Vindsvåningen
Rättegångsfel har förekommit när hovrätten vid sin prövning av ett dispositivt tvistemål inte har beaktat handlingar som lagts fram sakframställningsvis.
Sökord Rättegångsfel · Bevisning · Erkända omständigheter · Processledning · Processmaterial · Sakframställning · Skriftliga handlingar
Kalmar tingsrätt
M.H. väckte talan vid Kalmar tingsrätt mot Johannes Plan Fastigheter AB och yrkade att fastighetsbolaget skulle förpliktas att till honom betala sammanlagt 1 373 839 kr jämte ränta. Fastighetsbolaget yrkade genstämningsvis att M.H. skulle förpliktas att till bolaget betala 776 483 kr jämte ränta. Var och en av parterna bestred motpartens yrkande.
Om bakgrunden till tvisten antecknade tingsrätten i sin dom följande. Genom en handling betecknad överlåtelseavtal och daterad den 9 december 2019 överlät Johannes Plan Fastigheter AB – i fortsättningen benämnt fastighetsbolaget – till M.H. bostadsrätten till lägenhet nr – – – i bostadsrättsföreningen Brf Oxen Mindre – – – med adress Johannes Plan – – – Stockholm mot en köpeskilling om 21 300 000 kr. Av avtalet framgår att lägenheten – vars boarea uppskattades till 142 kvm – vid överlåtelsetillfället var ett oinrett vindsutrymme som skulle bebyggas till bostad samt att säljaren till tillträdesdagen skulle ha iordningställt lägenheten enligt bilagda planritningar och bilagd rums- och materialbeskrivning; som tillträdesdag angavs i avtalet den 29 maj 2020. Av avtalet framgår vidare att eventuella extrabeställningar och ändring av planritning skulle vara skriftliga och skriftligen godkännas och prissättas av säljaren. Enligt § 5 i avtalet ägde säljaren vid extrabeställningar rätt att flytta fram tillträdesdagen och sista dag för slutbesiktning med tid motsvarande den som färdigställande av extrabeställningen tog. Om tillträdesdagen blev senarelagd av någon annan anledning var köparen enligt avtalet berättigad att av säljaren erhålla ett skadestånd om 20 000 kr per påbörjad vecka. Enligt § 6 i avtalet skulle extrabeställningar i förhållande till den bilagda rumsbeskrivningen betalas löpande av köparen dock senast på tillträdesdagen.
Som grund för sin talan anförde M.H. dels att han hade rätt till skadestånd eftersom han kunde tillträda lägenheten först med 34 veckors försening, dels att lägenheten vid avlämnandet avvek från vad som framgick av parternas avtal.
Fastighetsbolagets krav mot M.H. grundade sig på att denne i åtskilliga avseenden krävt att lägenheten skulle utföras på ett sätt som i väsentlig omfattning avvek från det avtalade utförandet.
Tingsrätten (chefsrådmannen Henrik Elfving, rådmannen Katarina Wahlberg och tf. rådmannen Torgil Melin) anförde följande i dom den 6 april 2023.
Domskäl
På anförda skäl fann tingsrätten att M.H:s yrkande om skadestånd inte kunde bifallas, att hans yrkande om ersättning för fel skulle bifallas intill ett belopp om 58 293 kr jämte yrkad ränta samt att han skulle få ersättning för avgående arbeten med 14 080 kr jämte yrkad ränta. Vidare fann tingsrätten att fastighetsbolagets talan inte kunde bifallas.
Domslut
1Tingsrätten förpliktar Johannes Plan Fastigheter AB att till M.H. betala 72 373 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635) från den 7 augusti 2021 till dess betalning sker.
2Johannes Plan Fastigheter AB:s talan lämnas utan bifall.
Göta hovrätt
M.H. överklagade i Göta hovrätt och yrkade att hovrätten skulle förplikta Johannes Plan Fastigheter AB att till honom utge ytterligare 680 000 kr utöver vad som dömts ut i tingsrätten, jämte ränta enligt 6 § räntelagen.
Även fastighetsbolaget överklagade. Bolaget yrkade att hovrätten skulle förplikta M.H. att till bolaget utge 776 483 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen, och som en följd av detta befria bolaget från skyldigheten att utge 13 199 kr till M.H. avseende av bolaget vitsordade kostnader för handfat, diskho och strömbrytare eftersom detta belopp redan hade tillgodoräknats M.H. i bolagets ändringsyrkande. Bolaget yrkade vidare att hovrätten skulle bestämma att bolaget inte skulle vara skyldigt att betala ersättning till M.H. för montering av belysning med 57 412 kr.
Parterna bestred varandras ändringsyrkanden.
M.H. yrkade att vissa omständigheter som fastighetsbolaget lagt fram i hovrätten skulle avvisas eftersom bolaget inte gjort sannolikt att omständigheterna inte kunde ha åberopats vid tingsrätten och inte heller haft giltig ursäkt att inte göra det. Bolaget motsatte sig att omständigheterna avvisades.
Hovrätten (hovrättsråden Anna Kramer, Susanne Nilhammer, referent, och Terése Klein samt tf. hovrättsassessorn Gottfrid Abresparr) anförde följande i dom den 22 maj 2024.
Hovrättens domskäl
Sedan hovrätten förklarat varför avvisningsyrkandet skulle avslås anförde hovrätten inledningsvis följande.
Inledande anmärkning avseende bevisningen i målet m.m.
M.H. har åberopat muntlig och skriftlig bevisning. Bolaget har åberopat muntlig bevisning och sakframställningsvis presenterat innehållet i vissa handlingar.
Det finns olika uppfattningar i den juridiska litteraturen om vad som kan, får och behöver åberopas som skriftlig bevisning och när handlingar i stället kan läggas fram sakframställningsvis. Frågan har även diskuterats i hovrätterna, bl.a. inom ramen för hovrätternas viceordförandekonferenser. Parterna har genom skriftväxling argumenterat i frågan vid tingsrätten och även beretts möjlighet till detta vid hovrättens huvudförhandling. Bolaget har därvid anfört att skriftliga handlingar endast behöver åberopas som bevisning om deras äkthet ifrågasatts, vilket inte skett i detta mål. M.H. har anfört att innehållet i skriftliga handlingar som avser styrka tvistiga omständigheter måste åberopas som bevisning med angivande av bevistema. M.H. har i hovrätten vidhållit sin inställning att det enda som vitsordas från hans sida är att de handlingar bolaget presenterat sakframställningsvis inte är oäkta.
Hovrättens bedömning i detta avseende är att skriftliga handlingar som läggs fram sakframställningsvis utgör påståenden om de bevisfakta som framgår av handlingarna. Hovrätten kan emellertid inte göra någon värdering av innehållet i sådana handlingar i förhållande till tvistiga rättsfakta i målet, något som parterna upplysts om vid huvudförhandlingen. Efter denna upplysning har bolaget vidhållit att man önskar lägga fram handlingarna sakframställningsvis och inte på annat sätt.
Med denna inledande anmärkning övergår hovrätten till att pröva frågorna i målet.
På anförda skäl fann hovrätten att fastighetsbolaget inte hade styrkt att bolaget var berättigat att senarelägga tillträdesdatumet med viss tid. M.H. hade därför rätt till förseningsvite enligt överlåtelseavtalet med 34 påbörjade veckor, dvs. med totalt 680 000 kr. Tingsrättens dom skulle ändras i enlighet med detta.
Vidare fann hovrätten att M.H. hade låtit avhjälpa fel och styrkt kostnaderna för detta genom fakturaunderlag. Han hade därför rätt till ersättning, men endast med det belopp som han hade yrkat, dvs. med 53 412 kr (42 161 + 11 251). Tingsrätten syntes av misstag ha dömt ut 4 000 kr för mycket. Tingsrättens dom skulle därför ändras så att M.H. tillerkändes ersättning i denna del med 53 412 kr.
Bolaget hade inte styrkt yrkad ersättning för vitsordade tilläggsbeställningar, förutom ersättning om 2 500 kr för runt fönster i badrumsdörr som M.H. hade vitsordat som skälig i och för sig. Tingsrättens dom skulle ändras i enlighet med detta.
Hovrättens domslut
Hovrätten avslog M.H:s avvisningsyrkande (punkten 1 i hovrättens domslut) och ändrade tingsrättens domslut på så sätt att hovrätten förpliktade Johannes Plan Fastigheter AB att till M.H. betala 748 373 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen och förpliktade M.H. att till Johannes Plan Fastigheter AB betala 2 500 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen.
Högsta domstolen
Johannes Plan Fastigheter AB överklagade och framställde ändringsyrkanden i sak samt i fråga om rättegångskostnaderna. Bolaget anförde också att det fanns skäl för HD att undanröja hovrättens dom och återförvisa målet till hovrätten för ny prövning.
M.H. motsatte sig ändringsyrkandena och anförde att det inte fanns skäl att undanröja hovrättens dom och återförvisa målet dit.
HD meddelade prövningstillstånd i frågan om rättegångsfel hade förekommit i hovrätten. Frågan om prövningstillstånd i målet i övrigt förklarades vilande.
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredragandens förslag till beslut
Föredraganden, justitiesekreteraren Ted Thyrén, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut.
Skäl
Punkterna 1–8 med rubriker överensstämmer i huvudsak med punkterna 1–9 med rubriker i HD:s skäl.
Handlingar som läggs fram vid sakframställan utan att åberopas som bevisning
9Det är parterna som ska svara för den bevisning som läggs till grund för domstolens rättsliga bedömning i dispositiva tvistemål (se 35 kap. 6 § RB).
10Det är dock domstolens ansvar att fastställa den processuella karaktären av det material som en part avser att föra in i målet och ta ställning till om det får läggas fram. En handling som rättsligt sett utgör ett bevis om tvistiga sakförhållanden får inte föras in i processen av parten på annat sätt än som ett bevis. Detta gäller även sådana handlingar som en part önskar lägga fram vid sin sakframställan. (Jfr ”Branschutlåtandet” NJA 2024 s. 720 p. 10.)
11Handlingar som avser tvistiga sakförhållanden – och alltså utgör skriftlig bevisning – ska särskiljas från åskådningsmaterial som parten vill lägga fram endast i syfte att underlätta sakens rätta förståelse (jfr NJA 2006 s. 326). När en part vill lägga fram sådant material ankommer det på rätten att säkerställa att handlingarna inte utgör bevisning.
12En part behöver inte föra bevisning om en erkänd omständighet (se 35 kap. 3 § RB). Det förhållandet att innehållet som sådant i till exempel ett e-postmeddelande inte ifrågasätts av motparten medför dock inte att det är fråga om ett erkännande i den mening som avses i 35 kap. 3 §. En part som vill styrka ett tvistigt sakförhållande behöver därför åberopa handlingen som bevisning. (Jfr ”Konsignationsavtalet” HD:s dom den 17 december 2025 i mål T 1989-24 p. 25–30*.)
13En ordning där handlingar som ska styrka tvistiga sakförhållanden förs fram vid en parts sakframställan utan att åberopas som bevisning kan medföra att det blir svårare för motparten att förhålla sig till handlingen. Detta gäller särskilt om parten avser att föra in en stor mängd handlingar i målet. Det är därför viktigt att rätten tillser att sådana handlingar kvalificeras som bevisning, vilket säkerställer att båda parter kan följa processens förlopp och tillgodogöra sig det material som förs in vid huvudförhandlingen.
14I anknytning till detta kan framhållas att de s.k. preklusionsreglerna är tillämpliga om material som rättsligt sett utgör bevisning har förts in i lägre instans utan att åberopas som bevisning där, men sedan åberopas som bevisning i högre instans (se ”Branschutlåtandet” p. 11–13).
Frågan om vilket processmaterial som rätten ska beakta vid sin prövning
15Om huvudförhandling har hållits ska domen grundas på vad som förekommit vid förhandlingen (se 17 kap. 2 § RB). Rätten ska efter samvetsgrann prövning av allt som förekommit avgöra vad som är bevisat i målet (se 35 kap. 1 § RB). I de fall då huvudförhandling har hållits ska bestämmelserna läsas tillsammans.
16Vare sig bestämmelsernas ordalydelse eller dess förarbeten uppställer några begränsningar i fråga om att endast handlingar som åberopats som bevisning ska beaktas vid rättens prövning (se t.ex. SOU 1938:44 s. 212 f. och 377 f.).
17Domstolens skyldighet att tillmäta en handling betydelse vid målets avgörande är alltså inte beroende av hur den har förts fram vid huvudförhandlingen. Om en part har tillåtits att lägga fram handlingen vid sin sakframställan och denna därmed utgör processmaterial, kan inte rätten underlåta att beakta handlingen vid sin prövning av målet.
Bedömningen i detta fall
18Hovrätten har ansett att handlingarna utgör påståenden om tvistiga sakförhållanden. Sådana handlingar får inte läggas fram vid en huvudförhandling på annat sätt än som bevisning. Hovrätten borde därför ha kvalificerat handlingarna på det viset. Därefter borde hovrätten ha låtit parterna föra argumentation i frågan om handlingarna fick läggas fram där och fattat beslut i det avseendet (jfr p. 10 och 14).
19Hovrätten har tillåtit bolaget att lägga fram handlingarna vid sin sakframställan, trots att rätten inte kvalificerade dessa som bevisning och utan att pröva tillåtligheten mot preklusionsreglerna. Vid ett sådant förhållande skulle hovrätten ha beaktat handlingarna vid prövningen av målet. Underlåtenheten att beakta handlingarna strider mot 17 kap. 2 § och 35 kap. 1 § RB.
20Hovrättens hantering har utgjort ett rättegångsfel som kan antas ha inverkat på målets utgång. Felet kan inte utan väsentlig olägenhet avhjälpas i HD. Vid den bedömningen ska prövningstillstånd meddelas för målet i övrigt, domen undanröjas utom såvitt avser hovrättens beslut att inte avvisa vissa omständigheter, och målet återförvisas till hovrätten för fortsatt behandling.
hd:s avgörande
HD förklarar att det förekommit rättegångsfel i hovrätten som kan antas ha inverkat på målets utgång.
HD meddelar prövningstillstånd rörande målet i övrigt, undanröjer hovrättens dom utom såvitt avser p. 1 i hovrättens domslut, och återförvisar målet till hovrätten för fortsatt behandling.
Det ankommer på hovrätten att pröva frågan om rättegångskostnader i HD.
HD:s dom
HD (justitieråden Stefan Johansson, Dag Mattsson, Petter Asp, referent, Johan Danelius och Margareta Brattström) meddelade den 1 april 2026 följande beslut.
Skäl
Bakgrund
1Parternas tvist gäller i huvudsak frågan om en vindsvåning som Johannes Plan Fastigheter AB (bolaget) färdigställt åt M.H. avvek från parternas avtal och vad orsaken var till att våningen inte färdigställdes inom den avtalade tiden.
2Bolaget gav under målets förberedelse i tingsrätten in en stor mängd handlingar utan att åberopa dessa som bevisning. Handlingarna bestod bland annat av mejlkorrespondens som förekommit mellan parterna under den tid som arbetet med färdigställandet av lägenheten pågick. Handlingarna utgjorde enligt bolaget inte bevisning eftersom innehållet i dem var ostridigt.
3M.H. anförde att skriftliga handlingar ska åberopas som bevisning med angivande av bevistema om en part vill att domstolen ska lägga dem till grund för prövningen av tvistiga omständigheter och att det gäller även om handlingarnas äkthet inte ifrågasätts av motparten.
4Vid huvudförhandlingen i tingsrätten lade bolaget fram handlingarna vid sin sakframställning utan att åberopa dem som bevisning. Såvitt kan bedömas har handlingarna i sin helhet ansetts utgöra processmaterial och beaktats av tingsrätten vid prövningen av målet.
5I anslutning till huvudförhandlingen i hovrätten konstaterade domstolen att bolaget inte hade åberopat någon skriftlig bevisning. Parterna informerades om att hovrättens uppfattning var att handlingar som läggs fram sakframställningsvis utgör påståenden om de bevisfakta som framgår av handlingarna och att domstolen inte kan göra någon värdering av innehållet i handlingarna i förhållande till tvistiga rättsfakta i målet.
6Bolaget stod fast vid sin uppfattning och handlingarna lades fram sakframställningsvis utan att åberopas som bevisning.
7Hovrätten har i sin dom angett att handlingarna inte kan läggas till grund för bedömningen av tvistiga rättsfakta. Enligt domstolen kunde handlingarna därmed i dessa delar inte beaktas vid prövningen av målet.
Vad målet gäller
8HD har meddelat prövningstillstånd i frågan om rättegångsfel har förekommit i hovrätten. Frågan om prövningstillstånd i målet i övrigt har förklarats vilande.
9Av betydelse för frågan om rättegångsfel har förekommit är framför allt om hovrätten vid sin prövning borde ha beaktat handlingarna trots att de inte åberopades som bevisning. Målet aktualiserar också frågan om hur handlingar vars innehåll är ostridigt ska föras in i processen i ett dispositivt tvistemål.
Domstolens skyldighet att beakta allt som förekommit i målet
10Enligt 35 kap. 1 § RB ska rätten efter en samvetsgrann prövning av allt som förekommit avgöra vad som är bevisat i målet. Bestämmelsen ska i tvistemål där huvudförhandling har hållits läsas tillsammans med 17 kap. 2 § som anger att domen i sådana mål ska grundas på vad som har förekommit vid förhandlingen.
11Av bestämmelserna följer att domstolens skyldighet att vid prövningen beakta en viss omständighet inte är beroende av om den har förts in i målet genom något som har åberopats som bevisning eller om den har förts in i målet på annat sätt. Det avgörande är i stället om den har förekommit i målet på ett sådant sätt att den utgör processmaterial.
Skriftliga handlingar i dispositiva tvistemål
12I dispositiva tvistemål är det parterna som svarar för bevisningen. En part har typiskt sett ett intresse av att föra bevisning om sådana omständigheter beträffande vilka parten har bevisbördan. Men en part kan också ha anledning att föra bevisning om andra sakförhållanden.
13Det kan också förekomma att en part under förberedelsen ger in handlingar som parten sedan hänför sig till under huvudförhandlingen utan att de åberopas som bevisning. Man brukar kalla det för att handlingarna åberopas sakframställningsvis.
14Om det är ostridigt att en handling med ett visst innehåll har skickats, upprättats eller annars hanterats på något visst sätt, behövs ingen bevisning om just detta. Det förhållandet att handlingen har ett visst innehåll och har hanterats på visst sätt ska – under förutsättning att handlingen förs in i målet, till exempel sakframställningsvis – läggas till grund för domstolens prövning såsom en erkänd omständighet. (Jfr 35 kap. 3 § RB.)
15En sådan handling kan emellertid också ha betydelse som bevis för något annat, till exempel att en vara som omtalas i ett brev var trasig vid den tidpunkt när brevet skickades. Inget hindrar då att handlingen åberopas som bevisning med angivande av detta förhållande som bevistema. Och det gäller även om det är ostridigt att handlingen har visst innehåll och har skickats vid en viss tidpunkt, och följaktligen skulle kunna föras in i processen också på det sätt som följer av föregående punkt.
16I sammanhanget bör framhållas att det förhållandet att en handling av detta slag kan läggas till grund för domstolens prövning redan med stöd av 35 kap. 3 § normalt sett inte innebär att det finns skäl att avvisa den som bevisning. Tvärtom kan ett åberopande av handlingen såsom bevisning ofta vara lämpligt.
17Ett skäl för att en viss handling bör åberopas som bevisning, med därav följande krav på angivande av bevistema, kan vara att det tydliggör för såväl motparten som domstolen vilken betydelse som den åberopade handlingen påstås ha. Inte minst i de fall då en part har gett in en stor mängd handlingar kan det vara angeläget att i vart fall de för partens talan mera centrala handlingarna åberopas i form av bevisning med tydligt angivna bevisteman. Det kan behövas för att motparten ska kunna ta ställning till vilken motbevisning han eller hon vill åberopa. Inom ramen för sitt processledningsansvar kan domstolen sålunda ha anledning att verka för att en handling som har åberopats sakframställningsvis i stället åberopas som bevisning.
18På vilket sätt en handling åberopas kan också ha betydelse för hur handlingen hanteras under huvudförhandlingen. En handling som åberopas som bevisning blir, som utgångspunkt, i sin helhet processmaterial och det finns ett utrymme för rätten att tillåta att bevisningen tas upp genom s.k. hänvisning under huvudförhandlingen (se 43 kap. 8 § tredje stycket och 50 kap. 19 § första stycket RB). Om parten i stället åberopar handlingen endast sakframställningsvis, finns inte någon uttrycklig bestämmelse om hur den ska behandlas. Utgångspunkten är därför att det endast är de textavsnitt som – på det sätt domstolen finner lämpligt – gås igenom vid huvudförhandlingen som blir processmaterial.
19Behovet av den typ av processledning som har berörts i det föregående kan variera beroende på målets omfattning och karaktär. Och någon för alla situationer tillämplig princip för hur handlingar ska föras in i rättegången kan knappast formuleras. Som en allmän utgångspunkt får emellertid anses gälla att det är lämpligt att handlingar som en part tillmäter omedelbar betydelse för tvistiga omständigheter som ligger till grund för partens talan åberopas som bevisning. När det gäller handlingar som är avsedda att tjäna endast som åskådningsmaterial för att underlätta förståelsen av målet bör utgångspunkten vara den motsatta (jfr ”Det tyska hotellprojektet” NJA 2006 s. 326).
Domstolens ansvar för att i vissa situationer klassificera handlingar som en part hänför sig till
20Att domstolen inom ramen för sin processledning ibland kan ha anledning att verka för att en ingiven handling åberopas på ett visst sätt innebär inte att domstolen har något allmänt officialansvar för att klassificera ingivna handlingar.
21Det finns anledning att här framhålla att HD:s uttalanden i ”Branschutlåtandet” NJA 2024 s. 720 – om att det ligger på domstolen att fastställa den processuella karaktären på material som en part avser att föra in i ett mål och ta ställning till om det får läggas fram – gjordes i ett sammanhang där reglerna om preklusion av bevisning aktualiserades (se p. 10–13 i avgörandet; jfr 50 kap. 25 § tredje stycket och 55 kap. 13 § första stycket RB). Till saken hör också att det handlade om en speciell typ av klassificeringsfråga – den om skillnaden mellan bevisning och rättsutlåtanden – som parten inte råder över och där det inte finns någon valmöjlighet mellan olika alternativ.
22Denna typ av situationer aktualiseras typiskt sett inte i relation till handlingar som till sitt innehåll är ostridiga. Frågor om preklusion kan emellertid komma upp om en part har lagt fram en sådan handling sakframställningsvis och motparten sedan i högre rätt återtar sitt erkännande i relation till handlingen. Domstolen har då att bedöma tillåtligheten av att åberopa handlingen som bevis, varvid motpartens återtagna erkännande är att beakta som en omständighet vid ursäktlighetsbedömningen.
Bedömningen i detta fall
23De handlingar som bolaget har hänfört sig till har i hovrätten lagts fram sakframställningsvis. Handlingarna utgör därmed en del av vad som förekommit i målet (jfr p. 10).
24M.H. har inte ifrågasatt handlingarnas äkthet. Vad han har anfört gällande handlingarna kan inte förstås på annat sätt än att de är ostridiga på ett sådant sätt att de ska gälla mot honom (jfr p. 14). Att handlingarna i stället hade kunnat åberopas som bevisning föranleder ingen annan bedömning.
25Hovrätten har trots vad som nu sagts inte beaktat handlingarna vid sin prövning av målet. Detta utgör ett rättegångsfel som kan antas ha inverkat på målets utgång. Felet kan inte utan väsentlig olägenhet avhjälpas i HD.
26Vid den bedömningen ska prövningstillstånd meddelas i målet i övrigt och hovrättens dom – utom i de delar hovrätten beslutat att inte avvisa vissa omständigheter – undanröjas och målet återförvisas dit för fortsatt behandling.
HD:s avgörande
HD förklarar att det i hovrätten har förekommit rättegångsfel som kan antas ha inverkat på målets utgång.
HD
– meddelar prövningstillstånd i målet i övrigt,
– undanröjer hovrättens dom, utom såvitt avser punkten 1 i hovrättens domslut, och
– återförvisar målet till hovrätten för fortsatt behandling.
Det ankommer på hovrätten att pröva frågan om rättegångskostnader i HD.
*NJA 2025 s. 1231 (red:s anm.).