Ekonomistyrningsverkets föreskrifter och allmänna råd (ESVFA 2022:4) om kapitalförsörjning

Denna författning innehåller föreskrifter och allmänna råd till kapitalförsörjningsförordningen (2011:210).

Med anläggningstillgångar som används i myndighetens verksamhet (verksamhetsinvesteringar) avses såväl färdigställda tillgångar som tillgångar som uppförs med avsikt att användas.

Lån ska tas upp för anläggningstillgångar som myndigheten har anskaffat och som är färdigställda. För anläggningstillgångar som är under uppförande ska lån tas upp för utgifter som har uppkommit i verksamheten och som myndigheten bedömer kommer att redovisas som tillgång. 3 § Det högsta beloppet för en myndighets lån (låneramen) är gränsen för vad myndigheten får ha som låneskuld i Riksgäldskontoret per den 31 december.

Anläggningstillgångar som myndigheten finansierar genom finansiell leasing i enlighet med 2 kap. 5 § kapitalförsörjningsförordningen (2011:210) ska rymmas inom låneramen. Även utgifter för anläggningstillgångar som fastställs i samband med att årsredovisningen upprättas och som kommer att finansieras med lån, ska rymmas inom låneramen.

Avstämning mellan lån för anskaffning av anläggningstillgångar som ska användas i verksamheten och de lånefinansierade tillgångarnas bokförda värden ska göras minst två gånger per år. Om skulden vid avstämningstillfället är lägre än det bokförda värdet belastas normalt avistalånet med ett belopp motsvarande skillnaden. Är skulden högre görs vanligen en amortering på avistalånet.

Bestämmelsen om bidragsfinansierade anläggningstillgångar i 2 kap. 3 § kapitalförsörjningsförordningen (2011:210) gäller även sponsringsmedel som en myndighet får ta emot och disponera enligt bestämmelserna i 6 kap. 1 § kapitalförsörjningsförordningen förutsatt att avtalet med sponsorn tillåter att medlen används för att finansiera anskaffning av en anläggningstillgång.

Bestämmelsen om leasingavtal i 2 kap. 5 § kapitalförsörjningsförordningen (2011:210) gäller både finansiell och operationell leasing. Den gäller dock inte överenskommelser om inomstatlig resurssamordning eller liknande.

Med avtal om försäljning och återhyra eller återköp avses så kallad sale-lease-back. Om en myndighet överväger andra leasingformer, till exempel investorleasing, ska frågan underställas regeringen för prövning på motsvarande sätt som vid avtal om sale-lease-back i 2 kap. 5 § andra stycket kapitalförsörjningsförordningen.

Med företag avses självständiga rättssubjekt som bolag, stiftelser eller föreningar. Bestämmelsen i 2 kap. 7 § kapitalförsörjningsförordningen (2011:210) innebär att en myndighet inte utan regeringens medgivande får gå in som ägare i ett sådant rättssubjekt eller göra utfästelser om framtida tillskott av ägarkapital.

Förutsatt att det är förenligt med en myndighets verksamhet får dock en myndighet eller en anställd vid myndigheten vara medlem i en förening och betala sådan medlemsavgift eller motsvarande som framgår av stadgarna för föreningen. Detta gäller så länge engagemanget i föreningen inte är förenat med några ytterligare ekonomiska åtaganden utöver vad som följer av medlemsavgiften.

Betalningar till och från myndighetens räntekonto ska göras via de bankkonton som är anslutna till räntekontot.

Förutom medel som myndigheten disponerar för att finansiera den egna verksamheten får räntekontot användas för sådana medel som avses i 3 kap. 4 § och 4 kap. 4 § kapitalförsörjningsförordningen (2011:210) samt i 11 § donationsförordningen (1998:140).

En myndighet disponerar de ränteintäkter respektive finansierar de räntekostnader som uppstår på räntekontot om inte regeringen har beslutat något annat.

Myndighetens redovisning ska vara ordnad så att depositionerna kan särskiljas från varandra. Uppgifter ska finnas om deponent, belopp, depositionstid, ränta och annan relevant information om depositionen.

Om en indragning av anslagsbelopp beslutats så sent på budgetåret att den inte kan regleras genom minskning av de anslagsmedel som förs till räntekontot, ska myndigheten så snart som möjligt föra över medlen till statens centralkonto.

Om regeringen under löpande år beslutar att ett visst belopp som står till en myndighets disposition och som går i ett räntebelagt betalningsflöde ska ställas till regeringens disposition ska myndigheten hantera detta på samma sätt som ett beslut om indragning av anslag.

De inkomster som avses i 4 kap. 4 § kapitalförsörjningsförordningen (2011:210) är av mindre omfattning om summan av de sammanlagda inkomster som myndigheten redovisar mot olika inkomsttitlar bedöms vara högst 100 000 kronor under ett budgetår. Vid bedömningen beaktas bland annat vad som tidigare år bokförts mot inkomsttitlar. Överföring till statens centralkonto ska göras så snart som möjligt, dock senast den 15 januari året efter det aktuella budgetåret.

Även oförutsedda belopp som överstiger 100 000 kronor får tillfälligt föras till räntekontot om myndigheten saknar bankkonto i ett icke-räntebelagt flöde. Överföring till statens centralkonto av sådana belopp ska göras senast under efterföljande månad.

Vid försäljning av egendom ska myndigheten redovisa inkomster som den inte disponerar mot en inkomsttitel inom inkomsttypen Inkomster av försåld egendom och överföra beloppet till statens centralkonto.

Med inkomst avses nettoförsäljningsvärdet, det vill säga den försäljningsinkomst som återstår efter att eventuella direkta försäljningskostnader har räknats bort. Med direkta försäljningskostnader avses sådana kostnader som myndigheten inte skulle ha haft om någon försäljning inte skulle ha skett, till exempel mäklararvode och courtage. Kostnader för egen personal och så kallad overhead får inte inkluderas i direkta försäljningskostnader.

Med överskott avses nettoförsäljningsvärdet minskat med lån i Riksgäldskontoret. Vad som avses med nettoförsäljningsvärdet framgår av 5 kap. 1 §.

Om försäljningsinkomsten understiger det bokförda värdet ska endast ett belopp som motsvarar inkomsten redovisas mot inkomsttitel och överföras till statens centralkonto.

Om en verksamhet som en invärderad tillgång har använts i har upphört när tillgången säljs ska försäljningsinkomsten redovisas mot inkomsttitel.

Medel som en myndighet får från mellanstatliga organisationer som Sverige är anslutet till betraktas här som statliga medel och omfattas inte av 6 kap. 1 § kapitalförsörjningsförordningen (2011:210). Exempel på sådana organisationer är EU, FN och Nordiska ministerrådet.

En myndighet som avser att med stöd av 6 kap. 1 § kapitalförsörjningsförordningen ta emot och disponera icke-statliga medel för att finansiera ett samarbete ska upprätta ett skriftligt avtal med samarbetsparten om villkoren för samarbetet.

Vid bedömning av om inkomsten är av mindre omfattning ska de sammanlagda inkomsterna som under budgetåret tas emot med stöd av 6 kap. 1 § kapitalförsörjningsförordningen (2011:210) ställas mot myndighetens totala förvaltningskostnader under året. Om inkomsterna under en längre tid än två år överstiger ett belopp motsvarande fem procent av de totala förvaltningskostnaderna ska inkomsterna inte anses vara av mindre omfattning.

För inkomst av tillfällig natur finns ingen fastställd gräns för hur stor inkomsten får vara. Det är först när inkomsterna som tas emot med stöd av 6 kap. 1 § kapitalförsörjningsförordningen totalt sett inte kan anses vara av mindre omfattning som myndigheten behöver undersöka om en del av dessa är av tillfällig natur. Om så är fallet ska myndigheten beräkna om inkomsterna, exklusive de inkomster som är av tillfällig natur, är av mindre omfattning.

Med medel från statens budget avses anslag som tilldelats myndigheten, lån eller andra krediter i Riksgäldskontoret samt medel från statens budget som erhålls från en annan statlig myndighet. Sådana medel får endast användas för det ändamål och inom de ramar som regeringen har angivit.

En myndighet får inte ta emot medel med stöd av 6 kap. 1 § kapitalförsörjningsförordningen (2011:210) om detta medför att befintliga resurser blir otillräckliga för att genomföra ordinarie verksamhet med den volym och kvalitet som regeringen bestämt.

En myndighet som överväger att ingå ett samarbete om sponsring av myndighetens verksamhet ska upprätta interna riktlinjer för sådana samarbeten.

En myndighets anmälan till regeringen ska innehålla en redovisning av de omständigheter som bidragit till att förlusten uppkommit, grunderna för beräkningen av kapitalförlusten och vilka bevakningsåtgärder som vidtagits avseende utestående fordringar. Anmälan ska även innehålla förslag till reglering av förlusten samt förslag om eventuell ersättningsanskaffning och hur denna bör finansieras.

Ekonomistyrningsverket kan i enskilda fall pröva och meddela undantag från dessa föreskrifter.