förslag till avgörande av generaladvokat Bobek – Förenade målen C‑143/20 och C‑213/20 A m.fl. (Försäkring knuten till investeringsfond)

I. Inledning

1. I de båda tvisterna i de nationella målen har talan väckts av konsumenter i Polen som ingått avtal om grupplivförsäkring. Konsumenterna hävdar att de inte på den detaljnivå som krävs har delgetts egenskaperna hos och riskerna med försäkringsprodukterna. I sak begär de återbetalning av alla medel som investerats i försäkringen. Mot bakgrund härav ställer Sąd Rejonowy dla Warszawy-Woli w Warszawie (Distriktsdomstolen i Warszawa-Wola, Warszawa, Polen) ett antal frågor angående räckvidden av den informationsskyldighet som anges i artikel 36.1 i direktiv 2002/83/EG (nedan kallat livförsäkringsdirektivet) och vilka effekter en underlåtenhet att lämna (fullständig) information har.

II. Tillämpliga bestämmelser

A. Unionsrätt

1. Livförsäkringsdirektivet

2. Livförsäkringsdirektivet syftar till att undanröja vissa skillnader mellan olika nationella tillsynsregler genom att samordna vissa aspekter av start och drift av livförsäkringsverksamhet. I skäl 52 i direktivet förklaras följande:

”På en inre marknad för försäkringar får konsumenten ett bredare och mer varierat utbud av försäkringar att välja mellan. För att fullt ut kunna dra nytta av denna mångfald och den ökade konkurrensen skall konsumenten ha tillgång till all den information som är nödvändig för att kunna välja den försäkring som bäst motsvarar hans behov. Detta informationsbehov är så mycket större som åtagandena kan sträcka sig över lång tid. Bestämmelser om minimikrav måste därför harmoniseras, så att konsumenter kan få klara och exakta besked om de väsentliga egenskaperna hos de försäkringsprodukter som erbjuds och uppgift om de organ till vilka försäkringstagare, försäkrade eller förmånstagare kan rikta klagomål.”

3. I artikel 36 i livförsäkringsdirektivet, som har rubriken ”Information till försäkringstagare”, föreskrivs följande:

”1. Innan ett försäkringsavtal ingås skall minst den information som förtecknats i punkt A i bilaga III lämnas till försäkringstagaren.

…

3. Den medlemsstat i vilken åtagandet gjorts, kan kräva av försäkringsföretagen att de lämnar information utöver den som förtecknats i bilaga III endast om det är nödvändigt för att försäkringstagaren rätt skall förstå de väsentliga delarna av åtagandet.

4. Närmare regler för genomförandet av denna artikel och bilaga III skall fastställas av den medlemsstat där åtagandet har gjorts.”

4. I relevanta delar föreskrivs följande i bilaga III till direktivet, vilken har rubriken ”Information till försäkringstagare”:

”Innan ett försäkringsavtal ingås (A) eller under avtalets löptid (B) skall försäkringstagaren lämnas följande skriftliga information, vilken skall vara klart och tydligt formulerad och avfattad på ett officiellt språk i den medlemsstat där åtagandet gjorts.

…

A. Innan försäkringsavtal ingås

Uppgifter om försäkringsföretaget | Uppgifter om åtagandet

… | … a)11 I fråga om fondförsäkrings-avtal (andel-linked) uppgifter om de andelar till vilka förmånerna är knutna (a)12 Uppgift om vilka slags till- gångar som fondförsäkringsavtal är baserade på …”

2. Direktivet om otillbörliga affärsmetoder

5. Direktiv 2005/29/EG (nedan kallat direktivet om otillbörliga affärsmetoder) ska tillämpas ”på otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på det sätt som anges i artikel 5, före, under och efter en affärstransaktion som gäller en produkt.” I artikel 5 i direktivet föreskrivs följande:

”1. Otillbörliga affärsmetoder skall vara förbjudna.

…

4. Affärsmetoder skall anses otillbörliga om de

a) är vilseledande enligt artiklarna 6 och 7,

…”

6. I artikel 7 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder, med rubriken ”Vilseledande underlåtenhet”, förklaras följande:

”1. En affärsmetod skall anses vara vilseledande om den, i sitt sammanhang och med beaktande av alla dess särdrag och omständigheterna kring den samt av kommunikationsmediets begränsningar, innebär att näringsidkaren underlåter att lämna väsentlig information som genomsnittskonsumenten, beroende på sammanhanget, behöver för att fatta ett välgrundat affärsbeslut och därigenom medför, eller sannolikt kommer att medföra, att genomsnittskonsumenten fattar ett affärsbeslut som denne annars inte skulle ha fattat.

…

5. Informationskrav som avser kommersiella meddelanden inklusive reklam eller marknadsföring och som har fastställts i gemenskapslagstiftningen – en icke uttömmande förteckning över denna lagstiftning återfinns i bilaga II – skall betraktas som väsentliga.”

B. Polsk rätt

7. Vid tiden för omständigheterna i de nationella målen reglerades livförsäkringsverksamheten i Polen av ustawa o działalności ubezpieczeniowej (”lagen om försäkringsverksamhet”). Lagen syftade till att införliva livförsäkringsdirektivet.

8. I relevanta delar föreskrevs följande i artikel 13 i lagen om försäkringsverksamhet:

”…

4. I fråga om livförsäkring som är knuten till en investeringsfond, enligt avsnitt I kategori 3 i bilagan till föreliggande lag krävs det att försäkringsbolaget ska ange följande i försäkringsavtalet:

1) En förteckning över föreslagna investeringsfonder.

2) Bestämmelserna för hur värdet på försäkringsförmånerna och försäkringens återköpsvärde ska fastställas, vilket inbegriper bestämmelserna om inlösen av andelar i investeringsfonderna och tidsgränser för omräkning till kontanta medel och utbetalning av vinst.

3) Bestämmelserna om hur fonden ska investera sina medel, vilket bland annat inbegriper egenskaperna hos de tillgångar som fonden består av, kriterierna för hur tillgångar ska väljas och principerna för riskspridning och andra gränser som gäller för investeringarna.

4) Bestämmelserna och tidsgränser för värderingen av andelar i investeringsfonderna.

5) Bestämmelserna för beräkning av kostnader och alla andra pålagor som ska dras från försäkringspremierna eller från investeringsfonden.

…”

III. De faktiska omständigheterna, förfarandet i de nationella målen och frågor som har hänskjutits för förhandsavgörande

A. C‑143/20

9. O (svaranden i mål C‑143/20) är en juridisk person med säte i Polen. O ingick med ett livförsäkringsbolag ett grupplivförsäkringsavtal med en kapitalförsäkringsfond. I detta avtal var livförsäkringsbolaget försäkringsgivare och svaranden i mål C‑143/20 försäkringstagare.

10. Det avtal som ingicks mellan svaranden och försäkringsbolaget var knutet till en investeringsfond (kapitalförsäkringsfond). I fondbestämmelserna anges att försäkringspremierna till 100 procent ska investeras i värdebevis utfärdade av B1. Utbetalningarna på dessa bevis var grundade på index B2.

11. Den 8 oktober 2010 anslöt sig A., en fysisk person (käranden i mål C‑143/20) till det avtal om grupplivförsäkring som ingåtts mellan svaranden i mål C‑143/20 och ett livförsäkringsföretag. Enligt bestämmelserna i förklaringen om att teckna detta avtal skulle käranden i mål C‑143/20 betala en första engångspremie och därpå en kontinuerlig månatlig försäkringspremie. Försäkringsperioden var i avtalet satt till 15 år.

12. Det angavs inte i försäkringsavtalet vilka bestämmelser som reglerade värderingen av andelarna i investeringsfonden, omfattningen av hela fondens nettotillgångar eller i vilka värdebevis som de av käranden i mål C‑143/20 inbetalade premierna investerades. Det angavs heller inte på vilken beräkningsmetod som det indexerade värdet på utbetalningarna av dessa värdebevis grundade sig.

13. Det angavs dock i fondbestämmelserna att den garanterade utbetalning som försäkringsbolaget vid utgången av den 15-åriga avtalsperioden skulle företa inte skulle bli lägre än det sammanlagda premiebelopp som investerats och att det kunde öka i händelse av en positiv utveckling av index B2. Försäkringsbolaget åtog sig att vid uppsägning av försäkringsavtalet före utgången av dess giltighetstid återbetala försäkringstagaren ett belopp motsvarande det vid den tidpunkten gällande värdet av dennes andelar i investeringsfonden.

14. Efter en period om sju år sade käranden i mål C‑143/20 upp avtalet på grund av betydande värdeminskning av de medel som denne hade investerat. Försäkringsbolaget betalade honom som återköpsvärde ett belopp som motsvarade värdet av hans andelar i investeringsfonden den dag då försäkringsavtalet sades upp.

15. Käranden i mål C‑143/20 har väckt talan om återbetalning vid Sąd Rejonowy dla Warszawy-Woli w Warszawie (Distriktsdomstolen i Warszawa-Wola, Warszawa, Polen). Han anför att han har vilseletts i fråga om arten av de investeringar i vilka premierna skulle placeras.

16. Den hänskjutande domstolen noterar att informationsskyldigheten enligt artikel 36.1 i livförsäkringsdirektivet jämförd med punkterna a)11 och a)12 i del A i bilaga III till detta och artikel 185.3 i direktiv 2009/138/EG (nedan kallat solvens II‑direktivet) med utgångspunkt i språkversionerna kräver att fullständig information om de finansiella instrument och investeringsstrategier som erbjuds ska tillhandahållas käranden i mål C‑143/20. Underlåtenhet att lämna denna information utgör en otillbörlig affärsmetod i den mening som avses i artiklarna 5 och 7 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder.

17. På grund av dessa faktiska och rättsliga förhållanden beslutade Sąd Rejonowy dla Warszawy-Woli w Warszawie (Distriktsdomstolen i Warszawa-Wola, Warszawa) att vilandeförklara målet och hänskjuta följande frågor till domstolen för förhandsavgörande:

”1) Ska artikel 185.3 i) i [solvens II‑direktivet] och artikel 36.1 i [livförsäkringsdirektivet] jämförda med punkt 12 i del A i bilaga III till sistnämnda direktiv tolkas så, att försäkringsgivare eller försäkringstagare (som erbjuder en försäkring, saluför försäkringsprodukten eller ’säljer’ denna försäkring), i samband med ett livförsäkringsavtal som är knutet till en investeringsfond (kapitalförsäkringsfond) vars underliggande tillgångar består av derivat (eller strukturerade finansiella instrument som innehåller derivat), är skyldiga att ge den försäkrade konsumenten information om de underliggande tillgångarnas (derivat eller strukturerade finansiella instrument som innehåller derivat) natur, slag och egenskaper (på engelska indication of the nature, på tyska Angabe der Art, och på franska indications sur la nature), eller är det tillräckligt att endast ange den – underliggande – tillgångens slag, utan att gå in på dess egenskaper?

2) För det fall den första frågan besvaras så, att försäkringsgivare eller försäkringstagare (som erbjuder en sådan försäkring, saluför försäkringsprodukten eller ’säljer’ en försäkring som är knuten till en investeringsfond – kapitalförsäkringsfond) är skyldiga att ge den försäkrade konsumenten information om de underliggande tillgångarnas (derivat eller strukturerade finansiella instrument som innehåller derivat) natur, slag och egenskaper, ska artikel 185.3 i) i [solvens II‑direktivet] och artikel 36.1 i [livförsäkringsdirektivet], jämförda med punkt 12 i del A i bilaga III till sistnämnda direktiv, då tolkas så, att den information som den försäkrade konsumenten får om de underliggande tillgångarnas (derivat eller strukturerade finansiella instrument som innehåller derivat) natur, slag och egenskaper ska motsvara den som krävs i artikel 19.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG av den 21 april 2004 om marknader för finansiella instrument och om ändring av rådets direktiv 85/611/EEG och 93/6/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG samt upphävande av rådets direktiv 93/22/EEG [(EUT L 145, 2004, s. 1)] och i artikel 24.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU av den 15 maj 2014 om marknader för finansiella instrument och om ändring av direktiv 2002/92/EG och av direktiv 2011/61/EU [(EUT L 173, 2014, s. 349)], det vill säga komplex information om derivatinstrumenten, innefattandes föreslagna placeringsstrategier och lämplig vägledning om, och varningar för, de risker som är förknippade med investeringar i de instrumenten eller särskilda placeringsstrategier, och särskilt information om den metod, för att värdera den underliggande tillgången, som försäkringsbolaget eller försäkringsmäklaren använder under den tid som försäkringen gäller och information om risken förknippad med derivat och deras utställare, avseende bland annat möjligheten att göra framtida ändringar i derivatinstrumentets värde, de enskilda faktorer som avgör dessa förändringar och graden av deras påverkan på värdet?

3) Ska artikel 185.4 i [solvens II‑direktivet] tolkas så, att när det gäller livförsäkringar som är knutna till en investeringsfond (kapitalförsäkringsfond) där den underliggande tillgången är ett derivat (eller ett strukturerat finansiellt instrument som innehåller ett derivat), är försäkringsgivare eller försäkringstagare (som erbjuder en sådan försäkring, saluför försäkringsprodukten eller ’säljer’ denna försäkring) skyldiga att ge den försäkrade konsumenten information som motsvarar den som krävs i artikel 19.3 i direktiv 2004/39/EG och i artikel 24.4 i direktiv 2014/65/EU, det vill säga detaljerad information om derivatinstrumenten, innefattandes föreslagna placeringsstrategier och lämplig vägledning om, och varningar för, de risker som är förknippade med investeringar i de instrumenten eller särskilda placeringsstrategier, och särskilt information om den metod, för att värdera den underliggande tillgången, som försäkringsbolaget eller försäkringsmäklaren använder under den tid som försäkringen gäller och information om risken förknippad med derivat och deras utställare, avseende bland annat möjligheten att göra framtida ändringar i derivatinstrumentets värde, de enskilda faktorer som avgör dessa förändringar och graden av deras påverkan på värdet?

4) För det fall den andra eller den tredje frågan (eller båda två) besvaras jakande, föreligger det då en otillbörlig affärsmetod, i den mening som avses i artikel 5 i [direktivet om otillbörliga affärsmetoder] …, när en försäkringsgivare eller en försäkringstagare som erbjuder en livförsäkring som är knuten till en investeringsfond (kapitalförsäkringsfond) underlåter att ge den försäkrade konsumenten den information som krävs (vilken avses i den andra och den tredje frågan) i samband med att nämnda konsument erbjuds att teckna en försäkring, eller ska underlåtenheten att lämna den nödvändiga informationen anses vilseledande i den mening som avses i artikel 7 i det direktivet?

5) Om både den andra och den tredje frågan besvaras nekande, utgör det då en otillbörlig affärsmetod, i den mening som avses i artikel 5 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder, när en försäkringsgivare eller en försäkringstagare (som erbjuder en sådan försäkring, saluför försäkringsprodukten eller ’säljer’ en försäkring som är knuten till en investeringsfond – kapitalförsäkringsfond) underlåter att tydligt informera konsumenten om att medlen i investeringsfonden (kapitalförsäkringsfonden) investerats i derivatinstrument (eller strukturerade finansiella instrument som innehåller derivat), eller ska underlåtenheten att lämna den nödvändiga informationen anses vilseledande i den mening som avses i artikel 7 i det direktivet?

6) Om både den andra och den tredje frågan besvaras nekande, utgör det då en otillbörlig affärsmetod, i den mening som avses i artikel 5 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder, när en försäkringsgivare eller en försäkringstagare som erbjuder en livförsäkring som är knuten till en investeringsfond, underlåter att lämna detaljerad information om egenskaperna hos det instrumentet i vilket medlen i investeringsfonden (kapitalförsäkringsfond) har investerats, inklusive information om den grundläggande funktionen av detta instrument, och det därvid är fråga om ett derivatinstrument (eller strukturerade finansiella instrument som innehåller derivat), eller ska underlåtenheten att lämna den nödvändiga informationen anses vilseledande i den mening som avses i artikel 7 i det direktivet?”

B. C‑213/20

18. A. Towarzystwo Ubezpieczeń Życie SA (svaranden i mål C‑213/20) är en juridisk person med säte i Polen som säljer livförsäkringsprodukter. I juli 2011 ingick denna med SA, ett bolag med verksamhet inom banksektorn, ett grupplivförsäkringsavtal med en kapitalförsäkringsfond, i vilket svaranden i mål C‑213/20 var försäkringsgivare och A. SA försäkringstagare (nedan kallad försäkringstagaren i mål C‑213/20).

19. Det avtal som ingicks mellan svaranden och försäkringstagaren i mål C‑213/20 var knutet till en kapitalförsäkringsfond. Det angavs i fondbestämmelserna att försäkringspremierna till 100 procent skulle investeras i ett utomstående bolags indexobligationer.

20. Den 28 och 30 november 2011 ingav G.W. och E.S., båda fysiska personer, (nedan kallade kärandena i C‑213/20) var för sig sina individuella förklaringar om att teckna avtal om grupplivförsäkring. Enligt bestämmelserna i dessa förklaringar skulle kärandena i C‑213/20 betala en första engångspremie och därpå en kontinuerlig månatlig försäkringspremie. Försäkringsperioden var i avtalet satt till 15 år.

21. Erbjudandet om tecknande av det berörda avtalet om grupplivförsäkring redovisades vid ett enda sammanträffande i försäkringstagarens lokaler. Försäkringsprodukten beskrevs för kärandena i C‑213/20 som en kapitalinvestering i form av systematiskt sparande. Den muntliga presentation av försäkringsprodukten som gavs var inriktad på en presentation av diagram rörande den potentiella avkastningen av investeringar i en försäkringsanknuten investeringsfond. Vid samma möte tillhandahölls kärandena i C‑213/20 även olika handlingar, nämligen förklaringen om att teckna avtal och standardavtalsklausulerna.

22. Kärandena i C‑213/20 erhöll dock ingen information om villkoren i fråga om köp av indexobligationerna i det utomstående bolaget. De fick således ingen information om de riskfaktorer som var förbundna med investeringen i sådana strukturerade produkter. Den enda informationen om risker i samband med fondbestämmelserna innefattade bland annat de risker som till följd av utvecklingen på finansmarknaderna var förbundna med en nedgång i det index i vilket försäkringspremierna investerades och den möjliga förlusten av de försäkringspremier som investerats i händelse av att försäkringsavtalet sägs upp före försäkringsperiodens utgång.

23. Tillsammans med förklaringen om att teckna avtalet om grupplivförsäkring undertecknade kärandena i mål C‑213/20 även en handling i vilken det förklarades att värdet på andelarna i fonden kunde fluktuera avsevärt under försäkringsperioden beroende på hur de finansiella instrument som fonden investerat i värderades. De tillförsäkrades emellertid att de vid utgången av den 15-åriga avtalsperioden skulle få utbetalning av hela värdet av andelarna i investeringsfonden.

24. I enlighet med villkoren i avtalet om grupplivförsäkring investerades de premier som betalades av kärandena i mål C‑213/20 i det utomstående bolagets indexobligationer. Under försäkringsperioden minskade andelarnas värde successivt. Efter åtta år sade käranden G.W. upp avtalet med verkan från och med den 23 januari 2019.

25. Försäkringsbolaget utbetalade till G.W. ett återköpsvärde motsvarande värdet av hennes andelar på kontot minus vissa likvidationskostnader. När begäran om förhandsavgörande ingavs betalade käranden E.S. alltjämt sina premier och hade ännu inte sagt upp det rättsförhållande som följde av det avtal hon hade ingått.

26. Kärandena i mål C‑213/20 har emellertid väckt talan mot svaranden vid Sąd Rejonowy dla Warszawy-Woli w Warszawie (Distriktsdomstolen i Warszawa-Wola, Warszawa). Till stöd för sina yrkanden anför de att svaranden har underlåtit att till dem lämna fullständig information om vilka egenskaper som det utomstående bolagets indexobligationer har och om de risker som är förbundna med dem. Det har därför inte avgetts någon faktisk avsiktsförklaring om att teckna avtalet om grupplivförsäkring.

27. Trots att kärandena i mål C‑213/20 i formell bemärkelse inte är parter i försäkringsavtalet mellan svaranden och försäkringstagaren konstaterar den hänskjutande domstolen att artikel 36.1 i livförsäkringsdirektivet innehåller en informationsskyldighet som omfattar ”minst den information som förtecknats i punkt A i bilaga III” till direktivet, ”innan” ett försäkringsavtal ingås. Med tanke på att konsumenten under dessa förhållanden ikläder sig några av försäkringstagarens skyldigheter, i synnerhet skyldigheten att betala premierna, frågar sig den hänskjutande domstolen om inte den försäkrade måste tillhandahållas all information som försäkringstagaren i mål C‑213/20 getts då denne ingick avtalet med svaranden i mål C‑213/20. Om så är fallet råder osäkerhet i fråga om när sådant utlämnande ska ske och om hur räckvidden av punkterna a)11 och a)12 i punkt A i bilaga III till livförsäkringsdirektivet ska tolkas.

28. Sąd Rejonowy dla Warszawy-Woli w Warszawie (Distriktsdomstolen i Warszawa-Wola, Warszawa) beslutade därför att vilandeförklara målet och hänskjuta följande frågor till domstolen för förhandsavgörande:

”1) Ska artikel 36.1 [i livförsäkringsdirektivet] jämförd med punkt 12 under punkt A i bilaga III till [detta direktiv] tolkas så, att skyldigheten att lämna däri angiven information även gäller gentemot den försäkrade när denne inte samtidigt är försäkringstagare och denne i egenskap av konsument tecknar ett grupplivförsäkringsavtal med en kapitalförsäkringsfond, ingånget mellan försäkringsföretaget och försäkringstagaren, och i egenskap av faktisk investerare på så sätt att det är denne som betalar försäkringspremierna?

2) Om den första frågan besvaras jakande, ställs följande fråga: Ska artikel 36.1 [i livförsäkringsdirektivet] jämförd med punkterna 11 och 12 under punkt A i bilaga III till [detta direktiv] tolkas så, att – inom ramen för ett sådant rättsförhållande som det som anges i den första frågan – skyldigheten att lämna information om egenskaperna hos de tillgångar som är kopplade till kapitalförsäkringsfonden också innebär att konsumenten/den försäkrade ska informeras på ett uttömmande och begripligt sätt om alla de risker, inbegripet typ och omfattning, som det innebär att investera i en kapitalfond (exempelvis strukturerade obligationer eller derivat) eller om det, i den mening som avses i ovannämnda bestämmelse, räcker att konsumenten/den försäkrade endast får grundläggande information om de huvudsakliga risker som är förenade med dylika investeringar?

3) Ska artikel 36.1 [i livförsäkringsdirektivet], jämförd med punkterna 11 och 12 under punkt A i bilaga III till [detta direktiv] tolkas så, att – inom ramen för ett sådant rättsförhållande som det som anges i den första och den andra frågan – det finns en skyldighet att informera den konsument som i egenskap av försäkrad ingår ett livförsäkringsavtal om alla investeringsrisker och därmed sammanhängande villkor i fonden, beträffande vilka den som emitterat de i kapitalförsäkringsfonden ingående värdepappren (strukturerade obligationer eller derivat) informerat försäkringsgivaren?

4) Om föregående frågor besvaras jakande, ställs följande fråga: Ska artikel 36.1 i [livförsäkringsdirektivet] … tolkas så, att en konsument som i egenskap av försäkrad ingår ett grupplivförsäkringsavtal med en kapitalförsäkringsfond ska informeras om vilka slags tillgångar och risker som är förenade med investeringen i dessa tillgångar före avtalets ingående, inom ramen för ett separat förfarande före avtalsslutet, och således att nämnda bestämmelse utgör hinder för en sådan nationell bestämmelse [som] artikel 13 punkt 4 i lagen av den 22 maj 2003 om försäkringsverksamhet …, där det anges att det är tillräckligt att denna information lämnas ut för första gången i försäkringsavtalet och i samband med ingåendet av detsamma, och att tidpunkten för mottagandet av denna information inte kan anses klart och uttryckligen åtskild och avskild i förhållande till den tidpunkt då avtal ingås?

5) Om den första, den andra och den tredje frågan besvaras jakande, ställs följande fråga: Ska artikel 36.1 i [livförsäkringsdirektivet] jämförd med punkterna 11 och 12 under punkt A i bilaga III till [detta direktiv] tolkas så, att ett korrekt fullgörande av den däri angivna informationsskyldigheten ska anses utgöra en grundläggande del av ett avtal om grupplivförsäkring med en kapitalförsäkringsfond, och kan ett fastställande av att denna skyldighet inte fullgjorts på ett korrekt sätt således medföra att konsumenten/den försäkrade har – med anledning av att avtalet, eller förklaringen att ingå avtalet, eventuellt förklarats ogiltigt eller sakna verkan – rätt att yrka återbetalning av alla de försäkringspremier som betalats av konsumenten?”

C. Det fortsatta förfarandet inför domstolen

29. Genom beslut av den 24 mars 2021 förenades de två målen C‑143/20 och C‑213/20 vad gäller det muntliga förfarandet och domen.

30. Skriftliga yttranden har ingetts av kärandena i mål C‑213/20, svaranden i mål C‑213/20, den grekiska, den italienska och den polska regeringen, samt Europeiska kommissionen. Kärandena i mål C‑213/20, svaranden i mål C‑213/20, den italienska och den polska regeringen samt kommissionen har också besvarat de skriftliga frågor som ställdes till dem den 23 mars 2021.

IV. Bedömning

31. Förevarande förslag till avgörande är strukturerat på följande sätt: Jag kommer först att ange och förklara arten av de berörda försäkringsprodukterna och därefter summera de gemensamma faktiska omständigheter som visar sig relevanta för förevarande förslag till avgörande (A). Sedan kommer jag att ta upp den inbördes ordningen mellan de frågor som ställts av den hänskjutande domstolen (B) innan jag behandlar innehållet i dem, det vill säga vem som är skyldig att lämna den information som krävs i artikel 36.1 i livförsäkringsdirektivet (C), vilken information som måste lämnas enligt den bestämmelsen (D), när sådant utlämnande måste ske (E), samt vilka följderna är av underlåtenhet att göra detta (F).

A. Grupplivförsäkringsprodukter och relevant bakgrund

32. Försäkringsbranschen är ett särskilt känsligt område när det gäller behovet av att skydda konsumenten. Försäkringsavtal utgör juridiskt komplexa finansiella produkter som kan variera avsevärt beroende på vilken försäkringsgivare som tillhandahåller dem och innebära betydande och eventuellt mycket långvariga ekonomiska åtaganden. Inom dessa ramar är konsumenten självfallet den svagare avtalsparten i förhållande till försäkringsgivaren. År 2013 lade Europeiska kommissionen fram en rapport om direktivet om otillbörliga affärsmetoder, där man framhöll det bekymmersamma förhållandet att det i fråga om finansiella tjänster och fast egendom är den vanligast förekommande otillbörliga affärsmetoden i medlemsstaterna att väsentlig information utelämnats vid utannonseringen och att de berörda produkterna beskrivits på ett vilseledande sätt.

33. Av dessa skäl upprätthålls ett starkt konsumentskydd inom domstolens rättspraxis. Den förhöjda men inte absoluta skyddsnivå som domstolen sålunda tar fasta på syftar till att stärka förhandlingspositionen för den svagare parten i ett avtalsförhållande med ett försäkringsföretag (det vill säga försäkringstagaren eller konsumenten).

34. Dessa överväganden gäller lika fullt för livförsäkringsbranschen. Medan en allmän försäkring grovt räknat täcker risker som man kan se förverkligade (och då endast får ett värde vid ett anspråk) ger livförsäkringar en finansiell täckning inom vilken det stadgas om ersättning för en händelse som med säkerhet kommer att inträffa. I det senare fallet utlovas sålunda en utbetalning antingen i form av ett garanterat minimibelopp eller i form av värdet av de investerade medlen när försäkringen inlöses.

35. Ett avtal om grupplivförsäkring är ett enda livförsäkringsavtal mellan ett försäkringsbolag och en försäkringstagare. Enskilda konsumenter kan välja att teckna grupplivsavtal genom att inkomma med individuella förklaringar om sin önskan härom. I utbyte mot regelbunden premieinbetalning åtnjuter dessa konsumenter det skydd som det underliggande systemet för respektive avtal ger.

36. Många livförsäkringsprodukter eller livförsäkringsavtal är emellertid utformade uteslutande som personliga finansiella investeringsinstrument eller instrument som tillhandahåller många likartade inslag, och säljs som sådana. Ofta marknadsförs de som pensionssparande. Så är fallet med fondförsäkringsavtal. I sådana avtal investeras de inbetalda premierna i ”andelar” i en investeringsfond. Värdet på dessa andelar är sedan avhängigt av den tillgång som utgör grund för fonden. Om värdet av denna underliggande tillgång fluktuerar gör värdet av de andelar i vilka försäkringstagarens premier har investerats detsamma. För att tillgodose efterfrågan av säkerhet med tanke på sådan möjlig fluktuering avseende värdet kan livförsäkringsplaner med kapitalförsäkringsfond innehålla ”garanterade utbetalningar”. I sak är dessa garantier en miniminivå för avtalets värde på förfallodagen, det vill säga vid den tidpunkt då avtalet löper ut, oberoende av de underliggande andelarnas marknadsvärde.

37. Det slag av grupplivförsäkring med en kapitalförsäkringsfond som berörs i de nationella målen är vanligtvis populära försäkringsprodukter. De saluförs till genomsnittskonsumenter med löfte om en trygg och långsiktig förbindelse om sparande som sannolikt för med sig hög räntabilitet vid försäkringsavtalets utgång eller ett gott utbyte av det ingångna avtalet. Som den hänskjutande domstolen förklarar är de berörda målen faktiskt bara två exempel av många rättstvister av liknande art som är anhängiga vid samma domstol.

38. Innan jag övergår till det (komplexa) innehållet i tvisterna inom de nationella målen kan det slutligen vara ändamålsenligt att kortfattat rekapitulera den relevanta och gemensamma bakgrunden till dessa tvister.

39. Vid en tidpunkt som den hänskjutande domstolen inte har angett ingicks två separata avtal om grupplivförsäkring utan något inbördes samband mellan ett försäkringsbolag och en försäkringstagare. Båda är juridiska personer. Under 2010 och 2011 tecknade kärandena i de nationella målen, som är fysiska personer bosatta i Polen och uppenbarligen också konsumenter vid tillämpningen av relevant unionslagstiftning, frivilligt dessa avtal för en period av 15 år. I gengäld åtog de sig att under hela perioden betala en fastställd månatlig premie.

40. Eftersom respektive livförsäkring var knuten till en investeringsfond (kapitalförsäkringsfond) skulle försäkringsbolaget investera de premier som inbetalades av kärandena i ”andelar” i nämnda fond. Dessa investeringar medförde en risk för att värdet på dessa andelar skulle komma att fluktuera avsevärt under försäkringsperiodens lopp.

41. Kärandena tillförsäkrades emellertid att de vid utgången av den 15-åriga löptiden skulle få en garanterad utbetalning av minst det sammanlagda beloppet av de premier som hade investerats (C‑143/20) eller det sammanlagda värdet av andelarna i investeringsfonden (C‑213/20). Det fanns också en möjlighet till högre avkastning om de fonder som respektive avtal om grupplivförsäkring var knutet till hade ökat i värde under den relevanta försäkringsperioden.

42. Om försäkringsavtalet sades upp före förfallodagen skulle kärandena i de nationella målen endast få återbetalning med ett belopp lika stort som värdet av respektive andelar i investeringsfonden, värderade vid tidpunkten för uppsägningen och med en likvidationsavgift avräknad. I de nationella målen innebar detta att det sammanlagda värdet av de återbetalda medlen var avsevärt lägre än vad respektive kärande hade investerat.

43. Kärandena i de nationella målen hävdar att de inte hade blivit tillräckligt informerade om arten av och egenskaperna hos de finansiella instrument som det avtal om grupplivförsäkring som de tecknat var baserat på. Detta medförde att de inte hade en tillräckligt tydlig bild av de ingående riskerna. Utifrån detta har de ingett stämningsansökan mot en försäkringstagare (C‑143/20) respektive mot ett försäkringsbolag (C‑213/20) om ogiltigförklaring av förklaringarna om att teckna det berörda avtalet om grupplivförsäkring och med yrkande om återbetalning av alla medel som investerats i dessa försäkringsavtal.

B. Omformulering av frågorna samt deras inbördes ordning

44. Innan jag i sak ger mig in på de frågor som väckts av den hänskjutande domstolen är det nödvändigt att inledningsvis klarlägga två inslag rörande de förevarande målen: för det första tillämplig unionslagstiftning och, utifrån denna, för det andra, formulering och förenkling av de frågor som hänskjutits.

45. För det första begär den hänskjutande domstolen i några av sina frågor en tolkning av vissa bestämmelser i solvens II‑direktivet. Som den polska regeringen och kommission korrekt har påpekat fördröjdes emellertid tillämpningen av det direktivet till den 1 januari 2016. Eftersom kärandena i de nationella målen redan den 8 oktober 2010 (C‑143/20) respektive den 28 och 30 november 2011 (C‑213/20) hade avgett sina förklaringar om att teckna de berörda avtalen om grupplivförsäkring är solvens II‑direktivet inte tillämpligt i tiden (ratione temporis) på förevarande mål.

46. I fråga 2 i mål C‑143/20 efterfrågar den hänskjutande domstolen snarlikt en jämförelse av räckvidden för artikel 36.1 i livförsäkringsdirektivet med artikel 19.3 i direktiv 2004/39/EG och direktiv 2014/65/EU. I direktiven 2004/39 och 2014/65 undantas uttryckligen livförsäkringsföretag från tillämpningsområdet. Dessutom var direktiv 2014/65 för den skull heller inte tillämpligt i tiden (ratione temporis) på omständigheterna i de nationella målen. Varje bedömning som grundar sig på detta blir därmed rent teoretisk.

47. Jag föreslår därför att den första och den andra frågan i mål C‑143/20 samt den första, den andra och den tredje frågan i mål C‑213/20 ska omformuleras så, att det genom dem endast begärs tolkning av artikel 36.1 i livförsäkringsdirektivet. Eftersom den tredje frågan i mål C‑143/20 endast kräver en tolkning av artikel 185.4 i solvens II‑direktivet, förlorar den sitt föremål och behöver inte besvaras av domstolen.

48. För det andra tar de nu omformulerade och förenklade frågorna upp utlämnandet av information före tecknandet av ett försäkringsavtal enligt livförsäkringsdirektivet ur följande fyra olika perspektiv: Vem är skyldig att informera konsumenter om egenskaperna hos och riskerna inom grupplivförsäkringsprodukter med en kapitalförsäkringsfond, vilken information måste lämnas, när måste ett sådant utlämnande ske och vilka är följderna av en underlåtenhet att lämna informationen.

49. Den första frågan i mål C‑143/20 och den första frågan i mål C‑213/20 gäller i sak exakt vem som är skyldig att informera försäkringstagaren i enlighet med artikel 36.1 i livförsäkringsdirektivet. Bland de faktiska omständigheterna i de nationella målen kompliceras fastställandet av detta av att den faktiska ”försäljaren” av försäkringsprodukten inte är ett livförsäkringsföretag utan en annan (juridisk) person (C).

50. Genom den andra frågan i mål C‑143/20 och den andra och den tredje frågan i mål C‑213/20 begärs i sak en tolkning av ”vilken” information som avses. Såsom de har omformulerats gäller frågorna vilket slag av information som i enlighet med artikel 36.1 i livförsäkringsdirektivet jämförd med punkterna a)11 och a)12 i del A i bilaga III måste delges kärandena i de nationella målen och på vilken detaljnivå.

51. Frågan ”hur” utgör del av den fjärde fråga som ställts i mål C‑213/20. Den gäller huruvida artikel 36.1 i livförsäkringsdirektivet innebär ett krav på att ett separat förfarande ska genomföras innan avtalet ingås, under vilket den information som anges i del A i bilaga III måste lämnas till konsumenten. Om så är fallet söker den hänskjutande domstolen vägledning i fråga om huruvida den bestämmelsen utgör hinder för en bestämmelse inom nationell lagstiftning, såsom artikel 13.4 i lagen om försäkringsverksamhet, där det inte anges när informationsskyldigheten inträder (E).

52. Den fjärde, den femte och den sjätte frågan i mål C‑143/20 samt den femte frågan i mål C‑213/20 gäller följderna av en underlåtenhet att lämna den information som krävs för att informera en konsument om en försäkringsprodukts art och egenskaper. Detta efterfrågas med utgångspunkt i direktivet om otillbörliga affärsmetoder och livförsäkringsdirektivet (F).

53. Jag kommer att ta upp frågorna i tur och ordning.

C. Vem är skyldig att lämna information och till vem ska denna lämnas?

54. Genom sin första fråga i mål C‑213/20 och sin första fråga i mål C‑143/20 vill den hänskjutande domstolen i sak veta om en försäkrad person som inte är försäkringstagare, och som bara i egenskap av konsument är ansluten till ett grupplivförsäkringsavtal med en kapitalförsäkringsfond, ska ges den information som ingår i informationsskyldigheten enligt artikel 36.1 i livförsäkringsdirektivet.

55. Svaranden i mål C‑213/20 anser att dessa frågor ska besvaras nekande. Svaranden anför att det genom artikel 36.1 i livförsäkringsdirektivet endast införs en informationsskyldighet mellan livförsäkringsföretaget och försäkringstagaren. Om konsumenter tecknar ett avtal om grupplivförsäkring mellan ett livförsäkringsföretag och en försäkringstagare, utan att dock bli försäkringstagare i egen rätt, är artikel 36.1 i direktivet inte tillämplig.

56. Kärandena i mål C‑213/20, den italienska och den polska regeringen samt kommissionen anför i sak att det av en systematisk och teleologisk tolkning av artikel 36.1 i livförsäkringsdirektivet följer att informationsskyldigheten enligt denna ska tolkas så, att den även gäller i fråga om konsumenter som tecknar ett avtal om grupplivförsäkring, om dessa konsumenter ikläder sig en försäkringstagares främsta skyldigheter (som att betala premien och godta den investeringsrisk som avtalet är baserat på).

57. Jag instämmer i detta.

58. Enligt skälen 2, 3 och 5 syftar livförsäkringsdirektivet till att främja den inre marknaden för livförsäkringar och samtidigt tillförsäkra försäkringstagare och förmånstagare i Europeiska unionen ett gott skydd.

59. I fråga om det senare målet syftar direktivet till att skydda konsumenter genom att de kan träffa ett informerat val. Detta synsätt avspeglas i skäl 52 i ingressen, där det förklaras att livförsäkringsdirektivet bland annat syftar till att harmonisera bestämmelser om minimikrav, så att försäkringstagare kan få klara och exakta besked om de väsentliga egenskaperna hos de försäkringsprodukter som erbjuds. För att på den inre marknaden för försäkringsområdet fullt ut kunna dra nytta av det större utbudet och den större mångfalden av försäkringar samt den ökade konkurrensen ska försäkringstagaren, såsom anges i samma skäl, ha tillgång till all den information som är nödvändig för att kunna välja den försäkring som bäst motsvarar hans eller hennes behov.

60. Det goda skyddet vill man garantera genom bland annat den informationsskyldighet som anges i artikel 36 i livförsäkringsdirektivet. I punkt 1 i denna fastställs att minst den information som förtecknats i del A i bilaga III ska lämnas till ”försäkringstagaren” innan ett ”försäkringsavtal” ingås. I punkt 2 föreskrivs att ”försäkringstagare” under hela avtalstiden ska hållas informerad om ändringar i fråga om den information som är förtecknad i del B i bilaga III. För den händelse att så är nödvändigt för att ”försäkringstagaren” rätt ska förstå de väsentliga delarna av åtagandet fastställs i punkt 3 att medlemsstaterna får ålägga ”livförsäkringsföretag” en större informationsskyldighet än den som anges i punkterna 1 och 2. I enlighet med punkt 4 i direktivets artikel 36 ska detaljnivån i fråga om uppfyllandet av dessa skyldigheter regleras i nationell lagstiftning.

61. De två första punkterna i artikel 36 i livförsäkringsdirektivet har passiv huvudform. Det anges inte vilken enhet som måste uppfylla informationsskyldigheten. De står sålunda i kontrast till exempelvis punkt 3 i samma bestämmelse där uttryckligen ”livförsäkringsföretag” kan ha informationsskyldighet utöver de fall som harmoniseras genom direktivet.

62. Varför angav inte unionslagstiftaren i punkt 1 (och punkt 2) i artikel 36 i livförsäkringsdirektivet vem som är skyldig att informera? Parternas inlagor ger ingen vägledning i fråga om skälen till denna formulering. Någon sådan upplysning kan heller utläsas av livförsäkringsdirektivets förberedanande handlingar.

63. Svaret på frågan vem som är skyldig att lämna information ger sig direkt och intuitivt i fråga om enkla avtalsförhållanden mellan två parter, där det endast förekommer en försäkringsgivare och en försäkringstagare. Svaret blir dock mindre självklart inom mer komplexa arrangemang, där det förekommer fler än två parter. Hur blir det om (den ursprungliga, nominella) försäkringstagaren börjar inbjuda andra till att ansluta sig till försäkringsavtalet, eller säljer produkten vidare till utomstående, varvid dessa i praktiken ikläder sig de rättsliga och ekonomiska riskerna i försäkringsavtalet?

64. Den exakta rättsliga klassificeringen av sådana komplexa arrangemang beror sannolikt i hög grad på vilka kategorier som tillämpas inom nationell (civil)lagstiftning och den exakta formen av deras juridiska konstruktion. Oberoende av den taxonomi som till sist etableras går det inte, vid en tolkning av artikel 36.1 i livförsäkringsdirektivet mot bakgrund av skälen 2, 3 och 52 i detta, att helt enkelt konstatera att konsumenten, som alltid ansetts vara skyddad genom den informationsskyldighet som anges i artikel 36, helt mister detta skydd. Att man väljer en viss affärsmodell eller saluföringsmodell för försäkringsprodukten och därmed inkluderar ett större antal aktörer än vad man hittills räknat med inom lagstiftningen får inte innebära ett undslippande från de skyldigheter som anges i det berörda direktivet.

65. Jag medger att det för att sammanjämka de mer komplexa scenarierna med lydelsen av artikel 36.1 i livförsäkringsdirektivet krävs att man i någon mån vidgar innebörden av denna bestämmelse. Med tanke på logiken i bestämmelsen och dess ändamål samt på det övergripande lagstiftningsområdet är detta emellertid helt naturligt. Vidare är det förenligt med den passiva formulering som används i såväl artikel 36.1 som i artikel 36.2 i direktivet, där det anges vem som ska få informationen men inte vem som ska lämna den.

66. Sedd i sitt sammanhang gäller den informationsskyldighet som anges i de båda första punkterna i artikel 36 i livförsäkringsdirektivet för alla parter som ingår ett försäkringsavtal med en ”försäkringstagare”. I dessa punkter föreskrivs en ”dynamisk” informationsskyldighet som inom ett försäkringsavtal ”förflyttar sig” med en ändrad motpart. Den möjliga tillkommande skyldigheten enligt punkt 3 i den berörda bestämmelsen uppkommer däremot endast för ”livförsäkringsföretag”, som är en definierad och avgränsad kategori i enlighet med kraven i artikel 4 i livförsäkringsdirektivet, om medlemsstaterna beslutar att gå utöver de harmoniserade miniminormer som anges i direktivet. Om en sådan tillkommande skyldighet föreligger är den således endast tillämplig på ett slag av motpart (det vill säga ”livförsäkringsföretag”). Skyldigheten är därmed ”statisk”.

67. För att fastställa på vem den dynamiska informationsskyldigheten enligt artikel 36.1 i livförsäkringsdirektivet vilar måste man liksom inom algebra värdera två variabler. Den första är förekomsten av ett ”försäkringsavtal”. Den andra är förekomst av en ”försäkringstagare”. Jag kommer att bedöma huruvida dessa båda variabler föreligger under de förhållanden som råder i de nationella målen ((1) och (2)) innan jag föreslår ett svar på fråga 1 i mål C‑143/20 och fråga 1 i mål C‑213/20 (3).

1. Förekomst av ett ”försäkringsavtal”

68. Vad är ett ”försäkringsavtal” i den mening som avses i livförsäkringsdirektivet? Begreppet är inte definierat i direktivet. Inte heller hänvisas det i direktivet till medlemsstaternas lagstiftning härom. I skäl 44 i direktivet förklaras uttryckligen att direktivet inte syftar till att harmonisera medlemsstaternas avtalsrättsliga lagstiftning. I stället överlåter det till medlemsstaterna att, om inte annat föreskrivs, besluta om innehållet i lagarna. Räckvidden för begreppet försäkringsavtal måste därför sökas utifrån det sammanhang där livförsäkringsdirektivet befinner sig och måste få en fristående och enhetlig tolkning som är specifik för unionslagstiftningen.

69. Europeiska frihandelssammanslutningens domstol (Eftadomstolen) har redan haft tillfälle att förklara att en av de grundläggande principerna för ett ”försäkringsavtal”, i den mening som avses i livförsäkringsdirektivet, är att det försiggår en juridisk transaktion som medför ”ett nytt och fristående risktagande i utbyte mot betalning”. Detta är också den ståndpunkt som EU-domstolen i olika sammanhang har intagit när den har bedömt de väsentliga egenskaperna inom en försäkringstransaktion. Även där är den centrala punkten att en försäkringsgivare åtar sig att, mot förskottsbetalning av en premie, tillhandahålla försäkringstagaren den prestation som parterna kom överens om när avtalet ingicks för det fall försäkringsrisken skulle förverkligas. En sådan transaktion innefattar till sin natur ett avtalsförhållande mellan den som (normalt) tillhandahåller försäkringstjänsten och den person vars risk täcks av försäkringen.

70. Det gemensamma inslaget i bägge definitionerna är den tyngdvikt som läggs på den ekonomiska logiken (det vill säga risktagandet) snarare än det formella avtalsarrangemanget. I fråga om just livförsäkringsprodukter är faktiskt den ”risk” som den (institutionella) enheten (i normalfallet livförsäkringsföretaget) ingår att utbetalningen utlöses under den överenskomna avtalsperioden samt att försäkringstagaren ska kompenseras för möjliga förluster när avtalet förfaller. Den skyldighet som försäkringstagaren godtagit utgörs i normalfallet av inbetalning av en premie under försäkringens hela löptid.

71. Det står klart att man med artikel 36 i livförsäkringsdirektivet söker hjälpa försäkringstagare att träffa ett genomtänkt val med avseende på godtagande av skyldigheter inom ett nyligen ingånget avtalsförhållande gällande försäkringsprodukter. I skäl 52 i direktivet förklaras att grunden till informationsskyldigheten är en avsikt att ge försäkringstagare och konsumenter inflytande när dessa gör en juridisk transaktion som leder till att ett livförsäkringsavtal ingås. Det innebär att man med direktivet avser att utrusta parterna med alla verktyg som behövs för att kunna göra sin egen bedömning av de risker som de är beredda att ta.

72. Om en konsument sålunda tar en ny och fristående risk (eller åtar sig skyldighet) genom denna form av rättsförhållande med tredje part söker man med de pre- och postkontraktuella informationsskyldigheterna enligt artikel 36 i livförsäkringsdirektivet att göra det möjligt för konsumenten att före avtalets ingående samt under dess löptid träffa ett välgrundat val i fråga om vilket avtal som vederbörande anser vara mest lämpligt.

73. Frågan om en sådan skyldighet har uppstått måste då bedömas från fall till fall på grundval av de faktiska omständigheterna, vilket den hänskjutande domstolen är mest lämpad att göra. Av de inlagor som lagts fram för EU-domstolen tycks det emellertid råda enighet om att kärandena i de nationella målen har ingett individuella ”förklaringar” om att teckna de berörda avtalen om grupplivförsäkring. Kärandena i det nationella målet har därmed godtagit vissa rättigheter och skyldigheter. Bland de senare ingick enligt uppgift den ekonomiska bördan att regelbundet inbetala premier som försäkringsbolaget senare ska investera i andelar i den anknutna investeringsfonden. Rättigheterna utgörs i första hand av en garanti om att kärandena vid utgången av en 15-årsperiod ska erhålla en utbetalning som kan bli högre än eller minst lika hög som deras sammanlagda investering i försäkringsavtalet. Utifrån dessa basfakta tycks det med utgångspunkt i livförsäkringsdirektivet som att förklaringarna om att teckna det berörda avtalet om grupplivförsäkring innebar ingående av ”försäkringsavtal” i den mening som avses i direktivet.

74. Detta resultat påverkas inte av den hänskjutande domstolens förklaring att en konsument enligt polsk rätt, när han eller hon tecknar ett avtal om grupplivförsäkring, faktiskt inte blir part i avtalet utan bara får ställning som ”försäkrad person”.

75. Det tillkommer inte domstolen att tolka eller kommentera nationell lagstiftning. Jag är emellertid förbryllad över hur man kan få ställning som försäkrad person utan att det över huvud taget förekommer något avtal. Logiskt sett skulle jag utgå från att en försäkrad person under sådana förhållanden måste omfattas av någon form av (avtalsenligt) rättsförhållande. Förklaringar om att teckna avtal, vilken tydligen undertecknades av kärandena i de nationella målen, skulle som ett alternativ kunna betraktas som anslutning till det ursprungliga avtalet mellan försäkringsgivaren och försäkringstagaren, varvid kärandena skulle bli (anslutna) försäkringstagare inom det ursprungliga avtalet. Alternativt skulle samma förklaring kunna ses som ett ingående av ett andra avtal mellan försäkringstagaren och den försäkrade. Enligt nationell lagstiftning skulle det därför finnas två på varandra följande avtal, det ursprungliga mellan försäkringsgivaren och försäkringstagaren och ett andra avtal mellan försäkringstagaren och konsumenten.

76. Jag har emellertid svårt att finna att något av dessa två scenarier faktiskt förelåg i enlighet med nationell lagstiftning, varför de försäkrade personerna i praktiken svävade i en sorts (avtalslöst) rättsligt vakuum.

77. Med avseende på de upplysningar som den hänskjutande domstolen har lämnat förefaller det andra alternativet mer plausibelt. Enligt det scenariot skulle det i enlighet med nationell lagstiftning faktiskt finnas två på varandra följande avtal. Först skulle det finnas ett första rättsförhållande mellan livförsäkringsföretaget och den ”ursprungliga” försäkringstagaren, vilket ligger till grund för avtalet om grupplivförsäkring. Det skulle dessutom föreligga ett nytt och fristående andra rättsförhållande mellan försäkringstagaren och konsumenten.

78. Det förefaller som att kärandena i de nationella målen ingick ett ”försäkringsavtal” i den mening som avses i livförsäkringsdirektivet, oberoende av den oklara och iögonfallande rättsliga klassificeringen av detta i polsk lag och att dessa rättsförhållanden uppkommer fristående från det ”ursprungliga” (”första”) försäkringsavtalet mellan försäkringsföretaget och försäkringstagaren.

2. Vem är ”försäkringstagare” i de berörda försäkringsavtalen?

79. I fråga om begreppet försäkringstagare innehåller livförsäkringsdirektivet inte någon definition eller hänvisning till nationell lagstiftning. Trots att begreppet försäkringstagare allmänt sett förstås som den person till vilken erbjudandet riktar sig inom det rättsförhållande som utmärker ett ”försäkringsavtal” kan man dock av den struktur som livförsäkringsdirektivet har sluta sig till att begreppen inte nödvändigtvis överlappar varandra.

80. I fråga om artikel 36 i livförsäkringsdirektivet har EU-domstolen nyligen förklarat att hänvisningen till ”försäkringstagare” i detta måste tolkas i vid bemärkelse så att den också på grund av det konsumentskydd som fastställs i skäl 52 i direktivet, inkluderar begreppet konsument.

81. Enligt min åsikt bör samma logik vara tillämplig i förevarande fall.

82. Som jag har förklarat i punkterna 77 och 78 i förevarande förslag till avgörande förefaller det som att kärandena i de fall som berörs i de nationella målen ingick individuella ”försäkringsavtal” med olika försäkringstagare i den mening som avses i artikel 36.1 i livförsäkringsdirektivet. Inom dessa avtal, vilka följer efter förhållandet mellan livförsäkringsföretaget och försäkringstagarna i de nationella målen, fungerade försäkringstagarna som tillhandahållare vad avser tecknandet av avtalet om grupplivförsäkring. Den sannolika omständigheten att dessa försäkringstagare inte gjorde mer än att fungera som mellanhänder för att verka för att utomstående personer (det vill säga kärandena i de nationella målen) ska teckna grupplivförsäkring påverkar inte deras ställning som tillhandahållare inom det ”andra” försäkringsavtalet. Som den hänskjutande domstolen förklarar kan faktiskt en konsument som tecknar ett avtal om grupplivförsäkring förvänta sig att åtnjuta samma rättigheter och ikläda sig samma skyldigheter som de som följer av ett individuellt livförsäkringsavtal som ingåtts direkt med ett livförsäkringsföretag.

83. Även om kärandena i de nationella målen endast är konsumenter inom ett avtal om grupplivförsäkring har de således när de undertecknade de berörda ”förklaringarna” med försäkringstagarna i de nationella målen faktiskt getts samma rättigheter och iklätt sig samma skyldigheter som ”försäkringstagare” i den mening som avses i artikel 36.1 i livförsäkringsdirektivet, något som det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

3. Värdet av ”x” inom ekvationen

84. När nu de två variablerna i artikel 36.1 i livförsäkringsdirektivet har klarlagts blir det möjligt att fastställa huruvida denna bestämmelse är tillämplig under de omständigheter som råder i de förevarande målen.

85. Som jag har förklarat i punkt 66 i förevarande förslag till avgörande införs genom den prekontraktuella karaktären i den informationsskyldighet som anges i artikel 36.1 i livförsäkringsdirektivet en ”mobil” informationsskyldighet som förflyttar sig i enlighet med behovet av att skydda berörd konsument.

86. Som den polska regeringen korrekt påpekar blev försäkringstagarna i de nationella målen tillhandahållare inom de berörda försäkringsavtalen, när de erbjöd de berörda kärandena upprättande av separata rättsförhållanden, varvid dessa skulle ta nya och fristående risker i utbyte mot rätten att omfattas av det skydd som en grupplivförsäkring ger. De aktiverade därmed den ”dynamiska” informationsskyldigheten i artikel 36.1 i livförsäkringsdirektivet. Dessa försäkringstagare måste således till kärandena i de nationella målen lämna minst den information som anges i del A i bilaga III till nämnda direktiv, så att de kan bedöma effekterna av och riskerna med det berörda grupplivförsäkringsskyddet och välja denna täckning med full kännedom om alla relevanta förhållanden.

87. Mot bakgrund av ovanstående föreslår jag att den första frågan i mål C‑143/20 och den första frågan i mål C‑213/20 ska besvaras enligt följande: Artikel 36.1 i livförsäkringsdirektivet ska tolkas så, att informationsskyldigheten innan avtalet ingås kräver att den andra parten i ett avtal med en konsument, där denne tecknar ett avtal om grupplivförsäkring utan att bli försäkringstagare enligt det underliggande, ursprungliga försäkringsavtalet, till konsumenten lämnar minst den information som anges i punkt A i bilaga III till nämnda direktiv.

D. Vilken information måste lämnas?

88. Genom den andra frågan i mål C‑143/20 och den andra och den tredje frågan i mål C‑213/20 söker den hänskjutande domstolen i sak vägledning i fråga om vilket slag av information som måste delges kärandena i de nationella målen i enlighet med artikel 36.1 i livförsäkringsdirektivet jämförd med punkterna a)11 och a)12 i punkt A i bilaga III samt om den detaljnivå på vilken denna måste ges. Den hänskjutande domstolen tillägger att en jämförande språklig bedömning av den tyska, franska, engelska och polska språkversionen av punkt a)12 i del A i bilaga III till direktivet visar på en lägre tröskel i den polska språkversionen av direktivet (”wskazanie” eller ”uppgift”), medan det i den tyska, franska och engelska språkversionen krävs information om de underliggande tillgångarnas art, slag och egenskaper.

89. I mål C‑143/20 tycks käranden anföra i det nationella målet att han borde ha getts detaljerad information om investeringens egenskaper och om de regler som styr placeringen av försäkringspremien i någon av de olika delarna av indexet. Han anser att det är otillräckligt att bara ange att den berörda investeringen avser ”värdebevis”, så som svaranden i det målet tycks ha gjort. I mål C‑213/20 hävdar kärandena att de borde ha fått ”fullständig” information om vilka egenskaper som de strukturerade obligationerna som inköpts till kapitalförsäkringsfonderna har, inbegripet ”ingående” och ”uttömmande” information om räckvidden för samt omfattning och slag av ”allrisk” i samband med dessa investeringar.

90. Svaranden i mål C‑213/20 anför att det i punkt a)12 i punkt A i bilaga III inte krävs att det någon ”detaljerad” beskrivning måste delges i fråga om nivå, omfattning och art av den investeringsrisk som investeringsfondens tillgångar innebär. Svaranden anför att detta slag av information inte ingår i de underliggande tillgångarnas ”art” i ordets egentliga mening, med avseende på produkter med en kapitalförsäkringsfond.

91. Den polska regeringen och kommissionen delar i stort denna uppfattning. I sak anför dessa parter att endast de väsentliga egenskaperna hos den representativa tillgång som investeringsfonden är baserad på måste lämnas på ett klart och tydligt sätt. Det innebär att uppgift ska lämnas om denna tillgångs ekonomiska och rättsliga art samt om den risk som är förbunden med densamma.

92. Jag instämmer i detta.

93. Det framgår av punkterna a)11 och a)12 i punkt A i bilaga III till livförsäkringsdirektivet att den informationen som ska ges till konsumenten innan ett grupplivförsäkringsavtal med en kapitalförsäkringsfond ingås måste omfatta två inslag. Genom det första, vilket anges i punkt a)11, fordras ”uppgifter om de andelar” till vilka förmånerna genom försäkringsavtalet är knutna. Genom det andra, som anges i punkt a)12 i samma bilaga krävs ”[u]ppgift om vilka slags tillgångar” som fondförsäkringsavtal är baserade på.

94. Utan att man närmare går in på saken kan ”uppgifter om andelarna” i en investeringsfond vara ytterst ingående, men måste inte vara det. Likaledes kan ”arten av de tillgångar” som försäkringsavtalet är baserat på i sig förklaras genom en hänvisning till dess allmänna finansiella beteckning (så som ”derivat”) men kan också kräva en tämligen ingående förklaring angående tillgångens slag och funktion.

95. Det är på denna punkt som skäl 52 i livförsäkringsdirektivet får sin betydelse. I den förekommer ett antal variabler som bör vägleda tolkningen av artikel 36.1 i direktivet och av punkt A i dess bilaga III. I detta avseende anges i skäl 52 i relevanta delar att direktivet mellan medlemsstaterna ska samordna omfattningen av det minimikravet i fråga om information så att konsumenten ges ”all den information som är nödvändig för att kunna välja den försäkring som bäst motsvarar hans behov”. Den information som lämnas måste vara ”klar … och exakt … [i fråga] om de väsentliga egenskaperna hos de försäkringsprodukter som erbjuds”.

96. Enligt min åsikt kan alla dessa inslag sammanfattas i tre punkter. För det första eftersträvade man inte med livförsäkringsdirektivet att fullständigt harmonisera omfattningen av den information som måste vara tillgänglig för en konsument innan ett försäkringsavtal ingås. Det ges därför ett visst utrymme för nationell lagstiftning i fråga om att gå längre än vad som krävs genom livförsäkringsdirektivet. Detaljnivån i informationen är för det andra avhängig av en bedömning av de behov som framförts av konsumenten om hur ingående den information som måste lämnas ska vara. Dessa framställningar måste emellertid brytas genom ”nödvändighetens” objektiva prisma. För det tredje måste den information som har getts när avvägningen har fullbordats åtminstone omfatta försäkringsproduktens ”väsentliga egenskaper”. För tillämpningen av den skyldighet att lämna information innan ett avtal ingås som anges i artikel 36.1 i det berörda direktivet anges dessa egenskaper i punkt A i bilaga III, och särskilt i punkterna a)11 och a)12.

97. Det är uppenbart att en bedömning av den tredje punkten inte får göras på en rent teoretisk grund. På grund av försäkringsprodukternas komplexitet är de ”väsentliga egenskaperna” hos en produkt inte nödvändigtvis samma som hos en annan. En uppfyllelse av den informationsskyldighet som anges i artikel 36.1 i livförsäkringsdirektivet måste därför prövas från fall till fall med beaktande av de särskilda faktiska omständigheterna och med hänsyn till den avvägning som anges i den föregående punkten i förevarande förslag till avgörande.

98. Trots att det inte tillkommer EU-domstolen att i de förevarande målen fastställa detta kan det ändå vara ändamålsenligt att redovisa tre konstateranden i fråga om den hänskjutande domstolens förklaring för EU-domstolen av den rättsliga och faktiska bedömningen.

99. För det första ändrar inte en avvikande betydelse i den polska språkversionen av punkt a)11 i del A i bilaga III omfattningen av den information som måste lämnas i enlighet med denna bilaga. Enligt domstolens fasta rättspraxis står det klart att den lydelse som förekommer i en språkversion av en unionsrättslig bestämmelse inte får utgöra enda grund för tolkningen av den bestämmelsen och därvid heller inte får ges företräde framför de andra språkversionerna. Nödvändigheten av att tolka en unionsrättslig bestämmelse på enhetligt sätt utgör hinder för att en språkversion av texten betraktas för sig och kräver att bestämmelsen tolkas mot bakgrund av den allmänna uppbyggnaden av och syftet med den reglering i vilken bestämmelsen ingår.

100. För det andra instämmer jag med den hänskjutande domstolen, den polska regeringen och kommissionen i fråga om förhållandena för käranden i mål C‑143/20 om att det för att uppfylla kraven i punkt a)11 i del A i bilaga III är otillräckligt med en enkel angivelse med ett enda ord, det vill säga att beteckna andelarna i investeringsfonden som sammansatta av ”derivat” eller ”strukturerade produkter”. Det är uppenbart att det för att ange en produkts ”väsentliga egenskaper” krävs åtminstone viss ekonomisk och/eller rättslig beskrivning av dessa andelar så att konsumenten kan avgöra om produkten passar för hans eller hennes behov.

101. Den hänskjutande domstolen konstaterar dessutom att det avtal som lades fram för käranden i mål C‑143/20 inte innehöll bestämmelser om värdering, varken av fondens andelar eller av hela fondens nettotillgångar, eller, för den delen, information om hur urvalet sker i fråga om de värdebevis som premierna skulle placeras i. En information i så begränsad omfattning är självfallet otillräcklig för att en konsument ska kunna förstå de underliggande tillgångarnas ekonomiska och rättsliga art och bedöma de risker som de är förknippade med. Det tillkommer emellertid den nationella domstolen att ytterst göra denna bedömning mot bakgrund av den tröskelnivå för informationen som anges i punkterna a)11 och a)12 i del A i bilaga III.

102. Om, för det tredje, skäl 52 i direktivet över huvud taget ska beaktas i förhållande till kärandena i mål C‑213/20 kan inte den information som behöver lämnas till dem vara så ”ingående” eller ”uttömmande” i förhållande till räckvidden för eller omfattningen och slaget av ”allrisk” i samband med investeringen. Det säger sig självt att en produkts ”väsentliga egenskaper” inte är ”ingående” eller ”uttömmande”. De hänför sig endast till de ”väsentliga” inslagen i denna. Det är naturligtvis omöjligt att exakt ange samtliga risker med en komplex investeringsprodukt. Allt som krävs är att lämna information om det underliggande instrumentets verkliga art och de strukturella risker som följer härav, vilka är kända eller rimligtvis förutsägbara när informationen lämnas. Det är därmed endast den nationella domstolen som på fullständigt sätt kan bedöma huruvida yrkandena från kärandena i mål C‑213/20 faller utanför tillämpningsområdet för punkterna a)11 och a)12 i punkt A i bilaga III, i den mening som avses i artikel 36.1 i livförsäkringsdirektivet.

103. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska besvara den andra frågan i mål C‑143/20 samt den andra och den tredje frågan i mål C‑213/20 på följande sätt: Artikel 36.1 i livförsäkringsdirektivet ska tolkas så, att information måste ges om den underliggande produktens verkliga art och de strukturella risker som följer härav. Denna information ska innefatta uppgift om de andelar till vilka förmånerna enligt fondförsäkringsavtalen är knutna och om vilka slags tillgångar som försäkringsavtalen är baserade på, vilket omfattar minst den väsentliga ekonomiska och/eller rättsliga utformningen av dessa andelar och underliggande tillgångar. Det ankommer på den nationella domstolen att mot bakgrund av de särskilda förhållandena i ett mål avgöra om den information som lämnats till en konsument når upp till detta tröskelmått.

E. När måste informationen lämnas?

104. Med den fjärde frågan i mål C‑213/20 vill den hänskjutande domstolen i sak veta om artikel 36.1 i livförsäkringsdirektivet innebär att ett separat förfarande måste genomföras innan avtalet ingås, under vilket den information som anges i punkt A i bilaga III måste lämnas till konsumenten. Om så är fallet söker den hänskjutande domstolen vägledning i fråga om huruvida denna artikel utgör hinder för en bestämmelse i nationell lagstiftning, såsom artikel 13.4 i lagen om försäkringsverksamhet, enligt vilken det är tillräckligt att lämna den information som krävs enligt artikel 36.1 i livförsäkringsdirektivet första gången inom själva försäkringsavtalet och vid undertecknandet av detta.

105. Kärandena i mål C‑213/20 vidhåller att informationen i punkt A i bilaga III till livförsäkringsdirektivet ska ha lämnats till dem innan och inte vid undertecknandet av förklaringen om att teckna det berörda avtalet om grupplivförsäkring. Det är endast på detta sätt som en konsument kan fatta ett välgrundat beslut i fråga om val av den försäkring som bäst passar för hans eller hennes behov.

106. Svaranden i mål C‑213/20 och den polska regeringen går emot denna ståndpunkt. De förklarar i huvudsak att det genom lydelsen i artikel 36.1 i livförsäkringsdirektivet varken anges något behov av ett förfarande innan avtalet ingås eller någon exakt tidpunkt då den information som anges i punkt A i bilaga III måste lämnas till konsumenten. På denna grund förklarar svaranden i mål C‑213/20 och den polska regeringen att artikel 36.1 i livförsäkringsdirektivet inte utgör hinder för artikel 13.4 i lagen om försäkringsverksamhet då det i denna inte anges när informationsskyldigheten inträder.

107. Kommissionen drar en parallell till domstolens rättspraxis på området konsumentkrediter och konsumenträttigheter, där likartade skyldigheter har tolkats som krav i fråga om att information ska lämnas ”i god tid” innan avtalet undertecknas. Med utgångspunkt i detta är det otillräckligt att lämna den information som anges i del A i bilaga III först vid avtalets ingående.

108. Jag instämmer med kommissionen.

109. Lydelsen i artikel 36.1 i livförsäkringsdirektivet utgör utgångspunkten. Det förklaras i den bestämmelsen att minst den information som förtecknats i punkt A i bilaga III måste lämnas ”innan försäkringsavtalet ingås”. Någon ytterligare förklaring ges inte i fråga om när informationen måste lämnas eller om det i enlighet med nationell lagstiftning måste genomföras ett separat ”förfarande innan avtalet ingås”. I första stycket i punkt A i bilaga III tilläggs endast att denna information måste ges ”på ett klart och tydligt sätt, vara skriftlig och avfattad på ett officiellt språk i den medlemsstat där åtagandet gjorts”.

110. Egentligen krävs det genom lydelsen i livförsäkringsdirektivet att det lägsta mått av information som där anges ska lämnas innan det berörda försäkringsavtalet ingås. Det skulle i sig logiskt sett utesluta att ”tidpunkten för utlämnandet av information” är identisk med ”tidpunkten för ingåendet av avtalet”.

111. Som den polska regeringen korrekt har konstaterat framgår det vid tolkningen av artikel 36.1 i livförsäkringsdirektivet mot bakgrund av skäl 52 i samma direktiv att syftet med att skilja mellan dessa båda moment är att erbjuda en konsument en viss tidsperiod under vilken han eller hon fullt ut kan dra nytta av mångfalden och den ökade konkurrensen (på den inre marknaden för livförsäkringar) för att ”kunna välja den försäkring som bäst motsvarar hans eller hennes behov”.

112. I motsats till vissa andra instrument inom unionslagstiftningen fastställs i livförsäkringsdirektivet dock inte någon minimiperiod för detta. I avsaknad av sådana bestämmelser ankommer det på den nationella rättsordningen i varje medlemsstat att i enlighet med principen om självbestämmanderätt i processuella frågor fastställa förfaranderegler för att skydda konsumentens rättigheter. Emellertid får dessa bestämmelser inte vara mindre gynnsamma än de regler som ligger till grund för likartade nationella åtgärder (likvärdighetsprincipen) och inte i praktiken göra det omöjligt eller alltför svårt att utöva de rättigheter som unionslagstiftningen ger (effektivitetsprincipen).

113. Det finns inget som tyder på att tvisterna i de nationella målen aktualiserar frågor som rör likvärdighet. Som den hänskjutande domstolen framför blir det emellertid nödvändigt att pröva den bestämmelsen mot bakgrund av effektiviteten i fråga om det mål som eftersträvas med livförsäkringsdirektivet, särskilt artikel 36.1 i detta, eftersom artikel 13.4 i lagen om försäkringsverksamhet medger en möjlighet att lämna den information som anges i punkt A i bilaga III till livförsäkringsdirektivet samtidigt med ingåendet av ett livförsäkringsavtal.

114. Det framgår härvid av parternas förklaringar i domstolens dossier att den öppna formuleringen i artikel 36.1 i livförsäkringsdirektivet har införts i artikel 13.4 i lagen om försäkringsverksamhet utan att det dock anges när informationen i punkt A i bilaga III till direktivet måste lämnas.

115. Detta är i sig inget problem. Även vid en tolkning utifrån direktivet mål och syfte krävs det genom artikel 36 i detta inte att det i den nationella lagstiftning som införlivar direktivet ska anges någon fast tidpunkt, någon kortaste frist för utlämnande av information eller ens ett separat förfarande för utlämnande. Emellertid måste konsumenten i de individuella fallen samtidigt ges tillräckligt med tid för att kunna träffa ett välgrundat val avseende det försäkringsavtal som han eller hon vill ingå. Ett sådant välgrundat val kan endast träffas om en konsument skriftligen ges ett relevant minimum av information och får disponera viss tid för sitt beslut för att väga riskerna mot fördelarna med de försäkringsbeslut som därpå träffas, såvida inte han eller hon uttryckligen avböjer att utnyttja denna möjlighet.

116. Det är uppenbart att effektivitetsprincipen utgör hinder för att sådan information ges antingen endast muntligen eller i skrift först vid den tidpunkt då undertecknandet av försäkringsavtalet ska ske. Det är därför som det i några av unionens konsumentskyddsdirektiv anges ett visst minimum av information bör lämnas till konsumenten i ”god tid” innan ett konsumtionsbeslut fattas. Domstolen har också tolkat liknande subjektivt språkbruk i artikel 6.1 i direktiv 2011/83/EU (”direktivet om konsumenträttigheter”) utan att det i det direktivet återfinns någon sådan lydelse.

117. Livförsäkringsdirektivets mål och syfte påkallar samma slag av ”buffertperiod” för att konsumenten ska kunna fatta sitt beslut. Den exakta längden av passande betänketid måste vara beroende av det enskilda fallet och ta hänsyn till inslag som komplexiteten i det erbjudna försäkringsavtalet, den berörda konsumentens förhållanden samt omständigheterna kring avtalets ingående och hur avtalet har presenterats. Exakt vad som med beaktande av ovanstående utgör ”rätt tid” samt huruvida en ”rimlig betänketid” har tillgodosetts kan självfallet skilja sig från fall till fall.

118. Jag föreslår därför att domstolen ska besvara den fjärde frågan i mål C‑213/20 enligt följande: Artikel 36.1 i livförsäkringsdirektivet ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning som inte garanterar att en konsument vid någon tidpunkt innan avtalet ingås ges minst den information som anges i punkt A i bilaga III till detta direktiv, i skriftlig form och på ett klart och tydligt sätt som gör det möjligt för honom eller henne att efter en betänketid träffa ett välgrundat val. Det ankommer på den nationella domstolen att kontrollera om dessa villkor är uppfyllda i de nationella målen.

F. Vilka är följderna av underlåtenhet att lämna informationen?

119. Den fjärde, den femte och den sjätte frågan i mål C‑143/20 samt den femte frågan i mål C‑213/20 gäller följderna av underlåtenhet att lämna minst den information som anges i artikel 36.1 i livförsäkringsdirektivet.

120. Dessa frågor ställs med utgångspunkt i direktivet om otillbörliga affärsmetoder och livförsäkringsdirektivet. Eftersom det senare har företräde framför det förra i händelse av att instrumenten skulle stå i strid med varandra måste man först behandla den femte frågan i mål C‑213/20. Endast om svaret på denna fråga visar att livförsäkringsdirektivet inte reglerar följderna av en underlåtenhet att lämna minst den information som anges i punkt A i bilaga III till nämnda direktiv kan man på meningsfullt sätt ta upp den fjärde frågan i mål C‑143/20.

1. Reglerar artikel 36.1 i livförsäkringsdirektivet underlåtenhet att lämna ifrågavarande information?

121. Med den femte frågan i mål C‑213/20 söks svar på om artikel 36.1 i livförsäkringsdirektivet bör tolkas så, att en konsument, om skyldigheten enligt denna artikel inte har fullgjorts på rätt sätt, har rätt att kräva återbetalning av alla inbetalda försäkringspremier, oberoende av om grunden för detta är en eventuell förklaring om att avtalet är ogiltigt.

122. Jag anser att så inte kan vara fallet. Samtliga parter med undantag för käranden i mål C‑213/20 påpekar korrekt att artikel 36.1 i livförsäkringsdirektivet inte kan ge upphov till en sådan tolkning. Denna bestämmelse reglerar helt enkelt inte följderna av ett åsidosättande av skyldigheten att lämna den information som krävs genom artikel 36.1 i direktivet.

123. Som domstolen har förklarat, om än i fråga om den bestämmelse som föregick den som nu är artikel 36.3 i livförsäkringsdirektivet ”saknar det för svaret på frågan huruvida informationsskyldigheten är förenlig [med den berörda bestämmelsen] … i princip … betydelse vilka följderna blir enligt nationell rätt om denna information inte lämnas”.

124. Det finns inget som tyder på att detta konstaterande skulle bli annorlunda i fråga om artikel 36.1 i livförsäkringsdirektivet, och det har heller inte framlagts några argument för detta. Förvisso måste en underlåtenhet att lämna minst den information som anges i punkt A i bilaga III till livförsäkringsdirektivet få konsekvenser. Det ankommer dock på den nationella lagstiftningen att i enlighet med principen om nationell självbestämmanderätt i processuella frågor ange de exakta följderna, vilka måste överensstämma med kraven i fråga om likvärdighet och effektivitet.

125. Jag anser således att artikel 36.1 i livförsäkringsdirektivet inte reglerar följderna av en underlåtenhet att lämna minst den information som förtecknats i punkt A i bilaga III till detta, vilket det således ankommer på den nationella lagstiftningen att fastställa.

2. Är artiklarna 5 och 7 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder tillämpliga på omständigheterna i de nationella målen?

126. Den fjärde, den femte och den sjätte frågan i mål C‑143/20 gäller dessutom huruvida underlåtenhet att lämna minst den information som krävs enligt artikel 36.1 i livförsäkringsdirektivet utgör en otillbörlig affärsmetod i den mening som avses i artikel 5 i det direktivet eller en vilseledande underlåtenhet i den mening som avses i artikel 7 i detsamma.

127. På grund av det svar som jag föreslår ska ges på den första och den andra frågan i mål C‑143/20, förlorar den femte och den sjätte frågan i samma mål sitt föremål. I förevarande avsnitt kommer jag således att endast ta upp den fjärde frågan i mål C‑143/20 och därvid bedöma om underlåtenheten att lämna viss minimiinformation till en konsument kan utgöra en otillbörlig affärsmetod i den mening som avses i artikel 5 i det direktivet eller en vilseledande underlåtenhet i den mening som avses i artikel 7 i detsamma.

128. Den polska regeringen och kommissionen anser i huvudsak att underlåtenhet att lämna minst den information som krävs i artikel 36.1 i livförsäkringsdirektivet kan utgöra en otillbörlig affärsmetod i den mening som avses i artikel 5 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder. Den kan också utgöra bland annat vilseledande underlåtenhet i den mening som avses i artikel 7 i samma direktiv om sådan underlåtenhet får eller kan få en genomsnittskonsument att fatta ett affärsbeslut som han eller hon annars inte skulle ha fattat.

129. Den polska regeringen tillägger att detta övervägande inte ifrågasätts genom artikel 3.4 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder. Det direktivet står inte i strid med livförsäkringsdirektivet. Tvärtom kompletterar det livförsäkringsdirektivet i fråga om följderna av en underlåtenhet att uppfylla de lägsta kraven gällande information som anges i unionslagstiftningen.

130. Jag instämmer i stort med kommissionen och den polska regeringen.

131. ”Lagvalsbestämmelsen” i artikel 3.4 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder förtydligas i skäl 10 i direktivet som endast tillämplig ”i den mån det saknas särskild gemenskapslagstiftning beträffande vissa aspekter av otillbörliga affärsmetoder, exempelvis informationskrav och regler för hur informationen skall delges konsumenterna” Därigenom ges företräde åt andra unionsrättsliga bestämmelser där det stadgas om sådana följder.

132. Som det har förklarats i punkterna 121–125 i förevarande förslag till avgörande regleras i livförsäkringsdirektivet nämligen inte den särskilda frågan om följderna av en underlåtenhet att uppfylla informationsskyldigheten enligt artikel 36.1 i detta. Det kan därmed inte uppkomma någon skönjbar motsättning genom en samtidig tillämpning av dessa båda rättsliga instrument. I stället kompletterar direktivet om otillbörliga affärsmetoder livförsäkringsdirektivet på nämnda punkt genom att enbart ange vilket slags krav som enligt artikel 36 i nämnda direktiv kan anses vara ”väsentliga” i den mening som avses i artikel 7 i det förstnämnda direktivet.

133. När denna fråga har klarlagts måste det fastställas om underlåtenhet att uppfylla den informationsskyldighet som anges i artikel 36.1 i livförsäkringsdirektivet kan utgöra en otillbörlig affärsmetod i den mening som avses i artikel 5 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder, eller en vilseledande underlåtenhet i den mening som avses i dess artikel 7.

134. Direktivet om otillbörliga affärsmetoder syftar till att skapa enhetliga regler om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter, i syfte att bidra till att den inre marknaden fungerar väl och att säkerställa en hög konsumentskyddsnivå. Det är tillämpligt på otillbörliga metoder som förekommer före, under och efter en affärstransaktion. Det är i detta sammanhang ostridigt att svarandena och kärandena i de nationella målen, då dessa samtyckte till tecknande av grupplivförsäkringsavtalet med en kapitalförsäkringsfond i de nationella målen ägnade sig åt ”affärsmetoder” i den mening som avses i artikel 2 d i det berörda direktivet.

135. I artikel 5 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder behandlas förbud mot otillbörliga affärsmetoder. I dess första punkt föreskrivs sådant generellt förbud. I den andra punkten i nämnda artikel förklaras vad som betraktas som otillbörligt, nämligen affärsmetoder som strider mot god yrkessed och innebär, eller sannolikt kommer att innebära, avsevärd snedvridning av ”genomsnittskonsumentens” ekonomiska beteende. I den fjärde punkten anges två specifika kategorier av ”otillbörliga” affärsmetoder. En av dessa kategorier är ”vilseledande” affärsmetoder.

136. Artikel 7 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder är ägnad åt den särskilda kategorin ”vilseledande affärsmetoder”. Där avses ”vilseledande underlåtenhet”. I artikelns första punkt åläggs näringsidkare en positiv skyldighet att ge konsumenter all information som anses vara ”väsentlig”, varvid en underlåtenhet härav är föremål för påföljder i enlighet med nationell lagstiftning, om underlåtenheten föranleder eller kan föranleda en konsument att fatta ett affärsbeslut som han eller hon annars inte skulle ha fattat.

137. Samtidigt innebär skäl 15 jämfört med artikel 7.5 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder och med bilaga II till samma direktiv en lagstadgad presumtion om att den information som krävs genom artikel 36 i livförsäkringsdirektivet, inbegripet i dess första punkt, måste anses vara ”väsentlig” i den mening som avses i artikel 7.1 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder.

138. Det ankommer således på den nationella domstolen att med ledning av samtliga faktiska omständigheter som redovisats för denna bedöma om, för det första, försäkringstagarna i mål C‑143/20 underlåtit att meddela den ”väsentliga informationen” i del A i bilaga III till livförsäkringsdirektivet; och, för det andra, om kärandena i mål C‑143/20 (enligt normen skäligen medvetna och genomsnittliga konsumenter) på grund av denna underlåtenhet sannolikt fattade eller skulle ha fattat ett affärsbeslut som de annars inte skulle ha fattat.

139. I grunden är detta en bedömning som bara den nationella domstolen kan företa, med full kännedom om de faktiska omständigheterna i de nationella målen. Det kan dock vara till nytta med två påpekanden som är värda att beaktas av den hänskjutande domstolen när den gör sin bedömning enligt artikel 7 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder.

140. Det är, för det första, av vikt att beakta att unionslagstiftaren enligt artikel 7.5 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder har bedömt att informationen i punkt A i bilaga III till livförsäkringsdirektivet utgör ett absolut minimum när information om livförsäkringsprodukter lämnas. Om så inte sker innebär skäl 52 i livförsäkringsdirektivet att en konsument inte kunde välja ”det avtal som bäst passar för hans eller hennes behov”. Dessa presumtioner måste få en betydelsefull roll vid en bedömning av om underlåtenheten att lämna information föranledde eller sannolikt kunde föranleda en genomsnittskonsument att fatta ett affärsbeslut som han eller hon annars inte skulle ha fattat.

141. För det andra måste standarden när man bedömer om en genomsnittskonsument skulle ha fattat det berörda affärsbeslutet vara objektiv till sin karaktär. Den utgår från en skäligen informerad och medveten konsument. Variabeln är i sig skild från alla särskilda eller särartade subjektiva önskemål hos en given konsument. I synnerhet är en konsuments subjektiva känslor, nämligen att han eller hon skulle ha önskat mer information, inte av avgörande art i en sådan (med nödvändighet objektivt utförd) bedömning.

142. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska besvara den fjärde frågan i mål C‑143/20 enligt följande: Artikel 7.1 och 7.5 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder ska tolkas, så att underlåtenhet att lämna minst den information som krävs i artikel 36.1 i livförsäkringsdirektivet utgör en vilseledande affärsmetod, om genomsnittskonsumenten i det faktiska sammanhanget, med beaktande av alla inslag och omständigheter samt av de begränsningar som kommunikationsmediet för med sig, inte har erhållit den information som han eller hon, i enlighet med sammanhanget, behöver för att fatta ett välgrundat affärsbeslut och därmed föranleder eller sannolikt kan föranleda konsumenten att fatta ett affärsbeslut som han eller hon annars inte skulle ha fattat. Det ankommer på den nationella domstolen att kontrollera om så är fallet i de nationella målen.

V. Förslag till avgörande

143. Jag föreslår att domstolen ska besvara de frågor som av Sąd Rejonowy dla Warszawy-Woli w Warszawie (Distriktsdomstolen i Warszawa-Wola, Warszawa, Polen) hänskjutits för förhandsavgörande på följande sätt: Fråga 1 i mål C‑143/20 och fråga 1 i mål C‑213/20: Artikel 36.1 i Europarlamentets och rådets direktiv 2002/83/EG av den 5 november 2002 om livförsäkring ska tolkas så, att informationsskyldigheten innan avtalet ingås kräver att den andra parten i ett avtal med en konsument, där denne tecknar ett avtal om grupplivförsäkring utan att bli försäkringstagare enligt det underliggande, ursprungliga försäkringsavtalet, till konsumenten lämnar minst den information som anges i punkt A i bilaga III till nämnda direktiv. Fråga 2 i mål C‑143/20 samt fråga 2 och fråga 3 i mål C‑213/20: Artikel 36.1 i direktiv 2002/83 ska tolkas så, att information måste ges om den underliggande produktens verkliga art och de strukturella risker som följer härav. Denna information ska innefatta uppgift om de andelar till vilka förmånerna enligt fondförsäkringsavtalen är knutna och om vilka slags tillgångar som försäkringsavtalen är baserade på, vilket omfattar minst den väsentliga ekonomiska och/eller rättsliga utformningen av dessa andelar och underliggande tillgångar. Det ankommer på den nationella domstolen att mot bakgrund av omständigheterna i det enskilda fallet avgöra om den information som lämnats till en konsument når upp till denna tröskel. Fråga 4 i mål C‑213/20: Artikel 36.1 i direktiv 2002/83 ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning som inte garanterar att en konsument vid någon tidpunkt innan avtalet ingås får minst den information som anges i punkt A i bilaga III till detta direktiv, i skriftlig form och på ett klart och tydligt sätt som gör det möjligt för honom eller henne att efter en betänketid träffa ett välgrundat val. Det ankommer på den nationella domstolen att kontrollera om dessa villkor är uppfyllda i de nationella målen. Fråga 4 i mål C‑143/20: Artikel 7.1 och 7.5 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 ska tolkas så, att underlåtenhet att lämna minst den information som krävs genom artikel 36.1 i direktiv 2002/83 utgör en vilseledande affärsmetod, om genomsnittskonsumenten i det faktiska sammanhanget, med beaktande av alla inslag och omständigheter samt av de begränsningar som kommunikationsmediet för med sig, inte har erhållit den information som han eller hon, i enlighet med sammanhanget, behöver för att fatta ett välgrundat affärsbeslut och därmed föranleder eller sannolikt kan föranleda konsumenten att fatta ett affärsbeslut som han eller hon annars inte skulle ha fattat. Det ankommer på den nationella domstolen att kontrollera om så är fallet i de nationella målen.

1 Originalspråk: engelska.

2 Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/83/EG av den 5 november 2002 om livförsäkring (EGT L 345, 2002, s. 1).

3 Skäl 2 i livförsäkringsdirektivet.

4 Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 (EUT L 149, 2005, s. 22).

5 Artikel 3.1 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder.

6 Denna lag upphävdes den 1 januari 2016 genom Ustawa o działalności ubezpieczeniowej i reasekuracyjnej (lagen om försäkringsverksamhet och återförsäkring) av den 11 september 2015 (Dz. U. 2015, punkt 1844).

7 Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (solvens II-direktivet) (EUT L 335, 2009, s. 1).

8 Se dom av den 4 december 1986, kommissionen/Tyskland ( 205/84, EU:C:1986:463, punkt 33), där domstolen förklarade att det inom branschen för livförsäkringsprodukter kan förekomma tvingande hänsyn kopplade till allmänintresset som kan berättiga inskränkningar i friheten att tillhandahålla tjänster.

9 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2013, Endress ( C‑209/12, EU:C:2013:864, punkt 29).

10 Rapport från Europeiska kommissionen till Europaparlamentet, rådet och Europeiskaekonomiska och sociala kommittén, Första rapporten om tillämpningen av Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004, COM(2013) 139 final, s. 25.

11 Se, exempelvis, dom av den 13 december 2001, Heininger ( C‑481/99, EU:C:2001:684, punkt 47), dom av den 19 december 2013, Endress ( C‑209/12, EU:C:2013:864, punkt 30), dom av den 23 april 2015, Van Hove ( C‑96/14, EU:C:2015:262, punkt 50), och dom av den 29 april 2015, Nationale-Nederlanden Levensverzekering Mij ( C‑51/13, EU:C:2015:286, punkt 21).

12 Dom av den 1 mars 2012, González Alonso ( C‑166/11, EU:C:2012:119, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

13 Dom av den 19 december 2013, Endress ( C‑209/12, EU:C:2013:864, punkterna 29 och 30). Se även, för ett liknande resonemang, dom av den 23 april 2015, Van Hove ( C‑96/14, EU:C:2015:262, punkt 50).

14 Som Europeiska kommissionen korrekt påpekar gäller ifrågavarande produkter inte avtal om grupplivförsäkring där ett medlemskap är obligatoriskt, sådana som avtal som ingås i samband med ett anställningsavtal. Dessa slag av avtal omfattas inte av artikel 3 I livförsäkringsdirektivet.

15 Ibidem, artikel 311, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/58/EU av den 11 december 2013 om ändring av direktiv 2009/138/EG (Solvens II) vad gäller datumet för dess införlivande och datumet för dess tillämpning och datumet för upphävande av vissa direktiv (Solvens I) (EUT L 341, 2013, s. 1).

16 Se artiklarna 2.1 a i direktiven 2004/39 och 2014/65 samt skäl 27 I det sistnämnda.

17 Se artikel 94 och följande artiklar I direktiv 2014/65.

18 Eftadomstolens dom av den 10 maj 2016 i målet Franz-Josef Hagedorn mot Vienna-Life Lebensversicherung AG och Rainer Armbruster mot Swiss Life (Liechtenstein) AG (de förenade målen E-15/15 och E-16/15, punkt 52).

19 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 mars 2002, Axa Royale Belge ( C‑386/00, EU:C:2002:136, punkt 20), och dom av den 29 april 2015, Nationale-Nederlanden Levensverzekering Mij ( C‑51/13, EU:C:2015:286, punkt 19).

20 Därmed behöver man enligt min åsikt inte nå den nivå av vidgad tolkning som domstolen i praktiken tidigare varit beredd att tillämpa i syfte att fylla de luckor i det faktiska konsumentskyddet som berodde på problematiska eller bristfälliga formuleringar i lagstiftningen eller på dess utformning – se, som en illustration, dom av den 19 november 2009, Sturgeon m.fl. (de förenade målen C‑402/07 och C‑432/07, EU:C:2009:716, punkterna 49–54).

21 Se även skäl 7 och artikel 36.4 i livförsäkringsdirektivet.

22 Dom av den 1 mars 2012, González Alonso ( C‑166/11, EU:C:2012:119, punkt 25 och där angiven rättspraxis), och dom av den 31 maj 2018, Länsförsäkringar Sak Försäkringsaktiebolag m.fl. ( C‑542/16, EU:C:2018:369, punkt 49). Se, analogt, även dom av den 19 december 2013, Koushkaki ( C‑84/12, EU:C:2013:862, punkt 34).

23 Eftadomstolens dom av den 10 maj 2016 i målet Franz-Josef Hagedorn mot Vienna-Life Lebensversicherung AG och Rainer Armbruster mot Swiss Life (Liechtenstein) AG (de förenade målen E-15/15 och E-16/15, punkt 61).

24 Dom av den 31 maj 2018, Länsförsäkringar Sak Försäkringsaktiebolag m.fl. ( C‑542/16, EU:C:2018:369, punkt 50), där hänvisning görs till dom av den 25 februari 1999, CPP ( C‑349/96, EU:C:1999:93, punkt 17) och dom av den 26 mars 2015, Litaksa ( C‑556/13, EU:C:2015:202, punkt 28).

25 Ibidem., punkt 50, där hänvisning görs till dom av den 17 mars 2016, Aspiro ( C‑40/15, EU:C:2016:172, punkt 23 och där angiven rättspraxis).

26 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 april 2020, kunsthaus muerz ( C‑20/19, EU:C:2020:273, punkterna 35–36 och 41).

27 Ibidem, punkt 39. Se, för ett liknande resonemang, även dom av den 19 december 2013, Endress ( C‑209/12, EU:C:2013:864, punkterna 28 och 29), och dom av den 13 december 2001, Heininger ( C‑481/99, EU:C:2001:684, punkterna 45 och 47).

28 Om det enligt nationell lagstiftning förhöll sig så skulle jag anse att de flesta (för att inte saga alla) frågor som ställts av den hänskjutande domstolen i förevarande förvarande var överflödiga. Kärandena skulle helt enkelt kunna väcka talan om återbetalning av obehörig vinst från försäkringstagarens sida, eftersom denna part skulle ha fått sina pengar utan rättsligt berättigande.

29 Se skälen 44–47 och artiklarna 35, 38.1, 38.2 och 38. 5 i livförsäkringsdirektivet.

30 Se, exempelvis, skälen 2 och 39 samt artiklarna 14.5 och 53.6 i livförsäkringsdirektivet. Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Sharpston i målet Nationale-Nederlanden Levensverzekering Mij ( C‑51/13, EU:C:2014:1921, punkt 37).

31 Se dom av den 2 april 2020, kunsthaus muerz ( C‑20/19, EU:C:2020:273, punkterna 35–36 och 41).

32 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 april 2020, kunsthaus muerz ( C‑20/19, EU:C:2020:273, punkterna 35–36 och 41).

33 Min kursivering.

34 Se, analogt, dom av den 5 mars 2002, Axa Royale Belge ( C‑386/00, EU:C:2002:136, punkt 24) i fråga om artikel 31.3, bilaga II och skäl 23 i rådet direktiv 92/96/EEG av den 10 november 1992 om samordning av lagar och andra författningar som avser direkt livförsäkring och om ändring av direktiven 79/267/EEG och 90/619/EEG (EGT L 360, 1992, s. 1, svensk specialutgåva, område 6, volym 3, s. 180).

35 Se bland annat dom av den 27 oktober 1977, Bouchereau ( 30/77, EU:C:1977:172, punkt 14), dom av den 23 november 2016, Bayer CropScience och Stichting De Bijenstichting ( C‑442/14, EU:C:2016:890, punkt 84), och dom av den 25 februari 2021, Bartosch Airport Supply Services ( C‑772/19, EU:C:2021:141, punkt 26).

36 Dom av den 18 december 2014, CA Consumer Finance ( C‑449/13, EU:C:2014:2464, punkt 46), och dom av den 25 juni 2020, Bundesverband der Verbraucherzentralen und Verbraucherverbände ( C‑380/19, EU:C:2020:498, punkterna 33–35).

37 Min kursivering.

38 Se, exempelvis, artikel 3.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/65/EG av den 23 september 2002 om distansförsäljning av finansiella tjänster till konsumenter och om ändring av rådets direktiv 90/619/EEG samt direktiven 97/7/EG och 98/27/EG (EGT L 271, 2002, s. 16) samt artikel 5.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG (EUT L 133, 2008, s. 66).

39 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 december 1976, Rewe-Zentralfinanz och Rewe-Zentral ( 33/76, EU:C:1976:188, punkt 5), dom av den 19 december 2013, Endress ( C‑209/12, EU:C:2013:864, punkt 23), och dom av den 22 april 2021, Profi Credit Slovakia ( C‑485/19, EU:C:2021:313, punkt 52 och där angiven rättspraxis).

40 Se fotnot 38 ovan.

41 Dom av den 25 juni 2020, Bundesverband der Verbraucherzentralen und Verbraucherverbände ( C‑380/19, EU:C:2020:498, punkt 34), som tolkar artikel 6(1) i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU av den 25 oktober 2011 om konsumenträttigheter och om ändring av rådets direktiv 93/13/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG och om upphävande av rådets direktiv 85/577/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG (EUT L 304, 2011, s. 64).

42 Se skäl 10 och artikel 3.4 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder.

43 Se de följder som anges i artikel 35.1 i livförsäkringsdirektivet. Se, analogt, även dom av den 7 juli 2016, Citroën Commerce ( C‑476/14, EU:C:2016:527, punkt 44).

44 Dom av den 29 april 2015, Nationale-Nederlanden Levensverzekering Mij ( C‑51/13, EU:C:2015:286, punkt 36). Se även, för ett liknande resonemang, även Eftadomstolens dom av den 13 juni 2013 i målet Beatrix Koch, Dipl. Kfm. Lothar Hummel och Stefan Müller/Swiss Life (Liechtenstein) AG (mål E-11/12, punkt 73).

45 Ovan, punkterna 54–103 i förevarande förslag till avgörande.

46 Se, analogt, dom av den 13 september 2018, Wind Tre och Vodafone Italia (de förenade målen C‑54/17 och C‑55/17, EU:C:2018:710, punkterna 61 och 68–69).

47 Se, analogt, mitt förslag till avgörande i målet Ministerstwo Sprawiedliwości ( C‑55/20, EU:C:2021:500, punkterna 77–81).

48 Se, analogt, dom av den 16 juli 2015, Abcur ( C‑544/13 och C‑545/13, EU:C:2015:481, punkt 78).

49 Dom av den 25 juli 2018, Dyson ( C‑632/16, EU:C:2018:599, punkt 28 och där angiven rättspraxis). Se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2013, Trento Sviluppo och Centrale Adriatica ( C‑281/12, EU:C:2013:859, punkt 31).

50 Artikel 3.1 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder.

51 I fråga om vid tolkning av termen, se dom av den 25 juli 2018, Dyson ( C‑632/16, EU:C:2018:599, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

52 Se skäl 11 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder.

53 Genomsnittskonsumenten är en person som litar till sitt eget omdöme utan att begära in något expertutlåtande eller beställa någon annan fackmannamässig undersökning – se, exempelvis, dom av den 4 juni 2015, Teekanne ( C‑195/14, EU:C:2015:361, punkt 36 och där angiven rättspraxis), och dom av den 21 januari 2016, Viiniverla ( C‑75/15, EU:C:2016:35, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

54 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2013, Trento Sviluppo och Centrale Adriatica ( C‑281/12, EU:C:2013:859, punkt 27 och där angiven rättspraxis), och dom av den 7 september 2016, Deroo-Blanquart, ( C‑310/15, EU:C:2016:633, punkt 44).

55 Se artikel 13 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder.

56 Oberoende av om ”väsentlig information” verkligen har samma omfattning som i del A I bilaga III till livförsäkringsdirektivet.

57 Samma referenspunkter är uppenbarligen tillämpliga på mål C‑213/20 om den hänskjutande domstolen avser att använda den bedömningen i förevarande nationella mål.

58 Se fotnot 53 ovan.