Knivinnehavet I–IV
Frågor om ansvar, rubricering och påföljd i mål om innehav av kniv i gatumiljö respektive domstolslokaler (I–IV).
Sökord Kniv · Artbrott · Befogat innehav · Domstolslokal · Knivförbud · Påföljdsval · Rubricering · Straffvärde
I
I
Jönköpings tingsrätt
Allmän åklagare väckte åtal vid Jönköpings tingsrätt mot A.H. för brott mot lagen om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål enligt 1 § första stycket och 4 § första stycket lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål. Åklagaren angav följande gärningsbeskrivning.
A.H. har haft en kniv på allmän plats trots att det inte var befogat. Det hände den 28 september 2023 på Jönköpings tingsrätt [i] Jönköpings kommun.
A.H. begick gärningen med uppsåt eller av oaktsamhet.
A.H. förnekade brott.
Tingsrätten (ordförande rådmannen Catherine Beckström Gustafsson) anförde följande i dom den 2 april 2024.
Skäl
A.H. har uppgett bl.a. följande. Han har vidgått att den aktuella kniven och påsen som kniven låg i är hans liksom den ryggsäck som påsen i sin tur låg i. Han har uppgett att det stämmer som åklagaren har påstått att kniven hittades när han gick igenom tingsrättens säkerhetskontroll den aktuella dagen. Senaste gången han använde kniven var i augusti när han skulle skära bort sly och växtdelar vid den parkering där hans ex-fru parkerar bilen eftersom bilen annars inte får plats i parkeringsrutan. Han glömde kvar kniven i ryggsäcken efter det här tillfället eftersom han hade bråttom till ett möte och tänkte inte på att den låg kvar i ryggsäcken när han passerade säkerhetskontrollen i tingsrätten. Han har aldrig haft en tanke på att använda kniven på något annat sätt än att skära bort sly med den. Han har gjort gällande att tingsrätten inte utgör allmän plats, att innehavet av kniven har varit befogat och att han varken har agerat med uppsåt eller oaktsamhet eller varit slarvig på något annat sätt.
Tingsrättens bedömning
Tingsrätten är att anse som allmän plats i den s.k. knivlagens mening eftersom definitionen av allmän plats omfattar varje plats som allmänheten har tillträde till, detta oaktat hur tingsrättsbyggnaden definieras enligt plan- och bygglagen.
Den aktuella kniven är av ett sådant slag att den träffas av bestämmelsen om förbud av innehav av knivar och andra stick- och skärvapen på allmän plats (se prop. 1987/88:98 s. 14).
A.H. har hävdat att innehavet av kniven har varit befogat eftersom han brukar använda den när han skär bort sly och växtdelar vid den parkeringsplats där hans bil parkeras. Av utredningen har emellertid framkommit att A.H. senast använde kniven på det här sättet en månad innan den nu aktuella händelsen och att det skedde på en annan plats. Även om knivinnehavet varit befogat i det sammanhanget har det inte funnits något legitimt skäl att ta med kniven in på tingsrätten en månad senare. Innehavet har alltså inte varit befogat.
Tingsrätten finner inte anledning att ifrågasätta A.H:s uppgift om att han hade glömt att kniven låg kvar i ryggsäcken när han kom till tingsrätten. Tingsrätten anser inte att innehavet har skett uppsåtligen utan att A.H. i stället har agerat med oaktsamhet. Han ska därmed dömas för brott mot lagen om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål.
Påföljden ska bestämmas till dagsböter i enlighet med vad som framgår av domslutet.
Domslut
Tingsrätten dömde A.H. för brott mot lagen om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål enligt 1 § första stycket och 4 § första stycket lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål till 50 dagsböter.
Tingsrätten förordnade om förverkande och beslag samt om avgift till brottsofferfonden.
Göta hovrätt
A.H. överklagade i Göta hovrätt och yrkade att hovrätten skulle frikänna honom.
Åklagaren motsatte sig att tingsrättens dom ändrades.
Hovrätten (hovrättslagmannen Carina Tolke, hovrättsrådet Jim Karlsson och tf. hovrättsassessorn Jenny Johansson, referent) anförde följande i dom den 4 april 2024.
Hovrättens domskäl
Hovrätten har tagit del av i huvudsak samma bevisning som tingsrätten. Förhöret som hölls där med A.H. har spelats upp med ljud och bild.
A.H. har inte längre ifrågasatt att Jönköpings tingsrätt är en allmän plats, men har i övrigt haft samma inställning som han hade i tingsrätten. Även med beaktande av vad han fört fram instämmer hovrätten i tingsrättens bedömning att det är bevisat att A.H. av oaktsamhet innehaft en kniv på allmän plats trots att det inte var befogat.
Den avgörande frågan för om A.H. ska dömas för brott eller inte är om gärningen kan bedömas som ringa, eftersom ringa fall inte utgör brott. Utrymmet för att bedöma en gärning som ringa då en kniv medförts till en domstols lokaler får anses vara mycket begränsat, även när det handlar om oaktsamma brott. A.H. har haft med sig en fällkniv till tingsrätten i samband med att han skulle besöka en relativt uppmärksammad förhandling som åhörare. Kniven använde han enligt egen utsaga som högst två gånger per år i privat syfte och han hade senast haft för avsikt att använda den omkring en månad tidigare. Han har vidare beskrivit att han även vid ett tidigare tillfälle glömt att den låg i väskan. Hovrätten anser vid en sammantagen bedömning att förhållandena inte är sådana att gärningen kan bedömas som ringa. A.H. ska därför, i likhet med vad tingsrätten kommit fram till, dömas för brott.
Då hovrätten gör samma bedömning som tingsrätten även i övriga frågor ska tingsrättens domslut fastställas.
Hovrättens domslut
Hovrätten fastställer tingsrättens domslut.
Det som tingsrätten har beslutat om beslag ska fortfarande gälla.
Högsta domstolen
A.H. överklagade och yrkade att han skulle frikännas.
Riksåklagaren motsatte sig att hovrättens dom ändrades.
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredragandens förslag till beslut
Föredraganden, justitiesekreteraren Mikael Wibeck, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.
Domskäl
Bakgrund
1Den 28 september 2023 skulle A.H., som åhörare, besöka en relativt uppmärksammad förhandling i Jönköpings tingsrätt. I tingsrättens säkerhetskontroll påträffades en fällkniv i A.H:s ryggsäck.
2I utfällt skick var knivbladet cirka sju cm och det var delvis sågtandat. A.H. förklarade att han använde kniven högst två gånger per år för att beskära buskar samt att senast det skulle ha skett var någon månad tidigare. Han hade glömt att kniven låg i ryggsäcken.
3A.H. åtalades för brott mot lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål (knivförbudslagen). Tingsrätten bedömde innehavet som obefogat och dömde honom för oaktsamt brott mot lagen. Påföljden bestämdes till 50 dagsböter. Hovrätten, som fastställde tingsrättens domslut, gjorde samma bedömning som tingsrätten samt konstaterade att gärningen inte kunde bedömas som ringa.
Frågan i målet
4Frågan är främst om ett obefogat innehav av kniv i en domstols lokaler ska bedömas som ett ringa fall och att gärningen därmed inte ska utgöra brott.
Förbudet mot innehav av kniv
5Enligt knivförbudslagen får knivar inte innehas på allmän plats, inom vissa skolområden eller i fordon på allmän plats (1 § första stycket). Förbudet gäller emellertid inte om innehavet med hänsyn till knivens art, innehavarens behov och övriga omständigheter är att anse som befogat (1 § andra stycket). Den som uppsåtligen bryter mot förbudet döms till böter eller fängelse i högst ett år. Om gärningen har begåtts av oaktsamhet döms till böter eller fängelse i högst sex månader. (4 § första och andra styckena.) I ringa fall ska inte dömas till ansvar (4 § fjärde stycket).
Ringa fall
6Att ansvar inte ska dömas ut i ringa fall av överträdelse av förbudet hänger samman med att lagstiftaren har velat gardera sig mot att en tillämpning av knivförbudet framstår som stötande. Regeln om ansvarsfrihet är tillämplig på de fall där knivinnehavet visserligen inte är befogat, men ändå kan anses utgöra en mindre allvarlig överträdelse av förbudet. (Se ”Kniven i handväskan” NJA 2016 s. 30 p. 27.)
7Om någon utan godtagbar anledning medfört en kniv till en tillställning eller sammankomst kan det ändå anses ursäktligt om t.ex. den som medfört kniven inte avsett att delta när han medförde kniven till platsen. Även oaktsam överträdelse av förbudsreglerna är emellertid straffbar. Det innebär att den som t.ex. av glömska bär med sig en kniv till en sammankomst eller tillställning kan fällas till ansvar, om inte någon av undantagsreglerna är tillämplig. (Se prop. 1987/88:98 s. 9 f. och 18.)
8I propositionerna framhölls att undantagsreglerna, både avseende befogat innehav och ringa fall, bör tillämpas med förnuft och generositet, så att inte knivförbudet med fog uppfattas som ett otillbörligt ingrepp i den personliga friheten. Man bör vid tillämpningen hålla i minnet att knivförbudet är avsett att i första hand träffa ett sådant innehav av knivar, som ökar risken för att våldshandlingar inträffar och inte fall då innehavet framstår som nödvändigt eller harmlöst för ett naturligt betraktelsesätt. Ytterst är syftet med förbudsbestämmelsen inte något annat än att minska risken för våldshandlingar där vapen kommer till användning. (Se prop. 1987/88:98 s.16 och prop. 1989/90:129 s. 21 f.)
9Lagstiftningen ska inte tillämpas schablonartat, utan en nyanserad bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet ska göras. Ett innehav av en mindre kniv, typ pennkniv, kan i de flesta fall godtas. Kniven är då inte helt ofarlig men är inte ägnad att användas som vapen. En sådan kniv omfattas bara av förbudet om det föreligger speciella omständigheter som gör att det finns en mera påtaglig risk för att kniven kommer användas som vapen. Bedömningen av frågan, om det finns speciella omständigheter av detta slag, får göras utifrån lagstiftningens grundläggande ändamål att motverka våldshandlingar i samhället. Av stor betydelse är därför i vilken situation kniven innehas, alltså framför allt tidpunkten och platsen för innehavet.
10I regel finns det större risk för bråk och våld nattetid utomhus och på platser där det samlas många personer och där det kan förekomma berusning och på platser som annars är brottsutsatta. Även en mindre kniv kan i en sådan situation riskera att komma till användning som vapen och orsaka inte obetydliga skador. I det sammanhanget kan det också finnas anledning att beakta innehavarens ålder; särskilda risker kan vara förknippade med innehav av knivar bland ungdomar. (Se ”Multiverktyget” NJA 2023 s. 1052 p. 7 och 8.)
11Platsen för det obefogade knivinnehavet kan påverka bedömningen av gärningens farlighet. Ett obefogat innehav bör normalt anses vara av särskilt farlig art om innehavet bl.a. skett på en plats som framstår som särskilt skyddsvärd, t.ex. av trygghetsskäl. Det kan bl.a. vara lokaler där samhällsviktig verksamhet bedrivs och dit allmänheten har tillträde, t.ex. i entréer och väntrum på domstolar. (Se 4 § tredje stycket 4 knivförbudslagen och prop. 2021/22:192 s. 17 och 26.)
Domstolens lokaler
12Domstolen är en plats där det potentiellt kan samlas mycket folk och där det finns risk för hotfulla situationer. Det är av yttersta vikt att alla de som vistas i domstolens lokaler, både besökare och de som arbetar där, ska vara trygga och säkra i lokalerna. Det är därför av grundläggande betydelse att domstolarna kan upprätthålla en hög säkerhetsnivå och hindra att vapen, sprängämnen och andra farliga föremål förs in i domstolens lokaler. Det är även bl.a. av dessa skäl som säkerhetskontroll får genomföras i domstol (se 1 § lagen [1981:1064] om säkerhetskontroll i domstol).
13Det åligger därför den som ska besöka en domstol att dessförinnan noga kontrollera sina väskor, jackor m.m. för att säkerställa att det inte av misstag följer med någon kniv till domstolen. Med hänsyn till detta bör endast undantagsvis ett obefogat innehav av kniv i domstol ses som fall då innehavet framstår som harmlöst eller ringa. En nyanserad bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet ska fortsatt göras (jfr p. 9).
Normalpåföljd för oaktsamma brott
14Vid straffskärpningen 2022 höjdes maxstraffet för uppsåtligt brott av normalgraden från fängelse i sex månader till fängelse i ett år och för uppsåtligt grovt brott höjdes straffskalan från fängelse i högst ett år till fängelse i lägst sex månader och högst två år. Detta för att det skulle bli en höjd straffnivå för allvarligare knivbrott. Det finns nu också en särskild straffskala för oaktsamma brott, vilken sträcker sig från böter till fängelse i sex månader. Tillskapandet av en sådan straffskala, som motsvarade den ditintills gällande straffskalan för knivbrott av normalgraden, innebar att endast uppsåtliga gärningar skulle träffas av de föreslagna straffskärpningarna. (Se prop. 2021/22:192 s. 19 f.)
15I förarbetena till straffskärpningen angavs att det även fortsättningsvis behövde finnas utrymme för en differentierad straffmätning och att mindre allvarliga brott skulle kunna bestraffas med böter. Ett sådant brott som fortfarande skulle kunna erhålla böter är t.ex. ett knivinnehav där det saknats risk för att kniven skulle komma till brottslig användning eller med andra försvårande inslag. Det höjda minimistraffet för grovt knivbrott ansågs också skapa ett utrymme för en i praktiken mer differentierad straffmätning vid brott av normalgraden, exempelvis i sådana fall en gärning haft försvårande inslag men vid en helhetsbedömning ändå inte är att bedöma som grov. Det förutsattes att straffskalan skulle användas i sådan utsträckning att det inte skulle uppstå för stora tröskeleffekter mellan utdömda straff för de grova brotten och de brott som inte kan betraktas som fullt ut lika allvarliga. Vilka normalgradsbrott som bör anses ha ett straffvärde på fängelsenivå blev emellertid en fråga för rättstillämpningen. (Se prop. 2021/22:192 s. 19.)
16I förarbetena till straffskärpningen konstaterades att påföljden vid knivbrott av normalgraden vanligtvis var böter. Det angavs att bötesstraffet torde varit penningböter om cirka 1 200 kronor när ingen påtaglig risk för användning av kniven funnits och 50 dagsböter när det förelegat särskild risk för att bråk kan uppstå och kniven komma till användning. (Se prop. 2021/22:192 s. 8 f. med hänvisningar.)
17Efter ”Knivinnehavet i skolan” NJA 2020 s. 778 uppdaterade Åklagarmyndigheten sin rättsliga vägledning, RäV 2021:21. Efter uppdateringen bedömdes normalpåföljden, vid avsaknad av försvårande omständigheter, vara 50 dagsböter. (Se Månsson m.fl., Påföljdspraxis m.m., 2022, s. 1193 f.) Vägledningen uppdaterades på nytt efter straffskärpningen och numera anges att påföljden för oaktsamt brott är 50 dagsböter. Det anges emellertid ingen rekommendation för påföljd för uppsåtliga brott. (Se RäV 2021:21, s. 16.)
18Förarbetena till straffskärpningen utarbetades innan vägledningen hade uppdaterats och hänsyn togs därför inte till den vid skrivningarna om påföljden vid knivbrott. Normalpåföljden för oaktsamma brott bör därför fortsatt vara penningböter.
Bedömningen i detta fall
19A.H. skulle som åhörare närvara vid en relativt uppmärksammad rättegång i tingsrätten, med potentiellt många besökare. Det ålåg honom att noga kontrollera att han inte hade med sig en kniv innan han gick in på domstolen. Den kniv han trots detta hade i sin väska var inte en mindre kniv.
20En helhetsbedömning av de omständigheter som anförts i det föregående leder till att gärningen inte kan anses harmlös och att den inte kan betraktas som ett ringa fall.
21I likhet med hovrätten bedömer HD att A.H. därför ska dömas för oaktsamt brott mot knivförbudslagen. Vid beaktande av den aktuella typen av kniv samt platsen och tillfället för innehavet kan påföljden inte stanna vid penningböter. Påföljden ska i stället bestämmas till dagsböter i enlighet med vad hovrätten beslutat. HD noterar att rätt lagrum är 4 § andra stycket knivförbudslagen, i stället för det lagrum som angetts i tingsrättens domslut och som fastställts i hovrätten. HD gör i övrigt ingen annan bedömning än hovrätten och hovrättens domslut ska därför fastställas.
Domslut
HD – som noterar att rätt lagrum är 4 § andra stycket lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål – fastställer hovrättens domslut.
HD:s dom
HD (justitieråden Anders Eka, Malin Bonthron, Anders Perklev, referent, och Erik Sjöman) meddelade den 11 mars 2026 följande dom.
Domskäl
Bakgrund
1A.H. skulle den 28 september 2023 närvara som åhörare vid en huvudförhandling i Jönköpings tingsrätt. Vid inpasseringskontrollen påträffades en fällkniv i hans ryggsäck. Han uppgav att han hade glömt kvar kniven där efter att han senast hade använt den.
2Tingsrätten dömde A.H. för oaktsamt brott mot lagen om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål till 50 dagsböter. Hovrätten har fastställt tingsrättens dom.
Vad målet handlar om
3Målet rör frågan hur ett oaktsamt innehav av kniv i domstolslokaler ska bedömas.
Allmänt om brott mot knivförbudslagen
4Knivar får inte innehas på allmän plats, inom vissa skolområden eller i fordon på allmän plats. Det gäller dock inte om innehavet med hänsyn till knivens art, innehavarens behov och övriga omständigheter är att anse som befogat. (Se 1 § knivförbudslagen.)
5Den som uppsåtligen bryter mot förbudet döms till böter eller fängelse i högst ett år. Om gärningen har begåtts av oaktsamhet döms till böter eller fängelse i högst sex månader. Är brottet grovt döms till fängelse i lägst sex månader och högst två år. I ringa fall utgör gärningen inte brott. (Se 4 §.)
6Förbudet syftar till att motverka att knivar kommer till användning vid våldsbrott (jfr prop. 1987/88:98 s. 6). Utanför förbudet faller ett sådant innehav av kniv som framstår som rimligt och naturligt i samhället. I förarbetena till lagen uttalas att förbudet bör tillämpas med förnuft och generositet, så att det inte med fog kan uppfattas som ett otillbörligt ingrepp i den personliga sfären (se prop. 1989/90:129 s. 12).
Befogat innehav
7Innehav av en kniv får som regel anses vara befogat om den behövs för arbete eller fritidsaktiviteter. Detsamma gäller innehav på väg till eller från platsen för sådan verksamhet eller vid hemtransport av en inköpt kniv. Det kan därvid ha betydelse hur kniven förvaras eller är paketerad. (Jfr ”Kniven i handväskan” NJA 2016 s. 30.)
8Vidare har knivens utformning betydelse för bedömningen av om innehavet är befogat. I de flesta fall måste exempelvis innehav av en mindre fickkniv, av typen pennkniv, godtas. Endast om det föreligger speciella omständigheter som gör att det finns en mera påtaglig risk för att kniven kommer att användas som vapen är innehav av sådana knivar avsedda att omfattas av förbudet. (Se prop. 1989/90:129 s. 21 och ”Multiverktyget” NJA 2023 s. 1052 p. 7.)
Ansvarsfrihet för ringa fall
9Regeln om ansvarsfrihet i ringa fall är tillämplig då knivinnehavet visserligen inte är befogat men ändå kan anses utgöra en mindre allvarlig överträdelse av förbudet. Ett exempel på en sådan situation är att det rör sig om oaktsamhet som visserligen är straffbar men som måste uppfattas som lindrig (se ”Kniven i handväskan” p. 28).
10I oaktsamma fall av knivinnehav där det inte föreligger några försvårande omständigheter kan brottet många gånger anses som ringa. En bedömning måste dock göras utifrån omständigheterna i det enskilda fallet, och då bör bland annat graden av oaktsamhet beaktas.
Grovt brott
11Vid bedömningen av om ett brott är grovt ska det enligt 4 § tredje stycket särskilt beaktas om föremålet har innehafts i ett sammanhang där det kan befaras komma till användning vid brottsligt angrepp på någons liv, hälsa eller trygghet till person, föremålet har varit av särskilt farlig beskaffenhet, innehavet, överlåtelsen eller saluhållandet har avsett flera föremål, eller gärningen på annat sätt har varit av särskilt farlig art.
12Omständigheter som talar för att gärningen är av särskilt farlig art kan bland annat vara att gärningsmannen är påverkad av alkohol eller narkotika, ingår i en kriminell gruppering, tidigare visat sig vara beredd att ta till våld eller har vidtagit åtgärder för att kniven ska kunna bäras dold eller vara lätt tillgänglig. Det handlar alltså om förhållanden som typiskt sett är ägnade att påtagligt öka risken för att kniven kommer till brottslig användning. Även platsen för innehavet har betydelse för bedömningen, exempelvis när det handlar om en brottsutsatt plats eller om en plats som är särskilt skyddsvärd. (Jfr prop. 2021/22:192 s. 25 f.)
Rubricering och bedömning av straffvärde
13Utgångspunkten för rubricering av en gärning som är att hänföra till ett gradindelat brott är straffbestämmelsens utformning och de intressen som skyddas genom den. När det, som vid grovt brott mot knivförbudslagen, finns kvalifikationsgrunder som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om brottet är grovt tar rubriceringen sin utgångspunkt i dessa omständigheter. Det är dock inte nödvändigt att bedöma brottet som grovt när någon av dessa föreligger. Inte heller är det uteslutet att döma för grovt brott i andra fall, men då krävs i princip att omständigheterna i det enskilda fallet framstår som försvårande i motsvarande grad som normalt gäller i de fall som anges i de särskilda kvalifikationsgrunderna. En samlad bedömning måste alltid göras. (Jfr ”Vinkelslipen” NJA 2024 s. 335 p. 4 och 5.)
14Det finns ett nära samband mellan gradindelning och straffvärdebedömning. Det beror på att gradindelningen inte kan göras utan att det sker en värdering av hur allvarlig brottsligheten är. Sambandet är särskilt tydligt i de fall där det inte finns några kvalifikationsgrunder angivna eller när dessa är allmänt hållna. (Jfr ”Vinkelslipen” p. 6.)
15Vid bedömning av straffvärdet av ett brott mot knivförbudslagen ska som en utgångspunkt beaktas den fara som innehavet av kniv inneburit, vad den tilltalade insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter eller motiv som han eller hon haft (jfr 29 kap. 1 § andra stycket BrB).
16De omständigheter som läggs till grund för bedömningen måste vara täckta av gärningsmannens uppsåt eller, vid oaktsamhetsbrott, av hans eller hennes oaktsamhet. Det är åklagaren som ska bevisa de omständigheter som åberopas som försvårande. Samma beviskrav gäller som normalt tillämpas i brottmål.
Straffskalor och straffmätning
17Straffskalorna för normalgraden och för grovt brott mot knivförbudslagen skärptes 2022. Syftet var att åstadkomma en höjd straffnivå för allvarligare knivbrott. Det framhölls då att det höjda minimistraffet för grovt knivbrott också skapar ett utrymme för en i praktiken mer differentierad straffmätning vid brott av normalgraden, till exempel när brottet haft försvårande inslag men vid en helhetsbedömning ändå inte är att bedöma som grovt. Samtidigt infördes en särskild straffskala för oaktsamhetsbrott som motsvarar den tidigare straffskalan för normalbrottet. Avsikten var att straffskärpningarna skulle träffa endast uppsåtliga gärningar. (Jfr prop. 2021/22:192 s. 18 f.)
18Det saknas mot denna bakgrund skäl att ändra den praxis som innebär att oaktsamma brott mot knivförbudslagen normalt bör leda till penningböter (jfr a. prop. s. 8). Är omständigheterna försvårande kan detta beaktas genom ett högre bötesbelopp eller genom att dagsböter döms ut. Endast i undantagsfall bör straffvärdet ligga på fängelsenivå.
19För uppsåtliga brott av normalgraden bör straffet som utgångspunkt bestämmas till dagsböter (jfr a. prop. s. 14). Enstaka försvårande omständigheter av mindre allvarligt slag kan beaktas genom en höjning av antalet dagsböter. I allvarligare fall kan fängelse aktualiseras. Därvid bör hela utrymmet i straffskalan upp till minimistraffet för det grova brottet utnyttjas för att åstadkomma en nyanserad straffmätning, så att allvarligare fall bestraffas strängare än mindre allvarliga fall utan att några påtagliga tröskeleffekter uppstår (jfr a. prop. s. 19).
20Minimistraffet för grovt brott mot knivförbudslagen är fängelse i sex månader. För att ett så strängt straff ska vara motiverat bör det krävas att omständigheterna är i hög grad försvårande. Så kan vara fallet om det föreligger flera omständigheter som talar för att det finns en påtaglig risk för att kniven ska komma till användning vid brott mot liv eller hälsa, eller om en enskild omständighet med särskild styrka talar för detta.
Innehav av kniv i domstolars lokaler
21Domstolars lokaler utgör en sådan särskilt skyddsvärd plats som enligt förarbetena kan tala för att ett där begånget brott mot knivförbudslagen ska bedömas som grovt (jfr prop. 2021/22:192 s. 26).
22För att kunna eftersöka vapen och andra föremål, som kan användas för att begå brott som innebär allvarlig fara för någons liv eller hälsa, får säkerhetskontroll genomföras i domstolar. Kontrollen innebär att personer som ska besöka domstolen får kroppsvisiteras och väskor genomsökas. Om ett sådant föremål som avses i lagen påträffas, och det inte tas i beslag enligt rättegångsbalken, ska personen uppmanas att lämna föremålet ifrån sig för förvaring. Vägrar personen att göra det får han eller hon avlägsnas från domstolen. (Se 1, 5 och 7 §§ lagen, 1981:1064, om säkerhetskontroll i domstol.)
23I lagen finns inte någon närmare definition av de föremål som får eftersökas. Det står emellertid klart att det handlar om en vidare krets av föremål än de som avses i knivförbudslagen. Såsom lagen tillämpas i praktiken torde besökare uppmanas att lämna ifrån sig även sådana tillhörigheter som är fullt legitima att föra med sig i andra sammanhang, men som är olämpliga att inneha i en domstolslokal, till exempel paraplyer, glasflaskor eller hårspray.
24Mot denna bakgrund bör det särskilt skyddsvärda området inom en domstolslokal anses utgöras av de utrymmen som ligger innanför säkerhetskontrollen, när en sådan finns. En person som kommer till domstolen med ett föremål som får innehas på allmän plats men inte i domstolen ges på så sätt möjlighet att närma sig säkerhetskontrollen och där lämna ifrån sig föremålet.
25Med en sådan avgränsning bör ett oaktsamt innehav av en kniv som upptäcks i säkerhetskontrollen inte bedömas strängare än om innehavet skett på annan allmän plats. Är det däremot så att någon uppsåtligen innehar en kniv och försöker passera säkerhetskontrollen utan att visa upp den, bör detta anses utgöra en försvårande omständighet som i vissa fall kan leda till att brottet är att bedöma som grovt (jfr a. prop. s. 26).
Bedömningen i detta fall
26A.H. har av oaktsamhet haft med sig en fällkniv med ett omkring sju cm långt knivblad till Jönköpings tingsrätt. Innehavet upptäcktes vid säkerhetskontrollen. Han har berättat att han hade lagt kniven i sin ryggsäck ungefär en månad tidigare för att han skulle skära bort grenar som sträckte sig in på en parkeringsplats. Den blev därefter kvar i ryggsäcken. Vid ett senare tillfälle, när han var på resa, upptäckte han kniven i ryggsäcken men glömde sedan på nytt bort att ta ur den.
27Kniven utgör inte en sådan mindre fickkniv som normalt inte omfattas av knivförbudslagen (jfr p. 8). Inte heller kan innehavet bedömas som befogat av andra skäl. Det är i stället fråga om en sådan oaktsam gärning som träffas av lagens förbud.
28Vid en samlad bedömning kan oaktsamheten inte anses så obetydlig att det är fråga om ett sådant ringa fall som inte utgör brott. A.H. ska därför dömas för oaktsamt brott mot knivförbudslagen (4 § andra stycket). Några försvårande omständigheter föreligger inte. Påföljden bör i enlighet med detta bestämmas till penningböter (jfr p. 18).
29Hovrättens dom ska således ändras när det gäller påföljden.
Domslut
HD – som noterar att rätt lagrum är 4 § andra stycket lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål – ändrar på det sättet hovrättens dom att påföljden bestäms till penningböter, 1 200 kr.
Skiljaktig mening
Justitierådet Eric M. Runesson var skiljaktig i fråga om utgången och anförde följande.
Jag anser att punkterna 28–29 borde lyda:
28Betydelsen av A.H:s glömska, vilken som utgångspunkt kan anses vara oaktsam, bör bedömas mot bakgrund av hans förklaring att kniven behövdes för ett återkommande behov av att beskära ett buskage vid en parkeringsplats. Kniven medfördes då fram och tillbaka hem. En sådan användning av ett verktyg medför för många människor en risk att någon distraktion gör att verktyget glöms kvar i en väska eller liknande efter avslutad användning. Den ytterligare oaktsamhet som består i att A.H. själv har sagt att han vid ett tillfälle upptäckte att han glömt att lägga ifrån sig kniven och att han på nytt glömt bort saken, bör inte ges någon avgörande betydelse mot bakgrund av den av lagstiftaren anbefallda generositeten kring innehavsförbudet (jfr p. 6). Kniven förvarades också på ett sådant sätt att risken för att den skulle komma att användas för våldsutövning får anses vara liten (jfr ”Kniven i handväskan” p. 30). Vid en samlad bedömning får det anses röra sig om ett ringa fall av knivinnehav (jfr p. 10).
29Hovrättens dom ska således ändras och A.H. frikännas.
Med den utgång målet har fått i skuldfrågan är jag ense med majoriteten i fråga om påföljd.
II
II
Göteborgs tingsrätt
Allmän åklagare väckte åtal vid Göteborgs tingsrätt mot M.V. för brott mot lagen om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål, grovt brott, enligt 1 § första stycket och 4 § tredje stycket lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål med följande gärningsbeskrivning.
M.V. har haft en kniv på allmän plats trots att det inte var befogat. Det hände den 22 augusti 2024 på X-gatan [i] Mölndals stad.
Brottet bör bedömas som grovt eftersom den tilltalade var påverkad av narkotika, var i sällskap med andra individer och har haft den lättillgänglig i byxlinningen.
M.V. begick gärningen med uppsåt.
Åtalet avsåg även ringa narkotikabrott enligt 1 § första stycket 5 och 2 § narkotikastrafflagen (1968:64).
M.V. medgav ansvar för ringa narkotikabrott men bestred ansvar för grovt brott mot knivlagen. Såvitt avsåg påståendet om grovt brott mot knivlagen erkände han gärningen men anförde att han agerat enbart av oaktsamhet.
Tingsrätten (ordförande assessorn Johan Edling) anförde följande i dom den 24 oktober 2024.
Domskäl
Har M.V. gjort sig skyldig till ringa narkotikabrott?
M.V. har erkänt gärningen. Eftersom hans erkännande vinner stöd av hans egna uppgifter och övrig utredning är det bevisat att han gjort sig skyldig till ringa narkotikabrott i enlighet med gärningsbeskrivningen.
Har M.V. innehaft kniv med uppsåt?
M.V. har i förhör erkänt att han hade kniv på sig vid aktuellt tillfälle. Han har dock berättat att det var av misstag. Han hade tidigare under dagen meckat med sin cykel i ett förråd och då använt aktuell kniv. När han var klar med cykeln måste han ha fått med sig kniven av misstag. Han har sedan gått för att träffa några kompisar. De umgicks bland annat på en pizzeria. När de lämnade pizzerian så kom av någon anledning polisen till platsen. Han märkte då att han hade kniven på sig och försökte gömma den för polisen. Han känner till att innehav av kniv kan ge höga straff och han ville därför undvika det.
Enligt tingsrätten kan de uppgifter som M.V. lämnat ifrågasättas. Den kniv som han innehaft framstår enligt tingsrätten inte som en kniv man använder i samband med cykelreprationer. Tvärtom rör det sig om en kniv som mer har karaktären av ett gatustridsvapen. Med det sagt kan det givetvis inte uteslutas att M.V. av olika skäl har just en sådan kniv i sin verktygslåda när han lagar cyklar. Oavsett knivens karaktär och utseende tror dock inte tingsrätten – av skäl som framgår nedan – på M.V:s uppgifter om att han ska ha glömt kniven på sig.
I målet har förhör hållits med polisen G.T. Han har på ett trovärdigt och tillförlitligt sätt berättat att flera patruller blev kallade till platsen för att kontrollera ett antal personer, däribland M.V. Personerna genomsöktes vid i vart fall två tillfällen. Initialt letade polisen efter farliga vapen/tillhyggen och i samband med den visitationen påträffades inte någon kniv på M.V. Något senare fattades det beslut om en mer grundlig visitation i syfte att leta efter narkotika. Inte heller vid den tidpunkten påträffade polisen någon kniv. Det var först i samband med att man beslutat sig för att ta med M.V. till stationen som G.T. noterade att M.V. grejade med något bakom ryggen. Det visade sig då att M.V. hade en kniv i byxlinningen.
Mot bakgrund av de uppgifter som G.T. lämnat menar tingsrätten att M.V. måste ha vetat om att han hade en kniv på sig när polisen kom till platsen. M.V:s uppgifter om att ska ha glömt kniven går helt enkelt inte ihop med att han samtidigt snabbt har försökt att hålla kniven gömd från polisen. Han måste redan innan polisen kom varit medveten om att han bar på en kniv. Vid en samlad bedömning menar därför tingsrätten att hans uppgifter inte förtjänar tilltro. Det är därmed bevisat att han har innehaft kniven med uppsåt.
Hur ska gärningen rubriceras?
Åklagaren har gjort gällande att knivbrottet ska bedömas som grovt på grund av att M.V. var påverkad av narkotika, att han var i sällskap med andra individer samt att han haft den lättillgängligt i byxlinningen.
Tingsrätten konstaterar för egen del att M.V. har innehaft en relativt stor fällkniv när han var påverkad av narkotika. Innehavet har skett på eftermiddagen i centrala delar av Mölndal där det rört sig människor. Annat har inte heller framkommit än att kniven förvarats lättillgängligt. Enligt tingsrätten är dessa förhållanden av så kvalificerat slag att brottet ska bedömas som grovt.
Påföljd
Straffvärdet för det grova knivbrottet motsvarar för en vuxen sex månaders fängelse. Det ringa narkotikabrottet påverkar inte det samlade straffvärdet. Vid gärningstillfället var M.V. enbart 19 år gammal. Med beaktande av hans ungdom motsvarar det samlade straffmätningsvärdet ett fängelsestraff om fyra månader. Grovt brott mot knivlagen är ett brott av sådan art att det krävs mycket starka skäl att välja annan påföljd än fängelse. Några sådana skäl har inte framkommit. Påföljden ska därför bestämmas till fyra månaders fängelse.
Domslut
Tingsrätten dömde M.V. för brott mot lagen om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål, grovt brott, enligt 1 § första stycket och 4 § tredje stycket lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål samt för ringa narkotikabrott enligt 1 § första stycket 5 och 2 § narkotikastrafflagen (1968:64) till fängelse 4 månader. M.V:s ungdom beaktades vid straffmätningen (29 kap. 7 § första stycket första meningen BrB).
Tingsrätten förordnade om förverkande och beslag samt om avgift till brottsofferfonden.
Hovrätten för Västra Sverige
Hovrätten för Västra
M.V. överklagade i Hovrätten för Västra Sverige och yrkade att hovrätten skulle döma honom för brott mot knivförbudslagen av normalgraden, i stället för grovt brott mot samma lag. Han yrkade vidare att hovrätten skulle lindra påföljden. Liksom vid tingsrätten erkände han att han innehaft den aktuella kniven vid tillfället, men anförde att innehavet skett av oaktsamhet och inte med uppsåt.
Åklagaren motsatte sig ändring.
Hovrätten (hovrättsråden Roy Johansson och Ola Zetterquist samt tf. hovrättsassessorn Oscar Lundqvist) anförde följande i dom den 12 december 2024.
Hovrättens domskäl
M.V. ska dömas för ringa narkotikabrott, i enlighet med tingsrättens i den delen inte överklagade dom.
När det gäller åtalet för grovt brott mot knivförbudslagen har hovrätten tagit del av samma bevisning som tingsrätten. Förhören som hölls där har spelats upp.
I likhet med tingsrätten anser hovrätten att bevisningen styrker att M.V. med uppsåt har gjort sig skyldig till grovt brott mot knivförbudslagen på sätt som anges i åtalet. Hovrätten instämmer även med tingsrätten om att påföljden för M.V:s samlade brottslighet ska bestämmas till fängelse i fyra månader.
Tingsrättens dom ska således fastställas.
Hovrättens domslut
Hovrätten fastställer tingsrättens dom.
Beslaget ska bestå.
Högsta domstolen
M.V. överklagade och yrkade att han skulle dömas för oaktsamt brott och att påföljden skulle lindras.
Riksåklagaren motsatte sig att hovrättens dom ändrades.
HD meddelade prövningstillstånd i fråga om rubricering och påföljd med utgångspunkt i vad hovrätten funnit utrett rörande gärningen och M.V:s uppsåt till denna.
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredragandens förslag till beslut
Föredraganden (samma som i målet under I) föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.
Domskäl
Bakgrund
Punkterna 1–4 överensstämmer i huvudsak med punkterna 1–3 i HD:s domskäl.
Frågan i målet
5Frågan är om det brott mot knivförbudslagen som M.V. har gjort sig skyldig till ska bedömas som ett grovt brott eller ett brott av normalgraden.
Gradindelning av brott
6Utgångspunkten vid prövningen av om ett brott är att bedöma som grovt är straffbestämmelsens utformning och de intressen som skyddas genom den.
7När det finns kvalifikationsgrunder som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om brottet är grovt tar rubriceringen sin utgångspunkt i dessa omständigheter. Förekomsten av en eller flera kvalifikationsgrunder behöver dock inte innebära att brottet är att bedöma som grovt. Det är inte heller uteslutet att döma för grovt brott i andra fall. Det förutsätter dock i princip att omständigheterna i det enskilda fallet framstår som försvårande i motsvarande grad som normalt gäller i de fall som anges i de särskilda kvalifikationsgrunderna. En samlad bedömning måste alltid göras. Domstolen bör också vara försiktig med att döma för grovt brott med hänvisning till en enskild omständighet som saknar stöd i bestämmelsens uppräkning. (Se bl.a. ”Vinkelslipen”, NJA 2024 s. 335 p. 4 och 5, med hänvisningar och prop. 2021/22:192 s. 26.)
8Det finns ett nära samband mellan gradindelning och straffvärdebedömning. Det beror på att gradindelningen inte kan göras utan att det sker en värdering av hur allvarlig brottsligheten är. Den samlade bedömning som alltid måste göras kommer alltså ytterst att bygga på en värdering av om straffvärdet i det enskilda fallet med beaktande av förekommande kvalifikationsgrunder är sådant att det är motiverat att döma för grovt brott. Sambandet blir ännu tydligare i sådana fall där det inte finns några kvalifikationsgrunder angivna eller när dessa är allmänt hållna. Nu nämnda värdering får dock göras med reservation för att det kan föreligga vissa faktorer som påverkar straffvärdet men som saknar betydelse för gradindelningen. (Se t.ex. ”Vinkelslipen” p. 6.)
Närmare om knivförbudslagens gradindelning
9Knivförbudslagen infördes 1988 och innebar då ett generellt förbud mot att inneha kniv och andra farliga föremål på offentliga tillställningar och allmänna sammankomster. Förbudet har därefter utvidgats till att gälla knivinnehav på allmän plats och inom skolområde där grundskole- och gymnasieundervisning bedrivs. Straffskalan för brott mot knivförbudslagen var böter eller fängelse i högst sex månader. Fängelse skulle enligt motiven dömas ut endast i grövre fall, varvid föremålets karaktär och även de omständigheter under vilka överträdelsen skett skulle vara av betydelse. Särskilt skulle det i det sammanhanget läggas vikt vid om det förelegat en uppenbar fara för att föremålet skulle komma till användning vid våldsbrott. (Jfr prop. 1987/88:98 s. 6 och 18.)
10År 2000, när förbudet utökades till att även avse fordon på allmän plats, infördes ett grovt brott mot knivförbudslagen. I förarbetena uttalades att det fanns anledning att ingripa med större skärpa mot vissa allvarligare former av brottet. Som exempel på fall då större hänsyn borde tas till omständigheterna i det enskilda fallet och medföra en strängare påföljd angavs upprepade brott mot knivförbudslagen, eller fall där omständigheterna varit försvårande, exempelvis då en kniv innehafts på en särskilt skyddsvärd plats eller där innehavet annars framstått som särskilt farligt. Det infördes inte några kvalifikationsgrunder som i lagtexten pekade ut vilka omständigheter som särskilt skulle beaktas om ett brott skulle bedömas som grovt. (Se prop. 1999/2000:27 s. 89 f.)
11År 2022 höjdes straffen för uppsåtliga brott mot knivförbudslagen beträffande såväl normalgradsbrott som grovt brott samtidigt som kvalifikationsgrunder infördes för det grova brottet.
Knivförbudslagens straffbestämmelser
12Enligt 1 § första stycket knivförbudslagen får knivar inte innehas på allmän plats, inom vissa skolområden eller i fordon på allmän plats. Den som uppsåtligen bryter mot förbudet döms till böter eller fängelse i högst ett år. Om gärningen har begåtts av oaktsamhet döms till böter eller fängelse i högst sex månader. Om brottet är grovt ska dömas till fängelse i lägst sex månader och högst två år. (Se 4 § första till tredje stycket.)
13Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det enligt 4 § tredje stycket särskilt beaktas om
1) föremålet har innehafts i ett sammanhang där det kan befaras komma till användning vid brottsligt angrepp på någons liv, hälsa eller trygghet till person,
2) föremålet har varit av särskilt farlig beskaffenhet,
3) innehavet, överlåtelsen eller saluhållandet har avsett flera föremål, eller
4) gärningen på annat sätt har varit av särskilt farlig art.
14Knivförbudslagen är konstruerad på så sätt att det för straffansvar inte krävs att någon skadas eller att kniven på annat sätt kommer till brottslig användning. Kriminaliseringen syftar till att förebygga den skada som knivar och andra farliga föremål kan orsaka och är en del i lagstiftarens strävan att minska allvarligt våld i samhället. Syftet med förbudslagstiftningen kan också sägas vara att tydligt markera att knivar och andra farliga föremål inte ska innehas på platser där risken för våldsbrott kan anses vara särskilt stor. (Se bl.a. prop. 1999/2000:27 s. 79.)
Närmare om kvalifikationsgrunderna
15Avsikten med att införa kvalifikationsgrunderna var att lagstiftningen skulle bli mer informativ och förutsebar samt leda till större enhetlighet i rättstillämpningen, även avseende vägledning i fråga om gränsen mellan knivbrott av normalgraden och grovt knivbrott. Vidare ansågs det kunna säkerställas att försvårande omständigheter skulle få ett tydligt genomslag i praxis och att tillämpningsområdet för det grova brottet vid behov kunde utvidgas. (Se prop. 2021/22:192 s. 15.)
16Punkten 1 tar sikte på sammanhanget som föremålet innehafts i. I punkten anges att det särskilt ska beaktas om föremålet innehafts i ett sammanhang där det kan befaras komma till användning vid brottsligt angrepp på någons liv, hälsa eller trygghet till person. Det kan bl.a. röra sig om innehav på platser där kriminell verksamhet bedrivs, där det förekommer bruk av alkohol eller narkotika, eller där ett stort antal människor vistas och där risken för våldsanvändning generellt kan antas vara högre. Det krävs inte konkret fara för att punkten ska vara tillämplig, utan det räcker med att föremålet innehafts i ett sammanhang där det typiskt sett finns en sådan fara. (Se prop. 2021/22:192 s. 24 f.)
17Enligt punkten 2 ska beaktas om föremålet har varit av särskilt farlig beskaffenhet. Det är framför allt föremålets effekt vid brottslig användning, dess konstruktion och utformning. Det skulle dels kunna röra sig om större föremål (t.ex. yxor, svärd m.m.), dels om sådana föremål som omfattas av 2 § (springstiletter, springknivar eller gatustridsvapen) eller föremål som är konstruerade för att vara lätta att dölja. (Se prop. 2021/22:192 s. 25.)
18Av punkten 3 framgår att det ska beaktas om innehavet, överlåtelsen eller saluhållandet har avsett flera föremål. Det ska röra sig om minst två föremål. Ju farligare föremål desto färre krävs det för att brottet ska bedömas som grovt (t.ex. föremål som typiskt sett är avsedda för våldsanvändning). (Se prop. 2021/22:192 s. 25.)
19Punkten 4 avser att gärningen på annat sätt varit av särskilt farlig art. Denna punkt omfattar flera olika omständigheter. Det kan t.ex. vara faktorer som ökar risken för föremålets brottsliga användning, så som att gärningsmannen varit påverkad av alkohol, narkotika, eller dylikt. Men, det kan även röra förhållanden som att det innehas av en person som ingår i en kriminell miljö eller gruppering, att gärningsmannen tidigare har varit beredd att ta till våld, att det förekommer skyddsvästar, vapen eller dylikt i samband med innehavet, samt vilket motiv gärningsmannen haft. Därutöver kan punkten även avse att gärningsmannen har vidtagit åtgärder för att exempelvis i hemlighet kunna föra in föremålet till platser eller sammankomster där det förekommer inpasseringskontroller eller i övrigt har vidtagit sådana åtgärder för att föremålet ska kunna bäras dolt eller vara lättillgängligt. Dessutom kan punkten avse att innehavet har skett på en brottsutsatt plats (t.ex. ett torg eller en gågata där det finns problem med brottslighet) eller på en plats som framstår som särskilt skyddsvärd (t.ex. skolområden, lokaler där samhällsviktiga funktioner bedrivs och dit allmänheten har tillträde). (Se prop. 2021/22:192 s. 25 f.)
Bedömningen i detta fall
20M.V. har uppsåtligen innehaft en kniv på allmän plats trots att det inte var befogat. Han var vid tillfället även påverkad av narkotika. Han har därmed gjort sig skyldig till brott mot knivförbudslagen samt ringa narkotikabrott.
21Vid det aktuella tillfället hade M.V. och en grupp om cirka åtta personer befunnit sig på en pizzeria i Mölndal. När de var på väg därifrån blev de stoppade och kontrollerade av polis. De befann sig då utanför en förskola. Enligt polisen såg de att någon av personerna hade kastat en kniv in på förskolans område. Vidare hittades det, enligt polisen, även en påse med narkotika i närheten av någon av personerna. I samband med att polisen beslutade att M.V. skulle tas med till polisstationen upptäcktes det att han hade en fällkniv på sig. På polisstationen kunde det även konstateras att han var påverkad av narkotika.
22Det var en relativt stor fällkniv med ett cirka tio cm delvis sågtandat knivblad som M.V. hade förvarat dolt men lättillgängligt i byxlinningen. Kniven hade p.g.a. sin beskaffenhet sannolikt kunnat orsaka relativt stor skada på person vid våldsanvändning.
23Att M.V. innehade den aktuella typen av kniv, var påverkad av narkotika, förvarade kniven dolt men lättillgängligt, befann sig i en större grupp personer där det förekom knivar och narkotika samt att han befann sig på en plats där det typiskt sett kan finnas relativt mycket folk är samtliga omständigheter som ska beaktas vid bedömningen av om brottet ska anses vara grovt.
24Det kan emellertid konstateras att det inte finns några uppgifter om de personer som M.V. var med, vilken mängd eller typ av narkotika som hittades (utöver den han själv hade brukat) eller hos vem narkotikan påträffades. Vid tillfället var det inte heller mycket annat folk ute vid den aktuella platsen.
25Sammantaget är det dock ett allvarligt knivbrott med flera försvårande omständigheter som ökat risken för knivens användning. Vid en helhetsbedömning bör gärningen ses som särskilt farlig och bedömas som ett grovt brott (se 4 § tredje stycket 4 knivförbudslagen).
26M.V. ska därmed dömas för ringa narkotikabrott och grovt brott mot knivförbudslagen. HD gör ingen annan bedömning än hovrätten i fråga om påföljd. Hovrättens domslut ska således fastställas.
Domslut
HD fastställer hovrättens domslut.
HD:s dom
HD (justitieråden Anders Eka, Malin Bonthron, Eric M. Runesson, Anders Perklev, referent, och Erik Sjöman) meddelade den 11 april 2026 följande dom.
Domskäl
Bakgrund
1M.V. innehade den 22 augusti 2024 en kniv på allmän plats trots att det inte var befogat.
2Tingsrätten dömde M.V. för grovt brott mot lagen om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål och för ett fall av ringa narkotikabrott till fängelse i fyra månader. Tingsrätten fann utrett att M.V. begått gärningen med uppsåt, att han vid tillfället var påverkad av narkotika samt att kniven förvarats lättillgänglig. Som skäl för att rubricera brottet som grovt anförde tingsrätten därutöver att innehavet skett i centrala delar av Mölndal där det rört sig människor. Vid straffmätningen beaktade tingsrätten att M.V. endast var 19 år vid gärningen. Hovrätten har fastställt tingsrättens dom.
3HD har med utgångspunkt i vad hovrätten funnit utrett rörande gärningen och M.V:s uppsåt till denna meddelat prövningstillstånd i fråga om rubricering och påföljd.
Vad målet handlar om
4Målet rör rubricering och straffmätning vid brott mot knivförbudslagen.
Punkterna 5–21 med rubriker överensstämmer med punkterna 4–20 med rubriker i HD:s domskäl i målet under I.
Påföljdsval
22Brott mot knivförbudslagen utgör, i fall där påföljden inte kan stanna vid böter, brott av sådan art som kan utgöra skäl att bestämma påföljden till fängelse även i fall där varken straffvärdet eller den tilltalades tidigare brottslighet utgör hinder mot att välja en icke frihetsberövande påföljd (se a. prop. s. 20).
23Brottslighetens art kan i olika grad tala för att bestämma påföljden till fängelse. För flera brottstyper, bland annat misshandel, betyder detta att brottslighetens art inte hindrar att döma till villkorlig dom eller skyddstillsyn – i förekommande fall i kombination med skyldighet att fullgöra samhällstjänst – om straffvärdet endast uppgår till någon eller några månaders fängelse. Är straffvärdet så högt att det motsvarar fängelse i sex månader eller mer krävs det däremot mycket starka skäl för att bestämma påföljden till annat än ett fängelsestraff. (Se ”Koppleri och art” NJA 2025 s. 834 p. 9.)
24Brott mot knivförbudslagen bör i detta hänseende anses jämförbara med misshandel av normalgraden. Brottslighetens art bör därför inte utgöra hinder mot att välja en icke frihetsberövande påföljd när straffvärdet endast uppgår till någon eller några månaders fängelse.
Bedömningen i detta fall
25Hovrätten har funnit utrett att M.V. på allmän plats uppsåtligen innehaft en fällkniv med ett ca tio cm långt knivblad, att han vid tillfället var påverkad av narkotika samt att kniven förvarats lättillgänglig.
26Av utredningen i övrigt framgår att M.V. ingick i ett sällskap av omkring åtta personer som blev kontrollerade av polis när de sent på eftermiddagen befann sig på en gata utanför en förskola. Förutom dessa personer och poliserna fanns det inte så många människor på platsen. M.V. uppträdde lugnt och följde polisens instruktioner. Det har inte framkommit att han var märkbart påverkad av narkotika. Han visiterades vid två tillfällen innan kniven upptäcktes.
27De omständigheter som hovrätten funnit utredda är visserligen försvårande men inte i sådan grad att brottet mot knivförbudslagen är att anse som grovt. Straffvärdet får, med beaktande även av det ringa narkotikabrottet, anses motsvara fängelse i två månader.
28M.V. var 19 år vid gärningen. Han har tidigare vid två tillfällen gjort sig skyldig till ringa narkotikabrott med böter som påföljd. Vid straffmätningen ska hans ålder beaktas. Något hinder mot att i stället för fängelse döma till en icke frihetsberövade påföljd föreligger inte. Denna bör bestämmas till villkorlig dom i kombination med böter.
29Hovrättens dom ska ändras i enlighet med detta.
Domslut
HD ändrar hovrättens dom på det sättet att M.V. döms för brott mot lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål enligt 1 § första stycket och 4 § första stycket samt att påföljden bestäms till villkorlig dom och 120 dagsböter – – –.
III
III
Örebro tingsrätt
Allmän åklagare väckte åtal vid Örebro tingsrätt mot A.S. för brott mot lagen om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål enligt 1 § första stycket och 4 § första stycket lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål med följande gärningsbeskrivning.
A.S. har haft en kniv på allmän plats trots att det inte var befogat. Det hände den 5 maj 2023 på tingsrätten i Örebro [i] Örebro kommun.
A.S. begick gärningen med uppsåt eller av oaktsamhet.
A.S. vidgick de faktiska omständigheterna, men bestred ansvar för brott under invändning att han varken haft uppsåt till innehavet eller förfarit oaktsamt.
Tingsrätten (nämndemännen) anförde följande i dom den 6 november 2024.
Utredning
Åklagaren har som skriftlig bevisning åberopat anmälan samt fotografier och beslagsprotokoll. Den aktuella kniven var en mindre fällkniv.
A.S. har hörts och i huvudsak berättat följande. Våren 2023 gick han på gymnasiet och läste bland annat juridik där. Han hade varit och tittat på flera rättegångar både inom ramen för undervisningen och på fritiden utifrån eget intresse. Den aktuella dagen var en varm vårdag och den första han använde vårjackan för säsongen. I fickorna stoppade han korthållare, nycklar, tuggummin m.m. Under tiden han var i skolan hängde jackan i ett skåp. Han märkte inte att kniven låg i en av fickorna. Den måste ha legat där sedan i vart fall hösten innan. Det är en kniv som han har använt när han fiskat eller hjälpt sin far i trädgården.
Domskäl
Knivens beskaffenhet och platsen den innehades på gör att innehavet inte kan anses befogat och det är inte heller, objektivt, fråga om ett ringa brott. Fråga är då om A.S. haft uppsåt till innehavet eller om han varit oaktsam. Mot bakgrund av att han väl kände till säkerhetskontrollen på tingsrätten – som i princip håller flygplatsklass – framstår som högst osannolikt att han kände till att kniven låg i jackfickan. Åklagaren har alltså inte bevisat att han hade uppsåt till innehavet. Tingsrätten anser dock att han innehaft kniven av oaktsamhet. Det var hans kniv och hans jacka. Eftersom han uppenbarligen ibland har kniven i jackan så borde han ha kontrollerat fickorna när han tog fram jackan för säsongen. Eftersom han haft andra saker i fickorna har han dessutom haft goda förutsättningar att upptäcka kniven. Det är därför inte ett orimligt krav att ställa på honom att kontrollera sina fickor. Eftersom han inte gjort det tillräckligt noga får han anses ha agerat oaktsamt och ska därför dömas för brott mot knivlagen. Vid bedömningen av straffvärdet beaktar tingsrätten dels att det varit fråga om ett oaktsamt brott, dels att A.S. vid gärningstillfället endast var sjutton år gammal, dels ock att det gått ungefär ett och ett halvt år sedan händelsen. Påföljden ska bestämmas till 40 dagsböter. Kniven ska lagligen förverkas.
Domslut
Tingsrätten dömde A.S. för brott mot lagen om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål enligt 1 § första stycket och 4 § första stycket lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål till 40 dagsböter. A.S:s ungdom beaktades vid straffmätningen (29 kap. 7 § första stycket första meningen BrB).
Tingsrätten förordnade om förverkande och beslag samt om avgift till brottsofferfonden.
Ordföranden, tf. rådmannen Martin Starsmark, var skiljaktig och anförde följande.
Liksom tingsrättens majoritet bedömer jag att det varit fråga om ett obefogat innehav av kniv på allmän plats och att det utifrån knivens beskaffenhet och övriga omständigheter inte finns skäl att bedöma gärningen som ringa. Till skillnad från majoriteten anser jag dock av följande skäl att A.S. inte ska anses ha förfarit oaktsamt. A.S:s berättelse är, som även majoriteten konstaterat, inte så orimlig att den kan lämnas utan avseende. Särskilt mot bakgrund av att han vid flera tillfällen tidigare besökt tingsrätten och därför var väl införstådd med den noggranna säkerhetskontrollen framstår det som fullt rimligt att det inte fanns i hans tankevärld att det kunde ligga en kniv i jackan. För att bedöma om hans beteende varit oaktsamt måste en jämförelse göras med ett föreställt aktsamt beteende, alltså hur en insiktsfull och ansvarsmedveten person hade agerat i samma situation. A.S. hade inte använt jackan sedan innan vintern. Det finns ingen enskild omständighet som gjort att han haft särskild anledning att leta efter kniven och det framstår som förståeligt och ursäktligt att han inte uppmärksammade den. Att kräva att han skulle ha sökt igenom jackan för att säkerställa att det inte fanns någon kniv i den är att ställa upp ett för högt aktsamhetskrav. Eftersom A.S. varken med uppsåt eller av oaktsamhet begått gärningen ska han frikännas. Överröstad i denna del är jag i övrigt ense med majoriteten.
Göta hovrätt
A.S. överklagade i Göta hovrätt och yrkade att hovrätten skulle frikänna honom.
Åklagaren motsatte sig ändring av tingsrättens dom.
Hovrätten (hovrättsråden Anna Kramer, Jim Karlsson och Stina Melin, referent) anförde följande i dom den 28 februari 2025.
Hovrättens domskäl
Utredningen har varit densamma som vid tingsrätten. Hovrätten har tagit del av inspelningen av förhöret med A.S. som hölls där.
Tingsrätten har utförligt redogjort för sin bedömning i fråga om skuld och att A.S:s agerande varit oaktsamt. Hovrätten gör samma bedömning som tingsrätten. A.S. ska därför dömas för brott mot lagen om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål.
När det gäller påföljd beaktar hovrätten att det handlar om ett oaktsamhetsbrott och att A.S. endast var sjutton år vid gärningstillfället. Det finns därför skäl att sätta ned antalet dagsböter.
Hovrättens domslut
Hovrätten ändrar tingsrättens domslut på så sätt att hovrätten bestämmer antalet dagsböter till 30.
I övrigt gäller tingsrättens domslut.
Det som tingsrätten har beslutat om beslag ska fortfarande gälla.
Högsta domstolen
A.S. överklagade och yrkade att han skulle frikännas.
Riksåklagaren motsatte sig att hovrättens dom ändrades.
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredragandens förslag till beslut
Föredraganden (samma som i målet under I) föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.
Domskäl
Bakgrund
1Den 5 maj 2023 skulle A.S. som åhörare besöka en förhandling i Örebro tingsrätt. I tingsrättens säkerhetskontroll uppmärksammades att han hade en fällkniv i sin ena jackficka.
2I utfällt skick var knivbladet cirka fyra cm. A.S. förklarade att han använde kniven när han fiskade eller hjälpte sin far i trädgården. Det var första gången för säsongen som han använde den aktuella jackan och han märkte inte att kniven låg i en av fickorna.
3A.S. åtalades för brott mot lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål (knivförbudslagen). Tingsrätten bedömde innehavet som obefogat och dömde honom för oaktsamt brott mot lagen. Påföljden bestämdes till 40 dagsböter. Hovrätten ändrade tingsrättens domslut endast på så sätt att antalet dagsböter bestämdes till 30. Antalet dagsböter sattes ned med anledning av att det var ett oaktsamhetsbrott och att A.S. var 17 år vid tillfället.
Frågan i målet
4Frågan är främst om ett obefogat innehav av kniv i en domstols lokaler ska bedömas som ett ringa fall och att gärningen därmed inte ska utgöra brott.
Punkterna 5–13 med rubriker överensstämmer med punkterna 5–13 med rubriker i betänkandet i målet under I.
Bedömningen i detta fall
14A.S. skulle som åhörare närvara vid en rättegång i tingsrätten. Det ålåg honom att noga kontrollera att han inte hade med sig en kniv innan han gick in på domstolen. Trots det hade han en kniv i sin ena jackficka. HD gör ingen annan bedömning än hovrätten i fråga om att A.S:s agerande varit oaktsamt. Kniven var emellertid en mindre kniv och det har inte heller framkommit något avseende A.S:s person eller gärningen som sådan som tyder på att kniven skulle kunna komma att användas som vapen. Det förhållandet att A.S. var 17 år vid tillfället föranleder ingen annan bedömning.
15Sammantaget framstår, vid den helhetsbedömning som ska göras, A.S:s obefogade knivinnehav som ett ringa fall. A.S. har därmed inte begått något brott, utan ska frikännas.
16Med hänsyn till utgången i skuldfrågan ska yrkandet om förverkande av den beslagtagna kniven ogillas och beslaget hävas. A.S. ska även befrias från skyldigheten att betala avgift till brottsofferfonden.
Domslut
Med ändring av hovrättens dom frikänner HD A.S. från åtalet för brott mot lagen om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål och befriar honom från skyldigheten att betala avgift enligt lagen (1994:429) om brottsofferfond.
HD upphäver beslutet om förverkande av i beslag tagen kniv. Beslaget hävs.
HD:s dom
HD (samma ledamöter som i målet under II) meddelade den 11 mars 2026 följande dom.
Domskäl
Bakgrund
1A.S. skulle den 5 maj 2023 närvara som åhörare vid en huvudförhandling i Örebro tingsrätt. Vid säkerhetskontrollen påträffades en fällkniv i hans jackficka. Han uppgav att han hade glömt kvar kniven där efter att han senast hade använt den.
2Tingsrätten dömde A.S. för oaktsamt brott mot lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål till 40 dagsböter samt förklarade kniven förverkad. Hovrätten har satt ned antalet dagsböter till 30, men i övrigt fastställt tingsrättens dom.
Vad målet handlar om
3Målet rör frågan när ett innehav av en kniv är att anse som befogat med beaktande bland annat av att kniven medförts till en domstol.
Punkterna 4–25 med rubriker överensstämmer med punkterna 4–25 med rubriker i HD:s domskäl i målet under I.
Bedömningen i detta fall
26A.S. har utan att vara medveten om det haft med sig en fällkniv med ett knappt fyra cm långt knivblad till Örebro tingsrätt. Kniven låg i fickan på hans ytterjacka. Innehavet upptäcktes vid säkerhetskontrollen. Han har berättat att han hade på sig jackan för första gången för säsongen och att kniven måste ha legat kvar i fickan sedan han under föregående säsong hade använt den vid fiske eller trädgårdsarbete.
27Det är fråga om en sådan mindre fickkniv som är avsedd att omfattas av knivförbudet endast om det föreligger speciella omständigheter som gör att det finns en mera påtaglig risk för att kniven kommer att användas som vapen (se p. 8). Att A.S., omedveten om innehavet, hade med sig kniven när han skulle passera säkerhetskontrollen utgör inte en sådan omständighet (jfr p. 24 och 25). Inte heller i övrigt har det framkommit något som talar för att kniven skulle riskera att komma till brottslig användning. Innehavet har alltså inte omfattats av knivförbudet och är därmed inte straffbart.
28A.S. ska därför frikännas från åtalet. Vid denna utgång saknas grund för att förverka kniven.
Domslut
HD ändrar hovrättens dom och frikänner A.S. från åtalet, befriar honom från skyldighet att betala avgift till brottsofferfonden samt ogillar yrkandet om förverkande av den i beslag tagna kniven.
IV
IV
Umeå tingsrätt
Allmän åklagare väckte åtal vid Umeå tingsrätt mot E.K. för brott mot lagen om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål enligt 1 § första stycket och 4 § första stycket lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål med följande gärningsbeskrivning.
E.K. har haft en kniv på allmän plats trots att det inte var befogat. Det hände den 20 juni 2024 på Y-gatan, Umeå kommun.
E.K. begick gärningen med uppsåt.
E.K. åtalades även för två fall av ringa narkotikabrott enligt 1 § första stycket 5 och 2 § narkotikastrafflagen (1968:64).
E.K. erkände gärningarna.
Tingsrätten (ordförande tf. rådmannen Linn Brewer) anförde följande i dom den 27 januari 2025.
Skäl
Av utredningen framgår inledningsvis följande. Den aktuella eftermiddagen greps E.K. av polis. Han bar på en kniv och vid visitation påträffades även två tabletter buprenorfin. Polisen uppfattade honom som narkotikapåverkad och vid provtagning framkom att han hade cannabispreparat i sitt blod. Det åklagaren har påstått är alltså utrett. Som angetts har E.K. även erkänt dessa gärningar. Han har bland annat berättat att han inte kände sig påverkad och att han har ett intresse för knivar; han sparar på dem hemma. Han vet att man inte får bära kniv på allmän plats. Tingsrätten konstaterar att åtalet är styrkt. E.K. ska dömas för de gärningar han åtalats för. De ska rubriceras som åklagaren har gjort gällande.
När det gäller straffvärdet för gärningarna är det brottet mot knivlagen som är det allvarligaste. E.K. har burit kniv och samtidigt haft på sig narkotika samt varit narkotikapåverkad. Tingsrätten fäster tilltro till polisens uppgift om att kniven var lättillgänglig. De nämnda omständigheterna innebär att tingsrätten bedömer att brottet mot den s.k. knivlagen har ett straffvärde motsvarande några månaders fängelse. De nu aktuella gärningarna är dock begångna före en tidigare fällande tingsrättsdom där E.K. dömdes för bland annat brott mot knivlagen (domen överklagades och den senaste domen kommer från hovrätten). Det innebär att den nu aktuella brottsligheten är s.k. nyupptäckt brottslighet. När tingsrätten ska bestämma påföljd i det här målet ska tingsrätten därför se till att det totala straffet för E.K. inte blir allvarligare än vad det blivit om all brottslighet hade tagits upp samtidigt. Tingsrätten måste alltså beakta den s.k. asperationsprincipen. För även den här brottsligheten bedömer tingsrätten att påföljden ska bestämmas till fängelse. Mot bakgrund av vad tingsrätten redogjort för om nyupptäckt brottslighet, ska påföljden bestämmas till en månads fängelse. Tingsrätten bedömer inte att den här brottsligheten – med hänsyn till den brottslighet som omfattas av den tidigare domen – med hänsyn till påföljden är utan nämnvärd betydelse ( jfr 34 kap. 3 § första stycket BrB).
Domslut
Tingsrätten dömde E.K. för brott mot lagen om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål enligt 1 § första stycket och 4 § första stycket lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål samt för ringa narkotikabrott enligt 1 § första stycket 5 och 2 § narkotikastrafflagen (1968:64) till fängelse 1 månad. Ny påföljd bestämdes för den nyupptäckta brottsligheten. Hänsyn togs till tidigare påföljd (34 kap. 1 § första stycket och 34 kap. 2 § BrB).
Tingsrätten förordnade om förverkande och beslag samt om avgift till brottsofferfonden.
Hovrätten för Övre Norrland
Hovrätten för Övre
E.K. överklagade i Hovrätten för Övre Norrland och yrkade att hovrätten skulle bestämma att tidigare utdömd påföljd enligt Hovrätten för Övre Norrlands dom 2024-09-16 i mål B 877-24 skulle avse även den nyupptäckta brottsligheten, eller att hovrätten skulle på annat sätt lindra påföljden.
Åklagaren motsatte sig ändring.
Hovrätten (hovrättslagmannen Susanne Lundgren Jonasson, hovrättsrådet Malin Bergström och tf. hovrättsassessorn Jonatan Sundqvist, referent) anförde följande i dom den 23 april 2025.
Hovrättens domskäl
I enlighet med tingsrättens dom, som inte överklagats i den delen, har E.K. gjort sig skyldig till brott mot knivförbudslagen och ringa narkotikabrott vid två tillfällen.
Utredningen i hovrätten i överklagad del har varit densamma som vid tingsrätten. Förhöret med E.K. har spelats upp.
Hovrätten gör i fråga om påföljd samma bedömning som den som tingsrätten har gjort.
Tingsrättens dom ska därför fastställas.
Hovrättens domslut
1Hovrätten fastställer tingsrättens dom.
2Beslaget ska bestå.
Högsta domstolen
E.K. överklagade och yrkade att tidigare utdömd påföljd skulle anses omfatta även den i målet aktuella brottsligheten eller att påföljden i vart fall skulle lindras.
Riksåklagaren motsatte sig att hovrättens dom ändrades.
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredragandens förslag till beslut
Föredraganden (samma som i målet under I) föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.
Domskäl
Bakgrund
1Den 20 juni 2024 hade E.K. kniv på allmän plats i Umeå trots att det inte var befogat. Vid samma tillfälle hade E.K. även olovligen använt narkotika i form av cannabispreparat och olovligen innehaft narkotika i form av två tabletter buprenorfin.
2Tingsrätten dömde E.K. för brott mot knivförbudslagen och för två fall av ringa narkotikabrott. Påföljden bestämdes till fängelse i en månad.
Brottsligheten utgjorde nyupptäckt brottslighet och hänsyn togs till den tidigare påföljden när den nya påföljden bestämdes.
3Hovrätten fastställde tingsrättens dom.
Frågan i målet
4Frågan är vilken påföljd som ska följa på ett uppsåtligt brott mot knivförbudslagen av normalgraden.
Knivförbudslagens straffbestämmelser
Punkterna 5–9 överensstämmer i huvudsak med punkterna 9–14 i betänkandet i målet under II.
Påföljdsval vid brott mot knivförbudslagen
10Vid val av påföljd ska rätten fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Som skäl för fängelse får rätten, utöver brottslighetens straffvärde och dess art, beakta att den tilltalade tidigare har gjort sig skyldig till brott. (Se 30 kap. 4 § BrB.)
11Brottslighetens art har införts bl.a. för att korta fängelsestraff av allmänpreventiva skäl ska kunna dömas ut för vissa typer av brott, trots att varken straffvärdet eller den tilltalades tidigare brottslighet ger anledning till det. Utrymmet för att genom rättsutveckling i praxis särbehandla brottstyper med hänvisning till deras art är emellertid begränsat. (Jfr prop. 1997/98:96 s. 115 f. samt ”De kinesiska kullagren” NJA 2014 s. 559 p. 21, 24, 31 och 32.)
12När det grova brottet infördes år 2000 i knivförbudslagen angavs att påföljden för ett brott mot knivförbudslagen i normfallet är böter. Det angavs dock att en strängare påföljd kunde vara aktuell när omständigheterna var försvårande, exempelvis då en kniv innehafts på en särskilt skyddsvärd plats. (Jfr prop. 1999/2000:27 s. 89 f.)
13Vid straffskärpningen 2022 höjdes maxstraffet för uppsåtligt brott av normalgraden från fängelse i sex månader till fängelse i ett år och för uppsåtligt grovt brott höjdes straffskalan från fängelse i högst ett år till fängelse i lägst sex månader och högst två år. Detta för att det skulle bli en höjd straffnivå för allvarligare knivbrott. Det finns nu också en särskild straffskala för oaktsamma brott, vilken sträcker sig från böter till fängelse i sex månader. Tillskapandet av en sådan straffskala, som motsvarade den ditintills gällande straffskalan för knivbrott av normalgraden, innebar att endast uppsåtliga gärningar skulle träffas av de föreslagna straffskärpningarna. (Se prop. 2021/22:192 s. 19 f.)
14I förarbetena till straffskärpningen angavs att det även fortsättningsvis behövde finnas utrymme för en differentierad straffmätning och att mindre allvarliga brott skulle kunna bestraffas med böter. Ett sådant brott som fortfarande skulle kunna erhålla böter är t.ex. ett knivinnehav där det saknats risk för att kniven skulle komma till brottslig användning eller med andra försvårande inslag. Det höjda minimistraffet för grovt knivbrott ansågs också skapa ett utrymme för en i praktiken mer differentierad straffmätning vid brott av normalgraden, exempelvis i sådana fall en gärning haft försvårande inslag men vid en helhetsbedömning ändå inte är att bedöma som grov. Det förutsattes att straffskalan skulle används i sådan utsträckning att det inte skulle uppstå för stora tröskeleffekter mellan utdömda straff för de grova brotten och de brott som inte kan betraktas som fullt ut lika allvarliga. Vilka normalgradsbrott som bör anses ha ett straffvärde på fängelsenivå blev emellertid en fråga för rättstillämpningen. (Se prop. 2021/22:192 s. 19.)
15I förarbetena till straffskärpningen konstaterades att påföljden vid knivbrott av normalgraden vanligtvis var böter. Det angavs att bötesstraffet torde varit penningböter om cirka 1 200 kronor när ingen påtaglig risk för användning av kniven funnits och 50 dagsböter när det förelegat särskild risk för att bråk kan uppstå och kniven komma till användning. (Se prop. 2021/22:192 s. 8 f. med hänvisningar.)
16Efter ”Knivinnehavet i skolan” NJA 2020 s. 778 uppdaterade Åklagarmyndigheten sin rättsliga vägledning, RäV 2021:21. Efter uppdateringen bedömdes normalpåföljden, vid avsaknad av försvårande omständigheter, vara 50 dagsböter. (Se Månsson m.fl., Påföljdspraxis m.m., 2022, s. 1193 f.) Vägledningen uppdaterades på nytt efter straffskärpningen och numera anges att påföljden för oaktsamt brott är 50 dagsböter. Det anges emellertid ingen rekommendation för påföljd för uppsåtliga brott. (Se RäV 2021:21, s. 16.)
17Förarbetena till straffskärpningen utarbetades innan vägledningen hade uppdaterats och hänsyn togs därför inte till den vid skrivningarna om påföljden vid knivbrott. Normalpåföljden för oaktsamma brott bör därför fortsatt vara penningböter. Det bör emellertid även innebära att penningboten övergetts för uppsåtliga brott och att normalpåföljden, när ingen påtaglig risk för användning av kniven funnits, i stället bör vara 50 dagsböter.
18Innan straffskärpningen ansågs brott mot knivförbudslagen inte vara ett brott av sådan art att påföljden normalt ska bestämmas till fängelse. I förarbetena till straffskärpningen angavs emellertid att brottslighetens art många gånger bör motivera att påföljden bestäms till fängelse även om inte straffvärdet eller tidigare brottslighet skulle tala för det. Det bör gälla inte bara vid grovt knivbrott utan även vid allvarligare former av normalgradsbrott. Att grova knivbrott och allvarligare knivbrott av normalgraden bör särbehandlas till följd av sin art betyder inte att påföljden alltid ska bestämmas till fängelse vid sådana brott. Hur starkt brottslighetens art talar för fängelse måste avgöras utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Utrymmet att döma till en annan påföljd än fängelse är i allmänhet större vid allvarligare knivbrott av normalgraden än vid grova brott. (Se prop. 2021/22:192 s. 20 och 26.)
19Allvarligare brott av normalgraden som ligger på fängelsenivå bör t.ex. vara brott som i och för sig uppfyller en eller flera av de särskilda kvalifikationsgrunderna för grovt brott, men som vid en samlad bedömning ändå ska bedömas som brott av normalgraden. Ett uppsåtligt innehav i självförsvarssyfte skulle kunna vara ett sådant fall. (Se Dahlgren, Knivlagen, s. 117.)
Bedömningen i detta fall
20E.K. har uppsåtligen innehaft en kniv på allmän plats trots att det inte var befogat. Han har vid samma tillfälle även olovligen brukat och olovligen innehaft narkotika. Han har därmed gjort sig skyldig till brott mot knivförbudslagen samt två fall av ringa narkotikabrott.
21Vid det aktuella tillfället befann sig E.K. i närheten av en busshållplats och väntade på bussen. Den aktuella kniven, som hade ett knivblad på cirka elva cm, förvarades lättillgängligt i byxlinningen. Kniven hade en egentillverkad knivslida och knivhandtaget var lindat med garn/tyg. De omständigheterna att E.K. innehade den aktuella typen av kniv och förvarade den dolt men lättillgängligt samt olovligen brukat och olovligen innehaft narkotika är omständigheter som är försvårande.
22Även om det kan finnas en del folk vid busshållplatser och på bussar finns det ingen uppgift om hur mycket andra personer det fanns i närheten vid det aktuella tillfället. Sammantaget finns det flera försvårande omständigheter vid knivbrottet men vid en helhetsbedömning bör det ändå anses vara ett brott av normalgraden.
23Det innebär att E.K. ska dömas för brott mot knivförbudslagen av normalgraden och två fall av ringa narkotikabrott. Den samlade brottslighetens straffvärde uppgår till två månaders fängelse.
24De brott som E.K. nu döms för utgör s.k. nyupptäckta brott i förhållande till Hovrätten för Övre Norrlands dom 16 september 2024 i mål B 877-24. I den domen dömdes han för brott mot knivförbudslagen och ringa narkotikabrott till tre månaders fängelse. Det finns inte skäl att besluta att den tidigare utdömda påföljden ska avse också denna brottslighet eller att undanröja den utdömda påföljden och döma till gemensam påföljd för den samlade brottsligheten. Det ska därför bestämmas ny påföljd för den tillkommande brottsligheten. När påföljden bestäms ska det iakttas att påföljderna inte tillsammans överstiger vad som skulle ha dömts ut för den samlade brottsligheten. (Se 34 kap. 1 och 2 §§ BrB.)
25Brottsligheten i både den tidigare domen och den nu aktuella (nyupptäckta) brottsligheten har ett straffmätningsvärde motsvarande fängelse i fyra månader. Utöver den brottsligheten har E.K. även återfallit i liknande brottslighet.
26Med hänsyn till straffmätningsvärdet för den samlade brottsligheten enligt ovan samt att E.K. återfallit i liknande brottslighet ska påföljden för de i målet aktuella brotten bestämmas till en månads fängelse. Hovrättens domslut ska således fastställas.
Domslut
HD fastställer hovrättens domslut.
HD:s dom
HD (samma ledamöter som i målet under II) meddelade den 11 mars 2026 följande dom.
Domskäl
Bakgrund
1E.K. innehade den 20 juni 2024 en kniv på allmän plats trots att det inte var befogat. Han var vid samma tillfälle påverkad av cannabis och hade på sig två tabletter buprenorfin som är narkotika.
2Tingsrätten dömde E.K. för uppsåtligt brott mot lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål och för två fall av ringa narkotikabrott till en månads fängelse. Tingsrätten beaktade att brotten var nyupptäckta i förhållande till en tidigare dom. Hovrätten har fastställt tingsrättens dom.
Vad målet handlar om
3Målet rör frågan om straffmätning för ett uppsåtligt brott mot knivförbudslagen av normalgraden.
Punkterna 4–20 med rubriker överensstämmer med punkterna 4–20 med rubriker i HD:s domskäl i målet under I.
Punkterna 21–23 med rubrik överensstämmer med punkterna 22–24 med rubrik i HD:s domskäl i målet under II.
Bedömningen i detta fall
24E.K. har i enlighet med hovrättens dom gjort sig skyldig till uppsåtligt brott mot knivförbudslagen av normalgraden. Av utredningen framgår att han på allmän plats hade på sig en slidkniv med ett ca elva cm långt knivblad. Han bar kniven nedstucken i byxlinningen på ett sätt som gjorde att den var mycket lätt tillgänglig. Vid tillfället var han tydligt narkotikapåverkad och han hade narkotika på sig.
25Vid en sammantagen bedömning får omständigheterna anses vara i förhållandevis hög grad försvårande. Straffvärdet för brottet mot knivförbudslagen bör därför anses uppgå till fängelse i åtminstone tre månader. De två ringa narkotikabrott som han därutöver döms för har endast marginell betydelse för det sammanlagda straffvärdet.
26Utöver den nu aktuella brottsligheten förekommer E.K. under nio avsnitt i belastningsregistret. Han dömdes den 18 mars 2024 för bland annat brott mot knivförbudslagen till dagsböter. Därefter dömdes han den 26 juni 2024, alltså en knapp vecka efter att de nu aktuella brotten begicks, till fängelse i tre månader för bland annat brott mot knivförbudslagen som hade begåtts i mars samma år. Straffvärdet för de nu aktuella brotten – som alltså är att betrakta som nyupptäckta – är inte utan nämnvärd betydelse i förhållande till den senaste domen (jfr 34 kap. 3 § första stycket BrB). Ny påföljd ska därför bestämmas för de tillkommande brotten (jfr 1 § första stycket).
27Påföljden bör vara fängelse även för den nyupptäckta brottsligheten. Tingsrätten och hovrätten har med beaktande av att påföljderna tillsammans inte ska överstiga vad som skulle ha dömts ut för den samlade brottsligheten bestämt fängelsestraffets längd till en månad (jfr 34 kap. 2 §). Det saknas skäl att sätta detta lägre.
28Hovrättens dom ska därför fastställas.
Domslut
HD fastställer hovrättens domslut.
Lagrum
- 1 § lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål
- 4 § lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål