Beslut vid regeringssammanträde 1993-10-07

Chefen för Kommunikationsdepartementet, statsrådet Odell, anför.

Mitt förslag

Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas med uppgift att lämna förslag till sådana ändringar i sjöarbetstidslagen (1970:105) som medger en rationell bemanningsorganisation ombord på fartyg samtidigt som grundläggande sjösäkerhetskrav tillgodoses.

Behov av rationaliseringar inom sjöfartsnäringen

Staten har sedan början av 1980-talet med kortare uppehåll lämnat ett omfattande ekonomiskt stöd till den svenska sjöfartsnäringen. I samband med beslut om rederistöd i olika former har regeringen och riksdagen betonat behovet av insatser också från parternas sida att genom rationaliseringar bidra till kostnadssänkningar.

Genom etableringen av de norska och danska internationella skeppsregistren (NIS respektive DIS) blev lågkostnadssjöfarten än mer påtaglig även i vårt närområde. Skillnader i bemanningskostnader mellan fartyg under svensk respektive NIS- och DIS-flagg blev därmed ytterligare markerade till svensk nackdel. Redan i riksdagens beslut om ett rederistöd år 1988 konstaterades att det fanns sektorer inom den internationella sjöfarten där svensk sjöfart, även med statliga subventioner, inte skulle kunna delta med någon framgång. Men det har samtidigt stått klart att konkurrenskraften för svenska fartyg inte enbart kan garanteras av svenska staten genom subventioner. Det blir därför av avgörande betydelse för den svenska handelsflottans fortsatta utveckling att parterna på sjöarbetsmarknaden själva kan sänka kostnaderna genom rationaliseringar.

Regeringen har förklarat sig beredd att presentera förslag till en långsiktig sjöfartspolitik förutsatt att sjöarbetsmarknadens parter kan redovisa kostnadssänkande åtgärder som tillsammans med statliga insatser skulle ge förutsättningar för en utvecklad svensk sjöfart.

I den överenskommelse som träffades i oktober 1992 mellan Sveriges Redareförening, Sveriges Fartygsbefälsförening, Svenska Maskinbefäls- förbundet och Svenska Sjöfolksförbundet uttalade befälsorganisationerna att de var beredda att diskutera borttagandet av vissa arbetstidsregler och vissa ersättningar. Vidare var de villiga att se över bemanningsreglerna och även överväga bemanningsreduceringar samt att utveckla och rationalisera arbetsuppgifter i ombordorganisationen. Sjöfolksförbundet angav att man förhandlade om ett ramavtal som berörde frågan om minimibemanning.

Det är av avgörande betydelse för den svenska fjärrsjöfartens konkurrenskraft att rationaliseringsarbetet kan bedrivas vidare med oförminskad styrka. Det är samtidigt av stor betydelse att lagstiftningen inte sätter hinder i vägen för en rationell bemanningsorganisation som tillgodoser etablerade sjösäkerhetskrav.

Bestämmelser om arbetstiden till sjöss regleras i sjöarbetstidslagen (1970:105) och sjöarbetstidskungörelsen (1970:550). Sjöarbetstidslagen bygger liksom arbetstidslagen (1982:673) på principen om 40 timmars arbetsvecka. I fråga om vaktindelade sjömän som inte tillhör ekonomipersonalen och i fråga om radiopersonal gäller dock som huvudregel att den ordinarie arbetstiden i ocean- och närfart får uppgå till högst 8 timmar om dygnet, vilket innebär 56 timmar i veckan. Det viktigaste skälet för detta avsteg från 40-timmarsveckan är de speciella förhållanden under vilka arbetet på ett fartyg till sjöss utförs, med krav på att vissa sysslor måste passas kontinuerligt under hela dygnet samt att personal måste indelas i vakter som avlöser varandra, vanligen i trevaktssystem.

Sjöarbetstidslagen innehåller även särskilda bestämmelser om ordinarie arbetstid för sjömän som tillhör ekonomipersonalen samt om ordinarie arbetstid på mindre fartyg som går i närfart och på fartyg som går i lokalfart. Dessutom finns bestämmelser om vederlag, övertid m.m.

Från sjöarbetstidslagens bestämmelser undantas skeppstjänst som utförs av bl.a. befälhavare, om utom denne minst tre personer är anställda på fartyget, samt maskinchef och främste styrman, om deras skeppstjänster inte är indelade i vakter. Ytterligare undantag från lagens tillämpning får göras genom kollektivavtal som på arbetstagarsidan slutits eller godkänts av en organisation, som är att anse som central arbetstagarorganisation enligt lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet. Vidare får regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer även i övrigt medge undantag från tillämpningen av lagen om det finns synnerliga skäl. Ett sådant bemyndigande har lämnats Sjöfartsverket, vars beslut får överklagas hos regeringen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att arbetstidslagen skall tillämpas på skeppstjänst som har undantagits från sjöarbetstidslagen. Från de begränsningar i fråga om ordinarie arbetstid som föreskrivs i 4-9 §§sjöarbetstidslagen får dessutom avsteg göras genom kollektivavtal som tillkommit i den ordning som anges ovan. Någon motsvarande rätt för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att medge avsteg från bestämmelserna om ordinarie arbetstid finns däremot inte.

De bestämmelser i sjöarbetstidslagen som reglerar vaktgång, ordinarie arbetstid och övertid begränsar i vissa avseenden möjligheterna till en rationell drift av fartyg till sjöss. Samtliga parter på sjöarbetsmarknaden har förklarat sig beredda att diskutera förändringar i bemanningsfrågor och av organisationen av arbetet ombord. I de fall som kollektivavtalslösningar inte kan presteras mellan de berörda parterna blir sjöarbetstidslagens bestämmelser gränssättande för vad som kan åstadkommas.

I de speciella fall som en ändrad organisation ombord på fartyg tillgodoser väsentliga rationaliseringsintressen och samtidigt uppfyller grundläggande sjösäkerhetskrav bör en reglering övervägas som ger möjlighet till ett mer flexibelt arbetstidsuttag. Ett sätt att åstadkomma detta kan vara att ge regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bemyndigande att under vissa förutsättningar besluta om avsteg från sjöarbetstidslagens bestämmelser om ordinarie arbetstid. Vidare kan det finnas anledning att från samma utgångspunkter överväga en bredare tillämpning av lagen.

En särskild utredare bör därför tillkallas för att göra en översyn av sjöarbetstidslagen.

Utgångspunkten för utredaren skall vara att lämna förslag till sådana författningsändringar att en rationell bemanningsorganisation ombord på fartyg medges samtidigt som grundläggande sjösäkerhetskrav tillgodoses. De företagsekonomiska och samhällsekonomiska verkningarna av förslaget bör belysas. För det fall att alternativa förslag till lösningar lämnas skall dessa värderas utifrån rationaliseringsbehov och sjösäkerhetskrav.

Utredaren skall i sitt arbete ta hänsyn till de förpliktelser som Sverige kan ha på grund av internationella överenskommelser, varvid ILO:s konvention (nr 47) om arbetstidens förkortning till 40 timmar i veckan särskilt skall beaktas. En undersökning av vilka motsvarande regler som gäller i andra viktiga sjöfartsnationer samt inom EG bör göras.

Utredaren förutsätts vidare göra jämförelser med de allmänna arbetstidsbestämmelserna. Utredaren skall under arbetets gång ta de kontakter med berörda organisationer och myndigheter som behövs.

Utredaren skall även lämna förslag till de eventuella följdändringar i andra författningar som följer av förslagen.

Utredaren skall beakta regeringens direktiv (dir. 1984:5) angående utredningsförslagens inriktning och (dir. 1988:43) angående EG-aspekter i utredningsverksamheten.

Uppdraget skall redovisas senast den 30 april 1994.

att tillkalla en särskild utredare - omfattad av kommittéförordningen (1976:119) - med uppdrag att lämna förslag till ändringar i sjöarbetstidslagen,

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde till utredaren.

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall belasta sjätte huvudtitelns anslag A 2. Utredningar m.m. anslagsposten 3. Övriga utredningar m.m.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan.