Vissa tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EG) nr 479/2008 beträffande kategorier av vinprodukter, oenologiska metoder och restriktioner som ska tillämpas på dessa

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen,

med beaktande av rådets förordning (EG) nr 479/2008 av den 29 april 2008 om den gemensamma organisationen av marknaden för vin, om ändring av förordningarna (EG) nr 1493/1999, (EG) nr 1782/2003, (EG) nr 1290/2005 och (EG) nr 3/2008 samt om upphävande av förordningarna (EEG) nr 2392/86 och (EG) nr 1493/1999, särskilt artiklarna 25.3 och 32, och

Skälen nedan är grundrättsaktens. Ändringsrättsakternas skäl: förordning (EG) nr 606/2009 · förordning (EU) nr 53/2011 · förordning (EU) nr 315/2012 · förordning (EU) nr 144/2013 · förordning (EU) nr 565/2013 · förordning (EU) nr 1251/2013 · förordning (EU) nr 347/2014 · förordning (EU) 2015/596 · förordning (EU) 2015/1576 · förordning (EU) 2016/765 · förordning (EU) 2017/1961 · förordning (EU) 2018/273 · förordning (EU) 2018/1146 · förordning (EU) 2019/934.

(1) Enligt den definition av vin som fastställs i punkt 1 andra stycket led c första strecksatsen i bilaga IV till förordning (EG) nr 479/2008 med kategorier av vinprodukter får den totala alkoholhalten högst uppgå till 15 volymprocent. En övre gräns på 20 volymprocent gäller emellertid för viner som har framställts utan berikning och som har producerats i vissa vinodlingsområden som ska fastställas.

(2) I avdelning III kapitel II i förordning (EG) nr 479/2008 och i bilagorna V och VI till den förordningen fastställs allmänna regler för oenologiska behandlingar och metoder. Därutöver hänvisas till de tillämpningsföreskrifter som kommissionen ska anta. Det bör göras en tydlig och exakt definition av de tillåtna oenologiska metoderna, däribland bestämmelser för sötning av vin. Dessutom bör det fastställas gränser för användningen av vissa ämnen samt villkor för användningen av vissa av dem.

(3) I bilaga IV till rådets förordning (EG) nr 1493/1999 av den 17 maj 1999 om den gemensamma organisationen av marknaden för vin förtecknas de tillåtna oenologiska metoderna. Förteckningen över tillåtna oenologiska metoder bör finnas kvar och kompletteras för att ta hänsyn till den tekniska utvecklingen, beskrivningarna bör förenklas, göras mer enhetliga och samlas i en enda bilaga.

(4) I bilaga V A till förordning (EG) nr 1493/1999 fastställs högsta tillåtna gränsvärden för sulfiter i viner som producerats inom gemenskapen, vilka är högre än de gränser som fastställts av Internationella vinorganisationen (OIV). Det bör göras en anpassning till de internationellt erkända gränsvärden som fastställts av OIV, och nödvändiga undantag bör införas för att vissa speciella söta viner som framställs i små kvantiteter ska kunna få den högre sockerhalt som utmärker dem och för att se till att de kan bevaras. Mot bakgrund av resultatet av pågående vetenskapliga undersökningar om hur användningen av sulfit i vin ska kunna minskas eller ersättas och om hur sulfittillsatserna i vin påverkar människors totala sulfitintag via livsmedel, måste gränsvärdena kunna ses över vid ett senare tillfälle i syfte att sänka dem.

(5) Det bör fastställas villkor för hur medlemsstaterna utfärdar tillstånd för att under en begränsad period och för försöksändamål använda vissa oenologiska metoder eller behandlingar som inte tillåts i gemenskapslagstiftningen.

(6) Framställning av mousserande viner, mousserande kvalitetsviner och mousserande kvalitetsviner av aromatisk typ kräver en rad särskilda oenologiska metoder utöver dem som är tillåtna för övrigt. För tydlighetens skull bör dessa metoder förtecknas i en särskild bilaga.

(7) Framställning av likörviner kräver en rad särskilda oenologiska metoder utöver dem som är tillåtna för övrigt, liksom det krävs vissa särskilda egenskaper för vissa likörviner med skyddad ursprungsbeteckning. För tydlighetens skull bör dessa metoder och restriktioner förtecknas i en särskild bilaga.

(8) Blandning (coupage) är en vanligt förekommande oenologisk metod. Med tanke på de effekter den kan få på vinkvaliteten är det nödvändigt att införa regler för hur metoden får användas för att undvika missbruk och garantera en hög vinkvalitet som kan möta den ökande konkurrensen inom sektorn. Av samma skäl bör användningen av denna metod regleras för framställningen av roséviner, i synnerhet vissa viner som inte omfattas av bestämmelserna i en produktspecifikation.

(9) Specifikationer för renhet och identitet för ett stort antal ämnen som används i oenologiska metoder fastställs redan i gemenskapslagstiftningen för livsmedel och i OIV:s internationella oenologiska kodex. För att garantera harmonisering och tydlighet bör det i första hand hänvisas till dessa specifikationer, samtidigt som dessa kompletteras med gemenskapsspecifika bestämmelser.

(10) Vinprodukter som inte uppfyller bestämmelserna i avdelning III kapitel II i förordning (EG) nr 479/2008 eller de bestämmelser som fastställs i denna förordning får inte släppas ut på marknaden. Vissa av dessa produkter kan emellertid få användas industriellt, och villkor bör fastställas för att se till att produkternas slutdestination kontrolleras på ett tillfredsställande sätt. För att undvika ekonomiska förluster för aktörer som har lager av vissa produkter som har framställts före den dag då denna förordning börjar gälla, bör det dessutom fastställas att produkter som har framställts i enlighet med de bestämmelser som tillämpades före den dagen får saluföras för konsumtion.

(11) Enligt punkt D.4 i bilaga V till förordning (EG) nr 479/2008 ska varje beriknings-, syratillsättnings- och avsyrningsprocess anmälas till de behöriga myndigheterna. Detsamma gäller i fråga om de mängder socker eller koncentrerad druvmust eller renad koncentrerad druvmust som innehas av de fysiska eller juridiska personer som utför dessa processer. Dessa anmälningar ska göra det möjligt att kontrollera de nämnda processerna. Därför måste anmälningarna göras till den behöriga myndigheten i den medlemsstat där en sådan process äger rum. Anmälningarna måste vara så precisa som möjligt och lämnas in till den behöriga myndigheten inom den tidsfrist som är lämplig för att den myndigheten ska kunna utföra en effektiv kontroll i de fall det rör sig om en höjning av alkoholhalten.

(12) När det gäller tillsättning av syra och avsyrning räcker det med en senare kontroll. Av denna anledning och för att förenkla administrationen bör det i dessa fall vara tillåtet, med undantag för den första anmälan för vinåret, att anmälan sker genom en uppdatering av de register som regelbundet kontrolleras av den behöriga myndigheten. I vissa medlemsstater genomför de behöriga myndigheterna en systematisk analytisk kontroll av alla partier av produkter som används för vinframställning. Så länge dessa förhållanden består är det inte nödvändigt att lämna deklarationer om planerad berikning.

(13) Genom ett undantag från den allmänna regeln, som fastställs i punkt D i bilaga VI till förordning (EG) nr 479/2008, tillåts hällande av vin eller druvmust över jäsningsrester, druvrester eller pressad aszú- eller výber-massa då denna metod är särskilt kännetecknande för framställningen av vissa ungerska och slovakiska viner. De särskilda villkoren för denna metod bör fastställas i enlighet med de nationella bestämmelser som var i kraft i de berörda medlemsstaterna den 1 maj 2004.

(14) Enligt artikel 31 i förordning (EG) nr 479/2008 ska de analysmetoder som ska användas för att bestämma sammansättningen av de produkter som omfattas av den förordningen och de föreskrifter som gör det möjligt att fastställa om dessa produkter har genomgått någon behandling som står i strid med tillåtna oenologiska metoder, vara de som har rekommenderats och offentliggjorts av OIV i OIV:s sammanställning av internationella metoder för analys av vin och druvmust. Om det krävs särskilda analysmetoder för vissa av gemenskapens vinprodukter och om sådana inte har fastställts av OIV bör dessa gemenskapsmetoder beskrivas.

(15) För att skapa större öppenhet bör förteckningen och beskrivningen av de berörda analysmetoderna offentliggöras på gemenskapsnivå.

(16) Följaktligen bör kommissionens förordningar (EEG) nr 2676/90 av den 17 september 1990 om fastställande av gemensamma analysmetoder för vin och (EG) nr 423/2008 av den 8 maj 2008 om vissa tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EG) nr 1493/1999 och om införandet av en gemenskapskodex för oenologiska metoder och behandlingar upphävas.

(17) De åtgärder som föreskrivs i denna förordning är förenliga med yttrandet från den föreskrivande kommitté som föreskrivs i artikel 113.2 i förordning (EG) nr 479/2008.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel1¶Syfte

Ändrad genom förordning (EU) 2019/934.

I denna förordning fastställs närmare tillämpningsföreskrifter för avdelning III kapitel I och II i förordning (EG) nr 479/2008.

Artikel2¶Vinodlingszoner vars viner får ha en total alkoholhalt på högst 20 volymprocent

Ändrad genom förordning (EU) 2019/934.

De vinodlingszoner som avses i punkt 1 andra stycket led c första strecksatsen i bilaga IV till i förordning (EG) nr 479/2008 ska vara zonerna C I, C II och C III, som anges i bilaga IX till samma förordning, och de arealer i zon B där vitt vin med följande skyddade geografiska beteckningar får framställas: ”Vin de pays de Franche-Comté” och ”Vin de pays du Val de Loire”.

Artikel3¶Tillåtna oenologiska metoder och restriktioner

Ändrad genom förordning (EU) 2019/934.

1. Tillåtna oenologiska metoder och restriktioner som gäller framställning och lagring av de produkter som omfattas av förordning (EG) nr 479/2008 och som avses i artikel 29.1 i den förordningen fastställs i bilaga I till den här förordningen.

2. Tillåtna oenologiska metoder, villkor för användning av dem och begränsningar för användning anges i bilaga I A.

3. Gränsvärden för svaveldioxidhalten i viner anges i bilaga I B.

4. Gränsvärden för halten av flyktiga syror anges i bilaga I C.

5. Villkoren för sötning fastställs i bilaga I D.

Artikel4¶Användning för försöksändamål av nya oenologiska metoder

Ändrad genom förordning (EU) 2019/934 och förordning (EU) nr 565/2013.

1. För sådana försöksändamål som avses i artikel 29.2 i förordning (EG) nr 479/2008 får medlemsstaterna för en period på högst tre år tillåta vissa oenologiska metoder och behandlingar som inte är tillåtna enligt förordning (EG) nr 479/2008 eller enligt den här förordningen, under förutsättning

a) att metoderna eller behandlingarna uppfyller kraven i artikel 27.2 och kriterierna i artikel 30 b–e i förordning (EG) nr 479/2008,

b) att de kvantiteter som omfattas av dessa metoder eller behandlingar inte överskrider 50000 hektoliter per år och per försök,

c) att den berörda medlemsstaten, när ett försök inleds, underrättar kommissionen och övriga medlemsstater om villkoren för varje tillstånd,

d) att behandlingen anges på det följedokument som avses i artikel 112.1 i förordning (EG) nr 479/2008 och i det register som avses i artikel 112.2 i samma förordning.

Med försök avses en eller flera processer som företas inom ramen för ett väl definierat forskningsprojekt och som karaktäriseras av att det finns ett enda försöksprotokoll.

2. De produkter som framställs genom användning för försöksändamål av sådana metoder eller behandlingar får släppas ut på marknaden i en annan medlemsstat än den berörda medlemsstaten under förutsättning att den medlemsstat som har gett tillstånd till försöket i förväg har underrättat de behöriga myndigheterna i destinationsmedlemsstaten om villkoren för tillståndet och de aktuella kvantiteterna.

3. Inom tre månader efter utgången av den period som avses i punkt 1 ska kommissionen från den berörda medlemsstaten få ett meddelande om det tillåtna försöket och om dess resultat. Kommissionen ska underrätta de övriga medlemsstaterna om resultatet av försöket.

4. I förekommande fall, och beroende på detta resultat, får den berörda medlemsstaten lämna in en ansökan till kommissionen om att ett försök ska få fortsätta under ytterligare en period på högst tre år, eventuellt med större kvantiteter än under det första försöket. Som stöd för sin ansökan ska medlemsstaten lämna in en lämplig dokumentation. Kommissionen ska i enlighet med det förfarande som anges i artikel 113.2 i förordning (EG) nr 479/2008 fatta ett beslut om ansökan om att få fortsätta försöket.

5. Anmälan av uppgifter eller dokument till kommissionen enligt punkterna 1 c, 3 och 4 ska göras i enlighet med kommissionens förordning (EG) nr 792/2009.

Artikel5¶Oenologiska metoder som är tillämpliga på kategorier av mousserande vin

Ändrad genom förordning (EU) 2019/934.

Tillåtna oenologiska metoder och restriktioner, inklusive sådana som gäller berikning, tillsättning av syra och avsyrning, för mousserande viner, mousserande kvalitetsviner och mousserande viner av aromatisk typ som avses i artikel 32 andra stycket led b i förordning (EG) nr 479/2008 anges i bilaga II till den här förordningen, utan att detta påverkar de allmänna oenologiska metoder och restriktioner som fastställs i förordning (EG) nr 479/2008 eller i bilaga I till den här förordningen.

Artikel6¶Oenologiska metoder som är tillämpliga på likörviner

Ändrad genom förordning (EU) 2019/934.

Tillåtna oenologiska metoder och restriktioner som gäller de likörviner som avses i artikel 32 andra stycket led c i förordning (EG) nr 479/2008 anges i bilaga III till den här förordningen, utan att detta påverkar de allmänna oenologiska metoder och restriktioner som fastställs i förordning (EG) nr 479/2008 eller i bilaga I till den här förordningen.

Artikel7¶Definition av blandning (coupage)

Ändrad genom förordning (EU) 2019/934.

1. I enlighet med artikel 32 andra stycket led d i förordning (EG) nr 479/2008 avses med blandning att vin eller must med olika ursprung, av olika vinsorter, från olika skördeår eller olika vinkategorier eller mustkategorier blandas.

2. Följande vin- och musttyper ska betraktas som olika kategorier:

a) Rött vin och vitt vin, samt must eller vin som lämpar sig för framställning av någon av dessa vintyper.

b) Vin utan skyddad ursprungsbeteckning eller geografisk beteckning, vin med skyddad ursprungsbeteckning (SUB) och vin med skyddad geografisk beteckning (SGB) samt must eller vin som lämpar sig för framställning av någon av dessa vinkategorier.

Vid tillämpningen av denna punkt ska rosévin betraktas som rött vin.

3. Följande ska inte betraktas som blandning:

a) Berikning genom tillsättning av koncentrerad druvmust eller renad koncentrerad druvmust.

b) Sötning.

Artikel8¶Allmänna regler för blandning

Ändrad genom förordning (EU) 2019/934.

1. Ett vin får endast framställas genom blandning om beståndsdelarna i den blandningen har de egenskaper som krävs för att framställa ett vin och är förenliga med bestämmelserna i förordning (EG) nr 479/2008 och i den här förordningen.

Blandning av vitt vin utan skyddad ursprungsbeteckning (SUB) eller skyddad geografisk beteckning (SGB) med ett rött vin utan SUB/SGB kan inte ge upphov till ett rosévin.

Bestämmelsen i andra stycket utesluter emellertid inte en blandning av den typ som avses i det stycket om slutprodukten är avsedd för framställning av en cuvée enligt definitionen i bilagan till förordning (EG) nr 479/2008 eller för framställning av pärlande viner.

2. Blandning av druvmust eller ett vin som omfattas av en sådan oenologisk metod som avses i punkt 14 i bilaga I A till den här förordningen med druvmust eller ett vin som inte har undergått sådan behandling får inte utföras.

Artikel9¶Specifikationer för renhet och identitet för de ämnen som ingår i de oenologiska metoderna

Ändrad genom förordning (EU) 2019/934.

1. Om specifikationer för renhet och identitet för ämnen som ingår i de oenologiska metoder som avses i artikel 32 andra stycket led e i förordning (EG) nr 479/2008 inte fastställs i kommissionens direktiv 2008/84/EG ska de specifikationer som fastställs och offentliggörs i Internationella vinorganisationens internationella oenologiska kodex tillämpas.

I tillämpliga fall ska dessa kriterier för renhet kompletteras med särskilda krav som anges i bilaga I A till den här förordningen.

2. De enzymer och enzympreparat som används i de tillåtna oenologiska metoder och behandlingar som ingår i förteckningen i bilaga I A är förenliga med kraven i Europaparlmentets och rådets förordning (EG) nr 1332/2008 av den 16 december 2008 om livsmedelsenzymer.

Artikel10¶Villkor för innehav, omsättning och användning av produkter som inte uppfyller bestämmelserna i avdelning III kapitel II i förordning (EG) nr 479/2008 eller i den här förordningen

Ändrad genom förordning (EU) 2019/934.

1. Produkter som inte uppfyller bestämmelserna i avdelning III kapitel II i förordning (EG) nr 479/2008 eller bestämmelserna i den här förordningen ska förstöras. Medlemsstaterna får dock tillåta att vissa produkter för vilka de fastställer egenskaperna får användas på ett destilleri, i en ättiksfabrik eller komma till industriell användning.

2. Dessa produkter får inte utan legitima skäl innehas av en producent eller handlare, och de får endast förflyttas om mottagaren är ett destilleri, en ättiksfabrik eller ett företag som ska använda dem i industriellt syfte eller till industriprodukter, eller ett företag som ska destruera dem.

3. Medlemsstaterna får tillåta att denatureringsmedel eller igenkänningsämnen tillsätts till sådant vin som avses i punkt 1 så att detta lättare kan identifieras. Om goda skäl föreligger får medlemsstaterna också förbjuda de användningar som avses i punkt 1 och se till att produkterna destrueras.

4. Vin som producerats före den 1 augusti 2009 får saluföras för direkt konsumtion, förutsatt att det uppfyller de gemenskapsbestämmelser eller nationella bestämmelser som gällde före det datumet.

Artikel11¶Allmänna villkor för berikning, tillsättning av syra och avsyrning av andra produkter än vin

Ändrad genom förordning (EU) 2019/934.

De processer som avses i punkt D.1 i bilaga V till förordning (EG) nr 479/2008 ska utföras i ett enda arbetsmoment. Medlemsstaterna får emellertid tillåta att vissa processer utförs i flera arbetsmoment under förutsättning att detta tillvägagångssätt ger en bättre slutprodukt. I detta fall ska de gränser som anges i bilaga V till förordning (EG) nr 479/2008 gälla för samtliga arbetsmoment.

Artikel12a¶Anmälningar om medlemsstaternas beslut om att tillåta en höjning av den naturliga alkoholhalten

Införd genom förordning (EU) 2019/934 och förordning (EU) 2018/1146.

1. Medlemsstater som beslutar sig för att använda möjligheterna att tillåta en höjning av den naturliga alkoholhalten i volymprocent i enlighet med del I avsnitt A punkt 3 i bilaga VIII till förordning (EU) nr 1308/2013 ska underrätta kommissionen om detta innan de fattar beslutet. I anmälan ska medlemsstaterna ange med vilken procentsats gränsvärdena i del I avsnitt A punkt 2 i bilaga VIII till förordning (EU) nr 1308/2013 höjts, vilka regioner och sorter som omfattas av beslutet samt lämna in data och bevis som visar att väderleksförhållandena varit särskilt ogynnsamma i de berörda regionerna.

2. Anmälan ska ske i enlighet med delegerad förordning (EU) 2017/1183 och genomförandeförordning (EU) 2017/1185.

3. Anmälan ska vidarebefordras av kommissionen till myndigheterna i de övriga medlemsstaterna genom det informationssystem som kommissionen inrättat.

Artikel14¶Hällande av vin eller druvmust över jäsningsrester, druvrester eller pressad ”aszú”- eller ”výber”- massa

Ändrad genom förordning (EU) 2019/934.

Hällande av vin eller druvmust över jäsningsrester, druvrester eller pressad ”aszú”- eller ”výber”-massa enligt punkt D.2 i bilaga IV till förordning (EG) nr 479/2008 ska ske i enlighet med de nationella bestämmelser som gällde den 1 maj 2004, enligt följande:

a) ”Tokaji fordítás” eller ”Tokajský forditáš” ska framställas genom att druvmust eller vin hälls över den pressade ”aszú”- eller ”výber”-massan.

b) ”Tokaji máslás” eller ”Tokajský mášláš” ska framställas genom att druvmust eller vin hälls över jäsningsrester av ”szamorodni”/”samorodné” eller ”aszú”/”výber”.

De berörda produkterna måste vara av samma årgång.

Artikel14a¶Fastställande av en lägsta alkoholhalt för biprodukter

Införd genom förordning (EU) 2019/934 och förordning (EU) 2018/273.

1. Om inte annat följer av punkt 1 i del II avsnitt D i bilaga VIII till förordning (EU) nr 1308/2013 ska medlemsstaterna fastställa en lägsta alkoholhalt som biprodukter ska innehålla, efter att de skilts från vinet, i förhållande till alkoholhalten i det producerade vinet. Medlemsstaterna får ändra minimihalten på grundval av objektiva och icke-diskriminerade kriterier.

2. Om den procentsats som medlemsstaterna fastställer med tillämpning av punkt 1 inte uppnås ska den berörda aktören leverera en kvantitet vin från sin egen produktion som motsvarar den kvantitet som behövs för att uppnå minimihalten.

3. För att bestämma alkoholvolymen i biprodukterna i förhållande till det producerade vinets alkoholvolym ska följande fasta naturliga alkoholhalter i volymprocent tillämpas inom de olika vinodlingszonerna:

a) 8,0 procent i zon A.

b) 8,5 procent i zon B.

c) 9,0 procent i zon C I.

d) 9,5 procent i zon C II.

e) 10,0 procent i zon C III.

Artikel14b¶Bortskaffande av biprodukter

Införd genom förordning (EU) 2019/934 och förordning (EU) 2018/273.

1. Producenterna ska återta biprodukter från vinframställningsprocessen eller annan behandling av druvor under överinseende av de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna, om inte annat följer av kraven på leverans och registrering som fastställs i artikel 9.1 b i kommissionens delegerade förordning (EU) 2018/273 respektive artikel 14.1 b vii och artikel 18 i kommissionens genomförandeförordning (EU) 2018/274.

2. Återtagandet ska ske utan dröjsmål och inte senare än vid utgången av det vinår då biprodukterna uppstod, i enlighet med gällande unionslagstiftning, särskilt i fråga om miljö.

3. Medlemsstaterna får besluta om att producenter som under det aktuella vinåret inte producerar mer än 50 hektoliter vin eller must på den egna anläggningen inte behöver återta sina biprodukter.

4. Producenterna får uppfylla skyldigheten att bortskaffa alla eller en del av biprodukterna av vinframställning eller annan bearbetning av druvor genom att leverera biprodukter till destillation. Ett sådant bortskaffande ska certifieras av en behörig myndighet i medlemsstaten.

5. Medlemsstaterna får, på grundval av objektiva och icke diskriminerande kriterier, besluta att leverans till destillation av en del av eller alla biprodukterna av vinframställning eller annan bearbetning av druvor ska vara obligatorisk för en del eller alla producenter på deras territorium.

Artikel15¶Gemenskapens analysmetoder

Ändrad genom förordning (EU) 2019/934.

1. De analysmetoder som avses i artikel 31 andra stycket i förordning (EG) nr 479/2008 och som ska tillämpas för kontrollen av vissa vinprodukter eller av vissa gränsvärden som fastställs på gemenskapsnivå anges i bilaga IV.

2. Kommissionen ska i C-serien av Europeiska unionens officiella tidning offentliggöra förteckningen över och beskrivningen av de analysmetoder som avses i artikel 31 första stycket i förordning (EG) nr 479/2008 och beskrivs i OIV:s sammanställning av internationella metoder för analys av vin och druvmust, som ska tillämpas för kontroll av de gränsvärden och krav som fastställs i gemenskapslagstiftningen för framställning av vinprodukter.

Artikel16¶Upphävande

Ändrad genom förordning (EU) 2019/934.

Förordningarna (EEG) nr 2676/90 och (EG) nr 423/2008 ska upphöra att gälla.

Hänvisningar till de upphävda förordningarna och till förordning (EG) nr 1493/1999 ska anses som hänvisningar till den här förordningen och ska läsas enligt jämförelsetabellen i bilaga V.

Artikel17¶

Ändrad genom förordning (EU) 2019/934.

Denna förordning träder i kraft den sjunde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Den ska tillämpas från och med den 1 augusti 2009.

BILAGA I A

BILAGA I B

A. INNEHÅLL AV SVAVELDIOXID I VIN

1) Det totala innehållet av svaveldioxid får för andra viner än mousserande viner och likörviner när de släpps ut på marknaden för direkt konsumtion vara högst

a) 150 mg/l för röda viner,

b) 200 mg/l för vita viner och roséviner.

2) Genom avvikelse från bestämmelserna i punkt 1 a och b ska det högsta tillåtna svaveldioxidinnehållet för vin med en sockerhalt, uttryckt som summan av glukos + fruktos, av minst 5 g/l, höjas enligt följande:

a) Till 200 mg/l för röda viner.

b) Till 250 mg/l för vita viner och roséviner.

c) Till 300 mg/l för följande viner:

Viner som är berättigade till beteckningen ”Spätlese” enligt gemenskapsbestämmelserna.

Vita viner som är berättigade till de skyddade ursprungsbeteckningarna Bordeaux supérieur, Graves de Vayres, Côtes de Bordeaux-Saint-Macaire, Premières Côtes de Bordeaux, Côtes de Bergerac, Haut Montravel, Côtes de Montravel, Gaillac, Rosette och Savennières.

Vita viner som är berättigade till de skyddade ursprungsbeteckningarna Allela, Navarra, Penedès, Tarragona och Valencia samt viner som har rätt till en skyddad ursprungsbeteckning från Comunidad Autónoma del Pais Vasco och som beskrivs med termen ”vendimia tardia”.

Söta viner som har rätt till den skyddade ursprungsbeteckningen ”Binissalem-Mallorca”.

Viner som härrör från Förenade kungariket och som framställts enligt brittisk lagstiftning när sockerhalten överstiger 45 g/l.

Viner som härrör från Ungern med den skyddade ursprungsbeteckningen ”Tokaji” och som i enlighet med ungersk lagstiftning har beteckningen ”Tokaji édes szamorodni” eller ”Tokaji szàraz szamorodni”.

Viner som är berättigade till ursprungsbeteckningarna Loazzolo, Alto Adige och Trentino och beskrivs med någon av termerna ”passito” eller ”vendemmia tardiva”.

Viner som är berättigade till den skyddade ursprungsbeteckningen ”Colli orientali del Friuli” tillsammans med beteckningen ”Picolit”.

Viner som är berättigade till den skyddade ursprungsbeteckningen Moscato di Pantelleria naturale och Moscato di Pantelleria.

Viner som härrör från Tjeckien och som har rätt att beskrivas med termen ”pozdní sběr”.

Viner som härrör från Slovakien, har rätt till en skyddad ursprungsbeteckning och som beskrivs med termen ”neskorý zber” och slovakiska tokajerviner som har rätt till den skyddade ursprungsbeteckningen ”Tokajské samorodné suché” eller ”Tokajské samorodné sladké”.

Viner som härrör från Slovenien och som har rätt till en skyddad ursprungsbeteckning och beskrivs med termen ”vrhunsko vino ZGP – pozna trgatev”.

Vita viner med följande geografiska beteckningar, om den totala alkoholhalten överstiger 15 volymprocent och sockerhalten överstiger 45 g/l:

Vin de pays de Franche-Comté.

Vin de pays des coteaux de l’Auxois.

Vin de pays de Saône-et-Loire.

Vin de pays des coteaux de l’Ardèche.

Vin de pays des collines rhodaniennes.

Vin de pays du comté Tolosan.

Vin de pays des côtes de Gascogne.

Vin de pays du Gers.

Vin de pays du Lot.

Vin de pays des côtes Tarn.

Vin de pays de la Corrèze.

Vin de pays de l’Ile de Beauté.

Vin de pays d’Oc.

Vin de pays des côtes de Thau.

Vin de pays des coteaux de Murviel.

Vin de pays du Val de Loire.

Vin de pays de Méditerranée.

Vin de pays des comtés rhodaniens.

Vin de pays des côtes de Thongue.

Vin de pays de la Côte Vermeille.

Vin de pays de l'Agenais.

Vin de pays des terroirs landais.

Vin de pays des Landes.

Vin de pays d'Allobrogie.

Vin de pays du Var.

Söta viner som härrör från Grekland, som har en total alkoholhalt som överstiger 15 volymprocent, en sockerhalt som är lika med eller högre än 45 g/l och som har rätt till någon av följande skyddade geografiska beteckningar:

Τοπικός Οίνος Τυρνάβου (Regional wine of Tyrnavos).

Αχαϊκός Τοπικός Οίνος (Regional wine of Ahaia).

Λακωνικός Τοπικός Οίνος (Regional wine of Lakonia).

Τοπικός Οίνος Φλώρινας (Regional wine of Florina).

Τοπικός Οίνος Κυκλάδων (Regional wine of Cyclades).

Τοπικός Οίνος Αργολίδας (Regional wine of Argolida).

Τοπικός Οίνος Πιερίας (Regional wine of Pieria).

Αγιορείτικος Τοπικός Οίνος (Regional wine of Mount Athos- Regional wine of Holy Mountain).

Söta viner som härrör från Cypern, där den totala alkoholhalten överstiger 15 volymprocent och sockerhalten överstiger 45 g/l och som har rätt till den skyddade ursprungsbeteckningen Κουμανδαρία (Commandaria).

Söta viner som härrör från Cypern som är framställda av övermogna eller lätt torkade druvor, vars totala alkoholhalt överstiger 15 volymprocent och vars sockerhalt är lika med eller högre än 45 g/l och som har rätt till någon av följande skyddade geografiska beteckningar:

Τοπικός Οίνος Λεμεσός (Regional wine of Lemesos).

Τοπικός Οίνος Πάφος (Regional wine of Pafos).

Τοπικός Οίνος Λάρνακα (Regional wine of Larnaka).

Τοπικός Οίνος Λευκωσία (Regional wine of Lefkosia).

Viner som härrör från Malta, som har en total alkoholhalt som är lika med eller överstiger 13,5 volymprocent, som har en sockerhalt som är lika med eller överstiger 45 g/l, och som är berättigade till de skyddade ursprungsbeteckningarna ”Malta” och ”Gozo”.

d) Till 350 mg/l för

viner som är berättigade till beteckningen ”Auslese” enligt gemenskapsbestämmelserna,

vita rumänska viner som är berättigade till de skyddade ursprungsbeteckningarna Murfatlar, Cotnari, Târnave, Pietroasa, Valea Călugărească,

viner som härrör från Tjeckien och som har rätt att beskrivas med termen ”výběr z hroznů”,

viner som härrör från Slovakien och som har rätt till en skyddad ursprungsbeteckning och beskrivs med termen ”výber z hrozna” och slovakiska tokajerviner som har rätt till den skyddade ursprungsbeteckningen ”Tokajský másláš” eller ”Tokajský forditáš”,

viner som härrör från Slovenien och som har rätt till en skyddad ursprungsbeteckning och beskrivs med termen ”vrhunsko vino ZGP – izbor”,

vin som är berättigade den traditionella beteckningen ”Késői szüretelésű bor”,

viner som härrör från Italien av typen ”aleatico” och som har rätt till den skyddade ursprungsbeteckningen ”Pergola” samt den traditionella benämningen ”passito”.

e) Till 400 mg/l för

viner som har rätt till beteckningarna ”Beerenauslese”, ”Ausbruch”, ”Ausbruchwein”, ”Trockenbeerenauslese”, ”Strohwein”, ”Schilfwein” och ”Eiswein” i enlighet med gemenskapsbestämmelserna,

vita viner som är berättigade till de skyddade ursprungsbeteckningarna Sauternes, Barsac, Cadillac, Cérons, Loupiac, Sainte-Croix-du-Mont, Monbazillac, Bonnezeaux, Quarts de Chaume, Coteaux du Layon, Coteaux de l'Aubance, Graves Supérieures, Sainte-Foy Bordeaux, Saussignac, Jurançon endast med åtföljande beteckning ”sec”, Anjou-Coteaux de la Loire, Coteaux du Layon åtföljd av namnet på ursprungskommunen, Chaume, Coteaux de Saumur, Pacherenc du Vic Bilh endast med åtföljande beteckning ”sec”, Alsace et Alsace grand cru åtföljd av beteckningen ”vendanges tardives” eller ”sélection de grains nobles”,

söta viner framställda av övermogna druvor, samt söta viner framställda av lätt torkade druvor med ursprung i Grekland, med en restsockerhalt uttryckt i socker på lägst 45 g/l, och med rätt till någon av de skyddade ursprungsbeteckningarna Σάμος (Samos), Ρόδος (Rhodes), Πατρα (Patras), Ρίο Πατρών (Rio Patron), Κεφαλονία (Céphalonie), Λήμνος (Limnos), Σητεία (Sitia), Σαντορίνη (Santorin), Νεμέα (Néméa), Δαφνές (Daphnès), samt söta viner framställda av övermogna druvor och söta viner framställda av lätt torkade druvor med rätt till någon av de skyddade geografiska beteckningarna Σιάτιστας (Siatista), Καστοριάς (Kastoria), Κυκλάδων (Cyclades), Μονεμβάσιος (Monemvasia), Αγιορείτικος (Mount Athos – Holy Mountain),

viner som härrör från Tjeckien och som har rätt till beteckningarna ”výběr z bobulí”, ”výběr z cibéb”, ”ledové víno” eller ”slámové víno”,

viner som härrör från Slovakien, har rätt till en skyddad ursprungsbeteckning och som betecknas med ”bobuľový výber”, ”hrozienkový výber”, ”cibébový výber”, ”ľadové víno” eller ”slamové víno” samt slovakiska tokajerviner som har rätt till de skyddade ursprungsbeteckningarna ”Tokajský výber”, ”Tokajská esencia”, ”Tokajská výberová esencia”,

viner som härrör från Ungern, som har rätt till en skyddad ursprungsbeteckning och som enlighet med ungersk lagstiftning betecknas med ”Tokaji máslás”, ”Tokaji fordítás”, ”Tokaji aszúeszencia”, ”Tokaji eszencia”, ”Tokaji aszú”, ”Töppedt szőlőből készült bor” eller ”Jégbor”,

viner som har rätt till den skyddade ursprungsbeteckningen ”Albana di Romagna” med beteckningen”passito”,

luxemburgska viner som har rätt till en skyddad ursprungsbeteckning och som betecknas med ”vendanges tardives”, ”vin de glace” eller ”vin de paille”,

viner som härrör från Portugal som är berättigade till en skyddad ursprungsbeteckning eller en skyddad geografisk beteckning samt benämningen ”colheita tardia”,

viner som härrör från Slovenien och som har rätt till en skyddad ursprungsbeteckning och beskrivs med termerna, ”vrhunsko vino ZGP – jagodni izbor”, eller ”vrhunsko vino ZGP – ledeno vino”, eller ”vrhunsko vino ZGP – suhi jagodni izbor”,

vita viner med ursprung i Kanada som har rätt till beteckningen ”Icewine”.

3) Förteckningarna över viner med skyddad ursprungsbeteckning eller skyddad geografisk beteckning som anges i punkt 2 c–e får ändras om produktionsförhållandena för de berörda vinerna ändras eller deras geografiska beteckning eller ursprungsbeteckning ändras. Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen, i förväg och i enlighet med förordning (EG) nr 792/2009, om all nödvändig teknisk dokumentation för de berörda vinerna, inklusive specifikationer och årsproduktion.

4) Om väderleksförhållandena gör det nödvändigt får kommissionen i enlighet med förfarandet i artikel 113.2 i förordning (EG) nr 479/2008 besluta att de berörda medlemsstaterna för vin framställt inom deras territorium inom vissa vinodlingzoner inom gemenskapen får ge tillstånd till att den här föreskrivna högsta tillåtna totala svaveldioxidhalten, om den är under 300 mg/l, höjs med högst 50 mg/l. Förteckningen över i vilka fall medlemsstaterna får tillåta en sådan höjning återfinns i tillägg 1.

5) Medlemsstaterna får tillämpa strängare bestämmelser för viner odlade inom deras territorium.

B. INNEHÅLL AV SVAVELDIOXID I LIKÖRVINER

Det totala innehållet av svaveldioxid i likörviner får när de släpps ut på marknaden för direkt konsumtion vara högst

150 mg/l när sockerhalten är lägre än 5 g/l,

200 mg/l när sockerhalten är lägst 5 g/l.

C. INNEHÅLL AV SVAVELDIOXID I MOUSSERANDE VINER

1) Det totala innehållet av svaveldioxid i mousserande viner får när de släpps ut på marknaden för direkt konsumtion vara högst

a) 185 mg/l för samtliga kategorier av mousserande kvalitetsviner, och

b) 235 mg/l för övriga mousserande viner.

2) Om väderleksförhållandena gör det nödvändigt, får det beslutas att de berörda medlemsstaterna för de mousserande viner som avses i punkt 1 a och b och som framställts inom deras territorium inom vissa vinodlingzoner inom gemenskapen får ge tillstånd till att den högsta tillåtna totala svaveldioxidhalten höjs med högst 40 mg/l, under förutsättning att de viner som har omfattats av detta tillstånd inte sänds utanför de aktuella medlemsstaternas gränser.

BILAGA I C

1) Halten av flyktiga syror får inte överstiga

a) 18 milliekvivalenter/l för delvis jäst druvmust,

b) 18 milliekvivalenter/l för vitvin och rosévin, eller

c) 20 milliekvivalenter/l för rödvin.

2) De halter som anges i punkt 1 ska gälla för

a) produkter från druvor som har skördats inom gemenskapen, i produktionsledet och i alla handelsled,

b) delvis jäst druvmust och vin som härstammar från tredjeland, i alla led efter införsel till gemenskapens geografiska territorium.

3) Undantagsbestämmelser till punkt 1 kan fastställas för Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen om dessa undantag i enlighet med förordning (EG) nr 792/2009. Kommissionen ska sedan underrätta övriga medlemsstater.

a) vissa viner som har en skyddad ursprungsbeteckning (SUB) och vissa viner som har en skyddad geografisk beteckning (SGB),

om de har mognatslagrats under en period av minst två år, eller

om de har framställts med särskilda metoder,

b) vin med en total alkoholhalt på lägst 13 volymprocent.

BILAGA I D

1) Sötning av vin är endast tillåtet med hjälp av en eller flera av följande produkter: Vinets totala alkoholhalt får inte höjas med mer än 4 volymprocent.

a) Druvmust.

b) Koncentrerad druvmust.

c) Renad koncentrerad druvmust.

2) Sötning av importerade viner som är avsedda för direkt konsumtion och som har en geografisk beteckning är förbjuden inom gemenskapens territorium. För sötning av andra importerade viner gäller samma villkor som för viner som är producerade inom gemenskapen.

3) En medlemsstat får endast ge tillstånd för sötning av ett vin med skyddad ursprungsbeteckning om sötningen utförs Den druvmust och koncentrerade druvmust som avses i punkt 1 ska ha sitt ursprung i samma region som det vin som ska sötas med den musten.

a) med respekt för de villkor och begränsningar som fastställs i denna bilaga,

b) inom den region där vinet framställs eller inom en areal intill det berörda området.

4) Sötning av vin får endast ske i produktionsledet och i grossistledet.

5) Sötning får endast ske i enlighet med följande särskilda administrativa bestämmelser: De personer som avses i led a ska föra ett register över inkommande och avgående varor som visar vilka mängder druvmust, koncentrerad druvmust eller renad koncentrerad druvmust som de innehar för sötningsändamål.

a) Fysiska eller juridiska personer som avser att genomföra sötning ska lämna in en anmälan om detta till den behöriga myndigheten i den medlemsstat där sötningen ska äga rum.

b) Dessa anmälningar ska vara skriftliga. De ska vara den behöriga myndigheten tillhanda minst 48 timmar före den dag då sötning ska äga rum.

c) Om sötning utförs av ett företag ofta eller kontinuerligt, kan medlemsstaterna dock tillåta att en anmälan som omfattar flera processer eller avser en angiven tidsperiod lämnas in till de behöriga myndigheterna. En sådan anmälan får endast godtas under förutsättning att företaget för register över varje sötning och registrerar de uppgifter som anges i led d.

d) Anmälningar ska innehålla följande uppgifter:

Mängden av samt den totala och den verkliga alkoholhalten i det vin som ska sötas.

Mängden av och den totala och den verkliga alkoholhalten i den druvmust, respektive mängden och densiteten av den koncentrerade druvmust eller koncentrerade renade druvmust, som ska tillsättas.

Den totala och den verkliga alkoholhalten i vinet efter sötning.

BILAGA II

A. Mousserande vin

1) I denna punkt, liksom i punkterna B och C i denna bilaga, avses med

a) tiragelikör: den produkt som tillsätts cuvéen för att ge en andra jäsning,

b) expeditionslikör: den produkt som tillsätts mousserande viner för att ge dem särskilda smakegenskaper.

2) Expeditionslikör får endast innehålla eventuellt med en tillsats av en destillationsprodukt av vin.

sackaros,

druvmust,

delvis jäst druvmust,

koncentrerad druvmust,

renad koncentrerad druvmust,

vin, eller

en blandning av dessa produkter,

3) Utan att det påverkar den berikning av beståndsdelarna i en cuvée som är tillåten enligt förordning (EG) nr 479/2008 ska berikning av cuvéen inte vara tillåten.

4) Varje medlemsstat får dock för regioner och sorter för vilka detta är tekniskt motiverat tillåta berikning av cuvéen där det mousserande vinet framställs. Detta får ske under följande förutsättningar:

a) Att ingen av beståndsdelarna i cuvéen tidigare har varit föremål för berikning.

b) Att dessa beståndsdelar endast härrör från druvor som har skördats i medlemsstaten.

c) Att berikningsprocessen genomförs i ett enda arbetsmoment.

d) Att följande gränser inte överskrids:

i) 3 volymprocent för en cuvée med beståndsdelar från vinodlingszon A.

ii) 2 volymprocent för en cuvée med beståndsdelar från vinodlingszon B.

iii) 1,5 volymprocent för en cuvée med beståndsdelar från vinodlingszon C.

e) Att den använda metoden består i tillsättning av sackaros, koncentrerad druvmust eller renad koncentrerad druvmust.

5) Tillsats av tiragelikör och expeditionslikör ska inte betraktas som berikning eller sötning. Tillsatsen av tiragelikör får inte ge en ökning av den totala alkoholhalten med mer än 1,5 volymprocent. Denna ökning ska fastställas genom att skillnaden mellan cuvéens totala alkoholhalt i volymprocent och den totala alkoholhalten i volymprocent hos det mousserande vinet före tillsats av expeditionslikör beräknas.

6) Tillsatsen av expeditionslikör ska göras på ett sådant sätt att den verkliga alkoholhalten i volymprocent av det mousserande vinet inte höjs med mer än 0,5 volymprocent.

7) Det ska vara förbjudet att söta cuvéen och dess beståndsdelar.

8) Förutom eventuell syrning eller avsyrning enligt bestämmelserna om cuvéens beståndsdelar i förordning (EG) nr 479/2008 är det tillåtet att tillsätta syra till cuvéen eller att avsyra den. Syrning och avsyrning av cuvéen ska utesluta varandra. Syrning av vin får endast göras upp till 1,50 g/l uttryckt som vinsyra, eller 20 milliekvivalenter/l.

9) Under år med ovanliga väderleksförhållanden får den högsta gränsen på 1,5 g/l eller 20 milliekvivalenter/l höjas till 2,5 g/l eller 34 milliekvivalenter/l, förutsatt att produktens naturliga syra är minst 3 g/l, uttryckt som vinsyra, eller 40 milliekvivalenter/l.

10) Koldioxidhalten i mousserande viner får endast resultera av alkoholjäsning av den cuvée av vilken vinet framställs. Denna jäsning får endast ske genom tillsats av tiragelikör, om det inte rör sig om en jäsning som är avsedd att förvandla vindruvor, druvmust eller delvis jäst druvmust direkt till mousserande vin. Jäsningen får endast ske i flaskor eller i en sluten tank. Användning av koldioxid vid mottryckstappning ska vara tillåten under kontrollerade former och under förutsättning att oundvikliga gasutbyten med koldioxid som härrör från alkoholjäsningen av cuvéen inte leder till att koldioxidtrycket höjs i de mousserande vinerna.

11) För andra mousserande viner än mousserande viner med en skyddad ursprungsbeteckning gäller följande:

a) Tiragelikör avsedd för framställning av vinerna får endast innehålla

druvmust,

delvis jäst druvmust,

koncentrerad druvmust,

renad koncentrerad druvmust, eller

sackaros och vin.

b) Vinernas alkoholstyrka i volymprocent, inbegripet alkoholen i den expeditionslikör som eventuellt tillsätts, ska vara minst 9,5 volymprocent.

B. Mousserande kvalitetsviner

1) Tiragelikör för framställning av mousserande kvalitetsvin får endast innehålla

a) sackaros,

b) koncentrerad druvmust,

c) renad koncentrerad druvmust,

d) druvmust eller delvis jäst druvmust, eller

e) vin.

2) Producentmedlemsstaterna får fastställa ytterligare eller strängare bestämmelser om egenskaper eller villkor för produktion och omsättning av de mousserande kvalitetsviner som avses i denna avdelning och som framställs på deras territorium.

3) För framställning av mousserande kvalitetsviner gäller dessutom de regler som avses i

punkterna A.1–10,

punkt C.3 i fråga om den erhållna alkoholhalten i volymprocent, punkt C.5 i fråga om det lägsta tillåtna övertrycket samt punkterna C.6 och C.7 i fråga om den kortaste tiden för framställningen, utan att det påverkar tillämpningen av punkt B.4 d.

4) För mousserande kvalitetsviner av aromatisk typ gäller följande:

a) Om inte annat följer av undantagsbestämmelser får cuvéen till sådana viner framställas endast av druvmust eller delvis jäst druvmust som härrör från druvsorter som anges i förteckningen i tillägg 1. Mousserande kvalitetsviner av aromatisk typ får emellertid framställas på traditionellt sätt där cuvéen framställs av viner framställda av druvor av sorten ”Glera” som har skördats i regionerna Veneto och Friuli-Venezia Giulia.

b) Den jäsningsprocess som sätts i gång före och efter framställning av cuvéen för att göra denna mousserande får endast styras genom kylning eller andra fysikaliska processer.

c) Tillsättning av expeditionslikör är förbjudet.

d) Tiden för framställning av mousserande kvalitetsviner av aromatisk typ får inte vara kortare än en månad.

C. Mousserande viner och mousserande kvalitetsviner med skyddad ursprungsbeteckning

1) Den totala alkoholhalten i volymprocent ska i de cuvéer som är avsedda för framställning av mousserande kvalitetsviner med skyddad ursprungsbeteckning vara minst

9,5 volymprocent i vinodlingszon C III,

9 volymprocent i övriga vinodlingszoner.

2) Cuvéer avsedda för framställning av mousserande kvalitetsviner med den skyddade ursprungsbeteckningen ”Prosecco”, ”Conegliano Valdobbiadene – Prosecco” och ”Colli Asolani – Prosecco” eller ”Asolo – Prosecco” och som framställs från en enda druvsort får emellertid ha en total alkoholhalt på minst 8,5 volymprocent.

3) Den verkliga alkoholhalten i volymprocent i mousserande kvalitetsviner med skyddad ursprungsbeteckning, inbegripet den alkohol som ingår i eventuell tillsatt expeditionslikör, ska vara minst 10 volymprocent.

4) Tiragelikören för mousserande viner och mousserande kvalitetsviner med skyddad ursprungsbeteckning får endast innehålla och som lämpar sig för framställning av samma kvalitet av mousserande kvalitetsvin med skyddad ursprungsbeteckning som det till vilken tiragelikören tillsätts.

a) sackaros,

b) koncentrerad druvmust,

c) renad koncentrerad druvmust,

a) druvmust,

b) delvis jäst druvmust,

c) vin,

5) Utan hinder av punkt 5 c i bilaga IV till förordning (EG) nr 479/2008 ska mousserande kvalitetsviner med skyddad ursprungsbeteckning som förvaras i kärl som rymmer mindre än 25 cl när de lagras vid en temperatur av 20 °C i slutna behållare ha ett övertryck av minst 3 bar.

6) Tiden för framställning av mousserande kvalitetsvin med skyddad ursprungsbeteckning, inbegripet mognadslagring på företaget där de framställs och räknat från det att den jäsningsprocess som ska göra vinet mousserande börjar, ska vara

a) minst sex månader om jäsningsprocessen som ska göra vinet mousserande sker i slutna tankar,

b) minst nio månader om jäsningsprocessen som ska göra vinet mousserande sker i flaskorna.

7) Tiden för den jäsningsprocess som ska göra cuvéen mousserande och den tid jäsningsresterna ska finnas kvar som bottensats i cuvéen ska inte vara kortare än

90 dagar,

30 dagar om jäsningen sker i behållare med omrörare.

8) De bestämmelser som anges i punkterna A.1–10 och B.2 ska även tillämpas på mousserande viner och på mousserande kvalitetsviner med skyddad ursprungsbeteckning.

9) För mousserande kvalitetsviner av aromatisk typ med skyddad ursprungsbeteckning gäller följande:

a) Cuvéen till sådana viner får framställas endast av druvmust eller delvis jäst druvmust som härrör från druvsorter som anges förteckningen i tillägg 1 under förutsättning att dessa sorter erkänns som lämpliga för att framställa mousserande kvalitetsviner med skyddad ursprungsbeteckning i den region som har gett namn åt de mousserande kvalitetsvinerna med skyddad ursprungsbeteckning. Genom undantag får ett mousserande kvalitetsvin av aromatisk typ med skyddad ursprungsbeteckning framställas genom att viner som framställts av druvor av sorten ”Glera” som skördats i särskilda specificerade områden med ursprungsbeteckningen ”Prosecco”, ”Conegliano-Valdobbiadene – Prosecco”, ”Colli Asolani – Prosecco” och ”Asolo – Prosecco” används för framställning av cuvéen.

b) Den jäsningsprocess som sätts i gång före och efter framställning av cuvéen för att göra denna mousserande får endast styras genom kylning eller andra fysikaliska processer.

c) Tillsättning av expeditionslikör är förbjudet.

d) Den verkliga alkoholhalten i volymprocent i mousserande kvalitetsviner av aromatisk typ med skyddad ursprungsbeteckning får inte vara lägre än 6 volymprocent.

e) Den totala alkoholhalten i volymprocent i mousserande kvalitetsviner av aromatisk typ med skyddad ursprungsbeteckning får inte vara lägre än 10 volymprocent.

f) Övertrycket för mousserande kvalitetsviner av aromatisk typ med skyddad ursprungsbeteckning som lagras vid en temperatur av 20 °C i slutna behållare ska vara minst 3 bar.

g) Utan hinder av punkt C.6 får framställningsprocessen för mousserande kvalitetsviner av aromatisk typ med skyddad ursprungsbeteckning inte vara kortare än en månad.

BILAGA III

A. Likörviner

1) De produkter som avses i punkt 3 c i bilaga IV till förordning (EG) nr 479/2008 och som används för att framställa likörviner och likörviner med skyddad ursprungsbeteckning eller skyddad geografisk beteckning får i förekommande fall endast ha varit föremål för de oenologiska metoder och behandlingar som avses i förordning (EG) nr 479/2008 eller i den här förordningen.

2) Dock gäller följande:

a) En ökning av den naturliga alkoholhalten i volymprocent får endast åstadkommas genom användning av de produkter som avses i punkt 3 e och f i bilaga IV till förordning (EG) nr 479/2008.

b) Genom undantag från denna bestämmelse får Spanien ge tillstånd för användning av kalciumsulfat för spanska viner med den traditionella beteckningen ”vino generoso” eller ”vino generoso de licor”, där detta är en traditionell metod, förutsatt att sulfatinnehållet i den behandlade produkten är högst 2,5 g/l uttryckt som kaliumsulfat. Vin som framställts på detta sätt får syras ytterligare upp till högst 1,5 g/l.

3) Utan att detta ska påverka eventuella strängare bestämmelser som medlemsstaterna antar för likörviner och likörviner med skyddad ursprungsbeteckning eller skyddad geografisk beteckning som framställs inom deras territorium ska sådana produkter tillåtas genomgå de oenologiska metoder och processer som avses i förordning (EG) nr 479/2008 eller i den här förordningen.

4) Även följande ska vara tillåtet:

a) Sötning, med anmälnings- och registreringsskyldighet, i sådana fall då de använda produkterna inte har berikats med koncentrerad druvmust, genom

koncentrerad druvmust eller renad koncentrerad druvmust, förutsatt att ökningen av den totala alkoholhalten i volymprocent av vinet är högst 3 volymprocent,

koncentrerad druvmust, renad koncentrerad druvmust eller druvmust från lätt torkade druvor där neutral alkohol framställd av vinprodukter har tillsatts för att hindra jäsningen, för spanskt vin med den traditionella beteckningen ”vino generoso de licor”, förutsatt att ökningen av den totala alkoholhalten i volymprocent av vinet är högst 8 volymprocent,

koncentrerad druvmust eller renad koncentrerad druvmust, för likörviner med den skyddade ursprungsbeteckningen ”Madeira”, förutsatt att ökningen av den totala alkoholhalten i volymprocent av vinet är högst 8 volymprocent.

b) Tillsats av alkohol, destillat eller sprit, enligt punkt 3 e och f i bilaga IV till förordning (EG) nr 479/2008, för att kompensera för förluster genom förångning under mognadslagringen.

c) Mognadslagring i kärl vid en temperatur av högst 50 °C för likörviner med den skyddade ursprungsbeteckningen ”Madeira”.

5) De druvsorter som används för att framställa de produkter som avses i punkt 3 c i bilaga IV till förordning (EG) nr 479/2008 och som används vid framställningen av likörviner och likörviner med skyddad ursprungsbeteckning eller skyddad geografisk beteckning ska väljas bland dem som avses i artikel 24.1 i förordning (EG) nr 479/2008.

6) Den naturliga alkoholhalten i volymprocent av de produkter som avses i punkt 3 c i bilaga IV till förordning (EG) nr 479/2008 och som används vid framställning av andra likörviner än likörviner med skyddad ursprungsbeteckning eller skyddad geografisk beteckning ska vara minst 12 volymprocent.

B. Likörvin med skyddad ursprungsbeteckning (andra bestämmelser än dem som anges i punkt A i den här bilagan och som gäller särskilt för likörviner med skyddad ursprungsbeteckning)

1) I del A i tillägg 1 till denna bilaga upprättas en förteckning över de likörviner med skyddad ursprungsbeteckning som enligt punkt 3 c fjärde strecksatsen i bilaga IV till förordning (EG) nr 479/2008 får framställas genom användning av druvmust eller en blandning av denna produkt och vin.

2) I del B i tillägg 1 till denna bilaga upprättas en förteckning över de likörviner med skyddad ursprungsbeteckning i vilka de produkter som avses i punkt 3 f i bilaga IV till förordning (EG) nr 479/2008 får tillsättas.

3) De produkter som avses i punkt 3 c i bilaga IV till förordning (EG) nr 479/2008 samt den koncentrerade druvmust och den delvis jästa druvmust från lätt torkade druvor som avses i punkt 3 f iii i samma bilaga IV och som används för att framställa ett likörvin med skyddad ursprungsbeteckning måste härröra från den region vars namn likörvinet med den skyddade ursprungsbeteckningen bär. När det gäller likörvin med den skyddade ursprungsbeteckningen ”Málaga” och ”Jerez-Xérès-Sherry” får den druvmust från lätt torkade druvor till vilken neutral alkohol framställd av vinprodukter tillsatts för att hindra jäsningen, och som framställts av druvsorten Pedro Ximénez, härröra från regionen ”Montilla-Moriles”.

4) De behandlingar som avses i punkterna A.1–4 i denna bilaga och som används för att framställa ett likörvin med skyddad ursprungsbeteckning får endast utföras inom den region som avses i punkt 3. När det emellertid gäller likör med en skyddad ursprungsbeteckning för vilken benämningen ”Porto” är reserverad för den produkt som framställs med druvor från regionen ”Douro” får den vidare framställningen och mognadsprocessen ske antingen inom den nämnda regionen eller i regionen ”Vila Nova de Gaia – Porto”.

5) Utan att det påverkar eventuella strängare bestämmelser som medlemsstaterna antar för likörviner med skyddad ursprungsbeteckning som framställs inom deras territorier gäller följande:

a) Den naturliga alkoholhalten i volymprocent av de produkter som avses i punkt 3 c i bilaga IV till förordning (EG) nr 479/2008 och som används vid framställning av likörviner med skyddad ursprungsbeteckning ska vara minst 12 volymprocent. Vissa likörviner med skyddad ursprungsbeteckning som anges i någon av förteckningarna i del A i tillägg 2 till denna bilaga får emellertid härröra från

i) druvmust med en naturlig alkoholhalt av minst 10 volymprocent vad gäller likörviner med skyddad ursprungsbeteckning som framställs genom tillsats av sprit från vin eller pressrester med registrerad ursprungsbeteckning, eventuellt från samma företag, eller

ii) delvis jäst druvmust eller, vad gäller andra strecksatsen nedan, från vin med en ursprunglig naturlig alkoholhalt av minst

11 volymprocent vad gäller likörviner med skyddad ursprungsbeteckning som framställs genom tillsats av neutral alkohol eller ett destillat av vin med en verklig alkoholhalt av minst 70 volymprocent, eller av sprit framställd av vinprodukter,

10,5 volymprocent för viner som framställs från druvmust av gröna druvor som anges i tillägg 2 del A förteckning 3,

9 volymprocent vad gäller portugisiska likörviner med den skyddade ursprungsbeteckningen ”Madeira” som framställs på ett traditionellt sätt enligt nationell lagstiftning som särskilt avser ett sådant vin.

b) I del B i tillägg 2 anges den förteckning över likörviner med skyddad ursprungsbeteckning där den totala alkoholhalten utan hinder av punkt 3 b i bilaga IV till förordning (EG) nr 479/2008 får vara lägre än 17,5 volymprocent, men ska vara minst 15 volymprocent, där nationell lagstiftning som var tillämplig på vinet före den 1 januari 1985 uttryckligen föreskriver detta.

6) De särskilda traditionella benämningarna ”οίνος γλυκύς φυσικός”, ”vino dulce natural”, ”vino dolce naturale”, ”vinho doce natural” ska uteslutande användas för likörviner med skyddad ursprungsbeteckning som

framställs av produkter varav minst 85 % härrör från de druvsorter som anges i förteckningen i tillägg 3,

framställs av must med en ursprunglig naturlig sockerhalt av minst 212 g/l,

utan någon annan berikning framställs genom tillsats av alkohol, destillat eller sprit som avses i punkt 3 e och f i bilaga IV till förordning (EG) nr 479/2008.

7) I den mån den traditionella produktionen kräver det får medlemsstaterna för likörvin med skyddad ursprungsbeteckning som framställts inom deras territorium föreskriva att den särskilda traditionella benämningen ”vin doux naturel” endast får användas i fråga om likörvin med skyddad ursprungsbeteckning

som framställs direkt av de producenter som skördar druvorna och uteslutande av druvor från deras skörd av Muscat, Grenache, Maccabeo eller Malvoisie; dock kan detta även omfatta skördar från vinarealer som också är planterade med andra druvsorter än dessa fyra, förutsatt att de senare inte utgör mer än 10 % av alla druvsorter,

som framställs med iakttagande av en avkastningsbegränsning på 40 hl druvmust per hektar som avses i punkt 3 c första och fjärde strecksatserna i bilaga IV till förordning (EG) nr 479/2008, varvid ett överskridande medför att hela skörden mister rätten till beteckningen ”vin doux naturel”,

som framställs av druvmust med en ursprunglig naturlig sockerhalt av minst 252 g/l,

som utan någon annan berikning framställs genom tillsats av vinalkohol som i ren alkohol motsvarar minst 5 % av den använda mängden delvis jäst druvmust och högst det lägsta värdet av

10 % av den del av den ovannämnda druvmusten som har använts, eller

40 % av den totala alkoholhalten i volymprocent i slutprodukten beräknad som summan av den verkliga alkoholhalten i volymprocent och det värde som motsvarar den potentiella alkoholhalten i volymprocent, beräknat som 1 volymprocent av ren alkohol per 17,5 g restsocker per liter.

8) Den särskilda traditionella benämningen ”vino generoso” ska, när det gäller likörvin, endast användas för torrt likörvin med skyddad ursprungsbeteckning som helt eller delvis framställs under flor och som Med utveckling under flor enligt första stycket avses den biologiska process som genom spontanbildning av ett flor av typiska jäster på vinets fria yta efter fullständig alkoholjäsning av druvmusten tillför produkten specifika analytiska och organoleptiska egenskaper.

framställs av gröna druvor från druvsorterna Palomino de Jerez, Palomino fino, Pedro Ximénez, Verdejo, Zalema och Garrido Fino,

släpps ut på marknaden efter i genomsnitt två års mognadslagring på ekfat.

9) Den särskilda traditionella benämningen ”vinho generoso” ska användas endast för likörviner med de skyddade ursprungsbeteckningarna ”Porto”, ”Madeira”, ”Moscatel de Setúbal” och ”Carcavelos” i förbindelse med respektive skyddad ursprungsbeteckning.

10) Den särskilda traditionella benämningen ”vino generoso de licor” ska endast användas för likörviner med skyddad ursprungsbeteckning som

framställs av ”vino generoso” som avses i punkt 8 eller av vin under flor av vilket ett sådant ”vino generoso” kan framställas, som är tillsatt antingen med druvmust framställd av lätt torkade druvor till vilken neutral alkohol framställd av vinprodukter tillsatts för att hindra jäsningen, med renad koncentrerad druvmust, eller med ”vino dulce natural”,

släpps ut på marknaden efter i genomsnitt två års mognadslagring på ekfat.

BILAGA IV

A. ALLYLISOTIOCYANAT

1. Princip för metoden

Allylisotiocyanat i vinet samlas upp genom destillation och identifieras med gaskromatografi.

2. Reagenser

Absolut etanol.

Standardlösning: lösning av allylisotiocyanat i absolut etanol med 15 mg allylisotiocyanat per liter.

Frysblandning bestående av etanol och torris (– 60 °C).

3. Apparatur

Destillationsapparat enligt figuren på nästa sida. Apparaten genomströmmas kontinuerligt med kvävgas.

Termostatiskt reglerad värmemantel.

Flödesmätare.

Gaskromatograf med flamspektrofotometerdetektor med selektivt filter för svavelföreningar (våglängd = 394 nm) eller annan lämplig detektor.

Kromatografkolonn av rostfritt stål, innerdiameter 3 mm, längd 3 meter, fylld med 10 % Carbowax 20 M på Chromosorb WHP, mesh 80–100.

Mikrospruta, 10 μl.

4. Metod

Häll 2 l vin i destillationskolven och tillsätt några ml etanol (punkt 2.1) i två uppsamlingsrör så att gasdispersionsstavarnas porösa delar är helt nedsänkta i vätskan. Kyl de båda rören utifrån med frysblandningen. Anslut kolven till uppsamlingsröret och låt kvävgas strömma igenom apparaten med en hastighet av 3 liter per timme. Värm vinet till 80 °C med värmemanteln, destillera och samla upp 45–50 ml av destillatet.

Stabilisera kromatografen. Följande betingelser rekommenderas:

Injektortemperatur: 200 °C.

Kolonntemperatur: 130 °C.

Flödeshastighet för bärargasen (helium): 20 ml/min.

Med hjälp av mikrosprutan sprutas en sådan mängd standardlösning in i kromatografen att den topp som motsvarar allylisotiocyanat lätt kan identifieras på gaskromatogrammet.

På samma sätt sprutas en delmängd av destillatet in i kromatografen. Kontrollera att retentionstiden för den topp som erhålls motsvarar allylisotiocyanatets topp.

Under de betingelser som beskrivs ovan kommer föreningar som förekommer naturligt i vinet inte att ge upphov till några interfererande toppar på kromatogrammet för provlösningen.

Apparat för destillation med strömmande kvävgas

Inflöde av N2

Flödesmätare

3 000 ml

40 ml

100 ml

värmemantel

gasdispersionsrör

B. SPECIELLA ANALYSMETODER FÖR RENAD KONCENTRERAD DRUVMUST

a) Totalhalt av katjoner

1. Principer för metoden

Analysprovet behandlas med en kraftigt sur katjonbytare. Katjonerna byts mot H+. Den totala katjonhalten uttrycks som skillnaden mellan eluatets totala syrahalt och analysprovets syrahalt.

2. Utrustning

Glaskolonn, cirka 300 mm lång, 10–11 mm innerdiameter, med avtappningskran.

pH-mätare indelad i minst 0,1 pH-enheter.

Elektroder – alternativ:

Glaselektrod som förvaras i destillerat vatten.

Referenselektrod med kalomelmättad kaliumklorid som förvaras i en mättad lösning av kaliumklorid.

Kombinerad elektrod som förvaras i destillerat vatten.

3. Reagenser

Kraftigt sur katjonbytarharts i H+-form som har fått svälla i vatten över natten.

Natriumhydroxidlösning, 0,1 M.

pH-indikatorpapper.

4. Metod

4.1 Beredning av provet

Använd en lösning som framställs genom att renad koncentrerad must späds till 40 % (w/v): häll i 200 g noggrant uppvägd renad koncentrerad must i en 500 ml mätkolv, fyll upp till märket med vatten och homogenisera.

4.2 Beredning av jonbytarkolonn

Placera cirka 10 ml i förväg svälld jonbytare i H+-form i kolonnen. Skölj kolonnen med destillerat vatten till dess att all syra har avlägsnats och kontrollera detta med indikatorpapper.

4.3 Jonbyte

Häll 100 ml av lösningen av renad koncentrerad must som har beretts enligt punkt 4.1 genom kolonnen med en hastighet av 1 droppe/sekund. Samla upp eluatet i bägaren. Skölj kolonnen med 50 ml destillerat vatten. Titrera syran i eluatet (ta med sköljvattnet) med 0,1 M natriumhydroxidlösning till dess att pH-värdet är 7 vid 20 °C. Den alkaliska lösningen ska tillsättas långsamt under omskakning av lösningen. Den använda mängden 0,1 M natriumhydroxidlösning betecknas n ml.

5. Redovisning av resultaten

Den totala katjonhalten anges i mval/kg av den totala sockerhalten med en decimal.

5.1 Beräkning

Eluatets syrahalt i mval/kg renad koncentrerad must: E = 2,5 n.

Den totala syrahalten uttryckt i milliekvivalenter per kg för renad koncentrerad must blir a.

Den totala katjonhalten uttryckt i milliekvivalenter per kg socker blir: ((2,5 n–a)/(P)) × 100 P = halten i % (w/w) av totalsocker

b) Konduktivitet

1. Principer för metoden

Den elektriska konduktiviteten i en vätskekolonn som avgränsas av två parallella platinaelektroder bestäms genom att kolonnen placeras i ena grenen av en Wheatstone-mätbrygga.

Konduktiviteten varierar med temperaturen och anges därför vid 20 °C.

2. Apparatur

Konduktivitetsmätare för bestämning av konduktiviteten mellan 1 och 1000 mikrosiemens/cm (μS/cm).

Vattenbad för att ställa in analysprovernas temperatur till cirka 20 °C (20 ± 2 °C).

3. Reagenser

Demineraliserat vatten med specifik konduktivitet under 2 μS/cm vid 20 °C.

3.2 Referenslösning av kaliumklorid

Lös 0,581 g kaliumklorid, KCl, som i förväg torkats till en konstant vikt vid en temperatur av 105 °C, i demineraliserat vatten (punkt 3.1). Späd till 1 l med demineraliserat vatten (punkt 3.1). Denna lösning har en konduktivitet på 1000 μS/cm vid 20 °C och bör inte sparas i mer än tre månader.

4. Metod

4.1 Beredning av provet

Använd en lösning med en total sockerhalt av 25 % (w/w) (25° Brix): Om P är halten i % (w/w) av den totala sockermängden i den renade koncentrerade musten, väg upp en massa av 2 500/P och fyll upp till 100 ml med vatten.

4.2 Bestämning av konduktivitet

Värm analysprovet till 20 °C genom att sänka ned det i ett vattenbad. Håll temperaturen vid 20 ± 0,1 °C.

Skölj konduktivitetscellen två gånger med den lösning som ska analyseras.

Bestäm konduktiviteten och ange resultatet i μS/cm.

5. Redovisning av resultaten

Resultatet anges i mikrosiemens/cm (μScm–1) vid 20 °C till närmaste heltal för en 25 % (w/w) (25 °Brix) lösning av renad koncentrerad must.

5.1 Beräkning

Om apparaten inte har någon anordning för temperaturreglering korrigeras den uppmätta konduktiviteten med hjälp av tabell 1. Om temperaturen är under 20 °C läggs korrektionen till, om temperaturen är över 20 °C dras korrektionen ifrån.

c) Hydroximetylfurfural

1. Principer för metoderna

1.1 Kolorimetrisk metod

Aldehydderivat av furan, av vilka det viktigaste är hydroximetylfurfural, reagerar med barbitursyra och paratoluidin och ger upphov till en röd förening som bestäms kolorimetriskt vid 550 nm.

1.2 HPLC (vätskekromatografi)

Separering på kolonn med omvänd fas och bestämning vid 280 nm.

2. Kolorimetrisk metod

2.1 Apparatur

Spektrofotometer för bestämning mellan 300 och 700 nm.

Glaskuvetter med en optisk väglängd av 1 cm.

2.2 Reagenser

2.2.1 Barbitursyra, 0,5 % lösning (w/v).

Lös 500 mg barbitursyra, C4O3N2H4, i destillerat vatten och värm lätt över vattenbad vid 100 °C. Späd till 100 ml med destillerat vatten. Lösningen är hållbar i cirka en vecka.

2.2.2 Paratoluidinlösning, 10 % (w/v).

Häll 10 g paratoluidin, C6H4(CH3) NH2, i en 100 ml mätkolv. Tillsätt 50 ml isopropanol, CH3CH(OH)CH3, och 10 ml isättika, CH3COOH (ρ20 = 1,05 g/ml). Späd till 100 ml med isopropanol. Lösningen är hållbar endast en dag.

2.2.3 Etanal (acetaldehyd), CH3CHO, 1 % (w/v) vattenhaltig lösning.

Bered omedelbart före användning.

2.2.4 Vattenhaltig lösning av hydroximetylfurfural, C6O3H6, 1 g/l.

Bered lösningar innehållande 5, 10, 20, 30 resp. 40 mg/l. Lösningarna om 1 g/l och de spädda lösningarna ska beredas omedelbart före användning

2.3 Utförande

2.3.1 Beredning av provet

Använd en lösning som framställs genom att renad koncentrerad must späds till 40 % (w/v): häll i 200 g noggrant uppvägd renad koncentrerad must i en 500 ml mätkolv, fyll upp till märket med vatten och homogenisera. Utför bestämningen på 2 ml av denna lösning.

2.3.2 Kolorimetrisk bestämning

Häll 2 ml av provet, som beretts enligt punkt 2.3.1, i två 25 ml kolvar, a resp b, med proppar av slipat glas. Häll 5 ml paratoluidinlösning (punkt 2.2.2) i vardera flaskan. Blanda och tillsätt 1 ml destillerat vatten till kolv b (referens) och 1 ml barbitursyra (punkt 2.2.1) till kolv a (bestämning). Skaka om för att homogenisera. Överför innehållet i kolvarna till spektrofotometerkuvetter med 1 cm optisk väglängd. Nollställ absorbansskalan med hjälp av innehållet i kolv b för en våglängd om 550 nm. Följ absorbansvariationen för innehållet i kolv a. Notera det maximala värdet A som uppnås efter 2–5 min.

Prov som innehåller mer hydroximetylfurfural än 30 mg/l ska spädas före analys.

2.3.3 Utskrift av kalibreringskurva

Häll 2 ml av hydroximetylfurfurallösningarna med 5, 10, 20, 30 resp. 40 mg/l (punkt 2.2.4.) i två serier 25 ml kolvar, benämnda a och b, och behandla dem enligt anvisningarna i punkt 2.3.2.

Kurvan över variationen av absorbansen med halten av hydroximetylfurfural i mg/l är en rak linje som skär igenom nollpunkten.

2.4 Redovisning av resultaten

Halten av hydroximetylfurfural i renad koncentrerad must anges i mg/kg av den totala sockerhalten.

2.4.1 Beräkningsmetod

Halten C av hydroximetylfurfural i mg/l i analysprovet är lika med den koncentration på kalibreringskurvan som motsvarar den för provet bestämda absorbansen A.

Halten av hydroximetylfurfural i mg/kg av den totala sockerhalten blir:

250 × ((C)/(P))

P = den totala sockerhalten i % (w/w) i den renade koncentrerade musten.

3. HPLC (Vätskekromatografi)

3.1 Apparatur

HPLC-apparat med

injektor, 5 eller 10 μl,

spektrofotometerdetektor för bestämning vid 280 nm,

kolonn av oktadecylbunden silica (t.ex. Bondapak C18 – Corasil, Waters Ass.),

skrivare, eventuellt integrator.

Flödeshastighet i mobil fas: 1,5 ml/minut.

Membranfiltreringsapparat med pordiameter 0,45 μm.

3.2 Reagenser

Dubbeldestillerat vatten.

Metanol, CH3OH, destillerat eller av HPLC-kvalitet.

Ättiksyra, CH3COOH (ρ20 = 1,05 g/ml).

Mobil fas: vattenmetanol (punkt 3.2.2), ättiksyra (punkt 3.2.3) som i förväg filtrerats genom ett membranfilter (0,45 μm), (40–9–1 v/v).

Den mobila fasen ska beredas dagligen och avgasas före användning.

Referenslösning av hydroximetylfurfural, 25 mg/l (v/v).

Häll 25 mg noggrant vägd hydroximetylfurfural, C6H3O6, i en 100 ml mätkolv och fyll upp till märket med metanol (punkt 3.2.2). Späd denna lösning 1:10 med metanol (punkt 3.2.2) och filtrera genom membranfilter (0,45 μm).

Om lösningen förvaras i en hermetiskt tillsluten brun flaska i kylskåp är den hållbar i 2–3 månader.

3.3 Utförande

3.3.1 Beredning av provet

Använd en lösning som framställs genom att renad koncentrerad must späds till 40 % (w/v) (häll i 200 g noggrant uppvägd renad koncentrerad must i en 500 ml mätkolv, fyll upp till märket med vatten) och filtrera genom membranfilter (0,45 μm).

3.3.2 Kromatografisk bestämning

Spruta in 5 (eller 10) μl av provet som beretts enligt punkt 3.3.1 och 5 (eller 10) μl av referenslösningen av hydroximetylfurfural (punkt 3.2.5) i kromatografen. Skriv ut kromatogrammet.

Retentionstiden för hydroximetylfurfural är cirka 6–7 min.

3.4 Redovisning av resultaten

Halten av hydroximetylfurfural i renad koncentrerad must anges i mg/kg av den totala sockerhalten.

3.4.1 Beräkningsmetod

Halten av hydroximetylfurfural i den 40 % (m/v) lösningen av renad koncentrerad must betecknas C mg/l.

Halten av hydroximetylfurfural i mg/kg av den totala sockerhalten blir:

250 × ((C)/(P))

P = den totala sockerhalten i % (w/w) i den renade koncentrerade musten.

d) Tungmetaller

1. Principer för metoderna

I. Snabbmetod för bestämning av tungmetaller

Tungmetaller kan upptäckas i den på lämpligt sätt spädda renade koncentrerade musten genom den färgning som uppträder när sulfider bildas. De bestäms genom jämförelse med en standardblylösning som motsvarar den högsta tillåtna halten.

II. Bestämning av blyhalten med hjälp av atomabsorptionsspektrofotometri

Det kelat som bly bildar tillsammans med ammonium-pyrrolidin-ditiokarbamat extraheras med metylisobutylketon och absorbansen bestäms vid 283,3 nm. Blyhalten bestäms genom att kända tillsatta mängder bly används i en serie referenslösningar.

2. Snabbmetod för bestämning av tungmetaller

2.1 Reagenser

2.1.1 Spädd saltsyra, 70 % (w/v).

Ta 70 g saltsyra, HCl (ρ20 = 1,16–1,19 g/ml) och späd till 100 ml med vatten.

2.1.2 Spädd saltsyra, 20 % (w/v).

Ta 20 g saltsyra, HCl (ρ20 = 1,16–1,19 g/ml) och späd till 100 ml med vatten.

2.1.3 Spädd ammoniak.

Ta 14 g ammoniak, NH3 (ρ20 = 0,931–0,934 g/ml) och späd till 100 ml med vatten.

2.1.4 Buffertlösning, pH 3,5.

Lös 25 g ammoniumacetat (CH3COONH4) i 25 ml vatten och tillsätt 38 ml spädd saltsyra (punkt 2.1.1). Vid behov justeras pH-värdet med den spädda saltsyran (punkt 2.1.2) eller spädd ammoniak (punkt 2.1.3). Späd till 100 ml med vatten.

Tioacetamidlösning (C2H5NS), 4 % (w/v)

Glycerollösning (C3H8O3), 85 % (w/v)

(n D20 °C = 1,449–1,455).

2.1.7 Tioacetamidreagens

Tillsätt 1 ml av en blandning av 5 ml vatten, 15 ml 1 M natriumhydroxidlösning och 20 ml glycerol (punkt 2.1.6) till 0,2 ml tioacetamidlösning (punkt 2.1.5). Värm över vattenbad vid 100 °C i 20 sekunder. Bered omedelbart före användning.

2.1.8 Blylösning, 0,002 g/l

Bered en blylösning, 1 g/l, genom att lösa 0,400 g blynitrat, Pb(NO3)2, i vatten och fyll upp till 250 ml med vatten. När lösningen ska användas späds den till 2 promille (v/v) så att en 0,002 g/l lösning erhålls.

2.2 Utförande

Lös ett analysprov om 10 g av den renade koncentrerade musten i 10 ml vatten. Tillsätt 2 ml av buffertlösningen med pH 3,5 (punkt 2.1.4). Blanda. Tillsätt 1,2 ml av tioacetamidreagensen (punkt 2.1.7). Blanda omedelbart. Bered referenslösningen under samma betingelser genom att använda 10 ml av 0,002 g/l blylösningen (punkt 2.1.8).

Efter 2 minuter ska eventuell brunfärgning i lösningen av renad koncentrerad must inte vara intensivare än brunfärgningen i referensprovet.

2.3 Beräkning

Under de betingelser som beskrivs ovan motsvarar referensprovet en högsta tillåten halt av tungmetaller, uttryckt som bly, av 2 mg/kg renad koncentrerad must.

3. Bestämning av blyinnehåll med atomabsorptions-spektrofotometri

3.1 Apparatur

Atomabsorptionsspektrofotometer med luftacetylenbrännare.

Blyhålkatodlampa.

3.2 Reagenser

Spädd ättiksyra.

Ta 12 g isättika (ρ20 = 1,05 g/ml) och fyll upp till 100 ml med vatten.

Lösning av ammoniumpyrrolidin-ditiokarbamat, C5H12N2S2, 1 % (w/v).

Metylisobetylketon (CH3)2CHCH2COCH3.

Blylösning, 0,010 g/l.

Späd blylösningen, 1 g/l, (punkt 2.1.8) till 1 % (v/v).

3.3 Utförande

3.3.1 Beredning av provlösning

Lös 10 g renad koncentrerad must i en blandning av lika stora volymer spädd ättiksyra (punkt 3.2.1) och vatten och fyll upp till 100 ml med denna blandning.

Tillsätt 2 ml ammoniumpyrrolidin-ditiokarbamatlösning (punkt 3.2.2) och 10 ml metylisobutylketon (punkt 3.2.3). Skaka om i 30 sekunder och skydda från direkt ljus. Låt de båda skikten separera. Använd metylisobutylketonskiktet.

3.3.2 Beredning av referenslösningar

Bered tre referenslösningar som förutom 10 g renad koncentrerad must innehåller 1, 2 resp. 3 ml av en blylösning, 0,010 g/l (punkt 3.2.4). Behandla dessa på samma sätt som provlösningen.

3.3.3 Referensprov

Bered ett referensprov enligt samma metod som i 3.3.1, men utan tillsats av renad koncentrerad must.

3.3.4 Bestämning

Ställ in våglängden på 283,3 nm.

Atomisera metylisobutylketonet från referensprovet i flamman och nollställ absorbansskalan.

Bestäm absorbanserna för respektive extrakt som motsvarar provlösningen och referenslösningarna.

3.4 Redovisning av resultaten

Ange blyhalten i mg/kg renad koncentrerat must med en decimal.

3.4.1 Beräkning

Rita kurvan över absorbansvariationen som en funktion av den blykoncentration som tillsatts referenslösningarna. Nollkoncentrationen motsvarar provlösningen.

Extrapolera den räta linjen som sammanbinder punkterna tills den når den negativa delen av koncentrationsaxeln. Avståndet från denna punkt till nollpunkten anger blyhalten i provlösningen.

e) Kemisk bestämning av etanol

Denna metod används för bestämning av alkoholhalten i vätskor med låg alkoholhalt, som must, koncentrerad must och renad koncentrerad must.

1. Principer för metoden

Enkel destillation av vätskan. Oxidation av etanolen i destillatet med kaliumdikromat. Filtrering av överskottsdikromat med järn(II)lösning.

2. Apparatur

2.1 Destilleringsapparat som används för att mäta alkoholhalt

3. Reagenser

3.1 Kaliumdikromatlösning

Lös 33,600 g kaliumdikromat (K2Cr2O7) i tillräckligt med vatten för att ge 1 liter lösning vid 20 °C.

1 ml av denna lösning oxiderar 7,8924 mg alkohol.

3.2 Järn(II)ammoniumsulfatlösning

Lös 135 g järn(II)ammoniumsulfat, Fe SO4, (NH4)2SO4, 6 H2O, i tillräckligt med vatten för att ge 1 liter lösning och tillsätt 20 ml koncentrerad svavelsyra (H2SO4) (ρ20 = 1,84 g/ml). Denna lösning motsvarar ungefär halva volymen diktromatlösning när den just beretts och oxideras därefter långsamt.

3.3 Kaliumpermanganatlösning.

Lös 1,088 g kaliumpermanganat, KMnO4, i tillräcklig mängd vatten för att ge 1 liter lösning.

3.4 Spädd svavelsyra, 1:2 (v/v)

Tillsätt gradvis under omrörning 500 ml svavelsyra, H2SO4 (ρ20 = 1,84 g/ml) till 500 ml vatten.

3.5 Ferro-ortofenantrolinreagens

Lös 0,695 g järnsulfat, FeSO4, 7 H2O, i 100 ml vatten och tillsätt 1,485 g ortofenantrolinmonohydrat, C12H8N2, H2O. Värm för att påskynda lösningen. Denna klart röda lösning har god hållbarhet.

4. Metod

4.1 Destillering:

Häll 100 g renad koncentrerad must och 100 ml vatten i en destillationskolv. Samla upp destillatet i en 100 ml mätkolv och fyll upp till märket med vatten.

4.2 Oxidation

Använd en kolv (300 ml) med en propp av slipat glas och bred hals, vilket gör att halsen kan sköljas utan att något av innehållet går förlorat. Häll 20 ml av titreringsmedlet kaliumdikromatlösning (punkt 3.1) och 20 ml av den spädda svavelsyran 1:2 (v/v) (punkt 3.4) i kolven och skaka om. Tillsätt 20 ml av destillatet. Tillslut kolven, skaka om och vänta i minst 30 minuter. Skaka emellanåt. (Detta är bestämningskolven.)

Titrera järn(II)ammoniumsulfatlösningen (punkt 3.2) i förhållande till kaliumdikromatlösningen genom att i en identisk kolv hälla samma mängder reagens, men ersätt de 20 millilitrarna destillat med 20 ml destillerat vatten. (Detta är referenskolven).

4.3 Titrering

Tillsätt fyra droppar ortofenantrolinreagens (punkt 3.5) till innehållet i bestämningskolven. Titrera överskottsdikromat genom att tillsätta järn(II)ammoniumsulfatlösningen (punkt 3.2). Avbryt tillsatsen av järn(II)lösningen när blandningen ändrar färg från grönblått till brunt.

För att kunna bestämma slutpunkten mer exakt ändras blandningens färg tillbaka från brunt till grönblått med kaliumpermanganatlösningen (punkt 3.3). Dra ifrån 1/10 av den använda volymen av denna lösning från den tillsatta volymen järn(II)lösning. Skillnaden betecknas n ml.

Gör på samma sätt med referenskolven. Skillnaden betecknas n′.

5. Redovisning av resultaten

Etanolen anges i g/kg socker med 1 decimal.

5.1 Beräkningsmetod

n’ ml järn(II)lösning reducerar 20 ml av dikromatlösningen som oxiderar 157,85 mg ren etanol.

1 ml järn(II)lösning har samma reducerande förmåga som

((157,85) / (n′)) mg etanol

n′ – n ml järn(II)lösning har samma reducerande förmåga som

157,85 × ((n′ – n) / (n′)) mg etanol.

Etanolhalten i g/kg renad koncentrerad must blir:

7,892 × ((n′ – n) / (n′))

Etanolhalten i g/kg av den totala sockerhalten blir:

789,2 × ((n′ – n) / (n′ × P))

P = den totala sockerhalten i % (w/w) i den renade koncentrerade musten.

f) Meso-inositol, scyllo-inositol och sackaros

1. Principer för metoden

Gaskromatografi av silylerade derivat.

2. Reagenser

Intern standard: xylitol (vattenhaltig lösning om cirka 10 g/l till vilken en knivsudd natriumasid har tillsatts).

Bis(trimetylsilyl)trifluoracetamid – BSTFA – (C8H18F3NOSi2).

Trimetylklorsilan (C3H9ClSi).

Pyridine p.A. (C5H5N)

Meso-inositol (C6H12O6).

3. Utrustning

Gaskromatograf med:

Kapillärkolonn (t.ex. av kvartsglas, belagt med OV 1 med 15 μm tjocklek, längd 25 m och innerdiameter 0,3 mm).

Driftsbetingelser: Bärargas: väte eller helium.

Bärargasens flödeshastighet: ca 2 ml/minut.

Injektor- och detektortemperatur: 300 °C.

Temperaturprogrammering: 1 minut vid 160 °C, 4 °C per minut till 260 °C, konstant temperatur på 260 °C i 15 minuter.

Splitförhållande: ca 1:20.

Integrator.

Mikrospruta, 10 μl.

Mikropipetter, 50, 100 resp. 200 μl.

2 ml kolv med en teflonpropp.

Ugn.

4. Metod

Ett noggrant vägt prov på cirka 5 g renad koncentrerad must hälls i en 50 ml kolv. En ml av en standardlösning av xylitol (punkt 2.1) tillsätts och kolven fylls upp med vatten. Efter blandning tas 100 μl av lösningen ut och hälls i en kolv (punkt 3.6), där den torkas under en svag luftström. 100 μl absolut etylalkohol kan tillsättas vid behov för att underlätta indunstningen.

Resten löses försiktigt i 100 μl pyridin (punkt 2.4), 100 μl bis(trimetyl-silyl)trifluoracetamid (punkt 2.2) och 10 μl trimetylklorsilan (punkt 2.3). Förslut kolven med teflonproppen och värm i ugn vid 60 °C i en timme.

Ta ut 0,5 μl klar vätska och spruta in med hjälp av en ihålig upphettad nål i enlighet med det angivna splitförhållandet.

5. Beräkning av resultaten

Bered en lösning som innehåller:

60 g/l glukos, 60 g/l fruktos, 1 g/l meso-inositol och 1g/l sackaros.

5 g av lösningen vägs upp och metoden i punkt 4 följs. Resultaten för meso-inositol och sackaros beräknas i förhållande till xylitol från kromatogrammet.

För scyllo-inositol, som inte finns i handeln och som har en retentionstid som ligger mellan den sista toppen för den anomera formen av glukos och toppen för meso-inositol (se diagram på nästa sida), används samma resultat som det som beräknats för meso-inositol.

6. Redovisning av resultaten

Meso-inositol och scyllo-inositol anges i mg/kg socker.

Sackaros anges i g/kg must.

sackaros

meso-inositol

scyllo-inositol

xylitol

BILAGA V

1 EUT L 228, 1.9.2009, s. 3.

2 EUT L 253, 20.9.2008, s. 1.

3 EUT L 354, 31.12.2008, s. 7.

4 Kommissionens delegerade förordning (EU) 2017/1183 av den 20 april 2017 om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1307/2013 och (EU) nr 1308/2013 vad gäller anmälan av uppgifter och handlingar till kommissionen (EUT L 171, 4.7.2017, s. 100).

5 Kommissionens genomförandeförordning (EU) 2017/1185 av den 20 april 2017 om tillämpningsföreskrifter för Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1307/2013 och (EU) nr 1308/2013 vad gäller anmälan till kommissionen av uppgifter och handlingar och om ändring och upphävande av vissa kommissionsförordningar (EUT L 171, 4.7.2017, s. 113).

6 Kommissionens delegerade förordning (EU) 2018/273 av den 11 december 2017 om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1308/2013 vad gäller ordningen för tillstånd för plantering av vinstockar, vinodlingsregistret, följedokument och certifiering, register över mottagna och avsända leveranser, obligatoriska deklarationer, anmälningar och offentliggörande av anmäld information, komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1306/2013 vad gäller relevanta kontroller och sanktioner, ändring av kommissionens förordningar (EG) nr 555/2008, (EG) nr 606/2009 och (EG) nr 607/2009 och om upphävande av kommissionens förordning (EG) nr 436/2009 och kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/560 (EUT L 58, 28.2.2018, s. 1).

7 Kommissionens genomförandeförordning (EU) 2018/274 av den 11 december 2017 om regler för tillämpningen av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1308/2013 vad gäller ordningen för tillstånd för plantering av vinstockar, certifiering, register över mottagna och avsända leveranser, obligatoriska deklarationer och anmälningar, och av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1306/2013 vad gäller relevanta kontroller, och om upphävande av kommissionens genomförandeförordning (EU) 2015/561 (EUT L 58, 28.2.2018, s. 60).

8 Om inte annat uttryckligen anges får den beskrivna metoden eller behandlingen användas för färska druvor, druvmust, delvis jäst druvmust, delvis jäst druvmust framställd av lätt torkade druvor, koncentrerad druvmust, ungt icke färdigjäst vin, delvis jäst druvmust för direkt konsumtion som livsmedel i obearbetat tillstånd, vin, samtliga kategorier av mousserande vin, pärlande vin, pärlande vin tillsatt med koldioxid, likörviner, viner framställda av lätt torkade druvor och viner framställda av övermogna druvor.

9 Dessa ammoniumsalter får också användas tillsammans, upp till det totala gränsvärdet 1 g/l, utan att det påverkar tillämpningen av de ovan nämnda gränsvärdena 0,3 g/l eller 0,2 g/l.

10 Gränsvärdet för användning är 250 mg/l per behandling.

11 EGT L 237, 10.9.1994, s. 13.

17 EUT L 338, 13.11.2004, s. 4.

18 EGT L 220, 15.8.2002, s. 18.

19 Behandling med sampolymererna PVI/PVP får endast göras efter det att specifikationer för renhet och identitet för de tillåtna sampolymererna har fastställts och offentliggjorts i OIV:s internationella oenologiska kodex.

20 EUT L 338, 13.11.2004, s. 4.

21 EUT L 12, 15.1.2011, s. 1.

22 Kommissionens förordning (EU) nr 231/2012 av den 9 mars 2012 om fastställande av specifikationer för de livsmedelstillsatser som förtecknas i bilagorna II och III till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1333/2008 (EUT L 83, 22.3.2012, s. 1).

23 Dra ifrån korrektionen.

24 Lägg till korrektionen.