med förslag till ärvda- balk m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr /44 år 1958 1

Nr 144

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till ärvda-

balk m. m.; given Stockholms slott den It mars 1958.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt 87 § regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) ärvdabalk; 2) lag om införande av nya ärvdabalken; 3) lag om ändring i giftermålsbalken; 4) lag om ändring i föräldrabalken; 5) lag om ändring i rättegångsbalken;

6) lag angående blodundersökning m. m. i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till barn utom äktenskap; samt

7) lag angående ändrad lydelse av 3, 4 och 6 §§ lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång.

GUSTAF ADOLF

Ingvar Lindell

Propositionens huvudsakliga innehåll

Förslaget utgör det sista och avslutande ledet i det arbete med revision av ärvdabalken i 1734 års lag som försiggått under de senaste årtiondena. Den första delen av arbetet fullbordades då balkens samtliga bestämmelser åren 1917—1933 ersattes med ett flertal moderna lagar. När år 1949 en del av dessa lagar sammanfogades till en föräldrabalk, förutsattes att återstoden av lagarna skulle bilda en ärvdabalk. Det nu framlagda förslaget till ärvdabalk motsvarar gällande lagar om arv, om testamente, om arvsavtal samt om boutredning och arvskifte.

Förutom de ändringar som är betingade av den föreslagna systematiseringen jämte andra formella omarbetningar innehåller förslaget vissa sakliga nyheter, främst i fråga om adoptivbarns allmänna rättsställning. Enligt förslaget skall sålunda adoptivbarn och dess avkomlingar taga arv och ärvas

1 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 144

2 Kungl. Maj. ts proposition nr 144 år 1958

som om adoptivbarnet varit adoptantens barn i äktenskap. Däremot skall arvsrätt ej äga rum mellan adoptivbarnet och dess avkomlingar å ena sidan samt övriga skyldemän till adoptivbarnet å andra sidan. I samband härmed föreslås vissa ändringar i föräldrabalkens regler om antagande av adoptivbarn och hävande av adoptivförhållande. Vidare skall enligt förslaget underhållsskyldigheten mellan adoptivbarnets naturliga föräldrar och adoptivbarnet upphöra med adoptionen.

Bland övriga ändringar kan nämnas att bestämmelserna om bevakning och klander av testamente samt preskription av rätt att taga arv eller testamente i vissa avseenden fått ny utformning.

Utöver den nya ärvdabalken föreslås i propositionen bl. a. ny lagstiftning angående blodundersökning m. m., som vidgar möjligheterna att förordna om blodundersökning och annan antropologisk undersökning i faderskapsmål.

Under förarbetena till den nya lagstiftningen har jämväl ändrade regler beträffande utomäktenskapliga barns arvsrätt övervägts. Propositionen upptager dock ej något förslag i detta avseende. Det har ansetts att frågan bör anstå i avbidan på resultatet av pågående utredning om stärkande av efterlevande makes ställning i andra makens dödsbo.

Den föreslagna lagstiftningen är avsedd att träda i kraft den 1 januari 1959.

Kungl. Maj.ts proposition nr lii är 1958 3

Förslag

till

Ärvdabalk

Härigenom förordnas, att ärvdabalken i Sveriges rikes lag skall hava följande lydelse.

1 KAP.

Om rätt att taga arv

1 §•

Arv kan tagas endast av den som lever vid arvlåtarens död; dock må barn, som är avlat dessförinnan, taga arv, om det sedermera födes med liv. Är fråga om rätt till del i boet efter arvlåtarens efterlevande make, skall hänsyn tagas till tiden för makens död.

2 §•

Är arvinge till den, efter vilken arv fallit, jämväl avliden, och kan bevis ej förebringas att han överlevat arvlåtaren, skall med arvet så förfaras som om han icke överlevat denne.

3 §•

Utländsk medborgare må lika med svensk taga arv här i riket. Är i annan stat svensk medborgare icke likställd med inlänning i fråga om rätten att taga arv, eller måste han där vidkännas större avdrag än denne, äger Konungen förordna att motsvarande inskränkning skall gälla för den statens medborgare här i riket.

2 KAP.

Om skyldemans arvsrätt

1 §•

Närmaste arvingar på grund av skyldskap äro arvlåtarens avkomlingar (bröstarvingar). ,

Arvlåtarens barn taga lika lott. Är barn dött, skola dess avkomlingar träda i dess ställe, och skall var gren taga lika lott.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

2 §.

Finnas ej bröstarvingar, taga arvlåtarens fader och moder hälften var av arvet.

Är fader eller moder död, dela arvlåtarens syskon faderns eller moderns lott. I avlidet syskons ställe träda dess avkomlingar, och skall var gren taga lika lott. Finnas ej syskon eller avkomlingar av dem, men lever endera av arvlåtarens föräldrar, skall denne taga hela arvet.

Äro halvsyskon efter arvlåtaren, taga de med helsyskon eller deras avkomlingar del i lott, som skolat tillfalla deras fader eller moder. Finnas ej helsyskon, och äro båda föräldrarna döda, skola arvlåtarens halvsyskon taga hela arvet. I avlidet halvsyskons ställe träda dess avkomlingar.

3 §.

Leva ej arvlåtarens fader, moder, syskon eller syskons avkomlingar, taga farfader, farmoder, morfader och mormoder arvet. Envar ärver lika lott.

Är farfader, farmoder, morfader eller mormoder död, skola den dödes barn dela hans lott. Äro ej barn efter den döde, tager den andre av farföräldrarna eller morföräldrarna eller, om även han är död men efterlämnat barn, hans barn den dödes lott. Finnes ej arvinge å den sidan, skall hela arvet gå till arvingarna å den andra.

4 §.

Andra skyldemän än ovan sägs äga ej ärva.

3 KAP.

Om makes arvsrätt; så ock om rätt för den först avlidne makens arvingar

i boet efter den sist avlidne maken

1 §•

Var arvlåtaren gift och lämnar ej efter sig bröstarvinge, tillfaller kvarlåtenskapen maken. Lever vid makens död den först avlidnes fader, moder, syskon eller syskons avkomling, äga de som då äro närmast till arv efter den först avlidne taga hälften av efterlevande makens bo, där ej nedan annorlunda stadgas. Ej må efterlevande maken genom testamente förordna om vad sålunda skall tillfalla den först avlidnes arvingar.

2 §•

Ägde vid den först avlidne makens död makarna eller en av dem enskild egendom, eller motsvarade eljest kvarlåtenskapen efter den först avlidne annan andel än hälften av makarnas egendom, taga de arvingar efter den först avlidne som i 1 § nämnts samma andel i boet efter den sist avlidne.

Kungl. Maj:ts proposition nr lii år 1958 5

Har den först avlidne maken genom testamente förordnat, att något av kvarlåtenskapen efter honom skall tillfalla annan än efterlevande maken, skall avdrag härför göras vid andelens beräkning.

3 §.

Har efterlevande maken genom gåva eller annan därmed jämförlig handling, utan tillbörlig hänsyn till den först avlidnes arvingar, orsakat väsentlig minskning av sin egendom, skall av den lott, som vid efterlevande makens död tillkommer hans arvingar, vederlag utgå till arvingarna efter den först avlidne för vad av minskningen belöper å deras andel i boet.

Kan vederlag ej utgå, skall gåvan eller dess värde återbäras, såframt den som mottog gåvan insåg eller bort inse, att den lände arvingarna efter den först avlidne till förfång. Talan härom må dock ej väckas, sedan fem år förflutit från det gåvan mottogs.

Var vid dödsfallet gåva, som tillkommit under omständigheter varom ovan sägs, ej fullbordad, må den ej göras gällande, i den mån det skulle lända arvingarna efter den först avlidne till förfång.

4 §.

överstiger boets värde vid efterlevande makens död dess värde vid den först avlidnes frånfälle, skall denna förkovran tilläggas den efterlevandes arvingar, såvitt visas att egendom till motsvarande värde tillfallit den efterlevande i arv, gåva eller testamente eller ock må antagas att boets förkovran härrör från förvärvsarbete, som efter den först avlidne makens död drivits av den efterlevande.

Har efterlevande maken gjort sig skyldig till förfarande som avses i 3 §, skall, vid beräkning huruvida förkovran föreligger, kvarlåtenskapen ökas med ett belopp, motsvarande den minskning av boet som orsakats av efterlevande maken.

5 §.

Vid delningen av boet efter den sist avlidne maken äga vardera makens arvingar på sin lott erhålla egendom, som under äktenskapet tillhört den maken, och den sist avlidnes arvingar jämväl egendom, som sedermera förvärvats av denne. Fastighet må, även om den i värde överstiger vad å lotten belöper, uttagas, om penningar lämnas till fyllnad av andra sidans lott.

I övrigt skall beträffande förrättningen i tillämpliga delar gälla vad om bodelning är stadgat.

6 §.

Har efterlevande maken gått i nytt gifte, skall vid hans död delning enligt detta kapitel av hans behållna giftorättsgods och enskilda egendom äga rum, innan bodelning må förrättas.

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

Skall i efterlevande makens livstid bodelning äga rum mellan honom och hans make i nytt äktenskap eller dennes arvingar, skall av efterlevande makens behållna giftorättsgods och enskilda egendom före delningen uttagas egendom till värde, motsvarande vad enligt 1—4 §§ belöper å den först avlidnes arvingar.

Vad i 4 § stadgas för det fall, att egendom tillfallit efterlevande maken i arv, gåva eller testamente, skall äga motsvarande tillämpning, därest han, till följd av nytt gifte, vid bodelning eller eljest på grund av giftorätt erhållit egendom utöver vad förut tillkom honom.

7 §.

Om efterlevande maken jämlikt 13 kap. 12 § giftermålsbalken ägt erhålla hela kvarlåtenskapen vid bodelning efter den först avlidne, skall vad ovan är stadgat om rätt för dennes arvingar i boet efter den sist avlidne maken ej gälla.

8 §.

Vad i detta kapital är stadgat om efterlevande makes arvsrätt skall ej äga tillämpning, om vid arvlåtarens död makarna på grund av hemskillnad levde åtskilda eller talan om äktenskapets återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad då var anhängig eller vid bodelning i anledning av dödsfallet makarnas giftorättsgods efter vad i giftermålsbalken stadgas skall så delas som hade återgång skett.

4 KAP.

Om arvsrätt vid adoptivförhållande; så ock om den arvsrätt, som tillkommer barn utom äktenskap, och om arvsrätt efter sådant barn

1 §•

Adoptivbarn och dess avkomlingar taga arv och ärvas som om adoptivbarnet varit adoptantens barn i äktenskap.

2 §.

Mellan adoptivbarnet och dess avkomlingar å ena samt övriga skyldemän till adoptivbarnet å andra sidan äger arvsrätt ej rum. Har make adopterat andra makens barn, skall dock arv tagas som om barnet varit makarnas gemensamma.

3 §•

Barn utom äktenskap eller dess avkomlingar taga arv efter barnets moder och mödernefränder och ärvas av dem, såsom vore barnet av äktenskaplig börd.

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1958 7

4 §• Är barnet trolovningsbarn eller har fadern avgivit förklaring, att barnet skall hava samma rätt till arv efter honom som barn av äktenskaplig börd, skall barnet taga arv efter fadern och fadern efter barnet, såsom vore barnet av äktenskaplig börd. I andra fall äga barnet och fadern ej arvsrätt efter varandra. Mellan barnet och dess fädernefränder äger ej arvsrätt rum. Om barn utom äktenskap, som ägt ärva fadern, är avlidet, taga dess avkomlingar arv efter honom och han efter dem, på sätt i 2 kap. är stadgat.

5 §• Förklaring varom i 4 § sägs skall avgivas inför den präst, som för kyrkoböckerna i församling där barnet är kyrkobokfört, eller i tillkallat vittnes närvaro inför landsfiskal eller notarius publicus eller ock i skriftlig, av två personer bevittnad handling, som företetts inför barnavårdsmannen eller barnavårdsnämnden. Förklaringen må givas jämväl före barnets födelse. Har barnet fyllt aderton år, är förklaringen ej gällande, med mindre den godkänts av barnet i den ordning varom nyss är sagt.

5 KAP.

Om allmänna arvsfondens rätt till arv

1 §•

Finnes ej arvinge jämlikt ovan givna bestämmelser, skall arvet tillfalla en fond, benämnd allmänna arvsfonden.

2 §•

Föreligger anledning att å fondens vägnar klandra testamente, som dock får antagas vara ett riktigt uttryck för arvlåtarens yttersta vilja, må Konungen besluta att klander ej skall äga rum.

3 §• Arv som tillfallit fonden må, där det med hänsyn till omständigheterna får anses billigt, av Konungen med riksdagens samtycke helt eller delvis avstås till arvlåtarens skyldeinan eller annan som stått arvlåtaren nära.

4 §• Om fondens ändamål samt meddelande av understöd ur fonden, så ock om fondens förvaltning och bevakande av dess rätt är särskilt stadgat.

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1958

6 KAP.

Om förskott å arv

1 §• Vad arvlåtaren i livstiden givit bröstarvinge skall såsom förskott avräknas å hans arv, såframt icke annat föreskrivits eller med hänsyn till omständigheterna måste antagas hava varit avsett. År mottagaren annan arvinge, skall avräkning ske allenast om detta stadgats eller på grund av omständigheterna måste anses hava varit avsett, då egendomen gavs. År till makars gemensamma bröstarvinge förskott å arv givet av enderas giftorättsgods, skall, såvitt det kan ske, avräkning därför äga rum å arvet efter den först avlidne. Återstoden skall avräknas å arvet efter andra maken.

2 §.

Kostnader, som fader eller moder nedlagt å barns uppehälle och utbildning, skola ej avräknas å dess arv, såvitt den som vidkänts kostnaden därmed endast fullgjort honom åliggande underhållsskyldighet. Ej heller skall å bröstarvinges arv avräkning äga rum för sedvanliga skänker, vilkas värde icke står i missförhållande till givarens villkor.

3 §• Avräkning av förskott skall ske efter egendomens värde vid mottagandet, såframt icke på grund av omständigheterna annat bör gälla.

4 §. Kan vad arvinge mottagit i förskott ej till fullo avräknas å hans arvslott, är han ej skyldig återbära överskottet, med mindre bestämmelse därom träffats då förskottet gavs.

5 §. Har förskott givits, skall, för bestämmande av arvslotternas storlek, kvarlåtenskapen före delningen ökas med förskottets värde eller, om avräkning ej kan till fullo ske å förskottstagarens arv, med vad därå kan avräknas.

6 §•

Har arvinge som mottagit förskott avlidit före arvlåtaren, äro förskottstagarens avkomlingar pliktiga att avräkna förskottet å sina arvslotter. Skall arv delas mellan flera grenar och har arvinge i en gren mottagit förskott, äro, om han avlidit före arvlåtaren utan att efterlämna avkomlingar som äga träda i hans ställe, övriga arvingar inom samma gren pliktiga att avräkna förskottet a sina arvslotter; dock taga de ej mindre del i kvarlåtenskapen än de ägt bekomma, om förskottstagaren levat.

Kungl. Maj:ts proposition nr Ibi år 1958 9

7 §•

Vad make av sitt giftorättsgods givit styvbarn eller dess avkomling skall avräknas å mottagarens arv efter andra maken, såframt icke annat föreskrivits eller med hänsyn till omständigheterna måste antagas hava varit avsett. Med samma förbehåll skall vad efterlevande make givit sådan arvinge eller testamentstagare, som enligt 3 kap. 1 § eller 12 kap. 1 § äger taga del i efterlevande makens bo, avräknas å mottagarens lott däri. Bestämmelserna i 2—6 §§ skola även i dessa fall tillämpas.

7 KAP.

Om laglott

1 §•

Hälften av den arvslott, som enligt lag tillkommer bröstarvinge, utgör hans laglott.

2 §.

Bröstarvinge är pliktig att å sin laglott avräkna vad han av arvlåtaren mottagit i förskott å sitt arv, så ock vad han mottagit på grund av testamente, såframt icke annat föranledes av detta.

3 §•

För utfående av laglott äger bröstarvinge påkalla jämkning i testamente. Äro flera förordnanden, skall, om ej annat följer av testamentet, legat utgå före förordnande till universell testamentstagare och legat, som avser viss egendom, utgå före annat samt i övrigt nedsättning ske i förhållande till storleken av varje förordnande eller, vad angår förordnande till bröstarvinge, till den del därav som han ej är pliktig avräkna å sin laglott.

Bröstarvinge, som ej inom sex månader efter det han erhöll del av testamentet på sätt i 14 kap. sägs påkallat jämkning genom att giva testamentstagaren sitt anspråk tillkänna eller genom att väcka talan mot honom, har förlorat sin rätt.

4 §•

Har arvlåtaren i livstiden bortgivit egendom under sådana omständigheter eller på sådana villkor att gåvan till syftet är att likställa med testamente, skall i avseende å gåvan vad i 2 och 3 §§ är stadgat om testamente äga motsvarande tillämpning, om ej särskilda skäl äro däremot; och skall vid nedsättning av gåvan motsvarande de! av den bortgivna egendomen återbäras eller, om det ej kan ske, ersättning utgivas för dess värde. Vid laglottens beräkning skall värdet av den bortgivna egendomen läggas till kvarlåtenskapen.

10 Kungl. Maj:ts proposition nr IM år 1958

Vill bröstarvinge mot gåvotagare göra gällande rätt som avses i första stycket, skall han väcka talan inom ett år från det bouppteckning efter arvlåtaren avslutades. Försittes denna tid, är rätt till talan förlorad.

Var vid dödsfallet gåvan ej fullbordad, må den ej, med mindre särskilda skäl äro därtill, göras gällande, i den mån det skulle lända till intrång i bröstarvinges laglott.

5 §•

Har arvlåtaren genom testamente tillerkänt någon nyttjanderätt, avkomst eller annan förmån att utgå av kvarlåtenskapen eller genom föreskrifter rörande dennas förvaltning eller på annat sätt inskränkt rätten att förfoga över den, äger bröstarvinge utan hinder av sådant förordnande utfå sin laglott i egendom, varöver han äger fritt förfoga.

6 §.

Äger barn till arvlåtaren på grund av lag rätt till underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen, skall hänsyn därtill ej tagas vid bestämmande av bröstarvinges laglott.

Om rätt att genom testamente belasta bröstarvinges laglott med underhållsbidrag stadgas i 8 kap.

8 KAP.

Om underhållsbidrag ur kvarlåtenskap

1 §•

Lämnar arvlåtaren efter sig barn, vars uppfostran icke är avslutad, och kan det ej av sitt arv eller annorledes njuta uppehälle och utbildning efter vad med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt, äger barnet, innan arv eller testamente må tagas, ur kvarlåtenskapen utfå bidrag till underhållet med ett belopp en gång för alla, dock ej för tiden efter det barnet fyllt tjuguett år. Hava flera barn denna rätt och förslår ej kvarlåtenskapen till deras underhåll, skall dem emellan sådan jämkning ske som med hänsyn till deras behov och förhållandena i övrigt finnes skäligt.

Bidrag, varom nu sagts, må ej lända till minskning av annan bröstarvinges arvslott, såvitt han i följd av sjukdom eller annan dylik orsak är ur stånd att själv försörja sig och arvet erfordras till skäligt underhåll eller till fullgörande av underhållsplikt.

2 §.

Har arvlåtaren genom testamente förordnat att barn, som i följd av sjukdom eller annan dylik orsak är ur stånd att själv försörja sig, skall erhålla underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen, och kan barnet ej av sitt arv eller an-

Kungl. Maj. ts proposition nr lii år 1958 11

noriedes njuta skäligt underhåll, då må sådant bidrag utgå, å särskilda tider eller med ett belopp en gång för alla, ändå att bröstarvinge skulle lida intrång i sin laglott. Bröstarvinge äger dock påkalla sådan jämkning i förordnandet att hans laglott ej belastas annorledes än med årligt bidrag, motsvarande högst fem för hundra av laglottens värde; och äger han utfå laglotten, om han för bidraget ställer säkerhet som av den underhållsberättigade eller av rätten godkännes. Bidrag enligt denna paragraf skall utgå, innan annat testamente må tagas.

3 §• Har någon erhållit egendom i testamente av den som efterlämnat barn som avses i 2 §, är han pliktig att utgiva årligt underhållsbidrag, motsvarande högst fem för hundra av egendomens värde; och skall egendomen ej utgivas till honom, med mindre säkerhet, som godkännes av den underhållsberättigade eller av rätten, blivit ställd för underhållsbidraget. Är testamentstagaren bröstarvinge, skall vad nu är sagt gälla allenast egendom som överstiger hans arvslott. 4 §• Har arvlåtaren bortgivit egendom under sådana omständigheter eller på sådana villkor, varom i 7 kap. 4 § sägs, skall, såvitt fråga är om underhållsbidrag till barn som avses i 1 eller 2 §, beträffande gåvan och gåvotagaren vad om testamente och testamentstagare i 1 och 3 §§ är stadgat äga motsvarande tillämpning. I den mån det visar sig erforderligt, skall den mottagna egendomen återbäras eller, om det ej kan ske, ersättning utgivas för dess värde. Var vid dödsfallet gåvan ej fullbordad, må den ej göras gällande, i den mån det skulle lända till intrång i barnets rätt till underhållsbidrag.

5 §■ Räcker ej bidrag, varom ovan stadgats, till underhåll åt barn som avses i 1 §, är bröstarvinge, som mottagit egendom i förskott å sin arvslott eller eljest såsom gåva, pliktig att utgiva underhållsbidrag intill egendomens värde vid mottagandet, ändå att fall ej är för handen varom i 4 § sägs; dock äger sådan skyldighet ej rum, i den mån egendomen utan mottagarens vållande gått förlorad. Av det belopp som sålunda skall utgivas äger barnet årligen såsom bidrag till underhållet utfå vad med hänsyn till den tid som återstår för dess uppfostran och omständigheterna i övrigt får anses belöpa på året. Vad i första stycket sägs skall ej äga tillämpning i fråga om sedvanliga skänker, vilkas värde icke står i missförhållande till givarens villkor. Gåvotagare är ock fri från skyldighet att utgiva underhållsbidrag, såvitt han skulle komma att sakna medel till skäligt underhåll eller till fullgörande av underhållsplikt.

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 1U år 1958

6 §.

Egendom, som avsättes för bestridande av underhållsbidrag å särskilda tider jämlikt 2, 3 eller 4 § skall, såframt ej annat överenskommits, ställas under vård och förvaltning av god man, varom förmäles i 18 kap. föräldrabalken.

7 §• När väsentligt ändrade förhållanden påkalla det, äger rätten förordna att underhållsbidrag å särskilda tider enligt 3, 4 eller 5 § skall nedsättas eller upphöra. Samma lag vare om sådant underhållsbidrag enligt 2 §, såvitt det belastar bröstarvinges laglott.

8 §•

Anspråk på underhållsbidrag enligt 1 § skall vid talans förlust framställas senast vid skiftet. Rätt till underhållsbidrag enligt 3, 4 eller 5 § göres gällande genom att anspråk framställes eller talan väckes, i fall som avses i 3 § inom ett år sedan testamente, varom där sägs, blivit den underhållsberättigade delgivet och i fall som avses i 4 eller 5 § inom samma tid från det bouppteckning efter arvlåtaren avslutades. Försittes denna tid, är rätten förlorad.

9 §. Vad i detta kapitel stadgas skall i tillämpliga delar gälla i avseende å rätt till underhåll för arvlåtarens barn utom äktenskap, som har arvsrätt efter honom, och för hans adoptivbarn ävensom å skyldighet för sådana barn och deras avkomlingar att utgiva underhållsbidrag. De i detta kapitel meddelade bestämmelserna äga icke tillämpning, då barn till arvlåtaren adopterats av annan än arvlåtarens make.

10 §.

Dör fadern till barn utom äktenskap, och har barnet ej efter vad i 4 kap. sägs arvsrätt efter honom, skall det belopp, som erfordras till fullgörande för framtiden av hans underhållsskyldighet mot barnet, före arvs- och testamentslotter utgå av behållningen i boet; dock att barnet icke härigenom må erhålla större del därav än det skulle hava bekommit, om det varit av äktenskaplig börd. Angående avtal om vad sålunda skall tillkomma barnet gäller vad i 7 kap. 7 § föräldrabalken är stadgat för det fall, att fadern åtager sig att till barnets underhåll utgiva visst belopp en gång för alla. Med belopp som tillfaller barnet skall förfaras på sätt i sistnämnda lagrum är föreskrivet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1958 13

9 KAP.

Om rätt att göra eller taga testamente

1 §•

Den som fyllt tjuguett år må genom testamente förordna om sin kvarlåtenskap. Testamente må ock göras av underårig, som är eller varit gift eller som efter fyllda sexton år vill förordna om egendom, över vilken han äger själv råda.

2 §.

Förordnande till annan än den som är född vid testators död eller då är avlad och sedermera födes med liv är utan verkan.

Utan hinder av vad nu är sagt gäller förordnande, enligt vilket blivande arvsberättigade avkomlingar till någon, som enligt första stycket äger taga testamente, skola erhålla egendom till full ägo sist vid dennes död eller då annan, som skall åtnjuta rätt till egendomen, avlider eller hans rätt eljest upphör. Ej må i sådant förordnande olikhet göras mellan syskon, vilka ej äro födda eller avlade vid testators död.

3 §•

Om rätt för utländsk medborgare att här i riket taga testamente gäller vad om utlännings rätt att taga arv är stadgat.

10 KAP.

Om upprättande och återkallelse av testamente

1 §•

Testamente skall upprättas skriftligen med två vittnen. I deras samtidiga närvaro skall testator underskriva testamentshandlingen eller vidkännas sin underskrift därå. Vittnena skola bestyrka handlingen med sina namn. De skola äga kännedom om handlingens egenskap av testamente, men det står testator fritt att låta dem veta dess innehåll eller ej.

2 §•

Testamentsvittnena böra vid sina namn anteckna yrke och hemvist. De böra ock å handlingen teckna intyg rörande tiden för bevittnandet samt övriga omständigheter som kunna vara av betydelse för testamentets giltighet.

Hava vittnena å handlingen intygat att vid testamentets upprättande så tillgått som i 1 § sägs, skall intyget, där klander väckes, äga tilltro, såframt omständigheter ej förekomma som förringa intygets trovärdighet.

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

3 §•

Är någon av sjukdom eller annat nödfall förhindrad att upprätta testamente på sätt i 1 § sägs, må han förordna om sin kvarlåtenskap muntligen inför två vittnen eller ock utan vittnen genom egenhändigt skriven och undertecknad handling.

Sådant testamente är ogillt, om testator sedermera under tre månader varit i tillfälle att förordna om sin kvarlåtenskap såsom i 1 § är stadgat.

4 §•

Till testamentsvittne må ej tagas den som är under femton år eller på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten saknar insikt om betydelsen av vittnesbekräftelsen, ej heller testators make eller den som med honom är i rätt upp- eller nedstigande skyldskap eller svågerlag eller är hans syskon eller som på grund av adoption står i motsvarande förhållande till honom.

Ej må någon tagas till vittne vid förordnande till honom själv, hans make eller någon, vilken med honom är i skyldskap eller svågerlag som nyss är sagt eller på grund av adoption står i motsvarande förhållande till honom. Förordnande att vara testamentsexekutör medför dock ej hinder att vara vittne.

Åberopas testamentsvittne till bevis i rättegång, gäller vad i rättegångsbalken är stadgat om sådant bevis.

5 §•

Har testator i den ordning som gäller för testamentes upprättande återkallat sitt förordnande eller har han förstört testamentshandlingen eller eljest otvetydigt givit tillkänna att förordnandet ej längre var uttryck för hans yttersta vilja, är förordnandet utan verkan.

Utfästelse att ej återkalla testamente är icke bindande.

6 §■

Vill någon, i samband med återkallelse av visst förordnande eller eljest, göra tillägg till sitt testamente, gäller vad om upprättande av testamente är stadgat.

7 §•

Har någon genom ensidig återkallelse eller ändring av inbördes testamente väsentligt rubbat förutsättningarna för det ömsesidiga förordnandet, är han förlustig sin rätt på grund av testamentet.

It KAP.

Om testamentes tolkning

1 §•

Åt testamente skall givas den tolkning som må antagas överensstämma med testators vilja; och skall förty vad nedan i 2—9 §§ stadgas lända till

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958 15

efterrättelse allenast såvitt icke med hänsyn till förordnandets syfte och övriga omständigheter annat får anses följa av förordnandet.

Har testamente genom felskrivning eller eljest till följd av misstag fått annat innehåll än testator åsyftat, skall det likväl verkställas, såvitt rätta meningen kan utrönas.

2 §.

Legat skall utgå av oskifto och ej räknas å viss lott. 3 §.

Kunna samtliga legat ej utgå, skall legat som avser viss egendom äga företräde framför annat, men skall i övrigt nedsättning ske efter legatens värde.

4 §•

Avser förordnande viss egendom och finnes den ej i kvarlåtenskapen, är förordnandet utan verkan.

5 §-

År viss egendom, varom förordnande gjorts, på grund av inteckning eller eljest besvärad av panträtt eller annan rättighet, äger testamentstagaren icke i anledning därav njuta ersättning.

6 §•

Dör testamentstagare innan hans rätt inträtt eller kan testamentet eljest ej verkställas i vad honom angår, skola hans avkomlingar träda i hans ställe, såframt de i fråga om arv efter testator varit berättigade därtill.

7 §•

Är förordnande gjort om hela kvarlåtenskapen eller om allt som ej utgör bröstarvinges laglott, och kan testamentet ej verkställas såvitt angår viss testamentstagare, skola, där ej annat följer av 6 §, universella testamentstagares lotter i motsvarande mån ökas.

8 §•

Har någon gjort testamente till sin trolovade eller make och upplöses därefter trolovningen eller äktenskapet annorledes än genom testators död, är förordnandet utan verkan. Samma lag vare, där någon gjort testamente till sin make och sådant fall är för handen som i 3 kap. 8 § sägs.

9 §.

Är ändamålsbestämmelse meddelad beträffande egendom som tillkommer viss arvinge eller testamentstagare, åligger det denne alt verkställa förordnandet. I andra fall skall ändamålsbestämmelse verkställas av oskifto.

10 §.

Med legat förstås .särskild i testamente given förmån, såsom viss sak eller visst penningbelopp eller nyttjanderätt till egendom eller rätt att därav njuta ränta eller avkomst.

Universell testamentstagare är den som testator insatt i arvinges ställe genom att tillerkänna honom kvarlåtenskapen i dess helhet, viss andel av kvarlåtenskapen eller överskott därå.

16 Kungl. Maj:ts proposition nr lii år 1958

12 KAP.

Om testamentstagares rätt i vissa fall

1 §•

År genom testamente förordnat att egendom, som tillkommer efterlevande make såsom arvinge eller universell testamentstagare, skall, sedan makens rätt upphört, tillfalla annan, äger vad i 3 kap. är stadgat motsvarande tillämpning, såvitt ej annat följer av testamentet.

2 §•

Har någon genom testamente erhållit nyttj anderätten till egendom, vartill äganderätten vid testators död eller senare skall tillfalla annan, gäller vad nedan i 3—9 §§ stadgas, såvitt ej annat följer av testamentet.

3 §•

Nyttjanderättshavaren förvaltar egendomen och njuter avkastningen därav. Vid förvaltningen skall han iakttaga jämväl ägarens rätt och bästa. Egendomen må ej sammanblandas med annan, såframt ej dess ändamålsenliga användning föranleder därtill.

Nyttjanderättshavaren skall vidkännas alla nödiga kostnader för egendomen som böra gäldas med avkastningen under hans besittningstid.

4 §.

Lösören som ej hava särskilt värde för ägaren må nyttjanderättshavaren avyttra. Äro särskilda skäl till avyttring eller pantsättning av annan lös egendom och kan ägarens medverkan därtill ej vinnas, äger rätten på ansökan bemyndiga nyttjanderättshavaren att vidtaga åtgärden. Fordringar är nyttjanderättshavaren behörig att uppsäga, och må han jämväl för dem uppbära betalning.

Ej må nyttj anderätten överlåtas.

5 §•

Kapitalbelopp skola av nyttjanderättshavaren göras räntebärande på sätt om omyndigs medel är föreskrivet, såframt ej ägaren eller, när hans samtycke ej kan erhållas, rätten medgivit annat. Utan sådant tillstånd må dock vad som varit anbragt i jordbruk eller annan näring ånyo tagas i anspråk för samma ändamål samt mindre belopp, som eljest influtit för avyttrade lösören, användas till inköp av egendom av samma slag.

6 §.

Ej må ägaren utan nyttjanderättshavarens samtycke överlåta eller eljest förfoga över egendomen. Beträffande fast egendom eller tomträtt skall samtycket lämnas skriftligen med två vittnen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1958 17

Kan samtycke ej erhållas, äger rätten på ansökan tillåta åtgärden, när skäl äro därtill.

Har ägaren utan erforderligt samtycke förfogat över egendom, är åtgärden ogill, om nyttjanderättshavaren påstår det.

7 §•

Egendom som omfattas av nyttj anderätten må ej tagas i mät för ägarens gäld, med mindre den på grund av inteckning eller eljest särskilt häftar därför eller fråga är om gäld, för vilken ägaren svarar enligt 21 kap.

8 §•

Vad som trätt i stället för egendom som omfattats av nyttj anderätten skall tillhöra ägaren.

9 §.

Om nyttjanderättshavaren genom vanvård av egendomen eller genom annat otillbörligt förfarande uppenbarligen äventyrar ägarens bästa, må rätten på ansökan ålägga honom att ställa säkerhet för egendomen eller ock förordna, att denna skall ställas under vård och förvaltning av god man som avses i 18 kap. föräldrabalken.

För skada, som nyttjanderättshavaren uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat ägaren, skall ersättning gäldas, då nyttj anderätten upphör eller egendomen ställes under vård och förvaltning av god man.

10 §.

Har genom testamente förordnats att legat skall tillfalla två eller flera efter varandra, skall, såvitt ej annat följer av testamentet, vad i 9 § stadgas äga motsvarande tillämpning, om någon bland dem, såsom där sägs, äventyrar efterföljande testamentstagares bästa eller tillskyndar honom skada.

11 §•

Skall enligt testamente någon njuta avkomst av egendom i kvarlåtenskapen och egendomen, till betryggande av hans rätt, sättas under särskild vård, skall den, där ej annat följer av testamentet, ställas under förvaltning av god man som avses i 18 kap. föräldrabalken

13 KAP.

Om testamentes ogiltighet

1 §•

Var testator ej behörig att förordna om sin kvarlåtenskap eller är testamentet ej upprättat i laga form, är det ej gällande. I fall, varom sägs i 10 kap. 4 § andra stycket, är dock testamentet ogillt allenast i den del som där avses.

2 Biliang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 144

18 Kungl. Maj:ts proposition nr dr 1958

2 §.

Testamente är ej gällande, om det upprättats under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten.

3 §.

Har någon tvungit testator att upprätta testamentet eller förmått honom därtill genom missbruk av hans oförstånd, viljesvaghet eller beroende ställning, är testamentet ej gällande.

Samma lag vare, om testator blivit svikligen förledd att upprätta testamentet eller om han eljest svävat i villfarelse som varit bestämmande för hans vilja att göra testamentet.

14 KAP.

Om bevakning, delgivning och klander av testamente

1 §•

Testamente skall vid domstol bevakas inom sex månader från det testamentstagaren fått kännedom om testators död och det till hans förmån gjorda förordnandet.

Skall någon på grund av testamente njuta rätt efter annan och har testamentet ej bevakats enligt vad i första stycket sägs, må bevakning med laga verkan äga rum inom tid, som där stadgas, efter det han fått veta att den föregående testamentstagarens rätt upphört.

Bevakning gäller till förmån för envar testamentstagare, för vilken tiden icke gått till ända.

2 §.

Bevakning sker vid den rätt där testator skolat svara i tvistemål i allmänhet eller, om behörig domstol ej sålunda finnes, vid Stockholms rådhusrätt.

Vid bevakning uppvisas testamentet i huvudskrift och intages i protokollet. Har den som vill bevaka icke testamentet i sin besittning eller är det muntligen upprättat, sker bevakningen genom förordnandets tillkännagivande.

3 §.

Testamentstagare, för vilken bevakning ej ägt rum enligt vad i 1 och 2 §§ är sagt, har förlorat sin rätt mot arvinge som ej avstått från klandertalan.

4 §.

Testamente skall sedan bevakning ägt rum delgivas arvinge genom överlämnande av, förutom bevis om bevakningen, testamentshandlingen i bestyrkt avskrift eller, i fråga om muntligt testamente, protokoll över förhör med testamentsvittnena eller annan skriftlig uppgift om testamentets innehåll.

Kungi. Maj:ts proposition nr 1AA år 1958 19

Efterlämnar testator, jämte make, arvingar som avses i 3 kap. 1 §, må testamentet, såvitt dessa angår, delgivas dem som vid tiden för delgivningen äro närmast till arv efter testator.

Äro flera testamentstagare, gäller delgivning, som verkställts av en bland dem, jämväl för de övriga.

5 §•

Vill arvinge göra gällande att testamente är ogillt enligt 13 kap., skall han därom väcka klandertalan inom sex månader efter det han erhöll del av testamentet såsom i 4 § är stadgat. Försittes denna tid, är rätt till talan förlorad.

Om påkallande av jämkning i testamente för utfående av laglott stadgas, i 7 kap.

15 KAP.

Om förverkande av rätt att taga arv eller testamente

1 §•

Ej må någon taga arv eller testamente efter den som han genom brottslig gärning uppsåtligen bragt om livet.

Dräper han sålunda någon, som är arvinge eller testamentstagare efter annan, äger han ej bättre rätt till arv eller testamente efter denne än om den dräpte levat.

2 §•

Har någon genom tvång, förledande eller missbruk av annans oförstånd,, viljesvaghet eller beroende ställning förmått denne att upprätta eller återkalla testamente eller att avstå därifrån, har han förverkat rätten att taga arv eller testamente efter honom, såvitt ej särskilda skäl äro däremot. Vad sålunda är stadgat äger motsvarande tillämpning, där någon uppsåtligen förstört eller undanhållit testamente.

3 §.

Vad i 1 och 2 §§ är sagt om förövare av brottslig gärning gäller envar som medverkat till brottet såsom i 3 kap. 4 och 5 §§ strafflagen sägs.

4 §•

Har någon förverkat sin rätt att taga arv, skall ärvas såsom hade han dött före arvlåtaren.

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1958

16 KAP.

Om preskription av rätt att taga arv eller testamente

1 §•

Vistas, då bouppteckning förrättas, till namnet känd arvinge efter den döde å okänd ort, skall det hos rätten anmälas av den som har boet i sin vård. När sådan anmälan sker eller förhållandet eljest varder kunnigt, skall rätten låta i allmänna tidningarna ofördröjligen intaga kungörelse, att arv efter den döde tillfallit den bortovarande, med anmaning till honom afl göra sin rätt till arvet gällande inom fem år från den dag, kungörelsen var införd i tidningarna. I kungörelsen skall den bortovarandes namn upptagas.

I fall som avses i 3 kap. 1 § skall, vid tillämpning av vad nu sagts, den rätt, som tillkommer den först avlidne makens arvingar i den efterlevandes bo, behandlas som arv efter den efterlevande maken.

2 §•

Kan, när bouppteckning förrättas, ej utrönas huruvida arvinge finnes som före allmänna arvsfonden eller före eller jämte annan känd arvinge är berättigad till arv, skall rätten, på anmälan av den som har boet i sin vård eller då förhållandet eljest varder kunnigt, låta i allmänna tidningarna ofördröjligen intaga kungörelse om arvfallet, med anmaning till okända arvingar att göra sin rätt till arvet gällande inom fem år från den dag, kungörelsen var införd i tidningarna. Vad nu är sagt skall ock gälla, där vid bouppteckningen kännedom finnes om arvinge men kunskap saknas såväl om arvingens namn som om hans vistelseort.

3 §.

Är testamentstagare okänd eller vistas han å okänd ort, skall vad i 1 § första stycket är stadgat om anmälan och kungörelse angående arv äga motsvarande tillämpning med avseende å testamentsförordnandet.

Skall testamentstagarens rätt inträda vid annan tid än testators död, må kungörelse ej ske förrän den tiden är inne.

4 §.

Arvinge eller testamentstagare, som ej har att göra sin rätt gällande efter vad i 1, 2 eller 3 § sägs, skall göra det inom tio år från dödsfallet eller, om hans rätt inträder först vid senare tidpunkt, från denna.

5 §•

Undandrager sig arvinge eller testamentstagare att giva tillkänna huruvida han vill göra anspråk på arv eller på rätt enligt testamentet, äger rätten förelägga honom att göra sin rätt gällande inom sex månader från det föreläggandet blev honom tillställt i huvudskrift eller besannad avskrift.

Kungl. Maj.ts proposition nr 744 år 1958 21

Sådant föreläggande skall meddelas, såframt ansökan därom göres av någon som är berättigad till arvingens eller testamentstagarens del i kvarlåtenskapen ifall denne försummar att bevara sin rätt.

6 §.

Vill arvinge eller testamentstagare, utan att tillträda kvarlåtenskapen eller sin lott däri, göra sin rätt gällande, skall han anmäla sitt anspråk hos god man, om sådan förordnats att bevaka hans rätt, eller hos var dödsbodelägare som tillträtt kvarlåtenskapen eller ock, om skifte ej skett, hos boutredningsman eller annan som sitter i boet. Anmälan må ock göras hos rätten.

Har god man mottagit anmälan, skall han tillkännagiva den hos rätten. Om anmälan, som gjorts eller tillkännagivits hos rätten, skall genom dess försorg med posten underrättelse översändas till övriga dödsbodelägare, vilkas namn och vistelseort äro upptagna i bouppteckningen efter den döde eller eljest kända för rätten.

7 §•

Har arvinge eller testamentstagare icke inom tid, som i 1—5 §§ är för varje fall stadgad, tillträtt kvarlåtenskapen eller sin lott däri eller anmält anspråk därpå efter vad i 6 § sägs, är han sin rätt förlustig.

8 §• r Arv, som arvinge enligt 7 § gått förlustig, skall tillfalla dem som skulle varit berättigade därtill, om arvingen avlidit före arvlåtaren eller, i fall som avses i 3 kap. 1 §, före den sist avlidne maken.

9 §.

Närmare bestämmelser om kungörelse varom stadgas i 1-—3 §§ meddelas av Konungen.

17 KAP.

Om arvsavtal

1 §•

Har någon i fråga om arv efter den som ännu lever träffat avtal med annan än denne, är det ogillt.

Samma lag vare om avtal angående rätt på grund av testamente.

2 §.

Avsäger sig arvinge, genom godkännande av testamente eller eljest, skriftligen hos arvlåtaren sin rätt till arv, är det gällande. Bröstarvinge äger dock utfå sin laglott, med mindre han avstått från denna mot skäligt vederlag eller ock egendom, svarande mot laglotten, tillkommer arvingens make

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

enligt testamente eller tillfaller hans avkomlingar enligt lag eller enligt testamente med föreskrift om fördelning på sätt om bröstarv är stadgat. Ej må underårig avsäga sig arv, ej heller omyndigförklarad utan förmyndarens skriftliga samtycke. Där ej annat framgår av omständigheterna, gäller arvsavsägelse ock mot arvinges avkomlingar.

3 §. Avtal, varigenom arvlåtare förfogat över sin kvarlåtenskap, är ej gällande. Utfästelse om gåva, som icke må göras gällande under givarens livstid, är giltig allenast såvitt följer av vad om testamente är stadgat.

18 KAP.

Allmänna bestämmelser om dödsbo

1 §■ Efterlevande make, arvingar och universella testamentstagare (dödsbo - •delägare) hava att, om ej särskild dödsboförvaltning är anordnad efter vad i 19 kap. stadgas, för boets utredning gemensamt förvalta den dödes egendom. De företräda därvid dödsboet mot tredje man samt äga att tala och svara i mål som röra boet. Åtgärd som ej tål uppskov må företagas, oaktat samtliga delägares samtycke ej kan inhämtas. Har bodelning skett eller är giftorätt eljest utesluten, är efterlevande maken ej dödsbodelägare, om han ej är arvinge eller universell testamentstagare. Den som äger taga arv eller testamente först sedan annan arvinge eller universell testamentstagare avlidit är delägare i dennes bo, men ej i arvlåtarens. Innan testamente blivit ståndande, anses såsom delägare såväl arvinge, vilken uteslutits från arv, som ock den, vilken insatts till universell testamentstagare.

2 §•

Till dess att egendomen omhändertagits av samtliga dödsbodelägare eller av den som eljest har att förvalta boet, skall egendomen, där den ej står under vård av förmyndare, syssloman eller annan, vårdas av delägare som sammanbodde med den avlidne eller eljest kan taga vård om egendomen; och har han att ofördröj ligen underrätta övriga delägare om dödsfallet samt, där god man för delägare tarvas, hos rätten göra anmälan såsom i 18 kap. föräldrabalken sägs. Vad nu är sagt om delägare gäller ock efterlevande make som ej är delägare i boet. År ej någon som sålunda tager vård om den dödes egendom, skall husfolk, husvärd eller annan som är närmast därtill omhändertaga egendomen samt tillkalla delägare eller hos rätten göra anmälan om dödsfallet. Polis­

Kungl. Maj:ts proposition nr år 1958 23

myndigheten är ock pliktig att utföra vad nu sagts, om dess biträde äskas eller eljest finnes erforderligt. Då anmälan skett, skall rätten, där så erfordras, förordna god man att fullgöra vad enligt första stycket åligger delägare.

3 §■ Göres för dödsbo annan gäld än som erfordras för begravningen eller för boets uppteckning, vård eller förvaltning eller företages eljest för dödsboet rättshandling som ej är för sådant ändamål erforderlig, är det ej för boet bindande, med mindre tredje man var i god tro.

4 §.

Vad tredje man i god tro slutit med dem som enligt bouppteckningen äro dödsbodelägare är gällande, ändå att annan delägare finnes. Har, innan bouppteckning skett, rättshandling företagits utan medverkan av testamentstagare, är den ej på sådan grund ogiltig, dar tredje man var i god tro och rättshandlingen skäligen ej kunde anstå tills bouppteckningen förrättats. 5 §• Delägare som var för sin försörjning beroende av den döde äger såsom förskott å sin lott utfå vad för sådant ändamål erfordras, såvitt lotten uppenbarligen förslår och förskottet kan lämnas utan olägenhet för utredningen. Efterlevande make och oförsörjda barn eller adoptivbarn skola städse njuta nödigt underhåll ur boet under tre månader från dödsfallet.

6 §•

Dödsbodelägare är pliktig att ersätta skada, som han med avseende å boets vård eller förvaltning uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat någon, vars rätt är beroende av utredningen. Äro flera ersättningspliktiga, svara de en för alla och alla för en. Vad sålunda utgivits skall dem emellan fördelas efter deras andelar i kvarlåtenskapen, så långt de förslå, och därutöver efter huvudtalet, där ej jämkning prövas skälig med hänsyn till den större eller mindre skuld som ligger envar delägare till last.

19 KAP.

Om boutredningsman och testamentsexekutör

1 §• Då dödsbodelägare begär det, skall rätten förordna, att egendomen skall avträdas till förvaltning av boutredningsman, samt utse någon att i sådan egenskap handhava förvaltningen. Har någon genom testamente blivit utsedd att i avseende å förvaltningen träda i arvingars och universella testa-

24 Kungl. Maj.ts proposition nr 1U år 1958

mentstagares ställe (testamentsexekutör), äger jämväl han påkalla beslut som nu är sagt. Sådant beslut skall ock meddelas på begäran av den som erhållit legat eller äger föra talan om fullgörande av ändamålsbestämmelse, där det prövas nödigt för legatets eller ändamålsbestämmelsens verkställande, eller på begäran av borgenär eller den som står i ansvar för betalning av gäld efter den döde, där det måste antagas att dödsboet är på obestånd eller att sökandens rätt eljest äventyras. Är dödsbodelägare eller den som erhållit legat omyndig eller har enligt 18 kap. 3 eller 4 § föräldrabalken god man förordnats för honom, skall dödsboet avträdas till förvaltning av boutredningsman, om överförmyndaren begär det och rätten finner skäl därtill. Skall enligt testamente egendomen vara undantagen delägarnas förvaltning, men är testamentsexekutör ej utsedd eller kan den utsedde ej utföra uppdraget, skall rätten, da ansökan göres av någon vars rätt är beroende av utredningen eller förhållandet eljest varder kunnigt, meddela beslut som i första stycket sägs. Beslut enligt denna paragraf må grundas jämväl å testamente som ej vunnit laga kraft.

2 §• Vid ansökan som i 1 § sägs fogas avskrift av bouppteckningen efter den döde eller, där inregistrering skett, uppgift å dagen därför. Är ej bouppteckning förrättad, lämnas trovärdig uppgift om delägarna i boet och deras hemvist samt, där testamentsexekutör är förordnad, om dennes namn och hemvist.

3 §. Val av boutredningsman skall så träffas att uppdraget kan förväntas bliva utfört med den insikt som boets beskaffenhet kräver. Särskilt avseende skall fästas vid förslag av dem, vilkas rätt är beroende av utredningen. Delägare må förordnas till boutredningsman. Är testamentsexekutör utsedd, skall förordnandet meddelas honom, om ej skäl äro däremot.

4 §. Där det prövas erforderligt, må flera boutredningsmän förordnas. Rätten äger bestämma, att förvaltningen skall delas mellan dem, och skall däTvid tillika föreskriva, efter vilka grunder delningen skall ske.

5 §• Vill boutredningsman frånträda sitt uppdrag och visar han skälig orsak, skall han av rätten entledigas. Finnes boutredningsman icke vara lämplig eller bör han av annan särskild orsak skiljas från uppdraget, skall han entledigas, då det begäres av någon vars rätt är beroende av utredningen eller förhållandet eljest varder kunnigt.

Kungl. Maj. ts proposition nr li4 år 1958 25

Är testamentsexekutör förordnad till boutredningsman och förklaras testamentet sedermera ogiltigt, skall rätten på begäran pröva, huruvida uppdraget likväl bör vara honom anförtrott.

6 §•

Göres av samtliga delägare ansökan att boet ej längre skall förvaltas av boutredningsman, och är ej fall för handen som i 1 § andra stycket sägs, skall rätten, med boutredningsmannens entledigande, förordna därom, såframt det kan ske utan fara för någon vars rätt är beroende av utredningen. Är testamentsexekutör förordnad till boutredningsman, skall hans samtycke inhämtas.

7 §.

Avträdes dödsbos egendom till konkurs, är förordnandet för boutredningsman förfallet.

8 §•

Dör boutredningsman, skall det av den som har hans egendom i sin vård utan dröjsmål anmälas hos rätten.

9 §.

Har den som gjort ansökan enligt 1 § ej fullgjort vad i 2 § är stadgat, skall rätten förelägga honom viss tid därtill, vid äventyr att, där det felande ej är tillgängligt då ärendet upptages till vidare behandling, ansökningen skall vara förfallen.

Innan rätten meddelar beslut som avses i 1 eller 5 §, skola dödsbodelägarna genom särskilda meddelanden av rätten erhålla tillfälle att yttra sig, såvitt det kan ske utan märklig tidsutdräkt. Där det prövas erforderligt, skall delägare jämte sökanden på sätt nyss är sagt kallas att inställa sig inför rätten.

Ej må någon förordnas till boutredningsman utan att han samtyckt därtill eller entledigas från sådant uppdrag utan att han erhållit tillfälle att yttra sig.

10 §.

Kan i ärende som avses i 1 eller 5 § slutligt beslut ej omedelbart meddelas, äger rätten, där det erfordras, meddela beslut att gälla intill dess att slutligt beslut föreligger; och skall vad i 9 § tredje stycket sägs vinna tillämpning, i fråga om entledigande av boutredningsman dock endast där så kan ske utan märklig tidsutdräkt.

Mot rättens beslut skall i händelse av missnöje talan föras särskilt. Mot hovrättens beslut må talan ej föras.

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

11 §.

Boutredningsmannen har att, med iakttagande av vad nedan är stadgat, företaga alla för boets utredning erforderliga åtgärder.

Finnas tillgångarna ej förslå till gäldens betalning, skall boutredningsmannen söka träffa uppgörelse med borgenärerna angående deras förnöjande. Kan uppgörelse ej ernås och fylla delägarna ej bristen, skall boets egendom av boutredningsmannen avträdas till konkurs.

I fråga om rättshandlingar som i avsevärd mån inverka på delägarnas behållning i boet samt beträffande andra angelägenheter av vikt, såsom avyttring av egendom som har särskilt värde för delägarna, avveckling av rörelse som den döde idkat eller uppgörelse med borgenärerna, skall boutredningsmannen inhämta delägarnas mening, om det lämpligen kan ske.

12 §.

Boutredningsmannen företräder dödsboet mot tredje man samt äger att tala och svara i mål som röra boet.

13 §.

Fast egendom eller tomträtt må ej av boutredningsmannen överlåtas utan att delägarna skriftligen med två vittnen lämna sitt samtycke eller, där det ej kan erhållas, rätten på ansökan tillåter åtgärden. Vad nu är sagt länder dock ej till inskränkning i den förfoganderätt som kan tillkomma boutredningsmannen enligt lagakraftvunnet testamente.

Har boutredningsmannen utan erforderligt samtycke företagit åtgärd som i första stycket sägs, är den ogill, om delägåre väcker talan om klander därå inom tre månader från det han fick kännedom om åtgärden och senast inom ett år sedan lagfart eller inskrivning beviljades.

14 §.

Till dödsboet hörande penningmedel, som göras räntebärande genom insättning i bank, skola insättas i boets namn. Dödsboets egendom må ej heller eljest sammanblandas med vad boutredningsmannen eller annan tillhör.

Utöver vad av 18 kap. 5 § föranledes må egendom ej förskottsvis utgivas till delägare, med mindre det kan ske utan men för annan, vars rätt är beroende av utredningen.

15 §.

Så snart dödsboet beretts för bodelning eller arvskifte samt delning kan äga rum utan men för någon, vars rätt är beroende av utredningen, skall boutredningsmannen göra anmälan härom till delägarna och avgiva redovisning för sin förvaltning.

Sedan bodelning eller arvskifte förrättats av delägarna, skall boutredningsmannen till envar av dem utgiva honom tillkommande egendom. Samma lag vare, där av skiftesman verkställd delning blivit ståndande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958 27

Har boutredningsman frånträtt uppdraget utan att det blivit slutfört efter vad nu är sagt, är han ock redovisningsskyldig.

16 §.

Kunna flera boutredningsmän, som hava förvaltningen odelad, ej enas i ärende, vari avgörandet tillkommer dem, och föreligger ej flertal för viss mening, skall saken hänskjutas till rättens avgörande. Mot rättens beslut må talan ej föras.

17 §.

När dödsbodelägare begär det eller rätten eljest prövar lämpligt, skall rätten förordna god man att öva tillsyn å boutredningsmannens förvaltning, såframt boutredningsmannen icke ställer säkerhet för ersättning som han kan finnas skyldig att utgiva. Gode mannen äger genomgå räkenskaper och andra handlingar ävensom verkställa inventering av egendomen. Han skall, på föreläggande av rätten eller framställning av delägare, meddela upplysningar om boet och dess förvaltning samt, där anledning föreligger till anmärkning, göra anmälan hos rätten.

Är god man ej utsedd, äger rätten, på ansökan av delägare eller eljest, förelägga boutredningsmannen att avgiva redogörelse för sin förvaltning eller ock förordna någon att granska förvaltningen och däröver avgiva berättelse.

Har beslut enligt denna paragraf meddelats på ansökan av allenast vissa delägare, må rätten på talan av delägare föreskriva, att kostnaden ej skall stanna å boet utan av sökandena slutligen gäldas, med fördelning dem emellan efter deras lotter i boet.

18 §.

Boutredningsman är pliktig att ersätta skada, som han uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat dödsboet eller någon, vars rätt är beroende av utredningen.

Äro flera utredningsmän ersättningspliktiga, svara de en för alla och alla för en. Ersättningsbeloppet skall utredningsmännen emellan slutligen fördelas efter den större eller mindre skuld som prövas ligga envar av dem till last.

Om skyldighet att hos bank nedsätta eller inbetala värdehandlingar och penningmedel, som tillkomma omyndig eller den för vilken god man förordnats, stadgas i föräldrabalken.

19 §•

Om talan å boutredningsmans förvaltning gäller vad om syssloman är stadgat. Klandertalan må föras av envar delägare. Den som anställt klandertalan är berättigad att av dödsboet erhålla ersättning för rättegångskostnaden, i den mån den täckes av vad genom rättegången kommit boet till godo.

28 Kungl. Maj.ts proposition nr lii år 1958

Boutredningsmannen äger av dödsboet erhålla skäligt arvode ävensom ersättning för sina kostnader. Lämnar boet ej tillgång, skall sådan gottgörelse gäldas av den på vars ansökan förordnandet meddelats. Äro flera betalningsskyldiga, svara de en för alla och alla för en.

20 §.

Förordnande att vara testamentsexekutör skall, såvitt ej annat framgår av testamentet, anses innefatta bemyndigande att företaga alla för boets utredning erforderliga åtgärder.

Vad i 14—16, 18 och 19 §§ sagts om boutredningsman skall äga motsvarande tillämpning å testamentsexekutör ävensom å den som genom testamente förordnats att allenast i viss del verkställa utredningen efter den döde; och skall jämväl om entledigande gälla vad om boutredningsman är stadgat.

21 §.

Rättens beslut i ärenden enligt detta kapitel skola utan hinder av förd klagan lända till efterrättelse, dock ej beslut enligt 6 §.

20 KAP.

Om bouppteckning

1 §•

Bouppteckning skall förrättas sist tre månader efter dödsfallet, såframt ej på ansökan inom samma tid rätten med hänsyn till boets beskaffenhet eller av annan särskild orsak förlänger tiden.

2 §•

Dödsbodelägare som har egendomen i sin vård eller ock boutredningsman eller testamentsexekutör skall bestämma tid och ort för bouppteckning samt utse två kunniga och trovärdiga gode män att förrätta den. Till förrättningen skola i god tid kallas samtliga delägare. Efterlevande make skall kallas, ändå att han ej är delägare. Skall lott i kvarlåtenskapen åtnjutas först sedan arvinge eller universell testamentstagare avlidit, skall ock den kallas som vid tiden för bouppteckningen är närmast att sålunda taga arv eller testamente.

Omhändertages ej egendomen av delägare, boutredningsman eller testamentsexekutör, ankommer på annan, som efter vad i 18 kap. 2 § sägs har egendomen i sin vård, att föranstalta om bouppteckning.

3 §•

I bouppteckningen angivas dagen för förrättningen, den dödes fullständiga namn, yrke och hemvist samt dödsdagen, så ock deras namn och hem­

Kungl. Maj:ts proposition nr lbb år 1958 29

vist, vilka skolat kallas till förrättningen, med uppgift tillika, för underårig om hans födelsedag och för arvinge om hans skyldskap med den döde. Arvinge skall angivas, ändå att det står fast att han är utesluten från del i kvarlåtenskapen. Kan uppgift i visst hänseende ej lämnas, skall det anmärkas.

Av bouppteckningen skall framgå vilka som närvarit vid förrättningen. Där någon som skolat kallas ej närvarit, skall vid bouppteckningen fogas bevis att han i tid blivit kallad.

4 §.

Boets tillgångar och skulder antecknas sådana de voro vid dödsfallet. Tillgångarna upptagas med angivande av värdet.

Lever make efter, skola jämväl hans tillgångar och skulder antecknas; dock att, där giftorättsgemenskap var utesluten, anteckning skall ske allenast om efter den döde är arvinge eller universell testamentstagare som äger efter maken taga andel i boet. Värdering verkställes av den efterlevandes giftorättsgods samt, där efter den döde är arvinge eller universell testamentstagare varom nyss sagts, även av hans enskilda egendom.

5 §•

Är efter den döde testamente eller, om han var gift, äktenskapsförord angående förmögenhetsordningen, skall det intagas i bouppteckningen eller i bestyrkt avskrift fogas därvid såsom bilaga.

Bouppteckningen skall jämväl innehålla uppgift om sådan den döde tillhörig livförsäkring som, enär förmånstagare är insatt, ej ingår i kvarlåtenskapen.

Är bland delägarna laglottsberättigad arvinge, skall, där delägare begär det, i bouppteckningen uppgift lämnas om vad arvinge eller hans avkomling av den döde mottagit i förskott eller eljest såsom gåva, så ock om gåva som efterlevande maken, dennes avkomling eller universell testamentstagare mottagit av den döde; och skall tillika uppgivas vad arvinge i förskott erhållit av efterlevande makens giftorättsgods. Vad nu är sagt skall ej gälla, där fråga är om sedvanliga skänker vilkas värde icke står i missförhållande till givarens villkor.

6 §•

Boet uppgives av den som vårdar egendomen eller eljest är med boet bäst förtrogen. Det åligger envar delägare och efterlevande make, ändå att han ej är delägare, att på anmaning lämna uppgifter till bouppteckningen.

Den som uppgivit boet skall å handlingen teckna försäkran under edlig förpliktelse att hans uppgifter till bouppteckningen äro i allo riktiga och att ej något är med vilja och vetskap utelämnat; och skall detta av honom med ed bestyrkas, där talan om sådan edgång föres av någon, vars rätt kan bero därav, eller ock av boutredningsman eller testamentsexekutör. Edgångsplikt

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

åligger jämväl delägare eller efterlevande make som ej uppgivit boet. Har annan tagit befattning med egendomen, må ock edgång åläggas honom, om skäl äro därtill. Gode männen skola å handlingen teckna bevis att allt blivit rätteligen antecknat och tillgångarna efter bästa förstånd värderade.

7 §• Finnes egendom å flera orter, må särskild bouppteckning förrättas å varje ort. I en av bouppteckningarna skall intagas sammanfattning av boets tillgångar och skulder, och skall vad i 5 § stadgas äga tillämpning allenast å den bouppteckningen.

8 §•

Bouppteckning skall inom en månad efter upprättandet jämte bestyrkt avskrift för registrering ingivas till rätten i den ort där den döde skolat svara i tvistemål i allmänhet eller, om behörig domstol ej sålunda finnes, till Stockholms rådhusrätt. Äro flera bouppteckningar, skola de ingivas samtidigt; och skall tiden härför räknas från det den sista bouppteckningen upprättades. Bestyrkt avskrift av bouppteckningen skall förvaras hos rätten. Är ej avskrift ingiven, skall sådan tagas på boets bekostnad.

9 §. Det åligger rätten att tillse, att bouppteckning inom laga tid förrättats och ingivits. Finnes det vara försummat, äger rätten vid vite förelägga viss tid eller, där bouppteckning ej skett, förordna någon att föranstalta därom. Sådant förordnande utgör ej hinder att vara god man vid förrättningen. Registrering av bouppteckning må ej äga rum, där vid bouppteckningen finnes ej hava så förfarits som i detta kapitel sägs. Är bouppteckning bristfällig, äger rätten med föreläggande av vite utsätta tid inom vilken bristen skall avhjälpas. Den som är pliktig att lämna uppgift till bouppteckning må vid vite hållas därtill.

10 §.

Yppas efter boupptecknings förrättande ny tillgång eller gäld eller annan felaktighet i bouppteckningen, skall inom en månad uppgöras handling, innefattande tillägg eller rättelse; och gäller om sådan handling vad ovan är stadgat om bouppteckning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958 31

21 KAP.

Om den dödes gäld

1 §•

Varder ej efter ansökan, som göres sist en månad efter det bouppteckningen förrättades, dödsboets egendom avträdd till förvaltning av boutredningsman eller till konkurs, svara delägarna för sådan gäld efter den döde som vid bouppteckningens förrättande var dem veterlig.

Yppas efter bouppteckningens förrättande ny gäld efter den döde och avträdes ej egendomen efter ansökan som göres sist en månad därefter, svarar delägare, som sådan tid försuttit, för den gälden.

2 §•

Sker egendomsavträde efter ansökan, som ingivits senare än en månad efter det bouppteckningen förrättades, är delägare pliktig att till dödsboet utgiva det belopp, varmed gäld, som var honom veterlig en månad före ansökningsdagen, överstiger värdet av den avträdda egendomen och eljest tillgängliga medel, men skall ej vidare mot enskild borgenär stå i ansvar efter vad i 1 § sägs.

Där borgenär begär det, skall delägare med ed fästa, att gäld som yrkandet avser ej var honom veterlig en månad före ansökningsdagen. Gitter han ej gå eden, skall så anses som hade den gälden tidigare varit honom veterlig.

3 §.

Förfaller delägares ansökan om boets avträdande till konkurs, enär egendomen i stället sättes under förvaltning av boutredningsman, skall så anses som hade ansökan om avträde till sådan förvaltning gjorts den dag konkursansökningen ingavs.

4 §.

Hava delägarna giltig anledning antaga, att de ej skola nödgas infria borgen som den döde tecknat eller viss annan förbindelse, skall den gälden ej anses såsom veterlig.

5 §.

Sker egendomsavträde efter det bodelning eller arvskifte ägt rum, skall bodelningen eller skiftet gå åter. Då gälden finnes ej vara större än att den kan betalas av den dödes tillgångar och, om han var gift, vad av andra makens egendom på hans lott belöpt, om gälden gått i beräkning vid bodelningen, skall likväl avträdande till förvaltning av boutredningsman allenast omfatta vad som enligt dennes prövning erfordras till gäldens betalning och kostnaderna för förvaltningen. Vad sålunda erfordras skall av delägarna utgivas i förhållande till vad envar vid bodelningen eller arvskiftet njutit för mycket; och skall bodelningen eller skiftet i övrigt förbliva ståndande.

32 Kungl. Maj.ts proposition nr 744 år 1958

Yppas hos någon delägare brist, skall den fyllas av de övriga med vad de vid bodelningen eller skiftet vunnit.

6 §•

Egendom, som utgivits såsom legat eller jämlikt ändamålsbestämmelse, skall återbäras, såvitt det erfordras för täckning av gäld. Finnes egendomen ej i behåll, skall dess värde gäldas, såvitt ej särskilda skäl äro däremot.

7 §• Skyldighet att utgiva egendom jämlikt 5 eller 6 § skall tillika omfatta ränta eller avkomst av egendomen. Nödig kostnad för egendomen skall ersättas, så ock nyttig kostnad, där den var gjord i god tro.

B §• Innan den i 1 § första stycket stadgade tiden gått till ända eller, där boet står under förvaltning av boutredningsman, uppgörelse träffats om borgenärernas förnöjande, må betalning av gäld verkställas allenast där med fog kan antagas, att betalningen ej länder till men för borgenärer.

9 §• Sedan den i 1 § första stycket stadgade tiden gått till ända, må borgenär fordra säkerhet för gäld efter den döde, som ej är till betalning förfallen och för vilken tillräcklig säkerhet ej finnes. Ställes ej säkerhet inom tre månader, må förfallotid ej tillgodonjutas.

10 §. Är efter den döde gäld som ej förfaller inom sex månader, må den, där flera dödsbodelägare finnas eller allmänna arvsfonden är ensam delägare, hos borgenären uppsägas till betalning sex månader efter uppsägningen. Borgenär, som för sin fordran har säkerhet i inteckning, är dock ej skyldig att taga betalning före förfallodagen, där han inom tre månader efter uppsägningen giver tillkänna att han vill hålla sig allenast till säkerheten.

11 §.

Hava delägarna betalt gäld i strid med vad i 8 § sägs eller, under tid för egendomsavträde enligt 1 § första eller andra stycket, till men för borgenärer utgivit legat, fullgjort ändamålsbestämmelse, sålt, förpantat, annorledes använt eller ock förfarit boets egendom eller ådragit boet förbindelse, svara de för sådan gäld efter den döde som, då de så förforo, var eller sist vid därefter förrättad bouppteckning blev dem veterlig. Kom av åtgärden allenast ringare skada eller företogs den av obetänksamhet eller bristande kännedom om boets ställning, skall allenast skadestånd gäldas.

Kungi. Maj:ts proposition nr 1H år 1958 33

12 §.

Sker bodelning eller arvskifte innan all gäld är gulden, svara delägarna för gäld efter den döde, som då var eller sist vid därefter förrättad bouppteckning blev dem veterlig. Bodelning skall dock icke medföra sådan påföljd, där efterlevande maken ej erhållit något av den dödes egendom.

13 §. Hava delägarna, sedan boet blivit avträtt till förvaltning av boutredningsman, utverkat rättens förordnande att boet icke längre skall sålunda förvaltas. skall i fråga om ansvar för gäld så anses som hade egendomsavträdet ej ägt rum.

14 §. Försitter delägare, som har boet i sin vård, tid för boupptecknings förrättande, skall han svara för all den dödes gäld. Samma lag vare, där delägare vid bouppteckningen eller dess edfästande genom veterligen oriktig uppgift eller svikligt förtigande äventyrar borgenärers rätt.

15 §. Häftar delägare i ansvar för gäld efter den döde, skall ansvarigheten ock gälla annan boets gäld; och är delägare förty i fall som avses i 2 § första stycket pliktig att utgiva vad som erfordras för täckning av gäld, som före egendomsavträdet ådragits boet.

16 §. Vad i 1—4 samt 11—15 §§ stadgas om skyldighet för delägare att svara för gäld skall ej äga tillämpning å delägare som är omyndig, ej heller å allmänna arvsfonden eller annan som företrädes av god man, men förmyndaren eller gode mannen skall gentemot borgenärerna svara för skada som kommit av hans åtgärd eller försummelse.

17 §. Hava flera enligt detta kapitel ådragit sig ansvar för gäld eller för skada, svara de eu för alla och alla för en. Vad sålunda utgivits skall dem emellan fördelas enligt den i 18 kap. 6 § stadgade grunden.

18 §. Har arvinge eller testamentstagare ej njutit förmån av boet och ej heller tagit annan befattning därmed än att han fullgjort vad enligt 18 kap. 2 § åligger honom och deltagit i bouppteckningens förrättande, är han fri från ansvar på grund av underlåtenhet att avträda boet.

19 §. Finnes efter den döde allenast egendom som ej kunnat hos honom tagas i mät, skall vad i detta kapitel är stadgat om ansvar för gäld ej äga tillämp- 3 Dihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 144

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

ning. Vad nu är sagt länder dock ej till inskränkning i delägares skyldighet att låta egendomen eller dess värde gå i betalning för gälden.

22 KAP.

Om verkställighet av legat och ändamålsbestämmelser

1 §•

Legat av oskifto skall utgivas så snart det kan ske utan men för någon, vars rätt är beroende av boets utredning.

Företages arvskifte innan legatet utgivits eller egendom, som därför erfordras, blivit ställd under särskild vård, äro delägarna en för alla och alla för en ansvariga för förordnandets verkställande såsom om skifte ej ägt rum. Vad sålunda utgivits skall dem emellan fördelas enligt den i 18 kap. 6 § stadgade grunden.

2 §.

Skall legat fullgöras av viss arvinge eller testamentstagare, är denne pliktig att verkställa förordnandet, när han mottagit den egendom som är avsedd för legatets fullgörande. Där av hans försummelse beror att egendomen ej utgivits till honom, skall han gälda skadan.

3 §.

Varder i fråga om legat testamentstagarens rätt genom vanvård eller eljest äventyrad, må rätten på ansökan förordna, att säkerhet skall ställas för legatets utgörande eller att egendom, varom fråga är, skall sättas under särskild vård.

4 §.

Avser legat viss egendom, skall, där ej annat följer av testamentet, avkastningen tillfalla testamentstagaren men nödig kostnad, vilken ej föranletts av boutredningen, av honom gäldas innan egendomen utgives.

5 §•

Å legat, som avser visst penningbelopp, äger testamentstagaren, såvitt ej annat framgår av testamentet, tillgodonjuta ränta efter fem för hundra om året, sedan fyra månader förflutit från testators död.

6 §.

Vad i detta kapitel är stadgat om legat skall äga motsvarande tillämpning å ändamålsbestämmelse.

7 §•

Underlåter någon vad honom åligger med avseende å verkställande av ändamålsbestämmelse, må talan därom föras av testators arvinge, vare sig

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958 35

han äger del i boet eller ej, efterlevande make, arvinges avkomiing eller universell testamentstagare, så ock av boutredningsman eller testamentsexekutör.

Då fråga är om allmännyttigt ändamål, må talan jämväl föras på förordnande av länsstyrelsen i det län där verkställigheten huvudsakligen skall ske.

23 KAP.

Om arvskifte

1 §•

Arvskifte förrättas av arvingar och universella testamentstagare.

Var den döde gift, skall först bodelning äga rum mellan efterlevande maken och övriga delägare efter vad i giftermålsbalken sägs.

2 §.

Mot delägares bestridande må skifte ej företagas, innan bouppteckning skett och all veterlig gäld blivit gulden eller delägaren 'fritagits från ansvar för gälden eller medel till dess betalning ställts under särskild vård.

Skall legat eller ändamålsbestämmelse fullgöras av oskifto, må skifte ej mot delägares bestridande äga rum, innan förordnandet verkställts eller delägaren fritagits från att svara för dess fullgörande eller erforderlig egendom blivit ställd under särskild vård.

Står boet under förvaltning av boutredningsman eller testamentsexekutör, må skifte ej företagas, innan denne anmält att utredningen slutförts.

3 §•

Envar delägare äger vid skiftet njuta lott i varje slag av egendom; dock bör vad ej lämpligen kan delas eller skiljas såvitt möjligt läggas å en lott. Fordran å delägare skall tillskiftas denne så långt hans lott förslår.

4 §.

Över arvskifte skall upprättas handling, som underskrives av delägarna med vittnen.

5 §.

Då delägare begär det, skall rätten förordna någon att vara skiftesman. Där det prövas erforderligt, må flera skiftesmän förordnas. Vid ansökningen skall fogas avskrift av bouppteckningen efter den döde eller, där inregistrering skett, uppgift å dagen därför.

Slår boet under förvaltning av sådan boutredningsman eller testamentsexekutör som ej är delägare, är han utan särskilt förordnande skiftesman, såframt ej annan förut blivit utsedd därtill.

36 Kungl. Maj. ts proposition nr 744 år 1958

6 §•

Finnes skiftesman icke vara lämplig eller bör han av annan särskild orsak skiljas från uppdraget, skall han entledigas, då det begäres av någon, vars rätt är beroende av skiftet, eller förhållandet eljest varder kunnigt.

7 §•

Innan rätten meddelar beslut som avses i 5 eller 6 §, skola delägarna genom särskilda meddelanden av rätten erhålla tillfälle att yttra sig. Där det prövas erforderligt, skall delägare jämte sökanden på sätt nyss är sagt kallas att inställa sig inför rätten.

Ej må någon förordnas till skiftesman utan att han samtyckt därtill eller entledigas från sådant uppdrag utan att han erhållit tillfälle att yttra sig.

8 §.

Skiftesmannen skall bestämma tid och ort för skifte samt till förrättningen kalla delägarna. Vid förrättningen skall han lämna dessa det biträde som finnes erforderligt.

Kan enighet ej vinnas, har skiftesmannen att själv bestämma om delningen och däröver upprätta handling, som av honom underskrives. Skifteshandlingen skall ofördröj ligen delgivas envar delägare genom överlämnande av besannad avskrift. Vill delägare klandra skiftet, skall han inom tre månader efter delgivningen väcka talan mot övriga delägare; för sittes denna tid, är rätt till talan förlorad. I mål som nyss är sagt äger rätten inhämta yttrande av skiftesmannen, så ock till honom återförvisa ärendet.

9 §.

Skiftesman äger av dödsboet erhålla skäligt arvode ävensom ersättning för sina kostnader.

24 KAP.

Om avtal angående sammanlevnad i oskiftat dödsbo

1 §•

Hava, vid samförvaltning av dödsbo, delägarna överenskommit att leva samman i oskiftat bo, gäller, i den mån ej annat föranledes av avtalet, om förvaltningens handhavande och boets företrädande vad i 18 kap. 1 § sägs; och skall vad i 3, 4 och 6 §§ samma kapitel är stadgat äga motsvarande tillämpning.

2 §•

Såvitt avkastningen ej skall användas till bekostnad av gemensam hushållning eller eljest för gemensam räkning, är envar delägare berättigad att efter varje kalenderårs utgång fordra delning av behållen avkastning.

Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1958 37

3 §.

Har ej tid fastställts för beståndet av avtal om sammanlevnad i oskiftat bo, är avtalet gällande tills tre månader förflutit sedan det blivit av någon delägare uppsagt hos de övriga. Samma lag vare, där vid avtal gällande för bestämd tid sammanlevnaden fortsatt efter den tidens utgång.

4 §•

Träder efterlevande make, som deltagit i avtalet, i nytt gifte, eller dör delägare och efterlämnar han såsom dödsbodelägare någon, som ej deltagit i avtalet, skall detta, om uppsägning sker inom fyra månader därefter, upphöra att gälla tre månader efter uppsägningen.

Där förmyndare eller god man deltagit i avtalet, skall vid förmynderskapets eller godmanskapets upphörande rätt till uppsägning som i första stycket sägs tillkomma den å vars vägnar avtalet slutits.

5 §•

Har, efter det avtal om sammanlevnad i oskiftat bo slutits, väsentlig ändring inträtt i de förhållanden som därvid voro avgörande, eller finnes avtalet av annan särskild orsak ej böra bestå, må rätten på delägares talan förklara, att avtalet skall upphöra att gälla.

Om hävande av avtal, vars fortsatta bestånd medför äventyr för delägare som är omyndig eller för vilken god man är förordnad, är särskilt stadgat.

6 §.

Förordnas om boets avträdande till förvaltning av boutredningsman, är avtal om sammanlevnad i oskiftat bo förfallet. Ej må sådant förordnande meddelas på ansökan av delägare.

25 KAP.

Om dödförklaring

1 §•

Är någon borta och hava sedan han veterligen sist var vid liv förflutit tio år eller, där han skulle vara över sjuttiofem år gammal, fem år, må ansökan göras om hans dödförklaring. Befann sig den bortovarandc i livsfara då han veterligen senast var i livet, må ansökan ske efter det tre år förflutit.

2 §•

Ansökan om dödförklaring göres av den bortovarandes make, arvinge eller annan, vars rätt kan bero av dödförklaringen, hos rätten i den ort, där den bortovarandc senast haft hemvist inom riket, eller, om behörig domstol ej sålunda finnes, hos Stockholms rådhusrätt.

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

3 §•

Över ansökningen skall rätten höra den bortovarandes inom riket vistande make och närmaste fränder, annan som kan antagas senast hava haft underrättelse om den bortovarande, ävensom kyrkoherden och allmänna åklagaren i den ort, där han senast ägt hemvist inom riket.

4 §.

Är sådan tid förfluten som i 1 § sägs och utrönes ej att den bortovarande avlidit, skall rätten utfärda kungörelse om ansökningen med kallelse å honom å senast viss dag, som ej må sättas tidigare än ett år därefter, anmäla sig hos rätten. Kungörelsen skall även innehålla anmaning till envar, som kan lämna upplysning i ärendet, att inom samma tid giva det rätten tillkänna.

Genom rättens försorg skall kungörelsen ofördröj ligen införas i allmänna tidningarna och tidning inom orten, så ock avsändas till pastorsämbetet i den församling, där den bortovarande senast haft hemvist inom riket, för uppläsande i kyrkan så snart ske kan.

5 §•

Har den i kungörelsen fastställda dagen gått till ända, skall rätten, om sådan tid som i 1 § sägs är förfluten och man ej vet att den bortovarande avlidit, förklara att han skall anses för död; och skall han antagas hava avlidit, i fall som i 1 § första punkten sägs vid utgången av den månad då nyss angiven tid gick till ända, eller i fråga om bortovarande som fyllt sextiofem men ej sjuttio år när han veterligen sist var vid liv, vid utgången av den månad under vilken han skulle hava fyllt sjuttiofem år samt, i fall enligt andra punkten i samma paragraf, å den dag eller, om dagen ej är känd, vid utgången av den månad då livsfaran förelåg. I rättens beslut skall angivas vilken dag sålunda är att antaga såsom dödsdag.

6 §•

Då enligt lag tid skall räknas från dödsfall, skall, där dödförklaring skett, tiden räknas från det beslutet vann laga kraft.

7 §•

Finnes den dödförklarade sedermera vara vid liv, skall envar, som i följd av dödförklaringen tillträtt egendom, bära den åter. Samma lag vare, där den dödförklarade finnes hava avlidit å annan tid än den som antagits såsom dödsdag och med hänsyn därtill annan är berättigad till kvarlåtenskapen.

Har egendom som skall återbäras blivit till annan överlåten, är jämväl denne återbäringsskyldig, där han ej var i god tro då han åtkom egendomen.

Då egendom återbäres, skall ock gäldas ränta eller avkomst för tiden efter det innehavaren vann kunskap, att annan ägde bättre rätt till egendomen, eller stämning blev honom delgiven. Har han för egendomen haft nödig kostnad, skall den ersättas; nyttig kostnad skall ock ersättas, där den ej var gjord å tid som nyss sagts.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1958 39

Förslag

till

Lag om införande av nya ärvdabalken

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Den nu antagna ärvdabalken skall jämte vad här nedan stadgas träda i kraft den 1 januari 1959. Har arvlåtaren avlidit innan nya ärvdabalken trätt i kraft, skall äldre lag fortfarande äga tillämpning. Ändå att arvlåtaren avlidit före ikraftträdandet, skall dock nya balken lända till efterrättelse beträffande boutredning och arvskifte, när fråga är om rätt i dödsbo efter annan och denne avlidit efter ikraftträdandet.

2 §.

Genom nya ärvdabalken upphävas: lagen den 8 juni 1928 (nr 279) om arv; lagen den 25 april 1930 (nr 104) om testamente; lagen samma dag (nr 107) om arvsavtal; lagen den 9 juni 1933 (nr 314) om boutredning och arvskifte; och 8 § lagen den 10 juni 1949 (nr 382) om införande av föräldrabalken.

3 §• Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum som ersatts genom bestämmelse i nya ärvdabalken, skall denna i stället tillämpas. 4 §• Har adoption ägt rum enligt bestämmelser som gällt före ikraftträdandet av den samtidigt med nya ärvdabalken antagna lagen om ändring i föräldrabalken, skall beträffande rätt till arv på grund av adoptivförhållandet och underhållsbidrag ur kvarlåtenskap äldre lag äga tillämpning, ändå att arvlåtaren avlidit efter nya ärvdabalkens ikraftträdande. Vad nu stadgats skall ej gälla, om förklaring meddelats enligt punkt 1 i övergångsbestämmelserna till lagen om ändring i föräldrabalken. 5

5 §• Bestämmelserna i 16 kap. 5 § nya ärvdabalken äga tillämpning då föreläggande som där avses skall meddelas efter ikraftträdandet, ändå att arvlåtaren avlidit dessförinnan.

40 Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1958

Förslag

till

Lag

om ändring i giftermålsbalken

Härigenom förordnas, dels att 12 kap. 3 § och 13 kap. 13 § giftermålsbalken1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att i 15 kap. samma balk skall såsom 29 § införas ett nytt stadgande av nedan angiven lydelse och att nuvarande 29 §2 skall betecknas 30 §.

Till dess bodelning sker, tage ef­ Till dess bodelning sker, tage efterlevande maken del i förvaltningen terlevande maken del i förvaltningav den dödes egendom efter vad i en av den dödes egendom efter vad lagen om boutredning och arvskifte i ärvdabalken sägs. sägs.

13 KAP. 13 §. Vid lotternas-------------------------- makens lott. Skall ena-------------------------äger anvisa. Rätt, varom i första stycket sista Rätt, varom i första stycket sista punkten sägs, tillkomme, när make punkten sägs, tillkomme, när make är död, ej andra arvingar än bröst­ är död, ej andra arvingar än bröstarvingar; och njute de sådan rätt arvingar; och njute de sådan rätt alallenast beträffande fastighet, som lenast beträffande fastighet, som mamaken förvärvat från släkting i rätt ken förvärvat från någon med vilken uppstigande led eller sådan släktings han varit släkt i rätt uppstigande led dödsbo. eller till vilken han på grund av

adoption stått i motsvarande förhålande eller ock från sådan anför­

vants dödsbo, Om det särskilt stadgat.

1 Senaste lydelse av 12 kap. S § se SFS 1933: 316 och av 13 kap. 13 § se SFS 1926: 191.

2 Senaste lydelse se SFS 1946: 822.

Kungl. Maj:ts proposition nr IM är 1958 41

15 KAP.

Vistas den, mot vilken talan enligt

denna balk riktas, å okänd ort, skall

hans rätt i saken bevakas av god

man, varom i 18 kap. föräldrabalken

förmäles.

Mot beslut, som av underrätt meddelats under rättegången i fråga, varom förmäles i 9 kap. 6 eller 9 §, 11 kap. 20 eller 23 § eller detta kap. 11, 24 eller 25 §, skall talan föras särskilt. Mot hovrättens beslut i fråga, som nu nämnts, må talan ej föras.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1959.

Vad i 13 kap. 13 § nya lagen stadgas för det fall att ena maken är död skall, om maken avlidit efter nya lagens ikraftträdande och 13 kap. är tillämpligt vid bodelning i anledning av makens död, äga tillämpning, ändå att äktenskapet ingåtts före ikraftträdandet.

42 Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1958

Förslag

till

Lag

om ändring i föräldrabalken

Härigenom förordnas, dels att 2 kap. 2 och 3 §§, 4 kap. 2, 5, 9 och 12 §§, 7 kap. 5 och 10 §§, 12 kap. 1 §, 14 kap. 2 §, 15 kap. 12 § samt 20 kap. 3, 5—7, 9, 12, 13 och 36 §§ föräldrabalken skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att 4 kap. 7 § nämnda balk skall upphöra att gälla, dels ock att i 4 kap. samma balk skall införas en ny paragraf, betecknad 13 §, av nedan angiven lydelse.

År mannen död, och har han var­ År mannen död, och har han varken försuttit tid till talan enligt 1 § ken försuttit tid till talan enligt 1 § eller efter barnets födelse erkänt bar­ eller efter barnets födelse erkänt barnet såsom sitt, må envar, som jämte net såsom sitt, må envar, som jämte eller näst efter barnet är berättigad eller näst efter barnet är berättigad till arv efter honom, väcka sådan ta­ till arv efter honom, väcka sådan talan inom ett år från det han erhållit lan inom ett år från det han erhållit kännedom om barnets födelse och kännedom om barnets födelse och om mannens död. Har mannen ej om mannens död. Har mannen ej varaktigt sammanbott med barnet, varaktigt sammanbott med barnet, vare arvinge dock ej förlustig sin ta­ vare arvinge dock ej förlustig sin talan förrän ett år förflutit från det att lan förrän ett år förflutit från det att anspråk, som grundats på att barnet anspråk, som grundats på att barnet har äktenskaplig börd, framställts har äktenskaplig börd, framställts mot dödsboet. Efterlämnar den av­ mot dödsboet. Efterlämnar den avlidne, jämte maka, såsom närmaste lidne, jämte maka, arvingar som avarvingar skyldemän som avses i 2 ses i 3 kap. 1 § ärvdabalken, äge enkap. 1 § lagen om arv, äge envar av var av dem sådan rätt. dem sådan rätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr /44 år 1958 43

Vill barn som avses i 1 kap. 1 § Vill barn som avses i 1 kap. 1 § vinna förklaring, att det icke har äk­ vinna förklaring, att det icke har äktenskaplig börd, äge barnet väcka ta­ tenskaplig börd, äge barnet väcka talan därom mot mannen eller, om han lan därom mot mannen eller, om han är död, hans arvingar. Efterlämnar är död, hans arvingar. Efterlämnar mannen, jämte maka, såsom när­ mannen, jämte maka, arvingar som maste arvingar skyldemän som avses avses i 3 kap. 1 § ärvdabalken, skall i 2 kap. 1 § lagen om arv, skall talan talan, såvitt dessa angår, riktas mot riktas mot dem, som då talan väckes dem som då talan väckes äro näräro närmast till arv. mast till arv.

4 KAP.

2 §.

Den som är förklarad omyndig må Den som är förklarad omyndig må ej antaga adoptivbarn med mindre ej utan förmyndarens samtycke anhan vill adoptera eget barn utom äk- taga adoptivbarn.

tenskap eller adoptera gemensamt med myndig make samt förmynda­

ren samtycker till adoptionen.

5 §.

Utan eget samtycke må den som Utan eget samtycke må den som fyllt tolv år ej adopteras. fyllt tolv år ej adopteras; dock må,

utan hinder av att samtycke ej föreligger, adoption ske av den som är under sexton år, därest det kan antagas lända honom till skada att han

tillfrågas.

Den som ej—-------—------------ samtycke inhämtas.

Den som är------------------- --------- förmyndarens samtycke.

7 §•

Barnets rättsliga ställning till föräldrarna röner ej annan inverkan av adoptionen än som följer av vad i 6

och 7 kap. sägs om vårdnad och un­

derhåll eller eljest i lag särskilt stad­

gas.

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

Adoptivförhållandet varde------------ för barnet.

Har adoptivbarnet grovt förgått sig Har adoptivbarnet grovt förgått sig mot adoptanten eller hans närmaste, mot adoptanten eller hans närmaste eller för adoptivbarnet ett lastbart eller för barnet ett lastbart eller eller brottsligt liv, äge adoptanten brottsligt liv, och kan det uppenbarvinna adoptivförhållandets hävande. ligen icke fordras att adoptivförhål­

landet ändock skall bestå, äge adop­

tanten vinna adoptivförhållandets

hävande.

Avlider adoptanten, må adoptivför­

hållandet efter ansökan av adoptiv­

barnets föräldrar eller en av dem hä­

vas, såframt det påkallas av barnets

Varder adoptivbarnet efter adop-

tantens död adopterat av annan, skall

det tidigare adoptivförhållandet an­

ses hävt.

Häves adoptivförhållandet, upphö- Häves adoptivförhållandet, upphöre all verkan av adoptionen, såvitt re all verkan av adoptionen såvitt ej annat särskilt stadgas. angår adoptivbarnets ställning till adoptanten och dennes skyldemän.

Rätten äge dock, om med hänsyn till anledningen till hävandet, barnets ålder och övriga omständigheter särskilda skäl äro därtill, vid hävandet bestämma, att adoptanten skall bi­

draga till adoptivbarnets underhåll.

I förhållande till adoptivbarnets skyldemän medför hävandet i fall som avses i 10 § ej någon ändring med avseende å underhållsskyldighet eller rätt till arv; i fall som avses i 8, 9 och 12 §§ äge rätten, efter vad med hänsyn till omständigheterna finnes skäligt, bestämma, huruvida adoptionens verkan i sagda hänseen-

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958 45

den skall bestå. Är barnet underårigt,

tillkomme vårdnaden och förmynder-

skapet den som rätten utser därtill.

Om adoptivbarnets namn stadgas i

Adoptant och---------------------------- makens barn.

Barnets föräldrar vare ej skyldiga Med adoptionen upphör underatt bidraga till dess underhåll, där hållsskyldigheten mellan föräldrarna ej adoptanten samt, om han är gift, och barnet. Om den som är gift adophans make bliva ur stånd att full- terar sin makes barn, skall dock ungöra sin underhållsskyldighet. derhållsskyldigheten mellan maken

och barnet bestå.

10 §.

Fader till---------------------------- efter nedkomsten.

Dör fadern-----------------------------efter dödsfallet.

Vad i första och andra styckena sägs om fadern skall, där barnet födes dött eller havandeskapet avbrutits, i den mån det finnes skäligt gälla den som haft samlag med modern å tid då barnet kan vara avlat, om det ej framstår såsom osannolikt att han

är barnets fader.

Vad i 7 § första stycket, andra Vad i 7 § första stycket, andra stycket första punkten samt tredje stycket första punkten samt tredje stycket ävensom 8 § är stadgat om stycket ävensom 8 § är stadgat om avtal eller dom rörande underhåll till avtal eller dom rörande underhåll till barn utom äktenskap skall äga mot­ barn utom äktenskap skall äga motsvarande tillämpning med avseende svarande tillämpning med avseende å underhåll, som enligt vad i första å underhåll, som enligt vad i förevaoch andra stycket av förevarande rande paragraf sägs tillkommer moparagraf sägs tillkommer modern. dern.

12 KAP.

1 §•

Förmynderskap för underårig Förmynderskap för underårig skall inskrivas, då fader, efter vilken skall inskrivas, då fader, efter vilken den underårige är arvsberättigad, el- den underårige är arvsberättigad, el-

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

ler moder avlider, eller då dessför­ ler moder eller, om den underårige innan egendom, som skall stå under är adopterad, adoptant avlider eller förmyndarens förvaltning, annorle- då dessförinnan egendom, som skall des än genom upptagande av lån till­ stå under förmyndarens förvaltning, faller den underårige eller någon rät­ annorledes än genom upptagande av tens åtgärd vidtages i fråga som rör lån tillfaller den underårige eller nåförmynderskapet. gon rättens åtgärd vidtages i fråga

som rör förmynderskapet.

Inskrivningen skall------- Stockholms rådhusrätt.

14 KAP.

§•

2

Förmyndare, som------------------------ — omyndigs egendom.

Mot borgenär i dödsboet eller an­ Mot borgenär i dödsboet eller annan, vars rätt är beroende av utred­ nan, vars rätt är beroende av utredningen, står förmyndaren, såvitt an­ ningen, står förmyndaren, såvitt angår skada genom hans åtgärd eller går skada genom hans åtgärd eller försummelse, i ansvar efter vad i la­ försummelse, i ansvar efter vad i gen om boutredning och arvskifte ärvdabalken stadgas. stadgas.

15 KAP.

12 §.

Förvärvar omyndig ----------- —- — ----- särskilt stadgat.

Äger omyndig att av dödsbo utfå Äger omyndig att av dödsbo utfå värdehandling eller penningar på värdehandling eller penningar på grund av giftorätt, arv eller testa­ grund av giftorätt, arv eller testamente eller såsom underhåll enligt mente eller såsom underhåll enligt 8 lagen om arv, vare boutredningsman kap. ärvdabalken, vare boutredningseller testamentsexekutör pliktig att, man eller testamentsexekutör pliktig såframt ej värdet är ringa eller över­ att, såframt ej värdet är ringa eller förmyndaren eljest medgiver undan­ överförmyndaren eljest medgiver untag, nedsätta värdehandlingen eller dantag, nedsätta värdehandlingen elinbetala medlen hos bank enligt vad ler inbetala medlen hos bank enligt i första stycket stadgas. Vad nu sagts vad i första stycket stadgas. Vad nu om skyldighet att inbetala penning­ sagts om skyldighet att inbetala penmedel hos bank skall ock gälla, där ningmedel hos bank skall ock gälla, någon, som här i riket driver försäk­ där någon, som här i riket driver förringsrörelse, skall utgiva försäk­ säkringsrörelse, skall utgiva försäkringsbelopp, som tillkommer omyn- ringsbelopp, som tillkommer omyn-

Kungl. Maj.ts proposition nr ibi år 1958 47

dig, och fråga ej är om pension eller dig, och fråga ej är om pension eller livränta eller om försäkringsbelopp, livränta eller om försäkringsbelopp, som den omyndige äger att själv för­ som den omyndige äger att själv förvalta. I andra fall äge överförmynda­ valta. I andra fall äge överförmyndaren genom meddelande till den som ren genom meddelande till den som skall utgiva värdehandling eller pen­ skall utgiva värdehandling eller penningar förordna, att nedsättning eller ningar förordna, att nedsättning eller inbetalning skall ske hos bank. inbetalning skall ske hos bank.

Den som----------------------------förmyndaren därom.

20 KAP.

3 §•

Talan rörande faderskapet till barn Talan rörande faderskapet till barn utom äktenskap eller om barnets utom äktenskap eller om barnets egenskap av trolovningsbarn må väc­ egenskap av trolovningsbarn må väckas vid rätten i den ort, där mannen kas vid rätten i den ort, där mannen har sitt hemvist eller lägersmålet har sitt hemvist eller lägersmålet skett. Är han död, må talan väckas skett. Är han död, må talan väckas vid den rätt, som har att upptaga tvist vid den rätt, där dödsboet efter hoom arv efter honom. nom svarar.

5 §•

Laga domstol i ärende om anta­ Laga domstol i ärende om antagande av adoptivbarn eller adoptiv- gande av adoptivbarn vare rätten i förhållandes hävande vare rätten i den ort, där adoptanten har sitt hemden ort, där adoptanten har sitt hem­ vist. vist.

Ärende om adoptivförhållandes hä­

vande upptages av rätten i den ort,

där adoptanten eller, om han är död,

adoptivbarnet har sitt hemvist.

6 §•

I ärende om antagande av adoptiv­ I ärende om antagande av adoptivbarn skall rätten söka inhämta upp­ barn skall rätten söka inhämta upplysning huruvida vederlag eller bi­ lysningar om barnet och adoptanten drag till barnets underhåll är givet ävensom huruvida vederlag eller bieller utfäst. Har barnet ej fyllt ader- drag till barnets underhåll är givet ton år, skall yttrande inhämtas såväl eller utfäst. Har barnet ej fyllt aderfrån barnavårdsnämnden i den för- lon år, skall yttrande inhämtas såväl

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

samling, där adoptanten är kyrko- från barnavårdsnämnden i den förbokförd, som ock, där barnavårds- samling, där adoptanten är kyrkoman förordnats för barnet, från den bokförd, som ock, där barnavårdsbarnavårdsnämnd som har att utöva man förordnats för barnet, från den tillsyn å barnavårdsmannens verk­ barnavårdsnämnd, som har att utöva samhet och eljest från barnavårds­ tillsyn å barnavårdsmannens verknämnden i den församling, där för­ samhet, och eljest från barnavårdsäldrarna eller den av dem som har nämnden i den församling, där förvårdnaden om barnet är kyrkobok- äldrarna eller den av dem som har förd. vårdnaden om barnet är kyrkobok-

förd.

Fader eller----------------------------- han höras.

I fall, varom i 4 kap. 12 § andra

stycket sägs, lämne rätten arvingar efter den avlidne adoptanten som av­

ses i 2 kap. 3 § tillfälle att yttra sig.

7 §•

Är adoptivbarn--------------------------- andra stycket.

I ärende om adoptivförhållandes I ärende om adoptivförhållandes hävande jämlikt 4 kap. 8 eller 9 § hävande jämlikt 4 kap. 8, 9 eller 12 § lämne rätten alla dem tillfälle att lämne rätten alla dem tillfälle att yttra sig, vilkas samtycke eller hö­ yttra sig, vilkas samtycke eller hörande vore för adoption erforderligt, rande vore för adoption erforderligt, så ock, där adoptanten är förklarad så ock, där adoptanten är förklarad omyndig, hans förmyndare. Är adop­ omyndig, hans förmyndare eller, om tivbarnet omyndigt och är ej annan han är död, arvingar efter honom än adoptanten förmyndare, eller vis­ som avses i 2 kap. 3 §. Är adoptivtas den, mot vilken ansökningen är barnet omyndigt och är ej annan än riktad, å okänd ort, skall hans rätt adoptanten förmyndare, skall barbevakas av god man, varom i 18 kap. nets rätt bevakas av god man, varförmäles. 9 om i 18 kap. förmäles.

9 §.

Fråga rörande---------------------------- sitt hemvist.

Talan angående underhåll till barn Talan angående underhåll till barn upptages av rätten i den ort, där sva­ upptages av rätten i den ort, där svaranden har sitt hemvist. Vill käran­ randen har sitt hemvist. Väckes såden i mål om underhåll till barn dan fråga i mål rörande faderskapet utom äktenskap hellre stämma till till barn utom äktenskap, gälle vad i rätten i den ort, där lägersmålet 3 § stadgas. Angående talan om unskett, vare det tillåtet. Har den som derhåll enligt 7 kap. 10 § åt modern

Kungl. Maj:ts proposition nr lik år 1958 49

var underhållsskyldig gentemot barn till barn utom äktenskap skall vad avlidit, upptages talan om underhåll angående talan om underhåll till till barnet av den rätt, där dödsboet barnet är stadgat äga motsvarande svarar. Angående talan om underhåll tillämpning. enligt 7 kap. 10 § åt modern till barn utom äktenskap skall vad angående talan om underhåll till barnet är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Vad i---------------------------- med äktenskapsmål.

12 §.

I mål angående underhåll äge rät­ I mål angående underhåll äge rätten att för tiden intill dess laga kraft ten att för tiden intill dess laga kraft ägande dom föreligger förordna där­ ägande dom eller beslut föreligger om efter vad som finnes skäligt. förordna därom efter vad som finnes Skyldighet att utgiva bidrag må dock skäligt. Skyldighet att utgiva bidrag ej åläggas någon, med mindre sanno­ må dock ej åläggas någon, med lika skäl föreligga att han är bidrags- mindre sannolika skäl föreligga att skyldig. han är bidragsskyldig.

I fråga motsvarande tillämpning.

13

Har mannen, efter det han på Har rätten, efter det mannen på grund av förordnande som avses i grund av förordnande som avses i 12 § betalat underhållsbidrag till 12 § betalat underhållsbidrag till barn utom äktenskap eller barnets barn utom äktenskap eller barnets moder, genom laga kraft ägande moder, genom dom eller beslut som dom funnits icke vara underhållsskyl­ vunnit laga kraft skilt saken från sig dig, må han dock ej av den som mot­ utan att mannen funnits vara undertagit underhållsbidraget söka åter hållsskyldig, äge han dock ej av den vad han utgivit men äge av allmänna som mottagit underhållsbidraget sömedel återbekomma guldna bidrags­ ka åter vad han utgivit men må bebelopp jämte ränta efter sex för rättigas att av allmänna medel återhundra om året från betalningsda­ bekomma guldna bidragsbelopp jämgen. te ränta efter sex för hundra om

året från betalningsdagen.

Ansökan härom skall, för att kom­ Ansökan härom skall, för att komma under prövning, inom ett år från ma under prövning, inom ett år från det domen vunnit laga kraft göras det domen eller beslutet vunnit laga bos länsstyrelsen i det län, där må­ kraft göras hos länsstyrelsen i det let avgjordes av underrätt. län, där målet handlades av under­

rätt.

Vad av----------- —-------- -— ägde rum.

Talan mot ------------------------- ämbetsverks beslut.

4 Rihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt Nr 144

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

Vistas den, mot vilken talan enligt

denna balk riktas, å okänd ort, skall

hans rätt i saken bevakas av god

man, varom i 18 kap. förmäles.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­

nuari 1959; och skall med avseende

därå iakttagas:

1. Där adoption ägt rum enligt

äldre lag, äge adoptanten sist inom

fem år från nya lagens ikraftträdan­

de hos rätten göra ansökan om för­

klaring, att å adoptivförhållandet

skall tillämpas vad som är stadgat

för det fall att adoption ägt rum en­

ligt nya lagen.

Med avseende å ansökan som nu

sagts skola bestämmelserna om an­

tagande av adoptivbarn äga motsva­

rande tillämpning. Kan det antagas

att vid adoptionen var förutsatt att

adoptivbarnets föräldrar icke skulle

hava kännedom om vem som adop­

terade barnet, vare dock ej erforder­

ligt att föräldrarna höras.

2. Har förklaring varom under

punkt 1 sägs ej meddelats, skall be­

träffande adoptivförhållande som där

avses vad i 7 kap. 5 § i dess äldre

lydelse är stadgat alltjämt äga till-

lämpning, såvitt angår underhåll en­

ligt 1 § samma kapitel.

3. Har adoptanten avlidit före nya

lagens ikraftträdande eller adoptiv­

förhållandet hävts genom beslut som

meddelats före ikraftträdandet, skall

i stället för bestämmelserna i 4 kap.

12 § första stycket och 13 § nya la­

gen tillämpas vad som gällt enligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958 51

äldre lag. Bestämmelsen i 4 kap. 12 §

andra stycket nya lagen äge ej till-

lämpning, där adoptivbarn efter

adoptantens död adopterats av an­

nan och sistnämnda adoption skett

före ikraftträdandet.

4. Bestämmelserna i 20 kap. 13 §

i dess nya lydelse skola ej äga till-

lämpning, där rättens dom eller be­

slut vunnit laga kraft före ikraftträ­

52 Kungl. Maj:ts proposition nr t ii år 1958

Förslag

till

Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 4 kap. 12 och 13 §§, 20 kap. 13 §, 21 kap. 1 § samt 36 kap. 3 § rättegångsbalken1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

De som med varandra äro eller va­ De som med varandra äro eller varit gifta eller äro trolovade eller äro rit gifta eller äro trolovade eller äro i rätt upp- och nedstigande släktskap i rätt upp- och nedstigande släktskap eller svågerlag eller äro syskon eller eller svågerlag eller äro syskon eller äro i det svågerlag, att den ene är el­ äro i det svågerlag, att den ene är eller varit gift med den andres syskon, ler varit gift med den andres syskon, eller som stå i adoptivförhållande eller som på grund av adoption stå i till varandra, må ej samtidigt sitta motsvarande förhållande till varandsom domare i rätten. ra, må ej samtidigt sitta som domare

i rätten.

13 §.

Domare vare------------------------------ eller skada;

2. om han med part är eller varit 2. om han med part är eller varit gift eller är trolovad eller är i rätt gift eller är trolovad eller är i rätt upp- eller nedstigande släktskap el­ upp- eller nedstigande släktskap eller svågerlag eller är syskon eller är ler svågerlag eller är syskon eller är i den släktskap, att den ene är av- i den släktskap, att den ene är avkomling till den andres syskon eller komling till den andres syskon eller att de äro syskonbarn, eller i det svå­ att de äro syskonbarn, eller i det svågerlag, att den ene är eller varit gift gerlag, att den ene är eller varit gift med den andres syskon eller syskons med den andres syskon eller syskons avkomling eller med någon, från vil­ avkomling eller med någon, från vilkens syskon den andre härstämmar, kens syskon den andre härstammar,

1 Senaste lydelse se beträffande 4 kap. 13 § SFS 1947: 616.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958 53

eller om han står i adoptivförhållan- eller om han på grund av adoption de till part; står i motsvarande förhållande till

part;

3. om han-------------------------------------- i målet.

20 KAP.

13 §•

Har någon genom brott blivit dö­ Har någon genom brott blivit dödad, äge hans efterlevande make, dad, äge hans efterlevande make, bröstarvinge, fader, moder eller sys­ bröstarvinge, fader, moder eller syskon eller den som stått i adoptivför- kon eller den som på grund av adophållande till honom samma rätt som tion stod i motsvarande förhållande målsägande att angiva brottet eller till honom samma rätt som målstala därå. ägande att angiva brottet eller tala

därå.

Avlider eljest------- —----------- —- i tala brottet.

21 KAP.

1 §.

Den misstänkte —- — —------------- - den omyndige.

Har den misstänkte avlidit, äge Har den misstänkte avlidit, äge hans efterlevande make, bröstarvinge, hans efterlevande make, bröstarvinge, fader, moder eller syskon eller den fader, moder eller syskon eller den som stått i adoptivförhållande till som på grund av adoption stod i honom föra talan mot dom, såvitt ge­ motsvarande förhållande till honom nom denna fastställts, att den miss­ föra talan mot dom, såvitt genom tänkte förövat gärningen. denna fastställts, att den misstänkte

förövat gärningen.

36 KAP.

* 3 §•

Den som med part är eller varit Den som med part är eller varit gift eller är trolovad eller är i rätt gift eller är trolovad eller är i rätt upp- eller nedstigande släktskap el­ upp- eller nedstigande släktskap eller ler svågerlag eller är syskon eller är svågerlag eller är syskon eller är i i det svågerlag, att den ene är eller det svågerlag, att den ene är eller varit gift med den andres syskon, el­ varit gift med den andres syskon, eller som står i adoptivförhållande till ler som på grund av adoption står i

54 Kungl. Maj:ts proposition nr lik år 1958

part vare ej skyldig att avlägga vitt- motsvarande förhållande till part nesmål. vare ej skyldig att avlägga vittnes-

mål.

Står någon----------------------- -----att vittna.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­

nuari 1959.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958 55

Förslag

till

Lag

angående blodundersökning m. m. i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till barn utom äktenskap

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I mål om äktenskaplig börd eller om faderskapet till barn utom äktenskap äger rätten, där det yrkas av part eller eljest finnes erforderligt, förordna att blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper, som kan ske utan nämnvärt men, skall äga rum med avseende å modern och barnet ävensom, såvitt angår mål om äktenskaplig börd, mannen i äktenskapet och, i mål om faderskapet till barn utom äktenskap, man mot vilken talan föres. Förekommer anledning till antagande, att annan haft samlag med modern å tid, då barnet kan vara avlat, må förordnande om undersökning avse jämväl honom.

Rätten äger ock, där det för utredningens fullständigande finnes erforderligt, förordna att undersökningen skall omfatta syskon till barnet eller föräldrar till annan som avses med förordnande enligt första stycket.

Innan förordnande meddelas, skall tillfälle att yttra sig lämnas den som förordnandet skulle avse.

2 §•

Rätten äger vid vite förelägga den som avses med förordnande enligt 1 § att med intyg av behörig sakkunnig visa, att för blodundersökning erforderligt blodprov tagits å honom eller att han undergått annan undersökning rörande ärftliga egenskaper varom fråga är. Såvitt angår barn som ej fyllt aderton år, skall föreläggandet givas den som har vårdnaden om barnet.

3 §•

Den som, efter anmodan av part eller enligt rättens förordnande, inställer sig för undersökning som avses i denna lag är, om han ej själv är part i målet, berättigad till ersättning och förskott efter enahanda grunder och i samma ordning som stadgas beträffande vittnes inställelse vid rätten.

Om parts kostnad gäller vad om rättegångskostnad är föreskrivet. Angående ersättning av allmänna medel till part som åtnjuter fri rättegång är särskilt stadgat.

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

4 §•

Har rätten förordnat om undersökning enligt denna lag, skall gottgörelse som i statens eller kommuns tjänst anställd läkare äger betinga sig för tagande av blodprov samt ersättning för blodundersökning ävensom av rätten bestämd skälig ersättning för annan undersökning utgå av allmänna medel i samma ordning som stadgas angående ersättning av allmänna medel till vittnen.

5 §•

Närmare bestämmelser om tagandet av blodprov och dess insändande till sakkunnig för undersökning så ock om annan undersökning rörande ärftliga egenskaper meddelas av Konungen eller den myndighet Konungen därtill förordnar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1959. Genom lagen upphäves lagen den 10 juni 1949 (nr 385) angående blodundersökning m. m. i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till barn utom äktenskap.

Har rätten innan nya lagen trätt i kraft meddelat förordnande om blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper, skall beträffande förordnandet äldre lag äga tillämpning. Där någon före ikraftträdandet blivit av part anmodad att undergå sådan undersökning, skall ock äldre lag gälla om ersättning och förskott i anledning av undersökningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr Hk år 1958 57

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 3, 4 och 6 §§ lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång

Härigenom förordnas, att 3, 4 och 6 §§ lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

När i mål om äktenskaplig börd När i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till barn utom äk­ eller faderskapet till barn utom äktenskap blodundersökning eller an­ tenskap blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga nan undersökning rörande ärftliga egenskaper äger rum på begäran av egenskaper äger rum på begäran av part, som åtnjuter fri rättegång, skall part, som åtnjuter fri rättegång, skall stämpel ej åsättas utlåtande över un­ stämpel ej åsättas utlåtande över undersökningen. Gottgörelse, som i sta­ dersökningen. Gottgörelse, som i statens eller kommuns tjänst anställd tens eller kommuns tjänst anställd läkare äger betinga sig för åtgärd i läkare äger betinga sig för tagande och för undersökningen, skall utgå av blodprov, skall utgå av allmänna av allmänna medel. Har rätten för­ medel. ordnat om undersökning av någon,

skall ersättning och förskott, som må tillkomma honom, utgå efter ena­

handa grunder och i samma ordning,

som stadgas angående ersättning och förskott av allmänna medel till vittnen. 4

4 §• Har part -— ----------- —--------meddelas honom. Om synnerliga------------------------------vid domstolen.

Vad i första och andra styckena är stadgat om ersättning och förskott

1 Senaste lydelse av 3 § se SFS 1949: 336, av 4 § se SFS 1958: 76 och av 6 § se SF'S 1947: 633

58 Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1958

för inställelse vid domstol skall äga

motsvarande tillämpning då part,

som åtnjuter fri rättegång, i mål om

äktenskaplig börd eller faderskapet

till barn utom äktenskap inställer sig

för blodundersökning eller annan un­

dersökning rörande ärftliga egenska­

Har part----------------------------- - för utgifterna.

6 §.

Part, som åtnjuter fri rättegång, Part, som åtnjuter fri rättegång, må ej i målet förpliktas gottgöra må ej i målet förpliktas gottgöra statsverket ersättning till offentlig statsverket ersättning till offentlig försvarare, tolk eller stenograf, eller försvarare, tolk eller stenograf, ej kostnad som enligt föreskrift i rät­ heller ersättning som utgått enligt 4 § tegångsbalken av allmänna medel ut­ lagen angående blodundersökning gått för bevisning varom rätten själv­ m. m. i mål om äktenskaplig börd mant föranstaltat. eller faderskapet till barn utom äk­

tenskap. Samma lag vare beträffan­

de kostnad som enligt föreskrift i rättegångsbalken eller 3 § första stycket nämnda lag av allmänna medel utgått för bevisning varom rätten självmant föranstaltat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1959.

Har rätten innan nya lagen trätt i kraft meddelat förordnande om blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper eller har någon före ikraftträdandet blivit av part anmodad att undergå sådan undersökning, skall äldre lag alltjämt äga tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958 59

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 12 maj 1955.

N ärvarande: Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström, Lange.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga angående ärvdabalk samt anför därvid följande.

År 1946 avgav ärvdabalkssakkunniga förslag till föräldrabalk. Därvid förutsattes att återstoden av de lagar, vilkas sammanförande till en eller flera större enheter anförtrotts de sakkunniga, skulle bilda en ärvdabalk. Sedan lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget antagits vid 1949 års riksdag, har nu de sakkunniga den 15 februari 1954 avgivit betänkande med förslag till ärvdabalk (SOU 1954: 6). Detta förslag utgör en kodifikation av gällande lagar om arv, testamente, arvsavtal samt boutredning och arvskifte. Till saklig nyprövning har upptagits vissa särskilda spörsmål, däribland frågorna om utomäktenskapligt barns arvsrätt och om arvsrätten vid adoptivförhållande. I samband med övervägandet av dessa frågor har jämväl reglerna om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap samt om adoptivbarns rättsställning i övrigt upptagits till omprövning. Vid fullgörande av sitt uppdrag i förevarande del har ärvdabalkssakkunniga utgjorts av riksmarskalken Birger Ekeberg, ordförande, justitierådet Gösta Walin och, enligt förordnande den 29 juli 1949, hovrättsrådet Hugo Henkow. De sakkunniga har samrått med f. d. inspektören i Stockholms barnavårdsnämnd, numera direktören i allmänna barnhuset fröken Ragnhild Berglind, ledamoten av riksdagens andra kammare fru Nancy Eriksson, andre vice talmannen i riksdagens första kammare, lantbrukaren V. G. Lodenius, f. d. direktören i Stockholms stads rättshjälpsanstalt E. G. Swartling och direktören i svenska socialvårdsförbundet E. C. A. Wahlberg, vilka den 29 juli 1949 utsetts för att på kallelse av ärvdabalkssakkunnigas ordförande deltaga i överläggningar med de sakkunniga. Sedan yttranden inhämtats över förslaget, anhåller jag nu att få upptaga detta lagstiftningsärende till behandling.

60 Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

Förslagets allmänna innebörd

De sakkunniga Ärvdabalken i 1734 års lag innehöll tjugutre kapitel med bestämmelser om arv, boutredning, arvskifte, testamente och förmynderskap. Samtliga bestämmelser blev efterhand upphävda och ersatta med ett flertal under åren 1917—1933 utfärdade lagar. Avsikten var att dessa sedermera skulle sammanfogas till en eller flera större enheter. Detta kodifieringsarbete påbörjades år 1941, då ärvdabalkssakkunniga tillkallades för ändamålet. På grundval av ett av de sakkunniga framlagt förslag antogs vid 1949 års riksdag (prop. nr 93, första lagutskottets utlåtande nr 34 samt riksdagens skrivelse nr 325) en föräldrabalk med bestämmelser som motsvarade då gällande lagar om äktenskaplig börd, om barn i äktenskap, om barn utom äktenskap, om adoption, om makes underhållsskyldighet mot andra makens barn samt om förmynderskap. Genom de sakkunnigas nu föreliggande betänkande har gällande regler om arv, testamente, boutredning och arvskifte sammanställts till en ärvda b a 1 k. Denna har, liksom föräldrabalken, ansetts icke böra innehålla bestämmelser rörande internationella rättsförhållanden. Icke heller har det funnits lämpligt att däri upptaga vad som stadgats i lagen om allmänna arvsfonden. De särskilda bestämmelserna i den föreslagna ärvdabalken, vilken sålunda motsvarar lagarna om arv, om testamente, om arvsavtal samt om boutredning och arvskifte, har upptagits i den ordning vari lagarna nu angivits och inom varje ämnesgrupp efter nuvarande kapitelindelning. Endast i ett avseende har avvikelse härifrån ansetts erforderlig. Bestämmelserna om förverkande av rätt till arv i 10 kap. arvslagen och om preskription av rätt till arv i 9 kap. samma lag har funnits kunna med fördel föras samman med motsvarande regler i testamentslagen, nämligen 6 kap. om förverkande av rätt att taga testamente och 8 kap. om preskription. Sålunda tillkomna gemensamma kapitel om förverkande och preskription har placerats närmast efter testamentsreglerna i övrigt. Återstående bestämmelser i 10 kap. arvslagen, vilka innehåller allmänna stadganden om rätt att taga arv, utgör en viss motsvarighet till 1 kap. testamentslagen och 1 kap. boutredningslagen och har därför fatt bilda ett inledande kapitel bland reglerna om arv. I den föreslagna ärvdabalken handlar sålunda 1—8 kap. om arv, 9—14 kap. om testamente, 15 och 16 kap. om förverkande och preskription av rätt att taga arv eller testamente, 17 kap. om arvsavtal samt 18—25 kap. om boutredning och arvskifte. I anslutning till ärvdabalksförslaget har de sakkunniga upprättat förslag till lag om ändring i föräldrabalken. Med hänsyn till den sakliga omprövning av de nuvarande arvsreglerna som skett i vissa hänseenden, har det nämligen befunnits nödvändigt att till nytt övervägande upptaga jämväl vissa bestämmelser i föräldrabalken. Sålunda är frågan huru­

Kungl. Maj.ts proposition nr lib år 1958 61

vida barn utom äktenskap kan tillerkännas vidgad arvsrätt efter fader och fädernefränder i första hand beroende på möjligheten att med erforderlig säkerhet fastställa faderskapet till sådant barn, och i sammanhang med ändrade regler om arvsrätten vid adoptivförhållande bör tillses att adoptionsinstitutet i dess helhet vinner en efter nutida förhållanden bättre anpassad utformning.

Beträffande de viktigaste av de sakliga ändringar i förhållande till gällande rätt som föreslagits har de sakkunniga översiktligt anfört :

Fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap

Enligt gällande bestämmelser om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap skall den man, som haft samlag med modern å tid då barnet kan vara avlat, anses såsom fader, om det ej är osannolikt att barnet avlats vid samlaget. En legal presumtion gäller således beträffande den av modern uppgivne man som kan styrkas ha haft könsförbindelse med henne under konceptionstiden. Är hans faderskap ej osannolikt, presumeras lian vara fader, oavsett om modern haft samlag även med någon annan. Till följd härav måste det stundom inträffa att det rättsligen fastställda faderskapet icke överensstämmer med det biologiska.

Från olika synpunkter är det angeläget att det verkliga faderskapet blir fastställt med största möjliga säkerhet. Alltjämt saknas emellertid förutsättningar för att ett barns härstamning normalt skall kunna fastslås med den bevisstyrka som eljest kräves för att ett sakförhållande skall anses ådagalagt, och en presumtionsregel av ovan angivna slag kan därför icke undvaras. De senaste årens forskningar, främst på blodprovets område, ha emellertid avsevärt ökat möjligheterna att vid prövningen av hithörande frågor nå säkrare resultat. När det blivit utrett att modern under konceptionstiden haft samlag med två eller flera män, vilkas faderskap i och för sig icke är osannolikt, föreligga ofta omständigheter som mer eller mindre starkt tala för att en viss av dem är barnets fader. På grundval av blodprovsresultatet, tiden för de olika samlagen och övriga omständigheter bör domstolen söka utvälja den man som med större sannolikhet än den eller de övriga kan anses ha avlat barnet samt förklara honom vara fader. När påtaglig övervikt i sannolikhetshänseende icke kan konstateras för någon av männen, bör talan om faderskapets fastställande ogillas. Till underhållet av barn, för vilket faderskapet ej fastställts, bör liksom enligt gällande lag bidrag utgå av allmänna medel.

Det tilläggsstadgande, som de sakkunniga i enlighet härmed föreslå till nuvarande regel om faderskapets fastställande, nödvändiggör ändring också i fråga om det processuella förfarandet. För närvarande gäller att talan om faderskapets fastställande skall väckas mot mannen. Detta stadgande kan bibehållas. Då det är ovisst vem av två eller flera som är fader, måste emellertid talan i ett sammanhang föras mot dem alla, om domstolen skall kunna göra nyss berörda sannolikhetsbedömning. De sakkunniga föreslå därför att talan om faderskapets fastställande skall kunna väckas mot två eller flera samtidigt. Med tanke på att modern icke alltid har intresse av att instämma mer än en man innefattar förslaget dessutom befogenhet för rätten att, då det finnes påkallat för utredningen, förelägga barnets ställföreträdare att väcka talan jämväl mot annan än den som redan är part i målet.

62 Kungl. Maj.ts proposition nr H4 år 1958

De nya reglerna skola enligt förslaget tillämpas även i mål som redan äro anhängiga vid ikraftträdandet. De olägenheter, som i vissa fall kunna följa härav, uppvägas enligt de sakkunnigas mening av det hältre resultat vartill reglerna torde leda.

Utomäktenskapligt barns arvsrätt

I förhållande till moder och mödernefränder har barn utom äktenskap samma arvsrättsliga ställning som barn i äktenskap. För närvarande taga däremot utomäktenskapligt barn och dess fader arv efter varandra endast om barnet är trolovningsbarn eller fadern avgivit s. k. arvsrättsförklaring. Arvsrätt mellan barnet och fädernefränderna förekommer icke.

Principiella betänkligheter mot att i arvsrättsligt hänseende helt likställa de utomäktenskapliga barnen med barn i äktenskap föreligga ej enligt de sakkunnigas mening. Visserligen anses blodsbandet icke "enbart utan endast i förening med den därmed förknippade sociala och ekonomiska samhörigheten utgöra arvsrättens grund, men vid så nära släktskap som mellan fader och barn kan avgörande vikt icke tillmätas det förhållandet att vid utomäktenskaplig börd samhörigheten i allmänhet är ganska ringa.

Då frågan om vidgad arvsrätt mellan barn utom äktenskap och dess fader och fädernefränder tidigare varit föremål för övervägande, har mot utvidgningen framför allt anförts ovissheten om faderskapet. Med de nya regler om fastställande av faderskapet, som i korthet berörts under föregående avsnitt, torde emellertid det verkliga faderskapet kunna fastslås med avsevärt större säkerhet än förut. Om dessa regler genomföras, bör därför ej längre hinder i detta hänseende anses möta.

För den händelse fadern till ett utomäktenskapligt barn gift sig med annan än barnets moder, kan givetvis barnets arvsrätt efter fadern ha ogynnsamma verkningar för den familj, som denne efterlämnar vid sin död, och då i dylikt fall kvarlåtenskapen vanligen utgör resultat av makarnas och stundom även deras barns gemensamma arbetsinsatser och besparingar, kan det utomäktenskapliga barnets rätt till del däri te sig stötande. När fråga är om ett mindre bo, äger emellertid efterlevande makan i allmänhet jämlikt 13 kap. 12 § gifterinålsbalken taga hela boet. Nämnda lagrum är för närvarande icke i sin helhet tillämpligt, om den döde efterlämnat barn utom äktenskap som har rätt till underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen efter honom. Men för att tillgodose intresset av att sammanhålla ringare bon föreslå de sakkunniga att denna begränsning i lagrummets tillämplighet skall upphävas. Vidare må framhållas att barn, vars uppfostran icke är avslutad, äger få underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen enligt de hittills i 8 kap. lagen om arv upptagna bestämmelserna. Härigenom kunna underåriga barn i äktenskapet säkerställas med avseende å uppehälle och utbildning, i varje fall framför självförsörjande medarvingar. Slutligen kan också erinras om möjligheten att upprätta testamente. Om arvsrätten för barn utom äktenskap ej skall bli illusorisk, måste visserligen sådant barn erhålla laglottsrätt lika med barn i äktenskap. Visst utrymme för dispositioner till förmån för den efterlämnade familjen föreligger dock, vilket måste anses vara av betydelse exempelvis då hustrun i boet infört egendom till stort värde utan att äktenskapsförord blivit upprättat.

På grund av det sålunda anförda och vad som närmare utvecklas vid 2 kap. i förslaget till ärvdabalk föreslå de sakkunniga att barn utom äktenskap skola erhålla samma arvsrättsliga ställning som barn i äktenskap.

Enligt vanliga principer skall ny lagstiftning på arvsrättens område äga tillämpning i samtliga fall då arvlåtaren avlidit efter ikraftträdandet. När

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1958 63

fråga är om utomäktenskapligt barn, som är trolovningsbarn eller beträffande vilket fadern avgivit arvsrättsförklaring, har, om fadern levde vid ikraftträdandet, något hinder icke ansetts möta att låta en sådan regel gälla. Vad åter angår barn utom äktenskap i andra fall ha de sakkunniga funnit erforderligt att föreslå en särskild övergångsbestämmelse, innebärande att om sådant barn är fött innan nya ärvdabalken trätt i kratt, äldre lag fortfarande skall tillämpas, ändå att arvlåtaren avlidit efter ikraftträdandet.

Adoptivbarns allmänna rättsställning

Genom adoption grundas mellan adoptanten och adoptivbarnet ett rättsförhållande av väsentligen samma innehåll som förhållandet mellan föräldrar och barn. Något familjerättsligt förhållande mellan adoptanten och adoptivbarnets släkt eller mellan adoptivbarnet och adoptantens släkt medför adoptionen däremot i princip icke. Vid sidan av adoptivförhållandet fortbestår i vissa hänseenden rättsförhållandet mellan barnet och dess släkt.

Oaktat adoptivbarnet sålunda för närvarande har rättslig anknytning även till sin släkt, är barnets förbindelse med denna i verkligheten ofta bruten. I stor utsträckning förekommer nämligen s. k. inblankoadoption av spädbarn. Detta i praxis utbildade förfarande innebär att barnets föräldrar genom förmedling av t. ex. barnavårdsnämnd lämna samtycke till adoption utan att känna till adoptantens namn och bostadsort. Någon kontakt mellan barnet och dess släkt ifrågakommer därför vid sådan adoption i allmänhet icke, i varje fall ej förrän adoptanten funnit den lämpliga tidpunkten vara inne att underrätta barnet om dess egenskap av adoptivbarn.

De sakkunniga förutsätta att inblankoförfarandet även i fortsättningen skall kunna användas vid sidan av adoption efter direkta förhandlingar mellan barnets föräldrar och den blivande adoptanten. Med tanke främst på denna allt vanligare form av adoption har det emellertid funnits nödvändigt att vidtaga vissa principiella ändringar i adoptivbarnets rättsställning. Om adoptionen innebär att den faktiska förbindelsen mellan barnet och dess släkt avskäres, bör icke heller något rättsligt band dem emellan kvarstå. I motsats till vad hittills gällt föreslås därför att adoptivbarnet och dess föräldrar icke skola vara underhållsskyldiga mot varandra. Likaledes med ändring av gällande rätt stadgar förslaget därjämte att barnet och dess släkt skola taga arv efter varandra endast då förbehåll därom gjorts vid adoptionen. Särskilt när barnets rättsliga samband med dess släkt avbrytes är det emellertid angeläget att barnet fastare införlivas med adoptantens miljö. En av förutsättningarna härför är att barnet även i förhållande till adoptantens släkt får samma ställning som ett adoptantens eget barn. Barnet föreslås därför skola vara arvsrältsligt bundet icke blott såsom hittills till adoptanten utan även till dennes släkt.

Den sålunda antydda omgestaltningen av adoptivbarnets rättsställning innebär i stort sett alt adoptivbarnet kommer att stå i familjerättsligt förhållande till adoptanten och dennes släkt på samma sätt som ett adoptantens eget barn och att den rättsliga förbindelsen mellan barnet och dess släkt principiellt avskäres.

Arvsrätten vid adoptivförhållande

Adoptivbarnet och dess avkomlingar äga för närvarande rätt att laga arv efter adoptanten. Vid adoptivbarnets död åter äro adoptanten och hans avkomlingar i allmänhet berättigade att ärva endast så stor del av kvarlåtenskapen som i värde motsvarar vad barnet erhållit i arv, gåva eller testamente från adoptanten. Adoptivbarnet och dess skyldcmän ha i övrigt rätt till arv efter varandra utan hinder av adoptionen.

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

Att adoption bör grunda arvsrätt mellan adoptivbarnet och adoptanten är givet, eftersom syftet med adoptionen just är att skapa ett föräldraförhållande såsom ersättning för det naturliga. Huruvida adoptivbarnet och dess släkt det oaktat böra kunna ärva varandra, är beroende på adoptivförhållandets närmare beskaffenhet. I flertalet fall innebär adoptionen, såsom vid inblankoadoption, en fullständig överflyttning av barnet från dess egen släkt till adoptantens, och ur skilda synpunkter synes det då vara lämpligast att arvsrätten mellan barnet och dess släkt icke kvarstår. Men adoption förekommer även utan att en sådan fullständig överflyttning från en släkt till en annan är avsedd, t. ex. då ett barn, som blivit föräldralöst, adopteras av en nära anförvant. I dylikt fall torde anledning saknas att avbryta barnets arvsrättsliga förbindelse med sin släkt.

På grund härav ha de sakkunniga funnit att arvsrätten vid adoptivförhållande bör anordnas efter två skilda linjer. I normala fall skall adoptionen medföra att barnet och dess avkomlingar å ena samt övriga skyldemän å andra sidan icke vidare äga taga arv efter varandra. Adoption skall emellertid även kunna äga rum med förbehåll om bibehållen arvsrätt på grund av skyldskap, och har så skett skola barnet och dess skyldemän i princip ärva varandra utan hinder av adoptionen.

Eftersom den normala formen av adoption skall innebära att arvsrätt mellan adoptivbarnet och dess släkt icke längre äger rum, har det synts önskvärt och naturligt att barnet står i arvsrättsligt förhållande icke blott till adoptanten utan även till dennes skyldemän. Det föreslås därför att barnet skall äga taga arv och ärvas som om det vore adoptantens eget barn. Barnet skall sålunda också ha rätt till laglott efter adoptanten och dennes skyldemän i rätt uppstigande led.

Beträffande adoption med förbehåll om bibehållen arvsrätt på grund av skyldskap ha avvikande regler utöver vad som betingas av förbehållets innebörd ansetts böra undvikas. Barnet och dess avkomlingar äga därför enligt förslaget även i detta fall rätt till arv efter adoptanten och dennes skyldemän som om barnet vore adoptantens eget barn. Denna arvsrätt skall dock icke vara förenad med laglottsrätt. Med hänsyn till att arvsberättigade skyldemän till barnet kunna finnas skola adoptanten och dennes skyldemän i allmänhet icke ärva större del av barnets kvarlåtenskap än som till värdet motsvarar vad barnet erhållit av dem i arv, gåva eller testamente.

Då adoption kommit till stånd före den föreslagna lagstiftningens ikraftträdande, ha de nya arvsreglerna icke ansetts kunna utan vidare tillämpas. Beträffande rätt till arv på grund av adoptivförhållande i dylikt fall skall därför äldre lag i allmänhet gälla. Med tanke närmast på sådana adoptivlörhållanden, där den faktiska förbindelsen mellan adoptivbarnet och dess släkt redan vid adoptionen eller senare blivit bruten, kunna emellertid nya lagens regler för adoption utan förbehåll om bibehållen arvsrätt på grund av skyldskap bli tillämpliga. Härför fordras särskilt beslut av domstol efter ansökan inom fem år från ikraftträdandet.

Förutom förslagen till ärvdabalk och till lag om ändring i föräldrabalken innehåller betänkandet även förslag till följdförfattningar. Bland dessa märkes en ny lag angående blodundersökning m. m. i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till barn utom äktenskap. Detta förslag innehåller främst ändrade ersättningsregler.

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1958 65

Vttrandena

Yttranden över ärvdabalkssakkunnigas förslag har infordrats av justitiekanslern, rikets hovrätter, 1951 års rättegångskommitté (endast beträffande processen i faderskapsmål), socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, statistiska centralbyrån, statskontoret, statens institut för rasbiologi, statens rättskemiska laboratorium, kammaradvokatfiskalsäinbetet, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Norrbottens, Östergötlands, Södermanlands, Hallands, Kronobergs, Göteborgs och Bohus samt Malmöhus län, domkapitlen i Uppsala ärkestift samt Härnösands, Linköpings och Visby stift, medicinska fakulteterna i Uppsala och Lund, medicinska högskolan i Göteborg, karolinska institutets lärarkollegium ävensom av barnavårdsnämnderna i Stockholm, Göteborg, Malmö, Linköping, Norrköping, Halmstad, Luleå, Vårfruberga kommun i Södermanlands län samt Hälleberga och Annerstads kommuner i Kronobergs län.

Yttranden över förslaget har därjämte efter remiss avgivits av föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges advokatsamfund, svenska bankföreningen, svenska socialvårdsförbundet, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund, Fredrika-Bremer-förbundet, Sveriges husmodersföreningars riksförbund, yrkeskvinnors samarbetsförbund, högerns kvinnoförbund, folkpartiets kvinnoförbund och Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund. Svenska landsbygdens kvinnoförbund, som likaledes beretts tillfälle att yttra sig över förslaget, har icke låtit sig avhöra.

Remissinstanserna inskränker sig i allmänhet till att yttra sig över de viktigare nyheterna i förslaget eller att behandla en eller flera frågor däri ur begränsad synpunkt, i samband varmed förslaget i icke berörda delar mer eller mindre uttryckligt lämnas utan erinran. I några yttranden redovisas emellertid även en allmän inställning till förslaget. Sålunda anser hovrätten över Skåne och Blekinge förslaget mycket väl ägnat att läggas till grund för ny lagstiftning, och Sveriges advokatsamfund hälsar med tillfredsställelse den systematisering av lagstiftningen som förslaget innebär. Samfundet har intet att erinra mot den formella omredigering som gjorts i syfte att ge lagverket ett entydigt innehåll och en översiktlig uppställning. Länsstyrelsen i Södermanlands län finner sammanställningen av arvslagstiftningen till en ärvdabalk värdefull ur praktisk synpunkt, och på liknande sätt uttalar sig svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas förbund. Länsstyrelsen i Kronobergs län anser att de sakkunniga löst de i samband med kodifieringen av en ärvdabalk upptagna särskilda spörsmålen på ett tillfredsställande sätt.

Nordiskt samarbete

Ärvdabalkssakkunnigas utredning har i viss utsträckning bedrivits i nordiskt samarbete. Ett flertal överläggningar har sålunda ägt rum mellan ärvdabalkssakkunniga samt representanter för Danmark, Finland och Norge,

5 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 sam!. Nr 144

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1958

därvid Danmark representerats av professor O. A. Borum, hpjesteretsdommer Bodil Dybdal och landsdommer T. Tops0e-Jensen med fuldmsektig H. Krog som sekreterare, Finland av presidenten U. J. Castrén, regeringsrådet T. Ahava och justitierådet H. Brunou med t. f. förvaltningssekreteraren B. E. Sjöholm som sekreterare samt Norge av professor C. J. Arnholm, ekspedisjonssjef K. J. 0ksnes och lagdommer A. Endresen med konsulent E. Sandene som sekreterare.

Vid överläggningarna nåddes principiellt enighet om det förslag till materiella bestämmelser om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap, för vilket i det föregående i korthet redogjorts. För Finlands del skulle emellertid tillfogas en subsidiär bestämmelse, som för det fall att faderskapet icke kunde fastställas medgåve möjlighet att liksom hittills viss bestämd man ålades enbart underhållsskyldighet. I fråga om förfarandet förutsattes varje land för sig skola vidtaga erforderliga ändringar. Beträffande adoptionsinstitutet enades man i väsentliga avseenden. Såsom ytterligare en huvudpunkt vid överläggningarna behandlades reglerna om äktenskaplig börd. Det resultat som i detta hänseende nåddes innebär huvudsakligen anslutning till de i den svenska föräldrabalken redan upptagna beslämmelserna. Frånsett en viss uppmjukning av gällande preskriptionsregler har det därför för Sveriges del icke synts erforderligt att framlägga något förslag i ämnet. Slutligen må nämnas att frågan om internationellt privaträttsliga regler beträffande barn i och barn utom äktenskap upptagits till behandling. Något slutgiltigt konventionsförslag föreligger dock ännu icke.

Sedan remissbehandlingen av ärvdabalkssakkunnigas förslag avslutats har på danskt initiativ nya nordiska överläggningar ägt rum rörande vissa adoptionsrättsliga spörsmål. Den 14 och 15 april 1955 sammanträdde sålunda i Köpenhamn representanter för de nordiska justitiedepartementen i syfte att diskutera behovet av två olika adoptionsformer samt att söka eliminera vissa olikheter mellan de olika förslagen till ny adoptionslagstiftning.1 Vid sammanträdet träffades den överenskommelsen att justitiedepartementen i de nordiska länderna, delvis med frångående av de olika kommittéförslagen, skulle söka verka för att följande lagstiftningsåtgärder genomfördes:

1. Endast en adoptionsform bör förekomma, nämligen den s. k. starka adoptionen eller adoption utan sådant förbehåll varom sägs i 4 kap. 7 § av ärvdabalkssakkunnigas förslag till föräldrabalk.

2. Regeln att den som fyllt tolv år ej må adopteras utan eget samtycke (4 kap. 5 § första stycket föräldrabalken) bör kompletteras med ett stadgande av innebörd, att sådant samtycke dock ej skall erfordras beträffande barn som icke fyllt sexton år, därest det finnes anledning antaga att det skulle lända barnet till skada att inhämta dess samtycke.

3. Den i de danska och norska kommittéförslagen upptagna regeln att i

1 Syen-ka justitiedepartementet representerades vid dessa överläggningar av statssekreteraren B. Kjellin och lagbyråchefen S. Dennemark samt danska justitiedepartementet av departementschef V Boas, kontorchef P. Gaarden, fuldmsegtig E. Bjerregaard och sekretär J. Bangert-Rasmussen. Från fin-k sida deltog regeringsrådet T. Ahava samt från norsk sida ekspedisjonssjef G. Sverdrup-Thygeson, byråsjef C. Stabel och konsulent E. Sandene.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1958 67

samband med adoptionen särskilt förordnande kan meddelas om barnets religiösa uppfostran bör utgå.

4. Förbudet mot äktenskap mellan adoptant och adoptivbarn (se betr. svensk rätt 2 kap. 12 § giftermålsbalken) bör bibehållas, men i lagtexten bör icke — i vidare mån än som följer av att detta äktenskapshinder ej är upplösande — regleras rättsverkningarna av att sådant äktenskap likväl kommer till stånd. (Jfr Westring, Den nya giftermålsbalken, 2 uppl. s. 40— 41 och 184.)

Departementschefen

Detta lagstiftningsärende utgör det sista och avslutande ledet i det arbete med revision av ärvdabalken i 1734 års lag som försiggått under de senaste årtiondena. Den första delen av arbetet fullbordades då balkens samtliga bestämmelser åren 1917—1933 ersattes med ett flertal moderna lagar. År 1949 sammanfogades de av dessa lagar som handlade om föräldrar och barn samt om förmynderskap till en föräldrabalk, och återstoden av lagarna med regler om arv, testamente, boutredning och arvskifte förutsattes skola bilda en ärvdabalk. Såsom jag framhöll vid föräldrabalkens antagande bygger tanken att i balkar kodifiera bestämmelserna inom detta centrala rättsområde på gamla svenska lagstiftningstraditioner och utgör ett led i den redan delvis förverkligade planen att sammanföra de viktigare lagreglerna inom civilrätten samt straff- och processrätten i systematiskt avgränsade enheter.

Det av ärvdabalkssakkunniga utarbetade förslaget till ärvdabalk motsvarar nu gällande lagar om arv, om testamente, om arvsavtal samt om boutredning och arvskifte. Dessa lagar ansluter sig väl till varandra, och vid deras sammanfogande erfordras därför formella ändringar i ganska liten utsträckning. Även om kodifieringen sålunda icke medför så många lagtekniska detaljförbättringar, måste det likväl ur praktisk och allmän systematisk synpunkt anses som en betydande vinst att alla grundläggande regler på arvsrättens område sammanförs till ett enhetligt lagverk.

Liksom remissmyndigheterna har jag icke något att erinra mot den föreslagna ärvdabalkens omfattning och allmänna disposition.

Ehuru de sakkunniga i första hand haft till uppdrag att formellt omarbeta gällande lagar på området, har de därjämte i enlighet med sina direktiv upptagit vissa frågor till saklig nyprövning. Förslaget till ärvdabalk och det i anslutning därtill upprättade förslaget till lag om ändring i föräldrabalken innefattar flera vittgående ändringar i gällande rätt. Sålunda föreslår de sakkunniga att barn utom äktenskap skall erhålla samma arvsrättsliga ställning som barn i äktenskap. I samband härmed har de sakkunniga verkställt omprövning av reglerna om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap och förordar ändringar i dessa regler med syfte att det verkliga faderskapet skall kunna fastslås med större säkerhet än hittills. Vidare innebär de sakkunnigas förslag att arvsrätten vid adoptivförhållande skall omläggas, så att adoptivbarn i högre grad än för närvarande

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 444 år 1958

är fallet skall taga arv och ärvas som om det vore adoptantens eget barn. I samband härmed föreslår de sakkunniga att adoptionsinstitutet även i övrigt erhåller sådan gestaltning att adoptivbarn i stort sett kommer att stå i familjerättsligt förhållande till adoptanten och dennes släkt på samma sätt som ett adoptantens eget barn och att den rättsliga förbindelsen mellan barnet och dess släkt principiellt avskäres.

Av vad sålunda anförts beträffande ifrågasatta sakliga ändringar framgår att det är mycket betydelsefulla rättsproblem som förekommer till bedömande i detta lagstiftningsärende. Frågan om utomäktenskapligt barns arvsrätt efter fader och fädernefränder har redan tidigare vid olika tillfällen varit föremål för utredning och prövning utan att, såsom i våra nordiska gannländer, ha fått en tillfredsställande lösning. Övriga här berörda frågor, som på skilda sätt sammanhänger med den senaste tidens utveckling, har av ärvdabalkssakkunniga behandlats i samarbete med representanter för Danmark, Finland och Norge. Ännu ett viktigt steg på det nordiska lagsamarbetets område har tagits genom de överläggningar rörande vissa adoptionsrättsliga problem som efter avslutad remissbehandling ägt rum mellan de nordiska justitiedepartementen och för vilkas resultat förut redogjorts. Den enighet om föreslagna lösningar som slutligen i allt väsentligt nåtts synes mig böra hållas i minnet vid frågornas bedömning, låt vara att önskvärdheten av största möjliga nordiska rättslikhet måste vägas mot de sakliga krav som den nationella utvecklingen och rättsuppfattningen på särskilda punkter kan ställa. I samband med den följande redogörelsen för de olika bestämmelserna i förslaget skall jag redovisa mitt ståndpunlctstagande till de föreliggande problemen.

I detta sammanhang vill jag slutligen nämna att i Norge i maj 1954 tillsatts en kommitté för revision av den norska arvslagstiftningen i hela dess vidd. Denna utredning är avsedd att bedrivas i nordiskt samarbete; för att deltaga i överläggningar i ämnet har i Danmark utsetts en särskild kommitté och för Sveriges del har motsvarande uppdrag lämnats ärvdabalkssakkunniga. Även Finland torde komma att deltaga i samarbetet. Det lagsamarbete som sålunda skall äga rum har jag icke ansett böra hindra behandlingen av nu ifrågavarande lagstiftningsärende. Såsom av det föregående framgår inrymmer detta flera viktiga spörsmål, beträffande vilka utredningen i erforderlig mån skett i nordisk samverkan. Enligt min mening är det angeläget att dessa frågor snarast möjligt blir prövade, och motsvarande prövning torde även komma till stånd i de övriga länderna utan avbidan på det ännu icke påbörjade samarbetet. Något samlat resultat av detta kan med hänsyn till uppgiftens omfattning och art icke väntas föreligga på ganska lång tid.

Jag övergår härefter till en närmare redogörelse för förslaget till ärvdabalk och övriga lagförslag som upprättats på grundval av de sakkunnigas betänkande.

Kungl. Maj. ts proposition nr låb år 1958 69

Förslaget till ärvdabalk

1 KAP.

Om rätt att taga arv

Bestämmelsen i 1 § motsvarar 10 kap. 1 § arvslagen. Vad i 2 och 3 §§ stadgas överensstämmer, frånsett en mindre formell avvikelse i den förstnämnda paragrafen och en mera genomgripande redaktionell omskrivning i den sistnämnda, med 10 kap. 2 och 7 §§ arvslagen.

De sakkunniga har beträffande 1 § i förevarande kapitel uttalat att det icke ansetts erforderligt att, såsom i 10 kap. 1 § arvslagen, upptaga ett uttryckligt stadgande, att då fråga är om rätt till del i efterlevande makes bo, hänsyn skall tagas till tiden för dennes död. Enligt stadgande i 3 kap. 1 § tillkommer rätt till del i efterlevande makes bo endast sådan arvinge till den först avlidne maken som lever vid den sist avlidnes död. I analogi med vad som stadgas i 1 kap. 1 § bör därvid dock syskon eller syskons avkomling, som dessförinnan avlats men sedermera fötts med liv, åtnjuta sådan rätt.

Hovrätten för Västra Sverige finner det icke påkallat att utesluta det nu i 10 kap. 1 § arvslagen upptagna stadgandet att, då fråga är om rätt till del i efterlevande makes bo, hänsyn skall tagas till tiden för dennes död. Stadgandets borttagande kan enligt hovrättens mening vålla förbiseende vid lagtillämpningen. Ett särskilt skäl att bibehålla stadgandet är — anför hovrätten — att i förslaget bestämmelserna om rätt att taga arv flyttats före bestämmelserna om rätt för den först avlidne makens arvingar i boet efter den sist avlidne maken. Hovrätten anser emellertid att stadgandet bör givas en tydligare avfattning än det för närvarande har. Föreningen Sveriges häradshövdingar hemställer likaledes att berörda stadgande bibehålies. Förbiseenden vid lagtillämpningen kan enligt föreningens mening eljest lätt inträffa, särskilt som bouppteckningar och arvskiften oftast förrättas av lekmän.

Departementschefen

Mot de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna i detta kapitel har icke framställts annan anmärkning än att i 1 § bör bibehållas det för närvarande i 10 kap. 1 § arvslagen intagna stadgandet, att då fråga är om rätt till del i efterlevande makes bo hänsyn skall tagas till tiden för dennes död. En av de remissinstanser som framställt anmärkningen har tillika ansett att stadgandet bör givas en tydligare avfattning.

De sakkunniga bar ansett att 1 § i förevarande kapitel bör kunna avfattas enbart med tanke på det normala fallet att arv tages direkt efter arvlåtaren. Deras avsikt har därvid varit att paragrafen, för den händelse fråga är om sekundosuccession i efterlevande makes bo, skall läsas jämsides med

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1958

stadgandet i 3 kap. 1 § andra meningen, enligt vilket rätten till sekundosuccession bestämmes efter förhållandena vid tiden för den efterlevande makens död. Med hänsyn till att bestämmelserna om sekundosuccession i de sakkunnigas förslag — till skillnad mot vad som är fallet i gällande arvslag — upptagits i ett kapitel som följer efter de allmänna bestämmelserna om rätt att taga arv, kan det ur rent lagteknisk synpunkt måhända förefalla mest tilltalande att ur 1 kap. 1 § utesluta bestämmelsen i 10 kap. 1 § arvslagen att vid sekundosuccession hänsyn skall tagas till tiden för den efterlevandes död. Såsom under remissbehandlingen påpekats kan emellertid stadgandets borttagande vålla förbiseende vid lagtillämpningen, och jag finner det därför av praktiska skäl lämpligast att bibehålla detsamma i 1 kap. 1 §. I enlighet härmed har gjorts ett tillägg till de sakkunnigas förslag. I förtydligande syfte har därvid den gällande lydelsen något omformulerats.

Andra meningen i 3 § (motsvarande 10 kap. 7 § andra meningen arvslagen) har vid departementsbehandlingen underkastats en formell omarbetning i syfte att förenkla lagtexten. I sak överensstämmer dock 3 § i förevarande kapitel helt med nu gällande rätt.

2 KAP.

Om skyldemans arvsrätt

Gällande bestämmelser om skyldemans arvsrätt återfinns i 1 kap. arvslagen.

I 3 kap. 1 § nämnda lag stadgas att barn utom äktenskap eller dess avkomlingar tager arv efter barnets moder och mödernefränder och ärvs av dem såsom om barnet vore av äktenskaplig börd. I 2 § samma kap. stadgas att, om barnet är trolovningsbarn eller fadern avgivit förklaring att barnet skall ha samma rätt till arv efter honom som barn av äktenskaplig börd, barnet eller dess avkomlingar tager arv efter fadern och fadern efter dem såsom vore barnet av äktenskaplig börd. Mellan barn utom äktenskap och dess fader och fädernefränder äger i övrigt ej arvsrätt rum.

Beträffande utomäktenskapligt barn som icke har arvsrätt efter sin fader gäller enligt 8 § lagen om införande av föräldrabalken att, när fadern dör, det belopp som erfordras till fullgörande för framtiden av hans underhållsskyldighet emot barnet skall före arvs- och testamentslotter utgå av behållningen i boet. Barnet kan dock icke härigenom erhålla större del därav än det skulle ha bekommit, om det varit av äktenskaplig börd.

En redogörelse för den tidigare behandlingen av frågan om utomäktenskapligt barns arvsrättsliga ställning, vissa statistiska uppgifter samt ett sammandrag av utländsk rätt på området finns i betänkandet (s. 80—88).

De sakkunniga föreslår att bestämmelserna i 1 kap. arvslagen i oförändrat skick upptages i förevarande kapitel samt att i ärvdabalken icke skall ingå

Kungl. Maj:ts proposition nr IM år 1958 71

någon särbestämmelse beträffande barn utom äktenskap. Förslaget innebär sålunda att barn utom äktenskap i arvsrättsligt hänseende likställes med barn i äktenskap.

I sin motivering till förslaget i denna del framhåller de sakkunniga (s. 88—96), att vidgad arvsrätt statistiskt sett sannolikt skulle vara av relativt ringa ekonomisk betydelse för de utomäktenskapliga barnen. Ideella hänsyn torde väga tyngre än vad som i ekonomiskt hänseende står att vinna. Det är för nutida betraktelsesätt stötande att barn skall ha olika arvsrättslig ställning allteftersom de är födda utom eller inom äktenskap. Som ett led i strävandet att avlägsna den på sina håll alltjämt kvarstående känslan av mindervärde torde vidgad arvsrätt vara av betydelse. Största möjliga likställighet med barn i äktenskap även på detta område kan bidraga till att barn inom och barn utom äktenskap framstår såsom socialt jämbördiga. Önskemålet om vidgad arvsrätt för de utomäktenskapliga barnen kan emellertid sägas i viss mån stå i strid mot uppfattningen, att arvsrättens grund icke enbart är blodsbandet utan den med blodsbandet i regel förknippade sociala och ekonomiska samhörigheten. När det gäller arvsrätt för så nära skyldemän som egna barn, synes dock själva skyldskapsförhållandet väga så tungt att man måste bortse från att det utomäktenskapliga barnet ofta ej har någon sådan samhörighet med fadern. Större tvekan kan råda när det gäller arvsrätt efter fädernefränderna. Om full arvsrätt införes efter fadern, synes det dock knappast föreligga tillräcklig anledning att icke taga steget helt ut och låta arvsrätt i vanlig omfattning inträda jämväl efter fädernefränderna. Vad angår frågan i vilken mån arvsrätt bör tillkomma fadern och fädernefränderna efter barn utom äktenskap är det tydligen tänkbart att göra denna arvsrätt mera begränsad än som i allmänhet gäller beträffande bakarv. Av betydelse är emellertid att arvsreglerna icke göres för komplicerade. Bakarven är så pass sällsynta att en regel om begränsad rätt till bakarv knappast framstår som praktiskt motiverad. Läget är annorlunda i det särskilda fallet att barnet avlats i våldtäkt eller annan liknande sedlighetsförbrytelse; härom hänvisas till 15 kap. i förslaget. - Det har icke i främsta rummet varit principiella betänkligheter som tidigare hindrat genomförande av full arvsrättslig likställighet mellan barn utom och barn i äktenskap. De tyngst vägande skälen häremot har varit av mera praktisk art. Sålunda har ansetts att reglerna för faderskapets fastställande icke medförde så säkra resultat att, förutom underhållsskyldighet, även arvsrätt kunde grundas därpå. Såsom i annat sammanhang närmare utvecklas har emellertid de sakkunniga funnit sig kunna framlägga förslag till ändrade regler om faderskapets fastställande. Tillämpningen av dessa bör kunna leda till att det verkliga faderskapet fastställes i betydligt större utsträckning än biltills. Därest de föreslagna nya reglerna om faderskapets fastställande genomförs, bör enligt de sakkunnigas mening den ovisshet i fråga om faderskapet som kan kvarstå icke utgöra hinder mot den ifrågasatta utvidgningen av arvsrätten. — En obetingad arvsrätt mellan utom äktenskaplig t barn och dess fader är naturligtvis ej utan menlig

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

verkan för övriga arvsberättigade efter fadern. Om fadern vid sin död är eller tidigare varit gift med annan än barnets moder, kommer tydligen hans familj att lida intrång av det utomäktenskapliga barnets rätt till del i kvarlåtenskapen. Särskilt i det fallet att fadern efterlämnar endast hustru kunde det utomäktenskapliga barnets arvsrätt verka stötande. Egendomen i boet kan vara införd av hustrun eller behållningen i boet ha tillkommit genom hennes medverkan, och hon skulle vid mannens död nödgas avstå från hälften däi av till dennes barn utom äktenskap. Å andra sidan kan åberopas, att motsvarande situation redan nu kan inträda, om det är hustrun som har barn utom äktenskap och hon dör först. Den skillnaden föreligger dock, att ett mannens barn utom äktenskap oftare är okänt för andra maken än vad händelsen är beträffande hustruns. Ehuru den anförda invändningen ej kan frånkännas visst berättigande, har de sakkunniga icke ansett den vara av sådan betydelse att man fördenskull har anledning att taga avstånd från tanken att ge utomäktenskapliga barn samma arvsrätt efter fadern och fädernefränderna som barn i äktenskap. Eu viss mildring av verkningarna för hustrun i fråga om smärre bon uppkommer dock om samtidigt ett i det följande berört förslag till ändring av 13 kap. 12 § giftermålsbalken genomföres. De sakkunniga anser det likväl kunna ifrågasättas, om efterlevande hustru ens därigenom blir skäligen tillgodosedd. Huruvida det är möjligt att vidtaga ytterligare åtgärder till hustruns förmån utan att ar- ' ingarnas berättigade intressen eftersättes, är emellertid en avvägningsfråga som icke enbart har samband med de utomäktenskapliga barnens arvsrätt. Som i det föregående berörts är det meningen att arvslagstiftningen i hela dess vidd skall upptagas till revision i nordiskt samarbete, och vidare torde giftermålsbalken bli föremål för översyn genom en särskild utredning. Vid dessa förhållanden har de sakkunniga icke funnit anledning att närmare ingå på spörsmålet. —- Då barn finns i äktenskapet och dessa vid faderns död är minderåriga kan intrånget från ett utomäktenskapligt barns sida måhända synas stötande, särskilt om sistnämnda barn är fullvuxet. Olägenheterna torde dock hävas av vad som i 8 kap. i förslaget stadgas om underhållsbidrag ur kvarlåtenskap. — Den som är gift med ett utomäktenskapligt barns fader kan ofta sakna kännedom om barnets existens. En följd av arvsrättens utvidgande synes vara att man av folkbokföringen bör kunna utläsa om mannen har barn utom äktenskapet. Liksom det för närvarande i mannens i kyrkobokföringsorten förvarade personakt antecknas att han är fader till trolovningsbarn eller barn, beträffande vilket h-an avgivit arvsrättsförklaring, bör anteckning ske om varje utomäktenskapligt barn till vilket mannen förklarats vara fader. Enligt 13 § sekretesslagen gäller som huvudregel att anteckningar i handlingar som rör kyrko- och folkbokföringen, i den man de innehåller upplysning om enskilds personliga förhållanden, icke utan hans samtycke må till annan utlämnas förrän sjuttio år förflutit från anteckningens datum, men undantag är stadgat för fall då med hänsyn till det ändamål, för vilket utlämnande åstundas, och omständigheterna i övrigt trygghet kan anses vara för handen att det ej kom­

Kungl. Maj. ts proposition nr 144 år 1958 73

mer att missbrukas till skada eller förklenande för den enskilde som avses eller för hans nära anhöriga. Vill medlem av mannens familj medan denne ännu lever vinna visshet om vilka som äro arvsberättigade efter mannen, finnes således möjlighet härtill även mot hans vilja. — Beträffande den verkan som utomäktenskapligt barns arvsrätt skulle få för faderns efterlevande hustru och barn i äktenskap må i övrigt framhållas möjligheten att upprätta testamente. För likställighet i arvshänseende mellan barn i och barn utom äktenskap förutsättes visserligen att även det utomäktenskapliga barnet har rätt till laglott, men förordnande kan dock givas som i viss utsträckning tillgodoser hustrun och barnen i äktenskapet. Vidare må erinras om att blivande make, som själv inför egendom i boet, kan skydda denna genom äktenkapsförord. Vad slutligen beträffar själva arvskiftet synes den omständigheten, att även ett utomäktenskapligt barn skall deltaga däri, i allmänhet icke behöva medföra svårigheter. Uppenbarligen kan dock emellanåt stridiga intressen göra sig gällande, t. ex. om den väsentliga tillgången i boet är en jordbruksfastighet. I enlighet med vad som stadgas i 23 kap. 3 § i förslaget är det naturligt att, om någon av den avlidnes familj önskar erhålla den fastighet, där familjen redan bor och sedan kanske lång tid haft sin utkomst, delningen verkställes enligt detta önskemål och att ett utomäktenskapligt barn sålunda får nöja sig med att få sin lott i annan egendom. — Av det anförda synes, enligt de sakkunnigas mening, framgå att de invändningar om olägenheter av praktisk art, som kan göras mot att barn i äktenskap och barn utom äktenskap likställes i arvsrättsligt hänseende, icke är så vägande att de bör hindra realiserandet av önskemålet om en sådan reform. Då de sakkunniga på grund härav föreslår, att i ärvdabalken icke skall upptagas någon särbestämmelse beträffande barn utom äktenskap, kommer de i förevarande kapitel intagna bestämmelserna, liksom övriga regler i förslaget som avser skyldeman, att få tillämpning även på personer som är besläktade genom utomäktenskaplig födelse.

En av de sakkunniga, justitierådet Walin, har i ett särskilt yttrande — dock utan att framlägga något förslag i ämnet — anfört följande rörande efterlevande makes rätt (2 och 3 kap. nya ärvdabalken samt 13 kap. 12 § giftermålsbalken):

Inledningsvis må beröras ett spörsmål av ganska stor räckvidd som icke blivit närmare undersökt i förevarande sammanhang men lärer komma att snart behandlas vid nya nordiska överläggningar.

Den väsentliga tillgången i äkta makars gemensamma bo utgöres ofta av — förutom lösöre — fastighet som är avsedd för familjens försörjning eller till dess bostad eller av tomträtt, bostadsrätt eller därmed jämförlig andelsrätt. Vid ena makens död torde den efterlevande ofta vara nödsakad att dela sådan tillgång eller dess värde med bröstarvingar. Detta kan knappast anses tidsenligt. Efterlevande maken synes — även utan testamente — böra åtnjuta tryggad besittning av hemmet liksom av fastighet som ej är större än som tarvas för den efterlevandes försörjning. Eu begränsad rätt alt med nyttjanderätt sitta i orubbat bo förefaller sålunda eftersträvansvärd. Härigenom skulle man också komma alt närma sig vad som gäller i Danmark och Norge. Stadgandet i 13 kap. 12 § giftermålsbalken kan icke anses till­

74 Kangl. Maj:ts proposition nr 744 år 1958

fyllest för nu angivet ändamål och de sakkunnigas förslag till ändring av lagrummet medför ej någon större vinst därutinnan.

Frågan om förbättring av efterlevande makes ställning har ej omnämnts i de sakkunnigas direktiv. Vad som föranleder att här omnämna spörsmålet är att det har visst samband med förslaget om att utomäktenskapligt barn skall erhålla arvsrätt efter fadern (och fädernefränderna); efterlevande maka är ju den som på ett särskilt kännbart sätt kan få vika för barnets arvsrätt. Av denna anledning hade det varit önskvärt, att önskemålet om en legal rätt för efterlevande make att i viss omfattning sitta med nyttjanderätt i orubbat bo kunnat tillgodoses i samband med att utomäktenskapligt barn i arvshänseende jämställes med barn i äktenskap — även om en sådan tågordning ej kan betecknas som nödvändig. Därmed hade man också vunnit ett bättre utgångsläge för regleringen av övergångsförhållandena.

De sakkunnigas förslag har i princip vunnit anslutning hos det alldeles övervägande flertalet remissinstanser. Många av dessa framför dock mer eller mindre kritiska synpunkter, och väl ett tiotal anser, trots sin positiva inställning, att förslaget av olika skäl icke bör utan vidare genomföras. I fyra remissyttranden avstyrkes förslaget av principiella skäl, och i ytterligare ett par yttranden avvisas tanken att låta de utomäktenskapliga barnen få arvsrätt icke blott efter fader utan även efter fädernefränder.

De remissinstanser, som intar en positiv hållning till förslaget, anför i huvudsak följande.

Hovrätten över Skåne och Blekinge och länsstgrelsen i Kronobergs län finner de föreslagna bestämmelserna rörande fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap öppna möjlighet att nå det eftersträvansvärda målet att i arvsrättsligt hänseende likställa sådana barn med barn av äktenskaplig börd. Socialstyrelsen anser det angeläget att i vidaste mån utjämna skillnaden i socialt hänseende mellan dessa båda grupper av barn. Den omständigheten att det utomäktenskapliga barnet ofta ej har någon social eller ekonomisk samhörighet med fadern bör icke hindra rätt till arv även efter fader och fädernefränder, och ett förverkligande av de föreslagna bestämmelserna om fastställande av faderskapet undanröjer enligt styrelsens mening den allvarligaste invändningen mot en utvidgning av arvsrätten. Länsstgrelsen i Södermanlands län anser att vad som från samhällets sida kan göras för att bidraga till att barn i och barn utom äktenskap framstår såsom socialt jämbördiga även bör göras. Eftersom likställighet i arvsrättsligt hänseende torde få betraktas som ett medel att nå delta syfte samt är berättigat även ur etisk synpunkt, har länsstyrelsen i princip intet att erinra mot förslaget. Svenska stadsförbundet anser att förslaget utgör en bekräftelse på en redan skedd social omvärdering. Yrkeskvinnors samarbetsförbund uttalar att det för den allmänna inställningen till den ogifta modern och hennes barn säkerligen är av stort värde, att barnet även i arvshänseende jämställes med barn i äktenskap; den diskriminering i socialt och rättsligt hänseende, som onekligen alltjämt förefinns, skulle därmed i stort sett försvinna. De nackdelar, som kan uppstå för den legitima familjen på grund av ett utomäktenskapligt barns arvsanspråk, kan enligt för­

Kungl. Mciy.ts proposition nr 1H år 1958 75

bundets mening icke vara så betydande, att de bör hindra ett förverkligande av förslaget. En effektiv upplysningsverksamhet bör emellertid bedrivas rörande de ekonomiska och juridiska regler som gäller i förevarande hänseende. Liknande synpunkter framförs av folkpartiets kvinnoförbund, som tilllägger att upplysning, bl. a. om möjligheten att upprätta äktenskapsförord och testamente, bör kunna motverka den osäkerhet beträffande familjens ekonomi, som kan bli följden av att barn utom äktenskap erhåller full arvsrätt. Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund tillstyrker förslaget; genom dess förverkligande skulle ett sedan gammalt av socialdemokratiska kvinnor rest rättvisekrav uppfyllas.

Domkapitlet i Uppsala ärkestift hänför sig till särskilda utlåtanden, på domkapitlets uppdrag avgivna av kontraktsprosten, teologie doktor Fredrik Dahlbom, Uppsala, och kyrkoherden Algot Törnquist, Hagaström. Kontraktsprosten Dahlbom håller för sannolikt att förslaget på sina håll kan uppfattas som ett angrepp mot äktenskapets helgd, men han finner för sin del uppenbart att det icke överensstämmer med kristna grundsatser om lagstiftningen medverkar till att barn får umgälla sina föräldrars handlingssätt. Kyrkoherden Törnquist, som anser att förslaget måste hälsas med tillfredsställelse, anför:

De utomäktenskapliga barnen ha ju icke själva på något sätt medverkat till att de kommit i en sämre familjeställning än barn i äktenskap. De ha fått sakna en faders stöd under uppväxtåren. Eller de kanske som styvbarn i en familj, där modern sedermera ingått äktenskap med annan än barnets fader, haft att utstå svårigheter. Det kan då icke anses mer än riktigt, att de åtminstone i det avseendet få en med barn i äktenskap jämbördig ställning, att de äga samma arvsrätt som de. De sakkunniga påpeka, att samhörigheten mellan fadern och ett ntomäktenskapligt barn visserligen ofta kan vara ganska ringa, men att detta icke bör få tillmätas avgörande vikt. Detta är alldeles riktigt, och man kan i det sammanhanget göra en jämförelse med de icke så sällan förekommande fall, då en person i god ekonomisk ställning avlider ogift och arvet skall delas mellan hans syskon. Kontakten mellan dem och arvlåtaren har många gånger varit synnerligen liten. De ha icke ens under hans sjukdom låtit höra av sig, utan helt oskylda ha fått se till honom. Men i samma stund han är borta, uppenbara de sig för att taga hand om arvet. I detta fall beror det i regel på arvingarna själva, att kontakten varit dålig, men de tillgodogöra sig ändå arvet. När det gäller ett utomäktenskapligt barns arv efter sin fader, är det ju i regel beroende på denne, att samhörigheten blivit klen. Barnet skulle gärna ha velat få någon förbindelse med fadern. Och många gånger har det helt säkert varit så, att det för barnet hade varit vida mer betydelsefullt, om det kunnat få kontakt och känna någon samhörighet med fadern, medan denne levde, än alt de nu få större eller mindre del i ett arv efter hans bortgång. Därför böra de utomäktenskapliga barnen åtminstone beredas denna, om än otillfredsställande, ersättning för vad de under uppväxtåren gått miste om.

Svea hovrätt finner beaktansvärda skäl ha anförts för vidgad arvsrätt för barn utom äktenskap men anser å andra sidan, alt mot förslaget kan riktas invändningar, som åtminstone delvis måste anses vägande. Möjlig­

76 Kungl. Maj.ts proposition nr Hi år 1958

heterna att i tvivelaktiga fall fastställa faderskapet är tyvärr icke så tillförlitliga som man lielst skulle önska. Vidare måste beaktas att de barn, för vilka faderskapet icke fastställes, i motsättning till förslagets allmänna syfte åtminstone socialt kommer i sämre läge än för närvarande. Sammanfattningsvis torde dock enligt hovrättens mening kunna sägas att, med hänsyn till det nutida samhällets struktur och rättsutvecklingen i det hela, tiden är inne för en reform på området. — Förslaget, som självfallet närmast syftar till att i rättsligt hänseende jämställa barn i och barn utom äktenskap, är även av betydelse för att skapa önskvärd social likställdhet. Vad sålunda vinnes kan dock vara förenat med vissa nackdelar. Det är sålunda icke uteslutet att utjämningen i längden bidrager till att försvaga äktenskapet såsom familjerättsligt institut, åtminstone i dess nuvarande gestaltning. Utvecklingen bör därför följas med uppmärksamhet, så att för samhället menliga följder kan motverkas. Vidare kan förslagets förverkligande få betydelsefulla konsekvenser för efterlevande make i bo, där ulomäktenskapligt barn framträder med arvsanspråk efter den avlidne mannen. Den bebådade utredningen i ämnet bör snarast komma till stånd; och enligt hovrättens mening saknas icke fog för att låta arvsrättsreformen anstå till dess frågan om efterlevande makes ställning upptages till en mer ingående omprövning. — Två ledamöter i hovrätten har anmält avvikande mening. Dessa ledamöter anser att arvsrätt numera icke kan grundas enbart å skyldskap. Endast om faktisk samhörighet föreligger mellan barn utom äktenskap och dess fader, finns grund för arvsrätt dem emellan; en arvsrättsreform är sålunda önskvärd beträffande barn till ogifta föräldrar, som länge levat samman. Vidare anföres:

Ej heller torde likställighet i arvsrättsligt hänseende kunna i nämnvärd grad minska den känsla av socialt mindervärde, som alltjämt må belasta barn födda utom äktenskap. Det är väl riktigt, att hos barn i skolåldern, som sakna fader i hemmet, lätt uppstå mindervärdeskänslor, som kunna bli bestående för livet. Emellertid lär det för uppkomsten av sådana känslor vanligen sakna bet3rdelse, om barnets moder är ogift eller blott frånskild. Vad som i förevarande hänseende genom arvslikställighet och, såsom också föreslås, rätt för barn utom äktenskap till faderns namn högst kan uppnås är, att barn utom äktenskap känna sig jämställda med skilsmässobarn — ett i anseende till vad som nyss anmärkts ringa framsteg. Det finns emellertid anledning ifrågasätta, om ens det resultatet nås. Redan det att jämförelser göras och förklaringar måste lämnas, torde vara tillräckligt för att bos barn väcka till liv känslor av just det slag man vill undvika.-----------Vad de sakkunniga anför om det stötande i förekomsten av barn med efter börden olika ställning kommer, därest förslaget genomföres, att i särskilt hög grad gälla de barn, för vilka faderskapet icke fastställts.----------- Helt tilltalande är ej heller, att det skall behöva bli vanligt att hustru och ofta även barn och föräldrar genom den utökade folkbokföringen undersöka, huruvida familjefadern bar något barn utom äktenskap.

Sveriges advokatsamfund anser att blodsbandet i och för sig utgör tillräcklig grund för arvsrätt mellan fader och barn samt att man vid så nära släktskap icke kan fästa avgörande vikt vid det förhållandet, att vid utom-

Kungl. Maj:ts proposition nr t Ak år i 958 77

äktenskaplig börd social och ekonomisk samhörighet i regel saknas. Däremot är det enligt samfundets mening tveksamt om blodsbandet kan åberopas såsom motiv för arvsrätt mellan ett utomäktenskapligt barn och dess fädernefränder. Samfundet ansluter sig emellertid till de sakkunnigas uppfattning härutinnan och anför vidare:

Huruvida förslaget har stöd i den allmänna folkmeningen är svårt att veta; sannolikt äro meningarna delade. För de sakkunniga har det tydligen framstått såsom tämligen klart att den vidgade arvsrätten för de utomäktenskapliga barnen statistiskt sett skulle vara av relativt ringa ekonomisk betydelse, och detta antagande är säkerligen riktigt.------------Förslaget utgör ett led i strävandena att avlägsna den på sina håll alltjämt kvarstående föreställningen om att de utomäktenskapliga barnen icke skulle vara socialt jämbördiga med barn i äktenskap. Förslagets syfte synes sålunda i främsta rummet vara att främja en social omvärdering och bryta ned ännu bestående fördomar i nämnda avseende.

I den mån dylika fördomar alltjämt bestå är det naturligtvis önskvärt att de motarbetas och såvitt möjligt utrotas. Det kan emellertid enligt samfundets mening ifrågasättas om den föreslagna arvsrätten ur denna synpunkt är behövlig. Föreställningen om de utomäktenskapliga barnens sociala mindervärde torde vara på god väg att försvinna. I likhet med justitierådet Walin (betänkandet sid. 218) är samfundet därför benäget att betrakta den föreslagna arvsrätten icke i första hand såsom ett medel att åsadkomma en social omvärdering utan snarare såsom en bekräftelse på en omvärdering som väsentligen redan skett.

Advokatsamfundet erinrar om att generell arvsrätt för barn utom äktenskap självfallet leder till minskning i arvslotterna för de barn i äktenskap, som fadern efterlämnar. 'Häri ligger emellertid icke något principiellt fel, eftersom den föreslagna arvsrätten just syftar till att likställa barn i och utom äktenskap. Däremot kan enligt samfundets mening icke helt bortses från att den utsträckta arvsrätten i vissa fall kan leda till praktiska olägenheter och svårigheter för barnen i äktenskapet. Sålunda kan svårigheter uppstå, om t. ex. kvarlåtenskapen väsentligen utgör en gård (jordbruk) eller ett företag. Emellertid kan dessa svårigheter delvis avhjälpas genom testamente; och för övrigt förmenar samfundet, att man här har att göra med olägenheter, som man måste finna sig i, om likställigheten i arvsrättsligt hänseende skall kunna genomföras.

Advokatsamfundet har alltså i princip icke något att erinra mot att de utomäktenskapliga barnen i arvsrättsligt hänseende likställes med barn i äktenskap. Emellertid bör enligt samfundets mening en ändring icke genomföras, med mindre vissa andra lagändringar vidtages i syfte att såvitt möjligt förhindra stötande eller eljest olämpliga konsekvenser av den vidgade arvsrätten. Sådana ändringar erfordras framför allt i två avseenden, nämligen dels i fråga om efterlevande makes rättsställning, och dels beträffande reglerna om fastställande av faderskap. Vad samfundet därom anfört återgives i andra sammanhang.

Svenska socialvårdsförlmndet utvecklar sin allmänna ståndpunkt till förslaget på följande sätt:

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

Ur teoretisk och mera principiell synpunkt måste starka skäl anses tala för att barn utom äktenskap tillerkännes arvsrätt även efter fader och fädernefränder. Det har sedan decennier tillbaka varit ett önskemål i vida kretsar och icke minst från deras sida, som verkat inom den samhälleliga barnavården, att den undantagsställning i fråga om arvsrätten, som barn utom äktenskap intar, undanröjes. Otvivelaktigt har emellertid den sociala betydelsen av en dylik reform minskat i och med att den allmänna reaktionen mot moder med barn utom äktenskap icke längre tar sig så negativa uttryck som tidigare. I den mån en fördömande inställning förefinnes, och så är på sina håll alltjämt obestridligen fallet, går den icke i samma utsträckning ut över barnen. Vad som tidigare framstått som en ytterst viktig landvinning i kampen för en bättre social ställning för de utomäktenskapliga barnen, nämligen den obeskurna arvsrätten, kan mot bakgrund av det sagda icke längre tillmätas samma stora betydelse. När förbundet gör detta konstaterande, liar även beaktats att, som de sakkunniga själva antyder, de utomäktenskapliga barnens utvidgade arvsrätt icke kan förutsättas få någon större betydelse i ekonomiskt avseende.

De sakkunniga har på flera ställen i sitt betänkande låtit förstå, att de utomäktenskapliga barnen lider av mindervärdeskänslor gentemot barn med äktenskaplig börd och att arvsrätten skulle komma att bli av betydande värde för stärkande av dessa barns självkänsla. Förbundet är, mot bakgrund av vad i det föregående sagts, icke övertygat om att arvsrätten i någon mera avsevärd utsträckning kommer att motverka mindervärdeskänslor hos de utomäktenskapliga barnen.

Vad som sagts hindrar emellertid icke, att den utvidgade arvsrätten kan förutsättas bli av icke oväsentligt värde för u.ä.-barnen. Förbundet tänker härvid huvudsakligen på den större öppenhet, som man vill hoppas blir följden av de föreslagna bestämmelserna. Den utomäktenskapliga fadern tvingas att även socialt — och icke som nu enbart ekonomiskt — stå för sitt faderskap. Det är säkerligen framför allt genom en dylik utveckling som u.ä.-barnens sociala ställning kan komma att stärkas till följd av reglerna om arv efter fäder och fädernefränder.

Socialvårdsförbundet tillstyrker därför förslaget, men det sker med viss tvekan främst av den anledningen att det alltjämt kommer att förligga långt ifrån tillfredsställande möjligheter att i tveksamma fall fastställa det verkliga faderskapet. Hur glädjande det än är att möjligheten att genom blodundersökning utesluta en med orätt utpekad person från faderskapet förbättrats, är dock ökningen i fråga — från 36 % år 1946 till drygt 51 % för närvarande -— icke av den storleksordning att den kan vara av avgörande betydelse för införande av arvsrätt efter fader och fädernefränder. Övriga antropologiska undersökningar som bevismedel för faderskapets fastställande är enligt förbundets uppfattning, i vart fall för närvarande, huvudsakligen av teoretiskt intresse; resurserna är ytterst bristfälliga och undersökningarna är förenade med avsevärda kostnader.

Svårigheterna att fastställa det verkliga faderskapet till barn utom äktenskap föranleder åtskilliga remissinstanser, som i princip icke har något att invända mot att i arvsrättsligt hänseende en utjämning kommer till stånd mellan utomäktenskapliga och inomäktenskapliga barn, att för närvarande avstyrka förslaget om utvidgad arvsrätt för utomäktenskapliga barn eller begära anstånd med

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958 79

dess förverkligande i avbidan på att det skall bli möjligt att med större säkerhet fastställa det biologiska faderskapet. Till dessa remissinstanser hör Göta hovrätt och hovrätten för övre Norrland, länsstyrelserna i Malmöhus och Hallands län, advokatsamfundet, bankföreningen, domkapitlet i Linköpings stift samt barnavårdsnämnderna i Malmö och Linköping. Enligt Göta hovrätts uppfattning kommer det av de sakkunniga föreslagna förfarandet för faderskapets fastställande knappast att få så genomgripande betydelse i detta avseende som de sakkunniga synes anse. Även med beaktande av vetenskapens framsteg är det obestridligt, att faderskapsbestämningarna alltjämt i mycket stor utsträckning — vida större än beträffande barn inom äktenskap — måste bygga på en sannolikhetsberäkning, och att många kommer att bli förklarade som fäder utan att vara det. Möjligen kan man hoppas att någon tids erfarenhet av en ny ordning för faderskapstalan i förening med fortsatta framsteg i den medicinska forskningen senare skall skapa de förutsättningar för reformen, som man hittills velat uppställa. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att det starka blodsbandet mellan fader och barn utgör ett vägande skäl att tillerkänna utomäktenskapligt barn rätt till arv i varje fall efter fader. Eftersom arvsrätten självfallet kan komma att inverka på medarvingars ställning, är det emellertid enligt länsstyrelsens mening ur rättssäkerhetssynpunkt icke försvarligt att genomföra reformen förrän det blir möjligt att med vetenskaplig noggrannhet bestämma det biologiska faderskapet. Barnavårdsnämnden i Malmö anser att de sakkunniga icke tillräckligt beaktat i vilken utsträckning de rent lösliga förbindelserna leder till graviditet och att de överskattat möjligheterna att i sådana fall — där alltför ofta flera män utpekats som presumtiva fäder — fastställa det verkliga faderskapet. Särskilt eftersom barn utom äktenskap enligt reglerna om trolovning och arvsrättsförklaring kan erhålla arvsrätt, där så med hänsyn till de personliga förhållandena är påkallat, saknas enligt nämndens mening anledning att åtminstone för närvarande utvidga arvsrätten för sådana barn. Även länsstyrelsen i Östergötlands län vill, utan att dock direkt motsätta sig förslaget, förorda att frågan om en utvidgning av arvsrätten tills vidare får anstå, på det att man först måtte vinna erfarenhet beträffande den praktiska tillämpningen av de föreslagna reglerna för faderskapets fastställande och i avbidan på nya vetenskapliga landvinningar på området. Liknande synpunkter anförs av kammaradvokatfiskalsämbetet, som anser att arvsrätten — i varje fall i förhållande till fädernefränder — icke bör vidgas, med mindre full vetenskaplig bevisning rörande faderskapet kan presteras. Om en utvidgning likväl sker bör enligt ämbetets mening, genom ändring av 6 kap. 12 § föräldrabalken, fadern erhålla rätt till kontakt med barnet och viss bestämmanderätt rörande dess uppfostran och utbildning. Ämbetet framhåller vidare att förslagets förverkligande kan öka risken för arvssvindel; enligt ämbetets mening är det nämligen icke så sällan som arvsrätten skulle få stor ekonomisk betydelse. Advokatsamfundet, vars mening beträffande de föreslagna reg­

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

lerna för faderskapets fastställande såsom nämnts redovisas i annat sammanhang, ifrågasätter om det möjligen kunde vara skäl att först genomföra nya regler i nämnda avseende och låta frågan om vidgad arvsrätt vila i avbidan på någon tids erfarenhet av hur ändringen kommer att verka i praktiken. Bankföreningen anser starka skäl tala för ett uppskov med reformen i avbidan på att det skall bli möjligt att med större .säkerhet fastställa det biologiska faderskapet samt anför:

De nya reglerna om fastställande av faderskap komma att medföra en ökad användning av exceptio plurium. Såsom de sakkunniga påpekat kan detta antagas leda till en ökning av de fall, då faderskapet icke kan fastställas. Även om ökningen — såsom enligt de sakkunnigas uppskattning — komme att stanna vid några få procent, skulle detta dock innebära att varje år ytterligare flera hundra barn få sin talan i faderskapsmål ogillad. Uppenbarligen är det en allvarlig belastning för ett barn att utredning ej kunnat vinnas om faderskapet; icke minst lär det efterhand kunna påverka relationen till modern. Det är svårt att acceptera här avsedda konsekvens för ett — absolut sett — icke obetydligt antal barn årligen, en konsekvens, som skulle kunna undvikas, om de nya reglernas ikraftträdande finge anstå till dess den antropologiska vetenskapen skapat större möjlighet att föra positiv bevisning om att viss man är fader. Att döma av uttalanden från läkarhåll, vilka redovisats i de sakkunnigas betänkande, är nämnda vetenskap stadd i snabb utveckling. Det synes därför icke uteslutet att bevismöjligheterna redan om några år skola ha blivit väsentligt bättre, särskilt om de sakkunniga vinna gehör för sin rekommendation att den antropologiska vetenskapen skall tillföras ökade resurser. Fördelarna av ett uppskov måste naturligen vägas mot dessa olägenheter. Dessa olägenheter lära dock icke ha övervägande betydelse. De skulle främst bestå däri att de utomäktenskapliga barn, som födas under de närmaste åren, icke erhålla arvsrätt gentemot fader och fädernefränder. Såsom de sakkunniga framhållit, kommer emellertid den utvidgade arvsrätten för utomäktenskapliga barn alt sakna större ekonomisk betydelse; säkerligen kommer denna arvsrätt att endast i ett synnerligen begränsat antal fall tillföra de utomäktenskapliga barnen tillgångar av någon betydenhet. Vid bestämmandet av tidpunkten för införandet av de nya reglerna skall intresseavvägningen därför i första hand ske mellan å ena sidan endast en mindre grupp av barn, för vilka arvsrätten verkligen skulle ha någon ekonomisk betydelse, och å andra sidan en grupp, kanske rymmande ungefär samma antal barn, vilkas faderskapstalan till följd av den nya regeln om exceptio plurium blir ogillad. Enighet lär råda om att vid en dylik avvägning mellan ett materiellt och ett immateriellt intresse, företräde bör givas åt det senare. — Här har icke bortsetts ifrån att arvsrätt gentemot fader och fädernefränder för det utomäktenskapliga barnet innefattar ett intresse utöver det rent ekonomiska, i det redan arvsrätten som sådan kan väntas förbättra barnets sociala position. En sådan av arvsrättsregeln betingad förbättring av mera allmän natur lär emellertid efterhand komma de utomäktenskapliga barnen till del överlag, således även dem som äro födda några år före regelns ikraftträdande. För det övervägande antalet utomäktenskapliga barn, som må födas under de närmaste åren, torde därför ett uppskov med den nya arvsregeln icke komma att medföra nämnvärd olägenhet.

Bland de remissinstanser, som trots en allmänt positiv inställning till förslaget likväl förordar ett uppskov med dess genomförande, märkes även domkapitlet i Linköpings stift. Domkapitlet anför inledningsvis:

Kungl. Maj:ts proposition nr f44 år 1958 81

Genom förslaget ställes man inför bland andra tvenne lika angelägna problem, nämligen tryggad rätt för barn födda utom äktenskap och skydd för familjen med dess mångskiftande samhörighet. Domkapitlet vill i princip tillstyrka utomäktenskapligt födda barns arvsrätt efter fader såsom etiskt välmotiverad. Från kyrkans synpunkt är detta en rimlig och slutlig konsekvens av principen, att varje barn har rätt till både fader och moder och att ett barn såvitt möjligt icke skall umgälla sina föräldrars brist på ansvarskänsla. Emellertid är det samtidigt av utomordentlig vikt att icke familjebildning och familjesamhörighet härigenom kränkas eller försvåras. Nödvändigheten att beakta båda dessa synpunkter gör arvsrättsfrågan invecklad och svår. Samhället är uppbyggt på familj eenheten. Erfarenheten från andra länder visar, att ett folks samlade kraft lättast spolieras, om familjeenheten eller familjens sammanhållning skadas. Det utomäktenskapligt födda barnet — även om det fötts i en mycket tillfällig förbindelse — har en uppenbar rätt gentemot sin fader. Men samhället kan icke undkomma sin skyldighet att också värna de inom äktenskap födda barnen och deras moder för onödigt lidande, oberäknat intrång och oförutsedda anspråk. Om familjelivet skuggas av osäkerhet i dessa hänseenden, kan själva äktenskapets ställning i det allmänna medvetandet komma att sänkas. Distinktionen mellan lös förbindelse och äktenskap förtunnas och familjebildningen förlorar i betydelse, till icke blott moralisk utan också social skada för folklivet.

Enligt domkapitlets mening bör arvsrätten utvidgas först då hundraprocentig bevisning kan förebringas rörande faderskapet; man har icke rätt att utsätta den ogifta modern för frestelsen att av olika tänkbara fäder »skaffa» barnet den fördelaktigaste. Alternativt ifrågasätter domkapitlet att endast barn, beträffande vilka faderskapet erkänts, skall erhålla arvsrätt, Slutligen framhålles, att ett förverkligande av förslaget kan öka risken för att den blivande modern utsätts för påtryckningar att fördriva fostret.

Enligt bankföreningens mening bör noga övervägas om icke i lagen — såsom förutsättning för utvidgad arvsrätt — borde föreskrivas, att f a d e rskåpet skall ha fastställts genom dom eller skriftligt erkännande före faderns död. Förslaget om den nya arvsordningen har i väsentlig mån grundats på förutsättningen, att faderskapet efter de nya reglerna bör kunna fastställas med avsevärt större säkerhet än tidigare. Skulle den utpekade fadern till ett barn utom äktenskap avlida utan att faderskapet dessförinnan i vederbörlig ordning fastställts, förändras emellertid möjligheterna till bevisning och motbevisning radikalt, varför avgörandet av ett sådant faderskapsmål regelmässigt lär bli mera osäkert än eljest. Den avlidnes legitima familj måste nämligen regelmässigt antagas sakna tillräcklig kännedom om det utomäktenskapliga barnets moder och förhållandena i övrigt för att med utsikt till framgång kunna göra gällande exceptio plurium, vars grund emellertid kanske just utgör anledningcn till att faderskapet ej fastställts under mannens livstid. I en dylik situalion anser föreningen det därför kunna befaras, att risken för att den avlidne med orätt blir ålagd ett faderskap, som medför arvsrättsliga konse-

(S Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 144

82 Kungl. Maj:ts proposition, nr 144 år 1958

kvenser för hans dödsbo, är större än som med hänsyn till förhållandena kan anses skäligt. Barnavårdsnämnden i Norrköping framhåller svårigheten att kontrollera att den, som frivilligt erkänner faderskapet till ett barn utom äktenskap, verkligen är barnets fader, och ifrågasätter om icke arvsrätten bör knytas endast till faderskap som fastställts av domstol.

De remissinstanser, som i och för sig ställer sig positiva till en utvidgning av utomäktenskapliga barns arvsrätt, framhåller i allmänhet vikten av att i samband därmed efterlevande make erhåller en tryggare ställning i den avlidne makens dödsbo än enligt nu gällande regler. Remissinstansernas uttalanden rörande de sakkunnigas förslag i detta hänseende — att undantagsbestämmelsen i tredje stycket av 13 kap. 12 § giftermålsbalken skall upphävas — redovisas vid nämnda paragraf. Flera remissinstanser finner emellertid en ytterligare förstärkning av efterlevande makes ställning vara en förutsättning för förverkligandet av förslaget rörande arvsrätten. Hit hör hovrätten för Övre Norrland, hovrätten för Västra Sverige, advokatsamfundet, bankföreningen, Fredrika-Bremer-förbundet och högerns kvinnoförbund. Sålunda understryker hovrätten för Västra Sverige vad justitierådet Walin i sitt särskilda yttrande anfört därom att de sakkunnigas förslag till ändring av bestämmelserna i 13 kap. 12 § giftermålsbalken icke medfört någon större vinst i fråga om tryggandet av efterlevande makes rätt och att det varit önskvärt, att önskemålet om en legal rätt för efterlevande make att i viss omfattning sitta med nyttjanderätt i orubbat bo kunnat tillgodoses i samband med att utomäktenskapligt barn i arvshänseende jämställes med barn i äktenskap. Hovrätten anser för sin del det vara en förutsättning för genomförandet av förslaget om utomäktenskapligt barns arvsrätt, att man till tryggande av efterlevande makes ställning höjer det i andra stycket av nyssnämnda paragraf omförmälda sextusenkronorsbeloppet, förslagsvis till det dubbla. En dylik höjning synes hovrätten kunna genomföras utan samband med en allmän översyn av giftermålsbalken. Advokatsamfundet anser såsom nämnts att förslaget om vidgad arvsrätt för utomäktenskapligt barn icke bör genomföras med mindre en väsentlig förbättring sker av efterlevande makes ställning. Enligt samfundets mening är i detta hänseende den av de sakkunniga föreslagna ändringen, om än naturligtvis av viss betydelse, långt ifrån tillfyllest. Endast i begränsad utsträckning undanröjer den de stötande konsekvenserna av den vidgade arvsrätten i det fallet att den avlidne mannen förutom ett utomäktenskapligt barn endast efterlämnar hustru, som infört egendomen i boet eller som i allt fall medverkat till att behållning uppkommit i boet, och även i många andra fall innefattar sextusenkronorsregeln ett alldeles otillräckligt tillgodoseende av den efterlevande makens berättigade intressen. Särskilt understryker samfundet det även av de sakkunniga omnämnda förhållandet att behållningen ofta är resultatet av båda makarnas arbete, detta även om hustrun icke haft förvärvsarbete. Samfundet fortsätter:

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958 83

De sakkunniga anför (s. 93) att, när kvarlåtenskapens värde överstiger sextusen kronor och barn finnas i äktenskapet, det är dessa barn som lida minskning i sina arvslotter, om barn utom äktenskap får utsträckt arvsrätt. Den efterlevande hustruns rätt beröres med andra ord icke. Delta är naturligtvis ett alldeles riktigt konstaterande, men det betyder icke att hustruns ställning i praktiken skulle bli densamma, oavsett om mannens arvingar utgöras av makarnas gemensamma barn eller om härtill kommer ett mannens barn utom äktenskapet. Mellan hustrun och makarnas gemensamma barn består nämligen i vanliga fall — om också ej alltid — eu samhörighet och en intressegemenskap, som i hög grad underlättar lösandet av de problem som kunna uppstå vid boutredningen, och ofta efterge barnen i större eller mindre utsträckning sin lagliga rätt till förmån för modern. Däremot förefinnes i regel ingen samhörighet eller intressegemenskap mellan den efterlevande maken och den avlidnes utomäktenskapliga barn; ofta måste man räkna med ett motsatsförhållande, ja stundom med en rent fientlig inställning å ömse sidor. Den efterlevande maken kan i allmänhet icke förvänta samma hänsynstagande från det utomäktenskapliga barnets sida som från sina egna barn. Troligen skulle det ej sällan visa sig att det utomäktenskapliga barnet endast har ett intresse, nämligen att fortast möjligt utfå sin del av kvarlåtenskapen, för att därefter försvinna ur en familjekrets, med vilken barnet endast på grund av arvsrätten kommit i tillfällig beröring. Att häri ligger en risk för att den efterlevande makens intressen icke bli i skälig utsträckning tillgodosedda, kan svårligen bestridas.

Mot det anförda kan invändas att samma intressemotsättning redan nu ofta föreligger mellan en efterlevande make och den avlidne makens barn i ett tidigare äktenskap. Invändningen är i och för sig befogad, men den utgör icke något godtagbart skäl emot den förbättring av efterlevande makes rättsställning som enligt samfundets mening är önskvärd. Tvärtom bar icke minst i sådana fall behovet av en dylik förbättring gjort sig gällande. Detta behov blir ytterligare accentuerat, om den föreslagna arvsrätten mellan barn utom äktenskap och dess fader och fädernefränder genomföres.

Samfundet erinrar om att de sakkunniga hänvisat till möjligheten för en blivande make, som själv inför egendom i boet, att skydda denna genom äktenskapsförord, samt påpekar att även efter äktenskapets ingående äktenskapsförord naturligtvis i viss utsträckning kan komma till användning såsom ett medel att förebygga ogynnsamma verkningar av arvsrättsreglerna. Emellertid måste — framhåller samfundet — beaktas dels att äktenskapsförord förutsätter att makarna eller de blivande makarna är ense därom, något som icke alltid är fallet, och dels att äktenskapsförord mången gång ur andra synpunkter, t. ex. med hänsyn till reglerna om arvs- och kvarlåtenskapsskatt, framstår såsom olämpligt. En förbättring av efterlevande makes ställning bör enligt samfundets mening gå ut på att bröstarvinges rätt till laglott icke må göras gällande så länge efterlevande make finns i livet utan först vid efterlevande makens frånfälle. Vissa undantagsbestämmelser är måhända erforderliga, och självfallet bör särskilda regler gälla för det fall alt efterlevande maken ingår nytt äktenskap. Goda skäl kan visserligen anföras även för den av justitierädet Walin antydda lösningen — en begränsad rätt all med nyttjanderätt sitta i orubbat bo — men samfundet anser mer angeläget att makarna får möjlighet att genom testamente

84 Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

Irygga den efterlevande makens ställning på sätt samfundet föreslagit. Denna lösning kan måhända — fortsätter samfundet —■ synas innefatta ett alltför radikalt avsteg från en fast rotad rättsuppfattning. Samfundet tror emellertid icke att så är fallet. För nutidens ungdom torde rätten till uppfostran och utbildning framstå såsom det väsentliga och, såvitt angår förhållandet inom familjerna, synes det bli allt vanligare att man betraktar det som en ganska självklar sak, att barnen av hänsyn till efterlevande maken icke gör arvsanspråk gällande förrän båda föräldrarna är döda. Det förekommer sålunda i stor utsträckning att barnen godkänner inbördes testamenten, som icke innefattar förbehåll för laglotten. Den avlidnes barn i tidigare äktenskap eller utom äktenskap kan väl i regel icke se på frågan på samma sätt, men samfundet förmenar att möjlighet att genom testamente trygga efterlevande maken det oaktat bör föreligga även gentemot dessa barn, givetvis med rätt för dem att göra sin laglott gällande vid efterlevande makens frånfälle. Även socialstyrelsen ifrågasätter, om icke äkta makar borde tillerkännas befogenhet att genom testamente förordna, att barnens rätt till laglott får göras gällande först vid den efterlevande makens död. Visserligen kan härigenom — erinrar styrelsen — uppkomma fara för att den efterlevande maken till förfång för den avlidne makens utomäktenskapliga barn bortskänker egendom ur dödsboet till makarnas gemensamma barn, men detta bör enligt styrelsens mening icke hindra ett stadgande av angiven innebörd, särskilt som ett sådant förfarande torde bli straffbart som bodräkt.

Bankföreningen anser den kanske svagaste punkten i den nya regeln om arvsrätt för utomäktenskapligt barn vara att den icke i tillbörlig grad tillgodoser efterlevande makas intresse. En utvidgad arvsrätt för utomäklenskapligt barn bör dock enligt bankföreningens mening ifrågakomma endast om hustru samtidigt erhåller en förstärkt rättsställning vid makes frånfälle. Enär omprövningen av efterlevande makas rättsställning bör verkställas först vid översynen av giftermålsbalken och arvslagstiftningen, bör alltså det slutliga ståndpunktstagandet till utomäktenskapligt barns arvsrätt anstå för att ske samtidigt med denna översyn. På grund av vad sålunda anförts föreslår bankföreningen, att frågan om tidpunkten för införandet av de nya reglerna om arvsrätt för utomäktenskapligt barn blir föremål för ytterligare överväganden. Vidare anför bankföreningen, som i sitt yttrande åberopar den erfarenhet bankerna har av sin i notariatrörelsen ingående boutredningsmannaverksamhet:

Normalt sett föreligger intet som helst samhörighetsmoment mellan en änka och hennes avlidne makes barn utom äktenskap. Att det oaktat låta barnet via en obegränsad arvsrätt efter fadern få del av hennes egendom, nämligen för det fall att fadern-maken hade giftorätt i hustruns egendom, lärer näppeligen vara välgrundat. De sakkunniga ha i betänkandet med fog framhållit, att barnets arvsrätt kan synas stötande i det fall exempelvis, att fadern efterlämnat allenast sin hustru och denna infört egendomen i boet eller eljest medverkat till att behållning finnes i boet. Såsom argument för att trots allt godtaga barnets oinskränkta arvsrätt ha de sakkunniga åbero­

Kungl. Maj. ts proposition nr 744 år 1958 85

pat det faktum, att motsvarande situation redan nu kan inträda, nämligen om det är hustrun, som har barn utom äktenskap, och hon dör först. De sakkunniga synas emellertid därvid ej ha beaktat det betydelsefulla förhållandet, att en efterlämnad hustru regelmässigt befinner sig i en betydligt svårare ekonomisk situation än den som inträder för mannen, om hustrun avlider före honom.

För att i någon mån mildra de ogynnsamma konsekvenserna i en sådan situation ha de sakkunniga föreslagit, att den i 13 kap. 12 §, tredje stycket, giftermålsbalken stadgade undantagsbestämmelsen avseende tillämpningen av den s. k. sextusenkronorsregeln skall upphävas. Den lindring som därigenom ernås är av begränsad räckvidd och är enligt bankföreningens på erfarenhet stödda uppfattning ej alls tillfyllest för att tillgodose en efterlevande änkas berättigade skydd i den situation, som här avses. Bankföreningen anser sig därför böra förorda införandet av en regel, som begränsar arvsrätten, så att en dylik stötande konsekvens åtminstone i huvudsak undvikes. Det av bankföreningen därvid åsyftade residtatet lärer icke i tillräcklig mån kunna ernås allenast genom en icke obetydlig höjning av det i berörda stadgande i giftermålsbalken angivna maximibeloppet av 6 000 kronor, ett alternativ som eljest skulle ha legat nära till hands. Det förefaller bankföreningen som om en lösning skulle kunna erhållas i anslutning till den tanken, att den efterlevande maken i en dylik situation tillerkändes rätt till viss del, t. ex. hälften, av den avlidnes giftorättsandel, varvid barnets arvsrätt sålunda skulle begränsas till att avse allenast laglotten. Den efterlevande hustrun skulle därmed tillgodoses på samma sätt som om mannen till hennes förmån uppgjort ett testamente, varigenom all hans kvarlåtenskap med undantag av bröstarvinges laglott tillagts henne.

Även hänsynen till andra medlemmar av den legitima familjen än efterlämnad hustru kräver beaktande, då det gäller att bedöma frågan om utomäktenskapligt barns arvsrätt efter fadern. I betänkandet framhålles beträffande själva arvskiftet, att den omständigheten, att även ett utomäktenskapligt barn skall deltaga däri, i allmänhet icke behöver medföra särskilda svårigheter. Med detta uttalande, som förefaller synnerligen optimistiskt, beröra de sakkunniga ett spörsmål, som är mycket känsligt. Det är uppenbart, att just den omständigheten, att barnet lika med den avlidnes legitima familj är delägare i boet och såsom sådan berättigad att deltaga icke blott i arvskiftet utan även vid bodelningen och boets förvaltning, är särskilt ägnad att medföra slitningar och påfrestningar inom familjen. Då någon samhörighet mellan det utomäktenskapliga barnet och dess avlidne faders efterlämnade familj regelmässigt ej föreligger — tvärtom kommer barnet vanligtvis alt av familjen betraktas som en inkräktare i familjekretsen — blir följden ofta den, att mellan familjen och barnet uppstår en konfliktsituation, som i hög grad försvårar boets lugna och normala avveckling.

Alldeles särskilt besvärligt kunna förhållandena utveckla sig, då arvskiftet skall förrättas och verkställas i exempelvis en situation som denna. I en familj, som gemensamt skapat eller vidmakthållit, kanske under flera generationer, en släktgård eller ett familjeföretag, kan ett arvsanspråk från ett ulomäktenskapligt barn skapa mycket betydande svårigheter, därest anspråket skall realiseras utan något beaktande av vad ett skäligt tillgodoseende av fainiljeintrcssel kräver. Man kan ju i regel icke från ett utomäktcnskapligt barn förvänta den hänsyn som erfordras för all verkligen åstadkomma gårdens eller företagets bibehållande inom skikten, I. ex. genom att någon av familjemedlemmarna ensam tillskiftas egendomen i fråga mot

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

lämnande till medarvingarna av skuldförbindelser lielt eller delvis motsvarande värdet av deras andelar däri. För undvikande av denna olägenhet finner bankföreningen skäl ifrågasätta införandet av en specialregel, vilken rent schematiskt sett i huvudsak skulle gå ut på att i dylika situationer utomäktenskapligt barn skall vara skyldigt åtnöjas med ett skifte, som biträtts av samtliga övriga dödsbodelägare, förutsatt att värdet av egendomen vid skiftet upptagits till skäligt belopp och att barnets rätt att inom rimlig tid i effektiva valutor till fullo utfå arvslotten därigenom icke åsidosättes. Vid tvist om rätta tillämpningen av en regel av dylik innebörd kunde — liksom redan enligt gällande rätt vid oenighet mellan dödsbodelägare — särskild skiftesman förordnas, varefter i sista hand domstol hade att avgöra tvisten, därest denna genom klander mot skiftet droges under domstolens prövning.

Fredrika-Bremer-förbundet ansluter sig till vad justitierådet Walin i särskilt yttrande anfört rörande efterlevande makes ställning och understryker angelägenheten av att denna fråga snarast utredes efter de av honom uppdragna riktlinjerna. Nya regler på området bör enligt förbundets mening, för undvikande av svåra rättsförluster, genomföras samtidigt med att den nya ärvdabalken träder i kraft. Enligt högerns kvinnoförbunds mening skulle det te sig hårt, särskilt när äktenskapet varat länge och hustrun saknar yrkeskunnighet som kan utnyttjas för hennes försörjning, om hon nödgas avstå från en del av det gemensamma boet som makarna samfällt skapat. Förbundet anser därför att den i 13 kap. 12 § giftermålsbalken stadgade sextusenkronorsgränsen bör höjas eller annan åtgärd vidtagas till hustruns förmån utan att arvingars berättigade intressen ef ter sättes. Eftersom denna fråga icke, såsom lämpligen bort ske, lösts i samband med den föreslagna utvidgningen av de utomäktenskapliga barnens arvsrätt, förordar förbundet att spörsmålet tages upp till prövning i samband med en allmän översyn av giftermålsbalken men innan det nu föreliggande förslaget om utomäktenskapliga barns arvsrätt genomföres. -— Även sfadsdomareföreningen — som visserligen anser att frågan om vidgad arvsrätt för utomäktenskapligt barn ytterst beror på ett bedömande av allmän samhällelig och icke av juridisk art och som därför icke tar bestämd ståndpunkt till förslaget — instämmer livligt i justitierådet Walins uttalande rörande önskvärdheten av att frågan om en legal rätt för efterlevande make att i viss omfattning sitta med nyttjanderätt i orubbat bo kunnat tillgodoses i samband med att utomäktenskapligt barn i arvshänseende jämställes med barn i äktenskap. Föreningen anser det knappast försvarligt att lösa arvsrättsfrågan innan efterlevande makes rätt blivit på tillfredsställande sätt reglerad. Den uppfattningen torde också numera vara allmän — uttalar föreningen — att, sedan barnen fått sin uppfostran och utbildning, efterlevande maken bör tillgodoses, innan de arvsberättigade barnen får göra sin rätt gällande.

Andra remissinstanser understryker vikten av att en ytterligare förbättring kommer till stånd av efterlevande makes ställning utan att likväl uppställa en ändring i detta avseende såsom ett villkor för förverkligandet av

Kungl. Maj:ts proposition nr Hi år 1958 87

förslaget om utomäktenskapligt barns arvsrätt. Sålunda finner Svea hovrätt det tvivelaktigt, om den föreslagna lagändringen i 13 kap. 12 § giftermålsbalken är tillfyllest för tillgodoseendet av efterlevande makas rätt i det fall att utomäktenskapligt barn framträder med arvsanspråk efter den avlidne mannen. Enligt hovrättens mening är det angeläget att den bebådade utredningen i ämnet snarast kommer till stånd. En höjning av den i 13 kap. 12 § giftermålsbalken bestämda sextusenkronorsgränsen föreslås av länsstyrelsen i Södermanlands län, svenska socialvårds förbundet, yrkeskvinnors samarbetsförbund och folkpartiets kvinnoförbund, vilka båda sistnämnda remissinstanser anser att värdegränsen i varje fall bör bestämmas så att innehållet i paragrafen bättre kommer att motsvara syftet med det ursprungliga stadgandet. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att, om under lagstiftningsarbetets gång skulle visa sig att sextusenkronorsgränsen bör höjas, bestämmelserna bör göras mer nyanserade, främst såtillvida att hänsyn tages till äktenskapets varaktighet. Länsstyrelsen i Norrbottens län, Sveriges husmodersföreningars riksförbund och Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund ansluter sig till vad justitierådet Walin anfört om att en legal rätt möjligen borde beredas efterlevande make att sitta i orubbat bo. Husmodersföreningarnas riksförbund anser att frågan om en sådan lagändring pockar på sin omedelbara lösning och att den icke bör anstå i avbidan på en särskild översyn av giftermålsbalken eller en eventuell gemensam nordisk revision av arvslagstiftningen. Domkapitlet i Linköpings stift ifrågasätter om icke ett förverkligande av förslaget om utomäktenskapligt barns arvsrätt motiverar bestämmelser om att äkta makar obligatoriskt skall upprätta äktenskapsförord. En försäkran vid äktenskapets ingående beträffande utom äktenskap födda barn, tillagd nu föreskriven försäkran angående frihet från äktenskapshinder, kan enligt domkapitlet visserligen övervägas, men en sådan försäkran torde icke lämna samma skydd som ett förord och får icke heller giltighet med avseende å barn utom äktenskap som föds efter äktenskapets ingående.

Några remissinstanser, nämligen hovrätten för Nedre Norrland, länsstyrelserna i Norrbottens och Göteborgs och Bohus län samt häradshövdingeföreningen, avstyrker av principiella skäl förslaget om utvidgad arvsrätt för utom äktenskapliga barn. Sålunda anför hovrätten för Nedre Norrland: I betänkandet har egentligen angivits blott ett klart utsagt motiv för den föreslagna ändringen, nämligen att denna skulle bidraga till att göra de utomäktenskapliga barnen socialt likvärdiga med de inomäktenskapliga. I övrigt äro de i betänkandet anförda skälen enligt hovrättens mening endast ändrade bedömningar av ett idéinnehåll som redan lagberedningen i det förslag som förde fram till nu gällande arvslag ingående övervägt och funnit böra leda till en motsatt lösning. Hovrätten delar justitierådet Walins uppfattning (s. 218), att den sociala omvärdering varpå förslaget skulle utgöra en bekräftelse i stort sett redan ägt rum. Härav drar hovrätten emellertid den slutsatsen att just för­

88 Kiingl. Maj.ts proposition nr 1H år 1958

denskull någon lagändring icke är behövlig. Något samhällsintresse av förslagets genomförande torde ej föreligga. Såsom framgår av motiven till arvslagen har nuvarande särställning i arvshänseende för utomäktenskapliga barn ej heller sin orsak i att sådana barn anses socialt mindervärdiga. Den har uteslutande sin grund i ifrågavarande barns generellt sett — trots blodsbandet bristande sociala och ekonomiska samhörighet med arvlåtaren. Principiellt ohållbar skulle de utomäktenskapliga barnens nuvarande ställning vara först om det kunde med fog hävdas att arvsrätten är att anse i främsta rummet som en förman för närstående skyldemän, tillkommen i deras intresse. Så torde emellertid för svensk rätts del icke vara förhållandet. Arvsrättens egentliga grund torde i stället vara att söka i samhällets intresse av att den av skyldskapen föranledda familjesamhörigheten upprätthålls samt att således den sociala och ekonomiska kontinuiteten mellan arvlåtare och arvinge främjas. I själva verket innebär därför förslaget i denna del genomförande i svensk arvsrätt av en ny princip. När genom arvslagen kusiner uteslötos ur arvskretsen, betingades detta av att deras intressegemenskap med den avlidne ansågs normalt icke vara tillräckligt stark att utan testamente berättiga till andel i kvarlåtenskapen. I motiven betonades att blodsbandet blott hade betydelse som ett typiskt faktum, varpå man kunde tillåta sig att grunda generella omdömen om var sådan samhörighet regelmässigt vore för handen. Den nu föreslagna lagändringen står i strid med detta familjesamhörighetens intresse och verkar till förman för en arvlåtaren känslomässigt ofta ovidkommande person. Alt blodsbandet såsom isolerat faktum icke förtjänar tillmätas den vikt de sakkunniga gjort i fråga om utomäktenskapliga barn framgår för övrigt av den lätthet varmed de sakkunniga för normalfallet av adoption släppt adoptivbarnets arvsrätt efter sina föräldrar (s. 99). EU skäl för lagändringen kunde vara att arvlåtaren därigenom möjligen i något fall skulle få intresse att genom positiva åtgärder skapa ökad samhörighet med barnet. Den rätt till umgänge med barnet som enligt 6 kap. 10 § föräldrabalken tillkommer fadern är emellertid i detta hänseende långt ifrån tillfyllest. Den måste om något skall kunna vinnas på antydd väg utbyggas med viss rätt för fadern att deltaga i vårdnaden. Det torde dock såsom redan anförts i motiven till arvslagen möta utomordentliga svårigheter att stärka faderns rättsliga ställning mot barnet. Ett stärkande denna väg av bandet mellan arvlåtaren och barnet förutsätter också att denne känner sig viss om att han verkligen är barnets fader.

Hovrätten uttalar slutligen att frågan om utvidgad arvsrätt för barn utom äktenskap under alla förhållanden bör anstå till dess eu med orätt utpekad fader med praktisk visshet kan uteslutas från faderskapet. Gentemot den i betänkandet framförda uppfattningen, att vid misstag beträffande faderskapet underhållsbördan vore till större nackdel än det förhållandet att barnet får arvsrätt, hävdar hovrätten att det säkerligen är alldeles tvärtom så snart arvsrätten har ekonomisk betydelse. Beträffande följderna av de sakkunnigas förslag påpekar hovrätten följande:

Om den föreslagna lagändringen genomföres och 3 kap. arvslagen alltså helt borttages, kommer beteckningen bröstarvinge överallt där den användes i lagtext att även avse utomäktenskapliga barn. Detta blir således exempelvis fallet också i 105 § tredje stycket lagen om försäkringsavtal, som anger vad en försäkringstagare, såframt annat ej framgår av omständigheter­

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958 89

na, skall anses ha menat när han insatt sina barn som förmånstagare. Att på sätt sålunda skulle bli följden oavsett försäkringstagarens egen vilja utsträcka förmånsrättens omfattning till utomäktenskapliga barn synes ej berättigat.

Även länsstyrelserna i Norrbottens samt Göteborgs och Bohus län ifrågasätter om det icke är samhörigheten i ekonomiska förhållanden och levnadsförhållanden i övrigt, som är den yttersta grunden för arvsrätten, låt vara att denna samhörighet har sin rot i släktskapen mellan de berörda. Länsstyrelsen i Norrbottens län erinrar att genom tidigare lagstiftning kusiner och fjärmare släktingar (ofta kallade lachende Erben) uteslutits från arvsrätt, under det att hustru tillerkänts sådan rätt och detta före andra släktingar än bröstarvingar. Utomäktenskapliga barn lever i regel icke i sådan samhörighet med fadern som här avses; och för de undantagsfall då så sker, är de merendels att anse som trolovningsbarn. Starka skäl talar också för att man, då det gäller att ändra den nedärvda rättsordningen — som på detta område sannolikt alltjämt är känd bland folkets stora massa •— framgår med stor försiktighet och icke inför regler, som ännu ej vunnit burskap bland allmänheten. Ej heller utgör frågan om utsträckt arvsrätt för de utomäktenskapliga barnen ett samhällsproblem, som folk i allmänhet anser måste lösas. Skulle det visa sig att de föreslagna reglerna om fastställande av faderskap uppfyller förväntningarna, kan detta få som följd att allmänheten i alll större utsträckning finner det befogat att utomäktenskapliga barn utan undantag ärver även sin fader, och därmed har en ändring av rättsuppfattningen skett som motiverar att då justera arvsreglerna.

Häradshövdingeföreningen utvecklar sin ståndpunkt sålunda:

Föreningen vill ifrågasätta om verkligen den känsla av mindervärde, som må finnas hos vissa barn utom äktenskap, och den föreställning om skillnad i fråga om social jämbördighet i förhållande till barn i äktenskap, som ännu i viss utsträckning dröjer kvar i de utomäktenskapliga barnens och allmänhetens betraktelsesätt, kan i sådan omfattning att den är av någon betydelse vara beroende av den arvsrättsliga regleringen. Med det nu sagda vill föreningen ingalunda bestrida, att kravet på likställighet i och för sig starkt talar för utvidgad arvsrätt. Principen om att lika förhållanden skola ge upphov till lika rättsverkningar vem det än rörer är grundläggande för svensk rättsordning och åtnjuter ett glädjande starkt stöd i det allmänna rättsmedvetandet. Men i fråga om de utomäktenskapliga barnen är läget tyvärr det, att det grundläggande förhållandet, som borde ge upphov till de lika rättsverkningarna, nämligen faderskapet, icke låter sig fastställas med sådan säkerhet att det vare sig statistiskt eller i det allmänna åskådningssättet framstår såsom lika säkert som faderskapet till barn fött inom äktenskap. De nya reglerna om fastställande av faderskap till barn utom äktenskap komma visserligen — efter vad man får hoppas — att minska antalet fall då någon förklaras som fader till barn som icke avlats av honom, men vi komma fortfarande alt sakna möjligheter att med tillräcklig säkerhet fastslå det biologiska faderskapet. I många fall kommer även med den nya ordningen riktigheten av rättens avgörande i faderskapsprocessen att med fog kunna ifrågasättas. Redan härutinnan brister det alltså i fråga om de faktiska förutsättningarna för likställighet. Härtill kommer, såsom de sak­

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

kunniga framhållit, att för nutida bektraktelsesätt — som låg till grund redan för de 1928 genomförda inskränkningarna i arvsrätten — arvsrättens grund icke enbart är blodsbandet utan blodsbandet i förening med den med blodsbandet i regel förknippade sociala och ekonomiska samhörigheten. Såsom allmänt är känt finnes i det alldeles övervägande antalet fall icke någon sådan samhörighet mellan utomäktenskapliga barn och deras verkliga eller presumtiva fäder. Att genom lagregler framtvinga en sådan samhörighet torde varken vara möjligt eller ens önskvärt. Principen om likställighet kan därför enligt föreningens mening icke utan vidare tillämpas i fråga om utomäktenskapliga barns arvsrätt.

Obefintligheten av social och ekonomisk samhörighet medför vidare — fortsätter föreningen — att synnerligen tungt vägande skäl av praktisk natur kan riktas mot förslaget, nämligen i fråga om dess menliga verkningar för andra arvsberättigade efter fadern och för andra som stått honom nära. Föreningen anför:

Om fadern vid sin död är eller varit gift, kan det utomäktenskapliga barnets arvsrätt medföra högst betydande minskning av efterlevande hustrus och äkta barns andel i kvarlåtenskapen, som de kanske genom mångårigt gemensamt arbete sammanbragt. Är äktenskapet barnlöst går hustrun som regel miste om hälften av kvarlåtenskapen till förmån för mannens utomäktenskapliga barn. Icke minst det sistnämnda fallet framstår, såsom de sakkunniga också medgivit, såsom stötande. Liknande fall kunna inträffa även om fadern icke gift sig, men levat tillsammans med arvsberättigad släkting. Dessa konsekvenser äro så mycket mera betänkliga som det ofta förhåller sig så, att faderns familj och anhöriga sakna kännedom om det utomäktenskapliga barnets existens. Rätten til! laglott gör att det i de flesta fall icke blir möjligt att genom rätten att göra testamente åvägabringa erforderlig rättelse i de icke önskvärda konsekvenserna beträffande fördelningen av kvarlåtenskapen. Särskilt beträffande små bon — och det torde de flesta vara — där man oftast icke kommer sig för med att upprätta testamente, komme följderna av den utvidgade arvsrätten att bli upprörande. Dessa invändningar kunna icke bagatelliseras såsom skett i betänkandet. Även om stora befolkningslager äro benägna att betrakta den nuvarande ordningen med olika arvsrätt för barn i och barn utom äktenskap såsom stötande som allmän princip, känner sig föreningen övertygad om att reaktionen hos allmänheten, om den i framtiden ställes inför konkreta fall av den typ som nyss antytts, kommer att bliva mycket kraftig mot en lagstiftning som gjort något sådant möjligt. Dylika fall, vilka ej torde bli fåtaliga, komma utan tvivel att kännas stötande för det allmänna rättsmedvetandet, som mera ser till skäligheten i de enskilda fallen än till abstrakta principer.

Föreningen anser att ett genomförande av förslaget under alla omständigheter borde vara uteslutet om icke i samband därmed införes en långt gående rätt för efterlevande make att kvarsitta i orubbat bo, icke mindre omfattande än den som finnes i Danmark och Norge. Den föreslagna mindre jämkningen av 13 kap. 12 § giftermålsbalken är enligt föreningens mening uppenbarligen icke tillfyllest för sagda ändamål.

Två ledamöter av föreningens styrelse är av avvikande mening och biträder de sakkunnigas förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1958 91

Här kan nämnas att domkapitlet i Visby stift, utan att direkt taga ställning för eller mot förslaget, likväl finner detta inge starka betänkligheter. Även om tidigare framträtt en utpräglad skillnad i socialt hänseende mellan barn i och barn utom äktenskap, ifrågasätter domkapitlet om numera skillnaden gör sig gällande med sådan styrka att det fördenskull är påkallat att utvidga arvsrätten på sätt föreslagits; en utvidgning i förhållande till fädernefränderna torde också helt sakna stöd i allmänna rättsmedvetandet. I ett samhälle som bygger på familjebildning genom äktenskap, måste för övrigt barn i och barn utom äktenskap alltid utgöra skilda kategorier. Ett förverkligande av förslaget är enligt domkapitlets mening ägnat att försvaga äktenskapets betydelse som institution i samhället, och grunden kan läggas till en så småningom skeende omvärdering av ytterst betydelsefulla frågor. Vare sig från kyrklig eller ur rent samhällelig synpunkt är en sådan utveckling önskvärd.

Den avvisande hållning till tanken att låta de utomäktenskapliga barnen få arvsrätt efter fädernefränd e r, som kommit till uttryck i vissa av de återgivna yttrandena, återfinnes även i överståthållarämbetets remissvar. Ämbetet sympatiserar med strävandena att ge de utomäktenskapliga barnen en förstärkt rättsställning och tillstyrker därför förslaget om arvsrätt för dem efter fadern. Ämbetet kan emellertid icke dela de sakkunnigas — efter resonemangen för och mot arvsrätten efter fadern något överraskande —- ståndpunkt, att kravet på likställighet är så oavvisligt, att varje skärskådande av därav följande konsekvenser är överflödigt. Än mindre än i förhållande till fadern kan man i förhållande till fädernefränderna räkna med någon faktisk samhörighet — i många fall har de ej ens kännedom om barnets existens — och samtidigt väger skyldskapsförhållandet ej på långt när så tungt. Ämbetet fortsätter:

Vad angår den roll arvsrätt efter fädernefränder kan spela för utomäktenskapliga barn torde det stå utom tvivel att läget är ett helt annat än när det gäller arvsrätt efter fadern. Dels torde det utomäktenskapliga barnet anses ha ett moraliskt krav gentemot fadern såsom den, genom vars handlande barnet bragts till världen, dels torde barnet i det övervägande antalet fall ha personligen känt sin fader. I båda dessa hänseenden får motsatta förhållandet anses vara det regelmässiga i fråga om fädernefränderna. För det utomäktenskapliga barnet är den faktiska olikställigheten med barn i äktenskap givetvis det för hans medvetande dominerande; barnets känsla av egenvärde torde knappast påverkas av om det i något hänseende ej är rättsligen likställt med barn i äktenskap. Utgår man från det vanliga förhållandet, nämligen att ett barn i äktenskap känner, men ett barn utom äktenskap ej känner sina fädernefränder, framstår det för ämbetet som en konstruktion utan större samband med verkligheten, om man gör gällande, alt det senare barnet skulle uppfatta det som en orättvisa av samhället, att detta icke tillerkänner honom arvsrätt efter hans fädernefränder.

Olägenheterna med arvsrätt efter fädernefränder bestå främst däri att man tillskapar en arvsordning, som fördelar kvarlåtenskapen på annat sätt än arvlåtaren haft anledning räkna med. Förhållandet åskådliggöres må­

92 Kungi. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

hända bäst med ett exempel. En person antages leva i den föreställningen att hans närmaste arvinge är en brorson. Han är fästad vid denne och finner honom väl lämpad att vid hans död övertaga hans kvarlåtenskap, vare sig nu denna består av fungibla ting eller av exempelvis en egendom eller en rörelse. Någon anledning att testamentariskt förordna om sin kvarlåtenskap anser han sig ej ha; testamentets innehåll skulle ju endast bli att den legala arvsordningen skall följas. Vid hans död ger sig emellertid en annan brorson halvbror eller kusin till den förut nämnde — till känna och inträder såsom arvinge till hälften av kvarlåtenskapen; hans existens var förut icke känd, då skyldskapen härrört av cn utomäktenskaplig förbindelse. — De sakkunnigas förslag står i strid mot deras eget resonemang rörande de utomäktenskapliga barnens arvsrätt efter fadern. Överståthållarämbetet är för sin del övertygat om att därest förslaget skulle genomföras detsamma kommer, sedan dess praktiska verkningar blivit kända av en större allmänhet, att motverkas genom att testamentariska förordnanden göras i betydligt större utsträckning än för närvarande. Bankföreningen kritiserar likaledes den föreslagna regeln om arvsrätt för utomäktenskapligt barn i förhållande till fädernefränderna och anser de sakkunnigas betänkande icke innehålla tillräcklig belvsning av en dylik bestämmelses relation till rättsordningen i övrigt. Föreningen anför: Det är en grundläggande princip i vår successionsrätt att var och en skall kunna genom testamente fritt förfoga över sin kvarlåtenskap utan annan inskränkning än den som följer av regeln om bröstarvinges rätt till laglott. En oundgänglig förutsättning för att en person skall äga enligt sina önskningar utnyttja sin rätt att göra testamente är, att han äger kännedom om samtliga de förhallanden som äro avgörande för arvsrätten efter honom. I de fall, då fädernefränderna äga vetskap om det utomäktenskapliga barnets existens, kunna de antagas ej sällan, kanske oftast, vilja genom testamente avskära barnet från arvsrätt så långt detta nu kan låta sig göra med hänsyn till laglottsregeln. När fädernefränderna, såsom merendels lär bli fallet, icke äga någon som helst kännedom om det utomäktenskapliga barnet, sakna de emellertid anledning att genom upprättande av testamente förhindra en ur deras synpunkt sett icke önskvärd uppdelning av kvarlåtenskapen även på detta barn. Till följd härav kan en regel om arvsrätt för utomäktenskapliga barn vis å vis fädernefränder medföra, att ett testamente, som skulle ha upprättats, om testator känt till de verkliga förhållandena, icke kommer till stånd. Det synes icke rimligt, att en person för undvikande av risken att arvsrätt efter honom skulle'k unna göras gällande av ett för honom okänt utomäktenskapligt barn till hans arvsberättigade manliga släktingar städse måste upprätta testamente, varigenom sådan arvsrätt utöver laglottsområdet uteslutes. I detta sammanhang må återgivas följande av kammaradvokatfiskalsämbetct lämnade uppgifter angående de villkor, på vilka allmänna arvsfondens rätt till arv brukar efterskänkas till förmån för skyldemän av utomäktenskaplig börd:

I sådana fall då kvarlåtenskapen efter en ensamstående man tillfallit allmänna arvsfonden ha i stor utsträckning ansökningar om efterskänkande av den avlidnes kvarlåtenskap till förmån för dem inkommit från personer, vilka åberopa, att de äro barn utom äktenskap till den avlidne. Såsom grund för ett efterskänkande stadgas i 5 kap. 3 § lagen om arv, att där det med hänsyn till omständigheterna får anses billigt, arv, som till­

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1958 93

fallit fonden, må av Konungen med riksdagens samtycke helt eller delvis avstås till arvlåtarens skyldeman eller annan, som stått den avlidne nära. Arv, som icke överstiger 10 000 kronor, kan enligt vad riksdagen de senaste åren beslutat efterskänkas av Konungen utan riksdagens hörande.

Villkoren för ett efterskänkande ha i de flesta fall fastställts till att sökanden bör dels vara i små ekonomiska omständigheter dels ock hava stått den avlidne i livstiden nära. En viss privilegierad undantagsställning har dock under senare år tillerkänts utomäktenskapliga barn vad angår arvsrätt efter fader, i det att för sådant efterskänkande som regel icke erfordrats ett närstående förhållande till arvlåtaren. I sådana fall har kvarlåtenskapen efterskänkts antingen i sin helhet eller ock till belopp, motsvarande inom äktenskap född bröstarvinges laglott. Hava ansökningarna avsett kvarlåtenskap efter fädernefränder, hava sagda ansökningar däremot icke bifallits med mindre att ett närstående förhållande mellan arvlåtaren och sökanden kunnat påvisas. Det har nämligen icke ansetts riktigt, att i sistnämnda fall kvarlåtenskapen skulle avstås till person, som varit arvlåtaren obekant eller ehuru bekant dock mindre väl sedd, och där blodsbandet varit tvivelaktigt och i varje fall icke erkänt av arvlåtaren eller barnets fader. De utomäktenskapliga barnen hava alltså i praktiken erhållit samma rätt som om de varit adopterade eller avlade i trolovning, d. v. s. tillerkänts arvsrätt efter fader men icke efter fädernefränder.

Några av de remissinstanser, som ställer sig avvisande till förslaget att i arvsrättsligt hänseende jämställa utomäktenskapliga och inomäktenskapliga barn, är likväl positivt inställda till en utvidgning av arvsrätten för vissa fall.

Hovrätten för Nedre Norrland fäster sålunda uppmärksamheten vid att en särställning intages av sådana utomäktenskapliga barn, vilkas föräldrar varaktigt sammanbott eller i fråga om vilka eljest en verklig samhörighet med fadern kommit till stånd, och hovrätten anser det även med sin uppfattning riktigt att full arvsrätt beredes sådana barn. Väl kan, som lagberedningen i sitt år 1925 avgivna förslag till revision av ärvdabalken anfört, tveksamma gränsfall lätt uppstå, men någon omöjlighet att finna eu tillfredsställande form för särskilda lagregler på delta område borde det ej vara. Vad de tveksamma gränsfallen beträffar är det sannolikt att, om vissa arvsregler skapas för huvudfallen, barnavårdsmannen i gränsfallen lättare kunde förmå fadern att underskriva sådan arvsrättsförklaring, varom nu förmäles i 3 kap. 2 § lagen om arv.

Även häradshövdingeföreningen finner det önskvärt alt arvsrätt införes i förhållande till fader och fädernefränder för utomäktenskapliga barn, som varaktigt levat tillsammans med fadern, även om de ej sammanlever vid tiden för dödsfallet. I dessa fall föreligger nämligen enligt föreningens mening den sociala och ekonomiska gemenskap som, jämte den biologiska släktskapen, utgör grunden för arvsrätten enligt nutida betraktelsesätt, och i allmänhet kan här icke heller råda större tvivel beträffande det biologiska faderskapet. Eu sådan utvidgning medför bland annat den stora fördelen att barn till man och kvinna, som lever tillsammans utan att ha ingått äktenskap, erhåller en förbättrad arvsrättslig ställning. Visserligen kan frågan, huruvida barnet och fadern sammanlevat, bli föremål för tvist, men

94 Kungi. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

detta bör icke vara något avgörande hinder för en reform i antydd riktning, och de fall då förutsättningen för arvsrätt är tvivelaktig torde bli relativt sällsynta. Enligt föreningens mening kan även övervägas att utsträcka arvsrätten för trolovningsbarn och barn, beträffande vilka fadern avgivit arvsrättsförklaring, till att omfatta jämväl arv efter fädernefränderna. Dessa barn torde nämligen i regel vara kända av fädernefränderna och i många fall betraktade såsom hörande till släkten. I de fall föreningen nu berört bör av likställighetsskäl fader och fädernefränder erhålla arvsrätt efter barnet, men en regel härom bör möjligen kompletteras med en bestämmelse om att den, som försummat sina plikter mot barnet, förverkat rätten till arv. Såvitt föreningen kan finna bör de sålunda skisserade reglerna om vidgad arvsrätt kunna göras tillämpliga även beträffande barn, som fötts innan reglerna trätt i kraft. — Länsstyrelsen i Hallands län, som för närvarande ställer sig avvisande till förslaget om generell arvsrätt för utomäktenskapliga barn, har icke något att erinra mot en utvidgad arvsrätt för trolovningsbarn och barn, beträffande vilka arvsrättsförklaring avgivits.

En annan tänkbar modifiering av de sakkunnigas förslag är enligt hovrätten för Nedre Norrland, att det utomäktenskapliga barnet visserligen erhölle arvsrätt men ej rätt till laglott. Hovrätten anför:

Där intressegemenskap mellan arvlåtaren och utomäktenskapligt barn ej finns, skulle arvlåtaren då få möjlighet att testamentera sin egendom till make och gemensamma barn. Hovrätten vill i detta sammanhang väcka frågan om det icke skulle stå i överensstämmelse med samhällets intresse av att privat förmögenhet förvaltas på bästa möjliga sätt, att full testationsfrihet över huvud taget infördes och laglottsinstitutet följaktligen helt avskaffades. Ginge man fram på denna linje, skulle vid genomförande av nyss angivna modifierade förslag varje skillnad i arvshänseende mellan barn i äktenskap och utomäktenskapliga barn försvinna.

Den av de sakkunniga föreslagna ändringen beträffande folkbokföringen, nämligen att i en mans personakt skall antecknas varje utomäktenskapligt barn till vilket han förklarats vara fader, beröres av flera remissinstanser. Ändringen, som motiveras med att medlem av mannens familj medan mannen ännu lever bör kunna vinna visshet om vilka som är arvsberättigade efter mannen, tillstyrkes uttryckligen av dom kapitlet i Uppsala ärkestift och domkapitlet i Härnösands stift. Folkpartiets kvinnoförbund anser lika med de sakkunniga att i mannens personakt bör göras anteckning om varje utomäktenskapligt barn, till vilket mannen förklarats vara fader. Någon berättigad anledning att hemlighålla ett dylikt förhållande synes förbundet icke förefinnas. Yrkeskvinnors samarbetsförbund anser att en nödvändig följd av genomförandet av arvsrätt för utomäktenskapliga barn är en ändring av gällande bestämmelser om kyrkobokföringen. Förbundet ifrågasätter emellertid om den av de sakkunniga föreslagna ändringen är tillfyllest. Även några andra remissinstanser anser att ytterligare bestämmelser bör meddelas i förevarande avseende. Med hänsyn till önskvärdheten att kontrahenterna redan vid äktenskapets ingående skall få kännedom om eventuella barn utom äktenskap föreslår sålunda Fred­

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958 95

rika-Bremer-förbundet att — liksom förhållandet är i Norge -— upplysningar härom skall ingå i den försäkran om frihet från vissa äktenskapshinder, som undertecknas i samband med att lysning sökes. Samma förslag framför medicinska fakulteten i Lund. Sveriges husmodersföreningars riksförbund anser att bestämmelser bör införas icke blott om att makar i lämplig form skall underrättas om varandras utomäktenskapliga barn utan även om att barn skall underrättas om hur många syskon (medarvingar) de har, vilket senare kan vara av betydelse då de planerar sin framtid; uppgifterna bör icke komma fram först vid dödsfall, då situationen redan i sig själv är påfrestande.

Ett par remissinstanser reagerar mot de sakkunnigas uttalanden i denna fråga. Sålunda är advokatsamfundet visserligen ense med de sakkunniga om att den vidgade arvsrätten nödvändiggör sådan ändring av folkbokföringen att därav kan utläsas om en man har barn utom äktenskapet; uppgift därom måste ju kunna erhållas vid mannens död. Men samfundet kan icke dela de sakkunnigas uppfattning om lämpligheten av att bereda medlemmar av mannens familj (även blivande make) och mannens föräldrar tillfälle att, medan mannen ännu lever, mot hans vilja få del av vad folkbokföringen i detta avseende innehåller. Även om det för mannens legitima anhöriga kan vara en obehaglig överraskning, om ett för dem tidigare okänt utomäktenskapligt barn framställer anspråk på arv, är dock olägenheten härav enligt samfundets mening väsentligt mindre än de olägenheter som skulle uppstå, om de anhöriga skulle få rätt att mot mannens vilja ta del av dessa uppgifter. Åtminstone när det gäller utomäktenskapliga barn, som fötts innan mannen ingår äktenskap, torde mannen i regel finna med sin egen fördel förenligt att omtala förhållandet för sin blivande hustru. Och skulle mannen av någon anledning vilja för sina anhöriga hemlighålla sitt faderskap till ett utomäktenskapligt barn, så bör det enligt samfundets mening vara honom tillåtet. Anledning saknas att sträcka kravet på öppenhet så långt att man äventyrar sammanhållningen inom familjen och skapar påtaglig risk för svåra äktenskapliga konflikter och försök att förmå mannen till ekonomiska dispositioner till förfång för det utomäktenskapliga barnet. Samfundet är för sin del icke övertygat om att 13 § sekretesslagen tillåter ett utlämnande av nu berörda uppgifter utan mannens samtycke, men om så verkligen är fallet, hemställer samfundet om sådan ändring av stadgandet att dylikt utlämnande förhindras. Föreningen Sveriges stadsdomare håller före att bestämmelserna i 13 § sekretesslagen för närvarande torde tillämpas så att medlem av mannens familj icke äger ur kyrkoböckerna erhålla upplysning om mannens eventuella barn utom äktenskap. För sin del kan föreningen icke finna att det intresse medlem av mannens familj kan äga att under mannens livstid erhålla vetskap om dennes arvingar motväger de olägenheter, som måste följa av ett dylikt forskande i mannens personliga angelägenheter mot hans vilja. Länsstyrelsen i Norrbottens lön och två ledamöter av Svea hovrätt — vilka motsätter sig förslaget om utvidgad arvsrätt för barn utom äktenskap — åberopar till stöd för sin stånd­

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

punkt bland annat det olämpliga i att mannens familj genom utökad folkbokföring skall kunna undersöka om mannen har något barn utom äktenskap.

Kammaradvokatfiskalsämbetet och domkapitlet i Linköpings stift anser att ett förverkligande av förslaget om utomäktenskapligt barns arvsrätt bör medföra att fadern — förslagsvis efter ändring av bestämmelserna i 6 kap. 12 § föräldrabalken — erhåller rätt till del i vårdnaden om barn utom äktenskap och viss bestämmanderätt med avseende å sådant barns utbildning och uppfostran. Fadern skulle härigenom — anför kammaradvokatfiskalsämbetet — sättas i tillfälle att närmare studera barnet och på så sätt bilda sig en uppfattning om huruvida han verkligen är fader till barnet eller om han bör vidtaga åtgärder för att få frågan om faderskapet omprövad. Domkapitlet finner billighetsskäl tala för att ett barn, som eventuellt skall ärva faderns verksamhetsområde, av fadern också beredes möjlighet till tjänlig utbildning därför. Föreningen Sveriges häradshövdingar finner väl att en ändring av bestämmelserna rörande vårdnaden om barn utom äktenskap måhända borde kunna ifrågasättas med hänsyn till den likställighetsprincip, som de sakkunniga åberopat till stöd för den föreslagna regleringen av de utomäktenskapliga barnens ställning i övrigt, men anser att praktiska skäl klart talar för att någon ändring i vårdnadsreglerna icke bör ske.

Hovrätten för Västra Sverige påpekar att de föreslagna bestämmelserna i förevarande kapitel, liksom övriga i förslaget till ärvdabalk upptagna stadganden avseende skyldemän, får tillämpning även på personer, som är besläktade genom utomäktenskaplig födelse. Med hänsyn till att de med stadgandena i förevarande kapitel likalydande stadgandena i 1 kap. arvslagen endast avser skyldskap, som grundar sig på äktenskaplig börd, är det emellertid enligt hovrättens mening erforderligt att olikheten i bestämmelsernas innebörd framhäves i lagtexten. I 2 kap. ärvdabalken bör alltså angivas, att barn utom äktenskap och dess avkomling skall äga taga arv och ärvas lika med barn i äktenskap. Stadgandet kan förslagsvis införas i 4 § som ett andra stycke eller måhända ännu lämpligare i 1 § första stycket, varigenom bleve direkt utsagt att barn utom äktenskap är bröstarvingar.

Departementschefen

Sedan barn utom äktenskap i början av 1900-talet blivit praktiskt taget fullt likställda med barn i äktenskap i fråga om rätt till arv efter moder och mödernefränder, har införandet av arvsrätt för de utomäktenskapliga barnen även efter fader och fädernefränder varit ett ständigt aktuellt önskemål, vars förverkligande stora befolkningsgrupper betraktat såsom en ur rättvisesynpunkt ofrånkomlig reform. Frågan var föremål för riksdagens prövning såväl vid behandlingen av 1917 års lag om barn utom äktenskap som vid genomförandet av 1928 års arvslag, men båda gångerna avvisades kravet på generell arvsrätt. Vid det förstnämnda tillfället tillkom dock riks-

Kungl. Maj.ts proposition nr l,t ,t år 1958 97

dagens beslut efter sammanjämkning, enär kamrarna fattat olika beslut; samtidigt begärdes likväl förnyad förutsättningslös utredning. Även vid 1928 års riksdag framställdes yrkande om ytterligare utredning, men frågan härom föll sedan kamrarna stannat i skiljaktiga beslut. Redan år 1936 beslöt emellertid riksdagen att hos Kungl. Maj :t anhålla om en allsidig, förutsättningslös utredning angående de utomäktenskapliga barnens rättsliga ställning.

Det är ett etiskt rättvisekrav, att barn inom och utom äktenskap i möjligaste mån blir likställda. Samhället bör icke genom sin lagstiftning eller på annat sätt medverka till en uppdelning av barnen i en bättre och en sämre lottad grupp. Detta är först och främst en principiell fråga om rättslikhet. Men lösningen därav kan även antagas ha en viss betydelse för opinionsbildningen i samhället. Visserligen torde det vara sant att, såsom under remissbehandlingen från skilda håll anförts, den allmänna reaktionen mot moder med barn utom äktenskap icke längre tar sig så negativa uttryck som tidigare och att föreställningen om de utomäktenskapliga barnens sociala mindervärde är på god väg att försvinna. Men alltjämt lever tyvärr denna föreställning dock kvar på en del håll, och det torde vidare i många fall förhålla sig så, att de utomäktenskapliga barnen själva har vissa mindervärdeskänslor på grund av sin börd. Därför är det angeläget att allt som kan göras för att utjämna den ur principiell och etisk synpunkt oförsvarliga åtskillnaden mellan olika grupper av barn också blir gjort. Upphävande av de utomäktenskapliga barnens nuvarande särställning i arvsrättsligt hänseende är tvivelsutan ägnat att i sin mån bidraga till en mera fullständig social likställighet mellan dessa barn och barn inom äktenskap. Införandet av arvsrätt för utomäktenskapligt barn efter fader och fädernefränder är säkerligen av värde även ur en annan synpunkt än det sociala rättvisekravets. Erfarenheten visar att samhörigheten mellan ett utomäktenskapligt barn och dess fader i allmänhet icke är sådan som den med hänsyn till barnets bästa borde vara. Genom att införa arvsrätt efter fader och fädernefränder skulle man emellertid så kraftigt som på lagstiftningens väg kan ske fastslå faderns samband med barnet och därigenom medverka till att hans känsla av ansvar för barnets uppfostran och framtid stärkes. Man skulle alltså, för att använda socialvårdsförbundets formulering, tvinga den utomäktenskaplige fadern att även socialt stå för sitt faderskap. Visserligen har arvsrätten ur rent ekonomisk synpunkt mycket liten betydelse i flertalet fall. Men då fadern eller, om han är död, någon av lians skyldemän verkligen efterlämnar kvarlåtenskap av värde, tillkommer ett förhållande som kanske alltför ofta fått inta en undanskymd plats i diskussionen, nämligen att det ur det utomäktenskapliga barnets egen synvinkel måste le sig orättfärdigt att arvet helt skall tillfalla ett annat barn till samme fader, vilket bär äktenskaplig börd; varken det ena eller det andra barnet bär ju kunnat påverka sin börd.

Att förslaget om en utvidgning av de utomäktenskapliga barnens arvsrätt liar starkt stöd i den allmänna rättsuppfattningen bekräftas av att endast

7 Dihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 144

98 Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

ett fåtal remissinstanser på principiella skäl avstyrkt de sakkunnigas förslag i denna del. Därvid har bland annat gjorts gällande att förslaget icke skulle stå i överensstämmelse med vad som numera antages utgöra grunden för arvsrätten; denna vore nämligen icke blodsbandet enbart utan den med blodsbandet i regel förknippade sociala och ekonomiska samhörigheten. Väl är det sant att nämnda tankegång låg bakom den år 1928 vidtagna åtgärden att upphäva arvsrätten för kusiner. Men det är att märka att det därvid var fråga om en kategori av fränder, vilkas släktskap till arvlåtaren är tämligen avlägsen. När det gäller så nära skyldemän som egna barn, är läget ett annat. Då väger såsom de sakkunniga framhållit själva skyldskapsförhållandet betydligt tyngre. De utomäktenskapliga barnen utgör visserligen en ganska stor del av samtliga barn men dock ej mer än ungeför en tiondel, och av dessa är bortåt hälften trolovningsbarn. Även beträffande en annan tämligen omfattande grupp, skilsmässobarnen, torde barnets samhörighet med den ene av föräldrarna — i all synnerhet om dessas äktenskap varat helt kort tid eller rentav endast avsett att legitimera barnet — ej sällan vara betydligt mindre än med den andre. På liknande sätt ligger saken till i fråga om de utomäktenskapliga barnen. Särskilt då fadern gift sig med annan än barnets moder och fått barn i äktenskapet, föreligger i regel en bristande samhörighet mellan honom och det utomäktenskapliga barnet. Men att samhörigheten är ringa kan ju normalt icke betraktas som önskvärt, utan tvärtom är det angeläget att fadern, i den utsträckning förhållandena det medger, visar intresse för barnet och tager sig an detta. Såsom jag redan framhållit bör införandet av generell arvsrätt efter fader och fädernefränder kunna bidraga till att stärka faderns ansvarskänsla i detta hänseende. Den omständigheten att den ekonomiska och sociala samhörigheten mellan utomäktenskapliga barn och deras fäder för närvarande ofta är svag kan med hänsyn till det sagda icke anses utgöra något verkligt hinder mot förslaget. I varje fall kan detta argument ej tillerkännas avgörande betydelse i jämförelse med det krav på rättslikhet mellan olika grupper av barn, vilket såsom förut framhållits utgör det väsentliga skälet för reformen.

Mot en utvidgning av de utomäktenskapliga barnens arvsrätt har i några yttranden vidare invänts att ett förverkligande av förslaget i denna del skulle vara ägnat att försvaga äktenskapets betydelse som institution i samhället. Dessa farhågor synes mig icke berättigade. Det förhållandet att en man är fader till ett utomäktenskapligt barn kan väl stundom föranleda att ett tilltänkt äktenskap icke kommer till stånd eller, om mannen redan är gift, att hans äktenskap upplöses. Men att vidgad arvsrätt för barn utom äktenskap i och för sig skulle få någon nämnvärd verkan i fråga om äktenskaps ingående eller bestånd synes icke troligt. I Danmark och Norge är utomäktenskapliga barn sedan åtskilliga år tillbaka i arvsrättsligt hänseende likställda med barn i äktenskap utan att äktenskapets ställning som samhällsinstitution i dessa länder torde kunna påstås vara svagare än hos oss. Ett faktum är dessutom att i Danmark och Norge antalet utom äktenskap födda barn i

Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1958 99

förhållande till hela antalet levande födda barn nnder de senaste åren varit avsevärt lägre än i vårt land. över huvud synes intresset av att skydda familjebildning och familjesamhörighet icke stå i vägen för denna förbättring av de utomäktenskapliga barnens ställning.

En remissmyndighet har mot de sakkunnigas förslag invänt, att ett jämställande i arvsrättsligt hänseende av utomäktenskapliga barn med barn av äktenskaplig börd skulle leda till den enligt remissmyndighetens mening olämpliga konsekvensen att beteckningen bröstarvinge i 105 § tredje stycket försäkringsavtalslagen och i annan lagtext komme att avse även utomäktenskapligt barn. I anledning härav må framhållas att nämnda stadgande i försäkringsavtalslagen har karaktären av en allmän tolkningsregel, som enligt vad i paragrafens första stycke uttryckligen sägs skall lända till efterrättelse endast om annat ej framgår av omständigheterna.

Såsom redan anmärkts har de sakkunnigas förslag i princip vunnit anslutning hos det stora flertalet remissinstanser. En del av dessa har emellertid ansett att förslaget icke bör genomföras förrän fastställandet av faderskapet till barn utom äktenskap kan ske med fullständig visshet eller i vart fall med betydligt större säkerhet än för närvarande. Andra återigen har såsom en förutsättning för förslagets genomförande uppställt att efterlevande make tillförsäkras eu väsentligt tryggare ställning än enligt de sakkunnigas förslag.

På vetenskapens nuvarande ståndpunkt kan ett barns härstamning på fädernet i allmänhet icke fastslås med absolut visshet, och det är osäkert om detta någonsin skall bli möjligt i full utsträckning. Det sagda gäller självfallet i princip i lika mån utomäktenskapliga barn och barn i äktenskap, låt vara att beträffande den sistnämnda gruppen av barn någon tvekan om härstamningen vanligtvis icke behöver uppstå i praktiken. Under nämnda förhållanden är det tydligen en bedömningsfråga huruvida faderskapsfastställandet kan anses ske med sådan säkerhet att arvsrätt skall kunna grundas därå. Den i anslutning till de sakkunnigas förslag inom justitiedepartementet utarbetade nya bestämmelse om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap, som jag i det följande kommer att närmare behandla, uppfyller enligt min mening ur rättssäkerhetssynpunkt tillräckligt stora krav för att arvsrätt efter fader och fädernefränder skall kunna införas. Då det gäller att bedöma förslagets konsekvenser, måste man för övrigt hålla i minnet, att i de allra flesta fall spelar arvsrätten ur ekonomisk synpunkt en mycket mindre roll än rätten till underhållsbidrag från den antagne fadern. Som jag nyss nämnt har redan nu utomäktenskapligt barn i både Danmark och Norge generell arvsrätt efter fader och fädernefränder, och med de mycket stränga krav som där hittills gällt i fråga om faderskaps fastställande måste det i dessa länder ha framstått såsom särskilt angeläget alt den nya bestämmelsen ger erforderlig säkerhet. De danska och norska representanter, som deltagit i utarbetandet av den av kommittén föreslagna bestämmelsen, har emellertid ansett denna vara lillfyllest för sina länders vidkommande.

100 Kungl. Mctj.ts proposition nr 1H år 1958

I detta sammanhang liar från något håll gjorts gällande att en intresseavvägning måste ske mellan en grupp utomäktenskapliga barn, för vilka arvsrätten verkligen skulle ha någon ekonomisk betydelse, och eu annan grupp sådana barn, vilkas faderskapstalan till följd av den föreslagna faderskapsbestämmelsen blir ogillad. Denna invändning torde bottna i en felsyn. Visserligen är det möjligt — men ingalunda säkert — att den nya faderskapsbestämmelsen med dess syfte att tillgodose rättssäkerhetens krav kommer att leda till ett något ökat antal ogillanden av faderskapstalan, men detta kommer enligt förslaget att ske alldeles oberoende av om vidgad arvsrätt införes eller ej. Man undgår således icke en eventuell ökning av antalet ogillade käromål om faderskap genom att uppskjuta arvsrättsfrågans lösning. Vad saken gäller är alltså en avvägning av skälen för och emot de ändrade faderskapsreglerna. Denna fråga behandlas i det följande.

I ett remissyttrande har ifrågasatts att endast faderskap, som fastställts genom dom eller skriftligt erkännande före faderns död, skulle grunda arvsrätt. Den bakomliggande tanken är att avgörandet i ett först efter den utpekade faderns död anhängiggjort faderskapsmål blir mera osäkert än eljest. Möjligheterna att föra bevisning kan alltid i dessa, lika väl som i andra mål, inverka på utgången. Detta förhållande utgör emellertid icke något skäl att ge den grundläggande arvsregeln en principiellt annan utformning för de åsyftade fallen.

En konsekvens av den vidgade arvsrätten för utomäktenskapligt barn är att andra arvingar får vidkännas en motsvarande minskning i sin nuvarande rätt till arv. Det mest ömmande fallet härvidlag synes vara det då den avlidne mannen efterlämnar, förutom barn utom äktenskap, endast hustru. Den hälft av boet som hustrun enligt gällande rätt erhåller i arv kommer i stället att tillfalla det utomäktenskapliga barnet. Särskilt om egendomen i boet helt härleder sig från hustrun och hon icke haft kännedom om barnets existens kan detta resultat verka stötande.

Jag vill då först framhålla att de sakkunniga förutsatt att det av folkbokföringen skall kunna utläsas om en man är fader till barn utom äktenskap på liknande sätt som därav för närvarande kan inhämtas att en kvinna har barn utom äktenskap eller att en man är fader till trolovningsbarn eller barn, beträffande vilket han avgivit arvsrättsförklaring. Under remissbehandlingen har någon erinran icke i och för sig riktats mot tanken att i en mans personakt skall antecknas varje utomäktenskapligt barn, till vilket han förklarats vara fader. Däremot har från några håll ifrågasatts lämpligheten av att en medlem av mannens familj skvdle äga att mot mannens vilja ur personakten inhämta upplysning om hans utomäktenskapliga barn. I ett par yttranden har vidare tvekan uttalats om riktigheten av de sakkunnigas uppfattning, att 13 § sekretesslagen skulle tillåta ett utlämnande av dylika uppgifter utan mannens samtycke. I anledning härav må till en början erinras om att föredragande departementschefen vid sekretesslagens tillkomst uttryckligen framhöll (proposition nr 140/1936 s. 89) att kontrahenterna vid ett tillämnat äktenskap i regel torde kunna anses berättigade

Kungl. Mnj:ts proposition nr år 1958 101

att få del av upplysningar om varandra. Denna uppfattning vill jag för egen del biträda, och jag anser att detsamma bör gälla även i fråga om sådana anhöriga till en person, från vilka hans utomäktenskapliga barn kan härleda arvsrätt. Jag kan därför ej instämma i ett under remissbehandlingen väckt yrkande om sådan ändring av 13 § sekretesslagen att ett utlämnande av berörda uppgifter förhindras. Å andra sidan synes det mig icke heller nödvändigt att, såsom från vissa håll yrkats, genom specialbestämmelser av ett eller annat slag utbygga möjligheten för blivande hustru eller nära anhörig att inhämta upplysningar i berörda hänseende. Erforderliga författningsändringar i tillämpningsbestämmelserna till folkbokföringsförordningen kan genomföras på administrativ väg. Med hänsyn till vad nu sagts bör alltså såväl trolovad som hustru kunna utan svårighet få uppgift om existensen av ett fästmannens eller makens utomäktenskapliga barn. Därmed skapas ett underlag för eventuellt erforderliga åtgärder från hennes sida — i första hand upprättande av äktenskapsförord — till skydd för den egna egendomen. Vidare må i detta sammanhang beaktas att de sakkunniga framlagt förslag till sådan ändring av 13 kap. 12 § giftermålsbalken att den s. k. sextusenkronorsregeln, i motsats till vad nu är fallet, blir tillämplig även då det efter den döde finnes bröstarvinge som ej jämväl är efterlevande makes avkomling eller underhållsberättigat barn utom äktenskap. Genom detta förslag, som jag i det följande skall närmare beröra, kommer alltså den vidgade arvsrätten för utomäktenskapligt barn icke att medföra någon olägenhet för efterlevande hustru, om kvarlåtenskapen uppgår till högst sextusen kronors värde och enskild egendom ej finns. Det må i detta sammanhang slutligen också erinras om möjligheten att upprätta testamente. Eftersom arvsrätten för utomäktenskapligt barn, om den ej skall bli illusorisk, bör vara förenad med laglottsrätt i samma utsträckning som gäller beträffande barn av äktenskaplig hörd, kommer visserligen testationsfriheten att i motsvarande mån begränsas. Även i betraktande härav finns emellertid ett ganska stort utrymme för att genom testamentsförordnande tillgodose såväl efterlevande hustru som andra. Vid dessa förhållanden anser jag att införandet av full arvsrättslig likställdhet mellan barn i och barn utom äktenskap knappast kan anses möta avgörande betänkligheter med hänsyn till efterlevande makes rättsställning. .lag vill dock icke bestrida att goda skäl kan åberopas för att hustru vid mannens död skall beredas ännu större trygghet än den som följer enligt det nu sagda. Detta problem har emellertid sin betydelse oberoende av frågan om de utomäktenskapliga barnens arvsrätt. I regel gäller det avvägningen mellan den efterlevande maken och äktenskapliga barn. Visserligen kan naturligtvis problemet bli mera accentuerat, om det tillkommer något barn utom äktenskap, men en motsvarande situation kan redan nu föreligga, då det finns barn från ett tidigare gifte, liksom det stundom kan uppkomma stora intressemotsättningar mellan den efterlevande maken och dennes egna barn. Såsom de sakkunniga påpekat innefattar alltså den närmare lösning­

102 Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

en av detta praktiskt mycket viktiga problem en avvägningsfråga, som icke enbart har samband med de utomäktenskapliga barnens arvsrätt. Spörsmålet torde i första hand böra upptagas vid det nordiska samarbetet på arvslagstiftningens område som enligt vad jag förut nämnt skall börja inom den närmaste tiden. Även den under remissbehandlingen väckta frågan om laglottsinstitutets avskaffande torde därvid bli föremål för behandling. Uppenbart är att stridiga intressen kan göra sig gällande vid ett arvskifte, i vilket ett utomäktenskapligt barn skall deltaga. Särskilt när tillgångarna i boet väsentligen utgöres av en släktgård eller ett familjeföretag, kan det tänkas att det utomäktenskapliga barnets medbestämmanderätt bereder svårigheter för de andra delägarna. I likhet med de sakkunniga anser jag det vara naturligt att arvskiftet i ett sådant fall verkställes med beaktande av önskemålet om gårdens eller företagets bevarande i släktens hand och alltså så att det utomäktenskapliga barnet får nöja sig med att erhålla sin lott i annan egendom. Att såsom en remissinstans förordat införa en uttrycklig regel i detta hänsende anser jag dock icke erforderligt. Enligt 23 kap. 3 § i förslaget bör vad som ej lämpligen kan styckas eller skiljas såvitt möjligt läggas å en lott. Om arvingarna ej kan enas, skall särskild skiftesman, som på delägares begäran förordnas, själv bestämma om skiftet, och skiftesmannens avgörande kan sedermera bringas under domstols provning. Vad beträffar det arvsrättsliga förhållandet mellan utomäktenskapligt barn och dess fädernefränder är uppenbarligen denna del av arvsrättsfrågan i praktiken mindre betydelsefull. Barnet kan över huvud icke ärva någon av faderns släktingar så länge fadern lever. I allmänhet överlever fadern sina föräldrar, och barnets arvsrätt efter dem blir sålunda endast sällan aktuell. Även arvfall efter avlägsnare släktingar än fädernefränder i rakt uppstigande led är sällsynta, icke minst på grund av att de som sakna egna avkomlingar oftare än andra torde upprätta testamente. Vid dessa förhållanden skulle en begränsning i det utomäktenskapliga barnets arvsrätt till att gälla endast arv efter fadern närmast innebära att en tillfällighet komme att avgöra i vad mån barnet finge del i fädernefrändernas kvarlåtenskap; redan genom arvsrätten efter fadern får ju barnet del i sådan fädernefrändernas egendom som fadern ärvt. Den allvarligaste olägenheten av att begränsa arvsrätten till enbart fadersarv är emellertid att en principiell olikhet mellan barn i och barn utom äktenskap i så fall alltjämt komme alt kvarstå. Vad som främst anmärkts mot arvsrätt även efter fädernefränderna är att dessa i allmänhet icke känner till det utomäktenskapliga barnets existens. Genom den fullständigare registrering av barn utom äktenskap, som jag enligt det förut sagda anser böra komma till stånd, öppnas emellertid möjlighet för den som saknar kännedom om sina arvingar att ur folkbokföringen inhämta besked därom. Ur praktisk synpunkt minst lika betydelsefull såsom upplysningskälla i detta hänseende är vidare den bouppteckning som upprättats efter det utomäktenskapliga barnets fader; av denna skall ju barnets

Kungl. Maj.ts proposition nr IM år 1958 103

existens framgå. Jag kan därför ej finna att vad i detta hänseende anförts är av beskaffenhet att behöva hindra likställighetskravets förverkligande.

Slutligen har ett par remissinstanser berört frågan huruvida införandet av vidgad arvsrätt bör medföra sådan ändring av föräldrabalken att fadern till ett utomäktenskapligt barn får större möjlighet än hittills att inverka på barnets fostran och att tillvarataga dess ekonomiska angelägenheter. Väl torde det föreligga vissa skäl att uppmjuka de i 6 kap. 12 § stadgade villkoren för att fadern skall få övertaga vårdnaden om barnet och därmed, jämlikt 11 kap. 2 §, bli barnets förmyndare. Det är dock svårt att utan närmare undersökning överblicka detta spörsmål, och behovet av en ändring synes icke vara så framträdande att en reform ter sig omedelbart påkallad. Frågan bör emellertid följas med uppmärksamhet.

På grund av det sålunda anförda godtager jag de sakkunnigas förslag att barn utom äktenskap i arvsrättsligt hänseende helt skall likställas med barn i äktenskap och att följaktligen någon särbestämmelse rörande utomäktenskapliga barn icke skall upptagas i ärvdabalken. Att såsom av en remissmyndighet ifrågasatts fastslå likställigheten i en uttrycklig bestämmelse anser jag obehövligt.

I övrigt har med avseende å förevarande kapitel endast den ändringen vidtagits i de sakkunnigas förslag att 3 § andra stycket andra meningen något omarbetats. Enligt arvslagen gäller att s. k. representationsrätt, d. v. s. rätt för avkomlingar att träda till arv i faders eller moders ställe, skall tilllämpas även inom tredje parentelen. Stadgande härom finnes upptaget i 1 kap. 3 § andra stycket, varest bl. a. talas om det fall att den döde efterlämnat »barn i annat gifte». Detta uttryck syftar uppenbarligen på sådant arvsberättigat barn eller adoptivbarn till den döde, som ej jämväl är barn eller adoptivbarn till den dödes tidigare avlidne make. Bl. a. med hänsyn till att utomäktenskapligt barn för närvarande har arvsrätt efter moder och mödernefränder och i vissa fall också efter fader, synes det citerade uttrycket även enligt gällande rätt vara väl snävt — låt vara att stadgandet får läsas gemensamt med de särskilda reglerna i 3 kap. arvslagen om utomäktenskapligt barns arvsrätt. I och med att detta kapitel utgår, är det emellertid tydligt att uttrycket »barn i annat gifte» bör ersättas med enbart ordet »barn».

3 KAP.

Om makes arvsrätt; så ock om rätt för den först avlidne makens arvingar

i boet efter den sist avlidne maken

Till detta kapitel har överförts vad som för närvarande stadgas i 2 kap. arvslagen. Med hänsyn till terminologien i rättegångsbalken har därvid gjorts en mindre jämkning i 3 §. Även 4, 5 och 7 §§ har jämkats något i redaktionellt hänseende, varjämte tredje stycket i 5 § uteslutits såsom obehövligt.

104 Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1958

4 KAP.

Om arvsrätt vid adoptivförhållande

Enligt 4 kap. arvslagen äger adoptivbarn eller dess avkomling taga arv etter adoptanten men däremot icke efter dennes skyldemän. Adoptivbarnet har dessutom arvsratt efter sina egna skyldemän. När adoptivbarnet dör, mtrader i princip dess skyldemän som arvtagare. Endast i det fallet att adoptivbarnet saknar bröstarvinge och av adoptanten erhållit egendom i arv, gåva eller testamente finnes en till egendomens värde begränsad arvsrätt för adoptanten eller hans avkomlingar. Efterlämnar adoptivbarnet ej arvsberättigad skyldemän, ärves jämväl kvarlåtenskapen i övrigt av adoptanten men dennes avkomlingar äger i sådant fall ej rätt att träda i adoptantens ställe, om han avlidit före adoptivbarnet. Beträffande denna reglerings tillkomst samt innebörden av motsvarande lagregler i de nordiska grannländerna hänvisas till betänkandet (s 97 och 98). Z)e sakkunniga (s. 99—101) har anfört att med hänsyn till adoptionens syfte att skapa en ersättning för det naturliga föräldraförhållandet adoptivbarnets anknytning till adoptanten bör grunda arvsrätt. Om arvsrätt även bor föreligga mellan barnet och dess naturliga släkt, synes främst böra bero på den närmare beskaffenheten av adoptivförhållandet. I det ojämförligt största antalet fall sker adoption medan barnet befinner sig i späd ålder och med den avsikten från adoptivföräldrarnas sida att barnet skall införlivas i deras släkt som om det vore deras eget. Detta torde också stå klart för barnets naturliga föräldrar, vilka redan från början betraktar barnet såsom definitivt skilt från dem. Ett typiskt exempel härpå föreligger då moder till utomäktenskapligt barn genom förmedling av barnavårdsnämnd lämnar samtycke till barnets bortadopterande utan att ha haft kontakt med adoptivföräldrarna eller ens äga kännedom om deras namn och bostadsort. När adoptionen är avsedd att på nu antytt sätt fullständigt överflytta barnet från den naturliga släkten till adoptantens släkt, undanryckes i viss mån grunden för barnets arvsrätt efter dess skyldemän, eftersom blodsbandet icke enbart utan allenast i förening med den därpå vilande sociala och ekonomiska samhörigheten anses utgöra arvsrättens grund. För exempelvis syskonen måste det te sig orättvist, om adoptivbarnet, oaktat det betraktats såsom definitivt skilt från deras krets, skulle taga del även i kvarlåtenskap etter skyldemän. Men jämväl sett från adoptivbarnets egen synpunkt synes det vara önskvärt att dess på skyldskapen grundade arvsrätt upphör. För att adoptionen skall kunna bli till verkligt gagn bör adoptivbarnet få växa upp under samma förhållanden som ett adoptantens eget barn och icke oroas genom närmanden från den naturliga släktens sida. Det är därför angeläget att alla rättsliga band mellan barnet och dess släkt avbrytes. Ekonomiskt sett är naturligen ett bortadopterat barns arvsrätt efter dess släkt

Kungl. Maj. ts proposition nr t'i'i år 1958 105

oftast utan större betydelse för barnet. Om barnets arvsrätt på angivet sätt begränsas, bör detta leda till en motsvarande begränsning av släktens arvsrätt efter barnet. Härför talar också det förhållandet att den egendom, varav kvarlåtenskapen efter barnet utgÖres, normalt får antagas helt eller i huvudsak härröra från adoptanten och hans släkt. — Vid sidan av de fall då adoptionen såsom i det föregående förutsatts avser att åstadkomma en fullständig överflyttning av barnet från en släkt till en annan förekommer emellertid också adoptioner då detta icke i samma grad är åsyftat, särskilt när ett äldre barn adopteras. Om t. ex. ett föräldralöst barn adopteras av en nära anförvant eller om ett barn vars föräldrar blivit skilda adopteras av den med vilken den vårdnadshavande maken gift om sig, torde det ofta icke vara avsett att fördenskull barnets förbindelse med dess släkt skall avbrytas. Det synes då ej heller finnas anledning att betaga barnet och dess skyldemän rätten att ärva varandra. Även vid spädbarnsadoption, då enligt det föregående arvsrätt mellan barnet och dess släkt i regel icke bör förekomma, kan det inträffa att sådan arvsrätt anses önskvärd. Detta kan vara fallet om bibehållandet av förbindelsen med den naturliga släkten väntas bli till särskild fördel för barnet, t. ex. när barnets skyldemän befinna sig i en väsentligt bättre ekonomisk situation än adoptanten och hans skyldemän. Å andra sidan kan stundom även vid adoption av äldre barn ett avskärande av förbindelsen med den naturliga släkten framstå såsom mest förenligt med barnets intresse. Vad sålunda anförts synes visa att en tillfredsställande ordning i arvsrättsligt hänseende icke kan åstadkommas utan att det skapas två former av adoption med delvis olika rättsverkan. Vid den ena bör arvsrätt mellan barnet och dess skyldemän i princip icke förekomma, medan vid den andra barnet och dess skyldemän bör vara berättigade att ärva varandra. Med hänsyn till den större användning som den förra adoptionsformen kan beräknas få torde denna böra utformas som den normala. Adoption med bibehållen arvsrätt på grund av skyldskap bör sålunda kunna beviljas endast när det uttryckligen begärts.

Åtskilliga remissinstanser uttalar sig mera allmänt angående de föreslagna bestämmelserna om arvsrätt vid adoptivförliållande. Uttalandena går undantagslöst i tillstyrkande riktning beträffande den föreslagna huvudformen för adoption, medan däremot meningarna är delade beträffande adoption med bibehållen arvsrätt.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att förslaget är smidigt anpassat till det faktiska läget vid flertalet adoptioner och därmed även får antagas överensstämma med vad barnets anhöriga, adoptanten och barnets övriga omgivning i allmänhet finner vara riktigt. Liknande synpunkter anförs av länsstyrelserna i Hallands, Norrbottens och Östergötlands län samt av barnavårdsnämnderna i Linköping, Norrköping och Vårfrubcrga kommun. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att förslaget står i överensstämmelse med nutida rättsuppfattning samt att det har stöd i principen om den ekonomiska och sociala gemenskapen — och icke allenast blodsban­

106 Kungl. Maj:ts proposition nr 1M år 1958

det — som arvsrättens grund. Sveriges advokatsamfund tillstyrker förslaget såsom synnerligen välmotiverat. Domkapitlet i Uppsala ärkestift hänför sig till det utlåtande, som på domkapitlets uppdrag avgivits av domprosten Dahlbom. Denne anser att frågan om adoptivbarns arvsrättsliga ställning lösts på ett förtjänstfullt sätt i förslaget. Att, såsom nu är fallet, regelmässigt låta adoptivbarnets skyldemän taga arv efter adoptivbarnet, kan — anföres vidare — leda till betänkliga, i vissa fall upprörande konsekvenser, och förhållandet bar tvivelsutan både avskräckt från välbehövliga adoptioner och föranlett att adoptioner hävts. Barnavårdsnämnden i Göteborg håller för sannolikt att en förbättring av adoptivbarns arvsförhållanden icke kommer att verka störande med avseende å adoptantens skyldemän, vilka som regel omfattar den nya familjemedlemmen med stor kärlek och varmt intresse.

Beträffande de sakkunnigas förslag att det skall skapas två former av adoption med delvis olika rättsverkan förklarar sig hovrätten över Skåne och Blekinge anse att de båda adoptionsformerna på ett i allt väsentligt tillfredsställande sätt tillgodoser det praktiska livets behov. Hovrätten erinrar om att såsom spädbarnsadoptionen, vilken i vårt land torde vara den vanligaste adoptionstypen, faktiskt utvecklat sig, den regelmässigt innebär att praktiskt taget all kontakt mellan barnet och dess släkt upphör, medan i stället en nära samhörighet uppstår mellan barnet samt adoptanten och dennes anhöriga. Den andra adoptionsformen — med förbehåll om arvsrätt på grund av skyldskap — förefaller hovrätten i stort sett väl lämpad för det icke alldeles ovanliga fallet, att maken adopterar andra makens barn i tidigare äktenskap. Göta hovrätt ansluter sig till de huvudprinciper som ligger till grund för förslaget. Enligt hovrättens mening är det emellertid angeläget att finna enkla och korta benämningar på de båda slagen av adoption i stället för de tunga beskrivningar, som förslaget och motiven begagnar, detta av hänsyn icke minst till den allmänhet som berörs av instituten. överståthållarämbetet finner att övertygande skäl förebragts för att adoptivbarn i vissa fall skall kunna behålla sin arvsrätt på grund av skyldskap. Domkapitlet i Uppsala ärkestift hänför sig till det av kyrkoherden Törnquist avgivna utlåtandet. Törnquist framhåller att de personliga förhållandena vid adoption är så skiftande, att det måste anses vara värdefullt med två adoptionsformer. Adoption med förbehåll för arvsrätt på grund av skyldskap antages dock komma till användning ganska sällan. Enligt yrkeskvinnors samarbetsförbund får adoption med förbehåll för arvsrätt på grund av skyldskap anses lämplig i fall där barnet bör behålla förbindelsen med den naturliga släkten. Om exempelvis barn till frånskilda föräldrar adopteras av faderns eller moderns make i nytt äktenskap är det sålunda — uttalar förbundet — rimligt att barnet behåller sin arvsrätt i förhållande till den av föräldrarna som icke har vårdnaden om barnet. Samma synpunkter anförs av folkpartiets kvinnoförbund, som tillägger att den föreslagna huvudformen av adoption synes ägnad bereda barnet större trygghet än det nuvarande adoptionsinstitutet. Sveriges socialdemokratiska kvin­

Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1958 107

noförbund tillstyrker att adoptionsformen med förbehåll för arvsrätt på grund av skyldskap antages på prov för vinnande av erfarenhet av dess verkningar.

En mer eller mindre kritisk hållning till den föreslagna adoptionsformen med förbehåll om arvsrätt på grund av skyldskap intages av vissa remissinstanser. Enligt svenska socialvårdsförbundet tillgodoser den föreslagna huvudformen syftet med adoptionsinstitutet, nämligen att de känslomässiga och rättsliga banden med de biologiska föräldrarna helt skall brytas och barnet i stället utan inskränkningar knytas till adoptivföräldrarna och deras släkt, som om del vore adoptivföräldrarnas eget barn. De sakkunnigas skäl för en form av adoption med bibehållen arvsrätt på grund av skyldskap finner förbundet icke övertygande. Även om barnet därmed skulle vinna några mer beaktansvärda ekonomiska fördelar, vilket dock i flertalet fall torde vara tvivelaktigt, så bryter ett dylikt arrangemang sönder de nyss antydda principerna för adoptionsinstitutet. Möjligheten att utnyttja två alternativa former för adoption är dessutom enligt förbundets mening ägnad att komplicera rättstillämpningen och medverka till oklarhet hos allmänheten om adoptionens rättsverkningar i de individuella fallen. Även om möjligheten till gemensamma bestämmelser inom de nordiska länderna på detta område skulle tillspillogivas, håller förbundet före, att en dylik i och för sig allvarlig olägenhet bör tagas hellre än att den nu berörda formen av adoption införes. Föreningen Sveriges stadsdomare känner sig icke övertygad om nödvändigheten att på detta för gemene man mycket viktiga område införa regler av så invecklad natur, att man kan utgå från att den fullständiga kännedomen om dem aldrig kommer att bli var mans egendom. Föreningen avstyrker därför att det införes mer än en form av adoption, och denna bör bli den föreslagna mer genomgripande formen. Hovrätten för Övre Norrland ifrågasätter om det är nödvändigt eller ens lämpligt att för de undantagsfall, då arvsrätt i förhållandet mellan barnet och dess skyldemän skulle ha verklig betydelse, införa en särskild form av adoption. Under alla förhållanden äger ju barnets skyldemän, såsom de sakkunniga i andra sammanhang framhållit, möjlighet att testamentera till barnet. Ett införande av allenast en form av adoption skulle också innebära eu betydande förenkling. Liknande synpunkter anförs av Fredrika-Bremer-förbundet. Länsstyrelsen i Norrbottens län, Sveriges husmodersföreningars riksförbund och barnavårdsnämnden i Stockholm ställer sig tvekande till behovet av nu nämnda adoptionsform, dock utan att ta avstånd från densamma. En ledamot av barnavårdsnämnden uttalar sig för att endast den föreslagna huvudformen för adoption införes.

Eu textkritisk a n m ä r k ning framförs av hovrätten för Nedre Norrland och föreningen Sveriges häradshövdingar. I deras yttrande anmärkes att adoptivbarn och dess avkomlingar jämlikt 4 kap. t § första stycket och 2 § första stycket förslaget till ärvdabalk är arvsberättigade som bröstarvingar till adoptanten och dennes skyldemän i rätt uppstigande led samt alt enligt motiven (s. 109) ett flertal stadganden, som rör bröstar-

108 Kungl. Maj.ts proposition nr 1 ii år 1958

vinge, följaktligen skall äga tillämpning även å adoptivbarn. Detta bär enligt nämnda remissinstansers mening ej kommit till tydligt uttryck i lagtexten. Hovrätten påpekar sålunda att i 2 kap. 1 § förslaget till ärvdabalk oförändrat upptagits stadgandet i 1 kap. 1 § arvslagen, att närmaste arvingar på grund av skyldskap är arvlåtarens avkomlingar (bröstarvingar). Denna definition å bröstarvinge inbegriper ej i och för sig adoptivbarn. Stadgandet kompletteras emellertid i arvslagen av föreskriften i 7 kap. 7 § att vad som förut i nämnda kapitel stadgats om bröstarvinge skall äga motsvarande tillämpning å adoptivbarn eller dess avkomling, men detta kompletterande stadgande har i förslaget ej annan motsvarighet än den negativa föreskriften i 7 kap. 7 §, att vad förut i kapitlet är stadgat om bröstarvinge e j skall äga tillämpning å adoptivbarn, där adoptionen skett med förbehåll enligt det föreslagna stadgandet i 4 kap. 7 § föräldrabalken. Otydligheten blir enligt hovrättens mening än större i annan lagtext där ordet bröstarvinge förekommer. Som exempel nämnes den föreslagna ändrade lydelsen av bodelningsreglerna i 13 kap. 13 § giftermålsbalken. Enligt motiven skall också vad i denna paragraf sägs om »bröstarvinge» gälla om adoptivbarn, men det kan ej utläsas av lagtexten. Hovrätten förordar, att i ärvdabalken uttryckligen utsäges att vad i lag föreskrives om bröstarvinge skall i den mån annat ej stadgas äga motsvarande tillämpning å adoptivbarn. Häradshövdingeföreningen erinrar om att stadgandena i förslaget till ärvdabalk om förskott å arv (6 kap.), om laglott (7 kap.) och om arvsavtal (17 kap.) enligt de sakkunnigas motivering skall tillämpas å adoptivbarn. Så torde även vara fallet — anför föreningen vidare — med stadgandena om underhållsbidrag ur kvarlåtenskap (8 kap.) och bestämmelsen i 11 kap. 7 § förslaget till ärvdabalk samt i 13 kap. 13 § giftermålsbalken. Eftersom förslaget till ärvdabalk saknar en bestämmelse efter mönster av den i 6 kap. 8 § arvslagen, om att vad i nämnda kapitel stadgas om bröstarvinge skall äga motsvarande tillämpning å adoptivbarn eller dess avkomling, framgår enligt föreningens mening den avsedda innebörden icke med erforderlig tydlighet. Räckvidden av det slut e contrario, som kan dragas av stadgandet i 7 kap. 7 § förslaget till ärvdabalk, synes föreningen oviss. Stadgandet i 8 kap. 9 § förslaget till ärvdabalk om att vad i nämnda kapitel stadgas skall i tillämpliga delar gälla i avseende å rätt till underhåll för arvlåtarens adoptivbarn ävensom å skyldighet för sådant barn och dess avkomlingar att utgiva underhållsbidrag är enligt föreningens mening ur tolkningssynpunkt snarast förvillande i betraktande av de i 2 och 5 §§ av kapitlet förekommande bestämmelserna rörande bröstarvinge. Bröstarvinge — fortsätter föreningen — betyder i vanligt språkbruk arvinge som i rakt nedstigande led härstammar från arvlåtaren och i överensstämmelse härmed har ordets betydelse också definierats i 2 kap. 1 § förslaget till ärvdabalk. Föreningen kan därför icke finna det lämpligt att i lagtexten använda ordet bröstarvinge såsom betydande jämväl adoptivbarn och dess avkomling. För den som icke har tillgång till motiven måste det förefalla främmande att ge stadgandena om bröstarvinge den avsedda tolkningen, även om det för

Kungl. Majrts proposition nr 144 år 1958 109

honom skulle framstå såsom sakligt motiverat att så skedde. I motiven har för övrigt icke uttömmande angivits i vilka fall stadganden om bröstarvinge skall tillämpas å adoptivbarn och dess avkomling. Detta finner föreningen vara otillfredsställande, i all synnerhet som de bestämmelser varom nu är fråga kommer att i mycket stor utsträckning tillämpas av lekmän. Även föreningen hemställer därför att lagtexten måtte kompletteras med en bestämmelse av innehåll, att vad i de nämnda lagarna stadgas angående bröstarvinge skall äga motsvarande tillämpning å adoptivbarn och dess avkomling, där detta överensstämmer med grunderna för stadgandet. Slutligen ifrågasätter föreningen om icke detsamma bör ske i fråga om stadganden, som anges avse »barn» och »avkomling» (jämför exempelvis 6 kap. 2 § och 11 kap. 6 § förslaget till ärvdabalk).

Statskontoret anser att ett förverkligande av förslaget bör föranleda att i de för statstjänstemän med flera gällande familjepensionsbestämmelserna intages en föreskrift, enligt vilken från pensionsrätt undantages barn, som på grund av att det är adopterat av annan, icke åtnjuter arvsrätt efter den avlidne, övergångsvis bör dock gälla — uttalar statskontoret — att adoptivbarn, som vid den nya lagstiftningens ikraftträdande redan åtnjuter familjepension enligt nu gällande bestämmelser, skall bibehållas vid denna rätt.

Departementschefen

De bestämmelser om arvsrätt vid adoptivförhållande som upptages i gällande arvslag har utan någon väsentlig saklig ändring överförts dit från 1917 års lag om adoption. Med hänsyn till att adoptionsinstitutet icke infördes i vår rätt förrän genom sistnämnda lag, är det därför naturligt att bestämmelserna giver uttryck åt en tämligen försiktig ståndpunkt. Då adoption var en i praktiken oprövad anordning, ville man ej låta rättsverkningarna därav på arvsrättens område bli mera genomgripande än nödvändigt. Samtidigt som man ganska snävt avgränsade adoptivbarnets arvsrättsliga förhållande till adoptantsidan, fick barnet i princip behålla sin på skyldslcapen grundade ställning med avseende å rätten till arv.

Man kan räkna med att över 60 000 barn blivit adopterade i Sverige under adoptionsinstitutets snart fyrtioåriga giltighetstid. Detta visar att institutet har en stor social och praktisk betydelse. Denna möjlighet att få till stånd en fast familjebildning kan uppenbarligen skänka stora mänskliga värden åt barnlösa personer och hemlösa barn. Erfarenheten har också givit vid handen att adoptivbarn i allmänhet vinner en mycket fast ankytning icke blott till adoptanlen utan även till dennes släkt, under det att den faktiska förbindelsen mellan barnet och dess naturliga släkt i ett mycket stort antal fall — särskilt när fråga är om spädbarnsadoption — definitivt upphör i och med adoptionen. Denna utveckling har lett till att en reform av adoptionsinstitutet numera framstår såsom angelägen. Därvid bör en utvidgning av arvsrätten i förhållande till adoptantsidan komma till stånd, och samtidigt bör arvsrätten mellan barnet och dess naturliga släkt i princip helt avskäras.

no Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

De sakkunnigas förslag bygger på denna grundsyn, som också vunnit allmän anslutning bland remissinstanserna. Emellertid har de sakkunniga icke ansett sig kunna taga steget fullt ut och förorda införandet av en enda, radikalt ny adoptionsform. I stället har de föreslagit att två former av adoption skall skapas med delvis olika rättsverkan. Som huvudregel skulle gälla att arvsrätt mellan adoptivbarnet och dess skyldemän icke skulle förekomma, men om särskilt förbehåll därom gjorts vid adoptionen, skulle barnet och dess skyldemän vara berättigade att ärva varandra. Anledningen till att de sakkunniga sålunda, förutom den så att säga starkare och för normalfallen avsedda adoptionen, även föreslagit en svagare adoptionsform får ses mot bakgrunden av strävandena att åstadkomma största möjliga rättslikhet mellan de nordiska länderna på detta område. I Norge är nämligen båda dessa former av adoption redan införlivade med lagstiftningen, och de norska kommittérade har tydligen ansett det önskvärt att allt framgent bibehålla de båda adoptionsformerna. Efter de förut omnämnda överläggningarna mellan representanter för de nordiska justitiedepartementen i april 1955 har saken dock kommit i ett annat läge. Vid dessa överläggningar hävdades nämligen från norsk sida att möjligheten till adoption med bibehållen arvsrätt på grund av skyld skap — vilken adoptionsform i praktiken kommit till användning endast i ungefär 2 % av samtliga beviljade adoptioner — icke behövde bibehållas för framtiden. Såsom redan omtalats delades denna uppfattning av de i sammanträdet deltagande representanterna för övriga nordiska justitiedepartement.

Söker man närmare ange i vilka fall den föreslagna svagare adoptionsformen skulle få praktisk betydelse, torde man finna att den kunde komma till användning i framför allt två lägen. Dels skulle denna adoptionsform kunna ifrågakomma när den vårdnadshavande av föräldrarna till ett skilsmässobarn ingått nytt äktenskap och den nye maken önskar adoptera barnet utan att därför barnets förbindelser med den andre av föräldrarna och hans släkt skall bli avskurna; och dels skulle den svagare adoptionsformen kunna lämpa sig för det fall att ett föräldralöst barn omhändertagits av en nära anförvant. Nyttan för barnet av en adoption blir emellertid i dessa fall ofta mindre än eljest. Och barnets rent ekonomiska intresse kan i stället tillgodoses på testamentsvägen. Fördelarna med den svagare adoptionsformen synes i varje fall icke uppväga de i flera remissyttranden berörda nackdelarna av att bryta sönder adoptionsinstitutet i två olika former. En sådan anordning skulle otvivelaktigt medföra att både lagstiftningen och rättstillämpningen komplicerades samt att oklarhet hos allmänheten komme att råda om detta för gemene man praktiskt viktiga instituts rättsverkningar. Då det efter de senaste nordiska överläggningarna i ämnet dessutom får tagas för visst, att den svagare adoptionsformen icke kommer att genomföras i något av våra grannländer, vill jag förorda att denna adoptionsform, som enligt de norska erfarenheterna torde ha betydelse blott i ett mycket litet antal fall, ej heller införes hos oss.

Såsom svenska socialvårdsförbundet framhållit bör ändamålet med adop-

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1958 in

tionsinstitutet vara att skapa en ordning varigenom de känslomässiga och rättsliga banden mellan barnet och de biologiska föräldrarna helt brytes och barnet i stället utan inskränkningar knytes till adoptivföräldrarna och deras skyldemän, som vore det adoptivföräldrarnas eget barn. Detta syfte tillgodoses genom den adoptionsform utan förbehåll om arvsrätt på grund av skyldskap vilken de sakkunniga föreslagit såsom normalfall och vilken följaktligen ensam upptagits i departementsförslaget. Vid adoptivförhållande kommer således att i arvsrättsligt hänseende gälla att adoptivbarnet och dess avkomlingar tager arv och ärves som om adoptivbarnet varit adoptantens eget barn (1 §). Mellan adoptivbarnet och dess avkomlingar å ena samt övriga skyldemän till adoptivbarnet å andra sidan skall arvsrätt däremot ej äga rum (2 §).

I anslutning till det nu sagda må en av ett par remissinstanser upptagen fråga angående sakkunnigförslagets lagtekniska utformning beröras. I 1 § första stycket förevarande kapitel (motsvarande 1 § i departementsförslaget) stadgas att adoptivbarn och dess avkomlingar äger laga arv som om adoptivbarnet varit adoptantens eget barn. Härav har de sakkunniga ansett utan vidare skola följa att vissa andra bestämmelser, som icke uttryckligen avser adoptivbarn eller dess avkomling, skall tillämpas även då fråga är om adoptivförhållande. De åsyftade remissinstanserna har funnit detta ur formell synpunkt vara otillfredsställande samt förordat införandet av en allmän regel rörande adoptionens rättsverkningar. Den ena instansen har sålunda föreslagit en bestämmelse av innehåll att vad i lag föreskrives om bröstarvinge skall äga motsvarande tillämpning å adoptivbarn och dess avkomling i den mån ej annat stadgas.

Frågan om införandet av en allmän regel rörande adoptionens rättsverkningar utgör ett svårt lagtekniskt spörsmål, som uppmärksammades redan under förarbetena till 1917 års adoptionslag. Lagberedningen framhöll därvid att den tyska lagen — till skillnad mot t. ex. den schweiziska — innehåller en allmän föreskrift att adoptivbarnet genom adoptionen erhåller samma rättsliga ställning som adoptantens äkta barn. Beredningen underströk att adoptionen givetvis borde ge barnet i allt väsentlig rättsställning som adoplantens äkta barn, men icke desto mindre hade beredningen icke funnit lämpligt upptaga någon dylik allmän föreskrift. Den tyska bestämmelsen syntes — fortsatte beredningen — tolkas så, att den allenast avsåge att göra de i den allmänna civillagen intagna reglerna angående förhållandet mellan föräldrar och barn tillämpliga jämväl beträffande adoptivföräldrar och adoptivbarn. I andra hänseenden såsom beträffande straffrättsliga, processuella och i allmänhet alla offentligrättsliga frågor gällde om adoptivföräldrar och adoptivbarn särskilda föreskrifter, upptagna i de särskilda författningarna. Enligt lagberedningens mening torde försiktigheten också bjuda alt vid ny lagstiftning i ämnet icke angående sist nämnda frågor i adoptivlagen upptaga någon allmän regel. Det behövdes prövning beträffande varje särskild sådan fråga huruvida adoptivbarn skulle vara att likställa med naturliga barn. Skulle regeln sålunda inskränkas till det civilrättsliga området, torde den en­

112 Kungl. Maj. ts proposition nr 744 år 1958

ligt lagberedningens mening icke utan fara för missförstånd kunna givas den allmänna avfattning som tyska lagen hade. Men icke heller en till det civilrättsliga området inskränkt allmän regel hade lagberedningen ansett sig kunna förordna. Jämväl beträffande detta område visade det sig att reglerna om förhållandet mellan föräldrar och barn i allmänhet icke kunde utan vidare tillämpas på adoptivföräldrar och adoptivbarn. Så gott som på alla punkter erfordrades modifikationer av eller tillägg till de allmänna reglerna. Då det sålunda varit nödvändigt att i den föreslagna adoptionslagen giva speciella regler angående förhållandet mellan adoptivföräldrar och adoptivbarn i de särskilda hänseenden, som skulle avses med en generell civilrättslig regel i ämnet, hade en sådan blivit överflödig. Av de speciella regler lagberedningens förslag innehölle framginge i allt fall med önskvärd tydlighet, att förhållandet mellan adoptivföräldrar och adoptivbarn i civilrättsligt hänseende bleve i det väsentliga detsamma som mellan föräldrar och barn.

Den lagstiftningsteknik som lagberedningen sålunda förordade användes alltjämt. Ett exempel härpå är följande. Enligt 4 kap. 1 § arvslagen äger adoptivbarn lika med barn i äktenskap taga arv efter adoptanten, dock att bröstarvinge ej skall till följd av adoptivbarnets arvsrätt lida intrång i sin laglott. Härigenom får bestämmelserna i 1 kap. 1 § nämnda lag tillämpning beträffande adoptivbarn utan särskilt stadgande därom, liksom ock det i 1 kap. 2 § och 2 kap. 1 § samma lag uppställda villkoret, att bröstarvingar ej finnes, kommer att omfatta även adoptivbarn. Det må nämnas att icke heller norsk eller finsk rätt upptar någon allmän föreskrift om att adoptivbarn i allt väsentligt har samma rättsställning som adoptantens äkta barn. Däremot innehåller den danska adoptionslagen en dylik föreskrift, vilken trots sin allmänna utformning dock torde taga sikte endast på rent civilrättsliga förhållanden.

Enligt min mening skulle det i och för sig vara önskvärt att på lämpligt ställe, väl snarast i 4 kap. föräldrabalken, upptaga en allmän regel att adoptivbarn genom adoptionen får i princip samma rättsställning som ett adoptantens inom äktenskap födda barn. Särskilt om adoptionsinstitutet reformeras på sätt i departement sförslaget förordas och den ifragasatta svagare adoptionsformen alltså ej införes, skulle en dylik regel framstå som i hög grad naturlig. Icke desto mindre väcker det vissa betänkligheter att beträda denna väg. Till en början är det sålunda, såsom redan lagberedningen framhöll, mycket svårt att överblicka konsekvenserna i olika hänseenden av en allmän regel i ämnet, även om denna regel uttryckligen begränsas till det rent civilrättsliga området. Och vidare skulle en allmän föreskrift kunna utgöra ett hinder för att i praktiskt särskilt viktiga sammanhang giva en ur upplysningssynpunkt önskvärd specialregel, t. ex. att adoptivbarn i ai\srättsligt hänseende skall vara jämställt med ett adoptantens äkta barn. En dylik specialregel skulle ju redan vara täckt av den allmänna regeln. Med hänsyn till vad nu sagts har jag följaktligen stannat för att icke förorda någon allmän föreskrift utan i princip bibehålla den nuvarande lagstiftningstekniken.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958 113

Då departementsförslaget i likhet med de sakkunnigas förslag åsyftar en mera fullständig arvsrättslig likställighet mellan adoptivbarn och eget barn, synes det motiverat att i nya ärvdabalken utnyttja denna lagstiftningsteknik i ännu större utsträckning än i gällande lag. Det nyss återgivna stadgandet i 1 § förevarande kapitel innebär tydligen att i fråga om arvsrätt adoptivbarnet, oaktat det icke är bröstarvinge till adoptanten, blir likställt med ett barn till denne och ett barnbarn till adoptantens föräldrar. Likaså får ett barn till adoptivbarnet ställning såsom adoptantens barnbarn och såsom barnbarnsbarn till adoptantens föräldrar. I förhållande till adoptantens syskon blir, för att ytterligare exemplifiera stadgandets innebörd, adoptivbarnet att anse som ett syskonbarn. Då det gäller att avgöra vilken arvsrätt ett adoptivbarn eller dess avkomling har, skall alltså tillämpas vad som är stadgat om skyldemans arvsrätt. Bestämmelser härom finns i 2 kap. i förslaget, men även reglerna i 6 kap. om förskott å arv, i 7 kap. om laglott och i 17 kap. 2 § om avsägelse av rätt till arv måste i tillämpliga delar iakttagas, om adoptivbarnets likställdhet med adoptantens eget barn skall upprätthållas. Det synes naturligt att likställigheten får konsekvenser också i andra sammanhang, där skyldemans arvsrätt är i fråga. Sålunda bör, liksom hittills, det i 2 kap. 2 § och 3 kap. 1 § i departementsförslaget stadgade villkoret, att bröstarvingar ej finnes, anses uppfyllt endast om även adoptivbarn och avkomlingar till sådant saknas. Likaledes bör bestämmelserna ill kap. 6 och 7 §§ tillämpas som om begreppen avkomling och bröstarvinge jämväl omfattade adoptivbarn eller dess avkomling, men eftersom dessa bestämmelser utgör tolkningsregler som endast skall iakttagas där ej annat får anses följa av vederbörande testamente, är frågan om bestämmelsernas innebörd uppenbarligen av mindre betydelse. Däremot synes reglerna om underhållsbidrag i 8 kap. och 18 kap. 5 § icke angå arvsrätten i egentlig mening, och det är därför befogat att, såsom ock skett, uttryckligen angiva i vad mån reglerna äger tillämpning vid adoptivförhållanden. Vad slutligen beträffar det föreslagna stadgandet i 13 kap. 13 § giftermålsbalken får jag hänvisa till det följande.

De förslag till ändringar i fainiljepensionsbestämmelser, som kan föranledas av vad en remissinstans påpekat, torde komma att anmälas av chefen för civildepartementet.

1 och 2 §§■

I dessa paragrafer regleras arvsrätten vid adoption, dels i förhållande till adoptantsidan (1 §) och dels i förhållande till adoptivbarnets skyldemän (2 §).

Enligt vad de sakkunniga (s. 101 och 102) anfört bör adoptivbarnets anknytning till adoptanten grunda arvsrätt. Barnet bör sålunda, liksom hittills, ärva adoptanten. Det synes emellertid finnas starka skäl att låta barnet få arvsrätt även efter adoptantens skyldemän, i den mån adoptivbarnet skulle ha ärvt dem om det varit adoptantens eget barn. Ett verkligt infölivande av barnet med adoptantens hem och miljö förutsätter att barnet fåi samhörighet även med lians skyldemän. I allmänhet torde också adoptan-

8 Jlihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. År 141

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

tens föräldrar och andra närstående omfatta barnet med samma känslor som om det varit ett med dem besläktat barn. Oaktat för närvarande ett adoptivbarn ej har arvsrätt efter adoptantens skyldemän, är det en utbredd uppfattning alt så är fallet (jfr NJA 1948 s. 244). Härav synes framgå att ifrågavarande utvidgning av adoptivbarnets arvsrätt är naturlig och står i överensstämmelse med det allmänna rättsmedvetandets krav. Om adoptanten överlever de skyldemän efter vilka han kan vänta arv, får adoptivbarnet redan genom arvsrätten efter adoptanten del av den egendom som tillfallit denne från tidigare avlidna skyldemän. Enligt livets regel avlider adoptantens föräldrar före honom, och det synes icke tillfredsställande att adoptivbarnet — såsom nu är förhållandet -— skall gå miste om del i deras kvarlåtenskap på den grund att adoptanten dör först.

Om adoptivbarnet sålunda tillerkännes arvsrätt efter såväl adoptanten som dennes skyldemän, torde barnet enligt de sakkunnigas mening också böra ärvas av dom på samma sätt som ett adoptantens eget barn. Adoptivbarnet bör i så fall vara helt likställt med adoptantens eget barn både i fråga om rätten att själv taga arv och beträffande fördelningen av kvarlåtenskapen efter barnet. Då någon antagit två adoptivbarn, kommer härigenom dessa att taga arv efter varandra såsom vore de naturliga syskon.

I fortsättningen anför de sakkunniga följande.

Adoptivbarnets likställighet med adoptantens eget barn bör även gälla, när fråga är om arvsrätt för eller rätt till arv efter avkomling till adoptivbarnet. Om adoptivbarnet redan avlidit då arv efter adoptantens släkt skulle tillfalla barnet, går sålunda arvet till adoptivbarnets bröstarvingar. På motsvarande sätt kommer, om först adoptivbarnet avlidit och därefter dess barn gått bort utan att efterlämna bröstarvinge, arvet efter sistnämnda barn att tillfalla adoptanten eller hans skyldemän. Om adoptivbarn efterlämnar adoptivbarn, får det senare adoptivbarnet i förhållande till det förras adoptant samma ställning som ett barnbarn. ...

I enlighet med vad som anförts under rubriken till förevarande kapitel skola adoptivbarn och dess skyldemän i princip icke äga arvsrätt efter varandra vid den adoptionsform varom nu är fråga. Självfallet skall emellertid adoptivbarn, som har bröstarvingar, ärva och ärvas av dem i vanlig ordning. Ytterligare ett undantag synes erforderligt. Enligt 4 kap. 3 § i forslaget till ändring i föräldrabalken få makar i allmänhet ej adoptera annorledes än gemensamt. I särskilda fall kan dock ena maken ensam antaga adoptivbarn. Att detta gäller beträffande andra makens adoptivbarn saknar i detta sammanhang betydelse. Men ena maken kan under vissa förutsättningar även adoptera andra makens barn i eller utom äktenskap. Da en make i enlighet härmed adopterar andra makens barn, är det pa grund av d kap. 1 § i nämnda förslag icke möjligt för sistnämnde make att deltaöa i adoptionen. Vid detta förhållande bör adoptionen icke rimligtvis fa den konsekvensen att barnet skall ärva och ärvas av den adopterande maken med uteslutande av den make som är barnets naturliga fader ellei moder, bo det fall att make adopterat andra makens barn bör dartor arvsrätt skall tagas som om barnet varit makarnas gemensamma. Regeln att arvsratt e skall förekmnma mellan adoptivbarnet och dess avkom lagar a ena sam övriga skyldemän till adoptivbarnet å andra sidan skall alllsa i namnda fall verka endast med avseende å den av barnets föräldrar, som ej ar gift med adoptanten, samt dennes släktingar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958 115

Bestämmelser i enlighet med vad sålunda förordats har intagits under 1 § i de sakkunnigas förslag. De sakkunniga har påpekat, att bestämmelserna icke utgör hinder för efterlevande make till adoptivbarnet att taga arv enligt 3 kap. i förslaget. Vid makens död äger emellertid adoplanten eller hans avkomlingar samma rätt i boet som enligt sagda kapitel skulle tillkommit fader, moder, syskon eller syskons avkomling.

Departementschefen

Såsom jag under rubriken till förevarande kapitel närmare utvecklat anser jag att endast en adoptionsform bör förekomma, nämligen adoption utan förbehåll om arvsrätt på grund av skyldskap. I enlighet med de sakkunnigas av remissinstanserna utan erinran lämnade förslag bör härvid gälla att adoptivbarnet och dess avkomlingar skall äga taga arv efter och ärvas av adoptanten och dennes släkt som om adoptivbarnet varit adoptantens eget barn (1 § departementsförslaget), under det att arvsrätt mellan adoptivbarnet och dess avkomlingar å ena samt övriga skyldemän till adoptivbarnet å andra sidan i princip ej hör äga rum (2 § första meningen). Endast för den händelse make adopterat andra makens barn, bör ett undantag stadgas från sistnämnda princip, i det att arv då bör tagas som om barnet varit makarnas gemensamma (2 § andra meningen). De sakkunnigas formulering av detta undantag påverkas ej av min i det följande redovisade, från deras avvikande mening i fråga om rätten att adoptera eget barn utom äktenskap.

5 KAP.

Om allmänna arvsfondens rätt till arv

Detta kapitel överensstämmer med 5 kap. arvslagen. 6

6 KAP.

Om förskott å arv

Till detta kapitel har överförts stadgandena i 6 kap. 1—7 §§ arvslagen. Därvid har 1 och 3 §§ något jämkats i redaktionellt hänseende, varjämte hänvisningen i 7 § till 2 kap. 1 eller 9 § arvslagen ersatts med en hänvisning till 3 kap. 1 § eller 12 kap. 1 § departementsförslaget.

I 6 kap. 8 § arvslagen föreskrives att vad i kapitlet stadgas om bröstarvinge skall äga motsvarande tillämpning å adoptivbarn eller dess avkomling. De sakkunniga (s. 107) har ansett att då det i och för sig är naturligt, att de regler om förskott å arv som gäller beträffande bröstarvinge skall tillämpas även i fråga om dem som är arvsberättigade i likhet med bröstarvinge, samt då adoptivbarn och dess avkomlingar jämlikt 4 kap. 1 § första stycket och 2 § första stycket i förslaget tager arv som om adoptivbarnet varit adoptantens eget barn, nämnda stadgande i arvslagen kan utgå. Föreningen Sveriges häradshövdingar har hänvisat till vad föreningen vid rubriken till 4 kap. yttrat om behovet av ett särskilt stadgande, enligt vilket adoptivbarn jämställes med bröstarvinge.

116 Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

Departementschefen

I den av en remissinstans berörda lagtekniska frågan får jag hänvisa till mitt yttrande vid rubriken till 4 kap. I enlighet med min där angivna ståndpunkt anser jag det vara överflödigt, att i förevarande kapitel upptages ett stadgande motsvarande 6 kap. 8 § arvslagen.

7 KAP.

Om laglott

1-6 §§.

Dessa paragrafer motsvarar 7 kap. 1—6 §§ arvslagen. I överensstämmelse med de sakkunnigas förslag har 3 och 4 §§ undergått viss jämkning med anledning av den terminologi som kommit till användning i rättegångsbalken. Därjämte har, likaledes i enlighet med de sakkunnigas förslag, hänvisningen i 3 § till lagen om testamente ersatts med en hänvisning till 14 kap. i departementsförslaget samt 4 § redaktionellt jämkats.

Enligt 7 kap. 7 § arvslagen skall vad förut i kapitlet är stadgat om bröstarvinge äga motsvarande tillämpning å adoptivbarn eller dess avkomling. Efterlämnar arvlåtaren jämväl bröstarvinge, skall dennes laglott så beräknas som om adoptivbarn eller dess avkomling ej funnes.

I anslutning till detta stadgande har de sakkunniga (s. 108—110) beträffande huvudformen av adoption, nämligen sådan som skett utan förbehåll om bibehållen arvsrätt på grund av skyldskap — vilken adoptionsform ju ensam upptagits i departementsförslaget — yttrat följande.

Vad som främst kännetecknar huvudformen av adoption är å ena sidan att adoptivbarnet och dess avkomlingar skola ha samma ställning i förhållande till adoptanten och dennes skyldemän som om adoptivbarnet vore adoptantens eget barn samt å andra sidan att förbindelsen mellan adoptivbarnet eller dess avkomlingar och övriga skyldemän icke skall bibehållas. Under dessa omständigheter förefaller det naturligt att adoptivbarnet och dess avkomlingar få rätt till laglott icke blott, såsom hittills, efter adoptanten utan även efter adoptantens föräldrar, som ju motsvara far- och morföräldrar till adoptantens eget barn, samt efter hans avlägsnare skyldemän i rätt uppstigande led. Då dessa adoptantens skyldemän icke ha något inflytande på adoptionens tillkomst, kunde det visserligen tyckas obilligt att de genom densamma delvis förlora rätten att testamentera. Samma verkan inträder emellertid om adoptanten får ett eget barn. Dessutom är att märka att exempelvis adoptantens föräldrar äro laglottsmässigt bundna i förhållande till adoptanten, och då denne i allmänhet överlever sina föräldrar, kommer därför i regel någon ytterligare begränsning i testationsfriheten icke att uppstå genom adoptivbarnets rätt till laglott. Föräldrarnas ställning i förevarande hänseende synes icke böra påverkas av den tillfälliga omständigheten att adoptanten avlider före sin bakarvinge.

Den i gällande lag stadgade regeln om beräknande av laglotten för adoptantens bröstarvinge sammanhänger med den i 4 kap. 1 § arvslagen gjorda begränsningen av adoptivbarnets arvsrätt. Då motsvarande begränsning icke upptagits i förslaget, blir tydligen regeln ej längre behövlig ur denna

Kurigl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958 117

synpunkt. Den har emellertid också en självständig betydelse, i det att den utgör ett undantag från huvudstadgandet om laglottens beräkning och medför att laglottens storlek i vissa fall blir mindre för adoptivbarn än för eget barn, även om bådas arvslotter äro lika stora. Efterlämnar t. ex. arvlåtaren ett eget barn och ett adoptivbarn, blir laglotten för det egna barnet hälften och för adoptivbarnet en fjärdedel av kvarlåtenskapen. Ett dylikt resultat synes icke stå i överensstämmelse med grundtankarna i de sakkunnigas förslag angående arvsrätten vid adoptivförhållande. Då adoptivbarn eller dess avkomling över huvud skall åtnjuta laglott, bör dennas storlek vara densamma som om adoptivbarnet varit adoptantens eget barn och någon särbestämmelse av ifrågavarande slag synes följaktligen icke böra uppställas. Jämlikt 4 kap. 1 § första stycket och 2 § första stycket i förslaget äro adoptivbarn och dess avkomlingar arvsberättigade som bröstarvingar till adoptanten och dennes skyldemän i rätt uppstigande led. Något särskilt stadgande om den laglottsrätt, som i enlighet med det anförda skall föreligga vid adoption utan förbehåll om arvsrätt på grund av skyldskap, har därför icke ansetts erforderligt.

Förslaget att adoptivbarnet och dess avkomlingar skall få rätt till laglott icke blott, såsom hittills, efter adoptanten utan även efter adoptantens föräldrar samt hans avlägsnare skyldemän i rätt uppstigande led har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Svea hovrätt ifrågasätter dock, om tillräckliga skäl föreligger att vid arvsrättens förknippande med laglottsrätt utsträcka denna att gälla även i förhållande till adoptantens skyldemän i rakt uppstigande led. De sakkunniga är — erinrar hovrätten — själva medvetna om den osäkra grunden för en så beskaffad laglottsrätt, när de påpekar att nämnda skyldemän icke har något inflytande på adoptionens tillkomst och att det därför kan synas obilligt att de genom adoptionen delvis förlorar rätten att testamentera. Hovrätten anser att vad sålunda anförts förtjänar beaktande och icke i mera avsevärd mån rubbas av att, såsom de sakkunniga framhållit, samma verkan inträder om adoptanten får eget barn. Laglottsrätten ingår nämligen i rättsordningen såsom en privilegierad och på fastare blodsband grundad arvsrätt. I viss mån jämförliga förutsättningar för laglottsrätt, hänförliga till personlig förbindelse, kan anses vara förhanden vid arv efter adoptanten men icke i samma mån beträffande arv efter adoptantens skyldemän. Å andra sidan är otvivelaktigt önskvärt att de adoptivbarn, vilkas rättsliga och faktiska förbindelse med egna skyldemän förutsätts skola upphöra, fast anknyts icke blott till adoptanten utan även till dennes anhöriga och att adoptivbarnet även gentemot adoptantens skyldemän erhåller samma ställning som ett adoptantens eget barn. Icke utan fog kan ock åberopas att, såsom de sakkunniga i annat sammanhang påvisat, den uppfattningen är utbredd att adoptivbarn i arvshänseende intar samma ställning som bröstarvinge. Det kan dock ifrågasättas om skälen för de sakkunnigas ståndpunkt — vilken är naturlig vid förslaget om vanlig arvsrätt — är tillräckligt bärande för införande även av den privilegierade successionsrätt som representeras av laglottsrätten. Även föreningen Sveriges häradshövdingar anser det synnerligen tveksamt om det är tillbörligt att vid den föreslagna huvudfor­

118 Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

men av adoption binda adoptantens föräldrars testationsfrihet genom att tillerkänna adoptivbarnet oinskränkt laglottsrätt. Adoptantens föräldrar saknar ju i allmänhet inflytande på frågan om adoption skall komma till stånd eller ej. Föreningen ser därför helst att vid denna form av adoption rätten till laglott inskränkes till arvfall efter adoptanten.

Departementschefen

De sakkunniga är ense om att vid den av dem föreslagna huvudformen av adoption adoptivbarnet och dess avkomlingar bör få rätt till laglott icke blott, såsom hittills, efter adoptanten utan även efter adoptantens skyldemän i rätt uppstigande led. Detta förslag har gillats eller lämnats utan erinran av praktiskt taget samtliga remissinstanser. Svea hovrätt och föreningen Sveriges häradshövdingar har dock uttalat viss tvekan och därvid bl. a. åberopat att, då adoptantens föräldrar ju i allmänhet saknar inflytande på adoptionens tillkomst, det är obilligt att de genom adoptionen delvis skall förlora rätten att testamentera. Enligt hovrättens mening ingår laglottsrätten i rättsordningen såsom en privilegierad och på fastare blodsband grundad arvsrätt. Hovrätten har dock samtidigt uttryckligen understrukit önskvärdheten av att de adoptivbarn, vilkas rättsliga och faktiska förbindelse med de egna skyldemännen skall upphöra, blir fast anknutna icke blott till adoptanten utan även till dennes anhöriga och att adoptivbarnet jämväl gentemot adoptantens skyldemän erhåller samma ställning som ett adoptantens eget barn.

Sistnämnda synpunkt har varit avgörande för de sakkunniga, vilka framhållit att den av dem föreslagna huvudformen av adoption just kännetecknas därav att å ena sidan adoptivbarnet och dess avkomlingar skall ha samma ställning i förhållande till adoptanten och dennes skyldemän som om adoptivbarnet vore adoptantens eget samt att å andra sidan förbindelsen mellan adoptivbarnet eller dess avkomlingar och övriga skyldemän icke skall bibehållas. I likhet med de sakkunniga och under betonande av att nämnda adoptionsform ensam upptagits i departementsförslaget finner jag det mot bakgrunden härav vara helt naturligt, att adoptivbarnet och dess avkomlingar får rätt till laglott också efter adoptantens skyldemän i rätt uppstigande led. Mellan ett adoptivbarn och adoptantens eget barn bör över huvud taget icke råda någon principiell skiljaktighet i rättsligt hänseende. Invändningen att adoptantens skyldemän icke har något inflytande på tillkomsten av adoptionen har redan bemötts av de sakkunniga. Jag kan i allt väsentligt ansluta mig till deras synpunkter men vill tillägga att det i många fall, kanske de allra flesta, torde förhålla sig så att adoptionen understödes av adoptantens föräldrar eller åtminstone sker med deras goda vilja. Särskilt i sådana fall, då makar lever i ett barnlöst äktenskap och båda ej högre önskar än att taga sig an ett barn, torde de i regel kunna påräkna sina föräldrars gillande av en adoption.

På de skäl som i betänkandet anförts biträder jag de sakkunnigas förslag att den i gällande lag stadgade specialregeln om beräknande av laglotten för adoptantens bröstarvinge ej bibehålies.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958 119

8 KAP. Om underhållsbidrag ur kvarlåtenskap

Till detta kapitel har överförts innehållet i 8 kap. arvslagen. Bestämmelserna i 1, 3__5 och 7 §§ har emellertid underkastats smärre redaktionella jämkningar. I 6 § har hänvisningen till lagen om förmynderskap ersatts med en hänvisning till 18 kap. föräldrabalken. Med hänsyn till rättegångsbalkens terminologi har åt 8 § andra stycket givits en ny utformning. Ur 9 § har uteslutits vad där stadgas om barn utom äktenskap och dess avkomlingar; i enlighet med vad jag anfört vid 2 kap. kommer reglerna i förevarande kapitel att bli direkt tillämpliga å barn utom äktenskap. Beträffande 9 § må i övrigt (jfr s. 110 i betänkandet) framhållas att med adoptivbarns avkomling bör likställas ett barn som adopterats av adoptivbarnet eller dess avkomling.

9 KAP. Om rätt att göra eller taga testamente

Frånsett en mindre redaktionell avvikelse i 2 § har detta kapitel samma lydelse som i 1 kap. testamentslagen.

10 KAP. Om upprättande och återkallelse av testamente

Innehållet i detta kapitel motsvarar bestämmelserna i 2 kap. testamentslagen, dock att i 4 §, som handlar om hinder att vara testamentsvittne, adoptivförhållande likställts med släktskap (jämför vad som anföres vid förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken) samt att i 2, 3 och 7 §§ gjorts mindre redaktionella jämkningar.

11 KAP. Om testamentes tolkning

I detta kapitel har såsom de sakkunniga föreslagit upptagits bestämmelserna i 3 kap. testamentslagen, därvid hänvisningen i 8 § till 2 kap. 8 § arvslagen ersatts med en hänvisning till 3 kap. 8 § i ärvdabalksförslaget samt 7 § redaktionellt något jämkats. Föreningen Sveriges häradshövdingar säger sig hålla för sannolikt, att vad i 7 § sägs om bröstarvinges laglott äger tillämpning jämväl å adoptivbarns laglott. Mer tvivelaktigt är enligt föreningens mening om tolkningsregeln i 6 § beträffande rätt för avliden testamentstagares avkomlingar att träda i hans ställe är avsedd att tillämpas även på adoptivbarn. Även om det ligger nära till hands att tillämpa vissa andra stadganden i förslaget rörande »avkomlingar» eller »barn» jämväl pa adoptivbarn, finner föreningen

120 Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

att i detta fall en sådan tillämpning icke är sakligt befogad. Föreningen anser det därför önskvärt med åtminstone ett klargörande uttalande om vad som är avsett.

Departementschefen Såsom jag vid 4 kap. framhållit bör tolkningsreglerna i 6 och 7 §§ in dubio tillämpas som om begreppen avkomling och bröstarvinge omfattade jämväl adoptivbarn och dess avkomling. Jag vill dock än en gång understryka att reglerna blott har karaktären av tolkningsregler och att man därför i det enskilda fallet kan komma till ett annat resultat, om särskilda omständigheter talar därför. 12 KAP. Om testamentstagares rätt i vissa fall Till detta kapitel har överförts bestämmelserna i 4 kap. testamentslagen. Endast vissa formella ändringar har vidtagits. Sålunda har förekommande hänvisningar, i 1 § till 2 kap. arvslagen, i 7 § till förordningen om urarvagörelse samt i 9 och 11 §§ till förmynderskapslagen, ersatts med hänvisningar, i 1 § till 3 kap. och i 7 § till 21 kap. i ärvdabalksförslaget samt i 9 och 11 §§ till 18 kap. föräldrabalken. Därjämte har 3 och 6 §§ något jämkats i redaktionellt hänseende.

De sakkunniga har under detta kapitel berört vissa testamentsspörsmål, som de haft under övervägande utan att därav föranletts förslag till bestämmelser (betänkandet s. 111—116). Dessa spörsmål avser: 1) införande av särskild tolkningsregel för det fall att genom inbördes testamente av barnlösa makar förordnats att den först avlidne makens kvarlåtenskap med full äganderätt skall tillfalla den efterlevande maken, men testamentet icke innehåller någon föreskrift om kvarlåtenskapens fördelning efter båda makarnas död; 2) särskild bestämmelse angående överlåtelse av testamentarisk avkomsträtt; 3) möjligheten att överlåta egendom, varav annan än ägaren åtnjuter avkomst på grund av testamente; 4) möjligheten för testamentstagare som tillträtt testamentslott att trots överlåtelseförbud avstå från testamentslotten till förmån för den som skulle erhållit den, om avsägelse skett redan från början; 5) rätten vid testamentariskt förordnande med sekundosuccession att träffa avtal mellan förste testamentstagaren och sekundosuccessorn om testamentsegendomen; samt 6) den s. k. permutationsrätten. Vissa av dessa spörsmål har något närmare berörts i en del remissyttranden. Den ena frågan avser permutationsrätten, rörande vilken de sakkunniga anfört att ett försök att i detalj utforma regler rörande densamma visat sig vara förenat med stora vanskligheter och att, eftersom permutationsrätten icke endast avser testamenten, i varje fall en närmare prövning av spörsmålet synes böra ske efter en mera allsidig utredning än som lämpligen kunnat göras i samband med upprättande av förslag till ny ärvdabalk. Den andra frågan rör införandet av en tolkningsregel vid

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1958 121

vissa inbördes testamenten av barnlösa makar. Härom anföres i betänkandet:

Då genom inbördes testamente av barnlösa makar förordnats att den först avlidne makens kvarlåtenskap med full äganderätt skall tillfalla den efterlevande maken men testamentet icke innehåller någon föreskrift om kvarlåtenskapens fördelning efter båda makarnas död, har det hävdats (se SvJT 1946 s. 108), att om nytt testamente ej upprättats av den sist avlidne, båda makarnas arvingar borde vara berättigade att ärva såsom om det inbördes testamentet ej funnits. Denna uppfattning har ej godtagits i rättstillämpningen (NJA 1950 s. 483). Om särskilda omständigheter ej leda till annan tolkning av det inbördes testamentet, medför detta att den först avlidne makens arvingar definitivt avskäras från sin arvsrätt. För att dessa trots förefintligheten av sådant testamente skola vara arvsberättigade, erfordras alltså en uttrycklig tolkningsregel av innebörd att egendom, som efterlevande make med full äganderätt erhållit genom inbördes testamente efter den först avlidne maken, vid efterlevande makens död skall ärvas som om denne mottagit egendomen genom arv, under förutsättning att annat icke följer av det inbördes testamentet eller av nytt testamente som sistnämnda make upprättat. Även om en sådan tolkningsregel kanske ej sällan skulle överensstämma med makarnas önskan, synes den dock ej, mot ordalagen i ett testamente av förutsatt lydelse, tillräckligt säkert grundad. De sakkunninga ha därför ej ansett sig böra förorda någon lagstiftningsåtgärd i angiven riktning.

Justitiekansler sämbetet biträder vad de sakkunniga anfört om permutationsrätten.

Häradshövdingeföreningen säger sig dela de sakkunnigas uppfattning att lagstiftning beträffande de av de sakkunniga berörda frågorna icke är erforderlig.

Bankföreningen, som betonar att spörsmålen ofta är aktuella för bankernas notariatavdelningar, är av samma mening.

Advokatsamfundet har icke berört de sakkunnigas uttalanden under detta kapitel men har uttryckligen framhållit, att de sakkunnigas förslag i icke särskilt behandlade delar ej föranleder några erinringar från samfundets sida.

På tal om en eventuell tolkningsregel vid vissa inbördes testamenten av barnlösa makar finner hovrätten för Västra Sverige det vara av vikt att beträffande fall av större praktisk betydelse bestämmelser finnes, vilka otvetydigt ger vid handen vad som gäller. Allmänheten har i regel ej möjlighet att utnyttja rättsfallssamlingar, motiv och övriga hjälpmedel. De av de sakkunniga berörda inbördes testamentena av barnlösa makar är synnerligen vanliga, och en lagregel rörande tolkningen av sådana testamenten skulle ej blott direkt lämna uppgift om vad som gäller utan även fästa testamentsgivares uppmärksamhet på vad de har att iakttaga, om de avser att den givna regeln icke skall gälla. Hovrätten erinrar om att högsta domstolen i det av de sakkunniga åberopade rättsfallet NJA 1950 s. 483 utformat en av fast praxis stödd regel för lösningen av förevarande tolkningsspörsmål, och hovrätten förordar att en lagbestämmelse meddelas i enlighet med denna regel.

122 Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

Departementschefen

I likhet med de sakkunniga anser jag det ej tillrådligt att en särskild tolkningsregel gives för det fall att genom inbördes testamente av barnlösa makar förordnats att den först avlidne makens kvarlåtenskap med full äganderätt skall tillfalla den efterlevande maken, men testamentet icke innehåller någon föreskrift om kvarlåtenskapens fördelning efter båda makarnas död. Beträffande övriga av de sakkunniga berörda testamentsspörsmål råder allmän enighet om att någon lagstiftningsåtgärd icke är erforderlig.

13 KAP.

Om testamentes ogiltighet

Detta kapitel är likalydande med 5 kap. testamentslagen, så när som på att 1 § innehåller en hänvisning till 10 kap. 4 § andra stycket i ärvdabalksförslaget i stället för hänvisningen till 2 kap. 4 § andra stycket testamentslagen.

14 KAP.

Om bevakning, delgivning och klander av testamente

1-3 §§.

Till dessa paragrafer har överförts bestämmelserna i 7 kap. 1—3 §§ testamentslagen. Därvid har första stycket i 2 § formellt ändrats i anslutning till rättegångsbalken.

4 och 5 §§.

I 7 kap. 4 § testamentslagen stadgas att testamente skall delgivas arvinge genom överlämnande av testamentshandlingen i bestyrkt avskrift eller, i fråga om muntligt testamente, av protokoll över förhör med testamentsvittnena eller annan skriftlig uppgift om testamentets innehåll. Efterlämnar testator, jämte make, såsom närmaste arvingar skyldemän som avses i 2 kap. 1 § lagen om arv, må testamentet, såvitt skyldemännen angår, delgivas dem som vid tiden för delgivningen är närmast till arv efter testator. Är flera testamentstagare, gäller delgivning, som av en bland dem verkställts, jämväl för de övriga. Dessa bestämmelser har i de sakkunnigas förslag överförts till 4 § i förevarande kapitel. Därvid har hänvisningen till 2 kap. 1 § arvslagen ersatts med en hänvisning till 3 kap. 1 § i förslaget, varjämte paragrafen delvis i förtydligande syfte underkastats redaktionell jämkning även i övrigt.

Sveriges advokatsamfund ifrågasätter om det icke vore lämpligt att i förevarande paragraf införa en bestämmelse att domstolens bevis om bevakningen skall delgivas arvinge samtidigt med testamentet. Så tillgår i regel i praktiken, men när detta undantagsvis icke sker, nödgas arvingen anställa sär­

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958 123

skilda efterforskningar för att kontrollera att bevakning skett vid rätt forum och i rätt tid. Det synes samfundet icke för mycket begärt att testamentstagaren sörjer för att arvingen får bevis om var och när bevakning skett. Även svenska bankföreningen förordar en bestämmelse av samma innebörd.

I 7 kap. 5 § testamentslagen föreskrives att om arvinge vill göra gällande, att testamente är ogillt enligt 5 kap. samma lag, han därom skall föra klandertalan inom sex månader efter det han erhöll del av testamentet på sätt i 4 § är stadgat. Försittes denna tid, är rätt till talan förlorad. Vidare innehåller 5 § en hänvisning till arvslagen beträffande påkallande av jämkning i testamente för utfående av laglott.

De sakkunniga (s. 117) har upptagit dessa bestämmelser under 5 § i förevarande kapitel. De i paragrafen förekommande hänvisningarna till 5 kap. testamentslagen samt lagen om arv har därvid utbytts mot hänvisningar till 13 kap. och 7 kap. i förslaget. Bland annat med hänsyn till rättegångsbalkens terminologi har första stycket i paragrafen också eljest något jämkats.

Sveriges advokatsamfund framhåller att i de ofta förekommande fall, då arvinge före testamentets bevakning mottagit bestyrkt avskrift av testamentet, tvekan i praktiken yppats huruvida den i 7 kap. 5 § testamentslagen stadgade klandertiden skall anses börja löpa från den dag — före bevakningen — då arvingen mottog testamentsavskriften, eller från den dag — efter bevakningen — då delgivning enligt 7 kap. 4 § samma lag ägt rum, eller möjligen från bevakningsdagen. Även om förarbetena till testamentslagen ger stöd för antagandet, att lagstiftarens mening varit att klandertiden skall börja löpa först i och med att delgivning efter bevakningen skett, måste det dock enligt samfundets mening betecknas som en brist, att lagtexten icke ger ett klart och otvetydigt besked i sådan riktning, särskilt som det här gäller ett stadgande om vad en rättssökande har att iakttaga för att bevara sin rätt. Samfundet hemställer därför om ett förtydligande av motsvarande bestämmelser i förevarande kapitel. Liknande synpunkter framförs av svenska bankföreningen. Departementschefen

Testamentslagens 7 kap. är så uppbyggt att 1 och 2 §§ handlar om bevakning av testamente, 3 § om följden av underlåten bevakning, 4 § om delgivning och 5 § om klander av testamente. Redan kapitlets uppbyggnad ger en antydan om att lagstiftaren utgått ifrån att bevakningen normalt sett skall föregå delgivningen. Skälen till en sådan tidsföljd är ganska uppenbara. Först genom bevakningen blir det ådagalagt att en av den döde rörande fördelningen av hans kvarlåtenskap upprättad handling verkligen åberopas såsom ett lagligt testamente. Å andra sidan förekommer det onekligen i praktiken i ett icke ringa antal fall att ett testamente delgives arvingarna redan innan bevakning verkställts, i förhoppning om att arvingarna skall godkänna

124 Kungl. Maj. ts proposition nr 1M år 1958

testamentet och därmed avstå från klandertalan. Sker ett sådant godkännande, erfordras ju icke någon bevakning (3 §). En delgivning som sker före bevakning torde emellertid ofta ha en tämligen informell karaktär, och det är ganska naturligt om en arvinge, som efter en dylik delgivning ej vill godkänna testamentet, anser sig sakna anledning att väcka klandertalan innan det genom den delgivna handlingens bevakning blivit klarlagt att handlingen verkligen åberopas såsom ett giltigt testamente. Enligt advokatsamfundet och bankföreningen har tvekan i praktiken yppats angående utgångspunkten för klandertidens beräkning i sådant fall då delgivning sker före bevakning. Såsom jag förut framhållit torde testamentslagen vara konstruerad med utgångspunkt från antagandet att klandertiden skall börja löpa först i och med att delgivning efter bevakning skett, men det är förklarligt om denna tolkning framstått såsom tveksam med hänsyn till ordalagen i 5 §. Där stadgas ju i detta avseende att klandertiden är sex månader från det arvingen erhöll del av testamentet på sätt i 4 § är stadgat, och 4 § reglerar endast sättet men icke tiden för delgivningen. Oavsett hur praxis kan komma att bedöma förevarande spörsmål — något domstolsavgörande i saken föreligger veterligen icke -— synes det önskvärt att frågan får en klar lösning i lagtexten, särskilt som det här, enligt vad i remissyttrandena framhållits, gäller ett stadgande om vad en rättssökande har att iakttaga för att bevara sin rätt. Jag vill därför förorda att 4 § kompletteras med en föreskrift av innebörd att delgivning skall äga rum efter bevakning samt att i 5 § orden »på sätt» utbytas mot »såsom». Därigenom skulle bli fullt klarlagt att en delgivning före bevakning icke kan tjäna såsom utgångspunkt för beräkning av klandertiden. I enlighet med advokatsamfundets och bankföreningens yrkanden synes det vidare praktiskt att komplettera 4 § med en bestämmelse att domstols bevis om bevakningen skall delgivas arvingarna samtidigt med testamentet. De nya reglerna bör visserligen endast gälla i fall då arvingen avlidit efter ärvdabalkens ikraftträdande, men det är ju såsom förut antytts mycket väl tänkbart att domstolarna i fråga om klandertids beräkning skulle tolka även gällande lag på samma sätt. Att detta spörsmål överlämnas åt rättstillämpningen torde icke komma att erbjuda några svårigheter i övergångshänseende.

15 KAP.

Om förverkande av rätt att taga arv eller testamente

1 och 2 §§.

Dessa paragrafer utgör motsvarighet, 1 § till 10 kap. 3 § arvslagen och 6 kap. 1 § testamentslagen samt 2 § till 10 kap. 4 § arvslagen och 6 kap. 2 § testamentslagen. Någon saklig ändring har ej avsetts med den sammanslagning som sålunda skett.

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1958 125

3 §•

I denna paragraf har de sakkunniga upptagit en bestämmelse som saknar motsvarighet i gällande lag. Den innehåller att den som dömts för brott, varom i 15 kap. 12 eller 13 § strafflagen sägs, ej må taga arv efter barn, som avlats genom den brottsliga gärningen, eller efter dess avkomling samt att detsamma skall gälla beträffande barnets fädernefränder.

Såsom motivering till den föreslagna bestämmelsen har de sakkunniga (s. 117) i första hand hänvisat till vad som anförts vid 2 kap. i förslaget (se särskilt s. 90 i betänkandet). Därutöver har i betänkandet framhållits att bestämmelsen för sin tillämpning är beroende av att brottslig gärning konstaterats genom slutgiltigt avgörande av domstol, låt vara att lagakraftägande dom icke behöver föreligga redan vid arvfallet. Endast de grövsta formerna av våldtäkt, nämligen de brottstyper som beskrives i 15 kap. 12 och 13 §§ strafflagen, har synts böra medföra förverkande. Dessa gärningar motsvarar dem som enligt straffrättskommitténs förslag till brottsbalk (SOU 1953: 14) faller under straffbestämmelsen i 4 kap. 1 § om våldtäkt. Då denna bestämmelse kan få tillämpning även på man som är gift med den kvinna, emot vilken han förgripit sig, har förevarande paragraf avfattats så att den skall kunna gälla beträffande såväl barn i som barn utom äktenskap. Övriga våldtäktshandlingar, 15 kap. 15 och 15 a §§ strafflagen, skall enligt straffrättskommitténs förslag ingå under ett stadgande i 4 kap. 2 § om frihetskränkande otukt. Överträdelse av detta stadgande, som bland annat avser att förhindra att man eller kvinna missbrukar annans beroende ställning eller utnyttjar rubbning av dennes själsverksamhet, torde ej böra medföra förverkande av arvsrätt.

Föreningen Sveriges häradshövdingar finner det naturligt att en förverkandebestämmelse införes i syfte att hindra att den som dömts för brott, varom i 15 kap. 12 eller 13 § strafflagen sägs, skall kunna vinna ekonomisk fördel av brottet för sig och sina anhöriga på grund av rätt till arv efter barn, som avlats genom den brottsliga gärningen. Föreningen ifrågasätter dock om icke förverkandebestämmelsen bör utvidgas till att avse även de i 15 kap. 15 och 15 a §§ strafflagen avsedda våldtäktsfallen. De sakkunniga har åsyftat -— erinrar föreningen — att, om förslaget till brottsbalk genomföres, förverkandebestämmelsen skall anknytas till de i 4 kap. 1 § av brottsbalksförslaget upptagna grövre våldtäktsbrotten men ej till de i 2 § sistnämnda kapitel upptagna lindrigare formerna av tilltvingat könsligt umgänge, vilka i stort sett motsvarar de i 15 kap. 15 och 15 a §§ strafflagen reglerade brottstyperna. Enligt föreningens mening är emellertid de former av frihetskränkande otukt, som omförmäles i 4 kap. 2 § brottsbalksförslaget, av den art att det synes väl motiverat att de medför förverkande av arv på samma sätt som de egentliga våldtäktsfallen. Även i annat hänseende anser föreningen att anledning finns till erinran mot den föreslagna bestämmelsen. Med hänsyn till att 4 kap. 1 § förslaget till brotts­

126 Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1958

balk straffbelägger även våldtäkt i förhållande till äkta make har bestämmelsen avsiktligt formulerats så att den gäller beträffande såväl barn i som barn utom äktenskap. Det är emellertid enligt föreningens mening icke lämpligt med en allmän regel, enligt vilken fader till barn inom äktenskap förverkar arvsrätt efter barnet, som avlats vid samlag tillkommet genom våldtäktshandling. Redan svårigheten att vid inomäktenskapliga samlag leda i bevis, att barnet avlats just vid våldtäktstillfället, är ägnad att väcka betänkligheter, och direkt olämplig synes förverkandepåföljden vara i sådana fall då makarna återupptagit sammanlevnaden. — Föreningen anmärker vidare att räckvidden av bestämmelsen om att barnets färdernefränder förlorar arvsrätten efter barnet är oviss. Till barnets fädernefränder är enligt vanligt språkbruk hänförliga jämväl barnets syskon. Det synes föreningen icke heller kunna råda något tvivel om att beträffande utomäktenskapligt barn — i överensstämmelse med stadgandets syfte — våldsverkarens barn med annan kvinna (barnets halvsyskon) icke skulle äga rätt till arv efter barnet. Beträffande barn inom äktenskap synes det föreningen däremot helt opåkallat att dess helsyskon icke skulle få ärva, ehuru en dylik tolkning närmast torde följa av den föreslagna lydelsen. Även om helsyskon också är barnets mödernefränder, torde — såvitt föreningen kan finna — ett förbud för fädernefränder att taga arv efter barnet gripa över den rätt till arv som de enligt bestämmelserna i 2 kap. 2 § förslaget till ärvdabalk skulle äga såsom mödernefränder. Någon sådan rätt har de för övrigt icke då barnets moder lever, i vilket fall hon själv skulle taga hela arvet (jämför 15 kap. 5 §).

Föreningen Sveriges stadsdomare ifrågasätter om icke bestämmelserna om förverkande bör gälla även vid andra straffbara handlingar i samband med barnets avlelse än de i stadgandet avsedda brotten. — I övrigt har ingen erinran mot förslaget framförts under remissbehandlingen.

Departementschefen

I likhet med de sakkunniga anser jag att endast de grövsta formerna av våldtäkt, nämligen de brottstyper som för närvarande beskrives i 15 kap. 12 och 13 §§ strafflagen, bör medföra förverkande av rätten att taga arv. De vid remissbehandlingen från ett par håll framkomna förslagen, att jämväl andra våldtäktshandlingar bör leda till förverkande, kan jag således icke biträda.

Om våldtäkt inom äktenskap blir kriminaliserat, torde den här ifrågavarande bestämmelsen böra gälla även beträffande arv efter ett därvid avlat barn. Några bärande skäl varför spörsmålet i så fall skulle bedömas olika, allteftersom gärningsmannen är gift med den kvinna mot vilken han genom en styrkt våldtäktshandling av svårare art förbrutit sig eller icke, föreligger enligt min mening ej.

Såsom de sakkunniga förordat bör förverkandebestämmelsen jämväl avse fädernefränder till barn, som avlats genom den brottsliga gärningen. Vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 14b år 1958 127

barnets död skall således dess helsyskon icke äga taga arv efter barnet, om modern då lever. Efter moderns död torde emellertid helsyskonen äga oinskränkt rätt till arv efter henne. Har modern dött före det i våldtäkt avlade barnet, synes barnets helsyskon äga arvsrätt efter barnet, enär arvsrätten jämväl i detta fall måste anses grundad på skyldskapsförhållandet till modern. Man torde alltså icke, såsom i ett yttrande gjorts gällande, kunna anse att det föreslagna förbudet för fädernefränder att ärva barn, som avlats genom de grövsta formerna av våldtäkt, skulle gripa över den rätt till arv som tillkommer mödernefränder.

Under hänvisning till det sagda tillstyrker jag att en bestämmelse av det innehåll de sakkunniga föreslagit upptages under förevarande paragraf.

4 §.

Denna paragraf motsvarar 10 kap. 5 § arvslagen och 6 kap. 3 § testamentslagen. Då det, såsom de sakkunniga anfört, kan tänkas inträffa att skyldeman till kvinna som utsatts för våldtäkt medverkat till gärningen genom anstiftan eller medhjälp, har paragrafen gjorts tillämplig även å fall som avses i nästföregående paragraf. För fränder till sådan medverkande inträder emellertid icke förverkande. I övrigt har förevarande paragraf utformats under beaktande av de nya regler om medverkan till brott som infördes i strafflagen år 1948.

5 §.

Paragrafen överensstämmer i sak med 10 kap. 6 § arvslagen.

16 KAP.

Om preskription av rätt att taga arv eller testamente

1 §•

Första stycket i denna paragraf är likalydande med 9 kap. 1 § arvslagen.

I andra stycket bär upptagits ett stadgande för det fall att arvinge till gift person har sekundosuccessionsrätt i efterlevande makes bo. Om arvingen vistas på okänd ort då bouppteckning förrättas efter sistnämnda make, skall kungörelse utfärdas att den bortovarande har rätt till del i boet efter maken, överhuvud skall bestämmelserna i första stycket tillämpas som om nämnda rätt utgjorde arv efter den sist avlidne av makarna. Förevarande stadgande ersätter sålunda delvis bestämmelsen i 9 kap. 8 § arvslagen.

2 §•

Detta stadgande motsvarar 9 kap. 2 § arvslagen. Det har emellertid fått en något allmännare utformning för att icke en tilläggsbestämmelse av samma slag som upptagits i föregående paragrafs andra stycke skall bli erfor­

128 Kungi. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

derlig även här. Liksom enligt 9 kap. 2 § arvslagen jämförd med 8 § samma kapitel skall alltså på grund av förevarande stadgande kungörelse utfärdas, vare sig fråga är om arvinge till den efter vilken bouppteckningen förrättats eller om arvinge vilken såsom arvsberättigad efter dennes tidigare avlidne make äger sekundosuccessionsrätt i den sist avlidne makens bo.

3 §•

Första stycket i denna paragraf motsvarar 8 kap. 1 § första stycket testamentslagen. Till undvikande av upprepning har emellertid stadgandet utformats med hänvisning till 1 § första stycket.

Andra stycket överensstämmer i sak med 8 kap. 1 § andra stycket testamentslagen.

4 §.

Bestämmelsen i förevarande paragraf utgör en samarbetning av 9 kap. 3 § arvslagen och 8 kap. 2 § testamentslagen med beaktande av vad i 8 § förstnämnda kapitel är stadgat.

5 §.

I 9 kap. 4 § arvslagen stadgas, att om arvinge undandrager sig att giva tillkänna huruvida han vill göra anspråk på arvet, rätten äger förelägga honom att göra sin rätt gällande inom ett år från det föreläggandet blev honom tillställt i huvudskrift eller besannad avskrift. Sådant föreläggande skall meddelas, såframt ansökan därom göres av någon som är berättigad till arvet, ifall arvingen försummar att bevara sin rätt. Enligt 8 kap. 3 § testamentslagen äger vad sålunda är stadgat motsvarande tillämpning beträffande testamentstagare.

Under förarbetena till testamentslagen anförde lagberedningen (SOU 1929: 22 s. 375), att då tiden för arvinges klandertalan föreslagits till sex månader från delgivning (jfr 14 kap. 5 § i departementsförslaget), det vore följdriktigt att också bestämma preskriptionstiden i 9 kap. 4 § arvslagen till sex månader efter föreläggandets delgivning. Med hänsyn till sistnämnda frågas ringa praktiska vikt hade det emellertid ansetts kunna anstå med berörda ändring till ett blivande sammanfogande av de olika delarna av ärvdabalken till ett helt. Vad lagberedningen sålunda förordat bär — i enlighet med de sakkunnigas förslag — beaktats men i övrigt hav någon saklig ändring icke gjorts vid utformningen av förevarande, för arvinge och testamentstagare gemensamma bestämmelse.

6 §•

I 9 kap. 5 § första stycket arvslagen stadgas, att om arvinge vill, utan att tillträda arvet, göra sin rätt därtill gällande, han skall anmäla sitt anspråk hos god man, om sådan förordnats att bevaka hans rätt, eller hos var dödsbodelägare som tillträtt arvet eller ock, om skifte ej skett, hos den som sitter i kvarlåtenskapen. Anmälan må ock göras hos rätten eller på landet hos

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958 129

domaren. Andra stycket av samma paragraf innehåller föreskrifter om vad god man och rätten har att iakttaga i anledning av anmälan. Enligt 8 kap. 3 § testamentslagen äger det sålunda stadgade motsvarande tillämpning beträffande testamentstagare.

De sakkunniga anför att med tillträde av arvet i dessa regler avses icke blott ett faktiskt besittningstagande utan även ett sådant fall som att arvingen eljest i någon form tagit befattning med boet, exempelvis genom att deltaga i bouppteckning eller arvskifte. En legatarie, som ju icke är dödsbodelägare, kan emellertid ej tillträda genom att deltaga i bouppteckning eller arvskifte men väl genom att t. ex. utkvittera den till honom givna egendomen. Vidare bär de sakkunniga framhållit, att då boutredningsman förordnats, denne alltid bör vara behörig att mottaga anmälan varom här är fråga, även om han i något fall icke skulle vara att anse såsom den som sitter i kvarlåtenskapen. Slutligen bär i betänkandet anmärkts att på grund av allmänna domförhetsregler möjligheten att göra anmälan hos domaren på landet numera icke erfordrar uttryckligt omnämnande i lagtexten.

Under beaktande av vad sålunda anmärkts har i förevarande paragraf upptagits en enhetlig bestämmelse om avbrytande av preskription.

7 §•

Denna paragraf motsvarar 9 kap. 6 § arvslagen och 8 kap. 4 § testamentslagen. Beträffande innebörden av att tillträda kvarlåtenskapen eller lott däri hänvisas till vad under föregående paragraf anförts.

8 §.

Stadgandet i denna paragraf har upptagits såsom motsvarighet till bestämmelsen i 9 kap. 7 § arvslagen, därvid emellertid även vad som stadgas i 8 § samma kapitel blivit beaktat.

9 §. Paragrafen motsvarar 9 kap. 9 § arvslagen och 8 kap. 5 § testamentslagen.

17 KAP.

Om arvsavtal

1 §•

Denna paragraf är likalydande med 1 § lagen om arvsavtal. 2

2 §•

Under förevarande pargraf har de sakkunniga upptagit ett stadgande som, frånsett en mindre redaktionell avvikelse, överensstämmer med 2 § lagen om arvsavtal. Att vad i sistnämnda paragraf säges om bröstarvinge är tillämpligt även beträffande den som äger taga arv lika med bröstarvinge,

!) Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 144

130 Kungl. Maj:ts proposition nr år 1958

t. ex. adoptivbarn torde enligt de sakkunnigas mening icke behöva särskilt stadgas (jfr NJA 1949 s. 176). Med avkomling till bröstarvinge är enligt vad de sakkunniga yttrar också att likställa exempelvis bröstarvinges adoptivbarn.

Hovrätten för Västra Sverige anknyter till de sakkunnigas uttalande att vad som i förevarande paragraf sägs om bröstarvinge är tillämpligt även på den som äger taga arv lika med bröstarvinge, t. ex. adoptivbarn. Med hänsyn till vikten av att lagtexten skall kunna tolkas utan tillgång till motiv och rättsfall, bör enligt hovrättens mening lagtexten förtydligas i angivna hänseende.

Departementschefen

Såsom jag redan vid 4 kap. framhållit måste, utan särskilt stadgande därom, den i förevarande paragraf upptagna bestämmelsen om avsägelse av rätt till arv i tillämpliga delar iakttagas beträffande adoptivbarn. Jag förordar därför att paragrafen utformas i enlighet med de sakkunnigas förslag.

3 §•

Till förevarande paragraf har överförts bestämmelserna i 3 § lagen om arvsavtal. Annan ändring än en redaktionell jämkning har därvid icke gjorts.

18 KAP.

Om dödsbos förvaltning

Detta kapitel motsvarar 1 kap. boutredningslagen. Med hänsyn till kapitlets inplacering i ärvdabalken har rubriken erhållit ny lydelse. I 1 § har hänvisningen till vad i boutredningslagen stadgas ersatts med en hänvisning till 19 kap. i förslaget, och i 2 § har hänvisningen till förmynderskapslagen ersatts med en hänvisning till 18 kap. föräldrabalken. Därjämte har 1, 2, 4 och 6 §§ redaktionellt jämkats.

19 KAP.

Om boutredningsman och testamentsexekutör

Till detta kapitel har överförts bestämmelserna i 2 kap. boutredningslagen. Därvid har förekommande hänvisningar, i 1 § till 11 kap. 3 eller 4 § lagen om förmynderskap, i 14 § till 1 kap. 5 § boutredningslagen och i 18 § till lagen om förmynderskap ersatts med hänvisningar till respektive 18 kap. 3 eller 4 § föräldrabalken, 18 kap. 5 § i ärvdabalksförslaget samt föräldrabalken. Med hänsyn till den nya rättegångsordningen har vissa formella ändringar gjorts i 13 och 22 §§, av vilka den sistnämnda motsvarar 21 § i departementsförslaget. Härutöver har endast mindre redaktionella jämkningar vidtagits i 1—3, 5, 6, 9, 10, 14, 15 och 17—19 §§.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958 131

I detta sammanhang må nämnas att de sakkunniga (s. 121) övervägt införande av en bestämmelse som gåve enskild dödsbodelägare viss möjlighet att föra talan för dödsboet, då rättegång icke kunde komma till stånd på grund av att samtliga dödsbodelägare ej voro ense därom eller, när boutredningsman förordnats, denne ansåge sig sakna tillräckliga skäl för sådan åtgärd. Det har sagts — yttrar de sakkunniga och hänvisar till Tidskrift för Sveriges advokatsamfund, årg. 1948 s. 242 ff. — att meningsskiljaktigheter mellan dödsbodelägarna icke sällan förekomme i fråga om lämpligheten av att i rättegångsväg söka återvinna förmögenhetsvärde som arvlåtaren i livstiden avhänt sig t. ex. genom gåva. Om boutredningsman förordnats, hade denne med hänsyn till risken att bli utsatt för klandertalan, särskilt om boets tillgångar vore knappa, anledning att tveka inför tanken på en rättegång. Konsekvensen av gällande bestämmelser om dödsboets enhetlighet i förvaltningshänseende vore därför att även väl grundade invändningar mot lagligheten av förvärv från arvlåtaren mången gång icke komme under domstols prövning.

De sakkunniga har icke funnit lämpligt att upptaga någon bestämmelse av ifrågavarande slag. Även om enskild dödsbodelägare, liksom konknrsborgenär enligt 39 § konkurslagen, finge föra talan endast på egen bekostnad, kunde ett uttryckligt stadgande i ämnet lätt uppmuntra till onödiga processer. Då dödsbodelägarna ej kan enas i förvaltningsfråga som kräver samfällt beslut, är den naturliga lösningen att avgörandet överlämnas till särskilt förordnad boutredningsman. Stundom kan emellertid ett boutredningsmannaförordnande te sig som en onödig omgång. I praxis har också enskild dödsbodelägare tillåtits föra talan mot annan delägare i boet, då ytterligare dödsbodelägare ej fanns (NJA 1945 s. 605). Möjligen kan det — slutar de sakkunniga — även i vissa andra fall, då talan endast går ut på en förbättring av boets ställning, tänkas att enskild dödsbodelägare får företräda boet.

De sakkunnigas inställning till frågan om införande av en bestämmelse som gåve enskild dödsbodelägare viss möjlighet att föra talan för dödsboet, då rättegång icke kunde komma till stånd på grund av att samtliga dödsbodelägare ej vore ense därom eller, när boutredningsman förordnats, denne ansåge sig sakna tillräckliga skäl för sådan åtgärd, har i allmänhet ej mött någon erinran vid remissbehandlingen. Ett par instanser bar dock givit till känna en motsatt uppfattning. Sålunda framhåller hovrätten för Västra Sverige alt dylika spörsmål ofta är föremål för domstols prövning men att lösningen av dem — till följd av att ringa ledning står alt vinna av rättsfall och litteratur — vållar svårigheter, särskilt i det fall att en enskild dödsbodelägare företräder annan mening än en särskilt förordnad boutredningsman beträffande frågan om visst rättsförhållande består eller icke består (13 kap. 2 § rättegångsbalken). Hovrätten finner därför påkallat att en bestämmelse av angiven innebörd upptages i lagtexten. Sveriges advokatsamfund erinrar om att samfundet, sedan det av de sakkunniga beretts tillfälle att framföra önskemål om ändringar i arvslagstiftningen, i skrivelse

132 Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1958

till de sakkunniga den 27 januari 1950 (Tidskrift för Sveriges advokatsamfund 1950 s. 65) hemställt bland annat om sådan ändring i boutredningslagen att enskild dödsbodelägare i vissa fall finge rätt att föra talan för boet. Samfundet hänförde sig därvid till den av de sakkunniga åberopade artikeln i samfundets tidskrift. Samfundet finner de sakkunnigas argument mot att upptaga en bestämmelse av ifrågavarande slag — främst att en sådan lätt kunde uppmuntra till onödiga processer — föga övertygande, och samfundet beklagar de sakkunnigas negativa inställning till denna fråga. Varje advokat vet — uttalar samfundet — att en lagändring i den riktning samfundet föreslagit skulle fylla ett verkligt behov. En stor del av den kverulans och det missnöje, som nu ej sällan präglar enskilda dödsbodelägares inställning, skulle till båtnad för alla parter försvinna, om den av samfundet föreslagna rätten infördes. Åtskilliga tvister mellan dödsbodelägare och boutredningsmän skulle också undvikas, och risken att få betala både egna och motpartens rättegångskostnader skulle förvisso i hög grad avhålla från »onödiga» rättegångar. Samfundet bär emellertid ingenting emot att enskild dödsbodelägares talerätt begränsas till fall, då av rätten förordnad boutredningsman först prövat tvistefrågan och avböjt att föra talan. Samfundet hemställer på grund av vad nu sagts att den sålunda föreslagna lagändringen måtte genomföras. Beträffande den närmare motiveringen i övrigt hänvisar samfundet till nyssnämnda artikel ävensom till en i samfundets tidskrift införd artikel av professor Åke Malmström (1953 s. 3 ff.). Jämväl tre ledamöter av styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar framhåller att det genom lagen om boutredning och arvskifte införda institutet dödsbos avträdande till förvaltning av boutredningsman icke vunnit den användning som man torde ha väntat vid lagens antagande, samt att till följd härav ganska ofta yppats olägenheter av den — för de fall då särskild dödsboförvaltning ej är anordnad — gällande regeln att dödsbodelägarna endast samfällt kan föra talan för boet. Det är därför enligt nämnda ledamöters mening beklagligt att de sakkunniga ansett sig sakna tillräckliga skäl för en ändring i förevarande avseende. En talerätt för enskild dödsbodelägare skulle sålunda vara önskvärd — även om någon oenighet mellan delägarna icke föreligger — i fråga om överklagande av förrättningar enligt jorddelningslagen och lagen om enskilda vägar. Men även i många andra fall, exempelvis då det är svårt alt nå kontakt med delägarna och införskaffa fullmakter från dem, är det icke en naturlig lösning att utverka interimistiskt förordnande om boets avträdande till förvaltning av boutredningsman. De sakkunnigas farhågor för att en uppmjukning av de nuvarande reglerna skulle uppmuntra till onödiga processer är enligt ifrågavarande ledamöters mening överdrivna, om den enskilda dödsbodelägaren finge föra dödsboets talan på egen bekostnad liksom konkursborgenär enligt 39 § konkurslagen.

Departementschefen

I ett par remissyttranden har önskemål framställts om införande av en bestämmelse, som skulle ge enskild dödsbodelägare viss möjlighet att föra

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958 133

talan för dödsboet, då rättegång icke kan komma till stånd på grund av att samtliga dödsbodelägare ej är ense därom eller, när boutredningsman förordnats, denne anser sig sakna tillräckliga skäl för sådan åtgärd. Frågan om införande av en dylik bestämmelse har övervägts redan av de sakkunniga, vilka emellertid avvisat tanken härpå, bland annat under åberopande av att ett uttryckligt stadgande i ämnet lätt kunde uppmuntra till onödiga processer. I remissyttrandena i övrigt har de sakkunnigas uttalanden i denna fråga ej mött någon gensaga.

För egen del anser jag i likhet med de sakkunniga att, då dödsbodelägarna ej kan enas i en förvaltningsfråga som kräver samfällt beslut, den naturliga lösningen är att avgörandet överlämnas till särskilt förordnad boutredningsman. Denne kan självfallet icke underlåta att föra talan för dödsboets räkning, om han objektivt sett finner skäl för sådan åtgärd föreligga. Den omständigheten att vissa, måhända flertalet dödsbodelägare motsätter sig process utesluter uppenbarligen icke möjligheten, att det i överensstämmelse med någon enstaka dödsbodelägares mening likväl kan vara sakligt befogat att hänskjuta den omtvistade frågan till domstols prövning. I dylikt fall löper boutredningsmannen näppeligen någon risk att en mot honom förd klandertalan vinner bifall. Det ligger i sakens natur att boutredningsmannen vid sin bedömning av frågan, huruvida talan i visst fall skall föras, har att väga de sakliga skälen härför mot lämpligheten i övrigt av sådan åtgärd. Är boets tillgångar knappa, är det förklarligt om han icke vill sätta dessa på spel genom en process, vars utgång ter sig synnerligen oviss. Naturligtvis kan det för boutredningsmannen stundom framstå såsom mindre tilltalande att mot vissa dödsbodelägares önskan underlåta att föra talan i ett visst fall. Men å andra sidan synes det mig förenat med vissa risker, om boutredningsmannen skulle kunna slippa ifrån sitt eget ansvar och en mera ingående prövning genom att helt enkelt överlåta åt dessa dödsbodelägare att själva föra den process varom fråga är. Det synes därför icke föreligga tillräckliga skäl för införandet av en allmän regel, enligt vilken enskild dödsbodelägare skulle få föra talan för dödsboets räkning när boutredningsmannen finner sig böra avstå från process. Jag vill dock vitsorda att spörsmålet är mycket tveksamt.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts och då, såsom de sakkunniga påpekat, praxis i viss omfattning medger enskild dödsbodelägare talerätt, har någon bestämmelse i nu angivna hänseende icke upptagits i departementsförslaget.

20 KAP.

Om bouppteckning

Delta kapitel överensstämmer med 3 kap. boutredningslagen. Hänvisningen i 2 § till 1 kap. 2 § boutredningslagen har dock ersatts med en hänvisning till 18 kap. 2 § i ärvdabalksförslaget. Härjämte har mindre redaktionella jämkningar gjorts i 1—3 och 5—10 §§.

134 Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

De sakkunniga (s. 122 och 123) nämner att från olika håll önskemål framställts att befrielse från bouppteckningsplikt skulle kunna medgivas under vissa omständigheter. Det har visat sig svårt att få till stånd bouppteckning när den avlidne vore en medellös, på ålderdomshem avliden person eller då eljest den avlidne varken efterlämnat nämnvärda tillgångar eller annan skuld än till hemkommunen för åtnjuten socialvård. I dylika fall hade bouppteckningen praktiskt sett icke någon uppgift att fylla. Den för bouppteckningen erforderliga släktutredningen erbjöde ej sällan stora svårigheter. Ofta medförde det mycket besvär att få kontakt med den avlidnes anhöriga. Dessa vore stundom spridda över hela landet; en och annan bodde utom riket, vanligen i Amerika.

I fortsättningen påpekar de sakkunniga att denna fråga var föremål för prövning redan vid boutredningslagens tillkomst. Lagberedningen anförde (SOU 1932: 16 s. 265) att det hörde till god ordning att, också när varken gäld eller tillgångar funnes, genom bouppteckning fastsloges vilka som vore dödsbodelägare samt att övriga uppgifter lämnades vilka skulle förekomma i bouppteckningen. Ny gäld liksom nya tillgångar kunde nämligen sedermera yppa sig, och då vore det till gagn att redan i samband med dödsfallet dessa uppgifter blivit fastslagna. I många hithörande fall vore en bouppteckningsförrättning av nöden till vinnande av klarhet angående den verkliga ställningen. En regel, som avsåge befrielse från bouppteckningsplikt då boet kunde anses vara ringa, syntes även ur den synpunkten betänklig att ovisshet om bouppteckningspliktens förhandenvaro stundom kunde uppkomma.

Enligt de sakkunnigas mening föreligger ej heller nu anledning till annat bedömande. På de av lagberedningen anförda skälen måste det anses vara av värde att den obligatoriska bouppteckningsplikten upprätthålles. I själva verket torde denna plikts fullgörande endast i undantagsfall föranleda mera avsevärt besvär. Då den avlidnes egendom ej omhändertages av dödsbodelägare, skall enligt 2 § andra stycket i förevarande kapitel annan, som är närmast till att omhändertaga egendomen, föranstalta om bouppteckning. I de fall varom bär är fråga torde det ofta vara naturligt att uppgiften ankommer på en socialvårdstjänsteman. Hos vederbörande pastorsämbete kan denne, även om han ej får upplysning om samtliga dödsbodelägare, åtminstone erhålla kännedom om någon som i sin tur kan lämna uppgift om de övrigas namn och adresser. Om det visar sig omöjligt att utan omgång få reda på viss dödsbodelägares adress, torde beträffande denne kunna antecknas att han vistas på okänd ort. Då det är uppenbart att den avlidnes tillgångar är obetydliga och att skulden för åtnjuten socialvård i varje fall uppgår till väsentligt högre belopp, kan det nämligen icke vara rimligt att alltför stor möda nedlägges på att efterforska delägarnas adresser. Någon kallelse å den som vistas på okänd ort kan givetvis icke ske, och eftersom denne i realiteten icke erhåller något arv, torde ej heller kungörelse jämlikt 16 kap. i förslaget behöva utfärdas.

Förevar ande spörsmål har under remissbehandlingen endast berörts av föreningen Sveriges häradshövdingar, som håller före att trots de

Kungl. Maj:ts proposition nr 14b år 1958 135

goda skäl som åberopats för de sakkunnigas avvisande ståndpunkt man beträffande avlidna, som icke efterlämnat några tillgångar eller allenast obetydliga tillgångar och skulder, ofta skulle kunna — utan att beaktansvärda olägenheter bleve följden — ersätta det fullständiga bouppteckningsförfarandet med åtgärder av enklare art.

Departementschefen De sakkunniga har enligt min mening anfört bärande skäl för sin uppfattning att den obligatoriska bouppteckningsplikten bör upprätthållas. Jag kan därför icke tillmötesgå det i ett enda yttrande framförda önskemålet om vissa lättnader i denna plikt.

21 KAP.

Om den dödes gäld

Kapitlet överensstämmer med 4 kap. boutredningslagen, så när som på att hänvisningarna i 17 § till 1 kap. 6 § boutredningslagen och i 18 § till 1 kap. 2 § samma lag ersatts med hänvisningar till respektive 18 kap. 6 § och 18 kap. 2 § i förslaget samt att mindre redaktionella jämkningar gjorts i 2, 4— 6, 8, 9, 12 och 15—17 §§.

22 KAP. Om verkställighet av legat och ändamålsbestämmelser Detta kapitel överensstämmer med 5 kap. boutredningslagen. Hänvisningen i 1 § till 1 kap. 6 § nämnda lag har dock ersatts med en hänvisning till 18 kap. 6 § i förslaget, varjämte smärre redaktionella jämkningar vidtagits i 1, 2 och 7 §§.

23 KAP. Om arvskifte 1 och 2 §§. Dessa paragrafer är likalydande med 6 kap. 1 och 2 §§ boutredningslagen.

3 §• Enligt 6 kap. 3 § boutredningslagen äger envar delägare vid skiftet njuta lott i varje slag av egendom; dock bör vad ej lämpligen kan styckas eller skiljas såvitt möjligt läggas å en lott. Fordran å delägare skall tillskiftas denne så långt hans lott förslår. De sakkunniga har föreslagit att nämnda bestämmelser i oförändrad utformning upptages under förevarande paragraf.

136 Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1958

Hovrätten för Västra Sverige erinrar om att de sakkunniga i motiven till 2 kap. ärvdabalken (betänkandet, s. 95) anfört att vid arvskifte föremål med affektionsvärde bör tilläggas den eller de delägare som finnes därtill närmast. Detta bör enligt hovrättens mening komma till uttryck i lagtexten.

Departementschefen

De sakkunniga har vid behandlingen av frågan om utomäktenskapliga barns arvsrätt bl. a. framhållit att den omständigheten, att även ett utomäktenskapligt barn skall deltaga i arvskiftet, i allmänhet icke synes behöva medföra några särskilda svårigheter. I det sammanhanget har de sakkunniga uttalat, att då det gäller att fördela föremål med affektionsvärde utöver vad som på grund av 13 kap. 12 § giftermålsbalken kan ha tillfallit hustrun, sådan egendom bör tilläggas den eller de delägare som finnes närmast därtill (jfr SOU 1932: 16 s. 504). Detta uttalande, som icke föranleder någon erinran från min sida, tar närmast sikte på frågan huruvida egendom med affektionsvärde skall tillskiftas arvlåtarens inomäktenskapliga barn eller hans barn utom äktenskap. Vanligen förhåller det sig väl så att de inomäktenskapliga barnen står närmast till att erhålla egendom med affektionsvärde. Barn utom äktenskap får i sådant fall nöja sig med att erhålla sin lott i annan egendom. Att uttryckligen lagfästa denna skiftesprincip, som även eljest kan få tillämpning, anser jag ej erforderligt. Bestämmelserna i 6 kap. 3 § boutredningslagen har därför oförändrade överförts till förevarande paragraf.

4—9 §§.

Dessa paragrafer motsvarar 6 kap. 4—9 §§ boutredningslagen. Med hänsyn till nya rättegångsbalken har 7 och 8 §§ formellt ändrats. Härutöver har endast mindre redaktionella jämkningar gjorts i 5—8 §§.

24 KAP.

Om avtal angående sammanlevnad i oskiftat dödsbo

Detta kapitel överensstämmer med 7 kap. boutredningslagen, så när som på att hänvisningen i 1 § till 1 kap. 1 § nämnda lag ersatts med en hänvisning till 18 kap. 1 § i förslaget samt att 3 och 5 §§ redaktionellt något jämkats.

25 KAP.

Om dödförklaring

Detta kapitel motsvarar 8 kap. boutredningslagen. Med hänsyn till den nya rättegångsordningen har vissa formella ändringar gjorts i 2 och 4 §§. I förtydligande syfte har 5 § givits en delvis ny utformning. Härjämte har mindre redaktionella jämkningar vidtagits i 2—5 och 7 §§.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958 137

Förslaget till lag om införande av nya ärvdabalken

1 §•

De sakkunnigas förslag upptager i förevarande paragraf, förutom föreskrift om tidpunkten för ikraftträdandet, det stadgandet att äldre lag fortfarande skall äga tillämpning om arvlåtaren avlidit innan nya ärvdabalken trätt i kraft.

De sakkunniga har förklarat att den inom successionsrätten vedertagna principen för ny lags tillämplighet i tiden kommit till uttryck genom nämnda stadgande. Detta motsvarar icke blott den likalydande bestämmelsen i 1 § andra stycket promulgationslagen till arvslagen utan även bestämmelserna i 1 § andra stycket promulgationslagen till testamentslagen och 1 § andra stycket promulgationslagen till boutredningslagen. Vad angår den sistnämnda bestämmelsen är att märka att enligt 1 kap. 1 § boutredningslagen den, som äger taga arv eller testamente först sedan annan arvinge eller universell testamentstagare avlidit, är delägare i dennes bo men ej i arvlåtarens. Detta stadgande är tillämpligt bland annat vid sekundosuccession enligt 2 kap. arvslagen. För sådant fall innebär övergångsbestämmelsen till boutredningslagen att tidpunkten för den sist avlidne makens död är avgörande för frågan om nya lagens tillämplighet. Motsvarande innebörd avses det nu föreslagna övergångsstadgandet skola ha.

Föreningen Sveriges häradshövdingar framhåller att i det åsyftade fallet av sekundosuccession den först avlidne maken är arvlåtare och att föreningen därför anser en förtydligande bestämmelse i själva lagtexten önskvärd.

Departementschefen

I enlighet med den framställda anmärkningen torde det stadgande som de sakkunniga föreslagit böra förtydligas. Detta synes kunna ske genom en tilläggsbestämmelse av innehåll, att beträffande boutredning och arvskifte skall, ändå att arvlåtaren avlidit innan nya ärvdabalken trädde i kraft, den nya balken tillämpas när fråga är om rätt i dödsbo efter annan och denne avlidit efter ikraftträdandet.

Såsom lämplig tidpunkt för lagstiftningens ikraftträdande torde kunna bestämmas den 1 januari 1957. 2

2 §■

De sakkunniga har här föreslagit en bestämmelse om upphävande av lagarna om arv, om testamente, om arvsavtal samt om boutredning och arvskifte.

Föreningen Sveriges häradshövdingar ifrågasätter om det icke är lämpligt att, i likhet med vad som för motsvarande fall skett i promulgationslagen till föräldrabalken, införa ett uttryckligt stadgande om att upphävandet av lagarna om arv, om testamente samt om boutredning och arvskifte icke

138 Kungl. Majrts proposition nr 1H år 1958

medför, att jämväl promulgationslagarna till dessa lagar upphävs. Även om detta följer av att något stadgande om upphävande av promulgationslagarna icke meddelats, kan dock enligt föreningens mening förhållandet förbises på grund av att promulgationslagarna framstår som bihang till huvudlagarna.

Departementschefen

I likhet med de sakkunniga anser jag det icke erforderligt att vid sidan av bestämmelsen om upphävandet av vissa lagar även stadga att vissa andra lagar icke upphävs. Vid införandet av föräldrabalken förelåg ett annat läge; de i 2 § promulgationslagen till nämnda balk avsedda övergångsbestämmelserna utgjorde icke självständiga lagar.

3 §.

De sakkunnigas förslag till bestämmelse under förevarande paragraf, mot vilket någon erinran ej framställts i remissyttrandena, har oförändrat upptagits i departementsförslaget.

I fråga om de sakkunnigas motivering hänvisas till betänkandet (s. 126).

4 §•

I de sakkunnigas förslag stadgas, att om barn utom äktenskap är fött innan nya ärvdabalken trätt i kraft, så skall med avseende å barnets och dess avkomlingars rätt till arv och arvsrätten efter dem ävensom beträffande underhållsbidrag ur kvarlåtenskap äldre lag gälla, ändå att arvlåtaren avlidit efter nya balkens ikraftträdande. Är barnet trolovningsbarn eller har fadern avgivit förklaring varom förmäles i 3 kap. 2 och 3 §§ lagen om arv, skall dock nya balken tillämpas, därest fadern levde vid ikraftträdandet.

De sakkunniga (s. 126—131) har framhållit att det i och för sig vore önskvärt att den nya arvslagstiftningen beträffande barn utom äktenskap kunde, då arvlåtaren avlidit efter ikraftträdandet, vinna tillämpning även i fråga om barn födda dessförinnan. För att den vid införande av ny lag på arvsrättens område i allmänhet följda principen — vilken även fastslagits i 1 § andra stycket i förevarande lagförslag — skall kunna tillämpas, måste emellertid förutsättas att de rättsfakta, till vilka de båda systemens arvsregler anknyter, är likvärdiga. Frånsett tillsvidare fall då det utomäktenskapliga barnet är trolovningsbarn eller då fadern avgivit förklaring jämlikt 3 kap. 2 och 3 §§ arvslagen, kan detta krav här ej med fog sägas regelmässigt vara uppfyllt. Då enligt gällande lag en man av domstol förklaras underhållsskyldig till ett barn utom äktenskap, grundas visserligen denna förpliktelse på en fastställelse av faderskapet, men den grund på vilken man härvid bygger är ofta allt annat än säker. Detsamma gäller, när frågan om den påstådde faderns underhållsskyldighet vinner sin lösning genom avtal; mannens beslut att erkänna faderskapet är ofta betingat av önskan att undvika en rättegång, av vilken någon verkligt klarläggande utredning om

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1!)58 139

faderskapet icke är att vänta. Det sagda gäller med ökad styrka ju längre tillbaka den tidpunkt ligger, då det påstådda faderskapet blivit fastställt. Tack vare den medicinska forskningens framsteg på hithörande områden synes man för framtiden ha fått tillräckligt säker mark under fotterna, men detta förhållande kan naturligtvis ej åberopas såsom stöd för att utan vidare giva de nya arvsreglerna verkan beträffande barn, för vilka faderskapet fastställts enligt äldre lag. En annan betydelsefull omständighet i detta sammanhang är att det i mycket stor utsträckning saknas uppgift i folkbokföringen huruvida en man har barn utom äktenskap. Till stor del blir det därför beroende på tillfälliga omständigheter om ett utoinäktcnskapligt barn är känt och kan kallas till bouppteckning och arvskifte efter dess fader. I många fall måste det således, om arvsrätt införes, kunna inträffa att ett redan skett arvskifte får upprivas. Härtill kommer olägenheten för faderns legitima familj att ej i god tid kunna få kännedom om vilka som kommer att ärva honom. En anordning, enligt vilken de nya reglerna om arvsrätt för barn utom äktenskap efter fader och fädernefränder skulle vinna tillämpning även då faderskapet blivit fastställt enligt äldre lag, kunde sålunda ifrågasättas allenast för sådana fall då faderskapet blivit fastställt på lika betryggande sätt som det nu föreslagna samt erforderlig registrering skett. Den tanken bär framförts att barn utom äktenskap, som är fött före nya ärvdabalkens ikraftträdande, skulle, oaktat faderskapet ej blivit fastställt enligt de nya reglerna, få arvsrätt efter därom i varje särskilt fall framställt anspråk. Om anspråket bestredes skulle barnet dock endast kunna erhålla en till laglotten begränsad rätt och detta blott om tillräcklig visshet förelåge i fråga om faderskapet. En sådan lösning synes emellertid vara oförenlig med i vårt land gällande grundsatser och även eljest ägnad att väcka starka betänkligheter. Det må ytterligare framhållas att varje reglering i övergångshänseende, som innebär att de nya arvsreglerna kan erhålla tillämpning beträffande redan födda barn, blir behäftad med de olägenheter som ofta följer av en retroaktiv lagtillämpning. Den man som utom äktenskap avlat ett barn, vilket fötts under tid då rättsverkningarna av faderskapet huvudsakligen inskränkte sig till underhållsskyldighet, måste ha svårt att förstå att barnet genom ändrad lagstiftning kan erhålla arvsrätt efter honom. Med hänsyn till vad sålunda anförts torde övervägande skäl tala för att, om barn utom äktenskap är fött innan nya ärvdabalken trätt i kraft, som huvudregel med avseende å barnets och dess avkomlingars rätt till arv och arvsrätten efter dem ävensom beträffande underhållsbidrag ur kvarlåtenskap uppställa att äldre lag skall gälla, ändå att arvlåtaren avlidit efter nya balkens ikraftträdande. Eftersom de föreslagna bestämmelserna om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap kan bli tillämpliga även beträffande barn som fötts före bestämmelsernas ikraftträdande, kan det med visst fog göras gällande att tillämpligheten av äldre lag i arvsrättsligt hänseende borde begränsas till fall då faderskapet icke fastställts jämlikt de nya bestämmelserna. Med en sådan lösning skulle man emellertid blott i ringa mån bryta udden av de invändningar som kan an­

140 Kungl. Maj:ts proposition nr 1-H år 1958

föras mot att tillerkänna utomäktenskapligt barn arvsrätt efter fader och fädernefränder även om det fötts före ikraftträdandet. Härtill kommer att tillfälliga omständigheter, som föranlett uppskov med faderskapets fastställande, skulle få arvsrättsliga konsekvenser. I fråga om trolovningsbarn och barn beträffande vilka arvsrättsförklaring avgivits gäller emellertid de här förut angivna synpunkterna endast i begränsad utsträckning. Beträffande sådant barn framställer sig i regel ej frågan om faderskapets säkerhet, och registreringsspörsmålet ligger mera gynnsamt till. Mellan barnet och dess fader är redan nu arvsrätt för handen, och en tillämpning av den nya ordningen medför endast den förändringen att jämväl barnet och dess fädernefränder får taga arv efter varandra. På grund härav förordas att nya balken skall tillämpas då barnet är trolovningsbarn eller fadern avgivit förklaring varom förmäles i 3 kap. 2 och 3 §§ arvslagen. Jämlikt 1 § i förevarande lagförslag måste den förutsättningen vara uppfylld att arvlåtaren avlidit efter nya balkens ikraftträdande. Då arvlåtaren är annan än barnets fader, torde därjämte för nya balkens tillämpning böra fordras att fadern levde vid ikraftträdandet. Även om reglerna angående barns förklarande för trolovningsbarn genom ändringar i föräldrabalken upphäves, bör möjligheten till sådant förklarande övergångsvis kvarstå beträffande barn födda före ikraftträdandet. Arvsrättsförklaring bör likaså kunna avgivas efter det den nya arvslagstiftningen trätt i kraft. Det frainhålles siutiigen att det principiella erkännandet av kravet på likställighet i arvsrättsligt hänseende mellan barn i och barn utom äktenskap kan förväntas 1 sin mån bidraga till att bryta ned de fördomar, som på sina håll alltjämt kan göra sig gällande på detta område, och att den sålunda fortgående förändringen i åskådningssättet kommer alla barn utom äktenskap till godo, de må ha arvsrätt på fädernesidan eller ej. Måhända är det ej heller för djärvt att hoppas, alt den nya åskådning som är på väg att växa fram kan bidraga till att på frivillighetens väg tillföra många bland de barn, om vilka här är fråga, en bättre ställning i arvsrättsligt hänseende.

Eu av de sakkunniga, justiticrådet Walin, har i särskilt yttrande föreslagit att förevarande paragraf skall erhålla denna lydelse:

Är barn utom äktenskap fött före nya ärvdabalkens ikraftträdande och har ej faderskapet därefter blivit faststälit enligt vad som stadgas i den samtidigt med nya ärvdabalken antagna lagen om ändring i föräldrabalken, gälle om arv mellan barnet och dess avkomlingar samt fadern och hans skyldemän följande.

1. Är barnet trolovningsbarn, skall nya balken tillämpas, där ej fadern avlidit före dess ikraftträdande.

Samma lag vare, om fadern avgivit förklaring varom förmäles i 3 kap. 2 och 3 §§ lagen om arv. Sådan förklaring må avgivas jämväl efter nya balkens ikraftträdande.

2. Är ej punkt 1 tillämplig, äge barnet, om faderskapet blivit fastställt enligt äldre lag, hos pastorsämbetet i den församling, där fadern är kyrkobokförd, anmäla, att det gör anspråk på rätt till arv enligt nya balken. Finnes barnavårdsman för barnet, åligge honom att göra sådan anmälan, om det kan antagas lända till gagn för barnet.

Kungl. Maj. ts proposition nr Vth år 1958 141

Anmälan skall genom pastorsämbetets försorg delgivas fadern. Har ej denne hos pastorsämbetet bestritt arvsanspråket inom ett år från det han erhöll del därav eller medgiver han anspråket, skall nya balken gälla.

Är fadern på grund av rubbad själsverksamhet försatt i omyndighet, företrädes han av förmyndaren eller god man som avses i 18 kap. föräldrabalken.

3. Har anmälan enligt punkt 2 ej skett medan fadern levde eller har denne avlidit innan där stadgad tid gått till ända utan att anspråket medgivits, äge barnet likväl hos dödsboet framställa anspråk på rätt till arv efter honom enligt nya balken. Vad nu sagts skall efter faderns död gälla jämväl dödsbo efter skyldeman till fadern, där ej fadern avlidit redan före nya balkens ikraftträdande.

Anspråket skall framställas inom ett år från dödsfallet, och äge arvinge eller testamentstagare, envar såvitt honom rörer, bestrida anspråket, dock må ej barn utom äktenskap, som icke har bättre rätt än det barn som anmält arvsanspråket, eller dess avkomlingar göra sådant bestridande.

Om barnet avlidit före arvlåtaren, äge dess avkomlingar samma rätt som barnet.

4. Ändå att framställt arvsanspråk blivit bestritt i den ordning som stadgas under 2 eller 3, äge barnet eller dess avkomlingar rätt till arv i fall och i den omfattning som stadgas om laglott, därest det må anses att tillräcklig visshet föreligger i fråga om faderskapet, oaktat detta ej är fastställt enligt bestämmelserna i förenämnda lag om ändring i föräldrabalken. Laglott må dock ej njutas enligt vad nu sagts, med mindre anspråk på arv enligt punkt 3 eller enbart på laglott särskilt framställts hos dödsboet inom tid som angives under punkt 3.

5. Vad under 2—4 stadgas skall ej gälla, om barnet är adopterat av annan, när anmälan enligt punkt 2 sker eller när arvlåtaren dör.

6. Där ej nya balken är tillämplig enligt vad under 1—5 sägs, skall äldre lag alltjämt gälla, oaktat arvlåtaren avlidit efter nya balkens ikraftträdande.

Walin förklarar (s. 217—226) att det i betänkandet anförts flera skäl för att den allmänna principen vid införande av ny lag på arvsrättens område icke skulle kunna tillämpas i nu förevarande fall. Det synes dock knappast nödvändigt att av vad som där åberopats draga så långtgående slutsats som skett. Av gammalt har i vårt land faderskap till barn utom äktenskap fastställts enligt vissa presumtionsregler. Även enligt den nya ordning som ärvdaballcssakkunniga föreslagit kommer att genom dom eller erkännande fastställas faderskap till barn utom äktenskap. För allmänheten och särskilt de barn som berörs kommer det icke att bli lätt att acceptera en ordning, enligt vilken barnets födelsedatum skall vara utslagsgivande för frågan om faderskapet skall ge barnet arvsrätt efter fadern och fädernefränderna eller ej. De barn som icke nått mogen ålder innan nya lagen trätt i kraft har överhuvud aldrig fått vänja sig vid den gamla ordningen — om nu denna någonsin accepterats av dem som ställts vid sidan! Barn födda utom äktenskap före nya balkens ikraftträdande måste hädanefter känna det som en ännu större orättvisa, om de — när senare utom äktenskap födda barn fått arvsrätt — likväl skall vara utan vidare uteslutna därifrån. Dessvärre är det ej heller så att denna olägenhet, såsom vid många andra övergångsförhållanden, blir allenast av kort varaktighet.

142 Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1958

I stället kommer motsättningen att framträda som allra starkast efter 30, 40, 50 år från nya balkens ikraftträdande, när de olika reglerna för barn utom äktenskap skulle komma att med den största frekvensen samtidigt tillämpas. Barn födda utom äktenskap före nya balkens ikraftträdande måste självfallet fråga efter de sakliga skäl som kan motivera att de alltjämt skall lyda under en föråldrad lagstiftning. Den enda förklaring av någotsånär lättfattlig art som det allmännas organ kan lämna dem är, att faderskapet i deras fall i själva verket enligt lagstiftarens mening är mycket ovisst. Ett sådant svar kan nog till nöds te sig förståeligt i åtskilliga fall men är svårbegripligt, när föräldrarna levt samman eller det eljest ej rått någon tvekan om faderskapet. Enligt vad som framgick vid den utredning som låg till grund för föräldrabalken (SOU 1946:49 s. 177) sammanbodde föräldrarna till 4 procent av de barn utom äktenskap som icke var trolovningsbarn. Tydligen kan det ej sällan inträffa att i sådant fall föräldrarna har barn födda dels före dels efter nya balkens ikraftträdande, i följd varav olika arvsregler skulle gälla inom syskonkretsen. Frågan huruvida faderskap, fastställt enligt äldre regler, bör kunna grunda rätt till arv är naturligtvis i viss utsträckning beroende av om man anser att rätt till arv måste bygga på en säkrare grundval än rätt till underhåll. Walin säger sig för egen del ha svårt att finna skillnaden mellan den ena och andra rättsföljden så stor som ofta påstås. Det kunde fördenskull sättas i fråga, om man icke borde taga steget fullt ut och låta även faderskap, fastställt enligt den äldre ordningen, i princip grunda rätt till arv efter fadern och tädernefränderna. Det rättsligen fastställda faderskapet överensstämmer ju dock i flertalet fall med det biologiska. Då emellertid frågan om efterlevande makes rätt att sitta i orubbat bo ej blivit löst, blir saken mer komplicerad än den eljest behövt vara. — Utgångspunkten för det av Walin upprättade förslaget — vilket säges utgöra ett försök att åstadkomma ett ur rättvisesynpunkt godtagbart minimiförslag — är att, om faderskapet till barn utom äktenskap, fött före nya balkens ikraftträdande, blivit fastställt enligt den nya ordningen, också de nya arvsreglerna skall gälla. En praktiskt ganska vägande invändning mot utomäktenskapliga barns arvsrätt efter fadern och fädernefränderna är, att barnet kan vara okänt för faderns anhöriga. Till bemötande av denna invändning såvitt angår nu ifrågavarande barn förefaller det kunna vara naturligt att bygga på en särskild registrering i folkbokföringen, när faderskapet icke fastställts enligt nya ordningen. Sedan under punkt 1 i förslaget meddelats vissa bestämmelser som i sak överensstämmer med majoritetsförslaget, föreslås därför i det följande under punkt 2 ett dylikt registreringssystem. Arvsrättsförklaring är en ensidig åtgärd från faderns sida. I viss mån överraskande är, att han därigenom, utan barnets medverkan, kan även sedan barnet nått mogen ålder ej blott ge barnet och dess avkomlingar arvsrätt efter honom utan även själv förvärva arvsrätt efter barnet och dess avkomlingar. Barnet har däremot icke någon möjlighet att göra en motsvarande förklaring. För att söka komma fram till att nya balken kan vinna tillämpning i flera fall

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958 143

även när faderskapet fastställts enligt äldre lag förefaller det påkallat, att barnet må taga initiativ till en registrering som, åtminstone därest någon invändning ej göres, medför arvsrätt enligt nya balken.

Enligt punkt 2 skall barnet —- om punkt 1 ej är tillämplig — äga att hos pastorsämbetet i den församling, där fadern är kyrkobokförd, göra anmälan att det gör anspråk på rätt till arv enligt nya balken. När anmälan skett, bör den genom pastorsämbetets försorg delgivas fadern. Det kan måhända vara tveksamt, huruvida icke anmälningsförfarandet hellre borde i första hand förläggas till domstol, vilken sedermera skulle göra anmälan om resultatet till pastorsämbetet, men Walin säger sig dock ha trott att det skulle kunna med tillräcklig trygghet läggas i händerna på pastorsämbetena.

Det har ej synts tillrådligt att göra anmälan om arvsanspråk under faderns livstid till obligatoriskt villkor för att barnet skall kunna komma i åtnjutande av arv. Genom punkt 3 får barnet därför tillfälle att, om anmälan ej skett enligt punkt 2, direkt framställa arvsanspråk hos faderns dödsbo. Barnet bör jämväl äga att göra anmälan i annat dödsbo på fädernesidan än faderns. Förutsättningen är att fadern ej avlidit före nya balkens ikraftträdande. Om arvsanspråk enligt punkt 2 ej blivit bestritt, skall nya balken gälla, medan arvsanspråk enligt punkt 3 som ej bestritts grundar arvsrätt jämlikt nya balken allenast i det dödsbo, hos vilket anspråket framställts. Att bestridande av framställt arvsanspråk skulle kunna göra barnet helt arvlöst, kan emellanåt verka mer stötande än eljest, t. ex. då föräldrarna sammanbott eller det av annan orsak kan anses ganska säkert att mannen i fråga är fader till barnet. Barnet skulle i sådant fall utan sakliga skäl bli sämre ställt än barn, till vilket faderskapet blivit fastställt enligt nya ordningen. I punkt 4 stadgas därför, att barnet trots bestridande får viss arvsrätt, om det kan anses föreligga tillräcklig visshet att mannen är fader till barnet. Med »tillräcklig visshet» bör förstås att man känner sig ha ungefär samma säkerhet som enligt nya ordningen. Om fadern under livstiden bestritt anmält arvsanspråk, oaktat tillräcklig visshet om faderskapet föreligger, bör detta bestridande anses likvärdigt med testamente till förmån för annan än barnet. Om åter anmälan om arvsanspråk ej skett under faderns livstid eller denne avlidit före utgången av den under punkt 2 angivna tiden, har han ej haft förutsatt möjlighet och tid på sig att bestrida barnets arvsrätt. I så fall bör barnet ej rimligen bli bättre ställt. Barnet skall alltså ej i någotdera fallet kunna mot vederbörande göra gällande anspråk på mer än laglott.

Sakkunnigmajoritetens förslag tillstyrks eller lämnas utan erinran i det övervägande flertalet remissyttranden. Vissa remissinstanser, Svea hovrätt, yrkeskvinnors samarbetsförbund och folkpartiets kvinnoförbund, ansluter sig till majoritetens ståndpunkt men förordar, alt de nya arvsreglerna i något större utsträckning än som skett göres tillämpliga å barn, födda före ikraftträdandet.

Socialstyrelsen, länsstyrelsen i Norrbottens län, domkapitlet i Uppsala är­

144 Kungl. Maj:ts proposition nr Hi år 1958

kestift, Fredrika-Bremer-förbundet, Sveriges husmodersföreningars riksför­

bund och barnavårdsnämnden i Stockholm anser att övergångsstadgandet i huvudsak bör avfattas i överensstämmelse med det förslag, som framlagts av justitierådet Walin. Även föreningen Sveriges stadsdomare säger sig närmast föredraga Walins lösning.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner båda förslagen behäftade med sådana olägenheter, att icke något av dem kan förordas.

Till de remissinstanser som tillstyrker sakkunnigmajoritetens förslag hör Göta hovrätt, enligt vars mening övervägande skäl talar för detta förslag, och Sveriges advokatsamfund, som anser de skäl som anförts för förslaget vara övertygande. Hovrätten för Nedre Norrland anför att den med sin avvisande hållning till frågan om utomäktenskapligt barns arvsrätt föredrar majoritetens förslag; hovrätten understryker att detta förslag är enklare än det av justitierådet Walin framlagda och att förslaget icke medför de olägenheter som måste följa av en retroaktiv tillämpning. Länsstyrelsen i Södermanlands län anser lika med justitierådet Walin, att ett förverkligande av sakkunnigmajoritetens förslag kan komma att medföra allvarliga olägenheter. Länsstyrelsen vill dock av praktiska skäl icke motsätta sig förslaget. Länsstyrelsen i Kronobergs län finner det angeläget att de nya bestämmelserna om jämställdhet i arvsrättsligt hänseende mellan barn i och barn utom äktenskap snarast bringas i tillämpning och anser därför åtskilliga skäl tala för den av justitierådet Walin intagna ståndpunkten. Med hänsyn till den genomgripande omdaning av gällande arvsrättsliga regler som förslaget innebär, anser länsstyrelsen dock försiktigheten bjuda att man följer den av de sakkunnigas majoritet förordade linjen. Föreningen Sveriges häradshövdingar anser att det av justitierådet Walin framlagda förslaget har en del företräden ur principiell synpunkt, men föreningen tvekar likväl icke att förorda majoritetens förslag. Även om åtskilliga skäl kan anföras för den av justitierådet Walin föreslagna lösningen, säger sig svenska socialvårdsförbundet dock anse de invändningar som sakkunnigmajoriteten anfört mot denna ha en sådan tyngd, att förbundet blivit övertygat om riktigheten av att de nya arvsrättsbestämmelserna icke generellt görs tillämpliga å utomäktenskapliga barn, som fötts före bestämmelsernas genomförande. Barnavårdsnämnden i Norrköping anser att skälen för sakkunnigmajoritetens förslag kan diskuteras men dock bör godtagas.

Några remissinstanser är mer utförliga. Sålunda anför överståthållarämbetet att det i och för sig skulle innebära en fördel om, såsom i viss utsträckning komme att ske enligt justitierådet Walins förslag, de nya arvsreglerna finge tillämpas tidigare än vad fallet är enligt sakkunnigmajoritetens förslag. Denna fördel vinnes emellertid — uttalar ämbetet — till priset av en komplicering av systemet, som bjärt kontrasterar mot den enkelhet som eljest utmärker våra arvsregler; därtill kommer att arvsrätten, som eljest utgör en av lagen bestämd ordning, vilken automatiskt länder till efterrättelse om ej i testamentarisk form annorlunda bestämts, skulle bli avhängig av å ena sidan framställning, å andra sidan bestridande. En genom­

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958 145

gång av huvudpunkterna av det av justitierådet Walin föreslagna systemet ger ämbetet intryck av att arvsrätten kan komma att bli föremål för köpslagan: arvspretendenten framställer ett anspråk på arv, vilket möts av ett bestridande från den tilltänkte arvlåtarens eller hans dödsbos sida; genom bestridandet åstadkommes att pretendentens arvsrätt antingen elimineras eller inskränkes till rätt till laglott; vilketdera alternativet som skall bestämma arvsfördelningen synes ej kunna avgöras utan en domstolsprocess, där bevisningen skall kretsa kring en händelse som i allmänhet kommer att ligga långt tillbaka i tiden. Den sålunda skisserade regleringen synes ämbetet vara behäftad med allvarliga svagheter. Domkapitlet i Linköpings stift anser att en förutsättning för förverkligande av förslaget om utvidgning av arvsrätten för barn utom äktenskap är att lagen får tillämpning endast på de barn, som föds efter lagens ikraftträdande. En retroaktiv giltighet skulle visserligen tillförsäkra ett större antal barn arvsrätt, men skulle också kunna åstadkomma en mångfald konflikter. Äktenskap kan sålunda ha ingåtts under andra förutsättningar än dem de nya bestämmelserna ger, och i vissa fall måste man räkna med att ingångna äktenskap icke skulle ha kommit till stånd eller att äktenskapsförord skulle ha upprättats, om bestämmelserna funnits vid tiden för äktenskapets ingående. Bankföreningen avstyrker bestämt Walins förslag. Föreningen säger sig därvid bl. a. ha beaktat det av de sakkunnigas majoritet åberopade förhållandet, att med hänsyn till hittills gällande principer för folkbokföringen det till stor del måste bero på tillfälliga omständigheter, om ett utomäktenskapligt barn är känt och kan kallas till bouppteckning och arvskifte efter dess fader. Därest arvsrätten skall gälla även tidigare födda barn, kan det därför enligt föreningens mening i alltför många fall bända, att ett redan skett arvskifte måste upprivas med alla därav föranledda svårigheter. Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund har i och för sig stor sympati för Walins ståndpunkt, men anser att den av honom föreslagna tillämpningsbestämmelsen, även om den utan tvekan är den principiellt riktiga, troligen i ett stort antal fall skulle vålla en — i förhållande till det arv det kan vara fråga om — orimligt stor och uppslitande påfrestning för såväl den avlidne barnafaderns efterlevande familj som barnet självt. Som en mellanform kunde måhända övervägas att omedelbart införa arvsrätt efter sådana utoinäktenskapliga fäder, som vid lagens ikraftträdande bar pågående underhållsskyldighet, men förbundet vill likväl icke förorda en sådan anordning, eftersom den sannolikt skulle medföra många gränsfall och risk för godtyckliga avgöranden. Förbundet ser sig därför nödsakat alt tillstyrka sakkunnigmajoritetens förslag, trots att detta i praktiken innebär att det reella ikraftträdandet av den nya lagstiftningen uppskjuts 40 ä 50 år framåt i tiden.

Yrkeskvinnors samarbetsförbund ocli folkpartiets kvinnoförbund, som ställer sig kritiska mot eu anordning enligt vilken arvsrätt skulle vara beroende av framställt arvsanspråk, finner det mest vägande skälet för sakkunnigmajoritetens förslag vara alt reglerna för faderskapets fastställande tidigare ej erbjudit samma säkerhet för ett rikligt avgörande som de nu

10 liihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. .Yr 144

146 Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

föreslagna. Med denna utgångspunkt bör, enligt nämnda två remissinstanser, de nya reglerna om utomäktenskapligt barns arvsrätt bli gällande beträffande alla barn, för vilka faderskapet fastställts enligt den nya ordningen, oavsett huruvida barnen fötts före eller efter denna ordnings genomförande. Samma uppfattning har Svea hovrätt. Yrkeskvinnors samarbetsförbund anser det dock ännu bättre att anknyta till nu gällande bestämmelser om fastställande av faderskap och ifrågasätter därför om icke de nya arvsreglerna bör vinna tillämpning på alla barn, för vilka faderskap fastställts efter utgången av år 1949. Förbundet motiverar detta med att redan genom föräldrabalken i stort sett samma regler för fastställande av faderskap infördes som de vilka med en mindre utvidgning nu förordas av de sakkunniga. Folkpartiets kvinnoförbund delar sakkunnigmajoritetens förhoppningar beträffande möjligheten att på frivillighetens väg åstadkomma att de nya reglerna blir tillämpliga å tidigare födda barn och anser att på detta sätt åtskilligt kan åstadkommas för att bereda dessa barn en bättre ställning i arvshänseende.

För att såvitt möjligt tillgodose rättvisekravet att jämväl utomäktenskapliga barn, födda före nya ärvdabalkens ikraftträdande, skall bli i arvshänseende likställda med barn födda därefter, förtjänar enligt Svea hovrätts mening övervägas att låta ett av barnet eller för dess räkning hos fadern framställt och av denne ej bestritt arvsanspråk medföra successionsrätt enligt den nya balken. En dylik ordning måste dock enligt hovrättens mening förbindas med en avsevärd begränsning av tiden för framställande av arvsanspråk, förslagsvis till två år efter ikraftträdandet av de nya reglerna. Om fadern avlidit efter ikraftträdandet men före utgången av nämnda tvåårsfrist, borde arvsanspråk få framställas hos faderns dödsbo inom förslagsvis sex månader efter faderns död. Skulle barnet avlida före utgången av tvåårsfristen, torde rätten att framställa arvsanspråk böra tillkomma dess avkomlingar. Genom den av hovrätten sålunda förordade tidsbegränsningen av rätten att framställa arvsanspråk undanröjes enligt hovrättens mening i väsentlig mån sådana av sakkunnigmajoriteten åberopade olägenheter som är förknippade med ovisshet och otrygghet beträffande arvsföljden. Möjligen borde i delgivningshandlingen framhållas önskvärdheten av att de nya bestämmelserna vinner tillämpning jämväl å barn födda före ikraftträdandet och att fördenskull arvsrätt icke bestrides i annat fall än då anledning finns antaga att annan man är barnets fader. Särskilt med tanke på barnavårdsmannens allmänna plikt att tillvarataga barnets bästa — fortsätter hovrätten — torde en sådan lagreglering för övergångsskedet, även om den tidsbegränsas på sätt angivits, få tillmätas större betydelse för ifrågavarande barns successionsrättsliga ställning än helt på enskild väg tillkomna åtgärder, bland vilka åvägabringandet av arvsrättsförklaringar blir främsta hjälpmedlet. Hovrätten vitsordar att mot förslaget att låta ett obestritt arvsanspråk medföra arvsrätt kan invändas, att underlåtenhet att bestrida ett arvsanspråk icke alltid är liktydig med att anspråket blivit godkänt; underlåtenheten kan komma att bero på tillfälliga omständigheter såsom glömska,

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958 147

oföretagsamhet in. in. Det kan även tänkas att framställandet av arvsanspråk, särskilt om detta bestrides, någon gång kan inverka störande på ett eljest gott och från ekonomisk synpunkt tillfredsställande förhållande mellan en fader och dennes utomäktenskapliga barn. Att liela anordningen med framställande av arvsanspråk utgör en belastning för därav berörda myndigheter och enskilda personer bör enligt hovrättens mening ej heller förbises, och det möter förmodligen -— anför hovrätten vidare — vissa svårigheter att få proceduren, vilken onekligen i praktiken ter sig ganska vidlyftig i förhållande till det resultat som kan påräknas, att överhuvud fungera på avsett sätt. Hovrätten framhåller att det med hänsyn till de skilda synpunkter som måste beaktas ingalunda är lätt att ta slutlig ställning till den sålunda diskuterade rättsliga regleringen på området. Härför fordras ytterligare överväganden, för vilka hovrätten icke haft möjlighet. Då skäl onekligen talar för en lösning av åtminstone den jämförelsevis begränsade omfattning som hovrätten antytt, förordar hovrätten att spörsmålet blir föremål för fortsatt prövning. I vidare mån än nu sagts kan hovrätten icke tillstyrka de nya successionsrättsliga reglernas tillämpning å barn födda före den nya balkens ikraftträdande, och hovrätten biträder följaktligen den mening som härvid omfattats av de sakkunnigas majoritet. Om lagstiftningen icke kommer att inbegripa bestämmelser om framställande av arvsanspråk, är det enligt hovrättens förmenande angeläget att barnavårdsmännen erhåller anvisningar att beträffande utomäktenskapliga barn, födda före nya balkens ikraftträdande, verka för att dessa genom arvsrättsförklaring eller eljest erhåller sådan ställning i arvshänseende som kan anses stå i överensstämmelse med grunderna för de nya arvsreglerna.

Till de remissinstanser som avvisar sa k kunnig majoritetens förslag till övergånigsstadgande hör socialstgrelsen! som utan närmare motivering ansluter sig till justitierådet Walins ståndpunkt. Tre ledamöter av styrelsen har dock en annan mening och anser — även med vederbörligt hänsynstagande till de beaktansvärda motiv som Walin framfört till stöd för sin ståndpunkt — övervägande skäl tala för att som huvudregel i fråga om arvsrätten uppställa att äldre lag skall gälla, ändå att arvlåtaren avlidit efter den nya balkens ikraftträdande. Avgörande för detta reservanternas ställningstagande har varit, att eftersom den utvidgade arvsrätten är grundad på en väsentligen ny ordning för faderskapets fastställande, det icke rimligen kan komma i fråga att ge de nya bestämmelserna om arv retroaktiv tillämpning å andra barn än trolovningsbarn och med dem likställda. Länsstyrelsen i Norrbottens län, som avstyrker förslaget om utvidgning av utomäktenskapligt barns arvsrätt, förmenar att, om lagstiftaren likväl skulle anse tiden mogen att godtaga detta förslag, det skulle vara olyckligt att under en lång följd av år ha skilda regler rörande arvsrättsförhållandena, beroende på den tidpunkt då barnet är fött. Om reformen nu skall genomföras, är det därför enligt länsstyrelsens mening angeläget, att de nya reglerna från början erhåller vidast möjliga tillämpning. Länsstyrelsen anser att det förslag som framlagts av juslilie-

148 Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1958

rådet Walin i princip bör godtagas. Domkapitlet i Uppsala ärkestift hänför sig till det förut omnämnda utlåtande, som på domkapitlets uppdrag avgivits av kyrkoherden Algot Törnquist, Hagaström. Denne anser alt, även om sakkunnigmajoritetens ståndpunkt i vissa avseenden kan försvaras, det likväl är angeläget att, såsom Walin föreslagit, skapa förutsättningar för framställande av arvsanspråk. Det förekommer nämligen ganska ofta, särskilt i Norrland, att en man och en kvinna sammanbor många år utan att ingå äktenskap. I sin förbindelse har de i regel åtskilliga barn, och icke så sällan har mannen det ganska gott ställt i ekonomiskt avseende. Om barnen är födda före lagförslagets genomförande men mannen avlider efter denna tidpunkt, blir de med sakkunnigmajoritetens ståndpunkt trots allt arvlösa, för såvitt icke testamente föreligger eller de antecknats som trolovningsbarn. Ännu mer orättvist ter det sig enligt kyrkoherden Törnquists mening, om en del av barnen är födda före ikraftträdandet och sålunda blir arvlösa, medan en del, som är födda därefter, får rätt till arv. Även Fredrika-Bremer-förbundet och Sveriges husmodersföreningars riksförbund anser det av billighetsskäl angeläget att såvitt möjligt enhetliga normer blir gällande för alla utomäktenskapliga barn och dessa remissinstanser förordar därför en lösning enligt de riktlinjer som uppdragits av justitierådet Walin; enligt Fredrika-Bremer-förbundets mening bör dock rätten att framställa arvsanspråk inskränkas till faderns livstid, eftersom framställandet av sådant anspråk först hos dödsboet kan föranleda många onödiga processer med svåra bevisfrågor och bli upprivande för alla i saken inblandade. Föreningen Sveriges stadsdomare lutar närmast åt den av Walin föreslagna lösningen men förutsätter att frågan om efterlevande makes rätt att sitta i orubbat bo blivit löst före reformens genomförande. Enligt föreningens mening bör möjligen övervägas en bestämmelse om att den som enligt äldre ordning blivit förklarad vara fader skall äga att få faderskapet omprövat efter moderna blodprovsmetoder utan att för den skull behöva begära resning.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att lämpligheten av att införa de föreslagna nya reglerna om utomäktenskapligt barns arvsrätt till en del är beroende på möjligheterna att erhålla en tillfredsställande ordning för övergångstiden. Enligt länsstyrelsens mening är dock icke något av de framlagda förslagen godtagbart. Ett förverkligande av sakkunnigmajoritetens förslag medför — anför länsstyrelsen — att vid arvfall, som timar under de närmast kommande 50—70 åren, arvsrätt föreligger i vissa fall, men i vissa fall icke. En sådan ordning ter sig för länsstyrelsen i hög grad otillfredsställande, särskilt med avseende på övergångstidens längd och med hänsyn till att bestämmelserna blir tillämpliga även på fall, där någon tvekan om faderskapet icke föreligger, vilket kan medföra att i en syskonkrets något eller några av syskonen har arvsrätt, medan andra av dem icke är arvsberättigade efter sin fader och dennes fränder. Om däremot övergångsbestämmelserna ges ett sådant innehåll, att den föreslagna nya arvsrättsordningen skall gälla, då arvlåtaren avlidit efter ärvdabalkens

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år t958 149

ikraftträdande — sålunda även då barnet fötts dessförinnan — skulle, påpekar länsstyrelsen, i åtskilliga fält arvsrätt förefinnas, där den principiella grunden därför är mycket svag.

Enligt statistiska centralbyrån, som yttrar sig endast ur de synpunkter vilka ämbetsverket företräder såsom riksbyrå för folkbokföringen, bör det av justitierådet Walin skisserade förfarandet för framställande av arvsanspråk kunna vara användbart i många fall, även om efterforskningar av faderns aktuella adress icke sällan torde visa sig erforderliga. Eftersom allmänheten icke brukar räkna med betydelsefulla civilrättsliga påföljder av underlåtenhet att hörsamma anmaning från pastorsämbete, bör emellertid enligt ämbetsverkets mening förfarandet förläggas till domstol. Även

Svea hovrätt, domkapitlet i Uppsala ärkestift, föreningen Sveriges härads­

hövdingar, svenska socialvårdsförbundet och Fredrika-Bremer-förbundet anser att, om en ordning innefattande rätt att framställa arvsanspråk lagfästes, nödiga åtgärder för delgivning med mera bör ankomma på domstol. I domkapitlets utlåtande åberopas, att pastorsämbetena i regel knappast äger den juridiska sakkunskap, som erfordras för att fullt tillfredsställande kunna handha uppdraget, samt att anspråket, om det bestrides, ändock måste underkastas prövning av domstol; de samtidigt föreslagna övergångsbestämmelserna beträffande adoption innebär för övrigt att ansökan om förklaring, att de nya bestämmelserna om adoption i viss utsträckning skall gälla äldre adoptioner, skall ingivas till domstol. Enligt socialvårdsförbundets bestämda mening bör icke ifrågakomma att anspråk på arv avgöres genom åtgöranden av kyrkobokföringsmyndighet, utan bör dylika frågor underkastas den allsidiga prövning som endast kan ske vid allmän domstol.

Barnavårdsnämnden i Hälleberga kommun ifrågasätter om icke oinskränkt rätt till arv kunde inträda omedelbart vid lagens ikraftträdande i sådana fall där fadern är ogift. Nämnden anför;

Det finns fall, då fadern under hela barnets uppväxttid levat tillsammans med modern och vårdat barnet i det gemensamma hemmet utan att vilja legitimera det genom äktenskap med modern och utan att kunnat förmås vare sig erkänna barnet som trolovningsbarn eller avgiva arvsrättsförklaring. Detta med hänvisning till att han har syskon, »som kunna behöva pengarna». Det synes stötande om i sådant fail barnet skall gå miste om sin rätt, den rätt, som andra barn i samma predikament utan vidare erhålla, om de födas efter den nya lagens ikraftträdande.

Rörande andra punkten i sakkunnigmajoritetens förslag framhåller hovrätten för Västra Sverige att enligt motiven arvsrättsförklaring, liksom förklarande för trolovningsbarn, skall kunna avgivas även efter det att den nya arvslagstiftningen trätt i kraft. I förevarande paragraf bör detta enligt hovrättens mening — i likhet med vad justitierådet Walin, låt vara med annan motivering (s. 219), i första punkten, i sitt särskilda förslag till motsvarande paragraf (s. 231) upptagit — utsägas såvitt rör arvsrättsförklaring. Hovrätten framhåller att av 1. övergångsbestämmelserna lill lagen om föräldrabalken otvetydigt framgår, att förklarande för tro-

150 Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

lovningsbarn skall kunna ske även efter det den nya arvslagstiftningen trätt i kraft. Detta kan enligt hovrättens mening, om lagtexten iakttager tystnad beträffande arvsrättsförklaring, lätt ge anledning till den misstolkningen att motsatsen skulle gälla med avseende på dylik förklaring.

Departementschefen

Den inom arvsrätten vedertagna principen vid införande av ny lag innebär, att nya lagen skall lända till efterrättelse då arvlåtaren avlidit efter ikraftträdandet, medan äldre lag fortfarande skall tillämpas när arvlåtarens död inträffat dessförinnan. Denna princip har också kommit till uttryck i 1 § av förevarande lagförslag. Uppenbarligen är det i och för sig önskvärt att nämnda princip får gälla även vid genomförande av den arvsrättsliga reglering beträffande barn utom äktenskap som i det föregående föreslagits. Därigenom skulle de nya reglerna om jämställdhet i arvsrättsligt hänseende mellan barn utom och barn i äktenskap snarast bringas i tillämpning. I samma mån däremot som äldre lag erhåller fortsatt giltighet kommer strävandena att uppnå likställighet mellan dessa båda kategorier av barn att lida avbräck.

Allmän enighet råder om att nya ärvdabalken skall tillämpas när fråga är om trolovningsbarn eller barn, beträffande vilket fadern avgivit s. k. arvsrättsförklaring, och fadern levde vid ikraftträdandet. Det sistnämnda villkoret medför visserligen, för det fall att arvlåtaren är annan än barnets fader, en viss begränsning i den allmänna principen vid införande av nya arvsregler. Villkoret synes mig dock välgrundat.

Vad härefter angår övriga utomäktenskapliga barn synes det -— särskilt med hänsyn till ovissheten om faderskapet, då detta fastställts enligt äldre lag, och i betraktande av att det i stor utsträckning saknas uppgift i folkbokföringen huruvida en man har barn utom äktenskap —- vara tydligt att den allmänna principen vid införande av nya arvsregler icke kan utan vidare vinna tillämpning. Någon meningsskiljaktighet på denna punkt föreligger heller icke. En av de sakkunniga har emellertid framlagt ett förslag, vilket i huvudsak innebär att utomäktenskapligt barn, oaktat faderskapet ej blivit fastställt enligt de nya reglerna, skulle få arvsrätt efter därom i varje särskilt fall framställt anspråk; om anspråket bestredes, skulle barnet dock endast kunna erhålla en till laglotten begränsad rätt och detta blott om tillräcklig visshet förelåge i fråga om faderskapet. De sakkunnigas majoritet har däremot förordat att beträffande barn som fötts innan nya ärvdabalken trätt i kraft äldre lag skall gälla, ändå att arvlåtaren avlidit efter ikraftträdandet.

Mot bakgrunden av min förut redovisade allmänna inställning att barn utom äktenskap i största möjliga utsträckning bör likställas med barn av äktenskaplig börd, ligger det i sakens natur att jag i och för sig hyser starka sympatier för den skiljaktige ledamotens lösning. Ett genomförande av hans förslag skulle ju innebära att nämnda likställighetssträvan i åtskilliga fall kunde bringas till praktisk verkställighet betydligt tidigare än vad som

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958 151

blir följden enligt majoritetens förslag. Mot huvudlinjerna i den skiljaktige ledamotens yttrande kan likväl riktas allvarliga invändningar av såväl principiell som praktisk och psykologisk art. Ur principiell synpunkt förefaller det sålunda betänkligt att det utomäktenskapliga barnets egenskap av arvinge skall bero på särskild åtgärd från dess sida. I samma mån som åtgärden kan uppskjutas skapas — såsom majoriteten anfört — en ovisshet och otrygghet, som uppenbart strider mot den ledande grundsatsen inom arvslagstiftningen att en i förväg bestämd ordning skall finnas, efter vilken avlidens kvarlåtenskap fördelas då testamente ej upprättats. En ännu allvarligare invändning mot förslaget synes mig dock vara att en anordning, som förutsätter att särskilt arvsanspråk skall framställas och vid bestridande föranleda prövning av ett tidigare fastställt faderskaps riktighet, ofta måste medföra ur mänsklig och praktisk synpunkt högst otillfredsställande konsekvenser. Jag vill i detta sammanhang erinra om att därest fadern erkänner barnet såsom trolovningsbarn eller avgiver arvsrättsförklaring, nya balken utan vidare blir tillämplig, samt att barnets intressen också kan ha tillgodosetts genom testamentariska förordnanden av fadern och dennes fränder. I övrigt måste man räkna med att, när arvsrätten verkligen är av något ekonomiskt värde, framställda arvsanspråk i stor utsträckning kommer att bestridas. Den rättegång som då blir nödvändig kan givetvis ofta komma att innebära en mycket stor och uppslitande påfrestning för såväl barnafaderns familj som för barnet självt, ja måhända även för utomstående personer som uppges ha haft intimt umgänge med barnets moder vid tiden för barnets avlelse. Barnet måste ingående forska i sin moders tidigare förhållanden, men med hänsyn till svårigheterna att visa att tillräcklig visshet föreligger i fråga om det kanske för länge sedan fastställda faderskapet blir, särskilt om fadern är död, utsikterna att vinna rättegången likväl ofta ganska små. Eftersom intresset från faderns eller fädernefrändernas sida kommer att inriktas på att visa att det fastställda faderskapet är tvivelaktigt, för att ej säga oriktigt, blir under alla omständigheter barnets förhållande till fadern och fädernefränderna försämrat. Vare sig barnet lyckas erhålla arvsrätt eller ej, uppkommer sålunda icke önskvärda verkningar.

Den skiljaktige ledamoten har med instämmande av några remissinstanser särskilt påtalat, att en övergångsordning i enlighet med majoritetens förslag skulle kunna leda till att olika arvsregler komme att gälla inom en och samma syskonkrets. Detta skulle kunna inträffa då samma föräldrar har barn födda dels före och dels efter nya balkens ikraftträdande men föräldrarna, trots att de sammanbor och att någon tvekan om faderskapet i och för sig icke föreligger, likväl ej velat ingå äktenskap. Alt barnen i dylika fall ej är erkända såsom trolovningsbarn, sammanhänger uppenbarligen därmed att föräldrarna ej haft för avsikt att ingå äktenskap med varandra. Och att någon arvsrättsförklaring icke avgivits kan, när arvsrätten skulle ha något ekonomiskt värde, tänkas bero på att fadern velat bibehålla exempelvis sina syskon vid arvsrätt efter sig. Det må här lämnas därhän, huruvida fall av sistnämnda slag verkligen förekommer i någon större utsträck­

152 Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1958

ning. Uppenbart är ändock att situationen i dylika fall kommer att praktiskt sett ganska radikalt förändras genom nya balkens ikraftträdande. Ty de barn som föds därefter kommer ju enligt lag att få arvsrätt framför faderns syskon, och en fortsatt vägran från faderns sida att avgiva arvsrättsförklaring beträffande de tidigare födda barnen skulle med hänsyn härtill vara tämligen meningslös och endast leda till att dessa barn komme i en sämre ställning än de övriga. Om detta genom barnavårdsmannens försorg göres klart för fadern, synes det finnas goda skäl antaga att denne kommer att erkänna de äldre barnen såsom trolovningsbarn eller avgiva arvsrättsförklaring beträffande dem. Slutsatsen av det sagda blir att jag i likhet med det stora flertalet remissinstanser anser övervägande skäl tala mot den av den skiljaktige ledamoten föreslagna lösningen. Jag vill emellertid understryka vikten av att barnavårdsmännen erhåller anvisningar att beträffande utomäktenskapliga barn, födda före nya balkens ikraftträdande, verka för att dessa genom arvsrättsförklaring eller eljest erhåller sådan ställning i arvshänseende som kan anses sta i överensstämmelse med grunderna för de nya arvsreglerna. Det är vidare angeläget att upplysning också på annat sätt sprids för att detta syfte i möjligaste mån skall bli tillgodosett. Dessa spörsmål kan dock lösas i administrativ ordning. En viss utvidgning av sakkunnigmajoritetens förslag har ifrågasatts från några håll. Sålunda har det ansetts att varje barn, för vilket faderskapet fastställts enligt de nya faderskapsreglerna, borde få arvsrätt jämlikt nya ärvdabalken, oavsett om barnet fötts före eller efter ikraftträdandet. Såsom de sakkunniga själva framhållit finnes otvivelaktigt visst fog för denna mening. Emellertid torde det endast för ett mycket litet antal barn få praktisk betydelse, om övergångsstadgandet i nu berörda del utformas på det ena eller det andra sättet. Vid detta förhållande synes de praktiska olägenheter, som skulle följa av att stadgandet utformades i enlighet med det nyss återgivna, böra tillmätas avgörande vikt. Beträffande varje barn som’är fött före nya balkens ikraftträdande skulle man framdeles, för att kunna avgöra efter vilka personer barnet är arvsberättigat eller vilka som äger arvsrätt efter barnet, först behöva skaffa sig kännedom om tidpunkten för faderskapets fastställande. Har fastställandet skett annorledes än genom dom, lär nämligen i allmänhet endast av nämnda tidpunkt kunna slutas vilken lag som blivit tillämpad. Särskilt när avsevärd tid förflutit innan arvsfrågan blir aktuell, kan detta givetvis medföra ganska stort besvär, och i sådana fall då erkännande av faderskapet skett i skriftligt avtal kan tolkningssvårigheter vållas därav att fadern och modern undertecknat handlingen olika dagar. Härtill kommer att under den närmaste tiden före nya lagens ikraftträdande ett uppskov med faderskapsfrågan skulle kunna få arvsrättsliga konsekvenser. En moder som önskar att hennes barn skall få arvsrätt efter fadern och fädernefränderna kunde obehörigen fördröja faderskapets fastställande, och omvänt kunde den som påståtts vara barnets

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958 153

fader avgiva erkännande endast för att undvika risken att barnet också blir arvsberättigat efter honom.

Det har vidare ifrågasatts att man skulle låta ett av barnet eller för dess räkning hos fadern inom två år efter nya ärvdabalkens ikraftträdande framställt och av denne ej bestritt arvsanspråk medföra arvsrätt enligt nya balken. Såsom jag förut framhållit har fadern redan enligt gällande arvslag möjlighet att avgiva arvsrättsförklaring. I den mån denna lag även efter nya balkens ikraftträdande blir tillämplig beträffande visst barn, kan tydligen sådan förklaring fortfarande avgivas, och om så skett, kommer enligt sakkunnigmajoritetens förslag nya balken i stället att gälla. Den framförda tanken synes sålunda endast innebära att även underlåtenhet att bestrida ett arvsanspråk skall medföra nya balkens tillämplighet. Eftersom all erfarenhet visar att det ofta är helt ovidkommande omständigheter som föranleder att ett anspråk ej bestrides, kan det enligt min mening icke vara rimligt att underlåtenheten skall få så vittgående följder som här skulle bli fallet.

Att, på sätt en remissinstans förordat, uttryckligen föreskriva att, då äldre lag skall äga tillämpning, även den däri stadgade möjligheten att avgiva arvsrättsförklaring gäller, synes mig icke erforderligt.

På grund av vad sålunda anförts har ifrågavarande bestämmelse i departementisförslaget avfattats i överensstämmelse med vad de sakkunnigas majoritet föreslagit. 5

5 §■

Enligt 1 § i förevarande lagförslag gäller som huvudregel att tidpunkten för arvlåtarens död är avgörande för frågan huruvida gammal eller ny lag skall tillämpas beträffande rätten till arv. De sakkunniga har ansett att denna regel icke kan utan vidare tillämpas, då adoption kommit till stånd före den nya lagstiftningens ikraftträdande. Rörande den närmare utformningen av övergångsbestämmelserna för dessa fall har emellertid delade meningar rått bland de sakkunniga. Majoriteten har förordat (se s. 131—133 i betänkandet) att äldre lags arvsregler i allmänhet skall tillämpas beträffande rätt till arv på grund av adoptivförhållande, som kommit till stånd före den nya lagstiftningens ikraftträdande. Med tanke närmast på sådana adoptivförhållanden, där den faktiska förbindelsen mellan adoptivbarnet och dess släkt redan vid adoptionen eller senare blivit bruten, borde dock de av de sakkunniga föreslagna nya arvsreglerna för adoption utan förbehåll om bibehållen arvsrätt på grund av skyldskap bli tillämpliga även med avseende å äldre adoptioner, därest rätten efter ansökan meddelat särskild förklaring därom (se punkt 2 i övergångsbestämmelserna till lagen om ändring i föräldrabalken). En av de sakkunniga, justitierådet Walin, har däremot (se s. 226— 230 i betänkandet) ansett att de av de sakkunniga föreslagna nya arvsreglerna för adoption med förbehåll för skyldemans arvsrätt som regel borde

154 Kungl. RIaj:ts proposition nr 144 år 1958

utan vidare gälla även beträffande äldre adoptioner. Walin bär därvid förutsatt att adoptivbarnet och dess avkomlingar också vid denna adoptionsform skulle få rätt till laglott.

Den här i korthet redovisade tvistefrågan, vilken föranlett ganska livlig debatt under remissbehandlingen, har förlorat sin aktualitet i och med att departementsförslaget endast upptar eu adoptionsform, i sak motsvarande den av de sakkunniga föreslagna formen adoption utan förbehåll om arvsrätt på grund av skyldskap. Enighet torde nämligen råda om att den rättsställning, som barnet får genom denna adoptionsform, så väsentligt skiljer sig från barnets ställning vid äldre adoptioner, att den i 1 § av förevarande lagförslag fastslagna principen icke bör läggas till grund för en reglering i övergångshänseende. Endast om domstol efter särskild prövning funnit att en äldre adoption bör föras in under den nya lagstiftningen, skall också de nya reglerna gälla beträffande rätt till arv på grund av adoptivförhållandet.

I enlighet härmed har under förevarande paragraf upptagits ett stadgande av innehåll, att då adoption ägt rum enligt bestämmelser som gällt före ikraftträdandet av den samtidigt med nya ärvdabalken antagna lagen om ändring i föräldrabalken, beträffande rätt till arv på grund av adoptivförhållandet äldre lag skall äga tillämpning, ändå att arvlåtaren avlidit efter nya ärvdabalkens ikraftträdande. Vad nu stadgats skall dock ej gälla, om förklaring meddelats enligt punkt 2 i övergångsbestämmelserna till lagen om ändring i föräldrabalken. 6

6 §•

Såsom framgår av det förut anförda har i 16 kap. 5 § i förslaget till ärvdabalk upptagits bestämmelser som medgiver domstol att under vissa förutsättningar förelägga arvinge eller testamentstagare att göra sin rätt gällande inom sex månader från det föreläggandet blev honom tillställt. I förhållande till gällande lag innebär bestämmelserna den ändringen att tiden, inom vilken rätten att taga arv eller testamente skall göras gällande, nedsatts från ett år till sex månader.

Med tillämpning av 1 § andra stycket i förevarande förslag till övergångsbestämmelser skulle föreläggande med den kortare preklusionstiden kunna förekomma endast då arvlåtaren avlidit efter nya ärvdabalkens ikraftträdande. Eftersom det måste anses lämpligt att alla förelägganden som meddelas efter ikraftträdandet innehåller samma tidsfrist har i förevarande paragraf — i överensstämmelse med de sakkunnigas förslag —■ stadgats, att bestämmelserna i 16 kap. 5 § nya ärvdabalken skall äga tillämpning då föreläggande som där avses skall meddelas efter ikraftträdandet, ändå att arvlåtaren avlidit dessförinnan.

Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1958 155

Förslaget till lag om ändring i giftermålsbalken

12 KAP.

3 §•

I denna paragraf har annan ändring icke gjorts än att hänvisningen till lagen om boutredning och arvskifte ersatts med en hänvisning till ärvdabalken.

13 KAP.

12 §.

I första stycket av denna paragraf stadgas att, om bodelning sker i anledning av makes död och den egendom som därvid tillkommer efterlevande maken är ringa, han äger av makarnas giftorättsgods uttaga nödigt bohag ävensom arbetsredskap och andra lösören, som erfordras till fortsättande av hans näring, även om därigenom arvingarnas lott skulle lida inskränkning. Jämlikt andra stycket äger efterlevande maken av giftorättsgodset, såvitt det räcker, städse bekomma egendom till så stort värde att den jämte egendom, som må enskilt tillhöra honom, uppgår till 6 000 kronor. Enligt tredje stycket slutligen skall dock vad i andra stycket sägs ej äga tillämpning om efter den döde finnes bröstarvinge som ej jämväl är efterlevande makens avkomling eller barn utom äktenskap som har rätt till underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen efter honom.

Såsom redan omtalats vid behandlingen av frågan om utomäktenskapliga barns arvsrätt har de sakkunniga framlagt förslag till sådan ändring av förevarande paragraf att den s. k. sextusenkronorsregeln, i motsats till vad nu är fallet, blir tillämplig även då det efter den döde finnes bröstarvinge som ej jämväl är efterlevande makes avkomling eller barn utom äktenskap som har rätt till underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen efter honom.

Motiveringen till detta förslag återfinnes å s. 91—93 i betänkandet. De sakkunnigas utgångspunkt har varit att, om utomäktenskapliga barn i arvsrättsligt hänseende jämställes med barn inom äktenskap, en viss mildring av verkningarna för hustrun syntes böra övervägas i fråga om smärre bon. Rörande den närmare innebörden av de nuvarande bestämmelserna i 13 kap. 12 § giftermålsbalken framhåller de sakkunniga att så långt regeln i första stycket verkar, kan det utomäktenskapliga barnets arvsrätt icke medföra olägenhet för den legitima familjen. Närmast blir det den efterlevande maken som egendom tillfaller, men indirekt kommer denna även

15G Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1958

de i hemmet boende barnen till godo. Ofta inrymmer emellertid även ett mindre dödsbo egendom vilken icke är alt hänföra till nödigt bohag eller till lösören som erfordras för fortsättande av näringsverksamhet. För att ett mindre bo skulle kunna sammanhållas i något större utsträckning än som enligt nyssnämnda regel kan ske och tillika genom schematisering av regeln underlätta dess tillämpning infördes i samband med 1928 års arvslagstiftning tilläggsstadgandet i andra stycket, enligt vilket efterlevande make av giftorättsgodset, såvitt det räcker, städse äger bekomma egendom till så stort värde att den jämte egendom, som må enskilt tillhöra honom, uppgår till ursprungligen 3 000 och numera, efter en år 1952 genomförd ändring, G 000 kronor. Detta stadgande har emellertid alltsedan sin tillkomst haft en såtillvida begränsad räckvidd som det, enligt tredje stycket i paragrafen, icke skall tillämpas, om efter den döde finnes bröstarvinge som ej jämväl är efterlevande makens avkomling eller barn utom äktenskap som har rätt till underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen efter honom. Anledningen härtill är, enligt vad riksdagens första lagutskott framhöll vid stadgandets tillkomst, att den intressegemenskap som finns mellan den efterlevande och hans barn med den först avlidne icke kan antagas regelmässigt vara för handen i fråga om andra barn till den avlidne. Det kunde emellertid — yttrar de sakkunniga — ifrågasättas om icke undantagsbestämmelsen i alltför hög grad inskränker huvudregelns tillämpningsområde, och utskottet har också vid ett senare tillfälle (utlåtande 1951: 4) på denna grund funnit bestämmelsen böra underkastas översyn.

De sakkunniga anför att den i andra stycket upptagna regeln allmänt taget ej torde ha nämnvärt större räckvidd än regeln i första stycket, beträffande vilken undantagsbestämmelsen icke gäller. Med nutida levnadsstandard och prisläge kan nämligen värdet av nödigt bohag och lösören som erfordras för fortsättande av näring lätt nog stiga till maximisiffran 6 000 kronor. Betydelsen av regeln i andra stycket ligger därför till stor del i dess schematiska natur; en ömtålig bedömning av vad som för efterlevande maken är nödigt eller erforderligt undvikes. Medan första stycket endast gällde lösöre, kan andra stycket tillämpas på all egendom som har naturen av giftorättsgods, alltså bl. a. även fast egendom och värdehandlingar. Även i fråga om egendom, som icke täckes av första stycket, är det enligt de sakkunnigas mening önskvärt att kunna sammanhålla ett ringare bo. Dessutom är att märka att egendomen ofta utgör besparingar på makarnas arbetsinkomst. Även när mannen ensam är den förvärvsarbetande, kan besparingarna i väsentlig mån vara alt tillskriva hustruns verksamhet i hemmet, hennes förmåga av hushållning med de medel mannen förvärvat. Det synes de sakkunniga rimligt att det hem och de övriga värden som makarna sålunda under samverkan skapat förbehålles den efterlevande utan intrång av arvinge eller underhållsberättigad, när kvarlåtenskapen är av jämförelsevis ringa omfattning. Det är på grund av dessa överväganden som de sakkunniga ansett att undantagsbestämmelsen i tredje stycket bör

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958 157

upphävas och att således efterlevande make vid bodelning skall erhålla egendom enligt reglerna i första och andra styckena, oavsett om den avlidne har barn i tidigare gifte eller utom äktenskap.

Den föreslagna ändringen tillstyrkes av överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Södermanlands län. Socialstyrelsen och svenska socialvårds förbundet finner den föreslagna ändringen välmotiverad, och enligt yrkeskvinnors samarbetsförbund och folkpartiets kvinnoförbund kommer ändringen säkerligen att bli av stor betydelse för efterlevande make.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har i och för sig icke något att erinra mot förslaget men understryker, såsom framgår vid rubriken till 2 kap. förslaget till ärvdabalk, att den obetydliga förbättring som ändringen innebär icke utgör en godtagbar kompensation för den försämring i fråga om efterlevande makes ställning som blir en följd av den föreslagna utvidgningen av utomäktenskapliga barns arvsrätt. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att ändringen kan godtagas endast såsom en provisorisk lösning av frågan om efterlevande makes ställning i den först avlidne makens dödsbo, särskilt som den stundom leder till mindre tillfredsställande resultat. Hovrätten anför:

Om exempelvis en änkling, som i det upplösta äktenskapet har minderåriga barn, gifter om sig men avlider efter mycket kort tids äktenskap, kommer kvarlåtenskapen, om makarnas bo endast består av mannens till 6 000 kronor uppgående giftorättsgods, att i sin helhet tillfalla den nya hustrun, ehuru barnens behov av medel synes mera skyddsvärt än den sista hustruns anspråk på egendom, som i det förutsatta läget får antagas till väsentlig del hava tillförts boet utan hennes medverkan. Omvänt kunna efterlevande makens intressen i andra situationer bliva otillräckligt tillgodosedda. Då exempelvis efterlevande hustru och ett mannens barn utom äktenskap konkurrera om mannens kvarlåtenskap, är det legala skyddet för efterlevande make enligt den föreslagna lydelsen av 13 kap. 12 § giftermålsbalken icke tillfyllest, om äktenskapet varat lång tid och makarnas förmögenhet till väsentlig del är att tillskriva efterlevande makens verksamhet.

Föreningen Sveriges stadsdomare, som likaledes anser den föreslagna förbättringen av efterlevande makes ställning otillräcklig, framhåller att ändringen medför mindre lyckliga verkningar i följande hänseende. Om två personer, som var och en har ett barn med annan kontrahent, ingår äktenskap och det gemensamma boets värde uppgår till högst 6 000 kronor, tillfaller enligt de sakkunnigas förslag vid endera makens död boet i dess helhet den efterlevande maken och ledes således över på den efterlevandes barn under det att barnet efter den först avlidne icke erhåller någonting. Detta förhållande visar enligt föreningens mening att förslaget måste kompletteras med någon form av sekundosuccession.

I övrigt må här hänvisas till remissyttrandena under rubriken till 2 kap.

nya ärvdabalken.

158 Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1958

Departementschefen

Förevarande paragraf upptog ursprungligen endast den regel som numera återfinnes i första stycket. Till grund för stadgandet låg tankegången att efterlevande makens intresse att ej se sitt hem fullständigt splittrat och sig själv avskuren från möjligheten att fortfarande driva sitt näringsfång uppenbarligen borde äga företräde framför arvingarnas anspråk på den dödes kvarlåtenskap. Bestämmelserna i andra och tredje styckena tillkom år 1928 i samband med lagstiftningen om arv. Regeln i andra stycket infördes för att möjliggöra de ringare dödsboens sammanhållande i något större utsträckning än som dessförinnan kunde ske och för att tillika genom regelns mekanisering underlätta dess tillämpning. På grund av nedgången i penningvärdet höjdes 1952 den ursprungliga värdegränsen 3 000 kronor till 6 000 kronor. Med hänsyn till att den i normala fall föreliggande intressegemenskapen mellan efterlevande make och makarnas bröstarvingar ej kunde beräknas vara för handen, när efter den döde fanns bröstarvinge som ej jämväl var efterlevande makes avkomling eller utomäktenskapligt barn som hade rätt till underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen efter honom, skulle dock jämlikt tredje stycket i paragrafen den i andra stycket upptagna schablonregeln ej äga tillämpning i sistnämnda båda fall.

En ytterligare förbättring av efterlevande makes ställning i mindre dödsbon torde motsvara ett allmänt önskemål. Den närmare lösningen av detta praktiskt mycket viktiga problem innefattar dock en ömtålig avvägningsfråga, vilken såsom jag i samband med behandlingen av frågan om utomäktenskapligt barns arvsrätt framhållit i första hand torde böra upptagas vid det nordiska samarbetet på arvslagstiftningens område som skall börja inom den närmaste tiden. I likhet med de sakkunniga anser jag likväl att man redan nu bör upphäva tredje stycket i förevarande paragraf, så att den s. k. sextusenkronorsregeln blir tillämplig även då efter den döde finnes bröstarvinge som ej jämväl är efterlevande makes avkomling eller barn utom äktenskap som har rätt till underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen efter honom. En sådan lagändring måste, såsom i betänkandet närmare utvecklas, anses sakligt motiverad även av andra skäl än att man önskar mildra verkningarna för hustrun av den föreslagna utvidgningen av utomäktenskapliga barns arvsrätt. Den kritik som i stadsdomareföreningens yttrande riktats mot de sakkunnigas förslag i denna del anser jag ej vara så tungt vägande att den bör utgöra ett hinder mot förslagets genomförande, men jag är fullt medveten om att ändringen endast kan betraktas som en provisorisk lösning av den stora och svårlösta frågan om efterlevande makes ställning i den först avlidne makens dödsbo.

Med hänsyn till vad sålunda anförts har departementsförslaget i denna del avfattats i enlighet med de sakkunnigas förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958 159

13 §. I första stycket av denna paragraf stadgas rörande lotternas utläggning vid bodelning att vardera maken eller, om endera är död, den efterlevande äger på sin lott bekomma arbetsredskap och andra lösören som erfordras till fortsättande av hans näring. Därefter är envar av makarna berättigad att på sin lott erhålla den till hans giftorättsgods hörande egendom han önskar. Fastighet, som tillhör ena makens giftorättsgods, ävensom annan till ena makens giftorättsgods hörande egendom, som det av särskild anledning kan vara av intresse för honom att behålla, är han enligt sista punkten i samma stycke berättigad bekomma, även om egendomen i värde överstiger vad på hans lott belöpex-, under förutsättning att han lämnar pengar till fyllnad av andre makens lott. Enligt tredje stycket av paragrafen skall, när make är död, företrädesrätten ej tillkomma andra arvingar än bröstarvingar; dock äger de sådan rätt allenast beträffande fastighet som maken förvärvat från släkting i rätt uppstigande led eller sådan släktings dödsbo. De sakkunniga har ansett (s. 135) att den företrädesrätt till fastighet som sålunda tillkommer ena maken bör vid makens död övergå ej endast på makens egna barn eller deras avkomlingar utan på envar som är arvsberättigad efter maken såsom bröstarvinge och sålunda även — med tillämpning av 4 kap. 1 eller 2 § ärvdabalken -— adoptivbarn. Den nuvarande begränsningen i bröstarvinges ifrågavarande rätt till att gälla endast fastighet som förvärvats från släkting i rätt uppstigande led eller sådan släktings dödsbo bör vid detta förhållande icke bibehållas oförändrad; den bör enligt de sakkunnigas uppfattning i analogi med vad som stadgas i 3 kap. 5 § i förslaget till ärvdabalk helt upphävas. Under remissbehandlingen har hovrätten för Nedre Norrland och föreningen Sveriges häradshövdingar anmärkt att det ej av lagtexten framgår att vad som sägs om bröstarvinge även gäller adoptivbarn, vilket enligt motiven vore meningen.

Departementschefen Jag är ense med de sakkunniga om att den företrädesrätt till fastighet som enligt lagrummet tillkommer ena maken bör vid makens död övergå ej endast på makens egna barn eller deras avkomlingar utan även på adoptivbarn eller dess avkomlingar. I anledning av anmärkningen att detta borde komma till klart uttryck i lagtexten må invändas att den egendomsfördelning, som jämlikt förevarande paragraf sker mellan efterlevande make och den först dödes arvingar, har en så utpräglat arvsrättslig karaktär att samma allmänna lagstiftningsteknik, som eljest kommit till användning i ärvdabalksförslaget och varom en redogörelse lämnats vid rubriken till 2 kap. i nämnda förslag, måste anses tillfyllest även här. I detta sammanhang må jämväl beaktas den redaktionella jämkning som i enlighet med de sakkunnigas förslag vidtagits i tredje stycket, innebärande att den nu

160 Kungl. Maj.ts proposition nr 744 år 1958

använda negativa formuleringen (»ej andra arvingar än») ersatts med en positiv formulering (»hans»). Såsom de sakkunniga föreslagit synes det lämpligt att borttaga lagregelns nuvarande begränsning till sådana fastigheter som förvärvats från vissa släktingar.

Departementsförslaget har alltså utformats i överensstämmelse med de sakkunnigas förslag.

15 KAP.

29 §.

Av skäl som redovisas i det följande har föreslagits att i 20 kap. 36 § första stycket föräldrabalken skall stadgas, att om den, mot vilken talan enligt nämnda balk riktas, vistas å okänd ort, hans rätt i saken skall bevakas av god man, varom i 18 kap. samma balk förmäles. Eftersom talan enligt giftermålsbalken ofta föres samtidigt med talan enligt föräldrabalken, synes ett liknande stadgande böra intagas även i den förra balken. En lämplig placering av stadgandet erbjuder förevarande paragraf, vars nuvarande innehåll — såsom de sakkunniga föreslagit — kan överföras till en ny 30 §.

30 §.

Såsom framgår av vad jag anfört vid nästföregående paragraf har i förevarande paragraf upptagits det nuvarande innehållet i 29 §.

Övergångsbestämmelserna

I överensstämmelse med vad som stadgats vid tidigare ändringar i 13 kap. 12 § har det ansetts böra föreskrivas att den föreslagna nya lydelsen av paragrafen skall, där äktenskap blivit genom makes död upplöst efter ikraftträdandet, äga tillämpning ändå att äktenskapet blivit ingånget före sagda tidpunkt samt att, om äldre giftermålsbalken varit tillämplig å makars förmögenhetsförhållanden, vad i sagda lagrum stadgas om rätt att bekomma egendom av makarnas giftorättsgods skall gälla samfällda boet. Även den föreslagna ändringen i 13 kap. 13 § torde — på sätt de sakkunniga föreslagit — böra gälla vid bodelning i anledning av dödsfall som inträffat efter ikraftträdandet. Denna paragraf är dock, liksom 13 kap. i övrigt med vissa undantag, för närvarande icke tillämplig i fråga om äktenskap som ingåtts före giftermålsbalkens ikraftträdande. Den erforderliga övergångsbestämmelsen torde därför böra innehålla att vad i paragrafen i dess nya lydelse stadgas för det fall att ena maken är död skall, om maken avlidit efter nya lagens ikraftträdande och 13 kap. är tillämpligt vid bodelning i anledning av makens död, äga tillämpning ändå att äktenskapet ingåtts före ikraftträdandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1958 161

Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken

1 KAP.

Om barnets börd

(4 §)

I denna paragraf stadgas för närvarande om trolovningsbarn. Huvudstadgandet utsäger att barn utom äktenskap, som avlats i trolovning eller vars föräldrar efter avlelsen ingått trolovning med varandra, är trolovningsbarn.

Ett trolovningsbarn har i vissa hänseenden bättre rättsställning än annat utomäktenskapligt barn. Sålunda har trolovningsbarnet arvsrätt efter fadern liksom denne efter barnet, och barnet har rätt till faderns släktnamn. Departementsförslaget innebär emellertid att alla barn utom äktenskap skall få samma arvsrättsliga ställning som barn i äktenskap och jämväl den rätt till faderns namn som hittills endast tillkommit trolovningsbarn. Vid detta förhållande föreligger icke någon anledning att upptaga särskilda bestämmelser om trolovningsbarn. I enlighet med de sakkunnigas förslag (s. 136) förordar jag därför att förevar ande paragraf upphäves.

2 KAP.

Om talan angående äktenskaplig börd

[1 §]

Inledningsvis vill jag beröra ett av de sakkunnigas majoritet framlagt förslag till ändring av 1 §, vilket dock ej upptagits i departementsförslaget.

I första stycket av 2 kap. 1 § föräldrabalken stadgas, att om mannen vill vinna förklaring att barn, som fötts under hans äktenskap eller å sådan tid efter dess upplösning att det kan vara avlat dessförinnan, icke har äktenskaplig börd, han skall väcka talan inom tre år från det han fick kunskap om barnets födelse. Har mannen ej varaktigt sammanbott med barnet, skall han dock ej vara sin talan förlustig förrän ett år förflutit från det att talan, som grundats på att barnet har äktenskaplig börd, blivit väckt mot mannen och han erhållit del därav.

I betänkandet (s. 136—137) anföres följande:

De sålunda angivna preskriptionsbestämmelserna ha tillkommit främst i barnets intresse. Frågan om barnets börd borde såvitt möjligt ej hållas svävande. Att efter en längre tids förlopp frånkänna barnet äktenskaplig börd innebure en synnerlig hårdhet mot barnet. Om makarna sammanlevde med varandra, vore det även för deras förhållande inbördes bäst, om talan icke under alltför lång tid stode öppen.

Enligt äldre rätt gällde en betydligt kortare tidsfrist, inom vilken mannen hade att väcka sin talan. Vid framläggande av förslaget till föräldrabalk, vilket i denna del i det väsentliga överensstämmer med de slutligen antagna

It Biliang till riksdagens protokoll 195H. 1 samt. Nr 144

162 Kungl. Maj:ts proposition nr 444 år 1958

reglerna, anförde ärvdabalkssakkunniga (SOU 1946: 49 s. 67—69) bland annat, att det icke kunde bestridas att då gällande preskriptionsbestämmelser vore alltför stränga mot mannen. Det kunde emellertid ifrågasättas, huruvida icke jämväl med tanke på barnet bestämmelserna måste anses mindre lämpliga. Mången gång kunde det nämligen för barnet vara bättre att dess rättsliga ställning bringades i överensstämmelse med vad som kunde antagas vara det sanna förhållandet än att presumtionen om äktenskaplig börd upprätthölles. Frågan om tidsfristens bestämmande hade också kommit i ett i viss mån förändrat läge genom vetenskapens rön om blodgruppsbestämning. Barnets blodgruppsegenskaper kunde i regel med säkerhet fastställas tidigast vid ettårsåldern. För de fall, då mannen först efter barnets födelse fått kunskap om att modern haft samlag med annan under tid då barnet kunde vara avlat, syntes viss ledning kunna hämtas av den tankegång som kommit till uttryck genom stadgandet ill kap. 8 § giftermålsbalken angående talan om äktenskapsskillnad på grund av hor m. m. Make som på den grunden ville erhålla skillnad skulle instämma sin talan inom sex månader efter erhållen kunskap om gärningen och senast inom tre år sedan den begicks. Under remissbehandlingen av förslaget (prop. 1949: 93 s. 69—75) framställdes från vissa håll önskemål om ytterligare mildring i de föreslagna reglerna. Sålunda ifrågasattes, att treårsfristen skulle förlängas till fem år samt att med de fall då mannen och barnet överhuvud ej sammanbott borde jämställas de fall då samboende väl ägt rum men endast före det barnet fyllt två år.

I det danska retslaegerådets utlåtande den 12 maj 1953 (se betänkandet bilaga B, s. 253) har beträffande andra antropologiska undersökningar än blodprov framhållits att möjligheten att ernå resultat i icke ringa grad vore avhängig av barnets ålder vid tidpunkten för undersökningen. Många arvsegenskaper komme till full utveckling först kortare eller längre tid efter födelsen. Om barnet vore under ett år, vore möjligheterna att nå resultat förhållandevis små och detsamma gällde, om än i mindre grad, för barn som fyllt ett men ej fem år. I regel skulle den största säkerheten kunna vinnas, om barnet vore vuxet eller åtminstone nästan vuxet.

Majoriteten av de sakkunniga (s. 137—139) har anfört, att de nuvarande preskriptionsreglerna av sistnämnda uttalande att döma måste anses vara i viss mån för snäva. Visserligen är mannen oförhindrad att väcka sin talan inom föreskriven tid, även om behövlig antropologisk undersökning då ej kunnat företagas, och regelmässigt skulle väl uppskov med målet kunna utverkas under så lång tid att undersökningen kunde äga rum. Det är emellertid olämpligt att ett mål skall behöva anhängiggöras kanske flera år innan det kan slutföras. Än mer otillfredsställande är att frågan huruvida talan skall väckas måste avgöras på ett stadium då utredningen i saken icke kan fullständigt överblickas. I realiteten kan tydligen den omständigheten, att ett bevismedel ännu ej är tillgängligt, leda till rättsförlust.

De relativt stela preskriptionsreglerna kan enligt sakkunnigmajoritetens mening även eljest leda till mindre tillfredsställande resultat. Såsom redan under förarbetena till föräldrabalken framhölls kan det inträffa, att när talan väckes om att ett barn skall förklaras sakna äktenskaplig börd, tiden för anställande av sådan talan mot ett äldre syskon till barnet redan utlupit, ehuru båda barnen bevisligen avlats i samma utomäktenskapliga förbindelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958 163

1 ett dylikt fall (NJA 1952 s. 465) har särskilt förordnad god man å det äldre barnets vägnar fört bördstalan; för barnets talan gäller ju icke nu ifrågavarande preskriptionsbestämmelser. Denna möjlighet torde emellertid ej alltid stå till buds och får väl i övrigt anses erbjuda en mindre tilltalande nödfallsutväg.

Sakkunnigmajoriteten yttrar vidare att en förlängning av de nu stadgade tidsfristerna uppenbarligen icke skulle vara ett lämpligt medel att undvika de berörda olägenheterna. Hänsyn måste också tagas till de synpunkter som enligt det förut anförda utgör grunden för preskriptionsbestäinmelserna. Det har därför synts sakkunnigmajoriteten som om den bästa lösningen av problemet vore att öppna viss möjlighet till dispens från de i lagen stadgade tidsfristerna. I våra nordiska grannländer, där man för närvarande icke har preskriptionsbestämmelser av ifrågavarande slag men överväger att införa sådana, avser man också att slå in på denna väg.

Tillstånd till bördstalan oaktat lagstadgad tid utgått torde enligt sakkunnigmajoritetens mening böra lämnas i den formen att ny tid bestämmes,, inom vilken talan skall väckas. Huruvida beslutanderätten bör uppdragas åt domstol eller åt annan myndighet kan vara föremål för tvekan. I detta sammanhang erinrar sakkunnigmajoriteten att i fall, då allmän åklagare ickeansetts kunna få självständigt pröva om åtal skall anställas, prövningen lagts i Kungl. Maj :ts hand (8 kap. 13 § och 9 kap. 10 § strafflagen). Vidare har utövningen av permutationsrätten, som kan medföra genomgripande förändringar i privata rättsförhållanden, icke ansetts böra överlämnas tills annan myndighet än Kungl. Maj:t. Med hänsyn härtill har sakkunnigmajoriteten funnit det lämpligast att här ifrågavarande beslutanderätt tillägges- Kungl. Maj:t i statsrådet. Kungl. Maj :t lärer i ärenden av förevarande beskaffenhet icke underlåta att inhämta yttrande från justitiekanslern.

Såsom av det föregående framgår — yttrar sakkunnigmajoriteten i fortsättningen -— är det icke avsett, att ny tid för talans väckande skall bestämmas i varje fall när mannen med fog gör gällande att han ej är fader till barnet. Då den lagstadgade tidsfristen uppställts främst i barnets intresse, får barnet anses ha anspråk på att frågan om dess börd icke utan särskilda skäl kan upptagas efter fristens utgång. Enbart det förhållandet att mannen försummat att i rätt tid väcka talan får därför icke leda till att ny tid utsattes. Har mannen på grund av laga förfall varit förhindrad att väcka talan, är det emellertid rimligt att han, i viss analogi med vad som stadgas i 58 kap. 12 § rättegångsbalken, under den närmaste tiden efter förfallets upphörande kan få ny tid bestämd. I övrigt bör ifrågavarande dispensmöjlighet utnyttjas huvudsakligen då mannen åberopar omständighet eller bevis som han förut icke kunnat förebringa. Även i dessa fall måste emellertid barnets intresse hållas i minnet. Att exempelvis mannen fått vetskap om hustruns otrohet först något år efter den lagstadgade fristens utgång, kan ej motivera att ny tid för talans väckande utsättes i anledning av en ansökan flera år efteråt. Liksom enligt 58 kap. 1 och 4 §§ rättegångsbalken ansökan om resning måste göras inom viss tid bör också möjligheten att väcka talan

164 Kungl. Maj:ts proposition nr lii år 1958

efter den lagstadgade fristens utgång i regel stå öppen endast under en kortare tidrymd. Det fall som får antagas bli det vanligaste är måhända att mannen redan före den lagstadgade fristens utgång kan förutse att fullständig bevisning ej kan förebringas förrän viss tid därefter. Om mannen i sådant fall vill säkra sin talerätt, bör han naturligtvis i god tid före fristens utgång söka få klarhet i frågan om ny tids utsättande.

På grund av vad sålunda anförts har sakkunnigmajoriteten såsom tredje punkt i förevarande paragrafs första stycke föreslagit införande av ett stadgande, enligt vilket Konungen äger bestämma ny tid för talans väckande, om synnerliga skäl är därtill. I samband därmed har andra punkten underkastats viss redaktionell jämkning.

Sakkunnigmajoriteten anmärker till sist, att något liknande stadgande icke ansetts erforderligt för det i 2 § avsedda fallet att talan efter mannens död skall väckas av arvinge till honom.

En av de sakkunniga — justitierådet Walin — har i förevarande fråga givit till känna en avvikande mening (s. 230 och 231). Enligt Walins uppfattning innebär förslaget att administrativ myndighet — Kungl. Maj :t i statsrådet — skall äga att efter skönsmässig prövning förlänga preskriptionstid som angivits i 2 kap. 1 § föräldrabalken en nyhet, som icke veterligen har någon motsvarighet på annat håll inom svensk lagstiftning. Walin yttrar att en dylik befogenhet synes principiellt främmande för svensk uppfattning, och det förefaller honom olämpligt att slå in på en väg enligt vilken administrativ myndighet skulle kunna bli den som bestämmer, huruvida talan må föras om ändring i ett civilrättsligt förhållande med alla de konsekvenser i personligt och ekonomiskt hänseende som kan följa därav (t. ex. i fråga om underhåll och arv). Uppgiften för Kungl. Maj:t skulle dessutom hli ytterligt ömtålig, helst som ej ens i motiven kunnat givas några klara direktiv hur man skall skilja mellan parterna.

I fortsättningen anför Walin att förslaget vidare ger mannen stöd för att hur sent som helst attackera modern och barnet med försök att få äktabördspresumtionen hävd. Detta står i strid mot grundtanken med preskriptionsstadgandet (jfr även 11:8 GB). Möjligheten att med framgång föra faderskapstalan mot annan man kan, när mannen tar upp saken, vara praktiskt helt försutten, något som synes mycket betänkligt. Vad angår de fall, då man tänkt att mannen hos Kungl. Maj :t skulle begära utsträckt tid redan innan den ordinarie preskriptionstiden gått till ända, synes det önskemål som majoritetens förslag i dylikt fall vill beakta kunna utan nämnvärd olägenhet tillgodoses genom att väckt talan förklaras vilande i avbidan på att erforderlig undersökning kan äga rum. Har mannen inom rätt tid väckt talan och ogillas denna, kan han vinna resning om nytt bevis yppas. Walin anmärker att blodundersökning regelmässigt kan ske när barnet uppnått ettårsåldern.

Den skiljaktige ledamoten påpekar att tiden för barnets rätt att väcka talan om hävande av äktabördspresumtionen enligt 2 kap. 3 § föräldrabalken

Kungl. Maj:ts proposition nr lbb år 1958 165

är obegränsad. Om det ur barnets synpunkt är önskvärt att sådan talan väckes men modern eller annan barnets förmyndare är ovillig därtill, kan god man för barnet förordnas av rätten (jfr NJA 1952 s. 465).

Under hänvisning till vad sålunda anförts uttalar Walin att sakkunnigmajoritetens ändringsförslag synes böra godtagas allenast om och i den mån det utgör en nödvändig förutsättning för en nordisk konvention i ämnet. År så ej fallet, bör den av sakkunnigmajoriteten föreslagna ändringen av förevarande paragraf utgå.

Av de remissinstanser som yttrat sig beträffande förevarande spörsmål har endast ett fåtal uttryckligen biträtt sakkunnigmajoritetens förslag, några av dessa med viss tvekan. Sålunda yttrar justitiekansler sämbetet att goda skäl anförts både för sakkunnigmajoritetens förslag och för den mening Walin företräder, varför ämbetet — i avsaknad av egen erfarenhet på rättsområdet — stannar i tvekan vilken ståndpunkt som är att föredraga. Ämbetet är emellertid närmast benäget förorda den mening som företrädes av majoriteten. Därvid har ämbetet fäst särskild vikt vid att de fasta preskriptionsreglerna kan medföra rättsförluster och utgöra hinder för att barnets rättsliga ställning bringas i överensstämmelse med det sanna förhållandet. Det synes, kanske ej sällan, kunna inträffa att i ett enskilt fall de menliga konsekvenserna av att talerätt är utesluten framstår som så otillfredsställande, att trots de invändningar, som principiellt kan framställas däremot, det är bättre att möjlighet till dispens från preskriptionsreglerna införes än att dessa till det yttersta hävdas. Om beslutanderätten i fråga om utsättande av ny tid bör uppdragas åt domstol eller åt annan myndighet kan, såsom sakkunnigmajoriteten framhållit, vara föremål för tvekan. Emellertid ansluter sig ämbetet även på denna punkt till majoritetens förslag att beslutanderätten tillägges Kungl. Maj :t i statsrådet. Visserligen torde prövningen ofta komma att avse frågor av rättslig natur, såsom om laga förfall eller liknande hinder förelegat att väcka talan i rätt tid, om till stöd för ansökningen åberopade omständigheter och bevis kan antagas äga betydelse i målet och icke tidigare kunnat förebringas samt om de principiella grunderna för preskriptionsreglerna i det aktuella fallet bör överväga de skäl som talar för bifall till ansökningen. Och den i motiven åberopade jämförelsen med Kungl. Maj :t såsom beslutande myndighet vid anställande av vissa åtal synes ämbetet icke utgöra något starkare skäl för förslaget. Ämbetet anser emellertid för sin del att, då svårighet synes möta att meddela tillfyllestgörande regler för tillståndsprövningen och utfallet därav torde bero å ett övervägande ur lämplighetssynpunkt av samtliga föreliggande omständigheter, det är att föredraga att prövningen handhaves av Kungl. Maj:t i statsrådet. Att utlåtande i ärenden av förevarande slag inhämtas av ämbetet överensstämmer med rådande praxis i liknande angelägenheter.

Svea hovrätt vill icke motsätta sig förslaget men anser alt beslutanderätten — i analogi med förfarandet vid återställande av försutten tid enligt

166 Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

58 kap. 12 § rättegångsbalken — lämpligen bör överlämnas till högsta domstolen. Hovrätten förutsätter att stark återhållsamhet iakttages vid medgivande av dispens, i synnerhet i fall då svårigheter kan tänkas föreligga att få faderskapet till barnet fastställt. — Den föreslagna uppmjukningen av förevarande bestämmelser hälsas av statens rättskemiska laboratorium med tillfredsställelse på grund av de ökade möjligheter för antropologisk bevisning den medför. De antropologiska undersökningarna har nämligen, såsom framhållits i danska retslaegerådets utlåtande, mycket små utsikter att leda till ett bestämt resultat beträffande små barn och särskilt spädbarn, och utsikterna förbättras väsentligt om undersökningen av barnet kan ske vid mera framskriden ålder.

Övriga remissinstanser, som yttrat sig över förslaget, ställer sig avvisande till detsamma. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att möjligheten till ■dispens är ägnad att beröva den stora mängden av äktenskapliga barn den trygghet som preskriptionsbestämmelserna avser att skapa. Olägenheterna härav kan enligt hovrättens mening icke tillnärmelsevis uppvägas av intresset att i mer eller mindre sällsynta fall uppnå ett mera tillfredsställande resultat. Om såsom förutsättning för dispens stadgas, att ansökan därom skall ske inom preskriptionstiden, undviks emellertid berörda olägenheter till stor del. En sådan anordning skulle därför enligt hovrättens mening te sig mindre betänklig. Göta hovrätt och hovrätten för Västra Sverige instämmer i vad Walin i sitt yttrande anfört. Beträffande den myndighet, på vilken beslutanderätt i dispensärende bör ankomma, intar nu nämnda tre hovrätter samma ståndpunkt som Svea hovrätt, nämligen att beslutanderätten lämpligen bör överlämnas till högsta domstolen. — Länsstyrelsen i Södermanlands län, föreningen Sveriges häradshövdingar och svenska socialvårds förbundet ansluter sig likaledes till Walins uppfattning. Så gör även föreningen Sveriges stadsdomare, som särskilt framhåller det olämpliga i att det åt administrativ myndighet överlåtes att fatta beslut, som kan medföra genomgripande förändringar i civilrättsliga förhållanden.

Departementschefen

Som i betänkandet framhålles har de i 2 kap. 1 § första stycket föräldrabalken upptagna preskriptionsbestämmelserna tillkommit främst i barnets intresse, och grundtanken med stadgandet är att frågan om barnets börd såvitt möjligt ej bör hållas svävande.

Det av ärvdabalkssakkunnigas majoritet framlagda förslaget — att administrativ myndighet skall äga bestämma ny tid för mannen att väcka talan, om synnerliga skäl är därtill — innebär såsom i justitierådet Walins särskilda yttrande påpekats en nyhet utan egentlig motsvarighet på annat håll inom svensk lagstiftning. Visserligen skulle väl icke detta förhållande i och för sig utgöra något avgörande hinder för förslagets genomförande, om ur saklig synpunkt starka skäl talade för införandet av en dispensmöjlighet. I likhet med Walin och många remissinstanser anser jag emellertid att förslaget står i strid mot själva grundtanken med det nuvarande

Kungl. Maj.ts proposition nr Hb år 1958 167

preskriptionsstadgandet; en förlängning i särskilda fall av preskriptionstiden skulle sålunda strida mot intresset av att barnets börd ej hålles svävande alltför länge och beröva den stora mängden av äktenskapliga barn den trygghet som preskriptionsbestämmelserna avser att skapa. Jag kan instämma i en hovrätts yttrande att olägenheterna härav icke tillnärmelsevis kan uppvägas av intresset att i mer eller mindre sällsynta fall uppnå ett tillfredsställande resultat. Till det sagda kommer att det knappast är möjligt att uppställa några klara normer för handhavandet av den ytterligt ömtåliga uppgiften att bevilja dispens av det slag varom här är fråga. Sakkunnigmajoriteten har såsom det måhända vanligaste fallet angivit att mannen redan före den lagstadgade fristens utgång kan förutse att fullständig bevisning ej kan förebringas förrän viss tid därefter. Om mannen i sådant fall ville säkra sin talerätt, borde han i god tid före fristens utgång söka få klarhet i frågan om ny tids utsättande. Som Walin påpekat synes emellertid det önskemål som förslaget i dylikt fall vill beakta kunna utan nämnvärd olägenhet tillgodoses genom att väckt talan förklaras vilande i avbidan på att erforderlig undersökning kan äga rum. Walin har också fäst uppmärksamheten på att möjlighet finnes att vinna resning i det fall att nya bevis yppas sedan mannen inom rätt tid väckt talan, men denna ogillats. Med hänsyn till vad sålunda anförts finner jag den av sakkunnigmajoriteten föreslagna möjligheten till förlängning av preskriptionstiderna efter skönsmässig prövning av administrativ myndighet vara förknippad med sådana olägenheter att den ej bör införas. Att förslagets genomförande skulle utgöra en nödvändig förutsättning för antagande av en nordisk konvention i ämnet synes icke troligt. Paragrafen har därför upptagits i departementsförslaget utan någon ändring av dess nuvarande lydelse. 2

2 §•

I förevarande paragraf stadgas att om mannen är död och han varken försuttit tid till talan enligt 1 § eller efter barnets födelse erkänt barnet såsom sitt, envar som jämte eller näst efter barnet är berättigad till arv efter honom må väcka sådan talan inom ett år från det han erhållit kännedom om barnets födelse och om mannens död. Har mannen ej varaktigt sammanbott med barnet, är arvinge dock ej förlustig sin talan förrän ett år förflutit från det att anspråk, som grundats på att barnet har äktenskaplig börd, framställts mot dödsboet. Efterlämnar den avlidne, jämte maka, såsom närmaste arvingar skyldemän som avses i 2 kap. 1 § lagen om arv, äger envar av dem sådan rätt. I de sakkunnigas förslag har hänvisningen till 2 kap. 1 § arvslagen ersatts av en hänvisning till 3 kap. 1 § ärvdabalken. Stadgandet i sista punkten av paragrafen har i förtydligande syfte underkastats redaktionell jämkning även i övrigt.

168 Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1958

Vid remissbehandlingen har Sveriges advokatsamfund erinrat om att samfundet i sitt yttrande över 1946 års förslag till föräldrabalk (Tidskrift för Sveriges Advokatsamfund 1946 s. 291—292) ifrågasatt om icke en preskriptionsbestämmelse för talan om hävande av den äktenskapliga börden borde införas jämväl beträffande barn, som legitimerats jämlikt stadgandet i 1 kap. 3 § föräldrabalken. Samfundet framhöll därvid det oegentliga i att en sådan talan, vilken till sin natur icke är en bördstalan i vedertagen mening utan en talan om hävande av faderskapet till barn utom äktenskap, enligt gällande rätt kan föras oberoende av alla preskriptionsregler. Samfundets hemställan vann emellertid icke Kungl. Maj:ts bifall. Då samfundet alltjämt anser mycket starka skäl tala för införande av preskriptionsregler i fråga om sådana utomäktenskapliga barn, som genom föräldrarnas giftermål erhållit äktenskaplig börd, hemställer samfundet ånyo att dylika regler måtte införas.

Departementschefen Såsom av advokatsamfundets yttrande framgår påpekade samfundet redan vid behandlingen av förevarande paragraf i förslaget till föräldrabalk (jfr prop. nr 93/1949 s. 73 och 77) att varje preskriptionsbestämmelse saknades för talan om hävande av äktenskaplig börd som förvärvats genom legitimation. I de fall erkännande lämnats om faderskapet till barn utom äktenskap samt mannen och modern sedermera ingått äktenskap stode det nämligen mannen öppet att när som helst föra talan om erkännandets och därmed även om den äktenskapliga bördens ogiltighet. I anledning av vad samfundet vid nämnda tillfälle yttrat uttalade jag att vissa skäl tydligen talar för att även i angivna fall den äktenskapliga börden blir oangriplig efter viss tid. En tidsfrist för anställande av talan om faderskapserkännandes ogiltighet syntes mig emellertid icke böra införas endast för det fall att barnet efter erkännandet legitimerats. Och tillräcklig anledning att införa en preskriptionsbestämmelse för ogiltigförklaring av faderskapserkännande över huvud torde enligt vad jag vidare framhöll knappast föreligga. Utan närmare utredning synes det ej möjligt att överblicka de praktiska konsekvenserna av ett bifall till advokatsamfundets hemställan. I avsaknad av en sådan utredning är jag ej beredd att nu inta en annan ståndpunkt än den jag förut hävdade. Paragrafen har därför utformats i överensstämmelse med de sakkunnigas förslag.

3 §. Jämväl i denna paragraf har hänvisningen till 2 kap. 1 § arvslagen ersatts av en hänvisning till 3 kap. 1 § ärvdabalken, varjämte stadgandet i sista punkten av paragrafen i förtydligande syfte underkastats redaktionell jämkning även i övrigt. I

I samband med frågan om ändrade regler för fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap, som kommer att behandlas i det följande,

Kungl. Maj:ts proposition nr Hi år 1958 169

har även lagstiftningen om äktenskaplig börd varit föremål för nordiska överläggningar. Utöver vad som framgår av vad under 1 § anförts har dessa icke föranlett de svenska sakkunniga att framlägga något ändringsförslag. Tolkningen av 4 § i förevarande kapitel har emellertid av de sakkunniga ansetts böra beröras för vissa särskilda fall.

Enligt nämnda lagrum första punkten må talan om hävande av äktenskaplig börd bifallas, om det är utrett att modern haft samlag med annan än mannen och det måste antagas att barnet avlats vid samlaget eller om det eljest, på grund av barnets arvsanlag eller annan särskild omständighet, kan hållas för visst att mannen ej är barnets fader.

De sakkunniga (s. 139—141) har erinrat om att det i ärvdabalkssakkunnigas motivering till lagrummet (SOU 1946:49 s. 72 f.) anfördes, att en uppgift av modern att annan än den äkta mannen haft samlag med henne under konceptionstiden icke vore i och för sig tillfyllest för att i målet skulle anses utrett att så varit förhållandet. Uppgiften borde för att kunna godtagas stödjas av andra omständigheter. Om mannen i fråga vitsordade uppgiften och anledning saknades till antagande att han och modern ville föra domstolen bakom ljuset, borde detta dock vara tillräckligt för att uppgiften skulle vinna tilltro. Enligt nya rättegångsbalken syntes hinder ej möta att mannen i fråga på begäran av part hördes såsom vittne angående sitt förhållande till hustrun (jfr dock NJA 1952 s. 262). Om det blivit utrett att annan än den äkta mannen haft samlag med modern under konceptionstiden, fordrades för presumtionens hävande därjämte att det måste antagas att denne vore fader till barnet. Förelåge icke sådan bevisning att den andre i stället för äkta mannen måste antagas vara fader till barnet, skulle presumtionen om den sistnämndes faderskap kunna hävas allenast om det på grund av barnets arvsanlag eller annan särskild omständighet kunde hållas för visst att den äkta mannen ej vore fader till barnet.

Det har ifrågasatts — yttrar de sakkunniga — huruvida det icke vore önskvärt att utvidga möjligheterna att häva äktabördspresumtionen i det fall att modern, efter att ha vunnit skilsmässa, ingått äktenskap med den hon uppgiver vara barnets rätte fader och denne erkänner faderskapet. Barnet skulle ju i detta fall även efter presumtionens hävande få äktenskaplig börd. En annan utväg vore att mannen i fråga adopterade barnet, men denna lösning vore icke ur alla synpunkter tillfredsställande.

I fortsättningen anför de sakkunniga:

Att göra äktabördspresumtionens hävande beroende av att modern ingått äktenskap med den uppgivne fadern synes emellertid ej innebära en lämplig lösning. Vidare måste hänsyn tagas till mannen i det första äktenskapet. Om denne exempelvis erhållit vårdnaden om barnet och motsätter sig presumtionens hävande, kan det icke vara riktigt att på talan från motsidan på väsentligt svagare skäl än eljest häva äktabördspresumtionen, med påföljd att barnet skall överlämnas till modern och mannen i det nya äktenskapet. Någon bestämmelse i antydd riktning har därför icke ansetts böra upptagas. Det önskemål som föranlett förslaget, nämligen att icke onödigtvis försvåra barnets anknytning till dess verklige fader, torde einel-

170 Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

lertid i behörig utsträckning kunna tillgodoses vid tillämpningen av vad nu är stadgat i 4 §.

Lagrummet äger lielt naturligt i första hand tillämplighet på det fallet att mannen i äktenskapet och barnets representant ha intagit olika ståndpunkter i bördsfrågan. Det är endast i detta läge som processen kommer att föras med full energi å ömse sidor. Äro däremot makarna i det första äktenskapet och barnets representant ense om att eu annan man är barnets fader, kommer rättegången att såtillvida likna ett ansökningsärende, som de gemensamt anhålla om ett beslut i överensstämmelse med vad de samfällt finna vara det hästa för barnet. Som målet är av indispositiv natur kan visserligen hävande av presumtionen icke komma till stånd redan på den grund att parterna äro ense därom; det ankommer på domstolen att utöva den kontroll som är påkallad ur allmän synpunkt. Särskilt har domstolen att tillse att barnets intresse icke åsidosättes av den som företräder barnet. Av det sagda följer dock ej att — utöver parternas uppgifter — samma utredning om förutsättningarna för presumtionens hävande måste krävas som om någon av föräldrarna eller barnets representant motsatt sig bördspresumtionens hävande och en verklig intressekonflikt förelåge. Domstolen synes i regel kunna inskränka sig till att upptaga moderns och den äkta mannens uppgifter liksom den berättelse som den uppgivne fadern har att avgiva och låta företaga blodundersökning. Om barnets representant finnes ha tillbörlig insikt om betydelsen av målets utgång ur barnets synpunkt och allt tyder på att parternas ståndpunkt överenstämrner med verkliga förhållandet, synes domstolen sakna anledning att motsätta sig deras samstämmiga önskemål om bördspresumtionens hävande. Domstolen torde ha i erforderlig grad tillgodosett officialprincipen, om den utövar en sådan kontroll av parterna som nu sagts; en motsvarande tillämpning av officialprincipen äger ruin i brottmål, då den åtalade erkänner och rätten endast har att kontrollera att erkännandet icke är ogrundat. Att det icke företrädesvis är barnets ekonomiska intresse som i detta sammanhang har betydelse för barnets bästa, är uppenbart.

Slutligen påpekar de sakkunniga att barn, som avlats innan äktenskap blivit upplöst men födes sedan modern ingått nytt äktenskap, jämlikt 1 kap. 1 § föräldrabalken presumeras ha äktenskaplig börd i det senare äktenskapet (jfr de vid kyrkobokföringskungörelsen den 30 december 1946, SFS nr 801, fogade anvisningarna, Födelse- och dopboken, Kol. 9, där eivilståndsbeteckningarna »änka» och »frånskild» endast torde åsyfta den som förut varit men icke är gift).

Vid remissbehandlingen har föreningen Sveriges häradshövdingar förklarat sig dela de sakkunnigas mening, att det är obehövligt att utvidga möjligheterna att häva äktabördspresumtionen enligt 1 kap. 1 § föräldrabalken för de fall att modern, efter att ha vunnit skilsmässa, ingått äktenskap med den hon uppgiver vara barnets rätta fader och denne erkänner faderskapet, eftersom vad man härigenom ville vinna kunde i behörig utsträckning tillgodoses vid tillämpningen av vad nu är stadgat i 4 § av förevarande kapitel. I anslutning härtill erinrar föreningen om de sakkunnigas uttalande att barn, som avlats innan äktenskap blivit upplöst men födes sedan modern ingått nytt äktenskap, jämlikt 1 kap. 1 § föräldrabalken presumeras ha äkta börd i det senare äktenskapet. Det torde

Kungl. Maj. ts proposition nr 144 år 1958 171

visserligen förhålla sig så — anför föreningen — att presumtionsregeln tilllämpas på sådant sätt vid kyrkobokföringen och att detta kan synas vara naturligt, ehuru den motsatta tolkningen av presumtionsregeln synes bättre överensstämma med förarbetena till lagen om äkta börd, från vilken regeln överflyttats till föräldrabalken, samt med grunderna för 2 kap. 11 § giftermålsbalken. Så sent som under förarbetena till föräldrabalken gjorde emellertid departementschefen ett under lagförslagets fortsatta behandling icke motsagt uttalande (NJA II 1950 s. 14—15), som icke gärna kan tolkas på annat sätt än att presumtionsregeln, så som den avfattats, icke gåve någon ledning för avgörandet av huruvida barnet skall anses härstamma ur det ena eller det andra äktenskapet, varvid tillädes att det vore vanskligt att i lag meddela en allmängiltig presumtionsregel rörande härkomsten i dylika kollisionsfall. Den tveksamhet, som med hänsyn härtill måste anses föreligga om hur presumtionsregeln bör förstås, bör enligt föreningens mening undanröjas, särskilt som kollisionsfallen ingalunda är fåtaliga och tenderar att bli talrikare. Det blir nämligen allt vanligare att kvinnor ingår nytt äktenskap och i detta föder barn kort tid efter det de vunnit äktenskapsskillnad enligt 11 kap. 3 § giftermålsbalken, varvid det med nutida sexuella beteendemönster icke alltid är självklart vem av de två männen som är barnets verkliga fader. Man kan också — fortsätter föreningen — fråga sig hur med de sakkunnigas tolkning av presumtionsregeln barnets status gestaltar sig om mannen i det senare äktenskapet fått bifall till talan om att barnet saknar äkta börd i detta. Det torde då enligt föreningens mening vara osäkert, om en sekundär presumtion för äkta börd i det tidigare äktenskapet träder i funktion eller om barnet skall anses vara fött utom äktenskap.

Departementschefen

I likhet med de sakkunniga anser jag det ej erforderligt att utvidga möjligheterna att häva äktabördspresumtionen i det fall att modern, efter att ha vunnit skilsmässa, ingått äktenskap med den hon uppgiver vara barnets rätte fader och denne erkänner faderskapet. Såsom de sakkunniga framhållit torde önskemålet att icke onödigtvis försvåra barnets anknytning till dess verklige fader kunna tillgodoses vid tillämpningen av vad nu är stadgat i 4 §.

De sakkunniga har gjort gällande att barn, som avlats innan äktenskap blivit upplöst men födes sedan modern ingått nytt äktenskap, jämlikt 1 kap. 1 § föräldrabalken presumeras ha äktenskaplig börd i det senare äktenskapet. En remissinstans — föreningen Sveriges häradshövdingar — har i anledning av detta uttalande yttrat att en motsatt tolkning av presumtionsregeln bättre syntes överensstämma med förarbetena till lagen om äktenskaplig börd, från vilken nyssnämnda lagrum överflyttats till föräldrabalken, samt med grunderna till 2 kap. 11 § giftermålsbalken. Den tveksamhet, som sålunda måste anses föreligga om hur presumtionsregeln

172 Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1958

skall förstås, borde enligt föreningens mening undanröjas, särskilt som kollisionsfallen ingalunda vore fåtaliga och tenderade att bli talrikare.

Vad sålunda anförts ger mig anledning erinra om att samma invändning framfördes redan vid behandlingen av förslaget till föräldrabalk (jfr prop. nr 93/1949 s. 62 och 63). Vid remissbehandlingen av nämnda förslag yttrades nämligen att presumtionsregeln ej gåve klart besked i det fall, att barnet födes under äktenskap men å sådan tid efter upplösningen av ett moderns tidigare äktenskap att det kunde vara avlat dessförinnan. Då det tidigare äktenskapet upplösts efter hemskillnad syntes 2 kap. 11 § giftermålsbalken ej erbjuda tillräcklig garanti för att det nämnda fallet ej kunde uppkomma.

Till bemötande av vad sålunda anmärkts hänvisade jag i första hand till innehållet i 2 kap. 11 § giftermålsbalken. I nämnda lagrum stadgas som regel en väntetid av tio månader, varunder kvinna som varit gift ej får ingå nytt äktenskap. Från denna regel göres undantag för två fall, nämligen att kvinnan ej är havande från tiden före äktenskapets upplösning samt att tio månader förflutit från det sammanlevnaden med mannen upphörde.

I fortsättningen uttalade jag att anledningen till väntetiden vore den ovisshet om faderskapet, vartill hustruns omgifte under den närmaste tiden efter äktenskapets upplösning kunde leda, samt att det ansetts stötande om hennes under senare äktenskap födda barn rättsligen kunde anses såsom barn i ett tidigare gifte. Stadgandet om väntetid anslöte till den i 1917 års lag om äktenskaplig börd upptagna regeln att barn, som födes under äktenskap eller å sådan tid efter dess upplösning att det kan vara avlat dessförinnan, har äktenskaplig börd. De båda medgivna undantagen från föreskriften om väntetid kunde sammanfattas till det enda, av stadgandets syfte omedelbart förestavade, att nytt gifte vore tillåtet så snart havandeskap från det förra giftet vore uteslutet.

Det torde emellertid —- framhöll jag vidare — trots bestämmelserna i 2 kap. 11 § giftermålsbalken i undantagsfall kunna inträffa att äktenskap kommer till stånd, ehuru kvinnan är havande från tiden före upplösningen av ett föregående äktenskap. Dom å äktenskapsskillnad enligt 11 kap. 3 § giftermålsbalken kunde sålunda ha utverkats, oaktat makarna haft samlag med varandra under hemskillnadstiden. I ett par uppmärksammade rättsfall (NJA 1939 s. 48 och 1945 s. 260) hade till och med dömts till äktenskapsskillnad enligt detta lagrum, ehuru i målet utretts att samlag mellan makarna förekommit under hemskillnadstiden. Och efter äktenskapsskillnadens meddelande kunde kvinnan träda i nytt gifte utan iakttagande av någon väntetid. Domen å äktenskapsskillnad finge nämligen anses innefatta bevis att sammanlevnaden mellan makarna upphört för mer än ett år sedan. Liknande fall kunde inträffa även vid äktenskapsskillnad enligt vissa andra lagrum i giftermålsbalken.

Jag tilläde att för det fall, att barn födes efter ett senare äktenskaps

Kungl. Maj:ts proposition nr 14b år 1958 173

ingående men å sådan tid att det kan vara avlat före upplösningen av ett tidigare äktenskap, presumtionsregeln i 1917 års lag ej gåve någon ledning för avgörandet om barnet skall anses härstamma ur det ena eller det andra äktenskapet. I dylika, veterligen sällsynta fall torde — yttrade jag vidare — enligt sakens natur barnet i regel ha kyrkobokförts såsom barn i det senare giftet. Någon ovisshet angående barnets börd i nu avsedda fall syntes ej heller såvitt känt ha uppstått till följd av lagens ståndpunkt. Det skulle enligt min då uttalade mening även vara vanskligt att i lag meddela en allmängiltig presumtionsregel rörande härkomsten i dylika kollisionsfall. Å andra sidan vore det självfallet önskvärt — yttrade jag slutligen — att såvitt möjligt hindra att sådana fall som nu avsåges inträffade. Jag ansåg mig emellertid icke böra i detta syfte upptaga frågan om en skärpning av 2 kap. 11 § giftermålsbalken i dåvarande sammanhang.

Vad jag sålunda vid behandlingen av förslaget till föräldrabalk uttalade finner jag icke anledning frångå. Det torde få ankomma på rättstillämpningen att från fall till fall avgöra hur bördsställningen för barn, som här avses, skall gestaltas. I regel torde enligt sakens natur barnet vid kyrkobokföringen ha hänförts till det senare äktenskapet. Mannen i detta är då behörig att föra bördstalan mot barnet. Bifalles sådan talan, torde barnet i regel få anses ha äktenskaplig börd i moderns tidigare äktenskap.

3 KAP.

Om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap

1 och 2 §§.

I 1 § stadgas för närvarande att talan om faderskap till barn utom äktenskap väckes mot mannen. Enligt 2 § gäller att mannen, om det varder utrett att han haft samlag med modern å tid då barnet kan vara avlat, skall anses såsom fader, om det ej är osannolikt att barnet avlats vid samlaget.

Beträffande dessa bestämmelsers tillkomst och närmare innebörd, motsvarande bestämmelser i våra nordiska grannländer samt antalet utomäktenskapliga barn har redogörelse lämnats i betänkandet (s. 141—147).

De sakkunniga (s. 148—164) har framhållit, att föräldrabalken varit i kraft allenast helt kort tid och att några mera ingående erfarenheter av de nya reglernas verkningar följaktligen ännu ej kan föreligga. Då emellertid fråga om ändrad lagstiftning rörande barn utom äktenskap blivit aktuell i Danmark och Norge, har det likväl ansetts angeläget att i samarbete undersöka, huruvida det vore möjligt att gå ett steg längre i strävandet att närma sig den biologiska sanningen i faderskapsmål och därvid samtidigt inom nordisk lagstiftning uppnå större rättslikhet på förevarande betydelsefulla område. Ur rättssäkerhetssynpunkt är det viktigt att såväl framstegen på det medicinska området som andra möjligheter att vinna klarhet i fader-

174 Kungl. Maj:ts proposition nr 1AA år 1958

skapsfrågor utnyttjas. I den män större säkerhet i avgörandet vinnes, ökar möjligheterna att bringa rättsverkningarna av faderskap till barn i och till barn utom äktenskap i närmare överensstämmelse med varandra.

Vid de överläggningar som de sakkunniga haft med representanter för Danmark, Finland och Norge har principiell enighet vunnits om ett förslag till ny materiell bestämmelse om faderskapets fastställande, för Sveriges del avsedd att ersätta det nuvarande stadgandet i 3 kap. 2 § föräldrabalken. Den föreslagna bestämmelsen innefattar en huvudregel, enligt vilken — i saklig överensstämmelse med gällande svenska regel — den som haft samlag med modern å tid, då barnet kan vara avlat, skall anses som fader, om det ej föreligger omständighet som gör det osannolikt att barnet avlats av honom. I en särskild tilläggsregel stadgas härefter, att om det varder utrett, att modern under sagda tid haft samlag med två eller flera, dock icke någon av dem är att anse som fader, med mindre det är större sannolikhet att barnet avlats av honom än av annan.

Beträffande tilläggsregeln har de sakkunniga bland annat anfört, att om huvudregelns villkor ej är uppfyllda, icke heller tillämpning av tilläggsbestämmelsen kommer i fråga. Har två eller flera haft samlag med modem under konceptionstiden, skall sålunda jämförelse ske allenast mellan de konkumbenter, beträffande vilka det icke redan på grund av blodprov eller annan särskild omständighet framstår såsom osannolikt att någon av dem kan vara fader. En andra förutsättning för tilläggsregelns tillämplighet utgöres av kravet att det skall vara utrett att modern haft samlag med två eller flera under tid då barnet kan vara avlat. De finska och norska texterna har avsiktligt fått en lydelse som anger att kravet på bevisning i detta hänseende icke skall sättas fullt så högt; i praktiken torde dock denna skiljaktighet enligt de sakkunnigas mening i allmänhet icke leda till avvikande resultat. Vid den jämförelse i sannolikhetshänseende som tilläggsregeln förutsätter skall samtliga omständigheter vägas mot varandra, däribland resultatet av blodprovsundersökning och annan antropologisk undersökning samt tidpunkterna för uppgivna samlag. För att någon av männen skall förklaras vara barnets fader får övervikten i sannolikhetshänseende icke vara hur ringa som helst. Å andra sidan behöver den ej heller vara fullständigt dominerande, utan det räcker med att övervikten är av sådan storleksordning att skillnaden i sannolikhet mellan ifrågavarande och övriga alternativ kan anses betydelsefull. I de danska, finska och norska lagtexterna anges tilläggsregeln såvitt nu är i fråga innebära krav på väsentligt större sannolikhet. För Sveriges del har befarats att en sådan utformning av lagtexten i tillämpningen skulle föra för långt. Redan genom att större sannolikhet fordras får — anför de sakkunniga — den avsedda innebörden anses täckt. Därest skälen för den ene och den andre väger ungefär jämnt, kan enligt tilläggsregeln icke någon av dem förklaras vara barnets fader. Alla konkumbenterna går således fria, även från underhållsskyldighet. Det förutsättes att särskilt barnbidrag enligt lagen den 26 juli 1947 om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders in. fl. barn liksom hittills skall utgå till barn utom

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958 175

äktenskap, beträffande vilka faderskapet ej fastställts. Förutom att domar genom vilka faderskap fastställes kommer att bättre överensstämma med verkligheten, måste sålunda tilläggsregeln medföra att i vissa fall, där faderskap enligt nuvarande bestämmelser skulle ha fastställts, talan blir ogillad. På grundval av införskaffade uppgifter beräknar emellertid de sakkunniga, med starkt understrykande av beräkningarnas osäkerhet, att minskningen av antalet fastställda faderskap skall utgöra endast några få procent samt att utgiftsökningen för det allmänna i form av barnbidrag skall uppgå till omkring eu halv miljon kronor om året.

Därest 3 kap. 2 § föräldrabalken ändras i enlighet med det sålunda anförda, är det nödvändigt att införa möjlighet att samtidigt väcka talan mot två eller flera. Däremot har det icke synts påkallat att vid vite eller därmed jämförlig påföljd tvinga barnets representanter att mot sin vilja instämma mer än en svarande. Det är ur praktisk synpunkt av stor vikt att för barnavårdsmyndigheterna underlätta möjligheten att alltjämt i största utsträckning utreda hithörande frågor utan anlitande av rättegång. Ju större utrymme vederbörande får att göra invändning om att annan kan vara fader till barnet, desto svårare blir det emellertid att erhålla frivilligt erkännande. Barnavårdsmannen bör icke heller söka kritiklöst förmå en uppgiven barnafader att påtaga sig faderskapet. Det är i stället av stor vikt att barnavårdsmannens försök att åstadkomma frivilligt erkännande föregås av en objektiv utredning. Detta är, sett på längre sikt, av betydelse även ur barnets egen synpunkt. Utgångspunkt för undersökningen blir naturligtvis regelmässigt moderns uppgifter. I allmänhet torde hon med större eller mindre bestämdhet uppge, vem hon anser vara barnets fader. Hon bör emellertid tillfrågas, om hon även haft samlag med någon annan man under konceptionstiden. Är detta händelsen, måste hon givetvis också så noga som möjligt upplysa om alla omständigheter som kan inverka på frågan om faderskapet. Därefter får man höra den eller de män hon nämnt samt vid behov ånyo höra modern. Ehuru utredningen bör bedrivas med diskretion, kan det vara behövligt att även höra utomstående personer. I allmänhet torde detta dock gälla huvudsakligen när samlag bestrides och bevis måste anskaffas. Utomstående enskilda personer kan däremot icke bidraga så mycket till besvarande av frågan, vilken av flera tänkbara män som sannolikt är barnets fader. När denna del av utredningen kan anses i huvudsak avslutad, bör blodprovsundersökning anställas, därest detta icke i det särskilda fallet kan anses överflödigt. Annan antropologisk undersökning torde däremot på detta stadium endast undantagsvis böra äga rum. För att nå ett så gott resultat som möjligt är det önskvärt, att dessa undersökningar avser icke blott modern, barnet och den man modern uppgiver som fader utan även annan man som kan komma i fråga. Den verkställda undersökningen skall tjäna till grundval för ett ställningstagande av barnets representanter till frågan vem av två eller flera män som får antagas vara barnets fader. Barnavårdsmannen bör vända sig mot den man som på de bästa skälen kan antagas vara fader. Om denne ej erkänner faderskapet, bör barnavårdsmannen verka för att

176 Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

han instämmes till domstol. Den verkställda utredningen bör oftast kunna ge modern och barnavårdsmannen tillräckligt stöd för en egen uppfattning om vem som är barnets fader, även om två eller flera haft samlag med modern under konceptionstiden. Man torde därför alltjämt som huvudregel kunna utgå från att talan behöver väckas allenast mot en person. Det bör dock stå barnavårdsmannen eller annan barnets representant öppet att instämma två eller flera, om han icke anser sig lämpligen kunna själv fatta ståndpunkt i saken. En ömtålig fråga är, om domstolen skall kunna ex officio ålägga barnavårdsmannen eller annan barnets ställföreträdare att väcka talan jämväl mot annan än den som redan är instämd i målet. Härom anföres i betänkandet:

Ifrågavarande mål äro av indispositiv natur, om ock det indispositiva momentet icke är starkare betonat än att faderskapet kan fastställas genom erkännande som är undandraget domstolens kontroll. Av målens indispositiva natur följer att domstolen har större ansvar för utredningen än i tvistemål i allmänhet, och det är därför motiverat att domstolen jämväl må utöva en ledande verksamhet med avseende å frågan, om en eller flera böra instämmas för att svara i målet. Uppenbarligen har domstolen möjlighet att inverka på denna fråga även utan någon befogenhet att själv bestämma, vilka som böra vara svarande. Under förberedelsen får rätten del av den undersökning som enligt vad förut sagts bör föregå väckande av talan vid domstol och kan med barnets representanter upptaga till övervägande, huruvida det är lämpligt att instämma ytterligare en eller flera. Ur allmänna processuella synpunkter kan det synas mest tilltalande att stanna härvid. När frågan om fastställandet av faderskapet handlägges i rättegångsväg, är det icke särskilt önskvärt att domstolen alltför mycket tager del i de överväganden som avse frågan mot vilken eller vilka talan skall väckas. Domstolen kan eljest lätt få sken av att ha intagit en förutfattad mening. Trots dessa betänkligheter ha de sakkunniga ansett sig icke kunna bortse från möjligheten att barnets ställföreträdare kunna i förevarande hänseende ha intagit en ståndpunkt som icke är ägnad att främja en objektiv och allsidig utredning. En felbedömning av det föreliggande materialet kan ha ägt rum. Undantagsvis kunna också under förberedelsen vid rätten framkomma nya omständigheter som sätta saken i ett annat läge, utan att barnets ställföreträdare föranledas att självmant ändra ståndpunkt. Om det finnes påkallat för utredningen, torde därför rätten böra få giva barnets ställföreträdare föreläggande att väcka talan jämväl mot annan än den som redan är part i målet. Däremot synes rätten icke böra äga att själv direkt inkalla någon för att svara i målet. Det må erinras om att, därest vederbörande bestrider samlag, bevisning härom måste förebringas. Denna införskaffas bäst genom parternas försorg, även om rätten vid utövningen av sin kontrollerande uppgift kan behöva av eget initiativ komplettera utredningen, och man kan befara att barnets ställföreträdare ej äro så angelägna att införskaffa bevisning mot dem som rätten mot deras önskan instämt. Det bleve i så fall domstolen som finge vara verksam för att sammanbringa bevisningen. Skulle emellertid domstolen ha att dels instämma vede: börande dels ock bära främsta ansvaret för införskaffande av bevisning mot honom, komme rätten att försättas i en situation som vore alltför inkvisitorisk för att kunna förordas.

Även den mer begränsade befogenheten att förelägga barnets ställföreträdare att själva instämma viss man bör ha praktiska fördelar med sig.

Kungl. Maj:ts proposition nr lbi år 1958 177

Till en början bör den sålunda göra det lättare för den som leder den utomrättsliga undersökningen att på frivillighetens väg vinna samtliga berörda parters medverkan till denna, såsom för anskaffande av blodprov. Vidare böra barnets ställföreträdare känna sig manade att vid instämmande av sin talan taga ståndpunkt efter ett mera grundligt och objektivt övervägande, om de veta med sig att rätten eljest kan komma att ingripa med ett föreläggande.

Även om rättens befogenheter böra utövas med urskillning, får rätten, om det kan främja utredningen när tvivel råder om vem av två eller flera som är fader till barnet, icke tveka att giva sådant föreläggande som nu nämnts. Det är visserligen sant, att svaranden alltid har möjlighet att till sitt försvar åberopa att annan är fader till barnet och föra erforderlig bevisning i denna riktning. Härigenom uppstår emellertid den situationen att den ena av de påstådda konkumbenterna är part i rättegången medan den eller de andra bliva utomstående. Den förstnämnde får avgiva sina uppgifter under sanningsförsäkran medan de senare kunna komma att höras under vittnesed. Om talan mot den förstnämnde ej kan bifallas, utmynnar processen i ett ogillande, varefter — för att faderskap skall kunna fastställas -— fordras ny rättegång mot någon annan. I denna nya rättegång kan läget ha blivit förändrat så att jämväl däri väckt talan måste ogillas. Även om dessa olägenheter icke böra tillmätas alltför stor betydelse, är det dock bäst ägnat att befordra rättssäkerheten för alla parter att de män, som i tvivelaktiga fält kunna komma i fråga, stå på lika fot i en och samma process. Rätten får också därigenom tillfälle att redan från början, under förberedelsen, klargöra vad som är ostridigt mellan modern och envar av de män, med vilka hon haft förbindelse, samt att därvid erhålla uppgift om det bevismaterial som föreligger mot var och en.

Vad härefter angår frågan, vilken påföljd som bör inträda därest meddelat föreläggande icke efterkommes, är det i och för sig tänkbart antingen att rätten skulle äga att stadga vite eller ock att talan i målet finge avvisas, om föreläggandet ej efterkommes. Ehuru målen, som förut framhållits, äro av indispositiv natur, synes av redan anförda skäl icke lämpligt, att rättens önskan om gemensam handläggning av talan mot två eller flera genomdrives med tvångsmedel. Något vite torde ej böra ifrågakomma. De sakkunniga ha icke heller funnit det tillräckligt motiverat att meddela föreskrift om att barnets talan ej skulle kunna upptagas, därest rättens föreläggande icke efterkommes. Det torde vara tillfyllest, att rätten fått tillfälle att i tydlig och bestämd form giva tillkänna sin på dittills förebragt material grundade uppfattning om hur rättegången bör mest ändamålsenligt ordnas. Om barnets ställföreträdare vidhåller sin ståndpunkt, föreligger ur barnets synpunkt den risken att barnets talan ej kan föras till ett lyckligt slut. Ställföreträdarens vägran att efterkomma föreläggandet får i målet tillmätas den betydelse som den med hänsyn till samtliga omständigheter synes förtjäna.

I enlighet med vad sålunda anförts har de sakkunniga, utöver den föreslagna ändringen av 3 kap. 2 §, förordat att i 3 kap. 1 § införes stadganden av innehåll att, om det är ovisst vem av två eller flera som är fader, talan samtidigt må väckas mot dem samt alt rätten, om det finnes påkallat för utredningen, äger förelägga barnets ställföreträdare att väcka lalan jämväl mot annan än den som redan är part i målet.

12 Iliharuj till riksdagens protokoll 1058. 1 samt. Nr 144

178 Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1958

De sakkunnigas förslag i nu förevarande del har i stort sett tillstyrkts eller lämnats utan erinran av det övervägande flertalet remissmyndigheter. I en del yttranden intas en mer eller mindre tveksam hållning till förslaget, men endast en remissinstans har förklarat sig icke kunna tillstyrka förslagets genomförande. Vissa remissmyndigheter yttrar sig över förslaget ur helt begränsade synpunkter.

Av de remissinstanser som redovisar en allmänt positiv inställning anser hovrätten över Skåne och Blekinge, att de nya reglerna med fog kan antagas leda till säkrare materiella avgöranden än hittillsvarande regler. Liknande uttalanden har gjorts av överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Kronobergs län ävensom av föreningen Sveriges stadsdomare, som hälsar förslaget med tillfredsställelse. Hovrätten för Övre Norrland anser att mot förslaget icke kan resas invändningar av avgörande betydelse.

Socialstyrelsen tillstyrker förslaget i medvetande om att detta med något ökad skärpa aktualiserar de betänkligheter, som tidigare anförts mot rätten att i faderskapsmål göra invändning att modern under konceptionstiden haft samlag med annan än svaranden. Härvidlag anser styrelsen mindre betydelse böra tillmätas faran för att invändningsrätten kommer att missbrukas i syfte att trakassera modern; denna möjlighet föreligger redan enligt gällande bestämmelser och man får liksom hittills lita till att domstolarna tillser, att utredningen hålles inom tillbörliga gränser och att handläggningen sker inom stängda dörrar, om den kan tänkas skada moderns rykte. I stället träder i förgrunden att det torde uppstå större svårigheter än för närvarande att förmå den som modern uppgivit vara barnets fader att frivilligt erkänna faderskapet och att talan vid domstol kan komma att erfordras i ett större antal fall. Därtill kommer att förslaget i viss utsträckning kommer att leda till att talan om faderskap icke kan bli fastställd, där så skulle ha skett enligt nuvarande regler. — Två ledamöter av socialstyrelsen anmäler en avvikande mening och hävdar, att nuvarande regler för faderskapets fastställande ej bör ändras. Dessa ledamöter anser att de sakkunniga överbetonat de risker för misstag vid faderskaps fastställande som är förbundna med den nuvarande ordningen, samtidigt som de icke tagit tillbörlig hänsyn till de nackdelar som kan befaras följa med den föreslagna ändringen. Införes en generell möjlighet till invändning från den instämde mannen att modern haft samlag med annan än den av henne utpekade, kommer hon i än högre grad än hittills att undandraga sig sin medverkan vid faderskapets fastställande. En ökning av antalet fall, där faderskapet kan riskeras förbli ouppklarat, kan väntas också därigenom, att man har anledning befara, att barnavårdsmännen i viss utsträckning låta nöja sig med att något frivilligt erkännande icke kunnat erhållas och således avstå från att underkasta frågan om faderskapet domstols prövning. En ökning av antalet barn med okända fäder är en utomordentligt allvarlig sak med hänsyn till nämnda barns framtid. Erfarenheten visar, att ovissheten om faderskapet kan bli en tung börda för ett

Kungl. Maj.ts proposition nr H4 år 1958 179

barn och under vissa förhållanden ge upphov till allvarliga psykiska störningar.

Med tillstyrkande att förslaget läggs till grund för lagstiftning anför föreningen Sveriges häradshövdingar:

Bestämmelserna komma att ställa ökade krav på domstolarna. Rättegångarna komma att bli vidlyftigare och mera tidsödande och säkerligen också flera och under desamma komma att i större utsträckning än hittills inblandas personliga förhållanden, som helst böra vara skyddade mot insyn från utomstående. Förslaget torde också medföra ökade kostnader för det allmänna till följd av att det förutsättes att särskilda barnbidrag liksom hittills skola utgå till barn utom äktenskap, beträffande vilka faderskapet ej fastställts, och till följd av att antalet sådana barn kan förväntas stiga efter bestämmelsernas ikraftträdande.

Dessa olägenheter är emellertid enligt föreningens mening icke av den art alt de bör stå i vägen för reformen, om genom densamma vinnes ökad säkerhet för att fastställande av faderskap icke sker i fall då faderskap icke föreligger. Föreningen anser de föreslagna bestämmelserna ägnade att bidraga till ökad säkerhet i detta avseende och finner även beaktansvärt, att de nordiska grannländerna förväntas komma att införa i huvudsak överensstämmande regler på området.

Barnavårdsnämnden i Stockholm tillstyrker förslaget och anser, att sådana olägenheter av de nya reglerna som obehaget för modern att konfronteras med de olika män, med vilka hon haft samlag under konceptionstiden, får accepteras som en ofrånkomlig konsekvens av den vidgade arvsrätten och de utomäktenskapliga barnens därigenom ändrade ställning. Barnavårdsnämnden i Hälleberga kommun säger sig ha erfarenhet av de bristfälliga möjligheter att fastställa faderskapet som med nuvarande lagstiftning står till buds; i alltför många fall har faderskapet ej kunnat fastställas. Nämnden har också på känn att fall förekommit då man trots avkunnad dom ej varit övertygad om att det verkliga faderskapet fastställts. Det är enligt nämndens mening mycket lämpligt att flera presumtiva fäder kan instämmas samtidigt och konfronteras med varandra. Barnavårdsnämnderna i Göteborg, Halmstad och Annerstads kommun bedömer förslaget som ett verkligt framsteg.

Fn mera tveksam hållning intar länsstyrelsen i Malmöhus län, som visserligen anser att varje åtgärd som ökar rättssäkerheten på detta område bör hälsas med tillfredsställelse men som befarar att olägenheter kan uppstå, om domstolarna i större utsträckning kommer att finna sig nödsakade att vid exceptio plurium träffa ett negativt avgörande. Uteslutet är icke att oansvariga element kan spekulera i sådana negativa avgöranden. De barn, som icke har känd fader, har en icke önskvärd undantagsställning, och det vore beklagligt om vid rättstillämpningen av nu angivna processuella skäl antalet barn av detta slag skulle öka. Länsstyrelsen är icke beredd att angiva, hur en sådan olägenhet skall kunna undvikas, men föreslår att denna fråga särskilt utredes eller i varje fall blir föremål för fort­

180 Knngl. Maj:ts proposition nr 744 år 1958

löpande uppmärksamhet. Svenska socialvårdsförbundet understryker farhågorna för att fler faderskapsärenden — bland annat därför att möjligheterna minskar för mannen att genom frivilligt åtagande av underhållsskyldighet för den närmaste omgivningen hemlighålla faderskapet — kommer att föras till domstolsprövning. Förbundet fortsätter:

Ett vidgat utnyttjande av domstolsprövning kan å ena sidan vara ägnat att skapa underlag för säkrare faderskapsavgöranden men kan å andra sidan lätt skärpa motsättningarna mellan parterna och är dessutom förenat med avsevärda kostnader såväl för den enskilde som för det allmänna. Det mera tidskrävande förfarandet vid domstolsprövning liksom framför allt den tidsutdräkt som följer vid blodundersökning därigenom att denna med framgång kan utföras på barnet först sedan detta uppnått viss ålder, kan komma att fördröja faderskapsavgörandet i ett icke obetydligt antal fall. Detta måste anses utgöra en allvarlig olägenhet, som de nya reglerna för bestämmande av faderskap indirekt ger till följd.

Yrkeskvinnors samarbetsförbund framhåller att det föreslagna förfarandet självfallet kan innebära en hård påfrestning för modern och ett blottställande av hennes personliga förhållanden samt att därför reformens genomförande ställer stora krav på de myndigheter, som har att biträda modern och barnet. Barnavårdsnämnden i Norrköping anmärker att man som en följd av förslaget måste räkna med såväl mer invecklade och långdragna rättegångar och därav föranledd större tidsutdräkt, innan underhåll till barnet erhålles, som större behov av samhällets hjälp till barn, för vilka faderskapet ej fastställts. Barnavårdsnämnden i Malmö anser det praktiskt och lämpligt att faderskapet till ett barn prövas i en rättegång, men understryker att allvarliga konsekvenser kan följa av förslaget. Förutom att antalet icke fastställda faderskap ökar, torde man helt visst få räkna med ökade trakasseringsmöjligheter från fädernas sida, och modern kan komma att försättas i svåra konfliktsituationer. Svårigheten att före barnets 2-årsålder företaga antropologiska undersökningar kan även medföra ekonomiska besvärligheter för modern. Det är enligt nämndens mening viktigare att de utomäktenskapliga barnen erhåller en fader, som är underhållsskyldig, än att de får generell arvsrätt. Mot de sakkunnigas antagande att barn med icke fastställt faderskap kommer att adopteras framhåller nämnden, att en ansvarsfull barnavårdsman snarare underlåter att medverka till en adoption, om arvsanlagen är så litet kända.

Länsstgrelsen i Göteborgs och Bohus län ställer sig avvisande till de föreslagna ändringarna och åberopar därvid främst att antalet icke fastställda faderskap kan komma att öka. En sådan utveckling är enligt länsstyrelsens mening högst otillfredsställande; för barn utom äktenskap är utfåendet av underhållsbidrag av vida större ekonomisk betydelse än en till fader och fädernefränder utvidgad arvsrätt.

Flera remissinstanser bedömer förslaget ur medicinsk synp u n k t. Sålunda påpekar medicinalstgrelsen att enligt Retslaegerådels i Köpenhamn utlåtande den 12 maj 1953 och medicinalstyrelsens yttrande däröver den 4 december 1953, vilka båda handlingar återgivits av de sak­

Kungl. Maj:ts proposition nr Uti år 1958 181

kunniga, får de sammanlagda möjligheter den medicinska vetenskapen kan erbjuda som underlag för en bedömning av frågan om sannolikheten för ett uppgivet faderskap anses ha sin begränsning även vid en fortsatt snabb vetenskaplig utveckling. Alla dessa möjligheter baseras nämligen på biologiska undersökningsmetoder, och det får antagas att vetenskapen aldrig skall kunna avlocka livet självt alla dess hemligheter. Bevismedlen måste därför bedömas ur statistisk synpunkt, och detta torde för praktiskt bruk nödvändiggöra en utjämning av siffror rörande gjorda iakttagelser till s. k. normalfördelningar eller andra skönsmässigt bestämda gränser. Styrelsen vill alltså som sin mening uttala att möjligheterna att på vetenskaplig väg komma till klarhet i en omstridd faderskapsfråga alltid torde komma att förete sina ofullkomligheter. Detta konstaterande är enligt styrelsens mening behövligt, då styrelsen ansluter sig till de sakkunnigas uppfattning, att de vetenskapliga metoderna numera erbjuder en så hög grad av säkerhet att denna, sammanställd med den utredning i övrigt som enligt de sakkunnigas förslag skall presteras av domstolen, får anses utgöra en tillräckligt fast grundval för mer omfattande regler på området. Styrelsen anser emellertid angeläget att en ny omfattande undersökning kommer till stånd rörande de nyfödda barnens vikt, längd och utvecklingsgrad i övrigt vid olika längd av havandeskapet på grundval av rättsläkaren Bertil Falconers i motiven intagna redogörelse. Styrelsen anför:

Det är känt, exempelvis genom resultat från inskrivningar av värnpliktiga, att svenska folket i vuxen ålder på senare tid ökat i längd. Både denna omständighet och den långa tid som gått sedan Linders’ undersökning utfördes gör den ifrågasatta utredningen starkt påkallad. Önskvärt vore att en sådan utredning finge påbörjas i sådan tid, att dess resultat kunde föreligga så snart som möjligt sedan den nya ärvdabalken trätt i kraft. Utredningen torde lämpligen böra anförtros åt särskilda sakkunniga i samråd med medicinalstyrelsens rättsmedicinska nämnd. Vid en sådan utredning synes också böra närmare övervägas, i vad mån en ändring bör komma till stånd på sätt de sakkunniga förordat (s. 152) i medicinalstyrelsens praxis vid bestämmandet av den med hänsyn till barnets längd och vikt möjliga konception st iden.

Medicinska fakulteten i Uppsala påpekar att de i betänkandet uppgivna talen för graviditetens längd grundar sig på utjämnade sifferserier, som i sin tur baserar sig på delvis osäkra siffror. De i betänkandet intagna tabellerna är därför enligt fakultetens mening ej fullt pålitliga. Medicinska fakulteten i Lund har ingen annan erinran mot förslaget än att det bygger på en, enligt fakultetens mening, kanske något för optimistisk tilltro till den biologiska bevisningens aktuella möjligheter. Fakulteten betonar att en enbart biologisk bevisning i nuvarande stund nödvändigtvis lämnar ett stort antal fall oavgjorda (angående de teoretiska relationerna mellan antalet oavgjorda, rikligt avgjorda och felaktigt avgjorda fall se D. Zeitschrift för gericbtl. Med. 31, 1935) s. 82 fl'.). Medicinska högskolan i Göteborg och karolinska institutets lärarkollegium bar ur medicinsk synpunkt icke något alt erinra mot förslaget.

182 Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

För att reducera farau för att faderskap ej skall kunna fastställas, när två eller flera haft samlag med modern under konceptionstiden, är det enligt socialstyrelsens mening angeläget att utvecklingen av den antropologiska forskningen påskyndas, och styrelsen understryker lika med de sakkunniga betydelsen av att denna forskning får ökade resurser till sitt förfogande. Medicinska fakulteten i Lund framhåller att anspråken på biologisk faderskapsbevisning kommer att bli väsentligen ökade, icke minst i fråga om den s. k. likhetsbevisningen, som i motsats till uteslutningsbevisningen kan sägas vara av statistisk natur. Likhetsbevisningen måste därför grunda sig på empirisk forskning beträffande olika egenskapers fördelning inom olika befolkningsgrupper och inom familjer. Ett så differentierat material föreligger emellertid hittills icke i vårt land, ej ens för blodgruppernas vidkommande, och fakulteten finner därför nödvändigt att denna forskning snarast understödjes. Även medicinalstyrelsen, föreningen Sveriges häradshövdingar, Fredrika-Bremer-förbundet och barnavårdsnämnden i Norrköping framhåller vikten av att den antropologiska forskningen understödes. Statens rasbiologiska institut och medicinska fakulteten i Uppsala understryker önskvärdheten av att flera läkare erhåller sådan utbildning i ärftlighetslära, att de kan utföra faderskapsbestämning.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, föreningen Sveriges häradshövdingar och barnavårdsnämnden i Norrköping framhåller att rättskemiska laboratoriets verksamhet bör förstärkas med hänsyn till den väntade ökningen av antalet blodundersökningar; redan nu förekommer att avgörandet i faderskapsmål fördröjes genom väntan på blodprovsutlåtande. Barnavårdsnämnden i Göteborg omtalar att barnavårdsmännen i staden allmänt finner den långa väntetiden, som åtgår för blodprovsutlåtande, mycket besvärande. Särskilt tidsödande säges proceduren vara i de fall, där förnyat blodprov önskas av laboratoriet. Om de föreslagna bestämmelserna för faderskapets fastställande genomförs, är det enligt nämndens mening ofrånkomligt att laboratoriets verksamhet utökas.

Beträffande den föreslagna bestämmelsen i 3 kap. 2 § ifrågasätter kammaradvokatfiskalsämbetet om icke såsom huvudregel borde stadgas att den som haft samlag med modern under konceptionstiden skall anses som barnets fader, om det föreligger övervägande sannolikhet för att han är fader. Till stöd härför åberopas dels den omständigheten alt fullt tillförlitlig bevisning icke kan erhållas genom blodprovsundersökning och dels osäkerheten av moderns uppgifter.

Sveriges advokatsamfund är ense med de sakkunniga om att de föreslagna reglerna i 2 § bör kunna leda till att det verkliga faderskapet fastställes i större utsträckning än hittills. Samfundet framhåller emellertid att man icke har någon garanti för att, vid tillämpning av tilläggsregeln, jämförelsen kommer att omfatta alla de män som haft samlag med modern under konceptionstiden. Moderns uppgifter är långt ifrån alltid fullständiga och tillförlitliga och det händer att hon förtiger sin förbindelse med en viss man,

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958 183

märkligt nog cj sällan just den man, till vilken hon stått i ett förhållande som präglats av varmare känslor än de rent erotiska. Mot ett bestämt bestridande från moderns sida kan det ofta vara svårt och stundom omöjligt för den utpekade mannen att styrka att förutsättningarna för tillämpning av tilläggsregeln föreligger. Samfundet anser därför befogat att varna för överdriven tro på möjligheten att med hjälp av de föreslagna reglerna nå ett biologiskt riktigt resultat, och samfundet är för sin del av den uppfattningen att förslaget icke oförändrat bör godtagas. Samfundet anför vidare:

Spörsmålet är givetvis utomordentligt ömtåligt. Vad som särskilt komplicerar detsamma är att reglerna måste göras tillämpliga på förhållanden av sinsemellan högst skiftande art. Den ena ytterligheten representeras av de barn som utgöra frukten av en stadigvarande förbindelse av ej sällan äktenskapsliknande natur, medan den andra ytterligheten utgöres av de barn som sättas till världen av en lösaktig kvinna, utan att någon i verkligheten vet vem som är barnets fader. Det är i själva verket förmodligen ogörligt att finna en regel, som förmår åstadkomma rättvisa i samtliga fall.

Samfundets styrelse har ingående övervägt frågan om den lämpliga utformningen av reglerna om faderskapets fastställande men icke kunnat enas om en gemensam linje. Styrelsens majoritet tillstyrker att huvudregeln i 3 kap. 2 § föräldrabalken (första punkten i förslaget) får det innehåll som de sakkunniga föreslagit men hemställer att tilläggsregeln i samma paragraf ändras i två avseenden, nämligen dels så att orden »Varder utrett, att. ..» utbytas mot »Föreligga sannolika skäl till antagande att. ..», dels ock så att orden »större sannolikhet» ersättas med »väsentligt större sannolikhet». Genom den förstnämnda ändringen skulle vinnas en rimlig minskning av bevissvårigheterna, när det gäller att styrka att modern haft förbindelse med flera, och den andra ändringen synes önskvärd för att förebygga att domstolarna godtaga alltför ringa övervikt i sannolikhetshänseende. De av styrelsen nu föreslagna ändringarna torde också hringa den svenska texten i bättre överensstämmelse med den i grannländerna töreslagna.

En minoritet inom styrelsen — fortsätter samfundet — har ansett den av styrelsens majoritet föreslagna ändringen icke tillfyllest. Minoriteten har anfört väsentligen följande.

Kvar skulle stå huvudregeln att den man, som haft samlag med kvinnan under konceptionstiden, skulle anses som barnets fader, om detta ej vore osannolikt. Det vore icke rimligt att på så osäker grund fastställa en arvsrätt, ett avgörande, som djupt ingrepc i förhållandet mellan ett barn å ena och en man samt dennes släkt å andra sidan. Det kunde i det enskilda fallet vara utomordentligt svårt att för domstolen påvisa eller ens göra sannolikt att modern haft samlag med flera, ehuru mannen hade anledning att hysa misstankar härom. Särskilt gällde detta vid rent tillfälliga förbindelser mellan kontrahenter, som kanske ej ens kände varandra. Såsom ett minimikrav för införande av arvsrätt för utomäktenskapligt barn efter en man och dennes släkt borde man därför uppställa, förutom alt samlag under konceptionstiden styrkts, att det därjämte förelåge omständigheter, som åtminstone gjorde det sannolikt att mannen vore fader till barnet. Om denna regel skulle gälla beträffande faderskap över huvud, komme gruppen av de barn, för vilka faderskap cj bleve fastställt, att ökas. Skulle regeln tillämpas endast då det gällde arvsrätt, erhölle man tre grupper utomäktenskapliga barn, nämligen barn med arvsrätt, barn med enbart underhållsrätt och barn utan fastställt faderskap. Redan nu hade man emellertid fyra grupper barn utom

184 Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

äktenskap, nämligen trolovningsbarn, halm med arvsrätt efter arvsrättsförklaring, barn med fastställt faderskap och barn utan fastställt faderskap. Vid avvägning av de olika intressena måste det intresse, som tillvaratoge sanningskravet, väga ojämförligt mycket tyngre är intresset att i största möjliga antal fall kunna bereda arvsrätt åt barn utom äktenskap. En regel, som på mycket osäkra grunder kunde giva en man och hans fränder en arvtagare, som de ansåge sig ha fullt skäl att icke betrakta såsom barn till mannen ifråga, ehuru bevissvårigheter förelåge, komme att motverka det ur social synpunkt eftersträvansvärda målet att fader till barn utom äktenskap skulle börja i större utsträckning än hittills känna ansvar för och samhörighet med barnet. Möjligheten att fastställa faderskap förenat med arvsrätt på allt för lösa grunder vore i sig ägnad att undergräva respekten för institutionen såsom sådan.

1951 års rättegångskommitté anför:

Den nu gällande materiella regeln medger exceptio plurium, men en sådan invändning kan leda till resultat endast om bevisningen ger vid handen att svarandens faderskap är osannolikt; är det icke osannolikt, frias han icke genom en aldrig så stark utredning om att en annan mans faderskap är sannolikare. En sådan ordning är — med vetenskapens nuvarande möjligheter att skilja mellan flera presumtiva fäder — icke tillfredsställande.

Oavsett om arvsrätten för utomäktenskapliga barn skall utvidgas eller icke, är det därför önskvärt att införa sådana materiella och processuella bestämmelser att de ökade möjligheterna att få fram det verkliga faderskapet kunna begagnas. Det är då nödvändigt att söka en ordning som möjliggör att i en och samma rättegång pröva bevisningen rörande flera antagna fäder.

Från denna utgångspunkt anser kommittén det i princip riktigt att en IjHäggsregel av ungefärligen det innehåll som föreslagits blir införd, om än tillämpningen därav måste bli förenad med stora svårigheter.

Eftersom det med en sådan tilläggsregel blir så mycket mera att vinna med en exceptio plurium än nu, måste en följd av ändringen bli, att sådana invändningar bli vida vanligare än tidigare. Då det vidare måste bli icke ovanligt att flera anses lika sannolika som fäder, är det en oundviklig följd att en faderskapstalan — även om den kan riktas mot alla de presumtiva fäderna — oftare än förut måste komma att ogillas. Man kan emellertid icke gärna ifrågasätta en annan lösning än att en faderskapstalan vid val mellan flera presumtiva fäder kan bifallas endast om den enes faderskap är sannolikare än någon annans. I likhet med vad de sakkunniga i motiven uttala anser kommittén att man härvidlag icke bör nöja sig med en aldrig så liten övervikt utan att man bör fordra en klar och väsentlig sådan, och i motsats till de sakkunniga anser kommittén att detta på något sätt bör komma till uttryck i lagtexten, såsom avses skola ske i Danmark och Norge.

Även andra remissinstanser anser att tilläggsregelns krav på »större sannolikhet» bör skärpas. Hovrätten för Västra Sverige finner sålunda, i motsats till de sakkunniga, det icke vara att befara att det i de danska, finska och norska lagtexterna använda uttrycket »väsentligt större sannolikhet» i tillämpningen skulle föra längre än den i motiven avsedda innebörden samt tillstyrker därför, att den erforderliga övervikten i sannolikhetshänseende angives genom enahanda uttryck som i de övriga nordiska ländernas lagstiftning. Därigenom vinnes även — framhåller hovrätten — fördelen av en ge­

Kungl. Maj.ls proposition nr 144 år 1958 185

mensam nordisk rättspraxis, framför allt i så måtto att ett prejudikat från högsta domstolen i ett av länderna kan lända till ledning vid rättsskipningen i de övriga. Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, överståthållarämbetet, statens rättskemiska laboratorium och föreningen Sveriges häradshövdingar har uttalat sig på liknande sätt, därvid hovrätten över Skåne och Blekinge ifrågasatt om ej ordet »avgjort» kunde användas såsom förstärkande uttryck.

Hovrätten för Västra Sverige förordar därjämte en sådan omredigering av stadgandet att den som haft samlag med modern å tid, då barnet kan vara avlat, skall anses som fader, att av lagtexten skall framgå att stadgandet innefattar en bevisfråga. Detta syfte kan enligt hovrättens mening vinnas exempelvis genom att låta stadgandet börja med orden »den som visas haft samlag».

Domkapitlet i Uppsala ärkestift hänför sig i denna del till ett utlåtande, som domkapitlet infordrat från kyrkoherden Algot Törnquist, Hagaström. I utlåtandet betonas det betänkliga i att antalet icke fastställda faderskap kan komma att öka. Särskilt framhålles de svårigheter som kan uppstå om en barnamoder haft mer tillfälliga förbindelser med exempelvis sjömän, inkallade värnpliktiga eller utlänningar, vilka ofta försvinner för att aldrig komma mer igen; om endast någon av de eventuella barnafäderna påträffas med stämning och vid rättegång befinnes övertygad om samlag med modern under konceptionstiden, så kan han gå fri trots att han mycket väl kan vara barnafadern. Det vore därför önskvärt att tilläggsregeln i 2 § görs mindre snäv, även om det icke är lätt att säga hur den riktigast bör vara formulerad för att största möjliga rättvisa mot alla parter skall nås. Ett visst stöd för att formuleringen bör ändras — heter det vidare i utlåtandet — finns i lydelsen av det av de sakkunniga föreslagna tredje stycket av 7 kap. 10 § föräldrabalken, enligt vilket faderskapspresumtionen skall bedömas efter grunder, mer överensstämmande med vad som tidigare gällt vid faderskaps fastställande. Visserligen lärer väl här mindre sträng bevisning fordras, eftersom fråga icke är om arvsrätt. Emellertid bör man icke annat än i rent undantagsfall göra ett utomäktenskapligt barn faderlöst, för så vitt det över huvud göres antagligt att viss man kan vara dess fader. I

I anslutning till vad de sakkunniga yttrat beträffande ti 11 äg g sregelns verkningar, anför barnavårdsnämnden i Stockholm:

Redan no fastställes faderskap till barn utom äktenskapet i mycket stor utsträckning genom frivilligt erkännande i den form föräldrabalken föreskriver. Barnavårdsnämnden i Stockholm hade vid 1952 års utgång tillsyn över barnavårdsmannaskapet för 8 742 barn utom äktenskapet. För 0 484 (74 %) av dessa barn hade faderskapet fastställts genom frivilligt erkännande och för 987 (11 %) genom dom. För 554 (6 %) hade det visat sig omöjligt att utreda faderskapet. I fråga om 717 (8 %) var faderskapsutredningen ännu icke avslutad vid årets utgång. Beträffande 150 av barnen i sistnämnda grupp hade faderskapsprocess inletts. Man torde kunna räkna med, att faderskapet på frivillighetens väg numera fastställts eller framdeles

186 Kungl. Maj. ts proposition nr lii år 1958

kommer att fastställas för åtminstone hälften av de 717 barn, för vilka faderskapsfrågan ännu var svävande vid 1952 års slut.

Mot bakgrunden härav anser barnavårdsnämnden att en invändning, att antalet icke fastställda faderskap kan öka, icke bör tillmätas avgörande betydelse.

Statens rättskemiska laboratorium finner de sakkunnigas antagande, att med tillämpning av tilläggsregeln minskningen av antalet fastställda faderskap icke skulle behöva uppgå till mer än några få procent, väl optimistiskt och framhåller att hittillsvarande lagstiftning medfört, att det ej tjänat mycket till att uppge alt modern haft samlag med flera män och att i varje fall modern själv icke kunnat ha något inlresse av att lämna en sådan uppgift. Laboratoriets erfarenhet från blodundersökningarna i faderskapsärenden talar för en mycket stor promiscuitet hos mödrar till utomäktenskapliga barn. Den av de sakkunniga anförda uppgiften för år 1949 från Norge — 17 % fall där varken faderskap kunde fastställas eller bidragsplikt åläggas — är också värd att lägga märke till. Barnavårdsnämnden i Malmö framhåller att det siffermaterial, som de sakkunniga åberopat till stöd för sin uppfattning i detta hänseende, såtillvida är otillförlitligt som det bygger på undersökningar från gångna år, då hänsyn icke togs till flera mäns inblandning, och att alltså någon grundlig utredning därom icke verkställts. Enligt nämndens bestämda uppfattning har de sakkunniga härvidlag varit alltför optimistiska.

Statskontoret anser att de ekonomiska verkningarna av förslaget med avseende å bidrag enligt 1947 års lag om särskilda barnbidrag icke kan beräknas förrän erfarenhet vunnits av reformen. — Enligt socialstyrelsen kommer ett förverkligande av förslaget att nödvändiggöra en översyn av 1947 års lag. Svenska socialvårdsförbundet upprepar ett gammalt önskemål, att inkomstprövningen för de särskilda barnbidragen slopas. Det är vidare enligt förbundets mening angeläget att sådana barn, för vilka faderskapet icke fastställts, erhåller rätt till bidrag tidigare än, såsom för närvarande, vid tre års ålder. Fredrika-Bremer-förbundet och barnavårdsnämnden i Göteborg har samma uppfattning. Även 1951 års rättegångskommitté anför att en omprövning av möjligheterna till statliga barnbidrag måhända blir erforderlig; ej oviktiga luckor i systemet torde nu finnas.

Den föreslagna ändringen av bestämmelsen i 3 kap. 1 § har föranlett särskilda uttalanden av flera remissinstanser. Sålunda förklarar Sveriges advokatsamfund — som, enligt vad förut sagts, framfört vissa anmärkningar beträffande de materiella förutsättningarna för faderskapets fastställande — sig icke ha något att erinra mot de föreslagna reglerna om förfarandet vid fastställande av faderskap och om rättegången i underrätt i faderskapsmål.

Hovrätten över Skåne och Blekinge finner det ur praktiska synpunkter vara fördelaktigt om talan mot samtliga konkumbenter, som kan hava avlat barnet, föres i samma rättegång. Hovrätten framhåller emellertid, att rätte-

Kungl. Maj:ts proposition nr lii år 1958 187

gångarna kommer att bli mer komplicerade och kostsamma än förut, samt anför vidare:

Det torde exempelvis icke sällan komma att inträffa, att tillräckliga skäl att instämma nya svarande framkomma först vid huvudförhandlingen i målet, varför ny huvudförhandling, stundom föregången av förberedelse, måste äga rum. Sedan ny huvudförhandling hållits, kan det visa sig erforderligt att inhämta den medicinska sakkunskapens yttrande — något som ingalunda alltid kan ske på förberedelsestadiet — med påföljd att huvudförhandling får äga rum för tredje gången. Det är önskvärt, att frågan Arilka som böra instämmas i målet, slutbehandlas före huvudförhandlingen. De sakkunniga hava utgått ifrån att en utomjudiciell undersökning av faderskapsfrågan skall äga rum, innan rättegång anhängiggöres, och i väsentliga delar protokollföras samt att materialet från denna undersökning skall föreläggas domstolen. Härigenom skulle domstolen på ett tidigt stadium erhålla ett visst underlag för bedömande av rättegångens ändamålsenliga ordnande. Såvitt av förslaget framgår, har emellertid icke ens förutsatts, att några författningsbestämmelser rörande den utomjudiciella undersökningen skola utfärdas. Utan sådana bestämmelser saknas trygghet för att den planerade ordningen realiseras. Även om den genomföres, torde likväl åtskilliga till synes oundvikliga processuella svårigheter uppkomma. Olägenheterna härav måste emellertid anses mer än väl uppvägas av den ökade säkerhet, varmed faderskapet kan förväntas bliva fastställt.

Göta hovrätt framhåller att önskvärdheten av att i en enda rättegång kunna pröva frågan om faderskap, när modern haft samlag med flera män, även för hovrätten står klar, men hovrätten anser likväl den föreslagna lösningen vara förenad med stora vanskligheter. Hovrätten anför vidare:

Det bör härvidlag först beaktas, att modern ytterligt sällan torde ha intresse av en sådan prövning utan tvärtom oftast har ett mycket stort intresse av att dölja, att hon inlåtit sig med flera män; ej sällan är det hennes försvarsposition gentemot föräldrar, anhöriga och andra, att hon endast haft med en man att göra. Även om hon medger eller överbevisas om samlag med flera män torde det ofta te sig motbjudande för henne att utan utpekande av en viss man helt neutralt överlåta åt domstol att avgöra vem av flera som är fader. En sådan prövning som avses med förslaget kan därför sällan förutsättas ske med moderns vilja. Däremot är det uppenbarligen ofta ett stort intresse för en utpekad fader — och blir än mer allteftersom möjligheterna till faderskapsbevisning ökas — att ernå en sådan prövning.

Moderns berörda inställning måste antagas komma starkt till uttryck även under barnavårdsnämndens eller barnavårdsmannens utredning. Det måste också betonas att dessa organ ofta, kanske merendels, icke ha den fasthet och effektivitet att man från dem kan förvänta så ingående och objektiva utredningar i faderskapsfrågan, som de sakkunniga förutsätta (s. 159—161).

Hovrätten ifrågasätter om det över huvud finns tillräckliga skäl alt söka framtvinga en sådan ordning, att vid exceptio plurium de andra männen måste indragas som parter i samma rättegång. Lika med de sakkunniga anser hovrätten, att skillnaden mellan sanningsförsäkran och vittnesed icke bör tillmätas så stor betydelse. Olägenheterna av att i något fall, när eu invändning av detta slag vinner hifall och talan således ogillas,

188 Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1058

en ny talan mot annan man måste anhängiggöras för att få faderskapet fastställt synes hovrätten knappast så stora, att de i och för sig kan motivera en processuell anordning som är förenad med så betydande vanskligheter.

Beträffande vad de sakkunniga anfört om barnavårdsnämnds utredning uttalar svenska stadsförbundet, att några farhågor ej behöver hysas för att tillämpningen av den föreslagna faderskapsbestämmelsen skall bli alltför komplicerad för barnavårdsmyndigheterna.

Enligt svenska socialvårdsförbundet bör barnavårdsnämnderna uppmärksamgöras på angelägenheten av att till barnavårdsmän utses endast väl kvalificerade personer och att icke ett så stort antal ärenden anförtros en och samma barnavårdsman, att han icke blir i tillfälle att ägna erforderlig tid åt varje ärende.

Svea hovrätt ifrågasätter lämpligheten av att det, i den utsträckning de sakkunniga förutsatt, överlämnas åt barnavårdsmannen att verkställa en objektiv utredning för att utröna faderskapet. Hovrätten anför:

De sakkunniga utgå alltså från att barnavårdsmannen, innan han väcker faderskapstalan, skall tolka icke blott den i 3 kap. 2 § föräldrabalken för faderskaps fastställande angivna huvudregeln utan även den i lagrummet föreslagna tilläggsregeln. En sådan lagtillämpning kan ofta bli vansklig. ------- — Ger utredningen anledning att antaga att två eller flera haft samlag med modern under konceptionstiden, synes enligt hovrättens förmenande barnavårdsmannen såsom regel böra instämma samtliga, beträffande vilka faderskapet icke redan på grund av blodprov eller annan särskild omständighet framstår såsom osannolikt. Det kan till och med övervägas att på barnavårdsmannen lägga skyldighet att förfara som nu sagts. Då det måste anses mest förenligt med barnets bästa att fastställda faderskap i så stor omfattning som möjligt stå i överensstämmelse med verkliga förhållandet, måste en dylik skyldighet vara till fromma icke minst för barnet. Allenast för det fall att sannolikheten för att någon är fader till barnet framstår såsom uppenbar, bör barnavårdsmannen nöja sig med att stämma in denne. Det är, av skäl som de sakkunniga anfört, av vikt att de män, som i tvivelaktiga fall kunna komma i fråga, behandlas lika i en och samma process. Härigenom erhåller domstolen de bästa förutsättningarna för att nå ett riktigt resultat. När rättssäkerheten för alla parter blir bäst befordrad, får det enligt hovrättens mening icke inverka vare sig att män, mot vilka talan sedermera befinnes vara otillräckligt grundad, bli indragna i rättegången eller att det kan vara till socialt men för modern att mer än en man instämmes i målet.

Även om barnavårdsmannen, såsom här föreslås, i regel skall ha skyldighet att instämma samtliga, vilka få antagas ha haft samlag med modern under konceptionstiden, kan han naturligtvis i rättegången hävda att sannolikheten för att en av männen är fader är större än beträffande annan. Det kan visserligen icke förväntas att barnavårdsmannen i sådant fall kommer att vara synnerligen verksam för att skaffa bevisning mot mer än en av de instämda männen, men då varje instämd till eget fredande har intresse av att bevisning förebringas mot annan, torde icke behöva befaras att möjlig bevisning uteblir.

Hovrätten är väl medveten om att erinringar kunna göras mot att i lag inskriva skyldighet för barnavårdsmannen att processuellt verka i de om­

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 dr 1958 189

tåliga bevisfrågor som sålunda angivits. Emellertid bör mot alla svårigheter sättas kravet på att avgörandet i faderskapsmål kommer sanningen så nära som möjligt. Från denna synpunkt får det anses förmånligt att — såsom torde bli fallet enligt hovrättens förslag — barnavårdsmannens bevisprövande verksamhet mera överflyttas på domstolen och därmed även blir för barnavårdsmannen mindre maktpåliggande än enligt det förfarande som med betänkandet avsetts.

Föreningen Sveriges stadsdomare framhåller vikten av att barnavårdsmannens ansvar för att domstolen tillföres en fullständig utredning om vilka män som kan ifrågakomma som barnets fader blir klart fastslagen i de författningar om barnavårdsmannens verksamhet, som torde komma alt utfärdas i administrativ ordning. Av samma mening är, såsom av det följande närmare framgår, 1951 års rättegångskommitté och hovrätten över Skåne och Blekinge.

I fråga om förfarandet i rättegång har i första hand den föreslagna befogenheten för rätten att meddela föreläggande för barnets ställföreträdare alt väcka talan jämväl mot annan än den som redan är part blivit föremål för meningsbrytningar. Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller att en dylik befogenhet för rätten hittills torde ha ansetts mindre väl förenlig med domstolens ställning i vårt land, men att detta förhållande väl icke i och för sig bör utgöra ett avgörande hinder mot att införa en sådan ordning. Trots vissa betänkligheter — bland annat att ett föreläggande kan få till följd, att en part tvingas nedlägga arbete och kostnader på en talan, som enligt partens egen övertygelse är obefogad, samtidigt som parten utsätts för viss risk att få gälda den efter föreläggande instämde partens rättegångskostnad —■ har hovrätten kommit till den uppfattningen att en befogenhet av förevarande slag, främst på grund av dess överlägsna effektivitet, knappast kan undvaras. Hovrätten finner emellertid förutsättningen för att föreläggande skall kunna utfärdas något dunkel, samt anför:

Ur utredningssynpunkt synes den huvudsakliga skillnaden mellan det fall, då föreläggande tillgripes, och det fall, då så icke sker, vara den, att en ifrågasatt konkumbent i ena fallet höres såsom part under sanningsförsäkran och i andra fallet såsom vittne. I ett rättssystem med fri bevisprövning är denna skillnad icke av sådan art, att frågan om flera konkumbenter skola instämmas, lämpligen bör vara beroende därav. (Jämför det förhållandet att barnets moder höres än såsom part under sanningsförsäkran än såsom vittne, allteftersom hon har eller icke har vårdnaden om barnet.)

Enligt hovrättens mening torde som villkor för alt meddela föreläggande i stället kunna föreskrivas, att anledning förekommer att barnet kan ha avlats av annan än svaranden. —- Hovrätten ifrågasätter vidare om icke åtgärder på partssidan skulle kunna fylla en uppgift bredvid befogenheten för domstol att utfärda föreläggande. Det synes sålunda vara möjligt att ålägga barnavårdsmannen att tillse, alt talan samtidigt föres mot alla konkumbenter som kan ha avlat barnet. Enär effekten av en sådan bestämmelse är beroende på barnavårdsmannens kompetens och denna icke alltid kan antagas

190 Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

vara tillfyllestgörande, kan möjligen som komplement till bestämmelsen föreskrivas att barnavårdsmannen, då saken blir föremål för rättegång, skall anlita erforderlig sakkunskap, om han icke själv är i stånd att på betryggande sätt föra en faderskapsprocess. Genom nu antydda åtgärder på partssidan skulle vissa med den föreslagna befogenheten för domstolen förenade olägenheter antagligen komma att minska i styrka. I varje fall hade i de anvisningar, som i förslaget givits för barnavårdsmans handläggning av faderskapsärenden, bort tydligt angivas att barnavårdsmannen, då saken skall bli föremål för rättegång, bör väcka talan mot alla konkumbenler, som enligt huvudregeln i 2 § kan ha avlat barnet.

Göta hovrätt anför till en början beträffande de förutsättningar, under vilka rätten skall ge föreläggande att instämma någon ytterligare svarande:

I förslaget anges endast, att det skall ske »om det finnes påkallat för utredningen» (3 kap. 1 § FB), men av motiven framgår att det bör ske med urskillning och tydligen först sedan en förhandling om saken vid förberedelsen icke lett till resultat (s. 163). På grund av den motvillighet som är att förvänta från kärandesidan torde emellertid ansvaret för detta avgörande i största utsträckning komma att vila på rätten, d. v. s. vid förberedelsen rättens ordförande. Avgörandet är av mycket grannlaga natur. Uttrycket »påkallat för utredningen» kan tolkas så, att det skall vara »utrett» (3 kap. 2 §) att modern haft samlag med annan eller andra och måhända också att ingen av männen är osannolik som fader, ty under andra förutsättningar kan ju en prövning mellan flera icke komma i fråga. I så fall torde ett föreläggande, om ej modern medger samlaget, knappast kunna ges annat än efter huvudförhandling i målet, något som skulle leda till en senare ny huvudförhandling och stor omgång. Men man kan också befara den motsatta tolkningen, eller att rätten anser utredningen påkalla en annan mans instämmande på rätt lösa uppgifter av den ursprunglige svaranden, och en sådan tillämpning ger uppenbarligen anledning till allvarliga betänkligheter i fråga om mål av förevarande slag.

Härefter yttrar hovrätten att hovrätten finner det vara mest betänkligt, att rätten över huvud skall engageras för ett avgörande. Detta synes illa förenligt med den ställning rätten bör intaga i processen och bör om möjligt undvikas. I varje fall bör enligt hovrättens mening förutsättningarna för ett föreläggande preciseras och skärpas. Hovrätten anser det emellertid böra övervägas, om det icke kan öppnas någon form för den ursprunglige svaranden, vilken är den som har intresse härav, att kunna instämma de andra män som haft samlag med modern. Om detta möjliggöres, saknas anledning bibehålla stadgandet. Hovrätten för Västra Sverige uttalar sig i samma riktning.

Svea hovrätt framhåller att om barnavårdsmannen, såsom hovrätten föreslagit, skulle bli pliktig att instämma samtliga män, beträffande vilka en jämförande faderskapsprövning bör företagas, rättens befogenhet att meddela föreläggande icke torde vara erforderlig. Enligt hovrättens mening måste det i och för sig betecknas som en fördel, om stadgandet därom kan undvaras, och hovrätten åberopar till stöd härför både att det icke är lämpligt att rätten tager befattning med frågan om partsställningen i en rätte­

Kungl. Maj:ts proposition nr 1'/ 4 år 1058 191

gång samt att det måste undvikas att domstolen får sken av att ha intagit en förutfattad mening. Under alla förhållanden anser hovrätten föreläggande icke böra givas i annat fall än då redan instämd man framställt yrkande därom. Föreläggandet synes —- uttalar hovrätten slutligen — utan större principiella betänkligheter kunna ersättas med rätt för en instämd man att påkalla att även annan man instämmes för att svara i målet.

Hovrätten för Övre Norrland anser att det liksom hittills bör överlämnas åt barnets ställföreträdare att avgöra mot vem talan skall riktas. Enligt föreningen Sveriges stadsdomare bör uppgiften att vara verksam för vinnande av utredning mot andra män naturligare tillkomma den redan instämde mannen än barnets ställföreträdare. Den utväg de sakkunniga tänkt sig, om modern vägrar att efterkomma rättens föreläggande, nämligen att hennes ■vägran kan läggas henne till last i bevishänseende, synes stå till buds även då modern, trots att hon uppmanats därtill av den instämde mannen, vägrar att instämma jämväl annan man. Föreningen förordar att bestämmelsen om befogenhet för rätten att meddela föreläggande utgår.

1051 års rättegång skommitté säger sig vilja bestämt avstyrka förslaget att rätten skulle kunna förelägga barnets ställföreträdare att instämma annan än den först instämde. Kommittén anför:

En sådan uppgift för rätten är icke väl förenlig med nya rättegångsbalkens grunder. Skall ett föreläggande icke kunna förenas med någon påföljd, kan det vidare antagas icke bli effektivt; formliga förelägganden av rätten utan påföljd är för övrigt i och för sig olämpliga. Att käranden — såsom antydes — skulle bli sämre ställd vid målets avgörande, om ett föreläggande icke följts, är stötande. Härvidlag bör också bemärkas att åtminstone modern kan ha ett klart intresse av att icke instämma den som föreläggandet eventuellt skulle avse, och sådana synpunkter kunna stundom göra sig gällande även hos barnavårdsmannen. Detta föranleder det ytterligare skälet mot förslaget att det synes stötande om käranden skulle tvingas ställa ett yrkande om faderskap — låt vara subsidiärt om man så vill •— mot en person som från kärandesidan alls icke anses vara barnets fader; en stämning efter ett föreläggande måste nämligen uppenbarligen innehålla åtminstone ett yrkande om faderskap. Sistnämnda skäl kan med än större styrka riktas mot en sådan lösning att käranden skulle bli tvungen att instämma var och en som av den förste svaranden utpekas; kompletteras en sådan lösning med någon form av prövning av domstolen, är man inne på förslagets linje.

Kommittén har övervägt även den lösningen, att svaranden skulle ges möjlighet att i mål av detta slag instämma annan man som part för prövning även i förhållande till honom av faderskapsfrågan. Emellertid möter även här invändningen att en sådan prövning måste förutsätta yrkanden i rättegången från moderns sida, och dessutom skulle en sådan lösning leda till icke rimliga konsekvenser i fråga om rättegångskostnaderna. Lösningen kan därför icke förordas.

Enligt kommitténs mening skulle man komma långt, och i dagens läge sannolikt tillräckligt långt, genom att lita till kärandesidans, speciellt barnavårdsmannens, intresse av alt utnyttja de nya reglerna i förening med eu svarandes möjligheter alt förebringa bevisning mot andra män genom vittnesmål och andra bevismedel. Det är riktigt att modern ej sällan kan önska hålla eu viss man utanför, men barnavårdsmannens intresse därav

192 Kungl. Maj:ts proposition nr 714 år 1958

måste regelmässigt vara väsentligt mindre; hans skyldigheter liärutinnan kunde lämpligen böra inpräntas genom uttryckliga bestämmelser i vederbörliga instruktioner. Det kan också vara riktigt att barnavårdsmansinstitutionen på sina håll är svag och att sakkunnig hjälp inte alltid står till buds i önskvärd utsträckning. Även detta bör emellertid kunna förbättras och torde vara på god väg att förbättras, bland annat i följd av kommunsammanslagningarna. Den offentliga rättshjälpens utveckling ger också ökade möjligheter.

Även om modern under den förberedande utredningen icke uppgiver flera män, med vilka hon haft samlag, torde den först utpekade oftast göra det redan vid barnavårdsmannens utredning eller senast vid den muntliga förberedelsen inför rättens ordförande. Särskilt när svaranden därvid icke har något biträde är det icke ur vägen att rättens ordförande ger honom någon handledning, och det kan icke heller vara olämpligt att rättens ordförande förhandlingsvis medverkar till att käranden instämmer vederbörande medpart till svaranden; detta är en helt annan sak än att rätten ger formliga förelägganden. I den mån tilläggsstämning skall uttagas kan detta sedan ske före huvudförhandlingen, vilket givetvis med hänsyn till dennas koncentration och olägenheterna av ny huvudförhandling är mycket önskvärt.

Obestridligen måste man emellertid räkna med att kärandesidan stundom icke vill frivilligt instämma viss uppgiven fader. Ståndpunkten kan vara mycket välgrundad och i så fall är ingen skada skedd, om denne man ställes helt utanför prövningen. Svaranden kan emellertid också ha ett mycket berättigat intresse av en prövning även i förhållande till en sådan man. För de jämförelsevis få fall, som det här gäller, finns det emellertid enligt gällande rätt möjlighet till en sådan prövning genom att svaranden inkallar vederbörande som vittne och låter förebringa bevisning på annat sätt — även blodprov — om sannolikheten av den andres faderskap. De sakkunniga (s. 164) anföra som skäl mot en sådan möjlighet, att en av konkumbenterna får avgiva sina uppgifter under sanningsförsäkran och en annan som vittne och att, om talan mot svaranden ogillas på den grund att den andres faderskap anses sannolikare, ny talan måste föras mot denne. Som de sakkunniga själva uttala böra dessa skäl icke tillmätas alltför stor betydelse. Obestridligen finns det i dessa mål stor risk för att de uppgifter som lämnas äro oriktiga, men risken i detta hänseende torde vara ungefär densamma, om uppgifterna lämnas under sanningsförsäkran eller de lämnas under vittnesed. Att en ny talan i något fall kan behöva väckas synes heller icke vara så betänkligt. En väsentlig vinst blir, även i de fall att icke alla de uppgivna fäderna ha partsställning, att den först uppgivne fadern i motsats till vad nu är fallet kan fria sig, när annans faderskap anses sannolikare. Kommittén vill upprepa, att det med en tillfredsställande barnavårdsmansorganisation och rätt skötta förberedelser vid rätten måste bli ovanligt att en man, gentemot vilken en faderskapsprövning är påkallad, icke får partsställning i målet.

Om kommitténs förslag skulle följas, synes andra punkten i andra stycket av 3 kap. 1 § föräldrabalken böra utgå. Enär talan mot flera män bör kunna väckas antingen samtidigt eller vid olika tidpunkter, t. ex. en talan först efter förberedelsen i ett mål, synes i första punkten ordet väckas böra ändras till föras. Måhända kan denna återstående punkt lämpligen sammanföras med första stycket.

Vad angår det förhållandet att de sakkunniga icke föreslagit någon p å-

följd för underlåtenhet att efterkomma givet före-

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958 193

läggande ifrågasätter hovrätten över Skåne och Blekinge om den avsedda koncentrationen av faderskapsprocessen kan nås utan sådan påföljd. Samma mening har framförts av Svea hovrätt, Göta hovrätt och föreningen Sveriges stadsdomare ävensom av hovrätten för Västra Sverige, som framhåller att ett föreläggande utan påföljd i praktiken allenast skulle komma att innebära ett rättens råd till kärandeparten. Även länsstyrelsen i Södermanlands län anser att domstolen bör givas medel att framtvinga att käranden ställer sig föreläggandet till efterrättelse. Såsom av den förut lämnade redogörelsen framgår har också 1951 års rättegångskommitté anfört att ett föreläggande, som icke kan förenas med någon påföljd, ej kan antagas bli effektivt.

Rörande stadgandet i andra stycket av 1 §, enligt vilket, om det är ovisst vem av två eller flera som är fader, talan må samtidigt väckas mot dem, framhåller föreningen Sveriges häradshövdingar, att av fortsättningen av stycket ävensom av andra föreslagna bestämmelser och uttalanden i motiven framgår att ordet »samtidigt» här synes vara använt i annan betydelse än i 10 kap. 14 § rättegångsbalken, där verklig samtidighet torde vara åsyftad och icke såsom här allenast, att talan instämmes medan rättegång om samma faderskap är anhängig.

Slutligen har i detta sammanhang gällande regler om parts och vittnes yttrandeplikt upptagits till bedömande av hovrätten över Skåne och Blekinge, som därvid anför:

Den sannolikhetsbedömning, som enligt förslaget skall äga rum, då modern under konceptionstiden haft samlag med två eller flera, kommer på grund av sakens be kaffenhet att e:bjuda stora vanskligheter. Med hänsyn härtill är det angeläget, att alla tillgängliga upplysningskällor utnyttjas så långt lämpligen kan ske. Av särskild vikt blir att utreda, med vilka modern under konceptionstiden haft samlag, tidpunkten för olika samlag samt omständigheterna i övrigt vid samlagen, t. ex. huruvida preventivmedel använts. Härvidlag är man framför allt hänvisad till uppgifter under sanningsförsäkran eller vittnesed av modern, uppgifter under sanningsförsäkran av svarande samt vittnesmål av andra ifrågasatta konkumbenter. Jämlikt 36 kap. 6 § och 37 kap. 5 § rättegångsbalken äga emellertid vittne och part, som höres under sanningsför äkran, rätt att vägra yttra sig angående omständighet, vars yppande skulle röja, att vittnet respektive parten ävensom vissa andra personer begått vanärande handling. Dessutom gäller enligt 36 kap. 14 § rättegångsbalken, att domstolen, när skäl därtill äro, skall erinra vittne om innehållet i 36 kap. 6 § rättegångsbalken. Det förhållandet i och för sig, att personer, som icke äro i äktenskap förenade, haft samlag med varandra, anses visserligen enligt nutida åskådning icke vanärande. Under särskilda om tändigheler kan emellertid så bliva fallet. En kvinna, som på kort tid haft könsumgänge med ett flertal olika män, får exempelvis anses hava begått vanärande handling. I rättspraxis (NJA 1952 s. 262) hava, då gift man, som sammanlevde med sin hustru, haft samlag med annan än henne, såväl mannen som den kvinna, med vilken könsumgänget : kött, ansetts hava handlat vanärande. Verkningarna av reglerna i 36 kap. ti § och 37 kap. 5 § rättegångsbalken inskränka sig emellertid icke till fall, då vittne respektive part verkligen begått vanärande handling. När part eller vittne under åberopande av nyssnämnda bestämmelser

13 II ilning till riksdagens protokoll 1l).r>8. 1 samt. Nr 144

194 Kungl. Maj:ts proposition nr 144 nr 1958

vägra att yttra sig, nödgas domstolen mestadels utan saklig prövning godtaga lians ståndpunkt, eftersom domstolen oftast saknar material för bedömande av huruvida parten eller vittnet i själva verket hava fog för sin vägran. I faderskapsmål är värdet av den här diskuterade begränsningen i yttrandeplikten ofta tvivelaktigt. Om t. ex. en moder vägrar att besvara frågan, huruvida hon under lconceptionstiden haft samlag med annan än svaranden, får detta som regel anses liktydigt med att hon besvarat frågan jakande. Detsamma gäller, om ett vittne icke vill lämna svar på frågan, huruvida han haft samlag med modern. Om således reglerna om rätt för part och vittne att vägra yttra sig ofta nog äro för vederbörande själv av jämförelsevis ringa värde i faderskapsmål, kunna de däremot medföra beaktansvärda olägenheter ur utredningssynpunkt, eftersom i fall av vägran möjligheterna att klarlägga, med vilka modern haft samlag under konceptionstiden, tidpunkten för olika samlag och omständigheterna i övrigt vid samlagen kunna avsevärt försvåras. De betänkligheter, man kan hysa mot att utvidga yttrandeplikten, försvagas i någon mån därigenom, att faderskapsmålen i regel handläggas inom stängda dörrar samt att, om så skett, 36 § lagen om inskränkning i rätten att utbekomma allmänna handlingar erbjuder viss möjlighet att hemlighålla vad vid förhandlingen förekommit. —------- I betraktande av vad ovan anförts torde böra övervägas, om nuvarande begränsningar i yttrandeplikten skola kvarstå oförändrade.

Sedan remissbehandlingen avslutats har jag från statens rättskemiska laboratorium begärt ett uttalande, hur stora utsikterna är att i fall, där två eller flera män haft samlag med barnamodern under konceptionstiden, genom blodgruppsundersökning avgöra vem som med större sannolikhet kan antagas vara barnets fader. Med anledning härav har laboratoriet i ett den 29 november 1954 dagtecknat utlåtande anfört följande.

Genom blodgruppsserologiens utveckling har man kommit ett gott stycke på väg mot den individuella blodgruppsdiagnosen d. v. s. möjligheten att identifiera en person genom fastställande av hans blodgruppskombination. Vissa härför erforderliga sera äro emellertid så sällsynta, att endast ett fåtal laboratorier i världen ha tillgång till dem.

Redan med de sera som Statens rättskemiska laboratorium rutinmässigt använder äro dock kombinationsmöjligheterna så många, att blodprov från två på måfå valda personer endast i ca 2—3 % av fallen skulle lämna helt och hållet överensstämmande resultat.

Därav följer dock ingalunda att en blodgruppsundersökning i omkring 97 % av fallen skulle leda till en väsentlig skillnad i fråga om sannolikheten av två mäns faderskap. I vissa fall kan nämligen trots olika blodgruppskombination sannolikheten för faderskapet vara lika stor, i andra fall kan den siffermässiga skillnaden i sannolikhet vara så ringa, att den icke berättigar till några slutsatser.

Om tvenne män, av vilka den ene antages vara den verklige barnafadern, blodundersökas, kan den andres faderskap med de nu rutinmässigt tillämpade blodgruppssystemen uteslutas i ca 51,5 % av fallen. I ytterligare ca 3,5 % av fallen kan hans faderskap blodgruppsstatistiskt sett i och för sig med tillräcklig säkerhet uteslutas. I sammanlagt ca 55 % kan alltså hans faderskap utan hänsyn till den verklige faderns blodgrupp uteslutas. Att generellt beräkna i hur stor de! av de återstående 45 % en jämförelse mellan de båda männens blodgruppskombinationer ger en tillräckligt avgörande skillnad är mycket invecklat och kräver mer tid och personal än som för närvarande står till vårt förfogande. En grovt approximativ uppskattning gör det tro­

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958 195-

ligt, att i åtminstone ca 1/3 av dessa fall föreligger en sannolikhetsskillnad av sådan storlek, att det kan anses någorlunda försvarligt om den i och för sig (d. v. s. även om andra omständigheter av vikt ej föreligga) lägges till grund för ett avgörande. Detta skulle utgöra ytterligare ca 15 % av fallen. I sammanlagt ca 70 % skulle alltså blodundersökningen möjliggöra ett mer eller mindre säkert avgörande och endast ca 30 % kvarstå.

Analys av några familjematerial har lämnat stöd för att denna uppskattning snarast får anses vara försiktig.

Om lagstadgad möjlighet bereddes att kunna utvidga blodundersökningen även till framför allt parternas föräldrar, skulle ytterligare ett icke helt obetydligt antal fall av mer eller mindre avgörande sannolikhetsskillnader kunna erhållas.

I en hel del av de ovan som kvarstående angivna ca 30 % komme givetvis vissa icke i och för sig tillräckliga sannolikhetsskillnader att föreligga vilka tillsammans med andra sannolikhetsskillnader, t. ex. erhållna genom antropologiska undersökningar, kunna bli av värde.

Man får dock härvid aldrig glömma, att även en siffermässigt ganska stor sannolikhetsskillnad med nödvändighet i ett visst antal fall måste visa fel' riktning.

I detta sammanhang må framhållas, att de annars kanske för närvarande icke så givande antropologiska undersökningarna äro avsevärt utsiktsfullare vid denna typ av fall, där det gäller två män, än vid fall med endast en uppgiven fader.

Även andra sannolikhetsskillnader torde väl ofta eller kanske oftast föreligga, exempelvis sådana som betingas av samlagets plats inom menstruationscykeln.

Det torde därför knappast vara för djärvt att antaga, att resultatet av blodgruppsundersökningen ensamt eller tillsammans med andra omständigheter i åtminstone 75—80 % av fallen med 2 »eventuella fäder» kan ge en sådan sannolikhetsskillnad för de båda männens faderskap, att domstolen härpå skulle kunna bygga ett domslut med en försvarlig säkerhetsgrad.

I infordrat yttrande har medicinalstyrelsen förklarat sig icke ha något att erinra mot de slutsatser vartill laboratoriet sålunda kommit.

Departementschefen

En av de mera svårbedömda frågorna inom den familjerättsliga lagstiftningen är spörsmålet om sättet för fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap. I 1734 års lag fanns inga bestämmelser i detta ämne. Så småningom utbildades emellertid den praxis att om det kunde visas att den, emot vilken barnets moder riktade sin talan, haft samlag med henne under konceptionstiden, han skulle anses såsom fader. Därvid togs icke hänsyn till om modern under samma tid haft samlag också med annan. Denna praxis kodifierades i 1917 års lag om barn utom äktenskap, som innefattade den första lagmässiga regleringen av förevarande spörsmål. Om det var utrett att svaranden haft samlag med modern å tid då barnet kunde ha avlats, skulle han — så stadgade huvudregeln i denna lag •— anses som fader, för den händelse det icke var uppenbart att barnet ej hade avlats vid samlaget. Samlag under konceptionstiden skapade alltså en presumtion för faderskapet, och denna presumtion kunde under den första tiden av lagens giltighet knappast brytas på annat sätt än genom all svaranden visade an­

196 Kungl. Maj:ts proposition nr 14b år 1958

tingen att han var steril vid tiden för samlaget eller att modern redan före sitt umgänge med svaranden var havande eller att barnet företedde rasegendomligheter som med säkerhet angav att barnet måste ha avlats av någon annan. Vid denna tid hade nämligen blodgruppsforskningen ännu icke nått sådana resultat, att man med ledning av blodgruppsegenskaperna kunde erhålla något stöd för bedömningen av frågan vem som kunde vara barnets fader. Det dröjde emellertid ej mer än ungefär tio år förrän nämnda forskning hade utvecklats därhän att blodgruppsundersökningar ansågs kunna lämna bidrag till ledning vid avgörandet av faderskapsmål. Det blev nu i vissa fall möjligt för en såsom fader felaktigt utpekad man att under åberopande av dylika undersökningar fria sig från faderskapet.

Genom föräldrabalkens ikraftträdande år 1950 undergick den i 1917 års lag inskrivna faderskapsregeln viss ändring i syfte att det verkliga faderskapet skulle kunna fastställas med större säkerhet än förut. I 3 kap. 2 § föräldrabalken stadgas sålunda att om mannen haft samlag med modern å tid, då barnet kan vara avlat, han skall anses såsom fader, om det ej är osannolikt att barnet avlats vid samlaget. Denna lagändring innebar i praktiken att det i viss utsträckning blev tillåtet att styrka att modern under konceptionstiden haft samlag även med annan än svaranden. Hur stor praktisk betydelse denna lagändring haft, är svårt att bedöma. Enligt upplysningar från Stockholms rådhusrätts familjerättsavdelningar förekommer det emellanåt, att svaranden i ett faderskapsmål gör invändning om att kvinnan haft samlag även med annan samt att till följd härav blodprov läges även å denne. Eftersom lagen icke medger att någon jämförelse anställes med avseende å sannolikheten för de båda männens faderskap utan bygger på grundsatsen, att den som haft samlag med modern under konceptionstiden skall anses som far till barnet så snart det icke är osannolikt att barnet avlats av honom, blir emellertid resultatet regelmässigt att den från början instämde mannen förklaras för fader även om den andres faderskap är lika eller kanske rent av ännu mera sannolikt.

Redan i det år 1915 avgivna betänkande, på grundval av vilket 1917 års faderskapsregel tillkom, hade lagberedningen framhållit att, om det vore möjligt att med någorlunda säkerhet bedöma huruvida större sannolikhet förefanns för den enes än för den andres faderskap, det skulle kunna överlåtas åt domstolen att på sådan grund välja mellan konkumbenterna. Eftersom någon sådan möjlighet då icke förefanns, fick man emellertid nöja sig med den tämligen grova presumtionsregel som vi sedan dess haft. Regeln kan därför i viss mån betecknas som en nödfallslösning. Såsom ärvdabalkssakkunniga påpekat är emellertid utgångsläget numera väsentligt förändrat i jämföielse med den situation som förelåg vid tillkomsten av 1917 års lag. Den vetenskapliga utvecklingen, framför allt på blodgruppsforskningens område, har gått raskt framåt och skapat förut saknade möjligheter att från faderskapet till ett barn utesluta en med orätt utpekad man, liksom ock att i viss mån bedöma den positiva sannolikheten för att en man som haft samlag med modem verkligen är fader till barnet. Som exem­

Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1958 197

pel kan nämnas att medan ännu år 1946 den teoretiska möjligheten att genom blodprov med tillräcklig visshet utesluta en med orätt utpekad person från faderskapet stannade vid drygt 36 %, så har denna möjlighet redan nu stigit till drygt 51 % vid rutinmässiga blodprovsundersökningar och kan, om särskilda undersökningar vidtas, ökas ytterligare. Genom vetenskapens framsteg kan även andra antropologiska undersökningar numera i viss omfattning tjäna till ledning i faderskapsmål.

Vid de nordiska överläggningarna i ämnet har enighet vunnits, att man icke bör stanna vid den nuvarande svenska faderskapsregeln utan att, då modern haft samlag med flera, det bör åligga domstolen att pröva sannolikheten av att den ene eller den andre är fader till barnet. Med stöd av undersökningar och uttalanden av medicinsk sakkunskap (retslsegerådets i Danmark utlåtande den 12 maj 1953 och den svenska medicinalstyrelsens yttrande den 4 december samma år, se s. 245—257 i betänkandet) har ärvdabalkssakkunniga hävdat, att förutsättningarna för att i sannolikhetshänseende kunna skilja mellan olika män numera är tillräckliga för genomförande av en tilläggsbestämmelse som ger domstolen rättighet och skyldighet att, då utredningen visar att modern under konceptionstiden haft samlag med flera män utan att någons faderskap i och för sig är osannolikt, utvälja den som med större sannolikhet än de övriga kan antagas vara fader till barnet. Om påtaglig skillnad i sannolikhetshänseende ej föreligger, skall enligt de sakkunnigas förslag talan ogillas mot dem alla.

De av ärvdabalkssakkunniga föreslagna ändringarna i reglerna om faderskapets fastställande har i stort sett tillstyrkts eller lämnats utan erinran av det övervägande flertalet remissinstanser, däribland av samtliga hörda medicinska myndigheter samt av de flesta kvinnoförbunden. Det må särskilt nämnas att medicinalstyrelsen anslutit sig till de sakkunnigas uppfattning, att de vetenskapliga metoderna numera erbjuder en så hög grad av säkerhet att dessa, sammanställda med den utredning i övrigt som enligt de sakkunnigas förslag skall presteras av domstolarna, får anses utgöra en tillräckligt fast grundval för mer differentierade lagregler på området. Endast i ett av de mer än femtio remissyttrandena har förslaget klart avstyrkts.

När man har att taga ståndpunkt till den av ärvdabalkssakkunniga föreslagna reformen, måste man hålla i minnet att en ur alla synpunkter fullt tillfredsställande faderskapsregel över huvud icke kan uppställas förrän vetenskapen funnit metoder enligt vilka ett barns härstamning kan fastslås med fullständig visshet. Eftersom man, såvitt nu kan överblickas, ej kan räkna med att inom överskådlig tid nå fram till sådana metoder, måste man följaktligen nöja sig med en faderskapsregel som, vid sidan av de osäkerhetsmoment och andra nackdelar vilka ofrånkomligen är förenade med densamma, erbjuder individen och samhället så stora fördelar som möjligt ur rättvisesynpunkt och social synpunkt.

Den nuvarande regeln är uppenbarligen dikterad av hänsyn till barnets intresse att om möjligt få en person förklarad som fader. Ur rättssäkerhetssynpunkt ter det sig emellertid mycket betänkligt att eu kvinna som haft

198 Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

utomäktenskapligt umgänge med flera män skall kunna välja ut en av männen och få honom förklarad som fader, även om det objektivt sett är större sannolikhet för att barnet avlats av någon bland de övriga. Det bör även ur barnets synpunkt anses mycket angeläget att det faderskap, som blir lagligen fastställt, också i möjligaste mån överensstämmer med det verkliga. Får domstolen rätt att bland de presumtiva fäderna utvälja den för vars faderskap, under beaktande av alla föreliggande omständigheter, övervägande skäl talar, måste detta leda till ett resultat, som visserligen fortfarande icke med absolut visshet är riktigt men dock är betydligt säkrare och mera rättvisande än det som kan nås med den nuvarande regeln. Ett sådant resultat måste även bli lättare att acceptera av den som, kanske just på grund av vetskap om att kvinnan haft umgänge med andra män, icke utan rättegång velat erkänna faderskapet till barnet. En reform av faderskapsreglerna i anslutning till de sakkunnigas förslag måste därför överensstämma med barnets rent personliga intresse att få en fader, som vill vidkännas barnet som sitt eget. Såsom jag i det föregående i annat sammanhang framhållit bör lagstiftningens uppgift vara att söka förmå den utomäktenskaplige fadern att även socialt stå för sitt faderskap och att stärka hans ansvarskänsla för barnet. Med hänsyn till vad nu anförts måste det anses innebära en bestämd vinst ur både rättssäkerhetssynpunkt och allmänt mänsklig synpunkt, om faderskapsregeln kan utformas så att det blir möjligt att i faderskapsprocessen göra en jämförelse mellan de män som haft samlag med modern under konceptionstiden.

Såsom jag vid behandlingen av 2 kap. förslaget till ärvdabalk närmare utvecklat är det ett gammalt, inom riksdagen flera gånger framfört önskemål att utomäktenskapliga barn skall tillerkännas arvsrätt även efter fader och fädernefränder och icke, såsom nu, allenast efter moder och mödex-nefränder. Det har icke synts mig möjligt att i detta hänseende likställa de utomäktenskapliga barnen med de inomäktenskapliga utan att samtidigt reformera de nuvarande reglerna om faderskapets fastställande. En ändring av dessa regler i anslutning till de sakkunnigas förslag skulle, på sätt jag tidigare framhållit, skapa ett ur rättssäkerhetssynpunkt nöjaktigt underlag för den önskade utvidgningen av de utomäktenskapliga barnens arvsrätt. Även detta utgör ett mycket starkt skäl för en reform av faderskapsreglerna.

Från vissa håll har emellertid framförts betänkligheter i fråga om de föreslagna faderskapsbestämmelsernas praktiska verkningar. Sålunda har påtalats att, såsom de sakkunniga själva framhållit, bestämmelsen måste medföra att i vissa fall, där faderskap enligt nuvarande lag skulle ha fastställts, talan blir ogillad samt att det blir svårare att få till stånd frivilliga erkännanden, I sistnämnda avseende må det vara tillräckligt att hänvisa till vad jag anförde vid framläggandet av förslag till föräldrabalk, nämligen att eu ökning av antalet fall då rättegång erfordras för faderskapets fastställande självfallet icke är önskvärd men å andra sidan icke bör tillmätas avgörande betydelse, enär fastställandet av faderskapet är av den vikt att be-

Kungl. Maj:ts proposition nr /44 år 1958 199

kvämlighetssynpunkter icke får vara utslagsgivande. Allvarligare framstår onekligen invändningen att antalet icke fastställda faderskap kan komma att öka, om de av ärvdabalkssakkunniga föreslagna faderskapsreglerna genomförs. Huruvida och i vilken utsträckning så kan komma att ske, är givetvis mycket svårt att på förhand bedöma; de sakkunniga har för sin de] räknat med att minskningen av antalet fastställda faderskap icke skall behöva uppgå till mer än några få procent, under det att vissa remissinstanser funnit detta antagande väl optimistiskt.

I denna fråga har jag av statens rättskemiska laboratorium inhämtat ett den 29 november 1954 dagtecknat, av medicinalstyrelsen godkänt utlåtande, enligt vilket resultatet av blodgruppsundersökningen ensamt eller tillsammans med andra omständigheter i åtminstone 75—80 % av fallen med två eventuella fäder säges kunna ge en sådan sannolikhetsskillnad för de båda männens faderskap, att domstolen härpå skulle kunna bygga ett domslut med en försvarlig säkerhetsgrad. Det är emellertid att märka att siffran 75—80 % hänför sig till de fall då modern under konceptionstiden haft samlag med mer än en man och att resultatet av laboratoriets undersökning följaktligen innebär att antalet fastställda faderskap i praktiken kommer att bli avsevärt högre. För närvarande kan man räkna med att ungefär 90 % av de utomäktenskapliga barnen får faderskapet fastställt. Det är tveksamt i hur många fall av dessa 90 % modern under konceptionstiden haft samlag med mer än en man. Ärvdabalkssakkunniga har för sin del utgått från att promiskuitet förekommit endast i 10 % av nämnda 90 %, d. v. s. att modern i mer än 80 % av samtliga fall blott skulle ha haft samlag med en man. Om man utgår härifrån och från att det nuvarande antalet icke fastställda faderskap — 10 % — i och för sig förblir konstant, kommer enligt de av ärvdabalkssakkunniga föreslagna lagreglerna faderskapet till ett utomäktenskapligt barn att kunna fastställas i 87—88 % av alla fall. Visserligen är det möjligt att promiskuiteten faktiskt är något större än de sakkunniga antagit, men å andra sidan är det icke osannolikt att det nuvarande antalet icke fastställda faderskap, 10 %, kommer att minska i och med att utredningen blir bättre. Man torde därför icke kunna påstå att faderskapet enligt de nya lagreglerna kommer alt i nämnvärd omfattning fastställas mindre ofta än enligt gällande rätt. Därest den antropologiska undersökningsverksamheten utbygges, kan det till och med tänkas att motsatsen blir fallet. I detta sammanhang vill jag även omnämna att — i enlighet med vad som för närvarande gäller — bidrag till underhåll åt barn, för vilka något faderskap ej blir fastställt, är avsett att utgå av allmänna medel.

Mot de av ärvdabalkssakkunniga föreslagna nya faderskapsreglerna skulle också kunna riktas den invändningen att tillämpningen av dem skulle kunna på ett otillbörligt sätt verka skandaliserande för modern. T detta avseende är dock att märka alt redan den från och med 1950 gällande faderskapsregeln gör det möjligt för den instämde att anställa vittnesförhör med andra män för att utröna om också de haft samlag med kvinnan under

200 Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1958

konceptionstiden. Den omständigheten att dessa andra män i stället kan komma att inta partsstäilning synes i detta sammanhang icke äga någon storre netydeise ur praktiska och psykologiska synpunkter. Möjligen skulle en regel i nära anslutning till de sakkunnigas förslag istället kunna skapa vissa möjligneter att undgå chikantallen. Meningen är nämligen att redan barnavärdsmannen vid den ohjektiva utredning, som skall föregå en eventuellt behövlig process, skall undersöka bärkraften av påståendena om att kvinnan haft samlag med flera män, vartill kominer att domaren på förberedelsestadiet torde ha faktiska möjligheter att från målet avskilja män mot vilka någon bevisning uppenbarligen icke står att finna. Vidare må i detta sammanhang betonas att domstolen vid prövning av faderskapsmål äger förordna att förhandlingen skall ske inom stängda dörrar (20 kap. 38 § föräldrabalken), en möjlighet som torde begagnas så snart modern det begär.

Sammanfattningsvis må följande anföras. De föreslagna faderskapsreglerna kommer i varje fall icke att väsentligt minska möjligheterna att få faderskapet till utomäktenskapliga barn rättsligen fastställt. Däremot kommer reglerna att skapa eu betydligt större säkerhet för att det rättsligen fastställda faderskapet verkligen överensstämmer med det biologiska. Reglerna kommer alltså att skänka större rättvisa; därigenom blir domslutet lättare att acceptera för den som förklaras som fader, något som måste anses lyckligt icke minst ur barnets egen synpunkt. Redan dessa skäl tillsammans talar med avsevärd styrka för en reform av faderskapsreglerna i anslutning till de sakkunnigas förslag. Härtill kommer att en sådan reform måste anses utgöra förutsättningen för förverkligandet av det gamla rättvisekravet att de utomäktenskapliga barnen skall tillerkännas arvsrätt efter fader och fädernefränder och därmed i arvsrättsligt hänseende bli likställda med barn inom äktenskap. På grund av det nu anförda har jag kommit till den uppfattningen att den föreslagna reformen innebär fördelar, som betydligt överväger nackdelarna. Jag vill därför i princip ansluta mig till ärvdabalkssakkunnigas förslag.

Vad härefter beträffar den språkliga utformningen av de nya faderskapsreglerna har de sakkunniga föreslagit en huvudregel av samma sakliga innehåll som den nu gällande regeln, nämligen att den som haft samlag med modern å tid, då barnet kan vara avlat, skall anses som fader, om det ej föreligger omständighet som gör det osannolikt att barnet avlats av honom. Vid sidan härav föreslås en tilläggsregel, vari stadgas att, om det varder utrett att modern under sagda tid haft samlag med två eller flera, dock icke någon av dem är att anse som fader med mindre det är större sannolikhet att barnet avlats av honom än av annan. Enligt de övriga nordiska förslagen krävs i sistnämnda avseende att det föreligger väsentligt större sannolikhet; ordet »väsentligt» återfinnes emellertid ej i det svenska förslaget.

Mot den sålunda föreslagna avfattningen har under remissbehandlingen framställts vissa anmärkningar, vilka såtillvida följer en gemensam linje

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958 201

att de innefattar yrkanden om skärpning av de förutsättningar för faderskapets fastställande som föreslagits av de sakkunniga. Sålunda har ifrågasatts om icke faderskap enligt huvudregeln bör fastställas endast då det föreligger omständighet som gör det sannolikt att barnet avlats av vederbörande man. Vidare har av flera remissinstanser gjorts gällande att faderskap enligt tilläggsregeln allenast bör fastslås när det är väsentligt större sannolikhet att barnet avlats av viss man än av annan. En av de sistnämnda instanserna har dessutom förordat att tilläggsregeln skall vinna tillämpning redan då modern på sannolika skäl kan antas ha haft samlag under konceptionstiden med två eller flera.

Ett tillgodoseende av dessa önskemål synes mig ur moderns och barnets synpunkt innebära en i olika hänseenden icke önskvärd skärpning. Vad först utformningen av huvudregeln beträffar skulle det i sådana fall, då det icke finns anledning antaga att modern haft samlag med annan än den av henne uppgivne mannen, innebära en onödig försiktighet att fordra positiv sannolikhet för dennes faderskap. Enligt min mening får det vidare anses olämpligt att göra tilläggsregeln tillämplig redan då det är sannolikt men icke styrkt att modern haft samlag med två eller flera. En svårare fråga vid tillläggsregelns utformning är hur stor sannolikhetsövervikten för den enes faderskap bör vara över den andres för att talan icke skall ogillas mot alla svarandena. I detta avseende må framhållas att den jämförelse mellan de presumtiva fäderna, som domstolen har att verkställa, skall ske under beaktande av samtliga i målet föreliggande omständigheter; hänsyn skall alltså tas icke blott till resultatet av verkställd blodgruppsbestämning och annan antropologisk undersökning utan även till uppgifter om de olika samlagens plats inom konceptionstiden och menstruationscykeln, barnets större eller mindre fullgångenhet, användningen av antikonceptionella medel o. s. v. Man torde ha grundad anledning räkna med att en sådan jämförelse endast i undantagsfall skall behöva leda till att domstolen ej finner större sannolikhet föreligga att barnet avlats av viss svarande än av de övriga. Visserligen ligger det i sakens natur att skillnaden i sannolikhet mellan de olika männens faderskap måste vara av sådan storleksordning att den icke kan anses betydelselös, men det kan enligt min mening icke anses lämpligt att i denna del uppställa krav på att övervikten skall vara väsentlig.

Mot bakgrunden härav ter sig den avfattning som ärvdabalkssakkunniga givit tilläggsregeln mindre lämplig. De sakkunniga har såsom förut nämnts formulerat tilläggsregeln negativt och föreslagit en lydelse som innebär att, om det varder utrett att modern under konceptionstiden haft samlag med två eller flera, icke någon av dem är att anse som fader, med mindre det är större sannolikhet att barnet avlats av honom än av annan. I syfte att för domstolarna understryka att faderskapstalan icke annat än undantagsvis bör ogillas i fall med flera i och för sig icke osannolika fäder, synes det lämpligt att tilläggsregeln får eu positiv utformning innebärande att i fall av nyssnämnda beskaffenhet den skall anses som fader för vars faderskap övervägande skäl talar. Av denna formulering torde — utan att det behöver

202 Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

uttryckligen utsägas i själva lagtexten — följa att talan undantagsvis måste ogillas när sannolikheten för att barnet avlats av den ene eller av den andre är praktiskt taget lika stor. Även i fråga om huvudregeln vill jag förorda att de sakkunnigas förslag får undergå någon jämkning i syfte att närmare anknyta regeln till det nu gällande stadgandet.

I detta sammanhang vill jag erinra om att de sakkunniga, som förutsatt att särskilt barnbidrag enligt 1947 års lag om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders m. fl. barn liksom hittills skall utgå till barn utom äktenskap, beträffande vilka faderskapet ej fastställts, funnit det motiverat att vissa frågor i detta hänseende underkastas särskild översyn. Detta spörsmål, som även berörts av en del remissinstanser, torde i sinom tid komma att upptagas av chefen för socialdepartementet. Då jag i likhet med medicinalstyrelsen anser det angeläget att en ny omfattande utredning snarast kommer till stånd angående nyfödda barns vikt, längd och utvecklingsgrad i övrigt vid olika längd av havandeskapet och då en sådan utredning närmast torde få anses falla inom justitiedepartementets arbetsområde, ämnar jag inom den närmaste tiden ta initiativ till en utredning rörande nämnda frågor. Vad i remissyttrandena anförts om behovet av ökade medel åt vissa medicinska institutioner synes lämpligen böra beaktas i samband med prövning av anslagsäskanden från institutionernas sida.

Jag övergår härefter till frågan hur förfarandet vid faderskapets fastställande skall anordnas.

Det säger sig själv att reglerna om faderskapsprocessen måste anpassas efter den materiella faderskapsregeln och följaktligen utformas så att domstolen, när tvekan föreligger om vem av två eller flera som är fader till ett barn, får möjlighet att i en och samma rättegång pröva bevisningen rörande dem alla. Jag vill redan nu förutskicka att om med hänsyn härtill förfarandet finnes böra ordnas efter principer, som på en eller annan punkt avviker från eljest vedertagna processuella regler, detta icke i och för sig behöver inge alltför stora betänkligheter. De processuella reglerna har ju intet självändamål, utan deras uppgift är att ge ett tjänligt underlag vid tillämpningen av de materiella reglerna.

I likhet med de sakkunniga utgår jag från att barnavårdsmannen -— en sådan skall enligt 8 kap. 3 § föräldrabalken förordnas för varje barn utom äktenskap — har att verkställa en objektiv utredning av faderskapsfrågan innan rättegång anställes. Denna utredning synes i allt väsentligt böra äga rum efter de linjer som de sakkunniga angivit. Ehuru det ligger i sakens natur att utgångspunkt för undersökningen regelmässigt blir moderns egna uppgifter, bör barnavårdsmannen likväl, om den av modern utpekade mannen hävdar att hon under konceptionstiden haft samlag även med någon annan man, regelmässigt höra jämväl denne. Det är tydligt att den objektiva undersökning, som barnavårdsmannen enligt de sakkunnigas förslag har att verkställa och som förutsättes skola i flertalet fall leda till ett definitivt resultat utan att rättegångsvägen behöver anlitas, ställer stora krav på barnavårdsmannens kunnighet, takt och omdöme. Såsom svenska socialvårdsförbundet

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1058 203

framhållit bör därför barnavårdsnämnderna låta sig angeläget vara att till barnavårdsmän utse endast väl kvalificerade personer och att icke anförtro ett så stort antal ärenden åt en och samma barnavårdsman, att han ej blir i tillfälle att ägna erforderlig tid åt varje ärende. Understundom kan det vara lämpligt att barnavårdsmannen redan på utredningsstadiet söker sakkunnig juridisk hjälp.

Med ledning av den sålunda gjorda utredningen — därvid självfallet resultatet av verkställd blodprovsundersökning blir i första hand avgörande ■— bör barnavårdsmannen söka bilda sig en uppfattning om vem som på de bästa skälen kan antagas vara barnets fader och söka förmå denne att erkänna faderskapet. Lyckas ej barnavårdsmannen härmed, bör lian såsom de sakkunniga framhållit verka för att ifrågavarande man instämmes till domstol och ej övergå till att söka erhålla frivilligt erkännande av någon annan. Under remissbehandlingen har från skilda håll hävdats att barnavårdsmannen, därest den förberedande utredningen ger anledning antaga att två eller flera haft samlag med modern under konceptionstiden, såsom regel borde vara skyldig att instämma samtliga, beträffande vilka faderskapet icke redan på grund av blodprov eller annan särskild omständighet framstår såsom osannolikt. Denna uppfattning kan jag av olika skäl icke biträda. Ur kvinnans egen synpunkt måste det ofta te sig motbjudande att utan utpekande av en viss man helt neutralt överlåta åt domstolen att avgöra vem av de män, med vilka hon haft samlag under konceptionstiden, som är fader. Det synes mig dessutom ganska stötande att ålägga käranden en skyldighet att ställa ett yrkande om faderskap — låt vara blott subsidiärt — mot en person som från kärandesidan alls icke anses vara barnets far, d. v. s. tvinga käranden att handla mot sin egen övertygelse. Härtill kommer att en sådan ordning säkerligen skulle vara mindre ändamålsenlig med hänsyn till att i dylika fall käranden icke kan förväntas vara särskilt verksam för att skaffa bevisning mot den andre mannen. Och slutligen kan det ifrågasättas om icke ett system sådant som det nu kritiserade understundom skulle leda till onödig omgång och skapa en irritation, som med en annan ordning måhända kunde undvikas. Tillätes barnets ställföreträdare att föra talan mot endast en av de män som kan ifrågakomma till faderskapet, är det nämligen ingalunda otänkbart att den instämde mannen — trots att han icke velat frivilligt erkänna barnet som sitt eget — likväl finner det meningslöst alt blanda in flera män i en domstolsprocess. En annan sak är att om barnavårdsmannen, helst utan alt modern motsätter sig det, själv finner det lämpligast att rätten redan från början får pröva vem av flera män som skall anses som fader, lagen bör tillåta detta.

Jag biträder alltså de sakkunnigas förslag att man vid utformningen av de processuella reglerna bör utgå ifrån att talan endast väckes mot en man men att talan likväl må föras samtidigt mot flera, om det är ovisst vem av dem som är fader. I anledning av vad en remissinstans yttrat rörande innebörden av ordet samtidigt vill jag endast framhålla, att lagens föreskrift om samtidighet får anses uppfylld om talan väckes medan rättegång om sam­

204 Kungl. Maj.ts proposition nr 744 år 1958

ma faderskap är anhängig. Med hänsyn till att talan mot flera män sålunda bör kunna väckas antingen på en gång eller vid olika tidpunkter, t. ex. en talan först efter förberedelsen i ett mål, synes såsom rättegångskoinmittén framhållit ordet väckas i ärvdabalkssakkunnigas förslag böra i detta sammanhang ändras till föras.

Utgår man från att käranden, även i fall då det i och för sig kan vara ovisst vem av flera som är fader, skall ha rätt att väcka talan mot endast en man, blir konsekvensen härav självfallet att domstolen — om särskilda föreskrifter ej meddelas — icke blir i stånd att verkställa den jämförelse som enligt den materiella faderskapsregeln förutsättes skola ske mellan de olika männen. Det är därför uppenbart att ett stadgande måste givas, som i dylika fall gör det möjligt att i en och samma rättegång pröva bevisningen även mot annan än den ursprunglige svaranden. Olika lösningar är härvid tänkbara. Ärvdabalkssakkunniga har för sin del förordat ett system, enligt vilket rätten om det finns påkallat för utredningen skall äga förelägga barnets ställföreträdare att väcka talan jämväl mot annan än den som redan är part i målet. Underlåtenhet att efterkomma sådant föreläggande skulle enligt de sakkunnigas förslag icke medföra någon särskild påföljd, utan finge i målet tillmätas den betydelse som den med hänsyn till samtliga omständigheter syntes förtjäna; ställföreträdarens vägran att efterkomma föreläggandet skulle med andra ord kunna resultera i att hans talan helt ogillades. En annan i och för sig tänkbar lösning — förordad av 1951 års rättegångskonunitté — innebär att man får lita till kärandesidans, speciellt barnavårdsmannens, intresse av att utnyttja de nya reglerna i förening med en svarandes möjlighet att förebringa bevisning mot andra män genom vittnesmål och andra bevismedel. Och som ett tredje alternativ slutligen kan man tänka sig införandet av en ordning som ger den ursprunglige svaranden, vilken ju är den som i första hand har intresse härav, möjlighet att förmå andra män att jämte honom inta svarandeställning i processen, så att faderskapsfrågan alltså kan bli prövad även med avseende å dem.

Mot ärvdabalkssakkunnigas förslag att rätten skulle äga befogenhet att meddela föreläggande för barnets ställföreträdare att väcka talan jämväl mot annan än den som redan är part har under remissbehandlingen riktats stark kritik från flera håll. I allt väsentligt finner jag invändningarna vara välgrundade. Till att börja med har från domstolshåll framförts den rent principiella invändningen att en dylik befogenhet för rätten skulle vara mindre väl förenlig med domstolens ställning. Visserligen gäller det här en process, där det allmänna i regel har ett betydande intresse att bevaka och där rätten på grund härav tilldelats befogenhet att självmant föranstalta om bevisning. Den omständigheten att ett tvistemål är indispositivt ger emellertid icke anledning att införa en ordning, som lätt skulle kunna ge sken av att domstolen intoge en förutfattad mening. Naturligtvis erbjuder det inga svårigheter för rätten att meddela föreläggande i ett sådant fall då det redan från början står klart att en viss av barnets representant icke instämd man haft samlag med kvinnan under konceptionstiden, utan att mannen

Kungl. Maj:ts proposition nr Uri år 1958 205

under den förberedande utredningen kunnat prestera ett friande blodprov. Men rättens uppgift måste bli utomordentligt ömtålig så snart det står och väger, om en av den ursprunglige svaranden utpekad person verkligen haft samlag med modern. Rätten måste i sådant fall på förhand verkställa en viss diskretionär prövning, som ibland kan leda till att ett föreläggande gives men i andra fall till motsatt resultat. En dylik förhandsprövning torde ej böra ankomma på domstolen, som sedan skall slutgiltigt pröva och avgöra målet. Vidare kan mot de sakkunnigas förslag i denna del — på samma sätt som mot det förut berörda förslaget att barnets representant redan från början skulle vara skyldig att instämma samtliga presumtiva fäder —riktas den invändningen, att det för barnets representant måste te sig stötande att nödgas ställa ett yrkande om faderskap mot en person som från kärandesidan icke anses vara barnets fader. Ej heller förefaller det tilltalande att en vägran att efterkomma givet föreläggande skulle kunna läggas modern till last i bevishänseende; moderns inställning är ju den att den ursprunglige svaranden är barnets fader, och det kan vid sådant förhållande knappast anses i och för sig anmärkningsvärt att hon vill begränsa sin talan till att avse blott denne man. Man torde för övrigt ej, i varje fall icke regelmässigt, våga utgå ifrån att den först instämde svaranden låter sig nöja med att barnets representant vägrar att ställa sig rättens föreläggande till efterrättelse. Han kan ju ingalunda vara säker på att denna vägran icke kommer att leda till att talan mot honom gillas, och han kan därför för sin del finna det klokast att såsom vittne instämma den person som avses med föreläggandet. En sådan lösning skulle emellertid innebära allvarliga processuella nackdelar, såsom jag kommer att närmare utveckla när jag nu övergår till att diskutera det av rättegångskommittén förordade alternativet. Med hänsyn till vad nu anförts finner jag mig icke kunna biträda den av ärvdabalkssakkunniga föreslagna ordningen.

Vad härefter rättegångskommitténs förut omnämnda förslag beträffar, är att märka att detta bygger på antagandet att käranden, speciellt barnavårdsmannen, skall ha ett intresse av att utnyttja de materiella reglerna i vad dessa avser att möjliggöra en jämförelse mellan flera presumtiva fäder. Kommittén har visserligen vitsordat att modern ej sällan kan önska hålla en viss man utanför, men kommittén menar att barnavårdsmannens ininlresse därav regelmässigt måste vara väsentligt mindre och förordar att hans skyldigheter i detta avseende inpräntas genom uttryckliga bestämmelser i vederbörliga instruktioner. Enligt kommitténs uppfattning skulle man med en tillfredsställande barnavårdsmansorganisation och rätt skötta förberedelser vid rätten endast i jämförelsevis få fall behöva räkna med att käranden icke vill frivilligt instämma viss uppgiven fader. Kommittén medger dock att sådant kan inträffa och att kärandesidans ståndpunkt därvidlag till och med kan vara mycket välgrundad, samtidigt som kommittén understryker att svaranden kan ha ett mycket berättigat intresse av en prövning även i förhållande till den man som sålunda lämnats utanför. I kommitténs yttrande hänvisas emellertid till att det enligt gällande rätt finns möjlighet

206 Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

till en dylik prövning genom att svaranden inkallar vederbörande som vittne och låter förebringa bevisning på annat sätt, även genom blodprov, om sannolikheten av den andres faderskap.

Mot rättegångskommitténs förslag må till en början invändas att kommittén sannolikt överskattar barnavårdsmannens intresse av att mot moderns önskan instämma en man, som enligt hennes bestämda påstående icke är barnets fader. Väl är det sant att barnavårdsmannen icke är och ej heller bör vara förhindrad att handla mot moderns uppfattning och önskemål, men i praktiken måste man dock räkna med att han kan finna det varken lämpligt eller ändamålsenligt att hävda en ståndpunkt som i alltför hög grad avviker från moderns. Ur barnets synpunkt är det otvivelaktigt av stort värde att det råder ett gott förhållande mellan modern och barnavårdsmannen, men detta förutsätter att det icke föreligger för stora meningsskiljaktigheter dem emellan i faderskapsfrågan. Då jag icke velat tillstyrka införandet av en uttrycklig lagbestämmelse, enligt vilken barnets ställföreträdare skall vara skyldig att från början instämma samtliga presumtiva fäder, vill jag följaktligen icke heller ansluta mig till tanken att genom instruktionella föreskrifter ålägga barnavårdsmannen en tjänsteplikt, som i realiteten skulle innebära en dylik skyldighet. Även om det, såsom kommittén anfört, icke skulle kunna anses olämpligt att åtminstone i vissa fall rättens ordförande på förberedelsestadiet förhandlingsvis medverkade till att käranden instämde en medpart till svaranden, torde det likväl ej vara riktigt att man endast i undantagsfall skulle behöva räkna med att käranden icke frivilligt medverkade till att alla presumtiva fäder redan före huvudförhandlingens påbörjande komme att inta partställning i målet.

Oavsett hur det härmed må förhålla sig, kan jag likväl icke ansluta mig till kommitténs förslag att den ursprunglige svaranden vid behov finge instämma en annan presumtiv fader såsom vittne. Resultatet härav skulle kunna bli att samme man, som först hörts under ed som vittne, efter vittnesmålet — antingen i samma eller en ny rättegång — instämdes som part och hördes under sanningsförsäkran. En dylik ordning skulle innebära betydande nackdelar. Därest av vittnesmålet framginge att vittnet haft samlag med kvinnan under konceptionstiden utan att hans faderskap kunde anses osannolikt, bleve det nödvändigt att uppskjuta huvudförhandlingen lör att bereda käranden tillfälle att instämma vittnet såsom part och därigenom få faderskapsfrågan på en gång prövad mot såväl den ursprunglige svaranden som vittnet. Detta skulle uppenbarligen medföra avsevärd omgång och ökade kostnader samt måste följaktligen anses föga rationellt ur processekonomisk synpunkt. För den händelse återigen käranden i ett dylikt fall trots vittnesmålet underläte att instämma vittnet som part, skulle följden kunna bli att talan mot den ursprunglige svaranden ogillades. Skedde detta, kunde konsekvensen i sin tur bli att barnets ställföreträdare i en senare rättegång förde talan om faderskap mot den man vilken hörts såsom vittne i det förra målet, men i en dylik rättegång skulle den person som intog svarandeställning i den första processen blott kunna höras som

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958 207

vittne men ej instämmas som part, enär talan mot honom redan ogillats genom lagakraftvunnen dom. Ur barnets och samhällets synpunkt måste en sådan ordning betecknas som synnerligen olycklig. Det processuella förfarandet bör i stället ordnas så att faderskapsfrågan i hela dess vidd såvitt möjligt prövas i en och samma process samt att därvid de män som kan ifrågakomma till faderskapet samtliga intar ställning som parter och ej behandlas olika.

Det återstår då att ta ståndpunkt till det tredje och sista alternativ som här föreligger. Både Svea hovrätt, Göta hovrätt och hovrätten för Västra Sverige har under remissbehandlingen uttalat sympatier för en lösning, som innebure att den ursprungligen instämde mannen ägde påkalla att även annan man bleve instämd att såsom part svara i målet. Praktiskt och psykologiskt ligger denna lösning onekligen mycket nära till hands, eftersom det givetvis är den från början instämde mannen som har det största intresset av att alla tänkbara möjligheter prövas. Bestrider den ursprunglige svaranden den mot honom väckta faderskapstalan, kan detta i vissa fall ske under åberopande av att modern under samma tid haft samlag även med annan man och att det icke är mindre sannolikt att denne är far till barnet än att han själv är det. Givetvis måste det för den först instämde mannen framstå såsom ytterst betydelsefullt att domstolen blir i tillfälle att pröva riktigheten av hans påstående. Även rättegångskommittén säger sig ha övervägt det nu avsedda alternativet men har icke kunnat förorda detsamma, enär en dylik prövning enligt kommitténs mening måste förutsätta yrkanden i rättegången från moderns sida och en sådan lösning dessutom skulle leda till icke rimliga konsekvenser i fråga om rättegångskostnaderna.

Mot den första av dessa båda invändningar kan anföras, att det icke synes nödvändigt att kräva ett direkt yrkande från kärandesidan för att även en annan man än den käranden instämt skall, såvitt själva faderskapsfrågan angår, komma att inta partsställning i målet. Detta resultat torde lika väl kunna nås genom en särskild lagregel, som i de fall varom här är fråga konstruerar ett partsförhållande mellan barnets ställföreträdare och den av den ursprunglige svaranden utpekade mannen. En sådan regel synes kunna utformas efter följande huvudlinjer. Om den man, mot vilken barnets ställföreträdare väckt talan, påstår att barnet avlats av viss annan man samt hos rätten påkallar att frågan om faderskapet prövas även med avseende å denne andre man, skall det åligga rätten att upptaga jämväl frågan huruvida denne är att anse som fader till barnet. Ett sådant yrkande från den förste svarandens sida torde böra framställas i skriftlig inlaga. Börande inlagan bör i tillämpliga delar gälla vad om stämningsansökan är stadgat, vilket bland annat innebär att inlagan skall delgivas den som påståendet avser med föreläggande för honom att svara å inlagan. Slutligen bör uttryckligen föreskrivas att det, sedan yrkande varom nu sagts blivit framställt, skall så anses som om talan angående faderskapet väckts jämväl mot den man som yrkandet avser. Det säger sig självt alt ett dylikt yrkande om möjligt bör framställas före huvudförhandlingen. Av praktiska skäl synes det emellertid ej tillrådligt att uppställa ett krav på att så undantagslöst skall ske.

208 Kungl. Maj. ts proposition nr 744 år 1958

Att en lösning efter dessa linjer skulle leda till icke rimliga konsekvenser i fråga om rättegångskostnaderna synes icke behöva befaras, därest man samtidigt ger domstolen möjlighet att ålägga den först instämde svaranden skyldighet att betala den av honom i processen indragne mannens rättegångskostnader, därest talan mot denne ogillas och det av omständigheterna framgår att den ursprunglige svaranden saknat grund för sin begäran att faderskapsfrågan skulle prövas jämväl med avseende å den andre mannen. Med en dylik kostnadsregel behöver barnets representanter icke riskera att få betala den av den förste svaranden indragne mannens kostnader, med mindre domstolen finner målet så tveksamt att det på goda grunder hade kunnat begäras att barnets ställföreträdare själva stämt in den andre mannen. En kostnadsregel av här föreslaget innehåll är att förorda även ur den synpunkten, att den är ägnad att avhålla den förste instämde mannen från att utan tillräckliga skäl eller rentav i trakasseringssyfte indraga andra män i processen. Risken härför lär för övrigt vara desto mindre, som rättens ordförande vid förberedelsen torde vara oförhindrad att under hand avråda den först instämde mannen från att indraga någon, mot vilken bevisning om samlag med modern under konceptionstiden uppenbarligen icke står att vinna. Visserligen säger det sig självt att den som leder förberedelsen därvid måste gå tillväga med stor takt och försiktighet, men han får i vart fall anses berättigad att erinra svaranden om de konsekvenser i kostnadshänseende som kan uppstå för honom därest han utan tillräcklig grund drar in en annan man i målet. I detta sammanhang må vidare anmärkas att stadgandet om straff för rättegångsmissbruk i 9 kap. 1 § rättegångsbalken torde få anses analogiskt tillämpligt å svarande, som mot bättre vetande föranleder att annan man dragés in som part i mål om faderskap till utomäktenskapligt barn.

På nu anförda skäl har efter förut angivna riktlinjer i departementsförslaget såsom ett tredje stycke i 3 kap. 1 § föräldrabalken upptagits ett stadgande enligt vilket den, mot vilken barnets ställföreträdare väckt talan om fastställande av faderskap, skall äga draga in annan man i rättegången med verkan att talan om faderskapet anses väckt jämväl mot honom. Dylik befogenhet tillkommer, för den händelse barnets representanter själva stämt in flera män, givetvis envar av männen. Stadgandet är så formulerat att även den man, som genom svaranden indrages i rättegången, skall äga påkalla att frågan om faderskapet prövas med avseende å viss annan man. Med hänsyn till att barnets representanter kan alternativt föra talan mot mer än en man, får det anses ligga i sakens natur att den, mot vilken talan i den ena eller den andra formen väckts, skall äga påkalla att frågan om faderskapet prövas med avseende å två eller flera män. Talan mot den, som ej instämts av barnets ställföreträdare, är att anse som en självständig talan och ej accessorisk i förhållande till den ursprungliga. Om rättegången utvecklas på ett sådant sätt att också barnets representanter blir övertygade om att den andre mannen är fader och därför återkallar talan mot den ursprunglige svaranden, kan barnets representanter med andra ord det oaktat fortsätta

Kungl. Maj:ts proposition nr Hi år 1958 209

rättegången mot den andre mannen utan att själva instämma honom med yrkande om faderskapets fastställande. Därest någon, mot vilken barnets ställföreträdare icke framställt yrkande om underhållsbidrag, förklaras vara fader, kan barnets representanter i särskild rättegång föra talan mot honom om underhållet.

Till den särskilda rättegångskostnadsregeln återkommer jag vid 20 kap. 37 § föräldrabalken.

Det synes mig icke tillrådligt att i anledning av vad i ett remissyttrande anförts införa ett stadgande om vidgad yttrandeplikt för part och vittne i mål om faderskap.

3 §.

Stadgandet i 3 § gällande lag avser endast trolovningsbarn.

Enligt vad i 4 § första stycket gällande lag stadgas skall ett i angivna former lämnat erkännande av faderskap vara gällande, där ej visas att mannen ej är barnets fader. Andra stycket innehåller en bestämmelse, som har avseende å trolovningsbarn. Enligt tredje stycket må erkännande göras jämväl före barnets födelse.

De sakkunniga (s. 164) har föreslagit att stadgandena i 3 § och 4 § andra stycket upphäves samt har upptagit återstoden av 4 § under förevarande paragraf.

Göta hovrätt yttrar i anslutning till nyssnämnda stadgande i 4 § första stycket gällande lag att stadgandet uppenbarligen innebär att talan om hävande skall kunna föras av mannen. Allteftersom möjligheterna till faderskapsbevisning ökas, kan enligt hovrättens mening en ökad frekvens av sådana rättegångar väntas. Emellertid synes, anför hovrätten vidare, förslaget inkonsekvent såtillvida att de nya reglerna om processen icke gjorts tilllämpliga för sådana fall; ansåges intresset av att på en gång få göra en sannolikhetsbedömning mellan flera män i vanliga mål om fastställande av faderskap vara så stort att det påkallade särskilda regler, borde detsamma gälla vid en negativ fastställelsetalan av mannen.

Departementschefen

I anledning av Göta hovrätts yttrande må framhållas följande.

Om en man, trots att han i den ordning 4 § första stycket anger erkänt sig vara fader till visst barn, önskar bli fri från faderskapet, kommer han uppenbarligen att i en rättegång om faderskapets hävande intaga ställning såsom kärande. Som grund för sin talan kommer han därvid att åberopa att det en gång gjorda erkännandet vilar på felaktiga förutsättningar. Göta hovrätts mening tycks vara att mannens talan skall bifallas så snart icke en jämförelse mellan honom och någon annan presumtiv fader ger vid handen att det föreligger större sannolikhet för att käranden skall anses ha avlat barnet än att den andre mannen gjort det. Denna uppfattning, som ur barnets synpunkt otvivelaktigt skulle innebära en avsevärd skärpning i förhållande till gällande rätt, kan jag icke biträda. I jämförelse med den situation som be­

tt Ilihang till riksdagens protokoll 195H. 1 samt. Nr 144

210 Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1958

skrives i 1 och 2 §§ föreligger här den väsentliga olikheten, att käranden en gång faktiskt erkänt sitt faderskap till barnet. Detta faktum synes mig förtjäna så stort avseende att man vid prövning av en negativ fastställelsetalan från hans sida icke bör tillämpa samma materiella faderskapsregler som när barnets ställföreträdare för talan om faderskapets fastställande. Det synes mig naturligare att mannen i ett dylikt fall även framdeles ålägges skyldighet visa att hans erkännande är oriktigt.

Som de sakkunniga föreslagit bör bestämmelserna om trolovningsbarn i 3 § och 4 § andra stycket gällande lag upphävas. Återstående stadganden i 4 § har därför upptagits under förevarande paragraf.

4 KAP.

Om adoption

Adoptionsinstitutet infördes i vårt land genom 1917 års lag om adoption. Den reglering institutet då erhöll gäller i huvudsak alltjämt, i det att lagens bestämmelser, sedan de arvsrättsliga stadgandena överförts till lagen om arv, intagits i föräldrabalken utan mera väsentliga ändringar.

Alltsedan sin tillkomst har adoptionsinstitutet haft stor social betydelse. Redan år 1918 uppgick antalet slutligt handlagda ärenden angående antagande av adoptivbarn till 921. Fram till mitten av 1930-talet höll sig siffran för det årliga antalet sådana ärenden tämligen konstant och utgjorde år 1935 1 086. Därefter utvisar statistiken en så gott som oavbruten stegring till maximisiffran 3 681 som nåddes år 1947. De två närmast följande åren var ärendena 3 213 respektive 2 902 samt de tre närmast därefter följande åren (alltså 1950—1952) 2 872, 2 740 respektive 2 904. Sammanlagda antalet adoptioner, som i Sverige kommit till stånd under åren 1918— 1950, har uppskattats till cirka 50 000 (stadskollegiets i Stockholm utlåtande nr 467 år 1952 s. 3707).

Beträffande gällande regler rörande adoption må hänvisas till betänkandet (s. 165 och 166).

De sakkunniga (s. 166—168) har anfört att, ehuru barnet står i familjerättsligt förhållande både till adoptanten och till sin egen släkt, barnet ofta rent faktiskt är avskuret från förbindelse med släkten. Adoption av spädbarn sker i själva verket numera i stor utsträckning på ett sätt som direkt åsyftar att åstadkomma ett dylikt resultat. Liksom i våra nordiska grannländer förekommer nämligen även hos oss s. k. inblankoadoption. Detta i praxis utbildade förfarande innebär att barnets föräldrar lämnar samtycke till adoptionen utan att äga kännedom om adoptantens namn och bostadsort. I allmänhet förmedlas adoptionen i sådant fall av barnavårdsnämnden i en större stad. Om exempelvis modern till ett utomäktenskapligt barn vill bortadoptera barnet, låter barnavårdsmannen modern och

Kungl. Maj:Is proposition nr 1H år 1958 211

eventuellt även fadern underteckna eu skriftlig förklaring därom. Sedan nämnden fått kännedom om makar som önskar adoptera och anses lämpliga såsom adoptivföräldrar till barnet, får dessa del av alla tillgängliga upplysningar om barnet. Barnets moder erhåller däremot endast allmänna uppgifter om de blivande adoptivföräldrarna, såsom beträffande ålder, samhällsställning o. d. men icke beträffande namn och bostadsort. Då nämnden härefter kan konstatera att enighet råder om adoptionen, överlämnas moderns förut avgivna samtyckesförklaring och eljest erforderliga handlingar till adoptivföräldrarna, som själva ombesörjer ansökan om rättens tillstånd till adoptionen. Om modern sedermera ångrar sig och hos barnavårdsnämnden begär närmare uppgifter för att kunna träda i förbindelse med barnet, brukar nämnden villfara hennes begäran endast om särskilda skäl föreligger och adoptivföräldrarna lämnar medgivande därtill.

Efter att ha påpekat att detta förfarande anses medföra betydande fördelar yttrar de sakkunniga i fortsättningen:

Den trygghetskänsla som adoptivföräldrarna erhålla genom att barnets släkt saknar vetskap om deras identitet skapar förbättrade förutsättningar för att de skola kunna behandla barnet som sitt eget. För barnets lyckliga utveckling är av vikt att det fast införlivas i adoptivföräldrarnas miljö och får växa upp utan de slitningar som kunna uppkomma, när barnets föräldrar eller andra anförvanter söka upprätthålla kontakt med barnet. Kännedom om adoptivföräldrarnas namn och bostad kan enligt erfarenhetens vittnesbörd utnyttjas på olämpligt sätt. Även om de naturliga föräldrarna iedas av känsla för barnet, kunna försök från deras sida att träffa barnet vara mycket störande.

Inblankoförfarandet kan emellertid också medföra olägenheter. Ur barnets synpunkt är det i regel lyckligt om dess ställning såsom adoptivbarn icke blir uppenbarad på ett tidigt stadium. Å andra sidan böra adoptivföräldrarna icke dröja alltför länge med att giva barnet upplysning därom. Då de själva äro okända för barnets släkt, kunna de lättare än eljest förledas att underlåta det. Att barnet framdeles i ovetenhet om sina släktskapsförhållanden kan t. ex. ingå äktenskap med en närbesläktad person behöver man väl i allmänhet knappast räkna med; sannolikheten för att ett sådant fall skall inträffa är mestadels ringa. Men barnet måste under alla förhållanden anses äga en etiskt betingad rätt att när det nått erforderlig mognad få veta sin härstamning, och det är en ganska allvarlig sak, om risken att adoptivföräldrarna skola eftersätta sina skyldigheter härutinnan ökas. Det bör även framhållas att kontakt mellan adoptivbarn och dess föräldrar ingalunda alltid behöver leda till slitningar eller andra olägenheter. Såväl barnet som föräldrarna kunna därför onödigtvis gå miste om värden som släktförbindelsen medför.

Med hänsyn till vad sålunda har anförts har det synts de sakkunniga som om fördelarna av inblankoadoption överväger olägenheterna därav. De sakkunniga nämner att detta också är den allmänna uppfattningen bland dem som är verksamma på barnavårdsområdet. Ehuru ett närmare bedömande av vissa med nämnda adoptionsförfarande sammanhängande problem torde fordra ingående psykologiska och sociologiska undersökningar, som icke kunnat företagas av de sakkunniga, säger sig dessa därför ha förutsatt alt förfarandet även i fortsättningen skall kunna användas vid sidan av

212 Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

adoption efter direkta förhandlingar mellan barnets föräldrar och de blivande adoptivföräldrarna. Något särskilt lagstadgande om tillåtligheten av inblankoadoption synes de sakkunniga ej erforderligt. Det har tidigare ifrågasatts, om ett giltigt samtycke till adoption över huvud kunde anses föreligga då barnets föräldrar lämnat sitt medgivande utan vetskap om vilken adoptanten vore. De sakkunniga erinrar emellertid om att det i rättspraxis godtagits att samtycke till adoption lämnats genom förmedling av viss angiven barnavårdsnämnd utan angivande av bestämd adoptant (NJA 1940 s. 690).

I fråga om inblankoadoptions rättsverkningar bör däremot enligt de sakkunnigas mening vidtagas vissa ändringar. De sakkunniga anför, att några familjerättsliga rättigheter och förpliktelser icke bör kvarstå mellan barnet och dess släkt sedan den faktiska förbindelsen emellan dem avbrutits. Att de rättsliga relationerna upphör är ofta en förutsättning för att en adoption med syfte att fullständigt överflytta ett barn från en släkt till en annan skall kunna förverkligas på ett lyckligt sätt. Å andra sidan bör ett mera effektivt avbrytande av adoptivbarnets rättsliga förbindelse med dess egen släkt ersättas av att barnet fastare införlivas med adoptanten och dennes anhöriga. Lämpligen bör barnet därvid i rättsligt hänseende knytas närmare jämväl till adoptantens släkt.

Vad angår verkan av adoptionens hävande eller adoptantens död yttrar de sakkunniga, att det i allmänhet synes mindre lämpligt att hävandet medför att förhållandet till adoptivbarnets släkt utan vidare återupplivas samt att adoptivbarnet efter adoptantens död i princip ej längre står i något rättsligt förhållande till dennes släkt. Har sambandet med adoptivbarnets släkt en gång brutits, är det ofta icke möjligt att låta barnet återinträda i sina tidigare rättigheter utan att andras intressen kränkes.

De anförda synpunkterna gäller enligt de sakkunnigas mening i viss utsträckning även beträffande annan adoption än inblankoadoption. Såvitt det är möjligt bör givetvis — yttrar de sakkunniga — adoptivförhållandets reglering vara enhetlig.

Sammanfattningsvis anför de sakkunniga att det synes vara önskvärt att genomföra en omgestaltning av adoptivbarnets rättsställning så att barnet kan komma att i princip stå i samma förhållande till adoptanten och hans släkt som ett adoptantens eget barn, varvid samtidigt, då annat ej är avsett, det familjerättsliga bandet mellan adoptivbarnet och dess släkt avskäres. Gällande regler om adoption har av de sakkunniga omarbetats i denna riktning. Konsekvenserna framträder främst i fråga om arvsrätten, varom bestämmelser upptagits i de sakkunnigas förslag till ärvdabalk (4 kap. och 7 kap. 7 §). Enligt en i det följande närmare berörd ändring av 7 kap. 5 § föräldrabalken föreslås vidare att underhållsskyldigheten mellan föräldrarna och adoptivbarnet skall upphöra med adoptionen. Första stycket av 12 § i förevarande kapitel innehåller en bestämmelse, som ger möjlighet att få adoptivförhållande hävt sedan adoptanten avlidit. Härav framgår indirekt — yttrar de sakkunniga — att adoptantens död i och för sig icke, såsom

Kungl. Maj.ts proposition nr lbb år 1958 213

hittills, medför adoptivförhållandets upphörande. I andra stycket av samma paragraf föreskrives att om adoptivbarn efter adoptantens död adopteras av annan, det tidigare adoptivförhållandet skall anses hävt. Rättsverkningarna av adoptivförhållandets hävande regleras i 13 §. Enligt vad där stadgas medför hävandet, såvitt angår adoptivbarnets förhållande till dess skyldemän, ändring med avseende å underhållsskyldighet eller rätt till arv endast om detta i överensstämmelse med särskilda förutsättningar bestämts av domstolen. Är barnet underårigt, skall vårdnaden och förmynderskapet tillkomma den som rätten utser därtill.

Remissinstansernas uttalanden rörande den föreslagna regleringen av adoptivbarns allmänna rättsställning har i huvudsak återgivits under rubriken till 4 kap. förslaget till ärvdabalk. Därutöver må här endast nämnas att Sveriges advokatsamfund finner de föreslagna reglerna vara synnerligen väl motiverade. Barnavårdsnämnden i Göteborg, som lämnat en ingående motivering för sin ståndpunkt, framhåller att adoptionsinstitutet fyller en utomordentligt viktig uppgift i vårt land. Adoptivföräldrarna utför en god fostrargärning och betydelsen av att årligen tusentals barn genom adoption inpassas i ett lyckligt familjeliv kan från samhällets sida icke nog värderas. Skillnaden mellan ett släktskapsförhållande, baserat på adoption, och den biologiska släktskapen mellan ett barn och dess naturliga föräldrar är dock markant. Det stora flertalet adoptivföräldrar utgörs av makar, som genom adoption önskar kompensera en ofrivillig barnlöshet. Nämnden finner det värdefullt och glädjande att de sakkunnigas förslag avser att skapa ett band mellan adoptivföräldrar och barn, vilket så nära som möjligt överensstämmer med det som finns mellan föräldrar och bröstarvingar. Nämnden tror för sin del icke att verkningarna av den föreslagna huvudformen av adoption kommer att medföra att makar i mindre grad än vad som för närvarande är fallet söker tillstånd till adoption. För en lycklig utveckling av adoptionen är det tvärtom angeläget att barnet fast införlivas med adoptivföräldrarna i deras miljö, och adoptivföräldrarnas mening är regelmässigt också att barnet i och med adoptionen skall i alla avseenden betraktas som deras bröstarvinge. Det är därför förklarligt att den gällande adoptionsformen, som innebär att rättsförhållandet mellan adoptivbarnet och dess släkt i vissa hänseenden består vid sidan av adoptivförhållandet, i hög grad verkar irriterande på adoptivföräldrarna. Vid samtal med blivande adoptivföräldrar framhåller dessa i stor utsträckning, att de har den uppfattningen att barnet även i juridiskt avseende i och med adoptionen helt avskiljes från sin släkt. Den föreslagna huvudformen för adoption är lämplig även ur den synpunkten att adoptivbarnets föräldrar vinner säkerhet för att de framdeles icke kommer att få några förpliktelser gentemot barnet. I ganska stor utsträckning lämnar ogift moder sitt barn för adoption för att icke hennes närmaste anhöriga skall få kännedom om barnets existens.

214 Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1958

Departementschefen Som de sakkunniga påpekat tillgår adoption av spädbarn ofta på så sätt att barnets föräldrar genom förmedling av t. ex. barnavårdsnämnd lämnar samtycke till adoptionen utan att känna till adoptantens namn och bostadsort. Sådan s. k. inblankoadoption syftar direkt till att avskära barnets förbindelser med den naturliga släkten, samtidigt som den avser att skapa en så nära anknytning mellan barnet samt adoptanten och dennes släkt att barnets ställning väsentligen blir densamma som om adoptivbarnet varit adoptantens eget. Det torde icke råda någon tvekan om att inblankoförfarandet vid adoption är förenat med betydande fördelar. Barnet kan då lättare växa upp i känslan av att det som ett vanligt barn ingår i adoptantens familj, och för adoptanten blir det mera självklart att i olika hänseenden betrakta barnet som sitt eget. Å andra sidan är det uppenbart att nämnda förfarande också kan medföra vissa olägenheter, framför allt när barnet en gång får vetskap om sin ställning som adoptivbarn. Upplysning därom torde adoptanten i regel icke böra underlåta att lämna, enär barnet såsom i betänkandet anförts får anses äga en etiskt betingad rätt att när det nått erforderlig mognad få veta sin härstamning. I likhet med de sakkunniga anser jag dock att fördelarna av inblankoadoption överväger olägenheterna därav. Lagstiftningen bör därför ej lägga några hinder i vägen för tillämpningen av detta förfarande. Tvärtom kan det sägas vara angeläget att lagstiftningen i viss mån uppmuntrar till användningen av inblankoadoption. Så kommer också faktiskt att ske, därest adoptionsinstitutet reformeras på det sätt som nu föreslås. Det utmärkande för den adoptionsform utan förbehåll om arvsrätt på grund av skyldskap, som ensam upptagits i departementsförslaget, är ju att det rättsliga sambandet mellan barnet och dess naturliga släkt avskäres. Detta är vid inblankoadoption endast en naturlig konsekvens av att den rent faktiska samhörigheten mellan dem brutits. Som de sakkunniga påpekat synes något särskilt lagstadgande om tillåtligheten av inblankoadoption ej erforderligt. I rättspraxis har detta förfarande sedan länge godtagits. De av de sakkunniga framlagda förslagen till omgestaltning av adoptivbarns rättsställning har i väsentliga delar redan berörts i samband med behandlingen av arvsrätten vid adoption. De ändringsförslag, som ej har avseende å den arvsrättsliga regleringen, anhåller jag att få upptatga i det följande.

[1 §] Innan jag övergår till behandlingen av de paragrafer, beträffande vilka jag kommer att förorda viss ändrad lydelse, vill jag något beröra ett av de sakkunniga framlagt förslag till ändring av 1 § i förevarande kapitel. Enligt gällande lydelse av andra stycket i nämnda paragraf kan till adoptivbarn antagas adoptantens barn utom äktenskap.

Kungl. Ulaj. ts proposition nr 1M år 1958 215

De sakkunniga har anfört, alt denna möjlighet för fader eller moder till utomäktenskapligt barn att adoptera barnet tidigare haft en viss betydelse, framför allt därigenom att adoptanten kunnat taga barnet till sig utan att väcka uppseende. Med nutida betraktelsesätt är det — yttrar de sakkunniga —■ förklarligt att sådan adoption förekommer alltmera sällan. I och för sig kan det icke anses lämpligt att adoptionsinstitutet utnyttjas i fall då naturligt föräldraskap föreligger. Att tillåta adoption i syfte att dölja det förhållandet att barnet är adoptantens eget barn utom äktenskap står ej heller i samklang med strävandet att höja de utomäktenskapliga barnens ställning i socialt hänseende.

I samband med att förslaget om arvsrättslig likställighet mellan barn i och barn utom äktenskap genomföres har det därför synts de sakkunniga lämpligt att vad i förevarande paragraf är stadgat om adoption av eget barn utom äktenskap ersättes av ett stadgande att till adoptivbarn ej må antagas eget barn. En mindre redaktionell jämkning i paragrafens första stycke har därvid synts de sakkunniga lämplig.

Förslaget om förbud mot adoption av eget barn utom äktenskap har avstyrkts av flera remissinstanser. Endast barnavårdsnämnden i Göteborg har uttryckligen förklarat sig icke ha någon erinran mot förslaget. Nämnden upplyser att i Göteborg årligen ett 20-tal fall förekommer, då barn utom äktenskap adopteras av sin moder och dennes make. Antalet fall då barn utom äktenskap adopteras av sin fader och dennes hustru varierar betydligt år från år. I praktiken skulle enligt nämndens mening det föreslagna förbudet att adoptera eget barn utom äktenskap icke få någon större betydelse, eftersom vid makes adoption av andra makens barn barnet skall anses som makarnas gemensamma. Veterligt har i Göteborg icke förekommit något fall, då ogift fader eller moder adopterat eget barn utom äktenskap.

Övriga remissinstanser, som yttrat sig rörande det föreslagna stadgandet, motsätter sig bestämt att det införes och flera lämnar ingående motivering för sin ståndpunkt. Hovrätten för Västra Sverige anser sålunda ett förbud att adoptera eget barn utom äktenskap vara ägnat att medföra nackdelar för barnet samt framhåller, att en fader eller moder som önskar taga till sig sitt eget barn utom äktenskap kan, om möjlighet ej finns att adoptera barnet, i många fall förväntas avhålla sig därifrån av sociala hänsyn. För barnet måste det enligt hovrättens mening jämväl anses vara en fördel att utåt framstå som adoptivbarn och ej som barn utom äktenskap. Vad de sakkunniga anfört om att det ej skulle stå i samklang med strävandet att höja de utomäktenskapliga barnens ställning i socialt hänseende att tillåta adoption i syfte att dölja det förhållandet att barnet är adoptantens eget barn utom äktenskap, synes hovrätten icke böra inverka på avgörandet av förevarande spörsmål. Enligt hovrättens mening är det av stor betydelse att möjligheten att adoptera eget barn utom äktenskap kvarstår. Om detta blir fallet, bär de nuvarande bestämmelserna i andra stycket behållas oföränd­

216 Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år VJ58

rade. Också föreningen Sveriges häradshövdingar avstyrker den föreslagna ändringen. De sakkunnigas motiv för förbudet är enligt föreningens mening synnerligen knapphändiga och saknar bärkraft, och föreningen har för sin del svårt att förstå det berättigade i de sakkunnigas uttalande, att tillstånd till adoption i syfte att dölja det förhållandet att barnet är adoptantens barn utom äktenskap ej står i samklang med strävandet att höja de utomäktenskapliga barnens ställning i socialt hänseende. Det förhållandet att några utomäktenskapliga barn adopteras av egen moder eller fader i stället för av oskyld synes föreningen icke rimligen kunna få till följd att övriga utomäktenskapliga barns sociala ställning påverkas menligt. Inställningen att det är socialt nedsättande att föda barn utom äktenskap behöver, såvitt föreningen kan se, icke vara förenad med inställningen, att det är socialt nedsättande att vara född utom äktenskap. I stort sett torde också i detta hänseende numera rågången hållas tämligen klar i det allmänna betraktelsesättet. Det synes föreningen icke vara något påtagligt samhällsintresse att, såsom genom förbudet skulle ske, motverka den förstnämnda inställningen där denna ännu finnes, i varje fall icke ett intresse som väger över de inhumana verkningarna av förbudet för därav berörda personer, som hyser betänkligheter mot att ge offentlighet åt att de har barn utom äktenskap. Man bör i detta avseende enligt föreningens mening icke bortse ifrån att dessa betänkligheter — även om man anser dem böra övervinnas — kan vara så starka, att förbudet kan komma att i åtskilliga fall hindra en önskvärd reell samhörighet mellan barnet och dess föräldrar. Föreningen hemställer därför att lagrummet behålles vid oförändrad lydelse. Samma uppfattning rörande det föreslagna förbudet att adoptera eget barn utom äktenskap har Göta hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund ävensom Sveriges advokatsamfund, som uttryckligen hemställer att denna möjlighet bibehålies.

Departementschefen Som skäl för sitt förslag att upphäva den enligt gällande rätt bestående möjligheten för adoptant att adoptera eget barn utom äktenskap har ärvdabalkssakkunniga väsentligen anfört, att det ej skulle stå i samklang med strävandet att höja de utomäktenskapliga barnens ställning i socialt hänseende, om man även framdeles tilläte adoption i syfte att dölja det förhållandet att barnet är adoptantens eget utomäktenskapliga barn. Även om detta kan synas principiellt riktigt, skulle dock ett genomförande av förslaget medföra så olyckliga konsekvenser, att jag icke kan ansluta mig därtill. Såsom framhållits av nästan alla de remissinstanser, vilka uttalat sig i denna fråga, kan nämligen förslaget väntas menligt påverka vissa utomäktenskapliga barns sociala ställning. Väl är det sant att lagstiftaren på alla sätt bör sträva efter att skapa största möjliga likställighet mellan barn i och barn utom äktenskap, men man bör å andra sidan även beakta psykologiska realiteter som icke kan elimineras på lagstiftningsvägen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 14b år 1958 217

Enär möjligheten till adoption av eget barn utom äktenskap således alltjämt bör bestå och då det vid sådant förhållande icke torde föreligga anledning att beträffande första stycket i förevarande paragraf vidtaga av de sakkunniga förordad redaktionell jämkning, bör paragrafen bibehållas i oförändrad lydelse. Härav följer att icke heller 3 § i förevarande kapitel behöver ändras (se betänkandet s. 169).

2 §.

Paragrafen stadgar för närvarande att den som är förklarad omyndig ej må antaga adoptivbarn, med mindre han vill adoptera eget barn utom äktenskap eller adoptera gemensamt med myndig make samt förmyndaren samtycker till adoptionen.

De sakkunniga har — i överensstämmelse med vad de beträffande 1 § anfört — förordat att stadgandet i förevarande paragraf om adoption av eget barn utom äktenskap uteslutes. I samband därmed har de sakkunniga föreslagit att den begränsning, som består däri att omyndigförklarad i övrigt kan adoptera endast gemensamt med myndig make, borttages. Som skäl härför har de sakkunniga anfört att det väl mycket sällan ifrågakommer att en omyndigförklarad vill adoptera ensam. Och skulle i ett sådant fall adoptionen befinnas olämplig, skall den givetvis icke beviljas. Om omyndigförklarad make önskar adoptera andra makens barn i tidigare gifte eller utom äktenskap, torde emellertid i regel icke finnas skäl att hindra adoptionen.

Under hänvisning till vad sålunda anförts har de sakkunniga föreslagit att förevarande stadgande endast skall innehålla att den som är förklarad omyndig ej må utan förmyndarens samtycke antaga adoptivbarn.

Departementschefen

Jag biträder de sakkunnigas förslag att den begränsning i adoptionsrätten, som består däri att omyndigförklarad kan adoptera endast gemensamt med myndig make, skall borttagas. Beträffande själva lagtexten synes förevarande paragraf — även om man utgår ifrån att omyndigförklarad allt framgent skall äga adoptera eget barn utom äktenskap —- kunna utformas i enlighet med de sakkunnigas förslag. 5

5 §•

1 första stycket av denna paragraf stadgas för närvarande att den som fyllt tolv år ej må adopteras utan eget samtycke.

Denna regel har oförändrad gällt sedan tillkomsten av 1917 års adoptionslag, och ärvdabalkssakkunniga bär icke föreslagit någon ändring i densamma. Vid de förut omnämnda förhandlingar mellan representanter för de nordiska justitiedepartementen, som ägde rum i Köpenhamn i april 1955, väcktes emellertid frågan huruvida icke en sammanjämkning kunde komma till stånd av de mycket olika utformade nordiska lagbestämmelserna rörande

218 Kungl. Maj. ts proposition nr 144 år 195S

åldersgränsen för adoptivbarns samtycke till adoption. För närvarande är situationen nämligen den, att nämnda gräns enligt dansk rätt är satt vid fjorton år och enligt norsk rätt vid principiellt tolv år, ehuru samtycke av den som är under sexton år ej erfordras om barnet är fosterbarn och det finnes anledning antaga att barnet tror sig vara fosterföräldrarnas eget barn, medan den finska adoptionslagen ej upptar någon bestämd åldersgräns utan helt allmänt stadgar att adoption icke må tillåtas mot barnets vilja, därest barnet är så utvecklat att avseende bör fästas vid dess omdömesförmåga. I de nordiska kommittéförslagen har dessa olikheter i huvudsak utjämnats, i det att åldersgränsen i de danska och finska förslagen satts vid lolv år och alltså bestämts på samma sätt som enligt gällande svensk rätt. I det norska förslaget bibehålies däremot den nuvarande undantagsregeln beträffande fosterbarn under sexton år.

Under förarbetena till 1917 års adoptionslag rådde delade meningar om åldersgränsens höjd. Lagberedningen ansåg på anförda skäl det kunna ifrågasättas att bestämma gränsen till femton år, men fann det dock skäligt att gå något längre ned och sätta gränsen vid tolv år. Två av lagrådets ledamöter ansåg att åldersgränsen borde höjas till femton år, men föredragande departementschefen hävdade att barnets intressen torde bli bäst tillgodosedda genom den lägre åldersgränsen och underströk att jämväl de norska och danska delegerade enhälligt uttalat sig därför. Riksdagen godtog också slutligen denna uppfattning, men först efter sammanjämkning och mot lagutskottets hemställan att åldersgränsen måtte höjas till femton år.

Av den lämnade redogörelsen torde framgå att önskemålet om nordisk rättslikhet på förevarande område var en bidragande orsak till att den svenska lagen från början fick det innehåll den alltjämt äger. Det visade sig dock att detta önskemål icke kunde förverkligas, utan att de nordiska reglerna i ämnet tvärtom kom att förete mycket stora inbördes olikheter. Den omständigheten att dessa olikheter icke helt utjämnats genom de nu föreliggande kommittéförslagen var anledningen till att frågan blev föremål för diskussion vid Köpenhamnssammanträdet i april 1955. Med ledning av den nyss återgivna norska regeln sökte man sig därvid fram till en gemensam lösning. Tankegången bakom denna regel är att det för ett barn som befinner sig i pubertetsåldern, alltså mellan tolv och sexton år, kan innebära allvarlig skada att få reda på att det ej, såsom det faktiskt tror, är äkta barn till sina fosterföräldrar. Det ansågs enhälligt att den norska regeln är ägnad att ge barnet ett i princip önskvärt skydd, men särskilt från svenskt håll hävdades att regeln borde få en mera allmän utformning. Denna uppfattning biträddes av representanterna för samtliga övriga justitiedepartement.

För egen del är jag något tveksam om lämpligheten av att ens i den begränsade utsträckning som sålunda ifrågasatts rubba den nuvarande regeln. Intresset av största möjliga nordiska rättslikhet på adoptionslagstiftningens område synes mig dock väga så tungt, att man bör kunna godtaga den ståndpunkt, varom enighet nåddes vid de nordiska förhandlingarna. Jag får alltså förorda att såsom huvudregel alltjämt bibehålies den nuvarande regeln i förs­

Kungl. Mnj. ts proposition nr 1 4 't år 1958 219

ta stycket av förevarande paragraf, enligt vilken den som fyllt tolv år ej må adopteras utan eget samtycke, men att denna regel kompletteras med en föreskrift av innehåll att adoption, utan hinder av att samtycke ej föreligger, dock må ske av barn som är under sexton år, därest det kan antagas lända barnet till skada att inhämta dess samtycke. Jag utgår härvid ifrån att domstolarna endast i klara fall kommer att anse tilläggsregeln tillämplig.

(7 §)

För närvarande innehåller denna paragraf en bestämmelse, enligt vilken barnets rättsliga ställning till föräldrarna ej röner annan inverkan av adoptionen än som följer av vad i 6 och 7 kap. sägs om vårdnad och underhåll eller eljest i lag särskilt stadgas.

Uppenbarligen är ett uttryckligt stadgande om att adoptivbarnets rättsliga ställning till föräldrarna i princip ej röner inverkan av adoptionen icke förenligt med departementsförslaget i övrigt, eftersom detta förutsätter att det rättsliga bandet mellan barnet och dess släkt i och med adoptionen helt skall brytas. På grund härav bör, såsom också de sakkunniga föreslagit, det nuvarande innehållet i 7 § utgå. Med hänsyn till att de sakkunnigas förslag om införande av två adoptionsformer med delvis olika rättsverkan ej upptagits i departementsförslaget, kan de sakkunnigas förslag till ny lydelse av förevarande paragraf (betänkandet s. 170 och 171) icke godtagas. Då det på förut anförda skäl vidare icke ansetts lämpligt att meddela någon allmän föreskrift om rättsverkningarna av adoption, får jag föreslå att förevarande paragraf utgår utan att ersättas av någon ny bestämmelse.

9 §.

För närvarande stadgas i första stycket av denna paragraf att adoptivförhållandet skall hävas på ansökan av adoptivbarnet, om adoptanten grovt förgått sig mot barnet eller i märklig mån försummar sina plikter mot det eller för ett lastbart eller brottsligt liv samt förty barnets bästa påkallar att förhållandet upphör, så ock om dess upphörande eljest är av väsentlig betydelse för barnet. Enligt andra stycket gäller, att om adoptivbarnet grovt förgått sig mot adoptanten eller hans närmaste eller om adoptivbarnet för ett lastbart eller brottsligt liv, adoptanten äger vinna adoptivförhållandets hävande. I

I betänkandet anföres att en jämförelse mellan paragrafens båda stycken visar att adoptivbarnets möjlighet att få adoptivförhållandet hävt i princip är avhängig av frågan huruvida upphörandet är av väsentlig betydelse för barnet, medan adoptanten kan få bävande till stånd därest endera av två särskilda omständigheter föreligger. Har adoptivbarnet vid något tillfälle grovt förgått sig mot adoptanten eller för barnet ett lastbart liv, skall adoptivförhållandet hävas på ansökan av adoptanten, även om denne själv genom att han eftersatt barnets uppfostran eller eljest kan antagas ha ansvaret för barnets beteende. Detta synes icke vara tillfredsställande. På liknande sätt som enligt förslå stycket bör enligt de sakkunnigas mening bävande jäm

220 Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

likt andra stycket kunna ske endast efter ett mera allmänt bedömande av lämpligheten att adoptivförhållandet består.

Under hänvisning till det anförda har de sakkunniga föreslagit att andra stycket i förevarande paragraf erhåller den lydelsen att adoptanten äger vinna adoptivförhållandets hävande, om adoptivbarnet grovt förgått sig mot adoptanten eller hans närmaste eller barnet för ett lastbart liv, och det fördenskull uppenbarligen icke kan fordras att adoptivförhållandet skall bestå. I samband härmed har vad i första stycket sägs om lastbart eller brottsligt liv ansetts kunna uteslutas utan att därigenom någon saklig ändring sker.

Svea hovrätt är ense med de sakkunniga om att ett adoptivförhållande bör kunna hävas allenast efter ett mer allmänt bedömande av lämpligheten av att förhållandet består, och oberoende av om hävning påkallas av adoptivbarn eller adoptant. I förslaget har emellertid — anmärker hovrätten — ur paragrafen uteslutits vad som där sägs om att adoptivförhållande kan hävas, enligt första stycket därest adoptanten för ett lastbart eller brottsligt liv och enligt andra stycket om adoptivbarnet för ett brottsligt liv. Eftersom någon saklig ändring icke är önskvärd och icke heller torde vara avsedd, föreslår hovrätten att, till undvikande av misstolkning, de uteslutna orden behålles. Föreningen Sveriges häradshövdingar ger uttryck åt samma uppfattning både i fråga om förutsättningarna för adoptions hävande och beträffande de föreslagna uteslutningarna samt tillägger att uteslutningarna synes medföra en inskränkning i möjligheterna att få adoption hävd. Föreningen anser att, om någon ändring skall ske, denna snarare bör syfta till vidgade sådana möjligheter.

Departementschefen

Jag biträder de sakkunnigas förslag att hävande av adoptionsförhållande enligt andra stycket, alltså på begäran av adoptanten, på liknande sätt som enligt första stycket bör kunna ske endast efter ett mera allmänt bedömande av lämpligheten att adoptivförhållandet består.

I ett par remissyttranden har invändningar framställts mot förslaget att ur paragrafen utesluta vad som där sägs om att adoptivförhållande kan hävas, enligt första stycket därest adoptanten för ett lastbart eller brottsligt liv och enligt andra stycket om adoptivbarnet för ett brottsligt liv. Uteslutningen av vad i första och andra styckena säges om brottsligt liv synes icke medföra någon saklig ändring. Däremot kan man riskera att en uteslutning av vad i första stycket säges om lastbart liv skulle medföra en inskränkning i adoptivbarnets möjligheter att få adoptionen hävd. Jag vill därför förorda att nämnda rekvisit bibehålies i första stycket, på samma sätt som de sakkunniga föreslagit att vad i andra stycket säges om lastbart liv skall kvarstå.

12 §.

Denna paragraf saknar motsvarighet i gällande lag. Vad i 12 § för närvarande är stadgat har erhållit motsvarighet i nästföljande paragraf.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958 221

Efter adoptantens död kominer hävande av adoptivförhållande enligt gällande rätt icke vidare i fråga. Vissa verkningar av adoptionen kvarstår alltjämt, men ny adoption kan utan hinder därav komma till stånd (jfr 4 kap. 4 § andra stycket föräldrabalken).

De sakkunniga har anfört att om adoptanten avlider innan barnet uppnått myndig ålder, vårdnaden jämlikt 6 kap. 8 och 11 §§ föräldrabalken skall utövas av särskilt förordnad förmyndare. I synnerhet då adoptionen skett med bibehållen arvsrätt på grund av skyldskap men även eljest, åtminstone om dödsfallet inträffat kort tid efter adoptionen, kan det hända att barnets föräldrar önskar återtaga barnet och att denna önskan är i överensstämmelse med barnets bästa. Den möjligheten finns då visserligen att föräldrarna förordnas till förmyndare. Bortsett från att detta kan te sig som en mindre naturlig lösning, synes det emellertid enligt de sakkunnigas mening vara rimligt att föräldrarna kan få apotivförhållandet hävt. Lever endast en av föräldrarna eller är det eljest endast en av dem som önskar hävning, bör sådan kunna komma till stånd på dennes ansökan. I motsats till ett förmyndarförordnande medför ett hävningsbeslut rättsverkningar även i andra hänseenden än beträffande vårdnaden. Såsom närmare framgår av nästföljande paragraf i förslaget upphör genom hävandet i princip all verkan av adoptionen såvitt angår adoptivbarnets ställning till adoptanten och dennes skyldemän. Huruvida hävandet medför någon ändring i förhållande till barnets skyldemän, är i allmänhet beroende på rättens bestämmande. Givet är — yttrar de sakkunniga — att rättsverkningarna av adoptivförhållandets hävande måste beaktas, då det gäller att bedöma om hävandet påkallas av barnets bästa.

De sakkunniga anför i fortsättningen:

Då adoptivbarnet efter adoptantens död ånyo adopteras, synes hittills någon rättslig komplikation knappast ha uppkommit med anledning av det äldre adoptivförhållandet. Eftersom förslagets bestämmelser om arvsrätt innebära att adoptivbarnet vid adoption som skett utan förbehåll enligt 4 kap. 7 § ärves av adoptanten och hans skyldemän så som om barnet vore adoptantens eget barn, blir det nödvändigt att reglera förhållandet mellan den tidigare adoptantens skyldemän å ena samt den nye adoptanten och dennes skyldemän å andra sidan. Det naturliga synes vara att låta den nya adoptionen medföra hävande av det tidigare adoptivförhållandet utan att särskilt beslut därom behöver meddelas. En dylik regel torde vara lämplig även då fråga är om adoption med förbehåll om arvsrätt på grund av skyldskap. Det må anmärkas att ny adoption över huvud torde förekomma endast i sällsynta undantagsfall.

På grund av nu återgivna överväganden bar de sakkunniga under förevarande paragraf upptagit bestämmelser att om adoptanten avlider, adoptivförhållandet må efter ansökan av adoptivbarnets föräldrar eller en av dem hävas, såframt det påkallas av barnets bästa, samt att, om adoptivbarnet efter adoptantens död blir adopterat av annan, det tidigare adoptivförhållandet skall anses hävt. I anslutning till den senare av de föreslagna bestämmelserna påpekar de sakkunniga, att om den ene av makar som adopterat avlider och, sedan den efterlevande maken gift om sig, jämväl

222 Kungl. Maj. ts proposition nr Hi år 1958

den nye maken adopterar barnet, det äldre adoptivförhållandet skall anses hävt allenast såvitt angår den avlidne och hans släkt.

Departementschefen

De sakkunnigas förslag under förevarande paragraf, mot vilket ingen erinran framställts under remissbehandlingen, synes välgrundat. Som de sakkunniga i annat sammanhang påpekat framgår indirekt av paragrafen att adoptantens död icke i och för sig, såsom hittills, medför adoptivförhållandets upphörande.

13 §.

I 12 § stadgas för närvarande att all verkan av adoption upphör, om adoptivförhållandet häves. Ett undantag är föreskrivet i 5 kap. 3 § föräldrabalken, enligt vilket lagrum rätten vid adoptivförhållandes hävande kan tillåta att barnet behåller det genom adoptionen förvärvade namnet.

De sakkunniga (s. 173—176) anför att de ifrågasatta nya reglerna i arvshänseende påkallar övervägande, huru rättsförhållandet bör gestaltas när adoptivförhållande häves. Beträffande adoptivbarnets ställning till adoptanten och dennes skyldemän bör enligt de sakkunnigas mening all verkan av adoptionen liksom hittills i princip upphöra, om adoptivförhållandet häves. Endast med avseende å adoptantens underhållsskyldighet gentemot barnet synes anledning föreligga att ifrågasätta ett undantagsstadgande. I vissa fall är det nämligen knappast rimligt att adoptanten befrias från underhållsbördan. Detta gäller först och främst då hävandet beror på omständighet, som kan läggas adoptanten till last. Ett annat exempel, där adoptantens befriande från underhållsplikten kan vara stötande, föreligger då barnet väl fyllt tjuguett år men lider av sjukdom och överenskommelse om adoptivförhållandets hävande träffas mellan adoptanten och barnet. Även i andra fall, såsom då hävande sker enligt 8 § eller enligt 9 § andra stycket i dess föreslagna nya lydelse, kan det undantagsvis föreligga särskilda skäl att låta adoptantens underhållsskyldighet kvarstå. Barnets ålder och den situation, vari barnet kommer att försättas genom hävandet, samt adoptivförhållandets varaktighet torde härvid främst vara av betydelse, men även övriga föreliggande omständigheter bör beaktas.

På grund härav har det synts de sakkunniga lämpligt att, med avvikelse från huvudregeln om upphörande av all verkan av adoptionen såvitt angår adoptivbarnets ställning till adoptanten och dennes skyldemän, ge rätten befogenhet att vid hävandet bestämma att adoptanten skall bidraga till adoptivbarnets underhåll, om med hänsyn till anledningen till hävandet, barnets ålder och övriga omständigheter särskilda skäl är därtill.

Vad angår adoptivbarnets förhållande till dess skyldemän har det icke synts de sakkunniga lämpligt att låta hävandet i princip medföra att all verkan av adoptionen upphör.

Kungl. Maj:Is proposition nr 1'/'/ år W58 223

De sakkunniga anför i fortsättningen:

Vid huvudformen av adoption förutsättes att barnets förbindelse med dess naturliga släkt avbrytes genom adoptionen, och det kan icke anses förenligt med billighetens krav att de rättsliga relationer, som kanske för inånga år sedan utsläckts, plötsligt skola återupplivas och komma att påverka rättsläget för personer, som stundom ej ens känna till adoptivbarnets existens. 1 viss mån kan detsamma sägas beträffande adoption med bibehållen arvsrätt på grund av skyldskap. Å andra sidan finnas fall, där den naturliga släkten vid adoptivförhållandets hävande är beredd att återtaga barnet, framför allt då adoptionen varit av sistnämnda slag. Någon gång kan det dessutom vara skäligt att den genom adoptionen avbrutna förbindelsen återuppstår, trots motsatt önskan från skyldemännens sida. Under dessa omständigheter synes knappast någon annan utväg stå till buds än att frågan om hävandets rättsverkningar i förhållande till adoptivbarnets skyldemän får avgöras särskilt för varje fall.

För att såvitt möjligt begränsa den befogenhet som sålunda måste läggas i rättens hand torde emellertid det i 10 § avsedda hävningsfallet kunna avskiljas och direkt regleras. Då adoptivbarnet fyllt tjuguett år och med adoptanten överenskommer om adoptivförhållandets hävande, finnes icke någon vårdnadsfråga som kräver avgörande. Och i allmänhet är underhållsskyldigheten gentemot barnet icke längre aktuell. I stort sett har alltså barnet knappast behov av att återinträda i sin familjerättsliga ställning från tiden före adoptionen. Härtill kommer alt hävandet sker med barnets fria vilja, kanske för att adoptanten och barnet skola kunna ingå äktenskap med varandra. Med hänsyn härtill synes regeln för ifrågavarande fall böra vara att hävandet ej medför någon ändring med avseende å underhållsskyldighet eller rätt till arv. — — —

Då adoptivförhållande häves på annan grund än nu sagts, d. v. s. i fall som avses i 8, 9 och 12 §§, bör rätten, enligt vad förut anförts, i hävningsbeslutet bestämma huruvida adoptionens verkan med avseende å underhållsskyldighet och rätt till arv skall bestå. Vad angår underhållsskyldigheten synes först böra uppmärksammas att på sätt i det föregående utvecklats adoptanten kan förpliktas alt bidraga till barnets underhåll. Avser adoptantens underhållsbörda att täcka barnets hela behov av underhåll, finnes icke skäl att därjämte förplikta barnets föräldrar att bidraga därtill. Motsvarande gäller när adoptivförhållande enligt 12 § andra stycket blir hävt i anledning av ny adoption. Då hävande sker enligt 8 §, kräver däremot i regel anledningen till hävandet att adoptanten befrias från underhållsskyldighet och att denna återgår till föräldrarna. Även vid hävande som avses i 12 § första stycket är det naturligt att föräldrarna eller den av dem som gjort ansökningen blir underhållsskyldig. Häves adoptivförhållandet enligt 9 § första eller andra stycket, torde knappast någon lösning av frågan om föräldrarnas underhållsskyldighet kunna angivas såsom liggande närmast till hands. Bedömandet måste ske på grundval av samtliga omständigheter i det särskilda fallet, främst måhända anledningen till hävandet och barnets ålder. Beträffande rätten till arv må erinras alt hävande av adoptivförhållande, då adoptionen skett med bibehållen arvsrätt på grund av skyldskap, icke kan få annan verkan än att barnets skyldemän erhålla större arv, om barnet dör utan att efterlämna avkomlingar. Vid huvudformen av adoption blir frågan om hävandets rättsverkan ett desto vanskligare problem. Ett återknytande av barnets arvsrättsliga förbindelse med den naturliga släkten inverkar icke endast på föräldrarnas ulan även på övriga skyldemäns rättsställning. De sistnämnda ha emellertid icke haft något inflytande på adoptionens tillkomst. Såvitt angår dem kan därför eu sådan omständighet som anledningen

224 Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 195S

till hävandet i regel icke ha avgörande betydelse för frågan om barnets arvsrätt efter adoptionens upphörande. I stället måste ökat utrymme tillerkännas synpunkten huruvida det är obilligt mot skyldemännen att barnet blir arvsberättigat. Om underhållsskyldigheten mellan barnet och dess föiäldrar finnes böra återupplivas vid hävandet, torde det ofta vara skäl att, i vad föräldrarna angår, låta även det arvsrättsliga förhållandet från tiden före adoptionen återuppstå. Hänsynen till barnets övriga skyldemän kan dock leda till att underhålls- och arvsfrågorna böra lösas på skilda sätt. Överhuvud måste bedömandet av hävandets rättsverkan med avseende på rätten till arv ske efter noggrann avvägning mellan barnets, föräldrarnas och övriga skyldemäns intressen. I det fall som avses i 12 § andra stycket påkallas emellertid icke något avgörande i förevarande hänseende, eftersom den nya adoptionen automatiskt reglerar frågan.

Med hänsyn till det sålunda anförda synas de synpunkter, som böra vara vägledande vid rättens bestämmande av hävandets verkan med avseende å underhållsskyldighet och rätt till arv, icke kunna närmare angivas i lagen utan en vidlyftighet som ej skulle stå i rimlig proportion till hävningsfalléns fåtalighet. Det torde därför endast böra stadgas att rättens bestämmande skall ske efter vad med hänsyn till omständigheterna finnes skäligt.

I fråga om vårdnaden om barn som är underårig! då adoptivförhållandet liäves göra sig i viss mån särskilda synpunkter gällande. Adoption äger ofta rum när de naturliga föräldrarna äro mindre väl skickade eller sakna vilja att omhänderhava sitt barn. Vid tiden för hävandet har i allmänhet all samhörighet mellan föräldrarna och barnet upphört. Ett återställande av vårdnadsförhållandet från tiden före adoptionen synes därför i regel icke vara ändamålsenligt. I stället torde rätten, liksom i åtskilliga fall som angivas i 6 kap. föräldrabalken, i samband med hävandet böra pröva vem vårdnaden om barnet skall tillkomma. Viss ledning kan därvid hämtas av den reglering som givits i 6 kap. 9 §, varest stadgas att, om vårdnaden enligt 7 § tillerkänts den ene av föräldrarna och i fråga om honom inträffar fall varom i 6 § sägs eller om han dör, rätten skall förordna den andre att utöva vårdnaden, såvida ej denna med hänsyn till barnets bästa finnes böra anförtros åt särskilt förordnad förmyndare.

I detta sammanhang må framhållas att adoptivförhållandes hävande ibland kan undvikas genom att vårdnaden överflyttas från adoptanten till särskilt förordnad förmyndare.

Slutligen har de sakkunniga föreslagit att i förevarande paragraf jämväl intages en erinran om vad i 5 kap. 3 § föräldrabalken är stadgat om barnets namn då adoptivförhållandet häves.

Under remissbehandlingen har av hovrätten för Nedre Norrland ifrågasatts om det icke vid hävande av adoption är motiverat att ge domstolen befogenhet, icke blott att bestämma att adoptanten skall bidraga till adoptivbarnets underhåll utan även att pröva rätten till arv. Det fallet är ju tänkbart — anför hovrätten — att en rik adop tant så grovt förgått sig mot barnet, att det för dess bästa är oundgängligen påkallat att adoptionen upphör, oavsett hur det går med arvsrätten. Även barnavårdsnämnden i Göteborg anser att domstolen vid hävande av adoption bör äga meddela förordnande jämväl med avseende å adoptivbarnets rätt till arv på grund av adoptionen och åberopar som skäl härför att barnet enligt den föreslagna huvudformen av adoption skiljes från den naturliga släkten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958 225

Departementschefen

Såsom de sakkunniga föreslagit bör domstolen vid adoptivförhållandets hävande äga bestämma att adoptanten skall bidraga till adoptivbarnets underhåll, om med hänsyn till anledningen till hävandet, barnets ålder och övriga omständigheter detta finnes särskilt påkallat. Underhållsplikten skall anknyta till det behov, som är aktuellt när hävandet sker.

Införandet av en möjlighet att ålägga adoptanten viss underhållsplikt i förhållande till det förutvarande adoptivbarnet är givetvis förestavat av intresset att barnet ej genom adoptionens hävande skall råka i försörjningssvårigheter. Den lämpligaste metoden att tillgodose detta intresse får anses vara att adoptanten förpliktas bidraga till barnets underhåll. Däremot synes det varken lämpligt eller erforderligt att — såsom ett par remissinstanser ifrågasatt — låta domstol meddela förordnande jämväl med avseende å adoptivbarnets rätt till arv på grund av adoptionen. Arvsrätten är ju i allmänhet en högst oviss faktor; det låter sig ej på förhand med bestämdhet säga vare sig hur stort arvet kan bli eller när arvfallet inträffar. För det aktuella behovet av underhåll torde det således icke ha någon större betydelse att barnet bibehålies vid sin rätt till arv efter adoptanten.

På grund av vad sålunda anförts och då jag ej heller i övrigt har något att erinra mot vad de sakkunniga under förevarande paragraf föreslagit tillstyrker jag att paragrafen utformas i enlighet med de sakkunnigas förslag. 5

5 KAP.

Om barnets namn

2 §.

Enligt andra stycket av denna paragraf i dess nuvarande lydelse må fader till barn utom äktenskap så ock, där modern är gift, hennes make giva barnet sitt släktnamn. I tredje stycket stadgas att, om barnet är trolovningsbarn, den som har vårdnaden om barnet eller barnet själv, om det fyllt tjuguett år, äger bestämma att det skall bära faderns släktnamn. Har barnet fyllt aderton år, må ej den som har vårdnaden träffa sådan bestämmelse utan barnets samtycke.

I samband med att utomäktenskapligt barn föreslagits skola få samma ställning i arvsrättsligt hänseende som barn i äktenskap har de sakkunniga (s. 176 och 177) funnit det önskvärt att barnet även erhåller rätt till faderns släktnamn. De sakkunniga har anfört att då barnet regelmässigt lever tillsammans med sin moder, det emellertid vanligen torde vara fördelaktigast för såväl barnet som modern att barnet bär moderns namn. Med hänsyn härtill synes utomäktenskapligt barn böra behålla sin hittillsvarande rätt till moderns släktnamn men vara berättigat att taga faderns

15 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 144

226 Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

namn. I sistnämnda hänseende torde lämpligen kunna stadgas vad som för närvarande är föreskrivet beträffande trolovningsbarn.

I fortsättningen yttrar de sakkunniga:

Därest frågan om utomäktenskapligt barns släktnamn löses i enlighet härmed, har tydligen barnet även på detta område nått principiell likställdhet med barn i äktenskap. Vid sådant förhållande bör icke, om modern till det utomäktenskapliga barnet är gift, den nuvarande befogenheten för maken att giva barnet sitt släktnamn bibehållas. Om modern till ett barn i äktenskap gifter om sig, har ju barnets styvfader icke sådan befogenhet. Förslag om ändring för sistnämnda fall har vid ett par tillfällen avvisats av statsmakterna, senast i samband med föräldrabalkens tillkomst (se prop. 1949: 93 s. 96 f och första lagutskottets utlåtande 1949: 34 s. 13 f). Frågan om namnändring i här avsedda fall får sålunda oavsett barnets börd prövas enligt förordningen angående antagande av släktnamn.

Under hänvisning till det anförda har de sakkunniga föreslagit att andra och tredje styckena i förevarande paragraf ersättes med ett stadgande av innehåll att den som har vårdnaden om barnet eller barnet själv, om det fyllt tjuguett år, äger bestämma att det skall bära faderns släktnamn samt att, om barnet fyllt aderton år, den som har vårdnaden ej må träffa sådan bestämmelse utan barnets samtycke.

De sakkunnigas förslag rörande utomäktenskapligt barns släktnamn har vid remissbehandlingen lämnats utan erinran i flertalet yttranden, men bland dem som uttryckligen uttalat sig i frågan har de flesta ställt sig avvisande.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har icke något att erinra mot den föreslagna regleringen av frågan om utomäktenskapligt barns släktnamn för det fall att frågan om sådant barns rätt till arv regleras i överensstämmelse med de sakkunnigas förslag. Om emellertid rätten till arv i något hänseende skulle inskränkas, bör enligt föreningens mening motsvarande inskränkning ske i fråga om rätten till faderns släktnamn. Domkapitlet i Linköpings stift har ur principiell synpunkt icke någon erinran mot den föreslagna ändringen men ställer sig tvekande till huruvida rätten till faderns namn bör givas barnet enligt dess eget eller moderns bestämmande eller om medgivande av barnavårdsman, barnavårdsnämnd eller annan utomstående bör fordras. Om barnet har fördel eller obehag av faderns namn — anför domkapitlet — torde ibland vara en omdömesfråga. Såsom förslaget är utformat föreligger enligt domkapitlets mening viss möjlighet till utpressning, något som dock skulle kunna undvikas om utomståendes samtycke måste föreligga. Domkapitlet i Uppsala ärkestift hänför sig till ett utlåtande vilket på domkapitlets uppdrag avgivits av kyrkoherden Törnquist. Denne ifrågasätter om de föreslagna bestämmelserna alltid skulle vara fullt lyckliga. Om fadern har ett högadligt eller ett eljest egenartat namn, kan mycket väl tänkas — framhålles i utlåtandet — att barnets moder, som ju i regel är vårdnadshavare, bestämmer att barnet skall bära detta namn. Någon anledning att »skydda» fadern och fördenskull förhindra detta finns självfallet icke, men det är

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958 227

ingalunda uteslutet att namnet för barnet själv, både under uppväxtåren och sedermera, kan bli en allvarlig belastning, som vållar förtret och obehag. Därtill kommer — anföres vidare — att den hittillsvarande möjligheten för moderns make, om denne är annan än barnafadern, att ge barnet sitt släktnamn icke vidare skall förekomma. De sakkunnigas motivering för förslaget synes icke övertygande. Rent teoretiskt må resonemanget om »principiell likställelse» med barn av äktenskaplig börd vara riktigt, men i verkligheten förhåller det sig så alt mödrarna i regel är mycket glada åt att deras föräktenskapliga barn lätt kan erhålla samma namn som senare barn i äktenskapet, eftersom därigenom familjen sammangjutes på ett bättre sätt och dessa barns särställning icke framträder på samma vis som eljest. De föreslagna bestämmelserna bör därför omarbetas, så att icke barnen vållas onödiga besvärligheter på grund av lagens alltför rigorösa karaktär. Liknande synpunkter anförs jämväl i det av domkapitlet åberopade utlåtandet av kontraktsprosten Dahlbom. Denne finner den föreslagna ändringen diskutabel, men anser å andra sidan att de sakkunnigas motivering har visst berättigande, särskilt som frågan om barnets namn stundom lämpligen kan lösas med tillämpning av förordningen angående antagande av släktnamn.

I överensstämmelse med sin uppfattning beträffande frågan om vidgad arvsrätt för utomäktenskapligt barn avstyrker hovrätten för Nedre Norrland den föreslagna ändringen rörande rätten till släktnamn. Men även om utomäktenskapliga barn skulle tillerkännas arvsrätt, följer enligt hovrättens mening icke därav att rätten till släktnamn bör ändras, eftersom familjenamnet i än högre grad än familjens egendom får anses vara ett uttryck för gemenskap. Det synes hovrätten även föga rimligt att ett släktnamn skulle mot faderns vilja få bäras av ett utomäktenskapligt barn, på vars fostran han icke haft möjlighet att inverka. Statistiska centralbyrån framhåller att den föreslagna lydelsen av förevarande paragraf medfört, att centralbyråns godkännande enligt släktnamnsförordningen erfordras för att barnet skall få antaga styvfaderns namn. Centralbyrån har icke något att erinra häremot ur principiell synpunkt, men påpekar rörande de praktiska konsekvenserna följande. Nästan undantagslöst varje vecka förekommer, att centralbyrån har att pröva några ansökningar om rätt för barn i äktenskap att antaga styvfaderns namn. Då och då inkommer även ansökningar om rätt för barn utom äktenskap, som utnyttjat sin legala rätt att antaga faderns namn, att utbyta detta mot styvfaderns. Man torde enligt centralbyråns mening kunna räkna med en väsentlig ökning av ansökningsärendenas antal, om den föreslagna ändringen genomföres. Det är dock omständigheter av annan art än arbetsbördans ökning centralbyrån vill framhålla.

Centralbyrån anför i fortsättningen:

Liksom styvfadern enligt gällande ordning kan i samråd med vårdnadsliavaren giva barn utom äktenskap sill namn, har det vid ett par tillfällen varit ifrågasatt, att samma ordning skulle bliva gällande även med avseende å barn i äktenskap som fått styvfader. Förslagen ha emellertid avvisats. De omständigheter som borde vara avgörande — I. ex. barnets samhörighet med den naturlige fadern å ena sidan och samhörigheten med

228 Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1958

styvfaderns familj å andra sidan -— ansågos vara av sådan natur, att det icke vore möjligt att uppställa en allmän lagregel om rätt för barn i äktenskap att erhålla styvfaderns släktnamn. Avgörandet borde ej heller få träffas av barnets föräldrar utan prövningen borde läggas i en opartisk myndighets hand, som därvid skulle ledas av hänsyn till barnets bästa.

Enligt centralbyråns erfarenhet möter det med nuvarande ordning i allmänhet stora svårigheter att i sådana fall få fram ett utredningsmaterial om vad som är det bästa för barnet; besluten måste ofta fattas efter tämligen schematiska överväganden. Endast i ett mindre antal fall har centralbyrån funnit sig övertygad om att det är bäst för barnet att behålla den naturlige faderns namn. I fråga om barn i äktenskap är det vidare vanligen så, att fadern och barnet levat samman någon tid, och att prövningen avser om barnet skall få byta bort ett namn, som det bär gemensamt med fadern. När det gäller barn utom äktenskap har man mindre ofta samma skäl att räkna med en motsvarande samhörighet mellan barnet och fadern. Och eftersom de sakkunniga väl anser att utomäktenskapligt barn skall vara berättigat att taga faderns namn men tillika finner det fördelaktigast, att barnet behåller sin nuvarande rätt till moderns släktnamn, kommer det i de flesta av dessa fall icke att röra sig om utbyte av ett namn, som barnet har gemensamt med fadern. Det blir som regel ej heller fråga om utbyte av ett namn, som barnet bär gemensamt med modern, eftersom modern förvärvat annat namn genom giftermålet. I själva verket kommer ansökningen i allmänhet att gå ut på att barnet skall få ha samma namn som modern även efter hennes giftermål. Det förefaller därför som om centralbyrån ännu mera sällan än när det gällt barn i äktenskap skulle få anledning att motsätta sig namnändringen. Då alltså resultatet efter centralbyråns prövning ej mycket kommer att avvika från resultatet av den nuvarande lagregeln, om denna bibehålies, ifrågasätter centralbyrån med hänsyn till den ökade omständligheten huruvida förslaget bör genomföras. Enligt domkapitlet i Visby stift är traditionen för att mannens släktnamn skall vara förbehållet huslrun och barnen i äktenskap mycket stark. Sveriges advokatsamfund — vars uppfattning i huvudsak delas av svenska bankföreningen — yttrar att frågan om utomäktenskapligt barns släktnamn icke har något särskilt samband med sådant barns rätt till arv; även om de utomäktenskapliga barnen i arvsrättsligt hänseende likställes med barn i äktenskap, får de dock icke äktenskaplig börd. Det gemensamma familjenamnet är just uttryck för en samhörighet, som i regel icke förefinnes mellan ett utomäktenskapligt barn och dess fader. På grund av vad nu sagts och då det vanligen torde vara fördelaktigast för såväl barnet som modern att barnet bär moderns namn, avstyrker samfundet förslaget. Såvitt svenska socialvårdsförbundet kan finna måste det röra sig om rena undantagsfall, där det kan vara förenligt med barnets verkliga intressen att det antager sin faders släktnamn utan dennes medgivande och därmed markerar en anknytning till denne, som ofta icke tager sig några som helst synliga uttryck under barnets uppväxttid. Rätten för make att ge hustruns

Kungl. Maj:ts proposition nr 1 tb år 1958 229

barn utom äktenskap sitt släktnamn bör enligt förbundets mening alltjämt behållas. Barnavårdsnämnden i Göteborg anser den föreslagna ändringen olämplig och opraktisk samt föreslår att nu gällande ordning behålles, och på liknande sätt uttalar sig barnavårdsnämnden i Norrköping.

Departementschefen

Redan i 1917 års lag om barn utom äktenskap stadgades (1 §) att barn utom äktenskap skulle erhålla moderns släktnamn. Stadgandet kvarstår oförändrat i första stycket av förevarande paragraf och beröres ej av de sakkunnigas förslag. Som motiv för stadgandet har åberopats att barnet faktiskt och rättsligt står närmare modern än fadern.

Mellan barn utom äktenskap och dess fader torde ofta icke råda någon faktisk samhörighet. Barnet står i allmänhet under moderns vårdnad, det vistas hos modern och uppfostras av henne. Det är vid sådant förhållande naturligt att såsom huvudregel alltjämt skall gälla att barn utom äktenskap erhåller moderns släktnamn.

I syfte att på förevarande område — liksom på det arvsrättsliga området — skapa principiell likställighet med barn i och barn utom äktenskap har de sakkunniga föreslagit en tilläggsregel av innehåll att den som har vårdnaden om barn utom äktenskap eller barnet självt, om det fyllt tjuguett år, skall äga bestämma att barnet skall bära faderns släktnamn. Förslaget har i princip lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser, men i åtskilliga yttranden har betänkligheter uttalats mot detsamma. Sålunda har bland annat gjorts gällande att frågan om utomäktenskapligt barns släktnamn icke har något direkt samband med sådant barns rätt till arv och att det knappast kan vara rimligt att ett släktnamn skulle mot faderns vilja få bäras av ett utomäktenskapligt barn, på vars fostran fadern icke haft möjlighet att inverka.

Det är visserligen sant att frågan om utomäktenskapligt barns arvsrätt och frågan om sådant barns släktnamn icke är direkt avhängiga av varandra. Men bakgrunden för de väckta förslagen utgöres i båda fallen av strävandena att i görligaste mån utjämna den ur principiell och etisk synpunkt oförsvarliga åtskillnaden mellan olika grupper av barn. Självfallet kan delade meningar råda om riktigheten av att utsträcka nämnda strävanden till att avse även frågan om barnets namn. För egen del anser jag dock övervägande skäl tala för de sakkunnigas uppfattning att så bör ske. Mera tveksam framstår måhända frågan huruvida det, såsom de sakkunniga föreslagit, bör tillkomma vårdnadshavaren ensam — alltså i allmänhet modern — att bestämma att det utomäktenskapliga barnet skall bära faderns namn. Såsom i ett remissyttrande ifrågasatts skulle man kunna tänka sig att som villkor för eu sådan namnändring kräva medgivande av barnavårdsman, barnavårdsnämnd eller annan utomstående. Det är emellertid att befara att en dylik anordning skulle medföra avsevärd ojämnhet i den praktiska tilllä inpningen, och jag har slutligen kommit till det resultatet alt det icke heller på denna punkt finnes tillräckliga skiil att frångå de sakkunnigas förslag.

230 Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1958

Vad härefter angår de sakkunnigas förslag att, om modern till ett utomäktenskapligt barn är gift, slopa den nuvarande befogenheten för hennes make att giva barnet sitt släktnamn, är att märka att även detta förslag är ett uttryck för de förut berörda strävandena att uppnå största möjliga likställdhet mellan olika grupper av barn. Om modern till ett barn i äktenskap gifter om sig, har ju •— som de sakkunniga framhållit — barnets styvfader icke sådan befogenhet. Det får därför anses följdriktigt att icke heller utomäktenskapligt barns styvfader skall äga utan vidare ge barnet sitt släktnamn. I båda fallen torde frågan om namnändring således få prövas enligt förordningen angående antagande av släktnamn. Statistiska centralbyrån, som har att avgöra dessa ärenden, har visserligen ställt sig något tveksam till förslaget med hänsyn till den ökade omständlighet som denna ordning för namnbyte skulle medföra. Centralbyrån synes emellertid vara benägen att pröva ansökningar av nu ifrågavarande slag i positiv anda, och under sådana förhållanden torde de praktiska olägenheterna icke få bli avgörande.

Under hänvisning till det sagda tillstyrker jag att andra och tredje styckena i förevarande paragraf ersättes av ett stadgande med den lydelse de sakkunniga förordat.

7 KAP.

Om underhållsskyldighet

5 §•

I andra stycket av denna paragraf är för närvarande stadgat, att ett adoptivbarns föräldrar icke är skyldiga att bidraga till barnets underhåll, där ej adoptanten samt, om han är gift, hans make blir ur stånd att fullgöra sin underhållsskyldighet.

De sakkunniga (s. 177 och 178) har anfört att föräldrarna sålunda har icke primär men väl subsidiär underhållsskyldighet mot sitt bortadopterade barn och att barnet trots adoptionen alltjämt är pliktigt att vid behov underhålla föräldrarna. Vid föräldrabalkens tillkomst anförde första lagutskottet (utlåtande 1949: 34 s. 18 f) att det knappast vore befogat att adoptivbarn skulle ha en undantagslös skyldighet att vid förmåga å ena och behov å andra sidan underhålla, förutom adoptivföräldrarna, även de naturliga föräldrarna. På den civilrättsliga underhållsskyldigheten grundade sig vissa i fattigvårdslagen intagna stadganden av offentligrättslig natur. På grund av det nära samband som rådde mellan den civilrättsliga och den offentligrättsliga underhållsskyldigheten förutsatte en jämkning av reglerna i det förra hänseendet att jämväl bestämmelserna i det senare toges under omprövning. I avvaktan på resultatet av den pågående revisionen av fattigvårdslagstiftningen fann utskottet det icke lämpligt att till slutgiltig behandling upptaga till denna lagstiftning hörande eller närstående spörsmål. Utskottet förutsatte att i samband med ar­

Kungl. Maj:ts proposition nr 14b år 1958 231

betet på en revision av de offentligrättsliga reglerna i fattigvårdslagstiftningen angående underhållsskyldighet mellan föräldrar och barn jämväl frågan om barns underhållsskyldighet mot föräldrar ur civilrättslig synpunkt utreddes. Då de sakkunnigas förslag angående adoption förutsätter att vid huvudformen därav barnets förbindelse med den naturliga släkten i princip avbrytes, bär det icke synts de sakkunniga möjligt att såvitt angår nämnda adoptionsform bibehålla vare sig de naturliga föräldrarnas subsidiära underhållsskyldighet mot barnet eller barnets underhållsplikt mot föräldrarna. Endast i det fall att den som är gift adopterar sin makes barn bör ett undantag göras för att barnet skall få samma rättsställning i förhållande till båda makarna. I enlighet härmed har andra stycket i förevarande paragraf avfattats.

Departementschefen

Då det reformerade adoptionsinstitutet kännetecknas därav att barnets förbindelser med den egna släkten avbrytes, är det naturligt att underhållsskyldigheten mellan föräldrarna och adoptivbarnet upphör med adoptionen. D ep ar t em e n t s f ö r.sl aget har även i övrigt utformats i enlighet med de sakkunnigas förslag, vilket vid remissbehandlingen genomgående lämnats utan erinran. Det må i detta sammanhang framhållas att det förslag till reglering av den civilrättsliga underhållsskyldigheten som nu framlägges helt överensstämmer med den lösning av motsvarande spörsmål rörande offentligrättslig underhållsskyldighet, som förordats i det på riksdagens prövning beroende förslaget till lag om socialhjälp (se prop. nr 177/1955 s. 250 255).

10 §. Denna paragraf innehåller bestämmelser om skyldighet för fader till barn utom äktenskap att bidraga till modems underhåll i samband med nedkomsten. Bestämmelserna har icke ansetts direkt tillämpliga då havandeskapet avbrutits genom abort. I ett på senare tid avgjort rättsfall (NJA 1951 s. 2&5) har emellertid högsta domstolen jämlikt grunderna för ifrågavarande paragraf ålagt en man att till en ogift kvinna utgiva ersättning för kostnader i samband med abort på medicinsk indikation; tre ledamöter var skiljaktiga, en av dem ansåg paragrafen vara direkt tillämplig och två fann ersättningsanspråket icke kunna bifallas. De sakkunniga (s. 178 och 179) har uppgivit att 1950 års abortutredning i en till de sakkunniga inkommen skrivelse anfört att nyssnämnda avgörande icke med säkerhet kunde åberopas som prejudikat för fall, där annan indikation än medicinsk utgjorde grunden för abortingripandet. Flertalet legala aborter vore emellertid sådana fall, och utredningen hyste den uppfattningen att betalningsskyldighet borde föreligga vid samtliga legala aborter. Utredningen hade därför hemställt att de sakkunniga ville överväga, huruvida icke frågan borde bli föremål för reglering i lag. De sakkunniga bär funnit det lämpligt att i samband med de föreslagna

232 Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1958

nya reglerna om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap föreslå uttryckliga bestämmelser angående moderns rätt till ersättning då havandeskapet avbrutits. Eftersom detta fall företer påtaglig likhet med det att barn födes dött, har bestämmelserna synts böra omfatta båda fallen, ehuru förevarande paragraf i nuvarande lydelse varit avsedd att tillämpas oavsett om barnet födes levande eller dött (se lagberedningens förslag till revision av giftermålsbalken och vissa delar av ärvöabalken III s. 104).

I fortsättningen anför de sakkunniga:

Ersättningsskyldigheten i nu ifrågavarande fall bör uppenbarligen ligga inom ramen för den ersättningsskyldighet som skulle ha uppkommit vid normal förlossning och i övrigt så långt möjligt vara anordnad på motsvarande sätt som denna. Eftersom något barn, vars vård kan medföra hinder i kvinnans förvärvsverksamhet, icke finnes, torde emellertid behovet av ersättning oftast vara mindre omfattande. Vad angår abortfall bör därjämte i regel något underhållsbidrag icke vara behövligt för tiden före ingripandet. Att begränsa ersättningsskyldigheten till legal abort synes icke lämpligt. Även då havandeskapet eljest avbrutits kan det stundom vara skäligt att kvinnan erhåller ersättning.

Givet är att ersättningsskyldigheten bör åligga den man som föranlett havandeskapet. I de fall som här äro i fråga förekommer emellertid icke, såsom då barn födes levande, något fastställande av faderskapet. I stället bör därför såsom ersättningsskyldig angivas den som haft samlag med modern å tid då barnet kan vara avlat, om det ej är osannolikt att han är barnets fader. Om modern under konceptionstiden haft samlag med två eller flera, skulle konsekvensen strängt taget kräva att ersättningsskyldighet endast kunde åläggas den, beträffande vilken det är mest sannolikt att han avlat barnet. Särskilt i betraktande av att blodprov i allmänhet icke kan tagas i här avsedda fall, skulle det dock ofta vara mycket vanskligt att göra den härför erforderliga avvägningen. Härtill kommer att ifrågavarande ersättningsskyldighet är förhållandevis litet betungande. På grund härav torde böra gälla att ersättningsskyldighet må åläggas den instämde mannen, även om kvinnan haft samlag med flera män. En invändning av den; mot vilken ersättningsanspråk riktas, att kvinnan haft samlag med annan får sålunda i regel icke någon betydelse då barnet fötts dött eller havandeskapet avbrutits.

Under hänvisning till det anförda har de sakkunniga föreslagit att i förevarande paragraf skall införas ett nytt tredje -stycke av innehåll att vad i första och andra styckena sägs om fadern skall, där barnet födes dött eller havandeskapet avbrutits, i den mån det finnes skäligt i tillämpliga delar gälla den som haft samlag med modern å tid då barnet kan vara avlat, om det ej är osannolikt att han är barnets fader. — I paragrafens sista stycke har de sakkunniga vidtagit en redaktionell ändring.

Föreningen Sveriges stadsdomare anser att den föreslagna nya regeln bör begränsas till de fall, då barnet födes dött eller havandeskapet avbrutits genom legal abort.

Departementschefen

De sakkunnigas förslag har vid remissbehandlingen ej mött annan invändning än att i ett yttrande hemställts att ifrågavarande ersättningsskyl­

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958 233

dighet skall begränsas till de fall då barnet födes dött eller havandeskapet avbrutits genom legal abort. I likhet med de sakkunniga anser jag att ersättningsskyldighet lämpligen bör föreligga jämväl då havandeskapet eljest avbrutits. Jag tillstyrker därför att såsom tredje stycke i förevarande paragraf upptages den av de sakkunniga förordade bestämmelsen. Mot den redaktionella ändring av sista stycket, som de sakkunniga föreslagit, bär jag intet att erinra.

12 KAP.

Om inskrivning av förmynderskap

1 §•

I denna paragraf stadgas nu bland annat att förmynderskap för underårig skall inskrivas då fader, efter vilken den underårige är arvsberättigad, eller moder avlider.

De sakkunniga (s. 179 och 180) bär anfört att den begränsning, som sålunda gäller i fråga om skyldigheten att inskriva förmynderskap vid faderns död, är föranledd av att utomäktenskapligt barn för närvarande i allmänhet icke har arvsrätt efter sin fader. Enligt förslaget till ärvdabalk skall emellertid barn utom äktenskap i arvsrättsligt hänseende likställas med barn i äktenskap, och begränsningen torde därför böra utgå. Å andra sidan innebär den föreslagna huvudregeln angående arvsrätt vid adoptivförhållande att adoptivbarn icke är arvsberättigat efter sina skyldemän. Vid detta förhållande synes förmynderskap för underårig! adoptivbarn böra inskrivas vid adoptantens i stället för vid faderns eller moderns död. För de fall då adoptivbarn alltjämt skall njuta arvsrätt efter skyldemän, synes vad i förevarande paragraf stadgas om förmyndarskaps inskrivande då egendom som skall stå under förmyndarens förvaltning tillfaller den underårige vara tillfyllest.

I överensstämmelse med vad de sakkunniga sålunda anfört bär förevarande paragraf ändrats så, att förmynderskap för underårig skall inskrivas då fader eller moder eller, om den underårige är adopterad, adoptant avlider.

14 KAP.

Om vård av omyndigs rätt i oskiftat bo

2 §•

Beträffande denna paragraf har endast den ändringen vidtagits att hänvisningen till lagen om boutredning och arvskifte ersatts med en hänvisning till ärvdabalken.

234 Kungl. Maj:ts proposition nr 244 år 1958

15 KAP.

Om förmyndares förvaltning av omyndigs egendom

12 §.

Även i denna paragraf är vidtagen ändring endast av redaktionell natur; hänvisningen till lagen om arv har utbytts mot en hänvisning till 8 kap. ärvdabalken.

20 KAP.

Vissa bestämmelser om rättegången

3 §.

I denna paragraf stadgas för närvarande att talan rörande faderskapet till barn utom äktenskap eller om barnets egenskap av trolovningsbarn må väckas vid rätten i den ort, där mannen bär sitt hemvist eller lägersmålet skett. Är han död, må talan väckas vid den rätt, som bär att upptaga tvist om arv efter honom.

De sakkunniga (s. 180—181) har till en början i sitt förslag ur paragrafen uteslutit vad där sägs om trolovningsbarn. Med hänsyn vidare till de fall då talan kan komma att samtidigt föras mot två eller flera män synes det de sakkunniga knappast lämpligt att behålla stadgandet om att talan må väckas där lägersmålet skett. Även denna bestämmelse har därför utgått. Av samma skäl har det synts mindre ändamålsenligt att såsom huvudregel föreskriva att talan skall väckas där mannen har sitt hemvist. En lämpligare huvudregel synes de sakkunniga vara att talan må instämmas till rätten i den ort där modern eller barnet har sitt hemvist. Om modern är död, återstår enligt denna regel alltid barnets forum. Skulle modern och barnet ha olika hemvist, kan käranden fritt välja mellan moderns och barnets forum. De sakkunniga har därjämte ansett att det i viss utsträckning torde böra stå öppet att stämma till mannens forum, d. v. s. rätten i den ort där mannen har sitt hemvist. Emellanåt skulle detta visserligen, såsom antytts, kunna medföra olägenheter. Domstolen torde därför böra tillerkännas rätt att diskretionärt pröva huruvida det är lämpligt att upptaga talan vid mannens forum samt att vägra detta, om det skulle medföra avsevärd olägenhet. —• Enligt 10 kap. 14 § rättegångsbalken gäller att käromål mot flera svarande må väckas vid den rätt där någon av dem enligt vad förut i kapitlet är stadgat har att svara, om det sker samtidigt och käromålet stödjer sig på väsentligen samma grund. Är saken sådan att endast en dom kan givas mot alla som har del däri, må talan ock väckas vid den rätt där någon av dem har att svara. När flera svarande skall instämmas, uppkommer tydligen -—• anför de sakkunniga — behov av att kunna handlägga de olika käromålen vid samma domstol. De sakkunniga har därför föreslagit att vad i 10 kap. 14 §

Kungl. Maj:ts proposition nr 14b år 1958 235

rättegångsbalken är stadgat skall äga motsvarande tillämpning, om käromål mot flera svarande rör samma barn.

I de sakkunnigas förslag kompletteras de nu förordade bestämmelserna med ett stadgande med uppgift att förhindra att mål mot olika män samtidigt förekommer vid skilda domstolar. De sakkunniga anser sålunda det icke kunna tillåtas att modern väcker talan mot viss man vid sitt eget forum och att barnavårdsmannen samtidigt instämmer en annan man till dennes forum, om det sistnämnda ej sammanfaller med moderns. I nära anslutning till stadgandet i 13 kap. 6 § rättegångsbalken har därför föreslagits att ny talan rörande faderskap, varom redan är rättegång, ej må upptagas till prövning vid annan rätt.

Slutligen har det synts de sakkunniga ändamålsenligt att ge domstol som har att handlägga faderskapsmål viss möjlighet att överflytta målet till annan domstol. Om nämligen, sedan talan mot viss man väckts vid t. ex. moderns forum, det visar sig att ytterligare någon man hör instämmas, måste detta enligt de förut berörda reglerna ske till samma domstol, även om den sistnämnde mannens forum ur utredningssvnpunkt finnes avgjort lämpligare. Efter förebild av bestämmelserna i 19 kap. 7 § rättegångsbalken har de sakkunniga därför föreslagit, att om talan upptagits av viss domstol och även annan rätt är behörig, den förra skall äga, om synnerliga skäl är därtill, förordna att målet skall överflyttas till den senare domstolen samt att beslut eller annan åtgärd av den förra domstolen skall vara gällande till dess den rätt, dit målet överflyttats, förordnar annat.

De sålunda föreslagna forumreglerna behandlas i flera remissyttranden. Göta hovrätt finner det icke klart att lägersmålsforum bör avskaffas. För en moder kan det nämligen med hänsyn till publiciteten vara värdefullt att kunna välja annat forum än sitt eller barnets personliga forum, och möjligheten att med viss modifikation kunna välja mannens personliga forum synes för tillgodoseende av detta intresse icke tillfyllest. Om en kvinna blivit rådd med barn under ett besök på en främmande ort, synes det rimligt att hon, liksom nu, bör ha möjlighet att instämma sin talan till domstolen i den orten. Skall från början eller sedermera flera män instämmas som svarande löser sig forumfrågan genom hänvisningen till 10 kap. 14 § rättegångsbalken. Samma ståndpunkt intar föreningen Sveriges stadsdomare och svenska socialvårdsförbundet, vilket framhåller att det ur utrednings- och bevissynpunkter i vissa fall kan vara lämpligare att talan utföres vid den domstol där lokal- och personkännedom lättast kan förebringas. Även barnavårdsnämnden i Norrköping anser att lägersmålsforum alltjämt i normalfallen — då blott en svarande finns — erbjuder stora fördelar med tanke på att vittnesbevisning och annan utredning där i regel är lättast tillgänglig. Vidare anser nämnden att barnets forum ofta är det minst lämpliga, särskilt när barnet är utackorderat i kommun långt från moderns eller den uppgivne faderns hemort. 1 övriga fall torde barnets forum i regel sammanfalla med moderns. Det kan emellertid vara hänsynsfullt mot modern, att rättegången ej sker i hennes hemort. Enligt nämndens

236 Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

mening bör valfrihet därför fortfarande finnas för käranden mellan svarandens forum och annat forum.

Överståthållarämbetet ansluter sig till de erinringar som barnavårdsnämnden i Stockholm i sitt yttrande anför mot förslaget att faderskapsmålen skall handläggas vid rätten i den ort där modern eller barnet har sitt hemvist. Nämnden yttrar i denna del:

Det kan medföra avsevärd olägenhet för modern att målet handlägges i den ort, där hon har sitt hemvist. Detta är särskilt fallet, då hon fött barnet på annat håll, och detta icke är känt i hemorten.

Att handlägga målet vid barnets forum synes ännu olämpligare. Då faderskapsmålet vanligen handlägges, är barnet ungefär i ettårsåldern och är då ofta utackorderat i fosterhem eller befinner sig i ett blivande adoptivhem. Erfarenheten har visat, att det även nu är ytterligt svårt att intreseera fosterföräldrar och blivande adoptanter att ordna med blodprov på barnet, då de av naturliga skäl icke önska någon insyn i sitt och barnets liv.

Då det är ofta förekommande att faderns, moderns och barnets forum sammanfaller och huvudparten av faderskapsmål även framdeles torde komma att röra endast en man, synes det icke föreligga skäl att ändra nu gällande bestämmelser i annan mån än att faderskapsmål ej bör handläggas i den ort där lägersmålet skett.

Föreningen Sveriges häradshövdingar ifrågasätter om hänvisningen i första stycket av paragrafen till 10 kap. 14 § rättegångsbalken ger åsyftad verkan för det fall att målet mot den presumtive fadern nr 1 instämts till dennes personliga forum och föreläggande sedan gives att instämma ytterligare en eller flera svarande. Det är då icke alltid säkert att motsvarande tillämpning av vad i 10 kap. 14 § rättegångsbalken är stadgat gör den första domstolen behörig. Käromålen torde då icke kunna anses vara väckta samtidigt och saken är ej sådan att endast en dom kan givas mot alla svarande.

Rättegång skommittén avstyrker att lägersmålsforum avskaffas. Kommittén finner det däremot onödigt att talan skall få föras vid rätten i den ort där barnet har sitt hemvist. I stället för hänvisningen till 10 kap. 14 § rättegångsbalken, vilken kan vålla oklarhet, föreslås vidare att i paragrafen direkt utsäges vad som avses. Till skillnad från vad som gäller enligt 19 kap. 7 § rättegångsbalken skall enligt de sakkunnigas förslag mål kunna överflyttas till annan domstol utan att detta yrkats från någondera sidan. Enligt kommitténs mening bör överflyttning kunna ske endast på yrkande av part.

Departementschefen

Som de sakkunniga framhållit bör ur paragrafen uteslutas vad som däri sägs om trolovningsbarn. Därjämte påkallas vissa ändringar med anledning av förslaget till nya regler om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap.

Enligt gällande ordning kan talan om faderskap endast föras mot en man i sänder. Sådan talan skall jämlikt förevarande paragraf väckas vid rätten i den ort där mannen har sitt hemvist eller lägersmålet skett.

Såsom jag i annat sammanhang framhållit kan man utgå ifrån — och därmed har uppenbarligen också de sakkunniga räknat — att faderskaps-

Kungl. Maj. ts proposition nr i44 är 1958 237

talan även framdeles i allmänhet kommer att föras mot blott en man. Trots detta har de sakkunniga, med hänvisning till de fall då talan kan komma att samtidigt föras mot två eller flera män, icke ansett det lämpligt vare sig att bibehålla stadgandet om lägersmålsforum eller att såsom huvudregel föreskriva att talan skall väckas där mannen har sitt hemvist. I stället har de sakkunniga som ny huvudregel jämväl för normalfallen föreslagit att talan skall väckas vid rätten i den ort där modern eller barnet har sitt hemvist; mannens domicilforum bibehålies visserligen såsom alternativt forum, men endast under förutsättning att rätten ej finner det medföra avsevärd olägenhet att talan föres där.

De sakkunnigas förslag har mött viss kritik i remissyttrandena. För egen del kan jag ej finna det rimligt att huvudregeln rörande domstols behörighet i faderskapsmål skall utformas med tanke på de jämförelsevis sällsynta fall då rätten har att pröva vem av två eller flera som är fader. Tvärtom synes mig den grundläggande forumregeln böra ta sikte på de fall då prövningen avser en enda man. Att för dessa fall frångå den nuvarande regeln, enligt vilken talan skall väckas vid mannens d. v. s. i regel svarandens domicilforum, synes mig ej motiverat. Grundsatsen actor sequitur forum rei har sedan långt före ikraftträdandet av 1734 års lag gällt i svensk rätt (jfr 10 kap. 1 § rättegångsbalken), och erfarenheterna av de nuvarande reglerna om domstols behörighet i faderskapsmål kan icke anses ge något stöd för att just på detta speciella område frångå den allmänna principen. En annan sak är att varje forumregel som endast anknyter till parts hemvist, det må vara svarandens eller kärandens, understundom kan utfalla mindre väl i den praktiska tillämpningen. Anledningen härtill är att en persons hemvist bestämmes av hans mantalsskrivning (10 kap. 1 § andra stycket rättegångsbalken) samt att mantalsskrivningsreglerna har ett sådant innehåll att en person kan tänkas vara faktiskt bosatt på en annan ort än den där han vid stämningens delgivning (jfr 10 kap. 15 § rättegångsbalken) är mantalsskriven. Redan med hänsyn härtill får det nr båda parternas synpunkt anses välgrundat att såsom alternativ forumregel bibehålla det nuvarande stadgandet om behörighet för lägersmålsforum. Härtill kommer att det, såsom under remissbehandlingen framhållits, kan innebära en klar fördel ur såväl utrednings- som bevissynpunkt att talan kan prövas vid den domstol där lägersmålet ägt rum. Jag har följaktligen kommit till det resultatet att den nu gällande huvudregeln bör bibehållas oförändrad i de fall då talan blott föres mot en man, d. v. s. att talan i dessa fall må väckas vid rätten i den ort där mannen har sitt hemvist eller lägersmålet skett. Är mannen död, bör talan kunna väckas antingen vid den rätt där dödsboet efter honom svarar eller vid rätten i den ort där lägersmålet skett.

Av förslaget till 3 kap. 1 § föräldrabalken framgår att rättens prövning understundom kan avse två eller flera män, antingen därför att barnets representant från början själv för talan mot flera eller därför alt den av barnets representant instämde svaranden påkallar alt frågan om faderskapet prövas även med avseende å annan man. I de fall då talan från början

238 Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

föres mot två eller flera män kan det givetvis mycket väl inträffa, att svarandena icke har samma personliga forum eller att samlagen ägt rum inom olika domkretsar. Det är därför tydligen erforderligt att meddela en föreskrift, som gör det möjligt att vid en och samma domstol behandla sådan talan som riktas mot två eller flera samtidigt. Motsvarande problem har inom den allmänna civilprocessen lösts genom stadgandet i 10 kap. 14 § rättegångsbalken, varest stadgas att käromål mot flera svarande må väckas vid den rätt där någon av dem enligt vad förut i kapitlet är stadgat har att svara, om det sker samtidigt och käromålen stödjer sig på väsentligen samma grund. Är saken sådan att endast en dom kan givas mot alla som har del i saken, må talan enligt nämnda lagrum väckas vid den rätt där någon av dem har att svara. Jag är ense med de sakkunniga om att en liknande regel bör gälla i sådana faderskapsprocesser där flera svarande från början skall instämmas, men såsom i ett par yttranden anmärkts får det, i stället för att nöja sig med en enkel hänvisning till sagda lagrum i rättegångsbalken, anses önskvärt att ge en uttrycklig regel i ämnet. Denna torde böra innehålla att talan i dylika fall må väckas vid rätten i den ort, som enligt huvudregeln är behörig med avseende å någon av männen. I de fall då barnets representant väckt talan mot endast en man, men denne jämlikt 3 kap. 1 § tredje stycket påkallar att frågan om faderskapet skall prövas även med avseende å annan, framgår av sistnämnda lagrum att den domstol där den ursprungliga talan väckts automatiskt är behörig.

Som de sakkunniga föreslagit bör forumreglerna i faderskapsmål kompletteras med ett stadgande med uppgift att förhindra att mål mot olika män samtidigt förekommer vid skilda domstolar. Ett sådant stadgande, utformat i enlighet med de sakkunnigas förslag, har upptagits i andra stycket av förevarande paragraf.

I likhet med de sakkunniga anser jag det ändamålsenligt att ge domstol, som har att handlägga faderskapsmål, viss möjlighet att överflytta målet till annan domstol. Dylik överflyttning bör emellertid, såsom i ett remissyttrande förordats, endast få ske på framställning av part. Stadgande härom har upptagits i tredje stycket av förevarande paragraf.

4 §•

Denna paragraf innehåller för närvarande bestämmelser om vem som äger föra talan för utomäktenskapligt barn i mål rörande fastställande av dess faderskap. Har modern vårdnaden om barnet, äger hon föra talan ändå att hon ej uppnått myndig ålder. Samma rätt har särskilt förordnad förmyndare. Barnavårdsman äger ock, själv eller genom ombud, föra sådan talan. Envar som äger föra talan skall erhålla tillfälle att yttra sig i målet.

De sakkunniga (s. 181 och 182) har ansett att dessa bestämmelser alltjämt bör gälla. De av de sakkunniga föreslagna nya reglerna om faderskapets fastställande säges emellertid påkalla särskilda regler om fullföljden i mål, vari talan om faderskapet prövats med avseende å flera män; sådana regler har de sakkunniga upptagit i denna paragraf.

Kungi. Maj:ts proposition nr 14i år 1958 239

Vad först beträffar det fallet att talan i första instans ogillas mot alla har de sakkunniga föreslagit, att det helt bör ankomma på barnets representanter att bestämma mot vilka talan skall fullföljas. Man synes nämligen enligt de sakkunnigas mening med fog kunna lita till att modern och barnavårdsmannen regelmässigt fullföljer talan i den omfattning som är önskvärd. Om åter talan bifallits mot viss man och denne fullföljer med yrkande om ogillande av barnets talan, kan barnet givetvis riskera att den som fullföljer vinner befrielse från faderskapet. Det föreligger i denna situation behov för barnets representanter att i den högre instansen kunna alternativt yrka att någon annan av de vid underrätten instämda personerna skall förklaras vara fader, om underrättens dom ändras. Man bör därvid kunna presumera att barnets representanter alltid önskar att i andra hand dess yrkanden mot övriga svarande i underrätten upptas till prövning, med rätt för barnets representanter att i den högre rätten inskränka sin talan på sätt de finner ändamålsenligt. Beträffande sådan inskränkning av talan torde utan särskilt stadgande gälla vad om återkallelse av vadetalan är stadgat i 50 kap. 25 § rättegångsbalken (jfr 13 kap. 5 § samma balk). I enlighet med det sagda föreslår de sakkunniga, att om talan å barnets vägnar väckts mot två eller flera och någon av dem fullföljer talan i högre rätt, jämväl barnets talan mot annan part skall prövas. Denna bestämmelse påkallar i sin tur en särskild föreskrift om delgivning av vadeinlagan, så att övriga svarande blir underkunniga om att den dömde fullföljt. Av det genmäle som barnets representanter har att avgiva bör framgå i vad mån de alternativt fullföljer talan mot andra svarande vid underrätten än den dömde. Även genmälet bör alltså delgivas dem som alternativt kan komma i fråga. Enligt de sakkunnigas förslag bör erforderlig bestämmelse i ämnet innehålla att i fall som nyss sagts inlaga av den som fullföljt talan så ock genmäle som avgivits å barnets vägnar skall delgivas den eller de andra med föreläggande att svara i målet.

Göta hovrätt — som enligt vad av det föregående framgår anser den av de sakkunniga föreslagna processuella ordningen för faderskapets fastställande vara förenad med avsevärda vanskligheter — räknar till dessa vanskligheter de stora svårigheter som uppkommer vid en process i högre rätt. De sakkunnigas ståndpunkt att, om en faderskapstalan i första instans ogillats mot flera svarande, det bör helt ankomma på barnets representanter att bestämma mot vilka talan bör fullföljas står enligt hovrättens mening icke i god överensstämmelse med den roll som de sakkunnigas förslag tillmäter rätten i 3 kap. 1 § föräldrabalken. Hovrätten anför:

Om en moder först instämt A och sedan, efter föreläggande, även B och C instämts samt de alla funnits ha haft samlag med modern men talan ogillats mot samtliga på den grund att ingenderas faderskap ansetts mera sannolikt än de andras, skulle modern genom att fullfölja talan endast mot A ånyo kunna begränsa prövningsmöjligheterna. Att en sådan begränsning leder till afl hovrätten icke kan förklara l. ex. B som fader, därför att lians faderskap anses ha »större sannolikhet», må vara eu naturlig följd av fullföljdssystemet; den ogillande domen mot honom vinner ju laga kraft. Men

240 Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1V58

värre synes vara, att prövningen av den i hovrätten föreliggande frågan, om A:s faderskap anses ha större sannolikhet än någon av de andras, icke gärna kan ske annat än i samband med den i fråga om B och C förebragta bevisningen; sannolikt blir väl konsekvensen att B och C måste höras som vittnen i hovrättsprocessen och att rättegången således där övergår till den typ som för närvarande en rättegång med flera presumtiva fäder har, Betänkligheterna blir kanske än mera framträdande om exemplet ändras så att talan ogillats mot B och C på angiven grund men mot A på grund av att samlag icke styrkts; om modern då fullföljer endast mot A och hovrätten vill anse samlag styrkt, borde väl hovrätten ha möjlighet att göra sannolikhetsbedömningen i förhållande till B och C. — Vad nu sagts gäller i viss mån även för det i lagtexten avsedda fallet att talan bifallits mot en av flera svarande och talan fullföljes av denne; enligt förslaget skall då käromålet i dess helhet kunna prövas — vilket i och för sig knappast står i överensstämmelse med vad som enligt ovan skulle gälla då käranden fullföljer mot en svarande — men i motiven sägs, att barnets representanter skola ha rätt »att i den högre rätten inskränka sin talan på sätt de finna ändamålsenligt»; sker detta blir läget detsamma som ovan berörts. Regleringen av dessa förhållanden synes icke tillfredsställande.

Jämväl hovrätten över Skåne och Blekinge anser att olägenheter kan följa av att barnet tillätes i högre rätt fullfölja talan allenast mot någon eller några av flera svarande.

Hovrätten för Nedre Norrland finner på samma skäl som Göta hovrätt olikheten mellan processen i underrätt och processen i överrätt icke befogad samt anför:

Meningen är ju att domstolen skall kunna taga hänsyn till samtliga omständigheter som inverka på sannolikhetsbedömningen. Härvid måste komma i beaktande ej blott blodprovsundersökningar och liknande fakta utan även t. ex. parternas berättelser och trovärdighet. Möjligheten härtill går i viss mån förlorad för överinstansen, om prövningen där av vid underrätten väckt talan mot flera presumtiva fäder göres ovillkorligt beroende av kärandepartens eget ställningstagande till faderskapsfrågan. Visserligen kan, om talan ej fullföljts i den utsträckning överrätten finner riktigt, den vägen stå öppen, att rätten ex officio inkallar som vittnen de personer, vilka sålunda ej längre äro parter i målet. Förfarandet är dock ej tillfredsställande. Utredningen kan väl därigenom bli uttömmande, men domstolen blir likväl urståndsatt att, om den skulle finna annan än den, mot vilken talan fullföljts, vara att anse som fader, fastställa faderskapet i överensstämmelse härmed. Resultatet måste i stället i angivna läge bli, att käromålet helt ogillas, vilket uppenbarligen är stötande.

På grund av det anförda förordar hovrätten att det föreslagna stadgandet om prövning vid fullföljd i högre rätt av talan, som väckts mot två eller flera, skall gälla ej blott då någon av dem fullföljer utan även då talan mot någon av dem fullföljes å barnets vägnar.

Sveriges advokatsamfund anser att frågan om rättegången i högre rätt bör göras till föremål för ytterligare överväganden.

Hovrätten för Västra Sverige framhåller att bestämmelserna torde avse fullföljd beträffande faderskapets fastställande, men däremot ej allenast beträffande undei'hållsbidrags storlek och rättegångskostnad, samt anser att detta bör komma till uttryck i lagtexten. Bestämmelsen om delgivning

Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1958 241

av inlaga och genmäle lärer enligt hovrättens mening ur systematisk synpunkt ha sin plats i rättegångsbalken; om den föreslagna placeringen behålles, bör i rättegångsbalken intagas en hänvisning till stadgandet. Slutligen framhåller hovrätten att bestämmelser torde vara erforderliga hur i förevarande hänseende bör förfaras vid resning.

Rättegångskommittén anser att, om de sakkunnigas förslag rörande faderskapsprocessen i övrigt genomföres, bör de föreslagna bestämmelserna rörande fullföljden i mål, där flera presumtiva fäder varit svarande, få en motsvarighet för det fall att kärandens talan helt ogillats, enär den allsidiga provning, som man velat framtvinga i fråga om underrätten, eljest icke kan komma till stånd. Med den linje kommittén föreslagit beträffande underrättsprocessen (jfr vid 3 kap. 1 och 2 §§) är det däremot naturligt att i sådant fall frågan, mot vilka talan i hovrätten skall riktas, blir beroende av kärandens yrkande och att det får ankomma på svaranden att, genom vittnesbevisning eller annorledes, åstadkomma sannolikhetsawägningen mellan honom och andra män. Såvitt rör det andra fallet, d. v. s. att kärandens talan vid underrätten bifallits mot en av flera svarande och denne klagar, synes det kommittén strida mot eljest gällande grundsatser att även de andra männen utan något yrkande skulle bli parter i hovrätten så att talan i stället kunde bifallas mot någon av dem, måhända mot moderns och barnavårdsmannens vilja. I anslutning till den ståndpunkt som kommittén eljest intagit föreslår kommittén, att det för fall som nu avses i stället öppnas möjlighet för käranden att enligt de för anslutningsvad gällande reglerna föra en talan i målet, som subsidiärt riktar sig mot en eller flera av de svarande, mot vilka talan i underrätten ogillats. Detta torde kunna ske genom ett stadgande i 20 kap. föräldrabalken, vari hänvisas till 50 kap. 2 § rättegångsbalken. Motsvarande problem föreligger vid fullföljd i högsta domstolen men har mindre praktisk betydelse; ehuru någon motsvarighet till anslutningsvad icke här finnes, torde frågan kunna lösas på liknande sätt.

Departementschefen

De föreslagna nya reglerna om faderskaps fastställande torde icke påkalla någon ändring av de i förevarande paragraf upptagna bestämmelserna om vem som äger föra talan för barnet. Däremot är det i detta sammanhang nödvändigt att närmare uppmärksamma vissa särskilda frågor som har avseende å fullföljden i mål, vari talan samtidigt föres mot två eller flera män.

Det synes härvid lämpligast att först diskutera det i praktiken vanligaste fallet, nämligen att talan bifallits mot viss man och denne fullföljer med yrkande att bli fri från faderskapet. Om man antar att i dylikt fall faderskapsfrågan i första instans prövas med avseende å — förutom klaganden (A) — jämväl ytterligare två män (B och C), är det tydligt att A kan ha ett mycket stort intresse av att också överrätten får pröva faderskapsfrågan med avseende å B och C eller endera av dem. Situationen kan ju nämligen

10 llihang till riksdagens protokoll I9!>8. 1 saml. Nr 144

242 Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1958

vara den, att underrätten funnit utrett att alla männen (eller åtminstone A och B) haft samlag med modern under konceptionstiden men att det föreligger större sannolikhet för att A är fader än att någon annan av männen (respektive B) är det. Detta A:s intresse av att en mera allmän överprövning kommer till stånd kan självfallet föreligga oavsett huruvida det var på A:s initiativ som B eller C kom att inta partsställning i underrätten eller detta skedde därför att barnets representanter själva stämde in alla männen. I det fall varom nu är fråga kan det sägas att läget är tämligen likartat med det som föreligger, när i underrätten den mot vilken talan väckts bestrider faderskapet under påstående att barnet avlats av viss annan man. Enligt departementsförslaget skall det i sistnämnda situation ankomma på svaranden att påkalla faderskapsfrågans prövning jämväl med avseende å den andre mannen. Det synes då följdriktigt att även i överrättsprocessen klaganden skall äga påkalla att frågan om faderskapet prövas jämväl med avseende å hans medsvarande i underrätten eller någon av dem. Ur klagandens (A:s) synpunkt kan det däremot icke anses nödvändigt att införa ett stadgande, enligt vilket talan mot övriga svarande i underrätten (B och C) automatiskt upptages till prövning. Det kan nämligen tänkas antingen att A till stöd för sin fullföljdstalan uteslutande åberopar att han icke haft samlag med modern under konceptionstiden eller också att A på grund av vad som framkommit vid underrätten finner det gagnlöst att tvinga fram en överrättsprövning beträffande exempelvis C.

Om man fortfarande håller sig till det fall som nu diskuterats, nämligen att talan bifallits mot viss man och denne fullföljer med yrkande att bli fri från faderskapet, uppkommer härnäst spörsmålet hur läget ter sig ur barnets synpunkt samt för de män som jämte klaganden intog partsställning i underrätten. För den händelse klaganden (A) i fullföljdsinlagan begär att faderskapsfrågan skall prövas även beträffande B och C, uppstår icke något problem. Men om A icke själv vill draga in de övriga männen i processen, föreligger onekligen — såsom de sakkunniga framhållit — behov för barnets representanter att i den högre instansen kunna alternativt yrka att någon annan av de personer som intog svarandeställning vid underrätten skall förklaras vara fader, om underrättens dom ändras. Och om A begär att överrättsprövningen skall avse även B men ej C, kan det tänkas att barnets representanter önskar framställa ett alternativt yrkande även mot C. Därest i sistnämnda fall barnets ställföreträdare av ett eller annat skäl ej önskar draga in C i överrättsprocessen, kan likväl B tänkas bedöma situationen så att det ur hans synpunkt framstår som önskvärt att överrättsprövningen får omfatta också C.

Vad härefter beträffar det fallet att talan i första instans ogillats mot alla männen, synes det mig, på de skäl som i betänkandet anförts, riktigast att barnets representanter i princip får bestämma mot vilka talan skall fullföljas. En annan sak är, att om barnets ställföreträdare i dylikt fall fullföljer talan mot endast en av de män (A), vilka intog svarandeställning i första instans, det torde böra tillkomma A att, om han så önskar, utvidga över-

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958 243

rättsprövningen till att avse även de Övriga männen eller någon av dem. Och om den man (A), mot vilken barnets representanter fullföljer talan, icke vill draga in mer än en av de övriga (B) i överrättsprocessen, synes det böra tillkomma denne (B) att i sin tur påkalla överrättens prövning även beträffande den återstående av männen (C). Skälen för en dylik utvidgning av överrättsprövningen är i princip desamma som tidigare anförts beträffande det fallet, att talan i underrätten bifallits mot viss man och denne fullföljer med yrkande att bli fri från faderskapet.

På grund av vad sålunda anförts får jag förorda att såsom ett tredje stycke i förevarande paragraf upptages en fullföljdsregel enligt vilken, när dom överklagas som givits mot flera män, part skall äga påkalla att frågan om faderskapet prövas jämväl mot någon av männen som den fullföljda talan icke avser. Yrkande härom torde av vade- eller revisionskärande böra framställas i fullfölj dsinlagan och av svarande part i särskild inlaga, vilken skall ha inkommit till rätten inom tid som är bestämd för avgivande av hans genmäle. Om sådan handling torde i tillämpliga delar böra gälla vad om vade- eller revisionsinlaga är stadgat.

Uttrycket »part» i den sålunda föreslagna fullföljdsregeln är avsett att täcka alla förut diskuterade fall. Om talan i underrätten bifallits mot viss man och denne klagar, kommer icke blott han själv och barnets representanter att inta partsställning i överrätten utan även varje man som indrages i överrättsprocessen av klaganden eller av barnets representanter. Detsamma gäller beträffande den som i sin tur indragits i rättegången av någon, beträffande vilken överprövning skall ske på yrkande av antingen klaganden eller barnets representanter. Har återigen, sedan talan i underrätten ogillats mot alla männen, barnets representanter fullföljt talan mot domen, kommer partsställning i överrätten att intagas — förutom av barnets representanter och av den eller dem mot vilka dessa fullföljer sin talan — jämväl av den som indrages i rättegången av någon mot vilken barnets fullföljda talan riktas. Av stadgandets formulering följer att den som icke själv fullföljt talan mot domen är att anse såsom vade- eller revisionssvarande, ändå att han utnyttjat honom enligt stadgandet tillkommande möjlighet att yrka en utvidgning av överrättsprövningen; detta får praktisk betydelse bl. a. vid tilllämpningen av 50 kap. 14 § och 55 kap. 15 § rättegångsbalken.

Om den ursprungliga fullföljdstalan återkallas eller förfaller, torde utan särskilt stadgande vara klart att en av svarande part framställd begäran om utvidgad överrättsprövning är förfallen. 5

5 §•

Enligt denna paragraf skall laga domstol i ärende om antagande av adoptivbarn eller adoptivförhållandes hävande vara rätten i den ort där adoptanten har sitt hemvist.

Såvitt angår antagande av adoptivbarn erfordras icke någon ändring i detta stadgande. Beträffande adoptivförhållandes hävande är att märka att enligt departement sförslaget (4 kap. 12 § första stycket) sådan åtgärd skall

244 Kungl. Maj:ts proposition nr Z44 år 1958

kunna ske även efter det adoptanten avlidit. Laga domstol i dylikt fall synes som de sakkunniga (s. 183) föreslagit böra vara rätten i den ort där barnet har sitt hemvist.

Med anledning härav har i enlighet med de sakkunnigas förslag, vilket icke mött någon erinran under remissbehandlingen, vad i förevarande paragraf är stadgat om adoptivförhållandes hävande utbrutits och i ett särskilt stycke stadgats att ärende om adoptivförhållandes hävande upptages av rätten i den ort där adoptanten eller, om han är död, adoptivbarnet har sitt hemvist.

6 §•

I denna paragraf stadgas för närvarande att i ärende om antagande av adoptivbarn rätten skall söka inhämta upplysning huruvida vederlag eller bidrag till barnets underhåll är givet eller utfäst. Härjämte lämnas föreskrifter om bland annat rättens skyldighet att inhämta yttrande från barnavårdsnämnd. Såsom av 4 kap. 6 § föräldrabalken framgår får rätten ej giva tillstånd till adoption, med mindre adoptionen finnes lända till gagn för barnet samt sökanden uppfostrat barnet eller vill uppfostra det eller eljest särskild anledning är till adoptionen.

De sakkunniga (s. 183 och 184) har anfört att det är en fråga av livsavgörande betydelse, om barnet skall berövas möjligheten att växa upp hos sina naturliga föräldrar och omplanteras i ett annat hem. Huruvida adoption bör kunna komma till stånd kan avgöras först efter beaktande av de villkor, i vilka barnet kommer att försättas genom adoptionen. Uppenbarligen är det icke tillräckligt, att adoptanten har ekonomiska möjligheter att uppfostra barnet. Han måste också ha förutsättningar att kunna skänka barnet den trygghet och tillgivenhet, som är nödvändig för dess harmoniska utveckling. Huruvida så är fallet beror enligt erfarenhetens vittnesbörd till stor del på om ett gott förhållande råder mellan adoptivföräldrarna inbördes. Även adoptantens motiv för adoptionen spelar en viktig roll. Vanligen önskar makar adoptera därför att de saknar egna barn. Med hänsyn till den förändring, som kan inträda i adoptivbarnets förhållande till adoptivföräldrarna, om dessa sedermera får egna barn, är det lämpligt att möjligheterna i detta avseende beaktas. Men adoptivföräldrarnas förutsättningar för att giva barnet ett gott hem är också beroende av hur barnet kommer att motsvara deras förväntningar. Allvarliga slitningar kan uppkomma, om barnet icke äger den naturliga utrustning som är erforderlig för att det skall växa in i adoptantens speciella miljö. En bedömning härutinnan kräver tydligen närmare kännedom om barnet, och denna måste i sin tur huvudsakligen grundas på utredning om föräldrarnas karaktär och förhållanden i övrigt. Vid sidan av den vanliga läkarundersökning av barnet, som bör ingå som ett led i varje adoption, är det sålunda ofta önskvärt att barnets arvsbiologiska faktorer blir klarlagda, över huvud torde som det grundläggande villkoret för att en adoption skall slå väl ut kunna

Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1958 245

uppställas att barnet och adoptanten, populärt uttryckt, passar för varandra.

Med utgångspunkt från vad sålunda anförts har det synts de sakkunniga lämpligt att i lagtexten intaga en uttrycklig anvisning att rätten skall söka inhämta upplysningar, förutom såsom hittills i fråga om vederlag och underhållsbidrag, jämväl angående barnet och adoptanten. Att särskilt framhålla behovet av mera speciella undersökningar har de sakkunniga ej ansett erforderligt. Eftersom utredning i hithörande frågor måste föreligga redan hos barnavårdsnämnd, som har att avgiva yttrande i ärendet, är det självklart — yttrar de sakkunniga -— att nämnden samtidigt med sitt eget utlåtande överlämnar utredningen till rätten. I praktiken kommer alltså framskaffandet av de upplysningar, som erfordras för adoptionsärendets slutliga prövning, att åvila barnavårdsnämnden under rättens överinseende. Vidare har de sakkunniga ansett att i paragrafen bör intagas ett stadgande om skyldighet för rätten att i visst fall höra släktingar till adoptanten. Då efter adoptantens död barnet på nytt blir föremål för adoption, skall jämligt 4 kap. 12 § andra stycket i dess föreslagna lydelse det tidigare adoptivförhållandet anses hävt. Den verkan, som den nya adoptionen härigenom får för den avlidne adoptantens skyldemän, framför allt i arvsrättsligt hänseende, måste enligt de sakkunnigas mening beaktas vid prövningen av den nya adoptionens lämplighet.

Barnavårdsnämnden i Göteborg har vid behandlingen av förevarande paragraf anfört, att ett genomförande av förslaget beträffande huvudformen av adoption kräver att respektive barnavårdsnämnder i än högre grad än vad nu är fallet uppmärksammar såväl barnets som de naturliga föräldrarnas hereditet. Nämnden fortsätter:

Icke sällan förekomma fall, där ett ifrågasatt adoptivbarns föräldrar befinnas vara asociala, misskötsamma personer eller där man finner, att svårartade psykiska och andra allvarliga sjukdomar förekomma i släkten.

Likaså är det av allra största betydelse att man i samtliga fall före ett barns placering undersöker de blivande adoptivföräldrarnas förhållanden i alla avseenden. Barnavårdsnämnderna vidtaga visserligen utredningar beträffande hemmens beskaffenhet före barnets placering, men på grund av den skärpta sekretesslagen föreligga dock svårigheter att genom olika myndigheter erhålla uppgifter, vilka skulle vara av stor betydelse för bedömande av adoptivföräldrars lämplighet. Stundom inträffar sålunda, att man först efter barnets placering, kanske i samband med adoptionsutredningen eller t. o. m. efter adoptionen av en tillfällighet får kännedom om att någon av adoptivföräldrarna varit straffad för brott av gravare art, exempelvis sexualbrott. Dylika fall kan förorsaka svårt lidande för parterna och allvarliga konsekvenser för barnet. Genom en allsidig och grundlig utredning av blivande adoptivföräldrars förhållanden, bör man söka undvika dylikt. Ett obligatoriskt avgivande av strafflöshetsintyg samt hälsodeklaration vid tiden för makars ansökan om hemmets godkännande för antagande av adoptivbarn vore av största betydelse. I samband härmed bör framhållas, alt man skall söka förhindra privata uppgörelser om barns placering i blivande adoptivhem före barnets födelse. Därjämte bör man för blivande adop­

246 Kungl. Maj:ts proposition nr år 1958

tivföräldrar noga understryka det mindre lämpliga i att barnet överföres direkt till adoptivhem efter utskrivning från barnbördshus eller kvinnokliniker. Den privata annonsering om adoptivhem och adoptivbarn, som förekommer försvårar också barnavårdsnämndens arbete betydligt.

Departementschefen

Som de sakkunniga framhållit är det för prövningen av frågan huruvida adoption bör komma till stånd av den största vikt att rätten har tillgång till erforderliga upplysningar beträffande alla omständigheter i saken och således icke blott i fråga om vederlag och underhållsbidrag. Jag har alltså intet att erinra emot att paragrafen i enlighet med de sakkunnigas förslag kompletteras med ett stadgande, enligt vilket rätten ålägges att i ärende om antagande av adoptivbarn söka inhämta upplysningar också om barnet och adoptanten. Jag delar visserligen den av barnavårdsnämnden i Göteborg hävdade uppfattningen att utredningen om adoptantens förhållanden bör vara allsidig och grundlig, men anser att barnavårdsnämnden går för långt när den kräver att adoptanten alltid skall avfordras s. k. strafflöshetsintyg. Avgörande för frågan om en person bör tillåtas att adoptera bör vara hans allmänna lämplighet för uppgiften. Huruvida sådan brottslighet föreligger, som bör anses diskvalificera någon från möjligheten att antaga adoptivbarn, torde emellertid behöva närmare undersökas endast i de fall då misstanke därom yppats.

Under hänvisning till det sagda och då jag ej heller har någon erinran mot förslaget om införande av skyldighet för rätten att i fall, varom i 4 kap. 12 § andra stycket sägs, höra släktingar till adoptanten, tillstyrker jag att paragrafen utformas i enlighet med de sakkunnigas förslag. 7

7 §.

Enligt andra stycket av denna paragraf gäller, att i ärende om adoptivförhållandes hävande jämlikt 4 kap. 8 eller 9 § rätten skall lämna alla dem tillfälle att yttra sig, vilkas samtycke eller hörande vore för adoption erforderligt, så ock, där adoptanten är förklarad omyndig, hans förmyndare. Är adoptivbarnet omyndigt och är ej annan än adoptanten förmyndare, eller vistas den, mot vilken ansökningen är riktad, å okänd ort, skall hans rätt bevakas av god man, varom i 18 kap. förmäles.

Vad sålunda är stadgat om rättens skyldighet att inhämta yttrande torde som de sakkunniga föreslagit böra gälla även då adoptivförhållande häves enligt 4 kap. 12 § första stycket i detta lagrums föreslagna lydelse. Eftersom adoptanten i nämnda fall förutsättes ha avlidit, synes kretsen av dem, vilka skall beredas tillfälle att yttra sig, böra utökas med arvingar efter honom som avses i 2 kap. 3 §.

Med anledning av den föreslagna nya bestämmelsen i 36 § av förevarande kapitel torde — såsom de sakkunniga anfört -—- vad här är stadgat för det fall att den, mot vilken ansökningen är riktad, vistas å okänd ort kunna utgå.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1958 247

9 §.

Andra stycket av denna paragraf innehåller för närvarande följande. Talan angående underhåll till barn upptages av rätten i den ort där svaranden har sitt hemvist. Vill käranden i mål om underhåll till barn utom äktenskap hellre stämma till rätten i den ort, där lägersmålet skett, är det tillåtet. Har den som var underhållsskyldig gentemot barn avlidit, upptages talan om underhåll till barnet av den rätt där dödsboet svarar. Angående talan om underhåll enligt 7 kap. 10 § åt modern till barn utom äktenskap skall vad angående talan om underhåll till barnet är stadgat äga motsvarande tillämpning.

I anslutning till den ändring som av de sakkunniga förordats beträffande forumbestämmelserna i 3 § av förevarande kapitel har de sakkunniga föreslagit, att den speciella forumregeln för mål om underhåll till barn utom äktenskap skall utgå och ersättas med ett stadgande av innehåll, att därest fråga om underhåll till barn väckes i mål rörande faderskapet till barn utom äktenskap, gäller vad i nämnda paragraf stadgas. Dessutom har bestämmelsen, att då den som var underhållsskyldig gentemot barn avlidit, talan om underhåll till barnet upptages av den rätt där dödsboet svarar, ansetts kunna såsom obehövlig uteslutas. Huvudregeln är enligt förslaget att rätten i den ort där svaranden har sitt hemvist är forum i mål om underhåll till barn, och enligt 10 kap. 1 § rättegångsbalken sökes dödsbo vid den rätt där den döde skolat svara.

Departementschefen

I 3 § av departementsförslaget har med avvikelse från de sakkunnigas förslag upptagits vissa regler rörande laga domstol i mål om faderskap till barn utom äktenskap. På sätt de sakkunniga förordat bör emellertid talan om underhållsbidrag, som väckes i sådant mål, kunna handläggas vid samma forum. Den särskilda regeln om forum för dödsbo torde, såsom de sakkunniga angivit, vara obehövlig.

11 §•

Enligt första stycket av denna paragraf skall vad i 4 § stadgas äga motsvarande tillämpning å mål om underhåll till barn. De sakkunniga (s. 185 och 186) har anfört att de av de sakkunniga föreslagna speciella reglerna med avseende å fullföljd talan i mål om faderskap till barn utom äktenskap, vilka intagits i sistnämnda paragrafs tredje stycke (sakkunnigeförslaget), sålunda skulle komma att gälla även beträffande talan om underhåll åt barnet. Detta är enligt de sakkunnigas mening otvivelaktigt lämpligt, eftersom sådan talan i allmänhet föres i samband med rättegång om faderskapets fastställande. Jämväl anspråk på underhåll åt modern enligt 7 kap. 10 § brukar emellertid regelmässigt framställas samtidigt med yrkande om faderskapets fastställande. I förevarande stycke har de sakkunniga därför, efter en redaktionell jämkning av nuvarande bestämmelse, infogat ett nytt stadgande av innehåll att vad i tredje stycket av 4 § stadgas

248 Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1958

om barnets talan också skall gälla talan av modern om underhåll enligt 7 kap. 10 §.

Departementschefen

Enligt departementsförslaget (4 § tredje stycket i förevarande kapitel) gäller att, då dom i mål om faderskap givits mot flera män och domen överklagas, den högre rätten kan bli skyldig att ompröva frågan om faderskapet jämväl mot någon av männen som den fullföljda talan icke avser. Teoretiskt sett kan i dylika fall vem som helst av de män, vilka överrättsprövningen omfattar, bli förklarad för fader, oavsett vem som dragit in honom i överrättsprocessen. Med hänsyn härtill får det anses ur praktisk synpunkt lämpligt och motsvara barnets behov att den högre rätten, om barnets representanter så önskar, blir skyldig att — trots att talan icke i vanlig ordning fullföljts i fråga om underhåll till barnet — ompröva domen även i denna del. Detsamma får anses gälla beträffande fråga om underhåll till modern enligt 7 kap. 10 §. En förutsättning för att dessa underhållsfrågor i särskild ordning skall kunna dragas upp i den högre rätten mot viss man bör självfallet vara, att talan redan vid underrätten förts mot mannen rörande underhåll till barnet respektive modern. En fullfölj dsregel av nu angivet innehåll har upptagits i ett nytt andra stycke av förevarande paragraf. Det har därvid ansetts tillräckligt föreskriva, att ett yrkande av här angivet slag skall framställas antingen muntligen inför rätten eller också skriftligen samt att den mot vilken yrkandet riktas skall erhålla del därav.

12 och 13 §§. Enligt 12 § äger rätten i mål angående underhåll att för tiden intill dess laga kraft ägande dom föreligger förordna därom efter vad som finnes skäligt. Skyldighet att utgiva bidrag må dock ej åläggas någon, med mindre sannolika skäl föreligger att han är bidragsskyldig. I 13 § stadgas att om mannen, efter det han på grund av förordnande som avses i 12 § betalat underhållsbidrag till barn utom äktenskap eller barnets moder, genom laga kraft ägande dom funnits icke vara underhållsskyldig, han dock ej må av den som mottagit underhållsbidraget söka åter vad han utgivit men äger av allmänna medel återbekomma guldna bidragsbelopp jämte ränta efter sex för hundra om året från betalningsdagen. Ansökan härom skall, för att kunna komma under prövning, inom ett år från det domen vunnit laga kraft göras hos länsstyrelsen i det län, där målet avgjordes av underrätt. De sakkunniga (s. 186—188) har anfört att i en inom justitiedepartementet upprättad promemoria, vilken överlämnats till de sakkunniga för att tagas under övervägande, framhållits att en förpliktelse för det allmänna att ersätta utgivna underhållsbidrag syntes naturlig eller åtminstone kunde ifrågasättas i vissa situationer, som icke täcktes av bestämmelserna i 13 § i dess nu gällande lydelse. Sålunda kunde det inträffa att mannen,

Kungl. Maj.ts proposition nr 744 år 1!)5S 249

sedan han utgivit underhållsbidrag på grund av interimistiskt förordnande, icke vore i tillfälle att åberopa friande dom, enär kärandens talan förklarats förfallen (RÅ 1951: 1 sub I) eller ock målet avskrivits sedan käranden återkallat sin talan (RÅ 1951: 1 sub II). Det hade även hänt att mannen nödgats utgiva underhållsbidrag på annan grund än interimistiskt förordnande, nämligen enligt underrättsdom som sedermera på det sätt ändrats av hovrätten att bidragsbeloppet nedsatts (RÅ 1937 Ju. 4), enligt lagakraftvunnen dom som sedermera återbrutits (RÅ 1938 Ju. 1) eller enligt avtal i anslutning till faderskapserkännande som sedermera visats vara oriktigt (RÅ 1936 S. 150).

I fortsättningen yttrar de sakkunniga:

Möjligheten för rätten att interimistiskt ålägga underhållsskyldighet infördes genom 1917 års lag om barn utom äktenskap för att förebygga att utomäktenskapligt barn och dess moder skulle lida nöd i avbidan på faderskapets fastställande. Om sådant interimistiskt förordnande meddelats och rätten sedermera i sitt slutliga utslag frikände mannen från faderskapet, skulle denne enligt allmänna rättsgrundsatser äga av den underliållsberättigade återbekomma vad han betalat på grund av förordnandet. I regel saknade emellertid den underhållsberättigade medel att fullgöra återbetalningsskyldigheten. Det ansågs icke skäligt att mannen sålunda utsattes för bestående förlust på grund av de bestämmelser som meddelats i syfte att barnet och modern icke skulle vara i saknad av nödigt uppehälle. Därför stadgades rätt för mannen att av allmänna medel få ersättning för vad han utgivit.

Den sålunda angivna bakgrunden till ifrågavarande regler är numera i viss mån förändrad. Med nutidens utvecklade socialvårdssystem torde moder och barn ha avsevärt bättre möjligheter än tidigare att få medel till sin försörjning, även om underhållsbidrag icke omedelbart utgår. Därmed är icke sagt att interimistiska förordnanden om underhållsbidrag skulle vara obehövliga. I allmänhet torde den av modern uppgivne mannen vara barnets fader, och då rätten kan konstatera att sannolika skäl föreligga att han är bidragsskyldig, är det rimligt att underhållsskyldigheten tillämpas utan uppskov, om det definitiva faderskapsfastställandet väntas draga ut på tiden och behov av underhåll är för handen. Även om sådant behov icke förefinnes kan det med hänsyn till mannens ekonomiska läge vara lämpligt att interimistiskt förordnande meddelas. Av en person med små inkomster kan det vara svårt att framdeles utfå, förutom löpande bidrag, också ett sammanlagt bidragsbelopp för förfluten tid.

Om interimistiskt förordnande ansetts böra meddelas och mannen sedermera genom lagakraftägande dom funnits icke vara underhållsskyldig, är det, såsom vid tillkomsten av 1917 års lag framhölls, skäligt att han av det allmänna erhåller ersättning för den påtvungna betalningsskyldighet han fullgjort. Detsamma synes böra gälla när rätten annorledes än genom dom slutgiltigt skiljer saken från sig utan att ålägga underhållsskyldighet. Då käromålet förklarats förfallet på grund av kärandens utevaro eller blivit avskrivet emedan käranden återkallat sin talan, kan emellertid ny talan senare väckas mot mannen. Regelmässigt torde detta dock ej ifrågakomma. Skulle i något undantagsfall ny talan anhängiggöras och vinna bifall, bör givetvis mannen icke åläggas underhållsskyldighet avseende tid, för vilken modern och barnet redan på grund av interimistiskt förordnande erhållit underhåll. I stället borde lian strängt taget förpliktas att till statsverket

250 Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

återbetala vad lian kan ha uppburit av allmänna medel. Med hänsyn till att dylika fall ytterst sällan förekomma torde man emellertid kunna underlåta att upptaga något stadgande därom.

Då interimistiskt förordnande icke meddelats utan underhållsbidrag betalats enligt dom eller avtal, är läget ett annat. Dylika situationer omfattas icke av grunden för ifrågavarande bestämmelser. I det fall att dom, varigenom underhållsskyldighet ålagts, kan verkställas utan hinder av att den icke vunnit laga kraft är visserligen skillnaden delvis av formell art. Föräldrabalken innehåller emellertid icke, i motsats till 1917 års lag, något stadgande om sådan omedelbar verkställighet. Och att märka är, att om rätten med stöd av 17 kap. 14 § rättegångsbalken förordnat att dom må verkställas genast, den underhållsberättigade enligt 42 § utsökningslagen i regel måste ställa pant eller borgen för det skadestånd som kan ifrågakomma om domen ändras.

Beträffande den situation att underhållsskyldighet fullgjorts på grund av lagakraftvunnen dom, vilken sedermera i extraordinär väg ändras, bör uppmärksammas att fråga om återbekommande av erlagt belopp kan uppkomma även i andra fall av ändring med anlitande av extraordinärt rättsmedel. Ett skäl som kan anföras för en särbehandling av det förstnämnda fallet synes vara, att det skulle vara obilligt mot moder och barn om dessa bleve utsatta för återbetalningskrav. Enligt ett rättsfall (NJA 1942 s. 39) har emellertid domstol utan särskilt stöd av lag ansetts kunna föreskriva att vad som erlagts enligt den upphävda domen icke får återkrävas. Den avvägning mellan parterna i målet, som skett då sådan föreskrift givits, torde icke i och för sig behöva leda till att det allmänna träder in och betalar ersättning.

Vad slutligen angår betalning på grund av frivilligt erkännande som sedermera visats vara oriktigt torde detta fall icke ligga annorlunda till än det nyssnämnda. Erkännandet har samma verkan som en lagakraftvunnen dom och domstolens ogiltigförklaring därav medför, åtminstone för framtiden, samma verkan som doms undanröjande i extraordinär väg. Möjligen kan domstolen också efter ogiltigförklaring av erkännande föreskriva att återbetalning av erlagda belopp icke skall förekomma.

Det lär emellertid inträffa att en uppgiven barnafader undertecknar avtal om underhållsbidrag i avbidan på att tilltänkt blodprovsundersökning kommer till stånd. Anledningen därtill är väl i allmänhet att mannen medgivit samlag och icke velat undandraga sig att omedelbart betala bidrag, då modern ansetts vara i stort behov därav till sitt och barnets uppehälle. Om avtalet innehåller uttryckligt förbehåll att det skall gälla endast tills blodprov tagits, är det visserligen icke ett underhållsavtal i lagens mening (jfr RÅ 1945: 13). Men vare sig avtalet uppfyller kraven härför eller ej, uppkommer tydligen frågan om återbekommande av erlagda belopp, därest mannen genom blodprovet uteslutes från faderskapet. Del föreligger sålunda en viss likhet med interimistiskt förordnande. Emellertid måste det icke sällan vara svårt att skilja de fall, då man i själva verket avsett en provisorisk reglering, från övriga fall av erkännande, och en särregel skulle därför medföra vanskligheter. Med hänsyn till vad förut anförts om nutida socialvårdsförmåner torde behov av interimistiskt bidrag icke vara för handen oftare än att man utan större olägenhet kan utverka beslut av domstol och alltså undvika avtal av förevarande typ. Om sedermera verkställt blodprov icke utesluter mannen från faderskapet, har denne fortfarande möjlighet att underteckna vederbörligt avtal och det anhängiggjorda målet kan följaktligen nedläggas innan någon egentlig handläggning förekommit.

Kurigl. Maj:ts proposition nr IM år 1958 251

I enlighet med nu återgivna överväganden har de sakkunniga ansett 13 § böra ändras allenast såtillvida, att vad däri stadgas skall gälla icke blott då inannen genom laga kraft ägande dom funnits icke vara underhållsskyldig utan även då rätten genom beslut som vunnit laga kraft skilt saken från sig utan att mannen funnits vara underhållsskyldig. Såsom en följd härav har 12 § ansetts böra undergå en mindre jämkning.

De sakkunnigas förslag till ändring av förevarande paragrafer har endast berörts i ett fåtal remissyttranden. Hovrätten för Nedre Norrland ansluter sig till de sakkunnigas uppfattning att samma möjlighet för den uppgivne barnafadern att efter interimistiskt förordnande få ersättning av allmänna medel som nu föreligger, sedan han genom lagakraftägande dom befunnits icke vara underhållsskyldig, bör gälla även när rätten annorledes än genom dom skiljer saken från sig utan att ålägga underhållsskyldighet. Vad åter beträffar de fall, där underhållsplikt fullgjorts på grund av lagakraftvunnen dom, vilken sedermera i extraordinär väg ändras, eller där betalning erlagts med anledning av frivilligt erkännande, som senare visar sig vara oriktigt, har de sakkunniga — erinrar hovrätten — nöjt sig med att hänvisa till den praxis som tagit sig uttryck i rättsfallet NJA 1942 s. 39. En avvägning mellan parterna på sätt som i nämnda rättsfall skett kan emellertid enligt hovrättens mening lätt leda till resultat, som ur allmän rättvisesynpunkt ter sig stötande, såvida ej det allmänna träder in och slutligen gäldar ersättningen. Även om sådan ersättning ofta beviljas av Kungl. Maj :t av nåd, synes det hovrätten icke tillfredsställande att rätten till ersättning i dylika fall saknar laglig reglering. Det förefaller hovrätten icke heller praktiskt att, som av de sakkunniga förordats, vid behov av interimistiskt bidrag i avbidan på blodprovsundersökning domstols beslut alltid skall utverkas. Enligt hovrättens mening är ett frivilligt avtal som träffas genom barnavårdsmannens förmedling ofta att föredraga. Att avtalet slutes under barnavårdsmannens överinseende torde tillsammans med det förhållandet att positiv faderskapsuteslutning för närvarande endast förekommer i ungefär 50 procent av de fall då vederbörande ej är barnets fader vara en tillfyllestgörande garanti mot skenavtal. Hovrätten föreslår därför att frågan om skyldighet för det allmänna att träda emellan i fall, då uppgiven barnafader lämnat underhållsbidrag för barnet men senare befunnits icke vara dess fader, upptages till förnyat övervägande. Barnavårdsnämnden i Göteborg anser att rätt och billighet talar för att av allmänna medel skola återbetalas icke endast underhållsbidrag som erlagts enligt interimistisk dom utan även sådant bidrag som betalats enligt interimistiskt avtal. En ändring i detta avseende är enligt nämndens mening önskvärd.

Hovrätten över Skåne och Blekinge finner den föreslagna lydelsen av 13 § för vittomfattande. Det förekommer sålunda — anför hovrätten — att mannen i anledning av omständigheter, som framkommer under rättegången, erkänner faderskapet på sätt i 3 kap. 4 § föräldrabalken sägs, varefter käromålet återkallas och målet avskrives. Enligt hovrättens mening

252 Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

är det uppenbart att, om mannen i dylikt fall betalat interimistiskt underhållsbidrag, han icke skall vara berättigad att av allmänna medel återfå vad han guldit. Statskontoret har i och för sig icke något att erinra mot den föreslagna ändringen av 13 §, varigenom den som på grund av interimistiskt förordnande i mål angående underhåll utgivit bidrag men i målet sedermera icke blivit ådömd underhållsskyldighet erhåller ökade möjligheter till ersättning av allmänna medel för de erlagda bidragsbeloppen. Såsom de sakkunniga antytt kan emellertid — fortsätter statskontoret — en på nytt anhängiggjord talan mot mannen komma att vinna bifall, och i sådana fall, även om de är sällsynta, bör mannen givetvis förpliktas att till statsverket återbetala ersättning som uppburits av allmänna medel. Statskontoret föreslår att bestämmelser härom meddelas.

I skrivelse till Konungen den 21 mars 1955 har justitieombudsmannen hemställt att vad i 20 kap. 13 § första stycket föräldrabalken stadgas om rätt till ersättning av allmänna medel genom ett tillägg till lagrummet göres tillämpligt å man, som befunnits uppenbarligen icke vara fader till barnet och alltså icke underhållsskyldig, även om domstolen skiljer sig från målet utan dom.

Departementschefen

Liksom hittills bör uppenbarligen gälla att därest interimistiskt förordnande om underhållsbidrag meddelats och mannen sedermera genom lagakraftägande dom funnits icke vara underhållsskyldig, han av allmänna medel skall äga återbekomma guldna bidragsbelopp. I likhet med de sakkunniga finner jag det rimligt att detsamma skall gälla även då rätten annorledes än genom dom slutgiltigt skilt saken från sig utan att mannen funnits underhållsskyldig. I sistnämnda fall kan det tydligen inträffa att ny talan sedermera väckes mot samme man, och för den händelse denna talan vinner bifall borde mannen strängt taget kunna förpliktas att till statsverket återbetala vad han kan ha uppburit av allmänna medel. I ett remissyttrande har också förordats att bestämmelser meddelas, varigenom sådan återbetalningsskyldighet skall kunna åläggas mannen. Som de sakkunniga framhållit torde emellertid dylika fall ytterst sällan förekomma, och jag har därför ansett mig kunna underlåta att upptaga några bestämmelser om sådan återbetalningsskyldighet.

Såsom i ett annat remissyttrande påpekats torde stundom det läget kunna uppstå att mannen i anledning av omständigheter, som framkommit under rättegången, erkänner faderskapet samt att käromålet till följd därav återkallas och målet sålunda avskrives utan att mannen förklaras vara underhållsskyldig. Har mannen i dylikt fall betalat interimistiskt underhållsbidrag, vore det naturligtvis ej rimligt, om han av allmänna medel skulle kunna utfå vad han i detta hänseende guldit. Visserligen lär man sällan behöva räkna med att mannen i detta läge verkligen kommer att resa krav på ersättning av det allmänna. För att regeln ej formellt skall täcka detta fall synes det dock välgrundat att jämka dess formulering något. Detta kan ske

Kungl. Maj.ts proposition nr lii år 1958 253

på så sätt att ordet »äge» i den nuvarande lydelsen Oäge av allmänna medel återbekomma») utbytes mot »må». Av språkliga skäl bör i så fall samtidigt ordet »må» i den nuvarande lydelsen (»må han dock ej av den som mottagit underhållsbidraget söka åter vad han utgivit») ersättas med »äge». Avsikten med den ändrade formuleringen är endast att i eventuellt uppkommande undantagsfall ge länsstyrelsen en laglig möjlighet att avslå en sakligt ogrundad ansökan att återbekomma guldna bidragsbelopp. I likhet med de sakkunniga anser jag det ej påkallat att i lagen uttryckligen reglera den situationen att underhållsskyldighet fullgjorts på grund av lagakraftvunnen dom, vilken sedermera efter resning eller eljest i extraordinär väg ändras. Ej heller det fallet att betalning fullgjorts på grund av frivilligt erkännande, som sedermera visats vara oriktigt, synes mig behöva bli föremål för en generell laglig reglering. Om den föreslagna nya faderskapsregeln genomföres och det därmed blir möjligt för den man, som av modern uppges vara fader, att påkalla en jämförelseprövning med andra presumtiva fäder, kan man förvänta att erkännande av faderskapet, vilket ju har samma verkan som en lagakraftvunnen dom, i regel kommer att ske endast i sådana fall, då mannen har all anledning tro sig vara barnets rätte fader. Därest likväl erkännandet i något särskilt fall, kanske efter lång tid, visar sig ha varit oriktigt, är läget onekligen mycket likartat med det som föreligger när en lagakraftvunnen dom ändras i extraordinär väg. I båda dessa fall kan situationen obestridligen vara sådan, att det vid en bedömning av samtliga inverkande omständigheter skulle te sig oskäligt att låta mannen lida en bestående förlust. Det synes därför rimligt att Kungl. Maj :t i förekommande fall kan, efter diskretionär prövning, inom icke alltför snäva gränser lämna ersättning för felaktigt guldna belopp. Detta gäller i och för sig även de i betänkandet berörda fall, då en uppgiven barnafader undertecknar avtal om underhållsbidrag i avbidan på att blodprovsundersökning kommer till stånd och denna undersökning sedermera ger till resultat att mannen ej är fader. Det sistnämnda fallet lämpar sig desto mindre för en allmän reglering som det därvid stundom kan tänkas att mannen — med hänsyn till att han haft samlag med kvinnan under konceptionstiden eller rentav stadigvarande sammanbott med henne under denna tid — vid avtalets ingående faktiskt avsett att oberoende av blodprovsundersökningens resultat betala underhållet för tiden till dess undersökningen skett. Under åberopande av vad sålunda anförts tillstyrker jag, att förevarande båda paragrafer ändras i huvudsak på sätt de sakkunniga föreslagit.

36 §. Då den som sökes för delgivning i tvistemål icke har känt hemvist vare sig inom eller utom riket och upplysning ej heller kan vinnas var han uppehåller sig, äger rätten jämlikt 33 kap. 12 § rättegångsbalken förordna att handlingen skall anslås å en för allmänheten tillgänglig plats i dess kansli samt meddelande därom införas i allmänna tidningarna och, om det

254 Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

kan antagas därigenom komina till den söktes kännedom, även i annan tidning. Delgivning skall anses ha skett då vad sålunda föreskrivits blivit fullgjort. Samma förfarande kan användas om den sökte har känt hemvist inom riket och han eller någon, till vilken handlingen må överlämnas, ej träffas samt upplysning ej heller kan vinnas var den sökte uppehåller sig. Enligt 13 § i samma kapitel gäller det sistnämnda dock icke vid delgivning av stämning, med mindre anledning förekommer att den sökte avvikit eller eljest håller sig undan.

De sakkunniga har anfört att dylik s. k. kungörelsedelgivning enligt de sakkunnigas mening är mindre lämplig, när talan jämlikt föräldrabalken riktas mot någon som vistas å okänd ort. Endast i undantagsfall torde en kungörelsedelgivning leda till att den bortovarande verkligen får kännedom om vad som skall delgivas honom. Sådan talan som här avses rör i allmänhet ett underårigt barns status, och det är icke tillfredsställande att för såväl den bortovarande som barnet så betydelsefulla frågor skall kunna handläggas och avgöras utan att den bortovarande varit tillstädes eller hans intressen eljest tillvaratagits av någon utom domstolen stående. Om man därför vidtager anordning för att den bortovarande skall företrädas av en representant, synes denne böra erhålla sådan ställning att han även kan mottaga stämning eller annan handling varav den bortovarande skall erhålla del. Institutet kungörelsedelgivning kommer härigenom att sakna tillämplighet på ifrågavarande område. Den bortovarandes representant har naturligtvis skyldighet att vidtaga åtgärder för att komma i kontakt med sin huvudman.

Under hänvisning till det sagda har de sakkunniga föreslagit att i ett nytt första stycke i förevarande paragraf skall stadgas att om den, mot vilken talan enligt föräldrabalken riktas, vistas å okänd ort, hans rätt i saken skall bevakas av god man, varom i 18 kap. förmäles. De sakkunniga anmärker, att då någon särskild övergångsbestämmelse icke ansetts böra uppställas, stadgandet blir tillämpligt även i rättegång som är anhängig vid nya lagens ikraftträdande.

Föreningen Sveriges stadsdomare har icke något att erinra mot det föreslagna tillägget i förevarande paragraf, men föreningen finner angeläget att frågan om ersättning till den gode mannen även upptages till behandling.

Departementschefen

Jag tillstyrker att såsom första stycke i förevarande paragraf upptages ett stadgande av den lydelse de sakkunniga föreslagit.

I anledning av vad i ett remissyttrande anförts rörande frågan om ersättning till den gode mannen må endast påpekas att denna fråga regleras genom stadgandet i 18 kap. 11 § föräldrabalken (jfr 18 kap. 4 § 4. samma balk).

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958 255

37 §.

Enligt denna paragraf i dess gällande lydelse skall i fråga om mål eller ärende, vari allmän åklagare, barnavårdsnämnd eller överförmyndare för talan, vad i 20 § lagen om införande av nya rättegångsbalken är stadgat äga motsvarande tillämpning. I sistnämnda lagrum föreskrives bland annat att om på grund av stadgande i lag eller författning talan föres å det allmännas vägnar av allmän åklagare eller annan myndighet i mål, som ej angår allmänt åtal, och talan ej avser tillvaratagande av kronans eller annans enskilda rätt, skall, om ej särskild föreskrift därom är meddelad, beträffande rättegångskostnad bestämmelserna i nya rättegångsbalken angående allmänt åtal äga motsvarande tillämpning.

De sakkunniga har anfört att enligt gällande lag den förlorande parten i mål om faderskap till barn utom äktenskap torde böra förpliktas att ersätta motpartens rättegångskostnad. Emellertid synes målen i fråga, oaktat frivilligt erkännande av faderskapet kan givas, stå mycket nära sådana mål som avses i 18 kap. 2 § rättegångsbalken. Sistnämnda lagrum innehåller, att om målet angår rättsförhållande som enligt lag ej må bestämmas annorledes än genom dom, må förordnas att vardera parten skall bära sin rättegångskostnad. Detta stadgande är bland annat tillämpligt på mål om äktenskaplig börd. Särskilt om processen i mål om faderskap till barn utom äktenskap ändras på sätt de sakkunniga föreslagit, synes det angeläget att — med hänsyn till att det allmännas intresse blivit ännu starkare framhävt än tidigare och att utredningen kan bli väsentligt vidlyftigare än hittills — 18 kap. 2 § må tillämpas jämväl i dylika mål. Om bestämmelse härom meddelas, torde emellertid knappast återstå några betydelsefullare mål eller ärenden som avses i föräldrabalken och beträffande vilka icke 18 kap. 2 § rättegångsbalken skulle vara tillämplig, frånsett de mål där enligt förevarande paragraf brottmålsreglerna skall tillämpas. Det bär därför synts de sakkunniga lämpligt att generellt under sistnämnda paragraf föreskriva att med avseende å rättegångskostnad i annat mål än sådant, där brottmålsreglerna skall tillämpas, skall gälla vad i 18 kap. 2 § rättegångsbalken är stadgat, ändå att det rättsförhållande varom är fråga må bestämmas annorledes än genom dom.

Av remissinstanserna har Svea hovrätt sagt sig icke ha något att erinra mot den föreslagna hänvisningen till kvittningsregeln i 18 kap. 2 § rättegångsbalken. Hovrätten framhåller emellertid att nämnda stadgande i stor utsträckning av underrätterna kommit att tillämpas i fall då detta varken varit lagstiftarens mening eller eljest är önskvärt. Det kan enligt hovrättens mening befaras att i mål och ärenden, som avses i föräldrabalken, en tillämpning av 18 kap. 2 § rättegångsbalken snarare blir regel än undantag, och hovrätten anser det därför böra understrykas, att bestämmelsen om kvittning har fakultativ karaktär och att den bör tillämpas med försiktighet. Föreningen Sveriges stadsdomare påpekar att det icke framgår hur kostnaden skall fördelas i mål, som endast rör underhållsskyldighet till barn

256 Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

i eller utom äktenskap. Föreningen anser det för sin del icke lämpligt att stadgandet i 18 kap. 2 § rättegångsbalken görs tillämpligt för dylika fall.

Hovrätten för Nedre Norrland fäster uppmärksamheten vid de svårigheter, som kan uppkomma vid den slutliga fördelningen av rättegångskostnaderna i det fall att talan om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap föres mot flera, samt anför i fortsättningen:

Olika situationer kunna här föreligga. Bl. a. uppstår frågan vem som skall gälda kostnaderna för svarande i underrätt, som instämts först efter rättens föreläggande, om talan mot honom eller mot samtliga svarande ogillas. Hovrätten finner skäligt att svarande, som mot sitt nekande övertygats om samlag med barnets moder under konceptionstiden men friats genom blodprov eller annan dylik utredning, får svara för alla rättegångskostnader som belöpa å hans del av målet. Att härvidlag skilja mellan fall då blodprovet varit positivt friande och fall då käromålet ogillats till följd av att utredningen visat samma grad av faderskapssannolikhet för flera svarande synes ej motiverat. Redan 18 kap. 6 § rättegångsbalken medger att svaranden i sådana fall ålägges betala utgifterna för den del av processen som rör utredning om förekomna samlag. Genom det föreslagna tillägget till 20 kap. 37 § föräldrabalken, innebärande utvidgad tillämpning av 18 kap. 2 § rättegångsbalken, beredes möjlighet att låta svaranden bära jämväl egen kostnad för blodprovsundersökning och dylik utredning. En lösning enligt den av hovrätten angivna linjen synes alltså knappast kräva någon lagändring utöver vad de sakkunniga föreslagit.

Annorlunda är förhållandet beträffande rättegångskostnaderna för sådan svarande mot vilken talan visserligen väckts först efter rättens föreläggande men angående vilken ej ens blivit utrett att samlag förekommit med barnets moder under konceptionstiden. Om i detta fall käromålet bifalles mot någon som angivit den friade mannen såsom misstänkt för att vara barnafadern och därigenom föranlett dennes instämmande till rätten, synes det rimligt att den förlorande parten förpliktas ersätta icke blott kärandens utan även dylik medsvarandes rättegångskostnader. Men har rättens föreläggande meddelats utan föranledande av den, som sedermera bindes vid faderskapet, kan det knappast vara riktigt att denne sistnämnde skall vidkännas de av föreläggandet orsakade särskilda kostnaderna i målet. Ej heller är det klart att kostnaderna i fråga böra drabba kärandeparten.

Även då talan föres mot flera samtidigt, utan att föreläggande därom givits, måste liknande situationer inträffa. Understundom kan det väl i sådana fall vara naturligt, att, då talan mot någon eller några ogillas, de å processen i denna del belöpande kostnaderna skola bäras av käranden. Många gånger torde emellertid en dylik utgång te sig obillig. Saknas möjlighet att, i enlighet med vad ovan anförts, trots käromålets ogillande ådöma svarande kostnaderna i fråga, synes för sådant fall ej annan rimlig utväg stå öppen än att låta kostnaderna betalas av allmänna medel.

En närmare undersökning av olika tänkbara fall torde sålunda ge vid handen att omständigheterna kunna bli så skiftande att domstolen måste tillerkännas ett helt annat utrymme för skälighetsprövning än för närvarande. En sådan utvidgad rätt att fördela rättegångskostnad i faderskapsmål efter omständigheterna bör föreligga oberoende av om rätten meddelat föreläggande eller icke. Eljest skulle barnets ställföreträdare, åtminstone så snart barnet ej har fri rättegång, kunna förledas till att alltid avvakta sådant föreläggande innan mer än en man instämmes. Vidare bör övervägas möjlighet för domstolen att, även då part icke åtnjuter fri rättegång, låta kostnaderna under vissa förutsättningar gäldas av allmänna medel.

Kungl. Maj. ts proposition nr Hi år 1958 257

Hovrätten framhåller att det sagda närmast tagit sikte på kostnaderna vid underrätt men att även i överrätt torde gälla att variationen av de omständigheter som kan uppkomma är så stor att nuvarande regler om rättegångskostnad icke medger domstolen tillräcklig valfrihet. Hovrätten fortsätter :

Man kan t. ex. tänka sig det fallet att käromålet i underrätt bifallits mot viss man som sedan vädjat och att därefter i hovrätten talan i stället bifalles mot en av de övriga män, beträffande vilka faderskapet prövats jämlikt det föreslagna stadgandet i 20 kap. 4 § tredje stycket föräldrabalken. Hovrätten måste då uppenbarligen äga befogenhet att, för den händelse kostnaderna ej skola utgå av allmänna medel, efter omständigheterna ålägga den dömde att gottgöra icke blott modern och barnet utan även övriga parter deras utgifter å målet. Departementschefen

Enligt den i 18 kap. 1 § rättegångsbalken stadgade huvudregeln om rättegångskostnad i tvistemål skall part, som tappar målet, ersätta motparten hans rättegångskostnad, om ej annat är stadgat. Ett betydelsefullt undantag från huvudregeln göres i 18 kap. 2 § rättegångsbalken, enligt vilken vardera parten skall bära sin rättegångskostnad, om målet angår rättsförhållande som enligt lag ej må bestämmas annorledes än genom dom. Under åberopande av att mål om faderskap till barn utom äktenskap står mycket nära sådana mål som avses i 18 kap. 2 § rättegångsbalken och med hänvisning till sitt förslag angående ändrade regler för faderskapsprocessen, har de sakkunniga ansett det angeläget att kvittningsregeln i nämnda lagrum må tillämpas jämväl i mål om fastställande av faderskapet till utomäktenskapligt barn.

Såsom tidigare i olika sammanhang framhållits kan man utgå ifrån att det alldeles övervägande antalet faderskapsprocesser även framdeles kommer att avse en enda man. Som regel lär det väl därvid mera sällan finnas anledning att beträffande rättegångskostnaderna frångå regeln i 18 kap. 1 § rättegångsbalken, men det kan likväl tänkas att det också i dessa fall understundom ter sig välgrundat att låta vardera parten bära sina kostnader. Det egentliga motivet till en särskild kostnadsregel sammanhänger emellertid med att enligt de nu föreslagna reglerna en och samma faderskapsprocess kan komma att avse flera män, antingen därför att barnets representant själv för talan mot två eller flera eller därför att den ursprunglige svaranden påkallar att frågan om faderskapet skall prövas även med avseende å annan. Det torde ligga i öppen dag att huvudregeln i 18 kap. 1 § rättegångsbalken mången gång skulle vara föga ändamålsenlig eller rent av omöjlig att tillämpa i dylika lägen. Ej heller de sakkunnigas förslag synes emellertid i önskvärd omfattning beakta de krav som uppkommer, därest den först instämde svaranden tillätes att draga in andra män i processen. Särskilt med tanke på dessa fall — i vilka även tillämpningen av kvittningsregeln säkerligen mången gång skulle framstå som obillig — synes det ofrånkomligt att i föräldrabalken upptaga eu kostnadsregel, som gör det möjligt för

IT Bihanj till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr in

258 Kungl. Maj:ts proposition nr 14b år 1958

domstolen att laga efter lägligheten. Såsom jag vid 3 kap. 1 § i föräldrabalken framhållit bör domstolen erhålla möjlighet att ålägga den först instämde svaranden skyldighet att betala den av honom i processen indragne mannens rättegångskostnader, därest talan mot denne ogillas och det av omständigheterna framgår alt den ursprunglige svaranden saknat grund för sin begäran att faderskapsfrågan skulle prövas jämväl med avseende å den andre mannen. Med hänsyn till att faderskapsprocessen, sådan den konstruerats i departementsförslaget, kan komma att förete en mängd skiftande situationer, synes det ej möjligt att i lagtexten uppställa några närmare föreskrifter rörande rättegångskostnadernas fördelning i mål om faderskap till utomäktenskapligt barn. Det väsentliga är att domstolarna i dylika mål får fria händer att handla efter omständigheterna i varje särskilt fall. önskvärdheten härav har också starkt understrukits under remissbehandlingen. Med anledning härav får jag föreslå att rätten erhåller befogenhet att förordna efter vad som med hänsyn till samtliga i målet föreliggande omständigheter finnes skäligt. Den sålunda föreslagna regeln avses självfallet skola äga tilllämpning jämväl i högre rätt.

I anledning av vad i ett remissyttrande anförts beträffande kostnadsfördelning i mål, som endast rör underhållsskyldighet, må till slut endast anmärkas att det i sådana mål synes lämpligt att allmänna civilprocessuella regler länder till efterföljd.

övergångsbestämmelserna

Punkt 1

De sakkunniga (s. 190—193) har anfört att det med avseende å genomförandet av de föreslagna reglerna om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap till en början — liksom vid föräldrabalkens tillkomst — synes kunna fastslås, att de nya reglerna icke bör leda till att före ikraftträdandet med stöd av äldre lag rättskraftigt avgjorda faderskapsfrågor på nytt skall bli föremål för bedömande. Vad som i detta sammanhang behöver närmare övervägas är därför endast, huruvida de nya reglerna skall tillämpas i alla mål som efter ikraftträdandet förekommer till avgörande.

Vissa fördelar skulle enligt de sakkunnigas mening otvivelaktigt vara förenade med att låta barnets födelsetid bli bestämmande för frågan om äldre eller ny lags tillämplighet. Såsom de sakkunniga framhöll vid föräldrabalkens tillkomst, är det emellertid mindre tillfredsställande att regler, som avser att leda till säkrare resultat, icke kan utnyttjas i alla mål som förekommer till bedömande sedan dessa regler trätt i kraft. Enligt de sakkunnigas mening måste tillämpningen av de nya bestämmelserna om faderskapets fastställande förväntas medföra att det rättsligen fastställda faderskapet i större utsträckning än hittills överensstämmer med det biologiska. Även om, såsom i annat sammanhang förordats, den föreslagna nya ordningen i arvshänseende — med vissa undantag — icke kommer att beröra

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1958 259

barn födda före ikraftträdandet, är det därför angeläget att faderskapet till sådana barn såvitt möjligt blir prövat efter nämnda bestämmelser.

Med utgångspunkt härifrån synes — anför de sakkunniga — den omständigheten, att barnet är fött före ikraftträdandet, icke i och för sig böra utesluta nya lagens tillämplighet. Däremot kunde det möjligen vara anledning att från nya lagens tillämpningsområde undantaga alla eller vissa av de mål som blivit anhängiggjorda före ikraftträdandet. Huruvida detta bör ske, sammanhänger med de processuella förutsättningarna för tillämpningen av de nya reglerna om faderskapets fastställande.

De sakkunniga yttrar i fortsättningen:

Den viktigaste nyheten i detta hänseende är att talan samtidigt kan föras mot två eller flera män. Om rättegång inletts under äldre lags giltighetstid, har tydligen denna möjlighet icke från början kunnat utnyttjas. Är målet vid nya lagens ikraftträdande alltjämt anhängigt hos underrätten, torde emellertid en tillämpning av de nya reglerna icke medföra någon nämnvärd olägenhet. På förberedelsestadiet kunna alltid erforderliga kompletteringsåtgärder vidtagas; förberedelsens uppgift är att klarlägga det processuella läget och i övrigt skapa förutsättningar för huvudförhandlingen. Antingen på eget initiativ eller efter föreläggande jämlikt 3 kap. 1 § i förslaget kan käranden sålunda instämma annan man än den som redan är part, och om så skett skola målen i fortsättningen handläggas gemensamt enligt 14 kap. 6 § rättegångsbalken (jfr 2 § samma kap. och 20 kap. 3 § förevarande förslag). Då sakkunnigutlåtande, t. ex. angående blodprov, redan infordrats, kan nytt sådant behöva införskaffas, men hinder häremot möter icke. Företages målet till huvudförhandling innan nya lagen trätt i kraft, synes man kunna räkna med att i regel också dom meddelas dessförinnan. Enligt 17 kap. 9 § rättegångsbalken skall dom i allmänhet meddelas senast inom två veckor efter förhandlingens avslutande. Målet kan för övrigt jämlikt 43 kap. 11 och 12 §§ samma balk, företagas till fortsatt eller ny huvudförhandling, och före denna kan förberedelse ånyo äga rum.

Om ett mål efter nya lagens ikraftträdande är anhängigt i högre rätt utan att lägre rätt haft tillfälle att tillämpa nya lagen, ligger saken något annorlunda till. I den mån annan man än den som redan är part skall dragas in i rättegången, synes nämligen endast den utvägen stå till buds att målet återförvisas till underrätten. En återförvisning är i och för sig mindre önskvärd ur processekonomisk synpunkt, och frågan blir därför om den i förevarande fall uppkommande olägenheten är så stor att den icke uppväges av fördelen av de nya reglernas tillämpning.

De fall, då återförvisning skulle kunna komma i fråga, måste bli mycket få. Samtliga i hovrätt och högsta domstolen vid ikraftträdandet anhängiga mål, i vilka nya lagen icke blivit tillämpad, torde kunna beräknas till ett 30-tal. Alla dessa skulle emellertid icke behöva återförvisas. Domstolen måste givetvis i varje särskilt fall pröva, om sådan åtgärd har något ändamål att fylla. Gäller tvisten endast underhållsbidrags storlek eller ifrågasättes eljest icke all annan man än den som redan är part kan vara fader till barnet, synes målet kunna bli föremål för bedömande där det är anhängigt. Om domstolen efter huvudförhandling icke anser del styrkt alt den uppgivne fadern haft samlag med barnets moder under konceptionstiden, torde likaledes målet kunna avgöras utan återförvisning. Visserligen är det önskvärt att faderskapsfrågan blir utredd i ett sammanhang och ogillande av

260 Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

talan mot en man bör därför i allmänhet ej ske förrän det klarlagts om också en eller flera andra kunna ifrågakomma såsom fader. Men i ett övergångsskede torde det vara försvarligt att göra någon eftergift i detta hänseende. I stort sett endast när samlag mellan modern och den instämde mannen finnes styrkt och det med fog gjorts gällande att även annan haft könsumgänge med modern synes alltså återförvisning bli nödvändig.

Vad beträffar den processekonomiska olägenhetens storlek i dylika fall är att märka att barnets representant i mycket stor utsträckning torde åtnjuta fri rättegång. Den instämde mannen för däremot sannolikt betydligt oftare processen på egen bekostnad. Men å andra sidan kan han allmänt taget vänta större fördel av återförvisningen och torde själv i regel önska den ytterligare utredning som därav blir följden.

Om man trots nu anförda synpunkter skulle finna olägenheterna av att ny lag tillämpas av överrätterna i mål, som vid lägre rätt handlagts enligt äldre lag, alltför tungt vägande, synes endast den möjligheten stå öppen — yttrar de sakkunniga — att nya lagens tillämplighet göres beroende av att underrätt icke meddelat dom i målet före ikraftträdandet. De sakkunniga har emellertid för sin del ansett att olägenheterna icke är så stora att de bör hindra nya lagens tillämpning i nämnda mål och förordar således att de nya bestämmelserna om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap skall tillämpas i varje fall då faderskapsfråga förekommer till bedömande efter bestämmelsernas ikraftträdande. Något uttryckligt stadgande härom torde icke, lika litet som vid föräldrabalkens tillkomst, vara erforderligt.

Enligt vad de sakkunniga i annat sammanhang föreslagit skall barn utom äktenskap, som är fött innan den nya lagstiftningen trätt i kraft, icke generellt erhålla arvsrätt efter fader och fädernefränder. I överensstämmelse härmed torde sådant barn icke heller böra ha annan rätt till namn än som hittills varit stadgat. Oaktat gällande bestämmelser om trolovningsbarn avses skola upphävas, kommer sålunda egenskapen av trolovningsbarn att även framdeles äga viss betydelse. Det kan emellertid hända att fråga om barnets förklarande för trolovningsbarn uppstår först efter ikraftträdandet. I en särskild övergångsbestämmelse har de sakkunniga därför ansett böra föreskrivas, att om barn utom äktenskap är fött innan nya lagen trätt i kraft, äldre lags bestämmelser om trolovningsbarn så ock om barnets rätt till namn fortfarande skall äga tillämpning. Eftersom yrkande om barns förklarande för trolovningsbarn ofta lämpligen framställes i samband med faderskapets fastställande, bör dock härtill fogas ett stadgande, enligt vilket talan om barnets egenskap av trolovningsbarn utan hinder av nyssnämnda övergångsbestämmelse må upptagas av domstol som enligt nya lagen är behörig i mål om fastställande av faderskapet till barnet.

Föreningen Sveriges häradshövdingar anser att olägenheterna av att ny lag tillämpas i överrätterna i mål, som vid lägre rätt handlagts enligt äldre lag, är så betydande att de nya reglernas tillämplighet måste göras beroende av att underrätt icke meddelat dom i målet före ikraftträdandet. I övrigt har

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1958 261

ingen erinran mot de sakkunnigas ståndpunkt framställts under remissbehandlingen.

Departementschefen

Som av det föregående framgår innefattar departementsförslaget till ändring av föräldrabalken i vissa hänseenden avvikelser från de sakkunnigas förslag. Dessa synes emellertid icke vara av den beskaffenhet att de rubbar grundvalen för de sakkunnigas förslag under denna punkt, vilket därför i oförändrat skick upptagits i departementsförslaget.

Punkt 2

De sakkunniga (s. 193 och 194) har anfört att beslut om tillstånd till adoption skall meddelas med tillämpning av nya lagen, då ansökningen gjorts efter dennas ikraftträdande. Men även om ansökningen gjorts dessförinnan skall de nya bestämmelserna tillämpas, om beslutet meddelas först sedan nya lagen trätt i kraft. Eftersom det nu anförda står i överensstämmelse med allmänna grundsatser och i övrigt följer av sakens natur, har något uttryckligt stadgande därom icke ansetts erforderligt.

Efter en erinran att sakkunnigmajoriteten under promulgationslagen till ärvdabalken förordat att beträffande adoption, vilken ägt rum enligt bestämmelser som gällt före den nya lagstiftningens ikraftträdande, äldre lags arvsregler i allmänhet skall tillämpas, föreslår de sakkunniga att vad i deras förslag till ärvdabalk är stadgat för det fall att adoption skett utan förbehåll om arvsrätt på grund av skyldskap dock skall i stället äga tillämpning, om rätten meddelat särskild förklaring därom.

De sakkunniga anför i fortsättningen:

Liksom i fråga om tillstånd till adoption torde initiativet till sådan förklarings meddelande böra tagas genom att adoptanten gör ansökan därom. Med hänsyn till den verkan förklaringen får beträffande såväl adoptivbarnets som andra personers arvsrättsliga ställning är det angeläget att frågan icke hålles svävande under någon längre tid. Ansökningsrätten synes därför böra stå öppen endast viss tid från nya lagens ikraftträdande, förslagsvis fem år.

Vad i övrigt angår handläggningen av ärende om förklaring som här avses torde bestämmelserna om antagande av adoptivbarn lämpligen kunna erhålla motsvarande tillämpning.----------- Barnets föräldrar skola höras där det kan ske. I sådana fall då de icke äga kännedom om adoptantens namn och bostadsort bör emellertid på adoptantens begäran hörandet kunna ske genom barnavårdsnämnds förmedling. Från barnavårdsnämnden i den församling, där adoptanten är kyrkobokförd, torde yttrande alltid böra inhämtas. I yttrandet bör nämnden söka klarlägga alla omständigheter av betydelse för att frågan om förklaringens meddelande skall kunna bedömas. Även om de formella förutsättningarna för bifall till ansökningen föreligga, har nämligen domstolen att pröva huruvida förklaringen lämpligen skall meddelas. Därvid bör främst tagas hänsyn till barnets bästa men också övriga berörda personers intressen skola beaktas. I regel torde det få anses lämpligt att förklaring meddelas då det vid adoptionens tillkomst varit avsett att barnet och dess släkt icke vidare skulle ha någon kontakt med varandra eller då eljest förbindelsen mellan dem blivit faktiskt bruten.-------—

262 Kungl. Maj:ts proposition nr 444 år 1958

Beträffande rättens skyldighet att höra adoptivbarnets föräldrar har emellertid ett undantagsstadgande synts lämpligt. Eftersom fråga är om avbrytande av de rättsliga relationer som efter adoptionen kvarstått mellan barnet och dess föräldrar, är det visserligen i och för sig naturligt att föräldrarnas mening inhämtas och beaktas. Men om dessa, såsom vid inblankoadoption, redan vid adoptionens tillkomst medgivit att förbindelsen med barnet finge helt brytas och adoptionen ägt rum under denna förutsättning, torde det icke vara erforderligt att inhämta deras yttrande. På grund härav föreslå de sakkunniga, att om vid adoptionen var förutsatt att adoptivbarnets föräldrar icke skulle ha kännedom om vem som adopterade barnet, det icke skall vara erforderligt att föräldrarna höras. Departementschefen

Såsom de sakkunniga framhållit skall beslut om tillstånd till adoption ■— oavsett när ansökningen gjorts — meddelas med tillämpning av den nya lagen, därest beslutet meddelas sedan denna lag trätt i kraft. Något uttryckligt stadgande härom synes ej erforderligt. Förslaget att de nya adoptionsreglerna, vilka motsvarar de av de sakkunniga föreslagna reglerna om förbehållslös adoption, skall kunna genom förklaring av domstol i varje särskilt fall bli tillämpliga även å äldre adoptivförhållanden motsvarar uppenbarligen ett praktiskt behov. Någon invändning mot förslaget har heller icke framställts under remissbehandlingen. Jag tillstyrker därför att förevarande punkt avfattas i principiell överensstämmelse med de sakkunnigas förslag.

Punkt 3

I överensstämmelse med de sakkunnigas av remissinstanserna utan erinran lämnade förslag (s. 194 f) har i förevarande punkt upptagits ett övergångsstadgande av innehåll att om förklaring enligt punkt 2 icke meddelats, skall beträffande adoptivförhållande som där avses vad i 7 kap. 5 § i dess äldre lydelse är stadgat alltjämt äga tillämpning, såvitt angår underhåll enligt 1 § samma kapitel.

Punkt 4

I 4 kap. 12 § första stycket har i enlighet med de sakkunnigas förslag upptagits en bestämmelse, som innebär att adoptivförhållande under vissa förutsättningar kan hävas sedan adoptanten avlidit. Enligt andra stycket i samma paragraf skall, om adoptivbarnet efter adoptantens död adopterats av annan, det tidigare adoptivförhållandet anses hävt. Nya regler om rättsverkningarna av adoptivförhållandes hävande hav upptagits i 13 § samma kapitel.

De sakkunniga har anfört att då adoptanten avlidit, har därmed enligt hittills gällande rätt adoptivförhållandet upphört, ehuru vissa rättsverkningar kvarstår. Med hänsyn härtill synes den föreslagna möjligheten att få adoptivförhållandet hävt icke böra gälla, om dödsfallet inträffat före nya lagens ikraftträdande. Ej heller stadgandet att adoptivförhållandet skall anses hävt, då barnet sedermera blivit föremål för ny adoption, bör äga tillämpning, om sistnämnda adoption skett före ikraftträdandet. Äger

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958 263

däremot den nya adoptionen rum efter ikraftträdandet, torde det enligt de sakkunnigas mening vara nödvändigt att det äldre adoptivförhållandet helt bringas ur världen, eftersom den nya adoptionen kan ske utan förbehåll om bibehållen arvsrätt på grund av skyldskap. När adoptivförhållande hävts före nya lagens ikraftträdande, bör rättsverkningarna av hävandet självfallet bedömas efter då gällande lag. Under hänvisning till vad sålunda anförts har de sakkunniga föreslagit ett stadgande, att då adoptanten avlidit före nya lagens ikraftträdande eller adoptivförhållandet hävts genom beslut som meddelats före ikraftträdandet, skall i stället för bestämmelserna i 4 kap. 12 § första stycket och 13 § nya lagen tillämpas vad som gällt enligt äldre lag. Bestämmelsen i 4 kap. 12 § andra stycket nya lagen skall ej äga tillämpning, där adoptivbarn efter adoptantens död adopterats av annan och sistnämnda adoption skett före ikraftträdandet. Departementsförslaget överensstämmer med de sakkunnigas förslag. Punkt 5 Med hänsyn till att utomäktenskapligt barn genom förslaget till ärvdabalk erhåller samma arvsrättsliga ställning som barn i äktenskap har i 12 kap. 1 § departementsförslaget gjorts sådan ändring att förmynderskap för underårig alltid skall inskrivas då fader avlider. Enligt 4 § förslaget till lag om införande av nya ärvdabalken skall emellertid den nya arvslagstiftningen i regel icke tillämpas, då barn utom äktenskap är fött före ikraftträdandet. Med anledning härav bör övergångsvis föreskrivas att vad i 12 kap. 1 § nya lagen stadgas därom, att förmynderskap för underårig skall inskrivas då fader avlider, ej skall äga tillämpning om den underårige är barn utom äktenskap och icke har arvsrätt efter sin fader. Punkt 6 Den föreslagna ändringen av 20 kap. 13 § innebär bland annat att den som på grund av interimistiskt förordnande betalt underhållsbidrag icke får av mottagaren söka åter vad han utgivit, oaktat rätten genom beslut som vunnit laga kraft skilt saken från sig utan att ålägga underhållsskyldighet, men i stället äger av allmänna medel återfå erlagda bidragsbelopp. Intill den tidpunkt då nya lagen träder i kraft kan givetvis återkrav hos mottagaren göras på grund av äldre lag. Vidare bör påpekas att ansökan att av allmänna medel återfå erlagda belopp enligt nya lagen skall göras inom viss tid från det rättens beslut vunnit laga kraft. Med hänsyn till vad nu sagts har de sakkunniga (s. 195 f) funnit det böra stadgas att bestämmelserna i 20 kap. 13 § i dess nya lydelse ej skall äga tillämpning där rättens dom eller beslut vunnit laga kraft före ikraftträdandet. Hovrätten för Västra Sverige framhåller att, om 20 kap. 13 § föräldrabalken ändras på sätt de sakkunniga föreslagit, en hrist i de nuvarande bestämmelserna därigenom avhjälpts. Enligt hovrättens mening bör bestäm­

264 Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

melserna äga tillämpning även i de fall där rättens dom eller beslut vunnit laga kraft före ikraftträdandet. Om denna ståndpunkt godtages, bör alltså förevarande punkt utgå.

Departementschefen Om någon på grund av interimistiskt förordnande betalt underhållsbidrag men rätten genom beslut, som vunnit laga kraft före den nya lagens ikraftträdande, skilt saken ifrån sig utan att ålägga underhållsskyldighet, synes det principiellt riktigast att bestämmelserna i 20 kap. 13 § i dess äldre lydelse alltjämt får äga tillämpning. Jag kan därför ej biträda det i ett remissyttrande framförda förslaget att vad de sakkunniga under förevarande punkt upptagit bör utgå. Har beslutet vunnit laga kraft före ikraftträdandet, kan i de särskilda fall varom här är fråga återbetalning av felaktigt guldna belopp ske efter därom hos Kungl. Maj :t gjord ansökan.

Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

Rörande departementsförslagets innehåll i denna del — förslaget överensstämmer helt med de sakkunnigas och detta har ej berörts i remissyttrandena — må här endast hänvisas till s. 196 i betänkandet.

Förslaget till lag angående blodundersökning m.m. i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till barn utom äktenskap

De sakkunniga (s. 197) har anfört, att om de av dem föreslagna bestämmelserna om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap genomföres, även vissa ändringar i lagen den 10 juni 1949 angående blodundersökning m. m. i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till barn utom äktenskap torde böra vidtagas. Då ändringarna, med den innebörd de sakkunniga ansett dem böra ha, är av ganska genomgripande natur, har de sakkunniga funnit lämpligast att upprätta förslag till helt ny lag i ämnet. Mot förslaget att ersätta 1949 års lag med en helt ny lag har någon erinran icke framställts under remissbehandlingen. Rörande förslagets allmänna innehåll yttrar föreningen Sveriges häradshövdingar att de vidgade möjligheterna att förordna om blodundersökning och annan undersökning av ärftliga egenskaper, som erbjudes genom förslaget, synes väl avvägda liksom lagens bestämmelser i övrigt. Barnavårdsnämnden i Norrköping har gjort ett liknande uttalande.

Departementschefen De i departementsförslaget upptagna nya bestämmelserna om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskapet — vilka nära ansluter till de av de sakkunniga förordade reglerna i ämnet — synes även enligt min mening

Kungl. Maj.ts proposition nr li4 år 1958 265

motivera vissa ändringar i reglerna om blodundersökning in. m. i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till barn utom äktenskap. Då dessa ändringar, enligt vad av det följande framgår, är av ganska genomgripande art, synes det lämpligt att bestämmelserna enligt de sakkunnigas förslag upptages i en helt ny lag.

1 §•

I 1 § 1949 års lag stadgas, att där part i mål om äktenskaplig börd eller om faderskapet till barn utom äktenskap yrkar att blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper, som kan ske utan nämnvärt men, skall äga rum, rätten äger förordna om sådan undersökning med avseende å modern och barnet ävensom, såvitt angår mål om äktenskaplig börd, mannen i äktenskapet och i mål om faderskapet till barn utom äktenskap den uppgivne fadern. Kan det hållas för visst, att annan än mannen i äktenskapet eller den uppgivne fadern haft samlag med modern å tid då barnet kan vara avlat, må förordnande om undersökning avse jämväl honom. Innan förordnande meddelas skall tillfälle att yttra sig lämnas den som förordnandet skulle avse.

Vad angår kretsen av dem, beträffande vilka förordnande om undersökning kan meddelas, erinrar de sakkunniga (s. 197 och 198) till en början att enligt de sakkunnigas förslag talan om faderskapet till utomäktenskapligt barn skall kunna föras mot två eller flera män samtidigt. Med anledning härav bör, såvitt rör sådan talan, förordnande kunna avse envar man mot vilken talan föres.

Enligt gällande lag kan — påpekas i betänkandet — förordnande beträffande man som icke är part i faderskapsmålet meddelas endast under förutsättning att det kan hållas för visst att han haft samlag med modern under konceptionstiden. Enligt det förslag av ärvdabalkssakkunniga, som ligger till grund för gällande lag, fordrades icke mer än att anledning förekomme till antagande att sådant samlag ägt rum (SOU 1946:49 s. 134), men departementschefen ansåg att detta i vissa fall kunde föra för långt fprop. 1949: 93 s. 171). Med den nu föreslagna ordningen i fråga om faderskapstalan kan emellertid en man, som icke redan är part, instämmas jämte en eller flera andra och alltså på denna väg bli tvingad att underkasta sig undersökning. Att vid sådant förhållande bibehålla det stränga krav som för närvarande gäller synes de sakkunniga icke vara lämpligt. Därigenom skulle såvitt angår barn utom äktenskap förhindras att det, innan mannen indrages i rättegången, genom blodundersökning konstateras om han över huvud kan ifrågasättas vara fader till barnet, vilket ofta torde vara ett ändamålsenligt förfarande. På grund härav och då någon annan regel icke hör gälla i mål om äktenskaplig börd, bör enligt de sakkunnigas mening förevarande villkor utformas på sätt de sakkunniga tidigare förordat.

Vidare yttrar de sakkunniga:

Även beträffande möjligheten att framtvinga undersökning av vissa anhöriga till modern eller till man som kan avses med domstolens förordnande avviker gällande lag från ärvdabalkssakkunnigas tidigare förslag. Enligt

266 Kungl. Maj:ts proposition nr tii år 1958

detta skulle domstolens förordnande om undersökning kunna omfatta också syskon till barnet eller föräldrar och syskon till modern eller till man som avsåges med förordnandet (SOU 1946: 49 s. 134). Departementschefen anslöt sig till förslaget i denna del, men sedan tre ledamöter av lagrådet avstyrkt den föreslagna bestämmelsen, fick denna under riksdagsbehandlingen utgå (prop. 1949: 93 s. 171, 234 och 245 samt första lagutskottets utlåtande 1949: 34 s. 23). Härvid framhölls bland annat, att även om det obehag en undersökning medförde i regel vore ringa, grundsatsen om den kroppsliga okränkbarheten dock syntes böra upprätthållas. På vetenskapens dåvarande ståndpunkt förelåge möjligheten att komma till klarhet i faderskapsfrågan genom undersökning av anförvanter endast i mycket få fall. Man kunde utgå från att i flertalet av dessa fall en undersökning kunde komma till stånd genom frivillig medverkan.

Med hänsyn till den föreslagna nya bestämmelsen om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap har nämnda fråga ånyo gjorts till föremål för undersökning. Beträffande de omständigheter som därvid funnits tala för en regel om undersökning av anhöriga kan hänvisas, förutom till den redogörelse för blodgruppsbestämning och andra antropologiska undersökningar som intagits i ärvdabalkssakkunnigas förslag till föräldrabalk (SOU 1946: 49 s. 138—162), även till en av t. f. laboratorn Bengt Jonsson författad uppsats om blodgruppsstatistisk sannolikhetsberäkning som bevismedel i faderskapsärenden (SvJT 1953 s. 14—18). Jonsson framhåller bland annat att blodundersökningar å anhöriga till parterna, särskilt parternas föräldrar, särdeles ofta kunna vara av utomordentligt värde för sannolikhetsberäkningarna. Mot de betänkligheter som anfördes vid behandlingen av de sakkunnigas tidigare förslag har det emellertid icke ansetts finnas tillräckliga skäl att på nytt framlägga något förslag i ämnet.

De sakkunniga har påpekat att enligt gällande lag förordnande om undersökning kan meddelas endast på yrkande av part och alltså icke på domstolens eget initiativ. Detta torde redan med hittillsvarande faderskapsbestämmelser ha framstått som en kännbar brist. I den nya faderskapsprocessen kommer domstolen mången gång att ställas inför den vanskliga uppgiften att välja mellan två eller flera män, och det vore då icke rimligt om parterna skulle kunna förhindra användningen av ett så viktigt bevismedel som blodundersökning. Liksom eljest i mål av indispositiv natur (se 35 kap. 6 § rättegångsbalken) bör domstolen självmant kunna föranstalta om erforderlig bevisning och således även om blodundersökning eller annan antropologisk undersökning, då sådan erfordras. Ett betydande ansvar för utredningen lägges härigenom på domstolen, men faderskapsfrågan måste anses vara av den vikt att man icke bör väja därför. Domstolen bör enligt de sakkunnigas mening ansvara för utredningens fullständighet i förevarande avseende jämväl såvitt angår mål om äktenskaplig börd.

I övrigt har bestämmelserna i förevarande paragraf av de sakkunniga avfattats i anslutning till 1 § i 1949 års lag.

Vad de sakkunniga i nu angivna hänseenden föreslagit har vid remissbehandlingen ej mött någon gensaga utom såvitt rör frågan om möjligheten att framtvinga undersökning av vissa anhöriga till modern eller till man, som kan avses med domstolens förordnande. Några remissinstanser finner

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958 267

det beklagligt, att de sakkunniga ej på nytt framlagt sitt tidigare förslag i frågan. Svea hovrätt framhåller sålunda att enligt den av de sakkunniga åberopade uppsatsen av t. f. laboratorn Bengt Jonsson blodundersökningar å anhöriga till parterna, särskilt parternas föräldrar, särdeles ofta kan vara av utomordentligt värde för sannolikhetsberäkningarna. Eftersom fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap enligt de sakkunnigas förslag medför att barnet får arvsrätt icke blott efter fadem utan även efter fädernefränderna, torde dessa enligt hovrättens mening få ett helt annat intresse av en rättegångs utgång än vad de för närvarande har. I betraktande av de betydelsefulla rättsliga konsekvenser, som för framtiden föreslås förbundna med faderskap, kan även från mera allmänna synpunkter hävdas att de betänkligheter, vilka tidigare gjort sig gällande mot en utsträckt undersökning, numera bringats att falla. I det nya läget synes det hovrätten knappast försvarligt att man avstår från tillgängliga medel, som är ägnade att fullständiga eller förstärka utredningen i faderskapsmål. Liknande synpunkter anförs av en ledamot av hovrätten över Skåne och Blekinge och av svenska socialvårdsförbnndet. Medicinalstyrelsen anser likaledes att nämnda förslag nu bör genomföras. Det förefaller styrelsen troligt att det obehag en person tidigare kunnat känna inför en läkarundersökning eller provtagning, till följd av skärmbildsundersökningar, blodgivarkampanjer och förbättrad medicinsk folkupplysning i övrigt, numera i det allmänna medvetandet reducerats i sådan grad att en skyldighet av förevarande slag av svenska folkets flertal icke längre skulle uppfattas som en lädering av den kroppsliga okränkbarheten. Lämpligt vore måhända att förordnande finge meddelas endast »då synnerliga skäl därtill äro», d. v. s. då annan bevisning visat sig icke vara tillfyllest. Också statens rättskemiska laboratorium finner det mycket beklagligt, att de sakkunniga icke vidhållit sitt ursprungliga förslag. Enligt laboratoriets mening är det dock för ändamålet knappast erforderligt med blodundersökning beträffande parternas syskon.

Departementschefen

Enär talan om faderskapet till barn utom äktenskap framdeles skall kunna föras mot två eller flera män samtidigt, bör uppenbarligen förordnande om blodundersökning eller annan antropologisk undersökning kunna avse envar man mot vilken talan föres.

Enligt gällande lag kan en man, som icke är part i faderskapsmålet, ej mot sin vilja underkastas antropologisk undersökning med mindre det kan hållas för visst, att han haft samlag med modern under konceptionstiden. Under hänvisning till de föreslagna nya bestämmelserna om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap har de sakkunniga förordat att detta krav mildras, så att förordnande om undersökning skall kunna meddelas redan då anledning förekommer till antagande att sådant samlag ägt rum. Av den förut lämnade redogörelsen framgår att jag redan vid tillkomsten av 1949 års lag hade anledning att taga ställning till ett förslag av

268 Kungi. Maj. ts proposition nr 1H år 1958

samma innebörd. Visserligen ansåg jag mig då ej kunna biträda förslaget, men läget är nu onekligen ett annat. Med den nu föreslagna ordningen i fråga om faderskapstalan kan en man, som icke redan från början är part, på ett senare stadium indragas i rättegången och alltså på denna väg bli tvingad att underkasta sig undersökning. Vid sådant förhållande synes det icke lämpligt att bibehålla det stränga .krav som för närvarande gäller. Därigenom skulle ju förhindras att det, innan mannen indrages i rättegången, genom blodundersökning konstateras om han över huvud kan ifrågasättas vara fader till barnet. Med hänsyn härtill och då någon annan regel icke torde böra gälla i mål om äktenskaplig börd, tillstyrker jag att förevarande villkor utformas på sätt de sakkunniga förordat.

Enligt gällande lag finnes icke någon möjlighet att framtvinga undersökning av anhöriga till modern eller till man, som kan avses med domstolens förordnande. Detta innebär att man vid prövning av tveksamma faderskapsfrågor ej sällan nödgas avstå från viktiga bevismedel. Olägenheterna härav blir ännu större, om den föreslagna nya faderskapsregeln genomföres och det därmed uppstår skyldighet för domstolen att verkställa en jämförelseprövning mellan olika presumtiva fäder. Det torde nämligen stå utom all tvekan att undersökningar å anhöriga till parterna, särskilt deras föräldrar, ofta kan vara av synnerligen stort värde för sannolikhetsberäkningarna. Såsom jag redan vid föräldrabalkens tillkomst framhöll, anser jag att det allmännas intresse av att komma till ett materiellt riktigt resultat i en faderskapsfråga måste tillerkännas företräde framför den enskilde släktingens anspråk på att lians kroppsliga integritet skall respekteras. Jag vill i detta sammanhang understryka mitt tidigare uttalande, att det ingrepp som blodprov förutsätter är synnerligen obetydligt samt, utfört av kompetent person, ofarligt och förenat med ringa obehag ävensom att annan antropologisk undersökning skall kunna få åläggas endast om det kan ske utan nämnvärt men. Väl är det sant att riksdagen motsatte sig det av mig vid föräldrabalkens tillkomst framlagda förslaget att kretsen av undersökningspliktiga personer skulle omfatta även vissa släktingar till parterna, men det bör beaktas att det argument som därvid i första hand åberopades — nämligen att de anhöriga som avsågs med förslaget stode helt utanför rättegången och ofta saknade allt intresse av utgången (första lagutskottets utlåtande nr 34/1949 s. 231 — kommer att förlora väsentligt i betydelse, därest utomäktenskapligt barn erhåller arvsrätt ej blott efter fader utan även efter fädernefränder. Förslaget att utom- och inomäktenskapliga barn skall jämställas i arvsrätitsligt hänseende har också föranlett Svea hovrätt att frångå sin tidigare negativa ståndpunkt till tanken att utvidga kretsen av undersökningspliktiga, och hovrätten har i det nya läget ansett det knappast försvarligt att man avstår från tillgängliga medel som är ägnade att fullständiga eller förstärka utredningen i faderskapsmål. Även medicinalstyrelsen och statens rättskemiska laboratorium bär ansett det beklagligt att ärvdabalkssakkunniga ej vidhållit sitt tidigare förslag i frågan.

Med hänsyn till vad sålunda anförts vill jag föreslå, att rätten skall få

Kungl. Maj.ts proposition nr 744 år 1958 269

möjlighet att förordna om blodundersökning och annan antropologisk undersökning även å vissa anhöriga till modern eller till man, som kan avses med domstolens förordnande. Undersökningsplikten, som bör gälla även i mål om äktenskaplig börd, torde böra omfatta syskon (inbegripet halvsyskon) till barnet samt föräldrar till modern eller till man som nyss sagts. Med hänsyn till vad statens rättskemiska laboratorium anfört synes det icke erforderligt att undersökningsplikten skall omfatta även moderns och mannens isyskon. För att förordnande om undersökning skall kunna meddelas med avseende å släktingar till de närmast berörda personerna torde böra krävas att den utredning, som eljest står till buds, icke ger tillräckliga möjligheter att fastställa faderskapet utan behöver fullständigas. I likhet med de sakkunniga anser jag, att förordnande om undersökning skall kunna meddelas icke blott på yrkande av part utan även på domstolens eget initiativ. 2 §• I 2 § 1949 års lag stadgas att rätten äger vid vite förelägga den som avses med förordnande enligt 1 § att med intyg av behörig läkare visa, att för blodundersökning erforderligt blodprov tagits å honom eller att han undergått annan undersökning rörande ärftliga egenskaper varom fråga är. Såvitt angår barn, som ej fyllt aderton år, skall föreläggandet givas den som har vårdnanden om barnet. De sakkunniga har anfört att då fråga är om annan antropologisk undersökning än blodundersökning, man icke torde böra utgå från att undersökningen skall verkställas av läkare. Den som är utbildad inom ärftlighetsforskningens område kan sålunda vara väl kvalificerad för uppgiften, även om han ej innehar läkarkompetens. Med hänsyn härtill har ifrågavarande bestämmelser upptagits med den ändringen att intyg som där avses skall vara utfärdat av behörig sakkunnig. Det förutsattes att med stöd av 5 § i förslaget Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t förordnar kommer att meddela närmare föreskrifter om vem som i olika fall är att anse som behörig sakkunnig. Medicinalstyrelsen framhåller att domstolarna bör beakta, att utsikterna för att annan antropologisk undersökning än blodundersökning skall ge rättvisande resultat ökas väsentligt, om samtliga tänkbara barnafäder undersöks i ett sammanhang gemensamt med modern och barnet. Mot de sakkunnigas uttalande att den som är utbildad inom ärftlighetsforskningens område kan vara väl kvalificerad att utföra dylik undersökning, även om han ej innehar läkarkompetens, invänder styrelsen att någon motivering icke lämnats för detta påstående. För egen del anser styrelsen att sådan undersökning städse bör omhänderhas av läkare för att de förhållanden, som inom arvsbiologin är specifika för den mänskliga organismen, med säkerhet skall skänkas tillbörligt beaktande. Styrelsen anför vidare: Den erforderliga organisationen för ordnande av de antropologiska undersökningarna torde till en början kunna ordnas så, att domstolarna vid behov

270 Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

vänder s.ig till medicinalstyrelsen med hemställan om förordnande för lämplig undersökningsförrättare. »Behörig sakkunnig» skulle vid ett godtagande av detta förslag bli den som erhållit medicinalstyrelsens förordnande. För vinnande av önskvärd enhetlighet i bedömningen torde utlåtanden över verkställda undersökningar i varje fall till en början böra avgivas till medicinalstyrelsen. Styrelsens rättsmedicinska nämnd, förstärkt med en ledamot av styrelsens vetenskapliga råd, som företräder arvsbiologi och arvshygien, torde med eget yttrande böra överlämna utlåtandet till domstolen. Erfarenheterna får sedan visa, om denna organisation kan behöva i ett eller annat avseende förstärkas, eventuellt genom utbyggnad av statens rättsläkarstafioner.

Medicinska fakulteten i Lund framhåller att i varje rättsfall den antropologiska undersökningen måste utföras personligen av en därtill auktoriserad specialist, som också har skyldighet utföra sådana undersökningar, samt att specialisten måste givas en mot uppgiften svarande ekonomisk ställning. Enligt fakultetens mening bör den organisatoriska sidan upptagas till skyndsam utredning.

Departementschefen

Kompetensregler för utförande av antropologiska undersökningar torde böra meddelas i administrativ ordning av Kungl. Maj:t eller den myndighet Kungl. Maj:t därtill förordnar (se 5 § i förevarande lagförslag). Under sådana förhållanden synes det lämpligast att ge lagtexten en så vidsträckt formulering att den icke utesluter möjligheten att nu eller framdeles anlita även andra experter än läkare.

De organisatoriska problemen i samband med den antropologiska undersökningsverksamheten torde få behandlas i annat sammanhang. 3

3 §•

För närvarande gäller jämlikt 3 § i 1949 års lag, att om någon efter anmodan av part eller enligt rättens förordnande undergått undersökning som avses i lagen, han äger rätt till ersättning för nödiga kostnader i anledning av undersökningen samt för tidsspillan efter vad rätten prövar skäligt. Ersättningen skall utgivas av den part som påkallat undersökningen. Åtnjuter parten fri rättegång, gäller vad därom finns stadgat. I 4 § första stycket är föreskrivet, att vid föreläggande enligt 2 § må fästas villkor att den som påkallat undersökningen skall i god tid till den, vilken föreläggandet avser, erlägga ett belopp motsvarande den gottgörelse som i statens eller kommuns tjänst anställd läkare äger betinga sig för den avsedda åtgärden. Vad nu sagts skall gälla jämväl nödiga kostnader till resa och uppehälle i anledning av undersökningen. Enligt andra stycket äger, om gottgörelse enligt lagen om fri rättegång skall gäldas av allmänna medel, vad i första stycket stadgas ej tillämpning.

De sakkunniga (s. 199—202) har anfört att den som skall undergå undersökning, oavsett om han själv är part eller ej, i princip är berättigad att erhålla ersättning och förskott av den part som påkallat undersökningen. Enligt ärvdabalkssakkunnigas tidigare förslag (SOU 1946:49 s. 135—136)

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958 271

skulle sådan rätt tillkomma endast den som ej vore part; vid förordnande om undersökning av part kunde dock förskott utgå till belopp motsvarande den gottgörelse som i statens eller kommuns tjänst anställd läkare eller annan befattningshavare ägde betinga sig. Lagrådet (prop. 1949: 93 s. 236— 237) förklarade att det tydligen vore underförstått att, när undersökningen avsåge part, kostnadsfrågorna skulle följa de allmänna reglerna om rättegångskostnad, men att det måste ifrågasättas, om den ena partens utgifter för en å honom företagen undersökning, som föranletts av den andra partens önskan att erhålla bevis till stöd för sin talan, verkligen vore att primärt hänföra till den undersökta partens egna rättegångskostnader i egentlig mening. Enligt lagrådets mening talade övervägande skäl för att i förevarande hänseende jämställa alla dem som skulle undersökas, oavsett om de vore parter eller icke.

Såsom av det föregående framgår skall rätten enligt de sakkunnigas förslag kunna meddela förordnande om undersökning icke endast på yrkande av part utan även eljest då det finnes erforderligt. Vid detta förhållande kan — fortsätter de sakkunniga — gällande bestämmelser om ersättning och förskott tydligen icke bibehållas oförändrade. Särskilda regler erfordras för det fall att rätten självmant förordnat om undersökning. Då det gäller annan undersökning än blodundersökning har för övrigt nuvarande bestämmelser ansetts medföra vissa svårigheter vid tillämpningen (SvJT 1950 s. 411 ff). Med anledning härav och i syfte att få till stånd en enkel och enhetlig lösning har de sakkunniga på nytt upptagit hela förevarande fråga till övervägande.

De sakkunniga anför härom:

Enligt 36 kap. 24 § rättegångsbalken äger vittne rätt till ersättning för nödiga kostnader till resa och uppehälle samt för tidsspillan efter vad rätten prövar skäligt. Ersättning till vittne, som åberopats av enskild part, skall utgivas av parten. Har rätten självmant inkallat vittne i indispositivt tvistemål, skall ersättningen utgå av allmänna medel. I 25 § samma kapitel stadgas, att den som kallats till vittne äger i förskott erhålla ersättning för kostnader till resa och uppehälle. Förskott skall erläggas av den som enligt 24 § har att utgiva ersättning till vittnet. Förskottets storlek bestämmes av rätten. I 18 kap. 13 § rättegångsbalken stadgas, att om kostnad för bevisning eller annan åtgärd enligt" rättens beslut skall utgå av allmänna medel, skall i fråga om skyldighet att återgälda sådan kostnad gälla vad som stadgas om rättegångskostnad. Skola parterna bära var sin rättegångskostnad, må förordnas att kostnaden skall fördelas med hälften å vardera. Då part åtnjuter fri rättegång skall, på grund av 3 § andra stycket lagen om fri rättegång, av allmänna medel utgå kostnad för bevisning som ej förebragts utan skäl ävensom förskott å kostnad för bevisning, om kostnaden eller förskottet enligt lag skall utgivas av parten. Enligt 6 § samma lag må parten ej i målet förpliktas gottgöra statsverket kostnad som enligt föreskrift i rättegångsbalken av allmänna medel utgått för bevisning varom rätten självmant föranstaltat. Slutligen må i detta sammanhang erinras om lagen den 10 juli 1947 angående ersättning av allmänna medel till vittnen m. fl. samt om kungörelsen samma dag med bestämmelser angående vissa kostnader vid domstol.

272 Kungl. Maj:ts proposition nr lhk år 1958

Denna reglering synes med fördel kunna göras tillämplig även då antropologisk undersökning skall ske beträffande någon som icke är part. Har undersökningen påkallats av part, vare sig under hand eller genom yrkande om rättens förordnande, bör sålunda parten vara skyldig att utgiva ersättning och förskott för inställelsen hos den som skall taga blodprov eller verkställa annan undersökning om ärftliga egenskaper. Om parten åtnjuter fri rättegång eller rätten självmant förordnat om undersökningen, böra ersättning och förskott utgå av allmänna medel. Parten kan emellertid, om han icke har fri rättegång men blir ålagd att gälda motparts rättegångskostnader, förpliktas att återbetala statsverket vad som utgått av allmänna medel; vid kvittning av kostnaderna kunna parterna å ömse sidor åläggas återbetalningsskyldighet med hälften vardera. Ersättning och förskott som här avses täcka icke gottgörelsen till den som verkställt undersökningen. Men enligt vad under nästföljande paragraf föreslås skall sådan gottgörelse alltid utgå av allmänna medel, om rätten förordnat om undersökningen. Ej heller i det fall att undersökningen skett efter underhandsanmodan av part behöver dock den undersökte ådraga sig en utgift utan att få ersättning därför, eftersom han, då rätten ej meddelat förordnande, icke är tvungen att underkasta sig undersökningen och sålunda kan uppställa rätt till ersättning och förskott såsom villkor för sin medverkan.

Då fråga är om undersökning av någon som är part, torde det vara mest konsekvent att låta honom själv i första hand stå för kostnaderna i anledning av undersökningen, även om den påkallats av annan part. Någon utgift för gottgörelse till den som verkställt undersökningen drabbar honom som nämnts icke, när rätten givit förordnande. Och kostnaden för inställelsen hos denne torde principiellt icke vara av annat slag än den som uppkommer om part har att inställa sig t. ex. vid syn utom huvudförhandling. Åtnjuter part som skall undergå undersökning fri rättegång, bör han ha samma rätt till gottgörelse och förskott för inställelsen för undersökning som för personlig inställelse vid rätten. Beträffande den ändring i lagen om fri rättegång, som i anledning härav erfordras, hänvisas till det följande.

Vad särskilt angår det fall att i mål om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap undersökning skall företagas å barnets moder är det visserligen klart att modern icke är part i vidare mån än beträffande yrkande om ersättning för förlossningskostnader och dylikt. När modern har vårdnaden om barnet, är hon emellertid legal ställföreträdare för barnet. I processuellt hänseende intager en ställföreträdare i huvudsak samma ställning som parten. Bland annat kan personlig inställelse åläggas honom enligt reglerna för part, och han kan liksom parten höras under sanningsförsäkran men ej som vittne. Med hänsyn härtill synes moder, som har vårdnaden om sitt barn, även i nu ifrågavarande hänseende böra betraktas som part.

Av de regler, som gälla om rättegångskostnad i allmänhet i mål av det slag varom här är fråga, följer att part, då rätten skiljer målet från sig, kan erhålla ersättning av motpart såväl för vad han fått vidkännas i anledning av undersökning av honom själv som för vad han utgivit för undersökning av den som icke är part. Har parten åtnjutit fri rättegång, kan motparten dessutom åläggas att till statsverket återgälda vad som utgått av allmänna medel.

På grund av det anförda har de sakkunniga föreslagit att i förevarande paragraf införes föreskrift om att den som, efter anmodan av part eller enligt rättens förordnande, inställer sig för undersökning som avses i denna

Kungl. Maj.ts proposition nr 744 år 1958 273

lag skall, om han ej själv är part i målet, vara berättigad till ersättning och förskott efter enahanda grunder och i samma ordning som stadgas beträffande vittnes inställelse vid rätten. Härjämte har i paragrafen synts böra intagas eu erinran att om parts kostnad skall gälla vad om rättegångskostnad är föreskrivet samt att angående ersättning av allmänna medel till part som åtnjuter fri rättegång är särskilt stadgat.

Medicinalstyrelsen säger sig icke ha något att erinra mot de i förevarande paragraf föreslagna reglerna rörande ersättningsskyldigheten för undersökningskostnad.

Departementsförslaget överensstämmer med de sakkunnigas förslag.

4 §.

För det fall att antropologisk undersökning företages på begäran av part som åtnjuter fri rättegång gäller för närvarande — enligt 3 § lagen om fri rättegång och 3 § kungörelsen den 16 december 1949 med vissa bestämmelser angående blodundersökning in. m. i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till barn utom äktenskap — att utlåtande över undersökningen ej skall åsättas stämpel, att ersättning ej skall utgå för blodundersökning vilken utföres vid statens rättskemiska laboratorium eller för utlåtande som i anledning av undersökningen avgivits samt att gottgörelse, som i statens eller kommuns tjänst anställd läkare äger betinga sig för åtgärd i och för antropologisk undersökning, skall utgå av allmänna medel. I annat fall än nu sagts har den part som påkallat antropologisk undersökning att själv i första hand svara för ifrågavarande kostnader.

Vad först beträffar ersättning till den som tager blodprov torde det enligt de sakkunniga (s. 202 och 203) vara klart, att gottgörelse bör utgå av allmänna medel med det belopp som i statens eller kommuns tjänst anställd läkare äger betinga sig för åtgärden (tre kronor), och detta icke blott då rätten förordnat om undersökningen på yrkande av part som åtnjuter fri rättegång utan även då rätten självmant förordnat därom. Men även eljest när rätten givit förordnande om undersökning synes det rimligt att samma regel får gälla. Fråga är ju närmast om ett förskjutande av kostnaden, ty part som ej har fri rättegång torde ofta jämlikt 18 kap. 13 § rättegångsbalken kunna åläggas att återgälda vad som utgivits. Dessutom är det i enkelhetens intresse angeläget att alltför differentierade regler undvikes.

Blodprov som tagits med anledning av domstols förordnande skall på grund av 1 § i 1949 års kungörelse insändas till statens rättskemiska laboratorium för undersökning och utlåtande däröver. Enligt föreskrifter av medicinalstyrelsen den 8 november 1950 (styrelsens författningar 94/1950) uttager laboratoriet ersättning med tjugu kronor för varje undersökt blodprov (person) varjämte utlåtandet åsättes stämpel till ett belopp av fyra kronor. Sammanlagt uppgår sålunda i allmänhet kostnaden till minst sextiofyra kronor. Av enahanda skäl som nyss anförts beträffande gottgörelsen till den som tagit blodprovet bör enligt de sakkunnigas mening ersätt-

18 Iiihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 144

274 Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1958

ningen till laboratoriet utgå av allmänna medel, när domstol förordnat om undersökningen, vare sig självmant eller på yrkande av part. Emellertid anser sig de sakkunniga böra ifrågasätta, om ej laboratoriets undersökning borde vara kostnadsfri eller åtminstone ersättas med ett väsentligt lägre belopp, så snart den begärts av domstol eller annan myndighet, t. ex. barnavårdsnämnd. Det är nämligen att märka att blodundersökning ofta lämpligen bör företagas innan rättegång inletts, och det är givetvis önskvärt att ett dylikt förfaringssätt icke möter hinder ur kostnadssynpunkt.

Även när fråga är om annan antropologisk undersökning än blodundersökning torde undersökningskostnaden böra utgå av allmänna medel, då rätten fcrordnat om undersökningen. Eftersom denna kostnad regelmässigt uppgår till betydligt högre belopp än kostnaden för blodundersökning, finnes så mycket större anledning att låta statsverket förskjuta kostnaden. Emellertid torde ersättningens belopp icke böra angivas på samma sätt som beträffande blodundersökning. Det synes kunna förutsättas att undersökningen i sin helhet verkställes av en och samma person utan sådan uppdelning av åtgärderna på provtagning och analys av tagna prov som sker vid blodundersökning. Och dessutom måste man räkna med att även annan än tjänsteläkare kan behöva tagas i anspråk för undersökning av ifrågavarande slag. På grund härav bör för sådan undersökning ersättningen bestämmas av rätten till skäligt belopp. Emellertid vill de sakkunniga framhålla lämpligheten av att en taxa fastställes, varigenom den kostnad som skall ersättas i målet bestämmes till ett fixt, relativt lågt belopp; det allmänna, som bör utse vissa befattningshavare för ifrågavarande undersökningar, torde böra vidkännas kostnaden i övrigt, bland annat för organisationen.

Då ersättning i enlighet med det sagda i målet skall utgå av allmänna medel, torde enligt de sakkunniga böra tillämpas den ordning som gäller i fråga om ersättning av allmänna medel till vittnen. Beslut i anledning av yrkande om ersättning skall sålunda, jämlikt 2 § lagen den 10 juli 1947 angående ersättning av allmänna medel till vittnen m. fl., meddelas utan dröjsmål. I övrigt förfares i tillämpliga delar på sätt som stadgas i kungörelsen samma dag med bestämmelser angående vissa kostnader vid domstol.

På grund av vad sålunda anförts har de sakkunniga föreslagit att i förevarande paragraf upptages ett stadgande av innehåll, att om rätten förordnat om undersökning enligt denna lag, gottgörelse som i statens eller kommuns tjänst anställd läkare äger betinga sig för tagande av blodprov samt ersättning för blodundersökning ävensom av rätten bestämd skälig ersättning för annan undersökning skall utgå av allmänna medel i samma ordning som stadgas angående ersättning av allmänna medel till vittnen.

Statskontoret anser icke tillräckliga skäl föreligga att belasta statsverket med utgifter för blodundersökning eller annan antropologisk undersökning i fall då sådan undersökning kommer till stånd på domstolens eget

Kungi. Maj:ts proposition nr 744 år 1958 275

initiativ (jämför kungl. prop. 1933:45 s. 17). Enligt statskontorets mening bör fördenskull de nuvarande, så sent som år 1949 prövade reglerna för ersättningens bestridande bibehållas. Någon ändring blir i så fall icke heller påkallad i lagen om fri rättegång. Vad särskilt angår den av de sakkunniga berörda frågan om ersättning till statens rättskemiska laboratorium för utförd undersökning, kan statskontoret icke tillstyrka att sådan ersättning, såsom de sakkunniga ifrågasatt, skulle utgå med lägre belopp då undersökningen begärts av myndighet, exempelvis barnavårdsnämnd. Statskontoret erinrar om att vid anmälan av frågan om anslag till laboratoriet för budgetåret 1954/55 föredragande departementschefen riktade laboratoriets och medicinalstyrelsens uppmärksamhet på angelägenheten av att avgifterna för utförda prov av olika slag anpassades till den kostnadsökning, som skulle komma att följa av bland annat vissa personalförstärkningar (kungl. prop. 1954: 1, XI HT, s. 35). Om särskild taxa anses böra bestämmas för ersättningar vid annan antropologisk undersökning än blodundersökning, bör ersättningen enligt statskontorets mening avvägas så att full täckning erhålles för kostnaderna. Statens rättskemiska laboratorium anför liknande synpunkter samt framhåller att enligt av statens sakrevision lämnade direktiv de statliga laboratoriernas taxor bör i möjligaste mån täcka de verkliga kostnaderna.

Departementschefen

Vad de sakkunniga under förevarande paragraf föreslagit har vid remissbehandlingen praktiskt taget genomgående tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Endast en remissinstans — statskontoret -— har ställt sig avvisande till förslaget. För egen del kan jag ej finna det annat än rimligt att kostnaderna för sådan undersökning som verkställts efter förordnande av rätten skall i den omfattning de sakkunniga tänkt sig utgå av allmänna medel. Det är ju, såsom i betänkandet påpekats, här närmast fråga om ett förskjutande av kostnaderna, eftersom part vilken ej har fri rättegång ofta torde jämlikt 18 kap. 13 § rättegångsbalken kunna åläggas att återgälda vad som utgivits.

I anslutning till förevarande paragraf har de sakkunniga ifrågasatt, om ej undersökning som verkställts av statens rättskemiska laboratorium bör vara kostnadsfri eller åtminstone ersättas med väsentligt lägre belopp så snart den begärts av domstol eller annan myndighet. Vidare har de sakkunniga framhållit lämpligheten av att en taxa fastställes, varigenom kostnaden för annan antropologisk undersökning än blodundersökning bestämmes till ett fixt, relativt lågt belopp. Dessa uttalanden har kritiserats av både statskontoret och statens rättskemiska laboratorium. Själv är jag icke för närvarande beredd att taga ställning till berörda spörsmål; dessa torde i första hand få upptagas till behandling av chefen för inrikesdepartementet i samband med prövningen av anslagen till vederbörande organ. 5

5 §•

Denna paragraf är likalydande med 5 § i 1949 års lag.

276 Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

Övergångsbestämmelserna

Förordnande om antropologisk undersökning, som meddelats på grund av 1949 års lag, bör gälla även sedan nya lagen trätt i kraft och därmed förstnämnda lag upphävts. Beträffande sådant förordnande torde äldre lag i allt böra äga tillämpning. Med hänsyn till skiljaktigheterna mellan äldre lag och nya lagen i fråga om rätten till ersättning och förskott i anledning av undersökningen synes dessutom äldre lags regler i sagda hänseende böra tillämpas, då någon före ikraftträdandet blivit av part anmodad att undergå undersökning. Givetvis möter det icke hinder att, sedan nya lagen trätt i kraft, domstol meddelar kompletterande eller nytt förordnande eller part anmodar någon att underkasta sig undersökning. I den mån så sker skall naturligtvis nya lagens föreskrifter iakttagas. Att till följd härav i undantagsfall två olika ersättningssystem kan bli tillämpliga i ett och samma mål torde — såsom de sakkunniga anfört — icke innebära någon större olägenhet.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 3, 4 och 6 §§ lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång

3 §.

I denna paragrafs tredje stycke finns för närvarande bestämmelser om undersökning rörande ärftliga egenskaper, som äger rum på begäran av part som åtnjuter fri rättegång. Gottgörelse, som i statens eller kommuns tjänst anställd läkare äger betinga sig för åtgärd i och för undersökningen, skall utgå av allmänna medel. Har rätten förordnat om undersökning av någon, skall ersättning och förskott som må tillkomma honom utgå efter enahanda grunder och i samma ordning som stadgas angående ersättning och förskott av allmänna medel till vittnen.

De sakkunniga (s. 204 och 205) har erinrat om sitt förslag att ersättning för åtgärd i och för antropologisk undersökning alltid skall utgå av allmänna medel, när rätten förordnat om undersökningen. Då fråga är om blodundersökning, bör liksom hittills gottgörelse, som i statens eller kommuns tjänst anställd läkare äger betinga sig, gäldas av statsverket, även när rätten icke givit förordnande om undersökningen utan denna skall äga rum efter underhandsanmodan av part som åtnjuter fri rättegång. Annan undersökning än blodundersökning kan medföra mycket betydande kostnader. Det är dessutom i allmänhet en vansklig uppgift att avgöra, om och i vad mån sådan undersökning lämpligen skall ske samt åt vilken den bör anförtros. På grund härav synes ersättning för verkställande av undersökning av sist berörda slag böra utgå av allmänna medel endast om rätten förordnat om densamma. Vid detta förhållande bör vad i förevarande paragraf stadgas om gottgörelse av allmänna medel för åtgärd i och för undersökningen inskränkas till att gälla allenast beträffande tagande av blodprov.

Kungl. Maj. ts proposition nr IM år 1!)58 277

Frågan om ersättning och förskott för inställelse för antropologisk undersökning har, då den som skall undergå undersökningen ej är part, i det föregående reglerats med hänvisning till vad som gäller angående vittne. Vid undersökning på begäran av part som åtnjuter fri rättegång får alltså andra stycket i förevarande paragraf tillämpning. Beträffande undersökning av den som är part har förutsatts att kostnaden för inställelsen skall behandlas som partens rättegångskostnad. Med anledning härav bör enligt de sakkunnigas mening stadgandet i denna paragraf om ersättning och förskott till den som skall undergå undersökning upphävas och ersättas med en bestämmelse som hänför sig endast till det fall att part som åtnjuter fri rättegång själv skall inställa sig för undersökning. Denna bestämmelse har synts de sakkunniga lämpligen kunna införas i nästföljande paragraf.

Statskontoret framhåller att om — såsom statskontoret föreslagit vid 4 § förslaget till lag angående blodundersökning m. m. i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till barn utom äktenskap — de nuvarande reglerna rörande bestridande av ersättning för undersökning som avses i nämnda lag behålles, någon ändring icke erfordras i lagen om fri rättegång.

Departementschefen

I det föregående har jag biträtt de sakkunnigas förslag att ersättning för åtgärd i och för antropologisk undersökning alltid skall utgå av allmänna medel, när rätten förordnat om undersökningen (jfr 4 § förslaget till lag angående blodundersökning m. in. i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till barn utom äktenskap). Då fråga är om blodundersökning bör uppenbarligen liksom hittills gotlgörelse, soin i statens eller kommuns tjänst anställd läkare äger betinga sig, gäldas av allmänna medel, även när rätten icke givit förordnande om undersökningen utan denna skall äga rum efter underhandsanmodan av part som åtnjuter fri rättegång. Däremot synes, på de skäl i betänkandet anförts, ersättning för annan undersökning än blodundersökning icke böra utgå av allmänna medel med mindre rätten förordnat om densamma.

Jag har intet att erinra emot att stadgandet i förevarande paragraf om ersättning och förskott till den som skall undergå undersökning upphäves och ersättes med en bestämmelse som hänför sig endast till det fall att part, som åtnjuter fri rättegång, själv skall inställa sig för undersökning. Denna bestämmelse synes som de sakkunniga föreslagit lämpligen kunna införas i nästföljande paragraf.

4 §.

I enlighet med de sakkunnigas förslag (rörande motiveringen se s. 205 i betänkandet) har såsom ett nytt tredje stycke i förevarande paragraf upptagits en föreskrift av innehåll att vad i första och andra styckena är stadgat om ersättning och förskott för inställelse vid domstol skall äga motsvarande tillämpning då part, som åtnjuter fri rättegång, i mål om äkten-

278 Kungl. Maj:ts proposition nr Hi år 1958

skaplig börd eller faderskapet till barn utom äktenskap inställer sig för blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper.

6 §.

Enligt denna paragraf må ej part, som åtnjuter fri rättegång, i målet förpliktas gottgöra statsverket ersättning till offentlig försvarare, tolk eller stenograf, eller kostnad som enligt föreskrift i rättegångsbalken av allmänna medel utgått för bevisning varom rätten självmant föranstaltat.

Vad sålunda stadgas beträffande ersättning till offentlig försvarare m. fl. bör i enlighet med de sakkunnigas förslag också gälla i fråga om ersättning som utgått enligt 4 § i den föreslagna lagen angående blodundersökning in. in. i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till barn utom äktenskap samt kostnad som enligt föreskrift i 3 § första stycket nämnda lag av allmänna medel utgått för bevisning varom rätten självmant föranstaltat.

Övergångsbest ämmelsen

I anslutning till vad i förslaget till lag angående blodundersökning m. m. i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till barn utom äktenskap stadgats i övergångshänseende har i förevarande förslag upptagits en övergångsbestämmelse, enligt vilken äldre lag alltjämt skall äga tillämpning, om rätten innan nya lagen trätt i kraft meddelat förordnande om blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper eller om någon före ikraftträdandet blivit av part anmodad att undergå sådan undersökning.

Förslaget till förordning angående ändrad lydelse av 28 § förordningen den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt

Förslaget överensstämmer med de sakkunnigas förslag — vilket ej mött någon erinran under remissbehandlingen — utom såtillvida, att viss av de sakkunniga föreslagen redaktionell jämkning i femte stycket befunnits ej böra ske. Rörande förslagets innehåll må här endast hänvisas till s. 212 och 213 i betänkandet.

Av de sakkunniga framlagt, i departementsförslaget icke upptaget förslag till lag angående ändrad lydelse av 13, 14 och 36’ §§ lagen den

28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar

De sakkunniga (s. 207 och 208) erinrar om att adoption utan förbehåll om arvsrätt på grund av skyldskap —- vilken adoptionsform såsom förut framhållits är den enda som upptagits i departementsförslaget — i praktiken innebär, att den rättsliga förbindelsen mellan barnet och dess skyldemän

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958 279

brytes. Såsom framgår av vad som anförts under rubriken till förslaget till ändring i 4 kap. föräldrabalken förutsätter de sakkunniga, att barnets föräldrar skall kunna lämna samtycke till adoption in blanco på sätt redan för närvarande tillämpas i stor utsträckning. Vid detta förfarande får barnets föräldrar icke kännedom om adoptantens namn och bostadsort, och eftersom barnet regelmässigt befinner sig i späd ålder, kan i allmänhet ej heller någon personlig förbindelse mellan barnet och dess skyldemän upprätthållas, så länge adoptanten ej ansett sig böra upplysa barnet om dess egenskap av adoptivbarn och om föräldrarnas namn. Emellertid har barnets föräldrar med nuvarande lagstiftning vissa möjligheter att, oaktat inblankoadoption tillämpats, få vetskap om adoptantens identitet, liksom också barnet, när det blivit äldre, kan utan adoptantens vilja eller medverkan få kännedom om sina föräldrar. Upplysningar i dessa hänseenden kan nämligen i allmänhet inhämtas från folkbokföringen, från handlingar hos vederbörande barnavårdsnämnd och barnavårdsman samt från domstolens handlingar i adoptionsärendet.

I fortsättningen yttrar de sakkunniga:

Erfarenheten visar att dessa möjligheter emellanåt utnyttjas. Om barnets anhöriga söka komma i kontakt med barnet, kan såsom förut framhållits därav följa olyckliga konsekvenser, särskilt om barnet ännu ej fått kännedom om sin egenskap av adoptivbarn. Även då föräldrarna endast giva sig till känna för adoptanten, utsättes barnet för risk att psykiskt skadas genom den otrygghet som lätt uppkommer i adoptivhemmet. Det lär för övrigt ha hänt att adoptanten blivit föremål för formliga utpressningsförsök från föräldrarnas sida. De följder som sålunda kunna uppstå av en kontakt mellan föräldrarna och barnet eller adoptanten kunna också uppkomma, när initiativet till kontakten tagits av barnet. Även om barnet annorledes än genom adoptanten fått veta att det är adoptivbarn, är det av vikt att adoptanten får bestämma, huruvida barnet under uppväxttiden skall få kännedom om sin härkomst. I Finland, där redan för närvarande en viss sekretess tillämpas i adoptionsfrågor och avsikten är att lagfästa denna, förekommer det att adoptivbarn i femton- eller sextonårsåldern hos barnavårdsmyndigheterna begär att få veta vilka dess föräldrar äro. När svaret härpå blir att denna uppgift ej lämnas ut förrän barnet fyllt tjuguett år, har det sedermera ofta visat sig att barnet icke återkommer med sin begäran.

Då adoptionen kommit till stånd under den förutsättningen att föräldrarna icke skola känna till vem som adopterat barnet, är det följdriktigt att de också efter adoptionens tillkomst såvitt möjligt hindras att skaffa sig kännedom därom. Det må även erinras att den föreslagna omgestaltningen av adoptivbarnets rättsställning medför att det behov av kontakt mellan barnet och dess föräldrar som hittills i viss mån förelegat icke gör sig gällande.

På grund härav har de sakkunniga föreslagit vissa anordningar med syfte att förhindra att adoptivbarnets skyldemän får kännedom om adoptantens namn och bostadsort samt att adoptivbarnet mot adoptantens vilja skaffar sig vetskap om sin härkomst.

280 Kungl. Mcij.ts proposition nr 744 år 1958

[13 §]

Enligt denna paragraf må anteckningar i kyrkoböcker, folkregister och mantalsböcker ävensom handlingar vilka eljest rör kyrko- eller folkbokföringen, i den mån de innehåller upplysning om enskilds personliga förhållanden, icke utan hans samtycke till annan utlämnas förrän sjuttio år förflutit från anteckningens eller handlingens datum, såvida icke, med hänsyn till det ändamål för vilket utlämnande åstundas och omständigheterna i övrigt, trygghet kan anses vara för handen att det ej kommer att missbrukas till skada eller förklenande för den enskilde som avses eller för hans nära anhöriga.

De sakkunniga (s. 208—210) har anfört att anteckningar om adoption för närvarande göres dels i det rum i födelse- och dopboken där barnets födelse är införd, dels i barnets personakt, dels på barnets plats i församlingsboken, dels i adoptantens personakt och dels på adoptantens plats i församlingsboken. Anteckningarna i födelse- och dopboken, i barnets personakt och på barnets plats i församlingsboken anger vem adoptanten är. Då barnet i fall varom här är fråga i regel är kyrkobokfört i samma församling som föräldrarna medan adoptanten är bosatt i annan församling, anmärkes jämväl barnets utflyttning från föräldrarnas församling och inflyttning till adoptantens. I samband med flyttningen översändes barnets personakt till den nya kyrkobokföringsorten. Vid dessa förhållanden torde det vara klart — yttrar de sakkunniga — att det nyss återgivna stadgandet icke kan hindra adoptivbarnet och dess föräldrar att efterforska varandra. För att åstadkomma sådant hinder synes i första hand vissa ändringar i gällande ordning för folkbokföringen vara erforderliga.

De sakkunniga anför vidare:

När domstol meddelat tillstånd till adoption och därvid, med stöd av 36 § i förevarande lagförslag, förordnat att handlingarna i ärendet icke må utan domstolens tillstånd utlämnas före viss tidpunkt, synas sålunda anteckningarna i födelse- och dopboken samt på barnets plats i församlingsboken böra innehålla endast att adoption ägt rum enligt beslut viss dag av angiven domstol. Någon anteckning om barnets flyttning från föräldrarnas till adoptantens församling bör icke ske. Barnets personakt torde böra ersättas av en ny akt, i vilken nytt födelsenummer för barnet angives och uppgift om barnets föräldrar och förutvarande kyrkobokföringsort icke lämnas.

Om vad nu anförts vinner beaktande, kommer ur folkbokföringen inom föräldrarnas församling icke att omedelbart kunna utläsas mer än att barnet blivit adopterat. Genom att domstolens namn och dagen för dess beslut angivits finnes dock möjlighet att få reda på barnet, om domstolen anser sig böra lämna tillstånd till att uppgifter ur dess handlingar utlämnas. Likaledes skall folkbokföringen i adoptantens församling endast utvisa att adoption ägt rum enligt namngiven domstols beslut viss dag.

Utbytet av barnets personakt mot en ny sådan akt, åtminstone såvitt angår förändringen av barnets födelsenummer, skulle emellertid kunna utnyttjas vid efterforskningar. Föräldrarna, som känna till barnets tidigare födelsenummer, kunde begära upplysning om det nya numret, och därigenom skaffa sig vetskap om det namn barnet erhållit vid adoptionen. På mot­

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958 281

svarande sätt kunde barnet med utgångspunkt från det nya numret söka sig fram till föräldrarna.

De sakkunniga menar att det med hänsyn härtill erfordras en särskild sekretessbestämmelse vid sidan av stadgandet i förevarande paragraf. I denna bör stadgas, att om domstol givit tillstånd till adoption och därvid förordnat att handlingarna i ärendet ej må utan domstolens tillstånd utlämnas före viss tidpunkt, anteckning eller handling som angår adoptivbarnets härkomst icke må utlämnas under annan förutsättning än som gäller enligt domstolens förordnande. Den sålunda föreslagna bestämmelsen har synts de sakkunniga böra införas såsom ett andra stycke i paragrafen. De författningsändringar som i övrigt blir nödvändiga i anledning av vad de sakkunniga förut förordat torde enligt de sakkunnigas mening kunna genomföras i administrativ ordning, och de sakkunniga har icke ansett det erforderligt att i nämnda avseende upprätta något förslag.

I detta sammanhang må slutligen nämnas att de sakkunniga icke tagit ställning till spörsmålet i vad mån åldersbetyg och andra prästbevis skall innehålla uppgift att ett barn är adoptivbarn. Frågan härom jämte motsvarande problem beträffande barn utom äktenskap har upptagits av riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 23 april 1947 (1947: 133). Slutlig åtgärd i anledning av skrivelsen har ännu icke vidtagits.

[14 §]

Denna paragraf innehåller bland annat föreskrifter att handlingar rörande barnavårdsnämnds och barnavårdsmäns verksamhet icke må, i vad de angår enskilds personliga förhållanden, utan hans samtycke till annan utlämnas tidigare än sjuttio år efter handlingens datum. Även utan sådant samtycke skall dock handling som nu sagts utlämnas om, med hänsyn till det ändamål för vilket utlämnande åstundas och omständigheterna i övrigt, trygghet kan anses vara för handen, att det ej kommer att missbrukas till skada eller förenklande för den vilkens personliga förhållanden i handlingen avses eller för hans nära anhöriga.

De sakkunniga (s. 210) har anfört, att eftersom dessa föreskrifter innefattar undantag från sekretessen i det fall att samtycke lämnats av den vilkens personliga förhållanden beröres, det torde vara tveksamt om barnavårdsnämnd eller barnavårdsman för närvarande kan vägra att utlämna uppgifter till adoptivbarns föräldrar om barnet eller till barnet om dess föräldrar. Då domstol givit tillstånd till adoption och därvid med stöd av 36 § i de sakkunnigas förslag förordnat att handlingarna i ärendet ej må utan domstolens tillstånd utlämnas före viss tidpunkt bör emellertid ej liellcr handlingar hos barnavårdsnämnd eller hos barnavårdsman få utlämnas under annan förutsättning än som gäller enligt domstolens förordnande.

Det särskilda stadgande som till följd härav erfordras har synts de sakkunniga kunna utformas såsom en hänvisning till bestämmelsen i 13 §

282 Kungl. Maj. ts proposition nr HA år 1958

andra stycket i förslaget och lämpligen intagas såsom ett nytt tredje stycke i förevarande paragraf.

[36 §]

I denna paragrafs första och andra stycken stadgas för närvarande bland annat, att om förhandling i mål vid domstol hållits inom stängda dörrar, protokoll över sådan förhandling jämte annan uppteckning samt därvid företedda handlingar icke må utan domstolens tillstånd utlämnas, innan målet blivit skilt från dess handläggning. Domstolen äger ock i avbidan på sådan förhandling besluta att handlingar, som inkommer i målet, icke utan dess tillstånd må utlämnas; har förhandling hållits inom stängda dörrar, må sådant beslut meddelas beträffande handlingar som därefter inkommer. Förekommer, då domstolen skiljer målet från sig, handling, som enligt vad nu sagts ej må utlämnas, äger domstolen förordna att sådan handling så ock dom eller beslut, som avkunnats inom stängda dörrar, ej må utan domstolens tillstånd utlämnas, innan viss tid förflutit, i intet fall längre än sjuttio år från dagen för förordnandet. Enligt sjätte stycket i paragrafen skall vad i denna är stadgat om mål äga motsvarande tillämpning beträffande ärende.

De sakkunniga (s. 211 och 212) har anfört, att eftersom domstol jämlikt 20 kap. 38 § föräldrabalken alltid kan förordna att förhandling i adoptionsärende skall ske inom stängda dörrar, domstolen redan för närvarande har möjlighet att förhindra att handlingarna i adoptionsärende utlämnas utan dess särskilda tillstånd. Förhandling torde emellertid endast undantagsvis förekomma i adoptionsärenden. De sakkunniga har därför ansett det lämpligt att i förevarande paragrafs sjätte stycke införa ett tilläggsstadgande, enligt vilket vad i paragrafen är stadgat skall, då fråga är om adoption utan förbehåll om arvsrätt på grund av skyldskap, äga motsvarande tillämpning utan hinder därav att förhandling i ärendet ej hållits.

Med stöd av det sålunda föreslagna stadgandet kan alltså domstolen — fortsätter de sakkunniga — i varje ärende angående adoption utan förbehåll om arvsrätt på grund av skyldskap förordna, att i ärendet inkomna eller hos domstolen upprättade handlingar ej må utan domstolens tillstånd utlämnas innan viss tid, högst sjuttio år från dagen för förordnandet, förflutit. Då inblankoförfarandet tillämpats bör sådant förordnande regelmässigt meddelas; i annat fall torde det bero på de särskilda omständigheterna huruvida behov därav kan anses vara för handen. Den tidpunkt, intill vilken handlingarna skall vara hemliga, synes de sakkunniga i allmänhet böra bestämmas till barnets tjuguettårsdag, men något hinder föreligger givetvis icke att utnyttja hela den av lagen medgivna tidrymden. Om någon hos domstolen begär att få taga del av handlingarna medan dessa är hemliga, har domstolen att noggrant pröva om tillstånd därtill kan givas utan att barnets och adoptantens intressen äventyras. Såsom ett fall då barnet bör kunna få inhämta upplysning om sina föräldrar kan nämnas att adoptanten avlidit utan att efterlämna anhörig som kan taga hand om barnet.

Kungl. Maj. ts proposition nr 144 år 1958 283

I 2 och 10 §§ kungörelsen den 16 december 1949 om skyldighet för domstol att lämna uppgifter i mål och ärenden enligt föräldrabalken stadgas, att om domstol givit tillstånd att antaga adoptivbarn, därom skyndsamt skall insändas meddelande enligt särskilt formulär till pastorsämbetet i den församling där adoptanten är kyrkobokförd. Om barnet ej fyllt aderton år, skall meddelande skyndsamt insändas även till barnavårdsnämnden i den kommun där barnet är kyrkobokfört.

De sakkunniga har ansett att dessa föreskrifter bör överses. När domstol givit tillstånd till adoption med förordnande enligt 36 § i de sakkunnigas förslag, bör sålunda meddelande om adoptionen sändas såväl till pastorsämbetet i den församling där barnet är kyrkobokfört och i den församling där adoptanten är kyrkobokförd som ock till envar barnavårdsnämnd som yttrat sig i ärendet. Meddelandet bör innehålla upplysning om att förordnande som nyss sagts givits. I övrigt bör, såvitt angår meddelanden till pastorsämbeten, icke däri intagas andra uppgifter än som erfordras för att varje särskilt pastorsämbete skall kunna göra föreskrivna anteckningar.

De sakkunniga framhåller slutligen att de sakkunniga icke funnit skäl att låta vad här förordats gälla även då domstol meddelar förklaring enligt punkt 2 i övergångsbestämmelserna till förslaget till ändring i föräldrabalken. I folkbokföringen har i sådant fall redan vid adoptionens tillkomst intagits uppgifter som röjer vem som adopterat barnet och vilka föräldrarna är. Skulle emellertid, när tillstånd till adoption givits före den nya lagstiftningens ikraftträdande, förordnande enligt 36 § sekretesslagen ha meddelats, torde det å andra sidan icke vara något hinder att de genom förevarande lagförslag förordade bestämmelserna tillämpas i den mån det kan ske. Sålunda kan exempelvis barnavårdsnämnd som äger kännedom om förordnandet vägra att utan rättens tillstånd utlämna hos nämnden förvarade handlingar. I

I flera remissyttranden behandlas ingående såväl de föreslagna ändringarna i 13, 14 och 36 §§ sekretesslagen som de i betänkandet antydda anordningarna beträffande folkbokföringsförfarandet. I de flesta av dessa yttranden uttalas stark kritik av betänkandet.

De sakkunnigas uppfattning om behovet av ökat sekretessskydd i adoptionsärenden delas av barnavårdsnämnden i Stockholm, som tillstyrker de föreslagna lagändringarna men framhåller att det med hänsyn till reglerna om allmänt barnbidrag är nödvändigt att barnavårdsnämnden i barnets kyrkobokföringsort får kännedom om adoptionen. Även barnavårdsnämnden i Göteborg menar att det nog får anses lämpligt för alla parter att föräldrarna icke får vetskap om adoptivföräldrarnas namn. Nämnden anmärker dock att barnet, innan adoptionsansökan upptages till behandling, i regel vårdats i det blivande adoptivhemmet omkring ett år. Trots de föreslagna ändringarna i förevarande paragrafer finns därför möjlighet för de naturliga föräldrarna att under tiden fram till adoptionen erhålla kännedom om barnets vistelseort i de fall barnet blivit kyrkobokfört

284 Kungi. Maj. ts proposition nr 144 år 1958

hos de blivande adoptivföräldrarna, vilket för närvarande förekommer i stor utsträckning. I övrigt är den s. k. prövotiden en svår period för blivande adoptivföräldrar med hänsyn till deras oro för att de naturliga föräldrarna skall återtaga barnet. Under nuvarande förhållanden inträffar icke sällan, att den naturliga modern och även barnafadern efter någon tid söker erhålla kontakt med adoptivföräldrarna och barnet antingen genom att uppsöka barnavårdsnämnd eller genom att bedriva privata efterforskningar, vilket givetvis skapar stor olust såväl för adoptanten som för barnet. För några år sedan föranledde ett sådant beteende från moderns sida t. o. in. så allvarliga störningar hos de berörda parterna, att adoptivförhållandet slutligen måste hävas. Därför är ett effektivt skydd i förevarande hänseende enligt nämndens mening av synnerligen stort värde.

En kritisk inställning till förslaget intar föreningen Sveriges häradshövdingar. Föreningen framhåller inledningsvis att ändringarna i sekretesslagen och grunderna för desamma torde komma att medföra att domstolarna i det stora flertalet adoptionsärenden meddelar förordnande om hemlighållande av handlingarna. I varje fall måste domstolarna, i motsats till vad hittills varit förhållandet, städse ha sin uppmärksamhet inriktad på om hemlighållande bör ske, och detta allt ifrån det ansökan om adoption inkommit. Föreningen ifrågasätter allvarligt om det verkligen är påkallat att vidtaga så långt gående åtgärder som de föreslagna för att hindra adoptivbarnet och dess släktingar att få kontakt med varandra. Man bör — fortsätter föreningen — icke helt bortse från blodsbandets betydelse och från att det för en moder, som i en kanske förtvivlad situation givit medgivande till inblankoadoption, kan bli en stor tröst att senare få kännedom om hur barnet har det. Efterforskningar från de naturliga föräldrarnas sida efter bortadopterat barn torde i allmänhet icke bottna i oädla motiv. Trots att inblankoadoptionerna varit mycket talrika och det hittills icke funnits några speciella bestämmelser som hindrat efterforskande, torde de fall vara mycket få, då olägenheter därav i form av störande inverkan på förhållandet mellan adoptivbarn och adoptivföräldrar visats ha uppkommit. Ehuru de föreslagna anordningarna är synnerligen vittgående, kan det enligt föreningens mening likväl betvivlas om de utgör någon säker garanti för att det faktum som skulle döljas icke blir känt för den som med verklig energi söker få kännedom därom. På grund härav och då de föreslagna anordningarna, speciellt de som rör folkbokföringen, synes vara av betänklig art, hemställer föreningen att undersökning sker om de icke kan undvaras. Icke heller domkapitlet i Härnösands stift kan biträda de av de sakkunniga föreslagna åtgärderna till förhindrande av efterforskningar angående adoptivföräldrarna från banets föräldrars sida samt efter föräldrarna från adoptivbarnets sida. Domkapitlet har full förståelse för att den nuvarande ordningen för adoptivbarns kyrkobokföring stundom kan utnyttjas till förfång, än för adoptanten, än för adoptivbarnet, men anser att dessa olägenheter icke är av den storleksgrad att de motiverar en så genomgripande förändring som föreslagits. Redan ur kyrkobokföringsteknisk synpunkt ifrågasätter domkapitlet lämplig­

Kungl. Maj.ts proposition nr 1i4 år 1958 285

heten av en så total mörkläggning av adoptivförhållandet som förslaget innebär, men ett dylikt förfaringssätt torde enligt domkapitlets mening vara förkastligt även ur psykologisk synpunkt. Det naturliga är att barnet redan på ett tidigt stadium, helst före skolgången, av adoptivföräldrarna får kännedom om sin belägenhet och, där så är möjligt, även om sin härkomst. Om barnet, som ju ändå icke kan förbli ovetande om att det är fosterbarn, först längre upp i åren börjar forska efter sina föräldrar och därvid röner motstånd, måste barnet få ett olustbetonat intryck av hemlighetsmakeri och obehörigt tvång, som — tvärt emot att skapa lugn — kan befaras åstadkomma ovisshet, inre spänning och deprimerande funderingar. Icke minst ur denna synpunkt avstyrker domkapitlet de föreslagna ändringarna i sekretessbestämmelserna, i den mån de berör kyrkobokföringen.

Domkapitlet i Uppsala ärkestift hänför sig till de båda utlåtanden, som på domkapitlets uppdrag avgivits av kontraktsprosten Dahlbom och kyrkoherden Törnquist. Dahlbom framhåller i det av honom avgivna utlåtandet att det visserligen ofta är särdeles önskligt att möjlighet icke finns till förbindelse mellan barnets släkt och adoptivhemmen, men att det icke alltid är till fördel att sådan möjlighet saknas. Det kan enligt hans mening också ifrågasättas om sekretessapparatens vidlyftighet och andra olägenheter står i rätt proportion till vad som vinnes. Det händer icke heller sällan att barnet överlämnas till det nya hemmet innan adoption hunnit ske. Överlämnandet kan bli känt för pastorsämbetet i hemorten och barnet kan, såsom ännu blott fosterbarn, komma att i folkbokföringsavseende utflyttas till vistelseförsamlingen. Om det redan vid överlämnandet är överenskommet att barnet skall adopteras in blanko, kan man visserligen tänka sig att barnavårdsmannen i födelsehemorten utverkar uppskov med utflyttningsärendet. Frånsett att barnavårdsmannen kan förbise att hemställa om uppskov och att förfarandet måste anses föga betryggande t. ex. i en församling med flera präster, är emellertid tvivelaktigt om icke ett uppskov kan strida mot mantalsskrivningsförordningen. Sekretessfrågan kompliceras ytterligare därav att man alltmer lärer ha kommit till insikt om det riskabla i att adoption äger rum, medan barnet är vid så späd ålder att dess själsförmögenheter icke kan iakttagas. Kontraktsprosten Dahlbom är för sin del övertygad om att den av de sakkunniga föreslagna utvägen för att bevara sekretessen vid inblankoadoptioner icke är framkomlig, helst som de nu berörda olägenheterna blott är en del av dem som i verkligheten skulle komma att yppa sig. — Kyrkoherden Törnquist anför liknande synpunkter. Enligt hans mening saknas dock anledning till erinran mot det föreslagna tillägget i 13 § sekretesslagen.

Domkapitlet i Linköpings stift har icke något att erinra mot det föreslagna tillägget till 13 § sekretesslagen; detta säges vara önskvärt för att icke säga nödvändigt. Däremot avstyrker domkapitlet bestämt de föreslagna åtgärderna i syfte att i vissa fall hemlighålla anteckning eller handling, som angår adoptivbarns härkomst. Till eu början erinrar domkapitlet om att pastorsämbetena redan nu ofta har att taga ställning till frågan om en uppgift ur kyrkoböckerna skall utlämnas eller icke. Tillämpningen torde i regel ha va-

286 Kungl. Maj:ts proposition nr år 1958

rit restriktiv. Det är ju också möjligt — anför domkapitlet — att utfärda föreskrifter, i vilka de nu avsedda anteckningarnas hemliga natur kraftigt markeras. Risken för att en anteckning i födelse- och dopboken kommer till obehörig persons kännedom synes i varje fall minimal. Även Fredrika-Bremer-förbundet ställer sig tvekande till de föreslagna anordningarna för att hindra efterforskande beträffande ett adoptivbarns härkomst och vistelse. 1 varje fall bör enligt förbundets mening tillses, att adoptivbarnet vid myndig ålder utan vidare beredes tillfälle att få kännedom om sina föräldrar. Denna praxis gäller i Finland. Förbundet erinrar även om att det i många fall kan framstå som ett trängande behov att få kännedom om sin härkomst; detta är omvittnat av såväl psykiater som bamavårdande myndigheter. Sveriges husmodersföreningars riksförbund framhåller att det är en djupt rotad mänsklig drift att söka sitt ursprung. Den absoluta sekretess som föreslagits bör enligt förbundets mening icke komma i fråga.

Andra remissmyndigheter yttrar sig väsentligen rörande de föreslagna anordningarna beträffande folkbokföringsförfar a n d e t. Statistiska centralbyrån framhåller sålunda att vissa spörsmål av intresse ur folkbokföringssynpunkt uppkommer därest sekretesskydd vid adoption anses erforderligt i den omfattning de sakkunniga föreslagit. Till en början erinras om att det föreslagna tillägget till 13 § i motsats till det ursprungliga stadgandet torde innebära, att det är förbjudet att utlämna anteckning även till den vilken anteckningen avser. Vidare ifrågasätter centralbyrån om ett sekretessförordnande bör meddelas med avseende å adoptivbarnets namn för det fall rätten tillåter att barnet behåller sitt namn ensamt eller i förening med adoptantens släktnamn. Rörande folkbokföringsförfarandet i anledning av beslut om adoption med sekretessförordnande, sådant det torde böra gestalta sig, lämnar centralbyrån följande redogörelse:

Domstolen underrättar pastorsämbetena i de församlingar, där adoptanten och adoptivbarnet äro kyrkobokförda, med iakttagande av vad å s. 212 i betänkandet sägs om underrättelsernas innehåll. Underrättelsen till pastor i barnets kyrkobokföringsort föranleder, att anteckningar om adoptionen göras i församlingsboken kol. 14 vid barnets rum och i barnets personakt rum 20 samt, eventuellt efter särskild underrättelse till pastor i barnets födelsehemort, i födelseboken kol. 22. Barnets personakt sändes till riksbyrån och anteckningar därom göras i ledkort, utflyttningsbok och församlingsboken kol. 16. Avin från domstolen vidarebefordras till länsbyrån för åtgärder, analoga med dem som skulle ha vidtagits, därest barnet utvandrat ur riket. Om händelsen inträffat under mantalsskrivningsperiod kan under vissa förutsättningar vidare ifrågakomma, att barnet upptages såsom utflyttat i veckouppgiften till mantalsskrivningsförrättaren och av denne avföres ur stommen till mantalslängd. Förfarandet bör bliva detsamma, även om barnet och adoptanten skulle vara kyrkobokförda i samma församling.

Domstolens underrättelse till pastor i adoptantens kyrkobokföringsort föranleder anteckningar i församlingsboken kol. 14 vid adoptantens rum samt i adoptantens personakt rum 20. Barnet upptages såsom inflyttat i inflyttningsboken och eventuellt i veckouppgift till mantalsskrivningsförrättaren samt i stommen till mantalslängd. Domstolens avi vidarebefordras till riksbyrån såsom rekvisition av personakt för barnet och sammanföres där

Kungl. Maj:ts proposition nr Hi år 1958 287

med barnets personakt, då denna inkommer. Riksbyrån fastställer nytt födelsenummer och upprättar ny personakt för barnet samt översänder denna till pastor i adoptantens kyrkobokföringsort, som insätter personakten i församlingsliggaren och gör erforderliga anteckningar i ledkortet, inflyttningsboken och församlingsboken. Vidare arkiverar riksbyrån barnets gamla personakt och vidarebefordrar avin, på visst sätt kompletterad, till länsbyrån i adoptantens kyrkobokföringsort för åtgärder, analoga med dem som skulle ha vidtagits, därest barnet invandrat från utrikes ort. Förfarandet bör också i dessa hänseenden bliva detsamma, även om barnet och adoptanten skulle vara kyrkobokförda i samma församling.

I anslutning till denna framställning av förfarandets huvuddrag ifrågasätter centralbyrån om ändring i folkbokföringsförordningen erfordras för att förfarandet skall kunna gestaltas på detta sätt. Underrättelserna från domstolen förutsätts skola i både barnets och adoptantens kyrkobokföringsort utlösa åtgärder, som eljest föregås av flyttningsanmälan. I de fall då beslut om adoption förenas med sekretessförordnande torde situationen vanligen vara den, att adoptivföräldrarna redan någon tid före adoptionen haft hand om barnet och att adoptionsbeslutet föranleder att barnets vistelse hos dem jämlikt 13 § 2 mom. folkbokföringsförordningen skall anses såsom bosättning. Enligt 21 § folkbokföringsförordningen gäller att flyttning skall anmälas inom 14 dagar. I förevarande fall, då ändringen i bosättningen fullbordas genom adoptionsbeslutet, skulle en sådan anmälan — uttalar centralbyrån vidare — ha endast formell betydelse vid sidan av domstolens meddelande om adoptionen; och det skulle komplicera förfarandet om flyttningsanmälan från adoptivföräldrarna måste avvaktas. Centralbyrån kan icke finna att en ändring i folkbokföringsförordningen är oundgängligen nödvändig, om de administrativa föreskrifterna utformas så att det framgår, vilka åtgärder som skall vidtagas i anledning av domstolens avisering. Härom anför centralbyrån:

En bestämmelse om att i dylikt fall skall så anses som om flyttningsanmälan skett kan om så anses erforderligt anknytas till 58 § kvrkobokföringskungörelsen. I övrigt torde ändringar erfordras i 31, 45 och 46 samt 59— 61 §■§ kyrkobokföringskungörelsen, i kungörelsens anvisningar till församlingsboken kol. 14, punkt 10, och kol. 16, till personakten rum 20, punkt 10, samt till födelseboken kol. 22. Vidare torde ändringar bliva erforderliga i kungörelsen om födelsenummer (1946:783), i föreskrifterna om vad personplåt skall innehålla (ej intagna i författningssamlingen) samt möjligen i 24 § mantalsskrivningskungörelsen (1947:654) och vissa stadganden i kungörelserna om folkbokföringen i Stockholm och Göteborg (1947: 944 och 1948: 621).

I det av domkapitlet i Uppsala ärkestift åberopade, av kontraktsprosten Dahlbom avgivna utlåtandet har denne, med uttryck för all uppskattning av de understundom starka skäl som talar för att möjlighet bör finnas att hindra närmanden från barnets släktingar till barnet och adoptanten, funnit de föreslagna ändringarna, såvitt avser folkbokföringsförfarandet, vålla avsevärda betänkligheter. De sakkunniga föreslår sålunda — anför Dahlbom

- att i barnets nya personakt skall intagas uppgift om barnets nya födelse­

288 Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

nummer, men däremot icke uppgift om barnets föräldrar och förutvarande kyrkobokföringsort. Syftet med förfarandet uppnås emellertid icke eftersom personakt även skall innehålla uppgift om födelsehemort. Även denna uppgift måste alltså utelämnas. Att på det sättet stympa personakten förefaller dock diskutabelt. För ansökan om exempelvis körkort och pass fordras nämligen uppgift om födelsehemort, och det är knappast tänkbart att andra bestämmelser om dylik ansökan skall gälla för de inblankoadopterade. Men det är även orimligt att dessa i sådana ansökningsärenden som nu nämnts skulle vara hänvisade att invänta domstolens medgivande. Över huvud visar det förhållandet att domstolens tillstånd skall behöva utverkas för en så enkel sak som utdrag av födelse- och dopbok för barnet, att saken gjorts egendomligt tillkrånglad. Man kan vidare fråga sig, hur det skall förfaras när diskussion uppstår om barnets födelsedatum. Om uppgift står mot uppgift, finns ingen annan möjlighet än att låta födelse- och dopboken fälla utslaget. Det kan svårligen anses överensstämma med god ordning att domstolens medgivande erfordras för en kontrollåtgärd av detta slag. Vidare erinras i utlåtandet om att den summariska redogörelse för folkmängden, som pastorsämbete årligen har att lämna till statistiska centralbyrån, skall innehålla uppgift om antalet ut- och inflyttade, emigranter och immigranter samt de som överförts till eller från bok över obefintliga. Med det föreslagna folkbokföringsförfarandet skulle inblankoadopterade barn icke tillhöra någon av dessa kategorier. Att inrätta ytterligare en kategori i befolkningsstatistiken enkom för de adoptivbarn varom nu är fråga, förefaller vara större våld än nöden kräver. Enligt kontraktsprosten Dahlboms mening är det självklart uteslutet att upplägga folkbokföringsförfarandet så att spåren bakåt, av barnets härstamning, utplånas. Däremot kan man tänka sig —anföres vidare — att bevara spåren, men skydda dem mot insyn genom att låta barnet utflytta från församlingen, exempelvis till riksbyrån för folkbokföringen. En sådan anordning kräver emellertid tämligen ingående bestämmelser för att icke andra viktiga intressen skall kränkas eller hemligheten skall sippra ut. Förfarandet bör emellertid enligt kontraktsprosten Dahlboms mening kunna anordnas sålunda:

I utflyttningsboken, församlingsboken och avgångsregistret antecknas »utflyttad till riksbyrån jämlikt förordnande av rådhusrätten i X den . . .», och motsvarande anteckning göres av pastorsämbetet i inflyttningsförsamlingen. Frånsett det från principiell synpunkt egendomliga i att riksbyrån skulle betraktas som fingerad in- och utflyttningsförsamling, måste i sådant fall i riksbyrån föras sådana anteckningar, att myndighet eller eljest den som har legitim anledning att begära upplysning om barnets förhållanden kan erhålla sådan.------------Om nu ärendet är sekretessbelagt, lär det icke vara rådligt att — efter domstolens medgivande — pastorsämbetet i barnets födelsehemort sänder exempelvis utdrag av födelse- och dopboken till pastorsämbetet i barnets kyrkoskrivningsförsamling. Ty därigenom skulle ju den kontakt mellan de två pastorsämbetena öppnas som sekretessförfarandet åsyftar att stänga, och risk skulle föreligga att hemligheten kunde på olika vägar röjas. Det lär då bli nödvändigt att pastorsämbetet i födelsehemorten sänder utdraget till riksbyrån och att riksbyrån sänder till pastorsämbetet i

Kungl. Maj:ts proposition nr Vifi år 1958 289

barnets kyrkoskrivningsförsamling ett intyg om innehållet i utdraget med uteslutande av uppgift om utdragets proveniens.

I det av domkapitlet i Uppsala ärkestift tillika åberopade utlåtandet av kyrkoherden Törnquist säges det tilltänkta folkbokföringsförfarandet vara helt stridande mot grunderna för folkbokföringen och icke kunna tekniskt genomföras; det är omöjligt — yttrar Törnquist — att låta ett barn försvinna ur en församling utan att angiva vart det tagit vägen eller att låta ett barn plötsligt dyka upp utan att anteckna varifrån det kommit. Förutom att många adoptivbarn är kända i adoptantens församling genom att de före adoptionen vistats där som fosterbarn, är ovisst hur det skall förfaras om adoptionen häves. Skall i sådant fall den gamla personakten tagas i bruk eller skall en tredje personakt upprättas för samma person? De sakkunnigas resonemang är på denna punkt mycket verklighetsfrämmande och de föreslagna åtgärderna avstyrks bestämt. Över huvud kan ifrågasättas om särskilda åtgärder för att hemlighålla barnets adoption och vistelseort är behövliga, därest domstolen och barnavårdsnämnden iakttager tillbörlig diskretion, eftersom kyrkoböcker och andra dylika handlingar redan nu är underkastade sekretesslagens bestämmelser.

Domkapitlet i Linköpings stift yttrar beträffande folkbokföringsförfarandet, att starka skäl föreligger att bibehålla den nuvarande ordningen att huvudorten för anteckning om barns adoption är barnets plats i födelsehemortens födelse- och dopbok. Större risk föreligger visserligen när det är fråga om anteckning å personakter, som ju används bland annat vid mantalsskrivning. Domkapitlet anser emellertid, att det bör vara tillräckligt att föreskriva att adoptanterna endast skall anges med identitetsnummer (födelseår, imånad och -dag samt födelsenummer). På samma sätt kan anteckningar ske i församlingsboken. De allvarligaste betänkligheter måste resas mot att ge barnet ny personakt och ännu mer mot att tilldela det nytt födelsenummer; ett sådant förfarande strider mot principerna för den nya folkbokföringen. Domkapitlet erinrar vidare om att domstolarna och ännu mer riksbyråns arkiv är mer utsatta för förstörelse vid krig än kyrkoarkiven. Möjligheterna för en person att få reda på sin verkliga börd — vilket måste anses vara en primär rätt — kan i vidriga fall helt avklippas. Om den tredje vägen över kyrkoarkiven behålles är risken avsevärt mindre. Slutligen erinrar domkapitlet om att obehörigt utlämnande av en uppgift också kan förekomma vid en domstol eller ett centralt ämbetsverk; hundraprocentig säkerhet torde aldrig kunna åstadkommas. Domkapitlet förutsätter att frågan ytterligare utredes.

Departementschefen

Såsom tidigare framhållits har vid spädbarnsadoption i praxis utbildats ett förfarande som innebär att barnets föräldrar lämnar samtycke till adoptionen utan att äga kännedom om adoptantens namn och bostadsort. I betänkandet påpekas att barnets föräldrar med nuvarande lagstiftning har vissa möjligheter att, oaktat dylik inblankoadoption tillämpats, få vetskap

11) Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 144

290 Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

om adoptantens identitet, liksom också att barnet, när det blivit äldre, kan utan adoptantens vilja eller medverkan få kännedom om sina föräldrar. Under åberopande av att dessa möjligheter enligt vad erfarenheten visar emellanåt utnyttjats på ett sätt som skadat adoptanten eller barnet eller dem båda, har de sakkunniga föreslagit vissa anordningar med syfte att förhindra att adoptivbarnets skyldemän får kännedom om adoptantens namn och hemvist samt att adoptivbarnet mot adoptantens vilja skaffar sig vetskap om sin härkomst.

De remissinstanser, som direkt yttrat sig över de sakkunnigas förslag i nu nämnda hänseenden, har till alldeles övervägande del ställt sig starkt kritiska till förslagen. Invändningarna har varit av både principiell och praktisk art.

För ett adoptivförhållandes lyckliga bestånd och utveckling är det obestridligen av den största betydelse att detta grundas på ömsesidigt förtroende och öppenhet. Hemlighetsmakeri i förhållandet mellan adoptant och adoptivbarn kan förr eller senare medföra skada, och adoptivföräldrarna bör därför, såsom tidigare framhållits, i regel icke dröja alltför länge med att ge barnet upplysning om dess ställning såsom adoptivbarn. Handlar adoptivföräldrarna i överensstämmelse härmed -— och det torde få förutsättas att de barnavårdande myndigheterna i allmänhet råder blivande adoptanter att förfara på sådant sätt — minskas uppenbarligen risken för störningar i adoptivförhållandet på grund av att barnet och dess naturliga föräldrar utan adoptivföräldrarnas medverkan får kännedom om varandra.

Självfallet kan det likväl hända och har säkerligen i praktiken understundom också inträffat, att det goda förhållandet mellan adoptant och adop tivbarn blivit stört antingen genom att barnets naturliga föräldrar, kanske lång tid efter adoptionen, sökt komma i förbindelse med adoptanten eller barnet eller också genom att barnet självt, utan adoptantens vetskap eller rentav mot hans önskan, sökt kontakt med sina naturliga föräldrar. Det finns emellertid icke något som tyder på att dylika fall skulle ha förekommit i någon större utsträckning. Snarare torde det, såsom en remissinstans framhållit, härvidlag röra sig om undantagsfall och detta trots att inblankoadoptionerna varit mycket talrika och att det hittills icke funnits några alltför stora svårigheter för ett efterforskande. Man torde ej heller behöva räkna med att dessa fall skall komma att öka med de nya adoptionsreglerna. Som de sakkunniga själva erinrat torde den föreslagna omgestaltningen av adoptivbarnets rättsställning medföra att det behov av kontakt mellan barnet och dess föräldrar, som hittills i viss mån förelegat, icke längre kommer alt göra sig gällande.

För den händelse ett ökat sekretesskydd vid adoptivförhållanden i och för sig kan anses påkallat, torde alltså behovet därav icke framträda annat än i ett mycket begränsat antal fall. Oavsett huru härmed må förhålla sig, kan det emellertid starkt ifrågasättas om lagstiftaren bör medverka till åtgärder i syfte att helt förhindra att adoptivbarnet och dess föräldrar erhåller vetskap om varandra. Såsom i ett remissyttrande framhållits kan man i detta sam­

Kungl. Maj:ts proposition nr t hk år 1958 291

manhang icke bortse från den roll blodsbandet spelar. För en moder, som i en kanske förtvivlad situation låtit sitt barn adopteras, kan det sålunda bli till stor tröst att senare få erfara hur barnet har det, och man bör över huvud icke utgå ifrån att efterforskningar från de naturliga föräldrarnas sida måste bottna i dåliga motiv. Även för ett adoptivbarn kan det säkerligen mången gång framstå som ett trängande behov att få kännedom om sin härkomst. Därest barnet på olika sätt hindras därifrån, kan detta hos barnet framkalla en inre spänning, som allvarligt skadar adoptivförhållandet.

Man står alltså här inför ett mycket svårt avvägningsproblem, och alla skäl talar för att man bör gå fram med stor försiktighet. Skall man emellertid slå in på den väg de sakkunniga förordat, vilket förutsätter en mängd komplicerade åtgärder på folkbokföringens område, så bör man vara tämligen övertygad om att resultatet skulle motsvara förväntningarna. Såsom under remissbehandlingen från flera håll påtalats torde det emellertid icke vara möjligt att ens genom de i betänkandet föreslagna lagstiftningsåtgärderna helt utestänga adoptivbarn och dess föräldrar från möjligheten att efterforska varandra. De föreslagna anordningarna beträffande folkbokföringsförfarandet har för övrigt i ett remissyttrande betecknats såsom tekniskt ogenomförbara, och det har över huvud ifrågasatts om sekretessapparatens vidlyftighet och andra olägenheter verkligen står i rätt proportion till vad man vill uppnå med förslaget.

Under hänvisning till vad sålunda anförts och under remissbehandlingen i övrigt framkommit har jag funnit mig ej kunna biträda de sakkunnigas förslag till anordningar av skilda slag i syfte att förhindra att adoptivbarn och dess föräldrar efterforskar varandra. Liksom hittills torde man alltså få lita till att barnavårdsnämnder och domstolar iakttager tillbörlig diskretion vid behandling av adoptionsärenden. Kyrkoböcker, folkregister och dylika handlingar är ju redan för närvarande underkastade sekretesslagens bestämmelser, och vid remissbehandlingen har vitsordats att tillämpningen av dessa bestämmelser varit restriktiv. Skulle emellertid den fortsatta utvecklingen visa att en skärpning av sekretessreglerna kan anses klart påkallad, bör frågan upptagas till förnyat övervägande.

Föredraganden hemställer härefter att lagrådets utlåtande måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet genom utdrag av protokollet inhämtas över de i enlighet med det anförda upprättade förslagen till

1) ärvdabalk; 2) lag om införande av nga ärvdabalkcn; 3) lag om ändring i giftermålsbalken; 4) lag om ändring i föräldrabalken; 5) lag om ändring i rättegångsbalken;

6) lag angående blodundersökning m. m. i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till barn utom äktenskap;

292 Kungl. Maj.ts proposition nr lii år 1958

7) lag angående ändrad lydelse av 3, i och 6 §§ lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång; samt

8) förordning angående ändrad lydelse au 28 § förordningen den 6 juni

19il (nr H6) om arvsskatt och gåvoskatt.1

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemstäl­

lan bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Sverker Jonson.

1 Av dessa lagförslag, vilka såsom bilaga fogats vid statsrådsprotokollet i ärendet, har här uteslu­

tits de under 5), 6) och 7) upptagna förslagen, vilka frånsett vissa formella jämkningar och dagen för ikraftträdandet är likalydande med de vid propositionen fogade förslagen i samma ämnen. Av förslaget under 1) har uteslutits 1—3, 5—7,9—11,13,14,16,17 och 19—94 kap., vilka med undantag av vissa redaktionella ändringar överensstämmer med det vid propositionen fogade förslaget till ärvdabalk.

Kungl. Maj:ts proposition nr tH år 1958 293

Förslag

till

Ärvdabalk

Härigenom förordnas, att ärvdabalken i Sveriges rikes lag skall hava följande lydelse.

4 KAP.

Om arvsrätt vid adoptivförhållande

1 §•

Adoptivbarn och dess avkomlingar tage arv och ärves som om adoptivbarnet varit adoptantens eget barn.

2 §.

Mellan adoptivbarnet och dess avkomlingar å ena samt övriga skyldemän till adoptivbarnet å andra sidan äge arvsrätt ej rum. Har make adopterat andra makens barn, skall dock arv tagas som om barnet varit makarnas gemensamma. 8

8 KAP.

Om underhållsbidrag ur kvarlåtenskap

1 §•

Lämnar arvlåtaren efter sig barn, vars uppfostran icke är avslutad, och kan det ej av sitt arv eller annorledes njuta uppehälle och utbildning efter vad med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt, äge barnet, innan arv eller testamente må tagas, ur kvarlåtenskapen utfå bidrag till underhållet med ett belopp en gång för alla, dock ej för tiden efter det barnet fyllt tjuguett år. Hava flera barn denna rätt och förslår ej kvarlåtenskapen till deras underhåll, skall dem emellan sådan jämkning ske som med hänsyn till deras behov och förhållandena i övrigt finnes skäligt.

Bidrag, varom nu sagts, må ej lända till minskning av annan bröstarvinges arvslott, såvitt han i följd av sjukdom eller annan dylik orsak är ur stånd att själv försörja sig och arvet erfordras till skäligt underhåll eller till fullgörande av underhållsplikt.

294 Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

2 §■ Har arvlåtaren genom testamente förordnat att barn, som i följd av sjukdom eller annan dylik orsak är ur stånd att själv försörja sig, skall erhålla underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen, och kan barnet ej av sitt arv eller annorledes njuta skäligt underhåll, då må sådant bidrag utgå, å särskilda tider eller med ett belopp en gång för alla, ändå att bröstarvinge skulle lida intrång i sin laglott. Bröstarvinge äge dock påkalla sådan jämkning i förordnandet att hans laglott ej belastas annorledes än med årligt bidrag, motsvarande högst fem för hundra av laglottens värde; och äge han utfå laglotten, om han för bidraget ställer säkerhet som av den underhållsberättigade eller av rätten godkännes. Bidrag enligt denna paragraf skall utgå, innan annat testamente må tagas.

3 §• Har någon erhållit egendom i testamente av den som efterlämnat barn som avses i 2 §, vare han pliktig att utgiva årligt underhållsbidrag, motsvarande högst fem för hundra av egendomens värde; och skall egendomen ej utgivas till honom, med mindre säkerhet, som godkännes av den underhåHsberättigade eller av rätten, blivit ställd för underhållsbidraget. Är testamentstagaren bröstarvinge, gälle vad nu är sagt allenast egendom som överstiger hans arvslott.

4 §•

Har arvlåtaren bortgivit egendom under sådana omständigheter eller på sådana villkor, varom i 7 kap. 4 § sägs, skall, såvitt fråga är om underhållsbidrag till barn som avses i 1 eller 2 §, beträffande gåvan och gåvotagaren vad om testamente och testamentstagare i 1 och 3 §§ är stadgat äga motsvarande tillämpning. I den mån det visar sig erforderligt, skall den mottagna egendomen återbäras eller, om det ej kan ske, ersättning utgivas för dess värde. Var vid dödsfallet gåvan ej fullbordad, må den ej göras gällande, i den mån det skulle lända till intrång i barnets rätt till underhållsbidrag.

5 §• Räcker ej bidrag, varom ovan stadgats, till underhåll åt barn som avses i 1 §, vare bröstarvinge, som mottagit egendom i förskott å sin arvslott eller eljest såsom gåva, pliktig att utgiva underhållsbidrag intill egendomens värde vid mottagandet, ändå att fall ej är för handen varom i 4 § sägs; dock äge sådan skyldighet ej rum, i den mån egendomen utan mottagarens vållande gått förlorad. Av det belopp som sålunda skall utgivas äge barnet årligen såsom bidrag till underhållet utfå vad med hänsyn till den tid som återstår för dess uppfostran och omständigheterna i övrigt får anses belöpa på året. Vad i första stycket sägs skall ej äga tillämpning i fråga om sedvanliga

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1958 295

skänker, vilkas värde icke står i missförhållande till givarens villkor. Gåvotagare vare ock fri från skyldighet att utgiva underhållsbidrag, såvitt han skulle komma att sakna medel till skäligt underhåll eller till fullgörande av underhållsplikt.

6 §.

Egendom, som avsättes för bestridande av underhållsbidrag å särskilda tider jämlikt 2, 3 eller 4 §, skall, såframt ej annat överenskommits, ställas under vård och förvaltning av god man, varom förmäles i 18 kap. föräldrabalken.

7 §•

När väsentligt ändrade förhållanden påkalla det, äge rätten förordna att underhållsbidrag å särskilda tider enligt 3, 4 eller 5 § skall nedsättas eller upphöra. Samma lag vare om sådant underhållsbidrag enligt 2 §, såvitt det belastar bröstarvinges laglott.

8 §.

Anspråk på underhållsbidrag enligt 1 § skall vid talans förlust framställas senast vid skiftet.

Rätt till underhållsbidrag enligt 3, 4 eller 5 § göres gällande genom att anspråk framställes eller talan väckes, i fall som avses i 3 § inom ett år sedan testamente, varom där sägs, blivit den underhållsberättigade delgivet och i fall som avses i 4 eller 5 § inom samma tid från det bouppteckning efter arvlåtaren avslutades. Försittes denna tid, vare rätten förlorad.

9 §.

Vad i detta kapitel stadgas skall i tillämpliga delar gälla i avseende å rätt till underhåll för arvlåtarens adoptivbarn ävensom å skyldighet för sådant barn och dess avkomlingar att utgiva underhållsbidrag.

12 KAP.

Om testamentstagares rätt i vissa fall

1 §•

Är genom testamente förordnat att egendom, som tillkommer efterlevande make såsom arvinge eller universell testamentstagare, skall, sedan makens rätt upphört, tillfalla annan, äge vad i 3 kap. är stadgat motsvarande tillämpning, såvitt ej annat följer av testamentet.

2 §•

Har någon genom testamente erhållit nyttjanderätten till egendom, vartill äganderätten vid testators död eller senare skall tillfalla annan, gälle vad nedan i 3—9 §§ stadgas, såvitt ej annat följer av testamentet.

29G Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1958

3 §• Nyttjanderättshavaren förvaltar egendomen och njuter avkastningen därav. Vid förvaltningen skall han iakttaga jämväl ägarens rätt och bästa. Egendomen ma ej sammanblandas med annan, saframt ej dess ändamålsenliga användning föranleder därtill. Nyttjanderättshavaren skall vidkännas alla nödiga kostnader för egendomen som böra gäldas med avkastningen under hans besittningstid.

4 §. Lösören som ej hava särskilt värde för ägaren må nyttjanderättshavaren avyttra. Äro särskilda skäl till avyttring eller pantsättning av annan lös egendom och kan ägarens medverkan därtill ej vinnas, äge rätten på ansökan bemyndiga nyttjanderättshavaren att vidtaga åtgärden. Fordringar vare nyttjanderättshavaren behörig att uppsäga, och må han jämväl för dem uppbära betalning. Ej må nyttjanderätten överlåtas.

5 §. Kapitalbelopp skola av nyttjanderättshavaren göras räntebärande på sätt om omyndigs medel är föreskrivet, såframt ej ägaren eller, när hans samtycke ej kan erhållas, rätten medgivit annat. Utan sådant tillstånd må dock vad som varit anbragt i jordbruk eller annan näring ånyo tagas i anspråk för samma ändamål samt mindre belopp, som eljest influtit för avyttrade lösören, användas till inköp av egendom av samma slag.

6 §.

Ej må ägaren utan nyttjanderättshavarens samtycke överlåta eller eljest forfoga över egendomen. Beträffande fast egendom eller tomträtt skall samtycket lämnas skriftligen med två vittnen. Kan samtycke ej erhållas, äge rätten på ansökan tillåta åtgärden, när skäl äro därtill. Har ägaren utan erforderligt samtycke förfogat över egendom, vare åtgärden ogi 11, om nyttjanderättshavaren påstår det.

7 §• Egendom som omfattas av nyttjanderätten må ej tagas i mät för ägarens gäld, med mindre den på grund av inteckning eller eljest särskilt häftar därför eller fråga är om gäld efter testator, för vilken ägaren svarar enligt 21 kap.

8 §. Vad som trätt i stället för egendom som omfattats av nyttjanderätten skall tillhöra ägaren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958 297

9 §•

Om nyttjanderättshavaren genom vanvård av egendomen eller genom annat otillbörligt förfarande uppenbarligen äventyrar ägarens bästa, må rätten på ansökan ålägga honom att ställa säkerhet för egendomen eller ock förordna, att denna skall ställas under vård och förvaltning av god man som avses i 18 kap. föräldrabalken.

För skada, som nyttjanderättshavaren uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat ägaren, skall ersättning gäldas, då nyttjanderätten upphör eller egendomen ställes under vård och förvaltning av god man.

10 §.

Har genom testamente förordnats att legat skall tillfalla två eller flera efter varandra, skall, såvitt ej annat följer av testamentet, vad i 9 § stadgas äga motsvarande tillämpning, om någon bland dem, såsom där sägs, äventyrar efterföljande testamentstagares bästa eller tillskyndar honom skada.

11 §•

Skall enligt testamente någon njuta avkomst av egendom i kvarlåtenskapen och egendomen, till betryggande av hans rätt, sättas under särskild vård, varde den, där ej annat följer av testamentet, ställd under förvaltning av god man som avses i 18 kap. föräldrabalken.

15 KAP.

Om förverkande av rätt att taga arv eller testamente

1 §•

Ej må någon taga arv eller testamente efter den som han genom brottslig gärning uppsåtligen bragt om livet.

Dräper man sålunda någon, som är arvinge eller testamentstagare efter annan, äge ej bättre rätt till arv eller testamente efter denne än om den dräpte levat.

2 §.

Har någon genom tvång, förledande eller missbruk av annans oförstånd, viljesvaghet eller beroende ställning förmått denne att upprätta eller återkalla testamente eller att avstå därifrån, have han förverkat rätten att taga arv eller testamente efter honom, såvitt ej särskilda skäl äro däremot. Vad sålunda är stadgat äge motsvarande tillämpning, där någon uppsåtligen förstört eller undanhållit testamente.

3 §•

Den som dömts för brott, varom i 15 kap. 12 eller 13 § strafflagen sägs, må ej taga arv efter barn, som avlats genom den brottsliga gärningen, eller efter dess avkomling. Samma lag vare beträffande barnets fädernefränder.

298 Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

4 §.

Vad i 1—3 §§ är sagt om förövare av brottslig gärning gälle envar som medverkat till brottet såsom i 3 kap. 4 och 5 §§ strafflagen sägs.

5 §.

Har någon förverkat sin rätt att taga arv, gånge med arvet såsom hade han dött före arvlåtaren.

18 KAP.

Om dödsbos förvaltning

1 §•

Efterlevande make, arvingar och universella testamentstagare (dödsbodelägare) hava att, där ej särskild dödsboförvaltning är anordnad efter vad i 19 kap. stadgas, för boets utredning gemensamt förvalta den dödes egendom. De företräda därvid dödsboet mot tredje man samt äga att tala och svara i mål som röra boet. Åtgärd som ej tål uppskov må företagas, oaktat samtliga delägares samtycke ej kan inhämtas.

Har bodelning skett eller är giftorätt eljest utesluten, är efterlevande maken ej dödsbodelägare, där han ej är arvinge eller ui*.,crsell testamentstagare. Den som äger taga arv eller testamente först sedan annan arvinge eller universell testamentstagare avlidit är delägare i dennes bo, men ej i arvlåtarens.

Innan testamente blivit ståndande, anses såsom delägare såväl arvinge, vilken uteslutits från arv, som ock den, vilken insatts till universell testamentstagare.

2 §.

Till dess att egendomen omhändertagits av samtliga dödsbodelägare eller av den som eljest har att förvalta boet, skall egendomen, där den ej står under vård av förmyndare, syssloman eller annan, vårdas av delägare som sammanbodde med den avlidne eller eljest kan taga vård om egendomen; och har han att ofördröj ligen underrätta övriga delägare om dödsfallet samt, där god man för delägare tarvas, hos rätten göra anmälan såsom i 18 kap. föräldrabalken sägs. Vad nu är sagt om delägare gälle ock efterlevande make som ej är delägare i boet.

År ej någon som sålunda tager vård om den dödes egendom, skall husfolk, husvärd eller annan som är närmast därtill omhändertaga egendomen samt tillkalla delägare eller hos rätten göra anmälan om dödsfallet. Polismyndigheten vare ock pliktig att utföra vad nu sagts, där dess biträde äskas eller eljest finnes erforderligt. Då anmälan skett, förordne rätten, där det tarvas, god man att fullgöra vad enligt första stycket åligger delägare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958 299

3 §.

Göres för dödsbo annan gäld än som erfordras för begravningen eller för boets uppteckning, vård eller förvaltning eller företages eljest för dödsboet rättshandling som ej är för sådant ändamål erforderlig, vare det ej för boet bindande, med mindre tredje man var i god tro.

4 §.

Vad tredje man i god tro slutit med dem som enligt bouppteckningen äro dödsbodelägare vare gällande, ändå att annan delägare finnes.

Har, innan bouppteckning skett, rättshandling företagits utan medverkan av testamentstagare, vare den ej på sådan grund ogiltig, där tredje man var i god tro och rättshandlingen skäligen ej kunde anstå tills bouppteckningen förrättats.

5 §.

Delägare som var för sin försörjning beroende av den döde äge såsom förskott å sin lott utfå vad för sådant ändamål erfordras, såvitt lotten uppenbarligen förslår och förskottet kan lämnas utan olägenhet för utredningen.

Efterlevande make och oförsörjda barn eller adoptivbarn njute städse nödigt underhåll ur boet under tre månader från dödsfallet.

6 §.

Dödsbodelägare vare pliktig att ersätta skada, som han med avseende å boets vård eller förvaltning uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat någon, vars rätt är beroende av utredningen.

Äro flera ersättningspliktiga, svare de en för alla och alla för en. Vad sålunda utgivits varde dem emellan fördelat efter deras andelar i kvarlåtenskapen, så långt de förslå, och därutöver efter huvudtalet, där ej jämkning prövas skälig med hänsyn till den större eller mindre skuld som ligger envar delägare till last.

25 KAP.

Om dödförklaring

1 §•

Är någon borta och hava sedan han veterligen sist var vid liv förflutit tio år eller, där han skulle vara över sjuttiofem år gammal, fem år, må ansökan göras om hans dödförklaring. Befann sig den bortovarande i livsfara då han veterligen senast var i livet, må ansökan ske efter det tre år förflutit.

2 §.

Ansökan om dödförklaring göres av den bortovarandes make, arvinge eller annan, vars rätt kan bero av dödförklaringen, hos rätten i den ort, där den bortovarande senast haft hemvist inom riket, eller, om behörig domstol ej sålunda finnes, hos Stockholms rådhusrätt.

300 Kungl. Maj:ts proposition nr tH år 1958

3 §.

Över ansökningen höre rätten den bortovarandes inom riket vistande make och närmaste fränder, annan som kan antagas senast hava haft underrättelse om den bortovarande, ävensom kyrkoherden och allmänna åklagaren i den ort, där han senast ägt hemvist inom riket.

4 g.

Är sådan tid förfluten som i 1 § sägs och utrönes ej att den bortovarande avlidit, utfärde rätten kungörelse om ansökningen med kallelse å honom att senast viss dag, som ej må sättas tidigare än ett år därefter, anmäla sig hos rätten. Kungörelsen skall även innehålla anmaning till envar, som kan lämna upplysning i ärendet, att inom samma tid giva det rätten tillkänna.

Genom rättens försorg skall kungörelsen ofördröjligen införas i allmänna tidningarna och tidning inom orten, så ock avsändas till pastorsämbetet i den församling, där den bortovarande senast haft hemvist inom riket, för uppläsande i kyrkan så snart ske kan.

5 §•

Nu har den i kungörelsen fastställda dagen gått till ända; är sådan tid förfluten som i 1 § sägs och vet man ej att den bortovarande avlidit, förklare rätten att han skall anses för död; och skall han antagas hava avlidit, i fall som i 1 § första punkten sägs vid utgången av den månad då nyss angiven tid gick till ända eller, i fråga om bortovarande som fyllt sextiofem men ej sjuttio år när han veterligen sist var vid liv, vid utgången av den månad under vilken han skulle hava fyllt sjuttiofem år samt, i fall enligt andra punkten i sanuna paragraf, å den dag eller, om dagen ej är känd, vid utgången av den månad då livsfaran förelåg. I rättens beslut skall angivas vilken dag sålunda är att antaga såsom dödsdag.

6 §.

Då enligt lag tid skall räknas från dödsfall, varde, där dödförklaring skett, tiden räknad från det beslutet vann laga kraft.

7 §.

Finnes den dödförklarade sedermera vara vid liv, bäre envar, som i följd av dödförklaringen tillträtt egendom, den åter. Samma lag vare, där den dödförklarade finnes hava avlidit å annan tid än den som antagits såsom dödsdag och med hänsyn därtill annan är berättigad till kvarlåtenskapen.

Har egendom som skall återbäras blivit till annan överlåten, vare jämväl denne återbäringsskyldig, där han ej var i god tro då han åtkom egendomen.

Då egendom återbäres, skall ock gäldas ränta eller avkomst för tiden efter det innehavaren vann kunskap, att annan ägde bättre rätt till egendomen, eller stämning blev honom delgiven. Har han för egendomen haft nödig kostnad, skall den ersättas; nyttig kostnad varde ock ersatt, där den ej var gjord å tid som nyss sagts.