avser att förebygga. En medelväg synes sålun— da här knappast framkomlig.

gen uppställda förutsättningarna är för han- den.2

4.2 Laga kraft m. m.

Enligt art. 4 p. 2 i Haagkonventionen gäller såsom villkor för erkännande och verkstäl— lighet, att domen inte kan angripas med or— dinärt rättsmedel i den stat, där den med- delats. Domen skall m.a.o. enligt svenskt rättsspråk ha vunnit laga kraft. Den teknis- ka motsvarigheten till detta uttryck (passé en force de chose jugée) har emellertid und- vikits för att markera, att det är fråga om ett rekvisit som skall tolkas i princip auto- nomt, efter en bedömning om rättsmedel som kan komma till användning är knutet till extraordinära förutsättningar eller inte. I art. 23 p. 6 har emellertid fördragsslutan- de stater givits frihet att, om de så önskar, bilateralt precisera gränsen mellan ordinära och extraordinära rättsmedel. Konventio- nens art. 23 p. 7 medger ytterligare staterna att bilateralt dispensera från kravet på laga kraft och att i sådant fall precisera de för- utsättningar, under vilka beslut om erkän- nande eller verkställbarhet likväl må anstå.

Om man tills vidare bortser från tredsko- domar och avgöranden i mål om lagsökning och betalningsföreläggande, gäller enligt vårt lands konventioner i ämnet med övriga nordiska länder och med Schweiz ett obe- tingat krav på laga kraft. I förarbetena till den svensk-schweiziska konventionen utta- las härvidlag, att erkännande och verkstäl- lighet inte ansetts kunna medges i sådana fall, där nämnvärd risk förefinns för att domen kan ändras.1 Enligt utredningens uppfattning förtjänar denna ståndpunkt allt- jämt upprätthållas. Självfallet får det förut- sättas, att en möjlighet till verkställighet av icke lagakraftvunnen utländsk dom — even- tuellt med stöd av Haagkonventionens art. 23 p. 7, om Sverige ansluter sig till kon— ventionen — inte skulle sträcka sig längre än beträffande icke lagakraftvunnen inländsk dom. I fråga om betalningsdomar skulle detta framför allt innebära, att försäljning av utmätt egendom inte skulle kunna ske förrän domen vunnit laga kraft. Redan en

möjlighet till utmätning beträffande en icke lagakraftvunnen utländsk dom föranleder emellertid betänkligheter. Framför allt mås- te man räkna med att det i fall, där en ut- ländsk dom efter överklagande ändras, skul- le kunna ta betydligt längre tid och vara avsevärt mera omständligt för exekuten att bringa vidtagna åtgärder till återgång än då det rör sig om en inhemsk dom. Ståndpunkten, att utländsk dom inte kan verkställas förrän den vunnit laga kraft, synes visserligen rimligtvis förutsätta, att den vinnande parten har möjlighet att dess- förinnan få sitt anspråk säkerställt genom kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd. Det är tvivelaktigt i vad mån sådan möjlighet f.n. kan anses föreligga. Sålunda är det osäkert redan om säkerhetsåtgärd kan beviljas för anspråk enligt en icke lagakraftvunnen ut— ländsk dom.2 Man får dessutom sannolikt utgå från att 188 % UL kräver talans väc- kande vid svensk domstol såsom förutsätt- ning för fortbeståndet av beviljad säkerhets- åtgärd. Utredningen föreslår därför bestäm- melser, enligt vilka dels säkerhetsåtgärd kan beviljas av överexekutor utan hinder av att rättegång vid utländsk domstol pågår eller avgjorts genom dom eller beslut som inte vunnit laga kraft, dels med avseende på fortbeståndet av sådan åtgärd skall med talans anhänggiggörande vid svensk dom- stol jämställas väckande av talan vid ut- ländsk domstol, om avgörandet i den ut— ländska rättegången kan enligt denna lag bli gällande här i riket.3 Härjämte föreslås

** De tyska fördragen med Belgien och Neder— länderna samt de österrikiska med Belgien, Neder- länderna och Frankrike innehåller en regel av samma innebörd som art. 9 i Haagkonventionen. Enligt övriga konventioner i vilka behörighetsfrå- gan regleras genom en forumkatalog torde däre- mot gälla att någon bandenhet inte föreligger. I flera av dessa konventioner finns ett uttryckligt stadgande härom.

1 NJA II 1937 s. 11. — Jfr även Lando, a.a. s. 309 f. ** Beträffande svenska domar har i doktrinen antagits, att åtminstone för betalningsanspråk sä- kerhetsåtgärd inte kan beviljas, om en icke laga- kraftvunnen dom föreligger. (Se Hassler, Utsök- ningsrätt, 2 uppl. 1960, s. 374.) Antagandet moti- veras emellertid givetvis närmast av att verkställig- het då kan ske. 3 Jfr nedan 5. 126.

att överexekutors beslut om säkerhetsåtgärd inte skall upphöra att gälla omedelbart i och med att den utländska domen vinner laga kraft, eftersom eljest egendomen kunde undanstickas under den tid som förflyter till dess vinnande part hunnit utverka ett beslut om exekvatur. Överexekutors beslut skall — om det inte dessförinnan hävts enligt reglerna i UL —- förfalla två veckor efter det avgörandet vunnit laga kraft, om inte verk— ställighet inom denna tid sökts. Har ansö— kan om verkställighet ingivits inom tvåvec- korsfristen, skall säkerhetsåtgärden bestå, till dess hovrätten prövat ansökningen, om ej hovrätten förordnar annat.

Undantagsvis kan det — med hänsyn till den tid som krävs för att utverka ett beslut om exekvatur — tänkas uppkomma behov av säkerhetsåtgärd först sedan avgörandet vunnit laga kraft. För sådant fall har säker- hetsåtgärd ansetts inte böra kunna beslutas av överexekutor men väl av Svea hovrätt på yrkande i samband med ansökan om verk- ställighet, att gälla till dess ansökningen prövats. För att säkerhetsåtgärd skall fort- bestå eller kunna beviljas i samband med ansökan om verkställighet bör givetvis inte förutsättas, att vid ansökningen fogats samtliga de handlingar som erfordras för dess prövning.

Om man sålunda utgår från att part kom- mer att ha möjlighet att i Sverige genom säkerhetsåtgärd trygga verkställighet av la- gakraftvunnen dom, även om tvisten prövas av utländsk domstol, medför kravet på laga kraft likväl vissa nackdelar för sökanden. Han måste sålunda inför överexekutor visa sannolika skäl för sitt anspråk och dessutom principiellt ställa säkerhet. Dessa krav sy- nes emellertid i och för sig fullt rimliga. I viss mån betänkligt kan det däremot synas, att den vinnande parten enligt en utländsk icke lagakraftvunnen dom saknar den möj- lighet att genom utmätning få förmånsrätt, som en motsvarande svensk dom skulle be- reda honom. Frånsett att man måhända de lege ferenda kan ifrågasätta den reglering, enligt vilken utmätning för icke lagakraft- vunnen dom men inte kvarstad medför för- månsrätt, synes emellertid den nämnda

nackdelen knappast tillräcklig för att moti- vera verkställande av även icke lagakraft- vunna utländska domar.

De synpunkter, som ovan anförts, är en— ligt utredningens mening tillämpliga beträf- fande alla slag av här ifrågakommande av- göranden, alltså även utländska motsvarig— heter till tredskodomar, lagsökningsutslag och s.k. slutbevis i mål om betalningsföre- läggande. Det har emellertid befunnits lämpligt att ur även förevarande synvinkel något vidare diskutera dessa former av av- göranden i ett särskilt avsnitt, ägnat åt be- hovet av särreglering överhuvud beträffan- de tredskodomar och därmed jämställda av- göranden.4

Enligt art. 4 i Haagkonventionen krävs för beslut om verkställighet av utländsk dom — förutom laga kraft — att avgörandet är av beskaffenhet att kunna verkställas i den stat, där det meddelats. För fall där — såsom förhållandet är med svenska domar — domen utan vidare är verkställbar i den stat där den meddelats senast i och med att den vinner laga kraft, saknar kravet tydli— gen självständig betydelse vid sidan av kra— vet på laga kraft. Vilka krav för verkställ- barhet som vid sidan av laga kraft kan tän- kas gälla enligt ifrågakommande utländska staters lagstiftning är i och för sig vanskligt att överblicka. Principiellt har emellertid Haagkonventionens ifrågavarande bestäm- melse synts förtjäna efterföljd även i det förslag, som inte förutsätter svensk anslut— ning till konventionen.5 Riktpunkten för den avsedda lagstiftningen synes nämligen böra vara, att vinnande part såvitt möjligt får samma tillgång till verkställighet här som i domstolsstaten men knappast att hans möjligheter till verkställighet här blir större.

Särskild uppmärksamhet förtjänar i detta sammanhang regler, enligt vilka för verk- ställighet i ursprungsstaten fordras ett sär- skilt exekvaturbeslut. Det synes i och för sig osäkert, huruvida ett sådant beslut skall uppfattas såsom en förutsättning för verk- ställighet i ursprungsstaten eller såsom ett led i en verkställighetsprocedur där. Enligt

4 Se nedan s. 117 ff. 5 Jfr även Lando, a.a. s. 309.

det senare alternativet skulle det inte ens inom ramen för Haagkonventionens regel- system vara erforderligt, att exekvaturbe- slut i ursprungsstaten utverkats, såvitt bevis om att avgörandet uppfyller förutsättning— arna för verkställighet där åstadkommes på annat sätt. Motsvarande spörsmål har, så- vitt gäller 1958 års Haagkonvention om er— kännande och verkställighet av avgöranden om underhåll till barn,6 varit föremål för bedömande under förarbetena till 1965 års svenska lagstiftning i ämnet. Föredragande departementschefen uttalade därvid i före- varande hänseende följande:

»I anslutning till lagbestämmelsen, att bevis skall företes som utvisar att avgörandet må verkställas i den stat där det har meddelats, må nämnas att konventionen måhända ger möjlig- het att kräva att exekvaturbeslut skall ha med- delats även i ursprungslandet, om sådant beslut fordras för verkställighet av avgörandet inom det landet. Från svensk sida torde det ej finnas anledning att uppställa krav på sådant beslut, när verkställighet söks här.»7

Enligt utredningens mening saknas an— ledning att i detta sammanhang inta annan ståndpunkt.

4.3 Kontroll av tillämplig lag

Såsom redan tidigare framhållits, måste en lagstiftning om erkännande och verkställig- het av utländska domar _ om den skall fyl- la någon beaktansvärd praktisk funktion — bygga på principen, att frågan om domens materiella riktighet inte får prövas på er- kännande- och verkställighetsstadiet. Här- med är emellertid inte sagt, att principen måste vara undantagslös. I själva verket kan vissa skäl anföras för att såsom villkor för erkännande och verkställighet uppställa, att domen inte tillkommit med tillämpning av lagregler stridande mot innehållet i den rättsordning, som enligt våra internationellt privaträttsliga regler skulle ha applicerats.1 Medan det förhållandet, att en dom medde- lats av utländsk domstol, näppeligen gene— rellt innebär en ökning av risken för att den är materiellt felaktig, innebär ju en tillämp- ning av annan lag än den enligt svensk in- ternationell privaträtt tillämpliga — frånsett

det fall att tillämpning av båda lagarna skulle ha gett samma resultat — att domen från den svenska rättsordningens synpunkt är materiellt oriktig. Och en kontroll av till- lämplig lag på erkännande— och verkställig— hetsstadiet skulle ju inte typiskt sett redu- cera den utländska domens värde för den vinnande parten i tillnärmelsevis samma grad som en total >>révision au fond». Uppenbarligen skulle emellertid även en dylik mera begränsad materiell kontroll ut- göra en hindersam faktor i den internatio- nella samfärdseln på förevarande område. I överensstämmelse med d:n bedömning som gjorts i den svensk-schweiziska kon— ventionen, där en kontroll är förbehållen endast i ämnen av personrättslig, familje- rättslig och arvsrättslig natur, anser utred- ningen att den principiellt bör kunna und- varas på förmögenhetsrättens område. Det- ta är också den ståndpunkt, som kommit till uttryck i Haagkonventionen, art. 7 st. 1. Enligt Haagkonventionens art. 7 st. 2 är emellertid en kontroll av tillämplig lag med— given beträffande prejudicialfrågor i såda- na ämnen, som avses i konventionens art. 1 p. 1—4, dvs. väsentligen sådana ämnen som i den svensk-schweiziska konventionen be- dömts såsom ur förevarande synpunkt >>känsliga». Också sistnämnda bestämmelse har synts böra få en motsvarighet i den svenska lagregleringen, oavsett om Sverige ansluter sig till Haagkonventionen eller ej. Det synes i och för sig inte uteslutet, att på särskilt rättsområde inom förmögenhets- rätten den internationellt privaträttsliga och materiellträttsliga regleringen i viss stat kan leda till resultat, som ur svensk synvinkel befinnes icke acceptabla. Detta torde få be— aktas genom särskilda regler i förhållande till vederbörande utländska stat, såvitt över-

" Denna konvention innehåller visserligen, så- vitt gäller laga kraftvunna avgöranden, intet direkt krav på verkställbarhet i ursprungsstaten, men in- direkt följer ett sådant krav av att bevis om avgö- randets verkställbarhet där skall generellt fogas till ansökan om verkställighet utomlands.

7 Prop. 19652139 s. 23 f. 1 Jfr den svensk-schweiziska konventionen art. 4 p. 3 och Karlgren, Kortfattad lärobok i interna- tionell privat- och prooessrätt, 3. uppl. 1966, s. 218 not 20. Se härtill även ovan 5. 47.

enskommelse om ömsesidigt erkännande av domar överhuvud träffas. Inom Haagkon- ventionens regelsystem är visserligen en ut- vidgning av kontrollen enligt art. 7 inte medgiven, men med stöd av konventionens art. 25 kan då överenskommelsen ges for- men av en helt fristående konvention. Utredningen har övervägt att efter möns- ter av Haagkonventionen föreslå en be— stämmelse av innebörd att kontroll av till- lämplig lag inte får äga rum i vidare mån än sådan uttryckligen medgivits.2 En dylik bestämmelse har emellertid synts obehövlig. Det torde nämligen generellt få anses klart, att inga andra förutsättningar än de i lagen uppställda får krävas för erkännande och verkställighet. Till yttermera visso ger stad- gandet om kontroll av tillämplig lag i vissa prejudicialfrågor könkret anvisning på ett motsatsslut i förevarande hänseende.

4.4 Ordre public m.m.

Internationella konventioner om erkännan- de och verkställighet av utländska domar innehåller såvitt känt praktiskt taget un- dantagslöst en säkerhetsventil i form av reg- ler, enligt vilka erkännande och verkställig- het kan vägras under hänvisning till ordre public, public policy, natural justice, due process of law eller liknande. Det synes otvivelaktigt. att en dylik säkerhetsventil måste finnas också i en svensk lag om ut- vidgat erkännande och verkställande av ut- ländska domar.

Enligt Haagkonventionens art. 5 no 1 behöver en dom inte erkännas och verk- ställas, när detta skulle vara »manifeste- ment incompatible avec l'ordre public de l*Etat requis». Att närmare precisera vad som är avsett att inrymmas härunder är näppeligen möjligt. Det förtjänar emellertid understrykas, att bestämmelsen inte förut- sätter, att det är själva domen som strider mot ordre public. utan att det är tillräckligt att erkännande eller verkställande av do- men skulle vara uppenbart oförenligt här- med. Redan härav följer, att det inte enbart är själva innehållet i domen som kommer i betraktande. Såsom ytterligare belyses av

den engelska texten — där mot oförenlighet med ordre public svarar att erkännande el- ler verkställande skulle strida mot public policy eller due process of law eller att endera parten inte haft tillräckligt tillfälle att utföra sin talan — kan också beaktas, att proceduren inte uppfyllt rimliga krav på rättssäkerhet.

Om sålunda Haagkonventionens ordre public-klausul har en vidsträckt omfattning i så måtto, att den medger beaktande av både processuella och materiella brister av inte närmare specificerade typer, är den i ett annat hänseende påtagligt restriktivt ut- formad. Ordet »manifestement» — som inte torde vara att uppfatta såsom enbart ett bevisrekvisit — ger sålunda vid handen, att stadgandet är tillämpligt endast i verkligt grava fall. Det skulle måhända kunna ifrå- gasättas, om inte stadgandets utformning från svensk synpunkt är alltför snäv här- vidlag. Karlgren har sålunda framhållit, att om utländska domar skulle erkännas i vidgad omfattning, det förmodligen bleve påkallat att här åt begreppet ordre public ge ett betydligt vidsträcktare tillämplighets- område än som enligt svensk rättsuppfatt- ning eljest är vanligt.1 Man behöver emel— lertid knappast hysa några farhågor för att Haagkonventionens bestämmelse icke skulle medge hänsynstagande till ordre public i den utsträckning som ur svensk synvinkel befinnes påkallad. I vissa utländska rätts— ordningar — däribland inte minst den frans— ka, från vilken själva begreppet ordre pub- lic emanerar — har man av gammalt givit begreppet ett vidsträcktare omfång än det enligt svensk rättsuppfattning ansetts ha.2 Haagkonventionens restriktion torde när— mast ha sin udd riktad mot dessa rättsord— ningar, och det spelrum som bestämmelsen medger bör vara tillräckligt för att inrym-

2 De bilaterala konventionerna innehåller i all- mänhet ett uttryckligt förbud mot kontroll av do- mens materiella riktighet. I den mån kontroll är medgiven — vilket är fallet enligt exempelvis de tyska fördragen med Grekland, Italien, Nederlän- derna, Schweiz och Österrike — är den begränsad på i huvudsak samma sätt som enligt Haagkonven- tionens art. 7. 1 Karlgren a.a. s. 218. Jfr ovan 5. 43. 2 Jfr t.ex. Karlgren a.a. s. 50.

ma även ett mera bestämt hävdande av ordre public på förevarande område än som på andra områden i svensk rätt hittills va- rit brukligt. Såvitt utredningen kan finna ger sålunda utformningen av Haagkonven- tionens ordre public-klausul inte anledning till några betänkligheter.3

Såsom framgår av en jämförelse mellan konventionens franska Och engelska text är det praktiskt taget ogörligt att på andra språk finna en fullt adekvat motsvarighet till begreppet ordre public. Enligt utred— ningens åsikt bör en regel, som är avsedd att motsvara Haagkonventionens ordre pub— lic-klausul, kunna ges samma utformning som ordre public-regeln fått i lagen om er- kännande av schweiziska domar. Såsom grund för vägran att erkänna och verkställa utländsk dom anges sålunda i båda de alter- nativa lagförslagen att erkännande eller verkställande skulle vara uppenbart oför- enligt med grunderna för rättsordningen i riket:1

Som en ytterligare grund för vägran av erkännande och verkställighet på s. a. s. samma plan som ordre public-klausulen an- ger Haagkonventionen i art. 5 no 2, att do- men är resultatet av ett bedrägeri i rätte— gången. Från svensk synpunkt kan man kanske ställa sig något tveksam till denna bestämmelse, bl. a. med hänsyn till att svensk rätt f.n. inte har några särskilda regler, som direkt tar sikte på process- bedrägeri.5 Några sakliga betänkligheter sy- nes regeln visserligen inte ge anledning till. Det förefaller dock tvivelaktigt, huruvida den har någon större praktisk betydelse vid sidan av ordre public-klausulen. Med hän- syn härtill har en motsvarighet till regeln upptagits endast i det alternativa förslag, som bygger på förutsättningen av svensk anslutning till Haagkonventionen.

4.5 Behovet av särskilda regler beträffande tredskodomar m. m.

I remissyttrande över förslaget till Haag— konvention har delegationen anfört, att man inte utan vidare kan låta tredskodomar om- fattas av en multilateral konvention. Frå-

gan, huruvida tredskodomar borde omfattas av konventionen, fick enligt delegationen bedömas med hänsyn till rättegångsordning- en i det främmande landet, delgivningsför— farandet, möjligheterna att erhålla rättshjälp samt fullföljdsreglerna och eventuella be- stämmelser om återvinning. Delegationens uttalande har numera till en viss grad för- lorat sin aktualitet, eftersom Haagkonven- tionen i sin slutliga utformning inte blivit en multilateral konvention av den klassiska typ som delegationen närmast torde ha haft i tankarna. Däremot aktualiserar uttalandet alltjämt frågan, huruvida det kan vara lämp- ligt att i en internationell överenskommelse i ämnet — eller i en svensk lag, vars till— lämpning förutsätts bygga på sådan över- enskommelse — generellt utesluta tredsko— domar från erkännande och verkställighet utanför domstolsstaten. Då utredningen i det följande diskuterar denna fråga, avses med tredskodomar —— såvitt annat inte utsägs eller framgår av sammanhanget — inte en- dast vad som enligt RB är tredskodomar i teknisk mening och direkta utländska mot- svarigheter härtill utan alla avgöranden som meddelats utan att den tappande parten in- gått i svaromål. Hit hör alltså bl. a. lagsök- ningsutslag och s. k. slutbevis i mål om be- talningsföreläggande samt utländska mot- svarigheter härtill, under förutsättning att svaranden inte yttrat sig över ansökningen. Mål om lagsökning och betalningsföreläg- gande kommer f.ö. att i viss utsträckning särskilt uppmärksammas i det följande ock- så för fall, där svaranden ingått i svaromål.

” Härtill må ock uppmärksammas, att den av Sverige ratificerade Haagkonventionen av år 1958 om erkännande och verkställighet av avgöranden om underhåll till barn har en ordre public-klausul som i det senast berörda hänseendet har samma utformning som Haagkonventionens. Detsamma gäller den svensk-schweiziska konventionen.

' Jfr även 3 & i 1965 års lag om erkännande och verkställighet av vissa domar och beslut angående underhåll till barn. I den nordiska konventionen talas däremot om oförenlighet med ”landets rätts- ordning” i stället för ”grundema för landets rätts- ordning”. Det senare uttrycket synes emellertid något bättre än det förra antyda, att det måste vara fråga om en konhikt med sådana regler som kan tillmätas en fundamental betydelse.

” Jfr Honkasalo i Festskrift för Ekeberg s. 294 ff. och Wallén i Festskrift för Olivecrona s. 670 ff.

Då i det följande särskilt talas om lagsök- ningsutslag och s.k. slutbevis i mål om be— talningsföreläggande, inbegriper termerna utländska motsvarigheter härtill.

Det är naturligtvis tänkbart, att den nyss uppställda frågan kan föranleda ett jakande svar, såvitt angår någon enstaka utländsk stat. Därest den främmande statens regler om tredskodomar befinnes alltför otillfreds- ställande, ter det sig emellertid typiskt sett sannolikt, att dess processuella regler också i övrigt är av sådan beskaffenhet, att man inte bör med den ifrågavarande staten över- huvud avtala om ömsesidigt erkännande av domar. Att erkänna endast domar efter rättegång, i vilken svaranden inställt sig, måste dessutom under alla förhållanden be- traktas såsom en nödfallsutväg, som i störs- ta möjliga utsträckning bör undvikas. Såsom tidigare framhållits, synes nämligen den ef- fekt som bör eftersträvas vid en reglering av frågan om erkännande och verkställighet av utländska domar vara inte minst att åstadkomma en skälig avvägning av båda parters motstridiga intressen att få processa i den stat, där det för vederbörande part är minst obekvämt. Derma effekt blir ju i av- sevärd utsträckning spolierad, om svaranden enbart genom att underlåta att inställa sig kan utesluta kärandens möjlighet att uppnå en dom, som erkänns och verkställs utom- lands. Sedan man väl kommit fram till en forumreglering, som bygger på uppfattning- en att däri angivna domstolar får anses be- höriga med rimligt hänsynstagande till båda parters intressen, bör man sålunda inte ge svaranden en möjlighet att genom utebli- vande sabotera kärandens möjlighet till en internationellt gångbar dom. Det kan här— till framhållas, att såvitt känt inga konven— tioner i ämnet utesluter tredskodomar från erkännande och verkställighet.

I detta sammanhang bör emellertid upp- märksammas, att medan lagsökningsutslag uttryckligen omfattas av både den nordiska och den svensk-schweiziska konventionen, man vid tillkomsten av båda dessa konven- tioner uteslutit den dåvarande motsvarighe- ten till s.k. slutbevis i mål om betalnings- föreläggande. Uteslutningen följer redan av

att betalningsföreläggande då handhades av överexekutor och att särskilda regler om jämställande av överexekutors avgöranden med domstols dom meddelats endast beträf— fande lagsökningsutslag. Det ur förevaran- de synpunkt intressanta är, att man vid till- komsten av den nordiska och den svensk- schweiziska konventionen likväl tydligen ansett sig ha anledning utesluta betalnings- föreläggande av annat skäl än att procedu- ren inte varit förlagd till domstol. Sannolikt har man funnit proceduren inte erbjuda till- räckliga garantier för avgörandets materiella riktighet.1 Det skall nu också medges, att ett slutbevis i mål om betalningsföreläggan- de i nämnda hänseende vilar på en bräck- ligare grundval än ett lagsökningsutslag, även om man bör akta sig för att under— skatta risken för att avgörandet blir mate- riellt oriktigt i ett förfarande av lagsökning— ens typ, där endast vissa slag av invänd- ningar överhuvud kan beaktas och där an- nan bevisning än skriftlig sådan inte är till- låten. Det finns däremot näppeligen anled- ning att från denna synpunkt tillerkänna tredskodomar någon nämnvärt högre digni- tet än slutbevis i mål om betalningsföreläg— gande. Det mått av materiell kontroll som sker i samband med tredskodom är ju ytter- ligt blygsamt. Man torde inte böra göra sig några illusioner om att inte en svarande, som uteblir i ett dispositivt mål praktiskt taget undantagslöst förlorar målet på grund av sin utevaro. Både i fråga om tredsko— domar och s.k. slutbevis i mål om betal- ningsföreläggande innebär alltså erkännan- de och verkställighet utomlands av avgöran- det de facto, att man även på det interna- tionella planet s.a.s. godtar passivitet så— som domsgrund. Detta erbjuder emellertid i och för sig inga betänkligheter. Det måste på det internationella planet lika väl som på det interna i princip kunna begäras, att den som inte är beredd att acceptera motpar-

1 Detta antagande har visst stöd däri, att man till stöd för att lagsökning men inte betalningsföre- läggande skulle inbegripas åberopat lagsöknings- förfarandets ”rent rättsliga natur” (se NJA II 1933 s. 13). Härmed kan inte gärna ha avsetts något an- nat än att ett visst mått av sakprövning äger rum vid lagsökning men inte vid betalningsföreläggande.

tens anspråk ingår i svaromål. En förutsätt— ning härför är visserligen, att proceduren förlagts till en domstol som bör anses be— hörig. Härom har talats i det föregående, och någon skillnad mellan tredskodomar och andra domar föreligger inte i detta av- seende. En annan förutsättning, som där- emot är specifik för fall, där svaranden inte ingått i svaromål, år, att det åtminstone nor- malt rimligen måste förutsättas, att han överhuvud fått kännedom om processen.

Sist anförda synpunkt har i den svensk— schweiziska konventionen föranlett en regel — i art. 4 p. 4 — enligt vilken tredskodom skall erkännas endast då den uteblivna par- ten personligen eller genom befullmäktigat ombud i tid fått del av stämningen. Denna regel innebär, att en tredskodom under inga förhållanden kan erkännas eller verkställas, om delgivning av stämningen skett allenast genom kungörelse.2

Också Haagkonventionen har - i art. 6 — en särskild bestämmelse, som avser att skyd- da svaranden mot erkännande och verkstäl- lighet av en tredskodom, vilken meddelats utan att han haft möjlighet att försvara sig. Bestämmelsen har följande lydelse: »Sans préjudice des dispositions de l'article 5, une decision par défaut ne sera reconnue et déclarée exécutoire que si l'acte introductif d'instance a été notifié ou signifié å la partie défaillante selon le droit de l'Etat d'origine et si, compte tenu des circonstances, cette partie a disposé d'un délai suffisant pour présenter sa défense.» Avfattningen av den- na bestämmelse synes lämna utrymme för flera olika tolkningar.

Ett enligt ordalydelsen i och för sig inte otänkbart tolkningsaltemativ är till en bör- jan, att varje slag av delgivning enligt dom- stolsstatens regler — alltså även kungörelse- delgivning — anses obetingat tillfyllest och att den tid, som skall anses ha stått svaran- den till buds för att förbereda ett svaromål, räknas från den tidpunkt, då delgivning en- ligt nämnda regler blivit fullgjord. Det är enligt detta alternativ tydligen betydelselöst, huruvida svaranden faktiskt fått kännedom om talans väckande eller ens haft anledning att skaffa sig sådan kännedom. Att ifråga-

varande alternativ inte är det avsedda fram— går emellertid otvetydigt av konventionens förarbeten. Bestämmelsen har tillkommit med insikt om att vissa delgivningsmetoder har en väsentligen fiktiv karaktär och med syfte just att på det internationella planet bereda svaranden ett skydd mot sådana. Detta syfte skulle ju helt förfelas, om sva- randens möjlighet att försvara sig skulle un- der alla omständigheter bedömas utifrån en tidpunkt, vid vilken han alltjämt saknat kännedom om att talan väckts.3 Mot denna bakgrund ter det sig rimligare att ge bestäm- melsen en tolkning, enligt vilken svaranden skall anses ha förfogat över tid att förbereda sitt svaromål först från det att han fått fak- tisk kännedom om talans väckande.

Även om sistnämnda tolkningsalternativ måhända inte behöver anses helt uteslutet, står emellertid inte heller detta i otvetydig samklang med konventionens förarbeten. Det förslag, som närmast låg till grund för bestämmelsens slutliga utformning, motive- rades sålunda med att >>une telle rédaction soulignerait le caractere objectif de la pro— position>>...>>en évitant de lier la recon- naissance et l'exécution d'une décision par défaut å l'attitude du destinataire.>>4 I den officiella rapporten anges bestämmelsens in— nebörd mot bakgrunden härav vara, att >>le juge requis dolt reconnaitre et exécuter la décision étrangére si d'apres les circonstan- ces objectives de chaque cas concret la partie défaillante devrait normalement avoir eu pris connaissance de l'acte introductif

” För flertalet fall synes resultatet bli detsamma enligt den nordiska konventionen på grund av be- stämmelserna i konventionens art. 3. För det fall att domstolen varit behörig på grund av proroga- tionsavtal, synes emellertid intet hindra erkännan- de av en tredskodom i process, där stämningen delgivits genom kungörelse.

3 Det bör visserligen uppmärksammas, att den engelska texten till art. 6 närmast synes förenlig med den ovan berörda tolkningen. Ehuru både den franska och den engelska texten skall äga samma vitsord, kan man emellertid knappast bortse från att den engelska texten, såvitt nu är i fråga, ur- sprungli gen redigerats i närmare överensstämmelse med den franska texten (se Dixiéme Session, Acte final art. 5 bis) men omredigerats Hera år efter be- slutet om artikelns sakliga innehåll. 4 Premiere commission, Dixieme session, P.V. No 6 p. 3.

d'instance.»5 Enligt de riktlinjer för tolk- ningen som sålunda rekommenderas, skall det tydligen inte krävas, att svaranden visas ha fått kännedom om talans väckande, och det skall heller inte vara något obetingat hinder mot erkännande och verkställighet att svaranden rentav bevisligen saknat så- dan kännedom. Avgörande skall i stället vara, om med hänsyn till omständigheterna svaranden befinnes normalt ha bort få kän- nedom om talans väckande. Vad detta när- mare besett innebär synes i flera hänseen- den oklart. Säkerligen får emellertid antas, att den möjlighet som må ha funnits för svaranden att genom studium av officiell publikation och/eller domstols anslagstavla fortlöpande göra sig informerad om kungö- relsedelgivningar inte skall generellt inne- bära att han normalt bort få kännedom om talans väckande. Med hänsyn härtill synes bestämmelsen också enligt den i rapporten rekommenderade tolkningen för flertalet tänkbara fall erbjuda svaranden ett skydd mot åtminstone fullständiga överraskningar. Alltför stora farhågor synes därför konven- tionens reglering på förevarande punkt inte behöva inge, ehuru det i händelse av svensk anslutning till konventionen synes påkallat att vid förhandlingar om kompletterande bilateralt avtal ägna särskild uppmärksam- het åt de förutsättningar, under vilka kun- görelsedelgivning och liknande delgivnings- metoder kan anlitas i den främmande sta- ten."

I det alternativa lagförslag, som förutsät- ter att svensk anslutning till Haagkonven- tionen inte kommer i fråga, har utredningen likväl ansett sig böra föreslå en reglering, som i förevarande hänseende uppställer strängare förutsättningar för erkännande och verkställighet av tredskodom. Enligt denna reglering förutsätts härför — förutom delgivning enligt ursprungsstatens regler — att svaranden efter att ha fått kännedom om talans väckande haft tillräcklig tid för att svara i saken. Vid tillämpning av den föreslagna bestämmelsen förutsätts åbe- ropsbördan för att svaranden saknat känne- dom om talans väckande åvila denne men bevisbördan för kännedom i händelse av så-

dant åberopande åvila käranden. Effekten av denna reglering kommer uppenbarligen inte att skilja sig särdeles mycket från den svensk-schweiziska konventionens regel, ef- tersom käranden vanligen torde ha små möjligheter att styrka, att svaranden fått faktisk kännedom om talans väckande i fall, där delgivning skett annorledes än med sva- randen personligen eller befullmäktigat om- bud för denne.7 Undantagsvis är det emel— lertid tänkbart, att käranden genom korres- pondens mellan parterna eller på annat sätt kan styrka, att svaranden vid viss tidpunkt känt till att talan väckts och stämning del- givits genom kungörelse, och för sådant fall synes man sakna tillräcklig anledning att vägra erkännande, om den tid som stått till svarandens förfogande efter kännedom kan anses ha varit tillfyllest. För den händelse svaranden gör gällande att tiden på grund av särskilda omständigheter -— sjukdom eller liknande — varit för kort, måste det givetvis bli hans sak att styrka dessa omständigheter.

I Haagkonventionens art. 23 p. 8 har för- dragsslutande stater givits befogenhet att av- stå från tillämpning av konventionens art. 6 för fall, där tredskodomen har delgivits den uteblivne parten och denne haft tillräcklig möjlighet att utnyttja rättsmedel mot domen. Denna befogenhet synes åtminstone normalt inte böra utnyttjas. Även om en part har principiell möjlighet att i samband med full— följd eller återvinning förebringa all den utredning han anser önskvärd — vilket inte genomgående kan förutsättas vara fallet en- ligt utländsk rätt — måste det alltid inne- bära ett visst underläge att redan ha en dom emot sig, låt vara att det blott är en

5 Rapport Fragistas & 10. 'i Det är inte tillåtet att i kompletterande bilate- ralt avtal skärpa förutsättningarna för erkännande av tredskodom enligt konventionens art. 6. För den händelse förutsättningarna för kungörelsedelgiv- ning i viss stat bedöms såsom i och för sig alltför liberala, kan emellertid detta utgöra en anledning att med stöd av konventionens art. 25 med denna stat sluta ett fristående avtal, enligt vilket skyddet mot erkännande av tredskodom efter kungörelse- delgivning förstärks. " Bestämmelsen förutsätts givetvis skola till- lämpas så, att svaranden skall anses ha fått känne- dom om talans väckande vid den tidpunkt, då delgivning skett med befullmäktigat ombud för honom.

tredskodom. En rimlig förutsättning för er- kännande av utländsk dom synes sålunda vara, att den tappande parten haft möjlighet att försvara sig redan i första instans.

Det må i detta sammanhang anmärkas, att en part givetvis kan lida rättsförlust på grund av att han inte i tid får kännedom om att dom meddelats eller eljest inte får un- derrättelse om viss rättegångshandling. Om domstolen därvidlag åsidosatt gällande pro- cessuella regler kan emellertid i allmänhet rättelse uppnås i domstolsstaten. Är det frå- ga om en väsentlig brist i domstolsstatens regelsystem eller i tillämpningen av dess regler, kan dessutom ordre public-klausulen tillgripas. Något behov av särskilda regler för andra fall av utebliven eller mindre till— fredsställande delgivning än beträffande del- givning av stämning i mål där svaranden uteblivit synes sålunda inte föreligga.

Det hittills anförda har givit vid handen, att det särskilda behov av skydd för den tappande parten, som föreligger beträffande tredskodomar, kan behörigen tillgodoses ge- nom en reglering som hänför sig till svaran- dens möjlighet att försvara sig i första in- stans. Beträffande tredskodomar, lagsök- ningsutslag och s.k. slutbevis i mål om be- talningsföreläggande finns det å andra sidan anledning att fråga sig, huruvida de inte i ett hänseende bör behandlas liberalare än andra avgöranden. Härvidlag förtjänar fram- hållas, att enligt förarbetena till den nor- diska och den svensk-schweiziska konven- tionen det förhållandet, att tid för återvin- ning mot tredskodom eller lagsökningsutslag ännu står öppen, inte skall hindra dess verk— ställande i annan fördragsslutande stat.3

Det må nu först uppmärksammas, att vid tidpunkten för tillkomsten av nämnda kon- ventioner återvinning inte var det enda rättsmedlet mot ifrågavarande avgöranden, utan den tappande parten kunde utnyttja vad resp. besvär. Kravet på laga kraft, som enligt konventionstexten gjorts undantags- löst”, ansågs då uppfyllt genom att fristen för sistnämnda rättsmedel utgått. Då åter- vinning är det enda ordinära rättsmedlet, kan man däremot inte rimligtvis beteckna avgörandet såsom lagakraftvunnet, oaktat

återvinningsfristen ännu inte utgått.10 Här- med är dock icke givet, att inte ett uttryck- ligt undantag från kravet på laga kraft kan vara försvarligt.

Ståndpunkten, att tredskodomar och lag- sökningsutslag borde kunna verkställas utomlands även om inte återvinningsfristen löpt ut, motiverades i förarbetena till den nordiska och den svensk-schweiziska kon- ventionen med att ändring efter återvinning i dessa fall vore utomordentligt sällsynt. Även sedan återvinning blivit det enda rättsmedlet är säkerligen antalet fall, där ändring sker efter återvinning, ytterligt ringa i förhållande till hela antalet avgöran- den av aktuellt slag. Man bör emellertid akta sig för att i förevarande hänseende dra några slutsatser av detta förhållande. Då verkställighet aktualiseras i annan stat än den, där avgörandet meddelats, torde situationen inte sällan kunna förmodas ha varit den, att svaranden haft särskilda svå- righeter att bevaka sina intressen i målet. Inte minst med hänsyn härtill bör man en- ligt utredningens mening åtminstone i för- hållande till stater på mera avsevärt av— stånd från Sverige inte dispensera från ett krav på laga kraft för just de typer av av- göranden, beträffande vilka garantierna för deras materiella riktighet är svagast. Såsom redan förutskickats ovan under 4.2 har så- lunda utredningen stannat för ståndpunkten, att laga kraft bör utgöra förutsättning för erkännande och verkställighet av samtliga typer av avgöranden.

Det nu sagda innebär bl. a., att det för att viss typ av utländskt avgörande över-

3 Se härtill och till det följande NJA II 1933 s. 11 f. och 1937 s. 11 f. Se även K Cirk 15 nov. 1935 till länsstyrelserna, vari till upplysning för dem med- delats, att tredskodom mot vilken ej vädjats skall enligt den nordiska konventionen hållas för laga- kraftvunnen, ändå att tiden för stämning om åter- vinning ej gått till ända. " Detta gäller beträffande tredskodomar om båda konventionerna men beträffande lagsöknings- utslag endast om den svensk-schweiziska. Enligt den nordiska konventionens art. 2 skall med laga- kraftägande dom jämställas lagsökningsutslag på betalningsskyldighet, för vilken tiden för besvärs anförande gått till ända. 1” Jfr beträffande terminologien t.ex. 49 & UL. — Hur de nämnda konventionerna härvidlag numera skall tolkas, må här lämnas öppet.

huvud skall ifrågakomma till verkställighet här principiellt måste förutsättas, att det är av beskaffenhet att kunna vinna laga kraft även till den del det ännu inte verkställts. En konsekvens härav blir givetvis, att vårt land vid bilaterala förhandlingar om Ömse— sidigt erkännande av domar i sin tur kan få svårt att vinna gehör för anspråk på verk- ställande av svenska avgöranden av detta slag. Praktiskt sett innebär detta, att verk- ställighet utomlands av s.k. slutbevis i mål om betalningsföreläggande med den utform- ning av reglerna om laga kraft som lagbe— redningen föreslagit i SOU 1963: 28 knap- past skulle kunna påräknas. Utredningsman- nen har för sin del — i egenskap av sakkun- nig åt lagberedningen — i likhet med en le- damot av beredningen uttalat åsikten, att reglerna om betalningsföreläggande bör ut- formas så, att laga kraft kan inträda även till den del verkställighet inte redan skett.11 För den händelse övervägande skäl skulle anses tala för den utformning av reglerna som lagberedningens majoritet föreslagit, är det emellertid möjligt, att man kan se sig nödsakad att från svensk sida frånfalla kravet på laga kraft beträffande vissa ut- ländska avgöranden. Det måste nämligen anses olyckligt, om slutbevis i mål om betal- ningsföreläggande — som är den ojämförligt vanligaste av svenska exekutionstitlar på för- mögenhetsrättens område — inte under någ- ra omständigheter skulle kunna verkställas utomlands. Om man inte kan undgå detta resultat genom utformningen av reglerna om laga kraft vid betalningsföreläggande, är det förmodligen ett mindre ont att göra de av- steg från kravet på laga kraft beträffande utländska avgöranden, som kan erfordras för att slutbevis i mål om betalningsföreläg- gande trots frånvaro av laga kraft skall ac- cepteras utomlands. Härtill må dock först anmärkas, att det är långt ifrån säkert, att Sverige i någon större utsträckning skulle kunna få utländska stater att under några omständigheter verkställa icke lagakraftvun— na slutbevis.12 En minimiförutsättning vore givetvis, att Sverige gjorde motsvarande åta- gande. En överenskommelse om ömsesidig verkställighet utan krav på laga kraft endast

beträffande sådana avgöranden, som inte kan vinna laga kraft annat än i den mån de redan verkställts, skulle visserligen i för- hållande till åtminstone flertalet tänkbara stater inte innebära någon reell eftergift från svensk sida. De utländska motsvarighe- ter till slutbevis, som Utredningsmannen för sin del känner — frånsett möjligen Finland13 — synes nämligen samtliga kunna vinna laga kraft oberoende av verkställighet. Det före- faller emellertid knappast sannolikt, att Sve- rige vid internationella förhandlingar skulle kunna uppnå en sådan regel, som sålunda till formen skulle vara ömsesidigt förplik- tande men som i realiteten skulle innebära en ensidig eftergift för svenska intressen. Mera troligt är, att förhandlingspartnern i så fall skulle för sin del begära, att ett krav på laga kraft överhuvud inte upprätthålls beträffande dess motsvarighet till slutbevis, och det är som nämnts möjligt, att man kunde se sig nödsakad att tillmötesgå en så- dan begäran. Utredningen har emellertid i sitt förslag till lagbestämmelser av princi- piellt generell räckvidd ansett sig kunna bortse från denna eventualitet. Härvid har beaktats dels att frågan om den framtida utformningen av reglerna om betalningsfö- reläggande ännu inte är avgjord, och dels att det i händelse av en lagstiftning enligt lagberedningens förslag på denna punkt ter sig ovisst både om något beaktansvärt antal stater överhuvud kan tänka sig att verkställa icke lagakraftvunna slutbevis och vilka krav på verkställighet i Sverige av icke lagakraft- vunna avgöranden de i så fall kan tänkas framställa.

” Se SOU 1963:28 s. 106 ff. 12 I det förslag till Haagkonventionen, som före- låg vid tiden för framläggandet av SOU 1963:28, fanns intet undantag från kravet på laga kraft. Ehuru Haagkonventionens primära regelsystem alltjämt förutsätter laga kraft, har emellertid av- vikelse i bilateralt avtal medgivits. Det finns därför numera fog för en något mindre pessimistisk in- ställning beträffande behandlingen av icke laga- kraftvunna slutbevis än den, åt vilken utrednings— mannen i SOU 1963:28 givit uttryck.

1” Beträffande Finland motsvarar bestämmel- serna på denna punkt dem som f.n. gäller hos oss. Den närmare innebörden av dessa bestämmelser i det diskuterade hänseendet är —— såsom framgår av SOU 1963:28 — inte fullt klar.

4.6 Spörsmål om litispendens och om kan- flikt mellan domar1

4.6.1. Utländsk process såsom rättegångs— hinder här

Regleringen av spörsmål om direkt behörig— het, dvs. om skyldighet för domstol att ta upp eller avvisa en väckt talan, faller i princip utanför utredningens uppdrag. I ett hänseende, nämligen i fråga om litispen- dens, har emellertid den direkta behörighe- ten ett så intimt samband med frågor om erkännande och verkställande av utländsk dom. att den inte kan här förbigås.

åt oss anta, att talans väckande vid ut- ländsk domstol inte utgör hinder mot att ta upp en talan om samma sak mellan samma parter här i riket ens i fall, där en dom i den utländska processen i och för sig kan antas bli av beskaffenhet att böra erkännas här. Om det finns forum här i riket, kan det då tydligen inträffa, att en svarande, efter att ha blivit instämd till utländsk dom- stol i ett kravmål, väcker negativ faststäl- lelsetalan om samma sak här, och att han lyckats utverka en lagakraftvunnen dom av svensk domstol till sin förmån vid den tid- punkt, då den utländska processen avgörs genom en lagakraftvunnen dom i motsatt riktning. Man står då inför en konflikt mel- lan två domar som var för sig — frånsett just konflikten — uppfyller villkoren för er- kännande. Om man antar, att konflikten skall lösas genom att den utländska domen tillerkänns företräde, har tydligen den svens- ka processen inte haft någon funktion att fylla. Antar man istället — vilket i och för sig förefaller i det närmaste ofrånkomligt utifrån den antagna förutsättningen att ut- ländsk litispendens inte skolat beaktas — att det är den svenska domen som skall till- erkännas företräde, blir tydligen fältet fritt för en kapplöpning. Samtidigt som reglerna om erkännande och verkställighet av ut- ländsk dom bygger på uppfattningen, att käranden rimligtvis bör få tvisten reglerad genom dom i den utländska processen, gör man sålunda hans möjlighet att uppnå detta beroende av att motparten inte lyckas hinna

först med en svensk dom. En dylik regle- ring är uppenbarligen olycklig, inte minst med hänsyn till det önskemål att såvitt möj- ligt förebygga besvär och kostnader med dubbla rättegångar som en lagstiftning om erkännande och verkställande av utländska domar enligt utredningens direktiv har att främja.2

Mot bakgrunden av det anförda är det enligt utredningens åsikt otvivelaktigt, att man till regler om erkännande och verk- ställande av utländska domar bör knyta reg- ler, enligt vilka talans väckande vid ut- ländsk domstol principiellt utgör rättegångs- hinder här i fall, där den utländska proces— sen kan förväntas resultera i en dom, som skall erkännas här.

I doktrinen har antagits, att en utländsk process i allmänhet utan särskilt stöd av lag har verkan av litispendens här, i den mån dom i processen skall tillerkännas rätts- kraft här.8 På samma uppfattning bygger den nordiska konventionen, som saknar ut- trycklig bestämmelse i ämnet.4 Det synes emellertid vara att föredra, att en direkt lag- bestämmelse ges. Så har också skett i den svensk—schweiziska konventionen genom en bestämmelse i art. 7 av följande lydelse:

»Anhängiggöres inför domstol i den ena av de fördragsslutande staterna talan i sak som veterligen redan är anhängig i den andra sta- ten, skall domstolen visa målet ifrån sig, där domstol i den stat i vilken målet först anhäng- iggjorts var, enligt vad i denna konvention sägs, behörig att upptaga målet.»

Också Haagkonventionen upptar — i art. 20 — en bestämmelse om litispendens. Den har följande lydelse:

1 Jfr härtill särskilt Pålsson, Institutet litispen- dens i den internationella civilprocessrätten, TfR 1967 s. 537 ff. med hänvisningar. * Jfr Pålsson, a.a. s. 574 och s. 586. Det skall förvisso medges, att det sagda gäller endast i fall, där det i och för sig finns forum här i riket. Spörs- mål om litispendens och om konHikter mellan svenska och utländska domar får emellertid över- huvud aktualitet endast i dessa fall. 3 Se t.ex. Karlgren a.a. s. 204 med hänvisn. Jfr däremot Lando, a.a. s. 316, som anser det stöta på tekniska vanskligheter att tillägga utländsk process verkan av litispendens, synbarligen oavsett om det förutsätts ske genom lagstiftning eller i praxis utan särskilt stöd av lag. 4 Se NJA II 1933 3.11.

»Lorsque deux Etats sont liés par l'accord complémentaire prévu å l'article 21, l'autorité judiciaire de l'un de ces Etats a la faculté, quand une action est ouverte devant elle, de se

s

dessaisir ou de surseoir a statuer si une autre action entre les memes parties, fondée sur les mémes faits et ayant le méme objet, est déjå pendante devant un tribunal d'un autre Etat, et är la condition que cette action puisse donner lieu å une décision que les autorités du premier Etat seraient obligées de reconnaitre en vertu de la Convention.

Toutefois, des mesures provisoires ou con- servatoires peuvent étre accordées par les auto— rités de chacun de ces Etats, quelle que soit la juridiction saisie du fond du litige.»

Vid en jämförelse mellan den svensk- schweiziska konventionens Och Haagkon— ventionens litispendensregel är först och främst att notera, att den senare i motsats till den förra är endast fakultativ. Expert- kommitténs förslag till Haagkonvention upptog däremot en obligatorisk litispendens- regel. .Denna mötte emellertid motstånd, framförallt från U.S.A. och Storbritannien, varvid bl. a. framhölls, att för dessa länder en obligatorisk litispendensregel inte finns ens på det interna planet men att domsto- larna har stor frihet att, med avseende på sin behörighet, beakta omständigheter av olika slag, däribland att talan må ha väckts rörande samma sak vid annan domstol.5 Den slutliga utformningen av Haagkonventio- nens litispendensregel torde sålunda närmast få betraktas som en eftergift åt de anglo— sachsiska staterna. I gengäld har emellertid i konventionens art. 23 p. 21 givits befogen- het för fördragsslutande stater att bilateralt göra litispendensregleringen obligatorisk.

Från saklig synpunkt har väsentligen tre skäl anförts till förmån för att en litispen- densregel bör vara allenast fakultativ. Ett av dessa är, att litispendens inte rimligen bör förutsätta enbart att talan väckts vid en domstol som i och för sig skall anses äga indirekt behörighet utan också att processen kan väntas resultera i ett avgörande, som inte strider mot andra Villkor för domens erkännande och verkställande, samt att det kan vara svårt att bedöma hur härmed för- håller sig innan någon dom ännu föreligger. I och för sig synes denna synpunkt ha visst

fog för sig. Svårigheten blir emellertid prin- cipiellt densamma, vare sig litispendensre- geln är obligatorisk eller fakultativ. Enligt båda alternativen torde man normalt kunna räkna med att den blivande domen kommer att erkännas, om blott behörighetskravet befinnes uppfyllt. Undantagsvis kan det emellertid finnas grund för ett annat anta- gande. Hur härmed förhåller sig kan dom- stolen i den senare anhängigjorda processen visserligen lämna öppet enligt en fakultativ litispendensregel, om den har någon annan grund för att inte tillämpa regeln, medan man enligt en obligatorisk litispendensregel inte kan undgå ett ställningstagande här- vidlag. I många fall måste man emellertid räkna med att domstolen vid tillämpning av en fakultativ litispendensregel skulle på grund av litispendens vägra att pröva målet, om den hade att utgå från att den fram- tida utländska domen bleve av beskaffenhet att i och för sig kunna erkännas. Det före- faller föga tillfredsställande, att domstolen i sådant fall skulle kunna falla tillbaka på litispendensregelns fakultativa karaktär en- bart för att undgå ett ställningstagande i den fråga, som den strängt taget själv bedömer som relevant.

En annan vid Haagkonferensen framförd invändning mot en obligatorisk litispendens- regel är, att det kan vara svårt att avgöra, vid vilken tidpunkt talan skall anses väckt. Ehuru man kanske kan beklaga att denna tidpunkt inte preciserats i konventionen, sy- nes emellertid svårigheten inte oöverkomlig. Bl.a. med hänsyn till att ett processuellt förfarande i princip inte rimligtvis bör till- erkännas större betydelse utomlands än in- ternt, torde man i detta hänseende få till- lämpa domstolsstatens regler.6 I allmänhet torde detta inte erbjuda några större svårig- heter. Praktiskt sett kan det förmodas of- tast bli fråga om att välja mellan tidpunkten för stämningsansökningens ingivande och tidpunkten för dess delgivning. Eftersom en- ligt svensk rätt den förra tidpunkten är den relevanta synes för oss en tillämpning av

5 Jfr Pålsson, a.a. s. 551. " Jfr Rapport Fragistastj 15 och Pålsson, a.a. s. 575.

domstolsstatens regler inte heller från saklig synpunkt inge några betänkligheter.

Såsom ett tredje skäl mot en obligatorisk litispendensregel har anförts, att i vissa län- der en civilprocess kan ta utomordentligt lång tid, och att det är föga rimligt att den skall få utöva litispendensverkan i annan stat hur länge som helst. Denna synpunkt måste i och för sig anses beaktansvärd.7 Den synes emellertid knappast kunna få aktualitet annat än beträffande på sin höjd någon enstaka bland de stater, med vilka det överhuvud kan tänkas komma ifråga att träffa avtal om ömsesidigt erkännande av domar. Den torde då kunna tillfredsställan- de beaktas genom särskilda bestämmelser i förhållande till vederbörande stat.

Mot de skäl, som sålunda anförts till för- mån för en fakultativ litispendensreglering och som enligt utredningens mening åtmins- tone generellt saknar större bärkraft, står å andra sidan synpunkten, att en obligatorisk litispendensregel är ägnad att medföra mind- re osäkerhet i den praktiska tillämpningen och att effektivare förebygga uppkomsten av motstridiga domar i samma sak. Denna synpunkt synes böra tillmätas avsevärd vikt. Med hänsyn härtill, och då en obligatorisk litispendensregel också inom ramen för Haagkonventionens regelsystem är tillåten och torde kunna förväntas bilateralt bli ac- cepterad av ett betydande antal stater, före- slår utredningen i båda de alternativa för- slagen en obligatorisk regel om litispendens.

Beträffande den närmare utformningen av en litispendensregel må först erinras om att Haagkonventionen kräver, att den ut- ländska processen kan resultera i ett avgö- rande av beskaffenhet att skola erkännas, medan den svensk-schweiziska konventionen förutsätter endast att domstolen skall anses äga indirekt behörighet. Den praktiska skill— naden är inte stor, eftersom Haagkonven- tionens krav i de allra flesta fall torde vara uppfyllt i och med konstaterandet att dom- stolen har indirekt behörighet. Det synes likväl vara att föredra, att man inte saknar varje möjlighet att beakta också annan an- ledning till vägran att erkänna den blivande

domen än bristande indirekt behörighet för domstolen.8

I litteraturen har av Pålsson hävdats, att man i förevarande hänseende borde göra en differentiering, enligt vilken domstolens be— hörighet utgör grundrekvisit men andra om- ständigheter, exempelvis oförenlighet med ordre public, utgör motfakta som beaktas endast om det härvidlag är utrett att domen inte kan erkännas eller åtminstone Osanno- likt att den kan erkännas.” Haagkonventio— nens regel synes ge uttryck åt just en sådan differentiering. Behörighetsregleringen an- knyter ju nästan undantagslöst till förhål- landen som föreligger redan vid talans väc- kande, och den blivande domen kan därför erkännas endast om indirekt behörighet fö- religger vid litispendensbedömningen. Där— emot måste man givetvis utgå från att pro- cessen kan resultera i en dom som skall er- kännas, så länge det inte är utrett att den kommer att bli oförenlig med ordre public, även om det är osannolikt att den inte kom- mer att strida häremot. Pålsson förordar, att man redan i sistnämnda bevisläge avstår från att erkänna litispendens. Enligt utred- ningens mening är det emellertid inte någon större nackdel —— kanske rentav en fördel — att man kräver ett större mått av bevisning om motfakta för att inte erkänna litispen- dens, särskilt med hänsyn till att rättsföljden av litispendens inte behöver bli avvisning utan kan begränsas till vilandeförklaring i svårbedömda fall. Utredningens alternativa förslag ansluter sig därför till Haagkonven- tionen, såvitt nu är i fråga.

I frågan, huruvida litispendens skall be- aktas ex officio eller endast på invändning, synes något klart ställningstagande inte kun- na utläsas ur Haagkonventionen. Under alla omständigheter kan emellertid konventionen inte hindra, att litispendens beaktas ex offi- cio, vilket synes vara det lämpligaste och jämväl överensstämmer med vad som hos oss gäller internt. För att uttrycka denna ståndpunkt är ingen särskild föreskrift er-

7 Jfr Pålsson, a.a. s. 572 f. 9 Se även Pålsson, a.a. s. 569. ” Pålsson, a.a. s. 567 ff.

forderlig; stadgandet i 34:1 st. 2 RB blir tillämpligt i avsaknad av särskild bestäm- melse av motsatt innebörd.

Haagkonventionen anger som nämnts vi— landeförklaring såsom ett alternativ till ta- lans avvisande på grund av litispendens. Detta har föranletts av önskemålet, att kä- randen inte skall behöva utsättas för risk för rättsförlust genom preskription i fall där man — oaktat litispendens anses före- ligga — inte kan helt bortse från risken att den blivande domen i den utländska pro- cessen inte kommer att erkännas här. Möj- ligheten att i särskilda fall utnyttja vilande- förklaring i stället för omedelbar avvisning har synts vara av värde, och utredningens förslag har utformats i enlighet härmed.10

Såsom identitetskriterier har i Haagkon— ventionens regel angivits, att det skall vara fråga om samma parter, att talan skall vara grundad på »les mémes faits» och att den skall ha »le méme objet». I sak torde dessa kriterier åtminstone i allt väsentligt svara mot dem som är relevanta på det interna svenska planet. I utredningens förslag har emellertid texten härvidlag givits en i för— hållande till konventionen tämligen fri ut— formning. Uttrycket »samma parter» måste säkerligen enligt Haagkonventionen liksom enligt 1316 RB tolkas såsom avseende att ingen enligt rättskraftsläran relevant föränd— ring i partsställningen föreligger, och denna förutsättning har ansetts kunna underförstås (jfr 17:11 RB).11 Uttrycken »les mémes faits» och »le méme objet» — det sistnämnda knappast möjligt att ge en adekvat svensk översättning — torde tillsammantagna mot— svara det svenska uttrycket »samma sak». Litispendensregeln i utredningens båda al- ternativa förslag har sålunda ansetts kunna, såvitt nu är i fråga, utformas i överensstäm- melse med den svensk-schweiziska konven- tionens regel.

Det har framhållits som de lege ferenda önskvärt att utländsk process finge bilda rättegångshinder inte bara i samma sak utan också i sak som har sådan gemenskap med processföremålet, att den inte lämpligen bör få handläggas separat.12 Åtminstone för vis— sa fall kan nog en sådan regel vara motive-

rad. Dessa fall torde dock väsentligen höra till familjerätten eller andra områden som inte åsyftas i detta sammanhang. Med be- aktande också av svårigheten att avgränsa en dylik regel, har någon sådan därför inte upptagits i utredningens förslag.

I st. 2 av Haagkonventionens art. 20 ut- talas, att litispendens enligt första stycket av samma artikel inte utgör hinder mot ut- verkande av kvarstad eller annan säkerhets- åtgärd. Denna ståndpunkt är otvivelaktigt välgrundad, och utredningens båda alter— nativa förslag upptar motsvarighet till re— geln. Såsom redan tidigare framhållits13 har dessutom det i 188 & UL uppställda kravet för beslutad säkerhetsåtgärds fortbestånd, att talan vid domstol skall vara väckt senast inom viss tid från beslutet, synts på— kalla en särskild bestämmelse av innebörd att med talans väckande vid svensk domstol skall härvidlag jämställas anhängiggörande av rättegång vid utländsk domstol som kan resultera i ett avgörande av beskaffenhet att skola erkännas och verkställas här. Den- na regel torde, av skäl som utvecklats i det föregående, vara motiverad även om ut- ländsk process inte tilläggs betydelse såsom rättegångshinder här. Uppenbarligen blir den emellertid än mera angelägen, om den utländska processen föranleder, att käran—

10 Enligt Pålsson, a.a. s. 583 f., borde rentav en- dast vilandeförklaring komma i fråga. Det synes emellertid tillräckligt att man har möjlighet till vilandeförklaring för särskilda fall, medan avvis- ning bör kunna tillgripas i klara sådana, då ingen preskriptionstid står på spel. 11 Enligt Pålsson, a.a. s. 573 skulle det finnas an— ledning att göra undantag från en litispendensregel för åtskilliga fall, där käranden i den inhemska processen är svarande i den utländska. Pålsson säger sig emellertid —— under framhållande att det konkreta etfarenhetsmaterialet är för litet — tro det inte vara möjligt att formulera några bestämda regler härom. Utredningen delar sistnämnda upp- fattning. Utredningen — som enligt det anförda anser en litispendensregel påkallad främst av hän- syn till kärandens intresse — har emellertid dessut- om inte blivit övertygad om att det ens i något fall skulle finnas anledning att göra undantag från litispendensregeln endast för svaranden i den först anhängiggjorda utländska processen. ” Se Pålsson, a.a. s. 582 f. 13 Se vidare ovan 5. 113 f.

den över huvud inte har någon möjlighet att väcka talan vid svensk domstol.14

4.6.2. Anhängighet av svensk process såsom grund för vägran att erkänna och verk- ställa utländsk dom

Med den litispendensreglering som utred- ningens förslag innehåller — och som för- utsätts ha sin motsvarighet i vederbörande utländska stat — kan det endast sällan tän- kas inträffa, att en svensk process är an- hängig samtidigt som erkännande eller verk- ställighet begärs av en utländsk dom i sam- ma sak mellan samma parter1 vilken — frånsett konflikten med den svenska pro- cessen — uppfyller villkoren för erkännan- de och verkställighet. Helt kan man emel- lertid inte bortse från eventualiteten. Man har härvidlag anledning att i första hand skilja mellan fall, där talan redan väckts vid den utländska domstolen då den svenska processen inleddes, och fall där tidsföljden är den omvända.

I det förstnämnda av dessa båda fall mås- te talans upptagande till prövning2 i den svenska processen förutsätta, att litispen- densregeln åtminstone objektivt sett åsido- satts, vare sig detta beror på att domstolen förbisett regeln eller varit okunnig om den utländska processen eller antagit, att domen däri inte skulle komma att uppfylla villko- ren för erkännande. Att vad som sålunda åtminstone objektivt sett är en felaktig till- lämpning av gällande regler inte bör tillåtas hindra erkännande och verkställighet av den utländska domen synes uppenbart.3 Har talan på grund av litispendens inte avvisats utan vilandeförklarats bör givetvis den for- mella anhängigheten av den svenska proces- sen heller inte spela någon roll.

Om den svenska processen är den först anhängiggjorda synes det lika klart, att den utländska domen inte bör erkännas, såvitt den tillkommit efter åsidosättande på mot- svarande sätt av den litispendensregel som förutsätts gälla i den utländska staten.4 Möj- ligen kunde man kanske tänka sig ett annat bedömande, om enligt vederbörande stats lag litispendens kunnat beaktas endast på

invändning och part försummat att fram- ställa sådan. Tillräckliga skäl härför före- ligger emellertid knappast.

Det återstår då att ta ställning till det fall, att den svenska processen inte kunnat grun- da någon invändning om litispendens i den utländska staten, enkannerligen därför att den svenska domstolens behörighet inte ba- seras på sådana omständigheter, som i för- hållandet mellan respektive stater medför även indirekt behörighet. Man kan exem- pelvis tänka på det fall, att en fullgörelse- talan väckts vid förmögenhetsforum här i riket och att därefter svaranden väcker en negativ fastställelsetalan mot käranden i den stat, där denne har sitt hemvist, samt att sistnämnda talan blir först avgjord. I en så- dan situation kan det kanske synas ganska naturligt att erkänna den utländska domen såsom meddelad vid ett forum av s.a.s. internationellt sett högre dignitet än den svenska domstolen. Å andra sidan synes det emellertid föga tillfredsställande, att avgö- randet av en inhemsk process, som anhäng— iggjorts och avgjorts helt i laga ordning, skall kunna prejudiceras av dom i en först sedermera anhängiggjord utländsk process. Bl. a. skulle en dylik ordning inbjuda till en kapplöpning mellan processer i skilda sta- ter som såvitt möjligt synes böra undvikas.

Mot bakgrunden av det anförda synes det finnas fog för ståndpunkten, att an- hängigheten av en svensk process bör ut—

" Bortsett från de brittiska fördragen innehåller flertalet bilaterala konventioner en litispendens- regel. I den fransk-österrikiska konventionen är den identisk med Haagkonventionens och sålunda fakultativ. I övriga, som upptaget en dylik regel, är den obligatorisk. I dessa fall ges ej möjligheten till vilandeförklaring. I de belgiska konventionerna med Frankrike och Nederländerna föreskrivs i stället för avvisning ”renvoi" till domstolen i den andra staten. Motsvarighet till Haagkonventionens art. 20 st. 2 saknas i allmänhet i konventionerna.

1 Uttrycket ”samma parter” används här i be- tydelsen, att ingen med avseende på domens rätts- kraft relevant skillnad i partsställningen föreligger. — I det följande förutsätts genomgående, att det är fråga om samma sak och om samma parter i nu angiven mening. 2 Uttrycket användes här såsom motsats till både avvisning och vilandeförklaring på grund av litispendens. 3 Jfr Pålsson, a.a. s. 585. 4 Jfr Pålsson, a.a. s. 585.

göra hinder mot att erkänna och verkställa en utländsk dom under förutsättning, att den utländska processen inletts senare än den svenska, men också endast under den- na förutsättning.5 Denna ståndpunkt över- ensstämmer med en bestämmelse i Haag- konventionens art. 5 no 3 a).3

4.6.3. Anhängighet av process i tredje stat såsom grund för vägran att erkänna och verkställa utländsk dom

I remissyttrande över förslaget till Haag- konvention har Svea hovrätt ifrågasatt, om inte som hinder för erkännande och verkställighet borde beaktas icke blott litis- pendens i den stat, där erkännande eller verkställighet begärs, utan även litispen- dens i annan konventionsstat än den, från vilken framställningen görs. Haagkonven- tionen medger emellertid inte ens i sin slut- liga utformning. att litispendens i tredje stat under några omständigheter får utgöra grund för vägran att erkänna och verkställa dom, som meddelats i annan fördragsslu- tande stat.

Med sitt nyss återgivna uttalande synes hovrätten väsentligen ha åsyftat, att man borde förebygga en konflikt mellan flera konventioner, för den händelse fördragsslu- tande stat genom avtal med tredje stat för- bundit sig att inte på sitt territorium medge domsverkställighet i tvist, angående vilken tidigare inledd rättegång pågår inom sist- nämnda stats territorium. Någon uttrycklig förpliktelse av detta slag — som f.ö. såvitt känt inte förekommer i bilaterala konven- tioner — innefattas emellertid i varje fall inte i någon av de konventioner i ämnet, som Sverige hittills anslutit sig till.

I och för sig är det onekligen en tillta- lande tanke. att redan anhängigheten av en process skulle — i stat där dom i processen principiellt skall erkännas —- utesluta erkän- nande av dom i samma sak, som i en senare anhängiggjord rättegång meddelats i vilket land som helst. Enligt utredningens mening bör emellertid vägen mot detta må] vara att söka få till stånd en direkt, obligatorisk litispendensreglering mellan så många sta-

ter som möjligt. Så länge inte talans väc— kande i staten A obligatoriskt grundar litis- pendens i staten B, kan det emellertid för- väntas vara svårt för staten C att hos B få gehör för en befogenhet att vägra erkänna en där meddelad dom under hänvisning till att talan om samma sak tidigare väckts i A. Om man åter tänker sig, att anhängigheten av process i tredje stat skulle på verkstäl- lighetsstadiet beaktas endast om den dom- stol, som meddelat domen, därigenom åsi- dosatt en litispendensregel, skulle reglering- en bli ganska svårtillämpad, eftersom man i verkställighetsstaten finge bedöma inne- börden av åtaganden mellan två utländska stater. Med hänsyn till det anförda har en regel, enligt vilken litispendens i tredje stat kan utgöra grund för vägran att erkänna och verkställa utländsk dom, inte upptagits i något av utredningens alternativa förslag.

4.6.4. Konflikter mellan domar

Varken den svensk-schweiziska eller den nordiska konventionen innehåller någon be- stämmelse om hur konflikter mellan domar skall bedömas. Inte heller förslaget till Haagkonvention upptog några sådana reg— ler. Det förutsattes, att spörsmålet fick överlämnas åt rättstillämpningen i varje en- skild stat. Enligt utredningens mening har en dylik ståndpunkt åtskilligt fog för sig. Konflikter mellan domar måste dess bättre under alla förhållanden förväntas bli säll- synta. Det förutsätts ju härför inte bara, att

5 Ang. identitetskriteriema se ovan s. 126. —— Också i detta sammanhang torde tidpunkten för anghängiggörande av en process vara att bestäm- ma enligt domstolsstatens lag. Jfr ovan 5. 124. ** En reglering av de problem som aktualiseras av Haagkonventionens art. 5 no 3 a) finns endast i ett fåtal av de bilaterala konventionerna, näm- ligen de österrikiska fördragen med Belgien, Ne- derländerna och Frankrike samt i den belgisk- italienska konventionen. I de österrikiska fördra- gen med Belgien och Nederländerna är regleringen obligatorisk men i övrigt densamma som i Haag- konventionen. Det fransk-österrikiska fördraget torde i sak vara helt identiskt med Haagkonven- tionen såvitt nu är ifråga. Det belgisk-italienska fördragets lösning avviker från Haagkonventionens bland annat därigenom att talan i det land i vilket erkännande begärs inte behöver ha väckts innan talan väcktes inför den domstol som redan dömt i saken.

litispendensregler inte lägger hinder i vägen, utan också, att flera processer resulterar i domar, som är sinsemellan motstridiga. Härtill kommer, att det synes svårt att upp- nå en reglering i konventions- eller lagtext, som på en gång är uttömmande och sakligt tillfredsställande.

Under den svenska remissbehandlingen av förslaget till Haagkonvention har emel- lertid en uttrycklig reglering efterlysts av flera remissinstanser.I Haagkonventionen upptar också i sin slutliga avfattning en dy- lik reglering. Enligt denna skall såsom grund för att vägra erkännande och verk- ställighet alltid kunna åberopas ett avgö- rande, som meddelats i den stat, där erkän- nande och verkställighet begärs (art. 5 no 3 b). Även ett avgörande i tredje stat skall kunna tilläggas samma effekt under förut- sättning att det uppfyller villkoren för er- kännande och verkställighet i förstnämnda stat (art. 5 no 3 c).

Om man frånser den begränsning som ligger i, att ett avgörande i tredje stat måste ha vunnit laga kraft för att kunna leda till vägran att erkänna och verkställa dom från annan utländsk stat — såvitt laga kraft i och för sig utgör villkor för erkännande av förstnämnda dom2 — medger tydligen Haag— konventionens reglering hänsynstagande till andra domar i den mest vidsträckta omfatt- ning, som gärna kan tänkas. Inga villkor har uppställts med avseende på tidpunkten då respektive process anhängiggjordes eller respektive dom meddelades eller vann laga kraft. Då härtill kommer, att bestämmelsen är fakultativ — erkännande och verkställig- het kan men behöver inte nödvändigtvis vägras under angivna förhållanden — har man i själva verket knappast nått längre än om frågan lämnats helt oreglerad i konven- tionen. I och för sig kan det väl visserligen anses fördelaktigt, att man inte nöjer sig med att tyst förutsätta konflikter mellan domar såsom tänkbar grund för vägran. Å andra sidan synes emellertid föreligga risk för att en uttrycklig fakultativ regel kom- mer att utnyttjas, så långt dess ordalydelse medger. Och det är enligt utredningens me- ning otvivelaktigt, att ett utnyttjande av

Haagkonventionens ifrågavarande regler i vissa lägen kan leda till otillfredsställande resultat.

Det sist sagda gäller särskilt vid konflikt mellan en utländsk dom och en inhemsk dom i process, som anhängiggjorts efter det att talan väckts i den utländska rättegången. Haagkonventionens reglering möjliggör här prefererande av den inhemska domen även om den tillkommit med åsidosättande av en obligatorisk litispendensregel. Representan- terna för flertalet vid Haagkonferensen fö- reträdda stater synes ha ansett det uteslutet att man skulle preferera en utländsk dom i konkurrens med en inhemsk sådan ens i fall, där den inhemska domen sålunda till- kommit genom överträdelse av en konven- tionsförpliktelse.3 Enligt utredningens me- ning är detta en alltför nationalistisk stånd- punkt. Det kan tilläggas, att regleringen härvidlag inte ens utifrån en dylik stånd- punkt erbjuder några nämnvärda fördelar för Sveriges vidkommande. Förutsättning för vägran att erkänna den utländska do- men måste nämligen vara, att den inhemska domen alltjämt äger bestånd. Och laga- kraftvunnen svensk dom, som tillkommit med åsidosättande av en obligatorisk litis- pendensregel, skall enligt 59: 1 RB undan- röjas på besvär över domvilla. Endast om den part som åberopar den utländska do- men försuttit tiden för anförande av dom- villobesvär torde sålunda en regel som pre- fererar den svenska domen bli till någon varaktig glädje för motparten. Såvitt ut- ländska stater saknar motsvarighet till vår regel i 59:1 RB, kan däremot en svensk dom oftare komma att sättas ur spel genom överträdelse av litispendensreglerna.

Eftersom Haagkonventionens förevaran- de regel är fakultativ, är det tydligen möj- ligt att vid konflikt mellan flera utländska domar, som var för sig uppfyller övriga villkor för erkännande, preferera den ena av dem. Några regler för ett sådant val mel-

1 JK-ämbetet och Sveriges redareförening. — Jfr även Lando, a.a. s. 315.

2 Detta förutsätts enligt Haagkonventionens primära regelsystem och enligt utredningens båda alternativa förslag. 3 Jfr Pålsson, a.a. s. 557 med hänvisningar.

lan dem ger inte konventionen. Enligt ut- redningens mening bör emellertid befogen- heten att vägra erkännande åtminstone nor- malt appliceras på båda domarna. Att till äventyrs beteckna en dylik ståndpunkt så- som innebärande en déni de justice kan inte vara befogat annat än i det sällsynta fall, att det inte skulle vara möjligt att uppnå ett avgörande i det land, varom fråga är.ll För andra fall kan det vid konflikt mellan flera utländska domar te sig ganska natur- ligt att se bort från processuella faktorer och fästa avgörande vikt vid att det — utan en egen sakprövning av erkännandemyndig— heten, som ju inte skall få förekomma — inte finns någon grund för antagande, att just den ena eller den andra av dem skulle vara den materiellt mera riktiga.5

Även om Haagkonventionens reglering av förevarande ämne enligt det anförda erbjuder vissa betänkligheter, synes dessa inte kunna nämnvärt påverka bedömandet av om Sverige överhuvud bör ratificera konventionen. Motsvarighet till reglerna i Haagkonventionens art. 5 no 3 b) och c) har upptagits i det förslag, som bygger på förutsättningen av svensk anslutning till konventionen.6 I utredningens alternativa förslag har däremot — i likhet med den svensk-schweiziska och den nordiska kon- ventionen — någon bestämmelse i ämnet överhuvud inte upptagits. I sak torde detta innebära väsenligen samma frihet för svens- ka myndigheter som Haagkonventionens reglering.7 En mera restriktiv reglering har antagits sakna utsikter att vinna anslutning av något större antal utländska stater. Såvitt man sålunda tvingas medge utländska stater att bl. a. preferera sina egna domar också då dessa tillkommit med åsidosättande av en på konvention stödd litispendensregel, synes det mindre otillfredsställande att detta sker genom att frågan om konflikt mellan domar lämnas formellt oreglerad än att det sker genom en uttrycklig regel av nämnd innebörd.8

4.7. Partiell giltighet

I 14 ä 2 st. av Haagkonventionen ges föl- jande föreskrift:

4 Jfr dock Rapport Fragistas & 8. 5 Det bör uppmärksammas, att särskilda syn- punkter gör sig gällande beträffande familjerätts- liga underhållsbidrag, som skall såvitt möjligt be- stämmas efter parternas aktuella ekonomiska si- tuation. Sådana domar omfattas dock inte av ut- redningens förslag. ” Ang. identitetskriterierna se ovan 5. 126. 7 Såsom ovan flerstädes framhållits innebär vis- serligen den föreslagna lagstiftningen generellt, att erkännande och verkställighet inte får vägras av annan anledning än sådan som angivits i lagen. Just konflikter mellan domar intar emellertid här- vidlag en särställning. Det synes sålunda inte med fog kunna göras gällande, att avsaknaden av en uttrycklig konfliktreglering skulle kunna innebära, att en konflikt mellan domar aldrig finge föranleda vägran att erkänna och verkställa en utländsk dom. Om två avgöranden av samma sak mellan samma parter är inbördes motstridiga, är det ju både teo- retiskt och praktiskt omöjligt att erkänna dem båda. Detta synes vara ett tillräckligt argument mot att lagen skulle kunna tolkas såsom innefat- tande direktiv i denna riktning, vare sig det gäller två utländska avgöranden, som var för sig uppfyl- ler de i lagen uppställda villkoren för erkännande eller ett sådant avgörande och ett svenskt avgöran- de, som i och för sig skall erkännas och verkställas enligt regler i RB och UL. Det kan visserligen kanske förefalla som om en motsvarande argu- mentering inte skulle kunna föras beträffande verkställighet, eftersom vid motstridiga avgöran— den endast det ena är till sittinnehållverkställbart. Denna förutsättning föreligger emellertid inte all- tid ens i sakfrågan, såsom t.ex då domarna före- skriver olika villkor för en viss fullgörelse. Härtill kommer frågan om rättegångskostnader. Enligt utredningens mening vore det närmast häpnads- väckande, om avsaknaden av en uttrycklig konflikt- reglering skulle tas till intäkt för att s.a.s. ömsevis verkställa kostnadsbeslut i två motstridiga domar, i vilka tappande part ålagts ersätta motpartens kostnader. Härtill kommer, att vad som skall verk- ställas enligt utredningens förslag endast är av- görande som "gäller” här i riket. Eftersom två oförenliga avgöranden inte båda kan gälla här i riket i den meningen att de tillerkänns rättskraft här, måste man alltså under alla förhållanden först avgöra, om något av dem skall gälla, för att kunna få stöd för en verkställighet. ” Av de bilaterala konventionerna innehåller dels samtliga i vilka Storbritanien är part, dels de österrikiska med Belgien, Nederländerna och Frankrike, dels de italienska med Belgien, Tysk- land och Schweiz och dels konventionen mellan Grekland och Jugoslavien regler om hänsynsta- gande till redan meddelade domar. I samtliga fall omfattar regleringen domar som meddelats i det land där erkännande begärs. Enligt den fransk- österrikiska konventionen, som är den enda vari bestämmelserna är fakultativa, kan erkännande vägras även med hänvisning till dom som medde- lats i tredje stat och samma möjlighet synes före- ligga enligt de brittiska fördragen. I intet fall före- ligger någon uttrycklig reglering avseende tid- punktema för de olika processernas anhängig- görande.

»Si la decision statue sur plusieurs chefs de demande qui sont dissociables la reconnaissance ou l'exéution peut etre accordée partiellement.»

Denna föreskrift ger till en början uttryck- ligt stöd för en regel, som väl i och för sig får anses självklar, nämligen att partiell verk- ställighet i princip kan äga rum, om partens begäran begränsas till att avse någon eller några av flera från varandra fristående prestationer. Föreskriften ger emellertid ock- så vid handen, att om det föreligger en grund för att vägra erkännande och verkställig- het, som hänför sig till endast en del av av- görandet, detta kan erkännas och verkstäl- las i övriga delar. Det måste dock förutsät- tas, att de olika delarna inte står i sådant förhållande till varandra, att partiellt erkän- nande eller verkställande skulle innebära ett åsidosättande av motpartens berättigade in- tressen. Haagkonventionens ifrågavarande be- stämmelse — som i sak synes svara mot exempelvis vad som för svenska skiljedomar följer av 20 & sista stycket lagen om skilje— män — har synts lämplig, och motsvarighet härtill har upptagits i utredningens båda al- ternativa förslag.

5. Innebörden av erkännande och verkställighet

Vid den i det föregående genomförda ut- redningen om förutsättningarna för att ut- ländsk dom skall erkännas och verkställas här i riket har det inte varit nödvändigt att närmare precisera innebörden av de rätts- följder av den utländska domen, som avses härmed. Det har varit tillfyllest att härvid- lag utgå från den allmänna förutsättningen, att domen åtminstone i det väsentliga skall jämställas med. en svensk dom. I detta kapi- tel skall emellertid undersökas, i vad mån det kan finnas anledning att i större eller mindre mån differentiera rättsföljdema av svenska domar och sådana utländska do- mar, som i princip skall erkännas och verk- ställas här. Spörsmålet härom behandlas i det följande i skilda underavdelningar sär- skilt med avseende på rättskraft och verk- ställighet. En tredje underavdelning ägnas åt ordningen för prövning av spörsmål om erkännande och verkställighet.

5.1. Rättskraft

Med att utländsk dom skall erkännas här i riket avses som nämnts företrädesvis att den skall tillerkännas rättskraft här. Även rätts- följder som i doktrinen stundom karakteri- seras såsom konstitutiv effekt eller som ci- vilrättsliga biverkningar eller reflexverk- ningar torde därvidlag vara att inbegripa. Var gränsen rätteligen bör dragas mellan rättsföljder av dessa slag är i och för sig

skäligen oklart. Spörsmålet synes emellertid inte behöva undersökas här, då anledning torde saknas att begränsa erkännande av utländsk dom till att avse rättskraft i en snävare teknisk betydelse av termen.

Det kan däremot vara anledning att dis- kutera, huruvida den rättskraft som skall tilläggas utländsk dom bör vara endast vad som brukar kallas den >>positiva rättskraf- ten» eller >>domens prejudiciella betydelse», eller om erkännande av utländsk dom bör innefatta att den också tilläggs betydelse av rättegångshinder. Det förra av dessa al- ternativ har förordats av Olivecrona, som hävdar att det behov av erkännande av ut- ländska domar, som föreligger, torde kun- na tillgodoses i den formen att utländsk dom — vid prövning i sak av en talan in- för svensk domstol — anses bestämmande för rättsläget.1 I och för sig är denna stånd- punkt invändningsfri, förutsatt givetvis att man beträffande sådana utländska domar, som också är verkställbara, sörjer för att part inte kan uppnå flera exekutionstitlar med risk för att motparten kunde tvingas till dubbel fullgörelse. Läget synes emeller- tid härvidlag vara precis detsamma beträf- fande svenska domar.2 Så länge beträffan- de dessa rättskraft innebär både prejudi- ciell betydelse och betydelse som rättegångs- hinder skulle det därför enligt utredning-

1 Olivecrona, Rätt och dom, 2 uppl. 1966 s. 250. 2 Jfr Welamson i SvJT 1962 s. 491 med hän- visningar.

ens mening innebära en onödig komplika- tion av regelsystemet att härvidlag skilja mellan svenska domar och sådana utländska domar som principiellt skall erkännas här. Varken i Haagkonventionens förarbeten el- ler i förarbetena till de nu gällande svenska lagbestämmelserna om erkännande av ut- ländska domar finns någon antydan om att med erkännande inte skulle åsyftas även att domen tilläggs betydelse såsom rätte— gångshinder. I utredningens förslag avses uttrycken att dom skall gälla eller erkännas inbegripa även denna betydelse utan att nå- gon uttrycklig bestämning i lagtexten an- setts erforderlig.

Också i ett annat hänseende kan det ifrå- gasättas, huruvida erkännande av utländsk dom bör innebära, att den i rättskraftshän- seende fullständigt jämställs med en svensk sådan, nämligen såvitt gäller rättskraftens omfång. Det är ju härvidlag fråga om reg- ler, som väsentligen utbildats i praxis och som kan förutsättas inte fullständigt sam- manfalla i skilda stater. Frågan blir då, hu- ruvida man bör tillämpa reglerna i dom- stolsstaten eller om vid erkännande av ut— ländsk dom här i riket rättskraftens omfång alltid bör bestämmas enligt de svenska reg- lerna. Spörsmålet har såvitt känt inte disku- terats vare sig inom Haagkonferensen eller vid tillkomsten av någon av de konventio- ner i ämnet, till vilka Sverige anslutit sig. Enligt utredningens mening kan det emel- lertid inte råda något större tvivel om att det senare av de nämnda alternativen är att föredra. Denna ståndpunkt kan för vissa situationer — men inte för alla — motiveras av rättsäkerhetshänsyn. Utslagsgivande sy- nes emellertid framför allt vara synpunkten, att tillämpning av utländska rättskraftsreg— ler här i riket skulle vara ägnat att medföra alltför stora praktiska tillämpningssvårig- heter.

5.2. Verkställighet

Också i fråga om verkställighet måste gi- vetvis den principiella utgångspunkten vara, att det är verkställighetsstatens regler som

skall iakttas. Såvitt gäller viss form av exekution, som förekommer i båda staterna men som i dessa inte står till buds för sam- ma typer av anspråk, skulle man emellertid möjligen kunna tänka sig ett hänsynstagan- de till den utländska statens lagstiftning. Om exempelvis denna medger införsel i lön för det anspråk domen avser, skulle då in- försel till fullgörande av domen kunna ske här, även om en svensk dom av motsva- rande innehåll inte kan här verkställas ge- nom införsel. Omvänt finge man måhända tänka sig, att exempelvis införsel, som i och för sig skulle ha kunnat användas till verk- ställighet av en svensk dom, vore utesluten beträffande en utländsk dom, om den ut- ländska lagen inte medger denna form av verkställighet beträffande det anspråk, var- om fråga är. Ett hänsynstagande till den utländska lagstiftningen i antydd utsträck- ning skulle väl knappast möta några större svårigheter på det praktiska planet. Det synes emellertid möta avgörande betänklig- heter, som grundar sig därpå, att tillåtlig- heten av viss typ av exekution inte kan iso- leras från vare sig den närmare utformning- en av reglerna rörande denna exekutions- form eller från det exekutiva förfarandet i övrigt. Att — för att alltjämt använda inför- sel som exempel — domstolsstaten medger införsel för viss typ av fordran, som här inte kan verkställas på detta sätt, kan exem- pelvis sammanhänga med att den utländska statens införselregler har andra begräns- ningar eller särskilda regler till exekutens skydd utan motsvarighet hos oss. Och i den omvända situationen måste beaktas, att den utländska staten kanske i gengäld har andra exekutionsformer som möjliggör en effekti- vare indrivning än som här vore möjlig, om införsel inte finge begagnas. Med hänsyn till bl. &. nu anförda synpunkter synes det ofrånkomligt, att verkställigheten får ske helt med tillämpning av verkställighetssta- tens lagstiftning. Detta innebär bl.a., att vad domen mä innehålla om tvångsmedel inte skall äga tillämpning. Utredningens förslag innehåller — i överensstämmelse med lagstiftningen i anledning av den nordiska och den svensk-schweiziska konventionen —

uttrycklig bestämmelse i sistnämnda hänse- ende.

5.3. Ordningen för prövning av spörsmål om erkännande och verkställighet

Enligt art. 14 st. 1 i Haagkonventionen reg- leras, såvitt annat inte föreskrivits i kon- ventionen, proceduren för uppnående av erkännande eller verkställighet av lagen i den stat, där erkännande eller verkställig- het begärs. Konventionen innehåller i själva verket endast tre artiklar, som kan sägas hänförliga till detta ämne, nämligen art. 13, 17 och 18. Utredningen återkommer i det följande till dessa artiklar. Redan här må emellertid förutskickas, att bestämmelserna i art. 17 och 18 inte är obligatoriska utan kan bilateralt uteslutas, och att viss avvikel- se är medgiven också från art. 13. I allt väsentligt är sålunda procedurfrågoma även för stat som ansluter sig till Haagkonven- tionen överlämnade åt dess egen lagstift— ning.

I överensstämmelse med vad som gäller enligt samtliga hittills meddelade bestäm- melser om giltighet här i riket av utländska domar har utredningen inte funnit någon särskild procedur erforderlig för prövning av spörsmål om utländsk doms rättskraft en- ligt den föreslagna lagstiftningen. Spörsmå- let härom får prövas i anhängigt mål eller ärende, vare sig fråga är om domens bety- delse såsom rättegångshinder eller om dess prejudiciella betydelse.

Likaledes i överensstämmelse med vad som nu gäller såväl beträffande domar från an- nat'nordiskt land som beträffande schweiz- iska domar har utredningen däremot an- sett, att beslut om verkställighet av utländsk dom enligt den föreslagna lagstiftningen inte bör omedelbart anförtros åt kronofogde- m'yndighet. Verkställighet bör förutsätta ett i särskild ordning av en mera kvalificerad instans fattat beslut. enligt vilket den ut— ländska domen må verkställas (exekvatur). Enligt gällande bestämmelser meddelas be- s1ut om verkställighet i fråga om domar från annat nordiskt land av överexekutor, me— dan ett exekvaturförfarande beträffande

schweiziska domar är förlagt till Svea hov- rätt.l Även frånsett att överexekutorsinsti— tutionen kan förväntas bli avskaffad i sam- band med lagberedningens arbete på refor- mering av utsökningsrätten har utredningen ansett det senare alternativet vara att före- dra i detta sammanhang. Antalet ansökning- ar om verkställighet av utländsk dom kan även framgent väntas förbli ringa, och en- dast genom att en enda myndighet blir be- hörig för hela riket torde den ifrågavarande myndigheten kunna vinna nämnvärd förtro- genhet med ärenden av ifrågavarande slag.

Den första fråga som aktualiseras vid en närmare reglering av exekvaturförfarandet är vilka handlingar som sökanden skall till- handahålla. Haagkonventionen innehåller härvidlag i art. 13 följande bestämmelser.

»La partie qui invoque la reconnaissance ou qui demande l'exécution doit produire:

1. une expédition complete et authentique de la décision;

2. s”il s'agit d'une decision par défaut, Yorigi- nal ou une copie certifiée conforme des docu- ments de nature å établir que l'acte introductif d”instance a été régulierement notifié ou signifié å la partie défaillante;

3. tout document de nature å établir que la décision répond aux conditions prévues par l'article 4, alinéa premier No. 2 et, le cas échéant, par l'article 4 second alinéa:

4. sauf dispense de l'autorité requise, la traduction des documents mentionnés ci-dessus, certifiée conforme, soit par un agent diplo- matique ou consulaire, soit par un traducteur assermenté ou juré, soit par toute autre per— sonne autorisée å cet effet dans l'un des deux Etats.

Si le contenu de la decision ne permet pas & l'autorité requise de vérifier que les conditions de la Convention sont remplies, cette autorité peut exiger tous autres documents utiles.

Aucune légalisation ni formalité analoguc ne peut étre exigée.»

1 I prop 1965zl39 s. 23 anges den reglering som avser verkställighet i Sverige av nordiska do- mar och beslut ej ha särskilt exekvaturförfarande. Enligt utredningsmannens mening är det emellertid naturligt att såsom exekvaturförfarande beteckna varje förfarande i anledning av ansökan om verk— ställighet hos en myndighet som inte såsom första instans har annan befattning med verkställigheten än just att besluta, huruvida verkställighet över- huvud skall få ske. Frånsett sällsynta undantags- fall är ju detta förhållandet med överexekutor i fråga om domar från övriga nordiska länder. Hur förfarandet inför överexekutor betecknas har emel— lertid endast terminologiskt intresse.

Härjämte medger art. 23 p. 18 fördrags- slutande stater att bilateralt anpassa listan på de handlingar som skall krävas till sin egen lagstiftning, dock endast i syfte att möjliggöra prövning, huruvida konventio- nens förutsättningar för verkställighet är uppfyllda.

Bestämmelserna i konventionens art. 13 p. 1—3 har erhållit motsvarighet i utredning- ens båda alternativa förslag. De synes på det hela taget inte ge anledning till särskilda kommentarer.?

P. 4 i Haagkonventionens art. 13 inne- håller ett principiellt krav på att de aktu- ella handlingarna skall åtföljas av översätt- ning, som skall vara bestyrkt av endera diplomatisk eller konsulär tjänsteman eller av någon därtill auktoriserad person i någon av staterna. Undantag härifrån skall emel- lertid kunna medges av den myndighet, hos vilken verkställighet söks.

Såvitt översättning överhuvud fordras, synes det onödigt formalistiskt att obetingat kräva, att den verkställts av diplomatisk el- ler konsulär tjänsteman eller därtill särskilt auktoriserad person. Det bör, i överensstäm- melse med vad som stadgas i lagen om er- kännande och verkställighet av domar an- gående underhållsbidrag till barn, vara till- räckligt, att översättningen är styrkt. Den myndighet, hos vilken översättningen före— tes, får då pröva, huruvida den person som bestyrkt översättningens riktighet kan anses ha tillräckliga kvalifikationer härför. I be- traktande av den dispensmöjlighet som en- ligt konventionen skall tillkomma myndig- heten synes denna utformning av lagtexten förenlig med konventionens art. 13.

Hittills meddelade bestämmelser om er- kännande och verkställighet av utländska domar ger ingen möjlighet för myndigheten att dispensera från översättning — frånsett att det anses förutsatt att handling som är skriven på danska eller norska språket också godtas.3 Även om Sverige ansluter sig till Haagkonventionen kan också art. 23 p. 18 möjligen anses erbjuda stöd för upprätthål- lande av ett generellt översättningskrav. Ut- redningen är emellertid av uppfattningen, att ett generellt sådant krav icke bör upp-

ställas. Även om handlingarna är avfattade på annat utländskt språk än danska eller norska bör såväl exekvaturprövningen som eventuellt följande verkställighet inte sällan kunna ske utan att samtliga handlingar i allt fall i sin helhet föreligger i svensk över- sättning. Utredningen föreslår sålunda, att Svea hovrätt skall vara befogad att helt eller delvis medge undantag från kravet på över- sättning.

I överensstämmelse med föreskrift i st. 2 av Haagkonventionens art. 13 föreslår ut- redningen vidare, att ytterligare handlingar skall kunna krävas, om det erfordras för att Svea hovrätt skall kunna bedöma, huruvida villkoren för avgörandets verkställbarhet här i riket är uppfyllda.

Enligt sista stycket av Haagkonventionens art. 13 får ingen legalisering eller motsva- rande formalitet krävas beträffande hand- lingar som företes. Utredningen har inte funnit anledning uppställa krav på sådan formalitet enligt något av de alternativa lag- förslagen, och för överensstämmelse med Haagkonventionen har det befunnits till- räckligt, att ingen föreskrift härvidlag med— delas.

I art. 17 och 18 av Haagkonventionen ges regler om fri rättshjälp och om befrielse från ställande av säkerhet för rättegångs- kostnad. Dessa regler kan emellertid enligt art. 23 p. 20 åsidosättas i staternas bilate- rala avtal. De ämnen, om vilka här är fråga, regleras principiellt av 1954 års Haagkon— vention angående vissa till civilprocessen hörande ämnen av internationell natur. En- ligt utredningens mening saknas anledning att uppställa särskilda bestämmelser i dessa ämnen i den föreslagna lagen. Exekvatur- förfarandet enligt utredningens förslag synes knappast kunna anses utgöra »rättegång», på vilken lagen den 19 nov. 1886 aug. skyl— dighet för utländsk man att i rättegång vid svensk domstol mot inländsk man ställa bor— gen för kostnad och skada är tillämplig. För den händelse denna tolkning skulle anses oriktig, torde frågan om befrielse från sådan

? Angående bevis att avgörandet må verkställas i den stat, där det meddelats, se ovan 5. 114 f. 3 Jfr prop 1965zl39 s. 24,

skyldighet få — allt efter som den må aktu— aliseras genom avtal om ömsesidigt erkän- nande av domar med viss stat — i mån av behov regleras genom ändring av KK 19 maj 1961 ang. säkerhet för kostnad och ska- da i rättegång, i vilken talan föres av ut- ländsk part. Beträffande fri rättegång gäller f. n., att sådan inte kan erhållas, när hovrätt är första domstol! Frågan om möjlighet för part att erhålla fri rättegång i exekvaturför- farande inför Svea hovrätt bör enligt utred- ningens mening tas upp i samband med en allmän revision av lagstiftningen om fri rät- tegång.

Enligt hittills meddelade bestämmelser om verkställighet av domar som förutsätts inte vara nordiska gäller allmänt, att ansö- kan om exekvatur inte får bifallas utan att motparten haft tillfälle att svara. Motsva— rande bestämmelse har upptagits i utred- ningens förslag. Föreslagna bestämmelser om säkerhetsåtgärd, för vilka tidigare redo- gjorts, avser att eliminera risken för att sö- kanden lider rättsförlust genom den tidsut- dräkt som kravet på motpartens hörande föranleder.5

Nu gällande bestämmelser om exekvatur- förfarande innehåller inga andra särskilda föreskrifter om förfarandet än dem, som i det föregående berörts. Inte heller har nå- gon föreskrift givits om de särskilda bestäm- melsemas supplerande med regler av mera allmän räckvidd. Det finns därför ett visst utrymme för osäkerhet i fråga om vad som skall anses gälla beträffande enskildheter i förfarandet. Utredningen har övervägt, i vad mån en mera detaljerad specialreglering och/eller uttrycklig hänvisning till supple- rande lagstiftning kan anses påkallad men har stannat för uppfattningen, att en sådan närmare reglering på det hela taget kan även i fortsättningen undvaras. Endast i ett hänseende har en uttrycklig bestämmelse synts önskvärd, nämligen beträffande den ordning, i vilken motparten skall beredas tillfälle att yttra sig över ansökningen. Ut- redningen föreslår en bestämmelse, enligt vilken ansökningen skall delges motparten enligt de för stämning i tvistemål gällande reglerna. Det synes ur rättssäkerhetssyn-

punkt väsentligt, att s.k. surrogatdelgivning enligt 33: 8 RB inte godtas och kungörelse- delgivning enligt 33: 12 st 2 RB inte får an- vändas under andra förutsättningar än dem som anges i 33: 13 RB.

Att hovrätten äger förordna om ytterli- gare skriftväxling om det befinnes påkallat synes utan vidare givet. Det skulle kunna ifrågasättas, huruvida hovrätten inte också borde ges befogenhet att vid behov förordna om muntlig förhandling. Särskilt från sö- kandens synpunkt skulle en dylik befogen- het kunna tänkas vara av viss betydelse, en- kannerligen för utredning angående dom- stolens behörighet. Helst som behörighets— frågan inte är omedelbart avhängig av vil- ken grund domstolen åberopat till stöd för sin behörighet utan beror på den anknyt- ning tvisten faktiskt haft till domstolsstaten, är det inte uteslutet att part någon gång kunde ha intresse av att förebringa muntlig bevisning. Det har emellertid inte ansetts påkallat att komplicera förfarandet med tanke på sådana fall, som rimligtvis måste antas bli sällsynta. Om det skriftliga förfa- randet inte ger otvetydigt vid handen, att villkoren för verkställighet här i riket är uppfyllda, bör ansökningen avslås. Beslut varigenom exekvatur vägras förutsätts emel- lertid inte ha rättskraft i rättegång. Sökan- den kan alltså instämma sin talan till dom- stol och därvid åberopa den utländska do- men.6 Härigenom vinnes möjlighet till all- sidig prövning av förutsättningarna för do- mens erkännande. Mera tvivelaktigt är må- hända, om ett positivt beslut om exekvatur också skall anses innefatta ett slutligt ställ- ningstagande till frågan om erkännande av domen. Enligt utredningens mening bör emellertid beslutet inte tilläggas annan be- tydelse än som framgår av dess ordalydelse, nämligen att den utländska domen får verk- ställas. Principiellt torde därmed inte vara uteslutet, att exekuten kan i svensk process, där den utländska domen befinnes sakna

* Se NJA 1960 s. 386. 5 Se ovan s.113 f. ” Med hänsyn till stadgandet i 103 RB torde svensk domstol praktiskt taget undantagslöst vara behörig i fall, där intresse av verkställighet här i riket finnes.

rättskraft, uppnå ett avgörande i strid mot denna, varigenom exekutionen kan neutrali- seras.

I överensstämmelse med hittills meddela- de föreskrifter har föreslagits, att det ut- ländska avgörandet skall verkställas som svensk dom, vilken äger laga kraft, om hov- rätten bifallit ansökningen och inte högsta domstolen efter besvär mot hovrättens be- slut förordnar annat.

6. Spörsmål om ikraftträdande och följdändringar

Eftersom den föreslagna lagen — enligt vad som utvecklats ovan under 2.4 — inte kommer att innehålla direktiv som är bin— dande för någon förrän förordnande om dess tillämpning på domar från viss stat meddelats, synes några särskilda bestämmel- ser om lagens ikraftträdande inte erfordras. Lagen kommer därmed att, enligt lagen den 1 juni 1894 ang. tiden för allmänna författningars trädande ikraft, bli formellt gällande fyra veckor efter den dag då den enligt uppgift i SFS utkommit från trycket. Från vilken tidpunkt förordnande om lagens tillämpning på domar från viss stat skall lända till efterrättelse blir i sin tur normalt beroende på vad som härvidlag överenskom- mes med denna stat. Detsamma gäller frå- gan, i vad mån domar som meddelats redan före ikraftträdandet av sådant förordnande skall inbegripas. Såvitt gäller bilaterala kon- ventioner inom ramen för Haagkonventio- nens regelsystem förtjänar emellertid näm- nas, att enligt Haagkonventionens art. 22 st. 1 endast domar meddelade efter ikraft- trädandet av den bilaterala överenskommel- sen inbegripes, såvida inte sistnämnda över- enskommelse innehåller bestämmelse av an- nan innebörd.

Intet av de alternativa förslag utredning- en framlägger har synts påkalla några ome- delbara följdändringar. För det fall, att Sverige skulle ansluta sig till Haagkonven- tionen, må framhållas, att detta inte kan komma i konflikt med hittills antagna be-

stämmelser om erkännande av utländska domar på området, eftersom dessa har för- anletts av internationella överenskommelser och redan ingångna sådana enligt Haagkon- ventionens art. 24 st. 1 och art. 26 inte be— rörs av konventionen. Redan av hänsyn till det önskemål om enhetlighet och överskåd- lighet beträffande lagstiftningen om erkän- nande av utländska domar som särskilt om- nämnts i utredningens direktiv kan det emellertid bli aktuellt att omsider söka åt- minstone i viss utsträckning samordna hit- tills utfärdade bestämmelser med en sådan baslag som här föreslås. Det förefaller dess- utom sannolikt, att vissa sakliga ändringar i dessa bestämmelser kan befinnas i och för sig motiverade, både utifrån synpunkter som framförts i denna utredning och av andra skäl. Helst som en revision av ifrågavaran- de lagstiftning måste föregås av internatio- nella förhandlingar har emellertid utred- ningen inte ansett sig kunna i förevarande sammanhang framlägga några förslag här- vidlag. Överläggningar mellan de nordiska länderna angående en revision av 1932 års konvention — vilka för Sveriges del i första hand anförtrotts åt utredningen — har emel- lertid inletts.

Sommaire

La législation suédoise ne contient pas de régles générales sur la reconnaissance et l'exécution des décisions judiciaires étrangeres résultant d'une procédure civile. En revanche, il existe des dispositions lé- gales spéciales qui régissent certaines caté- gories de jugements ou arréts. Ces dispo- sitions, introduites dans le droit national ä la suite d'accords internationaux, portent d'une part sur l'ensemble des décisions rendues dans certains pays, et d'autre part sur celles qui, dans des matiéres particu- lieres, ont été rendues dans tel ou tels pays. Ces groupes n'ont ni l'un ni l'autre grande envergure. Le premier ne comprend que les jugements prononcés dans les autres pays nordiques et en Suisse. Le second vise notamment certaines décisions statuant en matiére d'état et de capacité des per- sonnes, de droit de famille et en matiére successorale.

Le tres vaste domaine qui n'est pas réglé par la loi comprend, abstraction faite des cas mentionnés ci-dessus, tous les jugements prononcés en matiere patrimo- niale et en outre des groupes importants de decisions rendues dans le secteur du droit de famille. Dans tous les cas de décisions étrangeres qui relévent du do- maine non réglé par la loi, il est certain qu'il ne peut étre question d'une exécution directe en Suede, conforme aux disposi- tions applicables aux jugements suédois. Il existe cependant une certaine marge d'ap-

préciation lorsqu'il s'agit de savoir dans quelle mesure une juridiction suédoise doit tenir compte d'un jugement étranger qui a une incidence sur une action intentée en Suede. Sur le plan de la jurisprudence, l'examen des arréts de la Cour supréme révele que cette question n'a connu d'actua- lité que dans un petit nombre de cas. Deux arréts prononcés par la Cour Su- préme au XIXe siecle, qui se trouvent référés dans la revue Naumanns Tidskrift (NT 1864 p. 499, et 187l p. 495), montrent que la Cour inclinait å l”époque å répondre en principe affirmativement å la ques- tion. Mais il est difficile de savoir avec certitude si ces arréts impliquent autre chose et plus que la possibilité de re- connaitre å un jugement étranger une cer- taine force probante dans des situations particuliEres. La Cour se prononca de facon nettement négative dans le cas rap- porté dans NJA 1894 page 96. Dans cette affaire, ou il s'agissait du recouvrement des frais et dépens auxquels avait été con- damné le défendeur par un jugement an— glais, le Tribunal de premiere instance, dont la décision fut confirmée par les instances supérieures. déclara (( qu'en Suede le jugement anglais n'avait pas autorité de chose jugée et ne pouvait pas étre pris en consideration pour établir la preuve ». Quant aux cas mentionnés dans NJA 1910 page 594 et 1913 page 326, il ressort de l'exposé des motifs que la juridiction sué-

doise ne rejetait pas catégoriquement l'idée de reconnaitre å une décision étrangére une certaine force probante. Dans un cas plus récent, mentionné dans NJA 1935 page 611, 0121 il était question comme dans le cas de 1894 d'un jugement anglais sur les frais et dépens, la juridiction suédoise aurait, semble-t-il bien, reconnu au jugement anglais une force de l'espéce. On a inter- prété ce cas en considérant comme acquis que c'était le défendeur qui avait la charge de prouver que le jugement étranger n'était pas juste. Deux cas plus récents, rapportés par NJA 1949 page 724, et 1956 page 337, sont intéressants dans ce contexte, mais ne permettent pas de déterminer avec cer- titude dans quelle mesure il faut tenir compte des jugements étrangers. Dans au- cun des cas mentionnés ici la Cour Su— préme ne semble avoir reconnu au juge- ment étranger l'autorité de chose jugée.

Sur le plan de la doctrine on s'est autre- fois montré en général défavorable å l'idée de reconnaitre en Suede å un jugement étranger quelque autorité de chose jugée en l'absence d'une disposition légale å cet effet. Mais une évolution s'est faite å cet égard, changement d'attitude qu'illustrent par exemple Undén dans Svensk Juristtid- ning 1933, page 105 et suiv., Karlgren dans » Kortfattad lärobok i internationell privat- och processrätt » (Manuel de droit inter- national privé et de procédure interna- tionale), troisieme édition 1966, page 198 et suiv., et Olivecrona dans (( Rätt och dom » (Droit et jugement), deuxieme édi- tion 1966, page 249 et suiv.

Le 9 décembre 1960 le ministre de la justice décida de nommer un expert chargé d'étudier la question de l'exécution en Suéde des décisions judiciaires étrangéres résultant d'une procédure civile et les ques- tions annexes. Dans ses directives, le mi- nistre rappelait que l'on avait pris récem- ment l'initiative de conclure de nouveaux accords sur la reconnaissance et l'exécution des jugements étrangers et que la Confé- rence de la Haye de droit international privé avait, en 1960, entrepris des tra- vaux préparatoires en vue d'élaborer une

convention multilatérale en la matiére. En outre, il déclarait notamment ceci.

Sans aucun doute, une évolution dans ce sens est souhaitable. Il est bien entendu du plus haut intérét que dans les litiges visés ici on évite autant que possible les double procés et les frais et pertes de temps qui en découlent. On devrait pouvoir reconnaitre en Suéde les jugements prononcés dans un pays étranger dont le systéme judiciaire offre selon nos conceptions les garanties propres å assurer une bonne administration de la justice, et, dans la mesure ou il s'agit du versement d'une somme ou de quelque autre prestation, pouvoir procéder å leur exécution. L'intérét que pré- sente un tel ordre des chose pour la Suede s'est accru du fait que nous participons aux activités de l'Association Européenne de Libre- Echange et aussi en raison de l'intensification de nos échanges commerciaux et, plus générale- ment, de nos communications avec les pays étrangers. Vu ce qui précéde, il y a lieu, semble-t-il, de reconsidérer l'attitude en principe négative prise par la Suéde en matiére de re- connaissance et d'exécution des jugements étrangers. La méthode appliquée jusqu'ici qui permet d'exécuter un jugement étranger aprés la conclusion d'un accord avec un pays dé- terminé et gråce å une législation nationale particuliere, ne peut pas étre satisfaisante 21 13. longue. Dans un tel systeme la législation doit fatalement manquer de simplicité et d'uni- formité. C'est pourquoi il faut étudier si l'on peut le remplacer en introduisant dans notre législation des dispositions générales sur la reconnaissance et l'exécution des jugements étrangers. Ces dispositions pourraient entrer en vigueur å l'égard d'un autre pays soit aprés la conclusion avec ce pays d'un accord sur la reconnaissance et l'exécution mutuelles des jugements, soit éventuellement, sous certaines conditions, méme en l'absence d'un accord de l'espéee.

La Conférence de La Haye de droit in- ternational privé avait nommé, lors de sa neuvieme session en 1960, une commission spéciale chargée d'étudier entre autre l'étab- lissement d'une convention sur la recon- naissance et l'exécution des jugements étran— gers. Un avant-projet de texte de conven- tion élaboré par la commission fut traité å la dixieme session de la Conférence de La Haye de 1964 et finalement adopté lors d'une session extraordinaire en 1966. Nous désignerons ce texte adopté par le terme de Convention de La Haye. L'enquéteur suédois, considérant l'importance que re-

vétent les travaux consacrés å cette con- vention pour l'étude dont il est chargé, a jugé raisonnable de n'achever sa tåche que lorsque l'unité se serait faite sur un texte de convention définitif.

En 1964, le gouvernement suédois trans— mit l'avant-projet de la commission å di- verses autorités publiques et organisations, pour avis. L'un des avis, auquel se sont ralliées un certain nombre d'organisations économiques et commerciales, a mis en doute qu'il y ait lieu de prévoir un besoin accru de reconnaissance et d'exécution des jugements étrangers. On y faisait en outre valoir, entre autre, que la réglementation pratiquée actuellement, qui incite dans une certaine mesure les parties ä trancher leurs différends par arbitrage, ou tout au moins ä élire un for d'un commun accord ou å réduire leurs dissensions par négociation, était préférable å un systeme qui offre å l'une des parties la possibilité d'entrainer la partie adverse, contre la volonté de celle-ci, dans un proces devant une ju- ridiction étrangére qui tranche définitive- ment le litige.

Dans son rapport l'enquéteur gouver- nemental rend compte des arguments avan- cés contre un accroissement de l'autorité reconnue aux jugements étrangers et y ré- pond de facon assez détaillée. Quant å lui, c'est une attitude positive qu'il adopte en face de ce probléme, et il déclare en substance ce qui suit.

Dans un litige international il est actuel- lement de regle qu'en l'absence de régle- mentation conventionelle, ce soit le lieu oil le défendeur a des biens qui soit déter— minant pour le choix du for. Bien en- tendu, il serait préférable que l'équilibre ä établir entre les intéréts contraires des parties, qui chacune désire que le proces ait lieu dans son propre pays, le fut en fonction de bases plus rationelles. Cela étant, et compte tenu notamment du fait que notre pays a des relations de plus en plus étendues avec les pays étrangers, une évolution vers une plus vaste reconnais— sance internationale des jugements semble souhaitable.

Selon 1'enquéteur, si l'on veut satisfaire å l'intérét que nous avons de voir les jugements suédois reconnus å l'étranger dans une mesure raisonnable il faut en principe poser en préalable å la recon- naissance en Suéde des jugements étrangers, que les jugements suédois soient traités de facon correspondante å l'étranger. C'est au législateur qu'il doit appartenir de juger si cette condition est remplie å l'égard de tel ou tel Etat. En regle générale la réci— procité désirable ne pourrait guére étre obtenue que par la conclusion d'accords avec les pays étrangers intéressés.

Selon le systeme actuellement appliqué jusqu'ici en Suede, tout accord sur la re- connaissance et l'exécution mutuelles des jugements fait naitre une législation par- ticuliere qui transforme le contenu de l'ac- cord en droit national. C'est cette législa- tion que nos autorités sont tenues d'appli- quer. Aux termes des directives données å l'enquéteur, celui-ci a été chargé, comme nous l'avons mentionné, d'étudier si on ne pourrait pas substituer å cet ordre des choses des dispositions générales en la ma— tiére, qui pourraient étre mises en vigueur ä l'égard d'un autre pays soit aprés la con— clusion d'un accord de réciprocité, soit méme, éventuellement, dans d'autres cas.

L'enquéteur estime que la question de la reconnissance et de l'exécution des juge- ments étrangers doit pouvoir étre réglée, dans une large mesure en tout cas, de facon uniforme par rapport å tous les Etats dont les jugements sont susceptibles d'étre envisagés. Si les dispositions sont groupées dans une loi dont le champ d'application est général et la teneur celle qu'indiquent les directives, on pourrait semble-t-il, mieux que ce n'est le cas dans le systeme actuel, satisfaire au voeu d'ob- tenir une législation aussi uniforme que possible. C'est pourquoi l'enquéteur pro- pose que la question de la reconnaissance et de l'exécution des jugements étrangers soit réglée par une loi de l'espece. Il est bien entendu prévu qu'il pourra s'avérer nécessaire d'établir des dispositions spé- ciales par rapport är certains Etats.

La loi ne deviendrait applicable par rap- port å différents Etats qu'apres que le gouvernement et le parlement l'auraient or- donné. Ce nouveau systéme n'aurait done pas d'incidence sur les lois qui sont d'ores et déjå en vigueur. Il est prévu qu'une ordonnance de l'espece ne sera donnée, en régle générale tout au moins, que par rapport 21 un Etat avec lequel la Suéde a conclu un accord de réciprocité. C'est pourquoi les dispositions de la loi ont été concues de facon å pouvoir répondre autant que possible au contenu d'éventuels accords bilateraux. La plupart des pays avec lesquels il pourrait étre question dans un avenir relativement proche de conclure ce genre d'accords appartiennent au groupe des Etats membres de la Conférence de La Haye. On peut donc considérer que la Convention de La Haye de 1966 offre les meilleurs critéres pour juger des conditions que les Etats avec lesquels nous négocie- rons sont susceptibles de poser.

L'enquéteur a considéré que répondre å. la question de savoir si la Suéde doit adhérer ä cette convention sortait du cadre de l'enquéte. C'est ce qui explique qu'il ait envisagé sur quelques points différentes dis- positions correspondant aux deux termes de l'alternative: adhésion ou non adhésion de la Suéde å la Convention de La Haye.

Dans l'hypothese d'une ratification par la Suéde de la Convention de La Haye, l'enquéteur 3 då choisir dans son projet entre les regles primaires de la Convention et telles dérogations concédées aux termes de la Convention, qui pourraient figurer å de futurs accords bilateraux complemen- taires. Dans l'hypothese contraire, celle ou la Suéde n'adhérerait pas ä la Con- vention, il s'est efforcé de suivre pourtant, dans toute la mesure possible, le schéma de la Convention en raison de sa valeur de critére qui permet, comme nous venons de l'évoquer, d'imaginer les solutions qui pourraient étre exigées ou acceptées par nos partenaires étrangers lors de négocia- tions bilatérales. Nous allons présenter dans ce qui suit un sommaire de l'essentiel de la loi. Il exposera en premier lieu ce

qu'elle contiendrait dans l'hypothese d'une ratification de la Convention par la Suéde. Nous indiquerons dans une certaine mesure sur quels points le texte rédigé dans cette optique diverge du systeme de regles pri- maires de la Convention de La Haye. Et d'autre part, nous rendrons compte des solutions de remplacement envisagées en cas de non-ratification.

La loi est applicable aux décisions ju- diciaires rendues en matiére civile et com- merciale. Le champ d'application étant ainsi déterminé en fonction de la nature du litige quant au fond, il comprend, en plus des jugements résultant d'une pro- cédure civile, les jugements en matiére civile prononcés au cours d'une procédure pénale. On a prévu des exceptions pour les décisions rendues dans quelques do- maines de droit qui dans une certaine mesure ont déjå été l'objet d'une législa— tion particuliére. Ainsi la loi ne sera pas applicable aux litiges dont l'objet touche å l'état et å la capacité des personnes physiques ou morales ou releve du droit de famille ou du droit successoral. Il importe de souligner que cette exception porte exclusivement sur des décisions judiciaires statuant å titre principal dans ces matiéres. Au cas ou il s'agit d'une question préalable, c'est la régle principale qui joue. Il faut toutefois noter que dans un tel cas la loi prévoit une certaine marge permettant une révision au fond. Par ailleurs, sont exclus directement les jugements tranchant certains différends relatifs aux faillites. La loi ne comprend pas non plus les jugements pro- noncés dans certaines matiéres réglées par législation spéciale, telles que les dommages dans le domaine nucléaire. Enfin, sont exceptées les decisions qui ordonnent des mesures provisoires ou conservatoires.

Les dispositions de la loi qui régissent l'exécution sont également applicables, mu- tatis mutandis, aux transaction passées de- vant un tribunal en cour d'instance.

La loi est applicable ä une condam- nation aux frais et dépens ä condition que cette décision découle d'une décision tran- chant le litige quant au fond qui satis-

fasse aux conditions requises par la loi pour la reconnaissance et l'exécution. I] en va de méme pour les décisions judi- ciaires relative aux frais et dépens rendues en raison d'une demande de reconnaissance ou d'exécution d'un jugement étranger, que l'on ait fait droit ou non å la demande, pourvu que le requérant se soit prévalu des dispositions de la Convention de La Haye. Est assimilée å une décision judi- ciaire la décision d'un fonctionnaire appar- tenant å un tribunal ou d'une autre per- sonne ayant autorité pour la prendre, si cette décision peut faire l'objet d'un recours judiciaire. En ce qui concerne les frais et dépens, l'enquéteur présente un projet al- ternatif qui est incompatible avec le sys- téme de régles de la Convention de La Haye. Selon cette autre formule, les frais et dépens liés å une demande de recon- naissance ou d'exécution d'un jugement étranger échappent au champ d'application de la loi. Quant aux autres catégories de frais et dépens, il est prescrit que la dé— cision obligeant une partie ä supporter les frais et dépens de la partie adverse ou å rétribuer les témoins ou experts est assi- milable aux jugements qui tranchent le litige quant au fond. Par cette prescription l'enquéteur a voulu inclure certaines dé- cisions que l'on ne peut pas considérer comme rendues en raison du jugement quant au fond. En l'espece: d'une part toute décision par laquelle une partie, quelle qu'ait été l'issue de l'affaire, s'est vu con- damnée pour le motif de non observation des regles de procédure ä supporter les frais et dépens de la partie adverse, d'autre part toute décision par laquelle le deman- deur a du supporter les frais et dépens du défendeur lorsque l'affaire a été déclarée irrecevable, et enfin les décisions sur la rétribution des témoins ou experts.

Un préalable requis pour qu'une déci— sion ä laquelle la loi est applicable soit reconnue ou exécutée est que cette décision ait acquis force de chose jugée et ait été rendue par une juridiction compétente aux termes de la loi.

L'enquéteur, se guidant sur la plupart

des conventions bilatérales modemes en la matiére — en dehors de la Convention de La Haye — a choisi de régler la ques— tion de la compétence en dressant l'inven— taire des regles de compétence å appliquer.

La décision sera considérée comme ren— due par un tribunal compétent dans un Etat étranger si le défendeur avait lors de l'introduction de l'instance sa résidence ha- bituelle dans cet Etat étranger. Au cas ou le défendeur est une personne morale, le tribunal est considéré comme compétent si le défendeur avait au moment susmentionné son srége, son principal établissement ou son lieu de constitution dans le pays oil le jugement a été prononcé. Le fait que le forum negotii se soit trouvé dans l'Etat étranger, c'est—å—dire que le défendeur, au moment de l'introduction de l'instance ait eu un établissement commercial, industriel ou autre, ou encore une succursale, peut étre invoqué pour fonder la compétence, å condition toutefois qu'il s'agisse d'une contestation relative å ces activités. On considérera en outre que le tribunal était compétent si l'action judiciaire a eu pour objet une contestation relative å un im- meuble situé dans l'Etat étranger. Il en va de méme lorsque le fait dommageable sur lequel est fondée l'action et qui a pro- voqué un prejudice d'ordre corporel ou matériel est survenu dans l'Etat étranger et que l'auteur du fait y était présent å ce moment. En outre on admet la compétence du tribunal étranger lorsque, par une con- vention écrite ou par une convention ver- bale confirmée par écrit dans un délai raisonnable, les parties se sont soumises å la compétence du tribunal de l'Etat d'ori- gine pour connaitre des différends nés ou å naitre ä l'occasion d'un rapport de droit déterminé. Il en va de méme lorsque le défendeur a procédé au fond sans décliner la compétence du tribunal d'origine ou faire de réserves sur ce point; toutefois, cette compétence ne sera pas reconnue si le défendeur a procédé au fond pour s'op- poser å une saisie ou en obtenir la main- levée. Enfin, le tribunal sera considéré compétent si le demandeur a été débouté

de sa demande et que ce jugement ait été invoqué contre lui. Ces trois dernieres regles sur la reconnaissance de la com- pétence d'un tribunal étranger sont assor- ties d'une réserve visant les cas ou la Suéde s'oppose å la compétence å raison de la matiére.

Au sujet des régles de compétence, c'est également une alternative que propose l'en- quéteur. La solution qui part de l'hypo- these que la Suéde ne ratifie pas la Con- vention de La Haye, différe de celle que nous venons d'exposer sur les points sui- vants: le fait que le lieu de constitution d'une personne morale se trouve dans l'Etat étranger n'est pas pris en considéra- tion, la regle sur le forum negotii est rédigée de facon å exclure le point de rattachement (( ou autre » (établissement), et enfin il n'est pas admis que l'on puiSSe fonder la compétence sur le fait que le demandeur a été débouté.

Les dispositions qui régissent la com- pétence se trouvent complétées de regles selon lesquelles une décision rendue en raison d'une demande reconventionnelle est considérée, dans certaines conditions, comme émanant d'un tribunal compétent. Ainsi on considérera que la décision con— sécutive å une demande reconventionnelle a été rendue par un tribunal compétent dans l'Etat étranger s'il s'avére que ce tribunal aurait été compétent, en vertu de l'un des éléments fondant la compétence énoncés ci-dessus, pour connaitre de l'ac- tion å titre principal. Dans cette apprécia- tion on élimine cependant la possibilité de fonder la compétence en invoquant que le tribunal n'a pas fait droit å la demande. Enfin, on considérera le tribunal étranger comme compétent å connaitre d'une de- mande reconventionnelle s'il s'avere qu'il était compétent pour connaitre de la de- mande principale en vertu de l'un des éléments fondant la competence et que la demande reconventionnelle dérive du méme fait que la principale.

S'agissant des régles de compétence appli- cables aux demandes reconventionnelles, la solution de remplacement ne differe ma-

tériellement de celle que nous venons de présenter que sur les points ou les diver- gences des autres régles de competence ont une incidence.

Aux termes de l'article 9 de la Con- vention de La Haye l'autorité saisie d'une demande de reconnaissance et d'exécution sera, en appréciant si le tribunal doit étre reconnu compétent conformément a la Con— vention, liée par les constatations de fait sur lesquelles ce tribunal a fondé sa com- pétence, å moins qu'il ne s'agisse d'une décision par défaut. L'enquéteur a con- sidéré qu'å plusieurs points de vue cet article était discutable, et puisque y sou- scrire ne constitue pas une condition de ratification de la Convention, il n'a fait figurer de regles correspondantes ni dans l'un ni dans l'autre de ses projets de loi.

On prévoit des exceptions aux regles de compétence lorsque l'on doit considérer que la compétence exclusive å raison de la matiére ou d'un accord entre les parties appartient aux tribunaux suédois, å une autre juridiction ou å des arbitres. Méme au cas ou le tribunal étranger aurait été compétent, la décision n'emportera pas la reconnaissance ou 1'exécution au cas ou une telle mesure serait manifestement in- compatible avec l'ordre public de la Suéde. 11 en va de méme si une instance fondée sur les mémes faits et ayant le méme objet a été introduite en Suéde avant qu'elle ne le soit dans un pays étranger et que le litige est pendant devant le tribunal suédois. Il existe encore un cas oil la décision ne sera pas reconnue bien qu'elle ait été rendue par un tribunal compétent, c'est celui ou ce tribunal a du, pour statuer, se prononcer sur une question re- levant du droit de famille, en matiére d'état ou de capacité des personnes physiques ou morales ou en matiére successorale, et que la décision a été influencée par l'application d'une autre loi que celle qui aurait dfi étre appliquée conformément au droit interna- tional privé suédois.

Le projet concu dans l'hypothése d'une ratification par la Suéde de la Convention de La Haye differe de l'autre en ceci qu'il

spécifie expressément quelques autres situa— tions ou la décision étrangere ne sera pas admise. Tel est le cas ou la décision résulte d'une fraude commise dans la pro- cédure, celui ou un jugement a été pro- noncé dans la méme affaire soit en Suéde soit par un tribunal d'un autre Etat étranger, et si le jugement réunit par ailleurs les conditions nécessaires pour la reconnaissance et l'exécution en Suéde. La regle sur la fraude de procédure n'a sans doute guere d'importance pratique, étant donné la présence de la clause sus— mentionnée sur l'ordre public. Puisque les régles qui visent un conflit de jugements ne peuvent guere contenir quoi que ce soit qui ne ffit applicable méme en l'absence de ces regles, et vu qu'elles ont été con- sidérées comme présentant certains incon— vénients, elles ne figurent pas dans le pro- jet concu dans l'hypothese en la Suéde ne ratifierait pas la Convention.

L'article 6 de la Convention de La Haye prescrit que la décision signifiée å une partie défaillante n'est exécutoire en Suéde que si l'acte introductif d'instance lui a été notifié selon les regles de l'Etat en la décision a été rendue et si, compte tenu des circonstances, elle a disposé d'un délai suffisant pour présenter sa defense.

Selon les travaux préparatoires de la Convention, au sens que leur donne le rapport Officiel rédigé sur la Convention, cette disposition implique que le juge requis doit reconnaitre et exécuter la décision étrangere si d'apres les circonstances objec— tives de chaque cas c'oncret la partie dé- faillante devrait normalement avoir pris connaissance de l'acte introductif d'instance. Sur ce point, l'enquéteur a estimé qu'il était souhaitable de faire bénéficier le dé- fendeur d'une plus grande protection. C'est pourquoi, dans l'hypothese ou il ne peut étre question pour la Suéde de ratifier la Convention de La Haye, il pose comme condition de la reconnaissance et de l'exé- cution d'un jugement par défaut — en plus de la signification prévue par les régles de l'Etat d'origine — le fait que le défendeur, apres avoir eu connaissance

de l'acte introductif d'instance, a disposé d'un délai suffisant pour présenter sa dé- fense. On suppose dans ce contexte que c'est au défendeur qu'il incombe, le cas échéant, d'invoquer qu'il n'avait pas eu connaissance de l'introduction de l'instance, mais qu'au cas ou cet argument est avancé c'est le demandeur qui a la charge de prouver que le défendeur en avait eu con- naissance.

Si une décision statuant sur plusieurs chefs de demande ne peut étre sur cer- tains points, reconnue ou exécutée en Suede, elle ne sera pas considérée pour autant comme non valable dans sa totalité, pourvu que les chefs soient dissociables.

Toute décision étrangere qui est valable en Suéde conformément aux régles expo— sées ci-dessus et qui est exécutoire dans l'Etat oil elle a été rendue sera exécutée, sur demande, en Suéde également.

La demande d'exécution est soumise ä l'appréciation de la Cour d'appel de Svea. L'exécution ne peut pas étre accordée sans qu'il ait été donné ä la partie adverse l'occasion de se prononcer. S'il est fait droit å la demande, la décision est exé— cutée å titre de jugement suédois ayant acquis force de chose jugée sauf si la Cour Supréme en a décidé autrement en statuant sur un recours. Si la décision pre— scrit de mesures coercitives, cette prescrip- tion ne sera pas applicable.

Pour compléter les régles sur la recon- naissance et l'exécution des jugements étrangers, la loi contient une regle selon laquelle le tribunal suédois doit se dessaisir ou surseoir å statuer, si l'action porte sur un objet au sujet duquel une affaire est pendante devant un tribunal étranger et ä la condition que cette action puisse donner lieu å une décision qui serait valable en Suéde. Il est dit expressément que cette régle ne s'oppose pas å ce qu'un tribunal ordonne des mesures provisoires ou con- servatoires. La regle correspondante de la Convention de La Haye a un caractere fa- cultatif en ceci qu'elle prévoit que l'auto— _rité judiciaire a la faculté de se dessaisir jou de surseoir å statuer. Cependant, la

Convention permet de donner å cette regle un caractere impératif. Si l'enquéteur a opté pour une regle obligatoire, c'est que sous cette forme la disposition préte moins å interprétations diverses au stade de l'appli- cation et qu'elle sert mieux son objectif, qui est de prévenir les jugements contra- dictoires.

Une des dispositions de la Loi suédoise sur l'exécution prescrit que celui qui a obtenu une mesure conservatoire doit saisir un tribunal dans un délai déterminé, en général d'un mois, å moins qu'il ne l'ait déjå fait. S'il ne se conforme pas å cette régle, ou en cas de non-lieu, d'abandon de poursuite ou de péremption d'instance, la mesure ne sera pas maintenue. Cette regle ne vise que les tribunaux suédois. C'est pourquoi l'enquéteur a jugé utile de pro- poser que la loi assimile å cet égard l'in- stance dont est saisi un tribunal étranger ä celle qui est introduite aupres d'un tri- bunal suédois, pourvu que le proces étranger puisse résulter en un jugement valable en Suéde.

S'agissant des mesures conscrvatoires, les dispositions suivantes sont également pro- posées.

La décision ordonnant une mesure con— servatoire n'est plus applicable deux se- maines apres que la décision prononcée dans le procés étranger a acquis force de chose jugée, si la demande d'exécution n'a pas été faite dans ce délai. Si elle l'a été, la décision de l'autorité exécutive restera valable jusqu'å ce que la demande ait fait l'objet d'une décision, å moins que la Cour d'appel n'en décide autrement. En l'absence d'une décision ordonnant une mesure con- servatoire, la Cour d'appel peut, sur de- mande de la partie requérante, ordonner une telle mesure en attendant que la de- mande d'exécution ait fait l'objet d'une décision.

Traduit du suédois par Malou Höjer.

Part 1

Section ] . (Short title)

This Act may be cited as The Foreign Money-Judgments Act.

Section 2. (Applicability)

This Act applies to the recognition and enforcement of judgments in civil and commercial matters.

Section 3. (Definitions)

In this Act: (a) "foreign judgment" means a final judgment, decree or order or part thereof, made by a court of a foreign State, whereby a definite sum of money is payable, but does not include a sum payable in respect of a tax or penalty;

(b) "final judgment" means one that is capable of being enforced in the State of the original court, although there may still be open an appeal or other method of attack in that State;

(c) "original court” means the court by which the foreign judgment was given;

(d) "judgment debtor” means the party against whom the foreign judgment was given.

Part II — Recognition

Section 4. (When Recognized)

A foreign judgment is recognized in this State as conclusive between the parties and may be relied upon as a defence or counter- claim except where:

(a) the original court lacked jurisdiction under Section 5; or

(b) the foreign judgment was given by default and the court in which recognition is sought is satisfied that the judgment debtor, being the defendant, did not have notice of the proceeding in the original court in sufficient time to enable him to defend and did not appear; or

(c) the original court denied natural justice, that is the foreign judgment was not rendered by an impartial tribunal or under a procedural system compatible with the requirements of due process of law; or

(d) the foreign judgment is based upon a cause of action which is contrary to the strong public policy (ordre public interna- tional) of the State; or

(e) the foreign judgment is based upon a cause of action which has formed the subject of another judgment between the same parties recognized as res judicata under the law of this State; or

(f) the foreign judgement has beeen found to have been obtained by fraud.

Section 5. (Bases of Personal Jurisdiction)

(1) For the purpOses of this Act the original court has jurisdiction when:

(a) the judgment debtor has voluntarily appeared in the proceeding for the purpose of contesting the merits and not solely for the purpose of

(i) contesting the jurisdiction of the orig- inal court, or

(ii) protecting his property from seizure or obtaining the release of seized property, or

(iii) protecting his property on the ground that in the future it may be placed in jeopardy of seizure on the strength of the judgment; or

(b) the judgment debtor has submitted to the jurisdiction of the original court by an express agreement; or

(c) the judgment debtor at the time of the institution of the proceeding ordinarily resided in the State of the original court; or

(d) the judgment debtor instituted the proceeding as plaintiff or counterclaimed in the State of the original court; or

(e) the judgment debtor, being a corporate body, was at the time of the institution of the proceeding incorporated or had its (seat) (siége) in the State of the original court, or at that time had its place of central admin- istration or principal place of business there; or

(f) 'the judgment debtor, at the time of the institution of the proceeding, had either a commercial establishment or a branch office in the State of the original court and the proceeding was based upon a cause of action arising out of the business carried on there; or

(g) in an action based on contract the parties to the contract ordinarily resided in different States and all, or substantially all, of the performance by the judgment debtor was to take place in the State of the original court; or

(h) in an action in (tort) (délit ou quasi— délit) either the place where the defendant did the act which caused the injury, or the place where the last event necessary to make the defendant liable for the alleged (tort) (délit ou quasi-de'lit) occurred, was in the State of the original court.

(When No Jurisdiction)

(2) Notwithstanding anything in sub-sec- tion (1), the original court has no jurisdic- tion:

(a) in the cases stated in clauses (c), (e). (f) and (g) if the bringing of the proceeding in the original court was contrary to an express agreement between the parties under which the dispute in question was to be settled otherwise than by a proceeding in that court;

(b) if by the law of this State exclusive jurisdiction over the subject matter of the action is assigned to another court.

Section 6. (Bases Not Exclusive)

The bases for jurisdiction recognized in Section 5 are not exclusive and a court of this State may accept additional bases.

Part III — Enforcement

Section 7. (When Foreign Judgment Enforceable)

(1) If a foreign judgment that is entitled to recognition under this Act is capable of being enforced in the State of the original court, the judgment creditor may proceed under this Act for an enforcement of the judgment.

(2) A foreign judgment which bears the executive formula of the original court shall be deemed to be capable of being enforced in the State of the original court in the absence of proof to the contrary.

Section 8. (Registration) (Exequatur)

(1) To qualify a foreign judgment for enforcement the judgment creditor shall obtain (its registration) (the grant of an exequatur).

(2) (a) Application for (registration) (grant of an exequatur) shall be made to the court competent for this purpose under the law of this State.

(b) The application shall be accompanied by a certified copy of the judgment of the original court.

(c) Certification may be in conformity with the Hague Convention of 1960 abol— ishing the requirement of legalization for foreign public documents.

(Translation)

(3) If a foreign judgment is in a foreign language, a translation shall be attached, certified in accordance with the law of this State to be a true translation.

Section 9. (Procedure)

The procedure governing (registration) (grant of an exequatur) shall be that pre— scribed by the law of this State.

Section IO. [Refusal of (Registration) (Exequatur)]

(Registration) (Grant of an exequatur) shall be refused:

(i) if the foreign judgment is not entitled to recognition under this Act, or

(ii) if the foreign judgment is not capable of being enforced in the State of the original court, or

(iii) if the judgment debtor proves that the judgment debt is no longer due.

Section I I . [(Effect of Registration) (Grant of an Exequatur)]

Where a foreign judgment is (registered) (granted an exequatur) under this Act.

(a) the judgment is for all questions of its enforcement of the same force and effect as a judgment rendered by the court that (ordered registration) (granted the exe- quatur);

(b)1 reasonable costs of and incidental to the (registration) (grant of an exequatur), including costs for the certified copy and

translation are recoverable together with the amount of the judgment.

Section 12. (Application for Immediate Enforcement)

(l) At the time of, or after, making an application for (registration) (grant of an exequatur), the judgment creditor may also apply for an order for immediate enforce- ment of the foreign judgment by way of attachment, garnishment, or otherwise.

(2) If it is shown that the judgmentv debtor defended the action in the original court or was served personally in the original proceeding, the competent court of , this State may make an order for immediate enforcement ex parte, with or without se- curity.

(3) No funds shall be remitted to the judgment creditor by order of a court of this State until the (registration) (exequatur) has become final.

Section 13. (Adjournment Pending Appeal in Original Court)

A court of this State may, on terms that it thinks just, adjourn the recognition or enforcement of a foreign judgment when an appeal or other method of attack has been taken in the State of the original court, and may also adjourn to allow the judgment debtor a reasonable opportunity for taking such action.

Section 14. (Lis pendens?)

A court of this State may dismiss an application for (registration) (the grant of an exequatur), or if considered appropriate may adjourn its decision, when litigation between the judgment creditor and the judg- ment debtor with the same purpose and based on the same cause was already pend- ing in another State before the foreign judg- ment was given and a judgment may result

1 Note: Clause (b) is applicable only if the law of the State adopting this Act allows recovery o costs. * Section 14 is optional.

from the pending litigation capable of being recognized under this Act.

Section 15 . (Saving)3

Nothing in Part III of this Act prevents a judgment creditor from, at his election, either:

(a) bringing an action in this State based upon his foreign judgment, or based upon his original cause of action if it exists and if his foreign judgment is not recognized and enforceable by an action; or

(b) bringing a proceeding under Part III of this Act.

” Section 15 is optional, in whole or in part.

(4) questions of succession;

Convention sur la Reconnaisance et [”Exécution des Jugements Etrangers en Matiere Civile et Commerciale

Les Etats signataires de la présente Con- vention,

Désirant établir des dispositions commu- nes concernant la reconnaissance et l'exé- cution mutuelles des decisions judiciaires rendues dans leurs Pays respectifs,

Ont résolu de conclure une Convention a cet effet et sont convenus des dispositions suivantes:

Chapitre I — champ d'application de la convention Article premier

La présente Convention s'applique aux decisions rendues en matiére civile ou com- merciale par les tribunaux des Etats con- tractants.

Elle ne s'applique pas aux décisions sta- tuant a titre principal:

1. en matiére d'état ou de capacité des personnes ou en matiere de droit de famille, y compris les droits et obligations personnels et pécuniaires entre parents et enfants et entre époux;

2. sur l'existence ou la constitution des personnes morales ou sur les pouvoirs de leurs organes;

3. en matiere d”obligations alimentaires dans la mesure ou elles ne tombent pas sous l'application du No 1;

4. en matiere successorale;

Convention on the Recognition and Enforcemen ot' Foreign Judgments in Civil and Commercia Matters

The States Convention,

Desiring to establish common provisions on mutual recognition and enforcement of judicial decisions rendered in their respective countries,

Have resolved to conclude a Convention to this effect and have agreed on the follow- ing provisions:

signatory to the present

Chapter I -— scope of the convention

Article ]

This Convention shall apply to decisions rendered in civil or commercial matters by the courts of Contracting States.

It shall not apply to decisions the main object of which is to determine-

(1) the status or capacity of persons or questions of family law, including personal or financial rights and obligations between parents and children or between spouses;

(2) the existence or constitution of legal persons or the powers of their officers;

(3) maintenance obligations, so far as not included in sub-paragraph (1) of this article;

5. en matiére de faillite, concordat ou procédures analogues, y compris les déci- sions qui peuvent en résulter et qui sont relatives a la validité des actes du débiteur;

6. en matiére de Sécurité sociale;

7. en matiere de dommages dans le do- maine nucléaire.

Il est entendu que la Convention ne s'ap- plique pas aux decisions ayant pour objet le paiement de tous impöts, taxes ou amendas.

Article 2

La Convention s'applique a toute decision, telle qu'arrét, jugement, ordonnance ou man- dat d'exécution, rendue par un tribunal d'un Etat contractant, quelle que soit la denomination donnée dans l'Etat d'origine tant a la procedure qu'å la decision elle- méme.

Toutefois, elle ne s'applique pas aux dé- cisions qui ordonnent des mesures provi- soires ou conservatoires ni a celles rendues par les tribunaux administratifs.

Article 3 La Convention s'applique sans égard a la nationalité des parties.

Chapitre II — conditions de la reconnaissance et de l'exécution

Article 4

La decision rendue dans l'un des Etats contractants doit étre reconnue et déclarée exécutoire dans un autre Etat contractant conformément aux dispositions de la pré- sente Convention:

]. si la decision a été rendue par un tri- bunal considéré comme compétent au sens de la Convention, et

2. si elle ne peut plus faire l'objet d'un recours ordinaire dans l'Etat d'origine.

Pour étre déclarée exécutoire dans l'Etat requis, la décision doit en outre étre suscep- tible d'exécution dans PEtat d'origine.

Article 5

La reconnaissance ou l'exécution de la decision peut néanmoins étre refusée dans l'un des cas suivants: '

(5) questions of bankruptcy, compositions or »analogous proceedings, including deci- sions which may result therefrom and which relate to the validity of the acts of the debtor;

(6) questions of social security; (7) questions relating to damage or injury in nuclear matters.

This Convention does not apply to deci- sions for the payment of any customs duty, tax or penalty.

Article 2

This Convention shall apply to all deci- sions given by the courts of a Contracting State, irrespective of the name given by that State to the proceedings which gave rise to the decision or of the name given to the decision itself such as judgment, order or writ of execution.

However, it shall apply neither to deci- sions which order provisional or protective measures nor to decisions rendered by administrative tribunals.

Article 3 This Convention shall apply irrespective of the nationality of the parties.

Chapter lI—conditions of recognition and enforcement

Article 4

A decision rendered in one of the Con— tracting States shall be entitled to recogni- tion and enforcement in another Contract- ing State under the terms of this Conven— tion—

(1) if the decision was given by a court considered to have juristdiction within the meaning of this Convention, and

(2) if it is no longer subject to ordinary forms of review in the State of origin.

In addition, to be enforceable in the State addressed, a decision must be enforceable in the State of origin.

Article 5

Recognition or enforcement of a decision may nevertheless be refused in any of the following cases—

I. la reconnaissance ou l'exécution de la decision est manifestement incompatible avec l'ordre public de FEtat requis;

2. la decision résulte d'une fraude com- mise dans la procedure;

3. un litige entre les mémes parties, fondé sur les mémes faits et ayant le méme objet:

a) est pendant devant un tribunal de l”Etat requis, premier saisi, ou

b) a donne lieu a une décision rendue dans l'Etat requis, ou

c) a donné lieu a une decision rendue dans un autre Etat et réunissant les condi- tions nécessaires å se reconnaissance et a son exécution dans l'Etat requis.

Article 6

Sans prejudice des dispositions de l'article 5, une decision par défaut ne sera recon- nue et déclarée exécutoire que si l'acte introductif d'instance a été notifié ou signi- fié & la partie défaillante selon le droit de l'Etat d'origine et si, compte tenu des cir- constances, cette patie a disposé d'un délai suffisant pour présenter sa defense.

Article 7

La reconnoissance ou l'exécution ne peut étre refusée pour la seule raison que le tribunal de l'Etat d'origine a appliqué une loi autre que celle qui aurait été applicable d'apres les regles de droit international privé de l'Etat requis.

Toutefois, la reconnaissance ou l'exécu- tion peut étre refusée lorsque le tribunal de l'Etat d'origine, pour rendre sa decision, a du trancher une question relative soit a l'état on a la capacité d'une partie, soit a ses droits dans des autres matiéres exclues de la Convention par l'article ], deuxiéme alinéa, Nos 1 a 4, et a abouti å nu résultat different de celui qui aurait été obtenu par

(1) if recognition or enforcement of the decision is manifestly incompatible with the public policy of the State addressed or if the decision resulted from proceedings incom- patible with the requirements of due process of law or if, in the circumstances. either party had no adequate opportunity fairly to present his case;

(2) if the decision was obtained by fraud in the procedural sense;

(3) if proceedings between the same par- ties, based on the same facts and having the same purpose—

a) are pending before a court of the State addressed and those proceedings were the first to be instituted, or

b) have resulted in a decision by a court of the State addressed, or

c) have resulted in a decision by a court of another State which would be entitled to recognition and enforcement under the law of the State addressed.

Article 6

Without prejudice to the provisions of article 5, a decision rendered by default shall neither be recognized nor enforced unless the defaulting party received notice of the institution of the proceedings in accordance with the law of the State of origin in sufficient time to enable him to defend the proceedings.

Article 7

Recognition or enforcement may not be refused for the sole reason that the court of the State of origin has applied a law other than that which would have been applicable according to the rules of private international law of the State addressed.

Nevertheless, recognition or enforcement may be refused if, to reach its decision, the court of the State of origin had to decide a question relating either to the status or the capacity of a party or to his rights in other matters excluded from this Convention by subparagraphs (1)—(4) of the second para- graph of article 1, and has reached a result different from that which would have fol-

application a cette question des regles de droit international privé de l'Etat requis.

Article 8

Sous reserve de ce qui est nécessaire pour l'application des articles qui precedent, l'autorité de l”Etat requis ne procédera a aucun examen du fond de la décision ren- due dans l'Etat d'origine.

Article 9

Lors de Pappréciation de la competence du tribunal de l'Etat d'origine, l'autorité requise est liée par les constatations de fait sur les- quelles ce tribunal a fondé sa competence, å moints qu'il ne s”agisse d'une décision par défaut.

A rticle 10

Le tribunal de liEtat d'origine est consi- déré comme compétent au sens de la Con- vention:

1. lorsque le défendeur avait dans l'Etat d'origine, lors de l'introduction de Finstance, sa residence habituelle ou, s'il s'agit d'un défendeur qui n'est pas une personne phy- sique, son siege, son lieu de constitution ou son principal établissement;

2. lorsque le défendeur avait dans l'Etat d”origine, lors de l'introduction de l'instance, un établissement commercial, industriel ou autre, ou une succursale, et qu'il y a été cité pour des contestations relatives a leur acti- vité;

3. lorsque l'action a en pour objet une contestation relative a un immeuble situé dans l'Etat d*origine;

4. lorsque le fait dommageable sur lequel est fondée l'action et qui a provoqué un prejudice d'ordre corporel ou materiel est survenu dans l'Etat d'origine et que l'auteur du fait dommageable y était présent 51 cc moment;

5. lorsque, par une convention écrite ou par une convention verbale confirmée par écrit dans un délai raisonnable, les parties se sont soumises a la compétence du tri-

lOWed from the application to that question of the rules of private international law of the State addressed.

Article 8

Without prejudice to such review as is required by the terms of the preceding articles, there shall be no review of the merits of the decision rendered by the court of origin.

Article 9

In questions relating to the jurisdiction of the court of the State of origin, the authority addressed shall be bound by the findings of fact on which that court based its jurisdic- tion, unless the decision was rendered by default.

A rticle ] 0

The court of the State of origin shall be considered to have jurisdiction for the pur- poses of this Convention—

( 1) if the defendant had, at the time when the proceedings were instituted, his habitual recidence in the State of origin, or, if the defendant is not a natural person, its seat, its place of incorporation or its principal place of business in that State;

(2) if the defendant had, in the State of origin, at the time when the proceedings were instituted, a commercial, industrial or other business establishment, or a branch office, and was cited there in proceedings arising from business transacted by such establishment or branch office;

(3) if the action had as its object the determination of an issue relating to immov— able property situated in the State of origin;

(4) in the case of injuries to the person or damage to tangible property, if the facts which occa-sioned the damage occurred in the territory of the State of origin, and if the author of the injury or damage was present in that territory at the time when those facts occured;

(5) if, by a written agreement or by an oral agreement confirmed in writing within a reasonable time, the parties agreed to submit to the jurisdiction of the court of

bunal de l'Etat d'origine pour connaitre des différends nés ou a naitre a l'occasion d'un rapport de droit déterminé, a moins que le droit de l'Etat requis ne s'y oppose a raison de la matiére;

6. lorsque le défendeur a procédé au fond sans décliner la competence du tribunal d'origine ou faire de réserves sur ce point; toutefois, cette competence ne sera pas re- connue si le défendeur a procédé au fond pour s'opposer a une saisie ou en obtenir la mainlevée, ou si le droit de l'Etat requis s'oppose a cette competence a raison de la matiére;

7. lorsque la personne contre laquelle la reconnaissance ou l'execution est requise était demanderesse a l'instance devant le tribunal de l'Etat d'origine qui l'a déboutée, a moins que le droit de l'Etat requis ne s'oppose å cette competence a raison de la matiére.

Article ]]

Le tribunal de l'Etat d'origine ayant statué sur une demande reconventionnelle est con- sidéré comme compétent au sens de la Con- vention:

]. lorsqu'il aurait été compétent selon l'article 10, Nos 1 a 6 pour connaitre de cette demande a titre principal, ou

2. lorsqu'il était compétent selon l'article 10 pour connaitre de la demande principale et que la demande reconventionnelle dérive du méme contrat ou du méme fait.

Article I .?

La competence du tribunal de l'Etat d'ori- gine peut ne pas étre reconnue par l'autorité requise dans les cas suivants:

]. lorsque le droit de l'Etat requis attribue aux juridictions de cet Etat une compétence exclusive, a raison de la matiére ou d'un accord entre les parties, pour connaitre de l'action qui a donné lieu a la décision étrangere;

origin disputes which have arisen or which may arise respect of a specific legal re— lationship, unless the law of the State ad- dressed would not permit such an agreement because of the subject-matter of the dispute;

(6) if the defendant has argued the merits without challenging the jurisdiction of the court or making reservations thereon; never- theless such jurisdiction shall not be recog- nized if the defendant has argued the merits in order to resist the seizure of property or to obtain its release, or if the recognition of this jurisdiction would be contrary to the law of the State addressed because of the subject—matter of the dispute;

(7) if the person against whom recogni- tion or enforcement is sought was the plaintiff in the proceedings in the court of origin and was unsuccessful in those pro- ceedings, unless the recognition of this jurisdiction would be contrary to the law of the State addressed because of the subject- matter of the dispute.

Article ] I

The court of the State of origin shall be considered to have jurisdiction for the pur- poses of this Convention to try a counter- claim—

(1) if that court would have had jurisdic- tion to try the action as a principal claim under sub-paragraphs (l)—(6) of article 10, or

(2) if that court had jurisdiction under article 10 to try the principal claim and if the counterclaim arose out of the contract or out of the facts on which the principal claim was based.

Article 12

The jurisdiction of the court of the State of origin need not be recognized by the authority addressed in the following cases—

(1) if the law of the State addressed confers upon its courts exclusive jurisdiction, either by reason of the subject-matter of the action or by virtue of an agreement between the parties as to the determination of the claim which gave rise to the foreign decision;

2. lorsque le droit de l'Etat requis admet, a raison de la matiére, la competence exclu- sive d'une autre juridiction ou que l'autorité requise s'estime obligée de reconnaitre cette

compétence exclusive a raison d'un accord entre les parties;

3. lorsque l'autorité requise s'estime obli- gée de reconnaitre un accord par lequel une competence exclusive a été attribuée a des arbitres.

Chapitre III — procédure de la reconnaissance et de l'exécution

Article 13

La partie qui invoque la reconnaissance ou qui demande l'exécution doit produire:

]. une expedition complete et authentique de la decision;

2. s'il s'agit d'une decision par défaut, l'original ou une copie certifiée conforme dä documents de nature å établir que l'acte introductif d'instance a été réguliérement notifié ou signifié a la partie défaillante;

3. tout document de nature å établir que la decision répond aux conditions prévues par l'article 4, alinéa premier, No 2 et, le cas échéant, par l'article 4, second alinéa;

4. sauf dispense de l'autorité requise, la traduction des documents mentionnés ci- dessus, certifiée conforme, soit par un agent diplomatique ou consulaire, soit par un tra— ducteur assermenté ou juré, soit par toute autre personne autorisée ä cet effet dans l'un des deux Etats.

Si le contenu de la decision ne permet pas å l'autorité requise de vérifier que les con- ditions de la ConventiOn sont remplies, cette autorité peut exiger tous autres documents utiles.

Aucune legalisation ni formalité analoguc ne peut étre exigée.

Article 14

La procedure tendant å obtenir la recon- naissance ou l'exécution de la décision est régie par le droit de l'Etat requis, dans la

(2) if the law of the State addressed recognizes a different exclusive jurisdiction by reason of the subject-matter of the action, or if the authority addressed considers itself bound to recognize such an exclusive juris- diction by reason of an agreement between the parties;

(3) if the authority addressed considers itself bound to recognize an agreement by which exclusive jurisdiction is conferred upon arbitrators.

Chapter III — recognition and enforcement procedures

Article 13

The party seeking recognition or applying for enforcement shall furnish—

(1) a complete and authenticated copy of the decision;

(2) if the decision was rendered by de- fault, the originals or certified true copies of the documents required to establish that the summons was duly served on the de— faulting party;

(3) all documents required to establish that the decision fulfills the conditions of subparagraph (2) of the first paragraph of article 4, and, where appropriate, of the second paragraph of article 4;

(4) unless the authority addressed other- wise requires, translations of the documents referred to above, certified as correct either by a diplomatic or consular agent or by a sworn translator or by any other person so authorized in either State.

If the terms of the decision do not permit the authority addressed to verify whether the conditions of this Convention have been complied with, that authority may require the production of any other necessary documents.

No legalisation or other like formality may be required.

Article 14

The procedure for the recognition or enforcement of foreign judgments is gov- erned by the law of the State addressed so

mesure oil la présente Convention n'en dis— pose autrement.

Si la decision statue sur plusieurs chefs de demande qui sont dissociables la reconnais- sance ou l'exécution peut étre accordée partiellement.

Article 15

La reconnaissance ou l'exécution d'une condamnation aux frais et dépens ne peut étre accordée en vertu de la présente Con— vention que si celle-ci est applicable au fond de la décision.

La Convention s'applique aux décisions relatives aux frais et dépens méme si elles n'émanent pas d'un tribunal, a condition qu'elles découlent d'une decision susceptible d'étre reconnue ou exécutée en vertu de la présente Convention, et qu'elles aient été sujettes å recours judiciaire.

Article 16

La condamnation aux frais et dépens prononcée å l'occasion de l'octroi ou du refus de la reconnaissance ou de l'exécution d'une decision ne peut donner lieu ä l'ap- plication de la présente Convention que si le requérant s'est prévalu de ses dispositions.

Article 17

Aucune caution ni dépöt, sous quelque dénomination que ce soit, ne peut étre im- posé pour garantir le paiement des frais et dépens, a raison de la nationalité ou du do— micile du requérant, si celui-ci a sa rési- dence habituelle ou, lorsqu'il ne s'agit pas d'une personne physique, s'il a un établisse- ment dans un Etat qui a conclu avec l'Etat requis l'accord complémentaire prévu å l'article 21.

Article 18

La partie admise a l'assistance judiciaire dans l'Etat d'origine en bénéficiera dans toute procedure tendant a la reconnaissance

far as this Convention does not provide otherwise.

If the decision contains provisions which can be dissociated, any one or more of these may be separately recognized or enforced.

Article 15

Recognition or enforcement of an award of judicial costs or expenses may be ac- corded by virtue of this Convention only if this Convention is applicable to the deci- sion on the merits.

This Convention shall apply to decisions relating to judicial costs or expenses even if such decisions do not proceed from a court, provided that they derive from a decision which may be recognized or enforced under this Convention and that the decision re- lating to costs or expenses could have been subject to judicial review.

Article 16

A judgment for costs or expenses given in connection with the granting or refusal of recognition or enforcement of a decision may be enforced under this Convention only if the applicant in the proceedings for recognition or enforcement relied on this Convention.

Article 17

No security, bond or deposit, however termed under the law of the State addressed, shall be required by reason of the nationality or domicile of the applicant to guarantee the payment of judicial costs or expenses if the applicant, being a natural person, has his habitual residence in or, not being a natural person, has a place of business in a State which has concluded with the State addressed a Supplementary Agreement in accordance with article 21.

Article 18

A party granted legal aid in the State of origin shall be extended such aid in accor— dance with the law of the State addressed in

ou a l'exécution de la decision dans l'Etat requis, dans lm conditions prévues par le droit de cet Etat.

Article 19

Les transactions passées devant un tribu- nal au cours d'une instance et exécutoires dans l'Etat d'origine, seront déclarées exé- cutoires dans l'Etat requis aux mémes con- ditions que les décisions visées par la pré- sente Convention en tant que ces conditions leur seront applicables.

Chapitre IV — litispendance

Article 20

Lorsque deux Etats sont liés par l'accord complémentaire prévu å. l'article 21, l'auto- rité judiciaire de l'un des ces Etats a la fa- culté, quand une action est ouverte devant elle, de se dessaisir ou de surseoir å sta- tuer si une autre action entre les mémes parties, fondée sur les mémes faits et ayant le méme objet, est déja pendante devant un tribunal d'un autre Etat, et a la condition que cette action puisse donner lieu a une decision que les autorités du premier Etat seraient obligées de reconnaitre en vertu de la Convention.

Toutefois, des mesures provisoires ou con- servatoires peuvent étre accordées par les autorités de chacun de ces Etats, quelle que soit la juridiction saisie du fond du litige.

Chapitre V — accord complémentaire Article 21

Les decisions rendues dans un Etat con- tractant ne seront reconnues ou déclarées exécutoires dans un autre Etat contractant conformément aux dispositions des articles précédents, que si ces deux Etats aprés étre devenus Parties a la Convention en sont ainsi convenus par accord complémentaire.

Article 22

La présente Convention ne s'applique pas aux décisions rendues avant l'entrée en vigueur de l'accord complémentaire prévu

any proceedings for the recognition or for the enforcement of & foreign decision.

A rticle 1 9

Settlements made in court in the course of a pending proceeding which may be en- forced in the State of origin shall be en- forceable in the State addressed under the same conditions as decisions falling within this Convention, so far as those conditions apply to settlements.

Chapter IV — concurrent actions

Article 20

If two States have concluded a Supple- mentary Agreement pursuant to article 21, the judicial authorities of either State may dismiss an action brought before them or may stay such an action when other pro- ceedings between the same parties, based on the same facts and having the same pur- pose, are pending in a court of another State and these proceedings may result in a decision which the authorities of the State in which the first mentioned action was brought would be bound to recognize under the terms of this Convention.

The authorities of these States may never- theless order provisional or protective mea- sures regardless of proceedings elsewhere.

Chapter V — supplementary agreements Article 21

Decisions rendered in a Contracting State shall not be recognized or enforced in an- other Contracting State in accordance with the provisions of the preceding articles un- less the two States, being Parties to this Con- vention, have concluded a Supplementary Agreement to this effect.

Article 22

This Convention shall not apply to deci- sions rendered before the entry into force of the Supplementary Agreement provided

å l'article 21, sauf si cet accord en dispose autrement.

L'accord complémentaire demeurera app- licable aux décisions au sujet desquelles une procédure de reconnaissance ou d'exécu- tion aura été entamée avant la prise d'effet de toute dénonciation dudit accord.

Article 23

Les Etats contractants ont la faculté dans les accords qu'ils concluront en application de l'article 21 de s'entendre pour:

1. préciser le sens des termes (( en ma- tiére civile ou commerciale », déterminer les tribunaux aux décisions desquels la Con- vention s'applique, déterminer le sens des termes (( Sécurité sociale » et définir les mots (( résidence habituelle » ;

2. préciser le sens du mot ((droit» dans les Etats qui ont plusieurs systemes juri- diques;

3. inclure dans le cha-mp d'application de la Convention la matiere des dommages dans le domaine nucléaire;

4. appliquer la Convention aux décisions qui ordonnent des mesures provisoires ou conservatoires;

5. ne pas appliquer la Convention aux décisions qui ont été rendues au cours d'une procedure pénale;

6. préciser les cas dans lesquels une dé- cision ne peut plus faire l'objet d'un recours ordinaire;

7. reconnaitre et exécuter les décisions exécutoires dans l'autre Etat méme si elles peuvent encore faire l'objet d'un recours ordinaire et, en ce cas, préciser les condi- tions d'un éventuel sursis a la reconnaissance on a l'exécution;

8. ne pas appliquer l'article 6 si la déci- sion par défaut a été notifiée a la partie défaillante et si celle-ci a eu la possibilité en temps utile d'exercer un recours contre cette décision;

8 'bis. considérer que l'autorité requise n'est pas liée par les constatations de fait sur

for in article 21 unless that Agreement otherwise provides.

The Supplementary Agreement shall con- tinue to be applicable to decisions in respect of which recognition or enforcement pro- ceedings have been instituted before any denunciation of that Agreement takes ef- fect.

Article 23

In the Supplementary Agreements re- ferred to in article 21 the Contracting States may agree—

(1) to clarify the meaning of the expres— sion "civil and commercial matters", to determine the courts whOse decisions shall be recognized and enforced under this Con- vention, to define the expression "social security" and to define the expression "habitual residence";

(2) to clarify the meaning of the term "law" in States with more than one legal system;

(3) to include within the scope of this Convention questions relating to damage or injury in nuclear matters;

(4) to apply this Convention to decisions ordering provisional or protective measures;

(5) not to apply this Convention to deci- sions rendered in the course of criminal proceedings;

(6) to specify the cases under which a decision is no longer subject to ordinary forms of review;

(7) to recognize and enforce decisions upon which enforcement could be obtained in the State of origin even if such decisions are still subject to ordinary forms of review and in such a case to define the conditions under which a stay of proceedings for re- cognition or enforcement is possible;

(8) not to apply article 6 if the decision rendered by default was notified to the de- faulting party and the latter had the oppor- tunity to lodge a timely appeal against such a decision;

(8 bis) that the Authority addressed shall not be bound by the findings of fact on

lesquelles le tribunal de l'Etat d'origine a fondé sa competence;

9. considérer comme compétents au sens de l'article 10 les tribunaux de l'Etat dans lequel le défendeur a son domicile;

10. considérer que le tribunal de l'Etat d'origine est compétent au sens de la Con- vention dans les cas ou sa compétence est prévue par une autre couvention en vigueur entre l'Etat d'origine et l'Etat requis lors- qu'elle ne contient pas de regles particu- lieres sur la reconnaissance ou l'exécution des décisions;

ll. considérer que le tribunal de l'Etat d'origine est compétent, au sens de la Con- vention, soit lorsque sa compétence est ad- mise par le droit de l'Etat requis concernant la reconnaissance ou l'exécution des déci- sions étrangéres, soit lorsqu'elle est fondée sur des chefs autres que ceux énumérés ä l'article 10;

12. préciser, pour l'application de l'article 12, les chefs de compétence qui sont exclu— sifs å raison de la matiére;

13. exclure l'application de Particle 12, No 1 dans le cas ou la compétence exclu- sive résulte d'un accord entre les parties, ainsi que celle de l'article 12, No 3;

14. régler la procédure tendant å obtenir la reconnaissance ou l'exécution;

15. régler l'exécution des decisions autres que celles condamnat au paiement d'une somme d'argent;

16. fixer un délai, å dater du jugement, å l'expiration duquel l'exécution ne peut plus étre demandée;

17. régler les modalités du paiement des intéréts å partir du jugement;

18. adapter aux exigences de leur droit la liste des documents å produire en vertu de l'article 13, mais a la seule fin de permettre å l'autorité requise de vérifier que les con- ditions de la Convention sont remplies;

19. soumettre les documents prévus a

which the court of the State of origin based its jurisdiction;

(9) to consider the courts of the State in which the defendant has his "domicile" as having jurisdiction under article 10;

(10) that the court of origin shall be considered as having jurisdiction under the terms of this Convention in cases where its jurisdiction is admitted by another Conven- tion in force between the State of origin and the State addressed if that other Con- vention contains no special rules relating to the recognition or enforcement of foreign judgments;

(11) that the court of origin shall be con- sidered as having jurisdiction under the terms of this Convention either when its jurisdiction is admitted by the law of the State addressed relating to the recognition or enforcement of foreign judgments, or on grounds additional to those in article 10;

(12) to define, for the purposes of the application of article 12, the bases of juris— diction which are exclusive by reason of the subject—matter of the action;

(13) to exclude, in cases where jurisdic— tion is based on an agreement between the parties, the application of sub-paragraph (1) of article 12 as well as to exclude that of sub-paragraph (3) of article 12;

(14) to regulate the procedure for ob- taining recognition or enforcement;

(15) to regulate the enforcement of judg— ments other than those which order the payment of a sum of money;

(16) that the enforcement of a foreign judgment may be refused when a specified period has elapsed from its date;

(17) to fix the rate of interest payable from the date of the judgment in the State of origin;

(18) to adapt to the requirements of their legal systems the list of documents required by article 13, but with the sole object of enabling the authority addressed to verify whether the conditions of this Convention have been fulfilled;

(19) to subject the documents referred to

l'article 13 a une légalisation ou å une for- malité analoguc;

20. déroger tant aux dispositions de l'article 17 qu'å celles de l'article 18;

21. rendre obligatoire les dispositions de l'article 20, alinéa premier;

22. étendre aux actes authentiques les dis- positions de la Convention et déterminer le sens des mots (( actes authentiques -» .

Chapitre VI — disposition finales Article 24

La présente Convention ne déroge pas aux autres Conventions concernant la re- connaissance et l'exécution des décisions auxquelles les Etats contractants sont déjå Parties, tant que ceux-ci n'ont pas conclu l'accord complémentaire prévu å l'article 21.

A moins qu'il n'en soit autrement con- venu, les dispositions d'un accord comp- lémentaire conclu en application de l'article 21 prevalent sur celles de toute autre con— vention en vigueur entre les Parties con- cernant la reconnaissance et l'exécution des décisions.

Article 25 Qu'ils soient liés ou non par un accord complémentaire prévu å l'article 21, les Etas contractants ne concluront pas entre eux d'autres conventions sur la reconnaiss- ance et l'exécution des décisions auxquelles la présente Convention est applicable, sauf s'ils le jugent nécessaire, notamment å raison de leurs liens économiques ou des parti- cularités de leurs droits.

Article 26

Nonobstant les dispositions des articles 24 et 25, la présente Convention et les accords complémentaires prévus par l'article 21 ne dérogent pas aux conventions aux- quelles les Etas contractants sont ou seront

in article 13 to legalisation or to a similar formality;

(20) to depart from the provisions of article 17 and to depart from the provisions of article 18;

(21) to make the provisions of the first paragraph of article 20 obligatory;

(22) to include within the scope of this Convention "actes authentiques", including documents upon which immediate enforce— ment can be obtained, and to specify those documents.

Chapter VI — final clause;

Article 24

This Convention shall not affect other Conventions relating to the recognition and enforcement of judgments to which the Contracting States are already Parties so long as those States have not concluded a Supple- mentary Agreement under the terms of article 21.

Unless it is otherwise agreed, the pro- visions of a Supplementary Agreement con- cluded under article 21 shall prevail over the terms of any prior Conventions in force between the Parties relating to the recogni- tion and enforcement of judgments to the extent that their terms are mutually incon- sistent.

Article 25

Whether or not they have concluded & Supplementary Agreement under article 21, the Contracting States shall not conclude between themselves other Conventions re- lating to the recognition and enforcement of judgments within the scope of this Con- vention unless they consider it necessary, in particular, because of economic ties or of particular aspects of their legal systems.

Article 26

Notwithstanding the provisions of articles 24 and 25, this Convention and the Supple— mentary Agreements made under article 21 shall not prevail over Conventions to which the Contracting States are or may become

Parties et qui, dans des matiéres parti- culieres, reglent la reconnaissance et l'exé- cution des décisions.

Article 27 La présente Convention est ouverte a la signature des Etats représentés a la Dixiéme session de la Conférence de La Haye de droit international privé, ainsi qu'a celle de Chypre, de l'Islande et de Malte. Elle sera ratifiée et les instruments de ratification seront déposés auprés du Minis- tére des Affaires Etrangéres des Pays-Bas.

Article 28

La présente Convention entrera en vigueur le soixantiéme jour apres le dépöt du deuxiéme instrument de ratification.

La Convention entrera en vigueur, pour chaque Etat signataire ratifiant postérieure- ment, le soixantieme jour aprés le dépöt de son instrument de ratification.

A rticle 29

Tout Etat non visé å l'alinéa premier de l'article 27 pourra adhérer a la présente Convention apres son entrée en vigueur en vertu de l'article 28, alinéa premier. L'instru- ment d'adhésion sera déposé auprés du Ministére des Affaires Etrangeres des Pays- Bas.

La Convention n'entrera en vigueur pour un tel Etat qu'å défaut d'opposition de la part d'un Etat ayant ratifié la Convention avant ce dépöt, notifié au Ministére des Affaires Etrangeres des Pays-Bas dans un délai de six mois å partir de la date å laquelle ce Ministére lui aura notifié cette adhésion.

A défaut d'opposition, la Convention entrera en vigueur pour l'Etat adhérant le premier jour du mois qui suit l'expiration du dernier des délais mentionnés å l'alinéa précédent.

Article 30 Tout Etat, au moment de la signature, de la ratification ou de l'adhésion, pourra dé-

Parties in special fields and which contain provisions for the recognition and enforce- ment of judgments.

Article 27

This Convention shall be open for signa- ture by the States represented at the Tenth Session of the Hague Conference on Private International Law and Cyprus, Iceland and Malta.

It shall be ratified and the instruments of ratification shall be deposited with the Ministry of Foreign Affairs of the Nether- lands.

Article 28

This Convention shall enter into force on the sixtieth day after the deposit of the second instrument of ratification.

This Convention shall enter into force for each State which ratifies it subsequently on the sixtieth day after the deposit of its instrument of ratification.

Article 29

Any State not falling within the provisions of the first paragraph of article 27 may accede to this Convention after it has enter- ed into force in accordance with the first paragraph of article 28. The instrument of accession shall be deposited with the Min— istry of Foreign Affairs of the Netherlands.

This Convention shall enter into force for such a State in the absence of any ob- jection from a State which has ratified this Convention before such deposit, notified to the Ministry of Foreign Affairs of the Neth- erlands within a period of six months after the date on which the said Ministry has notified it of such accession.

In the absence of any such objection, this Convention shall enter into force for the acceding State on the first day of the month following the expiration of the last of the periods referred to in the preceding paragraph.

Article 30 Any State may, at the time of signature, ratification or accession, declare that this

clarer que la présente Convention s'étendra å l'ensemble des territoires qu'il représente sur le plan international, ou å l'un ou plusieurs d'entre eux. Cette déclaration aura effet au moment de l'entrée en vigueur de la Convention pour ledit Etat.

Par la suite, toute extension de cette nature sera notifiée au Ministére des Affai- res Etrangeres des Pays-Bas.

La Convention entrera en vigueur, pour les territoires visés par l'extension, le soixantiéme jour aprés la notification men- tionnée å l'alinéa précédent.

Les Parties å un accord complémentaire conclu en application de l'article 21 déter— minent son champ d'application territorial.

Article 3]

La présente Convention aura une durée de cinq ans å partir de la date de son entrée en vigueur conformément å l'article 28, alinéa premier, méme pour les Etas qui l'auront ratifée, ou y auront adhéré, pos- térieurement.

La Convention sera renouvelée tacitement de cinq en cinq ans, sauf dénonciation.

La dénonciation sera, au moins six mois avant l'expiration du délai de cinq ans, notifiée au Ministére des Affaires Etran- géres des Pays—Bas.

Elle pourra se limiter å certains des territoires auxquels s'applique la Conven- tion. '

La dénonciation n'aura d'effet qu'å l'égard de l'Etat qui l'aura notifiée. La Convention restera en vigueur pour les autres Etats contractants.

Article 32

Tout accord complémentaire conclu en application de l'article 21 prendra effet å la date qu'il fixera; une copie certifiée conforme, le cas échéant accompagnée d'une traduction en francais ou en anglais, sera remise au Ministere des Affaires Etrangéres des Pays—Bas.

Tout Etat contractant peut, sans dénoncer la Convention, dénoncer un accord complé-

Convention shall extend to all the territories for the international relations of which it is responsible, or to one or more of them. Such a declaration shall take effect on the date of entry into force of this Convention for the State concerned.

At any time thereafter, such extensions shall be notified to the Ministry of Foreign Affairs of the Netherlands.

This Convention shall enter into force for the territories mentioned in such an extension on the sixtieth day after the noti- fication referred to in the preceding para- graph.

The Parties to a Supplementary Agree- ment concluded under article 21 shall deter- mine its territorial application.

Article 31

This Convention shall have a duration of five years from the date on which it enters into force under the first paragraph of ar- ticle 28, even in its application to States which have subsequently ratified or acceded to it.

In the absence of any denunciation, this Convention shall be renewed tacitly every five years.

Any denunciation shall be notified to the Ministry of Foreign Affairs of the Neth— erlands at least six months before the end of the five year period.

Such denunciation may be limited to any one of the territories to which this Con— vention applies.

Such denunciation shall affect only the notifying State. This Convention shall re- main in force for the other Contracting States.

Article 32

Each Supplementary Agreement conclud- ed under article 21 shall take effect from the date specified in such Agreement; a certified copy and, if necessary, a translation into French or English shall be communi- cated to the Ministry of Foreign Affairs of the Netherlands.

Any Contracting State may, without de— nouncing this Convention, denounce a Sup—

mentaire soit selon les modalités prévues par cet accord, soit si l'accord ne contient aucune disposition a ce sujet, moyennant un préavis de six mois notifié å l'autre Etat. Tout Etat ayant dénoncé un accord complémentaire en informera le Ministére des Affaires Etrangeres des Pays-Bas. Nonobstant la dénonciation de la Con- vention, celle-ci continuera å produire ses effets entre l'Etat qui l'auradénoncée et tout Etat avec lequel il aura conclu un accord complémentaire en application de l'article 21, sauf disposition contraire dans l'accord.

Article 33

Le Ministere des Affaires Etrangéres des Pays-Bas notifiera aux Etats visés ä l'article 27, ainsi qu'aux Etats qui auront adhéré conformément aux dispositions de l'article 29:

a) les signatures et ratifications visées å l'article 27;

b) la date å laquelle la présente Con- vention entrera en vigueur conformément aux dispositions de l'article 28, alinéa pre- rnier;

c) les adhésions prévues ä l'article 29 et la date å. laquelle elles auront effet;

d) les extensions prévues å l'article 30 et la date å laquelle elles auront effet;

e) la traduction ou le texte en francais ou en anglais des accords complémentaires conclus en vertu de l'article 21;

f) les dénonciations prévues aux articles 31, alinéa 3, et 32, alinéa 2.

En foi de quoi, les soussignés, dument autorisés, ont signé la présente Convention.

Fait å La Haye, le .............. 19. , en francais et en anglais, les deux textes faisant également foi, en un seul exemplaire, qui sera dépOSé dans les archives du Gou- vernement des Pays-Bas et dont une copie certifiée conforme sera remise, par la voie diplomatique, å chacun des Etats repré- sentés a la Dixiéme session de la Conférence

plementary Agreement either under any provision for denunciation in such Agree- ment or, if such Agreement contains no such provision, by giving six months' no- tice to the other State. Any State denounc- ing a Supplementary Agreement shall so in- form the Ministry of Foreign Affairs of the Netherlands.

Notwithstanding the denunciation of this Convention, it shall nevertheless continue to have effect between the denouncing State and any other State with which the former has concluded a Supplementary Agreement un- der article 21, unless such Agreement pro- vides otherwise.

Article 33

The Ministry of Foreign Affairs of the Netherlands shall give notice to the States referred to in article 27, and to the States which have acceded in accordance with article 29, of the following —

a) the signatures and ratifications re- ferred to in article 27;

b) the date on which the present Con- vention enters into force in accordance with the first paragraph of article 28;

e) the accessions referred to in article 29 and the dates on which they take effect;

d) the extensions referred to in article 30 and the dates on which they take effect;

e) a translation or a copy of the text in English or French of Supplementary Agree- ments concluded under article 21;

,f) the denunciations referred to in the third paragraph of article 31 and the second paragraph of article 32.

In Witness whereof the undersigned, being duly authorised thereto, have signed this Convention.

Done at The Hague, on the ........... day of ...., 19.., in the English and French languages, both texts being equally authentic, in a single copy which shall be depOSited in the archives of the Government of the Netherlands, and of which a certi- fied copy shall be sent, through the diplo—

de La Haye de droit international privé, ainsi qu'å Chypre, l'Islande et Malte.

matic channel, to each of the States re- presented at the Tenth Session of the Hague Conference on Private International Law, and to Cyprus, Iceland and Malta.

Översättning av artiklarna 1—26 i Haagkonventionen rörande erkännande och verstäl- lighet av utländska domar på privaträttens område.

Kapitel I — Konventionens tillämpnings— område

Artikel 1

Denna konvention är tillämplig på av- göranden som meddelats i ämne av privat- rättslig beskaffenhet av domstol i någon av de fördragsslutande staterna.

Den är dock ej tillämplig på avgöranden angående

1. personrättsliga frågor eller familjerätts- liga frågor innefattande de personliga och ekonomiska relationerna mellan föräldrar och barn eller mellan makar,

2. bildande eller upplösning av juridisk person, dess stadgar eller behörigheten för dess organ,

3. underhållsskyldighet i annat fall än som avses under 1.,

4. successionsrättsliga frågor,

5. konkurs, ackord eller därmed jäm- ställda förfaranden, varvid inbegripes av- göranden som i anslutning till sådant för- farande kan meddelas angående giltigheten av någon gäldenärens rättshandling,

6. fråga om social trygghet samt

7. skada i följd av atomolycka.

Konventionen är ej tillämplig på avgö- randen angående betalning av tullavgifter, skatter eller böter.

Artikel 2

Konventionen är tillämplig på varje av— görande, såsom dom, utslag eller beslut, som meddelats av domstol i fördragsslutande stat oavsett hur förfarandet inför domstolen eller själva avgörandet må ha betecknats i det land där avgörandet meddelats.

Konventionen är dock ej tillämplig på

interimistiskt avgörande eller avgörande an- gående kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd eller på avgörande som meddelats av ad- ministrativ domstol.

Artikel 3

Konventionen är tillämplig oavsett par- ternas nationalitet.

Kapitel II — Villkor för erkännande och verkställighet

Artikel 4

Avgörande, som meddelats i fördrags- slutande stat skall erkännas och verkställas i annan fördragsslutande stat i enlighet med bestämmelserna i denna konvention,

1. om det meddelats av en domstol som anses behörig enligt konventionen och

2. om det icke längre kan överklagas ge- nom ordinärt rättsmedel i den stat där det meddelats.

För att avgörande skall kunna verkställas fordras dessutom att det får verkställas i den stat där det meddelats.

Artikel 5

Erkännande eller verkställighet kan likväl vägras,

1. om erkännande eller verkställighet skulle vara uppenbart oförenligt med grun- derna för rättsordningen i den stat där av- görandet åberopas,

2. om avgörandet tillkommit genom svik- ligt förfarande i rättegången,

3. om mål mellan parterna rörande sam- ma sak

a) är anhängigt vid domstol i den stat där avgörandet åberopas och talan i detta mål väckts först,

b) lett till ett avgörande i denna stat eller

c) redan avgjorts i en tredje stat och detta avgörande uppfyller villkoren för er- kännande och verkställighet.

Artikel 6

Utöver vad som föreskrives i artikel 5 gäller att avgörande mot utebliven part, skall erkännas och verkställas endast om stämning delgivits honom enligt lagen i den stat, där avgörandet meddelats och han med hänsyn till omständigheterna haft tillräck- lig tid att svara i saken.

Artikel 7

Erkännande eller verkställighet får ej väg- ras enbart därför att målet avgjorts med tillämpning av annan lag än den som skulle ha varit tillämplig enligt de internationellt privaträttsliga reglerna i den stat där av- görandet åberopas.

Erkännande eller verkställighet får likväl vägras om den domstol som meddelat av- görandet haft att taga ställning till en fråga om parts status eller rättshandlingsförmåga eller till parts rättigheter i övriga ämnen, som undantagits från konventionens till- lämpningsområde enligt artikel 1 andra styc- ket punkterna 1—4, och har kommit till ett resultat, som avviker från det som skulle ha erhållits med tillämpning i denna fråga av de internationellt privaträttsliga reglerna i den stat där avgörandet åberopas.

Artikel 8

Utöver vad som kräves för tillämpning av de föregående artiklarna får det utländs- ka avgörandet icke underkastas saklig pröv— ning.

Artikel 9

Om fråga ej är om avgörande mot ute— bliven part, är myndighet, hos vilken av- görandet åberopas, vid bedömningen av ut- ländsk domstols behörighet bunden av dom- stolens konstateranden av de faktiska för-

hållanden på vilka den grundat sin be- hörighet.

A rtikel ] 0

Den domstol som meddelat avgörandet skall anses behörig enligt konventionen,

1. om svaranden vid tiden för talans väc- kande hade sitt hemvist i den stat där av— görandet meddelats eller, om svaranden icke är en fysisk person, hade sitt säte eller sin huvudanläggning där eller bildats i den sta- ten genom registrering eller därmed jäm- förlig åtgärd,

2. om svaranden vid tiden för talans väckande hade ett handels- eller industri- företag eller en annan affärsinrättning eller en filial i den stat där avgörandet medde- lats, och tvisten hänförde sig till företagets, inrättningens eller filialens verksamhet,

3. om talan avsett en tvist angående fast egendom belägen i den stat där avgörandet meddelats,

4. om, vid talan i anledning av skada på person eller egendom, den skadegörande handlingen ägt rum i den stat där avgöran- det meddelats och den som orsakade skadan befann sig i denna stat när handlingen före- togs,

5. om parterna överenskommit om be- hörighet för den domstol, som meddelat avgörandet, genom skriftligt avtal eller ge- nom muntligt »avtal, som utan oskäligt uppe- håll bekräftats i skrift, och avtalet avser uppkommen tvist eller tvist som kan upp- komma i anledning av angivet rättsförhål- lande under förutsättning dessutom att av— talet icke med hänsyn till sakens beskaf- fenhet är utan verkan enligt lagen i den stat där avgörandet åberopas,

6. om svaranden utan att bestrida dom- stolens behörighet eller göra förbehåll i så- dant hänseende ingått i svaromål i saken; behörighet på denna grund skall dock icke anses föreligga om svaranden ingått i svaro- mål för att motsätta sig eller utverka åter- gång av beslut om kvarstad eller annan handräckning eller om sådan behörighet med hänsyn till sakens beskaffenhet är oför- enlig med lagen i den stat där avgörandet

7. om käromålet ogillats och erkännande eller verkställighet begäres mot käranden under förutsättning dessutom att icke be- hörighet i detta fall med hänsyn till sakens beskaffenhet är oförenlig med lagen i den stat där avgörandet åberopas.

A rtikel ]]

Den domstol som meddelat avgörandet skall beträffande genkäromål anses behörig enligt konventionen,

1. om behörighet skulle ha förelegat en- ligt någon av punkterna 1—6 i artikel 10 såvida genkäromålet utgjort huvudkäromål eller

2. om domstolen enligt artikel 10 skall anses behörig att pröva huvudkäromålet och genkäromålet haft väsentligen samma grund.

Artikel 12

Den myndighet inför vilken avgörandet åberopas kan vägra att godtaga den främ- mande domstolens behörighet,

1. om lagen i den stat där avgörandet åberopas med hänsyn till sakens beskaffen- het eller på grund av avtal mellan parterna tillägger denna stats domstolar exklusiv be- hörighet att pröva det anspråk som föranlett avgörandet.

2. om lagen i den stat där avgörandet åberopas med hänsyn till sakens beskaf- fenhet godtager exklusiv behörighet för en tredje stats domstolar eller om den myn- dighet, inför vilken avgörandet åberopas, anser sådan behörighet för en tredje stats domstolar böra erkännas på grund av av- tal mellan parterna eller

3. om myndigheten anser sig böra taga hänsyn till ett avtal enligt vilket exklusiv behörighet att pröva saken tillkommer skil- jemän.

Kapitel III — Förfarandet i fråga om erkännande och verkställighet Artikel 13

Part som gör anspråk på erkännande eller begär verkställighet skall förete

1. en fullständig och av myndighet be- styrkt avskrift av avgörandet,

2. om fråga är om avgörande mot ute- bliven part, original eller bestyrkt avskrift av handlingar som utvisar att stämning rät- teligen delgivits den uteblivna parten,

3. de handlingar som erfordras för att visa att avgörandet uppfyller villkoren en— ligt artikel 4 första stycket andra punkten och, i förekommande fall, artikel 4 andra stycket, samt

4. om ej den myndighet hos vilken av- görandet åberopas medger undantag, över- sättning av de ovan nämnda handlingarna bestyrkt antingen av diplomatisk eller kon- sulär myndighet eller av en översättare som avlagt ed eller av annan person som är be- myndigad därtill i någondera staten.

Framgår ej av avgörandet om de i kon- ventionen uppställda villkoren är uppfyllda, kan den myndighet hos vilken avgörandet åberopas infordra även andra handlingar som kan tjäna till upplysning härom.

Legalisering eller likartat förfarande får ej krävas.

Artikel 14

Förfarandet i fråga om erkännande eller verkställighet av utländskt avgörande regle- ras, såvitt icke annat följer av denna kon- vention, av lagen i den stat där avgörandet åberopas.

Om ett avgörande innehåller föreskrifter som kan särskiljas, kan det erkännas eller verkställas beträffande en eller flera av des- sa.

Artikel 15

Erkännande eller verkställighet av beslut angående rättegångskostnader kan beviljas enligt konventionen endast om denna är till- lämplig på avgörandet av huvudsaken.

Konventionen är tillämplig även på be- slut om rättegångskostnader som icke med- delats av domstol, om beslutet meddelats i följd av ett avgörande av beskaffenhet att kunna erkännas eller verkställas enligt denna konvention och om det kunnat över- klagas hos domstol.

Beslut om rättegångskostnader som med- delats i samband med att erkännande eller verkställighet medgivits eller vägrats kan föranleda tillämpning av konventionen en- dast när parts begäran om erkännande eller verkställighet grundats på konventionens be- stämmelser.

Artikel 1 7

Om part, som begår erkännande eller verkställighet av utländskt avgörande har sitt hemvist eller, om fråga icke är om fy- sisk person, en anläggning i stat med vilken den stat där avgörandet åberopas slutit kom- pletterande avtal enligt artikel 21, får krav på borgen, deposition eller annan säkerhet för rättegångskostnader, oavsett dess be- nämning, icke riktas mot parten på grund av dennes nationalitet eller domicil.

Artikel 18

Part, som beviljats rättshjälp i den stat där avgörandet meddelats, skall i enlighet med reglerna i den stat där avgörandet åbe- ropas åtnjuta sådan förmån i varje förfa- rande som syftar till erkännande eller verk- ställighet av avgörandet.

A rtikel ] 9

De villkor som enligt denna konvention gäller för verkställighet av utländskt dom- stolsavgörande skall i tillämpliga delar gäl- la även förlikning som i anhängigt förfaran- de ingåtts inför utländsk domstol och som är verkställbar i den främmande staten.

Kapitel IV — Litispendens

Artikel 20

Väckes talan vid domstol i stat som slutit avtal med annan stat i enlighet med artikel 21, äger domstolen avvisa eller vilande- förklara målet om rättegång mellan samma parter angående samma sak redan är an- hängig vid domstol i annan stat, och den- na rättegång kan leda till ett avgörande som i förstnämnda stat sleall erkännas enligt konventionen.

Säkerhetsåtgärd kan likväl beviljas i envar av de fördragsslutande staterna oavsett var rättegång i saken pågår.

Kapitel V—Kompletterande avtal

Artikel 2 I

Avgörande som meddelats i fördragsslu- tande stat skall erkännas eller verkställas i annan sådan stat i enlighet med de före- gående artiklarna endast om de två stater- na efter att ha anslutit sig till konventio- nen träffat överenskommelse härom i ett kompletterande avtal.

Artikel 22

Konventionen är ej tillämplig på avgö- rande som meddelats innan sådant komplet— terande avtal som avses i artikel 21 trätt i kraft, om icke detta avtal föreskriver annat.

Kompletterande avtal skall fortsätta att vara tillämpligt på avgöranden beträffande vilka ett till erkännande eller verkställig- het syftande förfarande inletts innan upp- sägning av avtalet trätt i kraft.

Artikel 23

I kompletterande avtal som avses i arti- kel 21 äger de fördragsslutande staterna träffa överenskommelse om

1. att precisera innebörden av uttrycket »ämne av privaträttslig beskaffenhet», att ange de domstolar vilkas avgöranden skall erkännas och verkställas enligt denna kon— vention, och att definiera uttrycken »social trygghet» och »hemvist»,

2. att precisera innebörden av termen rlag» i stater med mer än ett rättssystem,

3. att vidga konventionens tillämpnings— område till skada i följd av atomolycka,

4. att tillämpa konventionen på interi- mistiska avgöranden och avgöranden om kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd,

5. att ej tillämpa konventionen på av- göranden som meddelats i brottmål,

6. att ange de fall i vilka ett avgörande icke längre kan överklagas genom ordinärt rättsmedel,

7. att erkänna och verkställa avgörande

som är exigibelt i den andra staten även om det ännu kan överklagas genom ordi— närt rättsmedel och för sådant fall ange de förutsättningar under vilka beslut i fråga om erkännande och verkställighet kan upp- skjutas,

8. att icke tillämpa artikel 6 om avgö- rande mot utebliven part har delgivits par- ten och denne haft möjlighet att i tid över- klaga avgörandet,

8 bis. att myndighet hos vilken avgöran- det åberopas icke skall vara bunden av de konstateranden av faktiska förhållanden på vilka den domstol som meddelat avgöran- det grundat sin behörighet,

9. att anse domstolarna i den stat där svaranden har sitt »domicil» behöriga en- ligt artikel 10,

10. att anse den domstol som meddelat avgörandet behörig enligt konventionen om behörighet för domstolen är föreskriven i annan konvention som gäller mellan stater- na och sistnämnda konvention saknar sär- skilda regler om erkännande och verkstäl- lighet,

11. att anse den domstol som meddelat avgörandet behörig enligt konventionen om behörighet föreligger antingen enligt gällan- de regler om erkännande och verkställighet av utländska avgöranden i den stat där av- görandet åberopas eller på andra grunder än dem som anges i artikel 10,

12. att för tillämpningen av artikel 12 ange på vilka grunder exklusiv behörighet föreligger med hänsyn till sakens beskaffen- het,

13. att icke tillämpa artikel 12 punkt 1 i fall då exklusiv behörighet föreligger en- ligt avtal mellan parterna samt att icke tillämpa artikel 12, punkt 3,

14. att reglera det förfarande som för- utsättes för erkännande eller verkställighet,

15. att reglera verkställigheten av andra avgöranden än sådana varigenom någon ålagts betalningsskyldighet i penningar,

16. att bestämma att verkställighet kan vägras när en i avtalet angiven tid förflutit från det avgörandet meddelades,

17. att ge regler om betalningen av ränta för tiden efter domen,

18. att anpassa kraven på dokumenta- tion enligt artikel 13 till rättsordningen i envar av staterna men blott i syfte att möj- liggöra för den myndighet hos vilken av- görandet åberopas att konstatera huruvida konventionens villkor är uppfyllda,

19. att kräva legalisering eller likartat förfarande för de handlingar som anges i artikel 13,

20. att icke tillämpa artikel 17 och att icke tillämpa artikel 18,

21. att göra bestämmelsen i artikel 20 första stycket obligatorisk samt,

22. att tillämpa konventionens bestäm- melser på »actes authentiques» samt där- vid bestämma vilka handlingar som skall avses med uttrycket »actes authentiques».

Kapitel VI—A vslutande bestämmelser

Artikel 24

Så länge de fördragsslutande staterna icke har träffat något kompletterande avtal en- ligt artikel 21 skall denna konvention ej påverka andra konventioner angående er- kännande och verkställighet av domstols- avgöranden till vilka de fördragsslutande staterna redan anslutit sig.

Om annat icke avtalats, skall reglerna i ett kompletterande avtal enligt artikel 21 tillämpas i stället för de bestämmelser som kan förekomma i ett tidigare slutet och mellan parterna alltjämt gällande fördrag om erkännande och verkställighet av dom- stolsavgöranden.

Artikel 25

Vare sig de fördragsslutande staterna slutit något kompletterande avtal enligt ar- tikel 21, eller icke skall de icke inbördes sluta andra fördrag om erkännande och verkställighet av domstolsavgöranden inom denna konventions tillämpningsområde med mindre de bedömer detta nödvändigt sär- skilt på grund av sina ekonomiska förbin- delser eller speciella förhållanden i deras rättssystem.

Utan hinder av vad som föreskrives i artiklarna 24 och 25 skall denna konven— tion och kompletterande avtal enligt artikel 21 icke gälla framför konventioner som de fördragsslutande staterna slutit eller kan komma att sluta och som i speciella ämnen ger regler om erkännande och verkställighet.

171

Protocole Additionel

A la Convention de la Haye sur Ia Reconnaissance et I'Exécution des Jugemenrs Etrangers en Mariére Civile Commerciale

Les Etats signataires du présent Protocole,

Conscients du fait que certains chefs de compétence, ne figurant pas aux articles 10 et 11 de la Convention de La Haye sur la reconnaissance et l”exécution des jugements étrangers en matiére civile et commercia- le, ne sauraient permettre qu'exceptionnel- lement la reconnaissance et l'exécution des jugements sur le plan international,

Convaincus que les principes sur lesquels le présent Protocole est fondé s'imposeront tant dans les accords complémentaires qui seront conclus en application de l'article 21 de ladite Convention que dans les autres Conventions å conclure,

Ont résolu de conclure un Protocole ä cet effet et sont convenus des dispositions suivantes:

1. Le présent Protocole est applicable aux decisions étrangeres, quel qu'en soit l'Etat d'origine, rendues dans les matiéres auxquelles s'étend la Convention sur la re- connaissance et l'exécution des jugements étrangers en matiére civile et commerciale, contre une personne ayant son domicile ou sa résidence habituelle dans un Etat con- tracant.

2. La reconnaissance et l'exécution, dans un Etat contractant, d'une décision visée

Supplementary Protocol

To the Hague Convention on the Recogni- tion and Enforcement of Foreign Judgments in Civil and Commercial Matters

The States signatory to the present Proto- col,

In the knowledge that certain grounds of jurisdiction, which are not included in articles 10 and 11 of the Hague Convention on the Recognition and Enforcement of Foreign Judgments in Civil and Commer- cial Matters, can only exceptionally justify the international recognition and enforce- ment of judgments,

Convinwd that the principles upon which this Protocol is founded shall prevail both in Supplementary Agreements which will be concluded under article 21 of the said Convention and in other Conventions to be concluded in the future,

Have resolved to conclude a Protocol to this end, and agreed on the following provisions:

(1) This Protocol shall apply to all foreign decisions, regardless of their State of origin, rendered in matters to which the Conven— tion on the Recognition and Enforcement of Foreign Judgments in Civil and Com- mercial Matters extends, and directed against a person having his domicile or habitual residence in a Contracting State.

(2) Recognition and enforcement of a decision to which article 1 applies shall in

au numéro 1 doivent étre refusées, a la demande de la personne contre laquelle la reconnaissance ou Pexécution est requise, lorsque la décision n'a pu étre fondée que sur l'un ou plusieurs des chefs de com- pétence mentionnés au numéro 4.

Toutefois, la reconnaissance et l'exécution peuvent ne pas étre refusées lorsque la competence du tribunal de l”Etat d'origine aurait pu, en l'espéce, étre également fondée sur un autre chef de competence qui, entre llEtat d'origine et l'Etat requis, autorise la reconnaissance et l'exécution.

3. Par Etats contractants au sens des numéros 1 et 2, on entend les Etats qui sont parties å la Convention et qui sont liés entre eux par un accord complémentaire prévu å l'article 21 de ladite Convention.

4. Les chefs de compétence visés au nu- méro 2, alinéa premier, sont les suivants:

a) la présence de biens du défendeur ou la saisie de biens par le demandeur, sur le territoire de 1*Etat dlorgine, sauf:

— si la demande porte sur la propriété ou la possession desdits biens ou est relative å un autre litige les concernant,

— ou si le litige concerne une créance garantie sur ledit territoire par une sureté réelle;

b) la nationalité du demandeur;

c) le domicile ou la residence, habituelle ou temporaire, du demandeur dans l'Etat d'origine, sauf si cette competence est ad- mise dans certaines relations contractuelles å raison du caractere particulier de la ma- tiére;

d) le fait que le défendeur a traité des affaires dans l'Etat d'origine, sans que le litige soit relatif auxdites affaires;

e) l'assignation faite dans l'Etat d'origine au cours d'un séjour temporaire du défen- deur;

f) la désignation unilatérale du tribunal

a Contracting State be refused at the request of the person against whom recognition or enforcement is sought, Where the decision was based, and in the circumstances could have been based, only on one more of the grounds of jurisdiction specified in article 4. Recognition and enforcement need not, however, be refused where the jurisdiction of the court of the State of origin could in the circumstances also have been based upon another ground of jurisdiction which, as between the State of origin and the State of recognition, is sufficient to justify re- cognition and enforcement.

(3) Contracting States for the purposes of articles 1 och 2 are States which are parties to the Convention, and are linked by a Supplementary Agreement in accordance with article 21 thereof.

(4) The grounds of jurisdiction referred to in the first paragraph of article 2 are the following —

a) the presence in the territory of the State of origin of property belonging to the defendant, or the seizure by the plaintiff of property situated there, unless —

— the action is brought to assert pro- prietary or possessory rights in that pro- perty, or arises from another issue relating to such property,

— the property constitutes the security for a debt which is the subject—matter of the action;

b) the nationality of the plaintiff;

c) the domicile, habitual residence or ordinary residence of the plaintiff within the territory of the State of origin unless the assumption of jurisdiction on such a ground is permitted by way of an exception made on account of the particular subject—matter of a class of contracts;

d) the fact that the defendant carried on business Within the territory of the State of origin, unless the action arises from that business;

e) service of a writ upon the defendant within the territory of the State of origin during his temporary presence there;

f) a unilateral specification of the forum

par le demandeur, notamment dans une facture.

5. Som assimilés au domicile et a la ré- sidence habituelle, le siége, le lieu de con- stitution et le principal établissement des personnes morales.

6. Le présent Protocole ne porte pas atteinte aux Conventions qui, dans des ma— tiéres particulieres, prévoient ou prévoiront des chefs de competence mentionnés au numéro 4.

7. Le présent Protocole s'applique sous réserve des dispositions des Conventions en vigueur en matiére de reconnaissance et d'exécution des jugements étrangers.

8. Dans les accords complémentaires qu'ils concluront en application de l'article 21 de la Convention sur la reconnaissance et l'exécution des jugements étrangers en matiére civile et commerciale, les Etats parties auxdits accords ne considéreront pas comme compétents les tribunaux dont la competence est fondée sur un ou plusieurs des chefs énumérés au numéro 4, sauf s'il y a lieu d”éviter un déni de justice.

9. Le présent Protocole est ouvert a la signature de tout Etat signataire de la Con- vention de La Haye sur la reconnaissance et l'exécution des jugements étrangers en matiére civile et commerciale. Il peut étre signé et ratifié par tout Etat partie a la Convention, et les instruments de ratification seront déposés aupres du Minis- tére des Affaires Etrangéres des Pays-Bas, qui effectuera toutes les notifications néces- saires. Il entrera en vigueur le soixantiéme jour apres le dépöt du deuxieme instrument de ratification. Pour tout Etat ratifiant postérieurement il entrera en vigueur le soixantiéme jour aprés le dépöt de son instrument de rati- fication. La dénonciation de la Convention en- traine la dénonciation du Protocole. En foi de quoi, les soussignés, dument autorisés, ont signé le présent Protocole. Fait är La Haye, le ............. 19. ., en francais et en anglais, les deux textes

'(5) A legal person shall be considered to have its domicile or habitual residence where it has its seat, its place of incorporation, or its principal place of business.

(6) This Protocol shall not prevail over present or future Conventions which, in relation to special fields, provide for any of the grounds of jurisdiction specified in article 4.

(7) This Protocol applies subject to the provisions of existing Conventions relating to the recognition and enforcement of for- eign judgments.

(8) In Supplementary Agreements con- cluded in accordance with article 21 of the Convention on the Recognition and En- forcement of Foreign Judgments in Civil and Commercial Matters, States parties to those Agreements Will not regard a court as possessing jurisdiction when it has pro- ceeded on one or more of the grounds of jurisdiction specified in article 4, unless it is necessary to do so to prevent a denial of justice to a litigant.

(9) The present Protocol shall be open for signature by every State which has signed the Hague Convention on the Re- cognition and Enforcement of Foreign Judg— ments in Civil and Commercial Matters. It may be signed and ratified by every State which is a party to the Convention, and the instrument of ratification shall be deposited with the Ministry of Foreign Affairs of the Netherlands which shall give all necessary notifications.

It shall enter into force on the sixtieth day after the deposit of the second instru- ment of ratification.

For every State Which ratifies it subse- quently it shall enter into force on the sixtieth day after the deposit of the instru- ment of ratification.

A denunciation of the Convention entails the denunciation of the Protocol.

In Witness whereof the undersigned, being duly authorized thereto, have signed this Protocol.

Done at The Hague, on the ..........

faisant également foi, en un seul exemplaire, qui sera déposé dans les archives du Gouver- nement des Pays-B'as et dont une copie certifiée conforme sera remise, par la voie diplomatique, å chacun des Etats represen- tés å la Dixieme session de la Conférence de La Haye de droit international privé, ainsi qu'å Chypre, l'Islande et Malte.

day of .................... 19.., inthe English and French language, both texts being equally authentic, in a single copy which shallbedeposited in the archives of the Government of the Netherlands and of which a certified copy shall be sent, through the diplomatic channel, to each of the States represented at the Tenth Session of the Hague Conference on Private International Law, and to Cyprus, Iceland and Malta.

judiciaire et Fexecution des decisions en matiere civile et commerciale

Texte élabore par les experts gouverne- mentaux, en application de Particle 220 du traité de Rome instituant la Communauté économique européenne

Les Hautes Parties Contractantes au Traité instituant la Communauté Economi— que Européenne,

Désirant mettre en oeuvre l'article 220 du- dit Traité en vertu duquel Elles se sont enga- gées å assurer la simplification des forma- lités auxquelles sont subordonnées la re- connaissance et l”exécution réciproques des décisions judiciaires,

Soucieuses de renforcer dans la Commu- nauté la protection juridique des personnes qui y sont établies,

Considérant qu'il importe a cette fin de déterminer la competence de leurs juridic- tions dans l'ordre international, de faciliter la reconnaissance et d'instaurer une procé- dure rapide afin d*assurer l”exécution des décisions ainsi que des actes authentiques et des transactions judiciaires,

Ont décidé de conclure une Convention å cet effet et ont désigné comme plénipoten- tiaires:

Sa Majesté le Roi des Belges:

M. ................................

Le President de la République Fédérale d Allemagne:

M. ................................

Le Président de la République Italienne:

M. ................................

Son Altesse Royale le Grand- Duc de Luxembourg:

M. ................................

Sa Majesté la Reine des Pays- Bas:

M. ................................

Lesquels (réunis au sein du Conseil) aprés avoir échangé leurs pleins pouvoirs recon- nus en bonne et due forme,

Sont convenus des dispositions qui sui- vent:

Titre I Champ d'application

ARTICLE Ier

La présente Convention est applicable d'office en matiere civile et commerciale et quelle que soit la nature de la juridiction.

Sont exclus de son application: 10 Pétat et la capacité des personnes phy- siques, les régimes matrimoniaux, les testa- ments et les successions;

20 les faillites, concordats et autres pro- cédures analogues;

30 la Sécurité sociale; 40 l'arbitrage.

Titre II Competence Section ] — Dispositions générales ARTICLE 2

Sous réserve des dispositions de la présen- te Convention, les personnes dorniciliées sur

le territoire d'un Etat contractant sont attraites, quelle que soit leur nationalité, devant les juridictions de cet Etat.

Les personnes qui ne possedent pas la nationalité de l'Etat dans lequel elles sont dorniciliées, y sont régies par les régles de competence applicables aux nationaux.

ARTICLE 3 Les personnes dorniciliées sur le territoire d'un Etat contractant ne peuvent étre attrai- tes devant les tribunaux d'un autre Etat contractant qu'en vertu des regles énon- cées aux sections 2 a 6. Ne peuvent étre invoqués contre elles notamment: — en Belgique: l'article 15 du Code civil, et les disposi- tions des articles 52, 52bis et 53 de la loi du 25 mars 1876 sur la compétence; — en République Fédérale d'Allemagne: l'article 23 du Code de procédure civile; _ en France: les articles 14 et 15 du Code civil; — en Italie: les articles 2 et 4, n(, 1 et 2 du Code de procédure civile; — au Luxembourg: les articles 14 et 15 du Code civil; — aux Pays-Bas: les articles 126 alinéa 3 et 127 du Code de procédure civile.

ARTICLE 4

Si le défendeur n'est pas domicilié sur le territoire d'un Etat contractant, la compé- tence est, dans chaque Etat contractant, réglée par la loi de cet Etat, sous réserve de l'application des disposition de l'article 16.

Toute personne, quelle que soit sa natio- nalité, domiciliée sur le territoire d'un Etat contractant, peut, comme les nationaux, y invoquer contre ce défendeur les regles de compétence qui y sont en vigueur et no- tamment celles prévues a l'article 3, alinéa 2.

ARTICLE 5

Le défendeur domicilié sur le territoire d'un Etat contractant peut étre attrait, dans un autre Etat contractant:

10 — en matiere contractuelle, devant le tribunal du lieu ou l'obligation a été ou doit étre exécutée;

20 — en matiére d'obligation alimentaire, devant le tribunal du lieu ou le créancier d'aliments a son domicile ou sa residence habituelle;

30 — en matiere délictuelle ou quasi-délic— tuelle, devant le tribunal du lieu ou le fait dommageable s'est produit;

40 — s'il s'agit d'une action en reparation de dommage ou d'une action en restitution fondées sur une infraction, devant le tri- bunal saisi de l'action publique, dans la mesure ou, selon sa loi, ce tribunal peut connaitre de l'action civile;

50 — s'il s'agit d'une contestation relative å l'exploitation dune succursale, d'une agen- ce ou de tout autre établissement, devant le tribunal du lieu de leur situation.

ARTICLE 6

Ce méme défendeur peut aussi étre attrait: 10 — s'il y a plusieurs défendeurs, devant le tribunal du domicile de l'un d'eux;

2o — s'il s'agit d'une demande en garantie ou d'une demande en intervention, devant le tribunal saisi de la demande originaire, å moins qu'elle n'ait été formée que pour traduire hors de son tribunal celui qui a été appelé;

3o — s'il s'agit d'une demande reconven- tionnelle qui dérive du contrat ou du fait sur lequel est fondée la demande originaire, devant le tribunal saisi de celle-ci.

Section 3 — Compétence en matiére d'assurances

ARTICLE 7

En matiére d'assurances, la competence est déterminée par la présente section, sans prejudice des dispositions des articles 4 et 5, 5”.

L'assureur domicilié sur le territoire d'un Etat contractant peut étre attrait, soit de- vant les tribunaux de cet Etat, soit, dans un autre Etat contractant, devant le tribunal du lieu ou est domicilié le preneur d'assuran- ce, soit, si plusieurs assureurs sont défen- deurs, devant les tribunaux de l'Etat con- tractant ou l'un d'eux a son domicile.

Si la loi du juge saisi prévoit cette com- pétence, l'assureur peut également étre attrait, dans un Etat contractant autre que celui de son domicile, devant le tribunal dans le ressort duquel l'intermédiaire, qui est intervenu pour la conclusion du contrat d'assurance, a son domicile, å la condition que ce domicile soit mentionné dans la police en dans la proposition d'assurance.

L'assureur, qui sans avoir son domicile sur le territoire d'un Etat contractant pos- sede une succursale ou une agence dans un de ces Etats, est considéré pour les con- testations relatives a l'exploitation de cette succursale ou agence comme ayant son domicile sur le territoire de cet Etat.

ARTICLE 9

L'assureur peut, en outre, étre attrait devant le tribunal du lieu ou le fait domma- geable s'est produit s'il s'agit d'assurance de responsabilité ou d'assurance portant sur des immeubles. Il en est de méme si l'assu- rance porte a la fois sur des immeubles et des meubles couverts par une méme police et atteints par le méme sinistre.

ARTICLE 10

En matiére d'assurance de responsabilité, l'assureur peut également étre appelé de- vant le tribunal saisi de l'action de la per- sonne lésée contre l'assuré si la loi de ce tribunal le permet.

Les dispositions des articles 7 a 9 sont applicables en cas d'action directe intentée par la victime contre l'assureur lorsque l'ac- tion directe est possible.

Si la loi relative å cette action directe prévoit la mise en cause du preneur d'assu- rance ou de l'assuré, le méme tribunal sera aussi compétent & leur égard.

Sous réserve des dispositions de l'article 10, alinéa 3, l'action de l'assureur ne peut étre portée que devant les tribunaux de l'Etat contractant sur le territoire duquel est domicilié le défendeur, qu'il soit preneur d'assurance, assuré ou bénéficiaire.

Les dispositions de la présente section ne portent pas atteinte au droit d'introduire une demande reconventionnelle devant le tribunal saisi d'une demande originaire con- formément a la présente section.

ARTICLE 12

11 ne peut étre dérogé aux dispositions de la présente section que par des conventions:

10 — postérieures a la naissance du diffé- rend ou

20 — qui permettent au preneur d'assuran— ce, a l'assuré ou au bénéficiaire de saisir d'autres tribunaux que ceux indiqués a la présente section ou

30 — qui, conclues entre un preneur d'assu- rance et un assureur ayant leur domicile dans un méme Etat contractant, ont pour effet, alors méme que le fait dommageable se produirait a l'étranger, d'attribuer com- petence aux tribunaux de cet Etat sauf si la loi de celui—ci interdit de telles conven- tions.

Section 4 — Competence en matiére de vente et prét & temperament

ARTICLE 13

En matiere de vente a temperament d'objets mobiliers corporels ou de prét å tem- perament directement lié au financement d'une vente de tels objets, la competence est déterminée par la présente section sans préjudice des dispositions des articles 4 et 5, 5".

ARTICLE 14

Le vendeur et le préteur domiciliés sur le territoire d'un Etat contractant peuvent étre attraits, soit devant les tribunaux de cet Etat, soit devant les tribunaux de l'Etat contrac- tant sur le territoire duquel est domicilié l'acheteur ou l'emprunteur.

L'action du vendeur contre l'acheteur et celle du préteur contre l'emprunteur ne peuvent étre portées que devant les tri- bunaux de l'Etat sur le territoire duquel le défendeur a son domicile.

Ces dispositions ne portent pas atteinte au droit d'introduire une demande reconven- tionnelle devant le tribunal saisi d'une de- mande originaire conformément a la pré- sente section.

ARTICLE 15

Il ne peut étre dérogé aux dispositions de la présente section que par des conventions:

1" — postérieures a la naissance du diffé- rend ou

20 — qui permettent a l'acheteur ou å l'emprunteur de saisir d'autres tribunaux que ceux indiqués a la présente section ou

30 — qui, conclues entre l'acheteur et le vendeur ou entre l'emprunteur et le préteur ayant leur domicile ou leur résidence habi- tuelle dans un méme Etat contractant, attri- buent compétence aux tribunaux de cet Etat sauf si la loi de celui-ci interdit de telles conventions.

Section 5 — Compe'tences exclusives

ARTICLE 16

Sont seuls compétents, sans consideration de domicile:

l" — en matiere de droits réels immobiliers et de baux d'immeubles, les tribunaux de l'Etat contractant ou l'irnmeuble est situé;

2o — en matiere de validité, de nullité ou de dissolution des sociétés ou personnes mo- rales ayant leur siége sur le territoire d'un Etat contractant, ou des décisions de leurs organes, les tribunaux de cet Etat;

3o — en matiere de validité des inscriptions sur les registres publics, les tribunaux de l'Etat contractant sur le territoire duquel ces registres sont tenus;

40 -— en matiere d'inscription ou de vali- dité des brevets, marques, dessins et mode- les, et autres droits analogues donnant lieu å un dépöt ou å un enregistrement,les juridic- tions de l'Etat contractant sur le territoire

duquel le dépöt ou l'enregistrement a été demande, a été effectué ou est réputé avoir été effectué aux termes d'une convention internationale;

50 — en matiére d'exécution des decisions, les tribunaux de l'Etat contractant du lieu de l'exécution.

Section 6 — Prorogation de compétence

ARTICLE 17

Si, par une convention écrite ou par une convention verbale confirmée par écrit, les parties, dont l'une au moins a son domicile sur le territoire d'un Etat contractant, ont désigné un tribunal ou les tribunaux d'un Etat contractant pour connaitre des diffé- rends nés ou å naitre å l'occasion d'un rap- port de droit déterminé, ce tribunal ou les tribunaux de cet Etat sont seuls compétents.

Les conventions attributives de juridic- tion sont sans effet si elles sont contraires aux dispositions des articles 12 et 15 ou si les tribunaux a la competence desquels elles dérogent sont exclusivement compétents en vertu de l'article 16.

Si la convention attributive de juridiction n'a été stipulée qu'en faveur de l'une des parties, celle-ci conserve le droit de saisir tout autre tribunal compétent en vertu de la présente Convention.

ARTICLE 18

Outre les cas ou sa competence résulte d'autres dispositions de la présente Conven— tion, le juge d'un Etat contractant devant lequel le défendeur comparait est compétent. Cette regle n'est pas applicable si la compa- rution a pour objet de contester la compé- tence ou s'il existe une autre juridiction exclusivement compétente en vertu de l'article 16.

Section 7 — Vérification de la competence et de la recevabilité

ARTICLE 19

Le juge d'un Etat contractant, saisi ä titre principal d'un litige pour lequel une

juridiction d'un autre Etat contractant est exclusivement compétente en vertu de l'article 16, se déclare d'office incompétent.

ARTICLE 20

Lorsque le défendeur domicilié sur le territoire d'un Etat contractant est attrait devant une juridiction d'un autre Etat con- tractant et ne comparait pas, le juge se déclare d'office incompétent si sa competence n'est pas fondée aux termes de la présente Convention.

Le juge est tenu de surseoir å statuer aussi longtemps qu'il n'est pas établi que ce défendeur a été mis & méme de recevoir l'acte introductif d'instance en temps utile pour se défendre ou que toute diligence a été faite a cette fin.

Les dispositions de l'alinéa précédent se- ront remplacées par celles de l'article 15 de la Convention de La Haye du 15 novembre 1965 relative a la signification et la notifica— tion a l'étranger des actes judiciaires et extra—judiciaires en matiére civile ou com- merciale, si l'acte introductif d'instance a du étre transmis en exécution de cette Conven- tion.

Section 8 — Litispendance et connexité ARTICLE ZI

Lorsque des demandes ayant le méme objet et la méme cause sont formées entre les mémes parties devant des juridictions d'Etats contractants différents, la juridic- tion saisie en second lieu doit, méme d'offi- ce, se dessaisir en faveur du tribunal premier saisi.

La juridiction qui devrait se dessaisir peut surseoir å statuer si la compétence de l'autre juridiction est contestée.

ARTICLE 22

Lorsque des demandes connexes sont for— mées devant des juridictions d'Etats contrac- tants différents et sont pendantes au premier degré, la juridiction saisie en second lieu peut surseoir å statuer.

Cette juridiction peut également se dessai- sir, å la demande de l'une des parties, å

condition que sa loi permette la jonction d'affaires connexes et que le tribunal pre- rnier saisi soit compétent pour connaitre des deux demandes.

Sont connexes, au sens du présent article, les demandes liées entre elles par un rapport si étroit qu'il y a intérét a les instruire et juger en méme temps afin d'éviter des so- lutions qui pourraient étre inconciliables si les causes étaient jugées séparément.

ARTICLE 23

Lorsque les demandes relévent de la com- pétence exclusive de plusieurs juridictions, le dessaisissement a lieu en faveur de la juridiction premiere saisie.

Section 9 - Mesures provisoires et conservarories

ARTICLE 24

Les mesures provisoires ou conservatoires prévues par la loi d'un Etat contractant peu- vent étre demandées aux autorités judiciai- res de cet Etat, méme si, en vertu de la présente Convention, une juridiction d'un autre Etat contractant est compétente pour connaitre du fond.

Titre Ill Reconnaissance et exécution

ARTICLE 25

On entend par décision, au sens de la présente Convention, toute décision rendue par une juridiction d'un Etat contractant quelle que soit la denomination qui lui est donnée, telle qu'arrét, jugement, ordonnance ou mandat d'exécution, ainsi que la fixation par le greffier du montant des frais du proces.

Section ] — Reconnaissance

ARTICLE 26

Les decisions rendues dans un Etat con- tractant sont reconnues dans les autres Etats contractants, sans qu'il soit nécessaire de recourir å. aucune procedure.

En cas de contestation, toute partie in-

téressée qui invoque la reconnaissance å titre principal peut faire constater, selon la procedure prévue aux sections 2 et 3 du présent titre, que la decision doit étre re- connue.

Si la reconnaissance est invoquée de facon incidente devant une juridiction d'un Etat contractant, celle-ci est compétente pour en connaitre.

ARTICLE 27

Les decisions ne sont pas reconnues: 1o — si la reconnaissance est contraire å l'ordre public de l'Etat requis;

20 — si l'acte introductif d'instance n'a pas été signifié ou notifié au défendeur dé- faillant, réguliérement et en temps utile pour qu'il puisse se défendre;

30 — si la decision est inconciliable avec une decision rendue entre les mémes parties dans l'Etat requis;

4o — si le tribunal de l'Etat d'origine, pour rendre sa decision, a, en tranchant une question relative å l'état ou a la capacité des personnes physiques, aux régimes matri- moniaux, aux testaments et aux successions, méconnu une régle de droit international privé, de l'Etat requis, & moins que sa dé- cision n'aboutisse au méme résultat que s'il avait fait application des régles du droit international privé de l'Etat requis.

ARTICLE 28

De méme, les décisions ne sont pas recon- nues si les dispositions des sections 3, 4 et 5 du titre II ont été méconnues ainsi que dans le cas prévu a Particle 59.

Lars de l'appréciation des compétences mentionnées å l'alinéa précédent, l'autorité requise est liée par les constatations de fait sur lesquelles la juridiction de l'Etat d'ori- gine a fondé sa competence.

Sans prejudice des dispositions de l'alinéa premier, il ne peut étre procédé au contröle de la competence des juridictions de l'Etat d'origine; les régles relatives a la compé- tence ne concernent pas l'ordre public visé a l'article 27, 1".

ARTICLE 29 En aucun cas, la decision étrangere ne peut faire l'objet d'une revision au fond.

ARTICLE 30

L'autorité judiciaire d'un Etat contrac— tant, devant laquelle mt invoquée la recon- naissance d'une decision rendue dans un autre Etat contractant, peut surseoir a sta- tuer si cette décision fait l'objet d'un re— cours ordinaire.

Section 2 — Exécution

ARTICLE 31

Les décisions rendues dans un Etat con— tractant et qui y sont exécutoires sont mises å exécution dans un autre Etat contractant apres y avoir été revétues de la formule exécutoire sur requéte de toute partie in- téressée.

ARTICLE 32

La requéte est présentée:

— en Belgique, au tribunal de premiere

instance; dans la République Fédérale d'Allemagne,

au président d'une chambre du Land-

gericht;

— en France, au président du tribunal de

grande instance; en Italie, a la cour d'appel;

— au Luxembourg, au président du tribunal d'arrondissement; — aux Pays-Bas, au président du tribunal d'arrondissement.

La juridiction territorialement compétente est déterminée par le domicile de la partie contre laquelle l'exécution est demandée, Si cette partie n'est pas domiciliée sur le terri- toire de l'Etat requis, la competence est déterminée par le lieu de l'exécution.

!

!

ARTICLE 33

Les modalités du dépöt de la requéte sont déterminées par la loi de l'Etat requis.

Le requérant doit faire élection de domi- cile dans le ressort de la juridiction saisie. Toutefois, si la loi de l'Etat requis ne con—

nait pas l'élection de domicile, le requérant désigné un mandataire ad litern.

Les documents mentionnés aux articles 46 et 47 sont joints a la requéte.

ARTICLE 34

La juridiction saisie de la requéte statue a bref délai, sans que la partie contre la- quelle l'exécution est demandée puisse, en cet état de la procedure, presenter d'obser- vation.

La requéte ne peut étre rejetée que pour l'un des motifs prévus aux articles 27 et 28.

En aucun cas, la decision étrangére ne peut faire l'objet d'une revision au fond.

ARTICLE 35

La decision rendue sur requéte est aussi- töt portée a la connaissance du requérant, a la diligence du greffier, suivant les moda- lités déterminées par la loi de l'Etat requis.

ARTICLE 36

Si l'exécution est autorisée, la partie contre laquelle l'exécution est demandée peut former un recours contre la decision dans le mois de sa signification.

Si cette partie est domiciliée dans un Etat contractant autre que celui ou la decision qui autorise l'exécution a été rendue, le délai est de deux mois et court du jour ou la signification a été faite a personne ou å domicile. Ce délai ne comporte pas de pro- rogation & raison de la distance.

ARTICLE 37 Le recours est porté, selon les régles de la procedure contradictoire:

— en Belgique, devant le tribunal de pre- miere instance; — en République Fédérale d'Allemagne, de- vant la cour d'appel; — en France, devant la cour d'appel; — en Italie, devant la cour d'appel; — au Luxembourg, devant la cour supérieure de Justice siegeant en matiére d'appel civil; — aux Pays-Bas, devant le tribunal d'arron- dissement.

La décision rendue sur le recours ne peut

faire l'objet que d'un pourvoi en cassation et, en République Fédérale d'Allemagne, du Rechtsbeschwerde.

ARTICLE 38

La juridiction saisie du recours peut, a la requéte dela partie qui l'a formé, surseoir å statuer si la décision étrangere fait, dans l'Etat d'origine, l'objet d'un recours ordi- naire ou si le délai pour le former n'est pas expiré; dans ce dernier cas, la juridiction peut irnpartir un délai pour former ce re- cours.

Cette juridiction peut également subor- donner l'exécution a la constitution d'une garantie qu'elle determine.

ARTICLE 39

Pendant le délai du recours prévu a l'ar- ticle 36 et jusqu'a ce qu'il ait été statué sur celui-ci, il ne peut étre procédé qu'å. des mesures conservatoires sur les biens de la partie contre laquelle l'exécution est de- mandée.

La décision qui accorde l'exécution em— porte autorisation de procéder a ces me- sures.

ARTICLE 40 Si sa requéte est rejetée, le requérant peut

former un recours:

—— en Belgique, devant la cour d'appel; — en République Fédérale d'Allemagne, de- vant la cour d'appel; — en France, devant la cour d'appel; — en Italie, devant la cour d'appel; — au Luxembourg, devant la cour supé- rieure de Justice siégeant en matiere d'appel civil; — aux Pays-Bas, devant la cour d'appel. La partie contre laquelle l'exécution est demandée est appelée å comparaitre devant la juridiction saisie du recours. En cas de défaut, les dispositions de l'article 20, ali- néas 2 et 3, sont applicables alors méme que cette partie n'est pas domiciliée sur le territoire d'un des Etats contractants.

La decision rendue sur le recours prévu å l'article 40 ne peut faire l'objet que d'un pourvoi en cassation et, en République Fédé- rale d'Allemagne, du (Rechtsbeschwerde>>.

ARTICLE 42

Lorsque la décision étrangere a statué sur plusieurs chefs de la demande et que l'exécution ne peut étre autorisée le tout, l'autorité judiciaire aceorde l'exécution pour un ou plusieurs d'entre eux.

Le requérant peut demander une exécu- tion partielle.

ARTICLE 43

Les decisions étrangéres condamnant å une astreinte ne sont exécutoires dans l'Etat requis que si le montant en a été définitive- ment fixé par les tribunaux de l'Etat d'ori- gine.

ARTICLE 44

Le requérant admis å l'assistance judiciaire dans l'Etat ou la décision a été rendue en bénéficie, sans nouvel examen, dans la pro- cédure prévue aux articles 32 a 35.

ARTICLE 45

Aucune caution ni aucun dépöt, sous quel- que dénomination que ce soit, ne peut étre imposé å raison, soit de la qualité d'étranger, soit du défaut de domicile ou de residence dans le pays, & la partie qui demande l'exé- cution dans un Etat contractant d'une déci- sion rendue dans un autre Etat contractant.

Section 3 — Dispositions communes

ARTICLE 46

La partie qui invoque la reconnaissance ou demande l'exécution d'une décision doit produire:

10 — une expedition de celle-ci réunissant les conditions nécessaires är son authenticité;

20 — s'il s'agit d'une decision par défaut, l'original ou une copie certifiée conforme du document établissant que l'acte introduc-

tif d'instance a été signifié ou notifié a la partie défaillante.

ARTICLE 47

La partie qui demande l'exécution doit, en outre produire:

1o — tout document de nature a établir que, selon la loi de l'Etat d'origine, la décision est exécutoire et a été signifiée;

2o — s'il y a lieu, un document justifiant que le requérant béneficie de l'assistance judiciaire dans l'Etat d'origine.

ARTICLE 48

A défaut de production des documents mentionnés aux articles 46, 20 et 47, 20, l'autorité judiciaire peut impartir un délai pour les produire ou accepter des documents équivalents ou, si elle s'estirne suffisamment éclairée, en dispenser.

Il est produit une traduction des docu- ments si l'autorité judiciaire l'exige; la tra- duction est certifiée par une personne habi- litée å cet effet dans l'un des Etats contrac- tants.

ARTICLE 49

Aucune legalisation ni formalité analoguc n'est exigée en ce qui concerne les documents mentionnés aux articles 46, 47 et 48, alinéa 2, ainsi que, le cas échéant, la procuration ad litern.

Titre IV Actes authentiques et transactions judiciaires ARTICLE 50

Les actes authentiques recus et exécu- toires dans un Etat contractant sont, sur re- quéte, revétus de la formule exécutoire dans un autre Etat contractant, conformément a la procédure prévue aux articles 31 et sui— vants. La requéte ne peut étre rejetée que si l'exécution de l'acte authentique est con- traire a l'ordre public de l'Etat requis.

L'acte produit doit réunir les conditions nécessaires å son authenticité dans l'Etat d'origine.

Les dispositions de la section 3 du titre III sont, en tant que de besoin, applicables.

Les transactions conclues devant le juge au cours d'un proces et exécutoires dans l'Etat d'origine sont exécutoires dans l'Etat requis aux mémes conditions que les actes authentiques.

Titre V Dispositions generales

ARTICLE 52

Pour déterminer si une partie a un do- micile sur le territoire de l'Etat contractant dont les tribunaux sont saisis, le juge appli- que sa loi interne.

Lorsqu'une partie n'a pas de domicile dans l'Etat dont les tribunaux sont saisis, le juge, pour déterminer si elle a un domi- cile dans un autre Etat contractant, applique la loi de cet Etat.

Toutefois, pour déterminer le domicile d'une partie, il est fait application de sa loi nationale si, selon celle-ci, son domicile dépend de celui d'une autre personne ou du siége d'une autorité.

ARTICLE 53

Le siége des sociétés et des personnes mo- rales est assimilé au domicile pour l'appli— cation de la présente Convention. Toutefois, pour déterminer ce siége, le juge saisi appli- que les regles de son droit international privé.

I'itre VI Dispositions transitoires

ARTICLE 54

Les dispositions de la présente Convention ne sont applicables qu'aux actions judiciaires intentées et aux actes authentiques recus postérieurement a son entrée en vigueur.

Toutefois, les décisions rendues apres la date d'entrée en vigueur de la présente Con- vention a la suite d'actions intentées avant cette date sont reconnues et exécutées, con- formément aux dispositions du titre III si les régles de competence appliquées sont conformes a celles prévues soit par le titre II soit par une convention qui était en vi- gueur entre l'Etat d'origine et l'Etat requis lorsque l'action a été intentée.

Titre VII Relations avec les autres conventions

ARTICLE 55 Sans préjudice des dispositions des artic- les 54, alinéa 2, et 56, la présente Convention remplace entre les Etats qui y sont parties les conventions conclues entre deux ou plu- sieurs de ces Etats, a savoir: — la convention entre la Belgique et la France sur la compétence judiciaire, sur l'autorité et l'exécution des décisions judi- ciaires, des sentences arbitrales et des actes authentiques, signée å Paris le 8 juillet 1899; — la convention entre la Belgique et les Pays-Bas sur la competence judiciaire territoriale, sur la faillite, ainsi que sur l'autorité et l'exécution des decisions judi- ciaires, des sentences arbitrales et des actes authentiques, signée å Bruxelles, le 28 mars 1925; — la convention entre la France et l'Italie, sur l'exécution des jugements en matiere civile et commerciale, signée å Rome, le 3 juin 1930; — la convention entre l'Allemagne et l'Italie sur la reconnaissance et l'exécution des decisions judiciaires en matiére civile et commerciale, signée 21 Rome, le 9 mars 1936; -— la convention entre la République Fédé- rale d'Allemagne et le Royaume de Bel- gique concernant la reconnaissance et l'exécution réciproques en matiere civile et commerciale, des decisions judiciaires sentences arbitrales et actes authentiques, signée a Bonn, le 30 juin 1958; — la convention entre le Royaume des Pays- Bas et la République Italienne sur la re- connaissance et l'exécution des décisions judiciaires en matiére civile et commer- ciale, signée 21 Rome, le 17 avril 1959; — le Traité entre la Belgique, les Pays-Bas et le Luxembourg sur la competence judi— ciaire, sur la faillite, sur l'autorité et l'exé- cution des decisions judiciaires, des sen- tences arbitrales et des actes authentiques, signé a Bruxelles, le 24 novembre 1961; — la convention entre le Royaume de Belgi- que et la République Italienne concernant

la reconnaissance et l'exécution des déci- sions judiciaires et d'autres titres exécu- toires en matiere civile et commerciale, si- gnée 51 Rome, le 6 avril 1962; — la convention entre le Royaume des Pays— Bas et la République Fédérale d'Alle- magne sur la reconnaissance et l'exécution mutuelle des decisions judiciaires et autres titres exécutoires en matiere civile et com- merciale, signée a La Haye, le 30 aofit 1962.

ARTICLE 56

Le Traité et les conventions mentionnées å l'article 55 continuent å produire leurs effets dans les matiéres auxquelles la pré— sente Convention n'est pas applicable.

Ils continuent å produire leurs effets en ce qui concerne les decisions rendues et les actes regus avant l'entrée en vigueur de la présente Convention.

ARTICLE 57

La présente Convention ne dérogé pas aux conventions auxquelles les Etats contrac- tants sont ou seront Parties et qui, dans des matiéres particuliéres, reglent la compéten- ce judiciaire, la reconnaissance et l'exécution des decisions.

ARTICLE 58

Les dispositions de la présente Convention ne portent pas prejudice aux droits reconnus aux Suisses par la convention conclue, le 15 juin 1869, entre la France et la Confédéra- tion suisse sur la compétence judiciaire et l'exécution des jugements en matiére civile.

ARTICLE 59

La présente Convention ne fait pas obstacle a ce qu'un Etat contractant s'engage en- vers un Etat tiers, aux termes d'une conven- tion sur la reconnaissance et l'exécution des jugements, å ne pas reconnaitre une décision rendue, notamment dans un autre Etat con— tractant, contre un défendeur qui avait son domicile ou sa résidence habituelle sur le territoire de l'Etat tiers lorsque, dans un cas prévu par l'article 4, la décision n'a pu

étre fondée que sur une compétence visée å l'article 3, alinéa 2.

Titre VII Dispositions finales

ARTICLE 60

La présente Convention s'applique aux territoires européens des Etats contractants ainsi qu'aux departements et territoires fran— gais d'Outre-Mer.

Tout Etat contractant peut, au moment de la signature ou de la ratification de la pré- sente Convention ou å tout autre moment, déclarer, par notification au Secretariat Gé- néral du Conseil des Communautés Euro- péennes, que la présente Convention s'appli- quera å celui ou a ceux des pays ou territoires désignés dans ladite declaration, dont il assure les relations internationales. Si une telle déclaration n'a pas été faite, les procédures se déroulant dans les terri- toires européens a la suite de recours contre les décisions de tribunaux de ces pays ou territoires sont considérées comme des pro— cédures se déroulant devant les juridictions de ces pays ou territoires.

ARTICLE 6]

La présente Convention sera ratifiée par les Etats contractants. Les instruments de ratification seront déposés aupres du Secré- tariat Général du Conseil des Communautés Européennes.

ARTICLE 62

La présente Convention entrera en vi- gueur le premier jour du troisieme mois suivant le dépöt de l'instrument de ratifica- tion de l'Etat signataire qui procédera le dernier a cette fortnalité.

ARTICLE 63

Les Etats contractants reconnaissent que tout Etat qui devient membre de la Commu- nauté Economique Européenne aura l'obli- gation d'accepter que la présente Conven- tion soit prise comme base pour les négo- ciations nécessaires å assurer la mise en oeuvre de l'article 220, dernier alinéa, du Traité instituant la Communauté Economi-

que Européenne, dans les rapports entre les Etats contractants et cet Etat.

Les adaptations nécessaires pourront faire l'objet d'une convention spéciale entre les Etats contractants d'une part et cet Etat d'autre part.

ARTICLE 64

Le Secretariat Général du Conseil des Communautés Européennes notifiera aux Etats signataires:

a) le dépöt de tout instrument de ratifica- tion;

b) la date d'entrée en vigueur de la pré- sente Convention;

c) les déclarations recues en application de l'article 60, alinéa 2;

d) les déclarations recues en application de l'article IV du Protocole;

e) les communications faites en applica- tion de l'article VI du Protocole.

ARTICLE 65

Le Protocole qui, du commun accord des Etats contractants, est annexé a la présente Convention, en fait partie intégrante.

ARTICLE 66 La présente Convention est conclue pour une durée illimitée.

ARTICLE 67 Chaque Etat contractant peut demander la révision de la présente Convention.

ARTICLE 68

La présente Convention, rédigée en un exemplaire unique en langue allemande, en langue francaise, en langue italienne et en langue néerlandaise, les quatre textes faisant également foi, sera déposée aupres du Secrétariat Général du Conseil des Com- munautés Européennes, qui remettra une copie certifié conforme a chacun des Gou- vernements des Etats signataires.

En foi de quoi, les plénipotentiaires des Hautes Parties Contractantes ont signé la présente Convention.

Fait å Bruxelles, le . . .

Les Hautes Parties Contractantes sont convenues des dispositions ci-aprés, qui sont annexées a la Convention:

ARTICLE I

Toute personne domiciliée au Luxem- bourg, attraite devant un tribunal d'un autre Etat contractant en application de l'article 5, 10, peut décliner la competence de ce tri- bunal.

Ce tribunal se déclare d'office incompé- tent si le défendeur ne comparait pas.

ARTICLE II

Sans prejudice de dispositions nationales plus favorables, les personnes dorniciliées dans un Etat contractant et poursuivies pour une infraction involontaire devant les juri— dictions répressives d'un autre Etat contrac- tant dont elles ne sont pas les nationaux, peuvent se faire défendre par les personnes habilitées å cette fin, méme si elles ne com- paraissent pas personnellement.

Toutefois, la juridiction saisie peut ordon- ner la comparution personnelle; si celle-ci n'a pas eu lieu, la décision rendue sur l'ac- tion civile sans que la personne en cause ait eu la possibilité de se faire défendre pourra ne pas étre reconnue ni exécutée dans les autres Etats contractants.

ARTICLE III

Aucun impöt, droit ou taxe, proportionnel & la valeur du litige, n'est percu dans l'Etat requis å l'occasion de la procédure tendant å l'octroi de la formule exécutoire.

ARTICLE IV

Les actes judiciaires et extra-judiciaires dressés sur le territoire d'un Etat contrac- tant et qui doivent étre notifiés ou signifiés a des personnes se trouvant sur le territoire d'un autre Etat contractant, sont transmis selon les modes prévus par les conventions ou accords conclus entre les Etats contrac- tants.

Sauf si l'Etat de destination s'y oppose par déclaration faite au Secrétariat Général du Conseil des Communautés Européennes, ces

actes peuvent aussi étre envoyés directement par les officiers ministériels de l'Etat ou les actes sont dresses aux officiers ministé- riels de l'Etat sur le territoire duquel se trouve le destinataire de l'acte. Dans ce cas, l'officier ministériel de l'Etat d'origine transmet une copie de l'acte å l'officier ministériel de l'Etat requis, qui est compé- tent pour la remettra au destinataire. Cette remise est faite dans les formés prévues par la loi de l'Etat requis. Elle est constatée par une attestation envoyée directement å l'offi- cier ministériel de l'Etat d'origine.

ARTICLE V

La compétence judiciaire prévue aux ar- ticles 6, 20 et 10, pour la demande en garan- tie ou la demande en intervention, ne peut étre invoquée dans la République Fédérale d'Allemagne. Dans cet Etat, toute personne domiciliée sur le territoire d'un autre Etat contractant peut étre appelée devant les tribunaux en application des articles 68 et 72 a 74 du Code de procedure civile con- cernant la litis denunciatio.

Les decisions rendues dans les autres Etats contractants en vertu des articles 6, 20 et 10 sont reconnues et exécutées dans la République Fédérale d'Allemagne, confor- mément au titre III. Les effets produits å l'égard des tiers par les jugements rendus dans cet Etat, en application des articles 68 et 72 a 74 du Code de procedure civile, sont également reconnus dans les autres Etats contractants.

ARTICLE VI

Les Etats contractants communiqueront au Secretariat Général du Conseil des Com- munautés Européennes les textes de leurs dispositions législatives qui modifieraient soit les articles de leurs lois qui sont men- tionnés dans la Convention, soit les juridic- tions qui sont désignées au titre III, section 2 de la Convention.

Fait a Bruxelles, le . . .

DECLA RA TION COMMUNE

Les Gouvernements du Royaume de Bel- gique, de la République Fédérale d'Alle-

magne, de la République Francaise, de la. République Italienne, du Grand-Duché de Luxembourg et du Royaume des Pays-Bas,

Au moment de la signature de la Con— vention concernant la competence judiciaire- et l'exécution des jugements en matiere ci-- vile et commerciale,

Conscients du fait qu'il conviendrait de- régler les conflits positifs ou négatifs de competence qui pourraient éventuellement. se présenter dans l'application de la Con-— vention,

Soucieux d'éviter que des divergences d'in-- terprétation de la Convention ne nuisent a son caractére unitaire,

Se déclarent préts: ]. å étudier les moyens de parvenir ä ces fins, notamment par l'examen de la possibilité d'attribuer certaines compé- tences a la Cour de Justice des Commu- nautés Européennes, et a négocier, le cas. échéant, un accord a cet effet;

2. a instituer des contacts périodiques entre leurs representants.

Fait å. Bruxelles, le . . .

KUNGL. PIBL.

2 1 0K11988 S'tOC H LM !

Nordisk udredningsserie (Nu) 1968

Kronologisk förteckning

. Nordisk patentråd. Tredje instans i patentsaker. . Kopenhavns lufthavns fremtid. . Handelsdokumentguide. . Konsumentlovgivning i Danmark, Finland, Norge og Sverige. . Nordisk gränsregion. Näringspolitik och samhällsservice. . Nordic Economic and Social Cooperation. . Harmonisering av socialhjälpslagstiftningen i de nordiska länderna. 11. Langtidsplan for Nordforsk. __ omm mmå—

Statens offentliga utredningar 1.968

SyStematisk förteckning

Justitledopartomontot Intrikeodopo.rt0montot , Handl! ingenov säkerhautrlgor. 141. Smith-tim! och-mtlulbmduktion får regionala mud.- , ' ' ' n . ' Igrfiilatiilnilrimiuågäh [19] . Boat-_ anders planning och krodltl'ånårlning. [36] Inrarsaxuallas könstillhörighet. tzr] Konfliktdinkvvi [SUB Verkställighet av utländska domar. [40] om 1. [_3 _]

Försvarsdopartome'ntet Ekonomisystem för försvaret. EL Ekonomisystem för töravaret. i ng. 2] Säkerhetspolitik och försvarsutglftar. _[ 0]

Socialdopartemant'et Pensionstillakotr "m.m. [21]

Kommunlkationsdopartamontot Allmänna vägar. ['17] Eialrkerjng. [18] [23]

! fell . Lokai (IGNKSCPNIGB. [33] Iransponforsknlngana organisation. [34] Srarlanduln'ga'ta författning. [35]

Flnana'dopartementet

Koncentrationautrodnin ent. |_I. Kreditmarkmdena struktur och funktionssätt [3] || .lndustrinutrukturoeh konkurrent- törhållan'dan [5] IV. .Struktururvockling och konkurrens inorn handeln. [6 V. Ägande ochlnflytando'inom det prl- vata nåringslich 7] . Upphandling av by' gnader. Del. !. Formerna. [20] Avstämning av 196 . lra'långtldautrqdnin . [2 ] , Åznadrado avakrivningsreglar for rördu- o'c hyraatarlghour. 5966 års fastighetstaxarln ommlrtéer. 1. 1985 Ira all- minna fastighemaxeri . 31]. 2. Fastighetataxaringms regler och organisation. 32 Eldistributionana rationa isar ng. [39]

Utbildningadopartomantat

1958 år: utredning kyrka-stat: Xl. Svenska kyrkan och staten. [11] Förvaltningen av kyrklig jord m.m. [12] Läromedalsutredningen. 1. Skolbokslworamar. [14]

2. Läromedel lör spocialu'ndarvionlng. [36] Musikutbildning i Svoräa. [15 ' ' Sludioprognoa och st ioframglng. [25]

Jordbruksdopartemontat

Skogsbruket: planläggningatrågor. [8] Virkoabalanaer 1967. [9] Fritidsfiakot. [13] Renniringen i Sverige. [16] Jordhiydclag. [22]