En ny mottagandelag - personkrets, kontrollåtgärder m.m.

En ny mottagandelag – personkrets, kontrollåtgärder m.m. Titel

Fakta om rättsliga ställningstaganden

Rättsliga ställningstaganden utgör Migrationsverkets uttalanden om hur en författning bör tolkas och är styrande för myndighetens medarbetare. De beslutas av chefen för rättsavdelningen.

Rättsliga ställningstaganden förs in i en särskild dokumentserie, RS-serie. Dokumentserien är gemensam för hela myndigheten. Beslut om fastställande, ändringar och upphävande av ett rättsligt ställningstagande förs in i beslutsdokumentserien för chefen för rättsavdelningen.

4.2 Beslut om anvisning till en kommun eller om tilldelning av eller

Sammanfattning

Den nya mottagandelagen (2026:999) har en tydligare personkrets som inte enbart anger vilka personer som ska omfattas av lagen utan även när en person kommer att omfattas eller upphöra att omfattas. De som omfattas av mottagandelagen delas upp i olika personkategorier. Vilken personkategori någon tillhör påverkar de rättigheter och skyldigheter som han eller hon har enligt lagen. När Migrationsverket bedömer att en person omfattas av mottagandelagen ska myndigheten besluta att registrera honom eller henne. En person som upphör att omfattas av lagen ska avregistreras. Genom beslutet om registrering eller avregistrering framgår myndighetens bedömning av om personen omfattas av mottagandelagen.

Mottagandelagen innebär nya regler om boendeskyldighet samt områdesbegränsning och kontrollåtgärder. Gällande viss reglering ska Migrationsverket ta beslut, medan andra skyldigheter följer direkt av lagstiftningen. En områdesbegränsning innebär normalt att en sökande av internationellt skydd eller en utlänning med avlägsnandebeslut inte får lämna det län där det tilldelade asylboendet finns, vilket följer direkt av lag. Migrationsverket kan dock i vissa fall besluta att områdesbegränsningen i stället ska gälla för det län där personen bor. Myndigheten kan också besluta om en boendeskyldighet för en sökande av internationellt skydd. När ansökan prövas inom ramen för ett gränsförfarande ska normalt ett sådant beslut tas. Av lagstiftningen följer att en sökande av internationellt skydd som har fyllt 16 år och bor på det tilldelade asylboendet ska medverka vid närvarokontroll på boendet. Migrationsverket kan dock i stället besluta att han eller hon ska anmäla sig till verket (individuell anmälningsskyldighet) medan en utlänning med avlägsnandebeslut är skyldig att anmäla sig på asylboendet tre dagar i veckan, vilket följer direkt av lagen.

Rätten att arbeta för en utlänning som har ansökt om internationellt skydd begränsas. Tillträde till arbetsmarknaden får beviljas tidigast sex månader efter det att ansökan om internationellt skydd registrerats, förutsatt att förseningen inte beror på den sökande. Det är fråga om ett ansökningsförfarande och Migrationsverket gör en samlad prövning av förutsättningarna i de aktuella författningarna i ett beslut.

Mottagandelagen reglerar inte inom vilken tid beslut om bl.a. boendeskyldighet och individuell anmälningsskyldighet får överklagas eller när dessa beslut blir verkställbara. Det gäller även beslut om att områdesbegränsningen ska avse det län där asylboendet finns, om personen framför skäl för att bo på annan plats. Sådana beslut kan anses jämförbara med beslut om uppsikt och behöver därför inte överklagas inom en bestämd tid.

Det innebär att dessa beslut blir verkställbara så snart personen har underrättats om beslutet. Även Migrations-verkets beslut om att upphäva ett tillträde till arbetsmarknaden kan normalt verkställas så snart den berörda personen har underrättats, eftersom det är ett väsentligt allmänt intresse att säkerställa att regleringen fungerar och kan tillämpas.

1 Bakgrund m.m.

Mottagandelagen träder i kraft den 1 oktober 2026. Den ersätter lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl. (LMA), som då upphör då att gälla. Mottagandelagen skiljer sig i flera delar från regleringen i LMA och innebär flera nyheter.

Genom mottagandelagen genomförs delar av mottagandedirektivet, som är en del av EU:s migrations- och asylpakt. En utgångspunkt för bestämmelserna i mottagandelagen är enligt regeringen att de ska vara förenliga med de nya EU-reglerna, utan att mottagningsvillkoren blir mer förmånliga i Sverige än i andra EU-länder. Syftet har dock inte varit att genomföra alla regler i mottagandedirektivet.

För att anpassa mottagandelagen till bestämmelser i asylprocedurförordningen och mottagandedirektivet samt för att genomföra ytterligare bestämmelser i direktivet ändras mottagandelagen den 2 oktober 2026. Genom ändringarna anpassas mottagandelagen till den terminologi och den systematik för asylförfarandet som följer av skyddsgrundsförordningen och asylprocedurförordningen.

Detta ställningstagande fokuserar på mottagandelagens personkrets och de nya personkategorier som införs i lagen. Ställningstagandet tar även upp ny reglering i mottagandelagen om boendeskyldighet, områdesbegränsning, kontrollåtgärder och tillträde till arbetsmarknaden.

Slutligen behandlar ställningstagandet frågan om när olika beslut enligt mottagandelagen blir verkställbara.

Ställningstagandet tar inte närmare upp förändringarna av biståndsregleringen i mottagandelagen jämfört med LMA eller den nya skyldigheten för Migrationsverket att återkräva ett felaktigt utbetalt belopp. Ställningstagandet tar inte heller upp frågor som gäller övergången från LMA till mottagandelagen eller betydelsen av de ändringar av mottagandelagen som träder i kraft först den 2 oktober 2026.

2 Personkretsen

Personkretsen i mottagandelagen är både förtydligad och utvidgad, såtillvida att fler personer kommer att omfattas av mottagandelagen under en längre tid jämfört med LMA. I detta kapitel tas de olika regler som definierar personkretsen upp.

2.1 Utlänningar som omfattas av mottagandelagen

En utlänning som har ansökt om internationellt skydd enligt asylprocedurförordningen omfattas av mottagandelagen. Bestämmelsen finns i 1 kap. 2 § 1 den lagen, i dess lydelse fr.o.m. den 2 oktober 2026.

Vid tillämpningen av mottagandelagen ska en utlänning som ansökt om uppehållstillstånd som flykting eller alternativt skyddsbehövande enligt 4 kap. 1 eller 2 § utlänningslagen (2005:716) i lydelsen före den 12 juli 2026 anses som en utlänning som har ansökt om internationellt skydd enligt asylprocedurförordningen. Det följer av punkt 2 i ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna till ändringarna i mottagandelagen den 2 oktober 2026.

Även en utlänning som har ansökt om uppehållstillstånd med tillfälligt skydd eller uppehållstillstånd efter tillfälligt skydd enligt 21 kap. 2, 3, 4 eller 6 § utlänningslagen omfattas av mottagandelagen. Bestämmelsen finns i 1 kap. 2 § 1 den lagen.

LMA gäller enligt 1 § första stycket 3 även för personer som har ansökt om uppehållstillstånd och av särskilda skäl medgetts rätt att vistas här medan ansökan prövas.

Någon motsvarande reglering har dock inte införts i mottagandelagen. Eftersom det enligt Migrationsverkets bedömning inte finns några grupper som omfattas av kategorin tillståndssökande i LMA bör denna ändring inte medföra några konsekvenser.

För att en utlänning ska omfattas av mottagandelagen med stöd av regleringen i 1 kap. 2 § mottagandelagen får inte heller någon av de situationer då mottagandelagen inte längre ska gälla (1 kap. 3 §) eller något av undantagen från lagens tillämpningsområde (1 kap. 6 §) vara aktuella.

2.1.1 Efterföljande ansökan

I artikel 55 i asylprocedurförordningen finns bestämmelser om efterföljande ansökningar. En efterföljande ansökan är en ytterligare ansökan om internationellt skydd som görs efter det att ett slutligt beslut har fattats om en tidigare ansökan, inbegripet fall där ansökan avslagits såsom uttryckligen eller implicit återkallad (se artikel 55.2 men även definitionen i artikel 3.19 i asylprocedurförordningen).

Eftersom en efterföljande ansökan är att anse som en ansökan om internationellt skydd kommer den som gör en efterföljande ansökan att omfattas av regleringen i 1 kap. 2 § 1 mottagandelagen.

2.1.2 Utlänningar som har ansökt om flyktingförklaring

Av 1 kap. 2 § 1 mottagandelagen framgår att lagen omfattar en utlänning som har ansökt om flyktingförklaring enligt 5 kap. 1 b § utlänningslagen, dvs. en ansökan om flyktingförklaring från en medborgare i en annan EU-stat.

En EU-medborgare omfattas inte av mottagandelagen, om det inte finns synnerliga skäl för att unionsmedborgaren ska omfattas av lagen (1 kap. 6 § 3).

En ansökan om skydd från en medborgare i en annan EU stat ska, i enlighet med protokoll (nr 24) om asyl för medborgare i Europeiska unionens medlemsstater, behandlas med utgångspunkten att den är uppenbart ogrundad. En sådan ansökan ska alltså i normalfallet avslås.

Asylprotokollet medger dock att asylansökningar från medborgare i andra EU-stater får prövas i tre i protokollet angivna exceptionella undantagssituationer.

I en sådan exceptionell undantagssituation, där asylprotokollet medger att asylansökningar prövas, innebär rekvisitet synnerliga skäl i 1 kap. 6 § 3 mottagandelagen att medborgare i andra medlemsstater kan komma att omfattas av och erhålla bistånd enligt den lagen.

Migrationsverkets rättschef avgör om sådan en exceptionell undantagssituation enligt asylprotokollet föreligger innebärande att en medborgare i en annan medlemsstat som ansöker om flyktingförklaring enligt 5 kap. 1 b § utlänningslagen kan omfattas av mottagandelagen.

Huvudregeln är som framgått att medborgare i andra EU-stater som ansöker om flyktingförklaring inte ska omfattas av mottagandelagen. När något beslut från rättschefen inte föreligger ska myndigheten normalt inte ta ställning till om en medborgare i en annan EU-stat som ansöker om flyktingförklaring omfattas av mottagandelagen eller inte. Skulle en medborgare i en annan medlemsstat som ansöker om flyktingförklaring begära att omfattas av lagen ska dock ett formellt beslut tas att avslå en registrering enligt 2 kap. 1 § tredje stycket mottagandelagen, eftersom personen inte omfattas av lagen. Begäran avslås med stöd av 1 kap. 6 § 3 den lagen. Ett sådant beslut kan enligt 10 kap. 1 § överklagas.

2.2 Personer som har upphört att omfattas av mottagandelagen men som återigen ska omfattas av lagen

En person som upphört att omfattas av mottagandelagen kan återigen komma att omfattas av lagen. När en utlänning har upphört att omfattas enligt 1 kap. 3 § första stycket 1, eftersom utlänningen har uppehållstillstånd eller uppehållsrätt och är folkbokförd, omfattas han eller hon med stöd av 1 kap. 4 § återigen av lagen, om ett avlägsnandebeslut får verkställas.

Regleringen i 1 kap. 4 § får även anses omfatta de situationer då personen i enlighet med 1 kap. 3 § andra stycket fortsatt att omfattas av lagen en tid efter folkbokföring, dvs. fram till att personen tagits emot för bosättning i en kommun eller har avböjt att omfattas av anvisningen. Det är alltså enligt 1 kap. 3 § första stycket 1 som man upphör att omfattas av lagen. Andra stycket innebär att upphörandetidpunkten ibland blir en annan men utgör inte en separat upphörandegrund.

Enbart att en person inte längre har uppehållstillstånd eller uppehållsrätt innebär inte att han eller hon återigen omfattas av mottagandelagen, så länge det inte finns ett verkställbart beslut om avvisning eller utvisning.

Skulle utlänningen ansöka om internationellt skydd eller uppehållstillstånd först efter det att ett tidigare uppehållstillstånd löpt ut kommer han eller hon dock normalt att omfattas av mottagandelagen (1 kap. 6 § 1).

En person som saknar uppehållstillstånd och har upphört att omfattas av mottagandelagen eftersom utlänningen har lämnat Sverige kan, om han eller hon återvänder, återigen komma att omfattas av lagen. Det gäller om utlänningen har ansökt om internationellt skydd eller uppehållstillstånd och ärendet ännu inte har avgjorts genom ett beslut som har fått laga kraft (1 kap. 5 § 1) eller om han eller hon har meddelats ett beslut om avvisning eller utvisning som har fått laga kraft och inte har upphört att gälla (1 kap. 5 § 2).

Begreppen avvisning och utvisning förekommer i 1 kap. mottagandelagen gällande när en person åter kan komma att omfattas av lagen (4 och 5 §§), men också i vissa av lagens definitioner (9–11 §§). Av 1 kap. 12 § mottagandelagen framgår att ett beslut om återvändande i ärenden om internationellt skydd (dvs. ett beslut om återvändande enligt asylprocedurförordningen) och ett beslut om överföring enligt asyl- och migrationshanteringsförordningen ska anses som ett beslut om avvisning eller utvisning, vid tillämpningen av mottagandelagen. När beslut om avvisning och utvisning nämns i det följande avses därmed även beslut om återvändande och beslut om överföring.

2.3 Undantag från mottagandelagens tillämpningsområde

När mottagandelagen inte ska tillämpas framgår av 1 kap. 6 §. Migrationsverket har att bedöma undantagen i bestämmelsen när myndigheten tar ställning till om en person ska omfattas av lagen. Vissa av undantagen i 1 kap. 6 § kan också bli aktuella när personen omfattas av mottagandelagen, vilket i så fall innebär att han eller hon inte längre ska omfattas av lagen.

En person som tidigare har ansökt om internationellt skydd, flyktingförklaring, eller uppehållstillstånd med eller efter tillfälligt skydd kan för första gången eller återigen komma att omfattas av mottagandelagen, om omständigheterna som föranledde undantaget inte längre föreligger.

2.3.1 Utlänningar som har ansökt om nytt eller fortsatt uppehållstillstånd

En utlänning som har ansökt om internationellt skydd eller nytt eller fortsatt uppehållstillstånd är enligt 1 kap. 6 § 1 mottagandelagen undantagen, om han eller hon vid tidpunkten för ansökan hade uppehållstillstånd eller uppehållsrätt och var folkbokförd i Sverige.

Det saknar m.a.o. betydelse på vilken grund ansökan om uppehållstillstånd görs, så länge den görs i tid. Undantaget gäller endast om både villkoret om uppehållstillstånd eller uppehållsrätt och villkoret om folkbokföring är uppfyllda vid tidpunkten för ansökan och påverkas inte av om uppehållstillståndet därefter löper ut.

2.3.2 Barn som bor med en vårdnadshavare som inte omfattas av mottagandelagen

Mottagandelagen gäller enligt 1 kap. 6 § 2 mottagandelagen inte för ett barn som bor hos en vårdnadshavare som inte omfattas av lagen.

Om ett barn har en vårdnadshavare som omfattas av mottagandelagen och en vårdnadshavare som inte gör det ska barnet inte omfattas. Det gäller under förutsättning att den vårdnadshavare som barnet bor hos inte omfattas av mottagandelagen. Då barnet inte omfattas av mottagandelagen regleras kommunens ansvar för barnet av socialtjänstlagen (2025:400). Enligt regeringen är det barnets bästa i denna situation att inte omfattas av mottagandelagen.

Skulle den sökande bo tillsammans med barnet och den andra föräldern som är bosatt i Sverige kan det innebära att det finns familjeskäl innebärande att sökanden ska undantas från kravet att bo på asylboendet med stöd av 6 kap. 3 § andra stycket 1 mottagandelagen.

Om vårdnadshavarna inte bor tillsammans kan frågan om växelvis boende bli aktuell. När ett barn inte omfattas av mottagandelagen och den andre vårdnadshavaren bor på ett asylboende kommer barnet inte att ha rätt till boende där. Det innebär att ett växelvis boende på asylboendet inte är rättsligt möjligt, när barnet inte omfattas av mottagandelagen.

I den mån det är möjligt och lämpligt bör Migrationsverket dock med beaktande av barnets bästa underlätta för barnet att besöka den andre vårdnadshavaren på asylboendet och att tillbringa tid med honom eller henne på boendet.

Migrationsverket ska också beakta vad som är bäst för barnet vid tilldelning av eller erbjudande om plats på ett asylboende eller när en kommun anvisas.

Vilken betydelse barnets bästa får beror på omständigheterna i de enskilda fallet, med beaktande av barnets situation.

2.3.3 EU-medborgare

Undantaget i 1 kap. 6 § 3 mottagandelagen innebärande att EU-medborgare inte omfattas, om det inte finns särskilda skäl, har tagits upp i kapitel 2.1.2 ovan.

2.3.4 Bevispersoner och skyddspersoner

Mottagandelagen omfattar inte de som ansöker om eller har uppehållstillstånd enligt 5 kap. 15 eller 15 b § utlänningslagen, dvs. bevispersoner och skyddspersoner (1 kap. 6 § 4). Uppehållstillstånd för bevispersoner avser situationer då utlänningar behöver vistas här för att medverka i brottsutredningar, medan uppehållstillstånd för skyddspersoner avser utlänningar som är föremål för särskilt personsäkerhetsarbete i fråga om vittnen och andra hotade personer. I båda fallen beviljas tidsbegränsade uppehållstillstånd.

En utlänning med ett sådant uppehållstillstånd som ansöker om internationellt skydd kommer m.h.t. regleringen i 1 kap. 6 § 4 mottagandelagen inte att omfattas av lagen. Skulle en utlänning som omfattas av lagen beviljas ett sådant uppehållstillstånd upphör han eller hon att omfattas.

Om uppehållstillståndet löper ut och en ansökan om internationellt skydd fortfarande är under prövning kommer dock personen på samma sätt som andra sökande av internationellt skydd att omfattas av lagen.

2.3.5 Ansökningar om uppehållstillstånd som handläggs enligt LSU

Enligt 1 kap. 6 § 5 mottagandelagen omfattar lagen inte utlänningar vars ansökan handläggs enligt lagen (2022:700) om särskild kontroll av vissa utlänningar (LSU). LSU tillämpas när Säkerhetspolisen har ansökt om att en utlänning ska utvisas på grund av att utlänningen kan antas begå eller medverka till brott enligt terroristbrottslagen (2022:666) eller kan utgöra ett allvarligt hot mot Sveriges säkerhet.

2.3.6 Vissa utlänningar med beslut om inhibition av verkställigheten

I 1 kap. 6 § 6 mottagandelagen undantas vissa utlänningar med beslut om inhibition, nämligen de som har meddelats ett beslut om inhibition av verkställigheten enligt 12 kap. 16 e § första stycket eller 17 a § första stycket utlänningslagen. Personen omfattas då i stället av lagen (2026:380) om bistånd vid inhibition av verkställigheten för vissa utlänningar.

En del av bestämmelserna i mottagandelagen tillämpas dock för en person som omfattas av lagen om bistånd vid inhibition av verkställigheten för vissa utlänningar, vilket framgår av 2 § i den lagen.

2.4 När en person upphör att omfattas av mottagandelagen

En person upphör enligt 1 kap. 3 § första stycket 1 mottagandelagen att omfattas av lagen när han eller hon antingen har uppehållstillstånd eller uppehållsrätt och Skatteverket har beslutat att han eller hon är folkbokförd här i landet.

Det har ingen betydelse i vilken ordning kriterierna i 1 kap. 3 § första stycket 1 mottagandelagen uppfylls.

Enligt paragrafens andra stycke upphör en person som får omfattas av en anvisning till en kommun för bosättning att omfattas av mottagandelagen när han eller hon har tagits emot i kommunen eller har avböjt att omfattas av anvisningen.

2.4.1 Personer som har uppehållstillstånd eller uppehållsrätt och är folkbokförda

När ett ensamkommande barn som har beviljats uppehållstillstånd folkbokförs ska regleringen i 1 kap. 3 § första stycket 1 mottagandelagen tillämpas. Någon kommun ska i sådana fall inte ska anvisas att ta emot barnet för bosättning. Det framgår av 4 § lagen (2016:38) om mottagande av vissa nyanlända invandrare för bosättning.

Enligt Migrationsverket ska 1 kap. 3 § första stycket 1 mottagandelagen också tillämpas när en nyanländ som har beviljats uppehållstillstånd enligt 21 kap. utlänningslagen folkbokförs. Att så måste bli fallet följer av ordalydelsen i 10 § andra stycket förordningen (2016:39) om mottagande av vissa nyanlända invandrare för bosättning (bosättningsförordningen). Av bestämmelsen framgår att om ett beslut om anvisning för bosättning avser en nyanländ som har beviljats uppehållstillstånd enligt 21 kap. utlänningslagen, ska den nyanlände tas emot i kommunen omgående efter den tidpunkt då personen upphörde att omfattas av mottagandelagen.

10 § andra stycket bosättningsförordningen förutsätter m.a.o. att personen upphör att omfattas av mottagandelagen vid folkbokföringen.

Om i stället 1 kap. 3 § andra stycket mottagandelagen skulle tillämpas kommer personen inte upphöra att omfattas av mottagandelagen, eftersom det är en förutsättning enligt den regleringen att personen har tagits emot för bosättning.

2.4.2 Personer som tas emot i en kommun för bosättning

Övriga nyanlända som bor på Migrationsverkets asylboenden ska tas emot inom två månader från tidpunkten för beslutet om anvisning (10 § första stycket och 11 § första stycket bosättningsförordningen).

En utlänning med uppehållstillstånd enligt definitionen i 1 kap. 10 § mottagandelagen som är folkbokförd kommer därmed att kunna bo kvar på asylboendet till dess att personen har tagits emot i den anvisade kommunen för bosättning, då han eller hon upphör att omfattas av mottagandelagen. Det följer av regleringen i 1 kap. 3 § andra stycket mottagandelagen. De olika personkategorierna som följer av definitionerna i 1 kap. 7–11 §§ mottagandelagen tas upp i kapitel 3 nedan.

Bestämmelsen 1 kap. 3 § andra stycket mottagandelagen bör enligt Migrationsverket förstås tillsammans med huvudregeln i första stycket: att personen upphör att omfattas av mottagandelagen när han eller hon har uppehållstillstånd och har folkbokförts.

Om personen ännu inte är folkbokförd när han eller hon tas emot i kommunen för bosättning kommer han eller hon i stället fortsatt att omfattas av mottagandelagen fram till Skatteverkets beslut om folkbokföring. Det följer av huvudregeln i 1 kap. 3 § första stycket mottagandelagen.

2.4.3 Personer som avböjer att omfattas av en anvisning

Skulle en person som är folkbokförd avböja att omfattas av en anvisning upphör han eller hon vid den tidpunkten att omfattas av mottagandelagen, i enlighet med 1 kap. 3 § andra stycket mottagandelagen.

Om personen ännu inte är folkbokförd upphör han eller hon i stället att omfattas av mottagandelagen först när Skatteverket har beslutat om folkbokföring, i enlighet med 1 kap. 3 § första stycket mottagandelagen.

2.4.4 Anmälningsskyldighet enligt folkbokföringslagen

När en person som har ansökt om internationellt skydd beviljas uppehållstillstånd kommer han eller hon därefter i mottagandelagen att tillhöra personkategorin en utlänning med uppehållstillstånd (1 kap. 10 §).

Om en person får folkbokföras och tillhör personkategorin en utlänning med uppehållstillstånd måste han eller hon fullgöra sin anmälningsskyldighet enligt 26 § folkbokföringslagen (1991:481), för att ha rätt till en plats på ett asylboende samt dagersättning och särskilt bidrag. Bestämmelserna finns i 3 kap. 1 § andra stycket och 6 kap. 6 § mottagandelagen.

Anmälningsskyldigheten gäller även efter det att en person som anvisats har tagits emot i kommunen, om han eller hon alltjämt omfattas av mottagandelagen. Att det som sägs om asylboenden även gäller om kommunen efter anvisning för bosättning ordnar boendet följer av 2 kap. 9 § andra och tredje stycket mottagandelagen.

Ytterligare krav enligt 3 kap. 1 § andra stycket 1 mottagandelagen är att personen också får omfattas av en anvisning till en kommun för bosättning. Något motsvarande krav finns dock inte i 6 kap. 6 §. Det som avses i 3 kap. 1 § andra stycket 1 är att man ska kunna bo på asylboendet i avvaktan på att man tas emot i en kommun för bosättning.

Den som inte har fullgjort sin anmälningsskyldighet har inte längre rätt att bo kvar. Han eller hon har då inte heller rätt till dagersättning eller särskilt bidrag. Om personen kan visa att en anmälan om inflyttning är gjord är det dock möjligt att få rätt till boende och bistånd igen, om övriga villkor är uppfyllda.

Personen är skyldig att anmäla inflyttning till Skatteverket inom en vecka efter det att han eller hon har vistats i landet i tre månader eller om han eller hon har vistats i landet i mer än tre månader inom fyra veckor efter den dag förutsättningarna för folkbokföring har uppfyllts (26 § folkbokföringslagen). Anmälningsskyldigheten enligt folkbokföringslagen kan inträda innan eller efter det att personen togs emot i kommunen och kvarstår även efter det att personen togs emot i kommunen, så länge personen omfattas av mottagandelagen.

En utlänning med uppehållstillstånd som inte får omfattas av en anvisning till en kommun, eller avböjer att omfattas av en sådan anvisning, har endast rätt till en plats på ett asylboende under förutsättning att han eller hon saknar inkomst eller egna tillgångar (3 kap. 1 § andra stycket 2 mottagandelagen). Rätten till boende upphör dock om personen upphör att omfattas av lagen enligt 1 kap. 3 § första stycket 1. Inkomsten eller de egna tillgångarna ska vara tillräckliga för att täcka levnadsomkostnader m.m. och kostnader för det egna boendet.

Att regleringen i 3 kap. 1 § andra stycket mottagandelagen gäller för personkategorin en utlänning med uppehållstillstånd innebär att några motsvarande krav inte kan ställas på den som har beviljats uppehållstillstånd med stöd av 21 kap. utlänningslagen, då han eller hon alltjämt tillhör personkategorin en utlänning med tillfälligt skydd.

2.4.5 Personer som har lämnat Sverige

En person som saknar uppehållstillstånd upphör att omfattas av mottagandelagen när han eller hon har lämnat landet (1 kap. 3 § första stycket 2).

Stöd för bedömningen av om när en person har lämnat landet kan fås från definitionen av utresa i 1 kap. 6 § utlänningslagen. Personen ska därmed ha passerat gränsen för svenskt territorium. Det ska vara fråga om en konstaterad utresa från svenskt territorium. Om det inte står klart att personen lämnat landet omfattas han eller hon fortsatt av mottagandelagen.

2.5 Personer som har avvikit

En person som har avvikit kommer att fortsätta att omfattas av mottagandelagen. För att han eller hon ska upphöra att omfattas av lagen måste någon av förutsättningarna i 1 kap. 3 eller 6 § vara uppfyllda.

Eftersom en person som avvikit alltjämt omfattas av mottagagandelagen ska det även fortsatt framgå av Migrationsverkets registrering enligt 2 kap. 1 § tredje stycket att han eller hon omfattas av lagen.

En sökande av internationellt skydd och en utlänning med avlägsnandebeslut som har avvikit ska alltjämt vara tilldelade en plats på ett asylboende.

3 Personkategorierna

Mottagandelagen innehåller olika regler beroende på vilken av lagens personkategorier den som omfattas av lagen tillhör. De olika personkategorierna som är definierade i 1 kap. 7–11 §§ är ett ensamkommande barn, en utlänning med tillfälligt skydd, en sökande av internationellt skydd, en utlänning med uppehållstillstånd och en utlänning med avlägsnandebeslut. Personkategorierna påverkar det bistånd som utlänningen kan ha rätt till och vilka skyldigheter han eller hon åläggs.

3.1 Ensamkommande barn

Kategorin ett ensamkommande barn i 1 kap. 7 § mottagandelagen omfattar alla ensamkommande barn, både barn som har ansökt om internationellt skydd och barn som har ansökt om uppehållstillstånd med tillfälligt skydd eller uppehållstillstånd efter tillfälligt skydd, så länge barnet inte fyllt 18 år.

Även ensamkommande barn som har beviljats uppehållstillstånd eller har ett avlägsnandebeslut tillhör denna kategori (1 kap. 10 § tredje stycket och 11 § andra stycket).

3.2 Utlänningar med tillfälligt skydd

En utlänning med tillfälligt skydd i 1 kap. 8 § mottagandelagen avser alla utlänningar vars ansökan om ett uppehållstillstånd med eller efter tillfälligt skydd är under prövning eller har beviljats, ensamkommande barn undantagna.

Skulle en ansökan om uppehållstillstånd med eller efter tillfälligt skydd avslås tillhör personen inte längre denna personkategori. När personen har meddelats ett avlägsnandebeslut som har fått laga kraft eller som får verkställas omedelbart kommer han eller hon i stället att tillhöra personkategorin en utlänning med avlägsnandebeslut.

Om en utlänning med tillfälligt skydd skulle ansöka om internationellt skydd så tillhör han eller hon enligt mottagandelagen alltjämt personkategorin en utlänning med tillfälligt skydd. Det gäller under förutsättning att hans eller hennes ansökan om uppehållstillstånd med eller efter tillfälligt skydd är under prövning eller har beviljats och följer av 1 kap. 9 § andra stycket där det framgår att med en sökande av internationellt skydd avses inte en utlänning med tillfälligt skydd.

3.3 Sökande av internationellt skydd

Med en sökande av internationellt skydd i 1 kap. 9 § mottagandelagen avses en utlänning som har ansökt om internationellt skydd enligt asylprocedurförordningen eller flyktingförklaring enligt 5 kap. 1 b § utlänningslagen och vars ansökan är under prövning. En person upphör att vara en sökande av internationellt skydd om han eller hon har beviljats uppehållstillstånd eller meddelats ett beslut om avvisning eller utvisning som fått laga kraft eller som får verkställas omedelbart.

3.4 Utlänningar med uppehållstillstånd

En sökande av internationellt skydd som beviljas uppehållstillstånd tillhör därefter kategorin en utlänning med uppehållstillstånd i 1 kap. 10 § mottagandelagen. Denna kategori omfattar varken ensamkommande barn eller tillfälligt skyddsbehövande.

Kategorin omfattar också en utlänning som inte är en sökande av internationellt skydd, som har ansökt om ett nytt eller fortsatt uppehållstillstånd på annan grund än som tillfälligt skyddsbehövande.

Det gäller så länge ansökan är under prövning. En förutsättning är dock att utlänningen inte har meddelats ett beslut om avvisning eller utvisning som får verkställas omedelbart. Regleringen, som återfinns i 1 kap. 8 § andra stycket, blir tillämplig när en sökande av internationellt skydd beviljas ett uppehållstillstånd som inte kan ligga till grund för folkbokföring och därmed fortsätter att omfattas av mottagandelagen eller om utlänningen inte folkbokförs innan giltighetstiden för uppehållstillståndet har löpt ut.

Om utlänningen ansöker om ett nytt eller fortsatt uppehållstillstånd, exempelvis på grund av anknytning, omfattas han eller hon fortsatt av definitionen en utlänning med uppehållstillstånd både under prövningen av ansökan och sedan ett uppehållstillstånd har beviljats. Om en ansökan inte beviljas, t.ex. på grund av att den avslås eller avvisas, ska utlänningen omfattas av definitionen till dess att beslutet har fått laga kraft eller får verkställas omedelbart. Skulle en utlänning som omfattas av mottagandelagen i stället ansöka om internationellt skydd kommer han eller hon att tillhöra kategorin en sökande av internationellt skydd när giltighetstiden för uppehållstillståndet har löpt ut.

3.5 Utlänningar med avlägsnandebeslut

När en sökande av internationellt skydd har ett beslut om avvisning eller utvisning tillhör han eller hon, när beslutet har fått laga kraft eller får verkställas omedelbart, kategorin en utlänning med avlägsnandebeslut i 1 kap. 11 § mottagandelagen. Utlänningar som omfattas av mottagandelagen och har uppehållstillstånd tillhör inte denna kategori förrän uppehållstillståndet löper ut.

Vid beslut om återvändande enligt asylprocedurförordningen omfattas personen av kategorin en utlänning med avlägsnandebeslut när han eller hon inte längre har rätt att stanna kvar i landet.

Även om en utlänning med avlägsnandebeslut gör en efterföljande ansökan om internationellt skydd kommer han eller hon alltjämt att tillhöra kategorin en utlänning med avlägsnandebeslut. Det torde i sammanhanget sakna betydelse om avlägsnandebeslutet får verkställas eller inte. Att han eller hon tillhör kategorin en utlänning med avlägsnandebeslut följer av att definitionen i 1 kap. 11 § avser en utlänning som har meddelats ett avlägsnandebeslut som fått laga kraft eller som får verkställas omedelbart.

4 När en person omfattas av mottagandelagen

4.1 Beslut om registrering

I vilka fall en person omfattas eller återigen omfattas av mottagandelagen framgår av 1 kap. 2, 4 och 5 §§ den lagen samt punkt 5 i ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna till lagen. De situationer då en person upphör att omfattas följer av 1 kap. 3 §. Undantag från lagens tillämpningsområde finns i 1 kap. 6 §.

För att avgöra om en person omfattas av mottagandelagen eller inte och om Migrationsverket därmed ska registrera honom eller henne enligt 2 kap. 1 § tredje stycket har myndigheten att ta ställning till tillämplig reglering i det enskilda ärendet. Migrationsverkets beslut om att registrera en person eller att neka registrering är ett uttryck för den bedömning myndigheten gör av om personen omfattas av mottagandelagen eller inte. Ett beslut att neka registrering skulle kunna bli aktuellt om en person anser sig omfattas av mottagandelagen, men myndigheten gör bedömningen att personen inte omfattas.

När någon av omständigheterna i 1 kap. 3 § mottagandelagen är för handen som innebär att en person upphör att omfattas av lagen ska Migrationsverket besluta att avregistrera honom eller henne. Det gäller även om personen inte längre omfattas av lagen i enlighet med någon av punkterna i 1 kap. 6 § mottagandelagen. Beslutet om att avregistrera en person ger uttryck för Migrationsverkets bedömning att utlänningen inte längre omfattas av lagen.

Den bedömning Migrationsverket gör av om en person omfattas av mottagandelagen eller inte och därmed ska registreras, nekas registrering eller avregistreras, ska dokumenteras.

Någon särskild reglering gällande överklagandetid finns inte i mottagandelagen, vilket innebär att utgångspunkten enligt 44 § förvaltningslagen (2017:900) är att överklagandet ska ske inom tre veckor. Enligt Migrationsverket bör dock ett beslut om att registrera en person kunna överklagas utan begränsning i tid, förutsatt att beslutet kan förstås som betungande för den enskilde (se även kapitel 7.4). Att beslutet kan överklagas utan begränsning i tid kan motiveras med att registreringen gäller under en icke avgränsad tidsperiod och att omständigheterna under denna tidsperiod kan ändras. Enligt 42 § förvaltningslagen får beslut överklagas av den som beslutet angår, om det har gått honom eller henne emot.

Kravet på att beslutet ska ha gått den enskilde emot ska tolkas generöst och anses typiskt sett uppfyllt om den som överklagar yrkar att beslutet ska upphävas eller ändras.

Ett beslut om att neka registrering eller att avregistrera en person får i stället överklagas inom en viss tid.

4.2 Beslut om anvisning till en kommun eller om tilldelning av eller erbjudande om boendeplats

När Migrationsverket beslutar att registrera en person eftersom han eller hon omfattas av mottagandelagen ska myndigheten också besluta om att tilldela eller erbjuda en plats på ett asylboende eller att anvisa en kommun att ordna boendet. Ett beslut ska m.a.o. tas redan i samband med att myndigheten beslutar att registrera personen.

4.2.1 Konsekvenser av beslutet

De konsekvenser beslutet får för den enskilde skiljer sig åt beroende på om det är ett beslut om att tilldela eller erbjuda en plats, alternativt att anvisa en kommun att ordna boendet.

Migrationsverket ska tilldela sökande av internationellt skydd och utlänningar med avlägsnandebeslut plats på ett asylboende (3 kap. 2 §). Beslutet om att tilldela en plats på ett asylboende innebär att utlänningen även åläggs andra skyldigheter, förutom att han eller hon normalt ska bo på den tilldelade platsen på asylboendet.

Sökande av internationellt skydd och utlänningar med avlägsnandebeslut är skyldiga att vistas inom ett begränsat geografiskt område (områdesbegränsning). En sökande av internationellt skydd som bor på asylboendet ska medverka i närvarokontroller på boendet, medan en utlänning som har meddelats ett avlägsnandebeslut har en anmälningsskyldighet på asylboendet oavsett om han eller hon bor där eller inte. För en sökande av internationellt skydd och en utlänning med avlägsnandebeslut är det ett villkor för rätten till dagersättning att utlänningen bor enbart på den tilldelade platsen, om inte sådana skäl som anges i 6 kap. 3 § andra stycket föreligger.

När en ansökan om internationellt skydd prövas inom ramen för gränsförfarandet för asyl enligt asylprocedurförordningen ska Migrationsverket normalt besluta att sökanden under prövningen av ansökan ska bo enbart på en viss bestämd plats i närheten av Sveriges yttre gräns eller i anvisade områden inom svenskt territorium (boendeskyldighet). Bestämmelsen finns i 3 kap. 3 § tredje stycket mottagandelagen.

Mer om boendeskyldighet, områdesbegränsning, närvarokontroller och anmälningsskyldighet följer i kapitel 5 nedan.

Utlänningar med tillfälligt skydd ska erbjudas en plats på ett asylboende eller så ska Migrationsverket anvisa en kommun att ordna boendet (3 kap. 4 §). En utlänning med tillfälligt skydd kan dock välja att i stället ordna boende på egen hand, utan att det påverkar hans eller hennes rättigheter eller skyldigheter enligt mottagandelagen.

När Migrationsverket beslutar om att tilldela en plats på ett asylboende bör det normalt ske skriftligen. Även andra konsekvenser av ett beslut att tilldela en plats som en områdesbegränsning och närvarokontroller eller en anmälningsskyldighet enligt 4 kap. 6 § mottagandelagen bör framgå. Eftersom ett beslut om att erbjuda en plats inte innebär för den enskilde betungande konsekvenser finns inte samma behov av dokumentation. Därmed kan det vara tillräckligt att beslutet registreras utan dokument. Det finns dock inget som hindrar att ett skriftligt beslut tas, om det bedöms som mer lämpligt. Skulle personen i stället ordna boende på egen hand behöver även det registreras.

För ett ensamkommande barn ska myndigheten anvisa en kommun att ordna boendet (2 kap. 3 §). Ett beslut om att anvisa en kommun att ordna boende för ett ensamkommande barn bör normalt vara skriftligt. Det gäller även när Migrationsverket beslutar att anvisa en kommun att anordna boende för tillfälligt skyddsbehövande (3 kap. 4 §).

Om en person ska flytta till ett annat av Migrationsverkets boenden ska myndigheten ta ett nytt beslut om tilldelning eller erbjudande av plats. Ett nytt beslut kan också behöva tas när utlänningen övergår från en personkategori i mottagandelagen till en annan, vilket innebär att andra regler om anvisning eller om tilldelning eller erbjudande av plats blir aktuella.

4.2.2 Personkategoriernas betydelse

Vilken personkategori en utlänning tillhör avgör om en kommun ska anvisas att ordna boende eller om utlänningen ska tilldelas eller erbjudas en plats på ett asylboende.

En sökande av internationellt skydd och en utlänning med avlägsnandebeslut ska enligt mottagandelagen tilldelas en plats på ett asylboende (3 kap. 2 §), medan en utlänning med tillfälligt skydd ska erbjudas en plats på ett asylboende eller så ska en kommun anvisas att ordna boendet (3 kap. 4 §). För ensamkommande barn ska en kommun anvisas att ordna boendet (2 kap. 3 §).

En person med uppehållstillstånd ska inte tilldelas eller vara tilldelad en plats på ett asylboende. Personen har endast rätt till en sådan plats under förutsättning att han eller hon fullgör sin anmälningsskyldighet enligt 26 § folkbokföringslagen om uppehållstillståndet kan ligga till grund för folkbokföring och han eller hon får omfattas av en anvisning till en kommun för bosättning eller saknar inkomst eller egna tillgångar (3 kap. 1 § andra stycket mottagandelagen). Denna bestämmelse tas upp i kapitel 2.4.4. ovan.

4.2.3 Övergång från en personkategori till en annan

När en sökande av internationellt skydd har ett avlägsnandebeslut som fått laga kraft eller som får verkställas omedelbart tillhör han eller hon personkategorin en utlänning med avlägsnandebeslut (1 kap. 9 § andra stycket jämfört med 11 § andra stycket mottagandelagen). Eftersom personen alltjämt ska vara tilldelad en plats enligt mottagandelagen behöver något nytt beslut om att tilldela plats på det aktuella asylboendet inte tas, när personen i dessa fall övergår från den ena personkategorin till den andra.

En utlänning med uppehållstillstånd ska som framgått inte vara tilldelad eller erbjuden någon plats på ett asylboende. I beslut om att tilldela en sökande av internationellt skydd en plats på ett asylboende kan anges att beslutet upphör att gälla om personen beviljas uppehållstillstånd. När beslutet i sådana fall upphör att gälla, men personen alltjämt omfattas av mottagandelagen, bör det tydliggöras genom en registrering, varav framgår att beslutet upphört att gälla.

Även i ett beslut om att anvisa en kommun att ordna boende för ett ensamkommande barn kan anges att beslutet upphör att gälla när barnet fyller 18 år. Skulle barnet när han eller hon fyller 18 år alltjämt omfattas av mottagandelagen ska Migrationsverket besluta om att tilldela eller erbjuda honom eller henne plats på ett asylboende eller så ska en kommun anvisas att ordna boendet, förutsatt att barnet inte har uppehållstillstånd. Något nytt beslut innebärande att det tidigare beslutet upphör behöver i så fall inte fattas.

Att beslutet upphör att gälla bör dock tydliggöras genom en registrering att beslutet upphört att gälla.

4.2.4 Tilldelning av plats när en person är tagen i förvar

Även en sökande av internationellt skydd eller en utlänning med avlägsnandebeslut som är tagen i förvar ska tilldelas plats på ett asylboende enligt 3 kap. 2 § mottagandelagen, då det inte finns någon möjlighet till undantag från kravet på tilldelning av plats i bestämmelsen. Enligt Migrationsverket ska personen i sådana fall tilldelas plats på ett av myndighetens förvar. Den bedömningen gäller även om personen skulle vara placerad i kriminalvårdsanstalt, häkte eller polisarrest.

5 Områdesbegränsning, kontrollåtgärder m.m.

5.1 Boendeskyldighet

5.1.1 Allmän ordning eller risk för avvikande

Migrationsverket får enligt 3 kap. 3 § första stycket mottagnadelagen besluta att en sökande av internationellt skydd som har fyllt 16 år ska bo enbart på en viss bestämd plats, om det är nödvändigt med hänsyn till allmän ordning eller om det finns risk för att utlänningen avviker.

De framgår av andra stycket att vid bedömningen av om det finns risk för att utlänningen avviker ska 1 kap. 15 § utlänningslagen tillämpas.

Begreppet allmän ordning har den innebörd som följer av EU-rätten och bedömningen får ske utifrån praxis från EU-domstolen och Migrationsöverdomstolen. Enligt regeringen bör begreppet även kunna omfatta andra situationer än när personer begår brott, som då personer tillhör eller stödjer en terroristorganisation, har haft en uppsatt roll i en repressiv regim eller varit aktiva i militären i ett land där folkrättsbrott har begåtts. Även andra fall där behovet inte motiveras utifrån individens agerande utan ifrån situationen som sådan bör kunna omfattas av begreppet.

Med risk för avvikande avses enligt definitionen i mottagandedirektivet förekomsten av specifika skäl och omständigheter i ett enskilt fall, grundade på objektiva kriterier fastställda i nationell rätt, som ger anledning att anta att en sökande kan komma att avvika (artikel 2.11).

Det centrala vid en bedömning enligt 1 kap. 15 § utlänningslagen är vilken risk för avvikande som finns, inte i vilken mån ett beslut kan förutsättas hindra ett avvikande. Enbart att en sökande av internationellt skydd väljer att ordna eget boende bör inte innebära att den asylsökande kan anses ha hållit sig undan i den mening som avses.

Boendeskyldigheten och den individuella anmälningsskyldigheten i 4 kap. 5 § har delvis överlappande funktioner och kan beslutas antingen för sig eller i förening. I en situation där en avvikanderisk bedöms föreligga men där ett beslut om boende- och anmälningsskyldighet inte anses kunna hindra att utlänningen avviker bör i stället övervägas om bestämmelser om uppsikt eller förvar kan tillämpas.

5.1.2 Ansökan om internationellt skydd prövas inom ramen för ett gränsförfarande

Migrationsverket får enligt 3 kap. 3 § tredje stycket mottagandelagen besluta att en sökande vars ansökan om internationellt skydd prövas inom ramen för gränsförfarandet för asyl enligt asylprocedurförordningen under prövningen av ansökan ska bo enbart på en viss bestämd plats i närheten av Sveriges yttre gräns eller i anvisade områden inom svenskt territorium.

Boendebegränsningen i gränsförfarandet gäller också för barn under 16 år.

Regleringen har införts för att säkerställa att svensk rätt är förenlig med artiklarna 43.2 och 54.1 i asylprocedurförordningen. Enligt artikel 43.2 i asylprocedurförordningen ska de åtgärder som medlemsstaterna vidtar för att förhindra irreguljär inresa på sitt territorium utformas i enlighet med mottagandedirektivet, när en sökande av internationellt skydd är föremål för gränsförfarandet. Av artikel 54.1 i asylprocedurförordningen framgår bl.a. att under prövningen av ansökningar som är föremål för ett gränsförfarande ska en medlemsstat, i enlighet med artikel 9 i mottagandedirektivet, som en allmän regel kräva att de sökande vistas vid eller i närheten av den yttre gränsen eller transitområdena, eller på andra anvisade områden inom sitt territorium, med fullt beaktande av den medlemsstatens särskilda geografiska förhållanden.

Regleringen i 3 kap. 3 § tredje stycket är visserligen utformad som fakultativ bestämmelse såtillvida att Migrationsverket ”får” besluta om en boendeskyldighet.

Enligt regeringen har EU-kommissionen varit tydlig med sin tolkning att rörelsebegränsningen enligt artikel 9 i mottagandedirektivet är en obligatorisk åtgärd i gränsförfarandet, som medlemsstaterna är skyldiga att tillämpa. M.a.o. ska Migrationsverket normalt besluta om en boendeskyldighet, när en ansökan prövas i ett gränsförfarande.

Om en person är tagen i förvar saknas skäl att besluta om boendeskyldighet enligt 3 kap. 3 § tredje stycket, så länge beslutet om förvar gäller.

5.2 Områdesbegränsning

Asylsökande och utlänningar med avlägsnandebeslut får enligt 4 kap. 1 § mottagandelagen inte lämna det län där det tilldelade asylboendet ligger första stycket). För den som har skäl att inte bo på det tilldelade asylboendet, får han eller hon i stället inte lämna det län där han eller hon bor (andra stycket).

En områdesbegränsning till det län där det tilldelade asylboendet finns gäller oavsett av om den tilldelade platsen nyttjas eller inte. Områdesbegränsningen gäller också för barn under 16 år.

Skäl att inte bo på det tilldelade asylboendet är sådana skäl som avses i 6 kap. 3 § andra stycket, dvs. då utlänningen bor tillsammans med en medlem av den närmaste familjen som är bosatt i Sverige eller med hänsyn till sina personliga förhållanden har synnerliga skäl att inte bo på asylboendet.

Områdesbegränsningen följer direkt av regleringen 4 kap. 1 § mottagandelagen och kräver inget beslut från Migrationsverkets sida. Normalt avser områdesbegränsningen det län där asylboendet är beläget. Om sådana skäl som anges i 6 kap. 3 § andra stycket framkommer ska Migrationsverket dock besluta om att områdesbegränsningen i stället ska avse det län där utlänningen bor.

Även om områdesbegränsningen inte är ett beslut i formell mening utan följer direkt av lagen måste Migrationsverket säkerställa att berörd person får en tydlig information om vad som gäller.

5.3 Närvarokontroll

En sökande av internationellt skydd som har fyllt 16 år och som bor på ett tilldelat asylboende ska enligt 4 kap. 3 § delta i närvarokontroll på asylboendet. Av bestämmelsen ordalydelse följer att kontrollen endast omfattar de asylsökande som bor enbart på det tilldelade asylboendet.

Skyldigheten att medverka i närvarokontroll på boendet följer direkt av regleringen 4 kap. 3 § och kräver inget beslut från Migrationsverkets sida.

Även här, precis som gällande områdesbegränsningen, måste Migrationsverket säkerställa att berörd person får en tydlig information om vad som gäller.

5.4 Anmälningsskyldighet

Migrationsverket får enligt 4 kap. 5 § första stycket mottagandelagen besluta att en sökande av internationellt skydd som har fyllt 16 år ska anmäla sig till verket vid en viss angiven tidpunkt eller vid vissa angivna tidpunkter för att säkerställa att beslut enligt 3 kap. 3 § följs eller om det finns risk för att den sökande avviker (individuell anmälningsskyldighet).

Av andra stycket framgår att vid bedömningen av om det finns risk för att den sökande avviker ska 1 kap. 15 § utlänningslagen (2005:716) tillämpas.

Beslutet om anmälningsskyldighet enligt 4 kap. 5 § kan antingen tas tillsammans med ett beslut om boendeskyldighet enligt 3 kap. 3 § eller för sig, om det finns risk för att den sökande avviker.

När utlänningen har meddelats ett beslut om anmälningsskyldighet enligt 4 kap. 5 § behöver han eller hon inte delta i närvarokontroller (4 kap. 3 §).

En utlänning med avlägsnandebeslut som har fyllt 16 år enligt ska enligt 4 kap. 6 § mottagandelagen i stället anmäla sig till Migrationsverket tre dagar i veckan på det asylboende där utlänningen har tilldelats en plats.

Anmälningsskyldigheten enligt 4 kap. 6 § följer direkt av lagen. Den kräver m.a.o. till skillnad från anmälningsskyldigheten enligt 4 kap. 5 § inte något beslut från Migrationsverket utan gäller från den tidpunkt då förutsättningarna i bestämmelsen är uppfyllda. När Migrationsverket beslutar att registrera en utlänning som har fyllt 16 år och som enligt 1 kap. 4 eller 5 §§ åter omfattas av mottagandelagen kan det innebära att han eller hon även kommer att omfattas av en anmälningsskyldighet enligt 4 kap. 6 §.

Anmälningsskyldigheten enligt 4 kap. 6 § gäller oavsett av om utlänningen nyttjar sin tilldelade plats eller inte. Skyldigheten gäller vidare både under en eventuell tidsfrist för frivillig avresa och därefter.

Även här, i likhet med vad som gäller områdesbegränsningen och närvarokontrollen, måste Migrationsverket säkerställa att berörd person får en tydlig information om vad som gäller.

5.5 Tillstånd till undantag

Inledningsvis kan konstateras att det är viktigt att hanteringen av tillstånd till undantag kan skötas på ett enkelt sätt och att nödvändiga beslut meddelas i tid så att olika aktiviteter inte omöjliggörs på grund av Migrationsverkets handläggningstid.

Enligt mottagandedirektivet ska en sökande kunna ges tillstånd att tillfälligt lämna det geografiska området av allvarliga familjeskäl, eller för nödvändig medicinsk behandling (artikel 8.5 första stycket). Medlemsstaterna får även bevilja sökanden ett tillstånd att tillfälligt bo utanför den bestämda plats som anvisats. Beslut ska fattas på individuell, objektiv och opartisk grund och ska motiveras om det går den sökande emot (artikel 9.3). Sökanden behöver inte begära tillstånd för att infinna sig till nödvändiga möten med myndigheter och domstolar, men ska på förhand underrätta om sådana avtalade möten (artikel 8.5 tredje stycket).

Ett beslut att bevilja tillstånd kan vara av enkel beskaffenhet. Det måste dock dokumenteras. När tillstånd nekas eller begränsas jämfört med vad den sökande begärt ska beslutet dock vara motiverat och skriftligt. Beslutet kan överklagas med stöd av 1 kap. 10 § mottagandelagen.

5.5.1 Tillstånd att tillfälligt vistas utanför länet

En utlänning ska enligt 4 kap. 2 § mottagandelagen få tillstånd att tillfälligt vistas utanför ett område som avses i 4 kap. 1 §, om det finns särskilda skäl. Tillståndet ska m.a.o. vara begränsat till den tid personen behöver vara borta. Regleringen avser att uppfylla mottagandedirektivets krav och säkerställa att sökandes rätt till privat- och familjeliv kan tillgodoses. Regeringen bedömde att samma möjlighet skulle gälla för utlänningar med avlägsnandebeslut.

Bestämmelsen i 4 kap. 2 § mottagandelagen ska följaktligen tolkas mot bakgrund av mottagandedirektivet. Det gäller också när fråga är om en utlänning med avlägsnandebeslut, då regeringen bedömt att samma möjlighet skulle gälla för denna personkategori.

Enligt regeringen finns det inte heller skäl att vara mer restriktiv med möjligheten till tillfälliga tillstånd när det gäller utlänningar med avlägsnandebeslut än när det gäller asylsökande. När fråga är om nödvändiga möten med myndigheter och domstolar ska tillstånd m.h.t. artikel 8.5 tredje stycket mottagandedirektivet alltid beviljas.

5.5.2 Tillstånd att inte medverka vid närvarokontroll

En utlänning ska enligt 4 kap. 4 § mottagandelagen få tillstånd att inte medverka vid närvarokontroll, om det finns särskilda skäl. Bedömningen av om det finns särskilda skäl att utebli från närvarokontroll bör göras utifrån samma utgångspunkter som vid en prövning enligt 4 kap. 2 § av tillstånd att tillfälligt vistas utanför ett område. Hänsyn behöver tas både till Migrationsverkets behov av att upprätthålla kontrollen över var utlänningarna befinner sig och intresset av att enskilda sökande inte drabbas oskäligt hårt av kontrollåtgärden.

5.5.3 Tillstånd att inte närvara vid ett anmälningstillfälle

En utlänning ska enligt 4 kap. 7 § mottagandelagen få tillstånd att inte närvara vid ett anmälningstillfälle, om det finns särskilda skäl.

Bestämmelsen gäller både vid individuell anmälningsskyldighet enligt 4 kap. 5 § och vid generell anmälningsskyldighet enligt 4 kap. 6 §.

Sådana skäl som kan innebära att det finns särskilda skäl att inte medverka vid närvarokontroll (4 kap. 4 §) kan också vara särskilda skäl för att inte behöva anmäla sig enligt denna paragraf, men det finns större anledning att göra en mer ingående bedömning av risken för att personen avviker. En faktor som kan beaktas när det gäller anmälningsskyldigheten för utlänningar med avlägsnandebeslut är under hur lång tid personen har visat följsamhet i fråga om anmälningsskyldigheten. Om en utlänning tidigare har åsidosatt sin anmälningsskyldighet eller skyldighet att vistas inom ett begränsat område är utgångspunkten att det inte finns särskilda skäl att bevilja tillstånd, såvida det inte rör sig om nödvändig sjukhusvård eller motsvarande. Det behöver även beaktas vilka omständigheter som legat till grund för beslutet om individuell anmälningsskyldighet. Det medför att möjligheten att beviljas tillstånd till frånvaro i sådana fall i princip begränsas till situationer där den asylsökande behöver nödvändig medicinsk behandling eller när det finns motsvarande tungt vägande skäl.

5.5.4 Undantag när personen är tagen i förvar

När en person som är tagen i förvar omfattas av mottagandelagen är det Migrationsverkets bedömning att det innebär särskilda skäl för tillstånd till undantag. Myndigheten ska när personen tilldelas en plats på förvaret besluta om att personen ska får tillstånd att tillfälligt vistas utanför ett område som avses i 4 kap. 1 § (4 kap. 2 §) och att inte medverka vid närvarokontroll (4 kap. 4 §) eller att inte närvara vid ett anmälningstillfälle (4 kap. 7 §). Undantagen är generella och gäller så länge personen är tagen i förvar.

6 Tillträde till arbetsmarknaden

För att avgöra om en utlänning som har ansökt om internationellt skydd har rätt till tillträde till arbetsmarknaden genom att vara undantagen från kravet på arbetstillstånd i utlänningslagen har Migrationsverket att ta ställning till 5 kap. 5 § mottagandelagen och 5 kap. 4 § utlänningsförordningen (2006:97), men även artikel 18 i asyl- och migrationshanteringsförordningen.

Enligt regeringen kommer prövningen av om personen uppfyller grundförutsättningarna enligt mottagandelagen och de övriga förutsättningarna som följer av utlänningsförordningen lämpligen att ske vid ett och samma tillfälle. Bestämmelserna i utlänningsförordningen är inte heller utformade som en rättighet för individen. Enligt regeringen bör därför en uppdelning av regleringen inte medföra praktiska problem. Såsom Förvaltningsrätten i Luleå och Migrationsverket påpekat kan omständigheter som är av betydelse för om en försening kan tillskrivas den asylsökande också vara relevanta vid en prövning av de förutsättningar att meddela undantag från krav på arbetstillstånd som följer av utlänningsförordningen.

Vidare konstaterade regeringen apropå regleringen i utlänningsförordningen att det nya mottagandedirektivet inte hindrar att medlemsstaterna inför eller behåller andra villkor för tillträde till arbetsmarknaden än de grundförutsättningar som uttryckligen nämns i artikel 17.1 i mottagandedirektivet, dvs. att en viss tid förflutit och att förseningen inte beror på den enskilde, så länge som ett faktiskt tillträde till arbetsmarknaden säkerställs i enlighet med artikel 17.2.

6.1 Mottagandelagen

Huvudregeln i 5 kap. 5 § första stycket mottagandelagen är att en utlänning som har ansökt om internationellt skydd får beviljas tillträde till arbetsmarknaden genom att undantas från kravet i utlänningslagen på arbetstillstånd endast om utlänningens ärende inte har av gjorts inom sex månader från det att ansökan registrerades och förutsatt att förseningen inte beror på utlänningen.

Regleringen gäller både för sökande av internationellt skydd och ensamkommande barn som har ansökt om internationellt skydd.

Att tillträde inte får beviljas förrän efter sex månader är en anpassning till EU:s miniminivå. Sex månader är den bortre gränsen för när en asylsökande inte längre kan vägras tillträde till arbetsmarknaden som finns i artikel 17.1 första stycket i mottagandedirektivet.

Enligt andra stycket ska, om en utlänning som har ansökt om internationellt skydd befinner sig i ett påskyndat prövningsförfarande i enlighet med artikel 42.1 a–f i asylprocedurförordningen, utlänningen inte beviljas tillträde till arbetsmarknaden. Om tillträde redan har beviljats ska det upphävas.

Genom regleringen genomförs artikel 17.1 andra stycket i mottagandedirektivet.

6.2 Asyl- och migrationshanteringsförordningen

Av artikel 18 i asyl- och migrationshanteringsförordningen, som är direkt tillämplig, följer att en person inte har rätt till mottagningsvillkoren i artiklarna 17–20 i mottagandedirektivet, från den tidpunkt då personen underrättats om ett beslut om överföring till den ansvariga medlemsstaten. I artikel 18 finns även ytterligare förutsättningar som ska beaktas vid en bedömning. Tillträde till arbetsmarknaden är reglerat i artikel 17 i mottagandedirektivet.

En reglering som till en del motsvarar artikel 18 i asyl- och migrationshanteringsförordningen har införts i 5 kap. 5 § fjärde stycket mottagandelagen, för att genomföra artikel 21 i mottagandedirektivet.

Eftersom artikel 18 är direkt tillämplig är det dock i första hand den artikeln som ska tillämpas, för att avgöra när en person inte längre har rätt till tillträde till arbetsmarknaden, vid underrättelse om ett beslut om överföring.

6.3 Utlänningsförordningen

Enligt 5 kap. 4 § första stycket utlänningsförordningen är den som har ansökt om internationellt skydd i Sverige och har beviljats tillträde till arbetsmarknaden enligt 5 kap. 5 § mottagandelagen undantagen från skyldigheten att ha arbetstillstånd. Undantaget gäller dock inte en utlänning som saknar identitetshandlingar om inte utlänningen medverkar till att klarlägga sin identitet (punkt 1), om det är sannolikt att utlänningen kommer att överföras enligt asyl- och migrationshanteringsförordningen (punkt 2), eller en utlänning i ett säkerhetsärende enligt 1 kap. 7 § utlänningslagen eller i ett ärende enligt LSU (punkt 3).

Undantaget från kravet på arbetstillstånd upphör dock enligt andra stycket att gälla om en utlänning inte medverkar till verkställigheten av ett avlägsnandebeslut som har fått laga kraft eller för en utlänning som har meddelats ett beslut om inhibition av verkställigheten enligt 12 kap. 16 e § första stycket eller 17 a § första stycket utlänningslagen.

6.4 Ansökan och beslut om tillträde till arbetsmarknaden

En prövning av frågan om tillträde till arbetsmarknaden genom att undantas från kravet i utlänningslagen på arbetstillstånd initieras av individen genom att han eller hon gör en ansökan till Migrationsverket (ansökningsärende), inte på myndighetens eget initiativ (initiativärende). Ett ärende om att upphäva ett redan beviljat tillträde till arbetsmarknaden initieras dock av Migrationsverket.

Migrationsverket har i ett beslut varigenom ärendet avgörs genom att ansökan beviljas eller avslås att ta ställning till grundförutsättningarna 5 kap. 5 § mottagandelagen och övriga förutsättningar 5 kap. 4 § utlänningsförordningen, men även artikel 18 i asyl- och migrationshanteringsförordningen, i den del bestämmelserna är tillämpliga i det enskilda ärendet. Det gäller även i de fall myndigheten beslutar att upphäva ett redan beviljat tillträde. Migrationsverket konstaterar i detta sammanhang att de omständigheter 5 kap. 4 § första stycket utlänningsförordningen som innebär att ett undantag från kravet på arbetstillstånd inte gäller, även kan innebära att ett redan beviljat tillträde ska upphävas.

Migrationsverkets beslut enligt mottagandelagen överklagas till allmän förvaltningsdomstol (10 kap. 1 § mottagandelagen). Någon motsvarande möjlighet att till migrationsdomstol överklaga ett beslut om att avslå en ansökan om tillträde till arbetsmarknaden eller upphäva ett redan beviljat tillträde till arbetsmarknaden finns inte, då det inte är ett överklagbart beslut att avslå en ansökan om arbetstillstånd eller återkalla ett arbetstillstånd (jfr 14 kap. 3 § utlänningslagen och 8 kap. 11 § första stycket utlänningsförordningen).

Om personen beviljas tillträde till arbetsmarknaden genom att undantas från kravet på arbetstillstånd i utlänningslagen gäller undantaget enligt 5 kap. 4 § andra stycket utlänningsförordningen fram till dess att han eller hon lämnar landet eller ett beslut om att bevilja honom eller henne internationellt skydd har fått laga kraft.

7 När ett beslut är verkställbart

7.1 Beslut som enligt mottagandelagen gäller omedelbart

Enligt 9 kap 2 § mottagandelagen gäller beslut i fråga om bistånd omedelbart, förutom beslut om återkrav enligt 7 kap. 2 §. Även ett beslut om att genomföra en undersökning enligt 8 kap. 2 § gäller omedelbart.

När en person omfattas av mottagandelagen reglerar den lagen personens rätt till bistånd, så länge personen omfattas av lagen. Migrationsverket tar ställning till om en person omfattas av mottagandelagen genom att ta beslut om att registrera personen (2 kap. 1 § tredje stycket). När personen inte längre omfattas av lagen ska Migrationsverket i stället besluta att avregistrera honom eller henne. I vissa fall kan myndigheten också neka en registrering, om en person skulle begära att omfattas av mottagandelagen trots att förutsättningarna inte är uppfyllda.

Eftersom de olika besluten om registrering är avgörande för personens rätt till bistånd är de i samtliga fall att anse som beslut i fråga om bistånd. Besluten gäller därmed omedelbart enligt 9 kap 2 § mottagandelagen.

7.2 Beslut när en person underrättats om ett beslut om överföring

7.2.1 Tillträde till arbetsmarknaden

Artikel 18 i asyl- och migrationshanteringsförordningen är direkt tillämplig. Av artikeln följer att en person under vissa förutsättningar inte har rätt till mottagningsvillkoren i artiklarna 17–20 i mottagandedirektivet, från den tidpunkt då personen underrättats om ett beslut om överföring till den ansvariga medlemsstaten. Tillträde till arbetsmarknaden är reglerat i artikel 17 i mottagandedirektivet.

Både artikel 18 i asyl- och migrationshanteringsförordningen och den svenska regleringen i 5 kap. 5 § fjärde stycket mottagandelagen har tagits upp i kapitel 6.2 ovan.

Eftersom artikel 18 är direkt tillämplig avgör artikeln också när ett beslut om att upphäva tillträdet till arbetsmarknaden är verkställbart. Beslutet att upphäva tillträdet till arbetsmarknaden gäller enligt artikel 18.1 från den tidpunkt då personen underrättas om ett beslut om överföring. Om personen redan har underrättats om beslutet om överföring gäller beslutet om att upphäva tillträdet till arbetsmarknaden i stället omedelbart, när personen har underrättats om det beslutet.

7.2.2 Dagersättning

Även de materiella mottagningsvillkoren som är reglerade i artiklarna 19–20 i mottagandedirektivet ska enligt artikel 18 i asyl- och migrationshanteringsförordningen dras in. Materiella mottagningsvillkor är i direktivet definierade som mottagningsvillkor som omfattar inkvartering, mat, kläder och hygienprodukter och som tillhandahålls in natura, i form av ekonomiskt bidrag, i form av kuponger eller som en kombination av dessa, liksom dagersättning (artikel 2.7 i direktivet).

Enligt 6 kap. 1 a § mottagandelagen har en utlänning som är skyldig att vistas i en viss medlemsstat enligt artikel 17.4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1351 och som skriftligen underrättats om ett beslut om överföring endast rätt till dagersättning om utlänningen inte erbjuds plats på ett asylboende där fri kost ingår. Bestämmelsen genomför artikel 21.1 i mottagandedirektivet.

Även ett sådant beslut gäller enligt artikel 18.1 från den tidpunkt då personen underrättas om ett beslut om överföring. Om personen redan har underrättats om beslutet om överföring gäller beslutet om att dra in dagersättningen i stället omedelbart, när personen har underrättats om det beslutet.

7.3 Beslut som inte får överklagas

I 35 § förvaltningslagen finns en generell reglering om när beslut får verkställas. Huvudregeln i paragrafens första stycke är kopplad till beslutets överklagbarhet. Där anges att ett beslut som får överklagas inom en viss tid får verkställas när överklagandetiden har gått ut, om beslutet inte har överklagats.

Enligt mottagandelagen får beslut om anvisning till en kommun att ordna boende och tilldelning av eller erbjudande om boendeplats inte överklagas. Inte heller beslut om boende på en bestämd plats eller inom ett särskilt anvisat område, när sökanden befinner sig i ett gränsförfarande enligt asylprocedurförordningen, får överklagas. Bestämmelsen finns i 10 kap. 1 § andra stycket mottagandelagen.

Dessa beslut är följaktligen m.h.t. regleringen i 35 § första stycket förvaltningslagen omedelbart verkställbara, så snart personen har underrättats om beslutet.

7.4 Beslut som inte ska överklagas inom viss tid

Migrationsverkets beslut enligt mottagandelagen om boendeskyldighet när ansökan inte prövas i ett gränsförfarande och individuell anmälningsskyldighet är att jämföra med de restriktioner som ett beslut om uppsikt enligt utlänningslagen kan innebära. Det gäller även för beslut om att en områdesbegränsning ska avse det län där det tilldelade asylboendet finns, om personen framför skäl för att bo på annan plats. Uppsikt enligt utlänningslagen kan bl.a. innebära en skyldighet att anmäla sig på vissa tider, bo på en viss plats eller vistas inom ett visst område (10 kap. 1 §).

Migrationsverkets beslut om uppsikt enligt utlänningslagen får överklagas särskilt och utan begränsning till viss tid (14 kap. 9 § andra stycket). Enligt Migrationsverket bör även myndighetens beslut enligt mottagandelagen om boendeskyldighet, individuell anmälningsskyldighet och att en områdesbegränsning ska avse det län där asylboendet finns om personen framför skäl att bo på annan plats annan plats hanteras på ett motsvarande sätt, vilket innebär att dessa beslut ska kunna överklagas utan begränsning till viss tid.

Eftersom ett överklagande av dessa beslut inte är begränsat till viss tid är besluten enligt 35 § första stycket förvaltningslagen omedelbart verkställbara.

7.5 Beslut som får verkställas omedelbart när ett väsentligt allmänt intresse kräver det

Enligt 35 § tredje stycket förvaltningslagen får en myndighet även verkställa ett beslut omedelbart om ett väsentligt allmänt eller enskilt intresse kräver det. Myndigheten ska dock först noga överväga om det finns skäl att avvakta med att verkställa beslutet p.g.a. att beslutet medför mycket ingripande verkningar för någon enskild (punkt 1), att verkställigheten inte kan återgå om ett överklagande av beslutet leder till att det upphävs (punkt 2) eller någon annan omständighet (punkt 3).

När Migrationsverket prövar om ett tillträde till arbetsmarknaden ska upphävas för en utlänning som har ansökt om internationellt skydd ska myndigheten, beroende på omständigheterna, ta ställning till förutsättningarna både i 5 kap. 5 § mottagandelagen och 5 kap. 4 § utlänningsförordningen.

Att säkerställa att bestämmelserna i den nya mottagandelagen och utlänningsförordningen fungerar och kan tillämpas är enligt Migrationsverket ett sådant väsentligt allmänt intresse som avses i 35 § tredje stycket förvaltningslagen. När det gäller 5 kap. 5 § andra stycket mottagandelagen bör

även noteras att bestämmelsen genomför en reglering i artikel 17.1 andra stycket mottagandedirektivet. Enlig Migrationsverket måste myndighetens beslut om att upphäva ett tillträde till arbetsmarknaden vara omedelbart verkställbara, för att regleringen i mottagandelagen och utlänningsförordningen ska få avsedd verkan.

Även om myndigheten vid en bedömning enligt 35 § tredje stycket förvaltningslagen noga ska överväga om det finns skäl att avvakta med att verkställa beslutet och denna bedömning inte får ske slentrianmässigt är det Migrationsverkets mening att en omedelbar verkställighet av ett beslut att upphäva en persons tillträde till arbetsmarknaden normalt får anses proportionell. Det skulle dock i ett enskilt fall kunna finnas udda och speciella omständigheter som innebär att skälen för att avvakta med att verkställa beslutet väger över, vilket innebär att effektivitetsintresset får stå tillbaka. En sådan bedömning får då göras i beslutet att upphäva ett beviljat tillträde till arbetsmarknaden.

Sammanfattningsvis är det Migrationsverkets bedömning att myndighetens beslut om att upphäva ett tillträde till arbetsmarknaden med stöd av 5 kap. 5 § andra stycket mottagandelagen eller 5 kap. 4 § första eller andra stycket utlänningsförordningen som huvudregel är omedelbart verkställbart.