Prop. 1996/97:175
Ändringar i polislagen m.m.
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 26 juni 1997
Margot Wallström
Björn von Sydow (Justitiedepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås vissa ändringar i polislagen (1984:387). Det huvudsakliga syftet med förslagen är att öka polisens möjligheter att ingripa i förebyggande syfte vid störningar av den allmänna ordningen eller säkerheten.
För att underlätta för polisen att ingripa vid större evenemang av olika slag föreslås att polisen skall få rätt att avlägsna deltagare i en folksamling om folksamlingen genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna. Polisen föreslås också få rätt att spärra av eller på annat sätt förbjuda tillträde till ett visst område eller utrymme i samband med allvarliga störningar av den allmänna ordningen eller säkerheten, eller vid risk för sådana störningar. Under samma förutsättningar föreslås polisen även kunna anvisa deltagarna i en folksamling att följa en viss väg.
I propositionen behandlas också polisens rätt att ta i förvar den som omhändertagits med stöd av bestämmelserna i polislagen och vissa andra författningar. Det föreslås även en uttrycklig reglering av polismyndighets rätt att häva beslut om gripande för vissa fall. En lagreglering föreslås vidare av rätten att stoppa fordon och att använda fängsel samt av polisens dokumentation över ingripanden av olika slag. Slutligen föreslås att polisen, på samma sätt som redan gäller för tullen, under vissa förutsättningar skall ha rätt att få del av ett transportföretags passagerarlistor.
Sammanfattning av Polisrättsutredningens delbetänkande (SOU 1993:60)
Polislagstiftningens förhållande till Sveriges konventionsåtaganden
Utredningen har haft i uppdrag att analysera den svenska polislagstiftningens förhållande till de internationella konventionerna om mänskliga rättigheter. Analysen har koncentrerats till reglerna i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen). Utredningen har funnit att den svenska polislagstiftningen med vissa undantag är väl anpassad till konventionens krav. Undantagen utgörs framför allt av bestämmelserna om tillfälliga omhändertaganden.
För att man skall kunna bedöma om dessa regler är konventionsenliga eller ej är det nödvändigt att först ta ställning till om tillfälliga omhändertaganden innefattar frihetsberövanden i Europakonventionens mening eller endast mindre ingripande inskränkningar i den personliga rörelsefriheten. Europakonventionen innehåller bestämmelser som tar sikte på båda dessa former av inskränkningar i den personliga rörelsefriheten, men skyddet mot frihetsberövanden är betydligt starkare än skyddet mot andra frihetsinskränkningar. Eftersom varje frihetsberövande utgör ett undantag från den grundläggande principen att ”envar har rätt till frihet och personlig säkerhet” innehåller konventionen en uttömmande uppräkning av sådana fall då ingripanden får förekomma 9. Enligt konventionen får således ingen berövas sin frihet utom i följande fall och i den ordning som lagen föreskriver:
a) då någon är lagligen berövad sin frihet efter fällande dom av vederbörlig domstol;
b) då någon lagligen är arresterad eller eljest berövad sin frihet antingen med anledning av att han underlåtit att uppfylla domstols lagligen givna föreläggande eller i ändamål att uppnå fullgörande av någon i lag föreskriven skyldighet;
c) då någon lagligen är arresterad eller eljest berövad sin frihet för att ställas inför vederbörlig rättslig myndighet såsom skäligen misstänkt för att ha förövat brott, eller när det skäligen anses nödvändigt för att förhindra honom att begå brott eller att undkomma efter att ha gjort detta;
d) då en underårig i laga ordning är berövad sin frihet för att undergå skyddsuppfostran eller för att inställas inför vederbörlig rättslig myndighet;
e) då någon lagligen är berövad sin frihet till förhindrande av spridning av smittosam sjukdom eller emedan han är sinnessjuk, alkoholist, hemfallen åt missbruk av droger eller lösdrivare;
f) då någon är lagligen arresterad eller eljest berövad sin frihet till förhindrande av att han obehörigen inkommer i
Artikel 5:1 i Europakonventionen.
landet eller som ett led i förfarande för hans utvisning eller utlämnande.
Rätten att röra sig fritt får enligt konventionen
...icke underkastas andra inskränkningar än sådana som äro angivna i lag och i ett demokratiskt samhälle nödvändiga med hänsyn till statens säkerhet eller den allmänna säkerheten, för upprätthållande av den allmänna ordningen och förhindrande av brott, för hälsovården samt för skyddande av sedligheten eller av annans fri- och rättighete r10.
Konventionen har således gett staterna förhållandevis stor frihet att bedöma när det är nödvändigt att företa inskränkningar i rörelsefriheten.
Var gränsen går mellan frihetsberövanden och andra mindre ingripande inskränkningar i rörelsefriheten kan man emellertid inte avgöra generellt. Det får i stället bedömas med utgångspunkt från omständigheterna i det enskilda fallet. Utredningen har med ledning av ett antal domar från Europadomstolen kommit fram till att ett ingripande som leder till att någon tas i förvar i polisarrest eller på annat sätt hålls inspärrad i ett begränsat utrymme, oavsett övriga omständigheter, måste anses utgöra ett frihetsberövande. Varaktigheten av ett ingripande har också betydelse för bedömningen av om det är fråga om ett frihetsberövande eller ej. Att en kortare stund hålla kvar någon på en plats utgör i sig sannolikt inte mer än en mindre inskränkning i rörelsefriheten. Ju längre den mot vilken ingripandet riktar sig är tvungen att stanna kvar, desto mer kommer ingripandet emellertid att närma sig ett frihetsberövande. Utsträckningen i tiden torde dock knappast ensamt vara avgörande för frågan om ingripandet utgör ett frihetsberövande eller ej. Dessutom måste man ta hänsyn till vilket slags åtgärd det är fråga om, mot vem åtgärden riktar sig och i vilket syfte den företas.
Utredningen anser, med hänsyn till vad som har anförts ovan, att polisens åtgärd att avlägsna en person från en plats som regel inte kan anses innefatta ett frihetsberövande. Det gäller oavsett vart polisen för den som skall avlägsnas, exempelvis till hans bostad eller till ett sjukhus. Detsamma skulle enligt utredningens uppfattning gälla om polisen hade befogenhet att avlägsna någon genom att ta med honom till en polisstation. Det måste dock uppmärksammas att ett sådant avlägsnande inte skulle kunna förenas med befogenhet att med tvång hålla kvar personen ifråga på polisstationen, eftersom det i så fall skulle bli frågan om ett frihetsberövande.
Utredningen anser således att avlägsnanden i normala fall endast utgör sådana mindre ingripande inskränkningar i rörelsefriheten som inte innefattar frihetsberövanden. I denna del finns det inget att invända mot bestämmelsen i 13 § polislagen. Utredningen anser dock att begreppet
Artikel 2 i fjärde tilläggsprotokollet till Europakonventionen.
avlägsnande bör utvidgas så att det fortsättningsvis sammanfaller med vad som enligt konventionen utgör andra inskränkningar i rörelsefriheten än frihetsberövanden.
Till skillnad från vad som gäller avlägsnanden har utredningen kommit fram till att omhändertaganden enligt 13 § polislagen måste anses utgöra frihetsberövanden i Europakonventionens mening. Det är framför allt den omständigheten att den omhändertagne kan tas i förvar i arrest som talar för att omhändertaganden innefattar frihets-berövanden. Vad som skulle kunna tala för en annan slutsats är att ett omhändertagande enligt 13 § polislagen har så kort varaktighet. Mot bakgrund av Europadomstolens praxis anser utredningen dock att den omständigheten att det är fråga om förhållandevis kort tid inte kan uppväga de övriga omständigheter som ger omhändertagandet karaktär av ett frihetsberövande.
För att omhändertaganden enligt 13 § polislagen skall vara konventionsenliga fordras att de överensstämmer med något av de fall som räknas upp i artikel 5 i Europakonventionen. Omhändertagande av den som stör eller hotar att störa den allmänna ordningen passar emellertid inte in under någon av de sex punkterna i artikel 5:1 och strider därför mot konventionen. Utredningen kommer därefter till frågan om konventionsenligheten av omhändertaganden i syfte att avvärja straffbelagd handling. Den artikel som ligger närmast till hands att åberopa är 5:1:c. Syftet med ett omhändertagande enligt 13 § polislagen är dock inte att ställa den frihetsberövade inför domstol inom ramen för ett straffprocessuellt förfarande vilket, enligt vad Europadomstolen har uttalat, fordras för att artikel 5:1:c skall vara tillämplig. De andra punkterna i artikel 5:1 täcker inte heller sådana frihetsberövanden som det här är fråga om. Omhändertaganden i syfte att avvärja straffbelagd handling strider därmed också mot konventionen. Mot bakgrund av det anförda föreslår utredningen att bestämmelsen om tillfälligt omhändertagande i syfte att upprätthålla ordningen eller avvärja straffbelagd handling tas bort. Frågan är om befogenheten att företa sådana ingripanden behöver ersättas med någon annan befogenhet. För att kunna ta ställning till det måste man först avgöra vilka alternativ polisen redan enligt gällande rätt har till sitt förfogande.
Utredningens förslag innebär att polisen alltjämt skulle ha befogenhet att med stöd av 13 § polislagen avlägsna den som stör eller hotar att störa den allmänna ordningen eller som gör sig skyldig till brott. Begreppet avlägsna används här i den bemärkelse som utredningen ovan har redogjort för, vilket skulle innebära att polisen skulle kunna avlägsna någon en ganska lång sträcka genom att exempelvis köra honom hem eller genom att ta med honom till polisstationen, där han enligt utredningens förslag också
skall kunna förhöras. Han skulle dock inte få hållas kvar utöver vad som krävs för förhöret och inte sättas in i arrest.
I vissa fall då polisen i dag tillämpar 13 § polislagen kan också rättegångsbalkens regler tillämpas. Den som har gjort sig skyldig till brott kan exempelvis tas med till polisstationen för förhör. Han får dock inte tas i förvar i arrest. Det är bara om den misstänkte grips med stöd av reglerna i 24 kap. rättegångsbalken som polisen kan ta honom i förvar. Bestämmelserna om gripande, anhållande och häktning är emellertid sällan tillämpliga i de situationer då 13 § polislagen tillämpas. Av dokumentationen över omhändertaganden framgår visserligen att många omhändertagna har gjort sig skyldiga till brott, men det synes ofta vara fråga om så lindriga brott att de straffprocessuella tvångsmedlen inte kan användas. I vissa situationer behöver polisen dock ha befogenhet att hålla kvar t.ex. den som har stört ordningen genom att göra sig skyldig till ett förhållandevis lindrigt brott och, som en sista utväg, också ta honom i förvar i arrest. Polisen behöver därför utökade befogenheter att företa frihetsberövanden i de situationer då omhändertaganden med stöd av 13 § polislagen enligt nu gällande rätt är nödvändiga. För att sådana frihetsberövanden inte skall komma i strid med konventionens regler bör de inordnas i det straffprocessuella systemet.
Enligt utredningens mening är den lämpligaste lösningen att de rättsliga möjligheterna till häktning utvidgas, vilket innefattar en motsvarande utökning av polisens befogenheter att frihetsberöva den misstänkte genom att gripa honom. Utredningen föreslår därför en ny bestämmelse i rättegångsbalken om häktning för vissa brott som har typiskt ordningsstörande karaktär, oavsett vilken påföljd som kan följa på brottet. De brott som omfattas av den föreslagna bestämmelsen är misshandel, olaga hot, hemfridsbrott, olaga intrång, överträdelse av besöksförbud, ofredande, skadegörelse, upplopp, våldsamt upplopp, ohörsamhet mot ordningsmakten, störande av förrättning eller av allmän sammankomst, uppvigling samt våld eller hot mot tjänsteman.
Avsikten med en utvidgad möjlighet att gripa, anhålla och häkta den som kan misstänkas för ett mindre allvarligt brott är att den i vissa situationer skall kunna ersätta polisens nuvarande befogenhet att omhänderta en person enligt 13 § polislagen. Ett frihetsberövande med stöd av denna bestämmelse syftar som regel till att omedelbart avbryta ett ordningsstörande uppträdande eller en brottslig gärning. Utredningen föreslår därför att frihetsberövande med anledning av ett tämligen lindrigt brott skall få förekomma endast om det är oundgängligen nödvändigt för att avbryta pågående brottslig verksamhet. Så snart det inte finns någon beaktansvärd risk för att den misstänkte omedelbart skall återuppta sin brottsliga verksamhet skall
han således friges. Med hänsyn till syftet med den föreslagna regeln bör det dessutom finnas en absolut gräns inom vilken den frihetsberövade under alla förhållanden måste friges. En lämplig gräns är 72 timmar från det att frihetsberövandet inleddes.
Utredningen föreslår att bestämmelsen om häktning i syfte att avbryta pågående brottslig verksamhet skall kunna tillämpas även då någon på sannolika skäl är misstänkt för ett brott för vilket är föreskrivet fängelse ett år eller mer, om förutsättningarna för häktning i övrigt är uppfyllda enligt vad som sägs i 1 § tredje och fjärde styckena.
Det kan naturligtvis synas som om en anpassning till Europakonventionen på det sätt som utredningen nyss har föreslagit leder till mer omfattande och allvarliga inskränkningar i medborgarnas fri- och rättigheter än vad som är fallet enligt dagens lagstiftning. Utredningen är emellertid av den uppfattningen att det i praktiken inte kommer att innebära någon förändring till nackdel för medborgarna. Antalet ingripanden som resulterar i förvaring i arrest kommer i stället sannolikt att minska eftersom fall då någon stör ordningen utan att göra sig skyldig till brott, liksom fall då det endast föreligger risk för ordningsstörning eller brott, över huvud taget inte längre kommer att kunna leda till frihetsberövande i konventionens mening. Proportionalitetsprincipen medför vidare att de brott som har räknats upp i bestämmelsen långt ifrån alltid kommer att föranleda frihetsberövande. Även om utredningen har föreslagit en maximal varaktighet av frihetsberövandet om 72 timmar, förutsätter utredningen att den fulla tiden kommer att utnyttjas bara i undantagsfall. Med hänsyn till att omhändertaganden med stöd av 13 § polislagen oftast inte ens varar de tillåtna sex timmarna, torde man i stället kunna utgå från att det som regel inte finns behov av längre frihetsberövanden. Häktningsframställningar kommer därför troligen att höra till undantagen, åtminstone om det är fråga om något av de särskilt uppräknade lindriga brotten.
Utredningens förslag medför att det inte längre blir möjligt att frihetsberöva den som endast utgör en fara för eller stör den allmänna ordningen, utan att samtidigt göra sig skyldig till brott. Även om det nu aktuella förslaget medför att frihetsberövanden i dessa situationer är uteslutna, innebär det inte att polisen skulle sakna möjlighet att ingripa. Som utredningen tidigare har redogjort för innefattar förslaget också att polisen fortfarande skall kunna avlägsna den som stör ordningen eller står i begrepp att begå brott. Med hänsyn till de åtgärder som bör kunna rymmas inom begreppet avlägsna kommer polisen enligt utredningens uppfattning att alltjämt ha tillräckliga befogenheter för att kunna upprätthålla ordningen och förhindra brott.
Det bör påpekas att utredningens förslag medför minskade möjligheter att frihetsberöva barn under femton år eftersom rättegångsbalkens regler inte är tillämpliga beträffande dessa. Det finns dock flera andra bestämmelser som ger polisen särskild befogenhet att ingripa mot barn. Befogenheten att avlägsna ett barn från en plats torde rymma befogenhet att också köra barnet hem till sina föräldrar eller, om det är lämpligare, att ta med barnet till polisstationen för att polisen där skall kunna ta kontakt med föräldrarna. Det finns även bestämmelser om ingripanden mot barn och unga som innefattar frihetsberövanden i Europakonventionens mening. En del av dessa regler stämmer mindre väl överens med konventionens regler. För att anpassa dem till konventionen föreslår utredningen bl.a. en ändring i 16 § lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Paragrafen ger envar befogenhet att gripa ett barn som före femton års ålder har begått ett brott på vilket fängelse kan följa. Utredningen föreslår att bestämmelsen ändras så att den fortsättningsvis inte ger stöd för att ta ett sådant barn i förvar i arrest. Inte heller bestämmelsen i 12 § polislagen om tillfälligt omhändertagande av den som är under arton år, bör kunna ge stöd för att ta ett barn i förvar i arrest. Befogenheten att omhänderta ett barn enligt 12 § polislagen föreslås därför ersatt med en befogenhet att avlägsna barnet.
Regeln i 14 § polislagen om omhändertagande för identifiering har också visat sig utgöra ett problem i förhållande till Europakonventionen. 14 § polislagen ger polisen behörighet att i vissa situationer omhänderta okända personer för identifiering, under förutsättning att det bl.a. finns särskild anledning att anta att den okände är efterspanad eller efterlyst och skall berövas friheten vid anträffandet. För att ett frihetsberövande av någon som inte lämnar uppgift om sin identitet skall kunna godtas med hänsyn till konventionen, måste det finnas en motsvarande skyldighet för honom att identifiera sig. Någon sådan i lag föreskriven skyldighet finns dock inte. Utredningen föreslår att det införs en korresponderande bestämmelse dels om polismans befogenhet att, under de förhållanden som anges i 14 § polislagen, begära upplysningar om en persons identitet, dels om skyldighet för den som blir tillfrågad om sin identitet att lämna sådana upplysningar.
Även vissa andra av utredningens förslag är närmast föranledda av de krav som Europakonventionen ställer. Utredningen föreslår bl.a. en uttrycklig bestämmelse om förutsättningarna för att den som har omhändertagits enligt polislagen skall få tas i förvar i arrest. En motsvarande bestämmelse föreslås införd i lagen om omhändertagande av berusade personer m.m. Utredningen föreslår också att bestämmelsen i rättegångsbalken om förvarstagande av gripna modifieras. Eftersom den som är frihetsberövad skall
friges så snart skälen för frihetsberövandet har upphört, föreslår utredningen dessutom en uttrycklig bestämmelse om att polisen för vissa fall skall ges en uttrycklig befogenhet att häva beslut om gripande.
Åtgärder vid större evenemang m.m.
Utredningen har haft till uppgift att också göra en allmän och heltäckande översyn av insatser från polisens sida i samband med speciella händelser av olika slag. I samband med sådana insatser tillämpas ofta reglerna i 16 kap. brottsbalken om upplopp och ohörsamhet mot ordningsmakten, vilka förutsätter att polisen har befogenhet att meddela befallningar för ordningens upprätthållande. Några regler om förutsättningarna för att sådana befallningar skall få meddelas finns dock inte. Enligt utredningens mening är det inte rimligt att befallningsrätten härleds ur bestämmelserna i brottsbalken, vilka är riktade till allmänheten. För att ge polisen uttryckligt stöd för befogenheten att meddela skingringsbefallningar och andra befallningar föreslår utredningen därför att en bestämmelse om befallningsrätten införs i polislagen.
Utredningen anser också att det bör föras in regler i polislagen om polisens befogenheter att ingripa mot ordningsstörande folksamlingar. Dessa regler avses ge polisen befogenhet att avlägsna den som deltar i en folksamling som stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för ordningen. Till skillnad från vad som nu gäller enligt 13 § polislagen förutsätter inte den föreslagna bestämmelsen att var och en som avlägsnas har bidragit till ordningsstörningen eller utgör en fara för ordningen. I stället föreslås det vara tillräckligt att folksamlingen som sådan är ordningsstörande och att den som avlägsnas kan betraktas som deltagare i folksamlingen.
I samband med sådana speciella händelser som avses i direktiven kan det också bli fråga om att tillämpa reglerna om upplösning av allmän sammankomst eller offentlig tillställning. Det saknas emellertid regler för hur polisen skall ingripa för att verkställa ett beslut om upplösning. Utredningen föreslår därför att polisen får befogenhet att avlägsna deltagare, åskådare och andra som inte lämnar en plats sedan ett beslut om upplösning har tillkännagetts.
Slutligen tar utredningen upp frågan om polisen har tillräckliga möjligheter att ingripa för att förebygga ordningsstörningar. Utredningen föreslår i detta hänseende en bestämmelse om befogenhet för polisen att spärra av eller på annat sätt förbjuda tillträde till ett visst område eller utrymme om det behövs för att upprätthålla ordning och säkerhet. Dessutom föreslås att polisen får uttrycklig befogenhet att avlägsna den som överträder ett sådant tillträdesförbud. Utredningen anser emellertid inte att det
finns skäl att införa en bestämmelse om ”anvisande av väg”.
Avgränsningen och placeringen av föreskrifterna om polisens befogenheter
Polisens befogenheter och skyldigheter att ingripa för att avvärja brott och på annat sätt upprätthålla allmän ordning och säkerhet regleras inte bara i polislagen utan också i ett stort antal andra författningar. Utredningen har haft i uppdrag att analysera om det är ändamålsenligt att regleringen är spridd på så många författningar och om bestämmelserna är lämpligt avgränsade i förhållande till varandra.
Då det gäller placeringen av föreskrifterna om polisens verksamhet bör man framför allt ta hänsyn till de praktiska svårigheter som kan uppstå om regleringen inte är tillräckligt lättillgänglig. Önskemålet om ett samlat regelverk bör därför i första hand tillgodoses såvitt avser de bestämmelser som reglerar det praktiska polisarbetet, dvs. bestämmelserna om polisens befogenheter och skyldigheter att ingripa. Dessa bestämmelser bör enligt utredningens mening i så stor utsträckning som möjligt placeras i polislagen. Undantag bör dock göras bl.a. för straffprocessuella åtgärder, vilka alltjämt bör regleras i rättegångsbalken. Andra bestämmelser än de som avser polisingripanden bör också kunna placeras utanför polislagen. Exempelvis bör bestämmelser om polismyndighetens kontroll- och tillsynsverksamhet finnas i de författningar som reglerar den aktuella sakfrågan.
De flesta regler om polisingripanden finns redan i polislagen. På några områden finns det emellertid anledning att överväga vissa ändringar i syfte att ytterligare koncentrera reglerna om polisingripanden till polislagen. Utredningen anser bl.a. att polisen bör ha uttryckligt stöd i polislagen för befogenheten att använda våld i sådana situationer då polisen enligt gällande rätt är hänvisad till att åberopa straffrihetsbestämmelserna om bl.a. nödvärn. Utredningen föreslår därför att 10 § polislagen utvidgas till att omfatta fall då en polisman angrips med våld eller hot om våld eller då han behöver använda våld för hindra en frihetsberövad person från att rymma eller för att hålla den frihetsberövade till ordningen.
Såvitt gäller reglerna om användning av särskilda hjälpmedel vid våldsutövning har utredningen haft anledning att se närmare på bestämmelserna om spikmattor och fängsel. Utredningen har granskat både de regler som gäller för användande av spikmatta och de allmänna förutsättningarna för att stoppa fordon. Granskningen har lett till att utredningen föreslår en bestämmelse i polislagen som reglerar polismans befogenhet att stoppa fordon eller andra transportmedel. Utredningen föreslår också att bestämmelsen om polismans
befogenhet att använda våld ändras så att den uttryckligen omfattar de situationer då fordon får stoppas. Däremot går utredningen inte in på frågan om vilka hjälpmedel som bör få användas. Närmare föreskrifter om exempelvis spikmattor, vägspärrar och förföljande av fordon bör enligt utredningens uppfattning även fortsättningsvis meddelas av regeringen eller Rikspolisstyrelsen.
I fråga om användningen av fängsel har utredningen gått igenom bestämmelserna om polisens befogenhet i detta hänseende. Fängsel kan idag användas med stöd av den allmänna bestämmelsen i polislagen om polisens befogenhet att bruka våld. I samband med vissa frihetsberövanden gäller dessutom en speciell bestämmelse i lagen om behandling av häktade och anhållna (behandlingslagen). Det bör emellertid gälla samma regler för användningen av fängsel, oavsett vilken rättslig grund som åberopas för ett ingripande. Utredningen föreslår därför att det införs en särskild bestämmelse i polislagen som överensstämmer med den som finns i behandlingslagen. I förhållande till vad som nu gäller enligt polislagen innebär den föreslagna bestämmelsen både en inskränkning och en utvidgning av befogenheten att använda våld.
Slutligen har utredningen haft i uppdrag att också studera bestämmelserna om polisens handräckning och överväga om reglerna är konsekvent och ändamålsenligt utformade. Översynen har lett till att utredningen föreslår att det införs vissa regler om handräckning i polislagen. Den första bestämmelsen innehåller en definition av begreppet handräckning, den andra beskriver hur man begär handräckning och den tredje reglerar när polisen är skyldig att lämna handräckning och när en begäran kan avslås. Utredningen föreslår också vissa regler om polisens befogenhet att ingripa med anledning av att en ansökan om handräckning har beviljats.
Polisrättsutredningens förslag
1 Förslag till lag om ändring i polislagen (1984:387)
Härigenom föreskrivs följande i fråga om polislagen (1984:387)
dels
att 9, 15 och 16 §§ skall upphöra att gälla,
dels
att rubriken närmast före 9 § skall utgå,
dels
att nuvarande 5 a § skall betecknas 6 §, 6–8 §§ skall
betecknas 7–9 §§, 10 § skall betecknas 12 §, 11 § skall betecknas 21 §, 12 och 13 §§ skall betecknas 15 respektive 16 §§, 14 § skall betecknas 22 §, 17–21 §§ skall betecknas 23–27 §§, 22 § skall betecknas 29 §, 23 och 24 §§ skall betecknas 35 respektive 36 §§,
dels
att de nya 9, 12, 15, 16, 21–26 och 35 §§ samt
rubriken närmast före nya 9 § skall ha följande lydelse,
dels
att det skall införas 14 nya paragrafer, 10, 11, 13, 14,
17–20, 28, 30–34 §§, samt närmast före nya 10, 11, 14, 20, 31 och 34 §§ rubriker av följande lydelse,
dels
att rubriken ''Vissa befogenheter för polismännen'' före
10 § skall sättas före rubriken ''Befallningsrätten'' närmast före nya 11 §, rubriken ''Användning av våld'' närmast före 10 § skall sättas närmast före nya 12 §, rubriken närmast före 11 § skall sättas närmast före nya 21 §, rubriken närmast före 19 § skall sättas närmast före nya 25 §, rubriken närmast före 20 § skall sättas närmast före nya 26 §, rubriken närmast före 22 § skall sättas närmast före nya 29 § och rubriken närmast före 23 § skall sättas närmast före nya 35 §.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
5 a § 6 §
Polisstyrelsen får inrätta en eller flera polisnämnder för att under styrelsen leda polismyndigheten inom den eller de delar av polisdistriktet som styrelsen bestämmer.
I en polisnämnd skall ingå polischefen och det antal övriga ledamöter, lägst fem och högst tio, som polisstyrelsen bestämmer. Dessa ledamöter utses av polisstyrelsen. Polisstyrelsen får bestämma att också chef för arbetsenhet inom nämndens område skall ingå. För de ledamöter som utses av polisstyrelsen skall lika många suppleanter utses.
I fråga om de ledamöter och suppleanter som utses av polisstyrelsen tillämpas 5 § tredje stycket första och andra meningarna.
Den regionala polisorganisationen
6 § 7 §
Länsstyrelsen är länets högsta polisorgan. Den ansvarar för polisverksamheten i länet och har tillsyn över den verksamhet som bedrivs av polismyndigheterna i länet.
Det ankommer på länsstyrelsen att bestämma i vilken utsträckning polispersonal skall ställas till förfogande för verksamhet som bedrivs gemensamt för flera polisdistrikt samt att för viss begränsad tid eller för särskilda fall i övrigt bestämma om sådan verksamhet. För att främja en effektiv verksamhet eller annars vid behov får länsstyrelsen bestämma även om annan polisverksamhet inom länet. Vad som har sagts nu gäller dock inte i den mån annat har beslutats av regeringen.
Länsstyrelsen får besluta om polisförstärkning från ett polisdistrikt till ett annat inom länet eller till ett annat län samt begära förstärkning från ett annat län. Den får också helt eller delvis ta över ledningen av polispersonalen i länet, när särskilda förhållanden föranleder det eller kravet på en enhetlig ledning inom länet annars är särskilt framträdande. Regeringen kan föreskriva att länsstyrelsen också i andra fall skall leda polisverksamhet. När länsstyrelsen leder polisverksamhet, skall vad som i lag eller annan författning föreskrivs om polismyndighet i tillämpliga delar gälla även länsstyrelsen.
Den centrala polisorganisationen
7 § 8 §
Rikspolisstyrelsen är central förvaltningsmyndighet för polisväsendet och har tillsyn över detta. Styrelsen skall verka för planmässighet, samordning och rationalisering inom polisväsendet.
Regeringen kan uppdra åt rikspolisstyrelsen att leda polisverksamhet för att förebygga och avslöja brott mot rikets säkerhet. Regeringen kan också uppdra åt rikspolisstyrelsen att i särskilda hänseenden leda annan polisverksamhet. När rikspolisstyrelsen leder polisverksamhet skall vad som i lag eller annan författning föreskrivs om polismyndighet i tillämpliga delar gälla även rikspolisstyrelsen.
Allmänna principer för polisingripanden
8 §
En polisman som har att verkställa en tjänsteuppgift skall under iakttagande av vad som föreskrivs i lag eller annan författning ingripa på ett sätt som är försvarligt med hänsyn till
Allmänna principer för polisiära åtgärder
9 §
En polisman som har att verkställa en tjänsteuppgift skall under iakttagande av vad som föreskrivs i lag eller annan författning handla på ett sätt som är försvarligt med hänsyn till åtgärdens syfte och övriga 88
åtgärdens syfte och övriga omständigheter. Måste tvång tillgripas, skall detta ske endast i den form och den utsträckning som behövs för att det avsedda resultatet skall uppnås.
Ett ingripande som begränsar någon av de grundläggande fri- och rättigheter som avses i 2 kap. regeringsformen får ej grundas enbart på bestämmelserna i första stycket.
omständigheter. Måste tvång tillgripas, skall detta ske endast i den form och den utsträckning som behövs för att det avsedda resultatet skall uppnås.
Ett ingripande som begränsar någon av de grundläggande fri- och rättigheter som avses i 2 kap. regeringsformen får ej grundas enbart på bestämmelserna i första stycket.
Rapporteringsskyldighet
9 §
När en polisman får kännedom om ett brott som hör under allmänt åtal, skall han lämna rapport om det till sin förman så snart det kan ske.
En polisman får lämna rapporteftergift enligt föreskrifter som regeringen meddelar.
Polisingripanden
10 §
En polisman har under de förutsättningar som anges i denna lag eller annan författning befogenhet att ingripa genom att
1. med tillsägelser, tecken, signaler eller andra åtgärder meddela någon en befallning att fullgöra en skyldighet eller iaktta ett förbud,
2. avlägsna någon eller på annat sätt inskränka någons rörelsefrihet på ett sätt som inte innefattar frihetsberövande,
3. gripa, omhänderta eller på annat sätt beröva någon friheten,
4. företa husrannsakan och liknande åtgärder,
5. företa kroppsvisitation eller kroppsbesiktning,
6. stoppa fordon eller annat transportmedel eller
7. beslagta eller på annat sätt omhänderta föremål eller förfoga över dem.
Vissa befogenheter för polismännen
Vissa befogenheter för polismännen
Befallningsrätten
11 §
En polisman får meddela någon en befallning, om polismannen har befogenhet att beröva honom friheten, avlägsna honom eller på annat sätt inskränka hans rörelsefrihet.
En polisman skall om situationen medger det och det inte står klart att en befallning utgör en otillräcklig åtgärd, innan han inskränker någons rörelsefrihet, meddela en sådan befallning som avses i första stycket.
Användning av våld
10 §
Användning av våld
12 §
En polisman får, i den mån andra medel är otillräckliga och det med hänsyn till omständigheterna är försvarligt, använda våld för att genomföra en tjänsteåtgärd, om
1. han möts med våld eller hot om våld,
2. någon som
skall häktas,
anhållas eller annars
med
laga stöd berövas friheten försöker undkomma eller polismannen
eljest
möts av
motstånd när han skall verkställa ett sådant frihetsberövande,
3. det är fråga om att avvärja en straffbelagd handling eller en fara för liv, hälsa eller värdefull egendom eller för omfattande skada i miljön,
1. han
angrips eller
möts
med våld eller hot om våld,
2. någon som med laga stöd
skall
berövas friheten
försöker undkomma eller polismannen
annars
möts
av motstånd när han skall verkställa ett sådant frihetsberövande,
3. någon som är berövad friheten försöker rymma och polismannen skall förhindra rymningen,
4. någon som är berövad friheten gör motstånd då polismannen skall hålla honom till ordningen eller om polismannen annars möts av motstånd i ett sådant fall, 5
. det är fråga om att avvärja en straffbelagd handling eller en fara för liv,
4. polismannen med laga stöd skall avvisa eller avlägsna någon från ett visst område eller utrymme eller verkställa eller biträda vid kroppsvisitation, kroppsbesiktning eller annan liknande åtgärd, vid beslag eller annat omhändertagande av egendom eller vid sådan husrannsakan som avses i rättegångsbalken,
5.
polismannen annars med laga stöd har att bereda sig tillträde till, avspärra, tillstänga eller utrymma byggnad, rum eller område, biträda någon i myndighetsutövning med en sådan eller någon liknande åtgärd eller vid exekutiv förrättning enligt vad som är föreskrivet därom, eller
6.
åtgärden i annat fall är oundgängligen nödvändig för den allmänna ordningens eller säkerhetens upprätthållande och det är uppenbart att den inte kan genomföras utan våld. I fall som avses i första stycket
4 och 5
får våld mot
person brukas endast om polismannen eller den som han biträder möts av motstånd.
Om rätt att i vissa fall bruka våld finns i övrigt föreskrifter i 24 kap. brottsbalken.
hälsa eller värdefull egendom eller för omfattande skada i miljön,
6. polismannen med laga stöd skall avlägsna någon från ett visst område eller utrymme eller på annat sätt inskränka hans rörelsefrihet,
7. polismannen med laga stöd skall verkställa eller biträda vid kroppsvisitation, kroppsbesiktning eller annan liknande åtgärd, vid beslag eller annat omhändertagande av egendom eller vid sådan husrannsakan som avses i rättegångsbalken,
8. polismannen med laga stöd skall stoppa ett fordon eller annat transportmedel, 9
. polismannen annars med laga stöd har att bereda sig tillträde till, avspärra, tillstänga eller utrymma byggnad, rum eller område, biträda någon i myndighetsutövning med en sådan eller någon liknande åtgärd eller vid exekutiv förrättning enligt vad som är föreskrivet därom, eller
10
. åtgärden i annat fall är oundgängligen nödvändig för den allmänna ordningens eller säkerhetens upprätthållande och det är uppenbart att den inte kan genomföras utan våld. I fall som avses i första stycket
6, 7 och 9
får våld
mot person brukas endast om polismannen eller den som han biträder möts av motstånd.
13 §
En polisman får belägga den som är berövad friheten med fängsel
1. under transport och annars under vistelse utom förvaringslokalen, om det är nödvändigt av säkerhetsskäl, samt
2. i övrigt för att betvinga våldsamt uppträdande av den frihetsberövade, om andra medel visar sig otillräckliga och det är oundgängligen nödvändigt med hänsyn till den frihetsberövades eller annans säkerhet till liv eller hälsa. Vad som sägs i första stycket gäller också i tillämpliga delar då en polisman avlägsnar någon eller på annat sätt inskränker hans rörelsefrihet. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Rikspolisstyrelsen utfärdar närmare föreskrifter om användning av skjutvapen och tårgas samt av tekniska hjälpmedel för att stoppa fordon eller annat transportmedel.
Avlägsnanden
14 §
I denna lag förstås med avlägsnande en sådan inskränkning i rörelsefriheten som innefattar att en polisman för någon bort från en plats till hans bostad, till en polisstation eller till någon annan plats.
12 §
Anträffas någon, som kan antas vara under arton år, under förhållanden som uppenbarligen innebär överhängande och allvarlig risk för hans hälsa eller utveckling,
får han tas om
hand av en polisman för att genom dennes försorg skyndsamt överlämnas
till
sina föräldrar eller någon annan vårdnadshavare eller till socialnämnden.
15 §
Anträffas någon, som kan antas vara under arton år, under förhållanden som uppenbarligen innebär överhängande och allvarlig risk för hans hälsa eller utveckling,
får en polisman
avlägsna honom från platsen i syfte att skyndsamt överlämna honom
till
hans
föräldrar
eller någon annan vårdnadshavare eller till socialnämnden.
13 §
Om någon genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna, får en polisman, när det är nödvändigt för att ordningen skall kunna upprätthållas,
avvisa eller
avlägsna honom från visst område eller utrymme. Detsamma gäller om en sådan åtgärd behövs för att en straffbelagd handling skall kunna avvärjas.
Är en åtgärd som avses i första stycket otillräcklig för att det avsedda resultatet skall uppnås, får personen tillfälligt omhändertas.
16 §
Om någon genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna, får en polisman, när det är nödvändigt för att ordningen skall kunna upprätthållas, avlägsna honom från visst område eller utrymme. Detsamma gäller om en sådan åtgärd behövs för att en straffbelagd gärning skall kunna avvärjas.
En polisman får också avlägsna den som försöker tränga in på ett område eller i ett utrymme till vilket tillträde har förbjudits med stöd av denna lag eller annan författning. Detsamma gäller den som vägrar lämna ett sådant område.
17 §
Har polismyndigheten med stöd av 10 § lagen (1956:618) om allmänna sammankomster eller 19 § allmänna ordningsstadgan (1956:617) beslutat inställa eller upplösa en allmän sammankomst eller offentlig tillställning, får deltagare, åskådare och andra avlägsnas, om det behövs för att syftet med beslutet skall uppnås.
18 §
Om en folksamling genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna, får deltagarna i
folksamlingen, om det är nödvändigt för att ordningen skall kunna upprätthållas, avlägsnas från det område eller utrymme där de befinner sig. Vad som sägs i första stycket gäller inte om bestämmelserna i lagen (1956:618) om allmänna sammankomster eller allmänna ordningsstadgan (1956:617) är tillämpliga. En åtgärd som avses i första stycket får endast om det är fara i dröjsmål vidtas utan föregående beslut av polismyndigheten.
19 §
Den som har avlägsnats får förhöras i omedelbar anslutning till ingripandet.
Stoppande av fordon eller annat transportmedel
20 §
En polisman får stoppa ett fordon eller annat transportmedel
1. om det finns anledning att anta att någon som färdas i fordonet har gjort sig skyldig till brott,
2. om det av annan anledning än som sägs i 1 behövs för att med laga stöd ingripa mot någon som färdas i fordonet, genom att beröva honom friheten, på annat sätt inskränka hans rörelsefrihet eller underkasta honom kroppsvisitation eller
kroppsbesiktning,
3. om det behövs för att med laga stöd genomföra husrannsakan i fordonet eller
4. om det behövs för att reglera trafiken eller för att kontrollera fordon eller förare i enlighet med vad som är särskilt föreskrivet.
Tillfälliga omhändertaganden m.m.
11 §
Tillfälliga omhändertaganden m.m.
21 §
Har polismyndighet enligt en särskild föreskrift befogenhet att besluta att någon skall omhändertas, får en polisman omhänderta denne i avvaktan på polismyndighetens beslut, om polismannen finner
1. att föreskrivna förutsättningar för beslut om omhändertagande föreligger och
2. att dröjsmål med omhändertagandet innebär fara för liv eller hälsa eller någon annan fara.
Den som har
omhändertagits skall underrättas om anledningen till omhändertagandet och förhöras så snart som möjligt. Den polisman som har verkställt omhändertagandet skall så skyndsamt som möjligt anmäla åtgärden till sin förman. Har omhändertagandet ej redan upphört skall förmannen omedelbart pröva om det skall bestå.
Innebär förmannens beslut att den omhändertagne skall hållas kvar skall förmannen skyndsamt underrätta polismyndigheten om omhändertagandet och skälet till detta.
Polismyndigheten skall snarast möjligt meddela beslut enligt vad som är föreskrivet om detta. Sådana föreskrifter som avses i första stycket finns i utlänningslagen (1989:529), lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, lagen (1957:668) om utlämning för brott, lagen (1959:524) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island eller Norge samt lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av vård eller behandling.
14 §
Anträffas en okänd person av en polisman och finns det särskild anledning anta att han är efterspanad eller efterlyst och med stöd av lag skall berövas friheten vid anträffandet, får han omhändertas för identifiering, om han vägrar att lämna uppgift om sin identitet eller det finns anledning anta att hans uppgift om denna är oriktig.
22 §
Om en polisman har särskild anledning anta att en okänd person är efterspanad eller efterlyst och med stöd av lag skall berövas friheten, får polismannen begära att han lämnar uppgift om sin identitet. Den okände är skyldig att lämna den begärda uppgiften sedan han har upplysts om skälen för polismannens begäran. Om den okände vägrar att lämna uppgift om sin identitet eller det finns anledning anta att hans uppgift om denna är oriktig, får han omhändertas för identifiering. Den omhändertagne skall underrättas om anledningen till omhändertagandet så snart som möjligt. Den polisman som har verkställt
omhändertagandet skall så skyndsamt som möjligt anmäla åtgärden till sin förman. Har omhändertagandet ej redan upphört skall förmannen omedelbart pröva om det skall bestå. Åtgärder för att fastställa den omhändertagnes identitet skall skyndsamt vidtas. Den omhändertagne skall omedelbart friges så snart han har identifierats. Han får dock inte hållas kvar under längre tid än sex timmar eller, om det är av synnerlig vikt att han identifieras, tolv timmar.
15 §
Den som har
omhändertagits enligt denna lag skall underrättas om anledningen till omhändertagandet så snart som möjligt. Den polisman som har verkställt omhändertagandet skall så skyndsamt som möjligt anmäla åtgärden till sin förman. Har omhändertagandet ej redan upphört skall förmannen omedelbart pröva om det skall bestå. Innebär förmannens beslut att den som har omhändertagits enligt 11 § skall hållas kvar eller har ingripandet gjorts med stöd av 12 §, skall förmannen skyndsamt underrätta polismyndigheten om omhändertagandet och skälet till detta. Polismyndigheten skall snarast möjligt efter ett
omhändertagande enligt 11 § meddela beslut enligt vad som är föreskrivet om detta.
16 §
Den som har omhändertagits enligt 11 § eller enligt 13 § andra stycket skall förhöras så snart som möjligt. Har omhändertagandet skett enligt 13 § andra stycket skall den omhändertagne friges snarast möjligt efter förhöret. Den som är under arton år får dock hållas kvar för att genom polisens försorg skyndsamt kunna överlämnas till sina föräldrar, annan vårdnadshavare, en tjänsteman inom socialtjänsten eller någon annan lämplig vuxen person. Ingen får hållas kvar längre än sex timmar. Bedöms den omhändertagne vara i behov av hjälp eller stöd från samhällets sida, skall polisen gå honom till handa med råd och upplysningar samt, om det lämpligen kan ske, samråda med annat samhällsorgan som har till uppgift att tillgodose sådant behov.
När någon har
omhändertagits enligt 14 § skall åtgärder för att hans identitet skall fastställas skyndsamt vidtas. Den omhändertagne skall omedelbart friges så snart han har identifierats. Han får dock inte hållas kvar
under längre tid än sex timmar eller, om det är av synnerlig vikt att han identifieras, tolv timmar.
17 §
Vid omhändertagande enligt
denna lag
skall tillses
att åtgärden inte orsakar den omhändertagne större olägenhet än som är oundviklig med hänsyn till åtgärdens syfte eller väcker onödig uppmärksamhet. Den som har omhändertagits får inte underkastas annan inskränkning i sin frihet än som påkallas av ändamålet med åtgärden,
ordningen på
förvaringsplatsen
eller
allmän
säkerhet.
23 §
Vid omhändertagande enligt
21 § eller 22 §
skall
tillses att åtgärden inte orsakar den omhändertagne större olägenhet än som är oundviklig med hänsyn till åtgärdens syfte eller väcker onödig uppmärksamhet. Den som har omhändertagits får inte underkastas annan inskränkning i sin frihet än som påkallas av ändamålet med åtgärden,
ordning
eller
säkerhet.
Han får därvid tas
i förvar om det är nödvändigt med hänsyn till ordning eller säkerhet.
18 §
Skall någon gripas enligt 24 kap. rättegångsbalken, får han inte omhändertas eller hållas kvar enligt 13 § andra stycket.
24 §
Angående omhändertagande av berusade personer finns bestämmelser i lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m.
Kroppsvisitation m.m.
19 §
En polisman som med laga stöd
griper eller annars
omhändertar eller avlägsnar någon
får i anslutning till
ingripandet kroppsvisitera denne i den utsträckning som är nödvändig
Kroppsvisitation m.m.
25 §
En polisman som med laga stöd
ingriper genom att
beröva någon friheten, avlägsna någon eller på annat sätt inskränka någons rörelsefrihet
får i anslutning
till ingripandet kroppsvisitera denne i den utsträckning som är nödvändig 101
1. av säkerhetsskäl för att vapen eller andra farliga föremål skall kunna tas om hand, eller
2. för att hans identitet skall kunna fastställas. En polisman får också kroppsvisitera i den utsträckning det behövs för att söka efter vapen eller andra farliga föremål som är ägnade att användas vid brott mot liv eller hälsa, om det med hänsyn till omständigheterna kan antas att ett sådant föremål kan förklaras förverkat enligt 36 kap. 3 § brottsbalken. För detta ändamål får polismannen även undersöka portfölj, handväska eller annat liknande handbagage.
Särskilda befogenheter till husrannsakan och liknande åtgärder
20 §
Särskilda befogenheter till husrannsakan och liknande åtgärder
26 §
För att söka efter en person som med laga stöd skall omhändertas får en polisman bereda sig tillträde till den eftersöktes bostad eller till annat hus, rum eller ställe som tillhör eller disponeras av honom. Detsamma gäller i fråga om en lokal som är tillgänglig för allmänheten. Finns det synnerliga skäl att anta att den eftersökte eljest uppehåller sig hos annan, får polismannen bereda sig tillträde även dit. På motsvarande sätt får en polisman bereda sig tillträde till en bostad eller något annat ställe för att söka efter ett föremål som polisen med stöd av lag eller annan författning skall omhänderta; vad som nyss har sagts om den eftersökte gäller därvid föremålets ägare eller innehavare.
Vad som sägs i första stycket gäller också då polisen söker efter en person som avses med ett beslut om handräckning.
För att söka efter någon som har intagits i en kriminalvårdsanstalt efter att ha dömts till fängelse i minst fyra år och som har avvikit får en polisman undersöka transportmedel på viss plats, om den avvikne kan antas utgöra en allvarlig fara för annans liv eller hälsa eller för rikets säkerhet och det finns särskild anledning att anta att den avvikne kan komma att passera platsen. En polisman har samma befogenhet för att söka efter någon som genomgår psykiatrisk tvångsvård eller som överlämnats till rättspsykiatrisk vård och som avvikit från en sjukvårdsinrättning, om det med hänsyn till omständigheterna finns särskilda skäl att anta att den avvikne utgör en allvarlig fara för annans liv eller hälsa eller för rikets säkerhet. En åtgärd som avses i första stycket får endast om fara är i dröjsmål vidtas utan föregående beslut av polismyndigheten. Endast om det finns särskilda skäl får åtgärden vidtas mellan kl. 21.00 och 6.00.
En åtgärd som avses i första
eller andra
stycket får
endast om fara är i dröjsmål företas utan föregående beslut av polismyndigheten. Endast om det finns särskilda skäl får åtgärden vidtas mellan kl. 21.00 och 6.00.
I fråga om husrannsakan för eftersökande av föremål som är underkastat beslag och av den som skall gripas, anhållas
eller häktas eller hämtas till förhör eller inställelse vid domstol finns bestämmelser i rättegångsbalken.
21 § 27 §
En polisman får också bereda sig tillträde till ett hus, rum eller annat ställe, om det finns anledning anta att någon där har avlidit eller är medvetslös eller annars oförmögen att tillkalla hjälp. En sådan åtgärd får vidtas även när det är nödvändigt för efterspaning av någon som är försvunnen, om denne kan antas behöva hjälp.
28 §
Har polismyndigheten beslutat att lämna handräckning får en polisman bereda sökanden tillträde till bostad, hus, rum eller annat ställe, om det behövs för att beslutet skall kunna verkställas.
Särskilda befogenheter i den skyddande och förebyggande verksamheten
22 §
Särskilda befogenheter i den skyddande och förebyggande verksamheten
29 §
Kan av särskilda skäl risk anses föreligga att något brott, som innebär allvarlig fara för liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom, kommer att förövas på en viss plats, får en polisman i syfte att avvärja brottet eller bereda skydd mot detta
1. bereda sig tillträde till ett hus, rum eller annat ställe för att söka efter sprängmedel, vapen eller något annat farligt föremål,
2. avstänga, utrymma eller förbjuda tillträde till ett hus, rum eller annat ställe, meddela förbud mot flyttande av visst föremål eller mot trafik med visst kommunikationsmedel eller vidta någon annan sådan åtgärd. Föreligger allvarlig risk för brott som avses i första stycket, får en polisman för att söka efter ett farligt föremål även kroppsvisitera personer som uppehåller sig på platsen. En åtgärd som avses i denna paragraf får endast om fara är i dröjsmål vidtas utan föregående beslut av polismyndigheten.
30 §
I samband med allvarliga störningar av den allmänna ordningen eller säkerheten får polismyndigheten, om det behövs för att återställa ordningen eller säkerheten, förbjuda tillträde till visst område eller utrymme. Detsamma gäller om det finns risk för sådana störningar och åtgärden behövs för att upprätthålla ordningen eller säkerheten. Är det fara i dröjsmål får en polisman, i avvaktan på polismyndighetens beslut, meddela ett sådant förbud som avses i första stycket.
Handräckning
31 §
Med handräckning avses en åtgärd varigenom polisen
1. verkställer ett av annan myndighet fattat beslut eller
2. biträder en myndighet i syfte att myndigheten skall kunna fullgöra sina i lag eller annan författning ålagda uppgifter. Verkställighet av domstols eller åklagares beslut enligt bestämmelser om rättegången i brottmål utgör dock inte handräckning.
32 §
En begäran om
handräckning prövas av polismyndigheten.
Handräckning skall begäras skriftligen med uppgift om vilket beslut som skall verkställas eller vilken
åtgärd myndigheten begär biträde med samt vilka omständigheter myndigheten åberopar som skäl. Är det fara i dröjsmål får en muntlig begäran godtas. Den skall dock bekräftas skriftligen.
33 §
Polismyndigheten skall lämna handräckning om
1. sökanden enligt särskild föreskrift i lag eller annan författning får ansöka om handräckning för att utföra den begärda åtgärden och
2. polisen enligt lag eller annan författning har befogenhet att företa den begärda åtgärden. Polismyndigheten får dock avslå en begäran om handräckning om
1. handräckningen skulle innebära allvarligt hinder för polisens möjlighet att upprätthålla allmän ordning och säkerhet eller
2. det är uppenbart att sökanden inte har behov av handräckning. Ett beslut som går sökanden emot skall innehålla skälen för beslutet.
Dokumentation
34 §
Protokoll skall föras över ingripande som avses i 10 § 2–5 och 7. Av protokollet skall framgå
1. vem som har fattat beslut om ingripandet,
2. grunden för beslutet och
tiden när det har fattats,
3. vem eller vilka som har deltagit i ingripandet,
4. vem ingripandet har riktat sig mot,
5. tiden för ingripandet samt
6. vad som i övrigt har förekommit vid ingripandet. Ansvarig för att protokoll upprättas är i fråga om uppgifter som avses i 1–2, den som har fattat beslutet, och i fråga om uppgifter som avses i 3–6, den som är att anse som förman vid ingripandet. Protokoll skall alltid föras över användning av fängsel, skjutvapen, tårgas samt tekniska hjälpmedel för att stoppa fordon eller annat transportmedel. Ett sådant protokoll skall innehålla uppgift om skälen för åtgärden.
Slutbestämmelser
23 §
Slutbestämmelser
35 §
Vad som föreskrivs i
10
§
första stycket 1
, 2 och 4
gäller även sådan vaktpost eller annan som vid försvarsmakten tjänstgör för bevakning eller för att upprätthålla ordning och föreskrifterna i
10
§ första
stycket 1–
4
även tjänsteman
vid kustbevakningen som enligt särskilda bestämmelser medverkar vid polisiär övervakning. Bestämmelsen i
10
§ första
stycket 2 gäller dessutom den som annars med laga stöd skall verkställa ett frihetsberövande och bestämmelsen i samma paragraf första stycket
4
den som i myndighetsutövning har befogenhet att verkställa någon sådan åtgärd som där anges. Vid ingripande med stöd av
10
§ första
stycket
4
tillämpas också
andra stycket samma paragraf.
När den som avses i första stycket med laga stöd berövar någon friheten eller avlägsnar någon, tillämpas också
19
§ 1
Bestämmelserna i
13 §
gäller också en ordningsvakt, om inte annat framgår av hans förordnande.
Har en
ordningsvakt omhändertagit någon, gäller dock att den omhändertagne skyndsamt skall överlämnas till närmaste polisman.
I fråga
Vad som föreskrivs i
12
§
första stycket 1
–4, 6 och 7
gäller även sådan vaktpost eller annan som vid försvarsmakten tjänstgör för bevakning eller för att upprätthålla ordning och föreskrifterna i
12
§ första
stycket 1–
7
även tjänsteman
vid kustbevakningen som enligt särskilda bestämmelser medverkar vid polisiär övervakning. Bestämmelsen i
12
§ första
stycket 2
–4
gäller dessutom
den som annars med laga stöd skall verkställa ett frihetsberövande och bestämmelsen i samma paragraf första stycket
6–7
den som i myndighetsutövning har befogenhet att verkställa någon sådan åtgärd som där anges. Vid ingripande med stöd av
12
§ första stycket
6–7
tillämpas också andra
stycket samma paragraf. När den som avses i första stycket med laga stöd berövar någon friheten eller avlägsnar någon, tillämpas också
25
§ 1
Bestämmelserna i
11, 13
och 16 §§
gäller också en
ordningsvakt, om inte annat framgår av hans förordnande. I fråga om befogenhet för en tjänsteman vid kustbevakningen att tillämpa
16
§ finns särskilda
bestämmelser.
om befogenhet för en tjänsteman vid kustbevakningen att tillämpa
13
§ finns särskilda
bestämmelser.
24 § 36 §
Närmare föreskrifter för verkställighet av denna lag meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
2 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken
dels
att 23 kap. 24 § samt 24 kap. 8, 9, 18 och 22 §§ skall
ha följande lydelse,
dels
att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 23 kap.
1 a § och 24 kap. 1 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
23 kap.
1 a §
När en polisman får kännedom om ett brott skall han lämna rapport om det till sin förman så snart det kan ske. En polisman får lämna rapporteftergift eller låta bli att lämna rapport vidare till åklagare och nöja sig med ett påpekande eller en erinran till den felande, om det är uppenbart att i händelse av lagföring annan påföljd än böter inte skulle komma att ådömas och brottet med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet är obetydligt. Rapporteftergift får dock inte meddelas i fråga om brott för vilket någon har gripits enligt 24 kap. 1 a §.
24 §
Närmare föreskrifter om undersökningsledares verksamhet, om underrättelse enligt 18 § första stycket fjärde meningen samt om protokoll och anteckningar vid förundersökning meddelas av regeringen.
Närmare föreskrifter
om
rapporteftergift,
om
undersökningsledares verksamhet, om underrättelse enligt 18 § första stycket fjärde meningen samt om protokoll och anteckningar vid förundersökning meddelas av regeringen.
24 kap.
1 a §
Den som på sannolika skäl är misstänkt för misshandel, olaga hot, hemfridsbrott, olaga intrång, överträdelse av besöksförbud, ofredande, skadegörelse, upplopp, våldsamt upplopp, ohörsamhet mot ordningsmakten, störande av förrättning eller av allmän sammankomst, uppvigling eller våld eller hot mot tjänsteman, får häktas om det är oundgängligen nödvändigt för att avbryta den pågående brottsliga verksamheten. Vad som sägs i första stycket gäller även den som på sanno-lika skäl är misstänkt för något annat brott, för vilket är föreskrivet fängelse ett år eller däröver, om förutsättningarna för häktning i övrigt är uppfyllda enligt vad som sägs i 1 § tredje och fjärde styckena.
Ingen får vara berövad
friheten enligt denna bestämmelse under längre tid än 72 timmar.
8 §
Har beslut att anhålla någon meddelats i hans frånvaro, skall han, så snart beslutet har verkställts, förhöras av polisman eller åklagare. Har åklagaren inte redan underrättats om frihetsberövandet, skall det skyndsamt anmälas till honom. Åklagaren skall efter förhöret omedelbart besluta om den misstänkte skall förbli anhållen.
Har någon gripits enligt 7 §, skall han så snart som möjligt förhöras av polisman eller åklagare. Har åklagaren inte redan underrättats om frihetsberövandet, skall det skyndsamt anmälas till honom. Åklagaren skall efter förhöret omedelbart besluta om den misstänkte skall
anhållas. Anhålls inte den misstänkte skall beslutet om gripande omedelbart hävas.
Har någon gripits enligt 7 § och har åklagaren ännu inte underrättats om frihetsberövandet får beslutet om gripande hävas även av polismyndigheten, om det är uppenbart att det inte finns skäl för fortsatt frihetsberövande. I omedelbar anslutning till gripandet får beslutet under samma förutsättningar hävas även av den polisman som har fattat beslutet.
Om den som misstänks för brott avviker och det finns skäl att anhålla honom, får åklagaren efterlysa honom.
9 §
Då någon anhålls eller då ett anhållningsbeslut enligt 8 § första stycket verkställs, skall den anhållne få besked om det brott som han är misstänkt för samt grunden för anhållandet.
Den
anhållnes
närmaste
anhöriga och andra personer som står den anhållne särskilt nära skall underrättas om anhållandet så snart det kan ske utan men för utredningen. En sådan underrättelse får dock inte utan synnerliga skäl lämnas mot den anhållnes önskan.
Då någon
grips eller
anhålls eller då ett anhållningsbeslut enligt 8 § första stycket verkställs, skall den
frihetsberövade
snarast möjligt
få besked
om det brott som han är misstänkt för samt grunden för anhållandet.
En
anhållens
närmaste
anhöriga och andra personer som står den anhållne särskilt nära skall underrättas om anhållandet så snart det kan ske utan men för utredningen. En sådan underrättelse får dock inte utan synnerliga skäl lämnas mot den anhållnes önskan.
18 §
Då rätten beslutar om häktning skall, om inte åtal redan har väckts, rätten sätta ut den tid, inom vilken åtal skall väckas. Tiden får inte bestämmas längre än vad som är oundgängligen nödvändigt. Är den utsatta tiden otillräcklig, får rätten medge förlängning av tiden, om detta begärs före tidens utgång.
Den misstänkte eller hans försvarare skall om möjligt beredas tillfälle att yttra sig. Väcks inte åtal inom två veckor, skall rätten, så länge den misstänkte är häktad och till dess åtal har väckts, med högst två veckors mellanrum hålla ny förhandling i häktningsfrågan och därvid särskilt se till att utredningen bedrivs så skyndsamt som möjligt. Är det med hänsyn till utredningen eller av annan anledning uppenbart att förhandling inom nu angiven tid skulle vara utan betydelse, får rätten bestämma längre tids mellanrum. Tid för åtals väckande behöver inte bestämmas då rätten beslutar om häktning enligt 3 § eller om häktning av någon som inte är närvarande vid rätten.
Tid för åtals väckande behöver inte bestämmas då rätten beslutar om häktning enligt
1 a eller
3 § eller om
häktning av någon som inte är närvarande vid rätten.
22 §
Den som är
gripen,
anhållen eller häktad skall tas i förvar. Den som häktas skall utan dröjsmål föras till häkte.
Den som har gripits får tas i förvar om det är nödvändigt med hänsyn till ordning eller säkerhet.
Den som är anhållen eller häktad skall tas i förvar. Den som häktas
enligt 1, 2 eller
3 §
skall utan dröjsmål föras
till häkte.
Om det är av synnerlig vikt att den häktade, för utredning av det brott som föranlett häktningen eller något annat brott som han är misstänkt för, förvaras på en annan plats än som anges i första stycket, får rätten på åklagarens begäran förordna att den häktade tills vidare inte skall föras till häkte. Rätten eller åklagaren får även besluta att den häktade, sedan han förts till häkte, skall föras till en plats utom häktet för förhör eller annan åtgärd. Om förvaring av den som är häktad eller undergår eller har undergått rättspsykiatrisk undersökning finns särskilda bestämmelser.
3 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:511)om omhändertagande av berusade personer m.m.
Härigenom föreskrivs att 4 och 9 §§ i lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 §
Om den omhändertagne inte bereds vård på sjukhus eller annan vårdinrättning och inte heller tas hand om på annat sätt eller annars kan friges, får han hållas kvar hos polisen.
Om den omhändertagne inte bereds vård på sjukhus eller annan vårdinrättning och inte heller tas hand om på annat sätt eller annars kan friges, får han hållas kvar hos polisen.
Han får
därvid tas i förvar om det är nödvändigt med hänsyn till ordning eller säkerhet.
9 §
Skall någon gripas enligt 24 kap. rättegångsbalken, får han inte omhändertas eller hållas kvar enligt denna lag.
Finns det skäl att omhänderta någon såväl enligt 13 § andra stycket polislagen (1984:387) som enligt denna lag, skall denna lag tillämpas.
4 Förslag till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare
Härigenom föreskrivs att 16 § i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
16 §
Har ett barn före femton års ålder begått ett brott på vilket fängelse skulle ha kunnat följa och anträffas barnet på bar gärning eller på flykt från brottsplatsen, får barnet
gripas
av envar.
Om en enskild person har
gripit
barnet, skall barnet
skyndsamt överlämnas till närmaste polisman. Polismyndigheten eller åklagaren skall omedelbart besluta om barnet skall
friges eller
hållas kvar för
förhör.
Har ett barn före femton års ålder begått ett brott på vilket fängelse skulle ha kunnat följa och anträffas barnet på bar gärning eller på flykt från brottsplatsen, får barnet
tas fast
av envar.
Om en enskild person har
tagit fast
barnet, skall
barnet skyndsamt överlämnas till närmaste polisman. Polismyndigheten eller åklagaren skall omedelbart besluta om barnet skall hållas kvar för förhör.
5 Förslag till lag om ändring i lagen (1982:395) om kustbevakningens medverkan vid polisiär övervakning
Härigenom föreskrivs att 3 § i lagen (1982:395) om kustbevakningens medverkan vid polisiär övervakning skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 §
Kustbevakningstjänsteman har samma befogenhet som tillkommer polisman enligt
13
§ polislagen (1984:387) att avvisa
,
avlägsna
eller
omhänderta
den som
genom sitt uppträdande i trafiken till sjöss stör ordningen eller utgör omedelbar fara för denna. Sådan befogenhet har han också när det fordras för att avvärja brott mot de föreskrifter som avses i 1 § 5, 6 och 7.
Vid omhändertagande som avses i första stycket skall kustbevakningstjänsteman tilllämpa bestämmelserna i 17 § polislagen.
Kustbevakningstjänsteman har samma befogenhet som tillkommer polisman enligt
16
att avvisa
eller
avlägsna den
som genom sitt uppträdande i trafiken till sjöss stör ordningen eller utgör omedelbar fara för denna. Sådan befogenhet har han också när det fordras för att avvärja brott mot de föreskrifter som avses i 1 § 5, 6 och 7.
Remissinstanserna
Efter remiss har yttrande över betänkandet avgetts av Riksdagens ombudsmän (JO), Hovrätten för Övre Norrland, Stockholms tingsrätt, Örebro tingsrätt, Hässleholms tingsrätt, Kammarrätten i Stockholm, Länsrätten i Jönköpings län, Justitiekanslern (JK), Riksåklagaren (RÅ), Rikspolisstyrelsen (RPS), Brottsförebyggande rådet (BRÅ), Kustbevakningen, Socialstyrelsen, Generaltullstyrelsen, Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Uppsala län, Länsstyrelsen i Södermanlands län, Länsstyrelsen i Östergötlands län, Länsstyrelsen i Jönköpings län, Länsstyrelsen i Kronobergs län, Länsstyrelsen i Kalmar län, Länsstyrelsen i Blekinge län, Länsstyrelsen i Kristianstads län, Länsstyrelsen i Malmöhus län, Länsstyrelsen i Hallands län, Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Länsstyrelsen i Älvsborgs län, Länsstyrelsen i Skaraborgs län, Länsstyrelsen i Värmlands län, Länsstyrelsen i Örebro län, Länsstyrelsen i Västmanlands län, Länsstyrelsen i Kopparbergs län, Länsstyrelsen i Gävleborgs län, Länsstyrelsen i Västernorrlands län, Länsstyrelsen i Jämtlands län, Länsstyrelsen i Västerbottens län, Länsstyrelsen i Norrbottens län, Sveriges advokatsamfund, Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande (NTF), Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO), Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Svenska polisförbundet, Föreningen Sveriges polischefer och Medborgarrättsrörelsen Friheten i Sverige.
Landsorganisationen i Sverige (LO) har förklarat att de avstår från att yttra sig.
RÅ har bifogat yttranden från överåklagarna vid åklagarmyndigheterna i Stockholm och Malmö samt överåklagarna vid regionåklagarmyndigheterna i Stockholm, Jönköping och Västerås.
Överåklagaren vid Åklagarmyndigheten i Stockholm har i sin tur bifogat ett yttrande från Polismyndigheten i Stockholm.
Länsstyrelsen i Södermanlands län har bifogat yttranden från polismyndigheterna i Katrineholm, Nyköping och Strängnäs.
Länsstyrelsen i Blekinge län har bifogat yttranden från polismyndigheterna i Karlshamn och Ronneby.
Länsstyrelsen i Jämtlands län har bifogat ett yttrande från Polismyndigheten i Sveg.
Länsstyrelsen i Västerbottens län har bifogat yttranden från polismyndigheterna i Lycksele, Umeå, Vilhelmina, Storuman och Skellefteå.
SACO har överlämnat ett yttrande från medlemsförbundet JUSEK (Polissektionen).
TCO har som sitt yttrande överlämnat ett yttrande från Polisförbundet. Föreningen Sveriges Polischefer har som sitt yttrande redovisat underremisser från sektionen för Norra Norrland, Södra Götalandssektionen och Västra Götalandssektionen.
Vidare har ett yttrande inkommit från Åke Svensson, Björn Svensson, Rune Wirdehed och Gösta Westerlund, samtliga vid Polishögskolan.
Lagrådsremissens lagförslag
Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs att 9 kap 10 §, 23 kap 9 § samt 24 kap.8, 9 och 22 §§rättegångsbalken skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
9 kap. 10 §1
Skall någon hämtas till ett sammanträde inför rätten, får han, om ej annat följer av vad som sägs nedan, inte omhändertas tidigare än vad som är nödvändigt för att han skall kunna inställas omedelbart till sammanträdet.
Har ett hämtningsförsök tidigare misslyckats eller finns det annars på grund av vad som är känt om den som skall hämtas särskild anledning till det, får rätten eller polismyndighet besluta att han får omhändertas tidigare än vad som följer av första stycket. Omhändertagande får i sådant fall ske högst sex timmar eller, om rätten beslutat, högst arton timmar tidigare än vad som följer av första stycket. Vid rättens prövning skall särskilt beaktas vilka olägenheter det kan antas medföra att den som skall hämtas inte är närvarande vid sammanträdet inför rätten.
Den som har omhändertagits enligt andra stycket är skyldig att i avvaktan på inställelsen stanna kvar på polisstation eller annan plats som bestäms av polismyndigheten.
Den som har omhändertagits enligt andra stycket är skyldig att i avvaktan på inställelsen stanna kvar på polisstation eller annan plats som bestäms av polismyndigheten. Om den omhändertagne skall inställas i brottmål som tilltalad får han tas i förvar.
Den som har omhändertagits enligt denna paragraf får inte underkastas annan inskräkning i sin frihet än som påkallas av ändamålet med omhändertagandet, ordningen eller allmän säkerhet.
23 kap.
9 § 2
Den som inte är anhållen eller häktad är inte skyldig att stanna kvar för förhör längre än sex timmar. Är det av synnerlig vikt, att den som kan misstänkas för brottet är tillgänglig för fortsatt förhör, är han skyldig att stanna kvar ytterligare sex timmar.
Den som är under femton år är inte skyldig att stanna kvar för förhör längre än tre timmar. Om det är av synnerlig vikt för utredningen, är den hörde skyldig att kvarstanna ytterligare tre timmar.
Sedan förhöret avslutats eller tiden, då den hörde är skyldig att stanna kvar, utgått, får han omedelbart avlägsna sig. Utan synnerliga skäl får det
1 Senaste lydelse 1984:131.2 Senaste lydelse 1984:955.
inte krävas att han infinner sig till nytt förhör tidigare än tolv timmar därefter.
Den som kan misstänkas för brottet får tas i förvar under den tid han är skyldig att stanna kvar, om det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med ingripandet, ordning eller säkerhet.
24 kap
8 §3
Har beslut att anhålla någon meddelats i hans frånvaro, skall han, så snart beslutet har verkställts, förhöras av polisman eller åklagare. Har åklagaren inte redan underrättats om frihetsberövandet, skall det skyndsamt anmälas till honom. Åklagaren skall efter förhöret omedelbart besluta om den misstänkte skall förbli anhållen.
Har någon gripits enligt 7 §, skall han så snart som möjligt förhöras av polisman eller åklagare. Har åklagaren inte redan underrättats om frihetsberövandet, skall det skyndsamt anmälas till honom. Åklagaren skall efter förhöret omedelbart besluta om den misstänkte skall anhållas. Anhålls inte den misstänkte, skall beslutet om gripande omedelbart hävas.
Har någon gripits enligt 7 §, skall han så snart som möjligt förhöras av polisman eller åklagare. Har åklagaren inte redan underrättats om frihetsberövandet, skall det skyndsamt anmälas till honom. Åklagaren skall efter förhöret omedelbart besluta om den misstänkte skall anhållas. Anhålls inte den misstänkte, skall beslutet om gripande omedelbart hävas.
Innan åklagaren har underrättats om frihetsberövandet, får beslutet om gripande hävas av polismyndigheten, om det är uppenbart att det inte finns skäl för fortsatt frihetsberövande. I omedelbar anslutning till gripandet får beslutet under samma förut-sättningar hävas även av en polisman som har fattat beslutet.
Om den som misstänks för brott avviker och det finns skäl att anhålla honom, får åklagaren efterlysa honom.
3 Senaste lydelse 1987:1211.
9 §4
Då någon anhålls eller då ett anhållningsbeslut enligt 8 § första stycket verkställs, skall den anhållne få besked om det brott som han är misstänkt för samt grunden för anhållandet. Den anhållnes närmaste anhöriga och andra personer som står den anhållne särskilt nära skall underrättas om anhållandet så snart det kan ske utan men för utredningen. En sådan underrättelse får dock inte utan synnerliga skäl lämnas mot den anhållnes önskan.
Då någon grips eller anhålls eller då ett anhållningsbeslut enligt 8 § första stycket verkställs, skall den frihetsberövade få besked om det brott som han är misstänkt för samt grunden för frihetsberövandet. En anhållens närmaste anhöriga och andra personer som står den anhållne särskilt nära skall underrättas om anhållandet så snart det kan ske utan men för utredningen. En sådan underrättelse får dock inte utan synnerliga skäl lämnas mot den anhållnes önskan.
22 §5
Den som är gripen, anhållen eller häktad skall tas i förvar. Den som häktas skall utan dröjsmål föras till häkte.
Den som är gripen, anhållen eller häktad skall tas i förvar. Den som är gripen behöver dock inte tas i förvar om det inte är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med gripandet och ordning eller säkerhet. Den som häktas skall utan dröjsmål föras till häkte.
Om det är av synnerlig vikt att den häktade, för utredning av det brott som föranlett häktningen eller något annat brott som han är misstänkt för, förvaras på en annan plats än som anges i första stycket, får rätten på åklagarens begäran förordna att den häktade tills vidare inte skall föras till häkte. Rätten eller åklagaren får även besluta att den häktade, sedan han förts till häkte, skall föras till en plats utom häktet för förhör eller annan åtgärd.
Om förvaring av den som är häktad och undergår eller har undergått rättspsykiatrisk undersökning finns särskilda bestämmelser.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1998.
4 Senaste lydelse 1987:1211.5 Senaste lydelse 1987:1211.
Förslag till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare
Härigenom föreskrivs att 14 och 34 §§ lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
14 §6
Har någon som inte fyllt arton år gripits och beslutar åklagaren att inte anhålla honom, får polismyndigheten hålla honom kvar för att kunna skyndsamt överlämna honom till hans föräldrar, annan vårdnadshavare, en tjänsteman inom socialtjänsten eller någon annan lämplig vuxen person. Vad som nu sagts gäller dock endast om åklagaren funnit att den unge fortfarande är skäligen misstänkt för brott.
För samma ändamål får polismyndigheten hålla kvar den som inte har fyllt arton år, om han har medtagits till förhör och är skäligen misstänkt för brottet.
Inte i något fall får någon enligt första eller andra stycket hållas kvar längre än tre timmar efter åklagarens beslut respektive förhöret.
Inte i något fall får någon enligt första eller andra stycket hållas kvar längre än tre timmar efter åklagarens beslut respektive förhöret. Den som är över femton år får därvid tas i förvar om det är nödvändigt med hänsyn till ordning eller säkerhet.
34 §7
Har någon före femton års ålder begått ett brott på vilket fängelse skulle ha kunnat följa och anträffas han på bar gärning eller på flykt från brottsplatsen, får han gripas av envar. Om en enskild person har gripit den unge, skall denne skyndsamt överlämnas till närmaste polisman.
Polismyndigheten eller åklagaren skall omedelbart besluta om den unge skall friges eller hållas kvar för förhör.
Har någon före femton års ålder begått ett brott på vilket fängelse skulle ha kunnat följa och anträffas han på bar gärning eller på flykt från brottsplatsen, får han gripas av envar. Om en enskild person har gripit den unge, skall denne skyndsamt överlämnas till närmaste polisman.
Polismyndigheten eller åklagaren skall omedelbart besluta om den unge skall friges eller hållas kvar för förhör. Den unge får inte tas i förvar.
6 Senaste lydelse 1994:1760.7 Senaste lydelse 1994:1760.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1998.
Förslag till lag om ändring i lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m.
Härigenom föreskrivs att 4 § i lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m .11skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 §
Om den omhändertagne inte bereds vård på sjukhus eller annan vårdinrättning och inte heller tas om hand på annat sätt eller annars kan friges, får han hållas kvar hos polisen.
Om den omhändertagne inte bereds vård på sjukhus eller annan vårdinrättning och inte heller tas om hand på annat sätt eller annars kan friges, får han hållas kvar hos polisen. Den omhändertagne får därvid tas i förvar om det är nödvändigt med hänsyn till ordning eller säkerhet.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1998.
11 Lagen omtryckt 1984:391.
Förslag till lag om ändring i polislagen (1984:387)
Härigenom föreskrivs i fråga om polislagen (1984:387)
dels att nuvarande 22, 23 och 24 §§ skall betecknas 23, 29 respektive 30 §§,
dels att 9, 10 ,17 och den nya 29 §§ skall ha följande lydelse,
dels att rubriken före 11 § skall lyda ”Tillfälliga omhändertaganden, avlägsnanden m.m.”
dels att rubrikerna närmast före nuvarande 22 och 23 §§ skall sättas närmast före de nya 23 respektive 29 §§,
dels att det i lagen skall införas tio nya paragrafer, 10 a, 13 a- c, 22 och 24 - 28§§ samt närmast före 25 och 27 §§ nya rubriker av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
9 §
När en polisman får kännedom om ett brott som hör under allmänt åtal, skall han lämna rapport om det till sin förman så snart det kan ske.
En polisman får lämna rapporteftergift enligt föreskrifter som regeringen meddelar.
När en polisman får kännedom om ett brott som hör under allmänt åtal, skall han lämna rapport om det till sin förman så snart det kan ske.
En polisman får lämna rapporteftergift om brottet med hänsyn till omständigheterna i det sär-skilda fallet är obetydligt och det är uppenbart att annan påföljd än böter inte skulle komma att dömas ut om brottet lagfördes.
10 §
En polisman får, i den mån andra medel är otillräckliga och det med hänsyn till omständigheterna är försvarligt, använda våld för att genomföra en tjänsteåtgärd, om
1. han möts med våld eller hot om våld
2. någon som skall häktas, anhållas eller annars med laga stöd berövas friheten försöker undkomma eller polismannen eljest möts av motstånd när han skall verkställa ett sådant frihetsberövande,
2. någon som skall häktas, anhållas eller annars med laga stöd berövas friheten försöker undkomma eller polismannen annars möts av motstånd när han skall verkställa ett sådant frihetsberövande,
3. det är fråga om att avvärja en straffbelagd handling eller en fara för liv, hälsa eller värdefull egendom eller för omfattande skada i miljön,
4. polismannen med laga stöd skall avvisa eller avlägsna någon från ett visst område eller utrymme eller verkställa eller biträda vid kroppsvisitation, kroppsbesiktning eller annan åtgärd, vid beslag eller annat omhändertagande av egendom eller vid sådan husrannsakan som avses i rättegångsbalken,
5. polismannen med laga stöd
5. polismannen annars med laga stöd har att bereda sig tillträde till, avspärra, tillstänga eller utrymma byggnad, rum eller område, biträda någon i myndighetsutövning med en sådan eller någon liknande åtgärd eller vid exekutiv förrättning enligt vad som är föreskrivet därom, eller
6. åtgärden i annat fall är oundgängligen nödvändig för den allmänna ordningens eller säkerhetens upprätthållande och det är uppenbart att den inte kan genomföras utan våld. I fall som avses i första stycket 4 och 5 får våld mot person brukas endast om polismannen eller den som han biträder möts av motstånd.
skall stoppa ett fordon eller annat transportmedel,
6. polismannen annars med laga stöd har att bereda sig tillträde till, avspärra, tillstänga eller utrymma byggnad, rum eller område, biträda någon i myndighetsutövning med en sådan eller någon liknande åtgärd eller vid exekutiv förrättning enligt vad som är föreskrivet därom, eller
7. åtgärden i annat fall är oundgängligen nödvändig för den allmänna ordningens eller säkerhetens upprätthållande och det är uppenbart att den inte kan genomföras utan våld. I fall som avses i första stycket 4 och 6 får våld mot person brukas endast om polismannen eller den som han biträder möts av motstånd.
Om rätt att i vissa fall bruka våld finns i övrigt föreskrifter i 24 kap. brottsbalken.
10 a §
Vad som i 15 § första stycket lagen ( 1976:371 ) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. föreskrivs i fråga om rätten att belägga någon med fängsel skall gälla även då en polisman omhändertar eller på annat sätt inskränker någons rörelsefrihet.
13 a §
Om någon försöker tränga in på ett område eller i ett utrymme till vilket tillträde har förbjudits med stöd av denna lag eller annan för-fattning, får en polisman avvisa eller avlägsna honom från områ-det eller utrymmet, när det är nödvändigt för att ordningen eller säkerheten skall kunna upprätthållas. Detsamma gäller den som vägrar lämna ett sådant område eller utrymme, eller som inte följer en enligt denna lag meddelad anvisning att följa en viss väg.
13 b §
Har polismyndigheten med stöd av 2 kap. 22 eller 23 § ordningslagen (1993:1617) beslutat ställa in eller upplösa en allmän sammankomst eller en offentlig tillställning, får en polisman avvisa eller avlägsna deltagare och åskådare, om det behövs för att syftet med beslutet skall uppnås.
13 c §
Om en folksamling, som inte är en allmän sammankomst eller offentlig tillställning enligt ordningslagen (1993:1617) , genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna, får deltagarna i folksamlingen avvisas eller avlägsnas från det område eller utrymme där de befinner sig, om det är nödvändigt för att ordningen skall kunna upprätthållas.
En sådan åtgärd får vidtas utan föregående beslut av polismyndigheten endast om det är så brådskande att polismyndighetens beslut inte kan avvaktas.
17 §
Vid omhändertagande enligt denna lag skall tillses att åtgärden inte orsakar den omhändertagne större olägenhet än som är oundviklig med hänsyn till åtgärdens syfte eller väcker onödig uppmärksamhet. Den som har omhändertagits får inte underkastas annan inskränkning i sin frihet än som påkallas av ändamålet med åtgärden, ordningen på förvaringsplatsen eller allmän säkerhet.
Vid omhändertagande enligt denna lag skall tillses att åtgärden inte orsakar den omhändertagne större olägenhet än som är oundviklig med hänsyn till åtgärdens syfte eller väcker onödig uppmärksamhet. Den som har omhändertagits får inte underkastas annan inskränkning i sin frihet än som behövs med hänsyn till ändamålet med åtgärden, ordning eller säkerhet.
Den omhändertagne får tas i förvar om det är nödvändigt med hänsyn till ordning eller säkerhet. Den som är under femton år får dock inte tas i förvar.
22 §
En polisman får stoppa ett fordon eller annat transportmedel
1. om det finns anledning att anta att någon som färdas i fordonet har gjort sig skyldig till brott,
2. om det av någon annan anledning behövs för att med laga stöd ingripa mot någon som färdas i fordonet, genom att beröva honom friheten, på annat sätt inskränka hans rörelsefrihet eller underkasta honom kroppsvisitation eller kroppsbesiktning,
3. om det behövs för att med laga stöd genomföra husrannsakan i fordonet eller
4. om det behövs för att reglera trafiken eller för att kontrollera fordon eller förare enligt vad som är särskilt föreskrivet.
24 §
I samband med allvarliga störningar av den allmänna ordningen eller säkerheten får polismyndigheten, om det är nödvändigt för att ordningen eller säkerheten skall kunna upprätthållas, förbjuda tillträde till visst område eller utrymme. Detsamma gäller om det finns risk för sådana störningar.
Under samma förutsättningar som anges i första stycket får polismyndigheten anvisa deltagare i en folksamling att följa en viss väg.
Om det är så brådskande att polismyndighetens beslut inte kan avvaktas, får en polisman, i avvaktan på polismyndighetens beslut, meddela sådana förbud och anvisningar som avses i första och andra stycket.
Uppgifter från transportföretag
25 §
Ett transportföretag som befordrar varor, passagerare eller
fordon till eller från Sverige skall på begäran av en polismyndighet skyndsamt lämna de aktuella uppgifter om ankommande och avgående transporter, som företaget har tillgång till. Transportföretaget har endast skyldighet att lämna de uppgifter om passagerare som avser namn, resrutt, bagage och medpassagerare samt sättet för betalning och bokning.
Polismyndigheten får begära uppgifter enligt första stycket endast om uppgifterna kan antas ha betydelse för den brottsbekämpande verksamheten.
26 §
Transportföretag får lämna uppgifter enligt 25 § på så sätt att de görs läsbara för polismyndigheten genom terminalåtkomst.
Polismyndigheten får ta del av uppgifter genom terminalåtkomst endast i den omfattning och under den tid som behövs för att kontrollera aktuella transporter. Polismyndigheten får inte ändra eller på annat sätt bearbeta eller lagra uppgifter som hålls tillgängliga på detta sätt.
Uppgifter om enskilda personer som lämnats på annat sätt än genom terminalåtkomst, skall omedelbart förstöras, om de visar sig sakna betydelse för utredning och lagföring av brott.
Dokumentation
27 §
Protokoll skall föras över ingripande som innebär att någon avvisas, avlägsnas, omhändertas eller grips. Protokoll skall också föras över husrannsakan och liknande åtgärder enligt denna lag samt vid omhändertagande av föremål.
Av protokollet skall det framgå
1. vem som har fattat beslutet om ingripandet,
2. grunden för beslutet och tidpunkten när det har fattats,
3. vem eller vilka som har deltagit i ingripandet,
4. vem eller vilka som ingripandet har riktat sig mot,
5. tiden för ingripandet samt
6. vad som i övrigt har förekommit vid ingripandet.
Ansvarig för att protokoll upprättas är i fråga om uppgifter som avses i andra stycket 1 och 2, den som har fattat beslutet och i fråga om uppgifter som avses i andra stycket 3 - 6, den som är att anse som förman vid ingripandet.
I rättegångsbalken finns bestämmelser om protokoll över beslag, husrannsakan samt kroppsvisitation och kroppsbesiktning.
28 §
Protokoll skall föras över ingripanden som innebär användning av fängsel, skjutvapen, tårgas samt tekniska hjälpmedel för att stoppa fordon eller annat transportmedel. Ett sådant protokoll skall innehålla uppgift om skälen för åtgärden. Ansvarig för att protokoll upprättas är den som har fattat beslutet.
23 § 29 §
Vad som föreskrivs i 10 § första stycket 1, 2 och 4 gäller även sådan vaktpost eller annan som vid försvarsmakten tjänstgör för bevakning eller för att upprätthålla ordning och föreskrifterna i 10 § första stycket 1 - 4 även tjänsteman vid kustbevakningen som enligt särskilda bestämmelser medverkar vid polisiär övervakning. Bestämmelsen i 10 § första stycket 2 gäller dessutom den som annars med laga stöd skall verkställa ett frihetsberövande och bestämmelsen i samma paragraf första stycket 4 den som i myndighetsutövning har befogenhet att verkställa någon sådan åtgärd som där anges. Vid ingripande med stöd av 10 § första stycket 4 tillämpas också andra stycket samma paragraf.
När den som avses i första stycket med laga stöd berövar någon friheten eller avlägsnar någon, tillämpas också i 19 § 1.
Bestämmelserna i 13 § gäller också en ordningsvakt, om inte
Bestämmelserna i 10 a och 13 §§ gäller också en ordningsvakt, om
9 Senaste lydelse av förutvarande 23 § 1988:466.
annat framgår av hans för-ordnande. Har en ordningsvakt omhändertagit någon, gäller dock att den omhändertagne skyndsamt skall överlämnas till närmaste polisman. I fråga om befogenhet för en tjänsteman vid kustbevakningen att tillämpa 13 § finns särskilda bestämmelser.
inte annat framgår av hans förordnande. Har en ordningsvakt omhändertagit någon, gäller dock att den omhändertagne skyndsamt skall överlämnas till närmaste polisman. I fråga om befogenhet för en tjänsteman vid kustbevakningen att tillämpa 13 § finns särskilda bestämmelser.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1998.
Lagrådets yttrande över lagrådsremiss den 15 maj 1997
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1997-05-15
Närvarande: f.d. justitierådet Per Jermsten, regeringsrådetStig von Bahr, justitierådet Edvard Nilsson.
Enligt en lagrådsremiss den 30 april 1997 (Justitiedepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i rättegångsbalken,
2. lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare,
3. lag om ändring i lagen (1 976:51 1 ) om omhändertagande av berusade personer m.m.
4. lag om ändring i polislagen (1984:387).
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kammarrättsassessorn Annika Lowen.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Förslag till ändring i polislagen
I avsnitt 6.3 i den allmänna motiveringen, med rubriken Omhändertagande enligt 13 § polislagen, redovisas regeringens ställningstagande till polisrättsutredningens i delbetänkandet Polisens rättsliga befogenheter (SOU 1993:60) framförda förslag om att ifrågavarande bestämmelser om tillfälligt omhändertagande skall upphävas. Förslaget motiverades av uppfattningen att dessa bestämmelser torde strida mot regleringen i artikel 5:1 i Europakonventionen. Mot bakgrund av i avsnittet närmare redovisade överväganden finner regeringen inte skäl att föreslå någon lagändring såvitt avser 13 §. I remissen föreslås emellertid en ändring i samma lags 17 §, vilken ändring generellt gäller möjligheterna att ta en enligt lagen omhändertagen person i förvar. Eftersom detta förslag även avser personer som omhändertagits enligt 13 § finns anledning framhålla, att Lagrådet i allt väsentligt instämmer i den bedömning angående nämnda paragrafs bristande överensstämmelse med Europakonventionens regler som utredningen gjort och som också delats av ett flertal remissinstanser.
Eftersom Europadomstolens hittillsvarande avgöranden inte innebär att rättsläget i denna del kan anses helt klarlagt vill Lagrådet likväl inte motsätta sig den i remissen valda lösningen. Tillräckliga skäl att exempelvis komplettera förslaget i 17 § om förvar med ett undantag för omhändertagna enligt 13 § kan inte anses föreligga. Detta ställningstagande grundar Lagrådet bl.a. på bristen på underlag för en meningsfull bedömning av en sådan reglerings praktiska förutsättningar och konsekvenser. Därtill kommer en osäkerhet huruvida ett sådant undantag på ett avgörande sätt skulle undanröja föreliggande tvivel om 13 § är förenlig med artikel 5:1 i Europakonventionen. 131
Övriga lagförslag
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
DEPARTEMENTET
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 juni 1997.
Närvarande: statsrådet Wallström, ordförande, och statsråden Schori, Uusmann, Ulvskog, Sundström, von Sydow, Klingvall, Pagrotsky, Messing
Föredragande: statsrådet von Sydow
Regeringen beslutar proposition 1996/97:175 Ändringar i polislagen m.m.