Förslag till avgörande av generaladvokat Rantos – Mål C‑86/20 Vinařství U Kapličky
I. Inledning
1. Begäran om förhandsavgörande har framställts i ett mål mellan Vinařství U Kapličky s.r.o., ett tjeckiskt bolag, och Státní zemědělská a potravinářská inspekce, ústřední inspektorát (den statliga inspektionen vid den nationella myndigheten för livsmedelskontroll, Tjeckien) (nedan kallad den statliga inspektionen) angående de böter som påförts bolaget på grund av saluföring av partier av vin från Moldavien vilka framställts genom oenologiska metoder som inte är tillåtna enligt unionsrätten.
2. Begäran avser i huvudsak tolkningen av förordning (EU) nr 1308/2013 och förordning (EG) nr 555/2008 och avser dels frågan huruvida handlingar som upprättats av ett organ i det tredjeland som vinpartierna kommer från och i vilka det intygas att dessa partier av vin, när de importeras, var förenliga med de oenologiska metoder som är tillåtna enligt unionsrätten är relevanta för prövningen av ansvaret hos en vinhandlare som inte iakttar dessa oenologiska metoder, dels frågan huruvida unionsrätten utgör hinder mot nationell lagstiftning som innebär att en person kan befrias från sitt ansvar för saluföring av vinpartier som importerats från ett tredjeland och framställts enligt oenologiska metoder som inte är tillåtna enligt unionsrätten, när de nationella myndigheterna inte kan motbevisa ”presumtionen om överensstämmelse”, som anges i ett V I 1‑dokument, om att dessa partier av vin överensstämmer med de oenologiska metoder som är tillåtna enligt unionsrätten.
II. Tillämpliga bestämmelser
A. Unionsrätt
1. Reglerna om oenologiska metoder: förordning nr 1308/2013
3. Genom förordning nr 1308/2013 upprättas, såsom framgår av dess artikel 1.1, en samlad marknadsordning för jordbruksprodukter, bland annat för vin.
4. I skälen 4 och 71 i förordning nr 1308/2013 anges följande:
(”(4) Det bör klargöras att … förordning (EU) nr 1306/2013 de bestämmelser som antagits på grundval av denna i princip bör gälla för de åtgärder som anges i den här förordningen. I förordning (EU) nr 1306/2013 fastställs särskilt bestämmelser som garanterar att de skyldigheter som anges i lagstiftningen för den gemensamma jordbrukspolitiken uppfylls, inbegripet bestämmelser om kontroller och administrativa åtgärder och administrativa sanktioner vid överträdelser liksom regler om ställande och frisläppande av säkerheter och om återvinning av felaktiga utbetalningar.
…
(71) Handelsnormer bör tillämpas så att marknaden enkelt kan förses med produkter av standardiserad och tillfredsställande kvalitet, och de bör särskilt avse tekniska definitioner, klassificering, presentation, märkning och etikettering, förpackning, produktionsmetoder, bevarande, lagring, transport, därtill hörande administrativa dokument, certifiering och tidsfrister samt begränsningar i fråga om användning och avsättning.”
5. Avdelning II i förordning nr 1308/2013 innehåller, i kapitel I, som omfattar artiklarna 73–123, regler om saluföring. Artikel 80, med rubriken ”Oenologiska metoder och analysmetoder”, har följande lydelse:
”1. Vid framställning och lagring i unionen av de produkter som förtecknas i del II[] i bilaga VII får endast de oenologiska metoder som är tillåtna enligt bilaga VIII och som föreskrivs i artiklarna 75.3 g, 83.2 och 83.3 användas.
…
De tillåtna oenologiska metoderna får endast användas för att säkerställa att framställning, lagring och förädling av produkten sker på ett korrekt sätt.
De produkter som förtecknas i del II i bilaga VII ska produceras i unionen i enlighet med de regler som anges i bilaga VIII[].
2. De produkter som förtecknas i del II i bilaga VII får inte saluföras i unionen om
a) de har behandlats med oenologiska metoder som inte är tillåtna i unionen,
b) de har behandlats med nationella oenologiska metoder som inte är tillåtna eller
c) de inte överensstämmer med reglerna i bilaga VIII.
…”
6. Artikel 90 i förordning nr 1308/2013, med rubriken ”Särskilda bestämmelser för import av vin”, har följande lydelse:
”1. Om inte annat föreskrivs i internationella avtal som ingåtts i enlighet med EUF-fördraget, ska bestämmelserna om ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar och om märkning av vin i avsnitt 2 i detta kapitel och de definitioner, beteckningar och varubeskrivningar som avses i artikel 78 i denna förordning gälla för produkter enligt KN-nummer 200961, 200969 och 2204[] som importeras till unionen.
2. Om inte annat föreskrivs i internationella avtal som ingåtts i enlighet med EUF-fördraget, ska de produkter som avses i punkt 1 i denna artikel framställas med de oenologiska metoder som godkänts av unionen enligt denna förordning eller, om det gäller tiden före tillståndet enligt artikel 80.3, enligt de oenologiska metoder som rekommenderas och offentliggörs av [Internationella vinorganisationen (OIV)].
3. Vid import av de produkter som avses i punkt 1 ska det uppvisas
a) ett certifikat som styrker att bestämmelserna i punkterna 1 och 2 har följts och som har utfärdats av ett behörigt organ i produktens ursprungsland som finns upptaget på en förteckning som ska offentliggöras av kommissionen,
b) en analysrapport som upprättats av ett organ eller en myndighet som har utsetts av produktens ursprungsland, om produkten är avsedd för direkt konsumtion.”
2. Bestämmelserna om dokumentation rörande import av vin till unionen
a) Förordning nr 555/2008
7. I förordning nr 555/2008 fastställs, såsom framgår av artikel 1 i den förordningen, tillämpningsföreskrifter för förordning (EG) nr 479/2008, om den gemensamma organisationen av marknaden för vin, bland annat vad gäller handel med tredjeländer (avdelning IV).
8. I skäl 40 i förordning nr 555/2008 anges följande:
”Intyget och, när så är tillämpligt, analysrapporten för varje parti av en importerad produkt bör kontrolleras för att förhindra bedrägeri. Det bör därför krävas att varje enskilt parti åtföljs av denna eller dessa handlingar fram till dess att partiet omfattas av gemenskapens kontrollsystem.”
9. Avdelning III i förordningen, som omfattar artiklarna 38–54, reglerar handel med tredje land. I artikel 40 i nämnda förordning, med rubriken ”Obligatoriska handlingar”, som återfinns i kapitel II i denna avdelning, med rubriken ”Intyg och analysrapport för vin, druvsaft och druvmust som importeras”, föreskrivs följande:
”Det intyg och den analysrapport som avses i artikel 82.3 leden a och b i [förordning nr 479/2008] ska samlas i ett enda dokument, i vilket den del som utgör
a) intyget ska utfärdas av ett organ i det tredjeland som produkterna kommer från, och
b) analysrapporten ska utfärdas av ett officiellt laboratorium som är godkänt av det tredjeland som produkterna kommer från.”
10. I artikel 41 i förordning nr 555/2008, med rubriken ”Analysrapportens innehåll”, föreskrivs följande:
”Analysrapporten ska innehålla följande uppgifter
a) om vin och delvis jäst druvmust:
i) total alkoholhalt i volymprocent,
ii) verklig alkoholhalt i volymprocent,
b) om druvmust och druvsaft: densitet,
c) om vin och druvmust och druvsaft:
i) total torrsubstanshalt,
ii) total syrahalt,
iii) halt av flyktiga syror,
iv) citronsyrahalt,
v) total svaveldioxidhalt,
…”
11. I artikel 43 i förordningen, med rubriken ”V I 1-dokumentet”, som återfinns i avsnitt 2 i kapitel III, med rubriken ”Villkor i samband med import av vin, druvsaft och druvmust och metoder för upprättande och användning av intyg och analysrapport”, föreskrivs följande i första stycket:
”Intyget och analysrapporten för varje parti som ska importeras till gemenskapen ska upprättas på V I 1-dokumentet.
V I 1-dokumentet enligt första stycket ska upprättas på V I 1-blanketten enligt förlagan i bilaga IX. Det ska undertecknas av en tjänsteman vid ett offentligt organ och av en tjänsteman vid ett godkänt laboratorium enligt artikel 48.”
12. Artikel 44 i denna förordning, med rubriken ”Beskrivning av handlingarna”, har följande lydelse:
”1. V I 1-blanketten ska bestå av ett original som fylls i på maskin eller för hand och en genomslagskopia.
2. V I 2-blanketten ska vara ett utdrag som utformats enligt förlagan i bilaga X. Det innehåller samma uppgifter som V I 1-dokumentet eller ett annat V I 2-utdrag och ska stämplas av ett tullkontor i gemenskapen. V I 2-blanketten ska bestå av ett original och två kopior.
3. V I 1-dokumenten och V I 2-utdragen ska uppfylla de tekniska krav som anges i bilaga XI.
4. Både originalet och kopian ska åtfölja produkten. V I 1-och V I 2-blanketterna ska fyllas i antingen på maskin eller för hand eller med en motsvarande metod som godkänts av ett offentligt organ. Om de fylls i för hand ska detta göras med bläck och versaler. De får inte innehålla några raderingar eller överskrivningar. Ändringar ska göras genom att de felaktiga uppgifterna stryks över och rätt uppgifter läggs till, om så behövs. Varje sådan ändring ska godkännas av upphovsmannen och stämplas av den offentliga myndigheten, laboratoriet eller tullmyndigheterna.
…”
13. I artikel 47 i samma förordning, med rubriken ”Användning”, föreskrivs följande i punkt 1:
”Originalet och kopian av V I 1-dokumenten eller V I 2-utdragen ska i samband med tullbehandlingen av partiet för övergång till fri omsättning överlämnas till de behöriga myndigheterna i den medlemsstat där tullbehandlingen äger rum.
…”
14. I artikel 48 i förordning nr 555/2008, med rubriken ”Förteckning över behöriga organ”, föreskrivs följande:
”1. Kommissionen ska på grundval av meddelanden från de behöriga myndigheterna i tredjeland upprätta och fortlöpande uppdatera förteckningar över namn och adresser på de myndigheter, laboratorier och vinproducenter som har befogenhet att utfärda V I 1-dokument. Kommissionen ska offentliggöra myndigheternas och laboratoriernas namn och kontaktuppgifter på Internet.
2. Meddelandena från de behöriga myndigheterna i tredjeland enligt punkt 1 ska innehålla
a) namn och adresser till de officiella organ och laboratorier som har godkänts eller utsetts att utfärda V I 1-dokument,
b) namn, adress och officiella registreringsnummer på de vinproducenter som har befogenhet att utfärda V I 1-dokument.
Förteckningarna enligt punkt 1 ska endast omfatta de organ och laboratorier enligt led a i första stycket som av de behöriga myndigheterna i det berörda tredjelandet har bemyndigats att på begäran ge kommissionen och medlemsstaterna all den information som behövs för att bedöma de uppgifter som förekommer i de enskilda dokumenten.
3. Förteckningarna ska fortlöpande uppdateras, särskilt vad gäller adressändringar och ändringar av namnet på organ och laboratorier.”
15. Avdelning VI i förordningen, som omfattar artiklarna 96–104, innehåller allmänna bestämmelser, övergångsbestämmelser och slutbestämmelser. Artikel 98, med rubriken ”Nationella påföljder”, har följande lydelse:
”Utan att det påverkar tillämpningen av påföljder i [förordning nr 479/2008] eller i den här förordningen ska medlemsstaterna föreskriva påföljder på nationell nivå för oegentligheter avseende de krav som fastställs i [förordning nr 479/2008] eller i den här förordningen som är effektiva, proportionerliga och avskräckande så att de ger adekvat skydd för gemenskapens finansiella intressen.”
16. Punkterna 9 och 10 i formuläret i bilaga IX till förordning nr 555/2008, med rubriken ”V I 1-blankett i enlighet med artikel 43.1”, har följande lydelse:
”9. INTYG
Ovannämnda produkt … är ☐ / ☐ är inte avsedd för direkt konsumtion, stämmer överens med Europeiska gemenskapens definitioner eller kategorisering av vindruvsprodukter och har tillverkats enligt oenologiska processer … som ☐ rekommenderas och publicerats av OIV / ☐som godkänts av gemenskapen.
…
10. ANALYSRAPPORT (med analysdata för ovannämnda produkt)
…
FÖR VIN …
Total alkoholhalt: – Verklig alkoholhalt:
…”
b) Förordning (EG) nr 607/2009
17. Såsom framgår av artikel 1.1, med rubriken ”Syfte”, i förordning (EG) nr 607/2009, fastställs tillämpningsföreskrifter för avdelning III i förordning (EG) nr 479/2008, bland annat vad gäller bestämmelserna i kapitel VI i den avdelningen om märkning och presentation av vissa vinprodukter.
18. I artikel 56 i förordning nr 607/2009, med rubriken ”Uppgifter om tappningsföretag, producent, importör och försäljare”, föreskrivs följande i punkt 1:
”Vid tillämpning av artikel 59.1 e och f i förordning (EG) nr 479/2008[] och i denna artikel avses med
…
d) importör: en fysisk eller juridisk person eller en sammanslutning av sådana personer som är etablerade i gemenskapen och som ansvarar för att icke-gemenskapsvaror i den mening som avses i artikel 4.8 i rådets förordning (EEG) nr 2913/92[] övergår till fri omsättning,
…”
3. Bestämmelserna om sanktioner
a) Förordning (EG) nr 178/2002
19. Såsom framgår av artikel 1 i förordning (EG) nr 178/2002 innehåller denna förordning allmänna bestämmelser om bland annat livsmedelssäkerhet på unionsnivå och på nationell nivå.
20. I artikel 17 i denna förordning, med rubriken ”Skyldigheter”, föreskrivs följande:
”1. Livsmedels- och foderföretagare på alla stadier i produktions-, bearbetnings- och distributionskedjan skall i de företag de har ansvar för se till att livsmedel och foder uppfyller de krav i livsmedelslagstiftningen som är tillämpliga för deras verksamhet och skall kontrollera att dessa krav uppfylls.
2. Medlemsstaterna skall införa livsmedelslagstiftning samt övervaka och kontrollera att livsmedels- och foderföretagarna uppfyller de relevanta kraven i livsmedelslagstiftningen på alla stadier i produktions-, bearbetnings- och distributionskedjan.
…
Medlemsstaterna skall också fastställa bestämmelser om vilka åtgärder och påföljder som gäller för överträdelser av livsmedels- och foderlagstiftningen. De åtgärder och påföljder som föreskrivs skall vara effektiva, proportionella och avskräckande.”
b) Förordning nr 1306/2013
21. I förordning nr 1306/2013 fastställs, såsom framgår av dess artikel 1, regler om bland annat finansieringen av utgifter inom den gemensamma jordbrukspolitiken och de förvaltnings- och kontrollsystem som ska införas av medlemsstaterna.
22. Skäl 39 i denna förordning har följande lydelse:
”… Vid överträdelser av sektorslagstiftningen inom jordbruket där några detaljerade bestämmelser om administrativa sanktioner inte har fastställts i unionens rättsakter, bör medlemsstaterna tillämpa nationella sanktioner som bör vara effektiva, proportionella och avskräckande.”
23. Avdelning V i förordningen har rubriken ”Kontrollsystem och sanktioner”. I artikel 64, som har rubriken ”Tillämpning av administrativa sanktioner”, föreskrivs följande:
”…
2. Inga administrativa sanktioner ska åläggas
…
d) om den berörda personen för den behöriga myndigheten tillfredsställande kan visa att denne inte bär skulden för att de förpliktelser som avses i punkt 1 inte uppfyllts, eller om den behöriga myndigheten på annat sätt övertygas om att den berörda personen inte bär skulden,
…”
24. I artikel 89 i samma förordning, med rubriken ”Andra kontroller och sanktioner i samband med regler för saluföring”, föreskrivs följande i punkterna 3 och 4:
”3. Medlemsstaterna ska genomföra kontroller, grundade på en riskanalys, för att kontrollera om produkterna i bilaga I till [förordning nr 1308/2013] överensstämmer med bestämmelserna i del II avdelning II kapitel I avsnitt I förordning (EU) nr 1308/2013 och ska om så krävs tillämpa administrativa sanktioner.
4. Medlemsstaterna ska utan att det påverkar akter som avser vinsektorn som antagits på grundval av artikel 64 vid överträdelse av unionens regler om marknadsåtgärder inom vinsektorn tillämpa effektiva, proportionella och avskräckande administrativa sanktioner. Sådana sanktioner ska inte tillämpas vid sådana fall som anges i artikel 64.2 a–64.2 d och om överträdelsen är av mindre betydelse.”
B. Tjeckisk rätt
25. I 39 § 1 ff i zákon č. 321/2004 Sb., o vinohradnictví a vinařství (lag nr 321/2004 om vinodling och vinproduktion) (nedan kallad lag nr 321/2004), i den lydelse som var tillämplig till och med den 31 mars 2017, anges följande:
”En juridisk person eller en näringsidkare, som är en fysisk person, anses ha begått en administrativ överträdelse om vederbörande i egenskap av producent eller en person som släpper ut produkten på marknaden åsidosätter en skyldighet som föreskrivs i unionsrättsliga bestämmelser om vinodling, vinproduktionssektorn eller vinhandeln.”
26. 40 § 1 i lag nr 321/2004 har följande lydelse:
”En juridisk person ansvarar inte för en administrativ överträdelse om vederbörande visar att denne gjort allt som kunnat förväntas för att förhindra att skyldigheten åsidosätts.”
III. Målet vid den nationella domstolen, tolkningsfrågorna och förfarandet vid domstolen
27. Genom beslut av den 14 januari 2016 slog Státní zemědělská a potravinářská inspekce, Inspektorát v Brně (statliga inspektionen vid den nationella myndigheten för livsmedelskontroll, avdelningen för Brno, Tjeckien) fast att vinhandlaren Vinařství U Kapličky hade gjort sig skyldig till administrativa förseelser enligt 39 § 1 ff i lag nr 321/2004 och påförde bolaget böter med ett belopp på 2100000 tjeckiska kronor (CZK) (cirka 80000 euro) och begärde att bolaget skulle återbetala avgifter för laboratorieanalyser omfattande 86420 CZK (cirka 3000 euro), på grund av att bolaget hade salufört partier av vin i Tjeckien vilka hade importerats från Moldavien (nedan kallade de aktuella produkterna) och framställts enligt oenologiska metoder som inte är tillåtna, i strid med artikel 80.2 a i förordning nr 1308/2013, eller som inte uppfyllde reglerna om höjning av den naturliga alkoholhalten i volymprocent, i strid med artikel 80.2 c i denna förordning (nedan kallade de omtvistade förseelserna).
28. Efter flera administrativa förfaranden och domstolsförfaranden i vilka Vinařství U Kapličkys överklaganden antingen bifölls, med motiveringen att det i princip inte var uteslutet att detta bolag kunde befrias från ansvar för de omtvistade överträdelserna på grundval av de V I 1-dokument som hade upprättats av behöriga moldaviska myndigheter med tillämpning av förordning nr 555/2008, eller avslogs, med motiveringen att V I 1-dokumenten endast utgjorde en administrativ formalitet för att kunna föra in de aktuella varorna i unionen och inte räckte för att befria detta bolag från dess ansvar för de omtvistade förseelserna, konstaterade Ústavní soud (Författningsdomstolen, Tjeckien) genom beslut av den 5 september 2019 att Vinařství U Kapličkys rätt till en rättvis rättegång hade åsidosatts på grund av att Nejvyšší správní soud (Högsta förvaltningsdomstolen, Tjeckien) hade avfärdat en argumentation som grundades på den bindande karaktären hos det intyg som återfinns i V I 1-dokumentet utan att först ha vänt sig till EU-domstolen för att begära förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF.
29. Mot denna bakgrund beslutade Krajský soud v Brně (Regionala domstolen i Brno, Tjeckien) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU‑domstolen:
”1) Utgör det V I 1-dokument som utfärdats på grundval av [förordning nr 555/2008], som omfattar ett intyg som godkänts av ett organ i tredjeland om att produkten har framställts enligt oenologiska metoder som rekommenderats och publicerats av OIV eller tillåtits av unionen, enbart ett administrativt villkor för att föra in vin till unionen?
2) Utgör unionsrätten hinder för en nationell bestämmelse som innebär att en person som handlar med vin som importeras från Moldavien kan befrias från ansvar för en administrativ överträdelse som består i att vin som har framställts enligt oenologiska metoder som inte är tillåtna i unionen släppts ut på marknaden, om de nationella myndigheterna inte vederlagt antagandet att vinet har framställts enligt oenologiska metoder som är tillåtna i Europeiska unionen, ett antagande som handlaren gjort mot bakgrund av V I 1-dokument som utfärdats av moldaviska organ på grundval av [förordning nr 555/2008]?”
30. Skriftliga yttranden har inkommit från Tjeckiens regering och Europeiska kommissionen. Samma parter har även besvarat domstolens frågor skriftligen. Även den italienska regeringen, som inte inkommit med något skriftligt yttrande, har svarat på dessa frågor. Domstolen har beslutat att avgöra målet utan muntlig förhandling enligt artikel 76.2 i rättegångsreglerna.
IV. Bedömning
A. Den första tolkningsfrågan
1. Inledande synpunkter
31. Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida det intyg som föreskrivs i artikel 90.3 a i förordning nr 1308/2013, som finns i det V I 1-dokument som upprättats enligt artikel 43 i förordning nr 555/2008 och enligt vilket de aktuella produkterna har framställts i enlighet med oenologiska metoder som är tillåtna enligt unionsrätten, endast utgör ett ”administrativt villkor” för att kunna saluföra dessa produkter inom unionen eller om det tvärtom är relevant för att fastställa en vinhandlares ansvar för saluföring av dessa produkter när dessa inte överensstämmer med dessa metoder enligt artikel 80.2 a i förordning nr 1308/2013.
32. När den statliga inspektionen i förevarande fall prövade Vinařství U Kapličkys ansvar för de omtvistade överträdelserna, fann den att det inte var nödvändigt att kontrollera V I 1-dokumenten avseende de aktuella produkterna, av det skälet att dessa handlingar inte hade gjort det möjligt för bolaget att frigöra sig från sitt ansvar för dessa överträdelser. Enligt den hänskjutande domstolen erkänns dock de intyg som utfärdats av organ som är behöriga att upprätta V I 1-dokument automatiskt enligt unionsrätten, förutom vid bedrägerier. V I 1-dokumentet utgör därmed, enligt den hänskjutande domstolen, inte enbart en administrativ formalitet för tulländamål utan kan skapa en förväntning hos en vinhandlare om att det vin som importerats uppfyller vissa kvalitetsnormer.
33. I detta avseende har den tjeckiska regeringen gjort gällande att V I 1-dokumentet endast tjänar till att fullgöra de tullformaliteter som är nödvändiga för att de aktuella produkterna ska kunna övergå till fri omsättning och är inte relevant för den efterföljande saluföringen av dessa produkter inom unionen, medan kommissionen anser att ett sådant dokument har en viss relevans för att fastställa varornas egenskaper, även om det inte automatiskt säkerställer att det importerade vinet överensstämmer med unionsbestämmelserna, vilket ska prövas genom ytterligare kontroller som utförs av den berörda medlemsstaten eller av importören. Den italienska regeringen har i huvudsak anslutit sig till sistnämnda ståndpunkt.
34. Jag anser att det är lämpligt att i de följande punkterna i detta förslag till avgörande presentera en översikt över det tillämpliga regelverket för att därefter undersöka relevansen av V I 1-dokumentet i samband med prövningen av ett sådant ansvar hos vinhandlaren som är aktuellt i det nationella målet.
2. Tillämpliga bestämmelser
35. För det första fastställs i förordning nr 1308/2013 bland annat bestämmelser om oenologiska metoder och analysmetoder samt villkoren för import av vinprodukter. I artikel 80.2 i den förordningen föreskrivs i huvudsak att dessa produkter inte får saluföras inom unionen om de framställts enligt oenologiska metoder som inte är tillåtna. I artikel 90.3 a och b i nämnda förordning föreskrivs att importen av dessa produkter ska villkoras av att följande två handlingar visas upp: dels ett intyg som visar att de oenologiska metoder som är tillåtna enligt unionsrätten eller som har rekommenderats och offentliggjorts av OIV har iakttagits, vilket har utfärdats av ett behörigt organ i det tredjeland som produkten kommer från och som återfinns i en förteckning som offentliggjorts av kommissionen i produktens ursprungsland, dels en analysrapport som upprättats av ett organ eller en enhet som utsetts av produktens ursprungsland.
36. För det andra anges i förordning nr 555/2008 bland annat de handlingar som krävs vid importen av de aktuella produkterna. I artikel 40 i förordningen anges att ovannämnda intyg och analysrapport ska samlas i ett enda dokument, som i artikel 43 i förordningen definieras som ”V I 1-dokumentet”. I första punkten andra stycket i denna bestämmelse föreskrivs även att detta dokument för varje parti som ska importeras till unionen ska upprättas på en ”V I 1-blankett” enligt den mall som anges i bilaga IX till samma förordning. Detta formulär, som återges i punkt 16 ovan, innehåller dels en förifylld mall för intyg, genom vilken det behöriga organet bland annat intygar att de undersökta produkterna har framställts i enlighet med de oenologiska metoder som rekommenderats och offentliggjorts av OIV eller godkänts av unionen, dels en i förväg ifylld analysrapport som ska kompletteras med uppgift om den totala alkoholhalten uttryckt i volymprocent och den faktiska alkoholhalten uttryckt i volymprocent.
37. Enligt artikel 47 i förordning nr 555/2008 ska V I 1-dokumentet överlämnas till de behöriga tullmyndigheterna i importlandet när de tullformaliteter som krävs för övergång till fri omsättning av varor fullgörs.
3. V I 1-dokumentets relevans
38. När det gäller V I 1-dokumentets relevans i samband med prövningen av en vinhandlares ansvar för saluföring av vin som inte överensstämmer med de oenologiska metoder som är tillåtna enligt unionsrätten, ska det enligt min mening göras åtskillnad mellan, å ena sidan, bestämmelserna om import och övergång till fri omsättning av de aktuella produkterna i unionen och, å andra sidan, bestämmelserna om saluföring av dessa produkter på unionens marknad. För import och övergång till fri omsättning av nämnda produkter räcker det att kontrollera deras ursprung, äkthet och kvalitativa egenskaper vid tidpunkten för importen, bland annat med hjälp av handlingar som upprättats av organ som är bemyndigade enligt unionslagstiftningen, men för saluföring av samma produkter är det bland annat nödvändigt att de alltid överensstämmer med nämnda oenologiska metoder.
39. Även om uppvisandet av V I 1-dokumentet för de behöriga myndigheterna i den medlemsstat där tullformaliteterna fullgörs innebär att de aktuella produkterna kan övergå till fri omsättning, är det inte i sig tillräckligt för att dra slutsatsen att dessa produkter i varje ögonblick stämmer överens med de oenologiska metoder som är tillåtna enligt unionsrätten och som krävs för att de ska kunna saluföras på unionens marknad. Eftersom vin, såsom kommissionen har påpekat, är en sammansatt produkt som är känslig för flera externa förhållanden, inbegripet transportförhållanden, kan den omständigheten att produkten inte uppfyller unionens normer även följa av en händelse som äger rum efter utfärdandet av denna handling. Det är därför det är nödvändigt att, på importörens bekostnad, göra ytterligare regelbundna kontroller för att säkerställa produkternas kvalitet.
40. Med andra ord anser jag att det är uppenbart att enbart iakttagandet av de oenologiska metoder som är tillåtna enligt unionsrätten vid import och övergång till fri omsättning av vin, såsom ska framgå av intyget och analysrapporten i V I 1-dokumentet, i princip inte räcker för att säkerställa att dessa metoder iakttas vid saluföringen av vinet enligt artikel 80.2 a i förordning nr 1308/2013.
41. Eftersom V I 1-dokumentet vid importtillfället visar att ett parti av vin överensstämmer med de oenologiska metoder som är tillåtna enligt unionsrätten, kan det emellertid inte anses att detta dokument endast utgör en ”administrativ formalitet” som helt saknar relevans för bedömningen av handlarens ansvar kopplat till saluföringen av vinet. Enligt min mening kan detta dokument beaktas av de behöriga nationella myndigheterna bland de omständigheter som är relevanta för prövningen av den omsorg som vinhandlaren har visat och följaktligen för att denne inte ska hållas ansvarig för sådana överträdelser som avses i det nationella målet.
42. V I 1-dokumentets relevans ska visserligen bedömas mot bakgrund av omständigheterna i det enskilda fallet, exempelvis med hänsyn till den tid som förflutit sedan dokumentet utfärdades, de förflyttningar och andra eventuella händelser som de aktuella produkterna kan ha påverkats av samt alla andra omständigheter som kan påverka kvaliteten på dessa produkter. Utan att vilja inkräkta på den hänskjutande domstolens behörighet vill jag endast understryka att de omständigheter som den tjeckiska regeringen har framhållit, vilka visar att Vinařství U Kapličky borde ha varit medvetna om att de viner som bolaget importerade var problematiska, eftersom dessa omständigheter fastställdes av den hänskjutande domstolen, gör att relevansen av nämnda handling är mycket begränsad i förevarande fall.
43. Sammanfattningsvis föreslår jag att den första frågan ska besvaras enligt följande: Artikel 90.3 a i förordning nr 1308/2013 ska tolkas så, att ett intyg i ett V I 1-dokument, som upprättats enligt artikel 43 i förordning nr 555/2008, enligt vilket de aktuella varorna har framställts i enlighet med oenologiska metoder som är tillåtna enligt unionsrätten, inte endast utgör ett ”administrativt villkor” för att föra in vinet till unionen, och att det kan beaktas bland de omständigheter som är relevanta för att fastställa en vinhandlares ansvar för saluföring av vin som inte överensstämmer med dessa metoder i den mening som avses i artikel 80.2 a i förordning nr 1308/2013.
B. Den andra tolkningsfrågan
1. Inledande synpunkter
44. Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida unionsrätten utgör hinder mot nationell lagstiftning som innebär att en person kan befrias från ansvar vad gäller de omtvistade överträdelserna om de nationella myndigheterna inte motbevisar presumtionen enligt intyget i V I 1-dokumentet, nämligen att de aktuella produkterna har framställts enligt de oenologiska metoder som är tillåtna enligt unionsrätten.
45. Den hänskjutande domstolen har i detta hänseende tolkat 40 § 1 i lag nr 321/2004 mot bakgrund av praxis från Ústavní soud (Författningsdomstolen) och kommit fram till att intyget i V I 1-dokumentet skapar en presumtion (som kan motbevisas) för att partiet av vin överensstämmer med de oenologiska metoder som är tillåtna enligt unionsrätten. Denna ”presumtion om överensstämmelse” skulle, som jag ser det, gälla inte bara vid tidpunkten för importen av den aktuella produkten, utan även under hela saluföringen av varan i unionen.
46. Den tjeckiska regeringen anser att unionsrätten inte gör det möjligt att befria ett bolag som Vinařství U Kapličky från sitt ansvar för de omtvistade överträdelserna enbart på grundval av V I 1-dokumentet, medan kommissionen anser att unionsrätten inte utgör hinder för en nationell bestämmelse som innebär att en vinhandlare som importerat vin från Moldavien kan befrias från ansvar för de omtvistade överträdelserna om det visar sig att vederbörande har gjort alla ansträngningar som kan krävas för att förhindra ett sådant åsidosättande, under förutsättning att en sådan nationell bestämmelse inte tolkas på så sätt att endast uppvisandet från vinhandlarens sida av ett V I 1-dokument som utfärdats av nationella moldaviska myndigheter räcker för att befria denna vinhandlare från ansvar för dessa överträdelser.
47. Innan jag inleder min bedömning av huruvida en sådan presumtion som den som den hänskjutande domstolen har hänvisat till är förenlig med unionsrätten, anser jag att det är lämpligt att presentera en översikt över det tillämpliga regelverket.
2. Tillämpliga bestämmelser
48. Såsom anges i skäl 4 i förordning nr 1308/2013 fastställs sanktionerna avseende överträdelser av bestämmelserna i denna förordning i förordning nr 1306/2013, som bland annat innehåller regler för medlemsstaternas förvaltnings- och kontrollsystem vad gäller finansieringen av utgifter inom den gemensamma jordbrukspolitiken. I artikel 89 i denna förordning föreskrivs att medlemsstaterna vid överträdelser av unionsbestämmelserna inom vinsektorn, däribland artikel 80 i förordning nr 1308/2013, ska tillämpa administrativa sanktioner som är ”effektiva, proportionella och avskräckande”. I samma bestämmelse anges att dessa sanktioner inte ska tillämpas bland annat i det fall som beskrivs i artikel 64.2 d i förordning nr 1306/2013, det vill säga om den berörda personen tillfredsställande kan visa för den behöriga myndigheten att han eller hon inte bär skulden för en överträdelse genom att inte iaktta de skyldigheter som följer av tillämpningen av sektorslagstiftningen inom jordbruket eller om den behöriga myndigheten på annat sätt övertygas om att den berörda personen inte bär skulden.
49. Det ska påpekas att bestämmelser om livsmedelsföretagares och medlemsstaternas ansvar samt om de påföljder som är hänförliga till dessa även finns i artikel 17 i förordning nr 178/2002 och i artikel 98 i förordning nr 555/2008, som inte är direkt tillämpliga i förevarande mål.
50. Under alla omständigheter innehåller artikel 89 i förordning nr 1306/2013, artikel 17.2 i förordning nr 178/2002 och artikel 98 i förordning nr 555/2008 samma rättsliga krav, genom att medlemsstaterna, i enlighet med principen om processuell autonomi, ges befogenhet att föreskriva administrativa sanktioner för överträdelser av bland annat bestämmelser om oenologiska metoder och genom att kräva att de nationella sanktioner som ska tillämpas vid överträdelser av unionsrätten ska vara effektiva, proportionella och avskräckande.
51. Vad gäller den relevanta nationella lagstiftningen, anges i 40 § 1 i lag nr 321/2004 att en juridisk person inte ansvarar för en administrativ överträdelse om vederbörande visar att denne gjort allt som kunnat förväntas för att förhindra att skyldigheten i fråga åsidosätts.
3. Tolkningen av de relevanta unionsbestämmelserna
52. Som jag har påpekat i punkterna 48–50 ovan ger den relevanta unionslagstiftningen medlemsstaterna befogenhet att införa administrativa sanktioner för åsidosättande av bestämmelser om oenologiska metoder, samtidigt som det föreskrivs att sanktionerna ska vara ”effektiva, proportionella och avskräckande”. Den andra tolkningsfrågan avser inte heller sanktioner i sig, utan en förfaranderegel som, när en vinhandlare innehar ett V I 1-dokument, kastar om bevisbördan för att styrka denna vinhandlares ansvar vid saluföring av en produkt som framställts enligt oenologiska metoder som inte är tillåtna enligt unionsrätten.
53. Det ska härvidlag erinras om att det av fast rättspraxis följer att det i avsaknad av unionsrättsliga bestämmelser på området ankommer på medlemsstaterna, enligt principen om processuell autonomi, att föreskriva sådana bestämmelser. Dessa bestämmelser får emellertid varken vara mindre förmånliga än de som reglerar liknande nationella situationer (likvärdighetsprincipen) eller medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av unionsrätten (effektivitetsprincipen).
54. När det gäller effektivitetsprincipen, som är i fråga i det nationella målet, vill jag erinra om att medlemsstaterna, enligt artikel 89.4 i förordning nr 1306/2013, vid överträdelser av unionsbestämmelserna inom vinsektorn ska tillämpa sanktioner som bland annat är ”effektiva och avskräckande”. Enligt unionsrätten är det nödvändigt att kontrollera att tillämpningsbestämmelserna för dessa sanktioner, inbegripet relevanta processuella regler, inte strider mot denna princip, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera. Vid första anblicken förefaller det som att den nationella lagstiftning som den som är i fråga i det nationella målet – eftersom den gör det synnerligen svårt eller rentav omöjligt att fastställa en vinhandlares ansvar för överträdelser av bestämmelserna om unionens oenologiska metoder – kan påverka effektiviteten av de sanktioner som föreskrivs i denna lagstiftning i enlighet med unionsrätten.
55. För att tillhandahålla den hänskjutande domstolen användbara uppgifter om tolkningen av unionsrätten vilka gör det möjligt för den att själv avgöra huruvida den relevanta nationella lagstiftningen är förenlig med unionsrätten, vill jag först påpeka att importören enligt artikel 56.1 d i förordning nr 607/2009 är en fysisk eller juridisk person eller en sammanslutning av sådana personer som är etablerade i unionen och som ansvarar för att importvaror övergår till fri omsättning och är ansvarig bland annat för att de stämmer överens med unionens oenologiska metoder i enlighet med artikel 80.2 a i förordning nr 1308/2013.
56. Vidare konstaterar jag att den hänskjutande domstolens förespråkade tolkning av 40 § 1 i lag nr 321/2004 i huvudsak innebär en omvänd bevisbörda vad gäller att fastställa en vinhandlares ansvar för saluföring av produkter som framställts enligt oenologiska metoder som inte är tillåtna enligt unionsrätten enligt artikel 80.2 a i förordning nr 1308/2013, vilket är en omvänd bevisbörda som endast grundar sig på intyget i V I 1-dokumentet.
57. Slutligen vill jag erinra om att detta intyg enligt artikel 90.3 i förordning nr 1308/2013 ska läggas fram för import av de aktuella produkterna och att detta dokument, enligt artikel 47 i förordning nr 555/2008, ska överlämnas till de behöriga myndigheterna när de tullformaliteter som krävs för övergång till fri omsättning av dessa varor fullgörs. Som jag har påpekat som svar på den första frågan har nämnda intyg således inte utformats för att visa att de oenologiska metoder som är tillåtna enligt unionsrätten iakttas under hela saluföringen av nämnda produkter, såsom föreskrivs i artikel 80.2 i förordning nr 1308/2013.
58. Under dessa omständigheter tvivlar jag på att en omvänd bevisbörda vad gäller ansvaret för den person som saluför de aktuella produkterna, vilken lägger ansvaret för kontrollen av produkternas kvalitet på de behöriga nationella myndigheterna och gör det synnerligen svårt, eller till och med omöjligt, att fastställa ansvaret hos denna person, kan grundas på ett sådant intyg som det som omfattas av V I 1-dokumentet, som intygar att unionens oenologiska metoder iakttas vid tidpunkten för importen av en sådan produkt som vin, en produkt som är komplex och känslig för flera externa förhållanden som kan förekomma vid transporten av vinet eller andra förändringar eller senare händelser. Det ankommer emellertid på den hänskjutande domstolen att göra de kontroller som är nödvändiga.
59. Sammanfattningsvis föreslår jag att den andra frågan ska besvaras på följande sätt: Artikel 89 i förordning nr 1306/2013 ska tolkas så, att den utgör hinder mot nationell lagstiftning som innebär att en vinhandlare som importerar vin från ett tredjeland inte är ansvarig för att de partier av vin som omfattas av intyget i ett V I 1-dokument inte överensstämmer med de oenologiska metoder som är tillåtna enligt unionsrätten, för det fall att de nationella myndigheterna inte kan motbevisa den ”presumtion för överensstämmelse” som följer av detta dokument när denna presumtion gör det synnerligen svårt eller rentav omöjligt att fastställa denna vinhandlares ansvar, bland annat med beaktande av att: importören enligt artikel 56.1 d i förordning nr 607/2009 är den fysiska eller juridiska person eller den sammanslutning av sådana personer som är etablerade i unionen och som ansvarar för att importvarorna övergår till fri omsättning, den tolkning av den nationella lagstiftningen som den hänskjutande domstolen förespråkar i huvudsak innebär en omvänd bevisbörda vad gäller att fastställa en vinhandlares ansvar för saluföring av produkter som framställts enligt oenologiska metoder som inte är tillåtna enligt unionsrätten, det vill säga en omvänd bevisbörda som endast grundar sig på intyget i V I 1-dokumentet, detta intyg inte är särskilt utformat för att visa att de oenologiska metoder som är tillåtna enligt unionsrätten iakttas under hela saluföringen av nämnda produkter, såsom föreskrivs i artikel 80.2 i förordning nr 1308/2013.
V. Förslag till avgörande
60. Mot bakgrund av vad som anförts ovan föreslår jag att domstolen ska besvara tolkningsfrågorna från Krajský soud v Brně (Regionala domstolen i Brno, Tjeckien) på följande sätt: 1) Artikel 90.3 a i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1308/2013 av den 17 december 2013 om upprättande av en samlad marknadsordning för jordbruksprodukter och om upphävande av rådets förordningar (EEG) nr 922/72, (EEG) nr 234/79, (EG) nr 1037/2001 och (EG) nr 1234/2007 ska tolkas så, att det intyg som finns i V I 1-dokumenten, som upprättats enligt artikel 43 i kommissionens förordning (EG) nr 555/2008 av den 27 juni 2008 om tillämpningsföreskrifter för förordning (EG) nr 479/2008 av den 29 april 2008 om den gemensamma organisationen av marknaden för vin när det gäller stödprogram, handel med tredjeländer, produktionskapacitet och kontroller inom vinsektorn, enligt vilket partier av vin som importerats till unionen har framställts enligt oenologiska metoder som är tillåtna enligt unionsrätten inte endast utgör ett ”administrativt villkor” för att föra in vinet i unionen, och att det kan beaktas bland de omständigheter som är relevanta för att fastställa en vinhandlares ansvar för saluföring av vin som inte överensstämmer med de oenologiska metoder som är tillåtna enligt artikel 80.2 a i förordning nr 1308/2013. 2) Artikel 89 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1306/2103 av den 17 december 2013 om finansiering, förvaltning och övervakning av den gemensamma jordbrukspolitiken och om upphävande av rådets förordningar (EEG) nr 352/78, (EG) nr 165/94, (EG) nr 2799/98, (EG) nr 814/2000, (EG) nr 1290/2005 och (EG) nr 485/2008 ska tolkas så, att den utgör hinder mot nationell lagstiftning som innebär att en vinhandlare som importerar vin från ett tredjeland inte är ansvarig för att de partier av vin som omfattas av intyget i ett V I 1-dokument inte stämmer överens med de oenologiska metoder som är tillåtna enligt unionsrätten, för det fall att de nationella myndigheterna inte kan motbevisa den ”presumtion om överensstämmelse” som följer av detta dokument, när denna presumtion gör det synnerligen svårt eller rentav omöjligt att fastställa denna vinhandlares ansvar, bland annat med beaktande av att: importören enligt artikel 56.1 d i förordning nr 607/2009 är den fysiska eller juridiska person eller den sammanslutning av sådana personer som är etablerade i unionen och som ansvarar för att importvarorna övergår till fri omsättning, den tolkning av den nationella lagstiftningen som den hänskjutande domstolen förespråkar i huvudsak innebär en omvänd bevisbörda vad gäller att fastställa en vinhandlares ansvar för saluföring av produkter som framställts enligt oenologiska metoder som inte är tillåtna enligt unionsrätten, det vill säga en omvänd bevisbörda som endast grundar sig på intyget i V I 1-dokumentet, detta intyg inte är särskilt utformat för att visa att de oenologiska metoder som är tillåtna enligt unionsrätten iakttas under hela saluföringen av nämnda produkter, såsom föreskrivs i artikel 80.2 i förordning nr 1308/2013.
1 Originalspråk: franska.
2 Europaparlamentets och rådets förordning nr 1308/2013 av den 17 december 2013 om upprättande av en samlad marknadsordning för jordbruksprodukter och om upphävande av rådets förordningar (EEG) nr 922/72, (EEG) nr 234/79, (EG) nr 1037/2001 och (EG) nr 1234/2007 (EUT L 347, 2013, s. 671).
3 Kommissionens förordning nr 555/2008 av den 27 juni 2008 om tillämpningsföreskrifter för förordning (EG) nr 479/2008 av den 29 april 2008 om den gemensamma organisationen av marknaden för vin när det gäller stödprogram, handel med tredjeländer, produktionskapacitet och kontroller inom vinsektorn (EUT L 170, 2008, s. 1).
4 Genom denna förordning upphävs rådets förordning (EG) nr 1234/2007 av den 22 oktober 2007 om upprättande av en gemensam organisation av jordbruksmarknaderna och om särskilda bestämmelser för vissa jordbruksprodukter (förordningen om en samlad marknadsordning) (EUT L 299, 2007, s. 1).
5 Europaparlamentets och rådets förordning nr 1306/2013 av den 17 december 2013 om finansiering, förvaltning och övervakning av den gemensamma jordbrukspolitiken och om upphävande av rådets förordningar (EEG) nr 352/78, (EG) nr 165/94, (EG) nr 2799/98, (EG) nr 814/2000, (EG) nr 1290/2005 och (EG) nr 485/2008 (EUT L 347, 2013, s. 549 och rättelse i EUT L 130, 2016, s. 13).
6 Denna del avser ”kategorier av vinprodukter”, däribland ”vin”, som definieras som ”den produkt som uteslutande framställs genom total eller partiell alkoholjäsning av krossade eller okrossade färska druvor eller av druvmust”.
7 Denna bilaga gäller ”[o]enologiska metoder som avses i artikel 80”.
8 I dessa nummer ingår bland annat druvmust och vin.
9 Denna förordning har ändrats genom artikel 52 i kommissionens delegerade förordning (EU) 2018/273 av den 11 december 2017 om komplettering av [förordning nr 1308/2013] vad gäller ordningen för tillstånd för plantering av vinstockar, vinodlingsregistret, följedokument och certifiering, register över mottagna och avsända leveranser, obligatoriska deklarationer, anmälningar och offentliggörande av anmäld information, komplettering av [förordning nr 1306/2013] vad gäller relevanta kontroller och sanktioner, ändring av kommissionens förordningar [nr 555/2008], (EG) nr 606/2009 och (EG) nr 607/2009 och om upphävande av kommissionens förordning (EG) nr 436/2009 och kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/560 (EUT L 58, 2018, s. 1). Genom denna bestämmelse upphävdes samtliga bestämmelser i förordning nr 555/2008 som citeras nedan. De är dock fortfarande tillämpliga i tiden (ratione temporis) i det nationella målet.
10 Rådets förordning nr 479/2008 av den 29 april 2008 om den gemensamma organisationen av marknaden för vin, om ändring av förordningarna (EG) nr 1493/1999, (EG) nr 1782/2003, (EG) nr 1290/2005 och (EG) nr 3/2008 samt om upphävande av förordningarna (EEG) nr 2392/86 och (EG) nr 1493/1999 (EUT L 148, 2008, s. 1). Denna förordning upphävdes genom rådets förordning (EG) nr 491/2009 av den 25 maj 2009 om ändring av förordning nr 1234/2007 (EUT L 154, 2009, s. 1). Enligt artikel 3.1 andra stycket i förordning nr 491/2009 ska hänvisningar till förordning nr 479/2008 ses som hänvisningar till förordning nr 1234/2007, som i sin tur upphävdes genom förordning nr 1308/2013.
11 Artikel 82 i förordning nr 479/2008 har ersatts av artikel 158a i förordning nr 1234/2007, som i sin tur har ersatts av artikel 90 i förordning nr 1308/2013.
12 Kommissionens förordning nr 607/2009 av den 14 juli 2009 om vissa tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EG) nr 479/2008 när det gäller skyddade ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar, traditionella uttryck, märkning och presentation av vissa vinprodukter (EUT L 193, 2009, s. 60). Denna förordning upphävdes genom kommissionens delegerade förordning (EU) 2019/33 av den 17 oktober 2018 om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1308/2013 vad gäller ansökningar om skydd av ursprungsbeteckningar, geografiska beteckningar och traditionella uttryck inom vinsektorn, invändningsförfarandet, begränsningar i fråga om användning, ändringar av produktspecifikationer, avregistrering av skydd samt märkning och presentation (EUT L 9, 2019, s. 2). Med beaktande av tidpunkten för de faktiska omständigheterna i det nationella målet ska dock förordning nr 607/2009 tillämpas i detta mål.
13 Denna bestämmelse ingår i kapitel IV i förordningen, med rubriken ”Märkning och presentation”, i avsnitt 1, med rubriken ”Obligatoriska uppgifter”.
14 I artikel 59.1 e och f i denna förordning, med rubriken ”Obligatoriska uppgifter”, föreskrevs bland annat att märkning och presentation av vin som saluförs i unionen eller som ska exporteras skulle innehålla dels obligatorisk uppgift om tappningsföretaget eller, när det rör sig om mousserande vin, mousserande vin tillsatt med koldioxid, mousserande kvalitetsvin eller mousserande kvalitetsvin av aromatisk typ, namnet på producenten eller leverantören, dels uppgift om importörens identitet, när det rör sig om importerade viner. Artikel 59 i denna förordning har, utan att ändras, ersatts av artikel 118y i förordning nr 1234/2007, som i sin tur har ersatts av artikel 119 i förordning nr 1308/2013.
15 Rådets förordning nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (EGT L 302, 1992, s. 1), som upphävts genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 450/2008 av den 23 april 2008 om fastställande av en tullkodex för gemenskapen (Moderniserad tullkodex) (EUT L 145, 2008, s. 1), som i sin tur upphävts genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 952/2013 av den 9 oktober 2013 om fastställande av en tullkodex för unionen (EUT L 269, 2013, s. 1).
16 Europaparlamentets och rådets förordning nr 178/2002 av den 28 januari 2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning, om inrättande av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet (EGT L 31, 2002, s. 1).
17 Det ska påpekas att det i unionslagstiftningen avseende handling V I 1 inte görs någon klar åtskillnad mellan användning av detta dokument för dels importen av de aktuella produkterna, dels deras övergång till fri omsättning. Även om det i artikel 90.3 i förordning nr 1308/2013 bland annat föreskrivs att importen av vin ska åtföljas av ett intyg och en analysrapport som enligt artiklarna 40 och 43 i förordning nr 555/2008 omfattas av V I 1-dokumentet, preciseras det i artikel 47 i denna förordning att denna handling ska överlämnas till de behöriga myndigheterna när de tullformaliteter som krävs för övergång till fri omsättning av det parti som de avser fullgörs.
18 Enligt artikel 56.1 d i förordning nr 607/2009 är, vid tillämpningen av bland annat artikel 59.1 f i förordning nr 479/2008 (som nu motsvaras av artikel 119.1 f i förordning nr 1308/2013 – se fotnot 12 ovan), en ”importör” ”en fysisk eller juridisk person eller en sammanslutning av sådana personer som är etablerade i [unionen] och som ansvarar för att [import]varor” ”övergår till fri omsättning” (min kursivering).
19 Jag anser exempelvis att även om intyget i detta dokument kan ha en viss relevans för att kontrollera om importören har visat prov på rimlig aktsamhet vid övergången till fri omsättning av det parti vin som avses i detta intyg, är så inte längre fallet när varan har överförts eller ändrats, eller när en viss tid har förflutit sedan varan importerades.
20 Den tjeckiska regeringen har bland annat hänvisat till en sanktion som detta bolag ådragit sig under år 2014 för importerat vin och till den omständigheten att den statliga inspektionen hade uttryckt tvivel beträffande kvaliteten på vissa importerade viner, det extremt låga inköpspriset för varorna i fråga och om ”tvivelaktiga” försäljningsmetoder vid överföringen, före detaljhandelsförsäljningen, av dessa varor mellan två bolag som drivs av samma personer.
21 I denna artikel föreskrivs dels, i första stycket, att livsmedels- och foderföretagare ska se till att de krav i livsmedelslagstiftningen som är tillämpliga för dess verksamhet uppfylls och kontrollera att dessa krav uppfylls, dels, i andra stycket, att bland annat medlemsstaterna ska övervaka och kontrollera att deras företagare uppfyller de krav som är tillämpliga på dem och fastställa påföljder som är tillämpliga vid åsidosättande av dessa bestämmelser. Det anges även att de sanktioner som föreskrivs ska vara ”effektiva, proportionella och avskräckande”.
22 I denna artikel fastställs bland annat att medlemsstaterna ska föreskriva tillämpning av nationella påföljder för regelbrott som begås avseende de krav som anges i förordning nr 479/2008, som nu ersatts av förordning nr 1308/2013 (se fotnot 10 ovan) som är ”effektiva, proportionerliga och avskräckande” så att ett adekvat skydd för unionens finansiella intressen kan säkerställas.
23 Vad gäller artikel 17 i förordning nr 178/2002 har domstolen redan slagit fast att denna artikel utgör en allmän regel på livsmedelsområdet som endast är tillämplig i den mån unionsrätten inte innehåller några särskilda regler för vissa kategorier av livsmedel (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 juni 2005, HLH Warenvertrieb och Orthica, C‑211/03, C‑299/03 och C‑316/03–C‑318/03, EU:C:2005:370, punkterna 36–39). Artikel 89 i förordning nr 1306/2013 utgör enligt min mening en sådan regel. När det gäller förordning nr 555/2008 fastställs i denna, såsom framgår i artikel 1 i den förordningen, tillämpningsföreskrifter för vissa bestämmelser i förordning nr 479/2008, bland vilka artikel 27.4 i förordning nr 479/2008 inte återfinns. Denna artikel har i huvudsak ersatts av artikel 80.2 i förordning nr 1308/2013 (se fotnot 10 ovan).
24 Jag vill även citera skäl 39 i förordning nr 1306/2013, där det bland annat stadgas att vid överträdelser av sektorslagstiftningen inom jordbruket där några detaljerade bestämmelser om administrativa sanktioner inte har fastställts i unionens rättsakter, bör medlemsstaterna tillämpa nationella sanktioner som bör vara effektiva, proportionella och avskräckande.
25 Se dom av den 21 januari 2016, Eturas m.fl. ( C‑74/14, EU:C:2016:42, punkt 32 och där angiven rättspraxis).
26 Det ska preciseras att kravet på att dessa sanktioner även ska vara ”proportionella” i den mening som avses i denna bestämmelse inte är aktuellt i förevarande fall.
27 Den ”presumtion om överensstämmelse” som följer av ett V I 1-dokument skulle nämligen kunna tolkas så, att en juridisk person som innehar detta dokument enligt 40 § 1 i lag nr 321/2004 inte har försummat att vidta några åtgärder som kan krävas av den juridiska personen för att förhindra ett åsidosättande av artikel 80.2 i förordning nr 1308/2013 och således inte kan hållas ansvarig för en överträdelse av denna bestämmelse. Även om det i en sådan situation i princip inte är omöjligt för den behöriga myndigheten att själv utföra analyser för att kontrollera att vinet överensstämmer med de oenologiska metoder som är tillåtna enligt unionsrätten, skulle det vara omöjligt för denna myndighet att visa vinhandlarens ansvar när denna person inte har följt dessa metoder.
28 Detta skulle kunna få till följd att den som saluför den produkt som har erhållit ett sådant intyg inte är skyldig att utföra kontroller, som det uteslutande skulle åligga de nationella myndigheterna att utföra.
29 Se punkterna 38–42 ovan.