Staten skadeståndsskyldig med hänvisning till Polismyndighetens felaktiga hämtning

Justitiekanslern tillerkänner sökanden ersättning med 10 000 kr avseende överträdelsen av hennes rättigheter. Polismyndigheten ansvarar för att ersättningen betalas ut till henne.

Ärendet

Bakgrund

Den 18 augusti 2023 skulle Polismyndigheten verkställa ett beslut om att hämta ett vittne till förhör och kom då att hämta sökanden. Under verkställigheten visade det sig dock att polismännen hade hämtat fel person och att de rätteligen skulle ha verkställt hämtningen gentemot en person med samma förnamn som sökanden som arbetade i närheten av sökandens arbetsplats.

Ingripandet genomfördes av två civilklädda poliser på sökandens arbetsplats inför hennes kollegor och andra närvarande. Sökandens chef informerades. Sökanden fick lämna ifrån sig i vart fall sin mobiltelefon och fördes till en civil polisbil. De körde knappt två kilometer innan förväxlingen uppdagades. Färden, inklusive ett stopp på en parkeringsplats, tog ungefär 15 minuter. Den totala tiden för ingripandet till dess att förväxlingen uppdagades uppgick till ungefär 30 minuter.

Anspråket m.m.

Sökanden har begärt skadestånd av staten med 50 000 kr. Skadeståndet avser ersättning för, som det får förstås, psykiskt lidande ( personskada ) och kränkning ( ideell skada ) till följd av att hon felaktigt blivit hämtad av polisen.

Polismyndigheten har yttrat sig över anspråket och medgett att ersättning ska utgå, men överlämnat åt Justitiekanslern att bestämma ersättningens storlek.

Anmälan om tjänstefel

Sökanden har anmält poliserna för tjänstefel. En åklagare vid Särskilda åklagarkammaren beslutade i augusti 2023 att inte inleda förundersökning med motiveringen att uppgifterna i anmälan inte gav anledning att anta att något brott som hörde under allmänt åtal hade begåtts.

Rättsliga utgångspunkter

Om skadestånd för fel och försummelse vid myndighetsutövning

Staten ska ersätta person­skada, sak­skada eller ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller för­sum­mel­se vid myndighetsutövning i sådan verksamhet som staten svarar för (se 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen). Beslut i fråga om hämtning – och verkställigheten av besluten – utgör sådan verksamhet.

Skadestånd till den som tillfogats personskada omfattar ersättning för bl.a. psykiskt lidande av övergående natur, s.k. sveda och värk (se 5 kap. 1 § skadeståndslagen).

Staten ska också ersätta skada på grund av att någon kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § samma lag genom fel eller försummelse vid myndighets­utövning (se 3 kap. 2 § 2 skadeståndslagen). Ersättning för sådan ideell skada kan med stöd av dessa regler ges ut endast när den skadelidande har utsatts för en allvarlig kränkning genom vissa typiskt sett integritetskränkande brott.

Att det har förekommit något som i och för sig kan vara skadeståndsgrun­dande är inte tillräckligt för att ersättning ska ges ut. Det krävs också att den som begär ersättning kan styrka att det inträffade har orsakat en skada (adekvat kausalitet) och hur stor skadan är.

Om skadestånd för överträdelser av regeringsformen eller Europakonventionen

Skadestånd ska också ges ut när den skadelidandes grundläggande fri- och rättigheter enligt regeringsformen eller enligt Europakonventionen har överträtts, om det är nödvändigt för att gottgöra överträdelsen (3 kap. 4 § skadeståndslagen).

Var och en är gentemot det allmänna skyddad mot frihetsberövanden. Den som är svensk medborgare är även i övrigt tillförsäkrad frihet att förflytta sig inom riket och att lämna det. (2 kap. 8 § regeringsformen.)

Vidare har var och en rätt till frihet och personlig säkerhet. Ingen får frihetsberövas utom i vissa uppräknade fall och i den ordning som föreskrivs i lag. (Se artikel 5 i Europakonventionen.) Vidare krävs att frihetsberövandet är proportionerligt i förhållande till syftet med åtgärden.

Bedömningen av om en åtgärd utgör ett frihetsberövande i Europakonventionens mening ska avgöras utifrån en helhetsbedömning av situationen, varvid hänsyn ska tas till åtgärdens typ, varaktighet, verkningar och verkställighetssätt. Skillnaden mellan frihetsberövande och andra inskränkningar i rörelsefriheten är en gradskillnad snarare än en artskillnad. (Se t.ex. De Tommaso mot Italien , dom den 23 februari 2017, no. 43395/09.)

Vidare har var och en rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. Den rätten får inte begränsas annat än med stöd av lag. En begränsning i lag måste vara proportionerlig i förhållande till sitt syfte. (Se artikel 8 i Europakonventionen.)

Skadestånd för ideell skada enligt 3 kap. 4 § första stycket 2 skadeståndslagen som uppkommit till följd av en överträdelse av Europakonventionen ska bestämmas efter vad som är skäligt med hänsyn till överträdelsens art och omständigheterna i övrigt (se 5 kap. 8 § skadeståndslagen).

I praxis har det ansetts att en rätt till ersättning förutsätter att skadan är av viss storleksordning. Vid mindre allvarliga ideella skador kan det vara en tillräcklig gottgörelse att överträdelsen erkänns. (Se bl.a. NJA 2013 s. 842 och prop. 2017/18:7 s. 66.)

Om ersättning enligt lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen)

Bestämmelserna i skadeståndslagen ska tillämpas endast om inte annat är föreskrivet (se 1 kap. 1 § skadeståndslagen). Särskilda bestämmelser om rätt till ersättning finns i frihetsberövandelagen.

Frihetsberövandelagen reglerar i första hand rätten till ersättning när någon har varit häktad eller anhållen under minst 24 timmar i sträck (se 2–4 §§ frihetsberövandelagen). Den som har varit berövad friheten till följd av beslut vid myndighets­utövning utan att ha rätt till ersättning enligt 2–4 §§ har rätt till ersättning om det står klart att beslutet vilade på felaktiga grunder och därför var oriktigt (se 5 § frihetsberövandelagen).

En förutsättning för rätt till ersättning är att det har varit fråga om ett frihetsberövande. Med detta avses ingrepp som innebär att någon genom inspärrning eller övervakning är faktiskt hindrad att förflytta sig utanför ett rum eller ett annat relativt starkt begränsat område (se prop. 1997/98:105 s. 12 och 52.). Medtagande samt hämtning till förhör är exempel på ingripanden som i Justitiekanslerns praxis inte betraktats som ett frihetsberövande, om det inte har varit fråga om en fysisk inlåsning eller motsvarande placering i förvar (se bl.a. Justitiekanslerns beslut i dnr 2025/1734 och 2025/6530).

Om hämtning

Förhör får under en förundersökning hållas med alla som antas kunna lämna upplysning av betydelse för utredningen. Hämtning får under vissa förutsättningar ske för att få till stånd ett sådant förhör. (Se 23 kap. 6–7 §§ rättegångsbalken.) Proportionalitetsprincipen gäller vid hämtning till förhör (se prop. 1988/89:124 s. 28).

Justitiekanslerns bedömning

Frågan om ersättning ska utgå med stöd av frihetsberövandelagen

Utredningen ger inte stöd för att polisens åtgärder vid det aktuella tillfället har inneburit att sökanden har varit berövad friheten på sådant sätt som ger henne rätt till ersättning enligt frihetsberövandelagen.

Frågan om staten är skadeståndsskyldig för fel och försummelse vid myndighetsutövning (3 kap. 2 § skadeståndslagen)

Ersättning för personskada

Sökandena har uppgett att hon har tagit mycket illa vid sig av händelsen. Justitiekanslern har förståelse för att polismännens ingripande har påverkat henne. För att psykiska besvär ska anses utgöra en personskada krävs emellertid att en medicinsk påvisbar effekt föreligger.

Ersättning för personskada omfattar psykiskt lidande under en akut sjukdomstid. För att ersättning ska kunna utgå krävs att skadan kan styrkas genom läkarintyg eller dylikt. I allmänhet krävs att den skadade är sjukskriven och ersättningsbeloppet beräknas utifrån den tid som sjukskrivningen varar.

Utredningen i ärendet visar inte att sökanden har orsakats sådana psykiska besvär som kan anses utgöra en personskada. Förutsättningar att utge ersättning för psykiskt lidande i form av personskada föreligger därför inte.

Ersättning för ideell skada

Utredningen ger inte stöd för att det skulle ha förekommit något integritetskränkande brott mot sökanden (jfr ovan under rubriken Anmälan om tjänstefel). Skadestånd kan därför inte utgå för kränkning med stöd av 3 kap. 2 § skadeståndslagen.

Frågan är då om ersättning för annan ideell skada kan utgå med stöd av 3 kap. 4 § skadeståndslagen.

Frågan om staten är skadeståndsskyldig för överträdelse av regeringsformen och Europakonventionen (3 kap. 4 § skadeståndslagen)

Skadeståndsgrundande överträdelse

Utifrån vad som framkommit avseende omständigheterna kring hämtningen kan denna inte anses ha utgjort ett frihetsberövande i Europakonventionens mening. Sökandens rättigheter enligt artikel 5 i Europakonventionen har därmed inte överträtts. Det skydd som regeringsformen ger föranleder inte någon annan bedömning.

Verkställandet av hämtningen gentemot sökanden, samt beslaget av hennes mobiltelefon, har däremot vidtagits utan stöd i lag och därmed inneburit en överträdelse av hennes rättigheter enligt artikel 8 i Europakonventionen (jfr Justitiekanslerns beslut den 30 mars 2023 i dnr 2021/4484).

Ersättning för annan ideell skada

Sökanden har felaktigt hämtats till förhör utan att det har funnits några förutsättningar för det. Det har inte heller funnits något beslut om att hämta sökanden. Verkställigheten av beslutet har skett på sökandens arbetsplats inför hennes chef, övriga kollegor och andra närvarande. Sökanden har i samband med detta fått lämna ifrån sig sin mobiltelefon till poliserna. Även denna åtgärd har saknat rättsligt stöd.

Överträdelsens art och åtgärdernas integritetskänsliga karaktär gör att det för sökanden inte kan anses tillräckligt att överträdelsen erkänns.

Justitiekanslern bedömer att ersättningen för annan ideell skada ska bestämmas till det belopp som normalt sett har betalats ut för liknande överträdelser. Vid en samlad bedömning av den överträdelse som har ägt rum bestäms ersättningen till 10 000 kr.