1 §  Beteckningar som används i denna förordning har samma betydelse som i jaktlagen (1987:259).

2 §  Jakt efter vilt av olika slag är tillåten under de tider av jaktåret (den 1 juli-den 30 juni) som anges i bilaga 1 till denna förordning (allmänna jakttider). Ingrepp får dock inte göras i fåglarnas bon. Inte heller får deras ägg tas eller förstöras.

Länsstyrelsen får meddela föreskrifter om en begränsning av den allmänna eller särskilda jakttiden för viss viltart om det behövs med hänsyn till snö-, is- eller temperaturförhållandena. Förordning (1995:443).

3 a §  Jakt efter älg är tillåten under de tider som anges i bilaga 2 till denna förordning. Förordning (1991:1770).

3 b §  Den som ansöker om registrering av licensområde för älgjakt eller av älgskötselområde skall betala en avgift enligt föreskrifter som meddelas av Naturvårdsverket. Förordning (2000:1216).

4 §  Ett område som har sådan storlek och arrondering att det medger vård av en i huvudsak egen kronhjortsstam får av länsstyrelsen registreras som kronhjortsskötselområde. Inom ett sådant område får kronhjort jagas utan licens. För Skåne län gäller dock att länsstyrelsen beslutar om inrättande av kronhjortsområden i länet. Inom ett sådant område får kronhjort jagas endast under särskild jakttid och efter licens av länsstyrelsen. Förordning (1998:1000).

5 §  Jakt efter kronhjort är tillåten under de tider som anges i bilaga 3 till denna förordning. Förordning (1998:1000).

5 b §  Den som vid tillåten jakt har fällt eller påskjutit björn, varg, järv eller lo ska anmäla detta till länsstyrelsen utan dröjsmål och senast samma dag. Förordning (2009:1265).

5 c §  I en anmälan enligt 5 a eller 5 b § ska det anges

1. var och när djuret fälldes eller påsköts,
2. vilket kön djuret har, om det är möjligt att fastställa,
3. namn, adress och telefonnummer till den som har fällt eller påskjutit djuret, om djuret är en björn, varg, järv eller lo, och
4. i fråga om älg eller kronhjort, om det fällda djuret var en årskalv. Förordning (2010:474).

7 §  Naturvårdsverket får meddela föreskrifter om

1. registrering av licensområde för älgjakt och älgskötselområde,
2. licens för jakt efter älg och kronhjort,
3. älgskötselområde, älgförvaltningsområde, kronhjortsområde och kronhjortsskötselområde,
4. länsstyrelsens prövning i ärenden som avses i 1–3. Förordning (2011:117).

8 §  Inom ett vilthägn som uppfyller de krav som Naturvårdsverket har föreskrivit får djur av den viltart som hägnet är avsett för jagas trots bestämmelserna om fredning. För användning av hund gäller dock bestämmelserna i 16 §.

Inom en anläggning för hållande av fåglar i fångenskap får ägg plockas trots bestämmelserna om fredning. Förordning (1998:1000).

9 §  För jakt med skjutvapen efter älg, björn, varg, järv, lo, hjort, rådjur och mufflonfår gäller följande begränsningar.

1. Älg får jagas bara under tiden fr.o.m. en timme före solens uppgång till solens nedgång.
2. Björn får jagas bara under tiden fr.o.m. en timme före solens uppgång till två timmar före solens nedgång.
3. Varg, järv, lo, hjort, rådjur och mufflonfår får jagas bara fr.o.m. en timme före solens uppgång t.o.m. en timme efter solens nedgång. Under timmen efter solens nedgång får jakten endast bedrivas som vaktjakt eller smygjakt.

Länsstyrelsen får i det enskilda fallet medge undantag från första stycket. Om flera län är berörda, prövas frågan av länsstyrelsen i det län där huvuddelen av marken är belägen.

Om tillstånd till jakt ges enligt 23 b §, 24 § eller 31 § första stycket, prövas dock frågan om undantag från första stycket av den myndighet som beslutar om jakten. Förordning (2011:188).

9 a §  Valar får inte jagas från svenskt fartyg eller luftfartyg på det fria havet utanför Sveriges ekonomiska zon. Förordning (1998:1000).

9 b §  I föreskrifter eller beslut som avses i 11, 14 och 15 §§, 20 §2 samt 21, 23 a–23 d, 24, 24 c, 29 och 31 §§ ska det anges

1. vilka arter som berörs och antalet djur som får fällas,
2. vilka medel och metoder som får användas,
3. vilken tid och vilket område som avses,
4. de villkor som i övrigt behövs för att så långt som möjligt undvika skador eller olägenheter av betydelse för den berörda artens bestånd, och
5. den kontroll som kommer att ske.

Första stycket 1 gäller inte beslut av länsstyrelsen enligt 21 § första stycket i fråga om undantag för rullstolsburen person med bestående rörelsehinder för jakt efter fågel från motordrivet fordon. Förordning (2011:188).

10 §  Vid jakt får endast sådana vapen och andra jaktmedel användas som uppfyller de krav som Naturvårdsverket föreskriver.

I fråga om vilda fåglar, björn, varg, järv, lo, utter, bäver, valar och fladdermöss samt i fråga om annat vilt som i bilaga 1 till artskyddsförordningen (2007:845) har markerats med N, n eller F är det förbjudet att för fångst eller dödande använda medel eller metoder som anges i bilaga 5 till denna förordning eller andra medel eller metoder som inte är selektiva och som lokalt kan medföra att populationen av arten försvinner eller utsätts för en allvarlig störning. Snaror får dock användas för jakt efter dalripa och fjällripa norr om 58 nordlig bredd.

Vid jakt med skjutvapen får vapnet inte gillras. Förordning (2007:955).

11 §  Fångstredskap skall vara av godkänd typ för att få användas.

Naturvårdsverket prövar efter samråd med Statens jordbruksverk frågor om godkännande av fångstredskap.

Den som ansöker om godkännande skall betala en avgift enligt föreskrifter som meddelas av Naturvårdsverket. Förordning (2007:486).

12 §  Naturvårdsverket får meddela föreskrifter om

1. tillstånd, kunskapskrav eller andra villkor för användande av fångstredskap,
2. vittjande av fångstredskap,
3. befogenhet för länsstyrelsen att i det enskilda fallet ge tillstånd till användande av vissa fångstredskap. Förordning (2002:551).

12 a §  Vilt som har fångats i fångstredskap skall vid vittjningstillfället omedelbart avlivas eller återges friheten.

Första stycket gäller inte vid fångst i vilthägn av den viltart som hägnet är avsett för.

Vid avlivning av djur som har fångats med fångstredskap gäller inte bestämmelserna om jaktmedel. Förordning (2001:451).

13 §  Bekämpningsmedel får användas för att döda mullvadar, sorkar (utom bisam), lämlar, råttor, skogsmöss och husmöss, om medlet har godkänts för sådan användning enligt förordningen (2006:1010) om växtskyddsmedel eller förordningen (2000:338) om biocidprodukter. Förordning (2006:1044).

14 §  Fast belysning vid väg eller byggnad som satts upp i annat syfte än att underlätta jakten får användas vid jakt efter vildkanin, rödräv, mårdhund, grävling, mink, mård, tvättbjörn eller vildsvin. Vid jakt efter dessa djur får vidare ficklampa eller annan liknande lampa användas

1. när djuret ska avlivas i samband med jakt med ställande hund,
2. för jakt vid gryt eller lya, eller
3. när ett fångstredskap vittjas.

Fast belysning som har satts upp i syfte att underlätta jakten får användas vid jakt efter vildsvin vid för ändamålet anordnade åtelplatser för vildsvin (åteljakt). Förordning (2008:1412).

15 §  Naturvårdsverket får meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet besluta om användning av andra jaktmedel än vad som följer av denna förordning.

Naturvårdsverket får i föreskrifter eller i beslut i det enskilda fallet medge undantag från kravet i 12 a § att fångat vilt omedelbart ska avlivas eller återges friheten.

Naturvårdsverket får i det enskilda fallet medge undantag från

1. förbudet i 10 § andra stycket att använda vissa jaktmedel och metoder, och
2. kravet i 11 § att fångstredskap ska vara av godkänd typ.

Naturvårdsverket får meddela föreskrifter om åtling för jakt efter vildsvin vid för ändamålet anordnade åtelplatser för vildsvin (åteljakt).

Naturvårdsverket eller, om beslutet fattas av länsstyrelsen, länsstyrelsen får i det enskilda fallet medge undantag från förbudet att vid jakt använda belysning utöver vad som är tillåtet enligt 14 §, om det är fråga om skyddsjakt, licensjakt eller jakt som avses i 31 § första stycket. Förordning (2009:1265).

15 a §  Länsstyrelsen får i det enskilda fallet besluta

1. att ett godkänt bekämpningsmedel som avses i 13 § får användas för att döda fåglar som orsakar allvarliga skador eller olägenheter för människors hälsa,
2. om undantag från förbudet att vid jakt använda belysning utöver vad som är tillåtet enligt 14 §, om det är fråga om annan jakt än som avses i 31 § första stycket,
3. att elektronisk bildförstärkare får användas vid jakt efter vildsvin.

Om flera län är berörda, prövas frågan av länsstyrelsen i det län där huvuddelen av marken är belägen. Förordning (2010:474).

15 b §  I fråga om vilda fåglar, björn, varg, järv, lo, utter, bäver, mård, iller, skogshare och fladdermöss samt i fråga om annat vilt som i bilaga 1 till artskyddsförordningen (2007:845) har markerats med N, n eller F får föreskrifter eller beslut enligt 15 eller 15 a § denna förordning meddelas endast om

1. det inte finns någon annan lämplig lösning,
2. upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos artens bestånd i dess naturliga utbredningsområde inte försvåras, och
3. föreskriften eller beslutet behövs av något sådant skäl som anges i 23 a § eller 31 § första stycket denna förordning. Förordning (2010:474).

16 §  Trots 16 § första stycket lagen (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter, får jakthundar som är lämpade för respektive jaktändamål användas av jakträttshavaren eller av annan person med jakträttshavarens medgivande vid tillåten jakt och vid jaktträning enligt följande:

16 a §  Trots 16 § första stycket lagen (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter, får hundar som är lämpade för ändamålet användas för jaktträning och prov under hela året i gryt som är särskilt iordningställda för ändamålet.

Jordbruksverket får i samråd med Naturvårdsverket meddela föreskrifter om hur sådana gryt ska vara utformade. Förordning (2011:188).

17 §  Vid all jakt får hund användas för spårning eller apportering av skadat eller fällt vilt, om hunden står under förarens kontroll. Trots 16 § första stycket lagen (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter, får en hund som står under sådan kontroll också användas för att söka efter vilt för att hindra att viltet kommer till skada, exempelvis vid slåtter, eller för annat viltvårdsändamål.

Vid jakt efter björn, varg, järv, lo, älg, hjort, rådjur, mufflonfår eller vildsvin ska en hund som är särskilt tränad i att spåra upp skadat vilt kunna finnas på skottplatsen inom högst två timmar från påskjutningen.

Vid jakt efter ringduva, gäss eller änder ska en hund som kan apportera eller markera nedskjuten fågel medföras. Vid jakt efter övrig fågel ska en hund som kan apportera eller markera nedskjuten fågel medföras under tiden mellan solens nedgång och en timme före solens uppgång. Skyldigheten att medföra hund gäller inte om jakten sker på snötäckt mark eller från båt i öppet vatten eller vid havskust med hjälp av vettar. Förordning (2011:188).

18 §  Hund som vid jakt eller jaktträning under tiden den 21 augusti–30 september driver eller förföljer hjort eller rådjur eller annars jagar på ett olämpligt sätt ska snarast kopplas.

Jakt eller jaktträning med hund ska bedrivas på ett sådant sätt att viltet med hänsyn till hundens egenskaper eller snö-, is- och temperaturförhållandena inte utsätts för onödiga påfrestningar.

Naturvårdsverket får meddela föreskrifter om ytterligare undantag från 16 § första stycket lagen (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter. Naturvårdsverket får även besluta om sådana undantag i beslut om delegering enligt 24 a eller 24 b §. Om Naturvårdsverket inte har meddelat föreskrifter eller beslut om sådana undantag får länsstyrelsen i det enskilda fallet besluta om undantag om detta inte strider mot Naturvårdsverkets föreskrifter eller beslut. Förordning (2011:188).

19 §  Om det behövs till skydd för viltet eller av annat särskilt skäl, får länsstyrelsen trots 16 § första stycket lagen (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter och 16 § denna förordning meddela föreskrifter om

1. att hundar som förföljer vilt inte får användas vid jakt efter älg, hjort, rådjur, mufflonfår eller vildsvin,
2. att hundar, i marker där det finns vilt, ska hållas under sådan tillsyn att de hindras från att löpa lösa också under annan tid än den 1 mars–den 20 augusti,
3. att hundar ska hållas kopplade.

Har länsstyrelsen meddelat föreskrifter som avses i första stycket 2 till skydd för visst vilt, får dock hundar som inte driver eller förföljer sådant vilt användas för jakt enligt föreskrifter som meddelas av länsstyrelsen. Förordning (2011:188).

20 §  Trots bestämmelsen i 31 § första stycket jaktlagen (1987:259) gäller följande.

1. Jakt får bedrivas från båt försedd med motor under förutsättning att motorn är avstängd och minst en minut förflutit sedan motorn stängts av.
2. Den som jagar för att förebygga skada av vilt får använda ett motordrivet fordon vid jakt som bedrivs på särskilt uppdrag av den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet.
3. Motordrivna fordon får användas vid jakt i vilthägn efter den art som hägnet är avsett för.
4. En rullstolsburen person med bestående rörelsehinder får bedriva jakt på däggdjur från motordrivet fordon under förutsättning att motorn är avstängd.

Första stycket 2-4 gäller inte vid jakt som avser vilda fåglar, björn, varg, järv, lo, utter, mård, iller, bäver, skogshare, sälar, valar, fladdermöss eller som avser annat vilt som i bilaga 1 till artskyddsförordningen (2007:845) har markerats med N, n eller F. Förordning (2007:955).

21 §  Utöver vad som följer av 20 § får den myndighet som beslutar om jakten i det enskilda fallet medge undantag från förbudet i 31 § första stycket jaktlagen (1987:259) i fråga om jakt efter björn, varg, järv, lo, utter, valar och fladdermöss samt när det är fråga om jakt som avses i 24 § eller 31 § första stycket 1 denna förordning. I övriga fall får länsstyrelsen besluta om sådant undantag. Om flera län är berörda och det är länsstyrelsen som beslutar om undantag, prövas frågan av länsstyrelsen i det län där huvuddelen av marken är belägen.

I fråga om vilda fåglar, björn, varg, järv, lo, utter, bäver, mård, iller, skogshare, vikare, valar och fladdermöss samt i fråga om andra vilt levande djurarter som i bilagan till artskyddsförordningen (2007:845) har markerats med N, n eller F får undantag medges endast om

1. det inte finns någon annan lämplig lösning,
2. upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos artens bestånd i dess naturliga utbredningsområde inte försvåras, och
3. undantaget behövs för att en sådan begränsad jakt som avses i 23 c § ska kunna genomföras eller behövs av något sådant skäl som anges i 23 a § eller 31 § första stycket denna förordning. Förordning (2010:474).

22 §  Skjutvapen får inte medföras vid färd med motordrivet fordon i terräng. Förvaras ett skjutvapen i ett motordrivet fortskaffningsmedel får det inte finnas ammunition i vapnets patronläge eller magasin.

Första stycket gäller inte

1. bevakningspersonal, militär personal eller polis under tjänsteutövning,
2. vid sådan jakt som bedrivs med stöd av bestämmelserna i 20 §, eller
3. när undantag medgetts med stöd av 21 §.

Första stycket första meningen gäller inte heller vid sådan transport av fällt vilt som sker med stöd av 1 § andra stycket 5 terrängkörningsförordningen (1978:594). Förordning (1998:1000).

23 §  Länsstyrelsen får i det enskilda fallet eller genom föreskrifter medge undantag från 22 § första stycket, om det behövs för renskötseln eller om det annars finns särskilda skäl. Förordning (2002:551).

23 a §  Om det inte finns någon annan lämplig lösning, och om det inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos artens bestånd i dess naturliga utbredningsområde, får beslut om jakt som avses i 23 b, 24, 25 och 29 §§ meddelas

1. av hänsyn till allmän hälsa och säkerhet eller av andra tvingande skäl som har ett allt överskuggande allmänintresse, inbegripet orsaker av social eller ekonomisk karaktär och betydelsefulla positiva konsekvenser för miljön,
2. av hänsyn till flygsäkerheten,
3. för att förhindra allvarlig skada, särskilt på gröda, boskap, skog, fiske, vatten eller annan egendom, eller
4. för att skydda vilda djur eller växter eller bevara livsmiljöer för sådana djur eller växter.

Ett beslut som avses i första stycket får även avse rätt att göra ingrepp i fåglars bon eller förstöra fåglars ägg. Förordning (2009:1265).

23 b §  Om det finns förutsättningar enligt 23 a § och något annat inte följer av 24 b §, får Naturvårdsverket efter ansökan av den som riskerar att drabbas av skada besluta om skyddsjakt efter björn, varg, järv, lo, säl eller örn.

Innan Naturvårdsverket fattar ett beslut enligt första stycket ska verket höra Havs- och vattenmyndigheten, om beslutet gäller skyddsjakt efter säl. Förordning (2011:645).

23 c §  Förutsättningen för att licensjakt efter björn, varg, järv och lo ska kunna tillåtas är att det inte finns någon annan lämplig lösning och att jakten inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos artens bestånd i dess naturliga utbredningsområde. Jakten måste dessutom vara lämplig med hänsyn till stammarnas storlek och sammansättning samt ske selektivt och under strängt kontrollerade förhållanden. Förordning (2009:1265).

23 d §  Om det finns förutsättningar enligt 23 c § och något annat inte följer av 24 a §, får Naturvårdsverket besluta om licensjakt efter björn, varg, järv och lo. Förordning (2009:1265).

23 e §  /Upphör att gälla U:2013-01-01 genom förordning (2011:963)./ Ett beslut enligt 23 d § får i fråga om jakt efter varg under 2012 endast avse jakt som är nödvändig för att förebygga eller minska riskerna för skador av varg. Förordning (2011:962).

24 §  Frågor om jakt enligt 7 § jaktlagen (1987:259) prövas av

1. Naturvårdsverket när det gäller jakt efter björn, varg, järv, lo eller säl samt efter rovfåglar och ugglor, och
2. länsstyrelsen i andra fall.

Innan Naturvårdsverket fattar ett beslut enligt första stycket ska verket höra Havs- och vattenmyndigheten, om beslutet gäller jakt efter säl.

Om länsstyrelsens beslut rör arter som annars är fredade, är länsstyrelsen skyldig att årligen till Naturvårdsverket eller Havs- och vattenmyndigheten lämna de uppgifter om jakten som verket eller myndigheten begär. Förordning (2011:645).

24 a §  Naturvårdsverket får överlämna till länsstyrelsen att besluta om skyddsjakt eller licensjakt efter björn och lo med stöd av 23 b och 23 d §§ under förutsättning att

1. det finns en reproducerande stam av arten inom länet, och
2. antalet föryngringar för arten i länet och i det rovdjursförvaltningsområde enligt 2 § förordningen (2009:1263) om förvaltning av björn, varg, järv, lo och kungsörn som länsstyrelsen hör till, överstiger de fastställda miniminivåerna enligt 5 § samma förordning. Förordning (2009:1265).

24 b §  Trots det som föreskrivs i 24 a § får Naturvårdsverket, om det finns en reproducerande stam men antalet föryngringar inte överstiger de miniminivåer som avses i 24 a § 2, eller om miniminivå saknas, överlämna till länsstyrelsen att besluta om skyddsjakt eller licensjakt efter björn, varg, järv och lo med stöd av 23 b och 23 d §§.

Naturvårdsverket ska i sitt beslut ange hur stort antal individer av arten som högst får fällas under ett år. Förordning (2009:1265).

24 c §  Naturvårdsverket får meddela föreskrifter om beslut enligt 24 a § och 24 b § första stycket.

Naturvårdsverket ska fortlöpande bedöma om möjligheten att jaga rovdjur med stöd av beslut enligt 24 a och 24 b §§ försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos artens bestånd i dess naturliga utbredningsområde, eller möjligheten annars utnyttjas i stor omfattning. Om Naturvårdsverket bedömer att så är fallet, får verket ändra eller återkalla ett sådant beslut. Förordning (2009:1265).

24 d §  Naturvårdsverket får meddela föreskrifter om eller i det enskilda fallet besluta hur man ska förfara med dödade djur.

I ett beslut om jakt enligt 23 b eller 23 d § får den beslutande myndigheten bestämma hur man ska förfara med ett dödat djur. Om inte myndigheten beslutat något annat får djuret behållas av jakträttshavaren. När beslut om jakt meddelas enligt 23 b eller 23 d § får myndigheten även medge undantag från 31 § första stycket jaktlagen (1987:259) och, när det gäller skyddsjakt, också medge att jakten bedrivs på annans jaktområde.

Innan Naturvårdsverket meddelar sådana föreskrifter eller fattar ett sådant beslut som avses i första eller andra stycket, ska verket höra Havs- och vattenmyndigheten, om föreskrifterna eller beslutet gäller jakt efter vilt som lever i hav eller vatten. Förordning (2011:645).

24 e §  /Upphör att gälla U:2013-01-01 genom förordning (2011:963)./ Ett beslut enligt 24 b § får i fråga om jakt efter varg under 2012 endast avse jakt som är nödvändig för att förebygga eller minska riskerna för skador av varg. Förordning (2011:962).

25 §  Frågor om jakt enligt 8 § jaktlagen (1987:259) prövas av Naturvårdsverket. Ett sådant beslut får avse däggdjur och fåglar av sådan art eller ras som inte genom naturlig utbredning tillhörde landets viltbestånd vid utgången av år 1987, dock inte vildsvin och mufflonfår.

Innan Naturvårdsverket meddelar ett beslut som avses i första stycket ska verket höra Havs- och vattenmyndigheten, om beslutet gäller jakt efter vilt som lever i hav eller vatten. Förordning (2011:645).

26 §  För att förebygga skador av vilt får jakträttshavare bedriva jakt under de tider och övriga villkor som anges i bilaga 4 till denna förordning. Vidare får sådan jakt bedrivas av personer som avses i 23 § första stycket jaktlagen (1987:259) under de tider som anges i punkterna 2-4 samt, när det gäller vildkanin, punkten 1 i bilaga 4.

Vid jakt som avses i första stycket får ingrepp även göras i fåglars bon och fåglars ägg förstöras.

Den som jagar med stöd av första eller andra stycket är skyldig att till länsstyrelsen lämna de uppgifter om jakten som Naturvårdsverket föreskriver. Länsstyrelsen är skyldig att årligen till Naturvårdsverket överlämna dessa uppgifter. Förordning (1995:443).

28 §  Om något av rovdjuren björn, varg, järv eller lo angriper tamdjur eller om det finns skälig anledning att befara ett sådant angrepp, får åtgärder vidtas för att skrämma bort rovdjuret.

Rovdjur som avses i första stycket får dödas av ett tamdjurs ägare eller vårdare för att skydda tamdjuret

1. när rovdjuret angriper och skadar tamdjuret eller om det är uppenbart att ett sådant angrepp är omedelbart förestående,
2. om det finns skälig anledning att befara ett angrepp på tamdjuret och dödandet sker i omedelbar anslutning till att rovdjuret har angripit och skadat eller dödat tamdjur, eller
3. om rovdjuret befinner sig inom inhägnat område avsett för skötsel av tamdjuret och det finns skälig anledning att befara ett angrepp där.

Rovdjuret får bara dödas när det inte går att skrämma bort rovdjuret eller på något annat lämpligt sätt avbryta eller avvärja angreppet.

Åtgärder enligt andra stycket 3 får, när det gäller lo, vidtas även för att skydda vilt som hålls i vilthägn eller liknande anläggning enligt 41 a §. Förordning (2009:310).

28 a §  Åtgärder enligt 28 § andra–fjärde styckena får även vidtas av annan som handlar på uppdrag av ägaren eller vårdaren för att skydda jakthund som används i jaktlag, tamdjur som befinner sig inom inhägnat område avsett för skötsel av tamdjuret eller vilt som hålls i vilthägn eller liknande anläggning enligt 41 a §.

Detsamma gäller när uppdrag saknas men den som vidtar åtgärden har skälig anledning att anta att ett sådant skulle ha lämnats om det funnits möjlighet till det. Förordning (2009:310).

28 b §  Åtgärder enligt 28 och 28 a §§ får vidtas på annans jaktområde och trots bestämmelserna i 9 §. Sådan jakt är dock inte tillåten inom nationalparker. Förordning (2009:310).

28 c §  Naturvårdsverket ska fortlöpande bedöma om möjligheten att döda rovdjur med stöd av 28 § andra–fjärde styckena och 28 a § försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos artens bestånd i dess naturliga utbredningsområde eller annars används i stor omfattning. Om Naturvårdsverket bedömer att så är fallet ska verket genast anmäla detta till regeringen. Förordning (2009:310).

28 d §  Den som i fall som avses i 28–28 b §§ har dödat ett djur ska snarast möjligt anmäla händelsen till närmaste polismyndighet. Djuret får inte flyttas utan medgivande från polismyndigheten. Förordning (2009:1265).

29 §  Om förutsättningarna enligt 23 a § är uppfyllda för andra djur än björn, varg, järv, lo, säl eller örn, får länsstyrelsen ge tillstånd till skyddsjakt.

Länsstyrelsen ska i beslutet om tillstånd bestämma hur man ska förfara med fångat eller dödat djur av art som avses i 33 § första stycket.

Länsstyrelsen får med stöd av första stycket ge tillstånd till att bävrars boplats och dammbyggnad förstörs. Tillstånd till sådan förstörelse under tiden den 1 september–den 30 april får dock bara lämnas om det är absolut nödvändigt för att förhindra allvarliga skador.

Utan sådant tillstånd som avses i tredje stycket första meningen och trots att jakt med andra medel inte är tillåten får bävrars dammbyggnad, men däremot inte boplats, förstöras under tiden den 1 maj–den 31 augusti inom områden med allmän jakttid för bäver.

Tillstånd till jakt på duvhök i syfte att skydda fåglar som är uppfödda för att sättas ut för jakt får endast avse fångst av duvhök för förflyttning till en annan plats för att åter släppas fri.

Om beslutet rör arter som annars är fredade, är länsstyrelsen skyldig att årligen till Naturvårdsverket lämna de uppgifter om jakten som verket begär. Förordning (2009:1265).

30 §  Polismyndigheten får låta avliva eller fånga moderlös årsunge av älg, hjort, rådjur, mufflonfår eller vildsvin.

31 §  Även om jakt annars inte är tillåten får genom föreskrifter eller beslut i det enskilda fallet

1. Naturvårdsverket ge tillstånd till jakt om det behövs för forsknings- eller utbildningsändamål, för återinplantering eller återinförande av en art eller för den uppfödning som krävs för detta, och
2. länsstyrelsen ge tillstånd till en selektiv jakt efter ett litet antal djur under strängt kontrollerade förhållanden, om det behövs för att tillgodose viltförvaltningen.

En förutsättning för att jakt enligt första stycket ska kunna tillåtas är att det inte finns någon annan lämplig lösning och att jakten inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos artens bestånd i dess naturliga utbredningsområde. Tillstånd enligt första stycket 2 får inte avse arter som i bilaga 1 till artskyddsförordningen (2007:845) har markerats med N eller n.

Innan Naturvårdsverket ger ett tillstånd enligt första stycket 1 ska verket höra Havs- och vattenmyndigheten, om tillståndet gäller jakt efter vilt som lever i hav eller vatten.

Länsstyrelsen ska årligen till Naturvårdsverket lämna de uppgifter om medgivna tillstånd som verket begär. Förordning (2011:645).

31 a §  Naturvårdsverket eller den till vilken myndigheten uppdrar detta får i syfte att åstadkomma en ökad genetisk variation i vargstammen fånga en varg på någon annans jaktområde för att flytta den till en annan plats och efter medgivande enligt 41 § tredje stycket släppa den fri där. Ägaren och jakträttshavaren till det jaktområde där djuret fångas ska underrättas om åtgärden.

En förutsättning för att en åtgärd enligt första stycket ska få vidtas är att det inte finns någon annan lämplig lösning och att det inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos artens bestånd i dess naturliga utbredningsområde. Förordning (2011:188).

32 §  Den som har Naturhistoriska riksmuseets uppdrag att ringmärka fåglar får för sådant ändamål fånga fåglar på annans jaktområde. Om ett fångstredskap kan komma att lämnas utan omedelbar tillsyn, skall jakträttshavaren underrättas innan redskapet sätts ut. Ringmärkningen får ske utan hinder av att fåglarna är fredade.

För att i andra fall få fånga eller fälla djur eller ta fåglars ägg på någon annans jaktmark i syfte att märka eller undersöka djuren eller äggen fordras tillstånd av Naturvårdsverket. Den som har fått ett sådant tillstånd skall underrätta jakträttshavaren om sin verksamhet. Förordning (1995:443).

32 a §  Naturvårdsverket eller den till vilken myndigheten uppdrar detta får för forskningsändamål fånga en varg på någon annans jaktområde i syfte att märka och undersöka djuret. Ägaren och jakträttshavaren till det jaktområde där djuret fångas ska underrättas om åtgärden.

En förutsättning för att en åtgärd enligt första stycket ska få vidtas är att det inte finns någon annan lämplig lösning och att det inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos artens bestånd i dess naturliga utbredningsområde. Förordning (2011:188).

33 §  Vilt av arterna björn, varg, järv, lo, myskoxe, fjällräv, utter, valar, fiskgjuse, bivråk, tornuggla, hökuggla, berguv, fjälluggla, lappuggla, slaguggla, rördrom, lunnefågel, salskrake, svarthalsad dopping, skärfläcka, gråspett, vitryggig hackspett, mellanspett, kungsfiskare, blåkråka, härfågel, sommargylling, fjällgås, skräntärna, svarttärna, storkar, örnar, glador, falkar och kärrhökar som omhändertas, påträffas dött eller dödas när sådant djur är fredat, tillfaller staten.

Älg eller hjort som påträffas död eller dödas när sådant djur är fredat tillfaller staten med de undantag som följer av 34 §. Vidare gäller att älg för vilken det betalas avgift enligt 52 c § får behållas av jakträttshavaren. Förordning (1998:1000).

34 §  Naturvårdsverket får meddela föreskrifter om eftersök av annat statens vilt än sådant som har varit inblandat i en sammanstötning med motorfordon och om tillvaratagande av sådant vilt som tillfaller staten och som har skadats eller dödats av annan orsak än påskjutning under legal jakt.

Om en älg eller hjort har skadats av någon annan orsak än påskjutning och till följd av detta dött eller avlivats under fredningstid, får djuret behållas av jakträttshavaren, om denne har hjälpt till med att vid behov spåra och avliva djuret eller ta hand om det.

Inom ett viltvårdsområde där jakt efter älg eller hjort sker gemensamt får dock viltvårdsområdesföreningen behålla sådant vilt på villkor som anges i andra stycket.

Andra och tredje styckena gäller även i fråga om älg eller hjort som under fredningstid har avlivats eller fångats enligt 30 eller 40 §. Förordning (2010:474).

36 §  Den som har påträffat ett dött djur av sådan art som avses i 33 § första stycket eller har omhändertagit eller vid annat än tillåten jakt har dödat ett sådant djur ska snarast möjligt anmäla händelsen till närmaste polismyndighet, oberoende av vem djuret tillfaller. Detsamma gäller i fråga om älg eller hjort när djuret är fredat.

Får en markägare veta att ett djur som avses i 33 § har omhändertagits eller påträffats på dennes marker, är markägaren skyldig att förvissa sig om att anmälan skett eller själv göra anmälan. Samma skyldighet åligger arrendator och jakträttshavare. Förordning (2009:1265).

37 §  En anmälan enligt 28 d eller 36 § ska innehålla uppgifter om var och när djuret har dödats, omhändertagits eller påträffats. Förordning (2009:1265).

38 §  När polismyndigheten har tagit emot en anmälan enligt 28 d eller 36 §, ska den se till att djuret tas om hand. Naturvårdsverket ska genom föreskrifter eller beslut i det enskilda fallet bestämma hur det ska förfaras med omhändertagna djur. Förordning (2009:1265).

40 §  Har ett djur av arterna björn, varg, järv, lo, älg, hjort, rådjur, utter, vildsvin, mufflonfår eller örn varit inblandat i en sammanstötning med ett motorfordon, är fordonets förare skyldig att snarast möjligt märka ut olycksplatsen och underrätta närmaste polismyndighet.

Har polismyndigheten underrättats om att sammanstötning skett med ett djur av en art som anges i första stycket eller i 33 § första stycket får myndigheten uppdra åt någon annan att eftersöka djuret. Berörd jakträttshavare eller markägare ska om möjligt underrättas om beslutet.

Naturvårdsverket får efter att ha hört Rikspolisstyrelsen meddela föreskrifter som rör annat än polismyndighetens medverkan vid eftersök av djur av sådan art som avses i första stycket och i 33 § första stycket. Förordning (2009:1265).

40 a §  Ur viltvårdsfonden får lämnas ersättning för

1. polismyndighetens kostnader för att eftersöka eller på annat sätt spåra, döda eller omhänderta djur av sådan art som avses i 33 § och kostnader för eftersök enligt 40 § andra stycket, och
2. kostnader med anledning av en anmälan enligt 36 §.

Ersättning ur fonden får även lämnas till den som har hjälpt polismyndigheten vid eftersök, dock inte till den som har skadskjutit det djur som eftersöktes eller till deltagarna i det jaktlag denne tillhör.

Beslut om ersättning enligt första stycket meddelas av polismyndigheten. Naturvårdsverket får efter att ha hört Rikspolisstyrelsen meddela föreskrifter om ersättning.

Om ett djur överlämnas till Naturhistoriska riksmuseet, en institution för forskning eller undervisning, Statens veterinärmedicinska anstalt eller annan mottagare, ersätts kostnaderna för överlämnandet av mottagaren. Förordning (2009:1265).

40 b §  Anträffas frilevande vilt så skadat eller i sådan belägenhet att det av djurskyddsskäl snarast bör avlivas, får djuret avlivas även om det är fredat eller om avlivningen sker på annans mark. Förordning (2009:1265).

41 §  Vilt får inte sättas ut i frihet om inte annat följer av 12 a §.

Naturvårdsverket får meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet besluta om undantag från första stycket.

Efter medgivande av markägaren och jakträttshavaren får Naturvårdsverket eller den till vilken myndigheten uppdrar detta sätta ut varg i syfte att åstadkomma en ökad genetisk variation i vargstammen. Förordning (2011:188).

41 a §  Vilt får hållas i ett vilthägn eller liknande anläggning endast efter tillstånd av länsstyrelsen. Tillstånd får inte ges om det finns risk för spridning av smittsamma sjukdomar. Tillståndet får återkallas om viltet eller hägnet inte sköts på rätt sätt eller om anläggningen ger upphov till allvarliga hälsorisker.

Länsstyrelsen får besluta om närmare villkor för tillstånd enligt första stycket.

Vilt i vilthägn eller liknande anläggning skall hållas betryggande instängt i enlighet med föreskrifter som meddelas av Naturvårdsverket. Förordning (1998:1000).

42 §  Naturvårdsverket får efter samråd med Jordbruksverket meddela föreskrifter om

1. vilka viltarter som får hållas i vilthägn,
2. hur hägn för olika viltarter skall vara beskaffade,
3. registrering av vilthägn,
4. registrering och märkning av vilt som hålls i vilthägn,
5. länsstyrelsens prövning i ärende som avses i 41 a §. Förordning (1994:108).

47 §  Genom beslut i det enskilda fallet eller genom föreskrifter får länsstyrelsen meddela tillstånd till jakt på sådant allmänt vatten och sådana holmar, klippor och skär som avses i 12 § andra stycket jaktlagen (1987:259).

När enskilda jakttillstånd meddelas, bör företräde ges åt personer som är fast bosatta i skärgården eller vid kusten och som har erfarenhet av jakt och goda kunskaper om djurlivet och naturförhållandena i dessa områden. Förordning (2000:1216).

48 §  Jakttillstånd enligt 47 § bör avse en viss tid som inte överstiger tre år. Tillståndet får begränsas till att avse visst område eller vissa djurarter.

Avgift tas ut för prövning av en ansökan enligt 47 § första stycket enligt bestämmelserna i 9-14 §§avgiftsförordningen (1992:191), varvid avgiftsklass tre skall tillämpas. Förordning (1992:238).

49 §  Den som jagar är skyldig att betala viltvårdsavgift. Avgiften är 300 kr och gäller för ett jaktår. Skyldigheten gäller inte sådan jakt som avses i 28 § eller i punkterna 2–5 i bilaga 4 (skyddsjakt i vissa fall) och inte heller sådan jakt som avses i 31 § första stycket (jakt för bl.a. vetenskapliga behov) eller 32 § (ringmärkning m.m.). Avgift behöver inte heller betalas av den som vid jaktårets början är under arton år, om han eller hon då inte har tillstånd att inneha skjutvapen för jaktändamål.

Den som avser att bedriva sådan licensjakt efter varg, järv eller lo som avses i 23 c § ska anmäla det till jaktkortsregistret. Naturvårdsverket får medge undantag från anmälningsskyldigheten.

Viltvårdsfonden förvaltas av Kammarkollegiet. Förordning (2009:1265).

50 §  Viltvårdsavgiften betalas in till ett postgirokonto som disponeras av Kammarkollegiet.

Kammarkollegiet skall bokföra influtna viltvårdsavgifter på viltvårdsfonden. Efter bokföringen skall kollegiet lämna Naturvårdsverket uppgift om vilka som har betalat avgiften. (Förordning 2000:1216).

51 §  Jaktkort tillhandahålls av Naturvårdsverket. Ett jaktkort gäller som bevis för att viltvårdsavgift har betalats. Ett jaktkort ska innehålla uppgifter om den betalandes namn, personnummer och adress. För den som saknar personnummer ska födelsedatum anges. Förordning (2009:655).

52 §  Den som jagar ska ha med sig sitt jaktkort. Kortet ska på uppmaning visas för polisman, jakttillsynsman, naturvårdsvakt, tillsynsman i nationalpark eller naturreservat, tjänsteman vid Kustbevakningen, tjänsteman vid Tullverkets gränsbevakning samt den som äger eller innehar marken eller har jakträtten där. Förordning (2009:655).

52 a §  För varje län finns en älgvårdsfond som bildas av de älgavgifter som skall betalas enligt 52 b och 52 c §§. Förordning (1994:1454).

52 c §  Har fler älgar fällts än vad som följer av en licens, skall en särskild avgift betalas till länsstyrelsen utöver avgiften enligt 52 b §.

Avgiften uppgår till 7 000 kr för en vuxen älg och 3 000 kr för en kalv.

Avgift enligt första stycket skall inte betalas om djuret eller dess värde förklaras förverkat, eller om det är uppenbart oskäligt att kräva ut en avgift. Förordning (1994:1454).

52 e §  /Upphör att gälla U:2012-01-01 genom förordning (2011:117). Regeringen beslutar om överföring av medel från älgvårdsfonderna till viltvårdsfonden. Förordning (2000:1216).

52 f §  Naturvårdsverket skall med hjälp av automatiserad databehandling föra register över vilka personer som

1. betalat viltvårdsavgift och
2. avlagt prov som ingår i jägarexamen. Förordning (2000:1216).

52 g §  Jaktkortsregistret skall ha till ändamål att redovisa vilka personer som betalat viltvårdsavgift. Jägarexamensregistret skall ha till ändamål att underlätta handläggningen av ansökningar om att inneha skjutvapen eller ammunition.

Jaktkorts- och jägarexamensregistren får användas för att underlätta utsändning av information från statliga myndigheter till jägarna. Förordning (2000:1216).

52 h §  Bestämmelserna i personuppgiftslagen (1998:204) om rättelse och skadestånd gäller vid behandling av personuppgifter enligt 52 f och g §§. Förordning (2000:1216).

52 i §  Naturvårdsverket får meddela föreskrifter om jaktkorts- och jägarexamensregistren. Förordning (2001:846).

53 §  Jakttillsynsman förordnas av länsstyrelsen i det län där han har sitt hemvist. Förordnandet får omfatta ett eller flera län.

Föreskrifter om förordnande och utbildning av jakttillsynsmän samt om deras utrustning meddelas av Rikspolisstyrelsen.

54 §  Om beslag av vilt och om försäljning av sådant vilt finns bestämmelser i 47 § jaktlagen (1987:259).

55 §  Förverkat vilt tillfaller jakträttshavaren, om jakten har skett med tilllåtna jaktmedel och under den tid då jakt efter viltet var tillåten.

56 §  Förverkat vilt som inte tillfaller jakträttshavaren får efter beslut av Naturvårdsverket och i samråd med mottagaren överlämnas till Naturhistoriska riksmuseet, institution för forskning eller undervisning eller någon annan mottagare som verket bestämmer.

Domstol som har beslutat om förverkande av vilt skall skicka en kopia av domen eller beslutet till Naturvårdsverket. Förordning (1994:108).

57 §  Vad som sägs om vilt i 55 och 56 §§ gäller även i fråga om delar av däggdjur och fåglar samt ägg och bon. Förordning (1998:1000).

59 §  Polismyndigheten, länsstyrelsen och Naturvårdsverket får förordna att beslut enligt denna förordning skall gälla utan hinder av att det har överklagats. Förordning (1994:108).