Skadeståndsanspråk mot staten med anledning av Polismyndighetens beslut om kroppsvisitation och husrannsakan i fordon

Justitiekanslern konstaterar att sökandens rättigheter enligt 2 kap. 6 § regeringsformen och artikel 8 i Europakonventionen har överträtts genom polisens beslut om kroppsvisitation och husrannsakan. Justitiekanslern avslår dock sökandens skadeståndsanspråk.

Ärendet

Bakgrund

I augusti 2025 stoppades sökanden av en polispatrull när han framförde en bil i Stockholm. Vid ingripandet kroppsvisiterades sökanden och det genomfördes också en husrannsakan av hans bil.

På platsen begärde sökanden att få del av protokollet över kroppsvisitationen och husrannsakan, men fick då besked om att handlingarna skulle upprättas när polispatrullen kom tillbaka till polisstationen och att sökanden då kunde begära ut handlingarna. Några dagar senare begärde sökanden återigen att få del av dessa handlingar, andra eventuella anteckningar samt inspelningarna från polisernas kroppskameror. Två veckor därefter lämnades protokollet ut av Polismyndigheten med vissa uppgifter maskerade med hänvisning till sekretess. Sökanden fick samtidigt besked om att det inte fanns några inspelningar från polisernas kroppskameror från tillfället. Begäran m.m. Sökanden har, som Justitiekanslern uppfattat honom, begärt skadestånd med ett ospecificerat belopp. Till grund för begäran har sökanden gjort gällande i huvudsak följande. Han stoppades av en polispatrull, fick genomföra ett utandningsprov och blev föremål för kroppsvisitation och husrannsakan i sitt fordon, allt utan att det förelåg någon brottsmisstanke. Därutöver har Polismyndigheten brustit i sina skyldigheter att hantera hans begäran om att få del av allmänna handlingar. Polismyndigheten har yttrat sig över anspråket. Rättsliga utgångspunkter Allmänt om statens skadeståndsansvar m.m. Staten ska utge skadestånd för bl.a. kränkning om skada uppkommit till följd av att den skadelidandes rättigheter grundläggande fri- och rättigheter enligt 2 kap. regeringsformen eller Europakonventionen har kränkts. Skadestånd ska dock endast betalas i den utsträckning det är nödvändigt för att gottgöra överträdelsen. (Se 3 kap. 4 § skadeståndslagen, 1972:207.) Att det har förekommit något som i och för sig kan vara skadeståndsgrundande är inte tillräckligt för att ersättning ska ges ut. Det krävs också att den som begär ersättning kan styrka att det inträffade har orsakat en skada och hur stor skadan är. Av 2 kap. 6 § regeringsformen följer bl.a. att var och en gentemot det allmänna är skyddad mot kroppsvisitation, husrannsakan och liknande intrång. Begränsningar av denna rättighet får, enligt 2 kap. 20 och 21 §§ regeringsformen, endast göras genom lag för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den, åtgärden ska med andra ord vara proportionerlig i förhållande till sitt syfte. Enligt artikel 8.1 Europakonventionen har var och en rätt till respekt för bl.a. sitt privatliv. Rätten får enligt artikel 8.2 inte inskränkas annat än med stöd av lag. Den vidtagna åtgärden måste även vara nödvändig i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till något av vissa närmare angivna legitima intressen, bl.a. intresset av att förebygga brott. Detta innebär ett krav på att åtgärden ska vara proportionerlig. Polisens rätt att genomföra olika typer av kontroller m.m. Av 2 § polislagen (1984:387) framgår att polisen bl.a. har till uppgift att förebygga, förhindra och upptäcka brottslig verksamhet samt att utreda och beivra brott som hör under allmänt åtal. I 8 § föreskrivs vissa allmänna principer för polisingripanden. Bestämmelsen är bl.a. avsedd att utgöra ett allmänt bemyndigande för polisen att vidta åtgärder som är försvarliga för att fullgöra dess uppgifter, så länge det inte är fråga om att begränsa en grundlagsskyddad rättighet eller vidta åtgärder i strid med någon specialreglering (se prop. 1983/84:111 s. 78 samt prop. 1996/97:175 s. 19). En polis får stoppa ett fordon om det finns anledning att anta att någon som färdas i fordonet har gjort sig skyldig till brott, om det av någon annan anledning behövs för att ingripa mot någon som färdas i fordonet, om det behövs för att genomföra husrannsakan i fordonet samt om det behövs för att kontrollera fordonets förare (22 § polislagen.) Enligt 19 § andra stycket polislagen får en polisman besluta om kroppsvisitation i den utsträckning det behövs för att söka efter vapen eller andra farliga föremål som är ägnade att användas vid brott mot liv eller hälsa, om det med hänsyn till omständigheterna kan antas att ett sådant föremål kan förverkas enligt 36 kap. 12 § brottsbalken. Vidare får en polisman enligt 20 a § polislagen genomsöka ett fordon i den utsträckning det behövs för att söka efter sådana föremål, om det med hänsyn till omständigheterna kan antas att ett sådant föremål kan påträffas och förverkas enligt 36 kap. 12 § brottsbalken. För att vidta en sådan åtgärd enligt 19 andra stycket § eller 20 a § polislagen som det nu är fråga måste alltså omständigheterna vara sådana att det kan antas att ett vapen kan förklaras förverkat enligt 36 kap. 12 § brottsbalken. För att så ska vara fallet krävs det att det finns en typiskt sett stor risk för att vapnet kommer till brottslig användning. Att det inom ett visst område eller på en viss plats förekommer upprepad allvarlig våldsanvändning kan ha stor betydelse vid en bedömning av om situationen är sådan att risken typiskt sett framstår som stor för att ett vapen eller andra farliga föremål ska komma till användning vid våldsbrott. Även andra omständigheter, t.ex. den berörda personens anknytning till aktuella grupperingar eller delaktighet i tidigare uppgörelser, kan i det enskilda fallet medföra en förhöjd risknivå. De omständigheter som läggs till grund för bedömningen måste dock vara av ett konkret slag och får inte vara allmänt hållna. (Se prop. 1986/87:115 s. 11 f. och prop. 2005/06:113 s. 62 f., samt JO 2020/21 s. 395 och s. 406.) Såvitt särskilt gäller bestämmelsen om husrannsakan i fordon i 20 a § krävs det också att polisen kan peka på någon konkret omständighet som ger objektivt stöd för ett antagande att vapen kan komma att påträffas (se Munck och Sverne Arvill, Polislagen – En kommentar, JUNO Version 16, kommentaren till 20 a §). Utlämnande av allmänna handlingar En handling är allmän om den förvaras hos en myndighet och är att anse som upprättad. En allmän handling som får lämnas ut ska på begäran genast eller så snart det är möjligt tillhandahållas den som önskar ta del av handlingen. Myndigheten ska behandla en sådan begäran skyndsamt. Besked i en utlämnandefråga bör normalt lämnas samma dag som begäran har gjorts. Någon eller några dagars fördröjning kan dock godtas om en sådan fördröjning är nödvändig för att myndigheten ska kunna göra en sekretessprövning. (Se 2 kap. 4 och 15 §§ tryckfrihetsförordningen samt t.ex. Justitiekanslerns beslut den 2 september 2026 i dnr 2024/4729). Justitiekanslerns bedömning Polispatrullens ingripande Av utredningen i ärendet framgår att sökanden vid det aktuella tillfället stoppades av en polispatrull på Hornsgatan i Stockholm och att han där blev föremål för kroppsvisitation och husrannsakan i sin bil. Som skäl för dessa åtgärder har det i protokollet från ingripandet angetts att sökanden och bilen kunde kopplas till den pågående gängkonflikten i Södertälje och att det därför kunde antas att det fanns vapen eller andra farliga föremål i fordonet. I protokollet har också angetts att sökanden svarade avvikande på frågor och att han setts tillsammans med ett annat fordon på Hornsgatan som upplevdes avvikande. Kroppsvisitation och husrannsakan i fordon är tvångsmedel som i och för sig utgör ingrepp i en persons rätt till kroppslig integritet och privatliv enligt regeringsformen och Europakonventionen. Som redovisats ovan finns det dock som utgångspunkt lagstöd för dessa åtgärder. Beträffande det aktuella ingripandet kan det också konstateras att detta synes haft ett legitimt syfte, nämligen att förebygga brott. Frågan är därför om det i övrigt funnits lagliga förutsättningar för ingripandet, dvs. om det var motiverat i detta specifika fall. Enligt Justitiekanslern framstår de skäl som angetts i protokollet från ingripandet som relativt allmänt hållna. Att sökanden t.ex. svarade avvikande på frågor ger inte ett särskilt starkt stöd för antagandet att polisen vid en närmare kontroll skulle påträffa sådana föremål som kunde förverkas enligt 36 kap. 12 § brottsbalken. Därtill har den gängkonflikt som angetts som grund för ingripandet varit lokaliserad till en annan stad flera mil från den plats där ingripandet skedde. Det förhållandet att sökanden setts tillsammans med ett annat fordon, som upplevts som avvikande, kan vidare inte anses utgöra någon sådan konkret omständighet som krävs enligt de ovan angivna bestämmelserna. Inte heller kan dessa omständigheter tagna tillsammans ge ett sådant stöd för åtgärderna. Mot denna bakgrund anser Justitiekanslern att det inte har funnits tillräckliga konkreta omständigheter för att motivera besluten om kroppsvisitation och husrannsakan. De rättsliga förutsättningarna för besluten har således inte varit uppfyllda och besluten har därför saknat laglig grund. Sökandens rättigheter enligt regeringsformen och Europakonventionen har därmed överträtts. Frågan är då om sökanden har rätt till skadestånd för den ideella skada han lidit till följd av överträdelsen (se 3 kap. 4 § skadeståndslagen). Vid prövningen ska göras en helhetsbedömning av överträdelsens art och omständigheterna i övrigt (se 5 kap. 8 § skadeståndslagen). I praxis har det ansetts att en rätt till ersättning förutsätter att skadan är av viss storleksordning (se ”Den långsamma tingsrätten” NJA 2012 s. 211 I, ”Kezban” NJA 2013 s. 842 och prop. 2017/18:7 s. 66). Vid mindre allvarliga ideella skador kan det vara en tillräcklig gottgörelse att överträdelsen erkänns. Med beaktande av omständigheterna i ärendet – särskilt att det rört sig om ett kortvarigt ingrepp vid ett enskilt tillfälle – och med hänsyn till Justitiekanslerns praxis i liknande frågor anser Justitiekanslern i detta fall att ett konstaterande av överträdelsen utgör en tillräcklig gottgörelse (se t.ex. Justitiekanslerns beslut den 8 juni 2026 i dnr 2024/2805 och 25 juni 2026 i dnr 2025/3786). Sökanden har alltså inte rätt till skadestånd till följd av Polismyndighetens beslut om kroppsvisitation och husrannsakan. Avslutningsvis konstaterar Justitiekanslern att det i övrigt inte har framkommit att polispatrullen agerat felaktigt i något avseende. Vad särskilt gäller sökandens påstående om att han vid ingripandet fick göra ett utandningsprov får en polisman under vissa förutsättningar besluta om en sådan åtgärd, även utan misstanke om brott (se 2 § lagen, 1976:1090, om utandningsprov). Sökanden har alltså inte heller rätt till skadestånd till följd av polispatrullens agerande i övrigt. Sökandens begäran om att ta del av allmänna handlingar Polismyndigheten har i sitt yttrande anfört att något protokoll inte fanns tillgängligt vid tidpunkten för sökandens begäran och han därför ombads att framställa sin begäran till polisen vid ett senare tillfälle när ett protokoll hade hunnits upprättas. Justitiekanslern instämmer i myndighetens slutsats om att det därför inte förekommit något fel när sökanden i samband med ingripandet mot honom inte fick del av begärda handlingar. Vad därefter gäller sökandens senare begäran om att ta del av vissa handlingar har handläggningen, som Polismyndigheten konstaterat, inte skett med föreskriven skyndsamhet. Det har dock inte framkommit att sökanden lidit någon skada till följd av detta. Han har därför inte rätt till skadestånd i denna del.