Prop. 1949:93

('med förslag till för- åldrabalk, m. m.',)

Kungl Maj.ts proposition nr 93.

1

Nr 93.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till för-

åldrabalk, m. m.; given Stockholms slott den 25 febru­ ari 1949.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) föräldrabalk; 2) lag om införande av föräldrabalken; 3) lag om ändring i giftermålsbalken; 4) lag angående ändring i lagen den 8 juli 1904 (nr 26) om vissa inter­ nationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap;

5) lag angående blodundersökning m. m. i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till barn utom äktenskap; samt

6) lag angående ändrad lydelse av 3 och 15 §§ lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång.

GUSTAF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Förslaget innefattar en systematisering av hela föräldrarätten jämte vissa närliggande rättsområden. Vid tillkomsten av de särskilda lagar, som suc­ cessivt ha ersatt den ursprungliga ärvdabalken i 1734 års lag, förutsattes att dessa lagar senare skulle sammanföras till en eller flera balkar. I enlighet härmed innebär förslaget en kodifiering till en gemensam balk av lagarna om äktenskaplig börd, om barn i äktenskap, om makes underhållsskyldighet mot andra makens barn, om adoption, om barn utom äktenskap samt om

1 Iiihang till riksdagens protokoll 19i9. 1 samt. Nr 93.

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

förmynderskap. Denna nya balk är avsedd att under beteckningen föräldra-

balk få sin plats inom ramen av 1734 års lag närmast efter giftermålsbalken.

Enligt planen för det fortsatta kodifieringsarbetet skall sedermera åter­

stoden av de lagar som ersatt den gamla ärvdabalken sammanföras till en

ny ärvdabalk.

Förutom de ändringar som äro betingade av den föreslagna systemati­

seringen jämte andra formella omarbetningar, innehåller förslaget även vissa

sakliga nyheter.

Sålunda föreslås ändringar i de nuvarande reglerna om vem som skall

anses vara fader till barn i eller utom äktenskap. Med förslaget i denna del

åsyftas att skapa bättre möjligheter än för närvarande att avgöra fader-

skapsfrågan i överensstämmelse med verkliga förhållandet.

Ändringen i fråga om barn utom äktenskap, som praktiskt sett är den

mer betydelsefulla, innebär att presumtionen om att den som har haft sam­

lag med modern under konceptionstiden är barnets fader kan hävas, därest

det är

osannolikt

att barnet avlats vid samlaget; enligt gällande lag fordras

däremot för presumtionens kullkastande att det är

uppenbart

att barnet

icke avlats vid samlaget i fråga. Denna ändring som bl. a. sammanhänger

med ärftlighetsforskningens framsteg medger att hänsyn i större utsträck­

ning än för närvarande kan tagas till alla indicier som tala i en viss rikt­

ning. En följd av denna förslagets ståndpunkt att tillerkänna sannolikhets­

bedömningar större betydelse än nu är att invändning från svarandens sida

om att modern stått i förhållande till annan i viss utsträckning måste till­

låtas i mål om fastställande av faderskap.

En annan betydelsefull ändring avser reglerna om förmynderskapet för

barn i äktenskap. För närvarande är som regel fadern ensam förmyndare.

Enligt förslaget skola i stället båda makarna handhava förmynderskapet

gemensamt. Härigenom kommer alltså likställighet att råda mellan man

och hustru även på denna punkt.

Även i övrigt ha vissa sakliga ändringar föreslagits. Bland annat ha en

del smärre olikheter i fråga om rättsreglerna rörande barn i äktenskap och

barn utom äktenskap utjämnats.

Förutom föräldrabalken innehåller propositionen förslag till viss följd-

lagstiftning. Sålunda föreslås bland annat ny lagstiftning angående blod­

undersökning in. m. i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till barn

utom äktenskap.

Den föreslagna lagstiftningen är avsedd att träda i kraft den 1 januari

1950.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

3

Förslag

till

Föräldrabalk.

Härigenom förordnas, att i Sveriges rikes lag skall, efter giftermålsbalken

och före ärvdabalken, införas en ny balk, benämnd föräldrabalk, av följande

lydelse.

1 KAP.

Om barnets börd.

1 §•

Barn, som födes under äktenskap eller å sådan tid efter dess upplösning

att det kan vara avlat dessförinnan, har äktenskaplig börd

(barn i äkten­

skap),

såvida ej, i den ordning som sägs i 2 kap., förklaras att barnet icke

har sådan börd.

2

§.

Faderskapet till barn som ej har äktenskaplig börd

(barn utom äkten­

skap)

fastställes genom dom eller erkännande enligt vad i 3 kap. stadgas.

3 §•

Barn utom äktenskap erhåller äktenskaplig börd, om föräldrarna ingå

äktenskap med varandra.

4 §•

Barn utom äktenskap, som avlats i trolovning eller vars föräldrar efter

avlelsen ingått trolovning med varandra, är trolovningsbarn.

Voro föräldrarna vid trolovningen så besläktade eller besvågrade, att äk­

tenskap dem emellan måste återgå, eller var endera gift med annan, skall

barnet ändock anses såsom trolovningsbarn, om föräldrarna eller en av

dem var i god tro.

2 KAP.

Om talan angående äktenskaplig börd.

1 §•

Vill mannen vinna förklaring, att barn som avses i 1 kap. 1 § icke har

äktenskaplig börd, skall han väcka talan mot barnet eller, om barnet avlidit,

dess arvingar inom tre år från det han fick kunskap om barnets födelse. Har

mannen ej varaktigt sammanbott med barnet, vare han dock ej förlustig

sin talan förrän ett år förflutit från det att talan, som grundats på att bar­

net har äktenskaplig börd, blivit väckt mot mannen och han erhållit del

därav.

Talan enligt första stycket må ej äga rum, om mannen, sedan han fått

kunskap om att modern haft samlag med annan under tid, då barnet kan

vara avlat, efter barnets födelse erkänt barnet såsom sitt.

4

Kunnl. Maj.ts proposition nr 93.

2

§.

Är mannen död, och har han varken försuttit tid till talan enligt 1 § eller

efter barnets födelse erkänt harnet såsom sitt, må envar, som jämte eller

näst efter barnet är berättigad till arv efter honom, väcka sådan talan inom

ett år från det han erhållit kännedom om barnets födelse och om mannens

död. Har mannen ej varaktigt sammanbott med barnet, vare arvinge dock ej

förlustig sin talan förrän ett år förflutit från det att anspråk, som grun­

dats på att barnet har äktenskaplig börd, framställts mot dödsboet. Efter­

lämnar den avlidne, jämte maka, såsom närmaste arvingar skyldemän som

avses i 2 kap. 1 § lagen om arv, äge envar av dem sådan rätt.

3 §•

Vill barn som avses i 1 kap. 1 § vinna förklaring, att det icke bär äkten­

skaplig börd, äge barnet väcka talan därom mot mannen eller, om han är

död, hans arvingar. Efterlämnar mannen, jämte maka, såsom närmaste ar­

vingar skyldemän som avses i 2 kap. 1 § lagen om arv, skall talan riktas mot

dem, som då talan väckes äro närmast till arv.

4 §•

Talan som avses i 1—3 §§ må ej bifallas, med mindre det är utrett, att

modern haft samlag med annan än mannen och det måste antagas att bar­

net avlats vid samlaget, eller ock, på grund av barnets arvsanlag eller an­

nan särskild omständighet, det eljest kan hållas för visst, att mannen ej är

barnets fader. Är barnet avlat före äktenskapet eller under det makarna

efter domstols beslut eller eljest på grund av söndring levde åtskilda, må

dock talan bifallas, såvida det ej göres sannolikt att makarna haft samlag

med varandra å tid, då barnet kan vara avlat.

3 KAP.

Om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap.

1 §•

Talan om faderskap till barn utom äktenskap väckes mot mannen eller,

om han är död, hans arvingar som i 2 kap. 3 § sägs.

Talan må väckas redan före barnets födelse men må icke dessförinnan

slutligen prövas.

2

§•

Varder utrett, att mannen haft samlag med modern å tid, då barnet kan

vara avlat, skall han anses såsom fader, om det ej är osannolikt att barnet

avlats vid samlaget.

3 §•

Vad i 1 § stadgas om talan angående fastställande av faderskap skall äga

motsvarande tillämpning å talan om barnets förklarande för trolovnings-

barn.

4 §•

Har mannen inför präst som för kyrkoböckerna i den församling, där

barnet är kyrkobokfört, eller i tillkallat vittnes närvaro inför landsfiskal

eller notarius publicus, eller i handling, som bevittnats av två personer och

5

godkänts av barnavårdsmannen eller, om sådan ej finnes, av barnavårds­ nämnden, erkänt sig vara fader till barnet, och har erkännandet på ena­ handa sätt vitsordats av modern, vare det gällande, där ej visas att han ej är barnets fader. Är modern död, eller är hon sinnessjuk, sinnesslö eller å okänd ort, skall erkännandet för att bliva gällande i nu stadgad ordning godkännas av barnets förmyndare eller av barnet själv, om det är myndigt.

Erkännes på sätt nu sagts, att föräldrarna vid barnets avlelse voro trolo- vade eller att de efter avlelsen ingått trolovning med varandra, vare ock det erkännandet gällande, om det ej visas vara oriktigt.

Erkännande må göras jämväl före barnets födelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

4 KAP.

Om adoption.

1 §•

Man eller kvinna, som fyllt tjugufem år, må med rättens tillstånd antaga adoptivbarn.

Till adoptivbarn kan antagas jämväl adoptantens barn utom äktenskap.

2

§•

Den som är förklarad omyndig må ej antaga adoptivbarn, med mindre han vill adoptera eget barn utom äktenskap eller adoptera gemensamt med myn­ dig make samt förmyndaren samtycker till adoptionen.

3 §•

Makar må ej adoptera annorledes än gemensamt. Dock må ena maken en­ sam antaga adoptivbarn, där den andre vistas å okänd ort eller är sinnes­ sjuk eller sinnesslö, ävensom eljest med den andres samtycke adoptera den­ nes barn i äktenskap eller adoptivbarn eller ock eget barn utom äktenskap.

4 §•

Andra än makar må ej gemensamt antaga adoptivbarn. Ej heller må adoptivbarn i adoptantens livstid ånyo adopteras av annan än dennes make.

5 §.

Utan eget samtycke må den som fyllt tolv år ej adopteras. Den som ej fyllt tjuguett år må ej adopteras utan föräldrarnas samtycke. Är endera sinnesjuk, sinnesslö, utan del i vårdnaden eller å okänd ort, vare hans samtycke ej erforderligt. Är sådant fall för handen beträffande båda föräldrarna, skall i stället förmyndarens samtycke inhämtas.

Den som är förklarad omyndig må ej adopteras utan förmyndarens sam­ tycke.

6

§•

Rätten skall pröva, huruvida adoptionen lämpligen må äga rum. Ej må tillstånd givas, med mindre adoptionen finnes lända till gagn för barnet samt sökanden uppfostrat barnet eller vill uppfostra det eller eljest särskild anledning är till adoptionen.

Ansökningen må ej bifallas, om å någondera sidan vederlag är givet eller utfäst, ej heller om bidrag till barnets underhåll är avtalat, med mindre frå­

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

ga är om bidrag med visst belopp en gång för alla och beloppet inbetalts till

barnavårdsnämnden i den församling, där adoptanten är kyrkobokförd,

eller till nämnden utfärdats förbindelse å beloppet, vilken blivit av sökanden

och nämnden godkänd. För belopp, som inbetalts till nämnden, skall genom

dess försorg hos riksförsäkringsanstalten eller svenskt försäkringsbolag in­

köpas en efter underhållsskyldigheten lämpad livränta åt barnet, där ej en­

ligt avtalet hinder möter eller nämnden finner att beloppet må på annat

lämpligt sätt användas för barnets underhåll.

Avtal om vederlag eller underhåll, som bort föranleda avslag å ansökning­

en därest avtalet varit för rätten kunnigt, vare, även om ansökningen bifal-

les, utan verkan.

7 §•

Barnets rättsliga ställning till föräldrarna röner ej annan inverkan ^v

adoptionen än som följer av vad i 6 och 7 kap. sägs om vårdnad och under­

håll eller eljest i lag särskilt stadgas.

8

§•

Finnes adoptivbarnet lida av sinnesslöhet, annat svårt själsligt eller

kroppsligt lyte eller svårartad sjukdom, som kan antagas härröra från tiden

före adoptionen, utan att adoptanten då ägde vetskap därom, varde adop-

tivförhållandet hävt, såframt ansökan göres av adoptanten inom fem år

från adoptionen.

9 §•

Adoptivförhållandet varde efter ansökan av adoptivbarnet hävt, om adop­

tanten grovt förgått sig mot barnet eller i märklig mån försummar sina

plikter mot det eller för ett lastbart eller brottsligt liv samt förty barnets

bästa påkallar att förhållandet upphör, så ock om dess upphörande eljest

är av väsentlig betydelse för barnet.

Har adoptivbarnet grovt förgått sig mot adoptanten eller hans närmaste,

eller för adoptivbarnet ett lastbart eller brottsligt liv, äge adoptanten vinna

adoptivförhållandets hävande.

10 §.

Adoptivförhållandet varde ock, sedan barnet fyllt tjuguett år, efter an­

sökan hävt, såframt adoptanten och adoptivbarnet äro ense därom. Den som

är förklarad omyndig skall hava förmyndarens samtycke till överenskom­

melsen.

11

§■

Hava makar adoptivbarn, må adoptivförhållandet ej hävas annat än be­

träffande bägge makarna.

Hävande må ske enligt 8 §, oaktat ena maken ägde sådan vetskap som

där sägs, samt enligt 9 §, ändå att den omständighet som åberopas till grund

för hävandet gäller blott ena maken; och må, där ansökan enligt 8 eller 9 §

skall göras av adoptanten, hävande äga rum på ansökan av allenast ena ma­

ken, om synnerliga skäl äro därtill, dock ej i fall som avses i 8 § på ansökan

av make, som ägde sådan vetskap som där sägs.

12

§.

Häves adoptivförhållandet, upphöre all verkan av adoptionen, såvitt ej

annat särskilt stadgas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

7

5 KAP.

Om barnets namn.

1 §•

Barn i äktenskap erhåller faderns släktnamn. Barn som, sedan det fyllt aderton år, erhåller äktenskaplig börd genom att föräldrarna ingå äktenskap med varandra, behåller dock det släktnamn som dessförinnan tillkom barnet, såvida icke barnet själv annorlunda be­ stämmer.

2 §•

Barn utom äktenskap erhåller moderns släktnamn. Är modern gift, eller är hon frånskild hustru, erhåller barnet det släktnamn som tillkom henne såsom ogift. .

Fadern så ock, där modern är gift, hennes make må giva barnet sitt slakt­ namn. Till sådan ändring av namn erfordras samtycke av den som har vård­ naden om barnet, där detta är under tjuguett år, och av barnet själv, om det fyllt aderton år.

Är barnet trolovningsbarn, äge den som har vårdnaden om barnet eller barnet själv, om det fyllt tjuguett år, bestämma, att det skall bära faderns släktnamn. Har barnet fyllt aderton år, må ej den som har vårdnaden träffa sådan bestämmelse utan barnets samtycke.

3

§•

Adoptivbarn erhåller adoptantens släktnamn, där ej rätten tillåter att barnet behåller sitt namn eller bär båda tillhopa.

Häves adoptivförhållandet, förlorar barnet det genom adoptionen förvär­ vade namnet, såvida icke rätten tillåter att det behålles.

6 KAP.

Om vårdnaden.

1 §•

Barn i äktenskap står under föräldrarnas vårdnad enligt vad nedan sägs till dess det fyllt tjuguett år eller ingått äktenskap.

2 §•

Föräldrarna äro pliktiga att sörja för barnets person och att giva det sorg- fällig uppfostran. De skola tillse, att barnet erhåller uppehälle och utbild­ ning efter vad med hänsyn till föräldrarnas villkor och de tillgångar barnet kan äga ävensom barnets anlag må finnas tillbörligt.

3 §•

Föräldarna bave uppsikt över barnet samt äge för barnets tillrättavi­ sande använda de uppfostringsmedel som med hänsyn till dess ålder och öv­ riga omständigheter må anses lämpliga.

4 §•

Barn, som fyllt aderton år, må själv taga tjänst eller annat arbete. Hava föräldrarna dessförinnan låtit barnet taga tjänst eller annat arbete, varige­

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

nom barnet blivit i stånd att försörja sig, äge barnet, sedan det fyllt sexton år, själv uppsäga avtalet ävensom sluta avtal om annat arbete av liknan­ de art.

Avtal, som barnet slutit efter vad i första stycket sägs, äge föräldrarna häva, om det må anses erforderligt med hänsyn till barnets uppfostran eller välfärd; tage dock, om barnet fyllt aderton år, rättens samtycke. Har avtalet hävts, äge barnet ej därefter själv sluta arbetsavtal.

I fråga om verkan av avtal, som barnet slutit utan erforderligt samtycke, stadgas i 9 kap.

5 §.

Är en av föräldrarna i följd av frånvaro, sjukdom eller annan orsak hind­ rad att deltaga i beslut rörande vårdnaden, vilket icke utan olägenhet kan uppskjutas, utövas bestämmanderätten av den andre. Denne må dock icke ensam fatta beslut av ingripande betydelse för barnets framtid, med mindre barnets bästa uppenbarligen kräver det.

6

§.

Gör en av föräldrarna sig skyldig till grovt missbruk eller till grov för­ summelse vid vårdnadens utövande, eller är han hemfallen åt missbruk av rusgivande medel, eller för han ett lastbart liv, eller är han till följd av från­ varo, sjukdom eller annan orsak för längre tid förhindrad att deltaga i vård­ naden, äge rätten på ansökan av den andre eller barnavårdsman eller på an­ mälan av allmän åklagare eller barnavårdsnämnd förordna, att vårdnaden skall tillkomma allenast den andre. Inträffar sådant fall i fråga om bägge föräldrarna, äge rätten överflytta vårdnaden å särskilt förordnad förmyn­ dare.

7 §.

Leva föräldrarna på grund av söndring åtskilda, har rätten på ansökan av endera att förordna, vilken av dem skall hava vårdnaden om barnen eller, om ej alla barnen böra stå under den enes vårdnad, huru de skola fördelas mellan föräldrarna. Äro föräldrarna ense, give rätten sitt beslut i överens­ stämmelse med vad de önska, såframt det ej är uppenbart stridande mot bar­ nens bästa; åsämjas de ej, bestämme rätten efter vad med hänsyn främst till barnens bästa finnes skäligt. Bär endera huvudsakligen skulden'till samman­ levnadens hävande, och äro de lika skickade att hava vårdnaden om barnen, vare den andre närmast därtill. Finnes med hänsyn till barnens bästa uppen­ bart, att ingendera av föräldrarna bör utöva vårdnaden, skall denna anför­ tros åt särskilt förordnad förmyndare.

Dömes till återgång av föräldrarnas äktenskap eller till hemskillnad eller äktenskapsskillnad mellan dem, meddele rätten tillika förordnande angåen­ de vårdnaden om barnen; och skall därvid vad i första stycket är stadgat äga motsvarande tillämpning.

8 §•

Dör en av föräldrarna, tillkommer vårdnaden den andre. Äro bägge föräld­ rarna döda, utövas vårdnaden av förmyndaren.

9

§■

Har vårdnaden enligt 7 § tillerkänts den ene av föräldrarna, och inträf­ far i fråga om honom fall, varom i 6 § sägs, eller dör han, förordne rätten den andre att utöva vårdnaden, såvida ej denna med hänsyn till barnets bästa finnes böra anförtros åt särskilt förordnad förmyndare.

Kungi. Maj.ts proposition nr 93.

9

10 §.

Fader eller moder, som är skild från vårdnaden, må ej betagas tillfälle till

umgänge med barnet, med mindre särskilda omständigheter föranleda där­

till. Nöjes han ej med vad som härom bestämmes av den som har vårdna­

den, skilje rätten dem emellan.

11

§•

Vårdnaden om adoptivbarn tillkommer adoptanten; och skall vad förut

i detta kapitel stadgas om föräldrar och barn i äktenskap äga motsvarande

tillämpning å adoptanten och adoptivbarnet. Är någon adopterad av makar

eller har ena maken adopterat den andres barn, vare därvid så ansett som

vore barnet deras gemensamma.

12

§.

Barn utom äktenskap står under moderns vårdnad till dess det fyllt

tjuguett år eller ingått äktenskap. Äro föräldrarna ense, att fadern skall

träda i moderns ställe, varde han, på anmälan, av rätten förordnad att över­

taga vårdnaden om barnet, om han är lämplig därtill. Finnes modern ej vara

lämplig att utöva vårdnaden, eller dör hon, skall rätten på ansökan av fadern

eller barnavårdsmannen eller på anmälan av allmän åklagare eller barna­

vårdsnämnd överflytta vårdnaden å fadern eller särskilt förordnad förmyn­

dare. Vad i 2—4 och 10 §§ stadgas med avseende å vårdnad om barn i äk­

tenskap skall äga motsvarande tillämpning beträffande barn utom äkten­

skap.

13 §.

Utan hinder av vad rätten beslutit i fråga som avses i detta kapitel äge

rätten annorlunda förordna därom, när väsentligt ändrade förhållanden på­

kalla det.

7 KAP.

Om underhållsskyldighet.

1 §•

Föräldrarna vare skyldiga att vidkännas kostnaden för barnets uppehälle

och utbildning, om ej barnet har egna tillgångar.

Underhållsskyldigheten upphör ej innan barnet erhållit den utbildning

som med hänsyn till föräldrarnas villkor och barnets anlag må finnas till­

börlig och ej i något fall förrän barnet fyllt sexton år.

2

§.

I kostnaden för barnets underhåll tage envar av föräldrarna del efter sin

förmåga.

Fader eller moder, som ej har vårdnaden om barnet, skall betala under­

hållsbidrag. Tillkommer vårdnaden om barn i bestående äktenskap en­

dast den ene av föräldrarna och leva de ej efter domstols beslut eller eljest

på grund av söndring åtskilda, gälle dock vad i 5 kap. giftermålsbalken

stadgas.

3 §•

Är barnet, sedan dess rätt till underhåll enligt 1 § upphört, i följd av sjuk­

dom eller annan dylik orsak ur stånd att själv försörja sig, vare föräldrarna

i mån av förmåga skyldiga att giva barnet skäligt underhåll.

10

Kunffl. Maj:ts proposition nr 93.

Enahanda underhållsskyldighet åligge barnet emot fader eller moder, som

av sjukdom eller annan dylik orsak är ur stånd att själv försörja sig.

4 §.

Har make under sin vårdnad barn i tidigare gifte eller utom äktenskap,

vare andra maken jämte honom skyldig att efter sin förmåga bidraga till

barnets underhåll, så länge äktenskapet består.

Vad nu sagts medför ej ändring i den underhållsskyldighet som må åligga

den andre av barnets föräldrar.

5

§•

Adoptant och adoptivbarn have samma plikt att underhålla varandra som

föräldrar och barn. Är adoptanten gift, have hans make den underhållsskyl­

dighet mot adoptivbarnet som åligger make mot andra makens barn.

Barnets föräldrar vare ej skyldiga att bidraga till dess underhåll, där ej

adoptanten samt, om han är gift, hans make bliva ur stånd att fullgöra sin

underhållsskyldighet.

6 §•

Betalning av underhållsbidrag skall erläggas i förskott för kalendermånad,

om ej på grund av särskilda omständigheter annorlunda bestämmes av rät­

ten eller genom avtal som i 7 § andra stycket sägs. Förskottsbetalning utöver

vad nu sagts medför ej befrielse från att gälda underhållsbidrag för den tid

sådan betalning avser.

Avtal angående fullgörande för framtiden av underhållsskyldighet som

ovan sägs utgöre ej hinder för den underhållsberättigade att göra gällande

rätt till högre underhållsbidrag.

Gäller avtalet underhåll enligt 1 § till barn utom äktenskap, vare det dock

bindande för den underhållsberättigade, om avtalet slutits genom skriftlig,

av två personer bevittnad handling och godkänts av barnavårdsmannen eller,

om sådan ej finnes, av barnavårdsnämnden. Har modern vårdnaden om bar­

net, äge hon sluta avtal som nu sagts, ändå att hon ej uppnått myndig ålder.

Innefattar avtalet åtagande att till barnets underhåll utgiva visst beiopp en

gång för alla, erfordras städse godkännande av barnavårdsnämnden. Belopp

som sist sagts skall betalas till nämnden, och varde med beloppet så förfaret

som i 4 kap. 6 § sägs med avseende å där nämnt engångsbelopp.

Avtal angående underhåll till barn må slutas jämväl' före barnets födelse.

8 §•

Utan hinder av vad genom dom eller genom avtal, som enligt 7 § är bin­

dande jämväl för den underhållsberättigade, blivit bestämt om underhålls­

bidrag äger rätten annorlunda förordna därom, när väsentligen ändrade

förhållanden påkalla det. Under samma förutsättning må ock avtal om un­

derhållsbidrag, som enligt 7 § icke är bindande för den underhållsberätti­

gade, på talan av den underhållsskyldige jämkas av rätten. Är underhåll

som avses i 1 § fastställt att utgå till dess barnet nått viss ålder, vare det

ej hinder att göra gällande rätt till bidrag för tid därefter, ändå att fall ej

är för handen som nyss är sagt.

Talan som avses i första stycket må ej föras i fråga om avtal, varigenom

underhållsskyldig, i den ordning som stadgas i 7 § andra stycket, åtagit

11

sig att till fullgörande av underhållsskyldighet som där avses utgiva visst

belopp en gång för alla.

9 §.

Är avtal, som makar med avseende å förestående återgång av äktenskap,

hemskillnad eller äktenskapsskillnad slutit om underhåll till barn, uppen­

bart obilligt för ena maken, må avtalet, om det ej ingåtts under hemskillnad,

på hans talan av rätten jämkas. I fråga om tid, inom vilken sådant klander

skall väckas, äge vad i It kap. 29 § andra punkten giftermålsbalken är

stadgat motsvarande tillämpning.

10

§.

Fader till barn utom äktenskap vare skyldig, att efter vad med hänsyn

till hans och moderns villkor må anses skäligt, bidraga till hennes under­

håll under sex veckor före och sex veckor efter nedkomsten. Vid beräknan­

de av detta underhållsbidrag skall hänsyn tagas jämväl till de särskilda kost­

nader som orsakas av förlossningen. Medför havandeskap eller amning el­

ler annan vård om barnet avsevärt hinder i moderns förvärvsverksamhet,

eller ådrager hon sig sjukdom genom havandeskapet eller nedkomsten, må

fadern kunna förpliktas att bidraga till hennes underhåll under längre tid

än nu sagts, dock högst under fyra månader före och nio månader efter

nedkomsten.

Dör fadern, äge modern rätt att av behållningen i boet, innan arvs- och

testamentslotter utgå, erhålla det belopp som erfordras till fullgörande av

underhållsskyldigheten emot henne för tiden efter dödsfallet.

Vad i 7 § första stycket, andra stycket första punkten samt tredje stycket

ävensom 8 § är stadgat om avtal eller dom rörande underhåll till barn utom

äktenskap skall äga motsvarande tillämpning med avseende å underhåll,

som enligt vad i första och andra stycket av förevarande paragraf sägs till­

kommer modern.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

8 KAP.

Om barna vårdsman.

För barn i äktenskap skall barnavårdsman förordnas, såframt föräldrar­

na leva åtskilda på grund av söndring eller efter vunnen hemskillnad eller

deras äktenskap är upplöst samt antingen den av föräldrarna vilken vård­

naden om barnet tillerkänts gör framställning om sådant förordnande eller

barnavårdsnämnden av särskild anledning finner det erforderligt. Vad nu

sagts för det fall att föräldrarna leva åtskilda eller deras äktenskap är upp­

löst skall ock gälla, där jämlikt 6 kap. 6 § rätten förordnat, att vårdnaden

om barnet skall tillkomma allenast den ene av föräldrarna.

Har make vid domstol framställt yrkande, att vårdnaden måtte tillerkän­

nas honom, skall, efter framställning av endera parten eller där barnavårds­

nämnden av särskild anledning finner det erforderligt, barnavårdsman för­

ordnas för tiden intill dess vårdnadsfrågan slutligt avgjorts.

2 §•

Är barn adopterat av makar eller bär ena maken adopterat den andres

barn, skall vad i 1 § stadgas om barnavårdsman för barn i äktenskap äga

motsvarande tillämpning.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

3 §.

För barn utom äktenskap skall barnavårdsman städse förordnas.

4 §•

Barnavårdsman förordnas av barnavårdsnämnden i den församling, där

den som har vårdnaden om barnet är kyrkobokförd, eller, om han ej är

i riket kyrkobokförd, där han vistas.

Till barnavårdsman skall förordnas därtill lämplig man eller kvinna.

5 §•

Kvinna, som är havande med barn utom äktenskap, bör i god tid före

den väntade nedkomsten anmäla sitt tillstånd för ledamot av barnavårds-

nämnden i den församling, där hon vistas, eller annan, som av nämnden

erhållit uppdrag att mottaga dylika anmälningar. Den, till viken anmäl­

ningen gjorts, skall genast underrätta nämnden därom. Är kvinnan kyrko­

bokförd i annan församling, har nämnden att om anmälningen genast un­

derrätta barnavårdsnämnden därstädes. Det åligger kvinnans föräldrar, ar­

betsgivare och andra i liknande ställning att erinra henne om angelägen­

heten därav att anmälan som nu sagts blir gjord.

Så snart anmälan inkommit eller nämnden erhållit kännedom, att barn

utom äktenskap blivit fött, skall förordnande för barnavårdsman utfärdas.

6

§.

Barnavårdsmannen har att bistå den som har vårdnaden om barnet med

råd och upplysningar samt tillse, att barnets rätt och bästa behörigen tillva­

ratagas. Särskilt åligger det honom att sörja för att barnets börd fastställes,

när det är fött utom äktenskap, samt för att underhåll tillförsäkras barnet

så ock att biträda med indrivning och tillhandahållande av underhållsbi­

drag och, när skäl äro därtill, göra anmälan om förordnande av förmyndare

för barnet.

Barnavårdsman vare berättigad att erhålla biträde av polismyndighet för

underhållsskyldigs efterforskande eller hörande och för verkställande av

delgivningar. Om barnavårdsmans rätt att föra talan stadgas i 20 kap.

7 §•

Uppdraget att vara barnavårdsman upphör, när barnet fyller aderton år.

Om särskild anledning därtill föreligger, må nämnden förlänga uppdraget,

dock ej längre än till dess barnet fyllt tjuguett år.

Finnes behov av barnavårdsman ej längre föreligga, äge barnavårdsnämn­

den förordna, att uppdraget skall upphöra.

8 §•

Barnavårdsmannens verksamhet står under tillsyn av barnavårdsnämn­

den, som, när anledning därtill föreligger, äger entlediga honom från upp­

draget och förordna annan i hans ställe.

Finner barnavårdsnämnden med hänsyn till barnets eller föräldrarnas vis­

telseort tillsynen böra överflyttas å annan barnavårdsnämnd, meddele be­

slut därom och give det ofördröj ligen tillkänna för såväl den andra barna­

vårdsnämnden som barnavårdsmannen.

9 §-

I den ordning som gäller i fråga om beviljande av medel för barnavårds­

nämnds verksamhet må beslutas anställande genom barnavårdsnämnden

13

av erforderligt antal personer att, efter nämndens för varje särskilt fall meddelade uppdrag, tjänstgöra såsom barnavårdsmän så ock anvisas medel för ersättning åt barnavårdsmän.

10 §.

över barnavårdsnämnds beslut i fråga som avses i detta kapitel må klagan föras genom besvär hos länsstyrelsen inom en månad från det klaganden er­ höll del av beslutet.

Talan mot länsstyrelsens beslut föres hos Konungen genom besvär i den ordning som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.

Barnavårdsnämndens eller länsstyrelsens beslut länder, utan hinder av klagan, till efterrättelse intill dess annorlunda kan varda förordnat.

11

§•

Närmare föreskrifter om barnavårdsmans verksamhet och tillsynen därå meddelas av Konungen.

Iiungl. Maj.ts proposition nr 93.

9 KAP.

Om underårlgs omyndighet.

1 §•

Den som är under tjuguett år

(underårig)

är omyndig och äger icke själv

råda över sin egendom eller åtaga sig förbindelser i vidare mån än som följer av vad som skall gälla på grund av lag eller villkor vid förvärv ge­ nom gåva eller testamente.

2

§•

Om rätt för underårig att själv taga tjänst eller annat arbete stadgas i 6 kap.

3 §.

Underårig äge själv råda över vad han genom eget arbete förvärvat efter det han fyllt sexton år. Detsamma gäller avkastningen av sådan egendom och vad som trätt i egendomens ställe.

Förmyndaren må med överförmyndarens samtycke omhändertaga egen­ dom, varom i första stycket sägs, såvitt det må anses erforderligt med hän­ syn till myndlingens uppfostran eller välfärd. Innan samtycke meddelas, skall överförmyndaren bereda myndlingen tillfälle att yttra sig.

4 §•

Har genom gåva eller testamente egendom tillfallit underårig under vill­ kor att han må själv råda däröver, skall vad i 3 § andra stycket stadgas äga motsvarande tillämpning, dock att överförmyndarens samtycke er­ fordras blott i det fall att den underårige fyllt sexton år. I sådant fall skall överförmyndaren, innan samtycke gives, bereda jämväl fångesmannen eller hans arvingar tillfälle att yttra sig, om det kan ske utan märklig omgång eller tidsutdräkt.

5 §•

Idkar underårig, som fyllt sexton år, näring med tillstånd varom i 15 kap. 13 § sägs, äge han ingå sådana rättshandlingar, som falla inom området

14

Kungi. Maj.ts proposition nr 93.

för rörelsen. Vad nu är stadgat gälle dock ej i fråga om rättshandling som

avses i 15 kap. 15 eller 16 §.

6

§.

Har underårig utan erforderligt samtycke ingått avtal, äge den, med vil­

ken avtalet slöts, frånträda avtalet, så länge det ej blivit godkänt eller behö­

rigen fullgjort. Visste han att avtalet slöts med underårig, må han dock ej,

med mindre han hade anledning antaga att den underårige ägde behörighet

att sluta avtalet, frånträda detta under den tid som vid dess ingående må

hava blivit bestämd för godkännande eller eljest skäligen kunde beräknas

åtgå därför. Ej må den, hos vilken underårig tagit tjänst eller annat arbete,

frånträda avtalet härom, så länge detta fullgöres av den underårige.

Meddelande, varigenom avtalet frånträdes, må ske jämväl till den under­

årige själv.

7 §•

Varder avtal, som underårig ingått utan erforderligt samtycke, ej gällan­

de, bäre envar åter vad han mottagit eller utgive, om det ej kan ske, ersätt­

ning för dess värde. Dock vare den underårige, där ej i andra stycket annor­

lunda stadgas, icke pliktig att utgiva sådan ersättning i vidare mån än vad

han mottagit använts till skäligt underhåll eller eljest finnes hava för ho­

nom medfört nytta.

Har den underårige vid avtals ingående genom falska uppgifter om sin be­

hörighet vilselett den, med vilken avtalet slöts, vare han, om avtalet ej blir

gällande, pliktig att i den omfattning som prövas skälig utgiva ersätt­

ning för den förlust som föranletts av avtalet. Var förfarandet straffbart,

skall ersättning gäldas efter vad i allmänhet gäller om skadestånd på grund

av brott.

10 KAP.

Om omyndighet på grund av rättens beslut.

1 §•

Den som fyllt tjuguett år skall av rätten förklaras omyndig:

1. om han på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning

av själsverksamheten är ur stånd att vårda sig eller sin egendom;

2. om han genom slöseri eller annan grov vanvård av sin egendom eller

eljest genom otillbörligt förfarande med avseende å egendomen äventyrar

sin eller sin familjs välfärd;

3. om han är hemfallen åt missbruk av rusgivande medel och i följd där­

av icke kan vårda sig eller sin egendom; eller

4. om han på grund av sjukdom, försvagat hälsotillstånd, lyte, oerfaren­

het eller annan orsak behöver annans bistånd i vården av sina angelägen­

heter och av sådan anledning själv begär att bliva förklarad omyndig eller

samtycker därtill.

2

§.

Föreligger beträffande underårig sådant fall som avses i 1 §, må rätten

förklara, att han skall förbliva omyndig jämväl efter uppnådd myndighets­

ålder.

3 §.

Har någon förklarats omyndig enligt vad i 1 eller 2 § sägs, äge han ej

råda över sin egendom eller åtaga sig förbindelser i vidare mån än som

15

följer av vad som skall gälla på grund av lag eller villkor vid förvärv ge­

nom gåva eller testamente.

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

4 §•

Den som är förklarad omyndig må utan hinder därav själv sluta avtal

om tjänst eller annat arbete. Dock äge rätten, när hänsynen till den omyn­

diges välfärd kräver det, förordna, att sådant avtal skall för honom ingås

och uppsägas av förmyndaren. Har sådant förordnande givits, äge förmyn­

daren jämväl häva avtal, som efter omyndighetsförklaringen ingåtts av den

omyndige.

5 §.

Den omyndige äge själv råda över vad han genom eget arbete förvärval

efter omyndighetsförklaringen. Detsamma gäller avkastningen av sådan

egendom och vad som trätt i egendomens ställe. I fråga om rätt för förmyn­

daren att omhändertaga egendomen skall 9 kap. 3 § andra stycket äga mot­

svarande tillämpning.

6

§•

Vad i 9 kap. 4 och 5 §§ stadgas med avseende å underårig skall i tillämp­

liga delar lända till efterrättelse i fråga om den som är förklarad omyndig.

7 §•

Om verkan av avtal, som den omyndige ingått utan erforderligt samtycke,

gälle vad i 9 kap. 6 och 7 §§ sägs.

8

§.

Omyndighetsförklaring skall av rätten hävas, om den omyndige finnes

vara i stånd att själv taga vård om sina angelägenheter.

It KAP.

Om förmyndare.

1 §•

För underårig! barn i äktenskap vare föräldrarna förmyndare. Dör en av

föräldrarna, eller kan någon av dem enligt 4 § icke vara förmyndare, eller

varder någon av dem entledigad från förmynderskapet, vare den andre bar­

nets förmyndare.

Går föräldrarnas äktenskap åter eller vinna de hemskillnad eller äkten­

skapsskillnad, vare den barnets förmyndare, som skall hava vårdnaden om

det. Varder eljest förordnat att vårdnaden skall tillkomma allenast den ene

av föräldrarna, vare han ock förmyndare.

Vad med avseende å förmynderskap stadgas om föräldrar och barn i äk­

tenskap skall äga motsvarande tillämpning å adoptant och adoptivbarn. Är

någon adopterad av makar eller har ena maken adopterat den andres barn,

vare därvid så ansett som vore barnet deras gemensamma.

2

§.

För underårig! barn utom äktenskap vare modern förmyndare. Har vård­

naden om barnet tillagts fadern, vare han dess förmyndare.

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

3 §.

Finnes ej någon som efter vad i 1 eller 2 § sägs skall vara förmyndare

för underårig, skall rätten förordna förmyndare.

För den som är förklarad omyndig skall ock förmyndare förordnas.

4 §.

Den som själv är omyndig må ej vara förmyndare; och upphöre därför

förmyndares befattning, om han varder förklarad omyndig.

5 §.

När förmyndare skall förordnas, skall därtill utses en rättrådig, erfaren

och i övrigt lämplig man eller kvinna, helst någon som är med den omyn­

dige besläktad eller besvågrad eller eljest står honom nära.

För underåriga syskon bör gemensam förmyndare förordnas, såvida icke

särskilda skäl tala däremot.

6

§.

Skall efter föräldrarnas död förmyndare förordnas för underårig, och

hava föräldrarna eller en av dem givit tillkänna, vem de önska till förmyn­

dare för den underårige, varde han därtill förordnad, såframt han ej finnes

olämplig.

7 §.

För omyndig må, när omständigheterna sådant påkalla, flera förmyndare

förordnas.

Prövas den eller de som på grund av lag skola vara förmyndare icke lämp­

ligen böra handhava förmynderskapet allena, skall medförmyndare förord­

nas.

8

§•

Ej må någon undandraga sig att på grund av förordnande vara förmyn­

dare i andra än följande fall:

1. om han uppnått en ålder av sextio år;

2. om han på grund av sjukdom eller försvagat hälsotillstånd icke utan

avsevärd olägenhet kan utöva förmynderskapet;

3. om han till följd av befattning i statens eller kommuns tjänst skulle

av förmynderskapet oskäligt betungas;

4. om han redan förut innehar två förmynderskap för andra än egna

barn eller ett sådant förmynderskap av vidlyftig beskaffenhet, därvid för­

mynderskap för flera underåriga syskon räknas såsom ett;

5. om han genom förmynderskapet skulle bliva nödsakad att eftersätta

egna angelägenheter av synnerlig vikt;

6. om han skall tillsammans med annan utöva förmynderskapet eller

vårdnaden om den omyndige skall tillkomma annan;

7. om han förpliktas att ställa säkerhet för den omyndiges egendom.

Utövas förmynderskapet för underårig av föräldrarna eller en av dem,

äge förmyndaren på begäran bliva entledigad från förmynderskapet alle­

nast om annan förordnas till medförmyndare eller han förpliktas att ställa

säkerhet för den omyndiges egendom.

9 §.

Gör förmyndaren sig skyldig till missbruk eller försummelse vid utövan­

det av sin befattning, eller kommer han på ekonomiskt obestånd, och prö­

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

17

vas han på grund härav vara olämplig såsom förmyndare, eller finnes han av annan orsak icke längre lämplig att innehava förmynderskapet, varde han entledigad.

10 §.

Dör förmyndaren, och finnes ej någon som på grund av lag skall vara för­ myndare, skall den som har boet i sin vård utan dröjsmål anmäla förhål­ landet till den rätt, hos vilken förmynderskapet är eller skall vara inskrivet.

11

§•

Förmynderskap står under tillsyn av överförmyndaren och rätten.

12 KAP.

Om inskrivning av förmynderskap,

1 §•

Förmynderskap för underårig skall inskrivas, då fader, efter vilken den underårige är arvsberättigad, eller moder avlider, eller då dessförinnan egendom, som skall stå under förmyndarens förvaltning, annorledes än ge­ nom upptagande av lån tillfaller den underårige eller någon rättens åtgärd vidtages i fråga som rör förmynderskapet.

Inskrivningen skall ske hos rätten i den ort, där den som utövar förmyn­ derskapet har hemvist inom riket eller, om inskrivningen föranledes av att fader eller moder som ensam utövat förmynderskapet avlidit, där denne se­ nast haft sådant hemvist. Hava föräldrar till barn i äktenskap, som utöva förmynderskapet gemensamt, skilda hemvist, skall inskrivningen ske där fadern har hemvist eller, om den föranledes av fråga om moderns entledi­ gande från förmynderskapet, där hon har hemvist. Finnes ej domstol som efter vad ovan stadgas är behörig att verkställa inskrivningen, skall denna ske vid Stockholms rådhusrätt.

2

§■

Då någon som uppnått myndig ålder förklaras omyndig, varde förmyn­ derskapet inskrivet vid den rätt, där ansökningen om omyndighetsförkla­ ring gjordes.

3 §•

Finner rätten, där förmynderskap är inskrivet, med hänsyn till den omyn­ diges eller hans föräldrars boningsort eller av annan orsak, att tillsynen över förmynderskapet lämpligen bör överflyttas till annan rätt, äge den rätt, där förmynderskapet är inskrivet, besluta därom. Underrättelse om beslutet skall ofördröj ligen givas den rätt, till vilken tillsynen sålunda överflyttas, och var­ de förmynderskapet där inskrivet.

4 §■

När förmynderskap inskrives, skall rätten, där så erfordras, angiva, vilken överförmyndare det tillkommer att utöva tillsyn över förmynderskapet.

I fråga om överflyttning av tillsynen över förmynderskap från en över­ förmyndare till en annan inom tingslag eller inom stad, där rådhusrätt fin­ nes, skall vad i 3 § sägs äga motsvarande tillämpning.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1949. 1 saml. Nr 93.

18

5 §.

Rätten tillser, att förmynderskap inskrives och förmyndare varder för­

ordnad, då det skall ske.

6

§•

Då rätten meddelat beslut om inskrivning av förmynderskap, skall anteck­

ning därom ske i förmynderskapsbok, som föres vid rätten.

Närmare bestämmelser om förmynderskapsbokens förande så ock om vissa

åtgärder som åligga rätten med avseende å förmyndarvården givas av

Konungen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

13 KAP.

Allmänna bestämmelser om förmyndares plikter.

1 §•

Förmyndaren har, såvitt ej annat skall gälla på grund av lag eller villkor

vid förvärv genom gåva eller testamente, att förvalta myndlingens förmö­

genhet och företräda honom i angelägenheter som röra denna.

2

§•

Uppstår fråga om rättshandling mellan myndlingen och förmyndaren eller

hans make eller någon som han företräder, äge förmyndaren ej den rätt att

företräda myndlingen, varom i 1 § sägs. Hava syskon gemensam förmynda­

re, äge denne dock företräda myndlingarna vid arvskifte dem emellan, så­

framt de ej hava inbördes stridande intressen.

Har förmyndaren slutit avtal, vartill han, enligt vad i första stycket sägs,

saknat behörighet, skall angående skyldigheten att återbära vad jämlikt av­

talet må vara uppburet, eller att utgiva ersättning därför, vad i 9 kap. 7 §

första stycket är stadgat äga motsvarande tillämpning.

3 §•

Det åligger förmyndaren för den som är förklarad omyndig att sörja för

myndlingens person, i den mån det med hänsyn till grunden för omyndig­

hetsförklaringen eller eljest finnes nödigt.

Med avseende å vårdnaden om underårig stadgas i 6 kap.

4 §.

Förmyndaren skall med omsorg och nit vårda myndlingens rätt och främ­

ja hans bästa.

5 §.

Har myndlingen fyllt sexton år, bör förmyndaren, om det lämpligen kan

ske, höra myndlingen rörande hans mening i angelägenheter av vikt. År

myndlingen gift, skall jämväl makens mening inhämtas.

6

§•

Förmyndaren skall rörande allt vad till förmynderskapet hörer giva

överförmyndaren ävensom rätten de upplysningar som infordras.

7 §•

För den omyndiges egendom skall förmyndaren, såframt rätten prövar

skäl därtill vara för handen, lämna inteckning eller annan säkerhet till visst

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

19

av rätten bestämt belopp. Säkerheten skall, på sätt rätten bestämmer, för­

varas och förvaltas av överförmyndaren eller i annan lämplig ordning.

8 §•

Har omyndig flera förmyndare, skola de, såvitt rörer egendomen, hand­

hava förmynderskapet gemensamt; dock må rätten förordna, att tillgång­

arna skola för förvaltning på visst sätt dem emellan fördelas, eller att, med

bibehållande i övrigt av gemensam förvaltning, vissa tillgångar skola för­

valtas av en förmyndare ensam. Den som skall ensam råda över vissa till­

gångar må ock ikläda den omyndige sådana förbindelser som falla inom om­

rådet för dessa tillgångars förvaltning.

Tillkommer ej vårdnaden om underårig föräldrarna eller en av dem, skall

vårdnaden, om flera förmyndare förordnas, utövas av den bland fömyndar-

na som rätten utser därtill. Denne må, om det finnes lämpligt, av rätten be­

frias från skyldigheten att deltaga i handhavandet av den omyndiges övriga

angelägenheter. Har den som är förklarad omyndig flera förmyndare, för-

ordne rätten en av dem att hava den omsorg om myndlingens person, var­

om i 3 § sägs.

Kunna, där den omyndige har flera förmyndare, dessa ej enas i ärende,

vari avgörandet tillkommer dem, gälle den mening som överförmyndaren

finner sig kunna biträda. Är fråga om åtgärd, vartill överförmyndarens eller

rättens samtycke erfordras, må samtycke till åtgärden givas utan hinder av

meningsskiljaktighet mellan förmyndarna. Innan i dessa fall beslut med­

delas, skall överförmyndaren eller rätten bereda medförmyndare tillfälle

att yttra sig.

9 §•

Förmyndare vare pliktig att ersätta skada som han uppsåtligen eller av

vårdslöshet tillskyndat den omyndige.

Äro flera förmyndare ansvariga för skada som de tillskyndat den omyn­

dige, svare de för ersättningen en för alla och alla för en. Ersättningsbelop­

pet varde förmyndarna emellan slutligen fördelat efter den större eller

mindre skuld som prövas ligga envar av dem till last. Finnes någon sakna

tillgång till gäldande av vad på honom belöper, skall de övrigas ansvarighet

för bristen bestämmas efter enahanda grunder.

10

§.

Vill den omyndige, sedan han blivit myndig, eller ny förmyndare göra

anspråk på ersättning efter vad i 9 § stadgas, skall han, såframt de hand­

lingar, varom i 16 kap. 12 § förmäles, överlämnats till honom efter vad där

sägs, inom ett år därefter väcka talan om anspråket, eller vare sin talan

förlustig. Vad sålunda stadgats skall ej äga tillämpning, om den avgående

förmyndaren gjort sig skyldig till brottsligt förfarande.

14 KAP.

Om vård av omyndigs rätt i oskiftat bo,

1 §•

Har omyndig del i oskiftat bo, skall förmyndaren, med iakttagande av

vad nedan stadgas, vårda den omyndiges rätt i boet.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

2

§•

Förmyndare, som för omyndig delägare i oskiftat dödsbo deltager i rätts­

handling vid förvaltningen av den dödes egendom, vare pliktig att till rätts­

handlingen inhämta överförmyndarens eller rättens samtycke, såframt så­

dant samtycke erfordras för giltigheten av dylik rättshandling vid förvalt­

ningen av omyndigs egendom.

Mot borgenär i dödsboet eller annan, vars rätt är beroende av utredningen,

står förmyndaren, såvitt angår skada genom hans åtgärd eller försummelse,

i ansvar efter vad i lagen om boutredning och arvskifte stadgas.

3 §•

Förmyndare må ej för omyndig delägare i dödsbo sluta avtal om sam­

manlevnad i oskiftat bo utan överförmyndarens samtycke.

Visar det sig att den omyndiges bästa skulle genom avtalets fortsatta

bestånd äventyras, äge rätten häva avtalet, ändå att den tid, för vilken av­

talet slutits, ej tilländagått.

Innan beslut fattas i fråga som avses i andra stycket skall rätten bereda

övriga delägare i boet tillfälle att yttra sig i ärendet.

4 §.

Slutes ej för omyndig delägare i dödsbo avtal om sammanlevnad i oskif­

tat bo, skall förmyndaren tillse, att bodelning och skifte förrättas så snart

ske kan. Samma lag vare, om dylikt avtal upphört att gälla. Har efterlevande

make, som deltagit i avtalet, trätt i nytt gifte, skall förmyndaren uppsäga

avtalet.

5 §.

Förmyndare, som för omyndig delägare i dödsbo deltager i bodelning eller

skifte, vare pliktig att inhämta överförmyndarens samtycke till egendo­

mens fördelning, såvitt denna ej sker genom lottning.

Avtal, varigenom delägare i boet mot vederlag, som gives eller utfästes,

övertager den omyndiges lott i boet, äge förmyndaren ej ingå utan överför­

myndarens samtycke.

6

§.

Vad i 4 och 5 §§ är stadgat om förmyndares skyldighet i fråga om bo­

delning i anledning av dödsfall skall äga motsvarande tillämpning, då för

omyndig bodelning eljest skall ske.

7 §•

Inhämtas ej överförmyndarens eller rättens samtycke, då detta enligt 2,

3, 5 eller 6 § bort ske, skall vad för sådant fall är stadgat beträffande för­

valtning av omyndigs egendom äga motsvarande tillämpning.

8

§.

Äger omyndig del i dödsbo, skall förmyndaren, så snart ske kan efter

det bouppteckning inregistrerats hos rätten, ingiva avskrift av bouppteck­

ningen till överförmyndaren.

Skall av annan anledning än dödsfall bodelning ske för omyndig, vare

förmyndaren pliktig att tillse, att bouppteckning förrättas så snart ske kan,

samt att därefter ofördröj ligen ingiva avskrift av bouppteckningen till över­

förmyndaren.

21

Är i fall, varom i första eller andra stycket sägs, bouppteckningen av vid­ lyftig beskaffenhet, må avskrift av handlingen lämnas allenast i erforder­ liga delar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

9 §.

Varder dödsbo, däri omyndig äger del, ej skiftat inom sex månader från det bouppteckning förrättades, skall förmyndaren, där ej avtal träffats om sammanlevnad i oskiftat bo, inom nämnda tid till överförmyndaren avgiva redogörelse för det hinder som mött för skifte, och vare förmyndaren plik­ tig att därefter, intill dess skifte sker eller avtal, varom ovan sägs, slutes, avgiva sådan redogörelse var sjätte månad, där ej överförmyndaren bestäm­ mer annan tid.

Slutes för omyndig delägare i dödsbo avtal om sammanlevnad i oskiftat bo, vare förmyndaren pliktig att före den 15 februari varje år till överför­ myndaren avlämna årsuppgift angående boet, upptagande den behållna in­ komsten under föregående år samt en översikt av boets tillgångar och skul­ der vid årets slut. Möter till följd av boets storlek eller av annan orsak hin­ der att inom nämnda tid avlämna årsuppgift, skall inom samma tid anmä­ lan om hindret göras till överförmyndaren; och utsätte denne ny tid, inom vilken förmyndaren har att ingiva handlingen.

Hava underåriga syskon samma förmyndare, må för dem gemensam redo­ görelse eller årsuppgift avlämnas.

10

§.

Försummar förmyndaren att i rätt tid ingiva bouppteckning, redogörelse eller årsuppgift efter vad i 8 och 9 §§ sägs, anmäle överförmyndaren för­ summelsen hos rätten, och äge rätten att genom vite tillhålla förmyndaren att fullgöra sitt åliggande. Innan anmälan göres efter vad nyss är sagt, skall överförmyndaren, där det lämpligen kan ske, erinra förmyndaren om hans skyldighet.

11

§•

Förmyndaren äge för vård av omyndigs rätt i oskiftat dödsbo åtnjuta skäligt arvode. Träffas avtal om sammanlevnad i oskiftat bo, skall arvodet utgå årligen och må ej, med mindre rätten annorlunda förordnar, överstiga för år räknat ett belopp, motsvarande fem för hundra av så stor del av boets inkomst som enligt årsuppgift rörande boet belöper på den omyndige. Ar­ vodet skall förskjutas av boet.

Fader eller moder, som på grund av lag är förmyndare, äge ej uppbära arvode efter vad i första stycket sägs, med mindre rätten med hänsyn till särskilda omständigheter lämnar tillstånd därtill.

12

§.

Är omyndig ende delägaren i dödsbo eller äro underåriga syskon, som hava gemensam förmyndare, ensamma delägare i oskiftat bo, skall, om boet förvaltas av förmyndaren, å förvaltningen tillämpas vad i 15 och 16 kap. stadgas.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

15 KAP.

Om förmyndares förvaltning av omyndigs egendom.

1 §•

Förmyndaren vare pliktig att tillse, att den omyndiges tillgångar äro an-

bragta sålunda att erforderlig trygghet finnes för deras bestånd och skälig

avkastning erhålles.

2

§•

Lösören, som icke böra behållas till nytta för den omyndige, skola av­

yttras. Föremål, som hava särskilt värde för den omyndige eller hans familj,

må dock behållas, såframt icke föryttring är påkallad med hänsyn till den

omyndiges förmögenhetsförhållanden.

3 §•

Aktier och andra värdepapper böra, om de icke kunna med trygghet till

den omyndiges fördel behållas, av förmyndaren försäljas, när det lämpligen

kan ske.

Fordringar, som icke kunna med trygghet till den omyndiges fördel för­

bliva utestående, böra av förmyndaren så snart ske kan indrivas. Har ford­

ran tillkommit därigenom att delägare i oskiftat bo med överförmyndarens

samtycke övertagit den omyndiges lott i boet, må den förbliva utestående,

så länge den omyndiges bästa ej därigenom äventyras.

4 §•

Den omyndiges penningmedel skola göras räntebärande, och äge förmyn­

daren för sådant ändamål inköpa obligationer eller förvärva fordran, som

inskrives eller inskrivits i statsskuldboken, eller utlåna medlen mot säkerhet

av inteckning i fast egendom eller ock i myndlingens namn insätta dem hos

postsparbanken eller sparbank eller för längre tid hos annan bank. Närmare

bestämmelser om de obligationer som må inköpas, om beskaffenheten av

den inteckningssäkerhet, varemot utlåning må ske, samt om de räkningar,

å vilka insättning hos bank må äga rum, meddelas av Konungen.

Med bank avses jämväl centralkassa för jordbrukskredit.

5 §■

Vill förmyndaren göra den omyndiges penningmedel räntebärande på an­

nat sätt än i 4 § avses, eller vill han använda dem till inköp av aktier eller

därmed jämförliga värdepapper eller eljest göra dem fruktbärande, tage han

därtill överförmyndarens samtycke. Ej må sådant samtycke givas, med

mindre särskilda skäl äro därtill.

6 §•

Böra den omyndige tillhöriga penningmedel hållas tillgängliga för bestri­

dande av utgifter för hans underhåll eller för vården av hans egendom, och

kunna av sådan anledning medlen icke anbringas under villkor som avses

i 4 §, skola medlen likväl, i den mån det lämpligen kan ske, i den omyndiges

namn insättas hos bank å en för ändamålet lämpad räkning.

7 §•

Penningar eller värdepapper, som av förmyndaren innehavas för den

omyndiges räkning, skola av honom så förvaras, att de ej sammanblandas

23

med penningar eller värdepapper, som tillhöra förmyndaren själv eller eljest innehavas av honom.

Har den omyndige aktier eller andra därmed jämförliga värdepapper, över vilka enligt lag bok eller förteckning föres, skall förmyndaren tillse, att den omyndige, så snart ske kan, där upptages som ägare.

8 §•

Aktier, obligationer, skuldebrev och andra sådana värdehandlingar skola, såframt sammanlagda värdet överstiger tvåtusen kronor, i den omyndiges namn nedsättas i öppet förvar hos riksbanken eller annan bank. Vill för­ myndaren uttaga nedsatt värdehandling, söke han överförmyndarens till­ stånd. Sådant tillstånd erfordras ej, där värdehandlingen allenast skall ge­ nom bankens försorg överföras till annan bank för att där nedsättas i öppet förvar. De nedsatta värdehandlingarna skola under överförmyndarens till­ syn vårdas i enlighet med vad om dylik vård av omyndigs värdehandlingar särskilt stadgas.

Vad sålunda om nedsättning av omyndigs värdehandlingar föreskrivits skall ej äga tillämpning med avseende å bevis eller motbok rörande tillgodo­ havande å räkning hos bank, ej heller med avseende å bevis, soin utfärdats om inskrivning i statsskuldboken eller Sveriges allmänna hypoteksbanks skuldbok eller skuldbok hos annan inrättning, som Konungen bestämmer, såframt å beviset finnes antecknat, att inskrivningen skett med förbehåll att kapitalbelopp å inskriven fordran eller därå utställd obligation eller ock in­ skriven obligation eller å sådan obligation belöpande kapitalbelopp ej må lyftas utan överförmyndarens tillstånd.

Obligationer, vilka utfärdats av staten eller Sveriges allmänna hypoteks- bank eller annan inrättning, som Konungen bestämmer, skola, såframt ej obligationerna äro nedsatta i öppet förvar hos bank eller överförmyndaren medgiver undantag, inskrivas i statsskuldboken eller bankens eller inrätt­ ningens skuldbok med förbehåll, varom i andra stycket sägs.

Hava underåriga syskon gemensam förmyndare, skola vid tillämpning av det i första stycket givna stadgandet syskonens värdehandlingar samman­ räknas.

Finnas omyndigs värdehandlingar, som skola förvaltas av förmyndaren, i öppet förvar bos bank utan att" hava nedsatts enligt bestämmelse i detta kapitel, skall å dem tillämpas vad i denna balk är stadgat om nedsatta vär­ dehandlingar.

9 §•

Omyndigs medel, som innestå hos bank, må ej uttagas utan överförmyn­ darens tillstånd efter vad därom särskilt är stadgat. Vad nu sagts gäller ej ränta, som innestått kortare tid än ett år. överförmyndarens tillstånd vare ej heller erforderligt, där medlen allenast skola genom bankens försorg överföras till annan bank.

Medel, som böra hållas tillgängliga för ändamål, varom i 6 § sägs, må insättas med förbehåll att medlen må uttagas utan överförmyndarens till­ stånd.

När skäl äro därtill, äger överförmyndaren förordna, att förbehåll, varom i andra stycket sägs, ej skall gälla.

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

10

§.

Ej må förmyndaren utan överförmyndarens tillstånd överlåta eller pant­ sätta omyndigs värdehandling, medan den är nedsatt. Betalning av kapital­

24

belopp å omyndigs värdehandling må, medan den är nedsatt, uppbäras alle­

nast av banken.

Ej heller må utan överförmyndarens tillstånd överlåtelse eller pantsätt­

ning ske av bevis angående inskrivning i skuldbok, varom i 8 § förmäles,

såframt å beviset finnes antecknat förbehåll som där sägs, eller av bevis

eller motbok rörande tillgodohavande å räkning hos bank, såframt 9 §

första stycket är tillämpligt å tillgodohavandet.

11

§•

Försummar förmyndaren att nedsätta värdehandling eller inskriva obliga­

tion enligt vad i 8 § är stadgat, anmäle överförmyndaren försummelsen hos

rätten, och äge rätten att genom vite tillhålla förmyndaren att fullgöra sitt

åliggande. Innan anmälan göres efter vad nyss är sagt, bör överförmyn­

daren, där det lämpligen kan ske, erinra förmyndaren om hans skyldighet.

12

§.

Förvärvar omyndig värdehandling som avses i 8 §, eller äger omyndig

eljest att av annan utfå sådan värdehandling, må den som skall utgiva hand­

lingen fullgöra sin förpliktelse genom att i den omyndiges namn nedsätta

handlingen i öppet förvar hos bank, såvida ej den omyndige äger att själv

förvalta handlingen. Förpliktelse att utgiva penningbelopp må ock fullgöras

hos bank, ändå att den ej grundas å nedsatt värdehandling; och skola med­

len av banken insättas för den omyndiges räkning enligt vad om betalning,

som uppbäres å nedsatt värdehandling, är särskilt stadgat.

Äger omyndig att av dödsbo utfå värdehandling eller penningar på grund

av giftorätt, arv eller testamente eller såsom underhåll enligt lagen om arv,

vare boutredningsman eller testamentsexekutör pliktig att, såframt ej vär­

det är ringa eller överförmyndaren eljest medgiver undantag, nedsätta vär­

dehandlingen eller inbetala medlen hos bank enligt vad i första stycket

stadgas. Vad nu sagts om skyldighet att inbetala penningmedel hos bank

skall ock gälla, där någon, som här i riket driver försäkringsrörelse, skall

utgiva försäkringsbelopp, som tillkommer omyndig, och fråga ej är om

pension eller livränta eller om försäkringsbelopp, som den omyndige äger

att själv förvalta. I andra fall äge överförmyndaren genom meddelande till

den som skall utgiva värdehandling eller penningar förordna, att nedsätt­

ning eller inbetalning skall ske hos bank.

Den som nedsätter värdehandling eller inbetalar penningar hos bank en­

ligt vad i denna paragraf är stadgat vare pliktig att ofördröjligen under­

rätta förmyndaren därom.

Kungi. Maj:ts proposition nr 93.

13 §.

Ej må förmyndaren låta den omyndige driva näring, med mindre denne

fyllt sexton år.

Utan överförmyndarens samtycke må ej förmyndaren låta den omyndige

idka handel eller annan näring, som efter vad därom är stadgat ej må drivas

utan tillstånd av offentlig myndighet eller särskild anmälan, ej heller själv

å den omyndiges vägnar driva sådan näring. Ej må ansökan om överför­

myndarens samtycke av honom bifallas, med mindre den omyndige äger

nödiga medel för rörelsens drivande.

Av förmyndaren till den omyndige givet tillstånd att driva näring må han

återkalla, om det må anses erforderligt med hänsyn till den omyndiges upp­

fostran eller välfärd; tage dock, där den omyndige fyllt aderton år, över­

Kungi. Maj:ts proposition nr 93.

25

förmyndarens samtycke, överförmyndaren må ock återkalla sitt samtycke till idkande av näring som avses i andra stycket, om skäl äro därtill. Till­ fälle att avgiva yttrande skall, innan överförmyndaren lämnar förmynda­ ren medgivande till återkallelse, beredas den omyndige samt, innan eljest beslut av överförmyndaren meddelas om återkallelse, förmyndaren så ock den omyndige, om han driver rörelsen.

14 §.

Utan överförmyndarens samtycke må ej förmyndaren å den omyndiges vägnar upptaga lån eller ingå växelförbindelse. Vad sålunda är stadgat äge dock ej tillämpning, om åtgärden faller inom området för rörelse som av förmyndaren med överförmyndarens samtycke drives för den omyndiges räkning, överförmyndarens samtycke vare ej heller erforderligt i fråga om lån mot säkerhet av inteckning i omyndigs fasta egendom eller tomträtt, såframt lånet upptages inom tre månader från det inteckningen meddelades och vid lånets upptagande eftergift av förmyndaren ej göres i fråga om de villkor som äro angivna i det intecknade skuldebrevet.

Förmyndaren äge ej heller utan överförmyndarens samtycke å den omyn­ diges vägnar ingå borgen eller ställa den omyndiges gods såsom säkerhet för annans förbindelse. Till sådan rättshandling må samtycke ej givas, med mindre särskilda skäl äro därtill.

Ej må förmyndaren bortgiva den omyndige tillhörig egendom, såvitt ej fråga är om sedvanliga skänker, vilkas värde ej står i missförhållande till myndlingens villkor. Dock äge förmyndaren, med samtycke av överförmyn­ daren, av den omyndiges inkomster giva understöd åt anhöriga eller andra den omyndige närstående personer, då detta på grund av omständigheter­ na må anses tillbörligt.

15 §.

Förmyndaren må ej utan överförmyndarens samtycke sluta avtal, var­ igenom å den omyndiges fasta egendom lägges servitut, eller upplåta rätt till avkomst av egendomen eller rätt att annorledes än för egendomens behov avverka skog, ej heller annan nyttjanderätt, med mindre den avser viss tid, ej överstigande fem år.

Före besluts fattande skall överförmyndaren, såframt det utan märklig omgång eller tidsutdräkt kan ske, bereda den omyndige, om han fyllt sex­ ton år, ävensom hans make och närmaste fränder tillfälle att yttra sig.

Vad i denna paragraf är stadgat skall ej äga tillämpning i fråga om för­ ening, som träffas vid laga skifte, ägostyckning eller avstyckning.

16 §.

Vill förmyndaren överlåta eller med inteckning för gäld belasta den omyn­ diges fasta egendom eller tomträtt, tage han till överlåtelsen eller inteck­ ningen rättens tillstånd. Ej må sådant tillstånd givas, med mindre viktiga skäl äro därtill.

Det åligger rätten att före besluts fattande inhämta yttrande från överför­ myndaren samt, såframt det utan märklig omgång eller tidsutdräkt kan ske, bereda den omyndige, om han fyllt sexton år, ävensom hans make och närmaste fränder tillfälle att yttra sig.

Tillstånd, varom i första stycket sägs, gälle under sex månader från det tillståndet meddelades. Erinran härom skall göras i rättens beslut.

26

Kungl. Mnj.ts proposition nr 93.

17 §.

Har förmyndaren i fall, då enligt vad ovan i detta kapitel är stadgat

överförmyndarens eller rättens samtycke bort inhämtas, å den omyndiges

vägnar ingått avtal utan sådant samtycke, må den, med vilken avtalet slöts,

där ej annat förbehåll gjorts, icke frånträda avtalet, såframt förmyndaren

söker godkännande inom en månad från det avtalet slöts. Varder ansökan

avslagen av den myndighet, av vilken den först skall prövas, äge den, med

vilken avtalet slöts, härefter frånträda avtalet, såframt ej annan överens­

kommelse träffats.

18 §.

Varder avtal som avses i 17 § ej gällande efter vad där sägs, skall an­

gående skyldigheten att återbära vad jämlikt avtalet må vara uppburet eller

att utgiva ersättning därför vad i 9 kap. 7 § första stycket är stadgat äga

motsvarande tillämpning.

19 §.

Förmyndaren äge årligen uppbära arvode med belopp, som kan anses

skäligt med hänsyn till förvaltningens omfattning. Arvodet må icke, med

mindre rätten annorlunda förordnar, överstiga för år räknat ett belopp,

motsvarande fem för hundra av den omyndiges behållna inkomst enligt års-

räkning eller sluträkning, med avdrag likväl för avgift, som erlagts för vård

av den omyndiges värdehandlingar efter vad särskilt är stadgat. Avdraget

må dock ej uppgå till mer än två för hundra av inkomsten av nämnda vär­

dehandlingar.

Arvode, varom nu är sagt, tillkomme ej fader eller moder, som på grund

av lag är förmyndare, med mindre rätten med hänsyn till särskilda om­

ständigheter lämnar tillstånd därtill.

16 KAP.

Om förmyndares redovisningsskyldighet.

1

§•

Förmyndaren vare pliktig att över sin förvaltning av den omyndiges egen­

dom föra räkenskaper på sådant sätt att därigenom för varje år en nog­

grann redovisning lämnas för den omyndiges tillgångar och skulder samt

för förvaltningens gång.

2

§.

När egendom, Som skall stå under förmyndarens förvaltning, första gång­

en tillfaller underårig, skall förmyndaren inom en månad därefter till över­

förmyndaren ingiva förteckning över egendomen. Varder den som uppnått

myndig ålder förklarad omyndig, skall förmyndaren, inom tre månader

från det förmynderskapet inskrevs, till överförmyndaren ingiva förteckning

över den omyndiges egendom vid tiden för omyndighetsförklaringen.

Har den omyndige efter den tid som avses i första stycket erhållit egen­

dom som skall stå under förmyndarens förvaltning, skall förteckning över

denna egendom ingivas till överförmyndaren inom en månad därefter.

Är det andel i oskiftat bo som tillfallit omyndig, skall förteckning, varom

ovan stadgas, ingivas först inom en månad efter det bodelning eller skifte

skett.

°

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

27

3 §■

Å förteckning som avses i 2 § skall förmyndaren teckna försäkran under edlig förpliktelse, att hans uppgifter äro i allo riktiga och att ej något är med vilja och vetskap utelämnat. Rätten äge vid vite förelägga honom att bestyrka detta med ed, såframt yrkande därom framställes av överförmyn­ daren eller det eljest finnes påkallat. Har annan tagit befattning med den omvndiges egendom, må ock edgång åläggas honom, om skäl äro därtill.

4 §•

Saknar omyndig tillgångar, då förmynderskap för honom inskrives, skall förmyndaren göra anmälan därom till överförmyndaren inom tre månader från det inskrivningen ägde rum.

Vad i 3 § stadgas skall i tillämpliga delar gälla anmälan, varom i första stycket sägs.

5 §.

Före den 15 februari varje år avgive förmyndaren till överförmyndaren årsräkning, innefattande redogörelse för förvaltningen under föregående ar eller den del av året, varunder förmyndaren innehaft sin befattning. Då för­ myndarens befattning upphör, skall förmyndaren ofördröjligen till överför­ myndaren avgiva sluträkning, avseende förvaltningen under det löpande året intill befattningens upphörande.

I årsräkning och sluträkning skola upptagas tillgångar och skulder vid början av den tid räkningen avser, en sammanställning av inkomster och utgifter under nämnda tid samt tillgångar och skulder vid samma tids utgång.

6

§•

Har förmyndaren till överförmyndaren ingivit anmälan eller annan hand­ ling, enligt vilken den omyndige saknar tillgångar eller icke har andra till­ gångar än lösören, som ej lämna inkomst, vare förmyndaren fri från skyl­ dighet att avgiva räkning, intill dess genom föryttring av sådana lösören eller eljest tillgångar av annan beskaffenhet tillfalla den omyndige.

7 §■

I förteckning över omyndigs egendom så ock i årsräkning och sluträkning skola tillgångar och skulder fullständigt angivas med uppgift å de särskilda tillgångarnas värde. Finnes hos den omyndige fordringshandling som blivit intecknad i honom tillhörig fastighet eller tomträtt, skall detta särskilt an­ givas. Äro medel insatta hos bank, skall uppgift lämnas om den räkning, varå medlen innestå. I fråga om värdepapper, som ej äro nedsatta hos bank efter vad i 15 kap. stadgas, skall nummer eller annan beteckning anmärkas. Finnas tillgångar som stå under den omyndiges eller annans särskilda för­ valtning, skall förmyndaren jämväl lämna uppgift därom, så ock om dessa tillgångars värde, såframt det är honom kunnigt. Skola i årsräkning eller sluträkning upptagas tillgångar eller skulder, för vilkas fullständiga angi­ vande erfordras utförlig uppräkning, må beträffande dem hänvisning göras till förut avgiven förteckning eller årsräkning, där det lämpligen kan ske.

Förteckning och räkning skola innehålla fullständig uppgift å förmynda­ rens och den omyndiges namn och hemvist samt förmyndarens postadress.

8

§•

Innehåller förteckning över omyndigs egendom uppgift å tillgångar som på grund av giftorätt, arv, testamente eller gåva tillfallit den omyndige, eller

28

Kungi. Maj.ts proposition nr 93.

upptager årsräkning eller sluträkning sådana tillgångar, om vilka uppgift

förut ej lämnats, skall vid förteckningen eller räkningen fogas besannad av­

skrift av bodelnings- eller skifteshandling, testamente eller gåvobrev, om så­

dant finnes, så ock av bouppteckning, där den ej förut ingivits till överför­

myndaren. Är handling, varom nu sagts, av vidlyftig beskaffenhet, må av­

skriften lämnas allenast i erforderliga delar.

Upptager förteckning, årsräkning eller sluträkning värdehandlingar som

ej äro nedsatta hos riksbanken eller annan bank efter vad i 15 kap. stad­

gas, skall vid förteckningen eller räkningen fogas intyg av två personer, att

värdehandlingarna finnas i förmyndarens förvar. Innestå medel hos bank,

skall genom bevis från banken styrkas hur mycket som innestår, så ock i

vad mån förbehåll gjorts, att medlen må uttagas utan överförmyndarens

samtycke. Beloppet av medel, som innestå enligt motbok, må ock stvrkas

av två personer.

9 §•

Möter till följd av förmynderskapets vidlyftiga beskaffenhet eller av annan

orsak hinder att inom tid, som är för varje särskilt fall bestämd, avlämna

förteckning, årsräkning eller sluträkning, skall inom samma tid anmälan

om hindret göras till överförmyndaren; och utsätte denne ny tid, inom vilken

förmyndaren har att ingiva handlingen.

10

§.

Försummar förmyndaren att i rätt tid avgiva förteckning, årsräkning eller

sluträkning eller anmälan, varom i 4 § sägs, anmäle överförmyndaren för­

summelsen hos rätten, och äge rätten att genom vite tillhålla förmyndaren

att fullgöra sitt åliggande. Innan anmälan göres efter vad nyss är sagt, skall

överförmyndaren, där det lämpligen kan ske, erinra förmyndaren om hans

skyldighet.

11

§•

Då förmyndarens befattning upphör, vare förmyndaren pliktig att till

myndlingen, om han blivit myndig, eller, om förmynderskapet övergått å an­

nan, till denne ofördröjligen utgiva de tillgångar som förmyndaren för mynd­

lingens räkning har om händer.

12

§.

Sedan av förmyndaren avgiven sluträkning blivit granskad, skall överför­

myndaren till den som äger mottaga redovisning för förmyndarens förvalt­

ning överlämna, förutom sluträkningen, hos överförmyndaren förvarad för­

teckning över den omyndiges tillgångar och skulder, så ock samtliga de räk­

ningar som avgivits under hela den tid omyndighetstillståndet varat. Var för­

myndaren, då hans befattning upphörde, fri från skyldighet att avgiva slut­

räkning, skola de handlingar, varom ovan sägs, av överförmyndaren tillstäl­

las den som äger mottaga redovisning, endast såframt denne eller den av­

gående förmyndaren framställer begäran därom eller ock överförmyndaren,

på sätt i 17 kap. 4 § sägs, å sådan handling gjort anteckning om anmärk­

ning, utan att anmärkningen föranlett ansökan till rätten.

Hava de handlingar som avses i första stycket tillställts ny förmyndare,

åligger det denne att inom två månader därefter till överförmyndaren åter­

ställa handlingarna, överförmyndaren skall vid handlingarnas överläm­

nande skriftligen erinra förmyndaren härom. Försummar förmyndaren att

återställa handlingarna, skall vad i 10 § stadgas om påföljd av försummelse,

varom där sägs, äga motsvarande tillämpning.

29

Skall åtgärd, varom i första stycket sägs, vidtagas av överförmyndaren, och varder den avgående förmyndarens förvaltning godkänd av myndlingen eller ny förmyndare, innan handlingarna tillställts honom, vare godkännandet utan verkan.

13 §.

När förmyndarens befattning upphört, skola de rörande förmynderskapet förda räkenskaper samt de betalningsbevis och andra handlingar, som finnas förvarade till styrkande av särskilda poster i räkenskaperna, av förmyndaren hållas för granskning tillgängliga å tid och ort som i händelse av tvist be­ stämmas av överförmyndaren. Sedan tiden för väckande av talan om er­ sättning mot förmyndaren gått till ända eller, där sådan talan väckts, må­ let blivit avgjort genom laga kraft ägande dom, skola nämnda räkenskaper och handlingar utgivas till den som äger mottaga redovisning för förmynda­ rens förvaltning.

14 §.

Vad i 5—13 §§ stadgas om förmyndare skall, om förmyndaren ar död, äga motsvarande tillämpning å hans dödsbo eller, därest hans kvarlåtenskap är avträdd till konkurs, konkursförvaltningen.

Kungi. May.ts proposition nr 93.

17 KAP.

Om tillsyn över förmyndares förvaltning.

1 §•

Förmyndarens förvaltning av den omyndiges egendom skall med ledning av ingiven förteckning samt års- och sluträkningar granskas av överförmyn- daren. Vid granskningen skall särskilt tillses, att omyndigs tillgångar äro an- bragta sålunda, att erforderlig trygghet finnes för deras bestånd och skälig avkastning erhålles, så ock att utgifterna för den omyndige icke överstigit vad med hänsyn till hans förmögenhetsförhållanden och omständigheterna i övrigt må anses skäligt.

2

§.

överförmyndaren äge själv eller genom någon, som av honom utses därtill, genomgå de av förmyndaren förda räkenskaperna ävensom de betalnings­ bevis och andra handlingar som finnas förvarade till styrkande av särskilda poster i räkenskaperna så ock hos förmyndaren förvarade värdehandlingar. Dessa räkenskaper och handlingar skola av förmyndaren hallas tillgängliga å tid och ort som bestämmas av överförmyndaren.

År förmyndaren icke bosatt i det distrikt, där tillsynen utövas, vare över­ förmyndaren i det distrikt, där förmyndaren bor, pliktig att, på anmodan av den överförmyndare som det tillkommer att utöva tillsynen, verkställa den granskning som avses i första stycket.

Medför åtgärd, varom i första stycket sägs, särskilda kostnader eller avse­ värt besvär, äge rätten förordna, att särskild ersättning skall gäldas av den omyndiges medel.

3 §.

Finner överförmyndaren vid granskningen eller eljest anledning till an­ märkning mot förmyndarens förvaltning, skall överförmyndaren bereda för­ myndaren tillfälle att förklara sig. Inkommer ej förmyndaren inom förelagd tid med förklaring, eller finner överförmyndaren avgiven förklaring otill­

fredsställande, vare överförmyndaren, såframt den omyndiges rätt och bästa

kräver att åtgärd mot förmyndaren utan dröjsmål vidtages av rätten, pliktig

att hos rätten göra ansökan därom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

4 §•

Angående verkställd granskning skall å förteckning, årsräkning eller slut­

räkning tecknas bevis. Har överförmyndaren funnit anledning till anmärk­

ning som icke efter ingiven förklaring förfallit, skall jämväl därom anteck-

ning göras å handlingen. Underrättelse om sådan anteckning skall meddelas

förmyndaren, därvid särskilt skall angivas huruvida anmärkningen föranlett

ansökan till rätten eller ej.

4Iar, på sätt i första stycket sägs, anteckning skett om anmärkning, äge

förmyndaren, såframt anmärkningen innebär att ersättningsskyldighet i för­

hållande till den omyndige skulle åvila förmyndaren, väcka talan mot den

omyndige om frihet från sådan ersättningsskyldighet.

5 §•

Äger den omyndige del i oskiftat bo, skall överförmyndaren med ledning

av bouppteckningen och avgivna årsuppgifter tillse, att förmyndaren väl vår­

dar den omyndiges rätt i boet. Finner överförmyndaren anledning till an­

märkning, skall vad i 3 och 4 §§ stadgas äga motsvarande tillämpning.

6 §•

Den omyndige må, om han fyllt sexton år, taga del av de räkningar och

andra handlingar rörande förmynderskapet som förvaras hos överförmyn­

daren. Enahanda rätt tillkommer den omyndiges make och närmaste frän-

der.

7 §•

Överförmyndaren skall varje år, i enlighet med de närmare bestämmelser

som meddelas av Konungen, till rätten överlämna uppgift rörande tillsynen

över förmyndares förvaltning under föregående år.

18 KAP

Om god man.

1 §•

Är förmyndaren för sjukdom eller annan orsak ur stånd att utöva för­

mynderskapet, eller varder han enligt 20 kap. 27 § skild från utövningen

darav, skall god man av rätten förordnas att i förmyndarens ställe vårda den

omyndiges angelägenheter.

2 §•

Hava förmyndaren eller hans make och den omyndige del i oskiftat döds­

bo, skall god man av rätten förordnas att vårda den omyndiges rätt i boet

vid boutredningen så ock vid bodelning och skifte eller ingående av avtal

om sammanlevnad i oskiftat bo. God man skall ock förordnas för den omyn­

dige, om eljest å hans vägnar rättshandling skall företagas, vid vilken för­

myndaren, efter vad i 13 kap. 2 § stadgas, ej äger företräda den omyndige,

eller fråga uppstår om rättegång mellan den omyndige och förmyndaren eller

hans make eller någon som förmyndaren företräder.

31

Förekommer i annat fall än i första stycket sägs angelägenhet, däri för­

myndaren eller hans make kan hava ett intresse stridande mot myndlingens,

förordne ock rätten god man för den omyndige, om förmyndaren det begär

eller det eljest finnes lämpligt.

Kungi. Maj.ts proposition nr 93.

3 §•

Är någon för sjukdom, som kan antagas vara övergående, ur stånd att

bevaka sin rätt eller förvalta sin egendom, skall rätten, där så erfordras, för­

ordna god man att bevaka hans rätt eller förvalta egendomen; dock må så­

dant förordnande ej givas utan den sjukes samtycke, med mindre sjukdomen

medför hinder mot samtyckes inhämtande.

4 §•

Rätten skall ock, när anmälan sker eller behovet eljest varder kunnigt,

förordna god man:

1. om vid dödsfall till namnet känd arvinge är å okänd ort eller fjärran

och förty ej kan bevaka sin rätt i boet och förvalta sin lott däri;

2. om vid dödsfall ej kan utrönas, huruvida den döde efterlämnat arvinge

som före allmänna arvsfonden eller före eller jämte annan känd arvinge

är berättigad till arvet, eller ock kännedom finnes om arvinge efter den döde

men kunskap saknas såväl om arvingens namn som om hans vistelseort,

samt det på grund av sådan omständighet fordras, att okänd arvinges rätt

bevakas och hans lott i boet förvaltas;

3. om testamentstagare vistas å okänd eller fjärran ort eller är okänd och

hans rätt därför behöver iakttagas på sätt förut om arvinge är sagt;

4. om det eljest tarvas, att bortovarandes rätt bevakas eller hans egendom

förvaltas;

5. om jämlikt förordnande i testamente eller annan rättshandling av

framtida händelse beror, vem egendom skall tillfalla, eller egendom först

framdeles skall med äganderätt tillträdas, och det erfordras, att blivande

ägares rätt bevakas eller att egendomen förvaltas för hans räkning; eller

6. om egendom, enligt vad särskilt stadgas, skall ställas under vård och

förvaltning av god man som avses i detta kapitel.

Tarvas god man för den som äger rätt i dödsbo, skall det hos rätten an­

mälas av den som har boet i sin vård.

Rättshandling, som god man företagit med stöd av förordnande enligt den­

na paragraf, gälle, ändå att den egendom förordnandet avsåg tillfaller nå­

gon som han ej var satt att företräda.

5 §•

Till god man skall utses en rättrådig, erfaren och i övrigt lämplig man

eller kvinna. Skall god man förordnas att bevaka omyndigs eller bortova­

randes rätt i dödsbo, och har den avlidne nämnt, vem han önskar till god

man, varde denne därtill förordnad, saframt han ej finnes olämplig.

När omständigheterna sådant påkalla, må flera gode män förordnas.

Vad i It kap. 4, 8, 9 och 10 §§ stadgas om hinder att vara förmyndare,

skyldighet att övertaga förmynderskap, förmyndares entledigande och skyl­

dighet att anmäla förmyndares död skall äga motsvarande tillämpning i

fråga om god man eller godmanskap.

6

§.

Godmanskap slår under tillsyn av överförmyndaren och rätten.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 93-

7 §•

(lodmanssltap varde genast inskrivet hos den rätt som meddelat förord-

naJr j • ■?^*-ec^nin8 om inskrivningen skall ske i förmynderskapsboken.

Vad i 12 kap. 3 och 4 §§ stadgas om överflyttning av tillsynen å förmyn-

derskap och om rattens skyldighet att angiva, vilken överförmyndare det

tillkommer att utova tillsyn över förmynderskap, skall äga motsvarande till-

lampnmg i fråga om godmanskap, överflyttning av godmanskap som avses

i

l

eller

2

§ ma ej ske annat an i samband med överflyttning av förmynder-

8 §•

Vad i 9 och 10 samt 13—17 kap. stadgas i fråga om förmyndare och omyn-

dl0s egendom skall i tillämpliga delar gälla med avseende å god man och

egendom som skall förvaltas av god man, med iakttagande dock av vad här

nedan i 9—11 §§ föreskrives.

„ 9 §‘

God man som forordnats att förvalta egendom vare, såframt förvaltningen

ej avser andel i oskiftat bo, pliktig att, inom en månad från det inskrivning

e«endomenSkaPet ägde rUm’ överförmyndaren ingiva förteckning över

Förteckning som avgives av god man varom stadgas i 1 §, skall upptaga

den losa egendom som omhändertages av honom. Upphör godmanskapet

innan tid för avgivande av årsrakning eller sluträkning rörande förmynder-

skapet for den omyndige inträffar, må sluträkning rörande godmanskapet

upptaga redogörelse allenast för de åtgärder som vidtagits av gode man­

nen, och skall i övrigt redogörelse för förvaltningen av den omyndiges egen-

VWMUM?1 UIo or .den, h,d’ §odm^nskaPet varat, avgivas av förmyndaren.

Vad ! tö kap. 3 § ar stadgat om forteckning, som avgives av förmyndare,

skall aven galla med avseende å förteckning, som avgives av god man.

Har egendom i dödsbo, vilken förvaltats av god man som avses i 4 8 efter

preskription av rätt att taga arv eller testamente eller ock eljest tillfallit

allmänna arvsfonden, galle i fråga om egendomens försäljning vad i la»en

om allmänna arvsfonden är stadgat.

ö

°

10

§.

H^robah°V aV£°d 1?antej läagre0f°r handen, skall han av rätten entledigas.

Har god man forordnats enligt 3 § eller 4 § 1—5, skall han entledigasf så

snart den, för vilken han forordnats, begär det

8

mädas§£osmrSenUtfÖrt UPPdrag’ ^ det 3V honom ofördröjligen an-

11 §-

God man vare, såframt han ej äger uppbära årligt arvode, berättigad att

efter uppdragets slutförande erhålla skäligt arvode för uppdraget så ock er­

sättning för sina kostnader.

8 1 Sa 0CK er

19 KAP.

Om överförmyndare.

Ä

...

1 §•

Överförmyndare väljas en för varje kommun, där ej annat fölier

nedan stadgas.

J

av vad

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

33

2 §.

I Stockholms stad skall överförmyndare icke utses utan skall vad om över­ förmyndare stadgas gälla förmyndarkammaren. Dock må frågor om sam­ tycke, tillstånd eller förordnande, varom sägs i 15 kap. 5, 8, 9, 10, 12 och 14 §§, i den mån Konungen därom förordnar å förmyndarkammarens väg­ nar upptagas och avgöras av någon dess ledamot eller tjänsteman eller an­ nan lämplig person, som rådhusrätten utser.

Ledamot av förmyndarkammaren och den som är utsedd att i angivna hänseenden fullgöra överförmyndares åligganden må ej, utan att Svea hov­ rätt givit tillstånd därtill, av rådhusrätten förordnas till förmyndare eller god man.

3 §■

Två eller flera kommuner, som lyda under häradsrätt, må, då val av överförmyndare förestår, efter förslag av rätten förena sig till ett överför- myndardistrikt.

Kommun, som ingått i sådant överförmyndardistrikt, må ej utträda förrän den tid, för vilken överförmyndaren blivit utsedd, gått till ända.

4 §•

Kan i stad eller annan kommun tillsynen icke utövas av en överförmyn­ dare ensam, må rätten på framställning av kommunen förordna, att flera överförmyndare skola väljas. I sådant fall äge rätten indela kommunen i distrikt, ett för varje överförmyndare, eller ock bestämma annan lämplig grund för förmynderskapens fördelning mellan överförmyndarna.

5 §•

Överförmyndare väljes i stad av stadsfullmäktige eller, där sådana ej fin­ nas, av allmän rådstuga samt på landet av kommunalstämma eller av kom­ munalfullmäktige, om sådana finnas. Valet skall förrättas inom utgången av oktober månad året före det, med vilket överförmyndarens tjänstgöringstid begynner.

Då val av överförmyndare förrättats, skall det genast anmälas till rätten. Har val ej skett i behörig tid, skall rätten göra anmälan därom hos länssty­ relsen, som tillser att valet hålles så snart ske kan.

Äro flera kommuner förenade till ett distrikt för val av överförmyndare, och kunna kommunerna icke enas i valet av överförmyndare, skall rätten till överförmyndare utse den av de valde som finnes därtill lämpligast.

6 §.

Till överförmyndare må i stad eller annan kommun eller i distrikt av flera kommuner väljas den som blivit därtill vald inom annan kommun eller annat distrikt.

7 §•

överförmyndare väljes för en tid av fyra år. Avgår överförmyndare, innan tiden för hans uppdrag är ute, skall i hans ställe annan väljas att tjänstgöra under den tid som återstår.

8

§.

Till överförmyndare skall väljas en i praktiska värv väl förfaren svensk man eller kvinna, som uppnått tjugufem års ålder, överförmyndare kan ej den vara som är omyndig eller i konkurstillstånd.

3 Diliang till riksdagens protokoll I9i9. 1 samt. Nr 93.

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

Domhavande må ej vara överförmyndare inom domsagan, ej heller må le­

damot av rådhusrätt, som arbetar å endast en avdelning, vara överförmyn­

dare i staden.

Ej må annan avsäga sig uppdrag att vara överförmyndare än den som

icke är bosatt inom den kommun eller någon av de kommuner, för vilka

valet förrättas, ämbets- eller tjänsteman som av sin befattning är hindrad

att fullgöra uppdraget, den som efter de fyra sistförflutna årens tjänstgö­

ring såsom överförmyndare är i tur att avgå från befattningen, den som

uppnått sextio års ålder samt den som eljest uppgiver förhinder, vilket god­

kännes av valmyndigheten.

9 §.

överförmyndare kan när som helst av rätten entledigas, om han finnes

icke vara lämplig.

10

§.

För varje överförmyndare skall finnas en ersättare. Vad i 5—9 §§ stadgas

om överförmyndare skall äga motsvarande tillämpning å ersättare för ho­

nom.

Äro såväl överförmyndaren som ersättaren förhindrade att uppehålla be­

fattningen eller bestrida därtill hörande åliggande, äge rätten förordna till­

fällig vikarie.

11

§•

överförmyndaren vare skyldig att föra bok angående de förmynderskap

och godmanskap som inskrivits och stå under hans tillsyn, över ärenden

rörande förmynderskap, vilka ej inskrivits, skall särskild förteckning föras.

12

§.

Överförmyndaren äge uppbära arvode till belopp, motsvarande ett för

hundra av den omyndiges behållna årsinkomst, där denna icke överstigit

tvåhundra kronor, och eljest två för hundra därav, dock äge överförmynda­

ren icke av en omyndig i arvode uppbära mera än ettusen kronor för år. In­

komsten skall beräknas enligt årsräkning eller sluträkning eller, såvitt fråga

är om omyndigs andel av inkomst från dödsbo, däri delägarna sammanleva

i oskiftat bo, enligt årsuppgift rörande boet. Arvodet skall av förmyndaren

inbetalas vid räkningens eller årsuppgiftens avgivande, och äge förmynda­

re ur dödsbo, däri den omyndige har del, förskottsvis utbekomma det be­

lopp som skall utgå i arvode. Avlämnas gemensam årsuppgift för underåriga

syskon, skall vid beräkning av arvodets belopp hänsyn tagas till vad av boets

inkomst belöper på syskonen samfällt.

Skall ej räkning eller årsuppgift avgivas, äger rätten, om särskilda skäl äro

därtill, tillägga överförmyndaren skäligt arvode att gäldas av den omyndiges

medel.

Vad nu sagts med avseende å arvode för förmynderskap skall äga mot­

svarande tillämpning i fråga om godmanskap.

13 §.

Stad eller annan kommun äger, om det finnes lämpligt, lämna bidrag till

arvode åt överförmyndaren och till bestridande av de med hans verksamhet

förenade kostnaderna. Kommunen äger ock att i ordning, som av Konungen

godkännes, bestrida samtliga utgifter för dessa ändamål, och äger i sådant

fall kommunen uppbära belopp som avses i 12 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

35

14 §.

Rätten skall vaka över att överförmyndaren fullgör sina åligganden. Med

avseende å Stockholms förmyndarkammare utövas denna tillsyn av Svea

hovrätt.

överförmyndaren är med avseende å sin befattning underkastad ämbets-

ansvar.

15 §.

Närmare bestämmelser om överförmyndarens verksamhet samt om föran­

det av den bok och den förteckning, varom i 11 § förmäles, meddelas av

Konungen.

20 KAP.

Vissa bestämmelser om rättegången.

Mål och ärenden rörande äktenskaplig börd, faderskap till barn utom

äktenskap, adoption, vårdnad och underhåll.

1 §•

Talan angående äktenskaplig börd må väckas vid rätten i den ort, där

barnet har sitt hemvist, eller, om det avlidit, vid den rätt som har att upp­

taga tvist om arv efter barnet.

2

§•

Är part i mål som avses i 1 § underårig, sinnessjuk eller sinnesslö, äge

förmyndaren eller god man, där sådan enligt 18 kap. skall förordnas, föra

talan för honom.

Modern varde i målet hörd, om det kan ske.

3 §•

Talan rörande faderskapet till barn utom äktenskap eller om barnets egen­

skap av trolovningsbarn må väckas vid rätten i den ort, där mannen har

sitt hemvist eller lägersmålet skett. Är han död, må talan väckas vid den

rätt, som har att upptaga tvist om arv efter honom.

4 §•

I mål som avses i 3 § äge modern, om hon har vårdnaden om barnet, föra

talan för barnet, ändå att hon ej uppnått myndig ålder. Är särskild förmyn­

dare förordnad, äge han samma rätt att föra talan för barnet. Barnavårds-

man äge ock, själv eller genom ombud, föra sådan talan.

Envar, som äger att föra talan för barnet, skall erhålla tillfälle att yttra

sig i målet.

5 §.

Laga domstol i ärende om antagande av adoptivbarn eller adoptivförhål-

landes hävande vare rätten i den ort, där adoptanten har sitt hemvist.

6

§.

I ärende om antagande av adoptivbarn skall rätten söka inhämta upp­

lysning huruvida vederlag eller bidrag till barnets underhåll är givet eller

utfäst. Har barnet ej fyllt aderton år, skall yttrande inhämtas såväl från

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

barnavårdsnämnden i den församling, där adoptanten är kyrkobokförd, som

ock, där barnavårdsman förordnats för barnet, från den barnavårdsnämnd

som har att utöva tillsyn å barnavårdsmannens verksamhet och eljest från

barnavårdsnämnden i den församling, där föräldrarna eller den av dem som

har vårdnaden om barnet är kyrkobokförd.

Fader eller moder, vars samtycke till adoptionen ej erfordras, varde än­

dock hörd, där det kan ske. Finnes särskild förmyndare, vars samtycke ej

erfordras, skall ock han höras.

7 §•

Är adoptivbarn underårig! eller lider det av sinnessjukdom eller sinnes-

slöhet, må ansökan om adoptivförhållandets hävande enligt 4 kap. 9 § första

stycket göras av barnets fader eller moder, särskilt förordnad förmyndare

eller god man eller av barnavårdsnämnd. Är adoptant sinnessjuk eller sin-

nesslö, äge hans förmyndare göra ansökan om adoptivförhållandets hävan­

de enligt 4 kap. 8 § eller 9 § andra stycket.

I ärende om adoptivförhållandes hävande jämlikt 4 kap. 8 eller 9 § lämne

rätten alla dem tillfälle att yttra sig, vilkas samtycke eller hörande vore för

adoption erforderligt, så ock, där adoptanten är förklarad omyndig, hans

förmyndare. Är adoptivbarnet omyndigt och är ej annan än adoptanten för­

myndare, eller vistas den, mot vilken ansökningen är riktad, å okänd ort,

skall hans rätt bevakas av god man, varom i 18 kap. förmäles.

8

§.

Mot rättens beslut i ärende om antagande av adoptivbarn eller adoptivför­

hållandes hävande må talan fullföljas av envar, som äger göra ansökan där­

om eller som skall höras i ärendet.

9 §.

Fråga rörande vårdnaden om barn upptages av rätten i den ort, där den

som har vårdnaden om barnet har sitt hemvist.

Talan angående underhåll till barn upptages av rätten i den ort, där sva­

randen har sitt hemvist. Vill käranden i mål om underhåll till barn utom

äktenskap hellre stämma till rätten i den ort, där lägersmålet skett, vare

det tillåtet. Har den som var underhållsskyldig gentemot barn avlidit,' upp­

tages talan om underhåll till barnet av den rätt, där dödsboet svarar. An­

gående talan om underhåll enligt 7 kap. 10 § åt modern till barn utom

äktenskap skall vad angående talan om underhåll till barnet är stadgat äga

motsvarande tillämpning.

Vad i första och andra styckena stadgas utgör ej hinder att upptaga fråga

som där avses i samband med äktenskapsmål.

10 §.

I mål eller ärende som angår vårdnaden äge rätten att för tiden intill dess

laga kraft ägande dom eller beslut föreligger förordna därom efter vad som

finnes skäligt.

Förordnande, varom i första stycket sägs, må på yrkande meddelas utan

huvudförhandling. Innan förordnande meddelas, skall tillfälle att yttra sig

över yrkandet beredas motparten. Har förordnande meddelats, pröve rätten

när målet eller ärendet avgöres, om åtgärden skall bestå.

Förordnande, varom ovan sagts, gånge i verkställighet lika med laga kraft

ägande dom men kan när som helst av rätten återkallas.

37

11

§•

I mål om underhåll till barn skall vad i 4 § stadgas äga motsvarande tillämpning.

Underhållsbidrag må bestämmas till olika belopp för särskilda delar av underhåll stiden.

Underhåll till barn må ej mot den underhållsskyldiges bestridande be­ stämmas för tid efter det barnet fyllt aderton år, innan det kan tillförlitli­ gen bedömas, huruvida underhållsskyldighet föreligger därefter.

12

§.

I mål angående underhåll äge rätten att för tiden intill dess laga kraft ägande dom föreligger förordna därom efter vad som finnes skäligt. Skyl­ dighet att utgiva bidrag må dock ej åläggas någon, med mindre sannolika skäl föreligga att han är bidragsskyldig.

I fråga om förordnande som här avses skall vad i 10 § andra och tredje styckena stadgas äga motsvarande tillämpning.

13 §.

Har mannen, efter det han på grund av förordnande som avses i 12 § betalat underhållsbidrag till barn utom äktenskap eller harnets moder, ge­ nom laga kraft ägande dom funnits icke vara underhållsskyldig, må han dock ej av den som mottagit underhållsbidraget söka åter vad han utgivit men äge av allmänna medel återbekomma guldna bidragsbelopp jämte ränta efter sex för hundra om året från betalningsdagen.

Ansökan härom skall, för att komma under prövning, inom ett år från det domen vunnit laga kraft göras hos länsstyrelsen i det län, där målet avgjordes av underrätt.

Vad av allmänna medel utgivits skall stanna å statsverket, där ej länssty­ relsen på grund av särskilda omständigheter finner skäligt förordna, att staten skall söka sitt åter av den som mottagit underhållsbidraget. Talan om återbekommande av vad sålunda utgivits må ej väckas senare än ett år från det utbetalningen ägde rum.

Talan mot länsstyrelsens beslut föres hos Konungen genom besvär i den ordning som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.

14 §.

Finnes ej enligt vad ovan sagts behörig domstol, upptages målet eller ärendet av Stockholms rådhusrätt.

Kungi. Mcij:ts proposition nr 93.

Mål rörande omyndighetsförklaring eller dess hävande samt ärenden angå­

ende förmgnderskap och godmanskap.

15 §.

Ansökan, att någon skall förklaras omyndig, varde, då fråga är om den som uppnått myndig ålder, upptagen av rätten i den ort, där den som av­ ses med ansökningen har sitt hemvist. Finnes ej behörig domstol efter vad nu är sagt, upptages målet av Stockholms rådhusrätt.

Avser ansökningen, att underårig skall förbliva omyndig jämväl efter uppnådd myndighetsålder, höre målet till den rätt, där förmynderskapet är inskrivet, eller, om inskrivning icke ägt rum, till den rätt, där inskriv­ ning skall ske.

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Ansökan om hävande av omyndighetsförklaring upptages av den rätt,

där förmynderskapet för den omyndige är inskrivet.

16 §.

Ansökan om omyndighetsförklaring må göras, förutom av den som av­

ses med ansökningen, jämväl av hans make och närmaste fränder så ock

av överförmyndaren samt i fält, varom i 10 kap. 2 § sägs, av förmyndaren.

Sinnessjuk som är för vård intagen å sinnessjukhus må ock förklaras

omyndig på anmälan av den som, enligt bestämmelser vilka meddelas av

Konungen, äger att beträffande där intagen göra sådan anmälan.

Omyndighetsförklarings hävande må sökas av den omyndige själv eller

hans förmyndare.

17 §.

Har ansökan om omyndighetsförklaring gjorts av den, om vars försät­

tande i omyndighet är fråga, eller har denne eljest medgivit, att omyndig­

hetsförklaring må meddelas, äge rätten utan huvudförhandling omedelbart

företaga målet till avgörande. Vad nu sagts äge ock tillämpning, då fråga

är att någon skall förklaras omyndig på grund av sinnessjukdom, sinnes-

slöhet eller annan rubbning av själsverksamheten, såframt det må antagas

att hans hörande skulle vara utan gagn.

I annat fall än som avses i första stycket skall rätten utfärda föreläggande

för den, om vars försättande i omyndighet är fråga, att svara i målet. An­

gående sådant föreläggande gälle vad om stämning är stadgat.

18 §.

Ansökan av den som försatts i omyndighet att bliva förklarad myndig

må, om den finnes uppenbart ogrundad, utan huvudförhandling omedelbart

avslås. Har ansökan om hävande av omyndighetsförklaring gjorts eller till­

styrkts av förmyndaren, må målet ock utan huvudförhandling omedelbart

företagas till avgörande, såvida förmyndarens inställelse ej finnes vara be­

hövlig för målets utredning.

I annat fall än som avses i första stycket skall rätten utfärda föreläg­

gande för förmyndaren att svara i målet. Angående sådant föreläggande

gälle vad om stämning är stadgat.

19 §.

Har ansökan gjorts, att någon skall förklaras omyndig på grund av sin­

nessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten, för-

ordne rätten biträde att bevaka hans rätt i målet, om han begär det eller

om det eljest med hänsyn till omständigheterna finnes lämpligt. Begär den

som på sådan grund försatts i omyndighet att förklaras åter myndig, må

ock rättegångsbiträde förordnas, om det finnes erforderligt.

Den som förordnats till rättegångsbiträde 'åtnjute av allmänna medel ef­

ter rättens prövning skäligt arvode för det arbete han nedlagt å målet för

dess förberedande och utförande så ock ersättning för nödvändiga utgifter

och tidsspillan. Då målet avgöres, skall den, för vilken rättegångsbiträde

förordnats, förpliktas att till statsverket återgälda vad biträdet tillerkänts

i arvode och ersättning, såframt ej sådan skyldighet finnes böra åläggas

motparten eller, där ansökningen gjorts av överförmyndaren, kostnaden

prövas skola stanna å statsverket.

Vad i denna paragraf är stadgat skall ej äga tillämpning, om fri rätte­

gång beviljats den, för vilken biträde må förordnas.

Kungi. Maj.ts proposition nr 93.

39

20

§.

Kan i mål om omyndighetsförklaring dom ej omedelbart givas, äge rätten,

såframt dröjsmål uppenbarligen skulle medföra fara för den, om vars för­

sättande i omyndighet är fråga, eller för hans egendom, förordna, att han

skall vara omyndig under tiden intill dess målet av rätten avgöres. Förord­

nande, varom nu är sagt, må meddelas utan huvudförhandling.

Innan förordnande meddelas efter vad i första stycket sägs, skall, om det

kan ske utan märklig tidsutdräkt, tillfälle beredas den, om vars försättande

i omyndighet är fråga, att yttra sig. Förordnandet kan när som helst av

rätten återkallas.

21

§.

Ej må någon förklaras omyndig på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet

eller annan rubbning av själsverksamheten, ej heller den som på sådan

grund försatts i omyndighet förklaras myndig, med mindre läkarintyg an­

gående hans sinnestillstånd blivit företett. Närmare bestämmelser om så­

dant intyg meddelas av Konungen.

22

§.

Har den som förklarats omyndig blivit förklarad åfer myndig, må talan

mot domen fullföljas av envar, som enligt 16 § är behörig att föra talan om

hans försättande i omyndighet, så ock av förmyndaren.

23 §.

Om dom, varigenom någon förklarats omyndig, så ock om förordnande

som avses i 20 § skall ofördröj ligen genom rättens försorg kungörelse in­

föras i allmänna tidningarna.

Har dom, varigenom någon förklarats omyndig, blivit i högre rätt ändrad

genom dom som vunnit laga kraft, eller har den som förklarats omyndig

förklarats åter myndig genom laga kraft ägande dom, eller har förordnande

som avses i 20 § återkallats eller i högre rätt upphävts, skall kungörelse

därom ske efter vad i första stycket sägs.

24 §.

Fråga om förordnande av förmyndare för underårig upptages av den rätt,

där förmynderskapet är inskrivet, eller, om inskrivning av förmynderskapet

icke ägt rum, av den rätt, där inskrivning skall ske.

Då någon som uppnått myndig ålder förklaras omyndig, skall förmyn­

dare förordnas av den rätt, där ansökningen om omyndighetsförklaring gjor­

des. Erfordras ny förmyndare, skall sådan förordnas av den rätt, där för­

mynderskapet är inskrivet.

Fråga om entledigande av förmyndare upptages av den rätt, där förmyn­

derskapet är inskrivet eller skall inskrivas.

25 §.

Ej må någon förordnas till förmyndare eller entledigas från sådan befatt­

ning, med mindre han erhållit tillfälle att yttra sig i ärendet.

26 §.

Kan i ärende angående förmyndares förordnande slutligt beslut ej ome­

delbart givas, äge rätten, såframt omedelbar vård erfordras om den omyn­

diges angelägenheter, förordna förmyndare för tiden intill dess ärendet av

rätten avgöres.

Har i mål om omyndighetsförklaring rätten, på sätt i 20 § stadgas, med­

delat beslut, att den, om vars försättande i omyndighet är fråga, skall vara

omyndig under tiden intill dess målet avgöres, skall rätten i där angiven

ordning med avseende å nämnda tid förordna förmyndare för honom.

27 §.

Uppkommer fråga om förmyndares entledigande av orsak, varom ill kap.

9 § sägs, och kan slutligt beslut ej omedelbart givas, äge rätten, såframt

dröjsmål skulle medföra fara för den omyndiges rätt och bästa, förordna om

förmyndarens skiljande från utövningen av förmynderskapet under tiden

intill dess ärendet av rätten avgöres.

Innan beslut fattas om förmyndarens skiljande från utövningen av för­

mynderskapet, skall, om det utan märklig tidsutdräkt kan ske, tillfälle be­

redas förmyndaren att yttra sig.

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

28 §.

Ansökan om förmyndares förordnande eller entledigande eller om annan

rättens åtgärd med avseende å förmynderskap må, såframt fråga ej är om

ärende, varom i 29 § stadgas, göras, förutom av överförmyndaren och för­

myndare, jämväl av barnavårdsman och den omyndige själv, om han fyllt

sexton år, så ock av hans make och närmaste fränder. Förmyndare, som

gjort sig skyldig till försummelse i vårdnaden om underårig, må entledigas

jämväl på ansökan av allmän åklagare eller barnavårdsnämnd. Frågor som

avses i denna paragraf skall ock rätten, när anledning är därtill, upptaga

utan att särskild ansökan blivit gjord.

Mot rättens beslut i ärende, varom i första stycket sägs, må talan fullföl­

jas, förutom av den som beslutet särskilt rörer, av envar som äger göra an­

sökan efter vad nyss är sagt.

o Mot beslut,^ varigenom det förelagts förmyndare att vid vite fullgöra visst

åliggande, må talan fullföljas allenast i samband med klagan över rättens

beslut om utdömande av vitet.

29 §.

överförmyndarens eller rättens tillstånd till åtgärd beträffande omyndigs

egendom må sökas allenast av förmyndaren. Mot överförmyndarens eller

rättens beslut med avseende å sådant tillstånd så ock mot överförmyndarens

förordnande, att förbehåll, varom i 15 kap. 9 § andra stycket sägs, ej skall

gälla, må talan föras allenast av förmyndaren samt, såframt ärendet angår

omhändertagande av egendom, varöver den omyndige äger råda, eller åter­

kallelse av förmyndarens eller överförmyndarens tillstånd för omyndig att

driva näring, av den omyndige själv, om han fyllt sexton år.

Mot överförmyndarens eller rättens beslut i fall, varom i 13 kap. 8 § tredje

stycket sägs, må talan ej föras.

30 §.

Fråga om förordnande eller entledigande av god man som avses i 18 kap.

1 eller 2 § skall upptagas av den rätt, där förmynderskapet för den omyn­

dige är inskrivet eller skall inskrivas.

Uppkommer vid utredning av dödsbo fråga om förordnande av god man

enligt 18 kap. 4 §, höre ärendet till den rätt, varunder boet lyder. Skall god

41

man eljest förordnas enligt nämnda lagrum eller ock enligt 3 § samma kapi­ tel, ankomme det på rätten i den ort, där den, för vilken god man förordnas, har egendom eller eljest behov av god man yppat sig. Erfordras ny god man eller uppstår fråga om entledigande av god man, upptages ärendet av den rätt, där godmanskapet är inskrivet.

31 §.

Vad i 25—27 §§ stadgas beträffande förmyndare skall i tillämpliga delar gälla i fråga om god man.

32 §.

Vad i 28 och 29 §§ stadgas om förmyndare och förmynderskap skall i tillämpliga delar gälla jämväl beträffande god man och godmanskap, och skall vad där sägs om omyndig, hans make och närmaste fränder, då fråga är om godmanskap, varom i 18 kap. 3 eller 4 § förmäles, hava avseende å den, för vilken god man förordnats, samt dennes make och närmaste frän­ der. Då fråga är om godmanskap för omyndig, skall i ärende som avses i 28 § även förmyndaren äga den behörighet, varom där sägs; dock äge för­ myndaren i fall som avses i 18 kap. 2 § första stycket ej föra talan mot rättens beslut.

33 §.

Talan mot överförmyndarens beslut föres skriftligen hos rätten inom två veckor från den dag klaganden erhöll del av beslutet.

Med avseende å talan mot beslut som Stockholms förmyndarkammare meddelar skall i stället för vad i första stycket sägs gälla vad som är före­ skrivet om talan mot rättens beslut.

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

34 §.

I mål eller ärende, däri överförmyndaren fört talan, äger rätten, när skäl äro därtill, vid målets eller ärendets avgörande tillerkänna överförmynda­ ren ersättning av allmänna medel för det arbete han nedlagt å målets eller ärendets utförande ävensom för nödiga utgifter. Rätten pröve ock, huruvida ersättningen skall återgäldas av överförmyndarens motpart eller stanna å statsverket.

överförmyndaren äge i mål eller ärende, däri han för talan, anlita ombud.

35 §.

Beslut eller dom, som meddelas av överförmyndaren eller rätten, skall lända till efterrättelse utan hinder av att talan däremot föres, utom såvitt angår dom, som innefattar hävande av omyndighetsförklaring, eller rättens avgörande, varigenom avtal om sammanlevnad i oskiftat bo häves eller för­ ordnande meddelas om gäldande av särskild ersättning, på sätt i 17 kap. 2 § tredje stycket sägs, eller förmyndare eller god man dömes till utgivande av försuttet vite.

Gemensamma bestämmelser.

36 §.

Vad i rättegångsbalken är stadgat om hämtning av part skall äga mot­ svarande tillämpning å den, som i annan egenskap än vittne eller sakkun­ nig skall höras i mål eller ärende som avses i denna balk.

Då fråga är om omyndighetsförklaring på grund av sinnessjukdom, sin-

nesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten, bör iakttagas att för­

ordnande om skyldighet att inställa sig personligen ej gives beträffande den

som avses med ansökningen, såframt det finnes att inställelsen skulle för

honom kunna medföra men eller fara.

37 §.

I fråga om mål eller ärende, vari allmän åklagare, barnavårdsnämnd eller

överförmyndare för talan, skall vad i 20 § lagen om införande av nya rätte­

gångsbalken är stadgat äga motsvarande tillämpning.

38 §.

I mål eller ärende som avses i denna balk äge rätten, när det finnes lämp­

ligt, förordna att förhandling skall ske inom stängda dörrar.

39 §.

Mot beslut som av underrätt meddelats under rättegången i fråga, som

avses i 10, 12, 20, 26, 27 eller 31 §, skall talan föras särskilt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

40 §.

Över hovrättens beslut i fråga som avses i 39 § må klagan ej föras. Samma

lag vare med avseende å ärende som först handlagts av överförmyndaren.

Vad sist sagts gäller dock ej ärende som handlagts av Stockholms förmyn-

darkammare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

43

Förslag

till

Lag

om införande av föräldrabalken .

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Den nu antagna föräldrabalken skall jämte vad här nedan stadgas träda i kraft den 1 januari 1950.

2

§.

Genom föräldrabalken upphävas med de begränsningar nedan stadgas: lagen den 14 juni 1917 (nr 376) om barn utom äktenskap; lagen samma dag (nr 377) om äktenskaplig börd; lagen samma dag (nr 378) om adoption; lagen den 11 juni 1920 (nr 407) om barn i äktenskap; lagen samma dag (nr 409) om makes underhållsskyldighet mot andra makens barn;

lagen den 27 juni 1924 (nr 320) om förmynderskap; och 13 § andra, tredje och fjärde styckena1 lagen samma dag (nr 321) angå­ ende införande av lagen om förmynderskap.

De övergångsbestämmelser, som meddelats till förstnämnda fem lagar sa ock till de i desamma eller i lagen om förmynderskap vidtagna ändringar, skola fortfarande i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

3 §•

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum som ersatts genom bestämmelse i föräldrabalken, skall denna i stället till- lämpas.

4 §.

Talan som avses i 2 kap. 1 eller 2 § eller i 3 kap. 3 § föräldrabalken ma ej väckas, om rätten till sådan talan på grund av äldre lag gått förlorad före föräldrabalkens ikraftträdande.

5 §.

Arvode, varom förmäles i 19 kap. 12 § föräldrabalken, skall ej utgå till Stockholms förmyndarkammare beträffande sådant förmynderskap för un­ derårig eller godmanskap, som ställts under Stockholms rådhusrätts tillsyn i samband med inregistrering av bouppteckning, för vilken boupptecknings- avgift utgått.

1 Senaste lydelse av 13 § se SFS 1942: 357.

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

6

§.

Före den 1 januari 1950 meddelad dom, varigenom överflyttning skett av

vårdnaden om barn utom äktenskap eller ock bidragsskyldighet ådömts en-

ligt lagen om barn utom äktenskap eller jämkning vunnits med avseende

å sådan skyldighet, skall gå i verkställighet lika med laga kraft ägande dom,

där ej rätten annorlunda förordnat. Har i fråga som nu sagts beslut under

rättegången meddelats före nämnda dag, skola med avseende å beslutet före­

skrifterna i 30 § första stycket och 31 § lagen om barn utom äktenskap fort­

farande lända till efterrättelse.

7 §.

Vad i 20 kap. 13 § föräldrabalken stadgas skall jämväl äga tillämpning,

där någon på grund av förordnande, som i 28 § lagen om barn utom äkten­

skap sägs, eller före den 1 januari 1950 meddelad dom, som ej vunnit laga

kraft, för tid efter föräldrabalkens ikraftträdande betalat underhållsbidrag

till barn utom äktenskap eller till barnets moder och genom laga kraft ägan­

de dom funnits icke vara underhållsskyldig.

8 §.

Vad i 11 § lagen om barn utom äktenskap stadgas med avseende å under­

håll till barn utom äktenskap vid faderns död skall fortfarande äga tillämp­

ning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

45

Förslag

till

Lag

om ändring i giftermålsbalken .

Härigenom förordnas, att 2 kap. 2 §, 5 kap. 7 § och It kap. 27 § giftermåls- balken skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

2

KAP.

2

§.

Den, som-------------------------- —---------föräldrarnas samtycke. Är den —--------—--------------------------- anmälan förordnar.

I fråga om adoptivbarn skall vad nu sagts om föräldrarna gälla adoptanten eller, om barnet adopterats av makar eller ena maken adopterat den andres barn, makarna.

5 KAP.

7 §•

Leva makar-------------------------------------- - — därtill äro. Om bidrag till barnens underhåll Om bidrag till barnens underhåll i i fall, som avses i första stycket, stad- fall, som avses i första stycket, stad­ gas i

lagen om barn i äktenskap.

gas i

11 KAP.

27 §.

Om åliggande för rätten att vid Om åliggande för rätten att vid hemskillnad och äktenskapsskillnad hemskillnad och äktenskapsskillnad förordna, vilken av makarna skall er- förordna, vilken av makarna skall er­ hålla vårdnaden om barnen, så ock hålla vårdnaden om barnen, så ock om bidrag till barnens underhåll i om bidrag till barnens underhåll i dessa fall stadgas i

lagen om barn i

dessa fall stadgas i

äktenskap.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1950.

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 8 juli 1904 (nr 26) om vissa internationella

rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap.

Härigenom förordnas, att 3 kap. 3 §, 4 kap. 3 § och 5 kap. 4 § lagen den 8

juli 1904 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och

förmynderskap skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives; att

efter 5 kap. skall införas ett nytt kapitel, betecknat såsom 6 kap., med den

överskrift och av den lydelse nedan angives; att nuvarande 6 kap. hädan­

efter skall betecknas såsom 7 kap.; att 5 § i sistnämnda kapitel1 skall erhål­

la ändrad lydelse enligt vad i det följande angives; samt att lagens överskrift

skall lyda som följer.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

Lag om vissa internationella rätts- Lag om vissa internationella rätts­

förhållanden rörande äktenskap och förhållanden rörande äktenskap, för-

förmynderskap.

mynderskap och adoption.

3 KAP.

Makar, som tillhöra främmande

stat men hava hemvist här i riket,

må, där talan om äktenskapsskill­

nad eller hemskillnad är anhängig-

gjord i deras hemland, var för sig

utverka förordnande, som i 7

kap.

12 § av lagen om äktenskaps ingåen­

de och upplösning

sägs, ändå att så­

dan skillnad, varom fråga är, ej kan

här meddelas. Dock skall förordnan­

det upphöra att gälla, där den i ma­

karnas hemland väckta talan varder

återkallad eller ogillad eller förord­

nandet ej inom ett år stadfästes av

behörig myndighet därstädes.

Makar, som tillhöra främmande

stat men hava hemvist här i riket,

må, där talan om äktenskapsskill­

nad eller hemskillnad är anhängig-

gjord i deras hemland, var för sig

utverka förordnande som i

15 kap.

11 § giftermålsbalken

sägs, ändå att

sådan skillnad, varom fråga är, ej

kan här meddelas. Dock skall förord­

nandet upphöra att gälla, där den i

makarnas hemland väckta talan var­

der återkallad eller ogillad eller för­

ordnandet ej inom ett år stadfästes

av behörig myndighet därstädes.

4 KAP.

3 §•

Skall förmynderskap för under- Skall förmynderskap för under­

årig, som vistas här i riket, ej anord- årig, som vistas här i riket, ej anord-

1 Senaste lydelse av 3 kap. 3 § se SFS 1915:436, av 4 kap. 3 § och 5 kap. 4 5 se S F

1924:340 och av 6 kap. 5 § se SFS 1931:154.

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

47

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

nas enligt svensk lag, eller är ännu

ej utrett, om det skall ske, äge lik­

väl rätten

eller domaren,

om den

omyndiges angelägenheter kräva

omedelbar vård, efter vad i svensk

lag är stadgat förordna förmyndare

för tiden intill dess förmynderskap an­

ordnats i enlighet med den främman­

de statens lag eller förmyndare bli­

vit av rätten genom slutligt beslut

utsedd.

Är förmynderskap —

nas enligt svensk lag, eller är ännu

ej utrett, om det skall ske, äge lik­

väl rätten, om den omyndiges ange­

lägenheter kräva omedelbar vård, ef­

ter vad i svensk lag är stadgat för­

ordna förmyndare för tiden intill

dess förmynderskap anordnats i en­

lighet med den främmande statens

lag eller förmyndare blivit av rätten

genom slutligt beslut utsedd.

--------omyndiges angelägenheter.

5 KAP.

4

Skall i visst fall svensk lag ej äga

tillämpning beträffande omyndig­

hetsförklaring av någon, som vistas

här i riket, eller är ännu ej utrett,

om det skall ske, äge likväl rätten

eller domaren,

om dröjsmål uppen­

barligen skulle medföra fara, förord­

na, att han skall vara omyndig un­

der tiden intill dess vård om hans

angelägenheter anordnats i enlighet

med lagen i hans hemland eller rät­

ten meddelat

slutligt utslag,

så ock

för samma tid förordna förmyndare.

I avseende å förordnande, varom nu

är sagt, skall vad i

lagen om förmyn­

derskap 12 kap. 8 § och 14 § andra

och tredje styckena

är stadgat äga

motsvarande tillämpning.

Är förmynderskap------------------------

§•

Skall i visst fall svensk lag ej äga

tillämpning beträffande omyndig­

hetsförklaring av någon, som vistas

här i riket, eller är ännu ej utrett,

om det skall ske, äge likväl rätten,

om dröjsmål uppenbarligen skulle

medföra fara, förordna, att han skall

vara omyndig under tiden intill dess

vård om hans angelägenheter anord­

nats i enlighet med lagen i hans hem­

land eller rätten meddelat

dom,

ock för samma tid förordna förmyn­

dare. I avseende å förordnande, var­

om nu är sagt, skall vad i

20 kap.

20 §, 26 § andra stycket och 39 § för-

äldrabalken

är stadgat äga motsva­

rande tillämpning.

---------- — omyndiges angelägenheter.

6 KAP.

Om adoption.

1 §■

Jämför 26 § lagen om adoption.

Utländsk undersåte må ej här i

riket adoptera eller adopteras, med

mindre adoptionen blir gällande i

den stat han tillhör.

Svensk undersåte må ej i främ­

mande stat adoptera eller adopteras,

där ej Konungen med avseende å viss

stat eller för bestämt fall medgivit, att

det må ske.

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

2

Jämför 27 § lagen om adoption.

6 KAP.

5

Konungen äger, efter avtal med

Danmark, Finland, Island och Norge

eller med en eller flera av dessa sta­

ter, med avseende å undersåtar i

fördragsslutande stat, stadga avvi­

kelser från de i denna lag givna be­

stämmelser

och jämväl i övrigt med­

dela föreskrifter

om internationella

rättsförhållanden rörande äktenskaps

ingående, återgång av äktenskap, äk­

tenskapsskillnad, hemskillnad

samt

förmynderskap för underåriga och

omyndigförklarade.

Efter avtal -

Skall, enligt

§•

Adoptiv förhållande må ej, där

adoptanten är utländsk undersåte,

här i riket hävas, med mindre hävan­

det varder gällande i den stat han till­

hör.

År adoptanten svensk undersåte,

må adoptivförhållande ej utrikes hä­

vas med verkan här i riket, där ej

Konungen med avseende å viss stat

eller för bestämt fall medgivit det.

7 KAP.

§•

Konungen äger, efter avtal med

Danmark, Finland, Island och Norge

eller med en eller flera av dessa sta­

ter, med avseende å undersåtar i

fördragsslutande stat, stadga avvi­

kelser från de i denna lag givna be­

stämmelser om internationella rätts­

förhållanden rörande äktenskaps in­

gående, återgång av äktenskap, äk­

tenskapsskillnad, hemskillnad, för­

mynderskap för underåriga och

omyndigförklarade

så ock i övrigt

meddela föreskrifter i dessa hänse­

enden samt beträffande internationel­

la rättsförhållanden rörande adop­

tion.

--------meddelade bestämmelserna.

--------främmande staten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1950.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

49

Förslag

till

Lag

angående blodundersökning m. m. i mål om äktenskaplig börd eller

faderskapet till barn utom äktenskap.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Yrkar part i mål om äktenskaplig börd eller om faderskapet till barn utom äktenskap, att blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper, som kan ske utan nämnvärt men, skall äga rum, äge rätten för­ ordna om sådan undersökning med avseende å modern och barnet ävensom, såvitt angår mål om äktenskaplig börd, mannen i äktenskapet och i mål om faderskapet till barn utom äktenskap den uppgivne fadern. Kan det hållas för visst, att annan än mannen i äktenskapet eller den uppgivne fadern haft samlag med modern å tid, då barnet kan vara avlat, må förordnande om undersökning avse jämväl honom.

På yrkande av part äge ock rätten, där så visar sig erforderligt, förordna, att undersökningen skall omfatta syskon till barnet eller föräldrar och sys­ kon till annan som avses med förordnande enligt första stycket.

Innan förordnande meddelas, skall tillfälle att yttra sig lämnas den som förordnandet skulle avse.

2

§•

Rätten äge vid vite förelägga den, som avses med förordnande enligt 1 §, att med intyg av behörig läkare visa, att för blodundersökning erforderligt blodprov tagits å honom eller att han undergått annan undersökning röran­ de ärftliga egenskaper varom fråga är. Såvitt angår barn som ej fyllt aderton år, skall föreläggandet givas den som har vårdnaden om barnet.

3 §•

Har någon efter anmodan av part eller enligt rättens förordnande under­ gått undersökning som avses i denna lag, äge han rätt till ersättning för nödiga kostnader i anledning av undersökningen samt för tidsspillan efter vad rätten prövar skäligt.

Ersättningen skall utgivas av den part, som påkallat undersökningen. Åt­ njuter parten fri rättegång, gälle vad därom finnes stadgat.

4 §.

Vid föreläggande enligt 2 § må fästas villkor, att den, som påkallat un­ dersökningen, i god tid till den, vilken föreläggandet gäller, erlägger ett be­ lopp, motsvarande den gottgörelse som i statens eller kommuns tjänst an­ ställd läkare äger betinga sig för den avsedda åtgärden. Vad nu sagts skall

4 Bihang till riksdagens protokoll I9i9. 1 samt. Nr 93.

äga avseende jämväl å nödiga kostnader till resa och uppehälle i anledning

av undersökningen.

Skall gottgörelse enligt lagen om fri rättegång gäldas av allmänna medel,

äge vad i första stycket stadgas ej tillämpning.

5 §•

Närmare bestämmelser om tagandet av blodprov och dess insändande till

sakkunnig för undersökning så ock om annan undersökning rörande ärft­

liga egenskaper meddelas av Konungen eller den myndighet Konungen

därtill förordnar.

öO

Kurigl. Maj.ts proposition nr 93.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1950.

Genom denna lag upphäves lagen den 26 maj 1933 (nr 229) angående

blodundersökning i mål om barn utom äktenskap.

Kimgl. Maj:ts proposition nr 93.

51

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 3 och 15 §§ lagen den 19 juni 1919 (nr 367)

om fri rättegång.

Härigenom förordnas, att 3 och 15 §§ lagen den 19 juni 1919 om fri rätte­

gång1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

3 §•

Part, som-----------------— — talan utgått.

Av allmänna —------------------------ för en.

Har i mål om faderskap till barn

utom äktenskap, däri den uppgivne

fadern åtnjuter fri rättegång, eller i

mål om äktenskaplig börd, däri kä­

randen åtnjuter sådan förmån, i sta­

tens eller kommuns tjänst anställd

läkare tagit blodprov för undersök­

ning av faderns samt moderns och

barnets blodgruppsegenskaper, skall

ersättning härför gäldas av allmän­

na medel. Stämpel skall ej åsättas

utlåtande som i anledning av under­

sökningen avgives.

När i mål om äktenskaplig börd

eller faderskapet till barn utom äk­

tenskap blodundersökning eller an­

nan undersökning rörande ärftliga

egenskaper äger rum på begäran av

part, som åtnjuter fri rättegång, skall

stämpel ej åsättas utlåtande över un­

dersökningen. Gottgörelse, som i sta­

tens eller kommuns tjänst anställd

läkare äger betinga sig för åtgärd i

och för undersökningen, skall utgå

av allmänna medel. Har rätten för­

ordnat om undersökning av någon,

skall ersättning och förskott, som må

tillkomma honom, utgå efter ena­

handa grunder och i samma ordning,

som stadgas angående ersättning och

förskott av allmänna medel till vitt

nen.

15

Beslut rörande fråga som avses i

denna lag meddelas av rätten.

Krigs­

rätts.

ägodelningsrätts eller vatten­

domstols beslutanderätt må dock, då

domstolen ej håller sammanträde,

utövas av

krigsdomaren,

ägodelnings-

domaren eller vattenrättsdomaren.

Beslut rörande fråga som avses i

denna lag meddelas av rätten. Ägo­

delningsrätts eller vattendomstols be­

slutanderätt må dock, då domstolen

ej håller sammanträde, utövas av

ägodelningsdomaren eller vattenrätts­

domaren.

Har rätten

rättegången därstädes.

Senaste lydelse av 3 och 15 §§ se SFS 1947: 633.

52

Kungl. Maj:ts proposition ni 93.

I fråga om talan mot beslut som

meddelats av

krigsdomare,

ägodel-

ningsdomare eller vattenrättsdomare

äge vad som är stadgat om talan mot

krigsrätts,

ägodelningsrätts och vat­

tendomstols beslut motsvarande till-

lämpning.

I fråga om talan mot beslut som

meddelats av ägodelningsdomare el­

ler vattenrättsdomare äge vad som är

stadgat om talan mot ägodelnings­

rätts och vattendomstols beslut mot­

svarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1950.

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

53

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in­

för Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 18 september 1948.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena

U

ndén, statsråden

W

igforss

, Q

uensel

,

Danielson, Zetterberg, Mossberg, Weijne, Kock.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga angående

för-

äldrabalk

samt anför därvid följande.

Den 30 oktober 1941 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för justitiedeparte­ mentet att tillkalla högst tre sakkunniga för att biträda med arbetet på ett sammanförande till en eller flera större enheter av det flertal lagar, som bruka gemensamt betecknas nya ärvdabalken. Med stöd av detta bemyn­ digande tillkallades såsom sakkunniga för ifrågavarande utredning dels den 8 november 1941 presidenten, numera riksmarskalken Birger Ekeberg, till­ lika ordförande, och revisionssekreteraren, numera justitierådet Gösta Walin dels ock den 2 november 1945 byråchefen för lagärenden i justitiedepar­ tementet Sven Edling. De sakkunniga, vilka ansett nu ifrågavarande la­ gar böra sammanföras till två balkar, en föräldrabalk och en ärvdabalk, ha den 29 juni 1946 avgivit betänkande med förslag till föräldrabalk (SOU 1946: 49). Balken avser att ersätta nu gällande lagar om föräldrar och barn samt förmynderskapslagen. I samband med denna formella omarbetning ha föreslagits vissa sakliga ändringar i gällande rätt på området.

Sedan yttranden inhämtats över förslaget, anhåller jag att nu få upptaga detta lagstiftningsärende till behandling.

Förslagets allmänna innebörd.

Betänkandet.

Ärvdabalken i 1734 års lag upptog, i tjugutre kapitel, bestämmelser om arv, boutredning, arvskifte, testamente och förmynderskap. I dessa ämnen gälla nu i stället ett flertal lagar, som utfärdats under åren 1917—1933 och bruka sammanföras under beteckningen nya ärvdabalken. Hit räknas lagen om äktenskaplig börd, lagen om barn i äktenskap, lagen om adoption, lagen om barn utom äktenskap, lagen om förmynderskap, lagen om arv, lagen

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 93-

om testamente och lagen om boutredning och arvskifte. Vid utarbetandet av

dessa lagar har avsikten varit, att de skulle framdeles sammanfogas och

införas i Sveriges rikes lag såsom en eller flera balkar.

Enligt de sakkunnigas förslag skola såsom inledningsvis antytts nämnda

lagar sammanföras till två balkar, en föräldrabalk och en ärvdabalk.

De sakkunniga framhålla (s. 60), att det från historisk synpunkt vore mest

tilltalande att bibehålla balkindelningen i 1734 års lag oförändrad. De lagar

som ersatt dess ärvdabalk syntes dock knappast kunna upptagas i en enda

ny balk. Lagstiftningen om barnets börd samt om vårdnad och underhåll,

vilken numera erhållit en helt annan betydelse än i äldre tider, ägde icke

något närmare samband med reglerna om arv och testamente. Förmynder-

skapslagstiftningen kunde visserligen sägas ha ett praktiskt samband med

arvsrätten, i det att förmyndarförvaltningen ofta avsåge egendom som till­

fallit underårig genom arv eller testamente, men denna anknytning syntes

dock vara alltför lös och ensidig för att bliva avgörande. Förmyndarförvalt­

ningen gällde även annan egendom än den som omyndig förvärvat på nämn­

da sätt och förmynderskapsrätten utgjordes till väsentlig del av regler som

icke huvudsakligen toge sikte på förvaltningen av viss egendom utan hade

en långt mera vittgående innebörd.

Lagarna om föräldrar och barn samt om förmynderskap borde alltså,

fortsätta de sakkunniga, utbrytas ur ärvdabalken för att antingen tillsam­

mans utgöra en särskild balk eller ock uppdelas så, att lagen om förmynder­

skap bildade en balk för sig och övriga lagar tillsammans en balk i 1734 års

lag. En lösning i enlighet med det senare alternativet hade den fördelen,

att förmynderskapslagen skulle kunna infogas i 1734 års lag utan nämn­

värd förändring. En betydande olägenhet vore emellertid, att denna lösning

skulle särskilja två delar som otvivelaktigt hörde nära samman. Den per­

sonliga vårdnaden om barn, i vilket hänseende bestämmelser nu meddelades

i barnalagarna, och omsorgen om barnets ekonomiska angelägenheter till­

hörde båda vad som i främmande rättssystem brukade kallas föräldramak­

ten, och det inbördes sambandet vore så starkt, att en uppdelning enligt

sistnämnda alternativ förefölle i hög grad onaturlig. Barnalagarna och för­

mynderskapslagen borde därför bilda en enda balk.

Enligt förslaget skall den nya balken benämnas föräldrabalk. De

sakkunniga framhålla, att det kunde ifrågasättas huruvida icke i balkens

namn borde komma till synes att den innehåller bestämmelser om förmyn­

derskap, särskilt med tanke på dem som ej äro omyndiga på grund av un-

derårighet utan förklarats omyndiga genom rättens beslut. Emellertid hade

den kortare beteckningen obestridliga fördelar både för muntligt och skrift­

ligt bruk, och någon nämnvärd svårighet för den, som sökte bestämmelserna

om omyndigförklarade, att finna sig till rätta i lagen kunde knappast vållas

därav.

Lagarna om arv, testamente, boutredning och arvskifte böra enligt de sak­

kunniga bilda den nya ärvdabalken. De utgöra, framhålla de sakkun­

niga, tillsammans ett avgränsat helt och ansluta väl till varandra. De sak­

Kungl. Maj:ts proposition, nr 93.

55

kunniga ha emellertid ej i detta sammanhang framlagt något förslag till

ärvdabalk utan avsett att senare avgiva förslag härtill.

Den föreslagna föräldrabalken utgör i stort sett endast en formell be­

arbetning av gällande rätt. Vid utarbetandet av balken har eftersträvats

att giva lagreglerna en mera systematisk uppställning. Därigenom ha bl. a.

ett flertal nu förekommande upprepningar kunnat undvikas.

Förslaget till föräldrabalk kan sägas innehålla tre huvudavdelningar.

Den första huvudavdelningen motsvarar väsentligen nu gällan­

de lagar om äktenskaplig börd, barn i äktenskap, adoption och barn utom

äktenskap. Såsom inledande kapitel ha upptagits bestämmelser om de vik­

tiga begreppen äktenskaplig börd och trolovningsbarn. Den bestämning som

här gives är ej blott av grundläggande betydelse för flera av de följande

kapitlen i föräldrabalken utan återverkar även inom det lagstiftningsom-

råde som enligt de sakkunnigas åsikt hädanefter skall innefattas i ärvda-

balken. Under 2—4 kap. ha upptagits stadganden om talan angående äkten­

skaplig börd, fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap och

adoption. Gemensamt för dessa kapitel är sålunda, att de reglera barnets

familjerättsliga status. Under 5—7 kap. följa bestämmelser angående rätts­

verkningarna därav med hänsyn till namn, vårdnad och underhåll. Med 8

kap., som innehåller bestämmelser om barnavårdsman, avslutas den första

huvudavdelningen.

Den andra huvudavdelningen, som omfattar 9—19 kap., mot­

svarar i huvudsak lagen om förmynderskap. I systematiskt hänseende före­

ligger i förslaget främst den olikheten, att underårigs omyndighet samt

omyndighet på grund av särskild förklaring av rätten behandlas i två sär­

skilda kapitel. Dessa innehålla bland annat vart för sig de bestämmelser som

gälla underårigs och omyndigförklarads rättsliga handlingsförmåga. Kapitlet

om underårigs omyndighet har ansetts bilda en lämplig övergång från första

till andra huvudavdelningen, varjämte den nämnda uppdelningen enligt vad

de sakkunniga påpeka torde göra bestämmelserna lättillgängligare i vissa

hänseenden. I övrigt bör framhållas, att 3 kap. i lagen om förmynderskap,

vilket handlar om val av överförmyndare och dennes tjänsteställning, med

vissa jämkningar flyttats sist i andra huvudavdelningen.

Den tredje huvudavdelningen, som utgöres av 20 kap., inne­

håller vissa bestämmelser om rättegången. Ur lagarna om äktenskaplig börd,

barn i äktenskap, adoption och barn utom äktenskap ha utbrutits åtskilliga

stadganden av rent processuell karaktär, varjämte några nya bestämmelser

föreslagits i frågor som nu ej särskilt regleras i nämnda lagar. Mot tillväga­

gångssättet kan, påpeka de sakkunniga, anmärkas, att även 2—4 kap. i för­

slaget innehålla vissa bestämmelser av processuell karaktär. Full konsekvens

hade alltså icke kunnat uppnås men de processuella bestämmelser som

kvarstode i de tidigare kapitlen behandlade sådana för sammanhanget vik­

tiga frågor att bestämmelserna icke lämpligen ansetts kunna flyttas till slut­

kapitlet. De processuella föreskrifterna i lagen om förmynderskap ha över­

flyttats till 20 kap. i huvudsakligen oförändrat skick.

56

Även om sålunda utarbetandet av förslaget till föräldrabalk till väsentlig

del varit av formell karaktär, innebär förslaget dock på några punkter be­

tydelsefulla ändringar i gällande rätt. Detta gäller i första hand

reglerna om faderskapspresumtionens hävande i mål om äktenskaplig börd

och om faderskapet till barn utom äktenskap. Som bekant uppställer nu­

varande lagstiftning stränga krav i dessa hänseenden. Enligt förslaget öppnas

emellertid ökade möjligheter att häva de legala presumtionerna. Vad först

angår talan om äktenskaplig börd kan sålunda enligt förslaget presumtionen

om äkta mannens faderskap brytas, om det är utrett att modern haft samlag

med annan och det måste antagas att barnet avlats vid samlaget eller ock om

det på grund av barnets arvsanlag eller annan särskild omständighet kan

hållas för visst att äkta mannen ej är barnets fader. Beträffande faderskap

för barn som fölts utom äktenskap föreslås, att presumtionen om att den

som haft samlag med modern under konceptionstiden är barnets fader skall

kunna hävas under förutsättning alt det är uppenbart osannolikt att barnet

avlats vid samlaget. I båda fallen syftar förslaget till att öppna större möj­

ligheter än för närvarande att få faderskapet fastställt i enlighet med verk­

liga förhållandet.

I likhet med gällande lagstiftning om äktenskaplig börd och om faderskap

till barn utom äktenskap utgår förslaget från att barnet avlats vid ett bar­

nets födelse föregånget samlag. Numera kan visserligen befruktning åstad­

kommas även på konstlad väg. Enligt de sakkunnigas åsikt tillämpades

emellertid för närvarande denna metod i så ringa utsträckning, att det icke

vore erforderligt att i lagstiftningen taga särskild hänsyn därtill. I enlighet

härmed är förslaget i fråga om såväl äktenskaplig börd som faderskap till

barn utom äktenskap utformat utan hänsyn till fall av konstgjord befrukt­

ning. Tvistefrågor som kunna uppkomma till följd av denna förslagets

ståndpunkt äro alltså avsedda att avgöras av rättspraxis utan stöd av sär­

skilda lagregler.

Bland föreslagna sakliga ändringar i lagstiftningen på föräldrabalkens

område må vidare nämnas reglerna om förmynderskapet för barn i äkten­

skap. Enligt förmynderskapslagen gäller som huvudregel, att fadern är legal

förmyndare för barn i äktenskap. De sakkunniga föreslå, att till denna regel

fogas en bestämmelse av innebörd, att modern, om hon begär det och så

finnes lämpligt, skall förordnas till förmyndare jämte fadern.

Även i övrigt ha i förslaget vissa ändringar vidtagits i gällande rätt. I detta

hänseende må bl. a. framhållas, att vissa nu förefintliga smärre inbördes

olikheter i lagreglerna om barn i äktenskap och barn utom äktenskap ut­

jämnats.

Förutom promulgationslag och följdförfattningar innehåller betänkandet

även förslag till ny lagstiftning om blodundersökning in. in.

Förslaget vidgar skyldigheten att underkasta sig dylik undersökning i för­

hållande till vad som nu gäller enligt lag den 26 maj 1933 angående blod-

undersökning i mål om barn utom äktenskap. Med blodundersökning jäm­

ställas enligt förslaget även andra antropologiska undersökningar. Syftet

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

57

med förslaget i denna del är, att den möjlighet till bevisning rörande fader­ skap som här avsedda undersökningar innebära skall kunna till fullo till­ varatagas.

Yttrandena.

Utlåtanden över förslaget ha efter remiss avgivits av rikets hovrätter, so­ cialstyrelsen, medicinalstyrelsen, överståthållarämbetet (efter hörande av barnavårdsnämnden i Stockholm), länsstyrelsen i Östergötlands län (efter hörande av barnavårdsnämnderna i Linköping och Norrköping), länsstyrel­ sen i Malmöhus län (efter hörande av barnavårdsnämnden i Malmö), läns­ styrelsen i Göteborgs och Bohus län (efter hörande av barnavårdsnämnden i Göteborg), länsstyrelserna i Gävleborgs och Västerbottens län, Stockholms förmyndarkammare, överförmyndarna i Göteborg och Malmö, domkapitlet i Uppsala ärkestift, domkapitlet i Lunds stift, medicinska fakulteterna vid universiteten i Uppsala och Lund, Karolinska institutets lärarkollegium, för­ eningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, Sveri­ ges advokatsamfund, svenska socialvårdsförbundet, svenska landskommu­ nernas förbund, svenska stadsförbundet, svenska läkaresällskapet och sven­ ska befolkningsförbundet familjevärnet. Därjämte ha Fredrika-Bremer-för- bundet, Sveriges husmodersföreningars riksförbund, yrkeskvinnors sam- arbetsförbund, svenska kvinnors vänsterförbund och svenska Open-Door- gruppen yttrat sig över förslaget.

Förslaget om sammanförande till en balk av lagbestämmelserna rörande föräldrar och barn samt förmynderskap har i allmänhet hälsats med tillfredsställelse i yttrandena. Därvid har i flera yttranden betonats, att för­ slaget vore i hög grad ägnat att giva rättsreglerna på ifrågavarande område ökad överskådlighet. I ett par yttranden har särskilt framhållits såsom en fördel, att genom ett dylikt sammanförande bestämmelserna om barn i äk­ tenskap och barn utom äktenskap i stor utsträckning kunnat regleras ge­ mensamt, varigenom de utomäktenskapliga barnens rättsliga särställning blivit mindre framträdande. Å andra sidan har i ett yttrande påpekats, att den nuvarande uppdelningen av rättsreglerna på olika lagar, var och en av­ seende ett visst område, i vissa fall gjorde reglerna mera lättillgängliga.

I några yttranden har uttalats tvekan om förmynderskapsrätten lämpli­ gen borde sammanföras med lagreglerna om föräldrar och barn.

Stockholms

förmyndarkammare

har sålunda framhållit, att de båda instituten vårdnad

och förmynderskap ofta sammanblandades av den icke rättsbildade allmän­ heten samt att förmynderskapslagens upptagande som en särskild balk skulle vara ägnat att förebygga eu sådan förväxling. Vidare har förmyndar­ kammaren påpekat, att reglerna om omyndighet på grund av rättens beslut och om godmanskap saknade samband med lagstiftningen om föräldrar och barn. Sistnämnda synpunkt har även framförts av

svenska landskommu­

nernas förbund

samt

eu ledamot av Göta hovrätt,

som på denna punkt an­

mält avvikande mening från hovrättens tillstyrkande yttrande.

Frågan om den nya balkens n a m n har särskilt berörts i några ytt­

Kungi. Maj:ts proposition nr 93.

58

randen. Benämningen föräldrabalk har härvid i allmänhet godtagits. I ett

par yttranden bär emellertid ifrågasatts, om icke balken i stället borde kal­

las barnabalk.

Göta hovrätt

har uttalat sig härför samt därvid framhållit, att

benämningen föräldrabalk gåve för liten vägledning i fråga om arten av de

lagbestämmelser som inrymdes under balken. Dessa avsågo ju att reglera

dels barnets ställning i fråga om börd, vårdnad och underhåll dels förvalt­

ningen av barnets egendom och rättigheter under omyndighet, för vilka

rättsreglers innehåll beteckningen barnabalk gåve ett tydligare uttryck. Vis­

serligen vore ej heller detta namn fullt adekvat, i det att det ej täckte för-

mynderskapsrättens bestämmelser beträffande omyndigförklarade, men

denna omständighet borde icke vara något avgörande skäl mot den av hov­

rätten föreslagna benämningen, vilken täckte väsentligt större del av de

ifrågavarande rättsområdena än den av de sakkunniga föreslagna. Liknande

synpunkter ha framförts inom styrelsen för

föreningen Sveriges stadsdo-

mare.

De av de sakkunniga föreslagna sakliga ändringarna på ifrå­

gavarande lagstiftningsområde ha i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan

erinran i yttrandena. Härvid bär bl. a. framhållits, att förslaget i denna

del vore ägnat att undanröja vissa olägenheter som framträtt vid tillämp­

ningen av den nuvarande lagstiftningen på området. Vad särskilt angår för­

slaget om ökade möjligheter att bryta presumtionerna om äktenskaplig börd

och om faderskap till barn utom äktenskap har detta i allmänhet hälsats

med tillfredsställelse, varvid påpekats, att det vore ett allmänt intresse att

faderskapsfrågan såvitt möjligt avgjordes i enlighet med verkliga förhållan­

det. Från medicinskt håll har särskilt framhållits såsom en betydande för­

del, att förslaget gåve utrymme för sannolikhetsbedömningar, vilket möj­

liggjorde att man i högre grad än för närvarande kunde taga hänsyn till bio­

logiska synpunkter.

I vissa yttranden från medicinskt håll ha erinringar riktats mot förslagets

ståndpunkt att i lagstiftningen icke för närvarande upptaga särskilda regler

för fall av artificiell insemination.

Medicinalstyrelsen

har här­

om anfört följande.

I sin motivering diskutera de sakkunniga det numera aktuella spörsmå­

let om på konstlad väg åstadkommen befruktning eller riktigare uttryckt

artificiell insemination och förklara sig vara av den meningen att för när­

varande denna metod tillämpas i så ringa utsträckning att det enligt deras

åsikt icke vore erforderligt att i lagstiftningen taga särskild hänsyn härtill

och att eventuella tvistefrågor härvidlag torde få avgöras av rättspraxis utan

stöd av särskilda lagregler. Denna de sakkunnigas uppfattning kan medici­

nalstyrelsen icke biträda. Dels är det nämligen ostridigt, att antalet artifici­

ella inseminationer i vårt land befinner sig i ständigt stigande dels aktuali­

serar metoden enligt styrelsens mening så många rättsliga problem att det

icke kan tillrådas att dessa lämnas obeaktade vid utformningen av den nu

föreslagna föräldrabalken. Ett förbigående av spörsmålet nu skulle enligt

styrelsens mening endast medföra ett kort uppskov med genomförande av

bestämmelserna i fråga och nödvändiggöra ändring av lagen mycket snart.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

59

Medicinalstyrelsen är visserligen ej beredd att vid detta tillfälle framlägga ett konkret förslag härvidlag men har för avsikt att, sedan vissa nu pågå­ ende överväganden i ärendet slutförts, återkomma med närmare förslag. Styrelsen finner sålunda bestämda skäl tala för att legalisering av artificiell insemination genomföres och att det liksom beträffande sterilisering, kastrering och avbrytande av havandeskap i lag anges

både

villkoren för

rätt att utföra dylikt ingrepp

och

de rättsliga konsekvenser, som uppkomma

i anslutning till detsamma med avseende på både gifta och ogifta föräld­ rar och barn. Vid fastställandet av dessa bestämmelser måste jämväl hän­ syn tagas till eugeniska synpunkter beträffande såväl kvinnan som sperma­ givaren och barnet.

I samma riktning har

Karolinska institutets lärarkollegium

uttalat sig.

Även

svenska befolkningsförbundet familjevärnet

har anslutit sig till tan­

ken, att de särskilda problem som kunna uppstå vid konstgjord befrukt­ ning borde uttryckligen regleras i lagstiftningen.

Mot vissa av de framlagda ändringsförslagen ha erinringar framställts i yttrandena. Bl. a. har sålunda den föreslagna ändringen om förmynderskap för barn i äktenskap mött erinringar. Härjämte ha i några yttranden ifrå­ gasatts jämkningar beträffande vissa stadganden, vilka utan ändring i sak överförts till föräldrabalken från nu gällande lagar. För dessa erinringar och ändringsförslag torde redogörelse få lämnas under de kapitel och pa­ ragrafer i de framlagda lagförslagen till vilka de hänföra sig.

Departementschefen.

Redan vid tillkomsten av nu gällande lagar inom nya ärvdabalkens ram var avsikten den, att lagarna sedermera skulle sammanföras till en eller flera större enheter. Denna tanke ingår som ett led i den sedan länge före­ fintliga och delvis redan förverkligade planen, att de viktigare lagreglerna på civilrättens samt straff- och processrättens område skola upptagas i syste­ matiskt avgränsade avsnitt eller balkar. En sådan kodifiering, som bygger på våra gamla lagstiftningstraditioner, skulle givetvis kunna medföra flera praktiska fördelar. På vissa av civilrättens fält möter ett dylikt arbete dock stora tekniska svårigheter. Nu förevarande rättsområde torde emellertid vara väl ägnat att göras till föremål för en sådan systematisk bearbetning. Rättsområdet är jämförelsevis fast avgränsat och intager en central plats inom civilrätten. Ett sammanförande skulle här icke blott vara till gagn ur allmänt systematiska synpunkter utan även medföra andra fördelar; jag vill i detta sammanhang endast påpeka, att härigenom bestämmelserna om barn i äktenskap och barn utom äktenskap kunna regleras i närmare an­ slutning till varandra. Jag vill alltså förorda, att den gamla tanken om ett sammanförande av nu gällande lagar på området fullföljes.

Enligt förslaget skola dessa lagar upptagas i två balkar, en föräldrabalk och en ärvdabalk. Såsom förut nämnts omfattar den förra balken enligt försla­ get lagstiftningen om föräldrar och barn samt förmynderskapslagen medan ärvdabalken avses skola ersätta lagarna om arv, testamente, boutredning och arvskifte. Även om det, såsom de sakkunniga påpekat, från historisk syn­

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

punkt vore mest tilltalande att samla hela lagkomplexet i en enda balk, an­

ser jag dock de sakkunnigas skäl för den föreslagna uppdelningen på två

balkar väga tyngre. En olägenhet, som även framhållits under remissbe­

handlingen, är visserligen att med denna uppdelning reglerna om omyn­

dighet på grund av rättens beslut och om godmanskap sammanföras med

lagbestämmelserna om föräldrar och barn, ehuru något egentligt sakligt

samband saknas. Denna olägenhet torde emellertid knappast böra vara avgö­

rande. En utbrytning av förmynderskapsrätten eller delar därav till en fristå­

ende enhet skulle nämligen enligt min mening föra till en alltför stor splitt­

ring. Jag vill alltså tillstyrka den av de sakkunniga föreslagna balkindel-

ningen. Såsom de sakkunniga förordat torde den balk, som omfattar lag­

stiftningen om föräldrar och barn samt förmynderskapsrätten, lämpligen

kunna benämnas föräldrabalk.

På sätt förut nämnts ha de sakkunniga hittills endast framlagt förslag till

föräldrabalk medan utredningsarbetet rörande ärvdabalken ännu pågår. An­

ledningen till att förslaget till föräldrabalk avgavs för sig var närmast den,

att man ville möjliggöra att föräldrabalken, som innehåller åtskilliga bestäm­

melser av processuell natur, skulle kunna träda i kraft samtidigt med nya

rättegångsbalken eller den 1 januari 1948. Då det emellertid icke medhanns

att förelägga förslaget i dess helhet för 1947 års riksdag, genomfördes i

stället vid denna riksdag med hänsyn till processreformen erforderliga änd­

ringar i de särskilda lagar, som äro avsedda att ersättas av föräldrabalken

(se prop. 187/1947). På grund härav och då vissa bestämmelser inom för-

äldrabalkens ram återverka inom området för den nya ärvdabalken, kunde

det ifrågasättas, att låta frågan om lagstiftning på grundval av förslaget till

föräldrabalk anstå till dess förslag till ärvdabalk framlagts och sedermera i

ett sammanhang taga ställning till båda förslagen. Emellertid skulle ett så­

dant uppskov vara mindre önskvärt, enär inom föräldrabalkens ram lagstift­

ningens materiella innehåll på ett par punkter synes vara i behov av snar

revision. Genom att separat genomföra dessa ändringar torde ej heller

den blivande lagstiftningen inom ärvdabalkens område föregripas på ett

olämpligt sätt; jag återkommer senare i annat sammanhang till denna fråga.

På grund härav anser jag, att förslaget till föräldrabalk lämpligen bör be­

handlas redan nu utan avvaktan på förslag till revision av lagstiftningen i

övrigt inom förevarande rättsområde.

Mot den nya balkens uppställning och allmänna disposition enligt försla­

get har jag intet att erinra.

På sätt förut framhållits innebär förslaget till föräldrabalk på de flesta

punkter endast en formell omarbetning av gällande rätt. I de sakkunnigas

uppdrag har icke ingått att företaga en allmän omprövning av den materiella

rätten på området. I vissa fall ha emellertid de sakkunniga i anslutning till

givna direktiv upptagit frågan om en saklig ändring i lagstiftningen samt

framlagt förslag i dessa hänseenden. Mot dessa ändringsförslag ha under re­

missbehandlingen blott framkommit ett fåtal invändningar av principiell

natur. Även enligt min mening är förslaget i denna del väl ägnat att läggas

61

till grund för lagstiftning. Endast i fråga om reglerna rörande förmynder- skapet för barn i äktenskap har jag för avsikt att föreslå en mera betydande ändring i förslaget. Jag torde senare få återkomma härtill samt till övriga av de sakkunniga föreslagna ändringar i den materiella rätten i samband med behandlingen av de särskilda bestämmelserna. Därvid torde även få upptagas vissa ändringsförslag som i yttrandena framkommit beträffande lagbestämmelser som av de sakkunniga utan ändring i sak överförts till för- äldrabalken. Jag vill emellertid redan nu nämna, att dessa i ett par fall äro så vittsyftande att jag icke ansett mig böra taga slutlig ställning till dem i detta sammanhang.

I vissa av yttrandena, däribland det som avgivits av medicinalstyrelsen, ha erinringar framställts mot förslagets ståndpunkt att icke giva särskilda lag­ regler med avseende å fall av artificiell insemination. Även enligt min mening möta på detta område åtskilliga frågor, som äro förtjänta av lagstiftarens uppmärksamhet. Efter förslagets remissbehandling har medicinalstyrelsen i skrivelse den 30 september 1947 närmare utvecklat sin ståndpunkt i frågan samt hemställt att Kungl. Maj :t ville i samband med bearbetningen av försla­ get till föräldrabalk låta utarbeta förslag i ämnet. På grund av detta problems ökade betydelse och outredda beskaffenhet har jag i december 1947 efter vederbörligt bemyndigande tillkallat särskilda sakkunniga för att verkställa utredning rörande de rättsliga och medicinska frågor som ha samband med artificiell insemination. Hithörande spörsmål ha numera uppmärk­ sammats jämväl i de övriga nordiska länderna och man är där intiesse- rad av att vinna en lösning efter gemensamma linjer. Även för egen del finner jag det synnerligen önskvärt att såvitt möjligt ernå rättslikhet på detta nya lagstiftningsområde. Samarbete har i detta syfte redan inletts mel­ lan de svenska sakkunniga och en för frågans utredning tillsatt dansk kommitté. Under nu angivna förhållanden har emellertid utredningsarbetet å svensk sida icke kunnat bedrivas med sådan skyndsamhet att förslag i ämnet hunnit framläggas. Med hänsyn härtill kan denna lagstiftningsfråga icke lösas i detta sammanhang. Några större olägenheter torde emellertid icke följa härav. Jag vill erinra om att fall av artificiell insemination ännu äro jämförelsevis fåtaliga och att några tvister hittills icke försports rö­ rande den börd som skall tillkomma barn som är frukten av sådant in-

grepp.

Jag övergår härefter till en närmare redogörelse för förslaget till for- äldrabalk samt för övriga lagförslag som upprättats på grundval av de sak­ kunnigas betänkande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Förslaget till föräldrabalk.

1 KAP.

Om barnets börd.

Såsom förut nämnts upptagas i detta kapitel grundläggande bestämmel­

ser angående begreppen äktenskaplig börd och trolovningsbarn. Bestäm­

melserna, vilka ersätta 1 och 8 §§ lagen om äktenskaplig börd samt 1 §

fjärde stycket lagen om barn utom äktenskap,1 innebära icke någon saklig

ändring i annan mån än som indirekt följer av stadgandena i 2 och 3 kap.

1 §■

Under denna paragraf ha

de sakkunniga

upptagit regeln i 1 § LÄB att

barn som födes under äktenskap eller å sådan tid efter dess upplösning att

det kan vara avlat dessförinnan har äktenskaplig börd, där ej i särskild

ordning barnet förklaras icke ha sådan börd.

Beträffande denna bestämmelse har

hovrätten över Skåne och Blekinge

framhållit, att presumtionsregeln ej gåve klart besked i det fall, att barnet

födes under äktenskap men å sådan tid efter upplösningen av ett moderns

tidigare äktenskap att det kan vara avlat dessförinnan. Då det tidigare

äktenskapet upplösts efter hemskillnad, syntes 2 kap. It § giftermålsbalken

ej erbjuda tillräcklig garanti för att det nämnda fallet ej kunde uppkomma.

Departementschefen.

I 2 kap. 11 § giftermålsbalken stadgas som regel en väntetid av tio må­

nader, varunder kvinna som varit gift ej får ingå nytt äktenskap. Från

denna regel göras undantag för två fall, nämligen att kvinnan ej är ha­

vande från tiden före äktenskapets upplösning samt att tio månader för­

flutit från det sammanlevnaden med mannen upphörde.

Anledningen till väntetiden är den ovisshet om faderskapet, vartill hust­

runs omgifte under den närmaste tiden efter äktenskapets upplösning kunde

leda, varjämte det ansetts stötande, om hennes under senare äktenskap

födda barn rättsligen kunde anses såsom barn i ett tidigare gifte. Stadgandet

om väntetid ansluter till bestämmelsen i 1 § LÄB att barn, som födes under

äktenskap eller å sådan tid efter dess upplösning, att det kan vara avlat

dessförinnan, har äktenskaplig börd. De båda medgivna undantagen från

regeln om väntetid kunna sammanfattas till det enda, av stadgandets syfte

omedelbart förestavade, att nytt gifte är tillåtet så snart havandeskap från

förra giftet är uteslutet.

Såsom hovrätten framhållit torde det emellertid, trots bestämmelserna

i 2 kap. 11 § giftermålsbalken, i undantagsfall kunna inträffa att äktenskap

1 I det följande användas, där det anses lämpligen kunna ske. följande förkortningar: för

lagen om äktenskaplig börd LÄB, för lagen om barn i äktenskap LBiÄ, för lagen om adoption

LAd, för lagen om barn utom äktenskap LBuÄ och för lagen om förmynderskap FL.

63

kommer till stånd, ehuru kvinnan är havande från tiden före upplösningen

av ett föregående äktenskap. Dom å äktenskapsskillnad enligt 11 kap. 3 §

giftermålsbalken kan sålunda ha utverkats, oaktat makarna haft samlag

med varandra under hemskillnadstiden. I ett par uppmärksammade rätts­

fall från senare tid (N. J. A. 1939 s. 48 och 1945 s. 260) har till och med dömts

till äktenskapsskillnad enligt detta lagrum, ehuru i målet utretts att sam­

lag mellan makarna förekommit under hemskillnadstiden. Och efter äkten­

skapsskillnadens meddelande kan kvinnan träda i nytt gifte utan iaktta­

gande av någon väntetid. Domen å äktenskapsskillnad får nämligen an­

ses innefatta bevis att sammanlevnaden mellan makarna upphört för mer

än ett år sedan. Liknande fall kunna inträffa även vid äktenskapsskillnad

enligt vissa andra lagrum i giftermålsbalken.

För det fall, att barn födes efter ett senare äktenskaps ingående men å

sådan tid att det kan vara avlat före upplösningen av ett tidigare äktenskap,

giver presumtionsregeln i 1 § LÄB ingen ledning för avgörandet, om barnet

skall anses härstamma ur det ena eller det andra äktenskapet. I dylika, ve­

terligen sällsynta fall lärer enligt sakens natur barnet i regel ha kyrkobok-

förts såsom barn i det senare giftet. Någon ovisshet angående barnets börd

i nu avsedda fall synes ej heller såvitt känt ha uppstått till följd av lagens

ståndpunkt. Det skulle även vara vanskligt att i lag meddela en allmän­

giltig presumtionsregel rörande härkomsten i dylika kollisionsfall. Å andra

sidan är det självfallet önskvärt, att såvitt möjligt hindra att sådana fall

som nu avses inträffa. Frågan om en skärpning av 2 kap. 11 § giftermåls­

balken i detta syfte torde emellertid icke böra upptagas i detta sammanhang.

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

2 KAP.

Talan angående äktenskaplig börd.

I detta kapitel har till en början upptagits ett stadgande om talan som går

ut på fastställelse av att barnet enligt 1 kap. 1 eller 3 § har äktenskaplig

börd. Följande bestämmelser i kapitlet avse att träda i stället för de före­

skrifter angående hävande av den legala presumtionen om sådan börd som

nu meddelas i 2—5 och 7 §§ LÄB. Genom de nya bestämmelserna beredas

bland annat ökade möjligheter att häva nämnda presumtion.

Vissa föreskrifter om ställföreträdare för underårig eller sinnessjuk eller

sinnesslö part ha överflyttats till 20 kap. eller, i den mån de numera kunna

anses överflödiga, uteslutits. 1

1

§■

I LÄB uppställes den presumtionen, att mannen är fader till barn som

födes under äktenskapet eller å sådan tid efter dess upplösning att det kan

vara avlat dessförinnan. Vidare reglerar lagen under vilka villkor denna le­

gala presumtion om mannens faderskap må brytas. Bestridande av barns

äktenskapliga börd kan emellertid ske även på grunder som icke beröras av

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

stadgandena om presumtionens hävande ulan gå ut på att förutsättningarna

för presumtionen över huvud icke föreligga. För de fall då presumtionsregeln

sålunda icke gäller sakna också lagens stadganden om presumtionens hä­

vande tillämpning.

Enligt vad

de sakkunniga

(s. 64—66) framhålla kan i vissa fall tvist

råda beträffande frågan, om de allmänna förutsättningarna för presumtions­

regeln föreligga eller ej. Det kan sålunda vara tveksamt, om barnet fötts å

sådan tid efter äktenskapets upplösning att presumtionen om mannens fa­

derskap äger giltighet. Ej heller är det uteslutet, att påstående kan fram­

ställas, att äktenskapet är att anse som en nullitet och sålunda icke givit

upphov till ett äktenskaps rättsverkningar. Ett berättigat intresse kunde allt­

så, yttra de sakkunniga, i vissa fall föreligga att med bindande verkan få

fastslaget, huruvida förutsättningarna för presumtionen om äktenskaplig

börd verkligen äro för handen. Under förevarande paragraf i förslaget har

upptagits en bestämmelse, som närmare reglerar en sådan positiv bördstalan.

Rätt att väcka talan om att barn har äktenskaplig börd tillkommer enligt för­

slaget endast barnet. Talan skall riktas mot mannen i äktenskapet. Är han

död, skola hans närmaste arvingar instämmas. Efterlämnar mannen, jämte

maka, såsom närmaste arvingar skyldemän som avses i 2 kap. 1 § lagen om

arv, skola de, som då talan väckes äro närmast till arv, instämmas. Talan

behöver däremot ej föras mot testamentstagare efter mannen. De sakkun­

niga uttala, att om utgången av processen vore av betydelse för testaments-

tagarna, de enligt allmänna regler ägde inträda som intervenienter i målet.

Dom som meddelas enligt den föreslagna bestämmelsen avses skola gälla

för och emot alla.

Vad angår denna paragraf har

barnavårdsnämnden i Stockholm

— under

erinran att enligt förslaget talan jämlikt lagrummet endast avsåge att vinna

prövning av frågan, huruvida de allmänna förutsättningarna för äktenskap­

lig börd förelåge — framhållit, att en reglering av en positiv bördstalan med

denna begränsade räckvidd vore av ringa praktisk betydelse. Enligt nämn­

dens mening borde barnets talan om äktenskaplig börd givas en mera vid­

sträckt innebörd, så att genom densamma med full verkan fastsloges, om

barnet hade sådan börd. Till stöd för de sakkunnigas förslag hade åbero­

pats, att det kunde tänkas att vid tidpunkten för barnets talan anledning

saknades för mannen eller hans arvingar att göra invändning mot börds-

presumtionen. Däremot kunde emellertid invändas, att barnet icke gärna

kunde tänkas väcka talan, om icke mannen eller hans arvingar på något

sätt ifrågasatt barnets äktenskapliga börd.

Föreningen Sveriges häradshövdingar,

som ingående behandlat ifrågava­

rande stadgande, har gjort gällande, att av stadgandets formulering icke klart

framginge, huruvida det avsåge en talan om fastslående av barnets äkten­

skapliga börd över huvud eller endast frågan om förhandenvaron av de fak­

tiska förhållanden varå bördspresumtionen bygger. Ett klarläggande av för­

slagets innebörd på denna punkt vore därför erforderligt. Enligt förening-

65

ens mening borde det emellertid icke komma i fråga att giva stadgandet den mera omfattande innebörden. En sådan bestämmelse konnne nämligen att medföra att endast barnet — eller de övriga personer som kunde komma att särskilt angivas i lagrummet — finge föra positiv fastställelsetalan om bör­ den. Detta stode i strid mot principen i 13 kap. 2 § nya rättegångsbalken, enligt vilken envar som hade ett rättsligt intresse ägde påkalla prövning av frågan om ett rättsförhållandes existens. I detta sammanhang har förening­ en vidare yttrat:

Enligt den terminologi, som inom doktrinen använts vid tiden för till­ komsten av nya rättegångsbalken och till vilken dess bestämmelser i 13 kap. 2 § anknyta, torde den positiva fastställelsetalan som lagrummet möjliggör knappast kunna ha till föremål tillvaron av viss förutsättning för presum- tion om äktenskaplig börd. Såsom i betänkandet framhålles är det dock i vissa fall önskvärt att ovissheten om tillvaron av en sådan förutsättning skall kunna undanröjas. Exempel på sådana fall återfinnas i betänkandet. Visserligen lärer i dylika frågor ovissheten ofta kunna hänföras till bristan­ de överensstämmelse mellan folkbokföringen (kyrkobokföringen) och för­ äldrarnas respektive barnets uppfattning om de faktiska förhållandena. Rät­ telse kan då i regel vinnas på administrativ väg. Men där frågan exempelvis gäller om barnet är fött å sådan tid efter äktenskapets upplösning att det kan anses avlat dessförinnan, är den utredning som kräves för vinnande av klarhet i saken oftast av så invecklad beskaffenhet att den icke lämpligen bör ankomma på administrativ myndighet. Möjlighet bör därför beredas i saken intresserade att påkalla rättens utredning och avgörande av frågan. Att härvid utesluta barnets föräldrar från »talerätt», kan knappast anses påkallat. Frågan torde väl oftare framstå som en gemensam familj eangelä- genhet än som en tvistefråga och lärer i regel, där ej barnavårdsman finnes, knappast kunna bringas på tal annorledes än på initiativ av föräldrarna eller endera av dem.

Då det i allmänhet torde vara svårt att i de fall varom här är fråga upp­ konstruera eller presumera ett partsförhållande de tre intressenterna emel­ lan, synes den erforderliga utredningen lämpligast böra påkallas genom an­ sökan av någon av dem och det därefter ankomma på rätten att efter de övrigas hörande sörja för fullständig utredning. Därest ett sådant ansök- ningsförfarande anordnas, torde det resultat vinnas som de sakkunniga av motiven att döma närmast synas ha åsyftat.

På grund av det anförda har föreningen hemställt, att 2 kap. 1 § i försla­ get måtte ersättas med ett stadgande om rätt för barnet, mannen och mo­ dern att, om ovisshet råder rörande någon förutsättning för äktenskaplig börd, hos rätten söka förklaring att den är för handen.

Eu ledamot av Göta hovrätt

har förordat, att ej endast barnet utan även

dess arvingar borde äga talerätt enligt förevarande lagrum.

Svea hovrätt

har i samband med behandlingen av detta lagrum berört

frågan om partsställningen i mål enligt 2 kap. 1—4 §§ och 3 kap. 1 och 3 §§ i förslaget samt därvid anfört följande:

I 2 kap. 1 § givas regler för talan, som barn må föra för vinnande av förklaring, att det bar äktenskaplig börd. Sådan talan skall, om mannen är död, riktas mot hans närmaste arvingar samt, i visst fall, sekundosuccesso-

5 Iiihang till riksdagens protokoll 19t9. I samt. Sr !)3.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

66

rer. På samma sätt hava barnets motparter bestämts i 2 kap. 3 och 4 §§

samt 3 kap. 1 och 3 §§. Testamentstagare efter mannen hava ej tillerkänts

partsställning. Härutinnan överensstämmer förslaget med gällande rätt. De

sakkunniga uttala, att testamentstagare, om bördsprocessen är av betydelse

för dem, enligt allmänna regler äga interventionsrätt.

Enligt hovrättens mening bör kretsen av barnets motparter utvidgas att

omfatta även universella testamentstagare. Dessas intressen kunna icke an­

ses tillbörligen skyddade genom interventionsrätten. I fall, där mannens

kvarlåtenskap enligt testamente helt skall tillfalla icke-arvinge, kan det

svårligen antagas, att hans kanske tämligen avlägsna skyldemän skola fin­

na anledning anställa talan enligt 2 kap. 3 §, hur välgrundad sådan talan

an vore. Och om i sådant fall barnet för talan enligt 2 kap. 1 § mot arving­

arna, kan knappast förväntas, att dessa skola offra tid och pengar på käro-

målets gendrivande, ej heller med säkerhet antagas, att de skola underrätta

en kanhända i utlandet vistande testamentstagare om målet. Vad nu an-

iörts gäller i motsvarande mån barnets testamentstagare (jfr 2 kap 2 och

3

§§).

På grund av det anförda har hovrätten föreslagit, att den partsställning,

som i 2 kap. 1

4 §§ samt 3 kap. 1 och 3 §§ tillerkänts arvingar, i stället

tillägges den avlidnes dödsbodelägare. Där mannens efterlevande maka är

barnets moder och frånsett barnet —■ ensam delägare i boet, borde dock

även sekundosuccessorer intaga partsställning gentemot barnet.

Även

hovrätten över Skåne och Blekinge

har ifrågasatt, om ej jämte man­

nens närmaste arvingar universell testamentstagare borde givas partsställ­

ning i mål om äktenskaplig börd. Det intresse, som kunde föranleda man­

nens arvingar att föra en process angående ett barns börd, vore oftast av

övervägande ekonomisk art, och det kunde då synas obilligt att ej låta en

universell testamentstagare, vars intressen lagstiftaren i andra samman­

hang beaktat t. ex. genom att göra honom till dödsbodelägare, få den för­

mån av partsställning, som tillädes t. o. in. sekundosuccessorer. Särskilt den

bristande behörigheten att väcka bördstalan kunde få stor betydelse för

testamentstagaren. Man tänke sig det fall då arvingarna äro avlägsna släk­

tingar och genom testamente berövats allt ekonomiskt intresse i saken. Det

vore näppeligen att antaga att arvingarna i ett sådant fall skulle vara be­

nägna att väcka bördstalan.

Departementschefen.

I LÄB regleras frågan, under vilka villkor den där uppställda presum-

tionen om äktenskaplig börd må hävas. Däremot gives icke någon bestäm­

melse för det fall att tvekan råder, huruvida de allmänna förutsättningarna

för presumtionsregeln äro för handen eller icke. Även om det av lagen regle­

rade fallet är det praktiskt sett viktigaste, torde dock såsom de sakkunniga

påpekat understundom kunna föreligga ett berättigat intresse att få fast-

slaget om föi utsättningarna för presumtionen verkligen äro för banden. Med

hänsyn härtill finner jag i likhet med de sakkunniga önskvärt, att i lag­

stiftningen upptages ett stadgande, som närmare reglerar en dylik positiv

bördstalan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93-

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

67

Under remissbehandlingen har yppats tvekan, huruvida det av de sak­ kunniga föreslagna stadgandet avsåge en talan om fastslående av barnets äktenskapliga börd överhuvud eller endast frågan om förhandenvaron av de faktiska förhållanden varå presumtion bygger. Av de sakkunnigas mo­ tivering till stadgandet torde emellertid klart framgå, att den i förslaget reglerade talan endast har den senare mera begränsade innebörden. Enligt min mening tala även övervägande skäl för en sådan begränsning. Om talan erhölle den mera omfattande innebörden, skulle tydligen vid bifall till en dylik talan varje möjlighet att senare anfäkta börden vara utesluten. In­ vändning om hävande av presumtionen — därest förutsättningarna för denna visades föreligga — måste i så fall göras i den redan anhängiggjorda rättegången om börden. Såsom de sakkunniga framhållit kan emellertid tänkas att vid denna tidpunkt anledning saknas att framställa sådan in­ vändning. Det synes alltså rimligt att bibehålla mannen och hans arvingar vid rätten att inom tid som eljest gäller yrka hävande av bördspresumtionen i särskild rättegång. En annan sak är, att en talan från barnets sida enligt det föreslagna stadgandet kan antagas ofta komma att utlösa en talan från mannen eller arvingarna av innebörd att, även om presumtionsförutsätt- ningarna visas föreligga, äktenskaplig börd ändock icke tillkommer barnet. För att stadgandets ståndpunkt i detta hänseende skall framgå tydligare har lagtexten jämkats i departementsförslaget.

Den talan om presumtionsförutsättningarnas förhandenvaro som regleras av stadgandet avser endast talan från barnets sida. Föreningen Sveriges hä­ radshövdingar har ifrågasatt att jämte barnet även mannen i äktenskapet och modern skulle kunna taga initiativ till prövning av frågan om presum- tionsförutsältningarnas förefintlighet. Barnet är tydligen den som i första hand har ett intresse i saken. Väl kan tänkas att det även för annan än barnet, t. ex. för mannen eller modern, kan vara av betydelse att frågan om presumtionsregelns förefintlighet avgöres. Såsom de sakkunniga fram­ hållit torde det emellertid vara tillfyllest med möjligheten för denne att, när hans rätt inför domstol eller annan myndighet är i fråga, göra gällande sin uppfattning i saken. I likhet med de sakkunniga anser jag därför att endast talan från barnets sida bör omfattas av det föreslagna stadgandet. Jag vill emellertid i detta sammanhang påpeka, att stadgandet icke avser att utesluta möjligheten att föra den fastställelsetalan rörande börden, som enligt allmänna regler kan vara tillåten.

Enligt förslaget skall barnets talan riktas mot mannen i äktenskapet eller, om han avlidit, mot hans arvingar. I vissa yttranden har gjorts gällande, att jämte arvingarna även universella testamentstagare efler mannen borde in­ stämmas. Det är såsom i yttrandena framhållits tydligt, att i vissa fall testa­ mentstagare kan ha ett intresse av utgången av en bördsprocess, som ju får giltighet även gentemot honom. Äro arvingarna genom testamentet uteslut­ na från all rätt till arv efter den avlidne, ha dessa å andra sidan intet direkt ekonomiskt intresse i saken. Man torde emellertid vid bestämmande av partskretsen i mål av statuskaraktär knappast kunna fästa uteslutande vikt

68

Kungi. Maj.ts proposition nr 93.

vid ekonomiska synpunkter. Hänsyn måste även tagas till intressen av an­

nat slag, som måste antagas i regel föreligga från arvingarnas sida. I vissa

fall saknas för övrigt allt ekonomiskt intresse för såväl arvingar som testa-

mentstagare, t. ex. när någon behållning i boet efter mannen icke finnes.

Överhuvud måste beaktas, att i statusfrågor ofta icke föreligger ett direkt

motsatsförhållande, som gör partsställningen given. Avgörandet av status­

frågor är emellertid å andra sidan ej beroende av parternas dispositioner.

På grund av det allmännas intresse i saken har rätten att här, liksom i in-

dispositiva mål överhuvud, självmant sörja för erforderlig utredning. Man

torde därför kunna utgå från att under alla förhållanden förefintliga möj­

ligheter tillvaratagas att avgöra bördsfrågan i enlighet med verkliga för­

hållandet. På grund av det anförda har jag ej funnit tillräcklig anledning

att frångå förslaget i fråga om kretsen av barnets motparter vid talan enligt

förevarande lagrum.

Under remissbehandlingen har i samband med den nu behandlade frågan

även berörts spörsmålet om partsställningen i mål om hävande av börds-

presumtionen samt i mål om fastställande av faderskapet till barn utom

äktenskap. Härvid har ifrågasatts att genomföra en motsvarande utvidg­

ning av partskretsen i dessa mål så att med arvingar likställas universella

testamentstagare. Av samma skäl som nyss anförts beträffande talan enligt

2 kap. 1 § finner jag mig dock icke böra tillstyrka en sådan utvidgning av

partskretsen. Enligt min mening skulle det t. ex. framstå som mindre lämp­

ligt att, efter det mannen i äktenskapet avlidit, tillåta hans testamentstagare

att föra talan om frånkännande av äktenskaplig börd för barn som fötts

under äktenskapets bestånd.

2

§•

I 2 § LÄB stadgas en viss preskriptionstid för talan från mannens sida om

att barn, som fötts under äktenskapet eller å sådan tid efter dess upplösning

att det kan vara avlat dessförinnan, icke har äktenskaplig börd. Tiden är

bestämd till sex månader från det mannen fick kunskap om födelsen. En­

ligt 4 § LÄB äger emellertid mannen ej föra talan om bördspresumtionens

hävande, om han efter barnets födelse erkänt det såsom sitt.

De

sakkunniga

(s. 67—70) ha funnit den nuvarande preskriptionstiden

alltför snävt utmätt. Vid bestämmande av tidens längd ha de sakkunniga

skilt mellan de fall, då barnet kommit att varaktigt införlivas med mannens

miljö, å ena, och de fall, då detta icke skett, å andra sidan. Med tanke på

förstnämnda fall ha de sakkunniga föreslagit, att mannen skall äga väcka

talan inom ett år från barnets födelse eller från det han erhållit kunskap om

att modern haft samlag med annan under tid, då barnet kan vara avlat,

dock ej senare än tre år från födelsen. Har mannen ej varaktigt samman­

bott med barnet, skall han enligt förslaget däremot ej vara förlustig sin talan

förrän sex månader från det talan om äktenskaplig börd eller om under­

håll till barnet väckts och stämningen delgivits honom. — Stadgande om att

69

erkännande utesluter talerätt har i förslaget upptagits såsom ett andra styc­

ke i 2 §. Enligt förslaget skall erkännandet för att vara bindande ha ägt rum

efter det mannen fått kunskap om att modern haft samlag med annan un­

der konceptionstiden.

De i denna paragraf föreslagna preskriptions bestäm melserna

ha berörts i flera yttranden, varvid vissa förslag om ändringar framkom­

mit.

Föreningen Sveriges häradshövdingar

har sålunda — efter att ha fram­

hållit att den nuvarande preskriptionsregeln, enligt vilken mannen skulle

instämma sin talan inom sex månader från det han fick kunskap om bar­

nets födelse, vore alltför snävt utmätt — anfört följande.

Det kan ifrågasättas om det över huvud taget är riktigt, att till tiden be­

gränsa mannens rätt i dessa fall, där talerätten i första hand grundar sig på

andra skäl än rent ekonomiska. På sätt i betänkandet framhålles är ej heller

i dansk och finsk rätt någon preskriptionstid stadgad för talan som här

avses. De skäl, som i förarbetena till den gällande lagen om äktenskaplig

börd åberopats, synas ock numera ha förlorat något i betydelse. Särskilt är

detta fallet med den åberopade svårigheten att sedan en längre tid förflutit

åstadkomma erforderlig bevisning. Visserligen är det, såsom de sakkunniga

anföra, av vikt att barnet tryggas mot att efter längre tid skiljas från den

miljö i vilken det känt sig höra hemma. Men mot detta intresse står man­

nens mycket berättigade anspråk på att ej anses som fader till ett barn som

icke är hans och ett av allmänt rättsmedvetande buret krav att rätten ej skall

grundas på falska förutsättningar. Även om det vid vägande mot varandra av

dessa synpunkter kan anses berättigat att talerätten under vissa förutsätt­

ningar efter viss tid upphör, är det dock uppenbart att den nu stadgade

preskriptionsbestämmelsen ej kan oförändrad bibehållas.

Vid bedömandet av denna fråga synes riktigt att såsom de sakkunniga fö­

reslagit göra skillnad på de fall, då barnet kommit att varaktigt införlivas

med mannens miljö, å ena, och de fall, då detta icke skett, å andra sidan.

Förslaget ansluter härvid till den tankegång, enligt vilken preskriptionsbe­

stämmelsen i första hand grundas på vikten av att barnet ej under den för

dess själsliv så betydelsefulla uppväxttiden tvingas att ändra inställning till

den omgivning och det hem, där det uppfötts och fostrats. Då i enlighet med

denna åskådning i 2 § sista punkten föreslås en annan och för mannen för­

delaktigare utgångspunkt för preskriptionstidens beräkning, om mannen ej

varaktigt sammanbott med barnet, än den som i motsatt fall skulle gälla,

torde någon principiell invändning däremot icke kunna göras.

En varaktig samvaro med barnet synes emellertid först då bliva av bety­

delse, då barnet uppnått sådan ålder, att det såsom regel kan antagas fästa

avseende vid den miljö i vilken det lever. Detta kan knappast sägas vara fal­

let förrän barnet överskridit den ålder, då enligt praxis vårdnaden om det­

samma regelmässigt anses böra anförtros modern. I varje fall bör fordras att

barnet fyllt åtminstone två år innan samvaron skäligen kan åberopas som

skäl för eu begränsning av mannens naturliga talerätt.

Med de sakkunnigas ovan angivna utgångspunkt synes vidare med fog

kunna göras gällande att när helst ett bifall till mannens talan ej i och för

sig kan medföra någon ändring i platsen och sättet för barnets vård och

fostran, anledning saknas att med hänsyn till barnets intresse reglera pre­

skriptionstiden. Till fall av dylik art höra, förutom de i förslaget angivna,

även de, då barnet redan på grund av skillnad i äktenskapet, vid vilken

modern tillerkänts vårdnaden om barnet, varaktigt skilts från mannen och

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

70

den hemmiljö han representerat. Til] belysande härav må nämnas, att det ej

sällan inträffar, att hustrun i skillnadsmålet säger sig ej yrka underhålls­

bidrag till barn som enligt 1 kap. 1 § har äktenskaplig börd, enär makarna

äro ense om att det ej avlats i samlag mellan dem.

Sista punkten i 2 § bör följaktligen enligt föreningens mening omfatta

såväl de fall, då mannen efter det barnet fyllt två år ej varaktigt sammanbott

med barnet som de, då han efter dom å skillnad i äktenskapet frånkänts

vårdnaden om detsamma.

Om barnet sålunda ej tillhört eller tillhör mannens miljö är dess intresse

ej längre av sådan betydenhet att däri kan finnas tillräckligt stöd för en be­

gränsning av tiden för talerätten. Denna kan följaktligen "ej så bestämmas

att den upphör viss tid efter barnets födelse, oberoende av om mannen ägt

kännedom om moderns samlag med annan. En viss preskriptionstid betingas

däremot av ett allmänt krav på att frågan om ett barns börd ej onödigtvis

eller utan skäl hålles svävande. Det synes nämligen berättigat fordra av

mannen att han inom rimlig tid från det han fick kunskap om det faktum

varpå han stöder sin talan gör denna talan gällande. Härvid torde såsom

rimlig böra anses den tid, som i allmänhet kan antagas åtgå för anskaffandet

av erforderlig bevisning och för ett därpå grundat ståndpunktstagande. För

sådant ändamål synes den i förslaget för där avsedda fall stadgade tiden

för kort. Enligt föreningens mening bör preskriptionstiden skäligen kunna

bestämmas till ett år.

Vad i betänkandet anförts rörande de i 2 § första stycket sista punkten

omförmälda fallen (s. 69) synes närmast visa att de sakkunniga tänkt sig

att mannen utgått ifrån att det varit ostridigt att barnet i fråga ej varit hans.

Enligt ordalagen skulle dock stadgandet bliva tillämpligt oberoende av om

mannen haft kunskap eller ej om att hustrun haft samlag med annan under

tid, då barnet kan vara avlat. Då detta står i strid med här uttalade synpunk­

ter, bör stadgandet enligt föreningens mening, samtidigt som med där av­

sedda fall likställas det av föreningen angivna, så jämkas att därav fram­

går, att tiden, inom vilken mannens talan sist må anställas, ej börjar löpa

förr än mannen fått sådan kunskap som ovan sagts.

Vad härefter angår de fall som i det föregående icke berörts, d. v. s. i

huvudsak sådana då äktenskapet består och föräldrar och barn sammanbor

eller mannen i varje fall, därest makarna vunnit skillnad i äktenskapet, har

vårdnaden om barnet, torde talan om förklaring att barnet icke äger äk­

tenskaplig börd vara en ganska sällsynt företeelse i svensk rättstillämpning.

Skulle även i dylika fall mannen, efter det han fått kunskap om moderns

samlag med annan, vilja föra talan om barnets börd, skulle detta kunna sä­

gas visa att olägenheterna för honom, vare sig de äro grundade på känslo-

skäl eller bero på en strävan att förhindra att orätt sker i rättsligt hänseende

(exempelvis i arvs- eller fideikommissrätt), även objektivt sett äro av den

betydelse att de måste anses allvarligt konkurrera med barnets intresse att

lämnas i orubbad miljö. Vill man därför likväl begränsa mannens talerätt i

dylika fall, synes det böra ske med tillbörlig hänsyn till mannens intressen.

Från nu anförda synpunkter synas preskriptionsbestämmelserna i 2 g

första stycket första punkten i förslaget onödigt stränga gentemot mannen.

Enligt den skall talan av mannen anhängiggöras inom ett år från barnets

födelse eller från det mannen erhållit kunskap om moderns samlag med an­

nan, dock ej senare än tre år från födelsen. Då såsom i betänkandet fram-

hålles, barnets blodgruppsegenskaper i regel kunna med säkerhet fastställas

först vid ett-års-åldern, synes knappast riktigt att stadga så kort preskrip­

tionstid som ett år, då ju därigenom understundom och, enligt vad erfaren­

heten visar, ganska ofta mannen skulle bli nödsakad instämma sin talan

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

71

utan att dessförinnan kunna få utrett vad resultat blodgruppsundersökning- en kunde ge. Visserligen kan det inträffa att en säker sådan undersökning ej kan ske förrän två eller kanske flera år efter barnets födelse och att följ­ aktligen ganska lång tid skulle erfordras för att onödiga rättegångar med visshet skulle kunna anses uteslutna. Det synes dock önskvärt att tiden i fråga så utsträckes, att detta önskemål åtminstone som regel tillgodoses. Den preskriptionstid som hänför sig till tiden för barnets födelse bör där­ för enligt föreningens mening icke understiga två år.

Även bestämmelsen därom att talan ej får anställas senare än tre år från barnets födelse synes föreningen onödigt snäv. Till stöd för denna tidsbe­ gränsning anföres i motiven allenast att det synes rimligt att möjligheten att föra talan angående hävande av presumtionen om äktenskaplig börd står öppen åtminstone lika länge som rättigheten att föra talan om skillnad i äktenskapet på grund av den utomäktenskapliga förbindelse av vilken bar­ net antages vara frukten. Såsom i motiven framhålles finnes ej någon anled­ ning att här stadga samma frist för talan som enligt 11 kap. 8 § gifter- måisbalken gäller för talan om äktenskapsskillnad på grund av hor in. in. Frågan torde här böra avgöras uteslutande med hänsyn till när barnet måste anses uppnått den ålder, att ett miljöombyte för detsamma är av så­ dan betydelse som ovan sagts. Detta kan knappast sägas vara fallet förrän barnet överskridit den ålder, då enligt praxis vårdnaden om detsamma re­ gelmässigt anses böra anförtros modern. Åldern bör därför knappast be­ stämmas lägre än till fem år.

På grund av det anförda har föreningen hemställt, att 2 § första stycket gives det innehåll, att talan som där avses skall av mannen väckas inom ett år från det han erhållit kunskap om att modern haft samlag med annan under tid, då barnet kan vara avlat, och sist inom fem år från födelsen; dock att han ej skall vara sin talerätt förlustig förrän barnet fyllt två år, ej heller, om han ej därefter varaktigt sammanbott med barnet eller efter dom å skillnad i äktenskapet skilts från vårdnaden av detsamma, förr än ett år från det talan om äktenskaplig börd eller om underhåll till barnet väckts och stämningen delgivits honom.

Sveriges advokatsamfund

har funnit de i 2 § föreslagna tidsfristerna i och

och för sig väl avvägda men ifrågasatt, om gränsdragningen mellan de fall, som avsåges i första stycket första punkten, samt de fall, där mannen enligt andra punkten skulle få en mera privilegierad ställning, innebure en lösning, som verkligen anknöte till sådana yttre omständigheter vilka menige man tillerkände en avgörande betydelse. I detta hänseende har samfundet yttrat:

Till en början kan det betvivlas, att mannens sammanboende med barnet i menige mans ögon ter sig såsom en omständighet av avgörande betydelse, om icke sammanboendet 'fortsatt efter det barnet uppnått en viss ålder. Grunden för de sakkunnigas förslag är att söka i en även enligt styrelsens mening riktig tanke, nämligen den, att mannens möjlighet att föra talan om att barnet saknar äktenskaplig börd maste starkt begränsas, sedan barnet varaktigt införlivats med mannens miljö. Motivet till denna ståndpunkt lig­ ger enligt samfundets mening däri, att ett miljöbyte skulle vara ägnat att skada barnet, men denna synpunkt lärer vara praktiskt taget betydelselös så län«e barnet befinner sig i de första levnadsåren. Var gränsen skall sättas, kan naturligtvis vara föremål för delade meningar, men skäl torde kunna anföras för den åsikten att ett miljöbyte före tvåårsåldern knappast i och för

72

sig kan vara ägnat att skada barnet. I överensstämmelse därmed borde då

också mannens varaktiga sammanboende med barnet, innan detta fyllt två

år, vara utan självständig betydelse för frågan om mannens rätt att föra

sådan talan varom här är fråga.

Vidare synes man ha anledning ifrågasätta, huruvida mannens varaktiga

sammanboende med barnet för menige man framstår som en avgörande om­

ständighet även om sammanboendet ligger i tiden innan mannen erhållit så-

da kunskap som sägs i första punkten i paragrafens första stycke. Frågan

må belysas med ett praktiskt exempel. En gift kvinna får ett barn. Mannen

har icke den ringaste tanke på att någon annan än han kan vara fader till

barnet. Han fortsätter att leva tillsammans med sin familj. När barnet är

exempelvis tio månader gammalt, får mannen veta, att hustrun varit honom

otrogen vid den tidpunkt då barnet avlats. Hustrun erkänner förhållandet

och vitsordar, att en annan man sannolikt är fader till barnet. Samman­

levnaden mellan makarna brytes i anledning av det inträffade, och äktenska­

pet upplöses. Hustrun gör icke anspråk på bidrag till barnets underhåll.

Det är i högsta grad förklarligt, om mannen nu anser sig fri från alla för­

pliktelser mot barnet. Några år senare, och sedan de i första punkten angivna

tiderna utgått, riktar emellertid barnets legala ställföreträdare underhålls-

anspråk mot mannen. För menige man torde det nu förefalla egendomligt,

att mannen, endast därför att han under en tid varaktigt sammanbott med

barnet innan han fick vetskap om hustruns otrohet, skall vara definitivt av­

skuren från möjligheten att få frågan om barnets börd rättsligen prövad.

Vad i nästföregående stycke anförts skulle närmast böra föranleda till att

lagen erhölle sådant innehåll, att till andra punkten hänfördes även sådana

fall, där mannen varaktigt sammanbott med barnet, under förutsättning

nämligen att detta skett, innan han fick sådan kunskap som sägs i första

punkten. En sådan regel bör emellertid icke uppställas i den mån den råkar

i strid med den ovan omnämnda principen om att mannens talerätt måste

starkt begränsas sedan barnet varaktigt införlivats med hans miljö. Om man­

nen efter det barnet uppnått två års ålder fortsatt att varaktigt sammanbo

med barnet, låt vara utan någon som helst vetskap om att hans faderskap

kanske är tvivelaktigt, finnes anledning tillerkänna sammanboendet en av­

görande betydelse. De synpunkter, som nu senast anförts, skulle emellertid i

praktiken bliva i viss mån tillgodosedda, därest stadgandet i enlighet med

vad tidigare sagts ändrades så, att mannens varaktiga sammanboende med

barnet under de två första levnadsåren icke tillerkändes avgörande betydelse.

På grund av det anförda har samfundet hemställt, att det måtte tagas

under övervägande att utvidga tillämpningsområdet för preskriptionsbestäm-

melsen i första stycket andra punkten så, att den avsåge de fall, då mannen

icke efter det barnet uppnått viss ålder — förslagsvis två år — varaktigt

sammanbott med barnet.

Även

Göta hovrätt

har, ehuru från annan synpunkt, funnit det tveksamt,

om den omständigheten att mannen ej varaktigt sammanbott med barnet

borde ha den betydelse för talerätten som föreslagits. I detta hänseende har

hovrätten papekat, att även om mannen ej sammanbott med barnet, kunde

han ha varaktigt sammanbott med modern. Att han efter barnets födelse ej

sammanbott med barnet behövde ej ha föranletts av misstanke om barnets

börd utan kunde berott på andra omständigheter, t. ex. utrikes vistelse eller

uppkommen oenighet mellan makarna. Med hänsyn härtill har hovrätten

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

Kungl. Maj ds proposition nr 93.

73

ifrågasatt, om det icke vore riktigare att medgiva en viss utsträckning av den i första stycket första punkten stadgade tidsfristen för det fall, att mannen från barnets födelse varaktigt vistats utomlands eller eljest av laga förfall varit förhindrad att anhängiggöra sin talan.

En ledamot av hovrätten

har uttalat skiljaktig mening samt föreslagit, dels

att preklusionstiden för de fall som avsåges i första stycket första punkten måtte bestämmas till tre år, dels ock att för tillämpning av regeln i andra punkten endast måtte krävas, att mannen icke sammanbott med barnet. Samme ledamot har beträffande sistnämnda regel framhållit, att mannen enligt denna kunde bli skyldig instämma sin talan innan det avgjorts, om förutsättningarna för bördspresumtionen förelåge.

Barnavårdsnämnden i Stockholm

har till en början erinrat, att reglerna

om bördstalan numera torde ha en vida större betydelse än vid tillkomsten av lagen om äktenskaplig börd. Antalet fall, då barn av domstol frånkändes äktenskaplig börd, syntes nämligen öka. Nämnden hade sålunda, på den grund att domstol förklarat barn sakna sådan börd, förordnat barnavårds- man, år 1920 i 2, år 1940 i 18 och år 1945 i 67 fall. Denna tendens måste beaktas, då det gällde att taga ställning till frågan om preskriptionstidens förlängning. Enligt nämndens åsikt vore den nuvarande preskriptionsbe- stämmelsen alltför snäv. De sakkunnigas mening, att den normala fristen borde förlängas i vissa fall, hade alltså fog för sig. Det syntes emellertid lämpligare att knyta preskriptionsregeln till frågan, om barnet avlats under hemskillnad eller ej, än till en så svårbedömlig omständighet som att man­ nen varaktigt sammanbott med barnet. Ingen kunde bestrida att menige man i förevarande avseende i första hand fäste sig vid om modern levat åtskild från sin man under konceptionstiden; huruvida mannen sammanbott med barnet tedde sig som en fråga i andra hand. Vidare syntes krav på ersätt­ ning jämlikt 68 § 2 mom. barnavårdslagen eller 63 § fattigvårdslagen böra äga samma betydelse såsom utgångspunkt för preskriptionstiden i första stycket andra punkten som talan om äktenskaplig börd eller om underhåll till barnet.

Svenska socialvårdsförbundet

har framhållit, att det i 2 § använda ut­

trycket »ej varaktigt sammanbott med barnet» kunde vålla tvekan i till- lämpningen. Ehuru förbundet icke kunde framlägga något förslag till an­ nan lydelse, ville förbundet dock uttala det önskemålet, att bestämmelsen gåves sådan form att skilda tolkningar så långt möjligt undvekes.

I detta sammanhang må nämnas, att

Sveriges advokatsamfund

ifrågasatt

införande av en preskriptionsbestämmelse för talan om hävande av äkten­ skaplig börd beträffande barn som legitimerats. I detta hänseende har sam­ fundet anfört:

Eu talan av ifrågavarande beskaffenhet, som ju icke är en bördstalan i vedertagen mening, då den i första hand avser hävande av ett faderskap till barn utom äktenskap, och som därför icke har reglerats i lagen om äkten­ skaplig börd, kan enligt gällande rätt (jfrN. J. A. 1937: 118) anhängiggöras oberoende av någon preskriptionsfrist. Denna åtskillnad i fråga om talerätt kan knappast anses sakligt motiverad. Att den omständigheten, att barnet

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

t. ex. födes blott några dagar före äktenskapets ingående mellan föräldrarna,

medgiver en för mannen till tiden oinskränkt talerätt, medan preskription

inom relativt kort tid inträder, därest vigsel hinner ske före barnets födelse,

torde icke vara tillfredsställande, detta så mycket mindre som i det förra

fallet mannen genom en formbunden förklaring dock faktiskt erkänt sig

vara fader till barnet, vilket erkännande han genom att därefter ingå äk­

tenskap med modern kan sägas ha ytterligare bekräftat. Har barnet fötts

efter äktenskapets ingående, medför redan ett

formlöst,

efter barnets födelse

gjort erkännande från mannens sida om att barnet är hans, att talerätt helt

uteslutes. Det torde vid bedömande av frågan böra beaktas, att en legitime­

ring av barnet genom »föräldrarnas» äktenskap i verkligheten ganska ofta

sker med klar vetskap hos båda kontrahenterna därom, att den äkta mannen

icke är fader till barnet. Mannen har t. ex. träffat barnets moder först då

bon befunnit sig i långt framskridet havandeskap, och har då i samförstånd

med modern lovat åtaga sig faderskapet. Att mannen kanske flera år efter

äktenskapets ingående, då barnet uppnått relativt hög ålder, skall kunna

beredas tillfälle att med framgång anställa talan om faderskapets och där­

med den äktenskapliga bördens hävande måste för rättskänslan framstå

såsom stötande. Det kan givetvis anmärkas, att i viss mån liknande skäl,

som nu åberopats, kunna anföras för införande av en allmän preskriptions-

frist för rätt till talan om upphävande av genom erkännande fastställt fa­

derskap till barn utom äktenskap. Men om införande av en allmän preskrip-

tionsbestämmelse av detta innehåll väl kan diskuteras, måste en begränsning

av talerätten för hävande av den äktenskapliga börden och faderskapet till

ett genom äktenskap legitimerat barn vara att anse såsom synnerligen väl

motiverad. Det legitimerade barnet har ju i allmänhet i likhet med vad som

är förhållandet med barn, som fötts i äktenskapet, kommit att så vänja sig

vid en viss miljö, att en efter längre tid skedd ändring av dess status i för­

hållande till fadern kan medföra högst otillfredsställande verkningar.

Vad angår utformningen av en preskriptionsbestämmelse i nu berörda av­

seende torde preskriptionstiden lämpligen kunna bestämmas till ett år från

det mannen efter äktenskapets ingående erhållit kännedom om att modern

haft samlag med annan man under tid, då barnet kan vara avlat, dock ej

till senare tidpunkt än tre år efter äktenskapets ingående. För det fall att

mannen ej varaktigt sammanbott med barnet (eventuellt också för det fall

att mannen allenast under barnets två första levnadsår sammanbott med

barnet) torde preskriptionstiden böra bestämmas på samma sätt som i fråga

om barn som avses i 1 kap. 1 § i förslaget.

Den i 2 kap. andra stycket upptagna regeln, att talerätten under vissa för­

utsättningar är utesluten om mannen erkänt barnet såsom

sitt, har berörts i ett par yttranden.

Svea hovrätt

har påpekat, att medan

enligt 4 § lagen om äktenskaplig börd talerätt ej vore för handen om mannen

efter barnets födelse givit sådant erkännande, enligt förslaget gällde som

ytterligare förutsättning för att erkännandet skulle få denna verkan, att det

lämnats vid en tidpunkt då mannen haft kunskap om att modern haft sam­

lag med annan under konceptionstiden. Hovrätten har i anslutning härtill

anfört följande.

Hovrätten ifrågasätter, huruvida icke bestämmelsen i 4 § lagen om äk­

tenskaplig börd bör bibehållas oförändrad. Att endast mannens efter barnets

födelse genom uttrycklig förklaring eller ådagalagd inställning till barnet

givna erkännande tillmätes avgörande betydelse, måste anses välgrundat,

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

75

men det synes böra överlämnas åt rätten att — utan att vara bunden av så­ dant villkor som det nyssberörda — efter prövning av det enskilda fallet avgöra, huruvida ett efter födseln givet erkännande skall anses bindande. Att härvid frågan om mannens vid tiden för erkännandet vunna kunskap rörande moderns förbindelse med annan man under konceptionstiden måste tillmätas synnerlig betydelse, är tydligt. Men det synes icke kunna uteslu­ tas, att mannen — kanske med misstanke om sådan förbindelse ■— kan hava önskat att utan efterforskningar erkänna barnet som sitt. För att så­ dant erkännande skall anses föreligga måste fordras, att mannen avsett att taga ställning till möjligheten att han ej är barnets far, men föreligger denna förutsättning, torde erkännandet icke böra av den anledningen, att mannen icke ägt kunskap om moderns förbindelse med annan, generellt frånkännas verkan varom nu är fråga. Det praktiska fallet torde vara det, att mannen under sådana förhållanden, som sist berörts, otvetydigt ådagalagt sin vilja att erkänna barnet som sitt men att hans arvingar önska föra talan enligt 2 kap. 3. Starka skäl synas tala för att i sådant fall låta erkännandet hindra prövning av barnets rätta börd.

Föreningen Sveriges häradshövdingar

har föreslagit, att mannens erkän­

nande icke under alla förhållanden borde vara bindande. I detta hänseende synes berättigat att likställa mannen med den som adopterat annans barn. Vore förhållandena sådana, som jämlikt 4 kap. 8 eller 9 § i förslaget berät­ tigade till talan om hävande av adoptivförhållande, syntes barnets intresse ej skäligen kunna åberopas till stöd för att mannens erkännande skulle vara för honom mera bindande än en viljeförklaring om adoption. Visade sig efter det mannen erkänt barnet såsom sitt sådana förhållanden föreligga som i nyssnämnda lagrum sägs, borde mannen vara bibehållen vid den talerätt som skulle förelegat, därest erkännandet icke gjorts.

Departementschefen.

Det torde vara en utbredd uppfattning att den nu stadgade preskriptions­ tiden för mannens talerätt är alltför kort och jag är ense med de sakkunniga om att en förlängning bör ske. Att helt slopa bestämmelsen om viss tidsfrist för talans anhängiggörande från mannens sida synes däremot knappast till­ rådligt. Det är visserligen ett allmänt intresse att barnets rättsliga ställning såvitt möjligt bringas i överensstämmelse med sanna förhållandet, varför ur denna synpunkt hinder för en prövning av barnets börd i görligaste mån böra undvikas. Även för mannen är det självfallet ett intresse att icke av for­ mella skrankor hindras att föra talan å börden. Å andra sidan är det natur­ ligtvis icke lämpligt att frågan om börden hålles svävande alltför länge. I re­ gel torde barnet ha ett starkt intresse av att den äktenskapliga börden efter viss tid blir oangriplig från mannens sida. Såsom de sakkunniga framhållit är det framför allt av vikt för barnet att ej efter en längre tid behöva skiljas från den miljö, där det känt sig höra hemma. Efter en längre tids förlopp möta även särskilda svårigheter att med framgång mot annan man föra talan om faderskapet. Även om sålunda skälen för bibehållande av en viss preskriptionstid få anses avgörande, måste emellertid vid bestämmandet av dennas längd tagas hänsyn till de skäl som tala i motsatt riktning.

76

Kurtgl. Maj.ts proposition nr 93.

I de sakkunnigas förslag rörande preskriptionstiden skiljes mellan å ena

sidan de fall, då mannen varaktigt sammanbott med barnet, samt å andra si­

dan övriga fall. Även enligt min mening är en uppdelning efter denna linje

lämplig. I de senare fallen möta nämligen icke så stora betänkligheter mot

en mera avsevärd utsträckning av preskriptionstiden; bifall till mannens

talan medför nämligen här i och för sig icke någon miljöförändring för bar­

net. Såsom de sakkunniga framhållit kan visserligen en skiljelinje av denna

art emellanåt vålla tvekan i tillämpningen, men denna olägenhet synes icke

böra vara avgörande. I ett par yttranden har gjorts gällande, att med de fall,

då mannen och barnet överhuvud ej sammanbott, borde jämställas de fall,

då samboende väl ägt rum men endast under tid före det barnet fyllt två år.

Det torde visserligen vara riktigt att före denna ålder ett miljöbyte ej är så

skadligt för barnet som senare. Ur andra synpunkter kan det emellertid

ifrågasättas, om barnets ålder bör tillerkännas en avgörande betydelse i

detta sammanhang. Så snart mannen varaktigt sammanbott med barnet,

måste det nämligen anses ha legat närmare till hands för mannen att vid

tvivel om barnets börd föra talan därom än eljest varit förhållandet. Hän­

synen till mannen är alltså i dessa fall i regel icke så framträdande som

då någon samhörighet i miljö överhuvud ej uppstått. I dessa senare fall

åter är ju situationen vanligen den, att barnet avlats under tid då makar­

na levat åtskilda på grund av söndring och sammanlevnaden mellan makar­

na definitivt upphört före barnets födelse, varvid barnet följt modern. Man­

nen torde i dessa fall ofta utgått från att han icke är fader samt att några

förpliktelser icke kornme att göras gällande mot honom. Jag finner på grund

av det anförda ej anledning att giva skilda regler med hänsyn till barnets

ålder vid tiden för sainboendet. Härför talar även den omständigheten att

preskriptionsreglerna om möjligt ej böra göras alltför invecklade. Av nu

anförda skäl synes ej heller böra stadgas någon särbestämmelse för det fall

att vid tiden för väckandet av mannens talan samhörigheten i miljö mellan

honom och barnet redan brutits.

Då mannen ej varaktigt sammanbott med barnet, torde såsom föreslagits

utgångspunkten för preskriptionstiden böra vara att det för mannen gives

tillkänna att han anses som barnets fader. Han torde ju i dessa fall, såsom

nyss antytts, ofta ha utgått från att barnet avlats i utomäktenskaplig för­

bindelse. Såsom jämväl föreslagits torde härvid böra vara avgörande, att

talan om äktenskaplig börd eller om underhåll åt barnet väckts mot man­

nen. Att härmed likställa att krav på ersättning jämlikt barnavårds- eller

fattigvårdslagen framställts mot mannen synes knappast påkallat. Ett så­

dant krav, som icke framställes av någon barnets representant, torde näm­

ligen ofta icke uppfattas av mannen på samma sätt som en civilrättslig talan

om underhåll. Fristen har av de sakkunniga föreslagits till sex månader.

Enligt min mening bör dock tiden utsträckas till ett år. En sådan tidrymd

torde nämligen vara rimlig för att fatta ståndpunkt till frågan om talan bör

anställas.

För övriga fall synes böra räknas en viss frist från barnets födelse eller

77

vunnen kunskap om att modern haft samlag med annan under koncep- tionstiden. Självfallet kan man ha olika uppfattningar om huru lång tid som här bör utmätas. För egen del finner jag mig emellertid kunna förorda de sakkunnigas förslag i detta hänseende. Att stadga längre tid skulle enligt min mening icke vara förenligt med barnets berättigade intressen.

Enligt gällande lag är mannen utesluten från att tala å barnets börd, därest han efter barnets födelse erkänt det såsom sitt. I förslaget ha förut­ sättningarna för att erkännandet skall få denna verkan skärpts i så måtto, att erkännandet skall ha skett efter det mannen erhållit kunskap om att mo­ dern haft samlag med annan under konceptionstiden. Svea hovrätt har där­ emot — med hänsyn till att verkan att utesluta talerätten borde tillerkän­ nas även ett erkännande som givits med misstanke om hustruns otrohet, ehuru mannen ej kunde sägas haft kunskap om förhållandet — uttalat sig för ett bibehållande av det nuvarande stadgandet oförändrat. För egen del får jag, låt vara med någon tvekan, tillstyrka de sakkunnigas förslag. Av­ görande för mig har härvid varit, att man i sådana fall, då innebörden av mannens erkännande är oklar, icke bör hindra mannen att tå talan om bör­ den prövad av domstol. — Har bindande erkännande en gång givits, synes detta böra vara oryggligt. Att såsom föreningen Sveriges häradshövdingar ifrågasatt återuppliva mannens talerätt, därest efter erkännandet sådana omständigheter inträffa som berättiga till hävande av adoptionsförhållande, är enligt min mening icke lämpligt. Jag vill i detta avseende påpeka, att man­ nens erkännande i princip måste anses ha den innebörden, att barnet enligt mannens förmenande avlats av honom och ej att han såsom sitt upptager en annan mans barn.

Advokatsamfundet har vid behandling av förevarande paragraf påpekat, att varje preskriptionsbestämmelse saknades för talan om hävande av äk­ tenskaplig börd, som förvärvats genom legitimation. I de fall erkännande lämnats om faderskapet till barn utom äktenskap samt mannen och modern sedermera ingått äktenskap stode det nämligen mannen öppet att när som helst föra talan om erkännandets och därmed även om den äktenskapliga bördens ogiltighet. Vissa skäl tala tydligen för att även i dessa fall den äk­ tenskapliga börden blir oangriplig efter viss tid. En tidsfrist för anställande av talan om faderskapserkännandes ogiltighet synes emellertid enligt min mening icke böra införas endast för det fall att barnet efter erkännandet legitimerats. Och tillräcklig anledning att införa en preskriptionsbestäm­ melse för ogiltigförklaring av faderskapserkännande över huvud torde knap­ past föreligga.

3 §•

Är mannen död och har han ej törsuttit tid till talan, må enligt 3 § LÄB envar som jämte eller näst efter barnet är berättigad till arv eftei honom föra talan angående hävande av presumtionen om äktenskaplig börd. Talan skall anhängiggöras genom stämning inom sex månader sedan arvingen er­ hållit kännedom om barnets födelse och om mannens död.

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

78

Detta stadgande har i

de sakkunnigas

förslag bibehållits såsom huvud­

regel beträffande arvinges talerätt i nämnda hänseende. Bestämmelsen har

emellertid ansetts vara alltför sträng mot arvingarna, om mannen icke var­

aktigt sammanbott med barnet. Preskriptionstiden skall i detta fall icke

börja löpa tidigare än från den dag, då anspråk, som grundas på att barnet

har äktenskaplig börd, framställes mot dödsboet.

Departementschefen.

I likhet med vad som förordats beträffande tidsfristen jämlikt 2 § första

stycket andra punkten har tiden enligt nu förevarande paragraf utsträckts

till ett år.

4 §•

Denna paragraf motsvarar 5 § LÄB.

5 §•

I 7 § LÄB stadgas som huvudregel, att talan om att barn skall förklaras

icke ha äktenskaplig börd ej må bifallas, med mindre visas att barnet

icke kan vara avlat av mannen. Från denna regel meddelas en undantagsbe­

stämmelse för det fall att barnet avlats före äktenskapet eller under det

makarna enligt domstols beslut levde åtskilda. Om mannen i sådant fall för

talan om att barnet skal] förklaras sakna äktenskaplig börd, skall enligt lag­

rummet hans talan bifallas, om det ej göres sannolikt att makarna haft

samlag med varandra å tid då barnet kan vara avlat.

De sakkunniga

(s. 71—75) framhålla beträffande huvudregeln, att det

lage i sakens natur att endast i undantagsfall fullständig bevisning kunde

förebringas därom att mannen ej kunde vara fader till barnet. Presumtionen

om mannens faderskap komme därför att gälla, även om omständigheterna

med stor sannolikhet talade för att barnet avlats i utomäktenskaplig för­

bindelse. Att upprätthålla bördspresumtionen, även om alla berörda parters

uPP§ifter och övriga omständigheter tydde på att mannen i äktenskapet ej

vore fader till barnet, kunde ej anses tillfredsställande. Även om presumtio­

nen om äktenskaplig börd i regel måste antagas vara till barnets fördel,

kunde dock ej alltför sällan förekomma fall, då det låge i barnets intresse

att få fastställt att det icke vore barn av den man som enligt huvudregeln

skall anses vara dess fader. Med hänsyn härtill ha de sakkunniga funnit en

jämkning av stadgandet i 7 § LÄB behövlig.

Enligt de sakkunnigas förslag skall presumtionen om den äkta mannens

faderskap brytas, om det blir utrett att annan haft samlag med modern un­

der konceptionstiden och det måste antagas att denne är fader till barnet. 1

de fall, då sådan bevisning icke föreligger att viss utpekad man i stället för

äkta mannen måste antagas vara fader till barnet, uppställer förslaget den

regeln, att presumtionen skall kunna hävas, då det på grund av barnets

arvsanlag eller annan särskild omständighet kan hållas för visst att den

äkta mannen ej är barnets fader.

Kungl. Alaj:ts proposition nr 93

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

79

Även vild angår den i 7 § LÄB meddelade undantagsbestämmelsen för det fall att barnet avlats före äktenskapet eller under det makarna enligt dom­ stols beslut levde åtskilda har en jämkning förordats. De sakkunniga fram­ hålla, att det mot denna bestämmelse kunde anmärkas, att den anslöte sig mindre väl till förhållandena i levande livet. Domstols beslut om hemskill­ nad eller äktenskapsskillnad föreginges ju så gott som undantagslöst av mer eller mindre långvarig söndring mellan makarna, vilken ofta föranlett dem att flytta isär. I synnerhet gällde detta, om rättegången passerat flera in­ stanser. Särlevnad på grund av söndring borde därför beaktas. På grund av det anförda ha de sakkunniga föreslagit, att undantagsbestämmelsen skall gälla om barnet avlats före äktenskapet eller under det makarna efter dom­ stols beslut eller eljest på grund av söndring levde åtskilda. Dessutom har uttryckligen utmärkts, att det är tillräckligt att mannen själv väckt talan som här är i fråga. Att han eventuellt avlider under rättegången skall således ej inverka.

De under denna paragraf upptagna bestämmelserna om bördspresumtio- nens brytande i mål om äktenskaplig börd ha såsom redan förut antytts till­ styrkts eller lämnats utan erinran i yttrandena. Därvid har från flera håll betonats, att den nuvarande regeln vore väl sträng samt medförde, att pre- sumtionen måste upprätthållas, även när omständigheterna med stor styrka talade för att mannen i äktenskapet ej vore barnets fader. Förslaget, som innebure något ökade möjligheter att häva presumtionen, syntes väl avvägt.

Med avseende å den i andra punkten upptagna undantagsbestämmelsen ha emellertid framförts vissa ändringsförslag. I flera yttranden har sålunda ifrågasatts, om icke bestämmelsen borde äga tillämpning även i de fall, då annan än mannen väckt talan om börden.

Svea hovrätt

har i detta hänse­

ende påpekat, att det ungefär motsvarande villkoret i 7 § lagen om äkten­ skaplig börd lett till otillfredsställande resultat i rättstillämpningen. Bety­ delsen av att barnet och mannens arvingar uteslutas från den avsevärda lätt­ nad i bevisningen, som beretts mannen för det fall att barnet avlats före äktenskapet eller under det makarna levde åtskilda, hade väl i hög grad minskats genom den lindring i beviskraven, som första punkten av paragra­ fen medförde. Betydelsen vore dock ej ringa. De av lagberedningen anförda skälen för nu ifrågavarande villkor, syntes icke vara fullt bäriga. Det förhål­ landet, att mannen ej själv fört talan, vore ofta nog icke alls något stöd lör antagande, att han själv avlat barnet, utan en följd därav att såväl han som barnamodern varit fullt på det klara med att barnet icke avlats av mannen samt därav att mannen icke haft något intresse av — eller ej trott det vara behövligt — att föra talan mot barnet angående dess börd. Hovrätten hölle före, att villkoret, att mannen själv skulle väcka talan, med fördel kunde utgå. I samma riktning bar

hovrätten över Skåne och Blekinge

uttalat sig.

Enligt hovrättens mening borde undantagsregeln under alla förhållanden gälla, då barnet för talan och mannen själv uppger, att samlag mellan ma­ karna ej ägt rum under konceptionstiden.

Sveriges advokatsamfund

och

för­

eningen Sveriges stadsdomarc

ha förordat, att undantagsbestämmelsen ut­

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

sträcktes att gälla beträffande talan som föres av modern såsom represen­

tant för barnet. Som motivering har advokatsamfundet anfört följande.

Det torde icke finnas någon anledning att fordra strängare bevisning för

ett bifall till talan som föres av modern såsom representant för barnet, även

om modern rättsligen sett icke är att betrakta såsom part i målet. Moderns

påstående i en av henne å barnets vägnar anhängiggjord talan om att den

äkta mannen icke är fader till barnet måste ju i allmänhet förtjäna särskild

tilltro, ja vara mera »kvalificerat» än ett mannens påstående av samma inne­

håll. Moderns uppgift innebär dock ett erkännande av otrohet från hennes

sida, och ett bifall till hennes talan innebär också allmänt sett en disfavör

för barnet och medför i regel vårdnads- och underhållsplikt för modern

gentemot barnet. Mannens påstående om att han icke är fader till barnet

kan ju vara influerat av hans önskan att slippa underhållsbidrag för ett

barn, till vilket han i verkligheten kan vara fader, men med vilket han ald­

rig kommer att sammanbo eller ha någon närmare förbindelse. Gentemot

kravet på en lättnad i fråga om bevisning jämväl för moderns del skulle

visserligen kunna invändas, att hennes möjligheter att skaffa bevisning

för bifall till en talan jämlikt första punkten i paragrafen i allmänhet äro

större än mannens i motsvarande fall. Denna anmärkning synes dock icke,

då eljest inga skäl tala för en åtskillnad, vara av avgörande betydelse. Mo­

dern kan ju för övrigt ofta ha ett berättigat intresse av att icke i rättegången

omtala vem som är den verklige fadern till hennes barn.

Departementschefen.

Den nuvarande huvudbestämmelsen, att presumtionen om den äkta man­

nens faderskap ej kan brytas annat än genom bevisning att mannen ej kan

vara fader till barnet, avser att i största möjliga utsträckning skydda bar­

nets legitimitet. Även om det får antagas som regel vara till fördel för bar­

net att bibehållas vid den äktenskapliga börden, kan dock, såsom de sak­

kunniga påpekat, icke bortses från att det i vissa fall kan ligga i barnets in­

tresse att få fastställt att den äkta mannen icke är dess fader. Har modern

ingått nytt äktenskap med den verklige barnafadern och står barnet under

hennes vårdnad, torde det för såväl barnet som övriga parter vara bäst att

denne även rättsligen betraktas som fader till barnet. Jämväl det offentliga

har intresse av att barnets börd såvitt möjligt fastställes i enlighet med verk­

liga förhållandet. Denna princip torde icke låta sig väl förena med de stränga

beviskrav som nu uppställas i 7 § LÄB. I rättstillämpningen har även det

nuvarande stadgandet visat sig vara ett hinder att ernå ett materiellt riktigt

resultat. Domstolarna torde sålunda i ett flertal fall ha nödgats ogilla talan

om frånkännande av äktenskaplig börd, ehuru detta stått i strid mot samt­

liga parters av omständigheterna bestyrkta uppgifter.

Även om sålunda en mildring av dessa krav framstår som önskvärd, måste

man dock härvid framgå med stor försiktighet. Det är självfallet av största

betydelse för familjelivet i dess helhet, att barnets äktenskapliga börd icke

kan angripas i andra fall än då avgörande bevis kan föras om att den äkta

mannen icke är fadern. Eljest skulle den trygghet som presumtionsregeln

avser att skapa förringas i betänklig mån.

Det av de sakkunniga framlagda förslaget, varemot erinringar ej fram­

81

ställts, synes mig ur nu angivna synpunkter väl avvägt. En särskild regel

torde, på sätt föreslagits, vara lämplig för det fall, att i målet blir klarlagt,

att hustrun stått i mer eller mindre varaktig förbindelse med annan man,

vilken med största sannolikhet kan antagas vara fader till barnet. I mål

om äktenskaplig börd är nämligen situationen mången gång den nu angivna.

Genom kravet att i sådana fall redan i målet om hävande av den legala börds-

presumtionen skall visas att annan haft samlag med modern lärer, såsom de

sakkunniga påpekat, i tillbörlig grad förebyggas att frågan om faderskapet

till barnet genom bördspresumtionens hävande hänskjutes till en rättegång

vars utgång är alltför oviss.

De sakkunniga ha föreslagit en utvidgning av undantagsbestämmelsen

från den allmänna huvudregeln att omfatta — förutom de fall då barnet av­

lats före äktenskapet eller under det makarna enligt domstols beslut leva

åtskilda — jämväl de fall, då barnet avlats å tid när makarna eljest på grund

av söndring leva åtskilda. Även enligt min mening bör särlevnad på grund

av söndring beaktas, fastän beslut om hemskillnad eller om sammanlevna­

dens hävande icke meddelats. Jämväl i nu avsedda fall måste nämligen en­

ligt sakens natur presumtionen om samlag mellan makarna anses i så bety­

dande grad försvagad, att en lättnad i motbeviset är påkallad.

Undantagsbestämmelsen gäller för närvarande endast när talan föres av

mannen själv, och denna regel har i förslaget, med en viss jämkning, bibe­

hållits. Lagberedningen anförde som skäl för denna begränsning, att om

mannen varit i tillfälle att föra talan men underlåtit detta, däri låge ett så

starkt stöd för att han verkligen avlat barnet, att presumtionen ej borde

kunna brytas genom blott förnekande av annan taleberättigad. Såsom i ytt­

randena framhållits behöver emellertid mannens underlåtenhet att tala a

börden icke innebära ett stöd för ett dylikt antagande. Underlåtenheten kan

sålunda ha berott på att mannen ej insett nödvändigheten att föra talan eller

av annan omständighet. Villkoret att talan skall föras av mannen själv synes

med hänsyn härtill böra utgå. Någon risk att undantagsbestämmelsen utan

denna inskränkning skall föra för långt torde knappast föreligga. Jag vill

erinra, att i målet endast behöver göras sannolikt att makarna haft sam­

lag med varandra under konceptionstiden för att undantagsbestämmelsen

skall falla och presumtionen om mannens faderskap åter gälla med full

styrka.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

3 KAP.

Om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap.

På grund av svårigheterna att utreda faderskapet till barn utom äkten­

skap underlättas faderskapsbevisningen i de flesta länders lagstiftningar ge­

nom särskilda regler som väsentligen ha karaktären av presumtioner. I vårt

land gäller enligt 2G § LBuÄ den presumtionsregeln, att en svarande i fader-

skapsmål skall anses som barnets fader, om han haft samlag med modern

(i Bihang till riksdagens protokoll 19t9. i samt. Nr 93.

82

under konceptionstiden. Den sålunda uppställda presumtionsregeln kan

emellertid under vissa förutsättningar hävas. I detta hänseende gäller enligt

lagrummet, att presumtionen brytes, om det är uppenbart att barnet icke

avlats vid det samlag som svaranden under konceptionstiden haft med mo­

dern. — Lagberedningens motivering till dessa bestämmelser är intagen i be­

tänkandet (s. 75—78).

De sakkunniga

(s. 79—86) ha icke ifrågasatt annat än att som huvud­

regel fortfarande bör uppställas den presumtionen att den som haft samlag

med modern under konceptionstiden skall anses som barnets fader. Vad an­

går frågan under vilka förutsättningar presumtionen må hävas ha de sak­

kunniga däremot funnit en ändring önskvärd. De sakkunniga framhålla i

detta sammanhang, att möjligheterna att komma till klarhet i faderskaps-

frågor icke oväsentligt ökat sedan den nuvarande lagstiftningens tillkomst.

Genom de resultat blodgruppsforskningen vunnit hade nämligen beretts

utväg att visa att viss man icke kunde vara fader till barnet. I en del fall

kunde ock genom blodgruppsbestämning vinnas ett positivt stöd för anta­

gandet att en utpekad man vore barnets fader. Även andra antropologiska

undersökningar än blodundersökning kunde tjäna till ledning i faderskaps-

mål. Att alla antropologiska undersökningar finge komma till användning i

faderskapsprocessen syntes önskvärt. Otvivelaktigt kunde indiciebevisning-

en på denna väg avsevärt förbättras. För att indiciebevisningen skulle kom­

ma till sin rätt fordrades emellertid, att lagen tillerkände sannolikhetsbe­

dömningar större betydelse än nu. Öppnades möjlighet därtill, kunde man

givetvis icke stanna vid att tillåta vissa slag av indicier men utesluta andra.

Alla omständigheter som medförde, att det framstode som mer eller mindre

osannolikt att barnet avlats av svaranden i faderskapsmål, måste få andra-

gas. Även en sådan omständighet som att modern haft samlag med annan

under konceptionstiden kunde här vara av betydelse.

De sakkunniga ha med hänsyn till det anförda förordat, att faderskaps-

presumtionen skall falla, om det i belysning av samtliga omständigheter som

kunna tala emot svarandens faderskap framstår som uppenbart osannolikt

att denne är fader till barnet.

De sakkunnigas förslag i fråga om fastställande av faderskap till barn

utom äktenskap har, såsom redan förut nämts, tillstyrkts eller lämnats utan

erinran i flertalet yttranden. Icke i något yttrande har förslaget direkt avvi­

sats. I ett par yttranden ha emellertid uttalats vissa betänkligheter mot för­

slaget.

Socialstyrelsen

har anfört följande.

I princip delar styrelsen de sakkunnigas uppfattning, att i faderskapsmål

alla möjligheter böra tillvaratagas för att få utrett, vem som är fader till

barnet. De framsteg, som under de senaste tjugufem åren gjorts på blod-

gruppsforskningens område samt i fråga om andra antropologiska under­

sökningar, motivera enligt styrelsens mening, att sannolikhetsbedömningar

tillerkännas större betydelse än vad som är förenligt med den gällande lag­

Kungl. Maj.ts proposition nr 93-

Kungl. Maj:ts proposition nr 93-

83

texten. Även om det med hänsyn till barnets framtid är av största vikt, att

faderskapet fastställes, är risken för misstag med nuvarande restriktiva be­

stämmelser i fråga om bevisningen alltför stor. En person kan ju med nu­

varande regler förklaras vara fader till ett barn ehuru vissa omständighe­

ter, varom utredning ej får förebringas i rättegången, göra detta osannolikt.

Det är icke lyckligt, att någon förklaras vara barn till en fader, som anser

sig kunna bevisa att han icke är det och därför aldrig kommer att vilja veta

utav barnet och endast motvilligt bidrager till dess underhåll. Om en sva­

rande i faderskapsmål medgives rätt att förebringa bevisning om alla om­

ständigheter, som kunna medverka till att utröna sanningen i fråga om

faderskapet, kommer han givetvis att omfatta rättens utslag med ett helt

annat förtroende. Icke minst ur social synpunkt är det betydelsefullt att

den, som av domstol förklaras vara fader till ett barn, även själv i möjli­

gaste mån blir övertygad om utslagets riktighet och lojalt söker uppfylla

sina förpliktelser —- jämväl i personligt hänseende — mot barnet.

Även om styrelsen sålunda i och för sig tillstyrker den föreslagna formu­

leringen av 3 kap. 2 § föräldrabalken, varigenom större möjligheter erhållas

till förebringande av utredning i faderskapsmål, vill styrelsen dock i detta

sammanhang göra vissa erinringar. De sakkunniga framhålla visserligen, att

blodgruppsbestämning och, om så anses erforderligt, även andra antropolo­

giska undersökningar böra företagas, innan huvudförhandling enligt nya

rättegångsordningen äger rum. Dessförinnan skall även avgöras, om sva­

randen i rättegången skall få förebringa utredning om att modern under

konceptionstiden haft samlag med annan man. Om ej särskilda skäl tala

mot att svaranden är fader till barnet, skall dylik bevisning i regel ej få fö­

ras. Det är enligt styrelsens mening nödvändigt, att detta kraftigt under-

strykes i motiveringen till denna lagbestämmelse. Behovet härav framträ­

der alldeles särskilt på grund av vad som anföres å s. 82 i betänkandet till

närmare utveckling av uttrycket »övriga omständigheter» i målet. Bl. a.

vill styrelsen framhålla, att en obestyrkt uppgift från svarandens sida att

preventivmedel använts icke bör betraktas som tillräcklig anledning för att

bevisning om samlag med annan man skall få förebringas. Erfarenheten

visar, alt det även med nuvarande lagstiftning ej sällan händer, att svaran­

den i faderskapsmål försöker trakassera modern. Med den föreslagna lydel­

sen av lagrummet givas onekligen ökade möjligheter därtill, vilka måste

stävjas, om icke modern och även barnet skola åsamkas lidande och skada.

Kravet på en fast processledning framträder därför med stor skärpa. Eljest

riskerar man, att mödrarna komma att vägra att uppgiva faderns namn,

vilket numera är ytterst sällsynt. En dylik utveckling måste givetvis för­

hindras.

Att antalet fall, där rättegång fordras för att fastställa faderskapet, kom­

mer att ökas vid ett genomförande av de sakkunnigas förslag torde vara

ofrånkomligt. Ur mödrarnas synpunkt är detta icke önskvärt, ty det kom­

mer att än ytterligare försvåra deras i och för sig ömtåliga ställning. Det

innebär givetvis en avsevärd lättnad för modern, om fadern erkänner fa­

derskapet till ett barn utom äktenskap. Även med hänsyn härtill är det

synnerligen betydelsefullt, att det genom tillämpningen av den nya lag­

regeln kl argöres', att en man, som haft samlag med modern under koncep­

tionstiden, i regel ej genom bestridande och därpå följande rättegång kan

fria sig från faderskapet.

Även

svenska socialvårdsförbundet

har betonat, alt förslaget komme alt

medföra större svårigheter än för närvarande alt förmå den som modern

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

utpekat som fader att frivilligt erkänna faderskapet. Ändringen komme

även att föranleda en ökning av antalet fall, där faderskapet överhuvud

icke kunde fastställas. Det kunde nämligen antagas, att modern i fall, då

en av henne mot viss man anhängiggjord talan om faderskapet icke vun­

nit bifall på den grund att mannen framställt och styrkt exceptio plurium,

icke ville föra talan om faderskapet mot annan man. Blotta vetskapen, att

som bevismedel kunde åberopas, att modern haft samlag med annan än

den av henne utpekade, kunde medföra, att modern bleve obenägen att

angiva någon såsom barnets fader. Trots nämnda olägenheter ville för­

bundet tillstyrka den föreslagna lagändringen. I likhet med de sakkunni­

ga ansåge nämligen förbundet det tyngst vägande skälet vara, att med för­

slaget möjligheterna att nå fram till det

rätta

faderskapet ökades.

Svea hovrätt

bär anfört följande.

Enligt hovrättens mening är det otvivelaktigt, att resultatet av blodun­

dersökning och annan antropologisk undersökning i förening med övrig be­

visning i många fall är tillfyllest för att skapa juridisk visshet angående

faderskapet. Men säkert är också, att det, därest ett krav på fullständig fa-

derskapsbevisning uppställes, i långt färre fall än för närvarande skall visa

sig möjligt att fastställa faderskapet till utomäktenskapliga barn. Ett system,

som synes äga stora förtjänster är det, att lagen uppställer en presumtions-

regel sådan som den ifrågavarande men tillåter en man, vilken enligt pre-

sumtionen är barnets fader, att göra och styrka exceptio plurium concum-

bentium, med verkan, om han lyckas styrka invändningen, att han ej må

—• med mindre de andra konkumbenternas faderskap till barnet kan uteslu­

tas —- förklaras vara barnets fader, men väl kan åläggas underhållsskyldig­

het gentemot barnet. De större möjligheter att bryta presumtionen, som

vinnas genom nyssberörda, av de sakkunniga föreslagna ändring, samt ge­

nom de vetenskapliga undersökningarnas ökade värde, minska visserligen

betänkligheterna mot presumtionsregeln. Skälen för ett system med excep­

tio plurium, sådant som ovan angivits — dock att solidarisk underhålls­

skyldighet för flera konkumbenter icke bör ifrågakomma -— måste emeller­

tid anses goda. De skäl, som av lagberedningen särskilt åberopades mot

medgivande av exceptio plurium — redan från början delvis av ringa tyngd

— ha ju numera ytterligare förlorat i styrka. Hovrätten har emellertid stan­

nat vid att förorda det huvudsakliga vidblivande vid gällande ordning, som

förslaget innebär. Avgörande för hovrätten har härvid varit, att denna ord­

ning har gammal hävd i svensk rätt samt att någon väsentlig ändring i de

utomäktenskapliga barnens ställning gentemot fadern och hans släkt icke

föreslagits. 1

1 yttranden från medicinskt håll har särskilt framhållits, att förslaget

innebure den fördelen i förhållande till gällande rätt, att större hänsyn kun­

de tagas till medicinska synpunkter.

Medicinalstyrelsen

har sålunda yttrat,

att enligt förslaget öppnades möjlighet att vid lagtillämpningen taga hän­

syn till sannolikhetsbedömningar som grundades på biologiska förlopp.

Förslaget anslöte sig sålunda väl till allmän biologisk grundåskådning. Å

andra sidan funne styrelsen det ej motiverat att för närvarande ytterligare

minska kraven för brytande av faderskapspresumtionen. Enligt styrelsens

85

mening lämnade vetenskapens nuvarande ståndpunkt icke tillräckligt stöd för möjligheten att ernå absolut visshet vare sig i fråga om konceptions- tidens längd, blödgruppsbestämningar eller andra antropologiska undersök­ ningar. Den i betänkandet lämnade översikten över vetenskapens successiva framsteg i fråga om säkerheten i bedömningen av bevisvärdet hos här an­ vända undersökningsmetoder i rättsvårdens tjänst manade sålunda till för­ siktighet men lämnade också stöd för det berättigade i förslaget till upp­ mjukning av lagens bestämmelser.

Medicinska fakulteterna vid universite­

ten i Uppsala och Lund

ha anfört liknande synpunkter.

Sistnämnda fakul­

tet

har därjämte — sedan faktulteten erinrat att förslaget tillerkände san­ nolikhetsbedömningar större betydelse än för närvarande — framhållit, att de olika indicier som kunde tala i en viss riktning borde tillerkännas olika bevisvärde. Som mera värdefulla ville fakulteten framhålla hänsynen till det angivna konceptionstillfällets placering på den möjliga konceptions- tiden, utredningen om samlag med annan än svaranden, resultatet av blod- gruppsbestämning eller annan antropologisk undersökning. I sistnämnda hänseende ville fakulteten dock förorda den vid tillämpningen i Danmark fastställda regeln, att sådana undersökningar icke borde verkställas, när blodgruppsbestämningen gåve till resultat, att en utpekad man icke kunde vara fader till ett visst barn; ett säkert dylikt besked ägde så tillfyllestgi- vande grad av rättslig säkerhet, att annan antropologisk analys icke kunde motväga detsamma. Däremot borde enligt fakultetens uppfattning endast underordnad vikt tillmätas uppgiven användning av preventivmedel; upp­ giften därom torde knappast kunna kontrolleras och ej heller åtgärdens säkra genomförande garanteras. Även uppgiften om regelbundna samlag contra något enstaka ägde endast ringa beviskraft, om blott samlaget ägt rum vid en tidpunkt, som icke låge i yttergränserna för den möjliga kon- ceptionstiden.

En ledamot av fakulteten

har, med instämmande i fakultetens yttrande,

därutöver framhållit, att även om de sakkunnigas förslag innebure ett fram­ steg i förhållande till gällande rätt, förslaget dock icke vore helt tillfredsstäl­ lande. Reglerna om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap borde vid tillfälle upptagas till förnyad utredning, därvid borde prövas, om tillräckliga skäl talade för bibehållande av den nuvarande presumtionen, att den som haft samlag med barnets moder under konceptionstiden är barnets fader. Det vore stötande att kunna döma en person såsom fader på blotta misstanken utan att fordra ens sannolikhetsbevisning därlör.

Länsstyrelsen i Göteborys och Bohus län

har ifrågasatt lämpligheten av

den föreslagna lagändringen. Länsstyrelsen vore nämligen övertygad om, att förslagets genomförande komme att medföra ökad svårighet att genom avtal fastställa faderskapet och alltså leda till ökat antal faderskapsproces- ser. De väntade vinsterna av förslaget komme säkerligen ej att uppväga nackdelarna. I liknande riktning har även

barnavårdsnämnden i Norrköping

uttalat sig.

Svenska befolkningsförbundet familjevärnet

har påpekat, att till­

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

86

låtande av exceptio plurium kunde medföra, att mödrar till barn utom äkten­

skap kunde bli föremål för trakasserier och nedsättande rykten.

I vissa yttranden har, jämte det förslaget tillstyrkts, framhållits att frågan

om faderskapsbevisningen måste tagas under omprövning, därest arvsrätt

för barn utom äktenskap skulle införas.

Föreningen Sveriges häradshöv­

dingar

har härom yttrat:

I samma mån som barn utom äktenskapet i rättsligt hänseende jämställas

med övriga barn, växer kravet på att fastställandet av faderskapet sker i

överensstämmelse med verkliga förhållandet. Därest sådant barn gives sam­

ma rätt att av båda föräldrarna erhålla fostran och underhåll och lika rätt

till arv efter dem som barn i äktenskap, kan den av vår lag intagna stånd­

punkten i fråga om fastställande av faderskap icke längre upprätthållas.

Garantierna för faderskapets verklighet måste då säkerligen skärpas. Den

uppmjukning av den nuvarande lagens regel om presumtionen för faderska­

pet, som i betänkandet föreslås, torde då icke kunna anses tillräcklig. Fa­

derskapet skulle alltjämt kunna ådömas någon, även om det av utredningen

frainginge, att talan kunnat med samma skäl riktas mot annan. I varje fall

lärer icke arvsrätt eller annan av barnets härkomst avhängig rätt kunna

grundas på ett system, där det kan komma att bero av kvinnas godtycke vid

valet bland flera möjliga fäder, mot vem av dem barnets anspråk är riktat.

Därest ändrad lagstiftning anses böra komma till stånd rörande rättsförhål­

landet mellan barn utom äktenskap och dess föräldrar, måste därför detta

enligt föreningens mening med nödvändighet förutsätta helt andra regler

om faderskapets fastställande än de nu föreslagna.

I samma riktning ha

Svea hovrätt, föreningen Sveriges stadsdomare

och

Sveriges advokatsamfund

uttalat sig.

Slutligen må i detta sammanhang nämnas, att

föreningen Sveriges härads­

hövdingar

beträffande formuleringen av det föreslagna stadgandet om pre-

sumtionens hävande påpekat, att uttrycket »uppenbart osannolikt» vore

mindre lämpligt. För att i lagtext återgiva vad i rättstillämpningen komme

att anses vara stadgandets syfte vore det onödigt att nyansera det osanno­

lika. Säkerligen överensstämde det icke med allmän rättsuppfattning att

stödja en presumtion om ett rättsläge, framförallt i en statusfråga, på en

omständighet som vore osannolik. Ordet »uppenbart» borde därför utgå.

Departementschefen.

En av de mera svårbedömda frågorna inom familjerätten gäller reglerna

om fastställandet av faderskapet till barn utom äktenskap. Grunden till svå­

righeterna att utreda faderskapet är självfallet, att direkt bevisning om fader­

skapet sällan kan åstadkommas. Den man som under konceptionstiden haft

samlag med modern kan vara fader till barnet, såvida icke faderskapet av

särskild anledning är uteslutet. Men för att få full visshet om hans fader­

skap måste man fordra utredning att icke någon annan man haft samlag

med modern under samma tid. En sådan utredning kan emellertid av natur­

liga skäl icke åstadkommas annat än i undantagsfall. På vetenskapens nuva­

rande ståndpunkt torde ej heller vara möjligt att på vetenskaplig väg med sä­

kerhet fastställa, att viss man och ingen annan måste vara fader till det barn

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

87

varom är fråga. Väl torde i en del fall kunna åstadkommas sådan bevisning, att juridisk visshet om faderskapet måste anses föreligga. Att i övriga fall låta faderskapsfrågan vara oavgjord lärer dock icke kunna komma i fråga. Man torde sålunda allt fortfarande vara hänvisad till att låta faderskapsbe- visningen underlättas genom en särskild presumtionsregel. Någon ändring i den nuvarande regeln, att en svarande i faderskapsmål skall anses såsom barnets fader, om han haft samlag med modern under konceptionstiden, torde alltså för närvarande ej böra ifrågasättas.

Huvudintresset i detta sammanhang knyter sig i stället till frågan, under vilka förutsättningar denna presumtion må hävas. Som bekant uppställer gällande rätt stränga krav i detta hänseende. Faderskapspresumtionen faller sålunda endast om det är uppenbart att barnet icke avlats vid det samlag som svaranden under konceptionstiden haft med modern. Däremot tiller­ känner lagen i princip icke någon rättslig betydelse åt omständigheter som väl kunna anses göra svarandens faderskap tvivelaktigt men ej äga den styr­ ka att detta kan anses uteslutet. Bland sådana omständigheter märkes i förs­ ta hand att modern under konceptionstiden haft samlag jämväl med annan än svaranden. Något utrymme för sannolikhetsbedömningar lämnar lagen sålunda icke. En följd härav är, att risken för misstag är jämförelsevis betydande. Det är självfallet i och för sig önskvärt, att såvitt möjligt minska denna risk.

Frågan om faderskapsbevisningen befinner sig nu i viss mån i ett annat läge än vid tillkomsten av 1917 års lagstiftning. Jag syftar härvid i första hand på de bevisningsmöjligheter som numera föreligga genom blodgrupps- bestämning. Genom de resultat blodgruppsforskningen numera vunnit har möjligheten att på denna väg komma till klarhet i faderskapsfrågor blivit av stor praktisk betydelse. Även andra antropologiska undersökningar torde numera genom vetenskapens framsteg kunna i högre grad än tidigare tjäna till ledning i faderskapsmål. Resultatet vid blodundersökning och andra antropologiska undersökningar kan visserligen icke sägas skapa absolut visshet. Slutsatserna grundas ju på forskningsresultat som enligt sakens natur icke kunna anses definitiva samt pa statistiska beräkningar. I manga fall, särskilt de då blodgruppsbestämning leder till uteslutning av viss man från faderskapet, måste dock resultatet ur rättslig synpunkt anses betryg­ gande. Blodundersökningen såsom medel att utesluta påstått faderskap har även redan tillerkänts avgörande betydelse i rättspraxis. Såsom de sakkun­ niga framhållit torde dock denna rättstillämpning endast med vissa svårig­ heter låta sig förena med ordalagen i 26 § LBuÄ, enligt vilket lagrum för faderskapspresumtionens hävande synes fordras att varje möjlighet till faderskap är utesluten.

Det är antagligt, att indiciebevisningen genom biologiska undersökningar kan ytterligare förbättras. Vid sidan av de indicier som kunna framkomma vid dylika undersökningar finnas såsom förut antytts även andra omstän­ digheter som medföra att det framstår som mer eller mindre osannolikt att barnet avlats av en svarande i faderskapsmål som visats ha haft samlag med

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

88

modern. De sakkunniga, som ingående behandlat frågan om de bevismedel

som stå till buds för att vederlägga antagandet om att visst samlag verkat

befruktande, ha bland dylika omständigheter pekat på, att samlaget i fråga

ägt rum nära endera yttergränsen av konceptionstiden eller att preventiva

medel kommit till användning. För att bevisning genom indicier skall kom­

ma till sin rätt fordras emellertid, att lagen tillerkänner sannolikhetsbedöm­

ningar större betydelse än nu. Detta kan ej ske med mindre det mått av bevis

som lagen kräver för hävande av faderskapspresumtionen något minskas.

Att man härvid måste gå fram med stor försiktighet torde vara tydligt.

Den svenska lagstiftningen om barn utom äktenskap vilar som bekant på

den principen, att med hänsyn till barnets framtid faderskapet skall fast­

ställas, även om viss risk för misstag föreligger. Tillräcklig anledning att

nu frångå denna princip torde ej vara för handen. Den av presumtionen ut­

pekade mannen har dock fullbordat vad som enligt naturens ordning kan

ha givit upphov till barnet. Principen skulle emellertid tydligen brytas, om

man läte faderskapspresumtionen falla så snart något tvivel förefunnes om

svarandens faderskap. Man fördes då tydligen över på det i Danmark och

Norge tillämpade systemet, enligt vilket faderskapet fastställes allenast i

de fall då något tvivel därom icke föreligger, medan eljest blott underhålls­

skyldighet gentemot barnet ålägges den som visats ha haft samlag med mo­

dern under konceptionstiden. En annan sak är att man med hjälp av alla

de medel som äro att tillgå söker minska risken för misstag vid faderskapets

fastställande.

De sakkunnigas förslag, enligt vilket faderskapspresumtionen häves, om

det är uppenbart osannolikt att barnet avlats vid det samlag som svaranden

visats ha haft med modern, synes mig ur nu angivna synpunkter i stort sett

väl avvägt. Detta öppnar — utan att bryta mot den nuvarande lagstiftning­

ens grunder — möjlighet att när bevisningen till vederläggande av faderska­

pet nått en betydande styrka ifritaga den utpekade från faderskapet. Emel­

lertid vill jag, i anslutning till vad i ett yttrande förordats, föreslå en mindre

ändring av stadgandet. Det synes nämligen för presumtionens hävande vara

tillräckligt, att det framstår som osannolikt att barnet avlats vid samlaget

i fråga. Ordet »uppenbart» torde alltså kunna utgå. Någon större saklig

skillnad lärer detta icke innebära i förhållande till de sakkunnigas förslag.

I vissa yttranden har berörts frågan om det värde såsom bevis som bör

tillkomma de olika omständigheter som kunna tala emot faderskapspresum­

tionen. Blodundersökning som leder till uteslutning av faderskapet torde tyd­

ligen kunna förutsättas i första hand komma att tillmätas betydelse. Att

därutöver nämna någon särskild omständighet såsom över huvud taget mer

utslagsgivande än andra synes med hänsyn till förhållandenas växlande na­

tur knappast kunna komma i fråga. Det måste överlämnas åt rättstillämp­

ningen att med ledning av medicinsk sakkunskap från fall till fall avgöra,

om lagens mått av motbevisning får anses uppfyllt.

En betydelsefull följd av lagändringen är, att utredning till styrkande

av att modern under konceptionstiden haft samlag med annan än svaran­

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

89

den i viss utsträckning måste tillåtas. Såsom de sakkunniga framhållit är nämligen tydligt, att sådan bevisning icke kan frånkännas betydelse så­ som ett indicium på att svaranden icke är barnets fader. Av stor vikt är emel­ lertid att sådan bevisning medgives allenast när den verkligen kan vara av betydelse. Såvida ej några särskilda skäl tala mot att svaranden är fader till barnet, torde bevisning om att modern haft samlag med annan i regel ej böra få föras. Sådan bevisning kan ju icke enligt förslaget leda till att sva­ randen frias annat än om det är osannolikt att han är fader till barnet. Så­ som de sakkunniga framhållit är självfallet en fast processledning påkallad, när ena parten har ett starkt intresse av att personliga förhållanden ej blot­ tas utan bärande skäl.

En annan följd av den föreslagna ändringen torde bliva, att antalet fall, då rättegång erfordras för faderskapets fastställande, kommer att öka. Detta är självfallet icke önskvärt men torde icke böra tillmätas avgörande bety­ delse. Såsom de sakkunniga påpekat är fastställandet av faderskapet av den vikt att bekvämlighetssynpunkter icke få vara utslagsgivande.

Den lösning som gives frågan om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap är naturligtvis av betydelse för barnets rättsliga ställning över huvud. I ett par yttranden har även berörts frågan om sambandet mel­ lan den nu föreslagna lagändringen och en kommande revision av arvsreg­ lerna för barn utom äktenskap. Det är tydligt att, i den mån risken för miss­ tag vid faderskapets fastställande minskar, ett hinder att till faderskapet knyta mera vidsträckta rättspåföljder bortfaller. Ett genomförande av den nu föreslagna lagändringen skulle alltså medföra ett nytt utgångsläge för en reform av barnets arvsrättsliga ställning i förhållande till fader och fäderne- fränder. Frågan huruvida ändringen är tillfyllest för införande av full lik­ ställighet i detta hänseende mellan barn i och utom äktenskap kan icke slut­ ligt avgöras i detta sammanhang utan bedömandet härav bör anstå till dess de sakkunniga framlagt sitt förslag till ärvdabalk. I detta sammanhang torde böra understrykas det angelägna i att på här ifrågavarande område söka ernå största möjliga likformighet mellan de olika nordiska ländernas lag­ stiftningar; i sådant syfte kunna även vissa eftergifter från den traditionella svenska uppfattningen på området finnas befogade. Det torde emellertid icke innebära någon olägenhet att man hos oss redan nu genomför en lag­ ändring i syfte att med större säkerhet kunna fastställa det verkliga fader­ skapet utan att samtidigt frågan om barnets rätt till arv efter fader och fädernefränder avgöres.

Någon legal konceptionstid är icke stadgad i svensk rätt utan det ankom­ mer på domstolen att på grundval av utredningen i målet fritt pröva under vilken tid barnet kan vara avlat. Någon ändring i detta hänseende föreslås icke av de sakkunniga. Såsom de närmare utvecklat torde emellertid, därest bestämmelsen om presumtionens hävande mildras, detta inverka även på frågan om konceptionstidens bestämmande, i det att man ej heller här be­ höver räkna med osannolika möjligheter. Lagändringen torde sålunda med­ föra en sammansmältning av frågorna om konceptionstidens beräkning och

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

faderskapspresumtionens hävande. En sådan tillämpning skulle ha varit

förenad med avsevärda svårigheter med tidigare gällande processuella reg­

ler i faderskapsmål, enligt vilka domstolen ofta nödgades att före det slut­

liga avgörandet vid formuleringen av edstema taga ställning till spörsmålet

om konceptionstidens längd. Enligt en vid 1947 års riksdag genomförd lag­

ändring (se prop. 187/1947), som trätt i kraft den 1 januari 1948, har emel­

lertid den nuvarande normerade partseden i faderskapsmål icke bibehållits

utan stadgats att moderns och den utpekade mannens uppgifter skola, där

så erfordras, såsom i andra mål delgivas domstolen vid ett fritt förhör un­

der sanningsförsäkran. En följd härav är att frågan om konceptionstiden

icke behöver prövas förrän vid det slutliga avgörandet, varvid domstolen

med ledning av samtliga omständigheter kan bedöma, huruvida det kan an­

ses osannolikt att den som visats ha haft samlag med modern å viss tid är

fader till barnet.

1

§•

I överensstämmelse med 21 § LBuÄ stadgas i första stycket av denna

paragraf, att talan om faderskap till barn utom äktenskap skall anhängig-

göras mot mannen. Är mannen död gäller nu enligt 34 § LBuÄ att hans

arvingar skola instämmas. I detta hänseende hänvisar förslaget till vad som

stadgas under 2 kap. 1 §. Detta lagrum ger även anvisning, hur det skall

förfaras för den händelse att mannen jämte maka efterlämnat skyldemän

såsom sekundosuccessorer.

Andra stycket i förslaget ersätter 21 § andra stycket LBuÄ.

2

§•

Beträffande denna paragraf som ersätter 26 § LBuÄ hänvisas till den in­

ledande framställningen under förevarande kapitel.

3 §.

Paragrafen har sin motsvarighet i 21 § LBuÄ i vad sistnämnda lagrum

avser talan om barns förklarande för trolovningsbarn.

Enligt 35 § LBuÄ skall sådan talan anhängiggöras inom två år från bar­

nets födelse. Har hinder mött för talans inställande inom denna tid, må

dock talan anhängiggöras inom ett år från det hindret upphörde. Bestäm­

melsen, som tillkom under riksdagsbehandlingen av förslaget till lagstift­

ning om uLomäktenskapliga barn, avsåg enligt motiveringen till densamma

bl. a. att förebygga de skadliga följder, som särskilt om fadern bildat familj

skulle uppstå, därest barnet i en avlägsen framtid, måhända först efter

faderns död, skulle förklaras för trolovningsbarn och alltså äga taga arv

efter honom.

Enligt

de sakkunnigas

förslag skall denna preskriptionsbestämmelse icke

bibehållas. Det syntes mindre tilltalande, framhålla de sakkunniga, (s. 87

och 88), att av hänsyn till fadern eller hans familj resa formella hinder mot

att barnets egenskap av trolovningsbarn må kunna fastställas. Talan om

fastställande av faderskapet vore, enligt vad de sakkunniga påpeka, icke

underkastad något preskriptionsstadgande.

Kungi. Maj:ts proposition nr 93.

91

Förslaget om borttagande av den nu stadgade preskriptionstiden för an­

ställande av talan om barns förklarande för trolovningsbarn har diskuterats

i ett par yttranden.

Barnavårdsnämnden i Stockholm

samt

svenska social-

vårdsförbundet

ha uttryckligen tillstyrkt förslaget i denna del. Härvid har

dock förbundet påpekat, att ett slopande av preskriptionsbestämmelsen

kunde tänkas bli till men för barnet i så måtto, att man icke på samma sätt

som nu nödgades inom relativt begränsad tid efter barnets födelse taga ställ­

ning till frågan om trolovning utan frestades uppskjuta den till framtiden,

då erforderlig bevisning bleve svårare att förebringa.

I två yttranden har däremot intagits en annan ståndpunkt.

Sveriges ad­

vokatsamfund

har hemställt om bibehållande av den nuvarande preskrip­

tionsbestämmelsen. Såvitt samfundet hade sig bekant hade inga olägenhe­

ter försports av den nuvarande ordningen. Moderns oftast mycket intensiva

önskan att barnet måtte få trolovningsbarns status och barnavårdsmannens

nit och påpasslighet utgjorde goda garantier för att möjligheterna att få

barnet förklarat för trolovningsbarn icke försuttes. Ett slopande av pre­

skriptionsbestämmelsen skulle vara ägnat att medföra påtagliga olägenhe­

ter. En efter många år anställd talan av detta slag skulle för mannen och

hans familj kunna innebära en ödesdiger omvälvning. Icke minst kunde

man befara, att barnet själv, sedan det vuxit upp, i utpressningssyfte skulle

begagna sig av hot om anställande av en dylik talan och att mannen då,

för att undgå skandal och tråkigheter, fölle till föga för hotet, ehuru på­

ståendet om barnets egenskap av trolovningsbarn vore synnerligen svagt

grundat. Vidare borde beaktas, att det efter lång tids förlopp ofta måste

vara en ren slump, hur mycket som funnes kvar av sådan bevisning som

kunde bidraga till sanningens utletande. Det kunde hända, att modern och

barnet omsorgsfullt sparat alla tillgängliga bevismedel som kunna tala

för

påståendet om att barnet vore trolovningsbarn, medan mannen avhänt sig

de bevis som talade

mot

detta påstående.

Föreningen Sveriges häradshöv­

dingar

har uttalat sig för en modifierad preskriptionsregel. Enligt för­

eningen borde anspråket på barns förklarande för trolovningsbarn anställas

sist i faderskapsmålet eller, där faderskapet frivilligt erkänts, inom två år

från barnets födelse. Till stöd härför har föreningen framhållit, att erfa­

renheten visat att rätten till talan kunde missbrukas och att möjligheterna

härtill ökades ju längre tid som förginge innan talan anställdes. Det syn­

tes därför icke riktigt, att helt avskaffa den nuvarande bestämmelsen.

Departementschefen.

Det är självfallet som regel önskvärt, att frågan huruvida barnet är tro­

lovningsbarn eller ej avgöres snarast efter barnets födelse. Barnavårdsman-

nen torde också i regel iakttaga barnets intresse i detta hänseende. Man kan

emellertid icke bortse från att i vissa fall på grund av förbiseende eller an­

nan anledning frågan om barnets egenskap av trolovningsbarn lämnas åt

sidan. En preskriptionsbestämmelse, enligt vilken talan härom skall väckas

inom viss tid, kan alltså medföra rättsförlust för barnet. Denna synpunkt

92

anser jag böra vara avgörande, även om såsom i ett par yttranden påpekats

vissa olägenheter äro förbundna med att talerätten är till tiden obegränsad.

Jag vill alltså tillstyrka de sakkunnigas förslag om preskriptionsbestäm-

melsens borttagande.

4 §•

Enligt 20 § LBuÄ kan faderskapet till barn utom äktenskap fastställas

genom erkännande av faderskapet. För att erkännandet skall konstituera

barnets rättsliga status fordras emellertid dels att erkännandet vitsordats av

modern dels ock att såväl faderns erkännande som moderns vitsordande där­

av avgivits i viss form. I det senare hänseendet gäller enligt lagrummet, att

erkännandet jämte moderns vitsord skall ha skett antingen inför vederbö­

rande kyrkobokförare eller i vittnes närvaro inför landsfiskal eller notarius

publicus eller ock genom avtal om underhållsbidrag som avses i 9 § första

stycket LBuÄ. Sistnämnda formföreskrift har i rättspraxis ansetts innefatta

krav på att mannens erkännande skett genom avtal som jämväl innehållit

bestämmelse om underhållsbidrag.

Enligt

de sakkunniga

(s. 88) bör emellertid ett erkännande, som givits i

den form som fordras för att avtal om underhåll skall bli bindande mot

den underhållsberättigade, tillerkännas verkan med avseende å barnets sta­

tus, även om avtal om underhållsbidrag ej träffats. Paragrafen har i de

sakkunnigas förslag avfattats i enlighet härmed.

De sakkunniga ha ansett, att det ändrade stadgandet om faderskaps

fastställande i rättegång icke borde föranleda någon ändring i nu föreva­

rande paragraf. Möjlighet att få erkännande ogiltigförklarat föreligger enligt

förslaget alltså, förutom på grund av tvång, förledande eller villfarelse, en­

dast om det genom blodprov eller på annat sätt visas att den som avgivit er­

kännandet ej är fader. Däremot kan erkännandet icke undanröjas på den

grund att faderskapet framstår som uppenbart osannolikt.

Vad angår frågan om den form i vilken erkännande skall givas för att

konstituera barnets rättsliga status har i flera yttranden betonats, att det

vore av värde att uttryckligen fastslå att erkännandet vore bindande, även

om avtal rörande underhållsbidrag ej träffats i samband härmed. Därvid

har påpekats, att förutsättningarna för åvägabringande av faderskapserkän-

nande kunde vara för handen, ehuru avtal om underhåll ej kunde komma

till stånd. I vissa fall kunde även underhållsfrågan vara av ingen eller ringa

betydelse. Uttalanden i denna riktning ha gjorts bl. a. av

svenska social-

vårdsförbundet

samt

barnavårdsnämnderna i Stockholm

och

Linköping.

Frågan om de förutsättningar, under vilka ett i vederbörlig form givet er­

kännande om faderskap må undanröjas, har särskilt uppmärksammats i

några yttranden. Förslaget om bibehållande av den nu gällande regeln, att

erkännandet kan ogiltigförklaras endast om det visas att den som avgivit

erkännandet ej är fader, har uttryckligen tillstyrkts av

barnavårdsnämnden

i Stockholm,

som förklarat, att man särskilt på barnavårdsmannahåll med

tillfredsställelse såge, att rättsverkan av erkännande om faderskap bleve

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

93

oförändrad. I ett par yttranden har emellertid gjorts gällande, att det änd­ rade stadgandet om faderskapets fastställande i rättegång borde föranleda ändring jämväl i nu förevarande hänseende.

Svenska befolknings förbundet

familjevärnet

har sålunda framhållit, att erkännande borde kunna undan­

röjas ej endast då det visades att den som erkänt faderskapet icke vore fa­ der utan även om det framstode som uppenbart osannolikt att barnet av­ lats av denne. Eljest försattes den som frivilligt erkänt faderskapet i sämre läge än den som läte sig instämmas till domstol. I samma riktning ha

Fredrika-Bremer-förbundet, Sveriges husmodersföreningars riksförbund

och

ijrkeskvinnors samarbetsförbund

uttalat sig.

Föreningen Sveriges härad»-

hövdingar

har framhållit, att efter de jämkningar som föreslagits i fråga

om förutsättningarna för hävande av presumtionen om äktenskaplig börd och för faderskap till barn utom äktenskap, det icke syntes möjligt att upp­ rätthålla konstruktionen om erkännandets absolut bindande karaktär. Vore erkännande givet, ehuru mannen ägt vetskap om att modern under kon- ceptionstiden haft samlag med annan man, borde han visserligen icke vara berättigad att draga faderskapet i tvivelsmål. Om han däremot först efteråt finge kännedom om att sådant samlag ägt rum, borde frågan om hans faderskap kunna tagas under omprövning efter samma grunder som gällde enligt 2 kap. 5 § i förslaget med avseende å där avsedda fall.

Departementschefen.

Mot de sakkunnigas förslag beträffande faderskapserkännandets form har jag icke någon erinran.

I ett par yttranden har berörts frågan, under vilka förutsättningar ett i vederbörlig form avgivet erkännande må kunna frånkännas bindande kraft i fråga om barnets status. Det är tydligt, att en vidgad möjlighet i detta hänseende är ägnad att förringa erkännandets värde och medföra en ökad benägenhet för barnets ställföreträdare att söka få faderskapet fastställt ef­ ter rättegång. Har erkännandet, kanske avsevärd tid efter barnets födelse, förklarats ogiltigt, möta självfallet särskilda svårigheter att vinna klarhet i faderskapsfrågan. Starka praktiska skäl tala alltså för bibehållande av den nuvarande regeln, att erkännandet kan frånkännas verkan beträffande börden endast om det visas vara oriktigt. De föreslagna nya reglerna röran­ de faderskapsbevisningen torde ej heller utgöra hinder att bibehålla stadgan­ det oförändrat. Genom dessa regler öppnas visserligen ökade möjligheter i förhållande till vad nu gäller att få den legala presumtionen om faderskap hävd. Men erkännandet av faderskap i den stadgade kvalificerade formen är icke avsett att skapa endast en presumtion om faderskap, som under vissa begränsade förutsättningar kan brytas, utan att direkt konstituera barnets rättsliga status. Med hänsyn till det anförda anser jag mig icke böra föreslå någon ändring i gällande rätt på nu förevarande punkt.

94

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

4 KAP.

Om adoption.

1—4 §§.

Dessa paragrafer motsvara 1—4 §§ LAd.

5

§.

Enligt 6 § LAd gäller som huvudregel, att den som är omyndig på grund

av sin ålder ej må adopteras utan föräldrarnas samtycke. Är föräldrarnas

äktenskap upplöst, erfordras samtycke endast av den av dem som har vård­

naden om barnet. Detsamma gäller med avseende å barn utom äktenskap.

I de fall då vårdnaden om barn i äktenskap efter hemskillnad eller eljest

före äktenskapets upplösning tillkommer allenast ena maken är det ej till­

fyllest med dennes samtycke, utan sådant erfordras jämväl från den av

föräldrarna som är utan del i vårdnaden.

Enligt

de sakkunnigas

förslag skall som allmän regel gälla, att samtycke

till adoption erfordras endast av den av föräldrarna som har vårdnaden om

barnet. Det vore nämligen, framhålla de sakkunniga (s. 89 och 90), mind­

re lämpligt att under alla förhållanden fordra, att även den av makarna

som vore utan del i vårdnaden samtyckte till adoptionen. Denne hade

mycket ringa beröring med barnet och kunde följaktligen ofta endast med

svårighet bedöma frågan om adoptionens lämplighet, varjämte det kunde

befaras att han i vissa fall skulle begagna sig av sin vetorätt till att för­

skaffa sig själv obehörig fördel. För att fader eller moder, som vore utan

del i vårdnaden och vars samtycke således ej vore erforderligt, skulle få till­

fälle att göra sina intressen gällande, syntes det vara tillfyllest att stadga

att envar av föräldrarna skall höras i ärendet och må föra talan mot beslu­

tet. Bestämmelser i dessa hänseenden hade upptagits i 20 kap. 7 och 9 §§.

Den föreslagna regeln, att samtycke till adoption erfordras endast av den

av föräldrarna som har vårdnaden om barnet, har i allmänhet tillstyrkts i

yttrandena.

Svenska socialvårdsförbundet

samt

barnavårdsnämnden i Stock­

holm

ha särskilt framhållit, att den nuvarande bestämmelsen, enligt vilken

för adoption av barn i äktenskap som icke är upplöst fordras samtycke av

båda föräldrarna, icke kunde anses tillfredsställande. Det hade sålunda

ofta förekommit fall, då den av föräldrarna som efter hemskillnad eller

eljest vore utan del i vårdnaden motsatt sig en adoption av egoistiska beve-

kelsegrunder. Ett genomförande av förslaget komme att undanröja ett hin­

der, som icke sällan varit till men för barnets bästa.

Svenska befolknings-

förbundet familjevärnet

har däremot uttalat sig för ett bibehållande av den

nuvarande bestämmelsen, vilken toge större hänsyn till den av föräldrarna

som vore utan del i vårdnaden.

Departementschefen.

Det framstår visserligen som naturligt, att adoption av barn i äktenskap,

så länge äktenskapet består, i regel icke bör komma till stånd mot vare sig

95

faderns eller moderns vilja. Såsom de sakkunniga framhållit och i flera yttranden vitsordats torde emellertid den nuvarande vetorätten för den av föräldrarna som är utan del i vårdnaden icke vara av godo. Jag vill alltså till­ styrka de sakkunnigas förslag, enligt vilket endast vårdnadshavarens sam­ tycke är erforderligt, även om äktenskapet icke är upplöst. Äro båda för­ äldrarna skilda från vårdnaden, torde på sätt de sakkunniga föreslagit böra ankomma på förmyndaren att i egenskap av vårdnadshavare lämna samtyc­ ke till adoptionen. Jag vill erinra, att enligt förslaget även den av föräld­ rarna, som är utan del i vårdnaden, skall höras i ärendet och äger föra talan mot beslutet. Tydligt är att domstolen måste taga största hänsyn även till vad fader eller moder, som ej har vårdnaden om barnet, har för mening

i

saken.

Andra stycket i förevarande paragraf har utformats i enlighet härmed. Första stycket motsvarar 5 § LAd medan tredje stycket ersätter 7 § LAd.

6

§•

Paragrafen ersätter 8 och 10 §§ LAd. De i 9 § LAd upptagna bestämmelserna om domstolens allmänna plikt att sörja för utredningen ersättas av stadgandena i 20 kap. 6 § i förslaget.

7 §•

Paragrafen ersätter 18 § första stycket LAd. Någon särskild erinran angående reglerna om arvsrätt, motsvarande den som nu finnes i 18 § andra stycket LAd, torde icke vidare vara behövligt.

8

§•

Denna paragraf motsvarar 21 § första stycket LAd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

9 §.

Ifrågavarande paragraf motsvarar 20 § första stycket samt 21 § andra stycket LAd.

10 §.

Denna paragraf ersätter 19 § LAd.

11

§•

Paragrafen ersätter 22 § LAd. Det har ej ansetts behövligt utmärka, att överenskommelse om adoptivförhållandets hävande ej äger giltighet, med mindre bägge makarna deltaga däri.

12

§.

Detta stadgande motsvarar 24 § första punkten LAd. Andra punkten har upptagits i 5 kap. 4 §.

96

Kungi. Maj:ts proposition nr 93.

5 KAP.

Om barnets namn.

1 §•

Enligt 1 § LBiÄ erhåller barn i äktenskap faderns släktnamn.

De sakkunniga

ha i sitt förslag (s. 91 och 92) bibehållit denna bestäm­

melse som huvudregel. Härtill ha de sakkunniga fogat en bestämmelse av

innebörd, att om barnet fötts utom äktenskap men sedan det fyllt aderton

år erhållit äktenskaplig börd genom att föräldrarna ingått äktenskap med

varandra, barnet skall behålla det namn som tillkom det före äktenskapet,

såvida barnet icke förklarar sig vilja bära faderns namn.

Det sålunda föreslagna tillägget till huvudregeln har tillstyrkts eller läm­

nats utan erinran i yttrandena.

I ett par yttranden har ifrågasatts, att styvfader skulle äga giva hustruns

barn i föregående gifte — liksom nu gällde beträffande hennes barn utom

äktenskap -— sitt släktnamn.

Barnavårdsnämnden i Stockholm

har sålunda

påpekat, att det för skilsmässobarnen otvivelaktigt vore en fördel, om de i

fråga om möjlighet att antaga styvfaderns släktnamn jämställdes med barn

utom äktenskap. Det kunde visserligen synas rimligt, att om en frånskild

man regelbundet erlade det fastställda underhållsbidraget för ett barn, som

uppfostrades hos hans frånskilda hustru och hennes nye man, barnet åt­

minstone bibehölle hans släktnamn. Men fråga vore, om icke större hänsyn

borde tagas till vad som kunde antagas vara mest gagneligt för barnet än till

faderns i och för sig rimliga önskemål. I samma riktning har

barnavårds­

nämnden i Göteborg

uttalat sig.

Överståthållarämbetet

— som med vissa tillägg och ändringar såsom eget

yttrande åberopat det av barnavårdsnämnden i Stockholm avgivna utlåtan­

det — har understrukit det allmänna intresset av att inom äktenskapet

födda barn bära sin faders namn. Endast i sällsynta undantagsfall torde

frånskild man vara villig medgiva, att hans barn antoge hustruns genom

nytt äktenskap förvärvade släktnamn. Att namnbyte skulle få ske mot fa­

derns vilja borde knappast komma i fråga.

Departementschefen.

De sakkunnigas förslag om rätt för barn, som legitimerats efter fyllda

aderton år, att välja mellan att fortfarande bära moderns släktnamn eller

att antaga faderns namn anser jag mig böra biträda. Rent principiellt kan

visserligen riktas invändning mot en regel, som låter legitimationens verkan

i fråga om barnets namn vara beroende på samtycke från barnets sida. Star­

ka praktiska skäl tala emellertid för en dylik valrätt. Det är nämligen up­

penbart, att om barnet redan utträtt i förvärvslivet eller ingått äktenskap,

en namnändring kan vara till avsevärd olägenhet för barnet.

I ett par yttranden har ifrågasatts att stadga rätt för barn i äktenskap,

vars moder efter skilsmässa ingått nytt äktenskap, att bära styvfaderns

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

97

släktnamn. Denna fråga var i anledning av väckta motioner föremål för uppmärksamhet vid 1944 års riksdag. Första lagutskottet framhöll i sitt av riksdagen godkända utlåtande, nr 17, bl. a., att fall uppenbarligen kunde förekomma, då starka skäl talade för att barnet skulle kunna erhålla styv­ faderns namn. Så kunde vara förhållandet, när den naturliga fadern för­ lorat allt intresse för barnet och detta i stället kommit att få en fullständig samhörighet med styvfaderns familj. Å andra sidan kunde barnet under vis­ sa förhållanden ha ett starkt intresse av att behålla den naturliga faderns namn. Den omständigheten att fadern vid äktenskapets upplösning icke er­ hållit vårdnaden om barnet behövde icke hindra, att det kunde finnas så stark samhörighet mellan barnet och dess fader, att det borde behålla dennes namn. Vid avgörandet av frågan om en namnändring gällde det emellertid icke så mycket att beakta någon faderns eller moderns rätt beträffande namnet utan fastmera att vaka över att barnets eget intresse icke träddes för nära. De omständigheter som borde vara avgörande vore av sådan natur, att det icke vore möjligt att på samma sätt som skett i lagen om barn utom äktenskap uppställa en allmän lagregel om rätt för barn i äktenskap att er­ hålla styvfaderns släktnamn. Denna fråga borde, framhöll utskottet slut­ ligen, icke få avgöras av barnets föräldrar, utan prövningen måste läggas i en opartisk myndighets hand.

I vad utskottet sålunda anfört kan jag i huvudsak instämma. Jag finner alltså icke skäl att föreslå någon lagändring på denna punkt. I likhet med utskottet vill jag emellertid erinra om att möjlighet finnes att enligt förord­ ningen angående antagande av släktnamn få tillstånd till en namnändring i nu avsedda fall. Det förekommer icke sällan att barn i äktenskap, vars moder ingått nytt äktenskap, tillerkännes rätt att erhålla styvfaderns namn. Enligt den praxis som utvecklat sig brukar ansökningar om dylik namnändring prövas med huvudvikten lagd på barnets bästa. Även då den naturlige fa­ dern icke samtyckt till namnändringen har sålunda i åtskilliga fall tillstånd härtill erhållits.

2

§•

Enligt 1 § LB gäller som huvudregel, att barn utom äktenskap erhål­ ler moderns släktnamn. Är modern gift eller är hon frånskild hustru, erhål­ ler barnet det namn som tillkom henne som ogift. Fadern, så ock, där mo­ dern är gift, hennes make må dock giva barnet sitt släktnamn. Till sådan ändring av namn erfordras samtycke av den som bär vårdnaden om barnet, där detta är under tjuguett år, och av barnet själv om det fyllt aderlon år.

De sakkunniga

(s. 92 och 93) ha upptagit den under lagens förarbeten

diskuterade frågan, om barnet borde äga rätt att bära faderns namn, till förnyat övervägande. Härvid ha de sakkunniga kommit till den uppfatt­ ningen, att någon ändring i nuvarande bestämmelser icke vore påkallad. Man kunde ej bortse från, yttra de sakkunniga, att barn utom äktenskap i all­ mänhet såväl faktiskt som rättsligt slå vida närmare modern än fadern.

7 Iiihang till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 93.

98

I det ojämförligt tlesta antalet fall vistades barnet hos modem, som i regel

även hade vårdnaden om barnet och vore dess förmyndare. Vid sådant för­

hållande vore det i allmänhet fördelaktigast för såväl barnet som modern

att de bure samma namn.

De sakkunnigas förslag att icke ändra den nuvarande huvudregeln, enligt

vilken barn utom äktenskap skall bära moderns namn, har icke mött gen­

saga i yttrandena.

Domkapitlet i Lunds stift

har emellertid hemställt, att

barn utom äktenskap vars moder är änka skall erhålla det släktnamn som

tillkom henne såsom ogift. Det syntes icke riktigt, påpekar domkapitlet, att

i dessa fall barnet skulle bära det namn som modern förvärvat genom äk­

tenskapet.

Departementschefen.

I likhet med de sakkunniga har jag icke funnit anledning att för närvaran­

de föreslå någon ändring i den nuvarande regeln, att barn utom äktenskap

erhåller moderns släktnamn. Om vid den kommande revisionen av ärvda-

balken barnet finnes böra äga arvsrätt efter fadern, får frågan om barnet

bör ha rätt till faderns namn tagas under omprövning.

Den nuvarande regeln gäller även för det fall att modern såsom änka bär

sin avlidne mans namn. Domkapitlet i Lunds stift har ifrågasatt, att barnet

i detta fall — i likhet med vad som gäller om modern är gift eller från­

skild — skall erhålla det namn som tillkom modern som ogift. Frågan att

införa en bestämmelse av detta innehåll övervägdes under förarbetena till

den nu gällande lagstiftningen men avvisades huvudsakligen av det skälet,

att moderns och barnets intresse att ha samma namn vägde tyngre än hän­

synen till mannens släkt. Tillräckliga skäl att frångå den sålunda intagna

ståndpunkten synas mig icke föreligga.

3 §.

Denna paragraf motsvarar 1 § tredje stycket LBuÄ.

4 §.

Första stycket i denna paragraf ersätter 11 § LAd. Andra stycket motsva­

rar som förut nämnts 24 § andra punkten LAd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

6 KAP.

Om vårdnaden.

1 §•

Denna paragraf har sin motsvarighet i 2 § LBiÄ och 2 § första stycket

LBuÄ. Vem vårdnaden tillkommer angives dock först i de senare paragra­

ferna i kapitlet.

99

2

§•

Beträffande denna paragraf, soin med en redaktionell jämkning ersätter

6 § LBiÄ, ha

de sakkunniga

(s. 93) framhållit, att i 6 § LBiÄ talades om

rätten att bestämma över barnets personliga angelägenheter. I förslaget tala­ des däremot allenast om »vårdnaden». Någon saklig ändring avsåges emel­ lertid icke därmed.

Hovrätten över Skåne och Blekinge

har framhållit såsom lämpligt att

innebörden av vårdnadsbegreppet angåves i lagen. En föreskrift av innehåll, att vårdnaden om barn innefattade befogenhet att bestämma över barnets personliga angelägenheter, funnes i 6 § LBiÄ men hade icke upptagits i för­ slaget. Uet vore emellertid av betydelse för en riktig uppfattning bland all­ mänheten om vad den rättsliga vårdnaden innebure att detta i görligaste mån klargjordes i lagen.

Departementschefen.

Vårdnaden kan sägas omfatta rätten och plikten att sörja för allt som rör barnets person och att företräda barnet i personliga angelägenheter, i den mån barnet icke har rätt att själv ombesörja dessa. De rättigheter och skyldigheter som vårdnaden sålunda innefattar äro angivna i 3—5 §§ LBiÄ, vilka i förslaget motsvaras av 6 kap. 3—5 §§. Alt därutöver i en samman­ fattande definition söka angiva vårdnadsbegreppet, torde knappast vara av större värde. Då i 6 § LBiÄ talas om rätten att bestämma över barnets per­ sonliga angelägenheter antydes visserligen därmed vårdnadens huvudsak­ liga innehåll men i lagrummet gives icke någon uttömmande sammanfatt­ ning av begreppet. En sådan antydan torde emellertid ej kunna upptagas i 2 § i förslaget, som — i motsats till 6 § LBiÄ — kommer

före

de särskilda

lagstadganden, vilka giva de närmare reglerna om vårdnadens innehåll.

3 §•

Paragrafen motsvarar 3 § LBiÄ.

4 §•

I 4 § LBiÄ stadgas, att föräldrarna ha uppsikt över barnet. Vidare gäller enligt lagrummet att, om det för barnets uppfostran är nödigt, föräldrarna äga tukta barnet på sätt med hänsyn till barnets ålder och övriga omstän­ digheter må anses lämpligt.

Under förevarande paragraf i

de sakkunnigas

förslag ha dessa bestäm­

melser upptagits oförändrade.

I ett par yttranden har hemställts, att stadgandet om föräldrars rätt att tukta barnet måtte utgå.

Svenska befolkningsförbundet familjcvärnet

har

framhållit, att föräldrarnas tuktorätt ofta missbrukades. Allteftersom mo­ derna uppfostringsmetoder trängde igenom hade det kommit att anses min­ dervärdigt att tillgripa kroppsaga som medel att få barnen till lydnad. För­ bundet hävdade med bestämdhet, alt bestämmelsen i fråga borde utgå ur

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

100

Iiungl. Maj:ts proposition nr 93.

lagförslaget. I samma riktning ha

Fredrika-Bremer-förbundet, Sveriges hus­

modersföreningars riksförbund

och

yrkeskvinnors samarbetsförbund

uttalat

sig. Även

domkapitlet i Lunds stift

har ifrågasatt bestämmelsens berätti­

gande.

Departementschefen.

I svensk lag fanns före tillkomsten av LBiÄ icke något uttryckligt stad­

gande om befogenhet för föräldrar att vid behov tukta barnet. En sådan be­

fogenhet förutsattes emellertid i 14 kap. 16 § strafflagen. Införandet i LBiÄ

av en skriven lagregel om tuktorätt innebar alltså icke xAgon saklig nyhet.

Vid tiden för tillkomsten av LBiÄ torde man ha utgått från, att rätten och

plikten att sörja för barnets uppfostran ofrånkomligt måste medföra befo­

genhet att vid behov tillgripa kroppslig aga. I detta hänseende råder emel­

lertid numera icke någon enhällig uppfattning. Frågan om nödvändighe­

ten och lämpligheten att använda kroppsaga vid barns uppfostran är myc­

ket omstridd. Den förskjutning i uppfattningen som sålunda ägt rum har

lett till att den rätt att meddela aga som tillerkänts andra uppfostrare än

föräldrar eller vårdnadshavare inskränkts. I högre undervisningsanstalter

äga sålunda numera lärare icke aga lärjunge. Och frågan att även för folk­

skolornas del borttaga den genom bestämmelser i folkskolestadgan fast­

ställda äganderätten är för närvarande under utredning. Fortfarande finnas

emellertid, vid sidan av dessa bestämmelser, uttryckliga lagstadganden om

sådan rätt.1

Det ligger i sakens natur, att en äganderätt för föräldrar är mera motive­

rad än en motsvarande rättighet för annan. För egen del har jag emellertid

den principiella inställningen, att kroppsaga bör undvikas även i förhållan­

det mellan föräldrar och barn. Man kan likväl icke bortse från att sådan aga

fortfarande förekommer i ej oväsentlig omfattning och av många anses

knappast kunna undvaras vid en rätt fostran av barnet. Vid något enstaka

tillfälle och i lindrig form torde för övrigt kroppsaga tillgripas även av för­

äldrar, som i princip hysa den uppfattningen att andra korrektionsmedet

äro att föredraga. Det synes därför knappast vara möjligt att helt och hållet

undanrycka den rättsliga grundvalen för en av föräldrarna utövad kroppsaga

samt likställa sådan aga med rättsstridig misshandel. Så skulle emellertid

ske, om det nuvarande stadgandet utan vidare upphävdes. Å andra sidan

står uppenbarligen detta stadgande i mindre god samklang med den nyss

hävdade uppfattningen om kroppsagans olämplighet. På grund av det så­

lunda anförda har det av lagen nu begagnade uttrycket »tukta» ersatts med

det mera allmänna begreppet »tillrättavisa».

4—6 §§.

Dessa paragrafer motsvara 4 och 5 samt 7 §§ LBiÄ.

1 Jfr fattigvårdsstyrelsens äganderätt enligt lagen om fattigvården G9 § och barnavårdsnämnds

enligt lagen om samhällets barnavård 37 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

101

7 och 8 §§.

Vårdnaden om barn i äktenskap kan enligt 8 § LBiÄ fråntagas fader eller moder, som gör sig skyldig till grovt missbruk eller till grov försummelse vid vårdnadens utövande eller vilken är hemfallen åt missbruk av rusgivan- de medel eller för ett lastbart liv. Detsamma gäller om vårdnadshavaren för längre tid är förhindrad att deltaga i vårdnaden. Enligt 9 § LBiÄ skall rätten vid särlevnad på grund av söndring samt vid hemskillnad eller äktenskapets upplösning bestämma vem av föräldrarna vårdnaden skall tillkomma. Be­ träffande barn utom äktenskap, om vilka vårdnaden i regel tillkommer mo­ dern, gäller enligt 2 § LBuÄ, att hon kan skiljas från vårdnaden, om hon finnes ej vara lämplig förese barnet.

Enligt gällande rätt medför den omständigheten, att barnet erhåller vård och fostran hos annan än den lagbestämda vårdnadshavaren icke i och för sig någon förändring beträffande den rättsliga vårdnaden, vari bl. a. ingår befogenhet att bestämma barnets vistelseort. Har särskilt beslut om vård­ nadens överflyttning icke meddelats, kan sålunda den lagbestämda vård­ nadshavaren, när barn överlämnats till fosterhem, när som helst återtaga detsamma. Har barnet enligt beslut av barnavårdsnämnd skilts från föräldra­ hemmet, medför detta vissa faktiska inskränkningar i vårdnadsbefogen- heterna. Rätten att bestämma barnets vistelseort och därmed att återtaga barnet från fosterhem är nämligen här beroende av att omhändertagandet från samhällets sida upphört genom beslut av barnavårdsnämnden eller sty- x-else för skola, tillhörande barna- och ungdomsvården.

Socialvårdskommittén

har i sitt i juli 1944 avlämnade betänkande med ut­

redning och förslag angående revision av lagstiftningen om barnavårdsan- stalter och fosterbarnsvård upptagit frågan rörande vårdnaden om foster­ barn till övervägande (SOU 1944:34 s. 264266). Därvid har kommittén ifrågasatt en sådan ändring av bestämmelserna om vårdnadens överflytt­ ning, att vårdnaden må kunna fråntagas vårdnadshavaren för att hindra denne att i strid mot barnets bästa taga barnet från det fosterhem där det vistas. Kommittén bar som skäl härför framhållit, att det otvivelaktigt ej sällan förekomme att den lagbestämda vårdnadshavaren begagnade sin rätt att taga barnet från fosterhemmet utan hänsyn till att det vore till barnets bästa, att det finge kvarbliva där; och har kommittén härom vidare anfört följande.

Understundom förekommer ett dylikt skiljande från fosterhemmet under omständigheter, som måste betraktas som upprörande. I den mån de legala förutsättningarna för vårdnadens överflyttning eller barnets omhänderta­ gande för skyddsuppfostran äro för handen, kan visserligen en förflyttning av barnet förhindras, men erfarenheten visar, att man genom dylika åtgärder icke alltid kan tillgodose barnets intressen. I och för sig kan en förflyttning till föräldrahemmet från ett fosterhem, där barnet under en följd av år er­ hållit eu kärleksfull vård och fostran och med vilket barnet vuxit samman, innebära eu stark påfrestning å barnet, även om någon egentlig anmärkning

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

‘icke kan riktas mot förhållandena i föräldrahemmet. Än vanskligare blir

förflyttningen från ett sådant fosterhem, då föräldrahemmet, utan att vara

direkt undermåligt, icke erbjuder en så tillfredsställande miljö för barnet

som önskvärt vore, eller då föräldrarnas motiv för förflyttningen i ett eller

annat avseende äro tvivelaktiga. Ofta är det visserligen föräldrarnas eller den

ensamstående moderns kärlek till barnet, som ligger bakom en önskan att

få det tillbaka, då förändrade omständigheter nu medgiva detta, men i

andra fall äro motiven mer eller mindre utpräglat ekonomiska. Det före­

kommer t. ex. understundom, att en mor till ett i fosterhem utackorderat

barn utom äktenskap, vilken sedermera gift sig och fått nya barn, tager till

sig fosterbarnet, när detta kommit i tonåren, för att få hjälp i hushållet, el­

ler att styvfadern framtvingar en dylik förflyttning av barnet för att slippa

betala fosterlega. I vissa fall torde fosterbarn ha tagits tillbaka huvudsak­

ligen av den anledningen att modern vill erhålla för barnet utgående bi­

dragsförskott. Exempel har heller icke saknats på fall, där motivet för för­

äldrarna varit en önskan att bli berättigade till hyresbidrag i s. k. barn-

rikehus.

Socialvårdskommittén har slutligen uttalat, att erfarenheterna tydligt

gåve vid handen, att en viss inskränkning borde ske av vårdnadshavare^

rätt att förflytta barn, som överlämnats till fosterhem. Utan alt framlägga

något eget förslag till frågans lösning har kommittén framhållit, att man

härvid hade att välja mellan två vägar, nämligen antingen att införa änd­

rade regler angående överflyttande av den rättsliga vårdnaden eller ock att

inskränka vårdnadshavarens faktiska möjlighet att utöva vårdnadsbefogen-

heterna genom en utvidgning av institutet skyddsuppfostran.

Ärvdabalksakkunniga

(s. 95 och 96), som funnit den av socialvårdskom­

mittén berörda frågan vara förtjänt av den största uppmärksamhet, ha upp­

tagit spörsmålet till närmare övervägande. Inledningsvis framhålla därvid

de sakkunniga, att det tydligen mången gång måste innebära en svår påfrest­

ning för barnet att förflyttas från ett fosterhem, där det under en längre tid

åtnjutit kärleksfull vård. Framförallt vore detta fallet, om vårdnadshava­

rens önskan att återtaga barnet icke i främsta rummet hade sin orsak i om­

sorg för barnet utan berodde på egoistiska bevekelsegrunder av ett eller an­

nat slag. Å andra sidan måste även beaktas, att det i regel vore för barnet

lyckligast att få växa upp hos sina naturliga föräldrar eller en av dem. Det

vore en utomordentligt svår och grannlaga uppgift att avgöra, i vilka fall det

vore med barnets sanna bästa mest förenligt att det finge kvarbliva i foster­

hemmet i stället för att erhålla vård och fostran hos föräldrarna eller den

ene av dem. Uppenbarligen kunde ett sådant avgörande icke träffas med en­

bart den synpunkten för ögonen, att barnet kunde erhålla bättre villkor i

ekonomiskt hänseende på det ena än på det andra stället.

I fortsättningen anföra de sakkunniga följande.

I syfte att hindra fader eller moder att i strid mot barnets bästa taga

barnet ifrån det fosterhem där det vistas har socialvårdskommittén som för­

ut nämnts ifrågasatt, att vårdnaden om barnet — och därmed även rätten

att bestämma barnets vistelseort — skulle kunna fråntagas den legale vård-

nadshavaren. I vissa fall kunna tydligen omständigheterna vara sådana, att

förutsättningarna för vårdnadshavarens skiljande från vårdnaden på grund

av olämplighet redan enligt gällande bestämmelser äro för handen. Att vidga

möjligheterna till vårdnadens överflyttning så, att även i andra fall vård­

103

naden må kunna fråntagas den lagbestämde vårdnadshavaren synes emel­ lertid ägnat att väcka betänkligheter. Faderns och moderns rätt och plikt att sörja för barnets person är djupt rotad i den mänskliga naturen och en överflyttning av vårdnaden innebär en genomgripande förändring av för­ hållandet till barnet. Härtill kommer, att en ändring beträffande den rätts­ liga vårdnaden icke gärna bör vidtagas utan att orsaken kan sägas vara av varaktig natur. Då en förflyttning från fosterhemmet framstår såsom mind­ re lämplig för barnet, torde emellertid anledningen härtill mången gång vara av övergående natur. De skäl som tala för att barnet kvarbliver i fos­ terhemmet torde nämligen i nu avsedda fall ofta ha sin grund i att vård­ nadshavaren saknar ekonomisk eller faktisk möjlighet att i sitt eget hem be­ reda barnet tillfredsställande fostran och vård. Möjligheterna härtill kunna tydligen förändras. Även förhållandena i fosterhemmet kunna undergå för­ ändringar, vilka medföra att det ej längre framstår som lämpligare för bar­ net att fostras där än i föräldrahemmet. Någon säkerhet finnes ej för att fosterföräldrarna vilja låta barnet stanna i fosterhemmet under hela upp­ växttiden. Rättslig skyldighet härtill torde nämligen i regel icke förefinnas. Över huvud måste beaktas, att något samband av familjerättslig art icke be­ står mellan fosterföräldrarna och barnet. Om vårdnaden skulle fråntagas de naturliga föräldrarna samt — vilket i så fall låge nära till hands — tilläggas fosterföräldrarna, kommer likväl underhållsskyldigheten mot bar­ net att fortfarande åvila de förra. Skulle fosterföräldrarna däremot vilja åtaga sig försörjningsbördan, torde i regel förutsättningarna för adoption föreligga.

Med hänsyn till det anförda ha de sakkunniga icke funnit tillrådligt att i syfte att hindra en olämplig förflyttning av barn från fosterhem vidga möj­ ligheterna att företaga en så ingripande åtgärd som att skilja föräldrarna eller den ene av dem från vårdnaden.

Genom lagstiftningen om den offentliga barnavården hade, yttra de sak­ kunniga vidare, det allmänna erhållit omfattande befogenheter att ingripa mot föräldrar som åsidosätta sin vårdnadsplikt. Enligt bestämmelserna i la­ gen om samhällets barnavård kunde barn, även i strid mot faderns eller mo­ derns vilja, efter beslut av barnavårdsnämnd omhändertagas för skydds- uppfostran, varvid barnet genom barnavårdsnämndens försorg skulle bere­ das erforderlig vård och fostran. Så länge förordnandet om skyddsupp- fostran vore gällande ägde vårdnadshavaren icke återtaga barnet från det fosterhem, där barnet vore utackorderat. Då således redan nu funnes möj­ lighet att i vissa fall sätta den i vårdnaden ingående befogenheten att be­ stämma barnets vistelseort ur kraft, syntes det naturligt att lösningen av det föreliggande spörsmålet att hindra en olämplig förflyttning av barn från fosterhem söktes genom en utvidgning av möjligheterna i detta hänseende. Socialvårdskommittén hade även pekat på denna utväg. Det syntes mer till­ talande alt på sådant sätt hindra en olämplig förflyttning än genom att de­ finitivt betaga föräldrarna eller den ene av dem den rättsliga vårdnaden med alla däri ingående befogenheter.

I vissa yttranden över förslaget till föräldrabalk har frågan angående vårdnaden om fosterbarn väckt stort intresse. Härvid har i en del av dessa

Kungi. Maj:ts proposition nr 93.

104

förordats en sådan ändring av bestämmelserna om vårdnadens överflytt­

ning, att vårdnaden må kunna frånhändas vårdnadshavaren för att hindra

denne att i strid mot barnets bästa taga barnet från det fosterhem där det

vistas. I andra yttranden har däremot frågan ansetts böra lösas efter den av

de sakkunniga antydda linjen eller genom en utvidgning av möjligheterna

att sätta den i vårdnaden ingående befogenheten att bestämma barnets vis­

telseort ur kraft. Uttalanden i sistnämnda riktning ha gjorts av

överståthål-

laråmbetet, länsstyrelserna i Östergötlands

och

Malmöhus län, medicinska

fakulteten vid universitetet i Uppsala

samt

barnavårdsnämnderna i Göte­

borg

och

Linköping.

Sistnämnda barnavårdsnämnd har härvid anfört föl­

jande.

De fall då vårdnaden kan av rätten överflyttas från föräldrarna eller

i fråga om barn utom äktenskap från modern äro — särskilt vad angår barn

i äktenskap -—- knutna till vissa i lagen angivna betingelser. Påkallande av

rättens ingripande är en omständlig procedur, som barnavårdsnämnden icke

utan alldeles särskilda skäl vill tillgripa. I övrigt kan en icke önskvärd för­

flyttning av fosterbarnet hindras av barnavårdsnämnden endast om förut­

sättningarna för barnets omhändertagande för skyddsuppfostran är för han­

den. Barnavårdsnämnden vill icke underlåta att framhålla, att denna be­

gränsade möjlighet i vissa fall för barnavårdsnämnden framstått såsom

en brist i lagstiftningen, vilken barnavårdsnämnden i det givna fallet med

beklagande måst konstatera. Det är nämligen tyvärr icke alltid så att en vård-

nadshavares krav på att få återtaga ett barn från ett fosterhem i främsta

rummet har sin orsak i omsorg om barnet eller i varje fall för ett objektivt

betraktelsesätt framstår såsom förenligt med barnets bästa. Det föreligger

här enligt barnavårdsnämndens förmenande ett ganska påtagligt behov att

vidga möjligheterna att förhindra en olämplig förflyttning av barnet. En

lämplig utväg synes vara en utvidgning av institutet skyddsuppfostran. I

sådant syfte torde barnavårdslagens hithörande bestämmelser i erforderlig

omfattning kompletteras.

Barnavårdsnämnden i Stockholm

har hänvisat till ett av nämnden tidigare

i annat sammanhang till socialstyrelsen avgivet yttrande rörande vårdnaden

om barn utom äktenskap. I detta betonades, att barnavårdsnämnden eller

barnavårdsmannen saknade möjlighet att hindra olämpliga förflyttningar

av barn samt att det i praxis visat sig ytterst svårt att få en moder till barn

utom äktenskap entledigad från vårdnaden, om hon icke själv samtyckte

därtill. Vad man skulle önska vore, uttalas i yttrandet, att barnavårdsman­

nen ägde en starkare ställning gentemot modern, när det gällde barnets pla­

cering i eller förflyttning från fosterhem eller barnhem. Om barnavårds­

mannen i detta avseende kunde tillerkännas någon form av vetorätt, skulle

mycket vara vunnet för de utomäktenskapliga barnen. Enligt barnavårds­

nämndens yttrande över det nu föreliggande förslaget ägde dessa uttalanden

fortfarande giltighet. Med hänsyn härtill har nämnden föreslagit, att frågan

om inskränkningar i föräldrarnas vårdnadsrätt borde tagas under övervä­

gande.

Socialstyrelsen

har funnit den av de sakkunniga förordade lösningen att

tillerkänna barnavårdsnämnderna ökade möjligheter att omhändertaga barn

Kungi. Mcij:ts proposition nr 93.

105

för skyddsuppfostran mindre lämplig och i stället förordat ändrade icglei om vårdnadsöverflyttning. Styrelsen har härom anfört:

En förutsättning för skyddsuppfostran utgör förekomsten av allvarliga missförhållanden, som antingen bero på föräldrarna eller barnet och som motivera ett omhändertagande av barnet för särskild vård. När det galler fosterbarnets skydd mot att mer eller mindre godtyckligt utsättas för risken av miljöbyte, är det däremot icke fråga om ett faktiskt vårdbehov eller ett skiljande av barn från det hem, där det vistas. Här åsyftas istället status quo eller att barnet skall kvarstanna i ett bra fosterhem, där det placerats av föräldrarna själva eller med deras samtycke. Ej heller är det förekomsten av allvarliga missförhållanden i föräldrahemmet, som bör vara avgörande för om barnet skall få kvarstanna i fosterhemmet eller icke. I stället bör i första rummet hänsyn tagas till graden av barnets anknytning till foster­ föräldrarna, huruvida dessa kommit att bli i fars och mors ställe för barnet och huruvida fosterhemmet blivit ett verkligt hem för barnet. Om detta ar fallet, blir det nämligen alltid en svår chock för barnet att ryckas bort från en miljö, där det vuxit fast och har djupa rötter. Hela den värld, som bar­ net byggt upp, störtar samman, och det kan därefter icke känna någon trygghet i tillvaron. Resultatet kan bliva, att samhället erhaller en för hela livet socialt missanpassad människa. Det är numera allmänt erkänt, att upplevelserna och intrycken i barnaåren ej sällan äro av avgörande bety­ delse för människans hela liv. Det bör emellertid i detta sammanhang även framhållas, att det icke endast är långvarigheten av vistelsen hos fosterför­ äldrarna, som bör vara avgörande i dylika fall. Så t. ex. kan det för ett barn, som tidigare flera gånger av olika orsaker bytt fosterhem, kanske på grund av att barnet är att hänföra till de s. k. svårplacerade barnen, men som slutligen kommit till ett lämpligt fosterhem, vara minst lika viktigt att und­ vika miljöbyte som för ett vanligt normalt barn, som tillbringat många har­ moniska år i ett gott fosterhem.

Stor hänsyn bör även tagas till föräldrarnas inställning till barnet, det intresse de tidigare visat för det etc. De i betänkandet anförda exemplen på föräldrarnas olika motiv för alt taga hem ett fosterbarn visa, hur för­ äldramakten på ett skrämmande sätt kan missbrukas med nuvarande lag­ bestämmelser. Styrelsen har även uppmärksammat åtskilliga fall, då föräld­ rar eller den, som ensam är vårdnadshavare, utan särskild anledning eller på grund av ovidkommande omständigheter flyttar ett barn mellan olika fosterhem eller också tidvis tager hem barnet för att sedan åter placera bar­ net i fosterhem. Ett sådant förfaringssätt kan ofta lända till stort men för barnet och måste betraktas som ett missbruk av vårdnadsrätten, men med nuvarande stränga bestämmelser torde det vara mycket svårt att på sådan grund fråntaga föräldrarna vårdnaden. Styrelsen vill emellertid i detta sam­ manhang framhålla, alt styrelsen ingalunda undervärderar betydelsen av blodsbandet mellan barn och föräldrar. Familjen utgör eu primär enhet i samhället, och åtgärder böra i främsta rummet syfta till att underlätta sam­ manhållningen inom familjen. Föräldrarna kunna dock icke tillåtas utöva sin bestämmanderätt över barnet på sådant sätt, att dess lyckliga och har­ moniska utveckling äventyras.

Frågan om förflyttning av ett fosterbarn till föräldrahemmet eller eventu­ ellt till annat fosterhem' bör sålunda i första hand avgöras med utgångs­ punkt från vad som är bäst för barnet. Beslut om att mot föräldrarnas vilja låta barnet kvarstanna i fosterhemmet, har, såsom förut påvisats, föga ge­ mensamt med barnavårdsnämndens befogenhet att omhändertaga barn för skyddsuppfostran. Styrelsen anser det därför vara mera ändamålsenligt, att

Kuni/l. Maj:ts proposition nr 93.

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

ett dylikt avgörande träffas genom att vårdnaden om barnet överflyttas från föräldrarna till fosterföräldrarna eller annan lämplig person. För den lös­ ningen talar även den omständigheten, att dessa ärenden äro av ytterst öm­ tålig natui, och vårdnadsfrågan skall ju prövas av rätten. Initiativet bör i regel, bl. a. med hänsyn till barnavårdsnämndens tillsyn över fosterhemmen i kommunen, utgå från nämnden, men barnavårdsman och fosterföräldrar böra icke uteslutas från möjligheten av att direkt vända sig till domstolen.

På grund av det anförda har styrelsen föreslagit, att till 6 kap. 7 § i för­ slaget göres ett tillägg av innehåll, att rätten beträffande barn som fostras hos annan än föräldrarna på ansökan av barnavårdsnämnd, barnavårds­ man eller fosterföräldrar äger överflytta vårdnaden på särskilt förordnad förmyndare, da det finnes vara av stor vikt för barnets bästa, även om så­ dant fall som i övrigt avses i lagrummet icke föreligger.

Hovratten över Skåne och Blekinge

har framhållit, att socialvårdskom-

mittén svntes ha antört starka skäl för behovet av en reform rörande vård­ naden om fosterbarn. Det kunde betvivlas, att en utvidgning av barnavårds­ lagens institut skyddsuppfostran vore en lämplig väg att avhjälpa de före- liggande missförhållandena. Det syntes i stället kunna ifrågasättas att ändra vårdnad sreglerna så att det bleve möjligt tillmäta barnets bästa större själv­ ständig betydelse än för närvarande. Man kunde tänka sig att — där så med hänsyn till barnets bästa och övriga omständigheter prövades lämpligt __ \årdnaden öveitlyttades pa fosterföräldrar, hos vilka barnet fostrats sedan längre tid och hos vilka det av allt att döma finge förbliva. Måhända skulle tör föräldrarna ingreppet kännas mindre svårt, om för vinnande av syftet att barnet finge förbliva hos fosterföräldrarna vårdnaden kunde överflyttas på en barnavårdsfunktionär.

Även

barnavårdsnämnden i Norrköping

har uttalat sig för en utvidgad

möjlighet till överflyttning av vårdnaden.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

har anfört följande.

Ett skiljande av ett barn från det fosterhem, varest det i många år vår­ dats och uppväxt som familjens eget barn, och överlämnande till föräldrar­ na eller en av dem, vilka kanske under barnets vistelse i fosterhemmet visat inget eller ringa intresse för barnet, kan ej rubriceras såsom något tillfälligt olämpligt. Tvärtom är det säkerligen mången gång att befara att en dylik förflyttning kommer att avsätta varaktiga spår hos barnet. Fosterföräldrar­ na torde i flertalet förevarande fall vara villiga att svara för barnets fort­ satta vård. Det är visserligen riktigt såsom de sakkunniga framhållit att något samband av familjerättslig art icke består mellan fosterföräldrarna och barnet, men det torde i dessa fall under många års vårdnad av barnet ha knutits så starka band mellan fosterföräldrarna och barnet att fader- och moderskapets formella rätt till barnet bör vika för den moraliska rätt fosterföräldrarna och barnet ha att avvisa ändring i det faktiska vårdnads- förhållandet. Påståendet att förutsättningarna för adoption i regel skulle föreligga, därest fosterföräldrarna skulle vilja åtaga sig försörjningsbördan av fosterbarnet, torde icke motsvaras av verkliga förhållandet. Många foster­ föräldrar skulle säkerligen vilja adoptera sitt fosterbarn, därest de kunde utverka föräldrarnas medgivande. Det är att beklaga att de sakkunniga icke ansett sig kunna framlägga något förslag till lösning av detta problem ge­

107

nom inskränkningar i föräldrarnas vårdnadsrätt. Att undanröja nu ifråga­

varande olägenheter genom att utvidga institutet skyddsuppfostran synes

länsstyrelsen icke vara den lämpligaste lösningen.

Svenska socialvårdsförbundet

har yttrat:

Mot den av de sakkunniga anvisade möjligheten till en utvidgning av in­

stitutet skyddsuppfostran måste förbundet framföra betänkligheter, om man

med detta begrepp icke avser något helt annat än vad detsamma för närva­

rande innebär, nämligen att råda bot på vanart samt konstaterad eller be­

farad vanvård etc. Ofta kan någon anmärkning icke riktas mot vårdnads-

havaren eller det nya fosterhem vårdnadshavaren tänkt sig för barnet; det

tilltänkta hemmet kan i och för sig vara det allra bästa. Det är förflyttningen

som sådan och ombytet av hem, som kan befaras medföra allvarliga skade­

verkningar och framstå som en djup tragedi såväl för barnen som foster­

föräldrarna.

De sakkunnigas betänkligheter mot att vidga möjligheterna till vårdna­

dens överflyttning synas först och främst grunda sig på att faderns och mo­

derns rätt och plikt att sörja för barnets person är djupt rotad i den mänsk­

liga naturen och att en överflyttning av vårdnaden innebär en genomgripan­

de förändring av förhållandet till barnet. Med all respekt för dessa synpunk­

ter och de övriga skäl, som de sakkunniga anfört mot ändrade bestämmelser

i detta avseende, vill dock förbundet framhålla nödvändigheten av att man

i fall, då frågan ställes på sin spets, även och kanske framförallt bör se

till barnets bästa och att föräldrarnas anspråk måste sättas i andra rummet.

Förbundet har hemställt, att frågan måtte göras till föremål för en för­

nyad allsidig utredning i samverkan med praktiskt arbetande personer inom

socialvården.

Även

barnavårdsnämnden i Malmö

har ansett spörsmålet böra upptagas

till närmare utredning.

I detta sammanhang må slutligen nämnas, att efter remissbehandlingen

av ärvdabalksakkunnigas förslag den nu behandlade frågan beträffande

fosterbarn varit föremål för

riksdagens

uppmärksamhet. Riksdagen har så­

lunda i skrivelse den 26 april 1947, nr 137, under åberopande av vad som

anförts i första lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande, nr 24, an­

hållit, att Kungl. Maj :t skyndsamt ville för riksdagen framlägga förslag till

lagstiftning i syfte att bereda barn skydd mot flyttning från fosterhem till

skada för barnet.

Svea hovrätt

har till behandling upptagit frågan om ändrade bestämmel­

ser rörande vårdnadens övergång över huvud taget. Hov­

rätten har sålunda ifrågasatt ökade möjligheter att beträffande barn i äk­

tenskap överflytta vårdnaden till särskilt förordnad förmyndare. I detta

hänseende har hovrätten yttrat följande.

Bestämmelserna i 6 kap. 7—10 §§, som motsvara 8—11 §§ lagen om barn

i äktenskap, äro enligt hovrättens mening något för stela i så måtto att de

icke medgiva vårdnadens överflyttande till särskilt förordnad förmyndare

i vissa fall, där sådan möjlighet borde stå öppen. I det fall som avses i 7 §,

skall make, som cj positivt diskvalificerat sig som vårdnadshavare och ej är

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

108

hemfallen åt missbruk av rusgivande medel, lastbar eller varaktigt förhind­

rad, nödvändigt anförtros vårdnaden. Kommer vårdnadsfrågan under dom­

stols prövning av anledning som i 8 § sägs, skall vårdnaden efter ordalagen

alltid anförtros åt endera av makarna. Därest båda jämlikt 7 § böra från-

händas vårdnaden, skall denna dock uppenbarligen anförtros åt särskilt

förordnad förmyndare. Det torde emellertid icke vara sällsynt, att då den

ene makens förhållande nödvändiggör hans skiljande från vårdnaden, utred­

ningen ådagalägger, att vårdnaden icke utan synnerlig våda för barnet kan

tillåtas ligga i den andres händer, ehuru denne icke kan jämlikt de i 7 §

upptagna grunderna skiljas från vårdnaden. Han kan måhända på grund

av långvarigt uppehåll i utlandet, till följd av sjukdom eller av annan sådan

anledning icke lastas för att han dittills ej vårdat sig om barnet, men än­

dock befinnas eller med skäl misstänkas för att vara synnerligen olämp­

lig eller rent av oförmögen att handleda ett barn eller visar sig kanske full­

ständigt ointresserad av uppgiften. Visserligen kunna myndigheterna ägna

ett sådant iall särskild tillsyn och snabbt ingripa vid behov. Det synes emel­

lertid vara olämpligt att barnet skall utsättas för vådorna av att en fader

eller moder — kanske till och med mot sin vilja — sättes på ett prov, om

vars olyckliga utgång man är övertygad på förhand.

På grund av det anförda har hovrätten förklarat sig anse, att möjlighet

borde beredas domstol att i iall som avses i 7 och 8 §§ anförtro vårdnaden

åt särskilt förordnad förmyndare, då vårdnaden icke utan att barnets bästa

äventyras kan tillerkännas någondera av föräldrarna.

Föreningen Sveriges häradshövdingar

har påpekat, att bestämmelsen i

8 § att rätten, då föräldrarna äro ense om vem vårdnaden skall tillkomma,

har att besluta i enlighet härmed, såframt det ej uppenbart är stridande mot

barnets bästa, ej sällan av den ene maken använts som medel att mot den

andres önskan framtvinga viss lösning av vårdnadsfrågan såsom villkor för

ifrågasatt skilsmässa. Under hänvisning till lagens ordalag har därvid be­

stritts, att domstolen ägde behörighet att verkställa utredning om makarnas

avtal vore stridande mot barnets bästa. Då enligt föreningens mening tvekan

ej kunde råda därom, att sådan utredning genom rättens försorg kunde och

borde verkställas, så snart över huvud ovisshet vore för handen om avtalet

kunde anses uppenbart stridande mot barnets bästa eller ej, hade föreningen

emellertid funnit den häremot hävdade tolkningen ej behöva föranleda nå­

got förtydligande av den föreslagna bestämmelsen.

Departementschefen.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen för gällande rätt bli föräld­

rar, som frivilligt lämnat sitt barn till fosterhem, icke därigenom berövade

rätten att bestämma över barnets person. De ha sålunda i sin egenskap av

vårdnadshavare rätt att, när de så önska, taga barnet från fosterhemmet

och detta gäller även om en förflyttning därifrån skulle vara till skada för

barnet. Har endast den ene av föräldrarna vårdnaden om barnet, äger vad

nu sagts tillämpning å honom. Denna rätt att bestämma barnets vistelse­

ort torde såsom socialvårdskommittén påpekat i en del fall ha utövats till

skada för barnet. Vårdnadshavare ha sålunda av oförstånd eller till och

Kungi. Maj:ts proposition nr 93.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

109

med av egoistiska skäl skilt barn från fosterhem, där det åtnjutit en kär­ leksfull vård och helst hort 1'å stanna kvar. Jag torde icke behöva när­ mare utveckla att det är ett spörsmål av stor social betydelse att få till stånd regler, som innebära skydd mot dylika för barnet olämpliga förflyttningar. Att åtgärder i detta syfte äro påkallade har även enstämmigt vitsordats un­ der ärendets behandling.

Beträffande det sätt på vilket ett sådant skydd bör anordnas ha däremot yppats skilda meningar. Å ena sidan har gjorts gällande att det mest ända­ målsenliga vore att vidga möjligheterna att överflytta den rättsliga vård­ naden medan å andra sidan förordats att inskränka vårdnadshavare^ fak­ tiska möjlighet att utöva vårdnadsbefogenheterna. Vid valet mellan de olika lösningar som här erbjuda sig bör tydligen hänsynen till barnet sättas i främsta rummet.

Att skilja de naturliga föräldrarna eller en av dem från vårdnaden är en djupt ingripande åtgärd, som är ägnad att försvaga samhörighetskänslan mellan föräldrar och barn. En sådan åtgärd bör därför icke vidtagas utan vägande skäl och gällande lag uppställer även ganska stränga krav i detta hänseende. Då man skall taga ställning till frågan att vidga möjligheterna till vårdnadens överflyttning i syfte att därigenom kunna hindra att barnet tages från det fosterhem där det vistas, måste enligt min mening särskilt beaktas, att omständigheterna vid en sådan förflyttning kunna vara mycket skiftande och vårdnadshavarens bevekelsegrunder för att ändra barnets vis­ telseort av vitt skilda slag. Såsom de sakkunniga påpekat kunna tydligen i vissa fall förhållandena vara sådana, att förutsättningarna för vårdnads­ havarens skiljande från vårdnaden på grund av olämplighet enligt gällan­ de bestämmelser äro för handen. I andra fall åter kan det tänkas att, även om en förflyttning objektivt sett framstår som mindre lämplig, vårdnads­ havarens önskan att taga barnet till sig eller att eljest förflytta det har sin grund i hans omsorg om barnets bästa. Han har emellertid icke tillräckligt beaktat den påfrestning som en förflyttning i och för sig skulle medföra för barnet. 1 dylika fall synes det knappast riktigt att, för att hindra för­ flyttningen, skilja den lagbestämde vårdnadshavaren från vårdnaden, något som för framtiden kan medföra olyckliga verkningar ej endast för honom utan även för barnet. Det bör även, på sätt de sakkunniga framhållit, be­ aktas att anledningen till att ett ombyte av vistelseort för barnet icke är lämp­ ligt kan vara av övergående natur. Vid en senare tidpunkt kunna kanske några befogade invändningar icke riktas mot en förflyttning från foster­ hemmet eller ock kan en förflyttning helt enkelt då vara av omständighe­ terna påkallad. Sammanfattningsvis torde man alltså enligt min mening kunna säga, att det i en del fall skulle innebära en alltför vittsyftande åt­ gärd att överflytta vårdnaden för att därigenom hindra vårdnadshavaren alt vidtaga en för barnet icke önskvärd förflyttning. Det kan visserligen sägas att fadern eller modern vid ändrade förhållanden har möjlighet att återinsättas i sina befogenheter, men det ligger i sakens natur att dylika förändringar beträffande vårdnadsskapet om möjligt böra undvikas.

Ilo

På grund av det anförda anser jag, att man i första hand bör söka ernå eu lösning av problemet genom att direkt vända sig mot den åtgärd man vin förhindra. Detta skulle med andra ord innebära, att man öppnade en möjlighet för den offentliga barnavårdens organ — barnavårdsman eller barnavårdsnämnd — att hindra en av vårdnadshavaren ifrågasatt olämplig förflyttning av barnet från fosterhemmet. På denna väg vill det synas möj­ ligt att med erforderlig snabbhet och smidighet nå det eftersträvade målet. En lösning efter denna linje, vilken ifrågasatts av socialvårdskommittén och förordats av ärvdabalksakkunniga, innebär icke, såsom i vissa yttranden gjorts gällande, att man vidgar gränserna för institutet skyddsuppfostran i dess nuvarande bemärkelse. Endast i så måtto föreligger en likhet att det i båda fallen är fråga om att tillfälligt sätta en i den rättsliga vårdnaden ingående befogenhet ur kraft; förutsättningarna för ett ingripande äro däre­ mot helt olika. Man kan naturligtvis mot en sådan lösning invända att, om vårdnadshavaren fråntagits rätten att bestämma barnets vistelseort, en så väsentlig del av vårdnadens innehåll frångått honom, att någon större sak­ lig skillnad icke föreligger i jämförelse med en överflyttning av den rättsliga vårdnaden. Häremot må emellertid framhållas, att en åtgärd som endast inskränker vårdnadshavarens frihet att bestämma barnets vistelseort icke har samma definitiva karaktär som ett fråntagande av vårdnaden. I den män en sådan inskränkning till följd av ändrade förhållanden upphör, in­ träder ju vårdnadshavaren automatiskt i sina rättigheter. Har en överflytt­ ning av vårdnaden en gång skett, möta däremot enligt sakens natur större svårigheter att återställa det ursprungliga förhållandet.

Frågan om den närmare utformningen av de bestämmelser som erfordras vid en lösning efter den nu antydda linjen skola icke upptagas i detta sam­ manhang. Detta lagstiftningsspörsmål torde senare komma att upptagas av chefen för socialdepartementet, till vilkens ämbetsområde frågan hör. Jag- vill nämna, att på hans föredragning Kungl. Maj :t den 19 december 1947 uppdragit åt socialstyrelsen att utreda frågan, vilka lagändringar på barna- vårdslagstiftningens område som — under förutsättning att nu gällande regler angående överflyttande av den rättsliga vårdnaden om barn i och utom äktenskap bibehölles — enligt styrelsens mening finge anses erforder­ liga för att bereda barn skydd mot flyttning från fosterhem till skada för barnet.

Om jag sålunda för närvarande, innan en lösning av frågan efter denna linje slutgiltigt prövats, icke anser mig böra förorda en ändring i reglerna om vårdnadens övergång enbart för att kunna hindra olämpliga förflytt­ ningar från fosterhem, har jag därmed icke tagit ställning till frågan, om jämkning av dessa regler kan vara påkallad av annan anledning. Såsom förut nämnts uppställer gällande rätt stränga krav för att vårdnaden skall kunna fråntagas fadern eller modern och det kan ifrågasättas att i någon mån mildra kraven. Svea hovrätt har i sitt yttrande uppehållit sig vid detta spörsmål samt därvid hemställt, att möjlighet borde beredas domstol att i

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

Kungi. Maj:ts proposition nr 93.

111

fall som avses i 7 och 8 §§ i förslaget anförtro vårdnaden åt särskilt för­ ordnad förmyndare, om vårdnaden icke utan att barnets bästa äventyras kan tillerkännas någondera av föräldrarna. Om man skulle öka möjlighe­ terna att i dessa fall anförtro vårdnaden åt en utomstående, skulle detta tyd­ ligen innebära att särskilda regler för vårdnadens fråntagande gällde i en situation, då under alla omständigheter en av makarna skall frånhändas vårdnaden. Härför kunna även vissa skäl anföras. Då en ändring beträf­ fande vårdnaden ändock skall ske, kan det sägas ligga närmare till hands än eljest att överflytta vårdnaden på en utomstående, som är mer skickad än någon av föräldrarna att handha vårdnaden. I rättspraxis synes man också i viss mån ha beaktat denna synpunkt (jfr N. J. A. 1947 s. 248). Å andra sidan äro emellertid reglerna om vårdnadens övergång i nu avsedda fall så nära sammanhängande med stadgandena därom i övrigt, att en lag­ ändring beträffande förstnämnda regler knappast bör företagas utan att frågan i sin helhet tages under omprövning. Att göra mera ingripande änd­ ringar i vårdnadsreglerna, vilka tillkommit efter nordiskt samarbete, är emel­ lertid en vittutseende fråga som icke lämpligen bör slutgiltigt lösas i detta sammanhang.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har framhållit, att det självfallet ankommer på domstolen att verkställa utredning, huruvida avtal mellan ma­ kar om vårdnaden vore stridande mot barnets bästa eller ej. Vad föreningen sålunda anfört kan jag biträda.

Bestämmelserna om förutsättningarna för att vårdnaden om barn i äk­ tenskap må fråntagas fadern eller modern ha upptagits under 6 kap. 7 § i förslaget, vilken i enlighet med det anförda överensstämmer med 8 § LBiÄ. Då numera barnavårdsman kan förordnas även för barn i äktenskap, har emellertid i förslaget initiativrätt till vårdnadens överflyttning tillerkänts — förutom make, allmän åklagare och barnavårdsnämnd — även barnavårds­ man. Reglerna om vårdnadens övergång vid särlevnad på grund av söndring samt vid hemskillnad eller äktenskapets upplösning ha upptagits i 8 § av förslaget, vilken är lika med 9 § LBiÄ.

9—11 §§.

Dessa paragrafer motsvara 10—12 §§ LBiÄ.

12

§.

Paragrafen har sin motsvarighet i 12 § första stycket första punkten och tredje stycket LAd. Någon saklig ändring är icke åsyftad.

13 §.

Första punkten ersätter den i 2 § första stycket LBuÄ upptagna huvud­ regeln, att vårdnaden om barn utom äktenskap tillkommer modern. Andra

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

punkten motsvarar 2 § andra stycket LBuÄ. Tredje punkten ersätter 2 §

tredje stycket första punkten i samma lag. För vinnande av överensstämmel­

se med 7 § i förslaget har initiativrätt i fråga om vårdnadsöverflyttning ut­

tryckligen tillerkänts fadern och barnavårdsmannen ävensom allmän åkla­

gare och barnavårdsnämnd. Hänvisningen i fjärde punkten till 11 § i försla­

get ersätter 2 § femte stycket LBuÄ. I fråga om hänvisningen till bestämmel­

serna i 3—5 §§ om vårdnadens innehåll saknas däremot direkt motsvarig­

het i gällande lag. De i LBiÄ upptagna bestämmelserna härom torde emel­

lertid äga motsvarande tillämpning med avseende å barn utom äktenskap.

Det torde utan vidare vara klart, att vad i 3—5 §§ sägs om föräldrarna skall,

när fråga är om barn utom äktenskap, i tillämpliga delar gälla den som har

vårdnaden om barnet.

14 §.

Stadgandet har sin motsvarighet i 20 § LBiÄ men har utsträckts att gälla

alla vårdnadsfrågor. Härigenom har uttryckligen fastslagits, att domsto­

lens avgörande angående rätten för fader eller moder, som ej har vårdna­

den, att träffa barnet icke utgör hinder mot förnyad prövning av samma

fråga (jfr N. J. A. 1923 s. 426).

7 KAP.

Om underhållsskyldighet.

1

§•

Enligt 13 § LBiÄ äro föräldrarna skyldiga att vidkännas kostnaden för

barnets uppehälle och utbildning, om ej barnet har egna tillgångar. Under­

hållsskyldigheten upphör ej innan barnet erhållit den utbildning som med

hänsyn till föräldrarnas villkor och barnets anlag må finnas tillbörlig och

ej i något fall förrän barnet fyllt sexton år. Motsvarande stadgande i 3 §

LBuÄ föreskriver, i första stycket, att barn utom äktenskap skall av föräld­

rarna njuta uppehälle och uppfostran efter vad som med avseende å båda

föräldrarnas villkor må anses skäligt. Beträffande den tid under vilken un­

derhåll skall utgå stadgas i 3 § andra stycket LBuÄ, att barnets rätt till un­

derhåll ej upphör förrän barnet fyllt sexton år, ej heller senare än det fyllt

aderton år, där ej barnets anlag och omständigheterna i övrigt föranleda, att

barnet bör erhålla fortsatt utbildning.

De sakkunniga

(s. 97 och 98) ha icke ansett påkallat att bibehålla någon

särskild bestämmelse om underhållsskyldighetens upphörande i fråga om

barn utom äktenskap, varför bestämmelsen om aderton år såsom den ålder

över vilken underhållsskyldigheten i allmänhet ej bör sträcka sig icke upp­

tagits i förslaget. Emellertid vore det att märka, påpeka de sakkunniga,

hurusom bestämmelsen fyllde en praktisk funktion i mål om fastställande

av underhållsskyldighet till barn utom äktenskap, i det att domstolen fått en

anvisning som gjorde att underhållsskyldigheten tills vidare borde begränsas

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

113

till den tidpunkt då barnet fyllt sexton eller eventuellt aderton år. För att icke domstolarnas tillämpning framdeles skulle bliva alltför skiftande i detta hänseende hade i 20 kap. 12 § i förslaget upptagits ett stadgande, en­ ligt vilket underhåll till barn ej bör mot den underhållsskyldiges bestridande bestämmas för tid efter det barnet fyllt aderton år, innan det kan tillförlit­ ligen bedömas, huruvida underhållsskyldighet därefter föreligger.

Svenska socialvårds förbundet

har —- under erinran att i förslaget icke

upptagits någon motsvarighet till stadgandet i 3 § lagen om barn utom äktenskap om aderton år såsom den ålder, över vilken underhållsskyldig­ heten i regel ej bör sträcka sig — påpekat, att denna ändring icke torde komma att påverka domstolspraxis. I 20 kap. 12 § i förslaget hade nämli­ gen upptagits bestämmelse, att underhåll till barn ej mot den underhålls­ skyldiges bestridande bör bestämmas för tid efter det barnet fyllt aderton år. Då fråga vore om frivilliga överenskommelser om underhåll kunde man däremot enligt förbundets mening ifrågasätta, om icke vissa svårigheter komme att uppstå. Genom utelämnandet av den övre åldersgränsen syntes det bli svårare att förmå en barnafader att ingå avtal om underhållsbidrag för tid efter det barnet uppnått sexton års ålder. Å landsbygden utgjorde visserligen sexton-års-åldern i allmänhet jämväl den övre underhållsgrän- sen, men i städerna hade man blivit alltmer angelägen om att söka tillför­ säkra barnet underhållsbidrag intill dess det fyllt aderton år. Orsaken där­ till vore att söka i de för landsbygd och stad olikartade förhållandena å arbetsmarknaden. Medan barnen å landsbygden vid sexton-års-åldern som regel kunde få sin utkomst genom eget arbete, vore detta många gånger icke förhållandet med motsvarande åldersgrupp i städerna, där dessutom kravet på skol- och yrkesutbildning gjorde sig mera gällande. Förbundet ville före­ slå, att den nuvarande formuleringen i 3 § andra stycket LBuÄ bibehölles och utvidgades att omfatta jämväl barn i äktenskap. I samma riktning ha även

barnavårdsnämnderna i Stockholm

och

Göteborg

uttalat sig.

Departementschefen.

Bestämmelserna om tiden för underhållsskyldighetens fortvaro äro såsom förut nämnts något olika utformade i LBiÄ och LBuÄ. Förstnämnda lag intager i detta hänseende den för barnet mera fördelaktiga ståndpunkten. Av stadgandet i LBuÄ framgår nämligen att underhållsskyldigheten till barn utom äktenskap endast i undantagsfall kan sträcka sig längre än till aderton år medan någon motsvarande övre åldersgräns icke är utsatt i LBiÄ. Med hänsyn härtill bör — då i detta sammanhang en enhetlig reglering skall ge­ nomföras — bestämmelsen i LBiÄ utsträckas att gälla även barn utom äk­ tenskap. Det förhållandet att någon övre åldersgräns sålunda icke utsältes får naturligtvis icke tagas till intäkt för att underhållet till barn utom äk­ tenskap regelmässigt begränsas till minimiåldern sexton år. Om innebörden av den föreslagna för barnet mindre snäva regeln av barnavårdsmannen klarlägges för den underhållsskyldige, torde icke såsom befarats avsaknaden

8

Bihang till riksdagens protokoll 19i9. 1 samt. Nr 93.

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

av en för vanliga fall fixerad övre gräns behöva medföra ökade svårigheter

att förmå den underhållsskyldige att ingå avtal om bidrag för tiden efter

minimiåldern.

2

§•

Enligt 14 § LBiÄ skall en var av föräldrarna taga del i kostnaden för bar­

nets underhåll efter sin förmåga. Samma regel gäller enligt 4 § första styc­

ket LBuÄ med avseende å barn utom äktenskap. I andra stycket av samma

paragraf stadgas, att fader eller moder, som ej har vårdnaden om barnet,

skall betala underhållsbidrag. Motsvarande bestämmelse i 15 § LBiÄ inne­

håller, att om föräldrarna leva åtskilda på grund av söndring eller efter

vunnen hemskillnad eller om deras äktenskap är upplöst, den av föräld­

rarna som ej har vårdnaden om barnet skall vara skyldig att betala under­

hållsbidrag.

De sakkunniga

(s. 98) framhålla, att sistnämnda stadgande saknade

bestämmelse för det fall, att föräldrarna leva tillsammans, ehuru vårdnaden

tillagts ena maken enligt 8 § LBiÄ. I sådan händelse kunde väl skyldighet

att bidraga till »familjens underhåll» jämlikt 5 kap. 5 § giftermålsbalken

åläggas den av makarna som ej hade vårdnaden, om han gjorde sig skyldig

till uppenbar försummelse av sin underhållsplikt. Det syntes emellertid ej

finnas någon anledning, varför ej underhållsbidrag till barnet skulle kunna

åläggas honom utan att dylik försummelse konstaterats. Den i 4 § andra

stycket LBuÄ upptagna bestämmelsen, att fader eller moder som ej har vård­

naden om barnet skall betala underhållsbidrag, syntes därför kunna gälla

även barn i äktenskap. I så fall torde man jämväl kunna undvara stadgan­

det i 15 § andra stycket LBiÄ, att om ingendera av föräldrarna har vård­

naden om barnet, skyldighet att betala underhållsbidrag åvilar bägge föräld­

rarna.

I enlighet härmed ha under förevarande paragraf i förslaget — med gil­

tighet för såväl barn i äktenskap som barn utom äktenskap — upptagits reg­

lerna i 4 § LBuÄ.

Barnavårdsnämnden i Malmö

har erinrat, att skyldighet att till barn ut­

giva underhållsbidrag i penningar kunde åläggas endast den av föräldrarna

som icke hade vårdnaden om barnet. I de fall, där vårdnadshavaren full­

gjorde sin anpart av underhållsskyldigheten in natura, vore intet att erinra

mot bestämmelsen i fråga. Då vårdnadshavaren överlämnat barnet till an­

nan person hade det däremot i praktiken ofta visat sig svårt att gentemot

vårdnadshavaren tillvarataga barnets ekonomiska intressen. Om denne för­

summade att utgiva ersättning till den som hade den faktiska vården om

barnet, kunde nämligen skyldighet att betala bidrag till barnet ej åläggas

honom. Den enda utväg som stode till buds vore att vårdnaden fråntoges

honom. Denna möjlighet syntes emellertid ej tillräcklig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

115

Departementschefen. *

Enligt gällande rätt torde skyldighet att utgiva underhållsbidrag till barn kunna åläggas endast den av föräldrarna som ej har den rättsliga vårdnaden om barnet (jfr N.J.A. 1927 s. 257). Det förutsättes därvid, att vårdnadsha- varen fullgör sin underhållsskyldighet in natura. Att denne överlämnat bar­ net åt annan, som åtagit sig den omedelbara vården mot fosterlega, medför icke någon ändring i nyssnämnda regel. Däremot kan naturligtvis den som faktiskt vårdar barnet vara berättigad att utkräva ersättning därför av vårdnadshavare^ Detta ersättningsanspråk är emellertid icke av familje- rättslig natur utan grundas på vårdavtalet. Att såsom barnavårdsnämnden i Malmö synes ifrågasätta stadga skyldighet för den rättslige vårdnadshava- ren att utgiva underhållsbidrag till annan torde knappast vara förenligt med lagstiftningens grunder.

Mot de sakkunnigas förslag att med avseende å barn i äktenskap under­ hållsbidrag skall kunna utgå i alla fall, då vårdnaden överflyttats till den ene maken, har jag icke någon erinran. Jag tillstyrker alltså, att föreva­ rande paragraf utformas på sätt de sakkunniga förordat.

3

§■

Paragrafen motsvarar 16 § LBiÄ och 6 § LBuÄ.

4 §•

Under denna paragraf i

de sakkunnigas

förslag ha upptagits bestämmel­

serna i lagen den 11 juni 1920 om makes underhållsskyldighet mot andra makens barn. I denna lag stadgas att, om make under sin vårdnad har barn i tidigare gifte eller utom äktenskap, den andre maken är skyldig att så länge äktenskapet består efter sin förmåga bidraga till barnets underhåll. Vad sålunda är stadgat skall emellertid ej medföra ändring i den under­ hållsskyldighet som må åligga den andre av barnets föräldrar.

I ett par yttranden Har påyrkats borttagande eller begränsning av makes underhållsskyldighet mot andra makens barn.

Barnavårdsnämnden i Stock­

holm

har framhållit, att denna skyldighet icke sällan hade olyckliga följder.

Vid äktenskapets ingående saknade mannen ofta kännedom om att han bleve underhåll sskyldig mot hustruns barn före äktenskapet. När denna underhållsplikt sedermera gjordes gällande mot honom, uppstode lätt miss- hälligheter mellan makarna och många skilsmässor hade sin grund i detta förhållande. Ä andra sidan hände det ej sällan, att en man vägrade att lega­ lisera förbindelsen med sitt utomäktenskapliga barns moder, därför att han genom giftermålet skulle bli försörjningspliktig mot hennes äldre barn. 1 många fall kunde styvfaderns ovilja mot underhållsskyldigheten gå ut över barnet. Med hänsyn till det anförda har barnavårdsnämnden förordat, att underhållsskyldigheten för make mot andra makens barn måtte borttagas.

Svenska socialvårdsförbundet

har föreslagit, att skyldigheten borde kunna

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

inskränkas i de fall, då barnet vistades i ett fosterhem. Ett krav mot styv­

fadern eller styvmodern att ersätta uppkomna kostnader kunde eljest för­

anleda, att barnet skildes från fosterhemmet och placerades i det egna hem­

met, där miljön måhända vore främmande och känslan av samhörighet svag

eller obefintlig. I den mån barnet vistades i makarnas gemensamma hem

ställde sig saken annorlunda. I dylika fall borde barnet icke sättas i en

särställning i förhållande till eventuella halvsyskon.

Departementschefen.

Såsom framhölls under förarbetena till 1920 års lag torde det ofta fram­

stå som en etisk plikt för make att bidraga till underhållet av andra makens

barn. Har exempelvis en välbärgad mans hustru icke några egna tillgångar,

är det föga tillfredsställande, om hennes barn i ett tidigare gifte eller hen­

nes barn utom äktenskap måste leva under svåra ekonomiska förhållanden,

medan hon själv enligt reglerna om makars inbördes underhållsskyldighet

delar mannens villkor. I vissa fall torde visserligen, såsom under remiss­

behandlingen påpekats, den föreskrivna underhållsskyldigheten mot styv­

barn ha väckt misshälligheter mellan makarna. Detta är självfallet beklag­

ligt men torde knappast utgöra tillräcklig anledning att upphäva under­

hållsskyldigheten. I flertalet fall torde dock den underhållspliktige maken

redan före äktenskapet ha känt till att andra maken hade barn under sin

vårdnad och varit beredd att taga konsekvenserna härav. Vad angår försla­

get att uttryckligen begränsa underhållsskyldigheten till de fall då barnet

vistas i makarnas gemensamma hem, vill jag framhålla, att det otvivelak­

tigt torde i den allmänna uppfattningen finnas en bestämd skillnad mellan

det fall, att barnet är upptaget i makarnas gemensamma hem, och det fall,

att så icke är händelsen. I det förra fallet torde det vara naturligt att bar­

nets underhåll — frånsett den bidragsplikt som kan åligga den andre av

föräldrarna — utgår i samband med och efter samma grunder som under­

hållet åt makarnas gemensamma barn. Med avseende å flertalet övriga fall

lärer däremot, såsom lagberedningen anförde i sin motivering till stadgan­

det, uppfattningen av en verklig underhållsskyldighet för make mot andra

makens barn icke ha trängt igenom. Det torde likväl knappast kunna kom­

ma i fråga att göra underhållsskyldigheten för make mot andra makens

barn beroende av ett sådant faktiskt förhållande att barnet vistas i det ge­

mensamma hemmet, över vilket förhållande förstnämnda make själv kan

bestämma. Underhållsskyldigheten torde därför såsom för närvarande böra

vara beroende av det rättsliga förhållandet att barnet står under andra ma­

kens vårdnad. Jag vill i detta sammanhang även erinra om, att då år 1939

vissa ändringar rörande den offentligrättsliga ersättningsskyldigheten vid-

toges i barnavårdslagen, det icke ifrågasattes att ändra den civilrättsliga för­

sörjningsplikten för make mot andra makens barn.

Med hänsyn till det anförda ha under förevarande paragraf bestämmel­

serna i 1920 års lag upptagits oförändrade.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

117

5 §.

I 13 § LAd stadgas, att adoptant och adoptivbarn ha samma plikt att Hnderhålla varandra som föräldrar och barn i äktenskap. År adoptanten gift, har hans make den underhållsskyldighet mot adoptivbarnet, som ålig­ ger make mot andra makens barn. Barnets föräldrar äro ej skyldiga att bidraga till dess underhåll, där ej adoptanten samt, om denne är gift, hans make bliva ur stånd att fullgöra sin underhållsskyldighet. I 18 § LAd stad­ gas, att i andra hänseenden än som sägs i 12 § — som handlar om vårdnad om adoptivbarn m. m. — samt i 13 § adoptionen ej skall ha någon verkan på adoptivbarnets och dess föräldrars inbördes rättigheter och skyldigheter.

Under 7 kap. 5 § i de

sakkunnigas

förslag ha upptagits bestämmelser,

som i sak överensstämma med 13 § LAd. Stadgandet i 18 § LAd har sin motsvarighet i 4 kap. 7 § i förslaget.

Socialstyrelsen

har anmärkt, att adoptivbarn enligt dessa bestämmelser

kunde bli underhållsskyldigt mot såväl adoptanten som de naturliga för­ äldrarna. Styrelsen hade sig bekant, att sådana fall inträffat. Detta kunde icke anses skäligt. En viss möjlighet att komma till rätta med problemet förelåge visserligen genom stadgandet i 65 § fattigvårdslagen, enligt vilket anspråk på ersättning för fattigvårdskostnad gentemot försörjningspliktig icke må bifallas, om synnerliga skäl tala häremot. Därigenom rubbades dock icke den rent privaträttsliga underhållsskyldigheten. Frågan har även berörts av

en ledamot i Göta hovrätt,

som ifrågasatt, om icke underhålls­

skyldigheten mellan adoptivbarn och de naturliga föräldrarna borde sus­ penderas under den tid adoptivförhållandet består.

Departementschefen.

Genom adoptionen erhåller barnet i allt väsentligt samma rättsställning som adoptantens barn i äktenskap. Underhållsskyldigheten mot barnet skall sålunda efter adoptionen i första hand fullgöras av adoptanten liksom barnet genom adoptionen blir underhållsskyldigt gentemot denne i sam­ ma omfattning som barn mot föräldrar. Genom adoptionen brytes emel­ lertid sambandet mellan barnet och dess föräldrar icke helt och hållet. Där­ est adoptanten blir ur stånd att fullgöra sin underhållsskyldighet, skola för­ äldrarna inträda och bidraga till underhållet. Och adoptivbarnet blir icke genom adoptionen befriat från sin skyldighet att vid behov underhålla sina naturliga föräldrar. I undantagsfall kan alltså, såsom socialstyrelsen på­ pekat och även under lagens förarbeten framhölls, barnet få underhålla både sina egna föräldrar och adoptivföräldrarna.

Detta är naturligtvis en för barnet ogynnsam följd av adoptionen. Ä andra sidan har barnet även efter adoptionen rätt att i andra hand åtnjuta underhåll av föräldrarna. En regel, enligt vilken underhållsskyldigheten mellan föräldrar och barn helt upphörde vid barnets adoption, skulle säker­

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

ligen någon gång kunna verka stötande. Jag finner därför tillräckliga skäl ej

föreligga att föreslå någon ändring i de nuvarande reglerna på förevaran­

de punkt.

6

§•

Denna paragraf motsvarar 17 § LBiÄ och 8 § LBuÄ. Det har uttryckligen

nämnts att även avtal kan medföra undantag från regeln om förskottsbetal­

ning för månad.

7 §•

Enligt 18 § LBiÄ och 9 § LBuÄ gäller, att avtal om fullgörande för fram­

tiden av underhållsskyldighet till barn icke utgör hinder för den underhålls-

berättigade att göra gällande rätt till högre underhållsbidrag. Avtal om

underhåll till barn utom äktenskap är dock enligt sistnämnda lagrum bin­

dande jämväl för den underhållsberättigade, såframt det slutits genom

skriftlig, av två personer bevittnad handling och godkänts av barnavårds-

mannen eller, om sådan ej finnes, av barnavårdsnämnden. Innefattar avtalet

åtagande att till barnets underhåll utgiva visst belopp en gång för alla, er­

fordras i varje fall godkännande av nämnden.

Under förevarande paragraf i

de sakkunnigas

förslag ha nämnda regler

upptagits utan ändring i sak. De sakkunniga framhålla (s. 99), att man

kunde ifrågasätta, huruvida tillräckliga skäl numera funnes att upptaga det

förutnämnda undantagsstadgandet beträffande barn utom äktenskap. Prin­

cipiellt vore det mest tilltalande att även på denna punkt jämställa barn

utom äktenskap med barn i äktenskap. De sakkunniga befarade emellertid,

att detta skulle vålla praktiska svårigheter. Den omständigheten att avtal

om underhållsbidrag bleve bindande även för barnet torde göra det väsent­

ligt lättare att ernå frivillig överenskommelse med fadern. Med hänsyn till

de former som krävdes för att i båda riktningarna bindande avtal skall

komma till stånd torde stadgandet icke innebära någon risk för att barnets

intressen åsidosattes.

Länsstyrelsen i Östergötlands län

har ifrågasatt, om de i lagrummet upp­

ställda villkoren för att avtal om underhåll till barn utom äktenskap skall

bli bindande för barnet vore tillfyllest. Under sin verksamhet hade länssty­

relsen kommit i beröring med några fall, där det funnits anledniaig antaga

att slentrianmässig och bristfällig utredning från vederbörande barnavårds-

mans och barnavårdsnämnds sida medverkat till att barnets intressen åsido­

satts i avtal om underhåll. Möjligen borde därför avtal om framtida under­

håll till barn utom äktenskap vara bindande för barnet endast om avtalet

godkänts av domaren eller eventuellt rätten. En sådan skärpning borde

dock ifrågakomma allenast när bidraget understege visst i lagen fixerat

belopp.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Departementschefen.

I likhet med de sakkunniga finner jag det ur praktisk synpunkt lämp­ ligt att bibehålla ett stadgande, enligt vilket ett i viss ordning tillkommet avtal om underhållsbidrag till barn utom äktenskap blir bindande även för barnet. Vad angår de former som böra krävas härför synes den nuvarande ordningen, enligt vilken avtalet skall godkännas av barnavårdsman eller barnavårdsnämnd, innefatta en tillräcklig garanti för att barnets intressen tillvaratagas. Att såsom i ett yttrande ifrågasatts i vissa fall kräva rättens eller domarens godkännande skulle enligt min mening innebära en alltför betungande omgång.

Förevarande paragraf har med hänsyn härtill utformats i överensstäm­ melse med vad de sakkunniga förordat. Första stycket avser att ersätta 18 § första stycket första punkten LBiÄ och 9 § andra stycket LBuÄ, det sist­ nämnda såvitt angår förhållandet mellan föräldrar och barn. Andra stycket första och tredje punkterna i förslaget ersätta 9 § första stycket första och andra punkterna LBuÄ, såvitt dessa röra underhåll till barnet. Andra styc­ ket andra punkten i förslaget har sin motsvarighet i 2 § fjärde stycket LBuÄ. Andra stycket fjärde punkten i förslaget ersätter 10 § LBuÄ. Tredje stycket i förslaget har sin motsvarighet i 9 § första stycket tredje punkten LBuÄ.

8—10

§§.

8 § första stycket har sin motsvarighet i 18 § första stycket andra punk­ ten och 20 § LBiÄ samt 33 § första stycket LBuÄ. Andra stycket motsva­ rar 33 § tredje stycket LBuÄ.

9 § ersätter 18 § andra stycket LBiÄ.

10 § första stycket motsvarar 5 § LBuÄ. Andra stycket ersätter 11 § första stycket LBuÄ, såvitt där stadgas rätt för modern till barn utom äk­ tenskap att erhålla bidrag ur faderns kvarlåtenskap. Tredje stycket har sin motsvarighet i 9, 11 och 33 §§ LBuÄ.

8 KAP.

Om barnavårdsman.

1

§•

Enligt 23 § första stycket LBiÄ skall barnavårdsman förordnas för barn i äktenskap, om föräldrarna på grund av söndring eller efter vunnen hem­ skillnad leva åtskilda, om deras äktenskap är upplöst eller om rätten jäm­ likt 8 § LBiÄ förordnat, att vårdnaden om barnet skall tillkomma allenast den ene av föräldrarna, dock att såsom ytterligare förutsättning gäller att antingen modern, där vårdnaden om barnet tillerkänts henne, yrkar att barnavårdsman förordnas eller ock barnavårdsnämnden av särskild anled­ ning finner det erforderligt. I 23 § andra stycket LBiÄ meddelas föreskrif­ ter om interimistiskt förordnande av barnavårdsman för barn i äktenskap.

120

Härom gäller, att om modern uttagit stämning till domstol med yrkande

att bli tillerkänd vårdnaden eller framställt sådant yrkande i rättegång eller

då hemskillnad eller äktenskapsskillnad sökes, barnavårdsman för barnet

skall förordnas för tiden intill dess vårdnadsfrågan slutligt avgjorts, så­

framt modern gör framställning därom eller barnavårdsnämnden av sär­

skild anledning finner det erforderligt.

De sakkunniga

framhålla (s. 100 och 101), att bestämmelserna i 23 § förs­

ta stycket LBiÄ ej gåve barnavårdsnämnd befogenhet att förordna barna­

vårdsman i alla de fall, där så kunde tänkas behövligt, t. ex. när mannen

på grund av sitt arbete långa tider vistades utom riket, ehuru söndring icke

rådde mellan makarna. Visserligen låge det i sakens natur, att barnavårds­

man ej i onödan borde förordnas för barn i äktenskap, men med hänsyn till

barnets bästa vore det välgrundat, att barnavårdsnämnden finge möjlighet

att ingripa utan att vara kringgärdad av några formella skrankor. Enligt

de sakkunnigas förslag skall därför barnavårdsman kunna förordnas för

barn i äktenskap, så snart barnavårdsnämnden av särskild anledning finner

det erforderligt. Härjämte stadgas i förslaget i anslutning till gällande lag,

att barnavårdsman städse skall förordnas, om modern ensam har vårdna­

den om barnet och hon gör framställning om sådant förordnande.

Även stadgandet i 23 § andra stycket LBiÄ har jämkats i förslaget. 1

andra stycket av 8 kap. 1 § i förslaget stadgas sålunda mera generellt, att

om make vid domstol framställt yrkande att vårdnaden måtte tillerkännas

honom, barnavårdsman skall förordnas för tiden intill dess vårdnadsfrå­

gan slutligt avgjorts, såframt endera parten gör framställning därom eller

barnavårdsnämnden av särskild anledning finner det erforderligt.

Den föreslagna bestämmelsen, att barnavårdsman för barn i äktenskap

skall förordnas, så snart barnavårdsnämnden av särskild anledning finner

det erforderligt, har föranlett gensaga i flera yttranden. Därvid har beto­

nats, att en sådan utvidgning av möjligheterna att ingripa i familjens an­

gelägenheter icke kunde anses befogad. Om misshälligheter i bestående äk­

tenskap äventyrade barnets bästa, hade barnavårdsnämnden att ingripa

jämlikt barnavårdslagen och kunde därvid förordna särskild övervakare.

Denna möjlighet syntes vara tillfyllest. — Uttalanden i denna riktning ha

gjorts av

svenska socialvårdsförbundet, barnavårdsnämnderna i Stockholm

och

Norrköping, föreningen Sveriges häradshövdingar, länsstgrelsen i Göte­

borgs och Bohus län, medicinska fakulteten vid universitetet i Uppsala,

svenska befolkningsförbundet familjevärnet

samt

Fredrika Bremer-förbun-

det, Sveriges husmodersföreningars riksförbund

och

yrkeskvinnors sam-

arbetsförbund.

Sistnämnda fyra sammanslutningar

ävensom

medicinska fakulteten vid

universitetet i Lund

ha förordat, att rätt att kräva tillsättande av barna­

vårdsman skulle tillkomma ej endast, såsom de sakkunniga föreslagit, mo­

der som ensam hade vårdnaden om barnet utan även fader som tillagts

vårdnaden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Departementschefen.

Det kan visserligen synas principiellt riktigt att barnavårdsman skall kunna förordnas för barn i äktenskap så snart barnets bästa det kräver. Man kan emellertid, såsom framhållits i yttrandena, icke bortse från att en regel, enligt vilken barnavårdsnämnd äger befogenhet att förordna bar­ navårdsman även när föräldrarna leva samman, innebär en viss risk för mindre lämpliga ingripanden i familjens angelägenheter. Med hänsyn här­ till och då barnavårdsmyndigheterna redan enligt barnavårdslagen äga vitt­ gående möjligheter att tillvarataga barnets bästa, finner jag ej tillräcklig anledning att frångå den nuvarande regeln, enligt vilken barnavårdsman — frånsett det fall att vårdnaden frånhänts ena maken enligt 8 § LBiÄ — kan förordnas endast under förutsättning att föräldrarna leva åtskilda pa grund av söndring eller efter vunnen hemskillnad eller att deras äktenskap är upplöst. Är sådan förutsättning för handen, synes emellertid barnavårds­ man böra utses på begäran av vårdnadshavaren, även om fadern är den som utsetts därtill, så ock eljest där barnavårdsnämnden av särskild anled­ ning finner det erforderligt.

Mot de sakkunnigas formulering av andra stycket i förevarande paragraf har jag icke någon erinran.

2

§•

Denna paragraf i förslaget har sin motsvarighet i 13 a § LAd.

3 §•

Enligt denna paragraf i förslaget skall liksom enligt 13 § LBuÄ barna­ vårdsman förordnas för varje barn utom äktenskap.

4 §.

Enligt 25 § LBiÄ skall förordnande av barnavårdsman för barn i äkten­ skap meddelas av barnavårdsnämnden i den församling, där den som har vårdnaden om barnet är kyrkobokförd. Beträffande barn utom äktenskap gäller enligt 14 § andra stycket LBuÄ, att förordnande av barnavårdsman gives av barnavårdsnämnden i den församling, där kvinnan är kyrkobokförd.

Dessa stadganden ersättas i

de sakkunnigas

förslag av 4 § i förevarande

kapitel, därvid dock orden »församling» och »kyrkobokförd» utbytts mot »kommun» och »mantalsskriven». Enligt vad de sakkunniga framhålla vore anledningen till denna ändring att man velat ernå en bättre överensstäm­ melse med 1924 års barnavårdslag. Enligt förslaget skall vidare förordnande även i fråga om barn utom äktenskap meddelas av nämnden i den kommun där vårdnadshavaren vistas.

Frågan om vilken barnavårdsnämnd som skall meddela förordnande för barnavårdsman har upptagits i åtskilliga yttranden. I samtliga dessa utom ett har förordats, att i likhet med vad nu gällde barnavårdsnämnden

i

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

kyrkobokföringsorten och icke, såsom föreslagits, i mantalsskrivriingsorten

borde meddela sådant förordnande. Som huvudsakligt skäl härför har an­

förts, att kyrkobokföringen i regel närmare än mantalsskrivningen anslöte

sig till den faktiska vistelseorten. Vidare har i en del yttranden framhållits,

att ogifta mödrar ofta före barnets födelse flyttade från hemorten och läte

kyrkoskriva sig på annan ort i syfte att födelsen icke skulle bli känd i hem­

orten. En regel, enligt vilken barnavårdsnämnden i den kommun där kvin­

nan är mantalsskriven skall utse barnavårdsman, skulle tydligen göra det

svårare för kvinnan att hålla födelsen hemlig.

Såsom belysande för denna meningsriktning må här återgivas följande ut­

talande av

socialstyrelsen.

Enligt 4 § i förslaget skall icke längre barnavårdsnämnd i den kommun,

där kvinnan är kyrkobokförd, utan den, där hon är mantalsskriven, förord­

na barnavårdsman. Denna ändring kan styrelsen emellertid icke finna ända­

målsenlig. Barnavårdsman bör såvitt möjligt förordnas i den kommun, där

modern stadigvarande vistas. Enär kyrkobokföringen i regel bättre än man­

talsskrivningen ansluter sig till den faktiska vistelseorten, bör skyldigheten

att förordna barnavårdsman åvila barnavårdsnämnden i kyrkobokförings­

orten. Det må även erinras om att åtgärder enligt barnavårdslagen skola

vidtagas av barnavårdsnämnden i vistelsekommunen. En annan omständig­

het, som jämväl talar för att bibehålla nuvarande ordning, är angelägenhe­

ten av att, om barnavårdsman ej förordnats redan före barnets födelse, så­

dant förordnande meddelas snarast möjligt därefter. I praktiken tillgår det

så, att pastor i födelseförsamlingen erhåller underrättelse om födelsen från

barnbördshuset eller barnmorskan och vidarebefordrar denna anmälan till

barnavårdsnämnden i kommunen. Om pastor eller barnavårdsnämnden

skulle nödgas utröna moderns mantalsskrivningort, kommer ytterligare tid

att förflyta, innan barnavårdsman förordnas. Moderns behov av råd och bi­

stånd är ej sällan störst i de fall, där modern ej självmant före barnets fö­

delse anhållit om utseende av barnavårdsman, och redan med nuvarande

bestämmelser kan alltför lång tid förflyta mellan födelsen och utseendet av

barnavårdsman. Socialstyrelsen får därför hemställa, att någon ändring ej

vidtages ifråga om skyldigheten för barnavårdsnämnden i den kommun, där

modern är kyrkobokförd, att förordna barnavårdsman.

I motsats till den ståndpunkt som sålunda intagits i flertalet yttranden

har

länsstyrelsen i Malmöhus län

uttalat sig för förslaget att mantalsskriv­

ningen skall vara avgörande.

Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge

samt

barnavårdsnämn­

den i Stockholm

ha påpekat, att regeln i 4 §, enligt vilken barnavårdsman

skall förordnas av barnavårdsnämnden i den kommun, där vårdnadsha-

varen är mantalsskriven, icke direkt angåve, vilken nämnd som vore be­

hörig i de fall, då barnavårdsman jämlikt 5 § skulle utses redan innan

barnet blivit fött.

Departementschefen.

Då kyrkobokföringen regelmässigt närmare än mantalsskrivningen över­

ensstämmer med den faktiska vistelseorten, finner jag det lämpligast att

icke företaga någon ändring i de nuvarande bestämmelserna, enligt vilka kyrkobokföringen är avgörande för frågan vilken barnavårdsnämnd som skall utse barnavårdsman. — Såsom påpekats i ett par yttranden utsäges icke direkt i förslaget, vilken nämnd som är behörig i det fall att barnavårds­ man för barn utom äktenskap skall utses redan innan barnet blivit fött. Att belasta lagtexten med en uttrycklig regel härom synes emellertid knappast erforderligt. Det torde nämligen vara uppenbart att i nu avsedda fall barna­ vårdsman skall förordnas av nämnden i den församling, där den blivande modern är kyrkobokförd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

5 §•

I 14 § första stycket LBuÄ stadgas bl. a., att kvinna, som är havande med barn utom äktenskap, senast tre månader före den väntade nedkomsten bör anmäla sitt tillstånd för ledamot av barnavårdsnämnden i den församling där hon vistas.

Under 5 § i de

sakkunnigas

förslag har nämnda regel jämte övriga stad-

ganden i 14 § LBuÄ upptagits med vissa smärre jämkningar.

Svenska socialvårdsförbundet

har hemställt, att tidsbestämmelsen i 5 §,

enligt vilken kvinna, som är havande med barn utom äktenskap, »senast tre månader före den väntade nedkomsten» bör anmäla sitt tillstånd, er­ sattes med ett stadgande av mera allmän innebörd, såsom att sådan anmälan skall göras »i god tid före den väntade nedkomsten».

Departementschefen.

I likhet med förbundet finner jag det lämpligare att stadga att anmälan som nu avses skall göras i god tid före den väntade nedkomsten. Paragrafen har i departementsförslaget omarbetats i enlighet härmed, varjämte på förslag av de sakkunniga det i gällande lag begagnade uttrycket »husbond­ folk» ersatts med »arbetsgivare».

6

§•

6 § första stycket utgör en sammanfattning av barnavårdsmans ålig­ ganden enligt 24 § första stycket LBiÄ och 13 § första stycket LBuÄ. Andra stycket ersätter 24 § andra stycket LBiÄ och 13 § andra stycket LBuÄ.

7 §•

Enligt 26 § LBiÄ och 15 § LBuÄ skall uppdraget att vara barnavårdsman upphöra när barnet fyllt aderton år. Dessförinnan kan barnavårdsman ent­ ledigas utan att ny sådan utses, om behov av barnavårdsman ej längre fin­ nes.

De sakkunniga

ha under 7 § i förevarande kapitel upptagit dessa bestäm­

melser. Då enligt vad de sakkunniga framhålla (s. 101) behov av barnavårds­ man i vissa fall kan vara för handen även någon tid efter det barnet fyllt

aderton år, har i förslaget tillagts en ny bestämmelse av innehåll, att om särskild anledning därtill föreligger, barnavårdsnämnden äger förlänga upp­ draget att vara barnavårdsman till dess barnet fyllt tjuguett år.

Förslaget, att uppdraget som barnavårdsman må kunna förlängas till dess barnet fyllt tjuguett år, har ej mött erinran i yttrandena.

Socialstyrelsen,

svenska socialvårdsförbundet

samt

barnavårdsnämnderna i Stockholm

och

Göteborg

ha uttryckligen vitsordat behovet av en dylik bestämmelse.

Departementschefen.

Jag tillstyrker den föreslagna tilläggsbestämmelsen, enligt vilken uppdra­ get att vara barnavårdsman kan förlängas till dess barnet fyllt tjuguett år.

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

8

§•

I 16 § LBuÄ stadgas, att barnavårdsnämnden har att utöva tillsyn å bar- navårdsmannens verksamhet samt äger entlediga honom och förordna ny barnavårdsman. Finner nämnden med hänsyn till moderns eller barnets vis­ telseort tillsynen böra överflyttas å annan barnavårdsnämd, skall nämnden meddela beslut härom och ofördröj ligen giva det tillkänna för såväl den andra nämnden som barnavårdsmannen. Enligt 27 § LBiÄ skall vad sålunda är stadgat äga motsvarande tillämpning i fall som avses i denna lag.

De sakkunniga

ha under 8 kap. 8 § i sitt förslag upptagit nämnda be­

stämmelser utan saklig ändring.

Frågan, under vilka förutsättningar tillsynen å barnavårdsmans verksam­ het må överflyttas från en barnavårdsnämnd till annan, har berörts i de yttranden, som avgivits av

socialstyrelsen, överståthållarämbetet, länssty­

relsen i Malmöhus län, svenska socialvårdsf örbundet

samt

barnavårdsnämn­

derna i Stockholm, Göteborg, Malmö

och

Norrköping.

Därvid har i huvud­

sak framhållits, att det nuvarande stadgandet i 16 § LBuÄ, enligt vilket till­ synen må överflyttas där så påkallas med hänsyn till moderns eller bar­ nets vistelseort, på grund av sin allmänna formulering hade givit upphov till många tvister mellan barnavårdsnämnderna. Förarbetena till gällande lag lämnade icke någon närmare vägledning, efter vilka grunder valet mellan överflyttning till moderns eller barnets vistelseort borde ske. Ej heller kun­ de man av rättspraxis draga några mer bestämda slutsatser i detta hänse­ ende. Det vore därför önskvärt, att tillskapa fastare normer på området.

Socialstyrelsen

har tillagt, att enligt styrelsens mening borde i samband med

antagandet av föräldrabalken vissa riktlinjer anbefallas till efterföljande vid tillämpningen av bestämmelsen om överflyttning av tillsynen; och har styrelsen vid sitt utlåtande fogat en inom styrelsen verkställd utredning rö­ rande frågan med förslag till vissa vägledande anvisningar av följande in­ nehåll:

Om moder och barn icke längre båda vistas inom den kommun som för­ ordnat barnavårdsman, bör i fråga om överflyttning av tillsynen över barna- vårdsmannaskap och därmed i allmänhet följande ombyte av barnavårdsman iakttagas nedanstående regler.

125

1.

Modern blir kvar i kommunen men barnet placeras i annan kommun.

a) Om modern (barnavårdsmannen), på grund av att barnets vistelse­ kommun är närbelägen eller kommunikationerna dit eljest äro goda, har möjligheter att då och då själv se till barnet, bör tillsynen icke överflyttas.

b) Om barnets bosättningskommun är mera avlägsen, bör tillsynen över­ flyttas till denna kommuns barnavårdsnämnd, om frågan om faderskapet är definitivt klar och underhållsbidraget reglerat. Så länge något av dessa spörsmål är akut, bör däremot tillsynen ligga kvar hos barnavårdsnämnden i moderns bosättningskommun.

2.

Barnet blir kvar i kommunen men modern flyttar till annan kommun.

Tillsynen överflyttas icke. 3.

Både moder och barn flytta till en och samma kommun.

Tillsynen överflyttas dit. 4.

Moder och barn flytta båda men till olika kommuner.

Med tillämpning av regeln under 1 b) överflyttas tillsynen antingen till barnets eller till moderns nya bosättningskommun. Avgörande blir alltså det läge, i vilket faderskaps- och underhållsbidragsfrågan befinner sig._

5. Att barnet är

omhändertaget av barnavårdsnämnd

får i och för sig

icke anses utgöra skäl till avsteg från dessa regler. Det bör därför både i dylika fall och i andra fall höra till sällsyntheterna att barnavårdsnämnd har tillsyn över barnavårdsmannen, ehuru varken mor eller barn vistas i kommunen.

6. Särskilda omständigheter kunna ej sällan ge anledning till avsteg från de under 1—5 uppställda reglerna och måste alltid noga beaktas. En relativt ofta förekommande sådan omständighet torde vara, att man har anledning räkna med att moderns eller barnets bosättning i den nya kommunen icke blir av längre varaktighet. I dylikt fall kan det till och med när både moder och barn flyjttat från kommunen vara skäl att tillsvidare underlåta att över­ flytta tillsynen.

Även

överståthållarämbetet

samt

barnavårdsnämnderna i Stockholm, Gö­

teborg

och

Norrköping

ha framhållit, att tillsynen i regel bör utövas av bar­

navårdsnämnden i den kommun där barnet vistas. Enligt den mening som framföres i dessa yttranden vore det för ernående av en tillfredsställande lösning tillräckligt, att i lagtexten barnets vistelseort nämndes såsom den anledning som i första hand borde föranleda en överflyttning av tillsynen.

Departementschefen.

Om barnet eller den, under vars vårdnad det står, växlar hemvist, är det naturligtvis i regel förenat med svårigheter för den barnavårdsnämnd, som förordnat barnavårdsman, att fortfarande ha uppsikten över honom. I så­ dana situationer — då det tydligen ofta av praktiska skäl även är påkallat att ny barnavårdsman utses —- måste tillsynen kunna överflyttas till an­ nan barnavårdsnämnd. Avgörandet till vilken nämnd en överflyttning bör ske måste tydligen träffas efter lämplighetsskäl och så skiftande som om­ ständigheterna kunna vara i de särskilda fallen möta uppenbarligen stora svårigheter att här uppställa några generella regler. Såsom i flera yttranden framhållits torde det emellertid kunna sägas, att som regel barnavårdsnämn­ den i den kommun där barnet vistas är närmast till att utöva tillsynen. För

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

att giva uttryck häråt i lagtexten synes den omständigheten att barnet bytt

vistelseort böra nämnas först bland skälen för en överflyttning. Att i lagtex­

ten giva mera detaljerade bestämmelser synes mig däremot icke lämpligt.

\ id avgörandet torde emellertid ledning kunna hämtas av de anvisningar

som upprättats inom socialstyrelsen.

9—11 §§.

Dessa paragrafer ersätta 17—19 §§ LBuÄ och 27 § LBiÄ.

I''26

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

9 KAP.

Om underårig» omyndighet.

Detta kapitel avser att utreda verkningarna av underårigs omyndighet. Om

underårigs rätt att ingå arbetsavtal ha dock bestämmelser upptagits i 6 kap.

1 § avser att ersätta 1 kap. 1 § samt 5 kap. 1 och 7 §§ FL, såvitt rör under­

årig.

2 § ersätter 5 kap. 2 § FL.

3—7 §§ motsvara 5 kap. 4—6, 8 och 9 §§ FL, såvitt dessa lagrum röra

underårig.

10 KAP.

Om omyndighet på grund av rättens beslut.

Nu ifrågavarande kapitel avser att angiva förutsättningarna för omyn­

digförklaring och verkningarna därav.

1 och 2 §§ motsvara 1 kap. 2 och 3 §§ FL.

3 § motsvarar 5 kap. 1 och 7 §§ FL, såvitt dessa lagrum angå omyndig­

förklarad.

4 § ersätter 5 kap. 3 § FL.

5 § motsvarar 5 kap. 4 § FL, såvitt denna rör omyndigförklarad.

6 och 7 §§ ersätta 5 kap. 5, 6, 8 och 9 §§ FL, såvitt dessa angå omyndig­

förklarad.

8 § motsvarar 1 kap. 4 § FL. 11

11 KAP.

Om förmyndare.

Gällande rätt m. m.

Liksom förut gällande rätt uppställer FL (2 kap. 1 §) som huvudregel,

att fadern är legal förmyndare för underårigt barn i äktenskap. Vid hans

död övergår förmynderskapet på modern utan att därför erfordras något

särskilt beslut av myndighet. Detsamma gäller, när fadern på grund av omyn-

127

dighet icke själv kan vara förmyndare eller om han av särskild anledning entledigas från förmynderskapet. Går föräldrarnas äktenskap åter eller vinna de hemskillnad eller äktenskapsskillnad, skall den vara barnets förmyndare, som skall ha vårdnaden om barnet. Förordnas eljest att vårdnaden skall tillkomma allenast den ene av föräldrarna, skall han även vara förmyndare.

Under förarbetena till gällande lag övervägdes att som huvudregel stadga, att föräldrarna gemensamt skulle vara förmyndare för underårigt barn i äk­ tenskap. Denna lösning, vilken förordades bl. a. i en inom riksdagen väckt motion, avvisades emellertid, huvudsakligen av det skälet, att det ansågs vara förenat med stora praktiska svårigheter, om föräldrarna endast i för­ ening skulle kunna fullgöra med förmynderskapet förknippade funktioner. Man kunde nämligen, framhölls det, knappast låta bero vid en menings­ skiljaktighet mellan föräldrarna såsom samförmyndare. I fråga om förvalt­ ningen av barnets egendom måste med nödvändighet ett avgörande komma till stånd, såframt icke dess intressen skulle sättas i fara. Det vore emeller­ tid förenat med uppenbara olägenheter att för slitande av meningsskiljaktig­ heter mellan föräldrarna hänvisa dem att inför offentlig myndighet tvista angående handhavandet av barnets angelägenheter.

I Danmark och Norge gälla i stort sett liknande regler om förmynderska­ pet för barn i äktenskap. Enligt den danska lagen om umyndighed og vaergemaal av den 30 juni 1922 är alltså fadern legal förmyndare för barn i äktenskap. Dör fadern eller kan han på grund av omyndighet eller därför att han står under s. k. lavvsergemaal icke utöva förmynderskapet, är modern förmyndare. Detsamma gäller, om fadern entledigats från förmynderskapet. Har forseldremyndigheden (vårdnaden) tillagts den ene av föräldrarna, är denne tillika förmyndare. — Den danska lagens bestämmelser i detta ämne ha tillkommit efter samverkan mellan delegerade för Sverige och Danmark.

Enligt den norska lagen om vergemål for umyndige av den 22 april 1927 är fadern förmyndare för minderårigt barn i äktenskap. Är fadern död eller försvunnen eller är han omyndig, är modern förmyndare. Har äkten­ skapet upplösts eller har samlivet upphört efter beslut om separation, skall den av föräldrarna som skall ha omsorgen för barnet vara förmyndare.

I Finland, där hithörande frågor regleras genom lagen angående för- mynderskap den 19 augusti 1898, gälla delvis andra bestämmelser. Den skill­ nad, som hos oss göres mellan vårdnad och förmynderskap, är främmande för den finska rätten. För den, som är omyndig på grund av sin ålder (min­ derårig), äro bägge föräldrarna förmyndare, och även i detta fall räknas om­ sorgen för den omyndiges person såsom en förmyndarna i denna deras egen­ skap åliggande uppgift. Regeln att jämväl förmynderskapet och icke blott vad vi kalla vårdnaden tillkommer båda föräldrarna innefattar dock en av­ vikelse av övervägande formell natur, då det nämligen enligt den finska lagen vid sådant samförmynderskap tillkommer fadern att företräda barnet inför domstol eller annan myndighet samt att förvalta dess egendom, så­ framt ej modern ansetts därtill mera skickad. Då avgörande angående bar­

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

nen skall träffas i samband med äktenskapets upplösning eller på den grund

att föräldrarna eljest leva åtskilda, är liksom enligt vår lag omsorgen om

barnets person huvudsaken; rätten har att bestämma om vårdnaden, och

med denna följer förmynderskapet.

Ärvdabalksakkunniga.

Frågan om förmynderskapet för barn i äktenskap har som förut nämnts

upptagits av ärvdabalksakkunniga i deras förslag till föräldrabalk. De sak­

kunniga ha därvid övervägt skälen för och emot en lagändring av innebörd,

att föräldrarna gemensamt äro förmyndare, samt yttra härom:

Enligt de sakkunnigas åsikt måste de skäl som tala mot en ordning, en­

ligt vilken förmynderskapet utövas av föräldrarna i förening, tillmätas stor

vikt. Vårdnaden eller rätten att bestämma över barnets personliga angelägen­

heter tillerkännes visserligen enligt gällande lag bägge föräldrarna i förening

utan att någon särskild regel gives för det fall att delade meningar angående

barnets vård och utbildning förefinnas mellan föräldrarna, i följd varav åt

dem själva överlämnas att liksom vid andra meningsskiljaktigheter mellan

makar söka sammanjämka dessa. När fråga är om förmynderskapet, som

innefattar rätten att förvalta barnets egendom och att i frågor rörande egen­

domen representera barnet utåt, torde det emellertid vara mera vanskligt

att lämna frågan, hur det skall förfaras vid oenighet mellan föräldrarna, helt

oreglerad. Skola föräldrarna gemensamt handhava förmynderskapet, torde

alltså knappast kunna undvikas att vid meningsskiljaktighet mellan dem

låta ett avgörande komma till stånd genom beslut av myndighet eller an­

nan. Tydligt är att vissa olägenheter äro förbundna med en sådan ordning,

även om dessa enligt de sakkunnigas mening icke i och för sig kunna anses

avgörande. För ett bibehållande av nuvarande lagregel talar vidare, att även

om meningsskiljaktighet icke råder, praktiska olägenheter kunna följa av

att varje förvaltningsangelägenhet måste ombesörjas av föräldrarna i för­

ening. Å andra sidan kunna åtskilliga skäl åberopas till förmån för den

ståndpunkten, att båda makarna, liksom fallet är med avseende å vårdnaden

om barnet, böra handhava förmynderskapet gemensamt. Härför talar främst

det skälet, att makarna med en sådan ordning ernå full likställighet även i

detta hänseende.

De sakkunniga ha emellertid funnit, att en ändring av den innebörden att

båda föräldrarna städse skola vara lagbestämda förmyndare skulle medföra

så betydande återverkningar på förmynderskapslagstiftningen i övrigt att

den fölle utom ramen för det åt de sakkunniga meddelade uppdraget. Här­

till komme enligt de sakkunniga, att mera betydelsefulla avvikelser från

förmynderskapslagen, som tillkommit efter samarbete med Danmark och

Norge, icke borde ske utan samråd med representanter för dessa länder.

Däremot ansågo de sakkunniga hinder icke möta att i detta sammanhang

till prövning upptaga spörsmålet, om icke — med bibehållande i princip av

det nuvarande systemet — vissa jämkningar kunde vara påkallade i gällan­

de rätt i syfte att bättre än för närvarande tillgodose moderns anspråk på

medbestämmanderätt över barnets ekonomiska förhållanden. I detta hän­

seende anföra de sakkunniga följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

129

Moderns möjligheter att, ensam eller i förening med fadern, få utöva med förmynderskapet förenade befogenheter för underårig! barn i äktenskap, om vilket vårdnaden tillkommer föräldrarna gemensamt, äro enligt gällande lag synnerligen snävt begränsade. På sätt förut nämnts inträder modern i fa­ derns ställe såsom legal förmyndare endast om fadern på grund av omyn­ dighet icke själv kan vara förmyndare eller om han entledigas från förmyn­ derskapet. För entledigande av fadern fordras emellertid starka skäl. Jäm­ likt 2 kap. 9 § förmynderskapslagen kan förmyndare, legal eller särskilt förordnad sådan, entledigas allenast om han gör sig skyldig till missbruk eller försummelse vid utövandet av sin befattning eller om han av annan orsak finnes icke längre lämplig att inneha förmynderskapet. Såsom lagbe­ redningen i sin motivering till denna bestämmelse framhöll kan entledigan­ de på grund av detta stadgande icke komma till stånd enbart därför att eu lämpligare person finnes att tillgå, utan för entledigande förutsättes, att den som bekläder förmynderskapet finnes icke fylla det mått i fråga om lämplighet som i det särskilda fallet bör uppställas. Enligt uttalande av be­ redningen måste större krav på bevisning om bristande lämplighet ställas, då fråga är om entledigande av legal förmyndare än när det gäller en för­ ordnad förmyndare. När förutsättningarna för ett entledigande av fadern såsom legal förmyndare icke äro för handen men fadern likväl icke lämpli­ gen bör ensam handhava förmynderskapet, kan dock enligt 2 kap. 7 § andra stycket förmynderskapslagen jämte honom annan förmyndare förordnas. Även om något lagligt hinder icke torde föreligga att i enlighet med denna bestämmelse förordna modern till medförmvndare vid faderns sida, torde detta dock endast i undantagsfall ha kommit i fråga.

Enligt de sakkunnigas åsikt kan det icke anses tillfredsställande, att mo­ dern — frånsett de fall då vårdnaden tillerkänts henne ensam — sålunda är praktiskt taget utesluten från möjligheten att deltaga i utövningen av de med förmynderskapet förenade funktionerna, även om hon är lika skic­ kad eller lämpligare än fadern att handhava barnets ekonomiska angelägen­ heter. Särskilt om barnets tillgångar härröra från moderns släkt, kan det framstå som naturligt att hon också får deltaga i förvaltningen av dem.

Ett sätt att lösa det föreliggande spörsmålet vore att vidga möjligheterna för modern alt träda i faderns ställe såsom ensam förmyndare. En sådan lösning förutsätter, att fadern skulle kunna entledigas från förmynderskapet ej endast, såsom nu är fallet, på grund av bristande lämplighet utan även om modern finnes mera skickad än fadern att bekläda förmynderskapet. Denna utväg synes emellertid mindre lämplig. Att skilja fadern från tor- mvnderskapet innebär en uppseendeväckande åtgärd, som uppenbarligen icke bör tillgripas utan vägande skäl. Även om fadern inser, att modern lämpligen bör få tillträda förmynderskapet, skulle han säkerligen ofta mot­ sätta sig att bliva formligen entledigad därifrån. Enligt de sakkunnigas me­ ning bör man i stället söka tillgodose moderns anspråk på inflytande över barnets ekonomiska förhållanden genom att vidga möjligheterna för henne att förordnas till inedförmyndare jämte fadern.

De sakkunniga vilja fördenskull föreslå, att till del nuvarande stadgandet om förordnande av förmyndare vid sidan av legal förmyndare fogas en be­ stämmelse av innebörd, att modern, om hon begär det och så finnes lämp­ ligt, skall förordnas till förmyndare jämte fadern. Det kunde ifrågasättas, alt göra moderns rätt alt förordnas till medförmvndare beroende av att moderns eller barnets intresse kräver eu dylik åtgärd eller alt eljest särskild anledning därtill föreligger. Något dylikt villkor synes dock knappast böra

i) llilunuj till riksdagens protokoll 1949. I snnil. Nr 93.

Kungl. Maj:ts proposition ni 93.

uppställas utan modern bör kunna förordnas till medförmyndare så snart eu sådan åtgärd av en eller annan anledning framstår såsom lämplig.

Såsom förut anförts följa vissa olägenheter av att förmynderskåpet till­ kommer båda föräldrarna i förening. En anordning med flera förmyndare vid sidan av varandra innebär nämligen alltid en mera invecklad förvalt­ ningsorganisation, och i fall av oenighet mellan förmyndarna måste beslut komma till stånd genom en utomståendes medverkan. För allmänheten kan det också vara till visst men att det kan inträffa att fadern ej är ensam förmyndare. Härav kan emellanåt uppkomma rättsförlust. De sakkunniga anse emellertid, att dessa olägenheter icke äro av den betydelse att de böra hindra genomförandet av de sakkunnigas förslag om rätt för modern att förordnas till förmyndare vid faderns sida. Sådant förordnande torde i praktiken komma att påkallas endast i de jämförelsevis fåtaliga fall, då särskilda skäl tala för att modern får inflytande över barnets ekonomiska angelägenheter. Man torde kunna förutsätta, att de praktiska olägenheter, som följa av att varje förvaltningsangelägenhet måste ombesörjas av föräldrar­ na i förening, tagas i beräkning innan förordnande begäres. Om så erford­ ras, kan för övrigt rätten enligt 13 kap. 8 § första stycket i förslaget för­ dela förmyndares befogenheter med avseende å barnets tillgångar mellan föräldrarna. Vad angår frågan, huru det i andra fall skall förfaras vid me­ ningsskiljaktighet mellan föräldrarna, torde anledning saknas att frångå vad gällande lag stadgar för det fall att samförmyndare ej kunna enas i ärende rörande förmynderskapet. Vid oenighet torde alltså, i enlighet med bestämmelsen i 13 kap. 8 § tredje stycket, böra gälla den mening, som överförmyndaren finner sig kunna biträda.

Yttrandena över ärvdabalksakkunnigas förslag.

I yttrandena har det föreslagna stadgandet att modern till barn i äkten­ skap skall kunna förordnas till medförmyndare vid faderns sida i allmän­ het icke föranlett något uttalande.

Stockholms förmyndar kammare

har ut­

tryckligen tillstyrkt förslaget,

överförmyndarna i Malmö

ha vitsordat, att

fall kunde förekomma, då det framstode som rimligt och riktigt att mo­ dern kunde förordnas till medförmyndare. Av lagtexten borde emellertid framgå att rätten hade att pröva lämpligheten av dylikt förordnande. I paragrafen borde fördenskull inskrivas, att förordnande skulle meddelas endast om särskilda skäl därtill förelåge.

I några yttranden ha emellertid framförts betänkligheter mot förslaget.

Föreningen Sveriges stadsdomare

har ifrågasatt, huruvida bestämmelsen

komme att få den praktiska betydelse de sakkunniga tänkt sig. Det kunde antagas att tillämpning av stadgandet knappast komme att påkallas av hustrun i andra fall än där allvarligare meningsskiljaktigheter beträffande förvaltningen av barnets angelägenheter uppstått mellan henne och man­ nen. I ett sådant läge skulle förordnande för hustrun som medförmyndare oftast motverka sitt syfte.

Sveriges advokatsamfund

har — under fram­

hållande av huvudsakligen samma synpunkter — avstyrkt förslaget.

Hovrätten för Övre Norrland

har föreslagit, att lösningen av frågan bor­

de ske genom att vidga möjligheterna för modern att träda i faderns ställe såsom ensam förmyndare; och har hovrätten till stöd därför anfört föl­ jande.

Kungt. Maj:ts proposition nr 93.

131

Hovrätten är ense med de sakkunniga om önskvärdheten att bereda mo­ der, som över huvud är lämplig att vara förmyndare, ökade möjligheter att utöva förmynderskapet. Tvekan kan emellertid råda därom vilken väg är lämpligast för att uppnå ett sådant resultat. Att låta ett förmynderskap utövas av flera personer är alltid en vansklig sak. De sakkunniga ha an­ sett troligt, att ett förmyndareförordnande av fader och moder gemensamt komme att i praktiken påkallas endast i jämförelsevis få fall. Även om så bleve händelsen — varom ju intet bestämt kan sägas — och även om domstolarna äro återhållsamma vid meddelande av beslut om två förmyn­ dare, kan det befaras att modern kommer att begära att bliva medförmyn- dare just i sådana fall, där föräldrarna ha svårt att komma överens om åtgärder för barnets bästa. Men därav skulle då följa att föräldrarna rela­ tivt ofta bliva oense vid förmynderskapets utövande och måste anlita över­ förmyndaren för slitande av tvist dem emellan.

I betraktande av de städse föreliggande vanskligheterna med förmynder­ skap, utövat av två personer gemensamt, och av de särskilda svårigheter, som äro närliggande då makar tillsammans utöva förmynderskap för sitt barn, synes det sålunda kunna starkt ifrågasättas huruvida det ej vore lämpligare, att gå fram på en annan — jämväl av de sakkunniga såsom möjlig framkastad — väg att lösa spörsmålet i fråga, nämligen att vidga möjligheterna för modern att träda i faderns ställe såsom ensam förmyn­ dare. Hovrätten ifrågasätter sålunda huruvida ej den regeln borde upp­ ställas att för underårigt barn i äktenskap fadern skall vara förmyndare, men att, om med hänsyn till särskilda förhållanden modern finnes vara lämpligare, hon i stället skall förordnas till förmyndare. Att ett skiljande av fadern från förmynderskapet stundom skulle, såsom de sakkunniga framhållit, te sig som en uppseendeväckande åtgärd, synes ej väga tungt vid jämförelse med de fördelar som vinnas genom att förmynderskapet an­ ordnas på ett sätt som är det lämpligaste icke blott för barnet och för tred­ je man, som skall förhandla med barnets representant, utan i längden san­ nolikt också för förhållandet mellan föräldrarna.

En ledamot av

Göta hovrätt

har framhållit, att ändamålet med det av de

sakkunniga föreslagna stadgandet lika väl kunde uppnås genom en före­ skrift att modern skulle höras av överförmyndaren, då denne hade att pröva lämpligheten av viss åtgärd, eventuellt i förening med stadgande om rätt för modern att påkalla rättens prövning av vissa frågor.

I det yttrande, som avgivits av

Fredrika Bremer-förbundet, Sveriges hus­

modersföreningars riksförbund

och

grkeskvinnornas samarbetsförbund

har

förordats, att båda föräldrarna till barn i äktenskap enligt lag skola vara förmyndare, varvid till stöd härför anförts följande.

Enligt de sakkunnigas förslag skall liksom enligt gällande rätt fadern ensam vara förmyndare för underårigt barn i äktenskap. Detta kunna vi icke anse lämpligt eller förenligt med den jämställdhet mellan makar, som i andra avseenden kommit till uttryck såväl i nya giftermålsbalken som i lagen om barn i äktenskap. En konsekvent tillämpning av dessa grundsat­ ser borde ha lett till, att man vid införandet av lagen om förmynderskap år 1924 hade stadgat, att föräldrarna gemensamt skulle handhava icke blott vårdnaden om barnet utan även dess ekonomiska angelägenheter. Motioner härom avgåvos såväl i första som andra kammaren och dessa föranledde livlig diskussion. Mot förslaget anfördes framförallt, alt om föräldrarna

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

icke kunde enas i en ekonomisk angelägenhet och avgörandet således måste

lämnas till utomstående, en icke önskvärd inblandning i familjens interna

angelägenheter komme till stånd, vilket ansågs strida mot äktenskapets

idé. Vidare åberopades de praktiska olägenheterna av att ständigt behöva

kräva godkännande av båda föräldrarna samt slutligen tredje mans in­

tresse av att hava en enhetlig regel att hålla sig till beträffande vem, som

vore behörig att träffa avgöranden i fråga om underårigs egendom. Intet

av dessa skäl synes oss vara av den betydelse, att det motiverar ett åsido­

sättande av moderns berättigade krav på medbestämmanderätt i barnets

ekonomiska angelägenheter. De praktiska olägenheterna behöva i praktiken

icke bliva så stora. Dels är det endast i undantagsfall, som barn i äkten­

skap ha egna tillgångar, och dels komma makar troligen i stor utsträckning

att lämna varandra fullmakt. Beträffande rättens inblandning behöver man

bara hänvisa till att det redan finnes ett stadgande, att om ena maken

vägrar lämna sitt samtycke till försäljning av eller inteckning i fast egen­

dom, rätten i sista hand skall avgöra, om åtgärden skall komma till stånd.

I de flesta äktenskap skulle kanske en ändring icke spela så stor roll,

eftersom dessa frågor i allmänhet säkerligen avgöras av makarna i sam­

förstånd. Men man kan icke bortse från de fall, då förhållandet mellan ma­

karna är sådant, att mannen anser sig kunna utan hustruns vetskap exem­

pelvis verkställa uttag på barnens banktillgodohavanden. Särskilt upprö­

rande blir förhållandet om barnets tillgångar härröra från modern eller

hennes släkt. Vidare förefaller det underligt, att modern, som automatiskt

blir ensam förmyndare för barnen, så snart hon av någon anledning blir

ensam vårdnadshavare, under bestående äktenskap icke skall få dela det

ekonomiska ansvaret med fadern. I många fall vore det dessutom utan

tvivel av stort värde för en hustru, vars barn ha egna tillgångar, att under

äktenskapet tvingas att sätta sig in i skötseln av barnets ekonomiska ange­

lägenheter för att icke stå fullständigt ovetande och oförberedd, om hon på

grund av mannens död eller vid skilsmässa själv skulle få övertaga sköt­

seln av dessa angelägenheter. De sakkunniga ha visserligen föreslagit, att

modern skall kunna förordnas till medförmyndare, om hon begär det och

så finnes lämpligt, men detta är icke tillfyllest. Ett sådant stadgande kom­

mer att sakna praktisk betydelse, eftersom man kan förutsätta, att modern

icke kommer att begära förordnande som medförmyndare, förrän det redan

är för sent. Man kan också utgå ifrån att mannen i många fall kommer att

uppfatta en sådan begäran av hustrun såsom ett misstroendevotum, varför

hustrun kan förutsättas avstå från en sådan begäran hellre än att fram­

tvinga en konflikt. Med stöd av vad som nu anförts vilja vi som vår upp­

fattning hävda, att föräldrarna gemensamt skola vara förmyndare för un­

derårig! barn i äktenskap.

Även

svenska befolknings förbundet familjevärnet

har intagit samma

ståndpunkt.

Socialstyrelsen

samt

svenska socialvårdsförbundet

ha, utan att

direkt avvisa det av de sakkunniga framlagda förslaget, givit uttryck åt den

uppfattningen, att förmynderskapet principiellt bör tillkomma båda makarna

i förening.

Promemoria i ämnet.

Vid möte i Köpenhamn den 30 och den 31 januari 1948 mellan de delege­

rade för nordiskt samarbete på lagstiftningens område diskuterades, om

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

133

samarbetet lämpligen borde omfatta även spörsmålet om en revision av lag­ reglerna om förmynderskap för barn i äktenskap. De delegerade uttalade sig härför och förordade, att man till en början i Danmark och Sverige i sam­ råd undersökte frågan. Å svensk sida har därefter av byråchefen för lag­ ärenden i justitiedepartementet Sven Edling upprättats en promemoria i ämnet, vilken tillställts den å dansk sida tillkallade utredningsmannen, professorn vid Köpenhamns universitet O. A. Borum.

I promemorian framhålles till en början, att regeln att förmynderskåpet för barn i äktenskap tillkommer fadern ensam utgjorde en avvikelse från den eljest på familjerättens område genomförda principen om full likstäl­ lighet mellan makar. Det vore icke tillfredsställande att modern sålunda vore utesluten från möjligheten att deltaga i utövningen av de med förmynder- skapet förenade funktionerna. Modern kunde vara väl så skickad härför som fadern och hade ofta, särskilt under barnets tidigare år, den närmaste inblicken i barnets behov. För modern måste det alltså i många fall framstå som ett berättigat önskemål att deltaga i skötseln av barnets ekonomiska angelägenheter. Särskilt framträdande vore moderns anspråk i detta hänse­ ende om barnets tillgångar härrörde från modern eller hennes släkt.

I promemorian påpekas vidare, att vårdnaden eller rätten att bestämma över barnets personliga angelägenheter tillkomme bägge föräldrarna i för­ ening. Enligt sakens natur vore emellertid utövandet av åtskilliga vårdnads- befogenheter ytterst beroende av att medel kunna ställas till förfogande för ändamålet. På så sätt kunde i de fall då dessa medel måste tagas från bar­ nets förmögenhet mannen i sin egenskap av förvaltare av denna komma att intaga en starkare ställning än hustrun även när fråga vore om uppgifter som egentligen hörde till vårdnaden.

Enligt vad i promemorian framhålles talade sålunda ur likställighetssyn- punkt starka skäl för att makarna i förening vore förmyndare; och anföres vidare härom följande.

Dessa skäl förbisågos icke vid utformningen av förmynderskapslagen men avgörande betydelse tillädes omständigheter som tala emot ett gemensamt förmynderskap. Vad man genom att tillerkänna förmynder skåpet åt en av makarna ensam i första hand avsåg att vinna var att en inblandning från utomstående i familjens angelägenheter icke skulle behöva äga rum. Vid oenighet mellan makarna måste nämligen, framhöll man, ett avgörande med nödvändighet komma till stånd genom beslut av myndighet eller annan. Na­ turligtvis är detta skäl emot ett gemensamt förmynderskap av viss betydelse men vikten torde ha överdrivits. Vid delade meningar angående handhavan- det av förmynderskapet torde sålunda i många fall en sammanjämkning komma till stånd. Antalet fall, då ett avgörande måste ske genom beslut av utomstående, kan därför antagas bli jämförelsevis litet. Det kan även fram­ hållas, att vid en meningsskiljaktighet angående ekonomiska ting ett avgö­ rande genom beslut av myndighet eller annan erbjuder mindre vanskligheter än när fråga är om den personliga vårdnaden, där större utrymme finnes för känsloskäl. Som jämförelse må erinras, att om make vill sälja eller in- teckna sin fasta egendom men andra maken vägrar att samtycka härtill, den

förre enligt nya giftermålsbalken kan påkalla rättens prövning av åtgärdens

lämplighet.

En annan invändning som kan framställas mot att föräldrarna tillsam­

mans inneha förmynderskapet är, att en anordning med två som förmyndare

innebär en mera invecklad förvaltningsorganisation. Praktiska olägenheter

kunna tydligen följa av att varje förvaltningsangelägenhet måste ombesörjas

av föräldrarna i förening. Beslut rörande en viss förvaltningsangelägenhet

kan härigenom fördröjas till nackdel för den omyndige, och för tredje man

kan det vara till olägenhet att två representanter för den omyndige finnas.

Ä andra sidan må påpekas, att i många fall en förvaltningsåtgärd kan bli

mer noggrant övervägd om båda makarna måste taga ställning till saken.

De praktiska olägenheterna av att båda föräldrarna måste deltaga i varje

beslut rörande förmynderskapet torde i regel kunna undvikas genom att den

ene maken lämnar den andre fullmakt att handla å hans vägnar.

Sammanfattningsvis har i promemorian påpekats, att starka principiella

skäl talade för att båda föräldrarna vore förmyndare men att åtskilliga olä­

genheter, främst av praktisk art, vore förenade med ett sådant dubbelt för-

mynderskap. Dessa olägenheter vore emellertid knappast av sådan styrka,

att de borde hindra genomförandet av tanken att göra båda föräldrarna jäm­

ställda även i fråga om skötseln av barnets ekonomiska angelägenheter. Vär­

det ur etisk synpunkt av en sådan likställighet finge icke underskattas. De

med en sådan ordning förbundna nackdelarna torde ej heller behöva befaras

uppkomma i något större antal fall, eftersom barn regelmässigt erhölle egen­

dom av någon betydenhet först vid en av föräldrarnas död.

Vad angår det av ärvdabalksakkunniga upprättade förslaget, att modern

på ansökan skulle kunna förordnas till medförmyndare vid faderns sida, på­

pekas i promemorian, att framläggandet av detta förslag icke innebure att

de sakkunniga i princip avvisat tanken på att båda föräldrarna städse skola

vara legala förmyndare. Såsom de sakkunniga framhållit hade nämligen

denna större fråga icke ansetts böra upptagas utan samråd med represen­

tanter för Danmark och Norge. Då nu förutsättningar förelåge att lösa frågan

efter en för länderna gemensam linje syntes man knappast böra stanna

vid de sakkunnigas mera begränsade förslag. Det kunde visserligen sägas

vara en fördel, att det dubbla förmynderskapet förbehölles de fall, då ett sär­

skilt intresse förelåge å moderns sida att deltaga i handhavandet av förmyn­

derskapet. Man vunne emellertid icke med förslaget vad man främst borde

avse att vinna, nämligen införandet av en principiell likställighet mellan man

och hustru i fråga om skötseln av barnets ekonomiska angelägenheter. För

övrigt kunde det, på sätt i yttrandena över de sakkunnigas förslag fram­

hållits, befaras att förordnande som medförmyndare komme att påkallas av

hustrun först då allvarligare meningsskiljaktigheter redan uppstått mellan

makarna beträffande förvaltningen av barnets tillgångar.

I promemorian uttalas därefter, att om man sålunda ansåge att föräld­

rarna gemensamt borde vara legala förmyndare för barn i äktenskap, den

frågan uppställde sig, om därav påkallades ändringar i förmynderskapslag-

stiftningen i övrigt; och anföres härom följande.

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

135

Det bör erinras om att redan gällande rätt känner anordningen med flera såsom förmyndare. Enligt 2 kap. 7 § må sålunda liera förmyndare förordnas för omyndig liksom medförmyndare kan förordnas vid sidan av legal för­ myndare. Särskilda bestämmelser äro vidare meddelade med tanke på de fall då flera förmyndare finnas. Enligt 6 kap. 8 § skall i dessa fall förmyn- derskapet handhavas gemensamt så snart annat icke blivit bestämt av rätten. En delning av förvaltningen kan emellertid anordnas av rätten. Reg­ ler givas även angående slitande av meningsskiljaktigheter mellan förmyn­ darna i en fråga som faller under den gemensamma förvaltningen. Kunna förmyndarna ej enas i ärende, som de äga avgöra utan inhämtande av över­ förmyndarens eller rättens samtycke, kan en var av dem hänskjuta frågan till överförmyndaren, som skall pröva de olika meningarna. Den mening blir då gällande, som överförmyndaren finner sig kunna biträda.

Anledning att frångå dessa regler för de fall då äkta makar enligt vad nu föreslås skola vara samförmyndare för barn i äktenskapet torde icke före­ ligga. Vad särskilt angår den gällande ordningen för slitande av menings­ skiljaktigheter mellan samförmyndare torde denna väl lämpa sig även för ifrågavarande fall. Genom att vända sig till överförmyndaren torde^ icke åstadkommas någon sådan publicitet som kan nämnvärt skada förhållan­ dena inom äktenskapet.

I promemorian framhålles slutligen, att vad förut anförts rörande sam- förmynderskap mellan makar naturligtvis ägde tillämpning endast om ma­ karna tillsammans vore vårdnadshavare. Ginge föräldrarnas äktenskap åter eller vunne de hem- eller äktenskapsskillnad, borde den vara ensam förmyn­ dare, som skulle ha vårdnaden om barnet. Förordnades eljest att vårdnaden skulle tillkomma allenast den ene av föräldrarna, borde han även vara ensam förmyndare.

Yttranden över promemorian.

Över promemorian ha efter remiss yttranden avgivits av Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Nedre Norrland, socialstyrelsen, Stockholms förmyndarkammare, överförmyndarna i Göteborg och Malmö, svenska bankföreningen, föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges advokatsamfund, svenska socialvårdsför- bundet och yrkeskvinnors samarbetsförbund.

I yttrandena ha delade meningar kommit till uttryck rörande förslaget att båda föräldrarna skola vara förmyndare för underårigt barn i äkten­ skap. Förslaget har i princip tillstyrkts av hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Nedre Norrland, socialstyrelsen, svenska bankföreningen, svenska socialvårdsförhundet och yrkeskvinnors samarbetsförbund. Även överförmyndarna i Göteborg ha uttalat sig för en regel att båda föräldrarna skola vara legala förmyndare för barn i äktenskap men ansett denna regel böra kompletteras med ett stadgande av innehåll, att den ene maken må kunna överlåta åt den andre att vara ensam förmyndare. I övriga yttran­ den har förslaget mer eller mindre bestämt avstyrkts. Två av dessa yttran­ den äro emellertid ej enhälliga. — Av de tillstyrkande yttrandena må föl­ jande här återgivas.

Knngl. Maj:ts proposition nr 93.

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

Hovrätten för Nedre Norrland

har funnit det i princip riktigt att i de

fall, då föräldrarna gemensamt ha vårdnaden, de jämväl gemensamt äro

förmyndare. Frågor rörande barnets personliga angelägenheter vore,

framhåller hovrätten, så nära sammanhängande med frågor rörande egen-

domsförvaltningen, att det syntes naturligt att den som bestämde beträf­

fande vårdnaden även finge bestämmanderätt beträffande förmynderskapet.

Denna ståndpunkt intoge också redan lagstiftningen i de fall, då vårdna­

den tillkomme allenast den ene av föräldrarna.

Hovrätten har vidare — efter att ha framhållit att en anordning, enligt

vilken båda de vårdnadshavande föräldrarna i förening vore förmyndare

för barnet, naturligtvis bleve tyngre än den nuvarande — yttrat följande.

I sak torde dock denna fråga knappast ha större praktisk räckvidd. Till

en början bortfalla alla de fall, då någon förmögenhetsförvaltning ej ifråga-

kommer. Men även där förmögenhet finnes, torde ett gemensamt förmyn-

derskap i allmänhet ej behöva medföra praktiska olägenheter av nämnvärd

betydelse. De invändningar, som ur praktisk synpunkt kunna resas mot

den i promemorian föreslagna anordningen, synas därför icke vara alltför

vägande. Svårigheter kunna befaras uppstå egentligen endast i de fall, då

föräldrarna ha oförenliga åsikter om förmynderskapets handhavande. Det

synes emellertid orimligt att utestänga modern från delaktighet i förmyn­

derskapet därför att hon har annan åsikt i förmynderskapsfrågorna än fa­

dern. Snarare kan det då vara av särskilt värde, att hon får rättslig möj­

lighet att göra sin uppfattning gällande.

Med ärvdabalksakkunnigas förslag att modern skulle förordnas till med-

förmyndare, då hon så begärde, kommer man icke förbi de invändningar

av praktisk natur, som nyss antytts. Såsom i promemorian framhållits

torde nämligen dylik begäran komma att göras just i de fall, då menings­

skiljaktigheter råda mellan föräldrarna och då sålunda ett gemensamt för-

mynderskap kan väntas medföra besvärligheter. Vill man undvika dessa,

nödgas man gå den väg, som från annat håll förordats, nämligen att öka

möjligheterna för modern att bli ensam förmyndare. Hovrätten delar emel­

lertid uppfattningen, att en lagstiftning av denna innebörd, som tvingar

modern att anhängiggöra talan mot fadern för att få sina anspråk beak­

tade, icke innebär en lycklig lösning.

Socialstyrelsen

har uttalat sig för att såväl vårdnad som förmynderskap

principiellt borde tillkomma båda föräldrarna i förening. Enär åtskilliga

vårdnadsbefogenheter ytterst vore beroende av att medel kunde ställas till

förfogande för ändamålet, vore det, framhåller styrelsen, otillfredsställande,

att icke bestämmanderätten beträffande barnets personliga och ekonomiska

angelägenheter tillkomme föräldrarna gemensamt. Med hänsyn härtill har

styrelsen — som dock säger sig sakna närmare kontakt med förinynder-

skapsärenden och därför icke ansåge sig kunna bedöma de praktiska olä­

genheter, särskilt för banker och liknande inrättningar, som följde med för­

äldrarnas samförmynderskap — i princip tillstyrkt det framlagda förslaget.

Svenska bankföreningen

har till en början — efter att ha erinrat om att

frågan om samförmynderskap var föremål för ingående prövning under

förarbetena till förmynderskapslagen — framhållit, att då nu återigen

137

samma spörsmål uppkommit man helt naturligt frågade sig, huruvida un­ der den förhållandevis korta tid som förmynderskapslagen varit i kraft så­ dana förändrade förhållanden inträtt, att antingen de skäl som vid lagens tillkomst åberopades emot tanken på gemensamt förmynderskap väsentli­ gen förlorat i styrka eller också intresset av sådant förmynderskap vuxit sig så mycket starkare, att de nämnda skälen icke längre borde få stå hind­ rande i vägen. Sedan föreningen därefter erinrat att de vid lagens tillkomst anförda skälen mot gemensamt förmynderskap i huvudsak vore dels att det skulle medföra väsentliga praktiska svårigheter om föräldrarna endast i förening skulle kunna fullgöra förmynderskapets funktioner, dels ock att det vore förenat med olägenheter att för slitande av meningsskilj aktigheter mellan föräldrarna hänvisa dem till offentlig myndighet, har föreningen vidare anfört följande.

Vad först beträffar de praktiska olägenheter som skulle följa av att för­ äldrarna gemensamt bleve förmyndare för de underåriga barnen, ha dessa för visso icke blivit mindre än de bedömdes vara vid förmynderskapslagens tillkomst. De ligga också i öppen dag, då ju allt agerande i förhållande till tredje man måste bli mera komplicerat, om två skola besluta i stället för en. På bankernas notariatavdelningar, vilka i mycket stor omfattning om- händerha förvaltningen av omyndigas medel, bleve arbetet med införskaf­ fande av medgivanden av olika slag från bägge makarna väsentligt mera arbetskrävande än motsvarande arbete är för närvarande. Detsamma gäller kallelser och meddelanden av olika slag till förmyndarna. Vid öppnandet av räkning för en omyndig måste för varje gång infordras bevis, huruvida den omyndiges föräldrars äktenskap alltjämt består; ett godtagande av en felaktig uppgift om att det är upplöst, kan ådraga banken skadeståndsskyl- dighet på grund av felaktiga utbetalningar. Att allt detta merarbete kom­ mer att medföra ökade kostnader, ligger i sakens natur, liksom att dessa kostnader i sista hand få bäras av den omyndige.

Särskilt komplicerat lärer förhållandet bli med avseende å alla de många smärre tillgodohavanden som omyndiga äga å sparkasserälcningar i ban­ kerna. Dessa räkningar ha ofta öppnats i den omyndiges namn men med antecknande av att medlen få lyftas av fadern som förmyndare. I alla dessa fall skulle det, om bägge föräldrarna bleve förmyndare, bli nödvändigt att jämväl modern lämnade sitt medgivande till uttag å räkningen. Att detta konnne att medföra mycken omgång, säger sig självt.

I den remitterade promemorian bar i fråga om de praktiska olägenheter, som sålunda bleve följden av ett lagstadgat gemensamt förmynderskap, an­ förts, att de i regel torde kunna undvikas genom att den ene maken läm­ nar den andre fullmakt att handla å hans vägnar. I kvinnoföreningarnas i promemorian åberopade remissutlåtande har också uttalats, att makar tro­ ligen i stor utsträckning konnne alt lämna varandra fullmakt. Frånsett att en förmyndare uppenbarligen icke kan genom att lämna fullmakt till eu medförmyndare undandraga sig någon del av förmynderskapets ansvar och således alltid, om han skail rätt utöva fönnynderskapet, måste hålla sig underrättad om medförmyndarens åtgärder på grund av tullmakten, synes detta sätt att utöva gemensamt förmynderskap icke vara att rekom­ mendera. Om ett samförmynderskap skall bli av någon verklig betydelse, måste det utövas gemensamt. Och det kan befaras, att make, som lämnat fullmakt till andre maken, i många fall icke komme att ägna sig åt förmyn-

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

138

Kungi. Maj:ts proposition nr 93.

derskapet i annan mån än att han undertecknar den föreskrivna redovis­

ningen till överförmyndaren. I dessa fall komme situationen att i praktiken

bli densamma som förut, med den skillnaden blott, att jämväl hustrun bleve

ansvarig för förvaltningen av den omyndiges egendom. Det är visserligen

sant, att fullmakten när som helst kan återkallas och att hustrun således

när hon så önskar åter kan aktivt utöva förmynderskapet. Men ett sådant

ingripande från hennes sida förutsätter övervinnande av så kraftiga åter­

hållande moment, att det väl mera sällan komme att ske i praktiken.

Vad härefter beträffar den vid lagens tillkomst emot tanken på sainför-

mynderskap åberopande omständigheten, att man icke bör låta menings­

skiljaktigheter inom ett äktenskap dragas inför offentlig myndighet för av­

görande, synes även denna invändning alltjämt äga sin fulla giltighet. Att

ett gemensamt utövat samförmynderskap kan medföra komplikationer, lig­

ger i sakens natur, liksom ock att meningsskiljaktigheterna många gånger

komma att röra rena bagateller. Att sådana bagatelltvister mellan makar

skola dragas inför överförmyndaren för avgörande synes icke vara tillta­

lande. Den omständigheten att detta i avsevärd omfattning kan befaras bli

följden av promemorieförslagets genomförande synes bankföreningen vara

en av de tyngst vägande invändningarna mot förslaget.

Föreningen har därefter framhållit att, om sålunda enligt föreningens

mening de invändningar som vid lagens tillkomst restes mot förslaget om

samförmynderskap alltjämt ägde i stort sett samma bärkraft, det återstode

att undersöka, huruvida några omständigheter numera tillkommit utöver

det tidigare åberopade som kunde sägas ha så skärpt intresset av att införa

ett gemensamt förmynderskap att de anförda invändningarna borde vika;

och har föreningen härom anfört följande.

Därvid kan man icke undgå den iakttagelsen, att rättvisesynpunkten,

kravet på hustruns jämställdhet med mannen i alla avseenden, utgör det

väsentligen pådrivande momentet i diskussionen om moderns medförmyn-

darskap för barnen i äktenskapet. I och för sig borde väl denna synpunkt

vara av förhållandevis underordnad betydelse för frågans bedömande, som

ju uteslutande bör ske med hänsyn till barnets bästa. I sitt i den remitte­

rade promemorian refererade utlåtande yttra emellertid de tre kvinnoor­

ganisationerna, att den nuvarande ordningen innebär »ett åsidosättande

av moderns berättigade krav på medbestämmanderätt i barnets ekonomiska

angelägenheter». Och promemorians författare synes grunda förslaget om

samförmynderskap främst därpå, att detta skulle stå i överensstämmelse

med principen om den fulla likställigheten mellan makarna, vilken eljest

är genomförd på familjerättens område.

Det är möjligt att kravet på makarnas likställighet i äktenskapet fram­

träder starkare nu än tidigare. Det förevarande spörsmålets upptagande till

behandling är i sin mån ett uttryck härför. Ur den rent sakliga synpunkten

— förmynderskapets handhavande på det för den omyndige bästa sättet —

torde emellertid knappast kunna göras gällande, att den nuvarande regeln

medfört några verkliga olägenheter. Det skulle t. o. in. kunna sägas, att

förutsättningarna för tillfredsställande handhavande av ett förmynderskap

rent allmänt sett äro mera gynnsamma, då det finnes endast en förmyndare

än då förmyndarna äro flera; i varje fall är förordnande av mer än en för­

myndare för omyndiga utan legal förmyndare förhållandevis sällsynt.

Bankföreningen vill alltså icke bestrida, att den psykologiska faktor, som

moderns anspråk på full likställighet med fadern i fråga om barnens eko­

nomiska angelägenheter utgör, måhända framträder starkare nu än vid för-

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

139

mynderskapslagens tillkomst. Det torde dock vara en öppen fråga, huru­ vida det fördenskull vore befogat att tillgodose detta anspråk till priset av de praktiska olägenheter som följa med samförmynderskapet och trots att det knappast kan anses föreligga något starkare intresse för de underåriga barnens del av en ändring i sådan riktning. Bankföreningen skulle för sin del icke vilja tillstyrka en dylik ändring, om icke för densamma talade något sakligt skäl utöver de förenämnda mera psykologiska motiven. Så synes emellertid i viss mån vara fallet. På sätt i promemorian framhålles är ut­ övandet av åtskilliga vårdnadsbefogenheter, vilka ju tillkomma föräldrarna gemensamt, ytterst beroende av att medel kunna ställas till förfogande för ändamålet. I de fall då dessa medel måste tagas från barnets förmögen­ het, kan det onekligen anses vara rätt och riktigt, att modern har en viss medbestämmanderätt jämväl rörande den rent ekonomiska frågan, huru­ vida och i vilken mån förmögenheten bör disponeras för ändamålet. Att nämnda förhållande utgör en åtminstone teoretiskt saklig grund för för­ slaget, skall icke förnekas.

Som ett ytterligare sakligt skäl för den i promemorian föreslagna sam- förmvndarregeln kan möjligen också åberopas, att moderns medförmynder- skap kan sägas väl rimma med den åskådning, som nyligen kommit till ut­ tryck i bestämmelsen i 4 § lagen om allmänna barnbidrag, att modern skall uppbära barnbidrag för barn i äktenskap. Denna bestämmelse motiverades främst med att modern, som i regel hade den omedelbara vårdnaden om barnet, vore bäst skickad att bedöma dess behov. Det kan då sägas innebära en viss konsekvens att låta modern medverka jämväl i skötseln av barnets ekonomi i övrigt.

På grund av det anförda har föreningen — trots de betänkligheter som måste anses föreligga emot genomförandet av en regel om att föräldrarna gemensamt skola vara förmyndare för underårigt barn i äktenskap — icke velat ställa sig avvisande mot en sådan reform, därest den ansåges önsk­ värd på grund av de psykologiska skäl som betingat frågans upptagande. Föreningen har i detta sammanhang särskilt framhållit, att om en ändring skulle ske, det i promemorian framlagda förslaget om samförmynderskap för föräldrarna under alla omständigheter vore att föredraga framför den av ärvdabalksakkunniga rekommenderade lösningen, att modern skulle kun­ na förordnas till medförmyndare jämte fadern. En sådan anordning skulle nämligen medföra en ovisshet om de aktuella förmynderskapsförhållande- na som i ekonomiska mellanhavanden bleve ytterst besvärande.

överförmyndarna i Göteborg

ha framhållit, att alla skäl talade för att

makarna borde vara jämställda med avseende å förmynderskapet för un­ derårigt barn. Ärvdabalksakkunnigas förslag om att modern skulle kunna förordnas till förmyndare vid faderns sida syntes icke i sak ändra moderns nuvarande undantagsställning. Genomförandet av detta förslag skulle allt­ så icke i verkligheten åstadkomma jämställdhet mellan makarna. Enligt överförmyndarnas åsikt borde i stället i lag stadgas alt båda föräldrarna skola vara legala förmyndare för underårigt barn. Till en sådan regel bor­ de emellertid knytas en bestämmelse av innehåll, att fadern eller modern vid inskrivningen av förmynderskapet ägde, om makarna så funne lämp­ ligt, överlåta åt den andre maken alt ensam förvalta förmynderskapet. För-

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

mynderskapets formliga överlåtelse på en av makarna syntes undanröja de olägenheter som onekligen vore förenade med förmynderskapets fördelning på mera än en person, överlåtelse av förmynderskapet på den ene av ma­ karna komme med stor sannolikhet att bliva regel, sedan makarna vunnit kännedom om de praktiska fördelarna med en sådan anordning. Men det skulle icke behöva uppstå någon osämja, grundad på moderns mindervär- dighetsställning.

Svea hovrätt,

som på sätt förut nämnts avstyrkt förslaget att båda föräld­

rarna skola vara förmyndare, har till en början framhållit, att lagstiftning­ en om rättsförhållandet mellan äkta makar samt om föräldrars vårdnad om barn i äktenskap vore grundad på att likställighet principiellt skulle råda mellan makarna. En motsvarande likställighet hade emellertid icke fått komma till uttryck i fråga om barnens ekonomiska förhållanden, i det att förmynderskapet principiellt tillkomme fadern ensam. Det hade med hän­ syn härtill gjorts gällande att denna regel vore en anomali. Enligt hovrät­ tens mening vore emellertid de omständigheter som föranlett skillnaden i fråga om makarnas inbördes förhållanden och vårdnaden, å ena sidan, samt förmynderskapet för barnen, å den andra, i betydande utsträckning grun­ dad i livsförhållandena. Man måste därför ställa sig betänksam till det nu väckta förslaget om anordnande av ett föräldrarnas samförmynderskap för barn. I detta hänseende har hovrätten vidare anfört följande.

Medan vårdnaden ligger på det faktiska planet är det vid förmynderska­ pet fråga om rättsliga angelägenheter varmed följer att en åtgärd i förmyn­ derskapet regelmässigt fordrar medverkan av myndighet eller tredje man. Ofta är en sådan åtgärd av brådskande natur. En meningsskiljaktighet mel­ lan makarna i fråga om vårdnaden äro de hänvisade att söka lösa genom inbördes uppgörelse, och tvisten stannar sålunda inom familjen. Menings­ skiljaktighet mellan samförmyndare fordrar däremot på ett helt annat sätt en lösning, och en snabb lösning, och ett slitande av tvisten genom någon utomstående är därför nödvändigt.

Men alldeles bortsett från meningsskiljaktigheterna mellan makarna är ett samförmynderskap även i andra hänseenden förenat med praktiska olägenheter, som bland annat sammanhänga med nödvändigheten att kun­ na påvisa legitimation. Om ett legalt samförmynderskap för föräldrar in­ fördes, skulle det exempelvis icke vara tillräckligt med att den ene skall äga handla ensam, när den andre har förfall. Ett påstående att förfall fin­ nes för den andre är ju i regel icke tillräckligt, utan prövning av förfallets riktighet måste erfordras.

Inom de organisationer och sammanslutningar, vilka särskilt intresserat sig för åstadkommande av en lagändring, åsyftande legalt samförmynder­ skap, torde man icke hava fullt klart för sig, i huru få fall en sådan lag­ stiftning skulle vara praktiskt tillämplig. Medan vårdnadsfrågan har aktua­ litet för varje barn, är det ovanligt, att samförmynderskapsfunktioner be­ höva utövas för ett barn, medan båda föräldrarna äro i livet. Barnet har nämligen sällan egna tillgångar i denna situation. Detta förekommer endast om barnet erhållit egendomen i gåva eller genom testamente.

Om emellertid barnet i det särskilda fallet har egendom och alltså för- mynderskapsförvaltning måste utövas, kan det ifrågasättas, om icke infö­

rande av ett tvång till legalt samförmynderskap i allt för hög grad innebar hävdande av en abstrakt princip för dess egen skull och om icke lagändring­ en följaktligen går vida utöver vad det praktiska behovet möjligen kräver. I det övervägande antalet fall torde hustrun-modern för närvarande vara ganska främmande för förmögenhetsförvaltning, och hon kan förutsättas ofta vilja stå utanför förmynderskapet för att icke behöva påtaga sig ett ansvar för barnens egendom, ett ansvar för vilket hon själv känner sig mindre vuxen. Det praktiska behovet blir i dessa fall fullt tillgodosett ge­ nom en sådan lagändring, som de ärvdabalksakkunniga föreslagit i 11 kap. 7 § och som går ut på att modern skall förordnas att jämte fadern vara förmyndare, om hon begär det och så finnes lämpligt. Av motiven att döma torde meningen vara, att hustru, som begär att bli förordnad till med- förmyndare, alltid äger erhålla sådant förordnande, såvida icke alldeles särskilda skäl tala däremot. Hovrätten, som i tidigare yttranden icke haft något att erinra mot detta lagförslag, har icke förbisett att en lagregel av detta innehåll understundom kan medföra slitningar mellan makarna och att hustrun kan därigenom avskräckas att begagna sig av nu angivna ut­ väg. Men det förefaller hovrätten att möjligheten av en sådan olägenhet i undantagsfall icke kan motivera införande av legalt samförmynderskap över hela linjen.

Med hänsyn till det anförda och då några belysande exempel på rättsför­ luster som skulle ha vållats i följd av gällande lagstadganden, icke fram- dragits, hölle hovrätten före att förslaget om legalt samförmynderskap icke vore tillräckligt motiverat. Det funnes emellertid en omständighet som kun­ de vara ägnad att föranleda en viss tvekan. Inom området för vårdnaden kunde frågan om den ena eller andra åtgärden skulle vidtagas vara beroende av om medel stode till förfogande för ändamålet. Därest det gällde att anlita den omyndiges medel fölle denna dispositionsfråga inom förmynderskapets ram, och det bleve alltså fadern såsom förmyndare, vilken i denna del hade beslutanderätten. På detta sätt finge fadern i ett dylikt fall ett direkt över­ tag över modern i en angelägenhet som rörde vårdnaden. Hovrätten ansåge emellertid för sin del denna omständighet icke utgöra tillräckligt skäl för en lagändring, särskilt om den förut berörda ändringen i 11 kap. 7 § forsla­ get till föräldrabalk skulle komma till stånd.

Stockholms förmyndarkammare

har till en början framhållit, att det vid

förmynderskapslagens tillkomst befunnits lämpligt alt beträffande förmyn- derskap för barn i äktenskap bibehålla en regel som innefattade en avvikelse från principen om makars likställighet. Man syntes med hänsyn härtill framställa den frågan, om det numera yppats omständigheter av sådan vikt, att de borde föranleda en ändring. Såvitt förmyndarkammaren hade sig be­ kant hade några dylika omständigheter icke framkommit. Den egentliga anledningen till den ifrågasatta lagändringen syntes snarare vara ett utslag av ett likställighetssträvande i fråga om skötseln av barnets ekonomiska angelägenheter. Att uteslutande av denna anledning vidtaga den ifrågasat­ ta lagändringen syntes förmyndarkammaren innefatta för långt drivet hän­ synstagande till en, låt vara riktig, princip. Det avgörande borde i stället vara de omyndigas bästa och lagändringen borde därför vidtagas endast för den händelse det kunde antagas, att en ekonomisk förvaltning av båda för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

141

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 93

åldrarna i allmänhet skulle bli fördelaktigare för de omyndiga än en för­

valtning som omhänderhades av fadern ensam. Förmyndarkammaren ville

icke ifrågasätta annat än att detta understundom kunde bli händelsen men

ansåge sig icke kunna förutsätta att så skulle bli fallet i allmänhet. Å andra

sidan ville förmyndarkammaren icke göra gällande, att ett dubbelt förmyn-

derskap skulle medföra någon försämring i och för sig uti detta hänseende

men mot en anordning med två förmyndare talade de praktiska olägenhe­

terna. I detta hänseende har förmyndarkammaren anfört följande.

Det torde vara ostridigt, att en anordning med två förmyndare i allmän­

het medför omgång och dröjsmål samt blir otymplig och tungrodd. Sär­

skilt kommer detta att framträda, då makarna icke kunna enas och saken

följaktligen skall avgöras av överförmyndaren. Det klagas ofta och med rät­

ta över det allmännas alltmer växande ingripande i de enskilda medborgar­

nas liv och det synes förmyndarkammaren icke tillrådligt, att utan absolut

tvingande skäl utsträcka detta jämväl till så högst personliga förhållanden

som de, varom här torde bliva fråga, t. ex. de omyndigas utrustning, utbild­

ning, ferieresor etc. Stadgandet om rättens avgörande vid makes vägran att

lämna sitt samtycke till försäljning av eller inteckning i fast egendom synes

icke kunna åberopas i detta sammanhang, då det ju där är fråga om ekono­

miska angelägenheter av helt annan art. Förmyndarkammaren vill i detta

sammanhang framhålla, att det i promemorian framförda antagandet att

de med ett dubbelt förmynderskap förbundna nackdelarna icke behövde

befaras uppkomma i något större antal fall, eftersom barn regelmässigt er-

hölle egendom av någon betydenhet först vid en av föräldrarnas död, icke

torde vara riktigt. Det förhåller sig nämligen så att på grund av nuvaran­

de skattelagstiftning omyndiga under föräldrarnas livstid i rätt stor ut­

sträckning erhållit och förmodligen i fortsättningen komma att erhålla

gåvor av dem eller av far- eller morföräldrarna eller ock att vid någon av

de^ sistnämndas frånfälle fadern respektive modern helt eller delvis avstår

från sin arvslott till förmån för barnen.

Mot farhågorna för de praktiska olägenheterna har anförts bland annat

att makar troligen i stor utsträckning komma att lämna varandra fullmakt.

Då det torde kunna antagas, att det i de flesta fall kommer att bli hustrun

som utfärdar fullmakt för mannen, blir följden dels att mannen liksom hit­

tills sköter förmynderskapet, utan att hustrun aktivt deltager däri, och

dels att hustrun icke på sätt antagits »tvingats att sätta sig in i skötseln av

barnets ekonomiska angelägenheter».

Förmyndarkammaren har vidare framhållit, att enligt gällande lag hade

en hustru, som befarade att mannen misskötte förmynderskapet, alltid den

utvägen att göra anmälan om förhållandet till rätten för att få honom ent­

ledigad som förmyndare. Fn annan betydligt smidigare utväg vore att hust­

run under hand anmälde förhållandet till överförmyndaren. Denne hade då

fått sin uppmärksamhet fäst på saken och kunde övervaka att förmyndaren

icke obehörigen förfogade över myndlingens medel.

På grund av det anförda har förmyndarkammaren avstyrkt den ifråga­

satta lagändringen.

Förmyndarkammarens yttrande är emellertid icke enhälligt utan avvikan­

de mening har anmälts av

borgmästaren Fant,

vilken under åberopande av

de i promemorian anförda skälen funnit den ifrågasatta lagändringen böra

komma till stånd.

143

överförmyndarna i Malmö

ha framhållit, att den genomförda likställig­

heten mellan makar visserligen starkt talade för ett gemensamt förmynder- skap men att detta ej finge bortskymma det faktum, att det endast i ett för­ svinnande fåtal fall hade verklig praktisk betydelse för modern att vara form­ lig medförmyndare. Egentlig praktisk betydelse för modern hade medför- mynderskapet endast i de under vanliga förhållanden mycket få undantags­ fall, då barnet erhållit förmögenhet av någon storleksordning under föräld­ rarnas livstid. Att dessa fall på senaste tiden blivit talrikare än tidigare måste betraktas som en tillfällig företeelse orsakad hl. a. av införandet utav kvarlåtenskapsskatt och skärpt arvsbeskattning. För dessa undantagsfall vore den av ärvdabalksakkunniga föreslagna möjligheten för modern att förordnas som medförmyndare fullt tillräcklig. Att låta modern vara med- förmyndare även i de fall, då något intresse från hennes sida ej förefunnes, medförde allenast att hon lämnade sin make en generell fullmakt att handla på hennes vägnar, vilket ej vore uppmuntransvärt. Att medförmynderskapet skulle komma modern att sätta sig in i barnets ekonomiska angelägenheter för att icke stå främmande för dessa, om hon skulle behöva ensam övertaga förmynderskapet, vore tyvärr en verklighetsfrämmande förhoppning.

Överförmyndarna ha vidare framhållit, att om båda föräldrarna levde och ej vore skilda, förekomme, utom i nyss anförda undantagsfall, åtgärder hän­ förliga till förmynderskapsförvaltning praktiskt taget endast beträffande disponerandet av barnet tillhöriga sparmedel, upptagande av studie- eller bosättningslån och företrädande inför rätta eller vid förlikningsförhandling; och har överförmyndarna beträffande dessa åtgärder vidare anfört föl­ jande.

Om dubbelt förmynderskap införes, behövs båda föräldrarnas medgivande för uttag av barnets sparmedel. Detta kommer säkerligen att verka irrite­ rande och uppfattas som onödig formalism. Det är att befara, att det leder till att medlen insättas under förbehåll att uttag får ske endast av den ene av föräldrarna och då sannolikt oftast av fadern, från vars inkomst medlen som regel härflyta. I dylika fall kommer moderns medförmynderskap att elimineras. Det torde vara sannolikt, att man just i hland dessa fall har att finna sådana, där det hade varit av intresse för modern att hava medinfly- tande på sparmedlens användning.

Ur praktisk synpunkt möta färre betänkligheter mot dubbelt förmynder­ skap när det gäller upptagande av studie- eller bosättningslån, men behovet av båda föräldrarnas underskrift kommer säkerligen i åtskilliga fall att fram­ stå som en onödig formalism.

När det gäller företrädandet inför rätta eller vid förlikningsförhandling- ar, kan det dubbla förmynderskapet leda till förvecklingar, om medförmyn- darnas uppfattningar avvika från varandra. I dylika fall, som kanske ej skulle bliva alltför talrika men som visst icke äro otänkbara, är det ej görligt att låta den mening gälla, vartill överförmyndaren ansluter sig, utan man nödgas söka någon annan utväg. Sannolikt torde den enda möjligheten bliva att tillsätta en god man att föra barnets talan i rättegången eller förliknings- förhandlingen.

På grund av det anförda ha överförmyndarna sagt sig finna de i prome­ morian anförda skälen för införande av samförmynderskap ej vara av den

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

styrka att de uppvägde de praktiska olägenheterna av en dylik anordning.

Om en sådan regel likväl infördes, tarvades ett närmare klargörande, huru­

vida förmynderskapsfunktionerna skulle kunna av rätten uppdelas mellan

föräldrarna. Vidare borde övervägas om ej regler kunde skapas till upp­

nående av att endast den ene av föräldrarna ägde företräda barnet inför

rätta eller vid förlikningsförhandling.

Föreningen Sveriges häradshövdingar

har förklarat sig icke kunna an­

sluta sig till förslaget att föräldrarna gemensamt skola vara legala förmyn­

dare för barn i äktenskap. Anledning funnes icke att på denna fråga an­

lägga andra än praktiska synpunkter och föreningen ansåge att i promemo­

rian icke tillfullo uppskattats de praktiska olägenheter som måste följa av

att varje förvaltningsangelägenhet måste ombesörjas av föräldrarna i för-

ening. Dessa olägenheter kunde lätteligen komma att medföra rättsförluster

för tredje man. Olägenheterna komme ej heller att minskas genom att den

ene maken lämnade den andre fullmakt att handla å hans vägnar. Just

denna i promemorian föreslagna anordning för att undvika de praktiska olä­

genheterna innebure i själva verket ett underkännande av promemorians

förslag.

Föreningen har vidare påpekat, att frågan regelmässigt saknade praktisk

betydelse och för de flesta mödrar icke utgjorde något problem. Redan den

nuvarande lagens regler tillgodosåge möjligheterna att beakta barnets in­

tressen, därest fadern skulle missbruka sitt förmynderskap. Föreningen har

i detta sammanhang hänvisat till den kontroll över förvaltningen av omyndigs

medel som utövades av överförmyndarna. Därest man emellertid skulle anse

att så icke vore fallet, stode det för föreningen uppenbart, att särskilda regler

icke behövde givas i andra fall än där allvarligare meningsskiljaktigheter

beträffande förvaltningen av barnets angelägenheter uppstode mellan ma­

karna, utan att likväl sådana förhållanden förelegat, att entledigande av

mannen såsom förmyndare kunde anses betingat. Ehuru föreningen ansåge

anledning saknas att frångå gällande regel, ville föreningen dock icke mot­

sätta sig en sådan ändring av gällande lag, att till det nuvarande stadgandet

fogades en bestämmelse om förordnande av modern såsom medförmyndare

vid faderns sida.

Föreningen Sveriges stadsdomare

— vars yttrande på styrelsens vägnar

avgivits av arbetsutskottet inom styrelsen — har erinrat om att föreningen

framfört betänkligheter ur praktisk tillämplighetssynpunkt mot ärvdabalk-

sakkunnigas förslag om förordnande av modern såsom medförmyndare.

Dessa betänkligheter gjorde sig onekligen med än större styrka gällande i

fråga om det vidgade förslag som framlagts i promemorian. En anordning

med flera förmyndare innebure åtskilliga uppenbara praktiska olägenheter

och kunde även medföra risk för rättsförlust. En olägenhet som inte borde

underskattas vore den att i fall av oenighet mellan förmyndarna ett avgö­

rande icke kunde ernås annorledes än genom medverkan av utomstående,

d. v. s. av överförmyndaren. Det kunde befaras att denne i en förklarlig strä­

van att åvägabringa formell enighet mellan makarna tillgrepe en kompromiss,

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

145

och en sådan lösning torde mera sällan gagna myndlingens verkliga in­ tressen. överhuvud syntes reglerna böra taga sikte mera på barnets berät­ tigade intressen än på makarnas principiella anspråk på likställighet.

Föreningen har slutligen framhållit, att därest emellertid en lagändring ansåges påkallad, det av ärvdabalksakkunniga framlagda förslaget vore att förorda.

Föreningens yttrande är icke enhälligt utan avvikande mening har angi­ vits av ledamoten i styrelsen

rådmannen Höi jer,

vilken förklarat sig på de i

promemorian anförda skälen tillstyrka det däri framlagda förslaget.

Advokatsamfundet

har till en början framhållit, att något praktiskt behov

av den föreslagna lagändringen icke syntes föreligga. De skäl, som från olika håll anförts till stöd för en regel om legalt samförmynderskap mellan ma­ kar, syntes i icke ringa grad bottna mera i känslobetonade överväganden än i hänsynstagande till praktiska realiteter. Hela frågan vore utan allt intresse för det alldeles övervägande antalet svenska familjer, eftersom flertalet barn i äktenskap så länge båda föräldrarna vore i livet icke hade någon egendom som skulle stå under förmyndarens förvaltning. Väl vore det sant att regeln om faderns förmynderskap utgjorde en avvikelse från principen om full likställighet mellan makarna. Då emellertid spörsmålet om förmynderskapet endast i undantagsfall vore av praktisk betydelse och då i dessa fall den nu gällande ordningen i stort sett fungerade utan nämnvärda olägenheter, syntes den principiella inadvertensen vara skäligen betydelselös. Hur man än i lag­ stiftningen ordnade denna fråga kunde alltid i något fall olägenheter påvisas. De måste emellertid för närvarande betecknas såsom försvinnande små, och de korrektiv, som lagen erbjöde, vore ingalunda värdelösa.

Advokatsamfundet har vidare anfört följande. Såsom ett skäl för lagändring har i promemorian bl. a. åberopats den om­ ständigheten, att modern skulle ha särskilt framträdande anspråk att få del­ taga i skötseln av barnets ekonomiska angelägenheter, om barnets tillgångar härröra från modern eller hennes släkt. Detta argument anfördes redan av ärvdabalksakkunniga i förslaget till föräldrabalk och då i den formen att det kunde framstå som »naturligt» att modern finge deltaga i förvaltningen. Synpunkten återfinnes även i ganska expressiva ordalag i det i promemorian refererade yttrandet av vissa kvinnoorganisationer. Bortser man från den rent känslomässiga sidan av saken och det s. k. »värde ur etisk synpunkt», som argumentet till äventyrs må äga, lärer man emellertid starkt kunna ifrå­ gasätta dess bärkraft. Eftersom den ifrågavarande situationen förutsätter att modern alltjämt är i livet, kunna barnets, från moderns eller hennes släkt härrörande tillgångar icke ha förvärvats genom arv utan måste regelmäs­ sigt ha tillfallit barnet genom gåva eller testamente. Men om givaren eller testator i sådant fall önskar, att egendomen icke skall stå under faderns- förmyndarens förvaltning, är det som bekant en ytterligt enkel sak att ordna med förvaltning i annan form. Rör det sig om mera betydande belopp, som skänkas eller testamenteras av moderns släktingar, lärer förhållandet för övrigt ej sällan vara det, att gåvan eller testamentet till barnets förmån gjorts just därför alt givaren resp. testator av misstro till moderns förmåga att sköta pengar önskar, att beloppet direkt skall tillfalla hennes barn.

Kl llih ant/ till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 93.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Advokatsamfundet har vidare framhållit, att om något praktiskt behov av en lagändring sålunda icke förelåge, det å andra sidan vore uppenbart att en ändring av det innehåll som i promemorian föreslagits skulle medföra åtskilliga olägenheter. Samfundet ansåge dessa olägenheter vara åtskilligt mer betydande än som i promemorian gjorts gällande.

Departementschefen.

Flerstädes utomlands innefattar föräldramakten rätt och plikt att sörja icke blott för barnets person utan även för dess förmögenhet. I förvaltningen av denna senare intager föräldramaktens innehavare en betydligt friare ställ­ ning än en förmyndare. I svensk liksom enligt dansk och norsk rätt göres däremot åtskillnad mellan föräldramakt och förmynderskap. Enligt den svenska rätten omfattar föräldramakten eller, enligt den numera fastslagna terminologien, vårdnaden om barnet rätten och plikten att sörja för allt som angår barnets person samt att företräda barnet i personliga angelägen­ heter, i den mån barnet icke i särskilda fall har rätt att själv ombesörja des­ sa. Till de personliga angelägenheterna räknas även slutandet av arbetsavtal. Förmynderskapet innefattar däremot befogenheten att förvalta barnets egen­ dom ävensom att företräda barnet i ekonomiska angelägenheter.

Som förut nämnts tillkommer som regel vårdnaden om barn i äktenskap föräldrarna gemensamt. Med avseende å förmynderskapet gäller däremot den huvudregeln att fadern ensam är barnets förmyndare. Endast om fadern är omyndig eller entledigats från förmynderskapet eller ock vårdnaden i sam­ band med hem- eller äktenskapsskillnad eller eljest tillerkänts modern, kan hon under faderns livstid inträda i förmynderskapet. Denna ordning med fadern såsom i princip ensam förmyndare innebär en avvikelse från den eljest inom familjerätten gällande grundsatsen om full likställighet mellan man och hustru. Vid förmynderskapslagens tillkomst höjdes även röster för att jämväl på denna punkt jämställdhet borde råda. Då nu lagstiftningen inom området är under omarbetning anser jag frågan om föräldrarnas rätt till förmynderskapet, som är av ingripande betydelse, lämpligen böra upp­ tagas till förnyad prövning.

Att grundsatsen om likställighet mellan föräldrarna talar för att modern ej bör vara utesluten från förmynderskapet är enligt min åsikt tydligt och torde numera knappast av någon bestridas. Detta skäl för att tillerkänna modern ett ökat inflytande på förmynderskapet torde ha vuxit i styrka un­ der den tid som förflutit sedan förmynderskapslagens genomförande för snart tjugufem år sedan. Med samhällsutvecklingen har sålunda moderns undantagsställning i vida kretsar kommit att betraktas som en kvarleva av en äldre tids uppfattning av förhållandet mellan makar. Då vårdnaden till­ erkänts föräldrarna i förening, kan det även sägas vara mindre följdriktigt att icke giva dem samma ställning beträffande förmynderskapet. Denna synpunkt framträder särskilt i de fall, då vidtagandet av en i vårdnaden ingående befogenhet är beroende av att barnet tillhöriga medel ställas till förfogande för ändamålet. I dessa fall har, på sätt framhållits såväl i prome­

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

147

morian som under remissbehandlingen, fadern i egenskap av ensam för­ myndare en starkare ställning än modern även i vårdnadsfrågan, ehuru de formellt äro likaberättigade i detta avseende. En sådan faktisk återverkan av förmynderskapslagstiftningen inom området för vårdnaden är en icke önskvärd följd av den nuvarande svenska rättens ståndpunkt att giva olika regler rörande handhavandet av vårdnaden och förmynderskapet, ehuru i praktiken ett samband mellan dem kan finnas.

Bortsett från att sålunda principen om likställighet mellan makar talar för att modern ej bör vara utesluten från bestämmanderätt över barnets eko­ nomiska förhållanden kunna härför anföras även andra skäl, vilka mera direkt taga sikte på tillgodoseende av barnets bästa. Modern kan vara väl så skickad som fadern att bedöma barnets behov. Frågan om lämpligheten av en viss åtgärd kan i allmänhet tänkas bli bättre belyst, om även modern är skyldig att taga ställning till frågan. Väl kan det förutsättas att fadern som regel i frågor av någon vikt inhämtar moderns mening, men man kan dock ej bortse från att laglig grund för att modern skall kunna göra sitt in­ flytande gällande saknas. Särskilt i sådana situationer, då hem- eller äkten­ skapsskillnad är nära förestående eller söndring eljest råder mellan ma­ karna, kunna olägenheter av att en av makarna ensam har bestämmande­ rätten framträda, vilka i sista hand gå ut över barnet.

Även om sålunda starka skäl tala för att föräldrarna i regel böra gemen­ samt utöva förmynderskapet, kan icke bortses från att vissa olägenheter äro förbundna med en sådan ordning. Dessa ligga emellertid icke på det principiella utan på det praktiska planet. Det främsta skälet emot ett sam- förmynderskap är naturligtvis, att praktiska svårigheter måste följa av att varje förvaltningsåtgärd skall företagas av föräldrarna i förening. Ett annat skäl, som särskilt betonades under riksdagsbehandlingen av förslaget till lagen om förmynderskap, är att vid oenighet mellan föräldrarna ett av­ görande måste komma till stånd genom beslut av någon utomstående. Enär dessa skäl emot ett samförmynderskap diskuterats i promemorian och in­ gående belysts under remissbehandlingen, torde jag icke nu åter behöva närmare utveckla innebörden av desamma.

Då det gäller att taga ställning till spörsmålet, om dessa invändningar böra stå hindrande i vägen för en lagändring av innehåll att båda makarna skola vara legala förmyndare, är det självfallet av värde att söka bedöma den praktiska betydelsen av en sådan reform. Härvid lärer till en början kunna fastslås, att till förmynderskapet hörande funktioner över huvud behöva vidtagas jämförelsevis sällan. Endast i undantagsfall torde nämligen egen­ dom, som skall stå under förmyndarförvaltning, tillfalla underårig så länge båda föräldrarna leva, och i andra fall lärer vidtagande av någon till för­ mynderskapet hörande åtgärd vara sällsynt. Detta förhållande visar å ena sidan invändningarnas kvantitativa begränsning men klargör naturligtvis å andra sidan även, att en lagändring endast mera sällan skulle få direkt praktisk tillämpning. Under remissbehandlingen har påpekats, att frågan om samförmynderskap vore utan större betydelse i praktiken även av den an­

Kunpl. Maj:ts proposition nr 93.

ledningen att lagstiftningen innehölle åtskilliga inskränkande bestämmel­ ser beträffande sättet för utövandet av förmyndarens förvaltningsrätt. Det är visserligen riktigt att förmyndaren i viktiga förvaltningsangelägenheter är bunden vid överförmyndarens eller rättens samtycke och att han för sin förvaltning är redovisningsskyldig enligt särskilda bestämmelser. Inom de gränser som sålunda utstakats äger emellertid förmyndaren fri förvaltningsrätt. Ett betydande utrymme för förmyndarens självständiga omdöme finnes alltså.

I de fall, då åtgärd med anledning av förmynderskapet är påkallad, torde man, om båda föräldrarna äro förmyndare, kunna utgå från att enighet i regel kan uppnås mellan dem. De praktiska svårigheterna torde i dessa fall icke vara så betydande. Såsom i promemorian påpekats kan ett gemensamt handhavande av förmynderskapet ersättas av att den ene maken lämnar den andre fullmakt att handla å hans vägnar i saken. Att vid samförmynder- skap denna utväg kommer att tillämpas i stor utsträckning torde vara tyd­ ligt och någon vägande invändning häremot kan enligt min mening icke framställas. Ett befullmäktigande av ene maken innebär nämligen icke, såsom i vissa yttranden framskymtat, att den andre avsagt sig sin andel i förmynderskapet. En fullmakt behöver endast avse en viss angiven åtgärd och, om den är mera generell, finnes alltid möjlighet att återkalla densamma.

Större svårigheter möta självfallet om makarna icke kunna komma över­ ens. Ett slitande av tvisten måste då komma till stånd genom någon utom­ stående. Att detta medför praktiska olägenheter är tydligt. Det torde emel­ lertid såsom i ett yttrande framhållits vara orimligt att utestänga modern från förmynderskapet enbart av den anledningen att hon kan vara av an­ nan mening än fadern. Vid förmynderskapslagens tillkomst betonades vidare särskilt den fara för äktenskapet som låge i att föräldrarna inför utomstå­ ende tvistade angående handhavandet av barnets angelägenheter. Enligt min mening har denna synpunkt något överdrivits. Det kan ligga en lika stor fara för splittring i att den ene maken har en avvikande åsikt angående barnets angelägenheter utan att ha rättslig möjlighet att göra sin röst hörd.

Sammanfattningsvis får jag som min mening uttala, att de svårigheter som följa av att båda föräldrarna äro lagbestämda förmyndare, icke äro så be­ tydande att de böra stå hindrande i vägen för en reform av lagstiftningen. Å andra sidan kan emellertid icke bortses från att dessa svårigheter utgöra en påtaglig realitet. Denna omständighet gör det befogat att undersöka, om andra vägar äro framkomliga i syfte att bättre än för närvarande tillgodose moderns anspråk på medbestämmanderätt över barnets ekonomiska förhål­ landen.

Ett sätt att lösa spörsmålet, som diskuterats av ärvdabalksakkunniga och förordats i ett yttrande över deras förslag, är att vidga möjligheterna för modern att träda i faderns ställe såsom ensam förmyndare. En sådan lösning förutsätter, på sätt de sakkunniga påpekat, att fadern skulle kunna

149

entledigas ej endast såsom nu är fallet på grund av bristande lämplighet utan även om modern finnes mera skickad än fadern att bekläda förmyn- derskapet. Denna utväg innebär tydligen, att de olägenheter som följa vid gemensam förvaltning undvikas. Å andra sidan måste beaktas, att det är en synnerligen uppseendeväckande åtgärd att formligen entlediga fadern från förmynderskapet. En sådan åtgärd, vilken fadern ofta torde komma att motsätta sig, kan icke tillgripas utan vägande skäl och torde ofta med­ föra splittring i äktenskapet. Med hänsyn härtill finner jag mig i likhet med de sakkunniga icke böra förorda denna utväg.

Ärvdabalksakkunniga ha som nämnts föreslagit, att modern på ansökan skulle kunna förordnas till medförmyndare vid faderns sida. Då sådant förordnande i praktiken kan förväntas komma att påkallas endast i jäm­ förelsevis fåtaliga fall, innebär förslaget tydligen den fördelen att de med ett samförmynderskap förbundna svårigheterna bleve till omfattningen be­ gränsade. Denna fördel motväges emellertid av andra omständigheter, vilka enligt min mening böra tillerkännas avgörande betydelse. Till en början medför icke detta förslag, att principiell likställighet genomföres mellan man och hustru i fråga om skötseln av förmynderskapet. Det är vidare an­ tagligt, att förordnande som medförmyndare kommer att begäras först då oenighet redan uppstått mellan makarna rörande någon barnets angelägen­ het. I sådana fall skulle säkerligen en begäran från hustruns sida att för­ ordnas till medförmyndare av mannen uppfattas som ett misstroendevo­ tum samt åstadkomma ytterligare misshälligheter mellan makarna. Härtill kommer, att en ordning, enligt vilken modern kan förordnas till medför­ myndare, är ägnad att åstadkomma ovisshet, vem i det särskilda fallet för­ mynderskapet tillkomme. Denna ovisshet kan, såsom svenska bankför­ eningen påpekat, bli besvärande i ekonomiska mellanhavanden.

överförmyndarna i Göteborg ha ifrågasatt en annan utväg, varigenom an­ talet samförmynderskap skulle begränsas. Enligt deras förslag skulle båda makarna visserligen i princip vara förmyndare men i samband med för- mynderskapets inskrivning skulle den ene maken kunna överlåta åt den andre att vara ensam förmyndare. Att införa en sådan möjlighet att av­ säga sig rätten att för framtiden deltaga i skötseln av förmynderskapet sy­ nes emellertid knappast lämpligt. Det bör påpekas, att även om det vid tid­ punkten för förmynderskapets inskrivning faller sig naturligt att förmyn­ derskapet handhaves av endast den ene maken, förhållandena i detta hän­ seende sedermera kunna ändras.

Om man vill genomföra en reform av förmynderskapslagstiftningen i syfte att tillerkänna modern större möjligheter till inflytande över barnets ekonomiska anlägenheter, synes med hänsyn till det anförda ingen annan lämplig utväg stå till buds än att städse göra båda makarna till samför- myndare. En sådan lösning innefattar enligt min åsikt så betydande vär­ den ur etisk och psykologisk synpunkt, att de nämnda praktiska olägen­ heterna vid eu sådan ordning icke böra få stå hindrande i vägen. Jag vill

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

150

Kungi. Maj.ts proposition nr 93.

alltså tillstyrka, att för barn i äktenskap föräldrarna i förening skola vara

barnets förmyndare.

Såsom i promemorian framhållits känner redan gällande rätt anord­

ningen med flera förmyndare och särskilda regler äro givna med tanke här­

på. Anledning att frångå dessa regler för det fall att äkta makar äro sam-

förmyndare torde icke föreligga. Vad särskilt angår den gällande ord­

ningen för slitande av meningsskiljaktigheter mellan samförmyndare eller

att låta överförmyndarens mening bli avgörande torde denna vara den

lämpligaste utvägen även i nu avsedda fall.

Vissa svårigheter kunna tydligen uppstå, om den ene maken är förhind­

rad att deltaga i beslut rörande förmynderskapet. År förfallet bestående,

torde ofta törutsättningar föreligga för att entlediga honom från förmyn­

derskapet. År det däremot tillfälligt, torde i regel saken kunna ordnas ge­

nom lämnande av fullmakt. Eljest torde god man kunna förordnas att ut­

öva förmynderskapet. Tredskas ene maken att deltaga i utövandet av för­

mynderskapet, lärer detta i regel få fattas så, att han har en från den andre

makens uppfattning avvikande mening, i vilket fall överförmyndaren måste

avgöra frågan. Vid bestående tredska kan naturligtvis entledigande från

förmynderskapet komma i fråga.

I ett yttrande har särskilt berörts frågan om barnets företrädande i rät­

tegång då båda makarna äro förmyndare. Även i detta fall gäller tydligen

att, om förmynderskapet icke uppdelats mellan makarna, dessa endast ge­

mensamt äga företräda barnet. De äro med andra ord kollektivt behöriga

och, om de företaga mot varandra stridande processuella handlingar, får

verkan därav bedömas enligt allmänna processuella regler. Även vid företrä­

dande i rättegång gäller emellertid, att den mening har företräde, som över­

förmyndaren biträder. Några särskilda regler torde med hänsyn härtill icke

erfordras med tanke på ställföreträdarskapet i rättegång. För övrigt kan i

detta sammanhang påpekas, att jämväl frågor rörande vårdnaden kunna för­

anleda rättegång och att därvid båda makarna i egenskap av vårdnadshavare

äro barnets ställföreträdare. Också i detta fall är förhållandet mellan dem

i behörighetsavseende av kollektiv natur.

Såsom i promemorian framhållits bör regeln om samförmynderskap äga

tillämpning endast om makarna tillsammans äro vårdnadshavare. Om i an­

ledning av hem- eller äktenskapsskillnad eller eljest förordnas att vårdna­

den skall tillkomma allenast den ene av föräldrarna, bör han även vara

ensam förmyndare.

Den svenska förmynderskapslagstiftningen har delvis tillkommit efter

samarbete med Danmark och Norge, och dess bestämmelser om förmynder­

skapet för barn i äktenskap överensstämma i stort sett med motsvarande

regler i dessa båda länder. Endast med Danmark har emellertid samarbe­

tet omfattat frågan om rätten och plikten att vara förmyndare. Det är

självfallet önskvärt att den gemensamma lagstiftningen icke ändras i ett

land utan samråd med det land som deltagit i samarbetet. Frågan om en

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

151

lagändring i syfte att tillerkänna modern ökat inflytande över barnets ekono­ miska angelägenheter har även beretts i samråd med en dansk representant, professorn vid universitetet i Köpenhamn O. A. Borum, vilken å dansk sida utsetts att utreda frågan om båda makarna böra vara förmyndare för barn i äktenskap. Denne har ännu ej avgivit något förslag i ämnet men enligt vad jag under hand inhämtat ämnar han ansluta sig till tanken att förmyn- derskapet bör handhavas gemensamt. Vad angår Norge är man där, enligt vad de norska delegerade för nordiskt samarbete inom lagstiftningen uttalat, intresserad av att frågan upptages till övervägande och så torde även enligt vad jag erfarit från det norska justitiedepartementet komma att ske inom en nära framtid. Det hade naturligtvis varit önskvärt att innan man skri­ der till lagstiftning i Sverige avvakta resultatet av utredningsarbetet i Dan­ mark och Norge, men med hänsyn till lagstiftningsfrågans tekniska sam­ band med föräldrabalken anser jag att man redan nu måste taga ställning i saken.

Den föreslagna ändrade regeln om förmynderskap för barn i äktenskap har upptagits i 1 § första stycket av förevarande kapitel. Denna ändring har föranlett vissa följdändringar i 7 och 8 §§. I övrigt ha i kapitlet icke föresla­ gits några sakliga ändringar. 1 § andra stycket överensstämmer med mot­ svarande stycke i 2 kap. 1 § FL. Tredje stycket har sin motsvarighet i 12 § andra och tredje styckena LAd. Genom hänvisningen i detta stycke kom­ mer den föreslagna nya bestämmelsen om samförmynderskap för föräldrar att äga motsvarande tillämpning, när någon adopterats av makar eller ene maken adopterat den andres barn.

2—6 §§ förevarande kapitel äro lika med 2—6 §§ i 2 kap. FL. 7 § mot­ svarar 2 kap. 7 § FL. 8—10 §§ ersätta 8—10 §§ i 2 kap. FL. 11 § i förslaget har tillagts med hänsyn till att 3 kap. FL upptagits först såsom 19 kap. i förslaget.

12 KAP.

Om inskrivning av förmynderskap.

1

§•

De nuvarande reglerna i 4 kap. 2 § FL rörande frågan, när inskrivning av förmynderskap för underårig skall ske, ha i förslaget bibehållits oförändrade.

Vad angår spörsmålet, var inskrivningen skall äga rum, ha däremot vissa ändringar i gällande bestämmelser funnits påkallade till följd av det före­ slagna stadgandet att föräldrarna gemensamt skola vara förmyndare för barn i äktenskap. För närvarande stadgas, att inskrivning skall ske hos rät­ ten i den ort, där den av föräldrarna, som utövar eller till sin död utövat förmynderskåpet, har eller senast haft hemvist inom riket. Bestämmelsen att inskrivningen skall ske där den som utövar förmynderskapet har sitt hemvist torde kunna bibehållas som huvudregel. För det fall, att förmyn­ derskapet för barn i äktenskap utövats av föräldrarna gemensamt och in­

skrivning skall ske till följd av att en av dem avlidit, innebär regeln att in­

skrivningen skall äga rum vid den efterlevandes forum. Föranledes inskriv­

ningen av att fader eller moder som ensam utövat förmynderskapet avlidit,

bör i anslutning till vad nu gäller stadgas att inskrivningen skall äga rum

hos rätten i den ort, där denne senast haft hemvist inom riket. Huvudregeln

att inskrivningen skall ske där den som utövar förmynderskapet har hem­

vist torde vidare tarva en komplettering med tanke på de fall, då förmyn­

derskapet för barn i äktenskap skall inskrivas vid tidigare tidpunkt än

faderns eller moderns död och förmynderskapet utövas av föräldrarna ge­

mensamt ehuru de ha skilda hemvist. I sådant hänseende torde kunna stad­

gas, att inskrivningen skall ske vid faderns forum eller, om den åtgärd som

skall vidtagas består däri att modern skall entledigas från förmynderskapet,

vid hennes forum.

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

2—6

§§.

2—4 och 6 §§ i förslaget motsvara 3—6 §§ i 4 kap. FL. 5 § i förslaget er­

sätter 4 kap. 1 § FL, dock att redan i It kap. 11 § angivits, att rätten har

att utöva tillsyn över förmyndares förvaltning, och att bestämmelsen om att

rätten skall vaka över överförmyndaren flyttats till 19 kap. 14 §.

13 KAP.

Allmänna bestämmelser om förmyndares plikter.

1 §•

I 6 kap. 1 § FL stadgas, att förmyndaren har, såvitt annat ej i denna lag

stadgas eller vid förvärv genom gåva eller testamente blivit bestämt, att för­

valta myndlingens förmögenhet och företräda honom i angelägenheter, som

röra denna.

I

de sakkunnigas

förslag ha under 13 kap. 1 § nämnda bestämmelser upp­

tagits utan ändring.

Stockholms förmgndarkammare

har påpekat, att enligt förevarande stad­

gande egendom som tillfallit myndlingen genom gåva eller testamente kun­

de vara undantagen från förmyndarens förvaltning genom bestämmelse

vid gåvan eller testamentet. Enligt förmyndarkammarens åsikt rådde en av­

sevärd osäkerhet vid avfattningen av dylika villkor. Förmyndarkammaren

ifrågasatte, om icke i klarhetens intresse borde upptagas ett uttryckligt stad­

gande, att förmyndaren i denna sin egenskap genom bestämmelser vid gåva

eller testamente i fråga om egendom, som skall stå under hans förvaltning,

icke kan befrias från förpliktelser som åvila honom enligt lag. Även

överför­

myndarna i Göteborg

ha berört frågan om inskränkningar i förmyndarens

förvaltningsrätt till följd av bestämmelser vid gåva eller testamente. Enligt

överförmyndarnas åsikt borde sådana bestämmelser över huvud icke äga

giltighet. Oavsett om vid gåva eller testamente fogats den föreskriften, att

egendomen skulle förvaltas av annan än förmyndaren, borde alltså egen­

Kangl. Mcij.ts proposition nr 93.

153

domen stå under förmyndarens förvaltning. Med hänsyn härtill borde i lagen införas en föreskrift om att all omyndig tillhörig egendom skall vara under­ kastad lagens bestämmelser rörande förvaltning och redovisning.

Departementschefen.

Rörande utövningen av förmyndarens förvaltning meddelas i FL åtskil­ liga föreskrifter, som syfta till att säkerställa den omyndiges rätt och bästa. Dessa skyddsföreskrifter äro av tvingande natur och kunna icke genom åtgöranden av den enskilde åsidosättas. Den som genom gåva eller testamente överlåter egendom till omyndig kan alltså icke, när egendomen skall för­ valtas av förmyndaren i denna hans egenskap, med rättslig verkan förordna, att FL:s skyddsbestämmelser ej skola träda i funktion. I motiven till lagen betonades detta uttryckligen och i rättstillämpningen har denna grundsats upprätthållits (se särskilt N. J. A. 1946 s. 410 och 1947 s. 461). Med hänsyn härtill finner jag det icke erforderligt att såsom Stockholms förmyndarkam- mare ifrågasatt upptaga ett uttryckligt stadgande i lagtexten av innehåll, att förmyndaren icke genom bestämmelse vid gåva eller testamente i fråga om egendom som står under hans förvaltning kan befrias från förpliktelser som åvila honom enligt lag.

Förmyndarens rätt och plikt att förvalta den omyndiges förmögenhet om­ fattar i princip hela förmögenheten. Lagen förutsätter emellertid att för­ valtningsrättens omfattning i vissa fall kan inskränkas, bl. a. vid förvärv ge­ nom gåva eller testamente. Har vid sådant förvärv bestämts att egendomen skall vara undantagen från förmyndarens förvaltning och handhavas av en annan person, lärer en sådan bestämmelse i regel äga giltighet. För den som på grund av en dylik bestämmelse förvaltar egendomen i fråga gälla alltså icke FL:s regler om skydd för omyndigs egendom. (Jfr N.J.A. 1938 s. 89.)

Det kan naturligtvis sägas att denna möjlighet att genom anordnande av särskild förvaltning undandraga egendom från lagens kontrollsystem kan innebära en fara för den omyndige. Det måste emellertid beaktas, att även uppställande i lag av ett hinder häremot skulle kunna vara till skada för den omyndige, i det att en gåva eller ett testamente till den omyndiges fördel skulle kunna utebli i situationer där givaren eller testator hyst motvilja mot att förmyndarkontroll beträffande egendomen skulle komma till stånd. Att helt utesluta möjligheten att vid gåva eller testamente förordna om egendomens förvaltning synes därför förenat med vissa betänkligheter. Andra utvägar att i nu avsedda fall tillskapa ett ökat skydd för den omyndige kunna emellertid tänkas. Frågan huruvida en ändring av gällande rätt i denna riktning kan anses påkallad är vittsyftande och förutsätter en ingå­ ende undersökning, varför den icke synes kunna upptagas i förevarande sam­ manhang.

2—10

§§.

Dessa paragrafer ersätta motsvarande lagrum i 6 kap. FL.

14 KAP.

Om vård av omyndigs rätt i oskiftat bo.

Kapitlet motsvarar 7 kap. FL. I kapitlet har i enlighet med vad de sak­

kunniga föreslagit vidtagits den ändringen, att 8 § andra stycket jämkats i

anslutning till nu gällande bestämmelser i 10 kap. 4 § samt 11 kap. 20 och

23 §§ giftermålsbalken, enligt vilka vid återgång av äktenskap, hemskillnad

eller äktenskapsskillnad bouppteckning behöver upprättas endast då så yrkas

av make eller borgenär. Förmyndaren för den omyndige maken har enligt

dessa bestämmelser möjlighet, att om den andre maken skulle vägra att

medverka vid upprättande av bouppteckning, hos rätten begära förordnande

av särskild bouppteckningsförrättare.

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

15 KAP.

Om förmyndares förvaltning av omyndigs egendom.

Kapitlet motsvarar 8 kap. FL. Nuvarande 11 a § i 8 kap. har betecknats

12 §, i följd varav följande paragrafer omnumrerats.

16 KAP.

Om förmyndares redovisningsskyldighet.

Detta kapitel motsvarar 9 kap. FL.

17 KAP.

Om tillsyn över förmyndares förvaltning.

Kapitlet ersätter 10 kap. FL.

18 KAP.

Om god man.

Detta kapitel i

de sakkunnigas

förslag avser att ersätta 11 kap. FL. Be­

stämmelserna i andra och tredje styckena i 11 kap. 6 § FL ha emellertid

intagits i 19 kap. 11 och 12 §§. Förslaget upptager icke — i anslutning till

vad som skett ill kap. 8 § FL — någon hänvisning till 9 och 10 kap., som

ersätta 5 kap. FL. Detta torde dock, framhålla de sakkunniga, icke inne­

bära någon saklig ändring. Hänvisningen till nämnda kapitel vore nämli­

gen strängt taget överflödig och kunde möjligen verka missvisande. Att

vad i 9 och 10 kap. stadgades om förmyndare skulle äga tilllämpning å god

man som fungerade i förmyndares ställe torde, utan hänvisning till nämnda

kapitel, vara uppenbart.

155

Stockholms förmijndarkammarc

bär hemställt, att i 18 kap. 8 § måtte in­

tagas hänvisning jämväl till 9 och 10 kap. i förslaget, samt har till stöd härför anfört följande.

Förslagets 18 kap. 8 § innebär i jämförelse med motsvarande lagrum i förmynderskapslagen —-11 kap. 8 § — såtillvida en ändring att förslaget icke hänvisar till de regler — 9 och 10 kap. i förslaget — som ersatt 5 kap. nämnda lag. Enligt motiven åsyftas emellertid icke härigenom någon sak­ lig ändring. Uteslutningen har skett emedan hänvisningen ansetts överflö­ dig och befarats kunna verka missvisande. Emellertid torde det tvärt om kunna ifrågasättas, om icke den föreslagna ändringen kan föranleda oviss­ het och tolkningssvårigheter. Enligt 9 kap. 3 § andra stycket i förslaget, som motsvarar 5 kap. 4 § andra stycket förmynderskapslagen, må förmyn­ daren under vissa förhållanden omhändertaga egendom, varöver den omyn­ dige eljest äger råda. Om nu exempelvis god man enligt förslagets 18 kap. 1 § förordnas och fråga uppkommer om sådant omhändertagande av omyn­ digs egendom, som nyss sagts, kan sannolikt frånvaron av hänvisning till reglerna för omhändertagande föranleda den uppfattningen att gode man­ nen i detta speciella hänseende saknar en befogenhet^ som annars tillkom­ mer förmyndaren. Vid angivna förhållande och då någon praktisk olägen­ het av den hittillsvarande anordningen svårligen torde kunna påvisas, vill förmyndarkammaren föreslå att i 18 kap. 8 § i förslaget inrymmes hän­ visning jämväl till förslagets 9 och 10 kap.

Departementschefen.

I likhet med de sakkunniga finner jag det även utan särskilt stadgande framgå, att bestämmelserna om förmyndare i 9 och 10 kap. i förslaget skola gälla även för god man, som fungerar i förmyndares ställe. Då emel­ lertid under remissbehandlingen tvekan yppats på denna punkt samt nå­ gon olägenhet icke torde följa av att i anslutning till vad nu är fallet i lag­ texten upptaga en hänvisning till dessa bestämmelser, bär förslaget om­ arbetats i enlighet härmed. I övrigt bär jag icke funnit anledning att före­ slå någon ändring i vad de sakkunniga förordat.

Kungi. Maj:ts proposition nr 93.

19 KAP.

Om överförmyndare.

1, 3 och 4 §§.

Enligt FL gäller som huvudregel, att i varje kommun skall väljas en överförmyndare. Två eller flera kommuner, som lyda under häradsrätt, må emellertid förena sig till ett överförmyndardistrikt. Förslag härom upp­ rättas av häradsrätten, över förslaget skola kommunerna höra-s. Godkän­ nes förslaget av kommun som föreslagits skola ingå i ett distrikt, skall det i denna del lända till efterrättelse intill dess kommunen efter därom fat­ tat beslut utträtt ur distriktet. Sådant utträde må ej ske förrän den tid för vilken överförmyndaren blivit utsedd gått till ända. överförmyndare väljes av stadsfullmäktige eller av kommunalstämma eller kommunalfull­ mäktige för eu tid av fyra år. Avgår överförmyndare innan tiden för hans

Kungi. Maj:ts proposition nr 93.

uppdrag är ute, skall i hans ställe annan väljas att tjänstgöra under den tid som återstår.

I

de sakkunnigas

förslag ha dessa bestämmelser med vissa ändringar av

redaktionell natur upptagits under 19 kap. 1, 3 och 4 §§.

Föreningen Sveriges häradshövdingar

har vid behandlingen av dessa pa­

ragrafer yttrat följande.

Såsom av förarbetena till förmynderskapslagen framgår ansågs en sam­ manslagning av två eller flera kommuner till ett överförmyndardistrikt ofta önskvärd. Bestämmelsen om häradsrättens initiativ därutinnan till­ kom för att säkerställa att en lämplig distriktsindelning såvitt möjligt skul­ le kunna komma till stånd. Erfarenheten av lagens tillämpning visar emel­ lertid att i ett mycket stort antal domsagor någon sammanslagning av kom­ muner till större distrikt i regel icke ägt rum. Samtidigt hava de olägen­ heter därav framträtt som redan vid lagens antagande förutsågos, nämligen framförallt svårigheten att med små distrikt finna kompetenta personer till uppdraget såsom överförmyndare. Det ligger i sakens natur att i domsa­ gor, där antalet distrikt överstiger tjugo, trettio eller mera —- i en domsa­ ga är antalet 68 —, sistnämnda svårighet kommer att göra sig särskilt gäl­ lande. Något tvivel torde icke råda därom, att den granskning av förmyn- darförvaltningen som ankommer på överförmyndarna i dylika fall måste i stor utsträckning bli mycket otillfredsställande. Bortsett från de vådor för de omyndiga och deras rätt som detta otvivelaktigt är ägnat att medfö­ ra, förorsakas därav även ett oproportionerligt stort arbete för domaren och häradsrätten, ett arbete som man avsett skulle huvudsakligen bliva av formell natur, men som på en del håll kommit att omfatta granskning av överförmyndarnas så gott som samtliga åtgärder i flertalet förmynderskap.

För att råda bot på nu anförda missförhållanden borde rätteligen frågan om distriktsindelningen i sin helhet ankomma på häradsrätten efter veder­ börande kommuners hörande och icke såsom nu vara beroende på kommu­ nernas goda vilja. Vid avgivandet av yttrande över det förslag till lag som legat till grund för förmynderskapslagen hemställde häradshövdingeföre- ningen att distriktsindelningen måtte anordnas på dylikt sätt. De gångna årens erfarenheter bekräfta riktigheten av föreningens ståndpunkt.

På grund av det anförda har föreningen hemställt om sådan ändring av förevarande stadganden att däri föreskrives, att om det för vinnande av lämplig distriktsindelning erfordras att två eller flera kommuner samman­ slås till gemensamt överförmyndardistrikt, häradsrätten må efter kommu­ nernas hörande förordna därom. Enligt föreningens mening förelåge icke hinder att låta ett sådant förordnande träda i kraft exempelvis vid utgången av därpå följande redovisningsår, oberoende av om den tid gått till ända för vilken vederbörande överförmyndare blivit utsedda. Skulle detta förslag icke anses kunna bifallas, har föreningen i andra hand hemställt, att fråga om distriktsindelning skall kunna upptagas och genomföras oberoende av tiden för gällande överförmyndareförordnande.

Departementschefen.

Frågan om överförmyndarinstitutionens organisation diskuterades ingå­ ende under förarbetena till FL och olika meningar kommo här till synes.

157

Enligt det av lagberedningen utarbetade förslaget, vilket i denna del av Kungl. Maj :t oförändrat framlades för riksdagen, skulle överförmyndare förordnas av rätten i varje tingslag ävensom i varje stad med rådhusrätt. Genom att sålunda låta överförmyndaren fungera för ett jämförelsevis stort område ville man tillföra kontrollorganet större självständighet, erfarenhet och arbets­ rutin än som kunde förväntas besittas av kommunvis tillsatta kontrollorgan. Detta förslag vann dock icke riksdagens bifall utan riksdagen antog för sin del bestämmelser, enligt vilka överförmyndarna skola väljas av kommu­ nerna. Otvivelaktigt äro såsom häradshövdingeföreningen påpekat åtskilliga olägenheter förenade med att allt för små kommuner utgöra självständiga överförmyndardistrikt. Dessa redan vid lagens tillkomst befarade olägenheter torde icke i mera betydande utsträckning ha undvikits genom begagnande av den i lagen öppnade möjligheten för kommuner att frivilligt sammansluta sig till ett distrikt för val av överförmyndare. I och för sig kunna alltså skäl anföras för att bestämmelserna om överförmyndarorganisationen böra upptagas till omprövning. Det är emellertid att märka att denna fråga på­ verkas av den nyligen beslutade reformen om ändring i rikets kommunala indelning. I den mån härigenom de nuvarande mindre kommunerna för­ svinna som självständiga enheter, kommer tydligen frågan i ett nytt läge. Jag finner det med hänsyn härtill lämpligast att avvakta verkningarna av reformen i detta hänseende innan man närmare ingår på frågan, huruvida ändrade regler rörande överförmyndarorganisationen äro påkallade.

Vad angår förslaget, att ändrad distriktsindelning skall kunna genomföras oberoende av tiden för gällande överförmyndarförordnande, vill jag erinra om att överförmyndare utses för en tid av högst fyra år. Det torde i regel ej innebära någon olägenhet av större betydelse att avvakta utgången av denna tid innan ändring i indelningen genomföres. Med hänsyn härtill fin­

ner jag ej skäl att förorda någon ändring i gällande rätt på denna punkt.

I departementsförslaget, som i enlighet med det anförda upptager bestäm­ melserna i FL utan saklig ändring, motsvaras 1 § av 3 kap. 2 § FL, 3 § av 3 kap. 3 § FL och 4 § av 3 kap. 4 § FL.

2

§•

Denna paragraf ersätter 13 § andra stycket första och andra punkterna samt fjärde stycket andra punkten i promulgationslagen till FL.

5—15 §§.

5__13 samt 15 §§ ersätta motsvarande paragrafer i 3 kap. FL. 11 och 12 §§ ha ändrats så att de kommit att ersätta jämväl 11 kap. 6 § andra och tredje styckena FL. 14 § första stycket har sin motsvarighet i 4 kap. 1 § FL samt

13 § fjärde stycket första punkten promulgationslagen till FL. Andra stycket i 14 § ersätter 3 kap. 14 § FL.

Kungi. Maj.ts proposition nr 93.

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

20 KAP.

Vissa bestämmelser om rättegången.

Till detta kapitel ha såsom inledningsvis nämnts sammanförts flertalet av nu gällande processuella bestämmelser i LÄB, LBiÄ, LAd, LBuÄ och FL Jag vill erinra om, att åtskilliga av dessa bestämmelser redan genom lagar den 10 juli 1947 (nr 621—625) ha underkastats ändringar med anledning av nya rättegångsbalken, medan andra bestämmelser uteslutits såsom över­ flödiga. Såsom förut nämnts har även i samband därmed frågan om bevis­ ningen i mål om faderskap till barn utom äktenskap erhållit den lösningen, att några särregler för dessa mål ej böra gälla. Någon motsvarighet till 5 § i de sakkunnigas förslag, som innehåller dylika bestämmelser, har därför ej upptagits i departementsförslaget. I övrigt ha, i huvudsaklig överensstäm­ melse med de sakkunnigas förslag, vissa jämkningar och tillägg till nuva­ rande bestämmelser gjorts i syfte bl. a. att vinna större likformighet. Be­ träffande innehållet i kapitlet får jag, i den män redogörelse icke lämnas i det följande, hänvisa till betänkandet.

1 och 3 §§.

Gällande lag innehåller icke några särskilda bestämmelser om rätt domstol i mål om äktenskaplig börd. Sådant mål skall alltså instämmas till svaran­ dens allmänna forum för tvistemål. I LBuÄ givas däremot vissa regler om forum. I 21 § första stycket denna lag stadgas sålunda, att talan om fader­ skap och om skyldighet för fadern att giva underhåll åt barnet eller modern så ock om barnets förklarande för trolovningsbarn skall anhängiggöras ge­ nom stämning å mannen till rätten i den ort, där han bör svara i tvistemål som röra hans person. Vill käranden hellre stämma till rätten i den ort, där lägersmålet skett, är det ock tillåtet. Är den, som uppgives vara fader till barnet, död, må enligt 34 § LBuÄ efter stämning å hans arvingar föras talan om barnets och moderns rätt vid den domstol, som har att upptaga tvist om arv efter honom.

Enligt 1 § i de

sakkunnigas

förslag må tvister om äktenskaplig börd, oav­

sett vem som väcker talan, instämmas till barnets forum eller, om barnet avlidit, forum hereditatis efter barnet. Vidare stadgas i 3 § av förslaget, alt talan rörande faderskapet till barn utom äktenskap eller om barnets egen­ skap av trolovningsbarn må väckas antingen vid rätten i den ort, där mannen har sitt hemvist, eller, om han är död, den rätt som har att upptaga tvist om arv efter honom eller ock vid rätten i den ort, där lägersmålet skett.

Svea hovrätt

har beträffande de föreslagna forumbestämmelserna anmärkt,

att det syntes kunna ifrågasättas, huruvida det vore lämpligt att talan mot mannen angående äktenskaplig börd skall väckas vid barnets forum personae och talan mot utomäktenskapligt barn rörande faderskapet vid mannens forum personae eller ock vid rätten i ort där lägersmålet skett.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

159

Sveriges advokatsamfund

har framhållit, att lagtexten i 1 § närmast syntes

giva vid handen, att käranden hade valrätt mellan barnets forum och sva­

randens allmänna forum för tvistemål enligt 10 kap. 1 § nya rättegångs­

väsen; ett klargörande uttalande i frågan om forum enligt 1 § i förslaget

vore exklusivt syntes önskvärt.

Departementschefen.

Mot de av de sakkunniga föreslagna forumreglerna har jag i stort sett intet

att erinra. I likhet med Svea hovrätt finner jag det visserligen tveksamt,

huruvida talan skall kunna väckas rörande äktenskaplig börd vid barnets

forum personae och rörande faderskapet till barn utom äktenskap vid

mannens personliga forum, även i de fall då barnet respektive mannen är

kärande. Ur praktisk synpunkt synes det emellertid lämpligt med enhetliga

regler. När det gäller statusfrågor, i vilka avgörandet kan bli av betydelse

långt fram i tiden, torde det nämligen vara av värde att utan större svårig­

heter kunna konstatera huruvida någon process förekommit.

Advokatsamfundet har berört frågan, om de föreslagna bestämmelserna

om laga domstol böra innebära att de allmänna reglerna om forum i nya

rättegångsbalken skola äga tillämpning vid sidan av de föreslagna. Enligt

min mening tala övervägande skäl för att en sådan valfrihet icke bör vara

för handen utan att domstol som angives för mål om status bör vara ensam

behörig. Dock torde icke i vidare mån än som följer av de nuvarande reg­

lerna i 10 kap. 17 och 18 §§ nya rättegångsbalken rätten böra ha att ingå i

prövning av sin behörighet, om ej svaranden gjort invändning därom eller

uteblivit.

Paragraferna ha i departementsförslaget jämkats i enlighet med det an­

förda. Därjämte har jag ansett den i 3 § föreslagna bestämmelsen, att om

mannen är död talan må kunna väckas — förutom vid hans arvsforum —-

även vid rätten i den ort där lägersmålet skett, kunna utgå. Har mannen av­

lidit, synes det nämligen lämpligt att en bördstalan, som i regel står i nära

samband med frågan om kvarlåtenskapens fördelning, städse föres vid

mannens arvsforum. Detta står även i bättre överensstämmelse med att en­

ligt 10 kap. 17 § 4. nya rättegångsbalken, jämförd med 18 § i samma kap.,

rätten i tvister som skola upptagas vid arvsforum har att självmant pröva

sin behörighet.

2

§•

I denna paragraf, som utformats i överensstämmelse med de sakkunnigas

förslag, ersätter första stycket 2 § andra stycket och 5 § andra punkten LÄB.

I andra stycket har från 6 § LÄB upptagits bestämmelsen, att modern skall

höras i målet, om det kan ske.

4 §•

I första stycket av förevarande paragraf ha

de sakkunniga

upptagit be­

stämmelser, till vilka motsvarighet finnas i 2 § fjärde stycket samt 13 §

160

andra stycket LBuÄ. Därjämte har upptagits ett nytt stadgande av innebörd,

att även särskild förmyndare för barnet äger föra talan för barnet om dess

börd.

Barnavårdsnämnden i Stockholm

har ifrågasatt, om ej bestämmelsen, att

jämväl förmyndare äger föra talan för barnet, borde inskränkas att gälla

endast i de fall, där förmyndaren har vårdnaden om barnet. Barnet kunde

eljest i vissa fall erhålla tre taleberättigade företrädare.

Departementschefen.

Särskilt förordnad förmyndare för barn som fötts inom äktenskap äger

enligt LÄB för barnet föra talan i mål om äktenskaplig börd. I gällande rätt

har däremot särskild förmyndare för barn utom äktenskap icke uttryck­

ligen tillerkänts behörighet att föra talan om barnets börd. Det synes så­

som de sakkunniga föreslagit lämpligt att införa ett stadgande om sådan

behörighet för förmyndaren. I likhet med de sakkunniga anser jag att detta

bör gälla oavsett om förmyndaren har vårdnaden om barnet eller ej. I de

fall, då modern är vårdnadshavare men på grund av hennes underårighet

annan person måst utses till förmyndare, kan det vara lämpligt att för­

myndaren äger föra talan för barnet. Med hänsyn härtill ha bestämmelser­

na om ställföreträdare för barnet i första stycket av förevarande paragraf

utformats i enlighet med de sakkunnigas förslag.

Såsom andra stycke har från 25 § första stycket LBuÄ upptagits bestäm­

melsen, att envar som äger föra talan för barnet skall erhålla tillfälle att

yttra sig i målet.

Kungl. Maj.is proposition nr 93.

5 §•

Beträffande denna paragraf, som motsvarar 6 § i de sakkunnigas förslag,

får jag hänvisa till betänkandet (s. 116).

6

§•

Under 20 kap. 7 § i de

sakkunnigas

förslag ha upptagits bestämmelser,

som avse att ersätta 9 § första och andra styckena LAd, därvid orden »för­

samling» och »kyrkobokförd» utbytts mot »kommun» och »mantalsskriven».

Barnavårdsnämnden i Stockholm

har beträffande denna paragraf anfört:

Enligt 9 § lagen om adoption skall rätten, om barnet ej fyllt aderton år,

inhämta yttrande i adoptionsärende såväl från barnavårdsnämnden i den

församling, där adoptanten är kyrkobokförd, som ock, i fråga om barn utom

äktenskap, från den barnavårdsnämnd, som har att utöva tillsyn över barnet,

och eljest från barnavårdsnämnden i den församling, där föräldrarna eller

den av dem, som har vårdnaden om barnet, är kyrkobokförd. De sakkunniga

föreslå, att »kyrkobokförd» skall utbytas mot »mantalsskriven». Denna änd-

ring är olämplig, eftersom den skulle medföra, att en barnavårdsnämnd

stundom finge avgiva yttrande rörande personer som icke längre äro bosatta

i kommunen; i vissa fall kunna de ha avflyttat för inemot ett år sedan.

Vidare är uttrycket »har att utöva tillsyn över barnet» icke entydigt. Bar­

navårdsnämnden har t. ex. jämlikt 7 kap. barnavårdslagen att utöva tillsyn

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

161

över fosterbarn, som vistas i kommunen, oavsett om nämnden förordnat bar- navårdsman för barnet eller ej. Det har icke sällan förekommit, att domstol lämnat tillstånd till adoption av barn, som haft barnavårdsman i Stockholm, men vistats hos den blivande adoptanten i annan kommun, utan att yttran­ de inhämtats av härvarande barnavårdsnämnd. Detta kan möjligen bero på att barnet såsom fosterbarn stått under tillsyn av vistelseortens barnavårds­ nämnd och att rätten tolkat berörda bestämmelse såsom avseende denna till­ syn. Eftersom meningen emellertid är, att yttrande skall avgivas av den barnavårdsnämnd, som har att utöva tillsyn över barnavårdsmannaskapet för barnet, synes detta böra klart utsägas i lagtexten.

Har barnavårdsman förordnats för barn i äktenskap, torde den barna­ vårdsnämnd, som har att utöva tillsyn över barnavårdsmannaskapet, i många fall äga större kännedom om barnets och föräldrarnas förhållanden än barnavårdsnämnden i föräldrarnas eller vårdnadshavare^ vistelseort. Det torde därför kunna ifrågasättas, om icke yttrande rörande adoption av barnet i sådant fall borde inhämtas från den barnavårdsnämnd, som har att utöva tillsyn över barnavårdsmannaskapet, i stället för från barnavårds­ nämnden i föräldrarnas eller vårdnadshavarens kyrkobokförings- eller man­ talsskrivningsort.

Departementschefen.

I likhet med vad jag föreslagit beträffande 8 kap. 4 § torde i förevarande paragraf kyrkobokföringen böra vara avgörande för frågan, från vilken bar­ navårdsnämnd yttrande skall inhämtas.

Såsom barnavårdsnämnden i Stockholm framhållit torde i de fall, då bar­ navårdsman förordnats för barn i äktenskap och denne står under tillsyn av annan barnavårdsnämnd än den där föräldrarna eller vårdnadshavaren är kyrkobokförd, tillsynsnämnden äga den bättre kännedomen om de förhållan­ den som äro av betydelse för adoptionsfrågan. Yttrande synes alltså böra inhämtas från denna nämnd. Paragrafen har omformulerats i enlighet här­ med.

7—9 §§.

Beträffande dessa paragrafer, vilka motsvara 8—10 §§ i de sakkunnigas förslag och mot vilka erinran ej gjorts under remissbehandlingen, kan jag i huvudsak hänvisa till betänkandet (s. 116 och 117). I anslutning till vad som föreslagits beträffande 3 § har i 9 § den ändringen vidtagits i de sak­ kunnigas förslag, att bestämmelsen om lägersmålsforum icke skall gälla för det fall att den underhållsskyldige avlidit. Då talan om underhåll till barn utom äktenskap regelmässigt föres i samband med talan om faststäl­ lande av faderskapet synes det nämligen önskvärt med enhetliga forum­ regler för dessa båda fall.

10 och 12 §§.

Bestämmelserna i LBuÄ om provisoriska beslut i mål om vårdnad och un­ derhåll ha en från motsvarande stadganden i LBiÄ avvikande utformning. Medan enligt sistnämnda lag provisoriska beslut i dylika mål avse tiden till dess laga kraft ägande dom föreligger, lända enligt LBuÄ sådana beslut till

11 Dihang till riksdagens protokoll 19b9. 1 samt. Nr 93.

162

efterrättelse till dess slutligt utslag meddelas, varjämte stadgas att slutligt

utslag skall gå i verkställighet lika som laga kraft ägande dom, där ej rätten

annorlunda förordnat.

De sakkunniga

framhålla (s. 117), att denna olikhet i bestämmelsernas

utformning borde upphöra, varvid med avseende å barn utom äktenskap

borde gälla samma regler som för barn i äktenskap. I enlighet härmed har i

11 § i de sakkunnigas förslag — som svarar mot 10 § i departementsförsla­

get — med avseende å såväl barn i som barn utom äktenskap ävensom adop­

tivbarn upptagits regeln i 21 § första stycket LBiÄ, att rätten för tiden in­

till dess laga kraft ägande dom föreligger äger förordna angående vårdna­

den efter vad som finnes skäligt. Vad angår underhåll har motsvarande re­

gel upptagits i 13 §, som svarar mot 12 § i departementsförslaget.

Barnavårdsnämnden i Stockholm

har anmärkt, att reglerna rörande pro­

visoriska beslut om vårdnad och underhåll borde utformas i anslutning till

vad som nu gäller med avseende å barn utom äktenskap. Den nuvarande

regeln i LBiÄ — till vilken förslaget anslöte sig — enligt vilken för omedel­

bar verkställighet även av slutligt utslag krävdes särskilt förordnande där­

om, hade nämligen ibland medfört mindre tillfredsställande resultat.

Departementschefen.

Det är naturligtvis önskvärt att bestämmelserna om provisoriska beslut

rörande vårdnad och underhåll utformas lika för .såväl barn i äktenskap

som barn utom äktenskap. Bestämmelserna för barn i äktenskap — som äro

utformade på samma sätt som stadgandena om provisoriska beslut i äkten-

skapsmål -—- torde härvid böra givas företräde. Med hänsyn härtill finner

jag mig böra tillstyrka de sakkunnigas förslag på denna punkt. Även i öv­

rigt ha paragraferna utformats i enlighet med de sakkunnigas förslag.

11 samt 13—35 §§.

Beträffande dessa paragrafer, som i de sakkunnigas förslag motsvaras av

12 samt 14—36 §§, kan jag i huvudsak hänvisa till betänkandet (s. 117—

120). Med avseende å 18 §, som motsvarar 12 kap. 5 § FL, har vidtagits en

ändring i förhållande till gällande rätt. Därest ansökan om hävande av

omyndighetsförklaring gjorts eller tillstyrkts av förmyndaren, torde kravet

på huvudförhandling stundom kunna eftergivas. Så bör t. ex. kunna ske, om

omyndighetsförklaringen grundats på sinnessjukdom och sökanden med

behörigt läkarintyg visar att han återvunnit hälsan. Enligt departements­

förslaget skall därför i de fall, då förmyndaren gjort eller tillstyrkt ansök­

ningen, målet kunna utan huvudförhandling omedelbart företagas till av­

görande, såvida förmyndarens inställelse ej finnes vara behövlig för målets

utredning. I

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

I mål och ärenden på förevarande lagstiftningsområde har i regel det

allmänna ett betydande intresse att bevaka. Detta är särskilt framträdande

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

163

i sådana mål som reglera barnets f amilj erättsliga status. I lagarna på om­ rådet ha även i anledning härav givits åtskilliga stadganden, varigenom par­ ternas dispositionsrätt i fråga om bevisning och annan utredning starkt begränsats. Sådana bestämmelser ha upptagits i 6 § LÄB, 19 § LBiÄ, 9 § LAd, 25 § LBuÄ och 12 kap. 22 § FL. Enligt dessa gäller bl. a., att rätten har att sörja för fullständig utredning. För detta ändamål äger rätten införskaffa erforderlig bevisning.

Frågan om bevisningen i indispositiva tvistemål har numera blivit före­ mål för reglering i nya rättegångsbalken. Av 35 kap. 6 § framgår, att rät­ ten äger självmant föranstalta om bevisning. Vidare följer av 3 § i samma kapitel, att rätten icke är bunden av parts erkännande. I nya rättegångs­ balken har ej heller bjuden ed upptagits bland bevismedlen.

Med hänsyn härtill syntes, framhålla

de sakkunniga

(s. 120), ovannämn­

da processuella bestämmelser, såvitt angår mål om äktenskaplig börd, fa­ derskap till barn utom äktenskap och underhåll samt omyndighetsförkla­ ring och sådan förklarings hävande, böra ersättas med en allmän föreskrift att i fråga om rättegången i dessa mål skall tillämpas vad i nya rättegångs­ balken är stadgat om indispositiva tvistemål. Ett sådant stadgande har upp­ tagits i första stycket av 37 § i de sakkunnigas förslag. I andra stycket av samma paragraf har stadgats, att rätten jämväl i ärenden angående adop­ tion, vårdnad, förmynderskap och godmanskap har att sörja för erforderlig utredning.

Departementschefen.

Det torde vara tydligt, att i mål om äktenskaplig börd, faderskapet till barn utom äktenskap, vårdnad samt omyndighetsförklaring och sådan för­ klarings hävande tvistefrågan är av den natur, att parterna icke äga för­ foga däröver. Reglerna i rättegångsbalken om rättegången i indispositiva tvistemål torde följaktligen även utan särskilt stadgande därom vara till­ lämpliga i nyss angivna mål. Vad angår mål om underhållsskyldighet mel­ lan föräldrar och barn föreligger enligt min mening knappast tillräcklig anledning att införa en generell regel, att dessa under alla förhållanden skola behandlas i den ordning, som är föreskriven om mål vari saken är så­ dan att förlikning därom ej är tillåten.

Att även ärenden om adoption och vårdnad äro undandragna den enskil­ des fria förfogande är tydligt och torde för övrigt följa av föregående stad­ ganden. Detsamma gäller ärenden angående förmynderskap och godman­ skap. i vilka rättens ställning bestämmes av officialprincipen. I It § lagen om handläggning av domstolsärenden fastslås den principen, att angående behandlingen av ärenden reglerna i rättegångsbalken i tillämpliga delar skola lända till efterrättelse. Något särskilt stadgande i föräldrabalken att rätten i nu angivna frågor har alt sörja för erforderlig utredning synes alltså ej behövligt.

Med hänsyn till det anförda har jag ansett de av de sakkunniga under

37 § i förslaget upptagna bestämmelserna kunna utgå. Detta ansluter sig till

164

Kungi. Mcij:ts proposition nr 93.

den ståndpunkt som statsmakterna år 1946 intogo med avseende å motsva­

rande spörsmål såvitt angår äktenskapsmål; i samband med de ändringar

i giftermålsbalken till följd av processreformen som då genomfördes upp­

togs i giftermålsbalken icke någon uttrycklig bestämmelse, att äktenskaps­

mål skola behandlas enligt de i rättegångsbalken givna reglerna för indis-

positiva tvistemål.

36 §.

Under 38 § första stycket i

de sakkunnigas

förslag har upptagits ett stad­

gande av innehåll, att rätten äger förordna att part eller annan som bör

höras skall personligen inställa sig. Kommer han ej, skall han, där så fin­

nes lämpligt, hämtas till rätten. Dessa bestämmelser ha sin motsvarighet

i 19 § andra stycket LBiÄ, 25 § andra stycket LBuÄ och 12 kap. 22 § andra

stycket FL.

Barnavårdsnämnden i Stockholm

har påpekat, att enligt dessa stadgan-

den kunde barnavårdsman eller förmyndare, som icke förde talan i målet,

åläggas att personligen inställa sig vid rätten i en helt annan del av lan­

det än den där han vore bosatt. Det kunde enligt nämndens mening ifråga­

sättas, om detta vore behövligt.

Departementschefen.

Med hänsyn till naturen av ifrågavarande mål och ärenden synes såsom

de sakkunniga förordat skyldighet böra föreligga för part eller annan som

bör höras att personligen inställa sig. Redan av reglerna i rättegångsbalken

följer emellertid, att rätten i indispositiva mål kan förordna om hämtning

av part. I denna del torde alltså ett särskilt stadgande i föräldrabalken icke

erfordras. På grund härav och då rätten enligt rättegångsbalken och lagen

om handläggning av domstolsärenden äger förelägga part eller annan att

komma tillstädes eller infinna sig personligen, har bestämmelsen i depar-

tementsförslaget givits det innehåll, att vad i rättegångsbalken är stadgat

om hämtning av part skall äga motsvarande tillämpning å annan som skall

höras i mål eller ärende som avses i föräldrabalken. Det torde utan särskilt

stadgande vara tydligt att denna bestämmelse icke har avseende å vittnen,

beträffande vilka allmänna regler skola gälla.

I anledning av vad barnavårdsnämnden i Stockholm anfört vill jag fram­

hålla, att stadgandet om hämtning naturligtvis måste användas med ur-

skillning.

Andra stycket i förevarande paragraf motsvarar 12 kap. 22 § tredje

stycket FL.

37 §.

Denna paragraf ersätter 19 § tredje stycket LBiÄ, 23 § andra stycket

LAd och 23 § FL i lagrummens lydelse enligt lagar den 10 juli 1947 (nr

621—625).

38—40 §§.

Paragraferna motsvara 40—42 §§ i de sakkunnigas förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

165

Förslaget till införande av föräldrabalken.

Beträffande detta förslag, som i stort sett ansluter sig till vad de sakkun­

niga förordat och varemot erinran icke framställts under remissbehand­

lingen, får jag, i den mån redogörelse icke lämnas i det följande, hänvisa

till betänkandet (s. 124—130).

1 §•

Föräldrabalken synes lämpligen böra träda i kraft den 1 januari 1950.

2-4 §§.

Dessa paragrafer överensstämma med motsvarande paragrafer i de sak­

kunnigas förslag.

I några viktiga hänseenden har i föräldrabalken föreslagits ändring i gäl­

lande rätt. Sålunda har möjligheten att häva presumtionen om äktenskaplig

börd vidgats något. Även med avseende å förutsättningarna för brytande

av presumtionen, att den som under konceptionstiden haft samlag med mo­

dern till barn utom äktenskap är barnets fader, har en uppmjukning skett.

Det spörsmålet uppställer sig nu, om och i vad mån de ökade möjligheterna

att bryta faderskapspresumtionen i mål om äktenskaplig börd och i mål om

faderskap till barn utom äktenskap böra stå till buds, när barnet i fråga

fötts före den nya lagens ikraftträdande.

Enligt

de sakkunnigas

förslag skall den nya lagstiftningen ej medföra änd­

ring i redan slutgiltigt avgjorda faderskapsfrågor. Har före nya lagens ikraft­

trädande talan om hävande av presumtionen om äktenskaplig börd ogillats

genom dom som vunnit laga kraft, skall alltså frågan om barnets status ej

därefter kunna tagas under omprövning i enlighet med de nya bestämmel­

serna. Detsamma gäller, då faderskapet till barn utom äktenskap före ikraft­

trädandet blivit fastställt genom dom som vunnit laga kraft. Enligt förslaget

skola däremot de nya bestämmelserna — oavsett huruvida barnet fötts

före eller efter den nya lagens ikraftträdande — i princip äga tillämpning i

alla de fall, då faderskapsfrågan efter ikraftträdandet är föremål för pröv­

ning.

Departementschefen.

I likhet med de sakkunniga finner jag övervägande skäl tala för att någon

ändring i redan avgjorda faderskapsfrågor ej bör kunna ske till följd av

den nya lagstiftningen. Betydande olägenheter skulle uppenbarligen bli följ­

den om statusfrågor, rättskraftigt avgjorda före den nya lagens ikraftträ­

dande med stöd av äldre lag, åter kunde bli föremål för rättsligt bedömande.

Vad angår spörsmålet, om de nya reglerna böra tillämpas i samtliga fall, då

166

bördsfrågan icke tidigare blivit avgjord, finner jag i likhet med de sakkun­

niga detta böra besvaras jakande. Att låta tidpunkten för barnets födelse

vara avgörande för gammal eller ny lags tillämplighet skulle visserligen in­

nebära vissa fördelar. Frågan om de nya reglernas tillämpning på barn som

fötts före ikraftträdandet skulle då bli helt oberoende av en sådan omstän­

dighet som om rättegång hunnit inledas och avslutas före ikraftträdandet.

Det är emellertid, såsom de sakkunniga framhålla, icke tilltalande, att när i

en viss rättegång möjlighet finnes att tillämpa regler som komma sanningen

närmare, avstå från att använda dessa regler endast för att vinna en teore­

tisk likformighet. Även i de fall, då barnet fötts före nya lagens ikraftträ­

dande men frågan om faderskapet till barnet icke blivit slutgiltigt avgjord

dessförinnan, synes man därför böra tillvarataga de fördelar som de nya be­

stämmelserna avse att erbjuda.

Såsom de sakkunniga framhållit torde intet särskilt stadgande krävas

för att de nya bestämmelserna om bördspresumtionens hävande i mål om

äktenskaplig börd eller faderskap till barn utom äktenskap skola gälla i de

fall, då bördsfrågan ej redan blivit rättskraftigt avgjord. Enligt 5 § i de sak­

kunnigas förslag skall emellertid nämnda princip icke tillämpas vid full­

följd i högre rätt av mål som före föräldrabalkens ikraftträdande blivit av

underrätt slutligen avgjort. Anledningen härtill var att enligt nya rätte­

gångsbalken skiljelinjen mellan gammal och ny lag i fråga om bevisningen

anknutits till tidpunkten för underrättens dom och att de nya bestämmel­

serna om bördspresumtionens hävande icke borde gälla i andra fall än då

enligt nya rättegångsbalken fri bevisprövning tillämpades. I denna del har

frågan kommit i ett annat läge genom att föräldrabalken avses skola träda

i kraft först två år efter nya rättegångsbalken. Vid en gränsdragning i det

syfte de sakkunniga angivit borde tydligen numera det avgörande vara,

huruvida underrätten avgjort målet, icke före föräldrabalkens utan före

nya rättegångsbalkens ikraftträdande. Det lär emellertid kunna antagas

att praktiskt taget alla faderskapsmål som avgjorts av underrätt före den

1 januari 1948 skola vara slutbehandlade vid föräldrabalkens ikraftträdan­

de den 1 januari 1950. Någon motsvarighet till den av de sakkunniga under

5 § föreslagna undantagsbestämmelsen har därför icke upptagits i departe-

mentsförslaget.

Under 7 § i de sakkunnigas förslag har i första stycket upptagits bestäm­

melse, att i fråga om ikraftträdandet av vissa stadganden i 20 kap. föräldra­

balken skall i tillämpliga delar gälla vad i lagen om införande av nya rätte­

gångsbalken finnes föreskrivet. Nämnda stadganden i föräldrabalken avse

huvudsakligen processuella regler som jämkats i anslutning till nya rätte­

gångsbalken. Hänvisningen till rättegångsbalkens promulgationslag innebär

i huvudsak, att mål som vid rättegångsbalkens ikraftträdande redan av­

gjorts av underrätt skola behandlas enligt äldre lag. Såsom förut nämnts

ha emellertid redan i de särskilda lagarna på området genomförts sådana

ändringar, som nödvändiggjorts av rättegångsbalken. I samband härmed

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

167

har genom övergångsbestämmelser till dessa lagändringar fastslagits sam­ ma princip. Därest vid föräldrabalkens ikraftträdande den 1 januari 1950 sådant mål ännu icke slutbehandlats av högre rätt, bör tydligen nämnda princip tillämpas å målet även efter ikraftträdandet. Att införa ett särskilt stadgande härom i promulgationslagen till föräldrabalken synes emellertid icke erforderligt. Vad angår övriga av de sakkunniga under 7 § i förslaget angivna bestämmelser, beträffande vilkas ikraftträdande hänvisning skett till rättegångsbalkens promulgationslag, torde dessa utan olägenhet kunna tillämpas oavsett tidpunkten för målets anhängiggörande. Med hänsyn till det anförda har någon motsvarighet till 7 § första stycket i de sakkunnigas förslag icke upptagits i departementsförslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

5—8 §§.

Dessa paragrafer motsvara 6 samt 8—10 §§ i de sakkunnigas förslag. Till 6 § har fogats ett tillägg av innehåll, att om provisoriskt beslut rörande vårdnad och underhåll med avseende å barn utom äktenskap meddelats före den 1 januari 1950, föreskrifterna i 30 § första stycket och 31 § LBuÄ fortfarande skola lända till efterrättelse å beslutet.

Förslaget till lag om ändring i giftermålsbalken .

och

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 8 juli 1904 (nr 26) om

vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap

och förmynderskap.

Beträffande dessa förslag, som icke innehålla några sakliga ändringar, får jag hänvisa till betänkandet (s. 130 och 131).

Förslaget till lag angående blodundersökning m. m. i mål om äkten­

skaplig börd eller faderskapet till barn utom äktenskap.

Enligt 1 §

lagen den 26 maj 1933 angående blodundersökning i mål om

barn utom äktenskap

äger rätten, där den uppgivne fadern yrkar att sådan

undersökning skall ske, vid vite förelägga modern att med intyg av läkare visa, att å henne samt å barnet, såframt det står under moderns vårdnad, tagits för bestämning av blodgruppsegenskaper erforderliga blodprov. Har annan vårdnaden om barnet, skall föreläggandet givas denne, såvitt angår blodprov från barnet. Vid föreläggande skall enligt 3 §, på därom fram­ ställt yrkande, fästas det villkor att den uppgivne fadern förskotterar kost­ naderna för tagande av blodprov å modern och barnet. Detta skall dock icke gälla i de fall, då gottgörelsen för åtgärden skall gäldas av allmänna medel

168

I 4 § stadgas slutligen, att läkare som anlitats för blodprovstagning har att

därvid samt i fråga om provens insändande till sakkunnig för undersök­

ning ställa sig till efterrättelse de föreskrifter som meddelas av Konungen

eller myndighet Konungen bestämmer.

Enligt de sakkunnigas av mig tillstyrkta förslag öppnas något större möj­

ligheter än nuvarande lag erbjuder att häva presumtionen om äktenskap­

lig börd eller om faderskapet till barn utom äktenskap. En följd av denna

ståndpunkt är, såsom de sakkunniga närmare utvecklat, att blodundersök­

ningar och andra antropologiska undersökningar erhålla ökad betydelse i

faderskapsmål. Med hänsyn härtill ha

de sakkunniga

föreslagit, att den gäl­

lande lagen den 26 maj 1933 om blodundersökning i mål om barn utom äk­

tenskap skall ersättas av en ny lag i ämnet, som vidgar möjligheterna till

bevisning på denna väg.

Enligt förslaget skall rätten äga förordna om blodundersökning ej endast

såsom nu är fallet i mål om faderskapet till barn utom äktenskap utan även

i mål om äktenskaplig börd. Jämväl kretsen av de personer som äro skyldiga

att underkasta sig blodundersökning har vidgats. Förutom modern och bar­

net skall sådan skyldighet kunna åläggas, i mål om äktenskaplig börd man­

nen i äktenskapet och såvitt angår mål om faderskapet till barn utom äkten­

skap den uppgivne fadern. Förekommer anledning till antagande, att annan

än mannen i äktenskapet eller den uppgivne fadern liaft samlag med mo­

dern under konceptionstiden, må förordnande om undersökning avse jäm­

väl honom. Då det i undantagsfall för att blodundersökning skall leda till re­

sultat är av betydelse att erhålla vetskap om blodgruppsegenskaperna även

hos syskon till barnet eller hos föräldrar eller syskon till barnets moder eller

till mannen, skall slutligen enligt förslaget skyldighet att underkasta sig un­

dersökning kunna åläggas även sådan anhörig.

Då även andra antropologiska undersökningar än blodundersökning kunna

tjäna till upplysning i faderskapsmål, öppnar förslaget möjlighet för rätten

att förordna jämväl om sådan undersökning. Som förutsättning härför gäl­

ler emellertid att undersökningen kan ske utan nämnvärt men. Skyldighet

att underkasta sig antropologisk undersökning skall kunna åläggas samma

personer som kunna komma i fråga för blodundersökning.

Åläggande för någon att mot sin vilja underkasta sig blodundersökning

eller annan antropologisk undersökning skall enligt förslag kunna givas en­

dast om part framställt yrkande därom. Såsom tvångsmedel skall domsto­

len äga att vid vite förelägga vederbörande att underkasta sig för under­

sökningen erforderlig åtgärd.

Slutligen innehåller förslaget bestämmelser om skyldighet att gälda kost­

nad för undersökning samt om förskott å kostnadsersättningen.

Beträffande innebörden i övrigt av de föreslagna bestämmelserna samt

motiven till desamma får jag hänvisa till betänkandet (s. 131—137).

Förslaget till lag angående blodundersökning m. m. i mål om äktenskaplig

börd eller faderskapet till barn utom äktenskap har i allmänhet tillstyrkts

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

169

eller lämnats utan erinran i remissyttrandena. Därvid har bl. a. framhållits, att de förordade utvidgade möjligheterna att verkställa blodgruppsbestäm- ning eller annan antropologisk undersökning vore en förutsättning för för­ slagets ståndpunkt i fråga om bevisningen i mål om äktenskaplig börd och om faderskapet till barn utom äktenskap. I samband härmed har i ett ytt­ rande ifrågasatts, om icke den i 35 kap. 6 § nya rättegångsbalken fastslagna grundsatsen om initiativrätt för domstolen i mål av förevarande beskaffen­ het borde gälla även blodgruppsbestämning och annan antropologisk un­ dersökning.

Mot vissa särskilda bestämmelser i lagförslaget ha erinringar framställts.

Svea hovrätt

har sålunda framhållit, att för att tvinga en man som icke

vore part att underkasta sig undersökning borde krävas, att det på grund av medgivande eller eljest kunde hållas för visst, att han haft samlag med mo­ dern under konceptionstiden. Undersökningen måste nämligen anses vara av betydelse för mannen i fråga även med hänsyn till eventuella framtida anspråk mot honom.

Denna sida av saken har berörts även av

föreningen Sveriges häradshöv­

dingar,

som påpekat, att den enligt förslaget förefintliga möjligheten för sva­

randen i mål om faderskap till barn utom äktenskap att åberopa, utom an­ nan bevisning, även moderns samlag med annan samt att påkalla blod­ gruppsbestämning av denne, i vissa fall kunde tänkas försvåra ett riktigt avgörande. Den av svaranden utpekade mannen vore nämligen ej pliktig och hade ofta ej möjlighet att i den rättegången, som ej rörde honom, före­ bringa all den utredning som för bedömandet av hans faderskap skulle vara erforderlig. Resultatet kunde då bli att rätten på grundval exempelvis av verkställda blodundersökningar funne sannolikheten tala för att den utpe­ kade och icke svaranden vore fader till barnet och därför ogillade den mot svaranden i målet förda talan. Då därefter talan väcktes mot den andre, kunde denne komma att i sitt mål visa sådana omständigheter att möjlig­ heten av hans faderskap måste anses utesluten. Att för undvikande av denna konsekvens tillgripa utvägen att framtvinga ett instämmande även av ho­ nom som part i målet, vore ej lämpligt, enär rätten då skulle kunna komma att stå inför den olösliga uppgiften att avgöra vem av två (eller eventuellt flera) möjliga fäder som skulle anses vara barnets fader. Trots nyssberörda olägenhet ville därför föreningen tillstyrka förslaget.

Bestämmelsen att skyldighet att underkasta sig undersökning må kunna åläggas även vissa anhöriga till dem som eljest kunna komma i fråga för undersökning, har berörts i flera yttranden.

Svea hovrätt

har avstyrkt för­

slaget i denna del under framhållande, att de anhöriga endast undantags­ vis hade ett eget rättsligt intresse i saken. På grund härav och då de fall, i vilka undersökningens utsträckande till anhöriga kunde leda till avgörande av faderskapsfrågan vore procentuellt mycket få, syntes det icke böra ifråga- kornina att tvinga de anhöriga att underkasta sig ett sådant ingrepp i den kroppsliga integriteten som undersökningen innebure. I andra yttranden ha

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

170

betänkligheter anförts mot förslaget utan att detta dock direkt avstyrkts.

Hovrätten över Skåne och Blekinge

har sålunda ifrågasatt, om skyldigheten

att underkasta sig undersökning borde omfatta anhöriga som nyss sagts. Så­

vitt anginge dessa kunde nämligen en undersökning komma att uppfattas

som ett obehörigt ingrepp i den personliga friheten. Minst betänkliga vore

undersökningar av sådana anhöriga i de fall, där barnets moder eller den

utpekade mannen avlidit. Uttalanden i samma riktning ha gjorts även av

länsstyrelserna i Malmöhus

samt

Göteborgs och Bohus län

ävensom

barna­

vårdsnämnden i Göteborg. Föreningen Sveriges häradshövdingar

har —- un­

der framhållande att berättigad erinran icke kunde göras mot förslaget att

ålägga syskon och föräldrar till äkta mannen resp. svaranden i mål om

faderskapet till barn utom äktenskap skyldighet att underkasta sig antropo-

logisk undersökning — uttalat att det syntes mera betänkligt att stadga så­

dan skyldighet även för föräldrar och syskon till den som av mannen eller

svaranden utpekats som fader.

En ledamot av Göta hovrätt

har ifrågasatt,

om icke skyldigheten för de anhöriga borde begränsas till att avse endast ta­

gande av blodprov.

Föreningen Sveriges häradshövdingar

har hemställt, att ersättning för un­

dersökning till den som ej är part måtte i de fall, där föreläggande om skyl­

dighet för den som påkallat undersökningen att erlägga förskott ej givits,

utgivas av allmänna medel, varefter i samband med målets avgörande borde

prövas, om och i vad mån det sålunda utgivna skulle återgäldas statsverket

av part i rättegången.

Sveriges advokatsamfund

har uttalat tvekan, huruvida moder till barn

utom äktenskap, som anhängiggjort talan om faderskapets fastställande,

vore att anse som part enligt förevarande paragrafer. Skulle med uttrycket

»part» i 3 och 4 §§ icke avses modern, komme denna följaktligen att kunna

tillerkännas förskottslikvid för resekostnad och uppehälle jämlikt 4 § samt

dessutom ha rätt till ersättning för tidsspillan jämlikt 3 §. Skulle modern

däremot vara att anse såsom part, skulle hon blott jämlikt 4 § i förskott

kunna erhålla belopp avseende kostnad för själva undersökningsåtgärden.

Vilken ståndpunkt förslaget än i verkligheten vore avsett att intaga, ta­

lade övervägande skäl för, att modern bereddes rätt att av en man, som

påkallat blodundersökning eller annan antropologisk undersökning, i för­

skott erhålla åtminstone nödiga medel för resekostnad och uppehälle i an­

ledning av undersökningen. Då en begäran om blodundersökning av man­

nen framställdes och av en domstol gärna bifölles utan att alltför bärande

skäl för en dylik undersökning kunde anföras eller fordrades, vore det

t. ex. ej tillfredsställande att modern, som kanske bodde långt ifrån läkare,

skulle nödgas åsamka sig betydande utgifter utan större möjligheter att

kunna återkräva detsamma av sin motpart.

Departementschefen.

Bland de bevismedel som stå till buds i faderskapsmål intaga blodunder­

sökning och andra antropologiska undersökningar en framträdande plats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

171

Förslaget i fråga om bördspresumtionens hävande i mål om äktenskaplig börd och om faderskapet till barn utom äktenskap bygger även på att re­ sultatet av sådana undersökningar skall i största möjliga utsträckning kun­ na utnyttjas i bördsmålen. En förutsättning härför är emellertid att det i erforderlig utsträckning stadgas skyldighet att lämna medverkan till un­ dersökningar av dylikt slag.

Från denna utgångspunkt är de sakkunnigas förslag upprättat. Detta har i remissyttrandena i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Även för egen del finner jag förslaget vara ägnat att läggas till grund för lagstiftning samt kan alltså inskränka mig till att i anslutning till fram­ ställda erinringar anföra följande beträffande de särskilda bestämmelserna.

I yttrandena har frågan om kretsen av de personer som böra kunna kom­ ma i fråga för undersökning diskuterats. Att förutom modern och barnet — vilka redan enligt gällande lag kunna åläggas att underkasta sig tagande av blodprov — även den man, om vars faderskap är fråga, skall var skyldig att medverka till blodundersökning eller annan antropologisk undersökning synes av skäl de sakkunniga anfört tydligt. Det synes ej heller möta större betänkligheter att låta under söknings,skyldigheten omfatta jämväl den man som av den som har intresse av bördspresumtionens hävande utpekas som fader. Härvid synes emellertid enligt min mening såsom förutsättning för sådan skyldighet böra uppställas att det kan hållas för visst att denne haft samlag med modern under konceptionstiden. Att såsom de sakkunniga för­ ordat endast kräva att det föreligger anledning antaga att sådant samlag ägt rum torde i vissa fall kunna föra för långt. För den föreslagna begräns­ ningen talar även den omständigheten att undersökningsresultatet i regel torde vara av ringa värde, om förstnämnda förutsättning icke föreligger.

Det kan naturligtvis vara tveksamt om skyldigheten att underkasta sig undersökning bör utsträckas att avse även vissa anhöriga till dem som en­ ligt vad nu anförts böra kunna komma i fråga. De förra äro ju icke parter i rättegången och kunna göra anspråk på att deras kroppsliga integritet respekteras. Å andra sidan har det allmänna ett starkt intresse av att man såvitt möjligt kommer till ett materiellt riktigt resultat. Det är icke till­ fredsställande om man i de — låt vara för närvarande ganska sällsynta — fall, då det för att en blodundersökning skall leda till resultat fordras att blodgruppsegenskaperna hos anhöriga äro kända, nödgas avstå från detta bevismedel. Vid en avvägning mellan dessa mot varandra stående intressen anser jag det allmännas intresse i saken böra tillerkännas före­ träde. Jag vill erinra om att det ingrepp som blodprov förutsätter är syn­ nerligen obetydligt samt, utfört av kompetent person, ofarligt och förenat med ringa obehag ävensom att annan antropologisk undersökning enligt förslaget må åläggas endast om det kan ske utan nämnvärt men.

Mot vad de sakkunniga föreslagit i fråga om skyldighet att gälda kost­ naden för undersökning samt att utgiva förskott härför har jag ej funnit anledning till erinran. Genom bestämmelsen att den som påkallat under­ sökningen må åläggas att till den som ej är part förskottera undersöknings-

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

172

kostnaden samt nödiga kostnader till resa och uppehälle torde den som

skall undersökas komma att i fråga om rätt till förskott intaga samma

ställning som vittne, vilket synes följdriktigt. Det torde vara tydligt att

skyldighet att lämna förskott som regel bör åläggas, då begäran framställts

därom.

Vad angår den av advokatsamfundet berörda frågan om moder till barn

utom äktenskap är part i målet om fastställande av faderskapet, vill jag

påpeka att barnet är den verkliga parten i målet. Därest modern för talan

för barnet gör hon det i egenskap av legal ställföreträdare för barnet. Det

förhållandet att modern såsom ofta är fallet samtidigt för talan om under­

håll även för egen räkning medför tydligen icke att hon får ställningen av

part i faderskap smålet.

Vad angår det närmare förfarandet vid blodundersökning torde bestäm­

melser böra få meddelas av Kungl. Maj :t eller den myndighet Kungl. Maj :t

bestämmer.

Förslaget till lag om ändrad lydelse

av 3

och 15 §§ lagen den 19 juni

1919 om fri rättegång.

Enligt 3 § första stycket

lagen om fri rättegång

i dess lydelse före den 1

januari 1948 skulle, när part erhållit fri rättegång, av allmänna medel utgå

bl. a. ersättning till vittne som parten åberopat. Därest i mål om faderskap

till barn utom äktenskap, däri den uppgivne fadern åtnjöte fri rättegång,

eller i mål om äktenskaplig börd, däri käranden åtnjöte sådan förmån, i

statens eller kommuns tjänst anställd läkare tagit blodprov för undersök­

ning av faderns samt moderns och barnets blodgruppsegenskaper, skulle en­

ligt tredje stycket ersättning härför gäldas av allmänna medel. Stämpel

skulle vidare ej åsättas utlåtande som avgivits i anledning av undersök­

ningen.

Ärvdabalksakkunniga

ha i sitt betänkande (s. 137) upptagit frågan om

ändring i 3 § tredje stycket lagen om fri rättegång till följd av förslaget rö­

rande blodundersökningar och andra antropologiska undersökningar i fa-

derskapsmål. De sakkunniga framhålla härvid, att fri rättegång borde om­

fatta kostnaden för blodprov å alla dem som kunde komma i fråga härför.

Vidare syntes i de fall, då den undersökte icke vore part i målet och han

förty intoge i stort sett samma ställning i rättegången som ett vittne, av

allmänna medel böra gäldas den ersättning i övrigt i anledning av under­

sökningen, vilken den som påkallat undersökningen eljest skolat utgiva

till den undersökte. Därjämte borde — med hänsyn till att i undantagsfall

även annan part än den som nu avsåges i lagrummet kunde ha intresse av

blodundersökning — därav betingad ändring vidtagas i lagen. Vad nu

sagts om blodundersökning borde även gälla annan antropologisk under­

sökning.

Enligt de sakkunniga borde inarbetandet av de nu ifrågasatta ändringarna

i lagen om fri rättegång äga rum i samband med den omarbetning

i

övrigt

av lagen, som måste vidtagas

i

anledning av processreformen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

173

Frågan om ändringar i lagen om fri rättegång till följd av processreformen upptogs i en i oktober 1946 inom justitiedepartementet upprättad

prome­

moria.

I denna berördes även spörsmålet om ändringar i lagen i anslutning

till ärvdabalksakkunnigas förslag till lag angående blodundersökning in. in. i mål om äktenskaplig börd och faderskapet till barn utom äktenskap, vilket vid nämnda tidpunkt antogs komma att •— jämte förslaget till föräldrabalk föreläggas 1947 års riksdag. Enligt promemorian skulle samtliga förut gäl­ lande bestämmelser om kostnad för bevisning då part har fri rättegång er­ sättas med ett allmänt stadgande i 3 § andra stycket att sådan kostnad skall utgå av allmänna medel, om kostnaden enligt lag skall utgivas av parten eller av parterna en för båda och båda för en. Det framhölls, att detta bl. a. konnne att medföra att när i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till barn utom äktenskap blodundersökning eller annan antropologisk un­ dersökning ägde rum på begäran av part, som åtnjöte fri rättegång, ersätt­ ning och förskott till undersökt, som icke vore part, skulle utgå av all­ männa medel. Samtidigt föreslogs under 3 § tredje stycket att sådan ersätt­ ning och sådant förskott skulle utgå efter enahanda grunder och i samma ordning, som stadgades angående ersättning och förskott av allmänna me­ del till vittnen. Dessutom förordades att de förut omförmälda bestämmel­ serna om ersättning till läkare och frihet från stämpel skulle utsträckas till att avse samtliga fall då blodundersökning eller annan antropologisk un­ dersökning ägde rum på begäran av part som fått fri rättegång.

Kungl Maj.ts proposition nr 93.

Departementschefen.

På grundval av förutnämnda promemoria genomfördes vid 1947 års riks­ dag till följd av processreformen erforderliga ändringar i lagen om fri rätte­ gång. Därvid infördes bl. a. i 3 § andra stycket det i promemorian föreslagna allmänna stadgandet, att av allmänna medel skall utgå kostnad för bevis­ ning och förskott å sådan kostnad, om kostnaden eller förskottet enligt lag skall utgivas av den part som har fri rättegång eller av parterna solidariskt. De ändringar som i promemorian föreslagits i 3 § tredje stycket blevo där­ emot ej vidtagna, enär de ej påkallades av processreformen. I samband med framläggandet av förslaget till ändrad lagstiftning rörande antropologiska undersökningar i faderskapsmål torde de nu böra genomföras. Bestämmel­ serna i 3 § tredje stycket böra sålunda jämkas i anslutning till ärvdabalk­ sakkunnigas förslag rörande bevisning genom blodundersökning och andra antropologiska undersökningar. Dessutom bör föreskrift meddelas, att där­ est undersökning som avses i nämnda förslag enligt rättens förordnande skall avse någon som ej är part, ersättning och förskott till honom skall utgå efter enahanda grunder och i samma ordning som stadgas angående er­ sättning och förskott av allmänna medel till vittnen. På sätt framhålles i ärvdabalksakkunnigas betänkande måste nämligen i dylika fall den under­ sökte anses intaga ungefärligen samma ställning i rättegången som ett vittne.

174

Utöver de ändringar som sålunda sammanhänga med förslaget till ändrad

lagstiftning rörande antropologiska undersökningar i faderskapsmål bör en

formell jämkning vidtagas i 15 § i anslutning till den vid årets riksdag an­

tagna militära rättegångslagen. Nämnda lag, som träder i kraft den 1 januari

1949, innebär att inga särskilda krigsdomstolar skola finnas i fredstid. Un­

der krig och därmed jämförliga förhållanden kunna däremot inrättas spe­

cialdomstolar, för vilka bibehållits benämningen krigsrätter, men som ha an­

nan sammansättning än de nuvarande krigsrätterna. De skola bestå av en

lagfaren krigsdomare och en nämnd på tre personer. I fråga om krigsrätt

av den nya typen stadgas i 96 § militära rättegångslagen att sådan krigsrätt

är domför med krigsdomaren ensam i de fall då rådhusrätt vid handlägg­

ning av militärt mål är domför med en lagfaren domare. Därav följer bl. a.,

att därest fråga rörande fri rättegång uppkommer vid en tidpunkt då krigs­

rätten ej är samlad till sammanträde, frågan kan å rättens vägnar avgöras

av krigsdomaren ensam. Krigsrätt och krigsdomare behöva därför ej längre

särskilt omnämnas i 15 § lagen om fri rättegång.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande måtte för det i § 87 re­

geringsformen omförmälda ändamålet genom utdrag av protokollet inhäm­

tas över de i enlighet med det anförda upprättade förslagen till

1)

föräldrabalk;

2)

lag om införande av föräldrabalken;

3)

lag om ändring i giftermålsbalken;

4)

lag angående ändring i lagen den 8 juli 1904 (nr 26) om vissa inter­

nationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap;

5)

lag angående blodundersökning m. in. i mål om äktenskaplig börd eller

faderskapet till barn utom äktenskap;

samt

6)

lag angående ändrad Igdelse av 3 och 15 §§ lagen den 19 juni 1919 (nr

367) om fri rättegång.*

1

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemstäl­

lan bifaller Hans Maj :t Konungen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

Ur protokollet:

Olle Hellberg.

1 Av dessa lagförslag, vilka såsom bilaga fogats vid statsrådsprotokollet i ärendet, ha här

uteslutits de under 3) och 4) upptagna förslagen, vilka frånsett vissa formella jämkningar

äro likalydande med de vid propositionen fogade förslagen i samma ämnen. Av förslaget under

1) ha uteslutits 1, 3—5. 8, 12 samt 14—19 kap., vilka med undantag av vissa redaktionella

ändringar överensstämma med det vid propositionen fogade förslaget till föräldrabalk.

Kungi. Maj:ts proposition nr 93.

175

Förslag

till

Föräldrabalk.

Härigenom förordnas, att i Sveriges rikes lag skall, efter giftermålsbalken

och före ärvdabalken, införas en ny balk, benämnd föräldrabalk, av följande

lydelse.

2 KAP.

Talan angående äktenskaplig börd.

1 §•

Talan om att barn har äktenskaplig börd på grund av vad i 1 kap. 1 eller

3 § stadgas må av barnet väckas mot mannen eller, om han är död, hans

närmaste arvingar. Efterlämnar mannen, jämte maka, såsom närmaste

arvingar skyldemän som avses i 2 kap. 1 § lagen om arv, skall talan riktas

mot dem, som då talan väckes äro närmast till arv.

2

§•

Vill mannen vinna förklaring, att barn som avses i 1 kap. 1 § icke har

äktenskaplig börd, skall han väcka talan mot barnet eller, om barnet avlidit,

dess arvingar inom ett år från barnets födelse eller, om han först efter fö­

delsen erhållit kunskap om att modern haft samlag med annan under tid,

då barnet kan vara avlat, inom ett år därifrån, dock ej senare än tre år

från födelsen. Har mannen ej varaktigt sammanbott med barnet, vare han

dock ej förlustig sin talan förrän ett år från det talan om äktenskaplig börd

eller om underhåll till barnet väckts och stämningen delgivits honom.

Talan enligt första stycket må ej äga rum, om mannen, sedan han fått

sådan kunskap som där sägs, efter barnets födelse erkänt barnet såsom sitt.

3 §•

År mannen död, och har han ej gått förlustig talan enligt 2 §, må envar,

som jämte eller näst efter barnet är berättigad till arv efter honom, väcka

sådan talan inom ett år från det han erhållit kännedom om barnets födelse

och om mannens död eller ock, om mannen ej varaktigt sammanbott med

barnet, från det att anspråk, som grundats på att barnet har äktenskaplig

börd, framställts mot dödsboet. Efterlämnar den avlidne, jämte maka, så­

som närmaste arvingar skyldemän som avses i 2 kap. 1 § lagen om arv,

äge envar av dem sådan rätt.

4 §•

Vill barn som avses i 1 kap. 1 § vinna förklaring, att det icke bar äkten­

skaplig börd, äge barnet väcka talan därom mot mannen eller, om han är

död, hans arvingar som i 1 § sägs.

5 §■

Talan som avses i 2—4 §§ må ej bifallas, med mindre det är utrett, att

modern haft samlag med annan än mannen och det måste antagas alt bar­

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 93-

net avlats vid samlaget, eller ock det på grund av barnets arvsanlag eller

annan särskild omständighet kan hållas för visst, att mannen ej är barnets

fader. Är barnet avlat före äktenskapet eller under det makarna efter dom­

stols beslut eller eljest på grund av söndring levde åtskilda, må dock talan

bifallas, såvida det ej göres sannolikt att makarna haft samlag med var­

andra å tid, då barnet kan vara avlat.

6 KAP.

Om vårdnaden.

1 §•

Barn står under vårdnad enligt vad nedan sägs till dess det fyllt tjuguett

år eller ingått äktenskap.

2

§•

Vårdnaden om barn i äktenskap tillkommer bägge föräldrarna i förening.

3 §•

Föräldrarna äro pliktiga att sörja för barnets person och att giva det sorg-

fällig uppfostran. De skola tillse, att barnet erhåller uppehälle och utbild­

ning efter vad med hänsyn till föräldrarnas villkor och de tillgångar barnet

kan äga ävensom barnets anlag må finnas tillbörligt.

4 §•

Föräldrarna have uppsikt över barnet.

Om det för barnets uppfostran är nödigt, äge föräldrarna tillrättavisa

barnet på sätt med hänsyn till barnets ålder och övriga omständigheter må

anses lämpligt.

5 §•

Barn, som fyllt aderton år, må själv taga tjänst eller annat arbete. Hava

föräldrarna dessförinnan låtit barnet taga tjänst eller annat arbete, varige­

nom barnet blivit i stånd att försörja sig, äge barnet, sedan det fyllt sexton

år, själv uppsäga avtalet ävensom sluta avtal om annat arbete av liknan­

de art.

Avtal, som barnet slutit efter vad i första stycket sägs, äge föräldrarna

häva, om det må anses erforderligt med hänsyn till barnets uppfostran eller

välfärd; tage dock, om barnet fyllt aderton år, rättens samtycke. Har avtalet

hävts, äge barnet ej därefter själv sluta arbetsavtal.

I fråga om verkan av avtal, som barnet slutit utan erforderligt samtycke,

stadgas i 9 kap.

6

§.

Är en av föräldrarna i följd av frånvaro, sjukdom eller annan orsak hind­

rad att deltaga i beslut rörande någon barnets angelägenhet, som icke utan

olägenhet kan uppskjutas, utövas bestämmanderätten av den andre. Denne

må dock icke ensam fatta beslut av ingripande betydelse för barnets fram­

tid, med mindre barnets bästa uppenbarligen kräver det.

7 §.

Gör en av föräldrarna sig skyldig till grovt missbruk eller till grov för­

summelse vid vårdnadens utövande, eller är han hemfallen åt missbruk av

177

rusgivande medel, eller för han ett lastbart liv, eller är han till följd av från­

varo, sjukdom eller annan orsak för längre tid förhindrad att deltaga i vård­

naden, äge rätten på ansökan av den andre eller barnavårdsman eller på an­

mälan av allmän åklagare eller barnavårdsnämnd förordna, att vårdnaden

skall tillkomma allenast den andre. Inträffar sådant fall i fråga om bägge

föräldrarna, äge rätten överflytta vårdnaden å särskilt förordnad förmyn­

dare.

8 §•

Leva föräldrarna på grund av söndring åtskilda, har rätten på ansökan av

endera att förordna, vilken av dem skall hava vårdnaden om barnen eller,

om ej alla barnen böra stå under den enes vårdnad, huru de skola fördelas

mellan föräldrarna. Äro föräldrarna ense, give rätten sitt beslut i överens­

stämmelse med vad de önska, såframt det ej är uppenbart stridande mot bar­

nens bästa; åsämjas de ej, bestämme rätten efter vad med hänsyn främst till

barnens bästa finnes skäligt. Bär endera huvudsakligen skulden till samman­

levnadens hävande, och äro de lika skickade att hava vårdnaden om barnen,

vare den andre närmast därtill.

Dömes till återgång av föräldrarnas äktenskap eller till hemskillnad eller

äktenskapsskillnad mellan dem, meddele rätten tillika förordnande angåen­

de vårdnaden om barnen; och skall därvid vad i första stycket är stadgat

äga motsvarande tillämpning.

9 §•

Dör en av föräldrarna, tillkommer vårdnaden den andre. Äro bägge föräld­

rarna döda, utövas vårdnaden av förmyndaren.

10

§.

Har vårdnaden enligt 8 § tillerkänts den ene av föräldrarna, och inträf­

far i fråga om honom fall, varom i 7 § sägs, eller dör han, förordne rätten

den andre att utöva vårdnaden, såvida ej denna med hänsyn till barnets

bästa finnes böra anförtros åt särskilt förordnad förmyndare.

11

§•

Fader eller moder, som är skild från vårdnaden, må ej betagas tillfälle till

umgänge med barnet, med mindre särskilda omständigheter föranleda där­

till. Nöjes han ej med vad som härom bestämmes av den som har vårdna­

den, skilje rätten dem emellan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

12

§.

Vårdnaden om adoptivbarn tillkommer adoptanten; och skall vad förut

i detta kapitel stadgas om föräldrar och barn i äktenskap äga motsvarande

tillämpning å adoptanten och adoptivbarnet. Är någon adopterad av makar

eller har ena maken adopterat den andres barn, vare därvid så ansett som

vore barnet deras gemensamma.

13 §.

Vårdnaden om barn utom äktenskap tillkommer modern. Äro föräldrarna

ense, att fadern skall träda i moderns ställe, varde han, på anmälan, av rät­

ten förordnad att övertaga vårdnaden om barnet, om han är lämplig därtill.

Finnes modern ej vara lämplig att utöva vårdnaden, eller dör hon, skall rät­

ten på ansökan av fadern eller barnavårdsmannen eller på anmälan av all-

12 Bihang till riksdagens protokoll 1'J'i'J. 1 samt. Nr 93.

178

män åklagare eller barnavårdsnämnd överflytta vårdnaden å fadern eller

särskilt förordnad förmyndare. Vad i 3—5 och 11 §§ stadgas med avseende

å vårdnad om barn i äktenskap skall äga motsvarande tillämpning beträf­

fande barn utom äktenskap.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

14 §.

Utan hinder av vad rätten beslutat i fråga som avses i detta kapitel äge

rätten annorlunda förordna därom, när väsentligt ändrade förhållanden på­

kalla det.

7 KAP.

Om underhållsskyldighet.

1 §•

Föräldrarna vare skyldiga att vidkännas kostnaden för barnets uppehälle

och utbildning, om ej barnet har egna tillgångar.

Underhållsskyldigheten upphör ej innan barnet erhållit den utbildning

som med hänsyn till föräldrarnas villkor och barnets anlag må finnas till­

börlig och ej i något fall förrän barnet fyllt sexton år.

2

§•

I kostnaden för barnets underhåll tage envar av föräldrarna del efter sin

förmåga.

Fader eller moder, som ej har vårdnaden om barnet, skall betala under­

hållsbidrag.

3 §•

År barnet, sedan dess rätt till underhåll enligt 1 § upphört, i följd av sjuk­

dom eller annan dylik orsak ur stånd att själv försörja sig, vare föräldrarna

i mån av förmåga skyldiga att giva barnet skäligt underhåll.

Enahanda underhållsskyldighet åligge barnet emot fader eller moder, som

av sjukdom eller annan dylik orsak är ur stånd att själv försörja sig.

4 §.

Har make under sin vårdnad barn i tidigare gifte eller utom äktenskap,

vare andra maken jämte honom skyldig att efter sin förmåga bidraga till

barnets underhåll, så länge äktenskapet består.

Vad nu sagts medför ej ändring i den underhållsskyldighet som må åligga

den andre av barnets föräldrar.

5 §•

Adoptant och adoptivbarn have samma plikt att underhålla varandra som

föräldrar och barn. Är adoptanten gift, have hans make den underhållsskyl­

dighet mot adoptivbarnet som åligger make mot andra makens barn.

Barnets föräldrar vare ej skyldiga att bidraga till dess underhåll, där ej

adoptanten samt, om han är gift, hans make bliva ur stånd att fullgöra sin

underhållsskyldighet.

6

§.

Betalning av underhållsbidrag skall erläggas i förskott för kalendermånad,

om ej på grund av särskilda omständigheter annorlunda bestämmes av rät­

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

179

ten eller genom avtal som i 7 § andra stycket sägs. Förskottsbetalning utöver vad nu sagts medför ej befrielse från att gälda underhållsbidrag för den tid sådan betalning avser.

7 §•

Avtal angående fullgörande för framtiden av underhållsskyldighet som ovan sägs utgöre ej hinder för den underhållsberättigade att göra gällande rätt till högre 'underhållsbidrag.

Gäller avtalet underhåll enligt 1 § till barn utom äktenskap, vare det dock bindande för den underhållsberättigade, om avtalet slutits genom skriftlig, av två personer bevittnad handling och godkänts av barnavårdsmannen eller, om sådan ej finnes, av barnavårdsnämnden. Har modern vårdnaden om bar­ net, äge bon sluta avtal som nu sagts, ändå att hon ej uppnått myndig ålder. Innefattar avtalet åtagande att till barnets underhåll utgiva viisst belopp en gång för alla, erfordras städse godkännande av barnavårdsnämnden. Belopp som sist sagts skall betalas till nämnden och varde med beloppet så förfaret som i 4 kap. 6 § sägs med avseende å där nämnt engångsbelopp.

Avtal angående underhåll till barn må slutas jämväl före barnets födelse.

8

§•

Har, efter det underhållsbidrag blivit genom dom eller avtal fastställt, vä­ sentlig ändring inträtt i de förhållanden som därvid voro avgörande, må ta­ lan om skälig jämkning i vad sålunda bestämts föras vid domstol. Är under­ håll som avses i 1 § fastställt att utgå till dess barnet nått viss ålder, vare det ej hinder att göra gällande rätt till bidrag för tid därefter, ändå att fall ej är för handen som nyss är sagt.

Talan som avses i första stycket må ej föras i fråga om avtal, varigenom underhållsskyldig, i den ordning som stadgas i 7 § andra stycket, åtagit sig att till fullgörande av underhållsskyldighet som där avses utgiva visst belopp en gång för alla.

9 §.

Är avtal, som makar med avseende å förestående återgång av äktenskap, hemskillnad eller äktenskapsskillnad slutit om underhåll till barn, uppen­ bart obilligt för ena maken, må avtalet, om det ej ingåtts under hemskillnad, på hans talan av rätten jämkas. I fråga om tid, inom vilken sådant klander skall väckas, äge vad i 11 kap. 29 § andra punkten giftermålsbalken är stad­ gat motsvarande tillämpning.

10 §.

Fader till barn utom äktenskap vare skyldig att, efter vad med hänsyn till hans och moderns villkor må anses skäligt, bidraga till hennes underhåll under sex veckor före och sex veckor efter nedkomsten. Vid beräknande av detta underhållsbidrag skall hänsyn tagas jämväl till de särskilda kostnader som orsakas av förlossningen. Medför havandeskap eller amning eller an­ nan vård om barnet avsevärt hinder i moderns förvärvsverksamhet, eller ådrager hon sig sjukdom genom havandeskapet eller nedkomsten, må fadern kunna förpliktas att bidraga till hennes underhåll under längre tid än nu sagts, dock högst under fyra månader före och nio månader efter nedkomsten.

Dör fadern, äge modern rätt att av behållningen i boet före arvs- och testa- mentslotter utfå det belopp som erfordras till fullgörande av underhållsskyl­ digheten emot henne jämväl för tiden efter dödsfallet.

180

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

Vad i 7 och 8 §§ är stadgat om avtal eller dom rörande underhåll till

barn utom äktenskap skall i tillämpliga delar gälla med avseende å under­

håll, som enligt vad i första och andra stycket sägs tillkommer modern.

9 KAP.

Om underårig» omyndighet.

1

§•

Den som är under tjuguett år

(underårig)

är omyndig och äger icke själv

råda över sin egendom eller åtaga sig förbindelser i vidare mån än som

följer av vad nedan sägs eller eljest finnes särskilt stadgat.

2

§.

Om rätt för underårig att själv taga tjänst eller annat arbete stadgas i

6 kap.

3 §•

Underårig äge själv råda över vad han genom eget arbete förvärvat efter

det han fyllt sexton år. Detsamma gäller avkastningen av sådan egendom

och vad som trätt i egendomens ställe.

Förmyndaren må med överförmyndarens samtycke omhändertaga egen­

dom, varom i första stycket sägs, såvitt det må anses erforderligt med hän­

syn till myndlingens uppfostran eller välfärd. Innan samtycke meddelas,

skall överförmyndaren bereda myndlingen tillfälle att yttra sig.

4 §•

Har genom gåva eller testamente egendom tillfallit underårig under vill­

kor att han må själv råda däröver, skall, om han fyllt sexton år, vad i 3 g

andra stycket stadgas äga motsvarande tillämpning; och vare överförmyn­

daren pliktig att, innan samtycke meddelas, bereda jämväl fångesmannen

eller hans arvingar tillfälle att yttra sig, om det kan ske utan märklig om­

gång eller tidsutdräkt.

5

§■

Idkar underårig, som fyllt sexton år, näring med tillstånd varom i 15 kap.

13 § sägs, äge han ingå sådana rättshandlingar, som falla inom området

för rörelsen. Vad nu är stadgat gälle dock ej i fråga om rättshandling som

avses i 15 kap. 15 eller 16 §.

6

§•

Har underårig utan erforderligt samtycke ingått avtal, äge den, med vil­

ken avtalet slöts, frånträda avtalet, så länge det ej blivit godkänt eller behö­

rigen fullgjort. Visste han att avtalet slöts med underårig, må han dock ej,

med mindre han hade anledning antaga att den underårige ägde behörighet

att sluta avtalet, frånträda detta under den tid som vid dess ingående må

hava blivit bestämd för godkännande eller eljest skäligen kunde beräknas

åtgå därför. Ej må den, hos vilken underårig tagit tjänst eller annat arbete,

frånträda avtalet härom, så länge detta fullgöres av den underårige.

Meddelande, varigenom avtalet frånträdes, må ske jämväl till den under­

årige själv.

181

7 §•

Varder avtal, som underårig ingått utan erforderligt samtycke, ej gällan­ de, bäre envar åter vad han mottagit eller utgive, om det ej kan ske, ersätt­ ning för dess värde. Dock vare den underårige, där ej i andra stycket annor­ lunda stadgas, icke pliktig att utgiva sådan ersättning i vidare män an vad han mottagit använts till skäligt underhåll eller eljest finnes hava för honom medfört nytta.

Har den underårige vid avtals ingående genom falska uppgifter om sm be­ hörighet vilselett den, med vilken avtalet slöts, vare han, om avtalet ej blir gällande, pliktig att i den omfattning som prövas skälig utgiva ersättning för den förlust som föranletts av avtalet. Var förfarande^ straffbart, skall ersättning gäldas efter vad i allmänhet gäller om skadestånd på grund av brott.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

10 KAP.

Om omyndighet på grund av rättens beslut.

1 §•

Den som fyllt tjuguett år skall av rätten förklaras omyndig:

1. om han på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten är ur stånd att vårda sig eller sin egendom;

2. om han genom slöseri eller annan grov vanvård av sin egendom eller eljest genom otillbörligt förfarande med avseende å egendomen äventyrar sin eller sin familjs välfärd;

3. om han är hemfallen åt missbruk av rusgivande medel och i följd där­ av icke kan vårda sig eller sin egendom; eller

4. om han på grund av sjukdom, försvagat hälsotillstånd, lyte, oerfarenhet eller annan orsak behöver annans bistånd i vården av sina angelägenheter och av sådan anledning själv begär att bliva förklarad omyndig eller sam­ tycker därtill.

2

§•

Föreligger beträffande underårig sådant fall som avses i 1 §, må rätten förklara, att han skall förbliva omyndig jämväl efter uppnådd myndighets­ ålder.

3 §•

Har någon förklarats omyndig enligt vad i 1 eller 2 § sägs, äge han ej råda över sin egendom eller åtaga sig förbindelser i vidare mån än som följer av vad nedan sägs eller eljest finnes särskilt stadgat.

4 §•

Den som är förklarad omyndig må utan hinder därav själv sluta avtal om tjänst eller annat arbete. Dock äge rätten, när hänsynen till den omyn­ diges välfärd kräver det, förordna, att sådan avtal skall för honom ingås och uppsägas av förmyndaren. Har sådant förordnande givits, äge förmyn­ daren jämväl häva avtal, som efter omyndighetsförklaringen ingåtts av den omyndige.

5 §•

Den omyndige äge själv råda över vad han genom eget arbete förvärvat efter omyndighetsförklaringen. Detsamma gäller avkastningen av sådan egendom och vad som trätt i egendomens ställe. I fråga om rätt för förmyn­

182

daren att omhändertaga egendomen skall 9 kap. 3 § andra stycket äga mot­

svarande tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

6

§•

Vad i 9 kap. 4 och 5 §§ stadgas med avseende å underårig skall äga mot­

svarande tillämpning i fråga om den som är förklarad omyndig.

7 §•

Om verkan av avtal, som den omyndige ingått utan erforderligt samtvcke,

gälle vad i 9 kap. 6 och 7 §§ sägs.

8 §•

Omyndighetsförklaring skall av rätten hävas, om den omyndige finnes

vara i stånd att själv taga vård om sina angelägenheter.

11 KAP.

Om förmyndare.

1 §•

För underårigt barn i äktenskap vare föräldrarna förmyndare. Dör en av

föräldrarna, eller kan någon av dem enligt 4 § icke vara förmyndare, eller

varder någon av dem entledigad från förmynderskapet, vare den andre bar­

nets förmyndare.

Går föräldrarnas äktenskap åter eller vinna de hemskillnad eller äkten­

skapsskillnad, vare den barnets förmyndare, som skall hava vårdnaden om

de*. Varder eljest förordnat att vårdnaden skall tillkomma allenast den ene

av föräldrarna, vare han ock förmyndare.

Vad med avseende å förmynderskap stadgas om föräldrar och barn i äk­

tenskap skall äga motsvarande tillämpning å adoptant och adoptivbarn. Är

någon adopterad av makar eller har ena maken adopterat den andres barn,

vare därvid så ansett som vore barnet deras gemensamma.

2

§•

För underårigt barn utom äktenskap vare modern förmyndare. Har vård­

naden om barnet tillagts fadern, vare han dess förmyndare.

3 §•

Finnes ej någon som efter vad i 1 eller 2 § sägs skall vara förmyndare för

underårig, skall rätten förordna förmyndare.

För den som är förklarad omyndig skall ock förmyndare förordnas.

4 §•

Den som själv är omyndig må ej vara förmyndare; och upphöre därför

förmyndares befattning, då han varder förklarad omyndig.

5 §.

När förmyndare skall förordnas, skall därtill utses en rättrådig, erfaren

och i övrigt lämplig man eller kvinna, helst någon som är med den omyndige

besläktad eller besvågrad eller eljest står honom nära.

183

För underåriga syskon bör gemensam förmyndare förordnas, såvida icke särskilda skäl tala däremot.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

6 §-

Skall efter föräldrarnas död förmyndare förordnas för underårig, och hava föräldrarna eller en av dem givit tillkänna, vem de önska till för­ myndare för den underårige, varde han därtill förordnad, såframt han ej finnes olämplig.

7 §•

För omyndig må, när omständigheterna sådant påkalla, flera förmyndare förordnas.

Om så finnes lämpligt, må förmyndare förordnas att jämte den eller dem som på grund av lag skola vara förmyndare handhava förmynderskapet.

8

§•

Ej må någon undandraga sig att på grund av förordnande vara förmyn­ dare i andra än följande fall:

1. om han uppnått en ålder av sextio år;

2. om han på grund av sjukdom eller försvagat hälsotillstånd icke utan avsevärd olägenhet kan utöva förmynderskapet;

3. om han till följd av befattning i statens eller kommuns tjänst skulle av förmynderskapet oskäligt betungas;

4. om han redan förut innehar två förmynderskap för andra an egna barn eller ett sådant förmynderskap av vidlyftig beskaffenhet, därvid för­ mynderskap för flera underåriga syskon räknas såsom ett;

5. om han genom förmynderskapet skulle bliva nödsakad att eftersätta egna angelägenheter av synnerlig vikt;

6. om han skall tillsammans med annan utöva förmynderskapet eller vårdnaden om den omyndige skall tillkomma annan;

7. om han förpliktas att ställa säkerhet för den omyndiges egendom. Utövas förmynderskapet för underårig av föräldrarna eller en av dem, äge förmyndaren på begäran bliva entledigad från förmynderskapet, alle­ nast om annan förordnas till förmyndare eller han förpliktas att ställa sä­ kerhet för den omyndiges egendom.

9 §.

Gör förmyndaren sig skyldig till missbruk eller försummelse vid utövandet av sin befattning, eller kommer han på ekonomiskt obestånd, och prövas han på grund härav vara olämplig såsom förmyndare, eller finnes han av annan orsak icke längre lämplig att innehava förmynderskapet, varde han entle­ digad.

10 §.

Dör förmyndaren, och finnes ej någon som på grund av lag skall vara för­ myndare, skall den som har boet i sin vård utan dröjsmål anmäla förhållan­ det till den rätt, hos vilken förmynderskapet är eller skall vara inskrivet.

11

§•

Förmyndares förvaltning står under tillsyn av överförmyndaren och rätten.

184

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

13 KAP.

Allmänna bestämmelser om förmyndares plikter.

1 §•

Förmyndaren har, såvitt ej annat i denna balk stadgas eller vid förvärv

genom gåva eller testamente blivit bestämt, att förvalta myndlingens för­

mögenhet och företräda honom i angelägenheter som röra denna.

2

§•

Uppstår fråga om rättshandling mellan myndlingen och förmyndaren eller

hans make eller någon som han företräder, äge förmyndaren ej den rätt att

företräda myndlingen, varom i 1 § sägs. Hava syskon gemensam förmyndare,

äge denne dock företräda myndlingarna vid arvskifte dem emellan, såframt

de ej hava inbördes stridande intressen.

Har förmyndaren slutit avtal, vartill han, enligt vad i första stycket sägs,

saknat behörighet, skall angående skyldigheten att återbära vad jämlikt av­

talet må vara uppburet, eller att utgiva ersättning därför, vad i 9 kap. 7 §

första stycket är stadgat äga motsvarande tillämpning.

3 §.

Det åligger förmyndaren för den som är förklarad omyndig att sörja för

myndlingens person, i den mån det med hänsyn till grunden för omyndig­

hetsförklaringen eller eljest finnes nödigt.

Med avseende å vårdnaden om underårig stadgas i 6 kap.

4 §•

Förmyndaren skall med omsorg och nit vårda myndlingens rätt och främja

hans bästa.

5 §■

Har myndlingen fyllt sexton år, bör förmyndaren, om det lämpligen kan

ske, höra myndlingen om hans mening i angelägenheter av vikt. Är mynd­

lingen gift, skall jämväl makens mening inhämtas.

6

§•

Förmyndaren skall rörande allt vad till förmynderskapet hörer giva över­

förmyndaren ävensom rätten de upplysningar som infordras.

7 §•

För den omyndiges egendom skall förmyndaren, såframt rätten prövar

skäl därtill vara för handen, lämna inteckning eller annan säkerhet till visst

av rätten bestämt belopp. Säkerheten skall, på sätt rätten bestämmer, förva­

ras och förvaltas av överförmyndaren eller i annan lämplig ordning.

8 §•

Har omyndig flera förmyndare, skola de, såvitt rörer egendomen, hand­

hava förmynderskapet gemensamt; dock må rätten förordna, att tillgångarna

skola för förvaltning på visst sätt dem emellan fördelas, eller att, med bibe­

hållande i övrigt av gemensam förvaltning, vissa tillgångar skola förvaltas

av en förmyndare ensam. Den som skall ensam råda över vissa tillgångar

må ock ikläda den omyndige sådana förbindelser som falla inom området

för dessa tillgångars förvaltning.

185

Tillkommer ej vårdnaden om underårig föräldrarna eller en av dem, skall vårdnaden, om flera förmyndare förordnas, utövas av den bland förmyndar­ na som rätten utser därtill. Denne må, om det finnes lämpligt, av rätten be­ frias från skyldigheten att deltaga i handhavandet av den omyndiges övriga angelägenheter. Har den som är förklarad omyndig flera förmyndare, för- ordne rätten en av dem att hava den omsorg om myndlingens person, varom i 3 § sägs.

Kunna, där den omyndige har flera förmyndare, dessa ej enas i ärende, vari avgörandet tillkommer dem, gälle den mening som överförmyndaren finner sig kunna biträda. Är fråga om åtgärd, vartill överförmyndarens eller rättens samtycke erfordras, må samtycke till åtgärden givas utan hinder av meningsskiljaktighet mellan förmyndarna. Innan i dessa fall beslut med­ delas, skall överförmyndaren eller rätten bereda medförmyndare tillfälle att yttra sig.

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

9 §•

Förmyndare vare pliktig att ersätta skada som han uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat den omyndige.

Äro flera förmyndare ansvariga för skada som de tillskyndat den omyn­ dige, svare de för ersättningen en för alla och alla för en. Ersättningsbelop­ pet varde förmyndarna emellan slutligen fördelat efter den större eller mindre skuld som prövas ligga envar av dem till last. Finnes någon sakna tillgång till gäldande av vad på honom belöper, skall de övrigas ansvarighet för bristen bestämmas efter enahanda grunder.

10 §.

Vill den omyndige, sedan han blivit myndig, eller ny förmyndare göra anspråk på ersättning efter vad i 9 § stadgas, skall han, såframt de hand­ lingar, varom i 16 kap. 12 § förmäles, överlämnats till honom efter vad där sägs, inom ett år därefter väcka talan om anspråket, eller vare sin talan förlustig. Vad sålunda stadgats skall ej äga tillämpning, om den avgående förmyndaren gjort sig skyldig till brottsligt förfarande.

20 KAP.

Vissa bestämmelser om rättegången.

Mål och ärenden rörande äktenskaplig börd, faderskap till barn utom

äktenskap, adoption, vårdnad och underhåll.

1 §•

Talan angående äktenskaplig börd skall väckas vid rätten i den ort, där barnet har sitt hemvist, eller, om det avlidit, vid den rätt som har att upp­ taga tvist om arv efter barnet.

2

§.

Är part i mål som avses i 1 § underårig, sinnessjuk eller sinnesslö, äge förmyndaren eller god man, där sådan enligt 18 kap. skall förordnas, föra talan för honom.

Modern varde i målet hörd, om det kan ske.

186

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

3 §.

Talan rörande faderskapet till barn utom äktenskap eller om barnets egen­

skap av trolovningsbarn skall väckas vid rätten i den ort, där mannen har

sitt hemvist eller lägersmålet skett. Är han död, skall talan väckas vid den

rätt, som har att upptaga tvist om arv efter honom.

4 §.

Har modern vårdnaden om barnet, äge hon, ändå att hon ej uppnått myn­

dig ålder, för barnet föra talan i mål som avses i 3 §. Är särskild förmyndare

förordnad, äge han samma rätt att föra talan för barnet. Barnavårdsman

äge ock, själv eller genom ombud, föra sådan talan.

Envar, som äger att föra talan för barnet, skall erhålla tillfälle att yttra sig

i målet.

5 §.

Laga domstol i ärende om antagande av adoptivbarn eller adoptivförhål-

landes hävande vare rätten i den ort, där adoptanten har sitt hemvist.

6

§•

I ärende om antagande av adoptivbarn skall rätten söka inhämta upp­

lysning huruvida vederlag eller bidrag till barnets underhåll är givet eller

utfäst. °Har barnet ej fyllt aderton år, skall yttrande inhämtas såväl från

barnavårdsnämnden i den församling, där adoptanten är kyrkobokförd, som

ock, där barnavårdsman förordnats för barnet, från den barnavårdsnämnd

som bär att utöva tillsyn å barnavårdsmannens verksamhet och eljest från

barnavårdsnämnden i den församling, där föräldrarna eller den av dem som

har vårdnaden om barnet är kyrkobokförd.

Fader eller moder, vars samtycke till adoptionen ej erfordras, varde än­

dock hörd, där det kan ske. Finnes särskild förmyndare, vars samtycke ej

erfordras, skall ock han höras.

7 §•

Är adoptivbarn underårigt eller lider det av sinnessjukdom eller sinnes-

slöhet, må ansökan om adoptivförhållandets hävande enligt 4 kap. 9 § första

stycket göras av barnets fader eller moder, särskilt förordnad förmyndare

eller god man eller av barnavårdsnämnd. Är adoptant sinnessjuk eller sin-

nesslö, äge hans förmyndare göra ansökan om adoptivförhållandets hävan­

de enligt 4 kap. 8 § eller 9 § andra stycket.

I ärende om adoptivförhållandes hävande jämlikt 4 kap. 8 eller 9 § lämne

rätten alla dem tillfälle att yttra sig, vilkas samtycke eller hörande vore för

adoption erforderligt, s