3.2 Övergripande principer för tvångsmedelsanvändning m.m. * .

3.2.1 Den allmänna uppläggningen av tvångsmedelsreglerna

Mitt ställningstagande: Någon ny lag med grundläggande regler för användning av tvångsmedel införs inte.

Tvångsmedelskommitténs förslag: En s.k. baslag med gemensamma reg- ler för olika slags tvångsmedel införs. _

Remissinstanserna: De allra flesta är negativa till förslaget. Skälen för mitt ställningstagande: Reglerna i den av kommittén föreslag— na baslagcn skulle vara gemensamma för olika slags tvångsmedel ”och skulle gälla om det inte föreskrivs något annat i specialförfattningar. Baslagen skulle avse brottsutredande, brottsförebyggande, civilprocessuel- la och lörvaltningsrättsliga tvångsmedel. Men endast sådan tvångsmedels- användning omfattas som syftar till att få del av muntliga eller skriftliga uppgifter eller där uppgifter framkommer som en icke avsedd bieffekt. De personella tvångsmedlen i brottmål (bl.a. häktning) omfattas inte av den föreslagna baslagcn. .

Baslagen reglerar två huvudfrågor. Den ena huvudfrågan avser dels det tryckl'rihctsrättsliga anonymitetsskyddet. dels det skydd som följer av andra tystnadspliktcr eller som rör den personliga integriteten utan att tystnadsplikt i och för sig föreligger. Den andra huvudfrågan gäller hur man skall handskas med uppgifter som framkommer genom tvångsme- delsanvändningen. bl.a. vad som brukar kallas överskottsinformation. Kommittén föreslår vidare att den s.k. proportionalitetsprincipen lagfästs och att ett offentligt ombud i vissa fall skall kunna medverka både vid

• Sida 25
•  Original

domstolsprövningen av frågan om tillstånd till tvångsmedelsanvändning- en och vid verkställigheten av en beslutad åtgärd.

Tvångsmedelskommittén är enig när, det gäller att lagfästa den s.k. proportionalitetsprincipen. Däremot har enighet inte nåtts i fråga om det tryckfrihetsrättsliga anonymitetsskyddet och rätten att använda över- skottsinformation. .

Tvångsmedelskommitténs förslag har fått ett övervägande negativt mot— tagande under remissbehandlingen. JK och flera andra instanser ifrågasät- ter det lämpliga i att stifta en sådan övergripande lag med hänsyn till den osäkra lagtekniska valör som lagen skulle få. Från flera håll kritiseras tanken på en baslag på grund av skillnaderna mellan det straffproeessuella området och t.ex. förvaltningen. En återkommande synpunkt är att den föreslagna baslagcn skulle bli komplicerad och svår att tillämpa. Ett stort antal remissinstanser förordar i stället att de grundläggande reglerna om användning av tvångsmedel behålls i RB och att behövliga hänvisningar till dessa regler sker i de särskilda lagarna om tvångsmedel.

De flesta remissinstanser tar också avstånd från tanken att reglera skyd- det för anonymiteten och integritetcn på det sätt som kommitten tänkt sig. Flertalet är också kritiska till en ordning med offentligt ombud och till den föreslagna regleringen av överskottsinformationen.

För egen del vill jag anföra följande. Reglerna för tvångsmedlen vid förundersökning i brottmål är utförliga. [ RB och 1952 års lag anges noga både förutsättningarna för att ett visst tvångsmedel skall få sättas in och hur det skall användas. Det finns regler om vem som skall få besluta om åtgärden. vilka personer eller vilken egendom som åtgärden får riktas mot. i vilket syfte och hur lång tid som tvångsmedlet får användas och hur man skall förfara med _det som man kommer åt genom att använda tvångsmedlet.

Den lagtekniska modellen i RB har stora fördelar. Den bygger på en förhållandevis strikt uppdelning 1 fall då tvångsmedlet får användas och fall då det inte får användas. Detta främjar förutsebarhet och enhetlighet vid tillämpningen. När det gäller den lagtekniska lösningen anser jag därför — i likhet med åtskilliga remissinstanser —att det mesta talar för att man bör knyta an till RB:s nuvarande regler och bygga ut dem i den mån det behövs. I specialförfattningarna kan erforderliga hänvisningar sedan göras till RB:s regler. Med den metoden kan man ändå uppnå en generell lösning i den utsträckning som man finner detta önskvärt.

1 den av kommittén föreslagna baslagcn har det huvudsakliga intresset knutit an till den s.k. proportionalitetsprincipen. skyddet av bl.a. anony-l mitetsintresset och frågan om överskottsinformation. Som jag strax åter- kommer till anser jag inte att någonuttrycklig reglering på sistnämnda punkt är lämplig. medan däremot proportionalitetsprincipen väl låter sig regleras inom ramen för RB:s regelsystem. Anonymitetsintresset kan — i den mån det inte åtnjuter tillräckligt skydd enligt det nu gällande regelsysf temet — tillgodoses inom ramen för en proportionalitetsregel. Under sådana förhållanden minskar behovet av en baslag väsentligt.

Det som förekommit i detta lagstiftningsärende visar enligt min mening att det är en svår — för att inte säga omöjlig — uppgift att åstadkomma en

• Sida 26
•  Original

generell reglering av möjligheterna till tvångsmedelsanvändning i dagens mångfacetterade samhälle. Samtidigt visar remissutfallet att det praktiska behovet av en sådan reglering är begränsat och att man redan genom mindre ingrepp i de regler som gäller för straffprocessen kan åstadkomma resultat som tillgodoser de reformbehov som finns. Mot den bakgrunden anser jag att kommitténs förslag om en baslag inte bör genomföras.

3.2.2 Proportionalitetsprincipen m. m.

Mitt förslag: En uttrycklig s.k. proportionalitetsprincip införs i RB för de straffprocessuella tvångsmedlen. Principen innebär att ett straffprocessuellt tvångsmedel får tillgripas bara om skälen för att tvångsmedlet används uppväger det intrång eller men i övrigt som tvångsmedlet innebär för något motstående intresse.

Utredningsförslag: Frågan om en lagfäst proportionalitetsprincip för tvångsmedelsanvändning har under senare tid tagits upp i tre olika sam- manhang. 1983 års häktningsutredning föreslog i betänkandet (SOU 1985:27) Gripen—Anhållen—Häktad en proportionalitetsregel i bestäm- melserna om häktning. Efter förslag av utredningen om säkerhetsåtgärder m.m. i skatteprocessen i betänkandet (SOU 1986:39) Skatteutredningar infördes den 1 januari 1988 en proportionalitetsregel i en- ny paragrafi bcvissäkringslagen (1975:1027) för skatte- och avgiftsprocessen (prop. 1987/88:65. SkU17. rskr. 70, SFS 198711230). Tvångsmedelskommittén har föreslagit en proportionalitetsregel som i princip skall gälla vid all sådan användning av tvångsmedel som utgör myndighetsutövning.

Remissinstanserna: Många av de remissinstanser som har yttrat sig över förslagen har tillstyrkt förslaget om en uttrycklig proportionalitetsregel eller lämnat det utan erinran. Behovet av en sådan regel ifrågasätts emel- lertid av flera remissinstanser. som pekar på att proportionalitetsprincipen redan nu kan anses följa av allmänna rättsgrundsatser.

Skälen för mitt förslag: För all tvångsmedelsanvändning anses gälla tre i praxis utbildade allmänna principer. De tre principerna, som anknyter till innehållet i 2 kap. 125 RF. är ändamåls-, behovs- och proportionalitets- principerna.

Äf/idamålxprincipen innebär att en myndighets befogenhet att använda . tvångsmedel skall vara bunden till det ändamål för vilket tvångsmedlet har beslutats. .

lie/1ovsprincipen innebär att en myndighet får använda ett tvångsmedel bara när det föreligger ett påtagligt behov och en mindre ingripande åtgärd inte är tillräcklig.

Proportionalitelsprincipen innebär att en tvångsåtgärd i fråga om art. styrka. räckvidd och varaktighet skall stå i rimlig proportion till vad som står att vinna med åtgärden.

1 tvångsmedelskommitténs förslag till baslag ingår de tre principerna. För egen del kan jag inledningsvis konstatera att ändamålsprincipwz

• Sida 27
•  Original

redan nu är tydligt markerad i den straffprocessuella lagstiftningen.- Gc- nomgående anges sålunda för vilket eller vilka ändamål varje särskilt tvångsmedel är avsett. När det gäller t.ex. häktning är ändamålet enligt 24 kap. 1 5 RB att minska risken för att den misstänkte avviker. försvårar utredningen eller fortsätter brottslig verksamhet. Om ett tvångsmedel av- siktligen används i annat syfte än det avsedda. kan det föranleda ansvar för felaktig myndighetsutövning.

Lagstiftningen ger med andra ord redan i dag klart besked att ett straff- processuellt tvångsmedel får användas endast för det ändamål för vilket det har beslutats. Jag kan därför inte finna något egentligt behov av att för de straffprocessuella tvångsmedlen lagfästa ändamålsprincipen.

När det gäller behors- och proportionalitelsprinciperna är situationen enligt min mening annorlunda. I den proposition (1986/871112) som låg till grund för de nya reglerna om häktning och anhållande gjorde föredra- gande statsrådet den bedömningen att frågan om en uttrycklig proportio- nalitetsregel borde tas upp i ett större sammanhang. Jag finner tillfället nu lämpligt att ta upp frågan närmare.

Behovs- och proportionalitetsprinciperna finns inskrivna i 8 5 polislagen (1984:387) och 6 a5 bevissäkringslagen (1975:1027) för skatte- och av- giftsprocessen. l RB finns däremot inte någon motsvarande allmän regel såvitt avser tvångsmedel.

Enligt min mening är det en fördel om principerna för tvångsmedelsan- vändningen såvitt möjligt kommer till klart uttryck i lagstiftningen. Här- igenom får de som skall tillämpa tvångsmedelsbestämmelserna sin upp- märksamhet riktad på dessa frågor på ett annat sätt än genom hänvisning till mer eller mindre underförstådda rättsgrundsatser. Jag förordar mot denna bakgrund att behovs- och proportionalitetsprinciperna nu lagfästs. när det gäller tvångsmedelsanvändningen i straffprocessen enligt RB.

Regler av det här slaget måste få en förhållandevis allmän utformning för att ge utrymme för en lämplighetsbedömning med hänsyn till omstän- digheterna i det enskilda fallet. De bör erinra om att det i varje enskilt fall måste ske en prövning av om tvångsmedlet över huvud taget behöver tillgripas med hänsyn till omständigheterna och om syftet kan tillgodoses genom någon mindre ingripande åtgärd. Den prövningen kan leda till att man väljer ett annat, lindrigare tvångsmedel än det man först hade tänkt sig. Den kan också leda till att man avstår från att utnyttja tvångsmedel. om åtgärden skulle få skadeverkningar som inte är rimliga i förhållande till vad som skulle stå att vinna.

Mot denna bakgrund föreslår jag nu att i 24 — 28 kap. RB införs bestämmelser av innehåll att ett tvångsmedel får tillgripas bara om skälen som talar för att åtgärden vidtas uppväger det intrång eller annat men i övrigt som åtgärden innebär för något motstående intresse.

Av lagtexten bör alltså framgå att man vid bedömningen av om ett tvångsmedel skall användas skall beakta det intrång eller annat men som IVängsmedlet innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse. Härmed inbegrips. förutom direkta följder för den som utsätts för tvångsmedlet. även indirekta verkningar av tvångsmedelsanvändningen. Det kan t.ex. röra sig om intrång i tredje mans rättsligt skyddade intressen.

• Sida 28
•  Original

Som exempel på situationer där sådana indirekta effekter kan uppstå kan nämnas husrannsakan på en tidningsredaktion eller avlyssning av telefoner på en sådan redaktion. Givetvis skall också andra intrång i den personliga integriteten som olika tvångsmedel kan medföra vägas in, också sådana som inte riktar sig mot sådana särskilt skyddade områden som nämnts nu. Men hemlig teleavlyssning ter sig särskilt allvarlig, om tvångsmedlet används på anknytningar till tidningsföretag eller andra massmedieföretag. Följderna lör flödet av meddelanden till de nyhetsförmedlande organen skulle i sådana fall kunna bli mycket allvarliga. Utrymmet för t. ex. hemlig teleavlyssning av ett massmedieföretag torde därför bli mycket begränsat. men det torde ändå inte kunna uteslutas att tvångsmedel undantagsvis måste tillgripas också där. Andra exempel där hänsynen till tredje mans intressen bör ha stor betydelse är husrannsakan på advokatkontor och andra platser som har anknytning till sådana yrkesgrupper som avses i 36 kap. 5 5 RB. [ sist- nämnda hänseende bör bl. a. uppmärksammas frågan om polisingripanden i kyrkolokaler; till den saken återkommer jag i det följande (avsnitt 3.7.1).

Tvångsmedelskommittén har påpekat att det inte finns någon motsva- righet vid tvångsmedelsanvändning till det skydd som yrkeshemligheter har vid vittnesförhör (36 kap. 6 5 RB). Kommittén har därför föreslagit att detta skydd skall förstärkas vid tvångsmedelsanvändning. Tvångsmedels- kommitténs förslag innebär att vid bedömningen av om tvångsmedlet skall få tillgripas en intresscavvägning skall göras mellan utredningsintresset och intresset av att skydda yrkeshemligheten. Intresset av att inte röja en yrkeshemlighet binds till en fixerad hög. nivå genom att intresset skall tillmätas synnerlig vikt.

Enligt min mening skulle tvångsmedelskommitténs förslag i detta hänse- ende kunna medföra att intresset av att utreda grova brott i vissa fall skulle eftersättas i en utsträckning som inte är rimlig. Möjligheten att använda tvångsmedel skulle bli avsevärt mindre än möjligheten att anordna vittnes- förhör mot bakgrund av regleringen i 36 kap. 65 RB. Enligt min mening får man redan genom en proportionalitetsregel av det slag som jag här förordar tillräckliga garantier för att tvångsmedel i dessa fall används med särskild försiktighet. '

Jag förordar alltså att regler med en proportionalitetsprincip förs in i de kapitel i RB som behandlar straffprocessuella tvångsmedel (24 kap. 1 5. 25 kap. 1 5. 26 kap. 1 5. 27 kap. 1 5 och 28 kap. 3 a5 RB). Den lagtekniska uppbyggnaden av 1952 års lag, spaningslagen och 1988 års lag innebär att en proportionalitetsregel i RB kommer att slå igenom även vid tillämp- ningen av dessa lagar.

Den omständigheten att en uttrycklig proportionalitetsregel införs för de straffprocessuclla tvångsmedlens del medför givetvis inte någon föränd- ring när det gäller proportionalitetsprincipens tillämpning i fråga om förfa- randet enligt RB i övrigt. t. ex. när det gäller tvångsmedel i tvistemålspro- cessen och i fråga om förundersökningsförfarandet (jfr i sistnämnda hänse- - ende. 23 kap. 4 och 4 a 55). Vidare skall nämnas att proportionalitetsregler- na Självfallet alltid skall tillämpas i belysning av de särskilda rekvisit som

• Sida 29
•  Original

kan finnas i fråga om en viss typ av tvångsmedel (jfr t.ex. rekvisitet Prop. 1988/89:124 "synnerlig vikt för utredningen” i nuvarande 27 kap. 16 & RB).

3.2.3 Överskottsinformation m. m.

Mitt ställningstagande: Några lagregler som begränsar rätten att utnyttja s.k. överskottsinformation i samband med utredning om brott införs inte.

'l'vångsmedelskommitte'n föreslår att möjligheten att utnyttja sådan överskottsinformation som kommer fram vid tvångsmedelsanvändning skall begränsas. Överskottsinformation skall få användas bara om vissa förutsättningar är uppfyllda. .

Kommitténs ordförande och ytterligare en ledamot har reserverat sig mot förslaget och anser att några särskilda regler inte skall införas. Tre av de sakkunniga har i särskilda yttranden till betänkandet förklarat att de delar reservanternas mening.

Narkotikakommissionen och Edenman-kommissionen anser inte att det behövs någon särskild lagstiftning som reglerar rätten att utnyttja över- skottsinformation.

Remissinstanserna: En stor majoritet av remissinstanserna har intagit en negativ hållning till en lagreglering av rätten att utnyttja överskottsinfor- mation.

Skälen för mitt ställningstagande: ] samband med att man använder tvångsmedel vid förundersökning rörande ett brott kan det komma fram uppgifter som inte har samband med den aktuella förundersökningen men som kan vara av betydelse för utredning av ett annat brott eller för att hindra något brott som är å färde. Det kan också röra sig om uppgifter som inte har samband med något brott men som är av betydelse i annat sammanhang. t.ex. för utmätnings- eller taxeringsändamål. Frågan i vad mån sådan s.k. överskottsinformation skall få utnyttjas är inte reglerad i lag. Frågan har emellertid varit aktuell i olika sammanhang (jfr tvångsme- delskommitténs slutbetänkandet s. 167 ff).

Tvångsniedelskommittén ställer sig bakom ett uttalande av lagrådet i ett tidigare lagstiftningsärende av innebörd att. vare sig bestämmelserna i RF »— närmast 2 kap. 6 & och 8 kap. 3 51 — formellt kräver det eller inte, frågan i vad mån överskottsinformation skall få utnyttjas bör regleras i lag (se JuU 1976/77z20 s. 23 f).

Den reglering av frågan som föreslås av tvångsmedelskommitténs majo- ritet innebär i huvudsak följande. Om en uppgift framkommer som inte omfattas av det ändamål som föranlett tvångsmedlet, får uppgiften utnytt- jas endast 1. om den gäller annan brottslighet av sådan svårhetsgrad att tvångsmedlet fått användas, 2. för att förhindra förestående brott som är så allvarligt att underlåtenhet att avslöja det är belagd med straff eller 3. om det sannolikt skulle medföra att någon frias som misstänks för eller har dömts för brott. Uppgift som inte får utnyttjas får inte röjas vidare. Uppteckning eller annan registrering av uppgiften skall förstöras. 29

• Sida 30
•  Original

Som skäl för att begränsa möjligheterna att använda överskottsinforma- tion har tvångsmedelskommitten anfört hänsynen till den personliga inte- griteten. '

För egen del vill jag till en början konstatera att problemet med över- skottsinformation i detta sammanhang gäller huruvida de brottsutredande organen har rätt att utnyttja sig av upplysningar om ett brott som de fått tillgångtill genom att — helt lagligt — använda tvångsmedel vid utredning om ett annat brott. Jag utgår i det följande från att tvångsmedlet används inom ramen för den s.k. ändamålsprincipen och att polisen således får tillgång till överskottsinformationen oavsiktligt.

När polisen utreder ett visst brott kan den mer eller mindre av en slump få reda på att ett annat brott har begåtts och kanske också vem som har begått det. Sådana upplysningar kan komma fram i många olika situatio- ner och inte bara i samband med användning av tvångsmedel. Upplys- ningarna kan enligt gällande ordning utnyttjas utan några formella be- gränsningar i lag. men i praxis iakttas en viss försiktighet åtminstone när det gäller upplysningar som kommit fram genom telefonavlyssning. Den praktiskt sett viktigaste begränsningen är — vid sidan av intresset av att inte i onödan röja sekretessen kring den förundersökning som avlyssning- en avser — antagligen den ram som polisens resurser sätter; ju lindrigare brott som överskottsinformationen avser. desto mindre är både möjlighe- ten och behovet av att utnyttja informationen för vidare utredning.

Tvångsmedelskommittens förslag innebär att man skall sätta en gräns för utnyttjandet av överskottsinformation ijust de fall där informationen kommit fram i samband med tvångsmedelsanvändning. Kommittén synes ha velat inskränka tillämpningsområdet för förslaget till de situationer där s.k. reella tvångsmedel använts. Om däremot t.ex. en häktad person i samband med ett förhör erkänt ett annat brott än det häktningcn avser eller avslöjat en annan person som brottslig. skulle informationen få ut- nyttjas fritt även i fortsättningen. Oeh om man i samband med avvisite- ringen av en frihetsberövad person skulle påträffa t.ex. ett vapen som binder personen till ett annat brott skulle polisen också få utnyttja fyndet i utredningen av det andra brottet.

Kommittén har anfört att det är från logisk och principiell synpunkt riktigt och nödvändigt att rätten att använda överskottsinformation be- gränsas på det sätt som föreslagits. Om lagstiftaren ansett att t. ex. telefon- avlyssning skall få användas bara vid utredning om riktigt grova brott, bör information om andra brott som kommer fram genom avlyssningen i princip få användas bara om detta senare brott är så grovt att avlyssning hade kunnat tillgripas för att få det utrett.

.lag har — i likhet med reservantern'a i kommittén — för min del svårt att riktigt förstå varför logikens lagar skulle leda fram till just detta resul- tat. För det första skall polisen även med den av kommittén föreslagna ordningen fritt kunna använda information som kommer till dess känne- dom utan något som helst samband med tvångsmedelsanvändning och utan att någon rätt att använda tvångsmedel över huvud taget förelegat. Man kan då fråga sig varför polisen skulle förhindras att använda samma information enbart av det skälet att man kommit över informationen när

• Sida 31
•  Original

man använt sig av en laglig rätt att använda en viss typ av tvångsmedel i fråga om ett helt annat brott. För det andra bygger förslagets avgränsning på det hypotetiska antagandet att tvångsmedelsanvändning skulle ha kun- nat äga rum beträffande det brott som överskottsinformationen avser. Men därom vet man i det enskilda fallet intet; det ärju fler rekvisit än bara det att brottet har en viss straffskala som skall vara uppfyllda för att -ett tvångsmedel skall få tillgripas.

När det gäller integritetsaspekterna harjag också svårt att följa kommit- te'ns resonemang. Helt klart är att samhällets och målsägandens intresse av att ett brott klaras upp är lika stort. oavsett på vilka vägar information om brottet kommer fram. När det gäller den misstänktes intressen tycks kom- mittén däremot utgå från att den person som utpekas som brottslig genom överskottsinformationen skulle vara mer skyddsvärd just i de fall upplys- ningarna kommer fram i samband med användning av ett reellt tvångsme- del vid utredningen av ett annat brott. Man kan fråga sig varför. Att bli misstänkt för ett brott medför naturligtvis för den enskilde i många fall en svår situation. Detta gäller emellertid i så fall oavsett hur brottet kommit till polisens kännedom och oavsett hur misstanken uppstått. Lagstiftaren har på olika sätt sökt tillgodose den brottsmisstänktes intressen under straffprocessen. och dessa rättsskyddsgarantier är givetvis desamma oav- sett hur uppgifter om brottet kommit till polisens kännedom.

Av det sagda framgår att jag inte kan dela kommitténs bedömning att principiella och logiSka synpunkter talar för den föreslagna lösningen. Härtill kommer emellertid — och det är betydligt allvarligare — att ett genomförande av förslaget skulle kunna få negativa följder för möjligheter- na att komma till rätta med allvarlig brottslighet i vissa fall. Som exempel kan nämnas att det enligt förslaget skulle vara förbjudet för polisen att vidta åtgärder. om man i samband med telefonavlyssning rörande ett grovt narkotikabrott fick klart för sig vem som hade begått ett allvarligt misshan- delsbrott, ett rån eller en grov stöld. Jag tror att det skulle vara svårt att få gemene man att förstå varför polisen skall åläggas skygglappar av det här slaget. Och lika svårt skulle det vara att förklara saken för polisen själv. Troligen skulle man — som antytts bl.a. av reservanterna i kommittén — på olika sätt frestas att kringgå förbudet för att uppnå ett resultat som är förenligt med sunt förnuft och med det allmänna rättsmedvetandet.

Jag vill vidare peka på att en lagstiftning mot utnyttjande av överskotts- information i enlighet med kommitténs förslag rimligen måste följas upp med en begränsning av rätten för åklagaren att åberopa förbjuden informa- tion i en efterföljande rättegång, eller kanske rättare sagt med en regel som ålägger domstolen att vid sitt ställningstagande till skuldfrågan bortse från- sådan information. En sådan ordning skulle radikalt bryta mot den princip om fri bevisprövning som är djupt rotad i Sverige och som enligt allmän uppfattning garanterar de bästa materiella resultaten. ] stället skulle man anknyta till de regler som finns i den anglosaxiska bevisrätten och som innebär att ett aldrig så viktigt bevis kan komma att avvisas om det inte kommit fram i formellt oantastlig ordning. Därmed riskerar man att hamna i en ordning där intresset för själva sakfrågorna överskuggas av argumentation rörande frågan om en viss upplysning skulle vara tillåten

• Sida 32
•  Original

att ta hänsyn till eller ej. Och till sist skulle man ändå stå inför den avgörande faktorn. nämligen den mänskliga naturens begränsningar: hur skall man kunna garantera att en tjänsteman — det må vara en polis, en åklagare eller en domare — verkligen underlåter att ta hänsyn till vad han faktiskt vet? '

Som jag ser det skulle det egentligen bara finnas ett bärande skäl för lagstiftaren att begränsa utnyttjandet av överskottsinformation. Men det är en absurd tanke. utan förankring i den svenska verkligheten. Det skulle vara om man misstror de tillståndsgivande och verkställande organen i så hög grad att man misstänker'att de på falska grunder gör gällande att en person är misstänkt för ett grovt brott för att på det sättet få till stånd telefonavlyssning för att avslöja ett lindrigare brott, som inte kan föranle- da telefonavlyssning.

Jag anser alltså att kommitténs förslag på denna punkt inte bör läggas till grund för lagstiftning. Jag är medveten om att min argumentation i det föregående kan förefalla tillspetsad. Kommitténs förslag, som har föran- letts av det uppdrag'som angetts i direktiven och av frågans tidigare behandling. har givetvis haft ett gott syfte. Jag har emellertid velat illustre- . ra svårigheterna med att över huvud taget göra någon närmare reglering av frågan om överskottsinformation. Vilken avgränsning man än väljer, skul- le man stöta på fall där en reglering skulle ge otillfredställande reslutat.

Till detta kommer att olägenheterna med nuvarande ordning i den praktiska tillämpningen knappast ter sig särskilt framträdande. Vid re- missbehandlingen av betänkandena har det inte kommit fram annat än att de brottsutredande organen hanterat överskottsinformationsfrågorna på ett i allt väsentligt lämpligt sätt.

Såväl narkotikakommissionen som Edenman-kommissionen har argu- menterat övertygande mot en lagreglering av rätten att utnyttja överskotts- information (PM nr 5 s. 69 ffresp. SOU 1988: 18 s. 128 ff).

Mot denna bakgrund delarjag den uppfattning som en bred majoritet av dem som i olika sammanhang yttrat sig i frågan gett uttryck för, nämligen ' att några i lag angivna begränsningar av de brottsutredande organens rätt att utnyttja överskottsinformation inte bör införas.

En fråga som har samband med frågan om utnyttjande av överskottsin- formation är hur myndigheten skall förfara med uppgifter som härrör från det material som tagits i beslag (t.ex. i form av fotokopior) när beslaget hävs. Den lösning kommittén valt för att tillgodose den enskildes intresse i sammanhanget har sin utgångspunkt i förslaget till baslag och dess regler huruvida uppgift som framkommer vid tVångsmedelsanvändning skall få utnyttjas (se betänkandets. 207 fl). Kommittén föreslår en ny paragrafi 27 kap. RB. enligt vilken möjlighet skall finnas att i vissa fall få fotokopior av det beslagtagna förstörda efter beslut av rätten. '

Av min principiella inställning att tvångsmedelskommitténs förslag att lagreglera rätten att utnyttja överskottsinformation inte skall genomföras . följer att en lagreglering enligt den modell som tvångsmedelskommittén föreslagit är utesluten. Enligt min mening är detta ett område som — i likhet med överskottsinformationsfrågan — lämpar sig mindre väl för lagreglering; en lagregel skulle skapa otillfredsställande materiella resultat i

• Sida 33
•  Original

vissa fall. samtidigt som det är svårt att åstadkomma en regel som ger ett heltäckande skydd för den enskilde. Frågan bör enligt min mening liksom hittills lösas i praxis (jfr JO:s ämbetsberättelse 1982/83 5. 42; jfr även 45 kap. 7 & RB och prop. l986/87:89 5.231). ' '

Jag vill avslutningsvis säga att det jag nu anfört säkerligen inte är det" sista ordet när det gäller frågan om överskottsinformation. Det är angelä- get att bl. a. polismyndigheterna, åklagarmyndigheterna, JK och JO har sin uppmärksamhet riktad på frågan om 'hur överskottsinformationen hante- ras i praktiken. Jag utgår från att de nu nämnda myndigheterna anmäler om det uppstår behov av sådana förtydliganden som. inte kan ske.inom ramen för deras verksamhet. '

, .

3.2.4 Skyddet för anonymitetsintresset m. 111.

Mitt ställningstagande: När det gäller skyddet för anonymitetsin- tresset föreslås inga lagändringar utöver lagfästande av proportiona- litetsprincipen (jfr avsnitt 3.2.2). Inte heller föreslås någon modifie- ring av beslagsförbudet i 27 kap. 2 & RB (jfr.rättsfallet NJA .1977 s. 403). '

Tvångsmedelskommitténs förslag:. Kommittén'har eftersträVat att be- gränsningarna i möjligheterna att ta- fram uppgifter genom vittnesförhör - och genom tvångsmedelsanvändning skall vara i princip desamma. I för- slaget kan skiljas mellan två huvudfall. Det ena gäller den situationen att ett tvångsmedel tillgrips för att efterforska just den skyddade uppgiften. Det andra gäller den situationen att användningen av ett tvångsmedel leder till ett oavsiktligt röjande av en sådan uppgift. I det andra huvudfal- let är kommittén inte enig. ' - -

Remissinstanserna: De remissinstanser som har yttrat-sig i frågan är - över lag positiva till att begränsningarna i vittnesplikten'oeh möjligheten att få fram skyddsvärda uppgifter genom tvångsmedelsanvändning bringas i överensstämmelse med Varandra.-En klar majoritet intar emellertid en negativ hållning till den föreslagna regleringen'till skydd för ett oavsiktligt röjande. Man menar att skyddet mot oavsiktligt röjande blivit alltför omfattande och att det finns risk för att det uppstår ett s. k. tvångsmedels- frälse. . .

Skälen för mitt ställningstagande: Uttrycket anonymitetsrätt används i tryckfrihetsrättsliga sammanhang —' och i fråga om den likartade'radio- rättsliga specialregleringcn till skydd för yttrandefriheten — som en sam- lande beteckning för dc rättsregler som syftar till att hindra spridning av kunskaper om vem som har lämnat ett meddelande för publicering eller medverkat till en framställning som författare eller annan Upphovsman - eller utgivare av en icke periodisk tryckt skrift i fall då denne utåt vill vara okänd. De föreskrifter som gäller till skydd för rätten att förbli an'onym innefattar förbud att mot författares, utgivares eller meddelares vilja sätta ut sådana medverkandes namn på tryckta skrifter, tystnadsplikt för dem - som i sin verksamhet inom massmedieföretag oeh'nyhetsbyråer har fått

• Sida 34
•  Original

kännedom om vem den anonymitetsskyddade medverkande är. förbud att utom i särskilt angivna fall efterforska denne och förbud att-i rättegång ställa frågor som kan leda till att anonymiteten röjs.

Anonymitetsreglerna i TF har sin nuvarande lydelse sedan den 1 januari 1978. Då trädde en förstärkning av anonymitetsskyddet i kraft. Den inne- har bl. a. att villkoren skärptes för att tystnadsplikten beträffande medde- lares och författares identitet .skall vika vid vittnesförhör. De grundläggan- de bestämmelserna i ämnet finns i 3 kap. 3 och 4 55 TF. Bestämmelser av motsvarande innehåll finns i den radiorättsliga lagstiftningen. I princip gäller skyddet även för den som lämnar meddelanden för publicering i radio eller television.

Enligt 3 kap. 4 5 TF är det förbjudet för myndigheter och andra allmän— na organ att efterforska författare, utgivare eller meddelare i vidare mån än som behövs för sådant åtal eller annat ingripande mot honom som ej står i strid med TF. l 3 kap. 4 5 TF finns också en föreskrift enligt vilken den i 35 angivna tystnadsplikten skall beaktas i fall då efterforskning får förekomma. ' '

Tystnadsplikten enligt bl.a. TF för dem som har tagit del i tillkomsten av en publicering i press, radio eller TV följs upp av en föreskrift i 36 kap. 5 5 RB. Där sägs att den som har sådan tystnadsplikt får höras som vittne om förhållanden som tystnadsplikten avser endast i den mån det före- skrivs i TF eller den radiorättsliga lagstiftningen eller i den mån den till vars förmån tystnadsplikten gäller medger det. Denna regel får betydelse inte bara vid överväganden angående vittnesförhör med en företrädare för massmedia utan också vid överväganden angående tvångsmedelsanvänd- ning mot honom. Enligt 27 kap. 2 5 RB får nämligen beslag inte läggas på skriftlig handling, om dess innehåll kan antas vara sådant att den som innehar handlingen antingen inte får höras som vittne därom på grund av tystnadsplikt eller är den till vars förmån tystnadsplikten gäller. Enligt 28 kap. 1 och 1 1 55 RB får ej heller husrannsakan eller kroppsvisitation användas. eftersom bara föremål som är underkastat beslag får eftersökas.

Tystnadsplikten enligt 3 kap. 3 5 TF gäller inteundantagslöst. Av intres- se i detta sammanhang är de-undantag som regleras i 3 kap. 3 5 4 och 5 TF. Enligt 3 kap. 35 4 TF viker tystnadsplikten för vissa brott, om rätten finner det erforderligt att vid förhandling uppgift lämnas huruvida den ' som är tilltalad eller skäligen misstänkt för brottet har lämnat meddelan- det eller medverkat till framställningen. Enligt 3 kap. 3 5 5 TF. som hänför sig till mål i allmänhet, viker tystnadsplikten, om rätten av hänsyn till allmänt eller enskilt intresse finner det vara av synnerlig vikt att uppgift i saken lämnas vid vittnesförhör eller förhör med part under sanningsför- säkran. Denna föreskrift är tillämplig bl. a. vid huvudförhandlingi mål om allmänt åtal.

När en erinran om tystnadsplikten-enligt 3 kap. 3 5 TF infördes i 36 kap.. 55 RB anfördes intet i motiven (prop. 1977/78:62) till belysning av hur det var tänkt att 27 kap. 2 5 och 28 kap. 1 och 11 55'RB skulle tillämpas i förhållande till tystnadspliktsreglerna i TF.

När det gäller direkt efterforskning genom beslag, husrannsakan eller kroppsvisitation som ett led i utredning av brott som avses i 3 kap.. 35

• Sida 35
•  Original

4 TF eller i syfte att få fram bevisning i andra brottmål som avses i punkt 5 av samma paragraf. har tvångsmedelskommittén i sitt slutbetänkande uttalat sig om två tänkbara tolkningar. Den ena är att, eftersom frågor inte får ställas till den tystnadspliktige utom domstolsförhandling, inte heller tvångsmedel får tillgripas mot honom till utrönande av det som han inte får röja. Den andra är att. om det när frågan om tvångsmedelsanvändning kommer upp kan förutses att rätten vid ett framtida vittnesförhör skulle komma att anse att tystnadsplikten bör vika för vittnesplikten, tvångsme- del bör kunna användas. Den tystnadspliktige skulle ju då få höras som vittne om uppgiften. ' För den första tolkningen talar enligt tvångsmedelskommittén att den är enkel i tillämpningen. Mot den kan dock enligt kommittén anföras att i andra sammanhang skillnad görs mellan fall då aktiv medverkan från en tystnadspliktig krävs och fall då sådan medverkan inte krävs och den tystnadspliktige inte försätts i någon inre lojalitetskonflikt. Mot den andra tolkningen talar enligt tvångsmedelskommittén att den försätter polis och andra myndigheter i en omöjlig situation. Den förutsätter att en polisman skall göra ett antagande att personen i fråga. t.ex. en journalist. skulle ha fått höras som vittne i saken, om den kommit upp vid domstol. Han skall således sätta sig i domstolens ställe och avgöra om det av hänsyn till allmänt eller enskilt intresse kan finnas vara av synnerlig vikt att uppgift i saken lämnas vid vittnesförhör. Kommittén förklarar sig emellertid trots detta närmast ansluta sig till den senare tolkningen. Det kan nämnas att hovrätten över Skåne och Blekinge tar bestämt avstånd från den stånd- punkt i fråga om innehållet i gällande rätt som tvångsmedelskommittén har kommit fram till. För egen del harjag den uppfattningen att någon annan tolkning än den första av de två som tvångmedelskommittén har berört inte är'rimlig. Detta anserjag följa redan-av lagstiftningens utformning och ordalydelse och de uttalanden som gjorts i förarbetena till ändringarna i TF (prop. 1975/76:204). I 3 kap. 4 5 TF harju föreskrivits att. om efterforskning får förekomma. därvid skall beaktas den i 3 5 angivna tystnadsplikten. [ motiven anges (s. 1 13) att tystnadsplikten härigenom får sin motsvarighet i ett principiellt frågeförbud för polis och andra myndigheter. Detta innebär också att polis och åklagare inte kan använda tvångsmedel för att komma in uppgifter hos dem för vilka tystnadsplikt gäller enligt 3 kap. 3 5 4 och 5 TF. lnnehåller_t.ex. en skriftlig handling en anonymitetsskyddad uppgift som är av direkt betydelse för utredningen av brottet, får åklagaren istället för att ta handlingen i beslag försöka få rättens tillstånd till-att få fram uppgiften vid förhör inför domstol med den person som kan tänkas sitta inne med informationen i fråga. Att tystnadsplikt inte gäller i vissa fall i fråga om brott mot rikets säkerhet följer av 3 kap. 3 5 3 TF. Med denna tolkning av bestämmelserna anser jag att det skydd den enskilde har i dag mot direkt efterforskning av anonymitetsskyddade uppgifter vid tvångsmedelsanvändning har fått en rimlig avgränsning. Jag finner därför inte anledning att föreslå någon ytterligare lagstiftning i ämnet. Konflikt med anonymitetsskyddet kan emellertid uppkomma vid

• Sida 36
•  Original

tvångsmedelsanvändning i andra situationer än då sådana uppgifter direkt efterforskas. Tvångsmedelskommitténs förslag innebär i förhållande till vad som nu anses gälla främst en utvidgning av skyddet i situationer då det kan antas att integritetskänsliga uppgifter oavsiktligt kan komma att röjas genom tvångsmedelsanvändning. de s.k. bieffektsfallen.

I likhet med de flesta remissinstanserna anserjag att tvångsmedelskom- mitténs förslag om ett förstärkt skydd mot oavsiktligt röjande vid tvångs- medelsanvändning innebär en alltför stark begränsning av möjligheterna till tvångsmedelsanvändning. .

Enligt mitt förmenande är det viktigaste skyddet mot att integritetskäns- liga uppgifter röjs som en bieffekt av tvångsmedelsanvändningen regler som förhindrar att ett tvångsmedel avsiktligt används för andra ändamål än det formellt beslutats för. Som jag. nämnt i det föregående (avsnitt 3.2.2) ger vår tvångsmedelslagstiftning på straffprocessens område klart besked att om att ett avsiktligt användande av ett tvångsmedel utöver det ändamål för vilket det har beslutats inte får ske.

Härtill kommer att proportionalitetsprincipen, som av sedvänja anses gälla vid all utövning av tvångsmedelsbefogenheter. givetvis också har betydelse i bieffektsfallen. Närjag nu föreslår att den principen lagfästs för de straffprocessuella tvångsmedlen, ger detta enligt min uppfattning ett förhöjt och tillräckligt skydd mot obehörigt röjande av uppgifter. som inte är direkt efterforskade vid tvångsmedelsanvändningen.

Jag vill i detta sammanhang ta upp en annan fråga som också berör den reglering som omfattas av 27 kap. 25 RB. Denna fråga har aktualiserats genom rättsfallet NJA 1977 s. 403 och gäller möjligheterna att ta skriftliga handlingar i beslag i de fall där förbud mot vittnesförhör om innehållet i handlingen gäller enligt reglerna i 36 kap. 5 5 RB. Det kan t. ex. vara fråga om beslag av handlingar på ett advokatkontor. Rättsfallet visar att nuva- rande lagreglering i 27 kap. 2 5 RB i vissa speciella situationer kan medföra begränsningar i möjligheterna att ta handlingar i beslag som från saklig synpunkt kan förefalla alltför långtgående. Tvångsmedelskommittén har föreslagit att beslagsfrågan skall avgöras efter en intresseavvägning i det enskilda fallet. Förslaget har avstyrkts av flertalet remissinstanser. Jag har för min del kommit fram till att det i praktiken bara torde vara i extrema undantagsfall som nuvarande ordning ger upphov till problem i praktiken. samtidigt som det är svårt att konstruera en vidgad möjlighet till beslag utan att samtidigt riskera att komma i konflikt med viktiga rättssäkerhets- intressen. Jag lägger alltså inget förslag i detta ämne.

:

3.3. Hemligteleavlyssning 3.3.1 Inledning

Telefonavlyssning är ett mycket allvarligt ingrepp i den personliga integri- teten. Den innebär att avlyssnaren kan höra förtroliga samtal och medde- landen mellan människor utan dessas medgivande eller vetskap. Rätten att fritt och titan obehörigt intrång använda telefonen för meddelanden ingår bland de medborgerliga fri- och rättigheterna enligt RF. Sekretesslagens

• Sida 37
•  Original

bestämmelser och straffbudet mot brytande av telehemlighet skyddar tele- ' kommunikationer från utomstående. Tilliten till att telefonhcmligheten respekteras är väsentlig inte bara från de enskilda medborgarnas perspek- tiv utan också från allmän synpunkt. Om tilliten rubbas, uppstår misstro bland medborgarna. Den kan ge upphov till en för samhällslivet skadlig otrygghet och ryktesspridning. Skall telefonavlyssning tillåtas. måste den därför reserveras för sådana fall då medborgarna i-gemen är beredda att godta det allvarliga ingreppet med hänsyn till det intresse" som utgör motiv för åtgärden.

Den sekretess som är nödvändig för att tvångsmedlet skall kunna funge- ' ra ger det en särställning i förhållande till de flesta andra tvångsmedel. Skyddet mot missbruk av tvångsmedel i allmänhet ligger till stor del däri att den som drabbas själv är eller snart blir medveten om åtgärden och har möjlighet att få den prövad av domstol. överordnad myndighet. JK eller JO. Tclefonavlyssningens hemlighållande omöjliggör en sådan bevakning från medborgarnas sida. Av samma orsak blir den kontroll som den allmänna opinionen kan utöva genom massmedia och eljest illusorisk. l skydd av sekretessen kan en oriktig tillämpning uppstå. som i olyckliga situationer kan övergå i direkt missbruk av befogenheterna. Mot denna bakgrund framstår det som särskilt angeläget att ha regler som inte är tänjbara och att eftersträva ett beslutsförfarande som såvitt möjligt garan- terar en korrekt tillståndsgivning. Alla överväganden beträffande telefon- avlyssning som tvångsmedel måste ske mot denna bakgrund. '

När man bedömer telefonavlyssningens berättigande måste således be- hovet och värdet av avlyssningen vägas mot intresset av skydd för den enskildes integritet och andra intressen som talar mot tvångsmedlets an- vändning. Omsorgen om bl.a. den personliga integriteten medför att tele- fonavlyssningen måste begränsas till att vara ett'hjälpmedel för att klara upp vissa. i regel mycket grova brott. Är avlyssningen av ringa värde från utredningssynpunkt, bör den dock inte heller i sådana fall tillåtas.

Det kan visserligen sägas att telefonavlyssning skulle kunna vara ett verksamt medel vid utredning av i stort sett alla typer av brott. Tvångs- medlet har emellertid sitt största värde vid brottslighet som är föremål för planering eller som ingår i en organiserad verksamhet. Denna brottslighet är oekså. bl.a. på grund av sin art. ofta särskilt farlig för samhället.

[ den redogörelse till riksdagen för telefonavlyssningen under år 1987 vid förundersökning i brottmål — dvs. med stöd av 27 kap. 1655 RB — som lämnades hösten 1988 framhöll jag att telefonavlyssning uppenbarli- gen inte kan avvaras i kampen mot narkotikabrottsligheten och annan särskild grov brottslighet. Denna uppfattning godtogs vid riksdagsbehand- lingen (skr. 1988/89:43. JuUll. rskr. 87). 1952 års lag utgör ett komple- ment till den grundläggande bestämmelsen i RBloch rör dels brott mot rikets yttre och inre säkerhet, dels vissa allmänfarliga brott. Lagen är-

tidsbegränsad och omprövas årligen. len nyligen — hösten 1988 — avläm- nad proposition om fortsatt giltighet av 1952 års lag (prop. 1988/89:15.) framhöll jag att lagen alltjämt behövs och förslog att lagens giltighetstid

förlängs till utgången av år 1989. Riksdagen har antagit'förslaget (JuUS. rskr. 25. SFS 198811372).

• Sida 38
•  Original

Det råder alltså inga delade meningar om att telefonavlyssning i vissa fall måste kunna tillgripas i samband med utredning om brott. Vad som diskuterats under senare tid är den närmare utformningen av bestämmel- serna om telefonavlyssning. En rad frågor har ställts i det sammanhanget. ' Vad skall få avlyssnas? Finns det med hänsyn till den snabba tekniska utvecklingen under senare tid anledning att utvidga tillämpningsområdet? Är begreppet telefonavlyssning adekvat i sammanhanget? Är förutsätt- ningarna för aft få använda telefonavlyssning lämpligt utformade? Behö- ver man t.ex. bestämma vilka brott som skall få föranleda telefonalvyss- ning på'annat sätt än hittills? Vilken misstankegrad skall föreligga? Skall man göra det möjligt att avlyssna en telefon till vilken den misstänkte kan förväntas ringa? Skall man frångå det ovillkorliga kravet på att misstanken skall vara knuten till en viss person”? Skall samtal mellan den misstänkte och hans försvarare undantas från möjlighet till hemlig avlyssning? -

I det följande gårjag in på dessa och besläktade frågor, dvs. frågor som främst har att göra med förutsättningarna för tvångsmedelsanvändningen. 1 avsnitt 3.5 återkommer jag till vissa förfarandefrågor. De specialregler angående avlyssning m.m. som finns i bl.a. 1952 års lag bör anpassas till. ändringarna i RB i denna del.

Mitt förslag: För att inbegripa också andra former av telekommuni- kation än telefonsamtal ersätts tvångsmedlet telefonavlyssning med hemlig teleavlyssning. Hemlig teleavlyssning innebär att samtal eller annat telemeddelande till eller från viss telefonapparat eller annan telcanläggning i hemlighet avlyssnas eller upptas genom tekniskt hjälpmedel för återgivning av innehållet i meddelandet.

Tvångsmedelskommitténs förslag: Överensstämmer i princip med mitt förslag. dock innefattas inte möjlighet till avlyssning av datakommunika- tion.

Remissinstanserna: Endast televerket, rikspolisstyrelsen och åklagar- myndigheten i Göteborg har särskilt uppehållit sig vid denna fråga och då"

närmast vid vad som i tekniskt hänseende skall omfattas av ett tillstånd till avlyssning.

Skälen för mitt förslag: Enligt nu gällande regler kan avlyssning äga rum av samtal till eller från en viss telefonapparat. Tvångsmedelskommittens definition av begreppet telefonavlyssning. ett begrepp som har behållits i ' kommitténs förslag. innebär att tvångsmedlets tillämpningsområde utvid- gas i förhållande till vad som nu gäller. Enligt förslaget skall inte bara samtal utan även andra former av telekommunikation kunna avlyssnas.

Av tvångsmedelskommitténs redogörelse framgår de möjligheter som finns att till telenätet koppla tillsatser som gör att även andra meddelanden än muntliga kan vidarebefordras. Ett exempel är telefax. med vars hjälp text och bild kan överföras. För detta fordrasförutom telefon speciell sändar- och mottagarutrustning. Ett annat exempel som nämns är data-

• Sida 39
•  Original

överföring. I det fallet ansluts datautrustning till telenätet. Via telenätet överförs datauppgifter från en dator till en dataterminal med hjälp av s.k. modem. .

l kommitténs förslag har begreppet telefonapparat ersatts med uttrycken telefonanläggning och telexanläggning, bl.a. för att markera att även ex- empelvis mobiltelefoni och telex- och telefaxmeddelanden skall kunna fångas upp. För enkelhets skull har kommittén även i fråga om upptagning av telex- och telefaxmeddelanden använt begreppet telefonavlyssning. När det gäller möjligheten att i hemlighet ta upp meddelanden som överförs med ADB-teknik anser kommittén att den frågan bör övervägas när behov härav uppkommer. -

I likhet med tvångsmedelskommittén anser jag att det inte finns någon anledning att ge meddelanden som befordras i form av telex eller telefax ett starkare skydd än telefonsamtal. Har polisen rätt att avlyssna telefon- samtal under vissa betingelser. bör därför motsvarande möjlighet finnas när det gäller t. ex. text— eller bildöverföring. '

När det gäller avlyssning av mobiltelefoni och annan trådlös radiotrafik är det min uppfattning att sådan avlyssning i princip inte är förbjuden; etern är fri enligt radiolagstiftningen. Att märka är dock att mobiltelefoni delvis kan ske via telekabel, och i sådana fall krävs tillstånd för avlyssning.

Televerket har framhållit att telekommunikationernas betydelse för in- formationsförmedlingen ökar snabbt i takt med datoriseringen och inte- grationen mellan datateknik och teleteknik. Enligt televerkets mening är det svårt att avgöra vad de av tvångsmedelskommittén föreslagna begrep- pen — telefonanläggning och telexanläggning — skall anses innefatta. Utvecklingen på kontorsautomationens område med uppbyggnad av inter- na informationssystcm som via datoriserade telefonväxlar kan kopplas till telenät suddar många gånger ut de traditionella begreppen. Mot bakgrund härav ifrågasätter televerket om inte en reglering i frågan borde relateras till ett mer entydigt begrepp. exempelvis teleanläggning. Jag delar telever- kets uppfattning.

Mot bakgrund av det sagda anser jag att det är angeläget att nu anpassa bestämmelserna om telefonavlyssning till den förändring som den teknis- ka utvecklingen medfört i fråga om möjligheterna att vidarebefordra infor- mation via nät för telekommunikation. Det bör i sammanhanget nämnas att detta nät inrymmer möjlighet att vidarebefordra meddelanden inte bara via tråd utan också via t.ex. radio (mobiltelefoni och satellitöverfö- ringar). Jag förordar därför — i enlighet med vad televerket föreslagit —— att begreppen teleanläggning och telemeddelanden införs i lagstiftningen om hemlig avlyssning. Härigenom kommer all kommunikation som be- fordras via det allmänna telenätet att omfattas, i den mån tillstånd över huvud taget behövs. Detta innebär att sådan-datakommunikation som sker över ett telenät kommer att omfattas. Detta anser jag befogat med. hänsyn till den snabba tekniska utveckling som skett sedan tvångsmedels- kommittén lade sitt betänkande.

Eftersom det i praktiken vanligaste fallet är avlyssning av samtal på en telefonapparat bör emellertid det exemplet särskilt framgå av lagtexten.

• Sida 40
•  Original

Vad som skallkunna avlyssnas blir alltså samtal eller andra telemeddelan- . Prop. 1988/89: 124 den från en viss telefonapparat eller annan teleanläggning.

Som det äri dag har staten genom televerket ett övergripande ansvar för ett sammanhållet telenät. det allmänna telenätet. En lång rad åtgärder har dock vidtagits från statens sida för att se till att konkurrensen på markna- den för teletjänster och teleutrustningar skall fungera på rimliga villkor (jfr prop. 1987/88: 1 18 om inriktningen av telepolitiken). Den förändrade konkurrenssituationen på telekommunikationsområdet kan haåterverk- ' ningar på möjligheternaatt utnyttja avlyssning som ett straffprocessuellt tvångsmedel. Detta problem får emellertid tas upp i annat sammanhang.

Den utvidgning av tvångsmedlets tillämpningsområde som jag nu före- slår innebär att begreppet telefonavlyssningger en något missvisande bild om vad tvångsmedlet innebär. Jag anser hem/ig teleavlyssning vara ett ' bättre begrepp 1 sammanhanget.

Tvängsmedlets användbarhet kan komma att avsevärt påverkas om kry pteringsanläggningar blir vanligt förekommande. Jag avser att bevaka vilka åtgärder som kan behöva vidtas för att hindra eller i varje fall försvåra en sådan utveckling.

Utredningen om telefonavlyssning antydde i sitt betänkande från år 1975 (se prop. 1975/76:202 s. 157 Datt möjligheterna till ingripanden mot. brev och andra postförsändelser enligt huvudreglerna i 27 kap. RB och undantagsbestämmelserna i 1952 års lag företer vissa likheter med telefon- avlyssning. Dessa likheter .kan sägas bli än mer påtagliga genom den vidgning av tvångsmedlets tillämpningsområde som jag nu föreslår. Redan nu kan s.k. elektronisk post vidarebefordras via telenät. Sådana medde- landen förutspås få allt större betydelse. ' . .

Vad jag vill åstadkomma i detta lagstiftningsärende är bl.a.- en av behovet påkallad anpassning av telefonavlyssningsbestämmelserna till ut-. vecklingen på telekommunikationsområdet. Man bör därför avvakta utfal- let av de nya reglerna innan man tar upp de mera övergripande frågorna om brytande av brevhemligheter m.m.

Mitt förslag: En möjlighet införs till hemlig teleavlyssning också vid misstanke om försök. förberedelse och stämpling till brott, om brot- tet är sådant att avlyssning skulle ha kunnat tillåtas vid fullbordat brott. '

Tvångsmedelskommitténs och narkotikakommissionens förslag: Över- ensstämmer med mitt förslag med undantag för att det vidgade använd- ningsområdet begränsats till grovt narkotikabrott och grov varusmuggling av narkotika. Narkotikakommissionen har dock framhållit att man inte ansett sig ha anledning att ta ställning till det vidgade användningsområ- det i förhållande till annan brottslighet än narkotikabrottslighet. Edenman-kommissionens förslag: Överensstämmer med mitt förslag. Remissinstanserna: Alla som yttrat sig är positiva till en vidgning av 40

• Sida 41
•  Original

användningsområdet för hemlig teleavlyssning till att omfatta förberedel- se. försök oeh stämpling till brott. Synpunkterna är-blandade i frågan huruvida det vidgade användningsområdet skall begränsas till narkotika- brottslighet eller avse även andra typer av brott' som nu grundar rätt till telefonavlyssning.

Skälen för mitt förslag: 1 27 kap. 165 RB. bestäms möjligheterna till telefonavlyssning så att man utgår från det minimistraff som är föreskrivet för brottet. För att avlyssning skall få ske. får för brottet inte vara föreskri- vet lindrigare straff än fängelse i två år. Denna teknik för avgränsningen

överensstämmer med den som gjorts i andra'sammanhang i RB (jfr 24 kap. . 1 5 andra stycket. 27 kap. 25 andra meningen och 36 kap. Så fjärde StYCkCI). Givetvis kan avgränsningen tekniskt sett ske på andra sätt. t. ex. genom anknytning till straffskalans övre gräns. Emellertid kan straffska- Iorna vara vida och brottet i det enskilda fallet vara mindre grovt. En regel som utgår från minimistraffet för brottet ger därför en säkrare garanti för att endast de verkligt grova brotten kommer i fråga för hemlig teleavlyss- ning.

Fängelsestraflkommitte'n har i sitt huvudbetänkande (SOU 1986114) Påföljd för brott. Om straffskalor, påföljdsval. straffmätning och villkorlig -' frigivning m.m.. gjort bl.a. en översyn av gällande straffskalor enligt brottsbalken (BrB). Förslaget bereds nu inom justitiedepartementet med siktet inställt på en lagrådsremiss under våren 1989. 1 det sammanhanget fårjag närmare ta ställning till de. konsekvenser som straffskaleöversynen kan få för de straff'proeessuella reglerna. ,- _- .

1 det nu förevarande lagstiftningsärendet utgår jag följaktligen från de straffskalor som gäller 1 dag närjag diskuterar om tröskeln för avlyssnings- grundande brott ligger på rätt nivå. - '

I likhet med narkotikakommissionen, tvångsmedelskommittén och re- missinstanserna kan jag konstatera att tvåårsgränscn enligt RB uttrycker att det är fråga om utredning av brott av så grov beskaffenhet'att intresset av att vid behov kunna tillgripa hemlig teleavlyssning för att få'brottet utrett i princip undantagslöst måste anses väga tyngre än motstående intressen. Jag anser därför att det nuvarande kravet i RB att det skall vara föreskrivet fängelse 1 två år för brottet alltjämt skall gälla (jfr 36 .kap. 5 & fjärde stycket RB). .

Enligt 1952 års lag kan enligt gällande ordning telefonavlyssning tillåtas även vid försök. _iörberedelse och stämpling 'till vissa allmänfarliga brott. högmålsbrott och brott mot rikets säkerhet. I själva verket torde detta vara ett mycket betydelsefullt inslag i 1952 års lag. Det är uppenbart att möjlig—

heten att avslöja säkerhetshotande verksamhet innan den övergår i fullbor- . dat brott är en viktig förutsättning för att säkerhetspolisen skall kunna lösa - sina uppgifter. Jag anser inte att man kan avvara möjligheten att använda tvångsmedlet 1 dessa fall. . '

Det är oneklingen en svaghet med den i RB föreskrivna avgränsningen till brott med lägst två års fängelse 1 straffskalan att tillstånd till telefonav- lyssning inte kan meddelas beträffande brott som ännu inte fullbordats. Det förekommer i praktiken fall då avlyssning skulle avsevärt öka möjlig- heterna att komma åt narkotikadistributörer och andra som spelar en

• Sida 42
•  Original

dominerande roll i den illegala narkotikahandeln. Ett behov av avlyssning kan exempelvis uppstå i samband med tips om att en transport av narkoti- ka är att vänta eller att en överlåtelse av ett narkotikapani kommer att ske. Brottet befinner sig i sådana fall många gånger endast på stämplings- eller förberedelsestadiet. lnförs möjlighet till hemlig teleavlyssning i sådana fall. skulle det sannolikt avsevärt öka effektiviteten i brottsbekämpningen och även ha en viss preventiv effekt.

Det nu sagda kan tillämpas även på andra typer av grova brott. Jurist- kommissionen med anledning av mordet på statsminister Olof Palme nämner som exempel att det inte enligt nuvarande regler är möjligt att ingripa med telefonavlyssning med stöd av RB:s regler om det skulle komma fram uppgifter som tyder på att någon planerar att begå mord. Både juristkommissionen och Edenman- kommissionen har framhållit att det bör övervägas om inte RB:s avlyssningsbestämmelser bör utvidgas till att generellt omfatta s. k. förbrott till avlyssningsgrundade brott.

RÅ och rikspolisstyrelsen m.fl. remissinstanser är inne på samma tanke- gångar. De har understrukit det angelägna i att avlyssning får sättas in redan vid straffbara fall av försök. förberedelse eller stämpling till avlyss- ningsgrundande brott även när det inte är fråga om narkotikabrottslighet. RÅ motiverar sitt ställningstagande med att han inte kan inse att det skulle vara mindre angeläget att kunna ingripa på ett tidigt stadium och eventu- ellt förhindra brottets fullbordan vid gärningar som exempelvis mord eller människorov. .

För egen del kan jag konstatera att de s.k. förbrott som det nu är fråga om många gånger är så grova och har sådant straffvärde att det framstår som rimligt att kunna använda hemlig teleavlyssning som ett hjälpmedel vid förundersökningen. Det kan röra sig om försök, förberedelse eller. stämpling till exempelvis mord, dråp, människorov, folkmord. våldtäkt. grovt sexuellt utnyttjande av underårig, grovt koppleri, grovt rån, grovt narkotikabrott och grov varusmuggling av narkotika. Det kan också gälla vissa av de allmänfarliga brotten enligt 13 kap. BrB, t.ex. mordbrand. allmänfarlig ödeläggelse och grovt sabotage och vissa av brotten mot rikets säkerhet enligt 19 kap. BrB, t. ex. högförräderi och grovt spioneri.

Att avlyssning enligt gällande regler inte är tillåten vid förundersökning rörande försök. förberedelse eller stämpling till sådana allvarliga brott får närmast ses som en följd av den lagtekniska avgränsningen i 27 kap. 16 & RB. Sakligt sett kan det finnas lika starka skäl att tillgripa tvångsmedlet som vid misstanke om fullbordat brott. Jag förordar därför att möjlighe- terna till hemlig teleavlyssning utvidgas till sådana förbrott.

Jag vill i det här sammanhanget understryka att hemlig teleavlyssning enligt RB är ett hjälpmedel i förundersökningen och inte får användas enbart i syfte att förhindra brottets fullbordan. En annan sak är givetvis att avlyssningen i vissa fall kan leda till att brottet inte kommer till fullbordan. På det sättet får avlyssningen en preventiv bieffekt. som i det enskilda fallet kan vara av mycket stort värde.

• Sida 43
•  Original

Mitt ställningstagande: För att hemlig teleavlyssning skall få använ- das som tvångsmedel mot en person skall även i fortsättningen krävas att denne är skäligen misstänkt för brott och att åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen.

'l'vångsmedelskommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med mitt förslag. Kommittén föreslår dock en skärpning för det fall då åtgärden avser en telefon eller annan teleanläggning som inte innehas eller huvud- sakligen innehas av den misstänkte. Det skulle i sådana fall krävas att sannolika skäl talar för att- åtgärden kommer att ge upplysning av synnerlig vikt för utredningen. . ' '

Narkotikakommissionen anser att man skall kunna använda tvångsmed- let även vid en lägre grad av misstanke. nämligen när någon kan misstän— kas för brott.

Remissutfallet är blandat när det gäller vilken misstankegrad som skall krävas. Från domstolshåll vill man över lag behålla denregel som gäller i dag. Även JO. domstolsverkct. brottsförebyggande rådet och medborgar- rättsrörelsen är av den uppfattningen. medan man från åklagar- och polis- håll ansluter sig till narkotikakommissionens förslag om en sänkning av misstankegraden. Den av kommittén föreslagna särregeln i fråga om tele- foner som inte innehas av den misstänkte har kritiserats från bl.a. polis- och åklagarhåll.

Skälen för mitt ställningstagande: Skälig misstanke

Enligt gällande rätt krävs för att telefonavlyssning skall få användas att förundersökningen har fortskridit så långt att någon är skä/igen misstänkt - - för brottet. Skälig misstanke krävs även vid sådana-åtgärder som reseför- bud och anhållande. För häktning krävs enligt huvudregeln en starkare misstanke. nämligen sannolika skäl; endast i undantagsfall får häktning ske på skälig misstanke. Den i förhållande till sannolika skäl och skälig misstanke lägre misstankegraden katt misstänkas gäller däremot i fråga om skyldighet för den som kan misstänkas för ett brott att '.stanna kvar för förhör viss kortare tid (23 kap. 9 & RB).

Såväl i narkotikakommissionens promemoria som i särmeningar. till '

tvångsmedelskommitténs delbetänkande föreslås att kravet på misstan— kens styrka när det gäller telefonavlyssning'skall sänkas. Narkotikakom-. - missionen anser att telefonavlyssningens syften är att nå-ett bevisläge där. man kan ingripa med andra åtgärder. t. ex. beslag och häktning. Har man . väl beslutat sig för att ett visst tvångsmedel skall få begagnas. bör man enligt kommissionen också se till att det kan utnyttjas på ett rationellt sätt och där det gör störst nytta.

Jag kan i och för sig hålla med om att det i vissa fall skulle vara till fördel för brottsutredningen. om avlyssning kunde sättas in på ett tidigare stadi-

• Sida 44
•  Original

um än när någon blivit skäligen misstänkt för brottet. Jag kan också vitsorda vad som sagts bl.a. i reservationer till tvångsmedelskommitténs delbetänkande att telefonavlyssning skiljer sig från andra tvångsmedel i så måtto att det inte i första hand utnyttjas för att skaffa fram bevis mot den misstänkte att åberopa vid rättegången.

Emellertid skulle man med en sänkt misstankegrad öka risken för att avlyssning äger rum i fall där brottsmisstanken visar sig obefogad och avlyssningen rikta sig mot en oskyldig. Denna risk kan naturligtvis aldrig elimineras. men den bör i görligaste mån begränsas. I likhet med en stor majoritet av remissinstanserna anser jag att vid denna avvägning främst integritetsaspekterna bör ges störst tyngd och att hemlig teleavlyssning således även i fortsättningen bör få användas endast mot den som är skäligen misstänkt för brottet. Detta ställningstagande överensstämmer för övrigt med den uppfattning som redovisades av den parlamentariska nämnden i Wennerströmaffären (SOU 1968:4) och av utredningen om telefonavlyssning (SOU 1975:95).

S_vnner/ig rikt/ör utredningen

Enligt gällande ordning krävs för att telefonavlyssning skall få användas att avlyssning är av synnerlig vikt för utredningen. Innebörden av detta rekvisit är inte närmare utvecklad i RB:s förarbeten men har självfallet

genom åren preciserats genom domstolarnas tillämpning. Utredningen om . telefonavlyssning redovisade på sin tid en analys i ämnet. som jag till stor del kan anknyta till närjag nu skall redogöra för hur uttrycket bör uppfat- tas vid prövningen av ärenden om hemlig teleavlyssning.

Uttrycket synnerlig vikt för utredningen behöver inte nödvändigtvis avse att avlyssningen skall ge avgörande bevisning som omedelbart kan leda till fällande dom. I de flesta fall har telefonavlyssning en indirekt verkan: den bidrar till att kartlägga kontaktvägar och förehavanden. ger uppslag till vidare spaning och bildar underlag för andra åtgärder. En

annan. främst i fall enligt 1952 års lag förekommande verkan är att ' avlyssningen kan föra en på olika sätt uppkommen misstanke till nolläget. dvs. rentvå den misstänkte.

Synnerlig vikt för utredningen inrymmer ett kvalitetskrav beträffande de upplysningar som avlyssningen kan ge. Dessa får sålunda inte inskränka sig till obetydliga detaljer. som man kan både ha och mista. Uttrycket innefattar emellertid därutöver ett krav på att utredningsläget gör avlyss- ningen nödvändig. Vad som kan vinnas genom åtgärden får i princip inte vara åtkomligt med andra. mindre ingripande metoder. En slentrianmäs- sig bedömning får inte förekomma i fråga om vare sig utredningsläget eller de andra förutsättningarna som gäller för tvångsmedlet. En granskning av utredningsmöjligheterna i det enskilda fallet måste alltid verkställas. Granskningen måste mynna ut i bedömningen att utredningen i princip inte kan föras framåt med andra medel och att det finns skäl att räkna med att avlyssningen — ensam eller i förening med andra åtgärder — verkligen kan få effekt.

I och för sig behöver något absolut hinder inte föreligga mot' att få fram

• Sida 45
•  Original

information på andra vägar. Det krävs dock att hindret är sådant att det inte skäligen kan begäras att man skall avstå från teleavlyssning. Kan personlig övervakning (skuggning) eller andra åtgärder användas som al- ternativ. bör det ändå vara tillåtet med teleavlyssning. om alternativen skulle kräva en Orimligt hög personalinsats eller vara förenade med avse- värd risk att den pågående utredningen avslöjas för tidigt. Utgångspunkten bör dock vara att i första hand-pröva andra metoder.

Mitt ställningstagande: Nuvarande regel om att avlyssning endast får avse en telefon som innehas av den misstänkte eller som annars kan antas komma att användas av honom behålls i sak oförändrad.

'l'vångsmedelskommitténs förslag överensstämmer i princip med mitt förslag. Kommittén föreslår dock en särskild regel för fall som avser avlyssning av teleanläggning som inte innehas av den misstänkte och som inte huvudsakligen används av honom. 1 det fallet krävs enligt kommitté- förslaget att sannolika skäl talar för att åtgärden kommer att ge upplysning av synnerlig vikt för utredningen. -

Narkotikakommissionen anser att en reform i enlighet med tvångsme- delskommitténs förslag skulle försvåra brottsutredningarna på ett icke önskvärt sätt och föreslår i stället att det ovillkorliga kravet på att brotts- misstanken skall vara knuten till en viss person frångås på så sätt att misstanken alternativt skall kunna knytas till en viss plats eller telefon.

Edenman-kommissionen har tagit upp en fråga som väckts av juristkom- missionen. nämligen huruvida man skall kunna avlyssna en telefon till vilken man med säkerhet vet att den misstänkte brukar ringa. Edenman- kommissionen har uttalat tveksamhet inför en sådan möjlighet.

Remissutfallet är blandat. Från åklagar- och polishåll förordar man narkotikakommissionens förslag och från domstolshåll tvångsmedelskom- mitténs förslag. Flertalet av de instanser som har yttrat sig i frågan om att utvidga avlyssningsmöjligheterna till att omfatta inte enbart telefoner som den misstänkte själv använder utan även telefoner till vilken den misstänk- te kan förväntas ringa anser att sådana regler inte bör införas.

Skälen för mitt ställningstagande: Tillstånd till telefonavlyssning får för närvarande avse samtal till och från en telefonapparat som innehas av den misstänkte eller som eljest kan antas komma att bli begagnad av honom. Genom att regeln anknyter till telefoner som kan antas bli begagnade av den misstänkte kan avlyssning ske av t. ex. en telefon som innehas av den misstänktes sambo. en telefon på den misstänktes arbetsplats eller en telefon i en telefonkiosk dit den misstänkte regelbundet går för att ringa. En telefon som den misstänkte inte innehar eller kan antas begagna men som han kan förväntas ringa till får däremot inte avlyssnas.

När det gäller frågan om att utvidga möjligheterna till avlyssning att omfatta också telefon till vilken den misstänkte kan förväntas ringa är det enligt min mening uppenbart att en sådan utvidgning skulle vara till fördel

• Sida 46
•  Original

utredningsmässigt i vissa situationer. Å andra sidan skulle risken för att för brottsutredningen helt ovidkommande personer utsätts för avlyssning öka avsevärt med en sådan ordning. Jag ansluter mig för min del till samma mening som de flesta remissinstanser uttalat och vill således inte förorda någon ändring på denna punkt.

De av tvångsmedelskommittén föreslagna förutsättningarna för avlyss- ning av en telefon eller annan teleanläggning-som inte innehas av den misstänkte innebär en inskränkning i förhållande till gällande rätt. Narko- tikakom missionen har visat belysande exempel på de svårigheter som här skulle kunna uppkomma i praktiken. Att man vid tillståndsprövningen bör göra skillnad på telefoner. som innehas eller huvudsakligen brukas av den misstänkte. och telefoner. som har en lösare anknytning till den misstänk- te. ligger emellertid i sakens natur. Med den proportionalitetsregel som jag förordar kan en sådan avvägning göras utan att man uttryckligen ställer upp särskilda förutsättningar för t.ex. avlyssning av en telefonautomat. Härtill kommer att man med hjälp av yttre spaning kan begränsa avlyss- ningen av samtal från telefonautomat till sådana samtal som rings av den misstänkte. Jag anser mot denna bakgrund att tvångsmedelskommitténs förslag inte bör följas i denna del. '

Den av narkotikakommissionen föreslagna lösningen att ”knyta miss- tanken till telefonen” skulle i och för sig kunna medföra en effektivare brottsbekämpning. Men förslaget innebär att'man går ifrån principen att avlyssning får ske endast "beträffande den som är skäligen misstänkt för brott. Av skäl som jag tidigare redovisat ärjag inte beredd att förorda en sådan lösning.

3.3.6 Telefonsamtal med försvarare

Mitt förslag: Hemlig teleavlyssning förbjuds uttryckligen. när det gäller samtal eller meddelanden mellan den misstänkte och hans försvarare.

'l'vångsmedelskommitténs förslag överensstämmer i princip med mitt förslag men innebär en annan lagteknisk lösning.

Remissinstanserna är allmänt sett positiva till den princip som kommit- ten angett som grund för sin lösning. nämligen att det bör råda överens- stämmelse mellan begränsningarna i vittnesplikt och begränsningarna i möjligheten att få fram motsvarande uppgifter genom tvångsmedelsan- vändning.

Skälen för mitt törslag: Enligt 36 kap. 55 RB får bl.a. försvarare inte höras som vittne om vad som anförtrotts honom för uppdragets fullgöran- de. om inte den misstänkte medger det. Detta-gäller oberoende av brottets beskaffenhet. .. . . '

Den som är misstänkt för brott måste kunna förlita sig på att det han säger till sin försvarare inte'kommer till de brottsutredande organens kännedom utan hans samtycke.- Detta gäller oavsett på vilket sätt han meddelar sig med försvararen. Mot den bakgrunden får det enligt min

• Sida 47
•  Original

mening anses rimligt att man nu inför en uttrycklig regel som förbjuder hemlig teleavlyssning av samtal och andra meddelanden mellan den miss- tänkte och hans försvarare.

Under beredningen av detta lagstiftningsärende har-tagits upp vissa praktiska problem som hänger samman med införande av skyddsregler av det slag som jag nu föreslår. Till en del beror dessa på formerna för avlyssningen och närmare bestämt'det förhållandet att telefonsamtal till eller från berörd apparat i regel spelas in på band och avlyssnas först senare. Detta anser jag dock inte behöva föranleda någon annan lagregle- ring i ämnct än den jag har förordat. Det ligger i sakens natur att senare avlyssning av inspelat band skall avbrytas i det fall som det nu är fråga om och det aktuella avsnittet förstöras. '

3.4. Hemligteleövervakning

Nlitt förslag: Regler om hemlig teleövervakning införs i 27 kap. RB efter mönster av reglerna om telefonövervakning i 1952 års lag. Med hemlig teleövervakning avses avstängning av teleanläggning eller inhämtande av uppgift om vilka samtal eller motsvarande som förekommit till eller från viss teleanläggning. Förutsättningarna för hemlig teleövervakning skall i huvudsak överensstämma med dem för hemlig teleavlyssning. Hemlig teleövervakning skall dock kunna tillgripas även vid misstanke om mindre grova brott än som föreslås gälla för hemlig teleavlyssning.

Tvångsmedelskommitténs förslag innebär att hemlig teleövervakning skall kunna användas när någon kan misstänkas för ett brott för vilket är föreskrivet fängelse i minst sex månader. Dessutom skall sannolika skäl tala för att åtgärden kommer att ge upplysning av synnerlig vikt för utredningen om brottet.

Narkotikakommissionens förslag tar generellt sett sikte endast på narko- tikabrottslighet. Också i kommissionens förslag förutsätts att tvångsmedlet kan riktas mot den som kan misstänkas för brottet.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna är positiva till att utvid- ga möjligheterna att använda telefonövervakning. Remissutfallet är blan- dat när det gäller vilka förutsättningar som skall gälla för att använda tvångsmedlet.

Skälen för mitt förslag: Enligt gällande rätt får telefonövervakning bara användas i de fall som regleras av 1952 års lag och 1988 års lag.

I 5 & andra stycket i 1952 års lag sägs att rätten, på yrkande av undersök- ningsledaren eller åklagaren. om det finnes vara av synnerlig vikt för utredningen av brott som-anges i l 45 samma lag, får meddela tillstånd till att expedieringen av samtal till och från telefonapparat, som innehas av den som skäligen misstänks för brottet eller eljest kan antas komma att begagnas av honom. inställs eller fördröjs eller att telefonapparaten av- stängs för samtal eller att uppgift från telefonanstalt lämnas på samtal, som expedierats eller beställts till och från nämnda telefonapparat. Enligt 55

• Sida 48
•  Original

tredje stycket samma lag får giltighetstiden för tillstånd till sådan åtgärd bestämmas till högst en månad från den dag då tillståndet delgavs telefon- anstaltens föreståndare. Enligt paragrafens tredje stycke får undersök- ningsledaren eller åklagaren besluta om telefonövervakning, om det kan befaras att inhämtande av rättens tillstånd skulle medföra sådan tidsut- dräkt eller annan olägenhet som är av väsentlig betydelse för utredningen.

Före sekretesslagens tillkomst kunde polisen fåuppgifter från televerket om samtal till och från viss telefon. Det ansågs kunna ske utan hinder av då gällande sekretessbestämmelser. Polisen använde sig också av denna upplysningskälla i sitt spaningsarbete. Det'kunde röra sig om hundratalet fall årligen. Gällande sekretesslag är emellertid så utformad att den hind- rar televerket att lämna ut uppgifter av detta slag. om inte polisen kan stödja sig på en rätt enligt 14 kap. l & sekretesslagen att få ut uppgifterna. Detta innebär för den brottslighet som inte omfattas av 1952 års lag att sådan övervakning för närvarande inte kan utnyttjas i brottsutredningssyf- te. När tillstånd till telefonavlyssning meddelats, torde dock med stöd av tillståndet uppgift också lämnas om de samtal som ringts till eller från den avlyssnade apparaten. ' '

Rikspolisstyrelsen har på senare år i olika sammanhang framhållit att inhämtande av uppgifter om vilka samtal som har ringts till eller från en viss telefon ibland kan fylla en mycket 'viktig funktion och ofta vara ett alternativ till telefonavlyssning. Som exempel nämns främst att tvångs- medlet kan på ett effektivt sätt medverka till att kartlägga en misstänkt narkotikalangares kontaktkrets. Andra brottstyper av intresse i samman- hanget är grova hälerier eller omfattande spritlangning.

Enligt min mening skulle en' utvidgning av möjligheterna till telefon- övervakning i många fall vara till stor fördel från brottsutredningssyn- punkt. De betänkligheter med hänsyn till integritetsintressena som kan anföras mot telefonavlyssning som tvångsmedel gör sig inte gällande med riktigt samma styrka i fråga om telefonövervakning. Jag förordar därför att sådan övervakning införs som ett tvångsmedel i RB vid sidan av hemlig teleavlyssning. Regleringen bör ske med utgångspunkt från reglerna om hemlig teleavlyssning. även om villkoren för att få tillgripa teleövervak- ning inte behöver vara lika stränga. Jag återkommer till detta i det följan- de. Det nya tvångsmedlet bör. som kommittén föreslagit, kallas hemlig teleövervakning. , _ . _ .

Det förslag som tvångsmedelskommittén presenterade i 1981 års delbe- tänkande innebar att hemlig teleövervakning skulle kunna användas redan innan det fanns någon som var misstänkt för brottet. När det gäller brottets grovhet skulle det räcka med att fängelse skulle vara föreskrivet lör brottet. Vidare föreslogs att en polis skulle kunna besluta om när befogenheten skulle tas i anspråk. Förslaget utsattes för stark kritik från många håll. Det förslag som tvångsmedelskommittén förde fram i sitt slutbetänkande hade jämkats i åtskilliga hänseenden för att tillmötesgå kritiken mot det förra förslaget.

Jag kan i fråga om .rekvisiten för hemlig teleövervakning i stort sett ansluta mig till den lösning tvångsmedelkommittén slutligen stannat för och som i allmänhet godtagits av remissinstanserna. En första förutsätt-

• Sida 49
•  Original

ning för att teleövervakning skall få ske bör alltså vara att någon är misstänkt för brottet. När det gäller frågan vilken grad av misstanke som skall krävas ärjag —— av motsvarande skäl somjag redovisat i avsnittet om hemlig teleavlyssning — inte beredd att godta kommitte'ns förslag om att det skall räcka med att den som skall övervakas kan mixstänkax för brottet. Jag kan tillägga att det inte ens vid misstanke om de allvarligaste hög- målsbrotten och brotten mot rikets säkerhet i 1952 års lag gjorts undantag från kravet på skälig misstanke för att telefonövervakning skall få använ- das. Jag förordar alltså samma misstankenivå som vid hemlig teleavlyss- ning. nämligen skälig misstanke.

När det gäller in[cgrilwsaspeklerna och liknande aspekter på hemlig teleövervakning som tvångsmedel kan först och främst konstateras att de åtgärder som står till förfogande enligt 5 å andra stycket 1952 års lag. och som går under den gemensamma beteckningen telefonövervakning. skiljer sig i integritetshänseendc något från varandra. Att inhämta från vilka telefonnummer samtal kommer till en viss telefon eller till vilka telefon- nummer samtal går från en telefon måste anses vara mera känsligt än att fördröja. inställa eller att avstänga en telefonapparat från samtal. Den sistnämnda åtgärden har närmast en preventiv funktion. som härrör från behovet att under andra världskriget kunna bryta samtal till utlandet i vissa fall.

Den tekniska utvecklingen har medfört att uppgifter kan inhämtas inte bara i fråga om de telefonnummer som har ringts upp utan också i fråga om t.ex. tidsuppgifter för när samtalet ägt rum. om svar erhållits och hur länge ett telefonsamtal pågått. Man kan också redovisa varifrån ett samtal från en mobiltelefon ägt rum i landet. Övervakningsåtgärder av ifrågava- rande slag kan dock. det oaktat. endast i begränsad omfattning mäta sig med hemlig teleavlyssning när det gäller känslighet ur t. ex. integritetssyn- punkt. Det finns dock undantagsfall där en sådan jämförelse är högst befogad. t.ex. om åtgärden avser en teleanläggning på en tidningsredak- tion eller hos en journalist. Sådana fall bör uppmärksammas vid den avvägning som skall ske enligt proportionalitetsprincipen (avsnitt 3.2.2 .

Men även om hemlig teleövervakning normalt sett inte innebär lika stora ingrepp i den personliga integriteten som hemlig teleavlyssning mås— te ändå slås fast att sådan övervakning kan innebära en kartläggning av den misstänkte och hans förhållanden och därför kan utgöra allvarligt ingrepp i den enskildes privatliv. Detta kan sägas gälla i viss mån också den till vilken den misstänkte ringer. Man måste ställa upp förhållandevis stränga krav för att tvångsmedlet skall få användas. När det gäller brottets bexkajfenhez anser jagi likhet med tvångsmedelskommittén att integritets- aspekterna i övervakningsfallen inte väger så tungt att man behöver göra en lika snäv avgränsning som vid hemlig teleavlyssning. De alternativ som enligt min mening kan diskuteras är en begränsning till brott med ett minimistraff på sex månaders fängelse eller ett års fängelse. Jag har stannat för att förorda den lägre gränsen. De brott som tillkommer om man väljer den gränsen är bl.a. grov misshandel. olaga frihetsberövande. rån. grov stöld. grov utpressning. grovt ocker. grovt häleri och grov varusmuggling.

Med en sådan gräns bör det å andra sidan ställas upp ytterligare förut-

• Sida 50
•  Original

sättningar för att se till att åtgärden vidtas bara i fall då den har någon påtaglig nytta. Om man. liksom vid hemlig teleavlyssning. kräver såväl att någon skall vara skäligen misstänkt för brottet som att åtgärden skall vara av synnerlig vikt för utredningen kan.enligt min mening ingen befogad kritik riktas mot förslaget. När det gäller s.k. förbrott (försök. förberedelse och stämpling) talar däremot övervägande skäl för samma avgränsning som för hemlig teleavlyssning.

En särlösning bör enligt min mening väljas när det gäller natt"/mii/t'abrotts/ighelt'n. Narkotikakommissionen och en majoritet av remissinstanserna har förordat att hemlig teleövervakning skall kunna tillgripas inte bara vid misstanke om grov narkotikabrottslighet utan också när misstanken avser narkotikabrott och varusmuggling av narkotika som inte är att anse som grov. dvs. enligt lå narkotikastrafflagen och l & varusmugglingslagen. För dessa brott kan följa lindrigare straff än sex månaders fängelse. Det kan resas invändningar mot att en viss typ av brottslighet bryts ut ur ett annars enhetligt regelsystem. Dessa invändningar uppvägs emellertid av behovet av effektiva tvångsmedel för utredning av narkotikabrott. Jag förordar därför en särreglering i enlighet med kommissionens förslag.

Möjligheten att inställa eller fördröja samtal utnyttjas inte längre. De nya reglerna om hemlig teleövervakning enligt RB bör därför inte omfatta sådana möjligheter. Däremot bör. vid sidan av den rena samtalsregistre- ringen. finnas möjlighet att stänga av en teleanläggning. bl. a. för att man i kritiska lägen skall kunna hindra en misstänkt att sätta sig i förbindelse med medbrottslingar eller nås av samtal med en varning. I praktiken torde av- stängning av telefon — vid sidan av de fall som regleras av 1952 års lag — komma att användas när det gäller narkotikabrottslighet och annan organi- serad brottslighet.

Jag förordar att regler om hemlig teleövervakning förs in i RB i enlighet med det nu sagda. Förslaget medför vissa följdändringari l952 års lag och i l988 års lag.

3.5. Förfarandet vid hemlig teleavlyssning m.m.

Mitt förslag: Domstols tillstånd skall alltid krävas för hemlig teleav- lyssning och hemlig teleövervakning. Någon möjlighet för åklagaren

att interimistiskt besluta om tvångsmedlet — utöver dem som nu gäller enligt l952 års lag och [988 års lag — införs inte.

'l'vångsmedelskommitténs förslag överensstämmer med mitt förslag när det gäller hemlig teleavlyssning. I fråga om hemlig teleövervakning anser kommitten att någon domstolskontroll inte behövs utan att beslutanderät- ten bör kunna anförtros åklagaren.

Narkotikakommissionen. som uttalat sig endast om tvångsmedelsan- vändning vid narkotikabrottslighet. anser att domstols tillstånd i princip

'50

• Sida 51
•  Original

skall krävas men att åklagaren bör få möjlighet att fatta interimistiska beslut. om inte någon form av beredskap för dessa frågor införs i domsto- larna. Som skäl för att åklagaren skall kunna besluta i avvaktan på dom- stolsprövningen anför kommittén att åklagaren redan i dag kan besluta om andra och ofta mera drastiska ingripanden utan domstolsprövning. t.ex. frihetsberövanden.

Remissinstanserna: Någon annan uppfattning från remissinstansernas sida än att det i princip skall krävas domstolsförordnande för hemlig teleavlyssning har inte framförts. Många remissinstanser har intagit en positiv attityd till att åklagaren ges generell'möjlighet att interimistiskt förordna om hemlig teleavlyssning. såvida inte beredskapstjänstgöring vid domstolarna kan komma i fråga på motsvarande sätt som i häktningsfrå- gor. Av de få remissinstanser som har uttalat sig om beslutanderätten i fråga om hemlig teleövervakning godtar ett par instanser tvångsmedels- kommitténs törslag om att åklagaren skall kunna besluta om tvångsmedlet medan någon instans anser att beslutanderätten bör läggas på domstol.

Skälen för mitt förslag: Enligt gällande rätt skall frågan om telefonavlyss- ning enligt RB tas upp av rätten på yrkande av-undersökningsledaren eller åklagaren. Rätten är bcslutför med en lagfaren domare (1 kap. 39" RB). Rättens behörighet att ta upp frågan följer forumreglerna i 19 kap. RB. Beslutet går enligt 30 kap. lZä RB genast i verkställighet. [ likhet med andra rättens tillstånd under förundersökningen räknas tillstånd till tele- fonavlyssning som ett beslut under rättegången. mot vilket talan skall föras Särskilt enligt 49 kap. 4 5 första stycket 6 RB.

RB tillåter inte att åklagaren fattar interimistiskt beslut om telefonav- lyssning i avvaktan på domstolsprövning. 1 de särskilda lagarna ges dock under vissa förutsättningar utrymme för sådana beslut i fråga om både telefonavlyssning och telefonövervakning. Enligt 1952 års lag gäller härvid att sådant förordnande får meddelas. om det kan befaras att inhämtande av rättens tillstånd skulle medföra sådan tidsutdräkt eller annan olägenhet som är av väsentlig betydelse för utredningen. Även i 1988 års lag ges för motsvarande tvångsmedel möjlighet till interimistiska beslut (28ä första stycket).

För egen del vill jag till att börja med konstatera att det hemlighållande som själva tvångsmedlet kräver — jag avser då både hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning — ger det en särställning i förhållande till de flesta andra tvångsmedel. Som jag tidigare nämnt ligger skyddet mot missbruk av andra tvångsmedel — bl.a. straffprocessuella frihetsberövan- den — till stor del däri att den som drabbas själv är eller snart blir medveten om åtgärden och har möjlighet att få den prövad av domstol. överordnad myndighet. JK eller JO. Användningen av hemlig teleavlyss- ning och hemlig teleövervakning omöjliggör en sådan bevakning från medborgarnas sida. Av samma skäl blir den kontroll som den allmänna opinionen kan utöva genom massmedierna illusorisk. Mot denna bak- grund framstår det enligt min mening som särskilt angeläget att eftersträva att beslut fattas av ett organ som är så fristående från förundersökningen som möjligt. Enligt min uppfattning bör därför domstolskontrollen behål- las över sådana åtgärder som innefattas i hemlig teleavlyssning och hemlig

• Sida 52
•  Original

teleövervakning. Av det nu sagda följer också att möjligheten till interimis- tiska beslut av annan än domstol endast bör vara en utväg i särskilt kritiska lägen.

En följdfråga i sammanhanget är vem som skall ha befogenhet att hos domstol begära tillstånd till hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervak- ning. För egen del kan jag. när det gäller den ordning vi hari dag och som medger undersökningsledaren eller åklagaren att begära tillstånd till tele- fonavlyssning. konstatera att begreppen undersökningsledare och åklagare i detta sammanhang i praktiken sammanfaller. Enligt nuvarande ordning har åklagaren redan inträtt som förundersökningsledare när det blir fråga om att begära telefonavlyssning. Att så är fallet följer främst av 23 kap. 3 _6 första stycket RB Och i anledning av detta lagrum fastställda anvisningar som utarbetats i samråd mellan riksåklagaren och rikspolisstyrelsen. Jag anser därför. i likhet med tvångsmedelskommittén. att det också bör framgå av lagtexten att befogenheten att begära domstols tillstånd tillkom- mer åklagaren.

När det sedan gäller frågan om åklagare bör få befogenhet att fatta interimistiska beslut om teleavlyssning och teleövervakning i ärenden som faller under RB:s regler följer av det jag nyss sade att en sådan befogenhet inte bör införas. om inte tvingande praktiska behov talar för det. Vad som förekommit i detta lagstiftningsärende har inte övertygat mig om att det föreligger något påtagligt sådant behov utan att man i de situationer där det varit nödvändigt att snabbt få ett tillstånd också har gått att utverka detta inom rimlig tid och utan att några mer väsentliga effektivitetsförlus- ter uppstått. Under sådana omständigheter är jag inte beredd att nu förorda att åklagare får möjlighet att besluta interimistiskt i de nu avsedda fallen.

Som jag nämnde i det föregående (avsnitt 3.1) berörs 1952 års lag av arbetet inom SÄPO-kommittén. som har till uppgift bl.a. att se över säkerhetspolisens arbetsmetoder. Jag finner därför inte anledning till and- ra ställningstaganden beträffande den lagen än sådana som utgör följdänd- ringar till de förslag som jag nu tar upp i RB. Jag föreslår alltså ingen ändring i sak i 1952 års lag såvitt avser interimistiska beslut.

Också i vissa andra undantagsfall än dem som omfattas av 1952 års lag kan finnas ett behov av ett snabbt ingripande för att inte utredningsrcsul- tatet skall äventyras Dessa undantagsfall anser jag bör användas endast som en utväg i särskilt kritiska lägen. t.ex. då landet är i krig eller krigsfara. Den reglering vi i dag redan har i detta ämne bör därför bestå.

Mitt ställningstagande: Något system med offentligt ombud eller god man för den misstänkte vid prövning av tvångsmedelsfrågor införs inte.

Tvångsmedelskommitténs förslag: En ordning med s.k. offentligt ombud införs för att tillvarata den misstänktes intressen vid tvångsmedelsanvänd-

• Sida 53
•  Original

ning i vissa fall. bl.a. i fråga om telefonavlyssning. beslag och husrannsa- kan. Ombudet skall kunna medverka såväl vid domstolsprövningcn. då frågan om tvångsmedclsanvändningen avgörs. som vid verkställigheten av en beslutad tvångsåtgärd. Ombudet skall vara lagfaren och ha ställning som part vid prövningen av om tvångsmedel skall tillåtas.

Edenman-kommissionen anser att man bör överväga införandet av en tvåpartsprocess när det gäller telefonavlyssning. exempelvis genom att en god man får till uppgift att tillvarata den misstänktes och tredje mans intresse.

Remissinstanserna: De allra flesta är kritiska mot tvångsmedelskommit- tc'ns förslag att införa offentligt ombud vid tvångsmedelsanvändning. Många befarar att medverkan av offentligt ombud kommer att fördröja eller omöjliggöra tvångsåtgärder. Inte heller Edenman-kommissionens för- slag om att införa god man har mött remissinstansernas gillande.

Skälen för mitt ställningstagande: Beslut om tvångsmedel måste ofta fattas utan att den som berörs av åtgärden underrättas. Beslut om beslag och husrannsakan måste ofta komma utan förvarning för att verkställighe- ten skall bli effektiv. och telefonavlyssning förutsätter för att fylla sin uppgift att den misstänkte och andra inte får reda på åtgärden. Det är mot denna bakgrund förslaget om offentligt ombud skall ses. Det offentliga ombudet skall enligt förslaget ta till vara de skyddade intressena i vissa fall av tvångsmedelsanvändning. Ombudet skall inta partsställning och med- verka inte bara vid domstolsprövningen av om tvångsmedel skall få an- vändas utan också vid verkställigheten av tvångsmedlet. Vid verkställighe- ten skall ombudet i vissa fall kunna omhänderta material och besluta om det skall undantas från granskning.

För egen del vill jag när det gäller behovet av ett system med offentligt ombud eller liknande peka på att den som beslutar om tvångsmedel är underkastad s.k. officialprövning. dvs. har att självständigt och oberoende av vad parterna anför svara för att utredningen är tillräcklig för att tvångs- medlet skall få användas. Beslutsorganet har utan yrkande av part att ta hänsyn till den misstänktes intressen och till andra integritetsintressen som berörs. Detta begränsar självfallet behovet av en ordning i enlighet med förslagen.

Till det nu sagda kommer att man — som många remissinstanser pekat på — i ett tvåpartsförfarande i många fall skulle riskera att få ett omständ- ligt och förscnande förfarande som svårligen låter sig förena med tvångs- medelsanvändning. Härtill kommer att det framstår som mycket tveksamt i vad mån en representant för de motstående intressena — han må kallas offentligt ombud eller god man — kan fylla någon reell funktion. På grund av att tvångsmedelsprövningen förutsätts äga rum i hemlighet kommer han inte att kunna inhämta upplysningar från den misstänkte och inte heller från något annat håll. Han kommer att vara helt hänvisad till det material som åklagaren förebringar. Hans möjligheter att tillvarata den misstänktes och andras intressen är alltså inte bättre än beslutsorganets. Värdet skulle närmast ligga i möjligheten att överklaga i tveksamma fall. Men det värdet är begränsat i så måtto att den lägre instansens avgöranden av naturliga skäl inte kan publiceras eller på annat sätt tjäna till vägledning

• Sida 54
•  Original

utanför det enskilda fallet. Ytterligare ett argument mot en ordning med offentligt ombud enligt kommitténs modell är att parts-. besluts- och verkställighetsfunktioner skulle blandas på ett principiellt betänkligt sätt.

Det behov av insyn i tillämpningen som finns bör somjag ser det hellre tillgodoses genom att JO och JK återkommande granskar telefonavlyss- ningsärendcna. Skulle de vid sin granskning finna tecken på en felaktig tillämpning. kan man utgå från att de påtalar detta för myndigheterna och rapporterar sina iakttagelser till riksdagen och regeringen.

Mot denna bakgrund anserjag att några regler om offentligt ombud eller god man i samband med tvångsmedelsanvändning inte bör införas.

Mitt förslag: Tillståndstiden för hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning enligt RB och 1952 års lag skall gälla högst en mättad från dagen för beslutet om avlyssning. En uttrycklig regel införs om att tvångsmedlet inte längre får användas om någon av förutsättningarna för åtgärden faller bort.

'f'vångsmedelskommitténs förslag: Överensstämmer med mitt förslag. l'ldenman-kommissionens förslag: Överensstämmer i princip med mitt förslag.

Remissinstanserna: De flesta ställer sig bakom förslagen.

Skälen för mitt förslag: Tillstånd till telefonavlyssning får enligt 27 kap. 165 RB meddelas att gälla viss tid. högst en vecka. från den dag då tillståndet delgavs telefbnanstaltens föreståndare. Gäller misstanken grovt narkotikabrott eller grov varusmuggling av narkotika som avses i l & narkotikaförordningen (19761704). får tillstånd meddelas för högst en månad från nämnda dag. Tillståndstiden enligt 1952 års lag för både telefonavlyssning och s.k. telefonövervakning uppgår till en månad.

Frågan om att utsträcka tillståndstiden är inte ny. Den togs upp i prop. 1975/761202 på grundval av ett förslag av utredningen om telefonavlyss- ning (prop. s. 148 och 168). I propositionen presenterades ett förslag som innebar att tillståndstiden för samtliga fall av telefonavlyssning vid förun- dersökning fiek bestämmas till högst en månad. En annan nyhet i förslaget var att tillståndstiden skulle räknas från dagen för beslutet. Tvångsmedels- kommittén har anslutit sig till detta förslag.

Juristkommissionen har i sin rapport (SOU 1987:72 s. 176 f) berört frågan om den totala omfattningen av telefonavlyssningen i förundersök- ningen av mordet på statsminister Olof Palme. Kommissionen konstaterar att det rörde sig om ett stort antal enskilda beslut och att det därför kan ha varit svårt för domstolen att få tillräcklig överblick och att finna en lämplig tidpunkt när tvångsmedlet skulle upphöra. De täta omprövningar av åtgär- dens bestånd som i de flesta fall föreskrivs i lagen kan enligt kommissionen — även om syftet är det motsatta —innebära viss risk för att det går slentrian i prövningen.

"54

• Sida 55
•  Original

Edenman-kommissionen är inne på samma tankegångar och konstaterar att det sällan synes finnas anledning att ompröva tillstånd till telefonav- lyssning med tätare intervall än en månad. Kommissionen framhåller härvid att — om det skulle behövas — domstolen i det särskilda fallet kan begränsa tillståndets giltighet till kortare tid. Vidare pekar kommissionen på att åklagaren också har skyldighet att omedelbart anmäla om behovet av åtgärden upphört.

Jag instämmer i dessa överväganden och ansluter mig till förslaget att avlyssningstiden får uppgå till högst en månad från dagen för beslutet om avlyssning. Motsvarande frist bör gälla även för hemlig teleövervakning.

Att räkna tillståndstiden från dagen för beslutet innebär i viss mån en åtstramning i förhållande till vad som nu gäller både enligt RB vad angår narkotikabrott samt enligt 1952 års lag. Å andra sidan innebär det att domstolen får en bättre kontroll över tvångsmedelsanvändningen. Dom- stolen harju vid sin prövning haft att utgå från det aktuella utredningslä- get, vilket naturligtvis snabbt kan förändras. Det är mot den bakgrunden . viktigt att meddelade tillstånd inte står öppna längre än nödvändigt. Tvångsmedelskommitténs förslag bör därför genomföras.

Har tillstånd till hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning läm- nats och visar det sig att någon av förutsättningarna för åtgärden inte längre föreligger skall åtgärden omedelbart upphöra. Detta bör framgå uttryckligen av lag.

Sedan flera år tillämpas beträffande telefonavlyssning den ordningen att regeringen normalt sett årligen till riksdagen redovisar de brottsutredande organens tillämpning av bestämmelserna. Denna ordning torde allmänt anses vara av stort värde och bör enligt min mening behållas vid övergång- en till nya regler om hemlig teleavlyssning. Jag anser också övervägande skäl tala för att en motsvarande redovisning lämnas när det gäller hemlig teleövervakning.

3.6. Nya tvångsmedel — avlyssning med dold mikrofon och övervakning med dold kamera?

Mitt ställningstagande: Några möjligheter att som straffprocessuella tvångsmedel använda avlyssning med dold mikrofon och övervak- ning med dold _ fjärrstyrd — kamera införs inte.

Tvångsmedelskommittén föreslår att hemlig avlyssning med hjälp av dold mikrofon samt dold TV— övervakning införs som straffprocessuella tvångsmedel.

Utredningen om TV-övervakning m.m. föreslår att TV-övervakning (op- tisk-elektronisk övervakning) införs som ett straffprocessuellt tvångsme- del. Utredningen har föreslagit en annan lagteknisk lösning än tvångsme- delskommittén.

• Sida 56
•  Original

Narkotikakommissionen uttalar sigi frågan huruvida hemlig avlyssning med dolda mikrofoner skall få förekomma som tvångsmedel. Kommissio- nens slutsats är att ett sådant tvångsmedels fördelar inte väger upp dess nackdelar. Hemlig TV-övervakning anser kommissionen däremot bör få användas av polisen vid spaning och utredning rörande narkotikabrott.

Remissinstanserna: Remissutfallet är blandat beträffande båda typerna av nya tvångsmedel. När det gäller avlyssning finns en övervikt för de negativa rösterna. Flertalet remissinstanser som yttrat sig beträffande TV-övervakning är viSserligen positivt inställda. men från flera håll efter- lyser man en mera samlad översyn. JK. RÅ. JO. kammarrätten i Stock- holm och Sveriges lndustriförbund är negativa till en särreglering beträf- fande TV-övervakning. JK pekar på att det föreslagna tvångsmedlet i stort kan jämställas med hemlig avlyssning.

Bakgrunden till utredningsförslagen: Tvångsmedelskommittén. som till- sattes år l978. fick genom tilläggsdirektiv år 1981 i uppdrag att med förtur behandla frågor om polisens behov av nya spaningsmetoder och spanings- tekniska hjälpmedel. Tilläggsdirektiven föranleddes av en skrivelse från riksspolisstyrelsen år 1980 angående polisens bekämpning av den organi- serade narkotikabrottsligheten. Till grund för skrivelsen låg en rapport av den s.k. SPANARK-gruppen (SPANARK) om narkotikaspaning och underrättelseförfarandet. SPANARK var en arbetsgrupp inom rikspolis- styrelsen som såg över spaningsmctoder och spaningstekniska hjälpmedel i kampen mot den organiserade brottsligheten. Under hänvisning till SPA- NARK-rapporten föreslog riksspolisstyrelsen i sin skrivelse till regeringen bl.a. att polisen skulle få rätt att använda dold TV-övervakning och avlyssning med dolda mikrofoner i sin spaningsverksamhet.

l sitt delbetänkande (Ds Ju l98lc-22) Hemlig avlyssning m.m. föreslog tvångsmedelskommitten att hemlig avlyssning med dold mikrofon skulle få begagnas som tvångsmedel vid förundersökning angående vissa grova brott. Det rörde sig i stort sett om samma slags brott som kan föranleda telefonavlyssning. Till skydd för integritetsintressena föreslog kommittén att fyra förutsättningar måste vara uppfyllda för att avlyssning med dolda mikrofoner skulle tillåtas. Den mot vilken avlyssningen sätts in måste vara skäligen misstänkt för brottet i fråga. Sannolika skäl skall tala för att åtgärden kommer att ge upplysning av synnerlig vikt för utredningen om brottet. Försök skall ha gjorts att på annat sätt erhålla upplysning men försöken har inte lyckats eller bedömts vara utsiktslösa eller förenade med avsevärda olägenheter. Domstol skall besluta om åtgärden. Om det är fara i dröjsmål. skall dock åklagaren kunna förordna om åtgärden.

Tvångsmedelskommittén föreslog vidare en undantagsbestämmelse i lagen (l977:20) om TV-övervakning som skulle ge polisen möjlighet att på allmän plats använda övervakningskamera i brottsutredande verksamhet utan att föreskrifterna i lagen skall behöva iakttas. En förutsättning var dock att utredningen avsåg brott med enbart fängelse i straffskalan.

Utredningen om TV-övervakning m.m. ltar föreslagit en helt ny lag om optisk-elektronisk övervakning som skall ersätta den nuvarande lagen om TV-övervakning. Vid sidan av den lagen föreslog utredningen regler i 27 kap. RB som skulle göra det möjligt för polisen att vid förundersökning av

• Sida 57
•  Original

allvarligare brott anordna dold personövervakning med optiskt-elektroni- ska hjälpmedel.

Skälen för mitt ställningstagande: Som jag tidigare redovisat (se. avsnitt 2) finns det grundläggande skyddet mot hemlig avlyssning i RF. Detta skydd kan inskränkas endast genom lag. Utan stöd av lag får således varken polis eller annan företrädare för det allmänna använda sig av hemlig avlyssning. Överträdelse av förbudet mot hemlig avlyssning kan straffas som brytande av telehemlighet (4 kap. 8 å BrB) eller olovlig avlyss- ning (4 kap. 9 ag" BrB). Strallbestämmclsen riktar sig också mot andra subjekt än mot det allmännas företrädare.

Straflbestämmelsen om olovlig avlyssning tar sikte på olovlig avlyssning med tekniskt hjälpmedel. För olovlig avlyssning döms den som med tek- niskt hjälpmedel avlyssnar eller tar upp tal i enrum. samtal mellan andra eller förhandlingar vid sammanträde eller sammankomst till vilka allmän- heten inte har tillträde och i vilka han inte själv tar del eller till vilka han obehörigen berett sig tillträde. Enligt 4 kap. 9 bä BrB döms den som anbringar tekniskt hjälpmedel med uppsåt att utföra brott som sägs i 9 aå för förberedelse till sådant brott. Polisen är inte undantagen från förbudet mot hemlig avlyssning. l förarbetena till bestämmelsen ansåg man att det då inte fanns skäl att tillåta polisen att använda teknisk apparatur för hemlig avlyssning (prop. 1975: 19 s. 84 f.).

Straffbestämmelsen träffar inte den situationen att någon som själv deltar i ett samtal i hemlighet bär på en mikrofon varigenom utomstående kan avlyssna samtalet. Det finns alltså inte något lagligt hinder mot sådana metoder och de har också ibland använts (jfr JO:s ämbetsberättelse 1975/76 5. 333 och JK-beslut 1982 s. 140).

När det gäller hemlig avlyssning med dolda mikrofoner har såväl SPA- NARK-rapporten som tvångsmedelskommittén. utan att gå in på detaljer. utgått från att sådan avlyssning skulle vara till stor nytta i kampen mot narkotikabrottsligheten. Narkotikakommissionen däremot har ansett att värdet av ett sådant tvångsmedel inte är sådant att det uppväger de skäl som talar i motsatt riktning.

Av lagen om TV-övervakning följer att polisen i sitt utredningsarbete inte längre kan använda fjärrstyrda (dvs. obemannade) dolda kameror. 1 det följande kommerjag att för den metoden använda uttrycket övervak- ning med dold kamera.

När jag behandlade frågan om telefonavlyssning framhöll jag att det tvångsmedlet utgör ett allvarligt ingrepp i den personliga integriteten. att medborgarna måste kunna lita på att de fritt och utan obehörigt intrång kan använda telefonen för förtroliga samtal och att en rubbad tillit i detta hänseende kan ge upphov till en för samhällslivet skadlig otrygghet och ryktesspridning. Tclcfonavlyssning måste därför reserveras för sådana fall då medborgarna i gemen är beredda att godta integritetskränkningen med hänsyn till de skäl som talar för åtgärden. och tvångsmedlet måste regleras på ett sådant sätt att det inte framstår som ett hot mot medborgaren i allmänhet. Vad jag nu har sagt om telefonavlyssning kan — i själva verket med än större fog — tillämpas också på de nya tvångsmedel som jag nu

• Sida 58
•  Original

diskuterar. nämligen avlyssning med dold mikrofon och övervakning med dold kamera.

Som jag tidigare nämnt ligger skyddet mot missbruk av olika tvångsme- del delvis däri att den som drabbas själv är eller snart blir medveten om åtgärden och kan få den prövad av domstol eller granskad av överordnad myndighet, JK eller JO. Telefonavlyssningens hemliga natur omöjliggör en sådan bevakning från den enskildes sida. Den kontroll av tvångsmedlets användning som utövas av den tillståndsgivande domstolen sker utan den enskildes medverkan. Inte heller kan någon kontroll utövas av den allmän- na opinionen, eftersom sekretessen hindrar insyn från massmedia och allmänheten.

Det ligger i öppen dag att detta är synpunkter sotn kan anläggas också på de två nya tvångsmedel som här är aktuella. Liksom telefonavlyssningen är avlyssning med dold mikrofon och övervakning med dold kamera djupt integritetskränkande tvångsmedel. Starka skäl måste kunna åberopas för att man skall införa sådana vapen i den straffprocessuella arsenalen.

Narkotikakommissionen utesluter inte att man i vissa fall skulle kunna dra nytta av hemliga mikrofoner. Kommissionen har samtidigt pekat på de praktiska svårigheterna att i hemlighet placera mikrofonerna i bostäder. kontor och andra platser och på att också avlyssning med dold mikrofon är synnerligen resurskrävande. De fall där man skulle kunna dra nytta av dolda mikrofoner är enligt kommissionen därför troligen få. de kommer snabbt att bli färre när det blir känt att tvångsmedlet får användas och metoden är förenad med betydande praktiska problem. Man kan också. menar kommissionen. befara en fortsatt teknisk upptrappning som leder till att den långsiktiga vinsten i brottsbekämpningen blir liten.

Enligt kommissionen är integritetshoten och integritetsintrånget tämli- gen likartadc vid telefonavlyssning och avlyssning med dold mikrofon. men det finns en avgörande skillnad. Avlyssning med dolda mikrofoner innebär en mer total kontroll än telefonavlyssning. Man kan lyssna på allt som sägs — och även på annat än samtal — i den avlyssnade lokalen. vid alla tider på dygnet och oavsett vilka som vistas där. Allt inom mikrofo- nens räckvidd registreras.

Narkotikakommissionen framhåller vidare att televerkets medverkan vid verkställigheten av telefonavlyssningsbeslut medför att polisen kan värja sig mot obefogade anklagelser för omfattande och otillbörlig avlyss- ning. En sådan naturlig kontroll av utomstående finns inte vid avlyssning med dold mikrofon. och därmed finns inte heller samma garantier mot missbruk eller påståenden om missbruk. Blotta misstanken att avlyssning kan ske utan lagliga beslut skulle kunna äventyra allmänhetens tilltro till polisens arbete och få allvarliga följder för samhällsklimatet.

Narkotikakommissionen avslutar: ”I ett öppet samhälle måste det finnas en gräns för de tvångsåtgärder som samhället är berett att vidta gentemot de enskilda medborgarna. Stora värden äventyras. om samhället av olika skäl ständigt flyttar fram sin toleransgräns vad gäller tvångsmedel. En känsla — om än obefogad — av att ständigt kunna vara avlyssnad kan riskeras bli spridd bland medborgar- na. Kommissionen anser att de gynnsamma effekter som kan stå att vinna

• Sida 59
•  Original

genom att införa hemlig avlyssning med mikrofoner som ett nytt tvångs— medel _ och som av praktiska skäl torde bli ganska begränsade — inte uppväger de negativa följderna som det skulle kunna få. Kommissionen anser därför att annan hemlig avlyssning än telefonavlyssning inte bör förekomma som tvångsmedel.”

Som framgår av den föreliggande utredningen är användningen av de föreslagna tvångsmedlen förknippade med en rad praktiska svårigheter som i hög grad torde minska deras användbarhet. Det är också värt att observera att vi redan i dag har en förhållandevis hög uppklarningsprocent när det gäller de grova brott beträffande vilka det skulle kunna vara aktuellt att införa dessa tvångsmedel. Någon väsentligt högre uppklar- ningsprocent torde inte kunna uppvisas av de länder i vilka avlyssning med dold mikrofon är en tillåten metod i polisarbetet. Det visar att goda resultat kan åstadkommas genom ett kompetent bedrivet kriminalpolisar- bete ävcn utan fullt så sofistikerade tekniska hjälpmedel.

De argument som har åberopats till förmån för att använda dolda mikrofoner och kameror i det reguljära polisarbetet mot narkotikabrotts- lighet och annan grov brottslighet har inte övertygat mig om att dessa metoder är försvarliga med hänsyn till de tunga invändningar som kan riktas mot dem. Jag anser därför att dessa metoder inte bör införas i polisarbetet.

Vad jag nu har anfört har i första hand tagit sikte på förundersökningar i allmänhet. Eftersom SÄPO-kommitten längre fram kommer att behandla" bl.a. säkerhetspolisens arbetsmetoder. utgår-jag från att frågan härigenom får en särskild genomlysning såvitt avser säkerhetspolisens verksamhet. Mina ställningstaganden i det föregående har avseende enbart på sådana tvångsmedel som används inom ramen för en pågående förundersökning. Jag vill i det sammanhanget peka på att frågor om polisens rätt att använda dold kamera vid t.ex. trafikövervakning övervägs i annat sammanhang. Vidare innebär det sagda inte något ställningstagande till frågan om det är eller bör vara tillåtet att i nödsituationer vidta extraordinära åtgärder.

3.7. Vissa frågor om beslag och husrannsakan

Mitt ställningstagande: Några särskilda lagregler som begränsar möjligheterna till tvångsingripanden i kyrkolokalcr införs inte.

Skälen för mitt ställningstagande: Frågan om polisingripanden i kyrko- lokaler har aktualiserats på senare tid i flera sammanhang. bl.a. mot bakgrund av att polisen i några uppmärksammade fall berett sig tillträde till kyrko- och klosterlokaler för att söka efter utlänningar som skall tas i förvar enligt utlänningslagstiftningen. Svenska Ekumeniska nämnden hari en skrivelse den 19 maj 1988 till regeringen begärt att regeringen snarast möjligt vidtar åtgärder för att komplettera de föreskrifter som gäller för polisens arbete i dessa situationer.

• Sida 60
•  Original

I gällande lagstiftning ges inga särskilda restriktioner för polisingripan- den i kyrkolokalcr. vare sig det är fråga om straffprocessuella tvångsmedel enligt RB eller tvångsåtgärder enligt polislagen. Något särskilt rättsskydd för kyrkolokalcr finns alltså inte.

Av RB:s regler är främst bestämmelserna om husrannsakan av intresse. Husrannsakan kan genomföras i hus, rum eller slutet förvaringsställe. om det förekommer anledning att det förövats brott på vilket fängelse kan följa och åtgärden kan vara av betydelse för utredningen av brottet (28 kap. 1 5). Husrannsakan kan. om det finns synnerlig anledning. genomfö- ras även hos annan än den som skäligen kan misstänkas för brottet. I 28 kap. 35 finns särskilda bestämmelser om husrannsakan i lokaler dit all- mänheten har tillträde. I 28 kap. 4 &; finns regler om vem som beslutar om husrannsakan. Om en husrannsakan kan antas bli av stor omfattning eller medföra synnerlig olägenhet för den hos vilken åtgärden företas. bör rätten besluta om tvångsåtgärden. om inte fara är i dröjsmål. I förarbetena har inte berörts frågan om under vilka förutsättningar husrannsakan bör få ske i kyrkolokaler och hur åtgärden i så fall bör genomföras.

I ZOå polislagen (1984z387) regleras vilka befogenheter polisen har att genomföra husrannsakan i andra fall än då åtgärden föranleds av misstan- ke om brott. För att söka efter någon som med laga stöd skall omhändertas får en polisman bereda sig tillträde till den eftersöktes bostad eller till annat hus. rum eller ställe som tillhör eller disponeras av den eftersökte. Detsamma gäller i fråga om en lokal som är tillgänglig för allmänheten. Finns det synnerliga skäl att anta att den eftersökte uppehåller sig hos någon annan, får polismannen bereda sig tillträde även dit. Endast om det föreligger fara i dröjsmål. får husrannsakan företas utan föregående beslut av polismyndigheten.

! 8 ä'polislagen anges som jag tidigare nämnt två allmänna principer som gäller för polisingripanden. nämligen behovsprincipen och proportio- nalitetsprincipen. Av dessa principer följer att ingripandena skall göras på ett sätt som är försvarligt med hänsyn till åtgärdens syfte och övriga omständigheter: måste tvång tillgripas. skall detta ske endast i den form och den utsträckning som behövs för att det avsedda resultatet skall uppnås.

För egen del anserjag att några särregler för tvångsingripanden i kyrkor. kloster och liknande lokaler inte bör införas. Jag kan nämna att inte heller lagstiftningen i sådana länder som Danmark. Finland. Västtyskland. Frankrike och Nederländerna innehåller några sådana särregler. Det kan enligt mitt förmenande inte komma i fråga att införa något slags frizoner. där polisingripande överhuvudtaget inte skulle få ske. 1 ett samhälle som vårt finns det inget behov av att anordna en fristad för personer som är misstänkta för brott eller som eftersöks enligt annan lagstiftning. En annan sak är att hänsyn så långt möjligt bör tas till kyrkorummets helgd vid en husrannsakan eller liknande eftersökning.

lntressekonflikter av liknande slag som i kyrkolokalcr kan uppstå även i andra fall. t.ex. vid husrannsakan på advokatkontor och tidningsredak- tioncr. För sådana fall harjag tidigare hänvisat till den proportionalitets-

• Sida 61
•  Original

princip som jag föreslår lagfäst. En särreglering för just kyrkolokalerna skulle mot denna bakgrund vara svår att motivera.

Beslut om husrannsakan i kyrkorum och de lokaler jag nyss nämnde torde i de allra flesta fall grundas på den regel som säger att husrannsakan under vissa förutsättningar får ske hos annan än den misstänkte själv. För sådan husrannsakan fordras enligt polislagen synnerliga skäl att anta att den eftersökte uppehåller sig i lokalen. I RB uttrycks detta så att synnerlig anledning skall förekomma att den sökte uppehåller sig i lokalen.

Behövlig hänsyn till kyrkolokalernas särprägel kan — och det gäller såväl beslutsstadiet som verkställighetstadiet — tas inom ramen för den före- slagna proportionalitetsprincipen (avsnitt 3.2.2: jfr även 28 kap. 6 9" första stycket RB). Samtidigt är det enligt min mening angeläget att öka insikten om att tvångsmedel i sådana situationer måste hanteras med försiktighet och omdöme. I de flesta fall kan det vara lämpligt att polisen i första hand vänder sig till någon som ansvarar för lokalen — vanligen en kyrkoherde eller församlingsföreståndare — som kan förmedla kontakt med den som eftersöks och kanske bidra till att ingripandet sker på ett mindre drama- tiskt sätt.

3.7.2 Polismans rätt att besluta om husrannsakan m. m.

Mitt ställningstagande: Inga lagändringar genomförs.

JK:s förslag: En polismans rätt att själv fatta beslut om husrannsakan enligt RB inskränks uttryckligen till fall då fara är i dröjsmål. Genom förslaget bringas bestämmelserna i RB i närmare överensstämmelse med vad som gäller vid husrannsakan enligt polislagen (l984z387).

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna har tillstyrkt JK:s förslag eller lämnat förslaget utan erinran. Företrädarna för polisväsendet har dock motsatt sig en ändring med hänvisning till att möjligheterna att snabbt och effektivt ingripa med husrannsakan påtagligt försämras. om förslaget genomförs. RÅ och överåklagaren-vid åklagarmyndigheten i Stockholm anser att det inte har framkommit något som tyder på några sådana olägenheter från rättssäkerhetssynpunkt med nuvarande besluts- ordning att en ändring av bestämmelserna framstår som påkallad.

Skälen för mitt ställningstagande: Husrannsakan enligt RB används i samband med brottsutredning. medan husrannsakan enligt polislagen ' tillämpas vid förfaranden enligt viss förvaltningsrättslig lagstiftning. t.ex. omhändertagande enligt lagen (1981: 1243) om vård av missbrukare i vissa fall.

Beslut om husrannsakan enligt RB fattas enligt 28 kap. 4 _ö av undersök— ningsledaren. åklagaren eller rätten. I 59' finns bestämmelser som ger en polisman rätt att i vissa situationer själv besluta om husrannsakan. Enligt" dessa bestämmelser är så fallet "om åtgärden har till syfte att eftersöka den som skall gripas. anhållas eller häktas eller hämtas till förhör eller till inställelse vid rätten eller att .verkställa beslag av föremål. som på färsk gärning följts eller spårats. så ock eljest. då fara är i dröjsmål”.

• Sida 62
•  Original

Beslut om husrannsakan enligt polislagen fattas av polismyndigheten (205 andra stycket). Endast om det är fara i dröjsmål. får åtgärden vidtas utan ett sådant föregående beslut av polismyndigheten.

Före polislagens ikraftträdande tillämpades i stor utsträckning RB:s regler analogt när det var fråga om att vidta åtgärder för att säkerställa förvaltningsrättsliga omhändertaganden. Även om det inte stod klart att det förelåg fara i dröjsmål. ansågs således en polisman ha rätt att företa husrannsakan. om detta skedde för att söka efter någon som enligt myndig- hetsbeslut skulle omhändertas.

Det har sagts att bestämmelserna i 28 kap. 5 & RB inte skulle vara klara och entydiga utan ge utrymme för olika tolkningar i fråga om den enskilde polismännens rätt att själv fatta beslut (se prop. 1986/87:115 s. 31). Sålunda skulle enligt ett sätt att se på bestämmelserna en polisman alltid själv få besluta om personell husrannsakan. _medan beslutanderätten vid reell husrannsakan skulle vara begränsad till fall då fara är i dröjsmål. Enligt en annan uppfattning skulle en enskild polisman själv få fatta beslut om personell eller reell husrannsakan endast i speciella fall. Utom då fara är i dröjsmål skulle polismannen enligt denna tolkning själv få företa husrannsakan endast om en person eller en sak har följts eller spårats i samband med en färsk gärning.

I likhet med JK och remissinstanserna anserjag för min del att bestäm- melsen har följande innebörd. En polisman får företa husrannsakan utan förordnande som anges i 28 kap. 45 RB i tre fall. Det första fallet avser husrannsakan som har till syfte att eftersöka den som skall gripas. anhållas eller häktas eller hämtas till förhör eller till inställelse vid rätten. I det andra fallet skall husrannsakan ha till syfte att verkställa beslag av föremål som följts eller spårats på färsk gärning. Det tredje fallet gäller andra situationer då fara är i dröjsmål. DeSsa sistnämnda situationer kan gälla såväl eftersökande av personer som verkställande av beslag av föremål. dvs. såväl personell som reell husrannsakan.

Jag delar JK:s uppfattning att något förtydligande i lagtexten inte är påkallat med hänsyn till föregivna tolkningsproblem.

Jag övergår nu till frågan om beslutsordningen enligt 28 kap. 55 RB behöver ändras. Avgörande härför anser jag vara om nuvarande ordning ger tillräckliga rättssäkerhetsgarantier. Andra faktorer som kan ha betydel- se i sammanhanget är om bestämmelsen i praktiken har lett till tillämp- ningssvårigheter eller om praxis har utvecklats i olämplig riktning. JK har inte funnit något som tyder på att reglerna om polismans rätt att besluta om husrannsakan med stöd av RB har tillämpats på ett olämpligt sätt. Tvångsmedelskommittén har under sitt utredningsarbete inte funnit an— ledning att föreslå ändring på denna punkt. Jag kan inte heller peka på några direkta problem med tillämpningen. Mot bakgrund av det nu sagda finner jag att någon ändring av den nuvarande beslutsordningen inte är påkallad, även om det innebär att det också i fortsättningen kommer att finnas vissa skillnader mellan en polismans befogenhet att besluta om husrannsakan enligt RB och enligt polislagen. Med hänsyn till att de båda lagarna reglerar två olika områden behöver det sistnämnda emellertid inte ses som en nackdel.

• Sida 63
•  Original

Jag vill i detta sammanhang ta upp en annan fråga som har samband med 28 kap. 5 ä RB. Frågan rör i vad mån en polisman har rätt att utan förordnande företa husrannsakan i syfte att söka efter någon som skall kroppsvisiteras eller kroppsbesiktigas enligt RB. något som diskuteras såväl i det praktiska polisarbetet som vid polisutbildningen. Det har bl.a. ifrågasatts om man borde komplettera 28 kap. 5 Q' RB så att befogenheten att besluta om husrannsakan närmare korresponderar med bestämmelserna i 2 5 om i vilka fall husrannsakan får företas.

I samband med tillkomsten av polislagen utvidgades möjligheten enligt 28 kap. 25 RB att företa husrannsakan till att avse situationer när kroppsvisitation eller kroppsbesiktning skall utföras (prop. 1983/84:11]. JuU27. rskr. 331. SFS l9842388. jfr 19841722). Enligt den ordning som gällt dessförinnan fick sådan husrannsakan företas endast i syfte att söka efter den som skulle gripas. anhållas eller häktas eller hämtas till förhör eller till inställelse vid rätten.

Uppräkningen i 28 kap. Så RB av de syften för vilka en polisman får företa husrannsakan utan förordnande omfattar inte att söka efter någon som skall underkastas kroppsvisitation eller kroppsbesiktning.

Bakgrunden till ändringen i 29" var att det hade yppats viss tvekan huruvida personell husrannsakan får företas i syfte att genomföra kropps- besiktning. Vad saken i praktiken gällde var frågan om polisen under förföljande av en person som är misstänkt för rattfylleri fick t.ex. forcera dörren till en lägenhet dit den misstänkte tagit sin tillflykt. Enligt vad som uppgavs i lagstiftningsärendet förekom sådana ingripanden i det praktiska polisarbetet. varvid praxis och Zgå i den då gällande polisinstruktionen hade åberopats som stöd. Genom ändringen undanröjdes den tvekan som fanns om det befogade i en åtgärd av detta slag.

Frågan om att göra ett mot ändringen i 28 kap. 2 & svarande tilläggi 55 diskuterades inte i 1984 års lagstiftningsärende. Över huvud taget berördes inte frågan om polismans möjlighet att utan förordnande som sägs i 45 företa husrannsakan i det syfte som är aktuellt. Genom att lagrummet anger att en polisman alltid får företa husrannsakan när det föreligger fara i dröjsmål torde man emellertid kunna utgå från att en sådan rätt föreligger i de allra flesta av de situationer som ändringen i 28 kap. 2 ;; tar sikte på. Mot bakgrund härav anser jag att det inte finns något behov av att komplettera paragrafen med att däri uttryckligen ange att polisman får företa husrannsakan utan särskilt förordnande i dessa fall.

Mitt förslag: Enligt 27 kap. 7 & RB gäller för närvarande att vanliga tidsfrister för att väcka åtal när beslag har skett inte behöver tillämf pas vid beslag om mindre värden. Värdegränsen ändras från 2 000 kr till en tiondel av det basbelopp som gällde då beslaget verkställ— des. För år 1989 blir gränsen 2 790 kr.

• Sida 64
•  Original

Tvångsmedelskommitténs förslag innebär en höjning av värdegränsen till 3 000 kr.

Remissinstanserna: Endast ett fåtal har särskilt yttrat sig i denna fråga. RÅ tillstyrker förslaget men pekar samtidigt på att lagtexten inte ger någon ledning i fråga om skriftliga handlingar utan egentligt ekonomiskt värde. Andra företrädare för åklagarkaren anser att man kan slopa föreskriften om viss tid för åtals väckande. JO har förklarat sig inte ha något att erinra mot tvångsmedelskommitténs förslag.

Skälen för mitt förslag: 1 27 kap. 7 & RB finns regler om tid för väckande av åtal efter det att beslag har verkställts. Om beslaget beslutats av åklaga- ren utan medverkan av rätten. skall enligt andra stycket åtal väckas inom en månad. om inte den beslagtagna egendomens värde understiger 2 000 kr. Denna värdegräns höjdes den 1 januari 1987 från den dessförinnan gällande beloppsgränsen om 1 000 kr.

Värdegränsen om 1 000 kr infördes år 1974. Tidigare gällde enmånads- regeln oberoende av egendomens värde. Ändringen gjordes i syfte att minska arbetsbördan för polis. åklagare och domstolar (prop. 1974: 124 s. 67). Från polis- och åklagarhåll hävdades i samband med ändringen att enmånadsgränsen borde kunna slopas. RÅ ansåg i det sammanhanget att en värdegräns inte skulle kunna tillämpas på föremål som inte har något direkt ekonomiskt värde. t. ex. atfårshandlingar. ] förarbetena till ändring- en uttalade dåvarande departemcntschefen att åklagaren liksom för närva- rande bör vara skyldig att väcka talan inom den föreskrivna tiden eller att ansöka hos rätten om en förlängning av tiden. om beslaget rör föremål som inte har något direkt ekonomiskt värde. vilket bl.a. kan vara fallet med affärshandlingar. eller när det i övrigt kan råda tvekan om den föreskrivna åtalstiden skall gälla (5. 58).

Ändringen av Värdegränsen föranleddes av praktiska skäl. En regel infördes i 4 9" lagen (1986: 1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m. (förverkandelagen) som gav åklagaren generell rätt att besluta om förverkande i fråga om egendom under 2 000 kronors värde (se prop. 1986/87:6 s. 26 f).

För egen del anser jag inte att det framkommit tillräckligt starka skäl i detta lagstiftningsärende för att slopa enmånadsregeln. Det är en grundläg- gande rättssäkcrhetsprincip att brottmål där tvångsmedel tillgripits mot en privatperson eller dennes egendom prövas av domstol så snart som möj- ligt. Värdegränsen är ett avsteg från denna princip. Så länge Värdegränsen ligger på en förhållandevis låg nivå kan emellertid rättssäkerhetsintresset inte anses så framträdande att det tar över vinsterna från effektivitetssyn- punkt.

Effektivitetssynpunkterna kan dock enligt mitt förmenande tillgodoses i något större utsträckning än hittills utan att rättssäkerhetsintresset påver- kas i nämnvärd mån. Jag föreslår att Värdegränsen i stället för att vara fixerad till ett bestämt belopp knyts till basbeloppet. Fördelen härav är en automatisk koppling till utvecklingen av det allmänna prisläget. Motsva- rande ändring bör göras i 4 & förverkandelagen.

Främst med hänsyn till avgränsningsproblemen har jag. i likhet med tvångsmedelskommittén. stannat för att inte föreslå någon ändring i gäl-

• Sida 65
•  Original

lande ordning i' fråga om föremål som inte kan åsättas något direkt värde. I Prop. 1988/89: 124 sådant fall bör även i fortsättningen enmånadsregeln gälla.

3.8. Ikraftträdande

De föreslagna lagändringarna bör träda i kraft den 1 september 1989. Några övergångsbestämmelscr torde inte behövas.

5.2. Förslaget till lag om ändring i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål

J ,sf'

lfö/is'la stycket har gjorts vissa redaktionella och språkliga ändringar föran- ledda av den nya regleringen i 27 kap. RB om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning. För att möjliggöra att dessa tvångsmedel får till- gripas även för de brott enligt lä i förevarande lag som underskrider straffminimum enligt RB:s reglering har ett uttryckligt undantag gjorts från 27 kap. 18 & respektive 19 & RB.

De regler om hemlig teleövervakning som införs i RB täcker i princip in nuvarande reglering i andra stycket. som därför kan utgå. Även det nuva- rande tredje stycket blir överflödigt till följd av de nya reglerna i RB.

] det nya andra stycket. som motsvarar nuvarande fjärde stycket. har behållits möjligheten till interimistiska beslut. Befogenheten att fatta så- dant beslut har dock i förslaget förbehållits åklagaren. Reglerna har vidare ändrats redaktionellt och språkligt i enlighet med den nya terminologin i RB.

5.3. Förslaget till lag om ändring i lagen (1975: 1360) om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall

3 s*

Ändringen i.!ifirxra stycket är en konsekvens av den nya regleringen i RB om hemlig teleavlyssning. Ändringen får till följd att tvångsmedlet kan användas också för upptagning av annan telekommunikation än muntlig sådan (jfr specialmotiveringen till 24 kap. l8å RB och den allmänna motiveringen. avsnitt 3.3.2). Någon saklig ändring i övrigt är inte åsyftad. Ett par språkliga justeringar har gjorts.

4 AV

Som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.5.3) skall tillståndsti- den för hemlig teleavlyssning gälla högst en månad från dagen då beslut om tillstånd meddelades. Mot bakgrund av att regleringen i RB i denna del genom hänvisning i andra stycket gjorts tillämplig har särregleringcn i 'lömla Stycke! när det gäller hemlig teleavlyssning fått utgå.

] (un/ru .ru-"(ket har endast vissa språkliga och redaktionella ändringar gjorts.

J .é'

Paragrafensjörsla .vlycky. som innehåller regler om granskning och förstö- rande av upptagningar och uppteckningar från teleavlyssning. har ändrats i enlighet med vad som föreslagits i fråga om RB (se specialmotiveringen till 27 kap. 24 g”).

• Sida 71
•  Original

5.4. Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara m.m.

28 .f

De regler om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning som in- förts i RB täcker i princip in regleringen i nuvarande första stycket. som därför fått utgå.

Det nyajö'rsta stycket motsvarar nuvarande andra stycket. De ändringar som gjorts i detta stycke utgör i allt väsentligt följdändringar till reglering- en i RB om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning. Även ett par språkliga ändringar har gjorts.

5.5. Förslaget till lag om ändring i lagen (1986: 1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m.

4 &”

Förslaget ijörxta stycket är en konsekvens av att beloppsgränsen i 27 kap. 75 RB ändrats. Bakgrunden till förslaget har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.7.3).

5.6. Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980: 100) 16 kap. Ik"

Paragrafen. som innehåller vissa begränsningar när det gäller meddelarfri- heten. har ändrats redaktionellt med anledning av den nya terminologin när det gäller teleavlyssning. Vidare har hemlig teleövervakningjämställts med hemlig teleavlyssning i det hänseende som regleras i paragrafen.

2.1. Inledning

Utöver de frågor som föranleds av de till lagrådet remitterade förslagen vill jag i det här sammanhanget ta upp frågan om att ändra reglerna om tidsfristen för att hålla huvudförhandling i hovrätt i mål där den tilltalade är häktad. Fristen förkortades genom en lagändring som trädde i kraft den 12 april 1988. Hovrättspresidenterna har i en skrivelse till justitiedeparte- mentet den 15 november 1988 begärt en skyndsam lagändring av innebörd att fristen förlängs. Skrivelsen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 14.

Skrivelsen har remissbehandlats. Yttranden har avgetts av riksdagens ombudsmän. justitiekanslern. riksåklagaren. domstolsverkct. rikspolissty- relsen. Sveriges advokatsamfund. Sveriges domareförbund och Föreningen Sveriges åklagare.

Riksåklagaren har bifogat yttranden från överåklagaren i Malmö och överåklagarna vid regionåklagarmyndigheterna i Kalmar och Gävle.

Överåklagaren vid regionåklagarmyndigheten i Gävle har bifogat yttran- den från chef"såklagarna i Bollnäs. Hudiksvalls och Sandvikens åklagar- distrikt.

Reniissvaren finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (dnr 88—3960).

2.2. Föredragandens överväganden

Mitt förslag: En återgång sker till tidigare gällande regler. Det inne— bär att fristen för att hålla huvudförhandling i hovrätt i mål där den

tilltalade är häktad blir åtta — i stället för nuvarande sex — veckor från det att tingsrättens dom meddelades.

Hovrättspresidenternas förslag: Överensstämmer med mitt förslag. Al- ternativt har föreslagits att fristen bestäms till fyra veckor från det att överklagande skett.

Remissinstanserna: En bred majoritet tillstyrker att fristen förlängs. De allra flesta inom denna grupp förordar att fristen räknas från dagen för tingsrättens dom. inte från dagen för överklagandet. Kriminalvårdsstyrel- sen och Sveriges advokatsamfund avstyrker att gällande regler ändras.

Skälen för mitt förslag: Det är av flera skäl viktigt att brottmål handläggs utan onödiga dröjsmål. Inte minst har den tilltalade ett befogat intresse att ett åtal mot honom prövas inom rimlig tid. Detta intresse är av naturliga skäl särskilt starkt i de mål där den tilltalade är berövad friheten.

Det finns i RB flera regler som skall garantera snabb handläggning i sådana mål. Såvitt gäller hov-'rättsförfarandet finns bestämmelser av denna innebörd i 51 kap. 13 9" andra stycket. Där sägs att huvudförhandling i mål där den tilltalade är häktad som regel skall hållas inom två veckor från det att tiden för s.k. anslutningsvad gick ut. Det betyder att förhandlingen

• Sida 76
•  Original

måste hållas — dvs. påbörjas — inom sex veckor från det att tingsrättens dom meddelades. Det finns dock möjlighet att hålla förhandlingen senare. om det är nödvändigt på grund av att målet måste förberedas eller av andra skäl.

Den nu beskrivna ordningen trädde i kraft så sent som den 12 april 1988 (prop. 1986/87:112. JuU 1987/8817. rskr. 30. SFS 198711211 och 1988127). Tidigare gällde en tidsfrist om fyra veckor från det att tiden för anslutningsvad gick ut. dvs. åtta veckor från tingsrättens dom. Lagänd- ringen dikterades av intresset av att nedbringa tiden för den tilltalades vistelse i häkte i avvaktan på huvudförhandlingen i hovrätten (prop. s. 55).

Lagändringen genomfördes mot bl.a. hovrätternas avstyrkande: man menade att en förkortad tidsfrist för huvudförhandling i mål där den tilltalade är häktad skulle förrycka möjligheterna till planering av förhand- lingar i andra mål och medföra att handläggningen av dessa mål blev eftersatt.

Hovrättspresidenterna har nu — som jag nyss nämnde —— i en skrivelse till regeringen hemställt att fristen förlängs och därvid sammanfattningsvis anfört att det visat sig skapa avsevärda svårigheter att bereda målen med häktade utrymme inom den nya. kortare fristen. I många fall har fristen fått överskridas och i andra fall har redan utsatta mål fått ställas in. De skäl som kan åberopas för den nya fristen är enligt presidenterna inte så starka att de. väger tipp de obestridliga nackdelar som denna frist visat sig ha.

Vid remissbehandlingen har man i allmänhet instämt i hovrättspresi- denternas bedömning. Av de två remissinstanser som avstyrkt förslaget anför kriminalvårdsstyrelscn att trycket på häktesorganisationen skulle öka. om fristen förlängdes. medan Sveriges advokatsamfund menar att hovrätternas problem snarast bör lösas genom resursförstärkningar och rationaliseringar.

För min del vill jag till en början konstatera att den tilltalades intresse av att inte i onödan vara berövad friheten som häktad givetvis fortfarande gör sig starkt gällande. Tiden i häkte är normalt mycket påfrestande. inte minst med tanke på att det ännu inte är slutligt avgjort om åtalet skall bifallas och vilken påföljd som skall bestämmas. Från denna synpunkt är det angeläget att hux-'udtörhandlingen i hovrätten kommer till stånd så snabbt som möjligt.

Fristregler av den typ jag nyss redogjort för — och som syftar till att tillgodose den tilltalades intressen i det nu berörda hänseendet — måste självfallet alltid bestämmas efter en avvägning mot andra intressen. Till att börja med måste givetvis parterna få ett skäligt rådrum före huvudför- handlingen. Vidare måste hänsyn tas till andra åtaganden — kanske väl så viktiga — som åklagaren och försvararen har inom den närmaste framti- den. När det gäller hovrätternas egen situation är det självklart att det måste finnas någon gräns för i vilken mån handläggningen av andra mål kan sättas åt sidan. Presidentcrnas skrivelse och remissbehandlingen av den har visat att man vid 1988 års lagändring uppenbarligen underskatta- de de svårigheter i detta hänseende som en förkortad frist skulle medföra. Den nya ordningen har skapat problem som det nu är angeläget att snabbt komma till rätta med.

• Sida 77
•  Original

Det enda praktiskt godtagbara sättet att göra detta är enligt min mening att — som hovrättspresidenterna föreslagit och som i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen — förlänga fristen för när huvudförhandling skall hål- las. När man bedömer rimligheten av en förlängd frist utifrån den tilltalades intressen bör man. som jag ser det. fasta särskilt avseende vid den omstän- digheten att det är fråga om personer som av tingsrätten befunnits skyldiga till brott och dömts till påföljd av mer ingripande natur. en påföljd mot vilken tiden i häkte i allmänhet kan avräknas. Vidare skall pekas på att det är fråga om fall där tingsrätten funnit skäl föreligga för fortsatt frihetsberö- vande i avvaktan på att domen vinner laga kraft och att den tilltalade kan få tingsrättens bedömning i häktningsfrågan överprövad av hovrätten mycket snabbt efter överklagandet av domen — som regel påföljande dag. Det kan därför inte anses oskäligt att man något förlänger fristen för huvudförhand- ling föratt därigenom tillgodose intresset av att handläggningen av andra mål inte blir lidande i alltför stor utsträckning. Även med en förlängd frist är det naturligtvis hovrättens skyldighet att inom ramen för fristen så långt möjligt tillgodose den tilltalades intressen. dvs. se till att förhandlingen hålls så snart som det är praktiskt möjligt.

I fråga om belastningen på häktesorganisationen vill jag säga att det visserligen är självklart att en reform medför något längre häktningstider i ett mindre antal fall. men att det — vilket även framgår av kriminalvårds- styrelsens eget yttrande — inte är fråga om annat än i sammanhanget marginella ökningar. Det som nu diskuteras är för övrigt inte annat än att ändra en regel som gällt under mindre än ett år och närma sig den ordning som gällde under de senaste 40 åren dessförinnan. Den ökade belastningen på häktesorganisationen utgör därför inte något avgörande skäl mot en ändring.

När det sedan gäller frågan om man bör helt gå tillbaka till den tidigare gällande ordningen — en frist om åtta veckor från tingsrättens dom — eller införa en frist som utgår från tiden för det faktiska överklagandet kan det senare alternativet vid första påseende synas bestickande. Den tilltalade kan då genom ett snabbt överklagande själv påverka fristens längd. och de särskilda problem som nu uppkommer när tingsrättens dom överklagas i sista stund blir mindre. Emellertid är en sådan ordning också behäftad med olägenheter. För det första uppmuntrar den till omedelbara och kanske mindre väl övervägda överklaganden. vilket kan medföra nack- delar såväl för parterna som för hovrätten. För det andra medför regeln betydande praktiska problem. bl. a. i det vanliga fallet att det är flera tilltalade i samma mål. som överklagar vid skilda tidpunkter. Mot den bakgrunden anser jag _ med instämmande i vad som uttalades i det tidigare lagstiftningsärendet (prop. l986/872112 s. 55) — övervägande skäl tala för att fristen knyts till en i förväg bestämd tidpunkt. nämligen fristen för överklagande av tingsrättens dom. Jag förordar alltså. i likhet med en stor majoritet av remissinstanserna. att den ordning som gällde före den 12 april 1988 nu återinförs.

Med anledning av det anförda har inom justitiedepartementet upprät- tats förslag till ändringi 5l kap. l3 & andra stycket RB. Förslaget innebär

• Sida 78
•  Original

tekniskt sett endast en mindre ändring i lagtexten och — bortsett från ett par språkliga justeringar — en återgång till paragrafens tidigare lydelse. Med hänsyn till ärendets brådskande'karaktär anser jag att lagrådets hö- rande över förslaget kan underlåtas.