Förslag till avgörande av generaladvokat Campos Sánchez-Bordona – Förenade målen C‑758/22 och C‑759/22 Bayerische Ärzteversorgung m.fl.

1. Dessa två fall av begäran om förhandsavgörande ger domstolen tillfälle att tolka förordning (EU) 2018/231, vilken bland annat ger Europeiska centralbanken (nedan kallad ECB) befogenhet att inhämta detaljerade statistiska uppgifter från pensionsinstitut rörande deras finansiella förmedlingsverksamhet.

2. De yrkesbaserade ömsesidiga försäkringsföreningarna har en stark förankring i Tyskland. Sex sådana försäkringsföreningar har väckt talan mot Deutsche Bundesbank (den tyska centralbanken), som kräver att de ska överföra finansiell information eftersom den anser att föreningarna är att betrakta som pensionsinstitut och därmed omfattas av förordning 2018/231. Försäkringsföreningarna själva anser däremot att de är sociala trygghetsfonder och att de därmed inte behöver tillhandahålla den begärda informationen.

3. Tvisten handlar om tolkningen av nomenklaturen i det europeiska national- och regionalräkenskapssystemet i Europeiska unionen (nedan kallat ENS 2010), vilket antogs genom förordning (EU) nr 549/2013, till vilken det hänvisas i förordning 2018/231. Tolkningen av denna nomenklatur är särskilt komplicerad, eftersom ENS 2010 innehåller en statistisk indelning för hela ekonomin som bygger på begrepp vars rättsliga innebörd inte alltid är lätt att fastställa. Domstolen har redan tagit upp vissa problem med ENS 2010 i domar på senare tid.

I. Tillämpliga bestämmelser

A. Unionsrätt

1. Förordning 2018/231

4. Artikel 1 (”Definitioner”) har följande lydelse:

”I denna ECB-förordning gäller följande definitioner:

1. pensionsinstitut (delsektor S.129 i ENS 2010): ett finansiellt bolag eller kvasibolag som främst ägnar sig åt finansiell förmedling som en följd av spridning av sociala risker och de försäkrade personernas behov (social försäkring). Ett pensionsinstitut ger i sin egenskap av socialt försäkringssystem en inkomst efter pensionering och kan erbjuda förmåner vid dödsfall eller invaliditet. Följande inkluderas inte i definitionen: … …”

f) Sociala trygghetsfonder enligt definitionen i punkt 2.117 i ENS 2010.

5. Artikel 2 (”Faktisk rapporterande population”) har följande lydelse:

”1. Den faktiska rapporterande populationen ska bestå av de pensionsinstitut som har sin hemvist i medlemsstater i euroområdet.

2. Om inget undantag beviljats enligt artikel 7 ska pensionsinstitut i den faktiska rapporterande populationen ha full rapporteringsskyldighet.

…”

2. Förordning nr 549/2013

6. I artikel 1 (”Syfte”) föreskrivs följande:

”1. Genom denna förordning inrättas det europeiska nationalräkenskapssystemet (nedan kallat ENS 2010 eller ENS).

2. I ENS 2010 fastställs

a) metoder (bilaga A) för gemensamma standarder, definitioner, klassificeringar och redovisningsregler, som ska användas för att utarbeta räkenskaper och sammanställningar på jämförbar grund för att tillgodose unionens behov, samt resultat i enlighet med artikel 3,

…”

7. Kapitel 1 (”Allmän översikt och grundprinciper”) i bilaga A till ENS 2010 innehåller följande punkter:

”…

1.37) Åtskillnaden mellan marknadsproduktion och icke-marknadsproduktion, och därmed klassificering till sektorn offentlig förvaltning eller bolagssektorn, görs enligt följande: En verksamhet ska anses vara marknadsmässig om handeln med varor och tjänster sker på följande villkor:

1) Säljare strävar efter största möjliga vinst på lång sikt och gör detta genom att fritt sälja varor och tjänster på marknaden till den som är beredd att betala det begärda priset.

2) Köpare, vars medel är begränsade, strävar efter största möjliga nytta genom att köpa de produkter som bäst tillgodoser deras behov till det erbjudna priset.

3) Det finns effektiva marknader där säljare och köpare har tillgång till och information om marknaden. En marknad kan fungera effektivt även om dessa villkor inte är helt och hållet uppfyllda.

…

1.57) Institutionella enheter är ekonomiska enheter som kan äga varor och tillgångar, skuldsätta sig och bedriva ekonomisk verksamhet och utföra transaktioner med andra enheter för egen räkning. I ENS 2010-systemet delas de institutionella enheterna in i fem ömsesidigt uteslutande inhemska institutionella sektorer: Dessa fem sektorer sammantaget bildar den totala inhemska ekonomin. Varje sektor är också indelad i delsektorer. ENS 2010-systemet möjliggör en fullständig uppsättning av flödeskonton och balansräkningar för varje sektor och delsektor samt för ekonomin totalt. Utländska enheter kan samverka med dessa fem inhemska sektorer, och denna samverkan visas mellan de fem inhemska sektorerna och en sjätte institutionell sektor – utlandet.

a) Icke-finansiella bolag.

b) Finansiella bolag.

c) Offentlig förvaltning.

d) Hushåll.

e) Hushållens icke-vinstdrivande organisationer.

…”

8. Kapitel 2 (”Enheter och gruppering av enheter”) i bilaga A till ENS 2010 innehåller följande punkter:

”…

INSTITUTIONELLA ENHETER

2.12) Definition: En institutionell enhet är en ekonomisk enhet som kännetecknas av beslutsautonomi när den utövar sin huvudsakliga funktion. En inhemsk enhet betraktas som en institutionell enhet på det ekonomiska territorium där den har sin huvudsakliga ekonomiska hemvist om den har beslutsautonomi och antingen har en fullständig bokföring eller kan sammanställa en fullständig bokföring.

…

INSTITUTIONELLA SEKTORER

…

2.34) I diagram 2.1 visas hur enheterna fördelas på huvudsektorerna. För att avgöra sektortillhörigheten för en enhet som är inhemsk men inte ett hushåll, framgår av diagrammet att det är nödvändigt att fastställa huruvida den är offentligt styrd eller ej, och om den är en marknadsproducent eller icke-marknadsproducent.

…

Finansiella bolag (S.12)

…

Finansförmedlare

…

2.59) Försäkringsbolagens och pensionsinstitutens funktion är att sprida risker. På skuldsidan hos dessa institutioner finner man försäkring, pension och standardiserade garantier (AF.6). Som skuld mot poster finns placeringar gjorda av försäkringsbolag och pensionsinstitut när de agerar som finansförmedlare.

…

Offentlig förvaltning (S.13)

2.111) Definition: Sektorn offentlig förvaltning (S.13) omfattar institutionella enheter som är icke-marknadsproducenter och vars produktion är avsedd för individuell och kollektiv konsumtion och finansierad med obligatoriska betalningar av enheter som hör till andra sektorer, och institutionella enheter som främst ägnar sig åt omfördelning av inkomst och förmögenhet.

…

Sociala trygghetsfonder (S.1314)

2.117) Definition: Delsektorn sociala trygghetsfonder omfattar alla statliga, delstatliga och kommunala institutionella enheter vars primära verksamhet är att tillhandahålla sociala förmåner och som uppfyller följande två kriterier: Det föreligger vanligtvis ingen direkt koppling mellan de belopp en individ betalar i avgift och den risk som individen är utsatt för.”

a) Genom lag eller förordning är det obligatoriskt för vissa grupper av befolkningen att delta eller att betala avgifter.

b) Den offentliga förvaltningen är ansvarig för ledningen av institutionen när det gäller att bestämma eller godkänna avgifter och förmåner oberoende av dess roll som tillsynsorgan eller arbetsgivare.

9. I kapitel 3 (”Transaktioner med produkter och icke-producerade tillgångar”) i bilaga A till ENS 2010 finns följande punkter:

”…

Produktion (P.1)

…

3.17) Definition: Marknadsproduktion är produktion som avyttras på marknaden eller är avsedd att avyttras på marknaden.

3.18) Marknadsproduktion omfattar …

a) produkter som säljs till ekonomiskt signifikanta priser,

3.19) Definition: Ekonomiskt signifikanta priser är priser som har ett väsentligt inflytande på mängden produkter som producenterna är villiga att leverera och mängden produkter som köparna vill förvärva. Sådana priser förekommer när båda följande villkor är uppfyllda: Priser som inte är ekonomiskt signifikanta kan användas för att få vissa intäkter eller reducera det efterfrågeöverskott som kan förekomma när tjänster är helt kostnadsfria. Det ekonomiskt signifikanta priset på en produkt bestäms med hänsyn till den institutionella enhet och lokala verksamhetsenhet där produktionen skett. Till exempel antas all produktion som sker hos hushållens personliga företag och säljs till andra institutionella enheter säljas till ekonomiskt signifikanta priser, och är alltså att betrakta som marknadsproduktion. För andra institutionella enheters produktion bestäms förmågan att bedriva marknadsverksamhet till ekonomiskt signifikanta priser främst med hjälp av ett kvantitativt kriterium (det så kallade 50 %-kriteriet), där försäljningen ställs i relation till produktionskostnaderna. För att enheten ska betraktas som marknadsproducent ska försäljningen under flera år i rad täcka minst 50 % kostnaderna.

a) Producenten har ett incitament att anpassa utbudet för att antingen skapa vinst på lång sikt eller åtminstone täcka sina kapitalkostnader och andra kostnader.

b) Det står konsumenterna fritt att välja om de vill köpa eller inte, och de gör sina val utifrån det begärda priset.

…

3.24) Definition: Marknadsproducenter är lokala verksamhetsenheter eller institutionella enheter vars huvudsakliga produktion är marknadsproduktion. Om en lokal verksamhetsenhet eller institutionell enhet är marknadsproducent är dess huvudsakliga produktion per definition marknadsproduktion, eftersom produktionens karaktär fastställs efter det att distinktionen mellan marknad, för egen slutlig användning och icke-marknad tillämpats på den lokala verksamhetsenhet och institutionella enhet som har producerat produkterna.

…

3.26) Definition: Icke-marknadsproducenter är lokala verksamhetsenheter eller institutionella enheter vars huvudsakliga produktion tillhandahålls kostnadsfritt eller till priser som inte är ekonomiskt signifikanta.”

10. I kapitel 17 (”Social försäkring, inklusive pensioner”) i bilaga A till ENS 2010 finns följande punkt:

”…

PENSIONER

…

Pensionssystem inom social trygghet

17.43) Definition: Pensionssystem inom social trygghet är i lag stadgade försäkringssystem där de som omfattas av det sociala försäkringssystemet enligt krav som ställs av den offentliga förvaltningen ska vara tryggade mot ålderdom och andra åldersrelaterade risker, t.ex. funktionsnedsättning eller sjukdom. Pensioner från sociala trygghetssystem utges av den offentliga förvaltningen.

…”

11. I kapitel 20 (”Räkenskaper för sektorn offentlig förvaltning”) i bilaga A till ENS 20100 anges följande:

”…

Offentliga förvaltningsenheter

…

20.10) Förutom denna primära enhet finns det enheter inom den offentliga sektorn som är separata juridiska personer och har väsentlig autonomi, bland annat beslutsautonomi i fråga om volymen och sammansättningen av sina utgifter och en direkt inkomstkälla, t.ex. öronmärkta skattemedel. Sådana enheter inrättas ofta för att sköta särskilda funktioner, t.ex. vägbyggande eller icke-marknadsproduktion av hälso- och sjukvårdstjänster, utbildning eller forskning. De anses vara separata offentliga förvaltningsenheter om de har fullständig bokföring, kan äga varor eller tillgångar, bedriva icke-marknadsstyrda verksamheter som de är ansvariga för enligt lag, skuldsätta sig och ingå avtal. Sådana enheter (liksom offentligt styrda icke-vinstdrivande organisationer) kallas ofta ’enheter utanför budgeten’, eftersom de har separat budget, får betydande transfereringar från huvudbudgeten och deras primära finansieringskällor kompletteras med egna inkomster utanför huvudbudgeten. Dessa enheter utanför budgeten klassificeras som tillhörande den offentliga förvaltningen såvida de inte till övervägande del är marknadsproducenter och styrs av någon annan offentlig förvaltningsenhet.

…

20.12) Sociala trygghetsfonder är offentliga förvaltningsenheter som administrerar socialförsäkringssystem. Socialförsäkringssystemen omfattar hela eller stora delar av samhället och har införts och styrs av den offentliga förvaltningen. En social trygghetsfond är en institutionell enhet om den är organiserad skilt från andra verksamheter som bedrivs av offentliga förvaltningsenheter, håller sina tillgångar och skulder åtskilda samt utför finansiella transaktioner för egen räkning.

…

Pensionsinstitut

20.38) De anställdas pensionssystem inrättas för att ge pensionsförmåner till deltagarna och de bygger på ett avtalsförhållande mellan arbetsgivare och anställd. Systemen kan vara fonderade, ofonderade eller delvis fonderade.

20.39) Ett fonderat avgiftsbestämt system som inrättats av en offentlig förvaltningsenhet behandlas inte som ett socialt trygghetssystem om det inte finns någon garanti från den offentliga förvaltningen om pensionsnivåerna och pensionsnivåerna är obestämda eftersom de beror på utvecklingen av tillgångarna. Därför betraktas enheten som identifierats som förvaltare av systemet – och även av själva fonden om den är en separat institutionell enhet – som ett finansiellt bolag, som klassificeras i delsektorn försäkringsbolag och pensionsinstitut.

…”

B. Nationell rätt

12. I delstaten Bayern gäller Gesetz über das öffentliche Versorgungswesen. Enligt den lagen är följande utmärkande för de yrkesbaserade ömsesidiga försäkringsföreningarna: De är offentligrättsliga organ. De måste uppfylla villkoren för att deras medlemmar ska undantas från skyldigheten att ansluta sig till det tyska lagstadgade systemet för ålderspensionsförsäkring (artikel 28 tredje meningen VersoG). De får inte vara vinstdrivande och deras medel och tillgångar får endast användas för att fullgöra det åtagande som de har inom ramen för sitt uppdrag (artikel 9.1 och 9.3 VersoG). Deras administrativa kostnader, inklusive ersättning till anställda och förmånsberättigade, ska finansieras genom egna medel (artikel 9.2 första meningen VersoG). En övervägande majoritet av de personer som är anslutna till föreningarna måste ansluta sig till dem enligt lag, på grund av att de utövar sitt yrke i delstaten Bayern. Undantag från obligatorisk anslutning medges endast i undantagsfall. Personer som tidigare varit obligatoriskt anslutna kan förbli frivilligt anslutna enligt föreningens stadgar, för att förvärva pensionsrättigheter genom att betala samma avgifter som obligatoriskt anslutna personer. De reglerar uttag av avgifter eller bidrag för att finansiera fullgörandet av sina uppgifter samt förutsättningar, typ, belopp och upphörande av pensionsrättigheter genom stadgar inom ramen för lagstadgade bestämmelser. Frivilliga tilläggsbetalningar för att öka pensionsrättigheterna för anslutna kan tillåtas enligt stadgarna, förutsatt att summan av tilläggsbetalningar och obligatoriska avgifter inte överstiger det lagstadgade taket för avgifter.

13. I delstaten Sachsen tillämpas Sächsische Heilberufekammergesetz och Satzung über die Sächsische Ärzteversorgung. Av beslutet att begära förhandsavgörande i mål C‑759/22 framgår att innehållet i dessa bestämmelser inte i någon väsentlig mån skiljer sig från de bestämmelser om yrkesbaserade ömsesidiga försäkringsföreningar som är tillämpliga i mål C‑758/22.

14. Enligt den hänskjutande domstolen har Säschische Ärtzeversorgung (den ömsesidiga försäkringsföreningen för läkare i delstaten Sachsen) följande utmärkande egenskaper: Den är en institution med partiell rättskapacitet inom ramen för Sächsische Landesärztekammer (läkarföreningen i delstaten Sachsen), som tillhandahåller förmåner till medlemmarna i denna förening och i Landestierärztekammer (veterinärföreningen i delstaten Sachsen). Medlemmar i försäkringsföreningen är enligt lag de obligatoriskt anslutna medlemmarna i läkarföreningen och veterinärföreningen i den delstaten. I princip omfattar detta alla läkare och veterinärer som har rätt att utöva dessa yrken i delstaten Sachsen och som är verksamma där eller har sin huvudsakliga hemvist där. Den fyller den huvudsakliga funktionen att tillhandahålla ett socialt försäkringssystem som beskrivs i artikel 1.1 första och andra meningen i förordning (EU) 2018/231 genom att ägna sig åt finansiell förmedling och bevilja sina medlemmar ålderspension och efterlevande- och invaliditetspensioner som finansieras genom avgifter. Den har en fullständig bokföring (artikel 8 i stadgarna). Även om den inte är en egen juridisk person är den organisatoriskt och ekonomiskt oberoende av läkarföreningen och har en omfattande autonomi. Den utför sina uppgifter enligt lag och stadgarna med egna organ på eget ansvar och med egna medel, som är skilda från föreningens tillgångar. Därmed bedriver den ekonomisk verksamhet och kan inneha rättigheter och skyldigheter samt företa rättshandlingar och ingå avtal som den ansvarar för med sina tillgångar.

II. Bakgrund, tvisterna och tolkningsfrågorna

A. Mål C‑758/22

15. Genom skrivelser av den 7 september 2018 och av den 25 mars 2019 informerade Deutsche Bundesbank (den tyska centralbanken) var och en av de fyra bayerska enheterna om att de enligt artiklarna 1 och 2 i förordning (EU) 2018/231 i egenskap av pensionsinstitut omfattades av statistikkravet och att de var skyldiga att från och med den 30 september 2019 lämna närmare angivna uppgifter till Deutsche Bundesbank om sin finansiella ställning.

16. En annan klagandeenhet uppmanades genom nästan identiska skrivelser av den 12 november 2018 och den 17 juli 2019 att lämna in uppgifter i mindre omfattning årligen.

17. Var och en av dessa enheter väckte talan vid förvaltningsdomstol och yrkade att de meddelanden som rör dem skulle ogiltigförklaras och, i andra hand, att det skulle fastställas att de inte har rapporteringsskyldighet.

18. Genom dom av den 4 november 2021 ogillade Verwaltungsgericht Frankfurt am Main (Förvaltningsdomstolen i Frankfurt am Main) talan i målen med motiveringen att klagandena var pensionsinstitut i den mening som avses i artikel 1.1 i förordning (EU) 2018/231 och att de var rapporteringsskyldiga enligt artikel 2.1 i den förordningen.

19. Klagandena överklagade domen i första instans direkt till Bundesverwaltungsgericht (Federala högsta förvaltningsdomstolen, Tyskland).

20. De har i sina överklaganden gjort gällande att de inte är marknadsproducenter, att deras obligatoriska förmåner utgör den största delen av deras produktion och att de inte säljs till ekonomiskt signifikanta priser. I detta avseende har de obligatoriskt anslutna personerna inte, såsom krävs i punkt 3.19 första stycket b i bilaga A till förordning nr 549/2013, valfrihet i fråga om förvärv av pensionsförmåner på grundval av de begärda avgifterna. 50 %-kriteriet i punkt 3.19 sista stycket är inte relevant, eftersom det endast tjänar till att bestämma produktionen. Under alla omständigheter tillhör dessa försäkringsföreningar det sociala trygghetssystemet.

B. Mål C‑759/22

21. Med undantag av särdragen i respektive mål överensstämmer de faktiska omständigheterna och förloppet i det nationella målet i allt väsentligt med omständigheterna och förloppet i mål C‑758/22.

C. Tolkningsfrågor

22. Mot denna bakgrund har Bundesverwaltungsgericht (Federala högsta förvaltningsdomstolen, Tyskland) begärt att EU-domstolen ska besvara följande frågor, vilka är identiska i de båda målen:

”1)

a) Krävs det enligt punkt 3.19 första stycket b i bilaga A till förordning nr 549/2013 att det står alla konsumenter av produkter som producenten erbjuder fritt att välja om de vill köpa eller inte, och de gör sina val utifrån det begärda priset? För det fall denna fråga besvaras nekande:

b) I de fall där den stora majoriteten av dessa konsumenter, utan att ha en sådan valfrihet, erhåller produkter från producenten som uppgår till mer än hälften av dess produktionsvärde på grund av det lagstadgade kravet på obligatorisk anslutning och betalning av obligatoriska avgifter till det belopp som producenten har fastställt, räcker det då, för att kraven i bestämmelsen ska anses vara uppfyllda, att en minoritet har haft möjlighet att ansluta sig till producenten frivilligt och har utnyttjat denna möjlighet, för att erhålla produkterna genom att betala samma avgifter som de personer för vilka anslutningen är obligatorisk?

2) Ska marknadsverksamhet till ekonomiskt signifikanta priser i den mening som avses punkterna 3.17–3.19 i bilaga A till förordning nr 549/2013 alltid anses föreligga när det 50 %-kriterium som fastställs i punkt 3.19 tredje stycket, tredje och fjärde meningen i bilaga A till förordning nr 549/2013, nämligen att försäljningen under flera år i rad ska täcka minst 50 procent av kostnaderna, är uppfyllt, eller ska detta kriterium inte tolkas som ett tillräckligt villkor, utan som ett nödvändigt villkor som ska läggas till de båda villkor som anges i punkt 3.19 första stycket andra meningen a och b i bilaga A till förordning nr 549/2013?

3) Ska vid bedömningen av huruvida institutionella enheter är marknadsproducenter i den mening som avses i punkt 3.24 i bilaga A till förordning nr 549/2013, utöver punkterna 3.17, 3.19 och 3.26 i bilaga A, hänsyn även tas till de ytterligare kraven i punkt 1.37 andra stycket i bilaga A till förordning nr 549/2013?

4)

a) Förutsätter punkt 2.107 i bilaga A till förordning nr 549/2013, för att en institutionell enhet ska kunna klassificeras i delsektor S.129, med nödvändighet att alla dess förmåner utges till samtliga förmånstagare på grundval av avtal? Om så är fallet:

b) Är kravet på att förmånen ska grunda sig på avtal i denna mening redan uppfyllt när den obligatoriska anslutningen och de obligatoriska avgifterna till den institutionella enheten samt de obligatoriska förmånerna från denna enhet, visserligen är lagligt reglerade genom stadgar, men de som är obligatoriskt anslutna även kan göra anspråk på ytterligare förmåner genom frivilliga ytterligare avgifter?

5) Ska artikel 1.1 tredje meningen f i förordning (EU) 2018/231 tolkas så, att endast de institutionella enheter som uppfyller de båda kriterierna i punkt 2.117 i bilaga A till förordning nr 549/2013, är undantagna från begreppet pensionsinstitut i första meningen i denna bestämmelse, eller omfattar detta undantag även andra institutionella enheter som ska anses som pensionssystem inom social trygghet enligt punkt 17.43 i bilaga A till ENS, utan att samtliga krav i punkt 2.117 i bilaga A till ENS är uppfyllda?

6)

a) Omfattar begreppet offentlig förvaltning i punkt 2.117 b och nr 17.43 i bilaga A till förordning nr 549/2013 endast respektive primär enhet, eller omfattar begreppet även pensionsinstitut som upprättats enligt lag, som är rättsligt oberoende, organiserade genom obligatoriskt anslutning och finansierade genom avgifter samt som har rätt att ha egen administration och en egen bokföring? Om det sistnämnda är fallet:

b) Avses med att bestämma avgifter och förmåner i punkt 2.117 b i bilaga A till ENS bestämmande av ett belopp eller är det tillräckligt att de risker som åtminstone ska omfattas av försäkringen och miniminivån på försäkringen samt principerna och gränserna för uppbörd av avgifter föreskrivs i lag, men beräkningen av avgifter och förmåner inom dessa ramar överlåts till pensionsinstitutet?

c) Omfattar begreppet offentlig förvaltningsenhet i den mening som avses i punkt 20.39 i bilaga A till förordning nr 549/2013 endast institutionella enheter som uppfyller alla krav i punkterna 20.10 och 20.12 i bilaga A till förordning nr 549/2013?”

III. Förfarandet vid EU-domstolen

23. Begäran om förhandsavgörande i målen registrerades vid domstolens kansli den 15 december 2022. Mot bakgrund av deras likhet förenades de två målen.

24. Skriftliga yttranden har inkommit från ECB, Deutsche Bundesbank (den tyska centralbanken), Bayerische Ärzteversorgung, som företrädare för de fem bayerska pensionsinstituten, Sächsische Ärzteversorgung, samt Europeiska kommissionen. Samtliga deltog i den muntliga förhandlingen den 13 december 2023.

IV. Bedömning

25. Innan jag konkret besvarar tolkningsfrågorna, anser jag att det är lämpligt att redogöra för varför pensionsinstitut är underkastade viss rapporteringsskyldighet med tanke på deras betydelse för medlemsstaternas ekonomiska politik och penningpolitik. Jag ska även inledningsvis ta upp vad som utmärker det befintliga pensionssystemet i Tyskland, i de delar som är relevanta i förevarande mål, samt de viktigaste egenskaperna hos ENS 2010.

A. Pensionsinstitutens ekonomiska betydelse

26. Pensionsinstituten spelar en viktig roll i ekonomin i euroområdet och i Europeiska unionen som helhet, eftersom de ger hushållen möjlighet till pensionssparande och samtidigt bidrar till en effektiv långsiktig fördelning av kapital.

27. Sedan finanskrisen 2008 har pensionsinstitutens tillgångar mångfaldigats och enligt vissa uppskattningar uppgår de nu till över 3 biljoner euro. Dessa uppskattningar tyder på att deras andel av BNP i euroområdet nästan har fördubblats och att de har ökat från 13 procent år 2008 till drygt 25 procent i dag.

28. De tillgångar som pensionsinstituten investerar mest i är andelar i investeringsfonder och skuldebrev. Andra investeringar i mindre skala görs i aktier och andelar, finansiella derivat, kontanter och lån.

29. De informationsluckor som fanns och avsaknaden av jämförbarhet mellan länder, gjorde det svårt att veta vilken betydelse pensionsinstituten hade för den penningpolitiska transmissionsmekanismen och vilka risker som var förknippade med pensionsinstitutens investeringsbeteende samt hur de var sammanlänkade med det övriga finansiella systemet och den reala ekonomin.

30. ECB ansåg därför att det var nödvändigt att få tillgång till harmoniserad statistik av hög kvalitet rörande pensionsinstitut i euroområdet, vilket förklarar den lagstiftningsutveckling som skett när det gäller tillhandahållandet av detaljerade statistiska uppgifter.

31. Till att börja med uteslöt artikel 2 a i förordning (EG) nr 2533/98 pensionsinstitut från den så kallade ”referenspopulationen av uppgiftslämnare”. ECB rekommenderade emellertid att de skulle inkluderas, vilket skedde genom förordning (EG) nr 951/2009.

32. De argument som anfördes för denna förändring var följande: Referenspopulationen av uppgiftslämnare måste omfatta hela den sektor som de finansiella företagen utgör, särskilt försäkringsföretag och pensionsinstitut, vilka, sett till de finansiella tillgångarna, är den näst största delsektorn inom sektorn finansiella företag. På grund av den ökande medvetenheten om de ekonomiska konsekvenserna av en åldrande befolkning och en allmän trend mot fonderade pensionssystem kommer denna delsektor dessutom sannolikt att få allt större betydelse för ECB:s beslutsfattande. Enheterna inom denna delsektor har blivit betydligt mer aktiva i förvaltningen av sina tillgångar, vilket ökar deras betydelse ur penningpolitiskt perspektiv.

33. Efter att de inkluderats i referenspopulationen av uppgiftslämnare ålade förordning 2018/231 pensionsinstituten att lämna statistiska uppgifter till centralbankerna i euroområdet. Tack vare det har ECB full kännedom om vilken betydelse pensionsinstituten har för den penningpolitiska transmissionsmekanismen.

34. Vid förhandlingen bekräftade ECB att förordning 2018/231 nu ger banken möjlighet att få tillgång till sådan detaljerad kvartalsstatistik om pensionsinstitutens finansiella verksamhet som krävs för att den ska kunna fatta beslut. Tidigare kunde ECB bara få tillgång till uppgifter om deras tillgångar men inte om deras skulder, och då bara indirekt en gång per år.

B. Ålderspension i Tyskland

35. Det finns flera olika försäkringssystem (pelare) i Tyskland i fråga om ålderdom. Det allmänna systemet utgörs av den pensionsförsäkring som införts som en gren av det sociala trygghetssystemet, men det finns även andra system, däribland de ömsesidiga försäkringsföreningarna för vissa yrkesgrupper.

36. De yrkesbaserade ömsesidiga försäkringsföreningarna omfattas av de bestämmelser som gäller i respektive delstat. Delstaterna brukar auktorisera dem på begäran av yrkesorganisationerna och de brukar inrättas som självständiga offentligrättsliga organ eller som tillgångar som är knutna till yrkesorganisationerna, vilka förvaltar dem. Vilka yrkesgrupper som ingår skiljer sig åt mellan olika delstater.

37. De yrkesbaserade ömsesidiga försäkringsföreningarna finansieras genom avgifter från medlemmarna, som inte behöver betala avgifter till allmänna sociala trygghetssystemet. De medel som de får in genom dessa avgifter investerar de på kapitalmarknaderna, som vilken finansförmedlare som helst.

38. De som tillhör en yrkesgrupp är skyldiga att ansluta sig till den ömsesidiga försäkringsföreningen, från och med det att den inrättas i den delstat där de arbetar, och de måste betala en obligatorisk avgift. Utöver den kan en frivillig avgift erläggas. Den som upphör med sin verksamhet kan fortsätta att vara frivilligt ansluten till den ömsesidiga försäkringsföreningen. När dessa föreningar fastställer avgifterna gör de ingen skillnad mellan obligatorisk anslutning och frivillig anslutning.

39. De yrkesbaserade ömsesidiga försäkringsföreningarna finansierar pensionerna med medlemmarnas avgifter. Deras verksamhet bygger således på principen om ömsesidig riskfördelning. Deras ledningsorgan fastställer avgifternas storlek och hur pensionerna som ska betalas ut till medlemmarna ska beräknas.

40. Förvaltningskostnaderna finansieras av de yrkesbaserade ömsesidiga försäkringsföreningarna själva och de erhåller inte någon offentlig finansiering och inget offentligt stöd. Det är bland annat denna faktor som skiljer dem från pensionssystemet inom det allmänna sociala trygghetssystemet, vars underskott kompenseras med medel från statsbudgeten.

41. De pensionsinstitut som har inrättats av de yrkesbaserade ömsesidiga försäkringsföreningarna i Tyskland har stor betydelse. Enligt vissa uppskattningar uppgick investeringarna från de fem bayerska ömsesidiga försäkringsföreningarna i mål C‑758/22 år 2022 till 106800 miljoner euro och den sachsiska ömsesidiga försäkringsföreningens (mål C‑759/22) investeringar uppgick till 4700 miljoner euro.

42. Vid förhandlingen uppgav Bundesbank att de sex klagandena är de enda som har motsatt sig att tillhandahålla de kvartalsvisa statistiska uppgifter som ECB har krävt, i enlighet med förordning 2018/231. De övriga liknande tyska enheterna har godtagit att de klassificerats som pensionsinstitut och tillhandahållit dessa uppgifter.

C. Tolkningen av nomenklaturen i ENS 2010

43. För att avgöra vilka pensionsinstitut som ska tillhandahålla ECB detaljerade statistiska uppgifter hänvisas i förordning 2018/231 till de begrepp som införts i ENS 2010 genom förordning nr 549/2013.

44. ENS 2010 är en statistisk nomenklatur som återfinns i bilaga A till förordning nr 549/2013. Den är ”ett internationellt jämförbart räkenskapssystem för systematisk och detaljerad beskrivning av en hel ekonomi (dvs. en region, ett land eller en grupp av länder), av dess komponenter och av dess samband med andra hela ekonomier”.

45. Domstolen har uttalat sig om ENS 2010 och slagit fast följande: ”… ENS 2010 fastställer ett ramverk för utarbetande av medlemsstaternas räkenskaper för unionens behov, särskilt för att formulera och styra unionens ekonomiska och sociala politik. Enligt skäl 3 i denna förordning bör utarbetandet av dessa räkenskaper ske enligt gemensamma och entydiga principer, så att jämförbara resultat kan uppnås.” ”Såsom framgår av artikel 1 i samma förordning [nr 549/2013] föreskriver ENS 2010 metoder, som återfinns i bilaga A, som särskilt avser gemensamma definitioner och redovisningsregler, vilka syftar till att göra det möjligt att utarbeta national- och regionalräkenskaper och tabeller på jämförbar grund för unionens behov. Enligt artikel 3 i förordning nr 549/2013 ska medlemsstaterna överlämna dessa räkenskaper till kommissionen (Eurostat).”

46. Eftersom ENS är ett statistiskt instrument, måste det vid tolkningen av det beaktas att de begrepp som används där inte alltid överensstämmer med sina administrativa motsvarigheter. I förordning nr 549/2013 anges vidare följande: ”Att begreppen i ENS vanligen avviker från sina administrativa motsvarigheter beror bland annat på följande: … d) De administrativa begreppen är vanligtvis inte optimala för ekonomisk analys eller utvärdering av den ekonomiska politiken.”

47. Begreppen och termerna i ENS 2010 avspeglar ett ekonomiskt helhetsgrepp och de kan inte tolkas isolerat och bokstavligt. Endast med hjälp av en systematisk och teleologisk tolkning kan deras underliggande logik uttydas. Det måste dessutom beaktas att definitionerna i ENS kompletteras med indikatorer, som hjälp för att klarlägga om deras olika delar är uppfyllda, och med diagram som skapar kopplingar mellan de olika stadier i prövningen som är en följd av de enskilda definitionerna.

48. När punkter i olika kapitel behandlar samma fråga och har samma syfte ska de, trots redaktionella skillnader, ”ges en motsvarande tolkning och anses utgöra en och samma bestämmelse”.

49. Inom ramen för ENS 2010 ska varje institutionell enhet kopplas till en av de fem ömsesidigt uteslutande nationella sektorerna (icke-finansiella bolag, finansiella bolag, offentlig förvaltning, hushåll och hushållens icke-vinstdrivande organisationer).

50. Tolkningsfrågorna handlar om två av dessa fem sektorer som ingår i bilaga A: Sektorn finansiella bolag (S.12), i vilken en delsektor är finansförmedlare som försäkringsbolag (S.128) och pensionsinstitut (S.129). Sektorn offentlig förvaltning (S.13), vilken bland annat omfattar delsektorn sociala trygghetsfonder (S.1314).

D. Tolkningsfrågorna 4, 5 och 6

51. Jag anser att den lämpligaste ordningen för att besvara den hänskjutande domstolens frågor är att först behandla den fjärde, den femte och den sjätte frågan tillsammans, för att klarlägga huruvida klagandena är pensionsinstitut eller sociala trygghetsinstitut. Tvisten handlar om att välja ett av dessa två alternativ och att utesluta alla andra.

52. Klassificeringen av de institutionella enheterna i ENS 2010 ska göras genom en helhetsbedömning av vad som kännetecknar dem, med hänsyn till den ekonomiska verksamhet som de bedriver. Det är inte lämpligt att göra en strikt tolkning av definitionerna och kriterierna i ENS 2010 som inte beaktar den ifrågavarande institutionella enhetens primära ekonomiska verksamhet. De så kallade beslutsträden (som diagram 2.1 i ENS 2010) ska användas flexibelt och det är inte nödvändigt att hålla sig till en strikt ordning som inte kan ändras, där man bortser från den institutionella enhetens ekonomiska verksamhet. Det är som nämnts denna verksamhet som är avgörande för klassificeringen.

53. Den hänskjutande domstolen är osäker på kopplingen mellan begreppet pensionsinstitut i förordning 2018/231 och definitionerna och kriterierna i ENS 2010 för att beteckna den här typen av institutionella enheter.

54. Enligt artikel 2.1 i förordning 2018/231 ska den faktiska rapporterande population som har full rapporteringsskyldighet till ECB bestå av de pensionsinstitut som har sin hemvist i medlemsstater i euroområdet.

55. För att avgöra vad som avses med pensionsinstitut hänvisas i artikel 1.1 i förordning 2018/231 till delsektor S.129 i ENS 2010, vilket inte hindrar den från att använda sig av en egen definition och utesluta ”sociala trygghetsfonder enligt definitionen i punkt 2.117 i ENS 2010” från det begreppet. Definitionen av begreppet pensionsinstitut i förordning 2018/231 sammanfaller i stort sett med definitionen i punkt 2.105 i ENS 2010.

56. I princip stämmer klagandena, på grund av sitt syfte, in på definitionerna av begreppet pensionsinstitut i förordning 2018/231 och ENS 2010, eftersom de främst ägnar sig åt finansiell förmedling (i den mening som avses i artikel 1.1 i förordning 2018/231) och tillhandahåller en inkomst vid pensionering, invaliditet och dödsfall.

57. Jag ska i min bedömning ta upp: a) huruvida klagandena ska anses vara pensionsinstitut, b) vilka skäl som finns för att inte hänföra dem till kategorin sociala trygghetsfonder och c) deras koppling till begreppet ”offentlig förvaltning”.

1. Uppfyller klagandena kriterierna rörande pensionsinstitut i ENS 2010?

58. Punkterna 2.107–2.110 i ENS 2010 innehåller kriterier för att definiera pensionsinstitut, vilka jag ska redogöra för med avseende på klagandena.

59. För det första kan som exempel på förmånsberättigade i pensionsinstituten ”nämnas anställda i ett enskilt företag eller i en grupp av företag, anställda inom en viss bransch och personer med samma yrke”. Hos klagandena är det just personer som utövar reglerade yrken i två tyska delstater som är förmånsberättigade.

60. För det andra kan ”[f]örmånerna enligt försäkringsavtalet [med ett sådant pensionsinstitut] … vara a) förmåner som utbetalas vid den försäkrades död till änkan/änklingen och barnen, b) förmåner som utbetalas efter pensionering, eller c) förmåner som utbetalas om den försäkrade blir invalidiserad”. Klagandena försäkrar risker i fråga om ålderdom och i förekommande fall i fråga om dödsfall och invaliditet.

61. För det tredje ”är pensionsinstitut [till skillnad från livförsäkringsbolag] enligt lag förbehållna vissa grupper av anställda och egenföretagare”. Till klagandena är bara en viss typ av egenföretagare anslutna, nämligen de som utövar vissa reglerade yrken.

62. För det fjärde kan ”[s]ociala försäkringssystem … organiseras av arbetsgivaren eller den offentliga förvaltningen eller av försäkringsbolag för de anställdas räkning. Separata institutionella enheter kan också inrättas för att inneha och förvalta de tillgångar som ska användas för att täcka och betala ut pensionerna”. I det tyska fallet är det yrkesorganisationerna, som anses vara offentliga organ, vilka främjar inrättandet av de ömsesidiga försäkringsföreningarna, vilka är självstyrande och självständiga.

2. Skäl för att utesluta klagandena från kategorin sociala försäkringsfonder

63. En och samma enhet kan inte samtidigt anses vara ett pensionsinstitut och falla inom delsektor S.1314 (sociala trygghetsfonder), som tillhör sektor 13 i ENS 2010 (offentlig förvaltning). De är ömsesidigt uteslutande kategorier.

64. Enligt punkt 2.117 i ENS 2010 ingår i delsektorn ”sociala trygghetsfonder” enheter: a) vars primära verksamhet är att tillhandahålla sociala förmåner för vissa grupper av befolkningen för vilka det genom lag eller förordning är obligatoriskt att delta i systemet eller att betala avgifter, och b) som den offentliga förvaltningen är ansvarig för ledningen av när det gäller att bestämma eller godkänna avgifter och förmåner.

65. Även om klagandena i stor utsträckning uppfyller det första kriteriet (obligatorisk anslutning) för att anses vara sociala trygghetsfonder, förefaller de inte uppfylla det andra kriteriet (den offentliga förvaltningen är ansvarig för ledningen).

66. Klagandena måste uppfylla vissa lagstadgade minimikrav, men det är inte den offentliga förvaltningen som bestämmer eller godkänner deras avgifter och förmåner, till skillnad från vad som är fallet med sociala trygghetsfonder.

67. Enligt de uppgifter som föreligger i målet är följande utmärkande för klagandena: De reglerar uttag av avgifter eller bidrag för att finansiera fullgörandet av sina uppgifter genom stadgar som antagits av deras ledningsorgan. De fastställer förutsättningar, typ, belopp och upphörande av pensionsrättigheter samt förmåner vid dödsfall eller invaliditet. De bedriver finansiell förmedling för egen räkning och på egen risk, eftersom de investerar de medel de får in från medlemmarna i form av obligatoriska och frivilliga avgifter för att skapa vinst och kunna betala ut pension och förmåner vid dödsfall och invaliditet till medlemmarna, samt finansiera sina driftskostnader. De är självstyrande och har en egen bokföring, och de är självständiga i förhållande till de yrkesorganisationer som inrättar dem. De ansvarar för sin ekonomiska förvaltning och till skillnad från de sociala trygghetsfonderna får de inget stöd från den tyska staten i händelse av underskott. Detta har den hänskjutande domstolen uttryckligen angett. Det allmänna sociala trygghetssystemet är däremot att betrakta som en social trygghetsfond i den mening som avses i punkt 2.117 i ENS 2010, som får betydande ekonomiska bidrag från staten för att täcka sina underskott.

68. Jag anser att punkt 20.39 i ENS 2010 uttryckligen bekräftar att ömsesidiga försäkringsföreningar som klagandena inte ingår i det sociala trygghetssystemet. Enligt den punkten föreligger det inte ett socialt trygghetssystem om det inte finns någon garanti från den offentliga förvaltningen om pensionsnivåerna och pensionsnivåerna är obestämda eftersom de beror på utvecklingen av de gemensamma tillgångarna.

69. I förevarande fall är de pensionsnivåer som klagandena ska bekosta beroende av resultaten av den förmedlingsverksamhet som de bedriver, det vill säga av avkastningen på de gemensamma tillgångarna. Om deras investeringar ger god avkastning kan de betala ut högre förmåner och tvärtom. Den offentliga förvaltningen garanterar inte pensionsnivåerna.

70. Mot det ovan sagda strider inte innehållet i punkt 17.43 i ENS 2010, även om den hänskjutande domstolen tycks antyda det. Enligt den hänskjutande domstolen skulle begreppet pensionssystem inom social trygghet i punkt 17.43 kunna definieras på ett självständigt och uttömmande sätt, så att begreppet offentlig förvaltning omfattar offentligrättsliga juridiska personer som är oberoende av den primära enheten. I det fallet skulle klagandena klassificeras som pensionssystem inom social trygghet, eftersom lagen kräver att de personer som är obligatoriskt anslutna till systemet ska delta i dess pensionsinstitut och eftersom de tillhandahåller sina förmåner som institutionella enheter i en delstat och har status som självständiga juridiska enheter.

71. Jag anser emellertid att punkterna 2.117 och 17.43 i ENS 2010 kompletterar varandra och att de ska tillämpas tillsammans med en harmoniserad och konsekvent tolkning.

72. Punkt 17.43 återfinns i kapitel 17 i ENS 2010 och den avser det sociala försäkringssystemet, däribland pensioner, men den ska som nämnts tolkas tillsammans (och i konsekvens med) punkt 2.117, vars syfte just är att identifiera de institutionella enheter som kan klassificeras som sociala trygghetsfonder.

73. Det går inte att bortse från villkoren i punkt 2.117 vid tillämpningen av kriterierna i punkt 17.43. Klassificeringen av de institutionella enheterna kan inte göras utan att ta hänsyn till punkterna i kapitel 2 i ENS 2010.

74. I punkt 2.117 i ENS 2010 definieras delsektorn sociala trygghetsfonder, medan punkt 17.43 är en särskild bestämmelse som syftar till att göra en åtskillnad inom denna delsektor. Punkt 17.43 förutsätter att alla delar av definitionen i punkt 2.117 är uppfyllda och den kompletterar den med hjälp av olika kännetecken, för att särskilja pensionssystem inom social trygghet.

75. Jag drar således slutsatsen att ömsesidiga försäkringsföreningar som klagandena inte kan anses vara sociala trygghetsfonder.

3. Den offentliga förvaltningen och de yrkesbaserade ömsesidiga försäkringsföreningarna

76. I sin sjätte tolkningsfråga vill den hänskjutande domstolen veta om begreppet ”offentlig förvaltning” i punkt 2.117 b och nr 17.43 i ENS 2010 endast omfattar ”respektive primär enhet”, eller om begreppet även omfattar ”pensionsinstitut som upprättats enligt lag, som är rättsligt oberoende, organiserade genom obligatoriskt anslutning och finansierade genom avgifter samt som har rätt att ha egen administration och en egen bokföring”.

77. Enligt min uppfattning medger punkterna 2.117 b, 17.43 och 20.39 i ENS 2010 inte att klagandena betecknas som offentliga förvaltningsenheter, som handlar som finansiella bolag som förvaltar pensionsinstitut.

78. Jag anser i likhet med Bundesbank (den tyska centralbanken) att den myndighet som reglerar regelverket för de yrkesbaserade ömsesidiga försäkringsföreningarna kan betecknas som en offentlig förvaltningsenhet, men att det inte gäller de sistnämnda när dessa är helt självständiga och ansvariga gentemot de personer som är anslutna till dem och handlar som finansförmedlare när de förvaltar sina pensionsinstitut.

79. Som jag tidigare har påpekat anges det dessutom i punkt 20.39 i ENS 2010 att även om en ömsesidig försäkringsförening har inrättats av en offentlig förvaltningsenhet, är den inte ett socialt trygghetssystem om det inte finns någon garanti från den offentliga förvaltningen om pensionsnivåerna.

80. Punkt 20.10 i ENS 2010 utgör inte heller något hinder för den lösning som jag förespråkar, eftersom det framgår av de uppgifter som lämnats till EU-domstolen att klagandena inte får transfereringar från statsbudgeten. De kan därför inte anses vara enheter utanför budgeten.

81. Detsamma kan sägas om punkt 20.12 i ENS 2010, i den del där det anges att ”[s]ocialförsäkringssystemen omfattar hela eller stora delar av samhället och har införts och styrs av den offentliga förvaltningen”. Klagandena omfattar däremot bara en begränsad och avgränsad grupp av arbetstagare (fria yrken) och de styrs som nämnts inte av den offentliga förvaltningen.

82. Sammanfattningsvis anser jag att dessa ömsesidiga försäkringsföreningar ska betecknas som pensionsinstitut och inte som sociala trygghetsfonder, i den mening som avses i artikel 1.1 i förordning 2018/231 och i punkterna 2.105–2.110 i bilaga A till förordning nr 549/2013.

E. Tolkningsfrågorna 1, 2 och 3

83. Tolkningsfrågorna 1–3 handlar om klassificeringen av de institutionella enheterna beroende på om de bedriver en kommersiell verksamhet eller inte.

84. Om det godtas att klagandena inte ingår i delsektorn sociala försäkringsfonder (S.1314), vilken i sin tur ingår i sektorn offentlig förvaltning (S.13), och att de tillhandahåller finansiella förmedlingstjänster i egenskap av pensionsinstitut, innebär det underförstått att de bedriver marknadsverksamhet.

85. För att besvara de tre första tolkningsfrågorna anser jag emellertid att det är lämpligt att klargöra varför dessa ömsesidiga försäkringsföreningar bedriver en marknadsverksamhet, enligt terminologin i ENS 2010. Detta krävs dessutom enligt det synsätt som bör styra tillämpningen av ENS 2010.

86. Det binära test (marknadsverksamhet/icke-marknadsverksamhet) som används i ENS 2010 är utan större svårigheter tillämpligt på den så kallade ”klassiska” produktionen av varor och tjänster. För att tillämpa det på finansförmedlare krävs det däremot att en bedömning görs av indikatorerna i ENS 2010 som helhet.

87. Enligt punkt 2.55 i ENS 2010 ”[består] sektorn finansiella bolag (S.12) … av institutionella enheter som är självständiga juridiska enheter och marknadsproducenter och vars primära verksamhet är att producera finansiella tjänster”.

88. Av dessa tre villkor är det enligt den hänskjutande domstolen oomtvistat att klagandena uppfyller det första och det tredje. De är offentligrättsliga organ och tillhandahåller finansiella förmedlingstjänster, till följd av den ömsesidiga riskfördelningen och de försäkrades sociala behov.

89. Den hänskjutande domstolens frågor rör således det andra villkoret, det vill säga att klagandena ska vara marknadsproducenter. När den ställer sina frågor pekar den på förekomsten eller avsaknaden av vissa kvantitativa (frågorna 1 och 2) eller kvantitativa (fråga 3) indikatorer i ENS 2010 som avgör om det föreligger en marknadsverksamhet.

90. Såsom ECB har påpekat är detta synsätt emellertid ofullständigt: de angivna indikatorerna avgör inte huruvida de institutionella enheterna kan betecknas som marknadsproducenter. Huruvida så är fallet beror framför allt på vilken primär verksamhet som dessa enheter bedriver. Endast genom en bedömning av deras verksamhet som helhet kan man nå fram till godtagbara resultat inom ramen för ENS 2010.

1. Marknadsproduktion i ENS 2010

91. De allmänna kriterierna för att skilja mellan marknadsproducenter och produktion och icke-marknadsproducenter och produktion finns i punkterna 3.16–3.26 i ENS 2010. Den hänskjutande domstolen inriktar särskilt sina frågor på tolkningen av punkt 3.19.

92. Enligt punkt 1.37 i ENS 2010 ska en verksamhet anses vara marknadsmässig om handeln med varor och tjänster sker på de villkor som anges i den punkten, vilka rör säljare och köpare och förekomsten av en marknad där dessa möts.

93. Marknadsproduktion omfattar bland annat ”produkter som säljs till ekonomiskt signifikanta priser”, enligt punkt 3.19 i ENS 2010. Ekonomiskt signifikanta priser är priser ”som har ett väsentligt inflytande på mängden produkter som producenterna är villiga att leverera och mängden produkter som köparna vill förvärva”.

94. Huruvida det föreligger ekonomiskt signifikanta priser är i sin tur beroende av om två villkor är uppfyllda: a) Producenten har ett incitament att anpassa utbudet för att antingen skapa vinst på lång sikt eller åtminstone täcka sina kapitalkostnader och andra kostnader. b) Det står konsumenterna fritt att välja om de vill köpa eller inte, och de gör sina val utifrån det begärda priset.

95. Eftersom det inte alltid är möjligt att kontrollera om dessa två villkor är uppfyllda, innehåller punkt 3.19 in fine i ENS 2010 ett kvantitativt kriterium, nämligen huruvida den institutionella enhetens försäljning täcker minst 50 procent av kostnaderna.

96. Enligt punkt 2.40 i ENS 2010 görs ”åtskillnaden mellan marknadsproducenter och icke-marknadsproducenter, liksom uppdelningen av offentliga enheter mellan sektorn offentlig förvaltning och bolagssektorn, … enligt kriterierna i punkt 1.37”.

97. Den sistnämnda punkten (1.37) ingår i sin tur i kapitel 1 i bilaga A, som innehåller en översikt över begreppen och principerna i ENS 2010. Därför ska villkoren i punkt 1.37 kompletteras med de indikatorer som finns i de särskilda kapitlen i ENS 2010.

2. Tillämpning av dessa kriterier på klagandena

98. Jag medger att kriterierna för att skilja mellan marknadsproduktion och icke-marknadsproduktion i punkterna 3.16–3.26 och 1.37 i ENS 2010 inte är så lätta att tillämpa på finansiella bolag som klagandena.

99. Den hänskjutande domstolen är medveten om denna svårighet då den betonar punkt 3.19 i ENS 2010. Den medger visserligen att det första villkoret är uppfyllt i det här fallet (producenten har ett incitament att anpassa utbudet, åtminstone för att täcka kostnaderna), men däremot inte det andra villkoret (det står konsumenterna fritt att välja om de vill köpa eller inte, och de gör sina val utifrån det begärda priset).

100. Enligt dess tolkning av punkt 3.19 i ENS 2010 kräver denna bestämmelse i princip att det står alla konsumenter fritt att välja om de vill köpa alla de produkter som erbjuds dem eller inte och att göra sina val utifrån det begärda priset. Så är alltså inte fallet när det gäller klagandena, vars förmåner bara är tillgängliga för de yrkesverksamma personer som är skyldiga att ansluta sig till dem och för de personer som på vissa villkor frivilligt får ansluta sig till dem. Inte heller de avgifter som den sistnämnda kategorin betalar bygger på samspelet mellan utbud och efterfrågan under marknadsmässiga förhållanden.

101. Den hänskjutande domstolen förefaller således (till skillnad från domstolen i första instans) luta åt att det inte räcker att uppfylla det kvantitativa 50 %-kriteriet (punkt 3.19 in fine i ENS 2010) för att anses vara en marknadsproducent. För att betecknas som en sådan krävs det, enligt den hänskjutande domstolen, under alla förhållanden att de två villkor är uppfyllda som krävs för att det ska anses föreligga ekonomiskt signifikanta priser (punkt 3.19 a och b i ENS 2010).

102. Den hänskjutande domstolen anser att punkt 1.37 följer samma logik som punkt 3.19 b i ENS 2010, genom att den klargör villkoren för handeln mellan säljare och köpare och att det måste finnas effektiva marknader där säljare och köpare har tillgång till och information om marknaden. Punkt 1.37 medger emellertid att en effektiv marknad kan fungera även om de villkoren inte är helt och hållet uppfyllda, vilket gör att den hänskjutande domstolen är osäker på vilken ”typ och intensitet av tillträdesbegränsningar eller köpförpliktelser som måste föreligga för att ett marknadsorienterat agerande och ekonomiskt signifikanta priser ska kunna uteslutas”.

103. Jag anser att en isolerad tolkning av punkterna i fråga (3.19 och 1.37 i ENS 2010), som den som den hänskjutande domstolen gör, sannolikt skulle ha varit riktig om man bortser från de övriga reglerna i ENS 2010. Genom dessa övriga regler kan den skenbara motsättningen mellan de två punkterna och andra punkter, som inte är mindre relevanta, i dess artiklar övervinnas.

104. Jag anser inte att det är lämpligt med en isolerad och strikt tillämpning av begreppet ”ekonomiskt signifikanta priser” eller av villkoren i punkt 1.37 i ENS 2010 på de enheter som bedriver finansiell förmedling. För att dessa enheter ska anses vara marknadsproducenter är det avgörande, som nämnts, en helhetsbedömning av deras primära verksamhet, som avspeglar deras ekonomiska beteende.

105. Jag har tidigare förklarat att klagandena är institutionella enheter som enligt 2.55 i ENS 2010 tillhör sektorn ”finansiella bolag”, vars primära verksamhet utgörs av att tillhandahålla finansiella tjänster. Enligt punkt 2.69 i ENS 2010 är försäkringsbolag och pensionsinstitut närmare bestämt finansförmedlare.

106. Således ska den slutliga bedömningen för att avgöra huruvida klagandena är marknadsproducenter göras genom att i möjligaste mån uppnå samstämmighet mellan de allmänna kriterierna i punkterna 3.16–3.26 och 1.37 i ENS 2010 och punkterna 2.55–2.62, 20.32–20.34 och 20.38 i ENS 2010, vilka särskilt rör finansiell förmedlingsverksamhet och pensionsinstitut i egenskap av finansförmedlare.

107. För att underlätta denna bedömning skulle EU-domstolen kunna ge den hänskjutande domstolen ett antal tolkningsriktlinjer som jag nu ska redogöra för.

108. För det första är (det frivilliga eller obligatoriska) rättsförhållandet mellan den institutionella enheten och de försäkrade inte avgörande för bedömningen av huruvida klagandenas finansiella förmedling är en marknadsverksamhet. Det viktiga är inte att det är obligatoriskt för merparten av de som betalar avgifter att anlita klagandenas tjänster, utan den primära verksamhet som de bedriver, det vill säga finansiell förmedling.

109. För det andra saknar det, vid bedömningen av om deras finansiella förmedlingsverksamhet ska anses vara en marknadsverksamhet, betydelse att klagandena inte får lov att dela ut vinster utan ska använda dem till att betala ut förmåner till medlemmarna. Enligt punkt 2.107 är pensionsinstitut finansiella företag som har till uppgift att betala ut förmåner efter pensionering, eller om den försäkrade dör eller blir invalidiserad.

110. För det tredje är finansiell förmedling en marknadsverksamhet när pensionsinstituten försöker maximera sin vinst, mot bakgrund av deras begränsade resurser, och därför köper de produkter som bäst tillgodoser deras behov till det erbjudna priset (punkt 1.37.2 i ENS 2010). Denna indikator är uppfylld när en finansförmedlare, som klagandena, själv tar risker genom att ådra sig egna skulder (punkt 20.33 i ENS 2010) och det inte finns någon garanti från den offentliga förvaltningen om pensionsnivåerna, vilka är beroende av avkastningen på tillgångarna (punkt 20.39).

111. För det fjärde följer det av punkt 1.37.3 i ENS 2010 att finansiell förmedling är en verksamhet som anses vara marknadsmässig om det finns effektiva marknader där säljare och köpare har tillgång till och information om marknaden. En marknad kan fungera effektivt även om dessa villkor inte är helt och hållet uppfyllda.

112. Vid en sådan bedömning saknar det som nämnts betydelse att den finansiella förmedlaren bara kan rikta sina tjänster till en begränsad grupp av kunder (de som utövar det aktuella yrket när det gäller ömsesidiga försäkringsföreningar) och inte får erbjuda sina tjänster åt alla konsumenter som är beredda att betala avgifterna. Dessutom anges det i punkt 2.107 i ENS 2010 att förmånsberättigade i pensionsinstituten är anställda i ett enskilt företag eller i en grupp av företag, anställda inom en viss bransch och personer med samma yrke.

113. Det kvantitativa 50 %-kriteriet (punkt 3.19 in fine i ENS 2010) är inte avgörande för huruvida pensionsinstituten anses bedriva en kommersiell verksamhet eller inte. Detta följer av punkt 20.34 i ENS 2010: ”Att tillämpa det kvantitativa kriteriet i testet marknad/icke-marknad på offentliga bolag som ägnar sig åt finansiell förmedling eller förvaltning av tillgångar är i allmänhet inte relevant eftersom deras inkomster uppkommer från både inkomster av kapital och kapitalvinster.” 50 %-testet i punkt 3.19 in fine i ENS 2010 förefaller inte vara övertygande i det här fallet.

114. I punkt 2.55 in fine i ENS 2010 anges att i sektorn finansiella bolag (S.12) ”ingår … även institutionella enheter som tillhandahåller finansiella tjänster, om merparten av deras tillgångar eller skulder inte är föremål för transaktioner på öppna marknader”. Så är fallet med klagandenas finansinstitut, vilka brukar vara verksamma på marknader som är avgränsade enligt lag.

115. Avslutningsvis kan den finansiella förmedling som klagandena bedriver inte anses utgöra icke-marknadsproduktion som tillhandahålls gratis eller till priser som inte är ekonomiskt signifikanta.

116. Såsom anges i punkt 3.23 i ENS 2010 finns det icke-marknadsproduktion eftersom det kan vara tekniskt omöjligt att låta enskilda betala för kollektiva tjänster på grund av att det inte går att kontrollera eller mäta i vilken utsträckning de använder sådana tjänster. Produktionen av kollektiva tjänster handhas av offentliga enheter och finansieras av andra medel än intäkter från försäljning, nämligen skattemedel och andra offentliga medel. Klagandenas finansiella förmedling syftar däremot till att garantera att försäkrade personer får sina förmåner utbetalda (ålder, dödsfall, invaliditet), genom att investera deras avgifter i finansiella tillgångar i syfte att skapa vinst som kan användas för att finansiera dessa förmåner och klagandenas driftskostnader. Förmånerna finansieras inte med skatter eller andra inkomster från den offentliga förvaltningen.

117. För att avgöra huruvida ömsesidiga pensionsföreningar som klagandena är marknadsproducenter eller inte ska det göras en helhetsbedömning med beaktande av de allmänna kriterierna i punkterna 3.16–3.26 och 1.37 i ENS 2010, samt punkterna 2.55–2.62, 20.32–20.34 och 20.38 i ENS 2010 som handlar om finansiell förmedlingsverksamhet.

V. Förslag till avgörande

118. Mot bakgrund av vad som ovan anförts föreslår jag att domstolen besvarar Bundesverwaltungsgericht (Federala högsta förvaltningsdomstolen, Tyskland) på följande sätt: Artikel 1.1 i Europeiska centralbankens förordning (EU) 2018/231 av den 26 januari 2018 om statistikkrav för pensionsinstitut och de punkter som ingår i bilaga A till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 549/2013 av den 21 maj 2013 om det europeiska national- och regionalräkenskapssystemet i Europeiska unionen ska tolkas så, att de yrkesbaserade ömsesidiga försäkringsföreningar som inrättats av offentligrättsliga organ med ett system med obligatorisk anslutning för de som utövar vissa fria yrken, är pensionsinstitut som är rapporteringsskyldiga och inte sociala trygghetsfonder när de bedriver finansiell förmedling för att bekosta utbetalningarna av pension samt efterlevande- och invaliditetsförmåner till sina medlemmar, finansierar driftskostnaderna med medlemmarnas avgifter, vilka enheterna själva fastställer, är självstyrande och ansvariga för sin ekonomiska förvaltning och inte får något stöd från staten för att betala ut förmåner till medlemmarna.

1 Originalspråk: spanska.

2 Europeiska centralbankens förordning (EU) 2018/231 av den 26 januari 2018 om statistikkrav för pensionsinstitut (ECB/2018/2) (EUT L 45, 2018, s. 3; rättelse i EUT L 132, 2019, s. 47).

3 De är enheter som tillhandahåller sina medlemmar (tillhörande en viss yrkesgrupp) förmåner vid invaliditet, ålderdom och dödsfall.

4 Jag kallar dem nedan för ”klagandena”.

5 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 549/2013 av den 21 maj 2013 om det europeiska national- och regionalräkenskapssystemet i Europeiska unionen (EUT L 174, 2013, s. 1).

6 Se exempelvis dom av den 11 september 2019, FIG och FISE ( C‑612/17 och C‑613/17, EU:C:2019:705) (nedan kallad domen FIG och FISE), och dom av den 13 juli 2023, Ferrovienord ( C‑363/21 och C‑364/21, EU:C:2013:563) (nedan kallad domen Ferrovienord).

7 Lagen om allmännyttiga företag i förbundslandet Bayern (nedan kallad VersoG), i den lydelse som offentliggjordes den 16 juni 2008 (BayGVBl. s. 371), senast ändrad genom artikel 32a.18 i lag av den 10 maj 2022 (BayGVBl. s. 182)

8 Artikel 30.1, jämförd med artikel 33 och följande artiklar VersoG.

9 Dessa anges i artikel 30.2 VersoG. Undantag medges bland annat vid kortvarig yrkesutövning, yrkesutövning i ringa omfattning eller vid medlemskap i ett annat pensionssystem.

10 Artikel 30.3 VersoG.

11 Artikel 10.2 och 10.3 VersoG.

12 Artikel 31.4 VersoG. Det är ostridigt att varje enhet tillhandahåller sina obligatoriska anslutna medlemmar mer än 50 procent av förmånerna som obligatoriska förmåner.

13 Sachsens lag om föreningar för verksamma inom vården av den 24 maj 1994 (SächsGVBl., s. 935), senast ändrad genom artikel 18 i lagen av den 21 maj 2021 (SächsGVBl., s. 578) (nedan kallad SächsHKaG).

14 Stadgar för läkares pensionsförsäkringssystem i Sachsen, i dess lydelse av den 28 juni 2008 (ÄBS 10/2008, s. 515), senast ändrade genom den sjätte stadgeändringen av den 19 juni 2021 (ÄBS 09/2021, s. 18) (nedan kallade stadgarna).

15 Se artikel 6.1, jämförd med artikel 1, i SächsHKaG, och artikel 1 i stadgarna.

16 Se artikel 6.1, jämförd med artiklarna 1 och 2 SächsHKaG, jämförda med artikel 1, artikel 9 och följande artiklar i stadgarna.

17 ECB, Assets and liabilities of pension funds, tillgänglig på https://data.ecb.europa.eu/publications/financial-corporations/3030657.

18 Pensionsinstituten tillhör de största investerarna på de internationella kapitalmarknaderna. Deras investeringar diversifieras när det gäller finansiella instrument, sektorer och geografiskt läge. De har också stor betydelse för finansieringen av offentlig sektor och icke-finansiella bolag i euroområdet, genom att de investerar i skuldebrev och aktier och andelar.

19 Rådets förordning (EG) nr 2533/98 av den 23 november 1998 om Europeiska centralbankens insamling av statistiska uppgifter (EGT L 318, 1998, s. 8).

20 På statistikspråk avser det personer eller enheter som är skyldiga att tillhandahålla vissa uppgifter.

21 Europeiska centralbankens rekommendation till rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 2533/98 om Europeiska centralbankens insamling av statistiska uppgifter (ECB/2008/9) (EUT C 251, 2008, s. 1).

22 Rådets förordning (EU) 2015/373 av den 9 oktober 2009 om ändring av förordning (EG) nr 2533/98 om Europeiska centralbankens insamling av statistiska uppgifter (EUT L 7, 2009.3.269, s. 1).

23 Samma krav hade tidigare ställts på försäkringsbolagen genom Europeiska centralbankens förordning (EU) nr 1374/2014 av den 28 november 2014 om kvartalsvisa statistikrapporteringskrav för försäkringsbolag (ECB/2014/50) (EUT L 366, 2015, s. 36).

24 Till exempel livförsäkringar och privata pensionsförsäkringar, statstjänstemännens pensionssystem som införts av staten och de pensionssystem som förvaltas av arbetsgivarna.

25 Bland annat läkare, farmaceuter, arkitekter, notarier, advokater, skatterådgivare, veterinärer, revisorer, tandläkare och ingenjörer.

26 Årsredovisning från Bayerische Versorgungskammer 2022, s. 12, tillgänglig på BVK_2022_JB_EN_www_240523.pdf Sächsische Ärzteversorgungs webbplats https://www.saev.de/en/index.html. I sitt skriftliga yttrande uppger ECB att budgeten för samtliga pensionsinstitut inom euroområdet uppgår till 3123 miljarder euro.

27 Bilaga A, punkt 1.01 i förordning nr 549/2013.

28 Domen Ferrovienord, punkt 64.

29 Domen Ferrovienord, punkt 65.

30 Bilaga A, punkt 1.25 i förordning nr 549/2013.

31 Domen FIG och FISE, punkterna 58 och 97.

32 Domen FIG och FISE, punkt 37, och dom av den 28 april 2022, SeGec m.fl. ( C‑277/21, EU:C:2022:318, punkt 28).

33 Detta begrepp definieras i korthet i punkterna 1.57 och 2.12 i bilaga A i förordning nr 549/2013. De institutionella enheterna är enligt punkt 2.01 andra meningen i bilaga A ekonomiska enheter som kan äga tillgångar, skuldsätta sig, bedriva ekonomisk verksamhet och utföra transaktioner med andra enheter. En institutionell enhet kännetecknas av beslutsautonomi när den utövar sin huvudsakliga funktion och har antingen en fullständig bokföring eller kan sammanställa en fullständig bokföring (punkt 2.12 i bilaga A).

34 Utöver dessa sektorer, vilka utgör hela den nationella ekonomin, finns en sjätte institutionell sektor, övriga världen, som avspeglar förhållandet mellan utländska enheter och de fem nationella sektorerna.

35 Nedan ska enskilda hänvisningar till punkterna i ENS 2010 betraktas som hänvisningar till dess bilaga A (som jag inte kommer att lägga till för att undvika upprepningar).

36 Vid förhandlingen diskuterades det om klagandena skulle kunna klassificeras som hushållens icke-vinstdrivande organisationer (S.15), vilket de själva (och ECB) uteslöt. Eftersom de bedriver finansiell förmedling på kapitalmarknaderna i syfte att skapa vinst, som de sedan använder för att betala ut de försäkrades förmåner och finansiera förvaltningskostnaderna, passar de inte in i sektorn hushållens icke-vinstdrivande organisationer. I den sektorn ingår fackföreningar, yrkesförbund och lärda sällskap, konsumentorganisationer, politiska partier, kyrkor eller religiösa samfund, sociala och kulturella föreningar och fritids- och idrottsklubbar, samt välgörenhets-, stöd- och hjälporganisationer som finansieras av frivilliga bidrag kontant eller in natura från andra institutionella enheter.

37 Domen FIG och FISE, punkt 34.

38 ”Ett finansiellt bolag eller kvasibolag som främst ägnar sig åt finansiell förmedling som en följd av spridning av sociala risker och de försäkrade personernas behov (social försäkring). Ett pensionsinstitut ger i sin egenskap av socialt försäkringssystem en inkomst efter pensionering och kan erbjuda förmåner vid dödsfall eller invaliditet.”

39 Punkt 2.107 första meningen i ENS 2010.

40 Punkt 2.107 andra meningen i ENS 2010.

41 Punkt 2.108 i ENS 2010.

42 Punkt 2.109 i ENS 2010.

43 Att de yrkesbaserade ömsesidiga försäkringsföreningarna är offentligrättsliga juridiska personer hindar inte att de betraktas som pensionsinstitut: detta föreskrivs i punkt 2.109 i ENS 2010. Ett pensionsinstitut behöver inte vara en privat enhet. Det kan vara av offentligrättslig karaktär, men de måste ha beslutsautonomi i fråga om driftsmässiga och förvaltningsmässiga aspekter.

44 I punkt 2.117 sista meningen i ENS 2010 anges det även att det vanligtvis inte föreligger någon direkt koppling mellan de belopp en individ betalar i avgift och den risk som individen är utsatt för.

45 Merparten av de yrkesverksamma personer som är anslutna till någon av klagandena omfattas av en lagstadgad skyldighet att ansluta sig, på grund av att de utövar sina yrken i delstaten Bayern eller i delstaten Sachsen.

46 För att en institutionell enhet ska ingå i delsektor S.129 som pensionsinstitut, krävs det inte att alla förmåner som den tillhandahåller deltagarna bygger på en avtalsenlig försäkringsförpliktelse. Enligt punkt 2.117 i ENS 2010 kan en institutionell enhet vara ett pensionsinstitut, även om dess medlemmar är det enligt lag och inte på grund av en avtalsenlig försäkringsförpliktelse. Det kan även finnas en del med obligatorisk anslutning och en annan del med frivillig anslutning. Personer som tidigare varit obligatoriskt anslutna kan förbli frivilligt anslutna enligt enhetens stadgar, för att förvärva pensionsrättigheter genom att betala samma avgifter som obligatoriskt anslutna personer.

47 De får inte vara vinstdrivande och deras medel och tillgångar får endast användas för att fullgöra det åtagande som de har inom ramen för sitt uppdrag och deras administrativa kostnader, inklusive ersättning till anställda och förmånsberättigade, ska finansieras genom egna medel.

48 Beslutet att begära förhandsavgörande, punkt 30.

49 Vilken återges i punkt 10 i detta förslag till avgörande.

50 Se, analogt, domen FIG och FISE, punkterna 37 och 38.

51 Punkt 2.117 ingår i kapitel 2 i ENS 2010, där det redogörs för de institutionella enheter som används för att mäta ekonomin, och hur dessa enheter för analysändamål klassificeras i sektorer och andra grupper (punkt 1.03 i ENS 2010).

52 Enligt den hänskjutande domstolen skulle begreppet även kunna omfatta andra offentliga förvaltningsenheter eller till och med förvaltningsorgan som är oberoende av den primära enheten i egenskap av lagstadgat pensionsförsäkringsorgan som ska göra det möjligt för sina medlemmar att undantas från den lagstadgade pensionsförsäkringen och säkerställa en självadministrerad ålderspension för vissa yrkesgrupper som grundar sig på deras avgifts- och förmånsnivå utan att styras av den offentliga förvaltningen. Denna tolkning skulle även kunna finna stöd i punkt 20.39 i INS 2010, eftersom den förutsätter att förmånerna även kan förvaltas av ”en separat institutionell enhet”.

53 Det anges vidare att ”[e]n social trygghetsfond är en institutionell enhet om den är organiserad skilt från andra verksamheter som bedrivs av offentliga förvaltningsenheter, håller sina tillgångar och skulder åtskilda samt utför finansiella transaktioner för egen räkning”.

54 I punkt 2.55 i INS 2010 anges vidare att ”[s]ådana institutionella enheter omfattar alla bolag och kvasibolag som främst ägnar sig åt a) finansiell förmedling (finansförmedlare), och/eller b) finansiell serviceverksamhet (finansiella servicebolag). Ingår gör även institutionella enheter som tillhandahåller finansiella tjänster, om merparten av deras tillgångar eller skulder inte är föremål för transaktioner på öppna marknader.” Enligt punkt 2.56 i INS 2010 är ”[f]inansiell förmedling … den verksamhet där en institutionell enhet förvärvar finansiella tillgångar och ådrar sig skulder för egen räkning genom att genomföra finansiella transaktioner på marknaden”.

55 Beslutet att begära förhandsavgörande, punkterna 11 och 12.

56 Punkt 33 i dess skriftliga yttrande.

57 ”Säljare strävar efter största möjliga vinst på lång sikt och gör detta genom att fritt sälja varor och tjänster på marknaden till den som är beredd att betala det begärda priset. Köpare, vars medel är begränsade, strävar efter största möjliga nytta genom att köpa de produkter som bäst tillgodoser deras behov till det erbjudna priset. Det finns effektiva marknader där säljare och köpare har tillgång till och information om marknaden. En marknad kan fungera effektivt även om dessa villkor inte är helt och hållet uppfyllda.”

58 Punkt 3.18 a i INS 2010.

59 ”… För att enheten ska betraktas som marknadsproducent ska försäljningen under flera år i rad täcka minst 50 % kostnaderna.”

60 Beslutet att begära förhandsavgörande i mål C‑758/22, punkt 14.

61 Beslutet att begära förhandsavgörande i mål C‑758/22, punkt 16.

62 Domstolen i första instans fann att det för att styrka att det föreligger ekonomiskt signifikanta priser (och därmed att klagandena är marknadsproducenter) är tillräckligt att dessa täcker minst hälften av deras kostnader genom uttag av avgifter, även om villkoren i punkt 3.19 a och b i INS 2010 inte är uppfyllda.

63 Beslutet att begära förhandsavgörande i mål C‑758/22, punkterna 17, 18 och 19.

64 Beslutet att begära förhandsavgörande i mål C‑758/22, punkt 15.

65 Domen FIG och FISE, punkterna 34, 65 och 70, och dom av den 28 april 2022, SeGec m.fl. ( C‑277/21, EU:C:2022:318, punkt 26).

66 Enligt punkt 2.33 i INS 2010 ”[grupperas] de institutionella enheterna … i sektorer på grundval av den typ av producent de är och beroende på deras huvudsakliga aktivitet och funktion, vilka anses ge vägledning om deras ekonomiska beteende”.

67 Om en offentlig finansiell enhet förvaltar tillgångar men inte själv tar risker genom att ådra sig skulder för egen räkning klassificeras den i sektorn offentlig förvaltning och inte i sektorn finansiella bolag (punkt 20.33 i INS 2010).

68 Beslutet att begära förhandsavgörande, punkt 19.