Förslagets huvudgrunder.

Det nu framlagda förslaget överensstämmer i sina huvudgrunder med de riktlinjer för rättegångsreformen, som uppdragits av riksdagen; dessa ansluta sig även nära till propositionen. I de delar, som förslaget sålunda stöder sig på propositionen och riksdagens uttalanden, torde någon redogörelse för de motiv, som ligga till grund för förslaget, icke vara erforderlig. Beträffande dessa hänvisas till reformens förarbeten, propositionen och riksdagsbehand- lingen; i det följande kommer på dessa punkter allenast att lämnas en kort redogörelse för förslagets innehåll. I vissa betydelsefulla frågor föreligger icke något uttalande från riksdagens sida, beträffande andra ha kamrarna stannat i olika beslut. För den ståndpunkt, till vilken beredningen i dessa fall kom- mit, lämnas i det följande en mera ingående redogörelse.

Domstolsväsendet.

I det utlåtande, som avgavs av särskilda utskottet och i denna del godkän- des av riksdagen, uttalades, att de brister, som vidlådde det nuvarande rätte— gångsväsendet, i huvudsak avsåge rättegångens inre gestaltning samt att med hänsyn härtill reformarbetet främst borde inriktas på åstadkommande av ett bättre förfarande. Ändringar i organisationen borde enligt utskottets åsikt vidtagas endast såvitt de vore nödvändiga för att domstolar och andra organ skulle bliva i stånd att uppbära ett dylikt förfarande. Samma uppfattning hade kommit till uttryck i propositionen. Den ligger ock till grund för bered- ningens förslag.

Allmän underrätt.

De allmänna underrätterna äro enligt förslaget som nu häradsrätter och råd- husrätter. Häradsrätt är första domstol på landet och i stad, som hör till dom- saga, rådhusrätt i övriga städer. Huruvida stad äger egen jurisdiktion eller ej, besvaras ej i rättegångsbalken . Av reglerna om rådhusrätts domförhet föl- jer dock, att i rådhusrätt skola sitta minst tre lagfarna ledamöter. Denna ståndpunkt överensstämmer med propositionen och särskilda utskottets av riksdagen biträdda uttalanden. Enligt dessa borde den särskilda stads- rättsskipningen bibehållas allenast i de städer, som genom sin folkmängd, sina ekonomiska förhållanden och andra omständigheter ägde förutsättningar att uppbära en egen rättsskipning av tillräcklig styrka, och förordades, att i råd- husrätt tre lagfarna ledamöter skulle ha säte. Denna uppfattning ligger ock till grund för lagen den 17 juni 1932 om stads och landsbygds förenande i ju—

• Sida 8
•  Original

diciellt avseende. Enligt 2 % i nämnda lag äger Konungen, även utan stads- fullmäktiges samtycke, att beträffande stad, i vars rådhusrätt borgmästaren är ensam lagfaren ledamot eller jämte borgmästaren endast en lagfaren ledamot finnes, när borgmästartjänsten är ledig, förordna om rådhusrättens upphö- rande och stadens förenande med domsaga. Meddelande av förordnande enligt 2 % har dock gjorts beroende av vissa villkor. Med stor sannolikhet torde även vid rättegångsbalkens införande finnas städer, i vilkas rådhusrätter icke sitta tre lagfarna ledamöter. I samband med beslutet om rättegångsbalkens ikraft- trädande torde alltså böra regleras, huru rättsskipningen i dessa städer skall ordnas. Lämpligt synes vara, att rådhusrätten i sådan stad bibehålles under någon övergångstid.

I beredningens förslag upptagas icke några bestämmelser om domsagoin- delningen. Frågan om uppdelning eller sammanslagning av domsagor förut- sättes komma att behandlas som hittills. Reformens genomförande kommer alltså icke att ha någon omedelbar inverkan på den då bestående indelningen i domsagor. Såsom framhållits i propositionen och även understrukits i riks- dagens uttalande bör dock beträffande de mindre domsagorna liksom hittills en successiv reglering av deras områden äga rum.

Domsaga förestås av häradshövding. Beträffande den personal, som erford- ras till biträde i domsagans förvaltning, meddelas icke andra bestämmelser i förslaget än att i domsaga skall finnas sekreterare; dock har med hänsyn till de mindre domsagorna denna bestämmelse icke kunnat göras undantagslös. Om göromålen kräva det, skall ock som biträdande domare finnas en eller flera assessorer. Beträffande sekreterares och biträdande domares arbetsuppgifter böra bestämmelser meddelas av Kungl. Maj:t.

På landet är nu domsagan, då den ej är delad itingslag, häradsrättens dom- 4 krets. Omfattar domsagan två eller flera tingslag, är tingslaget häradsrät- tens domkrets, och antalet häradsrätter i domsagan motsvarar alltså antalet tingslag. Beredningens förslag innefattar på denna punkt en avvikelse från vad nu gäller, i det att häradsrättens domkrets som regel kommer _att samman- ] falla med domsagan. Den nuvarande ordningen medför en uppdelning av hä- ] radshövdingens dömande verksamhet å flera häradsrätter. Olämpligheten här- | av blir särskilt framträdande med den nya ordningen för målens handläggning. Vid den förberedande behandlingen av målen liksom i vissa andra fall är rät- ten domför med häradshövdingen ensam. Huruvida målet härrör från den ena eller andra delen av domsagan, är för denna behandling ej av betydelse annat än då det gäller valet av lämplig plats för sammanträde med parterna, en frå- ] ga som bör bedömas med hänsyn till omständigheterna ivarje särskilt fall. , Vad angår de allmänna tingen kan ock domsagans uppdelning å olika tingslag i utgöra hinder för att tingssammanträdena med varje tingslags häradsrätt bliva % så talrika som ur rättsskipningens synpunkt eljest vore önskvärt. Genom 4 tingslagsindelningen tillgodoses visserligen behovet dels av nämndens ortskän- ' nedom och dels, med hänsyn till belägenheten av tingsstället, av lämplig plats för målens handläggning. Dessa önskemål kunna emellertid beaktas på annat sätt. Beredningens förslag avser icke ett avskaffande av de olika tingsställena.

• Sida 9
•  Original

I vilken omfattning så lämpligen kan ske, bör för varje fall undersökas. I en domsaga kunna alltså liksom hittills finnas två eller flera tingsställen. Ett måls behandling vid det ena eller andra tingsstället bör bestämmas av härads- hövdingen efter lämplighet. Vad angår nämndens ortskännedom upptager för- slaget bestämmelse om att fördelningen av nämndens tjänstgöringsskyldighet bör ske så, att erforderlig ortskännedom blir företrädd inom nämnden. Försla— get intar icke ståndpunkt till frågan, om och i vilka fall tingslaget fortfarande bör bibehållas som enhet för tingshusbyggnadsskyldigheten.

Om sålunda övervägande skäl tala för att domsaga i regel utgör härads- rättens domkrets, har beredningen dock icke ansett sig böra göra denna regel helt undantagslös. I särskilda utskottets utlåtande förutsattes, att stad, som ingår i domsaga, kan bilda särskild domkrets, och såsom processkommissionen framhållit i sitt betänkande synes tingslagsindelningen böra bibehållas även i vissa andra fall, såsom då domsaga är av särskilt stor omfattning. Bered- ningen har därför ansett det böra överlämnas åt Kungl. Maj:t att, då domsaga är mycket vidsträckt eller eljest synnerliga skäl förekomma till domsagas in- delning i tingslag, förordna därom.

Häradsrätten består liksom nu av häradshövding och nämnd. I vissa fall är, som redan antytts, häradsrätten domför utan nämnd. Dessa fall avse hu- vudsakligen måls beredande och annan handläggning, som faller utanför hu- vudförhandlingen.

I fråga om nämndens sammansättning och ställning stannade riksdagens kamrar i olika beslut. Propositionen, som utgick från att det domföra antalet i nämnden skulle. vara åtta, intog den ståndpunkten, att nämndens röst skulle gälla mot ordförandens, om en majoritet av sex nämndemän förelåge. Utskottet ansåg, att sju nämndemän borde utgöra domfört antal; antalet nämndemän, som vore närvarande vid handläggningen, borde dock vara så stort, att även vid tillfälligt förfall nämnden vore domför. Beträffande nämndens rösträtt förordade utskottet bibehållande av nämndens enhällighet. En inom utskot- tet avgiven reservation upptog emellertid propositionens ståndpunkt. I fråga om nämndens domförhet anfördes, att därest vid uppskov i ett mål en av de åtta nämndemän, som närvarit från början, skulle få förfall, det vore prak- tiskt, att nämnden vore domför med återstående sju nämndemän. Första kam- maren biträdde utskottets hemställan, varemot andra kammaren anslöt sig till reservationen.

Beredningen har i sitt förslag upptagit det domföra antalet nämndemän till lägst sju och högst nio. Det högre antalet har tillkommit för att rätten ej till följd av en eller annan nämndemans förfall under pågående handläggning skall förlora sin domförhet. Vad angår nämndens rösträtt har beredningen ansett sig böra bibehålla kravet på nämndens enhällighet för det fall, att i nämnden ej sitta flera än sju. Äroi nämnden flera än sju, synes däremot ej den omständigheten, att det eljest domföra antalet överskridits, böra leda till att enhällighet fordras beträffande samtliga. Om sju nämndemän biträda samma mening, bör denna gälla mot ordförandens även för det fall, att i nämn— den sitta flera än sju.

• Sida 10
•  Original

Enligt lagen den 7 maj 1918 om särskilda tingssammanträden för handlägg- ning av vissa mål och ärenden är häradsrätten i vissa fall domför med allenast tre i nämnden. Vid de s. k. tremanstingen kunna upptagas, förutom vissa an- sökningsårenden, mål angående ansvar för vissa bötesbrott, växel- och check- ! mål ävensom andra mål angående penningfordran, som ej avser skadestånd, om grunden för fordringen och tiden för dess tillkomst tydligt och fullständigt angivits i stämningen eller i bilagd räkning. Med de bestämmelser, som upp- tagas i förslaget om meddelande av tredskodom mot utebliven part redan un- der förberedelsen och måls avgörande vid huvudförhandling, som hålles i ome- delbart samband med förberedelsen —i de nu åsyftade fallen är häradsrätten enligt förslaget domför utan nämnd — torde vad tvistemålen angår det behov, som ligger till grund för lagen, vara tillgodosett. I viss mån annorlunda äro förhållandena i fråga om de mindre brottmålen, särskilt då i domsaga ingår stad eller större samhälle. Beredningen har ansett, att vid handläggningen av dessa mål häradsrätten bör som nu vara domför med allenast tre i nämnden. Till mål, varom nu är fråga, har hänförts åtal för brott, varå icke kan följa svårare straff än böter, om brottet är sådant, att'målsägande ej finnes.

Antalet nämndemän, som böra utses för tingslag, måste uppenbarligen vä— sentligt överstiga det domföra antalet för att ej tjänstgöringen för varje nämn- deman skall bliva allt för betungande. Beredningen har föreslagit ett antal av aderton med rätt för Kungl. Maj:t att, om det erfordras, höja detta antal.

Häradsrätternas rättsskipning är till övervägande del förlagd till de all- männa tingen. I beredningens förslag bibehålles i princip den nu rådande ord- ningen. Som allmän regel stadgas, att i tingslag allmänna ting skola med un- dantag för tiden under häradsrättens ferier hållas varje vecka, om ej annat föranledes av arbetet i domsagan, antalet tingslag eller andra omständigheter. » Från den allmänna regeln kan alltså avvikelse ske i båda riktningarna. Anta- * let ting kan med hänsyn till rättsskipningens behov och omständigheterna i i övrigt såväl ökas som minskas. Vid prövningen av denna fråga måste, såsom ! vid riksdagsbehandlingen framhållits, stor vikt tilläggas förhållandena i varje * särskild domsaga. I de mera glest befolkade delarna av landet måste antalet ' ting sättas avsevärt lägre än vad förslaget förordar såsom allmän regel. Lik- * som nu är överlämnat åt Kungl. Maj :t att bestämma, å vilka tider allmänna I ting skola hållas och, dåi domsagan äro flera tingslag eller tingsställen, hur tingen skola fördelas mellan dem. Sammanträden med tremansnämnd skola liksom nu hållas vid sidan av de allmänna tingen. Det tillkommer Kungl. | Maj:t att förordna om tid och ort för dessa sammanträden. I olikhet med de allmänna tingen kunna de hållas å annan ort än tingsställe.

Då anordningen med ting huvudsakligen påkallas av hänsyn till nämnden, följer härav, att dessa avse huvudförhandling. Är häradsrätten domför med häradshövdingen utan nämnd, finns icke någon anledning att inordna denna handläggning i tingsordningen. Sammanträde för sådan handläggning bör hållas så ofta det erfordras, och häradshövdingen bör bestämma tid och ställe för sammanträde.

Enligt 4 kap. R.B. kunna utanför den allmänna tingsordningen hållas sär-

• Sida 11
•  Original

skilda ting, s. k. urtima ting. I tvistemål förutsättes dock begäran därom av käranden eller av båda parterna. Kostnaden för särskilt ting ersättes domstolen av käranden. I brottmål äger häradshövdingen, om förhållandena påkalla det, utsätta särskilt tingssammanträde, och kostnaderna stanna å stats- verket. Enligt beredningens förslag kan häradshövdingen även i tvistemål utan begäran av part utsätta särskilt sammanträde, då det erfordras för ar- betets jämna gång eller av annan anledning, såsom att målet kräver särskild skyndsamhet. Kostnaden för sådant sammanträde stannar enligt förslaget å statsverket. Särskilt sammanträde kan hållas å annan ort än tingsställe.

I stad med rådhusrätt är staden rådhusrättens domkrets. Såsom redan framhållits är rådhusrätt enligt förslaget domför med tre lag— farna ledamöter. För att rådhusrätten icke vid förfall för någon lagfaren ledamot under pågående handläggning av ett mål skall förlora sin domförhet, kunna emellertid i rätten samtidigt sitta fyra lagfarna ledamöter. Vid måls avgörande utan huvudförhandling samt vid annan handläggning, som ej sker vid huvudförhandling eller syn å stället, ävensom i tvistemål vid huvudför- handling, som hålles i omedelbart samband med förberedelsen, är rådhusrätten domför med allenast en ledamot.

För avdömande av mindre brottmål, de s. k. polismålen, äro i vissa städer inrättade polisdomstolar, som äro domföra med en lagfaren ledamot. Enligt beredningens förslag skola polisdomstolarna upphöra och deras arbetsuppgif- ter övertagas av rådhusrätt. Behovet av en enklare sammansättning av dom- stolen vid handläggning av de nu åsyftade målen kvarstår emellertid för de större städerna. Beredningen föreslår därför, att rådhusrätt efter Konungens förordnande därom är domför med en lagfaren domare, om målet rör allenast ansvar för brott, varå icke kan följa svårare straff än böter, och brottet är så- dant, att målsägande ej finnes. '

Beträffande nämnds medverkan i rådhusrätternas rättsskipning kommo riksdagens kamrar till olika resultat. I propositionen föreslogs, att nämnd skulle medverka i de grövre brottmålen och alltså rådhusrätten i dessa mål bestå av tre lagfarna ledamöter och nämnd. Utskottet avstyrkte inrättande av nämnd vid rådhusrätterna. Uti en inom utskottet avgiven reservation föror- dades, att i rådhusrätterna nämnd borde deltaga i handläggningen av brott- mål; dock syntes nämnds medverkan kunna undvaras i fråga om ringare brott- mål. I reservationen ifrågasattes tillika, huruvida icke nämnden borde träda i stället för de båda rättsbildade bisittarna så att rådhusrätten i brottmål finge en sammansättning motsvarande häradsrättens. Första kammaren biträdde även i detta fall utskottets hemställan; andra kammaren däremot antog reser- vationen.

Vid övervägande av denna fråga har beredningen kommit till samma upp- fattning, som uttalats i propositionen. Att lekmän i första instans medverka vid handläggningen av grövre brottmål är av betydelse med hänsyn såväl till lekmännens särskilda _erfarenhet i frågor, som äro av vikt för straffrättsskip- ningen, som ock till allmänhetens förtroende för denna rättsskipning. Det

• Sida 12
•  Original

synes ock naturligt, att denna medverkan sker på samma sätt som i härads- i rätten, genom deltagande av nämnd. Någon anledning till avvikelse från den sammansättning, som nämnden äger i häradsrätten, torde icke föreligga.

I reservationen hade ifrågasatts, att rådhusrätten, då nämnd deltager, skulle bestå av ordföranden som den ende lagfarne ledamoten. Som framhållits i propositionen skulle en sådan anordning medföra ett av omständigheterna ej påkallat försvagande av det lagfarna elementet i domstolen, och berednin- gen har därför icke ansett sig kunna biträda detta förslag. Den närmare be- | stämningen av de mål, vari nämnd skall deltaga, har beredningen ansett böra ' ske på det sättet, att å brottet skall kunna följa straffarbete i två år eller där- I utöver. Är brottets straffmaximum i straff-skalan lägre än straffarbete i två år, är alltså nämnd utesluten. i

Vid omröstning inom rådhusrätt med nämnd bör, för att nämndens mening , skall gälla mot de lagfarna ledamöternas, då dessa äro ense, alltid fordras en- ] hällighet inom nämnden. Såsom framhållits i propositionen gör sig kravet , på nämndens enhällighet icke lika starkt gällande, då bland de lagfarna leda— * möterna föreligger någon skiljaktig mening. Biträdes den av minst sju i nämn— * den, bör, även om flera sitta i nämnden, denna mening gälla. ,

Antalet nämndemän i sta-d med rådhusrätt bestämmes av Kungl. Maj:t. i Uti såväl utskottets utlåtande som reservationen har framhållits angelägen- I heten av lekmäns medverkan, då fråga vore om brott, begångna av unga per— soner. Som erinrats i inledningen har beredningen icke tagit ställning till frå- gan om rättegången mot unga förbrytare men förutsätter, att särskild utred— ' ning härom kommer till stånd.

Beträffande rådhusrätts sammanträden upptager förslaget den bestämmel- ! sen, att varje vecka skall hållas en eller flera allmänna rättegångsdagar samt 1 att i övrigt sammanträde skall hållas så ofta det med hänsyn till arbetet krä- ves. Närmare bestämmelser om rådhusrätts sammanträden böra upptagas i ar— betsordningarna.

Hovrätt.

Hovrätternas ställning är enligt förslaget i allt väsentligt densamma som nu. Hovrättens huvuduppgift är att vara fullföljdsinstans i fråga om mål från all- » män underrätt. Dessutom äro åt hovrätt anförtrodda vissa förvaltningsupp- ; gifter beträffande de domstolar, som lyda under hovrätten. Som i annat sam- i manhang skall utvecklas har till hovrätt ock förlagts ett eninstansförfarande ? i vissa mål, varjämte hovrätt som hittills har att upptaga mål om ansvar eller i enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott av underrättsdomare och vissa andra ämbets- och tjänstemän. Även hovrätts organisation ansluter sig nära till den nuvarande.

I propositionen hade föreslagits, att i grövre brottmål nämnd skulle medver- ka även i hovrätt. Denna ståndpunkt sammanhängde med den i propositionen föreslagna anordningen, att i sådana mål bevisningen skulle omedelbart upp- tagas av hovrätten och att målet sålunda i fullföljda delar skulle företagas till helt ny handläggning. Även i fråga om nämnds medverkan i hovrätt stan-

• Sida 13
•  Original

nade riksdagens kamrar vid olika beslut. Första kammaren biträdde utskot- tets avstyrkande hemställan, varemot andra kammaren anslöt sig till en till förmån för propositionen avgiven reservation. Enligt beredningens uppfatt- ning är nämndens medverkan icke av samma betydelse i andra som i första in— stans. Med de regler, som beredningen föreslår i fråga om förfarandet i andra instans, föreligger icke något ovillkorligt krav på omedelbar bevisupptagning eller fullständigt ny handläggning i andra instans ens för de grövre brottmå- lens del. Då nämnden har sin största betydelse vid uppskattning av den be— visning, som förebringas omedelbart, förfaller i viss mån härmed ett av huvud- skälen för nämndens medverkan. På grund härav och med hänsyn till de stora praktiska olägenheter, som äro förenade med nämnds medverkan i hov- rätt, har beredningen icke ansett sig böra framlägga förslag härom.

Beträffande hovrätts domförhet upptager förslaget som huvudregel, att hov- rätt är domför med fyra ledamöter. Av reservanter i utskottet, liksom tidigare av processkommissionen, har förslag framställts, att det domföra antalet leda- möter ihovrätt skulle bestämmas till tre. Som i det följande skall närmare ut— vecklas komma hovrätterna att få ökad betydelse ej minst till följd av de be- gränsningar av högsta domstolens befattning med fullföljda mål, som bered- ningen föreslår. Dessa begränsningar förutsätta, att hovrätternas rättsskip— ning äger en hög grad av tillförlitlighet. Ur denna synpunkt torde ett högre antal än tre vara påkallat. Beredningens ståndpunkt överensstämmer ock med vad i propositionen och av riksdagen uttalats. Bestämmande av det domföra antalet till fyra leder till att, då två röster stå mot två, i tvistemål den me- ning kommer att gälla, som biträdes av den äldste ledamoten, varemot i brott- mål den mildare meningen blir utslagsgivande. Väl skulle det ur denna syn- punkt varit önskvärt, om i nu antyddafall det domföra antalet kunnat sättas till fem. Det nu tillämpade förfarandet att vid lika röstetal en femte ledamot tillkallas för att deltaga i målets avgörande låter sig emellertid icke förena med rättegångens muntlighet och omedelbarhet. Att i tvistemål vid lika röste- tal den äldste ledamoten erhåller utslagsröst, synes icke kunna betecknas som oegentligt eller framstå som stötande, lika litet som atti brottmål i nu antj dda fall avgörandet utfaller till förmån för den tilltalade. För att vid större måls handläggning hovrätten icke till följd av uppkommet förfall för någon leda- mot under pågående handläggning skall förlora sin domförhet, föreslår emel- lertid beredningen, att utöver de fyra ytterligare en ledamot må sitta i rätten. I nu angivna fall kunna alltså i avgörandet av ett mål komma att deltaga fem ledamöter.

I fråga om hovrätternas organisation föreslår beredningen, att hovrätt skall vara delad i två eller flera avdelningar och att varje avdelning skall bestå av minst fyra hovrättsråd, av dem en ordförande och en vice ordförande, samt en eller flera assessorer. Särskilt med hänsyn till ordnandet av hovrättens ar- bete under ledamöternas ferier och deras bortovaro vid tjänstgöring å annan ort än förläggningsorten, bl. a. vid de här nedan behandlade hovrättstingen, synes det nödvändigt, att hovrätten består av minst två avdelningar. För- slaget förutsätter, att ordförande- och vice ordförandetjänsterna skola utgöra

• Sida 14
•  Original

självständiga befattningar med en i förhållande till övriga ledamöter högre ställning och avlöning. För att hovrätterna skola motsvara de stora anspråk, som måste ställas å dessa domstolar, är särskilt angeläget, att för ordförande- och vice ordförandetjänsterna kunna påräknas personer med framstående skick- lighet och stor erfarenhet.

Vad angår de befattningshavare, som utöver den egentliga domarperso- nalen böra vara anställda i hovrätterna, upptager förslaget icke några bestäm- melser. Denna fråga bör liksom nu regleras i administrativ ordning. Enligt beredningens åsikt krävas dock ej i detta avseende några mera väsentliga för- ändringar.

Då riksdagen avgav sitt yttrande över propositionen, voro rikets hovrätter tre till antalet. I överensstämmelse med särskilda utskottets hemställan utta- lade riksdagen, att det vore uppenbart, att åtminstone en hovrätt borde inrät- tas i Norrland och att starka skäl talade för att en hovrätt förlades till Göte- borg. Enligt utdrag av protokollet för justitiedepartementsärenden den 29 de- cember 1933 anbefalldes beredningen att verkställa utredning rörande uppdel- ning av Svea och Göta hovrätter samt till Kungl. Maj:t inkomma med förslag i ämnet. Beredningen avgav i anledning härav utlåtande den 22 december 1934 och förordade i detta inrättande av två hovrätter för de fyra nordligaste länen, varjämte beredningen förklarade, att den senare ämnade inkomma med förslag rörande uppdelning av Göta hovrätt. Enligt beslut vid 1935 års riksdag har en hovrätt inrättats i Umeå för de två nordligaste länen. Såsom framgår av be- handlingen av frågan om den övre norrländska hovrätten förutsattes, att även för de två andra norrländska länen borde inrättas en hovrätt. Sedermera har beredningen enligt departementschefens skrivelse den 29 maj 1936 anbefallts att till förnyat övervägande upptaga frågan, i vilken ordning uppdelningen av de större hovrätterna borde fullföljas. I utlåtande den 15 oktober 1938 fram-

; i 1 1 l

lade beredningen förslag om uppdelning av Göta hovrätt och förordade därvid, * att i Göteborg borde inrättas en hovrätt för västra Sverige, omfattande Hal- » lands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Värmlands län. Samtidigt utta- ' lade sig beredningen om den ordning, i vilken uppdelningen av hovrätterna nu borde fullföljas.

Såsom framgår av det anförda har beredningen redan tidigare uttalat, att ytterligare en hovrätt bör inrättas i Norrland. Beredningen förordade därvid, att den nedre norrländska hovrätten förlades till Sundsvall. Förslag har även framställts att inom Svea hovrätts nuvarande domsområde inrätta ytterligare två hovrätter. De förläggningsorter, som därvid skulle ifrågakomma, äro Gävle och Örebro. Tillräckliga skäl torde emellertid för närvarande icke före- ligga för uppdelning av Svea hovrätt utöver vad beredningen förordat. För- , slaget innebär alltså, att i riket skola vara inrättade sex hovrätter.

Enligt beredningens förslag må hovrätt, om särskilda skäl föreligga därtill, ; sammanträda å annan ort än förläggningsorten. Förslaget upptager dessutom - mera regelbundna sammanträden, s. k. hovrättsting, å annan ort för huvudför— handling i mål från viss del av domkretsen. Det har överlämnats åt Kungl. Maj:t att bestämma såväl huruvida inom en viss hovrätt hovrättsting skola

• Sida 15
•  Original

hållas som ock, då behov därav anses föreligga, å vilka orter och tider tingen skola hållas.

Högsta domstolen.

De grundläggande bestämmelserna om högsta domstolens ställning, orga- nisation och domförhet upptagas för närvarande i regeringsformen. Berednin- gen ifrågasätter icke någon mera väsentlig ändring i dessa bestämmelser. Uti % 22 1 mom. regeringsformen regleras högsta domstolens domförhet. Ringare mål kunna prövas och avgöras av fem ledamöter så ock av fyra, om alla fyra äro ense om slutet; över viktigare saker skola däremot minst sju döma. Flera än | åtta ledamöter få ej på en gång deltaga i prövningen av något mål, dock med

undantag för de 5. k. plenimålen. Uppdelningen av målen i ringare och vik- tigare har numera mycket liten praktisk betydelse, och den synes utan olä- genhet kunna försvinna. Ej heller torde det numera inträffa, att högsta dom- stolen i något fall är besatt med färre ledamöter än fem eller, om plenimålen undantagas, med flera än sju. Enligt beredningens mening bör % 22 1 mom. ändras i nu antydd riktning. Bestämmelserna i % 22 1 mom. regeringsformen avse högsta domstolens dom- l förhet vid måls prövning och avgörande. Beträffande högsta domstolens be- | handling av ansökan om tillstånd att hos Kungl. Maj:t fullfölja talan i vissa ! | | | l

fall (s. k. dispens) meddelas föreskrifter i 3 % lagen den 14 maj 1915 an- gående högsta domstolens tjänstgöring på avdelningar. Enligt dessa an- kommer det på en särskild avdelning av högsta domstolen, bestående av tre ledamöter, att pröva och avgöra sådan ansökan. Med hänsyn till den av beredningen föreslagna ordningen för målens fullföljd i högsta domstolen, som innebär, att i allmänhet för alla fullföljda mål kräves prövningstillstånd, kom— mer regeln om högsta domstolens domförhet i nu antydda fall att erhålla långt större betydelse än nu är förhållandet. I beredningens förslag har denna regel liksom bestämmelserna i stadgan den 11 juni 1920 om måls handläggning i ' ivissa fall av högsta domstolen i; dess helhet erhållit plats i rättegångsbalken. »” Däremot förutsättes, att de närmare bestämmelserna om högsta domstolens tjänstgöring på avdelningar liksom nu meddelas i särskild lag. Vid flera tillfällen har frågan om inrättande i högsta domstolen av ett pre- l sidentämbete varit under diskussion. Processkommissionen förordade i sitt be- ! tänkande denna anordning. Något uttalande på denna punkt förekom ej vare sig i propositionen eller vid riksdagsbehandlingen. Enligt beredningens me— ; ning tala starka skäl för att även högsta domstolens arbete ställes under led- ] ning av en president. Såsom processkommissionen framhållit medför otvivel- aktigt den muntliga förhandlingen vissa arbetsuppgifter i fråga om målens fördelning och justitierådens tjänstgöring, som lämpligen böra anförtros åt en president. Å andra sidan föreligger den olikheten med hovrätterna och presi- dentämbetena i dessa, att hovrätterna ha sig ålagda vissa allmänna förvaltnings- uppgifter i fråga om de dem underställda domstolarna och att befattningen med dessa uppgifter i första hand tillkommer hovrättens president. Någon

• Sida 16
•  Original

motsvarighet härtill föreligger icke" beträffande högsta domstolen. Beredningen har för sin del icke ansett sig i detta sammanhang böra framställa något för— slag om inrättande av ett presidentämbete i högsta domstolen.

Enligt % 24 regeringsformen skola uti nedre justitierevisionen ärendena be- redas till föredragning och avgörande i högsta domstolen. Detta stadgande synes, med någon jämkning av ordalagen, böra bibehållas. Visserligen kommer enligt beredningens förslag vid huvudförhandling i tvistemål någon föredrag- ning icke att äga rum. Enligt de regler, som beredningen föreslår om prövnings- tillstånd såsom villkor för att ett mål må komma under högsta domstolens be- dömande, förutsättes dock föredragning av tjänsteman. Tjänstemannaföre— dragning skall ock i viss utsträckning äga rum i brottmål.

Domstols kansli.

Vid samtliga domstolar skola kanslier finnas inrättade, som hållas öppna för allmänheten å bestämda tider. För högsta domstolen har nedre justitie- revisionen bibehållits som kansli. För domsaga skall liksom nu finnas gemen- samt kansli, även om domsagan består av flera tingslag. Finnes sekreterare i domsagan, förutsättes, att den omedelbara ledningen av kansliarbetet åvilar honom. Närmare bestämmelser om domstols kansli samt de där anställda be- fattningshavarna och deras åligganden böra meddelas av Kungl. Maj:t. Be- redningen utgår från att de nuvarande kommissionärsbefattningarna bibehål- las och att sådana inrättas även vid de domstolar, där kommissionär nu icke finnes anställd. Enligt beredningens förslag må inlaga eller annan handling alltid insändas med posten i betalt brev, ett stadgande som avser såväl under- rätt som hovrätt och högsta domstolen.

Domares tillsättande.

De ordinarie domarbefattningarna tillhöra, med vissa undantag, den grupp av tjänster, till vilka utnämning sker av Kungl. Maj:t. Å deras tillsättande är alltså tillämplig regeringsformens föreskrift i % 28, att avseende skall fäs- tas endast å de sökandes förtjänst och skicklighet. En begränsning i Kungl. Maj:ts utnämningsrätt upptages i % 31 beträffande borgmästartjänst i stad samt rådmans- och magistratssekreterarsysslorna i Stockholm. Vad angår rådmanstjänsterna i andra städer gäller nu den ordningen, att rådman utses av stadsfullmäktige, varefter länsstyrelsen utfärdar fullmakt för den valde.

Av rådhusrättens dubbla funktion av domstol och ett stadens förvaltnings- organ följer, att staden måste bibehållas vid ett visst inflytande vid tillsättan— de av borgmästare och rådmän. Hur detta inflytande skall regleras för att såväl rättsskipningens krav som stadens berättigade intressen må tillgodoses, har varit föremål för olika meningar. I propositionen förordades en reform av ordningen för stadsdomarnas tillsättande. En sådan reform borde taga sikte på att vid valet endast finge ifrågakomma sökande, som med hänsyn till skick— lighet och erfarenhet ägde för tjänsten erforderliga kvalifikationer. För er- nående av detta syfte kunde icke undvikas, att valrätten begränsades inom ett

• Sida 17
•  Original

förslag, vid vars upprättande allmänna befordringsgrunder vunne beaktande i högre grad än nu vore fallet. Utskottet anslöt sig i allt väsentligt till pro— positionen. Utskottet framhöll dock, att såvitt anginge befattning, som tillsat- tes av Kungl. Maj:t, förslaget icke borde vara ovillkorligt bindande utan till befattningen kunnai särskilt fall utses person utom förslaget, som förordats av staden och enligt allmänna befordringsgrunder kunde jämte de på försla- get uppsatta ifrågakomma till befattningen. Utskottets yttrande godkändes i denna punkt av riksdagen.

Sedan riksdagens beslut fattats, har frågan om städernas domarval varit föremål för särskild utredning (Statens off. utredn. 1933: 31). Utredningen har icke föranlett någon framställning till riksdagen. Däremot har i anledning av motioni andra kammaren vid 1937 års riksdag (nr 43), som behandlats av första lagutskottet (utl. nr 13), riksdagen ånyo uttalat sig i ämnet.

Då stadsdomarnas tillsättande liksom nu synes böra regleras genom särskild ,; lagstiftning, har beredningen i förslaget till rättegångsbalk icke upptagit an- l nan bestämmelse idetta ämne, än att borgmästare och rådman utnämnas av

Kungl. Maj:t, samt till särskild lagstiftning hänvisat frågan om val av borg- mästare och rådman. I förhållande till den nuvarande ordningen innebär bered- ningens förslag den avvikelsen, att även rådman skall utnämnas av Kungl. Maj:t. På denna punkt bygger förslaget på den förutsättningen, att liksom | beträffande borgmästare det genom val framkomna förslaget skall upptaga ; tre personer. I detta sammanhang må framhållas, att beredningens förslag av-

ser allenast lagfarna ledamöter. Under en övergångstid komma i ett flertal rådhusrätter att sitta även icke lagfarna rådmän. Beträffande dessa torde den nuvarande ordningen i stort sett böra bibehållas. Vad angår rådhusrät- ternas assessorer torde vara lämpligast att de, såsom nu i allmänhet äger rum, ' utses av magistraten; bestämmelser om deras tillsättande torde alltjämt kunna meddelas i administrativ ordning. . I beredningens förslag upptagas icke några bestämmelser om ledighet för de lagfarna domarna och förordnande av vikarie utan hänvisas dessa frågor till ' behandling i administrativ ordning. Uppenbart är emellertid, att det för rätts— : skipningens behöriga handhavande är av synnerlig vikt, att de ordinarie do- » marna i största möjliga utsträckning själva utöva sina ämbeten liksom att de ! vikarier, som vid ledighet komma att tjänstgöra, fylla skäliga anspråk på er- ! farenhet och skicklighet. Beträffande val av nämndemän gäller enligt förslaget, att dessa val liksom i nu äro majoritetsval. Valet förrättas på landet i regel av kommunalfullmäk— * tige, om sådana finnas, och i stad av stadsfullmäktige. För tryggande av ett lämpligt val har beredningen ansett denna ordning vara att föredraga ! framför den nu gällande, enligt vilken valet förrättas å kommunalstämma eller allmän rådstuga.

Åklagare.

Enligt beredningens förslag äro de allmänna åklagarna indelade i tre grup- per, justitiekanslern såsom chef för åklagarväsendet och under honom landsfog-

• Sida 18
•  Original

dar och distriktsåklagare, till vilken sistnämnda grupp äro att hänföra lands- fiskaler och stadsfiskaler samt polismän med åtalsrätt. För Stockholm träder i stället för landsfogden förste stadsfiskalen. Allmän åklagare är vid underrätt distriktsåklagare eller landsfogde, vid hovrätt justitiekanslern i mål, som upp- tages omedelbart av hovrätt, och i annat mål landsfogde eller distriktsåklagare samt vid högsta domstolen i regel justitiekanslern. Landsfogdes tjänsteställ- g ning är i stort sett densamma som enligt processkommissionens förslag skulle ? tillkomma statsäklagare. '

I sitt utlåtande har utskottet uttalat, att de nuvarande åklagarmyndighe- terna ej alltid vore vuxna de dem åvilande uppgifterna samt att behovet av en förbättrad åklagarorganisation bleve än starkare efter genomförandet av ett på moderna principer grundat brottmålsförfarande. Enligt utskottets mening vore det därför angeläget, att en reform av åklagarväsendet snarast möjligt komme till stånd. Riksdagen anslöt sig till dessa uttalanden. Sedan dess har en om- organisation av landsfogdetjänsterna ägt rum. Denna organisation torde i sina grundprinciper väl ägna sig för dessa åklagares uppgifter i en ny rätte- gångsordning. Beträffande organisationen av underåklagarna är denna fråga för närvarande föremål för utredning, och beredningen anser sig icke i detta sammanhang böra ingå härpå.

Rätten att fullfölja ett vid underrätt väckt åtal tillkommer nu den åkla- gare, som fört talan i underrätten ; till högsta domstolen må dock åklagartalan fullföljas allenast av justitiekanslern samt, som särskilda åklagare, justitie- ombudsmannen och militieombudsmannen. Processkommissionen föreslog, att rätten att i hovrätten utföra åklagartalan skulle i regel tillkomma högre åklagare, en vid hovrätten anställd hovrättsåklagare. Till stöd för denna anordning framhölls nödvändigheten av åklagarens närvaro vid den muntliga förhandlingen i hovrätten samt svårigheten för en åklagare å annan ort att med sina övriga göromål förena en sådan inställelseskyldighet i de av åklaga- ren eller dennes motpart till hovrätten fullföljda målen. Å andra sidan har hävdats, att den åklagare, som följt målet vid den förberedande undersökningen och vid huvudförhandlingen i underrätten, med hänsyn till den kännedom, som han sålunda vunnit om målet, vore bättre skickad för åtalets utförande även i hovrätten. Pro-positionen anslöt sig till processkommissionens ståndpunkt be- träffande de mål, i vilka distriktsåklagare fört talani underrätten. Enligt propositionen skulle åklagartalan i dessa mål ihovrätten utföras av hovrätts- l fiskal. I de mål åter, i vilka åtalet vid underrätt utförts av statsåklagare, l skulle denne äga att även i hovrätten föra talan. I dessa mål vore det enligt l propositionen med hänsyn till deras beskaffenhet och omfattning av särskild be- * tydelse, att ett ombyte å åklagarsidan om möjligt undvekes. Något uttalande från riksdagens sida förekom icke i denna fråga.

Beredningen är av den uppfattningen, att något ombyte å åklagarsidan i regel icke bör äga rum vid fullföljd av brottmål till hovrätt. Denna grundsats , om kontinuitet å åklagarsidan har ansetts böra tillämpas även i fråga om för- I undersökning och åtal. Olägenheterna av ett ombyte framträda starkast i _ fråga om de större och mera invecklade målen. Beträffande de mindre målen

• Sida 19
•  Original

äro dessa olägenheter väl icke så stora, och till stöd för särskilda hovrätts— åklagare i dessa mål kunna otvivelaktigt anföras vägande praktiska skäl. Då muntlig förhandling i mindre brottmål enligt förslaget icke föreskrivits som regel, torde emellertid kunna antagas, att antalet inställelser å åklagarsidan ej blir alltför stort. I varje fall torde icke vara erforderligt att för de mål, varom nu är fråga, inrätta särskilda hovrättsåklagartjänster.

Beträffande den närmare fördelningen av uppgifterna mellan de olika åkla- garna upptagas icke några bestämmelser i förslaget, utan denna fråga hän- visas till reglering i administrativ ordning. I de fall, då enligt förslaget talan må föras av såväl landsfogde som distriktsåklagare, bör uppenbarligen tillses, att de mera krävande uppgifterna tillkomma landsfogde. Var grän- sen skall dragas mellan den enes och den andres åtalsbefogenhet beror på den kompetens, som distriktsåklagarna komma att äga.

Advokater.

Uti propositionen uttalades, att med hänsyn till de krav, som ett muntligt förfarande ställde å parternas ombud, det vore nödvändigt, att tillgång fun- nes till en kår av väl utbildade personer, vilka i sin verksamhet för den rättssökande allmänhetens betjänande ägde såväl vilja som förmåga att främja en god rättegång, och att det med hänsyn härtill borde närmare undersö- kas, huruvida skyldighet borde föreskrivas för dem, som fyllde vis- sa kompetenskrav och yrkesmässigt uppträdde som ombud, att vara sam- manslutna i en förening med uppgift att främja en god anda inom kåren och med rätt att utöva disciplinär kontroll över sina medlemmar. Vad angår rätten att föra annans talan inför rätta framhölls i propositionen, att det väl icke å ombud i underrätt borde uppställas krav å juridisk utbildning men att detta krav i fråga om överrätterna avsevärt vunne i styrka. Hur det lämpligen kunde tillgodoses, borde bliva föremål för närmare utredning.

Riksdagen anslöt sig till propositionens ståndpunkt i fråga om angelägen- heten av ett organiserat advokatstånd men ställde sig avvisande till tanken att i överrätt skulle kunna användas allenast rättsbildade ombud.

Beredningen hyser icke någon tvekan om att advokatståndet bör, med hän- syn till sin betydelse för. rättsskipningen, erhålla en offentligrättslig ställ- ning. För de rättssökande är av stor vikt, att de i sina rättsliga angelägen- heter kunna söka råd och hjälp hos personer, om vilka de kunna äga visshet, att de besitta härför nödiga kvalifikationer. Att också det allmännas intres- sen härigenom befrämjas ligger i öppen dag. Utan ansvarsmedvetna och kun- niga ombud försvåras domstolarnas uppgift. Deras avgöranden komma ofta att vila på ett ofullständigt material, och rättsfrågorna erhålla ej den allsidiga belysning, som är påkallad för deras riktiga bedömande. Rättegångens kon-' centration och muntlighet ställa också större anspråk på ombuden med hänsyn till ett omsorgsfullt förberedande av partens talan och deras förmåga av klar och redig framställning. Den första och viktigaste förutsättningen för att det nu antydda syftet skall nås är, att advokatkåren organiseras som ett offentlig—

• Sida 20
•  Original

rättsligt samfund och att benämningen advokat må användas allenast av den som tillhör denna sammanslutning. De grundläggande bestämmelserna om vill- kor för inträde, om advokats skyldigheter, om tillsyn över advokatväsendet och om disciplinära åtgärder mot advokat, som åsidosätter sin plikt, böra erhålla plats i rättegångsbalken .

För att vinna inträde i samfundet bör sökanden finnas lämplig att utöva advokatverksamhet. Han bör ha gjort sig känd för redbarhet ; med hänsyn till ? vikten av att advokaten intar en självständig ekonomisk ställning bör ej den få antagas till ledamot, som är i konkurstillstånd eller varit i konkurstillstånd och ej visat, att han är fri från borgenärernas krav. I fråga om teoretisk ut- bildning bör fordras, att han avlagt de kunskapsprov, som föreskrivas för lag- faren domare. Slutligen bör sökanden genom väl vitsordad praktisk tjänstgö- ring ha förvärvat sådan erfarenhet och kännedom om advokatens uppgifter, att han kan anses skickad att utöva advokatverksamhet. Tillsyn över advokatväsen- det bör i första hand utövas av samfundets styrelse. Styrelsen har att vaka över att advokat i sin verksamhet redbart och nitiskt fullgör honom anförtrodda uppdrag och i allt iakttar god advokatsed. Åsidosätter advokat sina plikter, bör det åligga styrelsen att ingripa mot den felande genom att tilldela honom erinran eller varning och i svårare fall genom att utesluta honom ur samfundet. De allmänna intressen, som äro förknippade med advokaternas verksamhet, äro av den vikt, att de böra äga en målsman utanför advokaternas egen krets. Denna uppgift synes lämpligen böra förenas med de åligganden, som redan nu tillkomma justitiekanslerni fråga om tillsyn över domstolsväsendet. Bered- ningen föreslår därför, att justitiekanslern skall äga hos styrelsen påkalla åt— gärd mot advokat, som åsidosätter sin plikt, samt att styrelsens beslut må av justitiekanslern överklagas hos högsta domstolen. Den, vars begäran om in- träde avslagits eller som uteslutits ur samfundet, bör ock kunna i högsta dom- stolen föra talan mot beslutet.

Genomförandet av beredningens förslag i fråga om advokatorganisationen torde kunna ske på det sätt, att den nuvarande sammanslutningen Sveriges advokatsamfund bibehålles samt att samfundet frivilligt beslutar de ändringar i sin organisation, som erfordras för att bringa den i överensstämmelse med lagens föreskrifter; de sålunda ändrade stadgarna böra fastställas av Kungl. Maj:t.

Såsom redan nämnts hade i propositionen förordats, att i överrätt endast rättsbildat ombud finge användas. Som stöd härför hade framhållits, att i dessa instanser de rättsliga momenten i rättegången intoge en mera framskju- ten plats samt att kravet å fullgod juridisk utbildning hos ombuden alltså av- ; sevärt vunne i styrka. Mot denna ståndpunkt framhölls i utskottets utlåtan- — de, att kravet på juridisk utbildning hos ombuden i överrätt understundom kunde medföra olägenheter. I vissa delar av landet funnes endast ringa till- gång till juridiskt bildade sakförare och, då parternas talan vid underrätt i följd härav ofta fördes av andra personer, skulle parterna i åtskilliga mål ' nödgas att vid fullföljd till högre instans byta ombud, en anordning som skulle kunna bliva till skada för utredningen och tillskynda parterna ökade

• Sida 21
•  Original

kostnader. Enligt utskottets uppfattning kunde ej sällan parts talan i över- rätt på tillfredsställande sätt utföras av person utan juridisk examen, som ägde kännedom om de särskilda förhållanden, varur målet härrörde. Viss fara förelåge även, att införande av monopol för de rättsbildade ombuden skulle medföra en allmän stegring av processkostnaderna.

Beredningen har låtit verkställa en statistisk undersökning rörande den omfattning, i vilken parter i tvistemål och brottmål, vari talan om ansvar ej förts, varit företrädda av ombud. Undersökningen omfattar åren 1921 och 1922 samt 1935 och 1936. Ett sammandrag av undersökningen är som bilaga fogat vid beredningens betänkande. Motsvarande uppgifter finnas för åren 1913 och 1914 redovisade i rättsstatistiken. Även dessa uppgifter äro in- tagna i sammandraget. Av detta framgår, att procenten av antalet mål, i Vil- ka käranden vid något rättegångstillfälle varit företrädd genom rättsbildat ombud, stigit vid häradsrätt från 29'4 procent 1913 till 328 procent 1921 och 57 '7 procent 1936 samt vid rådhusrätt från 543 procent 1913 till 65 procent 1921 och 808 procent 1936. Motsvarande procenttal äro för svaranden vid häradsrätt 163 procent 1913, 152 procent 1921 och 251 procent 1936 samt vid rådhus- rätt 20'3 procent 1913, 242 procent 1921 och 31'2 procent 1936. Beträffande de icke rättsbildade ombuden utgjorde procenttalet vid häradsrätt för käran- den år 1913 636, år 1921 656 samt är 1936 424 och för svarandemår 1913 514, år 1921 351 och år 1936 209 samt vid rådhusrätt för käranden år 1913 377, år 1921 345 och år 1936 17'6 samt för svaranden år 1913 408, år 1921 259 och år 1936 121.

Såsom framgår av de meddelade uppgifterna har användningen av rätts- bildade ombud under de sista årtiondena alltmera stegrats. Detta förhållande har sin grund ej endast i en mera utbredd insikt hos de rättssökande om betydelsen av att rättsbildade ombud anlitas utan även i den ökade till— gången på sådana ombud. Säkert skulle dock, som utskottet även anty- der, vissa svårigheter möta, om som allmänt krav uppställdes, att ombuden skulle vara rättsbildade. Tillgången till advokater är störst i städerna, och ur denna synpunkt skulle införande av advokatmonopol i fråga om mål, som väckas vid rådhusrätt med tre lagfarna ledamöter, icke vara ägnat att inge betänkligheter. Beredningen har dock icke ansett sig böra föreslå en sådan partiell lösning av denna fråga. Den i propositionen, liksom tidigare av processkommissionen, förordade utvägen att begränsa fordran på rättslig ut- bildning till ombud i överrätt medför, som utskottet framhållit, vissa olägen- heter, och beredningen har, med hänsyn till den ståndpunkt riksdagen på denna punkt intagit, icke ansett sig böra fullfölja densamma. Med denna uppfattning har beredningen icke anledning att i detta sammanhang ingå på spörsmålet, hu- ruvida eller i vilken utsträckning som rättsbildat ombud må användas annan än advokat. -

Det företräde, som förslaget bereder advokaterna, ligger i främsta rummet i ensamrätten till advokatnamnet. Genom denna ensamrätt kommer det för- troende, som varje enskild advokat lyckas förvärva sig, advokaterna samfällt till godo, och de erhålla därigenom ett starkt intresse att vidmakthålla en

• Sida 22
•  Original

god anda inom kåren och därifrån avlägsna olämpliga element. Advokat äger vidare att utan någon föregående prövning av domstol uppträda som rättegångsombud, medan i fråga om annan än advokat den domstol, där om- budet uppträder, har att undersöka, om ombudet med hänsyn till redbarhet, insikter och erfarenhet finnes lämplig. Ombud, som ej är advokat, kan, om han visar sig olämplig, av rätten förklaras obehörig som ombud ej endast i ett visst mål utan ock för viss tid eller tills vidare. Advokat kan väl av rätten avvisas som ombud i ett visst mål, men han är beträffande påföljder i övrigt underkastad ej domstolens utan advokatsamfundets disciplinära myndighet. Som offentlig försvarare i brottmål kan förordnas endast den som är advokat.

Grundsatser i fråga om förfarandet.

Att en rättegångsreform i första hand borde enligt den uppfattning, åt vil- ken riksdagen givit uttryck, avse förfarandet, har tidigare framhållits. Grund- tankarna för en sådan reform ha innefattats i rättegångens muntlighet, ome— delbarhet och koncentration. Dessa grundsatser skola tillämpas i alla instan- ser. Rättegångens muntlighet innebär, att processmaterialet skall vid den för— handling, som utgör grundval för domen, framläggas för domstolen i muntlig form. Det är å vad sålunda muntligt framlägges, som målets avgörande ome- delbart skall grundas. För att detta skall kunna ske fordras, att förhandlingen kan slutföras vid ett enda rättegångstillfälle eller i varje fall vid rättegångs— tillfällen, som ligga varandra så nära i tiden, att domstolens uppfattning om vad som förekommit ännu är ogrumlad, då målet avgöres. Förhandlingens koncentration och omedelbarhet äro av särskild betydelse med hänsyn till be- visningen. I fråga om denna skall, enligt vad allmänt förordats, tillämpas den fria bevisprövningen. Denna medför bl. a., att de nuvarande vittnesjäven bortfalla och att bevisvärde kan tilläggas parternas egna utsagor. Om parters och vittnens utsagor avgivas vid ett och samma rättegångstillfälle, har dom- stolen helt andra möjligheter att bedöma utsagornas tillförlitlighet; frestel- sen för den som höres att avvika från sanningen motverkas av att han ställes 1 inför utsikten, att utsagan omedelbart kommer att belysas av vad andra ha att meddela. Den på muntlighet, koncentration och omedelbarhet grundade förhandlingen skapar på detta sätt väsentligt större trygghet, att den fria be- visprövningen fyller sin uppgift. En förutsättning för bevisbedömningens tillförlitlighet är ock, att bevisningen om möjligt upptages omedelbart vid för- handlingen inför den domstol, som dömer i målet, och ej förebringas genom pro- tokoll över bevisupptagning utom förhandlingen. Kravet på bevisningens omedelbarhet framträder särskilt starkti fråga om bevismedel, där, såsom vid vittnesbeviset och partsförhöret, bevisvärdet är knutet vid själva den muntliga utsagan.

Förfarandets karaktär inverkar i hög grad på domarens ställning i pro- cessen. Att domaren bör intaga en objektiv ochi förhållande till båda par-

terna fullt opartisk ställning, ligger i sakens natur. Under rättegången bör 4

• Sida 23
•  Original

han avhålla sig från allt, som är ägnat att rubba tilltron till hans opartiskhet. Domarens uppfattning om hos vilken part rätten ligger skall komma till ut- tryck först efter avslutad förhandling, i domen. Denna självklara grundsats leder dock icke till att domaren tilldelas en passiv roll i rättegången. Ett av den muntliga processens största företräden framför den skriftliga är, att den lämnar domaren tillfälle till en verksam processledning. Han har i första hand att vaka över att i fråga om rättegångens förlopp lagens föreskrifter iakttagas och, om part eller annan handlari strid däremot, tillämpa de påföljder, som äro stadgade. Han har särskilt att tillse, att principerna om förhandlingens muntlighet, koncentration och omedelbarhet förverkligas. För en lämplig an- ordning av förhandlingen kan han förordna, att skilda frågor eller delar av ; målet behandlas var för sig, och han har att tillse såväl att målet blir uttöm— mande behandlat som att däri ej indrages något, som saknar betydelse. Genom frågor till parterna har domaren att söka utreda dunkla punkter eller motsä— gelser i deras framställningar. Vad angår rättegångens materiella sida måste rättegångsordningen bygga på parternas egen verksamhet som den huvudsak— liga. Denna grundsats gäller för såväl tvistemål som brottmål. Det grundläg— ' gande även för rättegången i brottmål är en förhandling mellan två parter, å, ena sidan åklagaren eller målsäganden och å den andra den tilltalade. Straff- processen bygger alltså i stort sett liksom civilprocessen på förhandlingsprin- cgen ; den är ackusatorisk och ej, somi äldre tider, inkvisitorEkf '_Vad angår doinärens ställning till processen föreligga dock vissa olikheter. I civilproces- sen äger rätten icke döma över annat än vad parten i föreskriven ordning yrkat. Ej heller må i mål, där förlikning är tillåten, domen grundas å omständighet, ,

är däremot obunden av yrkande om brottets rättsliga rulbricering eller tillämp-

ningen.

Den för såväl tvistemål som brottmål gemensamma regeln, att det i första ' , hand är parterna, som ha att sörja för utredning och bevisning, utesluter icke, i 3 att det även tillkommer rätten att föranstalta därom. Rätten har alltid att : inom de gränser, som lagen utstakar, verka för att den materiella grundvalen , för domen blir tillförlitlig och fullständig. Beträffande sådana tvistemål, där ' förlikning är tillåten, är rättens befogenhet att införa bevisning begränsad, i i det att rätten ej, utan yrkande av part, må höra vittne, som ej förut hörts på l l l

parts begäran, eller meddela föreläggande om företeende av skriftligt be- vis. Med de dispositiva tvistemålen ha i detta hänseende enligt försla- get likställts de brottmål, i vilka talan om ansvar må föras endast av måls- ägande.

Bland de upplysningskällor, av vilka rätten alltid har befogenhet att begagna sig för utredningen, är parternas hörande den viktigaste. För att denna upp- lysningskälla skall komma till sin rätt, böra parterna vara personligen till- städes. Förslaget innebär i förhållande till gällande rättstillämpning en vä- som ej av part åberopats som grund för hans talan. Beträffande straffproces- j_ sen har denna regel sin motsvarigheti bestämmelsen, att domen ej må avse an- '; nan gärning än den, för vilken talan om ansvar i behörig ordning förts; rätten '- ligt lagrum liksom beträffande straff eller annan påföljd, som bör följa å gär- ,-

• Sida 24
•  Original

sentlig utvidgning av parts skyldighet att infinna sig personligen. Rätten kan, som enligt gällande rätt, av eget initiativ hålla syn och tillkalla sak- kunnig.

Av den muntliga processen följer förhandlingens offentlighet. Denna grund— sats har av ålder tillämpats vid underrätterna. I överrätterna är däremot för närvarande med hänsyn till förfarandets övervägande skriftliga karaktär offentligheten i regel utesluten. Då enligt förslaget även överrättsprocessen skall bliva muntlig, följer härav, att även överrätternas förhandlingar i all— mänhet bliva offentliga.

Förfarandet i första instans.

Tvistemål.

I tvistemål inledes rättegången som nu genom ansökan om stämning å sva- randen. Ansökan, som ställes till rätten, skall innehålla uppgift å de om- ständigheter, varå käranden grundar sin talan, och det yrkande han fram- ställer. De skriftliga bevis, som käranden innehar, skola i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid ansökningen. Ansökan underkastas, så snart den inkommit, en förberedande granskning av rätten, som i detta fall är domför med häradshövdingen ensam eller, beträffande rådhusrätt, med en lagfaren ledamot. Ansökan kan omedelbart avvisas, om rätten finner uppenbart, att målet på grund av rättegångshinder ej kan upptagas till prövning. Är an- sökan ofullständig, kan rätten förelägga käranden att komplettera den. Rätten utfärdar därefter stämning å svaranden att svara å käromålet.

Handläggningen av ett tvistemål är uppdelad å två olika stadier, förbere- delsen och huvudförhandlingen. Förberedelsens syfte är i främsta rummet, att målet under denna skall så beredas, att det vid huvudförhandlingen kan slut- föras i ett sammanhang. I första hand skola vid förberedelsen parternas ståndpunkter klarläggas; tillika skall bevisupptagningen vid huvudförhand- lingen förberedas. Parterna ha var å sin sida att uppgiva den bevisning de ämna förebringa och vad de Vilja styrka med varje särskilt bevismedel. Er- fordras för att bevisningen skall vara på en gång tillgänglig vid huvud- förhandlingen, att yttrande inhämtas av sakkunnig, skriftligt bevis företes, föremål tillhandahålles för syn eller besiktning eller annan förberedande åtgärd vidtages, skall rätten meddela beslut därom under förberedelsen. Part, som vill att sådan åtgärd vidtages, skall så snart ske kan göra framställning därom hos rätten.

För säkerställande av den rätt, som käranden gör gällande i målet, kunna vissa provisoriska åtgärder vidtagas redan under förberedelsen. Sålunda kan, då talan avser fordran, kvarstad läggas å gäldenärens lösa egendom eller sking- ringsförbud meddelas å lös eller fast egendom; är fara, att gäldenären begiver sig från riket, kan reseförbud meddelas. I rättegång om bättre rätt till lös eller fast egendom kan rätten förordna om kvarstad eller skingringsförbud. Om

• Sida 25
•  Original

domstols befogenhet i nu antydda fall saknas för närvarande bestämmelser i lag. Även om domstolarna ansett sådan befogenhet i viss utsträckning tillkom- ma dem, är dock allmänt erkänt, att en parts rätt ofta göres värdelös genom obehöriga förfoganden av motparten. Med hänsyn härtill har i förslaget upp- tagits en allmän bestämmelse om att, då det skäligen kan befaras, att motpar- ten genom sitt förhållande söker hindra eller försvåra verkställande av den kom- mande domen eller väsentligt förringa dess värde för parten, rätten kan vid vite meddela motparten förbud att utöva viss verksamhet eller företaga viss hand- ling ävensom, då det erfordras, vid vite förelägga honom att företaga viss hand- ling t. ex. för underhåll av omtvistad egendom. Rätten kan även förordna om egendoms förvaltning av god man eller om annan åtgärd, som finnes erforder- lig för säkerställande av partens rätt. Är det för parten av synnerlig vikt och länder det ej motparten till väsentligt förfång, kan ock före domen ske en pro- visorisk reglering av det mellan parterna omtvistade förhållandet.

Den allmänna regeln är, att ett mål, sedan förberedelsen slutförts, utsättes till huvudförhandling. Förberedelsens uppgift är begränsad till målets bere- dande till huvudförhandling, och någon ytterligare behandling av själva sak- frågan kan alltså icke äga rum under förberedelsen. Ej heller kan rörande denna fråga bevis upptagas i andra fall än då det av särskilda skäl är med- givet. Däremot kan ett avgörande av processuella frågor ske under för- beredelsen, såsom måls avvisande på grund av rättegångshinder, föreläggande för part eller annan att förete skriftlig handling eller föremål; för prövning av dylik fråga kan ock bevisning upptagas vid förberedelsen. I vissa särskilt angivna fall kan ett avgörande av själva saken ske; detta avgörande grundar sig emellertid då icke å någon materiell prövning i egentlig mening. De nu åsyftade fallen äro tredskodom, stadfästelse av förlikning samt dom i anled- ning av talan, som medgivits eller återkallats.

Förberedelsen skall vara muntlig. Rätten kan dock förordna om skriftlig förberedelse, om parts inställelse skulle medföra oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet eller skriftlig förberedelse med hänsyn till målets beskaffenhet eljest skulle finnas lämpligare.

Vid muntlig förberedelse kallas parterna till förhandling, den s. k. första inställelsen. Allt efter målets beskaffenhet föreläggas parterna härvid på- följder av olika slag. I mål, vari förlikning är tillåten, är påföljden av parts utevaro, att tredskodom kan meddelas mot den uteblivne. Om det kan antagas, att förberedelsen därigenom främjas, skall part åläggas att infinna sig person- ligen. Härvid utsättes vite. Förhandlingen skall vara muntlig; svaranden må dock som svaromål vid första inställelsen åberopa av honom ingiven skrift. Uppskov med förhandlingen kan äga rum, dock ej längre än oundgäng- ligen påkallas. Rätten äger förordna, att förberedelsen skall fortsättas genom skriftväxling.

Vid den skriftliga förberedelsen utsättes viss tid för svaranden att avgiva skriftligt svaromål. Någon påföljd för svaranden förekommer i detta fall icke. Inkommer han ej med svaromål, skall rätten genast övergå till muntlig förberedelse för att, om han uteblir från denna, kunna meddela tredskodom mot

• Sida 26
•  Original

honom. Mellan parterna kan skriftväxlingen fortgå medelst nya skrifter, varvid rätten äger att föreskriva, i vilket avseende part skall yttra sig.

Sedan förberedelsen avslutats, utsättes huvudförhandling. Angående tiden för denna gäller den allmänna regeln, att part eller annan, som skall infinna sig, skall erhålla skäligt rådrum. Utsättes huvudförhandling att hållas senare än fyra veckor efter förberedelsens slut, skall rätten göra anmälan därom till hovrätten med uppgift om anledningen till uppskovet. Huvudförhandling kan ock under vissa förutsättningar hållas i omedelbart samband med förbe- redelsen.

Huvudförhandlingens uppgift är att bilda grundval för domen. Vid huvud- förhandlingen skall allt det processmaterial, som må läggas till grund för domen, förebringas: parternas yrkanden, invändningar och medgivanden, deras utveckling av sin talan i rättsligt och faktiskt hänseende samt bevisningen. Vad som förekommit vid förberedelsen ingår icke utan vidare i processmateria- ; let. Detta innebär emellertid icke, att materialet från förberedelsen är utan * betydelse för huvudförhandlingen. Väl får som regel protokollet eller par- ternas skrifter vid förberedelsen icke uppläsas vid huvudförhandlingen, men tydligt är, att part vid huvudförhandlingen äger, om anledning därtill före- kommer, åberopa ett av motparten gjort medgivande eller ett erkännande av en omständighet, som är av betydelse i målet. Om parts utsaga avviker från hans utsaga vid förberedelsen eller han underlåter att yttra sig vid huvudför- handlingen eller eljest särskilda skäl förekomma, må vad parten anfört under förberedelsen uppläsas.

Förhandlingen skall vara muntlig. Vad angår själva partsförhandlingen in- nefattas häri, att part icke får åberopa eller uppläsa skriftlig inlaga eller annat skriftligt anförande; dock må yrkanden uppläsas ur skrift. Att part 1 vid utförande av sin talan får använda sig av minnesanteckningar, ligger i l öppen dag. 1 Vid huvudförhandlingen skall part sanningsenligt redogöra för de omstän- digheter, som han åberopar, och uttala sig om de av motparten anförda om— ! ständigheterna samt besvara framställda frågor. För att denna partens san- v ningsplikt skall bliva av verklig betydelse är i regel av vikt, att parterna * äro personligen tillstädes. Part skall föreläggas att infinna sig personligen, om ej hans närvaro kan antagas sakna betydelse för utredningen. Parts un- derlåtenhet att efter rättens föreläggande infinna sig eller att eljest fullgöra vad rätten förelagt honom till utredning i målet eller att besvara framställd fråga kan läggas honom till last i bevishänseende.

För att huvudförhandlingen skall kunna slutföras vid ett och samma rätte- gångstillfälle böra alla, som skola höras i målet, då vara tillstädes. Med hän- syn härtill måste parts eller annans underlåtenhet att inställa sig vara förenad med en allvarlig påföljd. För part är påföljden i dispositiva tvistemål, liksom . vid förberedelsen, i allmänhet tredskodom; skall han infinna sig personligen, förelägges vite. Part, som uteblir från rätten eller ej iakttager rättens föreläg- gande att infinna sig personligen, ådrager sig skyldighet att ersätta motpar- ten den kostnad, som därigenom uppkommit för honom. Vittne eller sakkun-

• Sida 27
•  Original

nig, som kallats men uteblir, dömes till böter, högst 300 kronor; han kan dessutom ådraga sig ersättningsskyldighet. Rätten äger förordna, att vittne skall hämtas till rätten. Har vittne eller sakkunnig uteblivit, kan föreläggan- " de meddelas honom vid vite att komma tillstädes vid senare rättegångstillfälle. [ Finner någon, som kallats att infinna sig, att han icke kan hörsamma kallel— sen, skall han omedelbart göra anmälan därom hos rätten. _l Då målet påropas till huvudförhandling, har rätten att undersöka, om nå- ' got hinder föreligger för att huvudförhandlingen kan slutföras i ett sam- l manhang. Infinner sig part ej personligen, ehuru föreläggande därom [ meddelats, utan allenast genom ombud eller uteblir vittne eller sakkun— ; nig, har rätten att med hänsyn till föreliggande omständigheter pröva, om hans närvaro erfordras för utredningen; partens personliga närvaro utgör ej någon nödvändig förutsättning för målets behandling. En annan omständig- het, som kan utgöra hinder för målets slutförande i ett sammanhang, är att part vill anföra nytt viktigt skäl eller åberopa ny bevisning och motparten finnes vara i behov av anstånd t. ex. för förebringande å sin sida av bevis- ning. Kan det antagas, att partens förfarande skett i syfte att förhala rätte- gången eller överrumpla motparten, kan vad parten sålunda anför eller åbe- ropar lämnas utan avseende. Även om sålunda en part icke i allmänhet ute- stänges från att vid huvudförhandlingen åberopa nya omständigheter och be- vis, inträder skyldighet för parten, om hans förfarande skett av vårdslöshet eller försummelse, att ersätta motparten den kostnad, som därigenom vållats. Om rätten vid sin undersökning finner, att på grund av någons utevaro eller av annan anledning hinder möter för målets företagande till slutlig hand- läggning, äger rätten att inställa huvudförhandlingen och utsätta den till an- nan dag. Rätten har samtidigt att meddela nya förelägganden om parters och andras inställelser å den sålunda utsatta dagen. Emellertid kan det in- träffa, att svårighet möter för någon, som är tillstädes vid rätten, att in- finna sig ånyo å den bestämda tiden. Kan det antagas, att part, vittne eller sakkunnig, som kommit tillstädes, icke kan utan oskälig kostnad eller synner- lig olägenhet infinna sig vid senare rättegångstillfälle, må rätten höra honom. Är av synnerlig vikt för utredningen, att samtidigt även annan bevisning upptages eller annan handläggning sker, äger rätten föranstalta därom. Be- vis, som sålunda upptagits, kan vid den huvudförhandling, som senare hålles, ? åberopas enligt reglerna om bevisupptagning utom huvudförhandlingen. ' Ehuru hinder finnes föreligga för målets slutliga handläggning, kan rät- ten under vissa förutsättningar upptaga målet till huvudförhandling. Dessa förutsättningar äro, att det kan antagas, att målet kan återupptagas till slut- lig handläggning inom två veckor efter den första förhandlingens slut och att vid målets senare handläggning ej annan domare har sätei rätten. Dessutom fordras, att uppdelning av förhandlingen finnes kunna ske utan olägenhet för utredningen. En sådan olägenhet kan vara, att bevis och motbevis rörande samma omständighet icke lämpligen böra upptagas vid skilda rättegångstill- fällen. Även om huvudförhandlingen påbörjats i tanke att målet då skall slut-

• Sida 28
•  Original

behandlas, kunna under själva förhandlingen förekomma omständigheter, som lägga hinder i vägen härför. En utväg vore visserligen, att rätten lämnade sådana omständigheter utan beaktande och på det redan föreliggande mate- rialet avgjorde målet. Denna lösning skulle emellertid innebära den faran, att rättens avgörande icke överensstämde med det materiellt riktiga. Väl bör rätten icke för utredning rörande omständigheter, som icke äro av avgö- rande betydelse för målet, lämna parterna tillfälle till uppskov; man skulle då lätt återkomma till det tidigare uppskovssystemet. Abercpas emellertid under handläggningen nya viktiga skäl och bevis eller yppas därunder annat förhållande, som gör ett uppskov oundgängligt, är saken annorlunda. En så- dan situation bör bedömas enligt väsentligen samma regler som nyss utveck- lats i fråga om hinder för huvudförhandlingen. Det ena alternativet är, att helt ny huvudförhandling hålles, varvid den tidigare förhandlingen endast har betydelse som bevisupptagning utom huvudförhandlingen, och det andra, att förhandlingen fortsättes vid ett senare rättegångstillfälle. Även i detta fall kan en fortsatt förhandling endast äga rum för den händelse, att målet åter- upptages till slutlig handläggning inom två veckor efter den första förhand— lingens slnt och tillika rättens sammansättning är oförändrad.

Såsom framgår av det anförda föreligga vid uppskov två olika utvägar, fortsatt huvudförhandling och ny huvudförhandling. Den fortsatta huvudför- handlingen utgör, som namnet anger, en omedelbar fortsättning av den tidigare förhandlingen, och processmaterialet från båda förhandlingarna utgör i detta fall grundval för domen. Vid ny huvudförhandling skall målet företagas till fullständig handläggning, och domen får grundas endast å vad vid denna nya förhandling förekommit. Har bevis upptagits vid den tidigare förhandlingen, skall beviset upptagas ånyo, om ej sådant upptagande finnes sakna betydelse i målet eller medföra oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet. Då bevis ej upptages ånyo, skall beviset förebringas genom protokoll och andra handlingar rörande bevisupptagningen.

Efter huvudförhandlingens slutförande har rätten att besluta dom i målet. En följd av omedelbarhetsprincipen är, att domen bör meddelasi så nära tids- sammanhang som möjligt med huvudförhandlingen. Enligt förslaget skall samma dag som huvudförhandlingen avslutas eller sist nästa helgfria dag över— läggning hållas. Om möjligt skall ock då domen beslutas och avkunnas. Er- fordras på grund av målets beskaffenhet rådrum för domens beslutande eller avfattande, kan rätten besluta anstånd; domen skall dock, om ej synnerligt hin— der möter, skriftligen avfattas och meddelas inom två veckor. Meddelas ej domen inom denna tid, skall anmälan därom göras hos hovrätten och därvid uppgivas anledningen till uppskovet. Då dom meddelas i omedelbart samband med huvudförhandlingen, skall domen alltid avkunnas muntligen. Meddelas ej domen vid huvudförhandlingen, kan den avkunnas vid annat rättens samman— träde. För detta fall är emellertid muntligt avkunnande ej ovillkorligt; do- men kan ock meddelas genom att hållas tillgänglig å rättens kansli. Vid hu— vudförhandlingen skall alltid underrättelse lämnas om tiden och sättet för domens meddelande.

• Sida 29
•  Original

Avgörande av ett mål sker — även om däri förekomma flera yrkanden eller flera frågor —— i regel i ett sammanhang och genom samma dom. För- slaget medger emellertid under vissa förutsättningar skilda avgöranden. Handläggas i ett mål t. ex. flera i fråga om grunden fristående yrkanden, kunna dessa olika delar av målet utan olägenhet särskiljas, och det kan vara av betydelse särskilt för käranden att de avgöras var för sig. Föres i samma mål talan, huruvida ett rättsförhållande består eller icke består, en s. k. fast- ställelsetalan, och tillika talan, vars prövning beror därav, bör särskild dom kunna givas över fastställelsetalan. Ett i viss mån likartat fall föreligger, då vid en talan om fullgörelse såväl skyldigheten att fullgöra som fullgörel- sens storlek äro mellan parterna stridiga. För käranden är det ofta av stort intresse att först erhålla ett avgörande i fråga om skyldigheten, innan han föranstaltar om en omfattande och kanske dyrbar utredning angående full— görelsens storlek. Ur processuell synpunkt kan ett avgörande av målet ge— nom skilda domar medföra avsevärda fördelar. Särskild huvudförhandling kan utsättas att äga rum rörande den del av målet eller den fråga, som skall avgöras för sig. Uppskov kan härigenom undvikas och kraven på förhand- lingens koncentration och omedelbarhet lättare tillgodoses.

Brottmål.

Att förfarandet i brottmål bör ordnas efter samma allmänna grundsatser som förfarandet i tvistemål, har redan framhållits. Med hänsyn till straffpro- cessens särskilda natur äro dock vissa avvikelser påkallade. De rättsförhål- landen, som i civilprocessen bliva föremål för behandling, äro med vissa un- dantag, som särskilt röra familjerätten, underkastade parternas avtalsfrihet; de rättsregler, som avse samhällets reaktion mot ett brott, äro däremot i regel tvingande. Den nu antydda skillnaden har i flera hänseenden återverkan å förfarandet.

Parterna i ett brottmål äro å ena sidan åklagaren eller målsäganden och å den andra sidan den tilltalade. Vissa i lagen angivna brott kunna åtalas en- dast av målsägande, andra höra först efter angivelse av målsägande under allmänt åtal, medan övriga brott omedelbart äro föremål för allmänt åtal. En- ligt gällande rätt äga såväl åklagare som målsägande rätt att tala å brott, som hör under allmänt åtal. Med hänsyn till de större garantier, som vid en av åklagaren väckt talan måste anses föreligga i fråga om utred- ningens fullständighet och åtalets utveckling, har beredningen ansett, att åtals- rätten i fråga om brott, som omedelbart eller efter angivelse höra under all- mänt åtal, i första hand bör tillkomma åklagaren och målsägandens åtals— befogenhet begränsas till sådana fall, då åklagaren beslutat att ej väcka åtal eller nedlagt av honom väckt åtal. Den subsidiära åtalsrätt, som sålunda skulle tillkomma målsäganden, får sin betydelse främst som kontroll å åkla- garnas verksamhet.

Allmän åklagare är enligt gällande rätt skyldig att åtala brott, som hör under allmänt åtal, om mot den misstänkte föreligga sådana skäl, att de kunna

• Sida 30
•  Original

antagas leda till hans fällande, och åklagaren äger alltså icke att avstå från åtal på den grund, att vissa lämplighetsskäl, såsom den tilltalades ungdom eller personliga förhållanden, tala däremot. Beredningen har i sitt förslag bibe- hållit den s. k. legalitetsprincipen. Det åligger åklagaren som tjänsteplikt att åtala, då tillräckliga skäl föreligga, att den misstänkte är skyldig till brot- tet. I denna huvudregel föreslår emellertid beredningen viss jämkning i fråga om ringare brott. Eftergift av åtal kan enligt förslaget ifrågakomma dels vid bötesbrott, om det är uppenbart, att den misstänktes lagföring ej är på- kallad ur allmän synpunkt, och dels i visst fall vid sammanträffande av brott, då en lagföring för något av brotten skulle ur straffsynpunkt vara utan nämn- värd betydelse. Enligt förslaget kan i vissa fall ett av åklagaren meddelat strafföreläggande träda i stället för åtal. ,

Innan allmänt åtal anställes, skall i regel förundersökning äga rum. Denna överensstämmer till sitt ändamål iviss män med förberedelsen i tvistemål. Målet skall vid förundersökningen så beredas, att bevisningen kan vid huvudför- handlingen förebringas i ett sammanhang. För förundersökningen tillkommer emellertid ytterligare en viktig uppgift. Under det att vid förberedelsen i regel icke upptages någon utredning angående själva saken, skall vid förunder- sökningen utredas, vem som skäligen kan misstänkas för brottet och om till- räckliga skäl föreligga för åtal mot honom. Förundersökningen utgör alltså den materiella grundvalen för åklagarens åtalsbeslut.

Innan förundersökningen kommit så långt, att misstanke för brottet kan riktas mot någon viss person, ligger det i sakens natur, att den handhaves av polismyndighet. Angående ledningen av förundersökningen, sedan misstanke skäligen kan riktas mot viss person, ha, såsom framgår av propositionen, olika åsikter framförts. Såväl propositionen som utskottet i dess av riksda- gen i denna del godkända utlåtande ha anslutit sig till den uppfattningen, , att förundersökningen i detta skede bör stå under åklagarens ledning. Till stöd för denna anordning har särskilt framhållits fördelen av att åklagaren sättes i tillfälle att så tidigt som möjligt följa utredningen, pröva dess värde och draga försorg om erforderliga kompletteringar, uppgifter som på det när- maste höra samman med åtalet och dess utförande. Tillika har emellertid ut- talats, att den misstänkte redan under förundersökningen borde äga att anlita försvarare samt påkalla ingripande av rätten, om undersökningsledaren över- skrede sin befogenhet eller den misstänkte eljest ansåge, att vid förundersök- ningen icke rätteligen förfarits. Rörande själva tillvägagångssättet vid förunder- sökningen borde garantier skapas för att den misstänkte ej utsattes för inkvisito- , riska eller eljest olämpliga förhörsmetoder eller för en behandling, som med- förde alltför stark fysisk eller psykisk påfrestning. Beredningens förslag är byggt på de sålunda angivna grundsatserna.

Enligt förslaget skall åklagaren så snart han finner det påkallat och senast då någon skäligen kan misstänkas för brottet övertaga ledningen av undersök- ningen. Som representant för det allmänna har han att tillse, att undersök- ningen sker på ett objektivt och opartiskt sätt. Ej blott omständigheter, som tala mot den misstänkte, utan även sådana, som äro gynnsamma för honom,

• Sida 31
•  Original

skola beaktas. Bevis, som äro att tillgå, skola tillvaratagas, även om de äro till den misstänktes förmån. Är den misstänkte anhållen eller häktad, har den misstänkte, om han begär det, rätt att erhålla offentlig försvarare. Även i andra fall kan offentlig försvarare förordnas, om på grund av sakens be- skaffenhet eller eljest den misstänktes rätt icke finnes kunna utan biträde tillvaratagas. Förordnande av offentlig försvarare ankommer på rätten. Här— till skall förordnas lämplig advokat, företrädesvis någon som vid rätten bru- kas som rättegångsombud. Hinder föreligger icke, att den misstänkte själv utser försvarare.

Ett viktigt led i förundersökningen utgöra förhören med den misstänkte och andra, som antagas kunna lämna upplysningar av betydelse för utredningen. I förslaget har en viss befogenhet tillagts undersökningsledaren att låta hämta person till dylikt förhör. Hämtningsrätt föreligger dock i regel endast sedan kallelse ej hörsammats och ej i något fall beträffande den som har sin bostad eller uppehåller sig å större våglängd än 15 kilometer från den plats, där förhöret skall hållas. För förhör å annan ort kan undersökningsledaren anlita biträde av polismyndighet å den orten. Vid förhör må ej i syfte att fram- kalla bekännelse eller uttalande i viss riktning användas medvetet oriktiga uppgifter, snärjande frågor, löften eller förespeglingar om särskilda förmåner, hot, tvång, uttröttning eller andra otillbörliga åtgärder. Den som höres må icke förmenas att intaga sedvanliga måltider eller åtnjuta nödig vila. Vid förhör skall såvitt möjligt närvara ett av undersökningsledaren anmodat tro- värdigt vittne. Undersökningsledaren har att bestämma, om även annan må övervara förhör. Då förundersökningen fortskridit så långt, att någon skäligen kan misstänkas för brottet, skall han, då han höres, underrättas om miss- tanken. Aklagaren är skyldig att, så snart det kan ske utan men för ut- redningen och i varje fall innan åtal beslutas, lämna den misstänkte och hans försvarare tillfälle att taga kännedom om vad vid undersökningen förekommit samt att ange den utredning, som de å sin sida anse önskvärd. Begäran därom skall av åklagaren efterkommas, om det kan antagas att utredningen är av betydelse. Vid förhör, som hålles på den misstänktes begäran, äger den misstänkte och hans försvarare alltid vara tillstädes. Även vid annat förhör må, om det kan ske utan men för utredningen, försvarare vara tillstädes. Är den misstänkte anhållen eller häktad, må hans försvarare ej förvägras att sam— manträffa med honom.

Ett ingripande från rättens sida under förundersökningen kan äga rum på framställning av såväl undersökningsledaren som den misstänkte. Den förre äger hos rätten begära förordnande av sakkunnig samt föreläggande för annan att förete skriftlig handling eller tillhandahålla föremål för besiktning. Finnes för utredningen erforderligt, att redan under förundersökningen någon höres som vittne, kan vittnesförhör med honom äga rum inför rätten. Undersöknings- ledaren eller den misstänkte äger ock hos rätten göra framställning om upp- tagande av bevis, då fara föreligger, att beviset före huvudförhandlingen går förlorat eller då endast med svårighet kan föras. Till säkerställande av en objektiv utredning av de omständigheter, som äga samband med åtalsfrågan,

• Sida 32
•  Original

upptages i förslaget bestämmelse om att, då undersökningsledaren avslagit den misstänktes begäran om förebringande av viss utredning, denne äger göra anmälan därom hos rätten. Sådan anmälan kan ock ske, om den misstänkte eljest förmenar, att vid förundersökningen ej rätteligen förfarits. Rätten kan i anledning av anmälan hålla förhör med den misstänkte eller annan och, om anmälan finnes befogad, vidtaga den åtgärd, som erfordras för rättelse.

Förundersökningen avslutas med att undersökningsledaren meddelar beslut, huruvida åtal skall anställas eller icke.

Förundersökning äger icke rum vid enskilt åtal och detta oberoende av om åtalet avser ett målsägandebrott iegentlig mening, d. v. s. ett brott, som endast målsägande må åtala, eller ett brott under allmänt åtal, där målsägandens åtals- rätt enligt förslaget är subsidiär. Det ankommer alltså i detta fall på målsägan- den att själv draga försorg om den utredning, som han anser erforderlig för väckande av åtal. För det beredande av målet, som bör föregå huvudförhand- lingen, gälla i allt väsentligt samma regler som för förberedelse i tvistemål.

För säkerställande av straffrättsskipningen stå till förfogande vissa tvångs- medel mot den misstänkte och andra. Enligt gällande rätt äro dessa häktning och kvarhållande, beslag och skingringsförbud samt hus- och kroppsrann- sakan. Häktning och kvarhållande kunna riktas endast mot den för brottet misstänkte. Befogenhet att häkta, liksom att kvarhålla för brott, tillkommer vissa åklagar— och polismyndigheter. Kvarhållande kan äga rum endast under viss, i lagen angiven tid, i regel högst fem dygn. Inom denna tid skall beslut meddelas, huruvida den kvarhållne skall häktas eller frigivas. Häktning inne- bär samtidigt väckande av åtal. Då häktning skett, skall anmälan därom ofördröjligen göras hos ordföranden i den domstol, som har att företaga rann- sakningen med den häktade. Rannsakningen skall börjas snarast möjligt, inför rådhusrätt senast å åttonde dagen och inför häradsrätt senast å fjortonde dagen från den dag anmälan inkommit. Slutföres ej rannsakningen vid samma rättegångstillfälle, skall fortsatt rannsakning företagas snarast möjligt och se- nast inom de nyss angivna tiderna, räknade från den första rannsakningen, om ej särskilt förhållande nödvändiggör längre uppskov. Rätten har vid rann- sakningen att pröva, om häktningen skall bestå. Likaledes äger rätten i mål, vari den tilltalade ej är häktad, förordna om häktning.

I fråga om de grundsatser, som vid en reglering av de nu nämnda tvångs- medlen borde vinna tillämpning, uttalades i propositionen, att varje åtgärd, ! som medförde förlust av den personliga friheten under någon mera avsevärd tid, borde underställas domstolens eller domarens prövning samt att särskilt vad anginge häktning måste fasthållas, att i de fall, då domstolsförhandlingen icke följde inom en jämförelsevis kort tid, frågan om den misstänktes kvar- hållande i häkte alltid underställdes domstolens eller domarens prövning. Ut- skottet, som anslöt sig till detta uttalande, framhöll i sitt av riksdagen i denna del biträdda utlåtande, att även om befogenheten att anhålla eller häkta anför- troddes åt polis- och åklagarmyndigheter, borde, då frihetsförlusten överstege viss kortare tid, frågan om den misstänktes kvarhållande underkastas domstols eller domares prövning.

• Sida 33
•  Original

De former av straffprocessuell frihetsförlust, som förslaget upptager, äro anhållande och häktning. Beslut om anhållande meddelas av undersöknings- ledaren eller åklagaren. Häktningsrätt tillkommer enligt förslaget allenast domstol. Med hänsyn till såväl den enskildes rättssäkerhet som beskaffenhe— ten av prövningen —— i många fall innebär denna ett diskretionärt avvägande mellan olika intressen — har beredningen ansett denna ordning vara att före- draga framför den nu gällande. Däremot har av praktiska skäl och då det alltid är domstol, som har att besluta häktning, tiden för anhållandet ansetts kunna i vissa fall något utsträckas. För den misstänkte kan det ofta vara av betydelse, att han, sedan åklagaren beslutat göra framställning om häktning, erhåller rådrum för beredande av sitt försvar. Senast å femte dagen efter an- hållandet skall anhållningsmyndigheten till rätten avlåta framställning om den misstänktes häktning; i annat fall skall han omedelbart frigivas. Sedan fram- ställningen inkommit, skall rätten så snart ske kan och, om synnerligt hinder ej möter, senast å fjärde dagen därefter hålla förhandling i häktningsfrågan. Har åtal redan väckts eller väckes samtidigt åtal för brottet, kan dock med för- handlingen anstå till huvudförhandlingen, om denna hålles inom en vecka. därefter. Vid häktningsförhandling är rätten domför med en lagfaren domare. Vid förhandlingen skola den som yrkat häktning och den anhållne vara till- städes. Uppskov med förhandlingen får ej äga rum, med mindre synnerliga skäl förekomma därtill och, om den misstänkte ej begär längre uppskov, ej ut- över fyra dagar. Prövningen sker på grundval av förhandlingen och vad som förekommit vid förundersökningen. Därutöver må utredning ej förebringas, såvida ej särskilda skäl äro därtill. Beslutas häktning, innebär detta icke som enligt gällande rätt, att åtal därmed inletts. I allmänhet torde häktning ske under förundersökningen och alltså innan åtalsbeslut ännu föreligger. I detta fall skall rätten i samband med häktningsbeslutet utsätta den tid, inom vilken åtal skall väckas. 'Överstiger den utsatta tiden två veckor, skall rätten, så länge den misstänkte är häktad och till dess åtal väckts, med högst två veckors mellanrum ånyo hålla förhandling. Rätten skall därvid tillse, att utredningen bedrives så skyndsamt som möjligt. Är det uppenbart, att förhandling inom den angivna tiden skulle vara utan betydelse, kan dock rätten besluta längre tids mellanrum. Efter åtalets väckande äger rätten liksom nu att av eget . initiativ upptaga fråga om den tilltalades häktande.

De i förslaget upptagna häktningsgrunderna överensstämma i huvudsak med gällande rätt. Häktning kan förekomma till förebyggande av fara för att den misstänkte avviker eller annorledes undandrager sig lagföring eller straff eller för att han undanröjer bevis. Därutöver har i förslaget såsom häktningsgrund införts, att anledning förekommer, att den misstänkte fort- sätter sin brottsliga verksamhet.

I överensstämmelse med gällande rätt kan häktning i regel icke förekomma annat än då frihetsstraff kan följa å brottet. Häktning föreskrives ej i något fall ovillkorligt. Kan å brottet ej följa lindrigare straff än straffarbete i två år, skall dock häktning ske, om det ej är uppenbart, att anledning därtill sak- nas. Beträffande person, som har stadigt hemvist inom riket, föreligger, om 3—332356 II

• Sida 34
•  Original

å brottet icke kan följa svårare straff än fängelse, den begränsning av häkt- ningsrätten, att fara för hans avvikande icke skall anses föreligga, med mindre han gjort förberedelse eller försök därtill. I visst fall kan enligt gällande * rätt häktning ske även vid brott, varå allenast böter kunna följa, nämligen , då den misstänkte är okänd och undandrager sig att uppgiva namn och hem— 1 vist eller anledning förekommer, att hans uppgift därom är osann. Enligt förslaget har häktningsrätten vid bötesbrott utvidgats att avse även det fall, I att den misstänkte saknar hemvist inom riket och det skäligen kan befaras, att han genom att 'begiva sig från riket undandrager sig lagföring eller straff. Bestämmelsen har betydelse för beivrande av brott, begångna av utlänningar, * som mera tillfälligt uppehålla sig här i riket.

I vissa fall kan enligt förslaget reseförbud träda i stället för häktning. Fö— religger mot den misstänkte icke annan anledning till häktning än fara att han avviker eller annorledes undandrager sig lagföring eller straff, kan för- bud meddelas honom att utan tillstånd lämna honom anvisad vistelseort. Obe- roende av brottets beskaffenhet kan reseförbud meddelas, om skäligen kan befaras, att den misstänkte genom att begiva sig från riket undandrager sig lagföring eller straff eller gäldande av skadestånd eller annan ersättning till målsägande. Reseförbud meddelas av undersökningsledaren, åklagaren eller * rätten. Har reseförbud meddelats av annan än rätten, äger den misstänkte begära rättens prövning av förbudet.

Till säkerställande av det allmännas anspråk på böter eller annan ersätt— ning eller målsägandes fordran på skadestånd och dylikt kan enligt förslaget rätten förordna om kvarstad eller skingringsförbud å egendom, tillhörig den misstänkte. I avbidan på rättens beslut må undersökningsledaren eller åkla- garen och i vissa fall även polisman taga lös egendom i förvar. Frågan härom skall dock inom viss kort tid hänskjutas till rättens prövning.

De i förslaget upptagna bestämmelserna om beslag och om husrannsakan samt kroppsvisitation och kroppsbesiktning innehålla icke någon mera väsent- lig principiell avvikelse från den härutinnan gällande lagstiftningen. Beslut om dessa tvångsmedels användning fattas i regel av åklagaren, undersöknings- ledaren eller polismyndighet och i vissa fall av polisman. Den som drabbas av åtgärden står i allmänhet öppet att påkalla rättens prövning. Sedan åtal väckts, kan ock rätten självmant upptaga fråga därom.

skall tilltalas. Ansökan om stämning skall göras hos rätten; rätten äger dock i den omfattning, som finnes lämplig, uppdraga åt åklagaren att själv utfärda stämning. I olikhet med gällande rätt erfordras stämning även då ' den tilltalade själv är tillstädes vid rätten eller är häktad. Utan stämning kan enligt förslaget väckas åtal för rättegångsförseelse ävensom under vissa förutsättningar för brott, som någon begår inför rätten vid dess sammanträde. I stämningsansökan skall åklagaren bl. a. uppgiva den brottsliga gärningen med angivande av tid och plats för dess förövandeoch de övriga omständig- heter, som erfordras för dess kännetecknande, samt det eller de lagrum, som äro tillämpliga. Åklagarens uppgift om gärningen är av särskild betydelse.

1 Allmänt åtal inledes enligt förslaget i regel genom stämning å den som i |

• Sida 35
•  Original

Rättens prövning må nämligen ej avse annan gärning än den, för vilken an- svar av åklagaren yrkats. Däremot är, såsom förut framhållits, rätten ej bun- '! den av åklagarens yrkande beträffande brottets rättsliga beteckning eller till— lämpligt lagrum. Ansökan skall vidare innehålla uppgift å de bevis åklagaren vill åberopa och vad han vill styrka med varje särskilt bevis. Utfärdas stäm- ning av åklagaren, skola motsvarande uppgifter intagas i stämningen. Har förundersökning ägt rum, skall åklagaren tillställa rätten utskrift av under- sökningsprotokollet med de skriftliga handlingar och föremål, som åklagaren . ämnar åberopa som bevis.

I regel innefattar stämningen allenast ett föreläggande för den tilltalade att svara i målet jämte en anmodan att muntligen eller skriftligen hos rätten upp- giva de bevis han vill åberopa vid huvudförhandlingen och vad han vill styrka med varje särskilt bevis. Kan på grund av den tilltalades erkännande eller annan omständighet antagas, att uppgift om bevis ej erfordras, äger rätten att omedelbart i stämningen kalla den tilltalade till huvudförhandling. Före hu— vudförhandlingen har rätten att vidtaga sådana förberedande åtgärder som in- hämtande av yttrande av sakkunnig, meddelande av föreläggande om förete- ende av skriftlig handling eller föremål och upptagande av bevis utom huvud- förhandlingen. Huvudförhandlingen skall hållas så snart ske kan och, om den tilltalade är anhållen eller häktad, i regel inom en vecka från den dag, då

. åtalet väcktes.

Vid huvudförhandlingen skall den tilltalade infinna sig personligen, om straffarbete kan följa å brottet och, i annat mål, om hans närvaro ej kan an- tagas sakna betydelse för utredningen. Föreläggande härom skall meddelas honom vid vite; rätten kan ock under vissa förutsättningar förordna om hans hämtning. Är han anhållen eller häktad, förordnar rätten om hans instäl- lande. Om målsägandens hörande erfordras, kan vite föreläggas honom.

Liksom vid huvudförhandling i tvistemål har rätten, då målet påropas, att undersöka, huruvida hinder möter mot målets företagande till slutlig handlägg- ning. Beträffande huvudförhandlingens inställande samt fortsatt och ny hu- vudförhandling gälla i stort sett samma regler som för tvistemålens del. Vad angår den tilltalades utevaro eller underlåtenhet att trots föreläggande infinna sig personligen utgör detta förhållande i olikhet med vad som gäller i tviste- mål i regel hinder för huvudförhandlingen. Under vissa förutsättningar kan dock målet avgöras det oaktat. Dessa förutsättningar äro, att saken finnes kunna nöjaktigt utredas samt tillika att å brottet icke kan följa svårare straff än fängelse eller anledning förekommer, att den tilltalade avvikit. Den dom, som sålunda meddelas mot den tilltalade, är icke en tredskodom i teknisk me— ning utan ett avgörande efter materiell prövning. Vid huvudförhandlingen skall alltid åklagaren vara närvarande och, om offentlig försvarare förordnats, denne. Uteblir den sistnämnde, kan dock rätten förordna annan att försvara den tilltalade.

Förhandlingen inledes med att åklagaren framställer sitt yrkande, varefter den tilltalade uppmanas att angiva, huruvida han erkänner eller förnekar gär- ningen. Den tilltalades erkännande medför visserligen icke, såsomi disposi-

• Sida 36
•  Original

tiva tvistemål, den verkan, att den erkända omständigheten skall anses bevisad, och fritager ej heller åklagaren från skyldigheten att vidare utveckla åtalet, men det är uppenbart, att erkännandet är av betydelse med hänsyn till åtalets utveckling och bevisföringen. Sedan åklagaren utvecklat åtalet, höres måls- äganden. Den tilltalade skall därefter uppmanas att i ett sammanhang redo- göra för saken och därvid yttra sig över vad åklagaren och målsäganden an- fört. Någon skyldighet för den tilltalade att yttra sig föreligger icke. Hans vägran att yttra sig kan emellertid, om ock ej i lika hög grad som i tvistemål, läggas honom till last vid bevisprövningen. Med rättens tillstånd kunna åkla- garen och målsäganden ställa frågor till honom; frågor må ock ställas av försvararen. Sedan målsäganden och den tilltalade hörts, skall bevisningen förebringas.

En fråga, som behandlats såväl i propositionen som i utskottets utlåtande, är huruvida protokollen från förundersökningen må läggas till grund för huvud- förhandlingen. Frågan har i princip besvarats nekande, och denna ståndpunkt intager även förslaget. Enligt detta må vid förhör med målsägande eller den tilltalade eller med vittne skriftlig uppteckning av vad han anfört tidigare in- för rätten eller inför åklagare eller polismyndighet icke uppläsas i annat fall än då hans utsaga vid förhöret avviker från den tidigare utsagan eller han vid förhöret underlåter att yttra sig.

Angående rättens överläggning och dom gälla i stort sett samma regler som i tvistemål. Den tid, inom vilken dom skall meddelas beträffande häktad, är dock i regel begränsad till en vecka; den får ej i något fall överstiga två veckor.

Enskilt åtal inledes liksom allmänt åtal genom stämning å den som skall tilltalas. Om målets beredande till huvudförhandling gälla i huvudsak samma regler som i tvistemål. För huvudförhandlingen äga bestämmelserna om huvud- förhandling i brottmål tillämpning. Påföljd för målsägande, som uteblir från sammanträde för muntlig förberedelse eller från huvudförhandling, är, om den tilltalade yrkar det, att målsäganden förlorar sin rätt att tala å brottet. Har förklaring härom meddelats, äger dock målsäganden inom viss tid hos rätten göra ansökan om målets återupptagande.

För att ett brottmål skall anses föreligga är enligt förslaget en förutsätt- ning, att talan föres om ansvar. Talan om skadestånd eller annat enskilt an- språk, som grundar sig å brott, är, om den väckes utan samband med åtal för brottet, att anse som tvistemål. Hinder föreligger icke, att det enskilda an- språket prövas i samband med åtalet, varvid målet i dess helhet behandlas som brottmål. När skäl föreligga därtill, kan dock rätten hänvisa det enskilda anspråket till handläggning i den för tvistemål stadgade ordningen. Beträf- fande brott, som hör under allmänt åtal, är enligt förslaget åklagaren på målsägandens begäran skyldig att i samband med åtalet förbereda och ut- föra även målsägandens talan, om det kan ske utan olägenhet och hans an- språk ej finnes ogrundat. Stadgandet har till syfte att i de mål, där särskild utredning om målsägandens enskilda anspråk ej erfordras eller utan olägen—

• Sida 37
•  Original

het kan åstadkommas i samband med åtalet, bespara målsäganden de kost- nader, som utförande av självständig talan skulle medföra eventuellt genom anlitande av ombud. Då åklagaren sålunda för talan för målsäganden, sker det icke som ombud utan på grund av tjänsteplikt. Enligt förslaget må åkla- gare ej brukas som ombud.

Behandlingen av mindre mål.

En viktig fordran å en rättegångsordning är, att den äger tillräcklig smidig- het för att lämpa sig för behandlingen av såväl mera svårutredda eller eljest invecklade mål som ock mål, i vilka rättsskipningsuppgiften är av jämförelse- vis enkel beskaffenhet. Då denna ofta mer eller mindre påverkas av de in- i tressen, varom målet rör sig, kan ifrågasättas att för vissa mindre mål inrätta ; ett särskilt förfarande, s. k. bagatellförfarande. Uppenbart är dock, att be- ' tänkligheter möta att mera allmänt eftergiva de rättsliga garantierna för pröv- ningen allenast på den grund, att tvisteföremålet har ett relativt mindre värde eller målet rör allenast ett ringare brott; detta ger icke alltid ett riktigt ut- tryck åt den betydelse målet kan äga för parterna. Särskilt framträda dessa betänkligheter i fråga om förfarandet i första instans. Av denna anledning har beredningen icke ansett sig böra beträffande handläggningen i första in- l stans göra någon allmän uppdelning av målen. I denna del överensstämmer i förslaget med propositionen och riksdagens ståndpunkt. Som erinrats i inled- : ningen upptager förslaget icke till behandling olika slag av specialprocess så- som handräckning för fordran och lagsökning.

Vad som sålunda kan anföras mot införande av ett särskilt bagatellförfaran- de bör emellertid icke utesluta sådana förenklingar i det allmänna förfarandet, i som med hänsyn till rättsskipningsuppgiftens natur i det särskilda fallet kun- na visa sig ändamålsenliga. Av den redan lämnade redogörelsen för förfaran- det framgåri viss mån, att en sådan anpassning kan ske.

Redan under förberedelsen i tvistemål kan vid någondera partens utevaro ett avgörände av målet ske genom tredskodom, liksom dom kan meddelas, då talan medgivits eller återkallats; detta gäller dispositiva tvistemål. Såsom under förberedelsen i allmänhet är härvid häradsrätt domför utan nämnd och råd- . husrätt med en lagfaren ledamot. Även då parterna komma tillstädes, kan : under vissa förutsättningar ett mål avgöras omedelbart i samband med för-

beredelsen. Förutsättningar äro, att antingen båda parterna samtycka till | huvudförhandling omedelbart eller ock saken finnes uppenbar. Huvudförhand- & ling äger då rum genast efter förberedelsens slut och inför samma domare, som ; handlagt förberedelsen. Genom denna anordning beredes tillfälle till ett snabbt i och föga kostsamt avgörande av enklare .mål liksom av mål, vari på grund , av erkännande eller andra omständigheter någon ovisshet icke föreligger om utgången.

Även för behandlingen av mindre brottmål medger förslaget vissa lättnader i förfarandet. Då erkännande av den misstänkte föreligger, kan i vissa fall rättegång undvikas ochi stället strafföreläggande komma till användning. Det-

• Sida 38
•  Original

ta kan ske, om å brottet icke kan följa svårare straff än böter, dagsböter och normerade böter undantagna. Det torde kunna förväntas, att strafföreläg- gande kommer till stor användning vid de 5. k. polismålen. Beträffande bö- tesmål i allmänhet erfordras enligt förslaget ej förundersökning, utan åtal kan ske omedelbart. Rätten kan ock, då åtal väckts, utsätta brottmål omedel- bart till huvudförhandling utan föreläggande för den tilltalade att inkomma med bevisuppgift. I vissa fall utgör ej heller den tilltalades utevaro hinder för ett brottmåls avgörande. Kan å brottet icke följa svårare straff än fängel— se, må, om saken finnes kunna nöjaktigt utredas, målet ändock avgöras. Med dessa bestämmelser åsyftas särskilt sådana fall, då ett bestridande av gär- ningen från den tilltalades sida med hänsyn till vad tidigare förekommit kan anses uteslutet; uppskov skulle i dessa fall vålla såväl den tilltalade som det l allmänna onödiga kostnader. Även domstolens sammansättning är vid behand- ling av mindre brottmål förenklad. Från gällande rätt har beredningen upp- tagit, att bötesmål kunna handläggas av häradsrätt med allenast tre i nämn- den, och vid vissa rådhusrätter, som Konungen bestämmer, är rätten vid be- handling av bötesmål domför med en lagfaren ledamot.

Bevisningen.

Såsom redan framhållits bygger förslaget på grundsatsen om fri bevispröv- ning. Rätten skall efter samvetsgrann prövning av allt, som förekommit i må- let, avgöra vad däri är bevisat. Som grund för domarens prövning kan alltså tjäna ej endast vad som förebringas genom de i lagen upptagna särskilda bevismedlen, vittnesbevis, partsförhör under sanningsförsäkran, skriftligt be- vis, syn och sakkunnigbevis, utan överhuvud taget varje omständighet, som är ägnad att påverka domarens övertygelse. Det nu sagda gäller även partens förhållande i rättegången. Undandrager han sig att enligt rättens beslut in- finna sig vid rätten eller eljest fullgöra något i rättegången eller att besvara för utredningen framställd fråga, har rätten att med hänsyn till allt, som före- kommit i målet, pröva bevisverkan av partens förhållande. Parts erkännande av viss omständighet gäller i dispositiva mål i allmänhet mot parten; i andra , mål är erkännandets bevisvärde underkastat fri bevisprövning. *

Bevisningen skall, såsom framgår av det föregående, i regel upptagas vid , huvudförhandlingen. Då hinder skulle möta mot bevisets upptagande vid 1 huvudförhandlingen eller detta skulle erbjuda svårighet, tillåtes dock bevis- ( upptagning utom huvudförhandlingen vid samma rätt eller vid annan domstol. Är vittne eller sakkunnig, som skall höras muntligen, på grund av sjukdom, vistelse å avlägsen ort eller annan orsak ej i stånd att infinna sig vid huvud- förhandlingen eller skulle hans inställelse vid denna medföra oskälig kost- nad eller synnerlig olägenhet, kan han höras utom huvudförhandlingen. Skall part höras under sanningsförsäkran, kan, om synnerligt hinder möter mot hans inställelse vid huvudförhandlingen, förhöret äga rum utom huvudförhand— lingen. Motsvarande regler gälla i fråga om upptagande av bevisning genom skriftlig handling och genom syn. Då bevis sålunda upptages utom huvudför-

• Sida 39
•  Original

. ___—m=

handlingen, förebringas det vid huvudförhandlingen genom protokoll och andra handlingar rörande bevisupptagningen. I detta fall föreligger en av praktiska skäl nödvändig avvikelse från principen om bevisningens omedelbarhet. Rät- ten har emellertid att upptaga beviset ånyo vid huvudförhandlingen, om sådant upptagande finnes vara av betydelse i målet och hinder därför ej längre föreligger.

En följd av den fria bevisprövningen är, att de nuvarande vittnesjäven bort- falla. Envar, som icke är part i målet, må höras som vittne; i brottmål må dock ej målsäganden vittna och detta oavsett, om han för talan i målet eller ej. Vad angår part upptager förslaget bestämmelser om att han i tviste- mål må höras under sanningsförsäkran. I brottmål har en sådan skyldighet icke ansetts böra åläggas den tilltalade eller målsäganden. Förslaget överens- stämmer i denna del med riksdagens uttalande.

Såsom framhållits i propositionen och utskottets utlåtande erhåller med vitt- nesjävens avskaffande frågan om vittnespliktens omfattning ökad aktualitet. Någon meningsskiljaktighet råder icke därom, att parts nära anhöriga icke mot sitt bestridande böra vara skyldiga att vittna liksom att vittne bör äga vägra att yttra sig angående omständighet, vars yppande skulle röja, att vittnet eller någon nära anhörig till vittnet förövat brottslig eller vanärande handling. I vissa fall är i det offentligas intresse tystnadsplikt föreskriven för ämbets- eller tjänstemän eller dem som eljest ha att förrätta offentligt tjänsteärende eller utöva allmän befattning; de böra då ej kunna höras som vittnen angå- ende något, varom de sålunda ha att iakttaga tystnad. Om och i vilken ut- sträckning sådan tystnadsplikt föreligger, heror av de särskilda bestämmel- ser, som äro meddelade eller eljest kunna anses gälla i fråga om varje sär- skild befattning. Beträffande statsanställda upptagas föreskrifter härom i vissa fall i de för ämbetsverken utfärdade instruktionerna. I dylika fall kan efter prövning ett eftergivande av tystnadsplikten ske av Kungl. Maj:t. I andra fall är, såsom beträffande juryman, tystnadsplikt föreskriven i lag. Att i rättegångsbalken upptaga detta ämne till närmare reglering skulle vara förenat med stora praktiska svårigheter. En annan grupp av personer, för vilka tystnadsplikt bör gälla, äro de som intaga en särskild förtroendeställning i förhållande till allmänheten såsom präst, advokat, läkare och barnmorska samt deras biträden. Vad angår tystnadsplikt för präst meddelas därom för närvarande bestämmelser i kyrkolagen, och övervägande skäl torde tala för att denna fråga alltjämt regleras av den kyrkliga lagstiftningen. Däremot synes lämpligt, att i rättegångsbalken upptages föreskrift om den tystnads- plikt, som åligger advokat, läkare och barnmorska, liksom rättegångsombud, biträde eller försvarare. Enligt förslaget må advokat, läkare, barnmorska eller deras biträden ej höras angående något, som på grund av denna deras ställning förtrotts dem eller de därvid erfarit, såvitt det ej är i lag medgivet eller den, till vilkens förmån tystnadsplikten gäller, samtycker därtill. Be- träffande ombud, biträde eller försvarare, som ej är advokat, har tystnads- plikten begränsats till upplysningar, som förtrotts honom för uppdragets full- görande. Från den nu behandlade tystnadsplikten för advokater m. fl. har

• Sida 40
•  Original

dock med hänsyn till vikten av straffrättsskipningens säkerhet gjorts det all- männa undantaget, att den icke gäller i mål angående brott, varå icke kan följa lindrigare straff än straffarbete i två år; försvarares skyldighet att vitt- na är dock inskränkt till det fall, att fara eljest föreligger att oskyldig fälles till ansvar. ' * 5

Som enligt gällande rätt skall vittnesmålets avläggande i regel föregås av ed. Det nuvarande edsformuläret har emellertid undergått viss jämkning. Mot edens slutord »så sant mig Gud hjälpe till liv och själ» har vid flera till- fällen framställts den anmärkningen, att i dem skulle kunna inläggas den innebörden, att vittnet, om han beginge mened, avstode från Guds nåd och hjälp för evig tid, samt att en sådan uppfattning av eden icke stode i överens- , stämmelse med den kristna läran. Den av beredningen föreslagna eden inne— ! fattar ett löfte och en försäkran inför Gud och vid hans heliga ord, att vitt- [ net skall säga hela sanningen och intet förtiga, tillägga eller förändra. Den , som på grund av sin åskådning i religiöst hänseende hyser allvarligt grundad , betänklighet mot avläggande av ed, äger efter rättens tillstånd utbyta eden 1, mot försäkran på heder och samvete. Vittnets betänklighet kan grunda sig ! ej allenast å en annan religiös uppfattning av eden utan ock å en livsåskåd- * ning, som ej tillägger eden någon betydelse.

Enligt gällande lag är en förutsättning för ådömande av ansvar för mened, att vittnet bekräftat utsagan med laga edgång. Med edgång likställes försäk- ran på heder och samvete, liksom eftergivande av ed, då det är tillåtet. I vissa fall är enligt förslaget edgång utesluten av den anledningen, att ansvar för mened icke anses böra ifrågakomma. Är den som höres under femton år eller finnes han på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning ; av själsverksamheten sakna erforderlig insikt om edens betydelse, må han ej ? avlägga vittnesed. Det nu sagda gäller ock den som dömts för mened eller 1 står under åtal för sådant brott. Ej heller må i brottmål vittnesed avläggas 1 av sådan nära anhörig till den tilltalade, som enligt vad förut nämnts ej är l, skyldig att avlägga vittnesmål. Även då den nära anhörige samtycker till att , avlägga vittnesmål, här med hänsyn till den kollision, som särskilt i ett grövre , brottmål föreligger mellan hans sanningsplikt och hans helt naturliga önskan , att skydda den tilltalade från straff, hans utsaga icke avgivas under meneds- | ansvar. Av riksdagen uttalades, att denna regel borde gälla även nära anhö- ] rig, som hördes som vittne i tvistemål. Enligt beredningens åsikt hör, vad ', angår tvistemål, den som ej vill avlägga ett för den närstående parten ofördel- i aktigt vittnesmål begagna sig av sin rätt att vägra vittnesmål. Avlägger han ! vittnesmål, hör han i likhet med part, som höres under sanningsförsäkran, vara bunden av sin sanningsplikt.

Beträffande vittnesförhöret gäller nu den regeln, att det är domaren, som hör vittnet, med rätt för parterna att genom domaren framställa frågor till vittnet. Inom utskottet framhölls, att det borde ankomma på parterna eller deras ombud att handha vittnesförhöret. Härigenom skulle domaren lättare kunna bevara sin opartiska ställning och bibehålla översikten över förhand- lingen. Det kunde i regel antagas, att parterna bättre än domaren kände till

• Sida 41
•  Original

vad vittnet hade sig bekant i saken. I domarens processledning läge, att do- maren borde hindra olämplig behandling av vittnena liksom att han genom frågor kunde söka vinna utredning om oklara punkter. Flertalet av utskot- tets ledamöter förordade bibehållande i princip av den nuvarande ordningen; dock borde det stå domaren öppet att, när han ansåge det lämpligt, överlämna åt part eller ombud att utfråga vittnet liksom part eller ombud borde äga att, sedan domaren avslutat sitt förhör, direkt och utan förmedling av domaren framställa frågor till vittnet. Till denna ståndpunkt anslöt sig riksdagen. Vid övervägandet av denna fråga har beredningen funnit starka skäl kunna anföras till stöd för den uppfattningen, att förhöret bör handhavas av parter- na. För en sådan anordning talar främst, att den part, som åberopar vittnet, bäst äger kännedom om de omständigheter, varom vittnet skall höras. Med domaren som förhörsledare måste denna kännedom förmedlas till honom av parten —— något som nu ej sällan sker därigenom, att parten till ledning för förhöret framlämnar en skriftlig vittnesattest eller uppställning rörande de frågor, varom vittnet skall höras. Att vittnesförhöret härigenom lätt blir mindre verksamt, torde icke kunna bestridas. Ä andra sidan ställer vittnes- förhörets handhavande av parterna eller deras ombud stora anspråk å dessa. För att vittnesförhöret ej skall erhålla en alltför ensidig inriktning fordras, att också motparten eller hans ombud är i stånd att genom frågor till vittnet framdraga sådana omständigheter, som förbigåtts eller ofullständigt belysts vid partens förhör med vittnet. Förutsättningarna för vittnens avhörande genom parterna äro därför väsentligt gynnsammare, då parterna äro före- trädda av advokater eller då i brottmål talan föres av högre åklagare och den tilltalade biträdes av försvarare, som är advokat. Med den ståndpunkt för- slaget intagit till frågan om parts skyldighet att låta sig företrädas av advo- kat, synes det nu icke vara möjligt att upptaga en allmän regel om vittnesför- hörets handhavande av parterna. Däremot synes en tillfredsställande lös- ning kunna nås i den riktning, som utskottet angivit. Enligt beredningens åsikt bör det tillkomma rätten att med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall pröva, huruvida förhöret bör handhavas av domaren eller av par- terna eller deras ombud. I överensstämmelse härmed upptager förslaget be- stämmelse om att vittne höres av rätten men att rätten må överlämna förhöret åt parterna. Uppenbart är, att rätten alltid har att tillse, att vittnet ej utsättes för otillbörlig pressning, samt att rätten har att avvisa frågor, som äro förvir- rande eller eljest otillbörliga.

För huvudförhandlingens slutförande i ett sammanhang är av stor vikt, att vittne, som då skall höras, kommer tillstädes. Vittne, som uteblir, kan, som redan framhållits, drabbas av såväl ansvar som andra påföljder. För under- lättande av vittnets inställelse har enligt förslaget tillfälle beretts vittne att i förskott uppbära ersättning för kostnader till resa och uppehälle. Underlåter part, som är skyldig att utgiva förskott till vittne, att erlägga sådant förskott, kan parten ej sedermera påkalla vittnets hörande, om därav skulle föranledas uppskov med målet.

• Sida 42
•  Original

Förhör med part under sanningsförsäkran kan, som redan framhållits, äga rum endast i tvistemål. Förhöret inledes med en av parten på heder och sam- vete avgiven försäkran, att han skall säga hela sanningen och intet förtiga, tillägga eller förändra. Beträffande förhöret gälla i stort sett samma regler som för vittnesförhör. Förhör kan äga rum med båda parterna. Part kan som bevis åberopa sådant förhör såväl med sig själv som med motparten; rät— ten kan ock självmant förordna om förhör med part. Mot part, som vägrar att avgiva försäkran eller utsaga, stå i olikhet med vad som gäller om vittne ej några tvångsmedel till buds. Sådan vägran kan däremot läggas parten till last i bevishänseende.

Förhör med part under sanningsförsäkran är, såsom det anordnats enligt förslaget, ett primärt bevismedel. Dess användning är alltså icke beroende av att annan bevisning ej är att tillgå. Beträffande den ordning, i vilken beviset Skall förebringas, upptager förslaget den bestämmelsen, att det i allmänhet bör ske före vittnesbevisningen.

Användningen av skriftlig handling som bevis har i nutida process erhållit en allt större omfattning. Beträffande den skriftliga handlingens bevisvärde innehåller förslaget icke några särskilda bestämmelser. Liksom enligt gäl- lande rätt är frågan om den skriftliga handlingens äkthet och dess bevisver- kan överlämnad åt domstolens fria prövning. Däremot har frågan om skyldig- het för part eller annan, som innehar skriftlig handling, att i rättegången förete den. gjorts till föremål för närmare reglering. Förslaget är i denna del byggt på den principen, att skyldighet härtill föreligger i samma omfattning som skyldighet för part eller annan att avgiva muntlig utsaga. Att i brottmål en sådan skyldighet icke kan göras gällande mot den tilltalade eller sådan när- stående, som äger att vägra vittnesmål, torde vara uppenbart. För dessa fall kan under vissa förutsättningar ett ingripande ske genom husrannsakan och beslag. Vad angår skyldighet i tvistemål för part att förete skriftlig hand- ling bör av partens sanningsplikt följa, att han har skyldighet att förete av honom innehavd skriftlig handling. Mera tveksam är frågan, huruvida när- stående till part må åläggas sådan skyldighet. En jämförelse med närstå- endes vittnesplikt leder närmast till att den närstående bör kunna vägra att förete skriftlig handling, som innehas av honom. Starka skäl tala emellertid för att den närstående i nu angivna hänseende likställes med part. Härigenom förhindras, att part genom att överlämna en av honom innehavd handling till närstående kan undandraga sig dess företeende. Till skydd för förtroligheten i brev eller andra meddelanden mellan parten och hans närstående torde från denna regel dock böra göras det undantaget, att parten eller den närstående icke är skyldig att förete ett sådant meddelande. De begränsningar, som uppta— gits i fråga om vittnespliktens omfattning, böra i övrigt gälla även beträffande företeende av skriftlig handling. Sålunda bör befattningshavare eller annan ej äga förete skriftlig handling, om dess innehåll kan antagas vara sådant, att han ej må höras som vittne därom. Innehas sådan handling av den part, till förmån för vilken tystnadsplikten gäller, bör ej heller han vara skyldig att

• Sida 43
•  Original

förete handlingen. Innehåller skriftlig handling något, vars yppande skulle röja, att innehavaren av handlingen eller honom närstående förövat brottslig eller vanärande handling, är han ej skyldig att förete den. Ett allmänt undan- tag från skyldigheten att förete skriftlig handling är det i förslaget upp— tagna stadgandet, att skyldighet att förete minnesanteckning eller annan så- dan uppteckning, som uteslutande är avsedd för personligt bruk, ej föreligger, med mindre rätten finner synnerlig anledning förekomma till dess företeende.

Skriftlig handling bör i allmänhet företes i huvudskrift, om sådan är att tillgå. Innehåller handlingen även sådant, som innehavaren ej äger eller är skyldig att yppa eller som eljest ej bör uppenbaras, bör i stället för hand- lingen styrkt utdrag därav kunna företes.

Vid sidan av den processuella editionsplikten föreligger i vissa fall på grund av den materiella rättens regler skyldighet för innehavare av skriftlig hand- ling att tillhandahålla den för annan. Så t. ex. är av flera medkontrahenter i ett avtal den kontrahent, som innehar avtalshandlingen, skyldig att hålla den tillgänglig för sina medkontrahenter. Denna skyldighet är icke begränsad till en viss rättegång utan gäller vid varje tillfälle, då handlingens företeende är motiverat av ett rättsligt intresse. I förslaget har intagits en erinran om denna editionsplikt.

Såsom framgår av den tidigare framställningen om förfarandets allmänna förlopp bör redan under målets beredande till huvudförhandling klarläggas frågan om skyldighet för part eller annan att i rättegång förete skriftlig handling som bevis. En förutsättning för denna skyldighet är, att den, mot vilken ett påstående härom riktas, innehar handlingen. För utrönande härav kan under målets beredande särskild förhandling äga rum och bevisning förebringas. Part kan höras under sanningsförsäkran och annan än part som vittne enligt de regler, som gälla om dessa bevismedel. Sedan det blivit ådaga— lagt vem som innehar handlingen, äger rätten meddela honom föreläggande att förete handlingen. Vägrar han, har rätten att pröva, om sådan skyldig- het föreligger. För föreläggandets fullgörande kan vite utsättas; rätten kan ock i stället för vite förordna, att handlingen skall tillhandahållas genom utmätningsmannens försorg. Innan huvudförhandling hålles, bör handlingen ' vara tillgänglig så att uppskov ej av denna anledning behöver äga rum. Före-

läggande för part eller annan att förete skriftlig handling som bevis kan sär- skilt överklagas. Rätten äger dock, när skäl äro därtill, förordna, att be- slutet omedelbart må gå i verkställighet.

Som särskilt bevismedel upptages i förslaget rättens syn. I viss mening grundar sig varje rättens kunskap om ett faktum å dess iakttagelse i vidsträckt bemärkelse. Till syn hänföres dock endast sådan rättens iakttagelse, som ej förmedlas av något annat bevismedel. Rättens syn kan avse såväl fastighet som lösa föremål. Är fråga om syn å fastighet eller föremål, som ej lämpligen kan flyttas, eller av plats, där viss händelse tilldragit sig, hålles synen å stället. I sakens natur ligger, att rätten för att kunna fullgöra sin uppgift äger erhålla tillträde till den fastighet, varå synen skall äga rum. Visserligen

• Sida 44
•  Original

skulle kunna ifrågasättas att begränsa rättens tillträde enligt i huvudsak sam— ma grunder som gälla i fråga om editionsplikt. Enligt gällande rätt torde nå- ' gon begränsning i detta hänseende ej föreligga, och beredningen har icke fun- nit tillräcklig anledning att nu föreslå en sådan. Vad däremot angår parts eller annans skyldighet att för syn tillhandahålla rätten lösa föremål torde i princip samma begränsningar böra göras som beträffande företeende av skrift- ligt bevis. Sålunda bör sådan skyldighet icke i brottmål kunna åläggas den misstänkte eller nära anhörig till honom. Även i övrigt böra i fråga om till- handahållande av föremål för syn samma regler gälla som beträffande skrift- liga bevis.

Bland de särskilda bevismedlen har genom lag den 7 juni 1934 upptagits bevisning genom sakkunnig. De principer, å vilka denna lagstiftning bygger, ha följts i beredningens förslag.

Protokoll.

Såsom framhållits i propositionen kommer vid en förhandling, som vilar på muntlighet och omedelbarhet, protokollet icke längre att utgöra grundval för domen, och därav skulle strängt taget följa, att protokollet som förmedlare av domstolens iakttagelser bleve överflödigt. I såväl propositionen som ut- skottets utlåtande har emellertid utvecklats, att starka skäl talade för bibehål- lande av ett förhandlingsprotokoll, om ock dess omfattning kunde väsentligt begränsas. Särskilt ur parternas synpunkt vore det av vikt, att utsagor, som

l 1 1 !

tjänade som bevis, upptecknades och detta ej minst vid fullföljd till högre , instans. Ett återupptagande av bevismaterialet i hela dess omfattning vore alltid förknippat med svårigheter. Under den mellantid, som förflutit, kunde ett vittnes hågkomst av vad som tilldragit sig ha fördunklats och hans upp- fattning ha påverkats. Genom dödsfall eller andra omständigheter kunde ett bevismedel ha gått helt förlorat. Uppteckning av den muntliga bevisningen skulle särskilt i vidlyftiga och invecklade mål underlätta för domstolen att sammanhålla materialet och utgöra en kontroll för såväl domstolen som par- terna, att icke någon faktisk omständighet av betydelse förbisåges vid pröv- ningen. Till dessa skäl kan läggas, att en uppteckning, som sker omedelbart och därefter uppläses för den hörde, innebär en ur rättssäkerhetens synpunkt ej oviktig garanti, att hans utsaga rätt uppfattats. 'I de fall, där utsagan av- gives under straffansvar, är en sådan uppteckning av särskild betydelse med : hänsyn till en eventuell ansvarstalan. Från de nu angivna utgångspunkterna föreslogs i propositionen, att utsagor, som avgåves under straffansvar, alltid skulle antecknas i protokoll. I andra fall borde en uppteckning kunna ske av utsagor eller rättens iakttagelser, om de vore av särskild betydelse för utred- ningen. Däremot borde protokollet under inga förhållanden belastas med par- ternas anföranden, i vad de avsåge närmare utveckling av parternas påståen- den eller värdesättning av bevisning eller rättsliga spörsmål. Utskottet an- såg, att de i propositionen angivna riktlinjerna kunde i huvudsak godtagas.

• Sida 45
•  Original

Utsagor av vittnen och sakkunniga borde antecknas, och detta borde gälla även partsutsagor, som avgåves under straffansvar. Parternas eller deras ombuds framställningar av sakläget behövde däremot i allmänhet icke proto- kollföras. Emellertid borde det överlämnas åt domaren att avgöra, huruvida ! en utsaga eller en domstolens iakttagelse vore av den betydelse, att uppteck- E ning därav borde ske. Vid reglering av denna fråga borde beaktas, att i brott- ! mål partsförhör icke ägde rum under straffansvar och att med hänsyn härtill ' behov kunde föreligga i detta fall att i viss utsträckning upptaga parts ut- i saga i protokollet. I den mån det ej av särskilda hänsyn funnes påkallat, ' borde icke parternas närmare utveckling av sin talan liksom ej heller deras ? värdesättning av bevisningen eller utläggning av rättsliga spörsmål upptagas 7 i protokollet. Riksdagen anslöt sig till utskottets uttalande. Beredningens förslag vilar på de sålunda angivna grundsatserna. Den allmänna regeln är, att i protokoll över förhandling skall antecknas utsaga, som avgives av vittne, sakkunnig, part under sanningsförsäkran eller måls— ', ägande, då han höres i anledning av åklagarens talan, i den omfattning utsagan ' kan antagas vara av betydelse i målet. Anteckning skall ock ske av vad rät-

ten vid syn å stället iakttager. Vad part i övrigt anför eller eljest före— kommer vid förhandling får ej antecknas i protokollet, med mindre särskilda skäl förekomma därtill. I protokollet får ej i något fall upptagas parts ut- , veckling av sin talan i rättsligt hänseende. Till den grupp av fall, i vilka det beror av rättens prövning, huruvida anteckning bör ske, höra upplysnin- gar angående faktiska förhållanden, som lämnas av den tilltalade i brottmål, liksom rättens iakttagelser i annat sammanhang än vid syn å stället. Från regeln om obligatorisk anteckning av vissa utsagor har gjorts undantag i fråga om förhandling i hovrätt och högsta domstolen. Anteckning av ifrågavarande utsagor har sin väsentliga betydelse vid fullföljd till högre rätt. Detta skäl bortfaller i fråga om utsagor, som avgivas i högsta domstolen eller i hovrätt i de fall, då fullföljd ej är tillåten eller kan antagas ej äga rum rörande den fråga, som utsagan avser. I nu antydda fall har överlämnats åt domstolen att avgöra, huruvida anteckning bör ske.

Enligt propositionen vore det nu tillämpade sättet i fråga om protokolls uppsättande understundom lång tid efter själva förhandlingen och med stöd , av ofta knapphändiga minnesanteckningar icke tillfredsställande utan borde, , såsom alltför osäkert,'bringas att upphöra. Protokollet borde färdigställas vid själva förhandlingen; endast härigenom kunde vinnas den kontroll, som vore protokollets huvudsyfte. Till detta uttalande anslöt sig utskottet. Sam- tidigt framhölls såväl i propositionen som av utskottet, att intet borde under- låtas, som för domstolen vore ägnat att underlätta protokollföringen. Enligt beredningens förslag skall protokollet över förhandling omedelbart avfattas i slutlig form. Utsaga, som skall antecknas i protokollet, skall genast upp- läsas och den hörde tillfrågas, om han har något att erinra mot avfattningen. Framställes sådan erinran och finnes den befogad, verkställes omedelbart ändring. Erinran, som ej föranleder ändring, skall antecknas. Därefter får protokollet ej ändras,. i ' I i 1 | ,

• Sida 46
•  Original

För att rättens ordförande skall kunna överblicka förhandlingen och utöva sin processledning är i regel nödvändigt, att han icke belastas med själva protokollföringen utan att denna anförtros åt särskild befattningshavare eller lagfaren ledamot av rätten. Färdigställande av protokollet vid själva för- handlingen nödvändiggör, att utsagorna, allt efter som de avgivas, omedelbart antecknas. Klart är, att ett på detta sätt tillkommet protokoll icke kan fylla samma krav på språklig behandling och formell fulländning som de nu efter memorialanteckningar utarbetade protokollen. Den omedelbara protokollfö- ringen har emellertid den fördelen, att protokollet på ett mera verklighetstro- get sätt återger förhandlingens förlopp. Att en uppteckning under förhand- lingens gång i vissa fall kan, särskilt i vidlyftiga mål med omfattande vitt- nesförhör, bereda svårigheter och leda till tidsutdräkt, kan emellertid ej be- » stridas, även om dylika svårigheter föreligga i viss mån redan nu vid föran- det av ett mera utförligt memorial. Till underlättande av protokollföringen ha med hänsyn härtill i förslaget upptagits bestämmelser, åsyftande att er- sätta den skriftliga uppteckningen med upptagande genom stenografi eller på fonetisk väg genom diktafon eller annan liknande anordning. Av de sålunda anvisade tillvägagångssätten torde särskilt upptagande på fonetisk väg böra beaktas. Med den erfarenhet, som redan föreligger rörande denna metod, synes ådagalagt, att ett säkert återgivande av en muntlig utsaga på denna väg kan erhållas. Frånsett engångsutgifterna för den tekniska installationen är kostnaden för upptagandet jämförelsevis obetydlig. Ej heller engångskostna- den för en sådan anläggning är enligt vad beredningen inhämtat alltför stor. Med hänsyn till den stora lättnad i protokollföringen, som därigenom står att vinna, är önskvärt, att domstolarnas vanliga sammanträdesrum mera allmänt förses med erforderlig utrustning för upptagande på fonetisk våg av avgivna utsagor. Upptagandet bör såväl i tvistemål som i brottmål kunna ske oberoende av parts yrkande. Vid fonetisk upptagning torde kostnaden böra likställas med andra domstolskostnader och sålunda ej åläggas parterna. Sker upp- tagandet genom stenografi, bör i allmänhet ersättningen till stenograf bäras av parterna; i brottmål, vari åklagaren för talan, bör dock ersättningen gäldas av statsverket.

Utöver de nu behandlade anteckningarna av vissa utsagor skall protokollet upptaga vissa uppgifter av processuell beskaffenhet. Sålunda skola anteck- nas domstolen samt tid och ställe för sammanträde, rättens ledamöter samt pro- tokollförare, parterna och huruvida de äro tillstädes samt deras ombud eller biträden och i brottmål den tilltalades försvarare. Yppas inom rätten vid omröstning skiljaktiga meningar, skola dessa antecknas. Vid muntlig förbere- delse skall i protokollet upptagas kort redogörelse för de omständigheter par— terna åberopa jämte motpartens yttrande däröver. Protokollet vid huvudför- handling skall innehålla kort redogörelse för förhandlingens gäng samt tillika upptaga parternas yrkanden och invändningar, ändringar däri samt medgivan- den av motpartens yrkanden, yrkanden av andra än parter och huruvida par- terna medgiva eller bestrida dessa yrkanden samt vilka vittnen eller sak- kunniga, som höras, och vilka bevis i övrigt förebringas. Förekomma upp-

• Sida 47
•  Original

gifter, som sålunda skola antecknas, i inlaga eller annan handling eller i tidi- gare protokoll, skall allenast hänvisning ske.

Av vad förut anförts om protokollets innehåll framgår, att handlingar, som ingivits i målet, icke skola intagas i protokollet. De skola enligt förslaget tillika med rättens protokoll jämte avskrift av domen sammanföras till en akt. Skriftlig fullmakt skall i huvudskrift eller styrkt avskrift bifogas akten. I akten skola genom anteckning å inlaga eller på annat sätt upptagas kallelser, förelägganden och andra beslut, som ej intagits i protokollet. Vid rätten skall dessutom över alla mål föras dagbok utvisande tiden, då varje mål inkommit, därmed vidtagna åtgärder och tiden för målets avgörande samt, då talan full- följts, tiden, då anmälan eller inlaga inkommit, och de åtgärder, som vid- tagits. Motsvarande anteckning skall göras å akten.

Instansordning och fullföljd.

Allmän underrätt är enligt förslaget första domstol. Såsom för närvarande skola, om ej annat är stadgat, tvistemål och brottmål väckas vid allmän under- rätt som första instans. I propositionen har framhållits, att undandragande av vissa viktiga mål från de allmänna underrätterna skulle vara i hög grad ägnat att minska dessa domstolars kompetens och rubba den starka och auktoritativa ställning, som de nu intaga. Huvudregeln är även i beredningens förslag, att allmän underrätt är första domstol för alla mål. Från denna huvudregel före- ligga redan nu undantag. Så är hovrätt första instans för upptagande av åtal mot vissa ämbetsmän, och i några fall skall åtal för ämbetsbrott upptagas ome- delbart av högsta domstolen. Vid instansordningens utformning har bered- ningen tillika ansett sig böra till övervägande upptaga frågan, huruvida ej för avgörande av vissa tvister borde anordnas ett förfarande med allenast en instans.

Ett eninstansförfarande skulle ha till syfte att, utan att skäliga krav på så- kerheten eftersättas, tillgodose särskilt affärslivets behov av skyndsamma av- göranden. För detta behov står nu till buds skiljemannaförfarandet, men ett sådant förfarande torde med hänsyn till garantierna för avgörandets till— förlitlighet i många fall vara underlägset ett domstolsförfarande. Starka skäl tala enligt beredningens åsikt för att parterna vid sidan av skiljemannaförfa- randet lämnas tillfälle att anlita ett eninstansförfarande. Då någon fullföljd i detta fall icke skulle äga rum, torde —— särskilt med hänsyn till domstolens sam- mansättning — förfarandet böra förläggas till hovrätt. En förutsättning för måls omedelbara upptagande av hovrätt bör vara, att parterna skriftligen över- enskommit, att målet skall upptagas av hovrätt och att vid hovrättens prövning skall bero. Att en sådan avtalsfrihet icke bör föreligga beträffande brottmål liksom ej heller i fråga om mål, för vilka absolut forum är anvisat, såsom äktenskapsmål och fastighetsmål, ligger i öppen dag. Rör tvisten penningar eller sådant, som kan skattas i penningar, bör ock, för att en alltför stor belast- ning av hovrätterna skall undvikas, tvisteföremålet överstiga ett visst värde, i förslaget satt till 3,000 kronor.

• Sida 48
•  Original

Genom det föreslagna eninstansförfarandet komme hovrätternas arbetsbörda visserligen att ökas, men denna ökning torde uppvägas av en lättnad i högsta domstolens, då fullföljd i dessa mål är utesluten. Mot fullföljdsrättens ute- slutning kan måhända invändas, att målen därigenom undandragas prövning av högsta domstolen såsom rättsenhetsinstans. Situationen i dessa fall blir emellertid icke annan än då parterna låta ett hovrättens avgörande vinna laga kraft. Att de extraordinära rättsmedlen skola äga tillämpning även i fråga om de av hovrätten sålunda upptagna och avgjorda målen, är uppenbart.

Från underrätt kan i alla mål talan fullföljas till hovrätt, och hovrätternas avgöranden kunna under vissa villkor dragas under högsta domstolens prövning. För de båda överinstanserna äro rättsmedlen anordnade enligt väsentligt sam- ma grunder, innebärande en prövning av såväl rätts- som bevisfrågorna. För- slaget överensstämmer i dessa delar med propositionen och riksdagens stånd- punkt. Beträffande de begränsningar, som beredningen föreslår i fullföljds- rätten till högsta domstolen, hänvisas till vad nedan yttras om förfarandet i denna instans.

Förfarandet i hovrätt.

Såsom framhålles i propositionen och utskottets utlåtande bör rättegången i hovrätt byggas å samma processrättsliga grundsatser, rättegångens munt- lighet, koncentration och omedelbarhet, som ligga till grund för underrätts- förfarandet. Emellertid kunna ifrågasättas vissa undantag från denna hu- vudregel. Ur processuell synpunkt kan som motiv anföras, att överrätts— förfarandet i viss mån äger en annan karaktär än underrättsförfarandet. Un- derrättsförfarandets uppgift ligger i samlandet av det material, som skall ligga till grund för avgörandet. Överrättens verksamhet är, även om det är tillåtet att åberopa nya omständigheter och bevis, i stort sett begränsad till det material, som förebragts redan i underrätten. Vad särskilt angår den muntliga bevisningen intar underrätten i förhållande till överrätten såtillvida en för- månligare ställning, som detta material förebringas inför underrätten i ett mera ursprungligt skick än som kan ske vid dess upprepande i överrätten. Slut- ligen göra sig kostnadssynpunkterna med större styrka gällande beträffande överrättsförfarandet. Som framgår av de vitt skilda meningar, vilka fram- ställts beträffande överrättsprocessen, möta betydande svårigheter att ernå en lämplig avvägning mellan de olika intressen, som sålunda göra sig gällande.

I såväl propositionen som utskottets utlåtande anfördes, att målets handlägg- ning även i hovrätten i regel bör ske vid en muntlig förhandling, huvudför— handling, vid vilken parterna ha skyldighet att inställa sig. Enligt proposi— tionen borde dock i mindre mål, där tvisteföremålets värde vore obetydligt eller där fråga vore allenast om bötesstraff, en ovillkorlig inställelseplikt icke föreskrivas. För den klagande parten skulle en sådan ofta framstå som obil- lig med hänsyn till de därmed förbundna kostnaderna. Fullföljdsrätten skulle för honom lätt bliva utan värde, och även den i underrätten vinnande parten skulle kunna betungas i alltför hög grad. Utskottet anslöt sig till proposi- tionens ståndpunkt. Enligt utskottets mening borde visserligen undantagen

• Sida 49
•  Original

från parternas skyldighet att inställa sig till muntlig förhandling hållas inom snäva gränser. Å andra sidan måste hänsyn tagas till kostnaderna. Till stöd för propositionen framhöll utskottet, att enligt denna ernåddes i princip munt— ligt förfarande i andra instans men samtidigt öppnades möjlighet att i de mål, som icke kunde bära kostnaderna för en förnyad muntlig handläggning, utan sådan erhålla en överprövning av underrättens avgörande.

Såsom förut framhållits innebär grundsatsen om bevisningens omedelbarhet,

, att bevisningen upptages omedelbart vid huvudförhandlingen i målet och då

ej förebringas genom protokoll över bevisupptagning, som skett i annat sam- manhang. En konsekvens av denna grundsats skulle vara, att den vid huvud— förhandlingen i underrätt upptagna bevisningen, såvitt hinder däremot ej mö- ter, upptages ånyo vid huvudförhandlingen i hovrätten och alltså ej kan före- bringas genom underrättens protokoll. Propositionen intog till denna fråga den ståndpunkten, att grundsatsen om bevisningens omedelbarhet icke borde uppe— hållas i hela sin stränghet beträffande överrättsförfarandet. I första hand borde åtminstone i tvistemål bero av parterna, om en förnyad, omedelbar bevisupptag- ning vore erforderlig och om de ville underkasta sig de därmed förenade kost- naderna. Skulle omständigheter förekomma, som rubbade tilltron till den i protokollet återgivna bevisningen eller eljest gjorde ett förnyat bevisupp— tagande önskvärt, borde dock hovrätten äga att av eget initiativ förordna om bevisningens förnyande i erforderliga delar. Denna synpunkt gjorde sig en— ligt sakens natur starkare gällande i brottmål än i tvistemål. Den borde enligt propositionen leda till att i de grövre brottmålen all bevisning, som vore av betydelse, oberoende av yrkande därom upptoges ånyo. I proposi- tionen framhölls tillika, att det läge i sakens natur, att då omedelbar bevis- upptagning icke ägde rum, hovrätten borde iakttaga stor varsamhet i fråga om ett frångående av underrättens på omedelbar bevisupptagning grundade bevisprövning. Utskottet biträdde propositionen såtillvida, att i hovrätten bevisningen borde få förebringas genom underrättens protokoll samt att hov- rätten alltid borde äga förordna, att bevisningen skulle i erforderliga delar ånyo upptagas omedelbart. Däremot fann utskottet sig icke kunna förorda, att part under alla förhållanden skulle äga rätt att påkalla förnyat upp- tagande, då därav i onödan kunde förorsakas tidsförlust och kostnader ej blott för det allmänna utan även för motparten, vittnen m. fl. Enligt ut- skottet borde det därför läggas i domstolens hand att pröva, huruvida behov av förnyad bevisupptagning förelåge, och detta borde gälla även för de grövre brottmålen.

I fråga om det sätt, varpå processmaterialet skulle framläggas i hovrätten,

' utgick propositionen från att, då förhandling ägde rum, detta liksom i under-

rätt skulle ske genom parterna. Även utskottet fann denna anordning i regel vara den lämpligaste. Emellertid ansåg utskottet det böra övervägas, huru- vida icke på samma sätt som i mål, där inställelseskyldighet för parterna icke ägde rum, även i andra mål en föredragning borde ske genom hovrättens försorg. Sådant behov förelåge, då klagandens motpart utebleve och omstän- digheterna icke föranledde, att han hämtades eller eljest tvingades att komma

• Sida 50
•  Original

tillstädes. Enligt utskottets mening borde därför, då ett mål inkommit till hovrätten, någon befattningshavare utses att taga sådan kännedom om hand- lingarna, att han vore beredd att, om det erfordrades, vid huvudförhand- lingen föredraga målet. Efter föredragningen borde tillstädeskommen part ha rätt att yttra sig. Emellertid borde det stå parterna eller deras ombud öppet att själva framlägga målet. På detta sätt öppnades enligt utskottets upp- fattning möjlighet att med varandra jämföra två olika prooesstyper och att vinna erfarenhet rörande deras fördelar och olägenheter.

Vid behandlingen i riksdagen av utskottets utlåtande i de nu berörda frå- gorna biträdde andra kammaren utskottets ståndpunkt. I första kammaren voro meningarna delade; kammaren stannade med tre rösters övervikt vid ett godkännande av utskottets ståndpunkt, dock med den ändring, som för- anleddes av uttalandet, att >>parter i vissa mål böra ej enligt författningen mot sin vilja alltid tvingas att inställa sig till muntlig plädering med åtföljande omkostnader». Minoriteten röstade för godkännande av utskottets utlåtande oförändrat. Av debatten i första kammaren framgår, att det av kammaren gjorda uttalandet vilar på den uppfattningen, att parterna i fullföljda mål väl

borde äga rätt att närvara vid förhandling men att någon allmän inställelse- '

skyldighet icke borde åläggas dem; det tillkomme hovrätten att med hänsyn till förhållandena i varje särskilt fall avgöra, huruvida en sådan inställelse erford- rades. Såsom motiv anfördes, att en uppdelning av målen efter tvisteföre- målets värde eller brottets beskaffenhet ur förhandlingssynpunkt vore olämp- lig; för alla mål borde förhandlingen ordnas efter samma grunder. Process- materialet borde inför hovrätten framläggas av en referent. Endast häri- genom kunde hovrätten erhålla en objektiv och opartisk framställning av vad som förekommit i målet; det ankomme därefter på parterna, om de vore till- städes, att fullständiga referentens framställning samt förebringa ny utred- ning och bevisning.

Beredningen har vid sitt övervägande av överrättsförfarandets gestaltning i stort sett ansett sig böra följa de i propositionen och utskottets utlåtande an- givna riktlinjerna. I regel bör alltså hovrätten, då fullföljden avser den ma- teriella tvistefrågan eller i brottmål ansvarsfrågan, hålla muntlig förhandling, huvudförhandling. Att en muntlig förhandling innebär en större garanti för avgörandets tillförlitlighet också i hovrätten, följer av de allmänna synpunkter, som tidigare utvecklats i fråga om den muntliga förhandlingens företräde framför ett skriftligt förfarande. Härtill kommer, såsom ock framhållits i , riksdagsdebatten, att det för förhållandet mellan instanserna är av stor vikt, att förfarandet i samtliga instanser ordnas efter i stort sett samma grunder. Ett skriftligt förfarande i överrätt leder lätt till ett undergrävande av munt- ligheten och omedelbarheten i underrättsförfarandet. Sker avgörandet i hov- rätten på det skriftliga materialet från underrätten, ligger den faran nära, att också underrätten vid sitt dömande lägger huvudvikten på den skriftliga uppteckningen. För säkerställande av muntligheten och omedelbarheten i nu- derrätt är därför angeläget, att dessa principer också tillämpas i fråga om

• Sida 51
•  Original

överrättsförfarandet. Vad angår parternas inställelseskyldighet vid huvud- förhandlingen måste ock enligt beredningens åsikt som princip fasthållas, att sådan skyldighet bör åligga parterna. Anser man i särskilda undantagsfall parternas medverkan vid förhandling icke erforderlig, är det riktigare att för dessa fall i stort sett bibehålla det nuvarande skriftliga förfarandet. En an— nan sak är, att en parts utevaro från förhandlingen icke under alla förhållanden bör utgöra hinder för målets prövning och avgörande. Vid underrätt kan i tvistemål i regel, då parten uteblir, tredskodom meddelas mot honom; även i brottmål kan i vissa fall ett avgörande ske, ehuru den tilltalade uteblivit. Starka skäl tala för att i överrätt upprätthålla kravet på den klagande partens närvaro vid förhandlingen; det kan icke anses obilligt, att om han uteblir från förhandlingen, hans fullföljda talan förklaras förfallen. Då en sådan i hans utevaro meddelad förklaring i viss mån är att likställa med tredskodom, synes dock skäligt, att han liksom vid tredskodom i underrätt erhåller tillfälle att efter ansökan inom viss tid få målet återupptaget. Vad angår klagandens motpart, svaranden i överrätten, torde någon ovillkorlig skyldighet att inställa sig i hovrätt icke böra föreskrivas. Med hänsyn till hovrättsförfarandets upp— gift att i första hand utgöra en överprövning av underrättens avgörande synas betänkligheter icke möta att i större utsträckning än som kan ske i underrätts— förfarandet tillåta en materiell prövning vid hans utevaro. Huruvida ett ma- teriellt avgörande i hans utevaro kan och bör äga rum, synes böra överlämnas åt hovrättens eget bedömande. För hans utevaro bör icke i något fall påföljd av tredskodom inträda. Han är den i underrätten vinnande parten, och ett rubbande av resultatet av underrättens prövning synes icke vara tillräckligt motiverat allenast av en processuell försummelse från hans sida. I dylikt fall bör något hinder icke föreligga att trots partens utevaro på materiella grunder avgöra målet. För utkrävande av svarandens inställelseskyldighet bör hov- rätten kunna använda tvångsmedel, främst vite.

I propositionen och utskottets utlåtande hade förordats ett enklare förfa- rande i fråga om behandlingen av vissa mindre mål. Ett sådant förfarande är även enligt beredningens uppfattning berättigat i syfte att särskilt för par- terna nedbringa kostnaderna. Beredningens förslag innebär, att mål av detta slag må avgöras utan huvudförhandling; hovrätten äger dock, om huvudför- handling finnes erforderlig, förordna om sådan. Äro i tvistemål båda par- terna ense om att målet skall behandlas vid huvudförhandling, skall hovrät- ten alltid efterkomma begäran därom. Till den grupp av mål, varom nu är fråga, ha i förslaget hänförts tvistemål, då den fullföljda talan avser alle- nast penningar och värdet av det, varom talan fullföljes, uppenbart icke över- stiger 500 kronor, samt brottmål, då den tilltalade frikänts eller fällts till böter eller vite och anledning ej heller förekommer till ådömande av svårare straff eller annan påföljd. Beredningen har undersökt, huruvida det ock i andra fall borde överlämnas åt hovrätten att bestämma, om huvudförhand— ling erfordrades. En sådan anordning har övervägts särskilt för det fall, att den fullföljda talan avser allenast rättsfrågan. Emellertid torde muntligheten och omedelbarheten vara av stor betydelse även vid parternas utveckling av

• Sida 52
•  Original

de rättsliga synpunkterna. Såsom framgår av vad tidigare yttrats skall i pro- tokollet ej antecknas parternas utveckling i rättsligt hänseende. Ett särskil- jande av rätts- och bevisfråga möter dessutom stora svårigheter. Berednin— gen har därför ej ansett sig böra för nu åsyftade fall föreslå något undantag från huvudregeln. Däremot har undantag gjorts för vissa andra fall, då hu- vudförhandling uppenbart icke är påkallad. Sålunda erfordras ej huvudför- handling för det fall, att i tvistemål den fullföljda talan redan av handlingar- na finnes uppenbart ogrundad. Atti detta fall, då någon ändring till klagan— dens förmån av underrättens dom icke kan ifrågakomma, åsamka den i under- rätten vinnande parten och det allmänna kostnader för en muntlig förhand- ling, vore meningslöst. Då det icke ansetts lämpligt, att hovrätten uteslutande på handlingarna fattar ståndpunkt till frågan, om en fullföljd talan rörande an- svar är uppenbart ogrundad, har något motsvarande undantag icke gjorts för brottmål.

Även om i regel muntlig partsförhandling bör äga rum i hovrätten, följer därav icke med nödvändighet, att det i underrätten förebragta bevismateria- let skall ånyo upptagas i hovrätten och att ej protokollet över den bevis- upptagning, som ägt rum vid huvudförhandlingen i underrätt, får åberopas. Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen för protokollets innehåll, skola däri upptagas utsaga av vittne, sakkunnig, part under sanningsförsäk- ran eller målsägande, som höres i anledning av åklagarens talan, ävensom rättens iakttagelser vid syn å stället. En allmän regel om skyldighet för hov- rätten att ånyo upptaga sådan bevisning vore, som utskottet framhållit, icke lämplig. Hovrätten torde för sin uppgift att granska underrättens bevispröv- ning i många fall äga tillräckligt underlag 1 protokollet och vad parterna vid den muntliga förhandlingen i hovrätten anföra i detta hänseende. Å andra sidan kunna förhållandena vara sådana, att en förnyad bevisupptagning är påkallad. Ett sådant förhållande föreligger, då hovrätten anser sig äga an- ledning att beträffande tilltron till en utsaga, som vid huvudförhandlingen i underrätt avgivits av vittne eller sakkunnig, eller till en iakttagelse, som rätten gjort vid syn å stället, frångå underrättens uppfattning. I förslaget har upptagits bestämmelse om att hovrätten i regel icke äger att av nu an- tydd anledning göra ändring 1 underrättens dom, med mindre beviset upptages ånyo. Även i andra fall bör hovrätten, om den finner det vara av betydelse för utredningen, äga att upptaga beviset ånyo. Utskottet framhöll, att någon ovillkorlig rätt att påkalla bevisningens förnyande icke borde tillkomma par- terna. Enligt beredningens förslag äger hovrätten avvisa framställning om förnyat avhörande av vittne eller sakkunnig eller part under sanningsförsäk- ran eller hållande av syn å stället, om bevisets upptagande i hovrätten finnes sakna betydelse.

Beträffande sättet för processmaterialets framläggande i hovrätten ha, så- som framgår av det föregående, skilda vägar anvisats. Enligt beredningens åsikt kunna skäl anföras för såväl referentföredragning som parternas eget framläggande av materialet, även det 1 underrätten förebragta. Referentföre- dragningens företräde ligger främst däri, att hovrätten därigenom lättare er-

• Sida 53
•  Original

håller en överskådlig och pålitlig bild av läget i underrätten vid dess avgö- rande av målet. Å andra sidan är referentföredragningen — särskilt om den skall avse föredragning av målet i dess helhet — ägnad att skjuta parternas medverkan i utredningen alltför mycket åt sidan och förtager dem lätt in— tresset av förhandlingen. Föredragning genom referent bör därför, då den kom- mer till användning, begränsas att avse allenast bevismaterialet vid underrät- ten. Med denna anordning kvarstår för parterna skyldigheten att före bevis- ningens framläggande utveckla sina ståndpunkter och efter bevisningen slut- föra sin talan. Till stöd för att åt parterna överlämna framläggande av pro- cessmaterialet kan framhållas, att denna anordning är en naturlig följd av för- handlingsprincipen ; den har den fördelen framför referentföredragningen, att förhandlingen redan från början med större skärpa inriktas på de mellan par- terna stridiga punkterna. Processmaterialet kan härigenom begränsas. Mot den anmärkning för bristande objektivitet och fullständighet, som riktats mot partsframställningen, må framhållas, att rätten alltid har att tillse, att målet blir uttömmande behandlat, samt påpeka oriktigheter i parternas framställ- ning. För det fall, att förhandling äger rum, ehuru klagandens motpart ej är tillstädes, bör vad den uteblivne anfört i målet framläggas genom hovrättens försorg. Då kännedom därom alltid kan antagas föreligga hos den ledamot av hovrätten, som haft att draga försorg om målets beredande, eller den tjänste- man, som biträtt honom, torde särskilda anordningar för föredragningen icke behöva vidtagas.

Beredningen har i sitt förslag upptagit referentföredragning i brottmål, an- ordnad på sätt nyss antytts, men i tvistemål överlämnat åt parterna att själva framlägga även den i underrätten förebragta bevisningen. Till förmån för referentföredragning i brottmål talar, förutom domstolens ställning till ut- redningen i allmänhet i dessa mål, särskilt hänsynen till den tilltalade. För denna måste det innebära större trygghet, att bevisningen från underrätten framlägges genom hovrättens försorg än att detta sker av åklagaren eller målsäganden. Det senare alternativet torde förutsätta, att varje tilltalad i hovrätten utrustades med försvarare. Härav skulle emellertid uppkomma be- tydande kostnader för det allmänna.

En fråga, som har stor betydelse för överrättsförfarandets gestaltning, är, huruvida någon begränsning bör ske av parts rätt att i hovrätten åberopa nya omständigheter och bevis. Frågan avser allenast tvistemål; med hänsyn till straffrättsskipningens karaktär synes någon sådan begränsning icke kunna ske i brottmål. Enligt förslaget kan redan underrätten i tvistemål lämna utan avseende bevisning, som ej uppgivits före huvudförhandlingens början, om det kan antagas, att partens förfarande skett i syfte att förhala rättegån- gen eller överrumpla motparten. En begränsning av parts rätt att i hovrätt åberopa nya omständigheter och bevis har sin återverkan på underrättsför- farandet, då det är uppenbart, att en sådan begränsning medför, att parterna redan i underrätten nedlägga större omsorg å utredningen. Detta har till följd, att underrättens avgöranden erhålla större tillförlitlighet och att behovet av fullföljd i många fall bortfaller. Klart är emellertid, att härvid måste iaktta-

• Sida 54
•  Original

gas stor försiktighet. Ett fullständigande av processmaterialet framstår i många fall som fullt berättigat. En ovillkorlig skyldighet för part att redan i underrätten åberopa den bevisning, till vilken han har tillgång, eller anföra alla de omständigheter, som kunna tänkas ha betydelse, skulle lätt leda till onö— dig vidlyftighet. Av parten bör icke krävas mera än att han i underrätten åbe— ropar allt, som från hans sida kan antagas vara erforderligt för frågans be- dömande. Finner underrätten de åberopade omständigheterna eller bevisen ej tillräckliga, bör han ej vara förhindrad att i hovrätten fullständiga utred- ningen. Från denna utgångspunkt har beredningen föreslagit, att part ej må i hovrätten till stöd för sin talan åberopa omständighet eller bevis, som ej tidi- gare förebragts, om han kunnat åberopa omständigheten eller beviset vid underrätten och det kan antagas, att han underlåtit det i otillbörligt syfte eller av grov vårdslöshet.

De rättsmedel, som enligt gällande rätt stå till buds mot underrätts avgö- randen, äro — frånsett de extra ordinära rättsmedlen — vad och besvär. Av dessa kommer vad i regel till användning vid fullföljd av talan mot underrätts slutliga utslag i tvistemål. Ändring i underrätts slutliga utslag i brottmål sökes genom besvär. Mot underrätts beslut under rättegången fullföljes i de fall, då särskild talan mot beslutet är tillåten, talan genom besvär.

Förslagets fullföljdssystem är uppbyggt på den olika karaktären av rät- tens avgöranden. Rättens prövning av den materiella fråga, som är rättegån— gens föremål, saken, sker genom dom. Annat rättens avgörande benämnes i förslaget beslut. Under beslut faller avgörandet av processfrågor av olika slag, vare sig sådant beslut meddelas under rättegången eller i samband med domen. Beslut kan vara slutligt; rätten skiljer sig då, såsom vid rättegångs— hinder, från saken utan någon materiell prövning. Mot rättens dom är rätts- medlet i såväl tvistemål som brottmål vad; mot slutligt beslut fullföljes i regel talan, oavsett målets art, genom besvär. Besvär komma ock till användning i fråga om beslut, som meddelas under rättegången, i de fall, då särskild talan mot sådant beslut är tillåten.

Till stöd för att rättsmedlen anordnas efter avgörandets karaktär och ej med hänsyn till målets art må framhållas, att förfarandet i överrätten, liksom i underrätten, måste gestaltas efter väsentligt samma grunder, vare sig full- följden avser det ena eller andra slaget av mål. Riktar sig den fullföljda ta— lan mot ett underrättens materiella avgörande, bör förfarandet anpassas där— efter; i detta fall komma de förut utvecklade grundsatserna om rättegångens muntlighet, koncentration och omedelbarhet till användning. Rör den full- följda talan däremot ej själva saken, göra sig ej samma krav gällande i nu nämnda hänseenden, utan förfarandet kan väsentligt förenklas och detta obe- roende av om den fullföljda frågan härrör från ett tvistemål eller ett brott— mål.

Vad mot underrätts dom i_ tvistemål anmäles enligt förslaget till rätten in- om viss tid, en vecka från dagen för domen; erläggande av vadepenning upp- tages icke som villkor för vad. Part, som vädjat, skall inom tre veckor från

• Sida 55
•  Original

domens dag till underrätten inkomma med vadeinlaga. I brottmål upptages icke någon motsvarighet till vadeanmälan. Sådan anmälan är i tvistemål mo- tiverad av partens intresse att så tidigt som möjligt erhålla visshet, huruvida motparten ämnar fullfölja talan — något som är av betydelse särskilt med hänsyn till domens verkställighet. Detta intresse gör sig icke med samma styrka gällande i brottmål. Den som vill vädja i brottmål har därför allenast att inom den angivna tiden av tre veckor till underrätten inkomma med vade- inlaga. För såväl tvistemål som brottmål gäller regeln, att då ena parten väd- jat, motparten kan i anslutning till den sålunda fullföljda talan också å sin sida inom viss tid föra talan mot domen. Anslutningsvadet motiveras därav, att i de fall, då en dom är till såväl fördel som nackdel för parten, hans stånd- punkt till fullföljdsfrågan kan vara beroende av om andra parten fullföljer. En följd härav är, att om den första vadetalan återkallas eller förfaller, också anslutningsvadet förfaller.

De åtgärder, som åligga part för talans fullföljande, skola företagas vid underrätten och ej i den hovrätt, som har att pröva den fullföljda talan. För en sådan anordning talar särskilt, att underrättelse, huruvida talan fullföljts eller ej, alltid kan lämnas av underrätten. Underrätten har ock att pröva, om vadetalan fullföljts på föreskrivet sätt och inom rätt tid. Fråga därom kan ej komma under hovrättens bedömande annat än för det fall, att underrätten avvisat partens talan såsom icke rätteligen fullföljd. Avvisas ej vadetalan av underrätten, skall vadeinlagan jämte underrättens akt översändas till hov- rätten.

Förfarandet i vademål inledes med skriftväxling mellan parterna. I vade- inlagan skall klaganden, i förslaget benämnd vadekäranden, uppgiva — för- utom den dom, mot vilken talan föres —— grunderna för vadetalan med angi- vande, i vilket avseende underrättens domskäl anses oriktiga samt i vilken del domen överklagas och den ändring i domen han påyrkar. Vadekäranden äger ej sedan ändra sin talan att avse annan del av underrättens dom eller i brott- mål annan gärning än som uppgivits i vadeinlagan. Vadeinlagan skall del- givas motparten, vadesvaranden, som därvid av hovrätten förelägges att in- komma med genmäle. Genmälet skall innehålla yttrande rörande de av vade- käranden anförda grunderna för vadetalan och angivande av de omständighe— ter vadesvaranden vill anföra. Hovrätten äger förordna om ytterligare skrift— växling, om det erfordras, och därvid särskilt angiva, i vilket avseende part skall yttra sig ; mer än ytterligare en skrift från vardera sidan bör dock icke växlas, om ej särskilda skäl föreligga till annat. Finnes för målets beredande erforderligt, att part eller annan höres muntligen, äger hovrätten meddela be- stämmelse därom. I målets beredande ingår i hovrätten liksom i underrätten inhämtande av yttrande av sakkunnig, föreläggande för part eller annan att förete skriftligt bevis eller föremål, upptagande av bevisning utom huvudför- handlingen eller annan förberedande åtgärd. Under målets beredande äro parterna skyldiga att uppgiva de nya bevis de vilja åberopa i hovrätten. Be- träffande den redan i underrätten förebragta bevisningen föreligger uppgifts- skyldighet allenast för det fall, att parten vill, att vittne eller sakkunnig eller

• Sida 56
•  Original

part under sanningsförsäkran skall höras inför hovrätten eller syn å stället hål- las. Han skall i detta fall angiva skälen för sin begäran. Part skall ock uppgiva, om han vill, att motparten skall höras personligen.

Sedan målets beredande avslutats, utsättes, om huvudförhandling skall hål- las, tid för denna, varjämte parter och andra, som skola infinna sig, kallas. . Beträffande de förelägganden, som böra meddelas i fråga om parternas instäl- lelse, har tidigare utvecklats beredningens allmänna ståndpunkt. I överens— stämmelse med denna skall vadekäranden i tvistemål liksom enskild vadekä- rande i brottmål alltid föreläggas att komma tillstädes vid påföljd att hans vadetalan eljest förfaller. Skall han infinna sig personligen, utsättes därjämte vite. Vadesvaranden i tvistemål och enskild vadesvarande i brottmål kan fö- reläggas vite. Skall han infinna sig personligen, skall föreläggandet avse hans personliga inställelse; är det den tilltalade, som skall inställa sig per- sonligen, kan hovrätten omedelbart förordna om hans hämtande. Är uppen- bart, att svarandens inställelse är påkallad ej i motpartens utan i hans eget intresse, erfordras ej, att särskild påföljd utsättes; det är tillräckligt, att sva- randen i kallelsen erinras om att målet kan avgöras utan hinder av hans ute- varo. Enligt beredningens förslag är den tilltalade skyldig att vid huvudför- handlingen infinna sig personligen, om han blivit dömd till straffarbete för brottet eller anledning förekommer till ådömande av sådant straff samt i andra fall om hovrätten finner det erforderligt. Är den tilltalade anhållen eller häk- tad, har hovrätten att förordna om hans inställande. Som redan framhållits utgör svarandens utevaro ej hinder för förhandling och målets avgörande; hovrätten kan emellertid söka framtvinga hans inställelse genom högre vite och i vissa fall förordnande om hans hämtande. Vadekärandens utevaro medför alltid förlust av vadetalan. Inställer han sig genom ombud, ehuru personlig inställelse förelagts honom, anses han emellertid ej som utebliven. Rätten kan då antingen avgöra målet eller ock utdöma vitet och förelägga högre vite; i vissa fall kan hämtning ske. De ifrågavarande påföljderna äga icke tillämp- ning å åklagaren; hans inställelse är en honom åliggande tjänsteplikt, och hans utevaro utgör alltid hinder för förhandlingen.

Huvudförhandlingen i hovrätt är i övrigt i allt väsentligt ordnad efter sam- ma grunder som huvudförhandlingen i underrätt. Förhandlingen inledes med att underrättens dom uppläses samt vadekäranden uppgiver, i vilken del domen överklagas och vilket yrkande han framställer, varefter vadesvaranden anger, om han medgiver eller bestrider yrkandet. Parterna utveckla därefter var i sin ordning sin talan. Sedan följer förebringande av bevisningen. I brottmål skall, som redan utvecklats, den vid underrätten förebragta bevisningen fram- läggas genom hovrättens försorg. Denna bevisning bör, även då den framläg- ges av parterna, förebringas före de bevis, som skola upptagas omedelbart i hovrätten. Efter bevisningen äga parterna slutföra sin talan. '

I det föregående har angivits, att i vissa fall mål må avgöras utan huvudför- handling. Då så sker, lämnas parterna icke någon underrättelse om målets företagande till prövning utandenna prövning försiggår på i stort sett samma sätt som enligt nu gällande ordning. I detta fall utgöra handlingarna från

• Sida 57
•  Original

underrätten och skrifterna i hovrätten den omedelbara grundvalen för hov- rättens avgörande. Målet föredrages av någon ledamot eller tjänsteman i hov- rätten.

Såsom förut utvecklats är vad rättsmedlet mot underrättens domar. Rätts- medlet mot andra underrättens avgöranden, mot vilka särskild talan är tillå- ten, är däremot i regel besvär. Besvärsförfarandet har med hänsyn till be- skaffenheten av de frågor, som fullföljas genom besvär, kunnat ordnas så- som ett i stort sett skriftligt förfarande. Klaganden har att till underrätten inom viss tid inkomma med besvärsinlaga. Sedan besvärsinlagan översänts till hovrätten, kan hovrätten, om det finnes erforderligt, infordra förklaring från motparten. Utan att motparten erhållit tillfälle att förklara sig må hov— rätten i allmänhet ej göra ändring i underrättens beslut, såvitt angår hans rätt. Om det för utredningen är erforderligt, kan hovrätten hålla muntligt för- hör med part eller annan. Hovrättens avgörande sker på grundval av vad handlingarna innehålla samt vad eljest förekommit i målet. I förslaget förut- sättes, att föredragning av målet ombesörjes av tjänsteman i hovrätten.

Förfarandet i högsta domstolen.

Enligt gällande rätt äger part som allmän regel att mot hovrättens avgö- randen fullfölja talan i högsta domstolen. Genom lag den 14 maj 1915 inför- des i fullföljdsrätten vissa begränsningar. Denna lagstiftning innebär, med vissa däri vidtagna ändringar, i huvudsak följande. Mot hovrätts slutliga ut- slag i dit fullföljt tvistemål eller ärende rörande penningar eller sådant, som kan skattas i penningar, får talan ej fullföljas, när värdet av vad parten i hovrätten tappat uppenbarligen icke uppgår till 1,500 kronor (summa revisi- bilis). Rör målet även sådant, som ej kan skattas i penningar, och har utsla— get därutinnan gått parten emot, äger han dock fullfölja talan i målet. Be- träffande hovrättens slutliga utslag i dit fullföljt brottmål gälla följande in- skränkningar. Målsägande får ej söka ändring i hovrättens utslag, med mind- re hans talan avser brott, varå straffarbete eller avsättning efter lag kan följa. Ej heller må den tilltalade söka ändring i utslaget, med mindre han blivit sak— fälld för sådant brott eller för annat brott dömts till förvaring i säkerhets- anstalt eller till tvångsuppfostran, ungdomsfängelse, fängelse, mistning av befattning på viss tid, dagsböter ej under sextio eller böter omedelbart i pennin— gar ej under 1,500 kronor eller blivit fälld till vite omedelbart i penningar ej under sistnämnda belopp eller för honom bestämts ny minsta tid för förvaring eller internering. Rör målet annat än ansvar och har utslaget därutinnan gått målsäganden eller den tilltalade emot, må han fullfölja talan; är i denna del fråga om penningar eller sådant, som kan skattas i penningar, dock allenast, såframt det ej är uppenbart, att vad parten tappat ej uppgår till 1,500 kronor. Menar enskild part, som ej enligt de nu angivna bestämmelserna äger fullfölja talan, att det för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning är av synnerlig vikt, att hans talan prövas, äger han söka tillstånd till talans fullföljande (pre- judikatdispens). , Tillstånd härtill må även sökas, om parten visar, att talans

• Sida 58
•  Original

fullföljande för honom skulle ha synnerlig betydelse utöver det föreliggande målet (intressedispens). Vid dispensfrågans behandling är högsta domstolen beslutför med tre ledamöter. Allmänt åtal må ej fullföljas av annan än justi- tiekanslern, justitieombudsmannen eller militieombudsmannen.

Rätten att fullfölja talan till högsta domstolen är betingad av vissa presta- tioner av den klagande parten. Han är skyldig att nedsätta fullföljdsavgift, 150 kronor, samt tillika 150 kronor till säkerhet för motpartens kostnadser- sättning. Fritagna från denna skyldighet äro dock kronan, allmän åklagare samt tilltalad, som i målet hålles häktad eller enligt beslut i målet är intagen å allmän uppfostringsanstalt eller i avbidan därå hålles i förvar. Annan till- talad, som för talan i fråga om honom ådömt ansvar, är befriad från nedsät- tande av fullföljdsavgift. Nedsättning till säkerhet för kostnadsersättning er- fordras icke, då enskild motpart ej finnes. Särskilda regler gälla för det fall, att part på grund av fattigdom ej förmår fullgöra nedsättningsskyldigheten. Han har att därom förete behörigt intyg. Detta befriar alltid parten från skyl- dighet att nedsätta fullföljdsavgift. För befrielse från nedsättning även av be— lopp till säkerhet för kostnadsersättning fordras däremot dispens. Villkor för sådan dispens är, att högsta domstolen med hänsyn till omständigheterna i målet finner skäl lämna sådan (ändringsdispens). Även i detta fall är högsta domstolen domför med tre ledamöter; för meddelande av dispens är emellertid tillräckligt, att någon av dem röstar för bifall till dispensansökan.

Processkommissionen förordade en begränsning av fullföljdsrätten till rätts- frågan. Hovrättens prövning av vad som skulle anses bevisat angående de faktiska omständigheterna finge däremot icke dragas under högsta domstolens bedömande. Kommissionen utgick ifrån att med den sålunda föreslagna be- . gränsningen något behov av de genom 1915 års lagstiftning införda fullföljds- inskränkningarna ej längre skulle föreligga. Vid granskningen av kommissio- nens betänkande fann lagrådet ganska betydande modifikationer påkallade i kommissionens förslag. Det förefölle lagrådet först och främst böra över- vägas, huruvida det kunde vara rätt och lämpligt att uppställa någon positiv begränsning i fullföljdsrätten eller om icke bättre vore att blott giva ett stad- gande av den innebörd, att vid hovrättens prövning av bevisningen rörande de åberopade särskilda faktiska omständigheterna i målet skulle i allmänhet bero, samt vidare huruvida denna regel borde göras fast, om ock med vissa angivna undantag, eller om den icke hellre borde förklaras gälla endast försåvitt ej synnerliga skäl gåve anledning till avvikelse. Enligt lagrådets mening syntes man på denna väg kunna vinna, att högsta domstolen befriades från sådana prövningsuppgifter, för vilka den till följd av rättegångssättet icke bleve i erforderlig mån rustad, men vid målets bedömande i alla övriga delar bleve obunden av hinderliga och i vissa fall svårbestämbara kompetensgränser. Mot densamma kunde visserligen anföras, att den icke kunde förväntas i samma omfattning som kommissionens linje leda till minskning i domstolens arbets- börda. I detta hänseende förordade emellertid lagrådet bibehållande av de genom 1915 års lagstiftning införda fullföljdsbegränsningarna. En ledamot av lagrådet ifrågasatte, huruvida ej för både brottmål och tvistemål borde

• Sida 59
•  Original

stadgas, att nya bevis i regel ej finge gälla. En annan ledamot ansåg, att full- följdsrätten borde i princip begränsas till rättsfrågan. Till undvikande av att domstolen i dess helhet alltför mycket upptages av en tidsödande prövning av ett ändringsyrkandes berättigande borde enligt denne ledamot frågan, om kla- gandens talan vore av beskaffenhet att kunna av högsta domstolen upptagas till prövning, avgöras av en särskild avdelning, sammansatt som den nuvaran- de dispensavdelningen. Propositionen anslöt sig till de allmänna synpunkter, som utvecklats av lagrådet. Erfarenheten hade emellertid visat, att de åtgärder, som vidtogos år 1915, icke vore tillfyllest. Ytterligare anordningar för ned- bringande av högsta domstolens arbetsbalans vore redan nu påkallade, och be- hovet därav bleve än starkare efter införande av muntlig partsförhandling i högsta domstolen. De invecklade och ömtåliga spörsmål, som sammanhängde med denna fråga, borde under det fortsatta lagstiftningsarbetet ingående un- dersökas. På hemställan av utskottet biträdde riksdagen propositionen i den- na del.

Även om någon legal begränsning till rättsfrågan icke bör ske i fullföljds- rätten, ligger det i sakens natur, att högsta domstolens prövning av dit full- följda mål i främsta rummet har sin betydelse i fråga om rättsliga spörs- mål. Högsta domstolens uppgift i instansordningen är i synnerhet att till- varataga rättsenheten, och domstolens avgöranden i dessa spörsmål äro av utomordentlig vikt såsom vägledande för rättsskipningen. Vad bevisprövningen angår, har denna i regel icke samma allmänna betydelse. Härtill kommer, att om man bortser från skriftliga bevis, bevisningens förebringande genom omedel- bart upptagande av densamma beträffande högsta domstolen är förenat med stora svårigheter, särskilt ur kostnadssynpunkt. Beredningen har på denna grund i sitt förslag upptagit den bestämmelsen, att bevis genom vittne, sak- kunnig, part under sanningsförsäkran eller syn å stället icke må upptagas ånyo i högsta domstolen, med mindre synnerliga skäl förekomma därtill. Med hänsyn till omedelbarhetens betydelse för bevisprövningen följer emellertid här- av, att högsta domstolen i regel icke bör ingå i prövning av värdet av sådan bevisning, om ej synnerliga skäl föreligga, att detta är annat än den lägre rätten antagit. Även bestämmelse härom har upptagits i förslaget. En annan konsekvens av högsta domstolens nyss angivna ställning i fullföljdssystemet är, att rätten att i högsta domstolen åberopa omständigheter och bevis, som ej förebragts redan i lägre instans, bör göras mera begränsad än i hovrätt. Be- redningen föreslår på denna punkt, att part, för att han skall äga att i högsta domstolen åberopa ny omständighet eller nytt bevis, skall göra sannolikt, att han icke kunnat åberopa omständigheten eller beviset vid lägre rätt eller han eljest haft giltig ursäkt att ej göra det, en regel som dock icke ansetts böra gälla i brottmål. De nu angivna bestämmelserna medgiva en anpassning av prövningsrättens omfattning med hänsyn till vad ur rättssäkerhetens synpunkt kan anses påkallat i varje särskilt fall samtidigt som de hos parterna inskärpa vikten av att redan i de lägre instanserna utredningen göres så fullständig som möjligt.

• Sida 60
•  Original

Även om vad beredningen sålunda föreslår kan antagas leda till någon ned— gång i antalet fullföljda mål liksom beträffande de fullföljda målen till minsk- ning i högsta domstolens arbete, torde dock ej enbart på denna väg kunna nås det åsyftade resultatet. Härför äro med visshet även andra åtgärder erfor- derliga. Vad först angår de inskränkningar i fullföljdsrätten, som upptagits ” i 1915 års lagstiftning, är beredningen av samma uppfattning som lagrådet,i att dessa böra i princip bibehållas. Nära till hands ligger att genom höjning? av summa revisibilis öka denna lagstiftnings effektivitet. Av de statistiska, uppgifter, som beredningen införskaffat, framgår emellertid, att höjningen för' att medföra åsyftad verkan måste tilltagas ganska stor. Beträffande de re-t visionsmål, som av högsta domstolen avgjordes under 1933 och 1934, samman- lagt 742 mål, låg tvisteföremålets värde i 23 mål under 1,500 kronor, i 115 mål mellan 1,500 och 3,000 kronor, i 108 mål mellan 3,000 och 5,000 kronor och i 266 mål över 5,000 kronor, varjämte i 230 mål tvisteföremålets värde var okänt eller tvisteföremålet ej var av förmögenhetsnatur. I de mål, som lågo under 1,500 kronor, hade fullföljd ägt rum på grund av meddelad dispens. En höjning av summa revisibilis till 3,000 kronor skulle under nu angivna år kommit att beröra 115 mål; av dessa hade dock sannolikt på grund av dispens I ett visst mindre antal kommit under högsta domstolens prövning. Som fram-J går av det statistiska materialet skulle en effektiv begränsning av fullföljden ] i tvistemål kunnat vinnas först vid ett tvisteföremålsvärde av 5,000 kronor. Därvid skulle från omedelbar fullföljd kommit att uteslutas 223 mål eller om- kring 30 procent av sammanlagda antalet revisionsmål. Vad angår av högsta ! domstolen avgjorda kriminella besvärsmål, uppgingo dessa under 1933 ochi 1934 till ett antal av 1,045. Även i fråga om brottmål torde en ytterligarel begränsning av fullföljdsrätten vara påkallad. Mot den ifrågasatta höjningen I av summa revisibilis kan framhållas, att ett av de huvudskäl, som åberopatsj för denna lagstiftning, nämligen nödvändigheten av att processkostnaderna- stode i rimligt förhållande till processföremålets värde, väsentligt förlorar i styrka vid en mera betydande höjning av summa revisibilis. Att med hänsyn i till brottets art eller straffets svårhet ytterligare begränsa fullföljdsrätten i i brottmål torde ej heller vara lämpligt. Beredningen har därför ansett sig böra | avvisa tanken på ytterligare fullföljdsinskränkningar i den riktning, som an- gives i 1915 års lagstiftning.

Beredningen har även undersökt frågan, huruvida från fullföljd kunde ute- slutas vissa grupper av mål, i vilka behovet av fullföljd icke gjorde sig star- kare gällande. En sådan avgränsning av målen skulle emellertid framstå som godtycklig, och vinsten av densamma bleve helt säkert obetydlig.

De svårigheter, som sålunda möta vid att — i vidare mån än som redan skett i gällande lagstiftning — göra fullföljdsrätten beroende av det omtvistades* värde eller andra omständigheter, som omedelbart hänföra sig till den fullfölj- da talan eller målets beskaffenhet, ha bibragt beredningen den uppfattningen, 3 att de fullföljdsbegränsningar, som nu kunna komma i fråga, böra givas en mera allmän innebörd och principiellt äga tillämpning oavsett målets beskaffenhet. 'Även med denna utgångspunkt inställa sig olika alternativ till övervägande. En

• Sida 61
•  Original

utväg, som varit under diskussion redan i samband med 1915 års lagstiftning, är att fullföljdsrätten göres beroende av det i hovrätten träffade avgörandets lkaraktär. Är detta avgörande samstämmigt med underrättens, tillåtes ej full- . följd; i annat fall står det parten öppet att fullfölja. Det är hovrättsavgöran- ;dets egenskap av konformt eller difformt i förhållande till underrättens, som ! är bestämmande. Till grund för denna tanke ligger, att ett hovrättens konfor- l ma avgörande innebär större garanti för ett riktigt bedömande än ett difformt avgörande, varav följer, att behovet av fullföljd är mindre vid de konforma än , vid de difforma avgörandena. Detta förhållande bestyrkes också i viss mån av rättsstatistiken. Ändring i de konforma mål, som fullföljas till högsta dom- istolen, förekommer i mindre antal fall än i de difforma. Av en inom bered- ningen utarbetad sammanställning för mål, avgjorda av högsta domstolen un— der åren 1915—34, med undantag för 1919 och 1920, framgår, att ändrings- Iprocenten i medeltal utgjort för konforma mål: revisionsmål 15.3, civila be- ! svärsmål 17.1 och kriminella besvärsmål 15.1, samt för difforma mål: revisions- imål 30.7, civila besvärsmål 32.0 och kriminella besvärsmål 24.7. Beträffande relationen mellan de till högsta domstolen fullföljda konforma och difforma målen är att anteckna, att de konforma målen under de nyss angivna åren upp- ! gått till i medeltal för år: revisionsmål 348, civila besvärsmål 88 och krimi- ! nella besvärsmål 295, samt att motsvarande siffror för de difforma målen äro ! 216, 32 och 102. Uteslutas de konforma målen från fullföljd, skulle därigenom | antalet fullföljda mål kunna nedbringas till omkring en tredjedel av det nu- ; varande antalet. Anordningen skulle alltså vara i hög grad effektiv. ' Den s. k. konformitetsprincipen innebär som grund för fullföljdsbegränsning i helt visst stora fördelar. Mot densamma talar framför allt den även i konfor- | ma mål ganska stora ändringsprocenten. Även om det må antagas, att denna ; med ett förbättrat förfarande i de lägre instanserna kommer att nedbringas,

v , |

kvarstår dock ur rättssäkerhetens synpunkt den anmärkningen, att konformite— | ten är en alltför osäker omständighet för att läggas till grund för en så in- ] gripande åtgärd som målets uteslutande från fullföljd. Tydligt är, att denna i princip i sin tillämpning måste kompletteras med ett dispensförfarande, som . medger fullföljd åtminstone i de fall, då det är av vikt med hänsyn till enhet- l lig lagtolkning eller rättstillämpning. Beredningen har övervägt, huruvida i icke den till grund för konformitetsprincipen liggande tanken, att fullföljds- [ rätten borde göras beroende av den större eller mindre utsikten till ändring i * hovrätternas avgöranden, kunde på ett smidigare och efter förhållandena i varje särskilt fall mera anpassbart sätt komma till användning vid fullföljdsregler- nas utformning. Beredningen har därvid stannat vid det uppslag, som antytts av en av lagrådets ledamöter, syftande till att i varje fullföljt mål högsta dom- stolens prövning skall bero av särskilt tillstånd. Vad beredningen från denna utgångspunkt föreslår innebär i huvudsak följande.

I mål eller ärende, som väckts vid underrätt, må talan mot hovrättens dom eller slutliga beslut icke komma under högsta domstolens prövning, med mindre högsta domstolen meddelat parten tillstånd därtill. Vid behandlingen av sådan fråga är högsta domstolen domför med tre ledamöter. Prövningstillstånd må

& *

• Sida 62
•  Original

meddelas endast på de i lagen angivna grunderna. Som sådana upptagas dels att för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning det är av synnerlig vikt, att talan prövas av högsta domstolen, eller parten visar, att talans prövning eljest skulle ha synnerlig betydelse utöver det föreliggande målet, och dels att med hänsyn till omständigheterna i målet skäl förekomma till sådan prövning. Den första grunden motsvarar den nuvarande prejudikat- och intressedispensen, och den andra äger sin motsvarighet i ändringsdispensen. Frågan, om pröv- ningstillstånd skall meddelas, beror enligt sistnämnda grund i första hand på den större eller mindre utsikten för parten att erhålla ändring i hovrättens dom, vare sig av den anledningen att hovrättens rättstillämpning är oriktig eller på grund av att ett felbedömande föreligger i fråga om bevisningen. Vad angår bevisningen kommer härvid i beaktande, att tidigare förebragt muntlig bevisning allenast i undantagsfall får upptagas ånyo i högsta dom— stolen och att i tvistemål nya omständigheter och bevis i regel ej få åberopas. Ehuru sålunda enligt den ifrågavarande grunden meddelandet av prövnings- tillstånd i första hand beror av utsikten till ändring i hovrättens avgörande, uteslutas dock icke sådana fall, då en prövning från högsta domstolens sida kan anses påkallad av andra skäl, såsom då stora meningsskiljaktigheter före- kommit i de lägre instanserna eller, såsom i grövre brottmål, målets utgång är av synnerlig Vikt ur allmän eller enskild synpunkt.

I förslagets bestämmelser rörande prövningstillstånd ha inarbetats de nu gällande reglerna rörande inskränkningar i fullföljdsrätten. I överensstämmel- se härmed må i sådant tvistemål, där motgångsvärdet icke uppgår till 1,500 kronor, prövningstillstånd meddelas allenast på grund av avgörandets betydelse utöver det föreliggande målet; samma är förhållandet i fråga om de brottmål, som redan nu äro underkastade fullföljdsbegränsning.

F öreffektiviteten av den sålunda föreslagna anordningen, i vad den berör mål, som ej drabbas av nu gällande fullföljdsbegränsningar, är i första hand avgörande, i vilken utsträckning prövningstillstånd kan beräknas komma att meddelas. Vid en sådan beräkning kan ledning i viss mån hämtas ur den nu föreliggande ändringsproeenten uti de från hovrätten fullföljda målen. Såsom redan påvisats ställer sig denna olika för konforma och difforma mål; för de konforma målen eller omkring två tredjedelar av det sammanlagda antalet mål är den i medeltal 15—17 procent och för de difforma omkring dubbelt så stor. Beräknad på sammanlagda antalet fullföljda mål uppgår alltså ändringspro- centen i konforma mål till omkring 10 ochi difforma mål likaledes till om- kring 10 eller för båda grupperna tillsammans till 20. Såsom redan fram- hållits bör emellertid antagas, att prövningstillstånd kommer att med— delas i större utsträckning än som motsvaras av ändringsprocenten, var- till komma fall, då tillstånd meddelas enbart på grund av avgörandets bety- delse utöver det föreliggande målet. Tages hänsyn även till dessa omständig— heter, torde man böra räkna med att prövningstillstånd kan komma att be- viljasi omkring 30 procent av samtliga fullföljda mål.

För bedömande av den arbetsbörda, som enligt beredningens förslag upp- kommer för högsta domstolen, måste beaktas såväl den arbetskraft, som tages

• Sida 63
•  Original

i anspråk för tillståndsprövningen, som den, som erfordras för målets fortsatta behandling. Tillståndsprövningen omfattar alla från hovrätten fullföljda mål, som väckts i underrätt. Till grund för densamma ligger parternas skriftväx- ling, som enligt förslaget tillika utgör förberedelse av målet i högsta domsto- len för de fall, då prövningstillstånd meddelas. Härtill komma protokoll och handlingar från målets behandling i de lägre domstolarna. Beredningens för— slag utgår ifrån att detta material, i vad det är av betydelse för tillstånds- prövningen, föredrages av revisionssekreterare. I de fall, då fråga är om pröv— ningstillstånd på grund av omständigheterna i målet, förutsättes en materiell prövning. I regel torde denna icke taga i anspråk samma tid som vid ett slut- ligt avgörande av målet. I förhållande till prövningen vid måls avgörande ligger ock en väsentlig arbetsbesparing däri, att högsta domstolen vid till- ståndsprövningen är domför med tre ledamöter. Med ganska stor sannolikhet torde man kunna utgå ifrån att den arbetsbelastning, som tillståndsprövningen medför, ej kommer att uppgå till hälften av högsta domstolens hela arbets- kapacitet.

I de fall, då tillstånd beviljas, kunna för målets fortsatta behandling olika alternativ komma i fråga, antingen målets handläggning vid huvudförhand- ling eller avgörande på handlingarna.

I propositionen framhölls, att det skulle innebära en brist på följdriktighet, om i en rättegångsordning, som byggde på muntlig partsframställning som allmän princip, denna förhandlingsform skulle helt utestängas från högsta instansen. Ej heller kunde i fråga om högsta instansen parternas kostnader tilläggas samma betydelse som beträffande förfarandet i mellaninstansen. En kostnadsökning vore ofrånkomlig, om man ville i högsta instans skapa ett för- farande, som erbjöde tillräckliga garantier för rättsskipningens säkerhet och samtidigt undgå en ej önskvärd utökning av antalet ledamöter i högsta dom— stolen. Även utskottet ansåg, att muntlig förhandling i högsta domstolen i regel borde äga rum.

Enligt beredningens uppfattning har denna fråga i viss mån kommit i annat läge genom förslaget om prövningstillstånd. Enligt detta kommer en mate- riell prövning att äga rum av flertalet fullföljda mål. Denna prövning sker på handlingarna. Vägras tillstånd, innebär detta i själva verket, att skäl till änd- ring i hovrättens avgörande ej förekommer. De mål, som kvarstå, sedan denna utgallring skett, äro i allmänhet sådana, i vilka en avvikelse från hovrättens avgörande kan komma i fråga. Att i dessa mål muntlig förhandling är av stor betydelse och detta såväl då den fullföljda talan angår rättsfrågan som då den avser bevisningen, torde vara obestridligt. Genom anordningen med prövnings- tillstånd uppdrages alltså en naturlig gräns mellan de fall, då ett avgörande bör kunna äga rum på handlingarna, och de fall, då den muntliga förhandlingen bör äga företräde. Klart är, att stort avseende måste fästas vid de särskilda förhandlingsformernas inverkan på högsta domstolens arbetsbörda. Skulle in— förande av muntlig förhandling i högsta domstolen medföra, att högsta dom- stolens ledamotsantal måste utökas, ligger häri ett starkt skäl mot detta för- handlingsätt. Med de föreslagna anordningarna torde dock någon fara i detta

• Sida 64
•  Original

hänseende icke kunna anses föreligga. De mål, i vilka tillstånd meddelas, ut- göra allenast en mindre del av antalet fullföljda mål, och det torde, särskilt med de begränsningar, som förslaget innehåller i fråga om upptagande av be- visning i högsta domstolen, kunna beräknas, att för muntlig förhandling i dessa mål tiden skall visa sig tillräcklig. Beredningen föreslår alltså, att huvudför- handling skall med några mindre undantag äga rum i samtliga mål, i vilka till— stånd meddelas.

Vad angår rättsmedlens anordning ansluter sig förslaget nära till vad beredningen förordat i fråga om fullföljden till hovrätt. Rättsmedlen äro revision mot hovrätts avgöranden av själva saken, dess domar, samt mot hovrätts andra avgöranden, i den mån de få överklagas, i regel besvär. Part, som vill söka revision av hovrätts dom, i förslaget benämnd revisionskäran- den, skall inom fyra veckor från dagen för hovrättens dom till hov- rätten inkomma med revisionsinlaga. Det åligger honom samtidigt att nedsätta fullföljdsavgift och föreskrivet belopp till säkerhet för motpartens kostnads- ersättning eller vid inlagan foga intyg om fattigdom. Hovrätten har att avvisa

1 1 l

talan, om den ej fullföljts på föreskrivet sätt eller inom rätt tid. Något sär- * skilt dispensförfarande för det fall, att part på grund av fattigdom icke för- mår nedsätta belopp till säkerhet för kostnadsersättning, upptages icke i för- slaget. Intyg om fattigdom befriar även från nedsättande av sådant belopp; huruvida prövningstillstånd skall meddelas, är att bedöma enligt de allmänna reglerna. Någon anslutningsrätt från andra partens sida i anledning av den fullföljda talan föreligger icke såsom beträffande vadetalan i hovrätt. Revi- sionsinlagan och därvid fogade handlingar skola jämte akterna från lägre rätt översändas till högsta domstolen. Inlagan skall delgivas motparten, revisions- svaranden, som har att avgiva genmäle.

Beträffande innehållet i revisionsinlaga och genmäle meddelas i förslaget i stort sett motsvarande bestämmelser som för vadeinlaga och genmäle i hovrätt. Revisionsinlagan innefattar enligt förslaget tillika ansökan om prövningstill- , stånd. Något omnämnande härav erfordras ej. Anser revisionskäranden, att prövningstillstånd bör meddelas på grund av målets prejudikatintresse eller med hänsyn till betydelsen av talans prövning utöver det föreliggande målet, skall han i revisionsinlagan närmare angiva omständigheterna till stöd härför. Frågan om prövningstillstånd upptages i regel först sedan skriftväxlingen avslutats.

Beträffande huvudförhandling och parts inställelse vid denna gälla samma regler som för hovrätt. I tvistemål framlägga parterna själva allt materialet, även bevisningen från underdomstolarna; i brottmål däremot förebringas den- na genom domstolens försorg.

Besvärsförfarandet är ordnat efter samma grunder som besvärsförfarandet i hovrätt. Högsta domstolen är dock oförhindrad att även utan motpartens hörande göra ändring i hovrättens avgörande. Beträffande nedsättande av fullföljdsavgift och säkerhet för kostnadsersättning gälla samma regler som ,

för revisionsmål. Även här sker tillståndsprövningen i regel sedan skriftväx-

• Sida 65
•  Original

lingen avslutats. Målet avgöres efter föredragning på handlingarna; liksom i hovrätt kan, om det erfordras, muntligt förhör äga rum inför högsta domstolen.

Särskilda rättsmedel.

Det ligger i rättsskipningens funktion inom samhället, att som allmän regel de avgöranden, till vilka domstolarna kommit, måste vara slutgiltiga och att samma sak, sedan den prövats, eventuellt efter fullföljd i högre instans, icke kan ånyo göras till föremål för rättegång. Domstolarnas avgöranden äga, sedan tid för talan utgått, rättskraft. Väl kunna olika meningar råda angående den omfattning, i vilken rättskraft bör tillkomma ett domstolens avgörande, men själva grundsatsen är som sådan gemensam för all processlagstiftning. Till ' stöd för densamma föreligga ock starka skäl. Parterna i en rättegång , böra äga trygghet, att ett slutligt avgörande av en tvist icke kan när som helst rubbas; utan en sådan trygghet kunna de icke inrätta sitt handlande efter det meddelade avgörandet, och den osäkerhet, som härav bleve följden, komme att återverka även på andra än parterna. En sådan osäkerhet skulle undergräva den allmänna tilliten till rättsskipningen. Detta gäller såväl tviste- mål som brottmål; i brottmål är av särskild betydelse för den tilltalade, vare | sig han blivit frikänd eller dömts till visst straff, att icke för samma gärning

ett nytt åtal kan inledas mot honom. Skulle domstolarna mera allmänt vara skyldiga att ånyo till behandling upptaga redan avgjorda mål, komme ock deras arbetsbörda liksom det allmännas kostnader att i hög grad stegras. Ur nu antydda synpunkter är det angeläget, att förfarandet liksom rättegångs- väsendet över huvud taget inrättas på sådant sätt, att det fyller skäliga an- språk på rättssäkerhet. Stora krav måstei detta hänseende ställas redan å prövningen i första instans; fullföljdsförfarandet bör ha till uppgift att skapa den ytterligare garanti, som står att ernå. Om sålunda starka skäl tala för att domstolarnas rättskraftiga avgöranden | böra vara slutgiltiga, är dock allmänt erkänt, att denna regel icke kan upp— 1 rätthållas alldeles utan undantag. Ett sådant undantagsfall är, då beträffande 3 själva förfarandet viktiga processuella regler åsidosatts. Föreligger ett så-

3 dant väsentligt fel, saknar rättegången den garanti för rättssäkerhet, som la— ; gen själv uppställt. Ett annat fall är, då efter avgörandet nya omständig- heter och bevis komma i dagen och dessa äro av den betydelse, att de med 7 en viss sannolikhet kunna antagas leda till en annan utgång. I viss omfatt- i ning torde även andra förhållanden, som äro ägnade att försvaga tilltron till iett rättens avgörande, kunna ifrågasättas som grund för återupptagande. % Innan beredningen ingår på denna fråga, torde en redogörelse böra lämnas för l gällande rätt i ämnet och de ändringsförslag, som på senare tid framställts. * I 31 kap. R.B. upptagas bestämmelser om »huru dom må återbrytas, jsom vunnit laga kraft». I 1 % uttalas, att rätt att bryta dom åter, som vunnit laga kraft, eller återställa laga tid, som är försutten, tillkommer al- lenast Konungen. Genom % 18 1 mom. regeringsformen har åt högsta dom- stolen överlämnats att med undantag för de mål, som tillhöra regeringsrättens

• Sida 66
•  Original

slutliga prövning, återbryta dom eller återställa försutten tid. Återställande av försutten tid innebär befogenhet för den sökande att, ehuru den i lagen föreskrivna tiden för talan utgått, ändock föra sådan talan. Ansökan härom må enligt 2 % i nämnda kapitel ej bifallas, med mindre sökanden »visar syn- nerlig orsak och skäl, att han resning förty i saken njuta må». Den viktigaste,- grunden för återställande av försutten tid är, att sökanden av laga förfall varit hindrad att inom rätt tid bevaka sin talan. Återbrytande av dom i egentlig mening behandlas i 3 %. Förutsättning härför är, att »någon funnit nya skäl och menar att dom, som vunnit laga kraft, därmed hävas kan». Han har då att söka »Konungens lov, att saken må ånyo skärskådas». Bifalles hans ansö- kan, skall saken förvisas till den rätt, som sist dömt däri. Denna upptagen saken till ny prövning. Finner domaren skälen så giltiga, äger han att ändra i den förra domen. *

Återbrytande av dom, i det följande benämnt resning, grundar sig enligt! lagen å nya skäl. Med skäl förstås i detta sammanhang, enligt vad allmänt är erkänt, omständigheter, som hänföra sig till bevisningen. En rättsgrund, som icke tidigare anförts i målet, kan alltså icke åberopas som anledning till resning. Det nya skälet består ofta däri, att ett förut okänt bevismedel på- träffas, t. ex. en ny skriftlig handling eller ett nytt vittne. Som nytt skäl kan ' ock göras gällande, att ett bevis, som framförts i målet, på grund av förhållan- ' den, som senare komma i dagen, finnes värdelöst, t. ex. att en skriftlig hand- ling varit förfalskad eller att utsaga, som avgivits av ett vittne, varit falsk.

I 25 kap. 21 och 22 %% R.B. meddelades vissa bestämmelser om klagan över domvilla. Som exempel å sådan domvilla anföres i 21 % bl. a., att dom fällts av den, som ej varit lagligen förordnad till domare eller ej svurit domared, att rätten ej varit domför, att dom meddelats över det, som ej varit instämt, eller att den dom, som vunnit laga kraft, blivit ändrad. Har parten varit närvaran- de vid rätten själv eller genom ombud, hänvisas han i 21 % att föra talan mot domen genom besvär i vanlig ordning. Försummas det, må hans talan i hov- rätten ej upptagas, om ej Konungen finner skäl att återställa försutten tid., I 22 % behandlas det fall, att någon dömes frånvarande ostämd eller att doma- , ren i någon tvist två parter emellan fäller sådan dom, att den tredje eller an- , nan, som ej varit hörd, därav lider förfång; 1 sådant fall äger han att inom natt , och år från det han det veta fick söka ändring däri 1 hovrätten. I sambandf med 1901 års ändringar i fullföljdsförfarandet uteslötos bestämmelserna i 21 %, varemot stadgandet i 22 å i något ändrad avfattning bibehölls och nu har plats som 10 % i samma kapitel. Talan, som där avses, fullföljes genom besvär; dessa äro ett ordinärt rättsmedel. Ehuru rättegångsfel icke upptagits bland resningsanledningarna enligt 31 kap. 3 %, har dock en viss tendens gjort sigt märkbar att utvidga paragrafens tillämpning till detta område.

Ett med rättskrafts— och resningsinstituten nära sammanhängande ämne be-t handlas i 17 kap. 32 % RB. Detta lagrum behandlar frågan om återupptagan- de av brottmål till den tilltalades nackdel på grund av nya skäl och omständig- ' heter och innebär i huvudsak, att hovrätt äger till hans nackdel upptaga sådant mål, dock med undantag för tre grupper av mål, nämligen mål, däri penning- böter äga rum, mål, vari den tilltalade dömts till straff, som sedermera blivit

• Sida 67
•  Original

verkställt, och mål om statsbrott. Angående detta lagrums ställning till res- ningsinstitutet råder i viss mån oklarhet. Enligt den mening, som torde vara den förhärskande, utgör lagrummet icke någon begränsning i högsta dcmsto- lens befogenhet att medgiva resning. Vad lagrummet enligt denna mening vill utsäga är, att i de åsyftade fallen återupptagande kan ske utan resning, då i dessa fall någon rättskraft icke tillkommer det tidigare avgörandet.

'Processkommissionen bibehöll i sitt förslag de nuvarande grunderna för res- ningsinstitutet och detta såväl i fråga om den myndighet, som ägde medgiva resning, som beträffande resningsgrunderna. Till dessa hänfördes av kom- missionen även grovt rättegångsfel. Dessutom upptogs som resningsgrund brottsligt förfarande med avseende å målet av ledamot eller befattningshavare i rätten, part, ombud eller ställföreträdare, om förfarandet kunde anses ha med- verkat till en oriktig utgång. Vad särskilt angår brottmål skulle resning kun— na beviljas såväl till förmån som till nackdel för den tilltalade, i det sistnämn- da fallet dock endast i mera begränsad omfattning. Någon motsvarighet till den befogenhet, som nu tillkommer hovrätt att återupptaga brottmål till nack- del för den tilltalade, upptogs icke 1 förslaget.

Resningsinstitutet behandlades icke 1 propositionen eller utskottets utlåtan- de. Sedermera har frågan angående utsträckt möjlighet att återbryta dom i brottmål varit föremål för behandling av inom justitiedepartementet tillkal- lade sakkunniga, som under år 1935 avgåvo promemoria i ämnet med förslag till lag om tillägg till 31 kap. 3 % R.B.. Med bibehållande av de i lagrummet redan upptagna resningsanledningarna föreslå de sakkunniga införande i para- grafen av ett andra stycke av innehåll att, om justitiekanslern eller ock riks- dagens justitieombudsman eller militieombudsman finner det vara av synner- lig vikt, att mål, vari någon genom lagakraftägande dom sakfällts för brott, ånyo varder prövat, han har att på begäran av den sakfällde göra ansökan därom, varefter Konungen, när skäl äro därtill, äger bryta domen åter. Res- ning tillåtes alltså principiellt oberoende av om den åberopade grunden hän- för sig till rättstillämpningen eller bevisningen och i sistnämnda fall oberoen- de av om nya skäl åberopas eller fråga är allenast om en förnyad bevispröv- , ning på det redan föreliggande materialet. De föreslagna reglerna avse icke ¹ tvistemål och i brottmål allenast resning till den tilltalades förmån. Efter att ] ha redogjort för processkommissionens förslag i ämnet anföra de sakkunniga:

»Den ledande principen för bestämmande av grunderna för återbrytande av dom sådana de hittills utformats är den tanken, att själva det sätt, varpå domstolen prövat det material som förelagts densamma, icke får åberopas som grund för återbrytande. Det måste vara något utanför själva den prövande verksamheten liggande som skall kunna föranleda återbrytande, att materia"- let befunnits i vissa hänseenden bristfälligt eller att nytt material tillkommit. Undantag härifrån kan förekomma, då visst grövre rättegångsfel'förelupit eller brottsligt förfarande med avseende å målet ägt rum. Men längre sträcka sig icke de processuella grunderna för återbrytande. Har förfarandet varit i väsentliga punkter formellt oangripligt och brottsligt förfarande ej förekom- mit, den så att säga yttre ramen kring prövningen är felfri, kan domen ej rubbas hurudan prövningen än till sitt innehåll varit. beskaffad.. Domstolen

• Sida 68
•  Original

kan sålunda hava grundat sitt avgörande på en uppenbart felaktig uppskatt- ning av den förebragta bevisningen eller gjort sig skyldig till en klart oriktig lagtolkning eller rättstillämpning; däråt kan ingenting göras. Anledningen till att man intagit denna ståndpunkt ligger tydligen först och främst däri, att det ordinära instanssystemet funnits utgöra en tillräcklig garanti för att bevisningen uppskattas och rättsreglerna tillämpas på ett riktigt sätt. Vi- dare har befarats att, därest fel i bevisuppskattning eller rättstillämpning, däri inbegripet lagtolkning, kunde utgöra grund för återbrytande, sådant skulle” komma att sökas i den omfattning att prövningsmyndigheten i själva verket bleve en överinstans i förhållande till den domstol, som avkunnat do- men,'alltså i stor utsträckning högsta instansen själv. Det torde också hava stått klart att domstolarnas anseende skulle bliva i hög grad lidande, om det vore part obetaget att på vilka processuella grunder som helst söka återbry— tande. En regel av sådant innehåll skulle med skäl kunna betecknas som ett uttryck för misstro till domstolarnas förmåga av riktig bevisuppskattning och rättstillämpning.

Det synes icke kunna anses tvivelaktigt att den principiella ståndpunkt gällande rätt och lagförslagen intagit till frågan om grunderna för återbry- tande av dom förtjänar anslutning. Att införa en allmän befogenhet för part att på processuell grund söka återbrytande kan sålunda ej ifrågasättas. Här- med är dock icke sagt, att ej i något fall skäl kunde finnas att utvidga möjlighe- ten till återbrytande på processuell grund, så att felaktig bevisuppskattning eller oriktig rättstillämpning finge leda till återbrytande. Det kan näppeligen förnekas, att fall kunna förekomma och jämväl förekommit, då en doms ma— teriella oriktighet, förorsakad av felaktig bevisuppskattning eller rättstillämp- ning, framstått som ett besvärande exempel på rättsordningens ofullkomlig- het. Detta har givetvis i första hand varit till nackdel för den part, som do- men gått emot, då ett för honom viktigt rättsligt intresse icke erhållit lagens skydd. Än betydelsefullare torde emellertid vara de skadeverkningar på rätts— ordningen i dess helhet, som i dylika fall kunna uppstå. Rättssäkerheten kan i vida kretsar komma att framstå såsom hotad och förtroendet för rättsskip— ningen lida avbräck. Det är uppenbart, att dessa synpunkter väga tyngre i brottmål än i tvistemål och att de få en alldeles särskild styrka, då det gäller brottmålsdom, varigenom någon sakfällts för ett grövre brott. Att den som oskyldigt dömts för sådant brott, måhända av en domstol där ett flertal olika meningar om hans brottslighet framkommit, skall sakna varje möjlighet att erhålla rättelse därför att bevisuppskattning och rättstillämpning icke få an- gripas, torde knappast stå i överensstämmelse med allmän rättsuppfattning här i landet. Angelägenheten av att laga kraft vunna domar stå fast och att dom- stolarnas auktoritet skyddas kan icke anses väga tyngre än hänsynen till rättsuppfattningens krav på att den dömde i sådant fall skall kunna få sin sak ånyo prövad. Nådevägen kan ej här anlitas; vad den oskyldigt dömde söker är icke nåd utan rättvisa. Och det är uppenbarligen av största vikt att ej den meningen vinner utbredning, att möjligheten till upprättelse förvägras honom på mindre vägande formella grunder.

• Sida 69
•  Original

vidgas så att även fel i bevisuppskattning eller rättstillämpning få i sådant hänseende åberopas (extraordinärt återbrytande), är det emellertid klart att denna möjlighet att erhålla återbrytande bör mycket strängt begränsas. Först och främst synes återbrytande endast kunna ifrågasättas till förmån för den som sakfällts för brott. En frikännande dom bör vara orubblig, om icke nå- gon ordinär grund för återbrytande kan åberopas. Detta står i överensstäm- melse med den hävdvunna och utan tvivel sakligt grundade uppfattningen, att möjligheten till återbrytande bör vara mera vidsträckt, då det gäller att åter— bryta dom till den tilltalades förmån än när fråga är om ny prövning till hans nackdel. Det är angelägnare att bereda den oskyldigt dömde upprättelse än att fälla den som en gång lyckats undgå ansvar. Men även en utsträck— ning av möjligheten till återbrytande till den sakfälldes förmån synes böra vara betingad därav, att synnerligen vägande skäl föreligga till undantag från regeln att bevisuppskattning och rättstillämpning ej må angripas. Här- för tala med styrka de ovan anförda skäl varpå denna regel grundats och vilka endast för sällsynta undantagsfall kunna medgiva ett avvikande från den- samma.»

Sedan de sakkunniga närmare utvecklat, att högsta domstolen bör bibehållas som prövningsmyndighet även i fråga om den föreslagna extra ordinära res- ningen, fortsätta de:

»Om alltså avgörandet av frågor om extraordinärt återbrytande av dom bör förbehållas högsta domstolen, inställer sig spörsmålet huruvida i dessa fall liksom vid återbrytande i övrigt det bör stå part öppet att med ansökan om återbrytande vända sig omedelbart till högsta domstolen. Skulle en sådan befogenhet tillerkännas för brott sakfällda personer, måste man utan tvivel vänta sig, att ett stort antal ansökningar om återbrytande komme att ingivas till högsta domstolen, vilkens tid och arbetskraft skulle i ej obetydlig grad bliva tagen i anspråk för dessa ansökningars behandling. Därmed skulle ock den undantagskaraktär, som måste tillkomma återbrytande på grund av orik- tig bevisuppskattning eller rättstillämpning, i väsentlig mån komma att ut- plånas. Det synes därför oundgängligt att finna en form för en förberedande behandling och gallring av de fall, då återbrytande begäres på här avsed-da grund. Denna form måste bereda garanti såväl för att de fall där ett all— mänt intresse kräver möjlighet till ny prövning bliva beaktade, som ock för att en rationell utrensning sker av de säkerligen långt talrikare mål, i vilka , utan att dylikt intresse föreligger ansökan om extraordinärt återbrytande för-

sökes såsom en sista utväg till ändring. Det synes då vara naturligt och lämpligt att för denna maktpåliggande prövning anlita de myndigheter, vilka hava såsom särskild uppgift sig ålagt att övervaka rättsvården i riket, näm- ligen justitiekanslern samt riksdagens justitieombudsman och militieombuds- » man. Det lider intet tvivel, att dessa ämbetsmän skulle komma att med fram-

gång lösa uppgiften att pröva frågor om extraordinärt återbrytande och där anledning föreligger göra ansökan om sådant återbrytande hos högsta dom- stolen. Deras ställning som åklagare lär icke hindra att sagda uppgift an— förtros dem, enär enligt modern rätt åklagare allmänt tillägges befogenhet att göra ansökan om återbrytande till förmån för den tilltalade, en regel som

• Sida 70
•  Original

processkommissionen föreslagit till införande hos oss och vilken för övrigt redan tillämpats ivår praxis (N. J. A. 1933 s. 216 med flera rättsfall). Ge- nom att nämnda ämbetsmän underkastade ärenden rörande extraordinärt åter- brytande en förberedande prövning skulle högsta domstolens befattning med dessa komma att högst väsentligt inskränkas; i de sannolikt ganska fåtaliga fall då framställning om återbrytande komme att göras skulle ärendena före- ligga i sådant skick, att deras avgörande ej bleve mycket betungande. Klart är visserligen, att ifrågavarande åklagarmyndigheters arbetsbörda komme att i motsvarande grad ökas, men beaktas bör att hos nämnda myndigheter endast en ämbetsman bleve sysselsatt med handläggning av förevarande ärenden me- dan i högsta domstolen en hel avdelning skulle tagas i anspråk, och vidare att en ej obetydlig del av arbetet torde kunna utföras av underordnade tjänstemän. Möjligheter lära ej heller saknas att i mån av behov lätta de nämnda åklagar- myndigheternas arbetsbörda i övrigt.»

Över promemorian avgåves yttranden av justitiekanslern, justitieombuds- mannen och militieombudsmannen. Dessa avstyrkte förslaget, i vad det avsåge omprövning av bevisningen. Som skäl för denna ståndpunkt framhölls, att en omprövning på redan föreliggande material skulle inkräkta på den uppgift, som tillkomme den ordinära fullföljden och rubba den fasthet och stadga, som vore nödvändig för varje instansordning. Om en tilltalad icke använde sig av tillgängliga ordinära rättsmedel, syntes icke försvarligt att bereda honom annan utväg att få till stånd en omprövning. Av praktiska skäl måste ock samhället draga en gräns för omprövningarna. I detta sammanhang erinra- des, att i vårt land, i motsats till vad fallet vore i vissa andra länder, bevis- frågan finge dragas upp till högsta instans. Hade högsta domstolen prövat bevisningen, funnes ingen sannolikhet, att en ny prövning på samma material skulle leda till ett riktigare resultat. De brister, som vidlådde vårt rättegångs- väsen, vore av annan art och hänförde sig till de grundläggande principerna för rättegångsförfarandet. Dessa brister avsåge bl. a. själva sättet för upp- tagande av processmaterialet och en därav föranledd osäkerhet i fråga om be- visprövningen. Vidgade möjligheter till resning kunde icke förväntas i nämn- värd grad avhjälpa dessa brister.

Även i fråga om resning på grund av oriktig rättstillämpning intogo justitie- kanslern samt riksdagens ombudsmän en avvisande ståndpunkt. Särskilt olämplig vore en omprövning, då denna skulle avse i doktrin och praxis om- diskuterade tolkningsfrågor. Inom detta område funnes dock en grupp av fall, i vilka ett undantag från den allmänna regeln vore påkallat. Det kunde någon gång förekomma fall, då det icke rådde mer än en mening om att en meddelad straffdom strede mot lag och där rättskänslan krävde rättelse. Såsom exempel anfördes, att iterationsstraff felaktigt ådömts, att kumulering av straff skett utan iakttagande av lagstadgad begränsning, att felaktig tillämpning av straff- lagens konkurrensregler lett till högre straff, att ny lag tillämpats i stället för gammal, som bort gälla, eller omvänt, att strafflatituden i åberopat lagrum överskridits eller att straff ådömts, ehuru preskription inträtt. Enligt militie— ombudsmannens åsikt borde en sådan resningsgrund, avseende i rättstillämp- ningen förelupna förbiseenden och misstag, äga tillämpning även i tviste- mål.

• Sida 71
•  Original

i i g | ! | | !

Mot förslaget, i vad det avsåge justitieombudsmannens och militieombuds- mannens befattning med resningsfrågor, framställde dessa erinringar av såväl principiell som praktisk innebörd. Justitiekanslern framhöll som en allvarlig erinran mot förslaget, att offentlig myndighet skulle belastas med ett över— vägande improduktivt arbete av avsevärd omfattning. _

De sakkunnigas promemoria och däröver avgivna yttranden ha överlämnats till beredningen för yttrande.

Frågan om ändrad lagstiftning rörande resning har ock upptagits till be- handling uti en _vid 1937 års riksdag inom andra kammaren väckt motion (nr 98). Motionen innebär i huvudsak följande: Frågor angående återbry- tande av dom (resning) skola till förberedande handläggning upptagas av en särskild nämnd, bestående av fem ledamöter, utsedda av Kungl. Maj:t för en tid av fem år. AV ledamöterna skola tre antingen vara innehavare av pro- fessur i privaträtt, straffrätt eller processrätt vid någon av de juridiska fa- kulteterna eller ock tillhöra Sveriges advokatsamfund. Minst en av dem skall vara professor vid sådan fakultet, och minst en av dem skall tillhöra advokat- samfundet. Återstående två ledamöter skola icke inneha befattning i statens tjänst. Anser part, att dom, som vunnit laga kraft, bör hävas och att saken förty bör ånyo komma under skärskådande, har han att hos nämnden framställa begäran därom. Finner nämnden, att saken bör ånyo komma under skär- skådande på grund av att rättegångsfel, brister i den i målet företedda bevis- ningen eller felaktig bevisuppskattning eller rättstillämpning kunna allvar- ligen befaras ha förelegat, skall nämnden till högsta domstolen ingiva fram— ställning om återbrytande av domen. Nämnden har, vare sig dess beslut inne- fattar bifall å begäran eller icke, att uttryckligt motivera sitt beslut. På fram— ställning av nämnden beslutar högsta domstolen därefter i resningsfrågan. Bi- fall till framställningen må ej vägras, med mindre synnerliga och av domstolen bestämt angivna skäl äro däremot. Högsta domstolen äger ock utan särskild framställning av nämnden bryta dom åter. I brottmål, som sålunda kommer under förnyat skärskådande, må skärpning av den återbrutna straffdomen icke ske.

Till stöd för motionens ståndpunkt i fråga om utvidgning av resningsrätten framhåller motionären, att rådande praxis medfört, att materiella resnings- grunder icke bleve beaktade och att sålunda en klart oriktig dom icke kunde ändras, såvitt omständigheterna icke förde några »nya skäl» i den restriktiva mening, som i rättstillämpningen givits åt detta uttryck, i sökandens händer. Enligt motionärens mening tillfredsställde detta slumpartade spel med allvar- liga mänskliga förhållanden, liksom den på området rådande formalismen, icke det allmänna rättsmedvetandet. Huvudsyftet med en reform måste sålunda bliva beaktande av alla sådana grunder, enligt vilka laga kraftvunnen dom kunde visas vara felaktig. En enskild skulle visserligen icke kunna fram- tvinga resning, men den om resning beslutande myndigheten borde äga möj- lighet att bevilja resning, så snart omständigheter av vad beskaffenhet som helst gjorde sannolikt, att laga kraftvunnen dom icke stode i överensstämmelse med vid domens avkunnande gällande rätt. I fråga om den myndighet, åt vilken prövningen borde vara anförtrodd, delade motionären den uppfatt-

• Sida 72
•  Original

ningen, att denna borde i sista hand tillkomma högsta domstolen. Emellertid vore den av de sakkunniga framförda tanken på ett förberedande resningsorgan välgrundad. Ett förberedande organ skulle i viss mån innefatta en motvikt mot högsta domstolen och genom sitt instämmande i en resningsansökan ge denna särskild tyngd. Övervägande skäl talade enligt motionären för att denna uppgift anförtroddes åt en sakkunnig, av Kungl. Maj:t tillsatt nämnd.

Första lagutskottet hemställde i avgivet utlåtande (nr 9), att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd. Som skäl anfördes, att de sak- kunnigas förslag vore för yttrande överlämnat till processlagberedningen, som hade att i samband med den allmänna rättegångsreformen överväga frågan om anordnandet av de särskilda rättsmedlen. Utskottets hemställan biträddes av riksdagen.

Den uppgift, som bör anvisas de extra ordinära rättsmedlen, beror i första hand på det ordinära förfarandet och de garantier för rättssäkerheten, som detta förfarande erbjuder. Det ligger i sakens natur, att de extra ordinära rättsmedlen endast böra komma till användning i den utsträckning, som kan ; anses betingad av att i särskilda fall de nyss antydda garantierna icke kunna anses tillräckliga. En avvikelse från denna grundsats skulle leda till att å i de extra ordinära rättsmedlen skulle överflyttas i huvudsak samma uppgifter, som tillkomme det ordinära förfarandet. Härav skulle oundvikligen bliva följ- den, att det ordinära förfarandet försvagades. Rättsskipningens säkerhet skulle härigenom bliva lidande. Det är nämligen uppenbart, att de allmänna förut- sättningarna för materiellt riktiga avgöranden i regel äro gynnsammare i ett ordinärt än i ett extra ordinärt förfarande. I rättssäkerhetens intresse måste därför en klar och bestämd gräns uppdragas mellan det ordinära och det extra ordinära förfarandet. Det är från de nu angivna utgångspunkterna, som be- redningen ansett sig böra behandla denna fråga.

I första hand möter spörsmålet, huruvida den rättstillämpning, som i det ordinära förfarandet i ett givet fall ägt rum, bör i extra ordinär väg kunna göras till föremål för omprövning. Enligt beredningens förslag kan mot ett underrättens avgörande i rättsfrågan alltid fullföljas talan till hovrätt. Såsom framgår av det föregående är visserligen högsta domstolens prövning av hov- rättens avgöranden beroende av särskilt tillstånd. Den allmänna regeln är emellertid, att en oriktig rättstillämpning berättigar till prövningstillstånd ; även i mindre viktiga mål har högsta domstolen att meddela tillstånd, om pröv- ningen är av synnerlig vikt för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning. Visserligen kunna även i det ordinära förfarandet fall förekomma, då stor tve- kan kan råda om den riktiga rättstillämpningen. En sådan tvekan är emel— lertid i viss mån förenad med all rättsskipning, och det är uppenbart, att den . icke avlägsnas därigenom, att ett extra ordinärt förfarande anvisas. Särskilt måste det väcka betänklighet, om syftet med ett sådant förfarande skulle vara att genom inrättande av en särskild resningsinstans vid sidan av domstolarna eller på annat mera indirekt sätt påverka domstolarnas rättsskipning. En så- dan anordning skulle icke stå i god överensstämmelse med den i våra grund- lagar hävdade principen om domarmaktens oberoende ställning. Tydligt är

• Sida 73
•  Original

ock, att det ligger utanför resningsinstitutets uppgift att bereda tillfälle till omprövning enligt rättsgrundsatser, som ej ägt tillämpning vid den tid, då domen meddelades, utan först senare vunnit erkännande. Beredningen anser sig därför icke som allmän regel kunna förorda, att frågor, som uteslutande angå lagtolkning eller rättstillämpning, göras till föremål för omprövning i extra ordinär ordning. Ett väsentligt annat förhållande synes beredningen föreligga i de fall, då på grund av förbiseende eller misstag rättstillämpningen blivit oriktig. Såsom justitiekanslern och riksdagens ombudsmän påpekat bör med hänsyn till rättsskipningens auktoritet en uppenbart oriktig rättstillämp- ning kunna rättas även i extra ordinär väg.

Den materiella resningsgrund, som upptages i rättegångsbalken, hänför sig till bevisningen men är begränsad till det fall, att nya skäl kommit i dagen. I de förslag, för vilka redogörelse lämnats, har ifrågasatts, att en ompröv- ning i extra ordinär väg av bevisningen skulle kunna komma till stånd även för det fall, att nya skäl ej tillkommit, och alltså på den grund, att den bevis- prövning, som i ordinär Väg ägt rum, vore oriktig. Beträffande denna fråga anser sig beredningen först böra erinra, att enligt beredningens förslag full- följd av bevisfrågan i ordinär väg är tillåten. På denna punkt avviker för- slaget från flera främmande processystem, i vilka såsom beträffande jurymål bevisprövningen sker i en enda instans. Att i sådana fall större behov före- ligger av ett extra ordinärt rättsmedel för omprövning av bevisningen, ligger i öppen dag. I detta sammanhang måste vidare beaktas de garantier för bevis- ningens riktiga bedömande, som beredningens förslag innehåller. Såsom förut framhållits beträffande de allmänna grundsatserna i fråga om förfarandets anordnande syfta dessa grundsatser i främsta rummet till att den materiella grundvalen för domen må bliva säkrare och tillförlitligare. Av stor vikt i detta hänseende är principen om bevisningens omedelbarhet. Denna princip innebär, att bevisningen, särskilt den muntliga bevisningen, skall upptagas omedelbart av den dömande rätten. Även beträffande fullföljdsförfarandet ha bestämmelser meddelats till skydd för bevisningens omedelbarhet. Sålunda må hovrätt i regel icke göra ändring i den bevisbedömning, som underrätten verkställt på grundval av omedelbar bevisupptagning, med mindre beviset ome- delbart upptages ånyo av hovrätten. Beredningen finner lika med justitie- kanslern och riksdagens ombudsmän i hög grad osannolikt, att några ytterligare garantier i detta hänseende skulle kunna tillvägabringas genom en ompröv- ning i extra ordinär väg. I många fall skulle, särskilt i vidlyftiga och mera invecklade mål, det erbjuda stora praktiska svårigheter att ånyo samla hela det material, som legat till grund för det i ordinär väg träffade avgörandet. Med all sannolikhet måste bevisprövningen vid målets återupptagande i stor utsträckning ske på grundval av uppteckningar från den tidigare handlägg- ningen. Då kravet på bevisningens omedelbarhet alltså på kanske väsentliga punkter måste uppgivas, kan befaras, att materialet vid omprövningen före- ligger i ett försämrat skick. Och även för de fall, då omprövningen kan ske på en bevisning, som upptages ånyo omedelbart, ligger i sakens natur, att ut— sagor, som sålunda avgivas kanske lång tid efter den tilldragelse, som de avse, icke vinna i tillförlitlighet. Beredningen anser sig på dessa skäl icke kunna

• Sida 74
•  Original

biträda tanken på en utvidgning av resningsinstitutet i den riktningen, att en omprövning av bevisningen skulle kunna medgivas även i sådana fall, då några nya omständigheter och bevis ej tillkommit.

Enligt beredningens förslag utgöra, liksom enligt gällande rätt, nya omstän- digheter och bevis den huvudsakliga materiella resningsgrunden. Klart är, att verkan av de nytillkomna omständigheterna och bevisen icke får bedömas isolerad från vad tidigare förekommit i målet. Den bevisning, som redan prövats, kan vara av större eller mindre styrka. Är det förstnämnda förhål- landet, måste större krav ställas å den nya bevisningen, medan tilltron till en mindre bindande bevisning kan rubbas även av i och för sig ganska obetydliga , omständigheter. Regeln erhåller på detta sätt en smidighet, som för högsta domstolen öppnar möjlighet att taga hänsyn till förhållandena i varje sär- skilt fall. Som resningsgrund bör kunna åberopas varje förhållande av fak— tisk natur, som är ägnat att påverka domarens uppfattning i bevisfrågan. Hit äro att hänföra såväl sådana fall, då värdet av ett tidigare förebragt bevis helt elimineras ett vittne övertygas om att ha avgivit falsk utsaga, en handling, som hållits för äkta, finnes vara falsk — som sådana, då beträffande de för målet betydelsefulla omständigheterna tillgång vinnes till nya upplys- ningskällor av vilket slag dessa än må vara. Som allmän regel måste dock fasthållas, att det som tillkommit är ägnat att rubba tilltron till det tidigare avgörandet. Utan ett sådant villkor skulle resningsinstitutet uppenbart komma att sakna nödvändig begränsning.

Såsom framgår av vad tidigare yttrats anser beredningen icke beträffande grunderna för resningsinstitutet någon skillnad böra göras mellan tvistemål och brottmål. Klart är emellertid, att vid rättsreglernas närmare utformning denna skillnad bör beaktas. I tvistemål bör kunna ställas större krav på par- terna, att de redan vid den ordinära behandlingen av målet och dess 1' ullföl- jande framlägga hela materialet. Endast i den mån parten kan göra sanno— — likt, att han ej då kunnat åberopa de nya omständigheterna eller bevisen eller i varje fall att han haft giltig ursäkt att ej göra det, bör resningsskäl anses föreligga. Beträffande brottmålen möter icke någon betänklighet att uppställa väsentligt strängare fordringar för resning till den tilltalades nackdel än då resningen skulle bliva till förmån för den tilltalade. Ett återupptagande mot den tilltalade bör endast kunna ske i fråga om grövre brott, och starka skäl tala för att, liksom i fråga om tvistemålen, även i detta fall den ordinära be- handlingen i främsta rummet kommer till användning. Är däremot fråga om resning till den tilltalades förmån, bör sådan stå öppen oberoende av brottets beskaffenhet, och det bör, då någon bevisskyldighet principiellt icke kan ut- krävas av den tilltalade, ej heller läggas honom till last, att han underlåtit att i ordinär väg åberopa de omständigheter eller bevis, som han gör gällande i resningsväg.

Även i ett annat hänseende torde mindre stränga villkor böra uppställas för resning i brottmål till den tilltalades förmån. I fråga om resning i tviste- mål liksom i brottmål till den tilltalades nackdel bör krävas, att sannolikhet föreligger, att om de nya omständigheterna eller bevisen förebragts i målet, detta skulle erhållit en annan utgång. I nu åsyftade fall göra sig de in-

• Sida 75
•  Original

tressen, som tala för upprätthållande av det tidigare avgörandet, gällande med större styrka; i synnerhet har detta avseende å den tilltalade. Även om denna fordran i allmänhet bör uppställas också vid resning till den till— '; talades förmån, äro dock de allmänna intressen, som kräva, att ej den oskyl-

[ | v

i &

dige fälles till ansvar, starkare än samhällets plikt att vaka över att ej någon skyldig går fri från straff; särskilt med hänsyn till allmänhetens förtroende för straffrättsskipningen synes möjlighet böra stå öppen att erhålla en om- prövning till den tilltalades förmån redan då de nya omständigheterna eller bevisen äro ägnade att framkalla tvivelsmål om den tilltalades skuld till det brott, för vilket han dömts.

I flera främmande processlagar upptages som grund för resning det för- hållandet, att ledamot av domstolen eller där anställd tjänsteman eller mot- parten eller ombud eller ställföreträdare med avseende å målet gjort sig skyldig till brottsligt förfarande, som kan antagas ha inverkat å målets utgång. Även processkommissionen förordade, som tidigare framhållits, denna resnings— grund. Enligt beredningens åsikt bör bestämmelse härom upptagas även i vår rätt; ett förhållande av nu angiven art innebär en så allvarlig brist med hänsyn till rättegångens objektivitet, att det icke kan lämnas obeaktat.

En särställning bland resningsgrunderna intaga de grövre rättegångsfelen. Såsom framgår av den tidigare framställningen upptogos i 25 kap. 21 % RB. i detta lagrums ursprungliga lydelse vissa rättegångsfel, som i lagrummet be- tecknas som domvilla. Över sådan domvilla ägde parten att besvära sig i hov- rätten inom den för besvär i allmänhet föreskrivna tiden. För det fall, att i underrätt någon dömes ohörd eller där fälles sådant utslag, att någon, som ej är part i målet, därav lider förfång, stadgas nu i 25 kap. 10 å en klagotid av ett år från det utslaget blev honom kunnigt. Enligt beredningens åsikt tala starka skäl för att, i nära anslutning till tankegången i 1734 års lag, upp— taga klagan över domvilla som ett särskilt rättsmedel vid sidan av resnings- institutet. Resningsinstitutet erhåller på detta sätt en naturlig avgränsning till de fall, då ett återupptagande sker på materiella grunder. Klagan över domvilla torde lämpligen i stort sett kunna ordnas efter samma grunder, som beredningen tillämpat i fråga om det av beredningen bland de ordinära rätts- medlen upptagna besvärsförfarandet. Sådan klagan bör, om domvilla före- ligger i lägre instans, kunna föras i närmast högre instans; föreligger domvilla i högsta domstolen, bör klagan upptagas av högsta domstolen. Till domvilla bör hänföras varje grovt rättegångsfel av beskaffenhet att kunna antagas ha inverkat på utgången.

Enligt beredningens uppfattning bör den materiella resningsrätten fortfa— rande handhas av högsta domstolen. En överflyttning av denna rätt å annat organ, eventuellt å Kungl. Maj:t i statsrådet eller särskild för detta ändamål inrättad institution, torde icke stå i överensstämmelse med de konstitutionella grunder, å vilka vårt rättsväsende vilar. Det nu sagda synes ock äga till- lämpning å det förberedande resningsorgan, som förordas i den förut nämnda motionen. Av motionären anges som ett av huvudsyftena med denna anord- ning, att den i viss mån skulle innefatta en motvikt mot högsta domstolen. I själva verket skulle härigenom skapas en instans över högsta domstolen.

• Sida 76
•  Original

Förslagets uppställning.

Beredningens förslag till rättegångsbalk är indelat i sju avdelningar. Att reglerna om domstolsväsendet erhållit sin plats i första avdelningen överens-i stämmer med rättegångsbalkens nuvarande uppställning. Dessa regler äro ge- mensamma för tvistemål och brottmål, även om på vissa punkter bestämmelser- na avvika med hänsyn till målens natur. De följande avdelningarna avse rätte- gången. Beträffande grupperingen av denna del av ämnet har huvudsynpunk- ten varit, huruvida bestämmelserna äro av mera allmän betydelse för rätte- gången eller om de särskilt hänföra sig till rättegången i en viss instans. I andra avdelningen behandlas, med särskilda underavdelningar för tvistemål och brott- mål, rättegången i allmänhet, varjämte i en särskild underavdelning samman- förts vissa för båda slagen av mål gemensamma bestämmelser. Till rättegången i allmänhet borde ur den nyss angivna synpunkten ha hänförts även bevisrät- ten; med hänsyn till dess ställning och omfattning har dock denna upptagits i en särskild huvudavdelning, den tredje. Fjärde avdelningen avser rättegången ; i underrätt och har uppdelats i särskilda underavdelningar för tvistemål och ] brottmål. Femte och sjätte avdelningarna behandla överrättsprocessen, och i * sjunde avdelningen regleras de särskilda rättsmedlen.

Beredningen har haft under övervägande att i likhet med vad processkom- , missionen förordat och såsom även skett i flera utländska lagar till två särskilda huvudgrupper sammanföra alla bestämmelser rörande rättegången i tvistemål och brottmål. I länder, där domstolsorganisationen är en annan i tvistemål än , i brottmål, synes en sådan gruppering vara naturlig. För svenska förhållanden * torde däremot ett fullständigt genomförande av denna indelningsgrund leda

l ! | I 1 J 1 i j 1 1 1

till olägenheter. Beträffande vissa partier, såsom bevisningen, rättegången i överrätt och de särskilda rättsmedlen, äro skiljaktigheterna mellan de båda rättegångsformerna icke större än att behandlingen lämpligen kan samman- föras; en fristående behandling skulle i nu antydda fall leda till omfattande upprepning. I de fall, då olikheterna äro mera djupgående, ha, såsom i fråga om rättegången i allmänhet och rättegången i underrätt, detta förhållande vunnit beaktande på det sätt, att särskilda underavdelningar anvisats för be- handlingen; beträffande rättegången i hovrätt ha särskilda kapitel upptagits för vad i tvistemål och vad i brottmål.

Beträffande vissa av de ämnen, som upptagits under rättegången i allmänhet, kan såsom i fråga om omröstning samt dom och beslut en viss tvekan råda, hu- ruvida de icke, särskilt ur sammanhangets synpunkt, bort upptagas under rät- tegången i underrätt och i fråga om överrätterna ersättas genom hänvisning. . Beredningen har dock med hänsyn till dessa ämnens allmänna innebörd och även de formella svårigheter, som i detta fall äro förenade med hänvisning, funnit en sådan anordning mindre lämplig.

• Sida 77
•  Original

FÖRSTA AVDELNINGEN.

Om domstolsväsendet.

1 KAP.

Om allmän underrätt.

1 %.

I förslaget ha bibehållits domsaga och tingslag med den innebörd de för när- varande äga. Domsaga utgör häradshövdingens förvaltningsområde, och tings- !lag betecknar häradsrättens domkrets. I stad med rådhusrätt utgör alltid sta— [den rådhusrättens domkrets. ! Av rikets domsagor utgör för närvarande omkring halva antalet ett tings- ! lag; de återstående bestå av två tingslag med undantag av ett mindre antal, där ! tingslagen äro flera än två. Som framgår av redogörelsen för förslagets huvud- ! grunder bygger förslaget på den allmänna regeln, att domsaga skall utgöra ett I tingslag och alltså, då domsaga nu består av flera tingslag, dessa sammanföras; 'vid en sådan sammanföring kunna förutvarande tingsställen bibehållas. Re—

geln är dock icke undantagslös. Är domsaga mycket vidsträckt eller äro eljest synnerliga skäl därtill, må domsaga även framdeles vara uppdelad 1 två eller ! flera tingslag. Som exempel på sådana undantag kunna nämnas vissa norr- !ländska domsagor ävensom domsagor, 1 vilka stad ingår; redan nu förekomma ! några fall, då stad, som hör till domsaga, utgör eget tingslag. I samband med !den nya rättegångsbalkens ikraftträdande bör undersökning äga rum, i vilka !fall den nuvarande tingslagsindelningen bör bibehållas eller en sammanföring ' av olika tingslag bör ske. Förordnande härom bör som nu ankomma på Kungl. ! Maj .t.

|

! 2 %.

! Från huvudregeln, att allmän underrätt är första domstol, kunna undantag förekomma såväl 1 den riktningen, att mål 1 vissa fall skola upptagas av högre !rätt som första instans —- bestämmelser härom meddelas 1 2 och 3 kap. av för- slaget — som ock därutinnan, att vissa mål skola upptagas ej av allmän un- derrätt utan av särskild domstol eller av skiljemän. Som framhållits i inled- ningen, innebär beredningens förslag icke någon rubbning av den nu bestående gränsen mellan allmän process och specialprocess.

• Sida 78
•  Original

3 %.

För rättsskipningen är av stor vikt, att domsagoarbetet ordnas på sådant sätt, att häradshövdigens arbetskraft i första hand kommer till användning för de egentliga domaruppgifterna samt han befrias från expeditionsgöromål och an- dra bestyr, som äro av mera underordnad betydelse. I detta syfte bör, som fram-

hållits i propositionen, i domsaga finnas sekreterare, som under eget ansvar har . att förestå det egentliga kansliarbetet. Undantag från denna huvudregel bör ' göras allenast beträffande de mindre domsagorna. I vissa domsagor äro de egent- f liga domaruppgifterna redan nu av den omfattning, att de icke kunna full- göras av häradshövdingen ensam. I sådan domsaga bör, om förhållandet ej är av tillfällig natur, tillgång finnas till biträdande domare; innehavare av befatt- ning som biträdande domare har i förslaget benämnts assessor. I 4 kap. 3 % stadgas, att om behovet av biträdande domare är stadigvarande, utnämning till befattningen må ske.

Beträffande de övriga befattningshavare, som erfordras för domsagas sköt- sel, förutsättes, att bestämmelser meddelas i administrativ ordning. I varje domsaga skall finnas ett för domsagan gemensamt kansli. I regel bör kansliet förläggas till domsagans tingsställe eller, om i domsagan äro flera ! tingsställen, till något av dem. I vissa fall torde, särskilt då i domsagan äro flera tingsställen, annan ort för kansliet visa sig lämpligare. Bestämmelser * om kansliort, om tiden för kansliets öppethållande och vad i övrigt äger sam- band därmed böra liksom nu meddelas av Kungl. Maj:t.

4 %.

I denna paragraf uttalas som allmän regel, att häradsrätten i sin dömande verksamhet består av häradshövding med nämnd. Då 'i underrätt ett måls hand- läggning för saklig prövning i allmänhet sker vid huvudförhandling, är re- gelns innebörd den, att nämnd skall deltaga vid huvudförhandlingen och i den efter huvudförhandlingen följande överläggningen och domen. Nämndens med- verkan vid huvudförhandlingen bör uppenbarligen avse alla där förekommande frågor, vare sig de röra rättegången, bevisupptagning eller förhandlingen. En- ligt förslaget kan särskild huvudförhandling hållas för behandling av rätte- gångsfråga. Även i sådant fall bör nämnd deltaga i huvudförhandlingen. Ett * måls behandling omfattar emellertid frågor av skilda slag, som icke bliva före- mål för huvudförhandling utan närmast ingå i beredandet av huvudförhand- lingen. Om sådana frågor meddelas bestämmelser för tvistemål i 42 kap. och . för brottmål i 45 och 47 kap. Skulle nämnd medverka vid behandlingen av varje sådan fråga, bleve nämndens tjänstgöring mycket omfattande. I vissa fall kräva dessa frågor omedelbar handläggning; deras utsättande till behand- ling med nämnd skulle ofta vålla en ej önskvärd tidsutdräkt. Sistnämnda syn- punkt gör sig särskilt gällande beträffande frågor, som angå handräckning i tvistemål (15 kap.) och tvångsmedel i brottmål (24—28 kap.). Förslaget byg- ger i stor utsträckning på den uppfattningen, att frågor av sist antytt slag

• Sida 79
•  Original

skola ankomma på behandling av rätten. Även för dessa fall bör häradsrätten vara domför utan nämnd. Medan huvudförhandling i regel utgör en nödvändig förutsättning för saklig ' prövning av målet, kan enligt förslaget i vissa fall beslut om måls avvisande

på grund av rättegångshinder meddelas utan huvudförhandling. I tvistemål kan redan under förberedelsen meddelas tredskodom och fastställelse av förlik- ning liksom dom i anledning av talan, som medgivits eller återkallats. Med hänsyn till prövningens beskaffenhet i dessa fall torde betänkligheter icke möta, att häradsrätten är domför utan nämnd.

Enligt förslaget är häradsrätten vid bevisupptagning, som sker utom huvud- förhandling, domför utan nämnd. Då sådan bevisupptagning är tillåten, ingår den i allmänhet i beredelsen till huvudförhandlingen; beviset förebringas vid huvudförhandlingen genom protokollet från bevisupptagningen, och nämnden kommer härigenom att medverka vid dess bedömande. Av bevismedlen är dock ett, syn å stället, av den karaktär, att nämnd bör medverka redan vid dess upptagande, ehuru det sker utom huvudförhandling. Angående nämndens sam- mansättning vid sådant upptagande meddelas föreskrift i 5 %.

I 42 kap. 20 % stadgas, att huvudförhandling må under vissa förutsättningar hållas i omedelbart samband med förberedelsen. Bland dessa upptages, att par- terna samtycka därtill eller saken finnes uppenbar. Sin praktiska betydelse har denna anordning i sådana mål, i vilka sakförhållandena redan klarlagts un- der förberedelsen eller annan bevisning än genom skriftliga handlingar i regel icke förekommer. Skall snabb och enkel behandling i dessa fall kunna vinnas, torde vara nödvändigt att efterge kravet på nämndens medverkan. I sak över- ensstämmer beredningens ståndpunkt med processkommissionens förslag, ehuru målets prövning i nu åsyftade fall av kommissionen förlagts till förberedelsen. Ett skydd mot missbruk torde vara, att undantaget i fråga om nämndens med- verkan enligt förslaget icke gäller, om målet upp-skjutes. För detta fall måste målet utsättas till ny huvudförhandling med nämnd.

Med hänsyn till det nu anförda har som undantag från nämnds medverkan i lagtexten upptagits dels måls avgörande utan huvudförhandling dels annan handläggning, som ej sker vid huvudförhandling eller syn å stället, och dels slutligen huvudförhandling, som i tvistemål hålles i omedelbart samband med förberedelsen. Med handläggning avses varje åtgärd, som ankommer på rät- : ten, vare sig den vidtages vid förhandling med parterna, såsom vid muntlig för—

beredelse, eller i annan ordning, t. ex. under skriftväxlingen. Att häradsrätten i nu angivna fall är domför utan nämnd, innebär icke, att hinder föreligger för nämndens deltagande.

5 5.

Som framgår av redogörelsen för förslagets huvudgrunder har nämndens nu- varande sammansättning i stort sett bibehållits. Nämnden är liksom nu i all- mänhet beslutför med sju ledamöter. Till undvikande av att nämnden under pågående handläggning av ett mål eller vid fortsatt förhandling i uppskjutet

• Sida 80
•  Original

mål förlorar sin beslutförhet, böra i nämnden kunna samtidigt tjänstgöra flera än sju. För detta ändamål torde dock icke vara erforderligt, att högsta antalet bibehålles vid tolv, utan synes tillräckligt med en utökning med två nämnde- män.

Från huvudregeln om nämndens beslutförhet har undantag gjorts genom lagen den 7 maj 1918 om särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden, 1 det att häradsrätten 1 dessa är domför med allenast tre i nämn- den. Som utvecklats i samband med förslagets huvudgrunder bör denna an-i ordning bibehållas i fråga om handläggning av mindre brottmål. Enligt nyss- ! nämnda lag må vid de 5. k. tremanstingen upptagas mål angående ansvar för förseelse, som i lag eller författning ej är belagd med svårare straff än böter, högst 500 kronor, dock ej mål av beskaffenhet, att talan däri kan föras av måls- ägande. För att den ifrågavarande anordningen skall bliva av praktisk bety- delse särskilt för de städer och större samhällen, som ingå i domsaga, torde nå- gon utvidgning av tremanstingens kompetens i förevarande hänseende vara på- ! kallad. Någon betänklighet torde icke möta mot att häradsrätten är domför! med tre i nämnden 1 alla mål, som röra allenast ansvar för brott, om å brottet! icke kan följa svårare straff" än böter och brottet tillika är sådant, att målsägan- ! de ej finnes. !

Enligt lagen den 7 maj 1918 må mål, som avses i lagen, handläggas vid tre- ! mansting endast första gången det förekommer; avgöres då ej målet, sker dess fortsatta behandling inför fulltalig nämnd. Tillräcklig anledning synes ej före- ligga att upptaga nå-gon motsvarighet till denna bestämmelse.

Enligt 4 % skall nämnd alltid medverka vid häradsrättens syn å stället, även * om den äger rum utom huvudförhandling. För detta fall torde ej alltid vara! nödvändigt, att synen företages av fulltalig nämnd. Beredningen föreslår även här, att nämnden må bestå av tre ledamöter.

Antalet nämndemän är nu för olika tingslag i hög grad växlande. I flertalet tingslag utgör tolv antalet. Enligt lagen den 13 maj 1932 om häradsnämnds tjänstgöring tillkommer det Kungl. Maj:t, om i tingslag erfordras flera än tolv nämndemän, att bestämma antalet. I flera tingslag med täta tingssammanträ- den och stor arbetsbörda är ock antalet nämndemän avsevärt högre än tolv. Frågan om nämndemännens antal har vid flera tillfällen varit föremål för upp- ! märksamhet, senast i samband med den nyss åberopade lagens genomförande.! Å ena sidan har gjorts gällande, att antalet bör vara så stort, att tjänstgöringen ' för varje nämndeman icke bleve alltför betungande; å andra sidan har häv-i dats, att en höjning av antalet lätt ledde till försvagande av nämndens ställ-! ning, i det att nämndemansuppdraget förlorade i anseende och den enskilde" nämndemannen komme att sakna den insikt och erfarenhet i domarvärv, som endast kunde vinnas genom en mera trägen tjänstgöring. Tydligt är, att båda dessa synpunkter förtjäna beaktande. Enligt beredningens uppfattning bör i alla tingslag antalet vara så stort, att det medger en uppdelning av nämnde- männens tjänstgöring. Från denna utgångspunkt torde antalet böra bestämmas till lägst aderton; nämndemännen kunna då indelas till tjänstgöring i två grup- per. I åtskilliga tingslag torde emellertid detta antal vara otillräckligt särskilt

• Sida 81
•  Original

; för det fall, att — som beredningen förutsätter som regel _ domsaga består av - endast ett tingslag. I detta sammanhang måste ock beaktas den ökning av !tingssammanträdenas antal, som förslaget innebär. Prövningen av det ytter- ; ligare behov av nämndemän, som sålunda må föreligga, har liksom enligt 1932 ! års lag överlämnats åt Kungl. Maj:t.

! Angående fördelningen av tjänstgöringen inom nämnden föreskrives i 1932 ! års lag, att denna verkställes av häradshövdingen efter samråd med nämnden ! samt att fördelningen bör ske så, att erforderlig ortskännedom blir företrädd ! inom nämnden och ändring i nämndens sammansättning under ett och samma ! måls handläggning och avgörande i regel ej kommer att äga rum. Denna be— | stämmelse har upptagits i paragrafens sista stycke; dock har föreskriften an- gående förebyggande av ändring i nämndens sammansättning ansetts kunna uteslutas. Enligt förslaget gäller som allmän regel, att huvudförhandlingen i ett mål skall slutföras vid ett och samma rättegångstillfälle; det finns ur denna ! synpunkt ej anledning att ordna nämndens tjänstgöring särskilt med tanken på ! uppskov. ! N ämndemans rätt till ersättning av statsmedel för tjänstgöring i häradsrätt !är nu reglerad genom särskilda författningar. Enligt kungörelsen den 21 |maj 1931 äger nämndeman vid resa för tjänstgöring vid allmänt tingssamman- |träde, lagtima ting eller särskilt sammanträde för tings avslutande åtnjuta !resekostnadsersättning enligt allmänna resereglementet. Samma rätt till ersätt- !ning tillkommer nämndeman vid resa för tjänstgöring vid rannsakning med Ihäktad person å urtima ting eller extra rättegångsdag under lagtima ting; i ivisst fall äger nämndeman vid sådan tjänstgöring rätt även till dagtraktamen- |te. För inställelse vid sammanträde, som avses i lagen den 7 maj 1918, äger ?nämndeman enligt lagen rätt till resekostnadsersättning. Vid flera tillfällen har frågan om nämndemans rätt till ersättning varit föremål för statsmakter- gnas uppmärksamhet, senast vid 1937 års riksdag, då riksdagen i skrivelse till !Kungl. Maj:t hemställde om utredning i ämnet. I anledning av beredningens Iförslag torde en viss omarbetning böra ske av de nu gällande bestämmelserna. ;Som allmän regel torde böra stadgas, att rätt till ersättning av statsmedel till- !kommer nämndeman för tjänstgöring i häradsrätt, om ej för särskilt fall sådan Fel-sättning skall gäldas av enskild part.

Gå.

Enligt 1 % lagen den 8 mars 1935 med vissa bestämmelser om häradsting *tillkommer det Kungl. Maj:t att för varje tingslag bestämma, var tingsställe skall finnas. Motsvarande bestämmelse har upptagits i denna paragraf. I !det stora flertalet tingslag finnes nu endast ett tingsställe. I några fall ha !dock vid sammanslagning av tingslag inom det nya tingslaget bibehållits för- !utvarande tingsställen och tingssammanträdena fördelats mellan dessa. Som !framhållits i redogörelsen för förslagets huvudgrunder torde en sådan anord- ning få ökad användning vid den sammanslagning av tingslag, som förslaget förutsätter. Mellan de olika tingsställena böra målen av häradshövdingen för-

• Sida 82
•  Original

delas efter lämplighet, varvid stor betydelse bör tilläggas tingsställes lättill- gänglighet för parter och andra, som skola inställa sig.

Med tingsställe avses i förslagets mening endast de fasta tingsställen, där, som framgår av nästa paragraf, de allmänna tingen skola hållas.

"7 %.

Enligt 2 kap. 1 & R. B. ålåg häradshövdingen att å rätt tingsstad hålla ting tre gånger om året. Med hänsyn till den föreskrivna tiden för tingens hållande kallades dessa ting vinterting, sommarting och höstting. Förutom laga ting kan enligt 4 kap. R. B. särskilt eller urtima ting utsättas för behandling av grova brottmål eller kronans saker och andra allmänna mål samt på kärandens begä— ran även av tvistemål. Ting är enligt 1734 års lag benämningen å häradsrättens sammanträde, och tingen äro antingen allmänna, lagtima, eller särskilda, urti— ma. I senare författningar har benämningen lagtima ting kommit att brukas i en något annan betydelse. Den betecknar sammanfattningen av de allmänna tingssammanträden, som hållas under viss del av året; denna betydelse har ut- trycket numera i 1935 års lag om häradsting. Enligt denna skola i varje tings- lag årligen hållas två lagtima ting, vårting och höstting. Under vartdera skall häradsrätten hålla allmänna sammanträden till ett antal och med en samman- trädestur, som bestämmes av Kungl. Maj:t efter vissa i lagen angivna grunder.

Beredningen har, särskilt med hänsyn till nämndens tjänstgöring, ansett sig böra bibehålla anordningen med vissa enligt bestämd ordning årligen återkom- mande sammanträden av häradsrätten. Denna anordning torde i regel vara den ! lämpligaste för den handläggning, som äger rum vid huvudförhandling med ! nämnd. Beträffande den handläggning, som ej sker vid huvudförhandling med ! nämnd, skulle däremot en föreskrift, att även sådan handläggning skall ske vid ! allmänt tingssammanträde, vara onödig och dessutom verka hindrande på arbe- ; tets jämna gång. !

Beträffande benämningen å häradsrättens sammanträden har beredningen i ; likhet med processkommissionen ansett sig i viss mån böra återgå till språk— bruket i 1734 års lag. Häradsrättens regelbundet återkommande sammanträden benämnas i förslaget ting; tillräcklig anledning att bibehålla den nuvarande uppdelningen i vårting och höstting torde icke föreligga.

Enligt beredningens förslag skall som allmän regel gälla, att allmänt ting hålles varje vecka. Den muntliga, koncentrerade huvudförhandlingen nödvän- diggör, att den nuvarande anhopningen av ett stort antal mål till samma tings- sammanträde bringas att upphöra; denna anhopning leder till, som processkom- ! missionen framhållit, att rätten ofta ej hinner ägna varje mål en fullständig och , noggrann behandling, i följd varav uppskov bliva oundvikliga. Någon allmän— '; giltig regel i fråga om antalet ting låter sig emellertid icke uppställa; tings—! ordningen bör liksom nu bestämmas av Kungl. Maj:t med hänsyn till förhå1-' landena i varje domsaga. Av betydelse är i första hand den arbetsbörda, som åvilar häradsrätten ; i mindre domsagor med jämförelsevis litet antal mål torde icke föreligga behov av ting varje vecka, medan i de allra största domsagorna

• Sida 83
•  Original

tätare tingssammanträden kunna visa sig erforderliga. För möjliggörande av täta tingssammanträden är av stor vikt, att domsagan utgör ett tingslag. I de fall, då domsagan är uppdelad i flera tingslag, torde huvudregeln i allmän- het böra avse det sammanlagda antalet ting i domsagan på samma sätt som då i domsaga, som utgör ett tingslag, finnas flera tingsställen. Även andra om- ständigheter kunna påverka tingens antal såsom beskaffenheten av de mål, som , vanligen förekomma, eller tingsställes större eller mindre avlägsenhet från kans— ! liorten. Såsom redan nu äger rum torde förutom kortare tider vid jul och påsk ! tingsfrihet, i förslaget benämnd ferier, böra äga rum under sommaren. I sam— band med fastställande av tingsordning bör bestämmas feriernas längd, varvid hänsyn kan tagas till förhållandena 1 de särskilda domsagorna.

I den allmänna tingsordningen ingå nu icke häradsrättens sammanträden med tremansnämnd. Sådant sammanträde kan enligt 1918 års lag hållas såväl under som mellan de lagtima tingen och även å annan ort än tingsställe. Den ; nuvarande ordningen för dessa sammanträden torde böra bibehållas, och det bör ! alltså tillkomma Kungl. Maj :t att med hänsyn till behovet och förhållandena i ' varje domsaga bestämma, om och å vilka tider och orter sådant sammanträde skall hållas.

I vissa fall torde behov föreligga av att häradsrätten sammanträder för hu-

: vudförhandling med nämnd även å andra tider än då ting skola hållas. Sådant särskilt sammanträde behandlas i nästa paragraf.

Om kungörande av ting och vad därmed sammanhänger torde bestämmelser böra meddelas i administrativ ordning.

- 8 %. ! Denna paragraf avser särskilt sammanträde av häradsrätten för huvudför- ! handling med nämnd. ! Såsom erinrats vid föregående paragraf är häradsrättens verksamhet icke ! begränsad till de 1 viss ordning återkommande tingen. Särskilda sammanträ- den med häradsrätten för huvudförhandling med nämnd erfordras särskilt i brottmål angående häktad. Liksom nu skall enligt förslaget rannsakning med häktad företagas inom viss kort tid. Men även i andra mål kan sådant behov * föreligga såväl under de delar av året, då ting hållas, som under de tingsfria ti— i derna. Ett mål kan vara av så stor vidlyftighet, att dess handläggning icke ; lämpligen kan inordnas 1 de allmänna tingen; målet kan ock vara av den bråd- ! skande beskaffenhet, atti synnerhet 1 tingslag med färre ting särskilt samman- ; träde är påkallat. Har ett mål, vars handläggning påbörjats å allmänt ting, ! utsatts till fortsatt huvudförhandling, torde i vissa fall med hänsyn till de vill- ? kor, som uppställas för sådan förhandling i fråga om rättens sammansättning * och tiden, inom vilken förhandlingen skall hållas, behov föreligga av särskilt ! sammanträde. I de fall, då syna å stället skall hållas 1 samband med huvud- förhandlingen, kräves också, att särskilt sammanträde utsättes. Tiden och platsen för sammanträde, som avses i denna paragraf, böra be-

stämmas av häradshövdingen.

• Sida 84
•  Original

9 %.

Häradsrätten är enligt vad tidigare utvecklats i flera fall domför med hä— radshövdingen ensam och detta även, då förhandling med parterna äger rum, såsom 'vi'd muntlig förberedelse, upptagande av bevisning utom huvudförhand- ling, behandling av fråga om häktning eller andra straffprocessuella tvångs- medel. För sådan förhandling bör bestämmas den plats, som med hänsyn till kostnader, välbelägenheten för parterna och andra omständigheter finnes lämp- lig. Ofta torde särskilt vid förberedelsen i tvistemål kansliorten finnas vara den lämpligaste sammanträdesplatsen.

Även då sammanträde ej avser förhandling utan annan handläggning, t. ex. överläggning till dom, är denna paragraf tillämplig. Vid sådant sammanträde kan även nämnd medverka.

10 %.

Bestämmelserna i denna paragraf ansluta sig nära till de som nu gälla be- träffande rådhusrätternas organisation. Av förslagets allmänna ståndpunkt följer. att samtliga ledamöter skola vara lagfarna. Som framgår av nästa pa- ragraf kan antalet ledamöter icke understiga tre. Hur stort antalet skall vara, bestämmes enligt 17 % av Kungl. Maj:t i arbetsordningen för varje rådhusrätt.

11 %.

Som framgår av redogörelsen för förslagets huvudgrunder uppställes som ! allmän domförhetsregel, att rådhusrätt skall bestå av tre lagfarna domare. Till förebyggande av att rådhusrätten vid handläggningen av större mål eller vid måls utsättande till fortsatt huvudförhandling på grund av förfall för någon ledamot förlorar sin domförhet, medger förslaget ett högsta antal av fyra do- mare. Av liknande skäl som vid 4 % framförts i fråga om häradsrättens sam— mansättning torde rådhusrätten vid handläggning, som ej sker vid huvudför- handling eller syn å stället, ävensom i tvistemål vid huvudförhandling, som hålles i omedelbart samband med förberedelsen, böra vara domför med en lagfaren ledamot. Mot en sådan bestämmelse kan väl resas den invändnin— gen, att då rådhusrättens samtliga ledamöter äro fast anställda vid rätten, samma svårigheter icke möta som beträffande nämndens medverkan i härads- rätt att upprätthålla huvudregeln om rättens domförhet. Å andra sidan kan framhållas, att en tillämpning av huvudregeln å varje rättens handlägg- ning säkert skulle verka tyngande och fördröja arbetet; ur rättsskipningens synpunkt torde det ej möta någon betänklighet att i förevarande fall även låta rådhusrätten vara domför med en lagfaren domare. Den föreslagna be- stämmelsen är dessutom ägnad att minska de särskilda ledamöternas arbets— börda och åvägabringa en lämplig arbetsfördelning dem emellan. Redan då ett mål inkommer, bör målet tilldelas viss ledamot, som har att utfärda stämning och ägna målet den behandling i övrigt, som erfordras före huvudförhandlingen. Som framhållits beträffande nämnds medverkan i häradsrätt utgör den nu ifrå-

• Sida 85
•  Original

gavarande domförhetsregeln ej något hinder för att de åsyftade frågorna be- handlas av fullsutten rätt.

Enligt första stycket skall nämnd deltaga i behandlingen av Vissa brottmål. Förutsättningen är, att målet rör ansvar för brott, varå kan följa straffarbete i två år eller därutöver. Uppenbart är det förenat med svårigheter att på ett tillfredsställande sätt uppdela brottmålen med hänsyn till behovet av nämn- dens medverkan. Deltagande av nämnd i alla förekommande brottmål skulle särskilt för de större städerna icke vara genomförbart; mot den av berednin- gen föreslagna grupperingen kan måhända riktas den anmärkningen, att den leder till nämnds medverkan i ett alltför stort antal fall och att härigenom rättsskipningen i dessa mål onödigt tynges. Under nämnds medverkan faller sålunda enligt förslaget även åtal för stöld enligt 20 kap. 1 % strafflagen. Därest å andra sidan nämnds medverkan skulle begränsas till de grövsta brot— ten, komme i ett flertal rådhusrätter nämnden att endast i mycket ringa om- fattning tagas i anspråk, och det kan befaras, att den komme att sakna den förtrogenhet med rättsskipningen, som i fråga om häradsnämnden ansetts vara av stor betydelse. Även vid behandlingen av medelsvåra brott kunna före- komma frågor, där nämndens medverkan är av särskilt värde, såsom vid be— dömande av frågor rörande tillräknelighet, villkorlig dom eller användningen av tvångsuppfostran, ungdomsfängelse eller förvaring. Den av beredningen föreslagna regeln leder väl till att nämnd kan komma att deltaga även i enk- lare mål; tydligt är emellertid, att nämndens medverkan icke kan göras be- roende av prövningens beskaffenhet i varje särskilt fall. Detta torde dock icke behöva medföra några egentliga olägenheter. Ej heller synes farhågan, att för nämndemansuppdraget ej skulle kunna förvärvas tillräckligt antal lämpliga personer, vara berättigad.

Huruvida ett brott är av den svårhetsgrad, att nämnd skall medverka, är i första hand att bedöma med hänsyn till åtalet. Visar sig sedermera, att ett ringare brott föreligger, uteslutes ej därigenom nämndens medverkan. Finner rätten efter åtalet brottet vara av den beskaffenhet, att det kräver nämnds medverkan, skall nämnd tillkallas. Vid bedömande av vilket straff kan föl— ja å gärningen, bör hänsyn tagas till den förhöjning av strafflatituden, som ' kan vara föreskriven vid försvårande omständigheter. Är den högre latituden

beroende av en särskild straffskärpningsgrund, inverkar däremot denna höj- ning endast för det fall, att dess användning ifrågasättes. Med hänsyn till de svårigheter, som sålunda kunna möta för bedömande, huruvida nämnd skall medverka, har upptagits bestämmelse om att i de fall, då nämnd medverkat vid handläggningen, rådhusrätten alltid är domför med nämnd. Avser målet förutom ansvar för brott, som påkallar nämnds medverkan, ansvar för annat brott eller enskilt anspråk på grund av brott, sträcker sig nämndens medver- kan till målet i dess helhet.

För närvarande utövas i vissa städer domsrätt av polisdomstol eller polis- kammare. Deras behörighet och sammansättning regleras i särskilda av Kungl. Maj:t utfärdade författningar. Ehuru dessa inbördes förete vissa olikheter, gäller som allmän regel, att polisdomstol är domför med en lagfaren domare.

• Sida 86
•  Original

Polisdomstol äger företrädesvis upptaga mål om åtal för brott, varå endast böter kunna följa. I särskilda författningar meddelas dessutom föreskrift, att polisdomstol är behörig att upptaga åtal för vissa förseelser, som allenast äro belagda med bötesstraff, såsom i 44 % utlänningslagen den 11 juni 1937 och i 35 % motorfordonsförordningen den 23 oktober 1936. Om polisdomstols behörighet att i samband med åtal upptaga skadeståndstalan har viss tvekan rått. Enligt stadgandet i motorfordonsförordningen må polisdomstol icke upp- taga mål, däri talan om skadestånd föres.

Behovet av en enklare sammansättning av domstolen vid behandling av mindre brottmål är för de större städerna påtagligt. För tillgodoseende av detta behov synes emellertid icke vara påkallat, att vid sidan av rådhusrätten en särskild domstol finnes inrättad. Samma fördel kan vinnas genom en regel, att rådhusrätten vid dessa måls handläggning är domför med en ledamot; man undviker härigenom vissa olägenheter, som äro förknippade med frågan om po- lisdomstolens behörighet. I anslutning till vad nu i allmänhet gäller torde ifrågavarande domförhetsregel böra avse åtal för brott, varå endast böter kunna följa. Härutöver bör emellertid göras den begränsningen, att brottet ej är sådant, att målsägande finnes; huruvida målsäganden i det särskilda fal- let för talan eller ej, tcrde lika litet i detta fall som i fråga om sammansätt- ning av häradsrätten vid behandling av motsvarande mål böra tilläggas av- görande betydelse.

I några fall äger polisdomstol eller poliskammare att upptaga vissa tviste- mål. Tillräckliga skäl att för dessa fall göra någon avvikelse från de allmän- na domförhetsreglerna torde icke föreligga.

12 %.

I fråga om rådhusrättsnämnds beslutförhet böra samma regler gälla som beträffande nämnd i häradsrätt. Förslaget upptager icke någon bestämmelse om ett visst lägsta antal nämndemän i stad med rådhusrätt utan överläm- nar frågan om det erforderliga antalet nämndemän till avgörande av Kungl. Maj:t med hänsyn till behovet för varje stad. Härvid böra samma synpunkter beaktas, som utvecklats vid 5 % i fråga om antalet nämndemän itingslag. För underlättande av nämndens tjänstgöring torde de mål, vari nämnd skall del- taga, iregel böra sammanföras till vissa rättegångsdagar.

Nämndeman i stad torde böra äga rätt till ersättning enligt samma grunder, som komma att gälla beträffande nämndemän i häradsrätt. Ersättningen torde böra utgå av stadens medel.

13 %.

Rådhusrättens sammanträden böra som nu i regel äga rum i dess tjänstelokal, rådhuset. Rådhusrätten bör dock för rannsakning, syn å stället eller annan förhandling kunna sammanträda å annan plats inom staden och, om det erford- ras, även å ort utom stadens område.

Enligt 6 kap. 3 % R.B. skall rådhusrätt sammanträda var måndag eller, när helgdag å måndag inträffar, nästa söckendag därefter; erfordras flera sam—

• Sida 87
•  Original

manträden, skola sådana på tillsägelse av ordföranden hållas. Särskilt i de större rådhusrätterna med deras uppdelning å två eller flera avdelningar hållas sammanträden även å andra veckodagar. Rådhusrätternas organisation är ock sådan, att sammanträden kunna hållas med ganska korta mellanrum. Bered- ningen föreslår, att rådhusrätt varje vecka skall för huvudförhandling hålla en eller flera allmänna rättegångsdagar. I de arbetsordningar, som av Kungl. Maj :t fastställas för de särskilda rådhusrätterna, torde böra upptagas bestäm- melser om antalet av och tiden för de allmänna rättegångsdagarna ; härvid tor- de även hänsyn kunna tagas till det växlande behovet under olika delar av året. Utöver de sålunda bestämda dagarna bör sammanträde hållas så ofta det med hänsyn till arbetet kräves.

14 %.

I lagar och författningar förekomma föreskrifter om en sammansättning av rätten, avvikande från den i allmänhet gällande, vid behandling av vissa slag av mål. Enligt lag den 20 juni 1905 om särskild sammansättning av vissa råd- husrätter vid behandling av handelsmål skola under vissa angivna förutsätt- ! ningar vid behandling av sådant mål inför rådhusrätt i Stockholm, Göteborg ! eller Malmö i rätten sitta två av dess lagfarna ledamöter samt två'handels— ! kunniga män. På framställning av stadsfullmäktige äger Kungl. Maj:t förord- ! na, att lagen skall äga tillämpning i avseende å rådhusrätten i annan stad. I 20 % förordningen den 16 maj 1884 angående patent föreskrives, att Stockholms rådhusrätt, då till handläggning förekommer patentmål av viss beskaffenhet, skall bestå av, utom domfört antal av rättens ledamöter, tre i industriella för- hållanden kunniga män. Som beredningen framhållit i annat sammanhang tor- de vid utarbetande av förslag rörande handläggning av åtal mot unga personer medverkan av lekmän böra närmare övervägas. I de fall, då lekmän sålunda skola deltaga, bör liksom i fråga om nämnd deltagandet avse huvudförhand— lingen och ej förberedelse eller annan handläggning, som sker utom huvud- förhandling.

15 %.

Av stor vikt för en allsidig och uttömmande behandling är, att till samma rättegångsdag ej utsättas flera mål än som rätten kan medhinna utan att sed- vanlig arbetstid överskrides. Ett sådant överskridande leder lätt till att leda- möternas uppmärksamhet avtrubbas och deras iakttagelseförmåga minskas samt att handläggningen ej blir tillräckligt ingående. Nackdelarna härav äro påtag— liga särskilt vid huvudförhandlingen. I samband med huvudförhandlingen bör ock tid beredas för rättens överläggning och avfattande av dom, som i regel bör avkunnas omedelbart. God ledning för bedömande av den tid, som huvud- förhandlingen kan taga i anspråk, kan hämtas av vad som förekommit vid må- lets beredande. Skulle huvudförhandling i utsatta mål icke kunna medhinnas under den beräknade tiden av sex timmar, bör väl detta förhållande icke utgöra något ovillkorligt hinder för sessionens fortsättande, om dess avbrytande skulle vara till stor olägenhet för parter eller andra: sessionen bör dock i regel

• Sida 88
•  Original

icke fortgå mer än en eller annan timme därutöver. För undvikande av den olä- genhet, som följer av ett avbrott, bör vid målens utsättande god tid beräknas för varje måls handläggning.

Över de mål, som utsatts till handläggning å samma rättegångsdag, skall enligt kungörelsen den 2 juni 1933 upprättas uppropslista, i vilken målen upp- tagas i den ordning de komma att uppropas; i listan skall angivas den tid å dagen, då handläggningen kommer att taga sin början. Kan handläggningen beräknas taga mer än tre timmar i anspråk, skola målen indelas i grupper med ! angivande av visst klockslag, före vilket de till varje grupp hörande målen ej ! komma att uppropas. Angivande av tiden för ett måls handläggning är än mer påkallat enligt beredningens förslag, i vilket påföljden av parts eller annans ! utevaro är knuten till den tid, då målet företages till handläggning. I regel böra redan i kallelse å parter eller andra utsättas såväl dagen för förhandlingen som ock den tid på dagen, då målet tidigast företages. Bestämmelser om den ord- ning, i vilken målen skola företagas, och om uppropslista böra utfärdas i ad- ministrativ ordning.

16 %.

Enligt 26 kap. 4 % byggningabalken skall vid vart tingsställe finnas fängelse; dock må enligt förordning den 20 november 1845 efter Kungl. Maj:ts förordnan- de särskilda härader ha gemensamt häkte. Underhåll åt däri förvarade fångar bekostas av statsverket. Vad angår städernas skyldighet att hålla häkte stadgas i kungl. brevet den 27 november 1798, i anslutning till 35 kap. rådstubalken i stadslagen, att i varje stad borde finnas åtminstone två arrestrum. Enligt kungl. brev den 14 augusti 1841 kan i de städer, där länshäkte finnes, stadens häkte förenas med länshäkte mot bidragsskyldighet från stadens sida. I kungl. cirkulär till landshövdingarna den 4 december 1816 förordnas angående stä- ! dernas skyldighet att underhålla och förvara personer, som därstädes häktas för brott, att städerna borde underhålla sådana personer så länge de vore under rannsakning vid domstol därstädes.

Av de bestämmelser, som sålunda gälla, torde i rättegångsbalken ej böra upp— tagas andra än sådana, som äga betydelse ur straffprocessuell synpunkt. Enligt beredningens förslag tillkommer det alltid rätten att besluta om häktning. I all- mänhet har den person, mot Vilken häktningsyrkande framställes, tidigare som anhållen tagits i förvar. Förslaget innehåller icke någon bestämmelse om plat— sen för anhållnas förvaring, men i flera fall torde denna lämpligen böra äga rum i domsagans häkte. För att i sådant fall den förhandling, som skall före- gå rättens beslut i häktningsfråga, må kunna hållas utan omgång och med mins- ta möjliga tidsutdräkt, bör häktet i regel vara förlagt till tingsställe och helst, om flera tingsställen förekomma, till det, där domsagans kansli finnes. Försla- get medger emellertid förläggning även å annan ort än tingsställe. Sådan kan ! ifrågakomma särskilt då kansliet finnes å annan ort än tingsställe. Enligt för- ! slaget kunna flera domsagor eller domsaga och stad förena sig om gemensamt häkte. Särskilt torde en förening mellan stad och domsaga vara av betydelse, ! då domsagans kansli eller tingsställe är förlagt till stad med rådhusrätt. När- '

• Sida 89
•  Original

mare bestämmelser om häktes förläggning och om gemensamt häkte böra med- delas av Kungl. Maj:t.

Skyldighet för stad att hålla häkte har endast föreskrivits för det fall, att staden har egen rådhusrätt. Detta torde ock överensstämma med grunderna för de nu gällande bestämmelserna.

Processkommissionen har föreslagit, att då domsagas häkte är beläget å an- nan ort än kansliet, vid häktet skall förordnas en häktningsdomare, som i stället för domare i domsagan utgör rätten vid prövning av frågan, huruvida anhål- len, som förvaras i häktet, skall häktas. Till stöd härför har framhållits, att det skulle vara förenat med olägenheter för domare i domsagan att utöva den- na prövning beträffande de i häktet förvarade. En sådan anordning torde även enligt beredningens åsikt vara lämplig, då häkte är beläget på större avstånd från kansliorten eller förhållandena eljest påkalla den. Det bör ankomma på häktningsdomare att besluta även i fråga, som avses i 24 kap. 18 eller 19 %. Sedan åtal väckts, bör det uteslutande tillkomma rätten att besluta rörande häktning. Förordnande av särskild häktningsdomare bör ankomma på Kungl. Maj:t.

17 %.

Bestämmelser om domsagas förvaltning, de där anställda befattningshavarna och deras åligganden ha ej upptagits i rättegångsbalken. För närvarande gäller härutinnan stadgan den 26 maj 1933 med vissa föreskrifter angående domsagor- nas förvaltning. Vad rådhusrätterna angår meddelas föreskrifter rörande deras organisation och där anställda befattningshavare i de för varje stad fastställda arbetsordningarna för stadens magistrat och rådhusrätt. Förslaget bibehåller den sålunda gällande ordningen.

2 KAP. Om hovrätt.

1 och 2 åå.

Som framgår av redogörelsen för förslagets huvudgrunder är den ställning, som för närvarande tillkommer hovrätt, i allt väsentligt bibehållen. Hov- rätternas främsta uppgift är att utgöra fullföljdsinstans. Bland hovrätts ålig- ganden ingår även att öva tillsyn över underlydande domstolar och deras verk- samhet. Vad angår rättsskipningen i lägre rätt äger väl hovrätten icke att in- gripa i denna annat än enligt de regler, som gälla för fullföljd av talan. Hov- rätten har dock alltjämt att utöva allmän uppsikt över att underrätternas rättsskipning försiggår i laga ordning samt att domare och andra befattnings- havare fullgöra sina åligganden. Denna hovrättens tillsyn är ej begränsad till behandlingen av fullföljda mål; tillsynen kan utövas genom inspektioner eller på annat sätt. Som tillsynsmyndighet har ock hovrätten att hos Kungl. Maj:t göra de framställningar, som påkallas av rättsskipningens behov. Enligt sär- skilda författningar, såsom domsagostadgan, har hovrätten att förordna inne-

• Sida 90
•  Original

havare av Vissa tjänster vid underrätt samt att utse vikarie för ordinarie be- fattningshavare i vissa fall.

Hovrätt har nu att som första instans upptaga vissa mål. Bestämmelser härom meddelas dels i rättegångsbalken, särskilt 8 kap. 2 %, och dels i sär- skilda författningar. Av de i 8 kap. 2 % upptagna bestämmelserna ha numera upphävts de, som avsåge hovrätten som privilegierat forum för vissa personer. Hovrätt äger dock alltjämt enligt 2 % punkt 6 upptaga mål om stämplingar och förgripelser mot Konungen själv och det kungl. huset eller rikets frihet även- som förbrytelser mot statsråden, som röra deras ämbete. Den viktigaste grup- pen av mål, som enligt 8 kap. skola omedelbart upptagas av hovrätt, avser ämbetsbrott av vissa ämbets- och tjänstemän, bland dem underdomare. Av ifrågavarande bestämmelser har beredningen i sitt förslag upptagit allenast dem, som angå ämbetsbrott av domare i underrätt eller av annan ämbets- eller tjänsteman, mot vilken åtal för sådant brott enligt särskild föreskrift skall väckas i hovrätt. Enligt 10 kap. 25 % samt 14 kap. 7 % R.B. äger hovrätt att som första instans i vissa fall döma över förgripelse eller missfirmelse mot domare och andra ämbetsmän i deras tjänst. Beredningen har ansett tillräck- lig anledning icke föreligga att bibehålla ifrågavarande bestämmelser. Åtal för sådant brott skall alltså enligt förslaget väckas vid allmän underrätt. Svea hovrätt är första instans enligt lag den 12 maj 1897 i fråga om riksbankens vägran att inlösa sina sedlar och enligt förordning den 10 juni 1841 i mål mot riksgäldskontoret. Beredningens förslag innebär icke någon ändring i den så- lunda gällande ordningen.

Som utvecklats i samband med förslagets huvudgrunder föreslår berednin- gen, att hovrätt skall utgöra första och enda instans i vissa tvistemål. Förut- » sättning härför är, att parterna träffat skriftlig överenskommelse därom. En viss anknytning föreligger på denna punkt till det i 10 kap. 16 % upptagna avtalsforum; detta lagrum är som framgår av 10 kap. 17 å andra stycket ej tillämpligt i fråga om det inbördes förhållandet mellan instanserna. I likhet med vad som föreskrivits i 10 kap. 17 % bör överenskommelse om hovrätt som första instans vara begränsad, till sådana mål, för vilka ett absolut forum ej är stad- gat. Är målet av beskaffenhet, som avses i 10 kap. 17 % första stycket 1—7, bör ej heller i nu förevarande fall avtalsfrihet råda. Avtal, som avses i 10 kap. 16 %, kan hänföra sig även till framtida tvist. I detta hänseende torde avtals- friheten beträffande hovrätt som första instans böra göras mera begränsad; över- ! enskommelse bör alltid avse en mellan parterna redan uppkommen tvist. Här- | igenom förebygges, att någon av kontrahenterna i ett avtal redan vid avtalets | ingående skulle genom förbehåll i avtalet kunna tillförsäkra sig den undantags— ! ställning, varom här är fråga. Av vilken hovrätt målet skall upptagas, beror I av de allmänna reglerna om forum, och något hinder föreligger alltså icke, att ! parterna enligt 10 kap. 16 % överenskomma därom. Mot förslagets ståndpunkt i i detta hänseende kan måhända riktas den anmärkningen, att den innebär fara för en alltför stor tillströmning av mål till någon viss hovrätt. Enligt bered- ningens åsikt torde lika litet i nu förevarande fall som beträffande avtalsforum i allmänhet denna synpunkt böra tilläggas avgörande betydelse. Något allmänt

• Sida 91
•  Original

villkor, att tvisteföremålet skall äga förmögenhetsvärde, har ej uppställts; tyd- ligt är emellertid, att anordningen har sin största betydelse för förmögenhets- tvister. Till förekommande av att ett alltför stort antal mål av detta slag un- dandrages de allmänna underrätterna har ansetts nödigt att föreskriva, att tvis- teföremålet skall överstiga ett visst minsta värde. Detta värde har av bered- ningen satts till 3,000 kronor. Om tvisteföremålets värde ej framgår omedel- bart av kärandens yrkande, bör käranden förebringa erforderlig utredning där- om vid påföljd att talan eljest avvisas av hovrätten. Av det nyss åberopade stadgandet i 10 kap. 17 % andra stycket följer, att hovrätt icke äger att i sam- band med mål, varom här är fråga, med stöd av 14 % sistnämnda kapitel upp- taga talan, som där avses.

Som redan yttrats kan ett tvistemål icke på grund av bestämmelserna i 10 kap. väckas vid domstol av annan ordning än den för målet eljest föreskrivna. Någon motsvarighet till stadgandet i 10 kap. 17 % andra stycket meddelas icke i de i 19 kap. upptagna reglerna om forum i brottmål. Enligt stadgandet i 9 % sistnämnda kapitel är avtal, varigenom någon utfäst sig att väcka åtal eller svara vid viss domstol, i brottmål utan verkan. Däremot kan i vissa fall, så- som framgår av 3 och 6 %% samma kapitel, åtal mot flera personer för samma brott eller mot samma person för flera brott väckas vid den rätt, som är be- hörig att upptaga något av åtalen. Tillämpningen av dessa bestämmelser kan, som framhålles i motiven till 19 kap., leda till att hovrätt är behörig att som första instans upptaga åtal, som eljest skolat väckas vid underrätt. Av 19 kap. 5 % följer, att hovrätt alltid har att döma över rättegångsförseelse, som be- gås vid måls handläggning i hovrätten, liksom i vissa fall över annat brott, som förövas inför hovrätten vid dess sammanträde.

3 %.

Hovrätternas organisation behandlas icke i rättegångsbalken utan i arbets- ordningar för de särskilda hovrätterna. I förevarande paragraf ha upptagits vissa grundläggande bestämmelser i ämnet, i huvudsak anslutande sig till de nu gällande. Vissa avvikelser föreligga dock. Enligt förslaget skall hovrätt alltid bestå av minst två avdelningar. Denna anordning synes nödvändig bl. a. av den anledningen, att hovrätts sammanträden kunna, såsom framgår av 5 %, äga rum å annan ort än förläggningsorten, varvid å denna bör finnas en domför avdelning av hovrätten. Då av rikets nuvarande hovrätter hovrätten för övre Norrland arbetar å allenast en avdelning, medför förslaget en utökning av nämnda hovrätt. Beträffande avdelningarnas sammansättning meddelas i för— slaget den bestämmelsen, att varje avdelning skall bestå av minst fyra hov- rättsråd och en eller flera assessorer samt att av hovrättsråden en skall vara ordförande och en vice ordförande, dock att hovrättens president må vara ord- förande å avdelning. Som för närvarande bör tjänstgöringsskyldigheten för- delas mellan avdelningens ledamöter; med hänsyn till de maktpåliggande upp- gifter, som åvila ordföranden såsom ledare av huvudförhandlingarna i hovrät- ten, bör en uppdelning av ordförandegöromålen ske mellan honom och vice ord- föranden. Vad angår ledamöterna förutsätter förslaget, att någon av dem

• Sida 92
•  Original

som referent har befattning med beredande av inkommet mål; med hänsyn här— till kräves även i fråga om ledamöterna, att de turvis komma i åtnjutande av viss ledighet från hovrättens sessioner. I viss utsträckning böra hovrättens assessorer indelas till ledamotstjänstgöring. I regel torde dock, som framhållits i propositionen, å varje avdelning böra vid huvudförhandling samtidigt tjänst- göra minst tre hovrättsråd. Närmare bestämmelser härom böra upptagas i ar- betsordningarna.

Vid sidan av hovrätternas domarpersonal erfordras liksom nu även andra— befattningshavare för biträde åt hovrättens ledamöter. Vid målens beredande till huvudförhandling höra till biträde åt referenten anlitas aspiranter eller be- fattningshavare i hovrätten. I vissa fall skola mål föredragas inför hovrätten. Detta är förhållandet i till hovrätten fullföljda besvärsmål samt i vademål, som avgöras utan huvudförhandling; även vid huvudförhandling skall i brottmål föredragning ske av den vid underrätten förebragta bevisningen. Det torde i regel vara lämpligt, att denna föredragning ombesörjes av befattningshavare i hovrätten. Även för notarie- och kansligöromålen erfordras särskilda befatt- ningshavare. Som framgår av redogörelsen för förslagets huvudgrunder förut- sätter däremot förslaget icke någon befattning som allmän åklagare i hovrätt.

4 %.

Som utvecklats i samband med förslagets huvudgrunder har det domföra antalet ledamöter i hovrätt bestämts till fyra, högst fem. Från den allmänna domförhetsregeln stadgas i denna paragraf, i anslutning till de i 27 kap. 20 % R. B. upptagna bestämmelserna, undantag för vissa åtgärder av enklare be- skaffenhet ; beträffande dessa tillkommer det ledamot att ensam besluta. Till dessa åtgärder har hänförts föreläggande att fullständiga inlaga. Sådant före- läggande kan enligt 50 kap. 7 % meddelas i fråga om vadeinlaga i tviste- mål; härunder faller ock erinran enligt 51 kap. 7 % och 52 kap. 6 % om komplettering av vadeinlaga i brottmål eller av besvärsinlaga. Däremot är icke tillämpning av sådant föreläggande att hänföra till undantaget. Leda— mot bör ock äga förordna om delgivning. I ett stort antal fall är delgivning med part eller annan föreskriven; det ankommer på ledamoten att besluta, huruvida delgivning skall ske genom parts eller rättens försorg och, då del- givning sker genom parts försorg, bestämma den tid, inom vilken delgivning skall ske, samt även avgöra frågor angående sättet. för delgivningen, t. ex. om delgivning må ske genom kungörelse. I vissa fall är föreskrivet eller eljest vedertaget, att myndighets yttrande skall inhämtas; även detta bör kunna beslutas av en ledamot. Slutligen böra till denna grupp hänföras frågor, som uteslutande röra skriftväxling mellan parterna, t. ex. beslut i besvärsmål om infordrande av förklaring, bestämmande av den tid, inom vil- ken genmäle, förklaring eller annan inlaga skall ingivas, anstånd med in- lagas ingivande, förordnande om ytterligare skriftväxling. Det kunde ifrå— gasättas att till de åtgärder, som må handläggas av en ledamot, hän— föra även utfärdande av stämning i mål, som skola omedelbart upptagas av hovrätt. Med stämnings utfärdande äro dock enligt förslaget förknippade

• Sida 93
•  Original

vissa frågor, som lämpligen torde böra avgöras av domstolen i dess helhet, såsom fråga om rättegångshinder i visst fall och i tvistemål angående sättet för målets beredande till huvudförhandling. Beredningen har därför icke ansett till- räckliga skäl föreligga att för detta fall göra något undantag från den all— männa domförhetsregeln. Som tidigare framhållits bör målets beredande stå under ledning av en hovrättens ledamot, och det bör tillkomma denne att ut- öva den beslutanderätt, som tillkommer ledamot ensam. Enligt paragrafens andra stycke kan i arbetsordning bestämmas, att åtgärd, som här avses, må vidtagas av tjänsteman vid hovrätten.

5 %.

Hovrättens dömande verksamhet äger i regel rum å dess förläggnings- ort. Emellertid torde i vissa fall sammanträde böra kunna hållas å annan lämplig ort. Särskilt torde detta vara av betydelse i sådana mål, där ett stort antal vittnen skola höras eller syn å stället bör företagas. Som process- kommissionen framhållit torde i vissa fall behov föreligga av mera regel- bundet återkommande sammanträden å annan ort än förläggningsorten för huvudförhandling i mål från viss del av hovrättens domkrets. Behovet av dylika sammanträden, deras antal ochplatsen för desamma bör bedömas med hänsyn till förhållandena inom varje hovrätt. Särskilt i hovrätter med vid- sträckt domkrets, såsom de norrländska hovrätterna och Svea hovrätt, torde anordnandet av hovrättsting visa sig lämpligt för underlättande av parters och vittnens inställelse till huvudförhandling. Regeln om hovrättsting bör icke vara obligatorisk i den meningen, att varje mål från den delen av dom- kretsen skall behandlas vid hovrättsting; huruvida så skall ske, bör bero av omständigheterna i varje särskilt fall och de fördelar för parter och andra, som därigenom kunna vinnas. Närmare bestämmelser om hovrättsting böra meddelas av Kungl. Maj:t.

Angående hovrätts sessioner upptagas bestämmelser i de särskilda arbets- ordningarna. Förslaget bibehåller denna anordning.

6 5.

I denna paragraf upptagas de olika hovrätterna och deras domkretsar. För— slaget innebär i förhållande till det nuvarande antalet hovrätter en ökning med två hovrätter, hovrätten för nedre Norrland och hovrätten för västra Sverige. Beträffande inrättande av en hovrätt för nedre Norrland har be- redningen tidigare angivit sin ståndpunkt i ett till Kungl. Maj :t den 22 decem- ber 1934 avgivet yttrande. Vad angår den västsvenska hovrätten har bered- ningen den 15 oktober 1938 avgivit särskilt yttrande; till stöd för förslaget i denna del åberopas vad beredningen där anfört. Ifrågavarande yttranden finnas som bilagor fogade vid betänkandet.

7 %. Som redan framhållits böra närmare bestämmelser om hovrätts organisa- tion, där anställda befattningshavare och deras åligganden samt hovrätts sam-

• Sida 94
•  Original

manträden och vad som eljest äger samband med hovrättens verksamhet med- delas i arbetsordning för varje särskild hovrätt.

3 KAP.

Om högsta domstolen.

1 %.

Enligt % 17 1 mom. regeringsformen utövas Konungens domsrätt av högsta domstolen. I nämnda grundlagsstadgande meddelas även bestämmel- ser om justitierådens antal. Detta skall vara minst tolv; det må ej ökas utöver tolv, såvida ej Konungen och riksdagen i den ordning % 87 1 mom. stadgar besluta, att högsta domstolen skall arbeta på avdelningar. I sådant fall bestämmes ock i nu angiven ordning justitierådens antal och ärendenas fördelning mellan avdelningarna. I lagen den 14 maj 1915 angående högsta domstolens tjänstgöring på avdelningar föreskrives, att högsta domstolen skall utgöras av tjugufyra justitieråd, av vilka tre tjänstgöra i lagrådet. Dess- utom meddelas föreskrifter om tjänstgöringen på avdelningar; dessa äro under vissa veckor tre, under andra två samt under någon tid allenast en. I högsta domstolen kunna enligt % 22 1 mom. regeringsformen ringare mål prövas och avgöras av fem ledamöter så ock av fyra, om alla fyra äro ense om slutet. Över viktigare saker skola minst sju döma. Högsta antalet justitieråd, som på en gång må deltaga i prövningen av något mål, är åtta, dock med undantag för de fall, då mål skola handläggas av högsta domstolen i dess helhet, de 3. k. plenimålen, varom bestämmelser äro meddelade i den som lag antagna stadgan den 11 juni 1920. Ett undantag från den allmänna regeln om högsta domstolens domförhet utgör ock högsta domstolens sammansättning vid pröv- ning av ansökan om tillstånd att hos Kungl. Maj:t fullfölja talan i vissa fall. Även i detta ämne meddelas bestämmelser i allmän lag. Enligt dessa, som äro intagna i lagen den 14 maj 1915, ankommer det på en särskild av- delning av högsta domstolen, bestående av tre ledamöter, att pröva och avgöra ansökan om sådant tillstånd.

Som framhållits i redogörelsen för förslagets huvudgrunder innebär bered- ningens förslag icke någon mera väsentlig avvikelse från nu gällande regler om högsta domstolens organisation och sammansättning. Beredningen utgår ifrån att någon ökning av justitierådens antal icke påkallas för de uppgifter, som enligt förslaget tillkomma högsta domstolen. Att det muntliga förfarande, som enligt förslaget i stor utsträckning skall tillämpas även i högsta domstolen, kräver mera arbete och tid än den nuvarande skriftliga processen, ligger i öp- pen dag. Å andra sidan upptagas i förslaget långt mera vittgående begräns- ningar i parts rätt att erhålla prövning av ett till högsta domstolen fullföljt mål. För prövning föreskrives i regel som villkor, att tillstånd därtill skall meddelas; liksom nu är högsta domstolen därvid beslutför med tre ledamöter. Som grund för prövningstillstånd kan ifrågakomma såväl målets prejudikat-

• Sida 95
•  Original

intresse och prövningens betydelse utöver det föreliggande målet som ock om- ständigheterna i målet, särskilt den anledning till ändring i hovrättens avgö- rande, som kan anses föreligga; i de mål, som drabbas av de nu gällande full- följdsinskränkningarna, kan dock som grund åberopas allenast prejudikatintresse eller prövningens betydelse utöver det föreliggande målet. Huruvida de be- stämmelser, som sålunda upptagas i förslaget, skola möjliggöra någon minsk- ning av högsta domstolens ledamotsantal, torde ej med visshet kunna förutses; med åtgärder i sådant syfte torde böra tillsvidare anstå.

Som framgår av vad nu yttrats påkallas icke av beredningens förslag några mera väsentliga ändringar i regeringsformens bestämmelser om högsta dom- stolen; domförhetsregeln i % 22 1 mom. torde dock, som framhållits i den all- männa motiveringen, böra undergå den ändringen, att högsta domstolen i alla mål är domför med fem, högst sju ledamöter.

I fråga om högsta domstolens arbete å avdelningar torde liksom nu bestäm- melser böra meddelas i särskild lag. För närvarande gäller, att varje avdel- nings sammansättning enligt vissa grunder växlar varje vecka. Med den av beredningen föreslagna ordningen för målens behandling i högsta domstolen, särskilt det nära sambandet mellan målets beredande, tillståndsprövningen och den därpå följande huvudförhandlingen, torde vara önskvärt, att avdelningarna erhålla en fastare organisation. Sedan ett mål inkommit till högsta domstolen, bör det tilldelas viss avdelning och å denna viss ledamot, som har att med biträde av revisionssekreterare bereda målet. Meddelas prövningstillstånd, bör huvudförhandlingen äga rum å samma avdelning, som haft' att behandla tillståndsfrågan. För vinnande av nödig kontinuitet hör ledamöternas in- delning till tjänstgöring å avdelningar därför avse en längre tidsperiod i huvudsaklig överensstämmelse med vad som nu tillämpas i fråga om tjänst- göringen i hovrätt.

Enligt % 23 regeringsformen utfärdas högsta domstolens beslut i Konungens namn och under dess sekret. Förslaget åsyftar icke någon ändring i den sålunda gällande ordningen. Däremot följer av att i förslaget högsta domstolen och ej såsom nu Konungen upptagits som högsta instans, att parternas inlagor böra ställas till högsta domstolen. För högsta domstolen är, såsom framgår av 8 %, nedre justitierevisionen kansli. Då enligt förslaget part eller annan har att till högsta domstolen inkomma med inlaga eller ansökan, skall den alltså som för närvarande ingivas till nedre justitierevisionen. Till denna skola ock från lägre rätt handlingar till högsta domstolen insändas.

2 och 3 åå.

Förslaget bibehåller den nu gällande huvudregeln, att högsta domstolen endast som fullföljdsinstans har att taga befattning med mål. Undantag här- ifrån utgöra mål om ansvar eller enskilt anspråk mot hovrättsdomare samt de andra ämbetsmän, mot vilka enligt särskild föreskrift åtal skall väckas i hög- sta domstolen.

I likhet med vad som gäller i fråga om hovrätt kan även högsta domstolen på grund av forumbestämmelserna i 19 kap. komma att i vissa fall upptaga

• Sida 96
•  Original

brottmål som första instans, ehuru målet eljest bör väckas vid lägre rätt. An— gående denna fråga hänvisas till vad som yttrats vid 2 kap. 1 och 2 åå.

Som framgår av 8 kap. 8 % skall i vissa fall talan mot beslut av advokat- samfundets styrelse föras i högsta domstolen. En erinran härom har upp- tagits i 2 %.

4 och 5 %%.

De i 1920 års stadga nu upptagna bestämmelserna om måls avgörande av högsta domstolen samfällt torde lämpligen böra överflyttas till rättegångs- balken. Dessa bestämmelser upptagas med någon mindre jämkning i före- varande paragrafer. Då i förslaget ej behandlas rättegång vid krigsdomstol, har föreskriften i 2 % av stadgan om undantag för mål från sådan domstol ej här upptagits; undantaget torde böra erhålla plats i lagstiftningen angående rättegången i sådana mål. I annat fall böra, även om målet ej tillhör den all- männa processen, bestämmelserna om plenimål äga tillämpning.

6 och 7 åå.

Bestämmelserna i % 22 1 mom. regeringsformen om högsta domstolens dom— förhet avse måls prövning och avgörande. Beträffande högsta domstolens be- handling av fråga om fullföljdstillstånd meddelas föreskrifter i 3 % av 1915 års lag om högsta domstolens tjänstgöring på avdelningar. Dessa ha, med den ändring, som påkallas av den av beredningen föreslagna ordningen i fråga om fullföljden, upptagits i förevarande paragrafer. Enligt 3 % i nyssnämnda lag skall ansökan om tillstånd att fullfölja i visst fall beviljas, då av de tre ledamöter, som deltaga i prövningen, någon bifaller ansökningen. I för- slaget motsvaras detta fall av det, då omständigheterna i målet göras gäl- lande som grund för meddelande av prövningstillstånd; regeln kommer alltså att erhålla en väsentligt större tillämpning än tidigare.

Stadgandet i 6 % om högsta domstolens sammansättning vid behandling av fråga om prövningstillstånd är, såsom framgår av 54 kap. 15 %, att tillämpa även i visst fall vid prövning av fråga, huruvida underrättelse, som hovrätt meddelat enligt 14 % sistnämnda kapitel, är riktig. Tre ledamöter torde ock böra äga avgöra fråga om rättegångskostnad för det fall, att sådan fråga upp- kommer i samband med att prövningstillstånd vägras. Fråga, som angår ta- lans avvisande på den grund, att talan icke rätteligen fullföljts, skall däremot prövas av högsta domstolen i dess vanliga sammansättning. Lika litet som nu gällande bestämmelser medger förslaget, att i prövning, som skall ankomma på tre ledamöter, flera än tre deltaga. Regeln i 7 %, att en ledamot ivisst fall kan bestämma utgången, gäller allenast, då denne ledamot vill meddela till- stånd på grund av omständigheterna i målet (54 kap. 11 % första stycket 2). Rör däremot frågan det fall, som avses i 54 kap. 15 %, bestämmes utgången alltid av majoriteten.

De åtgärder, som äro att hänföra till måls beredande till föredragning och avgörande, vidtagas enligt % 24 regeringsformen av nedre justitierevisionen. Närmare bestämmelser i detta ämne meddelas i arbetsordning för nedre re-

| 1

• Sida 97
•  Original

visionen. Enligt dessa bestämmelser, senast upptagna i arbetsordningen den 23 april 1937, tillkommer det nedre justitierevisionen, i vissa fall revisions- sekreterare eller särskild tjänsteman, bl. a. att infordra erforderliga yttranden, meddela förelägganden i frågor av preliminär natur samt att i vissa fall föranstalta om vittnesförhör antingen omedelbart inför nedre revisionen eller vid underrätt. Som framhållits vid 1 % bör ledningen av ett måls beredande tillkomma någon ledamot å den avdelning, som målet tilldelats, med biträde av revisionssekreterare. Åtgärder, som omnämnas i 2 kap. 4 %, bör nedre re- visionen alltid äga vidtaga. Med hänsyn härtill har icke ansetts erforderligt att för högsta domstolen upptaga någon motsvarighet till bestämmelsen i sist— nämnda lagrum om hovrättens domförhet vid dylik åtgärd. Närmare bestäm- melser om nedre revisionens befattning med måls beredande böra liksom nu upp- tagas i nedre revisionens arbetsordning.

8å.

Nedre justitierevisionens ställning i förhållande till högsta domstolen är reglerad genom stadgandet i % 24 regeringsformen. Revisionssekreterarnas åligganden äro främst, att de skola föredraga målen till avgörande i högsta domstolen. Som framhållits vid 6 och 7 %% har revisionen att ombesörja vissa åtgärder för måls beredande till föredragning. Av tjänsteman i revisionen föres ock protokoll i högsta domstolen. Revisionen utgör högsta domstolens kansli; till revisionen insändas eller ingivas inlagor och andra handlingar i de till högsta domstolen fullföljda målen, och revisionen har att ombesörja expedition av högsta domstolens beslut och domar i sådana mål. Enligt bered— ningens förslag kommer revisionens befattning med måls föredragning till avgörande i högsta domstolen att upphöra i de fall, då i tvistemål huvudför- handling hålles. Däremot torde föredragning böra äga rum i de mål, som avgöras utan huvudförhandling, liksom vid huvudförhandling i brottmål av bevisning, som förebragts i lägre rätt. Enligt förslaget skall frågan om med- delande av prövningstillstånd avgöras på handlingarna; även i detta fall er- fordras föredragning inför högsta domstolen. I samtliga nu angivna fall torde föredragningen böra ombesörjas av revisionssekreterare. I samband med rätte- gångsreformens genomförande bör frågan om nedre revisionens organisation och personalbehov upptagas till närmare undersökning. Bestämmelser härom böra liksom nu meddelas av Kungl. Maj:t.

4 KAP.

Om domare.

1 %.

Denna paragraf upptager vissa allmänna villkor för behörighet till domar— ämbete. Bestämmelser härom finnas nu meddelade i olika lagar och författ- ningar.

• Sida 98
•  Original

Enligt % 28 regeringsformen äger Konungen att i statsrådet utnämna och befordra infödde svenske män till ämbeten och tjänster, vilka äro av den egen- skap, att Konungen fullmakter därå utfärdar. Med infödd svensk man lik- ställes enligt % 33 regeringsformen utlänning, som genom naturalisation upp- tagits till svensk medborgare. Detta stadgande torde avse även den som annor- ledes än genom naturalisation förvärvat svenskt medborgarskap. De domaräm- beten, varom här är fråga, äro justitieråd, hovrättspresident och hovrättsråd, häradshövding och borgmästare samt i Stockholm även rådman. Det förbud mot utlännings utnämning till ämbete, som nämnda grundlagsstadgande inne- bär, avser omedelbart allenast ämbeten, som tillsättas genom fullmakt; ej heller utgör det hinder för utlännings förordnande som vikarie å sådan tjänst. Det synes därför lämpligt, att i rättegångsbalken meddelas en allmän bestämmelse om att lagfaren domare skall vara svensk medborgare. Att för valbarhet till nämndeman liksom nu fordras svenskt medborgarskap, följer av 6 % i detta ka- pitel.

Föreskrift om viss ålder som villkor för utövningen av domarämbete har meddelats i kungl. cirkuläret den 7 januari 1830. Enligt detta må hovrätt till domarämbetes utövande ej förordna någon, som icke fyllt tjugufem år. Från denna föreskrift har i 1933 års domsagostadga gjorts viss avvikelse, i det att förordnande, som avses i 22 % av stadgan, må meddelas den som uppnått tjugufyra års ålder. Enligt 1 kap. 2 % R.B. fordras för valbarhet till nämndeman tjugufem års ålder. Beredningen har även beträffande domaräm- bete ansett sig böra bibehålla en ålder av tjugufem år.

Angående de kunskapsprov, som fordras för behörighet till domarbefattning, gäller enligt särskild föreskrift, att sådan behörighet tillkommer den som avlagt examen till rättegångsverken eller juris kandidatexamen. Bestämmel- ser härom och om de ytterligare villkor i fråga om praktisk utbildning och dylikt, som kunna ifrågakomma, böra alltjämt meddelas av Kungl. Maj:t.

Någon föreskrift, som från utövningen av domarämbete utesluter omyndig- förklarad eller den som är i konkurstillstånd finnes icke meddelad. Där- emot stadgas i 199 % konkurslagen om ämbets- eller tjänsteman, som blivit försatt i konkurs, att det ankommer på den myndighet, under vilken gälde- nären i och för tjänsten lyder, att pröva, huruvida han förr än fyra månader förflutit från det beslut om egendomsavträde meddelades må åter inträda i ut- övning av tjänsten. Enligt 1 kap. 2 % R.B. är till nämndeman ej valbar den som står under förmynderskap eller annans husbondevälde eller som är i kon- kurstillstånd. Beredningen har ansett föreskrift i lag böra upptagas därom, att domarämbete ej må utövas av den som är omyndig eller i konkurstillstånd.

De i denna paragraf upptagna bestämmelserna om behörighet till domar- ämbete äro icke uttömmande. Enligt % 28 regeringsformen gäller beträf- fande utnämning till domarämbete, att den utnämnde skall bekänna den kristna eller mosaiska trosläran; dock må icke någon, som ej tillhör den rena evangeliska läran, såsom domare deltaga i handläggning eller avgörande av fråga, som angår religionsvård, religionsundervisning eller befordringar inom svenska kyrkan. Till de allmänna behörighetsvillkoren kunna ock hänföras

• Sida 99
•  Original

utnämning eller förordnande av vederbörlig myndighet. Som framgår av 11 % skall domare, innan han må tjänstgöra, avlägga domared.

2 %.

Som framhållits i samband med förslagets huvudgrunder knyter sig i fråga om dom-artjänsternas tillsättande huvudintresset till rådhusrätternas domar- tjänster. I % 31 regeringsformen föreskrives i fråga om utnämning till borg- mästare i stad samt rådman och magistratssekreterare i Stockholm, att stadens röstberättigade män och kvinnor äga föreslå tre behöriga personer samt att Konungen bland de sålunda föreslagna utser en till innehavare av befatt- ningen. Närmare bestämmelser om val för upprättande av förslag till ifråga— varande befattningar ha meddelats i lag den 14 mars 1921. Vad angår råd- manstjänsterna i andra städer än Stockholm gäller med stöd av äldre författ- ningar, att rådman utses av stadsfullmäktige, varefter länsstyrelsen utfärdar fullmakt för den valde.

I samband med förslagets huvudgrunder har redogörelse lämnats för de anmärkningar, som framställts mot den nuvarande ordningen för utseende av städernas domare.

Inom justitiedepartementet upptogs år 1933 frågan om ordningen för stads— domartjänsternas tillsättande och om allmänna bestämmelser för stadsdomsto- larnas rekrytering. För att inom departementet biträda vid denna utredning tillkallades tre sakkunniga, som den 8 november 1933 till chefen för justitie- departementet överlämnade en promemoria i ämnet jämte vissa författningsför- slag (Statens off. utredn. 1933:31).

Vad angår val av borgmästare i stad med magistrat samt av rådman och magistratssekreterare i Stockholm föreslogo de sakkunniga, att magistraten skulle, sedan ansökningstiden utgått, insända inkomna ansökningshandlingar till hovrätten, som hade att upprätta förslag å de tre sökande, som med hänsyn till förtjänst och skicklighet främst borde ifrågakomma till befattningen, samt att i kungörelsen om valet skulle intagas upplysning om hovrättens förslag. Beträffande befattning som lagfaren rådman i rådhusrätt med tre lagfarna ledamöter förordade de sakkunniga i ett av dem utarbetat lagutkast i huvudsak följande ordning. Rådman skulle utnämnas av Kungl. Maj:t inom ett av stads— fullmäktige upprättat förslag på tre personer. Sedan ansökningstiden utgått, skulle magistraten insända inkomna ansökningshandlingar till hovrätten, som hade att upprätta förslag å de tre sökande, som med hänsyn till förtjänst och skicklighet främst borde ifrågakomma till befattningen. Vid valet inom stads- fullmäktige skulle tillämpas proportionell valmetod. Såsom framgår av den nu lämnade redogörelsen var valrätten icke i något fall bunden vid hovrättens förslag. Detta hade vid valet betydelse allenast som upplysning om hovrät- tens uppfattning angående de sökandes lämplighet.

De sakkunnigas promemoria och författningsförslag utställdes till yttrande av hovrätterna samt överståthållarämbetet och länsstyrelserna efter hörande av rådhusrätterna och stadsfullmäktige i vissa städer. Förslagen tillstyrktes av ett stort antal av de hörda. För förslaget uttalade sig hovrätterna, överståthållar-

• Sida 100
•  Original

ämbetet och länsstyrelserna; dock erinrades i några av yttrandena, att magi— straten vid ansökningshandlingarnas översändande till hovrätten, särskilt då det gällde rådmanstjänst, borde bifoga sitt yttrande över de sökandes lämplig- het. Av rådhusrätterna och stadsfullmäktige i några städer har dock, särskilt vad angår tillsättande av rådmanstjänsterna, framhållits, att förslaget inne- bure en alltför stark beskärning av städernas självbestämningsrätt. På dessa skäl har förslaget antingen helt eller i varje fall beträffande rådmanstjänster— na avstyrkts av rådhusrätterna i Uppsala, Örebro och Gävle liksom av stads- fullmäktige i Malmö, Halmstad, Göteborg och Örebro. Förslaget har jämte däröver avgivna yttranden överlämnats till beredningen.

De sakkunnigas förslag innebär i fråga om de befattningar, å vilka 1921 års lag är tillämplig, icke någon mera väsentlig avvikelse från den nu gällande ordningen. Väl kunna olika meningar råda, huruvida de sökandes kvalifikatio- ner böra göras till föremål för uttalande av hovrätten före valet. Denna fråga torde dock icke vara av större principiell betydelse. Hovrättens förslag är icke bindande för valmännen; ej heller äger Kungl. Maj:t avvika från det för— slag, som framgår ur valet. Beträffande tillsättning av rådmanstjänster i andra städer än Stockholm innebär förslaget, att utnämningsrätten överflyt- tas å Kungl. Maj :t och att liksom vid borgmästarval det förslag, inom vilket Kungl. Maj:t har att utse rådman, skall upptaga tre personer. I detta hän- seende kommer alltså likställighet att råda mellan borgmästarval och rådmans— val. En sådan anordning synes så mycket naturligare som det i båda fallen gäller tjänster med likartade arbetsuppgifter. Beredningen är ock av den upp— fattningen, att ett genomförande av förslaget i denna del är påkallat för säker- ställande av en lämplig rekrytering av rådmanstjänsterna. Då stadsdomarnas tillsättande liksom nu synes böra regleras utanför rättegångsbalken, har bered- ningen i sitt förslag intagit allenast en hänvisning till särskild lagstiftning i dessa ämnen. Däremot upptages i förevarande paragraf en bestämmelse, att borgmästare och rådman utnämnas av Kungl. Maj:t. Som framhållits i den all- männa motiveringen bygger denna bestämmelse på den förutsättningen, att även i fråga om rådmanstjänst förslaget skall upptaga tre personer.

I % 28 regeringsformen stadgas, att innan utnämning sker till ämbete eller tjänst, vederbörande förut böra ha inkommit med förslag, där sådana dittills ägt rum. Vid utnämningen är Kungl. Maj:t icke bunden av förslaget, om ej såsom i % 31 regeringsformen annat är föreskrivet. Bestämmelser om förslags upprättande ha meddelats i administrativ ordning. Enligt hovrätternas arbets- ordningar upprättas förslag till hovrättsrådsämbete av vederbörande hovrätt. Beträffande tillsättande av häradshövdingämbete meddelas föreskrifter i kungörelsen den 30 december 1922; enligt denna upprättas förslag av hovrät- ten. Den sålunda gällande ordningen torde i stort sett böra bibehållas. På en punkt torde dock en avvikelse böra äga rum. Som framhållits i samband med förslagets huvudgrunder äro ordförande- och vice ordförandebefattningarna av den stora betydelse för hovrätternas verksamhet, att de böra utgöra själv- ständiga befattningar. Med hänsyn till dessa befattningars beskaffenhet kan det icke anses lämpligt, att förslag till dem upprättas av hovrätten.

• Sida 101
•  Original

4 kap. Om domare. 101 3 %.

Den ordning, som för närvarande gäller i fråga om förordnande av assessor i hovrätt, torde böra bibehållas.

Enligt 1 kap. 3 % kan som biträdande domare i domsaga anställas en eller flera assessorer. Förordnande å sådan assessorsbefattning torde böra meddelas av Kungl. Maj:t och i allmänhet gälla viss tid. Är behovet av biträdande do- mare stadigvarande, bör utnämning till befattningen kunna ske. Förslaget be- reder härigenom en utväg att i de större domsagorna genomföra en mera fast uppdelning av domargöromålen och på detta sätt begränsa vikariatsystemet samtidigt som ur befordringssynpunkt vinnes den fördelen, att den nu alltför knappa tillgången på ordinarie domarbefattningar i domsagorna kan utökas. Förordnande som sekreterare meddelas nu av hovrätten; tillräcklig anledning till dessa tjänsters besättande med ordinarie innehavare torde icke föreligga.

Beträffande tillsättande av assessorstjänsterna i rådhusrätt gäller nu i all- mänhet, att innehavare utses av magistraten, i några fall av stadsfullmäktige. Enligt kungörelsen den 4 maj 1934 angående behörighet till vissa befattningar vid rådhusrätt må till assessor i rådhusrätt i regel utses allenast den som inne- haft förordnande som fiskal i hovrätt och av hovrätten funnits skickad att er- hålla fortsatt domarförordnande. Den nuvarande ordningen torde i stort sett böra bibehållas; dock torde övervägande skäl tala för att assessorsbefattning- arna alltid tillsättas av magistraten. Bestämmelser om deras tillsättande böra meddelas av Kungl. Maj:t.

4 %. .

Enligt 1 kap. 10 % RB. äger hovrätten, då häradshövding har förfall, att förordna en skicklig man, som ämbetet i hans ställe förestår, och enligt 13 kap. 3 % R.B. skall, då jäv mot häradshövding prövas lagligt, hovrätten förordna annan i hans ställe. De nu nämnda bestämmelserna gälla även i fråga om borg— mästare, om rådhusrätten ej är domför utan honom. Beträffande rådman stad- gas i 13 kap. 4 % RB., att om rådman jävas, rådhusrätten nämner annan i hans ställe, om rätten annars ej är domför; är hela rådhusrätten jävad, förordnar hovrätten därom.

Närmare bestämmelser om häradshövdings tjänstledighet och förordnande av vikarie ha meddelats i 1933 års domsagostadga. Vad i nämnda stadga ur rättsskipningens synpunkt är av särskilt intresse äro bestämmelserna om hä— radshövdings ledighet för lättnad i arbetsbördan och fördelningen av göromå- len mellan häradshövdingen och hans rättsbildade biträden. Häradshövdingens rätt att erhålla ledighet från de allmänna tingen har begränsats liksom skärp- ta krav ha uppställts å de vikarier, som äga handlägga rättegångsmål av nå- gon betydenhet. Sådant förordnande må i allmänhet meddelas allenast den som är ordinarie innehavare av domarämbete eller som tjänstgjort som ledamot el- ler fiskal i hovrätt och av hovrätten funnits skickad att erhålla fortsatt domar- förordnande. Genom inrättande av sekreterartjänster i ett flertal domsagor har övergången till den nya ordningen underlättats.

• Sida 102
•  Original

Vad angår tjänstledighet och vikariat för rådhusrätts ledamöter gälla sär- skilda bestämmelser. För borgmästare beviljas ledighet i regel av hovrätten; för ledighet, som ej överstiger fjorton dagar, erfordras dock ej hovrättens till- stånd, om ämbetet ej därigenom försummas. Ledighet för rådman och assessor beviljas av magistraten; för Stockholm gälla dock särskilda föreskrifter. Be— träffande vikarie för borgmästare ha i äldre författningar meddelats vissa föreskrifter, som inskränka hovrättens valfrihet vid utseende av vikarie. Vad angår vikarie för rådman och assessor ha bestämmelser meddelats i kungörel- sen den 4 maj 1934. Enligt dessa må som vikarie för assessor eller lagfaren rådman i rådhusrätt, i vilken enligt gällande bestämmelser jämte borgmästaren sitta minst två lagfarna ledamöter, förordnas allenast den som innehaft för- ordnande som fiskal i hovrätt och av hovrätten funnits skickad att erhålla fort- satt domarförordnande eller är ordinarie tjänsteman vid rådhusrätten; är ej fråga om förordnande för längre tid än sammanlagt en månad årligen, kan dock, liksom då hovrätten för särskilt fall medgiver und-antag, till vikarie utses även annan.

Beträffande ledighet och vikarie för ledamot i hovrätt meddelas bestämmel- ser i hovrätternas arbetsordningar.

Som beredningen framhållit i annat sammanhang är det för rättsskipningen av största vikt, att denna handhaves av domarämbetenas ordinarie innehavare. Detta utesluter dock icke, att en viss uppdelning av domargöromålen må äga rum; särskilt med hänsyn till domaraspiranternas fortsatta utbildning är av betydelse, att vissa domargöromål må kunna förrättas även av aspirant, som efter någon tids tjänstgöring förvärvat nödig erfarenhet. I stort sett torde den gränsdragning, som ägt rum i domsagostadgan, ur denna synpunkt väl mot- svara sitt ändamål. Liksom hittills torde bestämmelser i ämnet böra meddelas av Kungl. Maj:t.

5 och 6 åå.

Enligt förslaget skol-a nämndemän liksom nu utses genom majoritetsval. Pro- cesskommissionen förordade, att valen skulle ske proportionellt, om minst två nämndemän skulle väljas i samma valkrets och en viss kvotdel av de väljande yrkade det. Valen skulle på landet förrättas av kommunalfullmäktige eller, om sådana ej funnes, å kommunalstämma och i stad av stadsfullmäktige eller, om sådana ej funnes, av allmän rådstuga. De skulle avse en tid av fyra år; en fjärdedel av sammanlagda antalet nämndemän skulle omväljas varje år. Vid avgång skulle för den återstående tiden av valperioden väljas ny nämndeman. Till stöd för proportionella val framhöll kommissionen, att då flera nämnde- män skulle väljas inom valkretsen, t. ex. i de större städerna, fara förelåge, att en majoritet kunde missbruka sin ställning. Uti de yttranden, som härads- hövdinge- och stadsdomareföreningarna avgåvo över kommissionens betänkan- de, framfördes starka betänkligheter mot införande av proportionella val i fråga om utseende av nämndemän. Ej heller enligt beredningens uppfattning torde tillräckliga skäl föreligga för ersättande helt eller delvis av de nuvarande majo- ritetsvalen med proportionella val. Den proportionella valmetoden leder lätt

• Sida 103
•  Original

till skarpare motsättning mellan olika väljargrupper än som beträffande dessa val kan anses lämpligt. Denna metod förutsätter, att den nuvarande ordningen med ett successivt förnyande av nämnden efter varje uppkommen ledighet över- gives och i stället införas valperioder med val på en gång av ett större antal ledamöter. Ett mer allmänt genomförande av proportionella val skulle beträf— fande domsagorna nödvändiggöra väsentligt större valkretsar än de nuvarande. En sådan anordning skulle för landsbygdens del vara olämplig. Vad angår stad med rådhusrätt föreligger väl icke något hinder i nu angivna hänseende. Emellertid torde de allmänna skäl, som tala mot proportionella val i fråga om nämndemän, även i detta fall böra tilläggas stor betydelse. Den nuvarande ordningen med nämndens successiva förnyelse innebär stora fördelar. Den ut- gör en viss garanti mot alltför täta växlingar i nämndens sammansättning, och därigenom ernås större kontinuitet i nämndens arbete.

Beträffande tingslags indelning i valkretsar och det antal nämndemän, som skall utses för varje valkrets, gäller för närvarande som allmän regel, att varje kommun utgör en valkrets och att för varje valkrets utses minst en nämn- deman. Denna regel torde böra bibehållas. Understiger antalet nämndemän kommunernas antal, måste emellertid en sammanföring av vissa kommuner ske till gemensam valkrets. En sådan sammanföring bör kunna äga rum även i andra fall, då det finnes vara av betydelse för att skilda orter eller delar av tingslaget skola bliva behörigen företrädda inom nämnden. Så t. ex. böra mind- re kommuner kunna sammanföras till en valkrets för att bereda en större eller mera vidsträckt kommun tillfälle att utse flera nämndemän än som skulle följa av huvudregeln. Mellan de olika valkretsarna bör antalet nämndemän i övrigt fördelas efter folkmängd. Indelning i valkretsar och bestämmande av antalet nämndemän för varje valkrets tillkommer enligt förslaget liksom nu härads- rätten. Från regeln om kommunernas sammanförande till gemensam valkrets har undantag gjorts för städernas del. Stad utgör alltid, även om den ingår i tingslag, egen valkrets.

Enligt 1 kap. 1 % R.B. förrättas val av nämndeman på landet å kommunal- stämma och i stad, som lyder under landsrätt, å allmän rådstuga. Processkom- missionen ansåg övervägande skäl tala för att nämndemännen utsåges ej ome- delbart utan av de kommunala representationerna, där sådana funnes, och för- ordade, att valen i regel borde förrättas i stad av stadsfullmäktige och på lan- det av kommunalfullmäktige. Vad angår nämndemansval i stad ha samma syn- punkter utvecklats uti en i andra kammaren vid 1938 års riksdag väckt motion (nr 9). Första lagutskottet uttalade i sitt utlåtande (nr 16), att vägande skäl syntes tala för den i motionen framförda principen, att i stad, som vore förenad med domsaga, nämndemansval förrättades av stadsfullmäktige. Enligt utskot- tet borde emellertid denna fråga ses i samband med spörsmålet, hur val av nämndemän borde anordnas å landsbygden. Med hänsyn till den förestående rättegångsreformen ansåg utskottet, att riksdagen icke i anledning av motionen borde intaga ståndpunkt till frågan. Utskottets hemställan bifölls av riks- dagen.

Även enligt beredningens åsikt innebär ett val av kommunalfullmäktige eller

• Sida 104
•  Original

stadsfullmäktige större trygghet för ett lämpligt val, särskilt med hänsyn till den föregående behandling, som kan komma frågan till del, än ett val å kommunalstämma eller allmän rådstuga. Beredningen föreslår därför, att i de fall, då dylik representation finnes, valet skall förrättas av denna. Från denna huvudregel bör emellertid, vad angår landsbygden, ett undantag göras. I det fall, då flera landskommuner äro förenade till gemensam valkrets, kan valet icke ske av kommunernas fullmäktige gemensamt; antalet fullmäktige för varje särskild kommun ger icke ett riktigt uttryck för den andel i valet, som bör tillkomma kommunen. För detta fall bibehåller förslaget det nu- varande tillvägagångssättet, enligt vilket valet skall äga rum å en för kom— * munerna gemensam kommunalstämma. Det kunde ifrågasättas att för nu an- givna fall låta valet förrättas genom valmän, utsedda å kommunalstämma för varje kommun till ett antal i visst förhållande till kommunens befolk- ningstal. En liknande ordning tillämpas nu vid val av vattenrätts— och ägo- delningsnämndemän. Beredningen har emellertid icke ansett tillräckliga skäl ] föreligga att för de undantagsfall, varom här är fråga, införa en särskild val— | ordning.

Beträffande valbarhet till nämndeman har i förslaget hänvisats till gäl— lande bestämmelser för rösträtt å kommunalstämma eller vid val av stads- fullmäktige. Av denna hänvisning följer bl. a., att den som utses till nämnde— man skall vara svensk medborgare och mantalsskriven inom kommunen lik- | som att den ej är valbar, som är omyndig eller i konkurstillstånd. Från , valbarhet äro nu enligt 1 kap. 2 % R.B. uteslutna lagfaren domare, allmän åkla- gare och polisman samt den som har till yrke att föra andras talan inför rätta. Motsvarande undantag ha gjorts i förslaget. I överensstämmelse med vad re- dan nu gäller har ytterligare uppställts den fordran, att nämndeman skall ha fyllt tjugufem år och att han skall ha sitt hemvist inom valkretsen. Som fram- går av 8 % medför efter valet uppkommen brist i valbarhet till nämndeman, att uppdraget därigenom förfaller.

Beträffande skyldighet för den, som utses, att åtaga sig uppdraget an— sluter sig förslaget till gällande rätt. Befogenhet att avsäga sig uppdraget tillkommer allenast den som fyllt sextio år eller eljest uppgiver giltigt hinder eller som redan tidigare varit nämndeman utan att ännu sex år förflutit från hans avgång ur nämnden. ,

A

7 %. Detta lagrum överensstämmer med stadgandet i 1 kap. 3 % R.B.

8—10 gg. i

Anledning att förkorta den tidsperiod av sex år, för vilken nämndeman i nu utses, torde icke föreligga. Visserligen är med en så lång tjänstgörings- tid nödvändigt att medge nämndeman en ganska vidsträckt rätt att dessför- innan avgå, men erfarenheten torde bestyrka, att ett stort antal nämndemän kvarstå tiden ut och även mottaga omval, ett förhållande som med hänsyn till nämndens erfarenhet är av stor betydelse. Vad angår nämndemans rätt

• Sida 105
•  Original

att avgå före tidens utgång överensstämmer förslaget med gällande lag. Så— dan rätt tillkommer honom efter två års tjänstgöring och alltid efter fyllda sextio år liksom även eljest, då nämndeman visar giltigt hinder för fortsatt tjänstgöring. Nämndemans avgång kan också föranledas därav, att han mister sin valbarhet; brist i nämndemans behörighet skall rätten självmant iakttaga.

Då i anledning av nämndemans avgång eller entledigande ny nämndeman skall utses, skall, som framgår av 5 % sista stycket, i domsaga häradshöv— dingen och i stad med rådhusrätt rätten göra anmälan därom till den som har att föranstalta om valet. Den nye nämndemannen kommer i regel att utses för samma valkrets som den avgångne företrätt. Emellertid kan, med stöd av be- stämmelserna i 5 %, en plats överflyttas från en valkrets till en annan eller »den kommun, för vilken nämndeman-nen utsetts, sammanslås med annan kommun till gemensam valkrets.

Enligt 9 % är nämndeman, som entledigats eller eljest avgår, liksom nu skyldig att fortfarande bestrida tjänsten, till dess besked inkommit, att annan blivit vald. Med hänsyn till vikten av att domstolens sammansättning ej ändras under ett och samma måls handläggning bör han ej heller kunna undandraga sig att deltaga i den fortsatta behandlingen av ett mål, i vars handläggning han förut deltagit. Skyldighet i detta hänseende finnes nu föreskriven för vattenrättsnämndeman enligt 11 kap. 4 % vattenlagen. Skyl- digheten torde i olikhet med stadgandet i vattenlagen böra avse även det fall, att nämndemannen fyllt sextio år och av denna anledning avgår.

Stadgandet i 10 % om inkallande i nämndemans ställe av annan till nämnde— man valbar person motsvaras av bestämmelser i 1 kap. 10 % och 13 kap. 4 % RE. 11 %.

Domareden har, med vissa formella jämkningar, bibehållits i den lydelse den för närvarande har i 1 kap. 7 % R.B. Eden har dock, i likhet med vad som föreslås beträffande vittnesed, erhållit karaktären av en högtidlig för- säkran inför Gud den allsmäktige och vid hans heliga ord; edens nuvarande slutord: »så sant mig Gud hjälpe till liv och själ», ha i överensstämmelse med denna uppfattning ansetts böra utgå.

Med stöd av 16 % förordningen den 31 oktober 1873 angående främmande trosbekännare och deras religionsövning torde även domared kunna med Ko- nungens tillstånd utbytas mot försäkran på heder och samvete. Bestämmelse härom har intagits i förevarande paragraf i överensstämmelse med vad i 36 kap. 14 % stadgas i fråga om vittne; dock har det ansetts böra tillkomma Ko- nungen att med-dela tillstånd till sådant utbyte.

Enligt 1 kap. 8 % R.B. skall domared avläggas av häradshövding inför hovrätten eller, om han ej kan infinna sig där, inför den myndighet, som hov— rätten förordnat, av nämndeman å tinget samt av borgmästare och rådman å rådstuga i närvaro av Konungens befallningshavande eller den han i sitt ställe förordnar. I regel torde ed av den som förordnats till ordförande i

• Sida 106
•  Original

häradsrätt numera icke avläggas inför hovrätten. Som framgår av sista styc- ket föreslår beredningen, att eden skall avläggas inför domstol eller inför rät- tens ordförande.

12 %.

Denna paragraf motsvarar 1 kap. 6 % R.B. Stadgandet avser rättens sam- mansättning vid behandlingen av ett visst mål och vilar på den uppfattningen, att nära släktskap eller svågerlag mellan ledamöterna innebär en viss fara, att ledamöternas självständighet kan påverkas därav och målet därigenom ej erhålla en fullt allsidig och förutsättningslös prövning. Enligt lagrummets nuvarande lydelse är stadgandet ej tillämpligt, då flera än sju ledamöter äro i rätten, dock att aldrig flera än två, som stå i sådant förhållande, må sitta i rätten. Vad angår häradsrätt har stadgandet ansetts utgöra hinder för att i nämnden tjänstgör någon, som står i angivet förhållande till ordföranden, liksom att i nämnden samtidigt tjänstgöra flera än två, som stå uti ifråga- varande förhållande till varandra. Beredningen har icke ansett tillräckliga skäl föreligga att upptaga det nu anmärkta undantaget. Hinder för de an- givna närstående att samtidigt tjänstgöra som domare föreligger enligt för- slaget alltså även för det fall, att flera än sju sitta i rätten. En följd härav är, att i nämnd icke kan sitta någon, som står i sådant förhållande till annan nämndeman eller till ordföranden eller annan lagfaren ledamot.

Beträffande de släktskaps- och svågerlagsförhållanden, som böra vara av betydelse i nu förevarande hänseende, har beredningen följt de nu gällande be- stämmelserna. Dessa ha dock utsträckts att avse all släktskap och allt svå- gerlag, som är rätt upp- och nedstigande. I överensstämmelse med vad redan nu gäller enligt lag den 14 juni 1917 har även adoptivförhållande upptagits bland ifrågavarande hinder.

Det hinder, som avses uti förevarande lagrum, har rätten att självmant iakt- taga. Föreligger sådant hinder, utgör det brist i rättens domförhet; även högre rätt har att utan yrkande beakta bristen.

13 %.

Bestämmelserna i denna paragraf överensstämma i stort sett med motsva- rande stadganden i 13 kap. 1 % R.B. På vissa punkter ha dock förtydligan- den och tillägg ägt rum.

I punkt 1 har upptagits en uttrycklig föreskrift, att domare är jävig i mål, däri han är part. Som framgår av punkt 4 ha med part i förevarande hänseende ansetts böra likställas förmyndare eller god man för part samt den som eljest är parts ställföreträdare eller är ledamot av styrelsen för bolag eller annan sammanslutning, som är part, ävensom, då kommun, vägdistrikt eller annan sådan menighet är part, den som är ledamot av nämnd eller styrelse, som handhar förvaltningen av den angelägenhet målet rör. Det nu sagda synes böra gälla även för det fall, att domaren på sätt i punkt 4 angives företräder nå- gon, som har del i saken eller av dess utgång kan vänta synnerlig nytta eller skada. Bestämmelse härom har upptagits i punkt 5. Med uttrycket »del i saken» torde böra förstås ett intresse i saken, som är av rättslig natur. På

• Sida 107
•  Original

grund härav måste jäv alltid anses föreligga beträffande den som uppträ- der som intervenient enligt 14 kap. 9 %.

Uti gällande lag om skiljemän upptages som jäv mot skiljeman, att denne av någondera parten åtnjuter lön eller underhåll eller lyder under någondera partens förmanskap, dock har visst förbehåll gjorts för mål, vari kronan är

1 part. Det torde icke kunna bestridas, att ett sådant beroende av någon av ! parterna kan vara ägnat att påverka domarens opartiskhet. Uppenbart är ! emellertid, att en så allmänt avfattad regel icke kan införas beträffande de allmänna domstolarna; den skulle i fråga om städernas rådhusrätter med— föra, att i mål, vari staden vore part, rättens ledamöter alltid skulle vara jäviga. Till skydd för domarens opartiskhet i nu antydda och liknande fall har, efter skiljemannalagens förebild, i punkt 9 upptagits en bestämmelse, att jäv må grundas även å annan omständighet än de förut särskilt omnämnda, då. den är ägnad att rubba förtroendet till domarens opartiskhet i målet. Under denna bestämmelse ha hänförts även vissa andra i gällande lag särskilt omnämnda fall, nämligen då domaren i annan rätt har en lika sak eller uppenbar ovän- [ skap göres gällande som jäv. Ett annat fall, då tillämpning av denna punkt 1 kan ifrågakomma, är då domaren genom skuldsättning eller av annan an- ! ledning kan antagas vara ekonomiskt beroende av någon av parterna. % Enligt rättegångsbalken är den jävig, som i annan rätt i samma sak varit ; domare eller förr varit fullmäktig däri eller vittnat eller förut som betjänt ' i någOn rätt eller hos Konungens Befallningshavande fattat något slut, som ? rör saken. Motsvarande bestämmelser ha upptagits i punkterna 7 och 8. Beslut, % som angå saken, kunna meddelas även av andra myndigheter än länsstyrelser- w na; med hänsyn härtill har stadgandet utsträckts att avse även annan admi— nistrativ myndighet. Med domare i annan rätt torde böra likställas den, vilken som skiljeman tagit befattning med saken. Det ligger i öppen dag, att den som är rättegångsombud eller parts biträde ej tillika kan vara dom-are i målet, och detta bör som nu gälla även för det fall, att han redan frånträtt sitt uppdrag. Enligt 36 kap. 2 % kan ledamot av rätten höras som vittne i målet; han bör icke äga att sedermera som domare taga befattning därmed. Denna regel bör även gälla beträffande den som tidigare varit sakkunnig i målet.

I 13 kap. 1 % R.B. angivas vissa släktskaps- och svågerlagsförhållanden som grundande jäv. Sådant förhållande kan föreligga mellan domaren och parten eller den som utan att vara part har i saken del eller kan vänta synnerlig nytta eller skada av sakens utgång. Bestämmelser härom, överensstämmande med de nu gällande, ha upptagits i punkterna 2 och 3. Av stadgandet i punkt 4 följer, att förhållandet utgör jäv, även om det föreligger mellan domaren och ställföreträdare för parten. Också i sistnämnda fall skall, såsom framgår av punkt 5, med part likställas den som har del i saken eller av dess utgång kan vänta synnerlig nytta eller skada.

14 %. Denna paragraf avser den ordning, i vilken fråga om jäv mot domare må väckas. Enligt gällande rätt har domstolen alltid att, oberoende av invänd-

• Sida 108
•  Original

ning, iakttaga, om anledning till jäv mot någon dess ledamot föreligger. Vet domaren sådan anledning förekomma, skall han självmant giva det tillkänna. Rätt att väcka fråga om jäv tillkommer även parterna. Enligt 16 kap. 1 % R.B. skall i underrätt invändning om jäv framställas vid första rättegångs- tillfälle, då parten tillstädeskommer och den som jävet angår har säte i rät- ten; var den omständighet, varå jävet grundas, då ej för handen eller parten kunnig, skall han framställa invändningen vid nästa rättegångstillfälle, sedan han erhöll kännedom därom. Fråga om jäv mot ledamot i lägre rätt må icke i något fall upptagas av högre rätt självmant. I allmänhet äger ej heller part väcka sådan fråga i högre rätt. Undantag utgör det fall, att parten ej varit i underrätten tillstädes eller eljest ej förr än i den högre rätten haft tillfälle att framställa jävet; fråga om jäv mot särskild ledamot av häradsnämnd må dock ej väckas ihögre rätt. Beredningen har icke funnit anledning att föreslå nå- gon saklig avvikelse från de nu angivna grunderna. Enligt andra stycket ålig- ger det part att framställa invändning om jäv så snart ske kan, sedan han er— höll kännedom om att domaren sitter i rätten eller eljest tager befattning med målet, om den omständighet, varå jävet grundas, då var bekant för parten; i annat fall skall jävet framställas så snart ske kan därefter. Har parten ute- blivit från rätten, medför detta ej, att han förlorar sin rätt att framställa in- vändningen. Om underrätten redan dömt i målet, kan han fullfölja talan i hög- re rätt; i vissa fall kan han, som framgår av motiven till 59 kap., göra gällan— de jäv i extra ordinär väg. Liksom enligt gällande rätt må ej i något fall fråga om jäv mot särskild ledamot av nämnd väckas i högre rätt.

Bestämmelser, huruvida och på vad sätt talan må fullföljas mot beslut, som av lägre rätt meddelatsi jävsfråga, upptagas i 49 och 54 kap.

15 %.

Det ligger i sakens natur, att domare, sedan fråga om jäv mot honom upp- kommit, i allmänhet hör, till dess frågan avgjorts, avhålla sig från målets be- handling. Undantag från denna huvudregel göres i första stycket för det fall, att fråga är om åtgärd, som icke utan synnerlig olägenhet kan uppskjutas och ej innefattar avgörande av målet, t. ex. förhör med någon, som är för- hindrad att tillstädeskomma vid ett senare rättegångstillfälle, eller beslut rö- rande säkerhetsåtgärd eller tvångsmedel, då uppskov är förenat med särskild fara. Att domaren, sedan jäv mot honom förklarats föreligga, har att omedel- bart avträda från rätten, är uppenbart; även för detta fall har dock undantag gjorts för åtgärd, som är brådskande. Som framgår av 49 kap. 7 % och 54 kap. 3 % må talan ej föras mot beslut, varigenom domare förklarats jävig. Enligt 13 kap. 1 % RB. har domaren själv att döma över jäv. Tydligt är, att om domaren vet, att jäv mot honom föreligger, han bör till förebyggande av uppehåll i målets handläggning från början avhålla sig från saken. Upp- kommer frågan om jäv först sedan domaren tagit säte i rätten, är lagens stånd- punkt den, att det är rätten och ej domaren ensam, som prövar jävsfrågan; han har emellertid att själv deltaga i denna prövning. På denna punkt inne- bär beredningens förslag en avvikelse. Att då ett mot domaren framställt

• Sida 109
•  Original

jäv ogillats, han själv deltagit i beslutet, är lätt ägnat att hos den part, som väckt jävet, framkalla misstanke mot domarens opartiskhet vid målets fort- satta behandling och detta särskilt, om jävet icke, såsom vid släktskap eller svågerlag, är lätt att fastställa utan fordrar en mera diskretionär prövning. Annan domare bör därför tillkallas, om rätten ej är domför utan den domare, mot vilken jävet framställts, och tillkallandet kan ske utan tidsutdräkt. Be- stämmelse härom upptages i andra stycket.

5 KAP. Om offentlighet och ordning vid domstol.

lå.

Rättegången vid underrätt har i Vårt land av ålder varit offentlig. Denna grundsats, som sammanhänger med det muntliga förfarandet vid underrätterna, har uttryckligen fastslagits i förordningen den 22 april 1881 om offentlig- het vid u-nderdomstolarna. I överrätterna däremot är offentligheten för närva- rande i stort sett utesluten med hänsyn till det därstädes övervägande skriftliga förfarandet. Om i hovrätt förhör skall äga rum, skall detta emellertid hållas offentligen. Bestämmelse härom har upptagits i lag den 29 maj 1936 ; enligt denna lag skall vad i 1881 års förordning stadgats i avseende å rättegång vid allmän underrätt jämväl äga tillämpning, då förhör äger rum inför hovrätt.

Då beredningens förslag innebär, att även överrättsförfarandet i allmänhet skall vara muntligt, bör härav följa, att rättegången i alla instanser som re— gel göres offentlig. I enlighet härmed föreskrives i denna paragraf, att för- handling vid domstol skall vara offentlig. Med uttrycket förhandling avses handläggning vid alla sådana tillfällen, då part eller annan äger att vara till- städes inför rätten eller då eljest bevis skall upptagas av rätten. Som förhand— ling är alltså att anse icke blott huvudförhandling eller muntlig förberedelse utan även t. ex. upptagande av bevis utom huvudförhandlingen eller till fram— tida säkerhet, syn å stället, förhandling i häktningsfråga samt förhör, som av rätten hålles i samband med prövning av strafföreläggande. Att utsträcka kravet på offentlighet i rättegången till att omfatta också sådan rättens hand- läggning, som icke enligt vad nu angivits är att hänföra till förhandling, har ej ansetts lämpligt. Det är sålunda till en början tydligt, att offentligt rätts- sammanträde icke bör erfordras för sådana åtgärder som föreläggande att komplettera stämningsansökan, avvisande av sådan ansökan, beslut om skrift- växling mellan parter o. s. v. Med större fog skulle kunna ifrågasättas att göra föredragningen i överrätt offentlig i sådana fall, då avgörandet skall ske enbart på grund av skriftligt material, som t. ex. i fråga om prövnings- tillstånd, besvärsmål eller sådana vademål, vilka skola avgöras utan huvud- förhandling. För att offentligheten i dessa fall skulle bliva av värde för parterna måste dock förutsättas, att viss tid utsattes för målens behandling och att parterna underrättades därom. En sådan anordning skulle emellertid

• Sida 110
•  Original

vara ägnad att fördröja målens handläggning och försvåra domstolens arbete. Då härtill kommer, att parterna själva icke skulle ha någon uppgift att fylla vid målens handläggning, samt förslaget, enligt vad tidigare angivits, utgår från att i de fall, då parternas inställelse är av betydelse, förhandling skall äga rum även i överrätt, synas tillräckliga skäl ej föreligga att för nu åsyf- tade fall stadga offentlighet.

Från regeln om offentlighet vid [domstols förhandling torde under vissa om- ständigheter böra'medgivas undantag. I andra, tredje och fjärde styckena av förevarande paragraf upptagas bestämmelser, enligt vilka rätten i särskilda fall har befogenhet eller skyldighet att förordna om förhandling inom stängda dörrar. Bestämmelser motsvarande de i andra stycket upptagna återfinnas i 1881 års förordning. Stadgandet i tredje stycket första punkten överensstäm- mer med vad som för närvarande gäller enligt lag den 15 juni 1934. Före- skrifterna i tredje stycket andra punkten betingas av den befattning med förundersökning i brottmål, som enligt förslaget skall tillkomma domstol. Vad angår fjärde stycket må erinras, hurusom i 36 kap. 4 % upptagits bestämmelse därom, att rätten, då vittnesförhör begäres med någon, som är under femton år eller lider av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverk- samheten, har att med hänsyn till omständigheterna pröva, om denne må höras som vittne. Denna bestämmelse grundas bl. a. därpå, att ett förhör i dylika fall ofta kan lända till men för den hörde. Emellertid kunna omständig- heterna vara sådana, att några avgörande betänkligheter icke kunna anses möta mot ett förhör i och för sig utan allenast mot att detta skulle behöva hål- las offentligt. Det kan sålunda tänkas, att personen i fråga vid offentlig för- handling icke skulle våga fritt utsäga sanningen eller att sådan förhandling eljest till följd av den uppmärksamhet, för vilken han kan antagas bliva före- mål, skulle medföra uppenbar olägenhet. Med hänsyn härtill har det ansetts lämpligt att i detta stycke införa ett stadgande, enligt vilket rätten kan för— ordna, att förhör i nu åsyftade fall skall hållas inom stängda dörrar. På sätt framgår av 4 % lagen den 6 juni 1924 innefattande bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga har av liknande skäl mål angående åtal mot den som ej fyllt aderton år ansetts böra kunna handläggas inom stängda dörrar.

Enligt särskilda bestämmelser äger rätten även i andra fall än det sist om- nämnda förordna, att mål skall handläggas inom stängda dörrar. Så är fallet beträffande äkten—skapsmål, mål om äktenskaplig börd, mål angående vårdnaden om barn i äktenskap, mål om fastställande av faderskap och underhållsskyldighet till barn utom äktenskap, mål om omyndighetsförkla— ring eller hävande av sådan förklaring, mål om obehörigt användande eller yppande av yrkeshemlighet eller om missbruk av anförtrodd ritning, mönster eller dylik teknisk förebild ävensom vissa mål, vari eljest offentlig handlägg— ning finnes kunna för någon medföra skada genom yppande av affärs— eller driftförhållande. Handläggning inom stängda dörrar kan vidare ske enligt lagen angående villkorlig straffdom, och enligt sinnessjuklagen äger ratten förordna, att visst förhör jämlikt sistsagda lag skall hållas inom stängda dör-

• Sida 111
•  Original

rar. En erinran om här avsedda stadganden, vilka torde höra i huvudsak bi- behållas, har upptagits i sista stycket av förevarande paragraf.

Paragrafen avser icke överläggning till dom eller beslut eller avkunnande därav; bestämmelser i sådant hänseende meddelas i 5 %.

2 %. Stadgandet i denna paragraf överensstämmer med vad som för närvarande gäller. Härutinnan hänvisas till lagen den 29 mars 1899 med tillägg till 1881 års förordning.

3 %.

Det har ansetts lämpligt, att rätten uttryckligen tillerkännes befogenhet att lämna vid domstolen tjänstgörande personer tillstånd att närvara vid förhand- ling inom stängda dörrar. I viss överensstämmelse med vad som enligt lag den 6 juni 1924 gäller beträffande brottmål rörande vissa minderåriga har vidare enligt denna paragraf öppnats möjlighet för rätten att tillåta även annan än vid domstolen tjänstgörande person att närvara vid dylik förhand- ling. Sådant medgivande torde, om anledning föreligger därtill, kunna läm— nas t. ex. parts föräldrar eller barnavårdsman.

4 %.

Enligt förevarande paragraf äger rätten förordna, att vad som förekommit vid förhandling inom stängda dörrar icke får uppenbaras. En motsvarande befogenhet tillkommer enligt 23 kap. 10 % sista stycket undersökningsledaren med avseende å vad som förekommit vid förhör under förundersökning i brott- mål. Jämlikt 9 kap. 6 % kan straff ådömas den ,som utan giltigt skäl röjer vad enligt rättens eller undersökningsledarens förordnande icke får uppenba- ras. Ifrågavarande bestämmelser avse emellertid endast uppenbarande på an- nat sätt än genom tryckt skrift. Det synes därför böra övervägas, huruvida ej genom stadgande i tryckfrihetsförordningen bör beredas motsvarande skydd även mot uppenbarande genom tryckt skrift. Beträffande villkoren för ut- lämnande av protokoll m. m. i sådana fall, som här avses, meddelas bestäm- melser i lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar. Enligt 36 % nämnda lag ha domstolarna möjlighet att i viss utsträckning förbjuda utlämnande av protokoll och andra handlingar i mål, som handlagts inom stängda dörrar, och enligt 10 % samma lag må under vissa förutsättningar utlämnande ej ske av handlingar, som röra polismyn- dighets eller allmän åklagares verksamhet till beivrande av brott. Handlingar, som sålunda ej må till envar utlämnas, må enligt % 2 mom. 6 tryckfrihetsför- ordningen ej heller i tryck utgivas. Utlämnande av handlingar i strid mot gällande förbud, liksom ock utgivande i tryck av handlingar, som ej må till envar utlämnas, är belagt med straff. Härutinnan hänvisas till 41 % nyss! nämnda lag ävensom till ä 2 mom. 10 tryckfrihetsförordningen. Med hänsyn till att enligt förslaget handläggning kan äga rum annorledes än vid förhand-

• Sida 112
•  Original

ling, t. ex. genom skriftlig förberedelse, torde även böra övervägas, huruvida ej i lagen den 28 maj 1937 bör inrymmas befogenhet för domstol att i vissa fall redan före förhandling förordna, att handling ej må utlämnas.

5 %.

Såväl domaredens avfattning som 1881 års förordning giva vid handen, att rättens Överläggning må hållas inom stängda dörrar; någon ovillkorlig skyl- dighet för rätten att överlägga enskilt till dom eller beslut är dock icke före- skriven. Vid underrätterna torde ofta förekomma, att överläggning till vissa beslut, t. ex. rörande vittnesersättning eller uppskov, företages i närvaro av parter och allmänhet. Vad sålunda tillämpas bör l'agfästas ; rätten har allt- så att själv bedöma, huruvida ett avgörande är av beskaffenhet att enskild överläggning icke erfordras. Är överläggningen enskild, bör som regel utom rättens ledamöter kunna närvara allenast sådan rättens tjänsteman, som har att taga befattning med målet. Rätten har emellertid ansetts böra äga möj- lighet att, om särskilda skäl föranleda därtill, medgiva även annan att vara tillstädes vid överläggningen. Sådant medgivande torde kunna finnas befo- gat t. ex. beträffande den som för sin utbildning tjänstgör vid domstolen. Part eller anhörig till part bör däremot uppenbarligen icke tillåtas att närvara un— der överläggningen. Då i nu förevarande hänseende omröstning till dom eller beslut är att betrakta som ett led i rättens överläggning, följer härav, att vad som föreskrivits om överläggning gäller även omröstning.

Vad förslaget innehåller i fråga om meddelande av dom eller beslut skiljer sig i flera avseenden från nu gällande bestämmelser i detta ämne. Bl. a. inne- bär förslaget, såsom en följd av att muntligt förfarande skall bliva regel även i överrätterna, att dom kan muntligen avkunnas icke blott, såsom nu, i under— rätt utan även i överrätt. Å andra sidan gäller, på sätt framgår av bestäm- melserna i 17 kap. 9 och 12 %% samt 30 kap. 7 och 10 åå, att dom eller beslut i vissa fall även i underrätt kan meddelas annorledes än genom muntligt av- kunnande. För de fall, då muntligt avkunnande av dom eller beslut skall äga rum, föreskrives i andra stycket av denna paragraf, att avkunnandet som regel skall ske offentligt. Då förhandling hållits inom stängda dörrar, torde stundom samma skäl som varit bestämmande för denna anordning kunna på- kalla, att även dom eller beslut avkunnas inom stängda dörrar. I förslaget har fördenskull upptagits en bestämmelse, enligt vilken avkunnandet i dylika fall må ske inom stängda dörrar.

6—8 %%.

Utan uttryckligt stadgande torde gälla, att förhandling skall föras på sven- ska språket. Är part, vittne eller annan, som skall höras inför rätten, ej mäk- tig svenska språket, hör han äga att använda sitt språk och vad han yttrar översättas 'till svenska liksom ock, i den mån det erfordras, vad som framföres på svenska översättas till det främmande språket. Att så sker får anses på- kallat även av hänsyn till förhandlingens offentlighet.

4- ..::»;rr; »

• Sida 113
•  Original

, Det har ansetts lämpligt att i samband med övriga föreskrifter i detta ka- ; pitel upptaga även bestämmelser om anlitande av tolk vid domstols förhand-

' ling. I huvudsak motsvara de härutinnan föreslagna bestämmelserna vad i lag den 13 juni 1902 finnes stadgat om tolks anlitande vid domstol. I 6 och | 8 %% har föreskrivits, att Kungl. Maj:t äger förordna om anställande av all—

* män tolk samt att till sådan tolk skall utgå ersättning efter vad särskilt stad- gats. Någon skyldighet för part eller annan att vid viss utgång av målet återgälda ersättning, som utgått till allmän tolk, torde icke böra föreskrivas. Däremot kan med avseende å belopp, som av allmänna medel utgått till annan tolk, dylik ersättningsskyldighet åläggas enligt reglerna i 18 kap. 13 %. An-

: litas tolk i mål, vari åklagare för talan, skall ersättningen till tolk slutligt gäldas av statsverket. Om så erfordras, bör åtgärd för erhållande av tolk vid- tagas under målets förberedelse.

9 %.

I denna paragraf givas föreskrifter angående upprätthållande av ordning vid rättens sammanträden. Bestämmelserna i första stycket första och andra punkterna överensstämma i sak med motsvarande föreskrifter i 1881 års för- ordning. Fotografering i rättssalen verkar i allmänhet störande på förhand- , lingen och kan, då det gäller tilltalad i brottmål, vara ägnad att utsätta denne , för ett onödigt lidande. Med hänsyn härtill och för att undgå ojämnhet i * tillämpningen har i första stycket tredje punkten stadgats ovillkorligt förbud mot fotografering i rättssalen. Tydligt är emellertid, att stadgandet avser förbud mot fotografering endast under pågående förhandling.

Av 9 kap. 5 % framgår, att den som vid sammanträde inför rätten stör för- handlingen, tager fotografi eller vägrar efterkomma föreskrift, som medde- lats till ordningens upprätthållande, härför kan fällas till ansvar. Härutöver har i andra stycket av denna paragraf ansetts böra upptagas bestämmelse därom, att om någon som utvisats tränger sig in i rättssalen eller någon eljest ej åtlyder tillsägelse, som meddelats till ordningens upprätthållande, rätten kan förordna, att han skall omedelbart tagas i häkte och kvarhållas där så länge sammanträdet varar, dock ej utöver tre dagar. En åtgärd av detta slag är ej att betrakta såsom straff.

6 KAP. Om domstols protokoll.

1 %.

Enligt den ordning, som nu i allmänhet tillämpas, föres protokoll för varje rättegångsdag. Som processkommissionen framhållit är denna anordning för- enad med olägenheter. Enligt beredningens förslag skall för varje mål bildas en akt omfattande parternas inlagor och andra handlingar ävensom bl. a. rät- 8—332356 II

• Sida 114
•  Original

tens protokoll i målet. I överensstämmelse härmed har i första stycket före- skrivits, att protokoll skall föras för varje mål särskilt.

Som allmän regel bör gälla, att protokoll föres vid varje handläggning, som ankommer på rätten. Att protokollet vid olika slag av handläggning kan givas större eller mindre fullständighet, framgår av de följande paragraferna. Från den nu angivna huvudregeln synes i enkelhetens intresse vissa undantag böra göras. I många fall vidtagas beträffande ett mål åtgärder, som kunna beslutas av en lagfaren ledamot eller av en tjänsteman vid domstolen utan att någon förhandling äger rum, såsom utfärdande av stämning och kallelser, meddelande av förelägganden, förordnande om delgivning. I dylika fall sy- nes tillräckligt, att anteckning om åtgärden sker å inlaga eller annan hand- ling, som bilägges akten, eller att avskrift av rättens beslut fogas till akten, varvid tillika bör anmärkas vem som vidtagit åtgärden. Vid måls avgörande bör, även om det ej sker vid förhandling utan på handlingarna, alltid föras pro— tokoll; för avskrivning av mål bör, om den ej sker i samband med förhandling, ej erfordras protokoll. Bestämmelser av nu angivet innehåll upptagas i andra stycket.

En grupp av mål, där behovet av protokoll i regel är ringa, utgör mål om ansvar för brott, varå icke kan följa svårare straff än böter, de s. k. polis- målen. Föreligger i sådant mål erkännande av den tilltalade, torde protokollet kunna ersättas med erforderliga anteckningar i dagbok eller särskild liggare. Bestämmelse härom har upptagits i sista stycket. Åt Kungl. Maj :t har över- lämnats att meddela närmare föreskrifter om sådana anteckningar.

2 %.

Som framhållits i redogörelsen för förslagets huvudgrunder skulle det i alltför hög grad betunga ordföranden som ledare av rättens förhandling, om han själv skulle ombesörja protokollföringen. Bestyret härmed skulle taga honom desto mera i anspråk som enligt 8 % protokollet skall färdigställas un- der själva förhandlingen. De memorialanteckningar, som ligga till grund för det nuvarande protokollet, föras i regel ej av rättens ordförande utan vid hä— radsrätterna av något i domsagan anställt rättsbildat biträde och i rådhus- rätterna av någon bisittare i rätten. Enligt domsagostadgan åligger det sekre- terare att, när häradshövdingen ej själv tager befattning därmed, föra härads- rättens dombok och övriga protokoll i mål, som handläggas av häradshöv- dingen som rättens ordförande. Förordnande _som protokollförare kan ock av häradshövdingen meddelas i domsagan anställd förste eller andre notarie. I överrätterna föres alltid protokoll av särskild protokollförare.

I första stycket av denna paragraf stadgas, att protokoll i regel skall föras av särskild protokollförare. Som sådan kan anlitas antingen befattningsha- vare vid rätten eller lagfaren ledamot i rätten. Närmare bestämmelser här- ofn böra meddelas i de för domstolarna gällande arbetsordningarna. Ehuru behov av särskild protokollförare torde föreligga vid varje förhandling, som är av någon större omfattning, synes icke lämpligt att göra en sådan regel all-

• Sida 115
•  Original

deles undantagslös. Rättens förhandling kan vara av 'den enkla beskaffen- het, att anlitande av särskild protokollförare ej erfordras, såsom vid muntlig förberedelse i enklare mål eller upptagande av bevisning utom huvudförhand— ling. Hålles sådan förhandling å annan ort än kansliorten eller rättens van-v liga sammanträdesplats, kan i nu antydda fall anlitande av särskild protokoll- förare vålla onödiga kostnader. För dylika fall bör rättens ordförande äga att själv föra protokollet.

Förslaget upptager icke någon bestämmelse om ansvaret för protokollets innehåll; vem ansvaret åligger, torde böra bedömas med hänsyn till omständig— heterna i varje särskilt fall. Något omedelbart ansvar för protokollets inne- håll och avfattning torde icke böra åligga rättens ordförande. Då protokollet skall avfattas i slutlig form redan under själva förhandlingen, skulle hans uppmärksamhet i alltför hög grad därigenom tagas i anspråk; en justering efter förhandlingens slut skulle komma i strid med den nyss angivna grund- satsen. Som framgår av 8 % skola som kontroll å att protokollet riktigt återger vissa utsagor dessa uppläsas för den som höres; tydligt är, att om tvekan uppstår om protokollets avfattning, det är rätten, [som har att bestämma, vad som skall upptagas i protokollet och i sådant fall även bär ansvaret för proto- kollets innehåll. I överensstämmelse med vad nu yttrats har icke stadgats skyldighet för ordföranden att underteckna protokollet. Detta åligger proto- kollföraren; ordföranden har att underteckna det, endast om han själv fört protokollet.

I andra stycket har i överensstämmelse med vad i förslaget föreskrives om tolk och om rättens sakkunnig upptagits bestämmelse, att ej den må. anlitas som protokollförare, vilken till saken eller någondera parten står i sådant förhållande, att hans tillförlitlighet därigenom kan anses förringad. Med hän- syn till den befattning, som protokollföraren har att taga med målet, bör han ha avlagt domared.

3 %.

Enligt denna paragraf skola i protokoll alltid anteckna-s vissa uppgifter om förfarandets form och yttre förlopp. Enligt punkt 7 skall i protokoll upptagas endast sådant rättens beslut, som ej uppsättes särskilt. Som framgår av 17 kap. 10 å och 30 kap. 8 % [skola rättens domar alltid uppsättas särskilt; de skola alltså icke upptagas i protokollet. Det nu sagda gäller ock i allmänhet enligt 17 kap. 12 % och 30 kap. 10 % om rättens slutliga beslut. Beslut, som meddelas under rättegången, skola alltid antecknas i protokollet.

Enligt punkt 8 skola-skiljaktiga meningar, som yppas vid omröstning inom rätten, alltid antecknas. För det fall, att nämnden bestämmer utgången, bör i protokollet antecknas ej blott ordförandens eller annan lagfaren ledamots utan även, om skiljaktighet förekommer inom nämnden, nämndemans avvi- kande mening. Förekomma i annat fall olika meningar inom nämnden, har i överensstämmelse med vad för närvarande gäller anteckning icke ansetts böra äga rum av nämndemans avvikande mening.

• Sida 116
•  Original

45.

Som framhållits i annat sammanhang är förberedelsens syfte att klarlägga tvisteläget mellan parterna och i övrigt förbereda huvudförhandlingen. Enligt beredningens förslag är icke nödvändigt, att den domare, som leder förbere- delsen, tillika deltager i huvudförhandlingen. Är förberedelsen skriftlig, innehålla de mellan parterna växlade skrifterna vad som erfordras. Vid munt- lig förberedelse måste däremot i viss omfattning anteckning av vad som före- kommit ske i protokoll, i den mån ej såsom beträffande stämningsansökan hänvisning kan ske till skrift. Anteckning bör alltid ske av de invändningar mot målets upptagande, som framställas av svaranden, samt svarandens med- givande eller bestridande av kärandens yrkande ävensom av svarandens invänd- ningar i sak mot kärandens talan. Likaledes böra antecknas av käranden gjorda medgivanden, invändningar, nya yrkanden eller ändringar i tidigare fram- ställda yrkanden.

Protokollet vid muntlig förberedelse' skall enligt denna paragraf tillika inne- hålla en kort redogörelse för de omständigheter parterna åberopa till stöd för sina påståenden eller invändningar jämte motparten-s yttrande däröver. Anteck- ningarna böra avse uteslutande själva sakframställningen ; rättslig utveckling av parternas talan bör icke förekomma under förberedelsen, och än mindre bör anteckning därav ske i protokollet. Ej heller bör något full—ständigt återgivande av parternas yttranden äga rum; de omständigheter, som parterna å ömse sidor åberopa, böra upptagas i korthet.

Ett viktigt led i förberedelsgi äro parternas uppgifter å de bevis de vilja åberopa och vad de ämna styrka med varje särskilt bevis. Dessa uppgifter böra antecknas i protokollet. Protokollet bör även innehålla uppgift å de skriftliga bevis, som företes vid förberedelsen. Något angivande av innehållet i åberopade 'bevis :bör ic'ke ifrågakomma. Då slutligen i denna paragraf som föremål för anteckning angives »vad i övrigt anses nödigt till ledning vid hu- vudförhandlingen», åsyftas därmed ej framställningar, som kunna vara av 'bety- delse för bedömandet i sakligt eller rättsligt hänseende, utan förhållanden, som kunna tjäna till ledning vid huvudförhandlingens anordnande och dess yttre förlopp, t. ex. olika Ifrågors sär-skiljande vid förhandlingen, den ordning i vil- ken åberopade bevis böra upptagas eller, då rätten finner nödigt att själv in— skaffa bevis, uppgift å sådant bevis och vad därmed skall styrkas.

Till underlättande av protokollföringen böra i den mån det kan ske de så- lunda föreskrivna anteckningarna ersättas av motsvarande hänvisning till in- laga eller annan handling eller till tidigare protokoll i målet.

, Som förut framhållits äger någon bevisupptagning i allmänhet icke rum under förberedelsen. Denna regel är dock icke undantagslös. För de fall, då beslut t. ex. angående rättegångshinder kan meddelas under förberedelsen, må ock bevis upptagas rörande frågan. I sådana fall äga bestämmelserna i 6 och 7 %% tillämpning.

Enligt sista stycket äro reglerna i denna paragraf att tillämpa även be- träffande protokoll vid annan förhandling än muntlig förberedelse, dock ej huvudförhandling. Som exempel å sådan förhandling kan nämnas förhand—

• Sida 117
•  Original

ling, som avses i 45 kap. 13 %, 50 kap. 12 %, 51 kap. 12 å och 55 kap. 16 %.

En viss särställning intar förhandling, som äger rum för upptagande av bevis utom huvudförhandling eller i fråga rörande företeende av'skriftligt bevis eller för förhör, som avses i 52 kap. 10 å och 56 kap. 12 % eller angående handräckning i tvistemål eller i brottmål rörande användande av tvångsmedel. Att i nu antydda fall protokollets innehåll bör lämpas efter syftet med för— handlingen, ligger i öppen dag. Tydligt är ock, att vid sådan förhandling be- stämmelserna i 6 oeh 7 %% mera ofta komma till användning.

5—7 %%.

Av bestämmelserna i dessa paragrafer avse de i 5 % upptagna huvudför- handlingens yttre förlopp och de genom parternas yrkanden, medgivanden, be- stridanden och invändningar uppdragna gränserna för rättens prövning; någon motivering för dessa bestämmelser torde icke erfordras.

Bestämmelserna i 6 och 7 %% behandla frågan, i vilken omfattning utred- ningsmaterialet skall upptagas i protokollet. Enligt sin lydelse äga de till- lämpning å varje rättens förhandling; det är emellertid uppenbart, att de ha sin egentliga betydelse för huvudförhandlingen. I överensstämmelse med vad som framhållits i samband med behandlingen av förslagets huvudgrunder fö— reskrives som allmän regel i 6 %, att utsaga, som avgives av vittne, sakkunnig, part under sanningsförsäkran eller målsägande, då han höres i anledning av åklagarens talan, alltid skall antecknas. Det nu sagda gäller även rättens iakttagelse vid syn å stället. Vad angår anteckning av utsaga är tydligt, att i detta sammanhang icke åsyftas någon ordagrann uppteckning, ej heller att utsagans innehåll antecknas fullständigt. Som framgår av 9 % kan en sådan fullständig uppteckning i vissa fall anordnas. Vidtages ej sådan anordning, skulle en fullständig uppteckning inverka störande på förhandlingen. I över- ensstämmelse härmed stadgas i 6 %, att uppteckningen bör begränsas till vad som kan antagas vara av betydelse i målet. Uppteckningens syfte är icke att bilda grundval för rättens avgörande utan att utgöra en kontroll för domstolen och parterna, att de uppgifter, som utsagan innehåller, ej komma att förbigås vid prövningen. Även för fullföljdsförfarandet har protokollet sin betydelse. I många fall torde någon stridighet icke föreligga om uppteckningens riktig- het eller de däri meddelade uppgifternas bevisvärde; råder tvekan härutinnan, har, såsom framgår av 35 kap. 13 %, en vidsträckt befogenhet tillagts såväl hovrätten som parterna att låta ånyo avhöra den i underrätten hörde. Vad angår förnyat upptagande i högsta domstolen sammanhänger den inskränk- ning i detta hänseende, som stadgas i sistnämnda lagrum, med det förhållan- det, att högsta domstolens befattning med frågor, som röra uppskattning av muntlig bevisning, i förslaget blivit väsentligt begränsad.

I andra stycket av 6 % ha vissa undantag gjorts från huvudregeln 1 första stycket. Beträffande de fall, då 1 högre rätt uppteckning icke kan anses på- kallad med hänsyn till målets fullföljd, har överlämnats åt domstolen att av- göra, huruvida sådan uppteckning skall äga rum. På grund härav föreligger

• Sida 118
•  Original

skyldighet att låta verkställa uppteckning, som avses i första stycket, icke i något fall för högsta domstolen och ej heller för hovrätt i fall, då hovrätten enligt 2 kap. 2 & första stycket 2 utgör första och enda instans. Även i vissa andra fall torde uppteckning i hovrätt ej erfordras, såsom då prövningstillstånd i målet endast kan meddelas på grund av att avgörandet har betydelse som prejudikat eller eljest utöver det föreliggande målet.

Utöver de i 3_—6 %% föreskrivna anteckningarna bör uppteckning i allmän- het icke ske av vad som förekommer vid förhandlingen. Parternas anföran- den skola alltså i regel icke antecknas; i 7 % meddelas förbud mot anteckning av parts utveckling av talan i rättsligt hänseende. Vad angår sakframställ— ningen är regeln icke lika ovillkorlig. En viss sakuppgift, som vid huvudför- handlingen lämnats av part, t. ex. erkännande av en viss, för målet betydelse- full omständighet, kan enligt denna paragraf antecknas i protokoll. Som framhållits av riksdagen torde sådan anteckning kunna ifrågakomma särskilt i brottmål. Bland de utsagor, som skola antecknas enligt 6 %, upptages även utsaga av målsägande i visst fall? Den tilltalade kan äga ett berättigat in- tresse, att även hans utsaga, i vad den avser att bemöta målsägandens upp- gifter, tages till protokollet. Tydligt är emellertid, att särskilda skäl böra föreligga för att uppteckning sker utöver vad i 6 % föreskrives.

8 %.

Denna paragraf innehåller den redan omnämnda regeln, att protokollet under förhandlingen omedelbart skall avfattas i slutlig form. Stadgandet innebär, att protokollet uppsättes under förhandlingens gång och samtidigt med att denna fortskrider. Det som sålunda antecknas utgör det slutliga protokollet, och någon ytterligare bearbetning av detsamma i språkligt eller sakligt hän- seende är icke tillåten. Behovet av minnesanteckningar som stöd för protokollets uppsättande kommer alltså att bortfalla. Som kontroll å att protokollets fär— digställande icke fördröjes har upptagits föreskrift, att protokollet, då det är uppsatt, vid förhandlingens slut skall av rättens ordförande förses med anteck- ning därom.

Vikten av protokollets omedelbara uppsättande har beträffande utsagor, som enligt 6 % skola antecknas i protokoll, särskilt inskärpts genom föreskrif- terna i andra stycket av förevarande paragraf. Med hänsyn till dessa utsagors betydelse i rättegången har, i överensstämmelse med vad som redan nu enligt 17 kap. 28 % R.B. gäller i fråga om vittnesmål, stadgats, att sådan utsaga genast skall uppläsas ur protokollet och den hörde tillfrågas, om han har något att er- inra mot avfattningen. Finnes erinran befogad, skall ändring genast ske; erin- ran, som ej föranleder ändring, skall antecknas. Därefter må protokollet ej ändras. Skäl kunna anföras för att, då avfattningen godkännes, den hörde skall genom påteckning av sitt namn vitsorda riktigheten. Härigenom skulle vinnas en ej oviktig kontroll, att uppteckningen riktigt återger utsagans innehåll samt att uppteckningen omedelbart erhåller sin slutliga avfattning. Å andra sidan har mot fordran å vitsordande genom påteckning gjorts gällande, att vittne eller annan, som nödgas att omedelbart granska en honom förelagd uppteckning av

• Sida 119
•  Original

vad han yttrat, i regel icke är i stånd att härvid utöva den erforderliga kritiken i fråga om uppteckningens riktighet; ofta är han benägen att utan vidare taga uppteckningen för god. Fara förelåge alltså, att det skriftliga godkännandet tillades ett bevisvärde, som det icke ägde. En underskrift på en vittnesberät- tels-e kunde, som erfarenheten från de skriftliga vi-ttnesattesterna visat, göra vittnet benäget att vid senare förhör vidhålla även oriktiga uppgifter. De så- lunda framförda synpunkterna kunna icke frånkännas berättigande. Bered- ningen har därför icke ansett sig böra uppställa krav på skriftligt godkän- nande av den som lhöres.

9 %.

Det kan icke bestridas, att anteckning i protokollet av avgivna utsagor ofta är ägnad att medföra tidsutdräkt och verka störande på förhandlingen. Dessa olägenheter framträda starkare i den mån särskild vikt ligger på ett nog- grant återgivande av utsagans innehåll. I förevarande paragraf beredes för dylika 'fall möjlighet till upptagande av utsagor genom stenografi eller på fone- tisk väg. Rätten har att av eget initiativ förordna om sådant upptagande och därvid även bestämma, vilket upptagningssätt skall komma till användning. Då parterna i allmänhet ha att bära kostnaderna för stenografisk upptagning, bör sådan i regel icke anordnas utan parternas samtycke. Någon kostnad för upptagningen åligger däremot ej parterna vid fonetisk upptagning. Även med hänsyn härtill torde, då installation för fonetisk upptagning redan finnes i rättssalen, sådan vara att föredraga. Rätten kan på vilket stadium som helst besluta om upptagning, och denna kan avse såväl samtliga utsagor som ock allenast sådana, i fråga om vilka behovet av ett noggrant återgivande framträ- der starkare. Det sistnämnda är av särskild betydelse vid fonetisk upptagning.

Stenograf, som anlitas för uppteckningen, är att anse som ett biträde åt rätten, och han bör alltså utses av rätten. I överensstämmelse med vad som föreskrivits om protokollförare bör gälla, att ej den anlitas, vilken till saken eller någondera parten står i sådant förhållande, att hans tillförlitlighet däri- genom kan anses förringad. I fråga om ed eller försäkran bör beträffande stenograf, som anlitas av rätten, tillämpas samma regler som för tolk. Er- sättning till stenograf bör utgå av allmänna medel och bestämmas enligt sam- ma grunder som gälla för tolk. I samband med målets avgörande har rätten att förordna om dess återgäldande till statsverket; i brottmål, vari åklagare för talan, stannar dock ersättningen å statsverket.

Upptagande å fonetisk väg innebär ett ordagrant återgivande av den av- givna utsagan, och någon kontroll erfordas icke, att det upptagna överens- stämmer med vad som yttrats; däremot bör uppenbart tillses, att störningar av teknisk natur icke förekomma. I viss mån annorlunda är förhållandet vid upp— tagning genom stenografi. I detta fall ligger icke i själva återgivandets natur, att ej missförstånd eller luckor kunna förekomma. Efter utsagans anteckning bör därför uppläsning ske på samma sätt som vid uppteckning genom vanlig skrift. _ Vad som enligt denna paragraf upptages ingår icke i protokollet; utskrift

• Sida 120
•  Original

därav bör så snart ske kan verkställas och som bilaga fogas till protokollet. Även stenogrammet och, då uppteckningen skett på fonetisk väg, de därvid använda rullarna eller skivorna böra bevaras, så länge rättegången pågår eller fullföljd kan äga rum. Det är ej nödvändigt, att utskriften föreligger redan då rätten har överläggning och avgör målet. Rätten kan, om det erfordras, anordna upplåsning av stenogrammet och kan vid fonetisk upptagning låta reproducera utsagan. Utskrift av stenogram bör till riktigheten bestyrkas av den som anlitats som stenograf. Närmare föreskrifter om upptagande, som avses i denna paragraf, böra meddelas i administrativ ordning.

10 %.

Aktsystem tillämpas redan nu i viss omfattning vid måls handläggning i högre rätt.

Som redan framhållits bör även i underrätt för varje mål bildas en akt. Denna bör omfatta parternas inlagor och andra handlingar, som inkommit i målet. Något återgivande av deras innehåll sker icke i protokollet; däremot skall, som framgår av 4 % andra stycket och 5 % andra stycket, i den mån det erfordras, i protokollet hänvisas till sådan handling. Skriftlig fullmakt skall enligt föreskrift i 12 kap. 9 % alltid i huvudskrift eller styrkt avskrift biläg- gas akten. Någon gång företes i ett mål handlingar, särskilt kartor och rit- ningar, utan att ett ingivande av handlingen sker; parten kan ha ett berättigat intresse i att alltjämt kunna förfoga över handlingen. Uppenbart är, att i dessa fall anteckning bör ske i protokoll av vad rätten vid granskningen av sådan handling finner vara av betydelse i målet.

Enligt 1 5 andra stycket erfordras ej protokoll över varje rättens handlägg- ning; i sådana fall bör om den åtgärd, som handläggningen avser, anteckning ske å inlaga eller annan handling eller avskrift av beslutet biläggas akten.

Då rättens protokoll i varje mål ingå i akten, skola allt-så icke, såsom nu i allmänhet sker, protokollen i skilda mål sammanföras i band. Vad däremot angår rättens dom eller sådant beslut i målet, som uppsättes särskilt, skall av- skrift därav biläggas akten. Som framgår av 17 kap. 10 å och 30 kap. 8 % skola rättens domar, ordnade i nummerföljd efter tiden för deras meddelande, för varje år sammanföras till en dnmbok ; det nu sagda gäller enligt stadganden i nämnda kapitel även rättens slutliga beslut, som meddelas särskilt. Grunden till denna anordning är rättens behov av att alltid äga tillgång till avgöranden av detta slag; vid fullföljd av talan skall akten i lägre rätt översända—s till den högre rätten.

Förslaget utgår ifrån att för varje instans, där målet handlägges, bildas en särskild akt. Har vid målets fullföljd akten översänts till högre rätt, skall, sedan den högre rättens dom eller slutliga beslut vunnit laga kraft, den från lägre rätt mottagna akten återsändes till denna jämte avskrift av den högre rättens dom eller beslut. Akterna komma alltså att slutligen förvaras i respek- tive instans: akterna i högsta domstolen i nedre justitierevisionen, hovrätts- akterna i hovrätten och underrättsakterna i underrätten.

I särskilda författningar meddelas bestämmelser om rätt för part att åter-

• Sida 121
•  Original

få handlingar, som ingivits till högre rätt. Dessa bestämmelser böra utvidgas att avse även handling, som ingivits till underrätt och blivit :bilagd akten.

11 %.

Några allmänna bestämmelser om diarieföring vid domstolarna av där före- kommande mål finnas nu icke meddelade. Däremot upptagas i särskilda för- fattningar föreskrifter i ämnet. Enligt 11 kap. 72 % vattenlagen åligger det vattenrättssekreteraren att över alla vid vattendomstolen anhängiggjorda an- sökningsmål föra förteckning, utvisande tiden då varje mål inkommit, därmed vidtagna åtgärder samt tiden för målets avgörande; denna föreskrift gäller även beträffande andra vattenmål. Skyldighet för ägodelningsdomare att föra dagbok är föreskriven i 21 kap. 36 % lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet. För hovrätt och nedre justitierevisionen upptagas bestämmelser om diarieföring uti arbetsordningarna.

Uti förevarande paragraf har, närmast efter vattenlagens förebild, uppta- gits bestämmelse om dagbok. I dagboken antecknas varje mål i den ordning det inkommit till rätten. Målen förses med nummer i löpande följd; det nummer, som ett mål sålunda erhållit, antecknas å akten och utgör tillika den— nas nummer. I allmänhet torde vara lämpligt, att dagboken upplägges i sär- skilda avdelningar, t. ex. för tvistemål och brottmål eller i hovrätt för vade- mål och besvärsmål. Är domstolen delad å avdelningar, torde för varje av- delning särskild dagbok kunna föras. Anteckningarna i dagboken böra vara så fullständiga, att de lämna en översikt av målets behandling. De böra alltså upptaga tiden, då målet inkommit, de åtgärder, som av rätten vidtagits, och tiden för målets avgörande. Även inlagor från parterna torde för det fall, då anteckning därom ej sker i protokoll, böra anmärkas i dagboken, t. ex. par- ternas inlagor vid skriftlig förberedelse. Beträffande åtgärder, som av rätten vidtagits, bör anteckningen upptaga tiden, då åtgärden beslutats, och i kort- het dess innehåll. Anteckningen om målets avgörande torde däremot böra avse endast tiden, då det skett, med uppgift å domens eller beslutets nummer i domboken. För att dagboken skall kunna tjäna till ledning vid utfärdande av bevis rörande målets fullföljd, bör dagboken innehålla anteckning om an— mälan eller inlaga, som avser målets fullföljande, och de åtgärder, som rätten i anledning därav vidtagit. Anteckningarna i dagboken böra för varje mål

0

återgivas a aktens omslag eller särskild bilaga till denna.

12 5.

De bestämmelser, som upptagits i föregående paragrafer, böra i tillämpliga delar gälla även beträffande ärende, som avses i förslaget, t. ex. rättens hand- läggning av fråga om tvångsmedel, då åtal ej väckts, eller upptagande av bevis till framtida säkerhet.

13 %.

De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av bestämmelser- na i detta kapitel, böra meddelas i administrativ ordning. Till underlättande

• Sida 122
•  Original

av protokollföringen torde i stor utsträckning blanketter böra användas. I fråga om aktbildningen böra föreskrifter och anvisningar meddelas rörande ak- ternas beskaffenhet och handlingars infogande i akten. För dagboken bör formulär fastställas. I den mån andra förteckningar än dagboken kunna an- ses erforderliga, bör det tillkomma Kungl. Maj:t att meddela föreskrifter även därom.

7 KAP. Om åklagare och polismyndighet.

l 1 %. ]

Som framhållits i samband med förslagets huvudgrunder torde den nuva- rande åklagarorganisationen i stort sett böra bibehållas. De allmänna åkla— * garna komma liksom nu att vara justitiekanslern såsom under Kungl. Maj:t högste åklagare och chef för rikets åklagarväsen samt landsfogdar och di- | striktsåklagare. Till distrikt-såklagare äro i överensstämmelse med 3 % in- struktionen för landsfogdarna den 24 april 1936 att hänföra landsfiskaler, l stadsfiskaler och polismän med åtalsrätt. Enligt processkommissionens be- ! tänkande skulle för varje hovrättsområde inrättas särskilda åklagarbefatt- , ningar; dessas innehavare, hovrättsåklagarna, skulle såsom allmänna åklagare ! utöva ledningen av och uppsikten över åklagarväsendet inom hovrättens om- råde samt vara åklagare vid hovrätten. Angående de skäl, som föranlett be- redningen att icke förorda inrättande av hovrättsåklagare, hänvisas till den allmänna motiveringen.

I beredningens förslag upptagas icke bestämmelser om åklagarmyndighe- ternas organisation och de kompetenskrav, som böra uppställas å innehavarna av olika åklagarbefattningar. Som nu böra bestämmelser därom meddelas i särskild ordning. De uppgifter, som med det av beredningen föreslagna munt- liga och koncentrerade förfarandet tillkomma åklagarna, ställa stora anspråk å deras insikter, omdöme och duglighet. Deras uppgifter bliva ock, särskilt med hänsyn till åtalets utförande i högre rätt, av större omfattning än tidigare. För att åklagarna skola motsvara dessa nya krav, torde en förstärkning av åklagarorganisationen visa sig nödvändig.

Frågan om justitiekanslerns ställning har under sista tiden varit föremål för uttalanden från riksdagens sida. Vid 1934 års riksdag väcktes i andra kammaren en motion (nr 158), vari hemställdes, att justitiekanslern måtte ute- slutas ur den i % 35 regeringsformen upptagna förteckningen å förtroende- ämbetsmän. Till stöd för denna hemställan framhölls, att justitiekanslersäm— betet numera vore av väsentligt annan karaktär än vid tillkomsten av 1809 års regeringsform. Ämbetets betydelse låge nu främst däri, att justitiekanslern vore åklagarmaktens högste representant. Samma synpunkter som åberopats till stöd för domarnas oavsättlighet ägde enligt motionen också tillämpning i fråga om åklagarna, främst justitiekanslern; en självständig åklagarmakt

• Sida 123
•  Original

vore av lika stor betydelse för rättssamhället som en oberoende domarkår. Konstitutionsutskottet hemställde i avgivet utlåtande (nr 7), att motionen icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Enligt utskottet medförde justitie- kanslerns huvudsakliga ämbetsåliggande att som kronjurist bistå Kungl. Maj:t med juridiska utredningar eller utlåtanden och vara Kungl. Maj:ts högste åklagare samt att å Kungl. Maj:ts vägnar utöva tillsyn över ämbetsmännens förvaltning bestämt krav på att han borde tillhöra den kategori av chefsäm- betsmän, vilkas bibehållande i ämbetets utövning borde vara beroende av Kungl. Maj:ts prövning vid regeringsmaktens utövande. Utskottets hemstäl- lan bifölls av båda kamrarna.

Även vid 1937 års riksdag upptogs, om ock från andra utgångspunkter, frå- gan om justitiekanslerns ställning. Uti en i första kammaren väckt motion (nr 141) hemställdes om utredning och förslag rörande sådan ändring av re- geringsformen, att justitiekanslern ålades effektiv kontroll å Konungens väg- nar över jurisdiktionens och administrationens handhavande och tillämpning. I motionen framhölls särskilt den sida av justitiekanslerns ämbetsutövning, som avser uppsikten över domstolar och andra myndigheter. Fara förelåge enligt motionären, att justitiekanslern genom sin befattning med åklagarväsen- det alltför mycket skildes från sina kontrolluppgifter; hans ansvar för en ' effektiv kontroll över jurisdiktion och förvaltning borde fastställas i grund- lagen. Även i andra kammaren väcktes vid 1937 års riksdag motioner, som beröra justitiekanslerns ställning. I en motion (nr 293) gjordes samma hem- ställan som uti den i första kammaren väckta motionen. I en annan motion (nr 187) hemställdes om utredning rörande de åtgärder, som vore ägnade att giva åt justitiekanslern, justitieombudsmannen och militieombudsmannen en starkare ställning gentemot domstolar samt ämbets- och tjänstemän. I anled- ning av motionerna hemställde konstitutionsutskottet i avgivet utlåtande (nr 20) om utredning angående justitiekanslerns, justitieombudsmannens och mi- litieombudsmannens allmänna ämbetsställning och därmed sammanhängande spörsmål. Utskottets hemställan bifölls av riksdagen. Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande har chefen för justitiedepartementet den 19 november 1937 tillkallat sakkunniga att i departementet verkställa utredning i ämnet. Denna utredning är ännu icke avslutad.

Beredningen har icke anledning att ingå på justitiekanslerns ställning i vi- dare mån än den rör hans befattning med rikets åklagarväsen. Enligt den av Kungl. Maj:t den 18 juni 1937 utfärdade instruktionen för justitiekanslers- ämbetet är justitiekanslern Kungl. Maj:ts högste åklagare och ombudsman, och han skall i sådan egenskap öva uppsikt över åklagarväsendet i riket; han är bl. a. chefsmyndighet för landsfogdarna i deras egenskap av överåklagare i länen. De uppgifter, som redan nu åvila justitiekanslern som högste åkla- gare, ställa stora krav å ämbetet, och de komma, som förut antytts, att bliva ännu mera omfattande enligt beredningens förslag. En förstärkning av de ar— betskrafter, som stå till kanslerns förfogande, synes därför nödvändig. Pro- eesskommissionen föreslog, att till justitiekanslerns biträde skulle anställas erforderligt antal ämbetsmän, benämnda kanslersråd, vilka skulle ha till upp-

• Sida 124
•  Original

gift att tillhandagå justitiekanslern i hans ämbete och efter förordnande av honom utföra åklagartalan i högsta domstolen. Även beredningen förutsätter, att hos justitiekanslern skola finnas anställda biträdande åklagare med ålig— gande att utföra på justitiekanslern ankommande uppgift. Med hänsyn till pågående utredning anser sig beredningen icke böra göra något uttalande om justitiekanslerns ämbetsställning i övrigt.

Landsfogdetjänsterna ha helt nyligen varit föremål för en genomgripande omorganisation. Vid dennas genomförande har i viss mån hänsyn tagits till de krav, som en reformerad straffprocess kommer att ställa å dessa åklagare. Enligt nu gällande landsfogdeinstruktion är landsfogde överåklagare inom länet och i denna sin egenskap underställd justitiekanslern; han har ansvaret för och ledningen av åklagarväsendet inom länet. Samtidigt har länsstyrel- sernas befattning med åklagarväsendet upphört. För behörighet att erhålla landsfogdetjänst fordras, att sökanden skall ha avlagt för utövande av do- marämbete föreskrivna kunskapsprov och under viss tid ha tjänstgjort som rättsbildat biträde i domsaga eller i rådhusrätt med tre lagfarna ledamöter samt därunder innehaft förordnande att förvalta domarämbete ävensom att ha förvärvat erfarenhet i åklagar- och polisgöromål genom tjänstgöring i olika grenar av sådan verksamhet. Till biträde åt landsfogde kan förordnas lands- fogdeassistent med uppgift att biträda landsfogden i hans göromål; lands- fogdeassistent kan som biträdande åklagare i, vissa fall utföra åklagartalan i landsfogdens ställe. Som framhållits i den allmänna motiveringen torde den nya organisationen höra i allt väsentligt bibehållas. Tydligt är emellertid, att arbetsuppgifterna även för landsfogdarna med beredningens förslag bliva av större omfattning. Denna ökade arbetsbörda torde påkalla anställande av ett större antal landsfogdeassistenter än som för närvarande finnes.

Frågan om distriktsåklagarorganisationen har varit föremål för utredning. Uti en av tillkallade utredningsmän den 24 oktober 1935 avgiven promemoria (Statens off. utredn. 1935:57) förordades beträffande landsfiskalerna, att deras nuvarande arbetsuppgifter skulle uppdelas på två befattningar. Lands- fiskalerna skulle bibehållas som åklagare samt lokala ordnings- och kriminal- polischefer, medan utsökningsgöromålen, däri inbegripet även indrivning och redovisning av skatter och böter, överflyttades på nya befattningshavare, hä- radsfogdar. Krav å juridisk examen uppställdes icke i fråga om distriktsåkla— garna; däremot fordrades genomgång av en särskild utbildningskurs, förlagd till statens polisskola i Stockholm. Frågan om distriktsåklagarväsendets ord- nande har sedermera enligt Kungl. Maj:ts beslut den 17 december 1937 upp- tagits till ny utredning. Denna utredning är ännu icke avslutad.

Som berörts i det föregående finnas hos landsfogdarna anställda landsfogde- assistenter som biträdande åklagare, och enligt vad beredningen framhållit böra biträdande åklagare anställas även hos justitiekanslern. Skäl torde före- ligga att utsträcka möjligheten till anställande av biträdande åklagare även till distriktsåklagare. Bestämmelse härom har upptagits i andra stycket. In- struktioner för de allmänna åklagarna böra liksom nu utfärdas av Kungl. Maj:t.

• Sida 125
•  Original

2 och 3 55.

Bestämmelserna i dessa paragrafer överensstämma med den nu gällande ord- ningen. Med hänsyn till deras för åklagarorganisationen grundläggande be- tydelse har beredningen ansett, att de böra erhålla lags karaktär.

4 %.

Denna paragraf innehåller vissa allmänna bestämmelser om de olika åkla- garnas behörighet med hänsyn till den instans, vari talan skall föras. Vid underrätt utföres åklagartalan av landsfogde eller distriktsåklagare. Beträf— fande den närmare fördelningen av åklagaruppgifterna dem emellan förut- sättes, såsom framgår av sista stycket, att närmare föreskrifter meddelas i de för dem gällande instruktionerna. En sådan uppdelning är redan nu genom— förd. Vad angår landsfogdes åtalsrätt föreskrives i gällande instruktion, att han är skyldig att åtala vissa i instruktionen angivna grövre brott; dock äger han, då beträffande visst mål, däri fråga är om sådant brott, åklagaruppgif- ten uppenbarligen är att anse som mindre krävande, förordna därtill behörig landsfogdeassistent eller vederbörande distriktsåklagare att på eget ansvar fullgöra vad som ankommer på landsfogden. Landsfogden äger å andra sidan att, då mål beträffande annat brott kräver mera omfattande utredning eller eljest omständigheterna påkalla det, även i fråga om sådant brott anhängig- göra och utföra åtal eller övertaga väckt åtal. Var gränsen skall dragas mel— lan landsfogdes och distriktsåklagares åtalsrätt, beror uppenbarligen i hög grad på den kompetens, som de senare erhålla. För att landsfogdarnas åtals- skyldighet skall kunna begränsas på sätt nu skett — något som är en förut- sättning för att den nuvarande organisationen i stort sett skall visa sig till- räcklig — är av stor vikt, att distriktsåklagarna äro fullt skickade att vid muntlig förhandling utföra talan även i mera invecklade mål. Då frågan om distriktsåklagarnas ställning är föremål för särskild utredning, har bered- ningen icke ansett sig böra närmare ingå på nu berörda spörsmål.

Som redan anmärkts upptager förslaget icke några särskilda hovrättsåkla- gare. I mål, som väckts i underrätt, föres enligt förslaget åklagartalan i hov- rätt av landsfogde eller distriktsåklagare. Det har ifrågasatts, att rätt att fullfölja talan till hovrätt endast skulle tillkomma högre åklagare eller i varje fall att distriktsåklagares rätt att fullfölja skulle göras beroende av tillstånd av högre åklagare. Beredningen har emellertid icke ansett tillräck- liga skäl föreligga att förorda något av dessa alternativ. Som framhållits i samband med förslagets huvudgrunder är den åklagare, som utfört åtalet i underrätten, i allmänhet bäst skickad att föra talan även i hovrätten. Har åtalet i underrätten utförts av landsfogde, bör det tillkomma honom att föra talan i hovrätten; det nu sagda bör i princip gälla även beträffande distrikts— åklagare. I överensstämmelse med föreskrifterna i nu gällande instruktioner bör det emellertid åligga distriktsåklagare, som ämnar fullfölja talan, att därom i god tid underrätta landsfogden. Denne sättes därigenom i tillfälle att, om omständigheterna påkalla det, själv övertaga talans utförande; anser han, att fullföljd icke bort äga rum, kan han nedlägga den fullföljda talan.

• Sida 126
•  Original

Fullföljes i hovrätten talan av den tilltalade, bör det i allmänhet åligga den åklagare, som företrätt åtalet i underrätten, att utföra åklagartalan i hovrät- ten; även i detta fall bör dock högre åklagare äga att övertaga talan. Bestäm— melser om högre åklagares rätt att övertaga talan upptagas i 5 %. Beträffande åtal, som enligt 2 kap. 2 % första stycket 1 upptages omedelbart av hovrätten, är enligt förslaget justitiekanslern ensam allmän åklagare; i fråga om åtal, som på grund av annan bestämmelse, t. ex. 19 kap. 5 %, skall väckas ome— delbart i hovrätt, tillkommer åtalsrätten landsfogde eller distriktsåklagare. Huruvida särskild åklagare äger föra talan i mål, som väckes omedelbart i hovrätt, regleras, som framgår av 8 %, ej i rättegångsbalken utan beror av de bestämmelser, som gälla för denne.

Enligt 30 kap. 6 % 3 mom. R.B. må i högsta domstolen allmänt åtal ej full- följas av annan än justitiekanslern eller ock justitieombudsmannen eller militie— ombudsmannen. I den för justitiekanslern utfärdade instruktionen föreskrives, att han har att själv utföra de åtal, 'som av honom fullföljas i högsta domstolen eller där omedelbart anhängiggöras. Enligt denna paragraf är justitiekanslern allmän åklagare vid högsta domstolen. Denna regel gäller såväl åtal, som väc- kas eller fullföljas i högsta domstolen av allmän åklagare, som ock åtal, som dit fullföljas av enskild part. Någon särskild bestämmelse om talans utfö- rande i mål, som till högsta domstolen fullföljts av enskild part, finnes nu icke meddelad; det tillkommer den åklagare, som i lägre rätt fört talan i må- let, att företräda åtalet även i högsta domstolen. Med den av beredningen fö— reslagna ordningen för målens behandling i högsta domstolen måste emeller— tid även i sistnämnda fall stora krav uppställas å åklagarnas kompetens. Från den nu angivna huvudregeln göres dock i andra stycket ett undantag; justitie— kanslern äger att i mål, vari talan fullföljts allenast av enskild part, förordna lägre åklagare att utföra sådan talan. Undantaget har sin grund i önskemå— let att ej i alltför hög grad Öka justitiekanslerns arbetsbörda; vissa mål, som fullföljas av enskild part, torde ock vara av den enkla beskaffenhet, att ta- lans utförande kan anförtros åt åklagaren i lägre rätt. Beträffande justitie- ombudsmannen ooh militieombudsmannen hänvisas till vad under 8 % yttras.

5 %.

Av den chefsställning, som justitiekanslern och landsfogdarna intaga i för— hållande till de dem underställda åklagarna, torde följa, att de äga anbefalla sådan åklagare att väcka talan i mål, vari denne enligt allmänna regler är behörig att föra talan. I första stycket av denna paragraf stadgas, att högre åklagare även äger att i fall, då talans utförande tillkommer lägre åklagare, övertaga uppgift, som ankommer på denne. Föreskriften överensstämmer, i vad angår landsfogde, med landsfogdeinstruktionen.

I överensstämmelse med vad processkommissionen förordat och redan nu gäller enligt instruktionen för justitiekanslern upptagas i första stycket till- lika bestämmelser om rätt för justitiekanslern att förordna extra åklagare. Denna hans befogenhet torde dock icke böra avse utförande av talan 1 högsta domstolen 1 annat fall än då. talan fullföljts allenast av enskild part.

• Sida 127
•  Original

Som framhållits vid 1 % torde, med hänsyn till åklagarmyndigheternas or- ganisation, det icke böra åläggas en åklagare att själv i alla mål utföra den talan, som ankommer på honom; han bör äga befogenhet att för fullgörande av viss åklagaruppgift anlita biträdande åklagare, som är anställd hos ho— nom. Vad angår landsfogde finnes redan nu rätt härtill medgiven. Lands- fogde äger enligt 4 % '1 mom. gällande instruktion att, då beträffande visst mål, vari talan skall utföras av landsfogde, åklagaruppgiften uppenbarligen är att anse som mindre krävande, förordna landsfogdeassistent att på eget an— svar fullgöra vad på landsfogden ankommer; efter justitiekanslersämbetets be- stämmande må sådant förordnande även i andra fall kunna meddelas lands- fogdeassistent beträffande bestämt mål eller tills vidare i fråga om vissa slag av mål. Däremot föreligger icke någon sådan rätt för justitiekanslern i de fall, då åklagartalan tillkommer honom ensam. Med hänsyn till omfattningen av de uppgifter, som enligt förslaget komma att åvila justitiekanslern, torde emellertid en sådan rätt böra införas. I detta fall bör dock en begränsning göras; det bör alltid tillkomma justitiekanslern och ej den biträdande åklagaren att besluta om väckande eller fullföljande av åtal i högsta domstolen. I vil- ken omfattning åklagare bör äga att överlämna åklagaruppgift åt biträdande åklagare, bör regleras i den för åklagaren gällande instruktionen.

6 %.

För att åklagaren skall kunna rätt fullgöra sin uppgift fordras, att han in- tar en fullt opartisk ställning. Som processkommissionen framhållit böra där— för samma omständigheter, som grunda jäv mot domare, i regel utgöra hin- der för en åklagare att taga befattning med förundersökning eller åtal. Be- stämmelse härom har upptagits i förevarande paragraf; åtgärd, som är av brådskande beskaffenhet, må dock vidtagas även av jävig åklagare. Tydligt är, att jäv icke bör kunna grundas å omständighet, som är en omedelbar följd av åklagarens tjänst eller den partsställning, som han på grund därav intar, ej heller å gärning, som förövats mot honom i eller för hans tjänst.

Det synes icke lämpligt, att fråga om jäv mot åklagare hänskjutes till rät- tens prövning; frågan torde lböra avgöras av hans närmaste förman: jäv mot biträdande åklagare av den åklagare, hos vilken han är anställd, mot di- striktsåklagare av landsfogde och mot landsfogde av justitiekanslern. Jäv mot justitiekanslern bör prövas av honom.

7 %.

Beträffande åklagaruppgifternas handhavande i Stockholm gälla i vissa hän- seenden särskilda bestämmelser. Enligt instruktionen den 2 april 1937 för stadsfiskalerna i Stockholm skola där finnas sex stadsfiskaler, varav en förste stadsfiskal och en biträdande stadsfiskal. Dessutom skola finnas minst två extra stadsfiskaler. Stadsfiskalerna äro allmänna åklagare i Stockholm. Det ankommer på stadsfiskal att vid rådhusrätten och i viss utsträckning vid polis- domstolen utföra åklagartalan ävensom att vid fullföljd av talan i hovrätten och, med den inskränkning, som föranledes av stadgandet i 30 kap. 6 % 3 mom.

• Sida 128
•  Original

128 7 kap. Om åklagare och polismyndighet. RB., i högsta domstolen utföra allmänt åtal. Vissa föreskrifter meddelas om målens fördelning mellan åklagarna. Förste stadsfiskalen är under ju- stitiekanslern och överståthållarämbetet chef för övriga stadsfiskaler; han äger i annan stadsfiskals ställe väcka åtal ävensom övertaga utförande av redan väckt åtal.

Beredningen utgår ifrån att den organisation, som åklagarmyndigheten i Stockholm sålunda erhållit, kan i stort sett bibehållas. Med hänsyn härtill har i förevarande paragraf upptagits föreskrift om att vad i de föregående paragraferna stadgats om landsfogde skall i fråga om Stockholm avse förste stadsfiskalen. Beträffande den ställning, som tillkommer annan stadsfiskal än förste stadsfiskalen, äro bestämmelserna om distriktsåklagare omedelbart tillämpliga.

8 %.

I fråga om brott, som hör under allmänt åtal, tillkommer enligt särskilda författningar åtalsrätt i viss utsträckning särskilda åklagare. Justitieom- budsmannen och militieombudsmannen intaga enligt regeringsformen och de för dem utfärdade instruktionerna ställning av särskilda åklagare; de äga ut- föra allmänt åtal endast beträffande de i instruktionen angivna brotten. En- ligt lagen den 8 juni 1923 om straff för olovlig varuinförsel ankommer på tullverkets vederbörande åklagare att väcka åtal för brott, som avses i lagen. Talan föres enligt för tullverket gällande tjänstgöringsreglemente av tull- fiskal. Kommerskollegium äger enligt den för kollegiet gällande instruktio- nen förordna om anställande eller fullföljande av åtal för- bl. a. sådan för- seelse mot sjölagen eller sjömanslagen, som hör under allmänt åtal. Sådant åtal skall i regel utföras av den hos kollegiet anställde sjöåklagaren; han äger ock i nu angivna fall själv anställa och utföra åtal. Även enligt åtskilliga andra författningar tillkommer det särskild åklagare att åtala vissa brott. Förslaget upp-tager icke frågan om de särskilda åklagarna till närmare behand- ling. I överensstämmelse med stadgandet i 30 kap. 6 % 3 mom. R.B. har dock i paragrafens andra stycke föreskrivits, att annan särskild åklagare än justitieombudsmannen eller militieombudsmannen ej må i högsta domstolen väcka åtal eller fullfölja väckt åtal. Huruvida särskild åklagare äger att föra talan i hovrätt eller, då talan fullföljts av enskild part, i högsta dom- stolen, beror av de särskilda bestämmelser, som gälla rörande hans åklagar- befattning. Av justitieombudsmannens och militieombudsmannens instruktio- ner framgår, att de i detta fall kunna uppdraga åt annan åklagare att utföra talan även i högsta domstolen.

9 %.

Polismyndighet äger enligt förslaget vidtaga åtgärd eller meddela beslut

under förundersökning i brottmål samt även i andra fall, såsom rörande an- vändning av tvångsmedel. Med hänsyn härtill erfordras föreskrift om vad som enligt förslaget skall förstås med polismyndighet.

Enligt gällande polisreglemente tillkommer under länsstyrelsen eller, vad

• Sida 129
•  Original

angår Stockholm, överståthållaren chefsskap över befattningshavare vid poli! - väsendet i stad, där polismästare finnes, denne, i annan stad borgmästaren eller den ledamot av stadens magistrat, som förestår dess polisväsen, eller, där magistrat ej finnes, kommunalborgmästaren eller, om sådan ej finnes, stads— styrelsens ordförande samt i annat polisdistrikt landsfiskalen. Landsfogde äger ock i vissa fall utöva chefsskap över polispersonal. Uti de författningar, enligt vilka vissa uppgifter tillagts polismyndighet, ha tillika i allmänhet upptagits bestämmelser om vad i författningen skall förstås med polismyn- dighet, så t. ex. i 53 % utlänningslagen den 11 juni 1937 och i 5 % sinnessjuk— lagen den 19 september 1929. Med hänsyn till den olika karaktären av de upp- gifter, som i varje särskilt fall åläggas polismyndighet, avvika dessa bestäm- melser ej oväsentligt från varandra.

De i förevarande paragraf upptagna bestämmelserna ansluta sig närmast till 5 % sinnessjuklagen. I stad, där polismästare finnes, bör denne utgöra po- lismyndighet i staden. För de uppgifter, som enligt förslaget tillagts polis— myndighet, skulle det emellertid vara otillräckligt, om i sådan stad egenskapen av polismyndighet tillkomme allenast polismästaren ; sådan egenskap bör till- läggas även vissa andra befattningshavare i befälsställning, om de enligt gäl- lande instruktion äga att handla i polismästarens ställe, t. ex. polisintendent, som är chef för kriminalavdelning. Enligt nyssnämnda stadgande i sinnes- sjuklagen jämställes med befattningshavare, som nu nämnts, även den som enligt polismästarens uppdrag äger handla i dennes ställe. Tillräcklig anled- ning att utsträcka behörigheten som polismyndighet till de nu åsyftade befatt- ningshavarna torde för de fall, varom nu är fråga, icke föreligga. Beträf— fande stad, där polismästare ej finnes, är borgmästaren eller annan ledamot av magistraten eller i stad, där magistrat ej finnes, kommunalborgmästaren eller stadsstyrelsens ordförande chef för stadens polisväsen. Att tillägga nå- gon av dessa egenskap av polismyndighet skulle uppenbart icke vara lämpligt. Som iakttagits i sinnessjuklagen bör i dessa fall stadsfiskalen eller, om han är befriad från befattning med polisväsendet, den som närmast under polis- chefen har befattning med polisväsendet, i regel poliskommissarie, utgöra po- lismyndighet. Vad angår landsbygden utgör landsfiskalen tillika polismyn- dighet i orten. Med hänsyn till den befattning, som landsfogden har med po- lisväsendet, bör även denne anses som polismyndighet. Däremot synes för de uppgifter, som enligt förslaget ankomma på polismyndighet, det icke vara på- kallat, att länsstyrelserna och överståthållaren upptagas som polismyndighet.

8 KAP. Om advokater. 1 %. Den organisation av advokatväsendet, som beredningen föreslår, är, såsom framgår av den allmänna motiveringen, byggd på den grundsatsen, att samt— liga advokater skola tillhöra ett för hela riket gemensamt advokatsamfund och

• Sida 130
•  Original

att endast den, som tillhör advokatsamfundet, äger rätt att kallas advokat. Denna sammanslutning bör äga offentligrättslig karaktär, och i lag böra reg- leras de förhållanden, som ur denna synpunkt äro av särskild vikt; i de föl— jande paragraferna i detta kapitel upptagas bestämmelser i dessa ämnen. I sådana frågor, som ej regleras omedelbart i lagen, bör samfundet principiellt äga självt fastställa regler för sin organisation och verksamhet. Stadgar böra därför beslutas av samfundet. Det bör emellertid tillkomma Kungl. Maj:t att verkställa den granskning av stadgarnas innehåll, som ur allmän synpunkt kan anses påkallad, och med de ändringar, som därvid finnas erforderliga, fastställa stadgarna.

Som framhållits i den allmänna motiveringen har beredningen utgått ifrån att »den nuvarande enskilda advokatföreningen Sveriges advokatsamfund skall bibehållas och övertaga de uppgifter, som tillkomma den offentligrättsliga sam- manslutningen. Emellertid utgör detta icke någon nödvändig förutsättning för tillämpningen av ifrågavarande kapitel. En närmare reglering av de därmed sammanhängande frågorna |bör äga rum i samband med rättegångsbalkens ikraftträdande.

I förslaget har icke upptagits bestämmelse om straff för den som obehöri- gen utger sig för advokat; stadgande härom torde böra upptagas i 22 kap. 6 % strafflagen.

2 %.

Denna paragraf behandlar villkoren för inträde i advokatsamfundet och där- med även rfrågan om behörighet att vara advokat. Beträffande de fordringar, som upp-ställas i fråga om svenskt medborgarskap, ålder och avlagda kun- skapsprov, överensstämmer paragrafen med motsvarande bestämmelser för innehavare av domarämbete. Vidare föreskrives, att advokat skall äga hem- vist inom riket; en sådan föreskrift är av betydelse särskilt med hän-syn därtill, att advokat bör äga sitt personliga forum här i riket. Av vikt 'är, att advo- kat äger praktisk utbildning i de ämnen, som röra hans verksamhet som advo- kat. Även härom har bestämmelse upptagits; närmare föreskrifter rörande sådan utbildning böra meddelas i samfundets stadgar.

Som framhållits i den allmänna motiveringen bör advokat äga sådana per- sonliga förutsättningar, att han kan anses lämplig att utöva advokatverksam— het. Ett oeftergivligt villkor i detta hänseende är, att den inträdessökande gjort sig känd för redbarhet, men även andra krav måste uppställas, såsom i fråga om ordentlighet och gott omdöme. För att advokat skall kunna rätt fylla sin uppgift är av stor betydelse, att han intar en ekonomiskt oberoende ställning. I likhet med vad som gäller om domare bör ej den kunna antaga-s till advokat, som är omyndig eller i konkurstillstånd. Som processkommissio- nen förordat bör ej heller den 'som varit i konkurstillstånd få antagas till advokat, om han ej kan visa, att han är fri från borgenärernas krav.

Enligt 12 kap. 3 % må i regel som ombud ej brukas lagfaren domare i eller rättsbildad befattningshavare vid allmän domstol eller allmän åklagare eller utmätningsman. Motsvarande föreskrift bör uppenbart gälla även beträffan-

• Sida 131
•  Original

de behörighet som advokat. Med hänsyn till advokatens ställning av fri yr- kesutövare och hans uppgift att stå den rättssökande allmänheten till tjänst torde som allmän regel böra gälla, att advokat ej heller eljest må innehava anställning i statens eller kommuns tjänst eller hos annan enskild än advokat. Härifrån bör dock samfundets styrelse äga att medgiva undantag. Huvud- synpunkten bör härvid vara, om anställningen kan antagas menligt inverka på den anställdes självständighet som advokat. I allmänhet torde detta ej kunna anses vara förhållandet i fråga om anställning å rättshjälpsanstalt eller i fall, då anställningen icke innebär den huvudsakliga verksamheten utan en- dast till en mindre del upptager den anställdes arbetskraft.

De i denna paragraf upptagna bestämmelserna överensstämma i allt väsent- ligt med vad redan nu gäller enligt advokatsamfundets stadgar. Med hänsyn härtill torde vid övergången till den nya ordningen föreskrift böra meddelas, att de, som då äro ledamöter i det äldre samfundet, utan ytterligare prövning må anses som ledamöter i det nya.

3 %. Ansökan om inträde i samfundet bör prövas av styrelsen. Angående den- nas sammansättning och beslutförhet böra bestämmelser upptagas i stadgarna.

flå.

I denna paragraf meddelas vissa allmänna bestämmelser om de plikter, som åvila advokat. Dessa plikter avse såväl huvudmannens som det allmännas in— tressen. I främsta rummet bör det åligga advokat att med redbarhet och nit utföra honom anförtrodda uppdrag. Då han anlitas som ombud eller biträde i rättegång, bör han söka främja en god rättsskipning. Särskilt har han att tillsammans med domaren verka för att de föreskrifter angående rättegången, som lagen innehåller, bliva iakttagna; han bör icke genom ogrundade påstå- enden eller invändningar eller genom indragande i rättegången av onödigt ma- terial eller på annat sätt förhala rättegången eller hindra eller försvåra ut- redningen. Advokatens verksamhet är icke begränsad till rättegångars fö- rande; även i andra rättsliga angelägenheter, i vilka han anlitas, bör han handla redbart och under ansvar. Tydligt är, att stora svårigheter möta att med hänsyn till de olika uppgifter, som kunna anförtros advokat, närmare angiva advokats skyldigheter. Som sammanfattning har i anslutning till ad- vokatsamfundets nu gällande stadgar i denna paragraf uttalats, att advokat skall i allt iakttaga god advokatsed.

Med hänsyn till det personliga ansvar, som bör åligga advokat för honom anförtrodda uppdrag, har ansetts böra stadgas förbud mot bedrivande av advokatverksamhet under form av aktiebolag ävensom i bolag med annan än advokat. I anslutning till den i 2 % tredje stycket upptagna bestämmelsen om rätt för styrelsen att medgiva anställning hos annan enskild än advokat har styrelsen dock ansetts böra äga motsvarande befogenhet även i nu åsyftade fall. Bestämmelse härom har upptagits i andra stycket. Då det för allmän-

• Sida 132
•  Original

heten är av stor betydelse, att redovisning av penningmedel eller andra till- gångar, som anförtros advokat, såvitt möjligt säkerställes, har i paragrafens sista stycke stadgats, att det åligger advokat att hålla sådana medel och till- gångar skilda från hans egna tillhörigheter.

5 %.

Enligt 21 kap. 5 % skall till offentlig försvarare i brottmål förordnas advo- kat, och enligt 5 % lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång kan som biträde åt part, som åtnjuter fri rättegång, advokat förordnas. Med hänsyn till dessa bestämmelser har i denna paragraf föreskrivits skyldighet för advokat att, om offentlig försvarare för misstänkt eller biträde åt part, som åtnjuter fri rätte- gång, ej kan erhållas efter frivilligt åtagande, mottaga sådant förordnande vid domstol inom det län, där han har sitt kontor.

6 och 7 åå.

Som framhållits i den allmänna motiveringen bör det tillkomma advokat- samfundets styrelse att utöva tillsyn över advokatväsendet och därvid vaka över att advokat fyller de plikter, som åvila honom. Advokat bör vara skyl- dig att lämna styrelsen de uppgifter, som erfordras för denna tillsyn. Sty- relsen bör äga att självmant upptaga fråga om disciplinär åtgärd mot advo— kat. Upptagandet kan och föranledas av anmälan; i visst fall har, som fram— går av 12 kap. 5 %, domstol att hos styrelsen göra anmälan mot advokat. Som representant för det allmänna bör även justitiekanslern äga hos styrelsen på- kalla disciplinär åtgärd. Sådan åtgärd kan, förutom i fall, som omnämnes i l 8 %, icke beslutas av domstol. Däremot kan domstol i annan ordning inskrida mot advokat, då han anlitas som ombud eller biträde i rättegång. Sålunda gälla de i 9 kap. 1—4 %% upptagna straffbestämmelserna även advokat. En— ligt 12 kap. 5 % kan advokat avvisas som ombud i visst mål; däremot äger domstol icke, såsom beträffande annat ombud, förklara advokat obehörig för vis-s tid eller tills vidare. De disciplinära åtgärder, som av styrelsen kunna beslutas, behandlasi 7 % och äro i svårare fall uteslutning och i lindrigare var- ning eller erinran.

I första stycket behandlas de fall, då advokaten i sin verksamhet uppsåt- ligen gör orätt eller då han eljest förfar oredligt. Sådant förfarande torde i allmänhet avse advokatens förhållande till huvudmannen. I vissa fall kan förfarandet vara sådant, att straffrättsligt ansvar inträder. Uppenbart är, att ådömt ansvar icke utesluter disciplinär påföljd. Även då straff ej kan ' ådömas, kan ett ingripande i disciplinär väg vara påkallat. Oredlighet kan I av styrelsen påtalas, även om denna faller utanför advokatverksamheten, så- i som då advokaten i egna angelägenheter gör sig skyldig till bedrägligt eller ] svikligt förfarande.

De i andra stycket upptagna bestämmelserna avse åsidosättande av de plik- ter, som eljest åligga advokat. Härunder faller varje förhållande från advo- !

katens sida, som icke kan anses överensstämma med god advokatsed, såsom

• Sida 133
•  Original

vårdslöshet eller försummelse som ombud i rättegång, debitering av oskäligt arvode. Även överträdelse av det i 4 % meddelade förbudet mot advokatrö- relses bedrivande i bolag är att hänföra under denna bestämmelse liksom un— derlåtenhet att iakttaga föreskriften om penningmedels och andra tillgångars avskiljande från egna tillhörigheter.

Beträffande förfarandet inför styrelsen meddelas icke några bestämmelser i lagen. Av allmänna processuella regler följer, att advokaten bör erhålla till- fälle att yttra sig. I svårare fall bör han höras personligen. Vad angår om— röstning böra de allmänna reglerna om omröstning i brottmål äga tillämpning. Förekomma olika meningar, böra de antecknas i protokoll. Styrelsens beslut bör uppsättas i skrift och delgivas advokaten. Bestämmelser i nu antydda hänseenden torde böra upptagas i stadgarna.

De i 2 % upptagna behörighetsvillkoren för inträde i advokatsamfundet bö- ra äga tillämpning även för det fall, att sedan någon antagits till ledamot, beträffande honom inträder omständighet, som utesluter hans behörighet. En viss skillnad bör dock härvid göras mellan olika slag av behörighetsvillkor. Uteslutning på den grund, att advokat icke längre fyller anspråken på red- barhet eller lämplighet, är att bedöma enligt 7 % första och andra styckena. Om advokat förlorar sitt svenska medborgarskap eller flyttar ur riket eller försät- tas i konkurs eller antager anställning, som ej må innehavas av 'honom, är däremot detta förhållande icke av den beskaffenhet, att det bör utgöra grund för inskridande mot honom i disciplinär väg. Med hänsyn härtill har i 7 % tredje stycket föreskrivits, att då beträffande advokat inträder sådan omstän- dighet, han är skyldig att genast utträda ur samfundet; gör han det ej, ålig— ger det styrelsen att förordna om hans uteslutning.

Styrelsen bör äga förordna, att dess beslut om uteslutning genast träder i tillämpning. Bestämmelse härom har upptagits i sista stycket.

8 %.

Med hänsyn till såväl allmänna intressen som den enskildes rättssäkerhet torde rätt böra finnas att draga vissa beslut av advokatsamfundets styrelse under domstols prövning. Ur allmän synpunkt är av betydelse, att envar, som fyller de i lagen angivna kompetenskraven, kan vinna inträde i samfundet; eljest skulle den faran föreligga, att de redan intagna ledamöterna till förfång för den rättssökande allmänheten i eget intresse komme att obehörigt begrän- sa ledamotsantalet. Av lika stor vikt är, att ledamot, som visat sig olämplig som advokat, ej längre tillåtes att kvarstå i samfundet. Även ur den enskil- des synpunkt är angeläget, att säkerhet vinnes, att ej obehöriga hänsyn göra sig gällande vid avgörande av fråga om hans antagande till ledamot eller ute-, slutning.

Beträffande valet av domstol, som skall äga upptaga klagomål mot styrel- sens beslut, torde endast hovrätt och högsta domstolen kunna ifrågakomma. Med hänsyn till prövningens övervägande rättsliga natur och betydelsen av de rättigheter, varom vore fråga, förordade processkommissionen högsta dom- stolen; även enligt beredningens uppfattning tala övervägande skäl härför.

• Sida 134
•  Original

Som redan framhållits bör den enskilde äga klagorätt mot beslut, varigenom hans ansökan om inträde i samfundet avslagits eller han uteslutits därur. Be- träffande sådana disciplinära åtgärder, som innefatta allenast varning eller erinran, torde däremot klagorätt icke böra medgivas den därav drabbade; i detta fall måste även hänsyn tagas till att högsta domstolens tid ej alltför mycket tages i anspråk. Även justitiekanslern bör äga att som representant för det allmänna överklaga vis-sa styrelsens beslut. Tydligt är, att klagorätt bör tillkomma honom i de fall, då han hos styrelsen påkallat disciplinär åt— gärd mot advokat. Även i fall, då styrelsen självmant eller på anmälan upp— tagit fråga därom, torde klagorätt 'böra stå honom öppen, detta särskilt med hänsyn till att någon klagorätt enligt förslaget icke tillerkännes den som gjort anmälan.

Talan mot styrelsens beslut skall föras genom besvär. För besvärsförfa- randet i högsta domstolen i dessa mål meddelas i 56 kap. '14 % vissa särskilda bestämmelser.

9 KAP.

Om straff och vite.

I detta kapitel ha sammanförts dels stadganden om straff för vissa förse- elser i rättegång ävensom för obehörigt yppande av vad som enligt rättens eller undersökningsledarens förordnande ej får uppenbaras (1—6 åå), dels ock vissa allmänna bestämmelser angående viten och böter (7—9 %%). Bö- tesstraff stadgas, utom i detta kapitel, även i 36 kap. 20 å och 40 kap. 13 %. Någon motsvarighet till stadgandet i 28 kap. 1 % RB. om straff för dombrott har icke upptagits i förslaget. I samband med ändringar i strafflagen synes emellertid böra övervägas, huruvida och i vad män i strafflagen böra införas bestämmelser, enligt vilka förfaranden av beskaffenhet, som avses i sagda lagrum, skola straffas såsom innefattande kränkning av myndighets ämbets- åtgärd.

1 %.

Stadgandet i denna paragraf motsvarar straffbestämmelsen i 29 kap. 1 % RB., enligt vilken den, som mot klara skäl och bättre vett av arghet drager någon för rätta, i underrätt skall dömas till böter, lägst 5 och högst 10 kro- nor. Straff kan enligt förslaget ådömas icke blott kärandepart utan även en svarande, som finnes övertygad att genom sitt förhållande ha mot bättre ve- tande föranlett vederparten att inleda rättegång. Med hänsyn till förseelsens beskaffenhet har straffet ansetts böra utgöra dagsböter. Den föreslagna be- stämmelsen är tillämplig endast beträffande part i tvistemål. Tilltalad i brottmål bör uppenbarligen icke drabbas av påföljd, som här avses; med hän- syn till straffbestämmelserna mot falsk angivelse och falskt åtal har para— grafen ej heller ansetts böra gälla åklagare eller målsägande i brottmål. För inträdande av straff fordras, att partens talan är ogrundad och att han insett

• Sida 135
•  Original

i

detta. Däremot förutsättes ej, såsom enligt omförmälda stadgande i rätte- gångsbalken, att parten skall ha handlat av arghet.

Enligt 29 kap. 1 % R. B. skall den, som dömes för rättegångsmissbruk jäm- likt nåmnda lagrum, tillika gälda rättegångskostnad, hinder och skada. Den skyldighet, som i sådant hänseende kan finnas böra åvila part, blir enligt för- slaget att bedöma enligt reglerna om rättegångskostnad.

I fråga om överträdelse, som avses i denna paragraf, gäller, liksom beträf- fande förseelser mot 2—5 %% och överhuvud förseelser i rättegång, att straff skall ådömas av den rätt, där rättegången föres, och i samband med denna. För beivrande erfordras ej, att åtal väckes. Anses åtal böra verkställas, kan detta ske utan stämning. I dessa avseenden hänvisas till framställningen un- der 19 kap. 5 %, 20 kap. 1 % och 45 kap. 2 %.

2 %.

Enligt 29 kap. 2 % R.B. kan part, som ohemult klagar över underrätts ut- slag, dömas att böta från 15 till 50 kronor. Part, som mot klara skäl och bättre vett klagar över hovrätts dom, skall enligt 4 % samma kapitel böta från 50 till 250 kronor. Visst lägre bötesstraff skall vidare jämlikt 31 kap. 2 % R.B. ådömas den som utan skäl sökt återställande av försutten tid. Slutligen skall enligt 31 kap. 3 % R.B. den som vunnit återbrytande av dom men likväl till sist får sin talan underkänd fällas till straff såsom för rättegångsmiss- bruk.

Som en motsvarighet till dessa bestämmelser stadgas i förevarande paragraf straff för part, som mot bättre vetande för talan mot dom eller beslut. Straf- fet utgör, liksom enligt 1 %, dagsböter; såvitt angår talan mot överrätts dom eller beslut dock lägst 25 dagsböter. Straff kan ådömas icke blott i tvistemål utan även i brottmål, och straffbestämmelsen är tillämplig såväl då talan fullföljts i vanlig ordning som då särskilt rättsmedel anlitats.

3 %.

För att kravet på koncentration i rättegången icke må äventyras är det av vikt, att vissa påföljder drabba part, som obehörigt uppehåller rättegången. Bortsett från påföljder, som äro knutna till rättens förelägganden, gäller i så- dant hänseende enligt förslaget, att viss skyldighet att ersätta rättegångskost- nad kan åläggas part, som genom försummelse eller vårdslöshet eller eljest genom otillbörligt förhållande föranleder uppskov i målet. För den som av- siktligt söker förhala rättegången kan härutöver enligt denna paragraf i viss utsträckning inträda även straffpåföljd. Straffbestämmelsen har begränsats till att avse part i tvistemål samt målsägande i brottmål; dock har med part likställts intervenient, även om han ej äger ställning av part. För inträdande av straff fordras, att någon otillbörlig åtgärd kan läggas parten till last och att denna åtgärd vidtagits i syfte, som nyss angivits. Som exempel på åt— gärder, varom här är fråga, omnämnas i lagrummet framställande av uppen— bart ogrundade påståenden eller invändningar samt innehållande av bevis. I

• Sida 136
•  Original

enlighet härmed kan straff ådömas part, som under förberedelsen avsiktligt underlåtit .att uppgiva sin bevisning för att sedermera vid huvudförhandlingen yrka uppskov för bevisningens förebringande. Likaså kan straff inträda för part, som för att vinna anstånd vidtalar vittne att utebliva från huvudförhand- lingen. Straffbudet är däremot icke tillämpligt beträffande part, som uteblir från rättens förhandling, även om detta sker i syfte att förhala rättegången; påföljd av parts utevaro regleras genom särskilda bestämmelser.

Som det anförda ger vid handen avser paragrafen icke det sakliga innehål- let i partens processföring, såsom vilseledande eller osanna uppgifter i rätte- gången. Lämnandet av osanna uppgifter bör emellertid under vissa omstän- digheter föranleda ansvar för part. På sätt framhålles i motiveringen till 37 kap. 1 % torde sålunda i strafflagen böra utsättas straff för part, som vid förhör under sanningsförsäkran avgiver medvetet oriktig utsaga. ,

Paragrafen utgör en viss motsvarighet till stadgandet i '14 kap. 3 % första | stycket R.B. om straff för den som uppsåtligen innehåller bevis, vilka kunna i tjäna till upplysning i saken.

4 %.

I 15 'kap. 14 % R.B. stadgas straff, dagsböter eller fängelse, för full- l mäktig, som finnes ha mot bättre vetande drivit orättfärdig sak eller brukat veterlig falskhet. Sådant straff skall enligt 29 kap. 2 % R.B. tillämpas, även då fullmäktig ohemult klagar över underrätts utslag. Fullmäktig, som mot klara skäl och bättre vett klagar över hovrätts dom, skall jämlikt 29 kap. 4 % R.B. dömas till det straff, som i motsvarande fall gäller för part, eller sålunda till böter från 50 till 250 kronor. I viss överensstämmelse med dessa stad— ganden föreskrives i denna paragraf, att bestämmelserna i 1—3 %% skola äga | motsvarande tillämpning beträffande ställföreträdare samt ombud eller biträ- de. Utom straff, som här avses, kan ifrågakomma ersättningsskyldighet en- ligt reglerna om rättegångskostnad; för ombud eller biträde kunna därjämte inträda även andra påföljder, såsom framgår av bestämmelserna i 12 kap. 5 % och 8 kap. 7 %.

5 %.

Såvitt i denna paragraf stadgas straff för den som vid sammanträde inför . rätten stör förhandlingen eller tager fotografi i rättssalen eller vägrar att efter- komma föreskrift, som meddelats till ordningens upprätthållande, hänvisas till vad anförts vid 5 kap. 9 %. Enligt gällande rätt finnes icke någon omedelbar motsvarighet till straffbestämmelsen i denna del. Ett förfarande av det slag, som här avses, kan emellertid under vissa omständigheter vara straffbart enligt allmänna strafflagen, så t. ex. om gärningen kan sägas innefatta förargelse- väckande beteende inför rätta. | Vad angår innehållet i paragrafen i övrigt finnas vissa motsvarande bestäm- melser i rättegångsbalken. Bl. a. gäller enligt 14 kap. 7 %, jämförd med 24 kap. 3 %, R.B., att domstol äger i samband med huvudsaken fälla den till böter, som talar eller skriver vanvördigt mot domaren. Enligt 13 kap. 2 %

• Sida 137
•  Original

R.B.' skall vidare bötesstraff ådömas den som jävar domaren obeskedligt. Förstnämnda lagrum innehåller härjämte vissa bestämmelser rörande förfa- randet i fall, då någon gjort sig skyldig till mera allvarliga missfirmelser eller förgripelser mot domare eller vederpart; såvitt angår straff för dylika brott, äro emellertid numera strafflagens bestämmelser att tillämpa.

I den mån överträdelse av beskaffenhet, som avses i denna paragraf, ej ut- gör förargelseväckande beteende inför rätta eller annan gärning, t. ex. miss- firmelse, som enligt strafflagen förskyller dagsböter eller frihetsstraff, är densamma närmast att betrakta såsom en ordningsförseelse. Straffet har för- denskull ansetts böra utgöra böter enligt den i 9 % angivna bötesskalan.

Av vad som anföres vid 20 kap. 1 % framgår, att därest förseelse mot nu förevarande paragraf tillika innefattar brott enligt annat lagrum och ute- slutande skall bestraffas enligt sådant lagrum, rätten icke äger utan åtal beivra brottet. Att rätten emellertid som regel är behörig att döma över brottet, även om det förövats utom rättens domkrets, framgår av 19 kap. 5 % andra stycket.

6 %.

Enligt 5 kap. 4 % äger rätten förordna, att vad som förekommit vid för- handling inom stängda dörrar icke får uppenbaras. Motsvarande förordnande kan enligt 23 kap. 10 % sista stycket meddelas av undersökningsledare med avseende å vad som förekommit vid förhör under förundersökning i brottmål. Överträdelse av dylikt förordnande kan medföra straff enligt förevarande paragraf. Den tystnadsplikt, varom här är fråga, bör icke under alla om- ständigheter vara ovillkorlig. Tydligt är t. ex., att densamma icke bör leda till inskränkning i den allmänna vittnesplikten. Även eljest kan under sär- skilda förhållanden en inskränkning i tystnadsplikten anses påkallad. Med hänsyn härtill har straffbestämmelsen gjorts tillämplig allenast å fall, då nå- gon utan giltigt skäl röjer vad enligt rättens eller undersökningsledarens för- ordnande ej får uppenbaras.

Som anmärkts vid 5 kap. 4 % äro såvitt angår fall, då rätten eller under- sökningsledaren kan tänkas meddela förordnande, som avses i denna para- graf, redan nu i tryckfrihetsförordningen samt lag den 28 maj 1937 bestäm— melser givna till skydd mot utlämnande och offentliggörande i tryck av pro- tokoll och andra därmed jämställda handlingar. Ett offentliggörande i tryck av vad enligt rättens eller undersökningsledarens förordnande eljest ej må uppenbaras kan däremot icke beivras enligt tryckfrihetsförordningen i dess nuvarande lydelse. Till komplettering av den i förevarande paragraf med- delade straffbestämmelsen synes därför, såsom tidigare framhållits, böra över- vägas en ändring i tryckfrihetsförordningen i nu antydd riktning.

7 %. Hur rätten skall förfara, då part eller annan finnes böra komma tillstädes vid förhandling eller infinna sig personligen, är i åtskilliga fall särskilt angivet i förslaget. Sålunda givas beträffande rättegången vid underrätt

• Sida 138
•  Original

regler om förelägganden och påföljder, som därvid skola utsättas, i bl. a. 42 kap. 10, '12, 13 och 21 %%, 43 kap. 11 %, 45 kap. 15 % och 46 kap. 11 %. I dessa fall har rätten antingen ovillkorlig skyldighet att utsätta viss påföljd, som anvisas, eller ock med hänsyn till fallets art en viss valfrihet i fråga om utsättande av påföljd. I 'förslaget förekomma emellertid även stadganden, vilka väl förutsätta, att part eller annan skall kalla-s att närvara vid förhand- ling, men som icke innehålla särskild föreskrift om (föreläggande. Exempel på dylika stadganden utgöra bestämmelserna i 50 kap. 12 % och 51 kap. 12 % om befogenhet för hovrätt att, då part eller annan finnes böra höras i samband med måls beredande, förordna därom på sätt som "finnes lämpligt. Erinras må ock om stadgandet i 23 kap. 19 % andra stycket angående förhör, som av rätten under förundersökning må hållas med misstänkt person eller annan, samt bestämmelsen i 35 kap. 9 %, enligt vilken parterna skola kallas till för- handling för upptagande av bevis utom huvudförhandling. Med avseende å dylika fall har i denna paragraf föreskrivits, att därest part eller annan ifin- nes vid förhandling böra komma tillstädes eller infinna sig personligen, rätten skall äga förelägga vite. Huruvida vitesföreläggande skall meddelas eller ej. får i dessa fall avgöras med hänsyn till omständigheterna.

8 %.

Om vite som tvångsmedel i processen givas i rättegångsbalken och därtill anslutna författningar endast knapphändiga föreskrifter. Detta förhållande torde ha medfört en viss ojämnhet i tillämpningen. Med hänsyn härtill och till den betydelse, som enligt förslaget tillagts vite som tvångsmedel, har beredningen ansett lämpligt att i denna paragraf upptaga. vissa allmänna bestämmelser i detta ämne.

Vad först angår vites belopp torde, för att syftet med vitet skall kunna ernås, vara erforderligt, att detta sättes högre än som hittills varit vanligt. Som allmän regel synes böra gälla, att vitet bestämmes till belopp, som med hänsyn till omständigheterna kan anses påkallat för att framtvinga den åtgärd, som åsyftas med föreläggandet. Att stor betydelse härvid bör tilläggas personens ekonomiska förhållanden, är uppenbart. Även andra omständigheter böra emel- lertid komma i betraktande. Tydligt är sålunda, att skillnad får göras mellan å ena sidan fall, då tredska eller försummelse ej skäligen kan befaras, samt å andra sidan sådana, då föreläggandet riktas mot någon, som kan antagas ha intresse av att förhala rättegången eller som kan väntas på annan grund vägra att efterkomma föreläggandet. Ehuru vites storlek sålunda bör kunna växla inom ganska vida gränser, ha dock till ledning för domstolarna ansetts böra föreskrivas vissa min-sta och högsta belopp vid utsättande av vite.

Huruvida och i vad mån delgivning av vitesföreläggande bör ske, angives ej i rättegångsbalken; erinras må emellertid om kungörelsen den 30 april 1925 angående underrättelse i visst fall till part rörande av domstol meddelat upp- skovsbeslut. Enligt förevarande paragraf skall vitesföreläggande alltid del- givas den som föreläggandet avser. Reglerna i 33 kap. bliva härvid att till- lämpa.

• Sida 139
•  Original

Enligt åtskilliga författningar, som reglera särskilda myndigheters, t. ex. länsstyrelses, befogenhet att stadga vite, gäller, att vite ej må föreläggas i fall, då särskilt straff är utsatt i lag. I överensstämmelse med den allmänna regel, som sålunda kommit till uttryck, har i denna paragraf ansetts böra föreskrivas, att vite ej må föreläggas, då straff är utsatt. Härav framgår, att rätten icke äger med stöd av 7 % meddela vitesföreläggande i fall, då vittne eller sakkunnig första gången kallats att inställa sig för rätten; påföljd för utevaro är enligt 36 kap. 20 å och 40 kap. 13 % i sådant fall böter. Icke heller äger rätten meddela vitesföreläggande jämlikt 15 kap. 3 %, om den verk- samhet eller handling, varom är fråga, i lag eller författning är belagd med straff.

Vite bör kunna föreläggas såväl fysiska som juridiska personer. I likhet med vad nu i praxis torde iakttagas1 synes emellertid om vite i rättegång böra gälla, att föreläggande för juridiska personer skall avse de fysiska per- soner, som äro att anse såsom företrädare eller, därest omständigheterna så- dant föranleda, någon av dem. Vad angår kronan har i förslaget meddelats förbud mot föreläggande av vite. Utan särskild föreskrift torde även böra iakttagas, att med hänsyn till den tjänsteställning, som åklagare intar, vite ej förelägges honom. i Av bestämmelserna i 32 kap. följer, att vite ej får utdömas, såframt an- , ledning är att antaga, att laga förfall kan åberopas som skäl för uraktlåtenhet ! att iakttaga föreläggandet. I denna paragraf har ytterligare, i anslutning till 1 vad redan nu torde få anses gälla, föreskrivits, att vite ej får utdömas, om ändamålet med vitet finnes ha förfallit, då fråga uppkommer om dess ut- dömande. Denna regel innebär bl.a., att vite ej får utdömas, då föreläggandet avsett skyldighet för part eller annan att infinna sig men hans underlåtenhet ej föranleder uppskov 1 målet.

Av rättens befogenhet att förelägga vite följer, att rätten utan yrkande äger att utdöma försuttet vite och, om så erfordras, i samband därmed meddela nytt föreläggande av vite.

9 %. Som redan omnämnts är i förslaget bötesstraff utsatt, förutom i detta kapitel 1—6 %%, endast i 36 kap. 20 å och 40 kap. 13 %. Enligt 1—4 %% * samt 6 % detta kapitel är straffet dagsböter. Den i förevarande paragraf an— givna straffskalan är alltså tillämplig endast såvitt angår böter enligt de tre återstående paragraferna.

Ådömda böter och viten skola enligt förslaget tillfalla kronan. I fråga om förvandling av böter och viten förutsättes skola gälla vad därom är sär- skilt stadgat. I sådant hänseende erinras, hurusom enligt 21 % lagen den 9 april 1937 om verkställighet av bötesstraff reglerna om förvandling av böter komma att bliva tillämpliga även beträffande viten, som avses i förslaget. J 'amväl den i '15 % andra stycket nämnda lag angivna jämkningsregeln torde härvid kunna komma till användning.

* Se NJA. 1918:548.

• Sida 140
•  Original

ANDRA AVDELNINGEN.

Om rättegången i allmänhet.

I. Om rättegången i tvistemål.

10 KAP.

Om laga domst'oL

1 %.

Enligt 10 kap. 1 % första stycket R.B. skall tvistemål, som angår gäld eller eljest rör svaranden-s person, instämmas till den rätt, därunder han har sitt bo och hemvist. Enligt praxis förstås med svarandens bo och hemvist den ort, där han är mantalsskriven.

Någon tvekan kan icke råda därom, att såsom forum för tvistemål i allmän- het bör bibehållas rätten i den ort, där svaranden har sitt hemvist. Den nu gäl— lande regeln om var svaranden skall anses ha sitt hemvist är ägnad att i hög grad undanröja det tvivelsmål, som stundom kan uppkomma i detta hänseen- de. Å andra sidan medför regeln den olägenheten, att en svarande, som flyttat från en ort till en annan, icke är skyldig att svara vid rätten isistnämnda ort, innan han hunnit bliva mantalsskriven där. Det kunde därför ifrågasättas, om ej den faktiska boningsorten borde vara avgörande; i så fall torde dock, med hänsyn till att ovisshet kan råda om var den faktiska boningsorten skall an- ses vara, medan mantalsskrivningsorten lätt kan utrönas, böra stadgas, att om svaranden är mantalsskriven å ort under annan rätt än den, varunder han har sitt hemvist, även rätten i mantalsskrivningsorten skall vara behörig. En regel av nu angiven innebörd kan emellertid i andra hänseenden vålla olägen- heter. Enligt 9 å första stycket skall tvist om arv eller testamente upptagas av den rätt, där den döde skolat svara i tvistemål i allmänhet. Vidare skall enligt 7 kap. 2 % lagen den 25 april 1930 om testamente bevakning av testa- mente ske vid rätten i den ort, där testator skolat svara i mål rörande hans person; motsvarande bestämmelse är i 3 kap. 8 % lagen den 9 juni 1933 om boutredning och arvskifte upptagen i fråga om ingivande av bouppteckning. Enligt 7 % konkurslagen skall konkursansökan göras hos konkursdomaren i den ort, där gäldenären bör inför ”domstol svara i tvistemål, som angår gäld i allmänhet. Uppenbart är, att i mål eller ärenden av nu antydda beskaffenhet behörighet bör såvitt möjligt tillkomma allenast en enda domstol. Med hänsyn till vad nu anförts har i första stycket av förevarande paragraf stadgats, att laga domstol i tvistemål i allmänhet är rätten i den ort, där svaranden har sitt hem- vist, och att, om svaranden är mantalsskriven å ort inom riket, den orten anses som hans hemvist. Är svaranden icke mantalsskriven någonstädes, får med ledning av omständigheterna i varje särskilt fall avgöras, var han skall anses ha

• Sida 141
•  Original

sitt hemvist. Av betydelse i detta avseende äro sådana omständigheter som den regelmässiga stadiga vistelsen, hushåll på orten, familjens närvaro där- städes. Uteslutet är ej, att hemvist kan anses förefinnas å flera orter under olika domstolar; behörighet bör i sådant fall tillkomma envar av dessa domsto— lar. Av stadgandet följer, att därest hemvistet och mantalsskrivningsorten ej sammanfalla, svaranden ej är skyldig att svara vid rätten i förstnämnda ort. Den olägenhet, som detta föranleder för käranden, undanröjes dock i väsent- lig mån genom bestämmelsernai 5 och 6 %%.

Den i 10 kap. 1 % RB. upptagna bestämmelsen om forum för barn, som bo hos föräldrarna, och för tjänstehjon bör såsom saknande praktisk betydel- se ej bibehållas. I dessa avseenden blir sålunda den allmänna forumregeln tillämplig. Det må i detta sammanhang anmärkas, att då svaranden är omyn- dig, hans hemvist och icke förmyndarens är avgörande för frågan om behörig domstol.

Bestämmelsen i 1 % första stycket är, liksom motsvarande stadgande i gällande lag, tillämplig, vare sig svaranden är svensk medborgare eller ut- länning.

Enligt stadgande i 10 kap. 1 % första stycket RB. kan den som ingen- städes äger stadigt hemvist sökas där han finnes eller, om han är utrikes, där han senast inom riket var boende. Med stadigt hemvist avses här stadigt hemvist inom riket. Stadgandet, som gäller endast svensk medborgare, är sålun- da tillämpligt, även om svaranden äger hemvist utom riket. Utländsk man, som ej här i riket äger bo och hemvist, må enligt andra stycket i nämnda paragraf sökas å ort inom riket, där han anträffas; detta gäller även då utlänningen äger hemvist utom riket. Det torde icke kunna anses tillfredsställande, att svensk domstol äger en så vidsträckt behörighet att upptaga mål mot här icke domi- cilierade personer, som nämnda stadganden medgiva. Den omständigheten, att en person, som äger hemvist utom riket, tillfälligtvis uppehåller sig i Sverige, synes icke utgöra tillräcklig anledning att tillerkänna svensk domstol behörig- het att upptaga mål mot honom. Det oegentliga häri framträder särskilt, då så- väl käranden som svaranden äro utlänningar. I likhet med vad fallet är i flera främmande lagstiftningar bör därför allenast den som icke äger känt hemvist vare sig inom eller utom riket kunna sökas där han uppehåller sig; detta bör gälla, oavsett om svaranden är svensk medborgare eller icke. Den nu gällande regeln, att svensk medborgare, som ej äger hemvist här iriket, kan, om han är utrikes, sökas där han senast inom riket var boende, bör likaledes inskränkas till att gälla endast då han ej heller utom riket äger känt hemvist. Å andra sidan har regeln ansetts böra utvidgas till att gälla även för sådana fall, då hans uppehållsort är okänd, och han bör kunna sökas även där han inom riket senast uppehållit sig. Något allmänt forum för svarande, som äger hemvist utom riket, har alltså icke anvisats. Om sådan svarande kan stämmas till svensk domstol, är beroende av huruvida enligt någon av de följande bestämmelserna i detta kapitel behörig domstol finnes för tvisten.

Av 15 % följer, att avgörande för frågan om rättens behörighet äro förhål- landena vid den tidpunkt, då stämningen delgives svaranden.

• Sida 142
•  Original

2 %.

I gällande rätt saknas allmänna bestämmelser om forum för mål, vari talan riktas mot juridiska personer. Särskilda föreskrifter i detta hänseende äro, såvitt angår vissa enskilda juridiska personer, meddelade i ett stort antal spe- cialförfattningar, t. ex. 24 % lagen den 28 juni 1895 om handelsbolag och enkla bolag, 136 % lagen den 12 augusti 1910 om aktiebolag, 88 % lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar och 256 % lagen den 22 juni 1911 om bankrö— relse. Det synes lämpligt, att i rättegångsbalken upptagas stadganden om laga domstol för särskilt bildade rättssubjekt av såväl enskild som offentlig natur.

I fråga om bolag, förening eller annat samfund, stiftelse eller annan sådan , inrättning bör rätten i den ort, där styrelsen har sitt säte, vara behörig. Var styrelsen har sitt säte, framgår i sådana fall, då registrering eller liknande åt- gärd skett, av den anmälan därom, som gjorts i samband med sådan åt- gärd. I annat fall är avgörande för forum var styrelsen faktiskt har sitt säte. Om säte för styrelsen ej är bestämt eller om styrelse ej finnes, bör talan kunna väckas vid rätten i den ort, där förvaltningen föres. Stadgandet avser . icke blott enskilda juridiska personer utan även rättssubjekt av delvis enskild [ och delvis offentlig natur, t. ex. universitet, akademier, hushållningssällskap. Samma regler böra gälla i fråga om kommun, vägdistrikt eller annan sådan menighet. Med sistnämnda uttryck avses menighet av kommunal karaktär, såsom landsting, tingshusbyggnadsskyldige och kyrklig samfällighet.

Stadgandet i andra stycket motsvarar 10 kap. 3 % R.B. men har erhållit en något ändrad avfattning med hänsyn till att dödsbo numera är att anse som juridisk person.

Vad i sista stycket av förevarande paragraf stadgas .torde överensstämma med gällande rättstillämpning.

Bestämmelserna i denna paragraf gälla tvistemål i allmänhet. De speciella forumregler, som för vissa slag av mål meddelas i de följande paragraferna, äro naturligen tillämpliga även beträffande juridiska personer.

De ovan angivna reglerna om laga domstol för bolag och andra dylika juridiska personer förutsätta för sin tillämpning, att den juridiska personen kan , anses domicilierad här i riket antingen genom att styrelsen har sitt säte här I eller, om säte för styrelsen ej är bestämt eller styrelse ej finnes, genom att förvaltningen föres inom riket. I vad mån talan mot juridisk person, som är domicilierad utom riket, kan väckas vid svensk domstol, är beroende av huruvida enligt de följande bestämmelserna i kapitlet någon för tvisten behörig domstol finnes.

3 och 4 %%. j

Enligt 10 kap. 1 % andra stycket R.B. kan utlänning, som ej äger hem- 1 vist här i riket, i fråga om förbindelse, som han ingått, eller gäld, som han eljest ådragit sig, sökas å ort inom riket, där honom tillhörig egendom ! finnes, eller, om förbindelsen ingåtts eller gälden uppkommit här i riket, å den ort, där förbindelsen ingicks eller gälden uppkom; rör tvisten lös egen-

• Sida 143
•  Original

dom, må han även sökas å ort inom riket, där egendomen finnes. Något mot- svarande stadgande beträffande svensk medborgare, som saknar hemvist inom riket, finnes icke; denna brist torde dock med hänsyn till den vidsträckta möj— lighet, som för närvarande är medgiven att söka sådan person där han finnes eller där han senast inom riket var boende, sakna större praktisk betydelse. Förhållandet blir emellertid ett annat genom den begränsning i detta hänse- ende, som skett genom 1 % andra stycket i förevarande kapitel. Ur exeku— tionssynpunkt är av vikt, att den som icke äger känt hemvist här i riket, vare sig han är svensk medborgare eller utlänning, kan i tvist rörande betal- ningsskyldighet sökas å ort, där honom tillhörig egendom finnes, samt att han, då tvisten rör lös egendom, kan sökas i den ort, där egendomen finnes. Likaledes bör den som icke är domicilierad inom riket, oavsett om han är svensk eller utländsk medborgare, kunna i tvist angående förbindelse, som han här ingått, eller gäld, som han eljest här ådragit sig, sökas där förbindel— sen ingicks eller gälden uppkom. Stadganden härom ha upptagits i föreva- rande paragrafer. De äga tillämpning, oavsett huruvida svaranden äger hemvist utom riket eller ej. Bestämmelserna åsyfta även utländska juridiska personer. -

Med egendom avses i 3 % egendom av vad slag som helst av förmögen- hetsvärde. Då egendom består av fastighet eller lösöre, är vanligen utan vidare klart var egendomen finnes. Beträffande fordran har däremot an- setts erforderligt att meddela särskild bestämmelse i detta hänseende.

Enligt flera främmande lagstiftningar upptages såsom laga domstol för mål om förmögenhetsrättsliga förpliktelser domstolen i den ort, där förpliktelsen skolat fullgöras; i allmänhet är detta forum inskränkt till att avse endast mål mellan köpmän i och för deras rörelse. Skäl kunna anföras för att även i vår rätt införa bestämmelser härom; särskilt 'kunde detta vara av betydelse, då svaranden är utlänning. Emellertid kan i många fall tvekan råda om var en förpliktelse skall fullgöras, och bedömandet härav kräver ofta ett när- mare inträngande i själva målet. Med hänsyn härtill torde en dylik forum- regel kunna tillämpas, allenast då förpliktelsen grundas å skriftligt avtal och fullgörelseorten angivits i detta. Genom denna begränsning bleve dock re? gelns värde i hög grad förminskat. Då härtill kommer, att enligt 16 å en vidsträckt rätt att träffa avtal om forum införts samt genom stadgandena i 3 och 4 %% ökade möjligheter öppnats att vid svensk domstol väcka talan mot den som saknar hemvist inom riket, har ej ansetts av behovet påkallat att upptaga någon forumregel av nu antydd art.

5 %.

Såsom processkommissionen framhållit är det en allmänt erkänd brist i gällande lags forumregler, att lagen i alltför ringa utsträckning medger un- dantag från huvudregeln, att tvistemål skola handläggas vid svarandenshem- vistforum. Kärandens ställning blir därigenom i många fall oförmånligare än som kan anses skäligt. För vissa slag av mål böra därför uppställas sär-

• Sida 144
•  Original

skilda regler, som medgiva käranden rätt att väcka talan vid annan domstol än den som utgör svarandens allmänna forum. Bestämmelser i detta hän- seende meddelas i denna samt i närmast följande paragrafer. I där angivna fall äger sålunda käranden rätt att välja mellan svarandens allmänna forum och det särskilt anvisade forum.

I förevarande paragraf ha upptagits bestämmelser om forum för den som idkar jordbruk, gruv— eller fabriksdrift, hantverk, handel eller annan dylik rörelse. Utom de särskilt uppräknade slagen av rörelse falla under stad- gandet t. ex. bank- och försäkringsrörelse, rederirörelse och annan transport- eller kommunikationsverksamhet, hotell-, teater-, biograf- och därmed jämför- lig rörelse samt yrkesmässig byggnadsverksamhet. För stadgandets tillämp- ning förutsättes, att rörelsen drives med fast driftställe. Det fordras sålunda, att för stadigvarande bruk vid rörelsens utövande finnes särskild anlägg- ning eller annan stadigvarande anordning såsom kontor, fabrik, verkstad, han- delsbod eller annat försäljningsställe. Stadgandet avser även utländska fy— siska och juridiska personer, som driva rörelse här i landet, t. ex. genom agentur. Behörig är rätten i den ort, där driftstället är; härför förutsättes dock, att tvisten gäller en rättighet eller skyldighet, som hänför sig direkt till rörelsen. Driver svaranden rörelsen på flera orter, t. ex. genom filial— kontor, kan han sökas å varje ort, där fast driftställe finnes, dock endast be- träffande tvist, som uppkommit på grund av den där drivna rörelsen.

Avgörande för frågan om rättens behörighet äro förhållandena vid den tidpunkt, då stämningen delgives svaranden. Har sålunda rörelsen upphört före nämnda tidpunkt, är stadgandet ej tillämpligt.

6 %.

Därest någon under ett mera varaktigt uppehåll å annan ort än den som av- ses i 1 % ingår förbindelse eller eljest ådrager sig gäld, synas kärandens intres- sen kräva, att han äger möjlighet att för sådan förbindelse eller gäld väcka ta- lan mot honom vid rätten i nämnda ort. Stadgande härom har upptagits i första punkten av förevarande paragraf. Huruvida uppehållet å orten är att anse såsom mera varaktigt, bör bedömas med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. Det fordras ej, att uppehållet varat någon längre tid, utan allenast, att anledningen till uppehållet är sådan, att den tyder på en mera stadigvarande vistelse. Stadgandet är alltså tillämpligt, t. ex. beträffande den som för arbete eller studier vistas annorstädes än i hemorten eller den som äger sommarbostad eller eljest under någon del av året mera regelbundet vistas å annan ort än den, där han är mantalsskriven. Medan enligt 1 % hem- vistet knutits till mantalsskrivningsorten, möjliggör ifrågavarande bestäm- melse, att hänsyn kan tagas till det faktiska hemvistet. Sålunda kan den, som flyttat från en ort till en annan, innan han blivit mantalsskriven å sistnämnda ort sökas i den orten, såvida fråga är om förbindelse, som han in- gått där, eller gäld, som han eljest där ådragit sig. För att rätten i uppe- hållsorten skall vara behörig förutsättes, att svaranden sökes, medan han be-

• Sida 145
•  Original

finner sig å orten. Såsom följer av 15 % är tidpunkten för stämningens del- givning avgörande.

Även för det fall, att någon tillfälligt vistas å annan ort än den, där han har sitt hemvist, bör möjlighet finnas att stämma honom till rätten i uppe- hållsorten. Detta bör dock i huvudsaklig överensstämmelse med vad för när— varande stadgas i 10 kap. 5 % RB. gälla endast i fråga om gäld, som han där ådragit sig för kost, bostad eller dylikt.

7 %.

Förevarande paragraf motsvarar 10 kap. 4 % RB. Enligt detta lagrum kan talan mot förmyndare eller god man på grund av hans förvaltning in- stämmas till förmynderskapsdomstolen. Det synes lämpligt, att även rätten i den ort, där förvaltningen förts, är behörig för sådan tvist. Jämväl tvist, som av förmyndaren eller gode mannen på grund av förvaltningen väckes mot annan, bör kunna upptagas vid domstol, som nu nämnts. Likaså bör, då någon eljest haft annans egendom till förvaltning, tvist på grund av förvaltningen kunna väckas vid rätten i den ort, där förvaltningen förts, vare sig fråga är om talan, som riktas mot förvaltaren, eller om talan, som av denne föres mot huvudmannen.

Utan särskilt stadgande torde vara tydligt, att tvist, som avses i denna para- graf, kan väckas även vid svarandens hemvistforum.

8 %.

Såsom framgår av 22 kap. kan talan om enskilt anspråk på grund av brott föras i samband med åtal för brottet. Detta sker i sådant fall enligt de för brottmålsförfarandet gällande reglerna, och den domstol, som har att upptaga åtalet, är då behörig även för det enskilda anspråket.

F öres talan om enskilt anspråk på grund av brott utan samband med åtal, är däremot sådan talan enligt förslaget att anse som tvistemål. I förevarande paragraf meddelas bestämmelse om forum för talan av nu ifrågavarande slag. Stadgandet gäller emellertid icke endast dylik talan utan även talan på grund av skadegörande handling, som icke innefattar brott. Härmed avses dock icke talan, som grundar sig å underlåtenhet att fullgöra en genom avtal uppkommen förpliktelse. Då utredning och bevisning i allmänhet lättast stå att erhålla i den ort, där handlingen företogs, bör av hänsyn till kärandens intresse talan kunna väckas vid rätten i den orten. Har handlingen företagits å orter under skilda domstolar, bör envar av dessa vara behörig. Riktar sig talan även mot annan än den som företagit den skadegörande handlingen, kan enligt 14 % dom- stolen i gärningsorten bliva behörig också för talan i denna del.

Då fråga är om skada å person eller lös egendom, sammanfaller i allmänhet den ort, där skadan timade, med den ort, där handlingen företogs; något stad- gande om att talan må väckas vid rätten i förstnämnda ort synes därför ej vara av behovet påkallat. Av 11 % framgår, att tvist om skada å fast egendom alltid kan väckas vid rätten i den ort, där fastigheten är belägen.

• Sida 146
•  Original

9 %.

Denna paragraf överensstämmer till innehållet med 10 kap. 2 % RB. Den. domstol, som här angives, är uteslutande behörig att upptaga tvisten. Av 17 och 18 %% framgår, att rätten beträffande här avsedd tvist skall självmant iakt- taga sin behörighet.

10—12 %%.

Till grund "för gällande lags bestämmelser, att laga domstol för tvister, som angå fast egendom, är domstolen i den ort, där egendomen är belägen, lig- ger, att utredning och bevisning rörande egendomen bäst försiggå vid nämnda domstol; i dylika tvister förekommer ej sällan syn å stället. Härtill kommer, att behörighet för tvister av nu ifrågavarande slag bör tillkomma den domstol, vid vilken fastighetsböckerna föras. I stort sett synes ifrågavarande forum böra bibehållas i sin nuvarande omfattning. Vid sidan härav bör emel- lertid ur utredningssynpunkt eller med hänsyn till kärandens intresse möjlighet finnas att vid fastighetsforum väcka vissa tvister, som för närvarande ej hän-

l 4 föras dit. | ! |

I 10 % ha upptagits bestämmelser om vilka tvister angående fast egendom, som alltid skola upptagas av rätten i den ort, där fastigheten är. Dit höra till en början tvister rörande äganderätt eller nyttjanderätt, rätt till servitut eller annan särskild rätt till egendomen eller besittning av egendomen. Med nytt- janderätt avses här icke blott arrende, hyra, tomträtt och vattenfallsrätt utan även sådana rättigheter, som omförmälas i 1 kap. 7 % lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom, alltså skogsavverkningsrätt samt rättighet att å fastighet taga torv, ler, grus, sten eller annat, som icke är att hänföra till fastighetens vanliga avkastning, eller att jaga eller fiska. I an- nan särskild rätt till egendomen innefattas t. ex. återköpsrätt, lösningsrätt, panträtt och avkomsträtt. Tvist, som avses i denna paragraf, kan röra rät- tighetens bestånd, innehåll, omfattning eller utövning. Till äganderätts- tvister höra sålunda t. ex. tvister om bättre rätt till fast egendom samt om fastighetsköps giltighet, hävande eller återgång. Däremot äro icke att hit hänföra tvister om erläggande av köpeskilling för fast egendom eller om annat dylikt anspråk på grund av överlåtelse av äganderätt till fast egen- dom; tvister av nu angivet slag falla under 11 %. Beträffande tvister om ' panträtt och avkomsträtt är att märka, att under 10 % falla icke blott tvister om sådan rättighets bestånd utan även tvister, som avse realisation av rättighe— ten, t. ex. tvist angående fastställande av intecknad fordran till betalning ur fastigheten eller tvist, som innehavare av intecknad avkomsträtt väcker om ut— bekommande av ogulden förmån. ,

Vid fastighetsforum skola vidare upptagas tvister om skyldighet för ägare i eller innehavare av fast egendom att fullgöra något, som åligger honom i sådan egenskap. Såsom exempel härå må nämnas tvister om skyldighet att vidtaga åtgärder för betryggande av skogsåterväxt, om skyldighet att bidraga till kost- nad för iordningställande av gata och om skyldighet att återbetala avdik- ,» ningslån. '

• Sida 147
•  Original

I överensstämmelse med vad för närvarande gäller böra vid fastighetsforum upptagas vissa tvister om obligatoriska anspråk på grund av upplåtelse av nyttjanderätt eller annan särskild rätt till egendomen. Hit böra sålunda hän- föras tvister om betalning av arrende, hyra eller annan ersättning för nyttjan- derätt eller för annan särskild rätt till fast egendom samt vidare tvist, som an- går hävd, byggnads underhåll, nybyggnad eller annat dylikt. Härunder falla t. ex. tvister angående arrendators försummelse att fullgöra sina skyldigheter beträffande byggnader och jordens underhåll, hyresgästs underlåtenhet att uppfylla honom åliggande skyldighet att vårda eller underhålla hus eller lä- genhet, klander av av- och tillträdessyn, skyldighet att utgiva ersättning för vanhävd och husröta, skyldighet för jordägare att utgiva ersättning för repara- tioner eller nybyggnader eller för hyresvärd att låta verkställa reparationer.

Behörig domstol för tvister, som avses i 10 %, är rätten i den ort, där den fas- tighet, vilken tvisten rör, är belägen. Tvist om servitut skall alltid upptagas vid den tjänande fastighetens forum. I andra stycket av 10 % har upptagits en särskild regel för det fall, att fastigheten ligger under flera domstolar eller tvisten gäller flera fastigheter under skilda domstolar.

För tvister, som avses i 10 %, är det där anvisade forum exklusivt, och rätten har, såsom framgår av 17 och 18 %%, att i sådana tvister självmant iakttaga sin behörighet.

Såsom ovan framhållits böra vissa andra tvister än de i 10 % avsedda kunna väckas vid fastighetsforum. Bestämmelser härom ha upptagits i 11 %. Beträf- fandedär avsedda tvister gäller, att käranden äger valrätt mellan fastighets- forum och svarandens allmänna forum eller annan domstol, som enligt särskil- da bestämmelser är behörig.

Vid fastighetsforum bör sålunda kunna väckas tvist om köpeskilling för fast egendom eller annat dylikt anspråk på grund av överlåtelse av äganderätt till egendomen, t. ex. tvist om skyldighet för säljaren att enligt utfästelse i köpekontrakt utfärda köpebrev eller om skyldighet för köparen att övertaga personligt betalningsansvar för intecknad gäld. Då innehavare av inteckning för ogulden köpeskilling väcker talan om intecknade beloppets fastställande till betalning ur egendomen, kan detta visserligen sägas vara en tvist om köpeskil- lingen, men sådan talan faller, såsom av det föregående framgår, under 10 %. Diärest ägare till intecknad fastighet är personligen ansvarig för den in- tecknade gälden, synes möjlighet böra finnas att vid fastighetsforum föra talan mot honom angående hans personliga betalningsskyldighet därför, även om han har sitt hemvist annorstädes. Detta bör dock gälla, endast såvida be- talning samtidigt sökes nr egendomen; tvist härom skall nämligen enligt 10 % alltid instämmas till fastighetsforum.

Enligt 8 % kan talan på grund av skadegörande handling alltid väckas vid rätten i den ort, där handlingen företogs. Då tvisten gäller skada eller annat intrång å fast egendom, synes emellertid ur bevisningssynpunkt lämpligt, att tvisten kan väckas jämväl vid rätten i den ort, där egendomen är belägen, även om denna icke sammanfaller med den ort, där handlingen företogs. Stadgandet i 11 % 4 saknar motsvarighet i gällande rätt. Vid tvister,

• Sida 148
•  Original

som där avses, t. ex. angående ersättning för byggnadsarbete, kan bevisning vanligen lättast erhållas i den ort, där arbetet utförts. Skälig hänsyn till kä- randen synes därför kräva, att han har möjlighet att instämma tvisten till fastighetsforum.

Talan om ersättning för det någon brustit åt hemul angående fast egendom upptages för närvarande enligt 10 kap. 18 % R.B. vid säljarens personliga forum, medan själva klanderprocessen alltid skall upptagas vid fastighetsforum. Där- est detta forum ej sammanfaller med säljarens hemvistforum, äger köparen icke väcka talan om ersättning för bristande hemul vid fastighetsforum. För det fall, att sådan talan föres i klanderprocessen, har genom bestämmelsen i 14 % tredje stycket rätt härtill medgivits honom. Även då ersättningstalan föres i särskilt mål, bör köparen äga möjlighet att anhängiggöra sådan talan vid fastighetsforum. Stadgande härom har upptagits i 11 % 5.

Med fast egendom avses i 10 och 11 %% all egendom, som enligt lagen den 24 maj 1895 är att hänföra till fast egendom. I nu ifrågavarande hänseenden synes med sådan egendom böra jämställas byggnad å annans grund samt gruva eller för gruvdrift avsedd byggnad eller anläggning. Det stadgande härom, som upptagits i 12 %, står i överensstämmelse med vad för närvarande utan ut- tryckligt stöd av lag tillämpas.

13 %.

Enligt 10 kap. 12 % RB. skall det som av någon huvudsak flyter, såsom ska— destånd och rättegångskostnad, därå man förbehållit sig att särskilt kära, dömas i den rätt, som dömt i huvudsaken. Åsämjas ej fullmäktig och huvud- man om arvode och är ej visst avtal därom gjort, skall enligt 15 kap. 12 % RB. den domstol, som sist dömt i saken, pröva vad fullmäktig skäligen har för- tjänt.

Med skadestånd i förstnämnda lagrum avses allenast ersättning för processu- ell skada. Något praktiskt behov av en särskild forumregel för detta fall tor- de ej föreligga. Såsom framgår av 18 kap. 14 % samt 31 kap. 9 och 11 %% skall frågan om rättegångskostnad alltid prövas isamband med avgörandet av det mål, vari kostnaden uppstått; någon rätt för part att, såsom hittills, för- cbehålla sig att i särskild rättegång föra talan om sådan kostnad föreligger icke enligt förslaget. På grund av det nu anförda har någon motsvarighet till stad— gandet i 10 kap. 12 % R.B. icke upptagits.

Det nyssnämnda stadgandet i 15 kap. 12 % RB. avser endast arvo- de till ombud men däremot ej direkta kostnader, som ombudet haft för uppdragets fullgörande. Till grund för stadgandet ligger hänsynen till det praktiskt ändamålsenliga; den domstol, som sist dömt i saken, äger i regel de bästa förutsättningarna att bedöma skäligheten av ombudets arvode. Å andra sidan äro vissa olägenheter förenade därmed, att då mål fullföljts från lägre rätt, det alltid skall ankomma på högre rätt att omedelbart pröva dylik fråga; den högre rätten kan enligt den tillämpning, som givits åt nämnda lag- rum, allenast fastställa arvodets belopp, och för att utfå detta måste ombudet sedan väcka talan i vanlig ordning. På grund härav synes tvist om ombuds-

• Sida 149
•  Original

arvode böra kunna upptagas vid den rätt, som först dömt i målet; dock bör detta forum ej vara exklusivt utan käranden äga valrätt mellan nämnda dom- stol och svarandens allmänna forum. Nu ifrågavarande regel synes böra gälla även annat dylikt anspråk på grund av rättegång, t. ex. ombuds anspråk på ersättning för utlägg för huvudmannens räkning.

14 %.

Enligt 14 kap. 2 % skola, då samtidigt väckas käromål mot flera svaran- de, målen handläggas i en rättegång, om de stödja sig på väsentligen sam- ma grund. Härför förutsättes, att samma domstol är behörig för målen. I syfte att möjliggöra gemensam handläggning i dessa fall böra därför med- delas bestämmelser, enligt vilka käranden äger att väcka sin talan vid en och samma domstol. Käromål mot flera svarande böra sålunda, om käromålen stödja sig på väsentligen samma grund, kunna väckas vid den rätt, där någon av dem har att svara. Detta bör dock endast gälla, därest den rätt, vid vilken talan väckes, är på grund av lagens omedelbara föreskrift om forum behörig för någon av svarandena. Ha däremot käranden och en av svarandena enligt 16 % träffat avtal om forum, bör detta icke medföra skyldighet för de övriga att svara vid den domstol, som bestämts i avtalet. Ej heller bör den omstän- digheten, att någon av svarandena underlåter att framställa invändning om rättens behörighet och rätten sålunda enligt 18 % är behörig beträffande honom, föranleda, att behörighet tillkommer rätten även i fråga om övriga svarande.

För stadgandets tillämplighet förutsättes, att käromålen väckas samtidigt; huruvida det sker genom en eller flera stämningar, saknar däremot betydelse. Då käromålen väckas på olika tider, kan visserligen enligt 14 kap. 6 % under vissa förutsättningar gemensam handläggning komma till stånd; att möjlig- göra sådan handläggning genom uppställande av en särskild forumregel har dock icke ansetts lämpligt. Är saken sådan, att endast en dom 'kan givas mot alla, som ha del i saken, 'bör emellertid ett gemensamt forum finnas med hänsyn därtill, att talan i sådant fall alltid måste handläggas i en rätte- gång; talan bör kunna väckas vid den rätt, där någon av dem har att svara. Stadgandet härom avser närmast s. k. nödvändig processgemenskap å svaran- desidan.

Enligt andra stycket i förevarande paragraf upptages genkäromål av den rätt, som upptagit huvudkäromålet. Med genkäromål avses här icke varje talan, som svaranden väcker mot käranden, utan allenast sådan talan, som av- ses i 14 kap. 3 %. Huruvida i annat fall talan, som svaranden väcker mot kä— randen, kan upptagas vid den rätt, där kärandens talan väckts, är att bedöma enligt vanliga regler om domstols behörighet.

För att möjliggöra gemensam handläggning av mål i fall, som avses i 14 kap. 4 och 5 %%, hari tredje stycket meddelats bestämmelse, enligt vilken i nämnda paragrafer avsedd talan upptages av den rätt, som upptagit huvud- målet.

I sista stycket av förevarande paragraf har upptagits en särskild regel i fråga om domstols behörighet att pröva fordran, som åberopas till kvittning.

• Sida 150
•  Original

A'v kvittningsinvändningens natur följer, att sådan invändning i regel kan fram- ställas vid den domstol, som handlägger tvist om huvudfordran. Avser in- vändningen fordran av beskaffenhet, att tvist därom hör till ett exklusivt forum, föreligger emellertid hinder för invändningens upptagande vid annan domstol. Med hänsyn härtill synes lämpligen böra gälla, att fordran, som åberopas till kvittning, prövas av den rätt, som ägt döma över genkäromål rö- rande samma fordran. Med detta uttryck avses dels den underrätt, där gen- käromål rörande fordran kunnat väckas, dels ock högre rätt, som, därest så- dant genkäromål väckts vid den lägre rätten och denna varit 'behörig, ägt att pröva mot den lägre rättens dom fullföljd talan.

De i denna paragraf upptagna forumreglerna lida i viss mån inskränkning genom bestämmelserna i 16 och 17 %%. Härom hänvisas till vad vid nämnda pa- ragrafer anföres. Vidare må anmärkas, att tvist, som på grund av avtal hör under skiljemäns prövning, icke på grund av stadgandena i 14 % kan upptagas av domstol; detta följer av att enligt lagen 'om skiljemän avtalet utgör hinder för tvi'stens upptagande av domstol. Sålunda kan t. ex. gen'kåromål angående sådan tvist ej väckas; ej heller kan fordran, som faller under avtalet, åberopas till kvittning. Såsom framgår av 18 % skall emellertid i sådana fall rätten ej i allmänhet självmant iakttaga sin behörighet.

15 %.

För bestämmande av domstolens behörighet torde enligt gällande rätt förhål— landena vid tidpunkten för stämningens delgivning vara avgörande. Enligt för- slaget anses visserligen talan väckt, då stämningsansökan inkom till rätten, men frågan om rättens behörighet synes lämpligen böra bedömas efter förhål- landena, då stämningen delgives svaranden. Har efter nämnda tidpunkt änd- ring inträtt i de förhållanden, som betingat domstolens behörighet, t. ex. om svaranden förändrat hemvist eller uppehållsort, bör detta vara utan verkan.

16 %.

Enligt gällande rätt äga parter i allmänhet icke att träffa avtal om forum, s. k. prorogationsrätt. I 10 kap. 32 % R.B. stadgas, att avtal, varige- nom någon utfäst sig att svara vid annan än rätt domstol, är utan verkan. Prorogationsrätten kan dock sägas vara i viss mån ersatt genom stadgandet i 28 % nämnda kapitel, enligt vilket rätten icke utom i vissa angivna fall har att självmant pröva sin behörighet i tvistemål.

Såsom processkommissionen framhållit föreligger i många fall ett intresse för parterna å ömse sidor att kunna med bindande verkan träffa avtal om fo- rum. I främmande lagstiftningar förekommer ock allmänt en dylik proroga- tionsrätt, dock med undantag för vissa slag av mål. Den stundom uttalade farhågan, att avtalsfriheten skulle kunna leda till en olämplig arbetsfördelning mellan domstolarna och till överbelastning av vissa domstolar, särskilt i de större städerna, torde, enligt vad utvisas av erfarenheten i de länder, där sådan avtalsfrihet råder, vara överdriven. Mot prorogationsrätten har vidare invänts,

• Sida 151
•  Original

att den kan befaras leda till missbruk därigenom, att en övermäktig part begag- nar sig därav för att till egen bekvämlighet draga en svagare part från hans egentliga forum. Denna invändning äger utan tvivel ett visst berättigande men synes ej utgöra tillräcklig anledning att helt förbjuda avtal om forum. Faran för missbruk torde kunna undanröjas genom att för vissa fall stadga undantag från prorogationsrätten. Beredningen föreslår därför, att avtal om forum i viss omfattning tillerkännes bindande verkan. Såsom processkommissionen förordat bör för avtalets giltighet fordras, att det avfattats skriftligen. Vidare bör gö- ras den begränsningen, att avtalet får avse endast viss redan uppkommen tvist eller ock framtida tvist, som härflyter ur visst i avtalet angivet rättsförhållan- de. Avtalet bör kunna innehålla antingen att tvisten må. väckas vid viss dom- stol, i vilket fall det står käranden fritt att välja mellan denna och annan be- hörig domstol, eller ock, att för tvisten viss domstol ensam skall vara behörig. I senare fallet är sålunda svaranden icke skyldig att svara vid annan domstol än den i avtalet bestämda. Detta medför bland annat vissa begränsningar i fråga om tillämpligheten av 14 %. Ha i fall, som avses i första stycket av nämnda paragraf, käranden och någon av svarandena träffat avtal om forum, kan denne svarande icke på grund av berörda stadgande instämmas till annan domstol. Ej heller kan angående fråga, som omfattas av avtalet, genkäromål eller talan, som avses i 14 kap. 4 eller 5 %, upptagas vid huvudmålets forum, om detta ej sammanfaller med det i avtalet bestämda forum; fordran, beträffande vilken avtal om forum träffats, kan icke åberopas till kvittning vid annan domstol än den i avtalet angivna. Såsom följer av 18 % skall rätten dock i nu antydda fall i allmänhet ej självmant pröva sin behörighet.

Av 17 % framgår, att avtal om forum ej är giltigt beträffande tvist av be- skaffenhet, som i nämnda paragraf angives. Även för vissa andra tvister sy- nes undantag från prorogationsrätten böra göras med hänsyn till den ovan an- tydda faran för missbruk, t. ex. beträffande avtal om avbetalningsköp. I vad mån sådana undantag äro påkallade, bör närmare övervägas vid det fortsatta lagstiftningsarbetet, och det torde vara lämpligast, att bestämmelser i detta hän- seende meddelas i de författningar, som reglera de särskilda instituten.

17 %.

De förut i detta kapitel meddelade bestämmelserna om domstols behörighet böra uppenbarligen icke gälla, om tvisten är sådan, att den skall upptagas av annan myndighet än domstol eller av särskild domstol eller enligt lag eller för- fattning skall omedelbart prövas av skiljemän.

Beträffande vissa tvister, som tillhöra allmän domstols upptagande, bör gäl- la, att den för tvisten särskilt bestämda domstolen är ensam behörig och att det sålunda icke är medgivet att på grund av stadgandena i detta kapitel väcka så- dan tvist vid annan domstol. De tvister, beträffande vilka denna regel bör gälla, angivas i förevarande paragrafs första stycke under punkterna 2—7; uppräkningen omfattar i huvudsak samma tvister som angivas i 10 kap. 29 % 2—6 H.B.

• Sida 152
•  Original

Under punkt 2 innefattas sådana tvister, som enligt särskilda lagbestämmel- ser skola upptagas av viss namngiven underrätt. Stadganden av sådan inne- börd finnas t. ex. i 19 % förordningen den 16 maj 1884 ang. patent och 15 % lagen den 10 juli 1899 om skydd för vissa mönster och modeller.

Punkt 3 avser närmast mål, som skola bedömas efter sjölagen, och andra mål rörande sjörättsliga frågor, som skola upptagas av rådhusrätt. Enligt lagen den 4 juni 1937 om behörighet för häradsrätt att upptaga sjörättsmål äger Kungl. Maj:t förordna, att viss häradsrätt skall äga upptaga dylika mål, för vilka rådhusrätt i stad, som i judiciellt avseende förenats med domsaga, skolat vara rätt domstol. Häradsrätt, beträffande vilken sådant förordnande medde- lats, torde utan uttryckligt stadgande höra i det avseende, varom här är fråga, anses likställd med rådhusrätt.

I punkt 4 har med tvist, som avses i 9 eller 10 %, jämställts tvist, som el- jest enligt lag skall upptagas vid domstol, som där sägs, d. v. s. ärvs-forum eller fastighetsforum. Såsom exempel på tvister, som på grund av särskilda bestämmelser höra till arvsforum, må nämnas tvist enligt 34 % lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap. Stadganden om tvists upptagande vid fas- tighetsforum finnas t. ex. i 13 % lagen den 12 maj 1917 om expropriation, 41 % lagen den 29 juni 1926 om enskilda vägar, 6 % lagen den 16 maj 1930 om väg- rätt och 46 % lagen den 2 juni 1933 om ägofred.

Beträffande äktenskapsmål äro bestämmelser om forum upptagna i 15 kap. 4 % giftermålsbalken .

Med avseende å punkt 6 må anmärkas, att därunder falla endast tvister, som avses i 69 % utsökningslagen och 3 % förordningen den 20 november 1845 i avseende på 'handel om lösören, som köparen låter i säljarens värd kvar- bliva. Däremot äro ej att hit hänföra andra tvister om utmätt lös egendom eller lösöreköp, t. ex. tvist om den lösa egendomen är lagligen utmätt eller om lösöreköpet är bindande mellan kontrahenterna.

Beträffande punkt 7 må framhålla-s, att det är likgiltigt, huruvida i det sär- skilda fallet stämning kommit till användning eller ej; avgörande är, att stäm- uning ej är erforderlig för tvistens väckande.

Sås-om tidigare framhållits följer av 17 % första stycket, att avtal om forum enligt 16 % icke är tillåtet beträffande tvister, som här avses. Stadgandet med- för även bland annat vissa begränsningar i fråga om tillämpligheten av 14 %. Är i fall, som avses i första stycket av sistnämnda paragraf, käromålet mot någon av svarandena av beskaffenhet att böra upptagas vid domstol, som en— ligt 17 % är uteslutande behörig därför, kan denne svarande icke stämmas till annan domstol; gemensam talan mot alla svarandena kan i följd härav väckas endast vid den för honom behöriga domstolen. Ej heller kan talan, för vilken viss domstol är ensam behörig, såsom genkäromål väckas vid annan domstol; där- av följer, att samma inskränkning gäller i fråga om möjligheten att framställa kvittningsyrkande. Om talan enligt 14 % tredje stycket avser tvist, för vilken viss domstol enligt 17 % är uteslutande behörig, kan sådan talan icke instäm- mas till gemensam handläggning med huvudmålet, om detta är anhängigt vid annan domstol.

• Sida 153
•  Original

i 1 !

Den rätt för parterna att träffa avtal om forum, som stadgats i 16 %, bör ej innebära befogenhet att överenskomma, att tvist, som enligt lag tillhör lägre rätts upptagande, skall väckas i högre rätt eller att tvist, som skall upptagas omedelbart av högre rätt, skall väckas vid lägre rätt. Såsom framgår av 2 kap. 2 % kan emellertid i vissa fall träffas avtal om att tvist skall upptagas ome- delbart av hovrätt. Då sådant avtal träffats, bör dock ej tvist, som icke fal- ler under avtalet, kunna på grund av 14 % väckas i hovrätten. I sista stycket av 17 % har därför föreskrivits, att på grund av vad i detta kapitel stadgas ta- lan ej må väckas vid domstol av annan ordning än den som för tvistens upp- tagande är i lag stadgad. Dock bör detta ej hindra, att fråga om kvittning väckes först i högre rätt. Av 50 kap. 25 % och 55 kap. 14 % framgår emeller- tid, att högre rätt i vissa fall kan avvisa kvittningsyrkande, som framställes först i den högre rätten.

18 %.

Enligt 34 kap. 1 % andra stycket skall rättegångshinder av rätten självmant beaktas, om ej annat är stadgat. I förevarande paragraf göras vissa undantag från huvudregeln, såvitt angår rättegångshinder, som består däri, att rätten ej är behörig att upptaga saken. Av stadgandet, som i huvudsak ansluter sig till vad för närvarande gäller enligt 10 kap. 28 % RB., framgår, att rätten i allmänhet skall ingå i prövning av sin behörighet, endast om svaran- den i rätt tid framställer invändning därom. Angående den tid, inom vilken svaranden har att framställa sådan invändning, meddelas bestämmelser i 34 kap. 2 %. I vissa fall torde dock rätten böra liksom för närvarande oberoende av invändning pröva, om den är behörig. I första hand bör detta gälla, om rät- ten på grund av 17 % är obehörig att upptaga tvisten. Enligt gällande rätt torde den omständigheten, att svaranden uteblir, icke medföra, att domstolen skall självmant pröva behörighetsfrågan. I vissa fall måste, då utevaron är förenad med påföljd av tredskodom, denna regel anses olämplig. Olägenheterna framträda än starkare med den utvidgade användning av tredskoförfarandet, som av beredningen föreslås, och de göra sig särskilt gällande, då svaranden är utlänning. Rätten bör därför alltid självmant pröva sin behörighet, om sva- randen uteblivit från första in'ställelsen eller, om förberedelsen är skriftlig, un- derlåtit att inkomma med svaromål. Att i sådant fall ålägga käranden att styr- ka de omständigheter, av vilka domstolens behörighet beror, synes alltför be- tungande för honom. Enligt 33 'kap. 1 % skall stämningsansökan innehålla uppgift å svarandens hemvist; i sådan ansökan skall käranden enligt 42 kap. 2 % uppgiva de omständigheter, som betinga domstolens behörighet, om ej den- na framgår av vad eljest anföres. För att underlätta kärandens ställning har ansetts böra stadgas, att de uppgifter han sålunda lämnar skola tagas för goda, om svaranden erhållit del därav och anledning ej förekommer, att de äro orik- vtiga. Då fråga är om forum enligt 1 % första stycket, bör kärandens i stäm- ningsansökan lämnade uppgift om var svaranden har sitt hemvist vara till- räcklig utan uttryckligt angivande av att svaranden är mantalsskriven där.

• Sida 154
•  Original

Stadgandet i förevarande paragraf avser i första hand väckt tvist men äger, såsom följer av 14 %, även tillämpning beträffande kvittningsyrkande.

Gru-nd för rättens obehörighet föreligger även för det fall, att tvisten enligt avtal skall prövas av skiljemän. Frågan om rättens behörighet i detta fall är alltså att bedöma enligt [bestämmelserna i denna paragraf.

19 %.

Enligt gällande rätt skall i tvistemål, då talan fullföljes mot lägre rätts dom, högre rätt självmant pröva den lägre rättens behörighet att upptaga må- let i alla de fall, som avses i 10 kap. 29 % R.B. Har (den lägre rät- ten, ehuru den enligt nämnda lagrum varit obehörig, prövat målet, skall så- lunda högre rätt, oberoende av parts yrkande, undanröja den lägre rättens dom. Såsom processkommissionen framhållit tala starka praktiska skäl mot en dylik regel, och betydande inskränkningar i högre rätts skyldighet i detta hänseende böra därför stadgas. Har lägre rätt upptagit tvist, synes högre rätt böra ha att självmant ingå i prövning av behörigheten, allenast om tvi-sten är sådan, att den skall upptagas av annan myndighet än domstol eller av sär- skild domstol eller omedelbart av högre rätt eller enligt lag eller författning skall omedelbart prövas av skiljemän. I andra fall än nu nämnts bör frågan om lägre rätts behörighet ej kunna upptagas av högre rätt, med mindre frågan dit fullföljes av part, som är berättigad därtill. Part är berättigad att till högre rätt fullfölja fråga om lägre rätts behörighet antingen genom att fram- ställa invändning därom direkt i högre rätt eller, då han framställt sådan in- vändning i lägre rätt, genom klagan över den lägre rättens beslut i behörig- hetsfrågan. Möjligheten att först i högre rätt framställa invändning om lägre rätts behörighet är dock begränsad. Enligt 34 kap. 2 % skall part, som vill göra invändning om rättens behörighet, framställa sådan invändning, då han första gången skall vid rätten föra talan i målet; var han av laga förfall då hindrad att göra invändningen, skall han framställa den så snart ske kan sedan förfallet upphörde. Härav följer, att part endast om han av laga för- fall hindrats att framställa behörighetsinvändning i lägre rätt äger göra så- dan invändning i högre rätt. Har lägre rätt antingen självmant eller efter in- vändning förklarat sig obehörig, kan talan fullföljas i högre rätt enligt de regler, som gälla för talan mot slutligt beslut. Då part inom föreskriven tid framställt invändning om rättens behörighet, skall rätten enligt 34 kap. 3 % meddela särskilt beslut däröver. Om klagan över beslut, varigenom in- vändningen ogillas, meddelas bestämmelser i 49 kap. 3 % samt 54 kap. 3 och 7 %%.

20 %.

För det fall, att domstol förklarar sig obehörig att upptaga mål, som där väckts, böra av praktiska skäl vidtagas anordningar i syfte att åstadkomma ett snabbt avgörande av frågan, vilken domstol som är behörig, och att göra väc— kandet av ny talan vid den behöriga domstolen obehövligt. Att för sådant än— damål medgiva lägre rätt, som finner sig obehörig, befogenhet att förvisa må-

• Sida 155
•  Original

let till annan domstol av samma ordning med bindande verkan för den senare synes, såsom processkommissionen framhållit, med hänsyn till den sidoordnade ställning dessa domstolar intaga till varandra icke böra ifrågakomma. Där- emot bör högre rätt —— hovrätt eller högsta domstolen — äga att i samband med beslut, varigenom den finner lägre rätt obehörig att upptaga ett där an- hängiggjort mål, förvisa målet till den lägre rätt, som finnes behörig. Huru- vida den lägre rätten lyder under den hovrätt, som meddelar förvisningsbeslu- tet, eller under annan hovrätt, saknar härvid betydelse. Sådan förvisning bör kunna äga rum såväl då särskild talan föres mot lägre rätts beslut i behörig— hetsfrågan som ock då lägre rätt meddelat dom i målet men högre rätt, dit be- hörighetsfrågan fullföljts i samband med talan mot domen, finner den lägre rätten obehörig och därför undanröjer domen. För förvisning bör fordras, att någon av parterna framställer yrkande därom. Den domstol, dit målet förvi- sas, har att utan ny stämningupptaga målet till behandling. Om viss under- rätt förklarat sig obehörig och detta beslut fastställts av hovrätt eller av högsta domstolen utan att hänvisning till behörig underrätt skett, bör, därest målet sedermera anhängiggöres vid annan underrätt och jämväl denna finner sig obe- hörig, den hovrätt, där talan häremot fullföljes, uppenbarligen ej kunna för- visa målet till förstnämnda underrätt. För sådant fall bör hovrätten fastställa beslutet utan hänvisning. Fullföljes talan mot hovrättens beslut, kan högsta / domstolen hänvisa målet till behörig underrätt; i annat fall kommer andra stycket i förevarande paragraf till tillämpning.

Då olika domstolar genom beslut, som vunnit laga kraft, funnits obehöriga, torde för närvarande enligt praxis1 part kunna hos högsta domstolen göra an- sökan om målets hänvisning till behörig domstol. En sådan anordning innebär en praktisk utväg att få dylika kompetenskonflikter avgjorda, och bestämmel- j se därom har ansetts böra upptagas i lagen. Förutsättning för att hänvisning skall kunna ske bör vara, att högsta domstolen finner någon av de domstolar, som förklarats obehöriga, vara behörig att upptaga målet. Den domstol, till vilken målet hänvisas, har att på den där ågångna stämningen upptaga målet till behandling. Därest flera domstolar finnas behöriga, torde målet böra hän- visas till domstol, där talan först väcktes.

21 %.

Särskilda stadganden om laga domstol i tvistemål äro meddelade i ett stort antal lagar och författningar. Dessa forumbestämmelser avse antingen tviste- mål i allmänhet eller ock visst eller vissa slag av mål. I den mån bestämmel- serna avse tvistemål i allmänhet, vilket är fallet med föreskrifterna om forum för aktiebolag och andra särskilt bildade rättssubjekt, ersättas de genom be- stämmelserna i 2 % förevarande kapitel. Såsom framhållits i inledningen till motiven ha däremot de forumregler, som avse särskilda slag av mål, t. ex. äktenskapsmål och sjörättsmål, icke ansetts böra överflyttas till rättegångs— balken. I vad mån några ändringar påkallas i nämnda bestämmelser, torde

* Se N. J. A. 1911: 514.

• Sida 156
•  Original

böra övervägas vid det fortsatta lagstiftningsarbetet. Att i särskild lag eller författning meddelats bestämmelse om laga domstol för visst slag av mål inne- bär ej alltid, att den angivna domstolen är ensam behörig och att de i föreva- rande kapitel upptagna reglerna om valfrihet mellan olika fora sålunda icke äga tillämpning. Av 17 % framgår, att vissa tvister, för vilka forum bestämts i annan lag än rättegångsbalken, icke kunna väckas vid annan domstol. Då tvisten icke är av beskaffenhet, som avses i nämnda paragraf, är däremot den i författningen angivna domstolen i regel icke ensam behörig för tvistens upptagande. I dessa fall äger alltså käranden valfrihet mellan olika fora enligt de i detta kapitel meddelade bestäm-melserna; sålunda utgöra t. ex. bestämmelserna i 93 % växellagen och 71 % checklagen icke hinder för att växel- eller checkmål instämmes till domstol, som avses i 5 eller 6 % i förevarande kapitel. I vissa fall, då forum anvisats i särskild lag, framgår emellertid av forumlbestämmelsens syfte, att valfrihet mellan olika fora icke råder, t. ex. be- träffande klander av redovisning i konkurs enligt 191 % konkurslagen eller talan angående skiljemäns lbeslut om dem tillkommande ersättning enligt 25 och 26 %% lagen den 14 juni 1929 om skiljemän. Dock skall i andra fall än i 17 % detta kapitel avses rätten icke ingå i prövning av sin behörighet, om ej svaranden gjort invändning därom eller uteblivit; ej heller är prorogationsrätt enligt 16 % utesluten beträffande andra tvister än de i 17 % angivna eller då ut- tryckligt förbud däremot stadgats.

11 KAP. Om part.

1 %.

Denna paragraf och de närmast följande innehålla regler rörande behörighe- ten att över huvud vara part i en civil rättegång, den s. k. partsbehörigheten, och rörande behörigheten att självständigt föra talan inför rätta i sådan rätte- gång, den s. k. processbehörigheten.

I förevarande paragraf finnas stadganden i dessa hänseenden i vad angår fysiska personer. Om partsbehörigheten gives i första stycket det stadgandet, att varje fysisk person kan vara part i rättegång. Denna behörighet sam— manfaller med förmågan att vara bärare av rättigheter och skyldigheter eller med den s. k. rättssubjektiviteten. Att varje fysisk person kan vara part i rättegång, är självklart och har ansetts böra införas här för att bilda bakgrund mot följande bestämmelser i kapitlet.

Ehuru varje fysisk person kan ha rättigheter och skyldigheter, äger han däremot icke alltid att med rättslig verkan genom egna handlingar förvärva rättigheter eller ikläda sig skyldigheter. Hans rättsliga handlingsförmåga kan vara utesluten eller begränsad. Reglerna härom höra till privaträtten och meddelas beträffande omyndiga i 5 kap. lagen den 27 juni 1924 om förmyn- derskap och i 5 % lagen den 11 juni 1920 om barn i äktenskap.

• Sida 157
•  Original

På motsvarande sätt och av analoga skäl kan en fysisk person med partsbe- hörighet vara utesluten eller begränsad i fråga om behörighet att självständigt föra talan inför rätta i ett tvistemål, däri han är part. Härom innehåller andra stycket av förevarande paragraf bestämmelse. Denna utgår ifrån att med en fysisk persons rättsliga handlingsförmåga bör sammanfalla behörigheten att självständigt föra talan i rättegång. Detta innebär i huvudsak, att när det, varom tvistas i rättegången, är sådant, att parten själv ej genom egna rätts- handlingar äger råda däröver, eller är en rättshandling, som han ej själv äger företaga, han ej heller äger processbehörighet i målet därom.

Inskränkningarna i denna behörighet kunna alltså medföra, att en part är berövad varje sådan behörighet eller att han är begränsad i densamma. Under- årig under sexton år saknar sålunda alltid behörighet att självständigt föra ta- lan i fönmögenhetsrättsliga tvister. Den som är omyndig men fyllt sexton år äger däremot en begränsad sådan behörighet. Denna begränsning motsvarar begränsningen av hans rättsliga handlingsförmåga. Han äger sålunda själv kära och svara i mål angående egendom, varöver han själv äger råda. I den mån hans rätt att råda över egendomen innebär behörighet att ikläda sig för- pliktelser, som följa med ett förfogande, äger han också att i mål därom själv föra talan. Denna behörighet sträcker sig jämväl till mål om skadestånd i ett obligatoriskt rättsförhållande av den art, som nu sagts. Då förfoganderätten över egendomen icke i sig innefattar behörighet att använda den som kreditbas, kan han alltså ej heller själv föra talan i mål om förpliktelse, som han sålunda iklätt sig.

Det ifrågavarande spörsmålet får en i viss mån annan karaktär, när det gäl- ler processbehörigheten för part i mål om skadestånd eller annat enskilt an- språk i utomobligatoriska rättsförhållanden. Är det käranden, som helt eller del— vis saknar rättslig handlingsförmåga, skola de i 20 kap. 14 % givna bestäm- melserna tillämpas. Enligt dessa är den omyndiges processbehörighet som måls- ägande olika reglerad, allteftersom målet rör egendom eller det rör den omyn- diges person. I förra fallet sammanfaller hans processbehörighet med hans rättsliga handlingsförmåga beträffande den egendom, varom är fråga. Rör brottet den omyndiges person åter, äger han, så snart han fyllt aderton år, föra talan. Även förmyndaren eller den som eljest har vårdnaden om honom är i sistnämnda fall behörig föra talan för den omyndige. Samma bestämmel- ser skola tillämpas även i de fall, då talan grundar sig å en annan gärning än ett brott.

Föreligger bristen i den rättsliga handlingsförmågan hos svaranden, t. ex. en omyndig har vållat skada å annans egendom och talan föres mot honom om skadestånd, skall frågan om hans processbehörighet besvaras med tillämpning av stadgandet i 21 kap. 1 % första stycket. Den omyndige äger sålunda själv svara i målet, men hans talan kan ock föras av förmyndaren eller den som eljest har vårdnaden om honom.

Särskilda regler gälla rörande processbehörigheten i vissa mål på familje— rättens område, t. ex. 15 kap. 3 % giftermålsbalken och 2 % lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap.

• Sida 158
•  Original

| Saknar part processbehörighet, skall talan föras av den som är parten-s ställ- f företrädare, d. v. s. i regel av förmyndaren. Dennes befogenheter i detta hän- seende sammanfalla i allmänhet med partens egna, därest han själv kunde ha .fört talan. I några hänseenden äger emellertid den verklige parten en viss pro- cessuell handlingsförmåga. Han kan sålunda jämte ställföreträdaren höras som part under sanningsförsäkran enligt 37 kap. med den begränsning, som dess 2 % innebär. Enligt vad nedan i 5 % stadgas kan en processobehörig fysisk person även eljest kallas att infinna sig personligen och sålunda i viss mån upp- träda som part.

2 %.

Vid sidan av de fysiska personerna som rättssubjekt förekommer i nutida rättsordningar ett flertal former av s. k. särskilt bildade rättssubjekt. Dessa äro dels av privaträttslig och dels av offentligrättslig natur. De förutsättnin- gar, under vilka de privaträttsliga rättssubjekten äro erkända och sålunda kunna förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter, äro reglerade i privat- rätten. Härvid bör beaktas, att icke blott sådana organisationer, om vilka ut- tryckliga bestämmelser härom äro givna i lag, kunna erkännas som särskilt bildade rättssubjekt, utan att detta också kan gälla om andra, som i rättspraxis vinna sådant erkännande, t. ex. ideella föreningar under vissa förutsättningar. Beträffande de offentligrättsliga rättssubjekten återfinnas hithörande regler inom den offentliga rätten, ”särskilt förvaltningsrätten.

Inom processrätten regleras de nu åsyftade rättssubjektens partsbehörighet. Denna behörighet sammanfaller med rättssubjektiviteten. Någon form, som innebär processbehörighet utan rättssubjektivitet, såsom i den tyska rätten, finnes icke i svensk rätt.

N är ett särskilt bildat rättssubjekt är part i rättegång, måste det företrädas av en ställföreträdare. Vem som är ställföreträdare bestämmes av de regler, som gälla därom. Gränserna för olika ställföreträdares behörighet framgå ock därav. I regel sammanfaller denna behörighet med ställföreträ-darens behörighet att för huvudmannen ingå rättshandlingar. I vissa fall kan emel- lertid, då rättssubjekt företrädes av flera gemensamt, envar av dem vara be- hörig. Ett sådant fall "omnämnes i 11 kap. 15 % R.B. Motsvarande föreskrift upptages i 33 kap. 17 % i förslaget.

Den legale ställföreträdaren har i rättegång i regel ställningen av part. Han kan sålunda befullmäktiga ombud att föra partens talan, och han kan höras som part under sanningsförsäkran. I vissa fall, såsom i 18 kap., utgår dock förslaget från att ställföreträdaren icke betraktas som part. 1 andra fall, så- som i 36 kap. 3 % andra stycket, göres visst undantag från huvudregeln.

3 %.

Förevarande paragraf utgår från den hävdvunna grundsatsen, att liksom ett rättssubjekts rättsliga handlingsförmåga principiellt bedömes enligt lagen i hans hemland, så bör ock hans processbehörighet bedömas efter denna lag. Från denna grundsats gör paragrafen det undantaget, att om part enligt sist-

• Sida 159
•  Original

nämnda lag skulle vara obehörig att föra talan i rättegång, han dock må i rättegång här i landet föra talan, om han enligt svensk rätt skulle vara behörig därtill.

Detta stadgande anknyter till bestämmelser i norsk och tysk rätt. Enligt norsk rätt gäller regeln främst, när utlänningen är svarande; är han kärande, gäller den blott om motparten icke gör invändning mot behörigheten. I tysk rätt är regeln gemensam för kärande och svarande.

Stadgandet, som har avseende endast & fysiska personer, grundar sig därpå, att förutsättningarna för myndighet äro oli'ka i skilda länder och att där- för för underlättande av den internationella samvaron denna lättnad för sven- skar att stämma utlänningar och för dessa att stämma svenskar är påkallad. Bestämmelsen sammanhänger, å andra sidan, med frågan, vilken materiell rätt skall tillämpas å den tvistefråga, som är rättegångens föremål. Om å en rättshandling, företagen av en i sitt hemland omyndig utlänning, skall till- lämpas hemlandets lag, leder detta i regel till att rättshandlingen på mate- riella grunder är ogiltig. Har rättshandlingen däremot företagits här i landet, skall i stor utsträckning tillämpas svensk rätt. Detta gäller enligt 4 kap. 5 % lagen den 8 juli 1904 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äk- tenskap och förmynderskap, 79 % växellagen och 58 % checklagen. För sådana fall är regeln om svensk rätts tillämpning jämväl å frågan om processbehörig- . heten av stor vikt och en ur praktiska synpunkter påkallad följd.

4 %.

De för det processuella förfarandet givna reglerna skola av domaren iakt- tagas ex officio, om ej annat är stadgat eller ligger i sakens natur. Detta gäller också förutsättningarna för att den som uppgives vara part i rättegång har partsförmåga, varmed ej må förblan—da's frågan, om han är saklegitimerad, d. v. 5. den materiellträttsliga frågan, om han är rätt part i det rättsförhållan- de, som är omstämt. Domaren har ock att tillse, att den som vill föra talan som part är processbehörig, liksom att den som uppträder som ställföreträ- dare för part är därtill behörig.

Skulle dessa grunder strängt tillämpas, skulle domaren uppenbarligen ha att i varje mål av parterna infordra bevisning i dessa hänseenden. En person, som själv inställer sig som part eller som givit fullmakt åt ombud, skulle alltid förete bevis om sin myndighet. Den som utfärdat fullmakt för aktie- bolag i rättegång skulle styrka, att bolaget vore registrerat och att den eller de, som i bolagets namn utfärdat fullmakt för ombud, vore därtill be- höriga o. s. v. En så långt gående tillämpning av dessa grundsatser torde icke ens nu förekomma. Men många domare torde anse sig pliktiga att alltid fordra fullständiga legitimationshandlingar, när som part uppträder ett ak- tiebolag eller annat särskilt bildat rättssubjekt.

Det i denna paragraf givna stadgandet avser att öppna en möjlighet till lättnader i dessa hänseenden. Domaren må ej fordra bevis därutinnan, med mindre anledning finnes att antaga, att brist är för handen. Domaren bör så-

• Sida 160
•  Original

lunda ej ålägga t. ex. ombud, som uppträder för ett aktiebolag, att styrka, att detta är registrerat och att den som utfärdat fullmakten är därtill behörig, om det rör sig om ett känt bolag och om en känd firmatecknare för detta.

5 %.

Av den allmänna motiveringen framgår, att det föreliggande förslaget icke vilar på grundsatsen om advokattvång för parterna i tvistemål. Parterna äga sålunda principiellt alltid att själva föra sin talan. Då parten enligt vad förut i detta kapitel sagts saknar processbehörighet, föres hans talan av hans ställföreträdare. Den processbehöriga parten liksom den icke processbehöriga . partens ställföreträdare har att efter sitt val låta sin talan utföras av rätte- gångsombud. Härom handlar nästa kapitel. ,

Någon inskränkning i parts befogenhet att låta sig företrädas av ombud lig- ger icke i den i förevarande paragraf reglerade skyldigheten för part att trots ' detta under vissa omständigheter komma personligen tillstädes i rättegången. Grunden till denna skyldighet ligger däri, att parten själv i regel är den, som bäst känner till de faktiska omständigheterna av betydelse i målet, och att hans hörande för utredningen sålunda vanligen är av största värde. Detta är fal- let icke blott då parten skall höras under sanningsförsäkran utan även eljest i rättegången. När vid muntlig förberedelse parterna enligt 42 kap. 8 % skola fullständigt angiva de omständigheter de vilja anföra till stöd för sin talan samt yttra sig över vad motparten därutinnan anfört, kunna parterna person- ligen ofta vara bättre rustade härtill än deras ombud. På enahanda sätt för- håller det sig med huvudförhandlingen, då enligt 43 kap. 6 % part skall san- ningsenligt redogöra för de omständigheter han åberopar i målet och uttala sig om de av motparten anförda omständigheterna samt besvara framställda frågor. Under det att parternas framställningar under förberedelsen väsent- ligen åsyfta att klargöra tvisteläget mellan parterna, kunna 'de vid huvudför- handlingen därjämte äga ett betydligt bevisvärde. I båda dessa riktningar kan betydelsen och värdet av framställningen i regel ökas, om den avgives av part personligen i stället för av ombud.

Förevarande paragraf stadgar de förutsättningar, under vilka vid olika ske- den av rättegången parts personliga närvaro kräves.

Vid den muntliga förberedelsen vid underrätt, då parterna skola framlägga sina påståenden, kan detta naturligen ofta tillfredsställande ske genom om- bud. I många fall bör det däremot göras av parterna själva. Av stämningsan- sökan kan det vara svårt att utröna, vilketdera sättet som bör användas. Att som regel fordra parts personliga närvaro vid första inställelsen vore emeller- tid för strängt, och det är mindre nödvändigt av det skälet, att om det vid denna inställelse visar sig, att parternas personliga närvaro är av väsentlig betydelse, förberedelsen utan alltför stor olägenhet kan uppskjutas och denna brist därefter botas. Det har därför föreslagits, att vid muntlig förberedelse , part skall personligen närvara, om det kan antagas, att förberedelsen därige— ? nom främjas.

-._.____....._.._ .. ..

• Sida 161
•  Original

Vid huvudförhandlingen i underrätt är läget ett annat. Denna skall såvitt möjligt sammanföras till ett enda rättegångstillfälle, och uppskov är alltid en olägenhet. Redani förväg böra därför alla anordningar vidtagas för att icke vid den utsatta huvudförhandlingen någon brist eller lucka i möjligheterna att utreda målet skall uppstå. Detta måste iakttagas också på förevarande punkt. Endast när det kan antagas, att parts personliga närvaro saknar be- tydelse för utredningen, bör domaren äga i förväg uppgiva kravet härpå.

Huvudförhandlingen i hovrätt eller i högsta domstolen ställer sig i detta hän— seende något annorlunda. Först och främst kan antagas, att parts personliga närvaro vid dessa domstolar i allmänhet vållar vida större kostnader och be- svär för parten än vid underrätt. Därjämte torde man kunna utgå ifrån att parts personliga kännedom om omständigheterna i målet blivit utnyttjad re- dan i underrätt och att jämväl överrätterna kunna draga visst gagn härav. Slutligen bör i regel målet i överrätten vara i det skick, att domstolen av hand- lingarna bör kunna utröna, om parts personliga närvaro är av nöden. Å andra sidan kan det ofta också för överrätterna visa sig vara av största betydelse för utredningen, om parterna inställa sig personligen och frågor kunna ställas direkt till dem. Beredningen har ansett ett lämpligt avvägande av dessa olika synpunkter böra leda till att" part vid huvudförhandling i överrätt skall kom- ma personligen tillstädes, om hans närvaro finnes erforderlig för utredningen. Att denna regel i sin tillämpning bör leda till en långt vidsträcktare inställelse- plikt för part i hovrätt än i högsta domstolen, ligger i sakens natur.

Vid annan förhandling inför rätta än muntlig förberedelse vid underrätt eller huvudförhandling, såsom vid upptagande av bevis utom huvudförhand- lingen eller förberedande förhör i vademåli hovrätt eller i revisionsmål i högsta domstolen, torde behovet av parts personliga närvaro vanligen vara vida sva- gare. Det synes böra bero på domstolen att efter prövning i varje särskilt fall bedöma, om parts personliga närvaro därvid är erforderlig. Då part är skyldig att underkasta sig förhör under sanningsförsäkran, måste han också ha plikt att inställa sig personligen.

När part företrädes av legal ställföreträdare, skall vad nu sagts om parts skyldighet att infinna sig personligen gälla om ställföreträdaren. Finnas flera ställ-företrädare, bör rätten äga bestämma, vilken eller vilka skola infinna sig. Är förvaltningen delad mellan ställföreträdarna, torde i regel gränserna för denna delning därvid böra vara avgörande för rätten. När den processobe- hörige parten är en fysisk person, kan hans närvaro krävas för förhör under sanningsförsäkran så ock eljest, om hans närvaro finnes erforderlig för utred- ningen. Denna inställelseplikt avser att öppna möjlighet för rätten att under ett måls förberedande eller vid huvudförhandling tillgodogöra sig en sådan parts personliga kännedom om omständigheterna i målet. Det är tydligt, att denna kännedom kan vara av stort värde för rätten trots det att parten är t. ex. under- årig och på grund därav obehörig att själv föra sin talan i målet.

• Sida 162
•  Original

12 KAP. Om rättegångsombud.

lå.

Såsom tidigare framhållits vilar förslaget på den grundsatsen', att part all- tid äger att själv utföra sin talan inför alla domstolar, såväl högre som lägre. Å andra sidan bör i tvistemål part oavsett målets beskaffenhet äga rätt att låta sin talan föras genom ombud. Även ställföreträdare, som avses i 11 kap. 1 och 2 åå, äger att anlita ombud för utförande av partens talan.

Den omständigheten, att parten är i vissa fall skyldig att infinna sig per- sonligen vid rätten, innebär, såsom anförts vid 11 kap. 5 %, icke någon in- skränkning i hans befogenhet att låta sig företrädas genom ombud. Denna be- fogenhet fritager emellertid icke parten från skyldighet att, då han är per- sonligen tillstädes, själv redogöra för vad han har sig bekant i saken och yttra sig i anledning av framställda frågor; i dessa hänseenden kan han icke hän— visa till ombudet. Detta gäller, vare sig parten höres under sanningsförsäk- ran eller ej. Rörande förhållandet i övrigt mellan part och ombud hänvisas till vad som anföres vid 17 å. '

2 %.

I denna paragraf meddelas bestämmelser om de allmänna villkoren för be- hörighet att vara rättegångsombud. Såsom anförts i redogörelsen för försla- gets huvudgrunder utgår detta från att advokat alltid skall vara behörig så- som ombud. Då enligt 8 kap. 2 % som villkor för inträde i advokatsamfundet , uppställts bland annat, att sökanden skall ha gjort sig känd för redbarhet och ? även i övrigt finnas lämplig att utöva advokatverksamhet, bör, då part som ombud anlitar advokat, någon föregående prövning från rättens sida av hans lämplighet såsom ombud icke äga rum. Emellertid är behörigheten att vara ombud icke inskränkt till advokat. Med hänsyn till de krav, som det föreslag— na förfarandet ställer å dem, vilka ha att utföra parternas talan, måste dock å ombudet ställas stränga fordringar i fråga om såväl redbarhet som insikter och erfarenhet. Rätten bör äga en vidsträckt befogenhet att redan från början prö- va, huruvida den som av part anlitats såsom ombud besitter erforderliga kvali- fikationer för uppdragets fullgörande. Endast den bör tillåtas att vara ombud, som rätten finner lämplig. Ehuru de uppställda behörighetsvillkoren formellt äro lika för alla instanser, är det tydligt, att i hovrätt och särskilt i högsta domstolen större fordringar måste ställas på talans utförande och att i följd därav prövningen av ombuds lämplighet att föra talan i överrätt bör bliva strängare än i underrätt. )

I första hand här av den som skall brukas såsom ombud fordras, att han är redbar. Kravet på redbarhet innebär icke, att ombudet i varje fall skall före- bringa utredning för att ådagalägga denna egenskap. Är ombudet för rätten okänt eller förekommer anledning till tvivel rörande hans redbarhet, bör rätten förskaffa sig närmare upplysningar om ombudets person. Beträffande den

• Sida 163
•  Original

som dömts eller står under åtal för brott bör efter förhållandena i varje sär- skilt fall bedömas, huruvida han kan anses redbar; stor hänsyn bör härvid tagas till brottets art och beskaffenhet samt till den tid, som förflutit efter straffets undergående, och den dömdes uppförande under tiden därefter.

Även om för behörighet att vara ombud icke uppställts fordran på juridisk examen, måste dock krävas, att ombudet äger tillräckliga insikter för utförande av sitt uppdrag. Han bör sålunda äga förmåga att sätta sig in' i målet och bedöma de rättsliga spörsmål, som däri äro av betydelse, samt att redigt och fullständigt utveckla partens talan. Ombudet bör vidare äga en viss genom praktisk verksamhet förvärvad erfarenhet i skötandet av rättegångar. Vid be- dömandet av om ombudet besitter erforderliga kvalifikationer i nu angivna hänseenden bör hänsyn tagas till målets beskaffenhet. Är målet enkelt och mindre omfattande, torde sålunda icke böra ställas så stora krav på ombudets insikter och erfarenhet som då fråga är om ett mera invecklat eller vidlyf- tigt mål; särskilt *bör detta gälla ombud för svaranden i sådana mindre mål, då denne medgiver kärandens talan eller erkänner åtalad förseelse.

De nu angivna reglerna torde i allmänhet leda till att den som enligt 8 kap. 7 % första eller andra stycket uteslutits ur advokatsamfundet ej kan tillåtas att uppträda som ombud. Någon särskild bestämmelse därom har dock ej an- setts böra meddelas. Förhållandena kunna i vissa fall vara sådana, att den uteslutne ej skäligen bör förvägras att vara ombud, t. ex. om lång tid förflutit efter uteslutningen och han därunder skött sig oklanderligt.

Annan än svensk medborgare synes icke böra tillåtas att vara ombud; en utlänning kan ej förutsättas äga sådan kännedom om svenska förhållanden och svensk rätt, som bör krävas av ett ombud. Då det är av vikt, att ombud alltid kan sökas vid svensk domstol, bör vidare fordras, att ombudet äger hemvist här i ri-ket ; detta är av betydelse även med hänsyn därtill, att delgivningar i rättegången i stor utsträckning kunna ske med ombud. Uppenbarligen bör den som är omyndig, vare sig han ej uppnått myndig ålder eller är omyndigför- klarad, och sålunda själv saknar processbehörighet ej få vara ombud. Med hänsyn till vikten av att ombudet intar en i ekonomiskt avseende självständig ställning bör ej heller den som är i konkurstillstånd kunna anlitas som ombud.

3 %.

Enligt 15 'kap. 3 % R.B. må ej ledamot i överrätt eller dess betjänt, som nju- ter årlig lön, låta bmka sig till fullmäktig där eller vid underrätt, som lyder därunder; ej heller må vid häradsrätt häradshövdingen eller någon, som i hans ställe är förordnad till domare, eller vid rådhusrätt någon rättens ledamot vara fullmäktig. Härifrån har dock gjorts det undantaget, att talan får föras för vissa närstående. På grund av den ställning en lagfaren domare intager kan det uppenbarligen ej anses lämpligt, att han uppträder såsom ombud vare sig vid den rätt han tillhör eller vid annan domstol. I lagen bör därför införas ett allmänt förbud för lagfaren domare vid allmän domstol att vara ombud. Det- samma torde böra gälla i fråga om rättsbildad befattningshavare vid allmän domstol. Något motsvarande stadgande beträffande domare'eller annan be-

• Sida 164
•  Original

fattningshavare vid särskild domstol har däremot ej ansetts böra meddelas, särskilt med hänsyn till att advokater ofta inneha anställning såsom domare i krigsrätt. Ej heller synes böra stadgas ovillkorligt förbud för icke rättsbildad befattningshavare vid domstol att vara ombud.

Ur flera synpunkter är olämpligt, att allmän åklagare uppträder som rätte- gångsombud för enskild part. Det kan befaras, att hans tid komme att bliva alltför mycket upptagen av dylika uppdrag, och den ställning han genom ett ombudsmannaskap intager i förhållande till huvudmannen kan lätt innebära en frestelse för honom att vid utövandet av sina tjänsteåligganden taga obehö- riga hänsyn. I viss mån ha dessa synpunkter redan enligt gällande rätt vunnit beaktande, i det att enligt landsfogdeinstruktionen landsfogde icke må åtaga sig uppdrag att vara enskild parts rättegångsombud annorledes än i samband med utförande av tjänstetalan och där det kan ske utan eftersättande av lands- fogden åvilande tjänsteplikter. Förbud att vara ombud bör emellertid ej gälla endast landsfogde utan alla allmänna åklagare såväl högre som låg- re. Tillräcklig anledning att medgiva något undantag för det fall, att talan om enskilt anspråk på grund av brott föres i samband med åtal för brottet, har icke ansetts föreligga. Målsägandens intresse att i sådant fall kunna utan större kostnad få sitt anspråk framställt har i förslaget tillgodosetts genom att det under vissa förutsättningar ålagts åklagaren såsom en tjänsteplikt att föra målsägandens talan; bestämmelser härom ha upptagits i 22 kap.

Med hänsyn till den befattning utmätningsman har att taga med verkställig- het av domar och beslut har sådan befattningshavare ej ansetts böra få vara om- bud för part. Stadgandet härom har ej avseende å s. k. domsverkställare, som enligt gällande bestämmelser kan av utmätningsman i stad för bestämt fall sättas till utmätningsman i hans ställe. I administrativ ordning torde böra föreskrivas, att domsverkställare ej får såsom utmätningsman taga befattning med sak, däri han varit ombud för part.

Från de nu angivna reglerna angående obehörighet att brukas som ombud har ansetts böra göras det undantaget, att Konungen må för visst mål giva till— stånd för befattningshavare, som här avses, att vara ombud. Sådant undan- tag kan vara påkallat av särskilda förhållanden, t. ex. i fråga om utförande av kronans talan i visst slag av mål eller av personliga hänsyn. Däremot har ej ansetts föreligga tillräcklig anledning att, såsom för närvarande gäller beträf- fande domare, medgiva en allmän befogenhet att föra talan för närstående.

Beträffande andra ämbets- och tjänstemän än de i denna paragraf angivna torde ur rättsskipningens synpunkt något förbud för dem att vara ombud ej kunna anses påkallat. Huruvida de av 'hänsyn till sin tjänst ej böra tillåtas att såsom ombud föra annans talan, är en förvaltningsrättslig fråga och bör ej regleras i rättegångsbalken .

Vad angår nämndeman synes böra stadgas allenast, att han ej må föra an- nans talan vid den domstol han tillhör. Stadgandet avser endast egentliga rättegångsmål men däremot icke ansökningsårenden. Om ett sådant ärende ut- vecklar sig till en verklig tvist, t. ex. då fråga är om omyndigförklaring, bör nämndeman icke tillåtas att vara ombud.

1 4 l l ! | i

• Sida 165
•  Original

4 %.

Bestämmelsen i första punkten av denna paragraf överens-stämmer i huvud— sak med vad för närvarande gäller. Uttrycket målets behandling omfattar icke blott egentlig förhandling vid rättens sammanträde utan även annan hand- läggning, t. ex. skriftlig förberedelse. Med domare avses såväl lagfaren domare som nämndeman eller annan lekmannadomare.

Liksom enligt gällande rätt bör någon ej få vara ombud i sak, varmed han tagit befattning som domare eller befattningshavare vid domstol eller som om— bud för motparten, och detta oavsett om det skett vid samma eller vid annan domstol. Beträffande domare bör stadgandet gälla utan hänsyn till beskaffen- heten av hans tidigare befattning med målet; ej blott den som dömt i saken utan även den som eljest handlagt eller deltagit i handläggningen därav bör vara obehörig att vara ombud, och stadgandet avser även icke lagfaren domare. Annan befattningshavare vid domstol torde böra anses obehörig, endast om den befattning han tagit med målet kan anses ingå som ett led i domstolens be— handling därav.

Har annan myndighet än domstol meddelat beslut, mot vilket talan fullföljts hos domstol som högre instans, torde nu angivna regler böra anses äga motsva- rande tillämpning. Sålunda bör t. ex. den som i egenskap av överexekutor eller befattningshavare hos sådan myndighet handlagt visst ärende, icke äga att, då talan mot överexekutors beslut föres hos domstol, där uppträda som ombud i målet. Utöver vad nu sagts torde ur rättsskipningens synpunkt något skäl icke föreligga att från behörighet såsom ombud utesluta den som hos annan myndighet än domstol tagit befattning med sak, vilken sedermera blir föremål för prövning av domstol.

5 %.

Av allmänna grundsatser följer, att rätten har att självmant beakta reglerna om behörighet att vara ombud, och något särskilt stadgande härom har därför icke upptagits. Finner rätten den som uppträder såsom ombud icke vara be- hörig därtill, skall rätten oberoende av invändning från parts sida avvisa ho- nom.

Rätten bör även äga befogenhet att av egen drift inskrida mot ombud, som under rättegången befinnes icke kunna eller vilja på ett tillfredsställande sätt utföra sitt uppdrag. I sådant hänseende synes böra gälla, att om ombud visar oredlighet, oskicklighet eller oförstånd eller eljest finnes olämplig, rätten skall avvisa honom som ombud i målet. Denna befogenhet bör tillkomma rätten, vare sig ombudet är advokat eller icke. Ur allmän synpunkt kan det under vissa omständigheter vara påkallat, att den som sålunda avvisats betages möjlig— heten att vidare föra annans talan.

I detta hänseende gällde tidigare, att rätten kunde såsom påföljd vid vissa brott förklara ombud ovärdigt att vidare föra andras talan inför rätta. Sådan påföljd kunde ådömas dels enligt 22 kap. 14 % strafflagen och dels enligt 15 kap. 14 % R.B. På grund av lag den 5 juni 1936 ha emellertid stadgandena om nämnda påföljd upphört att gälla. I anslutning till de i 15 kap. 2 %

• Sida 166
•  Original

R.B. upptagna bestämmelserna om om'buds allmänna kvalifikationer stad- gas i kungl. brevet den 27 maj 1801, att ombud, som gör sig skyldigt till vissa där angivna förseelser, skall anses ovärdigt att vidare nyttjas såsom full- mäktig i rättegångsmål. Detta stadgande har i rättstillämpningen icke ansetts medföra befogenhet för domstol att meddela ett allmänt förbud mot en persons brukande som rättegångsombud. Däremot kan domstol med stöd av nämnda kungl. brev förklara, att det icke kan tillåtas en fullmäktig att vidare uppträda i denna egenskap inför samma domstol; ett sådant beslut anses gälla tills vi- dare, och någon annan form för dess upphävande än att domstolen sedermera faktiskt tillåter den av påföljden drabbade att åter uppträda torde icke er- fordras. '

Med hänsyn till att enligt den föreslagna regleringen av advokatväsendet disciplinär myndighet över advokaterna skall utövas av advokatsamfundets | styrelse, bör, då ombudet år advokat, rätten icke äga att meddela något förbud ( i nu ifrågavarande hänseende. Rätten bör i stället ha att hos samfundets sty- relse göra anmälan om avvisningsbeslutet och de omständigheter, varå detta I grundas, för att styrelsen skall ha tillfälle att vidtaga de åtgärder, som enligt 8 kap. 7 % må finnas påkallade. Är ombudet icke advokat, bör rätten, i huvud- saklig överensstämmelse med vad för närvarande gäller, kunna i samband med beslutet att avvisa honom som ombud i målet förklara honom obehörig an- tingen för viss tid eller tills vidare att brukas som ombud vid den rätten. Så- dan åtgärd kan vara påkallad särskilt beträffande den som yrkesmässigt dri- ver verksamhet som rättegångsombud vid rätten.

Såsom framgår av 17 kap. 14 % och 30 kap. 12 % skall beslut, varigenom rät— ten avvisat ombud, genast gå i verkställighet. Den som är missnöjd med be- slutet äger enligt 49 kap. 4 % och 54 kap. 3 % föra särskild talan däremot.

6%.

Att rätten avvisar ett av part anlitat ombud synes ej utan vidare böra föran- leda, att parten betraktas som utebliven. Skälig hänsyn till parten kräver, att han sättes i tillfälle att skaffa annat ombud. Rätten bör därför, om ej parten är tillstädes och själv vill föra sin talan, förelägga honom att för sig ställa om- bud, som kan godkännas. Av 32 kap. 1 % framgår, att rätten härvid har att utsätta viss tid för föreläggandets fullgörande och att denna tid bör bestäm- mas så, att parten erhåller skäligt rådrum. Underlåter parten att ställa sig föreläggandet till efterrättelse, bör påföljden härav vara, att han, såvida han ej kommer personligen tillstädes, anses som utebliven.

7 %.

De bestämmelser, som förut i detta kapitel meddelats angående behörighet att vara ombud, skulle kunna kringgås därigenom, att parten överläts sitt an- språk å någon, som ej må vara ombud; denne bleve då oförhindrad att i eget namn föra talan vid rätten, även om han i själva verket endast vore kommis- sionär för den egentlige parten. I syfte att förhindra ett dylikt förfaringssätt

• Sida 167
•  Original

synes rätten böra äga möjlighet att, om någon, som ej kan godkännas såsom rättegångsombud, gör gällande ett å honom överlåtet anspråk, förelägga ho- nom att ställa ombud för sig. Förutsättning härför bör emellertid vara, att det finnes sannolikt, att överlåtelsen skett i ändamål att bereda den som ej äger uppträda såsom ombud tillfälle att föra talan i målet. Underlåter han att ställa sig föreläggandet till efterrättelse, bör han anses som utebliven.

Någon särskild rätt till klagan över beslut, som avses i denna paragraf, har icke ansetts böra medgivas.

8 %.

Part, som vill föra talan genom ombud, bör liksom för närvarande ha att giva ombudet fullmakt därtill. Med avseende å formen för meddelande av rätte- gångsfullmakt bibehåller förslaget den nu gällande regeln, att fullmakt kan meddelas antingen muntligen eller skriftligen. Muntlig fullmakt meddelas ge- nom att parten inför den rätt, där målet handlägges, förordnar ombud att föra hans talan; av 6 kap. 3 % framgår, att sådan fullmakt skall antecknas i rättens protokoll. I fråga om skriftlig fullmakt bör gälla, att den skall vara egenhän— digt undertecknad av parten. Angående fullmakts innehåll i övrigt meddelas bestämmelser i 12 %.

9 %.

I förevarande paragraf meddelas bestämmelser om sättet för ådagaläggande av ombuds behörighet att föra parts talan, då behörigheten grundas å skriftlig fullmakt. I sådant hänseende synes böra gälla, att fullmakten skall företes i hu- vudskrift, då ombudet första gången vid rätten för talan i målet; en avskrift av fullmakten är sålunda icke tillräcklig, även om den bestyrkts av offentlig myndighet. Stadgandet innebär, att fullmakt skall företes i varje instans, såväl lägre som högre, där ombudet för partens talan. Med avseende å högre rätt är denna fordran uppfylld, därest fullmakt, som innefattar behörighet att jäm- väl i högre rätt föra partens talan, i huvudskrift finnes i den lägre rättens akt. i målet, som tillika med fullföljdsinlagan översändes till den högre rätten; i annat fall har ombudet att själv förete fullmakten, då talan fullföljes. Sedan fullmakten en gång företetts vid rätten, erfordras ej, att ombudet vid senare handläggning av målet vid den rätten ånyo styrker sin behörighet, såvida ej fullmakten avser allenast visst rättegångstillfälle eller viss åtgärd i rätte- gången. Då ombudet skriftligen för partens talan, såsom vid ingivande av stämningsansökan, vade-, revisions- eller besvärsinlaga eller skriftligt svaro- mål, genmäle eller förklaring, bör fullmakten fogas vid inlagan. Detta gäller emellertid endast, därest sådan inlaga är undertecknad av ombudet å partens vägnar. Har däremot parten själv undertecknat inlagan, erfordras, såsom framgår av 33 kap. 3 %, icke fullmakt för den som inlämnar inlagan ; då inla- gan undertecknats av ombudet, behövs ej heller fullmakt för den som inläm- nar densamma.

Att den som uppträder såsom ombud innehar erforderlig fullmakt från par- ten, har rätten att självmant pröva. Sådan prövning ankommer på den rätt,

• Sida 168
•  Original

där ombudet för talan. Enligt förslaget skall talan mot lägre rätts dom eller beslut fullföljas genom att vade-, revisions- eller besvärsinlaga ingives till den lägre rätten, Vilken därefter har att översända inlagan jämte akten i målet till den högre rätten. Då talan fullföljes genom ombud, skall den lägre rätten ej pröva, huruvida ombudet är behörigt, utan denna prövning ankommer på den högre rätten. Härom hänvisas till vad anföres vid 50 kap. 3 och 6 %% samt motsvarande stadganden i 51, 52, 55 och 56 kap. Då missnöje eller vad an- mäles genom ombud, har däremot den rätt, där sådan anmälan göres, att pröva ombudets behörighet.

Enligt gällande rätt äger ombud, som har att förete fullmakt, icke någon möjlighet att erhålla anstånd för att ådagalägga sin behörighet. Denna stånd— punkt kan ofta föranleda rättsförlust för parten och synes innebära onödig formalism. Kravet på att ombud alltid skall förete fullmakt har visserligen ansetts böra upprätthållas, särskilt med hänsyn till att motparten bör ha viss- het om att den, med vilken han inlåter sig i förhandling, har erforderlig be- hörighet. Men om fullmakt icke finnes tillgänglig, då sådan skall företes, bör ombudet beredas tillfälle att styrka sin behörighet. Rätten bör därför i sådant fall utsätta viss tid, inom vilken ombudet har att förete fullmakt. Handlägg- ningen av målet bör kunna fortgå, om uppskov därmed finnes olägligt; dock bör rätten icke kunna genom dom eller slutligt beslut skilja sig från målet, innan den utsatta tiden gått till ända. Kan ombudet ej inom nämnda tid förete fullmakt, bör hans processhandling anses vara utan verkan; enligt 32 kap. 3 % kan rätten emellertid medgiva förlängning av tiden. Om parten ej förut med- delat ombudet fullmakt men utfärdar sådan, sedan ombudet erhållit anstånd för styrkande av sin behörighet, bör parten genom denna fullmakt anses ha godkänt vad ombudet tidigare åtgjort i rättegången. Nu angivna bestämmel- ser torde böra äga tillämpning icke endast då ombudet ej alls företett fullmakt utan ock, då den fullmakt, som ombudet åberopar, icke innefattar behörighet att föra talan i det mål eller vid den domstol, varom är fråga. Såsom framgår av 16 % gälla motsvarande regler för det fall, att fullmakten ej är av- fattad på föreskrivet sätt eller innehåller otillåten inskränkning i ombudets be- hörighet.

Då vad eller missnöje anmäles mot rättens dom eller beslut, har rätten att omedelbart pröva åtgärdens giltighet. Redan härav torde följa, att om sådan anmälan göres genom ombud, något anstånd för styrkande av ombudets behö- righet icke kan meddelas. För tydlighetens skull har emellertid detta ansetts böra särskilt anmärkas i lagtexten.

Skulle rätten finna ovisst, huruvida part egenhändigt undertecknat en av ombudet företedd fullmakt, bör den äga att medgiva anstånd för ovisshetens undanröjande. Anledning att ifrågasätta underskriftens riktighet kan särskilt förekomma, då från motpartens sida göres invändning därom. Det bör åligga ombudet att, om rätten påfordrar det, förebringa utredning i detta hänseende.

Liksom övriga handlingar i målet bör fullmakten bifogas akten. Då om- budet kan behöva använda fullmakten för annat ändamål, hör han icke vara skyldig att lämna ifrån sig huvudskriften; det bör därför vara tillräckligt, att

i 'i i ?

• Sida 169
•  Original

styrkt avskrift av fullmakten finnes i akten. Lämpligt torde vara, att å av- skriften göres anteckning om att huvudskriften företetts.

10 %.

Bestämmelser om meddelande av rättegångsfullmakt genom telegram äro för närvarande givna i lag den 23 mars 1928. Genom den i föregående paragraf upptagna bestämmelsen, att ombud, som ej innehar fullmakt, skall erhålla tid att förete sådan, torde behovet av ifrågavarande institut ha i väsentlig mån minskats. Att möjlighet finnes att meddela rättegångsfullmakt genom tele- gram, kan dock alltjämt vara av betydelse, särskilt i fall, då ombud skall vid huvudförhandling styrka sin behörighet och ett uppskov med förhandlingen för sådant ändamål skulle vålla olägenhet eller då fråga är om vade- eller miss- nöjesanmälan. De nu gällande reglerna om dylik fullmakt synas i stort sett böra bibehållas. I vissa fall, t. ex. då parten befinner sig å ort, där telefon- anstalt finnes men telegraminlämning ej är anordnad, kan vara ändamålsenligt, att möjlighet finnes att överbringa fullmakt genom telefon; härom torde i hu- vudsak likartade regler böra gälla som beträffande telegrafisk fullmakt. I rättegångsbalken böra allenast upptagas dels ett allmänt stadgande därom, att då innehållet i skriftlig (fullmakt överbringats genom telegraf eller telefon, uppteckning därav är gällande som fullmakt, och dels en föreskrift, att om rätten finner det erforderligt, fullmakten skall företes i huvudskrift för rätten vid påföljd att uppteckningen eljest anses ogill som fullmakt. De närmare föreskrifter, som erfordras rörande dylik fullmakt, böra lämpligen meddelas i administrativ ordning.

11%.1

Vid sidan av de former för med—delande av rättegångsfullmakt, som stadgats i 15 kap. 4 % R.B., har beträffande juridiska personer, särskilt sådana av offentligrättslig natur, i praxis den ordningen utvecklat sig, att fullmakt an- ses innefattad i protokoll, utvisande att den myndighet eller styrelse, som äger besluta å den juridis'ka personens vägnar, utsett viss person såsom om- bud. Även ett av vederbörlig myndighet utfärdat förordnande, som icke äger karaktär av egentlig fullmakt, anses tillräckligt för styrkande av ombudets behörighet. Den sålunda gällande ordningen synes av praktiska skäl böra bibehållas. I förevarande paragraf har därför stadgats, att såsom full- makt för kronan eller kommun, vägdistrikt eller annan sådan menighet eller allmän inrättning må gälla i behörig ordning utfärdat förordnande eller utdrag av protokoll över beslut, varigenom ombud förordnats. Med uttrycket »i be- hörig ordning» avses, att förordnandet eller protokollsutdraget skall vara ut- färdat i de former, som författningsenligt gälla eller eljest äro vedertagna för dylika handlingar.

Även vad angår enskilda juridiska personer torde i praxis förekomma, att såsom fullmakt godtages utdrag av protokoll över beslut, varigenom ombud utsetts. Några olägenheter härav ha icke veterligen försports, och anledning synes ej föreligga att frångå denna praxis. För att i dylikt fall protokolls-

• Sida 170
•  Original

utdrag skall gälla som fullmakt 'bör dock fordras, att utdraget är styrkt av den som vid beslutets fattande fört protokollet. Bestämmelse härom har upp- tagits i andra punkten av förevarande paragraf.

12 %.

Enligt 15 kap. 7 % R.B. höra i alla fullmakter nämnas »domstolen, saken och mannen som den föra skall», och i samma lagrum stadgas, att ombudet ej äger att fullfölja saken i högre rätt utan att fullmakten är så ställd. Re- geln, att ombudets namn bör angivas i fullmakten, upprätthålles emellertid sedan länge ej i praxis; det förekommer i synnerligen stor utsträckning, att rättegångsfullmakter ställas till innehavaren. Att tillåta dylika fullmakter synes emellertid av flera skäl mindre lämpligt. Med det föreslagna munt- liga rättegångsförfarandet ligger större vikt vid ombudets person än för när- varande. Parten bör äga full visshet om vem som kommer att utföra hans talan. En fullmakt för innehavaren kan lätt missbrukas genom att ombudet överlämnar fullmakten till annan person, som därigenom utan vidare blir be- hörig såsom ombud. Även med hänsyn till fullmaktens återkallande kan inne- havarefull'makt medföra olägenheter. Det *har därför ansetts böra stadgas, att fullmakt ej må ställas till innehavaren. —

Det nu gällande stadgandet, att i fullmakten böra nämnas domstolen och saken, tillämpas ej i praxis. Såväl fullmakter, vilka avse visst eller vissa mål, som ock fullmakter, vilka innefatta bemyndigande för ombud att utan in- skränkning föra huvudmannens talan (rättegångsfullmakt in blanco) använ- das 1 stor utsträckning. Föreskriften, att ombud ej äger fullfölja talan 1 högre | rätt utan att fullmakten är så ställd, anses enligt gällande rättstillämpning ej ' utgöra hinder för ombud, som innehar fullmakt av nyss angivet innehåll, att . föra partens talan även i högre rätt.1 Något uttryckligt bemyndigande att fullfölja talan erfordras sålunda ej, därest fullmakten ej begränsats till lägre , rätt. I stort sett synas de regler angående fullmakts innehåll, som sålunda ut— bildats i praxis, böra bibehållas. I andra stycket av förevarande paragraf har därför stadgats, att fullmakt skall avse visst mål eller rättegång i all- mänhet. Fullmakt för visst mål innefattar behörighet för ombudet att föra partens talan i målet i alla instanser; avser fullmakt rättegång i allmänhet, är ombudet behörigt att föra partens talan i alla mål och i alla instanser. Därest parten vill begränsa fullmakt till att gälla endast viss domstol, bör detta uttryckligen angivas i fullmakten. Tydligt är, att sådan fullmakt kan , givas såväl för lägre som för högre rätt. Part bör vidare kunna begränsa full- i makt till att avse allenast särskilt rättegångstillfälle. I den muntliga full- maktens natur ligger, att den bör gälla endast i det mål, vari den givits. Har sådan fullmakt ej uttryckligen begränsats till viss domstol eller visst rätte- ! gångstillfälle, medför den behörighet för ombudet att föra partens talan i må- let i alla instanser.

Av 21 % framgår, att fullmakt kan givas för vidtagande av särskild åtgärd i rättegången. Härom hänvisas till vad vid nämnda paragraf anföres.

1 Se N. J. A. 1898: 376; 1924: 561.

• Sida 171
•  Original

13 %.

I likhet med vad för närvarande gäller enligt 15 kap. 7 % R.B. bör ombud ej äga att sätta annan i sitt ställe, med mindre han erhållit uttryckligt lov därtill. Sådant lov bör kunna givas antingen i själva fullmakten eller ock särskilt; i senare fallet måste det ske i den form, som gäller för meddelande av fullmakt. Uppenbart är, att befullmäktigande i andra hand måste ske an— tingen genom meddelande av fullmakt enligt de förut angivna bestämmelserna eller vid skriftlig fullmakt genom att överlåtelse tecknas å den ursprungliga fullmakten.

Då ombud erhållit lov att sätta annan i sitt ställe, bör även den, som av om- budet bemyndigats, i sin ordning äga att överlåta åt annan att föra partens talan. För dylik substitutionsrätt bör dock fordras, att det ursprungliga om- budet givit tillstånd därtill. Stadgandet härom, som upptagits i andra styc- ket av förevarande paragraf, överensstämmer med gällande rättstillämpning.1

14 %.

I denna paragraf meddelas bestämmelser angående omfånget av den behö- righet, som på grund av fullmakt tillkommer ombudet. Såsom allmän grund- sats härutinnan synes böra gälla, att ombudet skall äga att å partens vägnar företaga alla processuella handlingar, som erfordras för förandet av parten-s talan i saken; behörigheten bör sålunda omfatta alla handlingar, som parten, därest han själv fört sin talan, kunnat företaga. Tydligt är, att denna regel lider inskränkning för sådana fall, då i lagen uttryckligen stadgas eller eljest förutsättes, att viss processhandling skall utföras av parten personligen, t. ex. avgivande av utsaga under sanningsförsäkran.

Fullmakten bör innefatta behörighet för ombudet att väcka talan angående saken. Härmed avses behörighet för kärandens ombud att göra ansökan om stämning. Avser fullmakten allenast visst mål, äger ombudet naturligen ej väcka annan talan än som kan anses omfattad av fullmaktens innehåll. I re- gel torde dock ombudet vara behörigt att utvidga eller ändra den väckta talan enligt 13 kap. 3 %. Vidare bör ombudet äga att påkalla åtgärd, även om den- na ankommer på annan myndighet än domstol, t. ex. att begära kvarstad eller annan handräckning enligt utsökningslagen.

Ombudet bör även vara behörigt att mottaga delgivning av inlagor och andra handlingar i målet, såsom stämning och inlaga, varigenom talan utvid- gas eller ändras. Likaså bör ombudet vara behörigt att mottaga delgivning av kallelser eller förelägganden, som utfärdas av rätten; dock har föreläggande för part att infinna sig personligen ansetts alltid böra delgivas parten själv.

I ombudets behörighet bör vidare ingå dels att företaga alla handlingar för utförande av partens talan, sålunda bland annat att framställa yrkanden, före- bringa bevisning, påkalla editionsföreläggande för motparten eller annan samt begära kvarstad eller dylika åtgärder, och dels att avgiva svaromål å alla mot parten framställda yrkanden.

Enligt gällande rätt anses fullmakt alltid innefatta behörighet för ombudet

1 Se N. J. A. 1882: 421; 1919: 162.

• Sida 172
•  Original

att återkalla väckt talan ävensom i högre rätt fullföljd talan. Huruvida om- budet däremot är utan särskilt bemyndigande behörigt att avstå från ett av parten framställt yrkande eller medgiva motpartens yrkande, torde vara tvek- samt. För det rättegångsförfarande, som nu föreslås, är av vikt, att om- budet äger behörighet även i dessa hänseenden. Därest ombudet vore nöd- sakat att inhämta särskilt bemyndigande från parten för att kunna avstå från eller medgiva yrkande, skulle därav ofta kunna vållas upp-skov med målets handläggning. Fullmakt har därför ansetts alltid böra innefatta behörighet att avstå från yrkande, som framställts av parten, och medgiva motpartens yrkan— de. Den nu berörda frågan sammanhänger i viss män med frågan om ombu- dets behörighet att ingå förlikning angående saken. För närvarande äger om— budet icke att förlika saken utan att han har uttryckligt lov därtill. De full- makter, som nu användas, innehålla emellertid mycket ofta bemyndigande för ombudet att ingå förlikning. Av praktiska skäl synes lämpligt, att fullmakt alltid medför behörighet i detta hänseende. Därest parten ej vill medgiva om- budet dylik befogenhet, kan han, såsom framgår av 15 %, göra inskränkning i fullmakten.

I ombudets behörighet bör vidare ingå att hos exekutiv myndighet söka verk- ställighet av rättens dom; sådan behörighet torde redan för närvarande till- komma ombud, som erhållit rättegångsfullmakt in blanco. Däremot bör om- budet icke utan särskilt bemyndigande äga att uppbära belopp, som genom domen tillerkänts parten. Undantag synes dock böra göras i fråga om rätte— gångskostnad, som tilldömts parten.

Såsom framgår av 20 kap. 14 å och 21 kap. 2 % gälla nu ifrågavarande be- stämmelser även ombud för målsägande och tilltalad i brottmål. Då för sådant ombud utfärdad fullmakt avser Visst mål, är ombudet sålunda behörigt att å partens vägnar angående saken, d. v. s. inom de gränser fullmaktens innehåll angiver, väcka talan eller mottaga (delgivning av stämning eller annan hand- ling ävensom i övrigt utföra partens talan. Frågan, i vad mån målsägandens ombud på grund av fullmakten äger behörighet att utvidga åtalet, då sådan ut- vidgning enligt 47 kap. 24 % jämförd med 45 kap. 5 % är medgiven, och i vad mån den tilltalades ombud är behörigt att mottaga delgivning därav, bör vara beroende av huruvida i fullmakten målet angivits på sådant sätt, att behörig- het i berörda hänseenden kan anses tillkomma ombudet.

Liksom enligt gällande rätt bör fullmakt, som avser rättegång i allmänhet, ej medföra befogenhet för ombudet att väcka ansvarstalan; härför kräves så- lunda särskilt bemyndigande. Med hänsyn till den ingripande betydelsen i personligt hänseende för parten av sådana mål som t. ex. äktenskapsmål och härstamningsmål synes nämnda regel böra gälla även beträffande tvistemål angående sak, varom förlikning ej är tillåten. Då det är av vikt, att i brottmål och indispositiva tvistemål stämning delgives parten personligen eller ombud, som äger för sådant mål särskilt avsedd fullmakt, bör fullmakt, som avser rät- tegång iallmänhet, ej omfatta behörighet att mottaga stämning i mål av nämn- da slag.

Då fullmakt ej begränsats till att gälla allenast viss domstol eller särskilt

nr.:—>: r ». -_—

• Sida 173
•  Original

rättegångstillfälle, gäller den i första stycket av denna paragraf angivna be- hörigheten målet i dess helhet i såväl lägre som högre instans. Har fullmak- ten meddelats endast för viss domstol, bör ombudet vid den domstolen äga sam- ma behörighet som angives i första stycket. Ehuru sådan fullmakt icke berät- tigar ombudet att å partens vägnar fullfölja talan i högre rätt, bör dock om- budet i likhet med vad för närvarande gäller äga att anmäla vad eller miss- nöje mot rättens dom eller beslut.

Om parten meddelat ombudet fullmakt allenast för visst rättegångstillfälle, synes ombudet vid detta böra äga samma behörighet som avses i första stycket 2—5 ävensom behörighet att anmäla missnöje eller vad mot beslut eller dom, som då meddelas. Däremot bör sådan fullmakt ej medföra rätt för ombudet att väcka talan eller att söka verkställighet av dom.

15 och 16 åå.

Med hänsyn såväl till det allmänna intresset av rättegångens obehindrade förlopp som till motpartens intresse av att det ombud, med vilket han inlåter sig i förhandling, äger full befogenhet att vidtaga alla för rättegångens genom- förande erforderliga handlingar bör parten icke kunna inskränka den behö- righet, som enligt 14 % tillkommer ombudet, annat än beträffande vissa sär- skilda åtgärder. Denna regel torde överensstämma med gällande rätt. In- skränkning bör kunna ske endast såvitt angår ombudets behörighet att väcka talan, att mottaga delgivning av stämning, att ingå förlikning eller att söka verkställighet av rättens dom. Har parten föreskrivit, att ombudet ej må söka verkställighet av dom, medför detta, att ombudet ej ens i fråga om rättegångs- kostnad kan begära verkställighet. Inskränkning bör kunna ske såväl i själva fullmakten som senare. Har inskränkning ej gjorts i fullmakten, måste den dock för att vara gällande i förhållande till rätten eller motparten bringas till deras kännedom antingen genom muntligt tillkännagivande inför rätten eller skriftligen.

Har fullmakt givits ett vidsträcktare innehåll än som enligt 12 eller 13 % är nödvändigt, är tydligt, att något hinder icke möter mot att parten sedermera inskränker ombudets befogenhet i där angivna hänseenden. Sålunda kan full- makt, som medför behörighet att fullfölja talan mot lägre rätts dom, begränsas till att gälla allenast vid den lägre rätten; likaledes kan inskränkning göras beträffande ombuds rätt att sätta annan i sitt ställe. Rörande verkan av dyli- ka inskränkningar torde vad i 15 % stadgas böra tillämpas.

Beträffande frågan, vilken verkan bör tillerkännas en fullmakt, som inne- håller otillåten inskränkning i ombudets behörighet, äro olika möjlighe- ter tänkbara. Antingen kan inskränkningen betraktas såsom betydel- selös och ombudet sålunda oavsett denna äga full behörighet, eller ock kan fullmakten anses ogiltig. Gällande rätt torde intaga den sistnämnda, stånd- punkten. Till förmån för det förra alternativet tala vissa praktiska skäl. Å andra sidan synes oegentligt, att lagen skulle medgiva ombudet en behörighet, som parten icke avsett att förläna honom. Innehåller fullmakten långt gående inskränkningar, kunna också svårigheter uppstå att skilja en sådan fullmakt

• Sida 174
•  Original

från en fullmakt att vidtaga särskild åtgärd i rättegången; en fullmakt av sist- nämnda slag kan icke godtagas såsom fullmakt att föra partens talan. Med hänsyn till det nu anförda har beredningen ansett gällande rätts ståndpunkt i förevarande hänseende böra i princip bibehållas. För att mildra den hårdhet mot parten, som ligger häri, har emellertid i överensstämmelse med grunderna för 9 % andra stycket ansetts böra stadgas, att om fullmakt innehåller annan in- skränkning än som enligt 15 % är tillåten, rätten skall förelägga parten att av- hjälpa denna brist. Först om parten underlåter att ställa sig föreläggandet till efterrättelse, bör fullmakten ej gälla. Motsvarande regler synas böra tilläm- pas, om fullmakt ej är så avfattad som föreskrives i 12 %. Bestämmelser i nu angivna hänseenden ha upptagits i 16 %.

17 %.

I fullmaktsinstitutets natur ligger, att parten blir bunden av varje av ombu- det inom fullmaktens gränser företagen rättegångshandling, som om parten själv företagit den. Denna grundsats kan ock sägas framgå av 14 %. Därest part är personligen tillstädes vid rätten jämte ombudet, medför detta icke, att om- budet förlorar sin behörighet och blir att anse såsom blott biträde åt parten. Det är alltjämt ombudet, som för partens talan. Å andra sidan är parten be- rättigad att själv företaga handlingar i rättegången. Då sålunda ombudets och partens handlingar kunna komma i strid med varandra, erfordras en regel om vilkenderas handling som ur processuell synpunkt skall gälla som par- tens. En sådan regel har främst betydelse beträffande handlingar, som äro oförmånliga för parten, såsom erkännande av faktiska omständigheter samt medgivanden av dispositiv karaktär, avstående från yrkande eller medgivande av motpartens yrkande. Det ligger i sakens natur, att i sådana fall parten är den bestämmande. För att, då ombudet företagit viss handling, den skall vara utan verkan mot parten, bör emellertid av hänsyn till såväl domstolen som motparten fordras, att parten genast gör gensaga däremot. Gensaga måste sålunda göras vid samma rättegångstillfälle och så snart parten har tillfälle att yttra sig vid förhandlingen. Har ombudet erkänt en faktisk omständighet och gör parten genast gensaga däremot, föreligger icke något erkännande i processuell mening från partens sida; gör parten senare gensaga mot ett dy- likt erkännande, föreligger väl ett erkännande, men gensagan är att be- trakta som ett återkallande därav och erkännandets verkan som bevis att be- döma enligt reglerna i 35 kap. 3 %. Även ett av ombudet gjort dispositivt medgivande förlorar sin giltighet, om parten genast gör gensaga; däremot medför en senare gjord återkallelse av medgivandet icke i och för sig, att med- givandet ej längre är bindande.

Med rättegångshandling avses i detta sammanhang endast åtgärd, som är av omedelbar processuell betydelse. Att part kan när som helst beriktiga vad ombudet anfört beträffande de faktiska omständigheterna i målet, ligger i sa- kens natur. Därest ombudets och partens uppgifter äro stridande mot var- andra, har rätten att bedöma verkan därav enligt reglerna om fri bevispröv- ning.

• Sida 175
•  Original

18 %.

Part bör äga att när som helst återkalla en av honom meddelad fullmakt. Stadgandet härom överensstämmer med vad för närvarande utan uttrycklig lagbestämmelse gäller. En utfästelse från partens sida att ej återkalla full- makten bör icke tillerkännas bindande verkan i processuellt hänseende. Huru- vida den omständigheten, att parten i strid mot sådan utfästelse återkallat full- makten, kan medföra skadeståndsskyldighet för honom gentemot ombudet, är en fråga, som icke bör regleras inom processrätten.

Angående formen för återkallelse ha några bestämmelser icke upptagits i förslaget. Det har ansetts allenast böra stadgas, att återkallelse ej är gällande mot rätten eller motparten, innan den bragts till deras kännedom muntligen in- för rätten eller ock skriftligen. Härav framgår, att en återkallelse, som sker blott genom ett av parten till ombudet riktat meddelande, icke inverkar på om- budets behörighet att föra partens talan; ett sådant meddelande är av bety- delse endast för förhållandet mellan parten och ombudet. Däremot bör full- makten, vare sig den meddelats muntligen eller skriftligen, kunna med laga ver- kan återkallas genom en av parten till rätten avgiven förklaring därom. Sker detta vid muntlig förhandling, vid vilken motparten är tillstädes, anses åter- kallelsen ha kommit även till dennes kännedom; i annat fall måste återkallel- sen för att vara gällande i förhållande till motparten skriftligen meddelas ho- nom. Om fullmakten avser flera mål vid olika domstolar, kan en återkallelse, som sker vid en domstol, icke inverka på ombudets behörighet vid andra dom- stolar.

Beträffande skriftlig fullmakt torde vara tydligt, att parten kan, innan ombudet ännu hunnit begagna fullmakten, återkalla ombudets behörighet ge- nom att återtaga fullmaktshan-dlingen ; i sådant fall saknar ombudet möjlighet att styrka sin behörighet. Har däremot ombudet en gång företett fullmakten vid rätten, erfordras, såsom vid 9 % framhållits, ej att ombudet vid senare handläggning av målet ånyo styrker sin behörighet; i följd härav kan parten ej genom att blott återtaga fullmakten återkalla denna, utan härför fordras, att underrättelse därom gives rätten och motparten. Då enligt 9 % ombudet skall i varje instans förete fullmakten, blir han genom att parten återtager denna, in- nan ombudet hunnit begagna den i högre rätt, urståndsatt att där ådagalägga sin behörighet att företräda parten; i detta fall är sålunda partens återtagande av fullmakten tillräckligt för att återkalla ombudets behörighet.

Som återkallelse bör ej i och för sig anses, att part, som meddelat fullmakt, sedermera i samma sak utfärdar fullmakt för annan. Detta överensstämmer med vad för närvarande enligt praxis gäller.1 Har sålunda part vid något rät- tegångstillfälle företrätts av ombud på grund av fullmakt av visst datum och kommer vid senare tillfälle annat ombud tillstädes under åberopande av en ti- digare utfärdad fullmakt, utesluter den senare utfärdade fullmakten icke i och för sig behörighet för sistnämnda ombud.

Ombudets skyldighet att vara verksam å partens vägnar samt hans förplik- telser och rättigheter i övrigt gentemot parten äro frågor, som icke beröra själ-

1 Se N. J. A. 1910: 505; 1911: 257; 1921: 134; 1925: 360.

• Sida 176
•  Original

va fullmaktsinstitutet utan avse uppdragsförhållandet mellan parten och om- budet. Vissa bestämmelser i detta hänseende äro för närvarande meddelade i 15 kap. 10—13 %% R.B. Hithörande spörsmål äro emellertid väsentligen icke av processrättslig natur och ha därför ej ansetts böra i detta sammanhang upp- tagas till behandling utan böra bedömas enligt de civilrättsliga reglerna om uppdrag. I ett hänseende har dock på grund av frågans processuella bety- delse bestämmelser ansetts böra upptagas här, nämligen såvitt angår verkan av ombudets avsägelse av sitt uppdrag. En dylik avsägelse bör ej medföra be— frielse för ombudet från skyldigheten att vara verksam i rättegången. För att rättegångens obehindrade förlopp skall tryggas och parten skyddas mot rättsförlust bör ombudet vara skyldigt att bevaka partens rätt, till dess denne hunnit vidtaga åtgärder för utförande av sin talan. Vidare synes lämpligen böra gälla, att avsägelsen för att äga verkan mot rätten eller motparten skall bringas till deras kännedom på samma sätt som återkallelse.

19 %.

Enligt 15 kap. 8 få RB. skall, om huvudmannen dör under rättegången, ombudet kungöra det för rätten, och de, som då bliva sakägare, ha att giva ny fullmakt. Detta stadgande tor-de innebära, att ombudets behörighet upp- hör i och med partens död; i praxis har dock denna regel ej strängt upp- rätthållits.1 I allmänhet torde det ock ligga såväl i de nya rättsägarnas som i motpartens intresse att rättegången obehindrat fortgår. Samma intresse före- ligger i viss mån för det fall, att parten förlorar rådighet över det varom tvistas, t. ex. genom omyndighetsförklaring. Att fullmakten icke på grund av nu antydda omständigheter upphör att gälla, är allmänt antaget i främman- de lagstiftningar, och en liknande regel har ansetts böra införas i vår rätt. Det bör emellertid åligga rätten att, när anledning därtill föreligger, underrätta dödsboet eller partens ställföreträdare om rättegången. Skäl härtill kunna föreligga t. ex. om det kan antagas, att dödsboet eller ställföreträdaren icke har vetskap om rättegången eller att de icke vilja fullfölja densamma. Om- budet bör dock äga att föra talan i målet, intill dess dödsboet eller ställföre— trädaren vidtagit åtgärder i annan riktning.

Stadgandet i första stycket av förevarande paragraf har ej avseende å det fall, att parten under rättegången försättes i konkurs. Inträder konkursboet i sådant fall i rättegången, sker detta icke som ställföreträdare för konkurs— gäldenären utan som part, och den av gäldenären utfärdade fullmakten är allt- så i förhållande till konkursboet utan betydelse. Förhållandet mellan konkurs- boet och gäldenären är en konkursrättslig fråga.

Då fullmakt givits av ställföreträdare för part, bör den omständigheten, att ställföreträdarens behörighet upphör, ej föranleda, att fullmakten blir ogiltig. Det nu sagda bör gälla, vare sig ny ställföreträdare utses eller ställföreträda- rens behörighet av annan anledning upphör, t. ex. genom att omyndig part blir myndig. I nu antydda fall bör det ankomma på den nye ställföreträdaren eller parten själv att återkalla fullmakten.

' Jfr N. J. A. 1888: 151; 1889: 273; 1899: 464; 1909: 422; 1926: 496; 1931: 475.

• Sida 177
•  Original

20 %.

Såsom tidigare framhållits blir rättegångshandling, som av ombud företages på grund av fullmakt och inom dess gränser, bindande för parten, som om han själv företagit den. Om däremot den som uppträder såsom ombud därvid icke handlar på grund av fullmakt, blir förhållandet ett annat. I detta avseende är likgiltigt, om han överskridit den behörighet, som tillkommer honom på grund av fullmakten, eller han icke alls har någon fullmakt, vare sig detta beror därpå att han icke kunnat förete fullmakt eller därpå att den fullmakt han företett från början varit ogiltig, t. ex. om den är förfalskad.

Även om ombudet icke innehaft fullmakt, då han företagit rättegångshand— ling, kunna förhållandena dock vara sådana, att handlingen [blir gällande mot parten. Av 9 % framgår, att ehuru ombudet icke företett fullmakt, hand- läggningen av målet kan det oaktat i viss utsträckning fortsättas. Utfärdas sedermera fullmakt, skall denna anses innefatta vad ombudet tidigare åtgjort i rättegången. Även på annat sätt kunna ombudets tidigare handlingar i rätte- gången godkännas av parten. Han kan sålunda själv inställa sig och därvid uttryckligen godkänna ombudets handlingar. Om parten inställer sig och i fortsättningen själv utför sin talan utan att framställa någon anmärkning mot vad ombudet tidigare åtgjort i saken, torde även detta böra medföra den ver- kan, att ombudets handlingar bliva bindande för parten.

Den som i rättegången uppträder såsom ombud för part måste anses stå i an— svar för att han är behörig att företaga rättegångshandlingar å dennes vägnar. Förmår han icke styrka, att han handlat efter fullmakt eller att av honom företagen rättegångshandling ändock är gällande mot parten, bör han vara skyldig att gälda ersättning för kostnad, som i rättegången uppstått för annan därigenom, att vad han företagit icke är bindande för parten. Sådan kostnad kan uppstå antingen för motparten eller för annan, t. ex. vittne, som på ombu- dets begäran inkallats. Ersättningsskyldighet bör, om förhållandet ådagaläg- ges under målets handläggning, kunna ådömas redan i det målet. De stadgan— den i förevarande hänseende, som upptagits i denna paragraf, ansluta sig i stort sett till vad som enligt 25 % första stycket lagen den 11 juni 1915 om avtal m. m. gäller i fråga om den som å annans vägnar företagit rättshandling av för- mögenhetsrättslig natur.

Enligt sistnämnda paragrafs andra stycke ha undantag från ersättnings- skyldighet stadgats dels för det fall, att tredje man insåg eller bort inse, att fullmakt ej förefanns eller att förefintlig fullmakt överskreds, och dels för det fall, att den som företagit rättshandling handlat på grund av fullmakt, vilken i följd av någon särskild omständighet, varom han icke ägt kunskap och varom tredje man ej heller kunnat med fog förutsätta, att han skolat hava kännedom, icke kan göras gällande mot huvudmannen. Med hänsyn till rättens plikt att tillse, att den som uppträder som ombud innehar vederbörlig fullmakt, och till de allmänna grunderna för skyldighet att ersätta rättegångskostnad, synas några motsvarande undantag från den i första punkten av förevarande para- graf stadgade ersättningsskyldigheten icke kunna anses påkallade. I fråga om skyldighet att ersätta annan skada, t. ex. skada, som tillskyndats part till

• Sida 178
•  Original

följd av att han genom att inlåta sig i förhandling med obehörigt ombud för motpart försummat en preklusionsfrist, böra däremot de civilrättsliga regler- na tillämpas.

21 %.

De förut i detta kapitel meddelade bestämmelserna avse ombud, som av part befullmäktigats att föra hans talan. Part bör emellertid även kunna befull- mäktiga ombud för vidtagande av särskilda åtgärder i rättegången, t. ex. att göra ansökan om stämning, anmäla vad, uppsätta och underteckna vade-, be- svärs- eller revisionsinlaga. En dylik fullmakt medför allenast behörighet att vidtaga den eller de åtgärder, som angivits i fullmakten, och är icke giltig l såsom fullmakt att föra partens talan. Vidare bör, för att fullmakt av nu an- givet slag skall vara gällande, den avse bestämd åtgärd, som kan företagas isolerad; sålunda kan t. ex. en fullmakt att bestrida motpartens talan ej god- kännas. Beträffande ombud för vidtagande av särskild åtgärd böra i tillämp- liga delar gälla stadgandena om ombud, som äger föra parts talan.

22 %.

Liksom enligt gällande rätt bör part äga att vid sin talans utförande anlita biträde. De bestämmelser, som i 2—5 %% meddelats om behörighet att vara ombud, böra äga tillämpning även i fråga om rättegångsbiträde.

Några bestämmelser om biträdes behörighet att företaga rättegångshand— lingar ha icke ansetts behöva meddelas. Gränserna för hans behörighet be— stämmas av hans ställning såsom allenast biträde åt parten. I motsats till om— bud intager biträde icke någon självständig ställning i förhållande till parten och äger ej behörighet att i partens frånvaro handla å dennes vägnar. Det är alltid parten själv, som utför sin talan även då biträdet är närvarande. A andra sidan torde av biträdet i partens närvaro företagna rättegångshandlingar, mot vilka parten icke framställer någon erinran, anses ha godkänts av parten och sålunda vara bindande för honom.

Såsom biträde enligt denna paragraf är ej att anse ställföreträdare, vilken biträder en för brott tilltalad omyndig person. Angående den ställning sådan ställföreträdare intager i rättegången hänvisas till vad vid 21 kap. 1 % anföres.

23 %.

De bestämmelser angående rättegångsombud, som upptagits i de föregående , paragraferna, avse ombud, vilkas behörighet att föra parts talan i rättegång grundar sig å fullmakt utfärdad i omedelbart syfte att förläna dylik behörig- het. Även en fullmakt, som har till huvudsakligt ändamål att meddela behö- righet att företräda huvudmannen i angelägenheter av privaträttslig natur, kan emellertid, även om det ej uttryckligen angivits i fullmakten, tillika inne- fatta behörighet för ombudet att föra partens talan inför rätta. Av särskild betydelse härutinnan är s. k. disponentfullmakt eller allmän fullmakt för viss person att förvalta annans egendom eller eljest handhava annans angelägen-

• Sida 179
•  Original

heter. Sådan privaträttslig förvaltningsbefogenhet kan antingen grunda sig å skriftligt bemyndigande eller ock tillkomma någon på grund av den ställning han såsom anställd i annans tjänst eller eljest i följd av avtal med annan in- tager (ställningsfullmakt). Huruvida fullmakt av nu antydd art tillika med- för behörighet att föra huvudmannens talan inför rätta, torde icke kunna av- göras enligt någon allmän regel utan bör bedömas med hänsyn till omständig- heterna i varje särskilt fall. Därest sådan behörighet föreligger, synes emel- lertid ombudet böra anses icke såsom rättegångsombud utan såsom ställföre- trädare för huvudmannen, och vad i förslaget är stadgat om ställföreträdare bör därför äga tillämpning å honom.

24 %.

I åtskilliga lagar finnas särskilda bestämmelser meddelade om behörighet att föra annans talan. Genom stadgandena i förevarande kapitel göres icke någon ändring i vad sålunda är föreskrivet. Såsom exempel på bestämmelser av ifrågavarande slag må nämnas 4 % 1 mom. förordningen den 16 maj 1884 aug. patent, 25 % lagen den 13 juli 1887 ang. handelsregister, firma och prokura, 48 och 54 %% sjölagen, 1, 2 och 4 %% lagen den 24 juli 1903 om ut- ländsk försäkringsanstalts rätt att driva försäkringsrörelse här i riket och 17 % lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag.

13 KAP. Om föremål för talan och talans väckande.

1 %. .

Det rättsskydd, som civilprocessen avser att meddela; kan givas i skilda for- mer. Ur en viss synpunkt framträder olikheten mellan dessa former i olika möjligheter till talan i målet. Dessa möjligheter variera alltefter beskaffen- heten hos den dom, som av käranden begäres. Från denna utgångspunkt bru- kar talas om fullgörelsetalan, fastställelsetalan och talan på rättsgestaltande dom. Fullgörelsetalan går ut på en dom, som ålägger motparten att fullgöra en prestation, under det att fastställelsetalan avser allenast ett fastställande av existensen eller icke- existensen av ett rättsförhållande och talan på rätts— gestaltande dom åsyftar att i rättegångsväg åstadkomma en ändring 1 parter- nas rättsliga läge.

I nu gällande lagstiftning finnas inga allmänna föreskrifter om de fömtsätt— ningar, under vilka de skilda slagen av talan kunna föras. Beträffande talan å rättsgestaltande dom gäller dock, att sådan är tillåten endast i de' särskilda fall, då lagstiftningen medger detta eller måste anses utgå från att den är med- given. I fråga om de två andra slagen av talan torde vissa grundsats-er 'så små- ningom ha utbildat sig rörande deras användning. Det har emellertid synts beredningen lämpligt, att en ny lagstiftning om den svenska rättegångsord- ningen i likhet med främmande lagar behandlar dessa frågor.

• Sida 180
•  Original

Denna paragraf rör fullgörelsetalan. I svensk liksom i främmande rätt i allmänhet erfordras ej, att en part, som anhängiggör en fullgörelsetalan, styr— ker några särskilda omständigheter för att visa, att han har ett intresse i rätte- gången. Det är tillräckligt, att han uppger sig äga ett anspråk mot svaranden på en handling i vidsträckt mening, d. v. s. ett positivt handlande, ett under- låtande eller ett tålande, och att han yrkar åläggande för svaranden att full- göra denna handling. Det hänseende, vari en reglering här är erforderlig, är den tidpunkt, vid vilken det av käranden uppgivna anspråket skall enligt hans egen uppgift vara förfallet för att hans talan skall upptagas till prövning. Det är nämligen tydligt, att en part icke kan begära att få sysselsätta domsto- larna med prövning av ett anspråk, som enligt hans egen uppgift förfaller »först i framtiden. Han gör då egentligen gällande en fastställelsetalan, även om den klädes i fullgörelsetalans form, och reglerna om de särskilda förutsätt- .ningarna .för att fastställelsetalan må vara tillåten böra tillämpas.

Den första fråga, som lagen har att besvara, avser sålunda den tidpunkt, vid vilken i vanliga fall det av käranden framställda anspråket bör vara för- fallet för att hans talan skall upptagas till prövning. Valet står här mellan tiden för anhängiggörandet och tiden för målets avgörande. Även om i en summarisk skriftlig process den förra av dessa tidpunkter kan anses böra vara avgörande, synes i en vanlig process, anordnad som den här föreslagna med ett förberedelseförfarande och en huvudförhandling, tiden för målets avgöran- de böra vara bestämmande. Det kan icke vara lämpligt att avvisa en talan om ett anspråk, som kan väntas förfalla t. ex. strax före tiden för huvudförhand- lingen i målet.1 Denna grundsats får emellertid ej hindra, att ett mål redan från början avvisas, om av de av käranden lämnade uppgifterna tydligt fram- går, att anspråket icke kan väntas förfalla, innan målet avgöres. Den pröv- ning, som därvid avses, [bör vara den som företages av den första instans, där målet anhängiggöres. Att låta denna taga hänsyn till om anspråket skulle kun- na hinna förfalla, innan målet prövas av högre rätt, dit det tilläventyrs kan komma att fullföljas, är naturligtvis uteslutet. Den angivna grundsatsen har nicke omedelbart fastslagits i lagtexten, men den framgår av dess avfattning.

Omedelbart har 1 % avseende å vissa undantag från den allmänna regeln, att det anhängiggjorda anspråket skall vara förfallet för att talan om dess fullgörande må upptagas till prövning. Redan nuvarande svensk praxis med— ger dylika undantag,2 och det har synts beredningen lämpligt att i en viss anslutning till denna praxis reglera dessa undantag. De sammanhållas av den synpunkten, att käranden har ett beaktansvärt rättsligt intresse att få sin talan prövad. Till sitt innehåll skiljer sig en sådan dom från en motsvarande fast— ställelsedom därigenom, att den innehåller ett åläggande av fullgörelse och så- lunda kan åberopas som grund för verkställighet.

Det i punkt 1 upptagna undantaget avser periodiska prestationer. För att talan därom skall upptagas, ehuru de icke äro förfallna till fullgörande, ha uppställts två fordringar. Fullgörelserna få icke bero av redan lämnat eller

1 Se N. J. A. 1913:613. ” Se t. ex. N. J. A. 1904z434; 1905: 486.

• Sida 181
•  Original

framtida vederlag. Särskilt då en framtida fullgörelse är beroende av veder- lag, som ännu ej utgått, skulle en fullgörelsetalan rörande framtida fullgö— relse försätta gäldenären i ett alltför ogynnsamt läge. På grund av ett avbe— talningslån kan borgenären sålunda icke, så snart en avbetalning förfallit, föra talan om framtida fullgörelse jämväl av de senare avbetalningarna. Ej heller kan på grund av detta stadgande talan på fullgörelse av framtida undantags- förmåner föras, så snart någon sådan förmån förfallit. Stadgandet är däremot av betydelse för fullgörelse av underhållsskyldighet av familjerättslig natur eller på grund av olycksfall eller dylikt. Det andra villkoret är, att tiden för fullgörande av någon av de periodiskt återkommande prestationerna inträtt utan att fullgörelse skett. Endast under denna förutsättning kan käranden anses ha fått ett beaktansvärt intresse av att tillgripa rättegång med avseende å det hela.

I punkt 2 angives 'som undantag från huvudregeln det fall, då käranden framställt ett eventuellt yrkande, vilket gjorts beroende av att den förpliktelse, på vilkens fullgörande yrkande i första hand framställts, icke uppfylles. Det- ta undantag åsyftar t. ex. det fall, då käranden främst yrkar utbekommande av viss egendom och, om denna ej längre är i behåll, begär skadestånd. Käran- dens rättsskydd skulle bliva betänkligt försvagat, om icke domstol kunde i en och samma fullgörelsedom ålägga svaranden i främsta rummet att utlämna egendomen men därjämte eventuellt att betala skadestånd. Under denna un- dantagsbestämmelse torde ock kunna hänföras ett fall, då det eventuella yrkan- det framställes mot annan svarande än huvudyrkandet, såsom då talan i samma rättegång föres mot gäldenär och den enkla borgesmannen.

Det i punkt 3 upptagna fallet är åtminstone i dess första del erkänt redan av gällande rätt. Något tvivel finnes icke därom, att domstol å förfallen ford— ran =kan utdöma ränta tills (betalning sker. Samma regel bör gälla också an- nan tilläggsförpliktelse, som följer av en huvudförpliktelse, t. ex. ersättning "för avsaknad av en fastighet, intill dess svaranden sörjer för att käranden kom- mer i åtnjutande av den. Härunder torde också kunna komma fall, då en kä- rande i en rättegång av svaranden yrkat dels redovisning för hand'havda me- del och dels betalning av det saldo, som den begärda redovisningen kommer att utvisa.

I punkt 4 äro sammanfattade en grupp av fall, som kännetecknas därav, att det är av vikt för käranden, att fullgörelse sker å rätt tid, samt särskild anledning förekommer, att svaranden kommer att undandraga sig sådan full- görelse. Härunder komma sådana fall, där fråga är om periodiska prestatio- ner, som grunda sig å onerösa avtal och därför icke kunna hänföras under punkt 1, t. ex. framdeles förfallande underhållsbidrag eller pensioner, vilkas utgivande grundar sig på ett oneröst rättsförhållande. Dessa förutsättningar torde kunna föreligga också när fråga är blott om en engångsprestation, såsom då det är av särskild vikt, att en leverans fullgöres i rätt tid, eller käranden för fullgörande av en honom åliggande förpliktelse är beroende av att svaranden gentemot honom fullgör en annan förpliktelse. _

Som femte undantag är en hänvisning gjord till andra fall, då enligt lag

• Sida 182
•  Original

talan om fullgörelse må väckas oavsett tiden då fullgörelsen skall ske. Här- under kommer t. ex. det fall, som avses i 11 kap. 26 % giftermålsbalken , även- som det, som regleras i 14 kap. 5 %.

Frågan, om i ett väckt mål de i denna paragraf nämnda förutsättningarna för fullgörelsetalans upptagande föreligga, skall av rätten prövas ex officio. Finnes brist härutinnan, skall målet avvisas.

2 %.

I denna paragraf ha reglerats de förutsättningar, under vilka fastställelse- talan är tillåten. Stadgandet utgår från det kända förhållandet, att sådan talan kan vara av två olika slag, den positiva fastställelsetalan, som går ut på att få ett rättsförhållandes existens *fastslagen, och den negativa, som åsyftar att få fastställt, att ett visst uppgivet rättsförhållande icke består.

Uppenbarligen kan det icke sättas i fråga att tillåta fastställelsetalans upp- tagande utan att ett särskilt intresse däri för käranden uppvisas. Det skulle innebära, att varje borgenär när som helst kunde instämma sin gäldenär med yrkande om fastställande av gäldsförhållandet, oavsett att gälden ännu icke vore förfallen, och få denna talan upptagen och prövad. Svarandens förhål- lande kan emellertid ha förorsakat allvarlig ovisshet, huruvida han anser rätts— förhållandet föreligga. Med hänsyn både till faran, att bevisning rörande rätts- förhållandet går förlorad, och till kärandens intresse att i dom få ovissheten om sitt rättsläge undanröjd kan det i dylika fall vara befogat, att käranden begär att få göra gällande fastställelsetalan.

Ehuru gällande svensk rätt uttryckligen medger sådan talan endast i vissa fall, såsom i % 6 förordningen den _4 mars 1862 om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer och i 69 % utsökningslagen, har dock praxis i allt vidsträcktare omfattning tillåtit fastställelsetalans upptagande även utan- för ramen för de uttryckliga stadgandena.1 I synnerhet har denna ståndpunkt kommit till synes, när talan ej rört frågan om rätt till prestation utan endast existensen av en sakrätt eller absolut rättighet.

Processkommissionen har i sitt betänkande i anslutning till ordalagen i främ- mande lagar föreslagit, att förutsättningen för fastställelsetalan skulle for- muleras så, att käranden skulle ha ett rättsligt intresse av att fastställelsen meddelades. Detta uttryck anses vanligen utmärka, att den ovisshet om rätts- läget, som kan föranleda fastställelsetalan, skall vålla honom olägenhet i rätts— ligt hänseende. Härmed anses uteslutna bland andra dels vid negativ fast- ställelsetalan rörande en sakrätt de fall, då käranden icke påstår någon sådan rätt till saken, som kan lida intrång av svarandens påstådda rätt till samma sak, t. ex. om panthavaren vill föra talan om att viss pretendent icke är ägare till panten, och dels de fall, då käranden väl har ett ekonomiskt in- tresse i det omstridda rättsförhållandet men detta intresse är av rent faktisk natur, t. ex. en borgenärs intresse att få fastställt, att viss annan borgenär icke äger fordran hos gäldenären.

1 Se t. ex. N. J. A. 1908: 173; 1915: 297 (negativ fastställelsetalan); 1926: 656; 1928: 382 (negativ fastställelsetalan); 1937: 535.

• Sida 183
•  Original

Beredningen har uttryckt 'förutsättningarna för fastställelsetalans tillåtande så, att ovisshet om rättsförhållandet skall råda och att denna länder käranden till förfång. Fordran på att ovissheten skall lända käranden till förfång måste tolkas så, att det är ovissheten, som är till förfång, och att detta förfång visar sig i en begränsning av friheten eller möjligheten för käranden att företaga förfoganden, som äro beroende av det omstridda rättsförhållandet. Denna be- gränsning kan närmast avse förfoganden, söm träffa det omstridda rättsför- hållandet, t. ex. överlåtelse av en fordran, om vars bestånd tvist uppkommit, men den kan ock avse andra förfoganden, där beroendet av det omstridda rätts- förhållandet är medelbart, t. ex. försäljning av varor, som till säljaren skola levereras på grund av köpeavtal, om vars giltighet ovisshet råder. I de senare fallen måste det bero på en prövning av omständigheterna i varje särskilt fall, huruvida ovissheten länder käranden till förfång.

Jämte den allmänna regeln om fastställelsetalans tillåtlighet behandlar and- ra stycket av förevarande paragraf ett fall, som kännetecknas därav, att den i ett mål instämda talans prövning beror av frågan, om ett visst mellan par- terna stridigt rättsförhållande består eller icke. Fastställelsetalan om detta rättsförhållande förklaras tillåten. De fall, om vilka här är fråga, röra s. k. prejudicerande rättsförhållanden. Ett typiskt och ofta åberopat exempel är det fall, då parterna tvista om rättsliga följder av en begränsad sakrätt i en fastighet eller del därav och tvist råder mellan parterna om äganderätten till fastigheten eller den ifrågavarande delen därav. Ett annat exempel utgör det fall, då hyresvärd kräver hyresgäst på hyra för viss tid och tvist råder om hela hyresavtalets giltighet.

I de nu åsyftade fallen är det tydligt, att även utan att särskild fastställelse- talan anhängiggöres om det prejudicerande rättsförhållandet en prövning av den instämda prejudicerade frågan icke kan ske utan att jämväl den bakom- liggande mera omfattande frågan prövas, därest stridighet därom uppstår i målet. Men denna senare prövning blir då icke rättskraftig utan får karak- tären av allenast domskäl. Det är emellertid av vikt, att part skall kunna påkalla också rättskraftig prövning av det prejudicerande rättsförhållandet, och detta kan ske genom anhängiggörande av fastställelsetalan. Denna talan kan föras i ett särskilt mål, varvid rättegången om det av detta måls utgång betingade rättsförhållandet får vila. Föreskrift härom finnes i 32 kap. 5 %. Det kan emellertid i stället för denna anordning finnas lämpligt att i en rätte- gång förena båda målen. Om förutsättningarna härför stadgas i 14 kap.

Förutsättning för tillåtlighet av fastställelsetalan enligt förevarande stycke av 2 % är, att det prejudicerande rättsförhållandet är i viss mån fristående från det, varom tvistas. Fullt otvetydigt framträder detta, när rättsförhållan— det är ett helt annat än det närmast omtvistade, t. ex. vid förhållandet mellan äganderätten till en fastighet och skogsavverkningsrätten till samma fastighet. Men förutsättningen för fastställelsetalan föreligger också, när det, varom tvistas, härflyter ur ett sammansatt rättsförhållande och tvist uppstår om detta senare i sin helhet, såsom vid tvist om hyresfordran för ett kvartal och tvist om hela hyresavtalets giltighet. I många fall skulle givetvis den fastställelse-

• Sida 184
•  Original

talan, varom i detta stycke stadgas, vara tillåten redan enligt första stycket; i andra åter torde detta icke vara förhållandet.

I tredje stycket föreskrives, att de regler, som eljest i lag finnas om att fast- ställelsetalan i visst fall är medgiven, alltjämt skola gälla. Härav följer, att de särskilda villkor, som i första stycket av denna paragraf föreskrivas, icke be- höva fyllas för att fastställelsetalan enligt % 6 i förordningen den 4 mars 1862 om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer skall vara tillåten.

3 %.

Den uppgift, som käranden vid talans anhängiggörande skall lämna om vad målet rör, måste med hänsyn både till domstolen och till motparten läggas till grund för rättegången och draga gränserna för denna. Såsom framgår av 4 % skall måls väckande i regel ske genom stämning. Om stämningsansökans inne- håll handlar 42 kap. 2 %. Därav framgår, att denna ansökan skall angiva det yrkande käranden framställer och de omständigheter, å vilka käranden grun- dar sin talan. Ansökan skall sålunda vara fullständigare än nu vanligen är fallet. Ett spörsmål av stor praktisk betydelse är, om de gränser, som sålunda uppdragas för rättegången, under denna få ändras och i så fall i vilken ut- sträckning. Detta är frågan om ändring av talan. Av den betydelse, som till— kommer a'nhängiggörande och de därvid lämnade uppgifterna, följer, att änd- ring av talan i princip ej bör få ske. Spörsmålet är, i vilken utsträckning un- dantag böra kunna medgivas från denna regel.

I första punkten är upptaget ett fall, där det enligt gällande rätt torde vara ovisst, huruvida undantag från det även nu allmänt gällande förbudet mot änd— ring av talan är medgivet.1 Om den fullgörelse, som käranden i stämningen yrkar, senare blir omöjlig på grund av omständighet, som inträffar, synas star- ka billighetsskäl tala för att han skall få i samma mål kräva ersättningspresta- tion i stället för den ursprungligen begärda. Det vanligaste fallet är, att yr— kandet gått ut på utlämnandet av viss lös sak och denna går förlorad. Talan bör då få ändras att avse skadestånd för den uteblivna fullgörelsen. Skäl till sådan ändring torde kunna föreligga, även om den ursprungligen begärda full- görelsen icke blivit omöjlig utan blott för käranden fått ett sådant annat värde, att han föredrar en ersättningsprestation. En förutsättning måste givetvis vara, att han materiellt äger kräva denna ersättningsprestation. Köpare av lös egen- dom bör sålunda under nämnda villkor äga att ändra ett yrkande å godsets av- lämnande till krav å köpets hävande och skadestånd.2 En allmän förutsättning är emellertid, att ändringen av yrkandet grundar sig å omständighet, som inträffat under rättegången eller först då blivit för käranden känd. Ändring av detta slag avser endast själva yrkandet. Grunden för yrkandet får med stöd av detta medgivande av ändring icke rubbas. Det följer av sakens na- tur, att sådan ändring av talan, som här avses, bör kunna tillåtas också i högre rätt.

Det andra undantaget från förbudet mot ändring av talan omfattar sådan

1 Se N. J. A. 1905: 314. 9 Jfr N. J. A. 1920:92.

_- anv—mm....-u.

• Sida 185
•  Original

fastställelsetalan av ett prejudicerande rättsförhållande, som behandlats 'här ovan under 2 %. Då i dessa fall den först väckta talan och dess prövning aldrig kunna utgöra hinder mot en materiell prövning i rättegångsväg av det prejudicerande rättsförhållandet, måste det trots den först väckta rättegången alltid stå käranden fritt att genom självständig talan yrka på det prejudicerande rättsförhållandets rättskraftiga prövning. Det här gjorda undantaget har sålunda allenast den praktiska betydelsen, att käranden i detta fall befrias från att genom särskild stämning väcka sådan talan. Mot- svarande befogenhet som den här käranden givna har icke ansetts tillräckligt grundad för svarandens del. Vill han under rättegången väcka en dylik fast- ställelsetalan, är han sålunda alltid hänvisad till att anhängiggöra den i vanlig ordning.

Som tredje grupp av undantag upptar förslaget de fall, då käranden vill kräva ränta eller annan tilläggsförpliktelse, som följer av huvudförpliktelsen, eller eljest framställa nytt yrkande, såvitt detta stöder sig på väsentligen sam- ma grund. I vad mån gällande rätt medger ändring av talan i nämnda fall, torde vara ovisst.1 Starka praktiska skäl synas dock tala för att här bereda käranden en viss frihet att utvidga sin talan. Den första delen av de medgivna undantagen överensstämmer med den grupp av fall, där enligt 1 % 3 i detta ka- pitel fullgörelsetalan är tillåten, ehuru tiden för fullgörelsen ej inträtt. I dessa fall synes vara obe'hövligt att ovillkorligen kräva stämning för att den på detta sätt utvidgade talan skall få föras.

Av en icke ringa praktisk betydelse är den andra delen av de här avsedda fallen. När helt allmänt medgives, att nytt yrkande kan framställas, såvitt detta stöder sig på väsentligen samma grund som den omstämda talan, går för— slaget säkerligen utom gällande rätts gränser? Starka lämplighetshänsyn göra sig emellertid här gällande. På grund av förbiseende kan käranden ha under- låtit att i stämningen framställa de olika yrkanden, till vilka han kan vara be- rättigad. Omständighet kan under rättegången inträffa, som stöder vidgade krav från hans sida. Ett typiskt exempel är talan om skadestånd på grund av _ skadegörande handling, vilken finnes grunda flera krav än det först fram- ställda, t. ex. ej blott ersättning för sveda och värk, läkarvård och mistad ar- betsförtjänst under viss tid utan ock ersättning för framtida men. Ett annat exempel är talan om utbekommande av viss av flera periodiska prestationer, där talan utvidgas att omfatta också senare förfallna. En oundgänglig förutsätt- ning för tillåtelse av sådan utvidgning av talan måste vara, att det nya yrkandet stöder sig på väsentligen samma grund.

En befogenhet motsvarande den käranden sålunda givna synes icke böra till- erkännas svaranden. Den skulle innebära, att denne i viss omfattning skulle äga väcka genkäromål utan att härför stämning vore erforderlig. I vissa fall tillerkännes svaranden en sådan befogenhet såsom enligt 11 kap. 24 och 26 %% giftermålsbalken, men som regel bör stämning krävas.

Medan det icke bör ifrågasättas att begränsa den tid, varunder ändring av

1 Jfr N. J. A. 1899:178, 402 och 1920:17. ” Se N. J. A. 1917z224.

• Sida 186
•  Original

talan enligt den under den första punkten upptagna undantagsregeln är tillåten, till något visst skede av rättegången, bör en dylik begränsning åter gälla för de två senare grupperna av fall. Av hänsyn till vikten, att icke rättegångens tyngdpunkt förskjutes till överrätterna, bör ändring av dessa slag icke få göras, sedan målet lämnat första instansen. Även i denna synes en viss inskränkning i kärandens frihet att ändra sitt yrkande böra göras. Framställes ändrings- yrkandet, sedan målet företagits till huvudförhandling, kan dess handläggning och prövning vålla så avsevärda svårigheter för rätten eller motparten, att det bör kunna avvisas.

I sista stycket av förevarande paragraf har först upptagits den regeln, att som ändring av talan anses icke, när käranden inskränker sin talan beträffan— de en sak, varom talan föres. Sker sådan inskränkning, innebär den sålunda icke en återkallelse av talan i motsvarande grad, och 5 % blir icke tillämplig. -.Verkan blir emellertid densamma, som om svaranden fått en ogillande dom på den del, som inskränkningen avser, enär enligt 17 kap. 11 % den dom, som avgör den i målet instämda talan, får rättskraft, såvitt därigenom avgjorts den sak, varom talan väckts. Om däremot i en rättegång väckts talan om flera skilda saker, såsom då käranden i samma rättegång yrkat betalning på grund av flera skuldebrev, är en återkallelse av talan rörande en av dessa saker i dess helhet icke en sådan inskränkning, som nyss nämnts, utan skall behandlas enligt 5 % , som återkallelse.

I samma stycke av paragrafen har därefter inskärpts, att ändring av talan icke föreligger, när käranden utan att saken ändras åberopar ny omständighet till stöd för sin talan. Det väsentliga i denna regel ligger däri, att den nya om- ständighet, som åberopas, icke får medföra ändring av den sak, varom talan fö- res. Beror sålunda, såsom vid obligatoriska förpliktelser i allmänhet, talans individualitet av den till stöd för talan åberopade grunden, innebär an- förandet av en helt annan grund en ändring av tvisteföremålets individualitet och därmed av saken. Åberopandet av en sådan grund utgör alltså en ändring av den väckta talan, som icke är tillåten enligt denna bestämmelse.

4 %.

Liksom enligt 11 kap. 1 % RB. bör talan i tvistemål väckas genom stämning enligt vad i 42 kap. är föreskrivet, om ej för visst fall annat är stadgat, t. ex. att talan skall väckas genom ansökan. Liksom gällande rätt utgår förslaget från att kvittningsyrkande kan väckas utan stämning. Även i vissa andra fall kan enligt lag ett självständigt anspråk utan stämning framställas från svarandens sida, såsom enligt nyss åberopade bestämmelser i 11 kap. 24 och 26 %% giftermålsbalken.

Såsom redan under 3 % antytts innebär medgivandet av ändring av talan den praktiska lättnaden för käranden, att han ej nödgas uttaga ny stämning för att anhängiggöra sin nya talan. I förevarande paragraf stadgas, att detta kan ske muntligen inför rätten eller skriftligen. Han kan sålunda under må— lets förberedande genom en skriftlig inlaga, som insändes till rätten, fram— ställa sitt ändringsyrkande.

• Sida 187
•  Original

Ur flera synpunkter är av vikt att fastslå, vid vilken tidpunkt talan i ett mål skall anses väckt. Såsom nedan under 6 % anföres, föreligger från denna tid- punkt lis pendens med därav följande processuella verkningar. Också för be- varandet av rätt till talan kan tiden för talans anhängiggörande vara av vikt. Enligt gällande rätt är tiden för stämningens delgivning med svaranden avgö- rande. Med en anordning med delgivning genom rättens försorg såsom berednin- gen föreslagit torde denna regel icke utan olägenhet kunna bibehållas. Delgiv- ningen ombesörjes i regel icke som nu av käranden utan av rätten, och delgivnin— gen sker på det sätt, som rätten väljer, vanligen genom posten. Det synes under sådana omständigheter vara lämpligt, att den tid, då stämningsansökan inkom till rätten, får vara avgörande eller, om såsom vid ändring av talan stämnings- ansökan ej erfordras, den tid, då talan framställdes inför rätten. Härav följer icke, att det avbrott av preskription av en fordran, som må ske genom krav eller erinran, anses ha skett därmed, att stämningsansökan rörande fordran in- kommit till rätten. Om däremot enligt lag i vissa fall talan skall anhängig- göras inom viss tid för att rätt till den icke skall förloras, är det tillräckligt att stämningsansökan ingives inom denna tid.

5 %.

Enligt gällande rätt äger käranden i ett tvistemål att när som helst, medan målet är anhängigt i underrätten, återkalla sin talan utan att någon materiell prövning av denna kan av svaranden framtvingas. Som processkommissionen framhållit :har svaranden emellertid ett intresse att få det omstämda anspråket prövat, och detta bör tillgodoses på det sättet, att kärandens talan skall, oak- tat han återkallar densamma, av rätten prövas, om svaranden yrkar det. Detta är i allmänhet också utländsk rätts ståndpunkt.

Detta spörsmål sammanhänger nära med frågan om tredskodom vid käran- dens utevaro. En viss överensstämmelse bör finnas mellan verkningarna av kärandens återkallelse av sin talan och hans utevaro. Eljest skulle han genom den ena åtgärden kunna åvägabringa en verkan, som ej vore möjlig genom den andra. Reglerna i Iförevarande ämne måste därför bliva olika för de tvistemål, i vilka förlikning mellan parterna är tillåten, och dem, där så ej är fallet. I de förra bör den av processkommissionen förordade grundsatsen gälla. Den står där i god överensstämmelse med reglerna för tredskodom vid kärandens ute— varo. Enligt dessa skall käromålet ogillas, om ej av handlingarna uppenbart framgår, att det är grundat. Det synes emellertid lämpligt att göra svaran— dens befogenhet att vid återkallelse påkalla dom i saken beroende av att sva- randen ingått i svaromål i saken vid den tidpunkt, då återkallelsen sker. Har svaranden endast hunnit göra formella invändningar mot käromålet, t. ex. be- träffande domstolens behörighet, bör käranden ha möjlighet att återkalla sin talan vid de'n domstolen.

N är svaranden sålunda yrkar på målets prövning, har rätten att i vanlig ord- ning skrida till handläggning av saken. Har återkallelsen från kärandens sida karaktären också av ett materiellt uppgivande av det omstämda anspråket, har rätten att döma på grund härav. I annat fall sker prövningen på grund

• Sida 188
•  Original

av det förebragta materialet. Yrkar svaranden icke på målets prövning, skall det avskrivas.

I mål, däri förlikning mellan parterna ej är tillåten, är i det hänseende, varom här är fråga, läget ett annat än i de dispositiva tvistemålen. Såsom utveck- las under 44 kap. kan tredskodom, varigenom mål avgöres utan materiell pröv- ning, icke förekomma i dessa mål. Uteblir käranden, kan hans talan väl för— falla, men han äger då ånyo instämma saken. I överensstämmelse härmed hör han ock kunna nedlägga sin talan utan att svaranden kan påkalla dom. Har dom i målet meddelats, synes emellertid hänsyn till svaranden kräva, att käranden icke må utan samtycke av svaranden omintetgöra den prövning, som sålunda ägt rum. Trots återkallelsen bör domen då gälla.

6 %.

I denna paragraf gives den regeln om verkan av anhängiggjord rättegång, att ny talan angående fråga, varom rättegång är mellan samma parter, icke må upptagas till prövning. Den anhängiggjorda rättegången är hinder mot ny rättegång mellan samma parter angående samma sak. Sådant rättegångshin- der skall alltid i varje instans beaktas av rätten självmant.

De svårigheter, som vid tillämpningen av denna regel kunna uppstå, bero huvudsakligen på lösningen av spörsmålet om identiteten mellan tvistefrågor- na i de två rättegångarna. För att identitet skall föreligga skall sålunda yr- kandet i den senare rättegången helt täckas av yrkandet i den förra. Om i den senare något nytt tillkommer, föreligger alltså icke rättegångshinder på denna punkt. En redan anhängig fastställelsetalan bör sålunda icke utgöra hinder mot en senare väckt fullgörelsetalan rörande samma sak. En fastställelseta- lan om viss sak är däremot alltid hinder för en annan fastställelsetalan om samma sak, liksom fullgörelsetalan om viss fråga är hinder för en annan full- görelsetalan om samma fråga.

Då en tillämpning av detta stadgande torde förekomma endast sällan, är en utförligare reglering av spörsmålets detaljer onödig; den bör som i utländsk rätt kunna överlämnas åt rättstillämpningen.

7 %.

Under loppet av en rättegång kan det varom tvistas, d. v. s. det materiella rättsförhållande, som är rättegångens föremål, övergå till andra rättssubjekt än de ursprungliga parterna. Denna övergång kan ske genom universalsucces- sion, t. ex. genom arv eller testamente, varmed i viss mån gäldenärs försättan- de i konkurs är ur nu ifrågavarande synpunkt jämförligt. Övergången kan ock ske genom överlåtelse. Om de förra fallen har ej ansetts nödigt att i detta sammanhang lämna särskilda regler. Endast om de senare handlar alltså före- varande paragraf. De regler, som däri föreslås, torde överensstämma med vad nu utan skriven lag anses gälla. Bakgrunden för reglerna utgöres av den grundsatsen, att successor i dessa fall, om ej annat, såsom vid godtrosförvärv,

• Sida 189
•  Original

följer av civilrättsliga regler, blir råttskraftigt bunden av den dom, som gives i saken. Denna grundsats är bestämd av behovet av att å ömse sidor göra det rättsskydd, som domen åsyftar att meddela, verksamt. Under sådana förhål— landen är det nödvändigt att möjliggöra successorns inträde jämväl irätte- gången.

Stadgandet skiljer mellan de fall, då överlåtelsen sker å kärandens sida, och dem, då den sker å svarandens.

I förra fallet *bör successor alltid ha [befogenhet att i den ursprunglige kä- randens ställe inträda som part. Att kräva ny stämning från honom synes icke erforderligt. Den synpunkt, som förtjänar beaktande, är emellertid, att sva- randens ställning i processen icke skall försämras genom partsombytet. Den nye käranden har sålunda att övertaga kärandens talan sådan denna är vid hans inträde i rättegången. De processhandlingar, som den förre käranden företagit, ha sålunda samma verkan mot den nye som mot den förre. Och från sin eventuella skyldighet att ersätta svarandens rättegångskostnad blir den ur- sprunglige käranden icke genom överlåtelsen befriad. I detta hänseende kvar— står han som part i målet. Närmare regel rörande hans skyldighet att ersätta rättegångskostnad ges i 18 kap. 10 %.

Beträffande överlåtelse å svarandens sida synes kärandens intresse att icke mot sin vilja nödgas byta motpart böra vara avgörande. Successorn å svaran— desidan bör sålunda kunna inträda i sin företrädares partsställning, endast om käranden samtycker därtill. Det måste därvid dock beaktas, att käranden i många fall på grund av sin talans natur torde finna det med sin fördel för- enligt, att successorn å svarandesidan inträder. Gäller målet t. ex. förpliktelse för svaranden att utlämna viss lös sak och har denna under rättegången av svaranden överlåtits å annan, måste käranden äga intresse av att denne inträ— der i rättegången. Hans praktiska möjlighet att utfå saken blir eljest lätt även- tyrad. Om käranden icke samtycker till den nye svarandens inträde som part i den förres ställe, kan successorn komma in i rättegången som intervenient enligt 14 kap. 9 %, men överlåtaren kvarstår som svarande. Om domen i målet är av det innehåll, att den har rättskraft mot successorn, kan han som part fullfölja talan mot domen.1

I anslutning till denna synpunkt har i tredje stycket av denna paragraf upp- tagits en bestämmelse, att successor, vare sig han är å ena eller andra sidan, alltid är på motpartens yrkande skyldig att efter kallelse inträda som part i rättegången. Den allmänna grunden härför är att förhindra, att part genom överlåtelse å annan av det, varom tvistas, gör motpartens rätt i processen mer eller mindre illusorisk. För svaranden kan det vara av betydelse, att successor å kärandesidan inträder, om han därigenom blir i tillfälle att göra gällande vissa invändningar; för käranden kan det vara av värde för att han skall kun— na få sin rätt prövad eller verkställd.

1 Jfr N. J. A. 1915: 388.

• Sida 190
•  Original

14 KAP.

Om förening av mål och tredje mans deltagande i rättegång.

Detta kapitel behandlar två ämnen, som sammanhållas av vissa gemensamma drag. Både vid förening av mål och vid tredje mans deltagande i rättegång föras flera rättsskipningsuppgifter tillsammans i en och samma rättegång. Syftet härmed är i olika fall något olika. I många fall vinnes den fördelen, att processmaterial, som är av betydelse för prövning av olika frågor, behöver framläggas endast en gång. Av stort processuellt värde är också den genom denna anordning ernådda större säkerheten för att lika saker bliva lika avgjorda eller att sammanhängande frågor bliva i ett sammanhang prövade. Men även där dessa fördelar icke stå att vinna, kan ett sammanförande i en rättegång av skilda rättsskipningsuppgifter medföra en besparing av kostnader och be- svär för domstolar och parter och därmed vara motiverat.

Förening av mål förekommer i två olika former, dels då rörande flera käro- mål äro samma parter och dels då flera käromål föreligga och parterna å ena. eller båda sidorna äro olika.

Tredje mans deltagande i rättegång innebär, att någon, som ej är part i en anhängig rättegång, inträder för att föra talan däri. Enligt förslaget kan detta ske därigenom, att tredje man stämmes in som part i målet eller själv som part instämmer båda parterna eller endera. I dessa fall uppstår förening av mål. Det kan ock ske utan stämning. Tredje man inträder då som interve- nient. Detta kan ske av eget initiativ eller efter kungörande av rättegång från endera av parterna.

1 %.

Förening av flera mål mellan samma kärande och svarande förekommer i stor utsträckning och är av stort praktiskt värde. I denna paragraf meddelas regler om de särskilda förutsättningar, under vilka sådan förening skall äga rum. Om de allmänna förutsättningarna stadgas i 7 %. För en ovillkorlig rätt för käranden till sådan förening fordras, att han väcker de olika käromålen samtidigt och att de stödja sig på väsentligen samma grund. Bestämmelsen har samband med stadgandet i 13 kap. 3 % första stycket 3, enligt vilket kä- randen kan utan stämning utvidga sin anhängiggjorda talan bland annat i fall, som nära motsvara här avsedda fall. När förening av mål är i fråga, bör rät- ten redan från början ordna målens behandling i ett sammanhang. Detta kan alltid ske, om målen väckts i en gemensam stämning. Men även eljest skall det äga rum, om tidsskillnaden mellan de olika stämningarna är praktiskt betydel- selös. Som exempel på hithörande fall må anföras, då på grund av entrepre- nadavtal framställas yrkanden mot entreprenören om skadestånd för olika för- summelser vid entreprenadens fullgörande. De olägenheter, som i något fall må kunna förorsakas av sådan förening, kunna i huvudsak undanröjas, om domstolen begagnar sin i 43 kap. 4 % givna befogenhet att behandla skilda frå- gor eller delar av målet var "för sig och den i 17 kap. 4 % stadgade möjligheten till deldom.

• Sida 191
•  Original

2 %.

Denna paragraf behandlar de fall av förening av mål, då å ena eller båda sidorna äro flera parter. Då även här förutsättes, att en förening av mål före- ligger, har stadgandet icke avseende å de fall, då flera rättssubjekt äro berät- tigade eller förpliktade i fråga om ett odelbart rättsförhållande. Om flera, som äro samfällt ägare av en fastighet, föra talan om ett dem tillkommande servitut å annan fastighet eller en motsvarande talan föres mot dem som fastig- hetsägare, föreligger s. k. nödvändig processgemenskap i egentlig mening och icke förening av mål. Endast ett mål är då för handen, men flera rättssubjekt måste uppträda som parter å kärande— eller svarandesidan för att målet skall kunna behörigen prövas.

Om, utan att nödvändig processgemenskap föreligger, å 'kärande- eller sva- randesidan eller å bådadera äro flera parter, skola enligt förevarande paragraf de olika målen handläggas i en rättegång, om de äro väckta samtidigt och stödja sig på väsentligen samma grund. Även här gäller, att jämväl de all- männa förutsättningarna enligt 7 % skola vara för handen. Exempel äro, att flera vid samma olycksfall skadade föra talan mot gemensam svarande å ska— destånd eller att växelborgenär för talan mot flera på grund av samma växel förpliktade gäldenärer.

En viss särställning intar den grupp av fall, där det är fråga om flera mål men där sambandet mellan dem är sådant, att en prövning av ett av dem blir rättskraftigt bindande i de övriga och därför endast samma dom kan givas i dem alla. Exempel härpå är, då olika aktieägare var för sig väckt talan om klander av bolagsstämmobeslut på enahanda grund. Föreligga förutsättningar— na för förening av dessa mål enligt denna paragraf, bör den naturligtvis ske. Men även om de olika målen icke väckts samtidigt, är det av vikt, att förening äger rum. Den sker då med stöd av 6 %. I dessa fall underlättas föreningen i regel därav, att viss tidsfrist är stadgad, inom vilken talan skall väckas, och att sålunda efter utgången av denna frist .fråga om förening icke kan uppkom- ma. Något särskilt stadgande om dessa fall har icke ansetts nödigt.

En särskild regel om domstols behörighet är given i 10 kap. 14 % första stycket i syfte att underlätta förening av mål enligt förevarande paragraf.

3 %.

Enligt 11 kap. 31 % R.B. äger svaranden under vissa förutsättningar till gemensam handläggning med huvudmålet instämma genkäromål mot käranden. I förevarande paragraf har upptagits en bestämmelse, som nära överensstäm- mer med nämnda stadgande. Genkäromålets natur och förutsättningarna för detsamma äro i huvudsak enahanda.

Svaranden skall sålunda åsyfta att till sitt försvar men dock med begäran om självständig rättskraftig prövning åberopa ett motyrkande angående sam- ma sak eller sak, som har gemenskap med denna. Innebörden i dessa uttryck är densamma som i motsvarande uttryck i det anförda lagrummet i rättegångs- balken. Utan att därmed någon saklig ändring av gällande rätt göres har där-

• Sida 192
•  Original

jämte uttryckligen stadgats, att svaranden äger genstämma också rörande ford- ran, som kan gå i avräkning mot kärandens. Härmed avses de fall, då sva— randen genstämmer om ett kvittningsyrkande. Uppenbarligen kan svaranden genstämma också beträffande en fordran, vars belopp överstiger huvudkravet, och yrka utdömande av det hela.

Som formell förutsättning för den i denna paragraf avsedda talan från sva- randens sida uppställes kravet på att den skall väckas före huvudförhandlingen i huvudmålet.

Under de sålunda angivna förutsättningarna äger svaranden kräva, att hans genkäromål skall handläggas gemensamt med huvudkäromålet. Begäran där- om anses ligga i att han betecknar sin talan som genkäromål. Rörande sådan talan gälla också i andra hänseenden särskilda regler. Enligt 10 kap. 14 % andra stycket gäller sålunda särskild regel om forum för genkäromål; och rättegångsombud för käranden i huvudmålet torde i allmänhet vara behörigt mottaga delgivning av genstämning.

Även om den talan svaranden väcker mot käranden är sådan, som i denna paragraf avses, kan svaranden välja att anhängiggöra den i självständig rätte— gång i stället för att föra den i genkäromålets former.

4%.

Enligt 18 kap. 2 % RB. kan under en pågående rättegång tredje man inträda i rättegången och klandra bägge delomännens rätt. Äro båda parterna ense därom, kan inträdet ske formlöst; eljest kräves stämning. En sådan tredje man brukar kallas huvudintervenient. Denna processuella företeelse är till sin natur ett fall, då olika käromål förenas till gemensam handläggning, och bered- ningen har ansett, att den hellre än som intervention bör behandlas som ett fall av förening av mål. Denna ståndpunkt har kommit till uttryck i förevarande paragraf.

En tredje man, som vill inträda i en redan anhängig rättegång och mot båda parterna väcka talan om det varom tvistas, d. v. s. påstå bättre rätt än båda till detta, har sålunda att i vanlig ordning instämma dem båda och begära gemensam handläggning av sitt mål och det ursprungliga målet. Detta gäller naturligtvis också, om tredje mans talan avser blott en del av det varom tvistas. För talans väckande är stämning alltid erforderlig. Liksom enligt föregående paragraf skall talan väckas före huvudförhandlingen för att kunna behandlas enligt denna paragraf. För underlättande av gemensam handläggning har 1 10 kap. 14 % tredje stycket givits särskild forumregel för hithörande fall.

Beträffande avfattningen innebär paragrafen en olikhet mot stadgandet i rättegångsbalken därutinnan, att i likhet med vad som förekommer i främman- de rätt tredje mans talan kan avse allenast den ena parten och dock falla under denna paragraf. Detta sammanhänger därmed, att redan nu gällande regler om huvudintervention medgiva, att intervenientens talan icke behöver vara av sam- ma slag mot båda parterna. I en tvist, däri käranden yrkat svarandens för- pliktande att utlämna viss egendom, kan sålunda tredje man intervenera samt

• Sida 193
•  Original

av svaranden begära egendomens utbekommande och mot käranden yrka fast- ställelse av bättre rätt till den. Det bör icke föreligga hinder för att tredje man i ett dylikt fall riktar sig allenast mot käranden. Därav kommer emeller- tid att följa den begränsning av domens rättskraft, i vad denna avser tredje mans talan, att den icke träffar den andra parten.

Tredje man äger att i stället för att föra sin talan enligt denna paragraf väcka självständig talan av samma innehåll. Forumregeln i 10 kap. 14 % tredje stycket blir då ej tillämplig.

5 %.

Det rättsliga läge, som i främsta rummet avses i denna paragraf, består däri, att en anhängiggjord rättegång rör en sådan fråga, att om ena parten tappar saken, han vill mot tredje man framställa återgångskrav, skadestå'ndsanspråk eller annan dylik fordran, som kan komma att göras gällande på grund av den- na målets utgång. Ett vanligt exempel är rättegång om klander av fast eller lös egendom, där svaranden vill göra hemulsanspråk gällande mot tredje man, som å honom överlåtit egendomen. Liknande fall kunna föreligga, då över- låtelse skett av andra rättigheter än äganderätt, såsom fordringsrätt eller nytt- janderätt. Andra exempel äro, då borgenär i stämning kräver borgesman och denne vill göra gällande regresskrav mot gäldenären eller då försäkringsgivare stämmes å ersättning för skada i följd av automobilolycka och vill föra regress- talan mot den som vållat olyckan. I gällande rätt finnas inga allmänna stad- ganden, som reglera den processuella ordningen för dessa frågor.

Enligt 11 kap. 1 % jordabalken är säljare av fast egendom pliktig att i klan- derprocess angående egendomen värja köpet, och för utkrävande av denna plikt skall köparen instämma säljaren till deltagande i klanderprocessen. Stadgan- det anses vanligen böra tolkas så, att regressanspråket mot säljaren är beroende av att egendomen i klanderprocess frånvinnes köparen och att denne instämt sin fångesman i klanderprocessen.1 Fångesmannen är i detta läge rättskraftigt bunden av den dom, varigenom egendomen fråndömes köparen. Sedan 13 kap. ärvdabalken upphävts i samband med att lagen den 9 juni 1933 om boutred- ning och arvskifte trätt i kraft, ha nyssnämnda allmänna regler om klander av fast egendom blivit tillämpliga också å klander av fast egendom, som vid arvskifte tillfallit någon.

I 59 % lagen den 20 juni 1905 om köp och byte av lös egendom meddelas stadgande om Säljares hemulsansvar. Någon särskild bestämmelse om den processuella formen för att göra sådant gällande finnes dock icke. Med svensk rätts ställning till godtrosförvärv av lösa saker torde frågan icke ha stor prak— tisk betydelse. Något hinder att i stämning mot överlåtaren i samband med klanderprocess framställa yrkande i nämnda avseende torde icke finnas. Fram- ställes det icke i denna ordning, torde det vara tveksamt, om överlåtaren kan anses rättskraftigt bunden av domen i klanderprocessen.

I rättspraxis erkännes, att i mål, däri försäkringsgivare stämmes å ersätt- ning för skada genom automobilolycka, han kan instämma den som vållat

* Se N. J. A. 1896: 68. 13—332366 II

• Sida 194
•  Original

olyckan och framställa regresskrav.1 I vad mån i andra hithörande fall än de nu nämnda gällande rätt tillåter förening med huvudmålet av mål om ett av detta föranlett regresskrav, torde vara ovisst.

Beredningen har funnit det angeläget att i lagen meddela en allmän före— skrift, som medger sådan förening. Starka praktiska skäl tala för att den part, som vill framställa dylikt yrkande mot tredje man, skall kunna fordra, att det upptages till behandling i samband med huvudmålet. Bevisningen är vanligen till stor del gemensam för de båda målen. Och tredje man är icke bunden av huvudmålets prövning, om han icke indrages som part däri. För parten måste det alltså i regel vara av stor vikt, att tredje man som part deltar i rättegången och blir i tillfälle att redan där göra gällande sina påståen- den och framföra sin bevisning för dessa. Tredje man skulle eljest kunna komma att härmed möta parten först i e'n senare rättegång, sedan parten redan förlorat det första målet.

I förevarande paragraf har intagits en bestämmelse, som avser att öppna möjlighet för part att i nu avsedda fall till gemensam handläggning med hu- vudmålet väcka sin talan mot tredje man. För att icke huvudmålets hand- läggning skall alltför mycket fördröjas kräves, att talan skall väckas, innan huvudmålet företages till huvudförhandling. För underlättande av denna för- ening av mål har i 10 kap. 14 % tredje stycket föreskrivits, att den domstol, som upptagit huvudmålet, i dessa fall är behörig också för ifrågavarande talan mot tredje man.

Ovisshet om behörigheten för part att väcka dylik talan mot tredje man kan ivissa fall grunda sig på det skälet, att det fullgörande från tredje mans sida, varå denna talan kan gå ut, icke är förfallet, enär parten själv då ännu icke fullgjort vad på honom kan ankomma. Såsom framgår av denna paragraf bör emellertid denna omständighet icke utgöra hinder för talans upptagande. De här åsyftade fallen gå alltså in bland de i 13 kap. 1 % 5 avsedda undantagen från huvudregeln, att talan om fullgörelse icke må upptagas till prövning, om tiden för fullgörelsen ej inträtt, då målet prövas.

Om parten icke instämmer tredje man, kan denne å sin sida under olika om- ständigheter ha ett intresse att redan i den anhängiga rättegången få sitt med huvudmålet sammanhängande mellanhavande med parten prövat. Den av gäl— lande rätt anvisade utvägen för tredje man i dylikt fall är att inträda som bi- intervenient i målet. Denna utväg bereder honom emellertid i regel endast en osäker fördel. Han blir visserligen icke rättskraftigt bunden av domen i må- let, men denna får dock en viss verkan också gentemot honom; och då han icke får självständig partsställning, äro hans möjligheter att påverka utgången be- gränsade.

Beredningen har därför ansett starka skäl föreligga att vidga de utvägar, som i dylika fall stå tredje man till buds. Han bör äga inträda i huvudmålet och som part föra självständig talan. I skadeståndsmål mellan den vid automo- bilolycka skadade och den som vållat skadan bör sålunda försäkringsgivaren

* Se Sv. J. T. 1936 s. 52 och där citerade rättsfall.

• Sida 195
•  Original

kunna instämma någon av parterna eller båda.1 Denna tredje mans talan blir i regel fastställelsetalan om att ett eventuellt anspråk, som kan komma att gö- ras gällande mot honom i anledning av viss utgång av målet, icke är grundat. Uteslutet bör emellertid icke vara, att tredje mans talan kan avse fullgörelse, såsom då han, ehuru ej instämd i målet, är jämte den instämde solidariskt be—

l talningsskyldig för en fordran och tredje man vill redan nu göra gällande re- gressanspråk mot parten.

I andra punkten av första stycket har intagits ett stadgande, som tillägger tredje man befogenhet i nämnda hänseende och som jämställer dessa fall med de i första punkten åsyftade.

Under vissa omständigheter kan en förening av mål i de i denna paragraf avsedda fallen leda till att huvudmålets utredning och prövning blir fördröjd av handläggningen av det anslutna målet. Vissa möjligheter att undgå olägen- heterna därav erbjuda stadgandena i 43 kap. 4 % om uppdelning av måls be- handling och i 17 kap. 5 % om mellandom.

Utan betydelse för det här reglerade ämnet är spörsmålet, om parten för att bevara sitt anspråk mot tredje man enligt civilrättsliga regler måste instämma denne till gemensamt svaromål i huvudmålet. En hänvisning till den särskilda ordning, som är föreskriven för klander av fång till fast egendom, där detta gäller, är införd 1 andra stycket av förevarande paragraf.

'6 %.

I 1—5 %% ha bestämmelser givits om de fall, då förening av mål i en rätte- gång är obligatorisk. Dessa ha emellertid ej kunnat uttömmande behandla alla fall, då sådan förening kan vara önskvärd. Sambandet mellan målen kan vara av annan art än där förutsättes men en förening dock vara lämplig. Vanliga fall äro, då förutsättningarna för förening av mål enligt 1 eller 2 % föreligga utom däri, att de olika målen icke väckts samtidigt utan å skilda tider. Exem- pel på dylika fall har anförts under 2 %. Även om olika käromål icke stödja sig å väsentligen samma grund utan t. ex. å likartade gmnder, kan förening finnas vara lämplig.

Någon särskild forumregel för underlättande av förening i dessa fall har icke föreslagits.

I de i förevarande paragraf åsyftade fallen beror det på domstolen att prö- va, om förening av målen är till gagn för utredningen och i så fall förordna om deras förenande. Ha de förenats, må detta ej hindra, att de sedan särskiljas, om detta finnes vara lämpligare.

7 %.

Denna paragraf bestämmer tvenne för förening av tvistemål gemensamma förutsättningar. Förening må ej ske, om ej för målen samma domstol är be- hörig och samma rättegångsform är tillämplig.

I förra hänseendet må erinras om de redan antydda stadgandena 1 10 kap. 14 %, vilka avse att genom särskilda behörighetsregler underlätta förening av 1 Jfr N. J. A. 1935: 618.

• Sida 196
•  Original

mål. Dessa stadgandens stora räckvidd medför, att i de fall, som avses i 1—5 %%, hinder för förening av mål med hänsyn till domstolens behörighet i allmänhet icke föreligger. Som redan anmärkts, finnes däremot ingen särskild forumregel för de i 6 % avsedda fallen.

Förbudet mot förening av mål, å vilka tillämpas olika rättegångsformer, ute- sluter förening av mål, av vilka det ena följer den allmänna processens regler och det andra är t. ex. ett sjörättsmål eller ett patentmål. Bestämmelserna i detta kapitel gälla icke förening av tvistemål och brottmål; att talan om en- skilt anspråk på grund av 'brott i vissa .fall kan behandlas i samband med brott- målet, framgår av 22 kap.

8 %.

I detta lagrum ordnas den processuella ställning, som tillkommer olika på samma sida uppträdande parter. Huvudregeln är, att envar av dem i förhål- lande till motparten är att anse som självständig part. Han äger sålunda före- taga alla processhandlingar, som han för bevakande av sin talan finner nödiga. Självständigt kan han framställa påståenden, göra invändningar, förebringa bevisning, använda rättsmedel o. s. v. Varje sådan processhandling gäller till förmån eller till nackdel för honom. Dess verkan i förhållande till de övriga parterna å samma sida får bedömas enligt allmänna processrättsliga regler. Är fråga om en processhandling med viss omedelbar verkan å själva förfarandet, såsom användande av rättsmedel, är sålunda klart, att den endast verkar i för- hållande till den part, som företagit handlingen. Är det åter fråga om en pro- cesshandling, som har värde som medel för målets materiella utredning, såsom förebringande av bevisning, kan den ha betydelse också vid prövningen av öv- rigalparters talan.

Den sålunda angivna huvudregeln gäller vid sådan förening av mål, där de olika parterna företräda olika relativt fristående materiella rättsförhållanden, men den gäller också, när dessa olika rättsförhållanden ha ett nära samman- hang med varandra.

I andra stycket av paragrafen göres undantag från huvudregeln för de fall, då flerpartsställningen beror på att saken är sådan, att endast en dom kan gi- vas för alla, som ha del i saken. Enligt gällande rätt torde för giltigheten av en processhandling i nu åsyftade fall krävas, att den företages av samt- liga. Denna ståndpunkt synes emellertid icke tillfredsställande. På grund av det samband, som 'här råder mellan de olika parternas rättsställning, bör processhandling, som en av dem företar, gälla till förmån också för de andra, även om den strider mot deras handlingar. När i deSSa mål på grund av rätts- förhållandets natur samma dom måste givas mot dem alla, bör man icke låta ena partens fel eller försummelse: lända också den medpart till skada, som verksamt iakttar sina intressen i rättegången. Inställer sig en av dem till förhandling, kan sålunda icke på grund av de andras utevaro tredskodom i målet meddelas. Likaledes bör envar av dem kunna använda rättsmedel, även om talan icke fullföljes av de övriga. Regeln äger tillämpning endast å pro- cesshandling, som företages, sedan rättegång i behörig ordning inletts, och ej å målets anhängiggörande.

• Sida 197
•  Original

9%.

Vid sidan av vad i 4 och 5 %% stadgats om möjlighet för tredje man att som part inträda i en anhängig rättegång för att bevaka sina intressen har bered- ningen ansett, att också det nuvarande på bestämmelsen i 18 kap. 1 % R.B. grundade biinterventionsinstitutet bör behållas. Någon ändring i den struktur, som detta institut genom praxis fått, har ej ansetts erforderlig. Den i föreva— rande paragraf givna bestämmelsen, ehuru i formen något avvikande från 18 kap. 1 % RB., avser sålunda att i den nya rättegångsordningen överföra det gamla institutet. Då vad nu plågar benämnas huvudintervention i förslaget ordnats annorlunda än som intervention, har benämningen intervention ansetts kunna förbehållas biinterventionen.

Förutsättningarna för tredje mans inträde som intervenient äro sålunda, att det materiella rättsförhållande, som är rättegångens föremål, är av betydelse för tredje mans rättsställning. Tredje man bör visa sannolika skäl för sitt påstående. Utan att styrka sådana bör han ej äga inträda i en rättegång, som pågår mellan andra. Hans yrkande skall vidare gå ut på att inträda å endera sidan i rättegången och deltaga däri. Vilka befogenheter, som tillkomma inter- venienten, behandlas i 11 %.

10 %.

I nära överensstämmelse med gällande rätt reglerar denna paragraf förfaran— det vid tredje mans begäran om inträde som intervenient och vid prövningen därav. Ansökan kan göras i vilken instans som helst och kan göras skriftligen eller muntligen; den senare formen torde dock vara medgiven, allenast om' an- sökan göres vid muntlig förhandling vid rätten. Sökanden skall förete skäl för sin begäran. Över denna skola parterna höras på det sätt rätten finner lämpligt. Muntlig förhandling om denna fråga kan sålunda av rätten anord- nas. Förrän beslut, som medgivit tredje man inträde, meddelats, kan denna ej uppträda som intervenient. I regel torde i underrätt prövning av interventions- begäran ske under förberedelsen i målet. För fattande av beslut i frågan är härvid häradsrätt domför med häradshövdingen ensam och rådhusrätt med en lagfaren domare. Om beslut, som ogillar ansökan, gives under rättegången, skall talan mot !beslutet föras särskilt enligt 49 kap. 4 % första stycket 2 och 54 kap. 3 %.

11 %.

Beträffande intervenientens ställning i den rättegång, i vilken han inträder, innehåller denna paragraf regler, som nära ansluta sig till vad härutinnan kan anses som gällande rätt. Denna reglering sammanhänger på det närmaste med den verkan mot intervenienten, som dom i målet får.

I regel är domen i ett mål rättskraftigt bindande allenast för parterna och dem, till vilka deras rätt därefter övergår. I vissa fall blir domen emellertid rättskraftigt bindande också för och mot tredje man. Exempel härpå. är dom, som följer på klander av beslut, fattat å aktiebolagsstämma, enligt 95 % lagen den 12 augusti 1910 om aktiebolag. Likaså bör i regel successor, å vilken under

• Sida 198
•  Original

rättegången part överlåter det varom tvistas, anses rättskraftigt bunden av domen.

Under vissa förutsättningar kan tredje man, som i de sålunda åsyftade fal- len träffas av domens rättskraft, självständigt anhängiggöra eller föra talan i målet. Aktieägare, som icke väckt den ursprungliga talan om klander å bo- lagsstämmobeslut, kan sålunda sedermera inom den stadgade klandertiden väc- ka klandertalan på samma grund, och de båda målen skola då förenas. Den som under en rättegång blir successor i det varom tvistas kan enligt 13 kap. 7 % under vissa omständigheter inträda som part i rättegången i sin företräda- res ställe. Beredningen har emellertid icke funnit tillräckliga skäl att frångå den nuvarande rättens ståndpunkt därutinnan, att tredje man i dessa fall jäm- väl äger att som intervenient inträda i rättegången. Hans ställning blir då en annan. Han har ett lika stort och lika starkt intresse som parten att i rätte- gången bevaka sin rätt; och han bör därför i dessa fall äga en självständig partsställning.

I övriga hithörande fall är läget åter ett annat. Visserligen kunna skäl an- föras för den ståndpunkten, att intervenienten också i dessa skulle intaga en i förhållande till de ursprungliga parterna självständig ställning och att i följd härav domen skulle bli rättskraftigt bindande även mellan den som in- trätt som intervenient och parterna. Enligt beredningens åsikt torde det emel— lertid icke vara lämpligt, att en självständig partsställning i allmänhet tiller— kännes intervenienten. Detta skulle 'i allt för hög grad rubba det processuella läget mellan parterna. Det intresse intervenienten har av sitt deltagande i rättegången är i allmänhet endast att medverka till en viss utgång av den mel- lan parterna pågående rättegången; han har icke för egen del framställt något yrkande, som går ut på ett fastställande av den rätt, som tillkommer honom i förhållande till parterna. Skulle detta vara förhållandet, bör han väcka själv- ständig talan; hans ställning kommer då att regleras av bestämmelserna i 4 eller 5 %. Övervägande skäl tala alltså för att i de vanliga fallen vid intervention domen endast vinner rättskraft mellan parterna. Domens betydelse för eller mot intervenienten kommer därigenom i regel att hänföra sig till dess bevis- verkan i fråga om det rättsförhållande, varom parterna tvista. Denna bevis- verkan bör bedömas med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall.

12 %.

När tredje man är i det läge, att han äger inträda som intervenient i ett mål, men han underlåter detta, kan den part, å vilkens sida han skulle inträda, vara intresserad av att han dock kommer in i rättegången. Om tredje mans ställ- ning är sådan, att han endast om han instämmes som part träffas av denna rättskraft, måste den av hans inträde intresserade parten instämma honom med anlitande av den i 5 % anvisade utvägen. Även i de fall, då tredje man icke blir sålunda bunden av dom i målet, kan parten äga intresse av att han inträ- der för att understödja partens processföring. Tredje man får ock därigenom svårare att senare, när återverkningar av domen göras gällande mot honom, in— vända, att denna varit oriktig. Den kan få en starkare bevisverkan mot honom.

• Sida 199
•  Original

Den sålunda angivna befogenheten för part att uppmana tredje man att som intervenient inträda i rättegången har beredningen ansett böra uttryckligen lag- fästas. Förfarandet benämnes kungörande av rättegången för tredje man. Den- ne bör äga i sin ordning kungöra den för annan i enahanda syfte.

I förslaget uppställes icke någon regel om påföljd för part av att han icke för tredje man kungör rättegång. För visst fall har föreskrivits viss rätts- förlust som påföljd av sådan underlåtenhet, nämligen i 22 % lagen den 10 maj 1929 om trafikförsäkring å motorfordon.

Verkan av att tredje man, för vilken rättegång kungjorts, icke inträder, får bedömas med hänsyn till omständigheterna. Enligt grunderna för 35 kap. 4 % torde i en senare rättegång sådan underlåtenhet kunna läggas honom till last vid bedömandet av domens bevisverkan.

13 %.

Denna paragraf reglerar förfarandet vid kungörande av rättegång. Detta skall ske i viss överensstämmelse med stämning. Det skall sålunda ske ge- nom skriftlig inlaga, i vilken saken och grunden för kungörandet angivas. Med grunden avses det rättsliga sammanhanget mellan partens och tredje mans ställning. Inlagan skall delgivas denne. Vill han inträda, har han att anmäla detta hos rätten, som prövar, om hans ställning grundar interventionsintresse. I processen får han intervenients ställning. '

15 KAP. Om kvarstad, skingringsförbud och annan handräckning.

1 %.

I ändamål att trygga realiserandet av ett anspråk, som ännu ej fastställts genom dom, äger enligt utsökningslagen överexekutor vidtaga vissa provisoriska verkställighetsåtgärder, kvarstad eller skingringsförbud. Dylika åtgärder kunna ifrågakomma såväl före som efter det talan om anspråket väckts _vid domstol eller i lagsökningsväg. Även domstol torde, ehuru något uttryckligt stadgande därom ej finnes, äga att i där anhängigt mål förordna om kvarstad eller skingringsförbud. I åtskilliga lagrum, t. ex. 37 % första stycket 3 och 41 % andra stycket utsökningslagen samt i 16 kap. 10 % och 30 kap. 11 % R.B., förutsättes, att sådan befogenhet tillkommer domstol, och jämväl i praxis är detta antaget.1 Starka praktiska skäl tala för denna ståndpunkt, och det synes lämpligt, att bestämda regler i detta hänseende meddelas i lagen.

I likhet med vad för närvarande gäller bör rätten kunna bevilja åtgärd av ifrågavarande slag allenast sedan talan väckts vid rätten. För ett tidigare in-' skridande från rättens sida skulle förutsättas en mera omfattande överflytt- ning av överexekutorsgöromålen till domstol. Vill part före talans väckande

1 Se N. J. A. 1930 not B 238; 1933 not B 320.

• Sida 200
•  Original

utverka kvarstad eller skingringsförbud, [har han att enligt utsökningslagens bestämmelser framställa begäran därom hos överexekutor. Rörande förutsätt- ningarna i övrigt för rättens befogenhet att förordna om sådan åtgärd synas i stort sett böra gälla samma regler som enligt utsökningslagen. Kvarstad bör sålunda i första hand kunna meddelas till säkerhet för fordran, för vilken part yrkat betalning, och som villkor böra uppställas dels att parten visat sannolika skäl för sin talan och dels att det skäligen kan befaras, att motparten genom att avvika eller genom att undanskaffa egendom eller annorledes undandrager sig att gälda vad genom domen kan antagas komma att åläggas honom. Kvar- stad bör liksom motsvarande åtgärd enligt utsökningslagen avse endast lös egendom. Om det är tillfyllest för vinnande av syftet, bör egendomen, i stället för att beläggas med kvarstad, ställas under förbud att säljas eller skingras. Tillika bör skingringsförbud kunna meddelas beträffande fast egendom.

Då kvarstad eller skingringsförbud till säkerhet för fordran avser lös egen- dom, skall åtgärden omfatta så mycket av motpartens egendom, som svarar mot skulden. I beslutet angives icke, vilken egendom åtgärden skall avse, utan allenast, att egendom till visst angivet värde skall beläggas med kvarstad eller skingringsförbud. Vilken egendom som blir föremål för åtgärden, avgöres vid beslutets verkställande. I likhet med vad som torde gälla i fråga om sking- ringsförbud å fast egendom enligt utsökningslagen bör däremot i beslutet om sådant förbud angivas viss fast egendom, som åtgärden skall avse.

Kvarstad eller skingringsförbud bör vidare, liksom enligt utsökningslagen, kunna läggas å egendom, till vilken part påstått bättre rätt. I sådant fall är tydligt, att i beslutet måste bestämt angivas, vilken egendom åtgärden skall avse. Är fråga om fast egendom, kan allenast skingringsförbud men ej kvar- stad meddelas. Den rätt till egendomen, som parten påstår, är vanligen ägande- rätt, men hinder möter ej mot att bevilja kvarstad eller skingringsförbud även till säkerställande av en begränsad sakrätt, t. ex. nyttjanderätt till fast egen— dom, då egendomen innehaves av annan än ägaren. För att trygga partens rätt till egendomen bör åtgärd, varom nu är fråga, kunna meddelas icke blott då det skäligen kan befaras, att motparten undanskaffar eller förstör egendomen, utan även då fara föreligger, att han skall väsentligt försämra denna. Sking— ringsförbud beträffande fast egendom kan begränsas till att gälla endast visst slag av skingring av densamma; sålunda kan t. ex. meddelas förbud mot skogs- avverkning å egendomen.

2 %.

Enligt 187 % utsökningslagen äger, om fara är för handen, att gäldenär be- giver sig från riket utan att efterlämna känd egendom, som svarar mot gälden, eller att någon, som häftar i skuld för hushyra, kost, skeppslega eller annat dy- likt, avviker från orten utan att borgenären har säkerhet i kvarlämnat gods, överexekutor förbjuda gäldenären att avresa från orten, innan han gjort rätt för sig. Sådant reseförbud må ej gälla för längre tid än sex veckor. Över- trädes förbudet, skall gäldenären återhämtas och, om borgenären begär det, insättas i häkte under den tid förbudet gäller. Huruvida befogenhet att med-

• Sida 201
•  Original

dela reseförbud tillkommer även domstol i där anhängigt mål, torde vara tvek- samt; något stadgande härom finnes ej, och i praxis synes frågan ej ha förekommit. Av praktiska skäl torde emellertid vara lämpligt, att domstol i viss utsträckning äger dylik befogenhet; har part väckt talan vid domstol, skulle det innebära onödig omgång, om han för att utverka reseförbud för mot- parten vore nödsakad att vända sig till överexekutor och där åberopa den ut- redning, som förekommit vid domstolen.

I likhet med vad gäller beträffande reseförbud enligt utsökningslagen bör rätten kunna meddela reseförbud endast till säkerhet för fordran. Det bör vi- dare förutsättas, att parten vid rätten yrkat betalning för fordringen och visat sannolika skäl för sin talan samt att det skäligen kan befaras, att motparten begiver sig från riket utan att efterlämna känd egendom, som svarar mot hans gäld. Med gäld avses i detta sammanhang all motpartens kända gäld. Den möjlighet, som enligt utsökningslagen är medgiven att, då fråga är om fordran på hushyra o. dyl., erhålla reseförbud vid fara att gäldenären begiver sig från orten, torde i rättegång icke vara av någon praktisk betydelse, varför något stadgande härom icke ansetts böra upptagas. Reseförbud bör innefatta förbud för gäldenären att avresa från orten, med mindre han ställer pant eller borgen för skulden, d. v. s. den skuld, som den i rättegången förda talan avser. Såsom beträffande reseförbud enligt utsökningslagen bör bestämmelse meddelas om viss längsta tid, utöver vilken ett av rätten meddelat reseförbud ej är gällande. Denna tid har lämpligen ansetts böra bestämmas till tre månader, räknade från förbudets delgivning. I beslutet bör angivas den ort, där gäldenären skall uppehålla sig. Påföljden av förbudets överträdande bör liksom enligt utsök- ningslagen vara, att gäldenären återhämtas och insättes i häkte under den tid förbudet gäller; rätten bör dock äga att tillämpa denna påföljd, allenast om parten framställer yrkande därom.

3 %.

Beträffande andra anspråk än krav på betalning för fordran eller bättre rätt till egendom saknas i gällande lag allmänna bestämmelser om befogenhet för domstol eller annan myndighet att förordna om provisoriska åtgärder till säker- ställande av någons rätt, till dess denna kan realiseras genom dom eller verk- ställighet därav. För särskilda fall äger dock domstol en viss befogenhet i antydda hänseende; såsom exempel på stadganden härom må nämnas 15 kap. 11 samt 24—26 %% giftermålsbalken, 20 % lagen den 11 juni 1920 om barn i äktenskap, 28 och 29 %% lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap samt 12 kap. 8 % lagen den 27 juni 1924 om förmynderskap. I främmande lagstift- ningar förekommer allmänt en vidsträckt möjlighet till vidtagande av dylika åtgärder. Otvivelaktigt föreligger ett starkt behov av att möjlighet finnes att genom ett snabbt ingripande förhindra, att någon genom sitt förhållande om- intetgör för annan att komma i åtnjutande av en honom tillkommande rätt eller förminskar värdet av hans rätt. Det kan ifrågasättas att för detta ändamål utrusta exekutiv myndighet med befogenhet att redan innan talan väckts vid domstol ingripa i antydda hänseenden. Beredningen har emellertid ansett sig

• Sida 202
•  Original

böra i detta sammanhang inskränka sig till att föreslå rätt för domstol att i där anhängigt mål förordna om säkerhetsåtgärder av ifrågavarande slag. Frågan, huruvida liknande befogenhet bör tillkomma även exekutiv myndighet, torde böra övervägas vid det fortsatta lagstiftningsarbetet.

De åtgöranden från svarandens sida, mot vilka ett ingripande bör kunna ifrågakomma, äro, liksom enligt 1 %, i första hand sådana, som hindra eller försvåra verkställighet av dom i saken eller föranleda, att redan värdet av själva domen blir väsentligt förringat för käranden. Sådana åtgöranden kunna bestå antingen i positiva åtgärder eller ock i underlåtenhet att företaga viss handling. Såsom exempel å positiva åtgärder må nämnas, att svaranden för- fogar över kärandens egendom på sådant sätt, att den icke alls eller endast med väsentlig svårighet eller kostnad kan återställas i det skick käranden på- står; att ägaren av en fastighet genom åtgärder beträffande fastigheten omöj- liggör utövningen av en åt annan upplåten nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastigheten; eller att, då talan föres om bättre rätt till viss fabrika- tionsmetod eller annan yrkeshemlighet, svaranden utlämnar denna till annan. Exempel på fall, där en underlåtenhet från svarandens sida kan på antytt sätt äventyra kärandens rätt, är underlåtenhet att vidtaga åtgärder för nödigt underhåll av egendom, som är i svarandens besittning men vartill käranden påstår bättre rätt, eller underlåtenhet att beträffande värdepapper, till vilka käranden gör gällande bättre rätt, vidtaga åtgärd, varav dess värde är väsentli- gen beroende, såsom att utöva teckningsrätt för aktie. Föreligger skälig anled- ning att befara dylika åtgöranden från svarandens sida, bör rätten, om käran- den visat sannolika skål för sin talan, äga att vidtaga den åtgärd, som finnes erforderlig för säkerställande av kärandens rätt. I lagen torde icke kunna mera detaljerat angivas, vilka åtgärder som i detta hänseende kunna ifrågakomma. Såsom exempel på dylika åtgärder ha angivits förbud eller annat föreläggan— de vid vite och förordnande om egendoms förvaltning av god man. Vilken åtgärd, som i varje särskilt fall bör tillgripas, har rätten att pröva efter vad som finnes erforderligt med hänsyn till beskaffenheten av den talan, som föres i målet, och till de åtgöranden från svarandens sida, som sätta kärandens rätt i fara.

Även i sådana fall, då svarandens åtgöranden icke hindra eller försvåra domens verkställande eller kunna sägas väsentligt förringa dess värde för par- ten, böra under vissa förutsättningar provisoriska åtgärder kunna beslutas av rätten. För en part kan det i vissa fall medföra stor olägenhet, att han under rättegången är i mistning av den rätt, varom han för talan. Åtgärderna ha här icke till ändamål blott att säkerställa domens verkställighet utan avse ett provisoriskt ordnande redan under rättegången av det mellan parterna stridiga rättsförhållandet. Såsom exempel på fall, där dylik åtgärd bör kunna ifråga— komma, må nämnas, att svaranden i strid med ett mellan parterna träffat kon- kurrensavtal idkar handel eller annan verksamhet eller tager anställning hos någon, som idkar sådan verksamhet; att han i sin rörelse använder obehörigt firmanamn; att han å sin fastighet bedriver verksamhet, som åstadkommer störande buller eller olägenhet av sanitär art för närboende; eller att han un-

• Sida 203
•  Original

derlåter att avflytta från kärandens fastighet, sedan skyldighet därtill inträtt för honom. I vissa av här berörda fall torde svarandens förhållande kunna sä- gas väsentligt förringa domens värde för käranden, t. ex. om svaranden för— bundit sig att under viss kortare tid icke taga anställning hos annan och dom icke hinner meddelas, förrän tiden utgått; i dylik händelse är bestämmelsen i första punkten av förevarande paragrafs första stycke att tillämpa. Men även då en tillämpning av nämnda bestämmelse ej kan ske, kan det för käran- den vara av stor vikt, att han redan före domens meddelande kan komma i åtnjutande av den rätt, varpå hans talan går ut. Det måste emellertid beak— tas, att ett dylikt provisoriskt avgörande av tvistefrågan kan för svaranden medföra betydande skada och olägenhet, därest kärandens talan sedermera skulle ogillas. Det bör därför i nu avsedda fall ske en avvägning mellan parternas olika intressen. Föreläggande eller förordnande bör kunna medde- las, endast om det är för käranden av synnerlig vikt och det ej länder mot— parten till väsentligt förfång. Stadgande härom har upptagits i andra punk- ten av första stycket. Tydligt är, att för stadgandets tillämpning förutsättes, att käranden visat sannolika skäl för sin talan.

Såsom framgår av 9 kap. 8 å andra stycket kan föreläggande vid vite ej meddelas beträffande verksamhet eller handling, som i lag eller författning är belagd med straff. Ej heller kan sådant föreläggande meddelas kronan. .

Bestämmelserna i denna paragraf avse icke att göra ändring i de stadgan- den, som enligt vad förut framhållits gälla om rätt för domstol att i vissa tvister av familjerättslig natur meddela interimistiska förordnanden.

4 %.

Enligt 191 % utsökningslagen äger överexekutor, om någon egenmäktigt pantat något till sig eller skilt annan från det han innehar eller eljest själv tagit sig rätt, att genast återställa besittningen eller annat förhållande, som rubbats. En liknande befogenhet synes även böra tillkomma dom-stol i där anhängigt mål. Såsom framgår av 1 % kan vid tvist om bättre rätt till egen- dom under vissa förutsättningar kvarstad eller skingringsförbud läggas å egendomen. Denna möjlighet synes emellertid ej utgöra tillräckligt skydd för partens befogade intresse, då motparten gjort sig skyldig till olaga självtäkt, utan han bör kunna påfordra, att det rubbade besittningsförhållandet omedel— bart återställes. I förevarande paragraf har därför upptagits ett stadgande om befogenhet för rätten att i mål av ifrågavarande beskaffenhet förordna om återställande av besittning eller annat förhållande, som rubbats. Stadgandet innebär ej, att rätten alltid behöver meddela dylikt förordnande, så snart ett besittningsförhållande blivit rubbat. Sålunda torde förordnande ej böra med- delas, då den part, som begär sådant, själv tidigare på samma olagliga sätt, som han lägger motparten till last, skilt denne från besittningen.

Med bättre rätt avses i denna paragraf ej blott äganderätt utan även be- gränsad sakrätt, såsom nyttjanderätt eller servitut. Har sålunda t. ex. nå- gon avstängt en väg, som annan på grund av servitut anser sig äga rätt att

• Sida 204
•  Original

använda, kan i tvist om servitutet den sistnämnde med stöd av förevarande bestämmelse utverka rättens förordnande, att stängslet omedelbart skall bort- taga-s.

Om rättens befogenhet att förordna, att åtgärd, som med stöd av denna paragraf vid-tagits, sedermera skall gå åter, hänvisas till vad vid 6 % anföres.

5 %.

Såsom redan tidigare berörts meddelas beslut om åtgärd, som avses i detta kapitel, av den rätt, där rättegången är anhängig. Detta innebär icke någon inskränkning i den befogenhet, som enligt utsökningslagen tillkommer över— exekutor att besluta om åtgärder av liknande beskaffenhet.

Fråga om åtgärd av här ifrågavarande slag bör i enlighet med allmänna civilprocessuella grundsatser kunna av rätten upptagas allenast på yrkande av part. Någon föreskrift om sättet för framställande av sådant yrkande har icke med—delats. Det kan sålunda ske såväl genom skriftlig framställning som muntligen inför rätten. Innan yrkande bifalles, bör motparten lämnas tillfälle att yttra sig däröver. Rätten kan antingen förelägga honom att in— komma med skriftligt yttrande eller ock kalla honom att vid rätten avgiva yttrande muntligen. I allmänhet torde fråga om sådan åtgärd uppkomma under förberedelsen. Rätten kan därvid enligt 42 kap. 13 % utsätta särskilt sammanträde för behandling av frågan. Finner rätten yrkandet ej kunna bi- fallas, bör icke vara erforderligt att höra motparten därom. Är frågan av brådskande natur, bör rätten äga att omedelbart bevilja åtgärden att gälla till dess annorlunda förordnas. I sådant fall bör rätten, sedan motparten haft till- fälle att yttra sig, ånyo upptaga frågan till prövning.

I likhet med vad som gäller beträffande kvarstad eller skingringsförbud enligt utsökningslagen bör rätten ej kunna bevilja sådan åtgärd, med mindre den part, som framställt yrkande därom, ställt pant eller borgen för skada, som kan tillskyndas motparten. Detsamma torde böra gälla i fråga om åt- gärd, som avses i 3 %. Finnes part ur stånd att ställa säkerhet och har han visat synnerliga skäl för sin talan, bör rätten kunna befria honom därifrån; stadgandet härom överensstämmer med vad i 194 % utsökningslagen är före- skrivet. Vidare bör kronan, såsom i 48 % nämnda lag är stadgat, vara fri från ställande av säkerhet. Beträffande återställande av rubbat besittningsför- hållande enligt 4 % bör, lika litet som då handräckning enligt 191 % utsök- ningslagen begäres hos överexekutor, säkerhet fordras. Pant eller borgen bör ställas hos rätten. I fråga om beskaffenheten av sådan säkerhet böra gälla bestämmelserna i 48 % utsökningslagen.

Bestämmelserna i förevarande paragraf äro tillämpliga, även då fråga om åtgärd, som avses i detta kapitel, uppkommer först i högre rätt. Rörande för- farandet, då i högre rätt fullföljes talan mot lägre rätts beslut i fråga om dylik åtgärd, meddelas bestämmelser i de kapitel, som reglera fullföljdsför- farandet.

• Sida 205
•  Original

6 %.

Då åtgärd, som avses i 1, 2 eller 3 %, är av provisorisk natur, bör den icke äga bestånd längre än som kan anses påkallat med hänsyn till ändamålet med densamma. Föreligga ej längre skäl för åtgärden, bör den därför hävas, och det bör ankomma på rätten att besluta därom. Sådant beslut bör kunna med- delas, vare sig begäran om hävande framställts av part eller icke. I första hand bör åtgärd hävas, om den talan, för vars säkerställande åtgärden med- delats, återkallas eller förfaller. Har åtgärden meddelats till säkerhet för fordran, bör den vidare hävas, om pant eller uborgen ställes. Huruvida pant eller borgen utgör tillräcklig säkerhet, bör, om den ej godkännes av den part, som påkallat åtgärden, prövas av rätten. Klart är, att med pant eller borgen bör likställas nedsättning av det fordrade beloppet. Åtgärd bör vidare hä- vas, om eljest ej längre skäl för densamma föreligga, t. ex. om den part, som påyrkat åtgärden, ej längre kan anses äga sannolika skäl för sin talan eller om åtgärden ej längre är påkallad till säkerställande av hans rätt. Även utan särskilt beslut av rätten kan åtgärd, varom nu är fråga, upphöra att äga bestånd, t. ex. om den part, som påyrkat åtgärden, medgiver det; vid kvarstad måste anlitas utmätningsman för återställande av den kvarstadsbe- lagda egendomen. Vidare torde kvarstad och skingringsförbud till säkerhet för fordran upphöra, då gäldenären försättes i konkurs1 ; reseförbud kan upp- höra på grund av stadgandet i 96 % konkurslagen.

Såsom allmän regel bör gälla, att åtgärd, som avses i 1, 2 eller 3 %, ej äger bestånd längre än till dess rätten meddelar dom i målet. Rätten bör därför i samband med målets avgörande pröva, huruvida åtgärden fortfarande skall be- stå. I allmänhet torde åtgärden böra hävas, därest den talan, för vars säkerstäl- lande åtgärden meddelats, ogillas. I annat fall synes åtgärden med hänsyn till syftet därmed böra bestå till dess domen vunnit laga kraft eller eljest kan verkställas eller högre rätt förordnar annorledes. Har rätten ej tidigare med- delat beslut om åtgärd, varom nu är fråga, eller har en tidigare beslutad åt- gärd hävts före målets avgörande, bör rätten kunna i samband med domen för- ordna om sådan åtgärd. Att reseförbud ej gäller längre än tre månader från delgivningen, framgår av 2 %.

Förordnande enligt 4 % innebär ett provisoriskt ordnande av besittningsför- hållandet. I samband med målets avgörande bör rätten därför kunna reg- lera detta förhållande i enlighet med det materiella rättsläget. Om kärandens talan angående bättre rätt till egendomen ogillas, bör rätten kunna förordna, att åtgärden skall gå äter och svaranden sålunda ånyo komma i besittning av egendomen. Även före domen bör dylikt förordnande kunna meddelas, om skäl förekomma därtill, t. ex. om det ådagalägges, att svaranden ej gjort sig skyldig till egenmäktigt förfarande. Återkallar käranden sin talan, äger sva- randen att påfordra dom i saken; underlåter han detta, kommer den enligt 4 % vidtagna åtgärden att bestå. För beslut om återgång av dylik åtgärd bör för- utsättas, att yrkande därom framställes.

1 Se N. J. A. 1924:588.

• Sida 206
•  Original

7 %.

Såsom framgår av 17 kap. 14 % skall rättens beslut om åtgärd, som avses i förevarande kapitel, genast gå & verkställighet. Då fråga är om reseförbud eller förbud eller föreläggande vid vite enligt 3 %, skall förbudet delgivas den som förbudet eller föreläggandet avser. Om sådan delgivning äro bestäm- melserna i33 kap. att tillämpa. Avser beslutet annan åtgärd, synas de i ut- sökningslagen meddelade bestämmelserna om verkställighet böra gälla. Det ankommer sålunda på exekutiv myndighet att verkställa åtgärden, och den part, som påyrkat åtgärden, bör ha att begära verkställighet därav. Med avseende å. kvarstad och skingringsförbud bliva bestämmelserna i 181, 183, 185 och 186 %% utsökningslagen tillämpliga. Har kvarstad lagts å avrad, hyra eller ränta, som faller av fast egendom, kan enligt 184 % samma lag hos överexekutor begäras förordnande av sysslomän enligt 81 % första stycket nämnda lag. I den mån särskild åtgärd för verkställighet av förordnande enligt 3 eller 4 % erfordras, har sökanden att vända sig till utmätningsman med begäran om handräckning.

16 KAP.

Om omröstning.

1 %.

Av bestämmelser, som meddelas i nästföljande kapitel, framgår, att då. rät- ten består av flera ledamöter, överläggning skall hållas, innan dom eller beslut meddelas. Visar det sig vid överläggningen, att skiljaktiga meningar före- komma, måste för bestämmande av den mening, vilken skall gälla som rättens, omröstning företagas.

I förevarande paragraf upptagas bestämmelser angående den ordning, i vil- ken rättens ledamöter skola vid omröstningen yttra sig. Vad angår härads- rätt bör i likhet med vad nu gäller ordföranden först säga sin mening och där- efter nämndens mening inhämtas. Jämväl beträffande andra domstolar, råd- husrätt samt hovrätt och högsta domstolen, torde nu gällande ordning böra ihuvudsak bibehållas. Det är sålunda den till tjänsteåldern yngste ledamoten, som först skall yttra sig, och därefter de övriga i den ordning, vari de efter tjänsteåldern ha säte i rätten; dock skall ordföranden alltid sist säga sin mening, även om han icke är den till tjänsteåldern äldste. Såsom i annat sam- manhang framhålles bör vid rådhusrätt ett inkommet mål överlämnas till viss ledamot, som har ansvaret för målets beredande till huvudförhandling. Även i hovrätt och högsta domstolen bör varje mål, då det inkommer, tilldelas viss ledamot, vilken har att som referent leda målets beredande. I nu angivna fall bör den ledamot, som handhaft beredandet, först yttra sin mening.

Stadgandet i sista stycket äger motsvarighet i 23 kap. 5 % R.B. Att den som instämmer i annan ledamots mening ej skall i sitt votum upprepa de av denne anförda skälen, torde vara tydligt utan särskilt stadgande.

• Sida 207
•  Original

2 %.

Denna paragraf upptager bestämmelser, ivad mån omröstningen skall upp- delas, då flera frågor samtidigt föreligga till avgörande. I första hand bör därvid, ilikhet med vad redan nu är fallet, gälla, att särskild omröstning alltid skall ske angående fråga, som hör till rättegången. Härmed åsyftas sådana processuella frågor, som föreligga till prövning i samband med målets slutliga avgörande. Hit äro att hänföra frågor angående rättegångshinder, i den mån de ej tidigare avgjorts, ävensom andra frågor, som icke direkt angå det om- processade materiella rättsförhållandet. såsom angående utdömande av före- lagt vite, ersättning till vittne eller sakkunnig samt kvarstad eller skingrings- förbud. Förekomma flera sådana frågor, bör det röstas särskilt om var och en av dem,. Den ordningsföljd, som därvid skall iakttagas, kan icke bestämmas genom en allmän regel utan bör bero av förhållandena i varje särskilt fall; föreligger meningsskiljaktighet härutinnan, skall enligt 5 % omröstning därom ske. Att frågor rörande rättegångshinder måste avgöras, innan omröstning rörande själva saken vidtager, är uppenbart. Den som vid sådan omröstning varit emot det slut, som skall gälla såsom rättens, är, såsom framgår av sista stycket i denna paragraf, skyldig att deltaga i senare omröstning, och han är därvid bunden av den föregående omröstningens resultat.

Då flera käromål enligt de i 14 kap. givna reglerna handläggas i samma rättegång och dessa på en gång föreligga till avgörande, böra de olika käro- målen i omröstningshänseende behandlas vart för sig. Denna regel torde för närvarande tillämpas, ehuru något uttryckligt stadgande därom ej finnes. Sär- skild omröstning kan ske antingen så, att rättens ledamöter avgiva skilda vota angående varje käromål, eller ock så, att dessa vota i ett sammanhang avse samtliga käromålen men sammanräkning av rösterna sker med hänsyn till varje käromål för sig. Flera käromål föreligga såväl då i målet framställts olika anspråk, vilka stödja sig på olika grunder, som då på samma eller väsent- ligen samma grund framställts olika yrkanden. Med hänsyn till kvittnings- invändningens natur och till den i 17 kap. 11 % upptagna regeln, att prövning av fordran, som åberopats till kvittning, vinner rättskraft, bör särskild om- röstning alltid ske över sådan fordran.

Regeln om särskild omröstning rörande varje käromål bör gälla icke blott då de olika käromålen äro helt fristående utan även för det fall, att käro- målen ha sådant sammanhang med varandra, att prövning av något av dem ej ifrågakommer under annan förutsättning, än att omröstningen rörande annat käromål, som tidigare ställts under omröstning, erhåller viss ut— gång. Även för detta fall böra alla ledamöter i rätten vara skyldiga att deltaga i varje omröstning. Om sålunda i ett mål är fråga om dels äktenskapsskillnad och dels underhåll till make samt vid omröstning rörande förstnämnda fråga majoritet vunnits för bifall till yrkandet om äktenskapsskillnad, är den ledamot, som röstat för ogillande av nämnda yrkande, enligt sista stycket i förevarande paragraf skyldig att deltaga i omröstningen angående underhållsfrågan, och han är därvid bunden av den föregående omröstningens resultat; likaledes är, då borgenär för talan mot borgesman och dennei sin ordning enligt 14 kap. 5 %

• Sida 208
•  Original

i samma mål väckt talan mot gäldenären angående regresskrav för den hän- delse den mot borgesmannen förda talan bifalles, den ledamot, som röstat för ogillande av borgenärens talan, skyldig att deltaga i senare omröstning an- gående borgesmannens anspråk mot gäldenären. Även beträffande omröstning rörande kvittningsanspråk gäller samma regel; har svaranden bestritt käran- dens fordran och i andra hand yrkat kvittning för genfordran, måste den leda— mot, som röstat för ogillande av kärandens fordran men därvid stannat imi— noritet, yttra sig även rörande kvittningsyrkandet.

Då omröstning sker om ett och samma käromål, gäller för närvarande, att omröstningen på en gång avser såväl slutet som de grunder, varå detta slut vilar. Det är sålunda icke tillåtet att, då skiljaktiga meningar förekomma om grunderna, göra dessa till föremål för särskilda omröstningar. Det slut, som vid omröstningen erhåller absolut majoritet eller som, vid lika röstetal, biträdes av ordföranden, blir därvid avgörande för domens innehåll; ha röster avgivits för flera än två slut, utan att något av dem erhållit absolut majoritet eller hälf- ten av rösterna, skall, bortsett från sådana fall, då skiljaktigheterna blott avse penningbelopp o. dyl., domen upptaga det slut, som erhållit de flesta rösterna eller, då för flera slut äro lika många röster, det som ordföranden biträtt. Där- est för det slut, som sålunda skall gälla, anförts olika grunder, torde i domen upptagas de grunder, som anförts av flertalet bland dem, som röstat för detta slut, eller, då majoritet ej erhållits, de grunder, som ordföranden anfört.

Den sålunda gällande regeln, att vid omröstningen varje ledamot avgiver ett fullständigt votum och att utgången i första hand bestämmes genom en sam- manräkning av de olika vota beträffande slutet utan hänsyn till de därför anförda grunderna, kan ofta medföra, att ej alla ledamöter ingå i prövning av samtliga de spörsmål, som äro av betydelse för utgången. Den medför även, att i domen kunna komma att upptagas grunder, som blott omfattas av en minoritet bland de röstande. Till förmån för den meningen, att då ma- joritet erhållits för ett visst slut, domen alltid skall bestämmas med hänsyn till detta, har anförts, att den omständigheten, att majoriteten anser ett visst resultat såsom det rätta, om ock av olika skäl, gör det i och för sig sannolikt, att detta resultat är det riktiga, och att rättegångens syfte är att åstadkomma ett rent praktiskt avgörande av den i målet föreliggande tvistefrågan. Här- emot kan emellertid framhållas, att även om en parts främsta intresse är att ernå ett för honom förmånligt resultat och att motiveringen för honom är av mindre betydelse, parten dock icke med rätt kan göra anspråk på annat än ett lagligen grundat avgörande. För en riktig dom måste fordras, att ma- joritet även föreligger beträffande de grunder, å vilka slutet stöder sig. Det måste därför anses oriktigt att vid bestämmande av utgången tillmäta grun- derna mindre vikt än slutet. Omröstningen bör med hänsyn härtill ordnas på sådant sätt, att utgången i första hand bestämmes efter grunderna för sluten och icke efter sluten oberoende av grunderna. Med grunder avses i detta sam- manhang de faktiska omständigheter, som äro av omedelbar betydelse för ut- gången (omedelbart relevanta fakta). För vinnande av detta syfte böra alla ledamöter ha att yttra sig om de omständigheter, av vilka utgången beror.

_ n...—_.

_______.__n_________uv_

___, [___—__—

l J | | ,;

• Sida 209
•  Original

Detta synes lämpligast ske på det sättet, att dessa omständigheter, i den mån det erfordras, göras till föremål för särskilda omröstningar. Ett särskilt skäl för en sådan anordning ligger också däri, att enligt 17 kap. 5 % mellandom i vissa fall kan meddelas. En sådan dom innebär ett avgörande av grunderna för käromålet, och det vore mindre följdriktigt, om utgången av målet i dess helhet skulle vara beroende av om mellandom meddelats eller ej. Att i lagen uppställa bestämda och uttömmande regler i nu ifrågavarande hänseende, tor- de icke vara möjligt, utan det bör givas domstolarna frihet att förfara efter förhållandena i varje särskilt fall. Det har därför allenast stadgats, att om beträffande ett och samma käromål förekomma skiljaktiga meningar rörande omständigheter, som var för sig äro av omedelbar betydelse för utgången, de må efter sakens beskaffenhet uppställas till särskild omröstning. Tydligt är, att uppdelningen i olika frågor har sin praktiska begränsning. Såsom exem- pel på fall, där omröstning rörande särskilda frågor bör företagas, må nämnas: i mål om skadeståndsskyldighet fråga, om dylik skyldighet föreligger, och om skadeståndets belopp, i mål om fordran fråga om fordringens uppkomst och om preskription eller betalning, i mål om testamentsklander fråga om giltig- heten av bevakning och om testators förmåga att upprätta testamente. Av stadgandets avfattning framgår, att särskild omröstning kan ske endast beträf- fande materiella rättsfakta, som äro av omedelbar betydelse för målets utgång. Däremot bör sådan omröstning ej kunna ske beträffande särskilda frågor, som avse bevisprövningen, t. ex. rörande äktheten av ett i målet åberopat skriftligt bevis eller tilltron till en vittnesutsaga eller bevisvärdet av en omständighet, som är att hänföra till indiciebevisning. Den ordning, i vilken de olika frå- gorna skola företagas till omröstning, bör vara beroende av deras rättsliga sammanhang. Om meningsskiljaktighet föreligger, huruvida en fordran upp- kommit eller icke, bör sålunda denna fråga avgöras före frågan om fordringens belopp; likaledes bör vid tvist om köp av lös egendom fråga, huruvida rekla- mation rätteligen skett, avgöras före frågan om fel i varan. Vid menings- skiljaktighet rörande den omfattning, i vilken ett särskiljande av olika omstän— digheter bör ske, eller om ordningsföljden mellan de särskilda omröstningarna bör röstas därom; bestämmelse i detta hänseende har upptagits i 5 %.

Vid tillämpning av det angivna omröstningssättet bör ledamot, som vid tidigare omröstning stannat i minoritet, vara skyldig att deltaga i se- nare omröstning och därvid vara bunden av den förra omröstningens resultat. Den skyldighet, som sålunda ålägges en domare, vilkens ståndpunkt i en viss fråga icke vunnit majoritet, att deltaga i omröstning rörande annan fråga, som är betingad av utgången av den förra frågan, kan icke anses innebära något obehörigt band på honom. Han försättes därigenom ickei annat läge än en domare, som blivit överröstad ien förberedande omröstning rörande en pro— cessförutsättningsfråga och som är skyldig att därefter deltaga i omröstning rörande saken. I bägge fallen består skyldigheten allenast däri, att domaren ej får undandraga sig att under en förutsättning, som majoriteten ansett vara för handen och för vilken han icke har något ansvar, uttala sin mening i en senare fråga.

• Sida 210
•  Original

Det omröstningssätt, som sålunda föreslagits, kan i vissa, dock säkerligen sällan förekommande fall föranleda, att domen kommer att innehålla ett slut, som icke obetingat biträtts av majoriteten eller ens av någon ledamot. Å andra sidan säkerställes genom denna anordning, att beträffande varje särskild på målets utgång inverkande omständighet alltid föreligger majoritet inom dom- stolen och att utgången bestämmes på grundval av det sålunda vunna resul- tatet, något som icke alltid är fallet med det för närvarande tillämpade om- röstningssättet. '

De bestämmelser rörande rättegångskostnad, vilka upptagits i 18 kap.. vila på den grundsatsen, att frågan om skyldigheten att gälda sådan kostnad i första hand är beroende av den utgång målet erhållit beträffande själva saken. Först då denna utgång bestämts, föreligga sålunda förutsättningarna för be- dömande av kostnadsfrågan. Med hänsyn härtill har ansetts lämpligt, att sär- skild omröstning alltid sker rörande rättegångskostnad. Den ledamot, som beträffande själva saken varit av skiljaktig mening, bör vid prövning av frå— gan om rättegångskostnaden ha att utgå från det resultat, som omröstningen rörande själva saken givit.

3 och 4 %%.

I dessa paragrafer meddelas bestämmelser rörande sammanräkning av de vid omröstning avgivna vota för avgörande av vilken mening som skall ut- göra rättens. Bestämmelserna äro tillämpliga såväl beträffande omröstning i rättegångsfråga som beträffande särskild omröstning enligt 2 % andra stycket.

Rörande motiveringen till 3 % första stycket hänvisas till vad anförts i redo- görelsen för förslagets huvudgrunder.

Då vid omröstning i annan domstol än häradsrätt någon mening omfattats av mer än hälften av rättens ledamöter, bör denna mening gälla såsom rättens. Har någon mening erhållit hälften av rösterna och har denna mening biträtts av ordföranden, bör den meningen gälla. Nu angivna regler överensstämma med gällande rätt. Särskilda bestämmelser givas i 3 kap. 7 % om omröstning ihögsta domstolen beträffande prövningstillstånd; en erinran härom har upp- tagits i 3 % förevarande kapitel. .

I 4 % regleras röstberäkningen, då vid omröstning i rådhusrätt eller överrätt yppas flera än två olika meningar, utan att någon av dem erhållit mer än hälften av rösterna eller eljest enligt 3 % andra stycket skall gälla. Det bör härvid skiljas mellan olika fall. I enlighet med vad för närvarande tilläm- pas bör, då fråga är om penningar eller annat, som utgör viss myckenhet, en sammanläggning av rösterna ske så, att rösterna för den största myckenheten sammanläggas med rösterna för närmast mindre myckenhet och så vidare efter samma grund, till dess att med tillämpning av bestämmelserna i 3 % andra stycket någon mening skall gälla som rättens; har däremot t. ex. redan från början hälften av ledamöterna, bland dem ordföranden, röstat för viss myckenhet, skall denna mening gälla oavsett innehållet i de övriga ledamöter- nas vota. Då fråga ej är om penningar eller dylikt, bör den mening, som er- hållit relativ majoritet, gälla; föreligger icke sådan majoritet för någon me-

• Sida 211
•  Original

ning utan äro rösterna för flera meningar lika många, skall den mening gälla, vilken omfattas av den äldste bland de ledamöter, som röstat för någon av nämnda meningar. Även denna regel överensstämmer med gällande rättstill— lämpning. -

Med uttrycket mening avses i nu förevarande sammanhang närmast själva slutet. Någon särskild regel rörande frågan, vilken motivering'domen skall innehålla, för den händelse de ledamöter, som bestämt slutet, anfört olika grunå' der härför, har, särskilt med hänsyn till bestämmelserna i 2 % om omröstning angående särskilda omständigheter, icke ansetts erforderlig. Genom att sär— skilda omröstningar anställas torde i allmänhet kunna avgöras,.vilka grun- der skola upptagas i domen. Kan frågan härom ej på dylikt'sätt bestämmas, torde meningsskiljaktighet mellan dem, som äro ense om samma slut, böra avgöras enligt de i förevarande paragrafer angivna reglerna.

5 %.

Då inom rätten yppas olika meningar angående sättet för omröstningen, t. ex. i vilken omfattning eller i vilken ordning omröstning bör ske rörande särskilda frågor, bör detta avgöras genom omröstning 'mellan ledamöterna. Likaledes bör, då det är stridigt, vilken mening skall gälla som rättens, vare sig stridigheten avser det slut eller de grunder, somskola upptagas i domen, denna fråga, såsom redan nu är fallet, avgöras genom särskild omröstning:. Beträffande omröstning, som nu avses, äro bestämmelserna i 3 och 4 %% att tillämpa.

6 %. .

I tvistemål kan stundom uppkomma fråga rörande ansvar, t. ex. om rätte- gångsförseelse eller utdömande av vite. Om omröstning angående sådan frå- ga böra, med hänsyn till att vid lika röstetal den lindrigaste meningen bör gälla, tillämpas reglerna om omröstning i brottmål.

7 %. Enligt gällande rätt är nämndeman ej ansvarig för häradsrättens avgöranÄ den 1 annat fall, än då nämnden bestämt utgången. Någon anledning att från- gå denna regel har icke ansetts föreligga.

17 KAP.

Om dom och beslut.

lå.

I gällande rätt finnes icke någon fast och enhetlig terminologi för känne— tecknande av de olika slagen av avgöranden, som träffas av domstol. Då av.- görande sker under pågående rättegång av viss däri" uppkommen fråga, an—

• Sida 212
•  Original

vändes vanligen uttrycket beslut. För avgöranden, varigenom rätten skiljer mål från sig, brukas uttrycken dom eller utslag utan någon bestämd åtskillnad mellan sådana avgöranden, som innefatta materiell prövning av det omproces- sade rättsförhållandet, och avgöranden, som icke innefatta dylik prövning. I hovrätt och högsta domstolen användes uttrycket dom såsom beteckning för slutliga avgöranden i vade- och revisionsmål ; dylika avgöranden i besvärsmål betecknas såsom utslag.

Genom förevarande paragraf ha införts bestämda och enhetliga beteckningar i detta hänseende. De olika slagen av domstolsavgöranden ha därvid särskilts efter sitt sakliga innehåll. Avgörande, som innefattar prövning av saken, d. v. s. det rättsförhållande, som utgör rättegångens föremål, har betecknats såsom dom. Även stadfästande av förlikning utgör ett materiellt avgörande av det omtvistade rättsförhållandet och bör därför ske genom dom; bestämmel— se härom har upptagits i 6 %. För andra avgöranden har använts beteckningen beslut. Bland dessa är att skilja mellan avgöranden, varigenom rätten utan prövning av saken skiljer målet från sig, och andra avgöranden. De först- nämnda besluten ha betecknats såsom slutliga beslut. Härunder falla sålunda alla avvisnings- och avskrivningsbeslut, beslut, varigenom parts talan för— klaras förfallen, samt i högre rätt beslut, varigenom lägre rätts dom undan- röjes med eller utan återförvisning ; även beslut, varigenom högsta domstolen vägrar prövningstillstånd, är slutligt beslut. Då talan mot lägre rätts beslut, som meddelats under rättegången eller i samband med dom eller slutligt beslut, enligt bestämmelserna i 49 och 54 kap. fullföljts särskilt till högre rätt, har den högre rättens beslut i anledning av sådan talan, med hänsyn till att den högre rätten därigenom skiljer den fullföljda frågan från sig, ansetts böra be— tecknas som slutligt beslut.

Den sålunda föreslagna anordningen har sin främsta betydelse med hänsyn till reglerandet av fullföljdsförfarandet. Såsom framgår av de bestämmelser, som i detta hänseende meddelats, är i fråga om sakliga avgöranden sättet för fullföljd av talan ett annat än beträffande andra avgöranden. Genom enhet- liga beteckningar för de olika slagen av avgöranden vinnes den fördelen, att rättsmedlets art kan omedelbart bestämmas efter den beteckning, som avgö- randet erhållit.

Bestämmelserna i denna paragraf avse närmast avgöranden i mål, som äro anhängiga vid rätten. Emellertid kan rätten i undantagsfall komma att taga be- fattning med frågor, som regleras i denna balk, oberoende av om talan väckts; ett sådant fall föreligger, då begäran framställts om upptagande av bevis till framtida säkerhet. Rättens avgöranden i dylika frågor böra alltid träffas ge- nom beslut. Huruvida ett beslut är att anse som slutligt eller ej, är beroende av om rätten genom beslutet skiljer sig från frågan.

2 %. Det på grundsatserna om rättegångens muntlighet, omedelbarhet och kon- centration byggda förfarandet innebär bland annat, såsom framhållits i redo- görelsen för förslagets huvudgrunder, att rättens avgörande skall ske omedel-

• Sida 213
•  Original

bart på grund av vad vid huvudförhandlingen förekommit. Det material, som framkommit under målets förberedelse, får sålunda icke utan vidare läggas till grund för avgörandet utan endast om och i den mån det ånyo förebringas vid huvudförhandlingen. Ej heller får avgörandet grundas å material, som rättens ledamöter kunna ha inhämtat utanför målet; såsom i annat sammanhang framhålles hindrar detta emellertid icke, att hänsyn tages till omständigheter, som äro allmänt veterliga, eller till allmänna erfarenhetssatser. Då påbörjad huvudförhandling uppskjutits och målet återupptages till slutlig handläggning inom två veckor från dagen från första förhandlingens avslutande, utgör en- ligt 43 kap. 11 och 13 %% den senare handläggningen, under förutsättning att de domare, som då sitta i rätten, övervarit den tidigare handläggningen, en omedelbar fortsättning av denna ; i sådant fall skall domen grundas å vad vid båda förhandlingarna förekommit. Skall däremot enligt nämnda lagrum ny huvudförhandling hållas, får domen grundas allenast å materialet från denna förhandling. Nu angivna regler skola tillämpas beträffande såväl lägre som högre rätt. '

För närvarande förekommer ofta i underrätt, att olika ledamöter ha säte i rätten vid skilda rättegångstillfällen under handläggningen av ett och samma mål och att i följd därav i målets avgörande kunna deltaga ledamöter, som ej övervarit handläggningen i dess helhet. Såsom processkommissionen framhål- lit leda redan under nuvarande rättegångsordning sådana ombyten av rättens ledamöter till olägenheter, och de äro helt oförenliga med ett omedelbart för- farande. På grund härav har i denna paragraf stadgats, att i domen ej må del- taga domare, som ej övervarit hela huvudförhandlingen. Vid fortsatt huvud— förhandling gäller detta båda förhandlingarna. Stadgandet lägger icke hinder i vägen för att någon domare, som från början övervarit förhandlingen, seder- mera avträder, därest rätten det oaktat alltjämt är domför. Med domare avses här såväl lagfarna domare som nämndemän.

I såväl lägre som högre rätt kan i vissa fall dom meddelas utan att huvud- förhandling ägt rum. Enligt 42 kap. 18 % kan i underrätt dom meddelas under förberedelsen; detta stadgande är enligt 53 kap. 1 % tillämpligt även beträf- fande tvistemål, som skall upptagas omedelbart av hovrätt. Om måls avgö- rande i högre rätt utan huvudförhandling meddelas bestämmelser i 50 kap. 21 å och 55 kap. 12 %. Då enligt dessa stadganden huvudförhandling ej äger rum, bör domen grundas å vad handlingarna innehålla och eljest förekommit i målet.

3 %.

Av allmänna civilprocessuella grundsatser följer, att det ankommer på par- terna att bestämma omfattningen av det anspråk, varom rättegången skall röra sig. Rätten bör sålunda ej äga att giva dom över annat yrkande än som fram- ställts av part i den ordning, som är i lag föreskriven, eller att tilldöma part mera än han yrkat. Ej heller bör domen få grundas å omständighet, som icke av part åberopats till grund för hans talan. Härmed avses faktiska omstän- digheter, som äro av omedelbar betydelse för det omprocessade rättsförhållan— det. Däremot äger rätten att taga hänsyn till indicier, även om de ej åberopats

• Sida 214
•  Original

av part. .De nu angivna grundsatserna böra äga tillämpning även i fråga om svarandens talan i målet; rätten äger sålunda icke att grunda domen på någon faktisk omständighet, som svaranden ej åberopat till stöd för sitt bestridande, t. ex. betalning eller fordringspreskription. I vissa fall kan dock en preskrip- tionsbestämmelse innefatta förlust av talerätt. Ett exempel härå utgör 9 % la- gen den 30 juni 1916 ang. ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik; i sådant'fall föreligger rättegångshinder, som rätten bör självmant beakta. Att rätten i viss omfattning äger självmant föranstalta om bevisning, framgår av 35 kap. 6 %; tydligt är, att rätten vid målets avgörande skall taga hänsyn till all bevisning, som förebringats i målet, vare sig den uttryckligen åberopats av part eller ej.

Vad nu anförts gäller i första hand mål, vari förlikning är tillåten. Be- träffande de indispositiva målen gestalta sig förhållandena i viss mån annor- lunda. Stadgandet, att dom ej må givas över annat eller mera än vad part i behörig ordning yrkat, torde böra äga tillämpning i dessa mål, något som dock icke utesluter, att rätten på grund av särskild föreskrift har skyldighet att oberoende av 'yrkande ingå i prövning av vissa frågor, t. ex. i mål om hem- skillnad eller äktenskapsskillnad frågan "angående vårdnaden om makarnas barn. I några fall äro i lag för samma rättsverkan angivna alternativa grun— der, såsom beträffande hemskillnad eller äktenskapsskillnad; i dessa fall är grunden att hänföra till yrkandet, och rätten äger icke pröva målet på annan grund än parten åberopat. Om t. ex. en make yrkat hemskillnad på grund av söndring mellan makarna, kan rätten icke på annan grund döma till hem- skillnad. Vad angår rättens befogenhet att iindispositiva mål införa nya omständigheter, söm äro av omedelbar betydelse för utgången, upptages icke någon bestämmelse i förslaget. I viss omfattning bör en dylik befogenhet tillkomma rätten. - I vilken utsträckning så är förhållandet, är att bedöma med hänsyn till det allmänna intresse, som i varje fall påkallar beaktande, och de särskilda! föreskrifter, som må vara meddelade därom.

;

, . 4 5.

Enligt gällande rätt torde icke i allmänhet föreligga någon befogenhet för __domstol attgenom särskild dom avgöra viss del av målet, beträffande vilken handläggningen tidigare slutförts, och därefter fortsätta behandlingen av må- let i övrigt. För särskilda fall är dock en sådan befogenhet uttryckligen stad- gad, såsom beträffande vissa äktenskapsmål enligt 15 kap. 13 % giftermåls- balken samt i fråga om vissa vattenmål enligt 11 kap. 66 och 92 %% vatten- lagen. Särskild dom kan ock förekomma vid skiljemannaförfarande enligt 19 % lagen den 14 juni 1929 om skiljemän.

En uppdelning av målet på skilda avgöranden kan ifrågasättas i olika for- mer. Sålunda kan, då till gemensam handläggning äro förenade flera käromål, som i förhållande till varandra äro fristående, särskild dom, 3. k. deldom, med- delas rörande något av dem; sådan dom kan ock förekomma beträffande viss kvantitativt bestämd del av ett och samma käromål. Ett annat slag av sär- skild dom är s. k. mellandom, som innebär avgörande av visst käromål, av vars

• Sida 215
•  Original

prövning annat i samma rättegång handlagt käromål är beroende, eller av viss fråga rörande ett och samma käromål, vilken är av betydelse för prövningen i övrigt. I förevarande paragraf meddelas bestämmelser rörande deldom ; angå- ende mellandom upptagas stadganden i nästföljande paragraf.

Med hänsyn till de stora praktiska fördelar ur såväl domstolens som par- ternas synpunkt, vilka, på sätt processkommissionen framhållit, äro förenade med deldom, har ansetts lämpligt, att detta institut införes i vår rätt. I första hand bör deldom kunna ifrågakomma, då flera käromål äro förenade till hand- läggning i en rättegång. Förutsättning för att dom skall kunna meddelas be- träffande något av dem, oaktat handläggningen angående de övriga icke slut- förts, bör vara, att käromålen kunna särskiljas. Detta innebär, att de skola vara fullt självständiga i förhållande till varandra eller att, om någon omstän— ' dighet är gemensam, stridighet icke föreligger om denna och att sålunda pröv- ningen av ett käromål icke inverkar på prövningen av de övriga, t. ex. vid krav på grund av särskilda skuldebrev eller vid tvist om betalning för varor, som le- vererats på grund av olika köpeavtal, eller då på grund av samma entreprenad- avtal framställts yrkanden om skadestånd för olika försummelser vid entrepre- nadens fullgörande. Är däremot någon mellan parterna stridig omständighet, som är av omedelbar betydelse för utgången, gemensam för de olika käromålen, bör deldom beträffande något av dem icke kunna meddelas, t. ex. då käranden på grund av samma skadegörande handling mot svaranden framställt anspråk på ersättning i olika hänseenden och tvist föreligger om grunden för skade- ståndsskyldigheten ; såsom framgår av 5 % kan emellertid i dylika fall under vissa förutsättningar meddelas mellandom beträffande grunden. Frågan, hu- ruvida deldom skall meddelas, bör rätten pröva efter vad som ur processuella synpunkter kan anses lämpligt; den bör därvid icke vara beroende av att part framställt yrkande om sådan dom. Från regeln om deldom vid olika käromål har undantag ansetts böra stadgas för det fall, att svaranden mot en av kä- randen påstådd fordran åberopar motfordran till kvittning. Med hänsyn till kvittningsyrkandets natur bör över de båda fordringarna få dömas allenast i ett sammanhang. Såsom framgår av 50 kap. 25 % och 55 kap. 14 % kan emel— lertid högre rätt avvisa först därstädes'framställt kvittningsyrkande, om det ej utan olägenhet kan prövas i målet.

Deldom bör vidare kunna meddelas beträffande en del av ett och samma käromål i det fall, då motparten medgivit denna del. Detta har främst betydelse, då tvisten rör penningbelopp. Stridigheten avser då endast det över- skjutande beloppet, och käranden bör ej därav uppehållas i sin rätt att utfå vad svaranden medgivit att betala. Bestämmelsen torde kunna tillämpas även i det fall, att svaranden medgivit kärandens fordran men yrkat kvittning med lägre belopp; särskild dom kan här meddelas beträffande den del av käran— dens fordran, som överstiger svarandens påstådda motfordran.

Såsom framgår av 42 kap. 20 % kan särskild huvudförhandling utsättas för behandling av del av saken, som må avgöras särskilt. Då käromål till någon del medgives, kan enligt 18 % nämnda kapitel redan under förberedelsen dom meddelas beträffande det som medgivits.

• Sida 216
•  Original

Dom, som avses i förevarande paragraf, är i alla avseenden likställd med dom, varigenom målet i dess helhet avgöres. Part må sålunda föra talan där- emot; fullföljes ej talan, vinner domen laga kraft, och den kan särskilt verk- ställas. Handläggningen av målet i övrigt fortgår utan avbidan på att del- domen vinner laga kraft.

5 %.

Såsom redan vid 4 % framhållits är den uppdelning å skilda avgöranden, som behandlas i förevarande paragraf, icke en uppdelning efter kvantitativa grunder, utan den innebär, att viss fråga, av vilkens prövning bedömandet av målet i övrigt är beroende, avgöres genom särskild dom, mellandom, innan rättegången fortsättes. Genom att sådan fråga upptages till särskilt avgö— rande kunna stora praktiska fördelar vinnas. I vissa fall kan därigenom ytter- ligare utredning i målet bliva onödig.

Någon tvekan torde icke kunna råda därom, att då i samma rättegång hand- läggas dels talan om fastställelse, huruvida visst rättsförhållande består eller icke består, och dels talan, vars prövning beror därav, särskild dom bör kunna givas över fastställelsetalan. Exempel härå är, att talan samtidigt föres om fastställelse av giltigheten av ett hyresavtal och om skyldighet för svaranden att utgiva hyra för viss del av hyrestiden eller om bättre rätt till fast egen- dom och om ersättning för skog, som avverkats å egendomen. Huruvida fast- ställelsetalan väckts av ena eller av andra parten, är i detta sammanhang utan betydelse. Vidare bör, då prövningen av viss talan eljest beror av utgången av annan talan, som handlägges i samma rättegång, särskild dom kunna givas över sistnämnda talan. Härmed åsyftas närmast sådana fall, då enligt 14 kap. 5 % till gemensam handläggning med huvudmålet talan väckts mot eller av tredje man. Det bör ankomma på rätten att, oberoende av parts yrkande, efter lämplighetshänsyn pröva, huruvida i nu avsedda fall mellandom skall meddelas.

I sådana fall, då såväl ett anspråks grund som dess belopp äro stridiga mellan parterna, medgives i flera främmande lagstiftningar, att grunden för anspråket avgöres genom särskild dom och först därefter frågan om beloppet företages till behandling. Detta förfaringssätt kan komma till användning t. ex. då käranden yrkar ersättning på grund av skadegörande handling från svarandens sida eller på grund av att svaranden brutit ett mellan parterna träffat avtal samt svaranden bestrider såväl att han överhuvud är ersättnings- skyldig som att kärandens skada uppgår till det av honom fordrade beloppet; särskild dom kan då meddelas beträffande frågan, huruvida svaranden är er- sättningsskyldig. Starka praktiska skäl tala för en dylik anordning. Finner rätten, att ersättningsskyldighet ej föreligger, blir utredning och bevisning rörande beloppet överflödig. I viss mån kunna samma fördelar vinnas genom att rätten uppdelar förhandlingen så, att denna till en början begränsas till att avse fullgörelseskyldigheten. Om sådan skyldighet därvid finnes före- ligga, har rätten att övergå till behandling av frågan om fullgörelsens storlek; skulle rätten däremot finna skyldighet att fullgöra icke vara för handen, kan

• Sida 217
•  Original

den avvisa bevisning om beloppet och genom slutlig dom ogilla kärandens talan. Detta förfaringssätt kan emellertid medföra vissa olägenheter, särskilt då vid fullföljd av talan högre rätt kommer till annat resultat beträffande grunden för anspråket. Finner den högre rätten fullgörelseskyldighet före- ligga, måste antingen målet återförvisas till den lägre rätten för utredning angående fullgörelsens storlek eller ock utredning och bevisning därom före- bringas omedelbart vid den högre rätten. Om den högre rätten i motsats till den lägre anser fullgörelseskyldighet ej föreligga, har den bevisning angå- ende beloppet, som förebragts vid den lägre rätten, varit onödig. Nu antydda olägenheter äro av praktisk betydelse i sådana fall, då bevisningen angående beloppet är särskilt kostsam eller av stor omfattning. Genom mellandom vin- nes den fördelen, att bevisning angående beloppet helt kan inbesparas, därest fullgörelseskyldighet ej finnes föreligga. Rätten kan då först avgöra frågan om fullgörelseskyldigheten och låta med behandling av målet i övrigt anstå, till dess laga kraftägande dom rörande förstnämnda fråga föreligger. För att mellandom skall kunna meddelas bör dock förutsättas, att det med hänsyn till utredningen finnes lämpligt, att frågorna om skyldigheten att fullgöra och fullgörelsens storlek avgöras var för sig. Ej sällan åberopas samma vitt- nen och sakkunniga om såväl anspråkets grund som dess belopp, och i sådana fall medför en uppdelning av målet, att handläggningen blir betungande och onödigt kostsam. Kan det antagas, att utredningen i någon större omfattning är gemensam för de olika frågorna, bör därför något särskiljande ej ske. Med hänsyn härtill bör det ligga i rättens hand att avgöra, huruvida mellandom lämpligen bör meddelas.

Därest stridigheten ej avser både anspråkets grund och dess belopp, med- för mellandom inga processuella fördelar. Ha på samma grund framställts olika yrkanden, t. ex. om ersättning för skada i olika hänseenden, och förelig- ger ej tvist rörande grunden, kan emellertid enligt 4 % deldom meddelas be- träffande visst eller vissa av yrkandena.

En ytterligare förutsättning för meddelande av mellandom i nu ifrågava- rande fall bör vara, att käranden framställer begäran därom. Vill käranden ha saken prövad i ett sammanhang, bör han ej uppehållas i realiserandet av sitt anspråk därigenom, att rättegången uppdelas och de olika domarna göras till föremål för särskild fullföljd. För svaranden synes däremot en uppdel- ning av målet i allmänhet icke innebära någon olägenhet. Emellertid kan mellandom i vissa fall vara till nackdel för svaranden så till vida, att han därigenom kan komma i sämre läge beträffande den bevisning han vill åbe- ropa i målet. Det torde vara tydligt, att om svaranden bestrider mellandom, rätten vid bedömandet av huruvida sådan dom skall meddelas bör taga hän- syn till de olägenheter, som sålunda kunna föreligga för svaranden.

Såsom framgår av 42 kap. 20 % kan rätten utsätta särskild huvudförhand- ling för behandling av fråga, beträffande vilken enligt denna paragraf mel- landom må meddelas.

Dom, som avses i denna paragraf, är i fråga om fullföljden att likställa med dom i allmänhet. Fullföljes ej talan däremot, vinner domen laga kraft.

• Sida 218
•  Original

Då rätten meddelat mellandom, bör den äga att efter omständigheterna och oberoende av parts yrkande pröva, om målet i övrigt skall vila, till dess domen vunnit laga kraft. I regel torde vara lämpligt, att rätten meddelar förordnan— de härom. Sedan domen vunnit laga kraft, har rätten att upptaga målet till fortsatt behandling.

6 %.

Då parterna förlikas om det, varom i målet tvistas, bör liksom för närvaran— de förlikningen kunna stadfästas av rätten. Sådan stadfästelse bör lämpligen ske genom dom. Huruvida förlikningen träffats utom rätta eller inför rätten, är i detta hänseende utan betydelse; däremot bör rätten icke äga att utan båda parternas begäran fastställa förlikningen. Rätten har därvid att pröva, huru- vida saken är sådan, att förlikning därom enligt lag är tillåten; frågan, i vilka fall parterna på detta sätt äga disponera över tvisteföremålet, regleras ej av processrätten. Såsom framgår av 42 kap. 18 % kan förlikning stadfästas under förberedelsen.

75.

På sätt processkommissionen framhållit bör domen icke, såsom för närva- rande är fallet i underrätt, anknyta till protokollet, utan den bör till sitt inne- håll vara fristående från detta och avfattas på sådant sätt, att den självstän- digt upptager tvistens föremål och domslutet.

För åstadkommande av överskådlighet och reda bör domen uppdelas i skilda avdelningar. I domen böra till en början angivas domstolen samt tid och ställe för domens meddelande ävensom vilka parterna i målet äro; det synes även lämpligt, att domen innehåller uppgift å parternas ombud eller biträden. Här- efter bör i domen upptagas redogörelse för de yrkanden och invändningar, som framställts av ena eller andra parten, samt för de omständigheter, varå dessa grundats (omedelbart relevanta fakta). I samband härmed bör i domen redo- göras för motpartens ståndpunkt till dessa fakta ävensom för medgivanden eller bestridanden av framställda yrkanden. Redogörelse för andra omständigheter (medelbart relevanta fakta) liksom erkännanden eller bestridanden därav torde däremot i erforderlig omfattning böra ingå bland domskälen.

Efter redogörelsen för tvistens föremål böra i domen angivas domskälen samt därefter själva avgörandet, domslutet. Till domskälen hör uppgift å vad i målet är bevisat. På grund av de inskränkningar i högre rätts befogenheter beträffande bevisbedömningen, som stadgas i 50 kap. 23 % och 55 kap. 15 %, är av vikt, att i domen klarlägges, på vilka grunder rätten stöder sin över- tygelse om vad i målet är bevisat. En redogörelse härför är även av be- tydelse som kontroll å rättens bevisprövning. Huru utförlig motiveringen bör göras, är beroende av omständigheterna. Såsom processkommissionen fram- hållit kan för närvarande ofta icke utan fog anmärkas, att domstolarnas moti- vering för sina domar är alltför knapphändig och ej sällan otydlig. Särskilt med hänsyn till fullföljd av talan är både för parterna och för den högre rätten av stor betydelse, att den lägre rättens uppfattning om såväl bevisfrågorna som de rättsliga spörsmålen kommer till klart uttryck i domen.

• Sida 219
•  Original

Högre rätts dom bör innehålla redogörelse för lägre rätts dom. Har denna överklagats allenast i viss del, är tydligt, att redogörelsen skall inskränkas till vad som är erforderligt med hänsyn till den fullföljda talan. Ej heller sy- nes nödvändigt, att den lägre rättens dom återgives ordagrant eller i ett sam- manhang ; i vissa fall torde de av den lägre rätten åberopade domskälen kunna upptagas i samband med den högre rättens egna domskäl. Vad högsta dom- stolen angår gäller det nu sagda såväl underrättens som hovrättens dom.

Slutligen bör i dom, mot vilken part äger fullfölja talan, angivas, vad par- ten har att iakttaga därvid. Beträffande underrätt gäller för närvarande, att då talan skall fullföljas efter vad, i domen allenast angives, att detta fullföljds- sätt skall användas samt i vilken hovrätt talan skall fullföljas; först då vad anmälts, erhåller parten underrättelse om vad han vidare har att iakttaga för talans fullföljande. Med hänsyn till den förändrade anordning av vadeförfa- randet, som nu föreslås, har ansetts lämpligt, att redan i domen gives fullstän- dig hänvisning om fullföljdssättet. I domen bör sålunda tillkännagivas, att parten har att såväl anmäla vad som inkomma med vadeinlaga ävensom inom vilka tider dessa åtgärder skola vidtagas. Då tredskodom meddelats, bör i den- na upptagas underrättelse om vad part har att iakttaga för sökande av åter- vinning. I hovrätts dom skall angivas, inom vilken tid part har att inkomma med revisionsinlaga. Dessutom skola i hovrätts dom lämnas vissa andra un- derrättelser beträffande fullföljden; bestämmelser härom meddelas i 54 kap. 14 %.

8 %.

Beträffande vissa slag av domar synes icke vara erforderligt, att de erhålla den fullständighet, som angives i 7 %. Detta bör gälla beträffande tredskodom samt dom, varigenom kärandens talan bifalles på grund av svarandens med- givande, ävensom dom, varigenom högre rätt fastställer lägre rätts dom. I fråga om tredskodom torde sålunda kunna ifrågasättas, att domslutet tecknas å stämningsansökan, som ersätter domens innehåll i övrigt. Högre rätts av- görande, som innefattar. fastställelse av lägre rätts dom, synes i vissa fall kun— na ske genom påteckning å den överklagade domen. Det torde böra ankomma på Kungl. Maj:t att meddela närmare bestämmelser i dessa hänseenden.

9 %.

I första stycket har intagits den allmänna regeln, att beslutandet av dom skall föregås av överläggning mellan rättens ledamöter. Då nämnd har säte irätten, bör ordföranden liksom nu framställa saken och vad lag stadgar därom.

Beträffande den tid, inom vilken dom skall meddelas, finnas för närvarande bestämmelser rörande häradsrätt i 5 % lagen den 8 mars 1935 med vissa be- stämmelser om häradsting och i fråga om rådhusrätt i lagen den 12 mars 1938 med vissa bestämmelser om doms avkunnande vid rådhusrätt. Enligt båda dessa författningar gäller, att när mål å sammanträde blivit fört till slut, dom skall avkunnas, innan sammanträdet ändas. Om hinder häremot möter i anse-

• Sida 220
•  Original

ende till målets beskaffenhet, må med domens avkunnande anstå. I häradsrätt skall dom i så fall avkunnas å senare allmänt sammanträde under tinget eller, om det ej kan ske, å särskilt sammanträde för tingets avslutande; där ej syn- nerliga skäl till annat föranleda, må dock med avkunnande av dom ej anstå till senare allmänt sammanträde än sådant, som infaller i fjärde veckan efter den, under vilken handläggningen avslutades, eller, om allmänt sammanträde då ej hålles, näst därefter infallande allmänna sammanträde under tinget. I rådhusrätt må med domens avkunnande ej anstå längre än tre veckor, där ej synnerliga skäl till annat föranleda. Vad angår hovrätt och högsta domstolen finnas icke några lagbestämmelser om tiden för meddelande av dom ; i hovrät— ternas arbetsordningar ha dock upptagits vissa föreskrifter härom.

Med det muntliga rättegångsförfarande, som nu föreslås, kommer frågan om tiden för domens meddelande att erhålla väsentligt större betydelse än för närvarande. Då domen skall grundas omedelbart på vad som förekommit vid huvudförhandlingen, är av stor vikt, att domen beslutas så snart efter förhand- lingen, att rättens ledamöter då säkert minnas vad som förekommit. Särskilt betydelsefullt är detta i fråga om bedömandet av den muntliga bevis- ningen. Genom att tiden för beslutandet av dom begränsas ernås också den fördelen, att rättens ledamöter föranledas att redan på förhand sätta sig in i målet och de rättsliga spörsmål, som däri äro av betydelse; härigenom främjas en ändamålsenlig processledning och vinnas ökade garantier för av— görandets riktighet. Rättens möjlighet att i förväg sätta sig in i särskilt de rättsliga frågor, som föreligga till bedömande, underlättas genom det sätt, varpå förfarandet är anordnat; redan genom förberedelsen erhålla rättens le— damöter en överblick av målet och de mellan parterna stridiga frågorna. För— utsättningarna för ledamöterna att behärska materialet och bilda sig en be— stämd uppfattning bliva ock större genom huvudförhandlingens koncentration och omedelbarhet. Emellertid bör beaktas, att en alltför kort tid för domens meddelande kan i vissa fall medföra fara, att prövningen icke blir tillräckligt allsidig och uttömmande. Vid huvudförhandlingen kunna framkomma nya synpunkter, som kräva ett grundligt övervägande samt studier av litteratur och rättsfall. Och även om någon meningsskiljaktighet idke råder om utgången, kan i vidlyftiga eller invecklade mål domens avfattande i skrift taga bety— dande tid i anspråk. Av vikt är dock, att då huvudförhandling ägt rum, över- läggning alltid hålles så snart ske kan och att därvid alla förekommande frå- gor dryftas. Med hänsyn härtill har såsom allmän regel stadgats, att över- läggning skall hållas samma eller sist nästa helgfria dag. I allmänhet bör överläggningen följa omedelbart på huvudförhandlingen. Då huvudförhand- ling samma dag ägt rum i flera mål, bör det dock ej vara nödvändigt, att över— läggning i varje mål hålles omedelbart efter det förhandlingen däri avslutats. Efter överläggningens slut bör i regel domen omedelbart beslutas och avkun- nas, men om det finnes erforderligt, bör rätten kunna besluta anstånd därmed. Anståndet kan gälla endast domens beslutande och avkunnande men däremot icke överläggningen. Att överläggning sålunda alltid hålles i samband med huvudförhandlingen är av särskild betydelse med hänsyn till bevisprövningen ;

• Sida 221
•  Original

även när dom icke kan vid denna överläggning beslutas och avfattas, torde dock i många fall preliminärt beslut kunna fattas i bevisfrågan. Tydligt är, att sedermera ny överläggning kan hållas.

Såsom skäl för anstånd med domen har i förslaget, i huvudsaklig överens- stämmelse med vad för närvarande gäller beträffande underrätt, angivits, att rådrum för domens beslutande eller avfattande erfordras på grund av målets beskaffenhet. Härmed åsyftas sådana fall, då målet är av vidlyftig eller in— vecklad art. Under denna förutsättning kan med domens avfattande och med- delande anstånd äga rum viss kortare tid, som i förslaget bestämts till två veckor från förhandlingens avslutande. Detta innebär en förkortning av den tid, som för närvarande är föreskriven beträffande häradsrätt och rådhusrätt; en sådan förkortning torde vara en nödvändig följd av det muntliga förfaran- det och är motiverad även med hänsyn till de förut framhållna lättnaderna, som detta förfarande innebär i fråga om möjligheterna för ett skyndsamt avgö- rande. Bestämmelsen ansluter sig till vad som stadgats om den tid, inom vilken fortsatt huvudförhandling skall äga rum. Liksom enligt gällande rätt bör emellertid i särskilda undantagsfall den i lagen bestämda tiden för domens meddelande kunna få överskridas. Särskilt beträffande domstolar med ett större antal ledamöter kan ett längre rådrum stundom vara av behovet påkallat. Med hänsyn härtill har undantag från huvudregeln stadgats för sådana fall, då synnerligt hinder möter mot domens avfattande och meddelande inom två veckor. Detta innebär icke, att rätten kan låta med domen anstå någon mera avsevärd tid utan endast så länge som påkallas av hindret. I regel bör den i lagen fastställda tiden icke få överskridas med mer än en eller annan vecka. Såsom en kontroll över att undantagsbestämmelsen icke kommer till använd- ning annat än beträffande mål av särskild vidlyftighet eller då eljest synner- liga skäl föreligga, har ansetts böra föreskrivas, att om i underrätt eller hovrätt domen ej meddelas inom två veckor, anmälan därom med uppgift om anled— ningen till uppskovet skall göras av underrätt till hovrätten och av hovrätt till Kungl. Maj:t.

Då dom meddelas omedelbart efter huvudförhandlingen, skall domen, på sätt nu är fallet i underrätt, alltid avkunnas muntligen. Har anstånd med domen beslutats, synes däremot ej erforderligt, att domen alltid meddelas på nämnda sätt. I dylika fall torde muntligt avkunnande varken för parterna eller med hänsyn till offentligheten vara av större intresse. Därav skulle ock kunna följa, att sammanträde med rätten bleve nödvändigt endast för avkunnande av domen. För parterna torde det i regel innebära en lättnad, att de erhålla tillgång till domen å rättens kansli. Det har därför överlämnats åt rätten att bestämma, huruvida i nu avsedda fall domen skall avkunnas vid annat rättens samman- träde eller meddelas genom att den hålles tillgänglig å rättens kansli. Vid hu- vudförhandlingen bör alltid givas underrättelse om tiden och sättet för domens meddelande.

Då mål avgöres vid sammanträde för muntlig förberedelse, böra i fråga om tiden och sättet för domens meddelande gälla samma bestämmelser som då huvudförhandling ägt rum. Med hänsyn till att måls avgörande på förberedel-

• Sida 222
•  Original

sestadiet är medgivet allenast i vissa enkla fall, torde i regel icke möta någon svårighet att meddela dom omedelbart efter förberedelsens slut.

Avgörande genom dom av mål utan huvudförhandling kan eljest äga rum i underrätt vid skriftlig förberedelse, då svaranden medgivit kärandens talan eller fråga är om stadfästelse av förlikning, samt i vissa fall i hovrätt och högsta domstolen. I sådana fall bör gälla, att överläggning till dom samt do- mens beslutande, avfattande i skrift och meddelande skall äga rum så snart ske kan. Domen bör härvid meddelas genom att den hålles tillgänglig å rättens kansli. För att parterna skola erhålla kännedom om tiden för domens medde- lande, bör underrättelse därom senast dagen förut avsändas till dem samt an— slås å rättens dörr.

Såsom framgår av 5 kap. 5 % andra stycket skall avkunnande av dom ske offentligt; har förhandling hållits inom stängda dörrar, är dock medgivet att även avkunna domen inom stängda dörrar. Det synes ej nödvändigt, att domen vid avkunnandet alltid återgives i sin helhet. Särskilt torde den i domen in— tagna redogörelsen för parternas yrkanden och de omständigheter, varå dessa grundas, samt i högre rätt redogörelsen för lägre rätts dom kunna utelämnas. Det har därför stadgats, att avkunnande av dom må ske genom återgivande av domskälen och slutet jämte meddelande av fullföljdshänvisning. Då dom med- delas genom att den hålles tillgänglig å rättens kansli, bör originalexemplaret av domen föreligga i fullständigt skick.

Rörande den tid, inom vilken utskrift av dom skall tillhandahållas parterna, böra liksom för närvarande bestämmelser meddelas i administrativ ordning.

10 %.

Såsom framgår av bestämmelserna i 6 kap. skall protokoll föras i varje mål särskilt och tillika med övriga handlingar i målet sammanföras till en akt. Vid fullföljd av talan i målet till högre rätt skall akten översändas till den högre rätten. Det är emellertid ur flera synpunkter av vikt, att originaldomen all- tid finnes kvar hos den domstol, som meddelat domen. Med hänsyn härtill bör domen, såsom för närvarande gäller beträffande hovrätt och högsta domstolen, uppsättas särskilt, d. v. s. skild från protokollet. Enligt 6 kap. 10 5 skall av- skrift av domen biläggas akten. Domen bör underskrivas av de lagfarna doma— re, som deltagit i avgörandet. Tydligt är, att detta gäller endast originaldo— men. Vem som har att underteckna de utskrifter av domen, som skola till— handahållas parterna, bör regleras i administrativ väg.

Rättens domar böra, ordnade i nummerföljd efter tiden för deras meddelan- de, för varje år sammanföras till en dombok. Består rätten av flera avdel- ningar, torde vara lämpligt, att för varje avdelning göres en särskild dombok.

11 %.

I denna paragraf givas vissa bestämmelser om doms rättskraft. Liksom gällande rätt förutsätter förslaget, att rättskraften har betydelse i två hän- seenden. Den sak, som blivit prövad, kan icke göras till föremål för förnyad

• Sida 223
•  Original

prövning som processföremål i en ny rättegång. Om t. ex. i tvist, däri talan väckts om ett hyresavtals giltighet, denna blivit prövad, kan icke i senare rättegång ånyo väckas talan därom. Den rättskraftiga domen utgör hinder mot en sådan rättegång. Detta gäller dock endast i den mån processföremålen äro identiska. Invändning om res judicata fattas alltså som en invändning om rättegångshinder. Det rättskraftiga avgörandet verkar också i positiv rikt- ning. Det kan i en senare rättegång, däri tvisteföremålet är ett annat, åberopas som stöd för däri framfört anspråk eller som försvar mot sådant anspråk, om anspråket beror av den rättskraftigt avgjorda saken. Om i nyssnämnda exem- pel hyresvärden i senare rättegång för talan om erläggande av hyra för viss tid, kan han stödja detta anspråk på en tidigare dom, varigenom hyresavta- let förklarats giltigt, liksom å andra sidan, om i domen hyresavtalet förkla- rats ogiltigt, hyresgästen kan till sitt försvar åberopa domen. I nu åsyftade fall är den förra domen prejudicerande för det senare avgörandet.

Paragrafens bestämmelser avse främst rättskraftens omfång. Härom stad- gas, att domen äger rättskraft, såvitt därigenom avgjorts den sak, varom ta- lan väckts. Rättskraften bestämmes av omfånget av den talan, som genom stämning eller genom talans ändring blivit väckt. Det rättsförhållande, som sålunda gjorts till processföremål, blir, i den mån det dragits under rättens prövning, rättskraftigt avgjort. Ej blott yrkandet i rättegången blir sålunda prövat; även det rättsförhållande, varur det omedelbart härflyter, träffas av rättskraften. I en tvist, däri käranden på grund av köp av en fastighet yrkar förpliktande för säljaren att avträda fastigheten, får sålunda en dom, som bifal— ler denna talan, rättskraft även beträffande prövningen av äganderättsfrågan.

Än- däremot det i rättegången omtvistade rättsförhållandet beroende av ett annat, ett prejudicerande rättsförhållande, är läget ett annat. När detta prö- vas i rättegången, blir prövningen icke utan vidare rättskraftig. Såsom fram- går av 13 kap. 2 % andra stycket kan fastställelsetalan väckas rörande ett så- dant prejudmerande rättsförhållande, och av föreskrifterna i 14 kap. framgår, att denna talan kan handläggas i förening med huvudmålet. Härav följer, som framhållits vid 13 kap. 2 %, att prövningen av det prejudicerande rättsförhål- landet icke blir rättskraftig, med mindre formlig talan därom förts. Har talan om fastställelse icke förts, ingår det ej i den sak, som prövats, utan utgör alle nast domskäl för rättens avgörande. Beredningen anser sig härmed ha i vis mån undanröjt en nu stundom förekommande anledning till ovisshet om rätts- kraftens omfång i hithörande fall.

En begränsning av rättskraften ligger ock däri, att denna icke sträcker sig längre än såvitt den ifrågavarande saken genom domen avgjorts. Häri ligger till en början, att i samma mån som saken anses bestämmas av de grunder, vilka i rättegången anföras till stöd för den framställda talan, rättskraften endast omfattar den på dessa grunder företagna prövningen. Vid obligato- riska förpliktelser i allmänhet gäller sålunda, att anförandet av en ny grund förändrar anspråket och därmed saken. Vid andra anspråk torde denna frå- gas lösning böra bero på innebörden av den förda talan och övriga omständig- heter. Det nu angivna stadgandet åsyftar en begränsning av rättskraften

• Sida 224
•  Original

också i ett annat hänseende. Har i en rättegång prövats en individuellt bestämd del av ett fordringsanspråk, har denna prövning icke gått utöver denna del, och rättskraften sträcker sig ej heller därutöver. Om sålunda talan förts om ett bestämt, å viss tid förfallande delbelopp på grund av skuldebrev, är, vare sig talan bifalles eller ogillas, gäldenärens betalningsskyldighet för övriga del- belopp därmed icke rättskraftigt prövad.1 Är anspråket däremot ickc indivi— dualiserat utan avser t. ex. en viss kvotdel av en fordran, ställer sig saken olika vid bifall och vid ogillande. Vid ogillande omfattar prövningen hela anspråket, och rättskraften träffar det hela. Bifalles talan, har fordringen prövats en- dast till det utdömda beloppet.

En viss fråga rörande rättskraftens omfattning har av beredningen ägnats en särskild uppmärksamhet, nämligen den i vad mån rättskraft åkommer pröv— ning rörande ett kvittningsyrkande. Förslaget medger liksom gällande rätt, att sådant yrkande framställes som ett försvarsmedel, ehuru vissa gränser äro dragna beträffande tidpunkten för dess framställande.

Enligt en mening skulle en dom, i vad den prövar ett kvittningsyrkande, icke alls vinna rättskraft. De skäl, som ofta framföras för denna ståndpunkt, vila huvudsakligen därpå, att kvittningsyrkandet betecknas endast som ett svarandens försvarsmedel eller en sakinvändning och att avgörandet därför icke bör bliva rättskraftigt. För beredningen har den bestämmande synpunk- ten å denna fråga varit att nå ett tillfredsställande avvägande av de båda par- ternas intressen mot varandra. Den omständigheten, att svaranden medges att utan genstämning framställa kvittningsyrkande på grund av ett anspråk, som ligger helt utanför det av käranden omstämda rättsförhållandet, bör icke bereda honom också den påtagliga fördelen, att han, om han styrker yr- kandet, inhöstar den därmed förenade framgången i processen, medan han, om yrkandet ogillas, icke har annan olägenhet därav än eventuell skyldighet att ersätta rättegångskostnader. Visserligen har käranden valt tidpunkten för anhängiggörande av sin talan mot svaranden, och det kunde ur denna syn- punkt anses obilligt mot svaranden, att om han till sitt försvar åberopar en motfordran, ett ogillande skulle bliva bindande. Men å andra sidan utsätter sig svaranden icke, såsom beträffande försvarsmedel i allmänhet, för någon rättsförlust därigenom, att han ej gör fordringen gällande i rättegången. Han är oförhindrad att väcka särskild talan därom. Framställer han kvittnings— yrkandet i den av käranden inledda rättegången, beror detta alltså av hans fria val, och han bör då vara underkastad den med prövningen förenade risken. Under sådana förhållanden skulle det snarare vara obilligt mot käranden att frånkänna avgörandet rättskraft. I detta sammanhang må framhållas, att då kvittningsyrkande framställes först i högre rätt, denna äger att avvisa yr- kandet, om det ej lämpligen kan prövas i målet.

I nuvarande svensk praxis2 torde rättskraften vid en dom om ett kvittningsyr- kande omfatta den till kvittning åberopade fordringen till det belopp den täcker huvudfordringen men icke därutöver. När kvittningsyrkandet bifalles, sam-

1 Se N. J. A. 1916: 617. 2 Se N. J. A. 1917: 164; 1929: 71; Sv. J. T. 1916: 239.

• Sida 225
•  Original

manfaller denna ståndpunkt i allmänhet med regeln, att avgörandet vinner rättskraft i vad det innefattar prövning av genfordran. Yrkandet avser en realisation av genfordringcn allenast till detta belopp. En prövning av nämnda fordran utöver detta belopp är icke påkallad av yrkandet. Om kvitt- ningsyrkandet åter ogillas, är läget ett annat. Överstiger den till kvittning åberopade fordringen huvudfordringen, har för prövning av kvittningsyrkan- det från rättens sida krävts ett avgörande icke endast, huruvida det belopp av genfordringen, som svarar mot huvudfordringen, bör godkännas, utan ock, när denna fråga besvarats nekande, huruvida någon annan del av genford- ringen bör godkännas härför. I detta fall är det nämligen endast en mot huvudfordringen svarande ideell del av genfordringen, som åberopats till kvitt— ning. Rätten har i detta fall sålunda prövat hela denna fordran. Det synes då rimligt, att rättskraft åkommer denna prövning. Det nu sagda gäller ock för det fall, att kvittning yrkats för flera sinsemellan självständiga ford- ringar. I sist antydda fall medför regeln om rättskraftens begränsning till huvudfordringens belopp vissa svårigheter. Ovisst är sålunda, vilken av ford— ringarna skall träffas av rättskraften eller huruvida denna skall avse en viss andel av samtliga fordringarna. På grund av vad nu anförts har i förslaget ej införts någon begränsning av rättskraften i nu åsyftade fall.

Regeln, att prövning av kvittningsfordran vinner rättskraft, avser endast det fall, att fordringen blivit föremål för saklig prövning. Skulle kvittnings- yrkandet avvisas på annan grund, t. ex. därför att de allmänna förutsättning- arna för kvittning icke föreligga, har någon sådan prövning icke ägt rum och regeln är alltså icke tillämplig.

Några bestämmelser om rättskraftens begränsning i subjektivt hänseende ha icke upptagits i förslaget. Nu erkända grundsatser härutinnan förutsättas för- bliva giltiga. Härom hänvisas till vad vid 14 kap. 11 % anförts.

Den rättskraft, varom i denna paragraf stadgas, inträder, när tid för talan mot domen med ordinärt rättsmedel utgått. Domen säges då vinna laga kraft. De möjligheter att ändra en laga kraftvunnen dom, som de särskilda rättsmed- len erbjuda, innebära, att den rättskraft, som ågått en dom, sedermera kan upphävas.

12 %.

De i 2—10 %% meddelade bestämmelserna gälla endast rättens dom. Vissa av dem böra emellertid äga tillämpning även i fråga om slutligt beslut. Detta är till en början fallet beträffande 2 och 9 %%. Vad angår 3 % är tydligt, att den ej kan tillämpas i fråga om alla slutliga beslut; sålunda skall rätten, då rättegångshinder föreligger, i regel ehuru hindret ej åberopats av part, avvisa målet. Då högre rätt genom slutligt beslut avgör dit särskilt fullföljd fråga, beträffande vilken parterna äga dispositionsrätt, t. ex. fråga om skyldighet att i dispositivt mål förete skriftlig handling, böra emellertid de i 3 % angivna grunderna gälla; något särskilt stadgande härom synes icke erforderligt. Be- stämmelserna i 4 och 5 åå sakna direkt motsvarighet beträffande slutliga be- slut; att då beträffande någon del av målet föreligger rättegångshinder, rätten

• Sida 226
•  Original

kan genom slutligt beslut avvisa denna del, oaktat målet i övrigt ej är färdigt till avgörande, framgår emellertid av 34 kap. 1 %.

Vad angår 7 och 10 55 kan ifrågasättas, att där upptagna bestämmelser alltid böra tillämpas i fråga om slutligt beslut. I många fall kan emellertid ej anses erforderligt, att sådant beslut erhåller den vidlyftighet, som avses i 7 %, eller uppsättes skilt från protokollet. Det synes därför böra överlämnas åt rätten att med hänsyn till beskaffenheten av den fråga, som avgöres genom beslutet, bestämma, huruvida detta skall avfattas på sam- ma sätt som dom eller i enklare form. Likaledes bör det ankomma på rätten att avgöra, om beslutet skall uppsättas särskilt eller ej. Uppsättes beslutet ej särskilt, skall det enligt 6 kap. 3 % upptagas i protokollet, om sådant föres, och i annat fall, på sätt framhållits vid 1 % sistnämnda kapitel, antecknas å inlaga eller annan handling, som bilägges akten. Att slutligt beslut, även då det icke avfattas enligt bestämmelserna i '7 %, i regel bör angiva de skäl, varå beslutet grundas, torde vara tydligt. I vissa fall synes detta dock ej erfor- derligt, såsom beträffande avskrivningsbeslut eller beslut, varigenom högsta domstolen vägrat prövningstillstånd.

Då rätten på grund av rättegångshinder avvisar målet i viss del, är detta av- görande ett slutligt beslut, även om det meddelas samtidigt med dom beträf- fande målet i övrigt. Uppenbarligen vore det emellertid ej lämpligt, om dessa båda avgöranden i formellt hänseende åtskildes. Det har därför stadgats, att om slutligt beslut meddelas i samband med dom, det skall upptagas i domen.

Liksom dom bör även slutligt beslut, mot vilket part äger fullfölja talan, innehålla tillkännagivande om vad han därvid har att iakttaga. Då enligt 47 kap. 18 eller 24 %, 50 kap. 20 %, 51 kap. 20 % eller 55 kap. 16 % part äger att göra ansökan om återupptagande av mål, som avgjorts genom slutligt be— slut, bör i beslutet lämnas hänvisning därom.

I hovrätts slutliga beslut skola enligt 54 kap. 14 % lämnas vissa andra un- derrättelser beträffande fullföljden. En erinran härom har intagits i föreva- rande paragraf.

13 5.

I denna paragraf ha upptagits bestämmelser angående andra beslut än slut- liga. Huruvida i sådant beslut böra angivas de skäl, varå beslutet grundas, torde böra överlämnas åt rätten att avgöra efter vad som i varje särskilt fall finnes erforderligt. Att beslut, som blott angår ordningen för målets hand- läggning, endast i undantagsfall behöver motiveras, är uppenbart; detsamma gäller beslut om kallelser och förelägganden för part eller annan att inställa sig vid rätten. Ej heller torde högsta domstolens beslut, varigenom prövningstill- stånd meddelas, kräva någon motivering. I beslut om ogillande av invändning om rättegångshinder böra däremot alltid intagas skälen för beslutet.

Beslut, varom nu är fråga, kunna meddelas antingen under rättegången eller ock i samband med dom eller slutligt beslut. För rätt till talan mot beslut, som meddelas under rättegången, fordras i vissa fall enligt 49 kap. 3 och 4 %% samt 54 kap. 3 %, att missnöje anmäles; det bör åligga rätten att i sådana fall

• Sida 227
•  Original

giva till känna, att dylik anmälan skall göras. Likaledes bör rätten, då enligt nämnda lagrum särskild talan skall föras mot beslut under rättegången, till- kännagiva detta; i fall, som avses i 49 kap. 3 %, skall tillkännagivandet om särskild talan ske först sedan missnöje anmälts. Däremot bör det ej åligga rätten att annat än efter särskild begäran meddela underrättelse om vad den som vill fullfölja talan eljest har att iakttaga; detta överensstämmer med vad för närvarande gäller.

Såsom framgår av 1 % är det sakliga innehållet av ett rättens avgörande be- stämmande för dess egenskap av dom eller beslut. Av nämnda stadgande föl- jer, att då rätten samtidigt med prövningen av själva saken har att avgöra. särskilda frågor, som icke höra till saken i egentlig mening, t. ex. om ersätt- ning till vittne eller försvarare, om kvarstad, skingringsförbud eller annan handräckning eller om rättegångskostnad, detta avgörande till sin karaktär är ett beslut. Det vore emellertid, såsom för ett liknande fall framhållits vid 12 %, ej lämpligt, om dessa olika avgöranden i formellt hänseende åt— skildes. I förevarande paragraf har därför stadgats, att om i samband med dom eller slutligt beslut meddelas beslut, som ej är slutligt, sistnämnda beslut skall upptagas i domen eller det slutliga beslutet. Såsom framgår av 49 kap. 5 % och 54 kap. 3 % skall i vissa fall särskild talan föras mot beslut, som meddelas i samband med dom eller slutligt beslut. Det bör då åligga rät- ten att giva till känna, vad den som är missnöjd med beslutet har att iakttaga för talans fullföljande. Sådan hänvisning är dock erforderlig, allenast om för talan mot beslutet skall anlitas annat rättsmedel än som gäller för fullföljd av talan i övrigt, såsom i vissa fall, då beslutet meddelas i samband med dom.

I hovrätts beslut skall enligt 54 kap. 14 % meddelas underrättelse i vissa. andra avseenden beträffande fullföljden. Vad angår beslut under rättegången, mot vilket särskild talan skall föras, skall dylik underrättelse av hovrätten meddelas först då fullföljdshänvisning begäres.

14 %.

Såsom allmän regel gäller för närvarande, att dom icke kan verkställas, in- nan den vunnit laga kraft. Härifrån äro dock i stor omfattning undantag stad- gade. Sålunda kan i vissa fall efter rättens förordnande dess dom verkställas även tidigare. Enligt 2 kap. 40 % och 3 kap. 28 % lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom äger domstol förordna, att dom, varigenom arren- dator förpliktats att avflytta från arrenderad fastighet eller hyresgäst berät- tigats att tillträda förhyrd lägenhet eller förpliktats att avträda sådan, må på sätt utsökningslagen bestämmer verkställas utan hinder av att den icke äger laga kraft; liknande bestämmelser finnas upptagna i 29 % lagen den 4 juni 1926 om upplåtelse under åborätt av viss jord och 52 % lagen den 25 april 1930 om bostadsrättsföreningar. Har domstolen meddelat sådant förordnande, äger enligt 42 % utsökningslagen utmätningsmannen befordra domen till verkstäl- lighet, där den vinnande ställer pant eller borgen för det skadestånd, vartill han kan kännas skyldig, om domen ändras. I vissa fall äger utmätningsman enligt 39 och 41 %% utsökningslagen befordra icke laga kraftvunnen dom till

• Sida 228
•  Original

Verkställighet, och'enli'gt'43 % samma lag äger överexekutor i sådant fall, då ändringssökandet ej blir onyttigt, om domen går i fullbordan, förordna, att dom må verkställas, ändå att ändring däri sökes. Det synes lämpligt, att i la- gen. medgives en allmän befogenhet för rätten att i dom förordna, att den må verkställas utan hinder av att den icke äger laga kraft. Vid bedömandet av huruvida sådant förordnande skall meddelas bör hänsyn tagas till båda par- ternas intressen och dessa vägas mot varandra. För den vinnande parten kan det i många fall medföra betydande skada, att han nödgas vänta med realise- r'andet av sitt anspråk, till dess domen vunnit laga kraft. Å andra sidan kan en tidig verkställighet lända den tappande parten till allvarligt men, därest domen sedermera ändras av högre rätt. Samma synpunkter ligga ock till grund för 43 % utsökningslagen samt det i 15 kap. 3 % sista punkten upptagna stadgandet om befogenhet för domstol att föranstalta om vissa åtgärder till säkerställande av parts rått. Ett annat förhållande, som måste tillmätas stor betydelse vid frågans bedömande, är den större eller mindre sannolikheten av att ett ändringssökande kan komma att leda till något resultat. Tydligt är, att om utgången” är tveksam, förordnande Om omedelbar verkställighet bör med- delas endast i undantagsfall, såsom då det för den vinnande är av synnerlig vikt och det ej länder den tappande till väsentligt förfång. Är utsikten till ändring däremot ringa, bör dylikt förordnande lättare kunna meddelas. Då rätten meddelat förordnande om omedelbar verkställighet, böra reglerna i 42 % utsökningslagen tillämpas; denna paragraf torde därför böra utvidgas till att avse alla fall, då rätten förordnat, att dom må verkställas utan hinder av att den icke äger laga kraft. Vid sidan härav torde de möjligheter till verk- ställighet—av icke laga kraftvunna domar, som finnas genom 39, 41 och 43 %% utsökningslagen, i stort sett böra bibehållas. I fråga om dom, varigenom betal— ningsskyldighet ålagts part eller någon förpliktats att till annan utgiva viss lös egendom, synas bestämmelserna i 39 och 41 %% nämnda lag tillräckligt till- godose den vinnandes intresse; beträffande sådana domar torde därför någon tillämpning av första stycket i nu ifrågavarande paragraf icke vara påkallad. Såsom framgår av 50 kap. 8 % och 55 kap. 8 % kan, då talan fullföljes mot dom, beträffande vilken förordnande om omedelbar verkställighet meddelats, högre rätt även utan motpartens hörande förordna, att vidare åtgärd för verk- ställighet ej må äga rum. .

' Att beslut under rättegången, mot vilket talan ej må föras särskilt, skall ge— nast gå i verkställighet, ligger i sakens natur. Vilka beslut, som kunna sär- skilt överklagas, framgår av bestämmelserna i 49 och 54 kap. Uppenbart är, att den omständigheten, att talan mot beslut kan föras under åberopande av att målet därigenom onödigt uppehålles, icke bör hindra verkställigheten. lÄven beträffande vissa beslut under rättegången, mot vilka särskild talan är tillå- ten, samt vissa slutliga beslut bör gälla, att de omedelbart skola gå i verkstäl- lighet. Hit böra till en början hänföras beslut, varigenom rätten avvisat om- bud eller biträde; har rätten i samband därmed enligt 12 kap. 5 % förklarat om— budet obehörigt för viss tid eller tills vidare att brukas som ombud vid rätten, går även detta genast i verkställighet. Då rätten ogillat tredje mans yrkande

• Sida 229
•  Original

att få som intervenient deltaga i rättegången, bör beslutet lända till efterrät- telse utan hinder av att talan mot beslutet fullföljes. Vidare synes beslut, var- igenom rätten utlåtit sig angående ersättning eller förskott 'till biträde, ”vittne, sakkunnig eller annan, som ej är part, eller förordnat om någons hållande i häkte, omedelbart böra gå i verkställighet; förordnande avfsistnämnda slag kan i tvistemål meddelas enligtö kap. 9 % andra stycket, 15 kap. 2 % andra stycket eller 36 kap. 21 %. Med hänsyn till syftet med kvarstad, skingringsför- bud och annan handräckning enligt 15 kap. bör beslut, varigenom rätten för— ordnat om sådan åtgärd, genast gå i verkställighet, samma regel bör gälla rättens beslut om hävande av dylik åtgärd. Vad angår vitesföreläggande enligt 15 kap. 3 % innebär det nu sagda, att därest den som föreläggandet avser icke iakttager detta, vite kan utdömas utan hinder av att föreläggandet överkla- gats. Upphäves föreläggandet, kan uppenbart icke därefter ifrågakomma ut- dömande av vite; i fråga om vite, som redan utdömts, har parten däremot att föra särskild talan. Beträffande beslut, varigenom part eller annan förelagts att förete skriftligt bevis eller att tillhandahålla föremål för syn eller besikt- ning, torde en allmän föreskrift om att sådant beslut genast skall gå i verk— ställighet ej kunna anses lämplig. Då rätten enligt 38 kap. 5 % och 39 kap. 5% kan 1 beslutet förordna, att beviset eller föremålet skall tillhandahållas ge- nom utmätningsmannens försorg, skulle en föreskrift av antytt innehåll kunna medföra, att ändringssökandet bleve onyttigt. Fråga om dylikt föreläggande uppkommer i regel under förberedelsen, och ett uppskov'med verkställigheten föranleder då i många fall ej någon mera avsevärd olägenhet. Å andra sidan kan befaras, att part kan begagna rätten till särskild talan mot beslutet i syfte att förhala rättegången. Det synes därför böra tilläggas rätten befogenhet att förordna, att beslut, varom nu är fråga, må verkställas utan hinder av att det icke äger laga kraft. Vid bedömandet härav synas i huvudsak böra beaktas samma synpunkter som beträffande förordnande om verkställighet av dom. Då lägre rätt beviljat kvarstad, skingringsförbud eller annan handräckning eller förordnat om hävande av sådan åtgärd eller om omedelbar verkställighet av beslut om föreläggande att förete skriftligt bevis eller att tillhandahålla föremål för syn eller besiktning, bör högre rätt, då talan fullföljes, kunna för— ordna om inställande av vidare åtgärd för verkställighet eller, då den lägre rätten hävt kvarstad, skingringsförbud eller annan handräckning, bevilja så- dan åtgärd. I 50 kap. 8 %, 52 kap. 7 % och 55 kap. '8 %meddelasbestämmelser därom, att sådant beslut må fattas även utan motpartens hörande. . Särskilda bestämmelser om verkställighet av dom eller bes-lut, som icke äger laga kraft, finnas för närvarande, förutom såsom ovan framhållits i utsök- ningslagen, även i andra lagar, t. ex. i 25 och 210 %% konkurslagen, 95 % växel— lagen, 73 % checklagen och 6 % lagen den 14 juni 1901 om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om ändring i vissa delar av rättegångsbalken-. Dessa bestämmelser böra, i den mån de ej ersatts genom stadgandena i före"- varande paragraf, alltjämt gälla; dock torde vid det. fortsatta lagstiftnings- arbetet böra övervägas, huruvida några ändringar däri kunna anses påkallade.

• Sida 230
•  Original

15 %.

I förevarande paragraf ha, i överensstämmelse med vad processkommissionen föreslagit, upptagits bestämmelser om befogenhet för rätten att, om dom eller beslut till följd av skriv- eller räknefel eller annat dylikt förbiseende innehåller uppenbar oriktighet, meddela beslut om rättelse. Syftet därmed är att öppna en bekväm utväg att få dylika felaktigheter rättade, utan att talan behöver föras i högre rätt. Domstolen bör kunna meddela beslut om rättelse såväl själv- mant som då part gjort anmärkning om felet. Innan beslutet meddelas, böra parterna erhålla tillfälle att yttra sig. Rättelse bör antecknas å huvudskrif- ten av domen eller beslutet eller, då detta intagits i protokoll, i detta. Har talan fullföljts mot domen eller beslutet, torde vara lämpligt, att rätten lämnar den högre rätten meddelande om den vidtagna rättelsen.

I 24 kap. 10 och 11 %% R.B. meddelas bestämmelser om förklaring av dom, som finnes otydlig. Detta institut synes emellertid stå i mindre god överens- stämmelse med det muntliga förfarandet. Då processmaterialet ej finnes full- ständigt bevarat i protokoll eller andra handlingar, skulle meddelandet av för- klaring vålla svårigheter, särskilt om lång tid förflutit efter domens eller be- slutets meddelande eller då domare, som deltagit däri, ej längre har säte i rät- ten. På grund härav ha i förslaget icke upptagits några bestämmelser om så— dan förklaring. I stället har i 59 kap. 1 % meddelats föreskrift om att dom, som är så mörk och ofullständig, att därav ej framgår, huru i saken dömts, skall på grund av domvilla undanröjas efter besvär av part. Efter det domen sålunda undanröjts, skall målet, såsom framgår av 3 % i nämnda kapitel, upp- tagas till ny behandling av den rätt, som meddelat domen. Nu berörda stad— ganden gälla även beslut.

18 KAP.

Om rättegångskostnad.

1 %.

Beträffande frågan om skyldighet för parterna i tvistemål att bära de med rättegången förenade kostnaderna gives i 21 kap. 3 % R.B. den allmänna re- geln, att den part, som tappar saken, skall återgälda motparten alla kostnader, som denne varit nödsakad att nedlägga därå. Från denna regel göras emeller- tid viktiga avvikelser. Sålunda skall vardera parten vidkännas sin kostnad, om saken varit så mörk och tvivelaktig, att den tappande haft skälig orsak till rättegång, eller man kommit sin motpart på edgång. Tillika stadgas i 4 %, att om man har underrätts dom för sig men tappar i hovrätt, kostnaderna böra kvittas, om ej domaren i något mål finner sådana omständigheter föreligga, att endera dock bör gälda rättegångskostnad. Enligt sistnämnda lagrum skall vi- dare vardera parten bära sin kostnad, om i saken äro flera käromål och parter- na ömsom vinna och tappa. Bakom dessa bestämmelser torde ligga den upp-

• Sida 231
•  Original

fattningen, att ersättning för rättegångskostnad är att anse som skadestånd och att skyldighet att ersätta sådan kostnad kan åläggas den tappande parten, allenast då det kan tillräknas honom som skuld, att saken kommit under dom- stols prövning.

Såsom processkommissionen framhållit kan någon tvekan icke råda därom, att en reform av reglerna om skyldighet för part att gälda rättegångskostnad bör bygga på grundsatsen, att denna skyldighet i princip skall bestämmas med hänsyn till målets utgång, oberoende av om det kan läggas den tappande parten till last att rättegång kommit till stånd. Rättegångens syfte att bereda rätts- skydd skulle endast ofullständigt uppnås, om icke den vinnande parten tillika finge gottgörelse för de kostnader han ådragit sig för att göra sin rätt gällan- de. Oeh vetskapen, att den tappande parten i allmänhet måste bära såväl sina egna som motpartens rättegångskostnader, är ägnad att avhålla från obefoga- de rättegångar. Huvudregeln bör därför även framdeles vara, att den part, som förlorar i huvudsaken, är pliktig att ersätta motpartens rättegångskost— nad. Ett strängt genomförande av denna grundsats skulle emellertid stundom leda till obilliga resultat. I vissa fall är det nödvändigt, att hänsyn tages till subjektiva omständigheter å endera partens sida och frågan om ersättnings— skyldighet sålunda i viss utsträckning göres beroende av partens förhållande före eller under rättegången. Stundom påkallar även målets beskaffenhet, att ersättningsskyldigheten bestämmes efter annan grund än målets utgång. Med hänsyn härtill böra vissa undantag göras från den nyss angivna huvudregeln. Dessa undantag böra emellertid vara mera begränsade än de nuvarande och, om möjligt, bestämmas på sådant sätt, att de främja en fast praxis. Omför- mälda undantag ha upptagits i 2, 3 och 6 %% i detta kapitel. Dessutom givas i andra författningar särskilda föreskrifter angående skyldigheten att gälda rättegångskostnad. Exempel härå erbjuda 5 och 7 %% lagen den 14 juni 1907 om servitut, 67 % lagen den 12 maj 1917 om expropriation och 6 % lagen den 28 juni 1918 om rätt att över annans mark framdraga ledning för vatten till hus— behovsförbrukning.

Det förutsättes, att liksom för närvarande särskilda regler skola gälla om skyldighet för utlänning att i vissa fall ställa säkerhet för rättegångskostnad.

2 %.

För de fall, då på grund av föreskrift i lag förhållandet mellan parterna icke kan regleras annorledes än genom rättegång, såsom då fråga är om upp- lösning av äktenskap eller om äktenskaplig börd, skulle det ej sällan vara obil— ligt, om den tappande parten alltid skulle ersätta motpartens rättegångskost- nad. I vissa av dessa mål, t. ex. då talan efter förut vunnen hemskillnad fö- res om äktenskapsskillnad, är det ej sällan en tillfällighet, vilken av parterna som väcker talan. Om i mål, varom nu är fråga, talan omedelbart medgives eller parternas förhållande före eller under rättegången eljest ger anledning därtill, synes möjlighet böra finnas att kvitta kostnaderna. Huvudregeln bör dock vara, att den vinnande parten erhåller gottgörelse för sin kostnad. I en- lighet härmed har förevarande paragraf avfattats.

• Sida 232
•  Original

3 %.

Såsom erinrats vid 1 % skall enligt gällande rätt envar av parterna bära sin rättegångskostnad, när saken finnes ha varit så mörk och tvivelaktig, att man haft skälig orsak till rättegång. Härmed avses såväl att rättsfrågan varit oviss som att tvivel förelegat beträffande de faktiska omständigheterna. Er- farenheten har visat, att detta stadgande givit anledning till en i hög grad växlande praxis. I många fall har bestämmelsen erhållit en mycket vidsträckt tillämpning och domstolarna varit alltför benägna att av hänsyn till den tap- pande parten kvitta kostnaderna. Föreskriften är även i övrigt mindre lämp— lig. Ett strängt genomförande av densamma, då rättsfrågan ger anledning till tvekan, bör leda till att kostnaderna kvittas, om inom domstolen förekom- mit skiljaktiga meningar i nämnda fråga ooh i varje fall, då högre rätt därut- innan ändrat lägre rätts dom. En sådan utgång är med hänsyn till den vin- nande partens behov av rättsskydd icke tilltalande. Även då ovisshet råder rörande det faktiska läget mellan parterna, synes den tappande parten när- mast att bära alla de med rättegången förbundna kostnaderna. Med hänsyn till det anförda har i förslaget icke upptagits någon bestämmelse om kvitt- ning, då saken varit mörk och tvivelaktig.

Ehuru sålunda förslaget icke i allmänhet medgiver kvittning av kostnaderna allenast därför, att den tappande parten haft skäl till rättegång, bör såsom framhållits vid 1 % i vissa fall hänsyn tagas till parternas förhållande. Un- dantagen från huvudregeln böra emellertid starkt begränsas.

Då i 1 % föreskrives, att den tappande parten skall ersätta motpartens rättegångskostnad, förutsättes, att rättegången varit nödvändig för tillvara— tagande av den sistnämndes rätt. Har rättegången icke varit erforderlig, sy— nes den part, som uppsåtligen eller genom försummelse föranlett rättegången, böra ersätta de därigenom uppkomna kostnaderna, även om han vinner målet. Detta kan vara fallet t. ex. då innehavare av skuldebrev, betalbart vid anford- ran, utan att förut ha krävt gäldenären väcker talan om utfående av beloppet och svaranden omedelbart medgiver talan och erbjuder betalning. Det bör gälla, även då svaranden före rättegången erbjudit sig att fullgöra kärandens anspråk till en del eller med visst förbehåll och rätten, då käranden väcker ta- lan beträffande anspråket i dess helhet, bifaller denna allenast så vitt den medgivits. Däremot kan rättegång icke anses onödig, om svaranden visserli- gen medgivit kärandens anspråk, men denne dock för att förmå svaranden att fullgöra anspråket eller för att erhålla verkställighet varit nödsakad att ut- verka dom dårå. Den vinnande parten kan även ha med uppsåt eller genom oaktsamhet föranlett onödig rättegång, därest han underlåtit att för motparten uppgiva omständighet, som otvetydigt ådagalägger partens rätt och varom motparten varken ägt eller bort äga kännedom, t. ex. då ett dödsbo väcker ta- lan om betalning för fordran och gäldenären först i rättegången med kvitto styrker, att han fullgjort betalning, varom någon upplysning ej kunnat erhål- las ur den dödes räkenskaper. I dylikt fall måste i' regel antagas, att därest motparten på förhand erhållit kunskap om nämnda omständighet, saken ej kom- mit till domstol. Om försummelse på sätt nu berörts ligger den vinnande par—

• Sida 233
•  Original

ten till last, bör han i regel icke blott bära sina egna kostnader utan även för- pliktas att ersätta kostnader, som vållats motparten. Möjlighet bör emellertid finnas att på grund av omständigheterna låta vardera parten vidkännas sina kostnader. Härvid bör hänsyn tagas till den tappande partens förhållande och särskilt beaktas, om försummelse ligger även honom till last. Av bety- ' delse kan även vara, att tappande part, som före rättegången erbjudit presta- tion i enlighet med vad sedan utdömes, under rättegången frånträtt sitt erbju— dande och bestritt talan i dess helhet.1

Även i ett annat fall synas skäl föreligga att göra undantag från regeln om den tappande partens skyldighet att ersätta rättegångskostnad, nämligen då utgången i målet berott av omständighet, varom han före rättegången varken ägt eller bort äga kännedom. Med dylik omständighet avses endast faktum, som varit av omedelbar betydelse för utgången. Som exempel härå kan anfö- ras, att i en tvist angående testamentsklander testamentstagaren, som åbero- par ett i laga form upprättat testamente med fullständig vittnesmening, dock förlorar målet därför att det visas, att testamentsgivaren vid testamentets upp— rättande icke varit vid fullt förstånd och testamentstagaren icke ägt känne— dom härom. I dylikt fall synes möjlighet böra finnas att kvitta kostnaderna. Befogenheten att kvitta kostnaderna måste emellertid utnyttjas med stor försik- tighet. I allmänhet torde nämligen den tappande parten skäligen böra själv bära följderna av att han saknade kännedom om den för utgången avgörande om- ständigheten, såsom då kärande fordrat betalning för skuldebrev, som under rättegången visas vara förfalskat. Det förhållandet, att den tappande parten före rättegången saknar kunskap om de bevis, som motparten ämnar åberopa, kan icke i och för sig vara anledning att befria honom från skyldighet att er- sätta motpartens kostnader. Därest den tappande parten, sedan han erhållit kunskap om omständighet, som tydligt ådagalägger det berättigade i motpar- tens talan, dock fortsätter'rättegången, kan han icke undgå skyldighet att gälda därigenom uppkomna kostnader.

4 %.

Enligt 21 kap. 4 % RB. skall, då i saken äro flera käromål och parterna ömsom vinna och tappa,” envar bära sina rättegångskostnader. Emellertid ha i praxis vissa avvikelser skett från denna regel. Om det är uppenbart, att ett käromål, som bifallits, dragit större kostnader än ett annat, som ogil- lats, torde ersättning i allmänhet tillerkännas käranden med ett efter &, skälighetsgrunder jämkat belopp. Därest parts talan ogillats, såvitt an- går ett mindre betydande käromål eller ett käromål, som ej föranlett sär- skilda kostnader, men hans talan i övrigt bifallits, har han erhållit full gott- görelse för sina kostnader. I de fall, då en uppdelning av kostnaderna på de olika käromålen kan ske, torde detta stundom äga rum. I huvudsak likartade regler ha tillämpats, då i målet förekommit endast ett käromål, som delvis bi- fallits. I dylikt fall plåga i allmänhet kostnader utdömas till fullo. Därest

1 Se NJA. 1937: 162.

• Sida 234
•  Original

den del, som bifallits, varit allenast en ringa del av vad käranden yrkat, plä- gar emellertid ersättning tillerkännas honom med jämkat belopp eller ock kost- naderna kvittas. Likaså har, då särskilda kostnader uppkommit för den del av saken, däri käranden tappat, han i vissa fall förpliktats att bära dessa kostnader.

Den praxis, som sålunda utbildats, synes böra bibehållas. Några detaljerade bestämmelser härom torde emellertid icke kunna meddelas. Det bör läggas i rättens hand att utdöma ersättning i den omfattning, som med hänsyn till om- ständigheterna finnes skälig, eller att kvitta kostnaderna. I enlighet härmed har förevarande paragraf avfattats. Vid tillämpning av densamma bör fasthål- las, att såvitt partens talan bifalles, han bör erhålla ersättning för sina kostna- der i denna del av målet. Är den del, däri hans talan ogillats, av underordnad betydelse, bör full ersättning tilläggas honom. Den omständigheten, att skade- stånd eller annan fordran, som är beroende av rättens uppskattning, utdömes med lägre belopp än parten fordrat, torde endast i särskilda fall böra medföra ett frångående av huvudregeln, att den tappande parten skall gälda kostna- derna.

5 %.

För att fråga skall uppkomma om skyldighet för tappande part att ersätta rättegångskostnad erfordras icke, att målet upptagits till saklig prövning. Part bör även eljest anses som tappande, då rättens avgörande gått honom emot. Ehuru det i viss mån ligger i sakens natur, har i tydlighetens intresse i första stycket av denna paragraf uttalats, att då parts talan avvisas, parten skall anses som tappande. Härav följer, att hans skyldighet att ersätta rättegångs- kostnad skall bedömas enligt de i föregående paragrafer givna reglerna.

I de fall, då käranden återkallar sin talan eller denna eljest avskrives, kan däremot icke regeln om ersättningsskyldighet för den tappande parten omedel- bart tillämpas. Emellertid synes härvid käranden i regel böra vara skyldig att gälda motpartens kostnader. Detta bör gälla, även då på grund av kärandens ute- varo hans talan i målet förklaras förfallen. Avskrives målet, därför att båda parterna uteblivit, erfordras intet yttrande rörande kostnaderna. Enligt 13 kap. 5 % kan, då i mål, varom förlikning är tillåten, käranden återkallar sin talan, svaranden yrka, att målet dock prövas. Sker dylik prövning, bliva van- liga regler om ersättning för rättegångskostnad tillämpliga. Om däremot svaranden icke begär dom i saken men fordrar gottgörelse för sina kostnader å målet, bör käranden i allmänhet förpliktas att ersätta dessa kostnader. De nu angivna reglerna böra emellertid icke vara utan undantag. I vissa fall äro omständigheterna sådana, att frågan om kostnaderna bör bedömas på annat sätt. Särskilt gäller detta för det fall, att käranden återkallat sin talan på den grund, att svaranden efter talans väckande fullgjort det anspråk, som gjorts gällande i rättegången. I dylikt fall har käranden i sak vunnit målet, och han bör i regel erhålla gottgörelse för sina kostnader. Om käranden återkallat sin talan t. ex. i mål om äktenskapsskillnad därför att svaranden avlidit, eller i mål om utfående av lös sak därför att denna förstörts genom olyckshändelse

• Sida 235
•  Original

eller eljest sådana förhållanden inträtt, att ett vidhållande av talan är ända- målslöst och det kan antagas, att kärandens talan skulle ha bifallits, kan an- ledning föreligga att kvitta kostnaderna eller i något fall tillerkänna käranden gottgörelse för sina kostnader. Stundom kan anledning till kvittning föreligga, då käranden återkallar sin talan och svaranden trots att han kan påkalla målets avgörande underlåter detta. Med hänsyn till vad nu anförts har i andra styc- ket av förevarande paragraf intagits föreskrift, att då parts talan avskrives, han skall gälda motpartens kostnader. Befogenhet har emellertid tillagts rät- ten att, när omständigheterna föranleda därtill, tillerkänna honom gottgörelse _ för kostnaderna eller förordna, att kostnaderna skola kvittas.

Då parterna förlikas, avser i regel överenskommelsen även rättegångskost- naderna. Härvid bör förlikningen lända till efterrättelse. Om detta ej är fallet, torde enligt gällande rätt1 domstolen avgöra frågan om rättegångskostnaderna med hänsyn till omständigheterna i målet. Emellertid synes det mindre lämp- ligt, att rätten på detta sätt ingår på ett bedömande av det rättsförhållande, som genom förlikningen avgjorts. Ett enklare förfarande vinnes, därest som huvudregel uppställes, att vardera parten skall vidkännas sina kostnader. Stadgande härom har intagits i tredje stycket.

6 %.

Liksom enligt 3 % part, som uppsåtligen eller genom försummelse föranlett onödig rättegång, skall ersätta därigenom vållade kostnader, bör part, som genom försumlig processföring förorsakar onödiga kostnader, vara pliktig att ersätta dessa. Föreskrift härom torde vara ägnad att främja snabbhet och kon- centration i förfarandet. Regeln bör därför vara, att part, som genom vårds- löshet eller försummelse i rättegången vållar kostnad för motparten, skall gott- göra denna kostnad, oavsett huru i övrigt förordnas beträffande kostnaderna å målet. Av denna regel följer, att parten är ersättningsskyldig även beträffande sådan motpartens kostnad, som han uppsåtligen förorsakat. Försummelse, var- om nu är fråga, föreligger t. ex. då parten uteblir från förhandling eller under- låter att efterkomma rättens föreläggande om personlig inställelse eller före- teende av skriftlig handling eller föremål, som erfordras såsom bevis. Det- samma gäller, om parten underlåter att i rätt tid fullständigt angiva sin stånd- punkt i målet, såsom då han vid huvudförhandlingen åberopar nya omständig- heter till grund för sin talan eller först vid huvudförhandlingen gör invändning om att målet ej bör upptagas till prövning, liksom då han icke i god tid före huvudförhandlingen uppger de bevis han vill åberopa. Part kan även ådraga sig ersättningsskyldighet genom att framställa påståenden eller invändningar, som han insett eller bort inse sakna fog, och därigenom nödvändiggöra för mot- parten att förebringa bevisning för deras gendrivande. Om sålunda i ett mål om köp av lös egendom, däri köparen kräver avtalets hävande på grund av fel i varan, säljaren utan grund gör invändning om att köparen ej i rätt tid fram— ställt anmärkning mot varan och denne nödgas förebringa bevisning för att

1 Se NJA. 1933:504.

• Sida 236
•  Original

reklamation skett, bör säljaren vara skyldig att ersätta kostnaderna för denna bevisning, även om köparens talan om köpets hävande ogillas.

För att i nu avsedda fall ersättningsskyldighet skall föreligga erfordras, att partens vårdslöshet eller försummelse vållat uppskov i målet eller eljest för— orsakat motparten kostnader, såsom då huvudförhandlingen måst inställas eller uppskjutas för den försumlige partens hörande eller för att bereda motparten tillfälle att bemöta av parten anförda omständigheter eller då motparten fått vidkännas utgifter för bevisning, som föranletts av partens ogrundade påstå— enden. Om part framställt obefogade invändningar men dessa avvisats, utan att målet uppskjutits eller motparten nödgats ikläda sig särskilda kostnader, kan ersättningsskyldighet ej föreligga. Däremot kan parten i vissa fall enligt 9 kap. 3 % dömas till ansvar.

En förutsättning för ersättningsskyldighet är, att den försumliga process— föringen kan tillräknas parten. Har parten t. ex. för utevaron haft laga för- fall, kan ersättningsskyldighet ej åläggas honom. Det kräves emellertid icke, att parten personligen gjort sig skyldig till försummelse. Parten måste i detta hänseende bära följderna av sitt ombuds handlingar. En sådan ordning följer av fullmaktsförhållandet och är nödvändig med hänsyn till motpartens in— tresse att erhålla gottgörelse för sina kostnader. Att ersättningsskyldighet kan uppkomma även för ombudet, följer av 7 %. Därest rätten med stöd av 11 % för- delar skyldigheten att bära ersättningen mellan parten och ombudet, kan rätten förplikta ombudetatt i förhållande till parten svara för de kostnader, som om— budet förorsakat.

I de fall, varom nu är fråga, bör ersättningsskyldigheten omfatta den mer— kostnad, som vållats genom partens försummelse t. ex. för motpartens eller vitt— nens inställelse, då förhandling uppskjutits, eller för framläggande av utred- ning, som vid riktig processföring varit onödig. Därest med hänsyn till målets utgång eller eljest den försumlige parten i övrigt är berättigad till gottgörelse för sina kostnader, skall sålunda en avräkning ske mellan de olika kostnads— beloppen. '

Den nu angivna bestämmelsen är tillämplig, även då på grund av parts ute- varo tredskodom meddelas mot honom samt han därefter söker återvinning och i återvinningsmålet får bifall till sin talan. Båda målen skola härvid med hänsyn till kostnaderna behandlas som en enhet, och den i det senare målet vinnande parten i regel, även om han med hänsyn till utgången är berättigad att erhålla gottgörelse för sina kostnader, gälda de ytterligare kostnader, som genom hans utevaro tillskyndats motparten. Han torde sålunda i allmänhet bliva skyldig att gälda huvuddelen av motpartens kostnader i det tidigare må- 'let. Såsom redan antytts föreligger ej dylik skyldighet, om parten i återvin- ningsmålet visar, att han för sin utevaro haft laga förfall.

7 %. I de fall, då part är pliktig att ersätta motpartens rättegångskostnad, synes skyldighet även böra kunna åläggas partens ställföreträdare, ombud eller bi- träde att gottgöra kostnad, som denne förorsakat genom vårdslöshet eller för—

• Sida 237
•  Original

summelse. En sådan möjlighet är av särskild betydelse i en rättegångsordning, som icke föreskriver advokatmonopol, och där man sålunda måste räkna med att parternas talan i åtskilliga fall kommer att föras av icke rättsbildade om- bud. Det måste anses skäligt, att ombud eller annan företrädare för part blir ersättningsskyldig för sådana kostnader, som vållats genom vårdslöshet eller försummelse från hans sida. Detta bör gälla, vare sig partens ersättningsskyl- dighet grundas å att han tappat målet eller beror på att han, trots att han vun— nit målet, skall enligt 3 eller 6 % ersätta motpartens kostnader eller någon del därav. Ersättningsskyldighet kan sålunda uppstå för såväl den tappande som den vinnande partens företrädare. För att sådan skyldighet skall kunna åläg- gas måste emellertid företrädaren ha gjort sig skyldig till förfarande, som av— ses i någon av nämnda paragrafer. Därest ersättningsskyldighet skall kunna grundas på att företrädaren framställt obefogad invändning, måste sålunda krävas, att han själv insett eller bort inse, att invändningen saknat fog.

För att det nu berörda stadgandet skall erhålla någon egentlig betydelse torde vara nödvändigt, att rätten erhåller befogenhet att utan yrkande ålägga parts företrädare ersättningsskyldighet, varom här är fråga.

Av föreskriften i 12 kap. 20 % följer, att då någon, som uppträder såsom ombud, icke kan styrka sin behörighet härtill, han är skyldig att ersätta de kostnader, som vållas genom hans åtgärder.

Om skyldighet för vittne eller sakkunnig att ersätta kostnad, som vållas ge- nom hans försummelse, stadgas i 36 kap. 23 % och 40 kap. 16 %. '

8 %. . Enligt 21 kap. 3 % R.B. skall skyldigheten att ersätta rättegångskostnad omfatta allt vad den ersättningsberättigade varit trängd att kosta å saken. Det har vid olika tillfällen anmärkts, att domstolarna, särskilt överrätterna, ofta bestämma ersättningen till lägre belopp än partens verkliga kostnader för rättegångens förande. Med hänsyn härtill synes böra stadgas, att ersättningen skall fullt motsvara partens kostnad, såvitt denna skäligen varit påkallad för tillvaratagande av hans rätt. Till dylik kostnad skall i främsta rummet räk- nas kostnad, som uppkommit under rättegången, såsom för uppsättande av stämning och andra handlingar, för delgivning, parts inställelse, ersättning till vittnen och sakkunniga och för rättegångsavgifter. Hänsyn skall även tagas till kostnad, som varit erforderlig för ett ändamålsenligt förberedande av par- tens talan. Hit kan hänföras t. ex. kostnad för anskaffande av bevisning och för säkerställande av partens anspråk genom kvarstad eller skingringsförbud. I vad mån dylika åtgärder, såsom besiktning av levererad vara eller arkivforsk- ning, varit påkallade för rättegången eller fyllt även andra syften, är att be- döma efter omständigheterna. För att ersättning skall utgå bör krävas, att kost- naden skäligen varit påkallad för tillvaratagande av partens rätt. Avgörande bör härvid vara, huruvida parten vid tiden för vidtagande av den åtgärd, som föranlett kostnaden, haft skäl att anse åtgärden erforderlig. Om sålunda part inskaffar bevisning för vederläggande av ett från motsidan gjort påstående, är han berättigad till gottgörelse för härigenom uppkommen kostnad, även om mot—

• Sida 238
•  Original

parten sedermera återtager sitt påstående och bevisningen på grund därav blir onödig. Har ersättning utgått till vittne, vars hörande ej varit av betydelse för målets avgörande, bör frågan om partens rätt att erhålla gottgörelse för vad han sålunda utgivit bedömas ur samma synpunkt. Kostnad, som redan då åtgärden vidtogs bort framstå som onyttig, bör ej i något fall ersättas.

Det har ansetts böra särskilt framhållas, att i kostnad för rättegångens förbe— redande och talans utförande skall inräknas även arvode till ombud eller biträde. Arvodet synes böra bestämmas med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av ombudets eller biträdets arbete för uppdragets utförande och bör icke ställas i direkt beroende av antalet inställelser. Då inställelserna ingå bland de om- ständigheter, som bestämma arbetets omfattning, kunna emellertid antalet in- ställelser och den tid, som åtgått härför, medelbart vara av betydelse för arvo- dets belopp. De kostnader, som föranletts av ombuds eller biträdes inställelse vid rätten, såsom resekostnader eller kostnader för uppehälle eller tidsspillan, böra icke ingå i arvodet utan beräknas för sig. Ej heller böra i arvodet inräk- nas andra kostnader för uppdragets fullgörande såsom kostnad för utskrifter eller andra utlägg. Regeln, att kostnad skall ersättas, endast såvitt den skäli- gen varit påkallad för tillvaratagande av partens rätt, bör tillämpas även å den merkostnad, som part ådragit sig genom att anlita ombud från avlägsen ort eller ombud, vars anlitande eljest varit särskilt dyrbart. Avgörande bör härvid vara, huruvida partens talan kunnat på lika tillfredsställande sätt utföras för mindre kostnad.

Det synes skäligt, att i rättegångskostnad även inräknas ersättning för ar- bete och tidsspillan, som förorsakats parten. Härmed avses allenast arbete och tidsspillan, som direkt påkallats av rättegångens förberedande och utfö- rande, men icke arbete eller tidsspillan, som eljest förorsakats av mellanha- vandet med motparten. Än mindre kan parten erhålla gottgörelse för obehag eller lidande, som tillskyndats honom genom rättegången, eller för förlust, som ej omedelbart föranletts av rättegången, såsom då parten genom denna hind- rats att fullgöra ett åtagande eller att träffa ett förmånligt avtal. För att ersättning skall utgå för arbete erfordras icke, att detta arbete utförts av par- ten själv. Det kan ha verkställts av hans personal eller av annan för partens räkning. Gottgörelse för tidsspillan omfattar ej blott ersättning för förlorad arbetsförtjänst utan även skäligt vederlag för den ekonomiska uppoffring det eljest kan ha inneburit för parten att han nödgats använda tid för rättegångens förande.

9 %.

Beträffande detfall, att flera parter å samma sida skola förpliktas att ut- giva ersättning för rättegångskostnad, gives i gällande rätt icke någon bestäm- melse. I praxis ha emellertid i åtskilliga fall1 tappande parter på motpartens yrkande förpliktats att solidariskt gälda rättegångskostnad. Regeln om soli- darisk ansvarighet synes på sätt processkommissionen framhållit böra gälla i

1 Se N.J.A. 1893:500; 1894:223; 1898z463; 1900: 158.

• Sida 239
•  Original

18 kap. Om rättegångskostnad. 239 alla fall, då rättegångskostnad skall ersättas av flera medparter. Sådan an- svarighet bör emellertid tillämpas endast då parterna intagit väsentligen sam- ma ställning i rättegången och därmed kunna anses ha samfällt givit anledning till de kostnader, varom är fråga. Detta torde alltid gälla vid nödvändig pro- cessgemenskap. Om part genom vårdslöshet eller försummelse vållat särskild kostnad, bör dock denna kostnad bäras av honom. Har särskild kostnad upp- kommit i viss del av målet, som angår allenast någon av parterna, bör även han ensam ersätta denna kostnad. Därest fordringsägare, som i samma mål instämt gäldenären och en borgesman, får bifall till sin talan och härför nödgats före- bringa särskild bevisning för att styrka borgensförbindelsens giltighet, skall kostnaden för den bevisningen ersättas av borgesmannen.

Då parts ställföreträdare, ombud eller biträde genom vårdslöshet eller för- summelse ådragit sig skyldighet att jämte parten ersätta därigenom vållad kostnad, torde de böra solidariskt svara för denna.

10 %.

Av 13 kap. 7 % framgår, att då käranden under rättegången överlåter det, varom tvistas, å annan, denne utan ny stämning äger övertaga kärandens ta- lan i målet. Käranden kan emellertid icke genom förvärvarens inträde i rätte- gången befrias från den eventuella skyldighet han redan ådragit sig att svara för rättegångskostnaderna. Å andra sidan måste förvärvaren genom sitt in- träde ha iklätt sig ansvar för samtliga kostnader. Finnes motparten berätti- gad till gottgörelse för sina kostnader, torde därför den förutvarande och den nye käranden böra svara solidariskt för den kostnad, som uppkommit före över- tagandet. Den kostnad, som uppkommit därefter, bör bäras av den nye käran- den ensam. Beträffande den tidpunkt, då kostnaden skall anses ha uppkom- mit, torde i vissa fall hänsyn böra tagas till tidpunkten för den åtgärd, som föranlett kostnaden, och ej till den, då kostnaden utgått, såsom då svaranden före övertagandet påkallat förhör med vittne och vittnet höres först efter över- tagandet.

Sker överlåtelse å svarandesidan i processen och inträder förvärvaren enligt 13 kap. 7 % i den förutvarande svarandens ställe, synes den nye svaranden en- sam böra ansvara för rättegångskostnaden. Motpartens intresse tillgodoses därigenom, att enligt nyssnämnda lagrum inträde icke kan ske utan hans sam- tycke.

Därest på grund av stadgandet i 13 kap. 7 % tredje stycket förvärvaren vid sidan av överlåtaren inträtt i rättegången, gälla beträffande deras skyldighet att ersätta rättegångskostnaderna reglerna i 9 % förevarande kapitel. Härav torde i regel följa, att överlåtaren och förvärvaren bliva skyldiga att solidariskt ersätta kostnaderna med den jämkning, Som kan föranledas av första stycket andra punkten i sistnämnda paragraf.

11 %. Då två eller flera äro skyldiga att solidariskt utgiva ersättning för rätte- gångskostnad, torde rätten böra äga befogenhet att bestämma, hur kostnaden

• Sida 240
•  Original

skall av dem slutligen bäras. Billigheten kräver, att den som nödgats erlägga hela det utdömda beloppet av övriga ersättningsskyldiga erhåller gottgörelse för vad som skäligen kan anses belöpa å dem. Denna grundsats torde i viss utsträckning tillämpas i gällande rätt.1 Principen bör gälla både då i huvud- målet fråga uppkommer om ersättningsskyldighetens fördelning och då sär- skild rättegång föres därom. I regel torde rätten i själva målet ha material för bedömande av frågan om ersättningsskyldighetens fördelning, och det synes därför lämpligt, att rätten erhåller möjlighet att i samband med kostnadens utdömande besluta i nämnda fråga. Beslut härom bör ej meddelas, med mindre någon av de betalningsskyldiga framställer yrkande därom. Emellertid synes det icke nödvändigt, att denna fråga upptages isjälva målet. Den som erlagt beloppet bör ha möjlighet att i särskild rättegång föra talan mot övriga betal- ningsskyldiga. Att märka är, att då ombud förpliktas att jämte huvudmannen ersätta rättegångskostnad, ombudet ofta icke kan i huvudmålet begära fördel- ning av ersättningsskyldigheten mellan dem.

Fördelning av betalningsskyldigheten torde i regel, då fråga är om flera medparter, böra ske med hänsyn till den andel de äga i själva saken. Har någon av dem givit anledning till särskild'kostnad, kunna förhållandena vara sådana, att han ensam bör svara härför. Då parts ombud på grund av vårds- löshet eller försummelse är skyldig att jämte huvudmannen ansvara för viss kostnad, t. ex. för kostnad, som vållats genom att ombudet ej inställt sig vid förhandlingen, bör ombudet kunna förpliktas att bära hela denna kostnad.

12 %.

Såsom framhållits vid 14 kap. 11 % har intervenient i vissa fall ställning av part i rättegången. I dylikt fall gäller detta även beträffande rättegångskost- nad. Härvid bliva således reglerna om flera medparter tillämpliga, och inter— venienten är i allmänhet jämte interventen solidariskt ansvarig för nämnda kostnad. Det är emellertid tydligt, att i många fall vid kostnadernas fördel— ning mellan intervenient och intervent den sistnämnde kan komma att få bära huvuddelen av kostnaderna.

Vad angår det fall, att intervenienten icke har ställning av part, synes han dock böra likställas med part, såvitt angår de kostnader, som förorsakats av hans deltagande i rättegången. Detta gäller både hans rätt att få ersättning och hans skyldighet att gottgöra motsidan. Är intervenienten på den vinnan- de sidan, bör han sålunda i regel av interventens motpart få ersättning för sina kostnader såväl för inträdet i rättegången som för utförande av talan i denna. Kvittas kostnaderna mellan parterna, torde i allmänhet även intervenienten bö- ra bära sin kostnad. Om däremot interventens motpart finnes berättigad till kostnadsersättning, bör även intervenienten vara betalningspliktig. Hans skyl- dighet synes dock ej böra omfatta annat än den merkostnad, som förorsakats motparten genom interventionen. I den mån kostnader för motparten uppkommit genom åtgärder, som företagits av intervenienten och interventen gemensamt,

1 Se NJA. 1937: 264.

• Sida 241
•  Original

synes intervenienten icke böra vara betalningsskyldig för dem. Det torde vara tydligt, att interventen icke är pliktig att gälda de särskilda kostnader, som vållats genom interventionen. Skyldighet att gälda dessa kostnader torde ej kunna åläggas honom, ens då han återkallat sin i målet förda talan.

13 %.

I åtskilliga fall skall enligt förslaget kostnad för bevisning utgå av all- männa medel. Bestämmelser härom givas i 36 kap. 24 %, 38 kap. 7 %, 39 kap. 4 och 5 %% samt 40 kap. 17 %. Av 5 kap. 8 % framgår, att även ersättning till tolk skall utgå av allmänna medel. Har på grund av nämnda bestämmelser er- sättning eller förskott därå utgått av allmänna medel, synes beträffande par- ternas skyldighet att ersätta sådan kostnad böra gälla vad i detta kapitel stadgats om skyldighet att gottgöra motparts rättegångskostnad. Finnes part skyldig att ersätta motpartens kostnader, bör han sålunda även återbetala vad som utgivits av allmänna medel. Kvittas kostnaderna mellan parterna, böra dessa i regel till hälften var återgälda statsverkets utlägg. Därest part genom försummelse, som avses i 6 %, förorsakat särskild kostnad för det allmänna, bör han dock ensam ersätta denna. Enligt 36 kap. 24 %, 39 kap. 4 % och 40 kap. 17 % skall i vissa fall kostnad för bevisning enligt rättens beslut utgivas av parterna en för båda och båda för en. Vilken av parterna, som kommer att få betala det av rätten fastställda beloppet, blir i regel i första hand beroende av mot vilken av dem den ersättningsberättigade vänder sig för beloppets ut- fående. Om en part utgivit ersättning, varom nu är fråga, och han finnes be- rättigad till gottgörelse för sina kostnader, skall han enligt den allmänna re- geln om ersättningsrättens omfång av motparten erhålla gottgörelse även för detta utlägg. Därest rättegångskostnaderna mellan parterna kvittas, synes det icke rimligt, att den som utgivit beloppet skall ensam svara för detta. För dylikt fall bör rätten, om ej annat föranledes av stadgandet i 6 %, kunna för- ordna, att motparten skall ersätta hälften av vad parten sålunda utgivit.

Såsom framgår av reglerna om förfarandet kan rätten i vissa fall, då saken är sådan, att förlikning därom ej är tillåten, förordna, att part skall hämtas till rätten. Då för att hämtning skall ifrågakomma förutsättes, att parten åsido- satt föreläggande att komma tillstädes eller infinna sig personligen, bör enligt grunderna för 6 % parten ersätta statsverkets kostnader för hans hämtande, oberoende av huru i övrigt förordnas beträffande kostnaderna i målet.

I 33 kap. 26 % föreskrives, att kostnad för delgivning i vissa fall skall gäl-' das av statsmedel. Denna kostnad skall slutligen stanna å statsverket ; ersätt- ningsskyldighet kan alltså icke åläggas part.

Slutligen har i paragrafen intagits en erinran om att särskilda bestämmel- ser gälla rörande återgäldande till statsverket av kostnader, som utgått av all- männa medel i anledning av att part åtnjutit fri rättegång.

14 %. Enligt 21 kap. 1 % R.B. skall part, som vill fordra betalning för rättegångs- kostnad, om han utfört sin talan skriftligen, genast ingiva förteckning dårå 16—332358 II

• Sida 242
•  Original

och, om han gjort det muntligen, omedelbart angiva, vari kostnaden består. Gör han det ej, innan saken företages till avgörande, må han ej Vidare föra talan beträffande kostnaden i den instansen. Rätten må dock tillägga parten ersättning för stämning och vadepenningar så ock domslösen, när det finnes skäligt. De nu nämnda reglerna torde höra i huvudsak bibehållas. För utdö— mande av rättegångskostnad bör sålunda fordras, att parten gör yrkande där- om och förtecknar kostnaden. Dock synes parten böra äga att utan yrkande erhålla gottgörelse för utskrift av rättens dom eller slutliga beslut. Detta kan * särskilt komma att tillämpas, då mål avgöres i ena partens utevaro. Det kunde * ifrågasättas att oberoende av yrkande tillerkänna part gottgörelse även för and— ra kostnader, därest upplysning om storleken av dessa kostnader, såsom beträf- fande delgivningskostnad eller ersättning till vittnen, kunde erhållas ur hand- lingarna. Emellertid synes det icke lämpligt att ålägga rätten att självmant söka utröna, vilka kostnader parten haft. Yrkande bör framställas, innan handläggningen avslutats. Beträffande fråga, som avses i 13 %, bör rätten däremot självmant meddela beslut.

Från regeln, att part, som vill fordra betalning för sin rättegångskostnad, skall framställa yrkande därom och förteckna kostnaden, innan saken företa- ges till avgörande, göres i 21 kap. 2 % R.B. det undantaget, att om kostnaden är sådan, att parten ej genast kan veta eller nämna den, han må förbehålla sig att föra särskild rättegång därom. Med hänsyn till den ringa praktiska bety— delsen av möjligheten för part att föra särskild talan om rättegångskostnad har någon motsvarighet till nämnda stadgande ej upptagits i förslaget.

I 24 kap. 3 % sista punkten RB.» föreskrives, att om rättegångskostnad dö— mes tillika med huvudsaken. Det kunde ifrågasättas, att i likhet med vad som tillämpas i vissa främmande länder rätten i sin dom endast skulle bestämma, hur rättegångskostnaderna skulle gäldas, och kostnadernas belopp därefter fastställas av en ledamot av domstolen eller en tjänsteman vid denna. Här- igenom skulle vinnas, att rätten befriades från uppgiften att pröva de i par- 1 tens kostnadsräkning upptagna beloppen och att en noggrannare granskning därav skulle kunna ske vid ett enklare förfarande. Bestämmandet av kostna- ] dernas belopp är emellertid i flertalet fall mycket enkelt och kan utan större * besvär ske i samband med prövning av saken. Beloppet är dessutom ofta av betydelse för parterna vid bedömande av huruvida de skola överklaga domen ; i sak. På grund härav har i andra stycket av förevarande paragraf intagits ] föreskrift, att rätten, då den avgör målet, samtidigt skall meddela beslut an- i gående rättegångskostnaden. Tillika skall rätten meddela beslut i fråga, som 1 avses i 13 % första stycket. Om och i vilken omfattning rätten skall i samband * med målets avgörande meddela beslut i fråga, som avses i andra stycket av sistnämnda paragraf, regleras genom bestämmelserna om fri rättegång. Vad nu sagts om rättens skyldighet att yttra sig om kostnaderna gäller, vare sig målet avgöres genom dom eller slutligt beslut. Meddelas dom rörande del av målet, torde böra bero av omständigheterna, huruvida samtidigt avgörande skall träffas rörande kostnaderna beträffande denna del eller med avgörande härav skall anstå, till dess rätten helt skilt målet från sig. Därest rättens av-

• Sida 243
•  Original

görande har karaktär av mellandom, t. ex. då rätten i mål om skadestånd i särskild dom finner ersättningsskyldighet föreligga och förklarar frågan om ersättningens belopp vilande, kan beslut om rättegångskostnaderna ej med- delas, förrän även sistnämnda fråga avgjorts. Detsamma torde böra gälla även i vissa fall, då rätten meddelar deldom.

I förslaget har ej intagits föreskrift, att rätten skall i beslut om utdömande av rättegångskostnad i detalj angiva, för vilka kostnader ersättning tiller— känts parten. Ett sådant angivande är i regel, vad angår partens direkta ut- lägg, av ringa betydelse. Därest gottgörelse tillerkännes parten för arvode till ombud eller biträde, torde särskilt med hänsyn till den betydelse denna post äger för ombudet eller biträdet beloppet härav böra utsättas i beslutet.

15 %.

De i föregående paragrafer upptagna reglerna böra tillämpas, även då mål fullföljes till högre rätt. Av syftet med fullföljdsförfarandet följer, att nämn— da grunder skola tillämpas vid fördelning av parternas kostnader i den eller de lägre instanserna, såvitt talan däremot fullföljts. Nämnda kostnader kom- ma sålunda i allmänhet att fördelas med hänsyn till utgången i den högre rät- ten. Samma grunder böra tillämpas i fråga om de i den högre rätten uppkom- mande kostnaderna. Fördelningen av sistnämnda kostnader bör sålunda vara beroende av rättegången i den högre rätten. Den förut omnämnda föreskriften i 21 kap. 4 % R.B., att om man har underrätts dom för sig men tappar i hov- rätt, kostnaderna i regel böra kvittas, torde ej böra bibehållas.

En tillämpning av de förut i detta kapitel angivna grunderna innebär i första hand, att den part, som tappar i högre rätt, skall ersätta motpartens kostnader därstädes. Denna regel torde böra i flertalet fall tillämpas även beträffande mål, som avses i 2 %. Med tappande part skall enligt 5 % lik.— ställas part, vilkens talan i den högre rätten avvisas, ävensom part, vilkens talan i den högre rätten förklaras förfallen. Återkallas parts talan i högre rätt, följer av sistnämnda paragraf, att han i regel skall ersätta motpartens kostnad. Detta torde medföra, att då part, som vädjat, återkallat sin vade- talan, han blir pliktig att gottgöra motparten även kostnader, som uppkommit därigenom, att denne enligt 50 kap. 2 % anslutit sig till vadet. Fullföljes talan å ömse sidor, skola eljest kostnaderna prövas med hänsyn till vardera talan för sig. Fastställes underrättens dom, få parterna anses ha ömsom vunnit och tappat. I dylikt fall är sålunda 4 % tillämplig. Beträffande kostnaderna i högre rätt skola även de i 6 och 7 %% givna bestämmelserna gälla. Härav föl- jer bland annat, att om part vinner i högre rätt på grund av utredning eller bevisning, som han försummat att åberopa i lägre rätt, han kan bliva skyldig att ersätta motpartens kostnader i den högre rätten. Då på grund av den kla- gande partens utevaro i högre rätt hans talan därstädes förklaras förfallen och målet sedermera på hans begäran återupptages, är han i regel, även om han får bifall till sin talan, skyldig att gottgöra motparten de kostnader, som förorsakats genom utevaron. På grund av stadgandet i 7 % kan, då parts talan i högre rätt ogillas, partens ombud, därest han insett eller bort inse, att änd—

• Sida 244
•  Original

ringssökandet saknat fog, förpliktas att jämte parten ersätta motpartens kost- nader i den högre rätten.

Det ligger i sakens natur,. att då ett av lägre rätt under rättegången ned- delat beslut särskilt överklagas, kostnaderna i den högre rätten skola bestäm- mas enligt de i det föregående angivna reglerna. Den särskilt fullföljda frå- gan kommer i den högre rätten att framstå som huvudsak, och utgången i den- na del blir i regel avgörande för kdstnadsfördelningen i den högre rätten.

En särskild bestämmelse erfordras rörande kostnaderna i högre rätt i det fall, att denna återförvisar målet till lägre rätt. För dylikt fall synes det icke lämpligt, att kostnaden bestämmes med hänsyn till utgången i den högre rät- ten. Därest den part, på vilkens talan målet återförvisas, sedermera tappar, är det i allmänhet icke rimligt, att han, därför att han kan anses ha vunnit i fråga om återförvisningen, erhåller gottgörelse för sina kostnader i den högre rätten. Det synes lämpligare, att frågan om nämnda kostnader prövas av den lägre rätten, då denna efter återförvisningen avgör målet. Denna ordning med- för visserligen, att den lägre rätten får döma rörande kostnaderna i den högre rätten, men detta synes icke ägnat att väcka starkare betänklighet än att t. ex. vid tvist mellan ombud och hans huvudman rörande arvode den lägre rätten kan få bedöma det arbete, som ombudet utfört i högre rätt. Vid prövning i lägre rätt av frågan om kostnaden i den högre rätten skola de i detta kapitel givna bestämmelserna tillämpas. Det kan sålunda inträffa, t. ex. att då part först i högre rätt förebringat utredning, som kunnat framläggas redan i den lägre rätten, och därigenom föranlett målets återförvisande, han, även om han sedermera vinner i sak, bör förpliktas att ersätta motpartens kostnader i den högre rätten.

11. Om rättegången i brottmål.

19 KAP.

Om laga. domstol.

De i detta kapitel upptagna reglerna om laga domstol i brottmål förutsätta för sin tillämpning, att brottet är sådant, att det skall bedömas efter svensk lag och åtalas vid svensk domstol. Bestämmelser i detta hänseende äro med- delade i 1 kap. 1 och 2 %% strafflagen.

1 %.

Såsom processkommissionen anfört bör som allmän regel bibehållas grund- satsen, att behörig domstol i brottmål är den domstol, inom vars område brottet förövats (forum delicti commissi). Beträffande frågan, var ett brott skall anses förövat, intar gällande rätt den ståndpunkten, att då den brottsliga verk- samheten ägt rum å en ort men den därav följande effekten inträffat å annan

• Sida 245
•  Original

ort, brottet anses förövat å den ort, där den omedelbara verkan av den brotts— liges handlande inträffat. Enligt en annan mening, som allmänt antagits i främmande rätt, anses brottet förövat å den ort, där den brottsliga verksam-. heten ägt rum. Till stöd för denna mening kan anföras, att utredning och be- visning om brottet i allmänhet säkrast och lättast kan åstadkommas vid dom- stolen i sistnämnda ort. Med hänsyn härtill har i denna paragraf stadgats, att brott skall anses förövat å den ort, där den brottsliga handlingen företogs. In- gå i ett brott flera handlingsmoment, som blott i förening med varandra ut- göra brott, t. ex. vid förfalskning enligt 12 kap. 2—5 %% strafflagen, där för straffbarhet förutsättes, att bruk gjorts av det förfalskade, bör den brottsliga handlingen anses företagen, där det sista handlingsmomentet ägt rum, vid för- falskning alltså den ort, där den brottslige gjort bruk av den förfalskade hand- lingen. I vissa fall kan tvekan råda, var den brottsliga handlingen företagits, medan det är ställt utom tvivel, var effekten av handlingen inträffat. För undvikande av tvistigheter om forum i sådana fall och med hänsyn även till gällande rätts ståndpunkt har ansetts lämpligt att för det fall, då brottet fullbordats å annan ort än den, där själva handlingen företagits, t. ex. vid ärekränkning genom skrift, stadga, att brottet anses förövat även å den ort, där brottet fullbordats. Härmed avses den ort, där den omedelbara verkan av handlingen inträffat, ej den ort, där den slutliga effekt, som karakteriserar brottet, ägt rum.

Ett brott, som består i en enda handling, kan vara förövat å orter under oli- ka domstolar, t. ex. framförande av oregistrerad bil inom olika domstolars om- råden eller djurplågeri genom försändande av djur. I sådana fall äga enligt stadgande i första stycket dessa domstolar lika behörighet. Uppenbart är, att envar av nämnda domstolar äger behörighet att döma över brottet i dess hel- het, ej blott över den del därav, som faller inom domstolens område.

I första stycket har upptagits en särskild regel rörande forum för brott, som förövats å svenskt fartyg under resa inom eller utom riket. Stadgan- det avser endast sådana fall, då brottet förövats under resa. Har det där- emot skett i svensk hamn, erfordras ingen särskild regel; om brottet förövats, medan fartyget legat i utländsk hamn, är 2 % tillämplig. Då brottet förövats, medan fartyget befann sig i svenskt farvatten, kan vara svårt och i vissa fall omöjligt att avgöra, inom vilken domstols område det skett. Beträffande brott, som förövats å fartyget under resa utom rikets gränser, kan regeln om forum delicti commissi ej användas. För nu avsedda fall har synts lämpligt att,'i överensstämmelse med vad som gäller enligt 328 % sjölagen, såsom forum upp— taga rätten i den ort, dit den misstänkte med fartyget först ankommer eller där han gripits eller eljest uppehåller sig. Av stadgandet framgår, att det så- lunda anvisade forum är alternativt i förhållande till forum delicti commissi i fall, då detta kan användas.

Råder ovisshet om var brottet förövats, t. ex. vid brott som begåtts under järnvägsresa, kan enligt andra stycket åtal upptagas av envar av de dom- stolar, inom vilkas områden det kan antagas ha skett, eller av rätten i den ort, där den misstänkte gripits eller eljest uppehåller sig. Stadgandet av"-

• Sida 246
•  Original

ser det fall, då under förundersökningen gärningsorten ej kunnat utrönas och ovisshet därom sålunda råder vid tidpunkten för åtalets väckande. Om det ef- ter åtalets väckande blir utrett, att brottet förövats å ort under annan domstol än den, där åtal väckts, medför detta icke, att sistnämnda domstol förlorar sin behörighet. Enligt 7 % har rätten dock möjlighet att överflytta målet till an- nan behörig domstol.

Den i sista stycket upptagna forumbestämmelsen gäller sådana fall, då fle- ra handlingar, som begåtts å orter under skilda domstolar och som var för sig äro brottsliga, enligt straffrättsliga regler tillsammans utgöra ett enda brott, t. ex. eftergörande av mynt, som upprepas flera dagar efter varandra. Vilken domstol som enligt gällande rätt är behörig i dylikt fall, kan vara föremål för tvekan. Enligt en mening tillkommer behörighet envar av de domstolar, under vilka någon handling företagits, medan en annan mening anser, att den ort, där den sista handlingen företagits, är avgörande. Det har synts lämpligast att tillägga behörighet åt envar av de domstolar, under vilka handlingen före- tagits. Även här gäller naturligen, att behörigheten omfattar brottet i dess helhet.

Då flera domstolar äro behöriga att upptaga åtal för samma brott, ankom— mer det på åklagaren eller vid enskilt åtal målsäganden att avgöra, vid vilken domstol åtalet skall väckas. Domstolen kan icke vägra att upptaga ett åtal blott därför att även annan domstol är behörig. Om åtalsrätt tillkommer flera likställda åklagare, förutsättes, att samverkan dem emellan äger rum, så att åtalet kommer att väckas vid den domstol, som i varje särskilt fall finnes lämp- ligast. Föreskrift härom bör givas i åklagarinstruktionerna. Kunna åklagar— na ej enas, bör frågans avgörande hänskjutas till överordnad åklagare.

2%.

I denna paragraf har upptagits bestämmelse om forum för sådana fall, då brott, som förövats å utländsk ort eller å utländskt fartyg under resa inom el- ler utom riket, skall åtalas vid svensk domstol. Brott, som förövats å utländskt fartyg i svensk hamn, är enligt rådande uppfattning att anse såsom förövat här i landet och skall alltså enligt 1 % åtalas vid domstolen i gärningsorten. Däremot anses ett brott, som förövats å dylikt fartyg, medan detta eljest be- finner sig i svenskt farvatten, vara förövat utom riket. Såsom vid 1 % an- märkts är 2 % tillämplig även beträffande brott, som förövats å svenskt fartyg i utländsk hamn. i

I sådana fall, då brott, varom här är fråga, kunna utan Kungl. Maj:ts till- stånd åtalas här i riket, torde enligt gällande rätt domstolen i den ort, där den misstänkte gripits eller, då anhållande eller häktning ej ifrågakommer, där stämning delgives honom, vara behörig (forum deprehensionis). Denna regel bör alltjämt gälla. Om den misstänkte är mantalsskriven eller eljest äger hem- vist i Sverige, kan emellertid stundom vara lämpligare, att åtal anställes vid hans forum domicilii. Denna domstol har därför tillagts behörighet vid sidan av forum deprehensionis.

• Sida 247
•  Original

Den i 2 % upptagna forumregeln gäller endast såvida ej Kungl. Maj:t för visst fall meddelat annat förordnande. I de fall, då för anställande av åtal här i riket erfordras Kungl. Maj:ts medgivande, torde Kungl. Maj:t alltid tillika bestämma, vid vilken domstol åtalet skall väckas. Men även då ett ut- om riket förövat brott kan utan Kungl. Maj:ts tillstånd åtalas vid svensk dom- stol, synes lämpligt, att Kungl. Maj:t kan på framställning av åklagaren eller målsäganden bestämma forum. Därigenom vinnes, att hänsyn kan tagas till vad som i varje särskilt fall finnes mest ändamålsenligt.

3 %.

I huvudsaklig överensstämmelse med gällande rätt har i första stycket stad- gats, att då flera personer äro såsom gärningsmän medskyldiga i samma brott, åtal mot dem alla kan väckas vid den rätt, där någon av dem har att svara. Varje domstol, som enligt 1 eller 2 % är behörig beträffande någon av gärnings- männen, är sålunda behörig även i fråga om de övriga. Förutsättning härför är dock, att åtal väckes samtidigt; huruvida det sker genom en eller flera stäm- ningar, saknar däremot betydelse. I annat fall kan vid den domstol, som upp- tagit åtal mot någon av gärningsmännen, senare väckas åtal mot den eller de andra. Detta gäller även för det fall, att målet mot den som först åtalats redan slutförts, då åtal mot de övrigalväckes. Av stadgandet framgår, att domstol, som där avses, icke är uteslutande behörig. Det står åklagaren eller målsägan- den fritt att väcka åtal mot envar av gärningsmännen vid den domstol, som en- ligt 1 eller 2 % är behörig beträffande honom.

Under andra stycket falla alla slag av delaktighet, alltså såväl anstiftan som medhjälp, i sistnämnda fallet vare sig medhjälparen enligt 3 kap. strafflagen skall straffas som vore han själv gärningsman eller är underkastad lindrigare ansvar. Jämväl beträffande s.k. efterföljande delaktighet är stadgandet till- lämpligt. Förutsättning för att åtal för delaktighet skall få väckas vid gär- ningsmannens forum är, att åtal mot gärningsmannen äger rum. Även om åtalet mot gärningsmannen redan slutförts, bör den delaktige kunna åtalas vid samma domstol. Har däremot gärningsmannen icke ställts under åtal, är fo- rum för den delaktige att bestämma med tillämpning av reglerna i 1 och 2 %%. Oaktat gärningsmannen åtalas, kan det stundom ur utredningssynpunkt vara lämpligare, att åtal för delaktighet äger rum vid den domstol, som är behörig för delaktighetsbrottet bedömt i och för sig. Med hänsyn härtill har den i andra stycket angivna domstolen icke gjorts uteslutande behörig.

Då av flera gärningsmän någon har att svara omedelbart vid högre rätt men de övriga vid lägre rätt, saknas enligt gällande lag möjlighet att sammanföra åtalen till en gemensam domstol.1 Detsamma gäller, då någon gjort sig skyldig till delaktighet i brott, för vilket åtal mot gärningsmannen skall upptagas ome- delbart av högre rätt, men den delaktige har att svara vid lägre rätt. De skäl, som i allmänhet tala för att flera gärningsmän samt gärningsmannen och del- aktig lagföras vid samma domstol, göra sig emellertid gällande även i nu an-

! Jfr NJA. 1933:682 och 1934 not B 192.

• Sida 248
•  Original

tydda fall. Då bestämmelserna i detta kapitel avse icke allenast underrätt utan även högre rätt som första instans i mål, som skall väckas i högre rätt, bliva reglerna i 3 % tillämpliga även för det fall, att domstolar av olika ordning äro behöriga beträffande flera gärningsmän respektive gärningsman och delaktig. Med hänsyn till de skäl, som ligga till grund för valet av högre rätt som första instans i nu åsyftade fall, har dock icke ansetts lämpligt att medgiva, att åtalet väckes vid lägre rätt, då sådant åtal enligt andra bestämmelser skall upptagas av högre rätt. Härom meddelas föreskrifter i 9 %. Åtal för brott, som tillhör högre rätts omedelbara upptagande, kan alltså icke äga rum vid lägre rätt. Om , sålunda en av gärningsmännen åtalas omedelbart i hovrätt, kan åtal även mot de i övriga väckas direkt i hovrätten, varemot åtal mot den förre icke kan väckas vid lägre rätt. Mot den som gjort sig skyldig till delaktighet i brott, för vilket l gärningsmannen har att svara omedelbart i hovrätt, kan åtal ske i hovrätten; * som förut nämnts gäller detta dock endast såframt åtal mot gärningsmannen äger rum. Om delaktighetsbrottet däremot i och för sig skall åtalas i hovrätt, medan gärningsmannen skall svara i lägre rätt, finnes ej heller något gemensamt forum. *

4%.

Det i denna paragraf upptagna stadgandet om forum för talan om ansvar för falskt åtal eller falsk angivelse, varå åtal följt, överensstämmer i huvudsak med gällande rätt. Emellertid föreligger valfrihet mellan det här anvisade fo- rum och det vanliga brottmålsforum. Med angivelse avses även sådant för- farande, som enligt 16 kap. 2 % strafflagen skall straffas såsom angivelse. En- ligt förevarande paragraf kan, även sedan handläggningen av åtalet slutförts, rekonventionstalan väckas vid den rätt, där brottet åtalats. Har brottet åta- lats vid obehörig domstol och denna därför avvisat åtalet, torde rekonventions- talan icke på grund av denna paragraf kunna väckas vid nämnda domstol. Då angivelse icke föranlett åtal, kan åtal för angivelsen icke väckas vid den rätt, där det med angivelsen avsedda brottet skolat åtalas, om denna ej samman- faller med den domstol, under vilken angivelsen företagits.

Har åklagare gjort sig skyldig till falskt åtal, innefattar detta tillika ämbets- brott. Beträffande sådan åklagare, som för ämbetsbrott har att svara omedelbart i högre rätt, t. ex. landsfogde, följer av 9 %, att talan om ansvar å honom för ! det falska åtalet måste väckas i den högre rätten. Har sådan åklagare väckt åtal i underrätt, är alltså forumbestämmelsen i förevarande paragraf ej till- lämplig. Av 20 kap. 10 % framgår, att målsäganden ej kan föra självständig rekonventionstalan mot åklagare, som för ämbetsbrott svarar omedelbart i högre rätt.

5 %. T

I denna paragraf meddelas bestämmelser om forum för brott, som förövas in- I för domstol. Stadgandet i första stycket, som innebär, att varje domstol, vare sig lägre eller högre, äger döma över förseelse, som förövas i där pågående rätte- gång, överensstämmer med gällande rätt. Med förseelse i rättegången avses

• Sida 249
•  Original

dels sådana förseelser, som omtalas i 9 kap. 1—5 %%, och dels förseelser, som enligt andra stadganden i förslaget kunna föranleda straff. Domstol, som upptager bevisning i ett vid annan rätt anhängigt mål, har enligt 35 kap. 11 % vid bevisupptagningen samma befogenhet som om rättegången fördes där och kan alltså ådöma ansvar för rättegångsförseelse, som därvid begås. Det- samma gäller domstol, som upptager bevisning till framtida säkerhet. Av 20 kap. 1 % framgår, att ansvar för rättegångsförseelse kan ådömas utan att åtal därför skett.

Att annat brott än rättegångsförseelse, vilket förövas inför domstol vid dess sammanträde, kan i regel åtalas vid samma domstol, följer redan av 1 %. Även i sådana fall, då underrätt sammanträder å ort utom sin domkrets och sålunda icke enligt 1 % är behörig liksom då fråga är om brott, som förövas inför över- rätt, bör emellertid möjlighet finnas för domstolen att döma över brottet. Ofta erfordras i dylika fall ingen utredning utöver domstolens egen iakttagelse av brottet, och det synes då innebära onödig omgång och även ur bevisningssyn- punkt vara mindre lämpligt, om åtalet måste äga rum vid den domstol, som en- ligt vanliga regler vore behörig. Särskilt då det gäller mened eller falsk utsaga av part, som höres under sanningsförsäkran, är det önskvärt, att den domstol, där den falska utsagan avgivits, har möjlighet att döma över brottet. Att beträf— fande brott, varom nu är fråga, tillägga denna domstol uteslutande behörighet, har emellertid ej ansetts lämpligt. Det bör ligga i domstolens hand att med hän- syn till brottets beskaffenhet och andra omständigheter i varje särskilt fall prö— va, om den lämpligen bör upptaga åtal för brottet. Beträffande överrätt torde stadgandet i regel endast böra tillämpas, då brottet är av mera enkel beskaf- fenhet och någon ytterligare utredning ej erfordras utan domstolen kan ome- delbart döma däröver. I fråga om brott, som förövas inför underrätt, torde stad- gandet böra erhålla en vidare tillämpning. Sålunda lärer det exempelvis vara lämpligast, att åtal för mened upptages av den domstol, där meneden begåtts. Av 45 kap. 2 % och 47 kap. 24 % framgår, att i här avsedda fall åtal kan väckas utan stämning. Att förundersökning icke är erforderlig beträffande ifråga- varande brott, om tillräckliga skäl till åtal ändock föreligga, stadgas i 23 kap. 22 %.

6 %.

Såsom processkommissionen framhållit innebär gemensam handläggning vid domstol av åtal för brott, som av samma person förövats å orter under olika domstolar, betydande fördelar. Särskilt framträda dessa, då för de brottsliga handlingarna ett gemensamt straff skall ådömas. Denna synpunkt har erhållit ökad betydelse genom de ändringar i 4 kap. strafflagen, som skett genom lagen den 3 juni 1938. Enligt denna lag skall i regel gemensamt straff ådömas. Men även i de undantagsfall, då särskilda straff skola utsättas för de olika brotten, kan det vara lämpligt, att åtalen handläggas vid en och samma domstol och i ett sammanhang. För den tilltalade är det i allmänhet mindre betungande att svara vid allenast en domstol och att få sin brottslighet bedömd i ett samman- hang. Å andra sidan bör ej regeln om gemensamt forum göras undantagslös.

• Sida 250
•  Original

I vissa fall torde med hänsyn till såväl utredningen som kostnader domstolen i gärningsorten vara att föredraga. Särskilt för den tilltalade kan det ofta vara lättare att vid denna domstol förebringa den bevisning han vill åberopa till sitt försvar. I anslutning till vad för närvarande gäller enligt lagen den 22 februari 1924 angående domstols behörighet i fråga om upptagande av vissa brottmål har därför i förevarande paragraf stadgats, att åtal för samtliga brott, som för- övats av samma person, må upptagas av den rätt, som är behörig att upptaga åtal för något av brotten, om denna med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra omständigheter finner det lämpligt.

Stadgandena i 3 och 6 %% medföra, att om exempelvis en person förövat två brott under olika domstolar och för båda brotten lagföres vid den domstol, in- om vilkens område det ena brottet förövats, medgärningsmän eller delaktiga i det andra brottet även kunna åtalas vid samma domstol. Ha dessa senare i sin ordning gjort sig skyldiga till andra brott, kan även åtal härför på grund av 6 % upptagas vid nämnda domstol.

Gör den tilltalade invändning mot att rätten upptager åtal för brott, som förövats å ort under annan domstol, torde detta icke vara att anse som en in— vändning om rättens behörighet, då varje domstol, inom vilkens domkrets nå- got av de ifrågavarande brotten förövats, är behörig. Huruvida rätten skall upptaga åtalet, är en lämplighetsfråga. Stadgandet i 49 kap. 3 % är sålunda icke tillämpligt i detta fall.

Fördelarna av gemensam handläggning framträda även för det fall, att nå— gon begått dels brott, som skall åtalas omedelbart i högre rätt, och dels annat brott. Enligt de grunder, som utvecklats vid 3 %, bör 6 % äga tillämpning ock- så för nu antydda fall. Av 9 % följer emellertid, att allenast den högre rätten är behörig att upptaga åtal för samtliga brotten, varemot sådan behörighet ej tillkommer lägre rätt. Även i vissa andra fall lider forumregeln i 6 % in- skränkning på grund av stadgandena i 9 %. Härom hänvisas till vad vid sist- nämnda paragraf anföres.

I fall, då det ej finnes lämpligt att till samma domstol sammanföra mål an- gående brott, som begåtts inom olika domstolars domkretsar, eller mål, som skola upptagas dels av lägre rätt och dels omedelbart av högre rätt, bör det för närvarande tillämpade s. k. förvisningsförfarandet icke vidare komma till användning. Redan med nu gällande rättegångsordning måste detta förfarande anses mindre tillfredsställande, och olägenheterna därav bliva än mera påtag- liga vid ett på rättegångens muntlighet och omedelbarhet grundat förfarande. Det bör därför tillkomma varje domstol att döma över det brott, som där åta- lats. Erfordras förening av straff, som ådömts av olika domstolar, bör detta ske genom ett särskilt förfarande. Bestämmelser härom äro meddelade i 4 kap. 4 % strafflagen, sådant detta lagrum lyder enligt ovannämnda lag den 3 juni 1938.

7 %. Såsom framgår av de föregående paragraferna kunna flera domstolar vara behöriga att upptaga åtal för samma brott. Har åtal upptagits vid någon av

• Sida 251
•  Original

dem, kan det någon gång befinnas lämpligare med hänsyn till utredningen och andra omständigheter, att målet behandlas av annan domstol, t. ex. om det vi- sar sig, att även annan än den först tilltalade tagit del i brottet eller att den tilltalade begått brott även å annan ort. För sådana fall har rätten ansetts böra äga förordna, att målet skall överflyttas till annan behörig domstol. Så- dan överflyttning bör dock ske, endast om mera avsevärda fördelar äro förena- de därmed och den icke vållar olägenhet med hänsyn till kostnader och andra , omständigheter. Det har därför stadgats, att förordnande om överflyttning ' kan meddelas, endast om synnerliga skäl förekomma därtill. Stadgandet gäller ' allenast allmänt åtal, och rätten kan besluta om överflyttning endast på fram- ställning av åklagaren. Härvid förutsättes en viss samverkan mellan de olika åklagarna. Framställning om överflyttning bör ej göras, med mindre åkla- garen förvissat sig om att åklagaren vid den andra domstolen vill utföra åtal för brottet.

Domstol, som upptagit åtalet, har att i första hand pröva, huruvida den dom- stol, till vilken överflyttning begäres, är formellt behörig att upptaga åtalet. Denna prövning kan dock ej anses bindande för den senare domstolen, utan denna bör äga att oberoende av den förra domstolens beslut pröva behörighets— frågan. I sådana fall, då den domstol, till vilken målet överflyttas, visserligen är formellt behörig men frågan, huruvida åtalet bör upptagas där, är att bedöma efter lämplighetshänsyn, ligger i sakens natur, att den senare domstolen är bunden av den prövning av lämplighetsfrågan, som skett genom överflytt- ningsbeslutet.

Handläggningen vid den domstol, till vilken målet överflyttats, utgör en fortsättning av handläggningen vid den förra domstolen. Av denna meddelade beslut" eller eljest vidtagna åtgärder förlora därför ej sin giltighet utan gälla till dess den domstol, till vilken målet överflyttats, förordnar annat. Av sär- skild betydelse är detta i fråga om beslut rörande häktning och andra tvångs- medel.

Såsom av 12 % framgår äro bestämmelserna om överflyttning från en dom- stol till en annan tillämpliga även i fråga om den befattning rätten före åta- lets väckande har att taga med förundersökning och användande av tvångs- medel.

Beslut om överflyttning enligt denna paragraf torde vara att anse som ett beslut under rättegången. Av 49 kap. framgår, att särskild talan mot beslutet icke är tillåten i annat fall än då den tilltalade vill göra gällande, att målet ge- nom beslutet onödigt uppehälles.

8 %.

Enligt den i 34 kap. 1 % upptagna huvudregeln, från vilken i förevarande kapitel icke göres något undantag, skall rätten i brottmål självmant pröva sin behörighet. Finner rätten, att den icke är behörig, skall den alltså, oberoende av invändning från den tilltalades sida, avvisa målet. Ofta är emellertid av stor vikt för säkerställande av utredningen, att beslut om tvångsmedel, som ankomma på rätten, meddelas utan omgång. Rätten bör därför, även om den

• Sida 252
•  Original

avvisar målet, kunna meddela beslut, som icke utan fara kan uppskjutas. Stad- gandet får särskild betydelse därigenom att det, såsom framgår av 12 %, gäller även beträffande den befattning rätten redan före åtalets väckande har att taga med frågor rörande användande av tvångsmedel.

9%.

I åtskilliga lagar och författningar meddelas särskilda bestämmelser om laga domstol för upptagande av brottmål. Sålunda skall omedelbart av högre rätt upptagas talan om ansvar för ämbetsbrott av underrättsdomare samt vissa andra ämbets- och tjänstemän. Vidare skola i ett stort antal fall brottmål, som falla inom allmän underrätts kompetens, upptagas av annan domstol än den, där den misstänkte enligt 1 % i förevarande kapitel har att svara. Såsom exempel på stadganden härom må nämnas 1 % lagen den 9 april 1937 med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål; 219 % konkurslagen; 24 % lagen den 13 juli 1887 angående handelsregister, firma och prokura; 137 % lagen den 12 augusti 1910 om aktiebolag; 328 % sjölagen; 8 % förordningen den 3 mars 1916 om straff för olovlig varuutförsel m. m.; 16 % lagen den 8 juni 1923 om straff för olovlig varuinförsel.

Föreliggande förslag avser icke att göra någon ändring i de sålunda gällande forumreglerna, utan dessa skola alltjämt äga tillämpning. Den domstol, som på grund av nämnda bestämmelser skall upptaga åtal för visst brott, är uteslu- tande behörig, och det är sålunda icke tillåtet att på grund av de i förevarande kapitel meddelade bestäm-melserna upptaga sådant åtal vid annan domstol. Här- om hänvisas till vad beträffande vissa fall anförts under 3, 4 och 6 %%. Ytter- ligare må här anmärkas, att om någon förövat dels brott, som på grund av sär- skild i lag eller författning meddelad föreskrift skall upptagas vid viss allmän underrätt, t. ex. den underrätt, som är tullmålsdomstol, och dels annat brott, åtal för förstnämnda brott icke med stöd av 6 % kan upptagas vid det sistnämn- da brottets forum. Däremot möjliggör stadgandet i 6 %, att åtal för bägge brotten kan upptagas vid den för förstnämnda brott behöriga domstolen. Slut- , ligen må framhållas, att därest en i särskild lag eller författning meddelad forumregel blott innehåller, att visst brott skall åtalas vid rätten i den ort, där ! brottet förövats, de i detta kapitel meddelade forumreglerna bliva tillämpliga i l fråga om åtal för sådant brott. '

Vissa brott skola enligt gällande bestämmelser åtalas vid särskild domstol, i t. ex. vattendomstol, krigsdomstol eller domkapitel. I vissa fall kan fråga 1 om ansvar upptagas av annan myndighet än domstol. I stor utsträckning är detta fallet'beträffande mindre förseelser i tjänsten, för vilka förvaltnings- myndighet äger i disciplinär ordning ådöma ansvar; för vissa förseelser mot värnpliktslagen äger länsstyrelsen påföra böter; enligt »11 % utsökningslagen kan överexekutor ådöma ansvar för mindre förseelser, som begås inför denna myndighet. Stadgandena i förevarande kapitel äga ej tillämpning beträffande sådana fall.

• Sida 253
•  Original

10 %.

Stadgandet i förevarande paragraf överensstämmer i huvudsak med 10 kap. 30 % R.B. Dock föreligger den avvikelsen, att högre rätt skall självmant pröva lägre rätts behörighet i alla fall, då målet på grund av särskild bestämmelse skall upptagas av annan allmän underrätt än den, där den misstänkte enligt 1 % har att svara. Beträffande parts rätt att i högre rätt fullfölja fråga om lägre rätts behörighet hänvisas till vad anförts vid 10 kap. 10 %.

Huruvida talan om ansvar för brott överhuvud skall upptagas av svensk domstol, är, såsom framgår av vad förut anförts, icke en fråga om domstols behörighet i den mening detta kapitel avser. Enligt den i 34 kap. 1 % upptagna huvudregeln skall rätten självmant beakta, huruvida nämnda förutsättning för måls upptagande föreligger. Detta gäller även högre rätt. Om sålunda lägre rätt upptagit brottmål, som ej hör under svensk jurisdiktion, skall den högre rätten självmant undanröja domen.

11 %.

Denna paragraf överensstämmer helt med vad beträffande tvistemål stad- gats i 10 kap. 20 %.

1'2 %. Enligt bestämmelser i 23—28 kap. har i åtskilliga fall domstol att taga be- fattning med förundersökning i brottmål och med användande av tvångsmedel, innan åtal väckts. .Vilken domstol som i detta avseende är behörig, är att be- döma enligt de i detta kapitel meddelade stadgandena.

20 KAP.

Om rätt till åtal och om målsägande.

1 %.

Såsom av den allmänna motiveringen framgår bör rättegången i brottmål bygga på den ackusatoriska principen. Denna innebär bl. a., att domstol icke av eget initiativ upptager fråga om ansvar för brott utan att härför förutsät- tes, att åtal för brottet väckes. Stadgande härom har upptagits i förevarande paragraf. Från den allmänna regeln bör dock göras undantag beträffande förseelser i rättegången. Med hänsyn till domstolens ställning bör det till- komma domstolen att själv beivra sådan förseelse. Det skulle ock innebära en onödig omgång att för beivrandet kräva åtal; domstolen har här alla förutsätt- ningar att omedelbart pröva ansvarsfrågan. Med förseelse i rättegången avses dels sådana förseelser, som omtalas i 9 kap. 1—5 %%, och dels förseelser, som enligt andra stadganden i förslaget kunna föranleda böter. Att rätten av eget initiativ äger att tillse, att i rättegången meddelade vitesförelägganden iakt- tagas, och alltså även utdöma förelagt vite, ligger i sakens natur. Även då

• Sida 254
•  Original

rätten enligt 15 kap. 3 % meddelat föreläggande vid vite, bör rätten kunna utdöma vitet, utan att yrkande därom framställts.

En handling, som utgör rättegångsförseelse enligt 9 kap. 5 %, kan tillika innefatta brott, som är straffbart enligt annat lagrum, t. ex. missfirmelse mot part eller domare. Även i dylikt fall bör rätten kunna utan åtal ådöma ansvar för den brottsliga handlingen i dess helhet. Om däremot en handling visserligen innefattar rättegångsförseelse men skall straffas uteslutande en- ligt annat lagrum, t. ex. vid brott, som avses i 11 kap. 5 eller 6 % strafflagen, är förevarande stadgande ej tillämpligt.

Atal är antingen allmänt eller enskilt. Allmänt åtal är sådant, som utföres av åklagare å det allmännas vägnar. Enskilt åtal utföres av målsägande. Vem som är målsägande regleras i 6 kap. 8 % strafflagen. Av 13 och 16 %% i föreva- rande kapitel framgår, att med målsägande kan i vissa fall likställas även annan.

2 %.

I denna paragraf regleras allmän åklagares behörighet att åtala brott. Av första stycket framgår, att allmän åklagare i regel är behörig att åtala alla brott, som höra under allmänt åtal. Om fördelningen av åtalsbehörigheten mel- lan de allmänna åklagarna av högre eller lägre grad meddelas bestämmelser i 7 kap. samt i instruktionerna för de olika åklagarna.

Vissa brott, som höra under allmänt åtal, äro för närvarande undantagna från de allmänna åklagarnas behörighet. Så är fallet beträffande brott mot sjölagen och andra författningar rörande sjöfartsväsendet, vilka skola åtalas av sjöåklagaren, samt brott mot tullförfattningar, där åtalsrätten i vissa fall tillkommer tullverkets åklagare. Någon ändring i vad sålunda gäller har icke föreslagits.

Med hänsyn till åklagarens uppgift att företräda det allmänna intresset i straffrättsskipningen har han, såsom ock processkommissionen förordat, an- setts böra äga befogenhet att i högre rätt fullfölja talan även till den misstänk- tes förmån.

Atalsrätt beträffande brott, å vilka allmän åklagare äger tala, tillkommer stundom även särskild åklagare, såsom justitieombudsmannen och militieombuds- mannen. Vidare äga vissa tjänstemän på grund av sin tjänsteställning befo- genhet att åtala brott; såsom exempel påbestämmelser härom må nämnas % 70 förordningen den 26 januari 1894 ang. hushållningen med de allmänna skogarna i riket, 27 % fiskeristadgan den 17 oktober 1900, 34 % lagen den .3 juni 1938 om rätt till jakt och 34 % jaktstadgan samma dag. Ej heller i nu ifrågavarande av- seende innebär föreliggande förslag någon ändring.

3 %.

Stadgandet i första stycket överensstämmer med 19 % 2 mom. första punk- ten promulgationslagen till strafflagen. Vilka brott som äro undantagna från allmänt åtal och sålunda få åtalas allenast av målsägande, regleras genom strafflagen och andra straffrättsliga bestämmelser.

• Sida 255
•  Original

Även om ett brott hör under allmänt åtal, är åklagarens åtalsrätt enligt gäl- lande lag i vissa fall betingad av särskilt villkor. I vad sålunda gäller inne- bär förslaget ingen ändring. Såsom hittills skall det ankomma på strafflag- stiftningen att meddela närmare bestämmelser i detta avseende. Viktigast bland de villkor, som härutinnan uppställts, är att målsäganden angiver brot— tet till åtal. Av förevarande stadgande framgår, att ett brott anses höra under allmänt åtal, även om för åklagarens rätt att åtala förutsättes angivelse av måls— äganden. Även angivelse av annan än målsägande kan vara villkor för all- mänt åtal; ett stadgande härom finnes i 14 kap. 45 % tredje stycket strafflagen. För allmänt åtal förutsättes vidare i vissa fall tillstånd av myndighet. Såsom exempel på stadganden härom må nämnas 1 kap. 1 och 2 %%, 8 kap. 29 % och 9 kap. 6 % strafflagen; % 110 regeringsformen; 8 % 2 mom. förordningen den 3 mars 1916 om straff för olovlig varuutförsel; 48 % lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd. Slutligen kan åklagarens åtalsrätt vara betingad av andra omständigheter; ett sådant fall behandlas i 22 kap. 21 % fjärde stycket straff- lagen.

4%.

Stadgandet i första stycket överensstämmer med 19 % 2 mom. andra punk- ten promulgationslagen till strafflagen.

I andra stycket regleras frågan om angivelsens delbarhet. Är brottet så- dant, att det utan angivelse hör under allmänt åtal, saknar det uppenbarligen betydelse för åklagarens åtalsrätt, huruvida angivelse skett eller ej eller hu- ruvida angivelsen begränsats till någon bland flera medskyldiga. I fråga om brott, där för allmänt åtal förutsättes angivelse av målsäganden, torde vara tillräckligt, att själva brottet angives till åtal; angivelsen behöver ej vara rik- tad mot viss eller vissa personer.1 Åklagaren är i sådant fall berättigad att åtala alla, som tagit del i brottet. Har målsäganden angivit viss person så- som misstänkt för brottet och visar det sig under utredningen, att även andra än den angivne tagit del i brottet, bör åklagaren, liksom enligt gällande rätt, vara behörig att åtala även dessa. Någon tvekan vållar endast det fall, att målsäganden angivit viss eller vissa personer men samtidigt uttryckligen för- klarat, att annan, som tagit del i brottet, undantages från angivelsen och att åtal mot honom ej får anställas. Visserligen kan det sägas vara obilligt, att målsäganden ej skulle kunna med bindande verkan träffa förlikning med en av flera medskyldiga och undantaga honom från angivelse. Å andra sidan skulle det särskilt i fråga om grövre brott, t. ex. våldtäkt, verka stötande för den allmänna rättskänslan, om målsäganden kunde från angivelsen undantaga någon, som tagit del i brottet. Det olämpliga i en sådan anordning framträ- der särskilt, om målsäganden angiver någon, som gjort sig skyldig till en må- hända obetydlig delaktighet i brottet, medan huvudgärningsmannen skulle undgå åtal. Även med hänsyn till utredningen angående brottet kan det med— föra olägenheter, om angivelsen skulle kunna begränsas. Att för nu avsedda fall betrakta angivelsen såsom ogiltig, synes icke tillfredsställande. Bered-

1 Se N. J. A. 1892z399.

• Sida 256
•  Original

ningen har därför funnit övervägande skäl tala för att lagfästa grundsatsen om angivelsens odelbarhet. Förevarande stadgande innebär sålunda, att åkla- garen är oförhindrad att åtala samtliga, som tagit del i brottet, även om måls- äganden uttryckligen begränsat angivelsen till viss eller vissa av dem.

5 %.

Målsäganden äger enligt denna paragraf angiva brott till åtal antingen hos åklagare eller hos polismyndighet. Till lättnad för målsäganden har med- givits honom rätt att rikta angivelsen till vilken åklagare eller polismyndighet som helst. Om angivelsen gjorts hos åklagare eller polismyndighet å annan ort än den, där brottet kan åtalas, åligger det den som mottagit angivelsen att omedelbart fortskaffa den till behörig myndighet. Även för det fall, att åtal för brottet enligt forumreglerna kan ske vid flera domstolar och angivelsen riktats till myndighet å någon av de orter, som kunna ifrågakomma, bör an- givelsen överbringas till myndigheten i den ort, där brottet lämpligen bör åtalas. I vederbörande instruktioner böra bestämmelser meddelas om myndig- heternas plikt till samverkan i dylikt fall.

Någon viss form för angivelse har icke stadgats. Den kan sålunda, i likhet med vad för närvarande gäller, göras antingen skriftligen eller muntligen. Åklagaren måste dock, där angivelse utgör villkor för allmänt åtal, kunna styrka, att angivelse verkligen skett.

6 %. I fråga om skyldigheten för åklagare att åtala brott, som hör under allmänt åtal, ha olika uppfattningar gjort sig gällande. Enligt den s. k. legalitets- principen skall åklagaren vara skyldig att väcka åtal, så snart tillräckliga skäl föreligga mot den misstänkte. I motsats häremot innebär den s. k. oppor- tunitetsprincipen, att åklagaren, ehuru dylika skäl föreligga, skall äga att verkställa en prövning av åtalets lämplighet ur det allmännas synpunkt och, därest han på grund av omständigheterna i det föreliggande fallet finner, att , straffets utkrävande ej är påkallat av något allmänt intresse, besluta, att åtal ' för brottet ej skall äga rum. Såsom processkommissionen framhållit möta ! starka betänkligheter mot att giva åklagarna en sådan befogenhet. Det mate- rial, på vilket de ha att grunda sitt avgörande, är ofta icke av beskaffenhet att utgöra en fullt tillfredsställande grund för frågans bedömande. Det kan vara föremål för tvekan, huruvida åklagarna äro vuxna den allvarliga och 1 krävande uppgift, som därigenom ålägges dem. Tillämpningen av principen kan befaras bliva ojämn, så att i väsentligen likartade fall åtal emellanåt anställdes och emellanåt underlätes. Med hänsyn till nu antydda betänklig- heter ansåg sig kommissionen icke böra föreslå opportunitetsprincip-ens upp- tagande som allmän grundsats i vår rätt. Beredningen har i stort sett anslutit sig till processkommissionens stånd- punkt. Att medgiva åklagare en diskretionär rätt att underlåta åtal, då en gärning enligt strafflagen är belagd med straff, står säkerligen icke i överens-

• Sida 257
•  Original

stämmelse med den allmänna rättsuppfattningen och skulle lätt kunna leda till missbruk. Liksom hittills bör därför legalitetsprincipen gälla såsom all- män grundsats i förevarande hänseende. Såsom framgår av 7 % har bered- ningen emellertid ansett sig böra föreslå vissa undantag från den allmänna regeln.

I första stycket av förevarande paragraf har stadgats, att allmänt åtal skall äga rum, då tillräckliga skäl föreligga, att den misstänkte är skyldig till brottet. Regeln gäller, vare sig brottet utan vidare eller först efter angivelse av målsäganden hör under allmänt åtal. Stadgandet innebär, att skyldig- heten att åtala inträder, först då åklagaren på objektiva grunder kan motse den misstänktes sakfällande. Åklagaren kan ej anses skyldig att väcka åtal, så snart blott sannolika skäl mot den misstänkte föreligga. I sådant fall undgår åklagaren visserligen ersättningsskyldighet för rättegångskostnad enligt 31 kap. 3 % och ansvar för falskt å—tal, men för skyldigheten att åtala måste skälen mot den misstänkte vara starkare än att de kunna betecknas såsom blott sannolika. Vidare förutsättes, att tillräckliga skäl skola föreligga, att den misstänkte är straffskyldig för gärningen. Om gärningen förövats av minderårig eller om brottet är preskriberat, skall sålunda åtal ej äga rum, ej heller om det är uppen- bart, att den misstänkte på grund av sinnessjukdom är otillräknelig.

Enligt 48 kap. kan åklagaren beträffande vissa mindre brott i stället för att väcka åtal utfärda strafföreläggande. En erinran härom har upptagits i förevarande paragraf.

7 %.

Ehuru, på sätt framgår av 6 %, legalitetsprincipen bör gälla såsom allmän regel i fråga om åklagares skyldighet att beivra brott, ha dock skäl ansetts föreligga att i vissa undantagsfall medgiva åklagaren rätt att eftergiva åtal. Stadganden härom ha upptagits i förevarande paragraf.

Eftergift av åtal kan enligt första stycket punkt 1 ske i fall, då i straff- latituden för brottet icke ingår svårare straff än böter. Syftet med stadgandet är att skapa möjlighet att eftergiva åtal vid ringare brott, särskilt vid smärre förseelser mot ordningsbestämmelser o. dyl. Då beträffande brott av nu an- tydda slag stundom föreligga omständigheter, som komma brottet att framstå såsom ursäktligt, kan ett undantagslöst beivrande av varje sådant brott ej anses betingat av straffrättsskipningens ändamål. Åklagaren har därför ansett's böra äga att eftergiva åtal, om det är uppenbart, att den misstänktes lagföring ej är påkallad ur allmän synpunkt. Ofta kan emellertid ett allmänt intresse kräva, att åtal anställes med hänsyn såväl till brottets art och straffets syfte som till omständigheterna vid dess begående, t. ex. vid brott mot taxerings- förordningen eller då en person ånyo gör sig skyldig till samma förseelse eller om flera personer överträda samma ordningsföreskrift.

Enligt första stycket punkt 2 kan eftergift av åtal vidare ske i vissa fall vid sammanträffande av brott. En motsvarighet härtill föreligger i viss mån redan enligt gällande rätt på grund av bestämmelserna i kungörelsen den 18 december 1823 angående ändring av 10 kap. 21 % R.B. m. 111. Om den miss- 17—332356 II

• Sida 258
•  Original

tänkte förövat flera brott och något av dem är av den beskaffenhet, att det i fråga om hans straffskyldighet ej har någon nämnvärd betydelse, kan ur det allmännas synpunkt den misstänktes lagföring för sistnämnda brott icke an- ses påkallad; anställande av åtal skulle därför innebära slöseri med åklaga- rens och domstolens krafter. För eftergift förutsättes, att det ifrågavarande brottet förövats antingen innan den misstänkte dömts för annat av honom för- övat brott eller ock sedan han dömts till straff för sådant brott men innan han till fullo undergått straffet. I förra fallet kan eftergift ifrågakomma, vare sig den misstänkte skulle samtidigt lagföras för båda brotten eller han först dömts för det ena brottet och därefter det andra brottet kommer i dagen. I det senare fallet är tydligt, att åtal mot den misstänkte alltid skulle föran— leda särskild lagföring. Det förutsättes vidare, att det brott, beträffande vilket eftergift ifrågasättes, i jämförelse med det andra brottet är med hänsyn till straffet utan nämnvärd betydelse. Skall enligt bestämmelserna i 4 kap. strafflagen gemensamt straff för brotten ådömas, bör hänsyn tagas till om och i vad mån lagföring för brottet kan förväntas medföra någon nämnvärd höjning av det gemensamma straffet. Skall särskilt straff ådömas för brot- tet, bör vara av betydelse dettas storlek i förhållande till det straff, som kan komma att ådömas eller redan ådömts för det andra brottet. Bestämmel- sen har närmast avseende dels på sådana fall, då den misstänkte gjort sig skyldig till flera brott av samma slag, t. ex. ett flertal tjuvnads- eller bedrä- geribrott, och dels på sådana fall, då den misstänkte förövat ett eller flera grova brott och därjämte brott av lindrigare art. Eftergift av åtal bör kun- na äga rum även för de fall, att det brott, för vilket åtal äger rum, ej medför straff utan annan påföljd, såsom förvaring eller internering i säkerhetsanstalt. Enligt 14—16 %% lagen den 18 juni 1937 om förvaring och internering i sä- kerhetsanstalt kan, då tilltalad dömts till sådan påföljd för ett brott, denna påföljd av domstol förklaras skola avse även annat brott, som den tilltalade förövat före utskrivningen. Även i sådana fall torde det böra tillkomma åkla- garen att under de förut angivna förutsättningarna eftergiva åtal. Bestämmelser om eftergift av åtal finnas för närvarande'i 19 % lagen den 15 juni 1935 om ungdomsfängelse och 14 % lagen den 13 mars 1937 om tvångs— uppfostran. I förstnämnda lagrum stadgas, att om den som dömts till ung- domsfängelse misstänkes att hava före domen begått brott, för vilket han icke undergått rannsakning, eller att hava begått brott efter domen men före frigivningen eller tillsynstidens utgång, det ankommer i Stockholm å över- ståthållarämbetet och eljest å landsfogden att efter ungdomsfängelsenämndens hörande avgöra, huruvida åtal skall ske. Motsvarande regel gäller enligt 14 % lagen om tvångsuppfostran, om den som ådömts sådan påföljd misstänkes att hava före slutlig utskrivning begått brott, för vilket han icke undergått rannsakning; i dylikt fall skall yttrande inhämtas från uppfostringsanstaltens styrelse. Det syfte man velat nå genom sistnämnda båda stadganden torde i viss utsträckning vara tillgodosett genom de i förevarande paragraf upptagna bestämmelserna. Emellertid synes den i nyssnämnda stadganden medgivna be- fogenheten att eftergiva åtal gå vidare än förslagets regler. Huruvida med

• Sida 259
•  Original

* hänsyn härtill stadgandena böra bibehållas, torde böra övervägas vid det fort- ) satta lagstiftningsarbetet.

Vissa skäl tala för att, utöver vad här föreslagits, eftergift av åtal bör kunna ske beträffande vissa grupper av förbrytare, särskilt ungdomsbrotts- lingar. Beredningen har emellertid ansett, att denna fråga bör närmare un- dersökas i samband med utredningen angående den särskilda behandling, som bör ägnas sådana förbrytare.

l Förutsättning för eftergift enligt denna paragraf är naturligen, att sådana l omständigheter föreligga, att den misstänkte är skyldig till brottet. Det ligger i sakens natur, att eftergift i allmänhet icke bör förekomma i annat fall än då han erkänt brottet. Ej heller bör eftergift ske, om den misstänkte motsätter sig detta. Målsägandens samtycke utgör icke något villkor för att åtal skall kunna eftergivas. Tydligt är emellertid, att en viss betydelse måste till- mätas målsägandens ställning till frågan liksom ock den misstänktes bered- villighet att ersätta målsäganden den genom brottet uppkomna skadan. Att målsäganden motsätter sig eftergift kan i många fall innebära ett starkt skäl mot att åtalet eftergives. Av 8 % framgår, att åklagarens beslut om efter- gift icke utgör hinder för målsäganden att åtala brottet.

Att eftergift beslutats bör ej heller utgöra hinder mot att allmänt åtal för brottet sedermera anställes. Beslutet bör kunna återkallas, om på grund av nya omständigheter tillräckliga skäl för eftergift ej längre finnas föreligga, t. ex. om den misstänkte gör sig skyldig till nytt brott eller, då åtal eftergivits enligt första stycket punkt 2, om den misstänkte frikännes för det eller de brott, för vilka han åtalats.

Eftergift av åtal beslutas av den åklagare, som har att åtala brottet. Den- na regel leder till att eftergift, som avses i första stycket punkt 1, i allmänhet kommer att beslutas av distriktsåklagare. Beträffande de fall, som avses i första stycket punkt 2, bör, då samtidig lagföring skall äga rum för båda brotten, det tillkomma den åklagare, som har att åtala det grövre brottet, att besluta om eftergift i fråga om det lindrigare. I flertalet fall torde på grund härav beslut om eftergift komma att meddelas av landsfogde. Då befogen- het att eftergiva åtal tillkommer distriktsåklagare, bör det för vinnande av nödig kontroll åligga sådan åklagare att till landsfogden göra anmälan rö— rande av honom meddelade beslut om eftergift; i tveksamma fall bör han un- derställa frågan landsfogdens prövning. Bestämmelser härom liksom ock öv- riga föreskrifter, som kunna erfordras i fråga om eftergift av åtal, höra med- delas i administrativ ordning.

Enligt särskilda föreskrifter i vissa lagar och författningar kan åtal efter- givas även i andra fall än som avses i förevarande paragraf. Vissa sådana fall ha redan omnämnts i det föregående. Justitieombudsmannen kan enligt 3 % i den för honom gällande instruktionen lämna utan åtal ett begånget tjäns- tefel. Enligt 44 % 3 mom. lagen den 6 juni 1924 om'samhällets barnavård """" skall, om någon, som blivit omhändertagen jämlikt nämnda lag, intagits i all-

1 män uppfostringsanstalt eller överflyttats dit från skyddshem, beträffande ho- * nom tillämpas stadgandet i 14 % lagen den 13 mars 1937 om tvångsuppfostran.

• Sida 260
•  Original

I gällande instruktioner för polismyndigheterna i vissa större städer före- skrives, att åtal kan underlåtas, därest den förseelse, om vilken är fråga, är av ringa beskaffenhet och enskild person icke därigenom blivit förnärmad; om beredningens förslag antages, torde sistnämnda bestämmelser böra upphävas.

8 &.

Enligt gällande lag äger målsäganden samma rätt som åklagare att åtala brott, som hör under allmänt åtal. Det torde ej kunna vara föremål för tve- kan, att åklagaren är den som är lämpligast att utföra åtal för sådant brott. Ifråga om såväl utredningens fullständighet som materialets ändamålsenliga framförande erbjuder det allmänna åtalet större garantier för en tillfreds- ställande rättsskipning än det enskilda. Med hänsyn härtill kunde ifråga- sättas att helt utesluta målsäganden från rätt att åtala brott av ifrågavarande slag. Till stöd härför kan också anföras, att då strafflagstiftningen hänför ett brott under allmänt åtal, däri ligger ett uttryck för samhällets särskilda intresse av att brottet beivras. Å andra sidan må framhållas, att ett avskaf- fande av målsägandens åtalsrätt beträffande dylika brott säkerligen icke står i överensstämmelse med den allmänna rättsuppfattningen. Denna åtalsrätt kan vara av värde såsom kontroll över att åklagarna fullgöra sina skyldigheter i fråga om beivrande av brott. Om åklagaren underlåter att åtala ett brott, som av målsäganden angivits, kan målsäganden bliva utsatt för rekonventions- talan, och han har då ett starkt intresse av att kunna genom ett åtal visa, att angivelsen varit befogad. Anmärkas må även, att målsäganden i fall, som avses i 16 kap. 13 % strafflagen, under vissa omständigheter icke kan undgå * straff enligt 7 % samma kapitel, med mindre han har möjlighet att anställa ; åtal. 1

De olika synpunkter, som sålunda kräva beaktande, kunna tillgodoses på 1 det sätt, att målsägandens åtalsrätt inskränkes till att bliva blott subsidiär. Han bör sålunda äga att föra ansvarstalan, allenast om åklagaren beslutar, att allmänt åtal ej skall äga rum, eller nedlägger ett av honom väckt åtal.

Förutsättning för målsägandens rätt att väcka åtal är enligt förevarande paragraf, att han först angivit brottet till åtal. Detta gäller, även då sådan angivelse icke utgör villkor för åklagarens rätt att tala å brottet. Målsägan- dens åtalsrätt inträder i alla fall, då åklagaren beslutat att ej åtala.

För målsägandens åtalsrätt har stadgats en preklusionstid av sex månader, räknade från det målsäganden erhållit del av åklagarens beslut. Då målsägan- den drivit saken så långt, att han gjort angivelse och påkallat ett beslut av åklagaren, kan det icke anses obilligt, att han inom viss kortare tid beslutar sig för om han vill åtala eller ej. Han har icke något berättigat intresse att vänta härmed längre än som skäligen kan vara behövligt för att samla material för åtalet. Sedan åklagaren i anledning av angivelsen verkställt utredning i i saken, hör den misstänkte icke alltför länge behöva sväva i ovisshet, huru- vida han kommer att bliva åtalad eller icke. Underlåter målsäganden att inom den stadgade tiden väcka åtal, har han gått förlustig sin åtalsrätt. Gör han därefter ny angivelse men åklagaren vägrar att åtala, föreligger ingen rätt för

• Sida 261
•  Original

målsäganden att väcka åtal. Uppenbart är, att den här stadgade tiden av sex månader icke kan medföra någon förlängning av den för brottet gällande pre— skriptionstiden. Det åligger naturligen åklagaren att meddela beslut i anled— ning av angivelsen i så god tid, att målsägandens åtalsrätt icke göres illusorisk.

Enligt andra stycket äger målsäganden rätt att, om åklagare väckt talan, biträda åtalet. Målsäganden blir i sådant fall vid sidan av åklagaren part i målet och får därigenom samma rätt som denne att förebringa utredning och bevisning. Dock är målsägandens rätt begränsad av den ram åklagaren upp- dragit för åtalet. Han får sålunda icke yrka ansvar för annan gärning än den som är föremål för åklagarens talan men är oförhindrad att för denna gärning framställa annat ansvarsyrkande än åklagaren. I samma utsträckning som rätten vid målets avgörande kan hänföra den åtalade gärningen under strängare lagrum än åklagaren åberopat, är målsäganden berättigad att gå utöver åklagarens talan. Vill målsäganden däremot yrka ansvar för annat brottsligt förfarande än det åklagaren åtalat, är han icke på grund av denna bestämmelse berättigad därtill. Av målsägandens rätt att biträda åtalet följer, att då åklagaren i högre rätt fullföljer talan mot dom i målet, även målsägan- den kan föra talan mot domen. Men även i fall, då åklagaren ej fullföljer talan, bör i målsägandens subsidiära åtalsrätt ingå befogenhet för honom att föra talan mot domen. Målsäganden bör äga fullföljdsrätt, vare sig han vid den lägre rätten biträtt åtalet eller ej. .Vad nu sagts om talan mot dom torde böra äga motsvarande tillämpning beträffande talan mot rättens beslut i målet.

Av strafflagens bestämmelser framgår, att falskt åtal och falsk angivelse höra under allmänt åtal. Enligt huvudregeln i denna paragraf skulle därför den som angivits eller åtalats för brott icke kunna föra talan om ansvar för falsk angivelse eller falskt åtal, med mindre åklagaren beslutat att ej väcka åtal därför. Starka skäl tala emellertid för att den som sålunda utsättes för ett angrepp bör äga omedelbar åtalsrätt. Såsom framgår av 47 kap. 1 5 andra stycket har, då åtal skett, rekonventionstalan ansetts böra kunna av den tilltalade väckas i samband med huvudmålet och utan stämning. En hän- vändelse till vederbörande åklagare skulle i dylika fall medföra stora olä- genheter. Med hänsyn härtill har i sista stycket av förevarande paragraf stadgats, att den som angivits eller åtalats för brott kan utan hinder av be- stämmelserna i första stycket väcka rekonventionstalan. Någon anledning att inskränka stadgandet till det fall, att angivelsen föranlett åtal, har ej ansetts föreligga.

9%.

Att ett åtal väckts bör ej medföra, att det nödvändigt drives till slut. Un- der målets behandling kunna omständigheter komma i dagen, på grund av vilka åtalet framstår såsom obefogat. Såväl åklagare som målsägande böra

därför ha rätt Aattnedläg'ga åtalet. * Vad angår'målsäga'nden 'är hans "rätt här-' ******* utinnan obegränsad; han kan nedlägga åtalet av vilket skäl som helst och så- väl i lägre som i högre instans. Något särskilt stadgande härom har ej ansetts erforderligt. I fråga om åklagare är förhållandet i viss mån ett annat. Då det

• Sida 262
•  Original

enligt 6 % ålagts åklagaren såsom en tjänsteplikt att väcka åtal, när tillräck- liga skäl mot den misstänkte föreligga, torde därav följa, att han icke god- tyckligt kan nedlägga ett väckt åtal. Allenast om under målets behandling nya omständigheter eller bevis yppas, som, därest de från början varit kända, skolat föranleda, att åtal ej kommit att väckas, bör åklagaren vara befogad att nedlägga åtal. Vidare bör hans befogenhet härutinnan begränsas till första in— stans. Enligt gällande rätt1 torde åklagaren, åtminstone under vissa förut- sättningar, kunna även i högre rätt nedlägga ett åtal, med påföljd att lägre rätts fällande dom undanröjes. Emellertid tala starka skäl för den uppfatt- ningen, att sedan dom fallit, åklagarens befogenhet bör vara begränsad till fullföljd av talan mot domen och ej innefatta ett nedläggande av åtalet. Med hänsyn till vikten av det allmännas straffanspråk bör icke, då en dom redan meddelats, åklagaren genom ett ensidigt nedläggande av åtalet kunna göra do- men om intet. I detta hänseende torde åklagaren icke kunna tillerkännas samma dispositionsrätt som målsäganden vid enskilt åtal. Att märka är, att åklaga- ren äger att fullfölja talan till den tilltalades förmån och att ändra en av ho- nom till den tilltalades nackdel fullföljd talan till dennes förmån. Utgången av målet blir i dessa fall dock alltid beroende av domstolens prövning. Från nedläggande av åtal är att skilja återkallande av en i högre rätt fullföljd ta- lan. Rätt till sådant återkallande tillkommer alltid åklagaren.

Målsägandens subsidiära åtalsrätt bör även innebära rätt att, om åklagaren nedlägger ett av honom väckt åtal, övertaga detta. Stadgande härom har upp- tagits i andra stycket av denna paragraf. Rätt till sådant övertagande inträder, allenast om nedläggandet föranletts av att tillräckliga skäl, att den miss- tänkte är skyldig till brottet, ej föreligga. Om åklagaren däremot nedlagt åta- let av formella grunder, t. ex. därför att domstolen är obehörig, har målsägan— den intet intresse av att kunna övertaga åtalet; vägrar åklagaren att väcka åtal vid behörig domstol, har målsäganden åtalsrätt enligt 8 %. De skäl, som föranlett införande av preklusionstid för målsägandens åtalsrätt enligt 8 %, tala även för att målsägandens rätt att övertaga åtal inskränkes till viss tid. För att målets avgörande ej skall i alltför hög grad fördröjas, bör denna tid göras jämförelsevis kort. Det har överlämnats åt rätten att efter omständig- heterna i varje fall bestämma, inom vilken tid målsäganden efter det han erhöll vetskap om nedläggandet skall göra anmälan om att han vill övertaga åtalet; denna tid får ej överstiga en månad. Om målsäganden är tillstädes och icke har någon erinran att göra mot nedläggandet, erfordras uppenbarligen icke utsättande av någon tid. Är målsäganden icke tillstädes vid rätten, då åtalet nedlägges, har rätten att underrätta målsäganden därom och om den tid, inom vilken anmälan om övertagande av åtalet skall göras. Att åklagaren, om målsäganden övertagit ett nedlagt åtal, äger att åter upptaga detsamma, torde vara klart utan särskilt stadgande.

Underlåter målsäganden att inom den utsatta tiden övertaga ett av åklagaren nedlagt åtal, bör detta medföra, att han icke sedermera kan väcka åtal för brottet. Skulle däremot åklagaren ånyo väcka åtal men nedlägga detta, kan

1 Se N. J. A. 1895:553; 1922: 142.

• Sida 263
•  Original

målsäganden övertaga åtalet. Målsägandens rätt att övertaga åtal gäller även för det fall, att han icke begagnat sig av sin åtalsrätt enligt 8 % men åklagaren sedermera väcker åtal och detta nedlägges.

Då ett åtal nedlägges, äger den tilltalade ett berättigat intresse av att det icke utan vidare kan återupptagas. Enligt åtskilliga främmande lagar gäller, att i sådant fall den tilltalade skall frikännas. En dylik regel, som står i god överensstämmelse med den ackusatoriska grundsatsen, synes även böra införas i vår rätt. Att för alla fall uppställa en sådan regel, torde emellertid vara mindre lämpligt. Föranledes nedläggandet av att åklagaren icke äger att tala å brottet, t. ex. om brottet må åtalas allenast av målsägande eller om, då an- givelse erfordras, sådan icke gjorts, eller att domstolen är obehörig, vore det uppenbarligen oegentligt, att den tilltalade frikändes. Allenast om åklagaren nedlägger åtalet på den grund, att tilliäckliga skäl, att den misstänkte är skyl- dig till brottet, ej föreligga, har frikännande dom ansetts böra meddelas. I överensstämmelse med vad beträffande tvistemål stadgats i 13 kap. 5 % bör vidare sådan dom meddelas, endast om den tilltalade framställer yrkande där- om. Göres icke sådant yrkande eller nedlägges åtalet av annan orsak än i den- na paragraf avses, har rätten att avskriva åtalet. Då målsäganden äger rätt att övertaga ett av åklagaren nedlagt åtal, kan tydligen frikännande dom eller beslut om avskrivning icke meddelas, förrän den tid, inom vilken målsäganden har att göra anmälan om sådant övertagande, gått till ända utan att han be- gagnat sig av denna rätt. Detta torde böra gälla endast för det fall, att måls- äganden är känd. Är det däremot okänt, vem som är målsägande, bör rätten, liksom då brottet är sådant, att målsägande ej finnes, kunna omedelbart med— dela frikännande dom eller avskriva åtalet.

Stadgandet om att frikännande dom skall meddelas, då åtal nedlägges, äger tillämpning allenast i fråga om allmänt åtal. Att införa en motsvarande regel beträffande enskilt åtal har ansetts mindre lämpligt. Ofta föranledes nedläg- gandet av en mellan målsäganden och den tilltalade träffad förlikning, och den tilltalade kan i sådant fall icke sägas ha något berättigat intresse av en fri— kännande dom. Därest målsägandena äro flera men blott en av dem för talan, skulle de övriga genom hans nedläggande av åtalet och en därpå följande fri- kännande dom vara avskurna från åtalsrätt. En målsägande bör icke kunna på detta sätt binda de övriga. Den tilltalades intresse torde vara tillräckligt tillgodosett genom det i 12 % upptagna stadgandet, att en målsägande, som nedlagt ett av honom väckt åtal, icke vidare äger tala å brottet. Om måls- äganden nedlägger åtal, har rätten sålunda att avskriva detta. Har målet fullföljts till högre rätt och målsäganden först där nedlägger åtalet, skall den lägre rättens dom undanröjas. I fråga om brott, som utan angivelse hör un- der allmänt åtal, inverkar målsägandens nedläggande av åtalet icke på åkla- garens rätt att sedermera väcka åtal för brottet. Det är därför icke erforder- ligt” att' höra åklagaren, innan rätten meddelar beslut.1 ---------------------

Angående verkan av åtals nedläggande i fall, då i samband med åtalet föres talan om enskilt anspråk på grund av brottet, hänvisas till 22 kap. 6 %.

' Se N. J. A. 1912:375.

• Sida 264
•  Original

10 %.

Från regeln om målsägandens subsidiära åtalsrätt har i denna paragraf, i huvudsaklig överensstämmelse med gällande rätt, undantag gjorts beträffande ämbetsbrott, för vilka åtal skall upptagas omedelbart av högre rätt. Målsägan— den äger sålunda icke själv väcka åtal för sådant brott. Däremot medför stad- gandet icke någon inskränkning i målsägandens rätt att enligt 8 % andra stycket biträda ett av åklagare väckt åtal. Även om målsäganden biträtt åklagarens talan, äger han emellertid icke, därest åklagaren nedlägger åtalet, övertaga detsamma; ej heller är han berättigad att fullfölja talan i högre rätt. Om måls- äganden i samband med åtalet för talan om enskilt anspråk, kan han däremot överklaga domen i denna del. Härom hänvisas till vad vid 22 kap. 8 % anföres. _. ,

Har åklagare gjort sig skyldig till falskt åtal, innefattar detta tillika äm- betsbrott. Därest'åklagaren har att för sådant brott svara omedelbart i högre rätt, vilket är fallet t. ex. beträffande landsfogde, kan sålunda på grund av denna paragraf den tilltalade icke väcka rekonventionstalan mot honom. Detta torde också vara förhållandet enligt gällande rätt.

11 %.

Förevarande paragraf avser närmast det fall, att ett brott begåtts mot flera personer eller att flera personer blivit förnärmade eller lidit skada genom samma brott. Den bör emellertid äga tillämpning även då enligt 13 eller 16 % målsäganderätt tillkommer flera personer.

Om målsägandena äro flera, är envar av dem behörig att angiva brottet eller väcka åtal därför. Angivelse eller åtal av någon av målsägandena gäller även för de övriga; då en av målsägandena sålunda är verksam, presumeras sam— tycke av de övriga föreligga. Härav följer bland annat, att om en målsägande gjort angivelse för brott men åklagaren beslutat att ej väcka åtal, även annan målsägande är enligt 8 % berättigad att åtala brottet, oaktat han själv icke angivit brottet. Likaledes kan, om en målsägande väckt åtal, annan måls- ägande utan nytt åtal inträda som part i målet; även om han ej inträtt, kan han fullfölja talan mot domen.

Den antydda presumtionen föreligger emellertid endast i fråga om sådana positiva åtgärder, som äro till förmån för målsägandena. Om däremot en måls— ägande återkallar angivelse, träffar förlikning med den misstänkte eller ned- lägger väckt åtal, är detta icke bindande för övriga målsägande ; dessa äro allt- jämt bibehållna vid sin rätt att angiva eller åtala brottet och kunna även fort- sätta åtalet.

Att laga kraftvunnen dom i anledning av åtal av en målsägande är bin- dande även för målsägande, som ej fört talan i målet, framgår av 30 kap. 9 %.

12 %.

I denna paragraf regleras verkan på åklagarens och målsägandens åtalsrätt av förlikning mellan målsäganden och den misstänkte samt av målsägandens nedläggande av åtal och återkallelse av angivelse.

• Sida 265
•  Original

Det kan ifrågasättas, huruvida en förlikning i ansvarsfrågan mellan måls- äganden och den misstänkte över huvud bör äga någon verkan i processuellt hänseende. Med svensk rättsuppfattning synes dock vara mest överensstäm- mande, att förlikning tillerkännes bindande verkan mot målsäganden, vare sig fråga är om brott, som må åtalas allenast av målsägande, eller om annat brott. I enlighet härmed har i förevarande paragraf stadgats, att om målsäganden genom förlikning utfäst sig att ej angiva brottet eller tala dårå, han är avsku- ren från rätten att göra angivelse eller tala å brottet. Detta gäller även då målsäganden på annat sätt än genom förlikning gjort dylik utfästelse. Verkan av utfästelsen inträder, vare sig denna göres före eller efter åtals väckande och i senare fallet på vilket stadium av rättegången det än sker. Har åkla- gare väckt åtal för brottet, äger målsäganden icke biträda åtalet och ej heller enligt 9 % övertaga nedlagt åtal eller fullfölja talan i högre rätt. En utfästel- se från målsägandens sida att ej angiva eller åtala brott kan ofta ha gjorts beroende av att den misstänkte å sin sida fullgör vissa villkor. Underlåter den misstänkte att fullgöra dessa villkor, har rätten att efter omständigheterna i varje särskilt fall bedöma, huruvida målsäganden är bunden av utfästelsen eller ej.

Enligt gällande rätt torde den omständigheten, att målsäganden utan att förlikning träffats återkallar en angivelse eller nedlägger ett åtal, ick'e inverka på hans rätt att ånyo angiva brottet eller väcka åtal därför. Såsom framhållits vid 9 % har emellertid den tilltalade ett berättigat intresse av att ett nedlagt åtal icke utan vidare kan återupptagas. Att för tillgodoseende härav medgiva den tilltalade rätt att i nu ifrågavarande fall påyrka frikännande dom, har icke ansetts lämpligt. Däremot bör åtalets nedläggande medföra den verkan, att målsäganden icke därefter kan på nytt göra angivelse eller föra talan om ansvar för brottet. .Vad angår återkallande av angivelse kan vara mera tvek- samt, huruvida detta bör ha dylik verkan. Om t. ex. målsäganden åter- kallat angivelsen på grund av bristande bevisning mot den misstänkte, kan vara obilligt, att målsäganden ej skulle kunna sedermera, om ytterligare be- visning yppades, göra ny angivelse om brottet. Å andra sidan föreligger fara, att en rätt för målsäganden att när som helst förnya angivelsen kan missbrukas i syfte att öva utpressning mot den misstänkte. Till förhindrande härav har jämväl återkallelse av angivelse ansetts böra medföra den verkan, att den ute- sluter målsäganden från rätt att sedermera göra ny angivelse eller tala å brottet.

I fråga om brott, som utan angivelse hör under allmänt åtal, har målsägan- dens genom förlikning eller annorledes gjorda utfästelse att ej angiva brottet eller tala därå eller hans återkallande av gjord angivelse icke någon inverkan på åklagarens åtalsrätt. Är brottet sådant, att det allenast efter angivelse hör under allmänt åtal, och göres utfästelse eller återkallas angivelsen först sedan åklagaren 'väckt åtallför' brottet, inverkar detta icke'h'eller på åklagarens """"" rätt att föra talan. En utfästelse eller återkallelse, som göres dessförinnan, har däremot den verkan, att den utesluter åklagaren från rätt att tala å brot- tet. Har angivelse gjorts och träffas därefter förlikning mellan målsäganden

• Sida 266
•  Original

och den misstänkte, är åklagaren ej berättigad att väcka åtal, även om måls- äganden ej återkallar angivelsen. Av stadgandet torde även följa, att om målsäganden enligt 8 % väckt åtal för brott av ifrågavarande slag men därefter nedlägger åtalet, åklagaren icke sedermera kan väcka åtal för brottet. Ned- läggandet bör här ha samma verkan som ett återkallande av angivelsen.

Av 4 % framgår, att då flera äro medskyldiga till brott, som allenast efter angivelse hör under allmänt åtal, den omständigheten, att målsäganden be- gränsat angivelsen till någon av dem eller uttryckligen undantagit någon av de skyldiga från angivelsen, icke utgör hinder för åklagaren att åtala samtliga, som tagit del i brottet. Härav följer, att en förlikning mellan målsäganden och någon av de skyldiga eller ett återkallande av angivelsen mot någon av dem icke inverkar på åklagarens åtalsrätt, även om förlikningen träffas eller återkallelsen göres, innan åtal väckts.

I fråga om behörigheten att såsom målsägande föra talan om ansvar för brott, varigenom någon blivit dödad, har rättstillämpningen intagit den stånd- punkten, att sådan behörighet tillkommer allenast make och barn till den döde, därest de genom hans frånfälle komma att sakna nödigt underhåll.1 Detta sammanhänger därmed, att sådana anförvanter enligt 6 kap. 4 % strafflagen i dess tidigare lydelse tillagts en självständig rätt till skadestånd av den brotts- lige. Däremot har fader till dödad person ej ansetts behörig att föra talan om ansvar för dödandet.2 Enligt den ändring, som sistnämnda lagrum under- gått genom lagen den 19 mars 1926, har skadeståndsrätt tillagts envar, som jämlikt stadgande i lag äger rätt till underhåll av den som blivit dödad och som genom dennes frånfälle kommer att sakna erforderligt underhåll. Härav i torde följa, att alla sådana underhållsberättigade äga att föra talan om ansvar * för dödandet.

Den ståndpunkt gällande rätt intager i förevarande hänseende kan icke anses ( tillfredsställande och överensstämmer ej heller med vad i utländsk rätt är van- ligt. Att exempelvis fadern till ett minderårigt barn kan på grund av sin måls- 1 mansrätt föra ansvarstalan för mordförsök eller lindrigare misshandel mot barnet men icke för mord eller för misshandel, varav döden följt, torde knap-

l l

| *

past vara överensstämmande med den allmänna rättsuppfattningen. Visserli- gen är åklagare skyldig att åtala brott av ifrågavarande slag, när tillräck- liga skäl mot den misstänkte föreligga, men det synes oegentligt, att i sådana fall, då ett ingripande av enskild person likväl kan vara berättigat, de anhö- rigas rätt därtill skall vara beroende av huruvida de genom dödsfallet gått miste om dem lagligen tillkommande underhåll eller ej. Med hänsyn härtill har i denna paragraf stadgats, att rätt att som målsägande angiva eller tala å brott, varigenom någon blivit dödad, tillkommer den dödades efterlevande make, bröstarvinge, fader, moder eller syskon eller den som stått i adoptivförhållande

* Se N. J. A. 1909:177. "* Se N. J. A. 1930:463.

• Sida 267
•  Original

till honom. Sådan rätt tillkommer envar av nämnda efterlevande oberoende av de övriga.

Om målsäganden avlider, anses enligt gällande rätt någon succession i rätten att såsom målsägande föra ansvarstalan för brottet icke äga rum. Däremot övergår i viss utsträckning den avlidnes rätt till skadestånd på hans rättsinne- havare. Såväl norsk och dansk som finsk rätt medgiva befogenhet för av- liden målsägandes make, barn, föräldrar och syskon att föra ansvarstalan mot den brottslige. En dylik befogenhet synes påkallad av praktiska skäl. För- övaren av ett brott bör icke kunna draga den fördelen av målsägandens död, att han blir fri från vidare målsägandetalan. Den nu gällande regeln medför ? också den oegentligheten, att t. ex. ansvarstalan för skadegörelse å den dödes

egendom, om skadegörelsen skett omedelbart före dödsfallet, icke kan föras av hans arvingar, medan däremot, om skadegörelsen äger rum omedelbart sedan personen i fråga avlidit, arvingarna kunna åtala, enär dem tillhörig egendom skadats. I förevarande paragraf har därför stadgats, att avliden målsägandes närstående, som avses i första stycket, äga samma rätt att angiva brottet eller tala dårå, som tillkom den avlidne. Av stadgandet framgår, att därest måls- äganden före sin död genom förlikning eller eljest utfäst sig att ej angiva brottet eller tala dårå eller återkallat angivelse eller nedlagt åtal och i följd därav enligt 12 % varit avskuren från vidare talerätt, någon rätt till måls- .ägandetalan ej heller tillkommer hans närstående. Dessa ha allenast samma rätt i detta hänseende, som tillkom målsäganden vid hans frånfälle. Men även om målsäganden icke på nu antydda sätt gått förlustig sin talerätt, har det icke ansetts lämpligt, att de närstående tillerkännes en obetingad åtalsrätt. För sådana fall, då den avlidne icke velat begagna sig av sin rätt att angiva eller åtala brottet, ehuru denna hans vilja icke tagit sig uttryck i förlikning eller därmed jämförlig åtgärd, torde hans närstående böra vara uteslutna från åtalsbefogenhet. Uppenbarligen kan det ofta erbjuda svårigheter att bedöma, vad som varit målsägandens vilja, och det kunde därför ifrågasättas att med- giva åtalsrätt allenast för den händelse målsäganden angivit brottet eller väckt åtal därför. En dylik begränsning måste emellertid anses godtycklig särskilt med hänsyn till att målsäganden kan ha avlidit så kort tid efter brottets för- övande, att han icke hunnit vidtaga åtgärder för brottets beivrande. Ej heller har ansetts lämpligt att stadga någon viss tid efter målsägandens frånfälle, inom vilken de närstående ha att utöva sin talerätt. Det har därför allenast föreskrivits, att dessa inträda i den avlidnes rätt att tala å brottet, om det icke av omständigheterna framgår, att denne ej velat angiva eller åtala brottet. I många fall torde den omständigheten, att lång tid förflutit mellan brottets förövande och målsägandens död, kunna anses som ett tecken på att måls— äganden ej velat begagna sin talerätt. Av stadgandet framgår, att de när- ståendes rätt till målsägandetalan inträder såväl i det fall, att angivelse ej gjörts' eller åtal'ej väckts före målsägandensfrånfälle,"som ock då målsägam """"" den redan gjort angivelse eller väckt åtal. Bestämmelserna i denna paragraf avse endast talan om ansvar för brott.

• Sida 268
•  Original

Frågan om rätt för de efterlevande att föra talan om skadestånd på grund av brott beröres icke av dessa bestämmelser.

14 5.

I 6 kap. 8 % strafflagen stadgas, att målsägande är, förutom den, mot vilken brott är begånget eller som därav blivit förnärmad eller lidit skada, även den som för den förnärmade eller skadade äger målsmannarätt eller eljest är satt att föra talan. De sistnämnda kunna emellertid ej anses som målsägande i egentlig mening utan äro allenast representanter för den verklige målsäganden. I denna del innebär stadgandet sålunda endast en regel om vem som äger behörighet att föra talan för målsäganden. Rörande innebörden av nämnda stadgande kan i viss mån tvekan råda. Tydligt är emellertid, att beträffande brott, som rör den omyndiges förmögenhet, åtalsrätt tillkommer hans förmyn- dare. I fråga om brott mot den omyndiges person, t. ex. misshandel eller äre- kränkning, torde däremot gälla, att hans målsman, d. v. 5. den som har vård— naden om honom, äger att beivra sådant brott. Om dylik rätt tillkommer även förmyndaren, då denne ej har vårdnaden om den omyndige, synes mera tvivel- aktigt. Den rätt, som enligt lag tillkommer den omyndige att i vissa fall själv råda översin egendom, torde även innefatta befogenhet för honom att föra talan om brott, som rör sådan egendom. Däremot synes ej fullt klart, i vad mån omyndig själv äger tala å brott mot hans person.

Bestämmelser om ställföreträdarskap för målsägande, som är omyndig, äro av processuell natur och böra därför ha sin plats i rättegångsbalken. Med hänsyn härtill här 6 kap. 8 % strafflagen omarbetas så, att den endast upp- tager ett stadgande om att målsägande är den, mot vilken brott blivit begånget eller som därav blivit förnärmad eller lidit skada. Behörigheten för ställföre- trädare att tala å brott mot den omyndige regleras i nu förevarande paragraf.

Av stadgandet framgår, att den omyndige själv äger att föra talan om an- svar för brott, som rör egendom, varöver han själv råder. Likaledes äger han att själv föra ansvarstalan rörande rättshandling, som han själv äger ingå, t. ex. då han svikligen förletts att ingå tjänsteavtal. I dessa fall är hans för— myndare utesluten från åtalsrätt. Vid andra brott, som röra den omyndiges förmögenhet, tillkommer rätten att föra ansvarstalan den som är hans ställ— företrädare i angelägenheter rörande denna, alltså hans förmyndare; den omyn- dige själv har här ingen åtalsrätt.

Beträffande brott mot den omyndiges person bör befogenheten att föra måls- ägandetalan tillkomma den som har vårdnaden om honom. Om den omyndige nått en viss mognare ålder, i förslaget bestämd till aderton år, har han ansetts böra äga att själv angiva brottet eller tala därå. Av stadgandet framgår, att i sistnämnda fall såväl den omyndige som den som har vårdnaden om honom äro behöriga att föra talan. Deras inbördes ställning är att bedöma enligt grunderna för lli %. Av allmänna rättsregler torde följa, att om omyndig, som här avses, är sinnessjuk eller sinnesslö, han icke själv kan föra talan. Gift kvinna står icke under annans vårdnad och äger därför oberoende av sin ålder själv föra ansvarstalan för brott mot hennes person.

• Sida 269
•  Original

A'tt juridisk person kan vara målsägande och att dess ställföreträdare äger att föra ansvarstalan, framgår av hänvisningen till 11 kap. 2 %. Av hänvis- _ ningen till 11 kap. 5 % följer, att i fråga om målsägandens skyldighet att iakt- taga personlig inställelse vid rätten samma regler skola tillämpas som beträf- fande dylik skyldighet för part i tvistemål; detta gäller, vare sig målsäganden för talan i målet eller ej.

Liksom part i tvistemål bör målsäganden i brottmål alltid äga att själv ut- föra sin talan, men det bör ock stå honom fritt att därför anlita ombud. Be- träffande sådant ombud skola bestämmelserna i 12 kap. tillämpas.

15 %.

Av 36 kap. 1 % framgår, att i brottmål målsäganden ej kan höras som vittne, även om han ej för talan. Han är emellertid, även då han icke är part, i allmän- het skyldig att inställa sig vid rätten för att höras i anledning av åklagarens talan. I sådana fall bör han äga samma rätt till ersättning för sin inställelse som vittne.

16 %.

Enligt vissa specialförfattningar, huvudsakligen inom rusdryckslagstiftnin- gen, äger envar anställa åtal för brott, som falla inom området för dessa för- fattningar. Vidare är enskild person, som icke är målsägande i egentlig me- ning, enligt vissa lagbestämmelser berättigad att föra ansvarstalan för sär- skilda brott; såsom exempel må nämnas 133 % lagen den 12 augusti 1910 om aktiebolag, 252 % lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse, 259 % lagen den 25 maj 1917 om försäkringsrörelse samt 10 % lagen den 29 maj 1931 med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens. Tillräckliga skäl att giva den som på grund av sådana särskilda bestämmelser äger föra talan vidsträcktare befogen- het i fråga om rätt att angiva brottet eller tala därå än som tillkommer måls- ägande synas icke föreligga. I förevarande paragraf har därför stadgats, att han i nämnda hänseende skall anses som målsägande. Härav följer sålunda, att för hans åtalsrätt skola gälla samma regler, som i detta kapitel meddelats beträffande målsägande. Ett av honom väckt åtal bör också anses som enskilt åtal och behandlas enligt de bestämmelser, som gälla för sådant åtal. I andra avseenden än i denna paragraf angivas är han däremot icke omedelbart att anse som målsägande. Särskilt är detta av betydelse i fråga om möjligheten att höra honom som vittne. I dessa hänseenden bör han intaga ställning som målsägande först då han gjort angivelse eller väckt åtal.

21 KAP.

Om den misstänkte och hans försvar.

1 %. Enligt gällande rätt äger den som åtalas för brott alltid att själv föra sin talan, även om han eljest saknar behörighet därtill. Av stadgandet i 15 kap.

• Sida 270
•  Original

1 % R.B. framgår, att om han är omyndig, hans målsman äger >>honom bistånd göra»; med målsman torde här förstås den som har vårdnaden om honom. I målsmannens befogenhet anses ligga icke blott rätt för honom att biträda den omyndige i rättegången utan även behörighet att, åtminstone i viss omfattning, föra talan för den omyndige. Sålunda äger han att oberoende av den omyndige fullfölja talan i högre rätt, såvida ej denne avgivit nöjdförklaring.

I anslutning till vad för närvarande gäller har i förevarande paragraf stad— gats, att den misstänkte äger själv föra sin talan. Om den misstänkte är omyn- dig, är det för att hans intressen skola bliva behörigen tillgodosedda ofta av vikt, att den som har vårdnaden om honom höres i målet. I fråga om lindrigare brott eller då den misstänkte nått en viss förståndsmognad, torde han dock i många fall själv kunna tillvarataga sin rätt. Det bör därför åligga rätten att, om det med hänsyn till brottets beskaffenhet eller eljest finnes erforderligt, höra den misstänktes förmyndare eller, då vårdnaden om honom ej tillkommer förmyndaren, den som har vårdnaden. Liksom hittills bör denne intaga en i viss mån självständig ställning i rättegången. För att tydligt utmärka, att hans befogenhet ej är inskränkt till att biträda den omyndige, har stadgats, att han äger föra talan för denne. Han kan sålunda förebringa bevisning och eljest vidtaga åtgärder i rättegången, som stå den misstänkte till buds. Be- träffande förmyndarens och den misstänktes inbördes ställning, då de båda äro tillstädes vid rätten, ha några bestämmelser icke ansetts behöva meddelas. I allmänhet torde några svårigheter härvid icke uppkomma. Därest förmynda- rens och den misstänktes åtgärder skulle komma i strid med varandra, torde rätten ha att träffa sitt avgörande efter vad som finnes mest förmånligt för den misstänkte. Uppenbart är, att förmyndaren ej äger fullfölja talan mot dom, om den misstänkte förklarat sig nöjd med domen; ej heller kan förmyn- daren avgiva nöjdförklaring å den misstänktes vägnar.

Enligt 5 kap. 13 % strafflagen förfaller allt straff, om förbrytaren dör; dock skall i vissa fall bötesstraff, som under hans livstid ådömts honom genom laga kraftägande dom, verkställas. Har den misstänkte fullföljt talan mot lägre rätts dom men avlider han, innan nämnda talan prövats, skall den högre rätten utan materiell prövning undanröja den lägre rättens dom. Någon be- fogenhet för den misstänktes efterlevande att föra talan mot dom föreligger icke. Starka skäl tala emellertid för att i viss utsträckning tillerkänna den misstänktes efterlevande dylik befogenhet. De ha ett i släktkänslan grundat intresse av att skydda den avlidnes goda namn och rykte, och de böra för detta ändamål äga påkalla högre rätts prövning, om han begått det brott, för vilket han dömts. Rätt för dem att överklaga en dom, varigenom den misstänkte fällts till ansvar för brottslig gärning, är även motiverad med hänsyn till domens verkan i en eventuell senare rättegång om skadestånd eller annat enskilt anspråk på grund av brottet. Visserligen är domen i ansvarsfrågan icke bindande för prövningen av sådant anspråk, men den äger dock därvid, såsom framhålles i motiven till 35 kap. 1 %, en stark bevisverkan. Vid bestämmandet av vilka efterlevande, som böra äga här avsedda befogenhet, synes lämpligt att anknyta till vad i 20 kap. 13 % föreskrivits. På grund av det nu

• Sida 271
•  Original

anförda har i andra stycket av förevarande paragraf stadgats, att om den misstänkte avlidit, hans efterlevande make, bröstarvinge, fader, moder eller syskon eller den som stått i adoptivförhållande till honom äger att föra talan mot domen, såvitt genom denna fastställts, att den misstänkte förövat gär- ningen. Sådan rätt tillkommer envar av de efterl'evande oberoende av de öv- riga. Har den misstänkte avlidit, innan dom i första instans meddelats, äga de efterlevande ej rätt att inträda i målet för att få fastställt, att den misstänkte icke förövat den gärning, för vilken han åtalats. I detta fall har rätten på grund av 5 kap. 13 % strafflagen att förklara, att frågan om straff förfallit. Skulle rätten det oaktat meddel'a fällande dom, kunna de efterlevande däremot fullfölja talan. Den fullföljdsrätt, som tillkommer de efterlevande, avser alle- nast frågan, huruvida den misstänkte förövat gärningen. Någon anledning att medgiva dem rätt att fullfölja talan beträffande det ådömda straffet har ej ansetts föreligga. Har den misstänkte själv fullföljt talan mot lägre rätts dom men avlider han, innan målet prövats av den högre rätten, böra de efter- levande äga att inträda i målet och i den utsträckning, som nyss angivits, på- kalla prövning av den fullföljda talan. Den högre rätten har att i anledning av de efterlevandes talan ingå i materiell prövning av frågan, huruvida den misstänkte förövat gärningen. Även om den lägre rättens dom finnes lagligen grundad, skall det ådömda straffet i varje fall undanröjas.

2 %.

Enligt gällande rätt skall den misstänkte själv svara i brottmål, där efter lag straffarbete kan följa å brottet. I ringare brottmål äger han svara genom ombud men är skyldig att inställa sig personligen, när domaren det fordrar. Den misstänktes personliga närvaro vid rätten är av stor betydelse med hän— syn till målets tillförlitliga och allsidiga utredning. Kravet på den miss- tänktes personliga inställelse bör därför upprätthållas som allmän regel.

I förevarande paragraf stadgas ovillkorlig inställelseplikt för den misstänkte vid huvudförhandling i underrätt i mål om allmänt åtal, om brottet är sådant, att straffarbete ingår i straffskalan. Föres beträffande sådant brott ansvars- talan endast av målsäganden, har däremot ej ansetts böra stadgas obligatorisk skyldighet för den misstänkte att iakttaga personlig inställelse. Då i fråga om dylika brott enskilt åtal i regel kan äga rum, endast om åklagaren icke funnit skäl att föra talan, har en undantagslös inställelseplikt synts alltför betungande för den misstänkte. Emellertid bör även i nu antydda fall liksom ock då åtalet, vare sig det är allmänt eller enskilt, avser lindrigare brott, den personliga inställelseskyldigheten vara regel; undantag bör medgivas, allenast då den misstänktes närvaro kan antagas sakna betydelse för utredningen. Vid bedömande härav äger uppenbarligen brottets svårhetsgrad stor betydelse lik- som även den omständigheten, huruvida den misstänkte erkänt: gärningen eller ej. Om vid brott, som icke kan föranleda svårare straff än böter, erkän- nande föreligger, torde i allmänhet den misstänktes personliga inställelse kun- na antagas sakna betydelse.

Vad angår muntlig förberedelse, som i underrätt äger rum vid enskilt åtal,

• Sida 272
•  Original

har obetingad personlig inställelseskyldighet för den misstänkte icke ansetts böra föreskrivas. I överensstämmelse med vad i detta hänseende stadgats för målsägande och för part i tvistemål bör den misstänkte vara skyldig att in- finna sig personligen, om det kan antagas, att förberedelsen därigenom främ- jas.

Beträffande den misstänktes skyldighet att komma personligen tillstädes vid huvudförhandling i hovrätt göra sig i viss mån samma synpunkter gällande som i fråga om motsvarande skyldighet för part i tvistemål och för målsägande. Dock är i mål rörande grövre brott den misstänktes personliga närvaro av så stor betydelse, att han alltid bör vara skyldig att infinna sig. Att härvid an- knyta till strafflatituden för det brott, varom fråga är, synes emellertid mindre lämpligt, då därigenom ovillkorlig inställelseskyldighet skulle föreligga i många fall, där sådan icke kan anses nödig. I stället bör hänsyn tagas till det straff, som ådömts den misstänkte av underrätten eller som kan väntas komma att ådömas i hovrätten. På grund härav har stadgats obligatorisk in- ställelseskyldighet för den misstänkte, om han dömts till straffarbete för brottet eller anledning förekommer till ådömande av sådant straff. I andra fall bör han vara skyldig att infinna sig personligen, om hans närvaro finnes erforderlig för utredningen. Vid bedömandet härav bör hänsyn tagas såväl till brottets svårhetsgrad som till behovet av den misstänktes hörande för att hovrätten skall kunna bilda sig ett tillförlitligt omdöme rörande de omständig- heter, varav målets avgörande beror. Har underrätten dömt den misstänkte till fängelse eller skyddsåtgärd eller förekommer anledning till ådömande av sådant straff eller skyddsåtgärd, torde endast i undantagsfall hans personliga när— varo kunna undvaras. De nu angivna reglerna avse inställelse vid huvudför- handling. I de fall, då huvudförhandling ej erfordras, t. ex. då åklagaren för talan till den misstänktes förmån, äro de ej att tillämpa. Handlägges i sådant fall målet vid huvudförhandling, komma de däremot till användning.

I fråga om huvudförhandling i högsta domstolen har obligatorisk inställelse- plikt för den misstänkte personligen icke ansetts böra stadgas, utan domstolen bör äga att med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall pröva, huru- vida hans personliga närvaro är erforderlig. Ehuru sålunda, bortsett från de grövre brottmålen, den misstänktes personliga inställelseskyldighet reglerats på samma sätt i hovrätt som i högsta domstolen, torde med hänsyn till arten av högsta domstolens prövning hans personliga inställelse där vara erforderlig i långt mindre utsträckning än i hovrätten.

Vad angår annan förhandling än förberedelse eller huvudförhandling, t. ex. förhandling rörande tvångsmedel, förberedande förhör i vade- eller revisions- mål eller förhör i besvärsmål, bör gälla, att den misstänkte är skyldig att in- finna sig personligen, om hans närvaro finnes erforderlig. I vissa fall är sär- skild föreskrifti detta hänseende meddelad, såsom i 24 kap. 14 %, enligt vilket stadgande misstänkt, som är anhållen, skall vara tillstädes vid förhandling om häktning. Nämnda stadgande är på grund av särskilda hänvisningar till- lämpligt även beträffande förhandling rörande vissa andra tvångsmedel.

Rörande de medel, som stå till buds för utkrävande av den misstänktes in-

• Sida 273
•  Original

ställelseskyldighet, meddelas föreskrifter i samband med de stadganden, som reglera förfarandet. Finnes ej särskild föreskrift meddelad därom, kan rät- ten enligt 9 kap. 7 % förelägga honom vite. I förevarande paragraf upptages ej till behandling den processuella verkan av den misstänktes underlåtenhet att in- finna sig personligen. Även härom meddelas bestämmelser i samband med förfarandet.

Då den misstänkte icke är skyldig att inställa sig personligen, bör han liksom för närvarande kunna föra talan genom ombud. De i 12 kap. meddelade be— stämmelserna om rättegångsombud i tvistemål bliva härvid tillämpliga.

3 %.

Rätt att anlita biträde av försvarare bör tillkomma den misstänkte icke blott, då han ställts under åtal, utan även under förundersökningen, så snart denna fortskridit så långt, att den kan anses riktad mot honom såsom skäligen misstänkt för brottet.

I första hand bör det ankomma på den misstänkte att själv sörja för sitt försvar och utse försvarare. I fråga om misstänkt, som icke uppnått den allmänna straffmyndighetsåldern, aderton år, bör befogenheten att utse för- svarare tillkomma den som äger att företräda honom i personliga angelägen- heter, alltså förmyndaren eller, om vårdnaden om honom utövas av annan, den- ne. Detsamma gäller beträffande misstänkt, som är sinnessjuk eller sinnes- slö. Frågan, huruvida befogenhet att utse försvarare tillkommer den miss- tänkte själv eller annan å hans vägnar, är att bedöma med hänsyn till förhål- landena vid den tidpunkt, då fråga om utseende av försvarare uppkommer; tiden för brottets förövande är sålunda icke avgörande.

Av vikt är, att den som av den misstänkte utses till försvarare besitter er- forderliga kvalifikationer för uppdraget. Rätten bör därför äga att pröva hans lämplighet och att avvisa den som finnes olämplig. I detta hänseende böra bestämmelserna i 12 kap. 2 och 5 %% äga motsvarande tillämpning. Tyd- ligt är, att i mål om grövre brott strängare krav måste ställas å försvararen än i andra fall. Även föreskrifterna i 3 och 4 %% sistnämnda kapitel böra gälla beträffande försvarare. Någon särskild form för utseende av försvarare har icke stadgats. Den misstänkte kan sålunda såväl muntligen inför undersök- ningsledaren, åklagaren eller rätten uppgiva den som skall försvara honom som ock skriftligen utse försvarare. Har den misstänkte befullmäktigat ombud att föra hans talan, är ombudet att anse som försvarare. Då den misstänkte själv är närvarande, är det alltid han som för talan, och ombudet skall då be- traktas som allenast försvarare.

I fall, då den misstänkte ej själv utsett försvarare eller av honom utsedd försvarare avvisas, bör det med hänsyn till det allmännas intresse av straff- rättsskipningens säkerhet ankomma på offentlig myndighet att tillse, att han, om så finnes erforderligt, erhåller biträde av försvarare. Denna grundsats är allmänt erkänd i främmande lagstiftningar och har i svensk rätt kommit till uttryck i lagen den 19 juni 1919 angående förordnande av rättegångsbiträde åt häktad och lagen samma dag om fri rättegång. Enligt förstnämnda lag 18—332356 II

• Sida 274
•  Original

skall, om någon, som hålles häktad såsom misstänkt för brott, äskar hjälp vid sin talans förberedande och utförande och han säger sig ej själv kunna an- skaffa biträde, sådant biträde förordnas åt honom. I lagen om fri rättegång stadgas, att om part, som beviljats fri rättegång, finnes icke kunna själv eller genom någon, som i tjänsteställning eller eljest lämnar honom bistånd, behö— rigen tillvarataga sina intressen vid talans utförande, lämplig person må för- ordnas att biträda honom. Sistnämnda stadgande äger ej tillämpning, då häk- tad är berättigad att erhålla biträde.

Då förordnande av försvarare för den misstänkte alltid påkallas av ett of- fentligt intresse, synes riktigast, att frågan härom regleras efter enhetliga grunder. Huruvida den misstänkte genom det allmännas försorg skall erhålla försvarare (offentlig försvarare), bör icke vara beroende av hans ekonomiska ställning utan bedömas uteslutande ur processuella synpunkter. Att medgiva den misstänkte rätt att alltid erhålla offentlig försvarare bör icke ifråga- komma. I många fall, särskilt i mål om lindrigare brott, torde den misstänkte själv kunna iakttaga sina intressen. Offentlig försvarare bör därför förordnas, endast om på grund av sakens beskaffenhet eller eljest den misstänktes rätt finnes icke kunna utan biträde tillvaratagas. Försvarare bör kunna förordnas, även om den misstänkte icke framställt begäran därom, men tydligt är, att hans önskan härutinnan måste tillmätas stor betydelse. Ett särskilt fall, då förordnande av försvarare kan vara erforderligt, föreligger, då den misstänkte avvikit men möjlighet synes finnas att det oaktat avgöra målet. I fråga om misstänkt, som är anhållen eller häktad, synes en vidsträcktare rätt att erhålla offentlig försvarare påkallad. Då han genom frihetsberövandet är urståndsatt att själv verka för sitt försvar, bör under alla förhållanden försvarare förord- nas, om han begär det.

Stadgandena i förevarande paragraf äga tillämpning vid såväl allmänt som enskilt åtal.

4 %.

Enligt gällande rätt meddelas förordnande av rättegångsbiträde åt häktad av länsstyrelsen eller, då fråga därom uppkommer under måls handläggning vid domstol, av denna. Biträde åt part, som åtnjuter fri rättegång, utses av rätten eller, då denna ej sitter, av dess ordförande.

Då förordnande av offentlig försvarare nära sammanhänger med rättens verksamhet under förundersökningen och i rättegången, bör sådan åtgärd alltid ankomma på rätten. Uppkommer fråga om dylikt förordnande, innan åtal väckts, följer av 19 kap. 12 %, att bestämmelserna i sistnämnda kapitel äro tillämpliga med avseende å frågan, vilken domstol som har att meddela för- ordnandet. I annat fall skall den domstol, där målet handlägges, förordna för- svarare. Att underrätt vid förordnande av försvarare är domför med en lag— faren domare, framgår av de i 1 kap. meddelade domförhetsreglerna.

Enligt andra stycket i förevarande paragraf skall rätten upptaga fråga om förordnande av offentlig försvarare, så snart framställning därom göres eller rätten eljest finner anledning därtill. Den misstänkte kan när som helst fram-

• Sida 275
•  Original

ställa begäran om sådant förordnande. Enligt 23 kap. 5 % åligger det den som leder "förundersökning att, då offentlig försvarare skall utses, göra an- mälan därom hos rätten. Detta gäller såväl då misstänkt, som är anhållen eller häktad, framställer begäran därom som ock i andra fall, då behov av försvarare för den misstänkte kan anses föreligga. Rätten kan även av eget initiativ förordna försvarare. Vid enskilt åtal kan försvarare ej utses, förrän åta] väckts.

åå.

Enligt 3 % lagen den 19 juni 1919 angående förordnande av rättegångsbi- träde åt häktad skall till biträde förordnas lämplig person, som avlagt för utövande av domarämbete föreskrivna kunskapsprov; därvid bör företrädesvis anlitas någon, som yrkesmässigt utövar advokatverksamhet. Möter hinder att till biträde förordna sådan person eller skulle genom förordnande av sådan statsverket oskäligen betungas, må till biträde förordnas annan, som prövas lämplig att biträda den häktade. I 5 % lagen den 19 juni 1919 om fri rätte- gång stadgas, att till rättegångsbiträde bör, om målets beskaffenhet fordrar det, förordnas någon, som avlagt för utövande av domarämbete föreskrivna kunskapsprov; företrädesvis bör därvid anlitas den som vid rätten utövar advokatverksamhet och ej är avlägset boende.

Då det är av vikt, att offentlig försvarare besitter erforderliga kvalifikatio— ner för fullgörande av sitt uppdrag, har i förevarande paragraf stadgats, att till offentlig försvarare alltid skall utses advokat, som finnes lämplig därtill. För undvikande av alltför stora kostnader för statsverket bör för. uppdraget företrädesvis anlitas sådan advokat, som vid rätten plågar uppträda som rätte- gångsombud. Av 8 kap 5 % framgår, att advokat är skyldig att vid domstol i det län, inom vilket han har sitt kontor, mottaga förordnande som offent- lig försvarare, om sådan ej kan erhållas efter frivilligt åtagande.

Liksom enligt gällande rätt bör den misstänkte tillerkännas ett visst infly- tande i fråga om valet av försvarare. Av vikt är, att den misstänkte till för- svarare erhåller någon, för vilken han hyser förtroende. Har den misstänkte till försvarare föreslagit någon, som är behörig att mottaga uppdraget, bör därför avvikelse från förslaget ej ske, med mindre särskilda omständigheter föranleda därtill. Sådan omständighet kan vara, att den föreslagne är bosatt å avlägsen ort och hans anlitande därför skulle medföra avsevärt ökade kost- nader för statsverket eller att han med hänsyn till sitt förhållande till saken finnes olämplig.

Gå.

Med hänsyn till den offentlige försvararens ställning och uppgifter bör det åligga rätten att vaka över att han fullgör sina åligganden. Rätten bör därför äga befogenhet att återkalla ett meddelat förordnande, om giltigt skäl därtill förekommer, t. ex. om försvararen icke utför försvaret med tillräcklig omsorg eller på annat sätt åsidosätter sina plikter som försvarare. En särskild 'an- ledning att återkalla förordnande kan vara, att den misstänkte framställer be— gäran därom. Då rätten emellertid enligt 3 % har att oberoende av. den miss-

• Sida 276
•  Original

tänktes begäran förordna försvarare för honom, om så finnes erforderligt, bör därav följa, att den misstänkte icke utan vidare äger påfordra sådant återkal- lande. Allenast om han kan anföra något giltigt skäl härför, bör hans begä- ran villfaras. Ej heller bör en begäran från den misstänktes sida om förord- nande av annan försvarare än den av rätten utsedde bifallas, såvida ej giltigt skäl föreligger därtill.

Såsom förut framhållits ankommer det i främsta rummet på den misstänk- te att själv sörja för sitt försvar. Om den misstänkte, sedan offentlig för- svarare förordnats, själv utser annan försvarare, bör därför i regel förordnan- det återkallas. En förutsättning härför är tydligen, att den utsedde kan god— kännas som försvarare. Det kan ock tänkas, att sådant återkallande skulle med- föra olägenheter, t. ex. om därav skulle vållas uppskov med målet. Med hän- syn härtill har stadgats, att återkallande skall ske, om ej därav skulle upp- stå synnerlig olägenhet.

Då uppdraget att vara offentlig försvarare är av personlig natur, bör för- svararen icke äga att utan rättens medgivande sätta annan i sitt ställe. Ett sådant medgivande bör icke vara generellt utan avse viss person, som rätten godkänner.

7 %.

Försvararen intager under förundersökningen och målets behandling vid rätten ställningen av biträde åt den misstänkte och har i denna egenskap skyl- dighet att främja hans intressen. Han skall sålunda vara den misstänktes rådgivare och vidtaga åtgärder, som äro erforderliga för bevakande av hans rätt, samt åberopa omständigheter och bevis, som tala till den misstänktes förmån. Härvid har han att å den tilltalades sida verka för sakens riktiga be- lysning. Han får sålunda icke genom oriktiga påståenden och uppgifter söka att föra domstolen bakom ljuset. Däremot är han icke skyldig att vara positivt verksam för utrönande av sanningen, om detta skulle komma i strid med hans ställning som försvarare; sålunda är han icke pliktig att åberopa omständig- heter och bevis, som tala mot den misstänkte. Att i lagen uppställa några uttömmande regler rörande försvarares skyldigheter torde ej vara möjligt. Det har därför ansetts allenast böra stadgas, att försvararen skall med nit och omsorg tillvarataga den misstänktes rätt och i detta syfte verka för sakens riktiga belysning.

Av stor vikt är, att åtgärder för den misstänktes försvar vidtagas utan upp- skov. Med hänsyn härtill har stadgats, att försvarare skall så snart ske kan genom överläggning med den misstänkte förbereda försvaret.

8 %.

Försvararens ställning såsom biträde åt den misstänkte kräver, att han i viss utsträckning äger befogenhet att självständigt vidtaga processuella åtgär- der för bevakande av den misstänktes rätt. Han bör sålunda t. ex. äga att begära förebringande av utredning under förundersökningen, påkalla rättens prövning av reseförbud eller beslag samt förebringa bevisning inför rätten.

• Sida 277
•  Original

Däremot är han naturligen icke berättigad att å den misstänktes vägnar god- känna strafföreläggande eller avgiva nöjdförklaring. Ej heller bör han utan bemyndigande av den misstänkte äga att självständigt fullfölja talan mot rät— tens dom eller beslut. Fullföljes talan vare sig av den misstänkte eller av åklagaren eller målsäganden, bör han dock utan särskilt förordnande eller be- myndigande äga att biträda honom vid målets behandling i den eller de högre domstolarna.

9 %.

För fullgörande av försvararens uppgift är av stor vikt, att samråd äger rum mellan honom och den misstänkte. Även då denne är anhållen eller häk- tad, bör därför försvarare äga rätt att sammanträffa med honom. I regel bör också försvararen äga att i enrum meddela sig med den misstänkte. Emellertid kan befaras, att denna rätt i vissa fall, då den misstänkte själv utsett försva- rare, skulle kunna missbrukas, och det kunde därför ifrågasättas att medgiva sådan försvarare dylik rätt allenast efter särskilt tillstånd. Med hänsyn till den disciplinära tillsyn, som advokater äro underkastade, synes dock någon föreskrift härom icke vara erforderlig beträffande försvarare, som är advokat. I annat fall bör däremot rätt att i enrum meddela sig med den misstänkte till- komma försvararen, endast om undersökningsledaren eller åklagaren medgiver det eller rätten finner det kunna ske utan men för utredningen eller för ord- ningen eller säkerheten å förvaringsstället.

Då försvararen alltid skall vara närvarande vid huvudförhandling och äger att närvara även vid annat rättens sammanträde, då förhandling skall äga rum, bör han alltid erhålla särskild kallelse därtill. Detta kan dock beträf- fande försvarare, som utsetts av den misstänkte, gälla endast under den förut- sättningen, att försvararen uppgivits för rätten.

10 %.

I likhet med vad för närvarande gäller bör offentlig försvarare äga att av allmänna medel erhålla arvode samt ersättning för de kostnader han haft för uppdragets fullgörande och för tidsspillan. Rätten har att efter skälighets- prövning bestämma beloppet av ersättningen; detta gäller även då försvarare förordnats under förundersökningen men åtal ej följt därå. Angående skyldig- het för den misstänkte eller annan att till statsverket återgälda vad sålunda tillerkänts försvararen meddelas bestämmelser i 31 kap.

Stadgandet i sista stycket överensstämmer med gällande rätt.

22 KAP.

Om enskilt anspråk på grund av brott.

1 %. Enligt gällande rätt skall, då ett brott är grund till privaträttsligt an— språk, t. ex. på ersättning för uppkommen skada eller på återställande av

• Sida 278
•  Original

egendom, talan om sådant anspråk behandlas i samma ordning som frågan om ansvar för brottet. En följd härav är, att ansvarstalan och talan om en- skilt anspråk må förenas i samma rättegång. I det övervägande antalet fall utföres också målsägandens privaträttsliga anspråk i samband med åtalet, vare sig detta föres av åklagaren eller målsäganden. Även om målsäganden i särskilt mål för talan om sådant anspråk, anses detta för närvarande som brottmål.

Föreliggande förslag bygger på den grundsatsen, att ett mål ej anses som brottmål, med mindre däri föres talan om ansvar. Däremot är, såsom framgår av förevarande paragraf, ej hinder för att talan om enskilt anspråk på grund av brott föres i samband med åtal för brottet. Såsom processkommissionen anfört tala starka praktiska skäl för att möjlighet beredes att i samma mål pröva såväl ansvarstalan som det enskilda anspråket. Den utredning, som avser att styrka, att den misstänkte förövat gärningen, är densamma i fråga om båda anspråken. Visserligen erfordras därutöver olika slag av utredning beträffande de skilda frågorna, men klart är, att gemensam behandling i regel medför betydande besparing i tid och kostnader. Därigenom undvikes ock, att mot varandra stridande domar meddelas rörande de olika anspråken. De olikheter, som enligt föreliggande förslag bestå mellan domstolarnas sam- mansättning och förfarandet i tvistemål och i brottmål, äro icke av den art, att med hänsyn därtill någon betänklighet möter mot att i samma rättegång pröva ansvarsfrågan och frågan om målsägandens privaträttsliga anspråk. Om det enskilda anspråket ej upptages i samband med åtalet, skall talan därom föras i den ordning, som gäller för tvistemål.

Av förevarande paragraf följer, att den domstol, som upptagit åtalet, är be- hörig även för upptagande i samband därmed av det enskilda anspråket, ehuru sådan behörighet icke skulle föreligga enligt bestämmelserna i 10 kap.

Då talan om enskilt anspråk på grund av brott behandlas i samband med åtal för brottet, böra angående denna behandling gälla brottmålsförfarandets regler. Sålunda böra vid parts utevaro icke bestämmelserna om tredskodom utan de för brottmål gällande föreskrifterna tillämpas. Att beträffande för- farandet tillämpa olika regler skulle onödigt inveckla rättegången och medföra olägenhet. I vissa fall avse emellertid förslagets bestämmelser endast den straffrättsliga påföljden av brottet. Sålunda medför den omständigheten, att enligt 24—28 kap. tvångsmedel kunna användas mot den misstänkte eller an- nan, ej ioch för sig, att sådana tvångsmedel kunna anlitas även för skyddande av målsägandens enskilda anspråk. Endast i den mån i nämnda kapitel sär- skilda bestämmelser därom äro meddelade, kunna tvångsmedel användas i frå- ga om sådant anspråk. I vissa fall böra bestämmelserna i 15 kap. kunna tillämpas även för säkerställande av enskilt anspråk. Detta kan vara av betydelse särskilt i fall, som avses i 4 % i förevarande kapitel, då målsäganden riktar sin talan mot annan än den tilltalade eller annan än målsäganden för talan om enskilt anspråk. Vidare följer av det enskilda anspråkets privaträtts— liga natur, att vissa av de grundsatser, som gälla för tvistemål, komma till användning, även då talan om sådant anspråk föres i samband med åtal. Par-

• Sida 279
•  Original

terna äga sålunda förfoga över anspråket; i fråga om bevisning och utredning därom äger rätten ej annan befogenhet än i tvistemål i allmänhet.

Att talan om enskilt anspråk i brottmål i vissa fall kan väckas utan stäm- ning, framgår av 45 kap. 5 % och 47 kap. 24 %.

2 %.

För närvarande förekommer i stor utsträckning, att åklagaren såsom om- bud för målsäganden utför dennes talan om skadestånd eller annat enskilt an- språk i sanrband med åtalet för brottet. Såsom framhållits vid 12 kap. 3 % är olämpligt, att åklagare uppträder såsom rättegångsombud för enskild part, och i nämnda paragraf har därför som regel stadgats förbud för åklagare att vara ombud. För målsäganden skulle det emellertid medföra olägenheter och ökade kostnader, om han alltid vore nödsakad att, då allmänt åtal för brott äger rum, själv eller genom särskilt ombud föra talan om enskilt anspråk på grund av brot- tet. Med hänsyn härtill bör det för tillgodoseende av målsägandens intressen åläg- gas åklagaren såsom en tjänsteplikt att i samband med åtalet förbereda och utföra målsägandens talan, om denne framställer begäran därom. I de flesta fall är det enskilda anspråket av jämförelsevis enkel beskaffenhet, och något mera avsevärt besvär torde icke vållas åklagaren. Skyldighet för åklagaren att utföra målsägandens talan bör dock ej föreligga, om det skulle medföra olägenhet, t. ex. om det enskilda anspråket är av mera invecklad beskaffenhet eller eljest kräver vidlyftig utredning. Ej heller 'bör sådan skyldighet åligga åklagaren, om han finner målsägandens anspråk obefogat vare sig i och för sig eller på grund av bristande bevisning.

Om målsäganden vill, att hans talan skall genom åklagaren utföras i sam— band med dennes åtal, har han att hos den som leder förundersökningen eller hos åklagaren anmäla sitt anspråk och därvid uppgiva de omständigheter, varå han grundar anspråket. Sådan anmälan kan göras skriftligen eller muntligen. För att åklagaren skall erhålla tillfälle att i samband med förundersökningen verkställa erforderlig utredning rörande det enskilda anspråket bör anmälan göras redan under förundersökningen. Gör målsäganden anmälan först efter det åtal väckts, gäller visserligen huvudregeln, men i ett sådant fall kan åkla- garen ha anledning att vägra sin medverkan på grund av därmed förenade olägenheter. I syfte att för målsäganden underlätta möjligheten att få det enskilda anspråket prövat i samband med åtalet har i andra stycket av före- varande paragraf stadgats, att då undersökningsledaren eller åklagaren vid utredning om brott finner, att enskilt anspråk må grundas å brottet, han skall, där så kan ske, i god tid före åtalet underrätta målsäganden därom.

Åklagarens behörighet att i högre rätt föra målsägandens talan är bero- ende av huruvida talan i ansvarsfrågan fullföljts dit. Han äger sålunda icke fullfölja talan allenast beträffande det enskilda anspråket. Fullföljer han talan i ansvarsfrågan, äger han att fullfölja talan även i fråga om målsägan- dens anspråk, men härvid har han samma prövningsrätt som enligt första styc- ket. Har den misstänkte fullföljt talan såväl i ansvarsfrågan som beträffan— de det enskilda anspråket, är åklagaren behörig att föra svarandetalan för

• Sida 280
•  Original

målsäganden. Sådan behörighet tillkommer honom däremot icke, om den tilltalade fullföljer talan blott i fråga om det enskilda anspråket.

Med hänsyn till att det åligger åklagaren som tjänsteplikt att utföra måls- ägandens talan, hör han icke äga rätt att av målsägandenvbetinga sig eller mottaga ersättning härför. Föreskrift härom bör införas i åklagarinstruk- tionerna.

Den omständigheten, att målsägandens talan utföres av åklagaren, befriar ej målsäganden från skyldighet att utgiva ersättning till vittne eller vidkännas kostnad för annan bevisning, som påkallats uteslutande i målsägandens in- tresse. Det bör åligga åklagaren att, då målsäganden haft sådan kostnad, yrka ersättning därför av den tilltalade. Beträffande målsägandens rätt att, då hans talan utföres av åklagaren, erhålla ersättning för rättegångskostnad och hans skyldighet att ersätta sådan kostnad meddelas bestämmelser i 31 kap. 11 %.

3 %.

Då målsäganden såsom särskilt tvistemål väckt talan om enskilt anspråk på grund av brott samt han eller åklagaren sedermera väcker åtal för brottet, kan vara lämpligt, att målen förenas till gemensam handläggning. Detsamma gäller, om åtal först anställes och målsäganden därefter väcker särskild talan om det enskilda anspråket. Målsäganden bör emellertid alltid äga rätt att få sin talan handlagd som särskilt mål. Förutsättning för att målsägandens talan skall upptagas till behandling i samband med åtalet bör därför vara, att måls- äganden framställer begäran därom. Rätten bör dock alltid äga att pröva, om sådant upptagande finnes lämpligt. Skulle t. ex. ansvarstalans prövning fördröjas genom en förening av de båda anspråken, kan rätten avslå måls- ägandens begäran.

.'4 5.

En skadegörande handling kan giva upphov till ett enskilt anspråk för måls- äganden icke blott mot den som företagit handlingen utan även mot annan. Sålunda är enligt lagen den 30 juni 1916 ang. ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik ägare till automobil i vissa fall ansvarig för skada, som tillfogats målsäganden. Likaledes är järnvägs innehavare enligt lagen den 12 mars 1886 ang. ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift i vissa fall skyldig att ersätta skada, som uppkommit i samband med järnvägsdriften. Vidare åligger enligt lagen den 10 maj 1929 om trafikförsäkring å motor- fordon försäkringsanstalt, som meddelat dylik försäkring, i vissa fall ersätt- ningsskyldighet gentemot den som lidit skada i följd av trafik med fordonet. Därest ett föremål, som frånhänts målsäganden genom otillåten handling, innehas av annan än den som företagit handlingen, kan målsäganden mot inne- havaren rikta anspråk på att återfå föremålet. I fall, då utan samband med åtal målsäganden för talan om skadestånd eller annat enskilt anspråk mot den som företagit handlingen, kan målsäganden enligt 14 kap. 2 % i samma mål föra talan mot annan, som är skyldig att utgiva skadestånd eller dylikt.

• Sida 281
•  Original

Även då talan föres om ansvar för handlingen, synes målsäganden böra äga att i samband med åtalet föra talan mot annan än den tilltalade angående skade- stånd eller annat dylikt i anledning av brottet. Stadgande härom har upp— tagits i första stycket av förevarande paragraf. Det bör kunna tillämpas, vare sig målsäganden samtidigt för talan om enskilt anspråk mot den till- talade eller ej. Bestämmelserna i 2 5 om åklagarens skyldighet att föra målsägandens talan böra avse även talan, som riktas mot annan än den till- talade. Dock torde i dylika fall ofta vara förenat med olägenhet för åklaga- ren att föra målsägandens talan och åklagaren därför kunna vägra sin med- verkan.

Stundom kan den tilltalade eller annan, mot vilken enligt första stycket ett enskilt anspråk riktas, i anledning därav äga att framställa anspråk mot tredje man. Sålunda kan han på grund av försäkringsavtal äga rätt att av försäkringsanstalt erhålla ersättning för vad han nödgas att i skadestånd utgiva till målsägande. I vissa fall kan den tilltalade äga regressanspråk mot den som jämte honom tagit del i brottet.1 Det synes lämpligt, att även i dylika fall talan må kunna väckas i samband med åtal för brottet. Även tredje man kan ha ett berättigat intresse att deltaga i rättegången med hän- syn till det anspråk, som i anledning av målets utgång kan riktas mot honom; han bör då äga rätt att väcka talan till gemensam handläggning med åtalet. I nu ifrågavarande hänseenden torde de i 14 kap. 5 % meddelade bestämmel- serna böra äga motsvarande tillämpning. Stadgande härom har upptagits i andra stycket av förevarande paragraf.

Då enligt denna paragraf ett eller flera anspråk handläggas i samband med åtalet, behandlas målet i dess helhet som brottmål. Talan, som här avses, skall alltid väckas genom stämning.

5 %.

Såsom framhållits vid 1 % medför ofta en förening av åtal och talan om en- skilt anspråk till gemensam behandling praktiska fördelar. Å andra si- dan kunna även olägenheter uppkomma genom en sådan förening. Skulle behandlingen av det enskilda anspråket i samband med åtalet föranleda dröjs- mål med ansvarsfrågans avgörande eller sistnämnda fråga eljest finnas böra avgöras särskilt, bör ett skiljande av de båda anspråken kunna äga rum. Detta kan särskilt inträffa, om det enskilda anspråket kräver vidlyftig utredning. Med hänsyn härtill har i förevarande paragraf stadgats en allmän befogenhet för rätten att, när skäl äro därtill, förordna, att talan om enskilt anspråk, som upptagits till behandling i samband med åtalet, skall som särskilt mål hand- läggas i den för tvistemål stadgade ordningen. Dylikt förordnande kan med- delas vid såväl allmänt som enskilt åtal och på vilket stadium av rättegången som helst samt oberoende av parternas begäran därom. Av stadgandet fram- går, att något nytt anhängiggörande av talan om det enskilda anspråket icke erfordras; det är allenast den fortsatta behandlingen av nämnda talan som

1 Se N. J. A. 1937: 264.

• Sida 282
•  Original

skall ske såsom särskilt mål. Av 32 kap. 5 % följer, att rätten kan förordna, att denna talan skall vila i avbidan på slutlig prövning av åtalet. Tyd- ligt är, att om åklagaren enligt 2 % utför talan om målsägandens enskilda anspråk men denna talan enligt förevarande paragraf hänvisas till särskild handläggning såsom tvistemål, åklagaren icke är behörig att i detta mål föra målsägandens talan.

Därest flera enskilda anspråk upptagits till behandling i samband med åtalet, böra enligt denna paragraf samtliga anspråken kunna hänvisas till särskild behandling. Även om direkt anledning därtill förekommer blott be- träffande något av anspråken, torde i regel vara lämpligast, att de alla skiljas från åtalet. Något hinder att särskilja allenast viss talan föreligger dock icke. Uppenbart är emellertid, att huvudtalan och regresstalan alltid böra handläggas i samma rättegång.

Då rätten på grund av denna paragraf förordnat, att talan om enskilt an- språk skall handläggas som särskilt mål, inverkar detta icke på rättens be- hörighet, även om sådan behörighet icke skulle ha förelegat, därest nämnda talan från början väckts utan samband med åtalet.

6 %.

Särskilda regler äro erforderliga för det fall, att då talan. om enskilt an- språk på grund av brott föres i samband med åtal för brottet, åtalet icke blir föremål för saklig prövning av rätten. Detta kan inträffa dels då allmänt eller enskilt åtal nedlägges eller avvisas och dels då vid enskilt åtal målsägan- den uteblir och i anledning därav förklaras ha förlorat sin rätt att tala å brottet.

Om ett allmänt eller enskilt åtal nedlägges eller avvisas utan att samtidigt talan om det enskilda anspråket återkallas eller avvisas, synes detta icke böra föranleda, att sistnämnda talan förfaller. Den part, som framställt det en- skilda anspråket, har i behörig ordning väckt sin talan, och för att få sitt anspråk prövat bör han icke vara nödsakad att på nytt väcka talan därom. Även den, mot vilken anspråket riktats, kan ha intresse av att talan därom prövas. Då någon ansvarstalan icke längre föreligger, kan emellertid sådan prövning icke ske i straffprocessens former. Med hänsyn härtill har stad- gats, att i nu avsedda fall rätten skall, om part yrkar det, förordna, att talan om det enskilda anspråket skall som särskilt mål handläggas i den för tviste- mål stadgade ordningen. Framställes ej sådant yrkande, skall talan i målet anses förfallen; parten är i sådant fall oförhindrad att väcka ny talan om det enskilda anspråket.

Då i mål om enskilt åtal målsäganden uteblir från sammanträde för munt- lig förberedelse eller från huvudförhandlingen, skall han enligt 47 kap. 14 och 24 %%, om den tilltalade begär det, förklaras ha förlorat sin rätt att tala å brottet, d. v. s. rätt att föra ansvarstalan därför. En sådan påföljd synes icke böra tillämpas beträffande det enskilda anspråket särskilt med hänsyn till att målsäganden skulle ägt rätt att föra talan om anspråket även utan samband med åtalet. Däremot bör den tilltalade eller annan, mot vilken måls-

• Sida 283
•  Original

äganden för talan, kunna påfordra prövning av det enskilda anspråket. Om annan än målsäganden för talan om enskilt anspråk, kan tydligen den omstän- digheten, att målsäganden förklaras ha förlorat sin rätt att tala å brottet, ej inverka på den andres rätt att få nämnda talan prövad. Rätten bör i nu av- sedda fall, om part yrkar det, förordna om särskild handläggning som tviste— mål av talan om det enskilda anspråket. Har sådant förordnande meddelats, bör rätten utsätta målet till särskild handläggning och kalla parterna till in- ställelse enligt de för tvistemål gällande reglerna.

I likhet med vad beträffande tvistemål stadgats i 13 kap. 5 % bör, då part återkallar sin i samband med åtal förda talan om enskilt anspråk, sedan motparten ingått i svaromål dårå, denne äga rätt att yrka, att talan dock prövas. Framställes ej sådant yrkande, skall talan i målet anses förfallen; parten är då oförhindrad att sedermera väcka ny talan om det enskilda an- språket.

Om målsäganden i samband med allmänt åtal för brott för talan om enskilt anspråk på grund av brottet, skall han enligt 45 kap. 15 % och 46 kap. 11 % kallas till huvudförhandlingen. Därest han uteblir, synes detta icke böra ut- göra hinder för prövning av hans talan. Dock kan på grund av 5 % i detta kapitel rätten i sådant fall hänvisa det enskilda anspråket till särskild hand- läggning såsom tvistemål. Beträffande tilltalad gälla de i 45—47 kap. med- delade reglerna. Härav följer, att om ansvarstalan kan avgöras utan hinder av den tilltalades utevaro, detta ock kan ske beträffande det enskilda an— språket. I fråga om annan enskild part än målsägande och tilltalad är tydligt, att även denna skall kallas till förhandlingen. Rätten äger därvid enligt 9 kap. 7 % förelägga vite. Något hinder för talans avgörande, ehuru sådan part uteblivit, föreligger icke. Även i detta fall kan emellertid rätten enligt 5 % i förevarande kapitel avskilja talan till särskild handläggning som tviste- mål.

7 %.

Då i samband med ansvarstalan för viss gärning målsäganden fört talan om enskilt anspråk på grund av gärningen, har tidigare ansetts, att rätten ej ägde att pröva det enskilda anspråket under annan förutsättning än att den åta- lade gärningen funnes brottslig; i motsatt fall finge målsäganden väcka sär- skild talan om sitt anspråk. Enligt numera stadgad rättspraxis anses där- emot anspråket kunna prövas i målet oberoende av om det förfarande, som lagts den tilltalade till last, finnes brottsligt eller ej. Såsom processkommis- sionen framhållit medför en sådan anordning stora fördelar. Detta är förhål- landet särskilt då, såsom i vissa fall vid skada i följd av automobiltrafik, ska— deståndsskyldighet föreligger oberoende av om gärningen är straffbar. I före- varande paragraf har därför stadgats, att om rätten finner den åtalade gärnin- gen icke vara straffbar, talan om det enskilda anspråket dock må prövas i må- let; detta gäller såväl då gärningen icke är brottslig som då straff för den- samma är förfallet. För att det enskilda anspråket skall kunna prövas förut- sättes, att anspråket kan stödjas på. samma faktiska omständigheter som dem,

• Sida 284
•  Original

för vilka ansvar yrkats. Den omständigheten, att den av åklagaren förda ansvarstalan ogillas, medför icke, att han förlorat sin behörighet beträffande den av honom i målet förda talan om målsägandens enskilda anspråk.

S%.

.Varken enligt gällande rätt eller enligt föreliggande förslag äger målsägan- den rätt att väcka åtal eller övertaga eller i högre rätt fullfölja väckt åtal för ämbetsbrott, för vilket åtal skall upptagas omedelbart av högre rätt. Enligt gällande rätt anses målsäganden icke äga att föra talan om enskilt anspråk på grund av sådant brott under annan förutsättning än att åklagaren väckt åtal för brottet. Målsäganden anses berättigad att självständigt full- följa talan rörande det enskilda anspråket.1 De regler, som sålunda gälla, sy- nas alltjämt böra bibehållas. Målsäganden bör sålunda icke äga att väcka sådan talan, med mindre åtal för brottet äger rum. Rörande målsägandens talan skola de förut i detta kapitel meddelade bestämmelserna äga tillämpning. Sedan målsäganden i behörig ordning väckt sin talan, äger han oberoende av åtalet fullfölja densamma.

För sådana fall, då åtal icke kan ifrågakomma, t. ex. om ämbetsmannen är död eller brottet är preskriberat, anses enligt gällande rätt åklagaren äga att efter framställning av målsäganden föra talan om ersättning till denne på grund av brottet.2 Då emellertid ett sådant mål skall behandlas som tvistemål, har ansetts riktigare, att talan väckes av målsäganden och biträdes av åklaga- ren. Regeln torde böra komma till användning även i det fall, att målsägan- den icke tidigare i samband med ett av åklagaren väckt åtal varit i tillfälle att utföra sin målsägandetalan.

23 KAP. Om förundersökning.

'1%.

Enligt förevarande paragraf skall förundersökning äga rum beträffande alla brott, som höra under allmänt åtal. Från denna regel ha för vissa fall undan- tag stadgats i 22 %.

Förundersökning skall inledas, så snart anledning förekommer, att brott, som faller under allmänt åtal, förövats. Oftast inträffar detta under polisens allmänna verksamhet för upprätthållande av ordning och säkerhet eller genom att anmälan göres till polisen. En särskild anledning är, att målsägande an- giver brottet.