M 8982-25

Förvaltningsrätten i Härnösand

M J ansökte om tillstånd till avverkning i fjällnära skog på fastigheten X i Krokoms kommun varefter Skogsstyrelsen den 5 maj 2021, såvitt nu är i fråga, gav tillstånd till avverkning på sju områden med en sammanlagd areal på 53,4 hektar. Beslutet om tillstånd överklagades av en naturskyddsförening till Förvaltningsrätten i Härnösand som, den 27 september 2022, upphävde Skogsstyrelsens beslut. Förvaltningsrätten ansåg att föreningen gjort sannolikt att det bland annat förekom tretåig hackspett i området och att det inte var klarlagt att en avverkning skulle vara förenlig med förbudet i 4 § 4 artskyddsförordningen (2007:845). Därutöver ansåg förvaltningsrätten att områdets höga naturvärden innebar att en avverkning i området skulle vara oförenlig med intressen av väsentlig betydelse för naturvården.

M J väckte talan mot staten om ersättning för bland annat det intrång som förvaltningsrättens avgörande innebar. Mark- och miljödomstolen beslutade att staten till M J ska utge ett belopp om 2 225 000 kr, uppräknat enligt konsument-prisindex från december 2022 till dess domen vinner laga kraft jämte ränta på beloppet. Staten förpliktigades samtidigt att ersätta M J:s rättegångs-kostnader med stöd av 25 kap. 6 § miljöbalken.

Staten har nu överklagat mark- och miljödomstolens dom.

YRKANDEN I MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Staten har yrkat att Mark- och miljööverdomstolen ska ändra mark- och miljödomstolens dom och ogilla M J:s talan samt befria staten från skyldigheten att utge ersättning för hans rättegångskostnader där. Staten har vidare yrkat att Mark- och miljööverdomstolen ska förpliktiga M J att ersätta statens rättegångskostnader vid mark- och miljödomstolen och i Mark- och miljööver-domstolen.

M J har motsatt sig ändring av mark- och miljödomstolens dom och yrkat ersättning för sina rättegångskostnader i Mark- och miljööverdomstolen.

SVEA HOVRÄTT DOM M 8982-25

UTVECKLING AV TALAN I MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Parterna har åberopat samma omständigheter och utvecklat sin talan på i huvudsak samma sätt som i mark- och miljödomstolen med bland annat följande tillägg och förtydliganden.

Staten

Förvaltningsrättens dom är inte ett sådant beslut som ger upphov till ersättningsrätt. Domstolen har endast ansett att de förpliktelser som följer av miljöbalken, preciserade genom artskyddsförordningen (se rättsfallet NJA 2023 s. 291, Tjäderspelet i Malsättra, punkten 18), inte visats vara uppfyllda och att det därmed inte funnits tillräcklig grund för att låta Skogsstyrelsens beslut bestå. Förvaltningsrätten har inte ersatt det undanröjda beslutet med något annat beslut. Mark- och miljödomstolen har därefter felaktigt likställt förvaltningsrättens upphävande av avverkningstillstånd med ett förbud mot avverkning enligt 18 § skogsvårdslagen (1979:429). Något beslut om förbud finns inte.

Skulle Mark- och miljööverdomstolen finna att förvaltningsrättens dom i och för sig kan anses utgöra ett beslut om förbud mot avverkning, har beslutet inte medfört ett avsevärt försvårande av markanvändningen på ett sådant sätt att ersättningsrätt föreligger, varken med stöd av 18 § skogsvårdslagen eller allmänna principer så som de framgår av Tjäderspelet i Malsättra.

Bestämmelsen i 18 § skogsvårdslagen kan sägas skydda natur- och kulturmiljövärden ur ett ekosystemsperspektiv medan artskyddsförordningen skyddar individer och populationer av arter, oavsett deras miljö. Av förvaltningsrättens dom framgår uttryckligen att tillståndet till avverkningen undanröjts med hänsyn tagen till arter som omfattas av artskyddsförordningen, inte med hänsyn till naturvärdena i bred mening. Det finns ingen särskild reglering som tillerkänner den enskilde rätt till ersättning för den begränsning av markanvändningen som artskyddsförordningens bestämmelser i sig innebär (se Tjäderspelet i Malsättra, punkten 19). Det torde därmed stå klart att den pågående markanvändningen inte försvårats av ett beslut som endast utgör en

SVEA HOVRÄTT DOM M 8982-25

konkretisering av vad som följer av miljöbalkens hänsynsregler, preciserade genom artskyddsförordningen.

Av Tjäderspelet i Malsättra framgår att en begränsning av markanvändningen som följer med artskyddsförordningen inte är ersättningsgill annat än under vissa specifika omständigheter. Några sådana specifika omständigheter föreligger inte i det aktuella beslutet.

Det saknas vägledande praxis avseende vilka rättegångskostnadsregler som ska tillämpas i mål vid mark- och miljödomstolen som avser prövning enligt allmänna principer om markägares rätt till ersättning till följd av inskränkningar i markanvändningen på grund av artskyddsförordningen.

I Mark- och miljööverdomstolen är särregleringen i 25 kap. 6 § miljöbalken inte tillämplig. Det föreligger inte heller förutsättningar att kvitta rättegångskostnaderna enligt 18 kap. 3 § andra stycket rättegångsbalken. Vid prövning av tillståndsfrågor m.m. samt vid tillsyn åvilar det verksamhetsutövaren dels att visa att de förpliktelser som följer av hänsynsreglerna i 2 kap. miljöbalken är uppfyllda (och därmed att någon konflikt med artskyddsförordningens förbudsbestämmelser inte föreligger, eftersom dessa utgör en precisering av hänsynsreglerna), dels enligt 2 kap. 2 § miljöbalken att skaffa sig den kunskap som behövs med hänsyn till åtgärdens art och omfattning för att skydda miljön mot skada eller olägenhet. Förekomsten av fridlysta arter kan således inte anses utgöra en sådan omständighet som fastighetsägaren saknat anledning att utreda eller känna till före rättegången i mark och miljödomstolen. Det har inte heller gjorts gällande och torde vara ostridigt att de fridlysta arterna inte etablerat sig i området efter rättegångens inledande.

M J

Det saknar betydelse om tillstånd har nekats genom ett beslut från Skogsstyrelsen eller genom att frågan avgjorts av allmän förvaltningsdomstol. Det är det slutliga avgörandet av tillståndsfrågan som är avgörande oavsett instans. När beslutet fattas

SVEA HOVRÄTT DOM M 8982-25

med hänvisning till 18 § skogsvårdslagen är det ett sådant beslut som avses i 19 § skogsvårdslagen.

Staten blandar ihop prövningen av tillståndsansökningar ovanför gränsen för fjällnära skog med avverkningsanmälningar som handläggs både enligt bestämmelserna i skogsvårdslagen och 12 kap. 6 § miljöbalken, där ett av handlingsalternativen är att förbjuda den anmälda åtgärden. Vid en tillståndsansökan för avverkning av fjällnära skog finns det handlingsalternativet inte reglerat för Skogsstyrelsen och då givetvis inte heller för Skogsstyrelsens överinstanser.

Förvaltningsrättens dom kan inte innebära att en tydligt lagreglerad ersättningsrätt ska ersättas av det laglösa tillstånd som prövats i Tjäderspelet i Malsättra och som ledde fram till ersättning där.

Staten verkar nu vilja påstå att markanvändningen inte har stoppats på de grunder som är lagreglerade, förutsebara och där en ersättningsrätt finns reglerad, utan att det i stället skett utifrån artskyddsförordningen som inte bär spår av att ha varit avsedd att reglera tillåten markanvändning på mycket stora markområden. Det resonemanget skulle innebära att Skogsstyrelsen skulle kunna neka tillstånd till avverkning där naturvärdena är så höga att ett tillstånd skulle strida mot 18 § skogsvårdslagen, men bara behöva betala ersättning enligt 19 § om det på samma område med höga naturvärden saknas fridlysa arter.

M J har åberopat samma bevisning som i mark- och miljödomstolen.

MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSKÄL

Frågan i målet

Den huvudsakliga frågan är om staten är skyldig att utge ersättning på grund av att förvaltningsrätten upphävt Skogsstyrelsens beslut om tillstånd till avverkning i fjällnära skog avseende ett område om 53,4 hektar.

SVEA HOVRÄTT DOM M 8982-25

Rättsliga utgångspunkter

Avverkning i fjällnära skog får, som huvudregel, inte ske utan Skogsstyrelsens tillstånd. Tillstånd till sådan avverkning får inte ges om avverkningen är oförenlig med intressen som är av väsentlig betydelse för naturvården eller kulturmiljövården. (Se 15 och 18 §§ skogsvårdslagen.)

Av 19 § skogsvårdslagen framgår att en fastighetsägare har rätt till ersättning på grund av beslut enligt 18 § som innebär att pågående markanvändning inom den berörda delen av en fastighet avsevärt försvåras. Vid prövningen av rätten till ersättning avseende produktiv skogsmark i fjällnära skog ska pågående markanvändning presumeras vara skogsbruk, om marken inte används uteslutande för andra ändamål (se 19 § andra stycket).

Ersättningsbestämmelsen i 19 § skogsvårdslagen är utformad på samma sätt som 31 kap. 4 § första stycket miljöbalken, såvitt gäller att en förutsättning för ersättning är att beslutet innebär att den pågående markanvändningen inom den berörda delen av en fastighet avsevärt försvåras. Bestämmelsen är tänkt att tillämpas på motsvarande sätt (jämför prop. 2021/22:207 s. 21 ff.)

Frågan om rätt till ersättning när en markägare, med stöd av 12 kap. 6 § miljöbalken samt utifrån en tillämpning av de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. miljöbalken och artskyddsförordningen, förbjudits avverkning och nekats dispens har prövats av Högsta domstolen i Tjäderspelet i Malsättra. Av rättsfallet framgår bland annat följande. Det är inte avsett att markägare vid tillämpning av 31 kap. 4 § miljöbalken ska ersättas för sådan markanvändning som inte är tillåten enligt föreläggande eller förbud om han eller hon redan före föreläggandet eller förbudet var förhindrad att använda marken till följd av lag eller tidigare myndighetsbeslut. Sådan ersättning ska nämligen fastställas med hänsyn till den markanvändning som var tillåten omedelbart före föreläggandet eller förbudet. Det finns i sammanhanget anledning att framhålla att en markägare vid en tillämpning av 31 kap. 4 § miljöbalken vanligen inte ska ersättas för sådana begränsningar i markens nyttjande som följer av de allmänna hänsynsbestämmelserna i 2 kap. miljöbalken. Det sammanhänger med att markanvändning som strider mot

SVEA HOVRÄTT DOM M 8982-25

hänsynsbestämmelserna är otillåten och därför inte ska bedömas som ”pågående markanvändning”. En markägare har normalt inte heller rätt till ersättning av staten för begränsningar i markanvändningen som följer direkt av artskyddsförordningen och utgångspunkten är därför att markägaren inte har rätt till sådan ersättning. Rätt till ersättning kan emellertid föreligga under speciella omständigheter och i Tjäderspelet i Malsättra tillerkändes markägaren ersättning från staten enligt allmänna principer.

Bedömningen i detta fall

Rätten till ersättning

Förvaltningsrätten har överprövat Skogsstyrelsens beslut om tillstånd till avverkning i fjällnära skog. Det framgår av domen att tillståndsbeslutet har upphävts med stöd av 18 § skogsvårdslagen med hänsyn både till förekomsten av tretåig hackspett och till andra höga naturvärden bestående av ett flertal rödlistade arter och den höga naturvärdeklassificeringen av området. M J har således genom förvaltnings-rättens dom nekats tillstånd med stöd av 18 § skogsvårdslagen, vilket i sig kan ge ersättningsrätt enligt 19 § skogsvårdslagen.

Rätten till ersättning förutsätter dock att pågående markanvändning inom den berörda delen av fastigheten avsevärt försvårats genom förvaltningsrättens avgörande. Inget annat har framkommit än att den pågående markanvändningen är skogsbruk. Om M J redan före förvaltningsrättens avgörande varit förhindrad att avverka skogen på grund av artskyddsförordningens förbudsbestämmelser har avgörandet i sig inte försvårat den pågående markanvändningen (jämför Tjäderspelet i Malsättra).

Av förvaltningsrättens dom framgår att det har observerats ett bohål med ungar för tretåig hackspett drygt 60 meter från villkorad avverkning och utanför den fastighet som varit föremål för prövning samt 15 ringhackade träd med färska och gamla ringhack i närheten. Det talar visserligen för att det funnits tretåig hackspett i närområdet och till viss del även inom det område där avverkningstillstånd sökts. Men det framgår inte, vare sig av förvaltningsrättens dom eller av vad som i övrigt har framförts i målet, att förekomsten av tretåig hackspett eller andra arter i området skulle ha inneburit att

SVEA HOVRÄTT DOM M 8982-25

avverkning inom hela det aktuella området om 53,4 hektar varit förbjuden enligt artskyddsförordningen sedan tidigare. Förvaltningsrättens avgörande grundas dessutom även på områdets höga naturvärden i övrigt och den höga naturvärdeklassificering som gjorts. Mot den bakgrunden får det anses stå klart att förvaltningsrättens avgörande, som innebär att avverkningstillstånd inte medgavs och att avverkning därmed inte får ske, har medfört att den pågående markanvändningen avsevärt har försvårats. M J har därför rätt till ersättning enligt 19 § skogsvårdslagen.

Om värdeminskningens storlek råder inte tvist. Mark- och miljööverdomstolen instämmer i mark- och miljödomstolens bedömning i fråga om det belopp som ska utgå som ersättning till M J. Det finns också laglig grund för att uppräkning ska ske enligt konsumentprisindex (se 4 kap. 4 § expropriationslagen [1972:719]). Det innebär att statens överklagande ska avslås i denna del.

M J har inkommit med ett medgivande från den bank som har panträtt i fastigheten om att utbetalning kan ske direkt till honom. Det saknas därmed anledning att förordna om nedsättning av ersättningen hos länsstyrelsen. (Se 6 kap. 1–3 §§ expropriationslagen efter hänvisning i 19 § tredje stycket skogsvårdslagen och 31 kap. 2 § miljöbalken.)

Rättegångskostnader i mark- och miljödomstolen

I 19 § tredje stycket skogsvårdslagen anges att 25 kap. 6 § miljöbalken ska tillämpas när det gäller rätten till ersättning. Den särregleringen är därmed direkt tillämplig i detta fall. Mark- och miljööverdomstolen instämmer i mark- och miljödomstolens bedömning att M J har haft skälig anledning att få sin talan, som även avsåg rätt till ersättning avseende annat område på samma fastighet, prövad i mark- och miljödomstolen och att han har rätt till ersättning för sina rättegångskostnader där. Det innebär att statens överklagande ska avslås även i denna del.

SVEA HOVRÄTT DOM M 8982-25 Rättegångskostnader i Mark- och miljööverdomstolen Eftersom mark- och miljödomstolens dom fastställs ska staten ersätta M J:s rättegångskostnader i Mark-och miljööverdomstolen. Det yrkade beloppet om 28 125 kr avseende ombudskostnader får anses skäligt. HUR MAN ÖVERKLAGAR, se bilaga B Överklagande senast 2026-10-02

I avgörandet har deltagit hovrättsråden Lars Borg och Petra Bergman, referent, tekniska rådet Lennart Gustafsson och tf. hovrättsassessorn Kine Karlstedt Ek. Föredragande har varit Julia Nyberg.

Bilaga A

ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT Mål nr M 3869-23 Mark- och miljödomstolen Rotel 16

Rättelse/komplettering

Dom, 2025-05-28

Rättelse, 2025-05-30 Beslutat av: tingsfiskalen Anna Magnusson chefsrådmannen Marit Åkerblom

Rättelse jml RB 17 kap 15 § Domslutet innehåller, till följd av rättens skrivfel eller annat liknande förbiseende, en uppenbar oriktighet vad avser tiden för uppräkning med konsumentprisindex. Uppräkning ska rätteligen ske från december 2022 till dess denna dom vinner laga kraft.

Sid 1 (10) ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM Mål nr M 3869-23 Mark- och miljödomstolen 2025-05-28 meddelad i Östersund

PARTER Kärande M J Ombud: M N Svarande Staten genom Kammarkollegiet Ombud: T U S AKE Er sät tni ng för nekat til lst ånd avver kni ngstil lst ånd på fast i ghet en X, Kr ok om s k o mmu D OMS LU

1Staten ska, senast en månad från denna dom, till M J betala ett belopp om 2 225 000 kr, uppräknat med konsumentprisindex från december 2022 till dagen för denna dom, jämte ränta på det indexuppräknade beloppet enligt 5 § räntelagen (1975:635) från den 6 december 2022 till dess betalning ska ske samt enligt 6 § räntelagen om betalning sker efter denna dag.

Sid 2 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM M 3869-23 Mark- och miljödomstolen 2025-05-28

2Staten ska ersätta M J:s rättegångskostnader med 124 030 kr, varav 63 730 kr avser ombudsarvode. Staten ska betala ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från dagen för domen till dess full betalning sker.

Sid 3 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM M 3869-23 Mark- och miljödomstolen 2025-05-28

YRKANDEN OCH INSTÄLLNINGAR M J har yrkat att mark- och miljödomstolen ska förplikta Staten genom Kammarkollegiet (Staten) att till honom 1. betala intrångsersättning med 5 125 000 kr, varav 2 900 000 kr avser det större området om 79,9 ha och 2 225 000 det mindre området om 53,5 ha. Beloppet ska räknas upp med hänsyn till förändringarna i KPI från december 2022 till dess dom i målet vinner laga kraft 2. att betala ut ersättningen inom en månad från att dom i målet vinner laga kraft 3. att betala ränta på ersättningen enligt 5 § räntelagen (1975:635) från den 6 december 2022 till dess betalning ska ske och enligt 6 § räntelagen om betalning sker efter angiven dag 4. att ersätta hans rättegångskostnader med 124 030 kr, varav 63 730 kr avser ombudsarvode inklusive mervärdesskatt, 2 800 kr ansökningsavgift och 57 500 kr beviskostnader.

Staten har bestritt käromålet i dess helhet men vitsordat ett belopp om 4 100 000 kr, varav 2 320 000 kr avser det större området och 1 780 000 det mindre området, före eventuellt påslag enligt expropriationslagen. Staten har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader med 165 000 kr avseende ombudsarvode.

GRUNDER OCH OMSTÄNDIGHETER M J har som grund för talan åberopat att han med stöd av 18 § skogsvårdslagen (1979:429) nekats tillstånd att avverka skog på fastigheten, varigenom pågående markanvändning påtagligt har försvårats. Han har därför rätt till ersättning, i första hand i enlighet med 19 § Skogsvårdslagen och i andra hand i enlighet med de allmänna principer som följer av NJA 2023 s 291. Han har till utvecklande av talan anfört i huvudsak följande. Sedan han ansökt om föryngringsavverkning av totalt 316 ha fjällnära skog på X meddelade Skogsstyrelsen den 5 maj 2021 beslut om tillstånd till avverkning inom ett område

Sid 4 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM M 3869-23 Mark- och miljödomstolen 2025-05-28

om 53,4 hektar. Samtidigt avslogs ansökan för resterande del omfattande totalt 262,6 ha. För 182,7 ha har Skogsstyrelsen avslagit ansökan om avverkning med hänvisning till 18 § skogsvårdslagen och för det resterande området (79,9 ha) avslogs ansökan med stöd av 18 a § samma lag. Frågan om ersättning för det 182,7 ha stora området hanteras i ett annat mål hos domstolen. Skogsstyrelsens beslut om tillstånd till avverkning av området som omfattar 53,4 hektar upphävdes därefter av Förvaltningsrätten i Härnösand i dom den 27 september 2022 med stöd av 18 § skogsvårdslagen, vilket innebär att tillstånd till avverkning nekats, med stöd av 18 § skogsvårdslagen, för hela det sammanlagda området om 79,9 och 53,4 hektar. Tillstånd till avverkning har i vart fall nekats för området på 53,4 hektar.

Pågående markanvändning är skogsbruk och beslutet innebär att detta försvåras avsevärt. Marken används inte huvudsakligen för andra ändamål. Förvaltningsrätten är inte behörig att pröva frågor enligt miljöbalken eller artskyddsförordningen och prövningen har skett enligt skogsvårdslagen. Förvaltningsrättens avgörande omfattar hela det ansökta området om 133,3 ha. Eftersom förvaltningsrätten inte återförvisade ärendet till Skogsstyrelsen för prövning av det större området (79,9 ha) innebär det att förvaltningsrätten bedömt att tillstånd till avverkning avseende båda områdena nekats med stöd av 18 § skogsvårdslagen. Han är berättigad till ersättning enligt 19 § skogsvårdslagen och har därför rätt till ersättning utan föregående dispensprövning. Förvaltningsrättens dom kan inte tolkas som att han varken kan få tillstånd eller avslag på sin ansökan om avverkning.

Han har inget skäl att ifrågasätta Statens värdering av området, men ett påslag om 25 procent ska göras. Beloppet ska också räknas upp enligt KPI.

Staten har som grund för sitt bestridande åberopat att det avslag avseende det större området (79,9 hektar) som meddelats av Skogsstyrelsen den 5 maj 2021 med stöd av 18 a § skogsvårdslagen i sig inte ger rätt till ersättning eftersom avslag på grund av bestämmelsen om avverkningsområdets storlek inte ger rätt till ersättning om inte särskilda skäl föreligger. Beslutet har också upphävts genom förvaltningsrättens dom den 27 september 2022, varför något beslut om avslag inte längre föreligger, varför inte heller rätt till ersättning föreligger. Avverkning

Sid 5 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM M 3869-23 Mark- och miljödomstolen 2025-05-28

av det mindre området (53,4 hektar) har förbjudits av Skogsstyrelsen med skäl som är att hänföra till artskyddsförordningen varför rätt till ersättning inte föreligger med automatik. Förvaltningsrättens dom innebär dessutom att Skogsstyrelsens beslut om tillstånd har upphävts, inte att ett förbud har meddelats.

Staten har till utvecklande av talan anfört i huvudsak följande. Artskyddsförordningen innehåller ingen reglering av rätt till ersättning för en enskild vid begränsning av markanvändning. En förutsättning för att rätt till ersättning ska föreligga är att markägaren begärt dispens men nekats sådan. Det finns inte heller någon grundlagsskyddad rätt till ersättning enligt 2 kap 15 regeringsformen. Ersättningsrätten enligt 18 § skogsvårdslagen är inte ”absolut”, utan det råder likhet mellan ersättningsrätten under 12 kap 6 § och 31 kap 4 miljöbalken. Skogsbruk som pågående markanvändning kan inte vara mer långtgående än vad som utgör lagenlig markanvändning. Gränsen för denna markanvändning sätts i detta fall till den nivå av skogsbruksåtgärder som den tretåiga hackspetten kan tåla. Förvaltningsrättens dom innebär inte att pågående markanvändning avsevärt försvåras utan har enbart tydliggjort den begränsningsnivå som redan gällt.

Förbud meddelade enligt 18 a § skogsvårdslagen (området om 79,9 hektar) berättigar inte till ersättning.

ÅBEROPAD BEVISNING M J har som skriftlig bevisning åberopat förvaltningsrättens dom den 27 september 2022 i mål 3619-21.

Staten har inte åberopat någon bevisning.

MÅLETS HANDLÄGGNING Målet har sedan parterna slutfört talan i skrift, med stöd av 2 kap. 4 § 2 st. lag (2010:291) om mark- och miljödomstolar, avgjorts av två juristdomare.

Sid 6 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM M 3869-23 Mark- och miljödomstolen 2025-05-28