C-758/22

Domstolens dom (femte avdelningen) den 28 november 2024

CELEX: 62022CJ0758
Datum: 2024-11-28
ECLI: ECLI:EU:C:2024:989
Källa: eur-lex.europa.eu

Begäran om förhandsavgörandeEkonomisk och monetär politikEuropeiska national- och regionalräkenskapssystemetStatistikkrav för pensionsinstitutSärskilda pensionssystem för fria yrkenObligatorisk anslutning och obligatoriska avgifter

I de förenade målen C‑758/22 och C‑759/22, angående beslut att begära förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, från Bundesverwaltungsgericht (Federala förvaltningsdomstolen, Tyskland), av den 27 september 2022, som inkom till domstolen den 15 december 2022, i målen

DOMSTOLEN (femte avdelningen) sammansatt av ordföranden på fjärde avdelningen I. Jarukaitis, tillika tillförordnad ordförande på femte avdelningen, samt domarna E. Regan och Z. Csehi (referent), generaladvokat: M. Campos Sánchez-Bordona, justitiesekreterare: handläggaren M. Siekierzyńska,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 13 december 2023,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Bayerische Ärzteversorgung, Bayerische Architektenversorgung, Bayerische Apothekerversorgung, Bayerische Rechtsanwalts- und Steuerberaterversorgung, Bayerische Ingenieurversorgung-Bau m. Psychotherapeutenversorgung, genom S. Altenschmidt och P. Müller, Rechtsanwälte, Sächsische Ärzteversorgung, genom C. Köhler, Rechtsanwalt, Deutsche Bundesbank, genom L. Luyken, M. Mogendorf och W. Spoerr, Rechtsanwälte, Europeiska kommissionen, genom F. Blanc, S. Delaude och L. Mantl, samtliga i egenskap av ombud, Europeiska centralbanken (ECB), genom S.J. Hlásková Murphy, K. Kaiser och B. van der Eem, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 29 februari 2024 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1. Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av Europeiska centralbankens förordning (EU) 2018/231 av den 26 januari 2018 om statistikkrav för pensionsinstitut (EUT L 45, 2018, s. 3) jämförd med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 549/2013 av den 21 maj 2013 om det europeiska national- och regionalräkenskapssystemet i Europeiska unionen (EUT L 174, 2013, s. 1).

2. Respektive begäran har framställts i mål mellan å ena sidan ett antal försäkringsinstitutioner, nämligen Bayerische Ärzteversorgung (Bayerska försäkringskassan för läkare, Tyskland), Bayerische Architektenversorgung (Bayerska försäkringskassan för arkitekter), Bayerische Apothekerversorgung (Bayerska försäkringskassan för apotekare), Bayerische Rechtsanwalts- und Steuerberaterversorgung (Bayerska försäkringskassan för advokater och revisorer), och Bayerische Ingenieurversorgung-Bau m. Psychotherapeutenversorgung (Bayerska försäkringskassan för civilingenjörer och psykoterapeuter), i mål C‑758/22, och Sächsische Ärzteversorgung (Sachsiska försäkringskassan för läkare, Tyskland), i mål C‑759/22, och å andra sidan Deutsche Bundesbank (Tysklands federala centralbank), angående huruvida dessa försäkringsinstitutioner omfattas av den rapporteringsskyldighet för statistik som är tillämplig på pensionsinstitut.

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Förordning nr 549/2013

3. Skälen 1, 3, 12 och 14 i förordning nr 549/2013 har följande lydelse:

(”(1) Utarbetandet av unionens politik och övervakningen av medlemsstaternas ekonomier och av den ekonomiska och monetära unionen (EMU) förutsätter att det finns jämförbara, aktuella och tillförlitliga uppgifter om varje medlemsstats eller regions ekonomiska struktur och utveckling.

…

(3) Unionsmedborgarna behöver räkenskaper som underlag för att kunna analysera den ekonomiska situationen i en medlemsstat eller en region. För jämförbarhetens skull bör sådana räkenskaper utarbetas enligt gemensamma och entydiga principer. Den information som tillhandahålls bör vara så exakt och fullständig som möjligt, och lämnas i god tid för att säkerställa största möjliga transparens för samtliga sektorer.

…

(12) Det reviderade europeiska nationalräkenskapssystemet (ENS 2010) innehåller en metoddel och ett leveransprogram där det fastställs vilka räkenskaper och sammanställningar som alla medlemsstaterna ska lämna in enligt bestämda tidsfrister. Kommissionen bör ställa räkenskaperna och sammanställningarna till användarnas förfogande vid givna tidpunkter och, i förekommande fall, i enlighet med en på förhand anmäld tidsplan för offentliggörande, särskilt med hänsyn till övervakningen av den ekonomiska konvergensen och för att få till stånd en nära samordning av medlemsstaternas ekonomiska politik.

…

(14) Tanken är att ENS 2010 gradvis ska ersätta alla andra system och utgöra en referensram med gemensamma standarder, definitioner, klassificeringar och redovisningsregler som ska användas vid utarbetandet av medlemsstaternas räkenskaper med avseende på unionen, så att resultaten blir jämförbara medlemsstaterna emellan.”

4. Artikel 1.2 i förordningen har följande lydelse:

”2. I ENS 2010 fastställs

a) metoder (bilaga A) för gemensamma standarder, definitioner, klassificeringar och redovisningsregler, som ska användas för att utarbeta räkenskaper och sammanställningar på jämförbar grund för att tillgodose unionens behov, samt resultat i enlighet med artikel 3,

…”

5. Kapitel 1 i bilaga A till förordningen, med rubriken ”Allmän översikt och grundprinciper”, innehåller punkterna 1.34, 1.35, 1.37 och 1.57, vilka har följande lydelse: ”1.34 Sektorräkenskaperna skapas genom att enheter hänförs till olika sektorer vilket möjliggör att transaktioner och saldoposter i räkenskaperna kan redovisas efter sektor. Genom en sådan uppdelning får man ett viktigt underlag för den ekonomiska politiken och finanspolitiken. De viktigaste sektorerna är hushåll, offentlig förvaltning, bolag (finansiella och icke-finansiella), hushållens icke-vinstdrivande organisationer och utlandet. Den distinktion som görs mellan marknadsverksamhet och icke-marknadsverksamhet är väsentlig. En offentligt styrd enhet som betraktas som en marknadsaktör ska klassificeras till bolagssektorn och inte till sektorn offentlig förvaltning. Bolagets underskott och skuldsättning kommer således inte att ingå i det offentliga underskottet och skuldsättning. 1.35 Det är viktigt att det fastställs tydliga och stabila kriterier för hur enheterna ska hänföras till sektorerna. Den offentliga sektorn består av ekonomins alla inhemska institutionella enheter som styrs av den offentliga förvaltningen. Den privata sektorn omfattar alla övriga inhemska enheter. Av tabell 1.1 framgår vilka kriterier som används för att skilja mellan den offentliga och den privata sektorn, och mellan sektorn offentlig förvaltning och sektorn offentliga bolag, och inom den privata sektorn mellan sektorerna hushållens icke-vinstdrivande organisationer och privata bolag. Tabell 1.1 Kriterier Offentligt styrda (Sektorn offentlig förvaltning plus offentliga bolag) Privatstyrda (Privata sektorn) Icke-marknadsproduktion Offentlig förvaltning Hushållens icke-vinstdrivande organisationer Marknadsproduktion Offentliga bolag Privata bolag … 1.37 Åtskillnaden mellan marknadsproduktion och icke-marknadsproduktion, och därmed klassificering till sektorn offentlig förvaltning eller bolagssektorn, görs enligt följande: En verksamhet ska anses vara marknadsmässig om handeln med varor och tjänster sker på följande villkor: 1. Säljare strävar efter största möjliga vinst på lång sikt och gör detta genom att fritt sälja varor och tjänster på marknaden till den som är beredd att betala det begärda priset. 2. Köpare, vars medel är begränsade, strävar efter största möjliga nytta genom att köpa de produkter som bäst tillgodoser deras behov till det erbjudna priset. 3. Det finns effektiva marknader där säljare och köpare har tillgång till och information om marknaden. En marknad kan fungera effektivt även om dessa villkor inte är helt och hållet uppfyllda. … 1.57 Institutionella enheter är ekonomiska enheter som kan äga varor och tillgångar, skuldsätta sig och bedriva ekonomisk verksamhet och utföra transaktioner med andra enheter för egen räkning. I ENS 2010-systemet delas de institutionella enheterna in i fem ömsesidigt uteslutande inhemska institutionella sektorer: a) Icke-finansiella bolag. b) Finansiella bolag. c) Offentlig förvaltning. d) Hushåll. e) Hushållens icke-vinstdrivande organisationer. Dessa fem sektorer sammantaget bildar den totala inhemska ekonomin. Varje sektor är också indelad i delsektorer. ENS 2010-systemet möjliggör en fullständig uppsättning av flödeskonton och balansräkningar för varje sektor och delsektor samt för ekonomin totalt. Utländska enheter kan samverka med dessa fem inhemska sektorer, och denna samverkan visas mellan de fem inhemska sektorerna och en sjätte institutionell sektor – utlandet.”

6. Kapitel 2 i bilaga A till förordning nr 549/2013 har rubriken ”Enheter och gruppering av enheter”. Punkterna 2.32–2.35, 2.38, 2.40, 2.43, 2.105–2.110 och 2.117 har följande lydelse:

”2.32) I varje sektor och delsektor grupperas de institutionella enheter som har ett likartat ekonomiskt beteende.

Diagram 2.1 – Fördelning av enheter på sektorer

2.33) De institutionella enheterna grupperas i sektorer utifrån vilken typ av producent de är och beroende på deras primära verksamhet och funktion, vilka anses representativa för deras ekonomiska beteende.

2.34) I diagram 2.1 visas hur enheterna fördelas på huvudsektorerna. För att avgöra sektortillhörigheten för en enhet som är inhemsk men inte ett hushåll, framgår av diagrammet att det är nödvändigt att fastställa huruvida den är offentligt styrd eller ej, och om den är en marknadsproducent eller icke-marknadsproducent.

2.35) Kontroll över ett finansiellt eller icke-finansiellt bolag definieras som möjligheten att bestämma bolagets allmänna policy, t.ex. att utse lämpliga styrelseledamöter om nödvändigt.

…

2.38) Den offentliga förvaltningen skaffar sig bestämmande inflytande över ett bolag som ett resultat av speciallagstiftning eller reglering som ger den offentliga förvaltningen rätt att bestämma bolagets policy. Följande indikatorer är de faktorer som främst måste beaktas när man bestämmer huruvida ett bolag är offentligt styrt eller ej: … … … En enda indikator kan vara tillräcklig för att fastställa att bolaget är offentligt styrt, men i andra fall kan flera olika indikatorer tillsammans peka på att så är fallet.

b) Den offentliga förvaltningen har bestämmande inflytande över styrelsen eller motsvarande ledningsorgan.

c) Den offentliga förvaltningen har bestämmande inflytande över tillsättning och uppsägning av personal i nyckelpositioner.

f) Det finns speciallagstiftning.

…

2.40) Åtskillnaden mellan marknadsproducenter och icke-marknadsproducenter, liksom uppdelningen av offentliga enheter mellan sektorn offentlig förvaltning och bolagssektorn, görs enligt kriterierna i punkt 1.37.

…

2.43) I tabell 2.2 visas typ av producent och de primära verksamheter och funktioner som är karakteristiska för varje sektor:

Tabell 2.2 – Typ av producent och primära verksamheter och funktioner fördelade efter sektor

Typ av producent | Primär verksamhet och funktion | Sektor

Marknadsproducent | Produktion av marknadsprissatta varor och icke-finansiella tjänster | Icke-finansiella bolag (S.11)

Marknadsproducent | Finansiell förmedling inklusive försäkring Finansiell serviceverksamhet | Finansiella bolag (S.12)

Offentlig icke-marknadsproducent | Produktion och utbud av icke marknadsprissatta produkter för kollektiv och individuell konsumtion och utförande av transaktioner inriktade på omfördelning av inkomst och förmögenhet | Offentlig förvaltning (S.13)

Marknadsproducent eller privat producent för egen slutlig användning | Konsumtion Produktion av marknadsprissatta produkter och produktion för egen slutlig användning | Hushåll (S.14) som konsumenter som företagare

Privat icke-marknadsproducent | Produktion och utbud av icke marknadsprissatta produkter för individuell konsumtion | Hushållens icke-vinstdrivande organisationer (S.15)

…

Pensionsinstitut (S.129)

2.105) Definition: Delsektorn pensionsinstitut (S.129) består av alla finansiella bolag och kvasibolag som främst ägnar sig åt finansiell förmedling som en följd av spridning av sociala risker och de försäkrade personernas behov (social försäkring). Pensionsinstitut ger i sin egenskap av sociala försäkringssystem en inkomst efter pensionering och ofta förmåner vid dödsfall eller invaliditet.

2.106) Delsektor S.129 omfattar endast de pensionsinstitut inom den sociala försäkringen som är institutionella enheter och separata från de enheter som skapar dem. Sådana självständiga pensionsinstitut har beslutsautonomi och en fullständig bokföring. Icke-självständiga pensionsinstitut är inte institutionella enheter och utgör en del av den institutionella enhet som bildar dem.

2.107) Som exempel på förmånsberättigade i pensionssystemen kan nämnas anställda i ett enskilt företag eller i en grupp av företag, anställda inom en viss bransch och personer med samma yrke. Förmånerna enligt försäkringsavtalet kan vara

a) förmåner som utbetalas vid den försäkrades död till änkan/änklingen och barnen,

b) förmåner som utbetalas efter pensionering, eller

c) förmåner som utbetalas om den försäkrade blir invalidiserad.

2.108) I vissa länder kan man försäkra sig mot alla dessa typer av risker såväl av livförsäkringsbolag som av pensionsinstitut. I andra länder krävs det att man försäkrar sig mot vissa av dessa riskklasser genom livförsäkringsbolag. Till skillnad från livförsäkringsbolag är pensionsinstitut enligt lag förbehållna vissa grupper av anställda och egenföretagare.

2.109) Pensionssystem kan organiseras av arbetsgivare eller av den offentliga förvaltningen. De kan även organiseras av försäkringsbolag för arbetstagares räkning, eller så kan det inrättas separata institutionella enheter som innehar och förvaltar de tillgångar som ska användas för att infria pensionsförpliktelserna och betala ut pensionerna.

2.110) Följande ingår inte i delsektor S.129:

a) Institutionella enheter som uppfyller båda kriterierna i punkt 2.117. De ska klassificeras i delsektor S.1314.

…

Sociala trygghetsfonder (S.1314)

2.117) Definition: Delsektorn sociala trygghetsfonder omfattar alla statliga, delstatliga och kommunala institutionella enheter vars primära verksamhet är att tillhandahålla sociala förmåner och som uppfyller följande två kriterier:

a) Genom lag eller förordning är det obligatoriskt för vissa grupper av befolkningen att delta eller att betala avgifter.

b) Den offentliga förvaltningen är ansvarig för ledningen av institutionen när det gäller att bestämma eller godkänna avgifter och förmåner oberoende av dess roll som tillsynsorgan eller arbetsgivare.

Det finns vanligtvis ingen direkt koppling mellan de belopp en individ betalar i avgift och den risk som individen är utsatt för.”

7. Bilaga A till förordningen innehåller ett kapitel 3 med rubriken ”Produkttransaktioner”. Punkterna 3.17–3.19, 3.24 och 3.26–3.28 har följande lydelse:

”3.17) Definition: Marknadsproduktion är produktion som avyttras på marknaden eller är avsedd att avyttras på marknaden.

3.18) Marknadsproduktion omfattar

a) produkter som säljs till ekonomiskt signifikanta priser,

…

3.19) Definition: Ekonomiskt signifikanta priser är priser som har ett väsentligt inflytande på mängden produkter som producenterna är villiga att leverera och mängden produkter som köparna vill förvärva. Sådana priser förekommer när båda följande villkor är uppfyllda: Priser som inte är ekonomiskt signifikanta kan användas för att få vissa intäkter eller reducera det efterfrågeöverskott som kan förekomma när tjänster är helt kostnadsfria. Det ekonomiskt signifikanta priset på en produkt bestäms med hänsyn till den institutionella enhet och lokala verksamhetsenhet där produktionen skett. Till exempel antas all produktion som sker hos hushållens personliga företag och säljs till andra institutionella enheter säljas till ekonomiskt signifikanta priser, och är alltså att betrakta som marknadsproduktion. För andra institutionella enheters produktion bestäms förmågan att bedriva marknadsverksamhet till ekonomiskt signifikanta priser främst med hjälp av ett kvantitativt kriterium (det så kallade 50 %-kriteriet), där försäljningen ställs i relation till produktionskostnaderna. För att enheten ska betraktas som marknadsproducent ska försäljningen under flera år i rad täcka minst 50 % kostnaderna.

a) Producenten har ett incitament att anpassa utbudet för att antingen skapa vinst på lång sikt eller åtminstone täcka sina kapitalkostnader och andra kostnader.

b) Det står konsumenterna fritt att välja om de vill köpa eller inte, och de gör sina val utifrån det begärda priset.

…

3.24) Definition: Marknadsproducenter är lokala verksamhetsenheter eller institutionella enheter vars huvudsakliga produktion är marknadsproduktion. Om en lokal verksamhetsenhet eller institutionell enhet är marknadsproducent är dess huvudsakliga produktion per definition marknadsproduktion, eftersom produktionens karaktär fastställs efter det att distinktionen mellan marknad, för egen slutlig användning och icke-marknad tillämpats på den lokala verksamhetsenhet och institutionella enhet som har producerat produkterna.

…

3.26) Definition: Icke-marknadsproducenter är lokala verksamhetsenheter eller institutionella enheter vars huvudsakliga produktion tillhandahålls kostnadsfritt eller till priser som inte är ekonomiskt signifikanta.

Institutionella enheter: distinktionen mellan marknad, för egen slutlig användning och icke-marknad

3.27) En översikt över distinktionen mellan marknad, för egen slutlig användning och icke-marknad för institutionella enheter som är producenter finns i tabell 3.1. Indelningen i sektorer framgår också av tabellen.

Tabell 3.1 – Distinktionen mellan marknadsproducenter, producenter för egen slutlig användning och icke-marknadsproducenter

Typ av institutionell enhet | Indelning

3.28) Tabell 3.1 visar att för att avgöra huruvida en institutionell enhet ska klassificeras som marknadsproducent, producent för egen slutlig användning eller icke-marknadsproducent måste flera distinktioner göras i tur och ordning. Den första distinktionen görs mellan privata och offentliga producenter. En offentlig producent är en producent som styrs av den offentliga förvaltningen (se definitionen av styrning i punkt 2.38).”

8. Punkt 17.43 i kapitel 17 i bilaga A till förordningen har följande lydelse:

”Definition: Pensionssystem inom social trygghet är i lag stadgade försäkringssystem där de som omfattas av det sociala försäkringssystemet enligt krav som ställs av den offentliga förvaltningen ska vara tryggade mot ålderdom och andra åldersrelaterade risker, t.ex. funktionsnedsättning eller sjukdom. Pensioner från sociala trygghetssystem utges av den offentliga förvaltningen.”

9. Kapitel 20 i bilaga A, med rubriken ”Räkenskaper för sektorn offentlig förvaltning”, innehåller bland annat punkterna 20.05, 20.15, 20.32–20.34, 20.38, 20.39, 20.306, 20.309 och 20.310, vilka föreskriver följande:

”AVGRÄNSNING AV SEKTORN OFFENTLIG FÖRVALTNING

20.05) Sektorn offentlig förvaltning (S.13) består av alla enheter inom den offentliga förvaltningen och alla icke-marknadsproducerande icke-vinstdrivande organisationer som kontrolleras av offentliga förvaltningsenheter. Ingår gör även andra icke-marknadsproducenter som anges i punkterna 20.18–20.39.

…

Icke-vinstdrivande organisationer som klassificeras som tillhörande sektorn offentlig förvaltning

…

20.15) Med kontroll eller bestämmande inflytande över en icke-vinstdrivande organisation avses möjligheten att bestämma den allmänna inriktningen för denna organisation. Offentlig intervention i form av allmänna föreskrifter som gäller för alla enheter som bedriver en viss verksamhet är inte relevant när det gäller att avgöra huruvida den offentliga förvaltningen har bestämmande inflytande över en enskild enhet eller ej. För att avgöra om den offentliga förvaltningen har bestämmande inflytande över en icke-vinstdrivande organisation eller inte används följande fem indikatorer:

…

b) Andra grundvalar för verksamheten (t.ex. förpliktelser i stiftelseurkunden eller stiftelsestadgarna för den icke-vinstdrivande organisationen).

…

e) Riskexponering.

En enda indikator kan räcka för att fastställa vem som har bestämmande inflytande. Om en icke-vinstdrivande organisation som huvudsakligen finansieras av den offentliga förvaltningen fortfarande kan bestämma policy eller strategisk inriktning i betydande utsträckning enligt övriga indikatorer anses den emellertid inte vara offentligt kontrollerad. I de flesta fall är det en rad separata indikatorer som tillsammans pekar på att en enhet står under bestämmande inflytande. Ett beslut som bygger på dessa indikatorer är till sin natur en subjektiv bedömning.

…

Finansiell förmedling och avgränsningen av sektorn offentlig förvaltning

20.32) Enheter som bedriver finansiell verksamhet kräver särskilda överväganden. Finansiell förmedling är verksamhet där enheter förvärvar finansiella tillgångar och samtidigt ådrar sig skulder för egen räkning genom att inleda finansiella transaktioner.

20.33) En finansförmedlare tar själv risker genom att ådra sig egna skulder. Om en offentlig finansiell enhet förvaltar tillgångar men inte själv tar risker genom att ådra sig skulder för egen räkning är den inte en finansförmedlare, och enheten klassificeras i sektorn offentlig förvaltning och inte i sektorn finansiella bolag.

20.34) Att tillämpa det kvantitativa kriteriet i testet marknad/icke-marknad på offentliga bolag som ägnar sig åt finansiell förmedling eller förvaltning av tillgångar är i allmänhet inte relevant eftersom deras inkomster uppkommer från både inkomster av kapital och kapitalvinster.

…

Pensionsinstitut

20.38) De anställdas pensionssystem inrättas för att ge pensionsförmåner till deltagarna och de bygger på ett avtalsförhållande mellan arbetsgivare och anställd. Systemen kan vara fonderade, ofonderade eller delvis fonderade.

20.39) Ett fonderat avgiftsbestämt system som inrättats av en offentlig förvaltningsenhet behandlas inte som ett socialt trygghetssystem om det inte finns någon garanti från den offentliga förvaltningen om pensionsnivåerna och pensionsnivåerna är obestämda eftersom de beror på utvecklingen av tillgångarna. Därför betraktas enheten som identifierats som förvaltare av systemet – och även av själva fonden om den är en separat institutionell enhet – som ett finansiellt bolag, som klassificeras i delsektorn försäkringsbolag och pensionsinstitut.

…

OFFENTLIG SEKTOR

…

20.306) Alla institutionella enheter i den offentliga sektorn är inhemska enheter som direkt eller indirekt kontrolleras av offentliga enheter. Med kontroll över en enhet avses möjligheten att bestämma enhetens allmänna inriktning eller policy. Detta beskrivs mer utförligt nedan.

…

Kontroll över den offentliga sektorn

20.309) Med kontroll över en inhemsk offentlig enhet avses möjligheten att bestämma allmän inriktning eller policy för denna enhet. Detta kan ske genom en enda offentlig enhets direkta rättigheter eller genom många offentliga enheters kollektiva rättigheter. Följande indikatorer på kontroll ska beaktas:

…

h) Styrning via överdrivet strikta bestämmelser. Om bestämmelserna är så strikta att de i praktiken dikterar bolagets allmänna inriktning är det en form av kontroll. Offentliga myndigheter kan i vissa fall ha stora tillsynsbefogenheter, särskilt på områden med monopol och för privatiserade enheter för allmännyttiga tjänster. Tillsynen kan avse viktiga områden, som prissättning, utan att en enhet för den skull har överlämnat kontrollen av den allmänna inriktningen. Valet att bedriva verksamhet i en strikt reglerad miljö är också en indikator på att enheten inte är kontrollerad.

i) Övrigt. Kontroll kan också förekomma genom lagstadgade befogenheter eller rättigheter som härrör från en enhets bolagsordning, t.ex. att begränsa verksamhet, mål och driftsaspekter, godkänna budgetar eller förhindra att enheten ändrar sin bolagsordning eller upplöser sig, godkänna utdelningar eller säga upp enhetens förbindelser med den offentliga sektorn. En enhet som helt eller nästan helt finansieras av den offentliga sektorn anses kontrollerad om styrningen av den finansieringen är tillräckligt restriktiv för att diktera den allmänna inriktningen på det området.

20.310) Varje klassificeringsfall måste bedömas individuellt och samtliga dessa indikatorer kanske inte är relevanta i varje enskilt fall. Vissa indikatorer, såsom a, c och d i punkt 20.309, är tillräckliga i sig själva för att fastställa kontroll. För de övriga kan en rad separata indikatorer tillsammans ange att kontroll förekommer.”

Förordning 2018/231

10. I skäl 2 i förordning 2018/231 anges följande:

”Huvudsyftet med statistikkraven för pensionsinstitut är att förse ECB med adekvat statistik över undersektorn pensionsinstituts finansiella verksamhet i de medlemsstater som har euron som valuta …, vilka ses som ett enda ekonomiskt område. Insamling av statistiska uppgifter om pensionsinstitut är nödvändig i syfte att tillgodose återkommande och särskilda analysbehov som ska stödja ECB:s penningmängds- och finansanalys samt ECBS medverkan till det finansiella systemets stabilitet.”

11. I artikel 1 i nämnda förordning föreskrivs följande:

”I denna ECB-förordning gäller följande definitioner:

1. pensionsinstitut (delsektor S.129 i ENS 2010): ett finansiellt bolag eller kvasibolag som främst ägnar sig åt finansiell förmedling som en följd av spridning av sociala risker och de försäkrade personernas behov (social försäkring). Ett pensionsinstitut ger i sin egenskap av socialt försäkringssystem en inkomst efter pensionering och kan erbjuda förmåner vid dödsfall eller invaliditet.

Följande inkluderas inte i definitionen:

…

f) Sociala trygghetsfonder enligt definitionen i punkt 2.117 i ENS 2010.

…”

Tysk rätt

VersoG

12. I delstaten Bayern omfattas försäkringsinstituten bland annat av 1 § i Gesetz über das öffentliche Versorgungswesen (lagen om offentliga försäkringar) av den 16 juni 2008 (BayGVBl. s. 182), i den lydelse som är tillämplig under omständigheterna i mål C‑758/22 (nedan kallad VersoG). Den paragrafen har rubriken ”Rättslig form, säte, tillämpningsområde, regleringsbefogenhet”.

13. 9 § VersoG har rubriken ”Principer för kommersiell verksamhet”. Där föreskrivs följande i punkterna 1–3:

”1). Försäkringsinstitutionerna ska bedriva sin verksamhet på ömsesidig basis och uteslutande för allmännyttiga ändamål. De är skyldiga att utöva en ekonomisk, omsorgsfull förvaltning. Försäkringsinstitutens tillgångar ska hållas åtskilda.

2). Försäkringsinstitutionerna ska täcka sina administrativa kostnader, inklusive löner till tjänstemän, anställda och arbetare och ersättning till rättsinnehavare, med egna medel. Fördelningen mellan de olika försäkringsinstitutionerna ska göras på grundval av de faktiska kostnaderna.

3). Försäkringsinstitutionerna får endast använda sina resurser och tillgångar för att fullgöra sina försäkringsuppgifter. Om ett institut upplöses ska återstående medel tillfalla medlemmarna, försäkringstagarna och förmånstagarna i enlighet med bestämmelserna i stadgarna.”

14. 10 § VersoG har rubriken ”Stadgar”. Där föreskrivs följande i punkterna 1–3:

”1). Försäkringsinstitutionerna ska reglera sina angelägenheter genom stadgar i enlighet med denna lag.

2). Stadgarna ska, utöver de särskilda uppgifter som anges i denna lag, innehålla bestämmelser om

1) sammansättning, mandattid och sammankallande av styrelsen och utskotten,

2) förslag till och entledigande av styrelseledamöterna och deras suppleanter …,

3) början och slutet på anslutning, försäkring och pension,

4) avgifternas storlek och deras förfallodag eller principerna för fastställande av utdelning,

5) villkoren för, arten av och beloppen avseende samt upphörandet av medlemmarnas, försäkringstagarnas och förmånstagarnas rättigheter,

6) pensionsförfarandet.

3). Stadgarna och ändringar av dessa ska fastställas av styrelsens ordförande efter tillsynsgodkännande och offentliggöras i Bayerischer Staatsanzeiger. De träder i kraft dagen efter offentliggörandet, såvida inte något annat datum har fastställts.”

15. Den andra delen av VersoG, som har rubriken ”Bayerska försäkringskassan för läkare, Bayerska försäkringskassan för apotekare, Bayerska försäkringskassan för arkitekter, Bayerska försäkringskassan för civilingenjörer och psykoterapeuter, Bayerska försäkringskassan för advokater och revisorer”, innehåller ett kapitel 1, med rubriken ”Gemensamma bestämmelser”. Där ingår 28 §, med rubriken ”Uppgifter”. Enligt tredje meningen i den paragrafen gäller att ”försäkringsinstitutionerna ska uppfylla villkoren för att undantas från skyldigheten att teckna försäkring hos den lagstadgade pensionsförsäkringen”.

16. 30 § VersoG har rubriken ”Stadgar”. Där föreskrivs följande i punkterna 1–3:

”1). Anslutning till en försäkringsinstitution är obligatorisk.

2). Stadgarna får föreskriva undantag och dispens från den obligatoriska anslutningen, särskilt om yrkesutövaren

1) endast utövar sin yrkesverksamhet tillfälligt eller i liten skala,

2) påbörjar sin yrkesverksamhet i högre ålder eller ansluter sig till yrkesorganisationen,

3) är ansluten till ett annat yrkesbaserat försäkringssystem.

…

3). Obligatoriska medlemmar som inte längre är medlemmar får förbli frivilliga medlemmar i enlighet med bestämmelserna i stadgarna.”

17. 31 § VersoG har rubriken ”Avgifter, övergång”. Där föreskrivs följande i punkterna 1–4:

”1). Medlemmarna är skyldiga att betala avgifter i enlighet med bestämmelserna i stadgarna. Stadgarna kan innehålla minimiavgifter som är oberoende av inkomsten. De kan föreskriva att lämpliga avgifter ska erläggas för perioder utan förvärvsarbete eller utan inkomst för att bibehålla pensionsskyddet. Den obligatoriska avgiften får inte överstiga den gräns som avgör den befrielse från bolagsskatt som försäkringsinstitutet åtnjuter.

…

4). Stadgarna kan tillåta frivilliga ytterligare inbetalningar för att öka pensionsrättigheterna. Dessa avgifter, som läggs till den obligatoriska avgiften, får inte överstiga den gräns som anges i punkt 1 fjärde meningen.”

18. 33–36 och 38 §§ VersoG innehåller regler om obligatorisk anslutning till de berörda försäkringsinstitutionerna.

Lag om sjukvårdsorganisationer i delstaten Sachsen

19. I 6 § med rubriken ”Försäkringsinstitutioner”, i Sächsisches Heilberufekammergesetz (lag om sjukvårdsorganisationer i delstaten Sachsen) av den 24 maj 1994 (SächsGVBl. s. 935), i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i mål C‑759/22, föreskrivs följande:

”1). Organisationerna kan genom sina stadgar upprätta en försäkringsinstitution för att säkerställa försäkringssystemet för sina medlemmar och deras familjemedlemmar. … De personer som är anslutna till organisationerna är medlemmar i försäkringsinstitutionen i enlighet med stadgarna.

…

3). Stadgarna ska innehålla regler om

1) uppgifter, utbildning, sammansättning, val och mandattid för försäkringsinstitutionens organ samt dess rättsliga och utomrättsliga representation, i den mån detta inte redan regleras i lag,

2) när den obligatoriska anslutningen börjar och slutar och på vilka villkor undantag från och befrielse från den obligatoriska anslutningen är tillåtna,

3) villkoren för att tillåta frivillig anslutning, särskilt efter det att anslutningen till organisationen har upphört,

4) villkoren för att höja pensionsrättigheterna efter en äktenskapsskillnad,

5) villkoren för retroaktiv anslutning,

6) skyldigheten för de anslutna att delta, början och slutet på skyldigheten att betala avgifter, förfarandet för fastställande av avgifterna samt förfallodagen och detaljerna avseende avgifternas storlek, vilka beräknas på grundval av inkomsten

a) från verksamhet som egenföretagare eller anställd,

b) från kapital, i den mån inkomsterna härrör från kapitalbolag vars syfte även är att tillhandahålla medicinska, odontologiska, veterinära eller apoteksrelaterade tjänster, och

c) kommersiell verksamhet, i den mån detta även följer av medicinska, odontologiska, veterinära eller apoteksrelaterade tjänster, och som inte får överstiga det belopp som följer av tillämplig lag i dess gällande lydelse,

7) storleken på de avdrag och avgiftsbefrielser som kan beviljas i särskilda situationer,

8) villkoren för och storleken på eventuella förseningsavgifter för förfallna avgifter,

9) under vilka förutsättningar avgifter eller förseningstillägg kan skjutas upp, efterges eller dras in,

10) villkoren för beviljande av och storleken på förmåner, ålderspension, invaliditetspension och efterlevandepension,

…

I stadgarna kan det föreskrivas på vilka villkor en medlem kan överföra de avgifter som denne har betalat till försäkringsinstitutionen till en annan offentligrättslig försäkringsinstitution eller till en annan försäkringsinstitution i dess tjänstekategori (yrkesförsäkringsinstitution) samt villkoren för och storleken på rätten till återbetalning av inbetalda avgifter när anslutningen upphör.

4). Försäkringsinstitutionens tillgångar utgör en särskild egendom som endast kan användas för att uppfylla försäkringsinstitutionens skyldigheter. Den ska förvaltas separat från organisationens övriga tillgångar. Den får endast användas för ändamål som är tillåtna enligt lag, inbegripet kompensation för nödvändiga administrativa kostnader.”

Målen vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

20. Under åren 2018 och 2019 mottog klagandena meddelanden från den tyska centralbanken om att de, i enlighet med artiklarna 1 och 2 i förordning 2018/231, i egenskap av pensionsinstitut omfattades av statistikkrav, enligt vilka de från den 30 september 2019 skulle lämna mer exakta uppgifter om sin ekonomiska situation till centralbanken, kvartalsvis för vissa av klagandena och årsvis för andra.

21. Klagandena väckte talan vid Verwaltungsgericht Frankfurt am Main (Förvaltningsdomstolen i Frankfurt am Main, Tyskland) och yrkade i första hand att dessa meddelanden skulle ogiltigförklaras och i andra hand att rätten skulle fastställa att klagandena inte omfattades av de ovannämnda statistikkraven.

22. Nämnda domstol ogillade överklagandena med motiveringen att klagandena är pensionsinstitut i den mening som avses i artikel 1 led 1 i förordning 2018/231 och följaktligen omfattas av rapporteringsskyldigheten enligt artikel 2.1 i samma förordning. Enligt den hänskjutande domstolen ingår sådana försäkringsinstitutioner som klagandena, i egenskap av marknadsproducenter, i finansbolag och ingår således i delsektor S.129 (pensionsinstitut) i ENS 2010, i enlighet med förordning nr 549/2013. Inom ramen för sin huvudsakliga verksamhet tillhandahåller de försäkringstjänster. För att göra detta fastställer de ekonomiskt signifikanta priser. Detsamma gäller obligatoriska tjänster. I avsaknad av statligt stöd är försäkringsinstitutionerna skyldiga att reglera avgifterna och förmånerna på ett sådant sätt att deras betalningsförmåga garanteras. Att de obligatoriska förmånerna ska kvalificeras som marknadsproduktion följer under alla omständigheter av bland annat punkt 3.19 i bilaga A till förordning nr 549/2013, eftersom klagandena under flera år har täckt minst 50 procent av sina kostnader genom försäljning av sina produkter. Enligt den domstolen utgör punkt 1.37 i bilaga A till denna förordning inte hinder för en sådan kvalificering, eftersom denna bestämmelse endast är tillämplig på enheter inom den offentliga sektorn, däribland klagandena, i den mån de inte kontrolleras av staten. Följaktligen skulle det också vara uteslutet att knyta dem till undersektorn sociala trygghetsfonder (S.1314) i ENS 2010, på vilken informationsskyldigheten inte är tillämplig. Punkt 20.39 i bilaga A till nämnda förordning bekräftar denna kvalificering av klagandena som pensionsinstitut. Enligt den bestämmelsen ska ett fonderat avgiftsbestämt system som inrättats av en offentlig förvaltningsenhet inte behandlas som ett socialt trygghetssystem om det, såsom är fallet beträffande klagandena, inte finns någon garanti från den offentliga förvaltningen om pensionsnivåerna och pensionsnivåerna med nödvändighet är obestämda, eftersom de beror på utvecklingen av tillgångarna.

23. Klagandena har överklagat till Bundesverwaltungsgericht (Federala förvaltningsdomstolen, Tyskland), som är den hänskjutande domstolen. De har gjort gällande att de inte är marknadsproducenter. Deras obligatoriska tjänster, som utgör huvuddelen av deras produktion, säljs inte till ekonomiskt signifikanta priser. Försäkringstagare som är skyldiga att vara anslutna kan inte fritt välja om de vill köpa försäkringstjänsterna eller inte, utifrån de avgifter som begärs, vilket strider mot villkoren för att ekonomiskt signifikanta priser ska föreligga, nämligen de som ställs upp i punkt 3.19 första stycket b i bilaga A till förordning nr 549/2013, enligt vilken ”[d]et står konsumenterna fritt att välja om de vill köpa eller inte, och de gör sina val utifrån det begärda priset”. Femtioprocentskriteriet i punkt 3.19 tredje stycket i bilaga A i förordningen, enligt vilken en institutionell enhet kan betraktas som marknadsproducent om försäljningen under flera år i rad täcker minst 50 procent av kostnaderna, är inte relevant. Den används endast för att fastställa produktionens värde. I vilket fall som helst hör försäkringsinstitutionerna, i likhet med den lagstadgade pensionsförsäkringen, till området social trygghet.

24. Den tyska centralbanken har gjort gällande att domen från Verwaltungsgericht Frankfurt am Main (Förvaltningsdomstolen i Frankfurt am Main) inte innehåller någon felaktig rättstillämpning.

25. Den hänskjutande domstolen är osäker på hur klagandena ska kvalificeras, särskilt med hänsyn till artikel 1 led 1 f i förordning 2018/231 och punkterna 1.37, 2.107, 2.117, 3.17–3.19, 3.24, 3.26, 17.43, 20.10, 20.12 och 20.39 i bilaga A till förordning nr 549/2013. Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida de ska kvalificeras som pensionsinstitut eller sociala trygghetsfonder eller om de ska kvalificeras på annat sätt.

26. Den har understrukit att klagandena är offentligrättsliga inrättningar som är juridiska personer. De får endast bedriva verksamhet av allmänt intresse och får endast använda sina resurser och tillgångar för att fullgöra sitt allmännyttiga uppdrag. De ska bära sina administrativa kostnader, inklusive löner till anställda och ersättning till rättsinnehavare, med egna medel.

27. Den hänskjutande domstolen har förklarat att en stor majoritet av dem som är anslutna till klagandenas system enligt tysk rätt omfattas av en obligatorisk anslutning till följd av att de utövar sitt yrke i Bayern eller Sachsen. När denna obligatoriska anslutning upphör är det möjligt att fortsätta att vara ansluten på frivillig grund för att kunna fortsätta att förvärva pensionsrättigheter. Klagandena reglerar i sina stadgar påförandet av avgifter eller bidrag till finansieringen av deras uppdrag samt villkoren för, arten av, beloppet för och avskaffandet av pensionsrättigheterna. Frivilliga ytterligare betalningar är också möjliga, men de är begränsade till ett högsta tillåtna belopp. Klagandena tillhandahåller mer än 50 procent av sina tjänster till medlemmar som är obligatoriskt anslutna.

28. Mot denna bakgrund beslutade Bundesverwaltungsgericht (Federala förvaltningsdomstolen) att vilandeförklara målen och ställa följande frågor, vilka har samma lydelse i både mål C‑758/22 och mål C‑759/22, till EU-domstolen:

”1)

a) Krävs det enligt punkt 3.19 första stycket b i bilaga A till förordning nr 549/2013 att det står alla konsumenter av produkter som producenten erbjuder fritt att välja om de vill köpa eller inte, och de gör sina val utifrån det begärda priset? För det fall denna fråga besvaras nekande:

b) I de fall där den stora majoriteten av dessa konsumenter, utan att ha en sådan valfrihet, erhåller produkter från producenten som uppgår till mer än hälften av dess produktionsvärde på grund av det lagstadgade kravet på obligatorisk anslutning och betalning av obligatoriska avgifter till det belopp som producenten har fastställt, räcker det då, för att kraven i bestämmelsen ska anses vara uppfyllda, att en minoritet har haft möjlighet att ansluta sig till producenten frivilligt och har utnyttjat denna möjlighet, för att erhålla produkterna genom att betala samma avgifter som de personer för vilka anslutningen är obligatorisk?

2) Ska marknadsproduktion till ekonomiskt signifikanta priser i den mening som avses punkterna 3.17–3.19 i bilaga A till förordning nr 549/2013 alltid anses föreligga när det femtioprocentskriterium som fastställs i punkt 3.19 tredje stycket, tredje och fjärde meningen i bilaga A till förordning nr 549/2013, nämligen att försäljningen under flera år i rad ska täcka minst 50 procent av kostnaderna, är uppfyllt, eller ska detta kriterium inte tolkas som ett tillräckligt villkor, utan som ett nödvändigt villkor som ska läggas till de båda villkor som anges i punkt 3.19 första stycket andra meningen a och b i bilaga A till förordning nr 549/2013?

3) Ska vid bedömningen av huruvida institutionella enheter är marknadsproducenter i den mening som avses i punkt 3.24 i bilaga A till förordning nr 549/2013, utöver punkterna 3.17, 3.19 och 3.26 i bilaga A, hänsyn även tas till de ytterligare kraven i punkt 1.37 andra stycket i bilaga A till förordning nr 549/2013?

a) Förutsätter punkt 2.107 i bilaga A till förordning nr 549/2013, för att en institutionell enhet ska kunna klassificeras i delsektor S.129, med nödvändighet att alla dess förmåner utges till samtliga förmånstagare på grundval av avtal? Om så är fallet:

b) Är kravet på att förmånen ska grunda sig på avtal i denna mening redan uppfyllt när den obligatoriska anslutningen och de obligatoriska avgifterna till den institutionella enheten samt de obligatoriska förmånerna från denna enhet, visserligen är lagligt reglerade genom stadgar, men de som är obligatoriskt anslutna även kan göra anspråk på ytterligare förmåner genom frivilliga ytterligare avgifter?

5) Ska artikel 1.1 [andra stycket] f i förordning 2018/231 tolkas så, att endast de institutionella enheter som uppfyller de båda kriterierna i punkt 2.117 i bilaga A till förordning nr 549/2013, är undantagna från begreppet pensionsinstitut i första [stycket] i denna bestämmelse, eller omfattar detta undantag även andra institutionella enheter som ska anses som pensionssystem inom social trygghet enligt punkt 17.43 i bilaga A till ENS, utan att samtliga krav i punkt 2.117 i bilaga A till ENS är uppfyllda?

a) Omfattar begreppet offentlig förvaltning i punkt 2.117 b och nr 17.43 i bilaga A till förordning 549/2013 endast respektive primär enhet, eller omfattar begreppet även pensionsinstitut som upprättats enligt lag, som är rättsligt oberoende, organiserade genom obligatoriskt anslutning och finansierade genom avgifter samt som har rätt att ha egen administration och en egen bokföring? Om så är fallet:

b) Avses med att bestämma och godkänna avgifter och förmåner i punkt 2.117 b i bilaga A till ENS bestämmande av ett belopp eller är det tillräckligt att de risker som åtminstone ska omfattas av försäkringen och miniminivån på försäkringen samt principerna och gränserna för uppbörd av avgifter föreskrivs i lag, men beräkningen av avgifter och förmåner inom dessa ramar överlåts till pensionsinstitutet?

c) Omfattar begreppet offentlig förvaltningsenhet i den mening som avses i punkt 20.39 i bilaga A till förordning nr 549/2013 endast institutionella enheter som uppfyller alla krav i punkterna 20.10 och 20.12 i bilaga A till förordning nr 549/2013?”

Prövning av tolkningsfrågorna

29. Den hänskjutande domstolen har ställt sina frågor för att få klarhet i huruvida bestämmelserna i bilaga A till förordning nr 549/2013 ska tolkas så, att de försäkringsinstitutioner som erbjuder förmåner som täcker riskerna för pension, dödsfall och invaliditet, huvudsakligen för anslutna personer som är skyldiga att vara anslutna till följd av att de utövar ett visst yrke, ska anses utgöra pensionsinstitut i den mening som avses i punkt 2.105 i nämnda bilaga och följaktligen omfattas av de statistikkrav som föreskrivs i förordning 2018/231.

30. Domstolen erinrar inledningsvis om att det av skäl 14 i förordning nr 549/2013 framgår att ENS 2010 utgör en referensram som med avseende på unionen, särskilt för att definiera och övervaka unionens ekonomiska och sociala politik, ska användas vid utarbetandet av medlemsstaternas räkenskaper. Enligt skäl 3 i den förordningen bör, för jämförbarhetens skull, sådana räkenskaper utarbetas enligt gemensamma och entydiga principer (dom av den 13 juli 2023, Ferrovienord, C‑363/21 och C‑364/21, EU:C:2023:563, punkt 64 och där angiven rättspraxis).

31. Som framgår av artikel 1.2 a i nämnda förordning föreskriver ENS 2010 en metod som anges i bilaga A för gemensamma standarder, definitioner, klassificeringar och redovisningsregler, för att utarbeta räkenskaper och sammanställningar på jämförbar grund för unionens behov.

32. Enligt punkt 1.01 i nämnda bilaga är ENS 2010 ”ett internationellt jämförbart räkenskapssystem för systematisk och detaljerad beskrivning av en hel ekonomi (det vill säga en region, ett land eller en grupp av länder), av dess komponenter och av dess samband med andra hela ekonomier”.

33. Bilagan är utformad som en manual och består av 24 kapitel, vilka kortfattat beskrivs i punkterna 1.03 och 1.04. Kapitel 1 innehåller en översikt över de begrepp som används i ENS och fastställer de principer som gäller där. Kapitlet innehåller också en beskrivning av de grundläggande statistiska enheterna och deras indelning. I kapitel 2 redogörs för de institutionella enheter som används för att mäta ekonomin, och hur dessa enheter för analysändamål klassificeras i sektorer och andra grupper. Kapitel 20 handlar om räkenskaper för sektorn offentlig förvaltning.

34. Punkterna 1.34 och 1.57 i bilaga A till förordning 549/2013 föreskriver att varje institutionell enhet – definierad som en ekonomisk enhet som kan äga varor och tillgångar, skuldsätta sig och bedriva ekonomisk verksamhet och utföra transaktioner med andra enheter för egen räkning – ska knytas till en av de sex huvudsakliga sektorer som identifieras i ENS 2010, nämligen icke-finansiella bolag, finansiella bolag, offentlig förvaltning, hushåll, hushållens icke-vinstdrivande institutioner och utlandet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 juli 2023, Ferrovienord, C‑363/21 och C‑364/21, EU:C:2023:563, punkt 66 och där angiven rättspraxis).

35. Det framgår av dessa bestämmelser, och av punkt 2.41 i samma bilaga, att dessa sektorer utesluter varandra, så att en institutionell enhet endast kan höra till en sektor eller delsektor. Enligt punkt 2.32 i samma bilaga omfattar varje sektor eller delsektor de institutionella enheter som har ett likartat ekonomiskt beteende.

36. Delsektorn för pensionsinstitut hör till sektorn finansiella bolag, såsom anges i punkt 2.66 i bilaga A till förordning nr 549/2013. I likhet med alla institutionella enheter inom denna sektor klassificeras pensionsfonderna som ”marknadsproducenter” i enlighet med definitionen av begreppet ”finansiella bolag” i punkt 2.55 i bilagan.

37. När det gäller klassificeringen av pensionsinstitut som marknadsproducenter ska det understrykas att det finns ett särdrag hos dessa instituts verksamhet, vilken beskrivs närmare i punkterna 2.105–2.110 i nämnda bilaga. Det framgår nämligen av punkt 2.108 i samma bilaga att till skillnad från livförsäkringsbolag ”är pensionsinstitut enligt lag förbehållna vissa grupper av anställda och egenföretagare”. Undersektorn för pensionsinstitut omfattar således finansiella bolag som inte är fria att erbjuda sina tjänster till allmänheten i stort.

38. I förevarande fall framgår det av begäran om förhandsavgörande att de aktuella försäkringsinstitutionerna, vilka är verksamma i Bayern (mål C‑758/22) respektive Sachsen (mål C‑759/22), garanterar sina medlemmar förmåner vid pension, dödsfall och invaliditet och är organiserade branschvis, i den meningen att de flesta av deras försäkrade omfattas av en lagstadgad skyldighet att vara anslutna på grund av att de utövar ett visst yrke, såsom läkare, farmaceut, advokat eller arkitekt.

39. Det är för övrigt försäkringsinstitutionernas branschvisa organisation och medlemmarnas motsvarande anslutningsskyldighet som har föranlett den hänskjutande domstolen att fråga sig om dessa institutioners verksamhet kan omfattas av begreppen marknadsproduktion eller marknadsverksamhet i den mening som avses i bilaga A till förordning nr 549/2013.

40. Det ska emellertid påpekas att en sådan branschvis organisation av pensionsinstituten uttryckligen anges i punkterna 2.107 och 2.108 i bilaga A till förordning nr 549/2013, såsom angetts i punkt 37 ovan. Trots detta har unionslagstiftaren valt att klassificera pensionsinstitut som finansiella bolag och därmed som marknadsproducenter. I förevarande fall är det således inte nödvändigt att undersöka hur begreppen marknadsproduktion eller marknadsverksamhet ska tolkas, utan att pröva huruvida sådana försäkringsinstitutioner som de aktuella kan kvalificeras som pensionsinstitut mot bakgrund av de kriterier som anges i punkterna 2.105–2.110 i bilagan.

41. Av ordalydelsen i punkterna 2.105–2.110 i bilaga A till förordning nr 549/2013 kan utläsas att pensionsinstitutens verksamhet uppfyller följande kriterier.

42. För det första framgår det av punkterna 2.105 och 2.107 i bilagan att pensionsinstituten, vilkas huvudsakliga funktion är att ägna sig åt finansiell förmedling som en följd av spridning av sociala risker och de försäkrade personernas sociala behov, garanterar de försäkrade förmåner vid pension. Pensionsinstituten kan även garantera förmåner till den försäkrade vid invaliditet och till den försäkrades make eller maka och barn för det fall den försäkrade avlider.

43. För det andra föreskriver punkt 2.106 i bilagan att pensionsinstituten, som är separata från de enheter som skapar dem, har beslutsautonomi och en fullständig bokföring.

44. För det tredje, och såsom angetts i punkt 37 ovan, preciserar punkterna 2.107 och 2.108 i bilaga A till förordning nr 549/2013 att pensionsinstituten till skillnad från livförsäkringsbolag enligt lag är förbehållna vissa grupper av anställda och egenföretagare, exempelvis personer som utövar ett visst yrke.

45. För det fjärde innebär punkt 2.110 i denna bilaga att de sociala trygghetsfonder som avses i punkt 2.117 i bilagan inte inkluderas i begreppet pensionsinstitut. Enligt sistnämnda punkt kännetecknas de sociala trygghetsfonderna, vilkas primära verksamhet är att tillhandahålla sociala förmåner, dels av att det genom lag eller förordning är obligatoriskt för vissa grupper av befolkningen att delta eller att betala avgifter, dels av att den offentliga förvaltningen bestämmer eller godkänner avgifter och förmåner, utan att det finns någon direkt koppling mellan de belopp en individ betalar i avgift och den risk som individen är utsatt för.

46. I det sistnämnda avseendet framgår det av punkt 20.39 i bilaga A till förordning nr 549/2013, vilken ingår i kapitel 20 i bilagan, med rubriken ”Räkenskaper för sektorn offentlig förvaltning”, att ett pensionssystem, även om det har inrättats av en offentlig förvaltningsenhet, inte kan anses utgöra ett system för social trygghet utan ska klassificeras i undersektorn pensionsinstitut om det inte finns någon garanti från den offentliga förvaltningen om nivåerna på förmånerna och de nivåerna är obestämda, eftersom de beror på utvecklingen av tillgångarna.

47. Enligt fast rättspraxis saknar EU-domstolen i ett förfarande enligt artikel 267 FEUF – som vilar på en tydlig funktionsfördelning mellan de nationella domstolarna och EU-domstolen – behörighet att tolka nationell rätt, och det ankommer uteslutande på den nationella domstolen att fastställa och bedöma de faktiska omständigheterna i det nationella målet samt avgöra den exakta innebörden av bestämmelserna i nationella lagar och andra författningar (dom av den 28 april 2022, SeGEC m.fl., C‑277/21, EU:C:2022:318, punkt 21 och där angiven rättspraxis).

48. EU-domstolen, som ska ge den hänskjutande domstolen ett användbart svar, är emellertid behörig att, mot bakgrund av handlingarna i det nationella målet och de skriftliga yttranden som getts in till den, lämna upplysningar av sådant slag att den hänskjutande domstolen kan avgöra målet (dom av den 28 april 2022, SeGEC m.fl., C‑277/21, EU:C:2022:318, punkt 22 och där angiven rättspraxis).

49. I förevarande fall framgår det av de förklaringar som den hänskjutande domstolen har lämnat att de aktuella försäkringsinstitutionernas verksamhet uppvisar följande kännetecken.

50. För det första är det utrett att dessa försäkringsinstitutioner garanterar sina medlemmar förmåner vid pension, dödsfall och invaliditet.

51. För det andra framgår det av den hänskjutande domstolens förklaringar att de försäkringsinstitutioner som är aktuella i mål C‑758/22, vilka är juridiska personer, har autonomi och egen bokföring. Enligt samma uppgifter är den försäkringsinstitution som är i fråga i mål C‑759/22, trots att den delvis är en fristående juridisk person i förhållande till läkarsamfundet, oberoende i organisatoriskt och ekonomiskt hänseende, är mycket självständig och har egna tillgångar och en fullständig bokföring. Sådana försäkringsinstitutioner, som är självständiga i sin förvaltning och har en egen bokföring, uppfyller det kriterium som anges i punkt 43 ovan.

52. För det tredje framgår det även av de uppgifter som den hänskjutande domstolen har lämnat och som nämns i punkt 38 ovan att den stora majoriteten av de anslutna personerna i de aktuella försäkringsinstitutionerna omfattas av en lagstadgad anslutningsskyldighet till följd av utövandet av en viss yrkesverksamhet, eftersom dessa försäkringsinstitutioner i princip inte har rätt att tillhandahålla sina tjänster till andra personer. Följaktligen tycks dessa institutioner uppfylla det kriterium som avses i punkt 44 ovan.

53. För det fjärde framgår det av begäran om förhandsavgörande att nivån på de förmåner som de försäkrade erbjuds, vilken inte garanteras av den offentliga förvaltningen, beror på storleken på de avgifter som betalas och den berörda försäkringsinstitutionens resultat vid förvaltningen av tillgångarna. Den hänskjutande domstolen har dessutom angett att de aktuella försäkringsinstitutionerna, inom de ramar som fastställs i lagbestämmelser, fastställer storleken på de avgifter som de uppbär och storleken på de förmåner som de erbjuder. Sådana försäkringsinstitutioner uppfyller således de kriterier som anges i punkterna 45 och 46 ovan, vilket innebär att de inte kan kvalificeras som system för social trygghet utan som pensionsinstitut.

54. Av detta följer att om de verksamheter som bedrivs av de aktuella försäkringsinstitutionerna faktiskt har de egenskaper som räknas upp i punkterna 50–53 ovan, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva, kan dessa institut klassificeras i undersektorn ”pensionsinstitut” i den mening som avses i punkt 2.105 i bilaga A till förordning nr 549/2013.

55. Av vad som anförts följer att de hänskjutna frågorna ska besvaras enligt följande. Bestämmelserna i bilaga A till förordning nr 549/2013 ska tolkas så, att försäkringsinstitutioner omfattas av begreppet pensionsinstitut i den mening som avses i punkt 2.105 i nämnda bilaga och följaktligen i princip av de statistikkrav som föreskrivs i förordning 2018/231 om de uppvisar samtliga följande kännetecken: De erbjuder förmåner som täcker riskerna för pension, dödsfall och invaliditet. De förvaltas självständigt och har en fullständig bokföring. Det stora flertalet av de anslutna personerna omfattas av en lagstadgad anslutningsskyldighet till följd av att de utövar ett visst yrke, och dessa försäkringsinstitutioner får i princip inte tillhandahålla andra personer sina tjänster. Nivån på de förmåner som de försäkrade erbjuds, vilken inte garanteras av den offentliga förvaltningen, beror på storleken på de avgifter som betalas och den berörda försäkringsinstitutionens resultat vid förvaltningen av tillgångarna.

Rättegångskostnader

56. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (femte avdelningen) följande:

1 Rättegångsspråk: tyska.