1984/85:203

Skr. 1984/85: 203

Regeringens skrivelse

1984/85: 203

med redogörelse för en översyn av terrängkörningslagstiftningen; beslutad den 18 april 1985.

Regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad som har tagits upp 1 bifogade utdrag av regeringsprotokoll. På regeringens vägnar SVANTE LUNDKVIST

ANNA-GRETA LEIJON

t Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 203

Skr. 1984/85: 203 2

Utdrag

JORDBRUKSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde

1985-04-18

Närvarande: statsrådet Lundkvist, ordförande, och statsråden Leijon, Peterson, Andersson, Boström, Bodström, Göransson, Gradin. R. Carlsson. Holmberg. Hellström. Wickbom

Föredragande: statsrådet Lundkvist

Skrivelse med redogörelse för en översyn av terrängkörningslagstiftningen

1 Inledning

Terrängkörningslagen (1975:1313) trädde i kraft den 1 januari 1976 (prop. 1975/76:67, JoU 28, rskr 130). Lagen innehåller bl. a. ett generellt förbud mot körning i terräng med terrängfordon och motorfordon på barmark samt på snötäckt skogsmark med plant- eller ungskog om det inte är uppenbart att körningen kan ske utan risk för skada på skogen. Inom vissa fjällområden som bestäms av regeringen gäller även generellt förbud mot terrängkörning på all snötäckt mark. Terrängkörning i övrigt är avsedd att regleras med selektiva förbud som meddelas av länsstyrelsen.

Regeringen har i terrängkörningsförordningen (1978: 594) utfärdat före-

skrifter om bl. a. undantag från terrängkörningslagen och angivit tolv fjäll-

områden inom vilka förbud mot körning i terräng råder.

Trafikreglerna för den körning i terräng som är tillåten finns i terrängtrafikkungörelsen (1972: 594), där också de tekniska kraven på terrängfordon

anges. Vidare finns bestämmelser om kommunens möjligheter att meddela lokala föreskrifter om trafik i terräng. Sådana föreskrifter får bl.a. avse förbud mot trafik med fordon av visst slag samt färdhastighet.

Riksdagen har i skrivelse den 9 december 1981 (rskr 1981/82:75) till regeringen anmält beslutet att som sin mening ge till känna vad jordbruks-

utskottet (JoU 1981/82: 15) anfört med anledning av motionerna 1980/81:

782 och 1981/82: 1772. I betänkandet framhöll jordbruksutskottet bl. a. att

en samlad översyn av gjorda erfarenheter under de nära sex år som terrängkörningslagen varit gällande framstod som motiverad. En sådan översyn borde bl.a. innefatta en undersökning av behovet av ytterligare begränsningar av snöskotertrafiken till skydd för såväl allmänna som enskilda intressen.

Med anledning av riksdagens beslut uppdrog regeringen den 4 mars 1982

Skr. 1984/85: 203 3

åt statens naturvårdsverk att företa den översyn av erfarenheterna av

terrängkörningslagen som riksdagen funnit motiverad. Naturvårdsverket

skulle vid översynen, efter samråd med trafiksäkerhetsverket, beakta vad trafikutskottet anfört om snöskotrar i sitt betänkande (TU 1981/82:3) om trafiksäkerhet och trafikföreskrifter m. m.

Statens naturvårdsverk har till regeringen i en skrivelse den 9 mars 1984

med bifogad PM av den 20 februari 1984 redovisat uppdraget rörande

översyn av terrängkörningslagen. Naturvärdsverkets skrivelse och en sammanfattning av promemorian bör fogas till protokollet i detta ärende

som bilaga 1. Redovisningen har remissbehandlats. En förteckning över

remissinstanserna och en sammanställning av yttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.

Jag föreslår att regeringen nu för riksdagen redovisar den gjorda översynen och därav föranledda ställningstaganden.

Jag har i detta ärende samrått med chefen för kommunikationsdeparte-

mentet.

2¶Föredragandens överväganden

2.1 Lagstiftningens principiella inriktning

Enligt terrängkörningslagen råder förbud mot körning i terräng med

terrängfordon och motorfordon på barmark samt på snötäckt skogsmark

med plant- eller ungskog, om det inte är uppenbart att körningen kan ske

utan risk för skada på skogen. Vidare är terrängkörning förbjuden inom

tolv större fjällområden. Med stöd av terrängkörningslagen har också flera länsstyrelser begränsat eller förbjudit terrängkörning inom vissa andra områden. Körning i terräng på snötäckt mark är i övrigt tillåten med de

begränsningar som följer av bl. a. brottsbalkens bestämmelser om straff för

tagande av olovlig väg.

1 min föredragning i anslutning till förslaget om nu gällande terrängkörningslagstiftning tog jag upp frågan om att införa ett generellt förbud mot terrängkörning i hela landet. Jag uttalade därvid sammanfattningsvis (prop. 1975/76:67 s. 33) att jag anslöt mig till uppfattningen att det behövs en effektiv rättslig reglering för att komma till rätta med olägenheterna av terrängkörning men att det inte är nödvändigt att införa ett generellt förbud mot sådan körning. I stället förordade jag i huvudsaklig överensstämmelse med naturvårdsverkets förslag att ett generellt förbud för hela landet infördes mot barmarkskörning och att generella förbud också infördes mot körning på snötäckt mark dels inom de delar av fjälltrakterna som regeringen bestämmer, dels i alla skogsföryngringar. I övrigt borde körning med snöskoter på snötäckt mark vara tillåten med de begränsningar som följer av bl. a. brottsbalkens bestämmelser om straff för tagande av olovlig väg. I den mån terrängkörning inom visst område kunde medföra olägenhet från

Skr. 1984/85: 203

naturvårdssynpunkt eller annan allmän synpunkt borde det emellertid ankomma på länsstyrelsen att förbjuda eller meddela föreskrifter för körningen. Dessutom borde i jaktlagstiftningen införas förbud att medföra

jaktvapen på terrängfordon. Viss komplettering av dåvarande vinterlednät

med särskilda skoterleder borde också komma till stånd.

Naturvårdsverket har på regeringens uppdrag på nytt övervägt frågan om ett generellt förbud mot terrängtrafik och funnit att flera skäl talar för ett sådant förbud. Flera av de olägenheter som berör naturvården, friluftslivet samt jordbruket, skogsbruket och rennäringen skulle sannolikt minska. Terrängtrafiken kan bli lättare att övervaka. Lagstftningen skulle

komma all utgå från samma principer som i Norge, vilket bl.a. skulle

medföra att enhetliga färdregler kan gälla på ömse sidor om den gemensamma riksgränsen. Bland de skäl som talar mot ett generellt förbud nämner verket följande. Ett generellt förbud hindrar i praktiken terrängtrafik inom mänga områden där sådan trafik kan äga rum utan olägenheter. Länsstyrelserna får. framför allt under ett initialskede, en betydligt ökad belastning av ärenden rörande avgränsning av lämpliga skoterområden, leddragning, generella undantag och enskilda dispenser. Problemen med all kunna skilja på nöjes- och nyttotrafik skapar svårigheter vid dispensgivning och olika regionala bedömningar kan ge upphov till motsättningar mellan olika 2rupper. Efterlevnaden av ett generellt förbud kan bli ofullständig och de positiva effekterna i motsvarande grad reducerade, efter-

som det bland skoteräkarna finns en stark opinion mot ett generellt förbud

och möjligheterna till övervakning är mycket begränsade.

Enligt naturvårdsverket tyder uppgifter på att problemen med snöskotertrafik allmänt sett är särskilt stora kring tätorter. Verket bedömer dock att det redan inom ramen för gällande lagstiftning finns förutsättningar att påtagligt minska olägenheterna. Allt fler kommuner har under senare tid utnyttjat de möjligheter som finns till reglering av terrängtrafiken med stöd av terrängtrafikkungörelsen. Länsstyrelserna har i varierande omfattning utnyttjat möjligheten att reglera terrängtrafiken med stöd av terrängkörningslagen. Verket pekar på denna möjlighet — som med fördel kan kombineras med beslut om särskilda skoterleder — som ett sätt att även fortsätt-

ningsvis undanröja eller förebygga vissa olägenheter. Enligt naturvårdsverket skulle en annan principiell inriktning av lagstiftningen främst drabba

de delar av landet där skotern under en betydande del av året blivit ett naturligt inslag i både arbets- och friluftslivet. Det skulle därför bli nödvän-

digt med många undantag — både generella och individuella — med därav

betingat administrativt arbete. Detta skulle berörda länsstyrelser enligt lämnade uppgifter knappast klara med tillgängliga resurser. Naturvårds-

verket anser att goda skäl kan anföras såväl för den nuvarande ordningen med selektiva förbud som för den andra med ett principiellt förbud. Vid den slutliga avvägningen mellan de båda ståndpunkterna har naturvårds-

verket dock funnit övervägande skäl tala för att i allt väsentligt bibehälla

Skr. 1984/85: 203 'n

den nuvarande lagstiftningens principiella inriktning. Avgörande för denna

ståndpunkt har varit att snöskotern kommit att bli ett hjälpmedel både

under arbete och fritid som många människor svårligen kan avvara.

Jag anser i likhet med naturvårdsverket och flertalet remissinstanser att

regleringen av terrängtrafiken även i fortsättningen bör bygga på nuvaran-

de principer.

2.2 Körning i terräng med traktor och motorredskap

Naturvårdsverket föreslog i sin redovisning till regeringen år 1975 att

förbudet mot körning såväl på barmark som i plant- och ungskog skulle omfatta alla slag av motordrivna fordon. Undantag förutsattes gälla för utpräglad nyttotrafik, såsom körningar i samband med jord- och skogsbruk och renskötsel. Det generella förbudet i 18 lagen kom dock att omfatta endast terrängfordon och motorfordon. Som motorfordon anses inte traktorer och motorredskap. Däremot kan enligt 3 8 förbud eller föreskrifter meddelas beträffande körning med alla slags motordrivna fordon.

Enligt naturvårdsverket utgick man vid tidpunkten för terrängkörningslagens tillkomst från att traktorer och motorredskap utnyttjas enbart för nyttoändamål. Så är enligt vad verket anför i sin nya redovisning inte fallet. Framför allt ungdomar bygger om bilar till fordon som klassificeras

som traktorer eller motorredskap. Dessa fordon används huvudsakligen

för nöjesändamål. Den främsta orsaken till ombyggnaden torde vara att körkort inte behövs för körning av dessa fordon, utan endast traktorkort.

Ett sådant kan erhållas redan vid 16 års ålder. Med hänsyn till den angivna

utvecklingen anser naturvårdsverket att förbuden mot körning i terräng enligt 1§ terrängkörningslagen bör omfatta alla slag av motordrivna for-

don, alltså även traktorer och motorredskap. Som en följd av detta bör

också 1§ terrängkörningsförordningen ändras så att nyttotrafik i terräng undantas från det generella förbudet, oavsett vilket fordonsslag som används.

Flertalet remissinstanser tillstyrker eller har ingen erinran mot förslaget i

denna del. Några remissinstanser är kritiska. Vägverket påpekar att verket vid vägarbete och speciellt vid nybyggnad av väg har behov att uttnyttja

terräng för transport mellan arbetsplats och befintlig väg med i första hand

motorredskap. Skogsstyrelsen anser att störningar orsakade av traktorer och motorredskap inte bör regleras genom terrängkörningslagen. Dessa fordon är enligt skogsstyrelsen i allt väsentligt utpräglade arbetsredskap för näringsverksamhet. Det är i många fall omöjligt att skilja själva körningen från arbete med redskapet. Det naturliga är att inte bara körningen utan alla delar av verksamheten bedöms enligt samma regler.

För egen del vill jag anföra följande. I likhet med vad vägverket och

skogsstyrelsen framhåller bör man behålla den nuvarande ordningen, var-

igenom lagens förbud mot barmarkskörning inte omfattar traktorer och HH Riksdagen 1984/85.1 saml. Nr 203

Skr. 1984/85: 203 6

motorredskap. Min bedömning grundar sig huvudsakligen på praktiska skäl. Skulle alla motordrivna fordon omfattas av lagen, måste bl.a. drygt 300.000 motorredskap, som huvudsakligen används för nyttoändamål och som är av mycket skiftande slag, ändå behöva undantas från lagens bestämmelser genom administrativa föreskrifter. Besvärliga avgränsningsproblem skulle uppkomma. De problem som uppkommer därigenom står inte i en rimlig proportion till vad som skulle kunna vinnas genom ett ändrat system. Jag vill peka på att länsstyrelsen har möjlighet att enligt terrängkörningslagens 3 § förbjuda körning även med traktorer och motorredskap eller meddela särskilda föreskrifter för körning med sådana fordon. Det är angeläget att berörda myndigheter följer utvecklingen av sådan nöjeskörning med dessa fordon som verket beskrivit och vid behov reglerar denna trafik med stöd av nu gällande terrängkörnings- och vägtrafiklagstiftning.

2.3¶Körning på snötäckt åkermark

Av bestämmelserna om tagande av olovlig väg i 12 kap. 4§ brottsbalken följer att körning i terräng med t. ex. snöskoter inte får ske på mark där det finns risk för skador. Enligt naturvårdsverket talar de erfarenheter som erhållits under översynsarbetet för att det inte sällan föreligger sådan risk vid körning med skoter på viss typ av jordbruksmark även när den är snötäckt. Bestämmelserna i brottsbalken har enligt naturvårdsverket inte visat sig tillräckliga för att undanröja olägenheterna av sådan körning. Verket anser att skyddet av åkermarken inte bara är av vikt för den enskilde markägaren utan också är ett allmänt intresse. Av denna anledning har verket övervägt förslag i syfte att åstadkomma ett förbättrat skydd

för sådan snötäckt mark. Något generellt förbud mot körning på snötäckt åkermark föreslås inte. För att komma till rätta med en del av de olägen-

heter som kan uppstå vid trafik på snötäckt åkermark har verket i stället för avsikt att i verkets allmänna råd för tillämpningen av terrängkörningslagen ange att länsstyrelsen med stöd av 3 § terrängkörningslagen bör förbju-

da trafik med motordrivet fordon också på snötäckt åkermark då det finns

skäl för det. Beslut om lokala förbud mot körning på åkermark bör fattas

av länsstyrelsen efter samråd med kommunen och bör gälla större sam-

manhängande områden, t. ex. delar av kommun eller runt tätorter. Undan-

tag bör medges för körning för jord- och skogsbrukets behov. Huvuddelen av remissinstanserna tillstyrker eller har ingen erinran mot naturvårdsverkets ställningstagande att inte föreslå något generellt förbud för körning på snötäckt åkermark. Lantbruksstyrelsen framhåller att ska-

dor på åkermark lär variera mellan olika delar av ett län. Det kan därför vara lämpligt att resp. länsstyrelse får fatta beslut om förbud för allmänheten att köra på åkermark. Lantbrukarnas riksförbund/Sveriges skogsägareföreningars riksförbund (LRF/SSR) föreslår däremot i ett gemensamt ytt-

Skr. 1984/85: 203 2

rande att — om ett generellt förbud inte införs i hela landet mot terrängkörning på snötäckt mark — ett generellt förbud införs för körning på all

åkermark med undantag för markägarens egen trafik. Länsstyrelserna i

Gävleborgs och Västerbottens län har framfört liknande åsikter liksom

Svenska naturskyddsföreningen. Länsstyrelsen i Västerbottens län kan också tänka sig selektiva förbud då körning på snötäckt åkermark är ett problem som främst uppstår i samband med tätbebyggelse. Länsstyrelsen förordar därför i stället att kommunerna får möjlighet att besluta härom.

Jag ansluter mig till naturvårdsverkets uppfattning i denna fråga. Enligt min mening är den möjlighet som länsstyrelsen nu har att besluta om förbud eller föreskrifter för terrängkörning inom områden som inte omfattas av de generella förbuden det bästa sättet att åstadkomma en rimlig avvägning mellan å ena sidan skyddsintressena och å andra sidan behovet av att vintertid kunna färdas i väglösa eller vägfattiga områden.

2.4 Barmarkskörning i samband med renskötsel

Terrängkörning i direkt samband med renskötsel får enligt 15 första

stycket punkt 6 terrängkörningsförordningen ske utan hinder av de gene-

rella förbuden mot körning på barmark, i skogsföryngringar och i fjälltrakterna. Naturvårdsverket har framhållit att samerna under de senaste fem åren tagit i bruk olika fordon som är avsedda för transport av personer eller material. Det är främst tvåhjuliga och trehjuliga motorcyklar samt allterrängfordon som används. Från rennäringens sida har bl.a. anförts att dessa fordon är ett väsentligt hjälpmedel för näringen och att det måste

ankomma på den enskilda samebyn att avgöra i vilken omfattning körning

på barmark behövs. Enligt uppgift från främst berörda lantbruksnämnder

har det totala antalet sådana fordon de senaste 2 - 3 åren ökat från 31 till 89

i fjällområdet. Av dessa utgörs huvuddelen av motorcyklar. För Jämtlands län förutspås en betydande ökning även under de närmaste åren, medan

man för Norrbottens del anger att en viss nedgång är trolig.

Enligt naturvårdsverket kan terrängkörning på barmark inte ske utan

skador på mark och vegetation. Skadorna blir mer eller mindre bestående,

beroende på i vilken terrängtyp som körningen sker. I fjällområdet förekommer spår efter körningar med bl. a. motorcykel, vilka spår kommer att

vara bestående lång tid framöver. Utvecklingen under de senaste åren

inom renskötselområdet talar enligt verkets uppfattning inte för att en minskning av barmarkstrafiken kommer att äga rum. Snarare torde en fortsatt ökning vara sannolik. Verket anser att en möjlighet att förbjuda sådan körning lokalt inte undanröjer olägenheterna i tillräcklig omfattning. Barmarkskörning för renskötsel bör regleras generellt. Verket föreslår att bestämmelserna i terrängkörningsförordningen vad gäller samernas rätt till körning på barmark förtydligas till att endast omfatta färd över barmarksfläckar. Samernas övriga behov av barmarkskörning föreslås bli prövade

Skr. 1984/85: 203 8

av länsstyrelsen sedan varje sameby redovisat sina behov. Undantag från förbudet bör kunna ges om särskilda skäl föreligger och då i första hand för körning längs angivna stråk till särskilda mål. Sådana undantag bör kunna

meddelas med stöd av 5§ förordningen.

Bland remissinstanserna råder delade meningar. Flera remissinstanser går emot naturvårdsverkets förslag i fråga om samernas barmarkskörning. Lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna i Jämtlands och Norrbottens län godtar inte förslaget om förbud mot barmarkskörning för rennäringsutövare. Likaså är Svenska kommunförbundet och Svenska samernas riksförbund

emot ett förbud mot barmarkskörning inom rennäringen. Länsstyrelsen i

Västerbottens län kan dock tänka sig ett förbud mot körning på fjället och i fjällnära skogar där skogsbruk inte bedrivs. Några remissinstanser har uttalat sig för en begränsning av samernas barmarkskörning på sätt som naturvärdsverket föreslagit.

Enligt min mening bör liksom hittills sådan körning som är nödvändig för renskötseln inte omfattas av det allmänna förbudet mot barmarkskörning utan bör behandlas på motsvarande sätt som körning som är nödvändig i

jordbruket och skogsbruket. Jag förutsätter att naturvårdsverket vid utformningen av sina föreskrifter och allmänna råd för tillämpning av lagen

beaktar de skador som är förbundna med barmarkskörning och erinrar om den hänsyn till naturmiljön som skall tas enligt bestämmelserna i 1§ naturvårdslagen. Det är viktigt att berörda myndigheter vid behov vidtar

lämpliga åtgärder för att förhindra eller begränsa eventuella skador på

naturen. Jag anser med hänvisning till det anförda att problemet kan lösas inom ramen för nuvarande lagstiftning. I de fall det kan bli aktuellt att av hänsyn till naturmiljön begränsa nyttokörning i de areella näringarna kan även naturvårdslagens skyddsinstrument användas. Jag kommer i ett senare avsnitt att ta upp frågan om nödvändigheten av ökad information i syfte

att bl. a. sprida kunskap om vilka konsekvenser körning i terräng kan få för

bl. a. naturmiljön och andra intressen.

2.5 Körning i skogsföryngringar

Enligt 1 § första stycket 2 terrängkörningslagen råder förbud i hela landet

mot körning i terräng med terrängfordon och motorfordon på snötäckt

skogsmark med plant- och ungskog, om det inte är uppenbart att körningen kan ske utan risk för skada på skogen. Enligt 28 terrängkörningsförordningen gäller inte förbudet om skogen inom området har en medelhöjd över snötäcket som är två meter eller mera. Förbudet gäller inte heller i vissa fall som undantagits i 18 första stycket 1-3 terrängkörningsförordningen

eller när fordon används för skogsvårdsändamål. I prop. 1975/76:67 framhöll jag att en skoteråkare i undantagsfall, nämligen när det är uppenbart

att körningen kan ske utan risk för skada på skogen, bör kunna få passera över en skogsföryngring.

Skr. 1984/85: 203

Naturvårdsverket har i sitt förslag inte särskilt berört denna fråga annat än mer allmänt i samband med övervägandena om införande av ett generellt förbud mot terrängkörning i hela landet. En del remissinstanser har dock tagit upp detta problem. Skogsstyrelsen framhåller att styrelsen redan i samband med tillkomsten av nu gällande lag befarade att reglerna

inte skulle fungera i praktiken utan att skador skulle uppkomma på skogs-

föryngringar. Enligt skogsstyrelsen har skador uppstått under den tid lagen gällt och styrelsen vidhåller därför sitt tidigare framförda förslag att lagrummet i fråga görs tillämpligt på alla föryngringsytor i skogsmark där

skogen är lägre än 2 m över snön. LRF/SSR anför att ett stort antal skador i skogsföryngringar har vällats av ovarsam snöskoterkörning. men att det

inte behöver betyda att uppsåt föreligger hos skoterföraren. Det krävs enligt LRF/SSR stor erfarenhet för att avgöra om körning kan ske utan att skada uppkommer i skogsföryngringar.

Jag delar de farhågor som framförts om skador i skogsföryngringar till följd av snöskoterkörning. Det allmänna intresset av att skydda skogsföryngringar mot skador bör väga tyngre än skoterförarnas intresse av att fritt kunna välja väg i terrängen. Att utforma förbudet helt utan undantag kan

dock enligt min mening föra för långt och leda till att förbudet inte respek-

teras ens i fall då klar risk för skada på en föryngring föreligger. Eftersom problemen uppkommit främst i närheten av tätorter och turistbyar i norra Sverige kan frågan lösas inom ramen för nuvarande bestämmelser genom lokala förbud med den innebörd som skogsstyrelsen föreslagit. Länsstyrel-

sen har möjlighet att med stöd av 3§ terrängkörningslagen besluta om förbud eller föreskrifter för terrängkörning inom områden som inte omfattas av de generella förbuden. En ökad information behövs också för att

bl.a. sprida ytterligare kunskap om vilka konsekvenser körning i terräng

kan få för olika intressen. Vidare behövs information för att fästa allmän-

hetens uppmärksamhet på de förbud och restriktioner som gäller för terrängkörningen. Tillsynen och övervakningen av terrängtrafiken är också betydelsefull för att förebygga överträdelser. Jag kommer i ett senare

avsnitt att beröra dessa frågor.

2.6¶Vissa tekniska frågor

I naturvårdsverkets uppdrag har ingått att behandla frågan om hastig-

hetsbegränsande åtgärder. Med utgångspunkt i vad trafikutskottet anfört i denna fråga (TU

1981/82: 3) har naturvårdsverket övervägt vilka åtgärder som bör vidtas för

att minska de olägenheter som snöskoterkörning i hög hastighet kan inne-

bära. Verket har därvid ansett sig inte böra tillstyrka väckta förslag om införande av en anordning för automatisk hastighetsbegränsning på varje terrängfordon eller av en generell hastighetsbegränsning. Däremot anser verket det motiverat att länsstyrelserna och kommunerna inom sina resp.

Skr. 1984/85: 203 10

kompetensområden överväger om det inte på leder och speciella områden

bör beslutas om hastighetsbegränsning.

För att motverka användningen av allt starkare motorer föreslår verket

att försäljning inte bör få ske av snöskotrar med större motorstyrka än 50

hk DIN. En sådan begränsning bör enbgt verket i första hand kunna genomföras genom en frivillig överenskommelse mellan staten och snöskoterbranschen. F.n. finns en överenskommelse om att motorstyrkan för i landet försälda skotrar skall begränsas till 60 hk DIN.

Trafiksäkerhetsverket har sedan år 1978 regeringens uppdrag att överväga vissa frågor rörande fordonsbuller. Uppdraget omfattar bl.a. en översyn av bulleremissionsnormerna för snöskoter. Naturvårdsverket föreslår att arbetet med att ta fram nya sådana bullernormer bör inledas snarast. En högsta ljudnivå av maximalt 81 dB(A) bör enligt verket fast-

ställas som ctt första steg.

Naturvårdsverket har även övervägt frågan om att införa nägon form av märkning av snöskoterband. Det är enligt verket tekniskt möjligt att utveckla en metod för märkning av snöskoterband. Verket anser dock att den administration som med nödvändighet måste följa av en bandmärkning

inte står i rimlig proportion till de fördelar som systemet kan medföra.

Frågan om att införa bandmärkning på snöskotrar bör enligt verket därför inte prövas vidare.

Flertalet remissinstanser godtar i allt väsentligt vad naturvårdsverket förordat i fråga om hastighetsbegränsning, motorstyrka, buller och märkning av skoterband. Svenska naturskyddsföreningen anser att en genereil hastighetsbegräsning bör införas. Enligt föreningen är 50 km/tim rimligt. Vidare anser föreningen att kraven på bullerdämpning borde kunna skärpas avsevärt. I stället för naturvårdsverkets förslag om 81 dBA bör 78 dBA gälla som gräns. Nya Sveriges snöskoterägares riksorganisation och Sveriges snöfordonleverantörer accepterar inte en begränsning av hästkraftsantalet. Svenska turistföreningen finner det angeläget att begränsa motorstyrkan hos skotrar till ca 35 hk.

För egen del ansluter jag mig till de överväganden som naturvårdsverket redovisat i fråga om hastighetsbegränsande åtgärder och bandmärkning av snöskotrar.

I fråga om begränsning av motorstyrkan hos snöskotrar anser jag vidare,

i likhet med naturvårdsverket, att ett frivilligt åtagande av branschen är att föredra framför lagstiftning. Under de år som den nuvarande överenskommelsen med branschen har funnits, har nya erfarenheter gjorts. Enligt min mening bör därför nya överläggningar i fråga om begränsning av motorstyrkan tas upp med branschen.

Med hänsyn till de uttalade bullerproblemen i samband med användningen av snöskoter är det angeläget att åtgärder vidtas för att minska buller-

emissionen. Trafiksäkerhetsverket har alltjämt regeringens uppdrag att överväga bullerfrågan. Vid samråd med chefen för kommunikationsdepar-

Skr. 1984/85: 203 1

tementet har jag inhämtat att utredningsuppdraget kommer att redovisas

till regeringen inom ett år.

2.7¶Utbildning och information, m. m.

] översynsarbetet har också behandlats frågor om utbildning och information, eftersom de har betydelse för hur olika olägenheter med terrängkörning skall kunna minskas. De synpunkter som därvid framförts har i huvudsak berört trafiken med snöskoter. För att få köra snöskoter gäller

enligt 3§ körkortslagen (1977:477) att föraren skall ha fyllt 16 år. Vidare gäller de allmänna hänsynsregler som återfinns i 36—38 §§ terrängtrafikkungörelsen. Några särskilda krav på utbildning för den som framför

fordonet finns inte. Naturvårdsverket anser att frågor som hänger samman med information om utbildning är viktiga som ett led i ansträngningarna att reducera olägenheterna med terrängkörning. Verket avser att inom ramen för tillgängliga resurser fortsätta arbetet med att på olika sätt upplysa om terrängkörningsreglerna. Information i vissa frågor bör dock utgöra en naturlig del av annan trafikinformation. Detta är fallet vad gäller information om t. ex. utrustning, nykterhet, rätten att köra på vägar och kommu-

nernas möjligheter till reglering av terrängkörningen. Enligt verket bör

ansvaret för information i dessa frågor i första hand ligga på trafiksäkerhetsverket eller Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande (NTF). Naturvårdsverket erinrar också om det ansvar som landets motor-

organisationer har beräffande kunskaperna om terrängkörningsreglerna.

Detta gäller inte minst landets många snöskoterklubbar, inom vilka det finns både kännedom om lokala förhållanden och intresse för att skapa förståelse för olika friluftsaktiviteters villkor. Även Sveriges snöfordonleverantörer, liksom återförsäljare av terrängfordon, bör medverka till att

sprida information. Naturvårdsverket framhåller att det är angeläget att snöskoterförarna

iakttar de regler som gäller i sammanhanget. Respekten för lägsta tillåtna

ålder, 16 år, behöver också förbättras. Vidare krävs ökad hänsyn till bl. a.

naturvårdens, jord- och skogsbrukets, rennäringens och det rörliga friluftslivets intressen. Den snabba ökningen av snöskoterbeståndet, höga hastig-

heter och körning på väg är faktorer som alla talar för någon form av

kunskapsprov. Till bilden hör vidare enligt naturvårdsverket frågan om

den nuvarande gränsen för lägsta tillåtna ålder vid skoterkörning, dvs. 16

år, bör höjas. Förslag om detta har framförts under översynsarbetet. Frågan faller inom trafiksäkerhetsverkets ansvarsområde. Naturvårdsverket har konstaterat att skador i huvudet är relativt vanliga i samband med

skoterolyckor. Av detta skäl anser verket att hjälmplikt vid färd på snösko-

ter bör införas.

Naturvårdsverket föreslår att regeringen ger trafiksäkerhetsverket i upp-

drag att redovisa förslag till en lämplig form för skoterförarutbildning samt

Skr. 1984/85: 203 12

förslag till de kompletteringar i lagstiftningen som krävs för införande av

hjälmplikt.

Naturvårdsverket har även tagit upp frågan om uthyrning av snöskotrar.

Förslag om olika krav på säväl den som hyr snöskoter som den som

bedriver uthyrningsverksamhet har framförts under översynsarbetet. Förare av tullfälligt hyrda snöskotrar har inte samma förutsättningar som andra skoteråkare att behärska fordonet eller känna till den miljö där körningen sker. Även om uthyrningsverksamheten i dag förefaller vara av begränsad omfattning talar mycket för att den kommer att öka. Naturvärdsverket föreslår att en särskild skyldighet införs för den som hyr ut snöskotrar att vid varje uthyrningstillfälle skriftligt orientera kunder om de färdselrestriktioner m. m. som gäller där fordonet skall användas.

Remissinstanserna tillstyrker i allmänhet eller har ingen erinran mot förslagen.

För egen del vill jag anföra följande.

Det är helt klart att det behövs utbildning av och information till skoterförare i såväl trafiksäkerhetsfrågor som miljöfrågor. Utbildningen bör liksom hittills vara frivillig. Jag är alltså inte beredd att föreslå att några

formella krav på utbildning eller förarkompetens införs. Det är emellertid

angeläget att man i den frivilliga utbildningsverksamheten har tillgång till lämpligt kursmaterial. Jag avser därför att föreslå regeringen att uppdra åt naturvårdsverket att i samråd med trafiksäkerhetsverket ta fram ett under-

lag till kursmaterial som kan användas av skoterklubbar och utbildnings-

förbund.

I fråga om informationen bör det ankomma på berörda myndigheter, dvs. i första hand naturvårdsverket och berörda länsstyrelser, men även lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen och trafiksäkerhetsverket att inom ra-

men för sin allmänna informationsverksamhet svara för denna. Informatio-

nen bör, förutom trafiksäkerhetsfrågor, ta upp hur skoterkörning kan skada t.ex. skogsplanteringar, mark och grödor eller medföra störningar

för bl. a. den vilda faunan. rennäringen och det rörliga friluftslivet.

Jag anser också att det är önskvärt med särskild information till dem som hyr terrängfordon, Jag vill därför erinra om den möjlighet som länsstyrel-

serna har att föreskriva särskilda villkor för den som får tillstånd till uthyrning enligt lagen (1979: 561) och förordningen (1979: 873) om biluthyrning. Det bör ankomma på naturvårdsverket att i sina föreskrifter och allmänna råd för tillämpningen av terrängkörningslagen beakta denna fråga.

Med hänsyn till bl. a. vad naturvårdsverket anfört om risken för huvudskador vid skoterkörning bör uppdrag ges till trafiksäkerhetsverket att närmare utreda frågan om eventuell hjälmplikt.

Skr. 1984/85: 203 13

2.8 Tillsyn

Naturvårdsverket har i sitt förslag framhållit att tillsynen av terrängkörningen är bristfällig och att den behöver förstärkas. Verket har haft överläggningar med rikspolisstyrelsen och generaltullstyrelsen om hur övervakningen av terrängtrafiken skall kunna förbättras.

I skrivelse till regeringen den 16 november 1984 har naturvårdsverket

med anledning härav inkommit med förslag till åtgärder för att förbättra tillsynen av trafiken med snöskoter samt tillsynen inom naturvårdsobjekt. Ärendet bereds för närvarande i regeringskansliet.

3¶Hemställan

Jag hemställer att regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag har anfört i det föregående i fråga om den översyn av terrängkörningslagstiftningen som nu ägt rum.

4 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar i enlighet med hans hemställan.

12 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 203

Skr. 1984/85: 203 14

Bilaga I

2 (2) KR STATENS NATURVARDSVERK SNY

Aberopos vid kor d TT Datva ' SNYV beteckning

1984-03-09 Dnr 223-1690-82 Ns

Regeringen

Jordbruksdepartementet

103 33 STOCKHOLM

Redovisning av uppdrag rörande översyn av terrängkörningslagen (1975:1313)

Genom beslut den 4 mars 1982 har regeringen uppdragit åt statens naturvårdsverk att företa den översyn av erfarenheterna av terrängkörningslagen (1975:1313) som riksdagen (riksdagens skrivelse 1981/82:75) funnit motiverad. Naturvårdsverket bör vid översynen, efter samråd med trafiksäkerhetsverket, beakta vad trafikutskottet anfört om snöskotrar i sitt betänkande 1981/82:13 om trafiksäkerhet och trafikföreskrifter. I uppdraget har vidare angivits att en första redovisning av Översynsarbetet bör lämnas senast den 31 december 1982. Regeringen nar samtidigt till verket överlämnat ett flertal framställningar i ämnet,

Med hänvisning till uppdraget har kommundepartementet överlämnat en redovisning rörande överflyttning till polismyndighet av ärenden

om tillstånd att medföra vapen på skoter (utdrag ur departements-

protokoll den 11 oktober 1982).

Naturvårdsverket har i skrivelse den 21 december 1982 till regeringen gjort en första redovisning av Ööversynsarbetet. Arbetet har i enlighet med direktiven bedrivits efter nära samråd med trafiksäkerhetsverket.

Naturvårdsverket som nu slutfört översynsarbetet får som redovisning

/. av uppdraget överlämna bifogade PM 1984-02-22. Promemorian innehåller en redovisning av nuvarande förhållanden inom terrängtrafik-

området - samt naturvårdsverkets bedömningar och förslag i hithörande

eh. frågor. Verket bifogar även förslag till förteckning över remissorgan vid ärendets fortsatta behandling.

Beslut i detta ärende har fattats av, förutom undertecknad generaldirektör, styrelseledamöterna Hjorth, Mattisson, Redbrandt och Tengberg. Vid handläggningen av ärendet har i övrigt närvarit avdelningschef Esping, byråcheferna Ovegård och Frisén samt byrådirektörerna Nilsson och Larsson, den senare föredragande.

Skr. 1984/85: 203 15 2 STATENS NATURVÅRDSVERK 1984-03-09 Dnr 223-1690-82 Ns

Ledamoten Redbrandt var av skiljaktig mening och angav yttrande som framgår av bil A. Voesg PE Valfrid Paulsson

Mt Lovns

Torsten Larsson

Skr. 1984/85: 203 16

Bilaga A RESERVATION Snöskuotern är i vissa sammanhang ett värdefullt arbetsredskap.Den har också betydelse för många människor i deras fritidsverksamhet. Problemen är dock många- olycksfall,mark-och vegetationsskador, störning av djurlivet,buller och andra olägenheter i anslutning till bebyggelse,konflikter med annan fritidsverksamhet m m. Motsvarande gäller även annan terrängkörning,som dock inte har samma omfattning. Naturvårdsverket har vid sin översyn av terrängkörningslagen föreslagit ytterligare punktinsatser såsom information och rekommenda-

tioner om lokala förbud.Förslagen baseras på enkäter och diskussic

er med olika intressenter men inte på forskning eller på några nya

undersökningar. Enligt min mening torde de problem snöskotertrafiken medför bara marginellt minska genom ytterligare detaljbestäm-

melser av detta slag. Naturvårdsverket borde istället föreslagit, vilket flera organisationer och länsstyrelser aktualiserat,att lagstiftningen utformas

så att generellt förbud råder för terrängkörning.Dispens bör då ges för nyttotrafik och för nöjestrafik på vissa leder och inom

avgränsade områden.Det innebär att trafik kan medges där förutsättningar finns med hänsyn tagen till andra intressen. En sådan lagstiftning går väl att förena med olika serviceåtgärder för skotertrafiken.Den skulle bättre ansluta till allemansrätten. .Överensstämmelse med lagstiftningen i bl a Norge skulle uppnås.Och framför allt skulle förutsättningarna att minska olägenheterna för naturvården, friluftslivet, jordbruket,skogsbruket och rennäringen liksom störningarna i övrigt väsentligt förbättras. Man skulle

slippa en situation där önskemål från dessa intressen uppfattas

som restriktioner och som ett intrång i vad som ibland uppfattas

som en i princip fri rätt att utnyttja skoter, I verkets PM an-

förs flera motiv för en sådan lagutformning, men den avvisas dock

av främst administrativa skäl och med hänvisning till opinionen

bland skoteråkarna. å

Enligt min mening överväger dock skälen för att lagstiftningen ändras så att förbud med dispenser gäller.Ytterligare analys och

överväganden bör därför föregå statsmakternas ställningstagande

i frågan.

SAUAG Cec

Ta ars- Göran Redbrandt

Skr. 1984/85: 203 17

Sammanfattning av naturvårdsverkets förslag

Bakgrund

Genom beslut den 4 mars 1982 har regeringen uppdragit åt statens naturvårdsverk att företa den översyn av erfarenheterna av terrängkörningslagen (1975:1313) som riksdagen funnit motiverad. Vid översynen

skulle, efter samråd med trafiksäkerhetsverket, beaktas vad trafikutskottet anfört om snöskotrar i sitt betänkande 1981/82:13 om trafiksäkerhet och trafikföreskrifter m m. Genom bl a en enkät till ett

stort antal myndigheter och organisationer har skriftliga synpunkter

erhållits på flera av de frågor som sammanhänger mad uppdraget. Naturvårdsverket har också inhämtat erfarenheter på ämnesområdet från en

referensgrupp bestående av företrädare för 25 myndigheter, föreningar

m m.

Naturvårdsverkets förslag 2

Naturvårdsverket har övervägt frågan om att införa ett generellt förbud mot terrängkörning i hela landet. Goda skäl kan anföras både för den nuvarande ordningen med selektiva förbud och för alternativt med

ett principiellt förbud. Verket har dock inte funnit tillräckliga skäl tala för att ett generellt förbud bör införas. De olägenheter som

följer med terrängkörning bör således kunna undanröjas eller reduceras

med hjälp av olika åtgärder inom ramen 'för gällande lagstiftning.

De förslag till åtgärder som sådant syfte framförs är sammanfattningsvis följande.

Terrängkörningslagen (TKL) tar i första hand sikte på att reglera körning i terräng med motorfordon och terrängfordon. Med tanke på att det sker en inte obetydlig ombyggnad av bilar till fordon scm klassificeras som traktor eller motorredskap bör förbuden mot körning i terräng enligt 1 § TKL omfatta alla slag av motordrivna fordon. Naturvårdsverket föreslår därför en ändring av lagstiftningen med denna

innebörd.

Nuvarande bestämmelser i terrängtrafiklagstiftningen innebär inga

speciella inskränkningar i rätten att färdas på snötäckt åkermark.

Under senare år har klagomål beträffande effekterna av snöskoter-

åkning på sådan mark ökat. Verket anser att skyddet av åkermarken och dess gröda inte bara är av vikt för den enskilde markägaren utan också bör betraktas som ett allmänt intresse. Av denna anledning anser naturvårdsverket att länsstyrelsen bör besluta om lokala och regionala förbud mot terrängkörning på åkermark, där sådan körning vållar

olägenheter.

Under senare år har samerna i allt större omfattning tagit i bruk

olika fordon för körning på barmark i samband med rennäringen.

Eftersom detta innebär ökade skador på mark och vegetation anser naturvårdsverket att en fortsatt utveckling av barmarkstrafiken bör förhindras. Verket föreslår därför att bestämmelserna i 1 § första

stycket 6 terrängkörningsförordningen förtydligas så att rätten till

barmarkskörning i rennäringen endast får omfatta färd över barmarksfläckar. .

Skr. 1984/85: 203 18

Erfarenheterna av de gällande bestämmelserna för körning i terräng i

samband med motorsport visar att verksamheten inte sker helt utan

olägenheter. Naturvårdsverket anser att bättre möjligheter behövs för

att kunna avväga motorsporten önskemål mot andra intressen. Av detta skäl avser verket att utfärda nya tillämpningsanvisningar. Enligt

dessa komrer under en övergångstid skyldighet att föreligga för motorsportklubbar m fl att anmäla var körning avses äga rum. Sådan anmälan skall göras till länsstyrelsen. Efter övergångstidens slut kammer dispensansökan till länsstyrelsen att erfordras även för kör-

ning i organiserad form inom områden, för vilka anmälan inte gjorts tidigare.

Naturvårdsverket framhåller att tillsynen vad gäller terrängkörningen

är bristfällig och starka skäl talar för att den bör förstärkas.

Verket har av den anledningen påbörjat överläggningar med rikspolisstyrelsen och tullverket om hur övervakningen av terrängtrafiken och trafiken med terrängmotorfordon skall kunna förbättras. Naturvårdsverket konstaterar också att det statistiska underlaget för att bedöma skoter-

olyckornas omfattning är mycket osäkert. Ett klart samband verkar dock

finnas mellan allvarligare olyckor och alkoholförtäring. Eftersom skador i huvudet är relativt vanliga vid olyckor med snöskoter föreslår verket att det införs ett hjälmtvång vid färd med detta fordon. -

Naturvårdsverket har övervägt vilka åtgärder som bör vidtas för att minska de olägenheter som följer med snöskoterkörning i bl a onödigt höga hastigheter. Verket anser inte problemen vara så stora att komplicerade och dyrbara anordningar för automatisk hastighetsbegränsning bör prövas. Inte heller kan en generell hastighetsbegränsning

förordas, bl a mot bakgrund av den bristande tillsynen och svårig-

heterna att kontrollera en sådan bestämmelse, För att motverka användningen av allt starkare motorer föreslår dock verket att försäljning

inte får ske av snöskoter med större motorstyrka än 50 hk DIN. Trafik-

säkerhetsverket har sedan 1978 regeringens uppdrag att överväga frågor

rörande olika fordons bulleremission. Naturvårdsverket anser att arbetet med att få fram nya bullernormer för terrängskotrar bör inledas snarast och att krav på en ljudnivå av maximalt 81 dBA bör fast-

ställas som ett första steg.

Naturvårdsverket har granskat förutsättningarna för att införa någon form av märkning av snöskoterbanden, med hjälp av vilket ett visst fordon skulle kunna identifieras genom spårbilden. Verket finner att

följderna av en sådan ordning är så administrativt betungande, att

de inte står i rimlig proportion till de fördelar som kan vinnas.

I takt med att uthyrningen av snöskotrar har ökat, har också förslag

amn olika krav på såväl den som hyr som den som bedriver uthyrningsverksamhet framförts. Verket föreslår, efter en genomgång av tänkbara

alternativ, att en särskild skyldighet införs för den som hyr ut snö-

skotrar att vid varje uthyrningstillfälle skriftligt orientera om de

färdselrestriktioner m m, som gäller där fordonet skall användas.

Skoter förbudsområdena har lett till en kanalisering av skotertrafiken,

särskilt i fjällvärlden. På flera håll har emellertid uppställningen av bilar vid ledernas utgångspunkter varit så omfattande, att betydande olägenheter av främst trafikteknisk art uppstått. Naturvårdsverket föreslår, efter att ha inhämtat synpunkter på frågan från berörda

Skr. 1984/85: 203 19

länsstyrelser, att utöver de 26 ledterminaler som redan finns, på sikt ytterligare 39 anläggs. Fullt utbyggda beräknas terminalerna medföra en driftkostnad på ca 0,9 milj kronor. Som huvudman för terminalerna

föreslås naturvårdsverket samt för vissa terminaler vid allmän väg,

vägverket.

Från naturvårdsverket finns inga olägenheter av körning med snöskoter

på väg. Med anledning av att även andra aspekter skall beaktas i översynsuppdraget pekar verket på de risker från säkerhetssynpunkt som är förenade med skoterkörning på vägar. Det är enligt verkets uppfattning olämpligt att tillåta trafik med terrängfordon på vägar som har en livlig motorfordonstrafik. Naturvårdsverket anser därför att trafiksäkerhetsverket bör pröva behovet av att ytterligare reglera körning med terrängfordon på väg.

Verket diskuterar även frågor som sammanhänger med information och utbildning. Olika vägar måste sökas för att sprida informationen kring

gällande bestämmelser. Verket anser beträffande snöskotertrafiken att information om t ex utrustning, nykterhet och rätten att köra på

vägar bör handhas av trafiksäkerhetsverket eller nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande. Verket är för sin del berett att även

fortsättningsvis arbeta med informationen kring reglerna för körning i terräng. Det intresse och den kunskap som finns hos t ex motor-

föreningar, skoterklubbar och återförsäljare av terrängfordon bör

utnyttjas.

Verket anser att ett stort ansvar följer med rätten att framföra snö-

skoter. Körning med detta fordon förutsätter goda kunskaper om såväl

fordonet som till omgivningen. En ökad utbildning av skoterförare bör ske. Detta kan åstadkommas antingen på frivillig grund eller i form av en obligatorisk förarutbildning. Naturvårdsverket anser att vissa skäl talar för det senare alternativet, men föreslår att trafiksäkerhetsverket får i uppdrag att närmare kartlägga utbildningsbehovet och redovisa förslag till lämplig form av skoterförarutbildning.

Enligt 11 § 3 mom första stycket jaktstadgan får jaktvapen inte medföras vid färd i terräng med terrängfordon. Länsstyrelsen får dock föreskriva undantag från detta förbud. Förslag har framförts om att

sådana ärenden i stället bör handläggas av polismyndigheten. Naturvårdsverket anser emellertid att vägande skäl saknas för att ändra

på den nuvarande arbetsfördelningen mellan länsstyrelsen och polisen

i denna frågan.

Naturvårdsverket har slutligen behandlat ett förslag om att särskilda

regler bör gälla för utländska skoterförare vid färd inom Sverige. Bakgrunden till förslaget är bl a de striktare regler som gäller vid skoterkörning i Norge och Finland. Verket anser dock inte att detta skulle motivera att speciella färdselregler införs i Sverige för utländska förare.

Skr. 1984/85: 203

Författningsförslag

Terrängkörningslagen (1975:1313)

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 § Körning i terräng med terräng- 1 § Körning 1 terräng med motordrivet fordon och motorfordon är förbjuden fordon är förbjuden i hela landet i hela landet

1. på barmark 1. på barmark 2. på snötäckt skogsmark med plant- 2. på snötäckt skogsmark med planteller ungskog, om det ej är eller ungskog, om det ej är uppenuppenbart att körningen kan ske bart att körningen kan ske utan risk utan risk för skada på skogen. för skada på skogen.

Inom de delar av fjällområdet som Inom de delar av fjällområdet scm regeringen bestämmer är körning i regeringen bestämmer är körning i terräng med terrängfordon och motor- terräng med motordrivet fordon förbjuden fordon förbjuden även på annan mark även på annan mark än som anges i första än som anges i första stycket. stycket.

Terrängkörningsförordningen (1978:594)

Körning på barmark Körning på barmark

1 § Utan hinder av 1 § första stycket 1 § Utan hinder av 1 § första stycket 1 terrängkörningslagen (1975:1313) 1 terrängkörningslagen (1975:1313) får terrängfordon och motorfordon får motordrivet fordon användas användas

1. av statlig eller kommunal tjänste- 1. av statlig eller kommunal tjänsteman i tjänsteärende. man i tjänsteärende. 2. av läkare, distriktssköterska, 2. av läkare, distriktssköterska, barnmorska eller veterinär i barnmorska eller veterinär i yrkesutövning eller för att föra yrkesutökning eller för att föra sjuk person till sjukvårdsanstalt sjuk person till sjukvårdsanstalt eller i annat jämförligt trängande eller i annat jämförligt trängande fall. fall. 3. av statlig brandkår eller kommunal av statlig brandkår eller kammunal brandstyrka vid räddningstjänst. brandstyrka vid räddningstjänst. 4. vid installation eller reparation 4. vid installation eller reparation av elektrisk ledning eller radio- av elektrisk ledning eller radioeller teleanläggning. eller teleanläggning. 5. i jordbruk eller skogsbruk. 5. i jordbruk eller skogsbruk. 6. i direkt samband med renskötsel. 6. vid färd över barmarksfläckar i direkt samband med renskötsel. 7. på enskild utfartsled eller annan 7. på enskild utfartsled eller annan sådan enskild led i terräng som sådan enskild led i terräng som är avsedd för motorfordonstrafik. är avsedd för motorfordonstrafik. inom tomt, järnvägs- eller fabriks- inom tomt, järnvägs- eller fabriksområde eller annan arbetsplats, område eller annan arbetsplats, särskilt anordnat tävlings- eller särskilt anorånat tävlings- eller annat liknande område. annat liknande område.

Skr. 1984/85: 203 21

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Utan hinder av 1 § första stycket Utan hinder av 1 § första stycket

1 terrängkörningslagen får fordon 1 terrängkörningslagen får fordon

ställas upp eller parkeras i ställas upp eller parkeras i

anslutning till väg. anslutning till väg.

4 § Utan hinder av 3 § får terräng- 4 § Utan hinder av 3 § får motorårivet fordon och motorfordon användas av fordon användas av den som är fast den som är fast bosatt inom området bosatt inom området eller i fall som eller i fall som avses i 1 § första avses i 1 § första stycket 1-6. stycket 1-6.

Förordningen (1979:973) om biluthyrning

6 kap 1S I uthyrningsrörelse får 6 kap 1§ I uthyrningsrörelse får ett ett fordon inte lämnas ut till någon fordon inte lämnas ut till någon annan annan person som förare än den som person som förare än den som kan visa kan visa att han har behörighet att att han har behörighet att föra fordonet. föra fordonet. Det åligger den som innehar ett tillstånd

till uthyrningsrörelse att vid uthyrning

av terrängfordon skriftligt informera om

de lokala och regionala regler som gäller

om körning i terräng där fordonet skall

«användas.

Skr. 1984/85: 203 22

Bilaga 2

Sammanställning av remissyttrandena över statens naturvårdsverks förslag rörande översyn av terrängkörningslagen m. m.

Remissinstanserna

Efter remiss har yttranden över förslaget avgetts av rikspolisstyrelsen, chefen för armén, vägverket, trafiksäkerhetsverket. generaltulistyrelsen, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen. domänverket, länsstyrelserna 1 Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, Friluftsfrämjandet, gemensamt av Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund (LRF/SSR). Svenska jägareförbundet, Svenska kommunförbundet, Svenska naturskyddsföreningen, Svenska samernas riksförbund (SSR). Nya Sveriges snöskoterägares riksorganisation (Nya SNOFED), Svenska = turistföreningen (STF), Sveriges snöfordonleverantörer (SNÖFO) och Svenska Cellulosa- och Pappersbruksföreningen (SCPF).

Lantbruksstyrelsen har bifogat yttranden av lantbruksnämnderna i Skaraborgs, Västmanlands, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands (med yttranden från vissa samebyar), Västerbottens och Norrbottens län.

Skogsstyrelsen har bifogat yttranden från skogsvårdsstyrelserna i Kro-

nobergs, Kopparbergs, Gävleborgs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Ett par länsstyrelser har bifogat yttranden av kommuner, länsorgan m.m. Svenska jägareförbundet har ovifogat yttranden från ätta

länsjaktvårdsföreningar.

Slutligen har Svenska samernas riksungdomsförbund Saminuorra inkommit med en skrivelse.

1 Inledning

Varje avsnitt i remissammanställningen inleds med en redovisning av remissutfallet i stort och därefter följer en citatdel.

2¶Lagstiftningens principiella inriktning

Huvuddelen av remissinstanserna tillstyrker förslagets principiella inriktning eller Jämnar detta utan erinran. Flera remissinstanser är dock

kritiska till denna del av förslaget.

Skr. 1984/85: 203 23

2.7 Skogsstyrelsen: — — — Styrelsen förordar — — — att nuvarande princi-

piella inriktning av lagstiftningen behålls och att endast vissa detaljjuste-

ringar införs för att eliminera onödiga störningar.

2.8 Domänverket: — — — I den stora principiella frågan om ett generellt förbud skall införas mot terrängkörning i hela landet året runt, stöder

domänverket den föreslagna linjen från naturvårdsverket. — — —.

2.9 Länsstyrelsen i Kristianstads län: Länsstyrelsen anser att terrängkörningslagen skall utformas så att den utgör ett effektivt hinder mot körning på barmark med de undantag som anges i 1 § terrängkörningsförordningen. Länsstyrelsen anser vidare att lagen bör ge möjligheter att förhindra kör-

ning på snötäckt mark 1 hela landet. I likhet med reservanten Lars-Göran

Redbrandt föreslår länsstyrelsen att ytterligare analys och överväganden bör föregå statsmakternas ställningstaganden.

2.11 Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Länsstyrelsen — — — har inget att erinra mot naturvårdsverkets förslag.

2.12 Länsstyrelsen i Gävleborgs län: — — — Länsstyrelsen anser — — — att ett generellt förbud mot terrängtrafik även på snötäckt mark bör införas. Undantag bör gälla för nyttotrafik samt för spår och leder till vilka markägaren lämnat sitt samtycke.

2.13 Länsstyrelsen i Västernorrlands län: — — — Länsstyrelsen har tidigare i öÖversynsarbetet avgett yttrande och förslag till åtgärder för att minska

olägenheterna av terrängtrafiken.

— — — Länsstyrelsen noterar att de i vårt yttrande 1982-09-24 lämnade förslagen och synpunkterna i stort inrymmes i verkets nu redovisade ställningstaganden. Länsstyrelsen avstår härmed från att närmare yttra sig 1 ärendet.

2.14 Länsstyrelsen i Jämtlands län: — — — delar länsstyrelsen naturvårdsverkets inställning att den nuvarande terrängtrafiklagstiftningen, med selektiva förbud inom vissa områden, i princip bör bibehållas. — — —.

2.15 Länsstyrelsen i Västerbottens län: — — — Länsstyrelsen finner försla-

get på det hela taget välav vägt.

Skr. 1984/85: 203 24

2.16 Länsstyrelsen i Norrbottens län: — — — Länsstyrelsen delar härvid utredningens uppfattning.

2.17 Friluftsfrämjandet: Friluftsfrämjandet har ingenting att erinra vad

beträffar naturvårdsverkets förslag.

2.18¶LRF/SSR: — — —

ERF och SSR anser dock att för att det skall vara meningsfullt för markägarna att upplåta mark för snöskoterleder och för att få ett fullgott skydd för natur, jord- och skogsbruksmark måste lagstiftningen ändras så att det råder totalförbud mot allmänhetens snöskoterkörning utanför anvi-

sade leder utan markägarens tillstånd. Givétvis skall undantag från förbudet gälla de som för sitt arbete är beroende av skotern som arbetsredskap

och fortskaffningsmedel. — — —.

LRF och SSR känner en djup oro för SNVs sätt att bortse från de allt vanligare konflikter som en oreglerad nöjeskörning med snöskoter vållar. Förbunden delar inte SNVs tilltro till att detta kan lösas med ytterligare detaljbestämmelser. Erfarenheterna visar tydligt att så inte är fallet och man skjuter endast problemen framför sig. Nuvarande terrängkörningslag innehåller t.ex. förbud mot att köra på snötäckt mark med plant- eller ungskog. Trots detta rapporteras årligen ett stort antal skador i sådana områden som har vållats av ovarsam snöskoterkörning. Detta behöver inte betyda att uppsåt har förelegat hos skoterföraren. Inför ett snötäckt öppet område i skogen är det endast den erfarne skogsmannen som kan avgöra om körning kan ske utan att skada uppkommer på skogsföryngringen.

LRF och SSR är inte negativa till nöjeskörning med snöskoter, men den

måste ske på ett för naturvård och markägare acceptabelt sätt. Med in-

stämmande i den reservation som ledamoten Lars-Göran Redbrandt i SNVs styrelse avgivit beträffande översynsarbetet, föreslår förbunden därför att lagstiftningen ändras så att terrängkörning med motordrivna

fordon på snötäckt mark ej får bedrivas av allmänheten annat än på därtill anvisade leder eller på annan mark efter markägarens samtycke.

2.20 Svenska kommunförbundet: Mot bakgrund av att terrängfordon av olika slag kommit att bli både ett viktigt arbetsredskap och ett hjälpmedel under fritid för många människor delar styrelsen naturvårdsverkets uppfattning att ett generellt förbud mot terrängtrafik inte bör införas. — — —.

Skr. 1984/85: 203 25

2.21 Svenska naturskyddsföreningen: — — —

- — — Föreningens förslag går — — — ut på att förbud mot fri snöskoter-

åkning ska gälla generellt i hela landet. Snöskoter ska endast få framföras

på särskilda leder. Möjlighet bör finnas för länsstyrelserna att tillåta fri snöskotertrafik inom vissa begränsade områden, där risken för skador bedöms liten. Generella dispenser måste vidare givetvis meddelas vissa yrkeskategorier som rennäring, polis, fjällräddning, sjukvård m. m.

2.22 SSR: —- —- —- Sammantaget finner SSR att förslaget om ett generellt förbud med dis-

pensmöjligheter bör bli föremål för en mer inträngande genomgång än den naturvårdsverket gjort innan förslaget kan avvisas. — — —.

2.23 Nya SNOFED: I sin inledning nämner naturvårdsverket att man inte funnit tillräckliga skäl som talar för ett generellt förbud mot körning med terrängskoter utan framhåller att de olägenheter, som redovisas i skilda sammanhang kan undanröjas och åtgärdas med nuvarande lagstiftning. Synpunkter som Nya SNOFED delar och vilket vi med vårt remissvar vill understryka.

2.24 STF: STF finner det anmärkningsvärt att naturvårdsverket inte har avlämnat ett förslag som påtagligt begränsar de störningskällor som terrängkörningen otvivelaktigt ger upphov till. STF anser att den begränsning av skotertrafiken som har skett i fjällvärlden genom införande av skoterförbudsområden påtagligt ökat värdet av rekreation inom dessa områden.

2.25¶SNÖFO: - - -

Vi delar således Naturvårdsverkets åsikt att de olägenheter som följer med terrängkörning kan undanröjas inom ramen för gällande lagstiftning

speciellt som vi upplever att shöskoterkörningen under senare tid kontinu-

erligt förbättrats och speciellt snöskoterklubbarna medverkat till att sko-

teräkarna och andra grupper lättare kan samsas utan störningar.

2.26 SCPF: —- —- —-

—- — — kan SCPF under förutsättning av ett otvetydigt klarläggande att

körning i terräng med motordrivet fordon cj faller under allemansrätten, samt att myndigheterna, främst Naturvårdsverket, tar på sig ansvar för

kraftfull information om skotertrafikens skyldigheter och hänsyn gentemot markägarna tillstyrka Naturvårdsverkets förslag till terrängkörningslag. Vi

Skr. 1984/85: 203 26

kan i stort acceptera även de övriga förslag Naturvårdsverket anför i anslutning till lagstiftningen. I vårt förord för en icke-förbudslag ligger vidare förutsättningen att föreslagna åtgärder skall visa sig tillräckliga för att stävja sådan användning av motordrivna fordon i terräng som åsamkar

markägarna olägenheter och kostnader. Blir så ej fallet skall frågan kunna tas upp ånyo i syfte att snabbt införa lag om generellt förbud med dispensmöjligheter för näringsliv och annan nyttotrafik.

3 Förslag om ändring i terrängkörningslagstiftningen. Körning på åkermark, barmarkskörning inom rennäringen samt barmarkskörning i samband med motorsport. Dessutom behandlas tillsynsfrågan.

Flertalet remissinstanser tillstyrker i huvudsak eller har ingen erinran mot förslagen under denna punkt.

3.1 Rikspolisstyrelsen: Styrelsen tillstyrker i allt väsentligt de framlagda förslagen till ändringar i terrängtrafiklagsuftningen m.m. — — —.

Det ankommer på polisen att övervaka och ingripa mot överträdelser mot gällande bestämmelser i terrängtrafiklagstiftningen. Sådan övervakning sker också i samband med jakt- och fiskekontroller i fjällområdena samt i förbudsområden och leder som är upplåtna för skotertrafik. Med hänsyn till polisens personella resurser syns någon ökning av ifrågavaran-

de tillsyn eller övervakning inte vara möjlig. Styrelsen delar dock natur-

vårdsverkets uppfattning att behovet av förbättrad tillsyn är stort. — — —.

3.2 Chefen för armén: — — — har Chefen för armén intet att erinra beträffande förslaget till ändring i terrängkörningslagen och terrängkörningsförordningen.

3.3¶Vägverket: — — — Det föreslås att förbudet mot barmarkskörning i I $

TKL skall omfatta alla slag av motordrivna fordon, således även motorredskap. Vid vägarbete och speciellt vid nybyggnad av väg har vägverket behov att utnyttja terräng för transport mellan arbetsplats och befintlig väg

med i första hand motorredskap. Vi föreslår därför att 1§ TKF ges ytterli-

gare ett undantag med följande lydelse:

"9, I direkt samband med vägarbete och vägbyggnadsarbete ”.

Det har framkommit att vissa problem uppstår genom den snöskotertra-

fik som vintertid äger rum i diken längs allmän väg. Skotertrafiken får till följd att snön packas till is varigenom vägtrummor i diket isar igen så att

smältvattnet i diket däms. Isbildningen i diket innebär även att nödvändig snödikning försvåras. Om vattnet blir stående i vägdiket kan skador uppstå

Skr. 1984/85: 203

i vägkroppen särskilt i samband med tjällossning. Skotertrafik intill allmän

väg innebär även i sig vissa trafiksäkerhetsrisker. I mörker kan skotrar när de framförs med tänd belysning ge vägtrafikanten svårigheter att vid möte bedöma vägens sträckning och läge.

3. på snötäckt mark inom vägområde för väg som ej är enskild, utom i fall som avses i 119 § vägtrafikkungörelsen (1972:603).

3.4 Trafiksäkerhetsverket: — — — Trafiksäkerhetsverket delar uppfattning-

en att en ökad tillsyn av trafiken i terräng är önskvärd. — — —.

Vad gäller ett eventuellt krav på hjälm — — — verket är positivt till ett uppdrag att utreda frågan och komma med förslag.

3.5 Generaltullstyrelsen: — — — Beträffande tullverkets möjligheter att framdeles medverka i berörd tillsyn kan nämnas följande. Enligt tjänstgö-

ringsreglementet för tullstaten omfattar verksamheten vid tullverkets

gränsbevakning utöver tullbevakning bl.a. jakt- och fisketillsyn samt skyddsområdestillsyn. Från fjälltrakterna i norra Dalarna och längs gränsen mot Norge och Finland förfogar tullverket över 125 man för gränsbevakningstjänst. För rörlig bevakning är helt eller delvis avdelade ca 60 man

som är väl förtrogna med sina lokala fjällområden. — — —.

3.6 Lantbruksstyrelsen: — — — Enligt lantbruksstyrelsens uppfattning kan fordonen inom rennäringen inte heller komma att uppgå till något större antal med hänsyn till det antal yrkesutövare som finns inom näringen. Huvuddelen av fordonen utgörs av tvåhjuliga motorcyklar. Motorcykelkörning i terräng ställer stora krav inte bara på förarna utan även på terrängens karaktär. Detta förhållande jämte det faktum att motorcyklarna används endast under ett begränsat antal dagar (i huvudsak i samband med kalvmärkningen) begränsar ytterligare fordonens användning. Samernas fordon kan inte antas medföra skador av väsentlig betydelse. Vid jämförelse med den mycket kraftiga inverkan på naturmiljön som skogsbruket och turismen innebär ter det sig stötande att förbjuda rennäringsutövare att använda motordrivna fordon på barmark. I för naturvården speciellt känsliga områden bör dock överenskommelser om vissa begränsningar kunna

göras mellan naturvården och företrädare för olika areella näringar. Rätten

att under yrkesutövning färdas i terräng är inte endast en fråga om rationella arbetsmetoder utan gäller också i hög grad kraven på cen god arbets-

miljö. Renskötsel måste ofta bedrivas många mil från närmaste väg. — — —

Lantbruksstyrelsen avstyrker förslaget till författningsändring såvitt avser barmarkskörning inom rennäringen.

Skr. 1984/85: 203 28

Skadorna på åkermark till följd av terrängkörning lär variera mellan olika delar av länet. Det kan därför vara lämpligt att resp. länsstyrelse får fatta beslut om förbud för allmänheten — såsom en inskränkning i alle-

mansrätten — att köra på åkermark.

. 3.7 Skogsstyrelsen: — — — Störningar orsakade av traktorer och motorred-

skap bör däremot inte regleras genom TKL och TTK. Dessa fordon är i allt

väsentligt utpräglade arbetsredskap för näringsverksamhet. Det är i många

fall omöjligt att skilja själva körningen från arbete med redskapet. Det naturliga är att inte bara körningen utan alla delar av verksamheten bedöms enligt samma regler. Erforderliga bestämmelser härför finns i skogs-

vårdslagen och i naturvårdslagen. — — —. - —- — Naturvårdsverket motiverar sitt förslag med att fordonsgruppen

omfattar även s.k. epatraktorer vilka numera i allt väsentligt är nöjesfordon och att dessa enligt nuvarande lag inte omfattas av barmarksförbudet. Skogsstyrelsen har svårt att inse att terrängkörning med epatraktorer

medför problem av sådan dignitet att de motiverar en så drastisk föränd-

ring av lagstiftningen. — — — Som en följd av 1§ TKL är obehörig körning förbjuden i vissa skogsföryngringar. Paragrafen tillåter emellertid körning på snötäckta hyggen och föryngringar med små plantor. Skogsstyrelsen befarade redan i samband med att lagförslaget behandlades 1975 att regler-

na inte skulle fungera i praktiken utan att skador av oönskad omfattning

skulle uppkomma på skogsföryngringar. Tyvärr har skogsstyrelsens farhågor besannats. — — — Skogsstyrelsen vidhåller därför sitt tidigare framförda förslag att lagrummet ifråga görs tillämpligt på alla föryngringsytor i skogsmark där föryngringen är lägre än 2 m över snön.

3.8¶Domänverket: — — — Domänverket anser — — — inte att hjälmtvång

skall införas. Det räcker med en rekommendation att hjälm bör bäras.

Inom skogsbruket utförs en hel del körning med skoter i mycket låg fart, där samtidigt en god sikt åt sidorna är viktig. Exempel härpå är snötramp-

ning före avverkning. En skoterhjälm kan i sådana fall vara mera till olägenhet än nytta.

3.9¶Länsstyrelsen i Kristianstads län: — — — Länsstyrelsen föreslår följande ändringar i naturvårdsverkets förslag.

Terrängkörningslagen (1975:1313)

15, första stycket

Utöver motordrivna fordon bör lagen även omfatta släpfordon och ter-

rängsläp. Eftersom släpen knappast kan uppträda i terrängen utan dragfordon är det naturligt att betrakta fordonskombinationerna som en enhet ur

Skr. 1984/85: 203 29

terrängkörningssynpunkt. En sådan ytterligare utvidgning av terrängkör-

ningslagen skulle på ett smidigt sätt lösa även andra problem t. ex. frågan

att vidtaga åtgärder mot i terrängen uppställda husvagnar.

1 §, andra stycket

Det är enligt länsstyrelsens mening uppenbart att olägenheterna med körning i terräng redan nu är så stora att regeringen bör ha möjlighet att reglera terrängkörningen utöver barmarkskörningen inom hela landet. Andra stycket bör därför ändras att gälla motordrivna fordon, släpfordon och terrängsläp inom hela landet. 4§. Naturvårdsverket tar inte upp frågan om i vad mån laglydigheten kan ökas genom förändring av påföljdsparagrafen utan konstalerar bara att polisens resurser är mycket begränsade. Länsstyrelsen anser att påföljdsparagrafen bör ändras så i princip samma

förfaringssätt som vid hastighetsöverträdelse på väg och felparkering till-

lämpas. Betalningsföreläggande skall kunna tillämpas för brott mot i varje fall I och 28§§ terrängkörningslagen. Härigenom kan etfektiv tillsyn ske med ringa resursanvändning.

3.10 Länsstyrelsen i Hallands län: Länsstyrelsen har i liten utsträckning kommit i kontakt med problem kring körning i terrängen. Länsstyrelsen vill dock fästa uppmärksamheten vid den oorganiserade form av barmarkskörning som äger rum inom kust- och inlandsdynsområdena. Det är framför allt moped- och motorcykelåkning som förekommer. Skadorna kan bli omfattande i det känsliga sandunderlaget med en fortsatt erosion som följd. Terrängkörningslagen har i detta hänseende inte haft avsedd effekt.

3,12 Länsstyrelsen i Gävleborgs län: — — — Länsstyrelsen anser — — — att starka skäl talar för att generellt förbud införs för körning med motordrivet fordon utan markägarens tillstånd på snötäckt odlingsbar mark, om det inte är uppenbart att körningen kan ske utan risk för skada på marken.

3.14 Länsstyrelsen i Jämtlands län: — — —

—- — — Enligt länsstyrelsens mening bör dock i första hand kommunen

ges möjlighet att besluta om lokala förbud mot körning på åkermark — — —. Detta beroende på att körning på åkermark, i den omfattningen att den

orsakar problem, främst förekommer i anslutning till byar och tätorter. där kommunen redan idag utfärdar lokala trafikföreskrifter. Det är samtidigt angeläget att få till stånd undersökningar för att objektivt konstatera vilka

olika skador som kan uppstå vid körning på snötäckt åkermark. Sett från allmän naturvårdssynpunkt och friluftslivssynpunkt vore det

naturligtvis önskvärt om barmarkskörning i samband med rennäring kunde förbjudas — åtminstone inom obrutna fjällområden. Med hänsyn tagen även till rennäringens möjligheter att vidareutvecklas med hjälp av nya

Skr. 1984/85: 203 30

tekniska hjälpmedel, är länsstyrelsen dock av den uppfattningen att motor-

drivna fordon även fortsättningsvis bör få nyttjas på barmark i direkt

samband med renskötsel. Det är naturligt att renskötseln i detta sammanhang jämställs med andra barmarksundantagna näringar, såsom jordbruk och skogsbruk. — — —.

Länsstyrelsen stödjer naturvårdsverkets strävanden att genom samord-

ning av olika myndigheters insatser förbättra tillsynen och övervakningen

av gällande terrängkörningsförbud, inte minst inom fjällområdena. — — —.

3.15¶Länsstyrelsen i Västerbottens län: — — — Länsstyrelsen vill ifrågasätta

om inte ett generellt förbud av samma typ som gäller för plant- och

ungskog, för åker hade varit smidigare för alla berörda parter. Skador på

åkermark torde emellertid främst uppstå i anslutning till tätbebyggelse. Om en modell med selektiva förbud mot terrängkörning på åkermark väljs förordar länsstyrelsen därför istället att kommunerna får möjlighet att besluta härom.

Förslaget innebär att barmarkskörning för rennäringen skulle förbjudas. Länsstyrelsen delar naturvårdsverkets bedömning att barmarkskörning inte kan ske utan skada på mark och vegetation. I våra fjäll finns nu knappast körskador på marken av någon omfattning, däremot i andra renskötselområden, där skogsbruk bedrivs. De markskador som regelmässigt uppstår vid avverkning samt markberedningar är så omfattande att ett förbud mot barmarkskörning där för rennäringen är omotiverat. Regeln om

förbud bör därför begränsas till områden där skogsbruk inte bedrivs, dvs på fjällområdet och de fjällnära barrskogar där skogsbruk inte kommer att

ske.

3.16 Länsstyrelsen i Norrbottens län: — — — Länsstyrelsen delar utredning-

ens uppfattning om att terrängtrafik på åkermark bör regleras. — — —. Körning på barmark för renskötselns behov förekommer i Norrbottens

län i begränsad omfattning. Det är nödvändigt att under ytterligare något

eller några år studera vilka konsekvenser detta kan medföra. Länsstyrel-

sen anser därför att körning på barmark för renskötselns behov för närvarande inte är av sådan omfattning att en ändring av lagtexten är motiverad.

Därmed bör den gamla lydelsen 1§ första stycket 6 terrängkörningsförordningen kvarstå.

Länsstyrelsen anser liksom utredningen att tillsynen vad avser terräng-

körning är bristfällig. Det är angeläget att resurser skapas så att tillsynen

kan förbättras. Tillsynen bör enligt länsstyrelsen ankomma på polismyndigheten. Vissa samordningsmöjligheter torde kunna göras med övriga verksamma fältorganisationer — — —.

Skr. 1984/85: 203 31

3.18¶LRF/SSR: — —- —

— — — Därest ett generellt förbud mot terrängkörning på snötäckt mark

för hela landet ej bifalles föreslår förbunden därför att ett generellt förbud

införes för terrängkörning på all åkermark med undantag för markägarens

egen trafik.

3.19¶Svenska jägareförbundet: — — —- Med hänsyn till utvecklingen av

snöskoterbeståndet i landet och de negativa effekterna snöskotertrafiken obetingat medför, bl.a. skador på skog och grödor, störningar av andra

fritidsaktiviteter, störningar — medvetna och omedvetna — av vilt, illegal

jakt — inte minst efter de fyra stora rovdjuren, känner Svenska jägareförbundet en avsevärd oro för framtiden.

Vad avser övervakningsfrågan i övrigt hemställer Svenska jägareförbundet att denna fortlöpande följs och att erforderliga åtgärder vidtas för att skapa de möjligheter som behövs för att terrängkörningslagens efterlevnad fortlöpande skall kunna övervakas. Denna fråga är enligt Svenska jägareförbundets mening en synnerligen angelägen natur- och viltvårdsfråga.

Svenska jägareförbundet tillstyrker de förslag till uppstramning av terrängkörningslagen som föreslagits.

3.20 Svenska kommunförbundet: — — —

Styrelsen tillstyrker förslaget till ändring av terrängkörningslagen men förutsätter att länsstyrelserna meddelar de ytterligare undantag för nyttotrafiken som kan erfordras utöver de som finns i terrängkörningsförordningen. Beträffande barmarkskörning inom rennäringen är styrelsen tveksam till hur stort behovet är att ändra terrängkörningsförordningen. I första hand borde prövas att genom samråd mellan samer, kommun, länsstyrelse m. fl. åstadkomma en frivillig reglering av körningen, t.ex. till

vissa stråk.

3.21¶Svenska naturskyddsföreningen: — — — Lantbrukarnas riksförbund

(LRF) har i en särskild skrivelse till naturvårdsverket redovisat de olägenheter som är förknippade med skoterkörning på jordbruksmark och begärt att ett generellt förbud ska införas. — — —. Föreningen — — — ställer sig bakom LRF:s krav. — — — Föreningen delar helt naturvårdsverkets bedömning att barmarkskörning inte kan ske utan skador i naturen. Föreningen stöder därför verkets förslag till reglering av barmarkskörning inom renskötseln.

Skr. 1984/85: 203 32

Tillsynen är ett av de stora problemen när det gäller att komma ull rätta med de negativa effekterna av snöskotertrafiken. — — — Risken finns att problemet blir än större om regeringen nu beslutar om ännu fler detaljbestämmelser utan att resurserna för ullsynen förstärks. — — —.

3,22 SSR: — —- —- — — — Beträffande naturvårdsverkets förslag om barmarkskörning inom

renskötseln finner SSR att renskötsel måste behandlas analogt med jordbruk och skogsbruk och de speciella förhållanden som cventuellt kan anföras beträffande barmarkskörning i fjällomårdet mäste övervägas ytter-

ligare innan någon inskränkning i förhållande till vad som gäller i dag kan

genomföras.

3.23 Nya SNOFED: — — —

Från Nya SNOFED:s sida ansluter vi oss till verkets beslut att icke föreslå något generellt förbud mot skoterkörning på snötäckt åkermark.

— — — föreslår verket en lagändring till att hjälmplikt införes.

Nya SNOFED stöder helt detta lagförslag.

Vidare bör arbetshjälm. som är godkänd av arbetarskyddsstyrelsen, kunna godkännas som hjälm som får användas vid framförande av skoter.

3.25¶SNÖFO: — — —-

Naturvårdsverket föreslår att det införs ett hjälmtvång vid färd med

snöskoter. Snöfo stöder detta förslag och har tidigare vid flera tillfällen framfört denna synpunkt. Vid utarbetandet av de regler som skall gälla vid

bärandet av hjälm vid snöskoterkörning bör emellertid flera frågor övervä-

gas noggrant. När det gäller yrkesarbetare som använder snöskotern i tjänst bör man överväga att tillåta de yrkeshjälmar som normalt används i arbetet t. ex. för skogshuggare. — — —.

4¶Vissa tekniska frågor. Begränsning av hastighet och motorstyrka, buller och märkning av skoterband.

Flertalet remissinstanser tillstyrker i huvudsak eller har ingen erinran

mot förslagen under denna punkt.

4.1 Rikspolisstyrelsen: — — — Enligt styrelsens mening skulle en automatisk begränsning av maximihastigheten vara det mest effektiva sättet att begränsa terrängskotrars hastighet till lämplig nivå och sannolikt bidra till

Skr. 1984/85: 203 a 2

minskning av antalet olyckor. Med hänsyn till de tekniska svårigheter som redovisats beträffande en sådan anordning motsätter sig styrelsen inte

förslaget om att i stället införa en högsta motorstyrka för skotrar eller

alternativt en konstruktiv hastighetsbegränsning. Överenskommelse om en högsta motorstyrka (cylindervolym) finns redan för motorcyklar som säljs I Sverige. Åtgärden har dock hittills inte påverkat olycksutvecklingen i positiv riktning.

4.4 Trafiksäkerhetsverket: — — — Begränsning av hastighet och motorstyrka

Förslaget tillstyrkes. ”

Som också framgår av naturvårdsverkets förslag har trafiksäkerhetsver-

ket ett uppdrag från regeringen att överväga vissa frågor rörande fordons bulleremission. Detta uppdrag bör så långt möjligt lösas på internationell nivå. Därför deltar trafiksäkerhetsverket i ECE-arbetet om fordonsbullerfrågor. Ett antal reglementen och reglementsförslag har nu utarbetats och verket planerar att under innevarande år i samråd med rikspolisstyrelsen och naturvårdsverket påbörja slutförandet av uppdraget. Detta avses då även omfatta terrängskoter trots att det ännu inte har utarbetats något

ECE-reglemente för detta fordon.

Märkning av skoterband

Förslaget tillstyrkes.

4.8 Domänverket: — — —

Förslaget att ytterligare begränsa den högsta tillåtna motorstyrkan på snöskotrar tillstyrkes. Domänverket anser för sin del att en högsta gräns bör kunna sättas vid 40 hk DIN. Även fortsättningsvis bör man pröva att

uppnå denna begränsning genom en överenskommelse mellan kommunika-

tionsdepartementet och snöskoterbranschen.

— — — Förslaget om en högsta tillåten ljudnivå på 81 dBA tillstyrkes.

4.14 Länsstyrelsen i Jämtlands län: — — — Länsstyrelsen delar naturvårdsverkets synsätt vad gäller eventuell begränsning av hastighet och motorstyrka. — — —.

Länsstyrelsen stödjer naturligtvis realistiska förslag som inriktas på att minska bullret från snöskotrar. Problemet är störst för föraren och eventuella passagerare som dock har förhållandevis goda möjligheter att genom

Skr. 1984/85: 203

hörselskydd minska bullrets negativa effekter. Detta får dock inte medföra att man underlåter att göra vad som är tekniskt och realistiskt möjligt för att minska bullernivån. En successiv minskning av ljudnivån måste dock ske på så sätt, och i den takt. att man inte omöjliggör förutsättningarna att nyttja skotern som arbetsredskap. — — —.

4.16 Länsstyrelsen i Norrbottens län: — — — Länsstyrelsen delar utredningens förslag om effektbegränsning till 50 hk DIN samt krav på maximal ljudnivå 81 dBA för snöskoter. Däremot anser länsstyrelsen att märkning av snöskoterband så att ett visst fordon kan identifieras bör utredas ytterligare. Den effekt som ett identifieringsmärke skulle ha torde förhindra flera av de lagbrott som förekommer i dag.

4.19 Svenska jägareförbundet: — — — finner Svenska jägareförbundet det emellertid djupt olyckligt att den märkning av snöskoterband som föreslagits under utredningens gång avskrivits utan några praktiska försök. Enligt jägareförbundets mening bör sådana försök genomföras och i händelse av positiva resultat, bestämmelser härom framledes inarbetas i lagstiftningen.

4.21 Svenska naturskyddsföreningen: — — —

Föreningen anser för sin del att en generell. låg hastighetsbegränsning bör införas, bl.a. för att markera att myndigheterna i första hand ser snöskotern som ett nyttofordon. Föreningens länsförbund i Jämtlands län har föreslagit en hastighetsbegränsning på 50 km/h, vilket förefaller vara rimligt. Utefter leder och i områden nära tätorter och friluftsanläggningar borde en hastighetsbegränsning vara självklar. Det är oacceptabelt att en

snöskoter ska få framföras i en hastighet av kanske över 100 km/h på en

led, där även skidåkare befinner sig. Föreningen anser att kraven på bullerdämpning borde kunna skärpas avsevärt. Som föreningen anförde redan i sin skrivelse till regeringen 1981-01-12 bör utgångspunkten vara

78dBA och inte 81 dBA. — —- —.

4.23 Nya SNOFED: — —- —-

Naturvärdsverket föreslår en begränsning av motorstyrkan för snöskot-

rar. Verket anför, som skäl, att motorstyrkan i första hand ej är avgörande för framkomstmöjligheterna. Vad som ej redovisats är om man menar att hög motorstyrka inbjuder till höga farter, som i sin tur medverkar till olyckor. Omvänt skulle det då betyda att med lägre motorstyrka skulle olycksfallen nedbringas.

Då registreringen av skoterolyckorna hitintills är ofullständiga, kan man

Skr. 1984/85: 203 35

ej med bestämdhet hävda att den höga motorstyrkan skulle inbjudit till hög

fart och således varit orsak till olyckor. — — —. En annan aspekt på att en

ev. minskning av motorstyrkan leder till begränsad hastighet, kan härledas till den forskningsrapport SNV PM 621 som framlagts. I den redovisas att naturkonsumenter, som ej utövar/-at terrängkörning har en negativ inställning till terrängmotorfordon. Även här finns inget vetenskapligt belägg för

att fart och negativa upplevelser har samband. Främst är det bullerproblematiken, som andra naturkonsumenter upplever negativt. Som framgår på

annat håll i rapporten understryker också Nya SNOFED att buller- och säkerhetsproblem är två faktorer som bör ges hög prioritet att komma till rätta med. Vad som redovisas från snöskotertillverkarhåll, vid muntlig

förfrågan, kan åtgärdande av bullerproblem kräva större energiåtgång.

Detta har då en automatisk reducerande verkan på hästkrafterna. Med vad

ovan anförts och då särskilt med betoning på önskemål om äåtgärdande av bullerproblem, som kan komma att kräva visst hästkraftsantal, hemställer

Nya SNOFED om att begränsningen av motorhästkraftantalet skall läm-

nas utan åtgärd än så länge.

4.24 STF: — —- —-

STF finner det vidare angeläget att begränsa motorstyrkan hos skotrar

till ca 35 hk.

4.25¶SNÖFO: — —- —

Snöfo kan — — — inte acceptera ett förslag om ett försäljningsstopp av

snöskotrar mellan 50 och 60 Hk så länge inga som helst underlag har visats om att dessa snöskotrar skulle skapa större olägenheter än andra.

—- — — För snöskoterbranschen är det givetvis av största intresse att få

ner ljudnivån på snöskotrar då vi bedömer en så låg ljudnivå som möjligt

som en komfortfråga för snöskoterägarna och samhället. — — —.

Vi måste emellertid konstatera att det har visat sig synnerligen svårt att ytterligare få ner ljudnivån på snöskotrar och detta är främst av två skäl.

För det första använder sig snöskotrarna av en tvåtakts-motor som av konstruktiva skäl är mycket svårare att dämpa än en fyrtakts-motor. För det andra skall snöskotern framdrivas i mycket skiftande underlag och väderlek. Det innebär att ljuddämpande anordningar i viss väderlek Jätt igensättes av snö och luftkylningen av motorn försämras med motorhave-

rier som följd. Våra medlemsföretag kan uppvisa åtskilliga försök genom

åren där man infört olika ljuddämpande anordningar som tyvärr visat sig menligt inverka på driftsäkerheten. — — — Branschen är emellertid mycket intresserad av att finna utvägar att kombinera lägre ljudnivåer med en

oförminskad tillförlithghet.

Skr. 1984/85: 203 36

5 Uthyrning av snöskotrar, ledterminaler, körning på vissa vägar, utbildning och information samt överflyttning av tillståndsprövning för vapen på skotrar, m. m.

Remissinstanserna tillstyrker i allmänhet eller har ingen erinran mot förslagen under denna punkt.

5.1 Rikspolisstyrelsen: — — — I anledning av trafiksäkerhetsverkets fram-

ställning om ändring 1 vägtrafikkungörelsen (1972:603) har styrelsen i yttrande till kommunikationsdepartementet 1984-03-29 framhållit följande.

"I 118—-1238§ återfinns regler för trafik med terrängfordon på väg. Enligt

dessa regler innebär det inget hinder för körning med terrängfordon på

enskilda vägar (om innehavaren tillåter sådan trafik). Trafik med terrängfordon jämte trafik med andra fordon torde från trafiksäkerhetssynpunkt

vara lika olämplig på enskild väg som på annan väg. Rikspolisstyrelsen anser därför att möjligheter prövas i syfte att reglera terrängtrafiken även på enskild väg i vart fall beträffande passagerare och hastighet (121 och 122 §§). Styrelsen vidhåller denna uppfattning. Rikspolisstyrelsen tillstyrker att trafiksäkerhetsverket får i uppdrag att närmare kartlägga behovet av utbildning för skoterförare och utarbeta program för lämplig form av skoterförarutbildning.

5.3¶Vägverket: — — — Trafiksäkerhetsverket har i sitt förslag till ändring i vägtrafikkungörelsen (VTK) föreslagit att samma regler skall gälla vid färd

på alla enskilda vägar, vare sig vägen är allmänneligen befaren eller ej. Det

medför att bl.a. den hastighetsbegränsning för terrängfordon på 20 km/h som i dag gäller på enskild väg som är allmänneligen befaren kommer att utgå. Den föreslagna ändringen berör inte direkt vägverkets verksamhetsområde, men vi kan i det här sammanhanget instämma i de synpunkter

som framförts av naturvårdsverket och rikspolisstyrelsen om det olämpli-

ga i att tillåta trafik med terrängfordon utan restriktioner i bl. a. hastighet på vägar som har en livlig motorfordonstrafik.

5.4 Trafiksäkerhetsverket: — — — Vid den översyn av vägtrafikkungörelsen

(1972:603) (VTK) som trafiksäkerhetsverket gjort har syftet bland annat

varit att förenkla reglerna. Därvid har bland annat begreppet allmänneligen befaren, som används på flera ställen i VTK, bedömts vara svårtolkat. Verket har därför valt att föreslå ändringar som gjort det möjligt att utmönstra detta begrepp. I det avsnitt av VTK som behandlar körning med terrängfordon på väg har det resulterat i förslag till ändringar enligt vad som framgår av naturvårdsverkets redovisning av utredningsuppdraget. De olägenheter och risker som naturvårdsverket nu påtalar vid färd på väg

Skr. 1984/85: 203

med snöskoter är av den arten att en närmare undersökning kan vara

befogad. Trafiksäkerhetsverket har därför ingen invändning mot ett uppdrag att närmare utreda trafiksäkerheten vid färd med terrängfordon på

väg.

— — — Vad gäller regleringen av terrängtrafiken har trafiksäkerhetsverket inget att invända mot naturvårdsverkets redovisning. Trafiksäkerhets-

verket har emellertid, med erfarenhet från de föreskrifter verket utfärdat för bl.a. lokala trafikföreskrifter, funnit att det finns utrymme för ökad

utbildning när det gäller hanteringen av här aktuella ärenden. Ett exempel

är gränsdragningen mellan länsstyrelsens och kommunens kompetensom-

raden när det gäller att förbjuda trafik med motordrivna fordon i terräng.

5.7 Skogsstyrelsen: — — —

Allvarliga störningar har rapporterats som en följd av snöskotertrafik på oplogade skogsbilvägar. — — —.

5.8 Domänverket: — — —

Skogsbruket har uppenbara olägenheter av att snöskoter framföres på oplogad bilväg. vilket försvårar upptagning av vägen och orsakar kraftigare tjälbildning med försvårad tjällossning. Körning i diken gör att vägtrummor fryser igen och orsakar översvämningar i värfloden med skärningar som följd. Rätt att förbjuda sådan körning bör finnas genom t. ex. skyltning eller annonsering.

5.14 Länsstyrelsen i Jämtlands län: — — —

Med hänsyn till verksamhetens art anser länsstyrelsen att man bör

utreda frågan om att införa någon form av etableringskontroll. med beak-

tande av bl.a. naturvårdens intressen, för uthyrning av terrängfordon. Länsstyrelsen har i olika sammanhang påtalat behovet av ledterminaler i anslutning till utgångspunkter för skoter-, skid- och vandringsleder i fjällvärlden. Behovet av ledterminaler med parkeringsutrymmen är mycket stort på flera ställen och länsstyrelsen tillstyrker naturvårdsverkets förslag om en utbyggnad av antalet ledterminaler. Länsstyrelsen tillstyrker också förslaget att de ledterminaler som ligger vid allmän väg bör inordnas I

vägverkets ansvarsområde vad gäller drift och underhåll. Övriga ledter-

minaler, som vägverket av olika skäl inte kan ta ansvaret för, bör inordnas i naturvårdsverkets huvudmannaskap för statliga fjälleder. — — —.

Länsstyrelsen tillstyrker ökade informaätionsinsatser för att förbättra kunskaperna om gällande bestämmelser och körning i allmänhet i terräng.

Skr. 1984/85: 203 38

Vad gäller utbildningsfrägan delar länsstyrelsen naturvårdsverkets förslag. — — —.

Länsstyrelsen delar naturvårdsverkets åsikt att ansvaret för dispens-

prövningen vad gäller vapentransport vid skoteråkning även i fortsättningen bör ligga hos länsstyrelsen. I vissa fall är dessa ärenden också förknippade med samtidig prövning av dispens från terrängkörningsförbud. Även dessa ärenden prövas hos länsstyrelsen, vilket underlättar samordning av besluten. Länsstyrelsen delar naturvårdsverkets åsikt att det inte finns anledning att införa speciella färdselregler i Sverige för utländska skoterförare.

5.15 Länsstyrelsen i Västerbottens län: — — — Bristen på ledterminaler där

skoterleder så småningom när fram till väg har hittills varit ett mycket stort

problem bl. a. ur traäfiksäkerhetssynpunkt. — — —.

5.16 Länsstyrelsen i Norrbottens län: — — — Länsstyrelsen delar utredningens förslag samt förslag om tilläggstext i förordningen (1979:973) om biluthyrning sid 50 i PM.

Länsstyrelsen delar utredningens förslag om utbyggnad av ledterminaler samt huvudman för dessa.

Länsstyrelsen delar utredningens förslag om att låta trafiksäkerhetsverket pröva behovet av att ytterligare reglera körning med terrängfordon på väg.

Länsstyrelsen delar utredningens förslag och synpunkter om information och utbildning. Det är av mycket stor vikt att resurser tillskapas så att förslagen kan utföras.

Handläggning av vissa ärenden enligt 11 § 3 mom första stycket jaktstad-

gan.

Länsstyrelsen har tidigre yttrat sig i dessa frågor och därvid uttalat sig för att handläggningen av dessa ärenden borde kunna handläggas hos polismyndigheten.

5.20 Svenska kommunförbundet: — — —

—- — — Dock finns ett stort behov av informationsmaterial om utrust-

ning, trafikregler, trafikssäkerhet m.m. samt ett bättre kartmaterial över

förbudsområden och leder. Informattonen bör också belysa konsekvenser-

na av olämplig skoterkörning, exempelvis skador på åkermark, skogsplanteringar o. dyl. Det är naturligtvis också viktigt med trafiksäkerhetsinformation, t.ex. om farorna vid färd på väg.

Skr. 1984/85: 203 39

5.21 Svenska naturskyddsföreningen: — — —

Föreningen står fast vid sin uppfattning att en obligatorisk förarutbildning bör införas och att minimiäldern bör höjas till 18 år.

5.23¶Nya SNOFED: — — —-

Naturvårdsverket föreslår, att bestämmelser om viss informationsskyldighet införes vid skoteruthyrning. Nya SNOFED ansluter sig till verkets

förslag i denna fråga.

Vi vill från Nya SNOFED stödja det förslag som läggs till en fortsatt utbyggnad av ledterminaler.

Nya SNOFED anser att en väl tillgodosedd utbildningssatsning på skilda nivåer har en genomslagskraft.

Vi vill från Nya SNOFED:s sida framhålla, att vi ges möjligheter att i samarbete med andra myndigheter t. ex. Naturvårdsverk och NTF arbeta på en breddad och fördjupad information samtidigt som vi kan bidra till att medverka till ev. forskningsprojekt inom terrängmotorfordonens område.

5.25 SNÖFO: — —-— Naturvårdsverket föreslår en förbättrad informa-

tionsskyldighet vid snöskoteruthyrning. Vi instämmer helt med detta förslag och menar att snöskoteruthyrning måste regleras på ett sådant sätt att eventuella risker för olägenheter kan hållas nere och detta sker främst med en god information om bl. a. färdselrestriktioner.

Naturvårdsverket föreslår att ytterligare ledterminaler anläggs. Snöfo delar denna syn. —- — —.

Naturvårdsverket föreslår en förbättrad information och utbildning inom snöskoterområdet. — — — Snöfo är starkt intresserade av att medverka till en förbättrad information.

När det gäller en ökad utbildning av skoterförare kan konstateras att de motiv som finns för t.ex. körkort för bil eller motorcykel saknas i fallet snöskotrar. Enligt vår uppfattning är inga olägenheter med snöskoterkörning förknippade med bristande körkunskaper utan fastmer med bristande kunskaper om lagar och regler. Detta innebär att utbildningen på snöskoterområdet främst skulle inrikta sig på att informera snöskoteräkarna om de lagar och regler som gäller på skoterområdet. färdselrestriktioner etc. Detta bör kunna ske på ett smidigare och enklare sätt än vad som är fallet med vanliga körkort för bilar etc. — — —.

Skr. 1984/85: 203

5.26¶SCPF: — — —

En betydande olägenhet för markägarna är skotertrafik på oplogade vägar, vilka senare under säsongen skall öppnas för avverkningsoperationer eller i syftet att få tidig upptorkning inför vårens skogsvårdsarbeten. Skoterspären fryser till en sula som avsevärt försvårar och fördyrar snöröjningen. Skyltning och/eller avstängning mäste i förekommande fall respekteras. Även i detta sammanhang är den officiella informationen och utbildningen viktig.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1985